Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGEN

Sami. 2: l Justitieombudsmännens
ämbetsberättelse 1975

1975

Band C 1

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1975

1 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten under år 1974 16

I DOMSTOLAR m. m.

Åtgärder vid förundersökning och rättegång angående misstanke om

mord 21

Dröjsmål med frigivning av häktad sedan tid för åtals väckande

utgått 30

Båda parterna uteblev från första inställelse i återvinningsmål.

Fråga bl. a. huruvida tingsrätten vid avskrivning av målet bort

förordna att meddelat lagsökningsutslag skulle stå fast 37

Felaktigt beslut om utdömande av vite har efter resning upphävts

av högsta domstolen sedan JO konstaterat felet 39

Oriktigt frihetsberövande på grund av bristande personkontroll vid
beslut om anhållande och efterlysning. Framställning till Konungen

om särskild ersättning härför 40

Flygkapardramat å Bulltofta i september 1972. Uttalanden om den

konstitutionella nödrätten och tjänstemännens ansvar 50

Bankdramat vid Norrmalmstorg i augusti 1973. Granskning av polisens
åtgärder m. m 55

Polismyndighets handläggning av ärende om verkställighet av domstols
beslut om häktning 60

Delgivning av misstanke om brott m. m 67

Polisens åtgärder när enskild begärt bistånd till förhindrande av

befarat lägenhetsinbrott 75

Besättningen i polisbil har inte kunnat identifieras 78

Tillstånd till politiskt appellmöte på offentlig plats och upplösning

av sådant möte genom polisingripande 82

Omhändertagande av demonstranter 92

Polisingripande mot penninginsamling utanför vallokal 99

Åtgärder för förbättring av arbetsläget vid polismyndighet 104

Vissa övriga ärenden 107

II FÖRSVARET m. m.

Framställning till Konungen angående bestraffningsrätt för ställföreträdande
chef vid samordnade försvarsområden och regements förband

140

Åtal mot sergeant för missfirmelse mot krigsman och oskickligt

beteende 142

Disciplinär åtgärd mot kapten för vattenskidåkning efter torpedbåt

(tjänstefel). — Fråga om alkoholmissbruk inom flottan 148

Befäls rätt att visitera värnpliktig för efterforskning av försvunnen

ammunition 158

Information angående skadeståndslagens tillämpning i militära förhållanden
161

Spridande av tryckt skrift inom militärt förband 169

Kompletterande utbildning och indragning av extra ledighet 175

Regementschef har uttagit ersättning för övertid vid fysisk träning

m. m 182

Handläggning vid militärt förband av ärende om vapenvägran .. 189

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Disciplinär åtgärd mot vårdare vid kriminalvårdsanstalt för utdelning
till intagen av medicin, som utskrivits för annan person, samt

för kränkande tillmäle 193

Isolering på fångvårdsanstalt 195

Integritetsskydd för intagen på kriminalvårdsanstalt 204

Intagens möjligheter att såsom ombud företräda annan intagen .. 206

Behandling och placering av anhållna och häktade med psykisk

sjukdom 206

Häktads möjligheter att få mottaga obevakade besök samt att få

förbindelse med andra intagna 210

Uppdrag som sekreterare i övervakningsnämnd 212

Utformningen av fullföljdshänvisningar till övervakningsnämnds
beslut 213

Socialvård

Framställning till Konungen om ändring av bestämmelserna i 21

kap. föräldrabalken om överflyttning av barn 215

Åtal mot ledamöter i socialnämnds delegationsutskott för missbruk
av befogenheter genom att uppställa olaga villkor för erhållande

av socialhjälp m. m 224

Verkan av tysk domstols vårdnadsbeslut på fråga om svenskt pass
för barnet och svensk faders faktiska vårdnad om barnet. Åtal mot

socialsekreterare för obehörigt utlämnande av barnet 231

Vederhäftighet och grannlagenhet vid utformning av socialutredning 243

Barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa till barns skydd 248

Jämkning av domfäst underhållsbidrag till barn 252

Sjukvård ra. m.

Framställning till Konungen angående omhändertagande av alkoholhaltiga
drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus

och omsorgsvårdens specialsjukhus 257

Fråga om disciplinär åtgärd mot distriktsläkare för utfärdande av
vårdintyg enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall och mot överläkare för beslut om intagning enligt samma

lag på grundval av detta intyg 260

Gåvor från patient till sjukvårdspersonal 262

Kvarhållande på mentalsjukhus av patients för postbefordran avlämnade
brev som misstänkts innehålla stöldgods 273

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 281

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Åtal mot byråchef vid kriminalvårdsstyrelsen för underlåtenhet att

i tid anmäla ärende av större vikt för verksledningen 285

Sedan livsmedelsverkets styrelse med fem röster mot fyra beviljat
viss dispens och protokollet justerats, upptäcks att en av dem som
röstat för dispens varit jävig. Ordföranden, som röstat för avslag,
ändrar då mening för att möjliggöra beslut med oförändrat innehåll.
Kritik häremot och mot bristande dokumentation av vad som

skett 301

Förmedlingsorgan har avslagit ansökan om bostadstillägg. Sedan
besvär anförts till länsbostadsnämnden, ändrar förmedlingsorganet
sitt beslut. Handläggningen hos länsbostadsnämnd i sådant fall .. 305

Tjänstemans vid lantbruksnämnd skyldighet att besvara frågor från

allmänheten 308

Regeln i 7 § förvaltningslagen om när handling skall anses inkommen
308

Hörande av företagsnämnd före arbetsordnings antagande 310

Offentlighet och sekretess m. m.

Allmänhetens rätt att ta del av ”dagens post” hos en myndighet .. 313

Diarieförings betydelse för offentlighetsprincipen 319

Blankettsamtycke till utlämnande av sjukjoumal 327

Biskops brev till kyrkoherde bedömt som allmän handling oaktat
det betecknats som personligt och konfidentiellt 332

Exekution

Fråga om hur utmätningsman bör förfara när det i efterhand upptäcks
att gods, som utmätts i allmänt mål, var sålt under äganderättsförbehåll
335

Sedan säljare av avbetalningsgods begärt återtagande av godset,
betalar köparen resterande köpeskilling men ej kostnaderna å hand räckningsärendet.

Får godset återtagas? 338

Vissa övriga ärenden 340

Taxering och uppbörd

Framställning till Konungen angående ersättning av allmänna medel
i anledning av misstag vid indrivning hos borgensmän av arbetsgivaravgift
och skatt 345

Får lokal skattemyndighet meddela nytt beslut i ärende om anstånd
med skattebetalning, medan besvär över tidigare beslut är

föremål för prövning i högre instans? 351

Redovisning av JO:s erfarenheter av tillsynen över skatteväsendet
under senare år, framlagd med anledning av riksskatteverkets och
statskontorets rapport ”Rationalisering av skatteadministrationen” 353
Skattemyndigheternas tillämpning av bestämmelserna om skattetillägg
och förseningsavgift enligt taxeringsförordningen 376

Vissa övriga ärenden 410

Kommunal självstyrelse

Får kommunstyrelse fatta beslut vid ”telefonsammanträde”? .... 422

Yttrande över en departementspromemoria med förslag till renhållningskungörelse
426

Tjänstemannafrågor

Lämpligheten av att använda disciplinstraff i form av löneavdrag

mot tjänsteman med grava alkoholproblem 431

Myndighets åtalsanmälan av tjänsteman utan föregående disciplin förfarandeprövning

440

Förmodat felaktigt lärarförordnande får ej återkallas eller läraren
uppsägas 442

Byggnads- och planväsendet

Fråga om kommuns möjligheter att genomföra byggnadsplan. Kritik
mot kommun för en till stugägare utsänd cirkulärskrivelse med

vilseledande innehåll 447

Tillämpning av reglerna i 61 § byggnadsstadgan om ansvarig arbetsledare.
Mot försumlig arbetsledare får inte tillgripas sanktion
i form av varning (I och II). Förutsättningarna för vägran att godkänna
en person som ansvarig arbetsledare; förfarandet i sådant

fall (II) 450

Vissa övriga ärenden 456

Skolärende

Utvisning av elev från lärorummet 462

Övrigt

Illojal maktanvändning genom innehållande av ersättning till framtvingande
av uppgifter 464

Bristfällig handläggning från förmedlingsorgans och länsbostadsnämnds
sida av ärende om förbättringslån 475

Utformningen av villkor vid försäljning av kyrklig jord 477

Användande av förkortningar i allmänna handlingar 478

Vissa andra ärenden 479

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över domstolsstyrelseutredningens betänkande ”Central,

regional och lokal domstolsförvaltning m. m.” 489

Yttrande över mutansvarskommitténs betänkande ”Mut- och be stickningsansvaret”

492

Yttrande över promemoria innehållande förkortad version av utredningens
rörande trafikmedelsövervakning betänkande ”Trafik medelsövervakning”

498

Yttrande över betänkandet ”Befordringsförfarandet inom krigsmakten”
506

Yttrande över PM om konsekvenserna av den nya regeringsformens

regler om tystnadsplikt 507

Yttrande över statistiska centralbyråns förslag den 30 september
1974 till folk- och bostadsräkning 1975 512

BILAGOR

1. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition 514

2. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares

tjänstgöring samt för personalorganisationen 519

3. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Majit
under år 1974 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmän nen

före den 1 januari 1974 521

4. Sakregister 524

5. Summary in English 563

6. Åtgärder vid förundersökning och rättegång angående misstanke

om mord (särtryck) —

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 2 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen
(1967: 928) överlämnas härmed ämbetsberättelse avseende ombudsmännens
verksamhet år 1974.

Beträffande de under år 1974 anhängiga ärendena antecknas
Balans från år 1973
Nya ärenden
Administrativa ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter
Klagomål och andra framställningar från enskilda
Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d.

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar
Summa balanserade och nya ärenden
Härav avgjorda under år 1974
Balans 31.12.1974

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Januari 326 312 973

Februari 326 279 1 020

Mars 306 312 1 014

April 347 316 I 045

Maj 280 257 1 068

Juni 260 265 1 063

Juli 287 329 1 021

Augusti 306 271 1 056

September 319 338 1 037

Oktober 378 422 993

November 308 328 973

December 268 273 968

3 711 3 702

Av antalet ärenden i balans den 31 december 1974 var 454 inkomna
under sista kvartalet. Omkring 295 ärenden var föremål för remissförfarande
eller annan utredning, varför cirka 673 var beroende på prövning.

Antalet ärenden år 1974 ligger på samma höga nivå som föregående
år. Antalet klagoärenden nedgick till 3 095 mot 3 219 år 1973, medan
antalet initiativärenden steg till 566 jämfört med 445 föregående år.

959

3 095
539

4 670
3 702

968

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden
under åren 1968—1974

År Klagoärenden Initiativärenden

1968 2 120 494

1969 2 708 393

1970 2 606 457

1971 3 149 346

1972 3 187 357

1973 3 219 445

1974 3 095 566

Under år 1974 avgjordes sammanlagt 3 702 ärenden. Av dessa utgjordes
3 113 av klagoärenden samt 549 av inspektions- och andra initiativärenden.
Härtill kom 40 som administrativa ärenden diarieförda saker.
De sistnämnda hänförde sig i 34 fall till personal- och organisationsfrågor
m. m., medan 6 ärenden avsåg remisser från statsråd, vilka besvarades
genom följande utlåtanden.

JO Lundvik och JO Wennergren

Över statistiska centralbyråns förslag den 30 september 1974 till folkoch
bostadsräkning 1975.

JO Lundvik

Över mutansvarskommitténs betänkande ”Mut- och bestickningsansvaret”.

JO Thyresson

1) över domstolsstyrelseutredningens betänkande ”Central, regional
och lokal domstolsförvaltning m. m.”;

2) Över ett av utredningen om befordringsförfarandet m. m. inom
krigsmakten avgivet betänkande ”Befordringsförfarandet inom krigsmakten”.

JO Wennergren

1) Över promemoria innehållande förkortad version av utredningens
rörande trafikmedelsövervakning betänkande ”Trafikmedelsövervakning”; 2)

Över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria om
konsekvenserna av den nya regeringsformens regler om tystnadsplikt.

Därutöver må nämnas att JO Lundvik dels yttrat sig över en inom
jordbruksdepartementet upprättad promemoria med förslag till renhållningskungörelse
och dels, i anslutning till riksskatteverkets och statskontorets
rapport ”Rationalisering av skatteadministrationen”, i skrivelse
till chefen för finansdepartementet redovisat vissa erfarenheter från

JO:s tillsyn över skatteväsendet, vartill fogats en rapport rörande tilllämpningen
av bestämmelserna om avgiftssanktioneringarna enligt taxeringsförordningen.
Vidare har JO Wennergren avgivit yttrande till Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri)
angående sekretess- och integritetskrav i samband med ADB-system
inom sjukvården.

Tablå över utgången i de under år 1974 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
klagoärendena

Sakområde	Avvisn. eller av-görande utan sär-skild ut-redning	Överläm-nande enl. 9§ instr.	Avgjor-da efter utredn. utan att fel fun-nits	Erinran el. annan kritik	Åtal eller discipli-när be-straff-ning	Fram-ställning till Riks-dagen el-ler Kungl. Ma:jt	Summa ärenden
Domstolsväsendet	93	2	148	22			265
Åklagarväsendet	22	31	69	16			138
Polisväsendet	69	14	196	38	3	1	321
Försvarsväsendet	22	2	44	14	2		84
Kriminalvård	34	9	139	54			236
Barna- och ungdomsvård .	23	9	79	18	1		130
Socialhjälp och åldrings-
vård	24	11	49	5			89
Nykterhets- och narkoman-
vård	2		20				22
Sjukvård	109	23	lil	14			257
Allmän försäkring	10	9	40	12			71
Arbetsmarknaden m.m. ...	16	7	24	2			49
Byggnads- och vägärenden	21		45	19			85
Exekutionsväsendet	28		39	7			74
Kommunal självstyrelse . .	97		46	16			159
övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden	85	4	43	10			142
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	87		120	44			251
Utbildnings-, kultur-, kyr-
kofrågor m. m	35	4	30	18	1		88
Jordbruksärenden, miljö-
vård, hälsovård m. m.	55	1	39	7			102
Tjänstemannaärenden ....	69	2	42	18			131
Offentlighetsärenden	46	1	52	16			115
Övriga förvaltningsärenden1	77	2	77	9			165
Frågor utanför kompetens-
området och oklara yr-
kanden	139						139
Summa ärenden	1 163	131	1 452	359	7	1	3 113

1 Gruppen Inrikesärenden i tidigare års statistik har sammanförts med övriga
förvaltningsärenden.

Tablå över utgången i de under år 1974 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde

Avgjorda
efter utredn.
utan slutlig
anledning
till kritik

Erinran el. Åtal eller Framställa Summa

annan kritik disciplinär till Riks- ärenden
bestraffning dagen eller
Kungl. Maj:t

Domstolsväsendet 9

Åklagarväsendet 2

Polisväsendet 6

Försvarsväsendet 7

Kriminalvård 27

Barna- och ungdomsvård . 15

Social- och sjukvård 23

Exekutionsväsendet 32

Taxerings- och uppbörds väsendet

övriga förvaltningsärenden
76

9 18

7 9

14 20

5 1 13

32 59

12 1 28

15 1 39

30 62

97 1 184

41 117

Summa ärenden 283 262 4 549

Till Kungl. Maj:t har gjorts fem framställningar:

1) av JO Lundvik angående ersättning av allmänna medel i anledning
av misstag vid indrivning hos borgensmän av arbetsgivaravgift och
skatt,

2) av JO Thyresson angående bestraffningsrätt för ställföreträdande
chef vid samordnade försvarsområden och regementsförband,

3) av JO Wennergren angående omhändertagande av alkoholhaltiga
drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och omsorgsvårdens
specialsjukhus,

4) av JO Wennergren angående ändring av bestämmelserna i 21 kap.
föräldrabalken om överflyttning av barn och

5) av ställföreträdande JO Wigelius angående särskild ersättning för
oriktigt frihetsberövande i visst fall.

Här skall också nämnas, att JO Lundvik i skrivelse till chefen för finansdepartementet
framlagt förslag angående fullföljdsordningen i vissa
mervärdeskatteärenden.

Under år 1974 har åtal anställts i sex fall. Åtalen har riktats mot

1) sergeant för missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende,

2) socialsekreterare vid socialförvaltning för obehörigt utlämnande av
barn till förälder utan den andre förälderns medgivande,

3) en polisintendent, tre poliskommissarier, en kriminalkommissarie
och två kriminalinspektörer för olovligt förfogande i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt m. m.,

4) förutvarande vikarierande vaktkonstapel för misshandel i förening
med åsidosättande av tjänsteplikt,

5) kyrkoherde dels för underlåtenhet att vid tio tillfällen i samband
med allmänna gudstjänster pålysa riks- och stiftskollekter, dels för kränkande
uttalande i högmässopredikan och

6) poliskommissarie för tillfälligt omhändertagande av fyra socialarbetare
utan tillräckliga skäl.

I ett fall har åtgärd vidtagits för disciplinär bestraffning, nämligen
mot en kapten för vattenskidåkning efter torpedbåt.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande
har som framgår av tablån utnyttjats i 131 ärenden. Av dessa har drygt
45 överlämnats till riksåklagaren eller annan åklagare, cirka 25 till socialstyrelsen
eller medicinalväsendets ansvarsnämnd, omkring 20 till
länsstyrelse och 9 till kriminalvårdsstyrelsen. I övrigt har några eller
enstaka ärenden gått till skilda myndigheter.

Beträffande inspektionsverksamheten under år 1974 hänvisas till särskild
redogörelse som följer efter denna skrivelse.

Sammanträde med riksdagens JO-delegation ägde rum den 14 maj
1974, varvid berördes bl. a. några beslutade mindre ändringar i arbetsordningen.

Personalorganisationen vid ombudsmannaexpeditionen är i stort sett
oförändrad jämfört med föregående år, dock att ytterligare två föredragande
anställts på grund av arbetsbelastningen. Beträffande personalorganisationen,
ombudsmännens ledigheter och ställföreträdarnas tjänstgöring
hänvisas till en som bilaga 2 till ämbetsberättelsen fogad särskild
redogörelse. Det kan nämnas, att ställföreträdarna förutom vid ombudsmännens
semestrar tagits i anspråk för dubbleringar sammanlagt 273
dagar. Motsvarande siffra för 1973 var 133 dagar.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen är alltjämt mycket
stort utomlands. Besökare har kommit från ett flertal länder. Bland
dessa kan nämnas justitieministrarna i Sovjetunionen och Ungern samt
Australian Defence Force Ombudsman.

JO Lundvik har deltagit i ett av Europarådet den 18 och 19 april
1974 anordnat möte i Paris mellan ombudsmän (eller motsvarande) från
medlemsstaterna m. fl. Vid mötet utbytte ombudsmännen erfarenheter
och diskuterade ett inom Europarådet väckt förslag om inrättande av en

befattning som europeisk ombudsman, knuten till Europarådets kommission
för de mänskliga rättigheterna. JO Lundvik har vidare deltagit i
ett möte i Abo, anordnat av Henrik Gabriel Porthan-institutet, den 1
och 2 juni, varvid diskuterades olika frågor kring ämnet Skyddet för de
mänskliga rättigheterna i Norden.

JO Thyresson har i anledning av inbjudan från Förbundsrepubliken
Tysklands militieombudsman Fritz-Rudolf Schultz, som besökte justitieombudsmannaämbetet
i studiesyfte i september 1973, avlagt ett återbesök
i Förbundsrepubliken under tiden den 22—26 oktober 1974. Han
åtföljdes därvid av två befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen.
Vidare har JO Thyresson deltagit i en konferens i Bryssel den 12—
14 december 1974 anordnad av Comité de protection de la vie humaine
dans les conflits armés.

JO Wennergren deltog den 21—29 januari 1974 i ett av Förenta Nationerna
anordnat Symposium on population and human rights i Amsterdam.
JO Wennergren medverkade vidare som svensk representant vid
möte den 18—20 mars 1974 i Strasbourg med den av European Committee
on Legal Co-operation (CCJ) tillsatta Sub-Committee for the
study of the protection of the individual in relation to the acts of administrative
authorities. På inbjudan av Mr. Paul 0’Dwyer, president of
the New York City Council, besökte JO Wennergren New York den
16—21 september 1974 för att vid en public hearing inför the City
Council angående inrättande av en ombudsmannainstitution för staden
New York lämna en redogörelse för den svenska JO-institutionen och i
övrigt via massmedia och på offentliga sammankomster informera om
institutionen.

Såsom bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för
ärenden av mera allmänt intresse fogas dels arbetsordning för riksdagens
ombudsmannaexpedition (bil. 1), dels en redogörelse för justitieombudsmännens
och deras ställföreträdares tjänstgöring samt för personalorganisationen
(bil. 2), dels en förteckning över ärenden, som varit anhängiga
hos Kungl. Maj:t under år 1974 genom skrivelser från justitieoch
militieombudsmännen före den 1 januari 1974 (bil. 3), dels ett sakregister
till 1969—1975 års ämbetsberättelser (bil. 4) och dels en kortfattad
redogörelse på engelska språket för innehållet i ämbetsberättelsen
m. m. (bil. 5).

I den följande redogörelsen för ärendena är intagen en sammanfattning
av ett av JO Thyresson meddelat beslut ”Åtgärder vid förundersökning
och rättegång angående misstanke om mord”, se s. 21. Beslutet
i dess helhet fogas som särtryck till denna ämbetsberättelse (bil.

6). Denna bilaga överlämnas — förutom till riksdagens ledamöter —

endast till domstolar samt polis- och åklagarmyndigheter men kan av
andra myndigheter erhållas efter rekvisition hos ombudsmannaexpeditionen.

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1975.

ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON BERTIL WENNERGREN

K.E. Uhlin

Inspektionsverksamheten under år 1974

Enligt 2 § instruktionen för riksdagens ombudsmän bedrives ombudsmännens
tillsyn bl. a. genom inspektioner. Vid dessa föres protokoll
(15 §). Ombudsmännen får överlämna till kanslichef, byråchef eller särskilt
utsedd utredningsman att verkställa inspektion, dock utan rätt att
därvid framställa anmärkning eller göra annat uttalande på ombudsmans
vägnar (20 §).

Varje ombudsman ägnar i regel 30 dagar per år åt inspektioner. Härtill
kommer inspektioner som utförs av ombudsmans ställföreträdare i
ombudsmannens ställe. Ombudsmännen och ställföreträdarna biträds
vid inspektionerna av tjänstemän från kansliet. Tjänsteman erhåller
även uppdrag från ombudsmännen och ställföreträdarna att förrätta inspektioner
på deras vägnar.

Inspektionerna har omfattat myndigheter inom ombudsmännens respektive
tillsynsområden. Vid inspektioner av länsstyrelser, vilkas verksamhet
faller både inom JO Lundviks och JO Wennergrens tillsynsområden,
har endast en ombudsman infunnit sig och verkställt inspektionen
med biträde även av personal som den andre ombudsmannen tillhandahållit.
Rapportering av iakttagelser, som haft anknytning till den
vid inspektionen icke närvarande ombudsmannens tillsynsområde, har
ägt rum till denna efter inspektionens slut.

Inspektionsverksamheten inom JO Lundviks tillsynsområde har under
1974 bedrivits med ökad intensitet men på huvudsakligen samma sätt
som tidigare. Vad som framkommit vid inspektionerna har föranlett JO
att upptaga ett flertal ärenden, s. k. inspektionsanmärkningar. I många
fall har JO också gjort uttalanden till protokollet.

Av centrala verk har JO Lundvik inspekterat luftfartsverket, invandrarverket
och bilregisternämnden. Inspektionen av luftfartsverket avsåg
verket i dess helhet men syftade även till att få fram utredning i anledning
av vissa klagomål. JO Lundvik inspekterade invandrarverket under
1971. Den under 1974 företagna inspektionen av verket var begränsad
och hade till syfte att ge JO en inblick i rättshjälpslagens tillämpning i
ärenden hos invandrarverket och då närmast i praxis i fråga om förordnande
av offentligt biträde. Ändamålet med inspektionen av bilregisternämnden
var bl. a. att ge JO en inblick i omläggningen till nytt bilregister
och problemen kring detsamma. Inspektionen hade föregåtts av studier
på länsstyrelsernas bilregister- och körkortsavdelningar.

JO Lundviks inspektioner har vidare omfattat länsstyrelserna i Kro -

nobergs och Gävleborgs län, jämte vägförvaltningarna, länsbostadsnämnderna,
lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna i dessa län.

JO Lundvik har även inspekterat länsskatterätten och taxeringsavdelningen
vid länsstyrelsen i Stockholms län. Denna inspektion åsyftade
bl. a. att ge JO en inblick i arbetssituationen. Ställföreträdande JO
Sverne har inspekterat vägförvaltningarna, länsbostadsnämnderna och
skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Kopparbergs län samt lantbruksnämnden
i sistnämnda län. JO Lundvik har vidare inspekterat byggnadsnämnden
i Gävle kommun, statens lokala fiskeriadministration,
övre södra distriktet, domkapitlet och stiftsnämnden i Växjö stift samt
bostadsförmedlingen i Växjö. Inspektion av statens lokala fiskeriadministration,
övre södra distriktet, ägde rum även under 1973. Syftet med
1974 års inspektion var att följa upp vissa vid föregående års inspektion
konstaterade balanser. Inspektionen av bostadsförmedlingen i Växjö var
närmast föranledd av ett klagoärende. Vid inspektionen uppkom även
anledning att diskutera, huruvida vissa folkgrupper diskriminerades i
samband med anvisning av lägenheter.

Av kronofogdemyndigheter har inspekterats myndigheterna i Gävle,
Söderhamns, Sandvikens, Hudiksvalls, Eksjö, Värnamo, Jönköpings,
Växjö, Falu, Borlänge, Ludvika, Avesta och Mora distrikt. Av dessa
inspektioner utfördes inspektionerna i Gävle och Växjö av JO Lundvik
personligen och inspektionen av Falu kronofogdemyndighet av ställföreträdande
JO Sverne, medan övriga kronofogdemyndigheter inspekterats
av tjänstemän på JO:s eller ställföreträdande JO:s uppdrag. Vid
dessa inspektioner har särskild uppmärksamhet ägnats tillämpningen av
reglerna om löneutmätning och försäljning av utmätt gods, lagen om arbetsgivares
kvittningsrätt och lagen om statlig lönegaranti vid konkurs.

Av lokala skattemyndigheter har inspekterats myndigheterna i Gävle,
Bollnäs, Sandviken, Söderhamn, Ljusdal, Hudiksvall, Stockholm, Reftele,
Eksjö, Värnamo, Vetlanda, Jönköping, Tranås, Växjö, Ljungby och
Mora. JO Lundvik har inspekterat myndigheterna i Gävle, Stockholm
och Växjö, medan övriga myndigheter inspekterats av tjänstemän på
uppdrag av JO Lundvik eller ställföreträdande JO Sverne. Vid inspektionerna
av länsstyrelser, länsskatterätten och taxeringsavdelningen vid
länsstyrelsen i Stockholms län och lokala skattemyndigheter har i likhet
med föregående år särskilt granskats tillämpningen av reglerna om skattetillägg
och förseningsavgift. Vidare har granskningen även inriktats på
tillämpningen av reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst.
JO Lundvik har i en skrivelse till chefen för finansdepartementet lämnat
en redogörelse för de samlade erfarenheterna av tillämpningen av reglerna
om skattetillägg och förseningsavgift med anledning av vad som
framkommit dels vid inspektionerna, dels vid utredningar i klagoärenden
angående skattetillägg och förseningsavgift (jfr s. 353 ff och 376 ff).

2 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

JO Thyresson har under år 1974 inspekterat
Örebro försvarsområde,

Livregementets grenadjärer,

Nedre Norrlands militärområde,

Jämtlands fältjägarregemente och försvarsområde,

Norrlands artilleriregemente,

Jämtlands flygflottilj,

Norra Värnpliktskontoret med Nedre Norrlands inskrivningscentral
samt

Bråvalla flygflottilj.

Ställföreträdande JO Wigelius har under år 1974 inspekterat
Köpings, Sala, Linköpings, Sunne, Borås och Sjuhäradsbygdens tingsrätter,

länsåklagarmyndigheten i östergötlands län

åklagarmyndigheterna i Köpings, Sala, Linköpings, Sunne och Borås
åklagardistrikt,

länspolischefen i östergötlands län samt

polismyndigheterna i Köpings, Sala, Linköpings, Enköpings, Hagfors
och Borås polisdistrikt.

Vid inspektionerna av de civila myndigheterna inom JO Thyressons
tillsynsområde har ansetts viktigt att undersöka huruvida eftersläpning
förekommer beträffande handläggningen av mål och ärenden, i synnerhet
sådana som rör brott. I vad angår de inspekterade domstolarna har
vidare särskilt uppmärksammats rutiner i syfte att åstadkomma snabb
avverkning av mindre brottmål och tillämpningen av nytillkommen lagstiftning,
framför allt har det gällt de nya reglerna om obligatorisk avräkning
av häktningstid m. m. och rättshjälpslagen. Beträffande domstolarna
har också bl. a. särskilt undersökts om stadgade tider för expediering
av domar och beslut iakttagits. Vad beträffar åklagarmyndigheterna
har inspektionerna varit särskilt inriktade på granskning av beslut
angående anhållanden — alltså frågor avseende frihetsberövanden —
och beslut angående strafförelägganden. Även åklagarmyndigheternas
beslut om avskrivning av ärenden rörande brottmål har ägnats särskilt
intresse, i synnerhet sådana som avsett våldsbrott. Beträffande polismyndigheterna
har också ägnats särskild uppmärksamhet åt avskrivningsbesluten.
Tyngdpunkten vid inspektionerna av polismyndigheterna har
emellertid legat på myndigheternas fullgörande av uppgifterna avseende
bevakningen av ordning och säkerhet på allmänna platser. Därvid har
ofta uppkommit spörsmål angående polismyndighetens personella resurser
för detta ändamål och sättet för disponeringen av resurserna. Vid inspektionerna
hos polismyndigheterna har även upptagits frågan om deras
personella resurser att utreda invecklade brottmål, såsom sådana
som avser gäldenärsbrott, skattebrott och andra brott med svårgenom -

trängliga ekonomiska sammanhang. Vidare har beträffande polismyndigheterna
särskild uppmärksamhet ägnats de s. k. tillståndsärendena,
i synnerhet i fråga om tillstånd till offentliga tillställningar och till innehav
av vapen.

Vid inspektionerna av truppförbund och andra militära enheter har
uppmärksamhet i likhet med tidigare år särskilt ägnats rättsvården, beskaffenheten
av förläggnings- och fritidslokaler för de värnpliktiga,
mathållningen och personalvården samt säkerhetsföreskrifter och anordningar
till förekommande av olyckshändelser under militärtjänsten.
Besök har avlagts på militärhäktena. De värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämnderna
har beretts tillfälle att framföra synpunkter varjämte
upplysningar inhämtats från personalvårdsofficerare samt personalvårdskonsulenter
och -assistenter.

Varje inspektion har avslutats med en genomgång med chefen för den
inspekterade myndigheten och övrig berörd personal, varvid JO:s iakttagelser
redovisats med de påpekanden och anmärkningar som iakttagelserna
ansetts påkalla. Tillfälle har givits till meningsutbyte om de aktuella
frågorna. Det som förekommit har — utom då det varit fråga om
mera bagatellartade förhållanden — återgivits i inspektionsprotokollen.
Inspektionerna har givit upphov till särskilda ärenden endast då mera
allvarliga fel påträffats eller frågor uppkommit som krävt närmare utredning.

JO Wennergren har under år 1974 inspekterat socialstyrelsen, konsumentombudsmannen,
riksförsäkringsverkets tekniska byrå i Sundsvall,
rikspolisstyrelsens dataavdelning, länsstyrelsen i Jämtlands län, länsrätten
i Stockholm och inskrivningsavdelningen vid Östra värnpliktskontoret.
Inspektionerna fördelar sig i övrigt enligt följande.

Kriminalvården: Kriminalvårdsanstalterna Långholmen, Norrtälje,
Österåker, Gävle, Mariefred, Svartsjö, Kumla och Hällby samt allmänna
häktena i Gävle och östersund, vartill kommer kriminal vårdsanstalten
Ulriksfors, som inspekterats av tjänstemän på JO:s uppdrag,
ävensom övervakningsnämnderna i Östersund, Gävle och Växjö samt
skyddskonsulenterna i Östersunds, Gävle och Växjö distrikt.

Socialvården: Stigby yrkesskola, socialförvaltningarna i Jönköping,
Sala, Gävle och Växjö, vartill kommer statens social vårdskonsulent i
Kronobergs och Kalmar län och länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs
län som inspekterats av tjänsteman på JO:s uppdrag.

Sjukvården: Medicinalväsendets ansvarsnämnd, statens rättspsykiatriska
klinik i Uppsala, länsläkaren i Kronobergs län, Västerviks sjukhus
psykiatriska kliniker, S:t Sigfrids sjukhus sociopatvårdsklinik, Frösöklinikema,
Sundby sjukhus samt utskrivningsnämndema i Kronobergs län
och Södermanlands län.

Omsorgsvården: Omsorgsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och

Jämtlands län samt Salberga sjukhus och beslutsnämnden för psykiskt
utvecklingsstörda i Västmanlands län.

Allmän försäkring: Jämtlands, Gävleborgs och Kronobergs läns allmänna
försäkringskassor.

Arbetsmarknad: Länsarbetsnämnderna i Jämtlands och Gävleborgs
län, allmänna yrkesinspektionen i Gävle och i Växjö.

Skolväsendet: Länsskolnämnderna i Jämtlands län och Gävleborgs
län, skolförvaltningarna i östersund och Gävle.

Inom JO Wennergrens tillsynsområde har vidare ställföreträdande JO
Sveme inspekterat kriminalvårdsanstalterna Karlskrona och Ödevata,
övervakningsnämnden i Karlskrona, skyddskonsulenten i Karlskrona distrikt
samt socialförvaltningarna i Karlskrona och Ronneby.

Inspektionen av socialstyrelsen omfattade samtliga avdelningar och
byråer samt verksledningen. Genom samtal med de olika enheternas
chefer och befattningshavare, granskning av diarier och stickprovsgranskning
av register, akter och andra handlingar syftade inspektionen
till en överblick över socialstyrelsens arbetsuppgifter, arbetsformer, arbetsläge,
medel för samråd, information och rättslig kontroll, organisatoriska
uppbyggnad, tillämpning av förvaltningslagen och reglerna om
allmänna handlingars offentlighet samt andra författningsbestämmelser
som reglerar styrelsens verksamhet, arbetsbalanser och handläggningstider.
Inspektionerna av konsumentombudsmannnen, riksförsäkringsverkets
tekniska byrå, rikspolisstyrelsens dataavdelning och inskrivningsavdelningen
vid östra värnpliktskontoret avsåg uppläggningen och användningen
av ADB-systemen där.

Vid inspektionerna av kriminalvårdsanstalterna under andra halvåret
1974 har särskild uppmärksamhet ägnats åt tillämpningen av den nya
kriminalvårdslagen. I övrigt har inspektionerna följt gängse mönster.
Också hos övervakningsnämndema har tillämpningen av den nya kriminalvårdslagen
och övriga nya författningar på kriminalvårdens område
utgjort en central fråga. Vidare har granskats nämndernas praxis i fråga
om diarieföring, protokollföring, beslutsmotivering och besvärshänvisningar.

Hos socialförvaltningarna har speciellt undersökts hur avskaffandet
av barnavårdsmannainstitutionen utfallit, hur socialhjälpen och åldringsvården
handhas samt vilka former av uppsökande verksamhet som
funnits samt deras resurser.

Inom sjukvården har vården av de särskilt vårdkrävande som överlämnats
till sluten psykiatrisk vård av domstol stått i centrum. Hos utskrivningsnämndema
har tillämpningen av förvaltningslagen granskats.

Slutligen förtjänar att i fråga om övriga inspektioner nämnas att ärendehandläggningen
och formerna i övrigt för arbetets bedrivande granskats.
Hos skolförvaltningarna har speciellt uppmärksammats sådant som
hänför sig till elevvården. Vid inspektionen i Östersund besöktes i detta
syfte tre enskilda skolor.

I. Domstolar ni. m.

Åtgärder vid förundersökning och rättegång angående misstanke
om mord

Arbetsledaren Irwing Höglund anmälde på morgonen den 21 maj 1970
till polismyndigheten i Södertälje att hans hustru Ulla Höglund varit
försvunnen sedan föregående dags kväll.

Med anledning av Irwing Höglunds anmälan inledde polisen efterspaningar
efter Ulla Höglund. Ett omfattande efterforskningsarbete med
bl. a. spaningar efter Ulla Höglund och förhörsverksamhet vidtog med
början den 22 maj 1970, då den s. k. riksmordkommissionen under ledning
av kriminalkommissarien Sten-Sture Sandberg inkopplades på fallet.
På kvällen den 4 juni 1970 påträffades den döda kroppen efter Ulla
Höglund i terrängen vid en väg utanför Södertälje. Följande dag verkställdes
kriminalteknisk undersökning av fyndplatsen och förrättades
rättsmedicinsk obduktion av den döda kroppen. Samma dag förordnades
offentlig försvarare för Irwing Höglund. Denne häktades den 15
juni 1970 av Södertörns domsagas häradsrätt såsom på sannolika skäl
misstänkt för mord. Huvudförhandling i målet inleddes den 18 augusti
1970. Länsåklagaren Otto Meijer, som inträtt som förundersökningsledare,
utförde åtalet. Vid huvudförhandlingen hördes bl. a. förste kriminalassistenten
Wincent Lange, under vars ledning fyndplatsundersökningen
verkställts, och leg. läkaren Sven-Olof Lidholm, vilken förrättat
obduktionen. Den 31 augusti 1970 entledigade riksåklagaren Meijer på
dennes begäran från att vidare utföra åtalet mot Irwing Höglund och
förordnade länsåklagaren Lennart Larsson till ny åklagare i målet. Efter
föredragning av Larsson beslöt riksåklagaren den 4 september 1970 att
åtalet skulle nedläggas. Häradsrätten försatte samma dag Irwing Höglund
på fri fot och meddelade efter yrkande av honom den 17 december
1970 frikännande dom beträffande åtalet för mord.

Utredningen angående Ulla Höglunds död och målet mot Irwing
Höglund kom att väcka ett betydande uppseende dels genom att tidningspressen
framförde kritiska synpunkter mot särskilt polisens och åklagarens
agerande i saken och dels på grund av anmälningar och klagomål i
skilda hänseenden som inkom till riksdagens ombudsmannaexpedition.

Av anmälningarna till JO må först nämnas, att den 10 juni 1970 inkom
anmälan från den offentlige försvararen i målet, advokaten Olof
Arvidson, med påstående att Irwing Höglund i arrestlokalen hos polisen
i Södertälje förvarades under sådana förhållanden att det varit möjligt

för polisen att utifrån avlyssna de samtal Arvidson haft med Irwing
Höglund i hans cell. Under hänvisning till stadgandet i 21 kap. 9 § rättegångsbalken
att offentlig försvarare äger meddela sig med den anhållne i
enrum hemställde Arvidson om omedelbar utredning.

Den 16 september 1970 inkom från Ulla Höglunds far, förste polisassistenten
Gustav Sejlert anmälan riktad mot Lidholm och mot riksåklagaren.
Vad angår Lidholm ifrågasattes huruvida han iakttagit objektivitet
i sitt handlande under förundersökningen och eljest. Sejlert hemställde
att JO måtte dels låta inhämta socialstyrelsens yttrande över riktigheten
av Lidholms påståenden i hans utsaga inför häradsrätten, dels
låta utreda omständigheterna i övrigt kring Lidholms agerande under
förundersökningen. I fråga om riksåklagaren hemställdes om utredning
rörande omständigheterna kring hans beslut om nedläggande av åtalet.
Det anfördes, att rykten påstod att riksåklagaren skulle ha fattat sitt beslut
efter övertalningar, påtryckningar eller till och med direktiv för att
få slut på ”en inflammerad situation”.

Den uppmärksamhet som Höglundmålet väckte i tidningspressen och
bland allmänheten föranledde JO Thyresson att i skrivelser den 21 och 31
augusti 1970 till häradsrättens ordförande begära in huvudförhandlingsprotokoll
jämte utskrifter av bandupptagning av bevisning m. m. i målet.
JO Thyresson begärde ävenledes hos åklagaren att få tillgång till
förundersökningsprotokollet m. m.

Efter den vändning saken fick genom riksåklagarens beslut att nedlägga
åtalet fann JO Thyresson påkallat att verkställa en grundlig utredning
av vad som förekommit i målet mot Irwing Höglund.

Utredningen blev mycket omfattande. Sammanlagt hölls ett 50-tal
samtal och förhör. Dessutom inhämtades utlåtanden av sakkunniga och
yttranden av socialstyrelsen.

JO Thyresson avgjorde saken genom beslut den 10 juli 1974. Beslutet,
som är alltför omfattande för att tagas in i själva ämbetsberättelsen, redovisas
i en särskild fristående bilaga till berättelsen (bilaga 6). Här skall
endast återges den i beslutet intagna sammanfattningen av de uttalanden
som JO Thyresson gjort i ärendet. Sammanfattningen har följande innehåll.

Efter inledningen i mitt beslut följer det huvudavsnitt av beslutet som
har benämnts 2 Efterspaningsskedet och som avser händelseförloppet
fr. o. m. Irwing Höglunds anmälan på morgonen torsdagen den 21 maj
1970 av hustruns försvinnande till fyndet av hennes döda kropp på kvällen
den 4 juni 1970.

Min utredning har här främst avsett att undersöka om fog föreligger
för den kritik som riktats mot polisen för bristande objektivitet i efterspaningsarbetet.
Därvid har jag inte funnit anledning till kritik mot polisen
i sagda hänseende.

Jag har i detta sammanhang tagit upp till bedömande två särskilda
frågor avseende dels den kriminaltekniska undersökningen av Irwing
Höglunds bil efter fyndet av densamma och dels den undersökning polisen
företog i makarna Höglunds bostad på eftermiddagen samma dag
Irwing Höglund gjorde sin anmälan.

Någon kritik mot den kriminaltekniska undersökningen av bilen har
inte framförts utifrån. Däremot observerades under min utredning att
undersökningen blev bristfällig genom att det inte blev fastställt hur förarsätet
var placerat då bilen påträffades. Då denna brist emellertid inte
torde ha haft någon större betydelse för polisutredningen har jag inte
funnit anledning att taga upp saken närmare.

Vad gäller undersökningen i makarna Höglunds bostad har jag funnit
att den borde ha företagits på sätt som gäller om husrannsakan. Så har
inte skett i det att vederbörligt beslut om husrannsakan inte meddelats
och föreskrivet protokoll inte förts över undersökningen. Min utredning
har emellertid inte visat att vad som förekommit inverkat menligt för Irwing
Höglund och jag har därför ansett mig kunna stanna vid påpekandet
att undersökningen borde ha företagits i de former som är stadgade
för husrannsakan. Jag har inte heller funnit att undersökningen i bostaden
— på sätt antytts — otillbörligt samordnats i tiden med det förhör
som hölls med Irwing Höglund på polisstationen samtidigt med att undersökningen
gjordes.

Nästa huvudavsnitt i beslutet är benämnt 3 Förundersökningen i övrigt
utom Lidhoims deltagande däri.

I detta avsnitt behandlas ett flertal frågor och jag skall här beröra endast
några av de viktigaste.

Den första frågan gäller hämtningen och anhållandet av Irwing Höglund
natten till den 5 juni 1970, sedan Ulla Höglunds döda kropp påträffats
kvällen före.

Den kritik som härutinnan framförts har gått ut på dels att åtgärderna
vidtogs innan det ännu förelåg full klarhet vare sig om det påträffade
liket var Ulla Höglunds döda kropp eller om att hon bragts om livet
genom brott och dels att Irwing Höglund under natten befann sig i
sådant psykiskt tillstånd att något förhör inte bort hållas med honom
och att Irwing Höglund inte erinrats om sin rätt att ha tillgång till försvarare.

och anhållningsbeslutet inte är befogad. Att misstanken riktades mot Irwing
Höglund för att ha begått brottet sammanhängde med de misstankar
i denna riktning som han ådragit sig redan före fyndet men som innan
kroppen påträffades inte nått sådan styrka att skyldighet kan anses
ha förelegat att underrätta honom om misstanken.

Vad gäller förhöret med Irwing Höglund på natten har jag erinrat om
att enligt RB 23: 12 må ej under förhör uttröttning eller andra otillbörliga
åtgärder användas i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande
och att detta bland annat innebär att om det befinnes att den som skall
höras är helt uttröttad inlett förhör bör avbrytas. Vad gäller förhöret
med Irwing Höglund framgår att förhörsledaren konstaterade att denne
var omtöcknad och talade osammanhängande samt att det verkade som
om han hade svårt att fatta vad saken gällde. Jag har uttalat, att skäl synes
ha förelegat att avbryta förhöret med Irwing Höglund sedan han underrättats
om anledningen till att han hämtats till polisstationen. Det har
emellertid synts vanskligt att nu i efterhand ha någon bestämd uppfattning
om läget var sådant att förhöret borde ha avbrutits. Jag har därför
ej funnit tillräcklig grund föreligga till anmärkning mot att förhörsledaren
fortsatte förhöret till dess åklagaren inträdde. Vad beträffar frågan
om Irwing Höglund underrättats om sin rätt att anlita försvarare kan ej
anses styrkt att Irwing Höglund ej underrättats härom. Däremot synes
antagligt att Irwing Höglund på grund av sitt tillstånd ej uppfattat vad
förhörsledaren sagt härom.

En betydande uppmärksamhet väckte en anmälan som inkom den 10
juni 1970 från Irwing Höglunds försvarare advokaten Olof Arvidson
med påstående att Irwing Höglund i arrestlokalen hos polisen i Södertälje
förvarades under sådana förhållanden att det varit möjligt för polisen
att utifrån avlyssna de samtal Arvidson haft med Irwing Höglund i
hans cell. Det uppgavs också att cellen var TV-övervakad. Jag lät omgående
göra en utredning i saken.

Vid min prövning av vad som förekommit har jag till en början uttalat
att det ej kan riktas någon kritik mot åklagarens och polisens bedömning
att särskild tillsyn erfordrades av Irwing Höglund under anhållningstiden.
Rörande denna tillsyn har jag uttalat följande.

personell övervakning. I de fall sådan övervakning inte är lämplig av
hänsyn till den frihetsberövades tillstånd eller inte kan anordnas på
grund av personalbrist får övervakning med t. ex. TV godtagas. Enligt
min mening bör emellertid sådan övervakning i regel förekomma blott
undantagsvis och under kort tid. Med hänsyn till vad som upplysts om
Irwing Höglunds labila psykiska tillstånd under de första anhållningsdygnen
finner jag förhållandena ha varit sådana att hans förvaring i cell
med TV-övervakning varit påkallad och således inte kunna föranleda
någon kritik.

Däremot har jag — under hänvisning till stadgandet i RB 21: 9 att
försvarare äger meddela sig med den anhållne i enrum — funnit, att det
var felaktigt, att, då Arvidson ville meddela sig i enrum med Irwing
Höglund, inte tillhandahålla därför lämplig lokal och att inte från början
tydligt tillkännage att skyddsarresten, vari Arvidson och Irwing
Höglund samtalade, var bevakad av en dold TV och försedd med dold
anläggning för avlyssning. Vad gäller TV-övervakningen har Arvidson
senare förklarat, att han ansåg att visuell bevakning genom TV var ”en
ganska adekvat åtgärd” med tanke på Irwing Höglunds depressionstillstånd.
Beträffande talförbindelsen förhöll det sig kort sagt så att den
inte fungerade. Vid besök som personal från ombudsmannaexpeditionen
gjorde i arrestlokalen redan dagen efter det Arvidsons anmälan inkommit
till mig konstaterades att det inte var möjligt att uppfatta innehållet
ens i högröstade samtal som fördes i cellen. Med hänsyn härtill och övriga
av mig anförda skäl har jag lämnat Arvidsons klagomål i detta
hänseende utan ytterligare åtgärd.

Sedan häktningsförhandlingen den 15 juni 1970 avslutats vid 19-tiden
inställdes Irwing Höglund till förhör på polishuset i Södertälje.

Mot åtgärden har riktats kritik som gått ut på att åtgärden varit otillbörlig
med hänsyn till Irwing Höglunds psykiska tillstånd efter häktningsförhandlingen
ävensom till att Irwing Höglund inte fått något middagsmål.

Jag har i detta hänseende uttalat att något längre förhör inte borde ha
hållits med Irwing Höglund efter återkomsten till Södertälje utan att
han först fått tillfälle att intaga middagsmål och åtnjuta nödig vila. Det
har under min utredning ej kunnat klarläggas vad som föranledde att
förhöret kom till stånd. Synbarligen har något missförstånd uppstått
mellan länsåklagaren Meijer och kriminalkommissarien Sandberg. Jag
har emellertid uttalat.

tuationen, att man helt enkelt inte hade en tanke på mat eller vila vare
sig för egen eller för Irwing Höglunds del. På grund härav anser jag mig
i denna del kunna låta bero vid en erinran om vikten av att de stadganden,
som tillkommit för att skydda den enskilde mot otillbörliga påfrestningar
under förundersökning, noga efterföljs.

Övriga under avsnitt 3 upptagna frågor har i stort inte föranlett någon
kritik från min sida och jag hänvisar i dessa delar till beslutet.

Under rubriken 4 Lidholms deltagande i förundersökningen redovisas
en tämligen omfattande utredning angående författningsstadganden rörande
rättsläkare, om rättsläkares medverkan vid förundersökningen i
mordfall och om Lidholms tidigare samarbete med riksmordkommissionen
och med Meijer, varefter jag ingår på vad som förekommit i detta
fall.

Mina uttalanden innefattar en allvarlig kritik mot Lidholm, som jag
har funnit på ett betänkligt sätt brustit i sina skyldigheter att samverka
med förundersökningsledningen. I detta sammanhang har jag ingått på
frågan om rättsläkares ställning i förhållande till förundersökningsledningen
och om rättsläkares redovisningsplikt till förundersökningsledningen
vad gäller det honom givna uppdraget. Jag har också tagit upp
spörsmålet om rättsläkares tystnadsplikt, därvid jag framhållit att det
väl får anses att sådan tystnadsplikt föreligger men att då den inte är direkt
reglerad i lag tvekan kan uppstå vad som gäller i detta hänseende.
Jag har framhållit att det skulle vara av värde om denna fråga togs under
övervägande av den 1969 tillsatta offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
och beslutat tillställa kommittén beslut i ärendet.

Under 5 Objektiviteten vid förundersökningen och åtalsbeslutet har
jag ingått på frågan om fog föreligger för framförd kritik för bristande
objektivitet såvitt gäller förundersökningen och därefter uttalat mig om
åtalsbeslutet.

Vad gäller objektiviteten har kritiken i stort sett gått ut på att utredningsledningen
varit alltför fixerad vid uppfattningen, att Irwing Höglund
varit gärningsmannen och att man eftersatt olika utredningsuppslag.
Jag har funnit att fog saknas för kritiken. Vid min utredning har
inte framkommit något som tyder på att några utredningsuppslag eftersatts
eller förbisetts. I detta sammanhang har jag fäst min uppmärksamhet
vid ett sammanträde som i början av juli 1970 hölls på länsåklagarmyndigheten
i Solna mellan Meijer och i utredningen deltagande polispersonal,
därvid bevisläget diskuterades. Överläggningar av detta slag i
en mordutredning torde vara sällsynta. Att överläggningen över huvud
kom till stånd måste antagas innebära att det vid denna tidpunkt förelåg
en anmärkningsvärt stor tveksamhet hos åklagaren om bevisläget. Inte
minst mot bakgrund härav saknas varje anledning att antaga att förundersökningsledningen
medvetet eller omedvetet brustit i objektivitet vid
förundersökningen.

Vad gäller åtalsbeslutet uttalar jag att bevisläget tvivelsutan var svårbedömt.
Med hänsyn härtill kan naturligen inte uteslutas att en annan
åklagare än Meijer skulle ha kommit till ett annat resultat i åtalsfrågan.
Emellertid förelåg objektivt sett omständigheter av sådan beskaffenhet
att det i varje fall icke kan föranleda någon anmärkning mot Meijer för
att han kom till slutsatsen att tillräckliga skäl förelåg för åtal.

Under 6 Huvudförhandlingen avhandlas en del processuella frågor
sammanhängande med huvudförhandlingen. Det gäller bland annat rättegångens
yttre former, den formella processledningen m. m.

Förevisandet av en docka med Ulla Höglunds kläder och en del fotografier
väckte stor uppmärksamhet. Med hänsyn till att såväl häradsrättens
ordförande, tingsdomare Rune Dahnell, som Meijer och Arvidson
uttalat, att dockan och bildmaterialet verksamt bidrog till att fullständiga
utredningen har jag inte funnit skäl till anmärkning mot Dahnell i
detta hänseende.

Det har ifrågasatts om inte vissa delar av rättegångsförhandlingarna,
bl. a. förhören med Irwing Höglund om makarnas samliv, bort hållas
inom stängda dörrar. För egen del har jag ansett skäl ha förelegat för
att hålla det förhör Arvidson höll med Irwing Höglund i angivet hänseende
inom stängda dörrar. Min utredning visar att det hölls informella
överläggningar i offentlighetsfrågan mellan Dahnell, Meijer och Arvidson,
varvid Arvidson uttalade sig mot att någon del av förhandlingarna
ägde rum inom stängda dörrar och att från Meijers sida inte framkom
någon begäran härom. Ehuru det ankommer på rätten att ex officio besluta
i offentlighetsfråga, har jag inte funnit mig böra framföra någon
kritik mot Dahnell för att han med hänsyn till parternas ståndpunkt inte
upptog frågan om avbrytande av de offentliga förhandlingarna under
förhöret med Irwing Höglund.

I fråga om processledningen i övrigt har jag haft att pröva dels påståenden
om att Irwing Höglund ”tystades” och ”klubbades ned” och
dels Dahnells uppträdande mot Meijer och Arvidson, därvid Arvidson
gjort gällande att Meijer tilläts att i allt för hög grad dominera rättegången
och Arvidson ofta blev avbruten under det att Meijer närmast
förmenat att Arvidson tilläts alltför stora friheter.

Jag har i dessa hänseenden uttalat följande.

Påståendet att Irwing Höglund tystats ned torde — som framgår av
den föregående redogörelsen — hänföra sig till ett tillfälle i början av
rättegången, då Irwing Höglund anmodad att ange huruvida han var
skyldig eller inte i stället började ett anförande, i vilket han sade sig
vilja berätta allt, och Dahnell därvid avbröt Irwing Höglund och upplyste
honom om att han skulle få berätta senare. Dahnell handlade
därvid helt enligt rättegångsbalkens regler och någon anmärkning kan
naturligen inte drabba honom för hans ingripande.

Vad så gäller Dahnells förhållande till Meijer och Arvidson har Dahnell
under min utredning förklarat, att förhandlingen inte varit alldeles

lätt att leda bl. a. på grund av den irriterade stämningen mellan Meijer
och Arvidson. Vad som framgår av fonogramutskrifterna från rättegången
bekräftar i hög grad Dahnells omdöme.

Vid en prövning av vad sålunda förekommit hamnar jag i vanskligheter.
Av de tre agerande står Dahnell och Meijer under min tillsyn
medan så inte är fallet med Arvidson, varför jag är lagligen förhindrad
att göra något bedömande för hans del. Att mot bakgrund härav rättvist
bedöma Dahnells processledning låter sig inte göra. Jag vill dock ha
sagt, att även om det kan ha funnits skäl för en starkare processledning
än den Dahnell utövade, har min granskning av vad som förevarit inte
givit skäl att antaga att inte Dahnell handlat med den oväld och den
opartiskhet som under förhållandena varit möjlig. Dessbättre torde det
vara sällsynt att i vårt land rättegångar i svåra brottmål utspelar sig i sådana
former som här varit fallet, varför det redan av den anledningen
inte torde vara påkallat med ytterligare uttalanden från min sida i denna
sak.

I detta avsnitt har jag också något berört en processrättslig fråga,
nämligen om inte kriminalinspektören Lange, som hördes på begäran av
Meijer, och Lidholm, som hördes på begäran av Arvidson, bort höras
som sakkunniga i stället för som vittnen.

I avsnitt 7 Lidholms rättsmedicinska bedömanden och uttalanden i
målet redovisas en omfattande utredning, innefattande yttranden av socialstyrelsen,
rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion, professorn i rättsmedicin
vid Lunds universitet, föreståndaren vid rättsläkarstationen i
Lund Gerhard Voigt, och docenten i rättspsykiatri, överläkaren vid fångvårdsanstalten
Hall Karl-Erik Törnqvist.

Vad gäller det av Lidholm avgivna obduktionsutlåtandet har till en
början anförts mot Lidholm att han inte dragit någon slutsats om när
döden inträffat utan först i sin vittnesutsaga ingått på detta. Socialstyrelsen
har funnit det vara en brist att uppgifter saknas om väderleksförhållandena
under tiden från det Ulla Höglund försvann till tidpunkten då
hennes döda kropp anträffades, liksom att någon undersökning inte
gjorts av maginnehållet. Vid min prövning härav har jag funnit att gällande
författning om rättsmedicinsk undersökning av död människas
kropp inte närmare reglerar vad ett obduktionsutlåtande skall innehålla.
Det oaktat får det enligt min mening anses ligga i sakens natur att det
ankommer på rättsläkaren att uttala sig om dödens inträde och så torde
väl också i allmänhet ske. I förevarande fall har inte heller någon annan
av dem som deltog i utredningen om Ulla Höglunds död ifrågasatt antagandet
att hon avlidit i anslutning till försvinnandet. Jag har därför inte
ansett att det kan läggas Lidholm till last som tjänstefel att han inte i
obduktionsutlåtandet uttalade sig om tidpunkten för dödens inträde. På
anförda skäl har jag ej ansett det böra läggas Lidholm till last som försummelse
vad som anförts om underlåtenhet att införskaffa uppgifter
om väderleksförhållandena och att låta undersöka maginnehållet.

Tyngdpunkten i den kritik som upptagits mot Lidholm för hans ob -

duktionsutlåtande har jag funnit ligga i det som anförts rörande hans
slutsats att orsaken till Ulla Höglunds död varit kvävning genom strypning
med snara, nämligen att denna slutsats ej kan hävdas reservationslöst.

Jag har i denna del anfört vidare.

Samtliga av mig hörda sakkunniga instanser — Voigt, rättsläkarrådets
rättsmedicinska sektion och socialstyrelsen — synes vara ense om att
Lidholms slutsats om dödsorsaken framstår som den mest sannolika. Av
naturliga skäl har ingen av dem ingått på någon bedömning av hur stor
sannolikheten är för riktigheten av Lidholms slutsats. I efterhand torde
en sådan bedömning inte vara möjlig att göra.

Tillfrågad om vilken betydelse det skulle haft för Meijer vid beslutet i
åtalsfrågan om Lidholm varit försiktigare i sin slutsats har Meijer — något
som måste respekteras — inte velat ingå djupare på en fråga av
denna hypotetiska natur. Tanken att åtalsfrågan kanske fått en annan
utgång om Lidholm uttryckt någon reservation i sitt bedömande är mycket
oroande och det är naturligt att jag mot bakgrund härav sett utomordentligt
allvarligt på Lidholms förfarande.

När jag nu har att straffrättsligt bedöma Lidholms förfarande, måste
jag säga mig att hans förfarande väl varit ägnat att missleda åklagaren
och på grund härav är i hög grad klandervärt men att det å andra sidan
inte kan med säkerhet hävdas, att åtalsbeslutet med ett mer reserverat
bedömande från Lidholms sida skulle ha blivit ett annat än nu blev fallet
och skada uppstått från rättssäkerhetssynpunkt. Ovissheten i bedömningen
i sistnämnda hänseende måste räknas Lidholm till godo. Jag finner
mig därför inte kunna göra gällande, att Lidholm åsidosatt sin
tjänsteplikt genom sitt reservationslösa uttalande om dödsorsaken. Något
åtal skall således icke väckas mot Lidholm i denna del. Jag räknar med
att Lidholm för framtiden noga besinnar sina plikter som rättsläkare
och noggrant iakttager objektivitet och omsorg i sina tjänsteåligganden.

I min bedömning övergår jag därefter till den kritik som riktats mot
Lidholm för hans uttalanden främst under vittnesmålet. Det är här
fråga om Lidholms uttalande, att han ”visste” hur gärningen tillgått, uttalanden
om gärningsmannens psyke m. m.

Jag har därvid uttalat följande.

Lidholms uttalanden är häpnadsväckande och ovederhäftigheten av
dem torde ha blivit klart belyst genom den utredning som skett vid ombudsmannaexpeditionen
och som framgår av min redovisning.

Alla förväntar sig att en rättsläkare som uppträder inför domstol uttalar
sig med sans och måtta, med iakttagande av all tänkbar objektivitet
och i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. I
allt detta har Lidholm brustit. Man kan fråga sig om någon skada uppstod
till följd av Lidholms uttalanden. På grund av att rättegången avbröts
kom de att stå i huvudsak oemotsagda. Hade rättegången fortsatt
skulle de med all säkerhet blivit belysta av andra sakkunniga, varför det
knappast skulle ha uppstått någon fara att rätten blivit missledd av dem.
Visserligen åstadkom de uppståndelse och gav material till sensationsskriverier
i en del av pressen men skall man tala om skada i detta sammanhang
torde den ytterst ha drabbat Lidholm själv.

Meijer har velat göra gällande, att Lidholm genom sina uttalanden
gjort sig skyldig till ovarsam utsaga. Med hänsyn till vad jag i ett tidigare
avsnitt anfört om att det synes tveksamt i vilken grad vittneseden
även omfattar omdömen, som uttalas av vittnen, anser jag mig inte böra
göra gällande att Lidholm gjort sig skyldig till ovarsam utsaga.

Lidholm har även som vittne gjort sina uttalanden på grund av sin
tjänst såsom rättsläkare och det saknas därför inte skäl att anse att han
här gjort sig skyldig till sådant oförstånd att det bör betraktas som tjänstefel.
Från allmän synpunkt är emellertid ett åtal inte påkallat för prövningen
härav och jag räknar med att även Lidholm kommit till insikt
om vad som brustit hos honom och att något upprepande av det skedda
inte är att befara. Med hänsyn härtill avstår jag från att anställa åtal
mot Lidholm även i denna del.

De avslutande huvudavsnitten i beslutet, 8 Nedläggandet av åtalet och
9 Domen, avhandlar först riksåklagarens beslut att nedlägga åtalet. Jag
konstaterar där att riksåklagaren varit behörig att pröva åtalet och att
någon kritik inte kan anföras mot riksåklagaren för att han utnyttjade
sin behörighet. Riksåklagaren får antagas ha vid denna prövning beaktat
alla skäl som talade både för och mot ett nedläggande av åtalet. Att
riksåklagaren kom till slutsatsen att bevisläget var sådant att åtalet
borde nedläggas kan inte föranleda någon anmärkning.

Den 31 augusti 1970 entledigade riksåklagaren Meijer på dennes begäran
och förordnade länsåklagaren i Kalmar län Lennart Larsson till
ny åklagare.

Vid min granskning av Larssons befattning med målet har jag funnit
Larsson inte kunna undgå anmärkning dels för att han inte underrättade
polisledningen om nedläggningsbeslutet och dels för att han — då han
haft att yttra sig över Arvidsons arvodesräkning — inte inhämtat erforderliga
upplysningar för att i sak kunna besvara domstolens hemställan
om hans yttrande.

Dröjsmål med frigivning av häktad sedan tid för åtals väckande utgått Med

anledning av ett rättsfallsreferat i Svensk juristtidning 1973 rf
s. 8, avseende ett mål från Malmö tingsrätt, infordrades och granskades
handlingarna i målet. Av dessa framgick bl. a. följande.

Genom beslut av tingsrätten den 29 november 1971 (chefsrådmannen
Gösta Ljungstrand) förklarades en person, här kallad E., häktad såsom
på sannolika skäl misstänkt för häleri och bedrägeri. Enligt beslutet
skulle åtal väckas senast fredagen den 10 december 1971. I ett av tingsrätten
den 13 december 1971 meddelat beslut (Ljungstrand) anfördes
följande: ”Sorn åtal mot E. icke väckts och framställning om förlängd

tid för åtals väckande ej heller till rätten inkommit inom föreskriven
tid, förordnar tingsrätten att E. omedelbart skall frigivas.” Genom
beslut av chefsåklagaren Sten Runerheim vid åklagarmyndigheten
i Malmö den 14 december 1971 meddelades E. reseförbud med anmälningsskyldighet.
På yrkande av E. hävde tingsrätten i beslut den 17
december 1971 (Ljungstrand) det E. meddelade reseförbudet. Runerheim
besvärade sig. I besvärsinlagan uppgav han bl. a. följande: ”Enär
genom åklagarens arbetsuppgifter hinder mötte mot begäran om förlängning
av den tid inom vilken åtal skulle väckas, frigavs E. av formella
skäl.” I beslut den 28 december 1971 av hovrätten över Skåne och Blekinge
meddelades E. reseförbud med anmälningsskyldighet. E. anförde
besvär. Kungl. Maj:t fann i beslut den 2 februari 1972 ej skäl att meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens beslut skulle stå fast. I
dom den 7 juli 1972 dömde tingsrätten E. för häleriförseelse och grovt
bedrägeri till fängelse i sju månader, vilket straff skulle anses verkställt
till en tid av tio dagar genom E:s hållande i häkte. Domen vann laga
kraft.

I en av föredraganden i ärendet den 2 april 1973 upprättad promemoria
anfördes följande.

Då rätten beslutar häktning eller då anmälan om häktningsbesluts
verkställande inkommer, skall rätten enligt 24 kap. 18 § RB, om ej åtal
redan väckts, utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Har ej inom
utsatt tid åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning
av tiden eller förekommer eljest ej längre skäl för häktning, skall
rätten enligt 24 kap. 19 § RB omedelbart förordna att den häktade skall
frigivas.

Av sistnämnda bestämmelse torde följa att, om åklagare inte väckt
åtal eller begärt förlängning av åtalstiden före tjänstgöringstidens utgång
den dag då enligt rättens förordnande åtal senast skall väckas, rätten ej
kan vänta till nästkommande tjänstgöringsdag med att besluta om frigivning
av den häktade. Är sista dag för åtals väckande en fredag, torde
rätten sålunda inte kunna vänta till kommande måndag med att försätta
den häktade på fri fot.

Har åklagaren inte väckt åtal eller begärt förlängning av åtalstiden eller
eljest avhört sig i målet då endast någon eller några timmar återstår
av tjänstgöringstiden den dag åtal senast skall väckas, kan det ifrågasättas
om inte rätten bör sätta sig i förbindelse med åklagaren och efterhöra
hur denne kommer att handla i åtalsfrågan (sista stycket nedan i
promemorian).

Från Ljungstrand torde inhämtas yttrande om anledningen till att E.
inte försattes på fri fot den 10 december 1971 och om lämpligheten av
sådan kontakt med åklagaren som antytts i närmast föregående stycke.

Yttrande torde även inhämtas från Runerheim. I yttrandet bör om
möjligt anges vad för slags arbetsuppgifter det varit som lagt hinder i vägen
för åklagaren att begära förlängning av åtalstiden. Av yttrandet bör
i vart fall framgå om det inte hade varit möjligt för åklagaren att på eftermiddagen
den 10 december 1971 avfatta och med bud inge en framställning
till rätten om förlängning av åtalstiden eller sända telegram till
rätten med begäran om sådan förlängning eller ringa till rätten och utverka
en förlängning och därefter eventuellt skriftligen bekräfta den
muntliga begäran om förlängning.

Om åklagaren före utgången av åtalstiden bestämmer sig för att ej
väcka åtal eller begära förlängning av tiden, måste det anses åligga honom
att omedelbart meddela detta till rätten. Runerheim torde i sitt yttrande
ange när han bestämde sig för att ej begära förlängning av åtalstiden
och av vilken anledning han inte underrättade tingsrätten därom.

Med anledning av vad som antecknats i promemorian beslöts att inhämta
yttrande från Ljungstrand och Runerheim.

I inkommet yttrande anförde Ljungstrand följande.

Såsom framgår av handlingarna hade tingsrätten i samband med
häktningsbeslutet föreskrivit, att åtal skulle väckas senast 10.12.1971.
Nämnda dag, som var en fredag, hölls under mitt ordförandeskap och
med chefsåklagaren Sten Runerheim som åklagare huvudförhandling i ett
ganska omfattande brottmål med fyra tilltalade, vilken huvudförhandling
fortgick jämväl en dag i den påföljande veckan. Enligt anteckning i
minnesboken åtskildes rätten efter huvudförhandling 10.12.1971 kl.
16.40. Då jag därefter återkom till avdelningen var tjänstgöringstiden
för kanslipersonalen slut och befattningshavarna hade lämnat rådhuset.
Även jag lämnade tingsrätten utan att göra mig underrättad om hur det
blivit med åtalet mot E. Anledningen härtill var helt enkelt att jag efter
en ansträngande arbetsdag glömde bort detta. Mot den häktade E., som
upprepade gånger förut straffats för brott av olika slag, förelåg misstanke
om en omfattande brottslighet, som krävde en vidlyftig utredning,
bl. a. bedrägeri till betydande värden genom obehörigt utnyttjande av en
resekredit vid affärsresor, huvudsakligen inom porrbranschen, till skilda
delar av världen. E. betraktade sig själv som s. k. utlandssvensk.
Såsom särskilda häktningsgrunder angavs i häktningsbeslutet risk för
fortsatt brottslig verksamhet, flyktfara och kollusionsfara. Speciellt
flyktfaran var mycket påtaglig. Det förelåg således icke några som helst
reella skäl för E:s försättande på fri fot; ett sådant alternativ syntes i den
föreliggande situationen helt uteslutet, och jag hade därför icke någon
tanke på annat än att antingen åtal väckts eller anstånd härmed begärts,
särskilt som åklagaren icke under dagen förde E. på tal. Det förelåg uppenbarligen
glömska eller annat förbiseende även från hans sida. Lämpligheten
av att ett sådant förbiseende skall föranleda en häktad persons
försättande på fri fot kan väl ifrågasättas, men sådan som lagen än så
länge är avfattad i detta hänseende hade jag, när det blev klart att åtal
eller begäran om anstånd ej inkommit, ej annan utväg än att förordna
om E:s frigivande. Om man betraktar det skedda ur praktisk och realistisk
synpunkt synes det fel som begåtts mera vara att E. över huvud taget
blev frigiven än att detta skedde för sent. Jag vidgår emellertid att
från min sida föreligger ett förbiseende, som jag dock tycker är förklarligt
med hänsyn till omständigheterna. Ehuru jag ej minns efter vilka
överväganden rätten i domen bestämde avräkningen för häktningstid till
10 dagar, har därvid hänsyn säkerligen tagits till det försenade frigivandet.

I remissen uttalas att, därest åklagaren ej väckt åtal eller begärt förlängning
av åtalstiden eller eljest avhört sig i målet då endast någon eller
några timmar återstår av tjänstgöringstiden den dag åtal senast skall
väckas, det kan ifrågasättas om inte rätten bör sätta sig i förbindelse
med åklagaren och efterhöra hur denne kommer att handla i åtalsfrågan.

Sålunda åsyftad kontakt brukar vid tingsrätten ske per telefon mellan
rättens och åklagarmyndighetens kanslier. Huruvida så skett i förevarande
fall eller vilket besked därvid erhållits kan nu ej utredas. Möjligen
har åklagarmyndighetens kansli icke kunnat lämna något besked eftersom
vederbörande åklagare själv befann sig vid rätten; han kunde ju ha
gjort en muntlig begäran om förlängning av åtalstiden direkt hos rättens
ordförande. Personligen har jag emellertid icke helhjärtat accepterat det
sålunda tillämpade förfaringssättet i det jag haft en känsla av att ett sådant
efterhörande — i praktiken liktydigt med en påminnelse om att
åtal skall väckas eller begäran om förlängning av åtalstiden göras

— icke är helt i överensstämmelse med den neutrala och objektiva
ställning domstolen bör intaga i förhållandet mellan de båda parterna —
den häktade och åklagaren. Det kan väl ej helt uteslutas att en häktad
uppfattar ett dylikt efterhörande såsom innebärande en favör för åklagaren
på den häktades bekostnad. Lämpligheten av den i remissen antydda
kontakten med åklagaren synes därför kunna med visst fog ifrågasättas.

Med anledning av det principiella uttalandet i remissen att, om åklagare
ej väckt åtal eller begärt förlängning av åtalstiden före tjänstgöringstidens
utgång den dag då enligt rättens förordnande åtal senast
skall väckas, rätten ej kan vänta till nästkommande tjänstgöringsdag
med att besluta om frigivning av den häktade, må ett påpekande tillåtas.
För att kunna fatta beslut om frigivning av den häktade måste vederbörande
domare givetvis vara viss om att åtal eller begäran om anstånd
med åtals väckande ej inkommit till rätten före tjänstgöringstidens slut
den ifrågavarande dagen. I ett så stort verk som Malmö tingsrätt kan
det inträffa att handlingar — särskilt sådana som inkommer i sista stund

— hamnar på fel expedition eller hos fel person, och det kan ej heller
uteslutas att handlingar av nu aktuellt slag lämnas till annan behörig
mottagare än vederbörande domare utan att den senare av någon anledning
genast erhåller kännedom härom. Full visshet om att åtal eller begäran
om förlängning av åtalstiden icke ingivits kan samma kväll praktiskt
taget vinnas endast genom förfrågan direkt hos åklagaren. För det
fall att denne då ej kan anträffas torde med beslut i frigivningsfrågan
med nödvändighet få anstå till nästa tjänstgöringsdag. I det nu aktuella
fallet är det därför icke säkert att E. kunnat friges redan på fredagskvällen.

I inkommet yttrande anförde Runerheim följande.

E. häktades den 29 november 1971. Han hade under åtskilliga månader
sökts av Hovrätten över Skåne och Blekinge för delgivning av kallelse
till huvudförhandling i ett av honom överklagat mål, i vilket han
av Malmö tingsrätt dömts till fängelse. Enär E. under nämnda tid varit i
Malmö vid olika tillfällen kunde det hållas för visst, att han höll sig undan.
Mot E. förelåg anmälningar om förskingringar och bedrägerier
till betydande belopp. E. hade ej återställt ett kreditkort — ej anträffat
vid husrannsakan — med vilket han skaffat sig kredit i Sverige och i
utlandet till betydande belopp. Risk för fortsatt brottslig verksamhet
förelåg.

E. hade under polisförhören lämnat åtskilliga uppgifter av svårkontrollerbart
slag, bl. a. beträffande en dyrbar bil, varför uppenbar kollusionsfara
förelåg. Utredningen beträffande E:s brott beräknades bli
långvarig.

3 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

Jag var på grund av rättegång i hovrätten förhindrad att själv föra talan
vid häktningsförhandlingen.

Jag hade anledning räkna med, att E. skulle häktas under en tid av 14
dagar och att anstånd skulle begäras för minst en ny 14-dagarsperiod
med hänsyn till vad som framkommit angående hans brottslighet.

Något besked om kortare häktningstid än 14 dagar kom ej till min
kännedom genom anteckning å min skrivbordskalender.

Jag är givetvis medveten om att det nämnda icke fritager mig från
skyldigheten att hålla mig underrättad om domstolens beslut i frågan
och att själv göra anteckning om detsamma.

Av mitt skrivbordsmemorandum synes emellertid framgå, att jag under
den berörda tiden icke hade någon rättegångsfri dag, att rättegångarna
varit ganska långvariga och att jag icke kunnat utnyttja en planerad
kompensationsfridag. Den 10 december 1971 påbörjades ett mål
mot flera tilltalade, som ej hann slutföras samma dag. Ordförande vid
huvudförhandlingen var chefsrådmannen Gösta Ljungstrand. Åklagare
var jag. Förhandlingen pågick till klockan 16.40. Rättegången krävde så
stor koncentration hos mig och säkerligen också hos ordföranden att
ingen av oss ägnade en tanke åt att förlängning av åtalstiden skulle begäras,
detta i all synnerhet sorn det åtminstone för mig framstod som
uppenbart, att E. skulle kvarstanna i häkte.

Av vad som ovan anförts framgår, att jag ej bestämt mig för att icke
begära förlängning av åtalstiden och att jag på grund av övriga härovan
redovisade göromål ej hade begäran om förlängning i åtanke.

E. kom genom mitt förbiseende att försättas på fri fot och fick härigenom
möjlighet att komma i kontakt med andra personer. Han torde
icke ha lidit någon skada genom att kvarstanna i häkte under lördagen
och söndagen eftersom han, om anstånd med åtals väckande rättidigt
hade begärts, skulle kvarstannat i häkte.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Har ej inom utsatt tid åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
om förlängning av tiden eller förekommer eljest ej längre skäl för
häktning, skall rätten enligt 24 kap. 19 § RB omedelbart förordna att
den häktade skall frigivas. Varken i RB eller annorstädes fanns före den
1 juli 1973 någon bestämmelse om när på dagen eller till vem en handling
skulle avlämnas för att densamma skulle anses ha inkommit till rätten
den dagen. Det finns inte anledning för mig, såvitt avser förhållandena
före nämnda datum, att här gå in närmare på frågan om tid och
sätt för en handlings ingivande till rätten när en viss dag bestämts
därför. Jag vill endast med anknytning till förevarande fall framhålla att
det är helt klart att prövningen av frågan om åtal mot häktad väckts
inom utsatt tid eller om begäran om förlängning av åtalstiden beträffande
häktad inkommit till rätten inom samma tid inte kunde äga rum
senare än vid utgången av denna tid.

I E:s fall skulle åtal ha väckts fredagen den 10 december 1971. Så
skedde emellertid inte och ej heller begärdes förlängning av åtalstiden.

Oaktat detta försattes E. inte på fri fot på fredagen utan beslut om frigivning
av honom meddelades först påföljande arbetsdag, måndagen
den 13 december 1971. Orsaken därtill var enligt vad Ljungstrand uppgivit
i sitt yttrande att han den 10 december 1971 glömde bort att kontrollera
om åtal väckts mot E. eller om begäran om förlängning av åtalstiden
inkommit till rätten. En sådan försummelse får naturligtvis inte
förekomma och hade mycket lätt kunnat undvikas om Ljungstrand på
lämpligt sätt gjort en minnesanteckning om målet och sista dag för åtals
väckande. Ljungstrands försummelse, varigenom E. utan laga grund
hållits häktad närmare tre dygn, är betänklig och måste bedömas som
tjänstefel. Jag vill dock samtidigt framhålla att jag vid en ingående
granskning av tingsrättens akt fått det bestämda intrycket att skälen i
övrigt för att hålla E. häktad var lika starka den 10 december 1971 som
då E. häktades den 29 november 1971. Enligt min mening förelåg det
sålunda klara häktningsskäl den 10 december 1971. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt anser jag det inte påkallat att väcka
åtal mot Ljungstrand för tjänstefel. Ljungstrand har för övrigt numera
avgått med pension från befattningen som chefsrådman vid Malmö
tingsrätt. Jag låter därför bero vid mina här gjorda uttalanden, såvitt avser
Ljungstrand.

Det finns anledning att här uppmärksamma förhållandet mellan bestämmelserna
i 24 kap. 19 § och 33 kap. 3 § RB. Den senare bestämmelsen
har från och med den 1 juli 1973 följande lydelse.

Inlaga eller annan handling anses ha inkommit till rätten den dag då
handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är
innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till handa.
Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till telegrafanstalt,
anses telegrammet ha inkommit redan när underrättelsen nått
behörig tjänsteman.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats
i rättens kansli eller avskilts för rätten på postanstalt, anses den ha inkommit
den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast
följande arbetsdag.

Telegram eller annat meddelande som ej är undertecknat skall bekräftas
av avsändaren genom undertecknad handling, om rätten begär det.

Beträffande förarbetena till bestämmelsen i 33 kap. 3 § RB vill jag
hänvisa till uttalanden av departementschefen i prop. 1973: 30 s. 79—
82.

En tillämpning av bestämmelserna i 24 kap. 19 § och 33 kap. 3 § RB
skulle i ett fall som det förevarande kunna innebära att det först på
måndagen gick att avgöra om åtal skulle anses ha väckts på fredagen eller
om en begäran om förlängning av åtalstiden skulle anses ha inkommit
till rätten den dagen. Visade det sig på måndagen att så inte skett
skulle den häktade då omedelbart försättas på fri fot. En sådan tillämpning
är givetvis inte tillfredsställande och bör på allt sätt undvikas.

Detta kan enklast ske genom att rätten i häktningsbeslutet anger viss tid
på dagen då åtal senast skall väckas (se uttalande härom av departementschefen
i prop. 1973: 30 s. 81).

I anslutning till nämnda uttalande har departementschefen också
framhållit att rätten i tveksamma fall kan sätta sig i förbindelse med
åklagaren. Det finns visserligen alltid anledning för rätten att visa försiktighet
med att träda i förbindelse med ena parten i ett mål utan insyn
för den andra parten, men jag har svårt att tro att en förfrågan hos åklagaren
i en sådan sak som det här gäller kan vara anstötlig. Emellertid
torde det som regel inte behöva bli aktuellt för rätten att ta kontakt med
åklagaren, om rätten förfar så att det bestäms en viss tid på dagen då
åtal skall väckas.

När det gäller sådana handlingar som ansökan om stämning å häktad
eller begäran om förlängning av åtalstiden beträffande häktad kan det,
särskilt i större domstolar, finnas anledning att instruera kanslipersonalen
om att handlingarna omedelbart när de inkommer skall visas för befattningshavare
som är ansvarig för målet. Förutom att befattningshavaren
snabbt får reda på om åtal väckts eller förlängning av åtalstiden begärts
bör det genom en dylik rutin också vara möjligt att undvika sådana
felexpedieringar inom domstolen som Ljungstrand talat om.

Förutom att yttrande infordrats från Runerheim har jag också under
hand inhämtat upplysningar från denne.

Av utredningen framgår följande beträffande händelseförloppet hos
åklagaren. I framställning till tingsrätten begärde Runerheim att E.
skulle häktas. På grund av annan arbetsuppgift kunde Runerheim inte
föra talan vid häktningsförhandlingen utan då tjänstgjorde en annan
åklagare. Denne antecknade sista dag för åtals väckande på aktomslaget
till handlingarna i ärendet samt lade akten i Runerheims låda för ärenden
angående häktade. Eftersom Runerheim ansåg sig ha anledning
räkna med att tingsrätten bestämt en tid av 14 dagar för väckande av
åtal mot E., såg Runerheim inte efter, vilken tid som antecknats på aktomslaget.
När Runerheim på måndagen den 13 december 1971 — 14
dagar efter häktningsbeslutet — satt och skrev till tingsrätten för att begära
förlängning av åtalstiden ringde Ljungstrand och talade om att E.
försatts på fri fot och att tiden gått ut fredagen den 10 december 1971.

Det må vara att Runerheim ansett sig ha anledning räkna med att
tingsrätten bestämt en tid av 14 dagar för väckande av åtal mot E., men
det har naturligtvis ändock — såsom Runerheim också medgivit — varit
hans skyldighet att förvissa sig om vilken tid som fastställts av tingsrätten.
En åklagare måste ha fullt klart för sig när åtal skall väckas mot en
häktad. Det behöver knappast sägas att han i annat fall lätt kan förorsaka
att den häktade, trots att häktningsskäl i och för sig alltjämt föreligger,
måste försättas på fri fot — vilket ju inträffat i E:s fall — samt

att utredningen motverkas eller lagföringen försvåras. Åklagaren kan
också råka försätta sig i den situationen att han i onödan blir tvungen
att begära förlängning av åtalstiden.

Runerheims försummelse måste bedömas som tjänstefel. Omständigheterna
är dock inte sådana att jag anser det påkallat att väcka åtal mot
Runerheim. Jag har härvid särskilt beaktat att Runerheim medgivit felet
och att åtal mot Runerheim inte torde vara erforderligt för att hos honom
inskärpa vikten av att en åklagare noggrant håller sig underrättad
om fastställda åtalstider samt givetvis också att Runerheim inte kan anses
ansvarig för det intrång i friheten som E. förorsakats genom att han
inte försattes på fri fot den 10 december 1971. Jag låter därför bero vid
den erinran som får innefattas i det anförda.

Oaktat omständigheterna i förevarande fall inte ger mig direkt anledning
därtill, vill jag avslutningsvis framhålla att en åklagare, om han
före utgången av åtalstiden bestämmer sig för att inte väcka åtal eller
begära förlängning av åtalstiden, omedelbart måste underrätta domstolen
därom och begära att den häktade friges.

Båda parterna uteblev från första inställelse i åtcrvinningsmål.
Fråga bl. a. huruvida tingsrätten vid avskrivning av målet bort förordna
att meddelat lagsökningsutslag skulle stå fast

Vid ställföreträdande JO Wigelius’ inspektion av Karlskoga tingsrätt
antecknades följande.

I lagsökningsmål mellan K. Aktiebolag, borgenär, och B. gäldenär,
meddelade rätten den 17 maj 1972 utslag i målet, varigenom B. förpliktades
att till K. utge visst belopp. B. sökte återvinning. Målet utsattes till
första inställelse den 31 oktober 1972. Ingen av parterna inställde sig.
Enligt anteckning i protokollet upplystes det i telefon från kärandens
ombud att förlikning träffats och att ingen av parterna hade för avsikt
att inställa sig i målet.

Tingsrätten fattade följande beslut:

Enär ingen av parterna inställt sig vid förhandlingen avskrives målet
från vidare handläggning i följd varav tingsrättens utslag 17.5.1972 i
lagsökningsmålet mellan parterna, med beteckning L 46/72 skall stå
fast. Av tingsrätten 11.10.1972 meddelat beslut om inhibition skall icke
vidare gälla.

JO ifrågasatte om tingsrätten i detta fall bort förordna att lagsökningsutslaget
skulle stå fast. Parternas utevaro från sammanträdet skulle
enligt RB 44: 1 leda till målets avskrivning. Det kunde ifrågasättas om
därvid ej avses hela den sak som anhängiggjorts genom ansökan om lagsökning
(jfr NJA 1972 s. 194).

I infordrat yttrande från tingsrätten uppgav ordföranden vid målets
handläggning rådmannen Alf Rosén följande.

Det i protokollet från inspektionen av tingsrätten omnämnda rättsfallet
NJA 1972 s. 194 förelåg ej vid tiden för tingsrättens avgörande av
målet.

Jag har emellertid sedan länge haft den uppfattning om rättsläget i ett
återvinningsmål som rättsfallet ger uttryck för, nämligen att ett avskrivningsbeslut
i och för sig medför att ett tidigare slutbevis förlorar exekutionsrättslig
verkan.

Samma måste i en motsvarande situation gälla beträffande ett tidigare
lagsökningsutslag.

För att undgå denna konsekvens av ett avskrivningsbeslut, en konsekvens
som parterna ofta inte torde ha varit medvetna om och därför ej
räknat med, har jag dock — när omständigheterna föranlett därtill —
ansett mig vara oförhindrad att i samband med avskrivningsbeslutet
ange att slutbeviset eller utslaget skulle gälla (stå fast).

Till den principiella frågan om lagenligheten av en sådan åtgärd har
såvitt jag vet högsta domstolen aldrig uttryckligen tagit ställning.

Justitierådet Hedfeldt, som ingått bland de justitieråd som bestämt
domen i det nämnda rättsfallet, har dock i ett särskilt yttrande tillagt,
att domstolarna bör tillse att när avskrivning yrkas i återvinningsmål
upplysning alltid inhämtas om parternas avsikt därmed och sålunda om
meningen är att slutbeviset skall gälla eller det skall undanröjas samt att
vad sålunda blivit upplyst bör komma till uttryck i det avgörande varmed
målet avskrives.

Jag delar helt denna uppfattning och har sedan länge sökt tillämpa
den i återvinningsmål enligt lagsökningslagen. I de fall emellertid — såsom
i målet T 242 — då parterna uteblir från första inställelsen och jag
ej kan fråga dem om deras inställning, har jag regelmässigt brukat ange
att slutbeviset eller utslaget skulle gälla (stå fast), eftersom borgenären
då fått möjlighet att antingen utnyttja utslaget (slutbeviset) som exekutionsurkund
eller att — beroende på vad parterna kan ha kommit överens
om — avstå därifrån.

Man kan otvivelaktigt ifrågasätta lagenligheten av att förknippa ett
avskrivningsbeslut med ett tillägg som det ifrågavarande. Kanske talar
till och med ur strikt formell synpunkt övervägande skäl, vilket jag numera
är böjd att anse, för att mitt sätt att förfara skulle strida mot
grunderna för 44 kap 1 § rättegångsbalken. Ur praktisk synpunkt däremot
— för att undvika rättsförluster för parterna — har metoden så
stora fördelar att den borde kunna inte bara tillåtas utan till och med
rekommenderas som den mest lämpliga.

Wigelius uttalade vid ärendets avgörande följande.

Sedan rätten efter ansökan om återvinning i lagsökningsmål förordnat
om målets fortsatta handläggning skall målet anses vara i det skick, vari
det förelåg innan lagsökningsutslaget meddelades (35 § lagsökningslagen,
44 kap. 10 § rättegångsbalken). Om borgenären — käranden därefter
återkallar sin talan skall målet avskrivas och utslaget förlora sin
exekutionsrättsliga verkan. Erinran därom bör lämpligen intagas i avskrivningsbeslutet.

Vad gäller återkallelse från gäldenären — svarandens sida av ansökan
om återvinning så kan det nog hävdas att en sådan återkallelse bör tillerkännas
samma verkan som ett medgivande av kärandens talan, vilket
kan föranleda en omedelbar dom i enlighet därmed. För egen del anser
jag emellertid att det inte bör föreligga något hinder mot att rätten avskriver
målet med erinran om att utslaget står fast.

Om endera parten begär avskrivning utan att använda termen återkallelse,
behöver inget problem uppstå, eftersom det får antagas att parten i
fråga avser återkallelse för sin del. Om däremot båda parterna blankt
begär avskrivning (jfr NJA 1972 s. 194) behöver rätten skaffa sig en
uppfattning om vad parterna avser.

Det anförda hänför sig direkt till parternas befogenhet att genom
skilda processhandlingar förfoga över processen och behovet för rätten
att forska efter parternas avsikt kommer sig av att processhandlingen är
oklar.

Såvitt jag kan förstå ligger det annorlunda till i utevarofallen. Vad
som skall ske om endera parten eller båda uteblir får anses fullständigt
reglerat. Det kan knappast finnas plats för att rätten tar hänsyn till särskilda
avsikter med utevaron.

Om båda parterna uteblir från muntlig förberedelse eller huvudförhandling
följer således enligt min mening direkt av 44 kap. 1 § rättegångsbalken
jämförd med förut nämnda lagrum att målet skall avskrivas
och utslaget förlora sin exekutionsrättsliga verkan. Det finns i det läget
enligt min mening inte någon möjlighet att villfara ett eventuellt för rätten
känt partsönskemål om att utslaget skall stå fast. Vill parterna
uppnå detta, torde det som sagt kunna ske genom att svaranden återkallar
sin återvinningstalan, vilket ju i och för sig kan göras genom en gemensam
skrift från parterna.

Enligt den uppfattning jag redovisat har Rosén sålunda förfarit oriktigt
genom att i det påtalade avskrivningsbeslutet uttala att lagsökningsutslaget
skulle stå fast. Jag vill självfallet inte göra gällande att tjänstefel
skulle föreligga i en sådan bedömningssak som det här rör sig om. Jag
stannar alltså vid att uttala min mening och avskriver ärendet från vidare
handläggning.

Felaktigt beslut om utdömande av vite har efter resning upphävts
av högsta domstolen sedan JO konstaterat felet

J. framställde klagomål hos JO över att en tingsrätt ålagt honom att
utge vite för utevaro från huvudförhandling trots att han befriats från
skyldighet att inställa sig.

Av utredningen i ärendet framgick följande. Sedan J. åtalats för bl. a.
rattonykterhet, delgavs han stämning med kallelse att vid vite av 200 kr.
inställa sig till huvudförhandling i målet. Vid telefonsamtal med en
tingsfiskal i tingsrätten befriades J. emellertid från skyldighet att inställa
sig till huvudförhandlingen under villkor att skriftligt erkännande ingavs
till tingsrätten. I enlighet härmed insände J. också ett erkännande till
tingsrätten. Den domare i tingsrätten som skulle handha målet vid huvudförhandlingen
underrättades inte vare sig genom anteckning i akten
eller eljest om vad som förekommit i saken. I anledning härav och då J.
uteblev från huvudförhandlingen, kom tingsrätten att ålägga J. att utge
vite i enlighet med kallelsen. Av J. anförda besvär avvisades såsom för
sent inkomna.

Vid ärendets avgörande konstaterade ställföreträdande JO Wigelius
bl. a. att tingsrättens beslut att utdöma vitet hade fattats utifrån föreställningen
att den ursprungliga kallelsen gällde oförändrad men att
tingsrätten inte kunde lastas för detta. Det som framkommit gav även
Wigelius anledning att uttala att J. torde ha möjlighet att hos högsta
domstolen ansöka om resning och upphävande av tingsrättens beslut om
utdömande av vitet. Eftersom sådan ansökan även kunde göras av riksåklagaren,
överlämnade Wigelius ett exemplar av sitt beslut till riksåklagaren
för kännedom.

Efter av riksåklagaren härefter gjord resningsansökan beviljade högsta
domstolen genom beslut den 22 oktober 1974 jämlikt 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken
resning och upphävde tingsrättens beslut att förplikta J.
att utge vitet.

Oriktigt frihetsberövande på grund av bristande personkontroll vid
beslut om anhållande och efterlysning. Framställning till Konungen
om särskild ersättning härför

I en skrivelse, som kom in till JO den 30 maj 1972, anförde Leif Andersson
i huvudsak följande.

Tisdagen den 23 maj 1972 anlände två civila poliser till Anderssons
bostad i Tyresö. Poliserna uppgav att Andersson anhållits i sin frånvaro
av åklagarmyndigheten i Gävle. Andersson genmälde att han inte varit i
Gävle sedan 1964. Poliserna sade att Andersson skulle transporteras till
Gävle och uppgav att han var anhållen för olovligt förfogande. De
kunde dock ej uppge vari detta bestod. Andersson fick följa med till polisstationen
i Handen. Där fick han sitta inlåst i tre timmar varefter han

transporterades till Gävle. Andersson vidhöll hela tiden att han var
oskyldig. Efter påbörjat förhör i Gävle ringde vederbörande polisman
till jourhavande åklagare, varefter det bestämdes att en konfrontation
skulle äga rum. Anmälaren kunde dock på grund av sjukdom ej komma
till polisstationen men polisen tog Anderssons körkort och reste hem till
anmälaren. Därefter konstaterades att ett misstag begåtts, varefter Andersson
släpptes kl. 22.30 i Gävle utan pengar. Under tiden hade Anderssons
hustru och fader försökt få reda på vad saken gällde. Fadern
hade från polisen i Handen fått besked, att det var bäst att han åkte upp
till Gävle. Fadern tog då taxi från Bollmora till Gävle. Två dagar senare,
den 25 maj 1972 kom två civilklädda poliser hem till Anderssons hustru
och frågade efter Andersson och efter var han arbetade. De kom sedan
till Anderssons arbete och uppgav återigen att han var anhållen av åklagarmyndigheten
i Gävle. Andersson uppgav då att han redan varit i
Gävle varefter detta kontrollerades av polismännen. Andersson anhöll
att JO skulle utreda saken och medverka till att Andersson fick ersättning
för förlorad arbetsförtjänst med 150 kronor, för taxiresa Bollmora—Gävle—Bollmora
med 510 kronor och psykiskt lidande för Andersson
och dennes hustru med 1 000 kronor.

Av den vid ombudsmannaexpeditionen företagna utredningen framgick
i huvudsak följande.

Den 2 maj 1972 anmälde B. på polisstationen i Gävle att en person,
som B. ej kände namnet på hade provkört hans motorcykel och försvunnit
med den. Avsikten var att personen skulle provköra motorcykeln för
att senare eventuellt köpa den. Provkörningen skulle ske på gården till
den fastighet som B. bodde i. B. uppgav att han skulle känna igen personen
om han träffade honom igen.

På morgonen den 3 maj 1972 meddelade B. per telefon till polisen att
han fått ett telefonsamtal från en anonym person som uppgav att motorcykeln
fanns att hämta på en uppgiven adress i Gävle. Televerket
hade spårat samtalet till en telefon för vilken en kvinna M. J. var abonnent.
Polisen grep på den uppgivna adressen en man E. E. uppgav att
Leif Andersson medfört motorcykeln in i M. J:s lägenhet. Han hade på
E:s tillsägelse dragit ut den på en parkeringsplats utanför lägenheten. E.
uppgav att han ringt till målsäganden B. Han kände ej Andersson närmare
men visste att han var från Stockholm.

Någon vecka före den uppgivna händelsen hade en patrull från polisens
övervakningssektion stoppat en bil som framfördes av M. J., varvid
E. varit med i bilen. Vidare hade en man, som uppgav sig heta Leif
Einar Andersson, varit med i bilen.

Spaning som företogs på den uppgivna adressen i Gävle visade att
Andersson ej fanns där. Polisen upprättade personblad försett med fullständiga
namn och personnummeruppgifter för Leif Andersson. Dessa
uppgifter inhämtades per telefon från lokala skattemyndigheten i Stock -

holm, där man även fick upplysning om Anderssons yrke, titel och bostadsadress.
Troligen efter denna kontroll underställdes saken distriktsåklagaren
Per Kinnander som den 3 maj 1972 kl. 15.00 anhöll Leif Andersson
i dennes frånvaro för olovligt förfogande. Sedvanliga uppgifter
intogs därefter om beslutet i Polisunderrättelser (PU). Därefter företogs
vissa resultatlösa spaningar efter Andersson i Gävle.

Andersson greps den 23 maj 1972 kl. 13.50 i sin bostad av kriminalinspektörerna
i Handens polisdistrikt A. Bror Johansson och Åke
Stolpe. Gripandet skedde efter tips från Stockholms polisdistrikts spaningsrotel.
Andersson fördes samma dag till Gävle, där förhör påbörjades
kl. 21.20. Han frisläpptes efter beslut av distriktsåklagaren Svante
Mellstrand den 23 maj 1972 kl. 22.30.

Angående de närmare omständigheterna kring anhållandet och gripandet
av Andersson uppgavs följande.

Kriminalinspektören i Gävle polisdistrikt Folke Sandqvist: Enligt
Sandqvists mening var läget vid tiden för anhållningsbeslutet i huvudsak
följande. Brottet var olovligt förfogande men bedrägeri kunde ej uteslutas.
E:s uppgifter om gärningsmannen hade fått bekräftelse genom en polisman
Lindberg som företagit förenämnda trafikkontroll och genom telefonkontroll
med skattehuset. Genom E:s uppgifter om Anderssons inneboendetid
i Gävle på sista tiden och Anderssons plötsliga försvinnande
efter polisaktiviteten kom man att utgå från att Andersson var ”på
drift” från stockholmsområdet och nu med kännedom om polisens spaning
höll sig dold i gävletrakten eller möjligen var på väg därifrån. Det
gjordes före anhållningsbeslutet ingen kontroll av något slag på den inhämtade
tyresöadressen eller på Anderssons hemort. Några direktiv
därom fick ej heller Sandqvist. Efter anhållningsbeslutet, Sandqvist
minns ej när, ringde han till centralregistret hos polisen i Handen och
frågade om där fanns något noterat om Andersson. Endast någon bagatellartad
lagöverträdelse fanns där noterad. Andersson var för polisen i
Handen uppenbarligen ingen i brottssammanhang eller eljest känd person.

Kinnander: Kinnander fick kännedom om det anmälda motorcykeltillgreppet
sedan E. hörts på kriminalavdelningen. Sandqvist informerade
Kinnander om läget i brottsutredningen, om målsägande- och vittnesberättelser
och om förhöret med E. Därefter fick Kinnander en redogörelse
för vad Lindberg uppgett om vad som framkommit beträffande
Leif Andersson vid den bilkontroll som E. hänvisat till. Kinnander
gjorde följande bedömning.

E. var ej längre aktuell som gärningsman. De uppgifter som E. lämnat
om gärningsmannens person bestyrktes av den information som
Lindberg lämnat från trafikkontrollen. I den situationen fanns ej anledning
ifrågasätta annat än att gärningsmannen var ifrågavarande Leif
Andersson. Denne Andersson, som enligt uppgift hade hemort i eller var
från Stockholm eller Tyresö, hade en tid hållit till i den lägenhet M. J.
och E. disponerade i Gävle. Vistelsen där kunde på goda grunder inte
antas utgöra något i förväg planerat besök för viss tid utan fick anses
vara allmänt tillfälligt och obestämt. Eftersom E. berättat att Andersson
sett polisen komma till adressen i första skedet måste man utgå från att

Andersson förstått anledningen till polisens besök. Han hade därför anledning
att hålla sig undan eller försvinna. Kinnander bedömde Andersson
vara en person på drift från stockholmsområdet. Då Andersson tillbringat
sista tiden i Gävle kunde det antas att han skaffat sig sådana
kontakter och anknytningar där att det sannolika var att han alltjämt
fanns kvar i Gävle men höll sig dold. Eventuellt kunde han redan vara
på väg från Gävle. Det föreföll ej sannolikt att Andersson i den för honom
uppkomna situationen skulle bege sig till hemorten. Kinnander
hade därför ingen tanke på att låta närmare undersöka hur det kunde
förhålla sig med Anderssons hemortsförhållanden och personliga
förhållanden i övrigt. Kinnander fick inget besked om att Sandqvist via
skattehuset fått fram Anderssons där noterade adresser och yrke. Även
om han skulle ha informerats härom hade han, såvitt han nu kunde bedöma,
såsom läget då var, med inriktning på en person som antingen
fanns i Gävle eller var på flykt därifrån inte ha handlat annorlunda än
han gjorde. Det blev överhuvudtaget inte något resonemang om kontroll
av hemortsförhållandena och liknande. Av ovan anförda skäl bedömde
Kinnander flyktfara föreligga. Det misstänkta brottet var i vart fall
olovligt förfogande. Härför är stadgat fängelse i högst två år. Till följd
härav fattade Kinnander anhållningsbeslutet. Han utgick från att polisen
därefter skulle på vanligt sätt efterforska den anhållne i gävletrakten
och att hemortspolisen skulle höra av sig om han dök upp där.

Kinnander erhöll den 23 maj 1972 inte något meddelande om Anderssons
gripande. Frihetsberövandefrågan efter Anderssons ankomst till
Gävle hade handhafts av jourhavande åklagare i länet. Kinnander hade
överhuvudtaget inte någon vetskap om att hans anhållningsbeslut resulterat
i gripande förrän han kontaktades av företrädare för JO-expeditionen
i augusti 1972.

Mellstrand: Den 23 maj 1972 var Mellstrand jourhavande åklagare
för Gävleborgs län. På kvällen strax efter kl. 21.00 uppringdes han i sin
bostad av kriminalinspektören Englund i Gävle polisdistrikt. Denne
meddelade att en person, Leif Andersson från stockholmstrakten, som
varit anhållen i sin frånvaro, på eftermiddagen den 23 maj 1972 gripits i
Stockholm och nu fanns på polishuset. Englund sa att han som hastigast
talat med Andersson och att han blivit övertygad om att den gripne ”var
fel man” dvs. inte hade med gärningen att skaffa trots att personalia
stämde. Mellstrand fann det ytterst angeläget att det omgående gjordes
de konfrontationsförsök som var möjliga att genomföra. Han poängterade
för Englund att dessa försök under inga förhållanden fick anstå till
påföljande dag. Englund ålades att trots att det var långt lidet på kvällen
kontakta målsäganden och/eller vittnena och därefter återkomma till
Mellstrand. Han efterhörde i sammanhanget hur den gripne reagerade i
den uppkomna situationen och fick beskedet att han var lugn och på
gott humör. Det visade sig att målsäganden låg sjuk i hög feber. Englund
åkte hem till denne och medförde då legitimationshandling med
foto på Andersson. Då målsäganden såg fotot sade han spontant att den
är det inte. Det fanns enligt Englund ingen tvekan bakom det yttrandet.
Mellstrand beslöt därefter att frige Andersson. Mellstrand hade inte
ställts inför frågan om den gripne skulle förpassas från Stockholm till
Gävle. Som framgår av det föregående har han underrättats först när
Andersson satt hos Englund i polishuset i Gävle och ett samtal dem
emellan inletts.

Länsåklagaren i Gävleborgs län K. G. Olsson yttrade.

Det är självfallet av yttersta vikt att före beslut om anhållande i frånvaro
med åtföljande efterlysningsåtgärder en noggrann bedömning sker i
identitetsfrågan. I det aktuella fallet förelåg till en början E:s uppgifter
om gärningsmannens namn och hemort. E. hänvisade vidare till en bilkontroll
vid vilken gärningsmannen personligen till polisen lämnat uppgifter
om sig. Det visade sig föreligga ett dylikt uppgiftslämnande innefattande
namn- och födelseuppgifter och hemortsangivelse. Vidare har
kriminalpolisen verkställt kontroll hos skattemyndigheten och fått bekräftelse
på att en person med ifrågavarande namn- och födelsedata
verkligen existerade. — Man kan uppenbarligen aldrig helt utesluta att
personuppgifter som lämnas under nu angivna förhållanden icke är korrekta
i synnerhet som någon form av legitimation ej förekommit. Det
inträffar ju även att personer som av skilda orsaker ej önskar framträda
med eget namn, ”tillägnar” sig annans namn inklusive födelsedata — i
stället för helt diktade personalia — och framträder därmed bl. a. inför
polisen, som de vet brukar kontrollera dylika data. — Vid en bedömning
i efterhand av det aktuella fallet, som fått en så beklaglig utgång,
skulle det visserligen kunna ligga nära till hands att ifrågasätta om man
bort ta för gott utan ytterligare kontroll att uppgiftslämnandet innefattade
sanningsenliga personuppgifter. Emellertid måste enligt min mening
beaktas att E:s primära uppgifter dock tillförts sådana komplement
vilka förklarligt uppfattats som bestyrkanden. Någon särskild omständighet
förelåg ej heller som gav anledning ifrågasätta riktigheten av
föreliggande uppgiftslämnande. Därtill bör läggas att man — utgående
med fog från att gärningsmannen alltjämt var att söka i Gävletrakten —
eftersträvade att snabbt nå till gripanderesultat. Sammanfattningsvis är
jag av den uppfattningen att det icke kan riktas anmärkning mot Kinnander
för att han på föreliggande utredningsmaterial utgick från att den
misstänkte var identisk med Leif Einar Andersson, född den 24.9.1945
och ej fann skäl låta identiteten ytterligare kontrolleras. Anhållningsbeslutet
i övrigt måste anses grundat å tillräckliga skäl. Kinnander har därefter
ej haft befattning med frihetsberövandefrågan. — Av Anderssons
skrivelse till JO framgår hans förklarliga reaktion och invändningar i gripandesituationen
den 23.5. Andersson har självfallet fäst avseende vid
att hans invändningar ej beaktats och sålunda ej föranlett omgående
prövning av frågan om förpassningen skulle fullföljas. Gripandet har innan
förpassning skedde ej föranlett anmälan till Kinnander och ej heller
till Mellstrand. Icke heller annan åklagare i Gävleborgs län har veterligen
underställts, såsom bort ske, förpassningsfrågan. Sandqvist har för
mig uppgivit, att han icke som utredningsman erhållit besked om gripandet.
Det framstår som antagligt att polisen i Handen underrättat polisen
i Gävle om att gripandet skett och att man skulle komma med Andersson
under kvällens lopp. Om gripandeanmälan till åklagare i vederbörlig
ordning hade skett och därvid också redovisats Anderssons invändningar,
är det möjligt att åklagaren funnit anledning låta höra Andersson
i Handen, därvid saken kanske kunde ha uppklarats utan transport
av Andersson till Gävle. Då det ingalunda är ovanligt att invändningar
av detta slag oriktigt görs, är det emellertid ej alls säkert att en
riktigt fullgjord gripandeanmälan till åklagare kommit att innefatta redogörelse
för invändningarna.

Kriminalinspektören i Handens polisdistrikt Åke Stolpe har rörande
gripandet av Andersson uppgett i huvudsak följande.

Stolpe och hans kollega kriminalinspektören Johansson färdades i civil
bil och civila kläder. De ringde på hos Andersson och uppgav sitt
ärende varvid Stolpe uppvisade sitt tjänstekort. Andersson medgav genast
att persondata stämde med hans. När polismännen berättade för Andersson
att han var anhållen i sin frånvaro av åklagarmyndigheten i
Gävle för olovligt förfogande ville han veta vad brottsrubriceringen innebar.
Andersson vände sig till sin hustru och yttrade något om att hennes
broder använt Anderssons identitet eller något liknande. I övrigt
förekom inga som helst störningar. Andersson klädde sig och följde frivilligt
med polismännen. Innan de lämnade lägenheten bad Andersson
hustrun att ringa några telefonsamtal och förklara varför han plötsligt
försvunnit. Under bilresan mellan Tyresö och Handen samtalade Andersson
och polismännen glättigt med varandra. Stolpe bedömde gripandet
som helt odramatiskt och rutinmässigt. Vid framkomsten till polisstationen
kl. 14.15 överlämnades Andersson till personal i arrestavdelningen
i vanlig ordning, där han skulle kvarstanna tills personal anlände
för vidare befordran till Gävle. Förpassningen påbörjades kl. 17.30.

Kriminalkommissarien Elon Fransson i Handens polisdistrikt har
uppgett att kriminalinspektören Gunnar Johansson som den aktuella
dagen tjänstgjorde som chef på spaningsroteln erinrat sig att han sedan
Andersson införts på polisstationen varit i kontakt med åklagarmyndigheten
i Gävle. Av någon anledning fick han inte kontakt med någon där
som kunde ta ställning i ärendet varför Johansson ringde till vakthavande
befäl vid polisen i Gävle. Denne lovade att tala med åklagarmyndigheten.
Senare fick Johansson besked om att allt var klart och att
åklagarmyndigheten ville att Andersson skulle förpassas till Gävle. Johansson
beordrade utskrivning av förpassningsordern som han själv undertecknade
varefter förpassningen verkställdes. Kontakt tages alltid
med efterlysningsmyndigheten när från andra orter efterlysta personer
grips i Handens polisdistrikt.

Kriminalkommissarien i Gävle polisdistrikt A. Brannäs har i en den 8
januari 1973 upprättad promemoria anfört i huvudsak följande.

Enligt den vid övervakningssektionen i Gävle förda tjänstgöringsjournalen
tjänstgjorde polisinspektören Rune Holmström som vakthavande
befäl på polisstationen den 23 maj 1972 under tiden 9.00—17.15. Holmström
har uppgett att han den 23 maj på eftermiddagen fick ett telefonsamtal
från en kriminalinspektör inom Handens polisdistrikt. Denne
förklarade att han tidigare försökt komma i kontakt med någon åklagare
i Gävle för att anmäla att av åklagarmyndigheten i Gävle anhållne
Leif Einar Andersson gripits av polisen i Handen. Åklagarmyndigheten
skulle samtidigt avgöra om Andersson skulle föras till Gävle för förhör.
Holmström lovade att föra frågan vidare till åklagarmyndigheten och
sedan återkomma med besked. Såvitt Holmström minns kom han något
senare på eftermiddagen i kontakt med en av åklagarna i Gävle, vilken
av dem minns han dock inte, och fick då besked om att Andersson

skulle förås till Gävle. Det är möjligt att underrättelsen till åklagaren
och svaret från denne förmedlades av någon av de kriminalinspektörer
som fullgjorde beredskap vid kriminalavdelningen i Gävle. Holmström
är alltså inte säker på den punkten men kommer ihåg att åklagarens beslut
om Anderssons transport till Gävle meddelades till vederbörande
kriminalinspektör i Handen vid 16-tiden eller något senare.

Brannäs hade vidare i en den 27 juli 1972 dagtecknad PM anfört följande.

Brannäs var vid tiden för Anderssons gripande delegerad att verkställa
efterlysningar och avlysningar i Polisunderrättelser (PU) av för brott
misstänkta personer. I allmänhet brukade vederbörande utredningsman
ifylla blanketten Personefterlysning vid såväl efterlysningar som avlysningar
varpå Brannäs beslutade om åtgärden och undertecknade blanketten.
Han vidarebefordrade sedan blanketten till sambandscentralen
med begäran att efterlysningen/avlysningen per telex skulle vidaresändas
till PU. Brannäs’ strävan var alltid att expediera efterlysningama och
avlysningarna utan dröjsmål bl. a. för undvikande av komplikationer
som uppstått beträffande Andersson. Den 24 maj 1972 kl. 8.00 fick
Brannäs en kopia av den dagrapport, som vakthavande polisinspektör
upprättat för det sistförflutna dygnet, alltså den 23 maj 1972. Av rapporten
framgick att Leif Einar Andersson sistnämnda dag förpassats
från Handen till Gävle samt att han frigivits samma dag kl. 22.30. Brannäs
fick således klart för sig att Andersson skulle avlysas i PU och normalt
skulle avlysningen ha expedierats av Brannäs snarast möjligt under
förmiddagen den 24 maj 1972. Anledningen till att detta ej skedde, kan
han nu ej erinra sig. Vid ett samtal med kriminalinspektören Sandqvist
har Brannäs erfarit att denne den 24 maj 1972 under förmiddagen på
Brannäs’ tjänsterum överlämnat en blankett Personefterlysning beträffande
Andersson och med fältet under avlysning ifyllt. Brannäs’ åtgärd
var sedan att på blanketten underskriva beslutet om avlysningen och
överbringa blanketten till sambandscentralen för sändning per telex.
Från sambandscentralen har sändningen skett den 25 maj kl. 19.00. Eftersom
Brannäs inte har något minne av handläggningen av Anderssons
avlysning kan han inte förklara anledningen till dröjsmålet. Han är dock
säker på att han överlämnat avlysningen till sambandscentralen före kl.
16.00.

Av från rikspolisregistret inhämtad kopia av telexmeddelande från
polisen i Gävle framgick att meddelande med besked om total avlysning
från PU avsänts den 25 maj 1972 kl. 19.00.

Av förenämnda telexmeddelande framgick att efterlysningen avlysts i
PU den 29 maj 1972 (måndag). Från rikspolisregistraturet inhämtades
att tillägg till den s. k. spaningsboken utges varje dag utom lördagar
samt sön- och helgdagar. Uppgifter för tillägget skall vara inne före kl.
07.00 tryckningsdagen. Senare inkomna uppgifter medtages först nästkommande
utgivningsdag. Tilläggen distribueras samma dag som de
trycks och finns tillgängliga på polisdistrikten påföljande dag.

Av polismyndighetens i Gävle akt framgick bland annat att distrikts -

åklagaren i Gävle åklagardistrikt Mats Skuncke i beslut den 13 juni
1972 nedlagt förundersökningen mot E. och Andersson. (Ej brott av E.
eller Andersson.)

Riksåklagaren yttrade:

Frågan i ärendet gäller främst huruvida den efterspanade misstänktes
identitet kan anses ha varit tillräckligt utredd för att han skulle kunna
anhållas i sin frånvaro. De personer, vilkas uppgifter låg till grund för
antagandet att det var Andersson som var gärningsmannen, kände honom
inte närmare. Att enbart kontrollera att en person med uppgivet
namn och födelsetid existerade var enligt min mening inte tillfyllest. Erfarenheten
visar att det i situationer liknande de här aktuella inte sällan
förekommer, att personer uppträder under falsk identitet. Ytterligare
kontroller av sannolikheten för att Andersson var den som eftersöktes
kunde utan större omgång ha kunnat göras genom hänvändelse till polisen
i Handen. Dit vände man sig såvitt handlingarna utvisar först efter
anhållningsbeslutet och då endast för att få uppgift om Anderssons tidigare
brottsbelastning. Genom att låta polisen i Handen undersöka Anderssons
förhållanden skulle säkerligen i vart fall ha klarlagts huruvida
det avgörande skälet för anhållandet, nämligen att Andersson inte på
annat sätt kunde anträffas, förelåg. Saken var inte så brådskande att frågan
om anhållande inte kunde anstå i avvaktan på resultatet av en sådan
undersökning. Bl. a. hade det genom brottet åtkomna godset återställts
till målsäganden och brottet var inte av särskilt allvarlig beskaffenhet.
Jag vill i detta sammanhang anmärka, att den brottsrubricering som
kunde komma i fråga torde vara stöld, bedrägeri eller förskingring men
inte olovligt förfogande.

Handläggningen av anhållningsfrågan har således enligt min mening
inte varit helt tillfredsställande. Ansvarig för att erforderlig utredning
verkställs för bedömning av anhållningsfrågan åvilar i första hand åklagaren,
även om det bör kunna förväntas att polisen med sin större erfarenhet
av spaning och identifiering självmant tar de initiativ till undersökningsåtgärder
som omständigheterna påkallar. Att Kinnander på en
ofullständig utredning meddelat beslut om anhållande bör dock enligt
min mening inte läggas honom till last som tjänstefel.

Andersson har på grund av anhållningsbeslutet helt oskyldig blivit berövad
friheten. Han bör få skälig ersättning härför. Åklagarväsendet
disponerar inga medel för sådant ändamål. Jag har under hand gjort
förfrågan hos rikspolisstyrelsen huruvida styrelsen av de medel som den
har till sitt förfogande för ersättning till personer som oförskyllt åsamkas
ekonomisk skada genom polisverksamhet kan betala ersättning till
Andersson. Styrelsen har meddelat, att den inte enligt gällande regler
har möjlighet därtill. Jag får därför föreslå att framställning om ersättning
görs hos Kungl. Maj:t.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

På grund av de upplysningar som lämnades av målsäganden, av E.
och vittnen har det funnits skäl till anhållande av den person som uppgivit
sig vara Andersson. Då denna person, som förblivit okänd, syntes ha

avvikit har det också funnits anledning att efterlysa honom (RB 24: 6
andra stycket).

Vid identifieringen av den okände hade man de uppgifter, som lämnats
vid den tidigare trafikkontrollen jämförda med de uppgifter, som
inhämtats från skattehuset i Stockholm. Den okände hade emellertid, såvitt
framkommit, aldrig legitimerat sig vid trafikkontrollen. Anderssons
yrke och bostadsadress blev genom uppgifterna från skattehuset kända
för polisen. Det hade därför ej varit svårt att ytterligare kontrollera förhållandena
genom hänvändelse till bostadsadressen, arbetsplatsen eller
polisen i Handen. En sådan kontrollåtgärd hade ju med all säkerhet lett
till att Andersson omedelbart kunnat avföras såsom misstänkt för tillgreppet
av motorcykeln. Enligt min mening borde dessa ytterligare
kontrollåtgärder ha företagits, innan beslut meddelades om anhållande
och efterlysning av Andersson (jfr 5 § efterlysningskungörelsen, SFS
1969: 293). På grund därav och i övrigt på de av riksåklagaren anförda
skälen finner jag i likhet med denne att handläggningen av anhållningsfrågan
ej varit helt tillfredsställande. Vid bedömningen av ansvaret härför
bör, såsom Olsson uttalat, beaktas att E:s uppgifter dock tillförts sådana
komplement vilka förklarligt uppfattats som bestyrkande samt att
man med utgångspunkt från att gärningsmannen alltjämt befann sig i
gävletrakten eftersträvade ett snabbt gripande. Med hänsyn därtill kan
jag ej göra gällande att Kinnander gjort sig skyldig till tjänstefel genom
att anhålla och låta efterlysa Andersson. Ej heller i övrigt har jag funnit
att någon tjänsteman, som tagit befattning med denna fråga, förfarit på
sådant sätt att tjänstefelsansvar kan komma ifråga. Såsom Olsson uttalat
skulle gripandet av Andersson, innan förpassningen till Gävle ägde rum,
anmälas till vederbörande åklagare i Gävle. I ärendet lämnade upplysningar
får enligt min mening anses ge vid handen att sådan underrättelse
också ägt rum samt att därvid givits klartecken för transporten till
Gävle. Utredningen har dock ej kunnat ge besked om vilken åklagare
som fattat beslut om transporten och det kan måhända inte uteslutas att
något missförstånd uppstått och förts vidare. Ytterligare utredning i
denna del kunde tänkas leda till klarhet härom. Anderssons invändningar
mot gripandet var dock — ehuru de i detta fall var riktiga — till
synes av den art, som säkerligen ofta framföres utan grund. Det är under
sådana förhållanden inte troligt att beslutet om Anderssons transport
till Gävle skulle kunna läggas vederbörande åklagare till last såsom fel.
Jag har därför stannat för att ej föra utredningen i denna del vidare.

Mot polismyndighetens och Mellstrands handläggning av ärendet sedan
Andersson anlänt till Gävle har jag ej anledning att rikta någon kritik.

I 9 § efterlysningskungörelsen föreskrivs att, när den som är efterlyst
anträffats eller anledning till efterlysning eljest ej föreligger längre, den
myndighet, som beslutat efterlysningen, ofördröjligen skall återkalla ef -

terlysningen hos rikspolisstyrelsen. I ärendet har framkommit att beslut
om Anderssons frigivande meddelats den 23 maj 1972 (tisdag) kl. 22.30
men att avlysningen av efterlysningen sänts per telex från Gävle först
den 25 maj 1972 (torsdag) kl. 19.00. Avlysningen i PU skedde den 29
maj 1972 (måndag). Den närmare anledningen till de förekomna förseningarna
har ej kunnat utredas. Även om de lett till ett nytt omotiverat
ingripande mot Andersson anser jag ej att det finns anledning att fortsätta
utredningen i den delen. Vad som förekommit ger mig emellertid
anledning att understryka vikten av skyndsamhet och noggrannhet vid
handläggning av hithörande frågor.

Andersson har begärt min medverkan till att utfå ersättning för kostnader
och obehag till följd av anhållningsbeslutet. Som framgått av det
förut sagda har jag visserligen funnit anledning till viss kritik rörande
ingripandet mot Andersson, men ej kunnat konstatera något tjänstefel.
Jag anser mig med hänsyn härtill inte ha orsak att här behandla den
svårbedömda frågan om Andersson kan antagas vara berättigad att erhålla
skadestånd av enskild befattningshavare eller av statsverket. Härvid
är även att märka att viss ersättning för tidsspillan och resekostnad
kunnat tillerkännas Andersson med stöd av kungörelsen den 14 november
1969 om ersättning vid förundersökning i brottmål, nämligen om
Andersson hade framställt begäran härom hos polismyndigheten eller
vederbörande åklagare inom två veckor från den 23 maj 1972. Det finns
inga föreskrifter om skyldighet för undersökningsledare eller förhörsledare
att upplysa den hörde om möjligheterna att få ersättning enligt
nämnda kungörelse. Därför har jag i detta ärende ej funnit anledning att
närmare undersöka huruvida Andersson, som lämpligen bort ske, upplysts
om föreliggande ersättningsmöjligheter. Såsom riksåklagaren funnit
har Andersson numera ej möjlighet att genom hänvändelse till åklagareller
polisväsendet utfå ersättning.

Andersson har genom myndighetsåtgärder helt oförskyllt kommit att
lida skada, som ej kan anses ringa, och omständigheterna talar enligt
min mening starkt för att Andersson, oberoende av eventuell skadeståndsskyldighet
för enskild eller för statsverket, bör i särskild ordning
tillerkännas viss ersättning för det oriktiga frihetsberövandet. Med stöd
av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
ombudsmän, har jag därför i skrivelse till Konungen denna dag
framlagt berörda spörsmål för den åtgärd, vartill Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

I anledning av den av ställföreträdande JO Wigelius sålunda gjorda
framställningen tillerkände Kungl. Maj:t genom beslut den 10 maj 1974
Andersson ersättning med 550 kr., varav 150 kr. för förlorad arbetsförtjänst.

4 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

Flygkapardramat å Bulltofta i september 1972. Uttalanden om den
konstitutionella nödrätten och tjänstemännens ansvar

Den 15 september 1972 blev ett svenskt passagerarflygplan tillhörigt
SAS kapat under flygning mellan Torslanda och Arlanda. Ombord befann
sig ett 80-tal passagerare och en besättning om fyra personer. Kapningen
utfördes av tre jugoslaver, enligt uppgift medlemmar av den
kroatiska Ustasjarörelsen. Kaparna tvingade planets befälhavare att
ändra kurs och flyga till Bulltofta. Efter landningen krävde kaparna som
villkor för att passagerarna skulle få lämna planet att sju angivna kroater,
som var intagna på olika fångvårdsanstalter i Sverige, skulle friges
och utlämnas till kaparna. Uppfylldes inte kravet skulle planet sprängas.
Förhandlingar med kaparna ägde rum under ledning av chefen för justitiedepartementet
statsrådet Lennart Geijer, som infunnit sig på flygplatsen.
Under dessa förhandlingar hade Geijer fortlöpande telefonkontakt
med statsministern och flertalet övriga regeringsledamöter, som
samlats i kanslihuset i Stockholm.

Någon konselj för behandling av de frågor som uppkom hölls inte.
Regeringen beslöt emellertid att de angivna sju internerna skulle föras till
Bulltofta. Beslutet vidarebefordrades till vederbörande befattningshavare
genom försorg av expeditionschefen i justitiedepartementet. Internerna
fördes till Bulltofta av polisen och blev av Geijer informerade om läget.
Sedan de per radio talat med kaparna, förklarade sex av de sju internerna
att de önskade medfölja planet, som enligt kaparna skulle avgå till en
icke angiven destination. Det beslöts att de sex internerna skulle få gå
ombord på planet. När detta skett tilläts ett trettiotal passagerare lämna
planet. Kort därefter framställdes ett krav från kaparna att en miljon
svenska kronor skulle utbetalas i skadestånd för att återstående passagerare
skulle släppas. Man lyckades skaffa fram ca 460 000 kronor som
överlämnades till kaparna, varefter passagerarna fick lämna planet. Kvar
ombord befann sig fortfarande besättningen. Planet avgick därefter till
Madrid. Kaparna och internerna greps där av den spanska polisen.

Om åtgärderna i samband med flygplanskapningen anförde konstitutionsutskottet
enhälligt i sitt betänkande 1973: 20 s. 17 bl. a. följande.

Från strikt konstitutionella synpunkter förhåller det sig otvivelaktigt
så att det konstitutionella regelsystemet till följd av de speciella förhållandena
inte iakttogs av regeringen på en rad punkter i samband med
kapningen. Frigivningen av internerna och dispositionen av statens medel
till lösensumma t. ex. var åtgärder som knappast kan anses lagligen
grundade. Med hänsyn till den korta tid, som stod till buds i det hotfulla
läget, kunde ej heller regeringsformens regler beträffande konseljbeslut
m. m. iakttagas. Mot nämnda brister i regeringens handläggning
av flygkapningsfrågan måste vägas det ansvar för enskilda människors
— i detta fall flygpassagerarnas och besättningens — personliga säkerhet
som åvilar myndigheterna och därvid ytterst regeringen. Regeringens

bedömning att en uppenbar nödsituation förelåg var enligt utskottets
mening riktig. Utskottet har mot denna bakgrund inte funnit anledning
till anmärkning mot regeringens handlande i samband med flygplanskapningen.

Också i ett annat betänkande av 1973 års konstitutionsutskott, nämligen
betänkandet i grundlagsfrågorna (nr 26), behandlades flygplanskapningen.
Under hänvisning till ett yttrande i det tidigare betänkandet
uttalade utskottet här (s. 35) att frågan om särskilda regler för regeringens
handlande i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i
samband därmed borde bli föremål för prövning. Det skulle enligt utskottet
ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta om inriktningen
och formerna för en sådan prövning. Utskottet hemställde i denna del
(s. 89 under B), att riksdagen måtte som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört om särskilda regler för regeringens handlande
i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i samband
därmed. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I en den 31 augusti 1973 till JO inkommen skrift anförde regeringsrådet
Gustaf Petrén bl. a. följande: Konstitutionell nödrätt är ett i svensk
statsrätt föga känt och knappast ens rudimentärt utvecklat begrepp.

Att vid sidan av regeringsformen § 50 med dess bestämmelser

om statsmakternas funktion under krig skulle finnas utrymme för ett
sedvanerättsligt — alltså i skriven rätt icke reglerat — område för den
konstitutionella nödrätten får anses förutsatt, dock utan att minsta antydan
om vad den skulle innehålla gjorts. Något materiellt innehåll har
denna sedvanerättsliga konstitutionella nödrätt erhållit först i KU 1973:
20 s. 17. Om KU funnit utrymme föreligga för illegalt hand lande

för statsråden, de enda vilkas ansvarighet KU har att bedöma, är
därmed icke frågan om den konstitutionella nödrättens tillämplighet inom
domstolsväsendet och statsförvaltningen i övrigt på något sätt besvarad.
Varje statlig tjänsteman har att fatta sina beslut och vidta sina åtgärder
i tjänsten på sitt eget straffrättsliga och civilrättsliga ansvar. Han kan
inte skjuta över ansvaret på överordnade under hänvisning till att han
trott sig följa deras vilja. Oklart är väl också i vilken utsträckning en förvaltningstjänstemän
enligt regeringsformen § 47 är skyldig att åtlyda en
föreskrift av Kungl. Maj:t som han uppfattar som klart lagstridig. Fråga
uppkommer därför nu huruvida den konstitutionella nödrätten sträcker
sig så långt att även alla andra statsanställda utöver statsråden har rätt
att i nödlägen i tjänsten företaga olagliga handlingar. Detta spörsmål är
av mycket stor betydelse för rättssäkerheten i vårt samhälle.

Petrén framhöll vidare, att rättsläget endast kunde klarläggas genom
att bestämda gärningar blev föremål för rättslig prövning. Efter att ha
berört expeditionschefens i justitiedepartementet ”expediering” av ett
beslut om transport av intagna jugoslaver, vederbörande anstaltschefers
”frigivande” av de sju internerna, landshövdingens i Malmöhus län ut -

betalning av 460 000 kronoi och polismyndigheternas åtgärd att låta
flygplanskaparna och de sex internerna utresa ur riket utan iakttagande
av vederbörliga föreskrifter anförde Petrén olika synpunkter, ur vilka
tjänstemännens överträdelser av gällande lagregler kunde bedömas. Han
framhöll därvid särskilt att ”de s. k. regeringsbeslut”, till vilka tjänstemännen
kunnat hänvisa som stöd för sitt handlande, icke varit iklädda
laga form; det kunde enligt Petréns mening ifrågasättas om det icke
borde läggas en del anstaltschefer till last som tjänstefel att de icke vägrat
efterkomma regeringens formlösa anmaningar till dem att ”besluta
klara lagöverträdelser” — en vägran hade rimligen lett till att regeringen
givit sina beslut vederbörlig form.

Petréns skrift utmynnade i en fråga om icke de tjänstemän, vilkas förfaringssätt
kunde förmodas innefatta tjänstefel, borde ställas under tilltal
därvid målen skulle fullföljas till högsta domstolen. Petrén menade
att härigenom kunde klarläggas den konstitutionella nödrättens innehåll
i Sverige.

I ärendet avgavs efter remiss yttranden av dåvarande landshövdingen
i Malmöhus län Gösta Netzén, dåvarande expeditionschefen i justitiedepartementet
Ingvar Gullnäs, f. d. länspolischefen Alf Eliason, kriminalvårdsinspektörerna
Erik Lagheim och Folke Bäckman, tf kriminalvårdsdirektören
Gunnar Engström samt anstaltsdirektören J. G. Lindberg.
Dessutom inkom en av polisintendenten Gustaf Andersson såsom jourhavande
polischef i Malmö avgiven redogörelse för händelserna den 15
september 1972. Petrén inkom med ytterligare en skrivelse.

Ärendet avgjordes den 29 mars 1974 av JO Lundvik, som därvid, efter
en redogörelse för vad som förevarit, anförde följande.

Den konstitutionella nödrätten är, såsom Petrén framhållit, ett i svensk
statsrätt föga behandlat institut. Vad som förekommit vid införandet av
gällande regler i 50 § regeringsformen om riksdagens krigsdelegation
m. m. (samt införande i den nya grundlagen av ett helt kapitel om riksstyrelsen
vid krigsfara) berättigar emellertid otvivelaktigt till slutsatsen
att en sådan nödrätt existerar. Då man vid den grundlagsmässiga regleringen
tagit fasta på situationen krig och krigsfara, kan detta sättas i
samband med erfarenheterna från andra världskriget och särskilt händelserna
i vårt grannland Norge under detta krig. (Se härom bl. a. den
på grundlagberedningens initiativ gjorda utredningen ”Norge och den
norska exilregeringen under andra världskriget” — SOU 1972: 18.)

Vad angår konstitutionell nödrätt under fredsförhållanden ger lagstiftningen
inget direkt besked. Det vill emellertid synas som om en viss vägledning
dock kan hämtas från brottsbalkens regler om nöd (se 24 kap.
om nödvärn och annan nödhandling, särskilt 4—6 §§).

Problemet i en situation sådan som den vilken förelåg i flygkapnings -

fallet synes mig vara tvåfalt. Fråga uppkommer dels om de former i vilka
regeringen fattar sitt beslut, dels om beslutets materiella innehåll. Att beslutet
i förevarande fall inte fattades i den ordning som gällande grundlag
förutsatte är redan sagt. Innehållet i beslutet — att låta ett antal interner
lämna riket och därtill förse dem med en stor summa pengar —
skulle under normala förhållanden framstå som högst anmärkningsvärt
för att inte säga lagstridigt. Nu var emellertid situationen inte normal.
Det förelåg tvärtom ett akut nödläge. Snabbt beslut var nödvändigt och
beslutets innehåll måste rimligen anpassas till vad som var ofrånkomligt
för vinnande av det syfte som uppenbarligen föresvävade beslutsfattarna,
nämligen att rädda människoliv.

Det tillkommer icke mig som JO att ingå i någon bedömning av regeringens
åtgärder som sådana. En sådan bedömning har för övrigt redan
gjorts av riksdagens konstitutionsutskott. Vad jag har att pröva är de
olika tjänstemäns handlande mot vilka anmärkningar riktats. Även här
framträder de två sidorna av problemet, den formella och den materiella.
Enskild regeringsledamot saknar under normala förhållanden otvivelaktigt
rätt att ge myndighet eller därunder lydande tjänsteman bindande
order eller direktiv. Det är för övrigt i viss mån oklart i vad mån ens
regeringen genom formligt konseljbeslut kan ge förvaltningsmyndighet
direktiv i enskilt fall (se t. ex. Herlitz, Svenska statsrättens grunder 2
uppl. s. 206 samt grundlagsprop. 1973: 90, förslaget till regeringsform
11 kap. 7 § och motiven s. 393 och 397). Skulle order eller direktiv ges
av enskild regeringsledamot och efterkommas av tjänsteman, torde den
senare bära det fulla ansvaret för de åtgärder som vidtages. Fråga är nu
om läget förändras därför att en nödsituation föreligger. Med andra ord:
var vederbörande berättigad, ja kanske rent av skyldig, att efterkomma
en från regeringen kommande order ehuru den inte gick tillbaka på ett i
grundlagsenlig ordning fattat beslut? Härnäst uppkommer en annan
fråga. Även om en formellt fullt riktig order föreligger, är det inte därför
utan vidare klart att den som efterkommer ordern går fri från ansvar.
Av 24 kap. 6 § brottsbalken följer nämligen, att den omständigheten att
gärning utförts på överordnads befallning friar från ansvar endast om
vederbörande med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma befallningen.
I detta sammanhang finns det anledning att erinra också om den
allmänna regeln i 4 § av samma kapitel, där det sägs att den som för att
avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan
sådan orsak handlar i nöd går fri från ansvar om gärningen med hänsyn
till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna
i övrigt måste anses försvarlig.

Att konstitutionsutskottet godtagit regeringens bedömning att det förelegat
en uppenbar nödsituation och ej funnit anledning till anmärkning
mot regeringens handlande kan — såsom Petrén antytt — i princip inte

från ansvar fritaga de tjänstemän vilka på olika sätt varit verksamma för
att förverkliga regeringens beslut. Vid bedömningen av tjänstemännens
förhållande kan man dock rimligen inte bortse från konstitutionsutskottets
prövning av regeringens åtgärder. Att lägga tjänstemän till last att de
— på informell order från regeringen — vidtagit åtgärder mot vilkas
innehåll i sak ett enhälligt konstitutionsutskott inte haft något att erinra
vore föga tilltalande. Och om åtgärdernas materiella innehåll inte angrips,
vore det än mer motbjudande att lägga dem till last som fel att
de ej krävt att först ett konstitutionellt riktigt konseljbeslut skulle fattas.

Bortsett från vad nu sagts måste man fråga sig om ett åtal skulle ha
någon utsikt att vinna framgång.

Vad då först angår den formella aspekten — att tjänstemän agerat
utan stöd av vederbörligt konseljbeslut — är det enligt min mening uteslutet
att hävda att tjänstemännen i den extraordinära situation som förelåg
bort kräva att för dem företeddes en i sedvanlig ordning utfärdad
och undertecknad expedition. Att överbringa en sådan expedition skulle
ha medfört tidsutdräkt i ett läge där varje uppehåll kunde bli ödesdigert.
Man kan naturligtvis diskutera, om ej tjänstemännen bort kräva att det
fattades ett konseljbeslut, låt vara att det ej kunde expedieras i vanlig
ordning, eller åtminstone att det informella beslutet bekräftades och
dokumenterades i efterhand. För egen del inskränker jag mig till att
säga att det inte kan läggas tjänstemännen till last såsom straffbar gärning
att de ej framställt något krav i sådan riktning.

Vad därefter angår den sakliga innebörden av tjänstemännens åtgärder,
synes det mig som om åtgärderna — även om vederbörande till
äventyrs skulle anses ha handlat helt på eget ansvar och icke på order
från regeringen — var sådana att straffrihet måste inträda redan enligt
24 kap. 4 § brottsbalken. Jag finner ej anledning att ingå på detaljer men
konstaterar, att åtgärderna uppenbarligen var dikterade av en strävan
efter att avvärja fara för människoliv och att åtgärdernas innebörd var
sådana att de måste anses försvarliga.

Sammanfattningsvis och som ett direkt svar på Petréns framställning
vill jag alltså säga, att jag finner uteslutet att ett åtal mot de av honom
utpekade personerna skulle kunna vinna framgång. Att med klar insikt
härom likväl skrida till åtal och fullfölja saken till högsta instans skulle
enligt min mening vara otillbörligt, även om åtgärden motiverades av en
önskan att vinna ökad klarhet i en i och för sig svår och betydelsefull
rättsfråga. Jag väcker därför icke åtal. Nämnas kan för övrigt, att JO
också tidigare lämnat anmärkningar om Bulltoftafallet utan åtgärd.

Jag vill till sist erinra om att riksdagen — såsom ovan redovisats —
vid behandlingen år 1973 av förslaget till ny regeringsform som sin mening
uttalat, att frågan om särskilda regler för regeringens handlande i
extraordinära situationer och beslutsprocessen i samband därmed borde
bli föremål för prövning.

Bankdramat vid Norrmalmstorg i augusti 1973. Granskning av
polisens åtgärder m. m.

Torsdagen den 23 augusti 1973 på morgonen företogs ett dramatiskt
bankrån i Kreditbankens lokal vid Norrmalmstorg i Stockholm, vilket
fick sin avslutning först på kvällen den 28 i samma månad. Rånaren,
vilken senare befanns vara Jan-Erik Olsson, som under permission avvikit
från fångvårdsanstalten Kalmar, var beväpnad med en kulsprutepistol
som han vid många tillfällen använde. Vid skjutningen skadades
två polismän, en av dem allvarligt. Redan vid rånets början tog Olsson
som gisslan tre kvinnliga banktjänstemän som han tidvis höll bundna
och emellanåt använde som skydd mot ev. beskjutning från polisens sida.
Som ytterligare gisslan omhändertogs senare en manlig banktjänsteman.
Redan första dagen begärde rånaren, att på fångvårdsanstalten Norrköping
intagne Clark Olofsson skulle frigivas och överföras till banken. Efter
besked av dåvarande statssekreteraren i justitiedepartementet Ove Rainer
till föreståndaren för Norrköpingsanstalten fördes Olofsson i bil upp
till allmänna häktet i Stockholm, där han ställdes till polisledningens förfogande.
På order av polismästare Kurt Lindroth, som övertagit befälet
vid polisens operationer i och omkring banklokalen, överfördes Olofsson
till banken och förenades där med Olsson. Olsson hade likaledes på ett
tidigt stadium begärt att erhålla tre miljoner kronor. Senare krävde han
även utländsk valuta. Kraven tillmötesgicks i så måtto att först 1 1/2
miljon kronor i svenska pengar överlämnades och sedan 400 000 kronor
i utländsk valuta anskaffades och hölls i beredskap.

Under vistelsen i banklokalen utförde Olofsson, väsentligen enligt
önskemål eller tillsägelse av Olsson, olika åtgärder. Bl. a. uppbröts vissa
kassalådor och utplockades innehållet samt uttogs filmen ur filmkassetterna
i kamerorna i banklokalen. Sedermera brändes såväl filmen som
en del sedlar.

Under natten till den 25 augusti hade Olsson och Olofsson jämte gisslan
slagit sig ner i ett bankvalv, det s. k. kundvalvet. Där lyckades polisen
på morgonen den 25 augusti stänga in Olsson och Olofsson jämte gisslan.
Här uppehöll sig därefter personerna i fråga till slutet den 28 augusti.
Sedan polisen ej haft framgång vid andra försök att förmå Olsson att ge
sig, påbörjade man söndagen den 26 augusti borrning i taket till bankvalvet
för att genom borrhålet kunna släppa in gas i valvet och därigenom
tvinga vederbörande att ge upp. Som reaktion häremot företog sig
Olsson att sätta de fyra personer, som utgjorde gisslan, i snaror på så
sätt att om gasen insläpptes, gisslan kunde riskera att bli hängande i
snarorna. Gasspridningen påbörjades — efter ytterligare överväganden
och förberedelser — på kvällen den 28 augusti. Då lämnade Olsson ifrån
sig kulsprutepistolen genom ett av hålen i valvtaket. Kl. 21.40 hade

samtliga fyra personer, som utgjorde gisslan, befriats och såväl Olsson
som Olofsson hade gripits.

Händelserna föranledde ett flertal klagomål från olika personer till
JO. Klagomålen riktades bl. a. mot polisledningens handlande, på några
håll också mot regeringens, olika regeringsledamöters samt rikspolischefen
Carl G. Perssons del i saken. Kritiken hade i olika inlagor väsentligt
olika syftning och gällde många skilda moment i det berörda händelseförloppet.
I ett par inlagor hävdades sålunda, att polisen icke visat tillräcklig
handlingskraft och fasthet, i ett flertal andra, att polisens agerande
varit grymt eller i varje fall oklokt och medfört onödiga svårigheter
och risker för de personer, vilka tagits som gisslan. Kritik riktades
särskilt mot polisledningens åtgärd att överföra Olofsson till banklokalen.
I en inlaga ansågs detta innebära ett olämpligt stöd åt rånaren, i ett
flertal andra gjordes däremot gällande att Olofsson på så sätt utsatts för
onödiga risker jämte frestelser att deltaga i brott. Dessutom riktades anmärkning
mot enstaka moment i skeendet, såsom vissa förberedelser som
polisen vidtagit för att beskjuta Olsson, mottagandet av gåvor från
affärsbankerna och Kreditbanken i anledning av polisens insatser i fallet,
viss annonsering i dagspressen, polisbefälets ordval vid uttalanden om
brottslingarna, uttalanden till massmedia om rånarens identitet samt
Olssons ”uppvisande” för de samlade åskådarna vid bortförandet från
Kreditbankens lokal. Klagomål gällde även den efterföljande förundersökningen
och åtalet mot Olofsson m. m. Med anledning av klagomålen
avgavs efter remiss yttranden av polismästaren Kurt Lindroth, kriminalkommissarien
Sven Thorander samt nuvarande generaldirektören Ove
Rainer, vid tiden för rånet statssekreterare i justitiedepartementet och
förmedlare av olika besked från justitieministern eller regeringen till
lokala myndigheter. Vid Rainers yttrande fanns fogad en i justitiedepartementet
upprättad promemoria angående hithörande händelser. Slutligen
inkom rikspolischefen Carl G. Persson med utredning angående
förutnämnda gåvor från olika banker. Även annan utredning förekom.

De här redovisade ärendena avgjordes av JO Lundvik den 29 mars
1974, varvid han anförde.

Vid övervägande av den kritik, som i olika hänseenden riktats mot
myndigheterna i samband med Norrmalmstorgsdramat, är det till en
början anledning understryka, att man hade att bemästra ett för svenska
förhållanden ytterst ovanligt och mycket svårbedömt skeende, där händelseutvecklingen
dessutom ofta bjöd på inslag som påkallade snabba
beslut. Utan beaktande kan heller inte lämnas att — vad man än må anse
om enskilda moment i polisens handlande — detta dock ledde till ett
slut som innebar att brottslingarna fängslades och att den tagna gisslan
utan egentliga skador återvann friheten. För de agerande polismännens

del uppkom visserligen skador, men även ur denna synpunkt får resultatet
i betraktande av omständigheterna, särskilt Olssons vapenutrustning
och hans tveklöshet att begagna sitt vapen, anses relativt gynnsamt.
Självfallet bör man vid bedömande av de handlingsmoment, vilka i de
många skrivelserna gjorts till föremål för kritik, beakta de stora svårigheter
varunder de agerande arbetade och undvika all efterklokhet.

Ett stort antal av de inkomna skrivelserna gäller, som förut nämnts,
polisens olika åtgärder mot Olsson och Olofsson. Att polisen härvid
skulle ha visat bristande handlingskraft synes mig — i betraktande av
den försiktighet som hänsynen till gisslan krävde — svårt att hävda.
Nämnas bör i sammanhanget att polisledningen placerat ut prickskyttar,
vilka eventuellt skulle beskjuta Olsson (en åtgärd som f. ö. av viss anmälare
ansetts innebära otillåten hänsynslöshet). De flesta av de personer,
som kritiserat polisens agerande, har emellertid velat hävda, icke
att polisen varit för återhållsam utan att den gått för hårt fram och
därigenom orsakat onödigt lidande eller åtminstone obehag för de fyra
banktjänstemän, vilka tagits som gisslan. Ej heller härutinnan synes mig
kritiken befogad — anmälarna synes ej tillräckligt ha beaktat att man
här haft att göra med mycket hänsynslösa personer gentemot vilka en
icke nödvändig eftergift måste möta de största betänkligheter.

I åtskilliga skrivelser har, som förut nämnts, kritik riktats mot åtgärden
att överföra Olofsson till banksalen. Det har bl. a. sagts, att han
därigenom utsatts för risker. Man har vidare hävdat, att de som föranstaltat
om denna överflyttning blivit medansvariga i de brott som Olofsson
kan ha begått under vistelsen i banken.

Mycket av händelseförloppet i denna del kan ses ur samma aspekter
som tjänstemännens handlande i det s. k. flygkapardramat på Bulltofta
i september 1972. Jag har i dag meddelat beslut i ett ärende som rör flygkapardramat
och kan hänvisa till vad jag i det sammanhanget säger.
Därutöver vill jag anföra följande.

Av justitiedepartementets i ärendet åberopade promemoria framgår,
att justitieministern bestämt att Olofsson efter överförandet från Norrköping
till Stockholm fick, om han själv gick med på det, gå in i banksalen
till rånaren under villkor att gisslan lämnades ut. Detta villkor
kom dock under det fortsatta händelseförloppet att bli åsidosatt.

Såsom jag framhållit i mitt beslut rörande flygkapardramat är det i
viss mån oklart i vad mån regeringen kan ge förvaltningsmyndighet direktiv
i enskilt fall. Oavsett hur det må förhålla sig härmed, är det tydligt
att Lindroth är den som förde befälet på Norrmalmstorg i det kritiska
läge varom nu är fråga. Såsom närvarande i bankhuset, i våningen
ovanför banksalen där rånaren var, kunde Lindroth följa händelseutvecklingen
på nära håll. Lindroth har uppgett, att han fattade sitt beslut
att låta Olofsson förena sig med rånaren sedan den senare hotat att döda
sin gisslan om ej Olofsson fördes dit. Rånaren hade understrukit sitt hot

genom att lägga armen runt halsen på en av flickorna och högljutt ropa
att han tänkte strypa henne om hans krav inte uppfylldes. Jag kan inte
finna annat än att Lindroths handlande var fullt försvarligt i det allvarliga
läge som uppkommit. Att han härvid bröt mot givna direktiv kan —
oavsett om dessa i princip var att anse som bindande eller icke — enligt
min mening inte förändra saken. Situationen uppfattades med fog som
sådan att varje uppskov kunde bli ödesdigert. Jag beaktar vid min bedömning
av Lindroths handlande bestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken
där det sägs att den som handlar i nöd för att avvärja fara för liv
är fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses
försvarlig. Jag tar också hänsyn till att Olofsson gick in i banksalen
fullt frivilligt.

Vad sedan angår kritiken mot att polisen av affärsbankerna skulle ha
mottagit en gåva om 100 000 kronor, utgörande erkänsla för dess insatser
i Norrmalmstorgsdramat, framgår av utredningen att fråga är om ett till
Svenska polisförbundet i anledning av händelserna överlämnat belopp,
vilket skall förvaltas som en ”affärsbankernas polisskadefond” (med
ändamål att utge understöd till polismän m. fl. vilka skadats under
tjänsteutövning). Fråga är alltså ej om någon gåva till de i Norrmalmstorgsdramat
verksamma polismännen. Så är däremot i viss mån fallet
med avseende å en gåva på 75 000 kronor, vilket belopp av Sveriges
kreditbank som ett tack för polisens insatser överlämnats till Stiftelsen
Stockholms polisverks understödsfond. Bankens önskan var att av beloppet
25 000 kronor skulle tilldelas de poliser, vilka vid bankdramat tillfogats
skador eller eljest haft särskilt riskfyllda arbetsuppgifter. Återstoden
50 000 kronor skulle under en femårsperiod användas till trivselbefrämjande
åtgärder inom Stockholms poliskår. De 25 000 kronorna
har fördelats på det sätt att två skadade polismän fått 3 500 kronor vardera
och 16 andra polismän, vilka varit verksamma i sammanhanget,
belopp om 1 000—1 500 kronor för sina insatser. — Jag finner vad som
förevarit ej innefatta förhållande, ägnat att påkalla uttalande från min
sida (jämför 14 § polisinstruktionen).

I anledning av de anmälningar mot Lindroth, som avser olämpligt
ordval vid ett tillfälle under Norrmalmstorgsdramat, har Lindroth i sin
förklaring beklagat att han beskrivit Olsson som ”ett odjur”. Uttalandet
skulle ha gjorts bara en kort stund efter det att Lindroth hört flickorna
i valvet skrika i dödsångest. Det bör vidare enligt Lindroth ses mot bakgrunden
av det brutala handlande, som Olsson tidigare gjort sig skyldig
till. Lindroth åberopar dessutom att han vid tillfället var ganska trött.

För egen del vill jag endast säga att ehuru Lindroths yttrande, som
han själv funnit, varit mindre lyckligt, det dock får anses ursäktat av de
pressande omständigheter under vilka det fälldes.

Thorander, som likaledes beskyllts för olämpligt ordval vid uttalanden
om Olsson och Olofsson, har bestämt bestritt att han fällt de yttranden,
för vilka han kritiserats. Jag anser det inte osannolikt, att här föreligger
någon sammanblandning av yttranden, fällda av olika personer,
och finner överhuvud utredningen ej ge vid handen, att från Thoranders
sida något förekommit som bör föranleda erinran av mig.

Klagomål över att polisen till massmedia lämnat (en felaktig) uppgift
om rånarens identitet har anförts även i andra ärenden, vilka behandlats
av justitieombudsmannen Wennergren i beslut den 21 februari 1974. Jag
finner ej anledning till vidare åtgärd eller uttalande från JO:s sida i
denna del.

I flera skrivelser har — efter allt att döma på grundval av tidningsreportage
rörande Norrmalmstorgsdramats slutakt — påtalats att Olsson
vid överförandet från banken till ambulans eller bil för att tillgodose
pressfotografer eller allmänt skådelystna människor tvingats gå fram och
tillbaka och alltså i onödan ”visats upp”. Lindroth har i sin förklaring —
med hänvisning till en av Thorander i saken upprättad promemoria —
gjort gällande, att det inte var fråga om någon ”uppvisning” men att
Olsson på grund av vissa transportsvårigheter fått gå några steg fram
och tillbaka inför allmänhetens ögon, innan avtransport till sjukhus
kunde äga rum.

Jag finner det svårt att nu efteråt klargöra händelseförloppet vid tillfället.
Jag vill emellertid betona att det, ej minst när det gäller en grov
brottsling, är angeläget undvika, att vederbörande i onödan exponeras
för skådelystna. På grundval av föreliggande utredning finner jag mig
emellertid ej kunna hävda, att det vid tillfället förekommit något som
kan läggas de fungerande polismännen till last såsom tjänstefel.

Klagomål har anförts även däröver att sedan dramat upplösts och
gisslan förts till sjukhus, tystnadsplikt ålagts dem.

Av utredningen framgår att beslutet om tystnadsplikt fattats av chefsåklagaren
Lennart Asplund med stöd av 23 kap. 10 § sista stycket rättegångsbalken.
Beslutet ger mig icke anledning till ingripande.

Som inledningsvis berörts, har en del av anmälningarna i ärendet avsett
”regeringens” och ett par regeringsmedlemmars handlande i saken.
Att JO ej äger kontrollera och ingripa mot regeringen och enskilda statsråd
framgår av regeringsformens bestämmelser om kontrollen av dessas
ämbetsförvaltning. Klagomålen i den delen kan därför inte föranleda
någon min åtgärd.

Utöver vad här anförts finner jag de inkomna skrivelserna icke föranleda
erinran eller annat uttalande från min sida.

Polismyndighets handläggning av ärende om verkställighet av domstols
beslut om häktning

I Aftonbladet fanns den 16 februari 1971 en artikel om en person,
som intagits på allmänna häktet i Norrköping och därefter glömts bort
med påföljd att han fick kvarstanna i häktet under tio dagar, innan rättegång
skedde. Med anledning av uppgifterna i artikeln verkställdes utredning,
varvid yttranden efter remiss avgavs av Linköpings tingsrätt,
rikspolisstyrelsen och polismyndigheten i Norrköping.

Ställföreträdande JO Wigelius, som handlade ärendet, tog vidare del
av ett yttrande rörande samma händelse, vilket avgivits till justitiekanslern
av länsåklagarmyndigheten i östergötlands län, samt av den utredning
som legat till grund för yttrandet.

De under utredningen framkomna omständigheterna var i huvuddragen
följande.

En distriktsåklagare vid Linköpings åklagardistrikt väckte vid dåvarande
rådhusrätten i Linköping åtal mot en person, här benämnd A., för
rymning från värnpliktstjänstgöring. Stämningsansökan inkom till tingsrätten
den 28 september 1970 och delgavs den tilltalade. Sedan kallelser
utgått till flera rättegångstillfällen men den tilltalade ej nåtts av kallelserna
beslöt domstolen — dåmera Linköpings tingsrätt — den 8 januari
1971 vid förhandling i A:s frånvaro att förklara honom häktad. Häktningsbeslutet
expedierades den 11 januari 1971 dels till polismyndigheten
i Norrköping — den tilltalade hade sin bostadsadress i den staden
enligt stämningsansökningen m. m. — och dels till åklagaren i målet. De
två expeditionerna kom sedermera att medföra igångsättande av två
skilda verkställighetsförfaranden.

På expeditionen till polismyndigheten i Norrköpings polisdistrikt
tecknade t. f. polismästaren den 12 januari 1971 beslut om verkställighet.
Ärendet härom överlämnades till polismyndighetens skyddssektion.
Den 20 januari 1971 utfärdades hindersbevis med innehåll att A. enligt
uppgift av grannar någon gång i december 1970 avflyttat till en plats i
närheten av Stockholm och att A. skulle komma att efter framställning
av åklagarmyndigheten efterlysas i tidningen Polisunderrättelser av polisen
i Linköping, enär polismyndigheten i Norrköping ej var behörig. I
och med detta synes polismyndigheten i Norrköping ha ansett sig skild
från ärendet. Hindersbeviset inkom till tingsrätten den 21 januari 1971.

Expeditionen till åklagaren inkom till åklagarmyndigheten den 12 januari
1971 och vidarebefordrades, tydligen såsom felsänd, till polismyndigheten
i Linköpings polisdistrikt. Då den inkom till polismyndigheten
var den försedd med åklagarmyndighetens stämpel men åtföljdes ej av
någon annan handling. Bedömning skedde att A. skulle efterlysas och
ärendet överlämnades till polismyndighetens spaningsrotel, varpå efterlysning
ägde rum. Beslut härom fattades den 22 januari 1971.

Polismän i Norrköpings polisdistrikt grep den 30 januari 1971 A. i
Norrköping, tydligen med anledning av efterlysningen, och avlämnade
honom på allmänna häktet i Norrköping. I samband härmed skedde underrättelse
om gripandet från en polisman i Norrköpings polisdistrikt till
en polisman i Linköpings polisdistrikt, vilken anmälde saken för vakthavande
befälet därstädes. Därefter lämnades ett skriftligt meddelande i
saken till spaningsroteln vid polismyndigheten i Linköping. Den 2 februari
1971 begärde denna polismyndighet avlysning av efterlysningen.

Varken polismyndigheten i Norrköping eller polismyndigheten i Linköping
underrättade tingsrätten om att häktningen verkställts. Inte heller
åklagaren synes ha fått sådan underrättelse. Sedan förhållandet kommit
i dagen genom ett telefonsamtal från häktet till tingsrätten den 11
februari 1971, ägde huvudförhandling i målet rum den 12 februari 1971.
I dom samma dag dömdes A. för rymning till fängelse en månad med
förordnande att fängelsestraffet till en tid av tio dagar skulle anses verkställt
genom häktning.

Slutligen må nämnas att det från häktets sida uppgivits att man redan
före den 11 februari 1971, nämligen den 3, 4 och 8 i samma månad, genom
telefonsamtal till tingsrätten begärt att få bevis om häktningen
översänt. Dessa kontakter har inte kunnat spåras vid utredningen inom
tingsrätten.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Enligt 24 kap. 17 § sista stycket rättegångsbalken (RB) skall, om rätten
beslutat häktning av någon som ej är vid rätten tillstädes, så snart
beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten. I förarbetena till
rättegångsbalken (processlagberedningens förslag, SOU 1938: 44 s. 308)
upptogs i motiven för stadgandet att rätten, om den misstänkte ej är tillstädes
vid beslutets meddelande, har att för verkställighet överlämna beslutet
till vederbörande polismyndighet och att det åligger myndigheten
att så snart beslutet verkställts göra anmälan därom hos rätten.

Polismyndighets skyldighet att verkställa domstols beslut om häktning
följer av myndighetsfunktionernas fördelning enligt rättegångsbalken
och av allmänna statsrättsliga principer. Vilken polismyndighet som kan
ifrågakomma för verkställande av häktningsbeslut framgår ej av rättegångsbalken
eller eljest av någon författningsbestämmelse. Det har alltså
överlämnats åt domstolen att härvidlag handla efter lämplighet. När en
polismyndighet fått ett häktningsbeslut för verkställighet har den erhållit
ett uppdrag som den inte ensidigt kan befria sig från. Självfallet kan polismyndigheten
begära hjälp av annan sådan myndighet och tillgripa efterlysning
om det behövs.

Från det nu behandlade verkställighetsfallet är att väl skilja det fallet
att domstol beslutar att hos polismyndighet göra framställning om efterlysning
av någon som domstolen behöver komma i kontakt med. I det
senare fallet torde, i överensstämmelse med rikspolisstyrelsens föreskrifter
och anvisningar för polisväsendet om personefterlysning (FAP 444-2, 2.3.1), framställningen böra göras hos polismyndigheten i det distrikt
där domstolen är belägen.

Vad därefter angår frågan vem som skall lämna domstolen underrättelse
om att häktningsbeslut verkställts, så torde RB 24: 17 tredje stycket
vara att förstå så att underrättelseskyldigheten åvilar den polismyndighet
som fått domstolens uppdrag att ombesörja verkställigheten. Detta
framgår enligt min mening av uttalandet i motiven (se ovan), vari utsädes
att beslutet skulle överlämnas till vederbörande polismyndighet och
att det ålåg myndigheten — i bestämd form — att så snart beslutet
verkställts göra anmälan därom hos rätten. I sammanhanget kan också
andragas ett uttalande av lagrådet i yttrande över förslag till lagen den 2
juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad (SFS
1922: 214), vilken lag upphävdes då rättegångsbalken trädde i kraft.
Lagrådet uttalade (NJA II 1922 s. 297) att i det fall då myndighet verkställt
häktning, varom annan myndighet — denna kunde på den tiden
vara t. ex. landsfiskal — förordnat, det icke torde vara åsyftat att skyldigheten
att göra anmälan till domstolsordföranden skulle åligga förstnämnda
myndighet.

