JuU 1975/76:43

Justitieutskottets betänkande
1975/76: 43

med anledning av propositionen 1975/76:165 om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1975/76:165 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

I ärendet behandlar utskottet de under den allmänna motionstiden i år
väckta motionerna 1975/76:348 och 1975/76:400, yrkandena 2 a och 3 a-b,
samt de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:2391
och 1975/76:2392. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 4.

Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) har inkommit
med en skrivelse till utskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
utskottet anför på s. 6.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är följande.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

dels att 19 och 46 §£ skall upphöra att gälla,
dels att i 3, 31, 44, 55, 59 och 60 ordet ”Kungl. Maj:t” skall bytas
ut mot ”regeringen”,

att 21, 23, 47-51 och 61

Nuvarande lydelse

Intagen som hålles avskild från
andra intagna enligt 19 eller 20 §
skall erhålla sådan lättnad i avskildheten
som kan ske utan olägenhet.

Intagen får hållas avskild från andra
intagna, om det är nödvändigt för att
betvinga våldsamt uppträdande av
honom. Åtgärden får ej bestå under
längre tid än säkerheten kräver.

1 Riksdagen 1975 / 76. 7sami. Nr43

ali ha nedan angivna lydelse.
Föreslagen lydelse

Intagen som hålles avskild från
andra intagna enligt 20 S skall erhålla
sådan lättnad i avskildheten som kan
ske utan olägenhet.

Intagen som uppträder våldsamt eller
som är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel
att han kan befaras störa ordningen
på anstalten får tillfälligt hällas
avskild från andra intagna så länge det

JuU 1975/76:43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

är nödvändigt för all betvinga det våldsamma
uppträdandet eller tills påverkan
har upphört.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande
av intagen, får denne beläggas med fängsel, om säkerhteten oundgängligen

kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske
yttra sig över åtgärd enligt första eller
andra stycket. Över vad som förekommit
skall protokoll föras.

Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning,

2. den intagne åläggas att vara innesluten
i enrum under högst sju dagar
eller,

3. om det av särskilda skäl är erforderligt
med hänsyn till förseelsens
beskaffenhet eller på grund av upprepad
misskötsamhet, förordnande
meddelas att viss bestämd tid, högst
tio dagar, icke skall inräknas i verkstäUighetstidenför
den påföljd som den
intagne undergår.

Åtgärd enligt första stycket 2 och 3
får vidtagas i förening.

Vid tillämpning av första stycket 2
skall från tid, varunder den intagne
ålägges att vara innesluten i enrum,
avräknas tid under vilken han enligt
50 § hållits innesluten i enrum i samband
med den utredning som föregått
beslutet.

Vid prövning av fråga om disciplinär
bestraffning bör beaktas om
förseelsen får eller kan bedömas få
andra följder för den intagne, särskilt

Läkare skall så snart det kan ske
yttra sig över åtgärd enligt första eller
andra stycket. Sådant yttrande behövs
dock ej ifråga om den som hålles avskild
därför att han är påverkad av berusningsmedel,
om ej särskilda skäl föreligger.
Över vad som förekommit skall
protokoll föras.

Bryter intagen mot anbefalld ordning
eller meddelade anvisningar när han
befinner sig inom anstalten eller utanför
anstalten under tillsyn av anstaltspersonal,
f år disciplinär bestraffning åläggas
honom enligt andrastycket, om det ej föreligger
anledning att han skall låta sig
rätta av anvisning eller tillsägelse eller
om gärningen är av sådan beskaffenhet
att bestraffning är påkallad av hänsyn
till ordningen eller säkerheten inom anstalten.

Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning eller

2. förordnande meddelas att viss bestämdtid,
högst tio dagar, icke skall inräknas
i verkställighets/iden för den påföljd
som den intagne undergår.

Vid prövning av fråga om disciplinär
bestraffning enligt 47 § andra
stycket 2 skall beaktas om förseelsen
får eller kan bedömas få andra följder

JuU 1975/76:43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i sådana hänseenden som avses i 11, för den intagne, särskilt i sådana

32 eller 33 § denna lag. hänseenden sorn avses i 11,32 eller

33 § denna lag.

49 §

Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemen -

samt för samtliga förseelser.

Den som varit innesluten i enrum
oavbrutet under sju dagar får på grund
av beslut i annat disciplinärende ej på
nytt inneslutas i enrum förrän efter ett
uppehåll av minst sju dagar.

Genom upprepade förordnanden
enligt 47 forsta stycket 3 får den tid
som icke skall inräknas i verkställighetstiden
ej överstiga sammanlagt
fyrtiofem dagar eller, beträffande
den som undergår fängelse i högst
fyra månader eller behandling enligt
28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt
femton dagar.

För utredning av disciplinärende och
i avbidan på beslut i frågan får intagen
tillfälligt hållas innesluten i enrum. Sådant
omhändertagande får ej pågå under
längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt och i intet fall längre än
sju dagar.

Disciplinärende skall avgöras
skyndsamt. Innan beslut meddelas
enligt 47 !j skall förhör hållas med
den intagne. Läkareskall så snart det
kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt
50 § samt före beslut om inneslutning
i enrum enligt 47 <j>. Över vad
som förekommit vid förhör och annan
undersökning skall protokoll föras.

Genom upprepade förordnanden
enligt 47 § andra stycket 2 får den tid
som icke skall inräknas i verkställighetstiden
ej överstiga sammanlagt
fyrtiofem dagar eller, beträffande
den som undergår fängelse i högst
fyra månader eller behandling enligt
28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt
femton dagar.