I ärendet har ifrågasatts huruvida polismyndigheten i Norrköping
haft att underrätta tingsrätten om A:s gripande och införpassning i häktet
på grund av kungörelsen den 15 maj 1925 angående meddelande i
visst fall av underrättelse rörande verkställd häktning (SFS 1925: 125).
Enligt den kungörelsen skulle ”myndighet, som verkställt häktning, varom
annan myndighet beslutat, ofördröjligen till sistnämnda myndighet”
meddela underrättelse om häktningens verkställande. Enligt ordalydelsen
kunde tyckas att kungörelsen avsåg just ett fall som det förevarande.
Jag har från riksarkivet inhämtat justitiedepartementets handlingar rörande
kungörelsen. Denna tillkom med anledning av en framställan från
JK i ett visst fall, då en landsfiskal beslutat häktning av en redan anhållen
person och inte erhållit meddelande från annan landsfiskal om häktningens
verkställande samt dröjt en vecka med att anmäla häktningen
hos domstolen. I en i det författningsärendet upprättad promemoria
upptogs att bestämmelse borde ges om skyldighet för den myndighet
som fått verkställighetsuppdraget att underrätta den myndighet på vars
uppdrag häktningen verkställts. Det upptogs vidare bl. a. att det mot
denna anordning måhända kunde komma att framställas den anmärkningen
att för lång tid förflöt innan domstolen underrättades och att för
den skull den som fått uppdraget borde åläggas att själv meddela även
domaren om häktningen. I promemorian utsädes dock att sistnämnda

förfarande syntes vara mindre lämpligt och dessutom onödigt, då något
dröjsmål ej torde behöva befaras om vederbörande med noggrannhet
fullgjorde sin anmälningsskyldighet. Med hänsyn till vad sålunda framgår
om de överväganden som skedde då kungörelsen tillkom torde det
inte kunna hävdas att den avsåg underrättelseskyldighet till domstol.
Den tolkningen torde också vara för vittgående att underrättelseskyldigheten
enligt kungörelsen övergick till att avse underrättelse till domstol,
när behörigheten att besluta om häktning övergick enbart på domstolarna.
Kungörelsen i fråga är för övrigt numera upphävd (SFS
1973: 76).

Att skyldigheten att lämna underrättelse till domstolen enligt det anförda
åvilar den polismyndighet, som fått verkställighetsuppdraget av
domstolen, innebär naturligtvis inte att andra myndigheter skulle vara
förhindrade att lämna en sådan underrättelse. Stundom torde också en
skyldighet i det hänseendet kunna uppkomma, t. ex. för häktesföreståndare,
som finner att något dröjsmål föreligger med igångsättandet av
rättegångsförfarandet, eller för åklagare, som vet att häktning verkställts
och som tror att underrättelse härom av någon anledning inte skett till
domstolen. I dessa fall vilar emellertid underrättelseskyldigheten inte direkt
på nämnda stadgande i rättegångsbalken utan på vad som följer av
tjänstens beskaffenhet och grunderna för stadgandet, dvs. på grundsatsen
att mål angående häktade personer skall behandlas med den största
skyndsamhet av berörda myndigheter.

När den som är tilltalad i brottmål har häktats efter åtalet, skall huvudförhandling
normalt äga rum inom en vecka från dagen för häktandet.
I förarbetena till bestämmelsen härom (RB 45: 14 st. 2, SOU
1938: 44, s. 476) har uttalats att tiden syntes böra räknas från det meddelande
om beslutets verkställande inkommit till rätten. Rätteligen borde
meddelande om att A. gripits ha kommit tingsrätten tillhanda måndagen
den 1 februari 1971. Sista dag för huvudförhandling enligt regeln
skulle då ha varit den 8 februari. Förhandlingen ägde nu rum den
12 februari och det kan således konstateras att A. varit berövad friheten
fyra dagar längre tid än som är förenligt med nämnda regel.

Av den sammanlagda häktningstiden om tretton dagar har A. emellertid
enligt domen i målet fått avräkna tio dagar från det ådömda straffet
om fängelse en månad. A. har alltså fått tillgodoräkna sig avsevärt
mer än de fyra dagar han enligt det sagda faktiskt varit oriktigt häktad.
Med kännedom om dåvarande avräkningspraxis anser jag att A. härigenom
har blivit väl tillgodosedd och jag finner inte anledning att särskilt
beakta något A:s intresse vid den fortsatta bedömningen av detta
ärende.

När tingsrättens häktningsbeslut tillställdes polismyndigheten i Norrköping
var detta att förstå som en begäran från tingsrättens sida om
verkställande av beslutet. Så har det också uppfattats. Polismyndigheten

har — enligt den mening jag redovisat ovan — inte kunnat ensidigt bestämma
att ärendet för dess del var avslutat i och med att hindersbeviset
sändes till tingsrätten.

Det riktiga hade varit att Norrköpingspolisen ordnat med efterlysningen
och i övrigt bevakat ärendet, vilket då bl. a. skulle ha inneburit
att gripandet av A. utlöst underrättelse enligt 24: 17 sista stycket RB till
tingsrätten om att häktningsbeslutet verkställts.

Utredningen tyder på att polismyndigheten i Norrköping, då den ansett
det erhållna verkställighetsuppdraget avslutat, letts av rutiner för efterlysningsförfarandet,
vilka inte ägde tillämpning på uppdraget. Jag
finner det förståeligt att en sådan sammanblandning av de olika ärendeslagen
kan vara lätt gjord, så länge skillnaden inte blivit närmare utpekad
genom särskilda anvisningar. Härtill kommer något som inte
nämnts här förut, nämligen att det nog inte kan anses alldeles uteslutet
att en underhandskontakt mellan befattningshavare vid domstolen och
polismyndigheten förekommit i anslutning till att hindersbeviset översändes.
Det kan inte antas att det nu går att få den saken utredd, men
oklarheten ger anledning till försiktighet vid bedömningen. Jag anser
mig med hänsyn till det anförda inte böra gå in på att rikta klander mot
enskilda befattningshavare vid polismyndigheten i Norrköping för att
verkställighetsuppdraget ansetts avslutat och för att som följd härav
underrättelse ej lämnades till tingsrätten.

Då kopia av häktningsprotokollet inkom till polismyndigheten i Linköping
från åklagarmyndigheten borde en förfrågan ha gjorts hos åklagaren
eller tingsrätten om verkställighet önskades, eftersom detta ej
framgick av handlingen eller omständigheterna. Utredningen innehåller
ingenting som visar att en sådan förfrågan gjorts. Emellertid bör det
nämnas — på liknande sätt som när det förut gällde polismyndigheten i
Norrköping — att det inte kan anses uteslutet att det som ledde till att
polismyndigheten i Linköping ordnade med efterlysningen varit att underhandskontakter
i någon form ägt rum och att tingsrätten efter hindersbevisets
mottagande åtminstone varit införstådd med att verkställighetsuppdraget
lämnats till polismyndigheten i Linköping.

Oavsett om polismyndigheten i Linköping uppfattat sitt ärende som
ett uppdrag från tingsrätten att verkställa häktningsbeslutet eller som en
begäran från tingsrätten eller åklagaren om efterlysning, hade det utan
tvekan ålegat polismyndigheten att snarast, sedan beskedet om A:s gripande
inkommit, lämna underrättelse till den uppdraget antogs härröra
från. I verkställighetsfallet följer detta, som jag förut påpekat, av RB
24: 17 och i efterlysningsfallet måste det anses ligga i sakens natur. Det
är i sistnämnda hänseende att märka att uttrycklig bestämmelse om underrättelse
till den som begärt efterlysningen tillkommit först med ikraftträdande
efter de nu behandlade händelserna (FAP 444-2, p. 3.3.2).

När nu, såvitt framgår av utredningen, ingen underrättelse kom att

lämnas, har jag alltså att konstatera att ett handläggningsfel inträffat.
Felet har haft den faktiska verkan att rättegången mot den häktade försenats.

Hur felet i detalj uppkommit och vem som må bära det närmaste ansvaret
därför har inte kunnat klarläggas. Emellertid ser det ut som om
man, liksom vid polismyndigheten i Norrköping, kommit att tappa bort
att efterlysningen utgjorde blott ett medel att få till stånd den beslutade
häktningen. Säkerligen har det härvid spelat in att man inte haft tydliga
anvisningar eller inarbetad rutin att gå efter.

På liknande sätt som beträffande Norrköpingspolisen anser jag att jag
under sålunda föreliggande omständigheter inte bör gå in på detaljerad
kritik mot enskilda befattningshavare vid polismyndigheten i Linköping
för den bristfälliga handläggningen av ärendet där.

Jag återkommer strax till frågan om vad som bör göras för att förebygga
bedömnings- och handläggningsfel av de slag som framkommit
vid de båda polismyndigheterna.

Som förut antytts har det från häktets sida hävdats att man redan den
3 och sedan den 4, 8 och 11 februari 1971 genom bl. a. telefonsamtal
till tingsrätten sökt få översänt ett häktningsbevis. Enligt vårdcirkuläret
gällde att för intagning fordrades att dom eller beslut förelåg och att
skriftlig utredning om grunden för intagning skulle finnas tillgänglig,
men att i brådskande fall i avvaktan på sådan utredning muntlig tjänsteuppgift
fick godtas. Det finns ingen anledning misstänka att personalen
vid häktet försummat sina åligganden enligt nämnda föreskrifter.

Skyldighet i övrigt att från häktets sida lämna underrättelse till domstol
om att häktad förvaras i häkte är numera inte föreskriven. De skyldigheter
som härutinnan förr gällde för Konungens Befallningshavande,
då denne hade inseende över dåtida länsfängelser och kronohäkten, har
numera i stället lagts helt på de myndigheter som verkställer gripandet
och införpassningen i häkte. Ifall avsevärt dröjsmål uppstår med häktads
inställelse inför domstol torde dock föreståndaren för allmänt häkte
böra ta reda på orsaken härtill. Inte heller i det nu berörda avseendet
kan någon anmärkning göras mot handläggningen vid allmänna häktet i
Norrköping.

Beträffande tingsrätten kan ej anses styrkt att man vid denna före den
11 februari 1971 blev underkunnig om att häktningen av A. verkställts.
Det kan ej antagas att ytterligare utredning skulle kunna ge klarhet rörande
de av häktet uppgivna men enligt tingsrättens utredning ej bekräftade
telefonsamtalen mellan häktet och tingsrätten. Jag vidtar därför
ingen ytterligare åtgärd i denna del.

I det hindersbevis som Norrköpingspolisen tillställde tingsrätten upptogs
bl. a. att A. efter framställning av åklagarmyndigheten skulle
komma att efterlysas av polisen i Linköping, enär polismyndigheten i
Norrköping ej var behörig. Den texten kan uppfattas enbart som en

5 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

upplysning till tingsrätten om hur verkställighetsförfarandet fortgick;
något som tingsrätten ju inte behövt lägga sig i, sedan uppdraget lämnats,
men dock kunnat ha nytta av att veta. Hindersbeviset synes ej heller,
såvitt framgår av domstolsakten och avgivna yttranden, ha föranlett
tingsrätten att företa något särskilt, utan beviset synes blott ha införts
såsom bilaga i akten i målet. I efterhand kan man tycka att hindersbevisets
avfattning bort föranleda tingsrätten att ta kontakt med polismyndigheten
i Norrköping, men jag anser inte att det kan kritiseras om så
ej skedde, eftersom hindersbeviset inte klart utsade att polismyndigheten
ej längre ansåg sig ha hand om verkställighetsärendet.

I enlighet med det anförda har jag alltså inte funnit anledning att ingripa
vare sig med kritik eller på annat sätt mot någon enskild tjänsteman
som haft att ta befattning med ifrågavarande häktningsfall. Jag har
också konstaterat att den som häktningsbeslutet avsåg inte faktiskt har
blivit lidande på de missöden som förekommit i saken. Därmed kan jag
övergå till frågan om vilka åtgärder som erfordras för att förebyggga
liknande i framtiden.

Under utredningen har det visat sig att rättsläget inte ansetts fullt klart
i fråga om de funktioner på polissidan som krävs i samband med verkställighet
av häktningsbeslut. Den diskussion som förts i hit avgivna
yttranden — delvis i anslutning till härifrån avgivna promemorior —
vittnar starkt om att ett klarläggande behövs. Här förut har jag närmare
redogjort för den uppfattning i hithörande frågor som jag kommit
fram till. Såvitt jag kunnat finna skulle någon lagstiftningsåtgärd knappast
vara påkallad, utan administrativa föreskrifter vara tillfyllest för att
få preciserat vad som polismyndigheterna har att iakttaga i de ärenden
det här rör sig om. I yttrande hit har rikspolisstyrelsen förklarat sig beredd
att utfärda erforderliga anvisningar. Jag finner det mycket tillfredsställande
att så sker och att man härigenom får gemensamma rutiner
för hela landet med åtföljande större säkerhet för att handlandet på
olika håll stämmer överens. Vad som framkommit under utredningen
tyder på att det finns risk för sammanblandning av verkställighetsärenden
och allmänna efterlysningsärenden. Möjligen vore det till fördel om
anvisningar för ärenden som avser verkställighet av domstolsbeslut kunde
sammanföras för sig så att det framgick bl. a. att efterlysning i dessa
fall är ett medel och inte huvudsaken. Även andra situationer än de
då efterlysning tillgrips för verkställighet kan behöva tas med i sådana
anvisningar, t. ex. det fallet att polismyndighet som fått uppdraget att
verkställa beslut om häktning — eller t. ex. hämtning till rätten — anlitar
handräckning av annan polismyndighet. Andra frågor som kan
övervägas i sammanhanget är, i vad mån hanteringen av underrättelser
rörande verkställd häktning bör förläggas på viss befälsnivå och hur sådana
underrättelser bör dokumenteras på polissidan. Slutligen vill jag i
detta ärende påpeka det angelägna i att domstol som expedierar beslut

till polismyndighet för verkställighet tillser att uppdraget fullt tydligt
framgår av de översända handlingarna. Lämpligast är det enligt min
uppfattning om detta sker genom särskilt missivbrev men det må kunna
godtagas om protokollet från häktningsförhandlingen expedieras
med påskrift om att det överlämnas till den och den polismyndigheten
för verkställighet av häktningsbeslutet. (Jfr Skarvall: Tingsrättssekreteraren,
1971, s. 22.)

Delgivning av misstanke om brott m. m.

I skrivelse som inkom till JO den 1 oktober 1973 framförde professorn
Seve Ljungman klagomål i olika hänseenden mot länsåklagaren
Thorsten Rosenberg, bl. a. över att han delgivits misstanke om trolöshet
mot huvudman.

Yttranden infordrades från Rosenberg.

Ljungman avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdare JO Wigelius följande.

Ljungman valdes den 26 september 1969 till ledamot i styrelsen för
stiftelsen Wenner-Grenska Samfundet.

Rosenberg anhöll i skrivelse den 19 november 1971 till länsstyrelsen i
Stockholms län att vissa åtgärder skulle vidtagas beträffande stiftelsens
styrelse. I skrivelsen angavs inledningsvis vilka som var ledamöter i styrelsen.
Vidare uppgav Rosenberg att han under pågående förundersökning
delgivit hörda styrelseledamöter misstanke om trolöshet mot huvudman.
På åttonde och sista sidan i skrivelsen fanns en förteckning
över till skrivelsen bifogade protokoll över förhör med styrelseledamöter,
bl. a. protokoll över ett förhör med Ljungman.

Ljungman, som först den 14 december 1971 delgavs misstanke om
trolöshet mot huvudman — noga taget misstanke om medhjälp till sådant
brott — har klagat över att Rosenberg i skrivelsen sanningslöst påstått
att Ljungman delgivits misstanke.

Rosenberg har åberopat att han i skrivelsen avsiktligt använt den obestämda
formen ”styrelseledamöter” och att det av protokollsbilagorna
framgått vilka styrelseledamöter som delgivits misstanke.

Uppgiften i Rosenbergs skrivelse att hörda styrelseledamöter delgivits
misstanke om trolöshet mot huvudman, sammanställd med namnen på
de ledamöter, bl. a. Ljungman, med vilka förhör hållits enligt förteckningen
å sidan 8 i skrivelsen, måste ha gett läsaren den bestämda uppfattningen
att samtliga angivna ledamöter delgivits misstanke. Det är an -

märkningsvärt att inte Rosenberg insett detta, särskilt om han, som han
synes vilja påstå, med sitt skrivsätt avsett att markera att inte samtliga
ledamöter delgivits misstanke. Någon egentlig anledning att kontrollera
nyssnämnda uppgift genom att granska de olika förhörsprotokollen kan
knappast ha förelegat för en läsare i allmänhet. Sådana kontrollåtgärder
skall läsaren för övrigt inte behöva göra för att få det rätta förhållandet
klart för sig. Jag finner det inträffade ytterst beklagligt eftersom uppgiften
i skrivelsen måste ha medfört betydande obehag för Ljungman. Det
kan dock inte rimligtvis antagas att Rosenberg handlat i uppsåt att chikanera
Ljungman utan det får antagas att Rosenberg helt enkelt uttryckt
sig illa.

Som framgått delgavs Ljungman den 14 december 1971 misstanke om
trolöshet mot huvudman. I skrivelse till Ljungman samma dag anförde
Rosenberg följande.

Ni delgives härmed misstanke för medhjälp till trolöshet mot huvudman.
Misstanken grundar sig på följande förhållanden.

Ni har alltsedan 1969 varit ledamot av styrelsen för Wenner-Grenska
Samfundet. Redan hösten 1969 fick Ni del av en av Bohlins revisionsbyrå
gjord utredning beträffande styrelsens förvaltning av stiftelsens tillgångar.
Av denna handling jämte andra handlingar, som tillställdes Eder
vid årsskiftet 1969—1970, bör Ni ha blivit underkunnig om att styrelsen
under åren 1967—1969 avhänt stiftelsen betydande realtillgångar i
form av börsnoterade svenska aktier till förmån för Fulcrum AB, mot
vilket bolag uppkommit en för varje år ökande fordran, ävensom att
säkerheterna för denna fordran inte kunde bedömas.

Under åren 1970 och 1971 har styrelsen fortsatt att sälja aktier och
låna ut pengar till Fulcrum. Sålunda ökades stiftelsens fordran på Fulcrum
under 1970 med 1 096 635 kronor och under 1971 fram till 7.5
med 82 935 kronor, sedan under 1971 försålts aktier för 131 406 kronor.
Under 1970 pantförskrev styrelsen ett med Semper AB ingånget avtal
till säkerhet för ett av Fulcrum upptaget lån. Genom dessa åtgärder avhände
sig stiftelsen praktiskt taget samtliga kvarvarande svenska tillgångar.
Åtgärderna har medfört skada för stiftelsen.

Enligt min bedömning måste Ni ha känt till nu angivna förhållanden.
Genom att godtaga desamma har Ni medverkat till den fortsatta utarmningen
av stiftelsen.

Ni erinras om rätten att anlita försvarare.

Sedan Ljungman begärt ett närmare angivande av grunden för den
mot honom framförda brottsmisstanken har Rosenberg i skrivelse till
Ljungman den 19 september 1972 förklarat att den fortsatta förundersökningen
inte givit anledning till annan korrigering av innehållet i skrivelsen
den 14 december 1971 än att det med Semper AB ingångna avtalet
pantförskrivits 1967, alltså innan Ljungman blev ledamot i styrelsen.
Rosenberg förklarade samtidigt att styrelsen vid sammanträde den 11
september 1970 underrättats om pantförskrivningen. Enligt Rosenberg
fick det anses att styrelsen vid sammanträdet godkänt pantförskriv -

ningen. Rosenberg påstod att godkännandet innefattat ett mot stiftelsen
riktat trolöst handlande, som medfört risk för ytterligare utarmning av
stiftelsen.

I skrivelse till Ljungmans försvarare den 30 mars 1973, sedan förundersökningen
avslutats, har Rosenberg utförligt redogjort för brottsmisstanken
mot Ljungman. Rosenberg hade tidigare meddelat Ljungman att
denne vid delgivningen av förundersökningsprotokollet skulle få misstanken
mera preciserad.

Utan att här behöva redogöra för de enskilda åberopandena mot
Ljungman i skrivelsen den 30 mars 1973 kan kortfattat sägas att vad
Rosenberg i huvudsak lade Ljungman till last var att Ljungman på
grund av passivitet i samband med handhavandet av stiftelsens ekonomiska
verksamhet, främst genom att han inte följt verksamheten med
tillräcklig uppmärksamhet, satt sig ur stånd att vidtaga åtgärder till förhindrande
av skada för stiftelsen. I fråga om den förutnämnda pantförskrivningen
av samarbetsavtalet med Semper AB uppgav Rosenberg endast
att det ålegat Ljungman att förvissa sig om vad som avsågs med en
viss post i balansräkningen för verksamhetsåret 1969, vilken fastställdes
vid styrelsesammanträde den 23 januari 1970, och att Ljungman, om
han ”visat denna aktivitet”, skulle ha fått kännedom om pantförskrivningen.
Beträffande bl. a. aktieförsäljningen anförde Rosenberg i huvudsak
följande.

Som jag tidigare angivit fastställde styrelsen i beslut den 23 januari
1970 balansräkningen för verksamhetsåret 1969. Åtgärden måste anses
ha inneburit att styrelsen godkände den i balansräkningen redovisade
aktieförsäljningen uppgående till 8 327 405 kronor. Ljungman deltog i
ifrågavarande beslut. Som tidigare framhållits hade denna aktieförsäljning
skett helt i strid mot tidigare under 1969 meddelat styrelsebeslut.

Som en direkt följd av Ljungmans (styrelsens) passivitet har Fulcrum/
dödsboet kunnat fortsätta belåningen och försäljningen av Stiftelsen
tillhöriga aktier. Sålunda sålde Fulcrum/dödsboet i januari 1970 1 700
aktier i Bofors och 500 aktier i Tändsticksbolaget, samtliga aktier tillhöriga
Stiftelsen. Detta skedde utan Stiftelsens hörande.

Den 24 oktober 1969 belånade Fulcrum/dödsboet Stiftelsen tillhöriga
3 054 aktier i Bofors. Detta skedde utan styrelsens hörande. I oktober—
november 1970 sålde Fulcrum/dödsboet dessa aktier. Även detta skedde
utan styrelsens hörande.

Ifrågavarande försäljningar kan inte ha varit okända för Ljungman.
Försäljningarna i januari 1970 framgår av den vid styrelsesammanträdet
den 11 september 1970 anmälda revisionsberättelsen. Ljungman måste
veta att han 1970 inte deltagit i något beslut angående försäljning av aktier
och utlåning till Fulcrum av likvider härför. Likväl har Ljungman
stillatigande accepterat åtgärden. Försäljningen i oktober—november
1970 måste ha bekantgjorts för Ljungman i varje fall vid styrelsesammanträdet
den 26 mars 1971, då balansräkningen för 1970 fastställdes. I
likhet med vad som gäller för föregående års balansräkning får Ljungman
anses ha godkänt i balansräkningen redovisad försäljning.

I april 1971 sålde Fulcrum/dödsboet Stiftelsen tillhöriga 1 300 aktier

i Bofors. Detta har skett utan att skälen härför före försäljningen redovisats
för styrelsen.

Sorn redan tidigare har framhållits måste det ha ålegat Ljungman att
taga reda på till vilka belopp ifrågavarande under 1970 och 1971 försålda
aktier var belånade av Fulcrum/dödsboet. Det har också ålegat
honom att vidtaga sådana åtgärder att Stiftelsen icke avhändes sin rätt
till ifrågavarande aktier och att i varje fall tillse att det icke oväsentliga
överhypoteket tillfördes Stiftelsen. Ljungman har underlåtit detta till
skada för huvudmannen.

Redan av den utredning som gjorts av Bohlins revisionsbyrå framgår
att stiftelsen inte tillhandahållits likvida medel i den omfattning som
erfordrades för att Stiftelsen skulle kunna fullfölja sin verksamhet.

Rosenberg beslöt den 25 september 1973 att inte väcka åtal mot
Ljungman.

Vad först gäller den felaktiga tidsuppgiften beträffande pantförskrivningen
av samarbetsavtalet med Semper AB så har Ljungman till stöd
för klagomål i saken åberopat att det av förhörsprotokoll med direktören
Birger Strid, dagtecknat den 1 november 1971, framgår att Strid angivit
den riktiga tidpunkten för pantförskrivningen, dvs. 1967, att en kopia av
pantförskrivningshandlingen torde ha ingått bland handlingar som Rosenberg
i ett tidigt skede beslagtagit samt att Ljungman vid förhör den
3 december 1971 kategoriskt bestritt att han deltagit i något styrelsebeslut
om pantförskrivningen eller ens känt till den.

Rosenberg har förklarat att hans första uppgift att pantförskrivningen
ägt rum 1970 grundat sig på stiftelsens bokföring och årsredovisningar,
som felaktigt förlagt pantförskrivningen till nämnda år, samt att det
rätta förhållandet, vilket framkom först långt senare och efter ett omfattande
utredningsarbete, var att Strid och professorn Hugo Theorell
pantförskrivit avtalet den 3 januari 1967.

Jag har tagit del av de åberopade förhören med Strid och Ljungman.

Beträffande förhöret med Strid vill jag påpeka att Strid enligt protokoll
över förhöret med honom inte gjort något påstående om tidpunkten
för pantsättningen av samarbetsavtalet med Semper AB. Däremot har
Strid vid förhöret påstått att en pantförskrivning av ett samarbetsavtal
med Kungsörnen AB ägt rum 1967. Det är kanske ostridigt att de båda
avtalen pantförskrivits samtidigt, men det framgår i så fall inte av utredningen
i detta ärende.

Särskilt med hänsyn till Rosenbergs uppgift att stiftelsens bokföring
och årsredovisningar felaktigt förlagt pantförskrivningen till 1970 kan
jag med det utredningsmaterial som föreligger i ärendet inte hävda att
Rosenberg vid delgivningen med Ljungman den 14 december 1971 haft
anledning räkna med att pantförskrivningen ägt rum tidigare än 1970.
Det får beaktas att den felaktiga tidsuppgiften lämnats i ett tidigt skede
av utredningen och att det inte sällan är så att framkomna uppgifter
måste korrigeras allteftersom utredningen fortskrider samt att, om misstanke
föreligger mot någon, det i och för sig är av betydelse att han un -

derrättas därom så snart som möjligt. Vidare måste beaktas att Rosenberg,
samtidigt som han den 14 december 1971 påstod att styrelsen
pantförskrivit samarbetsavtalet med Semper AB, inte synes ha gjort gällande
mera än att Ljungman måste ha känt till ”angivna förhållanden”,
varmed ju bl. a. avsågs pantförskrivningen, och att Ljungman godtagit
”desamma”. På grund härav samt med hänsyn till Ljungmans inställning
vid förhöret den 3 december 1971 (jfr nedan) och till vad Rosenberg
anfört i skrivelsen till Ljungman den 19 september 1972 och i
skrivelsen till Ljungmans försvarare den 30 mars 1973 anser jag mig ha
anledning förmoda att det i själva verket aldrig varit Rosenbergs mening
att Ljungman deltagit i ett beslut om att pantförskriva avtalet utan att
Rosenberg endast velat hävda att Ljungman fick anses ha varit med om
att godkänna en redan skedd pantförskrivning. Det kan då sägas att
själva frågan om när pantförskrivningen ägt rum inte haft så stor betydelse.
Som framgått synes Rosenberg i sistnämnda skrivelse främst ha
klandrat att Ljungman inte skaffat sig kännedom om pantförskrivningen.
På grund av det anförda har jag inte funnit skäl att närmare utreda
orsaken till att det från början lämnats en felaktig uppgift om tiden
för pantförskrivningen.

Vad sedan gäller av Ljungman framförda klagomål mot att delgivning
med honom av misstanke om brott över huvud taget ägt rum, så har
Rosenberg i de skriftliga delgivningarna inte närmare redovisat sin syn
på den rättsliga bakgrunden. Jag har ingen anledning att hävda att delgivningarna
skulle vara bristfälliga i det avseendet, särskilt som brottsrekvisitet
måste ha diskuterats ingående mellan Rosenberg och Ljungman
vid deras kontakter med varandra och dessutom Ljungman och hans
försvarare som framstående jurister inte kan ha haft några svårigheter
att av sig själva förstå vilka tolkningar som enligt Rosenberg kunde
komma ifråga.

Bakom misstanken ligger givetvis både på tidigare och senare stadium
den uppfattningen att Ljungman på grund av sin ställning som ledamot
av stiftelsens styrelse haft ett ansvar även för stiftelsens ekonomiska förvaltning,
vilket innefattat skyldighet att verka för att förvaltningen
skulle vara framgångsrik. Den första delgivningen får då förstås så att
Ljungman skulle ha missbrukat sin ställning till skada för stiftelsen, när
han — uttryckligen eller stillatigande — godkänt vissa förvaltningsåtgärder.

Beträffande denna första delgivning kan jag på en gång säga att det
knappast kan bli tal om att kritisera Rosenberg i anledning av den. Det
har varit fråga om en delgivning som skett i ett relativt tidigt skede av
förundersökningen innan förhållandena kunnat överblickas med någon
större grad av säkerhet. Aktieförsäljningar har ostridigt ägt rum under
Ljungmans tid som styrelseledamot. Att Rosenberg på grund av den då
föreliggande utredningen ansett sig kunna utgå från att Ljungman måste

ha känt till och godkänt försäljningarna, liksom också pantförskrivningen,
kan enligt min mening inte föranleda någon anmärkning. Inte
heller finner jag det anmärkningsvärt att Rosenberg bedömt sådant samband
föreligga mellan ett godkännande och ”den fortsatta utarmningen
av stiftelsen” att ansvar kunde komma ifråga. I anslutning till vad jag
tidigare sagt anser jag att det i och för sig var lämpligt att Rosenberg
delgav Ljungman den misstanke han hyste. Misstanken kan vid den tiden
inte gärna ha varit helt oberättigad. Jag vill inflika att enligt 23 kap.
18 § RB skall den misstänkte underrättas om misstanken när förundersökningen
fortskridit så långt att skälig misstanke föreligger. Att en förundersökningsledare
delger misstanke för tidigt torde man merendels
inte kunna anmärka på. Vid den bedömning som jag här gjort har jag
helt naturligt haft i tankarna att Ljungman efter förundersökningens avslutande
erhållit en utförlig redogörelse för misstanken mot honom, en
definitiv delgivning av misstanke.

I den definitiva delgivningen synes ha tillkommit ett nytt element som
innebär att missbruket av ställning skulle ha bestått i att Ljungman genom
att inte skaffa sig tillräckligt god inblick i affärerna satt sig ur
stånd att verka för att hindra förmögenhetsskada för stiftelsen.

Bedömningen att ansvarsgrundande missbruk skulle kunna förekomma
i denna form är nog betydligt mera problematisk än det förut
nämnda resonemanget från den första delgivningen. Klart besked om
möjligheten att tolka brottsrekvisitet så pass hårt som Rosenberg synes
ha gjort vid den slutliga delgivningen kan bara erhållas genom domstolsavgöranden.
I nuvarande läge, när liknande frågor kan vara att pröva i
anledning av åtal mot andra styrelseledamöter, är det helt olämpligt att
här göra något försök till närmare analys. Jag får nöja mig med att som
min uppfattning konstatera att det inte kan anses uteslutet att den sist
berörda gärningsformen inryms i rekvisitet för brottet trolöshet mot huvudman.
Vad som däremot faller i ögonen är att åtskilligt mera behöver
styrkas både på det objektiva och på det subjektiva planet, innan någon
fälls till ansvar enligt den nu berörda tolkningen.

Svea hovrätt har i beslut den 20 juni 1973 i ärende angående anordnande
av särskild förvaltning av stiftelsen funnit att det sätt, på vilket
stiftelsens ekonomiska angelägenheter skötts, innefattat missvård i
den mening 7 § lagen om tillsyn av stiftelser avser. Hovrätten har i beslutet
antecknat att de åtgärder som i grund förändrat stiftelsens ekonomiska
ställning vidtagits under tid då Ljungman ej varit verksam i styrelsen
och att det inte visats att Ljungman på annat sätt missvårdat stiftelsens
ekonomiska angelägenheter.

I anslutning härtill må framhållas att enligt min mening utredningen i
förevarande ärende måste anses ge icke ringa stöd för Rosenbergs uppfattning
att det även under Ljungmans tid som styrelseledamot uppkommit
i vart fall risk för skada för stiftelsen. Vid den fortsatta prövningen

får detta givetvis beaktas.

I skrivelsen till Ljungmans försvarare uppgav Rosenberg bl. a. följande.

Genom vad Ljungman själv uppgivit får anses utrett att han vid årsskiftet
1969/1970 hade god inblick i Stiftelsens ekonomiska mellanhavanden
med Wenner-Grens dödsbo. Bl. a. hade Ljungman tagit del av
Bohlins revisionsbyrås utredning, som mycket ingående belyser dessa
förhållanden. Sålunda framgår därav att Stiftelsen hos Fulcrum hade
per årssluten 1967 och 1968 innestående 20 576 000 kronor resp
27 750 000 kronor och att dessa insättningar möjliggjorts genom försäljning
av sådana tillgångar i Stiftelsen, som ditintills möjliggjort dess
verksamhet. Det framgår också av Bohlins utredning att dödsboet inte
betalat ränta till Stiftelsen för denna upplåning på annat sätt än att Stiftelsens
konto gottskrivits räntan, för 1968 med 1 652 000 kronor. Utredningen
ger vidare upplysning om att 1969 sålts ytterligare Stiftelsen
tillhöriga aktier för drygt 8 mkr, som insatts på fru Wenner-Grens
konto i Fulcrum.

Det framgår också av till utredningen närslutna revisionsberättelser
att varken Fulcrums eller dödsboets kreditvärdighet kunnat bedömas.
Inte heller har utredningen om dödsboets ekonomiska verksamhet i British
Columbia förebragts såsom Stiftelsens revisorer rekommenderat.

Ljungman får även anses ha haft kännedom om länsstyrelsens inställning
till förslaget om att Stiftelsen skulle förvärva vissa dödsboets rättigheter
i British Columbia.

Redan av den utredning som gjorts av Bohlins revisionsbyrå framgår
att stiftelsen inte tillhandahållits likvida medel i den omfattning som erfordrades
för att Stiftelsen skulle kunna fullfölja sin verksamhet.

Enligt protokoll över förhör med Ljungman den 18 november 1971
har Ljungman uppgivit att han under hösten 1969 begärt och erhållit
balansräkningar och revisionsberättelser för stiftelsen samt att dessa
handlingar överlämnats till honom samtidigt med revisionsbyråns utredning,
som han tog del av. Av protokoll över förhöret med Ljungman
den 3 december 1971 framgår att Ljungman den 15 april 1970 deltagit i
ett sammanträde på länsstyrelsen i Stockholms län och att landshövdingen
då förklarat att länsstyrelsen inte kunnat godtaga ett av stiftelsen
godkänt förslag till ekonomisk uppgörelse mellan stiftelsen å ena samt
Fulcrum AB och fru Wenner-Gren å andra sidan. Landshövdingen hade
vid sammanträdet också erinrat om att han vid flera tillfällen betonat
nödvändigheten av att stiftelsen tillfördes realtillgångar i Sverige.

Enligt min mening har det inte utan fog kunnat hävdas av Rosenberg
att Ljungman i början av sitt styrelseuppdrag måste ha fått en förhållandevis
god inblick i stiftelsens ekonomiska verksamhet och därmed också
en någorlunda god uppfattning om den ekonomiska ställningen och de
förändringar som därvidlag förekommit.

Det förefaller emellertid som om Ljungman i fortsättningen inte skaffat
sig närmare kännedom om hur stiftelsens ekonomiska verksamhet

bedrevs. Sålunda framgår av protokoll över förhöret med Ljungman den
3 december 1971 att han inte känt till en rad transaktioner som ägt rum
under 1970 och 1971 och som inneburit eller följts av förmögenhetsöverföringar
från stiftelsen till Fulcrum AB eller fru Wenner-Gren. Att
döma av förhörsprotokollet synes Ljungmans bristande kännedom ha
berott på att han inte tillräckligt tagit del av revisionsberättelser och balansräkningar.
Häri finns alltså ett stöd för åklagarens åberopande av
passivitet från Ljungmans sida, en passivitet som får ses mot bakgrund
av den uppfattning som Rosenberg kunnat anta att Ljungman från början
skaffat sig om stiftelsens ekonomiska ställning.

En springande punkt är vilka åtgärder Ljungman skulle ha kunnat
vidtaga till förhindrande av skada för stiftelsen. Rosenberg har uppgivit
att han vid beslutet att inte väcka åtal mot Ljungman fäst ”särskild betydelse
vid de för Ljungman möjligen föreliggande svårigheterna att under
den tidsperiod misstanken avsåg — 1970 och 1971 — komma till insikt
om vilka åtgärder han hade att vidtaga för att hindra fortsatt utarmning
av stiftelsen”. I skrivelsen till Ljungmans försvarare hade Rosenberg
dock angivit vilka åtgärder han då ansåg att Ljungman borde ha
vidtagit. Som ett exempel kan nämnas följande.

Det har ävenledes ålegat Ljungman (styrelsen) att tillse att Stiftelsens
tillgångar hölls avskilda från Fulcrums/dödsboets och att Fulcrums förvaltarskap
över Stiftelsens tillgångar, som tillkommit efter dr WennerGrens
frånfälle bragtes att upphöra. Sålunda borde Ljungman omedelbart
sökt åstadkomma sådana åtgärder att Stiftelsens ränteintäkter, utdelningar
och emottagna anslag överfördes till ett stiftelsens eget
bankkonto. Dessa inkomstposter uppgår i balansräkningen för verksamhetsåret
1969 till inte mindre än 3 337 993 kronor. Ljungman måste ha
förstått att det förelåg uppenbar risk för att Fulcrum/dödsboet även
skulle förbruka ifrågavarande medel. I balansräkningen för verksamhetsåret
1970 uppgår angivna inkomster till 749 674 kronor och för
verksamhetsåret 1971 till 771 907 kronor. Enbart underlåtenheten att
avskilja dessa inkomstposter från Fulcrums disposition har medfört att
Fulcrums skuld till Stiftelsen stigit för 1970 med 566 281 kronor och
för 1971 med 120 001 kronor (beloppet kan bli 517 000 kronor högre
enär Fulcrum gottskrivits en betalning på detta belopp, som visat sig
ännu inte vara erlagt. Ljungman har inte vidtagit någon av de nu angivna
åtgärderna.

Till detta kan möjligen läggas att Ljungman i vart fall efter sammanträdet
på länsstyrelsen den 15 april 1970 borde ha kunnat finna någon
form för att aktivt verka för att stiftelsen inte skulle avhändas ytterligare
tillgångar.

Enligt min mening har det sålunda varit en rimlig uppfattning att
Ljungman, även om han naturligt nog inte haft läget i sin hand, dock
skulle ha kunnat bidraga till ett förhindrande av skada för stiftelsen.

Slutligen kan jag inte finna något orimligt i ett provisoriskt antagande
om att Ljungman varit, på sådant sätt som kännetecknar uppsåt, medve -

ten om ett möjligt samband mellan hans passivitet, uteblivandet av
lämpliga åtgärder och risken för förmögenhetsskada. Vid denna bedömning
bortser jag givetvis från sådan närmare kännedom om Ljungmans
person som kan göra att antagandet ter sig grundlöst.

Med hänsyn till det anförda kan jag inte finna att det vare sig från
rättslig eller faktisk synpunkt varit fel av Rosenberg att efter förundersökningens
avslutande alltjämt misstänka Ljungman för trolöshet mot
huvudman. Ej heller anser jag att det kan hävdas att misstanken varit
för svag för att formellt vidhållas. En annan sak är att misstanken vid
åtalsprövningen, då ytterligare omständigheter varit att beakta, inte bedömts
vara av den styrka att tillräckliga skäl för åtal förelegat.

Jag har som synes inte gått in på någon detaljgranskning av de enskilda
momenten i Rosenbergs åberopanden mot Ljungman sådana de
angivits i skrivelsen till Ljungmans försvarare. Det är sannolikt att Rosenberg
i vissa avseenden skjutit över målet och att allt vad han åberopat
inte varit av den beskaffenheten att det över huvud taget kunnat läggas
Ljungman till last. I huvudsak har jag dock ansett att Rosenbergs
misstankar mot Ljungman kunnat sammanfattas på det sätt som jag här
sökt göra. Beträffande frågan med vilken noggrannhet ett brott bör beskrivas
för den som delges misstanke kan jag hänvisa till JO 1964 s. 106.

Om jag så återgår till Rosenbergs skrivelse till länsstyrelsen den 19
november 1971, vill jag framhålla att vad som i den delen föranlett mig
att kritisera Rosenberg inte kan anses vara av den beskaffenhet att ansvar
härför kan komma ifråga.

Ljungman har i ärendet antytt att delgivningen av misstanke med honom
eventuellt skulle ha föranletts av att Rosenberg velat skaffa sig
täckning för vad han skrivit till länsstyrelsen om att hörda ledamöter av
stiftelsens styrelse delgivits misstanke. Jag har inte kunnat finna stöd för
ett antagande i den riktningen.

Till sist vill jag understryka att den prövning som jag gjort i ärendet
är en begränsad prövning i enlighet med önskemål från Ljungman och
att det också är ett begränsat material som legat till grund för prövningen.
Jag har inte funnit tillräcklig anledning att undersöka vissa
andra saker som framkommit i ärendet, men som legat något vid sidan
av de frågor Ljungman begärt att få prövade.

Polisens åtgärder när enskild begärt bistånd till förhindrande av befarat
lägenhetsinbrott

I en den 4 oktober 1973 till JO inkommen skrivelse anförde Tage
Wollnert följande. Den 18 september 1973 vid 10.30-tiden fick hans
hustru Carin Wollnert, som arbetade i en skola vid Fridhemsplan i

Stockholm, ett telefonsamtal till sin arbetsplats. En okänd person bad
Carin Wollnert framföra ett meddelande till en kvinnlig elev att hennes
far var svårt sjuk och att eleven skulle sätta sig i förbindelse med Serafimerlasarettet.
Carin Wollnert lämnade sin expedition för att ta kontakt
med eleven. När hon 5—10 minuter senare återkom till expeditionen
fann hon inte sin handväska. Efter en stunds sökande stod det klart att
någon stulit handväskan. I väskan fanns ett s. k. 50-kort, på vilket Carin
Wollnerts namn och adress var antecknat, samt nycklar till hennes bostad
i Vällingby. Carin Wollnert räknade med att den eller de som tillgripit
handväskan var på väg till bostaden eller redan befann sig där. En
vaktmästare i skolan ringde till kriminalpolisen och till polisstationen i
Vällingby och relaterade det inträffade samt bad att polisen omgående
skulle åka till Carin Wollnerts bostad. Vällingbypolisen hade inte tid
med detta och hade för övrigt inte någon bil tillgänglig. Från polisstationen
i Vällingby till Carin Wollnerts bostad tar det ca tre minuter med
bil och 7—8 minuter att gå. Polisen borde i vart fall ha kunnat gå till
bostaden. Polisen stod dock inte till tjänst. När Carin Wollnert kom
hem omkring klockan 12.15 var ”hemmet redan skövlat”. Skrivbordslådor
m. m. hade plundrats på värden mellan 12 000 och 15 000 kr.

Tage Wollnert begärde att JO skulle utreda om någon polisman gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Utredning och yttrande infordrades från polismyndigheten i Stockholm.
Tage Wollnert tillställdes utredningsmaterialet och bereddes tillfälle
att inkomma med yttrande. Han lät sig dock inte avhöra.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

En av polisens främsta uppgifter är att förebygga brott. På grund av
tillgreppet av Carin Wollnerts handväska som innehöll adressuppgifter
och bostadsnycklar, kunde det enligt min mening befaras att inbrott
skulle komma att förövas i hennes bostad i Vällingby. Vidare kunde det
inte helt uteslutas att Carin Wollnert vid hemkomsten till bostaden
kunde bli utsatt för övergrepp av eventuella brottsförövare. Polisen
borde i ett sådant läge på begäran ha sökt vidtaga åtgärder för att förhindra
det befarade inbrottet eller bevaka lägenheten tills Carin Wollnert
kom hem. Mer långtgående åtgärder från polisens sida har däremot
inte utan vidare kunnat krävas.

I första hand har det ankommit på Vällingbypolisen att vidtaga åtgärder.
Polis i annat vaktdistrikt har naturligtvis i brist på resurser hos polisen
i Vällingby varit skyldig att bistå. Även om tillgången på radiobilar
varit knapp vid tillfället visar utredningen att bilar dock funnits att
tillgå inom polisdistriktet. Enligt uppgift är Carin Wollnerts bostad belägen
i sådan närhet av polisstationen att det torde ha varit möjligt för

Vällingbypolisen, om någon bil inte skulle ha funnits tillgänglig, att förhållandevis
snabbt bege sig till bostaden till fots. Att det på något sätt
hade varit möjligt för polisen att vidtaga de åtgärder som jag funnit
motiverade måste hållas för visst.

Vad som förekommit i detta fall har aktualiserat frågan huruvida det
kan anses lämpligt att polisman, hos vilken ett ingripande begärs, hänvisar
den som påfordrar ingripandet till annan avdelning inom polisdistriktet
eller om polismannen bör vara skyldig att vidarebefordra begäran
till rätt befattningshavare. Polisstyrelsen har i sitt yttrande framhållit
att som en allmän regel för polisman i receptionstjänst och för polisman
överhuvudtaget, som inte är upptagen av tvingande göromål, bör
gälla att han själv tar de kontakter med olika instanser inom polisen som
kan behövas för att vägleda sökande eller klagande och för att ge honom
personlig hjälp samt att polisman som hänvisar hjälpsökande till
annan berövar sig själv möjligheten att göra en bedömning av hjälpbehovet
och att ta ställning till hur det bör tillgodoses. Hänvisningar får
väl helt naturligt godtagas i många ärenden av mindre vikt, särskilt när
ett skyndsamt handlande från polisens sida inte framstår som erforderligt.
Om däremot såsom i förevarande fall ett brådskande ingripande är
påkallat, måste den regel som polisstyrelsen angett iakttagas. Därvid bör
polismannen i fråga som regel sätta sig i förbindelse med det polisbefäl
inom annan avdelning av polismyndigheten, vilket i första hand har att
sörja för att ett ingripande sker.

Så har inte skett i Carin Wollnerts fall. Två polismän har enligt utredningen
hänvisat den vaktmästare, som kontaktade polisen åt Carin
Wollnert, att ringa, den ene polismannen till radiopolisen och den andre
till Vällingbypolisen. Det riktiga hade varit att från polisens sida tagits
kontakt med jourhavande befäl på polisstationen i Vällingby. Även den
polisman som förklarat att han uppfattade det så att det endast begärdes
att polisen skulle skjutsa Carin Wollnert till bostaden borde alltså ha
förfarit på angivet sätt. Han måste ha insett faran för ett inbrott i bostaden
och möjligheten att förhindra detta om polis snabbt kom till platsen.
Polismännens handlande är beklagligt men är ej av beskaffenhet att
kunna bedömas som tjänstefel.

Vaktmästaren som var Carin Wollnert behjälplig att ringa till polisen
har uppgivit att han efter samtalet med de båda polismännen ringt till
Vällingby polisstation, att han där fått besked att några radiobilar inte
fanns tillgängliga, eftersom samtliga bilar var vid Grimsta skjutbana,
samt att han uppmanats att ringa till Svenska Bostäder som förvaltade
fastigheten där Carin Wollnert bodde. Samtliga befattningshavare som
tjänstgjorde på polisstationen i Vällingby vid den aktuella tiden har enligt
uppgift hörts. Därvid har inte kunnat fastställas vem på polisstationen
som skulle ha tagit emot samtalet. Har ett samtal ringts till Vällingby
polisstationen, det finns i och för sig inte någon anledning att be -

tvivla att så skett, är det naturligtvis högst anmärkningsvärt om det
skulle förhålla sig på det viset att den som svarat på polisstationen inte
vid förhör bekräftat att samtalet ägt rum. Fortsatt utredning om samtalet
och vem som kan ha mottagit detta skulle dock enligt mitt bedömande
med all sannolikhet inte kunna resultera i ett klarläggande.

Jag avstår därför från vidare åtgärder. Med framhållande av det enligt
min mening otillfredsställande i att Carin Wollnert inte fått den
hjälp av polisen som borde ha lämnats avslutar jag ärendet.

Besättningen i polisbil har inte kunnat identifieras

Jan-L Bråding inkom den 22 maj 1973 till JO med en klagoskrivelse,
varvid var fogade en skrivelse den 28 mars 1972 från Bråding till polismästaren
i Stockholms polisdistrikt, ett hos polismästaren den 12 januari
1973 upprättat protokoll och en skrivelse den 23 januari 1973 från polismästaren
till Bråding.

Bråding uppgav i sin klagoskrivelse med hänvisning till de därtill fogade
handlingarna i huvudsak följande. Bråding förde omkring klockan

01.00 den 8 januari 1972 taxibil Torsgatan söderut vid Norra Bantorget
i Stockholm. I bilen hade han tre passagerare, som beställt körning till
Sundbybergs station. Bråding hade för avsikt att först köra runt Norra
Bantorget och därefter fortsätta Torsgatan norrut till Sundbyberg. I
samband med att Bråding skulle köra in på Norra Bantorget kom en polisbil,
A 34968, från vänster och trängde sig före taxibilen trots att Bråding
hade förkörsrätt. Polisbilen fördes utan påkopplat blåljus och påslagen
sirén. Bråding avgav ljudsignal och fortsatte därefter runt Norra
Bantorget till Torsgatan, där taxibilen blev stoppad av polisbilen. De två
polismän, som färdades i polisbilen, gick fram till Bråding och frågade
om han var ”på utryckning” och om han hade bromsar. Polismännen
sade bl. a. att Bråding inte visste vad som stod i vägtrafikförordningen
och att polisen inte var skyldig att följa trafikreglerna. Därefter kontrollerade
polismännen Brådings körkort och trafikkort. Brådings passagerare
sade att de hade bråttom till stationen i Sundbyberg men polismännen
utförde trots det sin kontroll mycket långsamt. Bråding anmälde det
inträffade till polismästaren i Stockholm den 28 mars 1972. Enligt polismästarens
protokoll den 12 januari 1973 hade en vid trafiksektionen hos
polisen i Stockholm verkställd utredning med anledning av Brådings anmälan
givit vid handen, att ifrågavarande polisbil den 8 januari 1972
hade använts i samband med en trafikkontroll i förutvarande femte polisvaktdistriktet,
att på grund av vissa under hand gjorda förändringar i
kommenderingslistorna det dock inte kunnat fastställas vilka polismän,
som utgjort besättningen i polisbilen, och att Brådings uppgifter i hu -

vudsak styrkts av under utredningen erhållna vittnesuppgifter. Polismästaren
uttalade i ett i protokollet intaget beslut, att då den i ärendet föreliggande
utredningen inte kunnat fastslå identiteten på de polismän som
utgjort besättningen i polisbilen A 34968, så kunde det inträffade inte
medföra någon disciplinär åtgärd från polismästarens sida. I skrivelsen
till Bråding den 23 januari 1973 beklagade polismästaren det inträffade.
Bråding anförde kritik mot polismästarens beslut och hemställde, att
JO måtte utreda om polismyndigheten brustit i objektivitet och noggrannhet
vid sin utredning.

Ställföreträdande JO Wigelius, som handlade ärendet, tog del av polismyndighetens
i Stockholm utredningsakt beträffande Brådings anmälan
till polismästaren och inhämtade vissa upplysningar från poliskommissarierna
i Stockholms polisdistrikt K. Gunnar Haglund och Torsten Lindberg
samt infordrade yttrande i saken från polismyndigheten i Stockholms
polisdistrikt, särskilt angående skälen till att utredningen med anledning
av Brådings anmälan inte syntes ha påbörjats förrän i september
1972 och till att den utredning som företagits inte kunnat fastslå identiteten
på de av Bråding anmälda polismännen.

Polismästaren i Stockholm inkom med yttrande den 13 september
1973. Till yttrandet var fogad en av myndigheten verkställd utredning,
vari var intaget bl. a. ett yttrande den 3 september 1973 från polisöverintendenten
Otto Holm, uppgifter från utredningsmannen, kriminalinspektören
Sven Ericsson, Lindberg och polisinspektören Ingvar Klint,
samt kommenderingsplan och personalförteckning angående trafikkontrollen
och fordonskortet för polisbilen A 34968.

Ericsson uppgav med hänvisning till Lindbergs och Klints uppgifter
bl. a. följande. Brådings anmälan inkom till disciplingruppen vid polismyndighetens
juridiska avdelning den 29 mars 1972. Vid denna tidpunkt
pågick inom gruppen andra utredningar som fordrade förtur, beträffande
vilka protokoll skulle upprättas och överlämnas till åklagarmyndigheten.
I april 1972 omorganiserades polisen och disciplingruppen
flyttade till nya lokaler. Ericsson svarade under mars—april och augusti
månader 1972 för en annan tjänst och hade semester under del av juli
och augusti månader. Dessa omständigheter medförde att utredningen
med anledning av Brådings anmälan inte kunde påbörjas förrän i början
av september 1972.

Ericsson uppgav vidare följande. Personal vid polismyndighetens trafiksektion
företog trafikkontroll i Stockholm från klockan 18.00 den 7
januari till klockan 03.00 den 8 januari 1972 med början på Folkungagatan.
Klint var chef för en grupp polismän, i vilken bl. a. polismännen
Robin Gustafsson och Jan Eric Lindblom ingick. Polisbilen A 34968
skulle vid trafikkontrollen disponeras av Gustafsson och Lindblom. Enligt
Bråding var de två polismän som ingrep mot honom av normallängd,
i 25-årsåldern och iförda vanlig polisuniform. Gustafsson och

Lindblom är emellertid långa, i 35-årsåldern och var vid tillfället iförda
overaller. De har förnekat all kännedom om händelsen. Polisassistenten
Goy Blomqvist utkvitterade enligt fordonskortet polisbilen A 34968 den
7 januari 1972. Blomqvists signatur finns på kortet för den 7 januari
men det står inte antecknat vem som omhänderhaft bilen den 8 januari
1972. Av kommenderingsplanen framgår att Blomqvist tilldelats annan
bil än A 34968 vid tjänstgöringen under kvällen den 7 januari. Enligt
kommenderingslistan hade Gustafsson i egenskap av förare tilldelats polisbilen
A 34968. Gustafsson tjänstgjorde dock inte som förare av något
fordon den aktuella kvällen utan som s. k. kontrollant. Mellan klockan
01.00—02.30 den 8 januari omdirigerades trafikkontrollen till Wallingatan.
Omdisponeringar i den ursprungliga kommenderingsplanen beträffande
personal och bilar hade företagits av Klint, som efter kommenderingens
slut kastat sina anteckningar härom. Klint har inte kunnat säga
vilka polismän som disponerade polisbilen A 34968 omkring klockan

01.00 den 8 januari.

Holm uppgav i sitt yttrande att åtgärder vidtagits vid trafiksektionen
till förekommande av ett upprepande och att, om gällande föreskrifter
följs, det numera är möjligt att konstatera vilken eller vilka polismän,
som vid ett visst tillfälle disponerat ett fordon.

Polismästaren anförde i sitt yttrande följande.

Den 29 mars 1972 anmälde Bråding att han den 8 januari samma år
blivit illa behandlad av två polismän i samband med ett intermezzo på
Torsgatan.

Eftersom vid ifrågavarande tillfälle arbetsbelastningen var stor vid
disciplingruppen och dessutom en omorganisation med lokalbyte omedelbart
förestående måste en viss prioritering ske i handläggningen av
de inkomna ärendena.

Bråding hade i sin anmälan angivit registreringsnumret på det fordon i
vilket de två klandrade polismännen färdades. Det bedömdes därför
icke vara någon större svårighet att i sinom tid identifiera polismännen
och verkställa förhör. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att de
anmärkningar som riktades mot personalen icke kunde bedömas såsom
särskilt allvarliga i jämförelse med övriga pågående ärenden vid gruppen
fick ärendet vila tillsvidare.

När utredning sedermera påbörjades visade det sig att på grund av
brister i fordonsredovisningen och oklarheter i personaldispositionen vid
en trafikrazzia natten till den 8 januari 1972 man trots avsevärda ansträngningar
icke kunde med säkerhet identifiera ifrågavarande polismän.
Vid ärendets föredragning för mig konstaterades att enda möjligheten
att få saken säkert utredd skulle vara om man vid en konfrontation
kunde få tillfredsställande identifikation av polismännen. Den i
ärendet redan föreliggande utredningen hade emellertid visat att i denna
konfrontation ett betydande antal polismän måste delta och att utsikterna
till ett positivt resultat måste bedömas såsom små. Med hänsyn
därtill och enär utredningen även syntes visa att de fel i tjänsten, för
vilka misstanke kvarstod, icke kunde förmodas vara av särskilt allvarlig
beskaffenhet beslöt jag nedlägga förundersökningen.

Redan under förundersökningens gång underrättades dåvarande trafikpolisledningen
under hand om de påvisade bristema i personalredovisningen.

Enligt min mening kom ärendets handläggning att fördröjas längre tid
än vad som bort ske.

Detta har sin huvudsakliga grund i att ärendet i verkligheten visade
sig vara avsevärt mera komplicerat än vad som framgick vid en första
bedömning. Vidare måste konstateras, att betydande brister förelegat i
personal- och fordonsredovisningen vid trafiksektionen och att detta är
den huvudsakliga orsaken till att de två polismännen icke kunnat med
säkerhet identifieras.

Från trafikpolisavdelningens sida har åtgärder vidtagits för att förhindra
ett upprepande av det inträffade.

Jag får slutligen framhålla att enligt min uppfattning ingen polisman
ådagalagt fel eller försummelse i tjänsten av den art att bestraffning bör
ske.

Bråding avgav påminnelser.

Ställföreträdande JO lät vidare inhämta upplysningar från Klint om
systemet för redovisning av personal och fordon vid tidpunkten för den
av Bråding anmälda händelsen. Klint har därvid uppgivit följande. Vid
kommenderingar av det slag som det här varit fråga om upprättas s. k.
utsättningslistor upptagande personal och fordon. Utsättningslistorna
upprättas av vakthavande befäl och utdelas sedan till vederbörande
kommissarie, personalredogörare och gruppchefer. Eventuella omdisponeringar
under eller i anslutning till en kommendering antecknas av respektive
gruppchefer på dessa listor. Endast sådana uppgifter som har
intresse för personalredogöraren vidarebefordras dit. Listan som sådan
behåller dock gruppchefen. Han har emellertid inte någon skyldighet
att spara den utan den kan makuleras direkt efter kommenderingens
slut.

Bråding fick del av de av Klint lämnade upplysningarna.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Det är synnerligen otillfredsställande att de polismän som Bråding anmält
inte kunnat identifieras. Anledningen härtill har uppenbarligen
varit de av polismyndigheten nämnda betydande bristerna i fordonsoch
personalredovisningen vid trafiksektionen. Det är klart att sådana
brister inte får förekomma. Ur flera synpunkter, bl. a. när det gäller anmälningar
mot polis, måste uppgift kunna erhållas om vilka polismän
som vid ett visst tillfälle disponerat ett polisfordon. På grund av vad polismyndigheten
anfört anser jag mig kunna förutsätta att de från trafikavdelningens
sida vidtagna åtgärderna skall förhindra ett upprepande
av vad som inträffat. Jag låter det därför stanna vid den uttalade kritiken.

6 Riksdagen 1975. 2 saini. Nr 1

Jag finner det beklagligt att polisens utredning med anledning av Brådings
anmälan den 28 mars 1972 inte påbörjades förrän i september
1972. Princpiellt är det nämligen angeläget att anmälningar mot polismän
i tjänsteutövning blir föremål för utredning med stor skyndsamhet.
Med hänsyn till de omständigheter polismyndigheten anfört som anledning
till att utredningen blev fördröjd anser jag mig dock inte böra rikta
någon kritik mot polismyndigheten härför.

Vad som i övrigt förekommit föranleder inte ytterligare åtgärd från
min sida.

Tillstånd till politiskt appellmöte på offentlig plats och upplösning
av sådant möte genom polisingripande

Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), Nacka, påtalade i skrivelse som
inkom till JO den 8 januari 1974 att polisen i Nacka dels underlåtit att
med tillräcklig skyndsamhet behandla en ansökan den 4 januari 1974 om
mötestillstånd, dels ingripit mot ett av VPK anordnat appellmöte i Orminge
centrum följande dag.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Nacka polisdistrikt med yttrande
och utredning. I ärendet lämnades uppgifter av polisintendenten Peter
Lignell, polisinspektören Bo Haglund, polisassistenten Anders Westerlund,
polismannen Mats Gustafsson och kansliskrivaren Margareta
Krafve.

VPK, som fick del av utredningen, inkom med påminnelser.

VPK uppgav i sin skrivelse följande. Fredagen den 4 januari 1974
meddelades dom i det s. k. IB-målet. På grund av bl. a. denna händelse
beslutade VPK om snabba appellmöten. Under eftermiddagen samma
dag inlämnades därför en ansökan om tillstånd för appellmöten till
Nacka polisstation. Muntligen krävdes snabb behandling av ansökningen,
eftersom möten skulle sättas igång redan en timme efter det att
ansökningen inlämnats. Kl. 16 samma dag hölls korta appelltal utanför
Atlas Copco. Polis anlände till platsen och begärde att få se tillståndet
för mötet. Polisen lät sig därvid nöja med beskedet att tillstånd sökts
men ännu inte erhållits. Påföljande dag, den 5 januari, skulle möten hållas
på olika platser med början i Orminge centrum. Redan där tvingades
emellertid mötena att upphöra. Polis kom till platsen och begärde att få
se mötestillståndet. Vid detta tillfälle nöjde polisen sig emellertid inte
med att tillstånd sökts. Polisen uppmanade i stället VPK att upphöra
med mötet, eftersom VPK:s ansökan ännu inte behandlats. VPK efterkom
polisens uppmaning efter protest.

VPK anförde vidare att om tillstånd behövs också för spontana sam -

mankomster måste polisen ha skyldighet att utan dröjsmål behandla tillståndsansökning
som avser sådant möte eller också avstå från att kräva
att sammankomsten avbryts på grund av att gjord ansökning ej har behandlats.

VPK:s tillståndsansökan, som i kopia ingavs i ärendet, innehöll bl. a.
följande. Ansökningen avsåg tillstånd för anordnande av appellmöte, för
uppställande av bokbord och banderoll samt för högtalarutsändning i
bl. a. alla köpcentra i Nacka kommun under tiden fr. o. m. den 4 januari
t. o. m. den 31 december 1974. Enligt därom gjord anteckning på
handlingen inlämnades denna på polisstationen fredagen den 4 januari
1974 kl. 15.30. Ansökningen ankomststämplades för diarieföring vid polismästarens
kansli måndagen den 7 januari 1974.

Kansliskrivaren Margareta Krafve, som vid tillfället tjänstgjorde på
polisstationens reception, uppgav bl. a. följande. Hon mottog VPK:s ansökan
fredagen den 4 januari kl. 15.30 i receptionen. Sedan inlämnaren
på särskild fråga uppgett att saken var brådskande, uppmanade hon honom
att lämna ansökan direkt till polisdistriktets kansli, där ärende av
detta slag handläggs. Inlämnaren brydde sig dock inte om detta. Margareta
Krafve lade därför ansökan i facket för avgående intern post. Nästa
sådan post skulle avgå på morgonen följande måndag.

Polismästaren Gösta Rohlin anförde i fråga om tillståndsansökningen
och behandlingen av denna vid polismyndigheten i ett för polisstyrelsen
avgivet yttrande i huvudsak följande.

I vad avser anmälarens påtalande, att ”polisen vägrar en snabb behandling
av en ansökan om mötestillstånd” framgår av handlingarna,
att sökanden/anmälaren inlämnat sin ansökan fredagen den 4 januari
1974 kl. 15.30 i receptionen på polisstationen i Nacka, och att han ansett
sig icke böra uppsöka beslutsbehörig tjänsteman i samma hus. Redan
klockan 16.00 samma dag avhölls ett appellmöte. 5 § Lag om allmänna
sammankomster föreskriver att ansökan om tillstånd att anordna
allmän sammankomst skall göras skriftligen och om möjligt senast å
femte dagen före sammankomsten. Emellertid skall senare inkommen
ansökan givetvis upptagas till prövning; om praktiska hinder icke föreligger,
kan således en ansökan om sådana ”spontana möten” som anmälaren
nämner i sin skrivelse behandlas och avgöras. En förutsättning för
att tillstånd i sådana fall skall kunna meddelas är självfallet att ansökan
är fullständig eller att sökanden vid besök hos beslutsfattare eller föredragande
lämnar erforderliga kompletterande upplysningar. Givetvis
måste därutöver också krävas ytterligare viss behandlingstid. Ett spörsmål
som i detta sammanhang måste beaktas är frågan om utöver själva
sammankomsten också är fråga om sådan anordning som kräver behandling
enligt 2 § AOst (allmänna ordningsstadgan) och i viss mån
även frågan om tillstånd enligt lokal ordningsstadga för propaganda och
reklam medelst högtalare. Jag anser, att frågan om uppställande av ett
litet bokbord under den korta tid ett appellmöte pågår — ca 40 minuter
— bör kunna innefattas i mötestillståndet liksom det väl måste vara tilllåtet
att uppställa en lätt flyttbar talarstol av enkel beskaffenhet, eller åt -

minstone, att bokbordsuppställningen är en så oväsentlig sak, att ett remissförfarande
enligt 2 § AOst icke bör få förhindra en snabb handläggning
av ärendet; genom en generell tillstyrkan från vederbörligt kommunalt
organ för samtliga appellmötestillstånd på vanligen anlitade platser
skulle remissförfaranderutinen också kunna anses vara löst. I det nu aktuella
fallet har ansökan — enligt reglerna — remitterats till kommunen
för yttrande. Kommunstyrelsen har därefter kallat polisstyrelsen till
sammanträde för diskussion bl. a. rörande remissförfarandet enligt 2 §
AOst. Vid sammanträdet har jag framfört ovannämnda synpunkter, och
kommunens yttrande har fått en utformning av antytt innehåll. Vad gäller
användande av högtalare anser jag att utnyttjande av sådana tekniska
anordningar som gör det möjligt för mötesdeltagare att uppfatta
vad en talare har att säga också innefattas i tillståndet i den mån det
icke rör sig om sådana omfattande anordningar som av annan anledning
kan erfordra särskilda tillstånd eller medgivanden. Jag anser sålunda, att
ett föredrag normalt sett icke är att anse som ”propaganda eller reklam”
(skillnad om högtalare användes för att propagera för att samla mötesdeltagare
eller reklamera för viss tillställning). Givetvis kan — oavsett
hur tillståndsprövningen sker — användandet av högtalare förbindas
med villkor, t. ex. att ljudet från högtalare skall dämpas så att störningar
ej uppstår.

Som framgår av dels fotokopior av ingiven ansökan som ankomststämplades
för diarieföring vid polismästarens kansli den 7 januari 1974
och övriga handlingar i ansökningsärendet och dels av kls Margaretha
Krafve upprättad PM har det mött praktiska förhinder att inlämningsdagen
avgöra ärendet. Ansökan var icke fullständig; någon precisering
av mötestid till fredagen/inlämningsdagen eller lördagen/påföljande dag
finns inte i ansökan. Sökanden har icke — som tidigare framhållits —
ansett sig böra följa uppmaningen att uppsöka beslutsbehörig eller föredragande.
En sökande torde för övrigt icke kunna påräkna, att en ansökan
som ingives en fredag klockan 15.00 skall behandlas och expedieras
samma dag och vecka annat än i alldeles speciella undantagsfall.

Jag anser, att det icke kan riktas någon anmärkning mot de av polisen
i Nacka polisdistrikt företagna åtgärderna i nu aktuellt fall.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Enligt 1 § lagen om allmänna sammankomster (LAS) äger lagen tilllämpning
på allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring
eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet. Lagens bestämning
av begreppet sammankomst är avsedd att täcka politiska möten,
demonstrationer m. m.

Utan tillstånd av polismyndighet får allmän sammankomst enligt 3 §
LAS inte hållas på allmän plats. Tillståndsprövningen är motiverad av
hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Tillstånd får emellertid efter en
i sistnämnda lagrum gjord ändring, som trädde i kraft den 9 juli 1974,
numera vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller
allmän ordning. Den som anordnar allmän sammankomst utan att ha
erhållit erforderligt tillstånd kan dömas till böter, 15 § LAS. Däremot

utgör avsaknaden av tillstånd i och för sig inte skäl för upplösning av
allmän sammankomst.

Allmän plats inom stadsplanelagt område får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan
(AOst) inte tagas i anspråk för försälj ningsstånd, ställningar
och dylikt, om inte tillstånd därtill lämnats av polismyndighet.
Inte heller får sådan allmän plats utan polismyndighetens tillstånd eljest
nyttjas på sätt som inte överensstämmer med det ändamål för vilket den
upplåtits. Innan tillstånd enligt 2 § AOst meddelas skall yttrande inhämtas
från kommunen och tillstånd får inte ges, om kommunen avstyrker.
— Enligt 7 § AOst äger kommun i lokal ordningsstadga, utöver föreskrifterna
i AOst, meddela de ytterligare föreskrifter i avseende på den
allmänna ordningen som befinns erforderliga. Den som bryter mot 2 §
AOst eller mot bestämmelse i lokal ordningsstadga kan enligt 28 § AOst
dömas till böter och i sådana fall får polisen givetvis ingripa.

Beträffande tillämpligheten av tillståndsbestämmelsen i 2 § AOst har
vederbörande departementschef i förarbetena till hithörande lagstiftning
(prop. 1956: 143 s. 175) uttalat att bestämmelsen inte torde böra äga tilllämpning
på sammankomst eller tillställning på allmän plats, såvida inte
platsen genom särskilda anordningar tages i anspråk på ett mera varaktigt
sätt.

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall enligt 5
§ LAS göras skriftligen i god tid före sammankomsten och om möjligt
på sådan tid att ansökan är polismyndigheten tillhanda senast på femte
dagen före sammankomsten. Ansökan skall innehålla uppgift om anordnaren,
tid och plats för sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga
utformning. Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas
skriftligt besked.

Föreskriften om tiden för ansökans ingivande har motiverats främst
med att polismyndigheten måste ha tid att företaga utredning i saken innan
ärendet avgörs. Självfallet skall en ansökan som ingetts senare än
fem dagar före sammankomsten upptagas till prövning och härvid bör
polisen göra vad som står i dess makt för att ärendet skall bli avgjort i
sådan tid att beslutet, i händelse av bifall, inte blir onyttigt. Ansökan om
tillstånd skall göras skriftligen. Enligt vad departementschefen uttalat
(prop. 1956: 143 s. 190) synes detta dock inte böra utesluta att i brådskande
fall ansökan görs muntligen och sedan skriftligen bekräftas. Departementschefen
har vidare yttrat (prop. 1956: 143 s. 191) att, även om
beslut skall meddelas skriftligen, intet torde hindra att polismyndigheten
i brådskande fall först lämnar ett muntligt besked och därefter expedierar
beslutet.

I förevarande fall har VPK ingett sin tillståndsansökan till polismyndigheten
fredagen den 4 januari 1974 kl. 15.30. På grund av bl. a. myndighetens
interna postgång har ansökningen emellertid inte kommit till
polismästarens kansli, där ärendet skulle handläggas, förrän måndagen

den 7 januari. Ansökningen gällde tillstånd bl. a. att hålla appellmöten
fr. o. m. den 4 januari. Den måste därför anses ha varit brådskande. Beslutsbehörig
befattningshavare borde därför, av den som mottagit handlingen,
om möjligt genast ha underrättats om att ansökningen ingetts till
polismyndigheten. Därigenom hade redan samma dag åtminstone en
första prövning av ärendet kunnat ske och beslut kunnat fattas om ärendets
fortsatta handläggning. Jag finner dock inte att det som förekommit
i denna del är av den beskaffenheten att det kan läggas någon befattningshavare
till last som försummelse i tjänsten.

VPK:s ansökan avsåg tillstånd inte bara till allmän sammankomst
utan även till sådana anordningar för vilka tillstånd i och för sig erfordrades
enligt 2 § AOst — beträffande uppställande av bokbord och banderoll
— och enligt den lokala ordningsstadgan, beträffande högtalarutsändningen.
Polismyndigheten har därför också, innan ärendet avgjordes
genom beslut den 21 januari 1974, remitterat det till kommunen för
yttrande.

Med hänvisning till vad departementschefen uttalat i frågan om tilllämpligheten
av tillståndsbestämmelsen i 2 § AOst kan det ifrågasättas
om tillstånd enligt denna paragraf i förevarande fall varit erforderligt.
För egen del är jag i likhet med polisstyrelsen närmast av den uppfattningen
att mötestillståndet borde ha kunnat omfatta uppställandet av
bokbord och banderoll och att därför remissförfarandet varit obehövligt.
Inte heller synes det enligt den lokala ordningsstadgan ha varit nödvändigt
att inhämta yttrande från kommunen beträffande frågan om
tillstånd till högtalarutsändningen.

Även om det således vid handhavandet av VPK:s tillståndsansökan
förekommit sådant som enligt min mening medfört onödig tidsutdräkt
vill jag dock inte påstå att polismyndigheten handlat direkt felaktigt. Jag
vill emellertid i sammanhanget framhålla det angelägna i att tillståndsärenden
av detta slag handläggs på sådant sätt att sökanden om möjligt
får besked i saken innan den planerade sammankomsten skall äga rum.
Särskilt vid ärenden av enkel beskaffenhet borde det inte vara omöjligt
att kunna fatta beslut i saken åtminstone någon eller några dagar efter
det att ansökningen kommit in till polismyndigheten. Här må också
nämnas möjligheten att i brådskande fall först lämna muntligt besked
och därefter expediera beslutet.

Lördagen den 5 januari 1974 höll VPK appellmöte i Orminge
centrum. Under mötet framfördes anföranden via en bilmonterad högtalare.
Tillstånd till högtalarutsändningen förelåg inte. Sedan en privatperson
till polisen anmält vad som försiggick, sändes en polispatrull i bil till
platsen. I fråga om vad som därefter förekommit ger utredningen i ärendet
inte annat vid handen än att de polismän som kommit till platsen
uppmanat mötesdeltagarna att upphöra med högtalarutsändningen eftersom
tillstånd till denna inte fanns.

Med stöd av polisens befogenheter för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet har polisen inte bara rätt utan också skyldighet att
ingripa mot den som begår brott. Detta gäller också under en pågående
sammankomst. I detta fall har det visserligen varit fråga om endast en
ordningsförseelse, men polisen har dock varit i sin fulla rätt att ingripa
på sätt som förekommit. Jag kan därför inte finna anledning till kritik
mot polisen för dess handlande i saken.

I skrivelse, som kom in till JO den 14 augusti 1973, påtalade Vänsterpartiet
Kommunisterna (VPK), Nacka, att polisen i Nacka den 4 augusti
1973 ingripit mot ett av VPK anordnat appellmöte i Gustavsbergs
centrum. VPK hade i förväg erhållit polisens tillstånd att anordna
mötet men hade inte inhämtat markägarens tillstånd därtill. VPK hemställde
att JO skulle utreda huruvida polisens ingripande varit lagligt.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Nacka polisdistrikt med yttrande
jämte utredning. Till yttrandet var fogade dels yttrande av polisintendenten
Peter Lignell rörande tillståndsgivningen, dels förklaringar av
polisinspektören Hans Rahm och polisassistenten Sverker Holmgren. I
ärendet inhämtades också muntliga upplysningar av polismannen Thomas
Granberg.

VPK, som fick del av utredningen, inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Av utredningen i ärendet framgår till en början följande. Gustavsbergs
centrum utgör enligt stadsplan allmän plats avsedd för kommersiellt,
socialt och kulturellt ändamål. Marken ägs till en del av Gustavsbergs
konsumtionsförening, som där driver ett varuhus, Domus. Polismyndigheten
i Nacka meddelade den 19 april 1973 tillstånd för VPK,
Nacka, att i bl. a. Gustavsbergs centrum hålla offentliga politiska möten
och uppställa bokbord. I tillståndet, som avsåg lördagar under tiden 21
april—30 september 1973, hade såsom särskilda villkor upptagits bl. a.
följande. ”1. Polisstyrelsen förutsätter att de politiska partierna sinsemellan
överenskommer om fördelning av tiderna för sina möten på sådant
sätt att de icke kommer att störa varandras möten. 4.

Därest område, som avses skola användas för möte eller uppställande av
bokbord, tillhör enskild skall markägarens tillstånd inhämtas.”

Lördagen den 4 augusti 1973 arrangerade VPK, Nacka, ett appellmöte
utanför varuhuset Domus i Gustavsbergs centrum. Under mötet
framfördes politiska anföranden och vidare bedrevs bokförsäljning från
ett uppställt bokbord. Mötet hölls utan att medgivande inhämtats från
konsumtionsföreningen. Föreningen hade givit ett annat politiskt parti

löfte att få hålla möte på platsen samma dag. Varuhuschefen vid Domus
bad med anledning härav deltagarna i VPK:s möte att upphöra med
verksamheten. Hans begäran hörsammades emellertid inte och på grund
därav tillkallade han polis.

I ärendet har lämnats delvis olika uppgifter om det fortsatta händelseförloppet.
Utredningen i ärendet får dock anses ge vid handen att följande
förekommit. Sedan varuhuschefen hän vänt sig till vaktha vande befäl
i Nacka polisdistrikt med begäran att polis skulle komma till platsen
för att förmå mötesdeltagarna att avlägsna sig därifrån, beordrade polisinspektören
Rahm fem polismän under ledning av polisassistenten
Holmgren till platsen. Polismännen bad mötesdeltagarna att lämna platsen
under hänvisning till att varuhuschefen inte önskade att mötet skulle
fortsätta, eftersom ett annat politiskt parti hade erhållit markägarens
löfte att få hålla möte där samma dag. Mötesdeltagarna efterkom emellertid
inte polismännens begäran. Holmgren tog då via polisradion förbindelse
med Rahm och blev av honom beordrad att söka kontakt med
ledaren för sammankomsten och för denne förklara att mötet inte
kunde få fortsätta utanför Domus. Torbjörn Tännsjö, som var ansvarig
anordnare för mötet, medtogs till en polisbil och kördes till en plats
utanför Gustavsbergs polisstation, där polisen förklarade situationen för
honom. Efter det att Tännsjö förts bort, avbröt mötesdeltagarna sammankomsten.

T illståndsgivningen

Det tillstånd, som polismyndigheten meddelat VPK, avsåg möten, på
vilka lagen om allmänna sammankomster (LAS) äger tillämpning. Av
bestämmelserna i lagen och förarbetena till denna framgår att, med hänsyn
till vikten från allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålls,
anordnandet av allmänna sammankomster skall vara underkastade
minsta möjliga restriktioner. Skall sådan sammankomst äga rum på allmän
plats, erfordras tillstånd av polismyndighet enligt 3 § LAS. Genom
en i detta stadgande gjord ändring som trädde i kraft den 9 juli 1974 får
numera tillstånd vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till
trafik eller allmän ordning. Tillståndsprövningen är sålunda betingad av
hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Anordnaren av sammankomsten
är skyldig att följa de föreskrifter med avseende därå som polismyndighet
meddelar. Beträffande s. k. offentliga tillställningar, där nöjesmomentet
i regel är dominerande, finns bestämmelser om tillstånd m. m. i
allmänna ordningsstadgan (AOst). De nämnda författningarna reglerar
dock inte förhållandet till den, på vars mark sammankomsten eller tillställningen
äger rum.

Såsom polisstyrelsen anfört i sitt yttrande utgör Gustavsbergs centrum
allmän plats i den bemärkelse som avses i LAS och AOst. Enligt dessa
författningar förstås med allmän plats bl. a. gata, torg, park och annan

plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän
plats och som upplåtits för avsett ändamål, samt allmän väg och annat
område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Mark som utgör allmän plats kan ägas av enskild person. Så är fallet i
fråga om Gustavsbergs centrum. Detta ägs till en del av enskilda. I polismyndighetens
tillståndsbevis för VPK att hålla offentliga politiska
möten har föreskrivits bl. a. att markägarens tillstånd skulle inhämtas
om möte skulle äga rum på mark tillhörig enskild.

Polisintendenten Lignell, som på polismyndighetens vägnar meddelat
tillståndsbeslutet, har förklarat att anledningen till att föreskriften om
markägarens medgivande intagits i beslutet var att dåvarande ställföreträdande
JO Petrén i ett ärende redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1971 s.
67 uttalat att det var lämpligt att en sådan föreskrift intogs i beslut av
förevarande slag.

Jag vill här påpeka att Petrén i det av Lignell åberopade uttalandet
endast anfört att det kunde vara lämpligt att i tillstånd intaga en erinran
om det ytterligare medgivande som kan vara erforderligt från markägarens
sida.

Delade meningar har rått rörande innebörden av Petréns uttalanden i
förevarande fråga. Jag har därför i ett ärende, som är redovisat i JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 100 och som gällde bl. a. frågan om tillstånd
enligt AOst till penninginsamling på allmän plats vilken tillika var enskild
mark, ingått på dessa frågeställningar och uttalat bl. a. att det var
felaktigt att såsom villkor för ett tillstånd till penninginsamling uppställa
krav på markägarens medgivande till insamlingen. Såsom skäl härför
anförde jag.

Tillståndsprövningen är enligt 2 § AOst betingad av hänsyn till den
allmänna ordningen. Det är sålunda här fråga om en från offentligrättsliga
synpunkter, främst ordningssynpunkter, företagen reglering. Givetvis
äger polismyndigheten icke rätt att till grund för sitt beslut lägga
andra synpunkter än dem ifrågavarande lagstiftning avsett att reglera.
Därest de offentligrättsliga synpunkterna icke lägger hinder i vägen, kan
således polismyndigheten inte vägra att meddela tillstånd under förebärande
att markägaren inte lämnat samtycke till aktiviteten ifråga. Att så

måste vara fallet framstår så mycket klarare om man betänker

markägarens begränsade befogenheter att hindra olika aktiviteter på sin
mark. Huruvida ett visst intrång är obehörigt eller medför ett sådant
förfång för markägaren att han bör äga rätt att hindra detsamma måste
avgöras från fall till fall. Uppenbart är att en prövning av det rättmätiga
i en markägares vägran i detta hänseende inte ligger under polismyndighetens
kompetensområde.

Att meddela ifrågavarande tillstånd enligt AOst endast då

medgivande föreligger från markägaren finner jag därför vara felaktigt.
På förut anförda skäl måste det även vara felaktigt att såsom villkor för
ett tillstånd uppställa krav på markägarens medgivande. Såsom ställföreträdande
JO Petrén i de tidigare uttalandena anfört kan det emellertid
vara lämpligt att i tillståndet intaga en erinran om det ytterligare medgi -

vande, som kan erfordras från markägarens sida eller från den myndighet
som disponerar marken.

De överväganden som sålunda låg till grund för mina uttalanden i
nämnda ärende avseende tillämpningen av AOst gäller givetvis också då
fråga är om tillstånd till allmän sammankomst enligt LAS. Enligt min
mening borde därför i nu förevarande fall markägarens medgivande inte
ha intagits i polismyndighetens tillståndsbeslut såsom ett villkor för tillståndet.
Däremot kunde lämpligen i beslutet ha intagits en erinran om
att eventuellt även markägares medgivande till mötet kunde erfordras.

Polisens ingripande

VPK:s möte i Gustavsbergs centrum utgjorde, såsom förut angivits,
sådan allmän sammankomst som avses i LAS. Sådan sammankomst får
inställas eller upplösas endast då förutsättning härför föreligger enligt 10
§ LAS. Befogenhet att upplösa sammankomst föreligger sålunda om beslut
meddelats att sammankomsten inte får äga rum. Har, såsom i förevarande
fall, tillstånd givits till allmän sammankomst föreligger rätt att
upplösa sammankomsten endast om den föranleder svårare oordning eller
avsevärd fara för de närvarande samt andra åtgärder visat sig vara
otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.
Det ankommer på polismyndigheten att besluta om upplösning
av allmän sammankomst. Polismyndighets befogenhet att upplösa
sådan sammankomst utövas — såsom framgår av lagen den 8 september
1972 om vad som avses med polismyndighet m. m., jämförd med
52 och 49 §§ polisinstruktionen — av vederbörande polischef. Enligt 2
och 7 §§ kungörelsen den 9 oktober 1964 om handläggning av vissa polischefsuppgifter,
sammanställd med rikspolisstyrelsens föreskrifter och
anvisningar den 16 februari 1973 om normalarbetsordning, tillkommer
sådan befogenhet även polisöverintendent. Viss möjlighet att delegera
befogenheten finns också enligt 10 § andra stycket LAS. Sålunda får det
uppdragas åt polisman som beordras närvara vid allmän sammankomst
att besluta om upplösning av sammankomster. Som regel får uppdraget
emellertid endast anförtros polisman som innehar befälsställning.

VPK har i ärendet påstått att de polismän som kommit till platsen
upplöst mötet. Polisstyrelsen har däremot förklarat att mötesdeltagarna
övertalats att upphöra med verksamheten, något som inte skulle ha inneburit
försök till upplösning av sammankomsten enligt 10 § LAS.

Även om det inte föreligger några alltigenom samstämmiga uppgifter
om hur det tillgått när VPK:s möte avbröts eller om orsaken därtill, finner
jag det dock inte kunna vara någon tvekan om att det var polisens
ingripande, särskilt ingripandet mot Tännsjö och bortförandet av denne,
som var den direkta anledningen till att sammankomsten upphörde. Polisingripandet
har därför, enligt min mening, i själva verket inneburit att

mötet upplöstes. Några skäl för att enligt 10 § LAS upplösa sammankomsten
har uppenbarligen inte förelegat, något som också polisstyrelsen
medgivit i sitt yttrande.

Äganderätt till fast egendom innefattar enligt gällande svensk rätt i
viss utsträckning befogenhet att utestänga andra från mark och byggnader.
Straffsanktionerat skydd mot vissa obehöriga intrång finns i olika
bestämmelser i brottsbalken; t. ex. 4 kap. 6 §, 8 kap. 11 § andra stycket.
Även då straffansvar inte ifrågakommer kan markägarens intresse av att
freda visst område vara så väsentligt att han därför bör åtnjuta rättsordningens
skydd på annat sätt. Sålunda kan rättsinnehavare till fast egendom
t. ex. utverka vitesförbud mot visst intrång, vara berättigad till skadestånd
och få till stånd besittningsrestitution enligt 191 § utsökningslagen.
Hur långtgående rättigheter markägaren kan anses ha att utestänga
andra från marken är emellertid i viss mån oklart.

Konflikter mellan markägaren och den som vill använda marken avser
i grunden ofta privaträttsliga frågor. Det tillkommer därför inte polisen
att pröva det rättmätiga i t. ex. en markägares vägran att tillåta viss
aktivitet. Av detta följer också att polisen inte skall lämna biträde åt
part vid tvister av detta slag. Däremot ankommer det på polisen att ingripa
i sådana situationer då misstanke om brott föreligger.

En sådan situation förelåg uppenbarligen inte i förevarande fall.

Polisinspektören Rahm har i sin egenskap av vakthavande befäl i polisdistriktet
varit närmast ansvarig för vad som inträffat i fallet. Rahm
har i och för sig inte beslutat om upplösning av mötet, något som han
för övrigt inte heller varit behörig till enligt vad som framgår av vad
förut sagts om utövandet av polismyndighets befogenhet att upplösa
sammankomst. Genom sin order till polisassistenten Holmgren har
Rahm emellertid faktiskt åstadkommit upplösning av sammankomsten.
Detta borde han också ha förstått skulle bli följden av polisingripandet.
Rahms handlande har av allt att döma skett enbart för att tillmötesgå
markägarens önskan att få mötesdeltagarna att avlägsna sig från platsen.
Det har, såsom förut fastslagits, inte ankommit på polisen att lämna
markägaren sådant biträde. Såsom också fastslagits förut förelåg inte
heller skäl enligt 10 § LAS att upplösa mötet.

Det var således fel av Rahm att ge ifrågavarande order. Rahm har
emellertid inte handlat i ond avsikt. Hans avsikt har otvetydigt varit att,
som han såg det, på bästa sätt söka smidigt åstadkomma avveckling av
en från hans synpunkt sedd krånglig situation. Jag finner mig därför
kunna låta bero vid den kritik som innefattas i vad jag anfört i det föregående.

När det gäller Holmgrens befattning med saken är det naturligtvis beklagligt
att Holmgren inte insett att det saknades laga grund för ingripandet
mot VPK:s sammankomst. Holmgren har emellertid handlat ut -

ifrån de order han fått av Rahm, vilken såsom vakthavande befäl var
hans förman. Med hänsyn till detta och i beaktande av Holmgrens tjänsteställning
finner jag Holmgrens handlande inte kunna läggas honom till
last som fel i tjänsten.

Omhändertagande av demonstranter

I en den 27 april 1973 till JO inkommen skrivelse anförde Harry
Goldman och Richard Muhlrad följande. De ingick i en grupp om fem
ungdomar från ”Aktionskommittén för Sovjets Judar” som i samband
med den ryske ministerrådsordföranden A. N. Kosygins besök i Avesta
den 3 april 1973 avsåg att ”rikta allmänhetens uppmärksamhet på de
missförhållanden som den judiska minoritetsgruppen i Sovjet lever under”.
Ungdomarna tänkte stå vid sidan av vägen som Kosygin skulle
färdas och visa plakat som de hade med sig, tre plakat med texten ”Frihet
åt Sovjets judar” (avfattad på ryska och svenska) och två plakat
med texten ”Mänskliga rättigheter åt Sovjets judar” (avfattad på
svenska). Meningen var att man skulle fråga polisen om en lämplig plats
att stå på. Vid gruppens ankomst till Avesta klockan 10.30 begav man
sig till Gamla Byn och stannade på en parkeringsplats där. Muhlrad frågade
en polisman var Kosygin befann sig. Polismannen kände inte till
detta. Fem minuter senare när gruppen tänkte lämna Gamla Byn stoppades
man av två civilklädda poliser som frågade vad ungdomarna hade
för avsikt med plakaten som låg ihopsurrade i bilens bagageutrymme.
Någon i gruppen klargjorde avsikten för polismännen. Ungdomarna
beordrades att stanna kvar och invänta ”högre polisbefäl”. Efter ungefär
en halvtimme kom ett befäl. Denne tillsade ungdomarna att stiga in i
en polisbuss. Man transporterades därefter till polisstationen i Avesta,
fördes ner i källarvåningen och fick under bevakning sitta i ett rum
utanför arresterna. Efter att ha suttit där i en timme blev de en efter en
tagna i förhör. Polismästaren Lennart Lundén förklarade för dem att de
skulle få sitta inspärrade i källaren tills Kosygin lämnat Avesta.

Goldman och Muhlrad hemställde om utredning huruvida frihetsberövandet
haft ”något som helst stöd i svensk lag eller rättspraxis där den
allmänna yttrande- och åsiktsfriheten är uttryckligen skyddad mot övergrepp
från statsmakten”.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande först från polismästaren
i Avesta och därefter från rikspolisstyrelsen.

I yttrande den 22 maj 1973 anförde polismästaren Lennart Lundén
följande.

Först vill jag upplysa om att för de åtgärder som anmälan avser bär
jag ensam ansvaret.

Ovannämnda åtgärder vidtogs under ministerrådsordföranden Kosygins
besök i Avesta den 3 april 1973, vilket besök utgjorde ett led i ministerrådsordförandens
statsbesök i Sverige.

Min uppgift i samband med besöket var att med den för ändamålet
tilldelade polisstyrkan bl. a. svara för vissa säkerhetsåtgärder och upprätthålla
allmän ordning utmed färdvägar och på besöksplatser.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att jag anser att i samband
med ett statsbesök av denna storleksordning varje störande intermezzo
skall förhindras.

Då ministerrådsordföranden Kosygin hade varit i Avesta omkring en
halv timme (kl. 11.10) meddelades per radio att fem ungdomar utrustade
med diverse plakat anträffats i en bil i omedelbar närhet av Gamla
Byn, vilken ägs av Avesta Jernverk och var en av de platser ministerrådsordföranden
skulle besöka. Då ungdomarna enligt egen uppgift hade
för avsikt att demonstrera med de plakat de medförde omhändertogs de
jämlikt 17 § polisinstruktionen och fördes till polisstationen. Anledningen
till omhändertagandet var att jag bedömde att stor risk förelåg
för ordningsstörande inslag om ungdomarna satte igång en demonstration.
Något tillstånd till en sådan hade inte sökts eller eljest erhållits.

På polisstationen fick de under bevakning uppehålla sig i ett förrum
(avvisiteringsrum) till arrestlokalerna. Observeras bör att dessa lokaler
inte ligger i källarvåningen utan i bottenplanet. Så snart personal kunde
friställas förhördes ungdomarna. I ett tidigt skede konstaterades, att de
plakat ungdomarna medförde hade text på svenska och ett annat språk

— förmodligen ryska. Detta innebar att polisen inte kunde ta del av allt
textinnehåll.

Efter förhörens avslutande hade jag ett kortare samtal med ungdomarna.
Därefter underrättade jag dem att de jämlikt 17 § polisinstruktionen
skulle få vara kvar på polisstationen till dess ministerrådsordföranden
hade lämnat Avesta. Grunden för detta beslut var att jag fortfarande
bedömde att ordningen allvarligt skulle störas om ungdomarna frigavs
och lämnades möjlighet att demonstrera.

Sedan ministerrådsordföranden kl. 15.30 lämnat Avesta polisdistrikt
frigavs ungdomarna.

Slutligen vill jag framhålla att jag nu — liksom då besluten fattades

— är av den uppfattningen att jag inte handlat felaktigt.

I yttrande den 11 februari 1974 anförde rikspolisstyrelsen följande.

Under tiden 2—6 april 1973 avlade ordföranden i Sovjetunionens ministerråd
A. N. Kosygin officiellt besök i Sverige. Ministerrådsordföranden
som var inbjuden av svenska regeringen åtföljdes av ett stort antal
ryska regeringstjänstemän och representanter för ryska nyhetsmedia.
Programmet för den 3 april innefattade bl. a. besök i Avesta.

Före och under statsbesöket erhöll polisen information om hot mot
ministerrådsordförandens person och mot besökets genomförande. Informationen
avsåg aktiviteter även i samband med besöket i Avesta.
Statsbesöket föranledde betydande insatser av polis och omfattande säkerhetsåtgärder.

Goldman och Miihlrad har uppgivit, att de och deras kamrater var
utsända av Aktionskommittén för Sovjets judar och hade till uppgift att
rikta allmänhetens uppmärksamhet på vissa förhållanden i Sovjetunionen.
De medförde till Avesta fem plakat med text på både ryska och

svenska språket samt flygblad som de skulle dela ut till allmänheten.
Plakatens svenska text löd ”Frihet åt Sovjets judar!”, ”Håll löftet!,
Slopa utbildningsskatten!” och ”Mänskliga rättigheter åt Sovjets judar!”.
Den planerade aktionen skulle genomföras av dem som ”punktprotester”.
De skulle härvid stå i två grupper utefter kortegevägen och
visa upp sina plakat. Aktionen var enligt deras uppfattning inte att hänföra
till demonstration för vilken tillstånd erfordras enligt lagen om allmänna
sammankomster (SFS 1956: 618).

Ungdomarna omhändertogs jämlikt 17 § polisinstruktionen (PI) i dess
då gällande lydelse klockan 11.10 vid den gamla bruksbebyggelsen Byn i
Avesta och fördes till polisstationen. De fick lämna denna samma dag
klockan 16.30. Polismästaren Lundén har uppgivit, att ungdomarna omhändertogs
och hölls kvar på polisstationen eftersom han befarade ordningsstörningar
om de lämnades möjlighet att demonstrera så länge ministerrådsordföranden
var kvar i Avesta. Han ansåg, att varje störande
intermezzo skulle förhindras under statsbesöket.

Lagen om allmänna sammankomster omfattar demonstration och annan
liknande sammankomst som anordnas för att uttrycka en åsikt eller
meddela en upplysning i någon allmän eller enskild angelägenhet. Såsom
allmän sammankomst skall enligt lagen anses sammankomst som anordnas
för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde.

Hur många deltagare som krävs för att det skall vara fråga om en
sammankomst anges inte i lagen och kan bli föremål för skiftande bedömning.
Tiden och platsen för händelsen har stor betydelse. Frågan
påverkas också av om anförande eller talkör förekommer eller om allmänhetens
uppmärksamhet påkallats i förväg genom annonsering, flygbladsutdelning
o. d. Med avseende på bärande av plakat har viss polisiär
praxis utformat sig. Ett tiotal personer med plakat eller banderoller mellan
sig anses inte utgöra allmän sammankomst så länge de håller inte
alltför korta inbördes avstånd under marsch eller — vid stillastående —
inte är samlade i klunga. Var gränsen går i det enskilda fallet måste avgöras
med hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter.

Rikspolisstyrelsen anser att den planerade aktionen efter vad ungdomarna
uppgivit härom inte är att hänföra till sammankomst för vilken
tillstånd erfordras.

I 17 § PI föreskrevs, att om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän
ordning skall polisman tillfälligt omhänderta den som genom sitt
uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna.
Den som omhändertagits enligt 17 § fick enligt 20 § PI hållas i förvar
endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning
och säkerhet om han frigavs. Vid förvaringen fick enligt tredje stycket i
samma paragraf den omhändertagne inte underkastas annan inskränkning
i sin frihet än som påkallades av ändamålet med omhändertagandet,
ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid utredningen
har inte framkommit annat än att ungdomarna behandlats i
överensstämmelse med reglerna i 20 § tredje stycket PI.

Någon tidsuppgift om hur länge en person fick vara omhändertagen
enligt 20 § angavs inte i polisinstruktionen. I lagen om tillfälligt omhändertagande
(SFS 1973: 558) som i nämnda avseende numera ersätter polisinstruktionen,
anges i 8 § att den som omhändertagits skall friges, då
han inte längre utgör någon omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet,
dock senast sex timmar efter omhändertagandet.

Polismästaren Lundén kände till att hot och störningsaktioner före -

kommit mot de ryska gästerna och att sådana inte kunde uteslutas under
besöket i Avesta. Sålunda hade gästerna dagen före besöket i Avesta utsatts
för äggkastning. Vidare hade bombhot uttalats och en man utrustad
med ett militärt knallskott hade omhändertagits utanför en besöksplats.
I Avesta hade två personer som medförde ägg och som skäligen
kunde misstänkas ha för avsikt att förgripa sig på gästerna vid
deras ankomst till staden tidigare omhändertagits. Bruksbebyggelsen
Byn var från säkerhetssynpunkt klart olämplig för protestaktioner.
Polismästarens beslut att tillfälligt omhänderta ungdomarna måste anses
vara försvarligt med hänsyn till omständigheterna.

Beslutet att hålla de omhändertagna kvar på polisstationen tills ministerrådsordföranden
lämnat Avesta kan däremot ifrågasättas. Inte minst
med hänsyn till vikten av åsikts- och yttrandefriheten borde ungdomarna,
sedan de fått tillfälle att närmare redogöra för sin avsikt med besöket
i Avesta, ha givits möjlighet att under betryggande former på
lämplig plats få framföra sitt budskap. Detta hade helt säkert kunnat ske
utan fara för att den allmänna ordningen eller säkerheten därigenom
skulle störas.

Ungdomarna hade tänkt att utföra sin protestaktion i samförstånd
och samarbete med polisen. Det borde då ha legat i aktionskommitténs
eller ungdomarnas intresse att i förväg samråda med polismyndigheten
om den planerade aktiviteten, hur de än bedömde denna från tillståndssynpunkt.
I synnerhet som det måste ha stått klart för dem att omfattande
åtgärder skulle komma att vidtas för de ryska gästernas skydd och
begränsa urvalet av lämpliga platser för framförande av protester. Hade
polisen informerats i förväg hade den fått bättre tid och möjligheter att
bedöma situationen och vidta adekvata bevakningsåtgärder samt att bereda
ungdomarna lämpligt tillfälle att genomföra sin aktion.

För polismästaren har gästernas säkerhet framstått som det mest väsentliga
och föranlett honom att inte ta några risker som kunde äventyra
besökets genomförande. Att värna om åsikts- och yttrandefriheten är
emellertid också av största vikt. Ungdomarna borde därför inte ha kvarhållits
på polisstationen så länge att de hindrats att överhuvudtaget
framföra sitt budskap.

Att i samband med statsbesök av denna storleksordning svara för gästernas
säkerhet och att besöket kan genomföras utan störningar är en
mycket svår och ansvarsfull uppgift. Skulle gästerna utsättas för allvarlig
kränkning kan detta leda till betydande skada för landets förhållande
till den främmande makten. Kravet på åtgärder till skydd för gästerna
är därför utomordentligt stort. Rikspolisstyrelsen föreslår att ärendet
inte föranleder annan åtgärd än ett klargörande uttalande.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Jag skall först lämna en kort redogörelse för de rättsregler som är av
betydelse i ärendet.

Enligt 2 § polisinstruktionen (PI) är en av polisens huvuduppgifter att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I 17 § PI föreskrevs vid den
tid som är aktuell i detta fall att, om det var nödvändigt för att upprätthålla
allmän ordning, polisman skulle tillfälligt omhändertaga den som
genom sitt uppträdande störde ordningen eller utgjorde en omedelbar

fara för denna. Vid samma tid föreskrevs i 20 § PI att den som omhändertagits
med stöd av 17 § PI fick hållas i förvar endast så länge som
han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet
om han frigavs. Bestämmelsen i 17 § PI motsvaras numera av 3 § lagen
om tillfälligt omhändertagande (LTO). Regeln om den omhändertagnes
hållande i förvar finns angiven i 8 § samma lag men är något annorlunda
utformad än tidigare.

Lagen om allmänna sammankomster (LAS) är tillämplig på allmänna
sammankomster som hålles för bl. a. opinionsyttring (1 § 1 st.). Såsom
allmän skall såvitt nu är av betydelse anses sammankomst som anordnas
för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde (1 § 2 st.
LAS). I 3—6 §§ LAS finns bestämmelser om tillstånd till allmän sammankomst
eller om anmälan rörande sådan sammankomst. Bortsett från
ett fall som här saknar aktualitet (2 § LAS) äger polismyndighet inställa
eller upplösa allmän sammankomst om beslut meddelats att sammankomsten
ej må äga rum. Rätt att upplösa sammankomst, beträffande vilken
sådant beslut inte meddelats, föreligger endast om sammankomsten
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande
samt andra åtgärder visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller
bereda skydd för de tillstädesvarande (10 § 1 st. LAS).

Innan jag härefter går in på en prövning av klagomålen vill jag framhålla
att demonstration som regel är att anse som allmän sammankomst
för vilken tillstånd fordras.

Omhändertagandet av Goldman, Miihlrad och deras tre kamrater
grundade sig enligt yttrandet från polismästaren Lundén på 17 § PI. Av
yttrandet framgår vidare att den direkta anledningen till omhändertagandet
var att Lundén bedömde att ”stor risk förelåg för ordningsstörande
inslag om ungdomarna satte igång en demonstration”.

Som lätt torde inses innebar beslutet att omhändertaga Goldman,
Miihlrad och de övriga i själva verket att den planerade demonstrationen
blev inställd. Om denna skulle ha varit att anse som allmän sammankomst,
hade den uppenbarligen inte kunnat inställas med stöd av
17 § PI, eftersom den bestämmelsen då inte hade varit tillämplig.

Vid bedömandet av om en sammankomst är allmän eller inte har deltagarantalet
visserligen inte någon självständig betydelse men det är
klart att ett litet antal deltagare, låt säga mellan 5 och 10 personer, är en
omständighet som vid en samlad bedömning, där också andra faktorer
inverkar på ställningstagandet, kan ha avgörande betydelse och föranleda
att sammankomsten inte anses som allmän.

I förevarande fall har fem personer avsett att demonstrera genom att
stå med plakat utefter ministerrådsordföranden Kosygins färdväg. Något
på förhand lämnat tillkännagivande om demonstrationen, i form av
annonsering eller dylikt, har inte förekommit. Jag är närmast av den
uppfattningen att det inte varit en för allmänheten anordnad samman -

komst som planerats. Att några utomstående skulle deltaga i demonstrationen
torde inte ha varit avsett och sannolikt har det inte heller
funnits anledning räkna med att så skulle bli fallet. Övervägande skäl
talar sålunda enligt min mening för att demonstrationen inte skulle ha
varit att anse som allmän om den kommit till stånd. Med en sådan bedömning
skulle LAS alltså inte ha varit tillämplig på demonstrationen
och följaktligen skulle det inte kunna göras gällande att omhändertagandet
av Goldman, Miihlrad och deras tre kamrater varit lagstridigt på
grund av bestämmelserna i 10 § LAS om inställande av allmän sammankomst.

Det kan alltså förekomma demonstrationer som inte är att anse som
allmänna sammankomster. Själva rätten att demonstrera förutsätter med
andra ord inte att en demonstration sker som allmän sammankomst. Bestämmelserna
i LAS, jag tänker närmast på reglerna i 10 § om inställande
eller upplösande av allmän sammankomst, är ju endast tillämpliga
på demonstration som är att hänföra till allmän sammankomst. Mot annan
demonstration kan ingripande således inte ske med stöd av LAS,
Att det även i sådana fall kan vara nödvändigt att företaga ingripanden
och att inställa eller upplösa en demonstration är dock uppenbart. Enligt
min mening kan det inte utan vidare hävdas att grunderna för 10 §
LAS skall tillämpas när fråga uppkommer om inställande eller upplösande
av demonstration som inte är allmän sammankomst. Om demonstrationen
stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna,
torde polisen däremot jämlikt 3 § LTO (tidigare 17 § PI) vara berättigad
att omhändertaga de deltagare som framkallar störandet av ordningen
eller faran för detta och därmed upplösa demonstrationen. Anser polisen
sig kunna på goda grunder bedöma att en förestående demonstration
skall störa ordningen eller komma att utgöra en omedelbar fara för
denna, torde polisen också vara berättigad att jämlikt 3 § LTO omhändertaga
dem som skall utföra demonstrationen, dvs. inställa den. Det
kan visserligen synas otillfredsställande att vissa demonstrationer skall
kunna inställas eller upplösas på svagare grunder än andra. I sak skall
det dock inte behöva bli några större skillnader om polisen även när det
gäller demonstrationer som inte är allmänna sammankomster visar all
tillbörlig respekt för demonstrationsrätten och inte omhändertager demonstranter
annat än i helt självklara fall då andra åtgärder inte kan
vidtagas för att förhindra oordning.

Den hänsyn som polisen sålunda har att visa skall i ett fall som det
förevarande vid ministerrådsordföranden Kosygins besök i Avesta vägas
mot vikten av att ordningsstörande uppträdanden inte förekommer i
samband med officiella besök här i riket av företrädare för främmande
makt, isynnerhet då statsöverhuvud eller regeringschef från annat land.
En sådan avvägning kan erbjuda mycket stora svårigheter. Det är självfallet
en angelägenhet av allra största vikt att allmän ordning och säker 7

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

het upprätthålles vid sådana officiella besök. Polisens uppgift härvidlag
framstår med hänsyn till umgänget stater emellan och till det internationella
samarbetet som utomordentligt ansvarsfull och maktpåliggande.

Polismästaren Lundén såg det helt naturligt som en synnerligen viktig
uppgift att förhindra varje störande intermezzo under ministerrådsordföranden
Kosygins besök i Avesta. Enligt rikspolisstyrelsen kände Lundén
till att hot och störningsaktioner förekommit mot de ryska gästerna
och att sådant inte kunde uteslutas under besöket i Avesta. Det torde
knappast kunna råda någon tvekan om att Lundén var beredd att vidtaga
långtgående åtgärder för att säkra ordningen. Häremot finns i och
för sig inte något att invända. Samtidigt synes det dock klart att Lundén
i sitt handlande inte tog hänsyn, i vart fall inte i tillräcklig grad, till demonstrationsrätten
och det intresse av att få demonstrera som Goldman,
Miihlrad och de tre andra ungdomarna hade.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande hävdat att ungdomarna, sedan de
fått tillfälle att för polisen närmare redogöra för sin avsikt med besöket
i Avesta, borde ha givits möjlighet att under betryggande former få
framföra sitt budskap på lämplig plats och att detta helt säkert hade
kunnat ske utan fara för den allmänna ordningen eller säkerheten. Jag
är själv av den uppfattningen att anstalter borde ha vidtagits för att låta
ungdomarna få genomföra den planerade demonstrationen. Det är naturligtvis
svårt att nu i efterhand kunna bedöma om en demonstration,
därest den kommit till stånd, skulle ha framkallat störningar i ordningen
eller fara härför. Antalet deltagare och det sätt på vilket demonstrationen
skulle genomföras talar dock enligt min mening för att denna skulle
ha kunnat genomföras utan störningar. Ingenting tyder på att läget var
sådant att det kunde antagas att demonstrationen skulle störa ordningen
eller komma att utgöra en fara för denna.

Jag anser det därför ytterst beklagligt att Lundén valde att ingripa
med ett omhändertagande. Lundéns förfarande framstår som betänkligt
med hänsyn till att omhändertagandet ledde till en förhållandevis lång
tids frihetsberövande. Med insikt om att ett omhändertagande grundat
på fara för ordningsstöming säkerligen skulle komma att leda till ett frihetsberövande
på samma grund under den tid som ministerrådsordföranden
Kosygin besökte Avesta borde Lundén på allt sätt ha bemödat
sig om att vidtaga sådana anordningar genom polisen att den planerade
demonstrationen kunnat genomföras. Det hade med all säkerhet inte
förelegat några svårigheter för polisen att i samråd med ungdomarna
finna en lämplig plats för demonstrationen och att hålla dem under uppsikt
om det ansetts erforderligt.

Jag har, som jag redan sagt, funnit Lundéns förfarande betänkligt
men för att rätt kunna bedöma hans handlande anser jag att särskild
hänsyn måste tagas till att det var hans skyldighet att till varje pris söka
upprätthålla allmän ordning och säkerhet under ministerrådsordföran -

den Kosygins besök i Avesta och att det förelåg uppgifter som kunde
tyda på att det skulle uppstå svårigheter för Lundén att fullgöra denna
skyldighet samt att det bl. a. på grund härav är naturligt om han inte
ville taga några risker som kunde äventyra ordningen och säkerheten
under besöket. Under angivna omständigheter framstår det enligt min
mening som ganska ursäktligt att Lundén inte kom att beakta att
ordnings- och säkerhetssynpunkterna inte behövde utgöra något hinder
mot att låta Goldman, Miihlrad och de tre andra ungdomarna genom
demonstration få skapa opinion för sin sak och framföra sina krav och
åsikter.

Polisingripande mot penninginsamling utanför vallokal

I skrivelse, som kom in till JO den 11 oktober 1973, påtalade Växjö
FNL-grupp bl. a. att polisen i Växjö den 16 september 1973 ingripit mot
en av FNL-gruppen anordnad penninginsamling utanför en vallokal i
Växjö. Polisen, som lämnat tillstånd till insamlingen, hade ingripit efter
begäran därom från markägaren. FNL-gruppen begärde att JO skulle
pröva bl. a. om polisen handlat riktigt i fråga om tillståndsgivningen och
ingripandet.

Efter remiss till polismyndigheten i Växjö polisdistrikt inkom polisstyrelsen
— t. f. polismästaren Bo Lind —■ med yttrande. Polisstyrelsens
yttrande åtföljdes av en hos polismyndigheten i ärendet upprättad promemoria,
Även t. f. länspolischefen i Älvsborgs län Birger Qvist, som
vid tillfället var polismästare i Växjö polisdistrikt, inkom efter remiss
med yttrande.

FNL-gruppen inkom med påminnelser.

Enligt den lokala ordningsstadgan för Växjö kommun får penninginsamling
i bössor eller dylikt inte äga rum på allmän plats utan tillstånd
av polismyndigheten. Efter ansökan av Växjö FNL-grupp meddelade
polismyndigheten i Växjö polisdistrikt den 8 maj 1973 FNL-gruppen
tillstånd till penninginsamling på allmän plats den 16 september 1973.
Tillståndet gällde platserna utanför samtliga vallokaler inom Växjö församling.

Beträffande vad som förekommit i saken uppgav FNL-gruppen i huvudsak
följande. Vårdhemmet Norrelid i Växjö disponerades som vallokal
den 16 september 1973. En av FNL-gruppens medlemmar, Agneta
Althoff, bedrev på valdagen penninginsamling utanför Norrelid. Vid något
tillfälle under dagen blev hon tillsagd av skolstyrelsens ordförande
att hon inte fick stå utanför Norrelid. Agneta Althoff visade då det av
polisen utfärdade tillståndsbeviset och förklarade att hon inte tänkte
lämna platsen. En halvtimme senare kom två polismän till platsen och

100

förklarade att medgivande till penninginsamlingen inte förelåg från
markägarens sida. Polismännen uppmanade Agneta Althoff att lämna
platsen utanför vallokalen och bege sig till trottoaren 20—30 meter
från ingången till lokalen. Polismännen förklarade härvid att det meddelade
tillståndet endast gällde allmän plats och att det inte gav Agneta
Althoff rätt att samla in pengar på den öppna platsen utanför Norrelid.
Agneta Althoff efterkom polismännens uppmaning.

Polisinspektören Rutger Pettersson, som den 16 september 1973
tjänstgjorde som vakthavande befäl, uppgav i förenämnda promemoria
bl. a. följande.

Vid middagstiden ringde ett flertal personer till poliskontoret och påtalade
att representanter för FNL bedrev penninginsamling på skolgårdar
i anslutning till vallokaler. Sedan Pettersson genom en polispatrull
fått konstaterat att så var fallet kontaktade han jourhavande polischefen,
polismästaren Birger Qvist i ärendet. Polismästaren uppdrog åt Pettersson
att kontakta skolstyrelsens ordförande, Sigfrid Nordmark, för att
efterhöra huruvida skolstyrelsen såsom berörd markägare lämnat FNL
medgivande att få utföra penninginsamling på skolgårdar. Nordmark
upplyste att något sådant medgivande inte getts och han ansåg att det
inte var i kommunens intresse att aktuell insamling bedrevs på kommunens
privata mark. Nordmark lovade att återkomma i ärendet sedan
han tagit kontakt med andra representanter för kommunen. Efter en
stund kom Nordmark till poliskontoret och sade att han efter samråd
med bl. a. skoldirektör Assar Duregård ansåg att insamlingen skulle
stoppas med hänsyn till att FNL-gruppen inte hade tillstånd av Växjö
kommun att taga kommunens privata mark i anspråk för penninginsamling.
Nordmark omtalade att han talat med representanter för FNL som
därvid hänvisat till att de hade polismyndighetens tillstånd att bedriva
penninginsamling utanför samtliga vallokaler i Växjö. — Det av polismyndigheten
utfärdade tillståndet medgav emellertid inte penninginsamling
på berörda platser (skolgårdar och planen utanför Norrelids vårdhem)
över vilka kommunen såsom markägare hade att bestämma. — På
grund härav och vad som förevarit vid kontakt med företrädare för
kommunen hade Pettersson beordrat två polismän att avvisa de representanter
för FNL, vilka bedrev penninginsamling på de områden som
ej var att hänföra till allmän plats. Efter en stund rapporterade polismännen
att de utanför vallokalen vid Norrelids vårdhem avvisat en representant
för FNL. De hade hänvisat vederbörande till allmän plats på
trottoaren utanför vallokalen. Polismännens åtgärd hade åtlytts utan
protest.

Qvist uppgav i sitt yttrande i huvudsak följande. Den 16 september
1973 tjänstgjorde han som jourhavande polismästare i bl. a. Växjö polisdistrikt.
Vid middagstiden meddelade polisinspektören Pettersson per telefon
att ett flertal personer anmält att FNL bedrev penninginsamling i
Växjö på skolgårdar i anslutning till vallokaler. Anmälarna var upprörda
och ansåg insamlingen vara irriterande för valet. Det ifrågasattes
om FNL hade tillstånd till denna insamling. Pettersson hade undersökt
saken och konstaterat att insamlingarna pågick på enskild mark i anslut -

101

ning till vallokalerna. Polisen hade inte lämnat medgivande därtill. Däremot
hade polisstyrelsen meddelat Växjö FNL-grupp tillstånd till penningsinsamling
på allmän plats utanför samtliga vallokaler inom Växjö
församling. För att vinna ytterligare klarhet i saken uppdrog Qvist åt
Pettersson att sätta sig i förbindelse med vederbörande markägare. Skolstyrelsens
ordförande skulle i första hand kontaktas. Med direktiven avsågs
att inhämta information och ge markägaren eller företrädare för
denne upplysning om vad som förevarit. Markägarens ställningstagande
låg självfallet utanför polisens kompetensområde.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Enligt 1 § allmänna ordningsstadgan förstås med allmän plats bl. a.
gata, torg, park och annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller
byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål,
samt allmän väg ävensom annat område som är upplåtet till eller eljest
nyttjas för allmän samfärdsel.

Det aktuella området utanför vårdhemmet Norrelid är inte allmän
plats enligt stadsplan, byggnadsplan eller lokal ordningsstadga. Söndagen
den 16 september 1973 hölls allmänt val i vårdhemmets lokaler.
Detta innebar bl. a. att allmänheten via planen framför vårdhemmet
ägde tillträde till byggnaden under tid varunder valet pågick.

Ett område som inte är allmän plats enligt stadsplan, byggnadsplan
eller lokal ordningsstadga kan, såsom framgår av förenämnda bestämmelse
i allmänna ordningsstadgan, likväl vara att anse som allmän plats
om området är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Prövningen av hithörande frågor måste ske utifrån omständigheterna i
varje enskilt fall. Vid tolkningen av begreppet allmän plats i allmänna
ordningsstadgan, som är av avgörande betydelse för omfattningen av
vissa tillståndstvång, måste också beaktas att kravet på tillstånd motiveras
av polisens uppgift att sörja för allmän ordning och säkerhet. I sammanhanget
bör också framhållas att mark som ägs av enskild kan utgöra
allmän plats enligt sagda bestämmelse i allmänna ordningsstadgan.

I förevarande fall har polismyndigheten i Växjö ansett att planen
framför vårdhemmet Norrelid även på valdagen, liksom eljest, inte var
allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan och att det lämnade tillståndet
för FNL-gruppen att bedriva penninginsamling således inte avsåg
detta område. Även om det skulle kunna anföras skäl mot en sådan
bedömning, finner jag mig inte ha anledning att för ärendets avgörande
ingå i prövning av frågan.

I polismyndighetens tillståndsbevis till FNL-gruppen har endast angetts
att tillståndet gällde penninginsamling på allmän plats och avsåg
platserna utanför samtliga vallokaler inom Växjö församling. Polismyn -

102

dighetens uppfattning att bl. a. planen framför vårdhemmet Norrelid
inte utgjorde allmän plats framgick inte av tillståndsbeviset.

Polismyndighets tillstånd till penninginsamling erfordras endast beträffande
område som är allmän plats enligt ordningsstadgan. FNLgruppen
har av polismyndigheten fått begärt tillstånd till penninginsamling
på vissa allmänna platser i Växjö. Det synes i och för sig inte ha
varit påkallat att i tillståndsbeviset närmare än som skett redovisa vilka
allmänna platser som avsetts, än mindre att däri ange de platser beträffande
vilka polismyndighetens tillstånd inte erfordrades. Å andra sidan
vill jag framhålla att det, även i de fall då en ansökan om tillstånd till
penninginsamling på allmän plats helt bifalls, ibland kan vara lämpligt
att tillståndsbeviset ges en sådan utformning att det därav klart framgår
— t. ex. genom angivande av namn på gator, torg etc. — vilka allmänna
platser som avses. I förevarande fall finner jag dock inte att det i detta
hänseende finns anledning till kritik mot polismyndigheten för det sätt
på vilket tillståndsbeviset utformats.

Tillståndskravet för penninginsamling gäller, såsom nyss sagts, endast
allmän plats i den bemärkelse som avses i ordningsstadgan. Den som
utan erforderligt tillstånd bedriver penninginsamling kan dömas till böter
härför. Tillståndsprövningen är betingad av hänsyn till allmän
ordning och säkerhet. Ett av polismyndighet utfärdat tillstånd till penninginsamling
omfattar därför, där fråga är om allmän plats som ägs av
enskild, inte förhållandet mellan markägaren och sökanden; tillståndet
ersätter således inte det samtycke från markägarens sida som må vara
erforderligt. Jag har därför också i tidigare ärenden (se bl. a. JO:s ämbetsberättelse
1974 s. 100) uttalat att det kan vara lämpligt att i ett bevis
om tillstånd intaga en erinran om det ytterligare medgivande som kan
erfordras från markägarens sida eller från den myndighet som disponerar
marken.

Äganderätt till fast egendom innefattar enligt gällande svensk rätt i
viss utsträckning befogenhet att utestänga andra från mark och byggnader.
Mot vissa obehöriga intrång ges ett straffsanktionerat skydd i olika
bestämmelser i brottsbalken (BrB). Sålunda kan den som utan ägarens
lov tager väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan
skadas därav, enligt 12 kap. 4 § BrB straffas för tagande av olovlig väg.
I 8 kap. 11 § andra stycket BrB finns bestämmelser om visst intrång i
annans besittning av fastighet som är att jämställa med egenmäktigt förfarande;
såsom exempel på intrång anges bl. a. olovligt upptagande av
väg och obehörigt skiljande från besittning av fastighet eller del därav.
Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad,
vare sig det är rum, hus eller gård, eller i kontor, fabrik eller annan
byggnad kan enligt 4 kap. 6 § BrB dömas, då det gäller bostad, för hemfridsbrott
och eljest för olaga intrång. Även i sådana fall då straffansvar
inte ifrågakommer kan markägarens intresse av att freda visst område

103

vara så väsentligt att han därför bör åtnjuta rättsordningens skydd på
annat sätt. Rättsinnehavare till fast egendom kan således t. ex. utverka
vitesförbud mot visst intrång (se NJA I 1971 s. 571), vara berättigad till
skadestånd och genom överexekutors försorg få till stånd besittningsrestitution
enligt 191 § utsökningslagen. Hur långtgående rättigheter markägare
härvid kan anses ha är dock i viss mån oklart.

Konflikter mellan markägaren och den som vill använda marken avser
i hithörande sammanhang i grunden ofta privaträttsliga frågor.
Prövningen av det rättmätiga i t. ex. en markägares vägran att tillåta
viss aktivitet tillkommer därför inte polisen. Därav följer också att polisen
inte skall lämna biträde åt part vid tvister av detta slag. Däremot
skall polisen givetvis ingripa i sådana situationer då misstanke om brott
föreligger eller då det eljest erfordras för att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet.

I förevarande fall har en representant för Växjö FNL-grupp på valdagen
bedrivit penninginsamling på planen utanför vårdhemmet Norrelid.
Kommunen, som äger marken, hade inte gett sitt medgivande till
penninginsamlingen. Sedan polisen erfarit att markägaren önskade att
verksamheten skulle upphöra på planen, har polisen ingripit och avvisat
den person som bedrev insamlingen.

Polisstyrelsen har i sitt yttrande förklarat att en olovligen bedriven
penninginsamling på ifrågavarande plats torde få betraktas som egenmäktigt
förfarande alternativt olaga intrång och att polisens ingripande
därför inte kan klandras. Qvist har anfört att polisen med stöd av 2 §
polisinstruktionen synes ha haft fog för sitt handlande; i paragrafen
stadgas att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt
anges bl. a. att det därvid åligger polisen att förebygga och uppdaga
brott.

Jag vill här till att börja med framhålla att det förhållandet att en representant
för FNL-gruppen uppehöll sig på planen utanför vårdhemmet
inte kunde anses innebära en sådan besittningsrubbning som avses i
8 kap. 11 § andra stycket BrB. Jag kan därför inte dela polisstyrelsens
uppfattning att saken skulle kunna bedömas som egenmäktigt förfarande.
Skydd mot olaga intrång gäller enligt 4 kap. 6 § andra stycket
BrB beträffande kontor, fabrik, annan byggnad, fartyg, upplagsplats eller
annat dylikt ställe. Enligt Kommentaren till Brottsbalken, del I, 4:e
uppl. s. 195 f., avses med ”annat dylikt ställe” t. ex. inhägnad byggnadsplats
eller liknande, för visst ändamål inrättad plats som det är angeläget
att kunna freda mot obehöriga. Förutsättningar för att bedöma det
inträffade som olaga intrång synes enligt min mening inte ha förelegat.
Enligt vad utredningen i ärendet visar har inte heller eljest allmän
ordning och säkerhet kränkts på sådant sätt att ett polisingripande var
motiverat. Polisens åtgärder i saken synes främst ha skett för att tillhandagå
markägaren i dennes önskan att stoppa penninginsamlingen på

104

platsen. Det har enligt vad som framgår av det föregående inte ankommit
på polisen att lämna markägaren sådant biträde.

Enligt min mening handlade alltså polisen i Växjö fel när den ingrep
mot förevarande penninginsamling. Det inträffade är dock inte av sådan
beskaffenhet att särskild åtgärd från min sida kan anses påkallad. Jag
låter därför bero vid den kritik som innefattas i det sagda.

Åtgärder för förbättring av arbetsläget vid polismyndighet

JO Thyresson meddelade den 31 oktober 1974 följande beslut i ärenden
som han upptagit angående polismyndigheten i Malmö polisdistrikt
rörande bl. a. arbetsläget vid polismyndigheten.

Jag har innevarande dag meddelat beslut i ett ärende, i vilket Skånemejerier
ek. för. framfört klagomål mot polismyndigheten i Malmö för
att förundersökning inte verkställts i anledning av en polisanmälan som
företaget gjort. Polismyndigheten hade avskrivit ärendet sedan preskription
inträtt. Jag inhämtade yttrande från polismyndigheten. I en till yttrandet
fogad skrivelse av chefen för bedrägeriroteln lämnades sådana
uppgifter att jag fann mig föranlåten att hos polismyndigheten begära
en förteckning över de ärenden vilka enligt det s. k. kriminaldiariet avskrivits
under de senast förflutna fem åren till följd av preskription.

Sedan en sådan förteckning inkommit hit och det visat sig att den
upptog drygt 900 ärenden beslöt jag företaga inspektion hos polismyndigheten.

Vid inspektionen, som ägde rum under tiden 26—30 november 1973,
granskades de i förteckningen angivna ärendena. Granskningen gav vid
handen att det inte företagits någon utredning i de flesta av ärendena,
oaktat det i huvuddelen av dem lämnats uppgift om den misstänkte. På
grund av iakttagelserna vid inspektionen belöts om remisser till såväl
polismyndigheten som åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt
(ärendena dnr 93—103/74).

Med överlämnande av nämnda förteckning och protokollet över min
inspektion hemställde jag i skrivelse till länsstyrelsen i Malmöhus län
den 13 februari 1974 att länsstyrelsen ville avgiva yttrande angående
vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas och vad som därvid kunde
göras från länsstyrelsens sida för att arbetsläget vid polismyndigheten
skulle kunna bli sådant att anmälda brott, oavsett svårighetsgrad, regelmässigt
blev utredda i god tid innan straffansvar preskriberades (ärende
dnr 422/74).

I en notis i Svenska Dagbladet den 16 februari 1974 med rubriken
”20 läkare räddade från skatteåtal” uppgavs bl. a. följande: ”Ett 20-tal

105

Malmöläkare klarar sig från åtal för skattefusk. På fredagen preskriberades
deras brott. Polisen har inte hunnit utreda deras fall.” Med anledning
av uppgifterna i notisen beslöt jag den 18 februari 1974 att inhämta
upplysningar och yttrande i saken från polismyndigheten i Malmö
(ärende dnr 476/74).

I ärendet dnr 422/74 avseende min hemställan om yttrande från länsstyrelsen
i Malmöhus län angående arbetsförhållandena vid polismyndigheten
i Malmö inkom det begärda yttrandet den 17 juni 1974. Länsstyrelsen
anförde däri följande.

Den konstaterade eftersläpningen av utredningsverksamheten vid kriminalavdelningen
måste betecknas som allvarlig, varför skyndsamma åtgärder
bedömts vara nödvändiga. Sedan länsstyrelsen hos rikspolisstyrelsen
begärt att en organisationsundersökning skulle verkställas i
Malmö polisdistrikt har sådan verkställts under våren 1974. Resultatet
av undersökningen har redovisats i en 1974-05-31 dagtecknad PM jämte
fyra tillhörande bilagor. Såsom framgår av promemorian har behov av
väsentliga organisationsförändringar ansetts föreligga såväl ifråga om
ledningsorganisationen som inom ett flertal av distriktets arbetsenheter,
vartill kommer behov av betydande personalutökningar. Över förslagen
har polisstyrelsen i Malmö avgett yttrande. I skrivelse 1974-10-06 har
länsstyrelsen hos rikspolisstyrelsen tillstyrkt vidtagande av de föreslagna
organisationsförändringarna redan fr. o. m. 1974-07-01. Det är länsstyrelsens
uppfattning att om de föreslagna åtgärderna blir vidtagna polisdistriktets
arbetsmöjligheter skall påtagligt förbättras så att en upprepning
av de av justitieombudsmannen påtalade förhållandena skall kunna
undvikas. Länsstyrelsen kommer för sin del att i fortsättningen noga
följa utvecklingen inom Malmö polisdistrikt.

Jag finner det inte påkallat att tynga beslutet med en redogörelse för
det avgivna förslaget till organisationsförändringar i Malmö polisdistrikt.
Som framhållits i länsstyrelsens yttrande föreslås väsentliga förändringar
och betydande personalförstärkningar.

Från polisstyrelsens yttrande över rikspolisstyrelsens förslag till organisationsförändringar
kan det vara av intresse att återge följande allmänna
uttalanden.

Rikspolisstyrelsens utredare har anfört att de föreslagna åtgärderna
syftar till att på sikt skapa en preventiv effekt innebärande att brottsligheten
minskar. Denna utgångspunkt för förändringarna är helt i överensstämmelse
med polisstyrelsens syn på problemen. Polissstyrelsen har
med beklagan sett, att stora grupper av samhällsmedborgare känner osäkerhet
och otrivsel på grund av ökad brottslighet och ofta förekommande
övergrepp mot person. Dessa problem kan inte klaras av enbart
genom att bestraffa dem som genom rätts- och ordningsväsendets försorg
kan ställas till ansvar för olagliga handlingar. De bristande personalresurserna
har medfört att möjligheterna att slippa undan polisingripande
och åtal blivit allt större. Tilltron till polisen som allmänhetens
tjänare har minskat.

Polisstyrelsen hälsar med tillfredsställelse de förslag till åtgärder, som
föreslås av rikspolisstyrelsen, och finner det helt i sin ordning att organi -

106

sationen förstärkes såväl vad det gäller ledning som i övrigt. Polisstyrelsen
anser i likhet med rikspolisstyrelsen att tillgängliga resurser bör utnyttjas
för förstärkningar inom de sektioner och enheter som direkt påverkar
förhållandet till allmänheten. I detta sammanhang vill polisstyrelsen
emellertid understryka vikten av kraftfulla insatser för nyrekryteringen,
så att bristen på övervakningspersonal kan hävas.

Jag har den 15 augusti 1974 besökt Malmö och därvid sammanträffat
med representanter för länsstyrelsen för att informera mig om genomförandet
av de planerade organisationsförändringarna i Malmö polisdistrikt.
I samma syfte har jag helt nyligen under hand låtit inhämta upplysningar
från överdirektören i rikspolisstyrelsen Åke Magnusson. Enligt
de upplysningar som jag sålunda erhållit är beslut fattat om att för
innevarande år tilldela Malmö polisdistrikt, som för närvarande har 784
polistjänster, 32 nya sådana tjänster. Däremot är det ännu inte klart vilka
särskilda befattningar som skall inrättas. Beslut härom och om lönegradsplacering
för tjänsterna torde komma att fattas under november
1974. Omedelbart därefter kommer tjänsterna att utlysas. Under år 1975
eller åren 1975—1976 kan ytterligare omkring 30 tjänster förväntas bli
tillsatta i Malmö polisdistrikt.

Jag kan till fullo instämma i länsstyrelsens bedömning att eftersläpningen
i fråga om utredningsverksamheten vid kriminalavdelningen i
Malmö måste betecknas som allvarlig. Det stora antalet ärenden som
preskriberats utan att någon utredning företagits talar sitt eget tydliga
språk. Situationen har uppenbarligen varit den att ett betydande antal
anmälare av brott helt enkelt inte kunnat räkna med att få sin sak utredd.
Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Jag finner det högst anmärkningsvärt
att ett sådant tillstånd kunnat få råda under så förhållandevis
lång tid som faktiskt varit fallet.

Det behöver knappast sägas att det från rättssäkerhetssynpunkt och
för allmänhetens respekt och förtroende för polisen och dess verksamhet
är av fundamental betydelse att verksamheten bedrivs effektivt vilket i
fråga om utredningsarbetet bl. a. måste innebära att förundersökningar
skall verkställas så skyndsamt som möjligt och regelmässigt avslutas i så
god tid att åtalsprövning och eventuell ansökan om åtal kan medhinnas
innan preskription av straffansvar inträder. För effektivitet i verksamheten
måste helt naturligt ställas krav på god personaltillgång men det
krävs också — det är viktigt att understryka — att det finns en väl uppbyggd
och smidigt fungerande organisation samt en fast ledning som intresserat
följer verksamheten inom organisationens olika grenar och tillser
att allt fungerar väl.

På initiativ av länsstyrelsen har från rikspolisstyrelsen framlagts förslag
till genomgripande organisationsförändringar i Malmö polisdistrikt.

107

Jag hälsar med stor tillfredsställelse att mina för länsstyrelsen framlagda
iakttagelser från min inspektion av polismyndigheten i Malmö lett härtill.
Jag vill endast beklaga att omorganisationen ännu inte kunnat påbörjas.
Den torde dock kunna igångsättas inom kort. Såvitt jag kan
finna är det ett genomtänkt och konstruktivt förslag som lämnats och
enligt min bedömning bör förslaget, om det genomförs, vara väl ägnat
att åstadkomma de förändringar som erfordras för att verksamheten i
polisdistriktet skall komma in i normala banor igen och för att polismyndigheten
åter skall bli en i sin helhet effektivt fungerande myndighet.
Självfallet är det av stor vikt att distriktet tillförs de tjänster som
förslaget förutsätter. Som framgår av det föregående har distriktet för i
år tilldelats 32 tjänster och ungefär lika många tjänster kan förväntas
under år 1975 eller under åren 1975—1976. Vidare är det naturligtvis
angeläget att verksamheten i distriktet, särskilt på utredningssidan, blir
föremål för fortlöpande tillsyn. Länsstyrelsen har här sin givna uppgift
att tillse att verksamheten bedrives rationellt och effektivt. Jag avser att
själv hålla mig underrättad om hur förslaget till organisationsförändringar
kommer att genomföras och hur utredningsverksamheten i fortsättningen
bedrivs.

Beträffande ärendena dnr 93—103/74 och 476/74 har vad som uppmärksammats
i dessa — och som skulle kunna bli föremål för kritik —
sin grund i de speciella förhållanden som rått inom utredningsavdelningen
i polisdistriktet. Med hänsyn härtill och till de organisationsförändringar
som förestår har jag ansett mig kunna stanna vid de förklaringar
som lämnats i ärendena. Jag vidtager därför inte någon ytterligare
åtgärd i dessa ärenden.

Vissa övriga ärenden

Frågor om förordnande av offentlig försvarare och inställande av huvudförhandling
för att lämna sådan försvarare tillfälle att bereda försvaret G.

, som avtjänade straff i fångvårdsanstalt, åtalades den 3 oktober
1973 för nya brott. Det upplystes att G. skulle frigivas den 22 oktober
1973. Tingsrätten utfärdade stämning i målet och tog kontakt med
G. för att efterhöra om denne önskade offentlig försvarare. G. uppgav
dock ”att han själv tänkte ordna sitt försvar”. Målet företogs till huvudförhandling
den 11 oktober 1973. G., som då ej biträddes av försvarare,
hemställde att förhandlingen skulle inställas, eftersom han var i behov
av ytterligare tid för att förbereda sitt försvar. Tingsrätten beslöt emellertid
att målet omedelbart skulle företas till huvudförhandling. Om G.
så önskade, skulle advokaten T. kallas till rätten för att biträda G.

108

Denne förklarade dock att han inte önskade biträde av T. Därefter hölls
huvudförhandling, under vilken G. avstod från att yttra sig.

G. hemställde att JO bl. a. skulle utreda om tingsrätten förfarit riktigt.

Remissyttrande avgavs av rättens ordförande. Denne uppgav därvid
bl. a. följande.

Då jag satte mig till huvudförhandlingen var jag övertygad om att G.
inte ämnade anlita offentlig försvarare. Hans begäran om en sådan vid
huvudförhandlingen kom som en överraskning för mig. Jag fick den
uppfattningen, att han framställde begäran om uppskov och om utseende
av offentlig försvarare bara för att därigenom få möjlighet att bli
frigiven den 22 oktober. Min uppfattning grundades delvis på det förhållandet
att jag läst handlingarna i målet och konstaterat att utredningen
var komplett samt att uppskov med målet för ytterligare utredning
inte kunde komma i fråga. Vidare kände jag till att G. hade en benägenhet
att ställa sig helt negativ till myndigheterna.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

G. var åtalad för bl. a. ett grovt förmögenhetsbrott, vilken gärning
han förnekat under förundersökningen. Härtill kom att han såsom intagen
i fångvårdsanstalt var berövad sin frihet. Med hänsyn främst till
dessa förhållanden synes han ha varit i behov av biträde för sitt försvar.
Tingsrätten har även vid två tillfällen varit i kontakt med G. i denna
fråga. Eftersom G. därvid meddelat att han tänkt ordna sitt försvar
själv, kan någon kritik inte riktas mot tingsrätten för det att offentlig
försvarare ej förordnats före den planerade huvudförhandlingen. — När
det gäller vad som förevarit vid huvudförhandlingen ställer sig dock saken
annorlunda. G. inställde sig till huvudförhandlingen den 11 oktober
efter att sex dagar tidigare ha delgetts stämning med kallelse i målet. G.
åtföljdes därvid inte av någon försvarare. På grund härav och eftersom
G., såsom förut sagts, synes ha varit i behov av biträde, borde offentlig
försvarare ha förordnats för honom när han vid huvudförhandlingens
början begärde det. Från tingsrättens sida har man även erbjudit sig att
till G:s biträde tillkalla en advokat på orten. Däremot har tingsrätten
inte velat tillmötesgå G:s begäran om att förhandlingen skulle inställas.
G. har därför avböjt tingsrättens erbjudande om försvarare. — Enligt
46 kap. 2 § första stycket tredje punkten RB skall huvudförhandling i
brottmål inställas och utsättas till annan dag om, då den tilltalade enligt
lag skall ha försvarare, sådan inte är närvarande och försvarare icke
omedelbart utses. I Gärdes kommentar till Nya rättegångsbalken uttalas,
s. 673, i fråga om att i förevarande sammanhang genast utse försvarare,
att avgörande för om så skall ske bör vara inte bara om försvarare
faktiskt kan utses; omständigheterna bör även vara sådana att försvararen
har utsikt att nöjaktigt fullgöra sin uppgift. För att försvarares
medverkan vid huvudförhandling inte skall bli endast symbolisk måste
denne ges tillfälle att ordentligt sätta sig in i målet bl. a. genom att taga
del av handlingarna och genom att överlägga med den tilltalade. Hur
lång tid som därvid kan erfordras är avhängigt av målets omfattning
och karaktär, försvararens skicklighet m. m. Med hänsyn till det nu aktuella
målets beskaffenhet och omständigheterna rörande G:s levnadsförhållanden
finner jag det uppenbart att ett förordnande av offentlig

109

försvarare för G. inte skulle ha varit ändamålsenligt om inte huvudförhandlingen
dessutom uppskjutits till annan dag. Det har därför enligt
min mening varit fel att besluta om målets företagande till omedelbar
huvudförhandling. — Som skäl för tingsrättens handlande i saken har
tingsrättens ordförande åberopat bl. a., att han haft den uppfattningen
att G:s begäran om uppskov och om utseende av offentlig försvarare
varit betingad av att G., mot bakgrund av sina frigivningsförhållanden,
velat förhala målets handläggning och avgörande. Denna uppfattning
hade, enligt ordföranden, sin grund bl. a. i det förhållandet att utredningen
i målet var fullständig och att därför tid för ytterligare utredning
inte skulle kunna komma i fråga. — Till att börja med vill jag här framhålla,
att det förhållandet att utredningen i målet var fullständig knappast
kan ha berättigat till antagandet att G. tillämpade en förhalningstaktik.
Måhända har dock andra omständigheter kunnat ge stöd för ett
sådant antagande. Hur det än må ha varit med den saken borde det
knappast ha tillmätts någon betydelse vare sig för frågan om försvarare
skulle förordnas eller för frågan om huvudförhandlingen skulle inställas
enligt 46 kap. 2 § första stycket tredje punkten RB. Det måste även
beaktas, att G. efter delgivningen av stämning i målet haft förhållandevis
kort tid på sig att själv anskaffa försvarare och i övrigt förbereda sitt
försvar. Det borde därför inte ha framstått som i och för sig anmärkningsvärt
att han infann sig till huvudförhandlingen utan biträde och begärde
mer tid för att förbereda sitt försvar, oavsett vad han i detta hänseende
uppgett till befattningshavare vid tingsrätten före huvudförhandlingen.
— Tingsrätten har uppenbarligen vid sin bedömning särskilt
beaktat G:s frigivningsförhållanden. Även om starka skäl talar för att
behandla mål rörande den som är intagen i fångvårdsanstalt med förtur,
får dock detta inte leda till att rättegångsbalkens regler till skydd för
den tilltalade eftersätts. G:s frigivningsförhållanden borde därför inte
heller ha tillmätts betydelse vid prövningen av om huvudförhandlingen
skulle inställas eller ej, medan de däremot givetvis kunnat beaktas vid
bestämmandet av uppskovstiden. — Enligt min mening har alltså tingsrätten
vid sitt ställningstagande beaktat omständigheter som i grund och
botten varit ovidkommande. Jag finner därför det inträffade betänkligt.
Med hänsyn till att G. emellertid inte torde ha tillskyndats någon skada,
finner jag mig kunna låta det stanna vid den kritik, som innefattas i det
anförda.

Dröjsmål med förordnande av offentlig försvarare

S. hade den 10 september 1973 åtalats för mened. I en klagoskrift till
ombudsmannaexpeditionen anförde han kritik mot tingsrätten för att
offentlig försvarare inte hade förordnats förrän den 23 oktober 1973.

Av utredningen framgick att det i stämningsansökan angivits att S.
önskade advokaten W. såsom offentlig försvarare och att rätten (rådmannen
T.) utfärdat stämning den 12 september.

Den 23 oktober hade tingsfiskalen N. förordnat W. till offentlig försvarare
för S. Samma dag hade S. kallats till huvudförhandling den 22
november.

T. uppgav att han av närmare angivna skäl — även om direkt jäv
icke förelåg — ansett det lämpligast att annan domare i fortsättningen

110

handlade målet. Han hade därför inte vidtagit annan åtgärd än att utfärda
stämning, detta så mycket mera som W. under hand meddelat att
han hyste viss tvekan att åtaga sig uppdraget som offentlig försvarare
för S. När — planenligt — N. efter tjänstgöring vid annan domstol återvänt
till tingsrätten i mitten av oktober 1973, hade han övertagit målet.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

Vad T. anfört om jäv eller jävsliknande situation har inte utgjort hinder
mot att han förordnat offentlig försvarare för S. Det må påpekas
att, som framgår av 4 kap. 15 § rättegångsbalken, även en klart jävig
domare äger vidtaga vissa brådskande åtgärder i målet. W:s tvekan att
åtaga sig uppdraget som försvarare har heller inte bort föranleda den
långa tidsutdräkten med förordnandet av försvarare. Målet var väl dessutom
av sådan beskaffenhet att det får anses ha varit av särskild vikt att
offentlig försvarare för S. förordnats utan dröjsmål. Jag finner således
att T. handlagt målet felaktigt i angivet hänseende.

Citering av lagrum då straff ådömes för brott som begåtts innan tidigare
dom börjat verkställas (34 kap. 3 § 2 st. BrB)

B. dömdes den 18 maj 1972 av Stockholms tingsrätt för bl. a. misshandel
till fängelse en månad. Domen fastställdes av Svea hovrätt den
31 oktober 1972. Innan straffet börjat verkställas dömde Södra Roslags
tingsrätt B. den 26 juni 1973 för brott mot uppbördsförordningen,
avseende tiden juli 1971—juli 1972, till fängelse en månad. Av denna
dom, som vann laga kraft, framgick ej att det förstnämnda straffet
beaktats vid straffmätningen. Efter anmälan från åklagaren upptog
därför Stockholms tingsrätt frågan om vilket straff B. skulle undergå till
följd av Södra Roslags tingsrätts dom. Genom slutligt beslut den 26 februari
1974 bestämde tingsrätten straffet till fängelse en månad.

B. framförde hos JO klagomål mot domstolarna med avseende på
bl. a. handläggningen av målen och ådömda straff.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

B. dömdes av Södra Roslags tingsrätt till straff för brott mot uppbördsförordningen,
som begåtts innan Svea hovrätts dom på en månads
fängelse för misshandel m. m. börjat verkställas. Detta innebar att tingsrätten
dömde B. särskilt till straff för brotten mot uppbördsförordningen.
Vid sådant förhållande hade tingsrätten att iakttaga den i 34 kap. 3 §
andra stycket brottsbalken (BrB) upptagna regeln om maximistraff
m. m.

Om det inte framgår att domstolen bestämt straffet med beaktande av
den tidigare domen måste, enligt 34 kap. 10 § andra stycket BrB, en ny
prövning av straffbestämningen ske. Det åligger kriminalvårdsstyrelsen
att uppmärksamma om det föreligger anledning att frågan om straffet
prövas av domstol. Meddelande lämnas till åklagaren, som anmäler frågan
till domstol. Om inte annat förordnas gäller domstols beslut i saken
utan hinder av att beslutet överklagas.

lil

I förevarande fall har det av Södra Roslags tingrätts dom inte framgått
att tingsrätten bestämt straffet med kännedom om att B. tidigare
dömts till ett fängelsestraff, som inte börjat verkställas. I Beckmans
m. fl. Kommentar till Brottsbalken III, 2:a uppl, s. 304 och s. 327, framhålls
det angelägna i att domstolarna åberopar aktuella lagrum — 34
kap. 1 § andra punkten och 3 § andra stycket BrB — för att undvika att
förfaranden enligt 34 kap. 10 § andra stycket BrB måste igångsättas.
Rättens ordförande har förklarat att han av förbiseende underlåtit att
anteckna erforderliga lagrum i domen. Jag låter bero vid denna förklaring.

Straffminimum felaktigt underskridet vid bestämmande av straff för
brott som begåtts innan tidigare dom börjat verkställas

Vid inspektion av en tingsrätt iakttogs följande.

Genom dom den 22 februari 1973 hade B. dömts för stöld och olaga
hot till fängelse tre månader varjämte villkorligt medgiven frihet förverkats.
Tingsrätten dömde B. den 2 oktober 1973 för grovt tillgrepp av
fortskaffningsmedel och grov stöld, vilka brott begåtts i oktober 1972,
med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken (BrB) till
fängelse en månad.

Sedan yttrande infordrats från rättens ordförande rörande grunderna
för beräkningen av strafftidens längd, uttalade JO Thyresson vid ärendets
avgörande bl. a. följande.

De brott för vilka B. skulle lagforas hade begåtts före domen den 22
februari 1973. Med tillämpning av 34 kap. 1 § 2. BrB dömde tingsrätten
särskilt till påföljd av fängelse för de aktuella brotten.

Då straff på detta sätt bestämts för brott som begåtts innan tidigare
dom å fängelse börjat verkställas skall, enligt 34 kap. 3 § andra stycket
BrB, i möjlig mån iakttagas att straffen tillhopa inte överstiger vad som
är föreskrivet om straffmaximum vid gemensamt straff för alla brotten,
och må därvid dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat.
Trots att det är fråga om att bestämma straff särskilt för det nya brottet,
har lagrummets regler om maximi- och minimigränser ansetts ge vid
handen att straffmätning inom dessa gränser bör ske så att den sammantagna
fängelsetiden för den totala brottsligheten blir lämpligt avvägd.

Beträffande regeln om möjlighet att underskrida minimum av straffskalan
för det nya brottet framhålls i Beckmans m. fl. Kommentar till
Brottsbalken III, 2:a uppl. s. 313, att denna bestämmelse givetvis inte
skall tillämpas så, att de sammanräknade straffen inte uppgår till det
högsta minimum som är stadgat för brotten. I kommentaren anges som
exempel härpå att om någon dömts för stöld till fängelse tre månader,
skall straffet för grov stöld, begången innan nyssnämnda dom börjat
verkställas, bestämmas till minst fängelse tre månader. En annan sak är
att straffminimum kan underskridas med stöd av straffminskningsbestämmelserna
i 33 kap. 4 § BrB.

I domen den 22 februari 1973 hade B. dömts för stöld och olaga hot
till fängelse tre månader. Dessutom hade villkorligt medgiven frihet förverkats,
något som i sammanhanget dock saknar betydelse. Tingsrätten
dömde B., med åberopande av 34 kap. 3 § andra stycket BrB, för grovt

112

tillgrepp av fortskaffningsmedel och grov stöld till fängelse en månad.
För dessa brott är stadgat fängelse lägst sex månader. Fängelsestraffet
för brotten borde därför inte ha understigit tre månader.

Inhämtande i brottmål av upplysningar angående verkställigheten av tidigare
ådömd påföljd

G., som undergick interneringspåföljd, hade under pågående långtidspermission
gripits, anhållits och häktats såsom misstänkt för misshandel.
Under häktningstiden hade övervakningsnämnden den 1 september 1972
beslutat att långtidspermissionen skulle brytas på grund av missbruk.
Tingsrätten dömde den 6 november 1972 G. för misshandel och förordnade
att G. tidigare ådömd internering skulle avse även de nya brotten.
Vidare förordnades att G. inte längre skulle hållas häktad i målet utan
omedelbart frigivas.

I klagoskrift till ombudsmannaexpeditionen anförde G:s offentlige
försvarare i huvudsak följande.

Det synes helt klart att domstolen utgått från att den G. medgivna
långtidspermissionen automatiskt skulle fortsätta men om detta antagande
grundats på ovetskap om att övervakningsnämnden förklarat permissionen
förverkad eller på förvissning att domstolens senare i tiden
kommande prövning av gärningar och personalia rimligtvis borde antingen
automatiskt ersätta förverkandebeslutet eller medföra ett självklart
ordförandebeslut av övervakningsnämnden, att förverkandebeslutet hävdes,
är i närvarande stund ej utrett. — G. kvarhölls emellertid efter domens
avkunnande i polishuset p. g. a. övervakningsnämndens förverkandebeslut
och återintogs sedermera i anstalt. Hänvändelser till övervakningsnämnden
och interneringsnämnden kunde ej leda till G:s omedelbara
frisläppande.

Den offentlige försvararen ifrågasatte om övervakningsnämnden ägt
motverka tingsrättens avsikt genom att verka för förlängt frihetsberövande
av G.

Från tingsrätten inhämtades yttrande bl. a. över om det från tingsrättens
sida under häktningstiden införskaffats några upplysningar om
verkställigheten av den G. tidigare ådömda intemeringspåföljden.

Tingsrättens ordförande yttrade bl. a. följande.

Varken vid häktningsförhandlingen den 27 oktober 1972 eller vid huvudförhandlingen
den 6 november 1972 kände jag till att övervakningsnämnden
beslutat bryta den G. medgivna långtidspermissionen. Kännedom
härom fick jag först vid telefonsamtal till min bostad på kvällen den
6 november 1972 från direktören för allmänna häktet härstädes. Under
häktningstiden införskaffades icke från tingsrättens sida upplysningar
om verkställigheten av den tidigare ådömda intemeringspåföljden. Någon
skyldighet härtill torde ej heller ha förelegat. Ifrågasättas kan om
icke övervakningsnämnden, som kände till att G. häktats, bort underrätta
tingsrätten om att permissionen avbrutits. Jag ifrågasätter slutligen
om tingsrätten, även med kännedom om att permissionen avbrutits,
skulle ha handlat formellt eller reellt felaktigt genom att i domen förordna
att G. skulle försättas på fri fot.

113

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a.
följande.

Av klagoskriften framgår att G. vid domens avkunnande inte utan anledning
fått intrycket att han skulle omedelbart frigivas. Det är därför
förståeligt att han reagerade kraftigt när han omhändertogs i anstalt.
Händelsen är mycket beklaglig och borde ej ha fått inträffa. Det är i
hög grad önskvärt att berörda myndigheter alltefter omständigheterna
etablerar den kontakt med varandra som är nödvändig för att liknande

händelser skall kunna undvikas. Övervakningsnämndens beslut

den 1 september 1972 var ej bekant för tingsrätten förrän efter det att
tingsrätten meddelat dom den 6 november 1972. Nämnden har ej haft
någon föreskriven skyldighet att underrätta tingsrätten om beslutet och
någon formell skyldighet för tingsrätten att inhämta upplysningar rörande
verkställigheten — utöver vad som framgår av kriminalregisterutdraget
— finnes ej. Av kriminalregisterutdraget framgick emellertid att
G. undergick interneringspåföljd sedan den 10 november 1970 och att
han ej var överförd till vård utom anstalt. Av yttrande från övervakaren
framgick vidare att han erhållit långtidspermission den 20 juli 1972.
Tingsrätten har med hänsyn till dessa och övriga omständigheter haft all
anledning att räkna med att långtidspermissionen kunde ha avbrutits
och det är enligt min uppfattning förvånansvärt att tingsrätten i det läget
kunnat — som tydligen skett — utgå från att G. skulle vara på fri
fot i och med att häktningen hävdes. Om tingsrätten skaffat in upplysningar
om hur det förhöll sig med permissionen hade möjligen frågan
om G:s hållande i häkte kommit i ett annat läge och ett i och för sig formellt
riktigt förordnande om G:s frigivning hade kunnat formuleras så,
eller åtminstone i samband med domens avkunnande förklaras så, att
det beklagliga missförståndet aldrig uppstått. Vad som förekommit är
emellertid ej av beskaffenhet att kunna läggas någon tjänsteman vid
tingsrätten till last såsom tjänstefel. Jag låter det därför stanna vid det
påpekande som innefattas det sagda.

Protokollering vid huvudförhandling i förenklad form

Vid inspektion av en tingsrätt iakttogs i flera fall att, när huvudförhandling
hållits i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen,
det i protokollet endast angivits att rätten övergått till huvudförhandling
medan vad som därvid yrkats och åberopats ej ens genom hänvisning
uttryckligen angivits i protokollet.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade i anledning därav följande.

Den nuvarande bestämmelsen i RB 42: 20 tredje stycket tillkom genom
lag den 29 maj 1969.

I förarbetena till lagen (prop. 1969: 44 s. 344 och 379) uttalades att
vad som föreskrevs i lagrummet ansågs gälla redan dessförinnan, men
att det, när det i lagförslaget föreslogs vidgat utrymme för huvudförhandling
i förenklad form, syntes lämpligt med en uttrycklig bestämmelse
i ämnet. Såsom framgår av stadgandet, som anknyter till föreskriften
i RB 17: 2 första stycket första punkten, behöver det som förekommit
vid förberedelsesammanträdet inte upprepas vid huvudförhandlingen.
Självfallet kan emellertid parterna komplettera t. ex. sina sakframställningar
och bevisupptagning kan äga rum (jfr prop. 1969: 44 s.

8 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

114

341 och 371). För dokumentation av vad som faktiskt förekommit vid
huvudförhandlingen är man hänvisad till protokollet. Det må understrykas
att den nya bestämmelsen inte innebär att förberedelsen skall anses
som huvudförhandling. I förarbetena till 1969 års nämnda lag finns inget
uttalande om ändrad tillämpning av protokolleringsbestämmelsema i
6 kap. rättegångsbalken och någon lagändring i den delen skedde ej heller.
Den uttryckliga föreskriften i RB 6: 5 att i protokollet hänvisning
skall ske, när vad som skall antecknas redan förut upptecknats, är sålunda
alltjämt gällande och enligt min mening har lagfästandet i RB
42: 20 tredje stycket av praxis rörande rättegångens gestaltning inte
medfört att protokolleringsbestämmelsen kan åsidosättas. Det är
tvärtom viktigt att i mål, som handläggs i förenklad form, klart framgår
vad som förekommit vid huvudförhandlingen. De införda förenklingarna
avser således förfarandet men inte protokolleringen. En annan sak
är att förenklingarna medför att protokollet i många fall kan avfattas
utomordentligt enkelt i vad gäller huvudförhandlingen. Tillräcklig hänvisning
kan ofta vara exempelvis att parterna vid huvudförhandlingen
hänför sig till vad de anfört och åberopat under det avslutande förberedelsesammanträdet.
Saknas varje form av föreskriven hänvisning i protokollet
anser jag alltså att avfattningen är bristfällig.

Underrättelse från överrätt angående förvisning

I ett ärende upptogs frågan om till vilken myndighet — kriminalvårdsmyndighet
eller länsstyrelse — överrätt enligt 74 § utlänningskungörelsen
skall, förutom till statens invandrarverk, expediera dom eller
beslut rörande fullföljd fråga om förvisning. Ärendet gällde ett fall där
det av underrätt i samband med förordnande om förvisning ådömda frihetsstraffet
såtillvida avtjänats att den dömde var villkorligt frigiven,
när förvisningsfrågan avgjordes av överrätten.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson bl. a. följande.

Författningsbestämmelserna om förvisning bygger bl. a. på att förvisningen
i princip skall verkställas omedelbart efter det att frihetsstraff
avtjänats. I 75 § utlänningskungörelsen föreskrives att underrättelse
skall lämnas om tidpunkten, när anstaltsbehandling beräknas upphöra.
Syftet med den bestämmelsen är uppenbarligen att få verkställighetsärendet
så förberett att verkställigheten kan äga rum i omedelbar anslutning
till behandlingens upphörande. Den behandling som avses med bestämmelsen
kan ej anses vara annan än den som faktiskt verkställes.
Detta torde direkt framgå av 75 § sista stycket samma kungörelse, vari
föreskrives skyldighet för kriminalvårdsstyrelsen att tillse att underrättelse
lämnas om ändring inträffar i fråga om tidpunkten eller orten för
frigivningen.

Föreskrifterna i 74 § utlänningskungörelsen om allmän domstols underrättelseskyldighet
rörande dom eller beslut om förvisning bör läsas,
mot bakgrund av bl. a. de nu återgivna bestämmelserna i kungörelsen.
Därav får anses följa att bestämmelsen i 74 § första stycket andra punkten
inte avser de fall, när frigivning redan skett från den anstaltsbehandling
som är i fråga.

Författningstexten ger således enligt min mening tillräcklig upplysning
om hur expedieringarna skall ske i dylika fall. Jag kan dock förstå

115

att den som läser expedieringsföreskrifterna utbrutna ur sitt sammanhang
kan missledas av deras ordalydelse. Det är mig bekant att expedieringen
i överrätterna ofta handhas enbart av icke rättsbildad personal,
som följer främst anvisningarna i förekommande expeditionshandböcker.
I ett yttrande i ärendet framhålles att handböckerna inte lämnar direkt
uttalad anvisning om hur det bör förfaras i fall som det förevarande.
På grund härav anser jag att saken bör bringas till kännedom för domstolsväsendets
organisationsnämnd, som handhar utarbetandet av expeditionshandledningar.

Ersättning till personer som vid huvudförhandling i brottmål höres angående
den tilltalades personliga förhållanden

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades följande.

Vid huvudförhandling i brottmål hade i påföljdsfrågan hörts två personer
som var anställda vid ett behandlingshem. De hade tillerkänts ersättning
av allmänna medel för sin inställelse. I huvudförhandlingsprotokollet
hade emellertid ej antecknats i vilken egenskap de hörts. Rättens
ordförande uppgav att de tillerkänts ersättning ”jämlikt grunderna
för vittneskungörelsen”.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde.

Enligt vittneskungörelsen (SFS 1973: 262) gäller fr. o. m. den 1 april
1974 (SFS 1974: 109) att reseersättning, traktamente och ersättning för
tidsspillan får tillerkännas vårdnadshavare som skall höras enligt 21
kap. 1 § RB eller enligt 9 § lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, den som enligt skyddskonsulents förordnande utfört eller
biträtt vid utförande av personundersökning samt förtroendeman enligt
4 § lagen om personundersökning i brottmål. Förutom de nu angivna
kan det ibland vara angeläget att i påföljdsfrågan höra även andra
personer. Dessa bör i så fall regelmässigt höras som vittnen och blir då
givetvis jämställda med ”vanliga” vittnen i fråga om rätt till ersättning
(36 kap. 24 § RB). Merendels torde sådana vittnen som det här är fråga
om vara kallade av rätten. I vart fall torde de ofta — efter förordnande
av rätten — kunna anses som hörda på rättens initiativ. De är alltså
vanligtvis berättigade till ersättning av allmänna medel för resa, uppehälle
och tidsspillan i anledning av inställelsen vid rätten.

Domförhet vid beslut om ändrad tid för dom

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades ett brottmål, där
parterna, sedan huvudförhandlingen förklarats avslutad, underrättats
om att dom skulle komma att meddelas genom att å viss angiven tid hållas
tillgänglig å rättens kansli. Rätten hade vid huvudförhandlingen varit
sammansatt av ordförande jämte nämnd. Emellertid hade ordföranden
vid ett par tillfällen senare låtit meddela parterna och nämnden att domen
skulle komma att meddelas vid senare tidpunkter.

Sedan ställföreträdande JO Wigelius vid inspektionen påpekat att det
enligt 30 kap. 7 § rättegångsbalken är rätten som beslutar om an -

116

stånd med doms meddelande uppgav rättens ordförande i avfordrat yttrande
bl. a. följande.

I 1 kap. 3 § rättegångsbalken föreskrives, att tingsrätt i brottmål i allmänhet
skall bestå av en lagfaren domare och nämnd men att rätten är
domför med en lagfaren domare bland annat vid måls avgörande utan
huvudförhandling samt vid annan handläggning, som ej sker vid sådan
förhandling, eller vid bevisupptagning, varom nu ej är fråga.

Jag har tolkat domförhetsregeln så att beslut av det slag, som avses
med ämbetets remiss, utgör sådan handläggning, vid vilken ensamdomare
är behörig. Att en sådan tolkning ej varit avsedd framgår av motiven
(H II 1943 s. 15 f). De gängse kommentarernas allmänna uttalanden
i tolkningsfrågan ter sig dock ej klargörande (Gärde, Nya rättegångsbalken
s. 16, Söderlund, Rättegångsbalken s. 14).

Vid ärendets avgörande uttalade Wigelius bl. a. följande.

Såsom rättens ordförande vitsordat ger motiven till domförhetsreglerna
i rättegångsbalken ej stöd för att ensamdomare skulle kunna på
egen hand besluta om ändring av den tid för doms meddelande, som
rätten — ordföranden och nämnd — bestämt och lämnat underrättelse
om till parterna. Ordförandens åtgärd att själv fatta ifrågavarande beslut
var således felaktig.

Avkunnande av dom vid särskilt utsatt sammanträde

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades ett fall där huvudförhandlingen
i ett brottmål avslutats med tillkännagivande att dom i
målet skulle komma att avkunnas viss dag en vecka senare. Till detta
tillfälle kallades varken den tilltalade, som var häktad, eller åklagaren.
Parterna kom ej heller tillstädes och domen avkunnades av rättens ordförande
ensam.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde härtill bl. a. följande.

Avkunnas inte dom vid huvudförhandling, skall domen enligt 30 kap.
7 § andra stycket rättegångsbalken avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller meddelas genom att hållas tillgänglig på domstolens kansli.
Att avkunna dom utan samband med huvudförhandling eller särskild
överläggning till dom och dessutom utan att parterna är närvarande synes
föga meningsfullt. Ett sådant förfarande bör självfallet inte användas
i syfte att vinna tid för domens avfattande och expediering. Över
huvud taget torde avkunnande av dom vid särskilt för detta ändamål utsatt
sammanträde inte böra förekomma annat än i sådana fall då rätten
bedömer ett muntligt avkunnande av domen som angeläget med tanke
på den verkan det kan ha på den dömde eller då rätten önskar rikta
några ord till den dömde i anslutning till avkunnandet av domen eller
lämna honom en närmare redogörelse för domens innebörd. I övrigt
torde kanslidom böra meddelas, om avkunnande inte kan ske i anslutning
till att domen beslutats. — När det gäller rättens sammansättning
vid det sammanträde då dom skall avkunnas är jag för egen del närmast
benägen att anse att nämnd skall närvara, men jag vill inte bestämt
hävda den meningen.

117

Domförket i mål angående försättande i konkurs

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades att en tingsnotarie
jämte nämnd hade meddelat beslut i mål angående försättande i konkurs.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde med anledning härav.

I 1 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas som huvudregel för tvistemål att
tingsrätt vid handläggning därav är domför med tre lagfarna domare.
Mer än fyra lagfarna domare får enligt samma lagrum inte samtidigt
sitta i rätten. För vissa familjerättsliga mål har i giftermålsbalken och
föräldrabalken gjorts det undantaget att de skall handläggas med
nämnd. Något sådant undantag har inte gjorts beträffande konkursmål.
I 211 § konkurslagen stadgas däremot att rätten vid handläggning bl. a.
av mål om försättande i konkurs är domför med en lagfaren domare.
Denna bestämmelse sammanställd med 1 kap. 3 § rättegångsbalken är
att förstå på så sätt att mer än en lagfaren domare inte erfordras för sådan
handläggning. Däremot kan givetvis tre eller fyra lagfarna domare
deltaga. Utrymme för nämnds deltagande i handläggningen saknas. Någon
valfrihet härvidlag är inte avsedd. Tingsrätten har således haft felaktig
sammansättning vid handläggningen av ifrågavarande mål om försättande
i konkurs.

Tidpunkt för första borgenärssammanträde i konkurs

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades ett konkursärende,
där beslut om egendomsavträde meddelats den 25 juni 1970. Första borgenärssammanträde
hade hållits den 18 augusti 1970.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde med anledning härav.

Första borgenärssammanträde skall enligt 19 § tredje stycket konkurslagen
äga rum inför konkursdomaren inte tidigare än tre veckor och
inte senare än fem veckor från beslutet om egendomsavträde. Om det
med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligen
nödvändigt får konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas
senare än nyss sagts. Det har inte gått att få något säkert besked om
anledningen till att borgenärssammanträdet i förevarande fall ägt rum
nära åtta veckor efter konkursbeslutet. Möjligen kan det enligt vad som
upplysts ha berott på att konkursen inträffat under sommartid och att
det på grund av semester varit svårt för t. ex. rättens ombudsman att inställa
sig till borgenärssammanträde tidigare än som skett. Jag vill påpeka
att detta dock inte varit något lagligt skäl för att hålla sammanträdet
senare än fem veckor efter egendomsavträdet.

Förutsättningar för kungörelsedelgivning

I en klagoskrift till ombudsmannaexpeditionen uppgav Ö. att Luleå
tingsrätt meddelat utslag i ett lagsökningsmål, i vilket Ö. var gäldenär
utan att han dessförinnan beretts tillfälle att yttra sig.

Av utredningen i ärendet framgick beträffande handläggningen av
lagsökningsmålet i huvudsak följande.

Sedan rätten försökt att delge Ö. under uppgiven adress i Luleå ge -

118

nom särskild postdelgivning, erhölls uppgift om att ö:s postadress skulle
vara en viss postbox i Spånga. Då även delgivningsförsök genom denna
adress misslyckats, gjordes försök med stämningsmannadelgivning å en
uppgiven gatuadress i Spånga. Ö. kunde emellertid inte heller där anträffas
för delgivning. Rätten gjorde ytterligare ett försök att delge Ö.
över postboxadressen i Spånga. Sedan även detta misslyckats, anmodades
borgenären att till rätten inkomma med ytterligare adressuppgift på
Ö. Borgenären begärde emellertid att Ö. skulle delges genom kungörelse.
Rätten beslutade därom och som skäl för beslutet anfördes att det kunde
antagas att Ö. avvikit eller eljest höll sig undan. Försök hade dock dessförinnan
gjorts att genom stämningsman delge Ö. på adressen i Luleå.
Detta hade dock inte lyckats. Av hindersbevis framgick, att ö:s moder
uppgett att ö:s postadress var förutnämnda postbox i Spånga. Hindersbeviset
innehöll däremot inga uppgifter om att registerkontroll skett vid
pastorsämbete och andra myndigheter. Stämningsmannen i Luleå hade
till rätten muntligen uppgett, att han gjort flera misslyckade försök att
delge ö. och att han funnit skäl misstänka att Ö. avvikit eller avsiktligt
höll sig undan. Han hade därför bett Ö:s moder att taga emot handlingarna.
Detta hade hon dock vägrat under påstående att Ö:s adress var
den angivna postboxen i Spånga.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

Prövningen av huruvida förutsättningarna för kungörelsedelgivning är
för handen ankommer på domstolen. Vilken utredning som härvid skall
krävas får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Enbart
uppgifter i saken från part kan dock inte vara tillfyllest, utan därtill bör
föreligga annan utredning, t. ex. från stämningsman. Naturligtvis skall
kungörelsedelgivning endast komma i fråga när annat delgivningsförfarande
inte står till buds. Vid beslut om kungörelsedelgivning enligt 15 §
andra stycket delgivningslagen (DL) måste sådan utredning föreligga
som verkligen ger domstolen anledning antaga att den sökte avvikit eller
på annat sätt håller sig undan. Endast det faktum att den sökte vid delgivningsförsöken
ej är anträffbar i den uppgivna bostaden kan som regel
ej utgöra tillräckliga skäl för sådant antagande. Den sökte vistas kanske
av helt naturliga orsaker på annan plats under aktuell tid. I förevarande
fall har den befattningshavare, som meddelat beslutet om kungörelsedelgivning,
till stöd för sitt antagande att Ö. skulle ha avvikit eller
eljest höll sig undan åberopat dels att Ö. ej anträffats trots alla delgivningsförsök,
dels att stämningsmannen i Luleå lämnat uppgifter som
tydde på att ö. höll sig undan för delgivningen. Av de uppgifter som
lämnats i ärendet framgår dock ej närmare vilka omständigheter som
föranlett stämningsmannen att misstänka att Ö. höll sig undan.

Av de uppgifter som Ö:s moder lämnat om Ö:s postadress, vilka uppgifter
inte motsägs av vad stämningsmannen i Luleå meddelat, torde det
ha varit klart att Ö. ej bodde i Luleå under aktuell tid. Det faktum att
Ö. ej kunde anträffas i Luleå borde därför inte ha tillmätts särskild betydelse
i saken. Vad som därutöver förekommit vid delgivningsförsöken i

119

Spånga har enligt min mening inte heller utgjort tillräckliga skäl för antagandet
att Ö. avvikit eller eljest höll sig undan delgivningen. I målet
synes därför inte förutsättningarna för kungörelsedelgivning enligt 15 §
andra stycket DL ha förelegat.

Vid prövningen av om kungörelsedelgivning får ske är frågan om den
söktes hemvist av betydelse. Saken är av vikt även vid granskningen av
om giltig s. k. surrogatdelgivning skett. När det gäller att bestämma en
persons hemvist enligt delgivningslagen kan mantalsskrivningsförhållandet
inte tillmätas samma betydelse, som när det gäller hemvistet vid bestämmande
av laga domstol i tvistemål. Av hänsyn till bl. a. att ett delgivningsförfarande
bör vara effektivt och okomplicerat, synes det naturligt
att hemvistbegreppet inte ges en alltför formell innebörd. Övervägande
skäl talar snarare för att det verkliga boendeförhållandet bör vara
avgörande, i vart fall när förhållandet är av mer stadigvarande natur. I
Gärdes kommentar till Nya rättegångsbalken s. 450 uttalas även angående
surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 § rättegångsbalken, vilken
bestämmelse numera överförts till 12 § DL, att sådan delgivning ej får
ske annorstädes än i det hus där den sökte har sitt hemvist, dvs. har stadigvarande
bostad. Således bör den som t. ex. flyttat till ny bostad utan
att detta återverkat på mantalsskrivningsförhållandet anses ha sitt hemvist
i den nya bostaden. Å andra sidan bör den, som visserligen är mantalsskriven
under viss adress men som inte bor där eller har annan stadigvarande
bostad, kunna anses sakna hemvist. Genom vad som i förevarande
fall framkommit om Ö:s förhållanden torde med fog kunna
hävdas att Ö. vid tillfället saknade känt hemvist. Eftersom det inte gick
att klarlägga var Ö. uppehöll sig, synes mig därför förutsättningarna
för kungörelsedelgivning enligt 15 § första stycket DL ha förelegat.

Av fattning av avskrivningsbeslut i med angående utmätningsed

I en skrift till riksdagens ombudsmannaexpedition framförde W. klagomål
över handläggningen av ett mål angående utmätningsed. Av utredningen
framgick bl. a. att W. av vederbörande konkursdomare hade
förpliktats att avlägga utmätningsed, men att ansökningen i målet återkallats
innan W. avlagt eden. Konkursdomaren hade avskrivit målet
från vidare handläggning.

Vid granskning av tingsrättens akt uppkom fråga om inte beslutet om
förpliktande för W. att avlägga utmätningsed borde ha undanröjts i
samband med att målet avskrevs. Över denna fråga inhämtades yttrande
från konkursdomaren. Denne anförde därvid att han ansett det vara tillfyllest
med ett vanligt avskrivningsbeslut eftersom det däri, visserligen
underförstått, dock låg att gäldenären ej längre var skyldig att avlägga
eden.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande bland
annat att det kan vara lämpligt att ett avskrivningsbeslut i mål angående
utmätningsed, för tydlighetens skull, avfattas så att det uttryckligen framgår
att det tidigare beslutet om skyldighet att avlägga utmätningsed inte
längre gäller.

120

Laga domstol i mål om betalningsföreläggande

En borgenär hade hos Stockholms tingsrätt ansökt om betalningsföreläggande
mot en gäldenär med c/o-adress hos ett företag i Stockholm
och blivit förelagd att inom 14 dagar från delgivning av föreläggandet
komplettera ansökan med mantalsskrivningsbevis för år 1974 eller ange
vad som eljest betingade rättens behörighet. Borgenärens ombud, som
hade inhämtat att sådan handläggning var praxis, när gäldenärens
adress angavs som c/o-adress, kritiserade denna praxis med åberopande
av 31 § lagsökningslagen och 10 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken
(RB).

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius följande.

Regeln i RB 10: 1 sista stycket förutsätter att den som sökes icke äger
känt hemvist vare sig inom eller utom riket. Den är således inte alternativ
i förhållande till den allmänna forumregeln i första stycket, som utsäger
att laga domstol är rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist.
Då rätten självmant skall pröva sin behörighet i mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande erfordras att det av ansökningen framgår
vilka omständigheter, som betingar denna. Bestämmelsen om att borgenärs
uppgift om dylika omständigheter skall tagas för god, om anledning
ej förekommer att den är oriktig, motsvarar vad som sägs i RB 10: 18
beträffande allmänna tvistemål, där svaranden uteblivit eller underlåtit
att inkomma med svaromål. I sådana mål skall emellertid enligt RB
33:1 stämningsansökan innehålla uppgift om svarandens hemvist, vilket
särskilt åberopades i motiven till RB 10:18 (processlagberedningens förslag
till rättegångsbalk, SOU 1938: 44 s. 153).

Beträffande betalningsföreläggande finns i 19 § lagsökningslagen föreskrivet
att ansökningen skall innehålla uppgift bl. a. om gäldenärens
namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress
och telefonnummer. Det är således inte obligatoriskt att gäldenärens
hemvist anges. Däremot föreskrivs i samma stadgande att borgenären
i ansökningen skall ange de omständigheter som betingar rättens behörighet,
om denna ej framgår av vad eljest anföres. Enligt 21 § lagsökningslagen
skall ansökning om betalningsföreläggande avvisas, om rätten
prövar hinder möta för upptagande av ansökningen.

Tillämpning av regeln att borgenärens uppgift om de omständigheter
som betingar rättens behörighet skall tagas för god, om anledning ej
förekommer att den är oriktig, förutsätter ju att borgenären lämnat någon
sådan uppgift. Det är enligt min mening tvivelaktigt, huruvida uppgift
om gäldenärs c/o-adress hos ett företag i Stockholm överhuvudtaget
kan betraktas som en behörighetsuppgift. Klaganden har inte påstått att
ansökningen i övrigt skulle ha innehållit något, varav man kunde sluta
sig till att domstolen var behörig. Jag får sålunda utgå från bl. a. att det
inte lämnats uppgift om att gäldenären saknade känt hemvist inom eller
utom riket, något som erfordrats för tillämpning av det av klaganden
åberopade stadgandet i RB 10: 1 sista stycket.

Det bör enligt min mening anses helt i sin ordning att rätten i det angivna
läget beredde borgenären tillfälle att komplettera sin ansökan och
att därvid awisningspåföljd utsattes i föreläggandet.

121

Fråga om bestridande i mål om betalningsföreläggande inkommit inom
förelagd tid

Enligt ett av en tingsrätt utfärdat föreläggande i mål om betalningsföreläggande
hade gäldenären att inom sju dagar från delgivningen anmäla
sitt bestridande till rätten. Bestridandet skulle vara rätten till
handa senast på sjunde dagen före tjänstetidens slut. Sedan gäldenären
den 1 oktober 1973 delgetts föreläggandet och eftersom något bestridande
därefter inte inkommit, meddelade rätten på morgonen den 9 oktober
slutbevis i målet. Härefter inkom med posten under förmiddagen
samma dag ett bestridande från gäldenären till avdelningen för betalningsföreläggande
vid rätten. Försändelsen hade avskilts för rätten på
postanstalt den 8 oktober.

Gäldenären klagade hos JO över att slutbevis i målet meddelats trots
att han avlämnat sitt bestridande vid sådan tidpunkt att detta skulle vara
rätten till handa inom förelagd tid.

Efter företagen utredning anförde ställföreträdande JO Wigelius vid
ärendets avgörande bl. a. följande.

Enligt 33 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken (RB) skall inlaga eller
annan handling anses ha inkommit till rätten den dag då handlingen
anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Kan det
antagas att handlingen viss dag avlämnats i rättens kansli eller avskilts
för rätten på postanstalt, anses handlingen, enligt 3 § andra stycket, ha
inkommit den dagen, om den kommit behörig tjänsteman tillhanda närmast
följande arbetsdag. I den proposition, vari nuvarande lydelse av
lagrummet föreslogs (prop. 1973: 30 s. 81) uttalar departementschefen,
att detta endast reglerar frågan om vilken dag en handling skall anses inkommen.
Däremot anger paragrafen inte vilken tidpunkt på dagen som
en handling skall anses ha kommit in. Om det i författning eller enligt beslut
av myndigheten angetts viss tid på dagen då en handling skall vara
inkommen torde, enligt departementschefen, som regel få krävas att
handlingen kommit myndigheten till handa före den bestämda tidpunkten.
— I detta fall hade rätten bestämt att bestridande skulle ha kommit
rätten till handa senast på sjunde dagen före tjänstetidens slut. Härigenom
hade rätten, ehuru något uttryckligt klockslag inte angetts, dock
fastställt den tidpunkt på dagen när handlingen skulle vara rätten till
handa.

Gäldenärens bestridande hade inte faktiskt kommit rätten till handa
före tjänstetidens slut, klockan 16.40, den 8 oktober 1973, vilket var
sjunde dagen efter delgivningen. Däremot hade försändelsen med bestridandet
avskilts för rätten på postanstalt den 8 oktober. — Det kan väl
tänkas att gäldenärens bestridande sorterats in i rättens postfack någon
gång mellan sista posthämtningen för dagen och tjänstetidens slut. Med
hänsyn härtill har såväl lagmannen som vederbörande chefsrådman i
tingsrätten ansett att det torde vara mest förenligt med lagstiftningens
syfte att anse att bestridandet kommit in i rätt tid, även om ett motsatt
betraktelsesätt knappast torde kunna betecknas som oriktigt.

Om man utgår från att föreläggandet innebar att bestridandet skulle
ha kommit rätten till handa före viss bestämd tidpunkt, är jag för egen
del — eftersom 33 kap. 3 § andra stycket RB enligt motiven över huvud

122

taget inte är tillämplig i sådana fall — inte övertygad om att gäldenärens
bestridande bör anses ha inkommit i rätt tid; detta även om försändelsen
må ha avskilts för rätten på postanstalt före tjänstetidens slut.
Frågan synes mig vansklig och sådan att den lämpligen borde avgöras
genom prejudikat. Det sagda innebär att jag i vart fall inte finner mig
ha anledning att kritisera tingsrättens avgörande.

Tidigare angavs i fullföljdshänvisningar tjänstetidens slut viss dag
som den sista tidpunkt då en fullföljdsinlaga skulle ha inkommit till
domstolen. Som en följd av ändringen i 33 kap. 3 § RB förekommer
emellertid denna tidsbestämning inte längre i sådana sammanhang. Av
flera skäl synes det mig olämpligt att i andra fall fortfarande ange tjänstetidens
slut som den sista tidpunkt viss dag då handling eller inlaga skall
ha kommit in till domstol. Avsaknaden av uttryckligt klockslag kan skapa
oklarhet och därför leda till onödiga rättsförluster. Dessutom är det
uppenbart att inte bara enskilda parter utan även ombud inte alltid
torde komma att ha klart för sig att 33 kap. 3 § RB inte är tillämplig när
det fastställts viss bestämd tid på dagen då en handling senast skall vara
inkommen. Chefsrådmannen har i detta hänseende även förklarat att
avfattningen av föreläggandena i mål om betalningsföreläggande ändrats
på så sätt att däri ej längre anges att bestridande skall ha inkommit
till rätten före tjänstetidens slut viss dag.

Syftet med ändringen i 33 kap. 3 § RB var bl. a. att bestämmelserna i
rättegångsbalken i förevarande hänseende skulle bringas i överensstämmelse
med motsvarande regler i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
I propositionen 1973: 30 framhölls särskilt betydelsen för den
enskilde av att bestämmelserna om ingivande av handlingar m. m. utformades
lika för förvaltningsmyndigheter, förvaltningsdomstolar och allmänna
domstolar.

Mot den angivna bakgrunden vill jag avslutningsvis framhålla att
domstolarna torde ha god anledning iakttaga restriktivitet när det gäller
att bestämma att inlaga eller annan handling skall ha inkommit viss bestämd
tid på dagen. I vissa fall, där domstol har att efter utgången av
bestämd tidsfrist omedelbart fatta beslut eller vidtaga annan åtgärd, kan
det emellertid vara lämpligt att ange ett bestämt klockslag viss dag som
sista tidpunkt. Så är fallet t. ex. när det för domstol gäller att bestämma
tid för åtals väckande i samband med beslut om straffprocessuellt
tvångsmedel.

Fråga huruvida fordran i lagsökningsmål grundade sig på skriftligt
fordringsbevis

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades ett lagsökningsmål,
där borgenären till grund för sin ansökan åberopat dels en beställningssedel
avseende en checkprotektor till visst angivet pris och dels en faktura,
som upptog det i beställningssedeln angivna priset samt mervärdeskatt
och fraktkostnader till angivna belopp. Tingsrätten hade meddelat
utslag i enlighet med ansökningen.

Yttrande inhämtades huruvida borgenärens yrkande i vad det avsåg
mervärdeskatt och frakt kunde anses grundat på skriftligt fordringsbevis.
Rättens ordförande, tingsnotarien L., uppgav därvid följande.

123

Vid granskningen av den aktuella ansökan om lagsökning konstaterades,
att av det skriftliga fordringsbeviset icke framgick huruvida kapitalbeloppet
innefattade mervärdeskatt. Med hänsyn till att mervärdeskatten
är accessorisk och till sin storlek bestämd i lag, upptogs ansökan
med möjlighet för gäldenären att bestrida ansökan, därest kapitalbeloppet
innefattade mervärdeskatt. Någon invändning restes ej från gäldenären.

I fordringsbeviset fanns följande klausul tryckt: ”Konditioner: Fritt
Stockholm — Netto extra kontant”. Av den till ansökan fogade fakturakopian
framgick, att varan levererats till gäldenären per ilgods och att
fraktkostnaden uppgått till 10 kr. 60 öre. Med hänsyn till klausulen
”Fritt Stockholm” tolkades motsatsvis den upptagna fordran för frakt
utanför Stockholm såsom grundad på det skriftliga fordringsbeviset. Det
förhållandet, att fraktkostnadens belopp ej var fastställt i fordringsbeviset,
ansågs sakna betydelse. Detta med stöd av att man i praxis ansett
det möjligt att upptaga ansökningar innefattande kostnad, som till sitt
belopp icke varit bestämd i fordringsbeviset, men där av fordringsbeviset
framgått att gäldenären skall betala ifrågavarande kostnad.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande följande.

Enligt 1 § lagsökningslagen må gäldenären lagsökas för fordran som
grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis. I praxis
har, som L. framhållit, godtagits att fordringsbeviset måste kompletteras
med andra handlingar för att fordringsbeloppet skall kunna bestämmas.
En förutsättning härför torde dock vara att fordringsbeviset upptar ifrågavarande
förpliktelse. Det e contrario-resonemang som L. tillämpat i
frågan om fraktkostnaderna torde vara alltför långtgående. Det hade
måhända inte varit så mycket att invända mot yrkandena i förevarande
fall om beställningssedeln innehållit en förpliktelse för beställaren att
betala mervärdeskatt och fraktkostnader även om beloppen inte angivits.
Så har emellertid inte varit fallet, varför yrkandena om mervärdeskatt
och ersättning för fraktkostnader inte kan anses ha varit grundade
på skriftligt fordringsbevis. Det förhållandet att gäldenären inte gjorde
någon invändning mot dessa yrkanden saknar härvidlag betydelse, då
rätten har att självmant pröva om de formella förutsättningarna för
lagsökning föreligger. Ansökan hade således bort avvisas i de delar den
avsåg mervärdeskatt och fraktkostnader.

Gäldenärens hörande då borgenären återkallat ansökan om lagsökning

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades följande.

Sedan gäldenären i ett lagsökningsmål delgetts föreläggande och ansökning
men inte inkommit med svar däröver, hade borgenären återkallat
ansökningen. Tingsrätten hade härefter avskrivit målet utan att gäldenären
dessförinnan erhållit tillfälle att yttra sig över återkallelsen.

Ställföreträdande JO Wigelius lät i anledning härav anteckna följande.

I 15 § lagsökningslagen föreskrivs att i fråga om kostnad i lagsökningsmål
gäller vad i rättegångsbalken är stadgat om rättegångskostnad i

124

tvistemål. Part som återkallat sin talan skall enligt 18 kap. 5 § andra
stycket RB ersätta motparten hans rättegångskostnader, om inte särskilda
omständigheter föranleder att ersättningen bestäms annorledes.
För att gäldenären i ett lagsökningsmål skall kunna tillvarataga sin rätt
och kräva ersättning för sina eventuella rättegångskostnader bör som
huvudregel gälla att återkallelseskriften skall delges med gäldenären innan
målet i huvudsaken avskrivs. I de fall då gäldenären delgetts ansökningen
men inte låtit sig avhöra kan det emellertid inte sällan framstå
som uppenbart att gäldenären inte kan ha anspråk på några rättegångskostnader
eller i vart fall inte ha några utsikter att få ersättning för rättegångskostnader,
såsom t. ex. då återkallelse uppges ske på grund av att
gäldenären betalat skulden efter delgivningen av föreläggandet. I sådana
fall synes domstolen kunna underlåta att delge återkallelseskriften med
gäldenären. — Om gäldenären ingått i svaromål innan borgenären återkallat
sin talan skall gäldenären delges återkallelseskriften även av den
anledningen att målet i sådant fall skall prövas, om gäldenären begär det
(13 kap. 5 § 1 st. RB och SvJT 1955 rf s. 6). Beträffande här behandlat
spörsmål kan vidare hänvisas till JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 148 och
1972 s. 75.

Extra originalexemplar av handling i stället för avskrift

I vissa fall föreskrivs att handling som inges till domstol skall vara åtföljd
av bestyrkt avskrift. Under hänvisning till att varierande praxis råder
begärde en klagande att JO skulle uttala sig i frågan om inte lagens
krav är uppfyllt om handlingen i stället inges i två originalexemplar.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

I mål eller ärende vid domstol är det i vissa fall nödvändigt att inkommen
inlaga eller annan handling finns i två eller flera likalydande
exemplar. Anledningen härtill är vanligtvis att handlingen skall delges,
men förhållandet kan även vara motiverat av hänsyn till aktbildningen
och arkiveringen vid domstolen.

De bestämmelser som reglerar hithörande frågor föreskriver i de
flesta fall att inkommen handling skall vara åtföljd av en eller flera bestyrkta
avskrifter. Så är fallet t. ex. i 33 kap. 2 § rättegångsbalken.

I vad mån kravet på att en handling skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift
kan anses tillgodosett om handlingen inges i flera huvudexemplar
är en fråga som det måste ankomma på domstolarna att avgöra. Här
kan nämnas att domstolarna t. ex. godtager att åklagarna inger sina
stämningsansökningar i flera egenhändigt undertecknade exemplar. Förhållandet
torde i stort sett vara detsamma i tvistemål beträffande inlaga
som skall delges. I inskrivningsärenden upprätthålls å andra sidan kravet
på att den handling på vilken ansökningen grundas skall vara åtföljd
av styrkta avskrifter.

När det gäller bouppteckningsärenden föreskrivs i 20 kap. 8 § ärvdabalken
bl. a. att bouppteckning jämte bestyrkt avskrift skall inges till
rätten för registrering. Är inte avskrift ingiven skall sådan, enligt samma
lagrum, tagas på boets bekostnad. I Guldbergs och Bergendals Kommentar
till ärvdabalken del II, s. 159, uttalas i fråga om hithörande

125

spörsmål bl. a. att något hinder naturligtvis inte möter att i stället för
avskrift inge ytterligare ett originalexemplar. Med hänsyn bl. a. till detta
uttalande torde domstolarna som regel få godtaga att bouppteckning inges
i två likalydande originalexemplar.

Enligt expeditionskungörelsens avgiftslista utgår avgift för bl. a. vidimation
av ingiven avskrift eller kopia. Om bouppteckning inges i två
originalexemplar kan avgift således inte uttagas för kollationering av att
överensstämmelse föreligger mellan de två exemplaren.

Återlämnande av handlingar som ingivits till domstol

Från kammarkollegiet påtalades att domstolar (inskrivningsmyndigheter)
ej alltid behåller till myndigheten i ärenden angående arvs- eller
stämpelskatt ingivna handlingar såsom exempelvis värderingsintyg och
intyg angående försäkringar. Detta uppgavs strida mot 21 § expeditionskungörelsen.

Efter utredning med yttrande från Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
(Sveriges Domareförbund) anförde ställföreträdande JO Wigelius
vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I 21 § expeditionskungörelsen stadgas följande. Handling som ingetts
i mål eller ärende må ej återlämnas förrän målet eller ärendet avgjorts.
Finnes i sådant fall icke huvudskrift av handlingen hos offentlig myndighet,
må återlämnandet förbindas med villkor att styrkt avskrift av
handlingen inges. Har målet eller ärendet avgjorts av domstol, må handlingen
icke återlämnas innan avgörandet vunnit laga kraft, om det ej
medges av domstolen och styrkt avskrift inges eller förut finnes bland
handlingarna. Återlämnandet skall ske mot kvitto eller på annat bevisligt
sätt.

Handling som ingivits till domstol kan således aldrig återlämnas innan
domen eller beslutet vunnit laga kraft, såvida inte domstolen medgett
detta och avskrift av handlingen finnes kvar hos domstolen. Beträffande
vissa handlingar är regelns upprätthållande utan tvekan av stor vikt. I
fråga om andra handlingar kan regelns åtlydnad däremot synas väl formell.
Något undantag från regeln finnes dock inte.

Enligt min mening torde en strikt tillämpning av regeln knappast innebära
alltför stora olägenheter för domstolarna eller framstå som helt
opåkallad.

Ersättning till god man enligt föräldrabalken

Bestämmelser om godmanskap finns i 18 kap. föräldrabalken (FB).
Enligt 4 § 2. skall god man av rätten förordnas, om vid dödsfall ej kan
utrönas huruvida den avlidne efterlämnat arvinge som före eller vid sidan
av känd arvinge är berättigad till arvet, eller om kännedom finns
om arvinge men kunskap saknas om arvingens namn och vistelseort,
samt det på grund av sådan omständighet fordras att okänd arvinges
rätt bevakas och hans lott i boet förvaltas. För testamentstagare skall
god man förordnas enligt 4 § 3. om testamentstagaren vistas på okänd

126

eller fjärran ort och hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om
arvinge är sagt. 8 § innehåller en allmän regel att vad i 9, 10 och 13—17
kap. FB stadgas ifråga om förmynderskap skall i tillämpliga delar gälla
för godmanskap. Vad beträffar god mans rätt till arvode innebär förenämnda
regel i 8 § att god man åtnjuter arvode efter samma grunder som
förmyndare om godmanskapet avser förvaltning av egendom, för vilken
årsräkning och sluträkning lämnas. I andra fall äger enligt 18 kap. 11 §
FB god man efter uppdragets slutförande uppbära skäligt arvode samt
ersättning för sina kostnader. Regler om arvode åt förmyndare återfinns
i 15 kap. 19 § FB. Dessa regler innebär, såvitt nu är i fråga, att förmyndare
äger årligen uppbära arvode med belopp som kan anses skäligt
med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet får ej, med mindre
rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp, motsvarande
fem procent av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning
eller sluträkning, med visst avdrag för avgift som må ha erlagts för vård
av den omyndiges värdehandlingar.

Av handlingarna i ett klagoärende framgick i huvudsak följande.

Innehavaren av A. penningfideikommiss G. L. avled den 16 januari
1965. Delägare i dödsboet efter honom var två systrar. Fideikommissinnehavarens
efterträdare var enligt fideikommissurkunden närmaste
manlige släkting tillhörande släkten L. Ovisshet rådde huruvida denne
fanns bland efterkommande till en till USA utvandrad släktmedlem. Om
detta ej var fallet var S. L. att anse som efterträdare. På ansökan av
dödsbodelägare förordnade en rådhusrätt den 14 juni 1965 B. att såsom
god man bevaka den okände efterträdarens rätt till fideikommissegendomen.
Under rubriken Arvskungörelser infördes i allmänna tidningarna
en den 20 september 1965 av rådhusrätten utfärdad kungörelse med anmodan
till bortovarande okände efterträdaren till nämnda fideikommiss
att, vid äventyr av rättighetens förlust, göra rätt till egendomen gällande
inom fem år från dagen för kungörelsens införande.

B. hemställde år 1971 hos Stockholms tingsrätt om arvode för uppdraget
med det belopp som enligt lag tillkom honom som god man samt
därutöver 3 500 kronor för arbete med efterforskningar av den okände
efterträdaren till fideikommissegendomen. Stockholms kommuns överförmyndarnämnd
tillstyrkte ansökan och tingsrätten tillerkände B. ett
såsom skäligt ansett arvode för godmansuppdraget med 4 139 kr. 31 öre.

I klagomål hos JO gjorde S. L. gällande att kostnaderna för gode
mannens efterforskningar inte skulle ha ersatts av medel ur fideikommisset,
att efterforskning av den okände efterträdaren inte kunde anses
ligga i gode mannens uppgift samt att efterforskningarna igångsatts före
gode mannens förordnande och ”jämväl efter fataliedagen”.

Efter utredning, varvid inhämtats yttranden från Stockholms tingsrätt
och från överförmyndarnämnden, anförde ställföreträdande JO Wigelius
vid ärendets avgörande bl. a. följande.

127

Innebörden av godmansförordnandet är avgörande för frågan om
vem som skall svara för gode mannens ersättning. Såväl överförmyndarnämnden
som tingsrätten har trots förordnandets ordalydelse utgått
från att gode mannens uppgift inte enbart avsett bevakande av den
okände efterträdarens rätt till fideikommissegendomen utan även omfattat
förvaltning. Tingsrätten har därför bestämt gode mannens arvode
med tillämpning av 18 kap. 8 § FB med följd att arvodet utgått ur egendomen.

Vad först angår frågan om godmanskapets innebörd framgår av reglerna
i 18 kap. FB att förordnande av god man i en situation som den
förevarande endast kan ske enligt 18 kap. 4 § 3. jämförd med 4 § 2. FB.
Enligt lagtexten är ett sådant godmanskap icke begränsat till att avse enbart
bevakande av någons rätt utan avser jämväl förvaltning av egendom.
överförmyndarnämnden och tingsrätten har alltså stöd för sin
uppfattning i denna fråga.

Vad härefter gäller frågan huruvida gode mannens efterforskningar
medfört rätt till arvode bör den ses mot bakgrunden av att godmansarvodet
skall utgå ur den egendom som gode mannen har att förvalta. Två
olika intressen gör sig gällande vid bedömningen av denna fråga, å ena
sidan den eventuelle okände efterträdarens intresse av att beredas möjlighet
att komma i åtnjutande av sin rätt och å andra sidan den därnäst i
tur kommande efterträdarens intresse av att den förvaltade egendomen
inte minskas i nämnvärd omfattning genom arvode till gode mannen.

Det kan på grund av vad nu anförts synas tveksamt om efterforskningar
över huvud taget kan ingå i uppdraget för en god man som enligt
18 kap. 4 § FB förordnats för bortovarande eller okänd. Av förarbetena
till 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap, vilket stadgande motsvarade
nämnda lagrum, framgår härom endast att det åligger gode mannen
att, därest han erhåller kännedom om bortovarande arvinges eller testamentstagares
vistelseort, genom underrättelse om arvfallet eller testamentet
bereda denne möjlighet att göra sin rätt gällande (NJA II
1928 s. 616 och 1930 s. 441). Det måste emellertid enligt min mening
vara gode mannen obetaget att, om han finner det lämpligt, bedriva efterforskningar
beträffande den person, vilkens rätt han har att bevaka.

Även om arbete med efterforskningar sålunda inte kan anses

falla utanför godmansuppdraget bör ersättningen för sådant arbete, med
hänsyn till att den skall belasta den av gode mannen förvaltade egendomen,
enligt min uppfattning normalt ingå i det arvode som med stöd av
18 kap. 8 § jämförd med 15 kap. 19 § FB utgår utan särskild prövning
av domstol. I undantagsfall bör domstolen dock kunna medge rätt till
högre arvode för efterforskningar än vad som anges i maximiregeln i 15
kap. 19 § FB.

I förevarande fall kan utläsas av handlingarna i arvodesärendet att
det vid efterforskningarnas påbörjande varit osäkert om de skulle leda
till klarhet i efterträdarfrågan. Det framstår därför som diskutabelt att
såväl överförmyndarnämnden som tingsrätten till nackdel för S. L. ansett
efterforskningarna böra berättiga gode mannen till ett arvode som
betydligt överstiger det högsta arvode han enligt 15 kap. 19 § FB kunnat
uppbära för de fem år uppdraget varade. Även om jag själv skulle
komma till en annan uppfattning än den nämnda, står det för mig klart
att arvodesfrågan är en bedömningsfråga, som kan ge utrymme för olika
meningar. Jag kan därför omöjligen göra gällande att de bedömningar
vederbörande befattningshavare gjort varit oriktiga.

128

Wigelius erinrade slutligen om vikten av att godmansförordnanden
avfattas så att någon tvekan om godmanskapets innebörd inte kan uppstå.
Oklarhet i detta hänseende kunde, som framgått av ärendet, medföra
olägenheter även på det sättet att ovisshet kunde uppkomma huruvida
gode mannens arvode skulle utgå enligt 18 kap. 8 § FB eller enligt 11 §
samma kapitel. I förordnandet borde därför enligt Wigelius’ mening
tydligt anges vilken eller vilka uppgifter gode mannen skulle ha och
helst också det lagrum enligt vilket förordnandet skett.

Förmynderskapsdomstols befattning med förmynderskap som upphört

Av handlingarna i ett klagoärende framgick bl. a. följande:

På grund av anmälan av E. M. att den då underårige H. M. hade egendom,
som skulle stå under förmyndares förvaltning, inskrev rådhusrätten
i Lund den 5 februari 1940 förmynderskapet för H. M., antecknade att
hans moder E. M. var förmyndare och förordnade att förmynderskapet
skulle stå under tillsyn av överförmyndaren i Lunds stad. I skrivelse inkommen
den 19 april 1940 till dåvarande överförmyndaren förklarade
E. M. att ”hans (H. M:s) förmögenhet utgöres av 3/8 andelar i en i Tyskland
belägen fabriksrörelse. Då driften av denna rörelse sedan många år
tillbaka ej har givit någon avkastning och f. ö. de tyska valutabestämmelserna
lägga hinder i vägen att evtl. realisera värdet av hans andel, måste
hans tillgångar betecknas såsom mycket problematiska.” Av rådhusrättens
förmynderskapsbok framgick att enligt ”förteckning över egendom”
ingiven den 19 april 1940 ”anmäldes att tillgångar saknades”.
Den 30 mars 1943 blev H.M. myndig. Såvitt framgick av förmynderskapsboken
hade tingsrätten icke därutöver sysslat med förmynderskapet
för H.M.

I en den 29 augusti 1973 dagtecknad ansökan till Lunds tingsrätt
hemställde H.M. att tingsrätten måtte dels ålägga överförmyndaren att
anmoda E.M. — i hennes tidigare egenskap av förmyndare för H.M. —
att till överförmyndaren för granskning genast insända samtliga föreskrivna
redovisningshandlingar och dels ålägga överförmyndaren att i
laga ordning efter granskning vidarebefordra nämnda handlingar till
H.M. Denne anhöll därutöver att, om föreskrivna uppgifter icke skulle
lämnas av E.M., rätten måtte förelägga henne att fullgöra sitt åliggande.
— Sedan tingsrätten inhämtat yttrande från överförmyndaren, vilken
bl. a. uppgav att tillsynen över förmynderskapet upphört och att E.M. ej
varit redovisningsskyldig, eftersom hon uppgivit att H.M. saknade tillgångar,
meddelades beslut den 3 oktober 1973. I beslutsprotokollet intogs
bl. a. att ”H.M. har ansökt om att rätten måtte förelägga E.M. att
avge redovisning för sitt uppdrag som förmyndare för H. M. samt att
utge förefintliga redovisningshandlingar”. I sitt beslut avvisade tingsrätten
ansökningen på den grund att förmynderskapet ”avskrivits” och att
rätten därigenom ej längre utövade tillsyn över detta.

129

H.M. anhöll att JO bl. a. skulle pröva om överförmyndaren och tingsrätten
förfarit felaktigt vid handläggningen av ärendet.

Sedan yttrande inhämtats från tingsrätten bland annat angående
grunden för förenämnda avvisningsbeslut anförde JO Thyresson vid
ärendets avgörande bland annat följande.

Vad tingsrätten avsett med att ”förmynderskapet avskrivits” synes
vara att anteckning skett i förmynderskapsboken om att förmynderskapet
upphört då H. M. blev myndig. En sådan anteckning torde dock inte
ha någon som helst betydelse beträffande rättens tillsynsplikt. Även efter
det att förmynderskapet upphört kan ju vissa åtgärder behöva vidtagas
av rätten t. ex. med avseende på förmyndarens skyldighet att avge
sluträkning. Den av tingsrätten anförda grunden för beslutet att avvisa
H.M:s ansökan får därför anses felaktig.

Fråga uppstår då om tingsrätten över huvud taget borde ha avvisat
ansökningen. Tingsrätten har i sitt yttrande under hänvisning till 19 kap.
9 och 14 §§ samt 16 kap. 10 § FB anfört att tingsrätten ej kunnat ta upp
H.M:s yrkanden till prövning såvitt de riktade sig mot överförmyndaren
samt att nuvarande överförmyndare inte torde ha rätt att på eget
initiativ ånyo ta upp förmynderskapsärendet, sedan detta av dåvarande
överförmyndare avförts som slutredovisat. Förarbetena till 1924 års förmynderskapslag
och till föräldrabalken ger ingen närmare ledning för
bestämmande av hur rättens övervakningsuppgifter skall fullgöras. För
egen del kan jag inte — utan att för den skull vilja göra gällande att den
av tingsrätten hävdade meningen är felaktig — finna något hinder mot
att t. ex. en person som varit omyndig skulle genom hänvändelse till rätten
kunna aktualisera rättens övervakningsskyldighet och även begära
att åtgärd vidtages från rättens sida beträffande överförmyndarens verksamhet.
Enligt min uppfattning borde således Fl.M:s ansökan icke ha
avvisats på formella grunder utan upptagits till prövning.

Fråga huruvida uppdrag som ordförande i försäkringsbolags skadenämnd
är förenligt med domares ordinarie tjänsteutövning

Chefsrådmannen Alexis Askergren är ordinarie ledamot och ordförande
i Sjuk- och olycksfallsnämnden, som inrättats genom överenskommelse
mellan olika försäkringsbolag. Nämndens uppgift är att verka för
en enhetlig och med god försäkringspraxis överensstämmande skadereglering
inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen.

I klagomål hos JO gjordes bl. a. gällande att Askergrens tjänstgöring i
nämnden stred mot 13 § statstjänstemannalagen, enligt vilket stadgande
tjänsteman ej får inneha anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet
som kan rubba förtroendet till hans eller annan tjänstemans opartiskhet
i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende.

Yttrande inhämtades från Askergren, som därvid bl. a. uppgav att
han var medveten om och uppmärksam på att hans verksamhet i nämnden
kunde skapa situationer, där han i sin domstolstjänst blev jävig på
grund av tidigare befattning med samma sak i nämnden. En sådan händelse
hade emellertid inträffat endast en gång sedan han inträtt i nämn 9

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

130

den. Uppdraget kunde ej anses jävsgrundande för honom som domare
av annan anledning än tidigare befattning med samma sak.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne bl. a.
följande.

I samband med tillkomsten av 13 § statstjänstemannalagen framhölls
icke minst vikten av att rättskipningen omfattades av allmänt förtroende.
Stränga krav borde därför ställas på en domares frihet från
obehöriga hänsyn och domaren borde i största möjliga utsträckning
söka undvika att hans eller domstolens opartiskhet sattes ifråga på
grund av hans verksamhet utom tjänsten. I detta sammanhang kan även
hänvisas till vissa av JO tidigare gjorda uttalanden angående tjänstemäns
bisysslor (JO 1964 s. 479 ff, särskilt s. 516—518, och JO 1967 s.
172). Bl. a. har där framhållits att innehav av bisyssla, som medför risk
för återkommande jävssituationer i tjänstemannens huvudtjänst, kan
inge vissa betänkligheter.

Askergren har emellertid beträffande risken för uppkomsten av jävssituationer
uppgivit, att han endast vid ett tillfälle under sin drygt 30-åriga verksamhet i nämnden tilldelats ett mål i sin huvudtjänst, vari
nämnden med honom som ordförande avgivit yttrande. Det saknas anledning
att ifrågasätta denna uppgift. Risken för att Askergren framdeles
kan komma att tilldelas mål vari han blir jävig på grund av tidigare
befattning med ärendet i nämnden måste enligt min mening bedömas
som ringa. I vart fall kan endast bli fråga om något enstaka tillfälle.
Med tanke på risken för uppkommande jävssituationer kan därför knappast
vara något att erinra mot Askergrens bisyssla.

Av 13 § statstjänstemannalagen följer emellertid att frågan om tjänstemans
rätt att inneha bisyssla skall bedömas från en vidare synpunkt än
den nu antydda. I ett av bisyssleutredningen avgivet betänkande (SOU
1969: 6 s. 80 ff) anfördes härom bl. a. följande. Förtroendet till opartiskheten
kan komma i fara om en tjänsteman mot ersättning utför uppdrag
i ärende som kan komma att handläggas vid den myndighet där
han är anställd. Om tjänstemannens uppgifter i huvudtjänsten är kvalificerade,
kan ofta en förhållandevis låg risk för att beröring skall äga rum
mellan bisyssla och uppgifterna i huvudtjänsten vara tillräcklig för att
tjänstemannen bör avstå från bisysslan. Likaså kan, om bisysslan är av
mera kvalificerat slag, däri ligga högre jävsrisker. Detta gäller i synnerhet
om ärendet på något sätt har beröring med tjänstemannens arbetsuppgifter
i huvudtjänsten eller till myndighetens verksamhetsområde.
Innefattar bisysslan arbetsuppgifter av samma eller liknande slag som de
tjänstemannen har att handlägga i sin huvudtjänst medför det generellt
sett avsevärt större risker för bristande förtroende till opartiskheten än
om sådan anknytning saknas. Likaså föreligger högre risker när den för
vars räkning bisysslan utförs är verksam på myndighetens arbetsområde
eller har intressen på något sätt förbundna med myndighetens verksamhetsområde
än när så inte är fallet.

Om frågan om Askergrens bisyssla granskas med utgångspunkt från
vad bisyssleutredningen sålunda anfört, kan den måhända förefalla
känsligare. Skulle nämnden med Askergren som ordförande ha avgett
ett yttrande, som går den skadelidande emot, är det väl ej helt otänkbart,
att den skadelidande vid en eventuell rättegång i saken vid den
domstol, där Askergren har sin huvudtjänst, skulle kunna känna en viss

131

oro för att domstolen låter sig obehörigen påverkas av nämndens ställningstagande.
Risken härför är dock enligt min mening inte särskilt påtaglig.

Av bisyssleutredningens betänkande framgår även att varje liten risk
för bristande förtroende från allmänhetens sida ej bör leda till att tjänstemannen
bör avstå från bisysslan (a. a. s. 79). Som jag ovan framhållit
anser jag risken för ett sådant bristande förtroende i förevarande fall
vara obetydlig. Vid bedömandet av om en bisyssla är tillåtlig eller ej
med hänsyn till storleken av den aktuella risken för bristande förtroende
bör därjämte avseende fästas vid frågan om och i vad mån allmänna intressen
av skilda slag kan tala för att en tjänsteman åtager sig och utövar
viss bisyssla. I förevarande fall torde föreligga ett allmänt intresse
av att till Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden knytes en domare
med erfarenhet av försäkringsrättsliga tvister. Härigenom befrämjas ju
en enhetlig och med god försäkringspraxis överensstämmande skadereglering.
Att så blir fallet får anses komma såväl försäkringsgivare som
försäkringstagare till godo. Ej heller med hänsyn till den vidare innebörden
av 13 § statstjänstemannalagen anser jag mig därför böra rikta någon
invändning mot Askergrens bisyssla.

Åtalsprövning vid preskriptionsfara

En åklagare väckte den 4 juni 1973 åtal mot M. för brott mot lagen
om ägofred, begångna i juni 1971. J. hade gjort polisanmälan den 5 och
13 juni 1971 och polisen hade redovisat förundersökningsprotokoll till
åklagarmyndigheten den 24 april 1973. Sedan M. emellertid inte kunnat
delgivas stämning i målet före preskriptionstidens — två år — utgång,
hade åklagaren nedlagt åtalet, varefter tingsrätten avskrivit målet från
vidare handläggning.

J. begärde JO:s prövning av ärendets handläggning.

Yttrande inhämtades från polis- och åklagarmyndigheterna.

Vederbörande åklagare uppgav därvid bl. a. att det när förundersökningsprotokollet
inkom till åklagarmyndigheten inte fanns något meddelande
från polisen om att preskription var förestående. På grund av
sin stora arbetsbörda förbisåg åklagaren att själv se efter i protokollet
om det förelåg preskriptionsfara. Sannolikt den 4 juni 1973 uppmärksammade
han emellertid denna fara och ingav därför stämningsansökan
till rätten samma dag och meddelade att risk förelåg för preskription.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

När åklagaren erhållit förundersökningsprotokollet borde en av hans
första åtgärder ha varit att kontrollera om det förelåg fara för preskription
av de brott utredningen avsåg. Åklagaren försummade att vidtaga
denna kontroll. Det förhållandet att polisen inte lämnat något meddelande
om att preskription var förestående har inte inneburit ursäkt för
åklagaren. Åtalet mot M. borde på grund av preskriptionsfaran ha
väckts snarast möjligt efter det att förundersökningsprotokollet inkom
till åklagarmyndigheten och inte så sent som den 4 juni 1973. Jag anser

132

att åklagarens försummelse i angivet hänseende är betänklig. Emellertid
finner jag mig med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid
den kritik som innefattas i det sagda.

Återkallelse av vapentillstånd på grund av brott bör ej äga rum förrän
skuldfrågan blivit slutgiltigt avgjord

G. framförde klagomål mot en polismyndighet bl. a. för att hans tillstånd
att inneha vapen återkallats.

Efter utredning anförde ställföreträdande JO Wigelius vid ärendets
avgörande bl. a. följande.

Polismyndigheten har den 12 april 1972 beslutat att fyra skjutvapen
tillhörande G. skulle omhändertagas enligt 18 § 2 mom. vapenförordningen.
Beslutet synes ha grundats på att G. var misstänkt för misshandel
av en granne den 10 april 1972. För denna och andra gärningar av
liknande beskaffenhet dömdes G. av tingsrätten och sedermera den 17
april 1973 av hovrätten. G. ansökte om revision av hovrättens dom. Genom
beslut den 14 november 1973 avslog högsta domstolen G:s begäran
om prövningstillstånd. Polismyndigheten hade emellertid dessförinnan
den 25 maj 1973 återkallat de för G. utfärdade tillstånden att inneha de
vapen som omhändertagits. G. besvärade sig över polismyndighetens beslut.
Länsstyrelsen fann dock genom beslut den 28 november 1973 inte
skäl att göra ändring i polismyndighetens beslut.

Sedan vapen omhändertagits har polismyndigheten att pröva bl. a. om
tillståndet att inneha vapen skall återkallas. När de förhållanden som
skulle kunna ge anledning till återkallelse av vapentillstånd är föremål
för prövning av domstol, kan ibland uppstå svårigheter att genast pröva
återkallelsefrågan. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att återkallelse
av meddelat vapentillstånd på grund av brott som regel inte bör
äga rum förrän skuldfrågan blivit slutgiltigt avgjord.

Vad som framkommit i ärendet föranleder inte till någon anmärkning
från min sida vare sig när det gäller beslutet att omhändertaga G:s vapen
eller när det gäller det sätt varpå beslutet verkställts. Däremot kan
det ifrågasättas om inte polismyndigheten bort avvakta med att återkalla
vapentillstånden till dess att dom i brottmålet vunnit laga kraft. I yttrande
till länsstyrelsen i denna sak har polisstyrelsen förklarat att man
av förbiseende beslutat om återkallelse av vapentillstånden trots att hovrättens
dom överklagats. Med hänsyn till denna förklaring och eftersom
G. inte synes ha tillskyndats någon skada genom beslutet, finner jag inte
anledning till vidare åtgärd i saken.

Hastighetskontroll av bil genom efterföljande av bilen med ej ”polismålat”
fordon

Polismän utförde en hastighetskontroll med civil tjänstebil. De passerades
av en Volvo personbil, som framfördes med hög hastighet. Polisbilens
förare ökade bilens hastighet och följde efter volvobilen. Det konstaterades
därvid att denna framfördes med för hög hastighet. Trafikförhållandena
medgav emellertid ej ett omedelbart stoppande av volvobi -

133

len, som ökade hastigheten och kom att skapa flera olyckstillbud i trafiken.
Polismännen försökte att med sin bil följa efter volvobilen, men
föraren av denna kunde gripas först då han själv stannat sin bil. Vid senare
polisförhör uppgav han att han, när han upptäckt polisbilen, hade
tänkt att ”det var väl skam” om den skulle kunna köra förbi honom eftersom
han hade en Volvo sportversion med dubbla förgasare.

Klagomål anfördes mot polismännens ingripande för att volvobilens
förare provocerats att överskrida högsta tillåtna hastighet genom att polismännen
följde efter honom i en ej polismålad bil utan särskilda larmoch
belysningsanordningar.

Utredning företogs.

Vid ärendets avgörande hänvisade JO Thyresson till uttalanden av
honom i ett tidigare avgjort ärende angående polisens trafikövervakning
(JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 63). I dessa uttalanden hade Thyresson
förordat iakttagande av återhållsamhet i fråga om hastighetskontroll
av bil med användande av fordon som ej är polismålat och utrustat
med larmanordning samt framhållit att om hastighetskontrollen
sker genom efterföljande av bil stor risk föreligger att den efterföljde
missuppfattar situationen och blir hetsad eller skrämd. Efterföljandet
kunde verka som en provokation till ytterligare överträdelser av trafikregler.
Om hastighetskontroll genom efterföljande med fordon som ej är
polismålat och inte har larmanordning befanns böra ske, borde efterföljandet
enligt vad Thyresson uttalat i förenämnda ärende göras så kort
som möjligt och polisen borde genom uppvisande av polisspade eller på
annat sätt försöka markera att fråga var om åtgärd av polis.

I anslutning härtill och med anledning av vad som framkommit i det
nu aktuella ärendet anförde Thyresson slutligen i detta bl. a. följande.

Den uppfattning jag gav uttryck åt i det tidigare ärendet har jag inte
funnit anledning att frångå. Vad som har inträffat i nu förevarande fall
synes mig endast alltför väl illustrera vikten av att polisen iakttar en särskild
försiktighet vid hastighetskontroll av det aktuella slaget. Av allt att
döma missuppfattade volvobilens förare situationen och trodde att den
bakomvarande bilens förare försökte köra ikapp med honom. Sannolikt
upptäckte han inte under körningen att polismännen bar tjänstedräkt —
att se hur personer i en bakomvarande bil är klädda torde ofta vara
svårt. Redan innan volvobilens förare uppmärksammade den efterföljande
bilen hade han visserligen betydligt överskridit högsta tillåtna
färdhastighet och skapat en farlig trafiksituation. Det var emellertid sedan
han blev varse den efterföljande bilen som han avsevärt ökade hastigheten
ytterligare och risker för allvarlig trafikolycka flera gånger uppkom.
Polismännen borde då ha försökt markera att fråga var om en polisbil,
t. ex. genom att hålla upp en polisspade, eller också ha avbrutit
efterföljandet. Genom att i stället fortsätta efterföljandet på sätt som
skedde har de båda polismännen enligt min mening visat mindre gott
omdöme. Jag anser inte att det inträffade bör föranleda ansvar men vill
allvarligt erinra om vikten av att polisen iakttar särskild försiktighet vid
hastighetskontroll av förevarande slag.

134

Frågor beträffande anhållningsförhör m. m.

Under utredning av ett klagoärende angående ett polisingripande
framgick av personbladet rörande den klagande att denne den 27 juli
1973 klockan 06.15 skulle ha underkastats förhör enligt 24 kap. 8 § RB.
Någon dokumentation härav i övrigt förekom emellertid inte i polisutredningen.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius i anledning
härav.

Redan i JO:s ämbetsberättelse 1954 (s. 211) har kritik riktats mot att
anteckning sker om förhör enligt 24 kap. 8 § RB, när sådant faktiskt inte
ägt rum. Reglerna i 24 kap. 7 och 8 §§ RB ger anvisning om dels att förhöret
skall följa efter anmälan om gripandet till anhållningsmyndigheten,
dels att förhöret skall gå före anhållningsmyndighetens beslut om anhållande
eller frigivande och dels att det är anhållningsmyndigheten som efter
anmälan om gripandet håller förhöret eller uppdrar åt polisman att
hålla detta. Såsom framgår av förarbetena till 24 kap. 8 § RB (SOU
1938: 44 s. 303) har förhöret till ändamål att utröna om förutsättningar
för den gripnes anhållande föreligger. Avfattningen av stadgandet i 24
kap. 8 § RB att den gripne skall inställas för förhör får ses mot bakgrunden
härav. Stadgandet bör enligt min mening främst anses ha den innebörden
att det åligger anhållningsmyndigheten att se till att den genom
förhör med den gripne har tillräckligt beslutsunderlag för avgörandet om
anhållande eller frigivande. Sett ur denna synvinkel är det i och för sig
likgiltigt huruvida förhöret gått före eller efter anmälan om gripandet,
förutsatt att inte anhållningsmyndighetens beslut försenas. Däremot är
det av betydelse att det är anhållningsmyndigheten, som bestämmer om
beslutsunderlagets omfattning och således, ifall tidigare förhör inte räcker,
själv håller förhör med den gripne eller meddelar uppdrag åt polisman
att hålla förhöret. Om anhållningsmyndigheten finner att ytterligare
förhör ej erfordras och alltså beslutar utan sådant, kan enligt min mening
detta ej anses innebära ett åsidosättande av reglerna i rättegångsbalken. I
personbladet skall emellertid då ej antecknas att förhör enligt 24 kap. 8 §
RB ägt rum vid det tillfälle då beslut i anhållningsfrågan fattas. Det må
härvidlag erinras om att protokoll vid förundersökning skall avfattas så
att det ger en trogen bild av vad som förekommit (22 § förundersökningskungörelsen).

Med anledning av att det även vid inspektioner av polis- och åklagarmyndigheter
uppmärksammats fall, där dokumentation saknades av de
inledande förhören med för brott skäligen misstänkta, uttalade Wigelius i
ett sådant fall att han mot bakgrunden av bestämmelserna i 23 kap. 22
och 23 §§ RB ej kunde finna det försvarligt att protokollering underläts
vid förhör enligt 24 kap. 8 § RB. Wigelius anförde därvid ytterligare.

135

Enligt 23 kap. 18 § RB skall den som är skäligen misstänkt för brott
underrättas om misstanken då han höres om brottet. Detta är för den
misstänkte ytterst viktigt eftersom han då har möjlighet att börja förbereda
sitt försvar. Lika viktigt är det att underrättelsen till den misstänkte
är korrekt så att denne inte svävar i okunnighet om vad saken
verkligen gäller. Den misstänkte skall vidare upplysas om sin rätt att
anlita försvarare redan på förundersökningsstadiet samt om vad detta
innebär. Till bevis om att nämnda förundersökningsregler verkligen
följts krävs självfallet att de hållna förhören dokumenteras och då närmast
i form av förhörsprotokoll.

I ett annat fall uttalade Wigelius följande.

Det är visserligen i första hand den polisman, som för protokollet,
som är ansvarig för dess utformning, men åklagaren har dessutom ett
ansvar för att förundersökningen blir fullständig. Han måste därför anses
skyldig att i möjlig mån kontrollera att alla den misstänktes uppgifter,
som kan vara av någon betydelse för utredningen, blir intagna i protokollet.

Frågor angående polisförhör med barn under 15 år

Vid inspektion av en polismyndighet uppmärksammades följande.

Med anledning av anmälningar om ofredande och skadegörelse genom
beskjutning med luftgevär hölls polisförhör bl. a. med två ynglingar,
som ännu ej fyllt 15 år. Förhören ägde rum i pojkarnas skola under
skoltid. Vid dessa förhör var en lärare närvarande. Varken av handlingarna
i akten eller av upprättade personblad framgick om barnavårdsnämnden
underrättats om att förhör skulle hållas med pojkarna.
Polismyndigheten beslöt sedermera att nedlägga förundersökningen beträffande
ynglingarna, eftersom dessa var minderåriga. Protokoll expedierades
till vederbörande sociala centralnämnd.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande.

Förundersökning skall inte inledas på grund av gärning som begåtts
av den som ej fyllt 15 år. För sådan gärning kan ju inte ådömas någon
påföljd (33 kap. 1 § brottsbalken). I princip får därför inte hållas förhör
med barn under 15 år. Vissa undantag härifrån finnes dock. Sålunda får
enligt 15 § i förundersökningskungörelsen, om anledning förekommer
till antagande att barn som ej fyllt 15 år begått brottslig gärning, förhör
hållas med barnet för att utröna om någon som fyllt 15 år är delaktig i
brottet eller för att efterforska gods som åtkommits genom brottet eller
om det eljest är av särskild vikt att erhålla uppgifter av barnet angående
gärningen och dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas på annat sätt än
genom förhör med barnet. I andra än här angivna fall äger polisen endast
ställa sådana frågor till barnet, vilka oundgängligen erfordras för
att utröna om barnet begått gärningen. — Skall förhör hållas med barn
under 15 år i anledning av lagstridig handling av barnet, skall förhörsledaren,
om hinder ej möter, underrätta barnavårdsnämnden därom. Underrättelse
bör om möjligt lämnas i så god tid att nämnden kan genom
ombud närvara vid förhöret (16 § förundersökningskungörelsen). På
handling i akten eller på personbladet bör antecknas om underrättelse

136

till barnavårdsnämnden skett. — I princip bör förhör med barn under
15 år inte hållas i barnets skola. Även om rektor eller lärare vid skolan
kontaktas i förväg av polisen och förhör hålls i t. ex. en expeditionslokal
på skolan, dit den underårige kallats av någon befattningshavare vid
skolan, finns det dock alltid risk för att den hördes kamrater kan få kännedom
om förhöret eller att detta eljest väcker onödig uppmärksamhet
med påföljd att barnet kan tillfogas skada eller obehag. Som regel torde
det inte kunna möta någon svårighet att hålla förhör på annan plats än i
skolan. I de flesta fall kan förhör säkerligen hållas i den underåriges
hem. — I 23 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken föreskrives att
om den som höres är under 15 år så bör, om det kan ske utan men för
utredningen, den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid
förhöret. — Som förut sagts skall gärning som begåtts av den som ej
fyllt 15 år inte föranleda att förundersökning verkställs. Det kan därför
inte anses helt korrekt att — såsom skett i förevarande fall — anteckna
att förundersökningen nedlagts beträffande de minderåriga.

Kvarhållande av omhändertagen på polisstation för förhör angående
brott

Vid inspektion av en polismyndighet uppmärksammades tre fall där
personer, som varit omhändertagna för fylleri men ej gripna, anhållna
eller häktade, kvarhållits på polisstationen i flera timmar efter tillnyktrandet
i avvaktan på att förhör skulle påbörjas med dem rörande brott
som de misstänktes för.

Ställföreträdande JO Wigelius lät till protokollet anteckna bl. a. följande.

Brottsmisstankarna hade i ett av fallen uppkommit efter det vederbörande
inlagts i fylleriarrest och i de två andra fallen före omhändertagandet.
Möjligheterna att under relaterade omständigheter kvarhålla en
person för förhör framgår av 23 kap. 9 § rättegångsbalken där det stadgas: ”Ej

vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna
för förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig
vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt
förhör, vare han dock skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,
utgått, äge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må
ej fordras, att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar
därefter.”

Enligt första stycket är den som inte är anhållen eller häktad ej skyldig
att kvarstanna för förhör längre än sex timmar. Denna tid kan i
vissa fall utsträckas till tolv timmar då det gäller förhör med den som
kan misstänkas för brottet. Bestämmelserna avser den maximitid under
vilken den som skall höras är skyldig att kvarstanna men reglerar inte
närmare under hur lång tid själva förhöret får pågå (Gärde m. fl., Nya
Rättegångsbalken s. 299). Uttrycklig generell föreskrift om vem som
äger besluta om kvarstannande för förhör saknas. Beslutanderätten
inom sextimmarsfristen får dock anses tillkomma förhörsledaren medan
prövningen huruvida förutsättningarna för utsträckning av denna tid

137

föreligger i allmänhet får anses tillkomma undersökningsledaren, åtminstone
om frågan hinner underställas honom (Heuman och Lassen,
Brottets beivrande s. 99). Tiden för kvarhållandet räknas från det ögonblick
den som skall höras anlänt till förhörslokalen. I de fall som här
uppmärksammats bör enligt min mening tiden räknas från det vederbörande
tillnyktrat och sålunda normalt sett skulle ha fått lämna polisstationen.
Av 5 § förundersökningskungörelsen framgår bl. a. att förhör
skall anordnas så att onödig tidsspillan för den hörde undvikes. Det är
således angeläget att förhör påbörjas snarast möjligt efter det vederbörande
infunnit sig i förhörslokalen eller, som i dessa fall, tillnyktrat. Mot
denna bakgrund kan jag inte finna det försvarligt att kvarhålla personer
i flera timmar i avvaktan på att förhör skall påbörjas. Jag är dock
väl införstådd med de svårigheter som kan föreligga i ett polisdistrikt
med stora avstånd och begränsade personalresurser. Det kan således inte
alltid krävas att förhör med t. ex. den som varit omhändertagen för fylleri
skall kunna påbörjas omgående efter det han tillnyktrat. En viss
väntetid torde vara ofrånkomlig. I detta sammanhang bör också påpekas
att en av förutsättningarna för en utsträckning av sextimmarsfristen är
att förhör med den kvarhållne hållits eller i varje fall påbörjats under
denna period. Under hänvisning till det sagda vill jag understryka vikten
av att den som har att besluta om en persons kvarhållande för förhör
först undersöker om det finns möjligheter att påbörja förhöret utan
längre tidsutdräkt. Visar det sig därvid att förhöret inte kan påbörjas
inom tid som med hänsyn till omständigheterna (tidpunkt på dygnet,
restid o. d.) kan anses acceptabel får inte ett kvarhållande för förhör
tillgripas.

Har den som hämtas till polisförhör rätt att få upplysning om anledningen? I

en klagoskrift ifrågasattes om polisen får hämta en person till förhör
utan att upplysa om anledningen till hämtningen.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

När det, som här var fallet, gäller en person som skäligen misstänks för
brott föreskrivs i 23 kap. 18 § första stycket RB, att han skall underrättas
om misstanken, då han hörs. Någon plikt att upplysa om vad saken
gäller på ett tidigare stadium, t. ex. redan vid hämtning till förhöret, är
däremot inte föreskriven. Underrättelsen om misstanken ankommer det
på förhörsledaren att lämna. I praxis har uppställts vissa krav på hur
brottet beskrivs i sådan underrättelse (jämför JO:s ämbetsberättelse
1964 s. 106). Det är av vikt att underrättelsen får ett korrekt innehåll.
Detta intresse torde bäst tillgodoses om förhörsledaren lämnar underrättelsen.
Även om det är angeläget att en misstänkt som hämtas till
förhör, snarast möjligt får veta vad förhöret gäller och även om den
polispersonal som verkställer hämtningen råkar känna till saken torde
formlig underrättelse om misstanken kunna ske först i samband
med förhöret. En annan sak är att den hämtade kan fordra att få
upplysning i mera allmänna ordalag om anledningen till att han hämtas,
såsom att hämtningen avser förhör vid utredning om brott.

138

Fotografering som hjälpmedel vid polisverksamhet

För spaning efter förövarna av vissa anmälda brott hade en polismyndighet
för att fotografera eventuellt misstänkta hyrt ett hotellrum med
utsikt mot ett konditori som gärningsmännen misstänktes besöka. Klagomål
anfördes hos riksdagens ombudsmannaexpedition.

Efter utredning i ärendet anförde ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

Då så erfordras för vinnande av utredning om brott, varå fängelse
kan följa, får fotografi tagas av person oavsett om han är misstänkt för
brottet eller inte (28 kap. 14 § rättegångsbalken och 2 § KK 19 december
1947 om fingeravtryck m. m.). Även i annan utredande eller brottsförebyggande
verksamhet torde polisen vara berättigad att fotografera
människor och händelser på allmänna platser. Naturligt nog kan det
inte generellt krävas att de som fotograferas skall varskos därom eller
underrättas efteråt.

Får polisen uppskjuta mottagande av anmälan och hänvisa anmälaren
att återkomma vid senare tillfälle?

Efter ett lägenhetsbråk fördes L. till polisstationen för förhör. När L.
skulle höras uppgav han att han blivit misshandlad av O. och E. och
vägrade att uttala sig i sak angående misstanke om skadegörelse, innan
han fått göra anmälan om misshandeln. Vederbörande polisman meddelade
L. att han inte ville taga upp någon anmälan därför att L. var
exalterad och spritpåverkad och att L. fick återkomma, om han skulle
göra en anmälan.

JO:s prövning begärdes av polisens vägran att mottaga anmälan.

Efter utredning och yttrande från polismästaren anförde ställföreträdande
JO Wigelius vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Polisen är i princip skyldig att taga emot anmälningar om brott. Att en
sådan skyldighet föreligger har fastslagits i flera tidigare ärenden (jämför
JO:s ämbetsberättelser 1968 s. 172 och 1971 s. 51). Den fråga som
närmast aktualiseras i förevarande ärende är i vad mån polisen dock
kan skjuta upp mottagandet och hänvisa en person, som befinner sig på
en polisstation och önskar göra en anmälan, att återkomma senare. Polismästaren
har i sitt yttrande uttryckt följande uppfattning i frågan. I
de fall anmälaren är berusad eller eljest omtöcknad bör försök göras att
taga upp anmälan. Om en meningsfull anmälan ändå inte kan tagas upp
bör om möjligt noteras anmälarens namn och adress, telefonnummer,
brottstyp, tid och plats för brottet, eventuell misstänkt och övriga uppgifter
som lämnas. Anmälaren anmodas att senare kontakta utredningsmannen
för komplettering.

Jag delar polismästarens uppfattning. Huvudregeln måste vara att polisen
utan uppskov tar emot anmälningar om brott. Undantag måste givetvis
göras om anmälaren är så omtöcknad att det inte går att få fram
vad anmälan avser eller om han genom obehärskat eller våldsamt uppträdande
själv försvårar att anmälan tages upp. Är anmälaren spritpåverkad
och kan polisen fastställa att fråga ej är om brott som fordrar ett

139

snabbt ingripande, kan det rimligen ej krävas att polisen tar upp en fullständig
anmälan, som uppenbarligen kan göras mycket enklare och
snabbare när anmälaren nyktrat till. Det torde dock ofta i sådana fall ej
vara förenat med större besvär för polisen att registrera anmälningen
och taga emot vissa uppgifter om brottet, vilka senare får kompletteras.
En sålunda begränsad skyldighet att taga upp anmälningen får anses
åvila polisen i dessa fall.

140

II. Försvaret m. m.

Framställning till Konungen angående bestraffningsrätt för ställföreträdande
chef vid samordnade försvarsområden och regementsförband I

en den 6 november 1974 dagtecknad framställning till Konungen
anförde JO Thyresson följande.

I skrivelse den 3 maj 1974 (prop. 1973:75, FöU 1973: 14, rskr
1970: 170) har riksdagen anmält sina beslut med anledning av vissa organisations-
och anslagsfrågor m. m. rörande försvaret. Besluten innebär
bl. a. att mobiliseringsverksamheten inom tio försvarsområden centraliseras
till ett förband inom varje försvarsområde. Försvarsområdets och
förbandets stabs- och förvaltningsorgan integreras och chefen för den
sammanslagna enheten ges uppgifter, som tidigare åvilat såväl försvarsområdesbefälhavare
som regementschef, övriga förband inom respektive
försvarsområde omvandlas till utbildningsförband och ges en häremot
svarande organisation för stabstjänst och förvaltning. Den nya organisationen
har den 1 juli 1974 genomförts bl. a. vid Jämtlands fältjägarregemente
och försvarsområde.

Vid min inspektion av Jämtlands fältjägarregemente och försvarsområde
(I 5/Fo 22) den 4 september 1974 uppgav chefen för myndigheten,
översten Sture Fornwall, bl. a. följande. Organisatorisk samordning av
försvarsområdesstaben, Fo 22, och förbandet, I 5, genomfördes den 1
juli 1974. I samband därmed inrättades en befattning som ställföreträdande
myndighetschef och utbildningschef. I särskilt utfärdad regementsinstruktion
har bl. a. upptagits de uppgifter som åligger utbildningschefen
vid förbandet. Denne leder sålunda bl. a. grundutbildningen
och ansvarar för beslut i disciplinmål rörande värnpliktiga.

I anslutning till Fornwalls redogörelse yttrade jag bl. a. följande. Bestraffningsrätten
i disciplinmål tillkommer enligt 13 § första stycket 2.
militära rättegångslagen bl. a. chef för förband enligt krigsmaktens indelning
i fred. Bestämmelsen ger ej utrymme för delegation av bestraffningsrätten,
när förbandschefen själv är i tjänst. Bestraffningsrätten har
därför rätteligen inte kunnat uppdelas mellan regementschef och utbildningschef
på sätt som skett vid I 5.

Fornwall uppgav att han, när han fastställde utbildningschefens arbetsuppgifter,
utgått från att det åt denne såsom ställföreträdande regementschef
generellt kunnat uppdragas att utöva bestraffningsrätten över
de värnpliktiga.

Efter inspektionen vid I 5/Fo 22 togs från riksdagens ombudsmannaexpedition
på uppdrag av mig kontakt med arméstaben angående be -

141

rörda spörsmål. Från arméstaben uppgavs då under hand bl. a. följande.
Sedan integrering av vissa försvarsområdesstaber med utbildningsförband
genomförts har fråga uppkommit om försvarsområdesbefälhavaren/regementschefen
äger delegera sin bestraffningsrätt i disciplinmål
till sin ställföreträdare (utbildningschefen). Gällande bestämmelser medger
emellertid ej att sådan delegation sker. En reform i detta hänseende
är mycket önskvärd, i första hand av det skälet att försvarsområdesbefälhavaren/regementschefen
i stor utsträckning kommer att förlora den
nära kontakten med de värnpliktiga, vilken ”vanliga” regementschefer
har. Andra skäl som talar för en reform är att försvarsområdesbefälhavaren/regementschefen
på grund av resor och förrättningar ofta inte är
tillgänglig med kort varsel samt att ställföreträdande chef vid försvarsområdesförband
har den tjänsteställning och den erfarenhet som erfordras
för utövande av bestraffningsrätt. En uppdelning av bestraffningsrätten
borde ske så att myndighetschefen behåller denna över underlydande
med ämbetsansvar medan ställföreträdaren övertar bestraffningsrätten
över personal med högst furirs grad.

Av det anförda framgår, utan att skälen härför behöver ytterligare utvecklas,
att det föreligger ett behov av att ställföreträdande myndighetschef
och utbildningschef vid sådana organisatoriska enheter, där ett
försvarsområdes och ett förbands stabs- och förvaltningsorgan integrerats,
redan i denna sin egenskap är behörig att utöva bestraffningsrätt i
disciplinmål, i vart fall över värnpliktiga. Detta behov är, såsom likaledes
framgår av det anförda, för närvarande inte tillgodosett. Behovet
kan tillgodoses på två sätt. Bestraffningsrätt kan tilläggas ifrågavarande
befattningshavare antingen genom en ändring i sådant syfte av 13 § militära
rättegångslagen eller genom att Kungl. Maj:t med stöd av punkten
5 i första stycket av sagda lagrum meddelar bestämmelse härom.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag med stöd av de befogenheter,
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän,
härmed framlägga berörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

* *

Genom beslut den 22 november 1974 förordnade Kungl. Maj:t enligt
13 § 5. militära rättegångslagen att ställföreträdande regementschef vid
försvarsområdesförband skall, om han innehar lägst överstelöjtnants
tjänstegrad, ha bestraffningsrätt i disciplinmål över den militära och
civilmilitära personal som står under hans befäl och ej är underkastad
ämbetsansvar. Kungl. Maj:t föreskrev vidare att förordnande för auditör
och vice auditör hos chef för försvarsområdesförband skall avse
även ställföreträdande chefen för sådant förband.

142

Kungl. Maj:t uppdrog slutligen åt chefen för armén att i fråga om
handläggningen av militärmål vid försvarsområdesförband meddela de
anvisningar som kan föranledas av att det vid sådant förband finns två
tjänstemän som har bestraffningsrätt i disciplinmål.

Åtal mot sergeant för missfirmelse mot krigsman och oskickligt
beteende

I en skrivelse, som inkom till JO den 1 augusti 1973, anförde värnpliktiga
Christer Octavison, Max Strandberg, Mikael Malmberg, Anders
Jansson, och ytterligare sex andra värnpliktiga vid Svea livgarde i huvudsak
följande.

Den 26 juli 1973 skulle motorplutonen vid 12. kompaniet vid Svea
livgarde avlägga teoretiskt prov i motorutbildning. När de värnpliktiga
skulle gå in i lektionssalen, där provet skulle avläggas, begärde en del av
dem att först få besöka toaletten. Sergeanten Kjell Anders Cronvall
vägrade dem att göra detta utan att han angav något motiv. En av de
värnpliktiga ropade: ”Då får vi pissa på golvet.” Allmänt skratt utbröt.
Cronvall ilsknade till och utropade: ”Du där flinapa, kom hit.” Cronvall
åsyftade Octavison men denne förnekade att han gjort något.

Cronvall tog då ett steg framåt, fattade tag i Octavisons livrem och
drog bryskt in Octavison i befälsrummet och låste dörren. Därinne satte
Cronvall upp ett knä mot Octavisons underliv och trängde upp honom
mot dörren. Octavison försökte öppna dörren men blev bryskt hindrad.
De värnpliktiga som stod utanför befälsrummet hörde dunsar mot dörren.
Cronvall hade hotat två värnpliktiga med att han skulle sätta dit
dem, om de anmälde det inträffade till sekundchefen.

Tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen höll förhör i saken med
— förutom Cronvall — Octavison, Strandberg, Jansson och Malmberg.
De hörda uppgav följande.

Octavison: Han ryckte in till grundutbildning vid livgardet den 2 juli
1973 och placerades vid 12. kompaniet. Kort tid därefter påbörjade han
och andra soldater vid kompaniet motorutbildning. Denna skulle avslutas
med teoretiskt prov den 26 juli 1973 i en lektionssal i 12. kompaniet.
Innan provet skulle avläggas hade soldaterna utfört terrängkörning
och haft materielvård. De var därför trötta och svettiga och
de flesta önskade besöka tvätt- och toalettrummet innan de gick in i
lektionssalen. Detta framfördes till Cronvall, som var en av lärarna
och som uppehöll sig i kompanikorridoren. Cronvall anmodade dem
emellertid alla att gå direkt in i lektionssalen. Det uppstod en viss
oro bland soldaterna varvid Cronvall sade: ”Inga kommentarer”. Då
yttrade åtminstone en av de värnpliktiga: ”Då får vi pissa på golvet”.
Flera soldater började skratta. Cronvall sade: ”Octavison, du flinapa,
kom hit”. Octavison som stod två—tre meter från Cronvall svarade tyst:

143

”Vad har jag gjort?” Han hade nämligen inte skrattat eller på annat sätt
reagerat när ifrågavarande yttrande fälldes. Cronvall, som vid tidigare
uppställningar anmärkt på att Octavison skrattat, upprepade flera
gånger: ”Korn hit”. Octavison lydde inte ordern men flyttade sig något
närmare Cronvall. Denne sträckte då fram ena handen, grep tag i Octavisons
bälte och drog honom in i ett befälsrum som låg i anslutning till
korridoren. Octavison ropade: ”Släpp mig, släpp mig, sergeanten kan ta
mig utan våld”. Då de gick in i befälsrummet fick Octavison en knuff
av Cronvall, varefter denne omedelbart stängde dörren. Octavison försökte
komma ut och ville nå dörrhandtaget men hindrades av Cronvall,
som fattade tag i Octavisons överarmar. Octavison blev sedan upptryckt
mot dörren. Han blev då ytterst rädd och kan därför inte erinra sig exakt
vad som därefter hände. Han kan nu inte erinra sig att Cronvall satte
upp ett knä mot hans underliv. Visserligen hade Octavison på kvällen
samma dag smärtor i underlivet men de kan ha berott på att han legat
på hårt underlag vid skjutbanan. I anslutning till att Cronvall fällde sådana
yttranden som: ”Du skall passa dig annars kan du råka illa ut”
släppte han sitt tag om Octavison och denne lämnade rummet. Utanför
dörren hade samlats en hel del soldater. De var ytterst uppskärrade. En
av dem, Strandberg, sade: ”Hur långt får ni egentligen gå i det militära?”
Samtidigt kom en fanjunkare, som Octavison inte vet namnet på,
och fattade tag i Strandberg och yttrade till honom: ”Dig har vi också
hållit ögonen på”. Därefter tog han med sig Strandberg in i befälsrummet.
Octavison kan inte uttala sig om vad som därpå avhandlades mellan
fanjunkaren och Strandberg. Octavison gick direkt in i lektionssalen.
Efter en stund kom Cronvall fram till Octavison och anmodade honom
att visa sin namnbricka och gjorde anteckningar på ett block. Efter
det att teoriprovet genomförts uppehöll sig Octavison och andra soldater
i närheten av befälsrummet. Cronvall och Strandberg stod där
och talades vid. På Cronvalls uppmaning följde Octavison och Strandberg
med Cronvall in i befälsrummet. Där förklarade Cronvall att han
ansåg att Octavison och Strandberg var småglin och för barnsliga för att
inneha körkort. Strandberg sade att de eventuellt skulle anmäla det inträffade.
Cronvall svarade att de inte skulle komma någonstans med en
anmälan. Octavison hörde inte Cronvall hota med att en anmälan skulle
medföra tråkigheter för Octavison och Strandberg. Octavison hade tagit
vid sig hårt av händelsen, varför han uppsökt militärläkaren. Genom
dennes åtgärder fick han uppskov med militärtjänstgöringen under 300
dagar, troligen från den 1 augusti 1973.

Strandberg: Han tillhörde de soldater som den 26 juli 1973 avslutade
sin motorutbildning. Han skulle avlägga det teoretiska provet samtidigt
som Octavison. Sedan Cronvall nekat soldaterna att besöka toaletten
och någon fällt yttrandet: ”Då får vi väl pissa på golvet” uppstod en
viss munterhet bland soldaterna. Strandberg uppehöll sig alldeles intill
Octavison och såg att denne inte skrattade eller uppträdde olämpligt på
annat sätt. Efter det att det citerade yttrandet fällts pekade Cronvall på
Octavison och sade: ”Du din flinapa, kom hit”. Octavison förklarade att
han inte hade gjort någonting. Cronvall upprepade dock sin order att
Octavison skulle komma. Octavison uppgav ånyo att han inte gjort någonting.
Cronvall gick då fram till Octavison och fattade med sin ena
hand tag i Octavisons bälte och drog honom mot och in i befälsrummet.
Dörren till detta stängdes. Sex eller sju värnpliktiga, däribland Strandberg,
hade följt efter och stannat utanför befälsrummet. Strandberg, som

144

uppehöll sig endast någon halvmeter från dörren, hörde ett par dunsar
mot densamma. Däremot hörde han inte något yttrande inifrån rummet.
Stämningen bland soldaterna utanför rummet var upprörd. Efter en kort
stund kom Octavison och Cronvall ut. Strandberg frågade Octavison vad
Cronvall gjort med honom. Innan Octavison hann svara kom fanjunkaren
Jönsson och anmodade Strandberg att komma med in i befälsrummet.
Där sade Jönsson att Strandberg skulle akta sig och att ”vi
har haft ögonen på Strandberg”. Strandberg svarade ingenting. Efter en
kort stund kom också Cronvall in i rummet. Även denne framhöll att
Strandberg borde akta sig. Strandberg tillsades därefter att gå in i lektionssalen.
Där kom Cronvall fram till Octavison och antecknade dennes
namn. Under materielvård som soldaterna utförde efter det att teoriprovet
genomförts blev Strandberg tillsagd av Cronvall att följa med in i
befälsrummet. Strandberg, som av Octavison informerats om vad som
hänt denne, förklarade att han ville ha ett vittne med sig. Cronvall kallade
då på Octavison, som gick med in i befälsrummet. Där förklarade
Cronvall att han ansåg att Strandberg och Octavison var så barnsliga
att han kunde kontakta länsstyrelsen och se till att de miste sina körkort.
Under den följande diskussionen uppkom frågan om en eventuell
anmälan mot Cronvall. Denne sade att om en sådan gjordes skulle han
anmäla soldaterna för sekundchefen. Cronvall bad vidare att få ett
exemplar av den eventuella anmälan innan den lämnades till någon
annan så att han kunde besvara den. Några dagar efter den 26 juli 1973
kom Cronvall fram till Strandberg och begärde att få reda på dennes
nummer, namn och hemadress. Cronvall sade inte av vilken anledning
han önskade dessa uppgifter. Tidigare samma dag hade han dock frågat
Strandberg om det var riktigt att man skrivit en JO-anmälan mot honom,
vilket Strandberg bekräftat. Strandberg hade dragit den slutsatsen
att Cronvall tänkte göra en anmälan mot honom.

Jansson och Malmberg berättade i likhet med Octavison och Strandberg
om vad som tilldragit sig fram till dess att Octavison förts in i befälsrummet;
Malmberg förklarade sig dock inte ha hört yttrandet ”Du
där flinapa, kom hit”. Jansson och Malmberg uppgav vidare följande.

Jansson: Han, som stod en halvmeter från dörren till befälsrummet,
hörde en dov duns mot dörrens insida. Dunsen var så kraftig att dörren
vibrerade något. Efter några minuter kom Octavison ut. Han föreföll
något chockad. Någan frågade vad som hänt. Octavison uttalade sig på
sådant sätt att Jansson fick den uppfattningen att det varit fråga om ren
misshandel. Octavison korrigerade dock sina uppgifter i samband med
att JO-anmälan skrevs. Octavison hade inte haft några synliga skador.

Malmberg: När han tillsammans med de andra soldaterna stod utanför
dörren till befälsrummet hörde han höga röster därinifrån. Vad som
sades kunde han inte uppfatta. Han kan inte erinra sig att han hörde någon
duns mot dörren. Soldaterna var dock upprörda och diskuterade
sinsemellan. Efter någon minut kom Octavison och Cronvall ut ur rummet.
Några dagar senare kom Cronvall fram till Strandberg i samband
med pågående övningar och tillfrågade denne om fullständigt namn och
bostadsadress.

Cronvall: Han nekade soldaterna att besöka toaletten därför att de
som redan avlagt teoriprovet var på väg ut ur lektionssalen och många

145

av dem just då besökte toaletten. Om de värnpliktiga, vilkas tur det var
att avlägga provet, lugnat ner sig hade de fått besöka toaletten när de
andra hade lämnat lokalerna. Han fällde det i klagoskrivelsen citerade
yttrandet till Octavison. Anledningen härtill var att Octavison inte slutat
att flina trots flera tillsägelser av Cronvall. Octavison hade flinat och
fäktat med armarna. Han hade farit runt och liksom velat få kamraterna
med sig i skrattandet. Efter fyra—fem tillsägelser hade Cronvall blivit
upphetsad. Yttrandet var olämpligt. Vad Octavison och Strandberg uppgivit
om Octavisons uppträdande vid tillfället är fel. — Cronvall sade
tre—fyra gånger till Octavison att komma fram till honom. När Octavison
inte gjorde det, grep Cronvall tag i Octavisons livrem och drog
honom närmare men släpade honom inte. Cronvall behöll taget i livremmen
under det att de gick ett stycke men när Octavison slog ut
ena armen släppte han taget och Octavison följde med självmant. Anledningen
till att Cronvall tog med sig Octavison in i befälsrummet var
att vissa människor går det att prata med bara i enrum. Därjämte var
soldaterna överlag ganska prataktiga och lade sig i det mesta. Inne i
befälsrummet tryckte Cronvall inte upp Octavison mot dörren. De stod
vid kortändan av ett skrivbord. Det var ungefär en och en halv meter
mellan dem. Cronvall klarlade för Octavison att denne hade stört utbildningen
så många gånger att om han inte skötte sig i fortsättningen
skulle han bli skild från motorutbildningen. Det var sista varningen.
Octavisons påstående att han omedelbart efter det att han kommit in
i befälsrummet försökt komma ut och att Cronvall då fattat tag i hans
överarmar och tryckt upp honom mot dörren var osant. Octavison försökte
aldrig ta sig ut. De fortfor att stå ungefär en och en halv meter
från varandra. Malmberg hade också en vecka efter händelsen sagt att
han inte inte kunde erinra sig att han hört någon duns från dörren.
Cronvall och Octavison var kvar i rummet högst tre minuter. När de
lämnade rummet stod Strandberg utanför och höll på med vad man
kunde kalla uppviglingsförsök. Strandberg skrek upprepade gånger:
”Vad gjorde han med dig?” Det höll han på med till dess att fanjunkaren
Jönsson avbröt honom och anmodade honom att komma med
in i befälsrummet. När Cronvall senare återvände in i befälsrummet
var Jönsson och Strandberg kvar där och Cronvall sade till Strandberg
att lugna ned sig. Det är riktigt att Cronvall av Octavison inhämtade hans
nummer och namn men det skedde inte i lektionssalen utan under en
rast som soldaterna hade efter teoriprovet. Anledningen till att han inhämtade
nämnda uppgifter var att Strandberg hotat anmäla Cronvall
och denne tänkte till regementsledningen skicka in en redogörelse för
vad som hänt under dagen. Efter teoriprovet hade Octavison och Strandberg
order att utföra vissa göromål avseende deras fordon. De uppehöll
sig emellertid inte vid dessa utan sprang runt och agiterade bland sina
kamrater. Cronvall kallade in dem på befälsrummet för att fråga dem
varför de höll på så där. Han ville tala med dem i lugn och ro. Under
samtalet ifrågasatte Cronvall om de var lämpliga att inneha körkort
med hänsyn till de egenskaper som de tidigare visat prov på, t. ex. lek
med ratten under mörkerkörning. När Octavison uppgav att det inträffade
skulle anmälas sade Cronvall att Octavison gärna kunde skicka en
kopia av anmälan till honom. Cronvall sade inte att han skulle anmäla
dem men att han till regementsledningen måste inge en redogörelse för
vad som hänt. Cronvall hade dock inte ingivit någon skriftlig redogörelse
men tillsammans med Jönsson för överstelöjtnanten Skoglund muntligen

10 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

146

redogjort för saken. Cronvalls yttrande att han skulle lämna en redogörelse
till regementsledningen kan inte av Octavison och Strandberg ha
uppfattats som ett hot. Strandbergs och Malmbergs påstående att Cronvall
efter det att JO-anmälan skrivits avkrävt Strandberg uppgifter om
namn och bostadsadress är fel. Redan tidigare, samma dag som Octavison
fick lämna sina namnuppgifter, hade även Strandberg fått göra det.
— Det var fel handlat av Cronvall att fatta tag i Octavison då denne anmodats
följa med in i befälsrummet. I en viss situation kan det emellertid
vara svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. Under de fjorton dagar
som Cronvall haft Octavison under sitt befäl hade denne fått tillsägelser
vid åtskilliga tillfällen. Octavison hade gjort dumma kommentarer och
försökt få kamraterna med sig genom att stöta armbågen i dem och flina
litet. Han hade försökt framdriva allmänt skratt och jubel på lektionerna.

Genom skrivelse den 28 januari 1974 underrättades Cronvall om att
han var misstänkt för missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende
i de hänseenden som framgår av det följande. Samtidigt bereddes
Cronvall tillfälle att inkomma hit med uppgifter om den ytterligare utredning
han kunde finna erforderlig ävensom det yttrande han kunde
finna anledning till. Sådan uppgift eller yttrande inkom ej från Cronvall.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde JO Thyresson i en den 26 mars 1974 dagtecknad åtalsinstruktion
följande.

Av Cronvalls egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår att
Cronvall vid ifrågavarande tillfälle, då flera soldater som stod under
hans befäl brustit ut i skratt till följd av ett yttrande av en av soldaterna,
blivit irriterad och sagt till Octavison: ”Du där flinapa, kom hit” och,
då Octavison trots flera tillsägelser inte efterkommit denna anmodan,
gripit tag i Octavisons livbälte och dragit honom med sig ett kort stycke.

Genom att fälla det citerade yttrandet har Cronvall förolämpat Octavison
i dennes tjänst och således gjort sig skyldig till missfirmelse mot
krigsman enligt 21 kap. 8 § brottsbalken.

Genom att fatta tag i Octavisons livbälte och draga honom med sig
ett kort stycke har Cronvall visat missaktning mot underlydande i dennes
tjänst och således gjort sig skyldig till oskickligt beteende enligt 21
kap. 9 § brottsbalken.

Utredningen ger inte erforderligt stöd för påståendet att Cronvall i
befälsrummet förgripit sig mot Octavison.

Utredningen ger ej heller vid handen att Cronvall genom hotelser eller
på annat sätt försökt hindra värnpliktiga från att anmäla det inträffade.

I enlighet med det anförda beslutar jag att det mot Cronvall skall väckas
åtal vid Sollentuna och Färentuna tingsrätt, dels jämlikt 21 kap. 8 §
brottsbalken för missfirmelse mot krigsman bestående i att Cronvall den

147

26 juli 1973 under tjänsteutövning vid Svea livgarde i Kungsängen förolämpat
värnpliktige Christer Octavison i hans tjänst genom att kalla
honom ”flinapa”, dels ock jämlikt 21 kap. 9 § brottsbalken för oskickligt
beteende bestående i att Cronvall vid samma tillfälle, sedan Octavison
inte efterkommit Cronvalls befallning att komma fram till Cronvall,
gripit tag i Octavisons livbälte och dragit honom med sig ett kort stycke.

JO uppdrog åt föredraganden vid riksdagens ombudsmannaexpedition
kammaråklagaren Göran Salmonson att i enlighet med sålunda meddelad
åtalsinstruktion väcka och utföra åtal mot Cronvall.

Salmonson påstod vid tingsrätten ansvar å Cronvall i enlighet med
åtal sin struktionen.

Sollentuna och Färentuna tingsrätt meddelade dom i målet den 7 maj
1974 och dömde därvid Cronvall jämlikt 21 kap. 8 § och 21 kap. 9 §
brottsbalken för missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende till
disciplinbot för tre dagar med femton kronor för dag.

Domskälen angavs av tingsrätten sålunda.

Cronvall har medgivit de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar
för vad åklagaren lagt honom till last enär Octavison genom sitt
eget uppträdande framkallat Cronvalls handlingssätt.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med Octavison,
som uppgivit: Under den aktuella tiden genomgick han motorutbildning
på Svea livgarde. Vid tillfället uppehöll han sig tillsammans med andra
värnpliktiga, som ingick i samma grupp som han själv, utanför en lektionssal
i väntan på att där avlägga ett teoriprov. Någon sade något om
att ”pissa på golvet”, förmodligen som protest mot att man inte fick besöka
toaletten. Han tror inte att han själv skrattade åt yttrandet. Sedan
detta fällts vände sig Cronvall mot honom och sade ”du flinapa, kom
hit”. Octavison kände sig förolämpad av att bli kallad ”flinapa”. Cronvall
tog därefter med ena handen tag i Octavisons livrem och drog
honom med sig ett kort stycke mot dörren till en kontorslokal. Octavison
bad Cronvall att släppa taget om livremmen, vilket denne
gjorde. De gick sedan in i kontorslokalen där de samtalade. — Octavison
hade vid tidigare tillfällen skrattat åt Cronvalls kommentarer utan
att denne avsett att vara rolig. Octavison blev någon dag efter händelsen
avkopplad från motorutbildningen.

Cronvall har uppgivit: Han stod vid tillfället utanför lektionssalen vid
den grupp av värnpliktiga som skulle avlägga teoriprov. I samband med
att de värnpliktiga började gå in i lektionssalen fälldes uttrycket ”pissa
på golvet” men han fäste sig inte så mycket vid detta. Han såg att Octavison
flinade och fäktade med armarna för att även få kamraterna att
skratta. Han sade åt Octavison att sluta flina, vilket denne dock inte
gjorde. Han beordrade Octavison att komma fram till honom. Octavison
gick i riktning mot Cronvall men stannade ett par meter ifrån honom.
Han befallde Octavison upprepade gånger att komma fram men Octavison
efterkom inte befallningarna. Cronvall blev något irriterad och sade
”korn hit flinapa”. För att få ett slut på uppträdet tog han tag om spännet
på Octavisons livrem och drog Octavison mot sig omkring en halv

148

meter. Octavison sade ”slapp mig, jag kan gå själv”. Cronvall släppte
då taget om livremmen. Därefter gick de in i ett intilliggande befälsrum
för ett enskilt samtal. — Han anser att det var olämpligt att använda
uttrycket ”flinapa”. Hans avsikt var emellertid inte att därmed förolämpa
Octavison. — Någon dag efter händelsen avkopplades Octavison från
motorutbildningen på grund av att Octavison vid tidigare tillfällen uppträtt
störande och i övrigt olämpligt.

Genom Cronvalls egen berättelse är utrett att Cronvall kallat Octavison
”flinapa” samt gripit tag i Octavisons livbälte och dragit honom
mot sig ett kort stycke. Oavsett hur Octavison uppträtt vid tillfället har
Cronvall icke haft fog för sitt handlingssätt. Han är därför förfallen till
ansvar i enlighet med åklagarens talan. Enär vad Cronvall låtit komma
sig till last med hänsyn till omständigheterna endast är av ringa beskaffenhet
skall Cronvall ådömas en lindrigare påföljd än vad som normalt
följer på brott av ifrågavarande slag. Kostnaden för Cronvalls försvar
skall av samma skäl i sin helhet stanna på statsverket.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Disciplinär åtgärd mot kapten för vattenskidåkning efter torpedbåt
(tjänstefel). — Fråga om alkoholmissbruk inom flottan

I en skrivelse som inkom till JO den 1 april 1974 uppgav Bo Lundgren,
Ingemar Törnqvist och Bertil Schönbeck i huvudsak följande. De
hade under tiden 25 september 1972—7 september 1973 fullgjort sin militära
grundutbildning inom flottan och därvid erfarit att bruket av
spritdrycker ombord på ett av kustflottans fartyg varit sådant att det
funnits anledning till anmärkningar. Grunderna för de nu framförda
klagomålen var bl. a. vissa angivna händelser som de själva upplevt
ombord på torpedbåten T 109 Antares. Av dessa händelser kunde följande
nämnas. Under tid då Antares låg vid Nya varvet i Göteborg hade
det förtärts avsevärda mängder sprit i någon av befälsmässarna och vid
några tillfällen hade festerna tagit sig sådana former att nattsömnen
ombord blivit störd. Det hade också förekommit att vakthavande befäl
varit spritpåverkade och vid ett tillfälle hade vakthavande befäl underlåtit
att komma upp på bryggan då flaggan skulle nedhalas. I samband
med besök i olika hamnar på västkusten hade det oftast varit spritfester
ombord och även då hade det inträffat att vakthavande officer ej varit
helt nykter. Det hade varit vanligt förekommande att värnpliktiga bjudits
in i befälsmässarna där de sedan berusat sig kraftigt. Spritkonsumtionen
på kvällarna och nättema hade medfört att befälen inte alltid varit
nyktra vid tjänstgöringens början. Det hade också hänt att befäl legat
kvar i sina kojer efter det tjänsten börjat. Skador och osäkerhet i navigering
hade inte kunnat undvikas och som exempel härpå nämndes att An -

149

tares den 17 maj 1973 kört in i en kaj vid Mollösund på grund av fel ordergivning.
Därutöver hade det vid flera tillfällen förelegat risker för
grundstötningar då båten varit nära att passera på fel sida om sjöprickar.
Den 25—26 april 1973, då Antares låg i Smögen, hade det en kväll
förekommit festande och en torpedskjutning följande dag hade givit ett
misslyckat resultat. Förutom besök i svenska hamnar hade besök gjorts i
Wilhelmshaven den 16—21 mars 1973 och i Oslo den 25—28 maj
samma år. Under dessa utlandsbesök hade de stamanställda varit smått
berusade på dagarna och kraftigt på kvällarna. I Oslo hade ett vakthavande
befäl varit så berusad att han fått byta bort sin vakt. Enligt klagoskrivelsen
kunde inte utlandsbesöken beskrivas som något annat än
rena ”fylleresorna”. Liknande förhållanden som de beskrivna hade rått
på andra fartyg som var med i Wilhelmshaven och Oslo. Utöver ovanstående
påtalade klagandena att det till en skeppsafton den 9 augusti
1973 inköpts vin och den 28 juli 1973 hade en officer åkt vattenskidor
efter Antares.

Avslutningsvis ifrågasatte Lundgren, Törnqvist och Schönbeck med
vilken rätt stamanställda skulle vara privilegierade beträffande mässystemet.
Det torde nämligen vara omöjligt att få en ändring på nykterhetsfronten
till stånd om inte hela mässystemet sattes i fråga.

Klagandena, som inte önskade anmäla enskilda befäls eventuella
tjänstefel, anhöll att JO skulle utreda förekomsten och bruket av spritdrycker
inom kustflottan.

Den 10 april 1974 inkom till JO en skrivelse från Mats Hallberg och
Gunnar Kalin, i vilken de anförde bl. a. följande. De hade tjänstgjort på
Antares under den tid som de av Lundgren, Törnqvist och Schönbeck
påtalade händelserna skulle ha inträffat. Det hade inte under nämnda
tid framförts några klagomål rörande förhållandena ombord till förbandsnämndsrepresentanten
eller befäl för att behandlas på de förbandsnämndssammanträden
som regelbundet hölls. Eftersom de påtalade
misshälligheterna inte anmälts till nämnden ifrågasatte Hallberg
och Kalin om inte klagoskrivelsen till JO tillkommit som en hämndaktion
i syfte att skada befälen och svenska flottans anseende.

Den 3 maj 1974 inkom till JO från svenska ambassaden i Oslo en kopia
av ett brev adresserat till Arne Ågren, Kyrkbacken 33, Solna, och
undertecknat av försvarsattachén vid ambassaden Lars Ahlström. Av
brevet, som var daterat den 30 april 1974, framgick att Ågren tidigare
varit i kontakt med ambassaden och därvid påpekat att spritmissbruk
m. m. skulle ha kännetecknat det svenska örlogsbesöket i Oslo den 25—
28 maj 1973. Med anledning av dessa påpekanden hade Ahlström företagit
en undersökning och en sammanfattning av denna fanns intagen i
brevet till Ågren. Vid undersökningen hade det inte framkommit något
som styrkte Ågrens påståenden frånsett att en värnpliktig blivit omhändertagen
för fylleri och förd till de svenska fartygen.

150

Med anledning av klagomålen företog JO Thyresson utredning i ärendet,
varvid klagandena bereddes tillfälle att närmare redogöra för de påtalade
händelserna. Uppgifter inhämtades också från Hallberg och Kalin
samt ingenjören Rolf Bengtsson, som tjänstgjorde ombord på Antares
under den tid klagomålen avser. Även juris kandidaten Arne Ågren,
som redan den 28 maj 1973 kontaktat den svenska ambassaden i Oslo
angående händelser i samband med det svenska örlogsbesöket i Norge
den 25—28 maj 1973, tillfrågades i ärendet. Slutligen hölls förhör med
kaptenen Peter Westregård och löjtnanten Lars Salomonsson.

Lundgren, Törnqvist och Schönbeck underströk under utredningen
att de inte ville ange några enskilda befattningshavare för fel som dessa
eventuellt begått i tjänsten och att de i skrivelsen till JO påtalade händelserna
inte fick ses som isolerade företeelser. Klagandenas avsikt med
klagoskrivelsen var att få till stånd en översyn av de bestämmelser som
f. n. gäller beträffande sprit ombord på kustflottans fartyg. De hade
tänkt sig att en sådan översyn skulle kunna leda fram till att vissa restriktioner
infördes eller rekommenderades.

Utöver vad som framgick av själva klagoskrivelsen bör följande nämnas.
Lundgren ansåg att det förelåg ett direkt samband mellan påtalad
osäkerhet i navigering och spritkonsumtion och den utmattning och
trötthet som måste kännas dagen efter en fest. Det bör i anslutning härtill
påpekas att Lundgren, Törnqvist och Schönbeck klart utsagt att det
under deras tjänstgöring ombord på Antares hade förekommit att befäl
varit synbarligt påverkade av sprit då tjänsten började på rnornarna.
Klagandena hade inte anmält eller påtalat här aktualiserade förhållanden
till befäl eller förbandsnämndsrepresentant ombord på Antares.
Däremot hade Törnqvist vid ett tillfälle tillfrågat personalvårdskonsulenten
på Nya varvet i Göteborg om vattenskidåkning efter Antares
kunde betraktas som fel. Enligt Schönbeck kunde en anmälan under pågående
tjänstgöringsperiod väsentligt ha försämrat situationen ombord.

Hallberg har vid samtal uppgivit att han hade tjänstgjort som signalmatros
på Antares. Denna tjänst hade bl. a. inneburit att han mestadels
uppehållit sig på bryggan då fartyget var under gång och att han fungerat
som handrorgängare då båten lämnade besökta hamnar. Han hade
därvid kunnat följa ordergivningen rörande fartygets navigering och
framförande. Under hans tjänstgöring hade det aldrig förekommit att
ansvariga befäl i nämnda funktioner varit berusade under sin tjänstgöring.
Haveriet i Mollösund hade varit en ren olyckshändelse som inte
hade haft någonting med sprit att göra. Han hade själv fungerat som
rorgängare vid tillfället, varför han kände till det exakta händelseförloppet.

Såväl Hallberg som Kalin har uppgivit att de av Lundgren, Törnqvist
och Schönbeck påstådda missförhållandena ombord på Antares var för
dem okända. Det hade inte heller framförts några klagomål i den rikt -

151

ningen till Hallberg, som varit förbandsnämndsrepresentant på Antares.

Bengtsson, som vitsordat vissa av de i klagoskrivelsen påtalade förhållandena,
har förklarat att han delvis delar klagandenas synpunkter men
ansåg att anmälan var tilltagen i överkant.

Beträffande det svenska örlogsbesöket i Oslo den 25—28 maj 1973
har Ågren uppgivit bl. a. följande. Den 26 maj 1973 hade han och hans
hustru besökt hamnområdet där de gästande örlogsfartygen låg förtöjda.
Han hade därvid observerat att flera svenska soldater uppträdde synbarligt
spritpåverkade dels ombord på en av båtarna dels på kajen. Ågren
hade även sett att glas och spritflaskor stod öppet bland soldaterna på
båten. Vid samtal med den tjänstgörande vakten hade denne på fråga
uppgivit att soldaterna hade tillstånd att sitta på däck och förtära starka
drycker. Den 28 maj 1973 hade Ågren ringt till försvarsattachén vid
svenska ambassaden i Oslo och påtalat det inträffade.

Under tiden den 8 december 1972—den 8 september 1973 hade kaptenen
Peter Westregård varit fartygschef på Antares. Han har vid förhör
i saken uppgivit bl. a. följande. Han var medveten om att det vid vissa
tillfällen förekommit att rätt stora mängder sprit förtärts ombord på fartyget
men dock inte i den omfattning som klagandena gjort gällande i
sin skrivelse till JO. Enligt Westregårds uppfattning hade inte heller
mässlivet varit sådant att det inkräktat på tjänsten och några anmärkningar
med den innebörden hade ej heller framförts till honom. Det
hade därför inte funnits någon anledning att särskilt övervaka ordningen
i de enskilda mässarna. Därutöver framhöll Westregård att det här rört
sig om befälets fritid och således också privatliv. Han hade inte sett befäl
vara onyktra i tjänsten, och enbart den omständigheten att någon dagen
efter en fest varit blek och haft litet röda ögon hade han inte ansett
utgöra någon grund för ett påtalande. Westregård kände inte till att det
hade inträffat något olyckstillbud där det kunde misstänkas att spritförtäring
eller trötthet på grund av festande skulle ha varit orsaken. Beträffande
påståendet om osäkerhet i navigering har Westregård uppgivit
att det inträffat, då orutinerat befäl framförde fartyget, att kursen pekat
fel och att han i sådana situationer avvaktat med att rätta till kursen.
Detta förfaringssätt var en utbildningsmetod som han tillämpat och inte
någon osäkerhet i navigeringen. Därmed ville inte Westregård utesluta
möjligheten av att det i en stressig situation kan ha givits en felaktig
order till rorgängaren.

I frågan om mässlivet varit störande för övriga ombord har Westregård
uppgivit att vaktkvarteret vid ett tillfälle då Westregård uppehöll
sig i regementsofficersmässen, som låg skott i skott med värnpliktsmässen,
påtalat att vaktkvarteret blivit stört från denna mäss. Med anledning
därav hade Westregård påföljande dag tagit upp saken med de
värnpliktiga. Han hade då förklarat att officerarna under samvaron på
officersmässen skulle tänka sig för så att de inte störde övriga ombord.

152

Beträffande mässlivet i övrigt var det känt för Westregård att det förekommit
att värnpliktiga blivit bjudna på sprit i befälsmässar.

Angående Antares besök i Wilhelmshaven och Oslo hade Westregård
uppgivit att det därvid inte förekommit något anmärkningsvärt stort festande.
I Oslo hade dock två värnpliktiga transporterats ombord av norsk
militärpolis och dessa värnpliktiga hade därefter uppträtt störande på
däck. Saken hade senare rapporterats till divisionschefen. Omkring en
vecka efter besöket i Oslo hade Westregård kontaktats av den svenska
försvarsattachén i Oslo som omtalat att en civil svensk till honom framfört
klagomål rörande det svenska örlogsbesöket. Med anledning av
detta klagomål hade Westregård omgående företagit en undersökning
för att om möjligt få fram vad anmälaren syftade på. Det framkom
dock inte att någonting anmärkningsvärt skulle ha inträffat utöver
nämnda omhändertaganden och detta hade han rapporterat till försvarsattachén.

Westregård har tillbakavisat påstående om att syftet med besöken i
de civila hamnarna på västkusten skulle ha varit att variera kroglivet.
Besöken i de svenska hamnarna hade gjorts upp minst ett kvartal i förväg
och fastställts av divisionschefen, varefter ändring sällan förekommit.
Såvitt Westregård kände till hade det inte framförts någon kritik
från allmänhetens sida mot dessa besök.

Till den påtalade skeppsaftonen den 9 augusti 1973 hade det inköpts
vin av medel ur den s. k. trivselkassan. Enligt Westregårds uppfattning
var det inte något som hindrade att denna kassa användes för sådant
ändamål.

Beträffande vattenskidåkningen har Westregård uppgivit att det var
han själv som utfört den. Åkningen i och för sig hade inte medfört att
något jouruppdrag missats. Han insåg dock nu i efterhand att förfaringssättet
inte varit särskilt lämpligt.

Vad så slutligen rör de övriga punkterna i klagoskrivelsen kan sammanfattningsvis
sägas att Westregård inte kände till de där påtalade förhållandena.

Salomonsson, som varit intendenturtjänstegrenschef ombord på Antares,
har uppgivit att han ryktesvis hört att det vid ett tillfälle skulle ha
framförts klagomål beträffande regementsofficersmässen. I övrigt var de
påtalade förhållandena helt okända för hans del och till honom hade det
inte framförts några klagomål.

Efter remiss inkom chefen för marinen, viceamiralen Bengt Lundvall,
med yttrande i saken. I yttrandet fastslogs inledningsvis att de tre värnpliktiga
helt avstått ifrån att utnyttja normala kontaktvägar för att under
pågående expedition erhålla rättelse på vad de uppfattat som missförhållanden,
t. ex. i förbandsnämnden eller genom hänvändelse till fartygschefen.

Vad beträffar de påtalade förhållandena angående navigeringen av

153

Antares och en övningsskjutning med torped anfördes i yttrandet följande.

I fråga om haveriet i anslutning till en omförtöjning i Mollösund visar
utredningen att haveriet inträffade en eftermiddag sedan besättningen
inklusive fartygschefen deltagit i en fotbollsmatch. Att haveriet skulle
haft något samband med alkoholförtäring synes härigenom icke sannolikt.
I sammanhanget bör påpekas att torpedbåtar av här aktuell typ är
relativt svårmanövrerade samt att haveriet jml militära rättegångslagen
överlämnades till vederbörande åklagare, som icke funnit att misstanke
om fel eller försummelse förelegat.

Det mindre goda resultatet av torpedskjutningen 1973-04-27 kan efter
vad jag kunnat fastställa tillskrivas ett materielfel. Bärgning av torped
till sjöss är en svår uppgift som kräver mycket övning för att bärgningen
skall kunna äga rum utan risk för skador. På grund av sin uppgift
hade Antares tidigare under expeditionen icke haft tillfälle att
skjuta torped och öva torpedbärgning.

Beträffande besöken i Oslo och Wilhelmshaven ansåg chefen för marinen
det klarlagt att någon eller några värnpliktiga uppträtt berusade i
land samt att det var möjligt att några av den övriga delen av besättningen
uppfört sig mindre lämpligt. Enstaka tilldragelser, som han ogillade,
har sålunda förekommit ombord.

Under rubriken ”Befälsmässarna, ordningsfrågor m. m.” anförde chefen
för marinen bl. a. följande.

Om beskrivningen av tillvägagångssättet vid flaggans nedhalande är
riktig — någon bestämd person utpekas dock icke — föreligger ett uppenbart
tjänstefel.

Det torde vara sällan förekommande att värnpliktiga inbjuds till befälsmässar
för förtäring av öl och sprit. Några bestämmelser som skulle
förhindra att en värnpliktig får inbjudas till en befälsmäss finns självfallet
inte.

Skeppsafton

Medel för vininköpet togs ur den s. k. trivselkassan.

Bestämmelserna för utnyttjande av trivselmedel innehåller inga detaljföreskrifter,
men i praxis har det sedan länge ansetts tillåtet att av
dessa medel bestrida kostnader för enklare förtäring m. m. vid exvis
skeppsaftnar.

Under dessa omständigheter dvs. vid en skeppsafton under befälets
ledning och efter ett gemensamt beslut av besättningen torde ingen invändning
kunna riktas mot vinförtäringen.

Vattenskidåkningen

I anmälan anges att en officer under jourgång 1973-07-29 åkte vattenskidor
efter Antares. Vid förhöret uppger fartygschefen, Westregård,
att påståendet är riktigt och att vattenskidåkningen — som ägde rum
under ett lunchuppehåll — gäller honom själv. Antares var vid tillfället
under förflyttning mot Smögen. Westregård anser nu efteråt att förfaringssättet
inte var särskilt lämpligt.

154

Enligt min uppfattning har avbrottet inte förorsakat staten några
extra kostnader. Westregårds åtgärd har dock icke fyllt något reellt utbildningsändamål
eller i övrigt varit förenlig med Antares uppdrag. Att
utföra vattenskidåkning efter torpedbåt måste tvärtom med hänsyn till
fartygets storlek och manöveregenskaper ur sjösäkerhetssynpunkt m. m.
anses vara mindre lämpligt. Fartygschefen har vid tillfället icke haft någon
kontroll över manövreringen och navigeringen av Antares. Westregård
kan härigenom enligt min uppfattning anses ha gjort sig skyldig till
tjänstefel som jag dock bedömer som ringa.

Av redovisning för inspektioner företagna av chefen för marinen och
chefen för kustflottan och av statistik förd vid marinstaben över brott
avseende onykterhet i tjänsten och fylleri hade ingenting framkommit
som tydde på att alkoholförtäring skulle utgöra ett allvarligt problem
ombord på fartygen. Vidare framgick av utredningen i ärendet att vid
de tillfällen då chefen för 11. torpedbåtsdivisionen, som Antares tillhör,
medföljt ombord eller eljest inspekterat Antares det enligt hans uppfattning
rådde god ordning och örlogsmässighet ombord och inte fanns några
tecken på att befäl under tjänsten varit påverkade av alkohol.

Chefen för marinen avslutade sitt yttrande med följande sammanfattning.

I den förenämnda inlagan till JO från matroserna Hallberg och Kalin
framhålls att de påståenden om bl. a. spritmissbruk ombord, som anmälan
ger uttryck för, synes vara efterhandskonstruktioner, vilka saknar all
förankring i verkligheten och torde ha tillkommit som en hämndaktion i
syfte att skada befälen och svenska flottans anseende.

Vid förhören förnekar de värnpliktiga, som anfört klagomål hos JO,
att det skulle vara fråga om någon hämndaktion och att de endast vill
ha en saklig utredning som bl. a. utmynnar i en översyn av mässystemet
och bestämmelserna om innehav och förtäring av alkohol ombord med
restriktioner vad avser spritförtäring.

För fartygschefen synes anmälan kommit som en stor överraskning
då han i stort sett varit ovetande om de kritiserade förhållandena på
Antares, och enligt hans uppfattning finns det intet belägg för de missförhållanden
som påtalats i anmälan utan var förhållandena goda ombord
på Antares.

Även löjtnanten Salomonsson anser att förhållandet mellan befäl och
besättning var gott.

Anmälan innehåller som helhet allvarliga beskyllningar och påståenden
som i princip är riktade mot marinen i allmänhet, men framför allt
mot befälet ombord som yrkesgrupp.

De bakomvarande motiven förefaller mig oklara. Moment av efterhandskonstruktioner
med syfte att skada befälet och den svenska flottans
anseende liksom behov av att vinna publicitet synes dock föreligga.
Man har sålunda avvaktat med en anmälan till en tidpunkt då sanningsenligheten
icke kan fastslås och ingen rättelse av ifrågasatta förhållanden
på Antares kunnat vinnas.

Det föreligger enligt min uppfattning inga fakta som pekar på förekomsten
av ett allmänt spritmissbruk på örlogsfartyg även om enskilda
fall av både tillfälligt missbruk och begynnande alkoholism kan före -

155

komma vid flottan liksom i samhället i övrigt. En fartygschef på ett örlogsfartyg
som eftersträvar goda förhållanden ombord kan ej heller uppträda
som ”spritspion” eller på annat sätt dagligen spionera på hur
underlydande befäl uppför sig i alla detaljer.

Jag vill sålunda med eftertryck tillbakavisa alla beskyllningar om ett
allmänt alkoholmissbruk på örlogsfartyg.

Vad beträffar de särskilda förhållandena på Antares synes fartygschefens
skildring rimlig och riktig. Han är ej enbart positiv i sina omdömen
utan bekräftar att det någon gång förekommit överdrifter.

Antares befäl och besättning har från många håll erhållit erkännande
för goda insatser. Om det råder dålig stil och hållning ombord på ett örlogsfartyg
resulterar detta erfarenhetsmässigt i ett dåligt totalresultat.
Smärre felaktigheter — något som i viss mån är naturligt under en hel
expedition — kan ha förelegat ombord och enstaka mindre önskvärda
tilldragelser kan ha inträffat. Förhållanden som dock inte enligt min
uppfattning är av sådan art att de totalt sett förtar det goda intryck torpedbåten
Antares gjort under expeditionen 1972—1973.

Enligt min uppfattning har i anmälan eller vid de efterföljande förhören
icke framkommit några omständigheter som entydigt och uppenbart
pekar på att viss bestämd personal gjort sig skyldig till allvarligare fel
eller försummelser, med undantag av vattenskidåkningen 1973-07-29.
Som jag ovan framhållit är dock Westregårds tjänstefel i detta sammanhang
av ringa beskaffenhet.

Jag finner ej heller skäl föreligga att — mot bakgrund av här aktuell
anmälan — ändra nu gällande föreskrifter för tjänsten ombord.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I klagoskrivelsen i ärendet har klagandena riktat generella men allvarliga
beskyllningar mot i huvudsak befäl som tjänstgjorde på Antares under
tiden den 8 december 1972—den 7 september 1973. Klagandena har
förklarat att de inte önskar anmäla något enskilt befäl och har därför
avstått från att namnge de befattningshavare som medverkat i de i klagoskrivelsen
påtalade händelserna. Klagandenas syfte har istället varit
att få till stånd en prövning av bestämmelserna rörande innehav och
förtäring av alkohol ombord på marinens fartyg, enär de anser det nuvarande
systemet otillfredsställande. Jag vill då inledningsvis framhålla
att jag inte finner skäl att med anledning av vad som anföres i klagoskrivelsen
utreda om nuvarande bestämmelser om alkoholhaltiga drycker
ombord på marinens fartyg bör ändras. Vad jag anser mig böra pröva
i anledning av klagomålen är i huvudsak endast om befäl på Antares
gjort sig skyldigt till fel eller försummelse vid sin tjänsteutövning. Utredningen
har begränsats härtill.

Befålsmässarna

Klagomålen går i stort ut på påståenden om ett mer eller mindre utbrett
alkoholmissbruk ombord på Antares och på fartyg tillhörande
kustflottan överhuvudtaget. Det bör då först fastslås att nu gällande be -

156

stämmelser tillåter förtäring av rusdrycker och öl i befälsmässar ombord
på icke tjänstetid (7 kap. 7 mom. sjötjänstreglemente för marinen,
SRM). Rent allmänt kan det således inte riktas någon anmärkning mot
att alkoholhaltiga drycker förtärs i befälsmässar på icke tjänstetid.

Klagandena har emellertid gjort gällande att alkoholförtäringen på
Antares varit anmärkningsvärt stor och att festerna vid några tillfällen
varit störande. Utredningen har i denna del visat att inte alla hörda personer
delar den uppfattningen. De allmänna påståendena om ett klandervärt
mässliv som klagandena framfört utgör självfallet inte en tillräcklig
grund för ett närmare ställningstagande i frågan. Det måste dock
betecknas som otillfredsställande om mässlivet varit sådant att ombordvarande
blivit störda. Emellertid är det inte sagt att ett störande mässliv
nödvändigtvis måste bero på alkoholförtäring. Vad jag vill framhålla i
sammanhanget är därför endast vikten av att en vårdad umgängeston
iakttas i befälsmässama, såsom angives i 7: 20 instruktionen för fartygsoch
båttjänsten vid marinen, så att störningar undviks. Något uttalande
därutöver rörande det generella påståendet om alkoholmissbruk ombord
finner jag mig inte kunna göra.

Vakthavande befäl

Påståendena om att vakthavande befäl varit alkoholpåverkade under
tjänstgöring har inte kunnat styrkas och det har inte framkommit vilket
vakthavande befäl som vid ett tillfälle skulle ha underlåtit att närvara då
flaggan nedhalades. Beträffande sistnämnda händelse vill jag erinra om
bestämmelserna i 6 kap. 32 mom. instruktionen för fartygs- och båttjänsten
vid marinen (IFM), där det bl. a. föreskrivs att vakthavande officer
skall, om ej annat beordras, befinna sig på däck vid flaggans hissande
och nedhalande.

Haveriet i Mollösund, torpedskjutningen och osäkerhet i navigeringen

Vad angår haveriet i Mollösund — beträffande vilket åklagare beslutat
att ej inleda förundersökning, enär anledning inte förekommer till
misstanke om brott — och den misslyckade torpedskjutningen i april
1973 har intet framkommit som visar att dessa händelser skulle haft något
samband med spritförtäring. I fråga om påståendet om osäkerhet i
navigering och alkoholens roll i det sammanhanget har inte heller framkommit
något som styrker klagandenas uppgifter.

Utlandsbesöken

Beträffande de påtalade utlandsbesöken av Antares vill jag först
erinra om innehållet i 10: 1 SRM, där det stadgas att örlogsbesök i utländsk
hamn åsyftar bl. a. att stödja de svenska utlandsmyndigheternas
verksamhet för främjande av Sveriges intressen i landet. Detta innebär

157

att det åligger besättningen på svenskt örlogsfartyg som gästar utländsk
hamn att på ett hedrande sätt representera Sverige. Självfallet måste det
då krävas att varje soldat iakttar ett nyktert och städat uppträdande. Ett
särskilt ansvar ligger helt naturligt på befälet vid sådana tillfällen. Befälet
har nämligen förutom skyldigheten att vinnlägga sig om ett föredömligt
personligt uppträdande också att tillse att det upprätthålles en oklanderlig
ordning ombord.

Vad gäller Antares’ besök i Oslo har utom klagandena i ärendet även
Ågren riktat anmärkning mot de svenska soldaternas uppträdande på
och invid fartyget. Anmärkningarna gäller såväl befäl som meniga. De
har till en del vitsordats av Westregård som uppgivit att två värnpliktiga
som förts ombord av norsk militärpolis därefter uppträtt störande på
däck.

Vad därefter gäller besöket i Wilhelmshaven har det endast framkommit
allmänna uttalanden om att tjänstefria befäl där uppträtt berusade.
Inte heller i detta fall har klagandena omtalat vilket eller vilka befäl
som avses och jag har därför inte kunnat ingå på en närmare undersökning
av vad som förevarit.

I fråga om Antares’ utlandsbesök kan, såsom framgår av det sagda,
endast anses utrett att skäl till anmärkningar mot ordningen ombord
funnits vid ett tillfälle under besöket i Oslo. Även om det är en enstaka
tilldragelse måste det ses allvarligt på en sådan händelse. Jag förutsätter
att det vid kommande örlogsbesök i utländska hamnar vidtages sådana
åtgärder att en god ordning verkligen kan upprätthållas.

Vattenskidåkningen

Den påtalade vattenskidåkningen efter Antares ägde rum under jourgång
den 28 juli 1973. Den utfördes av Westregård, som i ärendet uppgivit
att han nu i efterhand inser att det inte var särskilt lämpligt att åka
vattenskidor efter en torpedbåt. Chefen för marinen har i sitt yttrande
förklarat att Westregårds förfarande inte var förenligt med Antares
uppdrag och att förfarandet från flera synpunkter var mindre lämpligt.
Enligt chefen för marinens uppfattning har Westregård genom vattenskidåkningen
gjort sig skyldig till tjänstefel som dock kan bedömas som
ringa.

Jag finner att Westregård genom att åka vattenskidor efter Antares
den 28 juli 1973 av oförstånd åsidosatt vad som ålegat honom enligt
tjänstens beskaffenhet. Härigenom har Westregård gjort sig skyldig till
tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Westregård förskyller ansvar
för vad han låtit sig komma till last men enligt min mening kan straff
för brottet åläggas i disciplinmål. På grund härav och eftersom särskilda
skäl ej föranleder till annat, kommer jag att underställa chefen för
Berga örlogsskolor, där Westregård för närvarande tjänstgör, frågan om
han vill avgöra saken.

158

Övrigt

Uppgifterna om att värnpliktiga bjudits in i befälsmässar och där berusat
sig och att befäl legat kvar i sina kojer under tjänstgöringstid har
inte kunnat närmare bekräftas. Det har inte heller kunnat styrkas att något
befäl varit onyktert då tjänstgöringen börjat.

Inköpet av vin till en skeppsafton den 9 augusti 1973 föranleder inte
någon åtgärd från min sida.

* *

Sedan JO Thyresson i enlighet med beslutet underställt chefen för
Berga örlogsskolor frågan om disciplinär åtgärd mot Westregård för det
tjänstefel, som han, enligt vad JO funnit, gjort sig skyldig till genom den
påtalade vattenskidåkningen, beslöt skolchefen den 13 november 1974
att, jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken och 2 § disciplinstrafflagen, för det
ifrågavarande tjänstefelet ålägga Westregård disciplinbot för tolv dagar
med tjugufyra kronor för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Befäls rätt att visitera värnpliktig för efterforskning av försvunnen
ammunition

I en skrift, som kom in till JO den 19 december 1973, uppgav StenIvan
Larsson, som fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring vid Bodens artilleriregemente
(A 8), att fänriken Leif Karlsson i samband med en skjutövning
den 22 oktober 1973 hade utsatt Larsson för ”kroppsvisitation”
med anledning av att denne misstänkts för tillgrepp av en ask patroner.
Larsson ansåg att Karlsson gjort sig skyldig till tjänstefel, eftersom
Karlsson inte var bestraffningsberättigad befattningshavare och brottet
inte var tillräckligt allvarligt för att kroppsvisitation skulle få företagas.

Efter remiss inkom chefen för A 8, översten Nils Landergren, med utredning
och yttrande. Utredningen innefattade förhör med Karlsson och
Larsson samt värnpliktiga Nils Bertil Stefan Harlin och Jan Christer
Berglund.

Karlsson anförde bl. a. följande. Vid början av ifrågavarande övning
gjordes s. k. ”visitation före skjutning”, varefter varje värnpliktig fick
hämta ett paket ammunition och sedan gå till sin skjutplats. Under
skjutningens gång upptäckte Karlsson att det saknades två paket ammunition
i ammunitionslådan. Skjutningen avslutades och vid s. k. ”visitation
efter skjutning” anmälde samtliga värnpliktiga att de inte hade nå -

159

gon ammunition kvar. Karlsson sade då att någon eller några måste
ljuga, eftersom det saknades två paket, och att man av säkerhetsskäl inte
kunde lämna skjutbanan, förrän ammunitionen hade kommit till rätta.
Karlsson beordrade därefter de värnpliktiga att öppna väskorna till
stridsselen och fickorna i vapenrocken samt visa Karlsson att de ej hade
någon ammunition där. Karlsson kände på de fickor där det tycktes finnas
skrymmande saker. När Karlsson frågade Larsson om denne hade
någon ammunition på sig och Larsson förnekade detta upptäckte Karlsson
att Larsson hade något som liknade ett ammunitionspaket i ena byxfickan.
Karlsson slog därför på fickan och frågade vad Larsson hade
där. Larsson plockade då fram ett paket ammunition. — Karlsson bestred
att han vid tillfället hade företagit kroppsvisitation.

Larsson lämnade uppgifter som i huvudsak överensstämde med
Karlssons berättelse men uppgav ytterligare att Karlsson hade känt med
händerna över hela kroppen på de värnpliktiga.

Harlin och Berglund påstod att Karlsson inte kände över hela kroppen
på de värnpliktiga utan endast slog med handen på fickor, där det
verkade finnas skrymmande saker.

Landergren anförde följande i sitt yttrande.

Den 24 oktober 1974 inkom fänriken Leif Karlsson med en anmälan
mot vpl Larsson om tillgrepp av ammunition. Ärendet hänsköts till
åklagaren den 25 oktober 1973 enligt 22 § första punkten militära rättegångslagen.
Bodens tingsrätt dömde den 28 november 1973 Larsson till
dagsböter för snatteri.

Efter det som hänt på skjutbanan och Bodens tingsrätts dom är Larssons
JO-anmälan svår att förstå. Enligt de direktiv som utfärdats för
säkerhetstjänsten i samband med skjutning har Karlsson handlat helt
riktigt och han kunde lämna skjutbanan med all ammunition intagen
från truppen. Talet om kroppsvisitation verkar uppkonstruerat av Larsson
långt efter händelsen på skjutbanan. Karlsson har inte hållit en
kroppsvisitation och detta bestyrks även av Harlin och Berglund, vilka
ingick i plutonen vid tillfället i fråga.

Vid summering av vad som framkommit vid utredningen, Bodens
tingsrätts dom och min egen uppfattning av händelsen får jag föreslå ej
vidare åtgärd.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

I säkerhetsinstruktionen för krigsmakten (Säkl K) mom. 12 stadgas
att var och en efter övning snarast skall lämna ifrån sig oförbrukad ammunition
till ammunitionsredogöraren (motsvarande), som snarast efter
övningens avslutande skall redovisa oförbrukad ammunition och eventuella
hylsor och laddramar. Övningsledaren vid övning med strids- och
övningsammunition skall enligt Säkl K mom. 76 efter skjutning insamla
oförbrukad ammunition m. m. och redovisa ammunitionen. Härutöver
åligger det enligt Säkl K mom. 501 enskild skytt att efter skjutning åter -

160

lämna ali oförbrukad ammunition och hylsor, även om han inte erhållit
order därom, kontrollera att någon ammunition icke finns kvar i ammunitionsgördlar,
väskor och fickor m. fl. platser där ammunition kan ha
förvarats samt på lämpligt sätt rapportera att kontrollen utförts och att
ingen ammunition finns kvar.

I förevarande fall uppmärksammade Karlsson vid skjutövningens slut
att två paket ammunition saknades. Sedan samtliga i övningen deltagande
värnpliktiga förnekat att de hade någon ammunition kvar, undersökte
Karlsson, enligt vad som kan anses vara styrkt genom utredningen,
de värnpliktigas stridsselar och kände utanpå de fickor som såg
ut att innehålla skrymmande ting, varvid ett av de försvunna ammunitionspaketen
påträffades hos Larsson. Denne menar att Karlsson genom
sina åtgärder gjort sig skyldig till olaga kroppsvisitation, medan Karlsson
anser att undersökningen inte kan betraktas som kroppsvisitation
och att den genomfördes endast av säkerhetsskäl.

Vid bedömningen av frågan om den av Karlsson genomförda åtgärden
skall anses vara tillåten kan en av högsta domstolen den 9 april
1974 meddelad dom vara till ledning. Domen avsåg frågan om en kapten
(M) gjort sig skyldig till tjänstefel genom att vid en värnpliktigs (E)
ankomst till en militär förläggning undersöka den bag denne medförde.
Riksåklagaren hade i högsta domstolen gjort gällande att M:s åtgärd
inte kunde anses utgöra en tillåten visitation. Högsta domstolen anförde
i domskälen följande.

Enligt föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten får menig ej
medföra rusdrycker eller öl till område, som är uteslutande upplåtet för
krigsmaktens behov. Sådana drycker får ej heller förvaras och förtäras i
lokaler m. m. belägna inom sådant område och helt eller delvis avsedda
för meniga. Påträffas rusdrycker eller öl i lokal eller område där förvaring
och förtäring ej får ske, skall de av behörig personal omhändertagas.

Utredningen ger, såvitt nu är i fråga, vid handen, att M. vid E:s och
övrig personals återkomst till förläggningen — vilken utgjorde område
som avses med förut nämnda föreskrifter — beordrat E. att förevisa innehållet
i en av honom medförd bag och att syftet med ordern varit att
efterse, huruvida E. medförde öl eller rusdrycker.

M. måste i sin egenskap av kompanichef och med det ansvar som åvilade
honom för att den i berörda föreskrifter angivna ordningen upprätthölls
anses ha ägt att genomföra visitation av den art han sålunda
anbefallt. Hans åtgärd är därför ej av beskaffenhet att föranleda ansvar
för honom.

Reglerna om kroppsvisitation i rättegångsbalken och militära rättegångslagen
avser sådana fall då det är fråga om utredning angående
ifrågasatt brottslig verksamhet. Karlssons undersökning förestavades
emellertid av att han såsom övningsledare vid ifrågavarande skjutövning
hade det av säkerhetsskäl betingade ansvaret enligt Säkl K för att all
ammunition som inte förbrukats under övningen redovisades och åter -

161

lämnades. Nämnda regler i rättegångsbalken och militära rättegångslagen
om förutsättningarna för och förfarandet vid kroppsvisitation är således
inte direkt användbara här. Med tillämpning på förevarande fall
av tankegång motsvarande den som kommit till uttryck i högsta domstolens
dom måste emellertid Karlsson på grund av det honom åvilande ansvaret
enligt Säkl K anses ha varit berättigad att visitera de värnpliktiga
i syfte att förhindra att oförbrukad ammunition kom i orätta händer. På
grund härav och då annat inte visats än att Karlsson genomfört undersökningen
på lämpligt sätt saknas fog för kritik mot Karlsson i förevarande
hänseende.

Information angående skadeståndslagens tillämpning i militära förhållanden I

4 kap. 1 § skadeståndslagen (SFS 1972: 207), vilken lag trädde i
kraft den 1 juli 1972, stadgas följande: ”För skada, som arbetstagare
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i
den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet,
arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga
omständigheter.” Enligt 5 kap. 8 § samma lag skall vid tillämpning av
lagen med arbetstagare likställas bl. a. värnpliktiga.

Enligt 22 § militära rättsvårdskungörelsen åligger det civilförvaltningen
att meddela de närmare föreskrifter och anvisningar som erfordras
för tillämpningen av bestämmelserna i militära rättsvårdskungörelsen
om förfarandet då krigsmakten tillhörig egendom gått förlorad eller
skadats.

I en skrift, som kom in till JO den 13 mars 1974, anförde arbetsgruppen
för 1973 års värnpliktskonferens genom Gunnar Andersson och
Hartvig Stavem under hänvisning till förut citerade lagrum i huvudsak
följande. Huvudprincipen enligt skadeståndslagen är skadeståndsfrihet
vid förlust av eller skada på kronan tillhörig materiel. Denna princip
stöds i den skadeståndsrättsliga litteraturen även om det anses att preventiva
synpunkter kan motivera att större krav ställs på den enskilde
värnpliktige när det gäller vård och tillsyn av vapen och annan dyrbar
materiel. De bestämmelser som reglerar de värnpliktigas ersättningsskyldighet
gentemot kronan — Föreskrifter och anvisningar angående förfarandet
i ersättningsmål (AFSE) — hade inte blivit föremål för ändring i
och med tillkomsten av skadeståndslagen. Det formulär — ”AnmälanAFSE”
— som den värnpliktige skall fylla i vid förlust av eller skada på
materiel innehöll ingen information till den värnpliktige om gällande bestämmelser.
Den värnpliktige hade även att ta ställning till om han var
villig att ersätta förlusten/skadan. Genom detta förfaringssätt kunde den

11 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

162

värnpliktige genom påtryckningar från befälets sida förmås att förklara
sig villig ersätta viss förlust/skada oavsett om ersättningsskyldighet förelåg
eller ej. Arbetsgruppen hade i en skrivelse till överbefälhavaren den
19 maj 1973 påtalat bristerna i rådande förhållanden utan att åtgärder
vidtagits.

Arbetsgruppen hemställde att JO måtte pröva om fel eller försummelse
begåtts av försvarets civilförvaltning eller annan myndighet i
nämnda hänseenden.

Efter remiss inkom civilförvaltningen med upplysningar och yttrande
av i huvudsak följande innehåll.

Med anledning närmast av 22 § militära rättsvårdskungörelsen (RK)
har försvarets civilförvaltning utfärdat ”Föreskrifter och anvisningar
angående förfarandet i ersättningsmål m. m. (AFSE)”. Nu gällande upplaga
utkom 1962. Vissa ändringar, som synes sakna betydelse i förevarande
sammanhang, har därefter skett.

Bestämmelserna avser i huvudsak att i anslutning till de grundläggande
föreskrifterna i 18—20 §§ RK närmare reglera den formella
handläggningen av utredning om förlust av eller skada å egendom, som
tillhör eller brukas av krigsmakten, frågor om avskrivning av sådan förlust
eller skada genom beslut av bestraffningsberättigad befattningshavare
eller enligt hans bemyndigande samt åtgärd för överlämnande i
vissa fall till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet av frågan om
den ifrågakomna förlusten eller skadan.

Det torde kunna starkt ifrågasättas, om civilförvaltningen på grund
av 22 § RK har skyldighet eller ens befogenhet att i materiellt hänseende
ge vägledande föreskrifter för den, som är ansvarig för den slutliga bedömningen
av fråga, som handläggs i den i nästföregående stycke angivna
ordningen.

I den mån ersättningsskyldighet ej enligt 10 kap. militära rättegångslagen
(RL) åläggs av bestraffningsberättigad befattningshavare eller, efter
fullföljd, av domstol eller skada eller förlust ej avskrivs enligt därför
gällande bestämmelser, ankommer på försvarets civilförvaltning enligt 3
§ instruktionen för ämbetsverket (SFS 1965: 825, ändr SFS 1971: 160)
att bevaka statens rätt och indriva dess fordran samt enligt 4 § att
därvid företräda staten såväl vid som utom domstol.

Vissa föreskrifter rörande handhavandet av den verksamhet för bevakning
och indrivning av statens fordringar, som sålunda ankommer
på civilförvaltningen, finns i avskrivningskungörelsen (SFS 1965: 921).

Enligt 3 § avskrivningskungörelsen är civilförvaltningen bevakningsmyndighet
i fråga om fordran hos myndighet, som hör till försvarsdepartementet.

I 4-—8 §§ avskrivningskungörelsen ges vissa föreskrifter rörande de
särskilda sakmyndigheternas skyldighet och befogenhet att vidta bevaknings-
och indrivningsåtgärder beträffande fordringar, uppkomna inom
deras verksamhet. Obetalda fordringar skall, med speciella undantag,
överlämnas till bevakningsmyndigheten inom ett år från den ursprungliga
förfallodagen.

Enligt 13 § avskrivningskungörelsen skall bevakningsmyndigheten bevaka
och indriva fordran, som den omhänderhar, och äger därvid vidta
alla behövliga åtgärder för att utkräva fordringen.

163

I den mån civilförvaltningen som bevakningsmyndighet på grund av
12 § avskrivningskungörelsen vill lämna råd och anvisningar beträffande
sådan bevaknings- och indrivningsverksamhet som jämlikt 4—8
§§ samma kungörelse må självständigt bedrivas av sakmyndighet, torde
i likhet med vad som sagts i anslutning till 22 § RK innehållet få begränsas
att avse enbart formella handläggningsfrågor. I detta hänseende
torde AFSE i tillämpliga delar få anses vägledande på sätt anges i 12 §
avskrivningskungörelsen.

När det är fråga om civilförvaltningens egen bevaknings- och indrivningsverksamhet
enligt 13 § avskrivningskungörelsen torde behov av
generella regler eller anvisningar överhuvudtaget ej ifrågakomma. Även
om ämbetsverket som bevakningsmyndighet torde äga påkalla biträde av
annan myndighet, sker ju bevakning och indrivning enligt nyssnämnda
författningsrum helt under bevakningsmyndighetens inseende och på
dess ansvar. Civilförvaltningen har givetvis därvid att tillse att vid utkrävande
av skadestånd materiella regler iakttas.

I samband med ikraftträdandet 1972-07-01 av skadeståndslagen (SFS
1972: 207) genomgicks inom civilförvaltningen översiktligt bestämmelserna
i AFSE. Därvid bedömdes att de däri givna formella utredningsoch
handläggningsreglerna beträffande förlust eller skada i och för sig
kunde tillämpas också i fall då frågan om ersättningsskyldighet skulle
prövas enligt de nya skadeståndsreglerna. Samtidigt befanns emellertid
att en allmän översyn av AFSE relativt snart lämpligen borde vidtagas,
varvid bl. a. sagda skadeståndsregler borde beaktas.

Oavsett den oklarhet som kunde råda om civilförvaltningens befogenhet
att ge beslutande myndighet förhandsanvisningar rörande innebörden
av de rättsliga grunderna och de materiella förutsättningarna för
avgörande av frågor om skyldighet att utge skadestånd till staten fann
sig ämbetsverket likväl med hänsyn till framkommande uppgifter om
bristande kännedom bland den rättsvårdande personalen om skadeståndslagens
tillkomst, innebörd och tillämplighet inom den militära
rättsvården, böra genom ett skriftligt meddelande till samtliga bestraffningsberättigade
befattningshavare göra berörd personal uppmärksam
på lagens konsekvenser för uttagande av ersättning av värnpliktiga eller
annan militär personal för skada som vållats genom fel eller försummelse
i tjänsten.

En skrivelse med sådant syfte, daterad 1972-12-13, utsändes i början
av januari 1973 till de bestraffningsberättigade befattningshavarna vid
förband, staber och förvaltningar.

I skrivelse till samtliga bestraffningsberättigade militära befattningshavare
1973-01-23 gjorde civilförvaltningen vissa korrigeringar och
kompletteringar till meddelandet 1972-12-13 och upplyste vidare om
den fortsatta tillämpligheten av de formella handläggningsreglerna i
AFSE samt om ämbetsverkets planer att föranstalta om översyn och
omarbetning av AFSE.

Vid en mängd underhandsförfrågningar, särskilt under första året av
skadeståndslagens giltighetstid, har från civilförvaltningens sida till militär
rättsvårdspersonal vid förband och staber, åklagare m. fl. redogjorts
för ämbetsverkets allmänna uppfattning om skadeståndslagens betydelse
särskilt för militär personals ersättningsskyldighet till staten. Därvid har
regelmässigt framhållits, att civilförvaltningen ej äger meddela auktoritativa
anvisningar för ansvarig beslutsmyndighets tolkning av i allmän
lag angivna skadeståndsgrunder, att det i brist på vägledande praxis är

164

svårt att med säkerhet redogöra för allmänt tillämpade principer men
att med beaktande av uttalanden under förarbetena till lagen (jfr prop
1972: 5) stor försiktighet och restriktivitet bör iakttas vid antagande av
synnerliga skäl för ersättningsskyldighet.

Under våren 1973 medverkade civilförvaltningen i viss rättsvårdsutbildning,
som genom överbefälhavarens försorg av försvarsstaben anordnades
för berörd personal från hela landet. Vid rättsvårdsutbildning,
som hölls i början av april 1973, utdelades en inom civilförvaltningen
1973-04-09 upprättad PM angående skadeståndslagen. Under våren 1973
hölls genomgång av den nya skadeståndslagstiftningen. Personal vid civilförvaltningen
medverkade därvid med föredrag i ärendet och genom
att besvara framställda frågor. Med skrivelse 1973-07-20 översände försvarsstabens
säkerhetsavdelning enligt sändlista en utskrift av det föredrag
som vid olika tillfällen av nyssberörda genomgång hållits av befattningshavare
vid civilförvaltningen. 1973 och 1974 har civilförvaltningen
medverkat vid kurser för försvarets personalvårdskonsulenter och
därvid informerat om innehållet i skadeståndslagen. Samtidigt med denna
informationsverksamhet har i olika publikationer lämnats orientering
om skadeståndslagens tillämplighet inom militär rättsvård.

Efter förhandskontakt från författarens sida med civilförvaltningen
publicerades i ”Meddelanden från försvarsstabens personalvårdsbyrå”
nr 2 1973, sid 18—23, under rubriken ”Några synpunkter kring den nya
skadeståndslagen” en kommentar, som klart understryker den styrka
som måste fordras hos omständigheter, vilka enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen
skall kunna konstituera synnerliga skäl för ersättningsskyldighet.
Till civilförvaltningens kännedom har vidare kommit, att artiklar
om den nya skadeståndslagen intagits i vissa tidskrifter av fackkaraktär.
Redan i ”Svensk Underbefälstidning” nr 5, maj 1972, lämnades med utgångspunkt
från då föreliggande förslag orientering om den väntade
lagstiftningen. Tidningen ”Värnpliktsnytt” nr 4, 1973, innehöll en artikel,
vari dras långt gående slutsatser rörande skadeståndslagens effekt
att medföra frihet från ersättningsskyldighet vid vållande till förlust av
eller skada på krigsmakten tillhörig egendom.

1973-08-30 uppdrog civilförvaltningen åt en särskild arbetsgrupp att
verkställa översyn av AFSE samt lägga fram förslag till ändrade föreskrifter
och anvisningar i ämnet.

Arbetsgruppen har vid ett flertal sammanträden och efter separata utredningar
av enskilda ledamöter utarbetat principförslag till ny utgåva
av AFSE. Underhand har inhämtats, att inom arbetsgruppen bl. a. ifrågasatts,
att vederbörande befattningshavare vid mottagande av frivillig
skadeersättning skall vara skyldig anteckna de skäl, som ansetts utgöra
grund för utgivande av skadestånd. Arbetsgruppens uppdrag är emellertid
ännu ej avslutat. I ett avseende har dock ett delresultat framkommit
genom arbetsgruppens verksamhet. Civilförvaltningen har genom beslut
1974-03-05 på arbetsgruppens förslag gjort den ändringen i AFSE 2: 1
och bil 4, att övre gränsen för bagatellförlust från och med 1974-04-01
höjts från 10 till 25 kronor.

Under 1973 utgavs på ÖB uppdrag genom försvarsstabens försorg en
ny upplaga av ”Sammanställning av bestämmelser för den militära rättsvården
(Rättsvårds B)”. Förslag till sammanställningen hade dessförinnan
för samråd och granskning översänts till civilförvaltningen, som genom
juridiska byrån 1973-09-20 avgav slutligt yttrande över korrekturet.

I äldre upplagor av Rättsvårds B, den senaste av 1969, har under 58 §

165

RL intagits ett citat ur riksdagens första lagutskotts utlåtande nr 5 1944,
vari framhålls att ersättningsskyldighet bör ådömas allenast när omständigheterna
ger stöd för att vederbörande icke iakttagit normal aktsamhet.

Enligt civilförvaltningens erfarenhet har berörda utlåtande tidigare
vid handläggning av skadeståndsfrågor inom militär rättsvård framstått
som vägledande vid bedömning av förefintligheten av ersättningsgrund.
Några i administrativ ordning meddelade anvisningar rörande tillämpningen
av den angivna grundprincipen har ej ansetts påkallade.

I den nya upplagan av Rättsvårds B vidtogs följande ändringar av intresse
i förevarande sammanhang. Skadeståndslagen intogs på sid 91—
94. Citatet ur förut berört utskottsutlåtande uteslöts under 58 § RL och
ersattes med följande anteckning: ”Jfr skadeståndslagen 4 kap 1 § (intagen
ovan s. 91)”.

1973-11-30 upprättades inom arméstaben en PM angående handläggningen
inom armén av den nya skadeståndslagen. Vid förbandschefsmöte
1973-12-05 överlämnades sagda PM till arméns chefer.

I den remitterade klagoskriften synes i realiteten enbart avses de så
kallade betalningsfallen vid förenklat förfarande vid förlust av egendom
till belopp 25—100 kronor enligt 2 kap AFSE och vid handläggning av
bagatellskador enligt 3 kap samt utformningen av blanketten ”Anmälan
AFSE” (blankett M 7102—50012).

Det är riktigt att AFSE beträffande betalningsfallen ej innehåller några
närmare anvisningar rörande frågan vilken typ av skada som skall
föreligga och under vilka omständigheter den uppkommit, för att ersättning
skall böra mottagas. AFSE innefattar i denna del endast regler för
själva betalningsåtgärden samt för redovisningen av influtna medel. Någon
ändring beträffande AFSE i denna del har ej vidtagits genom hänvisning
till skadeståndslagen eller däri angivna materiella förutsättningar
för ersättningsskyldighet.

Att civilförvaltningen ej ansett sig böra utfärda uttryckliga tillämpningsföreskrifter
av restriktiv innebörd beträffande mottagandet av frivillig
ersättning sammanhänger främst därmed, att ämbetsverket ansett
att rättsvårdspersonalen genom den under väsentlig medverkan från civilförvaltningens
sida bedrivna upplysningsverksamheten tillräckligt
orienterats om att AFSE bestämmelser endast är formella och avser utredning
och förfarande i övrigt under det att själva bedömningen av frågan,
om ersättning skall utgå, måste ske enligt materiella skadeståndsrättsliga
regler, numera väsentligen enligt skadeståndslagen.

Civilförvaltningen har härvid utgått från att vid varje förband eller
motsvarande enhet efterhand kommer att utbildas en praxis i fråga om
tolkningen av begreppet ”synnerliga skäl”, främst genom bestraffningsberättigad
befattningshavares handläggning av ersättningsmål och beslut
om åläggande av ersättningsskyldighet. För sådant beslut fordras enligt
62 § RL medverkan av auditör. Också för mottagandet av frivillig betalning
enligt 2 och 3 kap AFSE torde en dylik praxis bli vägledande.

Civilförvaltningen har gått i författning om att, i den mån sådant material
ej i annan ordning delges ämbetsverket, samtliga beslut av bestraffningsberättigade
befattningshavare eller domstolsavgöranden i ersättningsmål
rörande skadefall efter 1972-06-30 skall insändas till ämbetsverket.
Avsikten härmed är bl. a. att med ledning av de huvudsakliga
tolkningsprinciper i fråga om skadeståndslagen som kan utläsas ur
en samlad praxis, vidta de åtgärder, som kan finnas påkallade i fråga

166

om bevakningen av statens fordringar, främst vid den pågående översynen
av AFSE. Enligt vad som erfarits pågår inom försvarsstaben och arméstaben
en motsvarande uppsamling av avgöranden i ersättningsmål.
Möjligen kan finnas lämpligt att utnyttja materialet till en ”rättsfallssamling”.

Det må emellertid anmärkas att de avgöranden som hittills blivit tillgängliga
visar en påfallande oenhetlighet och är föga ägnade som grund
för meddelande av generella tillämpningsprinciper i den mån civilförvaltningen
skulle ha befogenhet att meddela sådana i fråga om skadeståndslagen.
I stort sett ger tillgängliga avgöranden vid handen, att stark
restriktivitet anlagts vid bedömningen av begreppet ”synnerliga skäl”.

En särskild omständighet gör att alltför kategoriska och detaljerade
föreskrifter till motverkande av frivillig betalning synes böra undvikas.
Enligt 1 kap 1 § skadeståndslagen är bestämmelserna i densamma i princip
dispositiva. Det är möjligt att en skadevållande i tveksamma fall, där
en judiciell prövning kan framstå som i och för sig befogad, önskar undvika
en sådan genom att erlägga betalning. För övrigt må erinras om att
intet torde hindra att en skadevållande vid rättsligt förfarande medger
ersättningsskyldighet och sålunda föranleder åläggande av sådan, oberoende
av om rättslig grund föreligger därför.

Hos civilförvaltningen har några fall av otillbörligt mottagande av
skadeersättning ej påtalats eller eljest blivit kända. De påståenden, som
torde innefattas i klagoskriften om att sådant förekommit eller är att befara
på grund av nuvarande utformning av AFSE, synes sakna reellt underlag.
Möjligen kan under närmaste tiden efter skadeståndslagens
ikraftträdande bristande kännedom om skadeståndslagens tillämplighet
inom den militära rättsvården och om dess innehåll på sina håll ha medfört
osäkerhet och misstag.

Civilförvaltningen har emellertid den bestämda uppfattningen, att genom
den omfattande upplysningsverksamhet som förekommit militär
rättsvårdspersonal bibragts klart medvetande om att handläggningen av
skadeståndsfrågor skall ske enligt reglerna i AFSE men att skadestånd
skall uttas endast om grund därför finns enligt skadeståndsrättsliga regler.
Så vitt ämbetsverket kan finna har från civilförvaltningens sida i
detta hänseende gjorts, vad som kan anses påkallat och ligga inom ramen
för dess befogenhet.

Civilförvaltningen följer med uppmärksamhet handläggningen av ersättningsfrågor
i den militära rättsvården. I den blivande utgåvan av
AFSE avses handläggningsordningen så nära som möjligt anknyta till
skadeståndslagen och skadeståndsrättsliga regler i övrigt.

Ämbetsverket ansluter sig till den av arbetsgruppen hos JO uttalade
ståndpunkten, att mottagande av frivillig skadeersättning, som kan
framstå som otillbörligt, bör förhindras.

Arbetsgruppen bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men
lät sig inte avhöra.

Den 9 maj 1974 utfärdade civilförvaltningen allmänna anvisningar
för tillämpningen av bestämmelserna i AFSE, vilka skall tillämpas försöksvis.
Anvisningarna innehåller en översiktlig redogörelse för bestämmelser
i skadeståndslagen, som kan ha betydelse i militära sammanhang
och rekommendationer angående vilka utredningsåtgärder som bör vid -

167

tagas då värnpliktig förorsakat förlust av eller skada på kronan tillhörig
materiel m. m. Anvisningarna avslutas med följande uttalanden.

Med utgångspunkt i vad som sagts kan följande tjäna till

ledning för bedömning av sådan fråga om ersättningsskyldighet, som ankommer
på militär chef att handlägga med stöd av militära rättegångslagen
§ 58.

Handlingens beskaffenhet

a) Finns bestämmelser eller anvisningar för hur materielen skall förvaras
eller handhas?

b) Kan arbetstagaren anses ha brutit mot dessa, av honom kända bestämmelser? c)

Har tjänsten hindrat arbetstagaren att ta erforderlig vård om materielen? Arbetstagarens

ställning

a) Kan särskilda krav ställas på arbetstagaren med hänsyn till dennes
tjänsteställning eller särskilda förtroende?

b) Har arbetstagaren ensam påverkat den situation som orsakat skadan
eller förlusten?

Skadelidandes intresse

a) I vilken grad har skadan eller förlusten ekonomisk betydelse för arbetsgivaren? b)

Har arbetsgivaren särskilt intresse av att arbetstagaren inte förlorar
eller skadar materiel av betydelse för t. ex. förbandets eller enhetens
funktion?

Övriga omständigheter

a) Är det ur allmän preventiv synpunkt av stor vikt att ersättningsskyldighet
åläggs i det särskilda fallet?

b) Under vilka tjänstgöringsförhållanden har skadan eller förlusten
uppkommit?

De omständigheter som ovan angivits skall anges även i s. k. bctalningsfall.
Av redovisningen skall då framgå, att det inte är otillbörligt
att utnyttja ersättningsmedgivandet.

För att utredningsarbetet skall underlättas vid myndigheterna har, till
dess de nya AFSE-bestämmelserna föreligger, ett särskilt ”protokollsblad”
utarbetats . Bladet bör lämpligen användas som stöd för

utredningen i de fall då ersättningsskyldighet kan bli aktuell, dvs. i s. k.
betalningsfall och vid protokollförfarande. De protokollsblad, som legat
till grund för ålagd ersättningsskyldighet, bör lämpligen förvaras av bevakaren
(motsv.), medan protokollsblad som hänför sig till s. k. betalningsfall
förvaras vid vederbörlig underavdelning (kompani, motsv.). I
de fall staten vidkänns förlusten kan protokollsbladet makuleras.

168

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Arbetsgruppen har anfört klagomål över att någon ändring av AFSE
inte har gjorts i samband med ikraftträdandet av skadeståndslagen. I likhet
med civilförvaltningen finner jag emellertid att det förhållandet att
nya materiella skadeståndsregler införts inte i och för sig är av beskaffenhet
att nödvändiggöra en ändring av reglerna i AFSE, vilka endast
avser det formella förfarandet i samband med förlust av eller skada på
krigsmakten tillhörig egendom. Någon försummelse i förevarande avseende
kan därför inte läggas civilförvaltningen till last.

I AFSE mom 2: 20 föreskrivs att den för förkommen eller skadad
materiel ansvarige bör tillfrågas om han anser uppgivna värden skäliga
och om han är villig att ersätta förlusten. Arbetsgruppen har framfört
farhågor att befäl genom påtryckning på den värnpliktige kan förmå
denne att förklara sig villig att ersätta en förlust eller skada oavsett om
skadeståndsskyldighet i själva verket föreligger. Jag har inte uppmärksammat
vare sig i klagoärenden eller vid inspektioner avseende militär
rättsvård att några påtryckningar förekommit eller att värnpliktiga eljest
medgivit skadeståndsskyldighet under omständigheter som kan anses
otillbörliga. Civilförvaltningen har inte heller kännedom om något sådant
fall. Det kan tilläggas att befäl som har att handlägga mål angående
ifrågasatt skadeståndsskyldighet, innan en någorlunda fast praxis
i hithörande frågor uppstått, inte har mycket större möjligheter än den
värnpliktige att bedöma om synnerliga skäl för skadeståndsansvar föreligger
i det enskilda fallet.

Arbetsgruppen har ifrågasatt om inte blanketten ”Anmälan-AFSE”
borde innehålla någon information om gällande bestämmelser. Detta är
i och för sig inte någon fråga som uppkommit genom den nya regleringen
på skadeståndsrättens område. Inte heller tidigare har sådan information
lämnats på blanketten. Olika meningar kan väl också råda
om nyttan av att ha sådan information införd på anmälningsblanketten
och om möjligheten över huvud taget att där meddela tillräcklig information.
Det måste dock anses vara av vikt att den värnpliktige i förekommande
fall upplyses om rättsläget innan han tar ställning till frågan
om han skall medge betalningsskyldighet. På vilket sätt denna information
bör lämnas finner jag inte skäl att gå närmare in på i detta sammanhang.

Av civilförvaltningens yttrande framgår att det genom kursverksamhet,
tidningsartiklar, promemorior m. m. har spritts en omfattande
information om den nya skadeståndsrättsliga lagstiftningen, varför det
kan antagas att befattningshavare som har att tillämpa lagreglerna äger
kunskap om dessa. Emellertid har det uppenbarligen uppstått svårigheter
vid handläggningen av ersättningsmål främst i fråga om tolkningen
av vad som enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen utgör synnerliga skäl för
att arbetstagare skall anses vara skadeståndsskyldig. Civilförvaltningen

169

har i sitt yttrande starkt ifrågasatt om ämbetsverket har skyldighet eller
ens befogenhet att i materiellt hänseende ge vägledande föreskrifter för
avgöranden i ersättningsmål. Jag har förstått att civilförvaltningen i stor
utsträckning får mottaga frågor från rättsvårdsbefäl och andra om hur
lagens materiella regler skall tillämpas. Enligt min mening kan emellertid
civilförvaltningen varken på grund av föreskrift i dess instruktion eller
genom andra bestämmelser anses ha någon skyldighet att lämna generella
råd och anvisningar i detta hänseende. Tvärtom bör civilförvaltningen
enligt min mening innan rättstillämpningen har stadgats iakttaga
återhållsamhet då det gäller generella uttalanden av materiellt-rättsligt
innehåll.