Under utredning av disciplinärende
får intagen tillfälligt hållas avskild från
andra intagna i den mån det är oundgängligen
nödvändigt för att syftet med
utredningen ej skall äventyras. Åtgärden
får i intet fall bestå längre än fyra
dagar. Den intagne skall erhålla sådan
lättnad i avskildheten som kan ske
utan olägenhet.

Disciplinärende skall avgöras
skyndsamt. Innan beslut meddelas
enligt 47 § skall förhör hållas med
den intagne. Läkare skall så snart det
kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt
50 §. Över vad som förekommit
vid förhör och annan undersökning
skall protokoll föras.

1* Riksdagen 1975/76. 7sami. Nr43

Juli 1975/76:43

Föreslagen lydelse
61 §

Nuvarande lydelse

Innebär förordnande enligt 60 §
att styresman vid anstalt beslutar om
disciplinär åtgärd enligt 47 S, skall
styresmannens beslut lända till
efterrrättelse omedelbart, om denne
ej annorlunda förordnar. Meddelar
styresmannen förordnande enligt
47 § första stycket 3, skall disciplinärendet
i dess helhet omedelbart underställas
kriminalvårdsstyrelsens
prövning.

Innebär förordnande enligt 60 §
att styresman vid anstalt beslutar om
disciplinär åtgärd enligt 47 S, skall
styresmannens beslut lända till efterrättelse
omedelbart, om denne ej annorlunda
förordnar. Meddelar styresmannen
förordnande enligt 47 §
andra stycket 2, skall disciplinärendet
omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens
prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Motionerna

Under den allmänna motionstiden väckta motioner

I motionen 1975/76:348 av herr Israelsson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om sådan ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt att isoleringsstraffet utmönstras ur svensk kriminalvård.

I motionen 1975/76:400 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs såvitt nu
är i fråga att riksdagen hos regeringen begär att den av riksdagen begärda
utredningen om isoleringsåtgärder kommer till stånd utan ytterligare dröjsmål
(yrkande 2 a) samt att riksdagen beslutar dels att anta sådan ändring
av 47 5 lagen om kriminalvård i anstalt att isolering som disciplinär bestraffning
borttages (yrkande 3 a), dels att 50 § lagen om kriminalvård i
anstalt angående enrumsplacering i avbidan på beslut i disciplinärende utgår
ur lagen (yrkande 3 b).

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1975/76:2391 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar att, med godkännande av regeringens förslag i övrigt,
SS 18, 19, 20, 21, 23, 47, 48, 49, 50, 51 och 61 upphör att gälla, innebärande
att isoleringsstraffet i dess olika former avskaffas, och att regeringens förslag
till ändringar i anförda paragrafer således avslås.

I motionen 1975/76:2392 av herr Oskarson (m) hemställs att riksdagen
vid sin behandling av propositionen 1975/76:165 som sin mening uttalar
vad som i motionen anförts rörande inverkan av isoleringsstraffets borttagande
på beslut om permission m. m.

JuU 1975/76:43

1974 års lagstiftning m. m.

Den av 1974 års riksdag antagna lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) innebar en betydande inskränkning av möjligheterna att hålla en
intagen avskild från andra intagna i förhållande till vad som tidigare gällde.
Lagens regler om avskildhet finns i 18-23 samt i 47 och 50 §§. 118 § regleras
förutsättningarna för frivillig avskildhet. Enligt denna bestämmelse får den
intagne på egen begäran arbeta i enrum, om beaktansvärda skäl talar härför.
Enligt 19 § för den intagne hållas avskild från andra intagna i samband
med utredning för planläggning av den intagnes vård i anstalt. En förutsättning
härför är dock att avskildhet oundgängligen krävs för att syftet
med utredningen ej skall äventyras. 1 20 § föreskrivs att intagen får hållas
avskild i vissa fall bl. a. av säkerhetsskäl och med hänsyn till risk för rymning.
Enligt 23 § kan intagen avskiljas om det är nödvändigt för att betvinga
våldsamt uppträdande av honom, och enligt 47 § kan en intagen såsom
disciplinär bestraffning bl. a. åläggas att vara innesluten i enrum under högst
sju dagar. 150 § föreskrivs slutligen att intagen tillfälligt får hållas innesluten
i enrum för utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i sådan
fråga.

I propositionen med förslag till KvaL (prop. 1974:20) uttalade departementschefen
att det sedan länge varit en allmän strävan i anstaltsvården,
att intagen i så stor utsträckning som möjligt skall vistas i gemenskap med
andra intagna under både arbetstid och fritid. Starka skäl talade enligt departementschefen
för en sådan ordning. Frihetsberövandet i sig innebär ju,
uttalade departementschefen, att den intagne i betydande mån isoleras från
en naturlig gemenskap med andra människor. De ogynnsamma effekterna
av anstaltsvistelsen som kan uppstå härigenom bör inte, fortsatte departementschefen,
onödigtvis förstärkas genom att de intagna även hålls isolerade
från varandra. Departementschefen uttalade vidare att det inte bara
var humanitära synpunkter, som i allmänhet talade mot att en intagen hålls
i avskildhet från andra intagna samt att erfarenheterna visat att en åtgärd
av detta slag, i varje fall om den pågår under längre tid, kunde vara ägnad
att direkt försvåra den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefen
torde det emellertid inte kunna undvikas att det av olika skäl ibland
ändå blir nödvändigt att hålla en intagen i avskildhet från andra intagna
eller att begränsa gemenskapen mellan flera intagna. De undantag från principen
om gemenskap mellan de intagna som sålunda måste finnas borde
dock, uttalade departementschefen, under alla förhållanden göras så snäva
som möjligt och utformas på ett sätt som tar tillbörlig hänsyn till alla de
skäl som talar mot en sådan åtgärd.