Civilförvaltningen har i de förut berörda allmänna anvisningarna för
tillämpningen av AFSE intagit vissa omständigheter som enligt civilförvaltningen
bör beaktas vid bedömningen av om skadeståndsskyldighet
föreligger och utarbetat ett formulär som är avsett att läggas till grund
för och underlätta utredningen av skadefall. Utan att närmare gå in på
de omständigheter som av civilförvaltningen upptagits i anvisningarna
och i formuläret vill jag peka på den risk som föreligger att innehållet i
anvisningarna och formuläret betraktas som en mer eller mindre auktoritativ
och bindande föreskrift om vilka förhållanden som bör föranleda
att skadeståndsskyldighet skall åläggas. Uppgiften att inom ramen för
den nya lagstiftningen närmare bestämma gränserna för bland andra de
värnpliktigas skadeståndsskyldighet åvilar främst de allmänna domstolarna.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har någon fast domstolspraxis
ännu inte utbildats. När så har skett i ett eller annat avseende
är det emellertid naturligt att civilförvaltningen informerar berörda
befattningshavare om vad denna praxis innebär. Härutöver synes det
som om vissa i formuläret upptagna frågor, t. ex. angående vikten från
allmän preventiv synpunkt att skadeståndsskyldighet åläggs, är av sådan
beskaffenhet att de inte synes kunna besvaras på ett meningsfullt sätt
av den icke juridiskt skolade personal som svarar för utredningen i ersättningsmål.

Spridande av tryckt skrift inom militärt förband

I en skrift, som kom in till JO den 20 oktober 1972, anförde Anders
Sjöqvist följande. Den 18 oktober 1972 omkring klockan 11.15 påbörjade
han spridande av en tryckt skrift (flygblad) utanför matsalen på
Gotlands artillerikår (A 7). Under 15 minuter delade han ut omkring
150 flygblad. Därefter kom vaktchefen och frågade Sjöqvist om denne
hade kårchefens tillstånd, vilket Sjöqvist förnekade. Vaktchefen ”hegärde
då flygbladen i beslag”, varefter vaktchefen och kårdagofficeren

170

beordrade honom att följa med till kårchefen. Denne beordrade i sin tur
Sjöqvist att sluta med spridandet av skriften.

Sjöqvist delgavs inte misstanke om uppvigling utan endast om tjänstefel.
Vid samtal med vaktchefen framkom det att denne fått speciella instruktioner
för det fall värnpliktiga spred tryckta skrifter. Om en skrift
inte var godkänd av kårchefen skulle den tas i beslag. Kårchefen förklarade
samma dag skrifterna i beslag, då han misstänkte att texten var
uppviglande.

Sjöqvist ansåg att vaktchefen och kårdagofficeren hade handlat på ett
lagstridigt sätt genom att utan beslut av myndighet hindra spridande av
tryckt skrift, att kårchefen utan rättslig grund ingripit mot spridande av
tryckt skrift och att de instruktioner vaktchefen erhållit måste anses stå i
strid mot reglerna om beslag i tryckfrihetsförordningen (TF).

Ifrågavarande flygblad hade bl. a. följande innehåll.

Motstånd mot militarismen!

Dina möjligheter

Tveka inte att söka vapenfri tjänst, om du känner så! Vill du inte
längre vara befälselev, klassa ned dig! Tror du att värnpliktsvägran (totalvägran)
är en vettig lösning, vägra! Utnyttja dina rättigheter som
svensk grundlag ger dig och var inte rädd för lokala förordningar. Betänk
också samtidigt att svensk lag tvingar dig ut på slagfältet för att
döda den okände ”fienden”.

Du är inne i ett intensivt utbildningsskede i våldsmentalitet. Du har
ansvaret för att din hjärna inte blir ”tvättad” av de militära flosklerna.
Det är bl. a. du som skall bestämma om dina barn skall leva i en värld
av terrorbalans och våld. Låt inte lura dig av skenförbättringar, utan slå
hål på det bräckliga yttre skal, som militären omger sig med. Vad är
förbandsnämnd, fåtöljer på markan, färg-TV osv.? Ett sätt att köpa dig
för våldets sak? Du ger svaret.

Inte ett öre — inte en man till krigsmakten.

Avrustning nu

Tror du vi kan samarbeta i det aktiva motståndet? Kontakta Anders
Sjöqvist på log lil på A7.

Efter remiss inkom militärbefälhavaren för östra militärområdet, generallöjtnanten
Ove Ljung, med utredning och yttrande. Utredningen,
som hade verkställts av chefen för Gotlands militärkommando, generalmajoren
Kjell Nordström, omfattade förhör med dem som tjänstgjorde
som vaktchef och dagofficer den 18 oktober 1972, fanjunkaren Leif
Persson och fänriken Alf Möllerström, samt med chefen för A 7, översten
Stig Nihlén. Nordström avgav därjämte eget yttrande.

Till utredningen fogades ett exemplar av kaserninstruktionen för A 7,
vilken i hithörande delar hade följande lydelse.

171

1:13.2.2 Särskilda föreskrifter
13.2.2.1 Det är förbjudet:

att utan kårch tillstånd försälja varor, salubjuda och utdela broschyrer,
tidningar etc inom kasernområdet.

Jämför 19.4.2.5.

3:5.5

Utdelning av skrift — tidning, flygblad, meddelande osv. — får inom
kompanilokal ske endast efter kompanichefs tillstånd. För övriga lokaler
skall kårchefens tillstånd inhämtas.

Persson uppgav vid utredningen bl. a. följande. Då han den 18 oktober
1972 tjänstgjorde som vaktchef uppmärksammade han att Sjöqvist
stod vid matsalen och delade ut lappar. Persson frågade om Sjöqvist
hade tillstånd därtill, vilket denne besvarade nekande. Persson förklarade
att Sjöqvist måste ha tillstånd för utdelningen och erbjöd sig att ta
över bunten av lappar för att låta stabschefen titta på dem. Sedan också
dagofficeren Möllerström hade kommit till platsen ombads Sjöqvist att
följa med till kårchefen, vilket han gick med på först efter en stunds diskuterande.
På vägen förklarade Möllerström att de skulle undersöka om
Sjöqvist hade handlat riktigt. — Persson hade inte — som Sjöqvist påstått
— ”begärt flygbladen i beslag”.

Möllerströms uppgifter om händelseförloppet överensstämde i huvudsak
med vad Persson anförde. Möllerström uppgav därutöver att han i
matsalen upptäckte ett flertal värnpliktiga som kom in med gula papper
i handen. Några läste på papperen, skrattade och pekade på Möllerström.
Denne gick därför ut till Sjöqvist, som stod utanför och delade ut
ifrågavarande papper.

Nihlén anförde angående ingripandet mot Sjöqvist följande. Sjöqvist
meddelade att han inte ansåg sig ha brutit mot kaserninstruktionen.
Nihlén ögnade som hastigast igenom ett av flygbladen, varpå han yttrade:
”1 avvaktan på att jag tar ställning till innehållet i detta flygblad
förbjuder jag tills vidare fortsatt utdelning.”

Nihlén tillfrågade därefter Sjöqvist om denne avsåg att lyda denna
order. Efter någon tvekan svarade Sjöqvist jakande. Han fick därefter
avlägsna sig. Omkring en timme senare, då Nihlén studerat flygbladet
och samrått med auditören, kallade Nihlén till sig Sjöqvist. Denne fick
därvid order att medföra återstående flygblad.

Nihlén meddelade Sjöqvist att han med stöd av TF tog flygbladen i
förvar, eftersom de ansågs innefatta uppmaning till lagbrott. Sjöqvist informerades
också om att ärendet hänsköts till åklagarmyndigheten för
avgörande av frågan om åtal. Sjöqvist uttryckte därvid sin besvikelse
över att Nihlén inte hade åberopat kaserninstruktionen. Han antydde att

172

hans avsikt hade varit att genom sitt handlande visa att Nihlén genom
kaserninstruktionen hade satt grundlagar ur spel.

Beträffande kaserninstruktionen uppgav Nihlén huvudsakligen följande.
Instruktionen omarbetades och fastställdes i nuvarande utformning
våren 1972. Den är uppdelad på tre delar. Del 1 och 2 är relativt
fylliga och innehåller bl. a. instruktioner för olika befattningshavare.

Del 3 är mer kortfattad och innehåller vad soldaten bedöms böra
veta. Utdelning av skrifter berörs på två ställen i instruktionen, dels i
del 1 mom. 13.2.2.1 och dels i del 3 mom 5.5 sista stycket. Formuleringen
i de båda momenten var ej helt lika. I det senare fallet talades
endast om ”lokaler”. Huruvida detta kunde tolkas att omfatta kasernområdet
i sin helhet kunde möjligen ifrågasättas. Nihléns avsikt var att
bestämmelserna skulle ges en sådan utformning att tillstånd måste inhämtas
var helst utdelning ägde rum. Befälet hade instruerats därefter
och enligt Nihléns uppfattning handlat rätt. — Sista meningen i mom
5.5 hade numera erhållit ändrad lydelse till: ”För utdelning i övriga
delar av kasernområdet skall kårchefens tillstånd inhämtas.”

Ljung anförde i sitt yttrande sammanfattningsvis följande. Det inträffade
borde ej föranleda rättsliga åtgärder mot någon av de inblandade.
Formella brister i handläggningen var visserligen konstaterade men kunde
anses vara av mindre betydelse. Det utdelade flygbladet saknade
vissa uppgifter enligt kap. 6 § 3 TF och hade dessutom utdelats inom
militärt område utan vederbörligt tillstånd. Eftersom uppenbart ringa
skada åstadkommits borde i avvaktan på en ifrågasatt förnyad anmälan
om prövning av skriftens innehåll inga åtgärder vidtagas. — Ljung fann
det slutligen utomordentligt angeläget, att JO medverkade till att militär
befattningshavares möjligheter att ingripa mot skrifter — såväl tryckta
som på annat sätt framställda — klarlades och exemplifierades.

Sjöqvist inkom med påminnelser.

Det inhämtades bl. a. följande angående den vidare handläggningen
av ärendet om Sjöqvists spridande av ifrågavarande flygblad. Förutom
att ärendet hänsköts till åklagarmyndigheten i Visby överlämnade Nihlén
ett exemplar av flygbladet till chefen för justitiedepartementet, som i
beslut den 23 oktober 1972 inte fann att skriftens innehåll borde föranleda
någon åtgärd. Sedan åklagarmyndigheten i Visby och länsåklagaren
i Stockholms län och Gotlands län inte funnit skäl att vidta någon
åtgärd i ärendet, gjorde Nihlén hos riksåklagaren en framställning om
överprövning. Riksåklagaren uttalade i beslut den 14 december 1972 att
justitiekanslern enligt 10 kap. 2 § TF är ensam behörig åklagare ifråga
om tryckfrihetsbrott eller annat brott mot bestämmelserna i TF. På
grund därav överlämnade riksåklagaren Nihléns framställning till justitiekanslern.
Denne fann i beslut den 24 januari 1973 att innehållet i
skriften var att hänföra till fall som avses i 16 kap. 5 § andra stycket
brottsbalken, varför åtal för tryckfrihetsbrott inte skulle anställas. I sag -

173

da stycke stadgas att i ringa fall av uppvigling ej skall dömas till ansvar.
— Flygbladen har sedermera återlämnats till Sjöqvist.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I 1 kap. 2 § andra stycket TF stadgas, att det ej är tillåtet för myndighet
eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd
som icke äger stöd i TF, hindra tryckning eller utgivning av skriften
eller dess spridning bland allmänheten. Innehållet i en tryckt skrift
får alltså i och för sig inte utan stöd i TF föranleda något hinder för
spridning av skriften. Emellertid har det sedan gammalt ansetts att vissa
inskränkningar i den fria spridningsrätten måste göras av hänsyn till den
allmänna ordningen.

Denna inskränkning har ansetts gälla även för militära områden (jfr
MO:s ämbetsberättelse 1950 s. 276 ff; särskilt s. 298). Att denna inskränkning
i spridningsrätten alltjämt får anses utgöra en del av gällande
rätt framgår bl. a. av en av högsta domstolen nyligen meddelad dom
(NJA 1973: 29). I denna dom, som avsåg bl. a. frågan om en instruktion
av det slag, varom är fråga i detta ärende, stod i överensstämmelse med
TF:s regelsystem, anfördes bl. a. följande.

Vid tillkomsten av tryckfrihetsförordningen förutsattes att den där
stadgade rätten att sprida tryckta skrifter icke var obegränsad. Sålunda
ansågs det ligga i sakens natur att den som sprider sådana skrifter åtminstone
i viss utsträckning måste vara underkastad allmänna ordningsföreskrifter.
Inom militärt förläggningsområde vartill allmänheten icke
har tillträde är förbandschefen ansvarig för att ordningen upprätthålles
och det ankommer på honom att utfärda erforderliga ordningsföreskrifter.
Han äger därvid även ge närmare regler i fråga om spridande av
tryckta skrifter inom området. Med hänsyn till de särskilda krav som på
grund av militärtjänstens natur och förhållandena i övrigt måste ställas
på ordningen inom ett militärt förläggningsområde kan en föreskrift
som i likhet med den åberopade avser att skrifter får utlämnas eller utläggas
där endast efter tillstånd av kompanichef eller regementschef,
icke anses innebära en sådan begränsning av spridningsrätten som är
oförenlig med tryckfrihetsförordningens regler. Det får emellertid förutsättas
att vid tillämpningen av en sådan föreskrift begärt tillstånd vägras
endast i fall när hänsynen till ordningen med nödvändighet kräver det.

Den vid A 7 utfärdade kaserninstruktionen kan således i ifrågavarande
delar inte anses stå i strid med TF:s regler om rätten att sprida
tryckta skrifter. Jag vill emellertid understryka att bedömningen av hithörande
frågor skall ske med största varsamhet och att endast ordningssynpunkter
får läggas till grund för beslut som begränsar rätten till
spridning. Innan sådant beslut meddelas anser jag det vara av vikt att
förbandschefen inhämtar auditörens yttrande i frågan.

I ärendet har framkommit att kaserninstruktionen vid A 7 hade utformats
i tre delar, varav de två första innehöll en fullständig text, medan

174

den tredje innehöll sådant som bedömts vara av intresse för den värnpliktiga
personalen. Jag har ingenting att erinra mot detta förfarande i
och för sig. Det synes tvärtom vara värdefullt att de bestämmelser som
rör de värnpliktiga görs så lättillgängliga för dem som möjligt. Det kan
dock inte godtas att bestämmelserna har olika innehåll beträffande
samma fråga, vilket visat sig vara fallet då det gällde rätten att utdela
skrifter vid A 7. Det förhållandet att befäl och värnpliktiga inte har
samma bestämmelser att inrätta sitt handlande efter kan leda till onödiga
konflikter mellan de båda kategorierna. Eftersom saken numera
blivit tillrättad stannar jag vid gjorda påpekanden.

När Persson och Möllerström uppmärksammade att Sjöqvist delade
ut flygblad utanför matsalen, uppmanade de Sjöqvist att avbryta verksamheten
i avvaktan på att kårchefen hade meddelat beslut i tillståndsfrågan.
Sjöqvist har ifrågasatt om de haft befogenhet att verkställa detta
ingripande. Av främst Möllerströms uppgifter framgår att utdelandet av
flygbladen haft viss störande effekt på ordningen i matsalen. I betraktande
härav finner jag inte fog för kritik mot Persson och Möllerström,
vilka i egenskap av vaktchef respektive dagofficer svarade för ordningen
inom kasernområdet, för deras mot Sjöqvist riktade ingripande. Jag vill
dock understryka att det för ett ingripande mot spridning av tryckt
skrift inte kan anses vara tillräckligt att kårchefens tillstånd saknas utan
det måste därutöver krävas att spridningen faktiskt har medfört eller
kan medföra ett störande av ordningen.

Nihlén beslöt att ta de flygblad, som Sjöqvist innehade, i förvar med
stöd av 10 kap. 11 § TF. Däri stadgas att tryckt skrift, som anträffas vid
avdelning av krigsmakten och som uppenbart innefattar sådan enligt
7 kap. 4 § TF straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas
åsidosätta sin tjänsteplikt, efter beslut av befattningshavare, som enligt
lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen, i avbidan på förordnande
om beslag må tagas i förvar. I 10 kap. 12 § TF stadgas därjämte
att, om förordnande om tryckt skrifts tagande i förvar meddelats
enligt 11 §, ett exemplar av skriften så snart ske kan skall överlämnas
till chefen för justitiedepartementet.

Som grund för sitt beslut om tagande i förvar av flygbladet synes
Nihlén närmast ha haft den meningen i flygbladet som lydde: ”Tror du
att värnpliktsvägran (totalvägran) är en vettig lösning, vägra!” Chefen
för justitiedepartementet fann inte skäl att vidta någon åtgärd, medan
justitiekanslern vid sin prövning av ärendet fann att innehållet i skriften
var att hänföra till de ringa, ej straffbara fall av uppvigling, som avses i
16 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Det kan således ifrågasättas om
Nihlén felbedömt situationen, då han fann flygbladets innehåll uppenbart
vara att hänföra till straffbar uppvigling. Emellertid måste i bedömningsfrågor
av detta slag vissa marginaler finnas, inom vilka beslut
kan fattas utan att beslutsfattaren, om högre myndighet vid sin bedöm -

175

ning kommer till annat resultat, skall anses ha handlat felaktigt. Enligt
min mening ligger Nihléns beslut om tagande i förvar av flygbladet
inom sådan marginal, varför jag inte kan göra gällande att Nihlén
genom sin åtgärd gjort sig skyldig till fel i tjänsten.

Jag vill i övrigt påpeka att i mål av förevarande slag anmälan eller
hänskjutande till allmän åklagare inte skall ske, då justitiekanslern enligt
9 kap. 2 § TF är ensam behörig åklagare i mål om brott mot TF. Nihléns
åtgärd härvidlag var således felaktig. Jag finner emellertid inte åtgärden
vara av beskaffenhet att föranleda annat än detta påpekande.

Kompletterande utbildning och indragning av extra ledighet

Chefen för första bataljonen vid Svea ingenjörregemente utfärdade
den 9 februari 1972 med regementschefens, översten Kåre Svanfeldts,
godkännande vissa bestämmelser om kompletterande utbildning. Bestämmelserna
innebar följande. Värnpliktiga som under en månad var
borta från tjänsten mer än tre dagar på grund av arrest, rymning, undanhållande,
tjänstledighet eller sjukskrivning i grupperna 20 eller 50—
90 skulle delta i kompletterande utbildning en dag per månad. Dag för
sjukanmälan skulle räknas som frånvaro hela dagen även om den värnpliktige
ej blev sjukskriven. Den som sjukanmälde sig måndag—tisdag
skulle inte erhålla permission natten till följande måndag; detta gällde
även värnpliktiga med ständig nattpermission. Den kompletterande utbildningen
skulle normalt äga rum en fredag i månaden. Befälsläget angavs
vara så ansträngt att kompletterande utbildning samtidigt med normal
utbildning var svår för att inte säga omöjlig att genomföra; de som
ej deltog i den kompletterande utbildningen var därför befriade från
tjänst och hade rätt att lämna regementet. Bestämmelserna, som trädde i
kraft den 10 februari 1972, skulle ej tillämpas vid första och tredje kompanierna.
— I det meddelande om bestämmelserna som bataljonschefen
utsände inom regementet framhölls att de inte innebar någon inskränkning
i de värnpliktigas fritid.

I en skrivelse, som kom in till JO den 9 mars 1972, anförde personalvårdsassistenten
Carl-Gustaf Hörnestam i huvudsak följande.

Tjänstledighet för välförhållande i tjänsten i kombination med annan
ledighet eller frånvaro kan enligt förenämnda bestämmelser föranleda
kompletterande utbildning. Det ligger emellertid i sakens natur att ledighet
för välförhållande i tjänsten ej skall behöva tas igen. Åläggande av
kompletterande utbildning i sådant fall är därför synnerligen olämpligt.
I kap. 11 mom. 25 tjänstereglementet för krigsmakten anges vissa angelägenheter
för vilka tjänstledighet ej får vägras utan viktiga skäl. Sådant
skäl kan vara att utbildningen kräver samtligas närvaro. Om utbild -

176

ningen ej har den betydelsen och tjänstledighet beviljas, kan ej heller
frånvaron vara orsak till kompletterande utbildning. — Åläggande av
kompletterande utbildning på grund av sjukskrivning eller indragning av
nattpermission på grund av sjukanmälan måste uppfattas som ett ogillande
av att de värnpliktiga besöker läkare. Resultatet härav i förening
med att de mister förmånen av en extra ledighetsdag i månaden eller
inte får permission natten till måndag kan bli att de undviker läkarbesök.
Eftersom sjukbesök räknas som frånvaro hel dag oavsett vilken tid
besöket tagit och den som åtnjutit permission (ledighet del av tjänstgöringsdag)
ej omfattas av bestämmelserna framstår åläggandet av kompletterande
utbildning som ett straff. Indragning av ständig nattpermission
kan få oanade konsekvenser, särskilt när tillstånd till sådan permission
givits av medicinska skäl. Motivet till bestämmelserna tycks i första
hand vara den höga sjukanmälningsfrekvensen och ej frånvaro från utbildningen.
Detta framgår av att kommenderad personal undantagits
från bestämmelserna och av att det ej görs skillnad mellan frånvaro från
utbildningsavsnitt av olika vikt. Indragning av nattpermission saknar
över huvud taget samband med utbildningen. — Hörnestam hemställde
om JO:s prövning av metoden att såsom belöningspermission ge en dags
ledighet per månad åt soldater, som ej varit frånvarande från tjänstgöringen
mer än tre dagar per månad. Hörnestam ville också ha prövat
om det var förenligt med förbudet mot kollektiv bestraffning att ålägga
kompletterande utbildning i enlighet med bestämmelserna.

Efter remiss inkom chefen för armén med eget yttrande och yttrande
från Svanfeldt och bataljonschefen.

Svanfeldt anförde bl. a. följande.

I januari 1972 visade det sig att ökade kostnader för övertid och förbandsövningar
skulle medföra att övningsanslaget överskreds väsentligt.
Vissa möjligheter att undvika anslagsöverskridande skulle emellertid finnas
om kompanibefälet friställdes en dag i månaden. Sjukanmälningarna,
som under hösten 1971 tenderat att stiga i antal, nådde i januari
en helt oacceptabel nivå. Framför allt under måndagar och tisdagar var
det många sjukanmälda. Arbetstiden blev orimlig för tjänsteläkaren,
som fick ägna all tid åt att försöka skilja simulanter från verkligt sjuka.
— Det stora antalet sjukskrivna medförde att utbildningen i förband
blev i det närmaste meningslös. Kompletterande utbildning av mycket
stor omfattning blev nödvändig. Av kostnadsskäl kunde denna inte genomföras
på annan tid än ordinarie övningstid på det sätt som i generalorder
nr 291 den 27 augusti 1970 (TKO nr 70032) anges beträffande
kompletterande utbildning på annan tid än ordinarie övningstid. Av personalvårdande
skäl hade det inte ansetts lämpligt att förlägga den kompletterande
utbildningen till lördagar utan den hade ägt rum på vanliga
vardagskvällar. Med hänsyn till det ökade behovet av kompletterande
utbildning skulle den emellertid bli mera effektiv om den meddelades
under en hel arbetsdag per månad. Som en samlad lösning på problemen
ansågs det lämpligt att förlägga den kompletterande utbildningen
till en vardag i månaden och att genomföra den med ett begränsat antal
befäl. Soldaternas vilja att delta i den ordinarie utbildningen skulle stimuleras
genom att de som inte deltog i den kompletterande utbildningen
gavs ledigt. En svaghet i föreskrifterna var risken för att verkligt sjuka
soldater skulle låta bli att gå till sjukavdelningen för att inte mista en

177

dags extra ledighet. Denna risk bedömdes emellertid, efter ingående diskussion,
vara liten. Några negativa medicinska konsekvenser har inte
heller konstaterats. Skälet till att sjukanmälan som inte ledde till sjukskrivning
skulle räknas som frånvaro hel dag var att den som sjukanmäler
sig inför en större övning, då antalet anmälningar regelmässigt är
stort, blir borta från tjänsten hela dagen. Av praktiska skäl transporteras
nämligen de som inte blir sjukskrivna till sitt kompani först sedan hela
sjukvisitationen är klar. — Med hänsyn till att antalet sjukanmälningar
under måndagar och tisdagar var avsevärt mycket större än under övriga
dagar och då huvuddelen av de sjukanmälda klagade över trötthet
hade regementschefen ansett det rimligt att för dem som sjukanmält sig
måndag eller tisdag dra in den allmänna permissionen natten till följande
måndag. Då också antalet sena ankomster på måndag morgon
ökade kraftigt hade regementschefen även bestämt att för sen ankomst
på måndag skulle medföra indragning av permissionen natten till följande
måndag. Att dra in permission natten till måndag hade inte varit
aktuellt för någon som av medicinska skäl hade ständig nattpermission.
De kan också undantas från bestämmelserna. Tanken att den som beviljats
tjänstledighet för välförhållande i tjänsten skulle behöva ta igen den
lediga tiden var så absurd att den inte föresvävat regementschefen. För
att kompanibefälet inte skulle göra en sådan vantolkning bör bestämmelserna
kompletteras. Att den som erhållit tjänstledighet för t. ex. personlig
angelägenhet av vikt bereds kompletterande utbildning kunde inte
vara stötande. Hörnestams anmärkning att hänsyn inte togs till frånvaro
från utbildningsavsnitt av olika svårighetsgrad var i princip riktig. Det
var inte administrativt möjligt att bokföra frånvaron på det sättet att sådan
hänsyn kunde tas. I princip var emellertid frånvaron alltid större i
samband med viktigare övningar. Att frånvaro på grund av permission
inte tagits upp i föreskrifterna om kompletterande utbildning var i och
för sig ett förbiseende. Regementschefen var helt främmande för tanken
att den kompletterande utbildningen skulle kunna antas vara en kollektiv
bestraffning. Syftet med de ifrågavarande föreskrifterna hade uppnåtts.
Frånvaro på grund av sjukanmälningar och sjukskrivningar hade
nedgått i betydande omfattning och behovet av kompletterande utbildning
hade reducerats kraftigt. — Regementschefen kunde inte finna att
vidtagna åtgärder stod i strid med gällande bestämmelser eller innebar
sådana avsteg från dem som en regementschef inte har befogenhet att
vidta.

Chefen för armén anförde att frånvaro från utbildning — oavsett skälen
till frånvaron — alltid medför bristande kunskap eller brister i personlig
teknik och att det oftast är angeläget att utbildningsbrister repareras
av såväl säkerhets- som effektivitetsskäl. Chefen för armén biträdde
de åtgärder som regementschefen vidtagit för att komma tillrätta med
den negativa utbildningssituationen.

I en inom ombudsmannaexpeditionen därefter upprättad promemoria
ifrågasattes om regementschefen haft befogenhet att omfördela övningstiden
för att undvika överskridande av övningsanslaget.

Ärendet remitterades ånyo till chefen för armén med begäran om yttrande
i den i promemorian angivna frågan. Därjämte begärdes att chefen
för armén skulle uttala sig beträffande ändamålsenligheten av att

12 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

178

sammanföra kompletterande utbildning till en dag och beträffande Hörnestams
åsikt att belöningspermission gavs åt dem som inte varit borta
mer än tre dagar i månaden och att den kompletterande utbildningen
var en form av kollektiv bestraffning.

Chefen för armén inkom med, förutom eget yttrande, yttrande från
regementschefen och militärbefälhavaren för Östra militärområdet.

Regementschefen anförde i sitt yttrande i huvudsak följande.

Han var medveten om att han inte hade befogenhet att omfördela övningstiden
på grund av medelsbrist. I skrivelse till militärbefälhavaren
den 13 januari 1972 hade han anmält ett ökat medelsbehov på 90 000
kronor. Positivt svar på denna anmälan kom först den 24 september
1972. I januari 1972 var han alltså osäker på om begärda medel skulle
erhållas. Vid denna tid uppkom tanken att försöka lösa problemet med
den stora sjukfrånvaron och de konsekvenser denna förde med sig på
det sätt som sedermera skedde. Genom en lämplig placering av dagen
för den kompletterande utbildningen i den aktuella omfördelningsperioden
för arbetstiden för truppbefälet blev det möjligt att nedbringa övertidsuttaget.
Härigenom minskade medelsbehovet. Detta bedömdes som
en bieffekt med stora fördelar. Omfördelningen av övningstiden skedde
alltså inte för att undvika överskridande av övningsanslaget men hade
positiva ekonomiska konsekvenser. Genom att den kompletterande utbildningen
sammanförs till en dag i månaden blir övningsavdelningen
större, vilket ökar möjligheten att genomföra olika övningar. Äger utbildningen
rum en fredag får utbildningen en högre effekt, eftersom förråd
och andra serviceinrättningar då är tillgängliga. Man kan förstå att
den värnpliktige kan uppfatta den fria fredagen som en belöning trots
att han i själva verket utfört den prestation som normalt skulle ha utförts
på fredagen. Ju fler som kommer i åtnjutande av den lediga fredagen,
desto mer förtas karaktären av en belöning. Den kompletterande
utbildningen som tidigare omfattat 25 man per kompani och månad har
nu nedbringats till maximalt fem man per kompani och månad.

Militärbefälhavaren anförde bl. a. följande.

Regementschefens åtgärder att omfördela övningstid för värnpliktiga
och arbetstid för befäl syntes vara väl samordnade och riktiga med hänsyn
till tjänstens krav. Det var lämpligt att utnyttja den utbildningskapacitet
som kunde friställas vid en sådan omfördelning för nödvändig
kompletterande utbildning. Några formella hinder för en sådan åtgärd
fanns inte. Fastställandet av behovet av kompletteringsutbildning hade
visserligen skett efter en schablonmässig metod, vilken militärbefälhavaren
dock i tillämpningen inte funnit innebära några risker för vare sig
rättssäkerhet eller utbildningsresultat. Påståendet om kollektiv bestraffning
föll på sin egen orimlighet.

Chefen för armén anförde bl. a. följande. Av regementschefens yttrande
framgick att omfördelningen av övningstiden inte gjorts för att
undvika anslagsöverskridande. — Genom att den kompletterande utbildningen
sammanförts till en dag i månaden har utbildningsresurserna

179

kunnat utnyttjas ändamålsenligt. Gällande bestämmelser hade tillämpats
på ett praktiskt sätt med lämpligt hänsynstagande till lokala förhållanden.
— Påståendet att den kompletterande utbildningen varit någon
form av kollektiv bestraffning avvisades bestämt.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Bestämmelser om övningstid för värnpliktiga under grundutbildning
meddelades genom generalorder nr 291 den 27 augusti 1970 (TKO nr
70032), vilken ersatts av generalorder nr 344 den 28 september 1972
(TKG 927: 720274).

Genom generalordern nr 291 föreskrevs bl. a. följande. Tjänsten
skulle försöksvis under utbildningsåren 1970/71 och 1971/72 förläggas
så att fem dagars övningstid tillämpades under huvuddelen av utbildningstiden
samt så att utbildning normalt inte anbefalldes lördag samt
sön- och helgdag. Övningstiden skulle i medeltal om särskilda skäl ej
föranledde annat omfatta 48 timmar per vecka. Omfördelning av övningstid
fick ske inom en period om åtta veckor. Övningstid skulle förläggas
normalt till måndag—fredag med 8—8,5 timmar per dag. Tid
som ej uttogs angivna dagar skulle omfördelas och uttas som kvällstjänst
och/eller dygnsövningar. Regementschef (motsv.) borde om utbildningsförhållandena
det medgav omfördela övningstid så att möjligheter skapades
till en sammanhängande ledighet om tre dagar i anslutning till ett
veckoslut per åttaveckorsperiod. Regementschef (motsv.) fick också om
utbildningsförhållandena det medgav omfördela övningstid så att vissa
dagar i anslutning till helger gjordes tjänstefria.

I ovan angivna hänseenden innebär bestämmelserna i generalordern
nr 344 i huvudsak ingen förändring.

Regler om omfördelning av arbetstid för militära tjänstemän finns i
Militära arbetstidsavtalet.

Att regementschefen omfördelat övningstiden för de värnpliktiga så
att en fredag i månaden friställts och att han i samband därmed verkställt
viss omfördelning av arbetstiden för befälet kan inte föranleda någon
anmärkning.

Vad beträffar kompletterande utbildning föreskrevs i generalordern
nr 291 följande. Kompletterande utbildning på annan tid än ordinarie
övningstid fick ske för enskild värnpliktig som inte kunnat tillgodogöra
sig viss del av utbildningen i samma takt som värnpliktiga i övrigt inom
samma avdelning. Kompletterande utbildning fick anbefallas av lägst
kompanichef (motsv.) enligt av regementschef (motsv.) meddelade bestämmelser.
Kompletterande utbildning på annan tid än ordinarie övningstid
fick vidare anbefallas av lägst regementschef (motsv.) om vid

180

prov — förbandsprov eller enskilda prov — eller vid inspektion av lägst
regementschef (motsv.) konstaterades att förband eller enskild värnpliktig
inte nått angivet utbildningsmål.

Dag som friställts genom omfördelning av övningstid är i princip
tjänstefri och kompletterande utbildning på sådan dag under utbildningsåren
1970/71 och 1971/72 har skett på annan tid än ordinarie övningstid.

Bestämmelserna om kompletterande utbildning i generalordern nr 344
överensstämmer med dem i generalordern nr 291 utom på det sätt att
genom de nya bestämmelserna ”annan tid än ordinarie övningstid” ersatts
med ”icke programlagd tid”. I de nya bestämmelserna anges vidare
att övningstid avser det antal övningstimmar, som uttas för övningar enligt
särskilda utbildningsbestämmelser under utbildningstiden och att
programlagd tid avser tid som fastställs för övning på vecko- och/eller
dagsprogram. Den för längre tid skedda planeringen av övningstiden, innefattande
omfördelning av övningstiden med inlagda fridagar, omsättes
sålunda i vecko- eller dagsprogram. Friställd dag kan inte, i den mening
som här avses, sägas vara programlagd för övning, även om det på
program anges att kompletterande utbildning skall ske på den friställda
dagen.

Enligt regementschefens beslut skulle värnpliktiga som var borta från
tjänsten mer än tre dagar under en månad på grund av undanhållande,
tjänstledighet eller sjukskrivning genomgå kompletterande utbildning på
en fredag i månaden, som friställts genom omfördelning av övningstid.
Dag för sjukanmälan skulle räknas som frånvaro hel dag även om den
värnpliktige ej blev sjukskriven. I enlighet med det förut sagda har det
varit fråga om sådan kompletterande utbildning, varom föreskrives i
ovannämnda två generalorder. För att kompletterande utbildning skall
kunna åläggas fordras alltså att den värnpliktige inte kunnat tillgodogöra
sig viss del av utbildningen i samma takt som sina kamrater. Givetvis är
det i allmänhet så att den som är borta från övningar viss tid kommer
efter i utbildningen. Måhända är det oftare fallet vid ett ingenjörregemente
med dess speciella utbildning. Emellertid får inte enbart frånvaro
utgöra anledning till kompletterande utbildning. Därutöver måste också
bedömas om frånvaron verkligen medfört behov av sådan utbildning.

Det vid regementet tillämpade systemet för åläggande av kompletterande
utbildning innebär att någon verklig prövning av utbildningsbehovet
inte äger rum. Några större svårigheter att göra en sådan prövning
kan inte gärna föreligga. Kompanichefen torde ha så god kännedom om
sina värnpliktiga att han lätt kan bedöma utbildningsbehovet vare sig sådant
kan antagas föreligga på grund av frånvaro eller av annan anledning.

Regementschefen har själv förklarat att en svaghet i föreskrifterna om
kompletterande utbildning vid regementet var att det fanns viss risk för

181

att verkligt sjuka soldater skulle låta bli att gå till sjukavdelningen för
att inte gå miste om ledighet kompletteringsdagen. Med hänsyn till
nämnda risk måste det vara särskilt angeläget att soldaterna får klart för
sig att det inte är sjukanmälan eller sjukskrivningen i och för sig som
föranleder den kompletterande utbildningen utan det konstaterade behovet
härav.

Enligt kap. 11 mom. 37 tjänstereglementet för krigsmakten är fritid
för meniga och gruppbefäl av lägre än furirs tjänstegrad (-klass) i regel
alla dagar från tjänstens slut till klockan 24.00 dagen före närmast följande
tjänstgöringsdag. Enligt samma kap. mom. 40 får regementschef
(motsv.), om så påkallas av kommunikations- eller andra lokala förhållanden,
utsträcka nämnda tid. Regementschefens beslut om allmän permission
natten till måndag har tydligen grundats på sistnämnda bestämmelse.

Emellertid har regementschefen beslutat att ledigheten natten till
måndag skulle dras in för den som under föregående vecka kommit för
sent till regementet på måndag eller sjukanmält sig på måndagen eller
tisdagen. Att den som kommit för sent inte får extra ledigt kan vara
motiverat om den för sena ankomsten kan sägas bero på att den värnpliktige
missbrukat förmånen av ledigheten. I det fall han bestraffas eller
tillrättavisas för den för sena ankomsten, kan emellertid ifrågasättas
om inte den reaktionen bör vara tillräcklig. Det förekommer väl också
att värnpliktiga kommer för sent utan att de kan påstås ha missbrukat
ledigheten. Att värnpliktig sökt läkarvård på måndagen eller tisdagen
behöver inte heller betyda att han missbrukat ledigheten. Även om han
har aldrig så berättigad anledning att söka läkare får han tydligen inte
komma i åtnjutande av den extra ledigheten. Söker han läkaren för att
han, i eller utom tjänsten, ådragit sig en skada, som kräver ingrepp av
läkare mister han ledigheten om han sjukanmäler sig på måndagen eller
tisdagen. Väntar han däremot med läkarbesöket till onsdag får han ledigt.
Indragningen av ledigheten för dem som sjukanmält sig kan, liksom
åläggande av kompletterande utbildning i motsvarande fall, medföra
att soldaterna inte söker läkarvård även om de är i behov av sådan.
Särskilt betänkligt förefaller det vara om ledigheten av angivna orsaker
dras in för den som erhållit ständig nattpermission av medicinska skäl.
Det förvånar mig inte om indragningen av ledighet, när den automatiskt
följer på en sjukanmälan, kan uppfattas som ett slags bestraffning.

I enlighet med det anförda anser jag att reglerna om indragning av
den extra ledigheten natten till måndag är mindre lämpliga. De ger inte
utrymme för att det i det enskilda fallet prövas om det finns erforderliga
motiv för indragningen. Även på detta område borde enligt min mening
en mera nyanserad bedömning äga rum.

* *

182

I en till riksdagens ombudsmannaexpedition den 7 mars 1974 inkommen
skrivelse meddelade chefen för Svea ingenjörregemente att bestämmelserna
för kompletterande utbildning m. m. omarbetats så att de stod i
överensstämmelse med ställföreträdande JO:s beslut. Regementschefen
meddelade även att bestämmelsen om indragning av nattpermission för
den som sjukanmält sig måndag eller tisdag erhållit en viss nyansering
redan i mars 1972 efter påpekande i regementsnämnden. Bestämmelsen
hade ändrats så att den avsåg endast den som sjukanmält sig utan att bli
sjukskriven.

Regementschef har uttagit ersättning för övertid vid fysisk träning
m. m.

I en artikel i Expressen den 6 december 1973 uppgavs att chefen för
Älvsborgs regemente (I 15), översten Gunnar Lundquist, tagit ut övertidsersättning
för att han bl. a. bedrivit fysisk träning samt deltagit i en
middag på officersmässen och i ett sammanträde med regementets kamratförening.
Enligt artikeln höll försvarets revisorer på att utreda vad
som förekommit.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 7 december 1973 begärde
JO Gunnar Thyresson att få del av dess utredning och beslut i saken.

I en den 18 januari 1974 till JO inkommen skrivelse, till vilken fogats
en inom ämbetsverket den 14 januari 1974 upprättad promemoria, anförde
civilförvaltningen att vissa i promemorian berörda frågor skulle
prövas i den ordning som föreskrivs i förordningen (1961: 313) om förfarandet
i anmärkningsmål. Civilförvaltningen uppgav vidare att den
avsåg att granska vissa andra förhållanden beträffande Lundquist, om
vilka uppgifter bl. a. förekommit i tidningspressen, och att JO i sinom
tid skulle komma att underrättas om resultatet av denna granskning.

Av förenämnda promemoria framgick att övertidsgottgörelse (extratidstillägg)
utgått till Lundquist i bl. a. följande fall: För fysisk träning
under två eljest tjänstefria lördagar i augusti 1972, för deltagande i en
middag, som rikshemvärnschefen den 17 mars 1973 givit på I 15:s regementsofficersmäss,
och för deltagande i regementets kamratförenings
årsmöte i Göteborg den 19 maj 1973.

Lundquist besökte på anmodan av ställföreträdande JO Wigelius ombudsmannaexpeditionen
den 18 februari 1974 och lämnade vid samtal
med denne närmare upplysningar om de omständigheter som föranlett
att han ansett sig berättigad till övertidsersättning i förenämnda fall.

Under hand inhämtades dessutom vissa upplysningar från dåvarande

183

kassachefen vid I 15, kaptenen Hans Frisk, som numera tjänstgör vid
Hälsinge regemente.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Civilförvaltningen utfärdade den 11 februari 1972 anvisningar angående
övertidsgottgörelse inom försvaret (TKG 460: 720055). I dessa
anvisningar anges bl. a. följande. Som villkor för att övertidsgottgörelse
må utgå gäller att övertidstjänstgöring skall vara i förväg beordrad. Med
beordrad övertidstjänstgöring likställs i efterhand godkänd sådan under
förutsättning att beordran i förväg med hänsyn till omständigheterna
inte lämpligen kunnat ske. Tjänstemannen skall i sådant fall ha inhämtat
efterhandsgodkännande snarast möjligt efter det att övertidstjänstgöringen
fullgjorts. För att förbandschef skall kunna komma i åtnjutande
av övertidsgottgörelse fordras att han i förväg beordrats till övertidstjänstgöring
av honom överordnad myndighet eller att efterhandsgodkännande
i enlighet med vad ovan angivits inhämtats från den överordnade
myndigheten. Militärområdesorder eller annan order från överordnad
myndighet, varigenom ökat arbetstidsuttag erfordras av förbandschef
i det särskilda fallet, anses som beordrande till övertidstjänstgöring.

Frågan huruvida Lundquist över huvud taget varit berättigad till ifrågavarande
övertidsgottgörelse kommer att behandlas i den för anmärkningsmål
stadgade ordningen. Jag finner med hänsyn härtill inte skäl att
i detta ärende ingå närmare på den frågan, utan avser endast att pröva
om Lundquist i sammanhanget förfarit på sådant sätt att ansvar bör
ifrågakomma.

Vad först gäller den nu ifrågavarande fysiska träningen utfördes
denna enligt av Lundquist upprättat beräkningsunderlag lördagarna den
12 och 19 augusti 1972. Beslut att övertidsgottgörelse fick utgå fattades
av Frisk, som därefter gjorde förfrågan hos civilförvaltningen om sådan
gottgörelse kunde utgå. Civilförvaltningen svarade att övertidsgottgörelse
inte kunde utgå i förevarande fall. — Militärbefälhavaren för
västra militärområdet yttrade sedermera i anmärkningsmålet att fysisk
träning skulle fullgöras på tjänstgöringstid och att med tjänstgöringstid
avsågs ordinarie veckoarbetstid.

Chefen för armén har den 14 januari 1971 utfärdat bestämmelser för
fysisk träning och fysiska prov inom armén (TKG 250: 710009). I dessa
angavs bl. a. följande.

All militär och civilmilitär personals fysiska prestationsförmåga skall
bringas till och därefter bibehållas på en hög nivå.

184

3.2 Träning
3.2.1 Omfattning

Allt befäl i militär och civilmilitär tjänst bedriver regelbunden fysisk
träning. Träningen äger rum på tjänstgöringstid och regleras genom
förbandschefs (motsv) försorg enligt följande riktlinjer.

a) Träningen bedrivs företrädesvis såsom terräng-, skid- och orienteringslöpning.

b) För att nå och bibehålla en hög fysisk prestationsförmåga erfordras
minst 2 träningspass/vecka.

c) Allt befäl bör ges möjlighet schemalägga i medeltal ca 3 timmar/vecka
för fysisk träning vari orienteringslöpning ingår.

I bestämmelserna anges också vissa prov som aktivt befäl skall genomföra
två gånger årligen och att allt aktivt befäl skall tilldelas provkort
avsett att för den enskilde påminna om provens omfattning och de
riktvärden som gäller för dessa. Resultat av konditionstest skall insändas
till chefen för armén.

Chefen för armén har den 25 januari 1974 (TKG 250: 740038) ändrat
ovannämnda bestämmelser, såvitt avser den tid då fysisk träning skall
bedrivas. Numera föreskrivs att enskild träning skall äga rum på den tid
som enligt vederbörlig förbandsinstruktion (motsv.) anges som ordinarie
övningstid för truppen eller på den i dagordning för personal i stabs-,
förvaltnings- och/eller expeditionstjänst angivna arbetstiden.

Lundquist har i denna sak anfört bl. a. följande. Arméchefens bestämmelser
om fysisk träning och fysiska prov inom armén måste betraktas
som kategoriska order, som skall efterkommas. Bestämmelserna
är konkretare och utförligare än andra anvisningar beträffande en regementschefs
arbete. Tjänstgöringstid är den tid under vilken man arbetar,
vare sig arbetet utförs på ordinarie arbetstid eller annan tid. Lundquists
arbete på ordinarie tjänstgöringstid medgav inte fysisk träning under
denna tid. Hade han lagt in fysisk träning under ordinarie arbetstid hade
han måst utföra andra tjänsteuppgifter på lördagarna. Eftersom chefen
för armén fäster stort avseende vid att befälet håller sig i god kondition,
hade Lundquist lagt stor vikt vid den fysiska träningen såväl när det
gällde honom själv som befälet i övrigt. Det förekom, ehuru inte så ofta,
att han beordrade underordnat befäl att fullgöra fysisk träning på övertid.
— I skrivelse från militärbefälhavaren den 24 mars 1972 meddelades
att om övertidssituation uppstod av anledning, som kunde hänföras
till av militärbefälhavaren eller på dennes uppdrag utfärdad order,
övertiden skulle anses beordrad av militärbefälhavaren och hänvisning
till berörd order göras på beräkningsunderlaget.

Lundquist har ansett arméchefens bestämmelser om fysisk träning utgöra
sådan order som avses i civilförvaltningens anvisningar angående
övertidsgottgörelse inom försvaret och därvid tolkat uttrycket tjänstgö -

185

ringstid som sådan tid då tjänstgöring faktiskt äger rum. Chefen för armén
har i skrivelse den 7 september 1973 till civilförvaltningen uppgivit
att med uttrycket tjänstgöringstid i anvisningarna för fysisk träning avsetts
ordinarie övningstid. Som ovan nämnts har anvisningarna numera
ändrats på denna punkt. Även om jag anser att Lundquist bort inse att
hans tolkning av ifrågavarande bestämmelser varit så tveksam att han
bort underställa frågan civilförvaltningen eller överordnad myndighet
för prövning, kan jag inte finna att Lundquist genom att yrka övertidsgottgörelse
för fysisk träning har gjort sig skyldig till ansvarsgrundande
fel i tjänsten och vidtar därför inte någon ytterligare åtgärd härutinnan.

Lundquist deltog den 17 mars 1973 kl. 18.00—22.00 i en av rikshemvärnschefen
anordnad middag och yrkade övertidsgottgörelse härför,
vilket kassachefen beslutade skulle utgå. Denne ifrågasatte emellertid i
skrivelse till civilförvaltningen Lundquists rätt till sådan gottgörelse, då
deltagandet i middagen inte syntes vara beordrad eller i efterhand godkänd
övertidstjänstgöring. I yttrande till civilförvaltningen anförde militärbefälhavaren
för västra militärområdet att deltagandet i middagen
inte hade varit beordrad tjänst.

Lördagen den 19 maj 1973 deltog Lundquist i Älvsborgs regementes
kamratförenings årsmöte. Härför yrkade han enligt tjänstgöringslista
övertidsgottgörelse. Frisk antecknade på listan: ”Myndighetens beslut.
Gottgörelse utgår inte. — Hans Frisk. — Underställes FCF för prövning.
” Denna anteckning hade överkorsats och Lundquist hade själv
meddelat myndighetens beslut: ”Gottgörelse utgår. G. Lundquist. Regementschef.
” Militärbefälhavaren för västra militärområdet anförde i yttrande
till civilförvaltningen den 20 september 1973 att deltagande i
kamratföreningens årsmöte inte varit beordrad tjänst men hänvisade till
att en regementschefs närvaro vid kamratföreningens årsmöte hade betydelse
med hänsyn bl. a. till försvarsviljans bevarande. I ett den 7 mars
1973 i anmärkningsmålet avgivet yttrande till civilförvaltningen uttalade
militärbefälhavaren bl. a. att han ansåg ifrågavarande tjänstgöring böra
ersättas avtalsenligt och att den kunde betraktas som beordrad tjänstgöring.
— I civilförvaltningens promemoria ifrågasattes om Lundquist
iakttagit bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen om jäv då han
beslutade om utbetalning av gottgörelsen till sig själv.

Lundquist har angående frågan om det berättigade i hans yrkande om
övertidsgottgörelse för deltagande vid rikshemvärnschefens middag och
vid kamratföreningens årsmöte i skrivelse hit den 26 februari 1974 sammanfattningsvis
anfört bl. a. att han deltagit i egenskap av regementschef
och inte som privatperson, att han vid båda tillfällena utövat verksamhet
som haft karaktären av tjänstgöring och som gagnat försvaret,
att i synnerhet hans verksamhet i samband med rikshemvärnschefens
samkväm direkt kunde hänföras till av högre myndigheter utgivna bestämmelser
för understöd av frivilliga försvarsorganisationer, represen -

186

tation, kontaktverksamhet och försvarsupplysning, samt att verksamhet
av förevarande slag måste anses som tjänstgöring som en följd av att resor
till och från sådana förrättningar enligt allmänt vedertagen praxis
betraktas som utförda i tjänsten och bekostas av statsmedel. — Det
måste anses ingå i hans befogenheter att besluta om särskilda förrättningar
inom ramen för högre myndighets direktiv.

Beträffande ändringen av kassachefens beslut om hänskjutande till civilförvaltningen
av frågan om övertidsgottgörelse skulle utgå för deltagande
i kamratföreningens årsmöte har Lundquist vid sitt besök på ombudsmannaexpeditionen
uppgivit huvudsakligen följande.

När kassachefen H. Frisk hade beslutat att gottgörelse inte skulle utgå
kallade Lundquist till sig Frisk för samtal om saken. Därvid framkom
att Frisk fått den uppfattningen att Lundquist deltagit i årsmötet som
privatperson. Lundquist förklarade för Frisk vad som motiverat hans
deltagande i mötet, att han inte deltagit som privatperson och att det enligt
hans uppfattning var fråga om tjänst. Frisk sade då att i så fall låg
saken annorlunda till. Frågan var då hur man tekniskt skulle ändra på
beslutet. Frisk sade att Lundquist kunde stryka över Frisks beslut och
skriva ett nytt beslut om att ersättning skulle utgå. Frisk sade också att
om det var något galet med ett sådant beslut fick civilförvaltningen ta
ställning till saken. Lundquist gjorde som Frisk föreslagit och satte nedtill
på tjänstgöringslistan en utförligare not. När Lundquist fattade sitt
beslut föresvävade det honom inte att det kunde föreligga en jävssituation.
Frisk sade inte heller någonting härom. Att Lundquist inte till civilförvaltningen
hänsköt ärendet berodde på att han ansett det självklart
att han var berättigad till ersättning. Efteråt har han vid närmare eftertanke
insett att frågan borde ha underställts militärbefälhavaren eller
civilförvaltningen innan beslut meddelades.

Frisk har härutinnan uppgivit bl. a. följande. Frisk talade om för
Lundquist att han inte ansåg det vara riktigt att övertidsersättning skulle
utgå för deltagandet i kamratföreningens årsmöte. Lundquist uppgav att
han i egenskap av regementschef kände sig förpliktad att delta i överläggningarna,
som enligt Lundquist bl. a. avsåg planläggning av regementets
350-årsjubileum. Frisk ansåg att frågan borde hänskjutas till
försvarets civilförvaltning för avgörande, bl. a. eftersom det i protokollet
från kamratföreningens årsmöte inte fanns någon anteckning om att
sådan planläggning förekommit. Lundquist frågade Frisk hur han skulle
ändra Frisks beslut. Denne framhöll då att Lundquist hade rätt att själv
besluta i frågor om övertidsersättning och att, om det verkligen varit
fråga om tjänstgöring, vilket Frisk alltjämt inte ansåg, så skulle naturligtvis
ersättning utgå. Frisk såg när Lundquist korsade över beslutet om
hänskjutande. Han framställde ingen invändning mot Lundquists formella
rätt att göra detta. Han ansåg sig emellertid tvungen att anmäla
den materiella frågan till försvarets revisorer.

I likhet med vad jag tidigare ansett beträffande övertidsgottgörelse för
fysisk träning finner jag inte att Lundquist genom sitt yrkande om er -

187

sättning för deltagande i rikshemvärnschefens middag och kamratföreningens
årsmöte kan anses ha gjort sig skyldig till straffbar handling.

Av 2 § förvaltningsreglementet för krigsmakten (FRK) framgår att
regementschef utgör förvaltningsmyndighet. I denna sin egenskap är regementschefen
ansvarig för bl. a. tillhandahållande och redovisning av
avlöningsförmåner och penningmedel (1 § FRK). Enligt 11 § FRK beslutar
chef för förvaltningsmyndighet ensam i ärende i vars handläggning
han deltar. Chefen äger enligt 12 § FRK överlämna åt underlydande
befattningshavare att avgöra ärende eller grupp av ärenden, som
ej är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på chefen.
Detta innebär självfallet inte att chefen avhänder sig befogenheten att
själv besluta i ärenden av det slag bemyndigandet avser. Sådant bemyndigande
hade givits Frisk beträffande vissa ärenden i dennes egenskap
av förvaltningsgrenschef (kassachef) och det var med stöd av detta bemyndigande
som Frisk beslöt att hänskjuta frågan om det berättigade i
den av Lundquist yrkade övertidsersättningen för deltagandet i kamratföreningens
årsmöte till civilförvaltningen. I detta sammanhang uppstår
frågan om innebörden av Frisks beslut var att ärendet skildes från myndighetens
handläggning eller endast att ett yttrande inhämtades från civilförvaltningen.
Emellertid anser jag inte att det föreligger anledning
för mig att närmare utreda denna fråga, eftersom Frisks beslut uppenbarligen
inte hunnit expedieras vid det tillfälle då Lundquist kallade till
sig Frisk för att diskutera beslutet med denne. Av utredningen framgår
att Frisk inte ifrågasatte Lundquists rätt att i sin egenskap av chef för
myndigheten ändra på beslutet. Lundquist har till och med hävdat att
Frisk lämnat anvisning om på vilket sätt ändringen skulle ske. På grund
av vad sålunda förekommit kan jag inte finna utrett att Lundquist handlat
formellt felaktigt genom ett ersätta det av Frisk meddelade beslutet
med ett beslut av annat innehåll.

Vad beträffar frågan om regementschef av jäv är förhindrad att
handlägga ärenden om övertidsgottgörelse till sig själv vill jag anföra
följande. Enligt 1 § förvaltningslagen gäller denna lag handläggning av
ärende hos förvaltningsmyndighet. Något undantag för ärenden av förevarande
slag har inte gjorts. I 4 § första stycket första punkten samma
lag stadgas bl. a. att den som har att handlägga ärende är jävig om saken
angår honom själv. Jäv föreligger också enligt den s. k. generalklausulen
i femte punkten om eljest särskild omständighet föreligger som är
ägnad att rubba förtroendet till handläggarens opartiskhet i ärendet. I
förarbetena till förvaltningslagen har uttalats att med ledning av denna
klausul får bedömas t. ex. sådana fall då någon är uppenbar vän eller
ovän med eller är ekonomiskt beroende av part eller intressent eller direkt
lyder under honom, liksom fall då den handläggande är engagerad i
saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma om att det
brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning (prop. 1971: 30

188

s. 343). En strikt tillämpning av jävsreglerna i förvaltningslagen skulle
medföra inte endast att regementschefen måste anses jävig att handlägga
frågor om förmåner till sig själv utan också att kassachefen och övriga
befattningshavare vid förbandet skulle kunna anse sig vara jäviga att
handlägga sådana frågor på grund av generalklausulen. En dylik tilllämpning
kan enligt min mening inte ha varit avsedd, särskilt som det
inte torde föreligga något författningsstöd eller annan grund för att
överlämna vissa ärenden, som det i princip ankommer på förbandet att
handlägga, till annan myndighet för avgörande. En sådan ordning skulle
för övrigt vålla alltför mycket administrativt besvär i förhållande till
ärendenas normalt relativt ringa vikt. De kontrollfunktioner som åvilar
militärbefälhavaren och försvarets civilförvaltning torde innefatta tillräckliga
garantier för att objektivitet iakttas i ärendena. Departementschefen
uttalade i förenämnda proposition (s. 318), att det ligger i sakens
natur att en allmän lag av förevarande slag inte kan utformas så att
den passar för alla de situationer som kan uppkomma i ärenden hos
olika förvaltningsmyndigheter. Endast undantag som motiveras av bärande
sakliga och funktionella skäl skall dock enligt departementschefen
förekomma. Enligt min mening måste i enlighet med departementschefens
uttalande undantag från jävsreglerna i förvaltningslagen göras då
det gäller ärenden av nu ifrågavarande slag.

I enlighet med det anförda kan jag inte finna att Lundquist gjort sig
skyldig till någon formell felaktighet i samband med handläggningen av
frågan om övertidsgottgörelse. Emellertid är det av största vikt att en regementschef
inte vidtar sådana åtgärder som för underlydande och allmänheten
kan framstå som ett otillbörligt tillvaratagande av egna ekonomiska
intressen. Jag anser sålunda att uppenbara lämplighetsskäl talade
för att Frisks beslut om att till civilförvaltningen hänskjuta frågan
om övertidsgottgörelse till Lundquist för dennes deltagande i kamratföreningens
årsmöte borde ha fått kvarstå. Vid bedömningen av Lundquists
förfaringssätt måste emellertid hänsyn tas till hans uppgift om att
han fått den uppfattningen att Frisk, sedan Lundquist förklarat att han
deltagit i egenskap av regementschef, inte längre vidhöll sin ståndpunkt.
Visserligen har Frisk förklarat att så inte var fallet, men då vad som kan
ha yttrats i den riktningen inte torde kunna helt klarläggas måste Lundquists
uppgift tas för god i detta sammanhang. På grund härav finner
jag att Lundquist inte kan anses ha åsidosatt de krav som åvilar en regementschef
i sådan grad att ansvar härför bör komma ifråga.

Försvarets civilförvaltning har, som tidigare nämnts, utfäst sig att till
JO redovisa resultatet av granskningen av vissa andra förhållanden beträffande
Lundquist. Då detta inkommit hit kommer det att inom ämbetet
i särskild ordning prövas om anledning till åtgärder förekommer.

Vad i övrigt förevarit i detta ärende föranleder inte något uttalande
från min sida.

189

Handläggning vid militärt förband av ärende om vapenvägran

I en skrift, som kom in till JO den 11 juli 1973, anförde fil. mag. Gunnar
Andréasson i huvudsak följande. Lärarkandidaten Dag Ackre ryckte
in till första tjänstgöring vid Hallands regemente (116) den 13 november
1972. Ackre hade den 7 november 1972 ingett en ansökan om vapenfri
tjänst, vilken diariefördes hos västra inskrivningscentralen den 9 november
1972 och hos vapenfrinämnden den 14 november 1972. Vid inryckningen
underrättade Ackre vederbörande officer, troligen kaptenen
Walter Bång, om att han ingivit ansökan om vapenfri tjänst. Bång
ringde till vapenfrinämnden, varvid han fick besked om att Ackres ansökan
inkommit till nämnden och att Ackre därför omedelbart skulle
hemförlovas. Trots detta blev Ackre inkallad till kompanichefen, kaptenen
Leif Bergqvist, som beordrade Ackre att ”utrusta och påtaga uniform”.
Ackre vägrade, vilket fick till följd att tjänstförrättande regementschefen,
överstelöjtnanten Stig Nordenkull, polisanmälde Ackre för
lydnadsbrott.

Andréasson anhöll att JO måtte utreda om Nordenkull och Bergqvist
handlat korrekt eller begått tjänstefel genom att trots uppmaningen från
vapenfrinämnden att Ackre skulle hemförlovas beordra denne att så
länge ansökningen var obehandlad fullgöra tjänstgöringen vid regementet
samt därefter vid Ackres vägran polisanmäla honom.

Vid klagoskriften fanns fogat ett av Bång i egenskap av chef för personal-
och värnpliktsdetaljen vid I 16 den 19 juni 1973 utfärdat intyg av
följande lydelse: ”På begäran meddelas härmed att vpl Ackre, 490508-5132, hemförlovades från I 16 1972.11.13. Vid förfrågan hos Vapenfrinämnden
samma dag meddelades att ansökan om vapenfri tjänst inkommit
från Ackre och att han omedelbart skulle hemförlovas.”

Efter remiss till I 16 inkom upplysningar och yttrande från Nordenkull,
vartill fogades skriftliga redogörelser från Bergqvist och Bång angående
deras handläggning av saken.

Bergqvist anförde i huvudsak följande. Ackre anmälde vid inryckningen
att han lagt in ansökan om vapenfri tjänst. Chefen för personaloch
värnpliktsdetaljen orienterades härom för att hos truppregistreringsmyndigheten
undersöka det aktuella fallet. Ackre informerades om gällande
bestämmelser för vapenfri tjänst. Besked lämnades av chefen för
personal- och värnpliktsdetaljen att Ackre skulle kvarstanna på kompaniet
i avvaktan på att hans ansökan behandlades. Ackre blev orienterad
om detta beslut och om att det innebar att han skulle utrusta — dock ej
med vapen — och delta i den del av tjänsten som ej hade med vapnens
bruk att göra. Härvid tillkallades som vittne en annan värnpliktig, varefter
ärendet handlades helt enligt det protokoll, som bifogades den anmä -

190

ian som inlämnades tjänstevägen och som var ställd till åklagarmyndigheten
i Halmstad. Samtidigt insändes anmälan ställd till Konungen.

Bång uppgav följande. Beträffande det av honom till Andréasson
översända intyget hade en förväxling av vämpliktsärenden ägt rum. Det
insända intyget gällde inte. Bång hade sålunda inte ringt vapenfrinämnden
den 13 november 1972 angående Ackre. Vid kontroll av befintliga
handlingar angående Ackre framgick det att västra inskrivningscentralen
(ICV) sänt in Ackres ansökan till vapenfrinämnden och att det
därför inte behövts någon förfrågan från personal- och värnpliktsdetaljen.
Vapenfrinämnden hade således när det gällde Ackre inte meddelat
att han skulle hemförlovas. Bång meddelade med stöd av en skrivelse
den 9 november 1972 från ICV att Ackre skulle kvarstanna i tjänst i avvaktan
på vapenfrinämndens beslut.

Fotokopia av den av Bång nämnda skrivelsen från ICV fanns fogad
till upplysningarna från I 16. Den var ställd till Ackre, varjämte kopia
tillställts vapenfrinämnden och personal- och värnpliktsdetaljen vid I
16. Enligt åsatt stämpel inkom skrivelsen till detaljen den 13 november
1972. Skrivelsen hade, såvitt här är av intresse, följande lydelse: ”Då Ni
tidigare insänt ansökan om anstånd som icke bifallits enligt beslut av
VPV den 72.05.31 gäller utsänd inkallelseorder. Ni har alltså skyldighet
att inställa Er den 72.11.13.”

Vid upplysningarna från I 16 fanns även fogad en av personal- och
värnpliktsdetaljen utarbetad promemoria angående vapenfri tjänst. I
denna promemoria fanns bl. a. intaget ett exempel på protokoll fört i
anledning av värnpliktigs vägran att fullgöra militärtjänstgöring.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande följande.

I 3 § lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen) stadgas att
den som under värnpliktstjänstgöring söker tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst och som inte tidigare har gjort sådan ansökan inte får övas
i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition till dess ansökan
avgjorts slutligt.

Enligt 25 § kungörelsen (1966: 414) med vissa bestämmelser om vapenfria
tjänstepliktiga får, om särskilda skäl ej föranleder annat, värnpliktig
som sökt vapenfri tjänst och som inte tidigare gjort sådan ansökan
ej åläggas att fullgöra värnpliktstjänstgöring innan ansökningen
blivit slutligt prövad. Är den värnpliktige i tjänst skall han, enligt
samma §, omedelbart hemförlovas om särskilda skäl ej föranleder annat.

I förarbetena till vapenfrilagstiftningen uttalade departementschefen
bl. a. följande (prop. 1966: 107 s. 52 f).

191

Enligt 1943 års lag hemförlovas inte värnpliktig som efter inryckning
till värnpliktstjänstgöring söker vapenfri tjänst. Den värnpliktige har i
stället valrätt om han vill bära vapen eller inte under den tid som förflyter
till dess hans ansökan prövats. Det kan förekomma att värnpliktiga
väljer att bära vapen för att inte riskera eftertjänst om ansökningen avslås.
Sådan valmöjlighet bör inte föreligga för den värnpliktige. Lämpligare
är att en värnpliktig som sökt vapenfri tjänst omedelbart hemförlovas.
Det måste emellertid ligga i de militära myndigheternas hand att
pröva hemförlovningsfrågan i varje särskilt fall. Ges den värnpliktige
ovillkorlig hemförlovningsrätt genom att ansöka om vapenfri tjänst öppnas
annars möjlighet att kringgå ett vägrat medgivande till anstånd med
den tjänstgöring varom fråga är.

Av detta uttalande framgår att de särskilda skäl som föranleder, att
värnpliktig som ingett förstagångsansökan om vapenfri tjänst inte skall
hemförlovas, i första hand är att det kan antas att den värnpliktige genom
vapenfriansökan försöker kringgå ett beslut om vägrat anstånd
med tjänstgöringen.

Av handlingarna i ärendet framgår att Ackre fått avslag på ansökan
om anstånd med ifrågavarande tjänstgöring och att han därefter, sex dagar
före inryckningen, ingett ansökan om vapenfri tjänst. Mot bakgrund
härav kan det inte med fog göras gällande att det varit felaktigt att anse
särskilda skäl föreligga för att inte återkalla inkallelseordern eller att
inte hemförlova Ackre på grund av dennes vapenfriansökan.

Vad beträffar handläggningen vid I 16 av ärendet angående Ackres
ordervägran vill jag anföra följande.

Bergqvist har i sin redogörelse till Nordenkull i anledning av JO-remissen
uppgivit, att Ackre informerades om att han skulle kvarstanna
på kompaniet i avvaktan på att hans vapenfriansökan behandlades och
om att han skulle utrusta och delta i den del av tjänsten som inte hade
med vapnens bruk att göra. Vid förhör under förundersökningen angående
Ackres lydnadsbrott uppgav Bergqvist däremot bl. a. att han ansåg
ärendet vara ett vanligt rutinärende och att det behandlades som tidigare
liknande ärenden. Vidare bestred Bergqvist vid förhöret att anledningen
till att Ackre hade fått stanna kvar på I 16 var, vilket denne
uppgav, att anståndsansökningar hade avslagits två gånger. Av protokollet
från tillfället för Ackres ordervägran framgår ej att Ackre erhöll någon
information om varför han trots sin vapenfriansökan fick kvarstanna
vid regementet och beordrades att utrusta. Fastmera uppgavs i
protokollet att Ackre efter information om bestämmelserna för vapenfri
tjänst tillfrågades om han vidhöll sin vägran att fullgöra grundutbildning
och att göra ansökan om vapenfri tjänst.

Emellertid har jag iakttagit att ordalydelsen i Bergqvists protokoll
helt överensstämmer med det exempel på protokoll som finns intaget i
personal- och vämpliktsdetaljens promemoria angående vapenfri tjänst.

192

I sin redogörelse till regementschefen anförde Bergqvist också att han
efter den till Ackre lämnade informationen hade handlagt ärendet helt
enligt vad som framgick av protokollet.

Sammanfattningsvis ger utredningen vid handen att Ackre vid inryckningen
erhöll information — i vilken utsträckning är oklart — angående
sin tjänstgöring men att Bergqvist i samband med ordern till Ackre om
att utrusta inte tog hänsyn till den faktiska situationen. Han följde istället
det typexempel som i den tidigare nämnda promemorian hade uppställts
för den vanligare situationen att den värnpliktige både vägrar att
fullgöra tjänstgöringen och att inge ansökan om vapenfri tjänst.

Bergqvists inkonsekventa handläggning av ärendet, vilken synes bero
på bristande kännedom hos Bergqvist om gällande bestämmelser, måste
ha medfört risk för att Ackre skulle bedöma sin situation och vägra fullgöra
sin tjänstgöring på felaktiga grunder. Bergqvist måste därför anses
ha gjort sig skyldig till tjänstefel i sagda hänseende. Bergqvists uppgifter
i JO-ärendet om den information som föregått den formella proceduren
kan emellertid inte anses vederlagda. På grund härav kan det inte visas
att Bergqvists tjänstefel är av sådan natur att ansvar därför bör ifrågakomma.
Jag stannar därför vid en erinran om vikten att handläggare av
ärenden om värnpliktsvägran äger fullständiga insikter om rättsreglerna
på detta område. Jag vill härutöver framhålla riskerna med att i alltför
hög utsträckning förlita sig på de i och för sig värdefulla mallar som används
vid handläggning av ärenden.

I övrigt har utredningen inte visat att något fel förekommit vid handläggningen
av vapenfriärendet.

193

III. Vårdområdet

Kriminalvård

Disciplinär åtgärd mot vårdare vid kriminalvårdsanstalt för utdelning
till intagen av medicin, som utskrivits för annan person, samt
för kränkande tillmäle

L., som var intagen på kriminalvårdsanstalten Västerås, anförde i
skrivelse, som kom in till JO den 10 juli 1973, att han vid 23-tiden en
natt anmält önskan för vårdaren Stig Bergkvist att jourhavande anstaltsläkaren
skulle tillkallas. Bergkvist hade emellertid inte ringt läkaren
utan i stället ur medicinskåpet hämtat en annan intagens överblivna
medicin och gett den till L. Då Bergkvist inte var kompetent att bedöma
medicinfrågan var detta oansvarigt handlat. Bergkvist intog för övrigt
en mycket nedvärderande och provocerande hållning mot de intagna.
För en tid sedan hade han kommit fram till L., strukit honom efter sidan
och frågat om han skulle ”pissa mig i fickan”. L. önskade utrett om
Bergkvist var lämplig som vårdare.

Vid anstalten likaledes intagne B. uppgav i skrivelse, som kom in till
JO den 12 juli 1973, att Bergkvist utsatte honom för trakasserier varje
dag han var i tjänst. Han hade vid ett flertal tillfällen bett B. hålla käften,
kallat honom för svarta tattardjävel och hotat med att bl. a. stoppa
ner skor i halsen på honom.

Sedan anmälningarna remitterats till styresmannen vid anstalten inkom
som svar protokoll från förhör den 9 augusti 1973 med bl. a. vårdarna
Bourner och Bergkvist och den 13 augusti 1973 med Bergkvist.

Bourner hade vid förhöret med honom uppgett.

Han anställdes 14.10.1972 som tillfällig vårdare. Natten mellan 1 och
2 juli tjänstgjorde han tillsammans med vårdarna Bergkvist och Hernström.
Ca 22.30 flaggade L. på och ville då gå på toaletten. När han
kom tillbaka uppgav han att han inte kunde sova och ville ha ut jourhavande
läkare för att få något lugnande. Att observera är att L. bett att
få ut jourhavande läkare även tidigare, senast kvällen innan, denne hade
dock nekat med motiveringen att han inte kunde komma och skriva ut
sömntabletter varje kväll. Bergkvist påminde L. om detta. Han svarade
dock att han måste ha något så han kunde sova. Efter detta konfererade
vårdarna i jourrummet. Bergkvist uppmanade sedan Bourner att
öppna medicinskåpet. Där fanns tre medicinkoppar kvar orörda. Bergkvist
kontrollerade vilka som hade medicin kvar och gick sedan tillsammans
med Hernström upp till sjukrummet. När de kom tillbaka till
jourcellen uppgav Bergkvist att en annan intagens orörda medicin be 13

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

194

stod av sovin. Bourner ville först ej gå med på att ge L. denna medicin.
Efter en stund uppmanade Bergkvist dock Bourner att öppna medicinskåpet
och tillsammans gick de sedan upp till L. och gav honom denna
medicin. L. frågade vad det var. Bergkvist konstaterade att det var sovin
och Bourner tilläde att det var utskrivet av jourhavande läkare.

Bergkvist hade vid samma förhörstillfälle uppgett.

Han anställdes inom kriminalvården 1955. I övrigt vitsordar han till
fullo Bourners version av händelseförloppet. I övrigt tillägger han att L.
tidigare på kvällen fått mogadon och att sovin tillhör samma medicingrupp.
Enligt Bergkvist har jourhavande läkare tidigare skrivit ut mogadon
eller sovin mot sömnbesvär.

Angående uppgiften att han hade sagt åt L. ”att pissa i fickan” är det
felaktigt.

Vid det andra förhörstillfället hade Bergkvist uppgett.

Han medger att han vid ett tillfälle sagt åt B. ”att hålla käften din
svarta tattardjävel annars stoppar jag ner en sko i halsen på dig”. Detta
hade skett på B:s uppmaning ”upp och hoppa tjockis annars skall jag
sprätta upp magen på dig”. Bergkvist beklagar det inträffade men uppger
att det ena ordet gav det andra. Ang. det aktuella yttrandet uppger
Bergkvist att det fälldes ca 2 månader innan JO-anmälan kom.

I skrivelse, som kom in till JO den 16 augusti 1973, bad B. att få ta
tillbaka sin anmälan. Bergkvist och han hade talats vid om saken och
förstod varandra bättre. Bergkvist hade bett B. om ursäkt och denne insåg
nu att det hela ej var illa menat från Bergkvists sida.

I beslut den 29 augusti 1973 anförde JO Wennergren följande.

Att till en person dela ut viss medicin, som är utskriven för en annan
person, kan få vådliga konsekvenser på grund av förekomsten av kontraindikationer,
interaktion med annan medicin eller uppkomst av biverkningar.
Den som delar ut annan receptbelagd medicin än av läkare
ordinerad sätter sig i själva verket i läkares ställe som läkemedelsbedömare.
Det kan med hänsyn härtill enligt min mening ej godtas att en
vårdare förfar på det sätt som Bergkvist gjorde då L. begärde ytterligare
medicin natten mellan den 1 och 2 juli 1973.

De kränkande yttranden som L. tillskrivit Bergkvist har av denne bestritts
och kan därför på föreliggande utredning inte anses styrkta.

Bergkvist har däremot medgett att han vid ett tillfälle sagt åt B. ”att
hålla käften din svarta tattardjävel annars stoppar jag ner en sko i halsen
på dig”. Yttrandet hade dock fällts i anslutning till provokativt tilltal
från B. Det ena ordet hade gett det andra.

I 8 § arbetsordningen för fångvårdsstaten står det bl. a. att tjänsteman
i sin tjänsteutövning skall uppträda lugnt och hänsynsfullt samt vinnlägga
sig om självbehärskning. I 11 § sägs det att tjänsteman skall bruka

195

ett vårdat språk samt genom sitt föredöme bidra till en hyfsad umgängeston
och ett hänsynsfullt uppträdande de intagna emellan. Bergkvist har
uppenbarligen åsidosatt vad som ålegat honom enligt dessa föreskrifter.
Han har visserligen beklagat det inträffade och bett B. om ursäkt och
detta länder honom till heder men fråga måste ändå anses vara om ett
åsidosättande av tjänsteplikt som man måste se allvarligt på.

Enligt 2 § instruktionen för riksdagens ombudsmän äger jag, när någon
som står under min tillsyn i sin tjänsteutövning brutit mot lag eller
annan författning eller på annat sätt åsidosatt något tjänsteåliggande
och gärningen kan beivras genom disciplinärt förfarande, göra anmälan
till den som har disciplinär bestraffningsrätt. I detta fall har kriminalvårdsstyrelsen
sådan bestraffningsrätt. Jag beslutar därför att med bifogande
av handlingarna i ärendena göra anmälan till kriminalvårdsstyrelsen
angående de gärningar som Bergkvist enligt L:s och B:s anmälningar
gjort sig skyldig till för handläggning och prövning av dem i disciplinärt
förfarande.

Kriminalvårdsstyrelsen fann i beslut den 8 februari 1974, att Bergkvist
gjort sig skyldig till tjänstefel i de hänseenden som angivits ovan
och meddelade med stöd av 19 § statstjänstemannalagen Bergkvist varning.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

Isolering på fångvårdsanstalt

Enligt 58 § lag (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen)
gällde att den som ådömts internering fick hållas avskild
från andra intagna till dess närmare kännedom vunnits om hans sinnesart
och beteende. Därefter skulle vad som sägs i 44—46 §§ och 47 §
första stycket äga motsvarande tillämpning.

Enligt 45 § första stycket behandlingslagen gällde som huvudregel att
intagna i sluten anstalt skulle arbeta tillsammans med en eller flera andra
intagna. Emellertid fick enligt 45 § andra stycket samma lag intagen,
bl. a. om det med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller
för undvikande av menlig inverkan de intagna emellan eller av annan
särskild anledning fanns erforderligt, hållas till arbete i enrum, dock
högst en månad varje halvår. Efter medgivande av kriminalvårdsstyrelsen
fick förordnande om arbete i enrum meddelas för längre tid, dock
högst sex månader varje gång. 46 § behandlingslagen angav bl. a. i vilken
utsträckning och under vilka omständigheter intagen i sluten anstalt fick
tillbringa fritiden tillsammans med andra intagna. Enligt 47 § första

196

stycket behandlingslagen skulle intagna i sluten anstalt i den mån inte
annat följde av 45—46 §§ hållas skilda från varandra. I 47 § andra
stycket utsädes att om intagen önskade arbeta eller tillbringa fritiden i
enrum fick detta inte vägras honom såframt ej synnerliga skäl var däremot.

Upplyst är att i G-huset på fångvårdsanstalten Kumla finns på
bottenplanet en s. k. utredningsavdelning och på första våningsplanet en
s. k. fast avdelning, vardera med rum för ca 20 intagna. På utredningsavdelningen
placeras intagna för utredning e. d. exempelvis efter disciplinär
förseelse. Placeringen varar i regel 2—3 dagar och högst en vecka.
På den fasta avdelningen är intagna placerade för enrumsbehandling enligt
45 § behandlingslagen i andra fall än då fråga är om kortare tids utredning
eller för enrumsbehandling enligt 47 § behandlingslagen. Några
av de intagna har där dels en bostadscell och dels en särskild arbetscell.
Det övervägande antalet intagna som är placerade på den fasta avdelningen
synes vara sådana som begärt enrumsbehandling enligt 47 § behandlingslagen.
Enligt uppgift är genomsnittligt endast 3—4 intagna
placerade på den fasta avdelningen med stöd av 45 § behandlingslagen.
47-orna vistas där ofta under relativt lång tid medan 45-orna i regel blir
kvar bara ungefär en månad, dvs. till nästa behandlingskollegium efter
placeringen. De intagnas placering på den fasta avdelningen tas upp till
övervägande vid varje kollegium. Med anledning av rymningarna 1972
och 1973 har placering av intagna enligt 45 § på den fasta avdelningen
skett för längre tider än de eljest tillämpade.

I skrivelse till JO, som kom in den 4 september 1973, påtalade A. bl. a.
följande. Han placerades för fyra månader sedan i enrum jämlikt 45 §
behandlingslagen på fångvårdsanstalten Kumla. I början av augusti
1973 omplacerades han i enrum, nu under åberopande av 47 § och 58 §
samma lag, varvid angavs att, om han önskade återgå till gemensamhet,
kunde för närvarande plats ej erbjudas.

Vid en av JO Wennergren den 10—11 oktober 1973 företagen inspektion
av fångvårdsanstalten Kumla hade han enskilt samtal med några
av de intagna på anstalten, vilka för längre tid var placerade på den
fasta avdelningen, däribland A., R. och L. Därvid framkom att, förutom
A., även R. och L. efter att tidigare ha varit föremål för behandling jämlikt
45 och 58 §§ behandlingslagen, utan att själva ha begärt det, blivit
föremål för behandling i enrum jämlikt 47 och 58 §§ samma lag. R. ville
dock för sin del framhålla, att man eventuellt skulle kunna säga att ett
visst samtycke till behandlingen förelåg från hans sida därigenom att
han deklarerat att han inte önskade förflyttning från avdelningen så
länge A. inte tilläts lämna den.

I skrivelse, som kom in den 31 oktober 1973, påtalade även S., att han
på Kumlaanstalten på motsvarande grunder var föremål för enrumsbehandling
på fasta avdelningen. Han anförde därjämte att han den 1 november
1973 skulle komma att ha varit föremål för enrumsbehandling

197

under åberopande av växelvis 47 § och 45 § behandlingslagen under en
period av nio månader, detta trots att enrumsbehandling, enligt vad
som sägs i 45 § behandlingslagen, får tillgripas under högst en månad
varje halvår, där kriminalvårdsstyrelsen emellertid kan medge att den
får pågå under längre tid, dock högst sex månader varje gång.

I ärendet framkom efter remiss till kriminalvårdsdirektören i inlandsräjongen
Gösta Ringius av det av A. anhängiggjorda ärendet bl. a. följande.
Från interneringsavdelningen vid fångvårdsanstalten Kumla hade
vid två tillfällen förekommit rymningar, den ena den 18 augusti 1972 då
15 intagna avvek och den andra den 7 juni 1973 då fyra intagna avvek.
Vid det sistnämnda tillfället demolerades tre portar, av vilka en blev reparerad
först i början av juli 1973. Mot bakgrund av att man från kriminalvårdshåll
fann det ogörligt att av säkerhetsskäl ha en större grupp
starkt rymningsbenägna intagna på samma avdelning togs den framtida
organisationen av interneringsavdelningen upp till diskussion den 28
juni 1973 mellan företrädare för kriminalvårdsstyrelsen, räjongledningen
och anstaltsledningen. Av den promemoria som på kriminalvårdsstyrelsen
den 2 juli 1973 upprättades angående vad som förekom
vid diskussionen och som därvid beslutades framgår bl. a. följande. En
ökad differentiering av de intagna på interneringsavdelningen ansågs
ofrånkomlig. En tänkbar linje var att sådana intagna, som gjort sig
kända för en särskild rymningsbenägenhet i förening med våldstendenser,
skulle särskiljas från gemenskapen med övriga intagna och behandlas
i enrum, detta i syfte att övriga intagna skulle kunna behandlas i gemenskap,
ehuru i något annorlunda former än som dittills varit fallet.
Fem å sex platser skulle således avdelas på anstalten vid dess G-hus för
de särskilt rymningsbenägna intagna. Ifrågavarande intagna, som behandlades
jämlikt 45 § andra stycket behandlingslagen, skulle ha tillgång
till särskilda arbetsrum. Isoleringen skulle brytas genom att samsittning
medgavs dem två och två under vissa timmar dagligen. För gemensamhetsplacerade
intagna skulle gälla, att antalet borde maximeras
till cirka 14 och att de borde kunna indelas i två olika gemensamhetsgrupper
som skulle hållas åtskilda från varandra. — I promemorian
fastslogs också särskilda regler för avdelningens fungerande tills vidare.
Således skulle tillströmningen av internerade till anstalten stoppas tills
vidare och antalet begränsas till dåvarande 15. Gemensamhet under arbete
och fritid för de sex intagna som då vistades på interneringsavdelningen
skulle medges så snart den återstående porten ersatts med en ny.
Gemensamhetsgruppen skulle tills vidare begränsas till sju intagna. I
den mån på G-huset jämlikt 47 § behandlingslagen placerade intagna
som ådömts internering önskade återgå till gemensamhet kunde önskemål
härom inte tillmötesgås innan någon minskning skett av de på interneringsavdelningen
intagna genom överförande av någon av dem till
interneringsanstalt.

Med anledning av vad som därefter framkom vid inspektionen remit -

198

terades saken till kriminalvårdsdirektören i inlandsräjongen för yttrande
angående på vilken grund man ansett sig kunna åberopa 47 § andra
stycket och 58 § behandlingslagen för behandling av A., R. och L. i enrum
utan att dessa begärt sådan behandling.

Ringius inkom med yttrande, till vilket fogats bl. a. yttrande av assistenten
vid interneringsavdelningen på fångvårdsanstalten Kumla, Anders
Larsson.

Larsson uppgav att samtliga i remissen angivna intagna fortfarande
var placerade jämlikt 47 § och 58 § behandlingslagen samt anförde vidare
bl. a. följande.

Beträffande R. och L. erbjöds dessa att få återgå till gemensamhetsavdelningen
i samband med kollegium 1973-05-21. Båda avböjde. Inför
varje kollegium tillfrågas varje intagen om eventuella önskemål men
ingen har uttryckt önskemål om att få återgå till gemensamhetsavdelningen.
A:s § 45-placering hävdes vid kollegium 1973-08-13 men enligt
Kvs anvisningar från 1973-06-28 fanns ej möjlighet att omgående erbjuda
A. plats på gemensamhetsavdelningen.

I samband med överläggningar med Kvs 1973-10-05 gavs uttryck för
möjligheten att eventuellt utöka den nuvarande gruppen på gemensamhetsavdelningen
till 8 innan säkerhetsanordningarna förstärkts. 1973-10-16 gav Kvs klartecken till detta varvid A. erbjöds återgå. A., vilken tidigare
uttryckt önskemål om att få återgå, avstod dock från detta erbjudande.

Intagna på fasta avdelningen som för närvarande är placerade enligt
§ 47 och § 58 BL — kan endast placeras på gemensamhetsavdelningen
på Kumla om intagna från denna avdelning förflyttas till annan anstalt.
Det förefaller därför rimligt, att Kvs, med beaktande av vad som
framkom vid överläggningen 1973-06-28 på Kumla, ger möjlighet till en
ökad genomströmning på gemensamhetsavdelningen.

En sådan åtgärd skulle kunna avhjälpa nu rådande missförhållanden
då intagen från fasta avdelningen knappast kan påräkna förflyttning direkt
till annan anstalt utan att först ha passerat gemensamhetsavdelningen
på Kumla.

Ringius anförde bl. a. följande.

Justitieombudsmannen förklarade i beslut 1973-05-03 efter inspektion
att 45 § behandlingslagen skulle strikt begränsas till fall, där åtgärden på
objektiva grunder påkallades av skydds-, utrednings- eller observationsskäl.
Kriminalvårdsstyrelsen har i rundskrivelse 1973-07-12, nr 69/1973,
bl. a. erinrat härom. I beslutet den 3 maj hade även framhållits att arbetsvägran
icke enbart kunde rendera den vägrade enrumsplaceringen.

Vid behandlingskollegiet 1973-08-13 föredrog jag den nämnda rundskrivelsen.
Det behövdes — under semestertider har nyheter understundom
svårt att slå igenom.

Man kunde icke påstå, att det för A., som vid tidpunkten för kollegiet
arbetsvägrade och enligt telefonuppgift i går alltjämt arbetsvägrar, förelåg
ett verkligt behov av enrumsbehandling. Jag var vid kollegiet helt
klar häröver och hade — om så varit möjligt — flyttat A. till gemensamheten
på interneringsavdelningen. Detta lät sig icke göra med hänsyn
till vad kriminalvårdsstyrelsen föreskrivit i sitt PM 1973-07-02.

199

Emellertid ville jag icke ha kvar A. enligt 45 § behandlingslagen emot
vad som utsagts i rundskrivelsen, då detta i framtiden kunnat ligga A.
till last. Därför hävde jag 45 § för A:s del.

Men då blev det ju frågan om var A. skulle placeras. Jag ansåg mig
skyldig att följa kriminalvårdsstyrelsens ovannämnda PM och kunde således
icke utöka gruppen på interneringsavdelningen. Gruppen om sju
personer var fulltalig. Ingen var enligt styrelsens regler färdig för omflyttning.
A. fick emot lokal tillstyrkan avslag på ansökan om förflyttning.

Efter det Justitieombudsmannens nu aktuella remiss ankommit hit,
erbjöds A. efter telefonkontakt mellan avdelningschefen Clas Amilon
och Wilson placering i gemensamhet som åttonde man, men avstod. Erbjudandet
kvarstår givetvis, om A. åter skulle komma på andra tankar.

I detta ärende har jag således som ovan nämnts ansett mig skyldig att
följa styrelsens anvisningar. Jag medger att det kan ha varit fel att åberopa
47 § behandlingslagen. I stället borde jag som grund för beslutet
att kvarhålla A. i enrum ha åberopat styrelsens beslut och bristande resurser.

Vidare må nämnas att L. icke heller fått önskad överflyttning enligt
ovannämnd fotokopia. Assistent Larsson meddelade mig i går vid telefonförfrågan
att L. för närvarande icke önskar bli placerad i gemensamhet
här. Däremot vill han ha gemensamhet på annan anstalt. Kommer
han med ansökan blir den behandlad i vanlig ordning.

Från anstalten upplyses att de i handlingarna omnämnda ombyggnadsarbetena
för ökande av interneringsavdelningens säkerhet kan beräknas
bli avslutade tidigast först någon gång efter jul. Härefter kan avdelningen
fungera så som kriminalvårdsstyrelsen planerat.

Till sist må nämnas, att kriminalvårdsdirektören vid interneringsräjongen
Åke Ståhl anmält sin ankomst till Kumlaanstalten den 26 oktober
1973 för att gå igenom anstaltens internerade med sikte på eventuella
omplaceringar till interneringsanstalt.

Samtliga i frågan anhängiggjorda ärenden remitterades därefter till
kriminalvårdsstyrelsen som inkom med följande yttrande.

Styrelsen har granskat behandlingsjournalerna beträffande A., L. och
R. såvitt avser tiden fr. o. m. den 1 januari 1973 och S. såvitt avser tiden
fr. o. m. den 23 augusti 1972. Därjämte har kompletterande upplysningar
inhämtats från assistenten på interneringsavdelningen Anders
Larsson.

A. har under tiden den 26 april—12 augusti 1973 varit placerad i enrum
jämlikt 45 och 58 §§ behandlingslagen. Han var dessförinnan placerad
på gemensamhetsavdelningen. Anledningen till enrumsplaceringen
var till att börja med A:s uppträdande i samband med pågående rättegång
vid Hallsbergs tingsrätt och därefter upprepad arbetsvägran. Den
13 augusti beslöt kriminalvårdsdirektören Gösta Ringius att A. i fortsättningen
skulle vara placerad i enrum med tillämpning av 47 och
58 §§ behandlingslagen. Ringius har i yttrande till justitieombudsmannen
förklarat att det vid tiden för beslutet ej förelåg behov av enrumsplacering
av A. på grund av hans arbetsvägran samt att 47 § tillämpades med
hänsyn till vad som uttalats i en den 2 juli 1973 daterad och av avdelningschefen
Clas Amilon undertecknad promemoria. A. erbjöds att

200

återgå till gemensamhetsavdelningen den 16 oktober men avböjde då
detta. A. har ej heller inför det senaste behandlingskollegiet den 3 december
framfört några önskemål om annan placering. Han är således
fortfarande placerad i enrum i enlighet med Ringius’ beslut den 13 augusti.

Den 5 januari 1973 blev L. placerad i enrum jämlikt 45 och 58 §§ behandlingslagen
på grund av att han uppträtt ordningsstörande. Denna
behandling pågick t. o. m. den 20 maj med hänsyn till ordningen och säkerheten
i anstalten samt på grund av arbetsvägran. Vid behandlingskollegiet
den 21 maj erbjöds L. att återgå till gemensamhetsavdelningen,
vilket han avböjde. Med hänsyn härtill beslutades att han skulle vara enrumsplacerad
jämlikt 47 och 58 §§ behandlingslagen. Den 24 augusti
avslogs en framställan från L. om förflyttning till gemensamhetsavdelningen
på grund av platsbrist där. Behandlingen jämlikt 47 och 58 §§
behandlingslagen pågår fortfarande. L. har vid flera tillfällen efter justitieombudsmannens
besök på anstalten tillfrågats om han önskar återgå
till gemensamhetsavdelningen och därvid förklarat att han ej har några
sådana önskemål.

R. greps den 14 januari 1973 efter att ha varit avviken från anstalten
sedan den 18 augusti 1972. När han den 15 januari återkom till anstalten,
placerades han i enrum jämlikt 45 och 58 §§ behandlingslagen på
grund av att utredning skulle göras angående avvikandet samt med
hänsyn till ordningen och säkerheten i anstalten. R. överfördes den 22
januari till gemensamhetsavdelningen. Den 26 april blev han placerad i
enrum jämlikt 45 och 58 §§ behandlingslagen på grund av sitt uppträdande
i samband med rättegången vid Hallsbergs tingsrätt. R. erbjöds
vid behandlingskollegiet den 21 maj att återgå till gemensamhetsavdelningen
men avböjde. Med hänsyn härtill placerades han i enrum jämlikt
47 och 58 §§ behandlingslagen. Denna behandling pågår fortfarande.
Av protokollet över justitieombudsmannens inspektion av anstalten
framgår att R. vid detta tillfälle tillstått att det eventuellt kunde sägas
föreligga ett ”tyst samtycke” från hans sida till ifrågavarande placering.
Efter justitieombudsmannens inspektion har R. vid ett flertal tillfällen
tillfrågats om han har några önskemål om annan placering. Han har
därvid förklarat att han vill kvarstanna på den s. k. fasta avdelningen.

Den 23 augusti 1972 då S. återförts till anstalten efter avvikandet därifrån
tidigare samma månad, placerades han i enrum jämlikt 45 och
58 §§ behandlingslagen på grund av att utredning angående avvikandet
skulle företas samt med hänsyn till ordningen och säkerheten i anstalten.
Han överfördes till gemensamhetsavdelningen den 28 november 1972.
Under tiden den 5 februari—20 maj 1973 var S. återigen placerad i enrum
jämlikt 45 och 58 §§ denna gång på grund av att han vidtagit rymningsförberedelser
och att han arbetsvägrat. Vid månadskollegiet den 21
maj erbjöds han att återgå till gemensamhetsavdelningen men avböjde.
Med hänsyn härtill placerades han i enrum jämlikt 47 och 58 §§ behandlingslagen.
Den 24 augusti avslogs en framställan från S. om placering
på gemensamhetsavdelningen på grund av platsbrist. Efter justitieombudsmannens
inspektion av anstalten har S. liksom de övriga erbjudits
att återgå till gemensamhetsavdelningen, vilket han emellertid
förklarat sig ej vara intresserad av.

Av den tidigare nämnda promemorian framgår att antalet intagna på
gemensamhetsavdelningen tills vidare skulle begränsas till högst sju samt
att enrumsplacerade internerades önskemål om att få återgå till gemen -

201

samhetsavdelningen inte kunde tillgodoses innan någon minskning av
antalet intagna på denna avdelning skett.

Vid tidpunkten för upprättandet av promemorian — kort tid efter avvikandet
från anstalten den 7 juni, då en port totalt demolerats och två
grindar skadats — bedömdes det ur säkerhetssynpunkt absolut nödvändigt
att begränsa antalet intagna på gemensamhetsavdelningen tills erforderliga
reparationer gjorts och ytterligare säkerhetsåtgärder, bl. a. en
höjning av stängslet kring rastgårdarna, vidtagits samt nya riktlinjer för
behandlingsprogrammets för avdelningen utformning fastställts. Kvarhållandet
på fasta avdelningen av sådana intagna, som önskade återgå
till gemensamhetsavdelningen, skulle således enligt styrelsens mening ha
skett med tillämpning av 45 och 58 §§ behandlingslagen. Förutsättningar
att tillämpa 47 § i lagen synes över huvud taget ej förelegat i
förevarande fall, eftersom 58 § endast hänvisar till förstnämnda paragrafs
första stycke.

Nya riktlinjer för behandlingsprogrammets utformning fastställdes i
början av oktober. Styrelsens avsikt har självfallet varit att efter hand så
snart möjlighet därtill förelåg utöka antalet intagna på gemensamhetsavdelningen.
Såsom tidigare nämnts kunde A. den 16 oktober erbjudas
plats där. A. har därefter liksom L., R. och S. vid flera tillfällen tillfrågats
om han önskar annan placering. Samtliga är fortfarande placerade i
enrum, numera enligt egna önskemål. I de till grund för placeringarna
liggande besluten borde dock ej 47 och 58 §§ behandlingslagen åberopats.

Styrelsen, som finner att vissa intagna varit enrumsplacerade på oriktig
grund, anser dock inte att de oriktiga besluten varit av den karaktären,
att de bör läggas vederbörande tjänstemän till last som tjänstefel.
Såsom torde framgått har med hänsyn till situationen på anstalten däremot
skäl förelegat till enrumsplacering jämlikt 45 och 58 §§ behandlingslagen.
De internerades placering har omprövats vid varje månadskollegium
och det har därvid ej heller befunnits möjligt att överföra någon
av ifrågavarande intagna till anstalt inom interneringsräjongen.

R., L. och S. inkom med påminnelser.

R. tillbakavisade att han mer än en gång erbjudits återflyttning till gemensamhetsavdelningen.
Han hade då valt att kvarstanna i solidaritet
med vissa andra isolerade intagna.

L. förnekade att han erbjudits flytta till gemensamhetsavdelningen
men uppgav att han klargjort att han inte ämnade flytta dit av rädsla
för personalens där fortsatta provokativa uppträdande, misshandel, förolämpningar,
hot m. m.

S. påtalade att han nu hade hållits isolerad i en omgång under elva
månader samt uppgav att han av kriminalvårdsdirektören i inlandsräjongen,
trots tillstyrkande från anstaltsledningen, fått avslag på en ansökan
om förflyttning till anstalt inom interneringsräjongen.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Av behandlingslagens regler framgår, att intagna på fångvårdsanstalt
enligt huvudregeln skall arbeta tillsammans. De intagna får också, om

202

inte särskilda skäl är däremot, under fritid tillsammans med andra intagna
delta i vissa fritidsaktiviteter. I övrigt gäller enligt 47 § första stycket
behandlingslagen som princip att de intagna skall hållas skilda från
varandra, således huvudsakligen nattetid. 47 § andra stycket behandlingslagens
regler angående frivillig enrumsbehandling äger inte direkt
tillämpning beträffande internerade. Det sagda utesluter emellertid inte
att även internerade efter prövning i varje särskilt fall kan medges att
arbeta och/eller tillbringa fritid i enrum.

Mot bakgrund av att R. erbjudits placering i gemensamhet och att ett
”tyst samtycke” till placeringen av honom kan sägas ha förelegat kan
någon direkt kritik inte framföras mot beslutet att hålla R. kvar på den
fasta avdelningen. Åberopandet i sammanhanget av 47 § behandlingslagen
kan, ehuru oegentligt, ses som ett uttryck för att placeringen skett i
enlighet med R:s egna önskemål.

Behandlingen av A. jämlikt 45 och 58 §§ behandlingslagen hävdes
den 13 augusti 1973 varvid A. förklarades placerad i enrum, nu under
åberopande av 47 och 58 §§ samma lag, detta utan att han begärt enrumsplacering.
L. och S. erbjöds den 21 maj 1973 gemensamhetsplacering
men avböjde då och kan således anses placerade i enrum enligt
egen önskan fram till dess deras ansökningar om återgång till gemensamhet
avslogs den 24 augusti 1973.

Som jag anfört i ett tidigare här handlagt ärende (JO 1974 s. 214)
skall, såvitt är aktuellt i nu förevarande sammanhang, syftet med enrumsbehandling
jämlikt 45 § behandlingslagen vara att till förmån för
ordningen, säkerheten eller trivseln på anstalten begränsa en intagens
möjligheter att komma i beröring med andra intagna.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt yttrande anfört att placering av ifrågavarande
intagna på fasta avdelningen varit motiverat jämlikt 45 och
58 §§ behandlingslagen med hänsyn till situationen på anstalten. Styrelsen
har därvid syftat på att det från säkerhetssynpunkt varit nödvändigt
att begränsa antalet intagna på gemensamhetsavdelningen intill dess erforderliga
reparationer gjorts och ytterligare säkerhetsåtgärder, bl. a.
höjning av staketet kring rastgårdarna, vidtagits samt nya riktlinjer för
behandlingsprogrammet för avdelningen utformats.

Vad som åberopats i sammanhanget är således säkerhetsskäl bestående
däri att man, intill dess nämnda åtgärder vidtagits, velat förhindra
vederbörande intagna, vilka bedömts som starkt rymningsbenägna,
från att under gemensamhetsvistelse planlägga och genomföra
rymningar. Reparationen av den sista av de portar, som demolerades
vid rymningen i juni 1973, blev färdig i början av juli 1973. Frågan är
då om övriga angivna omständigheter kunde godtas som skäl för beslut
om avslag på ansökan om gemensamhetsplacering. Det synes i sammanhanget
mindre ha varit fråga om att befintliga säkerhetsanordningar
i och för sig varit otillräckliga utan fastmer om att man genom att vidta

203

ytterligare åtgärder önskat att än mer höja graden av rymningssäkerhet.
Även om det framstår såsom mycket tveksamt om man i sammanhanget
kunnat bygga på ett sådant resonemang för fortsatt enrumsbehandling,
anser jag mig inte kunna göra gällande att grunderna var otillbörliga.
Till detta kommer att de intagna sedermera själva avböjt återgång till
gemensamhetsplacering.

Däremot har Ringius’ åberopande i sammanhanget av 47 § behandlingslagen
vid fortsatt placering av A. den 13 augusti 1973 på fasta avdelningen
och fortsatt åberopande av nämnda stadgande för placering
av L. och S. från den 24 augusti 1973 på fasta avdelningen varit formellt
felaktigt. Hans beslut om fortsatt placering av nämnda intagna har
emellertid i sak i samtliga fall byggt på skäl som angivits i den nämnda
promemorian. Jag låter bero vid en erinran.

I fråga om längden av den tid under vilken intagna på en fångvårdsanstalt
får hållas isolerade jämlikt 45 § behandlingslagen är att märka
att den sexmånaderstid som nämns i lagrummet inte avser den längsta
tid under vilken sådan enrumsbehandling får äga rum utan blott den
längsta tid varje särskilt förordnande av kriminalvårdsstyrelsen om enrumsbehandling
får omfatta. Kriminalvårdsstyrelsen har därför haft formell
täckning i lagen för de långvariga enrumsplaceringar som ärendena
handlar om. Samtidigt som jag konstaterar detta anser jag mig emellertid
böra göra följande principuttalande.

I artikel 10 i FN:s ännu ej ikraftträdda internationella konvention av
år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter sägs att det väsentliga
syftet med behandlingen av fångar skall vara deras bättring och sociala
rehabilitering. Denna upplysta syn på kriminalvården ligger redan
till grund för svensk kriminalvård och sätter sin prägel på behandlingslagen
och än mer på den numera antagna nya lagen om kriminalvård i anstalt.
Detta förhållande får emellertid inte undanskymma att kriminalvården
också anses böra ha till uppgift att tillgodose samhällsskyddet.
Till förmån för den allmänna säkerheten utom och inom en fångvårdsanstalt
görs därför i olika avseenden avkall på vad som från renodlad
resocialiserings- och rehabiliteringssynpunkt skulle vara det mest ändamålsenliga.
Vid 1945 års straffverkställighetsreform rådde i stort sett
enighet om att man ej vidare skulle bygga på en ordning med cellstraff
med hänsyn till de betänkligheter en sådan ingav. Strafflagberedningen
framhöll i sitt betänkande (SOU 1944: 50 s. 197) att det enligt beredningens
mening fick anses uteslutet att inneslutning i enrum under dagen
i och för sig kunde ha några gynnsamma verkningar. Tvärtom torde den
konstlade isoleringen i regel vara ägnad att göra den dömde mindre
skickad för det fria livet. Att i någon form bibehålla enrumsstraffet
kunde vara motiverat endast under förutsättning att det erfordrades
med hänsyn till säkerhetskravet eller för att förebygga skadlig påverkan
mellan de intagna. I propositionen med förslag till straffverkställighetslag

204

(prop. 1945: 342 s. 123) erinrade departementschefen om att beredningens
förslag beträffande den slutna anstaltsvården innebar att cellstraffet
i princip avskaffades och att de intagna skulle under såväl arbetstid som
fritid åtnjuta en relativt hög grad av gemensamhet. Han fann sig utan
tvekan kunna förorda beredningens förslag på denna punkt och framhöll
att förslaget i fråga om de intagnas vistelse i enrum eller gemensamhet
på sluten anstalt innebar att arbete i enrum skulle ifrågakomma endast
när det erfordrades av särskild anledning, t. ex. hänsyn till ordning
och säkerhet inom anstalten eller fara för menlig påverkan fångarna
emellan. Han fann de föreslagna reglerna i huvudsak väl avvägda och
ville särskilt framhålla att det inte borde ifrågakomma att isolera ett
flertal intagna därför att någon eller några bland dem äventyrade ordning
och säkerhet eller befarades kunna påverka de övriga i ogynnsam
riktning. I sådana fall borde i stället de opålitliga elementen förflyttas
till anstalt för svårdisciplinerade — där en mera allmän isolering
kunde tänkas böra förekomma i större utsträckning — eller till anstalt
särskilt avsedd för psykiskt abnorma. Under straffverkställighetslagens
första tillämpningstid fanns inga anstalter för svårdisciplinerade inrättade.
Huvudsakligen som en följd av svåra oroligheter vid slutet av
1940-talet avdelades emellertid då några anstalter för omhändertagande
av svårbehandlat klientel såsom s. k. disciplinanstalter genom beslut av
Kungl. Majit. Disciplinanstalterna avvecklades dock efterhand och upphörde
i princip vid tiden för behandlingslagens ikraftträdande 1965.
Svårbehandlade intagna har härefter intagits på särskilda avdelningar
vid bl. a. sådana centralanstalter som Hall och Kumla.

Även om det sätt på vilket den fasta avdelningen på fångvårdsanstalten
Kumla tagits i anspråk för långvarig enrumsbehandling av ett antal
intagna hade sin grund i extraordinära förhållanden kan vad som förekommit
inte undgå att inge starka betänkligheter. Den ordning som tilllämpats
kan inte utan fog sägas ha inneburit ett återupplivande av cellstraffordningen
för dessa intagnas del. Den oundvikliga konflikten mellan
rehabiliteringsintresset och säkerhetsintresset har enligt min mening
här lösts till det senare intressets förmån i en utsträckning som endast
med svårighet låter sig förena med målsättningen för svensk kriminalvård.
Det är därför min förhoppning att liknande lösningar i fortsättningen
inte kommer att väljas.

Integritetsskydd för intagen på kriminalvårdsanstalt

En intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla, R., framförde i skrivelse
klagomål mot bakgrund av bl. a. att en för honom okänd person,
som senare visade sig vara frikyrkopastorn N. ingående i den vid anstal -

205

ten verksamma ”Nämnden för andlig vård” (NAV), fått dörren till R:s
bostadscell upplåst och givits tillfälle att samtala med R. utan att denne
tillfrågats om han velat ta emot besöket. Vid den ordväxling som därvid
förekom utbad sig N. bl. a. om en förklaring angående en viss artikel
som R. skrivit i tidningen Lektyr.

Yttrande inhämtades i ärendet från kriminalvårdsstyrelsen.

Efter en redogörelse för bl. a. vissa då gällande bestämmelser sammanhängande
med intagnas på fångvårdsanstalter möjlighet och rätt att
utöva religion och för vissa uttalanden som gjorts i samband med inrättandet
av nämnderna för andlig vård anförde ställföreträdande JO
Sverne vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Även om ledamöter i nämnder för andlig vård formellt är att betrakta
som besökare i vanlig mening när de på anstalten utövar sin verksamhet
delar jag kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att det inte kan komma
ifråga att i alla hänseenden underkasta dem samma inskränkningar beträffande
rörelsefrihet m. m. som gäller för besökande i allmänhet. Inte
heller synes NAV-ledamöternas verksamhet böra begränsas på sådant
sätt, att de allenast tillåts söka kontakt med intagna som direkt begärt
besök eller som tidigare är kända för ledamöterna. Då en NAV-ledamot
av eget initiativ söker kontakt med en intagen, som han ej tidigare träffat,
måste emellertid detta — såsom angavs i förslaget till inrättande av
nämnderna för andlig vård — ske med takt och finkänsla.

Som huvudprincip i fråga om intagens mottagande av besök utifrån
gäller att den intagne har rätt att före besöket få besked om vem den besökande
är och att han därvid bör ha möjlighet att neka motta besöket.
Denna princip bör enligt min mening i görligaste mån upprätthållas
även då det gäller besök av NAV-ledamöter. I allt fall måste den intagne
ha full rätt att utan motivering vägra motta besöket.

För min del finner jag det alltså vara en mindre lämplig ordning, att
NAV-ledamöter tillåtes att oanmälda få uppsöka intagna i deras bostadsrum.
I stället bör den intagne även i sådana fall underrättas om
vem som söker honom och tillfrågas om han vill ta emot besöket. Förklarar
han sig ej önska ta emot besöket bör detta givetvis respekteras.
Skulle det emellertid av olika skäl anses påkallat att NAV-ledamöterna
själva får anmäla sin ankomst, bör det — lämpligen av styresmannen
för anstalten — göras klart för dem att denna ordning förutsätter att de
omedelbart anger syftet med besöket samt att de icke söker tränga sig på
den intagne mot hans vilja.

I förevarande fall synes det mig ha varit desto större anledning att
låta genom vårdpersonalen tillfråga R. om han ville ta emot besöket
som syftet med detsamma av N:s egna uppgifter att döma mera varit att
fråga ut R. om dennes artikel i Lektyr än att utöva någon andlig vård.
Att R. oförberedd skulle ställas inför en sådan situation måste anses
klart olämpligt. Någon omständighet, som tyder på att personalen på
anstalten känt till detta syfte har dock ej framkommit i ärendet. Med
hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag händelseförloppet
ej kunna läggas någon tjänsteman inom anstalten till last såsom
fel eller försummelse.

206

Intagens möjligheter att såsom ombud företräda annan intagen

Vid enskilt samtal med en intagen, här kallad W., i samband med inspektion
av kriminalvårdsanstalten Kumla framkom bl. a. att vederbörande
intagne, när han under åberopande av en fullmakt från en annan
intagen begärde att få ta del av handlingar rörande dennes placering på
s. k. observationsavdelning, hade avvisats såsom ombud för denne med
motiveringen att han funnits vara olämplig som ombud.

Vid avgörandet av det ärende som upptogs i anslutning härtill uttalade
JO Wennergren bl. a.

Vad gäller den principiella sidan av ombudsfrågan märks att den som
är intagen på fångvårdsanstalt i och för sig är oförhindrad att som
ombud företräda annan, exempelvis då en intagen på samma anstalt,
under förutsättning att han uppfyller de allmänna krav som med hänsyn
till uppdragets art kan ställas på honom. Jag vill understryka att i enlighet
härmed en prövning måste göras från fall till fall. Den omständigheten
att W. bedömts icke böra godtas som ombud i ärenden rörande vissa
behandlingsfrågor får exempelvis inte tas till intäkt för att över huvud
taget inte godta honom som ombud för andra intagna. Inga onödiga hinder
får resas mot att en intagen hjälper en kamrat som ombud för honom.
Objektivt godtagbara skäl måste föreligga för varje avvisande av
honom som ombud.

För intagen på fångvårdsanstalt gäller emellertid bl. a. en rad olika
regler som inskränker den intagnes rörelsefrihet och hans möjlighet att
komma i kontakt med andra personer såväl inom som utom anstalten.
Det förhållandet att en intagen åtar sig uppdrag som ombud för annan
medför inte att han på anstalten skall beredas några särskilda förmåner
eller lättnader beträffande behandlingen. Det är således uteslutet exempelvis
att en intagen på grund av ett ombudsuppdrag skulle ges tillfälle
att få sammanträffa med en annan intagen om någon av dem enligt särskilt
beslut skall hållas isolerad från andra intagna. Om ombudet på
grund av ett dylikt förhållande är förhindrat att hålla sådan kontakt
med huvudmannen som erfordras för uppdragets behöriga fullgörande
ligger det därför nära till hands att anse att han på grund härav är
olämplig som ombud.

Behandling och placering av anhållna och häktade med
psykisk sjukdom

I skrivelse till JO anförde överläkaren vid psykiatriska avdelningen på
fångvårdsanstalten Kumla Elmar Herterich följande.

Isoleringen å moderna och sterila häkten medför ideligen att häktade
företer tecken till psykisk sjukdom eller insufficiens och begär att läkare
skall tillkallas. Somliga uthärdar inte förhållandena, vilket leder till ett
objektivt behov av sjukhusvård, men så snart de kommer ifrån häktets
deprivation och isolering och in i sjukhusets gemensamhet så släpper

207

ångesten, depressionen och katastrofkänslan och de företer inte längre
tecken till psykisk sjukdom. Sjukhusvård förefaller således inte längre
oundgängligen påkallad, teoretiskt kan vederbörande skrivas ut ifrån
sjukhuset.

I praktiken är det svårt, ofta omöjligt att få in någon på sjukhus trots
att det enligt gällande författningar borde vara enkelt.

Istället överförs därför ofta den sjuke till psykiatriska avdelningen
inom räjongen, där han i många fall genast tillfrisknar. Jämvikten är
dock instabil och en återflyttning till häktet skulle omedelbart resultera i
recidiv. Samtidigt blockerar dock den tillfrisknade häktade en plats på
avdelningen. Vårdekonomin och platsbehovet kräver därför en alternativ
avlastningsmöjlighet.

Huvudregeln i 24 kap. 22 § rättegångsbalken säger att ”den som är

häktad skall utan dröjsmål förås till allmänt häkte ”. Men i flera

specialfall krävs en annan placering. Således överförs regelbundet sjuka
häktade till centralanstaltens sjukavdelning enligt ovan.

Undantag från huvudregeln synes även beröras i lagen den 25.4.58
om behandling av häktade p. p. Där stadgas om häktad och anhållen,
som ”eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom intages i
fångvårdsanstalt eller häkte”.

Undantag från huvudregeln synes ytterligare bestämmas i KK. den
25.4.58 om behandling av häktade p. p. Där stadgas om häktad och anhållen,
”sorn är intagen på fångvårdsanstalt” och vill arbeta och det
föreskrivs att han skall beredas lämpligt arbete. Här är alltså frågan om
fångvårdsanstalt där den häktade vistas; inte om häktet. Ett uppenbart
undantag från huvudregeln.

På vissa håll tolkas dock författningarna med möjligen för stor försiktighet.
Undantag från huvudregeln medges då för att placera den sjuke
utanför häktet på nämnda sjukavdelning. Undantag från huvudregeln
medges däremot inte för placering av den tillfrisknade på en allmän vårdavdelning
å anstalten, trots åklagarens eventuella medgivande. Vederbörande
kommer då att blockera en vårdplats på sjukavdelningen.

Frågan kan vara av stor betydelse om t. ex. en häktad ångestneurotiker
med cellskräck måste besluta sig om han skall överklaga. Inte så sällan
händer att vederbörande försöker först att förvissa sig om en fortsatt
gemensamhetsplacering men inte vågar att gå vidare om han återförs till
häktet. Då nöjdförklarar han sig hellre. Han härdar helt enkelt inte ut i
häktet.

En ängslig restriktivitet kan i ett sådant fall framtvinga en bedömning
enligt 24 kap. 3 § rättegångsbalken. På grund av den misstänktes sjukdom
kan då häktningen antagas medföra allvarligt men för honom. Han
borde då inte hållas häktad, dock beroende på ytterligare kriterier som
ligger utanför medicinsk bedömning.

Justitieombudsmannen har tydligen själv i vissa detaljer underkänt
förhållandena åtminstone på ett av mina häkten. Dessa förhållanden tillsammans
med en tillfällig platsbrist på min psykiatriska vårdavdelning
kan då mycket väl utöva ett tillräckligt tvång för en misstänkt att låta
bli att överklaga för att således slippa de allvarliga men en återgång till
häktet medför för den sjuke.

Jag hemställer därför om en normkontroll och prövning av frågan om
den sjuke får placeras på allmän vårdavdelning om det finns tvingande
psykiatrisk indikation.

208

JO Wennergren besvarade skrivelsen sålunda.

I 24 kap. rättegångsbalken stadgas om bl. a. de straffprocessuella
tvångsmedlen häktning och anhållande. Efter en redogörelse för bl. a.
de allmänna häktningsgrunderna stadgas i kapitlets tredje paragraf
bl. a., att kan på grund av den misstänktes sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligger får
han ej häktas. Stadgandet förutsätter att häktningsgrund enligt 24 kap. 1
eller 2 § i och för sig är för handen men att det syfte man vill nå genom
häktning kan tillgodoses på annat sätt, nämligen genom att den intagne
underkastas betryggande övervakning. I en del situationer kan förhållandet
i stället vara det, att häktning är obehövlig redan på den grund att
sjukdomen medför att häktningsanledning, såsom flyktfara, inte föreligger.
Att märka är, att för tillämpning av ifrågavarande häktningssubstitut
krävs relativt starka skäl, nämligen risk inte blott för att den misstänkte
på grund av sjukdom skulle åsamkas men av häktningen utan
också att ifrågavarande men måste vara av allvarlig beskaffenhet.

Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken skall den som är häktad enligt
huvudregeln utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman får
dock föras till militärt häkte. Om det av utredningsskäl är av synnerlig
vikt kan rätten förordna att med sådant överförande skall anstå. Om
förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning
gäller särskilda bestämmelser, vilka dock här lämnas åsido.

Rörande den närmare behandlingen av häktade finns föreskrifter i lag
(1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (här kallad
häktningslagen) och i kungörelsen (1958: 214) angående tillämpningen
av nyssnämnda lag (här kallad häktningskungörelsen). Enligt 1 § häktningslagen
skall den som häktats behandlas med tillbörlig hänsyn, så att
skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs. Vid förvaringen
av den som är häktad gäller enligt 4 § lagen att i varje rum ej
får förvaras mer än en person, med mindre det är nödvändigt av utrymmesskäl
eller påkallat av annan särskild anledning. Vid behandlingen av
den häktade skall enligt 5 § hänsyn tas till bl. a. hans hälsotillstånd. Läkares
anvisningar om vården rörande den som är sjuk skall beaktas. I
fråga om den intagnes rätt och möjlighet att få kontakt med yttervärlden
såsom genom besök, brev m. m. gäller också enligt lagen särskilda
inskränkningar. I 11 § lagen föreskrivs slutligen att lagen, med särskilt
beaktande av anledningen till intagningen, i tillämpliga delar länder till
efterrättelse även då någon eljest, för annat ändamål än verkställighet
av straffdom, intas i bl. a. fångvårdsanstalt eller häkte eller tages i förvar
i polisarrest. Lagen äger således tillämpning inte bara på häktade.
Sistnämnda bestämmelse avser att fånga upp även andra kategorier än
häktade, såsom anhållna och personer som av annan anledning genom
myndighets beslut omhändertagits. Bestämmelsen äger i nu nämnda fall

209

enligt sin ordalydelse tillämpning inte bara på allmänna häkten utan
också på fångvårdsanstalter och polisarrester.

I häktningskungörelsen föreskrivs i 5 § att intagen, som företer tecken
till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart ske kan
undersökas av läkare, såframt ej omständigheterna föranleder att sådant
är utan gagn. Är den intagne i behov av sjukhusvård skall sådan beredas
honom så snart det kan ske.

För behandling av häktade m. fl. gäller, som framgår av vad som
ovan sagts, som huvudprincip att vederbörande intagna skall hållas avskilda
från andra intagna. I varje rum får således enligt 4 § häktningslagen
inte förvaras mer än en person med mindre det är nödvändigt av
utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning. Som exempel
på sådan annan särskild anledning som i praxis medfört avsteg från
principen om enrumsplacering kan nämnas just fall där man låtit en psykiskt
labil intagen dela cell med en annan intagen (jfr SOU 1955: 54 s.
44). Emellertid förutsätter en dylik placering att utredningsskäl ej lägger
hinder i vägen. Det kan i detta sammanhang med beklagande konstateras
att möjligheten till dylik samplacering för framtiden minskas genom
att moderna häkten inte synes planeras med bostadsceller av sådan
beskaffenhet att de är ägnade att tjäna som bostad eller eljest rymma
mer än en intagen. Som regel finns vid häktena inte heller tillgång till
utrymmen där intagna skulle kunna få tillbringa viss tid i gemensamhet.

Som ovan nämnts skall den som är häktad vara placerad på allmänt
häkte. Jag bortser här från ovan återgivna undantag, Emellertid kan
andra undantag från regeln förkomma. Ett exempel härpå finns i bestämmelsen
i 5 § häktningslagen om att läkares anvisning rörande vården
av den intagne skall iakttagas. Särskilt framträdande blir detta då
bestämmelsen sätts vid sidan av föreskriften i 5 § häktningskungörelsen
om att intagen som är i behov av sjukhusvård skall beredas sådan vård.
Undantag från bestämmelsen om förvaring i allmänt häkte kan emellertid,
i vart fall tillfälligt, förekomma även i andra fall. Således kan undersökningsledare
eller åklagare besluta om inställande av häktad på annan
plats för förhör.

En fråga som här träder i förgrunden är vad som är att förstå med
allmänt häkte. Första lagutskottet har i sitt utlåtande 1948: 41 s. 19 uttalat,
att såväl historiskt som i gängse språkbruk lärer allmänt häkte
avse förvaringslokaler inom fångvårdsanstalt samt stads- och häradshäkten,
varemot exempelvis polisarrester inte räknas till allmänt häkte (jfr
Ulf Lundvik i Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 302 ff, särskilt s. 307
ff). Det förhållande att de tidigare stads- och häradshäktena senare förstatligats
torde inte ha medfört någon ändring härvidlag. Mot bakgrund
av det anförda framstår det måhända såsom egendomligt att i häktningslagens
11 § vid sidan av varandra upptagits häkte och fångvårdsanstalt,
detta i motsättning till polisarrest, särskilt då med hänsyn till

14 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

210

att i förarbetena till häktningslagen angående innebörden av begreppet
allmänt häkte hänvisats till nyssnämnda utskottsutlåtande och artikeln i
Förvaltningsrättslig tidskrift (prop. 1958: 68 s. 11). Avsikten torde emellertid
ha varit blott att göra klart att lagen äger tillämpning icke blott
vid förvaring av intagen i förvaringslokal benämnd allmänt häkte utan
även vid förvaring i fångvårdsanstalt, detta för att lagen skulle stå i
överensstämmelse med det system som rådde vid dess tillkomst (jfr
prop. 1958: 68 s. 93 f).

Mot bakgrund av vad som anförts synes något hinder i och för sig
inte möta mot att den som är häktad förvaras på allmän eller annan avdelning
på fångvårdsanstalt under förutsättning att han där kan ges den
behandling som anges i häktningslagens och häktningskungörelsens bestämmelser.
Inte heller mot placering på sjukavdelning vid fångvårdsanstalt
finns i enlighet härmed något formellt hinder.

Om läkare på grund av bestämmelsen i 5 § häktningslagen meddelar
föreskrift om vården av en intagen skall dessa föreskrifter beaktas. Härunder
torde inrymmas även föreskrift angående placering tillsammans
med annan intagen enligt undantagsregeln i 4 § samma lag, låt vara att
av utredningsskäl särskilda inskränkningar härvidlag kan vara påkallade.
Det går dock i sammanhanget inte att komma ifrån att huvudregeln
rörande den intagnes placering, vare sig han förvaras på fångvårdsanstalt
eller särskilt allmänt häkte eller på militärt häkte, är att han
skall förvaras skild från andra intagna. En förflyttning till fångvårdsanstalt
från särskilt allmänt häkte innebär inte heller någon förändring
härvidlag.

Den frågeställning som Herterichs skrivelse främst rör är således huvudregeln
om att i varje rum inte får förvaras mer än en häktad vilken
regel i praktiken också innebär att den intagne hålls avskild från andra
intagna även om det av utredningsskäl inte är påkallat. Denna sak och
härmed sammanhängande frågor torde komma att tas upp till behandling
i den utredning angående häktningslagstiftningen som för närvarande
förbereds inom justitiedepartementet. Jag bör inte föregripa
denna utredning och vidtar därför inte någon annan åtgärd än att jag
överlämnar ett exemplar av detta beslut till chefen för justitiedepartementet
för kännedom.

Häktads möjligheter att få mottaga obevakade besök samt att få
förbindelse med andra intagna

1. Vid JO Wennergrens inspektion den 6 februari och 14 mars 1974 av
fångvårdsanstalten Långholmen, som numera används huvudsakligen
för förvaring av häktade intagna, framkom att de häktade i princip till -

211

läts mottaga besök endast under bevakning, detta även i de fall då åklagaren
utan att ange några inskränkningar medgivit den intagne att mottaga
besök. Obevakade besök till häktad tilläts blott då den besökande
var exempelvis övervakare för honom eller anställd vid socialvårdsmyndighet.

JO Wennergren anförde i anledning härav bl. a.

Enligt 13 § kungörelsen (1958: 214) angående tillämpningen av lagen
(1958: 213) om behandling av häktade och anhållna m. fl. får tillstånd
att motta besök inte vägras med mindre besöket kan antas äventyra
ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning
om brott eljest försvåras. Tiden för besöket bestäms av föreståndaren
för förvaringslokalen, eventuellt i samråd med annan myndighet
vars tillstånd kan erfordras, nämligen bl. a. förundersökningsledaren eller
åklagaren. Föreståndaren äger, om det prövas erforderligt, låta en eller
flera personer närvara vid besöket.

Av bestämmelserna framgår att i de fall besök får ske skall fråga om
annan person skall närvara vid besöket prövas i varje särskilt fall och
sådan närvaro skall beslutas bara om så prövas erforderligt. Obevakade
besök av exempelvis nära anhörig kan otvivelaktigt vara mycket värdefulla
för den häktade genom att hans isolering under den många gånger
synnerligen pressande häktningstiden bryts under mer avspända former
än vad som eljest är fallet. Det är därför angeläget att en prövning av
om besök utan bevakning skall medges eller ej görs i varje särskilt fall
och att framställningar i saken inte avslås med hänvisning enbart till
generella föreskrifter utfärdade på häktet ifråga utan endast då så är
sakligt motiverat. En omständighet som kan tala mot att besök utan närvaro
av annan person skall kunna medges är bristande tillgång till lämpliga
lokaler för obevakade besök. Detta torde emellertid inte vara fallet
på Långholmensanstalten.

2. Sedan en intagen på häktesavdelningen vid kriminalvårdsanstalten
Hall framfört klagomål över att tillgängliga besöksrum fick utnyttjas i
långt mindre utsträckning än som var möjligt och det vid inhämtande av
upplysningar med anledning av klagomålen framkommit att ett skäl till
ifrågavarande förhållande var att man på häktet saknade möjlighet att i
samband med insläpp, utsläpp och visitation efter besök hålla de intagna
åtskilda, uttalade JO Wennergren vid ärendets avgörande, efter en redogörelse
för aktuella författningsbestämmelser, bl. a.

Av vad som ovan redovisats framgår att gällande författningsbestämmelser
ej annat än i vissa särskilt angivna fall lägger något egentligt hinder
i vägen mot att häktade får förbindelse med varandra. Häktade som
exempelvis inte får motta besök på grund av att risk föreligger för att
utredning om brott kan försvåras torde regelmässigt falla in under dessa
särskilt angivna fall som skall hindras från att få förbindelse med andra
häktade. Häktade som kan tillåtas motta obevakade besök torde dock
vanligen inte höra till dessa ”känsliga” fall och behöver därför i och för
sig inte hållas åtskilda vid samtidiga besök till dem.

En annan fråga är att man beroende exempelvis på bristande personaltillgång
kan sakna möjlighet att i samband med t. ex. besök samtidigt

212

till flera intagna tillfredsställande sörja för att ordnings- och säkerhetsaspekterna
kan tillgodoses och därför måste inskränka antalet besök
trots att antalet besöksrum medger flera. Det är emellertid enligt min
mening otillfredsställande om intagna under den ofta mycket pressande
häktningstiden inte får all den lättnad i isoleringen vilken i och för sig
kan ges.

Uppdrag som sekreterare i övervakningsnämnd

Vid ställföreträdande JO Svernes inspektion den 6—7 augusti 1973 av
övervakningsnämnden i Karlstad framkom bl. a., att chefsåklagaren i
Karlstads åklagardistrikt var sekreterare i nämnden.

Ställföreträdande JO Sverne anförde vid härom upptaget ärendes avgörande
bl. a. följande.

En förutsättning för att övervakningsnämnds arbete skall kunna bedrivas
något så när framgångsrikt är, att det mellan nämnden och de
personer vars övervakning nämnden handhar råder ett så förtroendefullt
förhållande som möjligt. Härför krävs i allmänhet, att den personliga
kontakt, som förekommer mellan ledamöterna i nämnden och till denna
knutna tjänstemän, å ena, samt den dömde, å andra sidan, är så öppen
och friktionsfri som förhållandena medger. Redan det förhållandet att
samma person som dömt honom också är ordförande i övervakningsnämnden
kan i detta hänseende verka hämmande. Det torde dock endast
mera sällan förekomma, att den dömde uppfattar domstolens ledamöter
som sina vederdeloman. Däremot är det nog både vanligare och
även mer naturligt att åklagaren, hans motpart, uppfattas på detta sätt.
Därför måste det också verka mer besvärande för den dömde, om han
såsom sekreterare i nämnden ser den person som i egenskap av åklagare
kanske först anhållit honom, sedan begärt och fått honom häktad samt
slutligen väckt och utfört åtalet mot honom. Det kan f. ö. befaras att
den dömdes inställning är negativ även om just denne åklagare ej tagit
befattning med hans mål. Härtill kommer, att det i allmänhet torde vara
okänt för den dömde vilka funktioner som i praktiken fullgörs av de
olika personer, som är närvarande vid en övervakningsnämnds sammanträde.

Med hänsyn till bl. a. reglerna om åklagares åtalsplikt respektive polismans
i 12 § polisinstruktionen stadgade skyldighet att anmäla brott
som kommer till hans kännedom torde det därjämte, där en åklagare eller
en högre polistjänsteman är sekreterare, kunna uppkomma konfliktsituationer,
om — något som icke torde vara helt ovanligt — det vid
övervakningsnämndssammanträde framkommer mer eller mindre bestämda
uppgifter om att den dömde begått ny brottslighet.

Enligt min mening måste stor hänsyn tas inte bara till klara jävsförhållanden
utan även till sådana omständigheter, som kan bidra till att
förringa den dömdes förtroende för övervakningsnämnden och de personer
som verkar där. Jag finner det följaktligen ytterst tveksamt om det
är förenligt med övervakningsnämndens uppgifter och möjligheterna att
skapa ett förtroendefullt förhållande till klienterna att låta en åklagare
vara sekreterare i nämnden.

213

I sammanhanget kan även vara av intresse att nämna, att det vid remissbehandlingen
av strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU
1956: 55) av hovrätten för Västra Sverige föreslogs, att icke bara den
dömde med eventuellt biträde utan även åklagare torde böra få infinna
sig hos övervakningsnämnden. Enligt departementschefens mening förelåg
dock ej anledning att ge åklagare rätt att deltaga vid övervakningsnämnds
sammanträde (prop 1962: 10 Del C s. 446).

Något formellt hinder mot att förordna åklagare till sekreterare i
övervakningsnämnd finns dock för närvarande ej. Att så skett kan
därför givetvis ej läggas någon tjänsteman till last som fel eller försummelse.
Däremot kan ifrågasättas om det icke är lämpligt att för framtiden
reglera frågan om vem som skall anses vara behörig att vara sekreterare
i övervakningsnämnd.

Utformningen av fullföljdshänvisningar till övervakningsnämnds
beslut

Åtnöjs inte den som är villkorligt frigiven eller som dömts till ungdomsfängelse
eller internering med övervakningsnämnds beslut i vissa
frågor äger han påkalla kriminalvårdsnämndens, ungdomsfängelsenämndens
resp. interneringsnämndens prövning av beslutet (37 kap. 7
och 9 §§ brottsbalken). Motsvarande gäller i fråga om beslut om villkorlig
frigivning. Den som dömts till skyddstillsyn får genom besvär till
hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds beslut i vissa fall (37 kap. 8
§ brottsbalken).

Vid företagna inspektioner uppmärksammades att det förekom att
övervakningsnämnder lämnade fullföljdshänvisningar utformade i princip
enligt följande: ”Åtnöjes icke NN med detta beslut äger han hos kriminalvårdsnämnden
(ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden)
påkalla prövning av beslutet.” ”NN äger att inom 14 dagar från det han
delgivits detta beslut, genom besvär hos hovrätten föra talan däremot.”

Vid avgörandet av ett vid en sådan inspektion upptaget ärende anförde
JO Wennergren bl. a.

Enligt 12 § förvaltningslagen (1971: 290) skall besvär över myndighets
beslut anföras genom att besvärshandling tillställs den förvaltningsmyndighet
eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I 18 §
samma lag anges att part skall underrättas om vad han har att iakttaga
vid talan mot beslut om det är uppenbart att beslutet går honom emot.
Rättsmedlet för överklagande till kriminalvårdsnämnden av beslut om
villkorlig frigivning är visserligen ej formliga besvär utan i 37 kap 7 §
brottsbalken anges att vederbörande äger ”påkalla prövning av beslutet”.
Det ligger dock närmast till hands att också på sådana formlösa besvär
tillämpa den ordning som i förvaltningslagen föreskrivits beträffande
formliga besvär. Av det anförda följer då, att besvärshandling vid
fullföljd hos kriminalvårdsnämnden av talan mot sådant beslut enligt
huvudregeln skall ges in till ifrågavarande centrala nämnd. I fullföljds -

214

hänvisningen bör därför detta anges samt adressen till den myndighet
till vilken handlingen skall ges in utsättas.

I ett liknande ärende innehöll av vederbörande övervakningsnämnd
föreslagna formulär till fullföljdshänvisningar uppgift bl. a. om att klagan
skulle göras skriftligen och att skriften, som skulle vara ställd till
hovrätten, kunde inlämnas till nämnden genom bud eller insändas med
posten i frankerat brev.

Vid ärendets avgörande fäste JO Wennergren nämndens uppmärksamhet
på att de förebilder som med anledning av de senaste ändringarna
av 33 kap. 3 § rättegångsbalken utarbetats av Domstolsväsendets
organisationsnämnd (DON) för fullföljdshänvisning vid talan mot
tingsrätts dom eller slutliga beslut formulerats på ett något annorlunda
sätt än vad övervakningsnämnden — tydligen med utgångspunkt i äldre
förebilder — nu gjort. Således har i dem angivits att inlaga skall vara
riktad till hovrätten men lämnas eller skickas till tingsrätten samt att om
handlingar skickas till tingsrätten portot skall ha fullt betalats av avsändaren.

215

Socialvård

Framställning till Konungen om ändring av bestämmelserna i 21
kap. föräldrabalken om överflyttning av barn

I en den 23 oktober 1974 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Wennergren följande.

Åtgärd enligt 21 kap. föräldrabalken för överflyttning av barn har
närmast karaktären av exekutiv åtgärd och det ankom tidigare på överexekutor
att handlägga ärenden härom. Numera är det länsrätten som
handlägger dessa ärenden.

Åtgärd för överflyttning av barn kan beslutas dels som verkställighet
av vad allmän domstol i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt
(1 §), dels som handräckning för barns återbördande till
vårdnadshavare från annan, hos vilken barnet vistas, t. ex. fosterföräldrar
(6 §) och dels som handräckning för barns återbördande från en
förälder till annan, när en av dem utan beaktansvärt skäl egenmäktigt
bortfört eller kvarhåller barnet och den andre begär rättelse (7 §).

Verkställighet eller handräckning skall vägras, om barnet fyllt femton
år eller nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas och barnet motsätter
sig överflyttning, såvida länsrätten inte finner sådan nödvändig av
hänsyn till barnets bästa (4 §). Verkställighet kan vidare vägras om det
är uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan allmän domstols
dom eller beslut meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat
att ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av allmän
domstol (5 § första stycket). Verkställighet och handräckning får
även i annat fall vägras, om risk som ej är ringa föreligger för skada på
barnets kroppsliga eller själsliga hälsa (5 § andra stycket).

Förordnande om överflyttning av barn får förenas med vitesföreläggande
eller, om det anses nödvändigt, med beslut om att barnet skall
hämtas genom polismyndighets försorg. Om särskilda skäl föreligger, får
länsrätten också för att underlätta barnets överflyttning föreskriva att
barnet tillfälligt skall omhändertas på lämpligt sätt (3 §). Länsrättens beslut
skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annat förordnas
(12 §). Besvär över länsrätts beslut prövas av kammarrätt. Enligt 28 §
förvaltningsprocesslagen kan kammarrätten förordna att det överklagade
beslutet tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande
saken. Efter prövningstillstånd kan besvär över kammarrättens dom
prövas av regeringsrätten. Besvär över kammarrätts beslut angående inhibition
prövas utan prövningstillstånd.

I 18 § kungörelsen (1967: 715) med föreskrifter om tillämpningen av
21 kap. föräldrabalken stadgas att, om besvär inkommer över sådant be -

216

slut om hämtning som omedelbart länder till efterrättelse, länsrätten
omedelbart skall underrättas härom och att länsrätten skall underrätta
polismyndighet, som skall verkställa hämtningen. När polismyndighet
får underrättelsen om besvär, får den enligt 20 § kungörelsen ej verkställa
hämtningen innan fråga om inhibition prövats i besvärsärendet.
Underrättelse om beslut i inhibitionsfråga skall enligt 24 § kungörelsen
genast sändas till länsrätten vare sig inhibition beslutats eller ej och länsrätten
skall enligt 18 § kungörelsen underrätta polismyndigheten.

Vid min inspektion av kammarrätten i Stockholm, Sundsvallsavdelningarna,
den 3 och den 4 september 1973 antecknades följande i protokollet.

Mål nr 21129-1973

I. S. anförde hos kammarrätten besvär över länsrättens i Norrbottens
län beslut 17.4.1973 att med stöd av 21 kap. 1 och 3 §§ föräldrabalken
förordna om hämtning av hans barn. S. ansökte vidare om inhibition av
länsrättens beslut om överlämnande av barnen till modern, som var
vårdnadshavare.

I beslut 16.5.1973 lämnade kammarrätten ansökningen om inhibition
utan bifall samt förklarade att den framdeles skulle meddela dom i målet
med anledning av de anförda besvären.

Under hänvisning till att i 21 kap. föräldrabalken ej finns några bestämmelser
som gav kammarrätten befogenhet att med bifall till sådana
besvär som det gällde förordna om barns återlämnande till klaganden
beslöt jag inhämta yttrande från kammarrätten huruvida den ansåg meningsfullt
att i ett fall som detta avslå inhibitionsansökan utan att samtidigt
avgöra besvären.

Som remissvar överlämnade kammarrätten en promemoria upprättad
av lagmannen Bo Tideström och kammarrättsrådet Jan Sundin samt en
promemoria upprättad av kammarrättsrådet J. O. Widman benämnd
”Vissa synpunkter på frågan om verkställighet av icke lagakraftvunna
beslut om överflyttning av barn och på därmed sammanhängande problem
(21 kap. föräldrabalken).”

I Tideströms och Sundins promemoria anfördes efter en redogörelse
för målets bakgrund följande.

Såsom framgår av redogörelsen har mannen icke överklagat tingsrättens
dom i vårdnadsfrågan. Sin vägran att lämna barnen från sig motiverade
han med att modern var olämplig som vårdare och att det vore
bäst för barnen att de fick stanna hos honom. — Av utredningen framgick
ej att verkställighet skulle utgöra risk för barnen.

Den utredning, som förelåg i målet vid föredragningen 1973-05-08 bedömdes
icke kunna leda till upphävande av beslutet om barnens hämtning.
Med hänsyn till att I. S. genom sitt ombud begärt anstånd med angivande
av grunderna för besvären ansågs det emellertid processuellt betänkligt
att företa målet till slutligt avgörande innan han låtit avhöra sig
ånyo. Det hade måhända varit följdriktigt att i detta läge bevilja inhibi -

217

tion i målet. Därmed skulle ha förebyggts risken av att verkställighet
skedde innan kammarrätten hunnit taga ställning till själva saken, vilket
kunde ha medfört att en senare sakprövning inte blivit meningsfull. Mot
ett bifall till inhibitionsyrkandet talade emellertid att verkställigheten
inte borde få anstå, om bifall till besvären kunde bedömas som praktiskt
taget uteslutet. Vid nu gjord eftersyn kan den frågan ställas huruvida
icke kammarrätten på det material, som förelåg i målet vid föredragningen
1973-05-08 bort meddela dom i saken utan avseende på att mannen
icke fått slutföra sin talan.

Det förevarande fallet illustrerar de svårigheter som kan möta vid tilllämpningen
av 21 kap. 12 § föräldrabalken, enligt vilket lagrum ett beslut
som det av länsrätten i målet fattade omedelbart skall lända till efterrättelse,
om ej annat förordnas. Några synpunkter i ämnet jämte förslag
till en annan ordning än den nuvarande har framförts i en till detta
yttrande fogad, av vice ordföranden kammarrättsrådet Widman författad
promemoria. Vi får hänvisa till Widmans synpunkter, i vilka vi kan
instämma.

I Widmans promemoria anfördes följande.

Enligt 21 kap. 12 § FB gäller beträffande beslut om överflyttning av
barn — vare sig beslutet avser vitesföreläggande eller polishämtning —
att sådant beslut omedelbart länder till efterrättelse, om ej annat förordnas.

Av förarbetena till ifrågavarande kapitel i FB framgår, att lagstiftaren
ägnat denna synnerligen viktiga bestämmelse och därmed sammanhängande
problem mycket ringa uppmärksamhet. (Se SOU 1966: 38 s. 69—
70, prop. 1967: 138 s. 66—67 och 80—81.) Man synes ha tagit en liknande
bestämmelse i 53 § utsökningslagen till förebild utan att närmare
begrunda skillnaden mellan att tvångsvis flytta saker och att tvångsförflytta
barn. Man har endast helt kort konstaterat, att länsstyrelsen (numera
länsrätten) i tveksamma fall kan bestämma att dess beslut inte
skall verkställas, förrän det har vunnit laga kraft, samt att, om besvär
anförts, besvärsmyndigheten kan förordna om inhibition.

Under de år 21 kap. FB funnits har ifrågavarande bestämmelse i 12 §
förorsakat åtskilliga problem vid tillämpningen. Till belysning härav
må följande anföras.

Först kan konstateras, att det nästan aldrig synes förekomma, att en
länsrätt förordnar att dess beslut inte får verkställas förrän det vunnit
laga kraft. Möjligheten att meddela ett sådant förordnande framstår i
lagtexten klart som en undantagsregel, vilket tycks ha fått till följd att
regeln fallit i glömska, något som måste beklagas.

Om en länsrätt vid vite har förelagt t. ex. en fader att vid viss tidpunkt
överlämna sitt barn till barnets moder, som ensam har vårdnaden
om barnet, och fadern överklagar beslutet hos kammarrätten, kan följande
olika situationer uppkomma. Om fadern är laglydig och rättar sig
efter huvudregeln i 12 § och alltså lämnar över barnet på utsatt tid för
att slippa betala vitet, har han därmed förlorat möjligheten att få sina
besvär prövade i sak. Även om länsrättens beslut skulle anses felaktigt,
kan kammarrätten ej besluta om barnets återförande till fadern från
vårdnadshavaren. Besvären torde därför enligt gällande praxis ej föranleda
något kammarrättens yttrande. Om däremot fadern bryter mot
12 § och underlåter att på utsatt tid överlämna barnet i förhoppningen

218

att senare få bifall till sina besvär, kommer han i ett bättre läge. Då kan
han få sina besvär sakprövade och eventuellt bifallna.

Vanligen överlämnas ej barnet på utsatt tid, om länsrättens beslut
överklagas. Om kammarrätten bifaller besvären, får fadern behålla barnet,
och vitet blir då naturligtvis ej utdömt. Om däremot besvären ogillas,
uppkommer för kammarrätten frågan, huruvida ny tidpunkt för
överlämnandet skall bestämmas i domen. Regeringsrätten synes vanligen
ha bestämt ny tid i sådana fall (se t. ex. RÅ 1968 S 121 och 1971 S 275),
men så har ej alltid skett (se RÅ 1971 S 327). Om ny tid för överlämnandet
utsätts i domen, finns det kanske vissa utsikter att fadern uppger sitt
motstånd och rättar sig efter domen. Syftet med viteshotet är då nått
och vitet blir ej utdömt. Men om en sådan praxis blir känd och parten
alltså vet att han aldrig riskerar något genom att inte rätta sig efter 12 §,
har denna lagregel i praktiken satts ur kraft i sådana mål, vilket icke
kan anses tillfredsställande. Om kammarrätten i stället avslår besvären
utan att sätta ut ny tid, kan vitet utdömas av länsrätten och ny ansökan
om verkställighet får göras hos länsrätten. Detta kan synas vara en onödig
omgång men förefaller bättre överensstämma med regeln i 12 §.

Om en person, som vid vite förelagts att överlämna ett barn, inte vill
göra detta, förrän han fått sina besvär prövade av kammarrätten, men
ändå vill respektera bestämmelsen i 12 §, och om han dessutom vill vara
alldeles säker på att ej behöva betala vitet, kan han ansöka om inhibition
hos kammarrätten. Detta förekommer ibland. Några problem i
samband med inhibitionsärenden omtalas nedan.

Vad härefter beträffar beslut om hämtning av barn genom polismyndighets
försorg till vårdnadshavaren så är detta en allvarlig åtgärd, som
endast skall tillgripas i nödfall. En felaktig hämtning kan nämligen vålla
barnet stor skada. Barnet kan ej återföras, om högre rätt senare skulle
finna att överflyttningen ej bort ske. Även ett misslyckat hämtningsförsök,
som måste avbrytas, vilket ej så sällan torde förekomma, kan vålla
barnet skada och dessutom i vissa fall försvåra en senare överflyttning
på annat sätt. Trots detta skall enligt huvudregeln i 12 § även hämtningsbeslut
i princip lända till efterrättelse ”omedelbart”.

För att i någon mån minska olägenheterna av detta har man i tillämpningskungörelsen
(1967: 715) till 21 kap. FB infört några administrativt
tämligen opraktiska regler av följande innebörd. Om besvär kommer in
till kammarrätt i sådant mål, skall kammarrätten, oavsett om det yrkas
av klaganden, pröva om inhibition bör ifrågakomma och meddela särskilt
beslut härom. För att hindra att verkställighet sker, innan frågan
om eventuell inhibition prövats, skall kammarrätten omedelbart underrätta
länsrätten om att besvär inkommit och därefter länsrätten underrätta
polismyndigheten. Om polismyndigheten får sådan underrättelse i
tid, får hämtning ej ske förrän kammarrätten beslutat i inhibitionsfrågan,
men polismyndigheten behöver märkligt nog ej själv undersöka, om
besvär anförts, och är, såvida underrättelse ej inkommit, oförhindrad att
snabbt verkställa hämtningen även innan besvärstiden gått ut. (Kanske
föreligger t. o. m. skyldighet för polismyndigheten att handla så snabbt
som möjligt. Jfr uttrycket ”omedelbart” i 12 §.) Om hämtning skett, innan
kammarrätten hunnit fatta något beslut, kan klaganden ej få sin talan
prövad i sak. Besvärsrätten är satt ur spel, vilket måste anses mycket
betänkligt med hänsyn till rättssäkerheten. (Jfr t. ex. RÅ 1971 S 233.)

Beträffande inhibition och därmed sammanhängande problem må ytterligare
anföras följande.

219

Frågan huruvida förordnande om inhibition skall meddelas — vare
sig det gäller ett beslut om vitesföreläggande eller ett hämtningsbeslut —
skall alltid prövas med största möjliga skyndsamhet. Vanligen hinner
kammarrätten ej inhämta yttrande från motparten eller verkställa någon
närmare utredning före sitt ställningstagande i inhibitionsfrågan. Denna
måste i regel avgöras på grundval av redan föreliggande utredning i
handlingarna. Yttrande från motparten och eventuellt ytterligare erforderlig
utredning förutsättes skola införskaffas senare, innan målet slutligt
avgöres.

Trots att ett beslut i inhibitionsfrågan endast är ett interimistiskt beslut
under rättegången, ofta tillkommet efter en tämligen summarisk
prövning, kommer detta beslut ofta faktiskt att slutligt avgöra frågan
om överflyttning av barnet. Detta blir fallet, om kammarrätten beslutar
att ej förordna om inhibition och verkställighet därefter sker innan besvärsmålet
hinner slutligt avgöras. Det synes vara mycket otillfredsställande
med en ordning, som innebär att det verkliga avgörandet i en för
rättssäkerheten så viktig fråga ibland kommer att ske efter endast en
summarisk prövning utan fullständig utredning.

För att undvika att klaganden lider rättsförlust synes det i allmänhet
vara lämpligt att kammarrätten, så snart minsta tvekan råder om utgången,
förordnar om inhibition. Endast då det synes helt klart, att besvären
skall ogillas, torde kammarrätten alltså böra underlåta att besluta
inhibition. I sistnämnda fall möter emellertid ofta inga hinder mot att
omedelbart, utan att ens höra motparten, slutligt avgöra målet genom
att avslå besvären. Om klaganden i ett sådant till synes klart fall själv
yrkat att få komplettera utredningen, torde dock ett särskilt beslut i inhibitionsfrågan
nästan alltid bli nödvändigt. Det bör vidare framhållas,
att det ofta kan råda delade meningar om huruvida utgången i ett mål
är tveksam, och det är inte heller helt uteslutet att en domstol vid en
summarisk prövning kan göra misstag även i sådant hänseende.

Vad som hittills sagts har huvudsakligen syftat på sådana beslut som
avser en överflyttning av barn till vårdnadshavaren såsom en engångsföreteelse.
Det förekommer emellertid också beslut om verkställighet av
allmän domstols dom eller beslut om umgängesrätt för den av föräldrarna,
som ej har vårdnaden om barnet. Mål om sådana verkställighetsbeslut
skiljer sig i vissa hänseenden från de tidigare nämnda. De är i
allmänhet mera brådskande, eftersom överflyttningen måste ske vid de
tider som den allmänna domstolen bestämt för umgängesrättens utövande.
I sådana mål kan även ett förordnande om inhibition få till
följd att saken därmed är definitivt avgjord, i vart fall beträffande det
ifrågavarande umgängestillfället, som kanske omfattar en mycket kort
tid. Vidare gäller beträffande sådana mål att, om felaktig eller olämplig
verkställighet skett, vårdnadshavaren ändå alltid kan kräva att återfå
barnet efter umgängesperiodens slut och, om barnet ej återlämnas frivilligt,
ansöka hos länsrätten om verkställighet. Men även i nu ifrågavarande
mål om verkställighet av beslut om umgängesrätt är det viktigt,
att omsorgsfull utredning sker och att, om besluten överklagas och
minsta tvekan kan råda om utgången hos kammarrätten, denna först får
pröva målet, innan verkställighet sker. Hinner dom ej meddelas före det
i målet ifrågavarande umgängestillfället (t. ex. visst veckoslut), kan kammarrätten,
såsom är brukligt, ändå uttala sig i sakfrågan, vilket kan ha
betydelse för frågan om verkställighet vid kommande umgängestillfällen
(jfr t. ex. RÄ 1968 S 230, 1971 S 6, 1971 S 42).

220

Av det anförda torde framgå, att åtskilliga problem är förknippade
med tillämpningen av 21 kap. FB och att svårigheterna till stor del beror
på den i 12 § intagna huvudregeln att beslut om överflyttning av
barn skall lända till efterrättelse omedelbart. Verkställighetsbeslut av
ifrågavarande slag är visserligen ofta brådskande, men det är dock i allmänhet
mycket viktigare, att sådana ömtåliga och ofta svårbedömda
frågor blir omsorgsfullt och slutgiltigt prövade, innan verkställigheten
sker, än att de avgörs snabbt. En huvudregel av innebörd att beslut om
överflyttning av barn ej får verkställas, innan det vunnit laga kraft,
skulle därför vara mera ändamålsenlig. En sådan regel borde kompletteras
med en bestämmelse om att länsrätten äger förordna, att dess beslut
om överflyttning av barn skall lända till efterrättelse utan hinder av att
beslutet ej vunnit laga kraft. (Jfr t. ex. 22 § andra stycket bamavårdslagen.
) Om en lagändring av denna innebörd kunde genomföras, skulle säkerligen
många onödiga problem i samband med tillämpningen av 21
kap. FB försvinna och en bättre rättssäkerhet uppnås.

Ifrågavarande mål om överflyttning av barn bär en omisskännlig exekutiv
prägel och det är i och för sig inte ägnat att förvåna att förfarandet
byggts upp efter det exekutiva förfarandets modell. Har sökanden en
oantastlig exekutionstitel eller motsvarande, skall han kunna räkna med
en snabb behandling av sin sak och ett snabbt förverkligande av sin rätt.
Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att som huvudregel ha
att länsrättens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse. Samtidigt är
att märka att länsrättens prövning inte blir av rent formell karaktär som
vanligen är fallet i exekutiva ärenden utan fastmera förutsätts omfatta
också den materiella sidan. I vissa fall skulle man rent av kunna karakterisera
prövningen som en överprövning av den till verkställighet förekommande
domen eller domstolsbeslutet (5 § första stycket). Länsrätten
förväntas under alla förhållanden pröva att en överflyttning är förenlig
med barnets bästa. Dessa krav på materiell prövning kan i praktiken
leda till att länsrättens utredning av målet blir omfattande och dess
handläggning drar ut på tiden. Jag har i åtskilliga fall funnit anledning
att erinra länsrätter om angelägenheten av att handläggningen sker så
snabbt som över huvud taget är möjligt. Reglerna om materiell prövning
för emellertid också med sig att det ingalunda är så självklart i dessa
mål vilken utgången bör bli som eljest brukar vara fallet i exekutiva
mål. Tvärtom ställs man ofta inför mycket svåra och ömtåliga bedömningar
som ger rum för olika meningar om hur målet skall avgöras. Att
i mål som har sådan karaktär och som rör så känsliga frågor såsom huvudregel
skall gälla att avgörandet skall lända till omedelbar efterrättelse
ter sig oegentligt och föga ändamålsenligt. Det kan visserligen invändas
att länsrätten ju getts möjlighet att förordna om att dess beslut
inte skall lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft. Som framhålls
i Widmans promemoria förekommer det emellertid i praktiken
mycket sällan att länsrätten begagnar sig av denna möjlighet och detta
är i och för sig inte förvånande då lagtexten är skriven så att den för -

221

medlar intrycket att sådant förordnande endast undantagsvis skall meddelas.

Invändas kan också att olägenheterna av att länsrättsbeslut skall lända
till omedelbar efterrättelse neutraliseras av att kammarrätt efter besvär
kan med stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen meddela inhibition och
förordna att beslutet tills vidare inte skall gälla. Av bestämmelserna i 20
och 24 §§ kungörelsen (1967: 715) måste vidare anses följa att kammarrätten
har att ex officio och skyndsamt pröva fråga om inhibition i besvärsärende
angående polishämtning.

I sammanhanget kan nämnas följande. I motivuttalandena i proposition
(1971: 30) rörande förvaltningsreformen anförde departementschefen
angående inhibition.

För den som anför besvär över ett beslut kan det vara av stor betydelse
att detta inte länder till efterrättelse förrän saken slutligt prövats
av besvärsmyndigheten. Ett beslut kan ha sådana verkningar för den enskilde
att det är svårt eller till och med omöjligt för honom att — om
beslutet sedermera upphävs av högre instans — vinna kompensation för
den förlust han åsamkats genom det ursprungliga beslutet. Så dana

situationer bör i stället förebyggas genom att i förvaltningslagen
tas in ett generellt bemyndigande för besvärsmyndighet att i avvaktan
på ärendets avgörande förordna att överklagat beslut tills vidare inte

skall gälla. Har klagande hos besvärsmyndigheten framställt

begäran om inhibition, ligger det i sakens natur att myndigheten skyndsamt
har att ta ställning till frågan. Någon särskild bestämmelse i lagen
härom torde dock inte vara behövlig (jfr 21 § andra punkten arbetsgruppens
lagförslag). Även om en klagande inte uttryckligen begärt inhibition,
kan det emellanåt tydligt framgå av syftet med besvären eller
av utredningen i ärendet att det överklagade beslutet tills vidare inte bör
få verkställas. Det är i sådana fall naturligt att besvärsmyndigheten ex
officio förordnar om inhibition, så att onödig skada inte åsamkas part.

Beträffande uttrycket ”i övrigt förordna rörande saken” i 28 § förvaltningsprocesslagen
uttalades i förarbetena att fall kunde tänkas där
rätten kunde ha möjlighet att meddela interimistiska förordnanden av
annat slag än inhibition och att en sådan situation t. ex. kunde uppkomma
i mål om överflyttning av barn.

Följande uttalande av besvärssakkunniga (SOU 1964: 27 s. 472) förtjänar
också att uppmärksammas här. På tal om beslut som utövar rättsverkningar,
vilka förändrar enskilds personliga och ekonomiska förhållanden
på ett för honom ogynnsamt sätt, t. ex. minskar hans personliga
eller ekonomiska rörelsefrihet eller nödgar honom till prestationer av
olika slag, anförde besvärssakkunniga att, om den enskilde anser ett sådant
beslut oriktigt, det ur hans synpunkt är angeläget inte bara att få
tillfälle att övertyga överordnad instans härom utan också att inte behöva
vara underkastad några rättsverkningar från beslutet under tiden
mellan dess delgivning och dess prövning. Det sistnämnda gällde i synnerhet
då fråga är om beslut med engångsverkan, t. ex. beslut om riv -

222

ning av en byggnad, om vaccination eller om utlämning av person till
främmande stat. Där blev besvärsmöjligheten utan praktiskt värde, om
beslutet tilläts utöva sin verkan, innan det prövats.

Beslut om överflyttning av barn genom polishämtning utgör ett skolexempel
på sådant beslut med engångsverkan som besvärssakkunniga
nämnde. Sedan överflyttningen ombesörjts av polisen saknas möjlighet
att återställa sakläget. Varken länsrätten eller någon överordnad instans
har befogenhet att förordna om barnets återlämnande till den från vilken
barnet hämtats. Besvärsrätten blir, sedan hämtningen ägt rum, utan
praktiskt värde och för vederbörande återstår endast att i nytt mål på
annan grund, t. ex. ny dom eller nytt beslut i vårdnadsfrågan eller i dom
eller beslut inskriven umgängesrätt, söka verkställighet för egen del enligt
21 kap. föräldrabalken. Betecknande är att regeringsrätten i sådana
fall ej upptagit besvären till sakprövning utan endast konstaterat att frågan
om hämtning av barnet respektive frågan om den begärda verkställighetens
beviljande förfallit och att besvären därför ej föranledde något
yttrande, se t. ex. RÅ 1968 S 208 och S 336.

Genom bestämmelserna om ex officio-prövning av inhibitionsfrågan
då rätten meddelat beslut om hämtning som skall leda till omedelbar efterrättelse
samt de regler som meddelats för polismyndighetens handlande
i sådant fall kan synas som om det vore sörjt för att överlämnande
inte kommer till stånd innan överrätten hunnit pröva inhibitionsfrågan.
Emellertid måste beaktas att det ingalunda alltid förhåller sig så att den
enskilde är insatt i reglerna och att han därför underlåter att omedelbart
anföra besvär eller separat inhibitionsyrkande hos kammarrätten eller
regeringsrätten. Vidare kan tänkas fall där polismyndigheten får del av
länsrättens beslut före den enskilde och beslutet därför hinner sättas i
verket innan denne ens fått beslutet i sin hand samt att även i övrigt kan
tänkas att polisen handlar så snabbt att besvären ej hinner att dessförinnan
komma in till överrätten. Gällande regler kan i det enskilda fallet
också lätt vålla administrativa förvecklingar vilket tydligt framgår av ett
av mig tidigare avgjort ärende (JO 1974 s. 268 ff).

När det gäller beslut med vitesföreläggande, som skall lända till
omedelbar efterrättelse enligt huvudregeln, föreligger inte någon särskild
skyldighet för kammarrätten att ex officio pröva fråga om inhibition.
Väl följer av 28 § förvaltningsprocesslagen att kammarrätten har möjlighet
att utan yrkande härom uppta frågan till prövning även här men i
praktiken torde det knappast förekomma. Om besvären inte hinner avgöras
innan den i vitesföreläggandet utsatta fristen för överlämnande
gått ut, vilket ofta torde vara fallet, blir det för klaganden omöjligt att
förutse om han kan avvakta besvärsinstansens prövning innan han överlämnar
barnet utan att riskera att vitet döms ut därest besvärsinstansen
sedermera fastställer underrättens beslut. Om överrätten lämnar besvä -

223

ren utan bifall torde den visserligen i regel, om den i vitesföreläggandet
förelagda tidsfristen löpt ut, utsätta ny tid för fullgörelse och frågan om
utdömande av försuttet vite förfaller då. Emellertid synes ny frist ej alltid
kunna ges (jfr RÅ 1971 S 327 där regeringsrätten endast konstaterade
att det överklagade beslutet var lagligen grundat och ej gjorde ändring
i vitesföreläggandet). Sker det ej, måste länsrätten meddela ett nytt
vitesföreläggande, eftersom det tidigare vitesföreläggandet tömts på sin
kraft. Om klaganden efter utsatt frist sedan det överklagade beslutet
vunnit laga kraft överlämnar barnet har den förelagda prestationen skett
för sent. Huruvida vitet vid sådan försenad prestation skall och kan dömas
ut är ej helt klart. Rättspraxis är ej entydig (jfr Strömberg, Allmän
Förvaltningsrätt 7 uppl. s. 150, Sundberg, Allmän Förvaltningsrätt s.
682—683 och Besvärssakkunnigas betänkande (SOU 1964: 27 s. 275).

Frågan om överflyttning av ett barn är en både för barnet och föräldrarna
synnerligen allvarlig och ömtålig fråga. Den i 21 kap. 12 § föräldrabalken
valda lösningen att verkställighetsbeslutet skall lända till
omedelbar efterrättelse om ej annat förordnas framstår som mycket betänklig
med tanke på att det kan förekomma — och förekommer — att
överflyttning tvångsvis genomförs innan besvärsinstansen kunnat pröva
fråga om inhibition, varefter något återställande av sakläget inte är möjligt
i målet. Om överlämnandet sker till en umgängesberättigad är konsekvenserna
visserligen inte på samma sätt slutliga men, som även framförs
i Widmans promemoria, jämväl i sådana fall kan det många gånger
vara olyckligt att överlämnande sker innan saken hunnit prövas i besvärsmålet.

I förevarande ärende har kammarrätten formellt sett handlat i enlighet
med gällande lagstiftning, ehuru handläggningen mot bakgrund av
de faktiska konsekvenserna av att avslå en ansökan om inhibition av
hämtning innan besvären avgjorts inte torde vara den av lagstiftaren
åsyftade. Jag lämnar frågan med detta uttalande.

En samlad bedömning ger enligt min mening vid handen att en ändring
av lagstiftningen bör ske så att huvudregeln blir att ett beslut om
överflyttning av barn inte länder till efterrättelse innan det vunnit laga
kraft. Emellertid måste beaktas att det i åtskilliga fall bl. a. då det är
fråga om en nära förestående umgängesrättsperiod kan vara påkallat att
länsrätten förordnar om omedelbar efterrättelse. 21 kap. 12 § föräldrabalken
bör därför vidare utformas så att länsrätten vid behov kan förordna
att dess beslut skall lända till omedelbar efterrättelse.

Under åberopande av det anförda får jag med stöd av den befogenhet
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville överväga åtgärd för sådan ändring
i 21 kap. föräldrabalken och dess tillämpningsföreskrifter som av
mig här förordats.

224

Åtal mot ledamöter i socialnämnds delegationsutskott för missbruk
av befogenheter genom att uppställa olaga villkor för erhållande av
socialhjälp m. m.

Om R. E. var upplyst att han är född 1948 och att han, efter att av
domstol ha överlämnats för sluten psykiatrisk vård, intagits på S:t Sigfrids
sjukhus i Växjö. Därifrån försöksutskrevs han den 5 oktober 1971
och övervakare förordnades för honom. Vid årsskiftet hyrde han en familjelägenhet
i Vimmerby och flyttade in där tillsammans med sin
fästmö K. N. och hennes minderåriga barn. K. N. stod under övervakning
i samband med skyddstillsyn. I april 1972 flyttade de till Överum
där de förhyrde en trerumslägenhet. R. E. arbetade på överums bruk
som gjuteriarbetare från den 5 april 1972 till den 27 oktober 1972,
då han slutade på egen begäran efter flera sjukskrivningsperioder för
psykiska besvär. Någon ny anställning tog R. E. ej under hösten 1972.
Förutom sina psykiska besvär hade han vissa problem med alkohol.

Vid sammanträde den 22 november 1972 behandlades av socialnämndens
i Västervik kommun delegationsutskott en framställning från R. E.
om hjälp till hyresskuld på 1 902 kr. samt löpande hyra fram till dess R.
E:s och K. N:s förhållanden kunde redas ut samt hjälp till uppehälle.
Delegationsutskottet meddelade följande beslut.

Under förutsättning att mannen R. E. avflyttar från bostaden beviljas
bidrag med 1 902 kr. till hyresskuld för kvinnan och barnet.

I delegationsutskottets beslut deltog såvitt kunde utläsas av företett
protokollsutdrag Robert Spångberg, ordförande, Alvar Johansson, Gunnar
Oskarsson och Martina Karlsson.

I skrivelse som kom in till JO den 27 november 1972 begärde R. E.
prövning av beslutets lagenlighet. Efter remiss till Västerviks socialnämnd
avgav nämnden yttrande i vilket anfördes bl. a.

Under sin tid i överum har makarna E.-N. haft mycket svårt att planera
sin ekonomi. Inte vid något tillfälle har de själva betalat sin bostadshyra.
Socialhjälp har fått tillskjutas vid flera tillfällen, då pengarna
inte räckt fram till nästa avlöning, trots att familjens inkomst legat över
socialnämndens normbelopp för beviljande av socialhjälp. Som exempel
kan nämnas att då E. fått ut lön med 550 kronor den 1.9.1972 tog han
efter ett par dagar dessa pengar med sig och for tillsammans med en
kamrat bort från familjen och gjorde av med pengarna på alkoholinköp
o. dyl. I samband därmed blev han omhändertagen av polis som misstänkt
för rattonykterhet. Socialhjälp fick då utbetalas till fästmöns och
barnets uppehälle. Strax innan hade E. bytt bort parets stereoanläggning
mot en äldre bil.

Då socialnämndens delegationsutskott vid sammanträde 22.11.1972
behandlade ansökan om socialhjälp till hyresskuld å 1 902 kronor saknade
E. arbetsanställning. Han var vid detta tillfälle inte heller sjukskriven.
Något nytt arbete för E. är svårt att få i Överum.

225

Med hänsyn till att E. tidigare inte visat något ansvar gentemot fästmön
och barnet var socialnämndens uppfattning att kvinnan och barnet
skulle klara sig bättre på egen hand. Delegationsutskottets ledamöter var
också medvetna om samhällets skyldigheter gentemot det minderåriga
barnet och dess vårdare. Därför fattades det åberopade beslutet.

Den 27.11.1972 har kronor 1 902 beviljats genom ordförandebeslut
till ifrågavarande hyresskuld. Beloppet utbetalades direkt till hyresvärden
för att undvika vräkning. Därmed undanröjdes delegationsutskottets
beslut om villkor för mannen att flytta från kvinnan och barnet.

JO Wennergren, som handlade ärendet, delgav härefter de fyra förenämnda
delegationsutskottsledamöterna misstanke om tjänstefel och anförde
därvid följande.

Såvitt kan bedömas av tillgängliga uppgifter var den begärda hjälpen
att hänföra till s. k. frivillig socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen. Om
sådan hjälp sägs i paragrafen att den meddelas enligt grunder, som kommunfullmäktige
bestämmer, eller om sådana grunder ej fastställts, efter
vad socialnämnden prövar erforderligt.

Gemensamt för obligatorisk socialhjälp enligt 12 § och frivillig socialhjälp
enligt 13 § gäller enligt 14 § socialhjälpslagen att hjälpen bör lämnas
på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för
framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. Vidare sägs att
hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets
art föranleder till annat och anledning ej heller finns att anta, att dylikt
understöd inte kommer till behörig användning. Frågan om det sätt på
vilket socialhjälp bör lämnas är inte mera reglerad än så. I förarbetena
till socialhjälpslagen anfördes endast följande härom (prop. 1955: 177 s.
124).

Såsom kommittén föreslagit bör det, i likhet med vad som nu gäller,
ankomma på socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken
form socialhjälp skall meddelas. I lagen bör dock anges
vissa riktlinjer, som härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens
karaktär av hjälp till självhjälp bör sålunda föreskrivas, att hjälpen bör
lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att
för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina; ett stadgande
av denna innebörd finns både i Fvl och kommitténs förslag.

Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet
mäste vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning.
Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i
ganska stor utsträckning att hjälp utges in natura, t. ex. genom
matanvisningar. Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är
givetvis den mest lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant
understöd inte skulle komma till behörig användning, t. ex. därför
att hjälptagaren är alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att
hushålla med kontanta medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara
sådan, att naturaformen är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas
att vederbörande har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning
till hemmet. Om inte dylika omständigheter föreligger, bör

15 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

226

emellertid, såsom kommittén föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant
belopp. Lämnas hjälpen på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen
tillfälle att självständigt sköta sin ekonomi, vilket kan vara av stort
värde med tanke på hans framtida självförsörjning. Kontantlinjen synes
särskilt lämplig i sådana fall, där fortlöpande hjälp utgår periodvis.

Av intresse i förevarande sammanhang är emellertid också vad socialvårdskommittén
anförde i sitt betänkande (SOU 1950: lis. 195) under
rubriken Tillsyn m. m.

I 30 § fattigvårdslagen angives att fattigvårdsstyrelse bör ”vaka
över” att såväl beträffande hemunderstödstagare som utackorderade understödet
behörigen användes och att de som mottagit understödstagaren
till vård fullgöra sina skyldigheter. Denna ”övervakning” är uppenbarligen
avsedd som ett led i själva meddelandet av hjälpen och torde
åtminstone delvis få betraktas som en anvisning om att det icke endast
skall utövas kontroll över understödstagaren utan även vaket uppmärksammas,
att han har det bra. I helt annat sammanhang i lagen, nämligen
i 69 §, som eljest handlar om straffåtgärder mot den som är intagen å
fattigvårdsanstalt, fastslås kort att ”den som åtnjuter fattigvård står under
fattigvårdsstyrelsens tillsyn”. Av fattigvårdslagstiftningskommitténs
uttalande framgår, att denna tillsyn härletts direkt ur äldre lagstiftnings
husbonderätt för fattigvårdsstyrelsen. Enligt kommittén skulle emellertid
i tillsynen endast ligga ”en allmän befogenhet att se till, huru de, som
står under dylik tillsyn, hava det och huru de förhålla sig”.

Beträffande socialhjälpen bör härvidlag komma till uttryck endast att
socialnämnden skall väl följa den behövandes förhållanden och tillse att
han erhåller erforderligt uppehälle och omvårdnad samt att hjälpen
kommer till behörig användning. Någon tillsyn, närbesläktad med förmyndarbegreppet,
är icke påkallad. I fråga om särskilda kategorier av
anstalter kunna vissa föreskrifter vara nödvändiga, men dessa ha icke
sin plats i socialhjälpslagen.

I socialhjälpslagen har inte meddelats några förbud mot ställande av
villkor för erhållande av socialhjälp, vilka innebär ingrepp i de hjälpsökandes
privatliv och personliga förhållanden. Anledningen härtill är
uppenbarligen att det inte bedömts nödvändigt, enär socialhjälpslagen är
konstruerad som en vårdlag, vilken är inriktad på en vårdande och stödjande
verksamhet, och bygger på en ideologi för vilken de husbonderättsliga
och förmyndarmässiga inslagen i 1800-talets fattigvårdslagstiftning
är fullständigt främmande. Den omständigheten att reglerna i 14 §
socialhjälpslagen inte är av tvingande natur utan s. k. börregler ger naturligtvis
inte en socialnämnd frihet att handla på ett sätt som strider
mot den gällande lagens anda. Beteckningen ”frivillig” socialhjälp får
inte heller tas till intäkt för uppställande av villkor som är oförenliga
med lagens syften. Socialhjälpens karaktär av positiv omsorg om den
enskilde framträder särskilt tydligt efter 1968 års reform angående socialvårdens
uppsökande verksamhet. Erinras kan också om JO Alfred
Bexelius’ uttalande i JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 282 att det, om man

227

bortser från några särskilt reglerade undantagsfall, är för socialhjälpslagen
helt främmande att socialnämnd uppträder som förmyndare för
hjälptagare.

I svar härå, som inkom den 30 mars 1973, anförde ledamöterna följande.

Vårt beslut 1972.11.22, § 403, innehåller formuleringen ”Under förutsättning
att mannen R. E. avflyttar från bostaden” ... etc. Härmed har
vi inte avsett att uppställa ett villkor. Bakom detta uttryck har istället
vår vetskap legat om att R. E. stod under övervakning samt rapporten
den 13/9 1972 i behandlingsjournalen reg.nr. 480426-6619 om att ”smakar
han öl kommer han att återsändas till sjukhus”. Beslutets innebörd
är enligt vårt förmenande, att socialhjälpen skulle utbetalas när han
återvänt till sjukhus för ytterligare vård. Vi ansåg oss nämligen inte
kunna lämna honom — stående under övervakning — någon föreskrift
att avflytta, då detta och omsorgen oin hans vård bestämdes och verkställdes
av annan myndighet. I enlighet härmed har det varit oss fjärran
att anlägga husbonderättsliga eller förmyndaraktiga synpunkter på fallet.
Fastmer har vårt beslut betingats av en otvetydig inställning till positiv
omsorg om kvinnan och barnet i samklang med socialhjälpslagens
syften samt i linje med familjevårdsprincipen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde JO Wennergren i en den 21 maj 1973 dagtecknad, till länsåklagarmyndigheten
i Kalmar län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Delegationsutskottets beslut den 22 november 1972 innebar enligt ordalydelsen
att bidrag till ifrågavarande hyresskuld skulle utgå endast under
den förutsättningen att R. E. avflyttade från bostaden. Till närmare
förklaring av att ett sådant villkor uppställts har Spångberg på
socialnämndens vägnar i remissvaret hit anfört, att man vid beslutsfattandet
varit medveten om samhällets skyldigheter mot R. E:s fästmö
och dennas barn samt att man haft uppfattningen att fästmön och barnet
skulle klara sig bättre på egen hand. Jag kan mot denna bakgrund
inte förstå annat än att delegationsutskottet med sitt beslut velat ge uttryck
för att R. E. skulle lämna fästmön och barnet samt avflytta från
bostaden. Villkoret har såsom det utformats inneburit en påtryckning på
R. E. att flytta enär uteblivet bidrag till hyresskulden medfört risk för
att såväl R. E. som fästmön och barnet genom vräkning skulle skiljas

228

från lägenheten. Härtill kommer att fästmön genom villkoret ställts inför
valet att bryta sammanlevnaden med R.E. eller att riskera vräkning.

Delegationsutskottets ledamöter har numera anfört att beslutet haft
en annan innebörd än vad ordalydelsen ger anledning anta. Sålunda gör
man gällande att beslutet skall förstås så att socialhjälpen skulle utbetalas
när R. E. återvänt till sjukhus för ytterligare vård. För min del finner
jag det minst sagt svårbegripligt att man i beslutet använt uttrycket
”att mannen R. E. avflyttar från bostaden” om man, såsom nu påstås,
velat uttrycka att R. E. återintages på sjukhus. Dessutom har man som
grund för antagandet att R. E. verkligen skulle komma att intagas på
sjukhus, varifrån han var försöksutskriven, endast åberopat en över två
månader gammal anteckning om att R. E. skulle återsändas till sjukhus,
därest han drack öl. Enligt socialnämndens behandlingsjournal rörande
R. E. hade denne dock vid några tillfällen varit spritpåverkad samt
också tidigare varit sjukskriven, men vid beslutstillfället var han friskskriven
sedan den 19 november 1972. Vad ledamöterna senast anfört
har därför tycke av efterhandskonstruktion och avgörande vikt måste
under alla förhållanden fästas vid vad beslutet i verkligheten utsade.

Med hänsyn till ordalydelsen av delegationsutskottets beslut, Spångbergs
uttalande i remissvaret hit och omständigheterna i övrigt synes avseende
inte kunna fästas vid vad ledamöterna numera anfört om beslutets
innebörd.

På sätt jag närmare utvecklat i samband med delgivning av misstanke
om tjänstefel strider det mot socialhjälpslagen att uppställa villkor
för erhållande av socialhjälp, vilka innebär ingrepp i de hjälpsökandes
privatliv och personliga förhållanden. I förevarande fall har delegationsutskottet
övat påverkan på ett under äktenskapsliknande förhållanden
sammanboende par att bryta sammanlevnaden. Otvivelaktigt utgjorde
detta ett påtagligt och allvarligt ingrepp i parets privatliv. Därest vad utskottets
ledamöter numera uppgivit om sin avsikt med beslutet trots allt
skulle kunna tagas för gott, har de emellertid, i så fall av oförstånd, givit
beslutet en utformning, som på intet sätt svarar mot vad som då åsyftats.
Enligt min mening är också detta handlande från ledamöternas sida
av beskaffenhet att kunna läggas dem till last som tjänstefel, särskilt mot
bakgrund av de återverkningar som beslutets utformning haft på de
hjälpsökande och som återspeglas i mannens skrivelse hit. Under alla
förhållanden anser jag frågan vara av sådan principiell vikt att jag bör
genom åtal mot ledamöterna få det inträffade prövat av domstol.

Jag beslutar sålunda att åtal skall väckas mot Spångberg, Johansson,
Oskarsson och Karlsson. Åtalet skall avse att de i egenskap av ledamöter
i socialnämndens i Västervik kommun delegationsutskott missbrukat
sina befogenheter genom att i beslut den 22 november 1972 i socialhjälpsärende
uppställa olaga villkor för erhållande av socialhjälp eller, i
andra hand, att de av oförstånd givit beslutet en utformning som innebu -

229

rit ett ej åsyftat sådant olaga villkor. Ansvar skall yrkas för tjänstefel
enligt 20 kap. 4 § brottsbalken.

JO uppdrog åt t. f. länsåklagaren C.-O. Hagberg att vid Västerviks
tingsrätt väcka och utföra talan mot de fyra angivna utskottsledamöterna
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Hagberg påstod vid tingsrätten ansvar å ledamöterna i enlighet med
åtalsinstruktionen.

Västerviks tingsrätt meddelade dom i målet den 12 december 1973
och dömde därvid envar av ledamöterna jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken
för tjänstefel till åtta dagsböter, Spångberg och Johansson å 18 kr.,
Oscarsson å 22 kr. samt Karlsson å 5 kr. Härjämte förpliktades ledamöterna
— frånsett Karlsson — att till statsverket återbetala varierande
belopp av vad som av allmänna medel tillerkänts deras försvarare.

Domskälen, vari inledningsvis upptogs en redogörelse för utvecklingen
av åtalet, angavs av tingsrätten i övrigt sålunda.

De tilltalade har bestritt ansvar. Deras försvarare har gjort gällande
att beslutet, även enligt sin ordalydelse, inte kunde anses olagligt.

De tilltalade har genom försvarare vidare anfört bl. a.: Socialnämnden,
som består av 13 ledamöter, har uppdragit åt ett delegationsutskott,
bestående av fem ordinarie ledamöter och fem suppleanter, att enligt av
kommunfullmäktige i arbetsordning närmare fastställda grunder besluta
i socialhjälpsfrågor. Utskottet är beslutsmässigt med tre ledamöter. Av
de tilltalade är Karlsson suppleant och de övriga ordinarie ledamöter.
Utskottet sammanträder en gång varje vecka. Vid dessa sammanträden
behandlas alla sådana i 12 § och 13 § socialhjälpslagen avsedda ärenden
som inte avgörs på tjänstemannanivå. Varje sammanträde omfattar
25—30 ärenden och brukar ta ca fem timmar i anspråk. I varje ärende
är en socialtjänsteman föredragande och framlägger förslag till beslut.
Som underlag för beslutet finns behandlingsjournal och utredningsprotokoll.
Behandlingsjournalen förs av tjänstemännen. Som regel biträder
utskottet föredragandens förslag, som är grundat på dennes ingående
kännedom om den eller de hjälpsökande. Protokoll förs av en sekreterare
vid varje sammanträde. Sekreteraren är utbildad socionom. Han utformar
protokollen och har på grund av sin teoretiska utbildning att
övervaka att beslut som fattas är i överensstämmelse med lag och författning.
Vad beträffar det förevarande sammanträdet expedierades protokollet
först 22.12.1972. Anmälan mot det fattade beslutet avsändes likväl
till JO redan 26.11.1972. Anmälan kom till stånd på föranstaltande
av kuratorn vid S:t Sigfrids sjukhus och är utformad av denne. Kuratorn
ringde till Spångberg och hotade med JO-anmälan. Spångberg utanordnade
då bidragsbeloppet, 1 902 kr, genom ordförandebeslut. Detta
skedde 27.11.1972. — Bakgrunden till delegationsutskottets beslut var
följande. Man antog att R. E. på grund av sina alkoholvanor och andra
beteenden skulle återintagas på S:t Sigfrids sjukhus, där han varit intagen
för psykiska besvär och alkoholproblem. Alltsedan 14.6.1972 och
fram till dess delegationsutskottets beslut fattades hade R. E. och kvin -

230

nan varit aktuella många gånger vid nämnden. Trots att R. E. hade arbete
och inkomster, blev det nödvändigt med många ekonomiska hjälpåtgärder.
Ett flertal klagomål förekom från kvinnans sida mot R. E.
Förutom bostadsbidrag 150 kr. erhöll familjen socialhjälp i form av hyresbidrag
med 450 kr. i månaden. Dessa pengar använde R. E. till annat.
Doktor Ebenau i Överum, som är socialläkare och med vilken R. E.
haft kontakt, hade uttryckt oro för R. E:s spritmissbruk. Enligt läkaren
fanns också narkotika med i bilden. Miljön ansågs olämplig för barnet.
Kvinnan hade uttryckt oro för att bo ihop med R. E. Vad som var sant i
de uppgifter som härrörde från kvinnan kunde utskottsledamöterna inte
vara säkra på. Men dessa uppgifter fanns med vid den föredragning som
utgjorde underlaget för utskottets beslut. Situationen bedömdes synnerligen
oroande ur familjesynpunkt. Den bostad på tre rum och kök, som
R. E. och kvinnan jämte barnet disponerade, ansågs kunna ”krympas”.
Man ansåg att det borde räcka med en mindre bostad. Av anteckning i
socialförvaltningens behandlingsjournal beträffande familjen framgår
också att kvinnan och barnet skulle genom socialnämndens försorg skaffas
en billigare lägenhet och även arbete. Protokollet från delegationsutskottets
sammanträde avspeglar således inte alla de överväganden
som gjordes.

Försvararen har till stöd för att delegationsutskottets beslut inte enligt
sin ordalydelse kunde anses olagligt anfört, att socialhjälpslagen inte ger
några direktiv för hur frivillig socialhjälp får utformas, att det i praktiken
ofta är fråga om rätt ingående dirigering av den hjälpsökande,
vilket främst är fallet med alkoholister och narkomaner, samt att det
i många fall är nödvändigt att uppställa villkor vid beviljande av socialhjälp.

De tilltalade har själva närmare yttrat sig om vad de avsett med delegationsutskottets
beslut. De har i sådant hänseende uttalat bl. a.,
Spångberg att beslutet varit temporärt, att R. E. behövde vård och att
meningen varit att R. E. skulle temporärt flytta från bostaden och tagas
in på sjukhus; Oscarsson att de varit på det klara med att R. E. behövde
vård, att beslutet innebar att någon tidpunkt för utbetalning av bidraget
ej fastställts, att man ansett sig kunna vänta med utbetalning till
sista stund, samt att bidraget hade utbetalats även om R. E. inte flyttat
och lagt in sig på sjukhus; samt Karlsson att beslutet varit avsett som
en påtryckning för att R. E. skulle söka läkare och att alla varit ense
om att bidraget under alla förhållanden skulle utbetalas.

Tingsrätten gör följande prövning.

Beslutet innebar enligt ordalydelsen — i vilken utformning det delgivits
R. E. — att bidrag till betalning av hyresskulden skulle utgå för
kvinnan och barnet under villkor att R. E. avflyttade från bostaden.
Villkoret har, som det utformats, inneburit en påtryckning på R. E. att
lämna kvinnan och barnet, enär uteblivet bidrag till hyresskulden medfört
risk för att såväl R. E. som kvinnan och barnet skulle genom vräkning
skiljas från bostaden. Kvinnan har på samma sätt genom villkoret
ställts inför valet att bryta sammanlevnaden med R. E. eller riskera
vräkning.

De tilltalade har såväl vid ärendets behandling hos justitieombudsmannen
som inför tingsrätten påstått att beslutet fått annan utformning
än de åsyftat. Tingsrätten konstaterar att det inte är möjligt att med ledning
av vad de anfört inför tingsrätten fastställa innebörden av det
åsyftade beslutet. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt förekommit

231

anser tingsrätten avseende inte kunna fästas vid deras ifrågavarande
påstående. Däremot får deras påstående godtagas, att deras mening
vid beslutets fattande varit att saken ej skulle tillåtas gå så långt som
till vräkning. Framhållas bör i detta sammanhang att det är känt för
tingsrätten att Oscarsson var ordförande i styrelsen för Västerviks Bostads
AB, vilket bolag i egenskap av hyresvärd begärt vräkningen av
R. E.

De tilltalade har således i delegationsutskottet fattat ett beslut enligt
vilket bidrag till betalning av hyresskulden skulle utgå endast på villkor
att R. E. flyttade från den gemensamma bostaden, dvs. lämnade kvinnan
och barnet. Genom att fatta beslutet har de tilltalade övat påverkan
på ett under äktenskapsliknande förhållande sammanboende par att
bryta sammanlevnaden. På sätt åklagaren i överensstämmelse med justitieombudsmannens
åtalsinstruktion utvecklat är beslutet oförenligt med
socialhjälpslagen och innefattar ett överskridande av de befogenheter
som tillkommit delegationsutskottet.

Det får antagas att de tilltalade, då de fattade beslutet, hade den uppfattningen
att det var förenligt med deras befogenhet att i ett socialhjälpsärende
uppställa ett sådant villkor. Deras misstag härutinnan kan
emellertid inte anses ursäktligt. De har således ådragit sig ansvar för
tjänstefel.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Verkan av tysk domstols vårdnadsbeslut på fråga om svenskt pass
för barnet och svensk faders faktiska vårdnad om barnet. Åtal mot
socialsekreterare för obehörigt utlämnande av barnet

Av handlingarna i ärendet framgick bl. a. följande. Arne och Hannelore
Odehaag har i äktenskapet en dotter Gudrun, född i Tyskland den
8 januari 1971. Sedan Hannelore Odehaag ansökt om äktenskapsskillnad
beslöt Landgericht Köln den 11 september 1972 tilldela henne vårdnaden
om Gudrun så länge äktenskapsskillnadsmålet pågick. Oberlandgericht
Köln lämnade Arne Odehaags besvär häröver utan bifall. Arne
Odehaag begav sig från Tyskland och anlände den 25 november 1972
tillsammans med Gudrun till Sverige där han bosatte sig med henne i
Västerås. Sedan polisen i Tyskland genom Interpol begärt att Gudrun
skulle återlämnas till modern företogs utredning av polismyndigheten i
Västerås den 29 november 1972, varefter rikspolisstyrelsens interpolsektion
underrättades om att polisen i Västerås saknade möjlighet att på
grundval av föreliggande handlingar verkställa begärd åtgärd. Då Arne
Odehaag senare begav sig tillbaka till Tyskland anhölls han den 8 mars
1973 av polisen i Köln som misstänkt för ”kidnapping” av dottern och
släpptes först efter fem veckor. Hannelore Odehaag anlände den 26
mars 1973 till Västerås och avhämtade Gudrun på ett barnhem i Väs -

232

terås där flickan tillfälligt placerats av socialförvaltningen under Arne
Odehaags bortovaro. På Hannelore Odehaags begäran utfärdade länsstyrelsen
i Västmanlands län den 30 mars 1973 genom förste byråsekreteraren
I. Heinisch pass för Gudrun Odehaag varefter Hannelore Odehaag
avreste med dottern till Tyskland.

I skrivelse som kom in till JO den 12 juni 1973 begärde Arne Odehaag
utredning och prövning av såväl socialförvaltningens i Västerås befattning
med saken som länsstyrelsens handläggning av passärendet.

Med anledning av anmälan inhämtades yttrande från socialförvaltningen
i Västerås. Socialförvaltningen överlämnade med en av socialdirektören
Dan Carleberg och socialsekreteraren Björn Dareberg undertecknad
skrivelse en utredning av socialassistenten Hans-Erik Larsson,
som handlagt ärendet. I denna anfördes följande.

Arne Odehaag kom till Sverige från Tyskland med sin dotter 1972-11-25. Han besökte först vår exp. 1972-12-01 och erhöll då hjälp med bostadsanskaffning
för sig och dottern. Han besökte sedan socialförvaltningen
regelbundet för att erhålla ekonomisk hjälp för sitt och dotterns
uppehälle. Odehaag berättade också om sina problem med att erhålla
vårdnaden om dottern. I början av mars månad uppgav Odehaag att
han var tvungen att åka till Tyskland för att överlägga med sin advokat
i vårdnadsfrågan.

1973-03-12 meddelade advokat Wennerholm, Stockholm, per telefon
att herr Odehaag var anhållen i Tyskland och begärde att Odehaags dotters
adress skulle utlämnas. Någon adress lämnades dock ej ut eftersom
det var oklart vem han företrädde.

Samma dag kontaktade Arne Odehaags moder socialförvaltningen
och begärde hjälp med att sörja för Odehaags dotter Gudrun. Fru Odehaag
arbetade och kunde ej se till flickan. Flickan placerades då som
tillfälligt fosterbarn jml § 26 Bvl hos Marie Martinsson, Rönnbergsgatan
4 E, Västerås. Frk Martinsson sammanbor med Per Krister Odehaag,
en broder till Arne Odehaag. Denna placering upphörde 1973-03-18 p. g. a. att frk Martinsson förvärvsarbetade. Gudrun placerades då
på Bergsgårdens barnhem, eftersom det var oklart när fadern skulle
komma hem.

Fru Hannelore Odehaag besökte tillsammans med sin advokat Hakon
Auerbach socialförvaltningen 1973-03-23. De legitimerade sig och presenterade
interimistiskt vårdnadsbeslut av 1972-10-11 samt 1972-10-16
som utvisade att Hannelore Odehaag hade vårdnaden om deras gemensamma
barn Gudrun Odehaag. Fru Odehaag hämtade senare under dagen
dottern från Bergsgårdens barnhem, efter medgivande av avdelningschefen
Björn Dareberg på socialförvaltningen.

I en som ”Misstanke om tjänstefel för obehörigt utlämnande av barn”
rubricerad skrivelse den 5 november 1973 till Dareberg anförde JO
Wennergren följande.

Frågor rörande överlämnande av barn på grund av allmän domstols
dom eller beslut eller på grund av vårdnad enligt lag regleras i 21 kap.
föräldrabalken.

Verkställighet av vad allmän domstol i dom eller beslut bestämt om

233

vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn söks hos
länsrätten (1 § första stycket). Är det uppenbart att förhållandena ändrats
väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut meddelades, kan
länsrätten vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt
prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptas av allmän domstol på ansökan
av den som varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman
eller barnavårdsnämnd (5 § första stycket).

Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som
har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsrättens åtgärd
för att barnet skall överflyttas till honom (6 § första stycket). Bestämmelsen
i 6 § äger motsvarande tillämpning, när föräldrar eller adoptivföräldrar
gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär
rättelse (7 §).

Länsrätten får även i annat fall än som sägs i 5 § första stycket vägra
verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa (5 § andra stycket). Tilläggas kan också
att verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken inte kan medges då barnet
är omhändertaget för samhällsvård, enär barnavårdsnämnden då bestämmer
var det skall vistas så länge samhällsvården består.

Av utredningen i ärendet framgår att Arne Odehaag haft den faktiska
vården om sin dotter sedan han tog med henne från Tyskland. Genom
förmedling av hans moder vilken hade uppdrag av honom att ta hand
om flickan då han var bortrest, hade sociala centralnämnden tillfälligt
låtit placera henne på ett barnhem i Västerås. Något beslut om omhändertagande
för utredning eller samhällsvård var inte meddelat. Arne
Odehaag måste under sådana förhållanden fortfarande anses ha vården
om flickan. Att hon tillfälligt anförtrotts åt socialförvaltningen kunde
inte föranleda annat synsätt. Enligt allmänna rättsgrundsatser för ”inlag”
var socialförvaltningen ansvarig för att flickan blev väl omhändertagen
och ej utlämnades i strid mot vad som överenskommits vid överlämnandet
(12 kap. 2 § handelsbaden, se vidare Bengtsson, Särskilda
avtalstyper I s. 100).

Om Hannelore Odehaag önskade få barnet överflyttat till sig från
Arne Odehaag, hade hon enligt 21 kap. föräldrabalken att ansöka om
åtgärd härför hos länsrätten i Västmanlands län.

Bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken är i princip tillämpliga även
när det gäller att överflytta barn till utlandet (jfr RÅ 1969 S 363, RÅ
1970 ref 31 samt JO 1972 s. 216). Utländska domar och beslut är dock
inte utan stöd av särskilda bestämmelser i svensk lagstiftning verkställbara
här i riket. Förordnande om verkställighet med stöd av 21 kap. 1 §
föräldrabalken kan således ej meddelas på grund av utländsk dom eller
beslut om ej särskilt föreskrivits att sådant avgörande är verkställbart
här i riket. Föreskrifter härom finns meddelade beträffande vissa domar
som meddelats i de nordiska länderna; se lag (1932: 540) om erkännande
och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

I rättspraxis (se RÅ 1969 S 363 och 1970 ref 31) har, då verkställighet
begärts av förälder som av utländsk domstol tillerkänts vårdnaden, i avsaknad
av här i riket verkställbart vårdnadsförordnande saken bedömts
som om föräldrarna gemensamt hade vårdnaden om barnet och ansetts
böra prövas enligt 21 kap. 7 § föräldrabalken. Länsrätten har i sådant

234

fall som förut nämnts att pröva om bortförandet skett egenmäktigt och
utan beaktansvärt skäl. Som framgår av vad ovan sagts har länsrätten
även att beakta om hinder för verkställighet föreligger på grund av bestämmelserna
i bl. a. 5 § andra stycket.

Enligt 20 kap. 4 § brottsbalken är det tjänstefel om tjänsteman eller
förtroendeman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter
vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild
föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Jag finner att misstanke om
sådant tjänstefel föreligger mot Dareberg. Dareberg har sålunda i strid
mot vad som måste anses överenskommet då flickan överlämnades till
socialförvaltningen låtit utlämna henne till annan än Arne Odehaag eller
företrädare för honom. Det tyska vårdnadsbeslutet kunde inte anses legitimera
Hannelore Odehaag att avhämta flickan med hänsyn till den
ordning som är föreskriven för överlämnande av barn från en förälder
till den andre i 21 kap. föräldrabalken. Jag lämnar Dareberg tillfälle att
ta del av ovanstående och att ange den ytterligare utredning han kan
anse erforderlig samt att eljest anföra vad han aktar nödigt. Dareberg
bör härvid även ange de delegationsbestämmelser hos socialförvaltningen
i Västerås enligt vilka han ansett sig formellt behörig att handlägga
frågan. Jag erinrar om den rätt en för brott misstänkt har att anlita
biträde av försvarare samt under vissa förutsättningar få offentlig
försvarare förordnad.

I yttrande den 17 december 1973 svarade Dareberg följande.

Redan från början framstod det som klart att ärendet inte kunde
handläggas med gängse motiveringar för ett omhändertagande. När
Arne Odehaags moder begärde hjälp med flickan kunde hon inte omhändertagas
med stöd av 31 § barnavårdslagen. Vårdnadshavarna/en begärde
nämligen inte att barnet skulle omhändertagas lika lite som barnet
kunde betraktas som övergivet. Fadern kunde ju med en vid tolkning sägas
ha övergivit barnet men modern hade snarast blivit fråntagen möjligheten
att vårda barnet.

Det framstod också som ganska klart att ett omhändertagande för utredning
eller samhällsvård inte kunde anses motiverat. Det förelåg inte
någon risk för barnets själsliga eller kroppsliga hälsa. Inte heller att barnets
utveckling äventyrades p. g. a. fostrarens olämplighet.

Kvar stod dock att barnet måste tas omhand på något sätt och med
stöd av 26 § barnavårdslagen kunde åtminstone ett lagrum för det ekonomiska
åtagandet för vården av flickan motiveras. Hon bereddes alltså
en form av vård på samhällets bekostnad.

Det är mot den här bakgrunden som man måste se den fortsatta
handläggningen av ärendet. När modern tillsammans med sitt juridiska
ombud fredagen den 23 mars 1973 anlände till Västerås och begärde att
återfå flickan såg jag det närmast som en begäran om ”samhällsvårdens”
upphörande. Hon uppvisade också beslut som visade på att hon
var vårdnadshavare.

För att få klarhet i om modern kunde få hämta barnet tog den som
handlägger ärendet kontakt med en tjänsteman på länsrätten i Västerås.
Därifrån kunde man inte ge något besked hur ärendet skulle handläggas.
Kontakter med Utrikesdepartementets rättsavdelning gav inte heller något
besked om hur ärendet skulle handläggas. Det enda som berördes
var frågan om den interimistiska domen om vårdnad hade rättsverkan i
Sverige. Kontakt med Arne Odehaags juridiska ombud i Västerås advo -

235

kat Åslög Bäck resulterade inte i något besked. Hon meddelade att hon
inte ville föra Arne Odehaags talan då han till henne hade kommit med
vilseledande och felaktiga uppgifter.

Kvar stod frågan hur ärendet skulle handläggas. Jag var fortfarande
kvar i tankegången att det gällde att pröva om ”samhällsvården” kunde
upphöra.

Den interimistiska vårdnadsdomen gav besked om att modern inte var
olämplig som vårdnadshavare och inga av våra uppgifter motsade detta.
Fadern kunde av praktiska skäl inte ens handha vården av barnet då
han satt anhållen för barnarov i Tyskland.

Det framstod därför som ganska klart, med den motivering som jag
härovan anfört, att modern kunde få hämta barnet.

Fanns det andra motiveringar för att flickan inte skulle få lämna landet
låg det i så fall hos passmyndigheten att inte utfärda pass åt henne.

Med denna bakgrund och då det dessutom framstod som självklart att
tvångsåtgärder i någon form inte kunde vara motiverade beslutade jag
att flickan skulle utlämnas till modem. Det var här också fråga om att
inom rimlig tid ge modern ett besked. Hon hade åkt från Tyskland till
Sverige och kunde begära att få ett besked om hon fick hämta sin dotter
eller inte. Rent mänskligt framstår det som orimligt att hon inte skulle
få hämta sin egen dotter, som hon hade vårdnaden om, när fadern samtidigt
sitter anhållen för barnarov i ett annat land. Utan att föregripa ett
eventuellt beslut i länsrätten kan man väl säga att beslutet knappast
hade kunnat bli något annat än att modern hade fått barnet till sig.

Det är alltså några faktorer som man bör beakta vid frågan om ett
eventuellt tjänstefel av mig: a) Gränsen mellan samhällsvård och ett
omhändertagande med stöd av 26 § barnavårdslagen är svävande, b)
ärendet är mycket speciellt och någon vägledning gick inte att erhålla,
c) det var skäligt att modern fick ett besked inom rimlig tid, i detta fall
en dag, med tanke på kostnader och olägenheter som en ytterligare väntetid
kunde medföra, samt d) att beslutet hos länsrätten i det fall det
prövats där, med stor sannolikhet, ändå blivit detsamma.

Avslutningsvis anförde Dareberg att beslutet ”om omhändertagande”
och även upphävandet av detta beslut fattats av honom med stöd av gällande
delegationsbestämmelser och bifogade dessa.

Sedan Darebergs svar inkommit gjordes viss kompletterande utredning.
Sålunda hördes under hand socialassistenten Larsson vilken huvudsakligen
uppgav följande. Han hade svarat för den direkta handläggningen
av ärendet. Några överenskommelser angående förvaringen av
Gudrun hade inte träffats. Från början var meningen att hon skulle vistas
hos sina släktingar. Då Arne Odehaag ej återkom från Tyskland
kontaktades Larsson av dennes moder, Inga-Lisa Odehaag, som förklarade
att hon inte kunde ha hand om Gudrun på grund av sitt arbete.
Med anledning härav placerades Gudrun tillfälligt hos Arne Odehaags
broder. Därefter placerades Gudrun på barnhem enligt överenskommelse
med Arne Odehaags moder och broder. Dareberg har för sin del i
kompletterande upplysningar förklarat att det var Larsson som hela tiden
svarade för den direkta handläggningen men att han blev informerad
om vad som hände i ärendet.

236

Arne Odehaag ingav kopia av en skrivelse från sitt tidigare ombud i
ärendet advokaten vid allmänna advokatbyrån i Västerås Åslög Bäck,
som med anledning av anmälan från Arne Odehaag mot henne hos Sveriges
Advokatsamfund i skrivelse till samfundet den 11 februari 1974
uppgett att hon vid kontakt med vederbörande tjänsteman på socialförvaltningen
som sin uppfattning framfört att överflyttning av Gudrun endast
kunde ske efter beslut av länsrätten enligt föräldrabalkens bestämmelser
samt att hon meddelat socialförvaltningen att denna hade skyldighet
att ta kontakt med Arne Odehaags ombud i Tyskland, advokaten
Blumenröder. Eftersom det var Larsson som hela tiden hade hand om
ärendet på socialförvaltningen, tillfrågades han under hand angående
advokaten Bäcks uppgifter. Han upplyste då följande. Vid telefonsamtal
med advokat Bäck hade Larsson meddelat att socialförvaltningen aviserats
om att Hannelore Odehaag skulle komma och hämta Gudrun. Samtidigt
härmed meddelade han troligen Bäck socialförvaltningens uppfattning
att man skulle lämna ut flickan till modern. Han kan inte erinra sig
att det skulle ha varit någon diskussion med Bäck angående länsrättsprövning
eller andra rättsliga frågor.

Vidare hördes i ärendet Arne Odehaags moder Inga-Lisa Odehaag,
vilken huvudsakligen uppgav följande. Det var meningen att hon skulle
ta tjänstledighet för att ha hand om Gudrun, då Arne Odehaag befann
sig i Tyskland. Tills frågan om tjänstledighet var ordnad måste emellertid
flickan lämnas bort, varför hon tog kontakt med socialassistent Larsson
på socialförvaltningen i Västerås. I första hand diskuterades placering
av flickan i enskilt hem, men då detta inte gick att ordna placerades
hon på barnhem. Inga-Lisa Odehaag ansåg det inte uteslutet att Hannelore
Odehaag skulle försöka hämta tillbaka flickan till Tyskland. Hon
kände ett stort ansvar i frågan, men kunde ej själv bevaka flickan. Då
hon lämnade Gudrun på barnhemmet förklarade hon därför till den
som tog emot Gudrun att hon inte fick lämnas ut till någon annan. Hon
fick då till svar att Gudrun ej skulle lämnas ut från barnhemmet utan
att barnavårdsman eller polis hade kontaktat om detta.

Larsson förklarade på frågor om vad som avtalats rörande förvaringen
av Gudrun på barnhemmet att några överenskommelser ej träffats
mellan socialförvaltningen och Arne Odehaags släktingar om annat
än att Gudrun skulle placeras på barnhemmet samt att han meddelat
barnhemmet att Gudrun inte fick lämnas därifrån utan tillstånd från socialförvaltningen.

Med anledning av Darebergs uppgift om att den som handlagt ärendet,
dvs. Larsson, tagit kontakt med en tjänsteman på länsrätten i Västerås
som dock inte kunnat ge något besked om hur ärendet skulle handläggas
tillfrågades länsrådet Waldemar Hermanson vem hos länsrätten
som Larsson kan ha talat med och vilket besked denne gett. Efter att ha
hört med samtlig personal hos länsrätten meddelade Hermanson att

237

ingen där kunde påminna sig en förfrågan från Larsson i ärendet. Den
enda på förvaltningsavdelningen som kunde erinra sig en förfrågan från
Larsson var förste byråsekreteraren I. Heinisch, som tjänstgör på allmänna
enheten och ej vid länsrätten. Samtalet hade för hennes del endast
gällt frågan om utfärdande av pass till barnet.

JO Wennergren uppdrog härefter åt länsåklagaren i Västmanlands län
Alf Juhlin att väcka och utföra åtal mot Dareberg enligt en så lydande
åtalsinstruktion.

Dareberg har uppgivit att han bedömt det som ganska klart att ett
omhändertagande av Gudrun för utredning eller samhällsvård inte
kunde anses motiverat när Arne Odehaags moder begärde hjälp med
vården av Gudrun vid Arne Odehaags bortovaro. Jag tolkar det så att
Dareberg menar att sådana förhållanden som avses i 25 § barnavårdslagen
ej var för handen. Härtill kan jag i så fall utan tvekan ansluta mig.
Emellertid märks att i så fall förutsättningar ej heller förelåg enligt 26 §
barnavårdslagen ”att söka såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en
eller flera förebyggande åtgärder”. Placering av ett barn på barnhem
kan visserligen komma i fråga som hjälpåtgärd enligt 26 § 1. barnavårdslagen.
Om placeringen av Gudrun på barnhemmet av ”kamerala”
skäl rubricerades som sådan hjälpåtgärd, något som i och för sig ter sig
dubiöst, fick detta dock inte undanskymma det faktiska förhållandet att
det i själva verket var fråga om en ren serviceåtgärd grundad på en
överenskommelse mellan barnets företrädare och socialförvaltningen.
Vad Dareberg anfört om att gränsen mellan samhällsvård och ett ”omhändertagande”
med stöd av 26 § barnavårdslagen är svävande och det
resonemang han fört med utgångspunkt häri kan med hänsyn härtill inte
tillmätas någon betydelse alls. Om Dareberg bedömt saken i denna del
så som han uppgivit har han gjort sig skyldig till en uppenbar felbedömning.
Hjälpåtgärden gav, vare sig den rubricerades som åtgärd enligt
26 § eller som serviceåtgärd, inte socialförvaltningen någon som helst
befogenhet att råda över barnets personliga förhållanden.

Ärendet har handlagts av Larsson efter Darebergs anvisningar. Det
vill emellertid synas som om Larssons efterforskningar inte skötts på
rätt sätt då de gett så magert resultat. Om någon rättsbildad befattningshavare
hos länsrätten tillfrågats finns det all anledning förmoda att
denne skulle gett det beskedet att länsrättsprövning erfordrades för ett
utlämnande av barnet till Hannelore Odehaag. Dareberg har uppenbarligen
inte själv gjort några förfrågningar om hur saken var att bedöma
utan låtit sig nöja med vad Larsson redovisat. Jag anser att Dareberg
härigenom ådagalagt en anmärkningsvärd passivitet och brist på vilja att
gå till botten i en för de enskilda människor det rörde väsentlig fråga.

Dareberg har uttalat en förmodan att, om ärendet gått den rätta vä -

238

gen, dvs. över länsrätten, utgången med stor sannolikhet ändå skulle blivit
densamma. Vad länsrätten efter en allsidig utredning skulle ha kommit
fram till, är emellertid omöjligt att uttala sig om på grundval av det
lilla som blev känt i ärendet hos socialförvaltningen.

Gudrun måste anses ha anförtrotts i socialförvaltningens vård av
Arne Odehaags moder som därvid företrädde honom. Häri låg att Gudrun
inte kunde utlämnas till annan än Arne Odehaag eller företrädare
för honom utan deras medgivande. Jag finner det mycket anmärkningsvärt
att Dareberg före sitt beslut om Gudruns utlämnande till Hannelore
Odehaag inte ens tog kontakt med Arne Odehaags moder för att inhämta
hennes synpunkter på ett sådant utlämnande. Om Hannelore
Odehaag förfogat inte över tysk domstols vårdnadsbeslut utan över ett
motsvarande beslut av svensk domstol, hade det inte gett henne någon
rätt att utan Arne Odehaags eller hans företrädares medgivande hämta
Gudrun från barnhemmet i vars vård Gudrun anförtrotts för Arne Odehaags
räkning. Den omständigheten att Hannelore Odehaag hade en
tysk domstols vårdnadsbeslut kunde självfallet inte ge henne någon annan
eller vidare gående rätt än om hon haft en svensk domstols vårdnadsbeslut
att hänvisa till. Den omständigheten att hon ämnade avresa
med barnet till Tyskland gjorde varken från eller till. Jag kan därför
inte finna annat än att Dareberg flagrant åsidosatte sin tjänsteplikt genom
att besluta om att Gudrun skulle utlämnas till Hannelore Odehaag
utan att ha inhämtat medgivande härtill av Arne Odehaags företrädare,
dvs. hans moder.

Dareberg har ej medgivit att han gjort sig skyldig till tjänstefel genom
sitt handlande. Upplyst är också att Arne Odehaag framställt anspråk
på skadestånd från Västerås kommun för den skada han åsamkats genom
Darebergs förfarande. Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser
jag att åtalseftergift inte kan komma i fråga.

Åtal skall därför väckas mot Dareberg vid Västerås tingsrätt för ovan
beskrivna gärning. Ansvar skall yrkas för tjänstefel enligt 20 kap. 4 §
brottsbalken. Tillfälle skall beredas Arne Odehaag att, om han så önskar,
väcka skadeståndstalan vid tingsrätten mot Västerås kommun för
skada som Darebergs felaktiga handlande kan ha vållat honom, så att
skadeståndsmålet kan handläggas tillsammans med brottmålet.

Juhlin yrkade vid Västerås tingsrätt ansvar å Dareberg i enlighet med
åtalsinstruktionen.

Västerås tingsrätt meddelade dom i målet den 7 november 1974 och
dömde därvid Dareberg jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel
till tjugu dagsböter å tjugufem kronor.

Tingsrättens domskäl avslutades med att tingsrätten gjorde följande
bedömning.

239

Efter det att Arne Odehaag med dottern bosatt sig i Sverige stod hon
under hans faktiska vårdnad. Att Arne Odehaag för sin bortovaro i Tyskland
anförtrodde vården av dottern åt sin mor kan ej anses ha inneburit
någon ändring i detta vårdnadsförhållande. Hans mor var att se som
hans företrädare, som hade att ombesörja den dagliga omvårdnaden och
fick anses äga att fatta sådana beslut i fråga om vårdnaden som ej
kunde anstå och som stod i överensstämmelse med Arne Odehaags intressen.
När hans mor begärde hjälp hos socialförvaltningen i anledning
av uppkommet hinder för henne att sköta barnet, handlade hon således
som Arne Odehaags företrädare. I samförstånd mellan henne och socialförvaltningen
ordnades placering av barnet först i enskilt hem och sedan
på barnhem. Något beslut av sociala centralnämnden om omhändertagande
av barnet för utredning eller för samhällsvård förelåg inte; och
förutsättningarna härför var ej heller för handen. Inte heller var förhållandena
sådana som avses i 25 § barnavårdslagen och åtgärder enligt
26 § samma lag kunde därmed ej vidtagas. Att såsom skedde beteckna
placeringen av barnet som hjälpåtgärd enligt 26 § barnavårdslagen var
således felaktigt. Placeringen av barnet hade i stället sin lagliga grund
enbart i överenskommelsen mellan socialförvaltningen och Arne Odehaags
företrädare. Ur socialförvaltningens synpunkt var den närmast att
se som en socialhjälpsåtgärd. Oaktat socialförvaltningen trätt hjälpande
till och barnet vistades på en av dess institutioner, var förhållandena således
sådana att barnet alltjämt stod under Arne Odehaags faktiska
vårdnad med det biträde av hans mor som hans uppdrag till henne föranledde.
Socialförvaltningens befattning med barnet gav sålunda inte socialförvaltningen
någon befogenhet att bestämma över barnets personliga
förhållanden. Detta innebar att socialförvaltningen ej hade rätt att
medgiva att barnet skulle utlämnas till annan än Arne Odehaag eller
företrädare för honom. För att ett sådant utlämnande till annan skulle
få ske krävdes antingen att Arne Odehaag lämnade medgivande därtill
eller att förordnande enligt 21 kap. föräldrabalken om överflyttning av
barnet förelåg.

När Dareberg på socialförvaltningens vägnar beslutade att Gudrun
skulle utlämnas till Hannelore Odehaag, hade han ej Arne Odehaags
medgivande till åtgärden. Tvärtom visste han att Arne Odehaag skulle
motsätta sig en sådan åtgärd och han tog inte ens kontakt med Arne
Odehaags företrädare i vårdnadsförhållandet för att efterhöra hennes
synpunkter. Något förordnande av länsrätten om barnets överflyttning
till Hannelore Odehaag fanns ej heller. Genom beslutet att utlämna barnet
till Hannelore Odehaag handlade Dareberg således utöver socialförvaltningens
befogenheter och han åsidosatte därigenom sin tjänsteplikt.

Vid bedömandet av Darebergs oriktiga förfarande är följande att
beakta. Ärendet avsåg en så viktig angelägenhet som vårdnaden om ett
barn. Visserligen saknas anledning till annat antagande än att Dareberg
handlade med barnets bästa för ögonen. Men genom Darebergs beslut
betogs Arne Odehaag möjligheten att få de i 21 kap. föräldrabalken angivna
förutsättningarna för en överflyttning av barnet prövade av länsrätten.
Den uppgift, som Dareberg ställdes inför när Hannelore Odehaag
begärde att utfå barnet, inrymde flera för Dareberg inte lättlösta
frågor. Hans osäkerhet om det rätta förfarandet föranledde honom
också att inhämta råd på olika håll, där han kunde förväntas erhålla
hjälp. Med hänsyn härtill anser tingsrätten att Dareberg ej bör lastas för
att han ej kom till insikt om att han borde hänvisa Hannelore Odehaag

240

att vända sig till länsrätten i saken. Emellertid framgår av Darebergs
egna uppgifter att avgörande för hans beslut att utlämna barnet var att
han oriktigt utgick från att barnet var föremål för samhällsvård. I betraktande
av Darebergs ställning och långa erfarenhet på socialvårdsområdet
framstår det som en betänklig brist i handläggningen att han ej
gjorde klart för sig under vilka villkor barnet var placerat på barnhemmet.
Med hänsyn till den försumlighet som Dareberg härigenom visade
finner tingsrätten att Dareberg ej kan undgå ansvar för tjänstefel.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

* *

Vad härefter gäller passfrågan verkställdes utredning genom remiss
till länsstyrelsen i Västmanlands län för yttrande.

I ett av Heinisch som föredragande undertecknat remissvar anförde
länsstyrelsen följande.

Advokaten Hakon Auerbach ringde i egenskap av ombud för Hannelore
Odehaag på förmiddagen den 23 mars 1973 från Stockholm till undertecknad
föredragande och hörde sig för om det fanns möjlighet för
länsstyrelsen att under dagen utfärda pass för Hannelore Odehaags dotter
Gudrun Odehaag. Passfrågan var synnerligen brådskande eftersom
Hannelore Odehaag samma dag skulle resa med barnet till Tyskland.
Auerbach upplyste om att barnet fanns på barnhem i Västerås och att
modern hade vårdnaden om barnet enligt ett interimistiskt beslut av tysk
domstol.

Undertecknad föredragande ringde till sociala centralnämnden i Västerås
kommun, som informerade om ärendet hos nämnden. Under hand
ifrågasatte undertecknad föredragande att nämnden skulle yttra sig. Något
yttrande av nämnden begärdes emellertid inte eftersom det under den
fortsatta handläggningen kom att visa sig obehövligt.

Senare samma dag infann sig Hannelore Odehaag och Auerbach på
länsstyrelsen. Hannelore Odehaag sökte pass för dottern Gudrun. Till
ansökningen var fogade personbevis, Hannelore Odehaags medgivande
enligt 6 § 5 st. passkungörelsen och fotostatkopior av västtysk domstols
beslut, som angav att Hannelore Odehaag interimistiskt fått vårdnaden
om barnet. Polismyndigheten i Västerås hade yttrat sig över ansökningen.

Länsstyrelsen bedömde ansökningen så att hinder att utfärda pass inte
förelåg under förutsättning att Hannelore Odehaag hade vårdnaden om
barnet; enligt passkungörelsen påverkades passärendet inte av sociala
centralnämndens i Västerås befattning med barnet.

Eftersom länsstyrelsen saknade bevis att den västtyska domstolens beslut
i vårdnadsfrågan var gällande tog länsstyrelsen telefonkontakt med
svenska ambassaden i Bonn. Ambassaden upplyste att besked från
domstolen inte gick att få för dagen. Länsstyrelsen lämnade då besked
till Hannelore Odehaag att pass tills vidare inte kunde utfärdas. Sedan
länsstyrelsen genom ambassaden fått bekräftat att beslutet hade vunnit
laga kraft och fortfarande var gällande utfärdade länsstyrelsen den 30
mars 1973 pass för Gudrun Odehaag. Samtidigt återkallade länsstyrelsen

241

på begäran av Hannelore Odehaag enligt 14 § 2 st. passkungörelsen det
av svenska ambassaden i Bonn utfärdade passet för Gudrun Odehaag på
grund av att Arne Odehaag vägrat att utlämna passet till Hannelore
Odehaag.

I yttrande över remissvaret anförde Arne Odehaag huvudsakligen
följande. Det var fel av länsstyrelsen att utfärda ett nytt pass till Hannelore
Odehaag eftersom den tyska vårdnadsdomen inte var verkställbar i
Sverige. Länsstyrelsens beslut var därför inte lagenligt och det hade fått
till följd att Gudrun kunnat föras ur landet till en otrygg och osäker tillvaro.
Socialassistent Larsson hade uppgett att man från socialförvaltningen
på det bestämdaste avrått från att utfärda pass, då förfrågan
kommit från länsstyrelsen. Om ett bättre samarbete funnits mellan myndigheterna
hade socialförvaltningen vid länsstyrelsens förfrågan kunnat
hänvisa till polismyndigheten, som ju tidigare handlagt frågan i samband
med begäran om ett utlämnande till Tyskland.

Tillfrågad med anledning av vad Arne Odehaag anfört i sitt yttrande
över länsstyrelsens remissvar uppgav Heinisch att något yttrande i passärendet
ej avgetts från socialförvaltningen, men att hon tagit kontakt
med förvaltningen för att få information i ärendet. Härvid hade ej framförts
något avstyrkande från socialförvaltningen mot utfärdande av ett
nytt pass. Larsson uppgav under hand angående samma fråga att Arne
Odehaags påstående att socialförvaltningen skulle avstyrkt utfärdande
av passet var felaktigt och att man från socialförvaltningens sida varken
avstyrkt eller tillstyrkt, eftersom det inte ankom på förvaltningen att
göra detta.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande i denna del.

I 3 kap. 4 § lagen (1904: 26) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap föreskrevs att, om av myndighet
i främmande stat äktenskapsskillnad eller hemskillnad är beviljad
mellan undersåtar i samma stat, det beslutet skall lända till efterrättelse
här i riket. Någon motsvarande lagbestämmelse fanns och finns fortfarande
ej beträffande beslut av myndighet i främmande stat rörande vårdnaden
om barn, varken när det gäller undersåtar i samma stat eller eljest.
Sådant beslut kan därför i princip inte läggas till grund för verkställighet
i Sverige. Lagberedningen anförde härom (SOU 1966: 38 s. 54)
att de av beredningen föreslagna bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken
om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. skulle
bli tillämpliga även när domen eller beslutet meddelats av utländsk
myndighet, i den mån sådant avgörande kunde verkställas här i riket,
och att detta i första rummet var förhållandet med domar och beslut
som meddelats i något av våra nordiska grannländer. Departementschefen
förklarade i motiven till 21 kap. 1 § föräldrabalken (prop. 1967: 138

16 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

242

s. 53) att paragrafen omfattade även sådana utländska domar och beslut
som enligt särskilda bestämmelser kan verkställas här i riket (se också
RÅ 1969 S 363 och 1970 ref 31). Motsättningsvis kan härav dras slutsatsen
att utan stöd av särskilda bestämmelser utländsk dom eller beslut
om vårdnad inte kan läggas till grund för verkställighet enligt 21 kap.
1 § föräldrabalken. Det kan vidare konstateras att några sådana särskilda
bestämmelser inte finns om verkställighet av ett tyskt vårdnadsbeslut
i Sverige.

Den omständigheten att ett av domstol eller myndighet i främmande
stat meddelat vårdnadsbeslut inte erkänns som exekutionstitel i Sverige
utesluter emellertid inte att det ändå tillmäts viss rättskraft eller åtminstone
bevisverkan här. Frågan har i doktrinen behandlats av bl. a. Eek,
Internationell privaträtt, andra uppl. s. 99 ff, Karlgren, Internationell
privat- och processrätt s. 198 och Pålsson, Om innebörden av erkännande
och icke-erkännande av utländska familjerättsliga statusavgöranden
i Tidsskrift for rettsvitenskap 1968 s. 145. Rättsläget ter sig emellertid
oklart. Något absolut hinder kan visserligen inte anses gälla mot att
en svensk domstol eller myndighet vid sina rättsliga överväganden i ett
mål eller ärende betraktar exempelvis ett utländskt vårdnadsbeslut som
ett faktum — ett fait accompli. Mången gång skulle det inte tjäna något
förnuftigt ändamål att handla annorlunda. Frågan är emellertid i vilka
fall och under vilka förutsättningar exempelvis ett utländskt vårdnadsbeslut
inte lämpligen bör betraktas som ett fullbordat faktum. I RÅ
1970 ref 31 konstaterade regeringsrätten att en av domstol i Belgrad
meddelad äktenskapsskillnadsdom mellan två jugoslaviska medborgare,
av vilka modern bodde i Jugoslavien och fadern i Sverige, skulle lända
till efterrättelse här i riket i vad parternas äktenskap därigenom upplösts.
Regeringsrätten hänvisade till 3 kap. 4 § nyssnämnda lag. Vad angick
frågan om även domstolens förordnande rörande vårdnaden skulle
äga giltighet här i riket fick enligt regeringsrätten beaktas, att mannen
ostridigt inte varit närvarande vid rättegången. Mot hans bestridande
kunde inte anses styrkt vare sig att han fått vederbörlig kallelse till rättegången
eller att han fått del av domen i sådan tid att han kunnat överklaga
densamma. Domen kunde därför enligt regeringsrätten inte läggas
till grund för ett beslut jämlikt 21 kap. 6 § föräldrabalken till förmån
för hustrun i egenskap av ensam vårdnadshavare. Man fick i stället utgå
från att såväl mannen som hustrun var att anse som vårdnadshavare.
Regeringsrättens sätt att skriva tyder på att regeringsrätten hade kunnat
tänka sig att lägga det jugoslaviska vårdnadsbeslutet till grund för beslut
enligt 21 kap. 6 § föräldrabalken och en bedömning att modern var
”den som har vårdnaden” enligt paragrafen, om vårdnadsbeslutet visats
vara tillkommet i en ordning som motsvarar de anspråk som enligt
svensk rätt bör ställas i ett sådant sammanhang. Några säkra slutsatser
kan visserligen inte dras av detta rättsfall, men det pekar ändå på att ett

243

utländskt vårdnadsbeslut i vart fall inte utan vidare får tas för gott utan
att det under alla förhållanden måste bli föremål för en kritisk värdering
med utgångspunkt i svensk rättslig standard. Det finns naturligtvis så
mycket större anledning härtill när en av parterna är svensk medborgare.

Anledning kunde visserligen inte antas föreligga till annat antagande
än att det tyska vårdnadsbeslutet formellt sett tillkommit i en ordning
som var att anse som godtagbar också ur svensk rätts synvinkel. Å
andra sidan var upplyst att mannen inte godtagit beslutet i sak och att
han tagit hand om barnet och rest med det till Sverige. Detta förhållande
jämte den omständigheten att såväl mannen som barnet var
svenska medborgare talade mot att det tyska vårdnadsbeslutet lades till
grund för några svenska beslut. Länsstyrelsen stod alltså inför en bedömning
av synnerligen vansklig och grannlaga natur. Kunde hustruns
begäran om pass för barnet i detta läge betraktas som ”medgivande av
barnets vårdnadshavare” i passkungörelsens mening? För egen del är jag
närmast benägen att besvara denna fråga nekande. Enligt min mening
borde det tyska vårdnadsbeslutet inte i ett så tveksamt läge ha lagts till
grund för bestämmandet av vem som var barnets vårdnadshavare vid
tillämpningen av 6 § femte stycket passkungörelsen utan i brist på ett
från svensk rätts synpunkt uppenbarligen godtagbart vårdnadsbeslut
borde båda makarna ha betraktats som vårdnadshavare och pass inte ha
utfärdats för barnet på begäran av blott den ena av dem. Så svårbedömt
som rättsläget är anser jag mig dock inte kunna lägga Heinisch till last
som tjänstefel att hon utfärdade passet.

Vederhäftighet och grannlagenhet vid utformning av socialutrcdning

Makarna E. har en adoptivdotter K. som är född 1955. Sociala centralnämnden
i Perstorp omhändertog den 20 september 1971 K. för utredning
enligt 30 § barnavårdslagen, sedan hon avvikit från ett sjukhem,
där hon varit placerad under frivillig samhällsvård. Nämnden beslöt den
19 oktober 1971 att omhänderta K. för samhällsvård enligt 25 § b) och
29 § bamavårdslagen. Till grund för nämndens beslut låg en utredning
verkställd den 15 oktober 1971 av Kerstin Cederberg, som då var förste
socialassistent vid socialförvaltningen i Perstorp, men som numera lämnat
sin befattning där. Sedan K. sniffat thinner och missbrukat alkohol
i januari 1972 beslöt sociala centralnämndens ordförande den 26 januari
1972 att hos socialstyrelsen ansöka om plats vid ungdomsvårdsskola.
Sedan ordförandens beslut anmälts för sociala centralnämnden beslöt
denna den 1 februari 1972 i enlighet med ordförandebeslutet. Nämndens
beslut föregicks av sedvanlig utredning rörande intagning på ung -

244

domsvårdsskola. Även denna utredning verkställdes av Kerstin Cederberg.
Socialstyrelsen beslöt den 2 februari 1972 att K. skulle intagas för
observation vid Ryagårdens yrkesskola när plats kunde beredas. I samband
med ingripande på grund av narkotikamissbruk den 18 februari
1972 överfördes K. till Ryagården. Sedan makarna E. anfört besvär hos
kammarrätten över socialstyrelsens beslut, förklarade kammarrätten i
dom den 10 april 1972 att väl fick anses utrett att K. var i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida, bestående bl. a.
i att hon ställdes under lämplig uppsikt, men enär skäl förelåg till antagande
att omhändertagande i ungdomsvårdsskola inte var den för
henne lämpligaste vårdformen fann kammarrätten skäligt upphäva socialstyrelsens
beslut. Kammarrättens dom vann laga kraft.

Genom sitt ombud i ärendet, advokaten Görel Nordqvist, framförde
makarna E. klagomål mot sociala centralnämnden för dess handläggande
av ärendet efter beslutet om omhändertagande för samhällsvård.
Efter remiss avgav sociala centralnämnden den 16 maj 1972 yttrande
över anmälan.

I beslut den 21 augusti 1972 i ärende (1042/72) angående saken anförde
JO Wennergren bl. a. följande.

Av utredningen i ärendet framgår att den barnavårdande myndigheten
stått inför en utomordentligt svår uppgift när det gällt K. Man har
utan positivt resultat försökt en mängd olika vårdformer. Av handlingarna
framgår vidare att ett av K:s allvarligaste problem varit kontaktlöshet
och oförmåga att på ett socialt accepterat sätt samverka med andra
människor. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt att man var
rädd om de kontakter K. hade i Malmö och som man uppfattade som
positiva. Huruvida stödjandet av detta umgänge och åtgärden att låta K.
få egen bostad var i allo lämpligt är en bedömningsfråga av mycket svår
beskaffenhet som ger rum för olika meningar och jag kan i och för sig
förstå såväl makarna E:s synpunkter som sociala centralnämndens. Vilken
uppfattning jag än skulle stanna för själv i detta hänseende, kan jag
dock under sådana förhållanden ej komma fram till att någon försummelse
i denna del ligger nämnden eller någon tjänsteman till last. Detsamma
gäller beträffande nämndens beslut att ansökan skulle göras om
plats vid ungdomsvårdsskola.

Vid besök hos JO Wennergren den 5 december 1972 på riksdagens
ombudsmannaexpedition anförde makarna E. klagomål mot innehållet i
sociala centralnämndens yttrande till JO den 16 maj 1972 och i Kerstin
Cederbergs utredning angående intagning på ungdomsvårdsskola. I samband
med JO-inspektion av socialförvaltningen i Perstorp den 21—22
februari 1973 utvecklade makarna E. närmare sina klagomål. Dessa
upptecknades i en promemoria. Denna översändes till makarna E. vilka
den 10 april 1973 anförde viss komplettering. Klagomålen remitterades
härefter till Kerstin Cederberg för yttrande. Ett första remissvar inkom
till JO den 13 juli 1973 och på begäran inkom kompletterande yttrande

245

den 30 oktober 1973. Remissvaren översändes till mannen E. för yttrande
och han inkom med svar den 10 december 1973.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Vad jag prövar i detta ärende är anmälningarna mot Kerstin Cederberg
rörande de uttalanden hon gjort angående makarna E. och främst
då fru E. i sin utredning den 26 januari 1972 angående intagning av K.
på ungdomsvårdsskola. De uttalanden som makarna E. synes främst
vända sig mot är att K:s broder skulle ha ”vissa skolsvårigheter beroende
på bristande intellektuell begåvning” samt att när K. vid en veckas ålder
placerades i adoptivhemmet ”adoptivmodern var enligt uppgift då
ett ’nervvrak’ p. g. a. sin barnlöshet och behandlades med psykofarmaka”.
Vidare har makarna E. vänt sig mot att K:s kontaktsvårigheter
förklarats bero ”troligen till största delen på hennes egenartade uppväxtförhållanden;
hennes socialt/ekonomiska särställning betonades
starkt av föräldrarna, liksom hennes begåvning”.

Vad först gäller uppgiften om broderns skolsvårigheter har Kerstin
Cederberg i yttrande över anmälan beklagat att hennes uppgifter vållat
missförstånd samt förklarat att hon ej ”förnekat att broderns intellektuella
kapacitet ligger innanför normalvariationen och uppfattar inte
heller, att de intellektuella prestationerna utgör ett negativt kännetecken,
eftersom begåvningen också inrymmer många andra viktiga aspekter på
en människas resurser”. Kerstin Cederberg har vidare uppgett att hennes
uttalande angående broderns begåvning vidarebefordrats från makarna
E. något som dessa för sin del bestämt förnekat.

Vad Kerstin Cederberg nu uttalat måste så förstås att uppgiften att
K:s broder haft vissa skolsvårigheter beroende på bristande intellektuell
begåvning är felaktig. Jag finner ej anledning företa vidare utredning
om hur denna felaktiga uppgift kunnat inflyta i utredningen utan nöjer
mig med att konstatera att uppgiften ostridigt är fel och förutsätter att
anteckning härom görs i barnavårdsakten lämpligen i form av marginalanteckning
i förekommande exemplar av utredningen så att den felaktiga
uppgiften ej i framtiden tas för god.

Beträffande klagomålen mot Kerstin Cederbergs uttalanden angående
fru E:s psykiska tillstånd vid tiden för adoptionen av K. har Kerstin Cederberg
i sitt yttrande anfört bl. a. följande: ”Jag har inte heller velat
göra troligt, att fru E. skulle vara psykiskt störd genom att i utredningen
vidarebefordra hur hon beskrivit sorgen över sin barnlöshet. En icke avsiktlig
barnlöshet blir ofta för kvinnan, men även för mannen, en traumatisk
situation, som är krisframkallande . Att i ett sådant skede

beskriva sig själv som ett ’nerwrak’ har i min upplevelse mera karaktär
av ett mått på krisupplevelsens intensitet än att vara beskrivning av
fru Ers person. Beskrivningen var med i utredningen för att ange ett mått

246

på hur efterlängtat barnet var, och som en antydan om vilka förväntningar
man ställde på det.” Makarna E. har i yttrande häröver förklarat
att de i tidigare inlagor framhållit att fru E. inte led av några nervösa
besvär och följaktligen inte var i behov av psykofarmaka. De har vidare
förklarat att fru E. inte lämnat några sådana uppgifter om sig samt att
korrekta uppgifter härvidlag utan svårighet kunnat inhämtas från den
utredning, som föregick adoptionsgodkännandet. Kerstin Cederberg har
för sin del förklarat att möjlighet härtill inte funnits eftersom skriftlig
dokumentation ej stått att uppbringa.

Till utredning av denna sak har från Norra Åsbo tingsrätt inlånats
handlingarna i adoptionsärendet. Såvitt framgår av dessa har från socialförvaltningen
i Perstorp endast avgetts ett yttrande innehållande tillstyrkan
om adoptionen medan den utredning som företagits av Stockholms
barnavårdsnämnd huvudsakligen berör K:s bakgrund. Kerstin
Cederbergs uppgift att skriftlig dokumentation ej stått att uppbringa
framstår därför som korrekt.

Alldeles oavsett hur fru E. kan ha beskrivit hur hon upplevde sin personliga
situation vid tiden för adoptionen, kan det inte anses försvarligt
att Kerstin Cederberg i utredningen för K:s intagning på ungdomsvårdsskola
antecknade att fru E. då enligt uppgift var ett ”nervvrak” på
grund av sin barnlöshet och behandlades med psykofarmaka. Då Kerstin
Cederberg till försvar härför anför att beskrivningen var med i utredningen
för att ange ett mått på hur efterlängtat barnet var och som
en antydan om vilka förväntningar man ställde på det ter detta sig mycket
krystat. Om syftet med beskrivningen var det uppgivna måste konstateras
att de uttryck härför som valts var så olämpliga och missvisande
att också här ”rättelse” bör göras genom marginalanteckning i förekommande
utredningsexemplar. Jag anser det dock kunna stanna vid
detta uttalande från min sida.

Flera av punkterna i makarna E:s anmälan innefattar påståenden om
att sakuppgifter i Kerstin Cederbergs utredning är felaktiga. Förutom de
redan berörda uttalandena gäller det bl. a. uppgifter angående föräldrarnas
uppfostran av K., deras kontakter med de psykologer som haft hand
om K. samt de åtgärder som i vissa hänseenden företagits av sociala
centralnämnden i Perstorp. Klagomålen ger mig i denna del anledning
till följande principiella uttalanden.

Bestämmelser angående utredning i barnavårdsärende lämnas i 14 §
barnavårdslagen. Där stadgas bl. a. att utredningen skall åsyfta att allsidigt
klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning
samt att vad som framkommit vid utredningen av betydelse i
ärendet skall upptecknas i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande
sätt. Socialstyrelsen har vidare i Råd och Anvisningar 1964 nr
170 lämnat närmare anvisningar om hur utredning i barnavårdsärende
bör bedrivas.

Särskild betydelse för tillvaratagande av den enskildes berättigade an -

247

språk på att uppgifterna i utredningen skall vara korrekta har bestämmelsen
i 15 § förvaltningslagen att den som är part i ärendet skall få tillfälle
att ta del i utredningen och bemöta innehållet i denna innan ärendet
avgörs. I barnavårdsärende är barn över 15 år samt i princip även
dess föräldrar att betrakta som parter. Av 3 § förvaltningslagen följer
emellertid att bestämmelsen i 15 § om myndighets skyldighet att kommunicera
utredning endast gäller i ärende där fråga är om utövning av befogenhet
att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär
bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Av materialet i
föreliggande ärende framgår att det endast var K. som fick del av Kerstin
Cederbergs utredning innan nämnden fattade beslut att ansöka om
intagning av henne på ungdomsvårdsskola. Som framgår av vad tidigare
sagts föreligger emellertid kommuniceringsskyldighet endast då fråga är
om myndighetsutövning som sägs i 3 § förvaltningslagen. Något sådant
var det då inte fråga om eftersom det är socialstyrelsen som beslutar om
intagningen och sociala centralnämnden endast har att göra ansökan
härom. Formlig skyldighet att kommunicera utredningen med K:s föräldrar,
innan nämnden avgjorde ärendet, förelåg således inte enligt förvaltningslagen.
Till följd härav fanns ej heller någon skyldighet för
nämnden enligt 19 § barnavårdslagen att bereda dem tillfälle att muntligen
yttra sig inför nämnden. Som jag i andra sammanhang framhållit
bör emellertid, oaktat någon skyldighet härtill inte föreligger enligt förvaltningslagen,
part likväl få ta del av innehållet i utredning innan ärendet
avgörs, om detta behövs från utredningssynpunkt. Om makarna E.
före nämndens beslut om ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola
fått tillfälle bemöta innehållet i utredningen, hade kanske de uppkomna
meningsskiljaktigheterna kunnat på ett tidigt stadium elimineras. Med
hänsyn till den skyndsamhet med vilket ärendet synes ha ansetts böra
handläggas av nämnden kan det dock inte läggas Kerstin Cederberg till
last att hon ej lät makarna E. få del av sin utredning innan ansökan
gjordes hos socialstyrelsen.

Kerstin Cederbergs utredning innehåller flera uttalanden innefattande
generella värderingar av beträffande makarna E., främst då fru E., negativ
innebörd. Som exempel härpå kan tas det tidigare behandlade uttalandet
att fru E. enligt uppgift var ett ”nervvrak”. Vidare förekommer
uttryck som ”egenartade uppväxtförhållanden”, ”dominerande hustru”,
samt att fru E. var ”perfektionist, pedantisk i överkant och dominerande”
samt att K. var ”andligen kvävd av sin dominerande och
egocentriska adoptivmoder”.

I socialstyrelsens Råd och Anvisningar 1964 nr 170 sägs på s. 15 bl. a.
följande.

”Utredaren bör i rapporten i möjligaste mån lämna konkreta upplysningar
och undvika allmänt hållna uttryck. I stället för att tala om vanart,
svårfostran, bristande social anpassning etc. bör man beskriva hur
dessa företeelser tar sig uttryck i det aktuella fallet. Allmänna värdeom -

248

domen bör också undvikas ... Det är inte säkert, att läsaren har samma
värdeskala som utredaren”.

Jag vill i sammanhanget även peka på att socialstyrelsen (MF 1973:
90) då det gäller läkarutlåtanden utfärdat vissa anvisningar. I dessa framhålls
bl. a. att läkare bör vara försiktig i sitt ordval framförallt då det
gäller omdömen om den undersökte. Ehuru förutsättningarna för avfattande
av en social utredning och ett läkarutlåtande ej är helt jämförbara
bör även i en socialutredning tas sådan hänsyn så att den enskilde som
berörs av denna inte i onödan skall behöva känna sig kränkt.

Jag är medveten om de svårigheter som föreligger att på ett i allas
ögon tillräckligt grannlaga sätt beskriva en social bakgrund med dess
psykologiska relationer och att göra en allsidig socialutredning med personlighetsvärderande
och personlighetsförklarande inslag. Efter att ha
tagit del av Kerstin Cederbergs utredning måste jag dock — även med
beaktande av dessa svårigheter — konstatera att denna innehåller ett
flertal alltför onyanserade värderingar angående fru E. Värdeomdömena
har inte underbyggts genom redovisning av faktiska förhållanden som
gör dem försvarliga. Med anledning härav vill jag erinra om vikten av
att de ovan nämnda riktmärkena i socialstyrelsens Råd och Anvisningar
rörande barnavårdsutredningens rätta bedrivande ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa till barns skydd

I Blekinge läns tidning fanns den 22 januari 1974 en artikel om misshandel
av en tvåårig flicka i Olofström. I artikeln uppgavs att socialnämnden
vid flera tillfällen larmats av personer som ansett att barnet
inte fått den rätta omvårdnaden samt att en socialtjänsteman sagt att
barnet skulle omhändertas om det kom ytterligare en anmärkning rörande
barnets skötsel.

Efter att tagit del av tidningsartikeln beslöt JO Wennergren inhämta
yttrande från sociala centralnämnden i Olofström.

I sitt svar anförde sociala centralnämnden sammanfattningsvis följande.

Det torde kunna konstateras
att ärendet under mycket lång tid varit aktuellt hos härvarande sociala
centralnämnd och att en intensiv tillsyn av barnets förhållanden har
kunnat utövas, samtidigt som familjen kunnat erhålla social rådgivning
och hjälp

att de intensiva kontakterna med familjen och grannar till dem ej gett
anledning befara att barnet tidigare skulle ha misshandlats (barnet har
för övrigt under åren mycket ofta varit å socialbyrån i sällskap med någon
förälder liksom det ofta anträffats vid hembesök varvid märken efter
misshandel med all sannolikhet då skulle ha iakttagits)

249

att det rent formellt och vid granskning av ärendet i efterhand möjligen
kan sägas att hemmet i mars 1973 borde ha ställts under övervakning,
men att det samtidigt kan konstateras att de intensiva kontakterna med
familjen speciellt tiden oktober 1971—mars 1973 väl motsvarat en sådan
och att kontakterna tidvis varit intensiva även därefter
att några klagomål från grannar ej avhörts under år 1973 förrän i november
och att då skyndsamt ett antal grannar ånyo hördes om förhållandena
samtidigt som förnyade hembesök gjordes
att barnet med största sannolikhet hade varit omhändertaget för samhällsvård
även om inte ovannämnda misshandel hade inträffat.

Om den närmare kontakten med familjen och om handläggningen av
ärendet från mitten av december 1973 och framåt framgick av svaret i
huvudsak följande.

Den 14 dec. 1973 anmälde en person att det den senaste tiden varit
mycket bråkigt hos paret med spring av berusade personer, att spritfester
av och till förekom, att kvinnan vid ett tillfälle i spritpåverkat tillstånd
medföljt ”andra karlar” och lämnat dottern hemma hos den likaledes
spritpåverkade mannen. Samtliga grannar i huset skulle vara upprörda
över det leverne som försiggick i parets lägenhet, vilket man ansåg
ej kunde vara nyttigt för dottern. I anledning av inkomna anmälningar
skedde den 21 dec. 1973 hembesök, varvid ett allvarligt samtal fördes
med mannen och kvinnan. ”Barnet välskött och fint som vanligt”. Såsom
tidigare förnekade eller bagatelliserade paret inkomna klagomål
och ansåg dem vara överdrivna eller t. o. m. illasinnade. Den 22 dec.
1973 omhändertogs mannen av polis i bostaden på kvinnans begäran sedan
han varit berusad och aggressiv. Den 7 jan. 1974 meddelade socialinspektören
vid socialbyrån att han återigen under helgen blivit uppringd
av en granne till paret, varvid förhållandena beskrevs såsom alarmerande
med ett tidvis intensivt spritmissbruk av bägge parter, varvid
det kunde befaras att dottern fick bristande eller ingen tillsyn, eftersom
hon ihållande skrek. Med anledning bland annat härav hördes grannar
till familjen den 8 jan., 11 jan. och 14 jan. 1974. Hembesök hos paret
företogs återigen den 11 jan. 1974 — de hade då på några månader ej
avhört sig till socialbyrån — varvid bland annat omtalades att fortsatta
spritfester måste leda till att hemmet bedömdes såsom olämpligt och att
dottern då skulle omhändertagas för samhällsvård.

Den 16 jan. 1974 hölls en genomgång av ärendet med nämndens ordförande,
socialchefen, avdelningschefen och den socialassistent som
fortlöpande under åren handlagt ärendet, varvid bland annat meddelades
att paret visat sig alldeles oefterrättligt: Några timmar efter hembesöket
den 11 jan. 1974 hade paret återigen börjat festa på ett för grannarna
mycket störande sätt. Det ansågs att förutsättningar förelåg för
barnets omhändertagande för samhällsvård jämlikt barnavårdslagen §
25 a och § 29 och beslutades att utredning härom skulle sammanställas
till nämndens nästkommande sammanträde 22 jan. 1974. Vid fara i
dröjsmål förklarade sig nämndens ordförande beredd att omgående omhänderta
barnet för utredning jämlikt § 30 barnavårdslagen och det förutsattes
då att ingripande skulle göras vid nästkommande spritfest och
därmed förenade klagomål från grannar. Omhändertagandet för utredning
skulle således göras i en akut situation där behovet av ett omedelbart
omhändertagande var mer uppenbart för alla parter. Till en granne

250

till familjen lämnades privata telefonnummer till berörd personal vid socialbyrån
att användas vid uppkommande behov under kvällstid. En
spritfest förevar också mycket riktigt påföljande dag, dock utan att någon
underrättelse härom nådde berörd personal. Istället inkom modern
den 18 jan. 1974 med barnet till socialbyrån. Barnet företedde då uppenbara
skador av misshandel. På angivelse av modern anhölls omedelbart
mannen såsom misstänkt för misshandeln, medan barnet omhändertogs
jämlikt 30 § barnavårdslagen medelst ordförandebeslut varefter
det efter vistelse på lasarett några dagar överfördes till barnhem. Dessbättre
har det visat sig att barnet ej kommer att få några men av misshandeln.
I rättsläkarintyget uttalas att ”skadorna i sig själva ej varit allvarliga
eller livsfarliga”.

Bör vidare omnämnas att förnyad kontakt med barnavårdscentralen
under januari 1974 gett samma upplysningar som tidigare, dvs. att föräldrarna
skött föreskrivna kontroller och att några synbara anmärkningar
ej förefanns beträffande skötseln av barnet.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Om barnavårdsnämnd genom anmälan eller på annat sätt får kännedom
om fall där åtgärd, som ankommer på nämnden, kan antagas vara
påkallad, åligger det nämnden att utan dröjsmål inleda erforderlig utredning
därom. Denna skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter
som är av betydelse i målet och skall genomföras så skyndsamt som
förhållandena betingar. Detta framgår av 14 § barnavårdslagen. Med
anledning av denna utredning åligger det sedermera barnavårdsnämnden
att föranstalta om de åtgärder som kan befinnas nödvändiga och
lämpliga. Föreligger därvid sådana omständigheter som omnämnts i
25 § barnavårdslagen har nämnden således att allt efter omständigheterna
förordna om förebyggande åtgärder, exempelvis övervakning (26 §),
eller om omhändertagande för samhällsvård (29 §). Emellertid kan förhållandena
i en given situation vara sådana att barnet måste tagas om
hand redan innan nämnden kan slutligt avgöra frågan. För sådant fall
stadgas i 30 § att nämnden får omhänderta den underårige för den utredning
som ovan nämnts. Som förutsättning för ett tillfälligt omhändertagande,
som för övrigt ej får bestå längre än högst fyra veckor, gäller
dels att sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 § föreligger
dels att omhändertagandet anses nödvändigt bl. a. på grund
av förefintliga risker för den underåriges hälsa och utveckling. Bedöms
förhållandena så alarmerande att ej ens detta provisoriska ställningstagande
från nämndens sida kan avvaktas äger nämndens ordförande att
omhänderta vederbörande. I sådant fall skall dock frågan underställas
nämndens prövning utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens
beslut.

I förevarande fall ansågs vid genomgången av ärendet den 16 januari
1974 med sociala centralnämndens ordförande att förutsättningar förelåg
för barnets omhändertagande för samhällsvård, jämlikt 25 § a och

251

29 § barnavårdslagen, och beslutades att utredning härom skulle sammanställas
till nämndens nästkommande sammanträde den 22 januari
1974. Omhändertagande enligt 30 § barnavårdslagen övervägdes vid genomgången,
varvid nämndens ordförande förklarade sig beredd att vid
fara i dröjsmål omgående omhänderta barnet för utredning enligt 30 §
barnavårdslagen. Det förutsattes att ingripande skulle göras vid nästkommande
spritfest i en akut situation där behovet av ett omedelbart
omhändertagande var mer uppenbart för alla parter.

30 § barnavårdslagen är visserligen skriven så att, om sannolika skäl
för ingripande med stöd av 25 § föreligger, barnavårdsnämnden ”må” i
avbidan på att ärendet kan slutgiltigt avgöras omhänderta barnet för utredning,
om detta anses nödvändigt t. ex. på grund av förefintliga risker
för barnets hälsa. Att besluta om sådant omhändertagande är emellertid
inte bara en befogenhet för nämnden utan också en skyldighet. Av
nämndens eget yttrande framgår att nämndens ordförande och tjänstemän
den 16 januari fann sannolika skäl för att ingripande med stöd av
25 § var påkallat. De i överläggningen deltagande hade då också att
pröva om det var nödvändigt på grund av förefintliga risker för barnets
hälsa att det omhändertogs för utredning. Fann man att så var fallet var
man skyldig att skrida till omhändertagande enligt 30 §. Bedömde man
nämndens prövning inte kunna avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet,
var ordföranden enligt 11 § barnavårdslagen skyldig att ingripa interimistiskt
och omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i
ärendet.

Såvitt kan utläsas av nämndens svar bedömde man det den 16 januari
inte nödvändigt av skyddsskäl med ett ingripande enligt 30 § barnavårdslagen.
Nämndens ordförande förklarade sig dock, vilket i och för
sig var en självklarhet, beredd att omgående omhänderta barnet för utredning
vid fara i dröjsmål. Man måste alltså ha varit medveten om att
situationen inte var utan risker för barnet. Riktigheten av bedömningen
den 16 januari att det inte var nödvändigt av skyddsskäl att omhänderta
barnet för utredning måste starkt ifrågasättas mot bakgrund av vad som
var känt om den senaste utvecklingen av parets livsföring. Det hade ju
bl. a. upplysts att paret visat sig alldeles oefterrättligt och bara några
timmar efter det senaste hembesöket den 11 januari börjat festa på ett
för omgivningen mycket störande sätt. Samtidigt märks dock det igenkommande
omdömet från hembesök och andra sammanträffanden att
barnet var ”välskött och fint som vanligt”. Vid en efterhandsbedömning
när det är känt vad som hände barnet strax efter mötet den 16 januari
står det ju helt klart att ordföranden då bort besluta om interimistiskt
omhändertagande och att detta bort verkställas samma dag. Det är
emellertid lätt att vara efterklok. Även om enligt min mening läget vid
denna tidpunkt trappats upp i sådan grad att det rimligen borde ansetts
nödvändigt av skyddsskäl att omhänderta barnet omedelbart, anser jag

252

dock inte att den felbedömning som ordföranden i enlighet härmed
gjorde sig skyldig till är att bedöma som så allvarlig att ansvar för tjänstefel
skulle kunna komma i fråga. Jag beaktar då att det trots allt måste
ha varit svårt att bilda sig en riktig uppfattning om hur stora risker barnet
löpte genom parets festande. Samtidigt vill jag emellertid understryka
angelägenheten av att barnavårdsnämnden och dess funktionärer noga
beaktar det stora ansvar som åvilar dem i fråga om ett barns skydd i en
sådan situation som var för handen. Jag vill också framhålla att jag finner
planen att ”ingripande skulle göras vid nästkommande spritfest och
därmed förenade klagomål från grannar” mycket diskutabel. Att avvakta
tills paret kunde tas på bar gärning skulle visserligen ha kunnat
medföra den fördelen att man fått än starkare underlag för beslut om
omhändertagande, men denna synpunkt måste ändå tillmätas underordnad
betydelse i jämförelse med vad som var huvudintresset, nämligen att
ge barnet det skydd det behövde. Även om barnet dittills såvitt man
visste inte tagit direkt skada av de spritfester som ägt rum måste i alla
fall en ny spritfest innebära en påtaglig risk för sådan skada. Att då med
berått mod vänta på en sådan för att då ingripa var enligt min mening
en metod som inte kunde godtas från synpunkten av barnets skydd. Med
understrykande än en gång av den stora vikt som måste tillmätas barnets
behov av skydd i sådana fall som det här behandlade avslutar jag
ärendet med de gjorda uttalandena.

Jämkning av domfäst underhållsbidrag till barn

I dom den 28 juni 1967, som vunnit laga kraft, mellan Sven Lindbeck
och hans förutvarande hustru tillerkändes hustrun vårdnaden om parternas
två barn, födda 1953 resp. 1958, medan Lindbeck ålades att utge
underhållsbidrag med 350 kronor i månaden för varje barn. Detta belopp
har sedermera höjts. Åläggandet gällde till dess resp. barn fyllt 18
år.

I skrivelse till JO uppgav Lindbeck att han en tid efter den nämnda
domen av olika skäl ej förmådde att betala underhållsbidragen. Barnavårdsnämnden
i Vaxholm beviljade då bidragsförskott. Sedermera fick
Lindbeck sänkt lön och han och hans förutvarande hustru kom då överens
om att underhållsbidragen skulle sänkas på det sättet att hon ej
skulle kräva honom på skillnaden mellan utdömt och erlagt underhållsbidrag.
Barnavårdsnämnden hade emellertid förbjudit henne att göra
överenskommelsen gällande. — Lindbeck framhöll vidare att han periodvis
inte kunnat gottgöra barnavårdsnämnden för de bidragsförskott
nämnden betalat. Han hade härigenom kommit i skuld till nämnden.
Enligt hans noteringar hade dock skulden därefter reglerats genom in -

253

försel, men det oaktat kvarstod nämndens begäran om införsel och vid
tiden för klagomålen ansåg han sig ha betalat mer än han var skyldig
nämnden. Denna hade dock ej reglerat sitt mellanhavande med hans
förutvarande hustru och nämnden hade ej heller förmått att lämna honom
någon fullständig redovisning. Lindbeck hemställde därför om att
JO måtte granska huruvida något fel begåtts.

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande framhöll socialchefen
Alice Stéen om handläggningen av frågan om bidragsförskott
och införsel för Lindbecks förutvarande hustru, numera fru Dahlén,
följande.

I november 1967 begärde fru Dahlén hjälp för att utfå underhållsbidraget
för sina barn. Fru Dahlén sökte också bidragsförskott vilket sedan
utgått från november 1967.

Efter en ansökan om införsel i lön och beslut därom har herr Lindbeck
gjort en framställning om sänkning av underhållsbidraget. I samråd
med fru Dahlén begärde barnavårdsmannen den 30 januari 1968 att
införselbeloppet skulle sänkas så att endast 400 kr per månad skulle dragas
från herr Lindbecks lön. Skulden skulle vila tills vidare. Den 6 augusti
skrev barnavårdsmannen åter till kronofogdemyndigheten och begärde
att avdragsbeloppet skulle höjas till 500 kr. Fortfarande skulle
skulden vara vilande.

Den 12 februari 1969 begärde dåvarande barnavårdsmannen att hela
ådömda beloppet skulle erläggas per månad. Skulden tills vidare vilande.

Från december 1971 när underhållsbidraget upphörde för det äldsta
barnet har kronofogdemyndigheten automatiskt indrivit medel för avbetalning
på skulderna.

Den 29 augusti 1973 överflyttades ärendet från Stockholm till kronofogdemyndigheten
i Danderyd, som den 19.9.1973, efter inkomstgranskning
beslutade att höja införselbeloppet till 800 kr per månad.

I herr Lindbecks skrivelse 4 stycket uppger han att ett avtal slutits
mellan honom och fru Dahlén. Något sådant avtal har aldrig förekommit
men i samråd beslutade barnavårdsmannen och fru Dahlén att införselbeloppet
skulle sänkas under den tid herr Lindbeck hade kvarskatt.

Barnavårdsnämnden meddelade för egen del som yttrande att något
avtal enligt herr Lindbecks påstående aldrig slutits, att tjänstemännen
visat herr Lindbeck tillmötesgående under den tid hans ekonomi var
svag och att skulden nu med herr Lindbecks förbättrade ekonomi skall
betalas.

I frågan om redovisningen av influtna underhållsbidrag medgav Stéen
att kravverksamheten tidigare ej kunnat skötas tillfredsställande. Nämnden
hade emellertid numera utsett en särskild tjänsteman enbart för
detta ändamål. Denne hade granskat även Lindbecks ärende. Därvid
hade framkommit att det äldsta barnets konto krediterats vissa belopp
oaktat skulden var slutreglerad. Felet hade rättats till på det sättet att
överskjutande belopp överförts till det yngre barnets konto såsom avbe -

254

talning på Lindbecks skuld avseende underhållsbidraget till det barnet i
stället.

Lindbeck mötte med påminnelser. Häri vidhöll han att hans förutvarande
hustru ej gett nämnden något uppdrag att indriva den skuld som
Lindbeck skulle ha fått till henne under den tid ”då sänkning av underhållsbidraget
var överenskommen”.

Barnavårdsnämndens akt avseende de ifrågavarande underhållsbidragen
granskades även. Därav framgick bl. a. att Lindbecks förutvarande
hustru i fullmakter den 16 november 1967 och 30 augusti 1973 uppdragit
åt personal på socialkontoret att hos Lindbeck indriva fastställt underhållsbidrag.
Den i Stéens yttrande omnämnda överföringen syntes ha
skett den 31 december 1972.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

På sätt framgår av 15 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott inträder
den barnavårdsnämnd som utger bidragsförskott i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot den underhållsskyldige till den del förskottet
svarar mot fastställt underhållsbidrag. Vidare bör barnavårdsnämnden,
enligt 17 § andra stycket, bereda den som äger föra talan för barnet tillfälle
att i samband med återkrävande av bidragsförskott utkräva den del
av oguldna underhållsbidrag som må överskjuta bidragsförskottet.

Som framgår av det tidigare hade vårdnadshavaren genom fullmakt
uppdragit åt barnavårdsnämnden att tillse att även den del av underhållsbidraget
som översteg bidragsförskottet erlades. Mot bakgrunden
av den nyssnämnda bestämmelsen finns därför ej någon som helst grund
för kritik mot det förhållandet att de genom barnavårdsnämndens försorg
vidtagna kravåtgärderna omfattat hela det fastställda underhållsbidraget.

Lindbeck har gjort gällande att det ”slöts avtal mellan mig och min
f d fru att underhållsbidraget skulle sänkas i avvaktan på att jag fick
högre inkomst” och att ”i överenskommelsen ingick att någon skuld på
mellanskillnaden mellan det utdömda underhållsbidraget och det jag
faktiskt betalade ej skulle uppkomma”. Stéen har häremot anfört att vad
som förekommit var att ”i samråd beslutade barnavårdsmannen och fru
Dahlén att införselbeloppet skulle sänkas under den tid herr Lindbeck
hade kvarskatt”.

Av handlingarna i ärendets akt framgår följande. På kravkortet har
den 30 januari 1968 antecknats: ”Beviljad jämkning av underhållsbidrag
t. v. till 200: —/mån. o. barn.” Enligt brevkopia tillskrev socialassistenten
E. Sörling samma dag kronofogdemyndigheten i Stockholm och anförde.

Efter framställning från herr Lindbeck om tillfällig sänkning beträffande
underhållsbidrag för barnen Sven Göran, f. 531224, och Barbro

255

Elisabeth, f. 581107, till vilka barn Lindbeck har underhållsskyldighet
med 350: —/mån. och barn, har modem fru Sonja Dahlén i samråd
med undertecknad medgivit en sänkning fr. o. m. 1 februari 1968 och
intill dess denna jämkning av undertecknad återkallas. Vad beträffar
Lindbecks skuld å kr. 1 400 för november och december 1967 får den
tills vidare ligga vilande. Vår begäran är alltså att kronor 400/mån. dragés
från Lindbecks lön tills vidare.

Den 6 augusti 1968 skrev hon vidare följande till kronofogdemyndigheten.

Då herr Lindbeck i januari i år begärde framställning om tillfällig
sänkning av underhållsbidraget, motiverades framställningen med att
herr Lindbeck hade stor restskatt att erlägga och ansåg sig icke kunna
klara underhållsskyldigheten. I vårt brev av den 30/1 1968 beviljades
även en sänkning till 200: —/barn och månad och med skulden tills vidare
vilande.

Då det nu kan antagas att herr Lindbeck har sin skatt erlagd, har barnens
moder fru Sonja Dahlén i samråd med undertecknad kommit överens
om att, så fort ett nytt införselbeslut kan komma till stånd, höja herr
Lindbecks underhållsskyldighet till 250: —/mån. och barn, alltså
500: —/mån. Herr Lindbecks skuld från 1967 får tills vidare vara vilande.

På kravkortet har vidare den 11 februari 1969 antecknats: ”Fru Dahlén
ringer och meddelar att hon fr. o. m. den 1 mars vill ha 700: —
/mån. enl. dom.” Socialassistenten Anne-Marie Risemalm skrev påföljande
dag följande till kronofogdemyndigheten.

Undertecknad anhåller om ändring av införselbeslut av den 20/8-68,
från nuvarande 500: —/mån till 700: —/mån. Enligt dom den 28/6-67
är fadern underhållsskyldig med 350: —/mån/barn.

Barnens mor gick tidigare frivilligt med på en sänkning av underhållsbidraget,
men anser nu att hr. Lindbecks ekonomiska situation förbättrats,
varför hon i fortsättningen vill ha hela underhållsbidraget. Hr.
Lindbecks uppkomna skuld får tills vidare vara vilande.

De fullmakter Sonja Dahlén utfärdat till Sörling den 16 november
1967 och till Ulla Lager den 30 augusti 1973 att vidta erforderliga åtgärder
för att utkräva och uppbära fastställt underhållsbidrag ger ingen
upplysning om begränsning av underhållsbidraget för tiden mellan den
30 januari 1968 och den 1 mars 1969. Lindbeck har emellertid i sin JOanmälan
uppgivit att Sonja Dahlén var villig att skriftligen bekräfta
sänkning av underhållsbidraget för denna tid. Socialchefen skulle emellertid
förklarat sig ej villig att godta en sådan bekräftelse.

Lindbeck har tydligen uppfattat det så att vad som överenskoms i januari
1968 mellan honom och Sonja Dahlén var att underhållsbidraget
till barnen för kommande tid tills vidare skulle minskas från det i äktenskapsskillnadsdomen
bestämda beloppet 350 kr per barn och månad
till 200 kr per barn och månad. I barnavårdsnämndens handlingar talas
också om jämkning av underhållsbidraget.

256

Hinder möter i och för sig inte mot att överenskommelse träffas mellan
den underhållsskyldige och den underhållsberättigades förmyndare
om en jämkning av ett domfäst underhållsbidrag. Av familjesociala skäl
är avtalsfriheten dock begränsad såtillvida som överenskommelsen ej betager
den underhållsberättigade möjligheten att åter göra anspråk på det
högre underhållet. I 7 kap. 7 § föräldrabalken stadgas sålunda att avtal
angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet ej utgör
hinder för den underhållsberättigade att göra gällande rätt till högre underhållsbidrag.
Häri får anses ligga att en överenskommelse om jämkning
när som helst kan sägas upp av den underhållsberättigades förmyndare
med krav på att underhållsbidraget skall erläggas enligt domen.

När det gäller förmyndares möjlighet att på den underhållsberättigades
vägnar efterge krav på underhållsbidrag märks att enligt 15 kap.
14 § föräldrabalken en förmyndare ej får ge bort den omyndige tillhörig
egendom, såvitt ej fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i
missförhållande till myndlingens villkor. Det har mot bakgrund härav
uttalats (Walin, Kommentar till föräldrabalken andra uppl. s. 149) att
en vårdnadshavare ej kan i mera väsentlig mån, utan skälig motprestation,
avstå från barnets rätt till underhållsbidrag. Sörjer vårdnadshavaren
för att barnet ej blir lidande av en jämkning av underhållsbidraget
genom att vårdnadshavaren samtidigt tar på sig en större del av försörjningsbördan
som kompensation, måste arrangemanget dock anses invändningsfritt
från det underhållsberättigade barnets synpunkt.

Av utredningen framgår ej klart om Sonja Dahlén gått med på en
jämkning av underhållsbidraget för tiden februari 1968—februari 1969
eller om hon bara gått med på en jämkning av införselbeloppet. Det ankommer
inte på mig att pröva innebörden av överenskommelsen mellan
Sonja Dahlén och Lindbeck. Enligt 17 § bidragsförskottslagen bör barnavårdsnämnden
bereda den, som äger föra talan för barnet, tillfälle att
i samband med återkrävande av bidragsförskott utkräva den del av
oguldna underhållsbidrag, som kan överskjuta bidragsförskottets belopp.
Det är sålunda Sonja Dahlén som bestämmer hur mycket av oguldna underhållsbidrag
överskjutande bidragsförskotten som skall utkrävas. Hittills
har Sonja Dahlén emellertid inte gentemot barnavårdsnämnden gett
uttryck för annat än att nämnden med stöd av fullmakt från henne skall
indriva resterande underhållsbidrag enligt domen utan någon särskild
begränsning av beloppen för tiden februari 1968—februari 1969. Någon
kritik kan därför ej riktas mot barnavårdsnämnden för att man sökt införsel
för utbekommande av resterande underhållsbidrag enligt domen
också för denna tid. På grund härav och då min granskning i övrigt inte
ger vid handen att något som påkallar mitt ingripande förekommit, avslutar
jag ärendet härmed.

257

Sjukvård m. m.

Framställning till Konungen angående omhändertagande av alkoholhaltiga
drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och
omsorgsvårdens specialsjukhus

I en den 25 juni 1974 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Wennergren följande.

I 3 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. föreskrivs att egendom som förklaras förverkad enligt lagen skall

1 den mån så ej förut skett bevisligen förstöras eller försäljas efter vad i

2 § är stadgat om beslagtagen egendom. I 2 § sägs bl. a. att beslagtagen
egendom får bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller egendomens
förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen
försäljas, rusdrycker till det i rusdrycksförsäljningsförordningen
omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och annan
egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes
lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom,
tillfaller kronan.

I 63 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård (nykterhetsvårdslagen)
stadgas att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas
hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, får omhändertas av föreståndaren för anstalten.
Föreståndaren får även omhänderta alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som utan att känd ägare därtill finns påträffas inom
anstalten. Vad som sagts om omhändertagande av berusningsmedel får
tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas
för insprutning i människokroppen. Med egendom som omhändertagits
enligt lagrummet skall förfaras på sätt föreskrivs i förutnämnda 3 §
1958 års lag. Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan. Mot föreskrifterna i 63 § nykterhetsvårdslagen
svarande bestämmelser finns i 88 a § lagen (1960: 97) om samhällets
vård om barn och ungdom (barnavårdslagen) beträffande den som är
intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola eller vid
utskrivningsavdelning som tillhör sådan skola samt i 63 § lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

I propositionen med förslag till lag om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. (prop. 1958:80 s. 13) anförde departementschefen följande.

I 27 § stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare
föreskrives bl. a. att, om till anstalten ankommande försändelse innehål 17

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

258

ler alkoholhaltig dryck, försändelsen skall omhändertagas av föreståndaren
för anstalten.

I ett remissyttrande har påpekats att denna bestämmelse ej utesluter
möjligheten att föreståndaren kan nödgas utlämna sådan dryck till intagen
i samband med dennes utskrivning från anstalten. Detta är naturligtvis
en högst otillfredsställande ordning. Alkoholhaltiga drycker, som
påträffas hos den som är intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
bör enligt min åsikt få omhändertagas av föreståndare med befogenhet
för denne att förfara med drycken som om densamma vore förverkad.

Med anledning härav infördes bestämmelserna om omhändertagande
av alkoholhaltiga drycker i 63 § nykterhetsvårdslagen. I propositionen
med förslag till narkotikastrafflag m. m. (prop. 1968:7 s. 124) anförde
departementschefen att det fanns behov av omhändertagande även av
andra berusningsmedel än alkoholhaltiga drycker på allmänna vårdanstalter
för alkoholmissbrukare och på ungdomsvårdsskolor och andra
barnavårdsanstalter. Han framhöll även att det bland dem som är intagna
på fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och barnavårdsanstalt finns personer som missbrukat eller missbrukar
narkotika. Det var uppenbarligen högst otillfredsställande om injektionssprutor
eller kanyler som påträffas hos eller ankommer till sådana
personer skulle behöva återlämnas till dem då de lämnade anstalten. På
grundval av dessa överväganden infördes de regler om omhändertagande
av berusningsmedel, injektionssprutor och kanyler som redovisats
ovan.

Sedan jag i ett ärende om brevcensur på Karsuddens sjukhus, som
gällde kvarhållande av ett brev som chefläkaren Siwart Bergqvist misstänkte
innehålla stulna bilnycklar m. m., uttalat att någon befogenhet att
kvarhålla det som misstänks vara stöldgods som en service åt polisen
kunde jag inte finna att en överläkare har vare sig enligt rättegångsbalken
eller enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV), anmälde Bergqvist för polisintendenten i Katrineholms
polisdistrikt att han under årens lopp omhändertagit åtskilliga
föremål såsom sprit, tillhyggen, brottsverktyg o. d. vilka aldrig blivit
återlämnade till patienterna utan fanns förvarade i tre skåp på klinikföreståndarens
tjänsterum. Bergqvist begärde en prövning av huruvida
hans åtgärder beträffande de omhändertagna föremålen var att anse
som tjänstefel eller ej. Med anledning av anmälan upprättades genom
polisens försorg en förteckning av föremålen i sammanlagt 331 poster.
Bland desamma fanns ett sextiotal flaskor med alkoholhaltiga drycker
och en del andra berusningsmedel samt ett fyrtiotal injektionssprutor
och kanyler jämte ett antal knivar och andra föremål, som kan användas
som vapen, och inbrottsverktyg av skilda slag. Länsåklagaren S.
Jansson beslöt den 6 juni 1974 att någon förundersökning inte skulle inledas,
enär brott inte syntes föreligga.

Enligt 13 § LSPV får den som är intagen på sjukhus med stöd av la -

259

gen underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Med
stöd av denna bestämmelse kan överläkaren omhänderta föremål som
ankommer till eller anträffas hos en patient och som överläkaren av
vårdskäl anser nödvändigt att skilja från patienten under dennes vistelse
på sjukhuset. Bestämmelsen ger sålunda i praktiken överläkaren samma
befogenhet att omhänderta alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel
samt injektionssprutor och kanyler som tillkommer föreståndare
och motsvarande enligt 63 § nykterhetsvårdslagen, 88 a § barnavårdslagen
och 63 § lagen om kriminalvård i anstalt. Däremot saknas
motsvarighet till de i dessa lagrum intagna föreskrifterna om hur skall
förfaras med den omhändertagna egendomen. Läget är här alltså detsamma
som det var före 1958 års lagändring på de allmänna vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare. Överläkaren ”kan nödgas utlämna sådan

till intagen i samband med dennes utskrivning från anstalten”.

Ett dylikt sakernas tillstånd är naturligtvis som anfördes av departementschefen
såväl i 1958 års proposition som i 1968 års proposition
”högst otillfredsställande”.

I detta sammanhang finns det också anledning att se på lagen
(1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(omsorgslagen) och erinra om att enligt 31 kap. 3 § brottsbalken vård
kan beredas en psykiskt utvecklingsstörd i omsorgsvårdens specialsjukhus
med stöd av domstols förordnande. Bland dem som sålunda överlämnas
till vård i specialsjukhus av domstol eller tas in på sådant sjukhus
oberoende av samtycke enligt 35 § omsorgslagen finns åtskilliga som
har alkohol- och narkotikaproblem. I omsorgslagen saknas emellertid
motsvarighet till den laga befogenhet att underkasta patienterna tvång
som getts överläkaren m. fl. i 13 § LSPV. Ej heller finns någon motsvarighet
till de i 63 § nykterhetsvårdslagen, 88 a § barnavårdslagen och
63 § lagen om kriminalvård i anstalt medgivna befogenheterna.

Vid jämförelse med den noga reglerade ordning för omhändertagande
av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel samt injektionssprutor
och kanyler som tillskapats för nykterhetsvården, barnavården och
kriminalvården framstår det som en betänklig brist att frågan är så
ofullständigt reglerad för den slutna psykiatriska vårdens och omsorgsvårdens
del. Bristen kan som framgår av vad som upplysts rörande
förfaringssättet på Karsuddens sjukhus inte undgå att vålla rättsosäkerhet
för patienterna och villrådighet för överläkarna. Enligt min mening
bör därför bristen snarast möjligt botas lagstiftningsvägen.

Bland på Karsuddens sjukhus omhändertagna övriga saker fanns
också saker som upphittats inom sjukhusområdet och som saknade känd
ägare. Med sådana torde böra förfaras på sätt är föreskrivet i lagen
(1938: 121) om hittegods. Vad gäller inbrottsverktyg o. d. märks att
föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständighe -

260

terna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, kan förklaras
förverkade enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. I fråga om nu nämnda typer
av omhändertagna föremål synes det därför vara tillräckligt sörjt i lagstiftningen.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag under hänvisning till det anförda
framlägga de berörda spörsmålen för den åtgärd till vilken Eders Kungl.
Maj:t kan finna framställningen föranleda.

I skrivelse till JO den 3 januari 1973 anhöll I. L. om dennes prövning
av ett av distriktsläkaren i Västanhede Stig Almgren den 14 augusti
1969 jämlikt 5 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall utfärdat vårdintyg. Hon anhöll vidare om prövning huruvida intagning
av henne samma datum på Ulleråkers sjukhus varit befogad eller
om t. f. överläkaren Gunnar Götestam, som fattade beslut om intagning,
därmed gjort sig skyldig till tjänstefel. Genom beslut den 26 oktober
1973 anmälde JO Wennergren på anförda skäl jämlikt 2 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän ärendet till medicinalväsendets ansvarsnämnd
för handläggning.

I beslut den 5 juli 1974 anförde ansvarsnämnden:

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

På grundval av ansökan den 14 augusti 1969, undertecknad av I. L:s
make S. L. och vårdintyg utfärdat samma dag av Almgren intogs I. L.
genom polishandräckning för vård på Ulleråkers sjukhus. Beslut om
intagning hade dessförinnan fattats av Götestam, då t. f. överläkare,
efter att han delgetts vårdintygets innehåll per telefon från Almgren.
Den 18 augusti, således fyra dagar efter intagningen, fann tjänstgörande
överläkaren Rolf Sjöström vid sin bedömning, att indikationer
ej längre förelåg för I. L:s kvarhållande på sjukhuset oberoende av
eget samtycke. Hon kvarstannade emellertid på sjukhuset för fortsatt
frivillig vård t. o. m. den 28 augusti 1969.

I 5 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall anges,
att ansökan om intagning skall göras skriftligen och att till denna skall
fogas ett vårdintyg, vilket skall innehålla dels uttalande att sannolika
skäl föreligger för att den som ansökningen avser lider av psykisk sjukdom
och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av de i 1 §

261

första stycket a)—d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för
sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet.
Behörig att utfärda vårdintyg är enligt 6 § samma lag legitimerad läkare
eller den som utan att vara legitimerad är förordnad att uppehålla befattning
som läkare i allmän tjänst och genomgått för medicine licentiatexamen
föreskriven kurs i psykiatri. Vårdintyg får endast utfärdas i
omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansökningen
avser och får ej vara äldre än en månad. Överensstämmer ansökan
och vårdintyg med nämnda bestämmelser, får den som ansökningen
avser enligt 8 § nämnda lag oberoende av eget samtycke efter
beslut av överläkare, eller den som delegerats beslutanderätt i denna
fråga, intagas på sjukhus.

Ansvarsnämnden, som ej äger pröva ersättningsanspråk, gör i ärendet
i övrigt följande bedömning.

Utredningen ger vid handen att såväl I. L., hennes make och ett av
makarnas barn under åren 1961—1970 råkat i psykiska sjukdomstillstånd
av sådan svårighetsgrad att sjukhusvård blivit nödvändig. Sjukdomstypen
har i I. L:s och barnets fall varit mano-depressiv och de har
båda vid vartdera ett tillfälle måst beredas sluten psykiatrisk vård oberoende
av eget samtycke. I S. L:s fall har sjukdomen varit av lindrigare
art och uppfattats som övervägande betingad av yttre påfrestningar. Familjen
L. har under de aktuella åren varit utsatt för påfrestningar dels i
fråga om S. L:s arbetsförhållanden och dels genom stridigheter mellan
makarna, vilka i anslutning till den i ärendet aktuella intagningen kulminerade
i hemskillnadsansökan.

Vad först beträffar de formella förutsättningarna för Götestams beslut
att intaga I. L. för vård på Ulleråkers sjukhus, finner nämnden, att
dessa var uppfyllda i enlighet med gällande bestämmelser. Sålunda förelåg
en skriftlig ansökan undertecknad av därtill behörig person och ett
av legitimerad läkare efter personlig undersökning utfärdat vårdintyg
vari uttalades, att sannolika skäl förelåg för att I. L. vid detta tillfälle led
av psykisk sjukdom av sådan art och grad att sluten psykiatrisk vård var
oundgängligen påkallad. — Det kan ej anses att Götestam haft grundad
anledning att ifrågasätta riktigheten av slutsatsen i vårdintyget.

Vidkommande härefter frågan om I. L:s vårdbehov finns — utöver
vad som framgår av vårdintyget och i hennes egen sjukjournal — i journal
från Ulleråkers sjukhus beträffande hennes ovannämnda barn, som
vid tidpunkten i fråga vårdades på sjukhuset, en daganteckning den 13
augusti 1969, att I. L. gjorde ”ett något osammanhängande och förvirrat
intryck” under telefonsamtal med en läkare sagda dag och att samtalet
ledde in på ”ändlösa resonemang” om vissa förhållanden. Genom uppgifterna
i vårdintyget och i Almgrens yttrande i förening med nyssnämnda
journal om daganteckning finner ansvarsnämnden sig ej böra
rikta kritik mot Almgrens uttalande att sannolika skäl förelåg för att

262

I. L. den 14 augusti 1969 led av psykisk sjukdom av sådan art och grad
att sluten psykiatrisk vård var oundgängligen påkallad även oberoende
av hennes samtycke. Denna slutsats vinner ytterligare stöd i det förhållandet,
att de facto sluten psykiatrisk vård med I. L:s samtycke
meddelades till den 29 augusti 1969 samt att särskild medikation i syfte
att förebygga sjukdomsrecidiv rekommenderades vid utskrivningen.

I anslutning till det anförda finner ansvarsnämnden att varken Almgren
eller Götestam vid sin handläggning av I. L:s fall kan anses ha gjort
sig skyldig till fel eller försummelse. Vad i ärendet förevarit föranleder
därför ingen nämndens åtgärd.

Saken föranledde ej vidare åtgärd från JO Wennergrens sida.

Gåvor från patient till sjukvårdspersonal

I en skrivelse uppgav ämnesläraren Bo Benning att hans moder Elna
Benning sedan drygt ett år vårdats på Värnhems sjukhus avdelning 7
och att hon avlidit där den 10 juli. Han begärde prövning av dels det
sätt på vilket han underrättats om dödsfallet och dels av det förhållandet
att läkare och personal på sjukhuset mottagit gåvor av hans moder.
Efter remiss till sjukvårdsdirektören vid Malmö sjukvårdsförvaltning,
Willy Dannborg, inkom denne med utredning och yttranden av styresmannen,
överläkaren Ingeborg Olsen, överläkaren Lars-Eric Cato och
avdelningsföreståndaren Berit Larsson. Med anledning av vad som
därvid framkom om mottagandet av gåvor beslöts om kompletterande
utredning genom förhör. Avdelningsdirektören Tore Samuelsson vid
riksdagens ombudsmannaexpedition höll härefter förhör med Benning,
överpostexpeditören Sune Skogh, sjuksköterskan Birgitta Carlsson,
överläkaren Lars-Eric Cato, leg. läkaren Fran Kolariö, avdelningsföreståndaren
Berit Larsson och sjukvårdaren Peter Häggström. Ärendet remitterades
sedan till socialstyrelsen för yttrande med ledning av särskild
remisspromemoria. Svar inkom, vilket beslutats av tjänsteförrättande
generaldirektören Hedengren i närvaro av avdelningscheferna Alsén och
Sälde, byråcheferna Andersson, Langton och Näslund, medicinalråden
Grunewald och Roos, föredraganden i rättspsykiatriska planeringsärenden
m. m. Anderson samt byrådirektören Lundgren, föredragande.

I sin anmälan uppgav Benning att hans moder såväl före som under
sin vistelse på sjukhuset ägnat sig åt att sälja olika slags dukar. Vid besök
i oktober 1972 meddelades han av en sjuksköterska att det måste bli
slut på dukarna då hans mor frikostigt delade ut dukar för 75—100
kr/st. till sjukhusets personal inklusive läkare. Läkarna tillsade personalen
att ej ta emot mer dukar men trots detta och trots att moderns skul -

263

der för dukar växte hos leverantören fortsatte mottagandet av gåvor från
läkares och personals sida. Han undrade om det var rimligt att personal,
som har till yrke att vårda gamla, skulle ta emot gåvor i sådan omfattning
av en svårt sjuk och senil äldre människa. Då han talade med modern
om saken fick han alltid samma svar. ”Man måste ge för att de ska
vara snälla.” Det var skrämmande hur en svårt sjuk människa måste
köpa sig vänlighet på ett modernt sjukhus i Sverige. Benning påtalade
också att manlig personal lånat pengar av modern, visserligen bara små
belopp men det kunde inte vara rätt att utnyttja fattiga folkpensionärer
på detta sätt.

I sitt yttrande över anmälan anförde Cato i denna del.

Betr. gåvor från pat. till personal bedömer vi pats omdöme. I detta
fallet har fru Benning under hela sjukdomstiden bedömts som klar och
redig och därför kapabel att själv bedöma dylika angelägenheter. Fru
Benning har under sjukdomstiden varit föremål för intensiv behandling
och synes ha varit synnerligen tillfredsställd med vården och ville
med sina gåvor uppmuntra personalen.

Olsen anförde i anslutning härtill.

Vad beträffar gåvor från patient till personal hänvisar jag till dr Catos
redogörelse. Det framkommer av denna, att fru Benning var mycket
nöjd med behandlingen på sjukhuset och att hennes gåvor till personalen
är att betrakta som uppmuntrande och inte som något försök att
köpa vänlighet. Denna beskyllning från herr Bennings sida anser jag
vara helt orimlig. Det är inte heller lätt för personalen att avböja en
gåva från en patient, då detta ofta missförstås av patienten och tolkas
som om man skulle försmå gåvan.

Från utsagorna vid de av Samuelsson hållna förhören antecknas här
följande.

Benning: Hans mor hade under flera år sålt dukar åt överpostexpeditören
Sune Skogh, som hade en firma för import från Tyskland. Det var
dukar av en speciell karaktär i prisklass mellan 75 och 100 kronor. När
modern kom till Värnhems sjukhus fortsatte hon att sälja dukar till bekanta
för att dryga ut sin knappa pension. Hon gav också under hösten
och sommaren 1972 bort en mängd dukar till personalen på sjukhuset.
Det rörde sig om dukar för hundratals kronor. I oktober 1972 häftade
modern i skuld hos leverantören med cirka 500 kronor. Benning tog då
upp saken med doktor Kolaric. Denne förklarade att han var mycket
bekymrad över dessa dukar som delats ut till personalen och att han vid
upprepade tillfällen tillsagt personalen att de inte fick ta emot dukar av
fru Benning med tanke på att hon kanske eventuellt saknade medel att
betala med. Benning hade också bett Skogh ta bort dukarna från sjukhuset.
Trots detta fortsatte bortskänkandet av dukar till personal och läkare
och han var själv vittne till när Cato mottog dukar vid nyåret
1972—73. Personal på sjukhuset hade också köpt dukar till reducerade
priser med avbetalningar på 5—10 kronor i månaden. På fråga till modern,
som var mycket givmild, varför givandet av dukar var så utbrett
brukade hon svara att man måste ge för att få vänlighet. Cato hade vid

264

flera tillfällen erhållit dukar och andra gåvor av fru Benning. Också Kolaric
hade tagit emot sådana saker senast julen 1972. Vidare hade säkert
de flesta bland biträdespersonalen på avdelning 7 tagit emot dukar. Säkerligen
hade 10—15 stycken dukar getts bort. Benning förklarade sig ej
veta om någon vid sjukhuset mottagit andra presenter än dukar av hans
mor frånsett från sådant som kan ätas, t. ex. choklad. Hans mor hade
dock sagt att hon gett Cato en del saker för att visa tacksamhet för vården
på sjukhuset men vad det var för saker hade hon inte talat om. Benning
veterligt hade det endast vid ett tillfälle förekommit att personal lånat
pengar av modern. Det var en sjukvårdare som lånat 25 kronor. Då
Benning talat med Kolaric om möjligheten att ställa modern under förmyndare
eller god man hade Kolaric förklarat att han bedömde det som
lämpligt och skulle stötta saken. Han ansåg alltså hennes psyke vara så
labilt att det fanns skäl att få någon utanför sjukhuset som tog ansvaret
för hennes handlande. Med tanke på att hans mor var väldigt dålig och
stundtals djupt deprimerad avstod emellertid Benning från att låta
henne bli fråntagen rätten att vara myndig.

Skogh: Han hade sedan 6—7 år haft affärsförbindelse med fru Benning
och levererat dukar. Sortimentet omfattade totalt mellan 90 och
100 olika färger, kvaliteter och storlekar. Utförsäljningspriserna låg mellan
34 kronor och 132 kronor. Hur många dukar han levererat sedan
fru Benning intagits på Värnhems sjukhus kunde han ej uppge. Sedan
han efter makens död blivit ombedd att sköta hennes ekonomi hade han
som regel besökt fru Benning en gång i veckan. Dukar hade han dock
inte med sig mer än en gång i månaden. Han hade hört talas om att fru
Benning gav bort dukar men kände med säkerhet bara till ett fall. Fru
Benning hade i detta fall bett honom skicka en duk till Cato. Han ville
minnas att det gällde en relativt stor duk, som fru Benning köpt av honom
för 85 kronor minus 40 % som var hennes vanliga inköpsrabatt
från honom. Tillsammans med fru Benning gjorde han revision av duklagret
var fjortonde dag eller en gång i månaden. Han visste att fru
Benning sålde dukar till personalen. Det var inte otänkbart att fru Benning
vid ett sådant tillfälle under hösten 1972 häftade i skuld till honom
med omkring 500 kronor. Han hade dock aldrig anledning att betvivla
hennes ekonomi och han kunde inte erinra sig att han skulle sagt något
sådant till Benning. Pensionen flöt ju regelbundet in. Fru Bennings omdöme
fram till en vecka före bortgången och hennes intellekt var det absolut
inget fel på. Hennes ekonomi förbättrades under tiden på Värnhems
sjukhus och något ekonomiskt trångmål var hon ej i.

Syster Birgitta: Hon hade tjänstgjort på avdelning 7 från augusti 1971
till mars 1973. Hon kände till att fru Benning både sålde dukar och gav
bort dukar till personal och läkare. Man fick hjälpa henne med att
skriva adresser och skicka iväg dukarna till olika sjukhus, t. ex. till
överläkare vid allmänna sjukhuset i Malmö. Det var svårt att bedöma
antalet dukar som gavs bort men det kan ha rört sig om 50—100. Under
ronden någon gång hade hon gett bort en duk till avdelningsläkaren och
överläkaren hade fått åtminstone en duk. Fru Benning var så rädd att
människor inte skulle vara snälla mot henne. Därför ville hon gärna ge
bort saker även blommor t. ex. Själv hade syster Birgitta fått en blomma
anonymt en gång. Det var fru Benning som skickat blomman som tack
för god vård som det stod. Då fru Benning gav bort av sina dukar för
att de skulle vara snälla mot henne var det klart att då fick de ju dåligt
samvete och då blev det att de fjäskade litet för henne och stod därinne

265

och pratade med henne ofta och gick in till henne. Hon ville dock
därmed inte säga att det blev någon ändring i vården. Köpte man dukar
av fru Benning fick man rabatt, ungefär 15—20 kronor. Syster Birgitta
hade själv fått en duk och köpt två. Avdelningssköterskan syster Berit
hade en dag, antagligen i oktober 1972 strax efter det Benning talat med
Kolaric, sagt till syster Birgitta att de fick tänka på att säga till personalen
och även prata med fru Benning om att det måste bli slut på bortskänkandet
av dukar. Fru Benning hade då lovat att inte ge bort dukar i
fortsättningen. Det blev en ändring efteråt men fru Benning försökte ge
syster Birgitta en duk till men hon avvisade det. Det hade varit tal om
omyndigförklaring av fru Benning men Kolaric hade varit helt emot det
för hon var vid sina sinnens fulla bruk. Syster Birgitta ansåg själv fru
Benning fullt kapabel att besluta i frågorna om gåvor. Enligt vad hon
visste var det enbart dukar fru Benning skänkt bort. Lämnad Bennings
uppgift att det enligt verifikationerna i moderns bokföring kan ha rört
sig om 10—15 dukar som getts bort förklarade syster Birgitta att hon
kanske fått en känsla av att det gavs bort fler dukar än som faktiskt var
fallet. Det kunde därför stämma vad Benning uppgett. Hon visste att fru
Benning skulle opereras för starr på Allmänna sjukhuset och hon skickade
en duk till, såvitt syster Birgitta förstod, den läkare som skulle göra
operationen på ögonkliniken.

Kolaric: Han kände till att fru Benning sålde borddukar till personal
på sjukhuset och att hon även gett några i gåva till vissa personer som
sjukvårdsbiträden, sjuksköterskor och läkare. När fru Benning gav en
duk till honom hade han velat betala men fru Benning blev nästan ledsen
över att han inte ville ta emot gåvan från henne och då tog han den
och tackade och sedan fick han en duk till vid slutet av 1972. Benning
hade själv kommit med två borddukar till Cato och honom och överlämnat
dem som present och med önskan om en god jul och god fortsättning
samt som tack för god vård som modern fått. Det kunde röra
sig om kanske tio dukar som fru Benning sålt på avdelningen. Han hade
sagt till henne att sluta med att sälja dukar där. Han hade också uppmanat
henne att sluta med att ge bort dukar till personalen och fru Benning
hade lovat rätta sig härefter. Anledningen var att han var rädd att
det skulle missbrukas eller att någon skulle säga att fru Benning sålt sina
dukar på icke legalt sätt. Benning hade frågat honom vad han skulle
göra för att få modern att sluta med att sälja och ge bort dukar. Kolaric
hade svarat att de inte kunde göra något då hon var helt klar trots sina
känslomässiga svängningar. Bennings uppgift att Kolaric skulle varit villig
medverka till en omyndigförklaring måste bygga på en missuppfattning
från hans sida.

Syster Berit: När hon kom till avdelningen i september 1972 blev hon
informerad om att fru Benning höll på med försäljning av dukar till
bl. a. personalen som någon slags terapi. Dessutom fick hon reda på att
fru Benning skänkt bort en del dukar till personal och bekanta. I samband
med detta informerade syster Berit personalen om det olämpliga i
att ta emot presenter av patienter vad det vara månde. Det var många
som tyckte det var pinsamt att ta emot dessa presenter. De gjorde ju sitt
arbete efter bästa förmåga och alla patienter fick samma vård oberoende
av om de gav presenter eller ej. Hon hade även sagt detta till fru
Benning vid ett tillfälle och bett henne att hon inte skulle ge dem dukar
som presenter utan att de hellre ville köpa av henne.

Per telefon har kompletterande uppgifter inhämtats från syster Berit

266

huruvida hon själv vid något tillfälle tagit emot någon duk som gåva.
Hon har då meddelat att hon vid jultiden 1972 fått en duk av fru Benning.
Den torde ha legat i prisklass omkring 75 kronor. Hon hade först
inte velat ta emot duken som gåva utan velat betala för den men fru
Benning hade sagt att hon skulle bli mycket ledsen om hon inte fick ge
duken och till och med uppfatta det som en skymf. Syster Berit hade då
givit vika men samtidigt betonat att gåvan inte fick påverka vården. Fru
Benning hade sagt att det förstod hon men hon ville absolut få ge bort
duken som julgåva.

Cato: De hade haft frågan om gåvor uppe till diskussion på sjukhuset
och varit överens om att, om det gäller gåvor av större värde, de verkligen
skulle göra sig förvissade om att patienten i fråga hade det rätta omdömet
i detta avseende och i annat fall fick man försöka att få gåvan att
återgå. Denna bedömning av omdömet gjordes även i fru Bennings fall.
I vissa fall kunde det vara positivt för patienten att kunna ge bort någonting,
även om det inte hade så mycket med värdet att göra utan med
gåvan som sådan, för att uttrycka sin tillfredsställelse med god vård, och
ville patienten tvunget göra det och kände sig tillfredsställd därvid, så
kunde man inte gärna tvinga någon att låta det återgå. I första hand var
det fråga om att göra en bedömning av patientens ekonomiska omdöme
och omdöme över huvud taget. Det var inga andra faktorer som påverkade.
Cato hade själv tagit emot två dukar med kanske ett halvt års mellanrum.
Han kunde tänka sig att värdet låg mellan 50 och 75 kronor per
styck. Vid båda tillfällena hade han erbjudit sig att betala för dem men
fru Benning hade vägrat ta emot pengar för dem. Någon annan present
kunde han inte minnas, möjligtvis kunde han fått en chokladkartong.

Häggström: Han hade uträttat en del ärenden åt fru Benning på stan.
Någon ersättning härför hade inte varit i fråga. Under 1971 hade han
fått en duk i storleken 100 X100 cm, en av de minsta i sortimentet. Han
kände vid tillfället till att andra i högre ställning än han själv tidigare
mottagit dukar och därför trodde han inte att det var felaktigt. Vid ett
besök tillsammans med sin lilla dotter hade han erbjudits 20 kronor som
erkänsla för de tjänster han gjort fru Benning. Han hade vägrat ta emot
pengarna varvid fru Benning gett dem till flickan. Vid ett senare besök
på avdelning 7, sedan han flyttat till avdelning 14, hade fru Benning i
närvaro av personal på avdelningen frågat om han inte skulle betala tillbaka
de 20 kronor han tidigare fått låna. Han tyckte det var oerhört
pinsamt och han ville därför inte gå in i diskussion med fru Benning
utan förklarade endast att han snarast möjligt skulle betala men att han
tyvärr inte hade kontanter på sig. Någon vecka senare betalade han fru
Benning de 20 kronorna i närvaro av sjukvårdaren på avdelning 7.

Remisspromemorian till socialstyrelsen löd.

Enligt 20: 2 BrB gör tjänsteman sig skyldig till ämbetsbrottet tagande
av muta eller av otillbörlig belöning, om han mottar, låter åt sig utlova
eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.
Subjektivt förutsätts uppsåt i förhållande till brottets objektiva rekvisit.
Ligger ej uppsåt men väl oaktsamhet gärningsmannen till last kan ansvar
för tjänstefel enligt 20: 4 BrB komma i fråga. I Beckmans m. fl.
Kommentar till brottsbalken II tredje uppl. s. 369 anförs att under
straffbudet i 20: 2 BrB faller såväl före som efter tjänsteutövningen
mottagna, utlovade eller begärda förmåner samt ej blott kontanta belo -

267

ningar utan även förmåner av annat slag. Även förmåner som med
tjänstemannens vilja lämnas, utlovas eller erbjuds åt någon annan, t. ex.
en päls åt hans hustru eller en anställning åt hans son, avses. Förmånen
behöver inte vara på förhand utfäst eller förutsatt. Något orsakssammanhang
mellan förmånen och det sätt varpå tjänstemannen utövar sin
syssla behöver ej föreligga. Att ta emot extra erkänsla för det sätt, varpå
en tjänsteplikt fullgjorts, föranleder straff endast om belöningen är otillbörlig.
Otillbörlig är emellertid varje gåva till en tjänsteman, om förmånen
i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverka tjänsteutövningen.
Även ringa fall är straffbara.

Av utredningen i förevarande ärende framgår att i allmän tjänst anställda
läkare och sjukvårdspersonal mottagit gåvor i form av dukar till
värden upp emot 100 kr av en patient samt att personal köpt dukar av
patienten till rabatterade priser. Överläkaren Lars-Eric Cato har förklarat
att han anser sig oförhindrad att motta gåvor från patienter, även
om dessa har större värde, under den enda förutsättningen att patienten
har det rätta omdömet i avseende på gåvan. Det vill synas som om
också övriga läkare som mottagit dukgåvor resonerat efter sådana linjer.

Att sjukvårdspersonal som tacksamhetsbetygelse eller bevis på erkänsla
mottar smärre gåvor såsom chokladaskar, tårtor, blommor, böcker
o. d. får anses allmänt vedertaget och bygga på långvarig tradition.
Det kan därför knappast göras gällande att sådana gåvor måste betraktas
som otillbörliga belöningar för vederbörandes tjänsteutövning. Fråga
kan anses vara om naturliga uttryck från patientens sida i de mänskliga
relationer det gäller och beaktas måste också att ett avvisande av gåvor
av detta slag kan uppfattas som sårande av patienten. Annorlunda kan
det dock anses ställa sig när det blir fråga om gåvor med större värden
(från åtminstone 50 kr och uppåt).

För bedömningen av vad läkare och annan sjukvårdspersonal bör
kunna ta emot i gåva av patient utan att deras handlande kommer i konflikt
med förbudet mot tagande av muta eller otillbörlig belöning skulle
det vara av värde att få del av socialstyrelsens uppfattning om hur praxis
gestaltar sig och socialstyrelsens syn på vilka riktmärken som bör
gälla. Det skulle också vara av värde att få del av socialstyrelsens syn på
affärer mellan patienter och vårdpersonal. Jag får därför hemställa om
socialstyrelsens yttrande i nu angivna hänseenden.

Socialstyrelsen svarade.

Sedan lång tid tillbaka har sjukvårdspersonal som tack för god vård
mottagit smärre gåvor t. ex. tårtor, blombuketter, frukt och chokladaskar
från patienter. Sådana gåvor förekommer dels under pågående vård
dels i samband med utskrivning efter vård. En vägran från sjukvårdspersonalens
sida att mottaga en dylik gåva kan av patienten upplevas
som sårande. Mot detta skall ställas risken för missbruk och utnyttjande
av den beroendeställning som patienten kan befinna sig i och särskilt då
om gåvan överlämnas under pågående vårdperiod.

I Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 194 juni 1967 om de
kommunala ålderdomshemmens uppgifter och verksamhet sägs det:
”Drickspengar får icke förekomma på ålderdomshem. Pensionärer på
ålderdomshem skall inte behöva köpa service eller vänlighet av personalen
på en offentlig institution. Personalen uppbär avtalsenlig lön och
kan inte tillåtas ta emot extra belöningar för sina åligganden i tjänsten.

268

Personalen på ålderdomshemmen bör under inga förhållanden ta
emot penninggåvor och måste iaktta största försiktighet även då det gäller
andra gåvor. Otillbörlig är varje gåva, som kan tänkas påverka den
anställdes tjänsteutövning eller eljest sätta honom i tacksamhetsskuld till
givaren. Med tanke på att pensionärernas ekonomiska villkor ofta är
mycket skiftande kan en gåva komma att åtminstone framkalla misstanke
om mannamån även om den i förhållande till givarens villkor
framstår som tillbörlig. Endast gåvor av mycket ringa värde bör tas
emot, allt annat måste avböjas, även om detta skulle förorsaka pensionären
viss besvikelse.

Det kan vara lämpligt att i samband med nyanställning av personal
särskilt framhålla vad ovan sagts om drickspengar, gåvor och tystnadsplikt,
gärna i form av ett skriftligt meddelande som arbetstagaren får
kvittera.”

Vidare anges i Råd och anvisningar nr 175 januari 1965 vissa regler
för personal inom social hemhjälp: ”Utöver vad som fastställs beträffande
arbetstagares skyldigheter enligt tjänstereglemente respektive kollektivavtal
bör följande regler gälla för all hemhjälpspersonal:

g) mottag aldrig gåvor eller kontanter från vårdtagare”.

Inom socialstyrelsens verksamhetsområde finns en bestämmelse om
gåva m. m. när det gäller psykiskt utvecklingsstörda i 108 § stadgan angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, vilken lyder:

Tjänsteman vid inrättning för psykiskt utvecklingsstörda får ej vara
leverantör till inrättningen eller inlåta sig i handel eller byte med dem
som där beredes omsorger eller av dem mottaga annan gåva än sådan
som saknar egentligt ekonomiskt värde. Han får ej heller låta sådan
person utföra arbete åt sig.

En motsvarande bestämmelse återfinns i 19 § Kungl. Maj:ts stadga
för ungdomsvårdsskolorna, vilken lyder:

Befattningshavare vid ungdomsvårdsskola må icke vara leverantör
till skolan eller med elev inlåta sig i handel eller byte, ej heller av elev
mottaga annan gåva än sådan som saknar egentligt ekonomiskt värde
eller betinga sig eller mottaga vederlag i vad form det vara må. Ej
heller må befattningshavare låta elev utföra arbete åt sig i annat fall
än då skolan åtagit sig detta gentemot befattningshavaren eller arbetet
av denne beställts hos skolans arbetsdrift. Arbete som utförts på
grund av sådan beställning skall betalas enligt samma grunder som
gälla för annan enskild beställare.

Socialstyrelsen kan i sammanhanget även nämna 29 § sjukvårdslagen
enligt vilken den som är anställd i sjukvårdande verksamhet som avses i
denna lag ej må för egen räkning mottaga ersättning av patient som undersökes
eller behandlas inom verksamheten.

Vad socialstyrelsen fastslagit i anvisningarna om gåvor från pensionär
på kommunala ålderdomshem bör enligt styrelsens mening även gälla
som riktmärke inom sjukvården. Föreskrifterna i omsorgsstadgan och
ungdomsvårdsskolestadgan innebär däremot en något snävare tillämpning
än den styrelsen anser sig kunna godtaga inom sjukvården, vilket
närmast beror på i första fallet uppenbara risker för missbruk av beroendeställningen
till vårdpersonalen, och i andra fallet fara för otillbörlig
påverkan i tjänsteutövningen.

Penninggåvor — även till ringa belopp — skall alltid avvisas. Insiste -

269

rar patienten att visa sin tacksamhet i form av en penninggåva kan man
lämpligen hänvisa vederbörande att själv insända ett bidrag till t. ex.
Svenska Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen, Riksföreningen
mot cancer eller annan liknande sammanslutning för humanitär hjälp.

När det gäller emottagandet av andra slags gåvor måste stor försiktighet
iakttagas. Socialstyrelsen delar dock Er uppfattning om att sjukvårdspersonal
som tacksamhetsbetygelse eller bevis på erkänsla kan mottaga
smärre gåvor såsom chokladaskar, tårtor m. m. utan att det kan göras
gällande att sådana gåvor måste betraktas som otillbörliga belöningar
för vederbörandes tjänsteutövning. Därtill kommer att sådana gåvor
ofta överlämnas sedan behandlingsperioden har avslutats. I dessa fall
kan även problem uppstå med att avvisa gåvan, om den överlämnats på
så sätt att personlig kontakt med givaren inte eller endast med svårighet
kan erhållas.

Särskild försiktighet bör iakttagas om gåvor erbjuds under pågående
behandlingsperiod. Här befinner sig patienten i en mer eller mindre uttalad
beroendeställning till de personer som utövar vården, varför risk
för missbruk och utnyttjande är större i dessa fall. Därvid är det speciellt
viktigt att den önskvärda relationen mellan patient och personal
alltmer präglas av samförstånd och ömsesidigt förtroende och icke belastas
med förstuckna förväntningar om gåvor från patient. I synnerhet
gäller detta långtidssjukvården, där ej sällan långa behandlingsperioder
uppkommer. I den mån det finns anledning motverka föreställningar
hos patienten om sådana förväntningar hos personal eller sådana förpliktelser
för patienten kan det bedömas som lämpligt att personalen avböjer
alla slag av patientgåvor.

En distinkt gräns av 50 kr med nuvarande penningvärde för bedömningen
av om en gåva skall betraktas som otillbörlig belöning för vederbörandes
tjänsteutövning kan diskuteras och frågan bör lämpligen avgöras
från fall till fall, även om beloppet såsom sådant enligt socialstyrelsens
uppfattning kan tjäna som ett riktmärke. Styrelsen anser det lättare
att acceptera en gåva av högre värde om den t. ex. ges till flera personer
tillsammans. Däremot anser styrelsen det inte vara lämpligt av en befattningshavare
att mottaga upprepade gåvor från en och samma patient
även om varje gåvas värde understiger ifrågavarande belopp.

Affärstransaktioner mellan patienter och vårdpersonal finner socialstyrelsen
med tanke på patientens beroendeställning icke kunna tillåtas.
Detta gäller såväl då personal företar affärstransaktion med patient som
tvärtom. När det gäller försäljning till personal av artiklar som patient
förfärdigat på sjukhuset inom arbets- eller sysselsättningsterapin finns
inom sjukhusen en särskild organisation för försäljning av sådana produkter.
Försäljning direkt från patient till personal bör icke äga rum
utan ske genom den förefintliga organisationen. Sysselsättningsverksamhet
av denna art bedrivs huvudsakligen inom psykiatrisk sjukvård men
även inom långtidssjukvård.

I februari respektive mars 1972 fastställde Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet vissa rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen
vad avser ersättning till psykiskt sjuk patient vid arbetsterapin.
Av rekommendationerna framgår bl. a. att beställning från enskild
avnämare — befattningshavare vid institutionen eller allmänheten — av
terapialster eller reparationer skall ske genom den som administrativt
svarar för ledningen av arbetsterapiverksamheten och att, därest patient
av enskild avnämare anlitas för visst arbete som ej ingår i den ordinarie

270

arbetsterapiverksamheten eller är att hänföra till frigångsarbete, ansvarig
befattningshavare skall godkänna detta och även tillse att en efter
omständigheterna rimlig ersättning utgår.

En närmare utredning av frågan om hur praxis gestaltar sig i de i
ärendet berörda hänseendena hade krävt en längre utredning än vad den
utmätta remisstiden medger. Såvitt socialstyrelsen kunnat utröna skiljer
sig dock praxis på området inte i väsentlig mån från de av styrelsen angivna
riktlinjerna.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Utrett är att såväl läkare som annan personal på Värnhems sjukhus
mottagit borddukar värda 50—100 kronor av en patient medan hon vistades
för vård på sjukhuset. De har av samma patient även tagit emot
blommor, chokladaskar o. d. Framförda misstankar om att de också
skulle ha tagit emot saker från patientens personliga tillhörigheter som
gåvor har däremot inte vunnit något stöd i den verkställda utredningen.
Ej heller ger utredningen anledning till antagande att någon eller några
bland personalen lånat pengar av patienten. Det ”lån” på 25 eller rättare
20 kronor som det figurerat uppgifter om får anses ha blivit förklarat
på ett tillfredsställande sätt. Utrett är vidare att personalen köpt dukar
av patienten till rabatterade priser.

I min remisspromemoria anförde jag att det får anses allmänt vedertaget
och bygga på långvarig tradition att sjukvårdspersonal som tacksamhetsbetygelse
eller bevis på erkänsla mottar smärre gåvor såsom
chokladaskar, tårtor, blommor, böcker o. d. och socialstyrelsen har vitsordat
att sedan lång tid tillbaka sjukvårdspersonal har som tack för god
vård mottagit smärre gåvor t. ex. tårtor, blombuketter, frukt och chokladaskar
från patienter. Styrelsen har tillagt att sådana gåvor förekommer
dels under pågående vård, dels i samband med utskrivning efter
vård. I min remisspromemoria anförde jag vidare att fråga kan anses
vara om naturliga uttryck från patientens sida i de mänskliga relationer
det gäller och att det också måste beaktas att ett avvisande av
gåvor av detta slag kan uppfattas som sårande av patienten. Socialstyrelsen
har instämt i det sist sagda. Mot vad som sålunda talar för att
sådana smärre gåvor tillåts förekomma har socialstyrelsen ställt risken
för missbruk och utnyttjande av den beroendeställning som patienten
kan befinna sig i, särskilt då om gåvan överlämnas under pågående
vårdperiod.

Allas likhet inför ”lagen” är en fundamental princip för den offentliga
verksamheten i vårt land sedan mycket lång tid tillbaka. Den återspeglas
pregnant i den nya grundlagen där det i 1 kap. 8 § sägs att
domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet skall iaktta saklighet
och opartiskhet och inte utan rättsligt stöd får särbehandla någon.
Av detta krav på lika behandling av alla som träder i förbindelse

271

med det allmännas företrädare följer att dessa ej kan tillåtas att ta emot
gåvor som kan tänkas påverka dem att behandla någon, som ger, bättre
eller någon, som inte ger, sämre än andra. Det är därför som mottagandet
av gåvor i princip kriminaliserats i 20 kap. 2 § brottsbalken som tagande
av otillbörlig belöning. För sjukvårdens del innebär detta att läkare,
sjuksköterskor och övrig sjukvårdspersonal i ansvarig ställning kan
ta emot gåvor av patienter endast under förutsättning att gåvan som sådan
och omständigheterna kring dess lämnande inte ger anledning till
antaganden om särbehandling av patienten. För förtroendet för den
allmänna sjukvården är det av största betydelse att detta iakttas.

På Värnhems sjukhus har man uppenbarligen inte varit medveten om
de nu skildrade krav som ställs på läkare och övrig sjukvårdspersonal i
ansvarig ställning. Jag tänker då inte så mycket på de smärre presenter i
form av blommor, frukt och choklad, vilka tagits emot, som på de relativt
värdefulla dukar vilka, i några fall vid upprepade tillfällen, mottagits
som gåva och det dessutom under pågående vårdperiod. Genom att ta
emot dessa dukgåvor för sin tjänsteutövning har överläkaren Lars-Eric
Cato, avdelningsläkaren Fran Kolaric, avdelningsföreståndaren Berit
Larsson och sjuksköterskan Birgitta Carlsson gjort sig skyldiga till tagande
av otillbörlig belöning. Fråga får dock anses vara om ringa fall.
Ehuru jag anser att de av sig själva bort förstå bättre, kan jag inte underlåta
att ta hänsyn till att det är ont om vägledande uttalanden om
vad som utgör otillbörliga gåvor när det gäller sjukvården. Jag beaktar
också att, även om gåvorna kunde tänkas påverka tjänsteutövningen, det
inte framkommit belägg för att patienten vunnit någon särbehandling i
egentlig mening genom gåvorna även om man kanske ägnat något mera
tid åt henne än eljest skulle varit fallet. Jag låter därför bero vid en erinran
om skyldigheteten att avböja varje patientgåva som kan tänkas påverka
tjänsteutövningen.

Beträffande affärstransaktioner mellan patienter och vårdpersonal uttalar
socialstyrelsen att sådana ej kan tillåtas med tanke på patientens
beroendeställning. Jag delar denna socialstyrelsens uppfattning. De köp
av dukar från personalens sida av patienten som skedde på Värnhems
sjukhus måste bedömas som otillbörliga. Jag låter det stanna vid detta
uttalande.

Den grundläggande principen för gåvor från patient till sjukvårdspersonal
framstår som helt klar. En gåva får ej tas emot om gåvan eller
förväntan på gåvan kan befaras påverka vederbörandes tjänsteutövning
— genom att han försätts i tacksamhetsskuld — och leda till en på något
sätt gynnande särbehandling. Varje sådan gåva är att bedöma som
otillbörlig. Ej heller kan någon praxis godtas som hos patienterna förmedlar
föreställningen att de skulle bli sämre behandlade om de ej gav
något till personalen. Klart är också att penninggåvor är helt otänkbara.
Insisterar en patient på att få betyga sin tacksamhet genom en penning -

272

gåva, kan man som socialstyrelsen föreslår lämpligen hänvisa patienten
att insända ett bidrag till exempelvis Svenska Röda Korset, Rädda Barnen,
Lutherhjälpen, Riksföreningen mot cancer eller någon liknande
sammanslutning för humanitär verksamhet.

Från rent mänsklig synpunkt skulle det säkerligen vara olyckligt om
det betraktades som förbjudet för sjukvårdspersonal att ta emot varje
form av gåva från en patient i varje läge. Ett absolut förbud skulle
kunna försätta personalen i pinsamma situationer och upplevas som rent
kränkande av patienterna. Det allmänna rättsmedvetandet skulle med
all sannolikhet reagera häremot. Samtidigt måste emellertid stor försiktighet
iakttas så att förtroendet för sjukvården inte på något sätt äventyras.
Det framstår som naturligt att i detta sammanhang göra skillnad
mellan gåvor utan egentligt ekonomiskt värde och gåvor med sådant
värde.

Med gåvor utan egentligt ekonomiskt värde synes då kunna förstås
ting utan realiserbart värde, t. ex. tårtor och andra bakverk, frukt, blommor
och choklad, men även smärre saker som patienten själv gjort, t. ex.
stickade vantar, strumpor och halsdukar. Sådana gåvor bör sjukvårdspersonal
som regel utan betänklighet kunna ta emot av patienter som tacksamhetsbetygelse
eller bevis på erkänsla i vart fall sedan vården avslutats.

Före eller under en behandlingsperiod synes emellertid stor återhållsamhet
böra iakttas också när det gäller mottagande av denna typ av gåvor.
I synnerhet måste så vara fallet när någon vill ge något före en behandling,
t. ex. en operation. Det kan inte anses förenligt med principen
om allas rätt till bästa möjliga behandling och tilliten till att denna princip
efterlevs att läkaren eller annan sjukvårdspersonal tar emot en gåva
av vad slag den än vara månde innan patienten blir föremål för behandlingen.
Samma skäl talar, om ock inte med lika påtaglig styrka, mot att
gåvor tas emot under en löpande vårdperiod. En restriktiv praxis bör
här eftersträvas.

Gåvor med realiserbart ekonomiskt värde, t. ex. smycken, prydnadsföremål,
böcker, konstverk, mattor, möbler, dukar, husgeråd och kläder,
kan det lika litet som penninggåvor anses tillåtet att sjukvårdspersonal
tar emot ens efter avslutad behandlingsperiod, åtminstone inte om värdet
är annat än ringa. Sådana gåvor framstår som otillbörliga belöningar.
Om en värdegräns skall sättas och i så fall vid vilket belopp,
t. ex. när det gäller bokgåvor, kan diskuteras. Socialstyrelsen har för sin
del menat att frågan lämpligen bör avgöras från fall till fall och det synes
också mig vara den bästa lösningen. Om en värdegräns sattes vid 50
kronor, som jag antydde i remisspromemorian, kunde det lätt ge näring
åt en uppfattning att gåvor upp till detta värde alltid är att betrakta som
tillbörliga.

273

Såsom socialstyrelsen redovisat finns för flera vårdområden föreskrifter
och anvisningar utfärdade som ger vägledning i de frågor som här
diskuterats. För sjukvårdens del saknas emellertid vägledande anvisningar
och uttalanden. Den okunnighet om problematiken som utredningen
i detta ärende blottlagt inte minst hos läkarna på Värnhems sjukhus
tyder på att avsaknaden av vägledande anvisningar i ämnet för sjukvården
utgör en brist. Socialstyrelsen bör därför enligt min mening ta
upp till övervägande vilka åtgärder som lämpligen kan vidtas för att
sprida kännedom om vad som bör iakttas ifråga om gåvor från patienter
inom den allmänna sjukvården.

Kvarhållande på mentalsjukhus av patients för postbefordran avlämnade
brev som misstänkts innehålla stöldgods

Efter anmälan av en patient på Karsuddens sjukhus av att ett brev
med personligt meddelande samt nycklar och besiktningsinstrument till
en bil under lång tid kvarhållits på sjukhuset begärdes upplysningar från
överskötaren Björn Nyström, som härpå svarade.

L. greps den 26.6.73 av polisen i Stockholm i en stulen bil, misstänkt
för biltillgrepp alternativt häleri och olovlig körning. Han återförpassades
till Karsuddens sjukhus den 27.6.73 genom Allmänna Häktets i
Stockholm försorg. Den 28.6. lämnades ett brev från L. för postbefordran
till undertecknad, som tjänstgjorde tf föreståndare. Brevet var
adresserat till privat mottagare i Älvsjö. I brevet fanns bl. a. bilbesiktningsinstrument
och bilskattekvitto samt inlindat i papper en nyckel, enligt
L. till den bil han greps i och som misstänktes vara stulen.

För att icke ingripa i polisens utredning eller tillåta annan person att
avhämta fordonet kvarhölls brevet i väntan på utredning. Av samma
orsak meddelades icke L. om åtgärden att temporärt kvarhålla brevet,
då han genom telefonsamtal eller på annat sätt kunnat försvåra utredningen.

Den 11.7.73 kom polisens utredningsprotokoll, som ytterligare styrkte
mig i min uppfattning. Av utredningen framgick att L. endera tillgripit
bilen eller genom annan person fått utnyttja den.

Den 6.8.73 fick sjukhuset meddelande om att L. var ägare till en bil,
dock icke såsom L. uppgivit den ovannämnda bilen i vilken han greps,
och att polisen ville sända L. nycklar tillhörande den senare bilen. L.
fick samtidigt uppgift om att den person, till vilken brevet var adresserat,
ej erhållit detta och undertecknad tillfrågades därom. Mitt svar till
L. var att jag skulle undersöka saken och efter kontakt med andra befattningshavare
på sjukhuset samt polis från Stockholm beslutades att
brevet fick avsändas. Brevet rekommenderades och avsändes den
10.8.1973 enligt vad som framgår av klinikens postbok.

Följande remisspromemoria upprättades härefter.

18 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

274

I 15 § LSPV stadgas bl. a. att överläkaren får besluta att handling
som patient önskar avsända skall kvarhållas om handlingen kan föranleda
betydande olägenhet för patienten eller annan person.

I förarbetena till bestämmelsen anförde departementschefen bl. a.
följande.

Avgörande för mitt ställningstagande har varit att patienten inte
lämpligen bör få del av brev som oroar honom eller försämrar hans
tillstånd och att narkotikaförsändelser bör kunna stoppas innan de
når adressaten. Härtill kommer att brev som patient skriver under
vissa faser av sin sjukdom kan komma att medföra betydande olägenhet
för honom när han skrivs ut från sjukhuset och återvänder hem.
Jag förordar därför att överläkaren skall ha möjlighet att granska
brev och andra handlingar. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid
granskning få ske endast om det föreligger särskilda skäl. Den
omständigheten att ett brev är oredigt till sitt innehåll anser jag, i
motsats till kommittén, inte bör utgöra skäl till kvarhållande. Däremot
föreslår jag, såsom jag nyss antytt, det tillägget till kommitténs
förslag att betydande olägenhet inte bara för mottagaren utan också
för patienten-avsändaren skall kunna åberopas som skäl för att kvarhålla
en försändelse. Vidare föreslår jag att betydande olägenhet för
tredje man skall kunna vara skäl att kvarhålla försändelsen. Jag har
då närmast haft i åtanke att grannar eller släktingar i brev kan omnämnas
på ett sätt som för dem kan medföra avsevärt obehag.

Mot bakgrund härav hemställes om överläkare Siwart Bergqvists yttrande
huruvida kvarhållandet av L:s försändelse skett i enlighet med bestämmelserna
och av överläkaren utfärdade föreskrifter.

Bergqvist svarade följande.

L. är av domstol överlämnad till sluten psykiatrisk vård på grund av
psykisk abnormitet av sådan art och grad att den bedöms som jämställd
med psykisk sjukdom. L. är således icke psykiskt sjuk i strikt medicinskpsykiatrisk
mening. LSPV och förarbetena till densamma utgår dock
praktiskt taget fullständigt från att lagen skall tillämpas på i strikt mening
sjuka människor. Den utvidgning av lagens tillämpning, som angives
i 1 § 2 stycket, har icke tillräckligt beaktats i lagtextens formuleringar,
vilket leder till svåra tolknings- och tillämpningsproblem. Man
tvingas föra ett analogiskt resonemang i nyss nämnda avseenden.

Med stöd av nyss nämnt analogiskt tänkande har jag i L:s fall samtidigt
tillämpat lagens 13 och 15 §, det vill säga underkastat L. tvånget,
att temporärt hindra honom att avsända det aktuella brevet, då avsändande
av detsamma skulle motverka syftet med vården, det vill säga L.
skulle annars bibringats uppfattningen att man tolererade hans fortsatta
kriminalitet. Som särskilda skäl att granska L:s brev anför jag vetskapen
om hans dokumenterade kriminalitet och asocialitet under varje försöksutskrivningsperiod.
Anledningen till att L. lämnade vilseledande uppgifter
angående bilnyckeln är lätt förståelig. L. ville undanhålla, att han
under försöksutskrivningstiden genom att inköpa en bil och själv köra
densamma utan att ha körkort gjort sig skyldig till vanemässiga lagöverträdelser.
Genom L:s vilseledande uppgift, att nyckeln tillhörde den
bil i vilken han greps, och vilken bil bevisligen var stulen, ansågs betydande
olägenhet kunna åsamkas bilens ägare genom risken av försvårande
av dess återställande i den händelse L:s ombud fick besiktningsin -

275

strument och nyckeln. L. har således genom att lämna oriktiga uppgifter
själv medverkat till att det förhållande över vilket han klagar uppkommit.
Vidare bör beaktas att tvångsåtgärden hävdes omedelbart efter det
att klarhet vunnits i fallet.

Kvarhållandet av det aktuella brevet har skett helt i överensstämmelse
med av mig utfärdade direktiv. Skulle JO finna fel vara begånget, åvilar
ansvaret mig och icke tf. föreståndare Nyström, som endast effektuerat
mina beslut och föreskrifter.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Enligt 13 § LSPV får den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen
hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att
skydda honom själv eller omgivningen.

Innehållet i 15 § LSPV har behandlats i remisspromemorian. Vad gäller
förfarandet med kvarhållna försändelser kan tilläggas att, i ett här tidigare
behandlat ärende (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 284 ff), socialstyrelsen
uttalat att kvarhållna brev i princip utgör patientens egendom
och att denne därför icke utan särskild prövning kan förvägras återfå
detsamma. JO Bexelius förklarade sig dela socialstyrelsens uppfattning i
denna del.