Under riksdagsbehandlingen 1974 av regeringens förslag till KvaL framfördes
motionsvägen en rad kritiska synpunkter på frågan om avskildhet
i olika former. Med anledning av förslaget till regler om tvångsmässig isolering
uttalade utskottet i sitt betänkande JuU 1974:2 bl. a. följande.

JuU 1975/76:43

Utskottet vill härvidlag först erinra om att anstaltslivet för de intagna
skiljer sig från livet i samhället i övrigt därigenom att det måste upprätthållas
med tvång. Detta skapar kontrollproblem som inte finns i andra kollektiv.
Allmänt förekommande medel för att upprätthålla social kontroll har stundom
visat sig otillräckliga på anstalt och tämligen hårda åtgärder har därför
behövt tillgripas. Till sådana åtgärder hör enrumsplacering, såväl när den
används som behandlings- eller säkerhetsåtgärd som när den fungerar som
disciplinmedel. Med tanke på att isolering kan innebära betydande risker
för allvarliga skadeverkningar för den som drabbas därav, är utskottet i
princip negativt inställt till dylika åtgärder. Innan de tillgrips bör man i
största möjliga utsträckning på andra vägar söka komma till rätta med de
missförhållanden som kan aktualisera en isolering. Förhållandena inom anstalterna
är emellertid sådana att man i praktiken inte kan avstå från åtgärder
av denna art såsom ett yttersta medel.

Mot denna bakgrund kunde utskottet inte tillstyrka bifall till motioner,
som gick ut på att isolering i alla former skulle avskaffas.

Utskottet erinrade vidare om att omfattningen och naturen av riskerna
med isolering inte i allo är kända. Redan detta utgjorde enligt utskottets
mening ett skäl att söka närmare klarlägga verkningarna av kortare och
längre tids vistelse i enrum. Den motvilja mot isoleringsåtgärder som yppats
i lagstiftningsärendet och som utskottet omfattade var enligt utskottet vidare
ett skäl att sätta in ansträngningar på att söka alternativa former för ett
effektivt upprätthållande av erforderlig säkerhet och disciplin inom kriminalvårdsanstalterna.
Utskottet ställde sig därför positivt till motionsvägen
framställda utredningsönskemål. Viss tveksamhet rådde emellertid inom
utskottet angående den lämpligaste formen för utredningsarbetet. Det torde
därför, uttalade utskottet, fl ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare
anvisningar för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda anfört
rörande utredning av verkningarna av isolering inom kriminalvården och
av möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgärder gavs Kungl. Majit
till känna (rskr 1974:99).

Utskottet

Allmänna synpunkter

I propositionen föreslås att bestämmelserna i 19 S KvaL om avskildhet
för utredning och planläggning av anstaltsvården samt i 46 och 47 SS angående
inneslutning i enrum som disciplinär bestraffning skall upphöra att
gälla. Vidare skall möjligheterna enligt 50 § att hålla intagen avskild för
utredning av disciplinärenden inskränkas. Den nuvarande möjligheten enligt
samma lagrum till avskildhet i avbidan på beslut i sådant ärende skall upphöra.
Slutligen skall införas möjlighet att hålla intagen tillfälligt avskild
om han är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,
att han kan befaras störa ordningen på anstalten.

1 anslutning till lagförslagen uttalar departementschefen att han avser

JuU 1975/76:43

att inom kort föreslå regeringen att sakkunniga tillkallas med uppgift att
undersöka i vad mån man kan i ännu högre grad begränsa användningen
av avskildhetsåtgärder eller helt undvara sådana. Enligt departementschefen
bör de sakkunniga undersöka i vilken utsträckning olika grader och former
av avskildhetsåtgärder är att betrakta som isolering i den meningen att den
som drabbas av åtgärden kan riskera att fö fysiska eller psykiska men. De
sakkunniga bör vidare, anför departementschefen, utreda vilka nackdelar
som avskildhetsåtgärder kan medföra för de intagnas rehabilitering, varvid
en jämförelse bör ske med de svårigheter för rehabiliteringsarbetet som uppstår,
om de intagna i stället flyttas till andra anstalter eller får permissioner
eller frigång indragna.

Utskottet vill inledningsvis understryka departementschefens uttalande
att de olika former av avskildhet som KvaL föreskriver inte ^har någon
enhetlig karaktär utan spänner över en mycket vid skala, som även omfattar
avskildhet på egen begäran. Det är därför inte rättvisande att som ofta sker
i den allmänna debatten generellt använda ordet isolering som en vanlig
beteckning för de skilda åtgärder det här är fråga om.

De i propositionen framlagda förslagen utgår från den grundläggande uppfattningen
att det inte kan undvikas att - även om vissa negativa effekter
är förbundna därmed - det av olika skäl ibland ändå är nödvändigt att
tvångsvis hålla en intagen avskild från andra intagna. Förslagen ligger också
i linje med utskottets uttalanden 1974 att man i största möjliga utsträckning
bör söka andra vägar när det gäller att komma till rätta med missförhållanden
inom kriminalvårdsanstalterna. Utskottet kan därför ansluta sig till den i
propositionen föreslagna lagstiftningen i stort. Härav följer att utskottet avstyrker
yrkandet i motionen 348 att KvaL skall ändras på så sätt att isoleringsstraffet
utmönstras ur svensk kriminalvård.