De allmänna bestämmelserna om beslag av föremål, som skäligen kan
antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon
avhänt eller på grund av brott förverkat, återfinns i 27 kap. rättegångsbalken.
Enligt 4 § tredje stycket nämnda kapitel skall, om beslag
verkställs av annan än undersökningsledarcn eller åklagaren och om
denne ej beslutat beslaget, anmälan skyndsamt göras hos honom, som
har att omedelbart pröva om beslaget skall bestå.

I ärendet är upplyst att L. den 28 juni 1973 önskade avsända ett brev
innehållande bl. a. vissa biltillbehör och att han uppgivit att de hörde till
en bil, vilken misstänktes vara stulen. Försändelsen kvarhölls och L.
meddelades inte om kvarhållandet. Den 11 juli 1973 inkom till sjukhuset
polisens utredningsprotokoll. Den 6 augusti kom meddelande om att L.
var ägare till en bil. Samtidigt fick L. meddelande om att hans försändelse
inte kommit adressaten till handa. Försändelsen avsändes sedermera
den 10 augusti 1973. Av handlingarna framgår vidare att polisens
utredningsprotokoll innehöll uppgift om bl. a. den tillgripna bilens registreringsnummer
och chassinummer.

Bergqvist har i sitt yttrande uppgivit att han på grundval av ett analogisk
resonemang samtidigt tillämpat 13 och 15 §§ LSPV och därmed
”underkastat L. tvånget, att temporärt hindra honom att avsända det
aktuella brevet, då avsändande av detsamma skulle motverka syftet med
vården, det vill säga L. skulle annars bibringats uppfattningen att man
tolererade hans fortsatta kriminalitet”.

276

Mot patient som är intagen på sjukhus med stöd av LSPV får inte utövas
tvång för andra syften än som anges i 13 § LSPV, nämligen att tillgodose
krav som ändamålet med vården ställer, att skydda patienten eller
omgivningen. Att i brottsbekämpningssyfte omhänderta ett föremål
på ett beslagsliknande sätt därför att det skäligen kan antas äga betydelse
för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller
på grund av brott förverkat kan inte anses ligga inom ramen för de befogenheter
som 13 § LSPV ger. En annan sak är att en läkare kan böra
gå polis och åklagare till handa med upplysningar om att föremål påträffats
hos en patient vilka kan antas äga betydelse för utredning om
brott osv. Bergqvist har heller inte gjort gällande att bilbesiktningsinstrumentet
och bilnycklarna kvarhållits för polisens räkning utan motiverat
kvarhållandet med att det var nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården. Ändamålet med vården på Karsuddens sjukhus har
av socialstyrelsen i ett tidigare JO-ärende (JO:s ämbetsberättelse 1973 s.
273) karakteriserats som social anpassning eller rehabilitering eller möjligen
socialpedagogisk behandling. Då Bergqvist som skäl för kvarhållandet
av besiktningsinstrumentet och bilnycklarna anfört, att L. eljest
skulle bibringats uppfattningen att man tolererade hans fortsatta kriminalitet,
stämmer detta alltså i och för sig ganska väl med socialstyrelsens
tankegångar om ändamålet med den vård som meddelas på Karsuddens
sjukhus.

Sinnessjuklagstiftningskommittén anförde i sitt betänkande Mentalsjukvårdslag
(SOU 1964: 40 s. 291) att liksom redan var fallet skulle gälla,
att det tvång skulle få nyttjas som erfordrades av hänsyn till ändamålet
med intagningen och att härunder innefattades åtgärder för att förhindra
den intagne att lämna sjukhuset ävensom alla från medicinsk
synpunkt befogade vårdåtgärder. Vid remissbehandlingen invände hovrätten
över Skåne och Blekinge att den generella bestämmelsen om
tvång i annat fall än till skydd för patienten eller omgivningen var
oklar till sin innebörd. Departementschefen förklarade emellertid i propositionen
med förslag till LSPV (prop. 1966: 53 s. 185) att möjligheten
att bereda sjuka sluten psykiatrisk vård oavsett deras samtycke krävde
som komplement att patienten kan få adekvat vård, även om detta
måste ske mot hans vilja. I annat fall skulle vistelsen på sjukhuset få
karaktären av skyddsförvaring och möjligheterna till utskrivning skulle
kunna avsevärt försvåras. Han förordade därför att dåvarande regler
om att det tvång får tillgripas som erfordras med hänsyn till ändamålet
med intagningen eller till skydd för den sjuke själv eller omgivningen
bibehölls.

Medan sinnessjuklagstiftningskommittén beskrev de tvångsåtgärder
som skulle få tillgripas som ”alla från medicinsk synpunkt befogade vårdåtgärder”
använde alltså departementschefen den allmännare karakteristiken
”adekvat vård”. Det måste under sådana förhållanden medges

277

att Bergqvist inte saknar stöd för sitt resonemang att också en sådan åtgärd
som kvarhållandet av besiktningsinstrumentet och bilnycklarna
skulle kunna vidtas under förutsättning att ändamålet med vården sådan
det uppfattas på Karsuddens sjukhus krävde det. Samtidigt faller det
dock i så fall i ögonen att Bergqvist inte handlade på ett konsekvent
sätt. Om det gällde att genom kvarhållandet för L. klargöra att man inte
tolererade hans fortsatta kriminalitet, borde han naturligen omedelbart
ha underrättats om att man tills vidare kvarhöll besiktningsinstrumentet
och bilnycklarna. Eljest kom han ju att leva i uppfattningen att man vidarebefordrat
dem och därmed ”tolererat hans fortsatta kriminalitet”
vilket ju var just vad som skulle förhindras.

Även om departementschefen använde uttrycket adekvat vård i sin
motivering till bestämmelsen om tvångsåtgärder i 13 § LSPV, är det
dock uppenbart att vad som i främsta rummet åsyftades var, som sinnessjuklagstiftningskommittén
angav, ”från medicinsk synpunkt befogade
vårdåtgärder”. Detta förhållande manar till försiktighet vid tolkningen
och tillämpningen av 13 § LSPV. Hänsyn bör visserligen kunna
tas till vårdens karaktär vid en bedömning av hur långt tvångsbefogenheterna
sträcker sig, men ett restriktivt synsätt måste naturligen anläggas
så snart man kommer ut i den medicinska vårdens periferi. Eljest
skulle resonemanget kunna föra alldeles för långt och ge upphov till en
förmyndarregim som illa rimmar med de allmänna grundsatser för behandlingen
som präglar LSPV:s regler. Enligt min mening sträckte
Bergqvist sig alltför långt då han med tillämpning av 13 § LSPV omhändertog
besiktningsinstrumentet och bilnycklarna. Ej heller gav 15 §
LSPV enligt min mening tillräckligt stöd för åtgärden att kvarhålla
brevförsändelsen. Så allmänt hållna som lagreglerna är fanns dock visst
rum också för Bergqvists ställningstaganden.

Av det anförda framgår att jag ställer mig tvekande och i viss mån
kritisk till vissa inslag i den påtalade handläggningen av frågan om vidarebefordrande
av L:s brev. Fallet var emellertid av mycket egenartad
och speciell natur och som framgår av vad redan anförts anser jag
mig inte kunna göra gällande att Bergqvist handlat på ett sätt som inneburit
åsidosättande av tjänsteplikt. Ytterligare uttalande eller åtgärd
från min sida påkallas därför ej utan ärendet avslutas härmed.

Efter att ha fått del av beslutet begärde Bergqvist i en skrivelse till JO
Wennergren att det mot honom kritiska uttalandet skulle återkallas eller
saken överlämnas till medicinalväsendets ansvarsnämnd. Han utvecklade
sin syn på saken sålunda.

Jag kan inte förstå, att kvarhållande av brevet p. g. a. hänsyn till ändamålet
med vården skulle utesluta att det kvarhölls för polisens räkning.
Jag har visserligen i mitt svar inte uttryckligen sagt, att brevet
kvarhölls för polisens räkning, men att så var fallet framgår ändå klart,

278

dels av att kvarhållandet var temporärt, dels av att jag anfört, att risk
kunde föreligga, att den stulna bilens återställande till rätt ägare kunde
försvåras. Vid utformningen av mitt remissvar kunde jag inte föreställa
mig, att detta skulle tolkas som ett bevis för att brevet inte kvarhölls för
polisens räkning. Jag skulle ju själv gjort mig skyldig till brottslig handling,
om jag inte haft för avsikt att hos polisen kontrollera besiktningsinstrumentet
utan endast kvarhålla det. Jag hade ju då medverkat i försvårandet
att återställa eventuellt stöldgods. Om jag vidarebefordrat vad
jag misstänkte vara genom brott åtkommet, hade jag ävenledes gjort mig
skyldig till handling som kunnat medföra ansvar för brott. Mot bakgrund
av vad jag ovan anfört, borde Ni redan av mitt remissvar kunnat
utläsa mina avsikter. Jag trodde inte det var nödvändigt att i ett remisssvar
till JO-ämbetet även behöva anföra självklarheter, dvs. att jag i mitt
dagliga arbete inte begår uppenbara lagöverträdelser.

Ert beslut är icke genomtänkt vad avser dess konsekvenser och Era
uttalanden ger inte tillräckliga anvisningar för hur en överläkare skall
handla i den händelse en patient vill skicka stöldgods. Såvitt jag förstår,
skall jag i fortsättningen tillåta detta och möjligen underrätta polisen,
som knappast över en natt kan förväntas hinna ingripa innan försändelsen
nått mottagaren. Eller anser Ni, att jag skall be patienten vara så
snäll att inte skicka försändelsen och tro att en dylik vädjan kommer att
ha avsedd effekt?

JO Wennergren svarade härpå följande.

Vad Ni härmed och i övrigt framfört ställer i vissa delar saken i en
annan dager än Er ursprungliga förklaring till mig som jag uppfattat
den och som det, vilket kommer att framgå av det följande, ligger närmast
till hands att uppfatta den. Det nya ligger främst i vad Ni anför
om att brevet kvarhölls för polisens räkning. Jag skall därför gärna med
utgångspunkt häri göra en omprövning. Innan så sker anser jag mig
dock böra erinra om att vilken avsikten med kvarhållandet av brevet än
var, bestod kvarhållandet rent faktiskt ändå i närmare sex veckor och
varken L. eller polisen underrättades under denna tid. Något har därför
under alla förhållanden gått snett. De pressande förhållandena under semestertiden
på sjukhuset förklarar dock givetvis mycket härvidlag.

Jag tar fasta på att Ni önskar ett uttalande från min sida om hur en
överläkare skall förfara om han misstänker att något en patient vill
skicka är stöldgods. Den fråga som här först möter är om överläkaren
är skyldig att anmäla sin misstanke till polisen. Härvidlag märks att någon
allmän skyldighet att anmäla brott inte är föreskriven vare sig för
enskild eller för myndighet. I 23 kap. 6 § brottsbalken har visserligen
kriminaliserats som underlåtenhet att avslöja brott om någon underlåter
att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske
utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, men detta skall
gälla bara i fall då särskilt stadgande givits därom. I fråga om brott enligt
8 kap. brottsbalken (stöld, rån och andra tillgreppsbrott) har sådant
särskilt stadgande givits endast beträffande underlåtenhet att avslöja rån
eller grovt rån (8 kap. 12 §). Det finns heller inte några andra särskilda

279

föreskrifter om skyldighet för överläkare att göra polisanmälan som kan
tänkas bli tillämpliga på ett sådant fall som det vilket nu är föremål för
bedömning. Det kan sålunda konstateras att överläkaren inte är underkastad
någon skyldighet att till polisen anmäla en misstanke t. ex. om att
något en patient vill skicka är stöldgods. Läkarens tystnadsplikt enligt 8
§ allmänna läkarinstruktionen kan å andra sidan inte anses lägga hinder
för att han gör en polisanmälan i sådant fall. Däremot torde enligt min
mening fall kunna tänkas där vårdskäl kan inge så starka betänkligheter
mot att överläkaren vidtar en sådan åtgärd att han bör avstå härifrån.
Åtgärden kan exempelvis antas så allvarligt kunna skada relationerna
läkare—patient att svårigheter skulle uppkomma för läkaren att fortsättningsvis
nå resultat med vården.

Finnes polisanmälan böra göras, bör det ske utan dröjsmål så att polisen
hinner att ta itu med saken innan försändelsen skall avgå. Någon befogenhet
att kvarhålla det som misstänks vara stöldgods som en service
åt polisen kan jag inte finna att en överläkare har vare sig enligt rättegångsbalken
eller enligt LSPV.

Finnes polisanmälan ej böra göras, uppkommer den situation som jag
utlät mig om i mitt beslut. Jag anser alltså här att 13 och 15 §§ LSPV
normalt svårligen ger stöd för något kvarhållande, vare sig temporärt eller
mera långsiktigt. Att efter censurgranskning av en försändelse enligt
15 § LSPV på sätt åligger överläkaren enligt lagen lämna den vidare för
postbefordran, trots en misstanke om att den innehåller stöldgods, kan
inte som Ni synes befara medföra något ansvar för överläkaren enligt
brottsbalken. Gärningen i fråga kan inte antas falla under vare sig 9
kap. 6 § brottsbalken (häleri), 9 kap. 7 § brottsbalken (häleriförseelse),
17 kap. 11 § brottsbalken (skyddande av brottsling) eller 23 kap. 4 §
brottsbalken (medhjälp till brott). I 9 kap. 6 § brottsbalken har visserligen
kriminaliserats som häleri också att man med något, som är frånhänt
annan genom brott, tager befattning ägnad att försvåra dess återställande,
men enligt motiven till lagrummet åsyftas härmed ”förfaranden
sådana som mottagande, döljande, föryttrande och omarbetande av
saken, såvida gärningen är ägnad att försvåra sakens tillrättaskaffande
till ägaren”. Härunder kan näppeligen falla att en överläkare sin plikt
likmätigt efter verkställd censurgranskning låter en försändelse gå vidare
till den postbefordran för vilken den är inlämnad. Vad Ni anfört om
självklarheter är härmed också besvarat.

Ni har vidare begärt ett överlämnande av ärendet till medicinalväsendets
ansvarsnämnd för prövning. Om sådant överlämnande sägs i 2 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän följande.

Ombudsman äger som särskild åklagare väcka åtal, när någon som
står under hans tillsyn i sin tjänsteutövning brutit mot lag eller annan
författning eller på annat sätt åsidosatt något tjänsteåliggande. Kan sådan
gärning beivras genom disciplinärt förfarande, äger han göra anmälan
till den som har disciplinär bestraffningsrätt.

280

Eftersom jag ej bedömt Ert handlande som tjänstefel kan ett överlämnande
till ansvarsnämnden sålunda ej komma ifråga. Det framgår av
Er skrivelse och av tidigare skrivelser från Er att Ni inte är tilltalad av
att JO även i fall när tjänstefel ej bedöms föreligga uttalar sig i kritiska
ordalag om Ert handlande. Principfrågan har vid flera tillfällen diskuterats
i riksdagen. Vid ett sådant tillfälle gjordes följande uttalande (första
lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964 s. 13).

Givetvis kan ombudsmännens granskning och uttalanden emellanåt
upplevas som mycket besvärande för vederbörande tjänsteman, särskilt
om därigenom blir offentliggjort, att tjänstemannens åtgärder varit i
högre grad otillfredsställande. Det tillhör emellertid den offentliga tjänstens
natur att utövningen därav kan bli utsatt för offentlig kritik. Ombudsmännen
plägar framföra sin mening på ett objektivt och grannlaga
sätt, och något i och för sig förklenande ligger självfallet icke i att tjänstemannens
åtgärder blir föremål för bedömning. En likartad bedömning
ingår för övrigt ofta i överordnad myndighets prövning av beslut och
andra åtgärder, vartill tjänstemannen medverkat. Det anspråk på skydd
mot att ombudsman uttalar sig i tolknings- och lämplighetsfrågor, som
innefattas i motionärernas förslag, är därför enligt utskottets mening
icke välgrundat. I vart fall kan detta anspråk säkerligen icke tillmätas
större betydelse än det allmännas och de enskilda medborgarnas krav på
effektiv tillsyn av att myndighetsutövningen sker på ett sätt, som vid en
allsidig bedömning framstår som riktigt.

Ni har sålunda i likhet med alla andra tjänstemän, som står under
min tillsyn, att tåla de kritiska uttalanden från min sida som jag finner
skäl att göra och efter förmåga söker utforma på ett så objektivt och
grannlaga sätt som möjligt. Detta betager Er emellertid ingalunda möjligheten
att ta upp en diskussion om ett sådant uttalandes innehåll och
grunderna för detsamma. Jag är alltid beredd att ompröva ett beslut om
omständigheter framkommer som motiverar detta.

281

IV. Förvaltningen i övrigt

JO.s tillsynskompetens m. m.

Alltsedan år 1970 har i JO:s ämbetsberättelse redovisats under respektive
verksamhetsår uppkomna frågor rörande tillsynskompetensen.
Till fullföljande härav lämnas nedan en sammanställning angående ombudsmännens
ställningstaganden till dylika spörsmål under år 1974.

Klagomål mot riksgäldskontoret angående försäljningspris för obligationer
upptogs ej till prövning av JO Lundvik, enär enligt reglementet
för riksgäldskontoret riksgäldsfullmäktige ägde bestämma valör och försäljningspris
för de obligationer som utges av riksgäldskontoret samt
riksgäldsfullmäktige ej står under JO:s tillsyn (jfr. beträffande bankofullmäktige
JO 1970 s. 278 och 1971 s. 323). Däremot prövade JO Wennergren
klagomål mot allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse.

G. anförde hos JO klagomål mot försvarsdepartementet angående
handläggningen av besvär över beslut av vapenfrinämnden, som avslagit
en ansökan från honom om vapenfri tjänst. I beslutet i klagoärendet anförde
JO Thyresson.

Varken regeringen eller enskilt statsråd står under JO:s tillsyn. Någon
granskning från min sida av själva beslutet i besvärsärendet kan därför
inte ske.

Vad angår den befattning som tjänstemän i försvarsdepartementet tagit
med besvärsärendet vill jag framhålla att tjänsteman i statsdepartement
visserligen är underkastad vanligt ämbetsansvar och följaktligen
står under JO:s tillsyn, men att den omständigheten inte får utnyttjas såsom
ett medel att faktiskt övervältra ansvaret för regeringens eller enskilt
statsråds beslut eller befattning i övrigt med saken på underordnad
tjänsteman. På grund härav och då det inte förekommit något som ger
mig anledning antaga att vapenfriärendet av tjänsteman handlagts på
felaktigt sätt i något avseende för vilket han kan anses ha självständigt
ansvar föranleder G:s klagomål inte någon åtgärd av mig.

Ett klagomål riktade sig mot en nämndeman och avsåg dennes handhavande
av ett lagfartsärende. JO Thyresson anförde i beslutet följande.

Nämndeman står inte under JO:s tillsyn annat än i fråga om dömande
verksamhet i vilken han medverkar. Den nämndeman som avses
med klagomålen har uppenbarligen inte tagit befattning med det åsyftade
lagfartsärendet i sin dömande verksamhet. Jag kan därför inte
pröva klagomålen.

Skjutfältsdelegationen Remmene står under tillsyn av JO. Däremot
har värderingsmän, som av delegationen anlitats för värdering av fastigheter
i samband med utvidgning av Remmene skjutfält, befunnits ej stå
under JO:s tillsyn.

282

Klagomål mot Kungl. Maj:ts ombud i ett läns skytteförbund rörande
skjutning på viss skjutbana har prövats i sak.

Frivilliga radioorganisationen (FRO) — som har av Kungl. Maj:t
fastställda grundstadgar — står under JO:s tillsyn.

Enligt kungörelsen (1939: 783) angående anordnande och begagnande
samt tillsyn av vissa hissar skall tillsynsmyndigheten (i regel byggnadsnämnd)
för tillsynens utövande anlita biträde av sakkunniga personer
(hissbesiktningsmän), för vilka kompetensfordringar fastställs av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. I ett klagoärende angående underlåten
inspektion av hiss uttalade JO Lundvik att dylik besiktningsman (hissinspektör)
vid fullgörandet av sitt uppdrag att övervaka hissar är underkastad
ämbetsansvar och därför står under JO:s tillsyn.

Arten av JO:s tillsyn över taxeringsverksamheten mot bakgrunden av
113 § äldre regeringsformen belystes i ett klagoärende. Däri framkom
att en taxeringsordförande ej lämnat föreskriven underrättelse till deklaranten
om att deklarationen i väsentlig mån frångåtts. Taxeringsnämndsordföranden
G. anförde i infordrat yttrande, att det inträffade
berodde på ett rent förbiseende från hans sida. Han uttryckte vidare
den uppfattningen att ärendet var av den art att det borde behandlas av
länsskatterätten eftersom besvär anförts därstädes och att det inte kunde
vara meningen att JO skulle belastas med dylika frågor. JO Lundvik
uttalade i beslutet bl. a. följande.

JO är av grundlag hindrad ingå i prövning av taxeringsnämnds beslut
i materiellt hänseende. Med hänsyn härtill och till att taxeringen för
närvarande är föremål för länsskatterättens prövning gör jag inget uttalande
i frågan om huruvida taxeringsnämnden haft fog för åsatt taxering.

Däremot vill jag undanröja den betänkliga villfarelse G. synes sväva i
när han framför påståendet att JO inte ”borde belastas med dylika frågor”
som Olssons klagomål avser. Taxeringsnämnds ordförande är i vad
gäller den formella handläggningen av taxeringar underkastad ämbetsansvar.
Allvarliga felaktigheter vid handläggning av taxeringsärenden
kan sålunda leda till åtal för tjänstefel. Till felaktigheter av denna art
räknas bl. a. underlåtenhet att iakttaga den i 65 och 69 §§ taxeringsårordningen
stadgade underrättelseskyldigheten.

Stockholms Auktionsverk, som lydde under Stockholms drätselnämnd,
befanns vara underkastat JO:s tillsyn. AB Stockholms Auktionsverk,
som fr. o. m. den 1 januari 1973 övertagit auktionsverksamheten,
är däremot undandraget JO:s tillsyn.

I en skrift anfördes klagomål mot Djursjukhuset för Stockholm med
omnejd och uppgavs att Stockholms kommun var huvudman för djursjukhuset.
JO Lundvik anförde i beslutet följande.

Jag har låtit inhämta bl. a. att djursjukhuset drivs såsom en stiftelse i
vilken kommunen är representerad.

283

JO:s tillsyn är begränsad till myndigheter och omfattar således i regel
inte stiftelser. Den i detta ärende aktuella stiftelsen är inte någon myndighet
eller eljest något offentlig-rättsligt rättssubjekt och står följaktligen
inte under JO:s tillsyn.

Ärendet föranleder därför ingen annan åtgärd än att jag upplyser L.
om att veterinärer i viss utsträckning står under tillsyn av veterinärväsendets
ansvarsnämnd inom lantbruksstyrelsen.

I beslut i ett ärende rörande klagomål över kommunala tjänstetillsättningar
anförde JO Lundvik bl. a. följande.

Ledamöter i beslutande kommunala församlingar, såsom sammanläggningsdelegerade,
står inte under JO:s tillsyn. Så är däremot visserligen
fallet med ledamöter i kommunala nämnder och kommunaltjänstemän
men tillsynen är här inskränkt till att gälla grava fel och principiellt viktiga
frågor eller spörsmål av större allmänt intresse.

Vidare bör framhållas att grundlagsbudet i 28 § av 1809 års regeringsform
om hänsynstagande endast till förtjänst och skicklighet vid
tillsättning av tjänst inte gäller för kommunerna, som anses äga frihet
vid tillsättningen. Hur långt denna frihet sträcker sig kan diskuteras.
Helt ovidkommande motiv bör sålunda knappast tillåtas få inverka. Så
länge ställningstagandet påverkas endast av vad som anses överensstämma
med kommunens bästa måste dock ett betydande utrymme
finnas för kommunens fria bestämmande.

P. anförde i en klagoskrivelse att det förekom att verkschefer eller
andra ämbetsmän i ansvarig ställning deltog, utan att det tillhörde deras
författningsreglerade uppgifter, i verksamhet såsom undertecknande av
upprop m. m. och att avsikten torde vara att inför allmänheten ge verksamheten
en officiell prägel eller garanti. P. påtalade härvid att han blivit
utsatt för kränkande aktiviteter av en tjänsteman i ett statligt verk,
som tillika var ledamot i styrelsen för föreningen Bernadotte-Musei
Vänner och begärde JO:s utredning om lagligheten i tjänstemannens åtgärder.
Genom beslut den 18 juli 1974 lämnade ställföreträdande JO
Wigelius skrivelsen utan åtgärd och anförde därvid bl. a.

Den av P. uppgivna omständigheten att ifrågavarande förening uppbär
statligt bidrag medför ej ämbetsansvar för föreningens funktionärer.
Ej heller i övrigt framgår av P:s skrivelse någon omständighet som ger
anledning att anta att sådant ansvar skulle kunna komma i fråga.

I ny skrivelse begärde härefter P. omprövning av beslutet och anförde
att, eftersom statstjänstemannens handlande varit godtyckligt, ämbetsansvar
torde kunna utkrävas antingen av denne eller av de ämbetsmän,
som trots att förhållandena påtalats, underlåtit att skilja honom från
uppdraget. P. hänvisade härvid till 13 § statstjänstemannalagen
(1965: 274), enligt vilket stadgande tjänsteman ej må inneha anställning
eller uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till
hans eller annan tjänstemans opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada
myndighetens anseende.

284

Wigelius anförde i nytt beslut följande.

Såsom framgår av beslutet den 18 juli 1974 har jag av P:s tidigare
skrivelse i ärendet inte funnit framgå någon omständighet som ger anledning
att anta att ämbetsansvar skulle komma i fråga. Vid den bedömningen
har jag självfallet också övervägt i vad mån den avsedda verksamheten,
oavsett att den ägt rum utom tjänst, skulle kunna anses ha innefattat
åsidosättande av tjänsteplikt. Jag fann därvid att vad P. anfört
om vad som förevarit i det påtalade fallet inte gav anledning att ifrågasätta
ansvar i det hänseendet. Vad P. nu anfört i den nya skrivelsen från
honom föranleder inte till ändrat ställningstagande från min sida.

I ett annat ärende anfördes klagomål mot ett borgarråd för det denne
vid ett sammanträde inför hyresnämnd förolämpat klaganden och dennes
familj. JO Lundvik, som låtit inhämta, att borgarrådet var verkställande
direktör för AB Råckstahus och i denna egenskap företrätt bolaget
vid hyresnämndssammanträdet, anförde i sitt beslut, att då borgarrådet
sålunda inte handlat under utövande av tjänst varmed ämbetsansvar
är förknippat, klagomålen ej upptogs till prövning.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden står — liksom övriga inom
försäkringsväsendet inrättade nämnder — ej under JO:s tillsyn (se även
JO 1967 s. 173).

Stiftelsen Tekniska Institutet står ej under JO:s tillsyn. Detsamma gäller
Uppsala stadsteater (som är ett aktiebolag), Akademiska föreningen i
Lund, Ekerö Elförening, Gävleborgs läns orkesterförening, sameombudsmannen
och Svenska samernas riksförbund, Svenska Polisförbundet,
HSB.s riksförbund, Sveriges Leg. Optikers Riksförbund, studieförbundet
Medborgarskolan, Svenska Sällskapshundklubben (SSHK) och
Chilekommittén.

285

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Åtal mot byråchef vid kriminalvårdsstyrelsen för underlåtenhet att
i tid anmäla ärende av större vikt för verksledningen

Under år 1962 inledde dåvarande fångvårdsstyrelsen affärsförbindelser
med Svenska Nyckelhus AB. Sålunda träffades avtal mellan styrelsen
och bolaget, varigenom styrelsen åtog sig att under avtalstiden den 1
januari 1963—den 31 december 1964 leverera lägst 200 och högst 250
monteringsfärdiga trähus av olika typer, vilka skulle tillverkas i överensstämmelse
med av bolaget överlämnade ritningar, materialförteckningar
och tillverkningsbestämmelser. Avtalet innehöll vidare föreskrifter
om leveranstid, debiteringspriser, betalningsvillkor, reklamation
m. m. I samverkan med Upsala Sparbank träffades vidare överenskommelse
om betalningsrutiner m. m. Vid avtalstidens utgång träffade kriminalvårdsstyrelsen
och Svenska Nyckelhus Försäljningsaktiebolag nytt
avtal, varigenom styrelsen åtog sig att, utan stipulerad begränsning, leverera
samt bolaget att avropa monteringsfärdigt material till lägst 300
trähus per år. Detta avtal utarbetades inom kriminalvårdsstyrelsens arbetsbyrå,
som bl. a. hade till uppgift att anskaffa arbete för arbetsdriften
på fångvårdsanstalterna och att försälja arbetsdriftens produkter. Beslut
om ingående av avtalet fattades av kriminalvårdsstyrelsen vid plenarsammanträde.
Avtalet undertecknades från styrelsens sida den 31 december
1964 av dåvarande försäljningschefen vid arbetsbyrån Tage
Forsberg med kontrasignation av en annan tjänsteman på byrån samt
från Nyckelhusbolagets sida av dess ägare direktören Ingemar Östlund.
Avtalet gällde tiden fr. o. m. den 1 januari 1965 t. o. m. utgången av år
1969. Leverans av ett hus skulle ske i två etapper, den första avseende
husstommen och den andra avseende inredningsdetaljer. Fakturering
skulle enligt avtalet ske för varje avslutad komplett husleverans, dock
att om andra leverans skedde senare än fyra månader efter första leverans,
skulle faktura utskrivas på varje delleverans. Betalningstiden var
bestämd till högst 60 dagar från fakturadatum. Till skillnad från vad
fallet var med styrelsens tidigare avtal med Nyckelhus stipulerades
denna gång ett villkor om viss säkerhet för styrelsens leveranser. Villkoret
intogs i avtalets 6 §, som fick följande lydelse.

Bolaget skall samtidigt med varje avrop lämna styrelsen säkerhet för
rätta fullgörandet av sina betalningsförpliktelser med avseende på det
avropade godset. Säkerheten skall gälla ett belopp motsvarande fakturavärdet
av det avropade. Då byggnadskreditiv blivit beviljat av bank för
att begagnas för uppförande av den byggnad, för vilken leveransen är
avsedd, skall säkerheten bestå i överlåtelse på styrelsen av kreditinnehavarens
rätt till betalning ur närmast på leverans följande lyft ur kredi -

286

tivet intill det belopp som leveransen gäller. Finns inte sådant byggnadskreditiv
skall säkerheten bestå i bankgaranti eller annan av styrelsen
godtagbar säkerhet. Säkerheten återställs till bolaget så snart likvid influtit.

Vidare föreskrevs i avtalet i 7 § att betalning skulle ske i enlighet med
en promemoria angående betalningsrutiner som förelåg mellan bolaget
och dess bankförbindelser. Promemorian var upprättad den 8 november
1962 av Upsala Sparbank.

Kriminalvårdsstyrelsens tillverkning och leverans av trähus till Nyckelhus
expanderade år från år. Sett per budgetår levererades 1964/65 97
hus värda 1 650 000 kr., 1965/66 138 hus värda 2 600 000 kr., 1966/67
202 hus värda 4 700 000 kr., 1967/68 338 hus värda 7 600 000 kr. och
1968/69 419 hus värda 10 400 000 kr. Expansionen möjliggjordes bl. a.
genom att fångvårdsanstalternas berörda verkstäder alltmer anpassades
till och togs i anspråk för trähustillverkningen. Sålunda kom denna tillverkning
att äga rum på fångvårdsanstalterna Ulriksfors och Bergsåker
inom norra kriminalvårdsräjongen (centralanstalt Härnösand), Tillberga
inom östra kriminalvårdsräjongen (centralanstalt Långholmen) samt
Kumla, som också var centralanstalt för kriminalvårdens inlandsräjong.
Även Nyckelhus utökade sin verksamhet, som kom att drivas i fyra bolag,
nämligen ett försäljningsbolag, ett byggnadsbolag, en såg- och snickerifabrik
(Gyllby) och ett fastighetsbolag, samtliga med östlund som
ägare.

Tillämpningen av ifrågavarande avtal mellan kriminalvårdsstyrelsen
och Nyckelhus ankom, såvitt gällde styrelsen, på arbetsbyrån och där i
praktiken närmast på chefen för dess försäljningssektion. Arbetsbyrån
skulle sålunda bl. a. tillse att Nyckelhus samtidigt med varje avrop lämnade
i 6 § i förutnämnda avtal angiven säkerhet för leveransen. Enligt
gällande föreskrifter ålåg det däremot kameralkontoret vid den kriminalvårdsräjong,
varifrån leveransen skedde, att bevaka betalningen för
levererat gods. Kameralkontoren var underställda styrelsens kanslibyrå.
I de fall betalning ej erlades, skulle ärendet i sista hand av kanslibyrån
överlämnas till styrelsens ombudsman för vidare indrivningsåtgärder.

Den 12 maj 1969 utbröt en arbetsledarstrejk vid arbetsdriften inom
kriminalvården, vilken föranledde att beställt antal trähus inte till fullo
kunde levereras till Nyckelhus. Detta försatte i sin tur Nyckelhus i ett
ekonomiskt trängt läge. Vid denna tidpunkt uppskattades att Nyckelhus
häftade i skuld till kriminalvårdsstyrelsen för levererat trähusmaterial
med 6,5 miljoner kr. Det visade sig att, eftersom leveranser skett till
Nyckelhus i stor utsträckning utan att avtalsenliga säkerheter ställts,
motsvarades skulden endast till ringa del av för kriminalvårdsstyrelsen
tillgängliga säkerheter. Den 26 juni 1969 företedde Nyckelhus en preliminär
bokslutstablå per den 31 mars 1969 utvisande att bolagen var på
obestånd. Efter verkställd rekonstruktion förvärvade den 1 januari 1970

287

ett statsägt företag aktierna i Nyckelhus Försäljningsaktiebolag och nytt
leveransavtal tecknades mellan detta företag och kriminalvårdsstyrelsen.

Förutvarande ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén uttalade
i beslut den 24 oktober 1969 i ett hos JO upptaget ärende angående
kriminalvårdsstyrelsens krediter till Nyckelhus att frågan om
tjänstefel eller annan försumlighet förekommit i sammanhanget kunde
avgöras först sedan den utredning som pågick inom riksrevisionsverket
avslutats. Petrén förutsatte att JO skulle få ta del av verkets utredning.
Med anledning härav översände riksrevisionsverket till JO sin den 10
september 1970 upprättade revisionsrapport rörande kriminalvårdsstyrelsens
ekonomi, arbetsdrift, försäljning m. m. I ett avsnitt angående
kriminalvårdsstyrelsens affärer med privatägda Nyckelhus anfördes i
rapporten följande under rubrik ”Slutsatser och förslag”.

Beträffande affären Nyckelhus har efter utredning följande kunnat
konstateras. Vad här anförs gäller primärt tiden fram till augusti 1969,
då KVS’ verksledning anmälde den uppkomna situationen för RRV och
påbörjade arbetet att sanera affären med hjälp bl. a. av Statsföretag AB.

Föreskrifter om säkerhet för avropat gods finns inte med i det första
avtalet med Nyckelhus 30.11.1962.

I det andra avtalet med Nyckelhus 31.12.1964 finns intaget föreskrifter
om att säkerhet skulle lämnas för avropat gods. 1964 års avtal har,
att döma av undertecknandemeningen på avtalet, beslutats på verkchefsnivå.
Föreskrifterna om krav på säkerhet har dock inte följts. Om beslut
om avkall från kravet på säkerheter har fattats, och i så fall på behörig
nivå, finns inte dokumenterat.

Avtalade faktureringstider medgav i förening med kredittiderna betalningsfrister
på upp till sex månader.

De inom KVS gällande bestämmelserna om inkomstbevakning har
inte följts beträffande Nyckelhus. Att Nyckelhus släpade efter med betalning
för leveranser konstaterades på räjongkontoren och meddelades
till KVS centralt. På KVS var förhållandet i varje fall känt av dåvarande
kanslibyrån och av arbetsbyrån, som var närmast ansvarig för
försäljningsverksamheten.

Förhandlingar med bolaget om säkerheten för leveranser pågår från
våren 1968 i över ett år innan godtagbar säkerhet ställs av bolaget. Leveranser
från KVS pågår under tiden i oförminskad takt.

Bedömning av Nyckelhus ekonomiska ställning gjordes på icke underskrivna
bokslutshandlingar och i avsaknad av revisionsberättelse. Någon
sådan efterfrågades inte. KVS ansåg inte att de av bolaget företedda
bokslutshandlingarna ingav misstanke om företagets insolvens. Bidragande
till denna bedömning torde ha varit en sammanställning daterad

19.9.1968 över Nyckelhus årsredovisning som gjorts av den av Nyckelhus
anlitade revisionsbyrån. Denna visade 2,3 milj. kr. i överskott inkl.
dolda reserver. Sammanställningen var försedd med en kommentar vari
lönsamheten angavs vara god. I vare sig den nämnda sammanställningen
eller kommentaren antyds att brister i bolagets redovisningsorganisation
förelegat under ett par års tid vilket sedermera visat sig ha varit fallet.

Utvecklingen av affären Nyckelhus visar att KVS inte har varit eller
är uppbyggd för en sådan omfattande försäljningsverksamhet som blivit
en följd av den alltmer omfattande arbetsdriften. Den gjorda revisionen

288

visar också att KVS’ system och rutiner för ekonomiadministration, rapportering
och internkontroll haft anmärkningsvärda brister. De redovisade
förhållandena understryker med skärpa kravet på en fullständig genomgång
av KVS i nämnda hänseenden. Därvid bör frågor om ansvarsoch
befogenhetsnivåer ägnas särskild uppmärksamhet.

Den gjorda genomgången har inte visat på oegentligheter och har inte
givit anledning till misstanke därpå. Ansvarsfrågor i övrigt har här inte
behandlats, eftersom dessa i första hand ankommer på styrelsen för kriminalvårdsverket
att pröva.

Med anledning av ovannämnda revisionsrapport inkom efter två särskilda
remisser yttranden från kriminalvårdsstyrelsen samt avdelningsdirektören
Hans Andersson. Yttrande begärdes också från förutvarande
avdelningsdirektören Tage Forsberg, som emellertid i svar hit framhöll
att han avgått med pension våren 1968 samt uppgav sig inte ha så starkt
minne av händelseförloppet att han kunde avge yttrande i ärendet. Vidare
inkom promemorior upprättade av byråcheferna Lennart Agartz
och N. U. Fornander samt kopior av vissa för ärendet relevanta handlingar.
Därjämte hölls härstädes förhör med Hans Andersson, Agartz,
förutvarande överdirektören Erik Nyman och avdelningschefen CarlHenrik
Ericsson, som före Agartz varit chef för arbetsbyrån.

Beträffande händelseförloppet under den för JO:s prövning i första
hand aktuella tidsperioden våren 1968 till sommaren 1969 framgick av
utredningen i korthet följande. De första åren avtalet den 31 december
1964 mellan kriminalvårdsstyrelsen och Nyckelhus var i kraft, reglerades
huvuddelen av betalningarna till styrelsen genom Upsala Sparbank.
Inkommande spärrbevishandlingar var inte försedda med överlåtelse på
styrelsen av rätten till betalning ur vederbörligt byggnadskreditiv. I enlighet
med den av sparbanken den 8 november 1962 upprättade promemorian
avsattes för styrelsens räkning 70 procent av till banken influtna
likvider från enskilda husköpare. I vissa fall skedde leverans utan spärrbevis
och utan att detta föranledde krav från styrelsens sida på särskild
säkerhet enligt avtalet. Orsaken härtill var tydligen att dåvarande försäljningschefen
Forsberg inte ansåg dylika krav erforderliga så länge
förekommande betalningsrapporter inte visade onormal skuld från Nyckelhus’
sida. På grund av ökade utleveranser och vissa inträdda betalningsförseningar
steg dock Nyckelhus’ skuld under tiden mars 1967 till
oktober samma år från 1 344 000 kr. till 2 492 000 kr. Betalningseftersläpningarna
ledde inte till föreskrivna indrivningsåtgärder från berörda
räjongers kameralkontor. Däremot översändes från kontoren till kanslibyråns
kameralsektion och till arbetsbyrån besked om utestående fordringar
mot Nyckelhus. Efter överläggningar mellan kansli- och arbetsbyråerna
bestämdes att bevakningen av fordringarna skulle åvila arbetsbyrån
och ombesörjas av dess försäljningschef, som upprätthöll regelbundna
kontakter med Nyckelhus. I skrivelse den 23 februari 1968, som
kom arbetsbyrån till handa, påtalade styresmannen vid centralanstalten

289

Långholmen de betalningseftersläpningar som förekom avseende leveranser
till Nyckelhus från fångvårdsanstalten Tillberga. Vid sammanträde
den 5 april 1968 mellan Nyckelhus och vissa befattningshavare,
däribland Forsberg, från kriminalvårdsstyrelsens arbetsbyrå diskuterades
bl. a. frågan om säkerheter för styrelsens leveranser, varvid man
från Nyckelhus’ sida förklarade sig villig att överlämna vissa fastighetsinteckningar
som säkerhet för sådana husleveranser — beräknade till
50 per år — där säkerhet ur byggnadskreditiv inte kunde erhållas. Någon
överenskommelse härvidlag hann dock inte träffas innan Forsberg
den 1 juni 1968 avgick med pension. Forsberg efterträddes som försäljningschef
av Hans Andersson. I juni 1968 uppgick Nyckelhus’ skuld till
4 920 000 kr. Diskussion om Nyckelhusaffären förekom redan då mellan
Andersson och Agartz, som den 1 juli 1968 förordnades som byråchef
för arbetsbyrån. Agartz framförde enligt egen uppgift till Andersson
önskemål om åtgärder i följande fem avseenden.

1. En höjning av försäljningspriserna. Verkstädernas lönsamhet var för
låg.

2. Införande av straffränta på till betalning förfallna fakturor.

3. Fakturering efter varje leverans. Avtalet kunde innebära att första
leverans inte fakturerades förrän fyra månader efter leveransen och
med en betalningstid på 60 dagar motsvarade detta en kredit på sex
månader.

4. Säkerhetsfrågan, som en längre tid varit föremål för diskussion,
måste snarast lösas i samråd med ombudsmannen.

5. Närmare uppgifter om bolagets ekonomi skulle införskaffas, då bolagets
skuld i juni 1968 närmade sig 5 milj. kr.

Åtgärder i enlighet med Agartz’ direktiv under punkterna 1—3 vidtogs
under hösten 1968 och våren 1969. Till följd härav och då Nyckelhus,
som på grund av sin säsongbetonade försäljning normalt erhöll huvudparten
av sina likvider från de enskilda husköparna på hösten,
kunde erlägga betalning för förfallna skulder, eliminerades under hösten

1968 betalningseftersläpningarna samt nedbringades Nyckelhus’ skuld
till omkring 2,9 miljoner kr. Under september 1968 inkom till Andersson
från Nyckelhus begärda bokslutshandlingar per den 31 mars 1968
och resultatprognos för verksamhetsåret den 1 april 1968—den 31 mars

1969 ävensom en kommentar till handlingarna verkställd av Aktiebolaget
Uppsala Revisionsbyrå. Preliminär balansräkning per den 31 mars
1968 utvisade 1 075 000 kr. i tillgångar utöver skulder. Resultatprognos
för verksamhetsåren 1967/68 och 1968/69 angav såsom resultat före avskrivningar
818 000 respektive 1 035 000 kr. I revisionsbyråns kommentar
uttalades bl. a. att lönsamheten legat vid en tillfredsställande nivå
och möjliggjort viss konsolidering av verksamheten. Beträffande frågan
om ställande av säkerheter tog Andersson kontakt med kriminalvårdsstyrelsens
ombudsman, Maj Lundquist, som tillställde honom en den 3
januari 1969 upprättad promemoria av följande lydelse.

19 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

290

Härmed får undertecknad ombudsman med återställande av bilagda
brev 19.9.1968 i rubr. ärende jämte vid brevet fogade räkenskapshandlingar
som min uppfattning uttala följande.

Jag kan ej tillråda, att s. k. spärrförbindelser godtas som primär säkerhet
för kredit åt Svenska Nyckelhus AB.

Däremot skulle — om än med tvekan — företagsinteckningar med
bästa rätt i vartdera av byggnadsaktiebolaget och försälj ningsaktiebolaget
kunna mottagas. Såvitt jag kunnat utläsa av de balansräkningar, som
översänts av direktör I. Östlund, är företagsinteckningarnas värde i sista
hand avhängigt av betalningsförmågan hos bolagens kunder. Bolagens
största tillgångar utgöres ju av ”kundfordringar” resp. ”fordringar hos
närstående företag”.

Det synes därför angeläget att kriminalvårdsstyrelsen även erhåller
realsäkerhet i största möjliga utsträckning i kundfastigheterna.

Med hänsyn till det ovan anförda anser jag mig ej kunna tillstyrka
kredit utöver vad som därutinnan redan blivit avtalat, med mindre Nyckelhus
ställer godtagbar säkerhet även i form av inteckningar i kundfastigheter.

Denna promemoria blev vid ankomsten inte föredragen för Agartz.
Däremot diskuterades dess innehåll senare mellan Andersson och
Agartz. Efter förhandlingar med Nyckelhus träffades överenskommelse
i fråga om ställande av säkerheter på sätt framgick av en skrivelse den 3
april 1969, som var undertecknad av Andersson med kontrasignation av
annan tjänsteman och ställd till Nyckelhus. Skrivelsen hade följande lydelse.

Med hänvisning till vårt sammanträffande den 24.3.1969 då bl. a. säkerhet
för husleveranser diskuterades, samt åberopande Ert brev av den
25.2.1969 får kriminalvårdsstyrelsen godkänna av Er framlagt förslag.

I första hand upprättas spärrförbindelser å Era kunders byggnadskreditiv.
I de fall där kundens bank ej vill medverka till upprättande av
spärrförbindelser, uttager Svenska Nyckelhus inteckningar i respektive
kunds fastighet, varvid inteckningarna skall ha förmånsrätt närmast efter
byggnadskreditivet. Ovannämnda spärrförbindelser och inteckningar
deponeras av Er i bank med panträtt för kriminalvårdsstyrelsen.

Som ytterligare garanti och för täckande av åtaganden där Era kunder
ej inlevererat spärrförbindelse eller inteckning, samt för leveranser
till Svenska Nyckelhus Byggnads AB, skall till kriminalvårdsstyrelsen
överlämnas företagsinteckning om 1 000 000 kronor, uppdelade på
500 000 kronor med bästa rätt i näringsverksamheten hos vardera
Svenska Nyckelhus Byggnads AB samt Svenska Nyckelhus Försäljnings
AB.

Dessutom bekräftas härmed vår överenskommelse om ändring av gällande
betalningsvillkor, innebärande att under 1970 60 dagars kredittid
införes vid all fakturering, även för första leveranser.

Sedan arbetsledarstrejken vid arbetsdriften inom kriminalvården utbrutit
d''n 12 maj 1969, vid vilket tillfälle Nyckelhus’ skuld som nämnts
uppskattades till 6,5 miljoner kr., bedömde Agartz läget så allvarligt att
han hos överdirektören Nyman anmälde farhågor för Nyckelhus’ möjlighet
r att klara den uppkomna situationen.

291

I yttrande den 17 december 1970 med anledning av remiss av riksrevisionsverkets
rapport den 10 september 1970 anförde kriminalvårdsstyrelsen
bl. a. följande.

Då man från Nyckelhus’ sida på hösten 1968 uppgav, att företaget befarade
att likviditetssvårigheter motsvarande dem, som förekommit i
början av år 1968, skulle uppkomma under våren 1969, begärde den nye
försäljningschefen upplysning från Nyckelhus om företagets ekonomiska
ställning enligt senaste bokslut. Med anledning därav inkom från direktören
Ingemar Östlund, som var ensam aktieägare och styrelse i Svenska
Nyckelhus Försäljnings AB och två andra till nyckelhusgruppen hörande
bolag, ett brev med redogörelse för Nyckelhus’ bokslut per

31.3.1968 och för ställningen under det löpande verksamhetsåret. I brevet
hänförde sig Östlund även till en resultatprognos för verksamhetsåret
1.4.1968—31.3.1969 upprättat av en av Nyckelhus anlitad revisionsbyrå.
Vid brevet hade fogats — förutom den åsyftade prognoshandlingen
jämte därtill hörande kommentar undertecknad för revisionsbyråns
räkning av en civilekonom (numera auktoriserad revisor) —
jämväl tre kopior av årsredovisningshandlingar per 31.3.1968 för de tre
nyckelhusbolagen. På kopiorna fanns på därför avsedd plats Östlunds
namn med maskinskrift. Vidare fanns som bilaga till Östlunds brev en
på grundval av sagda årsredovisningshandlingar gjord sammanställning
av bolagens balansräkningar egenhändigt undertecknad av bolagens revisor
en auktoriserad revisor vid sagda revisionsbyrå jämte förenämnde
civilekonom. Av de hos Patent- och Registreringsverket förvarade handlingarna
framgår att Östlund egenhändigt undertecknat originalen till de
nämnda kopiorna. Då kopiorna översändes på sätt som skedde — med
brev undertecknat av Östlund jämte sammanställningen undertecknad
av revisorn och civilekonomen — saknades anledning att anta att övriga
handlingar, varå Östlunds namn fanns tecknat med maskinskrift, inte
skulle överensstämma med originalhandlingar. Ej heller fanns anledning
att avkräva Nyckelhus annan skriftlig handling från revisor än dem som
Östlund redan insänt. Ovannämnda handlingar underställdes från arbetsbyråns
sida styrelsens ombudsman för bedömning. Innehållet i årsredovisningshandlingarna
blev av betydelse för ombudsmannens uttalande
att ytterligare krediter till Nyckelhus ej kunde tillstyrkas med mindre
företaget ställde realsäkerhet.

De betalningseftersläpningar från Nyckelhus sida som förekommit
har möjliggjorts genom att avtalets bestämmelser om överlåtelse av rätten
till betalning enligt spärrbevis inte följts och att leverans, i fall där
spärrbevis ej förelegat, skett utan att särskild säkerhet betingats.

Frångåendet av leveransförutsättningarna har inneburit att det ekonomiska
intresse, som de nämnda förutsättningarna varit avsedda att
skydda, åsidosatts. Ansvaret för avtalets tillämpning har åvilat försäljningschefen.
Den förutvarande försäljningschefen har inlett den ifrågavarande
tillämpningen. Utvecklingen av mellanhavandet med Nyckelhus
medförde dock i trots av det angivna förfaringssättet påtagliga betalningsstörningar
först mot slutet av dennes tjänstetid.

Vid bedömningen av försäljningschefens underlåtenhet att följa bestämmelserna
i 6 § av avtalet synes böra beaktas det förhållandet att
han på grund av de tidigare tillfredsställande förbindelserna med Nyckelhus
hyst förtroende för företagets förmåga och vilja att fullgöra sina

292

förpliktelser. När han i slutet av februari 1968 blivit uppmärksamgjord
på förekommande betalningseftersläpningar, har han vidtagit åtgärder
för att erhålla säkerheter från företaget. Mot bakgrunden av det sagda
synes hans handlande inte böra bedömas som så oförsvarligt att det bör
föranleda ansvar för tjänstefel.

Den nye försäljningschefen har utan att närmare granska den rutin,
som utvecklats under hans företrädares tid, godtagit denna. Han har
därvid påverkats av det förtroende för företaget, som hans företrädare
haft. Härtill kom ovan nämnda inbetalningar från företaget med cirka
två miljoner kronor, varom han fick vetskap i juni 1968. Under sensommaren
samma år påbörjade han de åtgärder för att klargöra företagets
ställning, vilka redovisats här ovan. Eftersläpningarna i Nyckelhus’ likvider
hade vidare hösten 1968 i stort sett eliminerats. Det vill emellertid
synas som om företagets ställning i verkligheten kommit att försämras
istället för att — som ovannämnda revisionsbyrå förutsagt — förbättras.
Enligt revisionsbyråns utlåtande, som tillställdes kriminalvårdsstyrelsen
hösten 1968, kunde man nämligen beträffande nyckelhusföretagen
räkna med att via rörelseresultatet erhålla ett kapitaltillskott om
drygt en miljon kronor, varjämte ytterligare likvida medel sannolikt
skulle komma att frigöras och kunna till största delen användas för
reducering av företagsgruppens utestående skulder. — Mot försäljningschefens
tidigare berörda underlåtenhet att ingripa mot sin företrädares
tillämpning av avtalet och hans överväganden med avseende på de fortsatta
förbindelserna med Nyckelhus kan i olika hänseenden riktas kritik.
I betraktande av revisionsbyråns utlåtande och de omständigheter i övrigt,
på vilka han grundat sina ställningstaganden anser dock styrelsen
att ej heller hans handlande bör bedömas som så oförsvarligt att det bör
föranleda ansvar för tjänstefel.

Vad som i övrigt framkommit vid riksrevisionsverkets granskning av
kriminalvårdsstyrelsens verksamhet och som redovisats i den föreliggande
rapporten finner styrelsen ej ge anledning till misstanke att det
allmännas intressen skulle ha åsidosatts genom tjänstefel eller tjänsteförsummelse
från någon enskild tjänstemans sida.

Efter förnyad remiss avgav kriminalvårdsstyrelsen nytt yttrande den
18 maj 1972, vari anfördes bl. a. följande.

Ansvaret för själva tillämpningen av 1964 års leveransavtal har alltsedan
dettas tillkomst de facto åvilat chefen för försäljningssektionen. I de
under hösten 1968 och i början av år 1969 intensifierade ansträngningarna
att förmå Nyckelhus att i rätt tid betala förfallna fakturor har byråchefen
och den nye försäljningschefen samarbetat. Av de uppgifter,
som de båda lämnat i ärendet, framgår att någon ändring i ansvarsfördelningen
ej ifrågasatts av någondera av dem. Byråchefen har likväl hållits
kontinuerligt underrättad om de mellan försäljningschefen och Nyckelhus
under den kritiska tiden förda förhandlingarna. Det ankom under
sådana förhållanden på byråchefen att inför verksledningen upptaga
frågor, vari han ansåg sig ej kunna själv taga ansvar. Fråga om Nyckelhus’
betalningseftersläpningar har emellertid ostridigt ej underställts
verksledningen förrän i senare hälften av maj 1969.

Det ligger emellertid i sammanhanget nära till hands att ifrågasätta
om inte kriminalvårdsstyrelsens leveransavtal med Nyckelhus innebar

293

en affär av den storleksordning och betydelse att det hade funnits anledning
för verksledningen att vid något tillfälle under de aktuella åren av
eget initiativ göra sig underrättad om hur denna affärsförbindelse utvecklade
sig och hur Nyckelhus fullgjorde sina betalningsförpliktelser.

Att så inte skedde måste enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfattning
bedömas mot bakgrunden av rådande särskilda förhållanden.

Kriminalvårdsstyrelsens uppgift är att leda och administrera en omfattande,
förgrenad och differentierad vårdverksamhet. Arbetsdriften ingår
som en del av denna vårdverksamhet. Den syftar till att ge de intagna
en lämplig och såvitt möjligt meningsfull sysselsättning under anstaltsvistelsen.
Det ankommer därvid på den centrala driftorganisationen
att anskaffa ändamålsenliga arbetsobjekt. Detta sker i stor utsträckning
i form av olika statliga beställningar. Men styrelsen tvingas därutöver
att i viss omfattning anpassa produktionen med hänsyn till avsättningsmöjligheterna
på den öppna marknaden.

Tillverkning av monteringsfärdiga trähus är en för de intagna lämplig
och av dem uppskattad sysselsättning. Avsättningsmöjligheterna för
denna produkt bedömdes — i varje fall i början av 1960-talet — som
goda. Eftersom styrelsen helt saknade en för denna tillverkning uppbyggd
försäljningsorganisation, knöt styrelsen kontakt med ett privat
företag i branschen, Nyckelhus.

Därmed fördes ett artfrämmande element in i kriminalvårdsstyrelsens
normala förvaltningsverksamhet. Kriminalvårdsstyrelsen är inte något
affärsdrivande verk. Styrelsens arbetsavdelning har genom kontakt med
utomstående leverantörer och kunder fått ett visst merkantilt inslag i sin
verksamhet, men dess tjänstemän på olika nivåer har ej tillsatts med
beaktande av den utbildning och erfarenhet som kunde krävas för att
bedöma verkningarna av mer omfattande eller invecklade affärstransaktioner.
Det fanns därför inte heller några föreskrifter eller fasta rutiner
i styrelsen att falla tillbaka på, när komplikationer av den art, varom
här är fråga uppstod. De närmast berörda tjänstemännen insåg inte vidden
och betydelsen av det som inträffade. De insåg inte heller att utvecklingen
av mellanhavandena med Nyckelhus i sådan grad awek från
eljest inom verket förekommande normalsituationer att en rapporteringsskyldighet
till överordnade var för handen.

Verksledningen å sin sida var hårt engagerad i uppgiften att söka lösa
mängden av allmänadministrativa och vårdmässiga problem — en uppgift
av helt annan art och inriktning än Nyckelhusaffären. Den debatt
om kriminalvårdens policyfrågor som pågått under hela 1960-talet och
alltjämt pågår — där föga samstämmighet rått och råder om mål och
medel — samt de delvis på grund därav inledda strukturförändringarna
av fängelsesamhället har vidare i utomordentligt hög grad tagit verksledningens
tid och krafter i anspråk. Mot den bakgrunden måste kontrollen
av arbetsdriftens affärsförbindelser ej ha för verksledningen tett
sig som den mest trängande uppgiften där den hade att självmant ingripa.
Dess underlåtenhet att på eget initiativ ägna uppmärksamhet åt
mellanhavandena med Nyckelhus måste därför enligt styrelsens mening
framstå som både förklarlig och ursäktlig.

Det bör tilläggas att en ändring av kriminalvårdsverkets redovisningssystem
och kamerala rutiner numera har ägt rum och att en fortsatt
översyn av dess ekonomiadministrativa organisation jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj:t pågår under ledning av utomstående expertis.

294

JO Wennergren meddelade Agartz i skrivelse den 28 december 1972
att han misstänkte denne för tjänstefel samt anförde härutinnan bl. a.
följande.

I ärendet uppställer sig först frågan hur Nyckelhus’ skuld till kriminalvårdsstyrelsen
kunnat tillåtas växa till omkring 6,5 miljoner kr. i maj
1969 utan att styrelsen i enlighet med 6 § i då gällande leveransavtal betingat
sig spärrbevis eller andra säkerheter motsvarande skuldbeloppet.
En granskning av Upsala Sparbanks promemoria angående de betalningsrutiner,
som enligt 7 § i avtalet skulle tillämpas, ger vid handen, att
dessa rutiner svårligen låter sig förena med kravet på att spärrbevis
skulle överlåtas på styrelsen. Därest sådan överlåtelse kommit till stånd
borde nämligen bl. a. någon uppdelning av spärrat belopp mellan styrelsen
och Nyckelhus inte ha skett. I stället skulle ju hela det enligt spärrbeviset
på styrelsen överlåtna beloppet ha insatts på styrelsens konto.
Det är förståeligt att man såväl från Nyckelhus’ sida som från styrelsens,
med bortseende från kravet på överlåtelse av spärrbevisen, i den
praktiska tillämpningen av avtalet följt den i 7 § föreskrivna betalningsrutinen,
som dessutom gällt även under avtalstiden den 1 januari 1963—
den 31 december 1964. Den från styrelsens synpunkt stora nackdelen
med detta system har, såvitt framkommit under utredningen, varit att
det för styrelsens räkning avsatta beloppet tillförts ett konto, som haft
Nyckelhus och inte styrelsen som innehavare och från vilket lyft kunnat
göras endast efter godkännande av Nyckelhus. På kontot innestående
medel torde sålunda inte ha varit skyddade mot Nyckelhus’ borgenärer.
Eftersom de spärrbevishandlingar, som överlämnats till styrelsen, inte
varit försedda med överlåtelse av betalningsrätten har varken dessa eller
den tillämpade betalningsrutinen innefattat någon säkerhet för styrelsen
i händelse av att Nyckelhus kommit på obestånd. Bristen i säkerhetshänseende
framstår som särskilt betänklig mot bakgrund av att avtalets bestämmelser
om fakturering och betalningstid fått till konsekvens att
Nyckelhus åtnjutit osedvanligt långa frister i fråga om fakturering och
betalning, vilket föranlett mycket stora utestående fordringar på Nyckelhus.

Det är sålunda i och för sig förklarligt med hänsyn till konstruktionen
av förevarande leveransavtal att Nyckelhus kommit att häfta i skuld till
kriminalvårdsstyrelsen med avsevärda belopp, vilka inte motsvarats av
några av styrelsen innehavda reella säkerheter. Kvar står emellertid att
de tjänstemän hos styrelsen, som haft att tillämpa avtalet, otvivelaktigt
inte kunnat på eget bevåg efterge det i 6 § stipulerade kravet på säkerheter
för verkställda leveranser. För den händelse ett system med överlåtelser
av spärrbevis visat sig ogenomförbart, hade man i stället bort
kräva annan form av säkerhet. För övriga leveranser, som låg utanför
betalningsrutinerna enligt 7 § i avtalet, hade särskilda säkerheter bort
krävas till erforderliga belopp. Ansvaret för avtalets tillämpning har till

295

en början åvilat dåvarande byråchefen Ericsson och försäljningschefen
Forsberg. Av dessa har Forsberg haft den direkta kontakten med Nyckelhus
och närmast varit ansvarig för att föreskrivna säkerheter överlämnades
till styrelsen. Såvitt framgår av vad Ericsson uppgivit vid
härstädes hållet förhör, har Forsberg i kraft av lång erfarenhet och
visad duglighet fått handha affären med Nyckelhus tämligen självständigt.
Eftersom Nyckelhus då fullgjorde sina betalningsförpliktelser på
ett tillfredsställande sätt, synes Forsberg inte med Ericsson ha diskuterat
frågan om ställande av säkerheter. Efterträdarna Agarta och Andersson
har däremot diskuterat saken och beslutat samråda med styrelsens
ombudsman. Frågan är då, särskilt mot bakgrund av att Nyckelhus
vid denna tidpunkt släpade efter med betalningarna, om inte
Agartz i sin egenskap av chef för arbetsbyrån, dessutom bort anmäla
förhållandet för verksledningen.

I 162 § första stycket i vid ifrågavarande tidpunkt gällande arbetsordning
för kriminalvårdsstyrelsen stadgas att ärenden, som är av större
vikt eller föranleder avsevärd kostnad, skall anmälas till föredragning
inför generaldirektören eller hans ställföreträdare. Otvivelaktigt har frågan
om Nyckelhus’ betalningseftersläpningar och stora skuldsättning
utan däremot svarande säkerheter, som blivit ett brännande problem
med den volym utleveranserna fått, utgjort ett ärende, som skulle anmälas
för verksledningen. Agartz har som förklaring till sin underlåtenhet
härutinnan uppgivit att han tagit för givet att saken varit bekant för ledningen.
Emellertid stod man inför något så onormalt som att en enskild
kund häftade i betydande skuld till kriminalvårdsstyrelsen utan att styrelsen,
i enlighet med 6 § i gällande avtal, hade betryggande säkerhet för
skuldens gäldande. Dessutom hade affärsförbindelsen fått helt andra
proportioner än den tidigare haft. Det borde därför ha legat närmare till
hands att anta att verksledningen saknat kännedom om den aktuella situationen.
Även om Agartz inte till fullo insett bristerna i säkerhetshänseende
av de tillämpade betalningsrutinerna, har han ändock enligt min
mening haft anledning att underställa verksledningen frågan för att åtminstone
få sin uppfattning att ledningen känt till förhållandena bekräftad.
Det är obegripligt att Agartz framhärdat i en uppfattning att arbetsbyrån
i detta läge ensam skulle svara för den fortsatta tillämpningen av
avtalet och reda upp situationen. Sedan Agartz genom samtalen med
Andersson blivit underrättad om att Maj Lundquist för sin del inte kunnat
tillråda att spärrbevis godtogs som primär säkerhet, har det tillkommit
en ny omständighet som gjort det än angelägnare att hela frågan underställdes
verksledningen. Om verksledningen på detta sätt underrättats
i tid, hade åtgärder kunnat vidtas som förebyggt uppkomsten av så stora
fordringar utan säkerheter.

På anförda skäl synes Agartz underlåtenhet att tidigare än som skett
anmäla förevarande ärende för verksledningen kunna föranleda ansvar

296

för tjänstefel. Med hänsyn härtill och då Agartz bestritt att han handlat
felaktigt uppkommer frågan om saken ej genom åtal mot Agartz bör bli
föremål för domstolsprövning.

Under hänvisning till det anförda meddelar jag Agartz att han av mig
skäligen misstänks för tjänstefel bestående i att han såsom chef för kriminalvårdsstyrelsens
arbetsbyrå och ansvarig för tillämpningen av leveransavtal
den 31 december 1964 mellan styrelsen och Nyckelhus underlåtit
att tidigare än som skett till föredragning inför generaldirektören
eller dennes ställföreträdare anmäla att Nyckelhus häftat i skuld till styrelsen
med betydande belopp utan att styrelsen innehaft i leveransavtalet
föreskrivna säkerheter motsvarande skuldbeloppen.

I svar härå, som inkom den 5 februari 1973, anförde Agartz följande.

Förutom de skäl jag tidigare anfört som grund för min uppfattning
att styrelsen ägde kännedom om Nyckelhusaffären, vill jag göra följande
komplettering:

1. Under alla år insände kamrerarna vid räjongkontoren i Härnösand
och vid Långholmen regelbundet uppgifter till arbetsbyrån om skuldens
storlek. Sedan Kumla börjat tillverkningen av inredningarna inkom
även rapporter därifrån. Som framgår av riksrevisionsverkets
utredning ägde även kanslibyrån kännedom om Nyckelhus skulder.

2. Som framgår av skrivelse var styrelsens ombudsman inkopplad på
ärendet redan i april 1968.

3. Kanslibyråchefen kontaktade mig hösten 1967 för att diskutera verkets
affärer med Nyckelhus, men hänvisades av mig till försäljningschefen
på vilken dessa ärenden då var delegerade.

4. Jag var helt övertygad om att huvudboken, som upprättas vid varje
årsbokslut, innehöll specificerade uppgifter om kundfordringarnas
storlek och vilka företag det gällde. Jag förutsatte att bestämmelserna
för statlig och privat verksamhet var likartade. Av förhörsprotokoll
med avdelningschef Ericsson framgår (sid. 9), att han hade
samma uppfattning.

Jag har numera insett, att de åtgärder jag vidtog tillsammans med
Hans Andersson beträffande Nyckelhus, var av sådan omfattning, att
jag, trots att jag var helt övertygad om att styrelsen ägde kännedom om
affärerna med Nyckelhus, ändock bort ha anmält ärendet tidigare än
som skedde för verksledningen för att få min uppfattning att ledningen
kände till förhållandena bekräftad.

Den 20 mars 1973 meddelade JO Wennergren beslut i saken och utfärdade
samma dag en åtalsinstruktion, vari han anförde följande.

Vad Agartz numera anfört angående de ytterligare skäl som legat till
grund för hans uppfattning att kriminalvårdsstyrelsens ledning ägt kännedom
om förhållandena i Nyckelhusaffären, ger mig inte anledning
frånfalla ståndpunkten att det ålegat Agartz att tidigare än som skett anmäla
ärendet till föredragning inför verksledningen. Agartz har ju också
numera själv insett att han borde ha gjort en sådan anmälan.

Kriminalvårdsstyrelsens utestående fordringar på Nyckelhus har uppgått
till betydande belopp och har ej motsvarats av föreskrivna säkerhe -

297

ter. Det allmänna har härigenom åsamkats förluster, vars slutliga storlek
ännu ej kan anges. Det är av största betydelse inom all förvaltning att
den för verksamheten ytterst ansvariga ledningen hålles fortlöpande underrättad
om viktigare frågor som kommer upp i ärenden som på grund
av delegation handläggs av tjänstemännen och att tjänstemännen noga
iakttar vad som i detta hänseende kan vara föreskrivet om samråd och
rapporteringsskyldighet. Det nyss sagda gör att jag ser allvarligt på
Agartz’ underlåtenhet att i tid anmäla Nyckelhusärendet, vars vikt det
inte behövde råda någon tvekan om, för verksledningen. Jag anser mig
därför, fastän Agartz numera vidgått det felaktiga i denna sin underlåtenhet,
böra genom åtal mot honom få saken underställd domstols prövning.

Jag beslutar sålunda att åtal skall väckas mot Agartz. Åtalet skall
avse att Agartz, sedan han den 1 juli 1968 tillträtt som chef för kriminalvårdsstyrelsens
arbetsbyrå och blivit ansvarig för tillämpningen av
leveransavtal den 31 december 1964 mellan styrelsen och Nyckelhus,
underlåtit att tidigare än som skett till föredragning inför generaldirektören
eller dennes ställföreträdare anmäla att Nyckelhus häftat i skuld
till styrelsen med betydande belopp utan att styrelsen innehaft i leveransavtalet
föreskrivna säkerheter motsvarande skuldbeloppen. Ansvar
skall yrkas för tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken.

JO uppdrog åt hovrättsassessorn Hans Björkegren att väcka och utföra
åtal mot Agartz i enlighet med åtalsinstruktionen.

Björkegren påstod vid Stockholms tingsrätt ansvar å Agartz för tjänstefel
enligt instruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 27 september 1973 och
ogillade därvid åtalet. Domskälen, vari upptogs redogörelser för åklagarens
sakframställning, Agartz’ uppgifter samt vittnesberättelse, angavs
av tingsrätten i övrigt sålunda.

Av Agartz’ egna uppgifter, Nymans vittnesmål och utredningen i övrigt
framgår att Agartz icke tidigare än 12.5.1969 för verksledningen yppat
farhågor angående Nyckelhus’ möjligheter att fullgöra sin betalningsskyldighet
gentemot styrelsen.

I frågan huruvida han härigenom ådragit sig ansvar för tjänstefel
verkställer tingsrätten denna prövning.

Såsom avtalet var konstruerat måste det antagas ha varit känt för
verksledningen att Nyckelhus kunde komma att häfta i skuld till styrelsen
med avsevärda belopp och att på grund av viss oförenlighet mellan
innehållet i 6 § och innehållet i 7 § avtalet i praktiken ej tillämpades så
att säkerhet fullt ut krävdes enligt 6 §. För Agartz, som kommit i kontakt
med nyckelhusaffären redan långt innan han tillträdde tjänsten som
chef för arbetsbyrån, var det med hänsyn härtill naturligt att utgå från
att verksledningen visste om hur affären utvecklat sig. Det kunde sålunda
inte ligga något överraskande i att Nyckelhus i juni 1968 häftade i
skuld till styrelsen med inemot 5 000 000 kr. Med den betydelse som
hustillverkningen hade för de intagna fanns dessutom anledning antaga
att denna del av verksamheten omfattades med stort intresse från verksledningens
sida. Annat har heller inte visats än att Nyckelhus som kund

298

kommit att inta en särställning. Vid nu angivna förhållanden får Agartz
anses ha haft fog för antagandet att — liksom fallet varit tidigare — de
iakttagelser han gjorde i samband med sitt tillträde av byråchefstjänsten
var kända också för verksledningen. De åtgärder som han lät vidtaga
hade i betydande utsträckning avsedd verkan, inte endast genom nedbringande
av skuldeftersläpningen utan också för säkerhetsfrågans del.
På grund av dessa överväganden kan det inte läggas Agartz till last att
han inte genom formell anmälan till verksledningen förhörde sig huruvida
den uppkomna situationen var känd. Han kan följaktligen ej fällas
till ansvar i målet.

Från domen var ordföranden och en nämndeman skiljaktiga. De fann
sådan försummelse ligga Agartz till last att denne icke kunde undgå ansvar
för tjänstefel.

JO fullföljde talan mot tingsrättens dom i Svea hovrätt under yrkande
att hovrätten måtte, med ändring av tingsrättens dom, fälla Agartz till
ansvar i enlighet med åtalet. I vadeinlagan anförde JO följande.

I rubricerade dom har tingsrätten funnit att Agartz ej kan fällas till
ansvar i målet, främst enär man ansett att Agartz haft fog för antagandet
att de iakttagelser han gjorde beträffande Nyckelhus’ skulder till kriminalvårdsstyrelsen
och bristerna i säkerhetshänseende var kända för
verksledningen och att det därför inte kan läggas honom till last att han
inte genom en formell anmälan till ledningen förhörde sig huruvida den
uppkomna situationen verkligen var känd. Såvitt framgår av domen har
tingsrätten baserat sin ståndpunkt i huvudsak därpå att ifrågavarande
avtal mellan styrelsen och Nyckelhus varit så konstruerat i fråga om
kredittid och betalningsrutin att Nyckelhus kunde komma att häfta i
skuld till styrelsen med avsevärda belopp och att kravet på säkerhet i
praktiken inte skulle komma att tillämpas fullt ut, vilka omständigheter
måste antas ha varit kända för verksledningen som ju godkänt avtalskonstruktionen.

I målet har blivit utrett att verksledningen före den 12 maj 1969 saknat
kännedom om hur stora Nyckelhus’ skulder i själva verket var och
om att dessa ökat till följd av förekommande betalningseftersläpningar
ävensom om att det i avtalet stipulerade kravet på säkerheter eftergivits
i praktiken. Den omständigheten att avtalets bestämmelser om ställande
av säkerhet (6 §) och om betalningsrutin (7 §) varit i viss mån oförenliga
har tydligen inte under avtalstiden uppmärksammats vare sig av verksledningen
eller av Agartz. Det kan sålunda enligt min mening inte göras
gällande att avtalets konstruktion utgjort något stöd för Agartz’ antagande
att verksledningen känt till den uppkomna situationen med betalningseftersläpningar
och bristande säkerheter.

Såvitt utredningen ger vid handen har varken Agartz’ företrädare som
chef för arbetsbyrån Ericsson eller förutvarande försäljningschefen
Forsberg hållit verksledningen fortlöpande underrättad om utvecklingen
av affärsförbindelsen med Nyckelhus. Detta framstår i och för sig som
anmärkningsvärt. Emellertid måste beaktas att kriminalvårdsstyrelsens
leveranser till Nyckelhus börjat i mindre skala för att sedan undan för
undan expandera.

Sålunda levererades budgetåret 1965/66 138 hus värda 2 600 000 kr,

299

1966/67 202 hus varda 4 700 000 kr, 1967/68 338 hus värda 7 600 000
kr. och 1968/69 419 hus värda 10 400 000 kr.

Vidare synes några mera anmärkningsvärda betalningseftersläpningar
inte ha förekommit förrän tidigast under hösten 1967. Det är mot bakgrund
härav förståeligt om Ericsson och Forsberg åtminstone före hösten
1967 inte funnit att utvecklingen ingav sådan oro att den krävde
rapportering till verksledningen. När det gäller Forsbergs åtgärd att efterge
kravet på säkerheter är det dock mer svårförståeligt att han gjort
så på eget bevåg och utan att ha underrättat ledningen.

Då Agartz tillträtt som chef för arbetsbyrån hade leveranserna till
Nyckelhus uppnått betydande värden. Såsom framgår av de direktiv han
lämnat nye försäljningschefen Andersson var han medveten om betalningseftersläpningarna
och säkerhetsfrågans otillfredsställande lösning.
Även om Agartz haft fog för uppfattningen att verksledningen känt till
förhållandena kan den uteblivna rapporteringen inte ses som en ursäktlig
brist av huvudsakligen formell natur. En rapportering enligt 162 §
arbetsordningen syftar ju till att bereda ledningen möjlighet att ta ställning
till vilka åtgärder som bör vidtas i saken för att man skall uppnå
den för kriminalvårdsstyrelsens verksamhet mest tillfredsställande lösningen.
De åtgärder Agartz lämnat Andersson direktiv att verkställa var
i och för sig välbetänkta. Därmed är dock inte sagt att dessa åtgärder
varit de enda möjliga och tänkbara i den föreliggande situationen.

Från allmän synpunkt är det av största betydelse inom all förvaltning
att den för verksamheten ytterst ansvariga ledningen hålls underrättad
om viktigare frågor som kommer upp i ärenden, vilka på grund av delegation
handläggs av tjänstemännen, och att tjänstemännen noga iakttar
vad som i detta hänseende kan vara föreskrivet om samråd och rapporteringsskyldighet.
Det kan inte accepteras att en tjänsteman i överordnad
ställning genom underlåten rapportering betager ledningen möjlighet
att ta sig an de viktiga frågorna och att han sedan själv fattar beslut
om åtgärder, som exempelvis kan föranleda avsevärd kostnad.

Agartz’ åsidosättande av för honom uppkommen rapporteringsskyldighet
har sålunda medfört att verksledningen inte fått möjlighet att ta
ställning till dels om leveranserna till Nyckelhus skulle få fortsätta oaktat
betalningseftersläpningar förekommit och oaktat säkerhetsfrågan inte
varit tillfredsställande löst och dels vilka åtgärder som kunde anses erforderliga,
därest man fann sig böra fortsätta verksamheten.

Agartz bestred ändringsyrkandet och anförde genom sin offentlige
försvarare bl. a. följande.

Det förefaller som om JO har den uppfattningen att Kriminalvårdsstyrelsen
i fråga om trähus blott driver en affärsmässig verksamhet, där
det gäller att sälja varor och göra goda affärer med minsta möjliga risk.

I verkligheten har det förhållit sig så att Styrelsen har haft sysselsättningssynpunkter
på trähustillverkningen. Det är för Styrelsen en angelägenhet
av första ordningen att finna tillverkningsobjekt och möjligheter
att låta de intagna få ett meningsfullt arbete, det är en form av terapi
men också en väg att skola de intagna för kommande arbetsuppgifter i
frihet. Detta har gjort att byråchefen Agartz har haft fullgoda skäl att
räkna med ett betydande intresse från Styrelsens sida beträffande denna
verksamhet. Det var Styrelsens största arbetsprojekt och omhuldades på
allt sätt av generaldirektören Torsten Eriksson, som visade tillverk -

300

ningen ett betydande intresse och som därtill var stolt över de framgångar
tillverkningen hade — inte minst som en form av god sysselsättning.
Man torde kunna säga att arbetsdriften var generaldirektör Erikssons
skötebarn. För Agartz har det varit självklart att generaldirektör
Eriksson skulle följa även den ekonomiska sidan av utvecklingen.
Agartz kände till det mycket goda samarbetet mellan generaldirektören,
överdirektören och byråcheferna, vilka hade dagliga kontakter med varandra
och regelbundna formella sammanträden. Om inte annat borde
Styrelsen genom att ta del av huvudboken och där upptagna skulder ha
fått en god inblick i ställningen i förhållande till Aktiebolaget Nyckelhus.
Det viktiga är emellertid att ingenting alarmerande inträffat i och
med att Agartz den 1 juli 1968 blivit byråchef och övertagit sin part av
ansvaret.

JO har fäst stort avseende vid ombudsmannens promemoria. Med
osedvanlig långsamhet har ombudsmannen företagit en utredning under
en tid, då mellanhavandet mellan Styrelsen och Nyckelhus förbättrats
och denna promemoria behandlar inte vad som varit utan diskuterar
vad som skulle göras vid en utökad kredit som en följd av ytterligare
stora leveranser. Den behandlar ingalunda den aktuella situationen och
långt mindre betraktar promemorian situationen som alarmerande.

Jag vill understryka de goda upplysningar som erhölls angående Nyckelhus’
ekonomiska situation från vad som måste betraktas vederhäftigt
håll och Agartz lyckades för övrigt förbättra avtalet, som framgår av
bekräftelsen den 3 april 1969.

Härtill kommer att Agartz hade sig bekant att den ekonomiska sidan
handlades av Styrelsens ekonomiska byrå, att olika påpekanden kommit
från räjongerna och inte minst från kamrer Gustavsson i skrivelse av
november 1967.

Det kan inte nog framhållas att Agartz saknade anledning betrakta
Styrelsen som bestående av ett antal vattentäta skott. Dag för dag kunde
den betydelsefulla trähustillverkningen följas, avtalet var undertecknat
och välkänt av Styrelsen, varje tanke på trähustillverkningen måste leda
till reflexioner om omsättningen och därmed skuldens storlek och
Agartz, som hade tusen järn i elden, kom aldrig till någon punkt där
just någonting inträffat beträffande trähustillverkningen som gjorde att
han skulle ta ett så formellt steg som att avlämna en formlig rapport till
Styrelsen.

Agartz är en mycket skicklig och mycket ansvarskännande ämbetsman,
han har varit medveten om sina plikter, han har nedlagt ett intensivt
arbete på att förbättra resultatet i den viktiga gren av Kriminalvårdsstyrelsens
verksamhet, där han hade att verka, han är till utbildningen
civilingenjör och tekniker och han har punkt för punkt förbättrat
även trähustillverkningen och dess resultat tills den force majeure inträffade,
som arbetsledarekonflikten utgjorde och som måhända varit
ännu hårdare slag för Nyckelhus och dess kunder än för Kriminalvårdsstyrelsen,
som genom ingripande från Aktiebolaget Statsföretag kunde
komma ur affären utan förlust.

Huvudförhandling i målet ägde rum inför hovrätten den 12 och 13
september 1974, varvid förutvarande generaldirektören Torsten Eriksson
hördes som vittne på Agartz’ begäran.

301

Genom dom den 20 september 1974 fastställde hovrätten tingsrättens
domslut. Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

I målet är utrett att verksledningen, generaldirektören och överdirektören
före maj 1969 saknat kännedom om att det i leveransavtalet stipulerade
kravet på säkerhet för Nyckelhus’ skulder eftergivits.

Avvikelsen i tillämpningen av avtalet rörande säkerheten är att anse
som en fråga av sådan vikt att den jämlikt 162 § arbetsordningen för
kriminalvårdsstyrelsen bort anmälas till föredragning för generaldirektören
eller dennes ställföreträdare. Denna anmälningsskyldighet förelåg
för Agartz’ del sedan han tillträtt befattningen som byråchef. Vid övervägande
huruvida Agartz’ underlåtenhet bör föranleda ansvar är visserligen
att beakta att det är av väsentlig betydelse att den ansvariga ledningen
hålls underrättad om viktiga frågor som uppkommer i ärenden,
vilka handläggs på grund av delegation. Emellertid har verksledningen
haft att av eget initiativ hålla sig underrättad om utvecklingen av affärsförbindelsen
med Nyckelhus, särskilt med hänsyn till att Nyckelhus blivit
kriminalvårdsstyrelsens största enskilda kund, att omsättningen steg
kraftigt samt att de utestående fordringarna på Nyckelhus tenderade att
öka.

På grund härav och enär Agartz med visst fog kunnat antaga att
verksledningen haft kännedom om ifrågavarande förhållanden finner
hovrätten att hans underlåtenhet ej är av beskaffenhet att föranleda ansvar
för tjänstefel.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

I Dagens Nyheter för den 22 november 1973 påtalades ”en märklig
handläggning av en fråga i livsmedelsverkets styrelse”, där ”påtryckningar
från en jävig KF-direktör och ett plötsligt ändrat beslut från generaldirektören
är inslag i bilden”. I artikeln i fråga anfördes i huvudsak
följande.

En ny livsmedelslag har trätt i kraft, som förbjuder s. k. märkesmystik
när det gäller livsmedel. Under många år har det varit vanligt att t. ex.
Felix gör varor som säljs under Sempers namn, att ett Örebrokex kommer
från Norge etc. I och med den nya lagen måste företagen söka dispens
hos livsmedelsverket om de vill fortsätta att på det sättet leka kurragömma
med konsumenterna.

Livsmedelsverket har varit mycket restriktivt i den här frågan. Av ett

302

hundratal dispensansökningar har man beviljat bara ett fåtal och då på
begränsad tid. Under året kom också en ansökan från AB Nordchoklad,
ett av KF:s dotterföretag. Nordchoklad ville fortsätta att sälja chokladdrycken
Top Kvick under eget namn, trots att den tillverkades av Unileverföretaget
Novia AB i Halmstad.

I livmedelsverkets styrelse var man oenig om en dispens skulle beviljas
eller ej. Ordföranden (generaldirektören) Gösta Björkman var för sin
del emot ett bifall. När frågan skulle avgöras den 11 september var en
styrelsemedlem frånvarande. Bland de nio återstående fanns KF-direktören
Kurt Lindfors.

När man kom till omröstning beviljades dispensen med fem röster
mot fyra. Kurt Lindfors röst blev avgörande. Hade han inte deltagit i
omröstningen hade ställningen blivit fyra mot fyra och i det läget hade
styrelseordförandens nej varit utslagsgivande.

Att så många ledamöter i styrelsen var för en dispens berodde enligt
både Kurt Lindfors och Gösta Björkman till stor del på att Novia AB
hade sagt att produkten Top Kvick skulle försvinna ur marknaden om

det blev ett avslag i livsmedelsverket. Hotet om att Top Kvick

skulle försvinna framfördes enbart muntligen till styrelsemedlemmarna.
Några brev med liknande innehåll finns åtminstone inte diarieförda på
livsmedelsverket.

Efter en artikel i DN 12 november där bl. a. fallet Top Kvick relaterades
tog en privatperson kontakt med livsmedelsverket och fick därifrån
bekräftat att KF-direktören Lindfors deltagit i beslutet.

Livsmedelsverket svarar också: ”Vid ett följande sammanträde då
protokollet från den 11 september justerades informerades styrelsen om
att Lindfors var att betrakta som jävig och inte kunde anses ha deltagit i
nämnda beslut. Frågan om Lindfors jäv förändrade emellertid inte utfallet
av beslutet i det aktuella ärendet.” Livsmedelsverket upp ger

alltså i ett brev att Lindfors röst i frågan inte har räknats eftersom
han vid sammanträde med styrelsen den 2 oktober betraktades som jävig.
Men märkligt nog finns det inte ett spår av en diskussion om detta
i protokollet från det sammanträdet. Än mindre står det något om att
beslutet därmed rimligen borde ha rivits upp och frågan ha behandlats
på nytt.

Vad ligger bakom? När Lindfors röst räknats bort skulle ju beslutet
blivit det rakt motsatta.

— Ja, det ser ju onekligen underligt ut, kommenterar generaldirektör
Gösta Björkman.

Styrelsen kan ju inte hatta med besluten hit och dit, svarar Björkman.
När Lindfors föll bort så ändrade jag uppfattning och det medför att beslutet
står fast.

Om det verkliga motivet för att ge dispens i det här ärendet var hoten
om att Novia AB annars skulle sluta samarbetet med KF har Unilevergruppen
haft ett märkligt inflytande över en statlig myndighet. Men
från Novias sida förnekar man att sådana hot förekommit.

Sedan JO Lundvik med anledning av tidningsartikeln infordrat yttrande
från livsmedelsverket anförde verket bl. a. följande.

Enligt 13 § första stycket 6. livsmedelslagen (SFS 1971: 511) skall färdigförpackat
livsmedel som saluhålles vara tydligt och otvetydigt märkt
med uppgift om förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt

303

hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet,
firman eller förkortning därav.

Livsmedelsverket kan enligt 13 § andra stycket livsmedelslagen och
25 § livsmedelskungörelsen (SFS 1971:807, senaste lydelse SFS
1973: 665) begränsa ifrågavarande märkningsskyldighet. Verket har tolkat
dessa bestämmelser så att de också innefattar rätt att kunna meddela
dispens från kravet att märka med uppgifter om förpackare eller tillverkare.

Vid sammanträde 1973-09-11 behandlade livsmedelsverkets styrelse
bl. a. två ansökningar av dels Aktiebolaget Nordchoklad och dels
Novia Livsmedelsindustrier Aktiebolag om dispens från skyldigheten att
märka visst chokladpulver i färdigförpackning med uppgift om förpackare
eller tillverkare. I ansökningarna upplystes att chokladpulvret, som
benämns ”Top Kvick”, tillverkades och förpackades av Novia för
Nordchoklads räkning.

Styrelsen beslöt på så sätt bifalla dispensansökningarna att färdigförpackningar
med ifrågavarande chokladpulver skulle tills vidare få märkas
med firmanamnet för Nordchoklad i stället för med uppgift om Novia
som var den faktiske tillverkaren och förpackaren.

Som framgår av bilagt protokoll från sammanträdet 1973-09-11 deltog
samtliga närvarande nio styrelseledamöter vid behandlingen av
ärendet. Enligt anmärkning till 7 § punkt 3 i protokollet fattades beslutet
om bifall till dispensansökningarna med fem röster mot fyra. Omröstningen
ansågs vara av vägledande, preliminär natur. Avslagsrösterna
resulterade därför inte i någon protokollförd reservation mot bifallsbeslutet.
I detta sammanhang kan nämnas att för bifall röstade generaldirektören
Lars Ag, konsumentverket, direktören Walter Brangmo, Sveriges
grossistförbund, direktören Kurt Lindfors, Kooperativa förbundet,
direktören Börje Lindgren, Sveriges industriförbund och förbundssekreteraren
Arne Nybom, Svenska livsmedelsarbetareförbundet. Styrelsens
övriga fyra ledamöter röstade för avslag på ansökningarna.

Protokollet från 1973-09-11 justerades vid nästa sammanträde 1973-10-02. Då fästes uppmärksamheten på att direktören Lindfors, som
är chef för Kooperativa förbundets livsmedelssektor, var jävig att delta
i handläggningen av två dispensärenden, av vilka det ena gällde
Kooperativa förbundet och det andra det av samma förbund helägda
Kvarn- och Bageriaktiebolaget Juvel. I detta sammanhang framhölls att
det hade förelegat jäv för Lindfors att delta i handläggningen också av
det dispensärende i fråga om Novia och Nordchoklad som avgjordes
1973-09-11, eftersom Kooperativa förbundet var delägare av Nordchoklad.
Sålunda innehar förbundet något mindre än hälften av aktierna
i sistnämnda bolag. Med anledning härav återtog Lindfors sin röst i
ärendet vilken inneburit bifall. Vid sådant förhållande kom röstetalen
för bifall och avslag i fråga om dispensen för Nordchoklad och Novia
att bli lika, nämligen fyra röster för vardera uppfattningen.

Enligt 11 § andra stycket instruktionen (SFS 1971: 808) för statens
livsmedelsverk skall i sådant fall gälla den mening som ordföranden biträder.
Eftersom ordföranden röstat för avslag, skulle beslutet i ärendet
då ha blivit helt motsatt det bifallsbeslut som fattades 1973-09-11
och som redan blivit justerat vid sammanträdet 1973-10-02. Även om
detta rent formellt hade varit riktigt ansåg undertecknad generaldirektör
och ordförande en sådan omvänd utgång i ärendet otillfredsställande
från styrelsens synpunkt, då det bl. a. kunde förutsättas att bifalls -

304

beslutet redan kommit till de dispenssökande bolagens kännedom. Med
hänsyn härtill ändrade ordföranden sin röst i ärendet att i stället gälla
bifall till dispensansökningarna, varför det ursprungligen meddelade
och justerade styrelsebeslutet kom att stå fast. Eftersom beslutet inte
ändrades i sak och någon erinran inte heller framfördes av övriga styrelseledamöter,
gjordes inte någon anteckning i protokollet om vad som
förekommit i ärendet 1973-10-02.

Livsmedelsverket inkom senare med ännu ett yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Av utredningen framgår att här är fråga om ett ärende där åtskilliga
oregelmässigheter förekommit. Till en början har vid sammanträdet den
11 september 1973 styrelseledamoten i livsmedelsverket Kurt Lindfors
trots jävighet deltagit i omröstning om dispens för AB Nordchoklad,
varvid dispensen beviljats med fem röster mot fyra (bland vilka senare
befann sig ordföranden, generaldirektören Björkman). Vid ett följande
sammanträde den 2 oktober 1973 justerades protokollet från den 11 september
utan att någon ändring gjordes i nämnda protokoll. Vid sammanträdet
upptäcktes emellertid enligt verkets remissvar att Lindfors
varit jävig vid behandlingen av ärendet rörande AB Nordchoklad; vid
sådant förhållande ansågs Lindfors’ röst bortfalla. Röstetalet skulle då
ha blivit fyra mot fyra, till följd varav, då ordföranden Björkman röstat
mot dispens, utgången skulle ha blivit avslag å ansökningen. Enligt remissvaret
fann emellertid Björkman en sådan ändrad utgång otillfredsställande
och förklarade sig därför vilja bifalla ansökningen; härigenom
kom resultatet att bli detsamma som ursprungligen antagits. Någon anteckning
i protokollet för den 2 oktober om vad som sålunda förekommit
skedde dock ej.

Att styrelsen icke från början observerade Lindfors’ jävighet är beklagligt.
Än mer anmärkningsvärt är emellertid styrelsens och särskilt
Björkmans hanterande av ärendet, sedan misstaget i fråga om Lindfors
upptäckts. Jag syftar då inte så mycket på den formella oformlighet som
ligger däri att en sak, sedan beslutet justerats och av allt att döma kommit
till sökandens kännedom, blivit föremål för en delvis ändrad bedömning.
Mina invändningar är av annan art. Det av Björkman åberopade
skälet för hans ändrade votum framstår till en början som otillräckligt.
Särskilt i en fråga där — som av Dagens Nyheters artikel framgår —
misstankar kan framföras om bristande fasthet i dispenspraxis, ter det
sig klart olämpligt, att styrelseordföranden byter mening blott i syfte att
säkra en oförändrad utgång i sak. Om Björkman dock funnit sig böra
ändra sitt votum, hade detta i varje fall bort bringas till klart uttryck i
verkets styrelseprotokoll, t. ex. genom en korrekt redogörelse under den
paragraf i protokollet för den 2 oktober, varunder protokollet från septembersammanträdet
justerades. Den maskering av verkliga händelse -

305

förloppet i ett känsligt ärende, som här skett och för vilken Björkman i
första hand är ansvarig, framstår enligt min mening som mycket anmärkningsvärd.

Jag har övervägt, om icke Björkmans handlingssätt varit av den beskaffenhet
att han borde ställas till ansvar för tjänstefel. Med tvekan har
jag dock — i betraktande av att Björkman efter allt att döma handlat i
en sorts praktisk välmening — funnit mig kunna stanna vid att delge
Björkman och livsmedelsverkets styrelse vad jag nu anfört.

Vid ställföreträdande JO Svernes inspektion av länsbostadsnämnden i
Kopparbergs län iakttogs två fall där förmedlingsorgan meddelat nytt
beslut medan ärendet låg hos länsbostadsnämnden, varefter länsbostadsnämnden
avskrivit ärendet från vidare handläggning. I det fall som här
särskilt är av intresse var länsbostadsnämndens beslut av följande innehåll.

13.5.74

Lars Danielsson
Box 4958
791 00 FALUN

Ang bostadstillägg, 340621-7335, Falun

Över förmedlingsorganets i Falun beslut den 23.1.74 om avslag å Er
ansökan om bostadstillägg för 1971 har Ni anfört besvär.

Efter utredning ang boendeförhållandena i fastigheten har förmedlingsorganet
den 24.4.74 beviljat Er statskommunalt tillägg med 173 kr.
per månad.

Länsbostadsnämnden avskriver därför besvärsärendet från vidare
handläggning.

Kopia av denna skrivelse tillställs förmedlingsorganet i Falun för kännedom.

I tjänsten

A. Karlsson

Med anledning av iakttagelserna inhämtades yttrande från länsbostadsnämnden
och bostadsstyrelsen.

Länsbostadsnämnden anförde i sitt yttrande att de överklagade besluten
visserligen ansetts inaktuella men att de nya besluten granskats i sak
och därvid befunnits riktiga, ehuru det ej kommit till uttryck i länsbo 20

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

306

stadsnämndens avskrivningsbeslut. Nämnden anförde vidare att den avsåg
att i fortsättningen låta framgå av besluten att sakprövning ägt rum.

Bostadsstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Länsbostadsnämndens avskrivningsbeslut utvisar inte att nämnden
företagit en prövning i sak före besluten. Av nämndens yttrande över
JO:s protokoll framgår emellertid att nämnden kontrollerat riktigheten
av förmedlingsorganets beslut innan nämnden skilj de sig från ärendena.
Nämnden har under hand bekräftat att nämnden alltid tillämpar denna
ordning.

Bostadsstyrelsen anser emellertid att nämnden bör fullfölja ärenden
av detta slag och besluta att besvären inte föranleder någon åtgärd av
den anledningen att klaganden enligt vad som blivit i ärendet upplyst
fått den förmån som avses i besvären.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne.

Då förevarande ärende berör frågan om myndighet äger ompröva sitt
beslut, sedan besvär anförts däröver, vill jag till en början erinra om ett
uttalande i frågan av JO Lundvik (JO 1972 s. 293) och en artikel av
Hans Ragnemalm i Förvaltningsrättslig tidskrift 1974 s. 57, Om litispendens
i förvaltningsrätten. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att huvudregeln
måste vara att beslutsmyndigheten inte skall fatta nytt beslut i
saken, sedan förvaltningsbesvär anförts, men att undantag härifrån kan
och bör göras i speciella fall, t. ex. om beslutet rör en för klaganden angelägen
förmån som denne uppenbarligen är berättigad till men oriktigt
vägrats och en väsentlig tidsvinst kan göras genom att beslutsmyndigheten
genast fattar nytt beslut i stället för att avvakta besvärsmyndighetens
prövning.

Att länsbostadsnämnden i det aktuella besvärsfallet (Danielsson) godtagit
att förmedlingsorganet fattat nytt beslut — och alltså ej förklarat
beslutet oriktigt på den grund att förmedlingsorganet inte skulle ha ägt
besluta i saken då denna dragits under länsbostadsnämndens prövning
(jfr rättsfallen RÅ 1959 Ju 174 och 1962 Fi 1684) — vill jag inte rikta
någon kritik emot. Så långt synes mig nämndens handläggning tvärtom
helt korrekt.

Emellertid måste jag konstatera att länsbostadsnämndens beslut är
oklart såvitt avser dess ställningstagande i huvudfrågan. Från nämndens
sida har uppgivits att sakprövning ägt rum. Denna uppgift får tagas för
god. Med utgångspunkt härifrån blir min prövning begränsad till att
avse frågan om själva utformningen av beslutet.

Genom att länsbostadsnämnden i sitt beslut, efter angivelse av förmedlingsorganets
nya beslut men utan redovisning av något eget ställningstagande
i sakfrågan, som avslutning använder formuleringen att
den avskriver ärendet från vidare handläggning, leds läsaren av beslutet
närmast in på tanken att sakprövning inte skett. Denna formulering är

307

ju vanligt förekommande hos myndigheter, när ett ärende avslutas utan
sakprövning, t. ex. på grund av att gjord ansökan eller anförda besvär
återkallats. Beslutets avfattning måste därför enligt min mening betecknas
som otillfredsställande.

Att en besvärsmyndighets beslut är entydigt och klart utformat är angeläget
såväl för den enskilda parten och underinstansen som för besvärsmyndigheten
själv. En omsorgsfull utformning av beslut vad gäller
dess huvudsakliga innebörd är bl. a. ägnad att i sin mån bidraga till
ordning och reda i handläggningen i övrigt. Exempelvis torde det, om
beslutet innehåller en förklaring att sakprövning skett, i fall liknande det
förevarande vara mindre risk att besvärsmyndigheten, för det fall klagandens
yrkande gått utöver vad som vunnits i målet och dennes talan
alltså endast delvis bifallits, av förbiseende underlåter att meddela besvärshänvisning.

Till dessa allmänna synpunkter vill jag lägga en aspekt som hänför sig
till ärendets kommunala anknytning och den besvärsordning som tidigare
rådde i dessa ärenden (beträffande kommunalt bostadstillägg).

Vad här förut anförts om förhållandet mellan prövningen hos beslutsmyndighet
och besvärsmyndighet avser förvaltningsbesvärsinstitutet, som
här är tillämpligt. Vid förvaltningsbesvär gäller att besvärsmyndigheten
sätter sig i beslutsmyndighetens ställe och gör en allsidig omprövning,
som kan leda till ett nytt beslut med ändrat innehåll i sak. Inom den
kommunala självstyrelsens område, där talan mot kommunal myndighets
beslut som regel föres genom kommunalbesvär, gäller emellertid
allmänt att besvärsmyndigheten endast kan upphäva — men ej i sak
ändra — ett klandrat beslut och att prövningen därvid i princip är begränsad
till en ren legalitetskontroll, som alltså ej omfattar olika lämplighetsöverväganden
och andra liknande hänsynstaganden. Vidare gäller
— till skillnad från ordningen inom förvaltningsbesvärsområdet — som
huvudregel, att beslutsmyndigheten är oförhindrad att när som helst,
oberoende av om besvär anförts, ersätta sitt beslut med ett nytt beslut
eller återkalla beslutet. I rättspraxis har också i vissa fall godtagits att
besvärsinstansen — när en kommunal myndighet genom lagakraftvunnet
beslut själv upphävt ett klandrat beslut eller bekräftat det eller ändrat
det i sak — lämnat besvären utan sakprövning.

Jag utgår emellertid ifrån att länsbostadsnämnden i fortsättningen
kommer att beakta vad som anförts från min sida ävensom av bostadsstyrelsen
och låter det därför stanna vid den erinran som ligger i det
sagda.

308

Tjänstemans vid lantbruksnämnd skyldighet att besvara frågor
från allmänheten

Vid JO Lundviks inspektion av lantbruksnämnden i Gävleborgs län
ställdes till JO följande fråga.

Det är mycket vanligt att lantbrukare och andra vid telefonsamtal eller
besök hos lantbruksnämnden ställer frågor till nämndens tjänstemän.
Ibland kan dessa frågor besvaras enkelt och kortfattat, men ofta måste
svaret bli både långt och komplicerat. Det finns en avsevärd risk, i allt
fall om svaret inte är helt kort, att frågeställaren missuppfattar det besked
han erhållit eller tolkar svaret på sätt som överensstämmer med
hans förhoppningar och önskningar. Den tjänsteman vars svar missuppfattats
eller feltolkats råkar i en tråkig och obehaglig situation. Vill det
sig riktigt illa kanske den förargade frågeställaren rent av anställer skadeståndstalan
mot tjänstemannen. — Kan det godtas att lantbruksnämndens
tjänstemän för att skydda sig kategoriskt vägrar att besvara muntliga
förfrågningar?

JO svarade: Tjänstemän bör i görligaste mån besvara frågor från allmänheten.
Lantbruksnämnderna har ju i hög grad karaktären av serviceinrättningar
och därför skulle det te sig särskilt stötande om tjänstemännen
vid dessa blankt vägrade att svara på frågor. Men det är givet
att risken för missförstånd stundom är stor. Därför bör den tillfrågade
tjänstemannen vara angelägen att göra de reservationer som kan vara
befogade. Är tjänstemannen inte själv behörig att besluta i den sak frågan
gäller, bör han således nogsamt framhålla att det inte är han utan
t. ex. strukturdelegationen som fattar beslutet, varför hans svar endast
ger uttryck för en personlig uppfattning som det inte är säkert att delegationen
kommer att dela. Någon gång kan omständigheterna vara sådana
att det framstår som lämpligt att skriftligt bekräfta det givna svaret.
Mången gång kan det också vara klokt att göra en notering om vad
som sades vid samtalet.

Regeln i 7 § förvaltningslagen om när handling
skall anses inkommen

Frågan, när en handling skall anses ha inkommit till myndighet, har
betydelse i många olika sammanhang. I 34 § taxeringsförordningen stadgas
t. ex. att självdeklaration, med vissa undantag, skall vara avlämnad
senast den 15 februari under taxeringsåret och av 116 c § samma förordning
följer att den som avlämnar deklaration för sent drabbas av förseningsavgift.
Hittills har förseningsavgift inte påförts om deklaration
kommit blott några dagar efter den 15 februari. Om den skattskyldige

309

haft anstånd med att avlämna deklaration och ej iakttagit den tidsgräns
som därvid fixerats, har däremot förseningsavgift påförts även vid helt
obetydligt tidsöverdrag.

Frågan om när handling skall anses inkommen diskuterades bl. a. vid
JO Lundviks inspektion av lokala skattemyndigheten i Gävle fögderi.
JO sade då.

Regler om när en handling skall anses ha kommit in till myndighet
finns, såvitt nu är i fråga, i 7 § förvaltningslagen. Huvudregeln, som
upptas i första stycket, säger att handlingen skall anses inkommen den
dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen
är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman
till handa. Andra stycket, vilket erhöll ny lydelse genom lag
1973: 245 som trädde i kraft den 1 juli 1973, stadgar följande.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats
i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på postanstalt, anses
den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till
handa närmast följande arbetsdag.

Den nya lydelsen skiljer sig från den äldre endast så till vida att ordet
”avskilts” i nya lydelsen motsvarades av ”funnits tillgänglig” i äldre lydelsen.

Förarbetena till 1973 års lagändring framgår av prop. 1973: 30. För
lagrådet framlades förslag till bl. a. ändring i 33 kap. 3 § rättegångsbalken,
däremot ej i 7 § förvaltningslagen. I sin föreslagna nya lydelse hade
33 kap. 3 § rättegångsbalken samma innehåll i sak som 7 § förvaltningslagen.
Ur departementschefens anförande må återges följande avsnitt.

När det i paragrafen talas om den dag då handling eller avi anlänt avses
hela det ifrågavarande kalenderdygnet till klockan 24.00. En handling
som bevisligen läggs i rättens brevlåda efter tjänstetidens slut men
före klockan 24.00 skall alltså anses inkommen den dagen, även om
ingen befattningshavare finns på kansliet.

Kan det antas att handling eller avi om denna viss dag avlämnats i
rättens kansli eller funnits tillgänglig för rätten på posten, skall den anses
ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman tillhanda
närmast följande arbetsdag. För att det skall kunna an tas

att handling eller avi har funnits tillgänglig för rätten på postanstalt
viss dag fordras att det inte är osannolikt att handlingen eller avin den
dagen blivit tillgänglig för myndigheten i den meningen att den då blivit
insorterad i rättens postbox eller postfack. Det avgörande är således inte
tidpunkten för handlingens eller avins ankomst till postanstalten utan
tidpunkten för insorteringen i postboxen eller postfacket. Däremot bör
det inte tillmätas någon betydelse huruvida vid insorteringsögonblicket
domstolen faktiskt ägde tillträde eller ej till den lokal där postboxen eller
postfacket finns.

Lagrådet anmärkte, att den föreslagna lagtextens krav att handlingen
skulle ha ”funnits tillgänglig” för rätten på postanstalt lät sig mindre väl

310

förena med uttalandet i remissprotokollet att det avgörande var att
handlingen blivit insorterad i rättens postfack eller postbox, oavsett om
domstolen vid insorteringsögonblicket faktiskt ägde tillträde eller ej till
den lokal där boxen eller facket fanns.

Till följd av lagrådets uttalande ändrades i propositionen orden ”funnits
tillgänglig” till ”avskilts”. Tillika föreslogs motsvarande ändring i
7 § förvaltningslagen.

Innebörden av 7 § andra stycket förvaltningslagen är således, i allt
fall efter lagändringen, att det räcker att handlingen före kl. 24 på sista
dagen i en frist lagts i myndighetens brevlåda eller insorterats i myndighetens
postbox eller postfack, allt under förutsättning att handlingen
kommit behörig tjänsteman till handa senast följande arbetsdag.

Jag vill också hänvisa till vad departementschefen anförde i motiven
till 7 § förvaltningslagen i dess ursprungliga lydelse (prop. 1971: 30 del
2 s. 370), till vilka uttalanden han för övrigt hänvisade i 1973 års proposition.
Han sade bl. a.:

Någon vidlyftig utredning om huruvida handlingen faktiskt funnits i
myndighetens lokal före kl. 24 viss dag skall inte behöva företas i nu avsedda
fall. Det bör normalt räcka med att det inte framstår som osannolikt
att så varit förhållandet. Även när det gäller att avgöra huruvida en
handling viss dag funnits tillgänglig för myndighet på postanstalt bör beviskravet
sättas lågt. Det bör vara tillräckligt att det med hänsyn till
förefintliga uppgifter om t. ex. dag för försändelsens poststämpling, försening
av postgången och rutiner vid insortering av försändelser i postfack
och postboxar inte framstår som osannolikt att handlingen viss dag
funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt.

Tillämpningen av här berörda bestämmelser kan naturligtvis vålla
vissa praktiska svårigheter. När det gäller frågan, om en deklaration
skall anses ha inkommit i rätt tid eller ej, kan det enligt min uppfattning
inte anses att några allmänna intressen skulle tala för en sträng tillämpning
av reglerna. Mot bakgrund av vad som anfördes i 1971 års proposition
och vad jag här sagt synes det mig försvarligt och rent av rekommendabelt
att man presumerar att handlingar, som på morgonen påträffas
i myndighetens lokal eller i dess postbox eller postfack, inlagts där
före kl. 24 föregående dag.

Hörande av företagsnämnd före arbetsordnings antagande

Vid inspektion av sjöfartsverket i oktober 1973 granskade JO Lundvik
bl. a. protokoll vid sammanträden med företagsnämnden för verksamheten
vid lotsdistrikten åren 1971—1973. Följande anteckningar
gjordes.

311

Den 13 juni 1972 påtalades från personalhåll, att förslag upprättats
till ny arbetsordning för verkets regionala organisation för lots- och fyrväsendet.
Frågan hade inte behandlats i nu förevarande nämnd, vilket
personalen skarpt kritiserade (däremot hade frågan diskuterats i centrala
företagsnämnden).

JO beslöt inhämta sjöfartsverkets yttrande i frågan om ej företagsnämnden
för verksamheten vid lotsdistrikten bort få yttra sig om förslaget
till arbetsordning.

Efter remiss inkom yttrande från sjöfartsverket, som anförde följande.

Frågan om utformningen av nya arbetsordningar för sjöfartsverkets
centralförvaltning och för dess regionala och lokala organisation för
lots- och fyrväsendet var i slutet av år 1971 och under hela första halvåret
1972 föremål för livliga diskussioner inom olika grupper av den berörda
personalen. Sjöfartsverket fann debatten värdefull inte bara för de
uppslag till förbättringar i utarbetade utkast som framfördes utan även
för det ökade intresse för verket, dess organisation och arbetsformer
som debatten kunde ge bland personalen. För verksledningen var det
därför ett intresse att ge de utarbetade utkasten så vid spridning som
möjligt. Det är även sjöfartsverkets uppfattning att alla intresserade
inom personalen hade möjlighet att ta del av förslagen och direkt till
föredraganden eller genom förmedling av organisation eller liknande
framföra sina synpunkter.

Det förhållandet att förslaget till ny arbetsordning för den regionala
och lokala organisationen för lots- och fyrväsendet inte kom att formellt
remitteras till företagsnämnden för verksamheten vid lotsdistrikten berodde
således inte på någon avsikt att undandraga ledamöterna av
denna nämnd tillfälle att framföra sina synpunkter. Anledningen var
helt enkelt den att förslaget på annat sätt givits så vid spridning och föranlett
så allsidig belysning att sådan remiss bedömdes som onödig. De
intressegrupper som är representerade i företagsnämnden för verksamheten
vid lotsdistrikten ansågs väl företrädda i andra organ som framfört
synpunkter på förslaget.

Till belysande av den vida spridning förslagen till arbetsordning fick
under första halvåret 1972 kan anges följande.

1972-01-28 utsändes förslagen till samtliga avdelningschefer, samtliga
sektionschefer, samtliga lotsdirektörer ävensom till lotsplatscheferna i
Stockholm och Göteborg.

Förslagen presenterades och diskuterades vid ett lotsdirektörsmöte
1972-02-15.

Centrala företagsnämnden diskuterade förslagen 1972-05-29 och
1972-06-19.

Statstjänstemannaförbundet har före företagsnämndens sammanträde
1972-06-19 framfört sina synpunkter på förslaget skriftligen samt Saco:s
allmänna tjänstemannaförbund och Statsanställdas förbund muntligen.

Sammanställning över sammansättningarna av verkets centrala företagsnämnd
och företagsnämnden för verksamheten vid lotsdistrikten bilägges.

Av sammanställningen framgår, att de personalorganisationer och
grupper av anställda, som är representerade i företagsnämnden för verk -

312

samheten vid lotsdistrikten, kan anses vara företrädda även i verkets
centrala företagsnämnd. Med hänsyn härtill och till den breda spridning
förslagen i övrigt givits, ansågs särskild remiss till nämnden vid lotsdistrikten
inte vara påkallad.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik följande.

Enligt 5 § kungörelsen (1968:104) om företagsnämnder m. m. inom
statsförvaltningen skall i fråga som är väsentlig för myndigheten eller
dess anställda samråd och information ske i företagsnämnd för att taga
till vara de anställdas erfarenheter och kunskaper och tillgodose deras
intresse av insyn i myndighetens verksamhet. Det är uppenbart att det
här förelåg en fråga av så väsentlig betydelse för verket och dess anställda,
att den bort tas upp i företagsnämnd. Den behandlades också i
centrala företagsnämnden. Emellertid rörde frågan den regionala organisationen
för lots- och fyrväsendet och det hade med hänsyn härtill
varit naturligt att höra företagsnämnden för verksamheten vid lotsdistrikten.

Sjöfartsverket har uppgivit att de personalorganisationer och grupper
av anställda, som var representerade i företagsnämnden för verksamheten
vid lotsdistrikten, kunde anses företrädda även i verkets centrala
företagsnämnd, som fått yttra sig i ärendet, och att med hänsyn härtill
och till den breda spridning förslagen i övrigt givits särskild remiss till
nämnden vid lotsdistrikten inte ansågs påkallad.

Av de sammanställningar som sjöfartsverket översänt hit framgår
dock att endast fyra av de åtta ledamöterna och tre av de åtta suppleanterna
i företagsnämnden för verksamheten vid lotsdistrikten samtidigt
ingick som ledamöter eller suppleanter i den centrala företagsnämnden.
Till detta kommer att vid det sammanträde med den centrala företagsnämnden
då det ifrågavarande ärendet slutligt behandlades var närvarande
som ledamöter endast tre av dem som samtidigt ingick som ledamöter
eller suppleanter i företagsnämnden för verksamheten vid lotsdistrikten,
därav ingen som i sistnämnda företagsnämnd representerade
statstjänstemannaförbundet.

Jag kan mot bakgrund av det anförda inte se att sjöfartsverket låtit
företagsnämnden för verksamheten vid lotsdistrikten komma till tals i
ärendet enbart genom att ta upp saken i den centrala företagsnämnden.
Inte heller kan jag finna att de kontakter som i övrigt tagits i ärendet
med chefspersonal av olika slag och med de berörda fackförbunden
medfört att ärendet inte behövde anmälas för nämnden vid lotsdistrikten.
I motsats till sjöfartsverket anser jag sålunda att en särskild remiss
även till denna regionala nämnd bort ske.

313

Offentlighet och sekretess m. m.

Allmänhetens rätt att ta del av ”dagens post” hos en myndighet

I en skrivelse uppgav Curt Carlsson och Carl-Axel Rockbäck att de
den 29 november 1973 klockan 10.50 besökt Kalmar kommuns kansli i
syfte att ta del av dagens inkommande post. Då de nämnt sitt ärende
hade de tillfrågats om de var journalister och av vilken anledning de
ville ta del av posten och diariet. De hade då svarat att de kom som intresserade
medborgare och inte ansåg sig ha skyldighet att vidare redogöra
för anledningen till sitt besök. Kanslichefen Robert Ribbing hade
då gett dem beskedet att de inte kunde få någon som helst insyn förrän
efter lunchuppehållet klockan 13.00. De återkom klockan 14.15 och
fick då ta del av tre mindre ärenden. Vid det första samtalet med Ribbing
hade denne yttrat att man inte kunde ha allmänheten hängande
över sig när man gick igenom posten och att denna sedan den öppnats
skickades ner till kommunalrådet. Enligt deras mening hade de emellertid
rätt att få se vad de begärde utan dröjsmål sedan det bedömts om
handlingen i fråga var offentlig eller ej. De ansåg sig därför ha rätt att
vara närvarande redan när posten öppnades. Ribbing skulle sedan vid
sammanträffande på eftermiddagen ha sagt att ”man måste veta vad
man vill se — annars blir det inga handlingar”. Carlsson och Rockbäck
önskade få prövat av JO om deras eller Ribbings uppfattning var den
riktiga.

Efter remiss inkom Ribbing med yttrande i vilket han först lämnade
följande redogörelse för postbehandlingsrutinerna.

Kommunen har postfack, där stadshusets vaktmästare hämtar ankommande
post. När posten anländer till stadshuset omkring kl. 9.00 grovsorteras
försändelserna efter adressat. Post som är ställd till Kalmar
kommun, kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, något av de organ för
vilka stadskansliet har sekretariatsansvar eller annan adressat som ej
kan identifieras utan att försändelsen bryts, öppnas och fördelas sedan
vid 10-tiden gemensamt av en tjänsteman från drätselkontoret och en
från stadskansliet. Därefter sker ankomststämpling och diarieföring.
Kommunförbundets diarieföringssystem tillämpas i princip. Vid 12-tiden
lämnas den diarieförda posten i ett omslag till kanslichefen som antecknar
förslag till handläggningsbeslut eller låter verkställa smärre
kompletterande utredningar, varefter kommunstyrelsens ordförande i
regel någon gång under samma dags eftermiddag får omslaget för genomgång
och godkännande. Efter denna granskning återgår omslaget
till den registrerande kanslisten, som verkställer remitteringen. Inkommer
handlingar på annat sätt än med posten diarieföres även dessa, när
de kommer stadskansliet tillhanda, och behandlas sedan tillsammans
med posten.

314

Ribbing beskrev härefter på följande sätt vad som tilldragit sig.

När anmälarna första gången kom till stadskansliet frågade de inte efter
diariet. De begärde endast att få se ”dagens post”. Stadskansliets
personal har aldrig frågat efter anledningen till önskemålet, men väl begärt
att få veta vilken handling eller vilket ärende önskemålet avsåg. Då
svarade de, att det inte var någon särskild handling eller något särskilt
ärende de ville se, utan de ville bara veta hur den här kommunen sköttes
i allmänhet. Eftersom posten var under diarieföring ansåg jag att pågående
arbete skulle hindrats, såvida omslaget hade lämnats ut vid den
tidpunkten. Jag framhöll, att efter diarieföringen kunde anmälarna med
ledning av diariet söka efter de handlingar som de kunde ha intresse av.

Slutligen bad de mig visa på var någonstans i lagen det stod att man
kunde vägra utlämning av ”dagens post”. Då hänvisade jag till uttalanden
i praxis, att offentlighetsprincipen inte innebär rätt att i ett sådant
fall uppehålla det löpande arbetet. På deras fråga om när diarieföringen
i så fall var avslutad, svarade jag att posten brukar komma mig tillhanda
kl. 12.00. Klockan var då cirka 11.40. De sade då självmant, att
de ville komma tillbaka kl. 14.00 och ifrågasatte inte ens att vänta till kl.
12.00 utan gick sin väg. De ville alltså inte se handlingar under lunchtid.

Diarieföringen var klar några minuter före 12.00, då omslaget placerades
på mitt bord. Jag gick igenom posten och gjorde anteckningar om
de rutinmässiga handläggningsförslagen på en lös lapp. Därefter låg
postomslaget kvar på mitt bord under anmälarnas besök på eftermiddagen.

Inte förrän närmare kl. 14.30 återkom de och fick utan begäran
omedelbart tillgång till det ajourförda diariet, sålunda även äldre införingar.
Detta ägnade de ett förstrött intresse, begärde inte att få se några
som helst ytterligare handlingar, utan frågade blott — med anledning av
ett från landstingets förvaltningsutskott inkommet protokollsutdrag till
en länskommitté för eftergymnasial utbildning i Kalmar län — huruvida
landstinget stöder den eftergymnasiala utbildningen med avsevärda belopp.
I denna fråga hänvisade jag till landstinget. Anmälarna vidhöll ej
sitt önskemål från förmiddagens besök att få se ”dagens post”. Däremot
frågade de på nytt varför jag under förmiddagen ej lämnat ut posten
och jag upprepade förklaringen att det skulle ha obehörigt stört arbetet.
De sade sig förstå den motiveringen, sedan de läst i Justitiedepartementets
häfte ”Offentlighetsprincipen och myndigheterna”, men frågade
mig hur länge jag ansåg vara skäligt dröjsmål. ”Det lär vara tillräckligt
att handlingen lämnas ut samma dag som begäran framställs” blev mitt
svar. Som ett exempel nämnde jag också att allmänheten heller inte kan
anses ha rätt att deltaga vid postöppningen. Däremot diskuterades inte
allmänhetens eventuella rätt att närvara vid postöppningen. En rätt att
deltaga vid postöppningen kan anses föreligga för valda förtroendemän,
framhöll jag, när de frågade hur de då skulle kunna få del av ”dagens
post” omedelbart. Vidare upplyste jag, att det går bra att få del av en
handling före diarieföringen, om det är bekant att den är med i posten.

Ribbing sammanfattade sin syn på frågan sålunda.

Här liksom tidigare, utgår jag från att det gäller hela ”dagens post”,
som ett kollektivt begrepp, där ingen uppdelning sker. Det blir nödvändigt
dels att det sker en kvalificerad handläggning (avskiljande av offent -

315

liga från icke offentliga handlingar) redan vid postöppningen och dels
att de offentliga handlingarna kopieras för att diarieföringen av originalen
skall kunna ske ostört. Allmänhetens insyn försämras i praktiken
inte nämnvärt om sådan allmänhet, som inte vill nöja sig med en del av
posten, få avvakta diarieföringen. Vill man se ”hur kommunen sköts i
största allmänhet” kan detta bättre följas i revisionsberättelser, protokoll
— och varför inte i gårdagens post? Ett dröjsmål på några timmar försämrar
inte ens nyhetsvärdet.

Det kan vidare ifrågasättas om personalresurserna vid kommunala
kontor kan dimensioneras så som ett tillmötesgående av anmälarnas
krav skulle motivera.

Om anmälarna framställt kravet på eftermiddagen att få ta del av
”dagens post” var jag beredd att, handling för handling, bedöma offentligheten
av och föredra posten för anmälarna, fråga dem om de ville ta
del av just den handlingen och lämna ut den vid jakande svar. Eftersom
de var så mycket försenade skulle jag då sannolikt ha ställts inför
valet att lämna över verksamheten till stadssekreteraren strax före kl.
15.00. Om anmälarnas genomgång av posten hade börjat inkräkta på
den tid som rimligen bör stå till kommunalrådets förfogande anser jag
att genomgången fått avbrytas. Detta är orsaken till att vi brukar ge
journalister en kopia av sådana handlingar som de är intresserade av,
om handlingarna ej är alltför omfattande.

Med anledning av att Ribbing anhållit att utlåtande skulle inhämtas
från Svenska kommunförbundet skedde det. Förbundet svarade följande.

Inledningsvis vill vi framhålla, att vi i allt väsentligt delar kanslichefen
Ribbings bedömning av den i ärendet aktuella rättsfrågan som den
kommer till uttryck i hans yttrande 1974-01-03 till JO. Den i svensk rätt
grundlagsfästa principen om allmänhetens fria tillgång till allmänna
handlingar kan inte — såsom anmälarna synes ha utgått ifrån i detta
ärende — ges den innebörden, att allmänheten under alla förhållanden
omedelbart har rätt att taga del av handlingar som inkommer till myndighet.

Visserligen förutsätter tryckfrihetsförordningen i princip, att handling
blir att betrakta som allmän genast när den inkommer till myndighet;
beträffande förseglad handling gäller detta dock först sedan förseglingen
brutits (jfr Malmgren, Sveriges grundlagar, tionde uppl., s. 235, och
Kaijser, Kommunallagarna II, fjärde uppl., s. 525). Nu nämnda huvudprincip,
som följer direkt av ordalydelsen i 2 kap. 2 § första stycket och 2
kap. 5 § första stycket tryckfrihetsförordningen, berör dock inte frågan
när allmän handling skall utlämnas till den som önskar taga del av densamma.
Denna fråga regleras i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen, av
vilket lagrum bl. a. framgår, att allmän handling, som ej skall hållas
hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift skall tillhandahållas
för läsning eller avskrivning på stället. Den av lagstiftaren genom
intagande i nyssnämnt lagrum av orden ”eller så snart ske kan”
gjorda begränsningen i myndighets skyldighet att på begäran tillhandahålla
allmän handling innebär enligt stadgad tryckfrihetsrättslig praxis,
att handling bör tillhandahållas på stället endast i den ordning, som är
förenlig med övriga lika viktiga tjänsteåligganden eller expeditionsgöromålens
vederbörliga gång och med handlingarnas behöriga vård (se

316

t. ex. JO:s ämbetsberättelse 1945, s. 144, och 1966, s. 362). Uppenbarligen
måste diarieföringen av till myndighet inkomna handlingar rent
principiellt vara att hänföra till sådana viktiga tjänsteåligganden som
avses i nyssnämnda JO-ärenden. Att diarieföring av handlingar som inkommer
till myndighet sker ändamålsenligt och snabbt torde vara en av
grundförutsättningarna för att myndigheten skall kunna fullgöra sina
lagstadgade uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Inte minst gäller detta
med avseende på den i tryckfrihetsförordningen fastslagna skyldigheten
för myndighet att på begäran tillhandahålla allmänna handlingar. Endast
genom diarieföring av inkomna handlingar torde en myndighet erhålla
en sådan överblick över sina handlingar, att reella möjligheter
finns för myndigheten att uppfylla tryckfrihetsförordningens krav i här
aktuellt hänseende.

Om allmänheten generellt skulle ges rätt att deltaga — i betydelsen
läsa eller skriva av handling — i postöppningsförrättning hos myndighet,
medför detta uppenbar risk för att såväl själva öppnandet av posten
som den efterföljande diarieföringen av handlingarna skulle kompliceras.
Bl. a. skulle svårigheter uppkomma för myndigheten att redan vid
postöppningsförrättningen skilja ut icke offentliga handlingar, värdehandlingar
och privatadresserad post från övriga handlingar. Att ordna
en postöppningsförrättningsrutin, som möjliggör ett omedelbart ställningstagande
i frågor avseende huruvida inkomna handlingar innehåller
sådant som berör sekretesskyddade intressen, torde svårligen låta sig göras
inom ramen för rimliga arbets- och kostnadsinsatser av myndigheten.
I detta sammanhang bör även påpekas, att det är ett obestridligt
faktum, att en myndighet alltid behöver en viss arbetsro vid en förrättning
av det slag varom här är fråga.

Vad ovan sagts om vikten av att postöppningsförrättning hos myndighet
får ske på ett ostört sätt behöver givetvis inte innebära, att den som
hos myndighet begär att få taga del av handling, som inkommit med dagens
post, alltid skall vara tvungen att vänta till dess att diarieföringen
av handlingen är avklarad. Om någon begär att redan vid postöppningsförrättningen
få taga del av viss eller vissa bestämda handlingar, som
vederbörande vet eller tror ingår i dagens post till myndigheten, torde
en sådan begäran i normalfallet kunna prövas utan att detta nämnvärt
behöver störa arbetets behöriga gång. Detta är dock givetvis en helt annan
sak än att generellt tillförsäkra allmänheten rätt att deltaga i postöppningsförrättning
hos myndighet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att tryckfrihetsförordningens regler
enligt vår uppfattning ej ger något stöd för anmälarnas ståndpunkt, att
offentlighetsprincipen i detta ärende åsidosatts. Handläggningen av
ärendet står, såvitt vi kan finna, i överensstämmelse med stadgad kommunal
praxis på tryckfrihetsrättens område.

Carlsson och Rockbäck, som fick del av såväl Ribbings som kommunförbundets
yttranden, yttrade sig i anslutning härtill och gjorde vissa invändningar
mot innehållet. De framhöll särskilt att de fann det egendomligt
att en kommun av Kalmars storlek den aktuella dagen endast
hade tre diarieförda ärenden.

317

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

I 2 § den norska offentlighetsloven föreskrivs att ”enhver kan hos
vedkommende offentlige organ kreve å få gjöre seg kjent med innholdet
av et offentlig saksdokument i en bestemt sak”. Härom har uttalats att
”dokumentinnsyn gjelder jo ikke en bloc, men i bestemte og helt konkret
definerte saker”. I 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen stadgas att
allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller
så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning
på stället önskar ta del därav. Skyldighet att tillhandahålla
handling på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför
möter. I stadgandet har inte såsom i den norska offentlighetsloven ställts
något krav på att den som vill utbekomma allmänna handlingar skall
hänföra sig till bestämda saker. Man kan därför säga att allmänhetens
rätt till insyn gäller också allmänna handlingar ”en bloc”. Den som infinner
sig hos en myndighet och begär att få se dagens post har i enlighet
härmed rätt att få sin begäran villfaren.

Emellertid gäller rätten att ta del av allmänna handlingar endast sådana
handlingar ”sorn ej skall hållas hemliga”. Dagens post kan därför
inte utan vidare lämnas ut i ”klump” utan måste först gås igenom handling
för handling till utrönande av om däri finns några handlingar som
ej får lämnas ut. Vidare gäller som JO uttalade redan 1944 (JO:s ämbetsberättelse
1945 s. 144) och upprepat 1965 (JO:s ämbetsberättelse
1966 s. 362) att en myndighet är skyldig att tillhandahålla en allmän
handling på stället endast i den ordning, som är förenlig med övriga lika
viktiga tjänsteåligganden eller expeditionsgöromålens vederbörliga gång
eller med handlingarnas behöriga vård. Samtidigt bör dock hållas i minnet
att riksdagen ur den ursprungligen föreslagna lagtexten om förutsättningarna
för utlämnande av allmän handling uteslöt orden ”utan
åsidosättande av andra lika viktiga tjänsteåligganden”, därför att man
befarade att ett sådant rekvisit skulle misstolkas så att utlämnande obehörigen
fördröjdes. Understrykas bör därför att det alltid skall föreligga
verkligt vägande sakskäl för att företräde skall få ges åt ett annat tjänsteåliggande
framför åliggandet att tillhandahålla begärda allmänna
handlingar. I det aktuella fallet har det tydligen inte bedömts förenligt
med expeditionsgöromålens vederbörliga gång att dagens post lämnades
ut till besökarna förrän den sorterats och diarieförts. Det kan med anledning
härav erinras om att bl. a. i statsdepartementen, hos åtskilliga
centrala förvaltningsmyndigheter och hos JO tillämpas den ordningen att
dagens post, sedan den öppnats och genomsetts samt sekretesskyddade
handlingar avskilts, läggs ut i särskilt pressrum för att TT och andra representanter
för massmedia skall få tillfälle att ta del av posten på tidigast
möjliga stadium. Först sedan dagens post varit framlagd på detta
sätt, vidtar diarieföringen och övrig behandling av den. Ordningen har
den fördelen att massmedia kan kontinuerligt och omgående ta del av

318

den inkommande posten. Varken av något stadgande i tryckfrihetsförordningen
eller av någon annan allmän föreskrift kan emellertid utläsas
en skyldighet för en myndighet att ge pressen och allmänheten en sådan
service även om det i och för sig framstår som önskvärt att servicen ges
när ett tydligt behov därav gör sig gällande. En myndighet, som tillämpar
en ordning som innebär att dagens post inte utlämnas till besökare
för läsning på stället förrän den genomgått diarieföring och annan behandling
som bedöms erforderlig för det egna arbetet, kan dock inte anses
handla i strid mot några bestämmelser, så länge myndigheten verkligen
lämnar ut handlingarna så snart det objektivt sett kan ske med hänsyn
till ”expeditionsgöromålens vederbörliga gång”. Den som begärt att
få se ”dagens post” skall emellertid i så fall också få se all inkommande
post som är offentlig och inte bara handlingar som hänför sig till nya,
denna dag i diariet införda ärenden. Och han får ej avkrävas uppgift om
sitt namn eller anledningen till sin begäran. Jag anser dock inte att utlämnandet
av ”dagens post” i det aktuella fallet kan anses ha obehörigen
fördröjts genom att den under några timmar reserverades för diarieföring
m. m.

Ribbing har uppgivit att, sedan diarieföringen verkställts och han
själv gått igenom posten och gjort sina anteckningar, postomslaget låg
kvar på hans bord och fanns där då Carlsson och Rockbäck återkom
under eftermiddagen. De tog emellertid inte del av de i postomslaget befintliga
handlingarna. Ribbing skulle vid detta tillfälle enligt dem ha sagt
att, om man skall få ta del av dagens post, så ”måste man veta vad man
vill se — annars blir det inga handlingar”. Som framgår av vad förut
sagts är en sådan inställning inte riktig. Ribbing har emellertid förklarat
att Carlsson och Rockbäck vid sitt besök under eftermiddagen ej vidhållit
sitt önskemål från förmiddagens besök att få se dagens post. Ribbing
har ej kommenterat Carlssons och Rockbäcks påstående att han skulle
ha gjort gällande att de måste veta vad de ville se för att kunna få ut
några handlingar. Ribbing har emellertid uppgivit att, då de kom tillbaka
under eftermiddagen, de utan begäran omedelbart fick tillgång till
det ajourförda diariet. Man kan under sådana förhållanden fråga sig
varför de inte också utan begäran omedelbart fick tillgång till de i postomslaget
samlade handlingarna. Det var ju dessa handlingar de efterfrågat
under förmiddagen och det var för att få ta del av dem som de enligt
överenskommelsen återkom. Det vill synas som om Ribbing tänkt
sig att han inte hade att lämna ut andra handlingar än dem Carlsson och
Rockbäck med ledning av diariet begärde att få se. Antagandet styrks av
vad Ribbing uppgivit om att han vid förmiddagsbesöket förklarat för
dem att de efter diarieföringen kunde med ledning av diariet söka efter
de handlingar de kunde ha intresse av. Jag kan därför inte finna annat
än att Ribbing utgått från och handlat efter den felaktiga förutsättningen
att skyldigheten att utlämna allmänna handlingar liksom i Norge

319

endast hänför sig till handlingar i bestämda och helt konkret definierade
saker. Ribbings missuppfattning ter sig dock ursäktlig då just denna sida
av den svenska offentlighetsordningen inte tidigare blivit föremål för
kommentar eller diskussion i förarbeten eller handböcker.

Med anledning av att Ribbing menat att besökarna lika gärna kunnat
begära att få ta del av gårdagens post anser jag mig böra påpeka att det
ofta inte är möjligt att med ledning av ett diarium rekonstruera vilka
handlingar som ingått i en dags post sedan denna skingrats åt olika håll.
I själva diariet registreras ju i allmänhet endast handlingar i nya ärenden.
Om det inte utan särskild efterforskning låter sig göra att sammanställa
de handlingar som ingått i en viss dags post, torde någon skyldighet
att tillmötesgå en ospecificerad begäran om att få se posten ej
kunna anses föreligga.

Av vad som sagts framgår emellertid också att någon rätt ej kan härledas
ur tryckfrihetsförordningen eller annan författning för enskild
medborgare att för insyns skull vara närvarande vid postöppningen hos
en myndighet och än mindre att aktivt delta i densamma. Den som vill
ta del av dagens post hos en myndighet har att göra framställning
härom och sedan avvakta till dess myndigheten hunnit iordningställa
handlingarna för utlämnande.

Diarieförings betydelse för offentlighetsprincipen

I en artikel i tidningen Expressen den 16 juli 1973 med rubriken
”Hemlige Olsson” uppgavs, att förre chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) generaldirektören Bertil Olsson under sitt arbete på AMS hade
skilt på diarieförd och icke diarieförd korrespondens samt att i den icke
diarieförda korrespondensen ingått brev som rätteligen borde ha behandlats
som allmänna och offentliga handlingar och sålunda diarieförts.
Med anledning av artikeln beslöt ställföreträdande JO Tor Sverne
att yttrande skulle inhämtas från AMS.

I svar den 9 augusti 1973 anförde AMS (generaldirektören Rehnberg
och byråchefen Burman) i huvudsak följande. Hos generaldirektören
fördes fr. o m. juli 1969 ett diarium, vari antecknades till generaldirektören
adresserade ej privata försändelser med undantag för sådana
som inte gav upphov till ärenden i någon egentlig mening, t. ex. inbjudningar
till invigningar m. m. Korresponderande mot diariet fördes ett
enkelt alfabetiskt ordnat sökregister. Icke sällan diariefördes försändelser
jämväl på resp. byråer (enheter). — Generaldirektörens korrespondens,
dvs. nämnda till generaldirektören ställd post jämte därav föranledda
skrivelser, insattes för blivande arkivering i alfabetisk ordning i
pärmar. Vid varje årsskifte överlämnades till styrelsens centrala arkiv

320

den korrespondens, som hänförde sig till året närmast före det sistförflutna.
Sammanlagt hade 32 arkivkartonger på detta sätt samlats hos det
centrala arkivet. — I mitten av maj månad hade en medarbetare i Expressen,
filosofie doktorn Leif Björkman, begärt att få ta del av generaldirektörens
korrespondens. Sedan Björkman uppgivit att tillstånd givits
av avdelningsdirektören vid AMS Åke Leissner hade arkivföreståndaren
låtit Björkman ta del av innehållet i sju kartonger, avseende åren
1970—1972. Leissner hade emellertid icke lämnat något tillstånd, och
då sedermera en tjänsteman vid Sveriges Radio begärde att få se materialet
konstaterades att några handlingar var sekretesskyddade, varför de
ej utlämnades. — Enligt styrelsens mening hade ej heller Björkman bort
få ta del av de handlingar, som var sekretessbelagda.

I anledning av yttrandet ingav Björkman en skrivelse till Rehnberg,
vari han lämnade från AMS-yttrandet avvikande uppgifter om vad som
förekommit vid hans besök. En kopia av Björkmans skrivelse ingavs till
JO. I ytterligare två skrivelser till AMS, som likaledes i kopior ingavs
till JO, uppgav Björkman bl. a. att han nekats att ta del av i enskilda
ärenden förda dagboksblad. Denna uppgift, liksom Björkmans kommentarer
till det första yttrandet från AMS, föranledde JO Wennergren
att ånyo remittera ärendet till AMS för yttrande. Härvid bifogades en
inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria, vari
följande anfördes.

I den artikel i Expressen 16.7.1973 som berör frågan om diarieföringen
av förre generaldirektören Bertil Olssons korrespondens finns avbildade
två pärmar med påskrifterna ”Bertil Olssons korrespondens”
respektive ”Bertil Olssons diarieförda korrespondens”. Av artikeln framgår
att i förstnämnda pärm påträffats bl. a. brev från länsarbetsdirektören
i Kalmar län angående Kalmar Verkstad samt kopior av brev
från generaldirektören till finansministern och inrikesministern rörande
vissa angivna frågor.

AMS har i sitt remissvar hit anfört att till generaldirektören adresserade
ej privata försändelser som inte ger upphov till ärenden i någon
egentlig mening, t. ex. inbjudningar till invigningar m. m., ej antecknas i
diarium. Härav framgår inte klart om man medger eller bestrider riktigheten
av de exempel på ej diarieförda handlingar som angivits i tidningsartikeln.
Ej heller kan av svaret utläsas i vad mån kopior av från
generaldirektören utgående brev, som inte utgör svar på inkomna skrivelser,
blir diarieförda.

Det synes erforderligt inhämta förnyat yttrande från AMS angående
de kriterier efter vilka uppdelningen skett i korrespondens som skulle
diarieföras och korrespondens som endast skulle samlas i en pärm när
det gäller generaldirektörens korrespondens samt — därest uppgifterna i
tidningsartikeln vitsordas — angående skälen till att i artikeln angivna
handlingar ej diarieförts.

I yttrande den 5 oktober 1973 åberopade AMS (i plenum med Rehnberg
såsom ordförande) följande av Bertil Olsson avgivna, samma dag
daterade yttrande:

321

1. Föreskriften att all inkommande post skall diarieföras har följts såtillvida
att alla till generaldirektören ställda brev som avsett mitt arbete
på AMS — vare sig de adresserats till AMS kontorsadress eller till min
hemadress — i huvudsak diarieförts.

2. Vissa undantag har gjorts och kriterium härför har varit följande.

a) Ett otal brev har ställts till mig från enskilda arbetssökande, oftast
svårplacerade personer, som i breven i regel berättat sitt lidandes historia.
Eftersom arbetssökandematerialet vid arbetsförmedlingarna är skyddat
från offentlig insyn har jag även betraktat deras namn och egna
brev som skyddade och i många fall ej diariefört dem.

b) En annan grupp av undantag är sådana där hänsyn måst tagas till
affärslivets önskemål och krav om sekretess vid förhandlingar på förberedande
stadium, innan beslut i ett ärende kunnat fattas.

Sådana exempel är bl. a. följande.

Fläktfabrikens hela långtidsprogram med bakomliggande utredningar
i samband med lokaliseringsdiskussion och ansökan om att få ianspråktaga
investeringsfonder kunde enligt min mening icke utlämnas till offentligheten
— företaget ställde dessutom detta som villkor.

När ärendet var slutdiskuterat och vederbörliga ansökningar inkommit
har dessa givetvis diarieförts i vanlig ordning.

Brevväxlingen med Trelleborgs Gummifabrik angående prissättningen
på trätofflor är av samma karaktär. Beräkningarna för prissättningen på
en vara ansågs ej böra utlämnas för offentlighet.

Brevväxlingen ang LRF:s övertagande av ett lokaliseringsärende i
östra Skåne i samband med upprustning av vägnätet offentliggjordes ej
heller så länge diskussionerna härom pågick.

Däremot har givetvis ansökan om beredskapsarbete från länsarbetsnämnden
jämte ansökan om lokaliseringsstöd betraktats som offentliga
handlingar och diarieförts i vanlig ordning.

Flera exempel kan framdragas. Alla har de det gemensamt att hänsyn
måst tagas till kundernas krav på sekretess under förhandlingen fram till
ärendets slutliga beslut.

Om denna möjlighet icke finns anser jag allt samarbete — i varje fall
skriftligt — mellan den offentliga förvaltningen och näringsliv och allmänhet
utesluten.

c) Vad jag betraktat som privata brev till mig har ej heller diarieförts.

Ett sådant exempel är Gösta Rehns brev offentliggjort av redaktören
och riksdagsledamoten Margareta af Ugglas i Svenska Dagbladet.

d) Vad beträffar övriga i PM omnämnda skrivelser vill jag nämna
följande.

Beträffande Kalmar Verkstads AB föreligger två skrivelser från länsarbetsdirektören
Gunnar Johansson i Kalmar. Den ena daterad den
4.11.1971 har diarieförts. Den andra daterad den 11.11.1971 har tillförts
akten utan att vara åsatt diarienumret.

Skrivelsen till statsrådet Sträng är följebrevet till Fläktfabrikens ansökan
om ianspråktagande av investeringsfonder. Förklaring har givits
ovan. Skrivelsen till statsrådet Sträng innehåller svar på frågor ställda av
finansministern, alltså ett led i det dagliga informationsutbytet, varför
den ej diarieförts. Skrivelsen till statsrådet Holmqvist innehåller på anmodan
av inrikesministern mina personliga synpunkter i en författningsfråga.
Skrivelsen har därför ej diarieförts.

21 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

322

3. Då jag vid min avgång som generaldirektör blev tillfrågad vad som
skulle göras med korrespondensen svarade jag att den överlämnades till
AMS för att där förvaras enligt min efterträdares direktiv. Jag har alltså
ej betraktat korrespondensen som privat tillhörig mig.

I fråga om vad som förekommit vid Björkmans kontakter med AMS
åberopade styrelsen skriftliga yttranden av pressombudsmannen Helge
Pierre, arkivföreståndaren Bertil Lindberg och styrelsens lokaliseringsenhet.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

I frågorna om vad som förekommit vid Björkmans kontakter med
AMS nöjer jag mig med att konstatera att vederbörande tjänstemän bestämt
förnekat att Björkman skulle ha vägrats att taga del av dagboksblad
samt att vad i ärendet förekommit inte ger skäl till antagande att
någon tjänsteman vid AMS i detta sammanhang gjort sig skyldig till fel
eller försummelse som påkallar något ingripande från min sida.

Vad därefter angår diarieföringen kan till en början konstateras, att
någon generell lagföreskrift om diarieföring hos statliga myndigheter ej
finns. Diarieföring eller annan systematisering av handlingar hos en
myndighet är emellertid — åtminstone hos andra än mycket små myndigheter
— regelmässigt en nödvändig förutsättning för att myndigheten
skall kunna överblicka sitt material och lösa de uppgifter som åligger
den. Diarieföringen är emellertid därjämte intimt förknippad med offentlighetsprincipen
i det att den ofta utgör en oumbärlig praktisk förutsättning
för dennas tillämpning.

Visserligen saknar diarieföringen betydelse för den rättsliga frågan,
om en handling skall betraktas som inkommen eller upprättad och
därmed som allmän handling (prop. 1948: 230 s. 131), men regelmässigt
har den enskilde möjlighet att få vetskap om en handlings existens och
få dess egenskap av offentlig eller hemlig prövad bara om den är diarieförd.
Det är därför ej förvånande, att frågorna om diarieföring behandlades
ganska ingående av offentlighetskommittén (se SOU 1966: 60
s. 109—112 samt 213 f) och även uppmärksammats av offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén (OSK) i ett nyligen i stencil framlagt
utkast till ny lag om allmänna handlingar. Även JO har vid flera
tillfällen understrukit diarieföringens betydelse för allmänna handlingars
offentlighet (se t. ex. 1965 års ämbetsberättelse s. 294 och 1969 års ämbetsberättelse
s. 323).

Beträffande de handlingar som enligt punkt 2 i Olssons yttrande undantagits
från diarieföring kan följande anföras.

2. a) Brev från enskilda arbetssökande till generaldirektören torde
otvivelaktigt kunna innehålla uppgifter, som kan missbrukas till avsändarnas
skada eller förklenande och som därför skulle åtnjuta sekretess -

323

skydd hos anstalt för offentlig arbetsförmedling jämlikt 25 § sekretesslagen.
Om sekretesskyddet enligt denna paragraf kan tillämpas också på
handlingar hos AMS är väl ej höjt över diskussion, eftersom centralmyndigheten
inte har till egentlig uppgift att bedriva arbetsförmedling.
Med hänsyn till att styrelsen — såsom Olssons yttrande utvisar — i stor
utsträckning tar emot klagomål rörande arbetsförmedlingarnas handläggning
och överprövar arbetsförmedlingssaker, talar emellertid enligt
min mening goda skäl för att anse sekretessbestämmelsen tillämplig
också på AMS som tillsynsmyndighet över arbetsförmedlingen. AMS
kan i denna egenskap sägas fungera som en anstalt för offentlig arbetsförmedling.
Ett hävdande av denna ståndpunkt synes i allt fall så
som rättsläget nu gestaltar sig ej kunna läggas någon hos AMS till last
som fel.

2. b) Krav på sekretess från företagets sida kan tänkas vara grundade
på 25 § sekretesslagen i den mån de avser ärenden om arbetsförmedling,
men i de exempel Olssson nämner rör det sig snarare om lokaliseringssamråd,
ianspråktagande av investeringsfonder m. m. Behovet av sekretess
i samband med statlig utredning, kontroll och stödverksamhet
med avseende på näringslivet beaktades redan från början i sekretesslagen.
Detta behov ansågs så mångskiftande att man i 21 § sekretesslagen
tillskapade en generellt formulerad möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna
om sekretess i den mån det erfordrades för att skydda uppgifter
om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden
eller enskildas uppfinningar eller forskningsresultat. I 2 § civilförvaltningens
sekretesskungörelse (1939: 7, senast omtryckt 1974: 74) har
ett stort antal förordnanden av detta slag givits, och därjämte har
Kungl. Maj:t på särskilda framställningar meddelat individuella beslut
om sekretess för vissa handlingar t. ex. i samband med en statlig utrednings
arbete. Ytterligare exempel på sekretess av likartade motiv
finns i 20 a § sekretesslagen (uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor)
och 22 § (anställningsfrämjande åtgärder enligt lagändring 1974:
14). Av de för tillfället 64 punkterna i 2 § civilförvaltningens sekretesskungörelse
synes punkterna 1, 3, 29, 43, 46 och 50 kunna nämnas
såsom berörande de områden, från vilka Olssons exempel hämtats. Det
är inte osannolikt att handlingarna i de som exempel nämnda ärendena
skulle ha kunnat sekretessbeläggas med stöd av någon av dessa föreskrifter.

2. c) En grupp av handlingar, som ej diarieförts, har enligt Olsson
varit vad han betraktat som privata brev. Enskilda handlingar ligger utanför
TF:s offentlighetsregler och någon anledning för myndighet att
diarieföra sådana handlingar finns inte. Om en handling är avsedd att
påverka myndighets handläggning av ett ärende blir den emellertid att
anse som allmän, även om den är ställd till en befattningshavare personligen
(jfr SOU 1966: 60 s. 135 f). Det som exempel nämnda brevet från

324

Gösta Rehn framstår som ett gränsfall om vilket olika meningar kan hysas
huruvida det borde bedömas som en allmän eller en enskild handling.
Det kan ej läggas Olsson till last som fel att han ansett brevet vara
en enskild handling.

2. d) Vad slutligen beträffar skrivelser, som växlats mellan Olsson och
statsråden Sträng och Holmqvist är följande att anföra. Enligt fast praxis
brukar departementen inhämta synpunkter på lagstiftningsfrågor,
kungörelser och budgetfrågor genom att skicka ut propositionsutkast
och motsvarande i korrektur för underhandssynpunkter. Sedan ärendet
slutbehandlats inom departementet gallras sådana korrekturexemplar i
regel bort. Offentlighetskommittén ansåg detta försvarligt, då gällande
bestämmelser kunde tolkas så att den tjänsteman som lämnade biträde
(verkschef, utredningssekreterare eller annan sakkunnig person) därvid
ansågs tillhöra den myndighet han hjälpte, dvs. Kungl. Maj:ts kansli; se
SOU 1966: 60 s. 139. (Jfr JO 1973 s. 325, där också JO ansåg kommunikationen
falla utanför offentlighetsprincipens räckvidd).

Den inskränkning som genom det sist återgivna resonemanget medges
i offentligheten är mycket svår att klart avgränsa. Offentlighetskommittén
var medveten härom och avstod, bl. a. med hänvisning härtill, från
att föreslå en uttrycklig lagregel om insynsskyddat informellt samråd
mellan myndigheter. Även om betänkligheter kan anföras mot det förda
resonemanget på principiella grunder, är föreliggande ordning så pass
fast etablerad och vedertagen, att det inte rimligen kan göras gällande
att Olssons tillämpning av densamma skulle utgöra fel eller försummelse.
Om vederbörande tjänstemäns synpunkter framförs genom anteckningar
på ett korrekturexemplar eller i missivbrev e. d. kan knappast
göra någon avgörande skillnad. Jag anser mig emellertid böra framhålla
angelägenheten av restriktivast möjliga praxis i fråga om offentlighetsprincipen
undandragen underhandskommunikation (se vidare JO
1974 s. 412).

Anmodad uppge efter vilka kriterier uppdelning skett i korrespondens
som skulle diarieföras och korrespondens som endast skulle samlas i
pärm har Olsson beträffande brev från enskilda arbetssökande uppgett
att de ej diarieförts därför att han betraktat dem som skyddade från offentlig
insyn. Beträffande handlingar rörande näringslivsfrågor tolkar
jag Olssons yttrande så att de ej diarieförts av hänsyn till kundernas
krav på sekretess under förhandlingen fram till ärendets slutliga beslut.
Att privatbrev och underhandskorrespondens med statsråd ej diarieförts
behöver här ej vidare diskuteras. Skälen till att handlingar av de två
förstnämnda slagen ej diarieförts har alltså varit att de härigenom skulle
bli skyddade mot offentlig insyn. Detta visar på ett slående sätt vilken
betydelse diarieföringen har som instrument för offentlighetsprincipens
förverkligande och att en underlåten diarieföring rent faktiskt verkligen
hämmar den offentliga insynen. Det kan tyckas att det från offentlig -

325

hetssynpunkt inte skulle spela så stor roll om en handling som bedöms
åtnjuta sekretesskydd diarieförs eller ej. Den skall ju ändå inte kunna bli
föremål för offentlig insyn. Emellertid märks — såsom tydligt framgått
av vad förut anförts om de typer av handlingar Olsson nämnt som exempel
— att det mången gång är svårt att med bestämdhet säga om en
handling går att föra under någon sekretessföreskrift eller ej. Det kan
vidare förhålla sig så att en handling endast till viss del får hållas hemlig.
I sådana fall kan det naturligtvis ibland te sig frestande att till undvikande
av all diskussion underlåta att diarieföra handlingen så att den
därigenom undgår uppmärksamhet. Ett sådant handlande framstår
emellertid som helt förkastligt ur offentlighetsprincipens synvinkel. Det
innebär ju att man sätter ur spel den ordning som byggts upp i TF för
prövning av om en allmän handling är offentlig eller hemlig.

Det framgår inte klart av Olssons yttrande om han, när det gäller
handlingarna angående näringslivsfrågor, ansett dem åtnjuta sekretess
enligt sekretesslagen eller sekretesskungörelsen och därför underlåtit att
diarieföra dem eller om skälet till den underlåtna diarieföringen endast
varit att ”hänsyn måst tagas till kundernas krav på sekretess”. Att döma
av Olssons tillägg att ”om denna möjlighet icke finns anser jag allt samarbete
— i varje fall skriftligt — mellan den offentliga förvaltningen
och näringsliv och allmänhet utesluten” synes det dock som om det
varit det senare skälet som för honom framstått som det överordnade.
Jag måste med anledning härav erinra om det grundläggande stadgandet
i 2 kap. 1 § TF om att varje svensk medborgare äger fri tillgång till allmänna
handlingar och att i denna rätt får gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas av vissa uppräknade hänsyn och att i lag
noga skall anges de fall då enligt dessa grunder allmänna handlingar
skall hållas hemliga. Enligt denna grundlagsstadgade ordning är det fullkomligt
uteslutet för en tjänsteman att genom underlåten diarieföring eller
med andra administrativa medel söka åstadkomma sekretess för en
allmän handling som lagligen ej kan hållas hemlig. Att på grund av önskemål
från ett företag eller enskild person eller på grundval av egna
lämplighets- eller ändamålsöverväganden vidta åtgärder som sätter den
grundlagsfästa offentliga insynen ur spel eller försvårar den betyder att
tjänstemannen tar lagen i egna händer, vilket givetvis inte får ske. Är
det så att en tjänsteman finner att enligt sekretesslagstiftningen möjlighet
till sekretess saknas, där den påtagligen behövs, skall myndigheten
anmäla saken till regeringen för lagstiftningsåtgärd.

Genom att förfara på sätt som skett och framför allt genom att göra
det på sådana grunder som uppgivits kan Olsson enligt min mening anses
ha åsidosatt sin tjänsteplikt. Jag finner mig dock kunna låta bero vid
en erinran om vikten av att offentlighetsprincipen inte kringskärs på administrativ
väg.

Tilläggas kan att en generell lagföreskrift om diarieföring — vilken

326

från offentlighetssynpunkt framstår som önskvärd — förordats såväl av
offentlighetskommittén i dess huvudbetänkande som av OSK i det nyligen
framlagda lagutkastet. Det kan därför förutses, att denna fråga
inom en relativt nära framtid kommer att på nytt övervägas av de lagstiftande
instanserna.

* *

I ett annat ärende om en generaldirektörs korrespondens (generaldirektören
Bror Rexed, Socialstyrelsen) upplystes att från diarieföring
undantogs dels informationstryck o. d., dels rent personliga vykort,
tack- och lyckönskningsbrev o. d. och dels ofta relativt personliga brev
som låg vid sidan av de olika ärenden i vilkas handläggning generaldirektören
deltog. I fråga om sistnämnda del av korrespondensen uttalade
JO Wennergren vid ärendets avgörande följande.

De handlingar som hänförs till nu ifrågavarande del av Rexeds
korrespondens uppges vara sammanförda i särskilda volymer betitlade
”Korrespondens” och vara ordnade efter mottagarens eller avsändarens
namn i bokstavsordning. Handlingarna är alltså enligt Rexed ej
diarieförda och katalogiserade med fullt samma noggrannhet som i det
särskilda diariet vilket är försett med särskilt register. Handlingarna förvaras
emellertid öppet och är tillgängliga för envar.

Den som är chef för en större myndighet eller eljest har en central
ställning i den offentliga förvaltningen mottar och avlåter brev av skilda
slag som har det gemensamt att de inte hänför sig till eller ger upphov
till ett ärende i detta ords egentliga mening. Vad som är att förstå
med ett ärende är visserligen inte närmare definierat (jfr prop. 1971: 30
s. 315) och gränsdragningen mellan ärendehandläggning och annat
handlande i tjänsten ligger ytterst i tjänstemannens fria skön, men i
stort sett är skiljelinjen urskiljbar. Till det som enligt min mening naturligen
faller utanför ärendehandläggning hör exempelvis inbjudningar
till kongresser, konferenser, radio- och TV-program, förfrågningar angående
pressintervjuer, uttalanden till pressen, sociologiska och liknande
enkäter samt framställningar om personliga uttalanden i frågor som hör
till myndighetens verksamhetsområde. I regel är här fråga om sådant
som lika väl kunde avhandlas per telefon utan att ge upphov till någon
skyldighet för tjänstemannen att dokumentera meningsutbytet genom
tjänsteanteckningar. Är fråga om sådant utanför ärendehandläggning
fallande skriftligt material, framstår det inte som naturligt och ej heller
som från arbetssynpunkt ändamålsenligt att göra det till föremål för
diarieföring, som ju är en för ärendehandläggning särskilt anpassad
form för systematisering av handlingar. Jag anser mig därför inte kunna
rikta någon erinran mot det system för ordningshållande av handlingarna

327

som Rexed tillämpar beträffande vad han betecknat som den fjärde
delen av sin korrespondens. Jag förutsätter då att i de fall där tvekan
kan råda huruvida en handling hör till eller ger upphov till ett ärende,
man hellre fäller än friar och låter diarieföra handlingen. Självfallet får
det inte heller förekomma att en handling undandras diarieföring för
att den härigenom skall lättare undgå uppmärksamhet. Handlingar som
till sitt innehåll eller eljest naturligen har intresse från offentlighetssynpunkt
bör registreras genom diarieföring och inte blott hållas ordnade
i bokstavsordning. Såvitt framgår av den redogörelse Rexed lämnat
för principerna för hanteringen av den fjärde delen av sin korrespondens
iakttas vad jag nu här sagt. Med hänsyn härtill och till att
den fjärde delen av korrespondensen i lika mån som den diarieförda
korrespondensen står till allmänhetens och pressens förfogande saknas
anledning till något mitt ingripande.

Blankettsamtycke till utlämnande av sjukjournal

Enligt 14 § första stycket sekretesslagen gäller bl. a. följande. Allmänna
handlingar i ärenden rörande sjukvård får, i vad de angår enskilds
personliga förhållanden, inte utan hans samtycke utlämnas till annan
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant
samtycke skall dock dylik handling utlämnas under vissa förutsättningar.
Vid utlämnande bör erforderliga förbehåll göras.

Om läkares tystnadsplikt stadgas i 8 § allmänna läkarinstruktionen
(1963: 341) att läkare ej får yppa vad honom i denna hans egenskap blivit
i förtroende meddelat. Ej heller får läkaren i oträngt mål uppenbara
vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst, dock att
vad sålunda stadgats inte medför någon inskränkning i läkares skyldigheter
enligt gällande författningar.

I en skrivelse riktade leg. läkaren Hans Bendz uppmärksamheten mot
en tryckt klausul som finns på formuläret (Tvt 509 a, 1969) till ett läkarintyg
som används vid hälsoundersökning före anställning och som lyder:
”Jag medger att de läkare jag anlitat och läkare vid de sjukhus, där
jag undersökts eller vårdats, får lämna upplysningar om mitt hälsotillstånd
till läkare, anlitad av den som begärt intyget.” Han upplyste att en
motsvarande klausul finns på ansökningsformulär till sjukförsäkring i
privata försäkringsbolag. Att beakta var att en av ett företag eller
försäkringsbolag anställd läkare i första hand har som uppgift att ta till
vara sin huvudmans intressen till skillnad från den i sjukvården engagerade
läkaren som i första hand har att ta till vara patientens intressen.
En patient hade därför anledning att vara mera återhållsam i sina upplysningar
till en läkare av den förra kategorin. Enligt Bendz var det

328

emellertid ej sällan så att den enskilde föga anade konsekvenserna av att
han skrev på formuläret med medgivandet för läkare, som undersökt eller
vårdat honom, att lämna upplysningar om hans hälsotillstånd. Med
stöd av medgivandet kunde företags- eller försäkringsbolagsläkaren t. ex.
ta del av alla sjukjoumaler rörande vederbörande. Uppenbarligen befann
sig den som söker en anställning eller en försäkring i en tvångssituation
såtillvida som han svårligen kan stryka medgivandeklausulen eller begära
ett annorlunda formulär. Han tror sig tvungen att skriva på om
han skall ha någon utsikt att få anställningen eller försäkringen.

Bendz förklarade sig önska svar på följande frågor.

1) Är en utlämningsklausul av angivet slag juridiskt bindande?

2) Är det brott mot ”sekretesslagen” att lämna ut journaler (kopior,
sammandrag, utdrag) på basen av ett påstående att patienten lämnat
sitt skriftliga medgivande, utan att hos denne förhöra sig om medgivandet
gäller i det enskilda fallet?

3) Är det kontraktsbrott av en patient att vid sådan förfrågan vägra utlämnande
av specificerad journal eller del därav, i trots av tidigare
undertecknat formulär med allmänt formulerad utlämningsklausul?

4) Kan det anses vara ett otillbörligt utnyttjande av en tvångssituation
att låta en allmänt formulerad utlämningsklausul ingå i ett tryckt
formulär av den art det här är fråga om?

Bendz skrivelse remitterades till socialstyrelsen för yttrande. I sitt svar
anförde socialstyrelsen följande.

Enligt 6 § statstjänstemannastadgan får med i andra stycket angivet
undantag endast den som företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd utses
till innehavare av tjänst som tillsätts av myndighet eller upptagas i förslag
till tjänst som tillsätts av Kungl. Majit.

I 7 § stadgas bl. a. att läkarintyget skall vara utfärdat av läkare som
myndigheten godkänner samt avfattat enligt formulär som fastställes eller
godkännes av socialstyrelsen eller, i fråga om tjänst som är avsedd
för krigsman, försvarets sjukvårdsstyrelse.

Socialstyrelsen har i överensstämmelse därmed fastställt formulär till
läkarintyg för utbildnings- och anställningssökande. Formuläret upptar
medgivandeklausulen i direkt anslutning till sökandens försäkran om
sanningsenligheten av de uppgifter han lämnat om sitt hälsotillstånd
m. m. och hans underskrift härav.

Medgivandeklausulen har av socialstyrelsen ansetts erforderlig för att
ge intygsskrivande läkare möjlighet att skaffa sig det underlag han anser
behövligt för en objektiv bedömning av arten och graden av samt prognosen
för tidigare sjukdom och/eller handikapp hos sökanden samt
hans lämplighet för den sökta tjänsten. Att denna möjlighet finns är av
intresse inte bara för myndigheten utan även för sökanden då härigenom
kan undvikas att denne t. ex. får en anställning med arbetsuppgifter
som med hänsyn till hans brist i hälsotillståndet är olämplig eller
där bristen utgör ett absolut hinder för arbetsuppgifternas fullgörande.
Det kan i detta sammanhang vara fråga om hälsorisker för sökanden
själv eller risker för tredje man.

329

Ett undertecknande av medgivandet, som endast gäller uppgifter om
vård eller undersökning som skett före undertecknandet, sker frivilligt
av den sökande även om denne på ett sätt kan tyckas befinna sig i en
tvångssituation. Han kan begränsa medgivandet eller helt stryka detsamma.
Dessutom kan endast ett utnyttjande av medgivandet ske då den
sökande lämnat sådana upplysningar i formuläret om sitt tidigare hälsotillstånd
att de ger intygsskrivande läkare möjlighet att närmare utreda
förhållandet om så finnes påkallat. Vidare kan den sökande återkalla
medgivandet när helst han vill. Följaktligen kan det här inte bli fråga
om ett otillbörligt utnyttjande.

Som ovan framgått är avsikten med medgivandeklausulen att intygsskrivande
läkare endast skall begagna sig av denna när så bedöms erforderligt
för bedömningen av den sökandes hälsotillstånd och lämplighet
för tjänsten och då endast för att införskaffa sådana upplysningar som
är relevanta för bedömningen.

Läkare i allmän tjänst som i sin tur eventuellt skall utlämna ifrågavarande
uppgifter har bl. a. att beakta bestämmelserna i 14 § sekretesslagen.
Eftersom medgivandet enligt styrelsens mening är juridiskt bindande
och samtycke alltså föreligger, kan denne i princip lämna ut eljest
sekretesskyddade uppgifter. Någon skyldighet för honom att ta personlig
kontakt med den sökande i det enskilda fallet föreligger ej. Självklart
kan han ändå göra detta, om så finnes påkallat.

Upplysningarna ges vanligen i form av utdrag ur eller kopia av journal.
Det förekommer även att upplysningarna ges muntligen eller i form
av skriftligt utlåtande. Sådana handlingar kan ibland innehålla uppgifter
som saknar betydelse för den bedömning som den intygsskrivande läkaren
har att göra och som i andra sammanhang kan uppfattas som socialt
nedvärderande. Med hänsyn till läkarnas arbetsbelastning men även av
medicinska skäl kan det vara svårt för de uppgiftslämnande läkarna att
ur journalerna sortera ut just de uppgifter som den intygsskrivande läkaren
behöver även om oväsentliga fakta i möjligaste mån bör utelämnas.
Om så icke skett torde ändå inte dessa uppgifter komma att missbrukas
till skada för den sökande med hänsyn till den tystnadsplikt som
åvilar denne läkare.

Med hänvisning till vad som anförts anser styrelsen att det föreligger
ett sakligt grundat behov av medgivandeklausulen i ifrågavarande läkarintygsformulär.

Styrelsen saknar anledning att närmare gå in på förhållandet såvitt
gäller försäkringsbolag och av dem anlitade läkare. Allmänt kan dock
sägas att bolagen har ett legitimt behov av att i samband med vissa slag
av försäkringar kunna få närmare uppgifter om vederbörandes hälsotillstånd.
Härvidlag gäller i huvudsak vad ovan anförts.

Det av socialstyrelsen fastställda formuläret till läkarintyg för utbildnings-
och anställningssökande (SoSB 76080 fastställt 1969-03-27) har
i de delar som här är av intresse följande lydelse.

Härmed försäkrar jag, att ovan lämnade uppgifter avgivits sanningsenligt
och efter bästa förstånd samt är införstådd med att medvetet oriktiga
uppgifter kan påverka anställningsvillkoren. Jag medger att de läkare
jag anlitat och läkare vid de sjukhus, där jag undersökts eller vårdats,
få lämna upplysningar om mitt hälsotillstånd till läkare, anlitad av
den som begärt intyget.

330

Sedan socialstyrelsens svar tillställts Bendz, inkom denne med yttrande
häröver i vilket han hävdade att cirkulationen av journalhandlingar
inom och utom olika institutioner måste begränsas till ett minimum
till skydd för patienten. Det föreföll honom som om praxis blivit
alltför liberal. Han ansåg det ej sakligt motiverat med en medgivandeklausul
av så allmän karaktär som det var fråga om. Det riktiga vore att
vederbörande intygsskrivande läkare direkt begärde medgivande av den
person det gäller beträffande varje enskild handling eller grupp av handlingar,
t. ex. från visst sjukhus, viss klinik eller viss tidsperiod. Han ville
vidare framhålla att i realiteten är samtycket från den enskilde en chimär
eftersom denne inte är medveten om vad han ger sitt medgivande
till. Han menade också att det var en helt orealistisk uppfattning socialstyrelsen
företrädde då styrelsen förklarade att den som undertecknar gör
det frivilligt och att han kan begränsa medgivandet, stryka det eller senare
upphäva det. Inte minst formulärets utseende och klausulens finstilta
text talade häremot. ”Och vem är därtill den svensk att börja
stryka eller ändra i ett formulär fastställt av en statlig myndighet!”

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Enligt blankettexten lämnar den undersökte medgivande till läkare,
som tidigare undersökt eller behandlat honom, att till den undersökande
läkaren ”lämna upplysningar om mitt hälsotillstånd”. Härigenom löser
han i detta hänseende ifrågavarande läkare från deras tystnadsplikt enligt
8 § allmänna läkarinstruktionen. Frågan är emellertid om han genom
detta sitt medgivande också kan anses lämna samtycke enligt 14 §
första stycket sekretesslagen till att exempelvis en sjukjournal rörande
honom utlämnas till den undersökande läkaren. Enligt min mening kan
så inte anses vara fallet. Ett så allmänt formulerat medgivande som det
här gäller kan i princip inte uppfattas som ett sådant samtycke. För att
samtycke enligt 14 § första stycket sekretesslagen till utlämnande av
sjukjournal skall kunna anses föreligga torde i princip få lov att krävas
att medgivandet uttryckligen omfattar utlämnande av sjukvårdshandlingen
i fråga. En annan sak är att om en sjukjournal inte innehåller annat
än just upplysningar om patientens hälsotillstånd, läkaren inte bör
anses förhindrad att besvara en framställning om upplysningar om vederbörandes
hälsotillstånd genom att översända utdrag ur journalen eller
journalen i dess helhet i stället för att skriva en särskild redogörelse för
innehållet. Annat skulle innebära onödigt formalistiskt krångel. Ofta
innehåller emellertid en sjukjournal också uppgifter om andra personliga
förhållanden än patientens hälsotillstånd. Så är framför allt fallet
beträffande sjukjoumaler i den psykiatriska vården. Jag delar alltså inte
socialstyrelsens uppfattning att på grund av blankettmedgivandet sam -

331

tycke kan anses föreligga enligt 14 § första stycket sekretesslagen utan
anser att särskilt sådant samtycke i princip erfordras för att den undersökande
läkaren skall få ta del av en sjukjournal e. d.

Sjukvårdshandlingar får enligt 14 § första stycket sekretesslagen utlämnas
även om vederbörandes samtycke ej föreligger, om, med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i
övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas
till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden
i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Vid sådant utlämnande
bör erforderliga förbehåll göras. Socialstyrelsen framhåller i sitt
yttrande att uppgifter i en sjukjournal inte torde komma att missbrukas
till skada för den sökande med hänsyn till den tystnadsplikt som åvilar
den mottagande läkaren. Synpunkten framförs visserligen inte till förmån
för att en undersökningsläkare också utan patientens samtycke
skulle kunna få ta del av en sjukjournal utan bara som skäl för att den
uppgiftslämnande läkaren inte skall behöva ”censurera” journalen innan
den lämnas över till undersökningsläkaren men synpunkten påkallar
ändå uppmärksamhet. Som jag nyss anfört kan enligt min mening blankettmedgivandet
i princip inte uppfattas som ett samtycke till utlämnande
av sjukjournal. Socialstyrelsens frågeställning förfaller i så fall.
Det kan emellertid diskuteras om en tjänsteläkare eventuellt utan varje
form av medgivande skulle kunna tänkas få ta del av en sjukjournal på
den grunden att trygghet mot missbruk kan anses vara för handen på
sätt sägs i 14 § sekretesslagen. Härvidlag märks att 14 § sekretesslagen
inte gäller mellan myndigheter. Det anses emellertid att en myndighet det
oaktat är skyldig att pröva huruvida ett tillhandahållande till annan
myndighet av en sekretesskyddad handling är förenligt med det sekretesskyddade
intresset och att vägra utlämnande då så finnes ej vara
fallet. Det är härmed klart att en sjukjournal på en sjukhusklinik
endast under vissa förutsättningar kan utlämnas till en annan sjukhusklinik
eller till annan läkare i allmän tjänst. Inte minst när det
gäller sjukjournaler på en psykiatrisk klinik torde hänsynen till det
sekretesskyddade intresset motivera att stor försiktighet iakttas i fråga
om sådant utlämnande i synnerhet då framställningen kommer från läkare
inom den somatiska vården. Jag vill begagna tillfället att understryka
angelägenheten av att varje ärende om lån mellan läkare av
sjukjournaler prövas noga från synpunkten av det sekretesskyddade intresset
och att sjukjournaler inte utlånas mellan läkare utan sådan individuell
prövning.

Med de reservationer som ligger i det förut sagda anser jag liksom socialstyrelsen
att det medgivande den undersökte tecknar på blanketten
är juridiskt giltigt enligt sitt innehåll men att det kan återkallas utan att
detta bedöms som ”kontraktsbrott” e. d. Lämpligheten av att medgivan -

332

det är infogat i en standardtext kan på de skäl Bendz anfört ifrågasättas.
Att föredra från dessa synpunkter vore att den undersökte genom kryssmarkering
eller på liknande sätt gavs tillfälle att ta separat ställning till
om han skall ge sådant medgivande så att den valfrihet han enligt socialstyrelsen
har klart framträder. Det synes inte realistiskt att räkna
med att någon annat än i sällsynta undantagsfall kan bli medveten om
att det står honom fritt att stryka medgivandeklausulen. Det synes
därför önskvärt att socialstyrelsen vid en kommande översyn av blanketten
överväger en sådan omformulering av blankettexten som nu
sagts.

Biskops brev till kyrkoherde bedömt som allmän handling oaktat det
betecknats som personligt och konfidentiellt

I JO-anmälan uppgav redaktionssekreteraren Sven Bohlin att kyrkoherden
i Åsele Bengt Sundquist vägrat att till Sveriges Radios nyhetsredaktion
i Umeå utlämna en till kyrkorådet i Åsele ställd skrivelse från
biskop Stig Hellsten i Luleå.

Av kopia av skrivelsen, som sedermera ingavs från Hellsten, framgick
att skrivelsen innehöll synpunkter angående lämpligheten av att anställa
en viss person som ungdomssekreterare med hänsyn till vederbörande
sökandes personliga levnadsomständigheter. I skrivelsen angav Hellsten
vidare att denna utgjorde ett svar på Sundquists begäran om råd i frågan
och att svaret var ”personligt och konfidentiellt”.

Sedan yttrande över anmälan infordrats från Sundquist svarade denne
huvudsakligen följande.

Det rör sig om ett privatbrev. I början på december 1972 vände jag
mig till biskopen och bad honom ge mig ett personligt råd hur ett
ärende enligt hans mening borde handläggas. Den 5 december 1972 fick
jag också ett brev ställt till mig personligen. I början på brevet skriver
biskopen bl. a. att brevet är personligt och konfidentiellt. Vid samtal
med biskopen senare har han också förklarat att brevet är avsett att
vara privat och konfidentiellt och således icke tjänste. Jag har också
hela tiden uppfattat brevet så och förvarat det i min privata korrespondens,
alltså icke bland kyrkorådets handlingar. Beträffande herr Bohlins
påstående att jag icke angett något lagrum för mitt handlande, så vill jag
framhålla, att det väl rimligen är hans sak att hänvisa till det lagrum,
enligt vilket jag skulle kunna åläggas att lämna ut offentligt ett av mina
privatbrev. Brevet, som herr Bohlin är ute efter, berör endast Biskopen
och mig och är icke tjänste eller offentligt.

I yttrande över vad Sundquist anfört framhöll Bohlin att ifrågavarande
skrivelse varit ställd till ”ordföranden i kyrkorådet” och blivit
uppläst för rådets medlemmar innan beslut fattats i det personalärende,

333

som skrivelsen angick. Bohlin ifrågasatte därför om inte skrivelsen varit
av betydelse för kyrkorådets ställningstagande. Han uppgav vidare att
skrivelsen var avfattad på tjänstepapper.

Vid riksdagens ombudsmannaexpedition upprättades därefter en remisspromemoria
med följande lydelse.

I förarbetena till tryckfrihetsförordningen (prop. 1948: 230 sid. 130)
uttalar departementschefen beträffande gränsdragningen mellan allmänna
handlingar och privata meddelanden eller brev att det å ena sidan
måste anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsatsen, om
meddelanden, vilka tillkommit i syfte att påverka måls eller ärendes avgörande,
genom att betraktas som enskilda undandras offentligheten
men att det å andra sidan torde böra finnas ett visst utrymme för skriftliga
meddelanden i tjänsten, vilka inte kan anses vara allmänna handlingar.
Departementschefen stannade för att låta gränsdragningen, liksom
dittills, ankomma på rättspraxis. Nämnas kan också att i ett av regeringsrätten
avgjort mål (RA 1963 ref. 41) angående frågan om ett av
biskop avlåtet brev till underställd prästman var att anse som allmän
handling blev utgången beroende av om brevet hänförde sig till biskopens
egentliga myndighetsutövning eller till hans själavårdande verksamhet
i förhållande till honom underställda präster.

Under hänvisning till vad som anförts i promemorian begärdes förnyat
yttrande från Sundquist angående dels riktigheten av vad Bohlin
anfört i sitt yttrande, dels den närmare karaktären i övrigt av Hedstens
skrivelse. Med anledning härav upplyste Sundquist att skrivelsen var
adresserad till ”Kyrkorådets ordförande kyrkoherde Bengt Sundquist”
och att kyrkorådets medlemmar vid rådets sammanträde fått del av innehållet
i skrivelsen. Eftersom Hellsten var hans förman hade Sundquist
emellertid inte ansett sig ha rätt att utan dennes hörande lämna ut en
skrivelse som angetts som konfidentiell. Sundquist framhöll vidare att
det hade varit svårt att avgöra om offentliggörande av vad som förekommit
vid kyrkorådets sammanträde kunnat skada sökanden.

Vidare inhämtades i ärendet per telefon upplysningar från Hellsten,
vilken meddelade följande.

Den första kontakten han hade med Sundquist i förevarande sak
skedde per telefon. Sundquist ringde honom och bad om råd i en personalfråga,
där bl. a. tveksamhet förelåg om vederbörandes kvalifikationer
och lämplighet för tjänsten som ungdomssekreterare. Hellsten lämnade
muntligen sina synpunkter, men Sundquist anhöll om att få några skriftliga
rader i saken. Hellsten skrev därför ifrågavarande brev. Han räknade
därvid med att brevet skulle föredras i kyrkorådet, som hade att
besluta i ärendet. Eftersom Sundquist utbett sig om ett förtroligt råd och
då Hellsten inte gärna ville lägga sig i saken, skrev han att brevet var
konfidentiellt. Detta var måhända oriktigt av honom och kunde ha vilselett
Sundquist. Hellsten ansåg nämligen för egen del att brevet inte
kunde hänföras till hans själavårdande verksamhet utan måste betraktas
såsom en allmän och offentlig handling.

334

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas att envar skall äga fri tillgång
till allmänna handlingar. I 2 kap. 2 § förklaras att allmänna handlingar
är alla hos myndighet förvarade handlingar, vare sig de dit inkommit
eller blivit där upprättade. I 2 kap. 3 § anges närmare vad som skall
förstås med myndighet i tryckfrihetsförordningens mening. Härav framgår
att ett kyrkoråd är en sådan myndighet. I 2 kap. 5 § anges om och
när handling skall anses inkommen till myndighet. Så skall anses vara
fallet då handlingen avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare,
som har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med
ärende, till vilken handlingen hänför sig (kursiverat här).

Av utredningen i ärendet framgår att skrivelsen från Hellsten var
ställd till Sundquist i dennes egenskap av ordförande i kyrkorådet och
rörde ett rådets ärende. Den var vidare avgiven i syfte att vara till vägledning
vid prövningen av ärendet. Med hänsyn härtill kan skrivelsen
ej anses som ett privat meddelande från Hellsten till Sundquist. Den var
fastmera enligt tryckfrihetsförordningen en hos kyrkorådet förvarad, till
kyrkorådet inkommen handling. Följaktligen var den en allmän handling.
Den omständigheten att det i skrivelsen angetts att innehållet skulle
betraktas som ”konfidentiellt” saknade som framgår av det sagda
därmed all betydelse.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas vidare att genom av Konungen
och riksdagen samfällt stiftad lag inskränkningar får göras i allmänhetens
rätt till fri tillgång till allmänna handlingar. Sådana inskränkningar
får göras av hänsyn bl. a. till ”privatlivets helgd, personlig
säkerhet, anständighet och sedlighet”. Bestämmelser angående inskränkningar
i rätten till utbekommande av allmänna handlingar finns samlade
i sekretesslagen. Några sekretessbestämmelser avseende handlingar i
tjänstetillsättningsärenden finns ej meddelade. Ifrågavarande skrivelse,
som hänförde sig till ett sådant ärende, kunde därför lagligen inte sekretessbeläggas
utan var en offentlig allmän handling som det ålåg Sundquist
att på begäran genast eller så snart ske kunde utlämna. Från Bohlin
har under hand inhämtats att utbekommandet av skrivelsen numera
saknar aktualitet.

Jag finner alltså att Sundquist saknat laga stöd för sin vägran att utlämna
skrivelsen. Emellertid anser jag mig böra beakta vad Hellsten anfört
om omständigheterna i fallet och finner dessa förmildrande. Uppenbarligen
har Sundquist känt sig bunden av Hedstens betecknande av
skrivelsen som konfidentiell. Hellsten har vidgått att denna beteckning
var olämplig, och jag behöver därför ej uttala mig särskilt härom. Under
hänvisning till det anförda och då jag förutsätter att Sundquist i fortsättningen
kommer att låta sig angeläget vara att noga iaktta tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet
låter jag det stanna vid nu gjorda uttalanden.

335

Exekution
Fråga om hur utmätningsman bör förfara när det i efterhand upptäcks
att gods, som utmätts i allmänt mål, var sålt under äganderättsförbehåll Vid

inspektion av kronofogdemyndigheten i Visby distrikt i maj 1973
varseblev JO Lundvik ett mål om återtagande av avbetalningsgods vari
omständigheterna var ovanliga. Av handlingarna i målet och vissa senare
införskaffade handlingar framgick följande.

Lantbrukaren J. köpte år 1967 en skördetröska på avbetalning med
sedvanligt äganderättsförbehåll. J. ådrog sig med tiden stora skatteskulder.
För dessa samt för vissa arbetsgivaravgifter och böter togs skördetröskan
i mät vid upprepade tillfällen, senast den 24 augusti 1972. Försäljning
av det utmätta blev dock aldrig aktuell i det att anstånd gavs.
Den 8 november 1972 försattes J. på egen ansökan i konkurs. Den 3 januari
1973 begärde säljaren av skördetröskan handräckning för att få
den åter. Han uppgav att J. ej fullföljt avbetalningarna och häftade för
ogulden köpeskilling med 10 579 kr. Den 23 januari 1973 återtogs skördetröskan
av kronofogdemyndigheten. Den härvid gjorda vidräkningen
mellan säljare och köpare visade ett överskott säljaren till godo å 928 kr
75 öre. Av handlingarna framgick att konkursförvaltaren var underrättad
om att handräckning begärts men ej kom till städes. Ytterligare kan
antecknas att konkursen avskrevs den 12 mars 1973, enär tillgångar saknades
för betalning av konkurskostnaderna.

JO frågade vid inspektionen kronofogden Mats Berggren, hur det
kom sig att skördetröskan utmätts fast den var köpt på avbetalning.
Berggren svarade, att J. påstått att tröskan var slutbetald. Först senare
kom det fram att J. fortfarande häftade för en stor del av köpeskillingen.
Berggren menade, att utmätningen av godset i detta läge fick anses
omfatta köparens rätt därtill. Han hänvisade till Allenmark—Lundberg,
Handledning för befattningshavare hos kronofogdemyndighet,
1967, s. 168 med en där förekommande hänvisning till ett rättsfall i
SvJT, rätteligen 1956 rf s. 52.

Berggren inkom, efter remiss, senare med ett yttrande vari han närmare
redogjorde för hur han resonerat. Han sade bl. a.: Då det stod
fullt klart att säljaren hade uppgiven fordran på J. och tillika äganderättsförbehåll
till skördetröskan, beslöt kronofogdemyndigheten att avstå
sin genom utmätning erhållna förmånsrätt i skördetröskan till den del
den avsåg säljarens rätt på grund av köpekontraktet. Utmätningen skulle
därefter endast omfatta gäldenärens rätt till skördetröskan i likhet med

336

utgången i fallet SvJT 1956 rf s. 52. Till stöd för sin rätt att göra ett dylikt
partiellt avstående från utmätningen åberopade Berggren ett uttalande
av lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt IV (SOU
1966: 7) s. 107. Uttalandet gjordes under förarbetena till den ändring i
139 § utsökningslagen som föranleddes av de nya reglerna om företagsinteckning.
Beredningen påpekade, att innehavare av företagsinteckning
under viss förutsättning ägde få betalt framför utmätningssökande
och att detta kunde leda till att sökanden intet fick. Därefter sade beredningen:
”När utmätning skett för skatt, kan naturligtvis utmätningsmannen
inhibera den genom utmätning påbörjade indrivningen, om den ter
sig meningslös.”

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.

Gods som köpts på avbetalning under äganderättsförbehåll får inte
utmätas för köparens gäld så länge förbehållet gäller. Detta följer av
68 § utsökningslagen där det sägs att i gäldenärens bo ej får utmätas något
som finnes höra annan till och ej heller utmätning ske till förfång av
den rätt som annan äger till gäldenärens gods. Hinder möter däremot
inte att ta i mät köparens rätt att efter fullgjorda avbetalningar bli ägare
till godset. Detta får praktisk betydelse när köparen redan betalt så mycket
att godset representerar ett övervärde för honom.

Vid utmätningsförrättningen är det ofta inte bekant att påträffat gods
är objekt för äganderättsförbehåll eller saknas utredning härom. Det
händer därför ej sällan att gods tages i mät trots att det är köpt på avbetalning
under äganderättsförbehåll och ej slutbetalt. Om ej säljaren ingriper
till skydd för sin rätt, säljes godset och utbetalas köpeskillingen
enligt vanliga regler. Någon möjlighet att hejda förfarandet genom att
begära handräckning för godsets återtagande har säljaren inte. Däremot
kan han freda sig genom att anföra besvär över utmätningen. Förmår
han därvid styrka sin rätt, torde utgången i regel bli den att utmätningen
undanröjes. I rättspraxis har dock förekommit fall där överrätten i den
antydda situationen i stället förklarat att utmätningen skall avse köparens
rätt till godset (se, förutom det åberopade fallet SvJT 1956 rf s. 52,
NJA 1971 s. 288 och — hovrätten i — NJA 1973 s. 460). Att märka är
emellertid att köparens rätt anses i utmätningshänseende böra behandlas
enligt reglerna i 75 § 2 mom. utsökningslagen (se t. ex. Hassler, Utsökningsrätt
2 uppl. s. 151 not 61). Förbud som i nämnda lagrum sägs skall
alltså tecknas i protokollet och delges säljaren av godset. Först när detta
skett är utmätningen fullbordad och har förmånsrätt inträtt. Det kan
svårligen antagas att frågan om förmånsrättens uppkomst skulle ligga
annorlunda till därför att utmätningen av rättigheten från början avsett
själva godset. Den omständigheten att det i besvärsmålet förklarats att
utmätningen skall avse köparens rätt torde med andra ord inte medföra

337

ett eftergivande av kravet på att säljaren skall delges förbud enligt 75 §

2 mom. utsökningslagen. Förklaringen i besvärsmålet torde därför inte
ensamt för sig medföra någon förmånsrätt. Det fordras härutöver, såvitt
jag kan förstå, att föreskrifterna i 75 § 2 mom. uppfyllts.

Nyss har sagts att säljaren kan freda sin rätt till godset genom att anföra
besvär. Han har ytterligare en möjlighet, nämligen att begära att
utmätningsmannen rättar utmätningen. Efter en år 1963 genomförd
ändring i 77 § utsökningslagen äger utmätningsman föranstalta om rättelse,
om han finner att egendomen eller del därav ej bort utmätas. Förarbetena
till lagändringen säger inget om att rättelsen skulle kunna ta sig
den formen att utmätning av visst gods förklaras skola avse endast köparens
rätt till godset. Om vad jag nyss antagit om förutsättningarna för
uppkomsten av förmånsrätt är riktigt, torde det inte finnas något praktiskt
utrymme för rättelse i sådan form. Om säljaren ändå måste delges
förbud enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen, förefaller det enklast och
naturligast att utmätningsmannen genomför rättelsen på så vis att han
häver den första utmätningen och gör ny utmätning av köparens rättighet.

I det fall som jag iakttog vid inspektionen hade besvär ej anförts. Om
rättelse var ej tal; tiden för sådan hade för länge sedan gått till ända.
Kronofogdemyndigheten säger sig i stället ha gjort en partiell återkallelse
av utmätningen. Härom vill jag säga följande.

I allmänt mål anses utmätningsman i viss mån intaga en dubbelställning.
Han är inte bara förrättningsman utan även representant för kronan-borgenären.
Hur långt hans befogenheter i sistnämnda hänseende
sträcker sig är delvis oklart. Säkert är dock att han kan återkalla en utmätning
som framstår som meningslös. I ett fall som det förevarande
hade en total återkallelse av utmätningen varit fullt motiverad. Om ej
kronofogdemyndigheten återkallat, hade med största sannolikhet säljaren
anfört besvär över utmätningen. Utgången hade då blivit den att utmätningen
undanröjts. Möjligen hade i stället sagts att utmätningen
skulle avse köparens rätt, något som dock enligt min mening inte medfört
någon egentlig skillnad. Nu valde kronofogdemyndigheten i stället
att återkalla partiellt, tydligen i syfte att få saken i samma läge som om
utmätningen från början avsett köparens rätt till godset. Huruvida en
sådan åtgärd är teoretiskt möjlig kan diskuteras. Ur praktisk synvinkel
framstår åtgärden i allt fall som otjänlig, förutsatt att vad jag nyss antagit
om förmånsrätten är riktigt. Utmätningsman kan ej vinna mer än om
han i stället häver utmätningen av godset och sedan utmäter rättigheten.

I nu förevarande fall tillkom den komplikationen att köparen-gäldenären
var i konkurs. En ny utmätning var i detta läge ej möjlig. Det
borde emellertid ej heller ha varit möjligt att genom denuntiation med
säljaren vinna förmånsrätt under den pågående konkursen. Med mitt
sätt att se på saken var därför utmätningsmannens tanke att bevara kro 22

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

338

nans rätt till godsets övervärde inte realiserbar. Om säljaren anfört besvär
över utmätningen, hade nämligen denna undanröjts åtminstone i
vad gällde själva godset och någon förmånsrätt i köparens rättighet
torde som nyss sagts inte ha kunnat vinnas. Om skördetröskans värde
överstigit säljarens fordran, hade följaktligen överskottet kommit konkursboet
till godo, ej kronan.

Nu gav emellertid avräkningen i samband med godsets återtagande
vid handen att skördetröskan inte representerade något övervärde i köparens
hand. Någon skada uppkom därför inte genom kronofogdemyndighetens
åtgärder och med detta konstaterande avslutar jag ärendet.

Sedan säljare av avbetalningsgods begärt återtagande av godset, betalar
köparen resterande köpeskilling men ej kostnaderna å handräckningsärendet.
Får godset återtagas?

Vid JO Lundviks inspektion av kronofogdemyndigheten i örebro distrikt
i mars 1973 drog biträdande kronofogden Ove Björncrantz upp ett
problem rörande återtagande av avbetalningsgods. Han sade: Antag att
en säljare begärt handräckning för återtagande av avbetalningsgods och
att viss del av köpeskillingen är ogulden vid ansökningstillfället. Därefter
betalar gäldenären resterande köpeskilling direkt till säljaren. Däremot
betalar han inte kostnaden för handräckningsförfarandet. Kan
återtagning ske i ett sådant fall? Med andra ord kan äganderättsförbehållet
i ett sådant fall anses omfatta bara kostnaderna? Björncrantz menade
att handräckning icke fick ske i detta fall men länsstyrelsen hade
uttalat motsatt uppfattning i ett besvärsmål.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Örebro län i april 1973 talade JO
Lundvik om saken med föredraganden i exekutionsmål länsassessorn Jan
Adéll. Adéll berättade, att han varit med om ett dylikt fall samt att han
då ringt till olika länsstyrelser och även till olika kronofogdemyndigheter
i länet och funnit att praxis var mycket olika.

Efter remiss inkom yttrande från dåvarande exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON), som anförde följande.

EON har genom förfrågningar underhand hos några kronofogdemyndigheter
och överexekutorer kunnat konstatera att olika praxis råder.
Klart är dock att de flesta av de hörda myndigheterna menar, att återtagning
skall vägras.

I 11 § första stycket lagen om avbetalningsköp stadgas att handräckning
må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart, att sådant
dröjsmål föreligger med betalningen, som i 2 § första stycket sägs,
eller att köparen eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig
betydelse för säljaren.

Å ena sidan hävdas att med ”betalningen” inte åsyftas annat än avbetalningsposterna
samt sådan ränta och gottgörelse för försäkringspremie,

339

som köparen skall särskilt utge (1 § sista stycket). Ersättning för kostnader
i samband med ansökan om återtagning räknas inte till ”betalningen”.
Om sålunda köparens betalningsförsummelse inte är av sådan
art som förutsätts i 2 § första stycket, vägras återtagning.

Å andra sidan hävdas att kostnaderna ingår i ”återstoden av säljarens
fordran” enligt 2 § första stycket. En förutsättning för verkställighet är
dock att något belopp enligt kontraktet var oguldet vid tidpunkten för
ansökan. Vill köparen då undvika förrättning måste betalning enligt 2 §
andra stycket eller 6 § första stycket omfatta också kostnaderna.

Enligt EON:s mening kan från praktisk synpunkt synas lämpligast att
återtagning får ske i sådana fall, varom här är fråga. En vägrad återtagning
innebär, att säljaren har att domstolsvägen få köparen förpliktad
att utge kostnaderna och att därefter driva in sin kostnadsfordran med
de olägenheter detta innebär för köparen, bl. a. i form av ytterligare
kostnader. EON anser emellertid att stadgandena i 2 § första stycket och
11 § första stycket måste tolkas så, att hinder för verkställighet föreligger
i här förevarande fall. Detta enär lagstiftaren med ”betalningen”
inte synes ha avsett kostnader i samband med ansökan om återtagning. I
detta sammanhang bör påpekas, att säljaren torde kunna bibehålla sin
återtagningsrätt genom att avvisa från gäldenären erbjudet belopp som
inte täcker även kostnaderna (jfr Eklund—Nordström; Lagen om avbetalningsköp,
sid. 42) eller i första hand avräkna erbjudet belopp på uppkomna
kostnader (jfr Eklund—Nordström, sid. 83 anm. 13), då förutsatt
att inte köparen angivit, eller på annat sätt framgår, att betalningen avser
ränta eller kapital.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Olika åsikter har framförts i den fråga som här tagits upp. För egen
del menar jag, att problemet bör lösas med utgångspunkt från de materiella
reglerna i lagen om avbetalningsköp.

Jag vill till en början erinra om att det av 2 § första stycket i lagen
framgår att betalningsförsummelse från köparens sida inte medför rätt
för säljaren att återta godset med mindre köparen häftar för belopp som
stått oguldet i minst fjorton dagar och som antingen uppgår till minst
viss del av avbetalningspriset eller också utgör återstoden av säljarens
fordran.

Om säljaren vill återta godset, skall en uppgörelse ske mellan säljaren
och köparen. Därvid skall enligt 3 § värdet av godset räknas köparen till
godo. Säljaren, åter, äger enligt 4 § räkna sig till godo — förutom
oguldna förfallna poster och viss kvotdel av övriga oguldna poster —
bl. a. kostnad som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande.

I 6 § upptages härefter en regel, som jag tillmäter avgörande betydelse
för det problem som nu diskuteras. Om säljaren yrkat att återfå godset,
äger köparen, efter vad i lagrummet sägs, på en gång betala vad säljaren
enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det, får godset ej återtagas.

Om säljaren vänt sig till utmätningsman med begäran om handräckning
för återtagande av godset, kan alltså köparen förhindra att godset

340

tages åter. Han måste då på en gång betala säljarens fordran, beräknad
på sätt som anges i 4 §. Även de kostnader som uppstått i handräckningsärendet
måste alltså betalas.

Tilläggas kan att köparen under särskilda förutsättningar som anges i
2 § andra stycket kan komma billigare undan. Även då måste han dock
betala säljarens kostnad.

När det så i 11 § sägs att handräckning får beviljas endast om utmätningsmannen
finner uppenbart att sådant dröjsmål föreligger med betalningen
som sägs i 2 § första stycket eller att köparen eljest åsidosatt förpliktelse
av väsentlig betydelse, får stadgandet läsas mot bakgrund av reglerna
i 6 § och 2 § andra stycket. När ansökningen kommer in, har utmätningsman
att pröva om förutsättningarna för handräckning är uppfyllda.
I flertalet fall stöder säljaren sin framställning på att köparen
försummat sin betalningsskyldighet och utmätningsmannens prövning
inriktas då främst på frågan om sådant dröjsmål föreligger som sägs i
2 § första stycket. Finnes så vara fallet, kan köparen väl hindra godsets
återtagande genom att senare men före återtagandet erlägga betalning
på sätt som sägs i 6 § eller — under där angivna förutsättningar — 2 §
andra stycket. En betalning som inte täcker säljarens kostnader är emellertid
enligt min mening inte tillräcklig för att hindra återtagningen, lika
litet som en betalning som endast täcker en del av vad säljaren kan
fordra av själva köpeskillingen. Att säljaren torde kunna vägra att
mottaga en delbetalning förändrar inte saken. Det synes mig föga rimligt
om säljaren i detta läge skulle nödgas avböja betalning av ett belopp,
vartill han i och för sig har rätt. Betalningen får ju under alla
förhållanden tas med i beräkningen vid den uppgörelse som skall ske
mellan säljare och köpare.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga, att det enligt min mening följer
av 6 § och 2 § andra stycket i lagen om avbetalningsköp att köparen
inte kan avvärja att godset återtages genom att betala vad säljaren
enligt dessa lagrum har att fordra med undantag av kostnaderna i handräckningsärendet.
Även kostnaderna måste betalas, annars får återtagning
ske. Innehållet i 11 § leder enligt min mening inte till annat resultat.

Vissa övriga ärenden

Ekonomiska utredningen i införselmål

T. anförde klagomål mot en kronofogdemyndighets handläggning av
ett mål angående införsel för underhållsbidrag. T. vände sig bl. a. mot
att kronofogdemyndigheten baserat sitt beslut om införselbeloppets och
förbehållsbeloppets storlek på innehållet i ett formulär som ifyllts och

341

undertecknats av annan än den underhållsskyldige själv, nämligen dennes
fästmö.

I infordrat yttrande redogjorde kronofogdemyndigheten för vad som
förekommit i målet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande.

I 9 § införsellagen stadgas, att utmätningsmannen skall bereda gäldenären
tillfälle att yttra sig innan beslut om införsel meddelas, om detta
kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. I 22 § utsökningskungörelsen heter
det: När gäldenär beredes tillfälle att yttra sig i mål om utmätning i lön
eller införsel, skall han uppmanas att redogöra för sina inkomster och
sin försörjningsbörda samt de omständigheter i övrigt som kan vara av
betydelse i målet. Av 39 § utsökningskungörelsen framgår att underrättelse
enligt 9 § införsellagen utfärdas enligt formulär som fastställs av
riksskatteverket.

Av de återgivna bestämmelserna framgår att den underhållsskyldige
skall — om detta ej av tidsskäl är ogörligt — beredas tillfälle att yttra
sig i målet och uppmanas att med utnyttjande av den översända blanketten
redogöra för sina ekonomiska förhållanden. Då det tycks mig som
om T. fått den oriktiga uppfattningen att beslut om införsel ej får meddelas
med mindre i målet föreligger ekonomisk redogörelse från den underhållsskyldige
själv, vill jag för henne framhålla att det ej förhåller sig
så. Men det är givetvis angeläget att kronofogdemyndigheten bemödar
sig om att utredningen beträffande den underhållsskyldiges ekonomiska
förhållanden blir så fullständig och korrekt som möjligt. Som regel utgör
väl gäldenärens egna uppgifter den viktigaste kunskapskällan härvidlag
men ofta nog finns anledning att såväl kontrollera som komplettera
dessa uppgifter. Det är inte ovanligt att gäldenären vägrar att medverka
till utredningen. Det får inte hindra beslut om införsel, utan utmätningsmannen
har då att med anlitande av andra kunskapskällor införskaffa
erforderlig utredning.

Kronofogdemyndigheten avsände visserligen underrättelse enligt 9 §
införsellagen till gäldenären under i målet uppgiven adress men fick
kort därefter kännedom om att denne gått till sjöss och därför ej var anträffbar
på den uppgivna adressen. Att utmätningsmannen i den situation
som nu förelåg ansåg att underrättelse skulle medföra avsevärd
tidsutdräkt och därför underlät sådan, kan enligt min bedömning ej anses
som fel. Inte heller anser jag att den ekonomiska utredning som lädes
till grund för beslutet — att märka är att denna ej endast utgjordes
av uppgifter från gäldenärens fästmö — var sådan att myndigheten förtjänar
kritik.

Utredningen i löneutmätningsmål angående gäldenärens ekonomiska
förhållanden m. m.

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammades ett löneutmätningsmål
där omständigheterna i korthet var följande. I. hade
av domstol förpliktats att till ett försäkringsbolag utge 9 071 kr. jämte
ränta samt ersättning för rättegångskostnader. För denna skuld hade utmätning
skett i lis lön under september—december 1970, augusti—oktober
1971, augusti—oktober 1972 samt maj, juli och augusti 1973. Den

342

8 januari 1974 begärde bolaget ånyo utmätning i I:s lön. I. besvarade ej
kronofogdemyndighetens begäran om uppgifter beträffande inkomster
och försörjningsbörda. Från I:s arbetsgivare inhämtades att I. hade en
arbetsinkomst om 15 kr. per timme samt att arbetstiden uppgick till 40
timmar per vecka. Av noteringar vid registerkontroll framgick att I. var
gift och hade en avlöning om 2 400 kr. var 14:e dag. Några uppgifter
om skatt, bostadshyra, makes inkomst, antal barn eller hyra fanns ej.
Den 18 januari 1974 meddelade t. f. kronofogden S. utmätningsbeslut.
Det utmätningsfria beloppet fastställdes till 450 kr. var 14:e dag. Vidare
förordnades att utmätning skulle ske med 150 kr. var 14:e dag under tre
månader.

JO beslöt inhämta yttrande från kronofogdemyndigheten i följande
hänseenden. Hur stora inkomster och skatteavdrag hade I. och hans
hustru? Vilken försörjningsbörda och vilka utgifter i övrigt hade I. och
hans hustru? Hur hade det utmätningsfria beloppet framräknats? Hade
någon kontakt med I. rörande eventuell överenskommelse om löneutmätning
skett i annan form än översändande av blanketten om underrättelse
om sökt utmätning?

Sedan begärt yttrande avgivits, anförde ställföreträdande JO Sverne.

Gäldenären i det uppmärksammade målet hade ådragit sig en avsevärd
skuld, men hans ekonomiska situation var inte särskilt gynnsam.
Vid tvångsvis anordnad löneutmätning till gäldande av skulden kommer
gäldenären och hans familj under en lång följd av år att tre månader
varje år drabbas ganska hårt av utmätning i gäldenärens lön. I en situation
som den förevarande måste det rimligen ofta framstå för gäldenären
som fördelaktigare att fortlöpande varje månad tills skulden är betald
avstå från en mindre del av sin lön än att under en årligen återkommande
tremånadersperiod få vidkännas en kraftig ekonomisk åderlåtning.
I fall av detta slag är det därför särskilt angeläget att utmätningsmannen
tar kontakt med gäldenären och gör fullt klart för denne — givetvis
dock utan att utöva någon påtryckning — konsekvenserna av att
medge löneutmätning respektive ej medge sådan. I det aktuella målet
hade, såvitt framgick, utmätningsmannen ej gjort något som helst försök
att få kontakt med gäldenären för att på angivet sätt diskutera dennes
ekonomiska situation. Detta framstår som en brist i handläggningen.

Vidare finner jag anledning rikta kritik mot det sätt, varpå S. beräknat
det utmätningsfria beloppet. S. har i denna fråga hänvisat till en i
juni 1971 gjord beräkning. Av denna beräkning framgår ej helt klart hur
beloppet 450 kr. per två veckor räknats fram. Även om uppgifterna är
knapphändiga, anser jag mig emellertid ha anledning ifrågasätta om det
föreskrivna beneficiet icke varit väl lågt. Anmärkningsvärt är därjämte
att S. i januari 1974 baserat beslut om utmätningsfritt belopp på en uträkning
som gjordes i juni 1971. Gäldenärens förhållanden kan ju under
den mellanliggande tiden ha i flera hänseenden förändrats.

Även om jag sålunda funnit handläggningen av ifrågavarande ärende
bristfällig, anser jag mig dock — främst med hänsyn till att gäldenären
underlåtit att besvara kronofogdemyndighetens skriftliga förfrågningar
och därigenom själv bidragit till att ärendet ej blivit fullständigt utrett
— kunna stanna vid nu gjorda uttalanden.

343

Utmätning för böter av nödig bostad

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammades ett utsökningsmål
där utmätning skett av en fastighet till gäldande av skatteskulder
och av böter. JO beslöt inhämta yttrande i saken från kronofogdemyndigheten,
enär det kunde ifrågasättas om inte utmätningen för böterna
stod i strid med 3 § andra stycket lagen den 20 mars 1964 om
verkställighet av bötesstraff. I detta lagrum stadgas nämligen bl. a., att
för böter ej må tagas i mät nödig bostad. Av kronofogemyndighetens
yttrande framgick att fastigheten av misstag utmätts jämväl för bötesskulden
samt att försäljning av fastigheten ej skett.

Med hänsyn till vad som upplysts om orsaken till det förelupna misstaget
och då detta ej fått några menliga följder för gäldenären, fann JO
Lundvik ej anledning till vidare åtgärd.

Exekutiv auktion i gäldenärens bostad

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppgav kronofogden att
exekutiv auktion i stor utsträckning hölls hemma hos gäldenären samt
att dennes namn och adress brukade anges i kungörelsen, vilket gav preventiv
effekt.

Härom anförde JO Lundvik följande.

Förhållandena kan stundom göra det nödvändigt att förrätta exekutiv
auktion i gäldenärens bostad och praktiska skäl kan då tala för att gäldenärens
namn och adress anges i kungörelsen om auktionen. Att regelmässigt
hålla auktion hemma hos gäldenären och därvid låta denne
schavottera i kungörelsen med namn och adress förefaller mig däremot
vara en olämplig för att inte säga direkt motbjudande metod, som ingalunda
rättfärdigas av att man tror sig vinna en ”preventiv effekt”. Jag
förväntar att kronofogdemyndigheten beaktar vad jag nu sagt.

Exekutionsavgiften vid verkställighet av ett av domstol beslutat skitigringsförbud Vid

inspektion av en kronofogdemyndighet tog kronofogden upp följande
spörsmål. Efter av domstol meddelat beslut om skingringsförbud
för en gäldenärs fasta egendom kan borgenären begära att få detta beslut
verkställt av kronofogden. Kronofogden såg denna verkställighet
som en delgivning genom stämningsman och tog därför upp ärendet i
allmänna diariet för delgivning mot en kostnad av 20 kr. Andra kronofogdar
handlade däremot saken som enskilda utsökningsmål vilket medförde
en verkställighetskostnad på 100 kr. Dessa kronofogdar motiverade
sitt förfarande med att delgivningen därigenom fick större tyngd.

JO inhämtade yttrande i frågan från riksskatteverket, som anförde
följande.

Rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad och skingringsförbud
hänvisar i fråga om verkställighet till utsökningslagens bestämmelser. I

344

185 § utsökningslagen ges vissa bestämmelser beträffande verkställighet
av skingringsförbud till säkerhet för fordran. När fråga är om sådant
förbud syftar kronofogdemyndighetens åtgärder till att söka säkerställa
att egendom framdeles finns tillgänglig för utmätning. Detta sker enligt
den angivna paragrafen genom att egendom, som skall omfattas av
skingringsförbudet, utses och värderas. Även om verkställigheten dessutom
innefattar ett delgivningsmoment har den enligt riksskatteverkets
mening en karaktär av exekutiv åtgärd. Ansökan om verkställighet bör
därför hos kronofogdemyndigheten upptas som ett enskilt utsökningsmål
och därigenom föranleda en exekutionsavgift om 100 kr.

När det gäller skingringsförbud, som meddelats till säkerhet för anspråk
på bättre rätt till viss egendom, lämnas i utsökningslagen inga regler
om hur verkställigheten skall ske. I detta fall blir kronofogdemyndighetens
enda åtgärd att delge gäldenären skingringsförbudet genom att
överlämna handling, eller bestyrkt avskrift eller kopia därav, vari detta
meddelats. Samma förfarande blir aktuellt vid verkställighet av skingringsförbud,
där rätten till säkerhet för fordran har meddelat förbud att
skingra viss angiven egendom, t. ex. fast egendom. I dessa två fall saknas
det exekutiva inslaget som gett det första fallet den karaktär som
nyss angivits. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att uppfatta
en ansökan om verkställighet av förbud av detta slag som ett delgivningsärende.
I detta sammanhang är av intresse att notera vad lagberedningen
anfört i betänkandet (SOU 1973: 22), Utsökningsbalk s. 456, angående
delgivning av förbud. Där sägs att kronofogdemyndigheten skall
ombesörja delgivningen men att den på begäran kan medge sökanden
att själv ombesörja delgivningen med stöd av 2 § delgivningslagen
(1970: 428).

Om en ansökan om delgivning av skingringsförbud betraktas enbart
som ett delgivningsärende, skulle kronofogdemyndighet möjligen kunna
vägra att utföra delgivningen. Det kan nämligen hävdas, att kronofogdemyndighet
inte är skyldig att verkställa andra delgivningsuppdrag än sådana
som har samband med den exekutiva verksamheten. Enligt Hassler
(Utsökningsrätt, andra upplagan, s. 384) är dock utmätningsmannen
”säkerligen” skyldig att verkställa delgivning av skingringsförbud. Med
hänsyn till att rättegångsbalken utan inskränkning hänvisar till utsökningslagen
när det gäller verkställighet av skingringsförbud vill riksskatteverket
som sin mening framhålla, att ansökan om delgivning av sådant
förbud bör upptas hos kronofogdemyndighet som ett enskilt utsökningsmål.
Sökandens exekutionsavgift blir i så fall 100 kr.

Från borgenärshåll kan hävdas, att avgiften för en sådan verkställighetsåtgärd
är hög. Gällande regler medger emellertid inte att lägre avgift
tas ut. Vid en kommande översyn av exekutionsavgiftskungörelsen
kan frågan om en differentiering av exekutionsavgifterna övervägas.

Vid ärendets avgörande sade JO Lundvik att han delade den uppfattning
i saken som riksskatteverket givit uttryck för och att han således
ansåg att övervägande skäl talade för att ansökan hos kronofogdemyndighet
om verkställighet av ett av domstol beslutat skingringsförbud
borde betraktas som enskilt utsökningsmål, vari avgift om 100 kr. utgår
enligt exekutionsavgiftskungörelsen, även i de fall där verkställigheten
faktiskt endast innefattade delgivning.

345

Taxering och uppbörd

Framställning till Konungen angående ersättning av allmänna medel
i anledning av misstag vid indrivning hos borgensmän av arbetsgivaravgift
och skatt

I en den 20 mars 1974 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Lundvik följande.

Ferenc Sztojka besökte våren 1971 riksdagens ombudsmannaexpedition
och klagade över handläggningen hos skatte- och indrivningsmyndigheter
i Västmanlands län av ärenden som gällde Sztojkas skatteskulder
m. m. Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades i anledning
härav en promemoria om indrivningen av Sztojkas restförda arbetsgivaravgifter
och skatter, vilka delvis erlagts av Sztojkas borgensmän. Promemorian
berörde frågan huruvida några åtgärder vidtagits från myndigheternas
sida för att bevaka kronans och borgensmännens rätt till belopp,
som restituerats till Sztojka. Efter remiss inkom kronofogdemyndigheten
i Västerås distrikt med infordrat yttrande. Vidare inhämtades
yttranden från länsstyrelsen i Västmanlands län och riksförsäkringsverket.
Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades ytterligare en promemoria,
vilken lades till grund för ett av föredraganden i ärendet hållet
förhör med borgensmännen. Slutligen inhämtades viss ytterligare utredning
rörande Sztojka och borgensmännen. Därvid företedde borgensmännen
utfärdade indrivningskvitton m. m.

Av utredningen i ärendet framgår bl. a. följande.

Sztojka var under den här aktuella tiden ungersk medborgare. Han
bodde i Hallstahammars kommun men drev rörelse i Kolbäcks kommun.
Kronofogden Åke Hiertner vid kronofogdemyndigheten i Västerås
distrikt yrkade i oktober 1967 hos vederbörande häradsrätt att Sztojka
skulle försättas i konkurs. Som grund för yrkandet anfördes att Sztojka
resterade för skatter med tillhopa 27 655 kr. och att utmätningsbara tillgångar
inte anträffats hos honom. Häradsrätten försatte Sztojka i konkurs.
Konkursen avskrevs jämlikt 185 § konkurslagen den 15 mars 1968.
I april 1968 uppgick de skatter och avgifter för vilka Sztojka restförts
till 36 911 kr.

För Sztojkas utskylder till stat och kommun under tre år hade två
personer tecknat borgen enligt de då gällande bestämmelserna i 26 § 1
mom. förordningen angående utvidgad näringsfrihet. Borgensförbindelsen
var dagtecknad den 7 april 1965 och utfärdad av direktören Alf

346

Bjurenwall med firma Bjurenwalls i Kolbäck och finmekanikern Jöns
Johansson. Bjurenwalls rörelse ombildades år 1968 till aktiebolag —
Bjurenwalls i Kolbäck Aktiebolag — med Bjurenwall som huvudaktieägare.
Bolaget övertog Bjurenwalls rörelse per den 1 april 1968.

Efter överenskommelse mellan kronofogden och borgensmännen år
1968 erlade borgensmännen (resp. Bjurenwalls bolag) amorteringsvis till
kronofogdemyndigheten 35 310 kr. av Sztojkas skulder. Under tiden
mars—oktober 1968 inbetalades månatligen 4 000 kr. eller tillhopa
32 000 kr. Återstoden 3 310 kr. inbetalades den 18 februari 1970. Hälften
av de 35 310 kronorna betalades av Johansson. Återstoden erlades
av Bjurenwalls bolag, dock att hälften av amorteringen i mars 1968 eller
2 000 kr. betalades av Bjurenwall personligen.

Av beloppet 35 310 kr. avsåg 16 259 kr. arbetsgivaravgifter — enligt
1 § förordningen (1959: 522) ang. uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m. och uppburna av riksförsäkringsverket —
samt 642 kr. restavgift därå eller tillhopa 16 901 kr. Sistnämnda belopp
erlades av borgensmännen med 3 534 kr. i mars 1968 och med återstoden
under tiden april—oktober 1968.

Sedan borgensmännen inbetalat de restförda arbetsgivaravgifterna, restituerade
riksförsäkringsverket — efter hörande av kronofogdemyndigheten
— överskjutande arbetsgivaravgift till Sztojka med 4 351 kr.

Sztojkas skulder avsåg även bl. a. oguldna debiterade preliminära Bskatter.

Sedan skatteskulderna restförts och till största delen erlagts av borgensmännen,
skedde vissa nedsättningar av skatterna. Av betydelse i nu
förevarande sammanhang är därvid följande.

Sztojkas taxering år 1968 i Hallstahammars kommun ledde till överskjutande
preliminär skatt med 6 831 kr. Därav avkortades 5 698 kr.
mot ogulden preliminär B-skatt för år 1967 i samma kommun. Det återstående
delbeloppet, 1 133 kr., togs i anspråk för kvittning mot del av
ogulden preliminär B-skatt för år 1967 i Kolbäcks kommun inklusive
restavgift.

Den oguldna B-skatten i sistnämnda kommun uppgick till totalt 4 788
kr. och restavgiften till 192 kr. eller tillhopa 4 980 kr. Besked om kvittningen
lämnades den 7 november 1968. Borgensmännen hade dock dessförinnan
den 18 oktober 1968 erlagt 541 kr. av det oguldna skattebeloppet.
Genom kvittningen täcktes ytterligare 1 069 kr. av skatten och 64
kr. av restavgiften.

Emellertid hade Sztojka inte blivit åsatt någon taxering i Kolbäcks
kommun vid 1968 års taxering. Den oguldna preliminära B-skatten i
denna kommun — 4 788 kr. jämte restavgift 192 kr. — borde därför
ha avkortats. Av misstag gjordes dock ingen avkortning. I slutet av år
1968 utbetalades härefter 4 973 kr. (4 788 + ränta å 185) till Sztojka
medelst debetsedel å överskjutande skatt.

347

Återbetalningen av de 4 973 kronorna till Sztojka var uppenbarligen
oriktig. Med beaktande av att han erlagt 1 133 kr. genom kvittning men
med bortseende från vad borgensmännen redan inbetalat och sedermera
inbetalade fick Sztojka ut (4 973—1 133 =) 3 840 kr. för mycket.

Trots återbetalningen till Sztojka kom beloppet (4 788 + 192 =) 4 980
kr. att delvis kvarstå som oguldet i kronofogdemyndighetens räkenskaper.
Det belopp om 541 kr. sorn borgensmännen i oktober 1968 erlagt
och 3 306 kr. av det belopp om 3 310 kr. som borgensmännen inbetalat
den 18 februari 1970 eller tillhopa 3 847 kr. bokfördes som inbetalning
av den enligt räkenskaperna oguldna preliminära B-skatten i Kolbäcks
kommun för år 1967. Genom förenämnda kvittning om 1 133 kr. och
dessa inbetalningar om 3 847 kr. kunde hela den ursprungligen restförda
skatten inklusive restavgifter om tillhopa 4 980 kr. täckas. Någon förlust
för kronan uppkom således inte trots den felaktiga utbetalningen till
Sztojka.

Utöver vad här redovisats skedde ytterligare vissa nedsättningar av
skatter som debiterats Sztojka.

Inalles utbetalades till Sztojka — efter konkursens avslutande —
9 324 kr.

Riksförsäkringsverket anförde i sitt yttrande bl. a. att verket inte erhållit
någon uppgift om att annan person genom borgensförbindelse åtagit
sig att svara för Sztojkas skulder och även erlagt dennes restförda
avgifter.

I skrivelse till länsstyrelsen i Västmanlands län den 31 augusti 1970
redogjorde kronofogdemyndigheten för omständigheterna kring den underlåtna
avkortningsåtgärden. Kronofogdemyndigheten anhöll, att länsstyrelsen
måtte låta bero vid vad som förekommit beträffande kronofogdemyndigheten
och anförde, att det beträffande Sztojka var osäkert om,
åtminstone i administrativ väg, någon åtgärd kunde vidtas för utfående
av det belopp som felaktigt utbetalats till Sztojka i slutet av år 1968.
Kronofogdemyndigheten upplyste vidare, att borgensmännen erlagt
samtliga restförda skatter för Sztojka, däribland beloppet om 3 847 kr.,
och hemställde, att rättelse skedde så att länsstyrelsen ånyo skulle uppdebitera
skatten för att densamma därefter skulle anmälas till avkortning
och att tillhopa 3 847 kr. skulle återbetalas till bolaget och Johansson
med hälften vardera.

Länsstyrelsen fann den 9 december 1970 ej anledning att företa vidare
åtgärd i ärendet.

I sitt remissvar anförde länsstyrelsen härom bl. a. följande.

Kronofogdemyndighetens förslag om återuppdebitering av B-skatt
med åtföljande krav hos Sztojka samt restitution till borgensmännen
utav det av dem erlagda beloppet har länsstyrelsen icke ansett sig böra
realisera eftersom Sztojka helt saknar tillgångar och alltså icke varit i
stånd att erlägga beloppet samt att i sådant fall borgensmännen synes

348

vara förpliktade på grund av sin förbindelse att betala även denna skatt.
Det bör här tilläggas att icke vare sig Sztojka eller borgensmännen gjort
någon framställning om restitution av ifrågavarande belopp. Vidare bör
i detta sammanhang nämnas att så vitt är känt borgensmännen icke
framställt något anspråk hos länsstyrelsen om återbetalning av deras utlägg
för Sztojka.

Vid förhör hållet med borgensmännen framkom bl. a. följande. Sedan
borgensmännen erlagt Sztojkas skulder, ville de försöka få pengarna tillbaka
av Sztojka. Bjurenwall rådgjorde med sin advokat. Därvid upprättades
år 1970 ett förslag till avtal, varigenom Sztojka skulle överlåta
sina dåvarande och eventuellt framtida fordringar på återbetalda skatter,
arbetsgivaravgifter jämte räntor till borgensmännen. Sztojka ville
emellertid inte godkänna avtalet. Först efter dessa förhandlingar med
Sztojka fick borgensmännen reda på att Sztojka redan tidigare fått restitutioner
med avsevärda belopp. De fick inte heller kännedom om
kronofogdemyndighetens framställning till länsstyrelsen rörande beloppet
3 847 kr. De hade inte gjort några ytterligare försök att återkräva
beloppen från Sztojka och aldrig fått några pengar tillbaka från denne.
Sztojka fanns kvar i Kolbäck men hade inte några tillgångar, varför
borgensmännen bedömde ytterligare åtgärder meningslösa. Bjurenwall
hade upprättat ett koncept till en skrivelse till riksförsäkringsverket i avsikt
att söka återkräva de belopp borgensmännen utgivit för Sztojkas arbetsgivaravgifter.
Bjurenwall var dock ej säker på att han avsänt skrivelsen.
(Bland riksförsäkringsverkets handlingar i saken återfinns inte någon
sådan skrivelse.) Bolaget hade vid 1970 års taxering fått avdrag för
de under tiden april—oktober 1968 utgivna beloppen om 14 000 kr. I
övrigt hade avdrag vid taxering för utgivna belopp inte medgivits borgensmännen.

Genom utredning av kronofogdemyndigheten i januari 1974 framkom
att Sztojka numera saknade utmätningsbara tillgångar.

Borgensman har i princip regressrätt mot huvudgäldenären för vad
han utgivit enligt borgensförbindelsen. Någon författningsenlig skyldighet
för myndighet att ex officio bevaka borgensmans rättigheter i ett fall
som det förevarande finns emellertid inte. Att länsstyrelsen och riksförsäkringsverket
låtit utbetala restitutionsbeloppen till Sztojka personligen
kan vid angivet förhållande och med hänsyn till omständigheterna i övrigt
i och för sig inte betecknas som felaktigt.

Kronofogdemyndighetens åtgärd att avkräva borgensmännen betalning
för Sztojkas restförda arbetsgivaravgifter berodde på den s. k. uppbördsborgen
som borgensmännen iklätt sig för Sztojkas ”utskylder till
stat och kommun”. Denna borgen hade utställts i enlighet med bestämmelserna
i 26 § 1 mom. av den numera upphävda förordningen an -

349

gående utvidgad näringsfrihet. I nu gällande näringslagstiftning finns
inga stadganden om sådan borgen.

Den närmare innebörden av det nyssberörda stadgandet har vållat
tvekan bl. a. i fråga om vilka fordringar till det allmänna som kan anses
falla under begreppet ”utskylder till stat och kommun”. Det är utan vidare
klart att sådana direkta skatter som statlig och kommunal inkomstskatt
samt statlig förmögenhetsskatt faller under detta begrepp. I vad
mån andra skatter och avgifter faller därunder är däremot tveksamt.
Goda skäl kan emellertid anföras för att åtminstone i förevarande sammanhang
inte medräkna socialförsäkringsavgifter. Jag kan beträffande
tolkningsfrågan i stort hänvisa till ett departementschefsuttalande återgivet
i NJA II 1946 s. 532 f, andra lagutskottets betänkande 1955: 29 s.
46 f, betänkandet Den allmänna näringslagstiftningen, SOU 1962: 15 s.
141 f samt K. G. A. Sandström, Begreppen ”allmänna skatter” och ”speciella
skatter” samt avdragsrätten för speciella skatter enligt svensk skatterätt,
Svensk skattetidning år 1957, s. 68 ff, särskilt s. 74—77. I dessa
arbeten har begreppet ”utskylder till stat och kommun” tolkats restriktivt.

Med hänsyn till vad som nu åberopats, till formerna för socialförsäkringens
finansiering och till att de arbetsgivaravgifter varom nu är
fråga — till skillnad från allmän arbetsgivaravgift — inte brukat redovisas
såsom inkomst i riksstaten, får dessa avgifter åtminstone i förevarande
sammanhang anses falla utanför begreppet utskylder.

Av betydelse i sammanhanget är vidare, att borgensförbindelser över
huvud taget anses böra tolkas restriktivt.

Jag kommer därför till den slutsatsen att de Sztojka debiterade arbetsgivaravgifterna,
som erlades av borgensmännen, icke omfattats av borgensåtagandet.

Man står här inför ett tolkningsspörsmål rörande vilket vägledande
rättspraxis och mera lättillgängliga uttalanden i litteraturen inte synes
föreligga. Ehuru jag anser att kronofogdemyndigheten förfor oriktigt
när den krävde borgensmännen på arbetsgivaravgifterna, finner jag att
vad som förevarit i denna del inte rimligen kan läggas någon tjänsteman
hos kronofogdemyndigheten till last som brottslig gärning.

Utredningen utvisar vidare att ett belopp om 3 840 kr. av misstag utbetalades
till Sztojka. Detta berodde på att kronofogdemyndigheten underlät
att — som rätteligen bort ske — företaga vederbörlig avkortning
av ogulden preliminär B-skatt. Orsaken till det inträffade var ett misstag
i samband med att kronofogdemyndigheten granskade förteckningen
över överskjutande preliminär skatt. Detta misstag måste — även om
det rörde ett icke obetydligt belopp — dock anses ursäktligt.

Borgensmännen inbetalade på sätt tidigare närmare angivits till kronofogdemyndigheten
det icke avkortade beloppet om tillhopa 3 847 kr.
Sedermera gjorde kronofogdemyndigheten en framställning till länssty -

350

reisen i saken, varvid föreslogs bl. a. att beloppet 3 847 kr. skulle återbetalas
till borgensmännen.

Det var vällovligt att kronofogdemyndigheten på detta sätt sökte bistå
borgensmännen med ett förslag till rättelse. Att länsstyrelsen inte fann
anledning att i denna del följa kronofogdemyndighetens förslag kan
dock inte läggas någon länsstyrelsens befattningshavare till last som
tjänstefel och föranleder ej annat uttalande från min sida än att jag
konstaterar att det var borgensmännen och inte kronan som faktiskt
drabbades av en förlust om 3 847 kr.

Av det anförda framgår att borgensmännen enligt min mening rätteligen
aldrig borde ha fått stå för de Sztojka debiterade arbetsgivaravgifterna
inklusive restavgift om tillhopa 16 901 kr. och det nyssnämnda beloppet
om 3 847 kr. På grund av åtgärder från myndigheternas sida,
som ehuru någon tjänsteman inte kan ställas till ansvar därför likväl
varit felaktiga, har borgensmännen — till vilka jag med hänsyn till ägarförhållandena
vill räkna även bolaget, låt vara att detta inte rättsligt var
förpliktat betala — åsamkats förlust å 20 748 kr. Därav belöper enligt
här företagen utredning 1 767 kr. på Bjurenwall, 8 607 kr. på bolaget
och 10 374 kr. på Johansson.

Det kan visserligen hävdas att borgensmännen bort vidta rättsliga åtgärder
för att själva skydda sina intressen mot Sztojka och det allmänna.
Med hänsyn till de för en lekman ytterst komplicerade frågor
som förelegat i ärendet måste det dock anses förståeligt att de — även
om de rådgjort med advokat — haft svårt att bedöma om sådana åtgärder
kunnat leda till framgång. För dem hade en närmare rättslig utredning
i saken även kunnat medföra betydande ytterligare kostnader. Borgensmännen
övervägde att vidta vissa åtgärder, såsom avtalsförslaget
som Sztojka vägrade acceptera och skrivelsen till riksförsäkringsverket,
men dessa åtgärder kom inte till utförande. Inte heller anförde de klagomål
hos JO i saken. Borgensmännens kännedom om Sztojkas ekonomiska
förhållanden synes ha bidragit till att de inte velat företa vidare
åtgärder. Sztojka har inte gottgjort borgensmännen deras kostnader.
Han saknar i dag utmätningsbara tillgångar och borgensmännen torde
sakna praktisk möjlighet att utfå beloppen av honom. Jag vill för övrigt
framhålla, att det kan sättas ifråga om borgensmännen överhuvud kan
av Sztojka återkräva vad de erlagt utöver sitt åtagande enligt borgensförbindelsen
dvs. arbetsgivaravgifterna.

Oavsett att borgensmännen förhållit sig passiva måste det betecknas
som stötande att de skall drabbas av en betydande ekonomisk förlust,
till vilken det allmännas åtgärder starkt bidragit. Den omständigheten
att bolaget erhållit avdrag vid inkomsttaxering för vissa av sina utlägg
är därvid utan principiell betydelse. Bolaget torde för övrigt bli skyldigt
erlägga skatt i den mån det återfår belopp för vilket bolaget tidigare
åtnjutit avdrag.

351

Jag finner vid angivna förhållanden att starka billighetsskäl talar för
att ersättning av allmänna medel tillerkännes Bjurenwall, bolaget och
Johansson.

Till stöd för denna framställning vill jag åberopa Eders Kungl. Maj:ts
praxis vid behandling av liknande framställningar från riksdagens ombudsmäns
sida, då fråga varit om tjänsteåtgärder som objektivt varit
oriktiga men för vilka någon tjänsteman inte ansetts kunna eller böra
göras ansvarig och då billighetsskäl motiverat gottgörelse av allmänna
medel.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna
i ärendet — framlägga vad sålunda förekommit för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.

* *

Kungl. Majit föreskrev genom beslut den 29 november 1974, att från
fjortonde huvudtitelns anslag Extra utgifter skulle utbetalas, 1 767 kr.
till Bjurenwall, 8 607 kr. till Bjurenwalls i Kolbäck Aktiebolag och
10 374 kr. till Johansson.

Får lokal skattemyndighet meddela nytt beslut i ärende om anstånd
med skattebetalning, medan besvär över tidigare beslut är föremål
för prövning i högre instans?

Vid inspektion av lokala skattemyndigheten i Jönköpings fögderi iakttogs
följande.

En person, A., ansökte den 9 januari 1973 om anstånd med erläggande
av kvarstående skatt. Han åberopade som skäl att han anfört besvär
hos länsskatterätten över taxeringen. Lokala skattemyndigheten inhämtade
att besvär ej anförts över taxeringen och avslog ansökningen. Sedermera
anförde A. besvär dels över taxeringen, dels över lokala skattemyndighetens
avslagsbeslut. Han åberopade nu som skäl för anstånd
med betalningen att han var sjuk. Den 12 mars 1973 gav lokala skattemyndigheten
A. begärt anstånd.

Med anledning av vad som framkommit begärde JO Lundvik yttrande
från lokala skattemyndigheten om anledningen till att nytt beslut
meddelats under tid då besvär över det första beslutet var föremål för
prövning i högre instans. Lokala skattemyndigheten svarade bl. a. att det
vid den diskussion som förekommit före beslutet troligen ansetts att den
nya grund som åberopats för anstånd, nämligen sjukdom, borde möjliggöra
en ny handläggning av frågan hos lokala skattemyndigheten. Om

352

myndigheten känt till A:s (mycket allvarliga) sjukdom när den första
ansökningen förelåg, skulle anstånd ha beviljats.

Vidare inhämtade JO upplysningar från länsstyrelsen i Jönköpings
län. Länsstyrelsen meddelade, att besvären i anståndsfrågan kommit in
en dag för sent. Vidare anförde länsstyrelsen:

Snart instundande uppbördstermin krävde snabb behandling av anståndsfrågan.
Uppbördsdirektören tog telefonledes kontakt med lokala
skattemyndigheten och framförde därvid den uppfattningen, att myndigheten
kunde meddela nytt beslut i anståndsfrågan.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.

I vad mån en förvaltningsmyndighet äger ånyo pröva en sak som redan
avgjorts och därvid ändra eller åsidosätta tidigare beslut är ett invecklat
och mångfacetterat spörsmål som jag här inte kan gå närmare in
på. Problemet har behandlats bl. a. av Ole Westerberg i hans bok Om
rättskraft i förvaltningsrätten. Så mycket skall dock sägas som att det i
åtskilliga fall är möjligt för myndighet att meddela ett nytt beslut i stället
för ett tidigare. Om myndighet avslagit en framställning om erhållande
av någon förmån, möter det sålunda i allmänhet inte något hinder
mot att myndigheten senare, om skäl är därtill, beviljar förmånen.

I de fall där myndighet sålunda i princip har möjlighet att meddela
nytt beslut i stället för ett tidigare uppkommer ett särskilt problem: Kan
myndigheten utöva denna sin befogenhet även sedan besvär anförts över
det första beslutet och saken därmed bragts under högre instans’ prövning?
Även detta spörsmål är invecklat. Inom litteraturen har det senast
behandlats av Hans Ragnemalm i en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift
1974 s. 57 ff. Uppsatsen bär titeln Om litispendens i förvaltningsrätten
och behandlar främst frågan, om myndighet kan återkalla eller
ändra ett fattat beslut sedan förvaltningsbesvär anförts.

Författaren — som antyder att problemet ligger annorlunda till när
beslutet angripits genom kommunalbesvär — sammanfattar sin ståndpunkt
på följande sätt.

Man torde våga påstå, att huvudregeln är, att beslutsmyndigheten
icke får fatta nytt beslut i saken, sedan förvaltningsbesvär anförts.
RegR:s uttalanden i rättsfall, där denna litispendensfråga varit aktuell,
tyder härpå, och uppfattningen kan underbyggas med sakliga skäl. Processuella
ordningssynpunkter talar mot en samtidig prövning av saken i
flera instanser; rättsfallsmaterialet visar sålunda, att parallella besvärsmål
icke tolereras, och likaså vill man undvika, att ärendet splittras, genom
att beslutsmyndigheten på nytt prövar delar därav, som organiskt
sammanhänger med den i besvärsinstans anhängiga saken. Onödiga
dröjsmål med sakens slutliga avgörande kan vidare uppstå, om beslutsmyndigheten
företar en fullständig omprövning av tidigare fattat beslut
och därvid försenar besvärsmyndighetens avgörande.

Sistnämnda olägenhet kommer främst till uttryck i situationer, där be -

353

slutsmyndighetens nya bedömning företages efter remiss från besvärsmyndigheten,
varvid särskilt påpekats att allvarliga anmärkningar ur
rättssäkerhetssynpunkt kan anföras, om sakens fullständiga omprövning
sker rutinmässigt i dylika fall; risk för slarv vid behandlingen av grundärendet
vid sådant utnyttjande av en omprövningsmöjlighet efter anförda
besvär utgör ett vägande skäl för att principiellt tillerkänna besvären
litispendensverkan. Även har pekats på riskerna för att prejudikatbildningen
hindras, om beslutsmyndigheterna generellt tillåtes att korrigera
sina beslut, sedan besvär däröver anförts.

Huvudregeln måste emellertid vidkännas flera undantag. Främst har
understrukits att korrigering i enskilds intresse stundom torde kunna ske
snabbare, om beslutsmyndigheten tillåtes ändra sitt beslut. Besvärsmyndighetens
utslag synes därför icke alltid behöva avvaktas, då beslutet innefattar
ett för adressaten menligt handlingsdirektiv eller ett avslag på
begäran om en för honom angelägen förmån, om det visar sig, att beslutet
är klart oriktigt eller saken till följd av nya omständigheter kommit i
ett helt annat läge; förändrar nytillkomna fakta saken radikalt, kan man
f. ö. närma sig det stadium, då ”saken” blivit en annan och en litispendenssituation
över huvud icke föreligger.

Principen om förvaltningsbesvärens litispendensverkan är alltså ingalunda
absolut. Som så ofta då det gäller regler om förfarandet i förvaltningen,
måste också här konstateras att problemet om beslutsmyndighetens
möjlighet att ändra eller återkalla fattat beslut, sedan besvär
däröver anförts, i mångt och mycket blir ”en lämplighets-, skälighetseller
värderingsfråga och inte en fråga om processuella principer”.

Jag kan i allt väsentligt instämma i vad Ragnemalm anfört.

I förevarande fall var saken av den karaktär att lokala skattemyndigheten
i princip kunde ompröva sitt tidigare beslut. Den utredning som
numera föreligger, visar att någon egentlig litispendenssituation alls inte
förelåg i det att de besvär som anförts mot det första beslutet kommit in
för sent.

Att lokala skattemyndigheten inte avvaktade beslut från länsstyrelsen
om besvärens avvisande kan så mycket mindre föranleda anmärkning
som saken var brådskande och länsstyrelsen tydligen var fullt införstådd
med att lokala skattemyndigheten skulle meddela nytt beslut i saken. Jag
finner alltså inte anledning kritisera lokala skattemyndigheten för vad
som förevarit.

JO Lundvik avlät den 29 november 1974 följande skrivelse till statsrådet
och chefen för finansdepartementet.

Jag har erfarit att riksskatteverkets och statskontorets rapport ”Rationalisering
av skatteadministrationen” för närvarande är föremål för re 23

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

354

missbehandling. Jag har funnit lämpligt att i anslutning härtill redovisa
vissa erfarenheter från min tillsyn över skatteväsendet under senare år.

Genom denna tillsyn, vari ingår såväl behandling av klagomål från
allmänheten som inspektioner av myndigheter, har jag fått inblick i
bl. a. taxeringsnämndernas arbete. Jag har haft att handlägga ett stort
antal klagomål från allmänheten mot taxeringsnämndernas formella behandling
av ärendena. I stor utsträckning har klagomålen varit berättigade.
Det är väl känt att det finns allvarliga brister i taxeringsarbetet i
första instans. Taxeringarna blir som följd härav ofta felaktiga. Mycket
arbete har måst läggas ned på att rätta felen. I regel hinner rättelse inte
ske innan skatten skall betalas, vilket nödvändiggör ansökningar om anstånd.
Stundom hinner skatten bli restförd och kronofogdemyndighet inkopplad
innan saken klaras upp. Felaktiga taxeringar medför därför betydande
olägenheter både för de skattskyldiga och för myndigheterna.
Efter ikraftträdande den 1 januari 1972 av de nya reglerna i 116 a—
116 j §§ taxeringsförordningen (TF) om skattetillägg och förseningsavgift
har tillkommit ytterligare en olägenhet, av allvarlig art, nämligen
den återverkan en oriktig taxering kan få i form av skattetillägg. Jag har
sett det som en angelägen uppgift att alltsedan tillkomsten av nyssnämnda
regler genom ett stort antal inspektioner noga följa deras tilllämpning.
Problemen kring taxering å ena sidan och avgiftssanktion å
andra sidan hänger på flera punkter intimt samman såväl materiellt som
formellt. När därför en reform rörande taxeringsarbetet i första instans
övervägs bör även reglerna om skattetillägg och förseningsavgift beaktas.

Jag berör i det följande en del frågor om taxeringsarbetet i första instans
vilka behandlas i avsnitt 4—9 av rapporten. I samband därmed redogör
jag för en del av mina iakttagelser av taxeringsarbetet i fråga om
påförande av skattetillägg och förseningsavgift. I en bilaga till denna
skrivelse1 redovisar jag mer ingående mina samlade erfarenheter av tilllämpningen
av avgiftssanktionerna enligt TF.

Förslagen i riksskatteverkets och statskontorets rapport går i korthet
ut på bl. a. följande.

Deklarationsplikten för ytterligare cirka 250 000 pensionstagare slopas.
Taxeringsnämnderna erhåller hjälp av personal från lokal skattemyndighet
för deklarationsgranskningen, som jämväl sker med anlitande
av ett nytt datasystem. Under deklarationsgranskningen genomförs
ett stort antal partiella taxeringsrevisioner. Taxeringsnämnderna
har att fatta beslut om taxering och avgiftssanktioner m. m. I nämndens
arbete deltar liksom nu även lekmän. Vissa rutinärenden skall dock
kunna delegeras till ordföranden. Nämndernas arbete avslutas först den
30 november under taxeringsåret. Debiteringen av slutlig skatt förlägges
tidigare än nu, så att debetsedel å slutlig skatt skall kunna utsändas re 1

Se s. 376 nedan.

355

dan i juni månad under taxeringsåret. I vissa fall är då skatteavräkningen
preliminär. Beslutsförfarandet skall reformeras och besvärstiden
för de skattskyldiga utsträckas till utgången av februari månad året efter
taxeringsåret.

Pensionärernas deklarationsplikt

I avsnitt 4 av rapporten diskuteras slopandet av deklarationsplikten i
vissa fall. Utredningen menar bl. a. att pensionärerna i stor utsträckning
bör kunna taxeras utan ledning av självdeklaration. Utredningen har
övervägt flera lösningar av frågan hur den grupp pensionärer som bör
befrias från deklarationsplikt lämpligen skall avgränsas från de pensionärer
som fortfarande skall vara deklarationspliktiga. Utredningens förslag
sammanfattas på följande sätt.

Pensionstagare — varmed avses skattskyldig som uppbär sådan
pension eller livränta som redovisas i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
— skall befrias från skyldigheten att utan anmaning
lämna självdeklaration under förutsättning
att inkomst av annan förvärvskälla än tjänst saknas med undantag
för inkomst av skuldfri annan fastighet med schabloniserad inkomstberäkning,

att inkomsten av förvärvsarbete understiger basbeloppet vid inkomstårets
början enligt de regler som gäller vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst,

att förmögenheten understiger det lägsta belopp, som enligt riksskatteverkets
anvisningar föranleder reducering av det extra avdraget
för väsentligen nedsatt skatteförmåga.

Förslaget innebär att, förutom de cirka 300 000 pensionstagare som
genom ändrade bestämmelser fr. o. m. år 1973 befriades från deklarationsplikt,
ytterligare cirka 250 000 pensionstagare med enkla inkomstförhållanden
slipper avge deklaration. Genom datarutiner skall de skattskyldiga
tillgodoräknas avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga enligt
riksskatteverkets anvisningar härom. I den förstnämnda gruppen
skall beskattningsbar inkomst normalt inte uppkomma. Den senare kategorin
har inkomstförhållanden som medför att skatt regelmässigt kommer
att debiteras dem. Deras enda kontakt med taxeringsmyndigheten
blir debetsedeln å slutlig skatt.

Vid bedömningen av förslaget kan det vara av intresse att redovisa
några intryck av den praktiska tillämpningen av den ändring i TF som
gjordes inför 1973 års taxering. Då slopades deklarationsplikten för
vissa folkpensionärer. I 22 § 3 mom. andra stycket TF stadgades därvid
följande.

Skattskyldig som uppburit folkpension och därutöver bruttointäkt
på högst 1 500 kronor och som icke har skattepliktiga förmögenhetstillgångar
överstigande 50 000 kronor är, om han varit bosatt i riket
under hela beskattningsåret, skyldig att utan anmaning avlämna själv -

356

deklaration för inkomst endast om garantibelopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst för honom. I fråga om makar
tillämpas 1 mom. tredje stycket.

Enligt departementschefens uttalande borde befrielsen från deklarationsskyldighet
självfallet omfatta enbart de fall där någon skatt normalt
inte uppkom, se prop. 1972: 145, s. 22.

Genom klagomål från allmänheten har jag kommit i beröring med
fall i vilka den enskilde under beskattningsåret endast uppburit folkpension
men för vilken likväl beskattningsbar inkomst uppkommit och
därmed skatt debiterats. Orsaken till att så kommit att ske är följande.
Riksskatteverkets tabeller för avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer
tar inte hänsyn till att folkpension i vissa fall kan utgå med
retroaktiva belopp. Särskilt förekommer dylik retroaktivitet i samband
med förtidspensionering. I dylika fall kommer beskattningsbar inkomst
att kvarstå efter beräkning av avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt
tabellerna. Trots att den skattskyldige endast uppburit folkpension blir
han alltså beskattad. Detta förhållande kan i och för sig regleras genom
att frikostigare avdrag för nedsatt skatteförmåga medges. Skattedomstolarna
synes också följa en sådan linje, jfr. regeringsrättens dom den 8
mars 1973 (RRK 73 1: 6). Taxeringsnämnderna ställs emellertid här inför
problem. Folkpensionären har t. ex. inte avgivit deklaration rörande
sin enda inkomst av folkpension i vilken ingår retroaktivt belopp. Taxeringsnämnden
har endast tillgång till en taxeringsavi. Av denna kan
bara utläsas att pension utgått med visst belopp från riksförsäkringsverket.
Någon närmare specifikation av pensionsbeloppet finns inte. Taxeringsnämnden
konstaterar att beskattningsbar inkomst uppkommer om
avdrag för nedsatt skatteförmåga medges med belopp enligt tabellerna. I
denna situation har jag sett flera taxeringsnämnder anmana folkpensionären
att avlämna deklaration enligt 22 § 2 mom. TF. Det kan måhända
diskuteras om anmaning i dylika fall verkligen får ske. Jag har dock
stannat för den tolkningen att anmaningsrätt får anses föreligga.

För de berörda skattskyldiga måste en dylik anmaning mot bakgrund
av den information de tidigare fått genom massmedia e. d. framstå som
egendomlig. I ett fall som jag sett skedde följande.

En person, som endast uppburit förtidspension inklusive retroaktivt
belopp, blev anmanad att avge självdeklaration. Han följde ej anmaningen.
Taxeringsnämnden åsatte honom taxering efter skön med stöd
av kontrolluppgift som antecknats datamässigt på taxeringsavin utan
närmare specifikation av beloppet. Taxeringsnämnden medgav samtidigt
visst avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därvid uppkom likväl beskattningsbar
inkomst om 5 900 kr. Underrättelse om taxeringsnämndens åtgärd
utsändes inte, som enligt 69 § TF rätteligen skolat ske, i rekommenderat
brev utan i lösbrev med anlitande av en blankett med upplysning
om medgivet avdrag för nedsatt skatteförmåga. Sedermera påfördes
denne person även skattetillägg och dubbel förseningsavgift av lokal
skattemyndighet.

357

Det nu anförda visar att bestämmelsen om vissa pensionärers frihet
från deklarationsplikt medfört tillämpningsproblem. Undantaget från
deklarationsplikt har inte varit helt kongruent med reglerna om skattebefrielse.
Förhållandet har varit förvirrande för de enskilda och medfört
tillämpningsproblem för myndigheterna. Den brist som nu påtalats bör
snarast på något sätt avhjälpas.

Det kan vidare diskuteras om inte skyldigheten för berörda folkpensionärer
att efter anmaning avge självdeklaration — om nu sådan skyldighet
skall föreligga — bör komma till tydligare uttryck än vad som nu
är fallet. Lämpligen bör bestämmelsen i 3 mom. andra stycket av 22 §
TF intas före paragrafens andra moment i vilken skyldigheten att avge
självdeklaration efter anmaning fastslagits.

Betydande insatser gjordes vid 1973 och 1974 års taxeringar för att
informera allmänheten om de nya reglerna om frihet från deklarationsplikt.
Jag har det intrycket att det oaktat folkpensionärer, som inte omfattades
av friheten från deklarationsplikt, missleddes och inte förmådde
bedöma innebörden av de nya reglerna.

Ett förhållande som medför problem är att t. ex. förtidspension kan
utgöras av både folkpension och tilläggspension. Jag har sett fall i vilka
förtidspensionärer synes ha missuppfattat reglerna om frihet från deklarationsplikt
för folkpensionär. Det har förekommit att förtidspensionärer
med pension som utgjorts både av folkpension och tilläggspension
helt underlåtit att avge deklaration eller endast med noggrannhet angivit
sina sidoinkomster men ej pensionsbeloppen i sina deklarationer. Skattetillägg
har påförts i dylika fall.

Sammanfattningsvis kan sägas att det för undvikande av missförstånd
och därav följande olägenheter är av stor betydelse, dels att gränsdragningen
mellan deklarationsplikt och frihet från sådan skyldighet blir så
tydlig som möjligt och dels att informationsproblemet löses.

I och för sig synes inga berättigade invändningar kunna riktas mot utredningens
förslag om vidgad frihet från deklarationsskyldighet.
Tvärtom vill jag, utan att säkert kunna bedöma vilket av de fyra redovisade
alternativen till lösning som är lämpligast, säga, att det är en mycket
angelägen reform att ytterligare en kvarts miljon pensionstagare befrias
från deklarationsplikt.

Enligt det av utredningen förordade förslaget kommer pensionärer,
vilka en gång ingått i den kategori för vilka deklarationsskyldighet ej
förelegat, i vissa situationer vara skyldiga att ånyo avge självdeklaration.
Så skulle vara fallet när folkpensionären önskade avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga med högre belopp än enligt tabellerna, när han
fick en ny förvärvskälla eller när han fick förändrade inkomstförhållanden
av visst slag.

Även i detta system av förenklad pensionstagarbeskattning skulle sålunda
den enskilde stundom ställas inför frågan om han skall deklarera

358

eller ej. Utredningen understryker också, dock utan att utveckla saken
närmare, behovet av information direkt till de skattskyldiga som kan beröras
av deklarationsfrihet samt genom ytterligare information i massmedia.

För att missförstånd skall undvikas är det enligt min mening lika viktigt
att information lämnas, gärna med den förtryckta deklarationsblanketten,
till den kategori pensionärer som bedöms vara skyldiga att avge
självdeklaration. Det blir viktigt att informera särskilt de nyblivna pensionärerna.

Vidare vill jag säga att erfarenheterna av den år 1972 beslutade ändringen
av reglerna om deklarationsskyldighet visat såväl de enskildas
som taxeringsmyndigheternas behov av närmare information om hur de
pensionsbelopp som utgår enligt lagen om allmän försäkring beräknats.
Det är sålunda inte bara en fråga om information från taxeringsmyndigheten
till allmänheten. De myndigheter som handlägger pensionsutbetalningarna
synes också böra åläggas en plikt att mer utförligt än nu specificera
utgivna pensionsbelopp till pensionstagare och taxeringsmyndigheter.

Även med lämpligt utformad information till allmänheten om reglerna
för förenklad pensionstagarbeskattning kommer säkert många pensionstagare
underlåta att avge deklaration trots att de är skyldiga härtill
eller att avlämna deklaration för sent. I vissa dylika fall kan förväntas
uppkomma fråga om skönstaxering liksom om skattetillägg och
förseningsavgift. Två saker är här enligt min mening av vikt att framhålla.

För det första måste det förhindras att folkpensionärer — liksom för
övrigt andra skattskyldiga — åsätts skönstaxering i avsaknad av självdeklaration
utan att taxeringsnämnden dessförinnan sökt anmana vederbörande
att avge självdeklaration. Taxeringsnämndens preliminära uppfattning
om deklarationsskyldighet måste klargöras för den enskilde innan
skönstaxering åsätts. Så sker väl också vanligen men ej alltid. I 36 §
TF sägs dock endast att deklarationsskyldig, från vilken självdeklaration
icke inkommit, må (min kursivering) anmanas att avgiva självdeklaration.
Ett uttryckligt påpekande om att anmaningsförsök skall föregå
skönstaxering i dessa fall bör därför införas i laxeringsförordningen.
Denna regel blir ett skydd bl. a. för pensionärerna utanför systemet med
förenklad pensionstagarbeskattning.

För det andra måste särskilt understrykas vikten av en generös tilllämpning
av grunderna för befrielse från skattetillägg och förseningsavgift
i fråga om de deklarationsskyldiga pensionärer som kan komma att
missuppfatta reglerna om deklarationsplikt. Som framgår av min bifogade
rapport menar jag att pensionärer hittills i vissa avseenden behandlats
för strängt vid tillämpningen av reglerna om skattetillägg och förseningsavgift.

359

Skattekontrollen och taxeringsperiodens längd

Utredningen föreslår (avsnitt 6) att taxeringsperioden skall förlängas
till den 30 november under taxeringsåret. Om detta förslag genomförs
och taxeringsnämnderna erhåller tillräcklig personal för granskningsarbetet
och en lämplig organisation, bör kvalitén på taxeringsarbetet i första
instans kunna avsevärt förbättras. Taxeringsnämnderna skulle få mer
tid för utredning, vilket borde kunna leda till materiellt sett riktigare
taxeringar. Den formella handläggningen av ärendena skulle också kunna
bli bättre.

I denna del måste förslaget hälsas med stor tillfredsställelse. Jag vill
lämna några synpunkter på utredningens förslag bl. a. i vad rör skattekontroll
med stöd av partiell taxeringsrevision. Vidare vill jag, efter en
diskussion av utredningsarbetet hos taxeringsnämnd i största allmänhet,
beröra de fördelar för de skattskyldiga som en förlängd taxeringsperiod
bör kunna medföra.

Först dock några ord om utredningens synpunkter (avsnitt 5.2) på
den ambitionsnivå som bör eftersträvas i taxeringsarbetet. Utredningen
ifrågasätter härvid om taxeringsnämnderna verkligen skall behöva
företa ändring av obetydliga ehuru i och för sig klart konstaterbara fel i
deklarationen när ändringen skulle vara till den skattskyldiges nackdel.
Jag vill, utan att i detalj gå in på en prövning av utredningens förslag i
denna del, rent allmänt säga att utredningens resonemang förefaller vettigt.
Själv har jag vid granskning av deklarationer behandlade i taxeringsnämnd
kunnat konstatera hur mycket arbete som ibland läggs ned
på rena småsaker. De skattskyldiga blir irriterade häröver och myndigheternas
knappa resurser tas i onödigt anspråk.

En fråga i sammanhanget påkallar dock en kommentar. I förslaget
sägs följande (s. 51).

Det ADB-stöd i granskningen som föreslås i det följande gör det
överflödigt att manuellt behandla vissa enkla deklarationer. De maskinella
kontrollerna blir i dessa fall mycket effektiva. Utredningen
ser det som naturligt att man i den framtida administrationen inte
skall behöva gå igenom ifrågavarande deklarationer manuellt enbart
av det skälet att det i en liten del av dessa kan finnas något fel som —
om det rättas — skulle sänka taxeringen med belopp, som regelmässigt
understiger 100 kr.

Vad utredningen närmare avser härmed framgår inte klart. Om emellertid
förslaget framlagts främst i syfte att taxeringsnämnden skulle
kunna slippa att läsa vissa enklare deklarationer, måste jag reagera.

Allmänheten har skyldighet att avge självdeklaration och söker i stor
utsträckning att fullgöra denna uppgift efter bästa förmåga. Det förekommer
därvid ofta att den skattskyldige i deklarationen — genom anteckning
i utrymmet på deklarationens fjärde sida om särskilda upplysningar
och yrkanden eller annorstädes i deklarationen eller i bilaga

360

därtill — överlämnar till taxeringsnämndens bedömande frågor t. ex.
huruvida en viss inkomst som upptagits i deklarationen verkligen skall
beskattas eller om visst avdrag, t. ex. för kostnader för sjukdom, kan
medges eller ej.

Man får nog räkna med att allmänheten även framdeles och förmodligen
i ökad utsträckning — inför risken av skattetillägg — kommer att
lämna upplysningar eller ställa frågor i sina deklarationer som taxeringsnämnden
måste beakta.

Även i ett i högre grad ADB-styrt taxeringssystem måste allmänheten
ha rätt att fordra av myndigheterna att alla avgivna deklarationer granskas
med sådan noggrannhet att förefintliga yrkanden, även om de inte
kommit till siffermässigt utförande, också blir föremål för prövning.

Ett nu rådande förhållande i taxeringsarbetet i första instans som i
längden är oacceptabelt är de många skönstaxeringar som beslutas av
taxeringsnämnd i stor hast och utan närmare utredning. Många gånger
nedsätts eller undanröjs dessa taxeringar efter besvär i högre instans.
Vid behandlingen av dessa besvärsärenden görs regelmässigt taxeringsrevision.
Den s. k. defensiva granskningsverksamhet som revisionsenheten
hos länsstyrelserna därvid ägnar sig åt tar i anspråk resurser som eljest
kunnat utnyttjas för offensiva granskningsuppgifter. På grund av
den nu rådande belastningen på revisionsenhet, taxeringsintendent och
skattedomstolar kan det dra mycket långt ut på tiden innan en av taxeringsnämnden
åsatt obefogad skönstaxering blir undanröjd. Dessa dröjsmål
gör situationen än mer oacceptabel. De skatter som debiteras den
skattskyldige i anledning av taxeringsnämndens beslut är omedelbart indrivningsgilla.
Detsamma gäller det skattetillägg som regelmässigt skall
påföras i samband med skönsmässig avvikelse från avgiven självdeklaration.
Möjligheterna att erhålla anstånd med inbetalning av skatt är enligt
uppbördsförordningen begränsade. Den skattskyldige kan heller inte
förvänta sig betalningsanstånd hos kronofogdemyndigheten. Obefogade
skönstaxeringar kan således utsätta de berörda skattskyldiga för svåra
påfrestningar. Även myndigheternas resurser belastas härvid i onödan.
Under de senaste åren har jag kunnat konstatera att taxeringsnämnderna
på sina håll, bl. a. genom förfrågningar hos kronofogdemyndighet,
söker skaffa sig ett bättre underlag för sina beslut om skönstaxering.
På många håll synes dock fortfarande taxeringsnämnderna ofta åsätta
skönstaxeringar utan att ha något egentligt underlag härför. Vid skönsmässig
avvikelse från deklaration åsidosätts ibland också taxeringsförordningens
regler om att kommunikation skall ske med den skattskyldige
före beslut. Det finns taxeringsnämndsordförande som menar att
dylikt går för sig. I ett fall förklarade cn taxeringsnämndsordförande i
yttrande till JO att han underlåtit att bereda den skattskyldige tillfälle
att yttra sig i ärendet därför att han ansåg ett svar från en mindre trovärdig
person vara betydelselöst! En närmare undersökning av hur arbe -

361

tet i denna taxeringsnämnd bedrivits resulterade i åtal och fällande dom
mot ordföranden för tjänstefel.

Mot bakgrund av det nu anförda måste förslaget (avsnitt 5.5.3 i rapporten)
att den förlängda taxeringsperioden skall utnyttjas för ett stort
antal partiella taxeringsrevisioner hälsas med tillfredsställelse. Utredningen
understryker också, att skönstaxering enligt 21 § TF som regel
inte bör åsättas av taxeringsnämnd utan föregående partiell revision.
Därigenom skulle, som utredningen påpekar, skönstaxeringama inte
som nu ofta grundas på indicier utan på direkt bedömning av underlaget
för deklarationen, varigenom 21 § TF skulle komma att tillämpas mera i
enlighet med vad ordalydelsen ger vid handen.

Ett system med partiella taxeringsrevisioner är säkerligen mera effektivt
än det nu tillämpade skriftliga förfrågningsförfarandet. Det är viktigt
att den personal som har att utföra granskningsarbetet i taxeringsnämnd
har möjligheter att i det enskilda fallet välja den lämpligaste utredningsmetoden.
Jag kan därför stödja utredningens förslag att dylika
tjänstemän skall tilldelas samma anmaningsrätt som taxeringsnämndens
ordförande m. fl. och att beslut om taxeringsrevision skall kunna meddelas
av fögderichef.

En fråga, som jag vill här beröra, är hur resultatet av en partiell revision
bör dokumenteras och hur den skattskyldige skall få del därav.

Utredningens förslag på dessa punkter innebär i korthet följande. Någon
granskningspromemoria skall normalt inte behöva upprättas utan
det skall räcka med minnesanteckningar som biläggs deklarationen. När
revisionen ger anledning för taxeringsnämnden att ifrågasätta avvikelse,
skall erforderlig redogörelse kunna lämnas i preliminärt beslut om taxering
eller i bilaga till sådant beslut. Härvid förutsätts dock att granskaren
dessförinnan muntligen gått igenom sina iakttagelser med deklaranten.

För närvarande går det normalt till så att en promemoria över vad
som iakttagits vid taxeringsrevision upprättas och överlämnas till den
skattskyldige. Denne får därvid tillfälle att yttra sig inom viss tid. Efter
eventuell skriftväxling överlämnas promemorian och skriftväxlingen i
övrigt till taxeringsintendenten.

Även enligt min mening skulle det i ett framtida granskningssystem
med ett stort antal revisioner vara en onödig belastning om granskningspromemoria
behövde upprättas i samtliga fall. Till en början behöver
så inte ske i de fall när revisionen visat att den skattskyldiges deklaration
varit korrekt. I dessa fall bör det vara tillräckligt med ett muntligt
besked om att revisionen avslutats utan att vidare åtgärd skulle komma
att övervägas. I övriga fall, där granskaren funnit brister i de granskade
handlingarna som skulle medföra avvikelse i något avseende från deklarationen
eller skönstaxering enligt 21 § TF, kan det säkert också ofta
räcka med de upplysningar den skattskyldige erhåller vid en muntlig ge -

362

nomgång efter revisionen samt en redogörelse för skälen för avvikelsen i
ett preliminärt beslut. Det ligger nämligen säkert ett stort värde i att en
muntlig genomgång av revisionen med den skattskyldige kommer till
stånd. En dylik kontakt tvingar granskaren att noga överväga och precisera
sina anmärkningar och ger den skattskyldige ett tillfälle att under
friare former göra tillrättalägganden som kanske många gånger kan
vara svårare att framställa skriftligt.

Det finns emellertid också situationer där en granskning ger anledning
till så allvarliga eller komplicerade anmärkningar att de lämpligen
bör utformas skriftligen. I dylika fall bör enligt min mening granskningsmannens
iakttagelser nedtecknas och överlämnas till den skattskyldige
för yttrande. En revisionspromemoria kan i dessa fall svårligen
undvaras. Den skattskyldige bör få skäligt rådrum att företa erforderlig
utredning eller för att kontakta rådgivare. Enligt min uppfattning bör
granskningspromemorian i dessa fall normalt kommuniceras med den
skattskyldige redan innan taxeringsnämnden prövat ärendet.

Som framgår av det sagda delar jag inte utredningens uppfattning att
resultatet av revisionen som regel skall meddelas den skattskyldige i preliminärt
beslut eller i bilaga till sådant beslut. Den av mig förordade
ordningen markerar på ett tydligare sätt de skilda funktioner granskaren
och taxeringsnämndens ledamöter enligt min mening normalt bör ha.
Granskarens uppgift är att utreda ärendet och på grundval av utredningen
lämna förslag till taxeringsåtgärd, och nämndens funktion är att
på grundval av förebringad utredning fatta beslut om taxering. En dylik
ordning kan också förväntas föranleda färre omprövningar hos taxeringsnämnden
av redan fattade beslut samt en lägre besvärsfrekvens.

Vid bedömningen av frågan om hur resultatet av partiell taxeringsrevision
skall meddelas den skattskyldige bör också sekretessfrågan uppmärksammas.
Promemorior över taxeringsrevision är ju, liksom handlingar
som upprättats av myndighet för taxeringskontroll i övrigt, föremål
för sekretesskydd, jfr. 17 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Detta skydd synes dock inte omfatta
taxeringsnämndens underrättelse om avvikelse från självdeklaration, se
JO:s ämbetsberättelse år 1971, s. 381.

Det är väl känt att taxeringarna i första instans, även med bortseende
från de fall i vilka skönsmässiga överväganden förekommer, ofta blir felaktiga
i materiellt hänseende eller behandlas formellt felaktigt. Orsakerna
härtill är väl främst att söka i tidspress och otillräckliga personalresurser.
En annan kanske mer grundläggande orsak är det komplicerade
skattesystemet och de krav detta ställer på de skattskyldiga, taxeringsnämnderna
och de organ som skall lämna kontrolluppgifter. Det är
svårt även för en vanlig löntagare att avge en korrekt deklaration. Taxeringsnämndens
arbete kommer därför att i hög grad bestå av rutinrättelser,
varför det egentliga utredningsarbetet blir lidande. Detta medför att

363

utredningsåtgärderna ofta genomförs alldeles för sent under taxeringsperioden
eller blir onöjaktiga. Den skattskyldige förstår kanske inte vad
som fordras av honom i utredningshänseende eller hinner kanske inte
med att förebringa begärd utredning inom den av taxeringsnämnden
ofta för knappt tillmätta tiden. Ibland medför tidspressen att taxeringsnämnden
ej alls genomför de författningsenliga kommunikationsåtgärderna.
Det händer också, att taxeringsnämnden tycker att frångående av
deklarationen är självklart och därför ej kommunicerar trots att det sedermera
visar sig att deklarationen är helt korrekt.

I JO:s ämbetsberättelser från senare år finns åtskilliga belysande exempel
på det nu sagda. Låt mig dock ge ytterligare några illustrationer
härtill.

Även om en självdeklaration vid avstämning mot föreliggande kontrolluppgifter
kan framstå som felaktig i det att löneinkomster förefaller
vara utelämnade behöver så inte vara fallet. Det kan i stället vara kontrolluppgiften
som är felaktig. Den kan t. ex. avse fel person. Jag har nyligen
sett ett fall i vilket en statlig myndighet vid utfärdande av kontrolluppgift
förväxlat två personer, som hade samma högst ovanliga efternamn.
Taxeringsnämnden litade på uppgiften och påförde till följd
härav fel person beloppet i fråga. Misstaget kunde dock rättas till innan
taxeringsnämnden avslutat sitt arbete. Det inträffade visar vikten av att
den skattskyldige underrättas innan en deklaration frångås. Fallet illustrerar
vidare, att taxeringsnämnden inte kan blint förlita sig på en kontrolluppgift
även om denna utfärdats av myndighet.

I ett annat fall hade den skattskyldige, S., i sin deklaration yrkat avdrag
för omkostnader för inkomstens förvärvande med visst belopp.
Taxeringsnämnden förvägrade S. avdraget till viss del. Först måndagen
den 25 juni 1973 fick S. del av taxeringsnämndens underrättelse om
ifrågasatt avvikelse från självdeklaration. Dessförinnan hade nämndens
tilltänkta åtgärd inte meddelats honom. Underrättelsen var daterad den
20 juni. Nämnden hade hållit sitt sista sammanträde för året den 19
juni.

Rörande taxeringsnämndsordförandens, L:s, handläggning av ärendet
anförde jag bl. a. följande.

Enligt underrättelseblankettens tryckta text ägde S. att inom åtta
dagar från mottagandet inkomma med yttrande över den tilltänkta
ändringsåtgärden. Med hänsyn till mellankommande midsommarhelg
och därav betingad fördröjning i postgången borde det stått klart för
L. att ett eventuellt yttrande — avgivet inom föreskriven tid — inte
skulle hinna beaktas ens om ett ytterligare sammanträde avhölls före
den 30 juni. L. har därför förfarit felaktigt genom att sända ut underrättelsen
så sent. Sedan yttrande inkommit, har L. på egen hand och i
strid med 63 § taxeringsförordningen fattat beslut med innebörd att
yttrandet ej föranledde ändring i beslutad taxering.

Taxeringsnämnden har grundat sitt beslut på uppgifter, som inhämtats
från representant för S:s arbetsgivare. Mot sådant förfarande kan
i och för sig ej riktas någon kritik. Dock måste den skattskyldige i sådana
fall få del av uppgifterna och tillfälle beredas honom att bemöta
dem. S. har visserligen fått del av uppgifterna men betagits rätten att
yttra sig däröver. Vidare har han förvägrats upplysningen om vilken

364

person hos arbetsgivaren som lämnat uppgifterna. Därigenom har
svårigheter rests för S. att kunna bemöta uppgifterna till taxeringsnämnden
och vidare att kunna argumentera mot dem i samband med
besvär över taxeringen. L. har i denna del yttrat att det borde vara
”en smal sak” för S. som journalist att ta reda på uppgiftslämnarens
namn. Jag finner L:s yttrande omdömeslöst och tydande på brist på
förståelse för den skattskyldiges självklara intresse av att bevaka sin
rätt.

Det sätt varpå L. i förevarande fall fullgjort sitt uppdrag som taxeringsnämndens
ordförande kan inte undgå allvarlig kritik. Jag finner
mig emellertid kunna låta det stanna vid en erinran till L. om vikten
av att taxeringsnämndens arbete sker i noggrann efterlevnad av de bestämmelser
taxeringsförordningen ger till skydd för de skattskyldigas
rättssäkerhet. Skattskyldiga får icke behandlas såsom skett i förevarande
fall.

Den tidspress taxeringsnämnderna arbetar under medför också andra
olägenheter. En påtaglig brist är att taxeringsnämndernas skrivelser till
de skattskyldiga med förfrågningar eller begäran om utredning ofta är
ofullständiga eller otydliga. Ett fall är följande. En person yrkade i sin
deklaration avdrag för periodiskt understöd. Taxeringsnämnden begärde
att avdragsyrkandet skulle styrkas med kvitton på de utgivna beloppen.
Så skedde omgående. Efter ett längre uppehåll och kort tid före taxeringsperiodens
avslutande ifrågasatte taxeringsnämnden att skönsmässigt
nedsätta avdraget om inte viss ytterligare utredning ingavs. Utredningen,
som skulle avse en i utlandet bosatt anförvants behov av understöd,
medhanns inte. Avdraget vägrades av taxeringsnämnden och det på annan
grund än den som först varit föremål för behandling. Taxeringsnämnden
hade lika väl kunnat begära all erforderlig utredning på en
gång. Sådana brister i handläggningen försvagar allmänhetens tilltro till
myndigheternas effektivitet och oväld även om beslutet kanske i och för
sig blir det materiellt riktiga.

I ett fall som redovisats i JO:s ämbetsberättelse år 1974 s. 484 riktade
taxeringsnämndens ordförande en skriftlig förfrågan till den skattskyldiga
Irene N. så lydande: ”Herr Finn T. anger sig till Er ha utgivit periodiskt
understöd med 2 700 kr. under 1971, för vilket han yrkat och
tills vidare erhållit avdrag på sin deklaration. Ni synes ej ha deklarerat
beloppet som inkomst, vilket ju regelmässigt skall ske, under förutsättning
att periodiskt understöd verkligen utgått. Var god förklara.” Frågan
var mot bakgrund av de redan då föreliggande uppgifterna närmast
vilseledande. I sitt svar på förfrågningen medgav Irene N. att hon måste
ha förbisett inkomsten och bad om ursäkt. Resultatet blev följande.

Finn T. erhöll avdrag för ett periodiskt understöd, som egentligen avsett
underhåll till barn med 2 700 kr. i stället för rätteligen med endast
1 500 kr. Irene N. åsattes felaktigt taxering för beloppet 2 700 kr. för
vilket hon rätteligen inte var skattskyldig. Dessutom påfördes henne
skattetillägg.

De ovan berörda bristerna i nuvarande förfarande ger mig anledning
att framföra några önskemål om hur utrednings- och kommunikationsförfarandet
bör ordnas i en framtida organisation för att de skattskyldigas
intressen bättre skall kunna tillgodoses.

365

För att förfrågningar som ställs till den skattskyldige skall bli effektiva
måste först och främst fordras att den skattskyldige förstår vad som
begärs av honom för att deklarationen skall godkännas och att han får
tillräckligt rådrum för att kunna svara.

Utredningsarbetet bör enligt min mening i större utsträckning än för
närvarande ske genom förfrågningar, genom skrivelser med begäran om
viss utredning och genom anmaningsförfarande. Nu är alltför ofta den
första och enda utredningsåtgärden taxeringsnämndens underrättelse till
den skattskyldige om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration. Bortsett
från att underrättelsen merendels skickas för sent framstår förfarandet
ofta även i sak såsom mindre lämpligt. Underrättelsen skrivs ut i ett genomskriftsförfarande,
vilket medför att den vanligen får sådan utformning
att skrivelsen senare kan göra tjänst som underrättelse om nämndens
slutliga avvikelse från deklarationen. Formuleringen blir lätt sådan
att den skattskyldige inte förstår att han kan påverka nämndens uppfattning
i saken genom att inge ytterligare utredning. I stället tror han att
saken redan i praktiken är avgjord och att vidare åtgärder från hans
sida är meningslösa. Det framgår visserligen av förtryckt text på blanketten
att nämndens beslut kan påverkas av vad den skattskyldige kan
ha att säga. Jag tror emellertid att de skattskyldiga mera fäster sig vid
vad taxeringsnämnden säger i den hand- eller maskinskrivna texten.
Normalt bör enligt min mening utredning från den skattskyldige begäras
i andra former. Först efter avslutad granskning och utredning bör kommunicering
ske med den skattskyldige genom den åtgärd som utredningen
benämner ”preliminärt beslut”. Dylikt beslut bör alltså inte utsändas
till den skattskyldige innan taxeringsnämndens ledamöter fått
pröva ärendet på grundval av inhämtad utredning. Detta framstår som
viktigt särskilt när fråga är om skälighetsbedömningar eller prövning av
rättsliga tolkningsfrågor. Om preliminärt beslut utsänds på ett för tidigt
stadium är det annars risk för att taxeringsnämnden känner sig mer eller
mindre bunden av det preliminära beslutet.

I ett framtida system med förlängd taxeringsperiod bör enligt min
mening utrymme finnas att bättre än för närvarande tillgodose de skattskyldigas
behov av skäligt rådrum för att inge utredning eller avge yttrande
till taxeringsnämnden. För närvarande medger taxeringsnämnderna
ofta en tidsfrist av högst åtta dagar och detta oberoende av vad
saken rör och omständigheterna i övrigt. Ofta tillämpas kortare frister,
särskilt i samband med taxeringsperiodens avslutande. Att denna tidpunkt
sammanfaller med midsommar och semesterperiodens inledning
gör förhållandet än mer oacceptabelt. Det är inte tillfredsställande att en
taxeringsnämnd, såsom jag sett, i anmaning till en i Alaska, USA, bosatt
svensk medborgare, som inte ansett sig deklarationsskyldig i Sverige,
medger denne en frist om endast åtta dagar för att inge en självdeklara -

366

tion till de svenska skattemyndigheterna. Tidsfristerna bör i stället normalt
vara längre och i möjligaste mån bestämmas efter omständigheterna
i det enskilda fallet. Därvid synes mig den nu tillämpade åttadagarsregeln
vara för kort för att tjäna som utgångspunkt. De skattskyldiga
kan inte alltid förväntas ha omedelbar möjlighet att avge svar på
skrivelser från taxeringsnämnd. De kan t. ex. vara sjuka eller upptagna
av brådskande andra uppgifter. De kan ha tillfälliga enkla bostäder på
arbetsorten långt från den permanenta bostaden i hemorten. Saken kan
vidare erfordra kontakt med en rådgivare och tid för att sammanställa
ett svar. Tidpunkten på året kan också motivera längre svarsfrister såsom
i semestertider och i samband med längre helger etc. Normalt bör
därför tillämpas en svarsfrist om förslagsvis fjorton dagar. Såsom en minimifrist
kan den i 52 § TF angivna fristen om fem dagar i samband
med anmaning tillämpas.

Ett lämpligare utformat utredningsförfarande än det nuvarande och
längre svarsfrister skulle säkerligen leda till materiellt riktigare taxeringar
och större förståelse hos allmänheten för taxeringsmyndigheternas
arbetsuppgifter.

Beräkning av pensionsgrundande inkomst m. m.

I avsnitt 7 behandlar utredningen användning av ADB för beräkning
av pensionsgrundande inkomst samt förutsättningarna för samordning
av arbetet med den årliga inkomsttaxeringen och beräkningen av pensionsgrundande
inkomst.

Den redovisning av pensionsgrundande inkomst som nu återfinnes på
debetsedeln å slutlig skatt är inte utformad på sådant sätt att de enskilda
i större utsträckning kontrollerar uppgifterna. Debetsedeln innehåller
annat av mer närliggande betydelse för den berörde. Det är dock angeläget
för såväl det allmänna som den enskilde att dylik kontroll sker.
Det förekommer nämligen, vilket jag själv kunnat konstatera, att pensionsgrundande
inkomst blir felaktigt bestämd vid uträkningen eller vid
beredningen inför databehandling. Dylika fel måste rättas inom sex år,
jfr 7 § förordningen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om allmän försäkring. Att sådan rättelse kommer till stånd
kan vara av största betydelse för beräkningen av en framtida pensionsförmån.

Det anförda visar vikten av att den enskilde kontrollerar hur pensionsgrundande
inkomst beräknats för honom. Utredningen föreslår att
försäkringstagarna vart annat eller vart tredje år skall tillställas pensionsförsäkringsbesked
med information av betydelse för pensionsberäkningen.
Jag stöder utredningens förslag härom. Dylika försäkringsbesked
skulle säkerligen skapa större förståelse för pensionssystemet hos de
enskilda, som därigenom bättre skulle kunna tillvarataga sina rättigheter.

367

Lekmannamedverkan och beslutsområde hos taxeringsnämnd

Utredningen föreslår (avsnitt 8), att lekmän även i framtiden skall
medverka i taxeringsarbetet i första instans. Därvid skall emellertid finnas
möjligheter att till nämndens ordförande delegera vissa taxeringsbeslut.
Taxeringsnämnden skall vidare enligt förslaget erhålla en vidgad
beslutskompetens. Sålunda skall ärenden om bl. a. skattetillägg och förseningsavgift
samt skatteberäkning för ackumulerad inkomst behandlas
av taxeringsnämnd såsom första instans.

Mina intryck av hur lekmannainflytandet i dag fungerar är inte positiva.
Lekmännens medverkan i taxeringsarbetet, som många gånger förvisso
skulle kunna vara av stort värde, utgör nu på många håll och särskilt
i storstadsområdena närmast en tom formalitet, som därtill utgör
en belastning för arbetets effektiva bedrivande. Risken är att taxeringsnämnden
nedsjunker till en rent formell beslutsmaskin, varvid lekmännens
deltagande slösas bort på oväsentligheter. Med den hårda tidspress
under vilken taxeringsarbetet bedrivs är det svårt för taxeringsnämndens
ordförande, som måste ägna sig åt deklarationsgranskning, att samtidigt
lägga ned tid och kraft på god föredragning av de mer betydelsefulla
ärendena i nämnden.

Det är därför inte ägnat att förvåna att det ganska ofta förekommer
att taxeringsnämndernas ordförande sätter sig över taxeringsförordningens
regler om hur beslut om taxering skall fattas, jfr 63 § TF. Jag har
flera gånger sett fall där taxeringsnämndens ordförande, eventuellt tillsammans
med kronoombud, själv fattat materiella taxeringsbeslut utan
att inkalla nämnden till sammanträde. Förfarandet är klart författningsstridigt.

Jag delar utredningens uppfattning att ett lämpligt utformat lekmannainflytande
kan vara av stort värde i taxeringsarbetet. Bortsett från att
lekmännen kan ha särskild orts- och personkännedom är deras medverkan
värdefull för de skälighetsbedömningar som förekommer i samband
med t. ex. skönstaxering, värdering av förmåner och avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Även i bevisvärderingsfrågor bör lekmännen
kunna bidra med värdefulla synpunkter, vilka kan motverka en kanske
alltför formalistisk attityd som ibland ligger nära till hands för en granskande
tjänsteman. Slutligen synes mig ärendena om skattetillägg och
förseningsavgift, om de skulle komma att hänföras till taxeringsnämnderna,
i många fall vara väl ägnade för en behandling med deltagande
av lekmän.

För att lekmannainflytandet skall få någon reell funktion bör lekmännens
medverkan påfordras endast i de fall där sådant är meningsfullt. I
övrigt bör det delegeras till taxeringsnämndens ordförande att fatta beslut
på nämndens vägnar. Jag delar utredningens principiella uppfattning
i fråga om behovet av en dylik delegationsrätt.

Vad härefter gäller utredningens förslag om ett vidgat kompetensom -

368

råde för taxeringsnämnd vill jag endast uppehålla mig vid frågan, om
ärendena rörande skattetillägg och förseningsavgift bör överlämnas till
taxeringsnämnd eller ej.

Inledningsvis kan hänvisas till den diskussion i frågan om lämplig beslutsmyndighet
i dessa ärenden som förekom under förarbetena till 1971
års lagstiftning om skattetillägg och förseningsavgift. Därvid övervägdes
huruvida taxeringsnämnd, lokal skattemyndighet eller länsstyrelse borde
vara beslutsmyndighet. Det slutliga valet utföll som bekant så att lokal
skattemyndighet fick uppgiften. De erfarenheter jag fått av de första
årens tillämpning av avgiftssanktionerna redovisas i bifogade rapport.

Här skall jag endast försöka sammanfatta de synpunkter som talar för
respektive emot utredningens förslag att ärendena skall överföras till
taxeringsnämnd.

I sin nuvarande organisation är taxeringsnämnderna enligt min bestämda
mening icke lämpade för uppgiften att fatta beslut om skattetilllägg
och förseningsavgift. Det räcker här att peka på de brister i fråga
om taxeringsnämndernas utrednings- och anmaningsförfarande som i
olika sammanhang påtalats. Många taxeringsnämndsordförande har vidare
inte kvalifikationer för en så grannlaga arbetsuppgift som det här
är fråga om. Frånvaron av ett eget kansli för taxeringsnämnd medför
också att det ibland slarvas med handlingar.

Även om taxeringsnämnderna skulle reformeras i enlighet med utredningens
förslag kvarstår en del betänkligheter. För det första bör erinras
om att mål om eftertaxering såväl i gällande rätt som enligt utredningens
förslag skall handläggas i länsskatterätten såsom första instans. Till
stöd för utredningens uppfattning på denna punkt åberopas att reglerna
om förutsättningarna för eftertaxering är komplicerade. Samma argument
är tillämpligt i fråga om de skattetillägg, vilka påförs i anledning
av att oriktig uppgift lämnats i självdeklaration. Den beslutande myndigheten
har att göra en prövning av frågan om oriktig uppgift föreligger.
För denna prövning ligger eftertaxeringsrekvisiten till grund.
Därvid måste en väl utvecklad men svårbedömd praxis rörande eftertaxering
beaktas. Det är visserligen så att frågan om oriktig uppgift föreligger
i en deklaration eller ej många gånger är ganska enkel, t. ex. vad
gäller en i deklarationen utelämnad löneinkomst. Av exemplen i bifogade
rapport framgår dock att de lokala skattemyndigheterna många
gånger bedömt frågan om oriktig uppgift felaktigt. Det är här fråga om
bedömningar som fordrar kvalificerad personal, ett förhållande som för
övrigt framhölls redan av lagrådet, jfr prop. 1971: 10 s. 349. Det är
tveksamt om taxeringsnämnderna i en reformerad organisation skulle
kunna få de personalresurser som erfordras för uppgiften. I allt fall
skulle det nu tillämpade systemet med kontaktmän hos länsstyrelserna i
frågor om skattetillägg behöva utformas betydligt fastare än för närvarande.

369

Mina inspektioner av de lokala skattemyndigheterna har också visat
att tillämpningen av bestämmelserna om avgiftssanktionema är ganska
oenhetlig, särskilt i fråga om befrielsegrunderna. Skall nu beslutsfunktionen
överföras på taxeringsnämnderna, som är mångdubbelt fler än de
lokala skattemyndigheterna, blir svårigheten att hålla en enhetlig tilllämpning
ännu större.

Det finns dock även skäl som talar för utredningens förslag. Ett har
jag redan berört, nämligen det att ärendena om skattetillägg och förseningsavgift,
särskilt vad därvid gäller prövningen av befrielsegrunderna,
lämpar sig väl för beslutsorgan i vilka lekmän medverkar.

Ovan har påpekats att vissa ärenden om skattetillägg är svåra. Samtidigt
bör dock sägas att det i ärendena om skattetillägg i anledning av
skönstaxering och om förseningsavgift oftast är tämligen enkelt att bedöma
om de objektiva rekvisiten för avgift uppfyllts eller ej.

Ytterligare ett skäl till förmån för förslaget är att ett överförande av
handläggningen av avgiftsärendena till taxeringsnämnd säkerligen skulle
utgöra ett incitament för taxeringsnämnden och dess personal att själv
ägna större omsorg åt vissa arbetsuppgifter som är betydelsefulla för en
korrekt behandling av avgiftsärendena, såsom ett noggrant registrerande
av inkomna självdeklarationer samt ett förbättrat anmanings- och utredningsförfarande.
Det förhållandet att taxeringsnämnden ibland har att
fatta inte bara ett taxeringsbeslut utan också ett för den skattskyldige
betungande och straffliknande beslut om skattetillägg kommer säkert
medföra att nämnden känner större ansvar för att utredningen i ärendet
blir så fullständig att materiellt tillfredsställande beslut också uppnås.
Låt mig belysa det nu sagda med ett fall som uppmärksammats vid en
inspektion av en lokal skattemyndighet.

En man yrkade i sin deklaration avdrag för periodiskt understöd med
1 500 kr., varvid han angav en viss kronofogdemyndighet såsom mottagare.
Taxeringsnämnden anhöll att den skattskyldige skulle styrka avdraget
med intyg. Så skedde ej. Taxeringsnämnden vägrade avdraget.
Lokala skattemyndigheten påförde — efter sedvanlig kommunikation
med den skattskyldige — denne skattetillägg. Jag lät under inspektionen
från kronofogdemyndigheten inhämta uppgift om att till myndigheten
genom införsel i den skattskyldiges lön för underhåll till minderårigt
barn influtit dels under år 1972 1 125 kr. och dels den 17 januari 1973
310 kr., vilket belopp möjligen kunde ha dragits av arbetsgivaren från
den skattskyldiges decemberlön.

Jag lät anteckna bl. a. följande till inspektionsprotokollet.

Den skattskyldige hade inte presterat sådan bevisning som enligt
bestämmelsen i 46 § 2 mom. första stycket 4) kommunalskattelagen
förutsattes för att avdraget skulle kunna medges. Taxeringsnämndens
beslut om taxering var således formellt sett oantastligt. Genom den i
samband med inspektionen företagna utredningen har det dock visat
sig att den skattskyldige materiellt sett varit berättigad till avdrag med
en stor del av yrkat belopp. Hans oförmåga att förete erforderlig be -

24 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

370

visning medförde att avdraget vägrades. Då hans uppgift om underhållet
ansågs oriktig, påfördes ett skattetillägg, som numera synes materiellt
sett obefogat. De konsekvenser den skattskyldiges underlåtenhet
att besvara taxeringsnämndens förfrågan om avdraget haft, synes
mig ur rättevise- och likformighetssynpunkt stötande.

Det låter sig visserligen sägas att den skattskyldige i detta fall själv
borde låtit sig avhöra till taxeringsnämnden eller lokala skattemyndigheten.
Det är emellertid inte otroligt att den skattskyldige, som kanske insåg
att han yrkat ett något för högt avdrag, trodde att han av någon anledning
inte var berättigad till avdraget och att han därför accepterade
besluten och underlät att svara eller besvära sig över taxering eller skattetillägg.
Jag fann emellertid anledning att underrätta skattechefen i länet
om det inträffade. Länsskatterätten har också numera på yrkande av
vederbörande taxeringsintendent medgivit den skattskyldige avdrag för
periodiskt understöd med 1 435 kr. samt undanröjt skattetillägget. Det
är min förhoppning att i en framtida taxeringsorganisation utredningsarbetet
i taxeringsnämnd skall kunna fullgöras på sådant sätt att fall av
detta slag kan undvikas.

Ett annat skäl för en samordning av taxerings- och avgiftsbeslut sammanhänger
med utredningens förslag till utformning av beslutsförfarandet
i taxeringsnämnd (avsnitt 9). Det föreslås bl. a. en långt gående rätt
för taxeringsnämnden att ompröva sina beslut. Vidare skall arbetet uppläggas
så att underrättelserna om taxering och eventuell avgiftssanktion
normalt skall utsändas samtidigt till den skattskyldige. Denne erhåller
också långt före besvärstidens utgång debetsedel som utvisar bl. a. hur
stort ett påfört skattetillägg blivit i reda pengar. Besvärstiden avseende
taxering och avgiftssanktion avses löpa ut vid samma tidpunkt eller med
utgången av februari månad året efter taxeringsåret vid vilken tidpunkt
den skattskyldige normalt upprättat sin deklaration för efterföljande år.

Förslaget om vidgad omprövningsrätt för taxeringsnämnd bör ses i
sammanhang med de regler i 116 a § fjärde stycket TF enligt vilka skattetillägg
som påförs i anledning av skönstaxering på grund av utebliven
självdeklaration skall undanröjas eller i vissa fall nedsättas om deklarationen
inkommer inom viss tid. Ett förfarande som innebär att beslut
om skönstaxering och avgiftssanktioner meddelas samtidigt och vidare
att beslutens direkta ekonomiska innebörd genast klarlägges för den
skattskyldige kommer utan tvekan medföra att många skattskyldiga inser
vikten av att de omedelbart avger självdeklaration. Denna kan sedan
prövas av taxeringsnämnden, som själv genom omprövning av det tidigare
beslutet kan åsätta en taxering med utgångspunkt från deklarationen
och enligt min mening därvid även borde kunna undanröja skattetillägget.
Utredningen har inte diskuterat denna fråga och inte heller föreslagit
någon ändring i 116 a § TF. Såsom framgår av min bifogade rapport

371

är det för närvarande något oklart hur det skall förfaras när deklaration
inkommer i här avsedda fall och det dröjer under alla förhållanden
länge innan skattetillägget undanröjs eller nedsätts. Jag vill tillägga, att
en ändring i 116 a § fjärde stycket TF torde redan av formella skäl bli
nödvändig om utredningens förslag i övrigt genomförs.

Slutligen bör framhållas de möjligheter till samordning av taxeringsfrågan
och frågan om avgiftssanktion som utredningens förslag till besvärsförfarande
innebär. Av min rapport framgår att nuvarande besvärsförfarande
rörande avgiftssanktionerna inte är särskilt lämpligt utformat.
Både de skattskyldiga och de tillämpande myndigheterna har
svårt att förstå besvärsreglerna. Detta är uppenbarligen betänkligt ur
rättssäkerhetssynpunkt. En samordning av det slag utredningen föreslagit
kommer avgjort medföra att de skattskyldiga lättare kan tillvarata
sina besvärsmöjligheter i fråga om avgiftssanktionerna än för närvarande.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att utredningens förslag om att taxeringsnämnderna
skulle fatta beslut om skattetillägg och förseningsavgift
är diskutabelt. Enligt min mening väger dock skälen för reformen något
över de skäl som talar mot densamma.

Beslutsformer och besvärsförfarande

I avsnitt 9 föreslår utredningen långtgående förändringar i taxeringsnämnds
beslutsformer och av reglerna för besvär över nämndens beslut
hos skatterätt. Bl. a. skall skattskyldig kunna anföra besvär intill utgången
av februari månad året efter taxeringsåret. Förslagen sammanhänger
med förlängningen av taxeringsperioden.

Huvudpunkterna i förslaget till beslutsförfarande sammanfattas av utredningen
på följande sätt.

När taxeringsnämnd finner anledning göra avvikelse från skattskyldigs
deklaration, fattar nämnden preliminärt beslut om avvikelse samt
sänder underrättelse härom i lösbrev. Om den skattskyldige inte inkommer
med erinran i anledning av sådan underrättelse, får han ytterligare
avisering om avvikelsen endast genom särskilt meddelande
på debetsedeln avseende slutlig skatt.

Förfarandet med rekommenderad försändelse slopas om skattskyldig
tillställts underrättelse om preliminärt beslut och inte inkommit
med erinran häremot.

Preliminärt beslut övergår till slutligt beslut vid utgången av taxeringsperioden
den 30 november.

När taxeringsnämnd efter skattskyldigs erinran vidhåller ett preliminärt
beslut fattas slutligt beslut, som tillställs den skattskyldige i rekommenderat
brev.

Verkställs taxering utan ledning av självdeklaration tillställs den
skattskyldige underrättelse härom i rekommenderat brev.

Alla preliminära beslut kan omprövas av taxeringsnämnden på eget
initiativ eller på yrkande av skattskyldig.

372

Förslaget synes bygga på en sammansmältning av delar av två nu tilllämpade
beslutssystem, nämligen dels underrättelseförfarandet enligt 65
och 69 §§ TF och dels reglerna i mervärdeskatteförordningen.

Reglerna i TF innebär, att taxering inte får åsättas med avvikelse från
den skattskyldiges deklaration utan att tillfälle, såvitt möjligt, dessförinnan
beretts honom att yttra sig i frågan. Kommunikation behöver dock
inte föregå rättelse av felräkning, misskrivning e. d. Beslutar taxeringsnämnden
frångå deklarationen, skall — oavsett om den skattskyldige
yttrat sig till nämnden eller inte och oberoende av ändringens innebörd
— underrättelse om beslutet tillställas honom i rekommenderat brev.

Taxeringsnämnd försummar ibland att bereda den skattskyldige tillfälle
att yttra sig innan deklarationen frångås. Som en följd härav och
av andra brister i förfarandet blir taxeringarna stundom felaktiga. Fel
som upptäcks innan nämnden avslutat sitt arbete anses nämnden kunna
rätta själv (jfr prop. 1965: 131 s. 4 och JO:s ämbetsberättelse 1968 s.
506). Möjligheten för nämnden att ompröva sina beslut markerades genom
en år 1972 genomförd ändring i 69 § 3 mom. TF, där det nu sägs
att ny underrättelse skall utsändas, om taxeringsnämnden omprövat det
beslut som den tidigare underrättelsen avsåg (jfr också prop. 1972: 15 s.
63).

Taxeringsnämndens rätt att ompröva beslutad taxering har gjort det
möjligt att rätta en hel del fel och därigenom varit till gagn för de skattskyldiga.
Omprövning föranleder emellertid också problem, som jag
haft anledning uppmärksamma (jfr JO:s ämbetsberättelser 1972 s. 376,
1973 s. 390 och 1974 s. 488). En viss oklarhet i fråga om instansordningen
uppkommer och det kan inträffa att en framställning om rättelse
inte blir behandlad vare sig av taxeringsnämnd eller av länsskatterätt.
Förhållandet sammanhänger med bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen
och 7 § förvaltningsprocesslagen enligt vilka den skattskyldige kan
inge sina besvär över taxeringsnämnds beslut direkt till nämnden. Det
händer då att taxeringsnämnd, som mottar en dylik skrivelse, inte omprövar
sitt beslut eller ändrar det bara till någon del och likväl inte sänder
skrivelsen vidare till länsskatterätten.

Den andra utgångspunkten för det nu föreliggande förslaget är reglerna
om beslut på den indirekta beskattningens område. Det kunde ha
sitt intresse att studera de synpunkter som lagts på utformningen av
detta förfarande, alltifrån besvärssakkunnigas betänkande, Förfarandet
vid konsumtionsbeskattning, SOU 1957: 50, till departementschefens
uttalande om utformningen av beskattningsförfarandet på mervärdeskatteområdet
i prop. 1968: 100. Jag begränsar mig dock till att anteckna
följande. I besvärssakkunnigas förslag framstod preliminärt beslut
närmast som en interimistisk åtgärd som, efter sedvanliga kommunikationsåtgärder,
kunde tillgripas i vissa fall. Besluten skulle dock normalt

373

vara slutliga och meddelas omedelbart. I mervärdeskatteförordningen
har däremot det preliminära beslutet blivit obligatoriskt. Någon uttrycklig
generell skyldighet att företa kommunikationsåtgärder innan sådant
beslut meddelas finns inte, jfr dock 18 § mervärdeskattekungörelsen. Vidare
har i mervärdeskatteförordningen införts möjlighet att meddela
upprepade preliminära beslut i anledning av nya framkomna omständigheter.

Bestämmelserna i mervärdeskatteförordningen synes i flertalet fall ha
fungerat bra. I vissa fall har dock komplikationer uppkommit i fråga
om beslutsförfarande och instansordning. Vid bedömningen av det smidiga
instrument för handläggning som den i mervärdeskatteförordningen
legaliserade omprövningsrätten utgör bör man dock beakta följande. På
mervärdeskatteområdet kommer omprövningsrätten mest att avse fall
där fråga är om ändring av skattepliktig omsättning eller andra mera
tekniska beskattningsspörsmål. Mera sällan förekommer fall där fråga
är om bedömningar av sådan art att beslutsmyndigheten ställs inför
egentliga rättstillämpningsfrågor.

Sedan de nu berörda beslutssystemen på den direkta och den indirekta
beskattningens område tillkom, har en ramlagstiftning för förvaltningsförfarandet
tillskapats. Det är väsentligt ur såväl lagsystematisk
synpunkt som utifrån allmänhetens rättssäkerhetsintresse att reglerna
om beslutsförfarandet i taxeringsnämnd i en reformerad taxeringsförordning
överensstämmer med eller nära ansluter till förvaltningslagens
regler.

I utredningens förslag har principiella frågor rörande kommunikation
och omprövning av beslut inte närmare penetrerats. Jag har ovan framfört
en del synpunkter på kommunikationsförfarandet, varvid jag särskilt
understrukit vikten av att underrättelse (enligt förslaget preliminärt
beslut) enligt 65 § TF normalt inte bör vara taxeringsnämndens första
och enda kommunikationsåtgärd i de fall deklarationsgranskningen föranleder
utredning. Detta är väsentligt för att begränsa besvären hos
länsskatterätt och antalet fall av omprövning hos taxeringsnämnd.

Såvitt rör taxeringsnämnds möjlighet att ompröva beslut vill jag, utöver
vad som ovan sagts i redogörelsen för TF:s nuvarande regler, här
till en början framhålla följande. Inom förvaltningsrätten finns inget
generellt förbud mot att beslutsmyndighet omprövar ett meddelat beslut.
Många grupper av beslut är av den natur att beslutet kan och bör ändras,
t. ex. om nya omständigheter framkommit som ställer saken i annat
ljus. I andra fall får beslut däremot inte ändras, i allt fall inte till parts
nackdel. Jag kan här inte ingå på problemet i hela dess vidd utan nöjer
mig med två exempel. Som ovan har anförts har taxeringsnämnd ansetts
äga rätt att före taxeringsperiodens avslutande ompröva redan meddelade
taxeringsbeslut. När det däremot gäller lokal skattemyndighets be -

374

slut om skattetillägg eller förseningsavgift har departementschefen
(prop. 1971:10 s. 273) framhållit, att lokal skattemyndighet inte äger att
oberoende av taxeringsändring rätta en felaktighet i delgivet beslut om
avgift, såvida felet inte är debiteringsfel. Meningen är således inte att lokal
skattemyndighet — bortsett från fall där 19 § förvaltningslagen med
dess regel om teknisk självrättelse kan gripa in — skall ompröva dessa
beslut. Dessa båda exempel visar att man inte ens inom taxeringsområdet
kunnat uppställa någon enhetlig princip i fråga om omprövningsrätten.

I doktrinen har förespråkats återhållsamhet med utnyttjande av omprövningsrätt.
Särskilt i fråga om omprövning av beslut vid en tidpunkt
då besvär anförts hos högre myndighet har behovet av restriktivitet
framhållits. Jag hänvisar till Hans Ragnemalms uppsats i Förvaltningsrättslig
tidskrift, 1974 s. 57.

Åtskilliga skäl kan anföras för att besvär bör äga s. k. litispendensverkan.
Risken för komplikationer är betydande om saken samtidigt skall
prövas i två instanser. Utgången kan bli fördröjd och prejudikatbildning
försvåras. Ett ytterligare skäl, som i viss mån kan åberopas mot all rätt
till omprövning, är den risk för slarv vid behandlingen av grundärendet
som medvetandet om rätt till omprövning kan medföra. Jag har tidigare
vid några tillfällen kommit i beröring med dessa problem. I det fall som
återgivits i JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 293 och som gällde en studiemedelsnämnd,
sade jag att beslutsmyndighetens omprövning av överklagat
beslut borde begränsas till sådana fall där det redan av vad klaganden
anfört eller av den utredning som införskaffats i besvärsmyndighetens
intresse klart framgick att överklagade beslutet var oriktigt och
borde ändras.

Utredningen förutsätter tydligen att taxeringsnämnds preliminära beslut
— även rörande förseningsavgift eller skattetillägg — alltid skall
kunna omprövas av nämnden och förslaget reser inte hinder mot att
upprepade preliminära beslut meddelas. Jag ställer mig tvekande inför
lämpligheten av en så vidsträckt omprövningsrätt. Det är angeläget att
varje ärende, såvitt möjligt, blir ordentligt utrett och prövat redan innan
preliminärt beslut meddelas. Medvetandet om att beslutet får omprövas
kan leda till att taxeringsnämnden slarvar. En obegränsad omprövningsrätt
kan också fresta taxeringsnämnd och skattskyldig till en olämplig
köpslagan om taxeringens storlek. Jag vill också framhålla, att möjligheten
för nämnden att meddela nytt preliminärt beslut kan, om den utnyttjas,
av den skattskyldige uppfattas som ett försök från nämndens sida
att hindra honom från att få saken prövad i högre instans.

Om det första beslutet skall vara ”preliminärt”, ligger det i sakens natur
att det skall kunna omprövas. Mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter
från taxeringen i första instans kan det också vara lämpligt att

375

taxeringsnämnd får möjlighet att själv rätta beslut som blivit direkt felaktigt.
Mer tveksamt är om nämnden bör få ompröva även rena skälighetsfrågor.
Något avgörande hinder mot att låta nämnden få en obegränsad
omprövningsrätt såvitt rör det första beslutet i ärendet kan jag
dock ej finna. En regel av sådant innehåll skulle onekligen bli tekniskt
enklare än en regel som ger nämnden rätt till omprövning endast på
vissa grunder. Däremot menar jag av nyss anförda skäl, att ett system
med upprepade preliminära beslut ej bör införas. Omprövning av preliminärt
beslut bör alltså enligt min mening resultera i slutligt beslut, mot
vilket talan kan föras hos skatterätt. Naturligtvis kan fall tänkas där det
vore både rimligt och praktiskt att taxeringsnämnden fick själv rätta fel
som uppkommit i ett senare beslut än det första. Det skulle dock bli
mycket svårt att i lagtext avgränsa dessa fall från andra och någon allmän
omprövningsrätt i fråga om förnyade beslut bör som jag sagt inte
införas. Behovet att möjliggöra snabba rättelser av uppenbara fel kan i
stället tillgodoses genom att den nuvarande, i 72 a § TF inskrivna, möjligheten
för lokal skattemyndighet att rätta vissa fel bevaras och utbyggs,
åtminstone så att rättelse även kan ske i fråga om skattetillägg
e. d. Utredningen har från sina utgångspunkter ansett stadgandet i fråga
till större delen obehövligt.

Mot slutligt beslut skall enligt förslaget talan, liksom hittills, kunna
föras hos skatterätt. Detta gäller även preliminärt beslut som efter den
30 november under taxeringsåret blivit att anse som slutligt. Förslaget
skiljer sig i denna del från vad som gäller enligt mervärdeskatteförordningen
men får enligt min mening anses riktigt och förtjänstfullt. Däremot
vill jag ifrågasätta lämpligheten av att — såsom utredningen synes
mena — preliminärt beslut skall kunna överklagas hos skatterätt även i
andra fall. Enligt mervärdeskatteförordningen är något sådant inte möjligt
och jag har i det föregående berört de komplikationer som lätt nog
uppkommer när beslutsmyndigheten har möjlighet att rätta ett beslut
som överklagats hos högre instans. Skäl kan därför anföras för att preliminärt
beslut — som ej övergått till att vara slutligt — endast kan omprövas
av taxeringsnämnden, ej överklagas hos skatterätt. Å andra sidan
uppkommer i så fall ett nytt problem, förhoppningsvis dock av mindre
räckvidd, nämligen vad som skall göras om besvären kommer in före utgången
av november men så sent att taxeringsnämnden ej hinner ompröva
sitt beslut. Frågan synes böra ytterligare övervägas.

Avslutningsvis vill jag säga att utredningens förslag om tidigt utsändande
av debetsedel å slutlig skatt och om en förlängd besvärstid för de
skattskyldiga framstår som en avsevärd förbättring.

376

Skattemyndigheternas tillämpning av bestämmelserna om skattetillägg
och förseningsavgift enligt taxeringsförordningen

Den vid JO Lundviks skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
(se ovan s. 353 ff) fogade bilagan hade följande lydelse.

År 1971 reformerades de straffrättsliga reglerna om skattebrotten.
Därvid infördes även ett system med avgiftssanktioner, vilka skulle påföras
i administrativ ordning. Regler om skattetillägg och förseningsavgift
infördes i ett flertal skatteförfattningar, bl. a. i 116 a—116 j §§ taxeringsförordningen
(TF).

Det tidigare regelsystemet hade omfattat bestämmelser i skattestrafflagen
och i specialförfattningar på skatteområdet. De grundläggande principerna
för tillämpningen av dessa sanktioner var desamma som på straffrättens
område i övrigt. Det var det allmänna, genom åklagaren, som
hade utredningsskyldigheten och bevisbördan. Frågan om den enskildes
ansvar prövades av allmän domstol. Straff förutsatte att de objektiva
brottsförutsättningarna förelåg och att den enskildes subjektiva skuld
kunde styrkas. Brott förutsatte uppsåt eller grov oaktsamhet. De subjektiva
rekvisiten hade även betydelse för straffmätningen i det enskilda
fallet.

Mot tillämpningen av skattestrafflagen hade länge riktats en befogad
kritik. Det anmärktes att sanktionerna träffade ojämnt och att förfarandet,
när fråga var om lindrigare ehuru straffbara fall av vårdslös deklaration,
var tidsödande och påfrestande för den enskilde. Önskemålen
om ett enklare och mera generellt verkande sanktionssystem var starka.
De nya bestämmelserna om skattetillägg och förseningsavgift i bl. a. TF
tillkom mot denna bakgrund.

Förfarandet enligt de nya reglerna i TF är skriftligt med lokal skattemyndighet
som beslutande i första instans. Lekmän deltar inte i besluten.
Något tvåpartsförfarande förekommer inte i första instans. Den beslutande
myndigheten företräder även det allmännas fiskala intresse.
Sanktionerna utmäts i princip utan blick på skuldfrågan. Det saknar således
betydelse om den skattskyldige deklarerat oriktigt på grund av
uppsåt, vårdslöshet eller av våda. För utmätningen av sanktionens storlek
saknar skuldfrågan all betydelse. Emellertid finns vissa befrielsegrunder.
Det ankommer dock i princip på den enskilde att visa att
grund för befrielse föreligger.

Förfarandet är alltså inte förenat med samma garantier för rättssäkerheten
som straff processen. Sanktionerna är likväl jämförbara med straff
eller vite. De har samma syfte och verkningar som straff och vitén, låt
vara att de i vissa avseenden jämställs med skatt såsom t. ex. i uppbördsoch
exekutionsrättsligt hänseende. Sanktionerna är mycket effektiva. De

377

drabbar många medborgare med betydande belopp. I samband med
1974 års taxering beräknas skattetillägg och förseningsavgift enligt TF
ha debiterats med cirka 105 miljoner kr.

Av det anförda framgår att tillämpningen av avgiftssanktionerna inrymmer
problem av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag har
därför allt sedan lagstiftningens tillkomst följt den praktiska tillämpningen
därav med noggrannhet. Därvid har ett stort antal lokala skattemyndigheter
i skilda län liksom flera länsstyrelser inspekterats. Vidare
har jag inhämtat riksskatteverkets uppfattning i vissa ärenden. I många
fall har mina ingripanden föranlett skattecheferna att anföra besvär till
skattskyldigs fördel när skattetillägg påförts på felaktiga eller diskutabla
grunder.

I vissa avseenden har vad som framkommit vid min granskning varit
ganska nedslående. Tillämpningen hos de olika myndigheterna är rätt
splittrad och fel förekommer tämligen ofta. Myndigheterna har visserligen
själva sökt samla erfarenheter genom samråd mellan fögderichefer
och kontaktmän hos länsstyrelserna. Överläggningar har också förekommit
med företrädare för riksskatteverket, vilket sökt främja en enhetlig
tillämpning även på annat sätt såsom genom utfärdande av föreskrifter.
Några egentliga inspektioner från riksskatteverkets eller länsstyrelsernas
sida hos de lokala skattemyndigheterna om hur den nya lagstiftningen
fallit ut synes dock inte ha förekommit. Detta bedömer jag som en brist.
Kontakten mellan länsstyrelse och lokal skattemyndighet synes vidare
på en del håll inte varit särskilt väl utbyggd. I ett fall har detta säkerligen
medverkat till att rättstillämpningen i ett fögderi blivit direkt stridande
mot författningen till nackdel för många skattskyldiga. Hade jag
då inte ingripit, hade dessa drabbats av bestående rättsförluster. Själva
syntes nämligen många av de skattskyldiga inte ha förmått att tillvarata
sin rätt.

I det följande avser jag att redovisa mina erfarenheter från dessa inspektioner
m. m. Innan jag går in härpå vill jag dock säga, att antalet
klagomål från allmänheten till JO i fråga om skattetillägg och förseningsavgift
varit lågt, särskilt i jämförelse med klagomålen mot taxeringsarbetet
i övrigt. Jag tror dock inte att man härav bör dra den slutsatsen
att allt skulle vara väl beställt i fråga om avgiftssanktionerna och deras
tillämpning. Däremot visar kanske den låga klagofrekvensen att den formella
handläggningen av avgiftsärendena normalt är sådan att de skattskyldiga
inte reagerar däremot.

Skattetillägg på grund av oriktig uppgift

I 116 a § första stycket TF stadgas bl. a. följande.

Har skattskyldig i självdeklaration eller annat skriftligt meddelande,
avgivet till ledning vid den skattskyldiges taxering, lämnat oriktig
uppgift, påföres honom särskild avgift (skattetillägg) med femtio

378

procent av den inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som till följd av
avvikelse från den oriktiga uppgiften, utöver vad som eljest skulle ha
utgått, påföres den skattskyldige eller hans make eller, vad angår förmögenhetsskatt,
annan med honom samtaxerad person.

Med positiv oriktig uppgift jämställs underlåtenhet att lämna uppgift,
som är av betydelse för att åsätta en riktig taxering. Enligt 116 b § TF
utgår dock ej skattetillägg i den mån avvikelsen avser bedömning av i
skriftligt meddelande framställt yrkande, såsom fråga om yrkat avdrag
eller värde av naturaförmån eller tillgång och avvikelsen icke gäller
uppgift i sak. Skattetillägg skall vidare inte påföras i den mån avvikelsen
innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning.

I propositionen underströk departementschefen bl. a., att beslutet om
skattetillägg skulle grundas på själva det faktum att avvikelse skett samt
att någon materiell prövning av avvikelsebeslutet principiellt inte skulle
ske vid prövningen av avgiftsfrågan, prop. 1971: 10 s. 266. Vidare utvecklade
departementschefen närmare hur gränsen borde dragas mellan
oriktig uppgift och ”öppet” oriktigt yrkande (a. a. s. 269). Han återgav
också ett uttalande av skattestrafflagutredningen av innehåll, att gränsen
mellan oriktig uppgift och oriktigt yrkande var av betydelse även vid eftertaxering
och att tveksamma skattetilläggsfrågor borde kunna avgöras
med ledning av den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av eftertaxeringsinstitutet
(a. a. s. 204).

Skatteutskottet förklarade sig i betänkande 1971: 16 s. 58 f. inte dela
uttalade farhågor för att de nya bestämmelserna skulle innebära några
påtagliga risker från rättssäkerhetssynpunkt och anförde vidare följande.

Som reglerna är utformade — med eftertaxeringsrekvisiten som
förebild — torde påförande av skattetillägg i regel komma att begränsas
till sådana fall då av deklarationen eller annorledes klart framgår
att en intäkt utelämnats eller att ett avdrag inte motsvaras av någon
kostnad av angivet slag eller uppgiven storlek. Utskottet vill särskilt
understryka att klart framställda yrkanden, hur oriktiga de i materiellt
avseende än kan vara, aldrig skall föranleda skattetillägg. Endast
i det fall då den skattskyldige lämnar en positivt oriktig uppgift eller
förtiger en uppgift som är av betydelse för en riktig taxering skall
skattetillägg påföras.

De lokala skattemyndigheterna saknar egna erfarenheter av eftertaxeringsspörsmålen.
Skattedomstolarna har utvecklat en rik ehuru många
gånger svårtolkad praxis på området. Denna praxis, som ofta rör just
gränsdragningen mellan oriktig uppgift och öppet yrkande, synes inte ha
blivit i tillräcklig utsträckning beaktad vid utbildningen av de funktionärer
som handhaft avgiftsärendena. En god vägledning har dock lämnats
genom riksskatteverkets föreskrifter. I dessa har bl. a. sagts, att bedömningen
av frågan, om öppet yrkande eller oriktig uppgift föreligger, bör
vara välvillig.

379

Ett problem som många lokala skattemyndigheter ställts inför är hur
myndigheten skall förfara när den skattskyldige, efter taxeringsnämndens
beslut men före beslutet om skattetillägg, visar att han icke haft
den intäkt som taxeringsnämnden påfört honom eller att han faktiskt
haft den kostnad för vilken taxeringsnämnden förvägrat honom avdrag.
Så kan vara fallet när det framkommer att en kontrolluppgift varit felaktig,
t. ex. så att den avsett fel person, eller då den skattskyldige först
hos lokala skattemyndigheten styrkt att han haft räntekostnader för
vilka han förvägrats avdrag.

I dylika fall skall i princip, på grund av lagstiftningens konstruktion
och i överensstämmelse med departementschefens ovan citerade uttalande,
skattetillägg påföras.

Det förekommer i dylika situationer att lokal skattemyndighet underlåter
att påföra skattetillägg. Myndigheten har i stället lämnat handlingarna
till länsskatterätten för åtgärd. Jag har hittills inte ingripit häremot.
Det kan enligt min mening diskuteras om det inte i TF borde inskrivas
möjlighet för lokal skattemyndighet att i fall av antydd art underlåta att
påföra skattetillägg och i stället överlämna ärendet till taxeringsintendenten
för eftergranskning.

Ett i viss mån likartat problem uppkommer när det av upplysningar i
deklarationen eller eljest framstår som sannolikt att taxeringsnämndens
avvikelse är felaktig, låt vara att den skattskyldige inte förmått att direkt
bevisa detta förhållande. Det är t. ex. inte ovanligt att den skattskyldige
inte efterkommer taxeringsnämndens begäran att med kvitton styrka avdrag
för periodiskt understöd till anförvant bosatt i utlandet eller för
underhåll till barn. Ibland kan det likväl vara troligt att den skattskyldige
haft kostnaden.

I dessa fall påförs regelmässigt skattetillägg utan annan utredning från
den lokala skattemyndighetens sida än att tillfälle bereds den skattskyldige
att yttra sig. Detta överensstämmer också med lagstiftningens innehåll.
I riksskatteverkets föreskrifter sägs emellertid: ”Förmår den skattskyldige
inte styrka avdrag kan förutsättning för skattetillägg föreligga
bl. a. då det är uteslutet att han haft kostnaden i fråga.” Det är inte helt
klart hur föreskriften skall tolkas. Den kan läsas så att om det inte är
uteslutet utan fastmer möjligt eller rent av sannolikt att taxeringsnämndens
avvikelse varit materiellt felaktig, så får skattetillägg inte påföras.
De lokala skattemyndigheterna tillämpar dock ej föreskriften så.

Det kan enligt min mening diskuteras om inte en viss utredningsskyldighet
borde åvila lokal skattemyndighet när handläggaren betvivlar att
taxeringsnämndens beslut är materiellt riktigt. Jag har sett en del sådana
fall bl. a. ett där en enkel telefonkontakt med kronofogdemyndigheten
på orten direkt kunnat visa att ett av taxeringsnämnden förvägrat avdrag
för underhåll till barn varit nästan till sitt fulla belopp materiellt
berättigat. Den skattskyldige hade i sin deklaration påstått att han betalat
underhållet just till kronofogdemyndigheten.

380

Riksskatteverkets rekommendation om en välvillig tolkning vid gränsdragningen
mellan oriktig uppgift och öppet yrkande är ofta ganska
svår att omsätta i praktiken. Jag tycker ändå att myndigheterna ibland
varit alltför stränga dels i sådana fall där den skattskyldige i sin deklaration
— visserligen utan att nämna något belopp — likväl på ett eller annat
sätt antytt att han haft ytterligare inkomster, vilka bort undersökas
av taxeringsnämnden, och dels då felet haft karaktär av misskrivning
och varit så framträdande att det vid en normalt noggrann granskning
inte kunnat undgå upptäckt.

Om lokal skattemyndighet vid sin prövning i här avsedda fall stannar
för att oriktig uppgift objektivt sett föreligger, kan den mången gång
ändå åvägabringa ett för den skattskyldige gynnsamt resultat genom att
välvilligt tillämpa någon av befrielsegrunderna i 116 d § TF, såsom ursäktlighet
på grund av bristande erfarenhet, uppgiftens särskilda beskaffenhet
eller därmed jämförlig omständighet. Så har dock enligt min mening
skett i alltför liten utsträckning.

Låt mig anföra två exempel.

En kvinna, av samisk börd och bosatt i Västsverige, uppbar av statens
vattenfallsverk en intäkt om 1 724 kr. (kapitalbelopp och ränta) avseende
ersättning för olägenheter vid fiske och vintersamfärdsel i samband
med Suorvas tredje reglering under åren 1950—54. I sin deklaration
angav hon, att hon uppburit ”ränta från vattenfallsstyrelsen”. Ett
visst räntebelopp upptogs i deklarationen, ovisst dock om därmed åsyftades
räntan från vattenfallsverket. Den uppburna kapitalersättningen
redovisades däremot inte. Taxeringsnämnden beskattade henne för hela
intäkten, 1 724 kr., för övrigt utan att därvid tillämpa kommunikationsregeln
i 65 § TF. Lokala skattemyndigheten påförde henne skattetillägg.
Efter besvär och sedan jag uppmärksammat fallet undanröjdes skattetilllägget
av länsskatterätten, ehuru rättens majoritet fann att kvinnan
skulle beskattas för inkomsten.

Ett annat exempel är den skattskyldige, som i sin deklaration utan angivande
av något belopp tydligt upplyste, att han under året sålt sin
teckningsrätt i en viss angiven bostadsrättsförening. Efter infordrad utredning
från den skattskyldige beskattades han för realisationsvinst om
5 650 kr. Skattetillägg påfördes av lokal skattemyndighet och debiterades
med 945 kr. Sedan jag ingripit, undanröjdes skattetillägget av länsskatterätten
på besvär av taxeringsintendenten.

I båda dessa fall kan vissa skäl måhända anföras för att man inte bort
rubricera de skattskyldigas handlande som underlåtenhet att lämna uppgift
av betydelse för åsättande av en riktig taxering. De hade lämnat
uppgifter i saken i sina deklarationer, låt vara att uppgifterna var ofullständiga.
Redan på objektiva grunder framstår därför besluten som något
diskutabla. För denna uppfattning talar i viss mån ett par utslag av
regeringsrätten, se RÅ 1963 not. Fi 1594 och 1966 not. Fi 1606.

I skadeersättningsfallet kommer härtill att fråga var om ett absolut
sett svårt skatterättsligt problem, jfr. en i Skattenytt år 1973, s. 549, re -

381

dovisad redogörelse för rättspraxis på området. Det andra fallet rörde
en fråga som för många skattskyldiga ter sig svår, nämligen om skattepliktig
inkomst föreligger. Jag menar därför att, hur man än bedömer
frågan om förhandenvaron av rekvisitet oriktig uppgift i dessa fall, så
borde lokal skattemyndighet åtminstone ha befriat från skattetillägg på
grund av uppgiftens särskilda beskaffenhet.

Som ett exempel på fall, där felaktigheten närmast kunnat rubriceras
sorn misskrivning och varit så framträdande att den vid en med normal
noggrannhet utförd granskning inte kunnat undgå upptäckt, vill jag
nämna följande.

Den skattskyldige drev rörelse (fiskaffär). Till sin deklaration fogade
han avskrift av huvudboken, vari upptogs ett vinst- och förlustkonto på
vars debetsida upptogs inventariers konto 1 321 kr. och en utgående balans
av 9 946 kr. I rörelsebilagan (R 5) till deklarationen uppgav han
nettovinsten till 9 946 kr. och gjorde avdrag för avskrivning på maskiner
och andra inventarier m. m. med beloppet 1 321 kr. Däremot uppgav
han inte motsvarande belopp som tillkommande post i rörelsebilagan.
Beloppet 1 321 kr. avdrogs således två gånger. Taxeringsnämnden avvek
från deklarationen och höjde rörelseinkomsten med 1 321 kr. Skattetilllägg
påfördes under åberopande av att oriktig uppgift förelegat. Sedermera
undanröjdes skattetillägget av länsskatterätten på besvär av taxeringsintendenten.

Andra fall där det av nu diskuterad anledning ibland kan vara fel att
påföra skattetillägg är de ärenden i vilka skattskyldiga, vana vid äldre
regler om avdrag för kommunal skatt, utan närmare specifikation under
rubriken ”underskott i förvärvskälla” yrkar avdrag för erlagda skatter
och då en ogift person yrkar avdrag för ”andra maken tillkommande
allmänna avdrag”. Likväl har jag sett ett antal beslut om skattetillägg i
dylika eller liknande fall.

Som redan nämnts har eftertaxeringsrekvisiten i viss mån legat till
grund för reglerna om skattetillägg. Det finns fall där oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna väsentlig uppgift kanske måste anses föreligga
men där det ändå, med hänsyn till att eftertaxering i dylika fall sällan
behöver ske, kan diskuteras om det är rimligt att påföra skattetillägg.
Jag tänker främst på följande två situationer.

Den första avser det mycket vanliga fallet att den skattskyldige på deklarationens
fjärde sida genom kryssmarkering lämnat felaktiga uppgifter
om civilstånd eller barn. Taxeringsmyndigheten har i dessa fall genom
uppgifterna på taxeringsavin normalt tillgång till egna uppgifter i
dessa hänseenden. Felaktiga uppgifter från den skattskyldiges sida upptäcks
därför, låt vara inte alltid, och rättas. Uppgifterna har betydelse
bl. a. för beräkning av förvärvsavdrag. Regelmässigt påförs skattetillägg
i dessa fall. Möjligheten att efterge skattetillägg på grund av ursäktlighetsrekvisitet
”bristande erfarenhet” utnyttjas sällan. Likväl är felaktiga
kryssmarkeringar, även om de tillkommit på grund av slarv, ofta uttryck

382

för en oförmåga hos den skattskyldige att rätt fylla i en blankett, en
oförmåga som nog borde bedömas med större tolerans än vad som nu är
fallet.

Det andra fallet rör tillämpningen av bestämmelserna om rätt beskattningsår.
Taxeringsnämndernas beslut om avvikelse från deklaration är
här ofta sådana att skattetillägg kan påföras. Den skattskyldiges enligt
taxeringsnämnden felaktiga redovisning behöver dock ej alltid medföra
att beskattningsresultatet, bedömt under flera år, blir för lågt. Dessutom
är regeln om beskattningsårets slutenhet ej absolut utan årsskiftesbetalningar
kan under vissa förutsättningar, enligt bestämmelserna i 41 §
kommunalskattelagen med anvisningar och i anslutning därtill utvecklad
rättspraxis, hänföras till det ena eller det andra året. Frågan om när ett
belopp är tillgängligt för lyftning kan också vara svårbedömd. I dessa
fall blir taxeringsnämndens ståndpunkt automatiskt avgörande för frågan
om oriktig uppgift skall anses föreligga eller ej. Många gånger bör
dock eftergift av skattetillägg kunna medges med hänsyn till ursäktlighetsrekvisitet
uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig
omständighet. Kammarrätterna har också enligt vad jag sett i fyra fall
beslutat att inte påföra skattetillägg i mål rörande tantiem; i ett av fallen
på grund av att oriktig uppgift inte ansetts ha förelegat och i de övriga
fallen på grund av att det nu nämnda ursäktlighetsrekvisitet ansetts uppfyllt.