Utskottet noterar vidare departementschefens uttalanden att - i överensstämmelse
med riksdagens tidigare anförda önskemål - en utredning nu
skall tillsättas med uppgift att undersöka i vad mån man i ännu högre
grad kan begränsa användningen av avskildhetsåtgärder eller helt undvara
sådana. 1 anslutning till vad som anförs i propositionen om de sakkunnigas
uppgifter vill utskottet erinra om sitt uttalande i 1974 års lagstiftningsärende
att ansträngningar bör sättas in att söka alternativa former för ett effektivt
upprätthållande av erforderlig säkerhet och disciplin inom kriminalvårdsanstalterna.

Genom lagförslagen och departementschefens uttalanden i sist berört hänseende
får önskemålet i den under den allmänna motionstiden väckta motionen
400 om utredning anses tillgodosett. Motionen påkallar därför i denna
del inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet behandlar i det följande vissa frågor som upptagits i de föreliggande
motionerna eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Juli 1975/76:43

Frivillig enrumsbehandling

Enligt 18 § KvaL för intagen på egen begäran arbeta i enrum, om beaktansvärda
skäl talar härför. Läkare skall yttra sig över begäran om arbete
i enrum, om möjligt innan ärendet avgörs och annars inom en vecka därefter.
Medgivande skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst
en gång i månaden.

I motionen 2391 föreslås att riksdagen skall besluta att 18 § skall upphävas.
Motionärerna uppger att möjligheten till avskildhet enligt denna bestämmelse
i första hand utnyttjas när det uppstår konflikter mellan intagna.
Det är enligt motionärerna viktigt att klargöra, att orsakerna till dessa konflikter
är att finna i den pressande anstaltsmiljön, som dels verkar konfliktskapande
och dels motverkar normala former för konfliktlösning som
finns ute i samhället. Enligt motionärernas mening är det otillständigt att
det existerar förhållanden på kriminalvårdens anstalter, som har som följd
att en mycket stor del av de intagna för längre eller kortare perioder föredrar
att hållas i avskildhet framför att ta del av den sociala gemenskap som
trots allt kan finnas bland de intagna. Det är, uttalar motionärerna, inte
rimligt att behålla bestämmelser som konserverar dessa förhållanden. I stället
måste, enligt motionärerna, kraftfulla åtgärder sättas in för att förbättra fängelsemiljön,
för att motverka den här typen av konflikter mellan intagna
och för att möjliggöra naturliga sociala former för konfliktlösning.

Utskottet uttalade i 1974 års lagstiftningsärende att arbete i enrum bör
utgöra en undantagsföreteelse och att i princip enbart det förhållandet att
intagen begär att fö arbeta i enrum inte bör medföra att han kan fö isoleras
från övriga intagna. Problemet gällde därför enligt utskottets mening frågan
under vilka omständigheter begäran om arbete i enrum borde bifallas. Härvidlag
kunde enligt utskottet inte bortses från förekomsten av våld och
hot från medintagnas sida. Erfarenheten gav enligt utskottet vid handen
att den ökande tendensen till sådana övergrepp inte sällan hade sin grund
i det ökade missbruket av berusningsmedel bland de intagna.

På anförda skäl tillstyrkte utskottet den i propositionen upptagna lagtexten.
Beträffande den praktiska tillämpningen uttalade utskottet bl. a. att utskottet
- med hänsyn till de svårigheter som många gånger måste föreligga för
en intagen att närmare konkretisera skälen för sin begäran - kraftigt ville
understryka vikten av att man därvid tog hänsyn till dessa svårigheter och
att bedömningarna skedde i en för de intagna positiv anda. Utskottet tillfogade
att det förhållandet att anstalten inte kunde tillhandahålla arbetsuppgifter
som går att utföra i enrum inte fick inverka på avgörandet av
den intagnes begäran.

I förevarande proposition föreslås ej någon ändring beträffande 18 § KvaL.
Departementschefen uttalar att en påtvingad gemenskap för en intagen kan
innebära att han riskerar att utsättas för påtryckningar av skilda slag eller
t. o. m. allvarliga övergrepp från andra intagna. Det har enligt departements -

JuU 1975/76:43

chefen exempelvis förekommit att intagna under hot om misshandel tvingats
delta i smuggling av narkotika till anstalten. Det är mot denna bakgrund,
uttalar departementschefen, som man skall se det förhållandet att inte så
få intagna utnyttjar möjligheten till s. k. självvald isolering enligt 18 § KvaL.
Bakom en intagens begäran om enrumsarbete enligt denna paragraf ligger
enligt departementschefen ofta rent personliga problem eller konflikter med
medintagna som gör att den intagne inte ser någon annan utväg ur svårigheterna
än att söka avskildhet.

Enligt utskottet har det sedan 1974 inte framkommit några omständigheter
som ger anledning att intaga annan ståndpunkt i berört hänseende än utskottet
då gjorde. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 2391 i denna
del.

Disciplinär bestraffning

Enligt 46 § KvaL får disciplinär bestraffning åläggas en intagen om han
bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar och det inte föreligger
anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller tillsägelse
eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad
av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten. De former av disciplinär
bestraffning som kan komma i fråga är enligt 47 § varning, enrumsplacering
i högst sju dagar och förordnande att viss bestämd tid, högst
tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden.

I den under den allmänna motionstiden väckta motionen 400 yrkas att
47 § ändras så att isolering som disciplinär bestraffning borttas.

Enligt regeringens förslag till ändring i 47 § avskaffas inneslutning i enrum
som en form av disciplinär bestraffning. Vidare begränsas tillämpningsområdet
för disciplinär bestraffning till situationer då den intagne befinner sig
inom anstalten eller då han står under tillsyn av anstaltspersonal.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 2391 uttalas beträffande
de enligt propositionen kvarvarande formerna av disciplinär bestraffning
att reglerna i 47 § måste ses mot bakgrunden av det slutna sociala
system som anstalten utgör och den uppdelning i bevakare och bevakade
som karakteriserar detta system. Detta förhållande utgör enligt motionärerna
källan till ofta uppträdande provokationer och motprovokationer mellan personal
och intagna, och det finns enligt motionärerna inte någon instans
som i realiteten kan tillvarata de intagnas rättsintressen inom systemet.
Motionärerna föreslår att 47 § skall upphävas i dess helhet.

De i propositionen redovisade statistiska uppgifterna rörande avskildhet
i olika former visar att isoleringsstraff enligt 47 § på senare tid tillämpats
endast vid ett litet antal anstalter samt att antalet ålagda isoleringsstrafT
totalt sett varit relativt litet. Det bör därför som departementschefen framhåller
vara tillräckligt att som disciplinmedel ha tillgång till de båda övriga
nu förekommande sanktionerna, dvs. varning och förordnande att viss tid

JuU 1975/76:43

ej skall inräknas i verkställighetstiden. Utskottet tillstyrker således propositionen
i denna del. Ställningstagandet innebär att yrkandet i motionen
400 blir tillgodosett och att utskottet avstyrker bifall till motionen 2391.

1 anslutning till nu berörda bestämmelser uttalar departementschefen att
det ibland inte kan undvikas att en disciplinär förseelse kan vara av sådan
beskaffenhet att den ger anledning att företa sådana åtgärder som indragning
eller senareläggning av frigång eller permission eller förflyttning till annan
mer sluten anstalt. Det är, framhåller departementschefen, angeläget att
åtgärder av dessa slag inte tillgrips i ökad utsträckning som en konsekvens
av isoleringsstraffets borttagande. Departementschefen pekar särskilt på
de problem som uppstår om intagna ofta flyttas mellan olika anstalter med
åtföljande avbrott i den planerade behandlingen och med ökade svårigheter
för den intagne att upprätthålla önskvärda sociala kontakter. Liknande effekter
kan enligt departementschefen också följa om permissioner, frigång

o. d. dras in.

Under hänvisning till ovan återgivna uttalanden av departementschefen
framhålls i motionen 2392 att det enligt motionärens bedömning är självklart
att ifrågavarande åtgärder inte skall tillgripas annat än när så förefaller motiverat
från rent behandlingsmässiga synpunkter. Avgörandet bör enligt motionären
träffas efter en individuell bedömning i det särskilda fallet. Det
kan enligt motionärens mening ej säkert förutses vilken inverkan isoleringsstraffets
borttagande bör få när det gäller beslut om åtgärder av angivet
slag. Något generellt uttalande som det ovan citerade av departementschefen
bör därför enligt motionären inte göras, utan frågan bör förutsättningslöst
överlämnas åt den praktiska tillämpningen. Motionären hemställer att riksdagen
som sin mening skall uttala vad som anförts i motionen i detta hänseende.

Berörda regler för beviljande av korttidspermission, frigivningspermission
och frigång finns i 32-34 §§ KvaL. Åtgärderna avser i princip att underlätta
den intagnes anpassning i samhället och förbereda frigivningen. Regler för
fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter med hänsyn
till den intagnes personliga förutsättningar finns i 7 §. Reglerna är i sig
inte avsedda att användas som bestraffning vid indisciplinära beteenden.
Departementschefens av motionären påtalade uttalande får enligt utskottets
mening ses som en erinran om att isoleringsstraffets avskaffande ej får leda
till att så blir fallet. Med detta uttalande avstyrker utskottet bifall till motionen.

Enrumsplacering av säkerhetsskäl m. m.

Enligt 20 § KvaL får intagen hållas avskild om det är nödvändigt med
hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens egen eller annans
säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egen -

JuU 1975/76:43

dom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra
intagna. Beträffande vissa särskilt angivna kategorier rymningsbenägna intagna
som har dömts till frihetsberövande påföljd i lägst två år för brottslighet
av särskilt allvarlig karaktär gäller vidare att sådan intagen får hållas avskild
från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller
att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för
att hindra att sådan plan sätts i verket. Vid nu nämnda former av avskildhet
skall den intagne enligt 21 § erhålla sådan lättnad som kan ske utan olägenhet.

I motionen 2291 föreslås att 20 S skall upphöra att gälla. Enligt motionärerna
kommer bestämmelsen att i praktiken innebära att isoleringsstraffet
även i fortsättningen kommer att finnas kvar inom kriminalvården, trots
att det utmönstras som disciplinär bestraffning enligt 47 § KvaL. För den
isolerade är det enligt motionärerna fullkomligt likgiltigt vilket lagrum som
ligger till grund för hans isolering.

Någon ändring av 20 § föreslås inte i propositionen. Även enligt utskottets
mening bör möjlighet till enrumsplacering alltjämt föreligga i de i 20 § angivna
situationerna. Utskottet vill emellertid erinra om sitt uttalande 1974
om vikten av att man vid genomförandet av åtgärd enligt denna paragraf
ständigt har för ögonen de möjligheter till lättnader i avskildheten som
medges enligt 21 §. Som utskottet vidare uttalade är detta särskilt angeläget
med tanke på att någon strikt formell tidsgräns inte anges för hur länge
åtgärd enligt 20 § får bestå. Det är också viktigt att andra vägar att komma
till rätta med ordningsstörningar och liknande yttringar noga prövas och
att tillämpningen underordnas det generella målsättningsstadgandet i 4§
och sålunda präglas av stor återhållsamhet. Utskottet utgår nu liksom år
1974 från att tillämpningen ges tillbörlig restriktivitet. Med hänvisning till
det sagda och till det inledningsvis berörda utredningsarbetet avstyrks motionen
2391 i denna del.

Utredning i disciplinärenden

Sådan tillfällig inneslutning i enrum som enligt 50 § KvaL för ske för
utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i sådan fråga är enligt
de i propositionen redovisade statistiska uppgifterna den helt dominerande
isoleringsåtgärden, om man ser till antalet fall då åtgärden har tillämpats.
Siffrorna tyder enligt departementschefen på att detta slag av enrumsplacering
har tillgripits mer eller mindre schablonmässigt vid olika typer av
disciplinförseelser, en tillämpning som inte varit avsedd. Departementschefen
framhåller att det i det stora flertalet fall har varit fråga om helt kortvariga
isoleringar, högst en eller två dagar och att i många fall åtgärden har pågått
endast någon eller några timmar.

Regeringens förslag innebär att 50 § ändras så att det framgåratt paragrafen
inte skall tillämpas i andra fall än där utredningstekniska skäl verkligen

JuU 1975/76:43

gör det nödvändigt att hålla den intagne i avskildhet. Den föreslagna lydelsen
föreskriver att intagen under utredning av disciplinärende tillfälligt får hållas
avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt
för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Vidare föreskrivs att
åtgärden inte i något fall får bestå längre än fyra dagar, i stället för som
nu högst sju dagar. Slutligen föreslås efter förebild av 21 § att den intagne
skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

Enligt uttalanden i motionen 2391 är den föreslagna ändringen ej tillräcklig.
Motionärerna uppger att de inte kan acceptera den syn som innebär
att utredningar om eventuella disciplinbrott betraktas som mer betydelsefulla
än de intagnas fysiska och psykiska hälsa. Motionärerna vänder sig således
emot användning av isolering även i dessa sammanhang.

Även i motionen 400 hemställs att 50 § upphävs.

De i propositionen föreslagna ändringarna av nu ifrågavarande lagrum
minskar i betydande grad utrymmet för att hålla intagna i avskildhet av
utredningstekniska skäl. Den föreslagna lagtexten markerar också att åtgärden
inte skall innebära strängare avskildhet än som påkallas av omständigheterna.
Med dessa konstateranden tillstyrker utskottet propositionen
i nu berörd del. Motionerna 400 och 2391 avstyrks i motsvarande delar.

A vskildhel beträffande berusade intagna m. m.

Departementschefen uppger att enrumsplacering enligt 50 $ i nuvarande
lydelse lär tillämpas bl. a. i fall då en intagen uppträder påverkad av alkohol
eller annat berusningsmedel, t. ex. vid återkomst efter permission. Den intagne
placeras då vanligen i enrum i avvaktan på tillnyktring. Den i propositionen
förordade nya lydelsen av 50 § kan enligt departementschefen
i regel inte åberopas för att hålla den intagne i avskildhet i sådant fall.
Inte heller kan påverkanstillståndet i sig självt motivera tillämpning av de
bestämmelser om avskildhet som är upptagna i 20 och 23 Lämplighetsskäl
talar emellertid enligt departementschefen för att intagen som är
så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han
kan befaras störa ordningen på anstalten skall kunna hållas avskild från
andra intagna tills påverkan har upphört. 1 propositionen föreslås därför
att en bestämmelse i ämnet tas in i 23 § och där arbetas ihop med de bestämmelser
i paragrafens första stycke som gäller avskildhet som ett medel
att betvinga våldsamt uppträdande.

I den mån enrumsplacering enligt 50 § i dag tillämpas beträffande berusade
intagna, gäller att läkare så snart det kan ske skall yttra sig över åtgärden
(51 §). Motsvarande gäller enligt 23 § tredje stycket i fråga om åtgärd som
vidtas enligt den paragrafen. Enligt departementschefen föreligger knappast
behov av läkarmedverkan så snart en intagen uppträder berusad inom anstalten
och till följd härav måste avskiljas från de övriga intagna. I propositionen
föreslås därför att det i sistnämnda paragraf föreskrivs att läkares

JuU 1975/76:43

yttrande inte erfordras i fråga om den som hålls avskild därför att han
är påverkad av berusningsmedel, om inte särskilda skäl föreligger.

I motionen 2391 föreslås att 23 § skall upphävas.

Utskottet har ingen erinran mot den i propositionen föreslagna ändringen
av 23 § såvitt gäller förutsättningarna för att hålla intagen avskild från andra
intagna. Vad gäller den föreslagna regeln att läkares yttrande, om ej särskilda
skäl föreligger, ej behövs i fråga om den som hålls avskild därför att han
är påverkad av berusningsmedel vill utskottet understryka att man beträffande
vården av den som är berusad inom kriminalvårdsanstalterna ej bör
lägga andra synpunkter än vad man gör beträffande berusade och alkoholskadade
i övrigt. Utskottet vill särskilt peka på den syn på berusade
personer och deras behov av vård som kommit till uttryck i propositionen
1975/76:113 angående fylleristraffets avskaffande m. m. och i utskottets med
anledning av propositionen avgivna betänkande JuU 1975/76:37. Läkarundersökning
av berusad intagen bör i konsekvens med vad som uttalats i
sistnämnda lagstiftningsärende komma till stånd i alla de situationer då
den berusades tillstånd är sådant att det inte kan uteslutas att den intagne
är i behov av sjukhusvård. Utskottet finner sig med dessa uttalanden kunna
godkänna den i propositionen föreslagna lydelsen av 23 § KvaL i detta hänseende.

Övrigt

Utskottet avstyrker bifall till de i motionen 2391 framställda yrkandena
i den mån de inte särskilt behandlats i det föregående.

I övrigt föranleder propositionen och motionerna inte några uttalanden
från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:348 samt motionen
1975/76:2391 såvitt däri yrkats avslag på det i propositionen
1975/76:165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt;

2. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen om
kriminalvård i anstalt såvitt däri föreslås att 46 § lagen om
kriminalvård i anstalt skall upphöra att gälla samt att i 3, 31,
44, 55, 59 och 60 samma lag ordet "Kungl. Maj:t” skall
bytas ut mot ”regeringen”;

3. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:400 i motsvarande
del (yrkande 3 a) och med avslag på motionen
1975/76:2391 i motsvarande del antar 47 $ i det ovan angivna
lagförslaget;

JuU 1975/76:43

4. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:400 i motsvarande
del (yrkande 3 b) och motionen 1975/76:2391 i motsvarande
del antar 50 § i det under 1 angivna lagförslaget;

5. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2391 i motsvarande
del antar det under 1 angivna lagförslaget i övrigt;

6. att riksdagen avslår motionen 1975/76:2391 såvitt däri yrkats
upphävande av 18-20 §§ i lagen om kriminalvård i anstalt;

7. att riksdagen beträffande permissionsreglernas tillämpning m. rn.
avslår motionen 1975/76:2392;

8. att riksdagen beträffande utredning rörande avskildhet i olika, former
avslår motionen 1975/76:400 i denna del (yrkande 2 a)
i den mån yrkandet ej tillgodosetts genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt.

Stockholm den 19 maj 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c). Jönsson i Malmö (s), Nygren (s) och
Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i
Visby (s). Fransson (c) och Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c) och herr Nyquist
(fp).

Reservation

vid 1 i utskottets hemställan
av herr Lövenborg (vpk) som anser

<Msatt den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”1 anslutning”
och slutar på s. 13 med ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det från vpk vid upprepade
tillfällen har framförts krav om att avskaffa möjligheterna att använda sig
av isolering av de intagna inom kriminalvården. Det har då gällt inte bara
isolering som disciplinär bestraffning utan även andra former av isolering
i samband med behandlingsplanering, disciplinär utredning m. m. I propositionen
används två olika begrepp, dels "isolering", dels ”hålla i avskildhet”.
De båda begreppen används i olika sammanhang, men den konkreta
innebörden förden intagne torde vara densamma om han är ”isolerad”
eller ”avskild”. Den under den allmänna motionstiden väckta motionen
1975/76:348 är ett tidigare uttryck för de önskemål från vpk:s sida som

JuU 1975/76:43

nu förs fram med anledning av propositionen.

I propositionen sägs bl. a.: "Det är tydligt att risken för att intagna skall
fl fysiska eller psykiska men av att hållas i avskildhet från andra intagna
är en omständighet som väger tungt vid överväganden om sådana åtgärder
berättigade i olika situationer. Samtidigt bör framhållas att omfattningen
av dessa risker och deras karaktär inte är helt kända. Det måste antas att
risk för negativa verkningar uppträder främst i fall då avskildheten innebär
en sträng isolering och att risken således är mindre när avskildheten äger
rum i lättare former.”

Den slutsats som i propositionen dras av detta resonemang är att man
kan behålla isolering som behandlingsmetod om man gör den mindre sträng
och i vissa avseenden förkortar isoleringstiderna. Men vad som sägs i det
refererade stycket är att isolering medför risk för fysiska och psykiska skador;
att det fortfarande finns osäkerhet om hur stora dessa skador verkligen
är. Därtill läggs en from förhoppning om att skadorna inte skall vara så
stora vid mindre sträng isolering. Även om denna förhoppning sannolikt
inte saknar grund, måste man konstatera att isolering för med sig stora
skaderisker och varje gång man beslutar om eller medverkar till att en intagen
isoleras, utsätts den intagne för skaderisker, vilkas totala omfattning är okända.

En granskning i överensstämmelse med motionen 2391 av de olika bestämmelserna
i KvaL ger anledning till följande påpekanden.

I 18 § KvaL finns bestämmelser om att den intagne på egen begäran
kan hållas i avskildhet från övriga intagna. Möjligheten utnyttjas i första
hand när det uppstår konflikter mellan intagna. Det är här viktigt att klargöra
att orsakerna till dessa konflikter är att finna i den pressande anstaltsmiljön,
som dels verkar konfliktskapande och dels motverkar normala former för
konfliktlösning som finns ute i samhället. Det är otillständigt att det existerar
förhållanden på kriminalvårdens anstalter, som har som följd att en mycket
stor del av de intagna (närmare 700 under år 1975) för längre eller kortare
perioder föredrar att hållas i avskildhet framför att ta del av den sociala
gemenskap, som trots allt kan finnas bland de intagna. Det är inte rimligt
att konservera dessa förhållanden genom att bevara bestämmelserna i 18 §.
I stället måste kraftfulla åtgärder sättas in för att förbättra fängelsemiljön,
dels för att motverka den här typen av konflikter mellan intagna, dels för
att möjliggöra naturliga sociala former för konfliktlösning.

För behandlingsutredning kan enligt 19 § KvaL den intagne hållas i avskildhet.
1 propositionen föreslås att denna möjlighet upphävs, bl. a. mot
bakgrund av att den knappast längre tillämpas.

1 20 S KvaL anges olika förhållanden (hänsyn till rikets säkerhet, risk
för egen eller andras säkerhet eller skadegörelse, menligt inflytande på andra
intagna och rymningsbenägenhet) som utgör motiv för isolering. Här anges
inga tidsbegränsningar, inte heller några begränsningar i upprepningen av
sådana här åtgärder. Den enda begränsning som anges i lagen är i 21 §,

JuU 1975/76:43

där det heter att den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskildhet som
kan ske utan olägenhet. I praktiken kommer detta att innebära att isoleringsstrafTet
även i fortsättningen kommer att finnas kvar inom kriminalvården,
trots att det utmöstras som disciplinär bestraffning enligt 47 §
KvaL. För den isolerade är det fullkomligt egalt vilket lagrum som ligger
till grund för hans isolering.

1 propositionens förslag till förändring av 23 § KvaL föreslås en skärpning
och en försämring av de intagnas förhållanden. Den tidigare skrivningen
innebar att en intagen kunde hållas avskild på grund av våldsamt uppträdande.
Nu föreslås bestämmelsen utvidgad till att gälla även personer
som är påverkade av alkohol eller andra berusningsmedel och till följd därav
kan befaras störa ordningen. Det är möjligt att detta skall ses som ett tafatt
försök att möta de ökade problemen med alkohol och narkotika på kriminalvårdens
anstalter. Det borde stå klart att dessa förhållanden borde
ses som brister hos anstaltssystemet och inte hos de enskilda intagna och
därför inte mötas med ökad repression utan med åtgärder, för att trots tvånget
ge den intagne en upplevelse av att han under anstaltsvistelsen kan få ut
någonting av mening - studier eller yrkesutbildning för att ta ett par exempel.

1 23 § mjukar man också enligt propositionen upp bestämmelsen om läkarundersökning
av den som isolerats på grund av våldsamt uppträdande
eller berusning. Sådan undersökning skall enligt förslaget inte vara nödvändig.
Oavsett denna paragraf torde det stå fullkomligt klart att anstalten
har det fulla medicinska ansvaret för de intagna.

I det förslag till utformning av 47 § KvaL som ges i propositionen upphävs
möjligheten att använda isolering som disciplinär bestraffning. Utskottet
biträder detta. Kvar finns bestämmelserna om att kunna tilldela den intagne
varning eller att viss tid, högst 10 dagar, ej skall inräknas i verkställighetstiden.
Denna konstruktion innebär att förlängningen visserligen inte
påverkar tiden för villkorlig frigivning, men icke desto mindre kommer
att påverka den totala strafftiden - enligt följdbestämmelse i 49 § med maximalt
45 dagar. Denna bestämmelse måste ses mot bakgrunden av det slutna
sociala system som anstalten utgör och den uppdelning i bevakare och bevakade
(tvingande och tvingade) som karakteriserar detta system. Detta
förhållande utgör källan till ofta uppträdande provokationer och motprovokationer
mellan personal och intagna, och det finns inte någon instans
som i realiteten kan tillvarata de intagnas rättsintressen inom systemet.
Dessa förhållanden gör att förslaget till utformning av 47 § måste avvisas.

I propositionen föreslås en utformning av 50 § KvaL som innebär en
begränsning av möjligheterna att använda isolering i samband med utredning
av disciplinärende. Det är ett steg i rätt riktning, men enligt utskottets
uppfattning helt otillräckligt. Utskottet kan inte acceptera den syn som innebär
att utredningar om eventuella disciplinbrott betraktas som mer betydelsefulla
än de intagnas fysiska och psykiska hälsa. Utskottet, liksom

Juli 1975/76:43

vpk, vänder sig således emot användning av isolering även i dessa sammanhang
och anser att fängelsesystemet måste förändras mot öppnare sociala
system, där de intagna ges större möjligheter att bygga upp och bevara
en integritet och åstadkomma en rehabilitering. Därvid skulle antalet disciplinbrott
minska, liksom behovet av att utreda disciplinbrott.

Det anförda leder fram till slutsatsen att samtliga bestämmelser i KvaL
angående isolering bör avskaffas så skyndsamt som möjligt. Regeringen
bör därför snarast lägga fram en proposition med förslag härom. 1 avvaktan
härpå bör av juridiskt-tekniska skäl den nu föreliggande propositionen avslås
i sin helhet.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:348 och
1975/76:2391 dels avslår propositionen 1975/76:165 och motionen
1975/76:400 i denna del (yrkande 2 a, 3 a och 3 b) samt
motionen 1975/76:2392, dels hos regeringen begär förslag om
avskaffande av samtliga bestämmelser om isolering i kriminalvårdens
anstalter.