I en del av de fall som ovan berörts har de lokala skattemyndigheterna
ställts inför en rätt svår prövning. Bedömningen har därvid inte
alltid präglats av den välvillighet som anbefallts utan i stället enligt min
mening varit ibland felaktig och ofta alltför hård.

Hos en inspekterad lokal skattemyndighet hade tillämpningen av bestämmelserna
om skattetillägg vid 1973 års taxering i stor utsträckning
varit klart författningsstridig. 1 27 fall kunde jag iaktta att skattetillägg
på grund av oriktig uppgift påförts trots att taxeringsnämndens avvikelser
berott på att de skattskyldiga förvägrats öppet yrkade avdrag eller
på uppenbar felräkning. Några av skattetilläggsbesluten hade uttagits
för eftergranskning. Däremot hade endast få skattskyldiga själva anfört
besvär över besluten. Felens art belyses av följande exempel.

En skattskyldig yrkade i sin deklaration avdrag för kostnader för s. k.
hemresor eller för 17 resor å 40 mil mellan arbetsort och bostadsort
med 2 312 kr. Taxeringsnämnden medgav, utan att därvid i och för sig
ifrågasätta att den skattskyldige haft kostnaden, skäliga 600 kr. avseende
sex tågresor. Skattetillägg påfördes på mellanskillnaden. Många av de
felaktiga besluten var av denna karaktär.

En gift kvinna med hemmavarande barn under 16 år yrkade förvärvsavdrag,
som hon i deklarationen utförde med 25 procent av sin inkomst
+300 kr. eller med i och för sig siffermässigt korrekta 5 211 kr. Taxeringsnämnden
medgav förvärvsavdrag endast med författningsenliga
2 000 kr. Skattetillägg påfördes på mellanskillnaden 3 211 kr.

383

En man yrkade avdrag med 1 500 kr. för periodiskt understöd, varvid
han uttryckligen uppgav att understödet avsåg annans undervisning.
Taxeringsnämnden vägrade avdraget. Skattetillägg påfördes. En annan
skattskyldig, slutligen, uppgav i sin deklaration under inkomst av tjänst
fyra olika löneintäkter, vilka var och en redovisades med korrekta belopp
i deklarationen. Beloppen uppgick rätteligen till 43 515 kr. Den
skattskyldige sammanräknade emellertid felaktigt de uppgivna beloppen
till endast 35 515 kr. Taxeringsnämnden ändrade felräkningen. Skattetillägg
påfördes på mellanskillnaden 8 000 kr. och måste efter debiteringen
ha uppgått till flera tusen kr.

I mitt beslut rörande handläggningen av de granskade ärendena anförde
jag bl. a. följande.

Att skattetillägg inte skulle utgå i fråga om de av de skattskyldiga yrkade
men av taxeringsnämnden vägrade avdragen för hemresor är uppenbart.
De skattskyldiga redovisade i dessa fall i deklaratio nerna

öppet grunderna för sina yrkanden. Taxeringsnämnden vägrade
avdragen men ifrågasatte inte i och för sig att de skattskyldiga verkligen
haft de uppgivna kostnaderna. I stället gjorde taxeringsnämnden en
rättslig bedömning av frågan om den skattskyldige hade rätt till kostnadsavdraget
i taxeringshänseende. Att i dylika fall påföra skattetillägg
är helt felaktigt och står i strid med gällande författningsbestämmelser.

Jag ser allvarligt på lokala skattemyndighetens felaktiga beslut i dessa
fall. Om skatteti 11 äggssanktionen skulle tillämpas på detta sätt skulle den
få till följd att de skattskyldiga inte vågade för taxeringsnämnden öppet
framlägga t. ex. avdragsyrkanden som de önskade att nämnden skulle
pröva. Det skulle vara olyckligt om allmänheten bibringades den föreställningen
att det är förenat med risker för ekonomiskt kännbara sanktioner
att hos taxeringsmyndigheterna, även med en fullt korrekt redovisning
av fakta, yrka att en viss inkomst inte skall beskattas eller att ett
visst avdrag skall medges. En sådan föreställning skulle säkerligen medföra
att många taxeringar skulle bli för höga och således komma att
strida mot kravet på likformighet och rättvisa. Som ovan anförts har det
aldrig varit meningen att skattetilläggssanktionen skulle riktas mot skattskyldiga
i den nu berörda situationen. Sanktionen skulle i så fall innebära
en inskränkning i allmänhetens rätt att fritt och öppet framlägga
ett spörsmål för förvaltningsmyndighets prövning och strida mot svensk
rättstradition.

Rörande de iakttagna fallen då skattetillägg påförts trots uppenbar
felräkning anförde jag.

Vid bedömningen av dessa fel bör beaktas att innebörden av rekvisitet
”uppenbar felräkning eller misskrivning” inte kan anses bereda några
större svårigheter i allt fall inte i de nu behandlade ärendena. Det kan
tilläggas att lokal skattemyndighet redan innan lagstiftningen om skattetillägg
och förseningsavgift tillkommit haft att ta ställning till närliggande
problem, då bestämmelsen i 72 a § taxeringsförordningen ger lokal
skattemyndighet befogenhet att rätta vissa taxeringsfel, såsom taxering
som blivit oriktig till följd av ”uppenbar felräkning eller uppenbart
felaktig överföring av belopp i deklarationen”.

384

Sammanfattningsvis fann jag, att vad som förevarit måste läggas den
berörde befattningshavaren hos myndigheten till last som tjänstefel men
ansåg mig dock med hänsyn till flera föreliggande förmildrande omständigheter
kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av att ärenden
om skattetillägg och förseningsavgift fortsättningsvis handlades under
iakttagande av gällande författningsbestämmelser.

Skattetillägg i samband med skönstaxering, anmaningsförfarandet m. m.

Skönstaxering enligt 21 § TF förekommer i två skilda situationer, dels
när skönsmässig avvikelse äger rum från avgiven självdeklaration och
dels när skönstaxering åsätts på grund av utebliven deklaration. I båda
fallen skall i princip skattetillägg påföras, se 116 a § andra respektive
tredje stycket TF.

Tillämpningen av 116 a § andra stycket TF synes sällan bereda de lokala
skattemyndigheterna några större problem. Arbetet skulle dock underlättas
om taxeringsnämnderna tillsåg att taxeringsbesluten formuleras
tydligare än som nu ibland görs. Det bör av ett beslut framgå, varpå
nämnden baserat sin avvikelse från deklarationen, om det t. ex. rör sig
om rättelse av en oriktig uppgift, skälighetsbedömning av en förmåns
värde eller kostnads storlek, frångående av ett avdragsyrkande därför
att det enligt skattelagarna ej kan bifallas eller ett skönsmässigt påslag
enligt 21 § TF. I sistnämnda fall bör angivna författningsrum helst uttryckligen
åberopas i beslutet, gärna med angivande av hur stort skönsmässigt
påslag — utöver den i deklarationen uppgivna inkomsten eller
förmögenheten — som taxeringsnämnden gjort. Annars möter risk att
lokala skattemyndigheten förbiser att skattetillägget skall beräknas endast
på en del av höjningen, den som motsvarar det skönsmässiga påslaget.
Jag har sett följande fall.

En förening — för vilken enligt gällande regler skyldighet att erlägga
skatt för förmögenhet inträder vid 5 000 kr. — lämnade inga upplysningar
i deklarationen under avsnittet förmögenhetsredovisning. Däremot
uppgavs garantibelopp för en under hela året innehavd fastighet
och angavs där ett taxeringsvärde om 50 000 kr. Det framgick alltså av
deklarationen att föreningen haft en fastighet med detta taxeringsvärde.
Taxeringsnämnden uppskattade den behållna förmögenheten efter skön
till 70 000 kr. Lokala skattemyndigheten påförde skattetillägg på hela
detta belopp. Likväl uppgick det skönsmässiga påslaget ju endast till
(70 000 — 50 000 =) 20 000 kr. Det undandragna beloppet var därför
inte större än att det enligt riksskatteverkets föreskrifter borde anses
som ringa och inte föranleda skattetillägg. Taxeringsintendenten har numera,
sedan jag uppmärksammat fallet, hemställt hos länsskatterätten
att skattetillägget skall eftergivas.

Vad härefter rör skattetillägg på grund av skönstaxering i avsaknad
av självdeklaration gällde enligt den ursprungliga lydelsen av 116 a §
tredje stycket TF den förutsättningen, att skattetillägg påfördes om den

385

skattskyldige trots anmaning ej avlämnat självdeklaration. Genom författningsändring
år 1974 (SFS 1974: 298) upphävdes kravet på anmaning.
Såvitt rör förutsättningarna för påförande av dubbel förseningsavgift
enligt 116 c § andra stycket TF kvarstår dock det ursprungliga kravet
på att anmaning skall ha skett. I annat fall kan endast enkel förseningsavgift
påföras. Även om reglerna om skattetillägg således ändrats,
är taxeringsnämndernas handhavande av anmaningsförfarandet fortfarande
av vikt ur rättssäkerhets- och likformighetssynpunkt när det gäller
avgiftssanktionerna.

I 7 § TF stadgas att taxeringsnämndens ordförande bl. a. har att vidta
åtgärder för att införskaffa felande deklarationer. Detta sker regelmässigt
genom erinran om deklarationsskyldighet, vilken utsändes genom
lokal skattemyndighets försorg, och genom anmaning. Förfarandet rörande
anmaning är formbundet. Reglerna härom finns i 36 och 51—
55 §§ TF. I 36 § TF sägs att skattskyldig från vilken självdeklaration
icke inkommit inom föreskriven tid må anmanas att avgiva självdeklaration.
Någon obligatorisk skyldighet att utfärda anmaning finns inte. I
52 § TF sägs bl. a., att anmaningen skall innehålla föreläggande för den
anmanade att avlämna självdeklaration inom viss, efter omständigheten
lämpad tid. Av 54 § TF framgår att anmaning bör delges skattskyldig om
det är av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommit denne
tillhanda. I 53 och 55 §§ TF regleras anmaning med vitesföreläggande.

Mina erfarenheter har gett vid handen att många taxeringsnämnder
inte tillämpar anmaningsreglerna på ett riktigt sätt.

Det förekommer att taxeringsnämnd inte bryr sig om att ens försöka
anmana den skattskyldige och direkt åsätter skönstaxering utan närmare
utredning. Jag kan hänvisa till två sådana fall återgivna i JO:s ämbetsberättelse
år 1974 s. 482 f.

Det förekommer vidare att utfärdad anmaning har allvarliga formella
brister; taxeringsnämnden glömmer t. ex. att ange det antal dagar inom
vilket föreläggandet skall iakttas.

De vanligaste felen har dock legat på ett annat plan. Nämnderna synes
för det första ha svårt att inse skillnaden mellan en formlös anmodan
till den skattskyldige att avlämna självdeklaration och en formlig
anmaning därtill. Att deklarationen infordras per telefon innebär inte
att anmaning skett. I själva begreppet anmaning ligger i stället att den
anmanade skall nås av ett formligt föreläggande. Det är därför av betydelse
att taxeringsnämnden får ett bevis om att den skattskyldige nåtts
av anmaningen. Taxeringsnämnderna har dock ofta utsänt anmaning i
lösbrev; t. o. m. i fall då vite förelagts i anmaningen! Bestämmelsen i
54 § TF får emellertid ses såsom ett krav på att den handling i vilken
anmaningen innefattas delges den skattskyldige. Handlingen bör alltså
tillställas den berörde genom delgivning i detta ords tekniska bemärkelse,
dvs. enligt delgivningslagens bestämmelser. Denna lag anger olika
delgivningssätt. En delgivningsmetod är särskild postdelgivning som vissa
särskilt angivna myndigheter äger anlita. Taxeringsnämnderna är
bland dessa, se bilaga 2 till delgivningskungörelsen.

I den mån taxeringsnämnderna använt delgivning för att tillställa

25 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

386

skattskyldig anmaning har de nästan undantagslöst använt delgivningssättet
rekommenderat brev med mottagningsbevis. Möjligheten att
därvid föreskriva förkortad liggetid synes ha anlitats endast i liten utsträckning.
Ytterligare försök med andra och mer effektiva delgivningsformer
har så gott som aldrig kunnat medhinnas under den korta tid av
taxeringsperioden som återstått när anmaningsförfarandet inletts. Arbetet
härmed har således varit ganska ineffektivt.

De lokala skattemyndigheternas praxis rörande påförande av skattetillägg
och dubbel förseningsavgift i fall av skönstaxering i avsaknad av
självdeklaration var i början mycket splittrad. En del myndigheter fordrade
för påförande av avgift att det bevisligen kunde styrkas att den
skattskyldige mottagit anmaning. Andra påförde avgift även i sådana
fall då utsänd anmaning inte kommit i retur. Ibland blev besluten inkonsekventa.
Den skattskyldige påfördes enkel förseningsavgift och skattetillägg
utan att det styrkts att anmaning skett.

Sedermera tycks allt fler myndigheter ha insett att beviskravet måste
upprätthållas strikt. Detta fick till följd att de många skattskyldiga som
skönstaxerats i avsaknad av deklaration och underlåtit att kvittera mottagande
av anmaning slapp undan med endast enkel förseningsavgift
medan de som lojalt löste ut anmaningen men av någon anledning inte
åtlydde densamma drabbades av allvarligare avgiftssanktioner.

De stötande konsekvenser som uppkom föranledde den tidigare berörda
ändringen i 116 a § TF (SFS 1974: 298), varigenom bevislig anmaning
inte längre är en förutsättning för påförande av skattetillägg
(men väl av dubbel förseningsavgift) i här avsedda fall. Jag är angelägen
understryka, att ändringen inte får av taxeringsnämnderna uppfattas på
det sättet, att anmaning numera kan underlåtas. Jag skulle tvärtom vilja
säga, att det är ännu viktigare än förr att anmaning verkligen görs innan
nämnden skrider till skönstaxering. Envar som skönstaxeras kommer ju
att bli påförd skattetillägg. Tillägget skall visserligen undanröjas, om
den skattskyldige inom viss tid inkommer med deklaration men innan så
kan ske har lång tid gått och åtskilliga komplikationer kan inträda, varom
mera nedan. Det är därför av stor vikt att alla skattskyldiga, vars
deklarationer felas blir anmanade att avlämna självdeklaration. Det förtjänar
också framhållas, att det inte är endast illojala medborgare som
underlåter att deklarera. Det finns personer som inte deklarerar därför
att de med rätta anser sig inte vara deklarationsskyldiga. Vidare finns
det de som felaktigt tror sig inte vara deklarationsskyldiga. De kan ha
tämligen ursäktligt missuppfattat reglerna om deklarationsplikt. Slutligen
förekommer det att deklarationer saknas därför att de kommit på
avvägar hos posten eller hos skattemyndigheterna. För att stötande taxeringsresultat
och avgiftssanktioner skall kunna undvikas är det därför
viktigt att taxeringsnämnden verkligen utfärdar anmaning när deklaration
ej inkommit. Till det anförda kommer, som jag redan framhållit,

387

att bevislig anmaning alltjämt är en förutsättning för påförande av dubbel
förseningsavgift.

Ett annat problem som taxeringsnämnderna numera ställs inför rör
frågan, om den handling den skattskyldige ingivit till nämnden kan uppfattas
som en självdeklaration eller inte. Det förekommer att skattskyldiga
ger in deklarationshandlingar som inte är undertecknade eller där
föreskriven försäkran på heder och samvete överstrukits. Vidare kan det
förekomma att den skattskyldige till myndigheterna återsänder den utsända
förtryckta deklarationsblanketten i annan avsikt än att handlingen
skall tjäna till ledning vid taxering. Jag har sett ett fall vari den skattskyldige
återsände deklarationsblanketten i undertecknat skick men utan
annat innehåll än en begäran om anstånd med att avlämna deklaration
på grund av sjukdom. En annan skattskyldig undertecknade deklarationen
och upplyste endast att han ville ha återbäring av överskjutande
skatt för tidigare år.

Taxeringsnämnderna ställs här inför svåra problem: Har behörig deklaration
avlämnats? Är den avlämnade handlingen i så väsentliga hänseenden
bristfällig att ny på behörigt sätt upprättad självdeklaration enligt
36 § andra stycket TF bör infordras? Eller skall den skattskyldige
endast anmanas att komplettera sin redan ingivna självdeklaration?
Taxeringsnämndens bedömning läggs således till grund för olika åtgärder,
såsom anmaning att avge deklaration, anmaning att komplettera
deklaration med underskrift etc. I dessa fall sker sedan ofta skönstaxering.
Taxeringsnämndens åtgärder återverkar på lokala skattemyndighetens
behandling av avgiftsfrågan. Låt mig peka på ett problem som
därvid kan uppkomma. Har taxeringsnämnden ansett den ingivna handlingen
vara en deklaration och med avvikelse därifrån beslutat om skönstaxering,
påförs skattetillägg enligt 116 a § andra stycket TF. Om däremot
taxeringsnämnden ansett en inkommen handling inte böra betraktas
såsom en deklaration kommer ju skönstaxering, om sådan åsätts, att ske i
avsaknad av deklaration. Skattetillägg påförs då enligt tredje stycket av
samma paragraf. I det sistnämnda fallet skall skattetillägget, om deklaration
sedermera inkommer inom viss tid, ex officio undanröjas eller
nedsättas; något motsvarande gäller däremot inte för det förra fallet.

Jag vill vidare beröra några tillämpningsproblem som hänger samman
med reglerna om undanröjande eller nedsättning av skattetillägg som
påförts efter skönstaxering på grund av utebliven deklaration. Den numera
i 116 a § fjärde stycket TF upptagna bestämmelsen härom innebar
ursprungligen endast att länsskatterätten efter anmälan av taxeringsintendenten
skulle undanröja påfört skattetillägg om deklaration ingavs
inom två månader efter det den skattskyldige fått del av beslutet om
skattetillägg dock senast innan skatterätten avgjort besvär över beslutet
eller taxeringen. Det visade sig snart att en del skattskyldiga inte ingav
deklaration förrän efter tvåmånadersfristens utgång. För att mildra ef -

388

fekten av sanktionerna tillädes då en regel om nedsättning av skattetillägg
som innebär i huvudsak, att det påförda skattetillägget skall nedsättas
till 10 % av eljest utgående skattetillägg och högst till 10 000 kr. om
den skattskyldige inger sin deklaration efter tvåmånadersfristen men
före utgången av året eftet det då skattetillägget beslutats. Även i dessa
fall har taxeringsintendenten skyldighet att anmäla förhållandet till länsskatterätten
(SFS 1973: 367).

Bestämmelserna ger ett starkt incitament till den skattskyldige att inge
sin deklaration för att undgå skattetillägg eller få det reducerat. Intill
dess skattetillägget undanröjts upptas det emellertid på debetsedel å slutlig
skatt och kan indrivas i samma former som skatt. Efter ansökan kan
visserligen anstånd erhållas med inbetalningen. Behandlingen av sådana
ansökningar drar dock stundom ut på tiden och det kan inträffa att avgiften
härunder blir restförd. Det vore därför önskvärt om för sent inkomna
deklarationer och därtill anknytande ärenden om skattetillägg
blev behandlade med förtur. Tyvärr tar det i praktiken kanske lång tid
innan saken tas upp i länsskatterätten. Även andra komplikationer inträffar
stundom.

De deklarationer som det här är fråga om kan inges till olika organ
såsom taxeringsnämnd, lokal skattemyndighet, länsskatterätt eller taxeringsenhet
hos länsstyrelse. Det händer att deklarationen kommer in till
lokal skattemyndighet redan innan taxeringsnämnden beslutat om skönstaxering
eller i allt fall långt före taxeringsperiodens avslutande men att
deklarationen likväl av någon anledning antingen alls inte överlämnas
till taxeringsnämnden eller också kommer taxeringsnämnden tillhanda
för sent. Taxeringsnämnden har alltså beslutat om skönstaxering utan
att ha tillgång till den avgivna deklarationen. Jag har sett flera fall där
deklarationen sedermera utan vidare åtgärd sorterats in i skönstaxeringsomslaget.
Om lokala skattemyndigheten därefter påför skattetillägg
och underlåter att överlämna deklarationen till taxeringsintendenten,
står skattetillägget kvar. Samma situation kan uppkomma när deklarationen
kommer in efter taxeringsperiodens avslutande men före den tidpunkt
då lokal skattemyndighet fattat beslut om skattetillägg. Någon
gång har jag sett att lokal skattemyndighet i denna situation underlåtit
att påföra skattetillägg trots att så bort ske enligt författningsrummets
ordalydelse. Beslutet kan likväl bli materiellt sett tilltalande.

Deklaration som inkommer efter det skattetilläggsbeslut meddelats
kan tänkas utvisa samma inkomster som enligt skönstaxeringen. Vanligen
är dock den redovisade inkomsten lägre eller högre. Oavsett hur
därmed förhåller sig skall reglerna om undanröjande eller nedsättning
av skattetillägg tillämpas, dock givetvis med iakttagande av reglerna om
tidsfrister. Om deklarationen efter granskning visar sig ha innehållit för
låga inkomster kan ibland skattetillägg ånyo komma i fråga enligt bestämmelserna
i 116 a § första eller andra stycket TF. Taxeringsnämnd

389

eller lokal skattemyndighet måste därför i samtliga fall tillse att dessa
deklarationer överlämnas till länsstyrelsen för åtgärd.

Oavsett om deklarationerna vid ankomsten till länsstyrelsen diarieförs
som besvär eller ej måste taxeringsintendenten få del av dem. Det ankommer
på honom att tillse att anmälningsskyldigheten till länsskatterätten
fullgörs. Jag befarar att så inte alltid sker. Jag har i allt fall sett
ett exempel härpå.

I detta fall hade den skattskyldige efter åsatt skönstaxering ingivit sin
deklaration före tvåmånadersfristens utgång. Skattetillägg om drygt
3 500 kr. hade påförts. Taxeringsintendenten anförde hos länsskatterätten,
att deklarationen borde läggas till grund för taxering med vissa ändringar.
Han yttrade sig inte i skattetil läggsfrågan. Länsskatterätten tillsåg
ej heller att denna fråga togs upp till granskning utan tog endast
ställning till taxeringsfrågan i sitt beslut. Sedan den skattskyldige fått
del av den omdebitering som skett i anledning av beslutet, begärde denne
att skattetillägget skulle undanröjas. Länsskatterätten tog upp saken
ånyo och undanröjde skattetillägget efter tillstyrkan från taxeringsintendenten.

Ett annat problem som jag nyligen uppmärksammat är frågan, när
taxeringsintendenten skall göra anmälan till länsskatterätten för undanröjande
eller nedsättning av skattetillägg.

Två synsätt är här möjliga.

Det första — som också är det enda jag sett tillämpat i praktiken —
är att taxeringsintendenten, sedan utredning skett, tar ställning i ett sammanhang
både i taxeringsfrågan och i skattetilläggsfrågan. I ärendet kan
då ha företagits taxeringsrevision. Det kan därför gå lång tid, kanske ett
eller två år, innan taxeringsintendenten anmäler ärendet hos länsskatterätten.
Rätten prövar sedan båda frågorna samtidigt. I samband därmed
kan skattetillägg påföras på annan grund än den tidigare tillämpade.
Därefter sker vederbörliga omdebiteringsåtgärder.

Bortsett från det dröjsmål som denna ordning regelmässigt medför,
finns också den risken att taxeringsintendenten glömmer bort att anmäla
att skattetillägget skall ändras om hans granskning inte föranlett honom
att yrka ändring av taxeringen och om ärendet inte diarieförts som besvär
hos länsskatterätten.

Det andra synsättet innebär, att taxeringsintendenten omgående anmäler
till länsskatterätten de fall i vilka skattetillägg skall undanröjas eller
nedsättas, varefter länsskatterätten genast beslutar i skattetilläggsfrågan.
Därefter kan taxeringsintendenten ta upp deklarationen till granskning
och länsskatterätten i förekommande fall besluta om taxeringen
och sådant eventuellt skattetillägg som den ingivna deklarationen kan
föranleda.

Frågan om vilken uppfattning som är den riktiga har av mig upptagits
till prövning i särskilt ärende som ej avslutats. Jag går därför nu ej

390

närmare in på problemet. Dock vill jag nämna att en omedelbar prövning
i länsskatterätten av skattetilläggsfrågan medför vissa komplikationer
när skattetillägget ej skall undanröjas utan endast reduceras. Av
116 i § TF torde nämligen följa, att om taxeringen sedermera nedsättes,
skattetillägget skall beräknas med ledning härav.

Förseningsavgiften

Bestämmelserna om förseningsavgift i 116 c § TF framstår som ett
smidigt instrument för att tvinga de skattskyldiga att i rätt tid avlämna
självdeklaration. Sanktionen får anses beloppsmässigt väl avvägd och
tämligen enkel att tillämpa.

Det är av betydande vikt för skattemyndigheterna att allmänheten i
rätt tid avlämnar självdeklaration. Den för övervägande antalet deklaranter
fastställda deklarationstidpunkten, den 15 februari, är väl inarbetad
i det allmänna medvetandet och iakttages i stor utsträckning. Sådana
rörelseidkare som inte är skyldiga att föra räkenskaper enligt bokföringslagen
har dock i stor utsträckning avlämnat sina deklarationer efter
den 15 februari eller således för sent. De lokala skattemyndigheterna
har i dessa fall genomgående tillämpat en generös praxis i det att de
skattskyldiga ofta endast informerats om den för dem gällande rätta deklarationstidpunkten.
Innebörden av 1929 års bokföringslag är inte alltid
lätt att bedöma vare sig för rörelseidkama eller för myndigheterna.

Som exempel kan nämnas ett fall, vari lokal skattemyndighet fann att
en läkare, som tillsammans med annan bedrev sjukvårdsverksamhet i
handelsbolagsform, ej var bokföringsskyldig och således rätteligen borde
ha avlämnat deklaration senast den 15 februari. Myndigheten befriade
dock läkaren från förseningsavgift vid 1973 års taxering. Myndighetens
ståndpunkt var dock felaktig, ty bolag som införts i handelsregister är
skyldigt att föra räkenskaper. Delägare har utan vidare rätt till anstånd
med avlämnande av självdeklaration till den 31 mars (1 § bokföringslagen
och 34 § 1 mom. TF) förutsatt att räkenskapsåret gått till ända efter
den 31 oktober föregående år.

Hos allmänheten torde införandet av bestämmelserna om förseningsavgift
ha medfört en i och för sig förståelig oro för vad som händer om
en i rätt tid avgiven deklaration kommer bort hos myndigheterna. Skall
förseningsavgift då utan vidare påföras? Det förekommer också att deklarationer
kommer bort under postbefordran eller hos skattemyndigheterna.
Vidare förekommer det, såsom jag sett, att deklaration som avlämnats
i rätt tid likväl inkomststämplas såsom för sent inkommen. Det
har varit i fall där handlingen sänds från en myndighet, som i och för
sig var behörig att mottaga deklarationen, till den myndighet som skulle
behandla deklarationen. I alla dessa fall uppkommer fråga om förseningsavgift
skall påföras eller inte. Om den skattskyldige lämnar uppgifter
som gör sannolikt att deklarationen lämnats i rätt tid, bör förseningsavgift
ej påföras. Enligt min mening får alltför stora beviskrav därvid ej

391

uppställas. De lokala skattemyndigheterna tycks också bedöma dylika
fall välvilligt.

Även när deklaration ingivits efter den ordinarie deklarationstidpunkten
låter myndigheterna med stöd av riksskatteverkets föreskrifter bli att
påföra förseningsavgift, om försummelsen endast avsett en kortare tid.
Denna praxis synes mig även i fortsättningen böra tillämpas för att de
skattskyldiga inte skall drabbas av påföljd för de smärre förseningar
som oregelbundenheter i postgången och andra tillfälliga hinder kan
medföra.

I de hittills berörda situationerna är det i det praktiska arbetet sällan
av större betydelse att exakt fastställa när deklarationen inkommit till
behörig myndighet. Frågan om inkomsttiden får en helt annan betydelse
när den skattskyldige begärt och fått anstånd med att avlämna självdeklaration
eller när deklaration ingivits efter anmaning. I dylika fall skall
nämligen enligt riksskatteverkets föreskrifter en eller annan dags försening
inte föranleda att förseningsavgift (resp. i anmaningsfall dubbel
förseningsavgift) eftergives. — Denna tämligen stränga praxis skulle i
och för sig kunna diskuteras. Jag tar dock ej upp saken här. — Det blir
ur likformighetssynpunkt betydelsefullt att myndigheterna tillämpar
sanktionen riktigt. Härvidlag brister det emellertid ibland.

Det förekommer således att för sent avlämnade självdeklarationer,
även om de försetts med datumstämpling, likväl aldrig blir markerade
för behandling i fråga om förseningsavgift. Uppgiften att uttagsmarkera
dessa deklarationer ankommer på taxeringsassistent eller lokal skattemyndighet.
Åtgärden skall vidtas före taxeringsregistreringen. Vidare
skall lokal skattemyndighet efter taxeringsregistreringen granska hela
taxeringsmaterialet för att tillse att ärenden om förseningsavgift, liksom
för övrigt även skattetilläggsfallen, verkligen blir upptagna till prövning.
Jag har kunnat se brister i dessa kontrollåtgärder hos flera myndigheter.
Dessa medför direkt olikformighet i behandlingen av de skattskyldiga,
vilket är otillfredsställande.

Vidare förekommer att myndigheterna, då de bedömer den ibland
svåra frågan, när en deklaration rätteligen kan anses vara inkommen,
inte beaktar bestämmelsen i 7 § förvaltningslagen som ger regler härom.
Vid inspektion i januari 1974 av lokala skattemyndigheten i Gävle fögderi
gjorde jag vissa uttalanden om tillämpningen av denna bestämmelse.
Jag hänvisar till mina uttalanden .*

I den mån den skattskyldige begärt och erhållit anstånd med att avlämna
självdeklaration påförs ingen förseningsavgift om deklarationen
avlämnas före anståndstidens utgång. Det är då av vikt för de skattskyldiga
att anståndsfristens slut bestäms till en lämplig tidpunkt. Jag hänvisar
härvid till ett tidigare uttalande återgivet i JO:s ämbetsberättelse år
1974 s. 480.

1 Se här ovan s. 308.

392

I sådana fall då deklaration först efter anmaning ingivits till myndigheten
kan det vara svårt att rätt bestämma när anmaningsfristen löpt ut.
Härvid bör enligt min mening lagen om beräkning av lagstadgad tid anses
analogt tillämplig. Vidare har jag funnit delgivningsdagen på grund
av det uttryckssätt som används i föreläggandena icke böra inräknas i
tidsfristen, jfr. JO:s ämbetsberättelse år 1974 s. 479.

Det nu anförda räcker för att belysa det förhållandet att de lokala
skattemyndigheterna vid handhavandet av förseningsavgiften även
ställts inför en rad rättstillämpningsproblem av mera allmän karaktär
som de tidigare sällan kommit i beröring med.

Bortsett från de nu berörda problemen synes reglerna om förseningsavgift
i huvudsak inte ha berett svårigheter. På två punkter har jag dock
flera gånger kunnat konstatera brister i tillämpningen.

Enkel förseningsavgift påförs i princip med en procent av den skattskyldiges
beskattningsbara inkomst. Om denna inkomst är lägre än
10 000 kr. påförs ingen avgift om fråga ej samtidigt är om skattetillägg.
I 116 h § andra stycket TF stadgas nämligen att avgift, som ej uppgår
till 100 kr., ej skall påföras. Dubbel förseningsavgift beräknas emellertid
enligt 116 c § andra stycket TF till två procent av nämnda inkomst,
dock lägst till 100 kr. Detta innebär givetvis att dubbel förseningsavgift i
förekommande fall skall påföras även om den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst understiger 10 000 kr. Det är inte ovanligt att detta
förhållande förbises av lokal skattemyndighet och att man således underlåter
att påföra dubbel förseningsavgift trots att så rätteligen skolat
ske.

I 116 c § tredje stycket TF stadgas.

Har skattskyldig inom föreskriven tid avlämnat deklarationshandling,
som ej är behörigen undertecknad, utgår förseningsavgift endast
om handlingen icke fullständigas med underskrift inom tid som föreskrives
i anmaning. I sådant fall beräknas avgiften enligt andra stycket
(dvs. dubbel förseningsavgift).

Av denna bestämmelse framgår att ingen förseningsavgift skall påföras
för den försummelse som utgörs av att den skattskyldige i rätt tid
avlämnar en icke undertecknad självdeklaration. Förseningsavgift skall i
sådant fall självfallet inte heller påföras om den skattskyldige efter anmaning
och före anmaningsfristens utgång undertecknar deklarationshandlingen.
Förseningsavgift och därvid dubbel sådan avgift påförs däremot,
om deklarationshandlingen efter anmaning därom inte fullständigas
med underskrift före anmaningsfristens utgång. I förarbetena klargörs
ytterligare innebörden av denna bestämmelse, se prop. 1971: 10 s.
271.

Jag har likväl haft ärenden där det från skattemyndigheternas sida

393

hävdats att enkel förseningsavgift skulle påföras skattskyldiga som i rätt
tid avlämnat en icke undertecknad deklarationshandling. Ståndpunkten
är felaktig.

Befrielsegrunderna

Lagstiftaren har varit väl medveten om att det kan vara stötande att
påföra skattetillägg eller förseningsavgift i alla de fall i vilka de objektiva
kriterierna för avgiftssanktion föreligger. Enligt 116 d § TF får
skattetillägg därför helt eftergivas dels när den skattskyldiges förfarande
kan anses ursäktligt med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom,
bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet
eller därmed jämförlig omständighet och dels då fråga är om ringa
belopp.

I propositionen (1971: 10 s. 272) underströk departementschefen att
befrielsegrunderna borde kunna tillämpas generöst, särskilt i samband
med att avgiftssystemet introducerades men även därefter då det första
gången kom i fråga för en skattskyldig. Skatteutskottet menade för sin
del i betänkandet 1971: 16 s. 59, att de svårigheter som den nya lagstiftningen
kunde medföra i regel skulle komma att begränsa sig till tillämpningen
av grunderna för befrielse från skattetillägg. Utskottet anförde.

Även om befrielsegrunderna i författningstexten preciserats så långt
det är möjligt kan det givetvis föreligga risk för att de lokala skattemyndigheterna
ger ordalydelsen i de aktuella författningsrummen en
tolkning som kan variera även i sinsemellan tämligen likartade fall.
En sådan risk har förutsetts i propositionen, och det föreslås därför
att det skall ankomma på riksskatteverket att meddela närmare anvisningar
för tillämpning av befrielsegrunderna. Utskottet anser det från
rättssäkerhetssynpunkt angeläget att dessa anvisningar görs så detaljerade
och informativa, att befrielsegrunderna kan tillämpas så enhetligt
och rättvist som möjligt.

Utskottet menade vidare, a. a. s. 63, att ett oriktigt meddelande, som
berodde på en ursäktlig obekantskap med eller missuppfattning av en
författningsbestämmelse inte borde medföra skattetillägg samt att avfattningen
av bestämmelserna, uttalandena i propositionen och de kommande
anvisningarna rörande befrielsegrunderna innebar garantier för
att man i den praktiska tillämpningen av dessa grunder skulle komma
att ta skälig hänsyn till vad som rimligen kunde begäras av den skattskyldige
i fråga om noggrannhet och förmåga att tillgodogöra sig skattereglerna.

Riksskatteverket har också meddelat föreskrifter om tillämpningen av
befrielsegrunderna. Dessa innefattar dock endast tämligen generella regler
efter vilka prövningen skall ske. Jag har erfarit, att man inom riksskatteverket
i allmänhet velat vara ganska försiktig med att meddela anvisningar
till skattemyndigheternas ledning då man vill vara säker på att
verkets uttalanden kommer att stå sig vid skattedomstolarnas prövning.

394

Att i praktiken reglera alla de fall som kan uppkomma är förvisso
ogörligt. Föreskrifter måste därför bli allmänt hållna. De kan inte täcka
alla situationer och blir lätt litet stela i sin kategoriindelning. Därav följer
också att de inte alltid bör tillämpas helt efter bokstaven. Tyvärr har
de lokala skattemyndigheterna visat en tendens att följa föreskrifterna
till punkt och pricka även när resultatet blivit materiellt otillfredsställande.
Den mjuka tillämpning som förutsatts skola iakttagas har ofta
alls icke förekommit.

Jag skall i det följande belysa det sagda med exempel och söka ange
några orsaker därtill.

Enligt vad departementschefen uttalade i propositionen (1971: 10 s.
272) behöver lokal skattemyndighet i princip inte självmant undersöka
om befrielsegrund föreligger. Utredning i denna del bör i stället förebringas
av den skattskyldige. Systemet medför tyvärr en risk för att
skattetillägg påföres i vissa fall där starka skäl för befrielse i själva verket
föreligger men där den skattskyldige inte har förstånd eller förmåga
att åberopa dem. Den som inte kan tillvarataga sin rätt kan alltså
komma att bli hårt drabbad.

Många av dessa skattskyldiga undgår naturligtvis ändå avgiftssanktion.
Redan av handlingarna i ärendet kan lokala skattemyndigheten
ofta se att förutsättning för befrielse uppenbarligen är för handen. Det
gäller t. ex. beträffande ålderspensionärer utan sidoinkomst, förstagångsdeklaranter
och utlänningar som vistats kort tid i landet. I dessa
fall kan myndigheten ofta befria från avgift utan skriftväxling. Någon
egentlig utredning behöver ej göras.

Departementschefen har vidare framhållit att regeln, att lokal skattemyndighet
inte skall behöva ex officio undersöka om befrielsegrund
föreligger, ej bör vara undantagslös. Sådan undersökning är enligt departementschefen
motiverad t. ex. när den skattskyldige har hög ålder,
vilket framgår direkt av deklarationen eller taxeringsavin; vidare innehåller
deklarationen ofta även upplysning om att den skattskyldige lider
av långvarig sjukdom (prop. 1971: 10 s. 272).

Departementschefen gav alltså exempel på fall där lokala skattemyndigheten
självmant bör undersöka saken innan beslut fattas. Dylik undersökning
kan vara motiverad även i andra fall som kan antas vara
ömmande.

Jag har dessvärre många gånger kunnat iakttaga, att de lokala skattemyndigheterna
underlåtit att följa departementschefens rekommendation.
Härtill har säkerligen tidsnöd och bristande personalresurser medverkat.
En del av de fall jag påträffat har framstått som direkt stötande
för rättsmedvetandet.

Ett sådant fall rörde en utländsk medborgare som vistats några år i
landet. Han hade uppenbarligen dåliga kunskaper i svenska språket och
hade alkoholbesvär för vilka han undergick vård på anstalt. Han hade i

395

sin deklaration underlåtit att uppgiva bl. a. starthjälp från länsarbetsnämnden.
Skattetillägg påfördes honom härför utan närmare utredning,
jfr. JO:s ämbetsberättelse år 1974 s. 478. Beslutet blev senare undanröjt
av länsskatterätten.

De fall, som enligt min mening framstått som mest anmärkningsvärda,
är dock de där lokal skattemyndighet, trots att det av handlingarna
framgick att den skattskyldige var ålderstigen eller sjuk, likväl utan
utredning påfört skattetillägg när den skattskyldige ej avhörts. Det kan
visserligen hävdas att t. ex. läkarsekretessen ibland kan lägga hinder i
vägen för myndighetens undersökning. En muntlig kontakt med den berörde
eller anhörig till denne eller en förfrågan hos försäkringskassa, socialbyrå
e. d. skulle likväl i många fall klart kunna visa att befrielse från
skattetillägg borde ske.

Enligt de föreskrifter som riksskatteverket meddelat för 1974 års taxering
borde utelämnande av folkpension inte föranleda att skattetillägg
påfördes. Skattetillägg har tidigare i många fall påförts i dylika situationer.
Ofta har besluten då framstått som väl hårda. Riksskatteverkets
föreskrifter kan därför hälsas med tillfredsställelse.

Vad gäller skattskyldiga pensionärer som lämnat oriktig uppgift om
inkomst vid sidan av pensionen har riksskatteverket förordat att skattetillägg
skall påföras endast om uppgiften hänför sig till en mera betydande
sidoinkomst. De lokala skattemyndigheternas tillämpning har
vanligen, men ej alltid, överensstämt med riksskatteverkets föreskrifter.
När skattetillägg i dessa fall påförts har myndigheterna regelmässigt inte
företagit egen utredning om den skattskyldiges förhållanden, även om
denne uppnått hög ålder, såsom 75 år eller däröver. Jag har sålunda sett
fall, där mer än 80-åriga skattskyldiga påförts skattetillägg utan närmare
undersökning. Detta måste anses otillfredsställande särskilt som en sådan
undersökning kan tänkas visa att den skattskyldiges sidoinkomster
inte längre härrör från någon aktivt bedriven ekonomisk verksamhet
utan har andra förklaringar. Riksskatteverket har på mitt initiativ numera
beslutat att i sina föreskrifter rörande skattetillägg och förseningsavgift
vid 1975 års taxering intaga ett uttryckligt påpekande om att utredning
om möjligt bör göras ex officio innan avgift påföres i de fall
pensionären haft en betydande sidoinkomst.

Det förekommer också att skattskyldiga pensionärer underlåter att
avlämna självdeklaration. De åsätts då skönstaxering. Skattetillägg har
härvid ofta påförts även om inkomsten helt eller till huvudsaklig del bestått
av pensionsförmåner. I dylika fall kan skattetillägg få ytterst hårda
verkningar eftersom pensionärerna ofta inte kan vidtaga åtgärder för
tillvaratagande av sin rätt. Här är det därför enligt min mening särskilt
viktigt att lokal skattemyndighet gör den av departementschefen anbefallda
utredningen om den skattskyldiges förhållanden och på något sätt
söker hjälpa den skattskyldige så att han kan ge in sin deklaration. An -

396

nars kan resultatet bli att en skattskyldig, som i själva verket är svårt
sjuk, oåterkalleligen drabbas av avgiftssanktion. Jag vill också framhålla,
att det förhållandet att skattetillägg i dessa fall påförs enligt 116 a §
tredje stycket TF inte innebär att det skulle vara uteslutet att efterge avgiften
enligt bestämmelserna i 116 d § TF.

En annan grupp skattskyldiga är förtidspensionärerna. Förutsättningen
för att erhålla förtidspension är enligt 7 kap. 1 § lagen om allmän
försäkring att den försäkrades arbetsförmåga på grund av sjukdom
eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan anses varaktig.
I många fall beror förtidspensionering på psykiska sjukdomstillstånd
som uppträtt ibland redan i unga år. Förtidspensionering kan ske
till hälften och då förenas med yrkesarbete.

Redan därav att befrielsegrunden sjukdom införts och av vad som anförts
i förarbetena därom framgår att det uppenbarligen aldrig varit lagstiftarens
avsikt att skattetillägg skulle drabba skattskyldiga som lider av
allvarliga psykiska defekter eller andra svåra handikapp. Så har likväl i
betydande utsträckning blivit fallet.

Att den skattskyldige är förtidspensionär bör framgå av de till deklarationen
hörande handlingarna. På taxeringsavin finns nämligen antecknat
dels den skattskyldiges ålder och dels att han tillhör kategorin folkpensionärer.
I dylika fall föreligger således anledning för lokal skattemyndighet
att självmant undersöka om den skattskyldiges förhållanden
är sådana att befrielse från avgift bör ske. Vanligen har likväl dylik undersökning
inte gjorts. De skattskyldiga inom denna kategori har sällan
själva yttrat sig i skattetilläggsärendet.

I ett ärende var omständigheterna följande. Den skattskyldige var
född 1914. I sin deklaration uppgav han såsom enda inkomst allmän
pension med 6 688 kr. Pensionen uppgick i själva verket till 11 859 kr.,
vilket föranledde ändring hos taxeringsnämnden. Lokala skattemyndigheten
påförde skattetillägg utan egen närmare utredning trots att den
skattskyldige i ärendet styrkte att han, efter en sjukskrivningsperiod om
556 dagar, under bl. a. beskattningsåret i fråga haft helt sjukbidrag motsvarande
folkpension och tilläggspension. Sedan jag påtalat saken, undanröjde
länsskatterätten skattetillägget efter besvär av taxeringsintendenten.

Jag har också sett fall där helt unga förtidspensionärer påförts skattetillägg
utan närmare utredning från lokal skattemyndighets sida. I ett
ärende hade den skattskyldige, född år 1949, korrekt redovisat sina löneintäkter
i deklarationen men underlåtit att uppge pensionen. Skattetillägg
påfördes. Jag inhämtade sedermera från försäkringskassan bl. a.,
att den skattskyldige förtidspensionerts på grund av psykisk efterblivenhet
och uppbar reducerad förtidspension samtidigt som han arbetade i
ett bageri. Även i detta fall blev skattetillägget undanröjt sedan jag påtalat
saken.

397

Riksskatteverket har numera, på mitt initiativ, beslutat att förtidspensionärerna
från och med 1975 års taxering skall oavsett ålder — och ej
som tidigare endast om de är över 60 år — behandlas på samma sätt
som ålderspensionärer, dvs. i huvudsak så att generell befrielse medges
utan skriftväxling och särskild prövning om de ej haft betydande sidoinkomst.

Befrielsegrunden bristande erfarenhet skall enligt förarbetena tillämpas
så att hänsyn tas till den skattskyldiges särskilda subjektiva förhållanden.
Enligt riksskatteverkets föreskrifter kan befrielse medges förstagångsdeklaranter,
skattskyldiga som i mogen ålder efter lång tids bortovaro
trätt in i förvärvslivet, skattskyldiga som tidigare endast haft inkomst
av tjänst och under beskattningsåret erhållit ny förvärvskälla såsom
jordbruksfastighet eller rörelse samt utlänning som vistats kort tid i
landet, varvid som kort tid räknas en period av två år.

Denna befrielsegrund kan ofta åberopas utan större tillämpningssvårigheter.
När fråga är om utelämnade eller till ej fulla beloppet redovisade
vanliga löneintäkter och felaktiga vanliga typer av avdrag för kostnader
som den skattskyldige faktiskt inte haft, bör befrielsegrunden inte
heller enligt min mening normalt tillämpas generösare än riksskatteverket
rekommenderat. Jag har dock sett en hel del fall där skattskyldiga
ungdomar, vars anhöriga tidigare år upprättat den unges deklaration, sedan
själva försökt deklarera med bristfälligt eller felaktigt resultat som
följd. Innehåller deklarationen då oriktig uppgift påförs regelmässigt
skattetillägg. Även om dessa skattskyldiga inte kan anses vara förstagångsdeklaranter
i strikt bemärkelse, synes mig denna tillämpning
ibland väl hård. En eftergift av skattetillägget efter skriftväxling i saken
skulle säkert många gånger vara en lika effektiv åtgärd. Orsaken till den
oriktiga uppgiften kan här, liksom i andra fall, ofta vara att den skattskyldige
underlåtit att föra egna anteckningar om deklarationsunderlaget
enligt 20 § TF och i stället förlitat sig på arbetsgivarens kontrolluppgifter,
vilka kan ha förkommit, ha varit felaktiga eller ha missuppfattats
av den skattskyldige.

Det förekommer ibland att arbetsgivarnas information till de skattskyldiga
om löneförhållandena är bristfällig, liksom att avlämnade kontrolluppgifter
är felaktiga. Vidare är det inte ovanligt att den skattskyldiges
anställningsförhållanden varit sådana att arbetsgivaren enligt sina
lönerutiner utsänt flera kontrolluppgifter till en och samma arbetstagare.
Särskilt bland kommunala arbetsgivare har sådant ofta hänt. Kontrolluppgifterna
kan då te sig förvirrande för den enskilde t. ex. när den ena
uppgiften avser hela året och den andra viss del av året. Visserligen synes
många lokala skattemyndigheter med tillämpning av riksskatteverkets
föreskrifter befria från skattetillägg när den utelämnade inkomsten
enligt den ena av kontrolluppgifterna avsett ett ganska obetydligt belopp.
Likväl får skattetilläggssanktionen här ibland hårda effekter.

398

En grupp sorn visat sig ofta bli drabbade av skattetillägg är kommunalt
anställda dagbarnvårdare. Dessa uppbär förutom skattepliktig lön
särskild skattefri kostnadsersättning för kosthåll och slitage. Det är inte
ovanligt att inkomsten i deklarationen redovisas så, att löneintäkten
upptas som inkomst och avdrag yrkas för faktiska kostnader för vården
utan att den skattskyldige upplyser att skattefri kostnadsersättning utgått.
Taxeringsnämnden vägrar då avdraget och skattetillägg påförs.
Med hänsyn till att det här vanligen rör sig om skattskyldiga som är
hemmafruar med sporadisk kontakt med yrkeslivet och då informationen
till dessa anställda från kommunernas sida ofta varit otillräcklig
borde enligt min mening myndigheternas tillämpning vara mildare än
som blivit fallet.

Även skogsarbetarna påförs ofta skattetillägg. Många av dem har
svårt att korrekt redovisa uppburna kostnadsersättningar, särskilt motorsågsersättning.
De underlåter ibland att uppge ersättningen såsom intäkt
och yrkar likväl avdrag för kostnader för hållande av motorsåg eller
yrkar avdrag både för faktiska motorsågskostnader och med belopp
motsvarande ersättningen. Det har vid mina undersökningar visat sig,
att löneredovisningen och kontrolluppgifterna i vissa avseenden varit
otillfredsställande. Medan motorsågsersättningen i lönespecifikationen,
med hänsyn till reglerna om avdrag för preliminär skatt, rubricerats såsom
en ”ej skattepliktig intäkt” har den utan närmare förklaringar upptagits
på kontrolluppgiften såsom en kostnadsersättning. På kontrolluppgiften
specificeras emellertid inte de olika poster av kostnadsersättningar
som kan förekomma utan dessa redovisas i en enda summa. Risken att
den skattskyldige, som säkert ofta inte fört egna anteckningar, förvirras
härav är uppenbar. Resultatet blir ibland en oriktig deklaration och
skattetillägg.

Jag har vidare kunnat se att när ett företags lönerutiner är lämpligt
utformade så blir också deklarationerna oftare korrekta.

Andra kategorier av skattskyldiga som ofta utsatts för skattetillägg är
de kvinnor som genom kryssmarkering på deklarationens fjärde sida
lämnat felaktiga uppgifter om sina barns ålder den 1 november under
beskattningsåret eller i frågan om barnet varit hemmavarande eller ej.
Detta innefattar då samtidigt ett oriktigt yrkande om förvärvsavdrag.
Även om de inte utfört förvärvsavdraget beloppsmässigt i deklarationen,
påförs regelmässigt skattetillägg. Den skattskyldiga förklarar ofta sin
försummelse med att hon följt tidigare års deklaration. Ibland kan kvinnan
också ha tolkat det skatterättsliga rekvisitet hemmavarande barn felaktigt
ehuru i och för sig logiskt riktigt, såsom då en här i landet bosatt
utländsk kvinna rubricerat sitt i hemlandet bosatta barn såsom hemmavarande.
Ett annat fall är det där en kvinna, 21 år gammal och grekisk
invandrare, påfördes skattetillägg sedan hon i sin språkligt sett tämligen
bristfälliga deklaration oriktigt uppgivit att hon den 1 november 1972
haft hemmavarande barn under 16 år. Barnet var fött den 2 november
samma år.

Låt mig nämna ytterligare ett fall där skattetillägg påförts trots att
den skattskyldiges försummelse varit ganska ursäktlig.

399

En skattskyldig kvinna hade i sin deklaration korrekt uppgivit löneintäkter
och allmän pension. Hon uppgav emellertid pension från Kommunernas
Pensionsanstalt med ett 1 187 kr. för lågt belopp. Taxeringsnämnden
tilläde beloppet. Hos lokala skattemyndigheten anförde den
skattskyldige bl. a. följande. I december 1971 blev hon änka. Hennes
man hade tidigare hjälpt henne att deklarera. Hon var därför inte så erfaren.
Pensionen från pensionsanstalten var änkepension efter mannen. I
februari 1973 hade hon bytt bostad, varvid en kontrolluppgift från pensionsanstalten
förkommit. Hon hade då deklarerat efter bästa förstånd
på det viset att hon multiplicerat månadsinkomsten med 12. Emellertid
ville olyckan att hon uppburit 13 månaders pension år 1972 i det att hon
i januari fått mottaga pension även för december 1971. Hon menade att
skattetillägget borde efterges. — Så skedde ej utan skattetillägg påfördes.
Vad hon anfört ansågs inte föranleda annat bedömande. Sedan den
skattskyldige utan framgång besvärat sig i länsskatterätten, är saken nu
föremål för kammarrättens prövning.

På en punkt synes mig böra övervägas om inte riksskatteverkets föreskrifter
bör kompletteras. Jag syftar här på de skattskyldiga löntagare
som under beskattningsåret för första gången redovisar inkomst av annan
fastighet. Denna kategori nämns inte särskilt i nu gällande föreskrifter
om befrielsegrundema. Det kan för många nyblivna egnahemsägare,
som inte tidigare ägt fastighet eller varit skuldsatta, vara svårt att på ett
korrekt sätt tillämpa beskattningsreglerna. De möter bl. a. problem
kring kontantprincipens rätta innebörd. Redovisningen av skuldräntorna
kan vara komplicerad i samband med avlyftning av byggnadskreditiv
och omläggning av lån e. d. Många gör fel i deklarationen och drar av
skuldräntorna dubbelt både under inkomst av kapital och annan fastighet.
För andra framstår rättsbegreppet tomträttsavgäld som svårbegripligt.
Slutligen kan ändring av fastighetens taxeringsvärde vålla svårigheter
för den skattskyldige. Låt mig belysa det här sagda med ett exempel.

En elektriker uppgav i sin deklaration år 1973 inkomst av schablontaxerad
fastighet och yrkade avdrag för ränta å lån i fastigheten med
3 750 kr. Taxeringsnämnden vägrade avdraget, då utredning visat att
beloppet erlagts först den 26 januari året efter beskattningsåret. I skattetilläggsärendet
anförde den skattskyldige, att han tidigare inte deklarerat
innehav av fastighet och att han satt av pengar under år 1972 för att betala
räntan. Skattetillägg påfördes honom och debiterades med 1 119 kr.
— Det kan nämnas, att det hos bankerna förekommer låneformer som
innebär, att låntagaren månatligen avsätter belopp på ett sparkonto.
Från detta konto sker senare avräkning för amortering på lånet jämte
ränta. Även om den skattskyldige i detta fall missuppfattat kontantprincipen,
framstår beslutet om skattetillägg som hårt. Sedan jag påtalat saken,
anförde taxeringsintendenten besvär och länsskatterätten undanröjde
skattetillägget.

Genom befrielsegrunden ursäktlighet på grund av uppgiftens särskilda
beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet beaktas även omständigheter
utanför den skattskyldiges subjektiva förhållanden. Departe -

400

mentschefen har ansett att besvärliga skatterättsliga frågor bör medföra
en helt annan bedömning av ursäktligheten än exempelvis ett ej redovisat
lönebelopp (prop. 1971: 10 s. 272). Riksskatteverkets föreskrifter är
inte särskilt utförliga på denna punkt. Däri sägs dock bl. a., att en ursäktlig
obekantskap med eller missuppfattning av en författningsbestämmelse
inte bör medföra att tillägg påförs. I föreskrifterna har sålunda
skatteutskottets inledningsvis berörda uttalande beaktats.

Jag vill nämna några situationer — utöver dem som jag berört i avsnittet
”Skattetillägg på grund av oriktig uppgift” — där det kan diskuteras
om inte den nu behandlade befrielsegrunden — kanske i kombination
med grunden ”bristande erfarenhet” — borde kunna tillämpas oftare
än fallet varit i de lokala skattemyndigheternas praxis.

Redovisningen i inkomstdeklarationen av mervärdeskatt för personer,
som inte är skattskyldiga enligt mervärdeskatteförordningen och sålunda
i vissa fall skall deklarera mervärdeskatt som intäkt, brister ofta. Därvid
påförs vanligen skattetillägg. Så skedde i följande fall.

Dödsboet efter en avliden jordbrukare uppgav i sin deklaration år
1973 en inkomst av skogsbruk. Därvid redovisades inte erhållen mervärdeskatt
om 1 457 kr. såsom inkomst. Taxeringsnämnden upptog beloppet
till beskattning. Dödsboet anförde i skattetilläggsärendet genom
ombud följande. Mannen hade avlidit i november 1972. Hustrun blev
ensam med fem barn, varav fyra minderåriga. Hon hade ingen erfarenhet
av att deklarera. Hon hade i okunnighet glömt att lämna alla uppgifter.
Skattetillägg påfördes dödsboet.

En hel del löntagare, som normalt endast har löneinkomster att redovisa
och vars deklarationskunskaper därför många gånger är begränsade,
ställs ibland inför nya ekonomiska och sociala situationer som kan
göra det svårt för dem att lämna korrekta uppgifter i deklarationen.
Detta leder då ofta till skattetillägg. Vanliga exempel härpå är felaktig
eller underlåten redovisning av försäkringsersättningar av olika slag,
starthjälp och andra bidrag för anpassning på arbetsmarknaden, ersättning
på grund av statlig lönegaranti i arbetsgivarens konkurs samt avgångsvederlag
i samband med uppsägning genom AFA, Arbetsmarknadens
Försäkringsaktiebolag. Det är komplicerat för den enskilde att redovisa
avgångsvederlaget även om han har tillgång till korrekta kontrolluppgifter.
Jag har sett många skattetillägg i samband därmed. Problemet
är härvid att en del av beloppet är skattepliktigt och en annan del
är skattefritt. Ibland redovisas vederlaget direkt från försäkringsbolaget
och ibland genom förmedling av arbetsgivaren eller fackförbund.

Vid 1975 års taxering skall flera förmåner som utgår enligt lagen om
allmän försäkring, såsom sjukpenning, vårdbidrag m. m. samt vissa ersättningar
vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning, för första
gången deklareras såsom skattepliktig inkomst (prop. 1973: 49). Det
kommer säkert att bli många skattskyldiga, bland dem åtskilliga i örn -

401

mande omständigheter, som inte förmår korrekt deklarera sina inkomster
av dylikt slag. Jag vill uttala ett önskemål om en frikostig tillämpning av
befrielsegrunderna så att inte skattetillägg påförs i onödan. Det bör
övervägas om inte riksskatteverkets föreskrifter borde kompletteras i anledning
av denna nya lagstiftning.

Slutligen kan befrielse från skattetillägg ske om det undandragna beloppet
är ringa.

Enligt riksskatteverkets föreskrifter skall såsom ringa anses belopp
som understiger 1 000 kr. vid inkomsttaxeringen och 20 000 kr. vid förmögenhetstaxeringen.
I föreskrifterna kompletteras denna huvudregel
med vissa ytterligare anvisningar.

Föreskrifterna om befrielse från skattetillägg på grund av ringa belopp
bereder inte myndigheterna större svårigheter. Tillämpningen varierar
dock så, att en del myndigheter tillämpar regeln generöst och befriar
från skattetillägg även om det undandragna beloppet överstiger beloppsgränsen
1 000 kr. med upp till något hundratal kr. Andra myndigheter
tillämpar däremot reglerna strikt efter bokstaven så att, om det
undandragna beloppet är precis 1 000 kr. respektive 20 000 kr. vid förmögenhetstaxeringen,
så påförs skattetillägg. Detta medför då att skönstaxeringar,
vilka ju naturligen åsätts i jämna tusental kronor, ofta föranleder
skattetillägg, även när skönstaxeringen motsvarar gränsvärdet
för ringa belopp. Även starthjälp vid arbetsmarknadsutbildning uppgår
ofta till precis 1 000 kr., varför skattetillägg ofta påförts när dylikt belopp
inte redovisats i deklarationen. Jag vill för min del ifrågasätta om
inte föreskrifterna hellre borde utformas så att gränsen för ringa belopp
bestämdes till högst det jämna gränsvärde som valts.

Även ett annat problem uppkommer: Hur skall myndigheten förfara
när flera oriktiga uppgifter lämnats i deklarationen, varvid de undandragna
beloppen tagna vart och ett understiger men tillsammans överstiger
gränsen för ringa belopp? Saken har inte berörts i förarbetena eller i
riksskatteverkets föreskrifter. De undandragna beloppen kan tänkas
vara följande. Ej uppgiven löneintäkt, 230 kr., ej uppgiven ränta å
överskjutande skatt, 160 kr., felaktigt yrkat skuldränteavdrag för avbetalningstillägg,
710 kr., samt dolt yrkat avdrag för hemförsäkringspremie
om 85 kr. Detta är en ganska vanlig situation som skall prövas i
skattetilläggsärendena. Om exemplet kan sägas, att det här är fråga om
en ganska försumlig deklarant som genom att påföras skattetillägg
kanske skulle komma att i fortsättningen inse vikten av att avge en korrekt
deklaration. Å andra sidan skulle skattetillägg rörande de båda beloppen
160 kr. och 85 kr. säkert för den skattskyldige framstå som utslag
av kitslighet. Medräknas inte dessa båda belopp uppnås inte
gränsen för ringa belopp, ty 230 + 710 = 940 kr. Dessutom är avbetalningstillägget
av ganska speciell karaktär.

Det nu anförda illustrerar de tillämpningssvårigheter lokal skattemyn 26

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

402

dighet kan ställas inför. Av vad jag sett varierar tillämpningen också
kraftigt på denna punkt. Normalt men alls ej alltid påförs skattetillägget
— förutom å större poster — även för mindre poster och också om
dessa avser intäkter av tämligen speciell natur. Jag vill ifrågasätta om
myndigheterna inte på denna punkt borde visa större generositet. Det
torde dock vara svårt att utfärda några närmare föreskrifter härom, i
stället måste den enskilde beslutsfattaren ta självständig ställning i saken.
Därvid bör enligt min mening beaktas att allmänhetens tilltro till
myndighetens goda vilja säkert påverkas negativt om det vid beräkning
av skattetillägg medtas även rena småsaker.

Såväl departementschefen som skatteutskottet underströk i samband
med lagstiftningens tillkomst att reglerna i 116 d § TF borde tillämpas
mjukt.

Riksskatteverket har också i sina föreskrifter betonat att befrielsegrunderna
borde tillämpas generöst enligt regeln ”hellre fria än fälla”.

Mot bakgrund av att fråga här är om en ny lagstiftning och av att uttryckligt
önskemål om mjuk tillämpning uttalats i förarbetena kan jag
inte finna att de lokala skattemyndigheternas tillämpning varit särskilt
generös utan ofta snarare väl hård.

Jag har ovan i en del fall sagt hur reglerna — i avvaktan på prejudikat
från regeringsrätten — enligt min mening bör tillämpas och särskilt
understrukit behovet av en generösare tillämpning av befrielsegrunderna.

Mina intryck av länsskatterätternas och kammarrätternas rättstilllämpning
på avgiftsområdet och särskilt vad gäller befrielsegrunderna
baseras endast på ett begränsat antal ärenden i vilka jag i regel haft tillgång
bara till beslutet och ej till handlingarna. Jag är därför inte beredd
att uttala något bestämt omdöme. Det hittills publicerade rättsfallsmaterialet
tillåter inte heller några entydiga slutsatser. Redan av vad jag sett
är dock uppenbart, att kammarrätterna och länsskatterätterna i högre
grad än de lokala skattemyndigheterna bedömt befrielsegrunderna friare
och därvid sökt sammanväga de olika faktorer som mer eller mindre
starkt påverkar bedömningen.

Som tydligt framgått av flera ovan redovisade exempel är det just på
sist angivna punkt som de lokala skattemyndigheterna ofta brustit. Förklaringen
härtill är säkert främst att söka i att myndigheterna haft en
ambition att strikt följa givna föreskrifter och att tillse att de olika situationer
i vilka oriktig uppgift förekommit blivit likformigt behandlade.
Flärvid har myndigheterna haft tillgång till en rad utarbetade ”skolexempel”
som kommit till bruk i utbildningen av beslutsfattarna. Dessa
exempel har främst avsett att belysa hur de objektiva kriterierna för
skattetillägg bort tillämpas. När exemplen sedan applicerats på de enskilda
ärendena i vilka olika omständigheter av ytterst skiftande natur
förelegat har resultatet ibland blivit stötande ur materiell rättvisesynpunkt.

403

En underlåtenhet att i deklaration uppge att starthjälp om 1 000 kr.
åtnjutits innebär i princip att skattetillägg på objektiva grunder skall påföras.
Många har emellertid inte klart för sig att starthjälp är skattepliktig
inkomst. Samtidigt tangerar beloppet gränsen för ringa belopp. Vidare
bör det kanske beaktas att den skattskyldige ofta befinner sig i en
svår situation där sådana omständigheter som arbetslöshet, skilsmässa,
sjukdom, flyttning mellan olika orter och vistelse på tillfälliga arbetsorter
kan föreligga.

Det är i sådana fall den beslutande myndighetens uppgift att söka
göra en samlad bedömning av samtliga kända omständigheter och inte
se de skilda omständigheterna isolerade från varandra. Det avgörande
bör vara om omständigheterna tagna tillsammans väger så tungt att den
skattskyldiges handlande framstår som ursäktligt. Jag ser det som en
viktig uppgift för riksskatteverket och de tjänstemän hos länsstyrelserna
som har att ge de lokala skattemyndigheterna information i fråga om
tillämpningen av avgiftsfrågorna att fortsättningsvis söka för de berörda
myndigheterna understryka vikten av detta betraktelsesätt, som för
domstolarna är naturligt och som det är nödvändigt att även de lokala
skattemyndigheterna anpassar sig efter. Detta är enligt min mening särskilt
viktigt eftersom just de skattskyldiga som här är i fråga ofta har
särskilt svårt att själva tillvarata sina intressen och vars ekonomiska och
sociala situation kan förvärras av en för hård tillämpning av avgiftssanktionerna.

Besluts- och besvärsförfarartdet

De lokala skattemyndigheternas handläggning av ärenden om avgiftssanktioner
kräver mycket arbete. Sedan en viss uttagsmarkering skett,
har lokal skattemyndighet till en början att kontrollera att samtliga de
fall där avgiftssanktion kan komma i fråga också blir prövade. Riksskatteverket
har anbefallt, att lokal skattemyndighet efter taxeringsregistreringen
skall göra en kontroll av hela taxeringsmaterialet för att tillse att
alla nu åsyftade ärenden uttas för prövning. Jag har likväl sett en hel del
fall där förutsättning för avgiftssanktion klart förelegat men vilka trots
detta aldrig upptagits till prövning. Efterkontrollen är uppenbarligen på
sina håll bristfällig.

Sedan alla de ärenden i vilka beslutsunderlag upprättats granskats, avför
myndigheten härnäst från handläggning de ärenden där granskningen
visat att avgiftssanktion inte kan komma i fråga.

I kvarstående ärenden skall tillfälle beredas de skattskyldiga att yttra
sig innan slutligt beslut meddelas. De lokala skattemyndigheterna synes
genomgående vara noggranna med att tillse att denna i 116 e § tredje
stycket TF föreskrivna kommuniceringsåtgärd iakttas. Detta är tillfredsställande.
Däremot har jag aldrig sett att myndighet utnyttjat möjligheten
— omförmäld i samma stycke — att inhämta yttrande från taxe -

404

ringsnämndens ordförande trots att dylik utredningsåtgärd särskilt i
fråga om befrielse från avgift bestämt rekommenderats av skatteutskottet,
se skatteutskottets betänkande 1971: 16 s. 59.

Såsom framgår av vad jag anfört rörande tillämpningen av befrielsegrunderna
synes de lokala skattemyndigheterna även i stor utsträckning
ha underlåtit att i övrigt självmant företa utredning i de fall där departementschefen,
prop. 1971: 10 s. 272, uttryckligen förordat detta.

Efter kommunikation meddelas slutligt beslut. I detta anges — liksom
i den tidigare underrättelsen om myndighetens tilltänkta beslut — det
belopp på vilket skattetillägget skall beräknas samt de åsätta taxeringarna.
Däremot kan av tekniska skäl inte anges hur stort skattetillägget
faktiskt är. Först genom debetsedel å slutlig skatt får den skattskyldige
veta detta. Hans besvärstid rörande såväl taxering som skattetillägg kan
då för länge sedan ha löpt ut.

Principen för uträkning av skattetillägg är visserligen enkel och den
insiktsfulle kan utan större svårighet göra en överslagsberäkning av hur
stort skattetillägget kommer att bli på grundval av uppgifterna i beslutet.
Många klarar dock inte detta. Från en länsstyrelse har jag hört, att
många skattskyldiga tror att skattetillägg innebär att beskattningen av
det undandragna beloppet sker efter en högre marginalskattesats än eljest
eller efter 50 %!

Under deklarationstiden i februari får den skattskyldige en ganska utförlig
information om hur han på grundval av sina deklarerade inkomster
skall kunna uträkna den skatt som slutligt kommer att påföras honom.
Motsvarande information ges inte i samband med beslut om skattetillägg.

Just svårigheten för gemene man att beräkna vad skattetillägget i
praktiken innebär, innan han erhållit debetsedeln och innan besvärstiden
normalt löpt ut, är enligt min mening en avgörande svaghet i nuvarande
system. Jag har hört en fögderichef säga, att han övervägt men likväl
inte genomfört tanken att ”ligga på” vissa skattetilläggsbeslut och sända
ut dem först i samband med debetsedlarna å slutlig skatt. Vidare har jag
vid inspektion av en länsstyrelse kunnat se att flera skattskyldiga anfört
extraordinära besvär i fråga om skattetillägg sedan de mottagit debetsedel.

Även i ett annat avseende fungerar beslutsförfarandet mindre tillfredsställande.
Departementschefen utgick i propositionen från att flertalet
preliminära beslut om skattetillägg skulle kunna utsändas före den
15 augusti under taxeringsåret, se prop. 1971: 10 s. 273. Med en sådan
ordning skulle utan tvivel den skattskyldige kunna bättre bedöma om
han borde besvära sig över taxering och skattetillägg. Det kan ju vara så
att den skattskyldige vid en isolerad bedömning av taxeringsnämndens
beslut inte finner anledning att besvära sig. Först när han ser den ytterligare
konsekvensen av taxeringen i form av skattetillägg, inser han — låt

405

vara att han ännu ej vet tilläggets storlek — att taxeringen bör överklagas.
Om tiden för anförande av besvär över taxeringen då löpt ut har
han endast möjligheten att besvära sig däröver i extraordinär väg och
kommer därvid att sakna garantier för att besvären blir prövade. Likväl
är det tyvärr så att även de preliminära besluten om skattetillägg på de
flesta håll vanligen expedieras först efter den 15 augusti. Även detta förhållande
medför svårigheter för den skattskyldige att i praktiken tillvarata
sin rätt.

Beslutsförfarandet har således en del svagheter. Härtill kommer att besvärsreglerna
är krångliga. Många skattskyldiga har t. ex. svårt att förstå
att skattetillägg kan påföras dem trots att de överklagat taxeringen dvs.
att de måste besvära sig särskilt över skattetilläggsbeslutet för att få
detta prövat hos länsskatterätten. En domare i en länsskatterätt sade
mig följande härom:

- En närmare koppling mellan de två processerna borde nog ske lagstiftningsvägen.
Mången enskild skattskyldig hade säkert svårt att förstå
en besvärshänvisning och för honom kunde kravet på två särskilda besvärsyrkanden
te sig som en juridisk spetsfundighet, då ju allt gick tillbaka
till samma oriktighet i deklarationen. Domaren hade en känsla av
att dylika formaliteter utgjorde exempel på sådant som kunde skapa
”främlingsskap” mellan de enskilda och myndigheterna. Detta var särskilt
allvarligt, när det gällde skattetillägg, som ofta kunde drabba enskilda
mycket hårt.

Det har visat sig att besvärsförfarandet även för myndigheterna själva
medför en del svårbemästrade problem.

En första fråga är här, hur lokal skattemyndighet skall förfara när
den skattskyldige begär omprövning sedan myndigheten väl expedierat
sitt slutliga beslut. I ett fall som jag sett tog myndigheten då upp saken
till omprövning och meddelade nytt beslut. Jag fann vid min prövning
av ärendet att omprövningsrätt icke förelåg — bortsett självfallet från
möjligheten till s. k. teknisk självrättelse — och anslöt mig till ett uttalande
av departementschefen i prop. 1971: 10 s. 273.

Myndigheten kan, å andra sidan, inte lägga skrifter med begäran om
omprövning till handlingarna utan vidare åtgärd. Det minsta man kan
kräva är att myndigheten underrättar den skattskyldige om att framställningen
inte föranlett någon åtgärd och om möjligheten att anföra besvär
hos länsskatterätten. I regel bör nog myndigheten själv vidtaga någon åtgärd.
Om framställningen lider av brister som gör den mindre tjänlig
som besvärsinlaga, kan det vara lämpligt att lokala skattemyndigheten

— därest den vid kontroll finner att dess beslut är diskutabelt eller rent
av felaktigt — överlämnar saken till taxeringsintendenten för ställningstagande
så att denne ev. kan anföra besvär till den skattskyldiges förmån.
Om åtgärden bör den skattskyldige givetvis underrättas. I övrigt
bör nog huvudregeln vara den att den skattskyldiges framställning

406

överlämnas till länsskatterätten att diarieföras såsom besvär. På grund
av bestämmelsen i 7 § förvaltningsprocesslagen och 12 § förvaltningslagen
skall nämligen besvär som i rätt tid inkommit till den myndighet
som meddelat det överklagade beslutet upptas till prövning av domstolen.

Det är viktigt att vad nu sagts iakttages. Det får inte gå till som i följande
fall som jag varseblev vid en inspektion.

Taxeringsnämnden hade vägrat en skattskyldig yrkat dubbelavdrag
för skuldränta. Yrkandet hänförde sig enbart till taxeringen till statlig
inkomstskatt och berörde ej taxeringen till kommunal inkomstskatt. Lokala
skattemyndigheten påförde skattetillägg utan att taga hänsyn till att
den oriktiga uppgiften inte kunnat påverka den kommunala inkomstskatten.
Den skattskyldige skrev till lokala skattemyndigheten om saken
och sade bl. a. att han varken hade kunskaper eller ekonomiska förutsättningar
att överklaga beslutet. Skriften lades till handlingarna utan
annan åtgärd än en hänvisning till den skattskyldige om besvärsreglerna.
Sedan jag uppmärksammat fallet, konstaterade lokala skattemyndigheten,
att beslutet borde rättas samt att skattetillägget för övrigt helt borde
undanröjas. Ärendet överlämnades då till taxeringsintendenten för åtgärd.

I besvärsförfarandet är det, enligt departementschefens uttalande i
prop. 1971: 10 s. 275, en grundläggande tanke att beslut i avgiftsfrågan
är ett i förhållande till taxeringsbeslutet särskilt avgörande, vilket medför
att ett avgiftsbeslut måste särskilt överklagas för att kunna omprövas.

Jag hänvisar i detta sammanhang till bestämmelserna i 116 g § TF,
som reglerar besvär över beslut om avgiftssanktion, och till stadgandet i
116 i § TF som lyder.

Finnes vid prövning av besvär i taxeringsmål att taxering skall nedsättas,
skall därav föranledd ändring av avgift beslutas.

Det har rått oklarhet om innebörden av detta stadgande. Sålunda har
en tjänsteman i ansvarig ställning vid samtal med mig under en inspektion
hävdat, att denna regel innebar att om taxeringsnedsättning skedde
i besvärsmålet skattetillägget skulle nedsättas endast såtillvida att det
skulle beräknas med utgångspunkt från den nedsatta taxeringen. Han
menade att skattetillägget inte skulle bortfalla ens i det fall taxeringsnedsättningen
innebar att just det belopp, rörande vilket oriktig uppgift ansetts
ha lämnats och beträffande vilket skattetillägget påförts, uteslöts
från taxering. Skattetillägget skulle kvarstå men beräknas på den lägre
taxeringen. Först efter besvär i fråga om skattetillägget skulle detsamma
kunna helt undanröjas.

Denna tolkning av bestämmelsen leder dock enligt min mening till
orimliga konsekvenser som aldrig kan ha åsyftats av lagstiftaren. Länsskatterätterna
synes också ha en annan mening och anser sig ex officio

407

skyldiga att i sina beslut i anledning av taxeringsbesvär anteckna att
skattetillägget skall undanröjas i det fall taxering av det belopp som
grundat skattetillägget undanröjts.

En annan situation är den, att taxeringen i och för sig är riktig men
att ett påfört skattetillägg likväl synes felaktigt t. ex. därför att rekvisitet
oriktig uppgift brister eller befrielsegrund föreligger. För att länsskatterätten
skall äga pröva skattetillägget fordras principiellt sett och såsom
framgår av det nyss citerade departementschefsuttalandet att avgiftsbeslutet
särskilt överklagats. Departementschefen har därvid även sagt följande
(prop. 1971: 10 s. 275).

I detta sammanhang får understrykas att yrkande om prövning av
avgift får anses föreligga från den skattskyldiges sida även om det
kommit till uttryck endast i argumentationen. Härigenom kan visserligen
i vissa fall uppkomma tveksamma frågor. Till allmän ledning kan
framhållas att myndigheterna även härvidlag i tveksamma fall bör
inta en generös attityd. Dessutom finns alltid möjligheten att höra efter
hos den skattskyldige själv om han avsett att yrka omprövning av
avgiften.

Tanken synes således ha varit den att domstolarna skall vara välvilliga
och när så är möjligt intolka besvär i vad den skattskyldige anfört
i sin argumentation i taxeringsmålet samt att domstolarna hänvisats till
att utnyttja möjligheten till processledande åtgärder, jfr. 5 och 8 §§
förvaltningsprocesslagen.

Flera lokala skattemyndigheter har efter vad jag sett — till synes med
utgångspunkt från det nu citerade uttalandet — försett blanketten för
beslut om skattetillägg med egna tillskrifter av följande eller liknande
innehåll: ”1 samband med prövning av taxeringen i länsskatterätten
kommer även frågan om skattetillägg att upptas till förnyad prövning.”
Upplysningen kan kanske vara försvarlig i sådana fall då skattetillägg
grundats på skönstaxering i avsaknad av självdeklaration och självdeklarationen
inkommit innan beslutet om skattetillägg meddelats. Det förekommer
dock att upplysning av detta slag används även i andra sammanhang.
Upplysningen är såtillvida riktig, att om den skattskyldige av
länsskatterätten blir befriad från taxering i fråga om det belopp rörande
vilket skattetillägg påförts, så undanröjs i praxis också skattetillägget
utan vidare. Med tanke på andra fall är dylika upplysningar dock rent
missvisande och ett klart hot mot rättssäkerheten. De bibringar de skattskyldiga
uppfattningen att länsskatterätten skulle kunna ex officio pröva
skattetilläggsfrågan även om taxeringsbesvären ogillas. Den skattskyldige
skulle således inte ens behöva argumentera i fråga om de objektiva
rekvisiten för skattetillägg eller i fråga om tillämpligheten av befrielsegrund
utan saken skulle ändå prövas. Enligt min mening bör därför dylik
upplysning aldrig lämnas.

408

I ett fall hände följande. Taxeringsnämnden avvek från den skattskyldiges
deklaration såtillvida att ett i deklarationen inte redovisat, hos ett
bolag skuldfört lönebelopp upptogs till beskattning hos den skattskyldige.
Denne anförde besvär över taxeringen. Lokala skattemyndigheten
påförde skattetillägg och lämnade i beslutet genom tillskrift den ovan
berörda upplysningen om prövningen i länsskatterätten. Den skattskyldige
underlät att i rätt tid besvära sig över beslutet om skattetillägg. Hos
länsskatterätten framställde han emellertid under muntlig förhandling i
taxeringsmålet yrkande om undanröjande av skattetillägget. Rättens
ordförande förklarade därvid att den skattskyldige inte besvärat sig över
beslutet om skattetillägg. Saken prövades ej vidare av rätten. Taxeringen
fastställdes och skattetillägget kvarstod. Saken ligger nu i kammarrätten.

Även när lokal skattemyndighet ej lämnat dylika upplysningar kan
svårigheter uppkomma i fråga om besvärsförfarandet. Länsskatterätternas
prövning är bunden av generella förfaranderegler i förvaltningsprocesslagen,
som bl. a. rör besvärstid och besvärsprövningens omfattning,
se t. ex. 6 och 29 §§ nämnda lag. Min erfarenhet är den att länsskatterätterna
i praktiken ofta svårligen kan följa det nyss berörda departementschefsuttalandet.
Om den skattskyldige besvärar sig över taxeringsnämndens
taxeringsbeslut innan beslut om skattetillägg fattats och han
först efter utgången av tiden för besvär rörande skattetillägget argumenterar
i målet, framstår det som ologiskt att anse besvär föreligga även i
skattetilläggsfrågan. I allt fall ter sig en sådan tolkning av en besvärsinlaga
knappast naturlig för en förvaltningsdomstol. Jag har inte sett något
exempel härpå. Vidare har jag inte iakttagit något fall där rätten genom
processledande åtgärder sökt efterhöra den skattskyldiges uppfattning
i frågan om vad besvären avser. Däremot förekommer det ibland
att rätten gör taxeringsintendenten uppmärksam på fall där rätten menar
att taxeringsintendenten bör överväga att besvära sig till den skattskyldiges
förmån i fråga om skattetillägget. En sista utväg att erhålla
materiellt sett godtagbart resultat i frågan är ett välvilligt utnyttjande av
den särskilda förlängda besvärsrätt som i ursäktliga fall tillkommer den
skattskyldige genom bestämmelserna i 116 j § jämförd med 100 § TF.
Jag har sett en del exempel på att länsskatterätterna tillämpat dessa regler
i generös anda. Detta är tilltalande.

Med hänsyn till länsskatterätternas begränsade möjligheter att agera
till förmån för den skattskyldige har taxeringsintendenten här en viktig
uppgift. Likväl har jag hört en skattechef hävda, att taxeringsintendentens
skyldighet att inskrida skulle inskränka sig till de fall där beslutet
uppenbarligen är felaktigt. Detta är dock enligt min mening ett allt för
snävt betraktelsesätt. Taxeringsintendenten har vid granskning av åsätta
taxeringar och beslut om skattetillägg att iakttaga den övergripande bestämmelsen
om likformighet och rättvisa i 1 § TF. Detta innebär enligt
min mening att han i samband med eftergranskning av ärendena bör inskrida
till den skattskyldiges förmån genom att företa utredning och i

409

förekommande fall anföra besvär bl. a. då lokal skattemyndighet försummat
att iakttaga den av departementschefen anbefallda undersökningsskyldigheten
i fråga om skattskyldiga med hög ålder eller sjukdom.
Vidare får taxeringsintendenten anses särskilt lämpad att tillse att tilllämpningen
av den viktiga och svårtolkade befrielsegrunden om ursäktlighet
i anledning av ”den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller
därmed jämförlig omständighet” inte blir för hård eller ojämn. Hittills
har jag dock sett endast få fall av taxeringsintendents besvär rörande
skattetillägg till den skattskyldiges förmån.

Slutord

Av min nu lämnade redogörelse framgår, att de lokala skattemyndigheternas
tillämpning av avgiftssanktionerna haft sina brister. Vad som
särskilt är betänkligt är att tillämpningen av befrielsegrunderna trots allt
blivit så hård. Avgift har ofta påförts utan den undersökning av skattskyldigas
förhållanden som rekommenderats av departementschefen i
vissa situationer. Vidare har tillräcklig hänsyn inte tagits till de skilda
och i olika grad ursäktliga omständigheter som förelegat i de enskilda
fallen. De generella föreskrifterna om befrielsegrunderna har med andra
ord tillämpats alltför stelt efter bokstaven. Skattetillägg är dock en straffliknande
sanktion som för den enskilde kan vara ytterst kännbar. En
för sträng tillämpning av reglerna kan leda till resultat som är stötande
för rättsmedvetandet.

Det förfarande varigenom avgiftssanktionerna påförs är snabbt och
smidigt. Häri ligger dock vissa risker för att besluten blir i materiell mening
felaktiga. Om därvid reglerna tillämpas för hårt måste den skattskyldige
besvära sig. Besvärsrätten utgör en väsentlig rättssäkerhetsgaranti.
Emellertid har besvärsreglerna i fråga om avgiftssanktionerna visat
sig vara komplicerade att tillämpa både för de enskilda och för myndigheterna.
De skattskyldiga som drabbats av avgift har också ofta tillhört
dem som inte har så god förmåga att själva tillvarata sina rättsliga
intressen. I praktiken förlitar sig denna kategori ofta i stället på att myndigheternas
beslut är riktiga. Det är därför viktigt att redan den myndighet
som har att fatta beslut i första instans söker tillse att besluten om
avgiftssanktion inte bara blir formellt korrekta och likformiga utan
också rättvisa i det enskilda fallet.

410

Vissa övriga ärenden

Underrättelse enligt 69 § taxeringsförordningen när felräkning i deklaration
rättats

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet iakttogs att taxeringsnämnden
i ett distrikt avvikit från två skattskyldigas deklarationer utan
att underrättelse härom utsänts. Av utredningen framgick bl. a. att ifrågavarande
deklarationer hade kontrollsummerats av lokala skattemyndigheten
i samband med sorteringsarbetet. Felräkningarna hade då upptäckts
och markerats med röda siffror såsom en upplysning till taxeringsnämnden
att felräkning förelåg. Rättelserna hade därefter vidtagits
av taxeringsnämnden. Ordföranden i taxeringsnämnden anförde bl. a.
att taxeringsnämnden godtagit samtliga uppgifter i de båda deklarationerna
varför underrättelser om avvikelse ej utsänts. Han hade tidigare
tolkat 69 § taxeringsförordningen så att underrättelse inte ovillkorligen
behövde utsändas när fråga var om rättelse av uppenbar felräkning utan
sådant hade påtalats endast när deklarationen frångåtts också i övrigt.

Vid avgörandet av ärendet anförde JO Lundvik bl. a. följande.

När taxeringsnämnd företar rättelse av felräkning i en deklaration, är
underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration enligt 65 §
taxeringsförordningen inte nödvändig. Bestämmelsen innehåller även vissa
andra undantag från skyldigheten att bereda den skattskyldige tillfälle
att yttra sig över nämndens tilltänkta avvikelse. Några motsvarande
undantag från underrättelseskyldighet finns dock inte när fråga är om
slutlig avvikelse från självdeklaration enligt 69 § taxeringsförordningen.
Sådan underrättelse är ovillkorlig och måste utsändas till den skattskyldige
då dennes självdeklaration inte blivit följd oavsett om avvikelsen är
till den skattskyldiges fördel eller nackdel. Denna skyldighet föreligger
även om avvikelsen endast rör rättelse av felräkning.

Tillämpningen av 69 § taxeringsförordningen när skattskyldig medgivits
avdrag för nedsatt skatteförmåga

I ett ärende, som upptagits efter inspektion av en lokal skattemyndighet,
var förhållandet följande. P. avgav självdeklaration till 1973 års
taxering, vari han yrkade största möjliga avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Taxeringsnämnden medgav sådant avdrag med 100 kr. men utsände
inte underrättelse härom enligt 69 § taxeringsförordningen.

Taxeringsnämndens ordförande S. uppgav bl. a. att till samtliga, som
erhållit extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, hade meddelande på
riksskatteverkets blankett 3558 i lösbrev utsänts enligt 69 § taxeringsförordningen.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Enligt 69 § taxeringsförordningen skall underrättelse om definitiv avvikelse
från deklaration eller andra för taxering lämnade uppgifter eller
upplysningar tillställas den skattskyldige i rekommenderat brev. Sådan

411

underrättelse skall, enligt riksskatteverkets år 1973 utgivna handledning
för taxering, s. 51, skickas även i sådana fall då yrkande om avdrag för
väsentligen nedsatt skatteförmåga avslagits eller ändrats beloppsmässigt
eller om ett ej beloppsmässigt preciserat yrkande om sådant avdrag
medgivits med ett skäligt belopp, som medfört att beskattningsbar inkomst
återstår.

Däremot sade riksskatteverket att i fall, där hel skattebefrielse medgivits,
formell underrättelse ej behövde skickas utan kunde det i stället
vara lämpligt att i lösbrev meddela förhållandet. Den av riksskatteverket
utgivna, av S. i remissvaret omnämnda blanketten för underrättelse om
avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga kan alltså antingen sändas
som lösbrev eller som rekommenderat brev. Det förstnämnda kan endast
ske då översta rutan på blanketten förkryssats, dvs. då den skattskyldige
inte erhållit någon beskattningsbar inkomst. I alla andra fall,
dvs. då någon beskattningsbar inkomst återstår, skall bestämmelserna i
69 § taxeringsförordningen följas.

Jag har under hand inhämtat att P. vid ifrågavarande taxering åsatts
en beskattningsbar inkomst, såväl till kommunal som statlig inkomstskatt,
av 13 600 kr. S. har därför varit skyldig att sända underrättelse
om storleken av medgivet avdrag i rekommenderat brev till P.

Lämpligheten av att taxeringsnämnd tar del av föregående års deklarationer I

ett ärende var frågan den, om vissa inkomster, deklarerade som rörelseintäkter,
skulle beskattas hos underåriga barn eller hos deras fader.
Länsskatterätten hade genom beslut i april 1973 beträffande 1971 års
taxering sagt att inkomsterna skulle beskattas hos fadern eftersom inget
av barnen fyllt 16 år. Vid 1972 års taxering beslöt taxeringsnämnden att
den rörelseinkomst, som uppgivits av en dåmera 16-årig son, i stället
skulle anses som lön från fadern och utgöra inkomst av tjänst. Vid 1973
års taxering redovisade två söner, bägge dåmera fyllda 16 år, enbart
tjänsteinkomst bestående av lön från fadern. Denne yrkade å sin sida
avdrag för underskott av rörelse. Enda affärshändelsen var att betalning
influtit på en fordran. 1973 års taxeringsnämnd anförde att ifrågavarande
fordran hänförde sig till tid då sönerna drev rörelsen. Eftersom inga
andra affärshändelser förekommit, tillgodofördes sönerna avdrag för
underskottet. Som en följd härav uppnådde de inte beskattningsbara inkomster
varför deras deklarerade förmögenheter tillädes faderns, vid beräkning
av dennes beskattningsbara förmögenhet. I erinringar mot
nämndens preliminära beslut hade fadern hänvisat till länsskatterättens
då meddelade beslut. Erinringarna föranledde inte att nämnden ändrade
sitt ställningstagande.

Fadern klagade över att taxeringsnämnden nonchalerat länsskatterättsbeslutet.
Taxeringsnämndens ordförande yttrade att länsskatterättens
beslut inte innebar nytt material vid bedömandet av taxeringsfrågan
vid 1973 års taxering. Han medgav dock att taxeringsnämnden felbe -

412

dömt sakläget beroende på att nämnden förbisett hur sönernas rörelsedeklarationer
bedömts vid 1972 års taxering.

Vid ärendets avgörande instämde JO Lundvik först i ordförandens
åsikt att länsskatterättsbeslutet i och för sig saknade betydelse för bedömningen
vid 1973 års taxering men anförde därutöver bl. a. följande.

En annan sak är att faderns påpekande angående länsskatterättsbeslutet
måhända borde föranlett taxeringsnämnden till en noggrannare jämförelse
med nämndens behandling av frågan vid 1972 års taxering. Lagstadgad
skyldighet för taxeringsnämnd att ta del av föregående årets deklarationer
saknas. Det är dock önskvärt att så alltid sker. Jag hänvisar
därvid till riksskatteverkets år 1973 utgivna handledning för taxering,
s. 40 f.

Innebörden av viss domsformulering

En klagande hävdade att en kammarrätt inte lämnat några skäl för
sitt domslut. Domen innehöll formuleringen ”kammarrätten gör ej ändring
i överklagade beslutet”. Vid sitt avgörande av ärendet framhöll JO
Lundvik för klaganden att den av kammarrätten använda formuleringen
innebar att varken själva slutet eller skälen därför ändrats.

Taxeringsintendent har avgivit yttrande utan att dessförinnan ha satt sig
in i ärendet tillräckligt

I ett klagoärende uppmärksammades en taxeringsintendents, E.,
handläggning av en skattskyldigs, H., ansökan om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Av utredningen framgick att H.
i ansökan hemställt om fördelning av en reservofficerspremie å fyra år,
att E. utan att till synes företa någon ytterligare utredning i frågan om
rätt tidsfördelning tillstyrkt en fördelning av inkomsten på tio år, att
länsskatterätten därefter hemställt att H. skulle inkomma med utredning
angående sina tjänstgöringsperioder och -förhållanden, att H. därvid
svarat att inkomsten belöpte på åren 1966—1972, att E. trots den sålunda
företagna utredningen vidhållit sin tidigare uppfattning samt att
länsskatterätten beslutat fördela inkomsten på tre år.

Vid avgörandet av ärendet anförde ställföreträdande JO Sverne bl. a.
följande.

När taxeringsintendenten avger yttrande över skattskyldigs besvär eller
framställning från skattskyldig ankommer det på honom att sätta sig
in i saken. När E. första gången yttrade sig underlät han att iakttaga att
hans yttrande var förmånligare för H. än vad denne själv önskade och
vad utredningen gav stöd för. Därvid förfor E. felaktigt. Felet medförde
merarbete för länsskatterätten. Att E. sedan länsskatterätten föranstaltat
om ytterligare utredning inte fann anledning att ändra sin tidigare inställning
synes mig direkt anmärkningsvärt. Han borde ha insett att
länsskatterätten inte utan anledning själv ingrep för att komplettera utredningen.
E. vidhöll dock sin tidigare inställning i saken. Länsskatterätten
fick sedan själv företa den skatteuträkning som normalt brukar
verkställas av taxeringsintendenten.

413

Taxeringsintendents framställningar till länsskatterätt har gjorts under
hand på den ursprungliga besvärsskriften utan att motparten fått del av
dem

En revisor D. klagade i egenskap av ombud för två makar L. på en
länsstyrelses handläggning av makarnas taxeringar år 1970. Klaganden
anförde bl. a. följande.

Sedan taxeringsintendentens besvärsskrift på fristens sista dag, den 30
april 1971, inkom till prövningsnämndens kansli, delgavs den mig i min
egenskap av ombud för makarna L. Genom kryssmarkering på remisshandlingen
godtog jag taxeringsintendentens yrkande.

Sedan någon upptäckt att yrkandet materiellt sett var oriktigt och allt
för gynnsamt för de skattskyldiga, ändrades med bläck det originalexemplar
av besvärsskriften som låg kvar hos prövningsnämnden/länsskatterätten
utan att detta bekräftades med ny underskrift eller datum.
Någon delgivning av det ändrade yrkandet, som i övrigt hade skett efter
fristens utgång, skedde icke med mig. Länsskatterätten har i sitt beslut
påstått att jag fått det ändrade yrkandet och godkänt detsamma.

Av utredningen i ärendet framgick bl. a. följande. Taxeringsintendenten
N. yrkade hos länsskatterätten att mannen skulle taxeras för värdet
av vissa hyresförmåner. Han yrkade samtidigt att hustrun skulle beskattas
för en till henne utbetald lön, vilken taxeringsnämnden med frångående
av båda makarnas deklarationer påfört mannen. I huvudet till
taxeringsintendentens besvärsskrivelse hade mannens namn angivits med
maskinskrift. Senare hade därstädes, troligen av någon vid skatterättens
kansli, hustruns namn tillskrivits med bläck. Vidare hade, sedan D. i erinringar
godtagit taxeringsintendentens besvärsyrkande, den senare med
bläck tillskrivit å sin ursprungliga besvärsskrift att viss rättelse i fråga
om hustruns taxeringar och mannens ortsavdrag borde ske med stöd av
105 § 1 mom. första och andra styckena taxeringsförordningen, varjämte
på en uppställning angavs hur mannens och hustruns taxeringar borde
bestämmas.

I länsskatterättens beslut citerades vissa delar av intendentens besvärsskrivelse.
Därvid angavs ej att citatet omfattade vissa delar av såväl den
maskinskrivna, ursprungliga, texten som den därefter för hand tillskrivna.
Vidare antecknades att D., som delgivits taxeringsintendentens
yrkande, förklarat sig godtaga detsamma.

Vid avgörandet av ärendet anförde ställföreträdande JO Sverne bl. a.
följande.

I nu förevarande fall hade N., som han själv vidgått, försummat att
före den ordinarie besvärstidens utgång anföra besvär över hustruns
taxering. 1 besvären hade N. dock antecknat att hustrun borde taxeras
för lönebeloppet. Han hade emellertid inte angivit vilka beloppsmässiga
följder detta skulle få för makarnas taxeringar. N. borde lämpligen redan
i den ursprungliga besvärsskriften ha lämnat de uppgifter som han
sedermera nedtecknade i den handskrivna tillskriften. Med hänsyn till

414

åliggandet för taxeringsintendent att verka för likformiga och rättvisa
taxeringar och på grund av taxeringsintendcntens ställning som motpart
till den skattskyldige i processen får det anses ankomma på taxeringsintendenten
att när så är påkallat avge yttrande i fråga om eventuell tilllämpning
av 105 § taxeringsförordningen. Så bör naturligen ske i samband
med att taxeringsintendenten anför besvär eller yttrar sig i anledning
av den skattskyldiges besvär. Taxeringsintendentens yttrande i
fråga om tillämpningen av 105 § taxeringsförordningen kan då kommuniceras
med den eller de berörda skattskyldiga på ett sätt som naturligt
knyter an till länsskatterättens rutiner för kommunikation.

N. borde inte ha gjort en tillskrift på besvärshandlingen utan låtit
sätta upp sitt förnyade yttrande i en särskild handling. Han försåg inte
ens sin anteckning med datum. Det sistnämnda förhållandet har säkerligen
varit den avgörande orsaken till att sedvanliga kommunikationsåtgärder
underläts av rättens kansli. Vidare synes N:s tillskrift på besvärshandlingen
i hög grad ha bidragit till att målet sedermera kom att handläggas
på felaktiga premisser av länsskatterätten. Det är lätt att förstå
att tillskriften — när målet väl var berett för avgörande — inte tilldrog
sig speciell uppmärksamhet, särskilt som D. i en skrift till taxeringsintendenten,
innan denne besvärat sig i målet, själv diskuterat hur överflyttning
av taxeringarna emellan makarna skulle kunna genomföras.

Ytterligare en tillskrift har skett på besvärshandlingen. Det är utrett
att denna tillskrift inte gjorts av N. Anledning att söka utreda när och
hur denna anteckning tillkommit finns inte. Det är dock klart att tillskriften
måste ha skett inom rättens eller taxeringsenhetens kansli. Troligast
är väl att den skett hos rättens kansli. Oavsett hur härmed förhåller
sig, vill jag påpeka att dylika anteckningar, som kanske för den som utför
dem kan framstå som klargörande kompletteringar, likväl inte får
tillföras handlingarna på sätt som nu skett. Även denna anteckning synes
mig ha bidragit till att rätten missletts vid sin bedömning av målet.

Skyldighet för länsstyrelse att i beslut om gåvoskatt ange beslutsskäl
samt lämna besvärshänvisning jämlikt 17 och 18 §§ förvaltningslagen

Tre personer klagade över följande. De hade i likartade gåvoskatteärenden
anfört synpunkter i beskattningsfrågan till länsstyrelsen i Stockholms
län, vilken emellertid i sina beslut inte lämnade några skäl till
varför klagandenas synpunkter underkänts. Av länsstyrelsens beslutsmeddelande
kunde inte heller utläsas vart man skulle vända sig vid ett
överklagande. Vidare framgick inte av meddelandet att skatten måste
erläggas oberoende av om beslutet överklagades eller ej. Den som underlät
att inbetala skatt i tron att detta ej behövde ske om beslutet överklagats
påfördes indrivningsavgift.

Länsstyrelsen anförde i yttrande bl. a. att beslutsmeddelanden översänts
till gåvotagarna med iakttagande av föreskrifterna i 8 § tillämpningskungörelsen
till arvs- och gåvoskatteförordningen. I den mån kungörelsens
bestämmelser avvek från förvaltningslagen skulle enligt 1 §
andra stycket samma lag kungörelsens bestämmelser gälla. Länsstyrel -

415

sens beslutsmeddelanden uppfyllde de formkrav som uppställts i kungörelsen.
Länsstyrelsen brukade ange skäl för beslut i fall där gåvodeklaration
frångicks till skattskyldigs nackdel eller där framställt yrkande ej
ansågs kunna beaktas. Skälen angavs i dessa fall i den preliminära skatteberäkning
som tillställdes den skattskyldige. Om skattskyldigs därefter
framförda erinringar ej föranledde ändring brukade beslutsmeddelandet
förses med besvärshänvisning. I förevarande fall hade skattebeloppen
varit så ringa att länsstyrelsen låtit sig förledas till antagande att gåvotagarna
inte hade något intresse av att skäl angavs och besvärshänvisning
lämnades.

Kammarkollegiet avgav yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne bl. a.
följande.

Vid JO:s inspektioner har kunnat konstateras att andra länsstyrelser
vid handläggningen av gåvoskatteärenden haft varierande rutiner. Dessa
rutiner har ej varit identiska med dem som tillämpas av länsstyrelsen i
Stockholms län även om de företett vissa likheter därmed. En viss osäkerhet
i frågan om hur gåvoskatteärendena lämpligen bör handläggas
har således kunnat förmärkas. Det kan därför sett från flera synpunkter
vara skäl att närmare undersöka hur handläggningen i formellt hänseende
bör gå till.

Den i nu förevarande sammanhang väsentligaste frågan är därvid, om
8 § tillämpningskungörelsen till arvsskatteförordningen skall anses uttömmande
ange vilka skyldigheter myndigheten har att fullgöra vid expedition
av beslut i gåvoskatteärenden, vilket länsstyrelsen synes vilja
hävda, eller om förvaltningslagens mer långtgående regler om motiveringsskyldighet
(17 §) och skyldighet att lämna besvärshänvisning (18 §)
skall anses ta över bestämmelsen i tillämpningskungörelsen och således
anses tillämpliga i dessa ärenden. Avgörande för denna fråga är — såsom
kammarkollegiet ock anfört — att bestämmelsen i 8 § nämnda tilllämpningskungörelse
endast anger det innehåll ett visst meddelande om
gåvoskattebeslut skall givas och att syftet med detta meddelande främst
synes vara att ge upplysningar om hur inbetalningen av skattebeloppet
skall tillgå. Denna bestämmelse kan därför inte anses utgöra en sådan
specialregel som medför att gåvoskatteärendena i nu förevarande hänseende
får handläggas i en ordning som avviker från förvaltningslagens.
Länsstyrelserna är följaktligen skyldiga att enligt 17 och 18 §§ förvaltningslagen
lämna av besluten berörda personer skäl för sina beslut om
gåvoskatt samt besvärshänvisning. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande
anvisat en praktisk ordning för hur dessa åtgärder skall kunna
vidtas.

Vad därefter angår klagomålen över att det ej av beslutsmeddelandet
framgår att skatten måste inbetalas oberoende av om överklagande sker
eller ej, har jag en viss förståelse för vad som i denna del anförts. I allt
fall borde det enligt min mening ej vara några större besvärligheter förenat
med att i meddelandeblankettens tryckta text intaga en upplysning
om att betalningsskyldighet föreligger oberoende av om beslutet överklagas
eller ej.

416

Handläggning hos lokal skattemyndighet av ärenden rörande beräkningen
av pensionsgrundande inkomst

Dessa ärenden har ägnats stor uppmärksamhet vid inspektioner av lokala
skattemyndigheter. I ett fall uppmärksammades därvid att en lokal
skattemyndighet hade sänt ut flertalet underrättelser om beslut angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst först efter den 30 september
under taxeringsåret.

JO Lundvik anförde bl. a. följande härom.

Besvärsreglerna i 11 § förordningen angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om allmän försäkring synes utgå från
att sådan beslutsunderrättelse normalt skall ha nått den försäkrade senast
den 30 september. Eljest kommer den försäkrade i åtnjutande av
förlängd besvärstid. Med tillämpning av en dylik extra ordinär besvärsrätt
följer erfarenhetsmässigt en del merarbete för myndigheterna. Lokal
skattemyndighet bör därför tillse att beslutsunderrättelserna normalt utsänds
i god tid före den 30 september under taxeringsåret.

I ett annat ärende aktualiserades tillämpningen av 6 § i nyssnämnda
förordning. Enligt detta stadgande skall den försäkrade få tillfälle att
yttra sig innan sådant beslut fattas som avses i 11 §. Av utredningen i
detta ärende framgick att en lokal skattemyndighet i femton fall hade
meddelat beslut fredagen den 28 september 1973 efter det att underrättelser
om preliminära beslut dessförinnan hade utsänts torsdagen den 20
september 1973. Enligt lokala skattemyndighetens uppfattning, framförd
i yttrande över saken, hade de försäkrade därigenom erhållit åtta dagar
på sig för att avge yttrande, en tidsfrist som förtryckts på den använda
underrättelseblanketten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande beträffande frågan
om hur tidsfristen åtta dagar skulle beräknas.

Enligt min mening måste uttrycket ”inom åtta dagar efter mottagandet”
förstås på det sättet att den dag då handlingen mottages icke inräknas
i fristen. Fristens längd skall därför beräknas med början från och
med dagen efter den dag handlingen mottagits.

I de fall som berörts i lokala skattemyndighetens remissvar utsändes
underrättelserna om de tilltänkta besluten den 20 september 1973. Om
det antas att försändelserna kom fram till adressaterna dagen därpå eller
den 21 september, ägde dessa yttra sig ännu måndagen den 1 oktober.
Denna dag var nämligen den sista inom åttadagarsfristen, jfr 2 § lagen
om beräkning av lagstadgad tid, vilket lagrum måste anses analogt tilllämpligt
i ett fall som det förevarande.

Lokala skattemyndigheten hade att avvakta utgången av den i underrättelserna
utsatta åttadagarsfristen innan slutliga beslut utsändes. Dess
åtgärd, att redan den 28 september — den sjunde dagen, räknat från dagen
för mottagandet av underrättelsen — utsända dessa beslut har således
varit felaktig.

Myndigheten har i sitt svar hit sagt att dess arbete med beräkning av
pensionsgrundande inkomst skall vara avslutat den 30 september. Myn -

417

digheten borde med hänsyn härtill ha planerat sitt arbete så att de yttrandefrister
som meddelats de försäkrade också kunnat iakttas av myndigheten
själv. Vidare måste myndigheten tillse, att underrättelser om
slutliga beslut utsänds i god tid före den 30 september under taxeringsåret,
jfr bestämmelsen om besvärstid i 11 § nämnda förordning.

I ett tredje ärende upptäcktes att en lokal skattemyndighet felat vid
tillämpningen av 4 § tredje stycket förordningen angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring, vari
stadgas följande.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall avdrag göras för kostnader
som arbetstagaren haft att bestrida i innehavd anställning, i den
mån kostnaderna minskade med erhållen kostnadsersättning överstiga
ettusen kronor.

Den lokala skattemyndigheten hade på PGI-avin felaktigt angivit ett
kostnadsavdrag till 3 763 kr. medan detta avdrag i underrättelsen till
den försäkrade, H., angivits till korrekta 2 763 kr. med tillämpning av
ovannämnda regel om reduktion av kostnadsavdrag med 1 000 kr. Den
lokala skattemyndigheten hade efter inspektionen omedelbart rättat felet
och översänt ny avi till försäkringskassan.

JO Lundvik gjorde följande påpekande vid ärendets avgörande.

Det inträffade utvisar att myndighetens kontroll av att uppgifterna i
utfärdad underrättelse och anteckningarna på PGI-avin överensstämt
varit bristfällig. Myndigheten har beklagat felet som, om det inte uppmärksammats
under inspektionen och rättats till, kunnat medföra att H.
för året tillgodoräknats för låg pensionspoäng.

Vad som förevarit i detta fall belyser därför vikten av att de för arbetet
med beräkning av pensionsgrundande inkomst föreskrivna kontrollåtgärderna
genomförs med största noggrannhet.

Anstånd med erläggande av kvarstående skatt, i fall där skatteberäkning
för ackumulerad inkomst begärts, har medgivits av lokal skattemyndighet Enligt

49 § 2 mom. 2) uppbördsförordningen kan länsstyrelsen medge
anstånd i fall där ansökan grundar sig på att framställning gjorts hos
länsskatterätt om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Vid inspektioner av lokala skattemyndigheter har i några fall
uppmärksammats att lokal skattemyndighet i strid mot nämnda bestämmelse
meddelat beslut om anstånd. Vid avgörandet av ett sådant ärende
anförde JO Lundvik bl. a. följande.

Rätten att medgiva anstånd med inbetalning av skatt när ansökan
gjorts angående skatteberäkning för ackumulerad inkomst tillkommer
efter 1967 års ändringar i uppbördsförordningen länsstyrelse och icke
lokal skattemyndighet. Författningstexten är entydig. Såväl länsstyrelsen
27 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

418

som lokala skattemyndigheten har beklagat det inträffade och som förklaring
anfört den vid tillfället rådande arbetsbelastningen hos myndigheterna.
Med hänsyn härtill och till att den skattskyldige inte lidit någon
rättsförlust trots det i och för sig anmärkningsvärda misstaget låter jag
det stanna vid ett allvarligt påpekande till berörda myndigheter om att
granskning av ett ärende inte endast innefattar dettas materiella sida
utan jämväl den formella. Däri ligger ett beaktande av forumreglerna,
dvs. om handläggning och beslutsfattande verkligen ingår i myndighetens
kompetensområde.

Behandling av ansökan om anstånd med erläggande av anställdas skatt

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet uppmärksammades att en
arbetsgivare, M., begärt anstånd med erläggande av dels egen skatt, dels
anställdas skatt. Anstånd medgavs med erläggandet av den egna skatten.
Beträffande de anställdas skatter angavs i beslutet: ”Anstånd med inbetalning
av skatt för anställda kan inte medges.”

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande följande härom.

Enligt 41 § uppbördskungörelsen äger riksskatteverket medge arbetsgivare
anstånd med inbetalning av anställdas skatter. När lokala skattemyndigheten
fann att M:s ansökan om anstånd med inbetalning av anställdas
skatter inte kunde bifallas av myndigheten, borde man antingen
ha upplyst M. om möjligheten att söka anstånd hos riksskatteverket eller
än hellre överlämnat en avskrift av anståndsansökningen till riksskatteverket
och underrättat M. om denna åtgärd.

Lokal skattemyndighets handläggning av ärende rörande skattereklamation En

klagande, E., uppgav bl. a. att han redan hos taxeringsnämnden
påpekat att hans arbetsgivare dragit högre preliminär skatt än vad som
framgick av kontrolluppgiften. Då hans påpekande lämnades utan åtgärd,
tillskrev han lokala skattemyndigheten. Han uppgav därvid att han
gottskrivits för litet preliminär skatt vid den slutliga debiteringen. I
skriften bestred han också taxeringsnämndens åtgärd att i visst hänseende
frångå hans deklaration. Lokala skattemyndigheten överlämnade
E:s skrift till länsskatterätten såsom taxeringsbesvär. Något skattereklamationsärende
upplades inte i anledning av skriften. Av lokala skattemyndighetens
yttrande i saken framgick bl. a. att myndigheten, sedan
JO:s remiss inkommit, samma dag medgivit E. anstånd med nästan hela
den kvarstående skatten. Sedan beslut om arbetsgivarens ansvar för innehållen
men ej inbetald preliminär skatt fattats, hade E. vidare tillställts
omräkningsbesked samt ny debetsedel.

Ställföreträdande JO Sverne uttalade bl. a. följande vid ärendets avgörande.

E:s skrivelse till lokala skattemyndigheten i december 1973 berörde
två frågor, dels taxeringsnämndens beslut rörande hans taxering år 1973
och dels frågan om hans preliminära skatt för år 1972. Myndigheten an -

419

såg helt riktigt att den första frågan skulle bedömas av länsskatterätten
och överlämnade handlingarna till rätten. Därvid underlät myndigheten
emellertid att även upptaga den andra frågan genom att låta diarieföra
och vidare handlägga den i skrivelsen gjorda skattereklamationen. Lokala
skattemyndigheten förfor följaktligen i detta hänseende felaktigt.
Det är viktigt att komma ihåg att en framställning till en myndighet
ibland medför att flera ärenden måste läggas upp. Även om myndigheten
redan tidigare upptagit vissa skattereklamationsärenden rörande E.
synes mig den utredning E. fogat till sin skrivelse i form av kopior av
lönekvitton med anteckningar om gjorda skatteavdrag m. m. ha varit av
största betydelse för saken. Dessa handlingar hade därför inte bort
överlämnas till länsskatterätten utan närmare granskning. Det kan nämnas
att lokala skattemyndigheten, sedan saken uppmärksammats av JO,
också gottskrivit E. preliminär skatt med ytterligare 3 500 kr. utöver tidigare
medgivna 1 500 kr.

Lokala skattemyndigheten har beklagat det inträffade och förklarat,
att uppmärksamheten beträffande handläggningen av här ifrågavarande
typ av ärenden kommer att skärpas. Myndigheten har också sedan JO
ingripit behandlat saken mycket snabbt och tillsett att E. meddelats anstånd
med inbetalning av skatt. Jag låter det på grund härav i denna
fråga stanna vid mina nu gjorda påpekanden.

Fullföljdsordningen i mervärdeskatteärenden

Enligt 36 § mervärdeskatteförordningen skall slutligt beslut meddelas
om den skattskyldige begär sådant beslut inom en månad från den dag
då han fått del av preliminärt beslut. I 51 § första stycket samma förordning
stadgas.

Talan mot slutligt beslut enligt 36 § första stycket eller mot beslut om
efterbeskattning föres hos länsskatterätten genom besvär.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades två fall där
skattskyldigs begäran om slutligt beslut kommit in för sent. Länsstyrelsen
hade lämnat ansökningarna utan åtgärd varefter besluten hade försetts
med besvärshänvisning till Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen yttrade att innebörden av den år 1968 företagna ändringen
av 51 § mervärdeskatteförordningen var sådan att besvärsrätt
förelåg i de nu förevarande fallen. Vid prövning av frågan om rätt besvärsforum
fann länsstyrelsen att varken skatteförfattningarna eller
praxis gav stöd för att anse länsskatterätten såsom rätt instans. Länsstyrelsen
hade därför beslutat följa allmänna verksstadgans (18 §) bestämmelser
om besvärsforum. I fråga om lämpligheten de lege ferenda härav
anförde länsstyrelsen bl. a. att det inte var rimligt att besvär över beslut
av den art som det rörde i ärendet skulle dragas inför Kungl. Maj:t. Då
besvär över meddelade slutliga beslut enligt mervärdeskatteförordningen
skulle ställas till länsskatterätt, vore det rimligt att jämväl beslut om att
ej meddela slutligt beslut prövades av denna rätt. Därigenom skulle likformighet
ernås med förfarandet vid extraordinära besvär, där såväl besvär
över länsskatterätts beslut i fall då besvären upptages till prövning

420

som dess beslut att ej upptaga besvären till prövning ställes till samma
instans.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik bl. a. att olika uppfattningar
måhända kunde framföras vad gällde problemet om Kungl.
Maj:t eller länsskatterätt var rätt besvärsforum i fall sådana som de aktuella.
Den ståndpunkt länsstyrelsen intagit lät sig emellertid väl förena
med ordalydelsen av gällande stadganden i mervärdeskatteförordningen
och 18 § allmänna verksstadgan. JO anförde vidare.

Jag har ingen anledning att kritisera länsstyrelsen för dess ställningstagande,
som jag fastmer är benägen att ansluta mig till.

Jag delar länsstyrelsens uppfattning, att besvär över beslut av förevarande
slag de lege ferenda lämpligen bör behandlas i skattedomstolarna.
Besvärsreglerna i mervärdeskatteförordningen bör därför enligt min mening
ändras.

Beslutet i ärendet samt en skrivelse med önskemål om ändring av 51 §
mervärdeskatteförordningen tillställdes därefter chefen för finansdepartementet
för övervägande i samband med prövningen av de förslag till
ändringar av mervärdeskatteförordningen som mervärdeskatteutredningen
föreslagit i sitt betänkande Översyn av mervärdeskatten, Del II,
Fastighetsbegreppet m. m. (Ds Fi 1974: 8).

Arbetsgivare har genom att utnyttja den i 75 § uppbördskungörelsen
föreskrivna möjligheten till återbetalning av skatt tillgodogjort sig belopp
varmed han hade fordran å anställd på för mycket utbetald lön

I 75 § uppbördskungörelsen stadgas följande.

Visar skattskyldig eller arbetsgivare, att han av misstag inbetalat
större skattebelopp än som bort ske, återbetalar länsstyrelsen skyndsamt
vad som inbetalats för mycket.

Av utredningen i ett ärende, som upptagits vid inspektion av en länsstyrelses
uppbördsenhet, framgick bl. a. följande. Två finska skolflickor,
Kaarina P. och Kirsti R. arbetade under två sommarmånader 1970 i
Sverige. De fick vid ett tillfälle löneförskott med 675 kr. vardera.
Därvid gjordes ej något skatteavdrag. Beloppen avräknades inte av arbetsgivaren
vid slutregleringen av deras löner. På avlöningskorten hade
noterats att förskottslönen inte avdragits men att reglering skett genom
återkrav av tidigare inbetalad skatt. Arbetsgivaren, som således felaktigt
utbetalat för höga lönebelopp för flickorna, hade nämligen sökt rättelse
genom att hos länsstyrelsen återkräva inbetalad preliminär skatt. Sedan
en anhörig till en av flickorna i brev efterhört var en förväntad skatteåterbäring
blivit av, hade länsstyrelsen svarat med att hänvisa till arbetsgivaren
för närmare förklaring till varför denne begärt att återfå den
preliminära skatten. Sedan yttrande begärts från länsstyrelsen efter inspektionens
slut, upplystes bl. a. att arbetsgivaren numera till länsstyrel -

421

sen återställt belopp, motsvarande de skatteposter denne tidigare erhållit
efter sin framställning därom. Länsstyrelsen uppgav att flickorna skulle
gottskrivas de återförda beloppen varefter uppkommande överskjutande
skatt snarast skulle utanordnas till dem. Arbetsgivaren hade meddelat
att krav i annan ordning skulle komma att riktas mot flickorna.

Riksskatteverket avgav yttrande i saken.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande.

I arbetsgivarens framställning om återbetalning av skattebeloppen sades
såsom förklaring till den felaktiga skatteinbetalningen endast, att löneuträkningen
blivit felaktig på grund av att man övergått till databehandling
av löner. Enbart genom denna uppgift kan emellertid arbetsgivaren
uppenbarligen inte anses ha visat att fråga varit om någon misstagsinbetalning
av skatt. Med hänsyn till det i 75 § uppbördskungörelsen
uppställda beviskravet borde därför länsstyrelsen inte ha återbetalt några
skattebelopp till arbetsgivaren utan närmare undersökning av saken.
Vid en sådan undersökning borde lämpligen avlöningshandlingarna rörande
R. och P. ha infordrats. I allt fall borde länsstyrelsen till att börja
med ha sökt tillse att R:s och P:s samtycke till återbetalningen inhämtades,
jfr centrala uppbördsnämndens meddelande år 1950 nr 9. Om sådan
utredning vidtagits hade länsstyrelsen med all säkerhet funnit att
fråga inte varit om misstagsinbetalningar av skatt utan att skatteinbetalningarna
i och för sig varit riktiga varför 75 § uppbördskungörelsen inte
var tillämplig i fallet. R. och P. hördes inte i ärendet. De fick inte heller
underrättelse om återbetalningsbeslutet från länsstyrelsen annat än i
form av debetsedlar å slutlig skatt. Inte ens när R. och P., sedan den
förväntade skatteåterbäringen uteblivit, vände sig till länsstyrelsen i saken
med begäran om en förklaring, fick de något klargörande svar från
länsstyrelsen. De hänvisades i stället till den tidigare arbetsgivaren.
Denna länsstyrelsens passivitet synes mig stötande särskilt mot bakgrund
av den summariska behandlingen av återbetalningsärendena. Saken
borde i denna situation ha utretts av myndigheterna såsom ett skattereklamationsärende.

Länsstyrelsens svar synes utvisa att man är medveten om att dess
summariska behandling av ärenden av förevarande slag inte är tillfredsställande.
Man har hänvisat till bristande personalresurser och till att
ärenden av detta slag vanligen rör smärre belopp sett ur statens synvinkel
och att arbetsgivarna vanligen får förväntas ha godtagbara skäl för
sina framställningar om återbetalning. Vad som förevarit i R:s och P:s
fall visar emellertid att en arbetsgivare inte alltid har acceptabla skäl för
begäran om återbetalning av skatt. Det inträffade illustrerar därför på ett
tydligt sätt vikten av att det i 75 § uppbördskungörelsen uppställda beviskravet
iakttas av myndigheterna. Handläggningen av dessa ärenden
får inte bli så slentrianmässig att arbetsgivare genom att missbruka bestämmelsen
om återbetalning av skatt får en praktisk möjlighet att via
länsstyrelsen inkassera fordringar på lön som felaktigt utbetalats med
för högt belopp till anställd. Sådana fordringskrav skall rätteligen behandlas
på annat sätt. De kan i sista hand göras till föremål för civilprocess
och kan då röra svåra rättsliga problem såsom spörsmålet om condictio
indebiti. Skattemyndigheterna får inte genom bristfällig handläggning
av återbetalningsärendena medverka till att den normala ordningen
för prövning av dylika fordringar kringgås.

422

Kommunal självstyrelse

Får kommunstyrelse fatta beslut vid ”telefonsammanträde”?

Från ett protokoll av den 26 september 1972, § 235, fört vid ”telefonsammanträde”
med kommunstyrelsen i Älvdalens kommun antecknas
följande.

Angående borgen å byggnadskreditiv till Stiftelsen Elfwedahls Hyresbostäder.

Efter därom av stiftelsen genom styrelsebeslut den 29.08.1972 i § 16
gjord framställning beslutar kommunstyrelsen hemställa, att kommunfullmäktige
måtte fatta beslut om att under byggnadstiden ikläda kommunen
borgen för ett byggnadskreditiv till Stiftelsen Elfwedahls Hyresbostäder
å kronor 1 248 000: — i Götabanken, vilket kreditiv avser uppförande
av nytt hyreshus i Kyrkobyn, Älvdalen.

Samtidigt föreslås, att kommunstyrelsens ordförande Anders Nordin
lämnas uppdraget att å kommunens vägnar teckna borgensförbindelse
för kreditivet i fråga.

Paragrafen förklaras genast justerad.

I en skrift till JO anförde Holger Ehrner, gemensamt med 13 andra
personer, i huvudsak följande. Det protokollsutdrag som kommunstyrelsens
ordförande i Älvdalens kommun den 26 september 1972 låtit utsända
till kommunfullmäktigledamöterna och som uppgavs gälla ett
samma dag hållet sammanträde med kommunstyrelsen, § 235, kunde
ifrågasättas vara ett ”falsarium”. Protokollet utsändes såsom ”tilläggskungörelse”
till ett redan kungjort fullmäktigsammanträde den 29 september
1972, vid vilket konstaterades att kommunstyrelsen inte haft
något sammanträde i lagens mening nämnda dag. Ordföranden hade per
telefon kontaktat ledamöterna angående den aktuella frågan och därefter
författat det protokoll som gav sken av att ett lagenligt sammanträde
hållits med kommunstyrelsen. Trots att dessa förhållanden påtalades vid
fullmäktiges sammanträde genomdrevs ett antagande av kommunstyrelsens
förslag med 37 röster mot 11. De klagande var väl medvetna om
den aktivitet sorn rådde inom kommunförvaltningen för att rätta till saken.
Enligt uppgift skulle kommunstyrelsen ha för avsikt att göra om sitt
beslut och på nytt framlägga förslaget för fullmäktige. Kvar stod dock
den faktiska, grova överträdelse av kommunal och allmän lag som ”tillverkningen”
av protokollet innebar.

Efter remiss avgav kommunstyrelsen yttrande, vari anfördes i huvudsak
följande.

423

Kommunstyrelsens ifrågavarande beslut har tillkommit genom ett
s. k. telefonsammanträde, varvid ordföranden efter redogörelse för ärendets
art inhämtat ledamöternas ställningstagande, vilket utgjort ett beslut
i enlighet med det upprättade protokollet. Samtliga ordinarie ledamöter
kunde nås utom Erik Hjelm, Idre, som var sjukskriven, och dennes
suppleant, Egil Larsen, Flötningen, som befann sig på förrättningsresa.

Denna form av beslutsfattande, för vilken vare sig direkt stöd eller
förbud i kommunallagen kan åberopas, utgör för kommunstyrelsens del
ett rent undantag och får ses mot bakgrunden av följande omständigheter
vid den aktuella tidpunkten.

Den 25 september 1972 inkom till kommunstyrelsens kansli en framställning
från Stiftelsen Elfwedahls Hyresbostäder om kommunal borgen
å byggnadskreditiv för uppförande av ett nytt hyreshus. Älvdalens kommunfullmäktige
hade då genom en den 22 september 1972 offentliggjord
och till ledamöterna utsänd kungörelse kallats till sammanträde den 29
september 1972. Kommunstyrelsens ordförande bedömde det som nödvändigt
att stiftelsens framställning om kommunal borgen upptogs till
handläggning vid det kungjorda fullmäktigsammanträdet enär den byggnation
borgensframställningen avsåg enligt då föreliggande uppgift om
byggnadstillstånd skulle vara igångsatt senast den 30 september 1972.
Genom hållande av telefonsammanträde med kommunstyrelsen kunde
tilläggskungörelse med styrelsens förslag i ärendet tillställas fullmäktigledamöterna
senast dagen före det kungjorda sammanträdet, vilket var
förutsättningen för att ärendet, som icke var upptaget på den ordinarie
kungörelsen, skulle kunna behandlas vid sammanträdet i fråga. Detta
bedömdes icke vara möjligt om kommunstyrelsen på normalt sätt skulle
kallas till sammanträde. Dessa omständigheter och inga andra var bevekelsegrunden
för kommunstyrelsens handlande i detta fall.

Kommunfullmäktiges beslut den 29 september 1972, under § 154, om
kommunal borgen å byggnadskreditiv till den aktuella bostadsstiftelsen,
över vilket besvär anförts hos länsstyrelsen i Kopparbergs län, har sedermera
i sammanträde den 30 oktober 1972, under § 171, upphävts av
kommunfullmäktige på kommunstyrelsens förslag vid sammanträde den
19 oktober 1972, § 250, vid vilket styrelsen för övrigt beslutat att ikläda
kommunen borgen för byggnadskreditiv till stiftelsen, då kommunstyrelsen
genom ett kommunfullmäktigbeslut, under § 181/1971, bemyndigats
att teckna borgen av ifrågavarande art.

Härefter inkom Ehrner med påminnelser för egen och — enligt uppgift
—- medklagandenas del.

Kommunfullmäktiges beslut den 29 september 1972, varigenom fullmäktige
antog kommunstyrelsens förslag enligt protokollet den 26 september
1972, överklagades av Ehrner m. fl. jämlikt 76 § kommunallagen
hos länsstyrelsen i Kopparbergs län. Till stöd för besvären anfördes att
kommunstyrelsen på angivet sätt förfarit felaktigt vid sin handläggning
och att fullmäktiges beslut följaktligen icke tillkommit i laga ordning.
Länsstyrelsen, som avgjorde målet den 14 mars 1973, antecknade i beslutet
att fullmäktige uppgivit, att fullmäktige den 30 oktober 1972 upphävt
sitt beslut av den 29 september 1972. Vidare utlät sig länsstyrelsen:
Enär klandrade beslutet inte längre är gällande lämnar länsstyrelsen be -

424

svaren utan vidare åtgärd. — Det ankommer icke på länsstyrelsen att
pröva huruvida tjänstefel eller egenmäktigt förfarande förekommit i
ärendet. På grund härav föranleder ej heller framställningen i denna del
någon länsstyrelsens vidare åtgärd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Protokollet från kommunstyrelsens ”telefonsammanträde” den 26
september 1972, § 235, aktualiserar frågan om tillåtligheten av s. k. beslut
per capsulam och liknande förenklade former av beslutsfattande
inom kommunal förvaltning (jfr Calmfors i Förvaltningsrättslig tidskrift
1968 s. 180, ”Kommunala nämndbeslut per capsulam” och riksdagens
protokoll 1973: 20 s. 41, departementschefsuttalande som svar på enkel
fråga rörande s. k. telefonsammanträden i kommunerna). Kommunallagen
upptar inga bestämmelser om att nämndbeslut kan fattas utan sammanträde
medelst cirkulation av handlingar ledamöterna emellan eller
genom muntliga eller skriftliga meddelanden mellan ordföranden och
övriga ledamöter. Som jämförelse kan, när det gäller det statliga förvaltningsområdet,
pekas på 27 § tredje stycket länsstyrelseinstruktionen,
som lyder: ”Är styrelseärende så brådskande att styrelsen ej hinner sammanträda
för behandling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden
mellan landshövdingen och minst sju andra ledamöter. Kan ärendet ej
lämpligen avgöras på detta sätt, får landshövdingen besluta ensam i närvaro
av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som
fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa sammanträde med
styrelsen.” Åtskilliga verksinstruktioner upptar liknande regler.

Beslut per capsulam eller vid telefonsammanträde synes förekomma
inom kommunal förvaltning men endast i begränsad utsträckning. Frågan
om lagligheten av sådant förfarande har inte blivit närmare belyst
genom rättsfall i regeringsrätten.

I anslutning till det sist sagda vill jag erinra om att kommunstyrelsens
förevarande beslut ingick som ett led i beredningen av ett ärende som
skulle avgöras av kommunfullmäktige. Mot dylika beslut av rent förberedande
art får enligt 76 § 2 mom. kommunallagen talan ej föras. Hinder
möter emellertid inte mot att vid klagan över fullmäktiges slutliga
beslut åberopa fel i beredningen, såsom att ärendet inte blivit vederbörligen
behandlat av nämnd (jfr t. ex. rättsfallet RÅ 1971 ref. 12). Indirekt
kan alltså ett förberedande beslut besvärsvägen bringas under rättslig
prövning. Som tidigare nämnts har i förevarande fall kommunfullmäktiges
beslut också på sådan grund överklagats hos länsstyrelsen, som dock
på anförda skäl lämnade besvären utan vidare åtgärd.

Ett ställningstagande i frågan, om det inom kommunal förvaltning
kan anses tillåtet att fatta beslut per capsulam eller vid telefonsamman -

425

träde, måste grundas på en genomgång av kommunallagens bestämmelser
om formerna för besluts fattande i styrelse och nämnder.

En blick bör också kastas på de regler som finns för tillgodoseende av
kravet på skyndsam handläggning.

Jag konstaterar till en början, att kommunstyrelsens arbetsformer —
liksom också arbetsformerna för nämnder vilka anförtrotts särskilda
förvaltnings- eller verkställighetsbestyr — i flera viktiga hänseenden
reglerats genom olika föreskrifter i kommunallagen.

I 35—37 §§ stadgas om utsättande av sammanträde, om ordning för
inkallande av suppleanter, om deras närvarorätt och skyldighet att underrätta
dem om tid för sammanträde samt om hur många ledamöters
närvaro som krävs för beslutförhet. I 38 § regleras beslutsförfarandet
genom hänvisning till 22 §. Häri behandlas överläggning, framställande
av proposition, acklamationsförfarande och omröstning. I 39 § regleras,
bl. a. genom hänvisning till 24 och 25 §§, hur protokoll skall föras och
vad det skall innehålla, reservationsrätten, hur justering av protokoll
skall ske m. m. Reglerna återspeglar en tankegång som i litteraturen uttryckts
på följande sätt (se Sundberg, Kommunalrätt 1964 s. 174): De
kommunala organen är i allmänhet kollektivorgan. I följd härav måste
de arbeta i former, som bereder tillfälle för ledamöterna att gemensamt
informeras i förekommande ärenden, att framlägga sina personliga synpunkter
och att sinsemellan överlägga, liksom organens beslut måste
framgå såsom resultat av denna meningsbrytning och meningssammanjämkning.

Metoden att fatta beslut genom cirkulation av handlingar eller vid telefonsammanträden
är oförenlig med andemeningen bakom de nu berörda
bestämmelserna och kommer lätt nog i konflikt också med reglernas
bokstav (jfr t. ex. vad som i 36 § sägs om rätt för suppleant att närvara
vid sammanträde och att alltid bli underrättad om tid för sammanträde).

Vad så angår regler som möjliggör en skyndsam handläggning av
brådskande ärenden vill jag erinra om att 14 § 2 mom. ger fullmäktige
rätt att företa brådskande ärende till avgörande efter förkortad kungörelsetid,
att 19 § andra stycket för vissa fall efterger kravet på beredning
samt att 21 § andra stycket medger att brådskande ärende upptas till avgörande
trots att det ej angivits i kungörelsen om fullmäktige är ense
härom. Vad angår kommunstyrelsen och nämnder lägger kommunallagen
inte hinder i vägen för ett omedelbart sammankallande av dem.
Praktiska hinder — eventuellt också interna regler, t. ex. i en arbetsordning
— kan givetvis medföra att sammanträde inte kan hållas hur
snart som helst. I fråga om sådana styrelse- eller nämndbeslut som inte
avser framställning eller yttrande till fullmäktige kan vidare hänvisas till
de möjligheter till delegation av beslutanderätt på t. ex. särskild avdelning,
ledamot eller tjänsteman, som ges i 43 och 45 §§ kommunallagen.

426

Sådan delegation är i hög grad ägnad att underlätta behandlingen av
brådskande ärenden, förutsatt att de lämpar sig för delegation.

Av vad nu sagts framgår, att behovet av skyndsam handläggning ingalunda
lämnats obeaktat av lagstiftaren samt att beslutsförfarandet hos
kommunstyrelsen och nämnderna för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr
utgår från sammanträdesformen med dess möjligheter
till allsidigt meningsutbyte och insyn för den enskilde ledamoten och
suppleanten. Något utrymme för ett på sedvanerättslig grund utbildat
förenklat beslutsförfarande synes inte förefinnas.

Mot bakgrund härav framstår det av kommunstyrelsen i förevarande
fall tillämpade beslutsförfarandet såsom oförenligt med kommunallagens
andemening. Eftersom samtliga suppleanter, av kommunstyrelsens
yttrande att döma, inte blev underrättade stod vidare förfarandet i direkt
strid mot bestämmelserna i 36 § kommunallagen.

Med hänsyn till omständigheterna — bl. a. att beslutet sedermera
upphävdes och att viss osäkerhet om rättsläget kan ha rått till följd av
den kommunala praxis i fråga om dylikt beslutsfattande som tydligen
utbildat sig på sina håll — låter jag det stanna vid de uttalanden jag här
gjort.

Yttrande över en departementspromemoria med förslag till
renhållningskungörelsc

I skrivelse den 16 september 1974 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anförde JO Lundvik följande.

En av chefen för jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgrupp har i en
promemoria (Ds Jo 1974: 4) lagt fram förslag dels till ändringar i kommunala
renhållningslagen (1970: 892), dels till renhållningskungörelse.
Promemorian är för närvarande föremål för remissbehandling.

Tillämpningen av kommunala renhållningslagen och vad därmed
sammanhänger har föranlett åtskilliga klagomål hos JO. Jag vill begagna
tillfället att framföra en del synpunkter, grundade på egna erfarenheter
och innehållet i den framlagda promemorian.

De klagomål som anförts till mig har mestadels rört uttagandet av
renhållningsavgift, vilket skett enligt bestämmelserna i lagen (1965: 54)
om kommunala renhållningsavgifter. Bakgrunden till klagomålen har i
flera fall varit att man menat att något behov av kommunal renhållningsservice
inte funnits, t. ex. därför att klaganden bodde långt från
grannar eller vistades på fastigheten endast sporadiskt. Det har vidare
förekommit, att man hävdat att kommunen inte fullgjort sina skyldigheter
på ett godtagbart sätt. Det har t. ex. påståtts att kommunen försummat
att hämta sopor och avfall eller inte tillhandahållit sopsäck och ställ

427

därför. Klagomål har också anförts över att kommunen inte velat godtaga
anordningar som fastighetsägaren själv vidtagit för förvaring av
avfallet.

Lagen om kommunala renhållningsavgifter innehåller lika litet som
den kommunala renhållningslagen eller annan författning detaljerade
regler om skyldigheten att erlägga avgift i olika situationer. Det kan
därför i åtskilliga fall vara vanskligt att avgöra om avgiftsskyldighet
föreligger. Jag vill något belysa det sagda.

I 1 § avgiftslagen sägs, att kommun äger besluta om avgifter för bortforsling,
omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall
som uppsamlats inom kommunen vid renhållning enligt 4 § kommunala
renhållningslagen eller hälsovårdsstadgan. Ordalydelsen ger stöd för den
tolkningen att någon avgiftsskyldighet inte föreligger när kommunen av
länsstyrelsen helt dispenserats från sin skyldighet enligt 4 § renhållningslagen,
förutsatt att kommunen utnyttjar dispensen. Denna tolkning rimmar
också bäst med den bakomliggande tanken att avgiften utgör vederlag
som bör stå i viss relation till den utförda prestationen. I annat fall
skulle avgiften snarare få karaktär av beskattning.

I konsekvens med vad nyss sagts bör undantag från avgiftsskyldighet
rimligen gälla även i vissa andra situationer då kommunen inte ombesörjer
renhållning. Att så bör vara fallet med fastigheter som är obebodda
och tillika obebyggda framstår nära nog som en självklarhet. Att
avgiftsskyldighet ej heller bör föreligga, när den enskilde jämlikt lokal
hälsovårdsordning medgivits dispens från däri stadgat förbud mot destruktion
av avfall och även utnyttjar denna sin rättighet, synes också
rimligt. Den omständigheten att kommunens bortforslingspiikt kvarstår
latent i bakgrunden — den enskilde kan ju påkalla hämtning — bör inte
föranleda en annan bedömning i fråga om avgiftsskyldigheten. En liknande
situation föreligger på ort där hälsovårdsordning av äldre typ
fortfarande gäller och till följd härav destruktionsförbud saknas. Jag har
nyligen sett ett sådant fall vid länsstyrelseinspektion.

Vid sidan av nu nämnda fall kan man diskutera, om och i vad mån
avgiftsskyldigheten bortfaller i händelse av försummelse från kommunens
sida. Ett flagrant fall föreligger om kommunen helt underlåter att
fullgöra sin bortforslingsskyldighet. Ett annat, mera praktiskt fall är att
kommunen, i tro att intet finns att avhämta från en avlägset belägen fastighet
— en kanske riktig förmodan — underlåter att ens besöka fastigheten.
Skäl kan anföras för att avgiftsskyldigheten bortfaller under dessa
omständigheter, men rättsläget får dock betecknas som något ovisst. Än
större tvekan bereder de fall då kommunens försummelse består däri
att den — kanske på grund av utebliven tillsägelse från fastighetsägarens
sida — ej tillhandahållit sopsäck eller förvaringskärl. Problem
uppkommer också när kommunen ej vill godtaga kärl e. d. som fastighetsägaren
anskaffat för förvaring av avfall.

428

Nu gällande regler lämnar föga eller ingen vägledning för hur här angivna
frågor skall lösas. Genomförs de i promemorian upptagna förslagen,
blir läget i vissa hänseenden förändrat och det finns anledning förmoda
att konflikter av här antydd natur inte så ofta skall uppkomma.
Något svar på de rättsliga frågorna lämnar promemorian dock inte. Jag
beklagar detta och vill som min mening säga att det vore önskvärt om
lagstiftningen eller åtminstone lokala förordningar och taxor kunde utformas
så, att den nuvarande ovissheten på området skingras.

I nära samband med det nu anförda står frågan hur den enskilde skall
kunna tillvarataga sina intressen gentemot kommunens krav. Tvist om
avgiftsskyldigheten och dess omfattning hör under allmän domstols
prövning. Den enskildes möjligheter att på denna väg tillvarataga sin
rätt är dock begränsade eftersom domstolsvägen är både lång och kostsam.
I den mån tvisten, såsom ofta är fallet, gäller själva utformningen
av renhållningstaxan är de praktiska svårigheterna att vinna någon ändring
genom vanlig process betydande. Kommunfullmäktiges beslut att
antaga renhållningstaxor behöver inte underställas statlig myndighet för
fastställelse. Beslutet kan emellertid angripas genom kommunalbesvär.
Möjligheterna för besvärsmyndigheten att ingå i en materiell prövning
av taxan är — med nu gällande regler — begränsade, låt vara att
2—4 §§ avgiftslagen upptar vissa bestämmelser som man kan falla tillbaka
på. Prövningen skulle få en helt annan räckvidd och betydelse,
om det fanns mera detaljerade regler i avgiftslagen om hur avgifterna
skall bestämmas. Det borde t. ex. utsägas, att taxan skall närmare ange
förutsättningarna för avgiftsskyldighet och undantag därifrån. Vidare
borde utsägas att differentiering bör göras för att erhålla en rättvis kostnadsfördelning
när det är påkallat av hänsyn till olikheter i fråga om
bebyggelsekaraktär och renhållningstjänster. Med hänsyn till att kommunalbesvär
synes vara den väg till rättelse som här kan få den största
praktiska betydelsen vill jag därför föreslå att — som komplettering till
de föreslagna ändringarna i renhållningslagen — ett tillägg till avgiftslagen
av här angivet slag göres.

I promemorian sägs (s. 15) att man — med hänsyn till den kommunala
självstyrelsen och effekterna av den föreslagna reformen — inte
bör ha den ordningen att den enskilde medelst förvaltningsbesvär kan
angripa kommunens beslut att söka eller inte söka dispens hos länsstyrelsen.
Jag kan helt instämma häri och vill framhålla att en ordning med
förvaltningsbesvär skulle kunna medföra att den statliga myndigheten
sätter sig i den kommunala myndighetens ställe i en kommunal initiativfråga
och därmed i själva verket övertar den kommunala självbestämmanderätten.

I promemorian sägs (s. 5) att besvärsbestämmelsen i 5 § renhållningslagen
— vilken enligt vedertaget tolkningssätt anses utgöra föreskrift om
att talan föres i form av förvaltningsbesvär och icke som kommunalbe -

429

svar — inte anses tillämplig på kommunens avgörande av frågan huruvida
dispens skall sökas eller inte. Vidare sägs att sådant avgörande kan
överklagas av den enskilde endast medelst kommunalbesvär, varjämte
hänvisas till två avgöranden från regeringsrätten. Även om jag — som
framgått av vad jag nyss sagt — i sak ansluter mig till ståndpunkten att
förvaltningsbesvär inte bör få förekomma i dessa fall, vill jag dock
framhålla att frågan om besvärsordningen enligt nu gällande bestämmelser
knappast är fullt så klar som berörda uttalanden i promemorian kan
ge intryck av. Meningarna har nämligen varit delade i regeringsrätten
och andra avgöranden har förekommit, varav särskilt ett är ägnat att
komplicera bilden. Jag syftar då på regeringsrättens avgörande den 21
juni 1973 (2998—1972) som gällde hälsovårdsnämndens i Karlsborgs
kommun handläggning av fråga om undantag från den kommunala renhållningsskyldigheten.
Regeringsrättens majoritet (tre ledamöter) fann att
fråga var om förvaltningsbesvär enligt hälsovårdsstadgan och förordnade
att handlingarna skulle överlämnas till kammarrätten i Göteborg
för prövning, medan en ledamot fann att regeringsrätten borde pröva
besvären såsom kommunalbesvär och en att besvären var att hänföra
under 5 § renhållningslagen och därför skulle prövas av Kungl. Maj:t
i statsrådet. Till bilden hör i någon mån även regeringsrättens pleniavgörande
den 27 juni 1973 angående besvär över beslut av byggnadsnämnd
att till allmän åklagare överlämna ärende om utdömande av
vite, vari måhända får inläsas den principen att i tveksamma fall, där
speciallagstiftning innehåller generella besvärsbestämmelser, ge förvalta
ningsbesvärsinstitutet företräde framför kommunalbesvärsinstitutet. Vad
gäller renhållningslagstiftningen torde man därför försiktigtvis böra utgå
från att sista ordet ännu inte är sagt rörande besvärsordningen.

Med den ordning som föreslås i promemorian, enligt vilken bestämmelserna
delas upp på två författningar, en renhållningslag och en renhållningskungörelse,
kommer frågan om besvärsordningen i ett något
ändrat läge, eftersom avsikten (s. 17) är att fullföljdsbestämmelsen i 5 §
renhållningslagen inte skall gälla frågor som behandlas i renhållningskungörelsen,
dit dispensförfarandet överförts. Emellertid infinner sig
osökt frågan vilken funktion besvärsbestämmelsen i renhållningslagen i
så fall skall ha. I promemorian ges inget besked på den punkten. Beträffande
de frågor som tidigare reglerades i 1956 års lag om skyldighet att
renhålla gata m. m. fanns ingen bestämmelse om förvaltningsbesvär och
ingenting synes i dessa delar ha tillkommit som motiverar att numera ha
en sådan ordning. Under alla förhållanden synes det uteslutet att anse
bestämmelsen i 5 § renhållningslagen tillämplig på beslut som fattas av
kommunfullmäktige. Om meningen inte är att tillåta förvaltningsbesvär
i dispensärenden finns — sett ur den enskildes synvinkel — ännu
mindre anledning att tillåta förvaltningsbesvär i fråga om själva renhållningshanteringen
i övrigt (om nu detta någonsin varit avsikten).

430

Jag föreslår därför att besvärsbestämmelsen i 5 § renhållningslagen upphäves
eller ersättes med en hänvisning till kommunalbesvärsreglerna eller,
om bestämmelsen ändock för något fall anses böra behållas, förtydligas
så att en precisering sker och eventuellt för övrigt en hänvisning
görs till kommunalbesvärsreglerna (jfr t. ex. 53 § skollagen).

Rörande de i promemorian redovisade förslagen vill jag — utöver
vad som framgår av det redan sagda — helt allmänt säga att de ger utrymme
för en smidigare hantering av det kommunala renhållningsväsendet
i glesbygd och i områden med fritidsbebyggelse där kritiken mot nu
gällande ordning särskilt framträtt. Mot en uppmjukning av reglerna på
sätt som föreslagits har jag intet att erinra utan kan i princip tillstyrka
förslaget. Det praktiska utfallet blir givetvis beroende av hur kommunerna
utnyttjar de möjligheter som ges och hur väl de sköter kontakterna
med invånarna. Jag vågar dock uttala den förhoppningen att
grunden för förekommande missnöje hos allmänheten i vart fall till betydande
del skall avlägsnas.

431

Tjänstemannafrågor

Lämpligheten av att använda disciplinstraff i form av löneavdrag
mot tjänsteman med grava alkoholproblem

Enligt 5 § kungörelsen (1965: 844) om handläggning av disciplinärenden
hos statens järnvägar (SJ) skall fråga om bestraffning eller åtalsanmälan
i första hand prövas av vederbörande distriktssekreterare. Denne
får enligt 6 § till godkännande förelägga tjänsteman disciplinstraff i
form av varning eller löneavdrag. Föreläggande som godkänts av den
misstänkte gäller som lagakraftvunnet beslut om disciplinstraff. Förekommer
anledning att döma till suspension eller avsättning eller att
ålägga flyttningsskyldighet, skall däremot distriktssekreteraren enligt 7 §
hänskjuta ärendet till bestraffningskollegiet vid SJ. Detsamma gäller när
den misstänkte ej godkänt föreläggande av varning eller löneavdrag
inom den tid som anges i föreläggandet.

Av handlingarna i ett disciplinärende hos SJ framgick bl. a. följande.

Lokbiträdet W. i Malmö dömdes 1971 i disciplinär väg till löneavdrag
för onykterhet i tjänsten. I anledning av denna förseelse blev han omplacerad
från säkerhetstjänst till stationär tjänst. Under 1972 rapporterades
han för onykterhet under tjänstgöring fyra gånger, nämligen en gång
i juni och en gång i september samt två gånger i november. I avgiven
förklaring hänvisade W. till ett av SJ:s rådgivande psykiater Bertil
Hansson den 11 september 1973 avgivet intyg, som hade följande lydelse.

W. har under år 1972 rapporterats för onykterhet i tjänsten eller förfallolös
frånvaro den 7/6, den 28/9 och den 9—10/11 1972.

Jag hade kontakt med W. från 14/6 1972 och under hela den tid, under
vilken han gjorde sig skyldig till de rapporterade förseelserna. Han
visade sig vid upprepade undersökningar i behov av psykiatrisk vård,
och han var också under långa perioder intagen på psykiatriska kliniken
vid Malmö allmänna sjukhus, där jag var ansvarig för hans behandling.
W. visade sig under vårdtiden kunna fungera väl, om han var övervakad
och handledd, men han visade sig oförmögen att klara sig på egen hand.
Det fanns inte anledning att ifrågasätta hans önskan att rehabilitera sig,
men förmågan saknades helt. Han befann sig under denna tid i ett tillstånd
av psykisk sjukdom (depressiv neuros med alkoholism) av så djupgående
natur, att det måste jämställas med sinnessjukdom. Sjukdomsyttringarna
var inte någon gång sådana, att sluten tvångsvård kunde övervägas.

Enligt uppgift har W. senare efter annan vård rehabiliterats, så att
han nu åter är i arbete.

Med stöd av det ovan nämnda kan jag sålunda intyga, att W. under
den tid, då han gjorde sig skyldig till de rapporterade förseelserna, be -

432

fann sig i ett sådant tillstånd, jämställt med sinnessjukdom, att det utesluter
straffbarhet.

Genom strafföreläggande den 20 september 1973 föreläde distriktssekreteraren
vid SJ i Malmö Lars Walldén W. löneavdrag under trettio dagar
för onykterhet under tjänstgöring vid Malmö C den 7 juni och vid
Malmö lokstation den 28 september samt den 9 och 10 november, allt

1972.

På tillrådan av sin fackorganisation, Statsanställdas förbund, vägrade
W. godkänna föreläggandet under hänvisning till dr Hanssons intyg, varför
disciplinärendet hänsköts till bestraffningskollegiet vid SJ.

I skrivelse den 14 december 1973 anhöll SJ om utlåtande av socialstyrelsen
i frågan huruvida dr Hanssons intyg av den 11 september 1973
utan ytterligare undersökning av W. kunde läggas till grund för tillämpning
av 33 kap. 2 § brottsbalken med beaktande särskilt av bestämmelsen
i andra stycket första punkten nämnda lagrum.

Socialstyrelsen inhämtade i sin tur yttrande från ledamoten av dess
vetenskapliga råd professorn Bo Gerle. I sitt yttrande den 4 mars 1974
anförde Gerle avslutningsvis.

Doktor Hanssons utlåtande avser ej en bedömning av tillståndet vid
tiden för begåendet av en gärning, som anmälts till åtal eller beträffande
vilken åtal överväges. Bestämmelserna i 33 kap. 2 § torde därför ej vara
av relevans och formuleringen ”jämställd med sinnessjukdom” ej heller
användbar. Vid ett personligt samtal med doktor Hansson har han förklarat
att det av honom iakttagna sjukdomstillståndet var av så allvarlig
natur att det uteslöt en sådan påföljd som det ådömda disciplinstraffet.
Efter denna diskussion med honom och efter att ha tagit del av journalen
rörande W. förd vid psykiatriska kliniken i Malmö har jag kommit
till samma uppfattning som doktor Hansson och vill alltså sammanfattande
uttala att W. under tiden 7 juni—10 november 1972 led av psykisk
sjukdom, depressiv neuros och alkoholism, av sådan art och grad
att den uteslöt straffbarhet för de förseelser, onykterhet i tjänsten, som
han då gjort sig skyldig till.

I sitt utlåtande till SJ den 12 mars 1974 uttalade socialstyrelsen att
styrelsen under hänvisning till Gerles yttrande ansåg att W. under tiden
7 juni—10 november 1972 led av psykisk sjukdom, depressiv neuros och
alkoholism, av sådan art och grad att den uteslöt straffbarhet för de förseelser
— onykterhet i tjänsten — som han då gjort sig skyldig till.

Bestraffningskollegiet vid SJ tog därefter upp frågan om disciplinär
bestraffning till slutlig prövning vid sammanträde den 19 april 1974,
varvid kollegiet under hänvisning till socialstyrelsens skrivelse beslöt
att ärendet skulle avskrivas från vidare handläggning i disciplinär väg.
I skrivelse den 3 maj 1974 underrättade kollegiet W. härom. Samtidigt
upplystes i skrivelsen att ärendet däremot skulle komma att överlämnas
till statens personalnämnd.

I en skrivelse som kom in till JO den 12 oktober 1973 — kort efter

433

det att bestraffningsfrågan hänskjutits till SJ:s bestraffningskollegium —
påtalade advokaten Sigvard Lönnberg i egenskap av Statsanställdas förbunds
jurist, att distriktssekreteraren Walldén utfärdat ifrågavarande
strafföreläggande för W. oaktat Walldén känt till att W. var i ett sådant
tillstånd, jämställt med sinnessjukdom, som utesluter straffbarhet. Han
framhöll att förbundets lokalavdelning, som W. tillhörde, ifrågasatte om
Walldéns handläggning av ärendet skett på rätt sätt.

Efter remiss anförde Walldén i yttrande den 21 november 1973 att
vid bestraffningsärendets handläggning innehållet i dr Hanssons intyg ej
gett anledning till annat än att W. ålagts bestraffning i form av löneavdrag.

Ärendet remitterades därefter till SJ:s centralförvaltning. I anledning
härav avgav chefen för juridiska avdelningen vid SJ Clas Nordström
yttrande den 20 mars 1974. I yttrandet redovisades utförligt SJ:s syn
dels på de principiella frågor som uppkommer i ärenden av detta slag
och dels på bedömningen av det aktuella fallet. Det sades bl. a. följande.

Frågan om behandlingen i disciplinär väg av förekommande fall av
onykterhet i tjänsten liksom av gärningar med annan rubricering men
med alkoholmissbruk i bakgrunden ger icke sällan anledning till tveksamhet.
Enligt stadgandet i 1 kap. 2 § brottsbalken — vilket torde få anses
vara vägledande också vid gärningens bedömande i disciplinär
ordning — skall den omständigheten att gärning begåtts under självförvållat
rus icke föranleda att gärningen ej anses vara brott. I fall då omständigheterna
icke ger anledning till antagande att rus icke varit självförvållat
— ett antagande som endast undantagsvis torde kunna göras i
de fall som regelbundet förekommer till bedömning disciplinvägen —
medför gärningen sålunda påföljd med den begränsning som kan följa
av bestämmelserna i 33 kap. 2 § brottsbalken, vilka jämväl torde vara
att beakta i disciplinförfarandet. Härvid anmäler sig emellertid den
komplikationen att disciplinförfarandet icke tillhandahåller den, framför
allt från rättssäkerhetssynpunkt, noga utmejslade form för utredning av
gärningsmannens sinnesbeskaffenhet som ingår som led i brottmålsprocessen.
Myndigheten äger ej såsom en domstol förordna om sinnesundersökning
att ligga till grund för bedömning av gärningsmannens ansvar
och straffmottaglighet. Det får likväl icke därför förutsättas att
myndigheten skall utan vidare godtaga läkarintyg som vederbörande
själv presenterar rörande sin sinnesbeskaffenhet i syfte att, sedan disciplinförfarande
inletts, värja sig mot ansvar. Myndigheten har f. ö. knappast
den erfarenhet att den kan antagas vara i stånd att rätt bedöma värdet
av sådant intyg. I föreliggande fall har SJ sökt socialstyrelsens utlåtande
vilket, trots hemställan om skyndsam behandling och upprepade
påminnelser, kunnat erhållas först efter tre månaders väntan. Det kan
ifrågasättas om ett dylikt förfaringssätt är ägnat för rutinmässig användning
i det — av utvecklingen att döma — ökande antalet fall i vilka läkarintyg
om psykisk sjukdom företes till stöd för yrkande om frihet från
påföljd för förseelser begångna under alkoholpåverkan.

Inom SJ finns en väl utbyggd personalsjukvård. Det har understundom
gjorts gällande att denna skulle kunna anlitas för utredning av den
art varom här är fråga. Därvid har hänvisats till en bestämmelse i gäl 28

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

434

lande tjänsteordning för SJ enligt vilken socialmedicinsk utredning skall
företagas av förtroendeläkare (järnvägsläkare, kontaktläkare) och personalkonsulent
i samråd med platsbefälet innan tjänsteman ställs till ansvar
för onykterhet (p. 16: 3). Denna av SJ utfärdade bestämmelse torde
emellertid i sin kategoriska utformning få sägas gå utanför vad SJ kan
anses vara lagligen befogat att ålägga sin personal. För jämförelsens
skull må erinras om att enligt bestämmelserna i 21 och 22 §§ statstjänstemannastadgan
jämförda med 27 § statstjänstemannalagen beslut väl
kan meddelas om läkarundersökning av tjänsteman som visar bristande
tjänsteduglighet vilken kan förmodas bero av sjukdom, men att vägran
av tjänstemannen att underkasta sig undersökningen icke kan föranleda
annat än avstängning som påtryckningsmedel. Berörda bestämmelser i
SJ:s tjänsteordning tillämpas numera — i avbidan på förestående revision
av tjänsteordningen — på det sättet att vederbörande upplyses om
den möjlighet han äger att inom SJ få undergå en socialmedicinsk undersökning
och om att undersökningsfynden kommer att stå till myndighetens
förfogande som underlag för bedömningen av hans fall. Något
tvång till läkarundersökning anses alltså icke kunna utövas. SJ har också
tagit bestämt avstånd från tanken att som disciplinär myndighet infordra
den utredning som må finnas i tjänsteläkares eller personalvårdskonsulents
journaler eller andra handlingar och som härrör från undersökningar
och konsultationer i samband med att vederbörande utnyttjat
sig tillkommande förmån av fri sjuk- och personalvård inom verket.

Också i de fall vederbörande anlitar SJ:s läkare för undersökning rörande
psykisk hälsa med anledning av inlett disciplinförfarande måste
man räkna med möjligheten att läkaren gärna vill se den undersökte i
första hand som en patient i behov av hjälp i förfarandet och låter sitt
utlåtande präglas härav. Det finns icke något skäl att rikta kritik härför
mot läkaren, men myndigheten som skall bedöma utlåtandet mot bakgrunden
av gällande regler om ansvars utkrävande är icke desto mindre
nödsakad att bilda sig en uppfattning om förhållandet. Problemet illustreras
av ett av SJ slutligen till åtal vid allmän domstol hänskjutet och
där nyligen avgjort mål i vilket intyg företetts av samme läkare som i

det nu aktuella ärendet och av väsentligen samma innehåll.

Såsom framgår av handlingarna var skälet till att ärendet hänsköts till
åtal det att SJ:s bestraffningskollegium fann den önskade utredningen om
tjänstemannens personliga förhållanden icke lämpligen kunna inhämtas
hos SJ med stöd av kollegiet lagligen tillkommande befogenheter. Domstolens
avgörande och dess till grund för avgörandet lagda utredning och
prövning av vederbörandes personliga förhållanden torde bekräfta riktigheten
av kollegiets åtgärd att hänskjuta saken till åtal med de från allmän
synpunkt vida bättre utredningsmöjligheter som därvid öppnades
och den mera nyanserade påföljd som därmed kunde komma i fråga.

De svårigheter myndigheten sålunda ställs inför vid presentation i disciplinärende
av partsutredning i form av läkarutlåtanden om psykisk
sjukdom i förening med avsaknaden av annan möjlighet att nå en riktig
bedömning av värdet i det enskilda fallet av sådana utlåtanden än att inhämta
yttrande däröver från socialstyrelsen utgör i själva verket blott en
illustrering av det faktum att disciplinförfarandet icke är utformat för
handläggning av ärenden som kräver vidlyftig och svårbedömd utredning
utan är avsett att fungera som ett mer eller mindre summariskt förfarande
företrädesvis beträffande erkända gärningar. Detta framgår må -

435

hända klarast av stadgandet i 20 § under d) statstjänstemannalagen enligt
vilket anmälan till åtal skall ske bl. a. om tjänstemannen bestrider
vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning ej kan
åstadkommas hos myndigheten. Motsvarande torde få anses gälla då
tjänstemannen väl ej bestrider gärningen men ansvar för densamma på
grunder som myndigheten icke finner sig äga förutsättningar att närmare
utreda och bedöma.

Några nyligen tillkomna ytterligare föreskrifter om alkoholmissbrukets
beaktande i disciplinförfarandet torde här få beröras innan SJ
övergår till bedömning av den med klagomålet avsedda åtgärden. Enligt
cirkuläret (1960: 563) angående anställningsvillkor m. m. för partiellt
arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet, sådant cirkuläret
lyder enligt kungörelsen (1973: 280) om ändring däri, skall såsom
partiellt arbetsför anses person vilken lider av sådan nedsättning av arbetsförmågan
som uppkommit till följd av missbruk av alkohol eller annat
berusningsmedel (A. Inledande best.). Beslut i disciplinär ordning
om suspension eller avsättning av tjänsteman på grund av missbruk av
alkohol eller annat berusningsmedel eller av orsak som bedömes ha samband
med sådant missbruk får meddelas först sedan statens personalnämnd
(SPN) förklarat särskild åtgärd enligt cirkuläret ej dessförinnan
böra komma i fråga (D. 4).

Cirkuläret är av omedelbar relevans i förevarande sammanhang såtillvida
som det medför en begränsning endast beträffande avsättning och
suspension som disciplinära påföljder. Är en förseelse icke svårare än
att den anses kunna sonas med varning eller löneavdrag föreligger alltså
icke på grund av cirkuläret något skäl att underlåta bestraffning. Cirkuläret
kan i denna del sägas uppvisa parallellitet med bestämmelsen i 33
kap. 2 § andra stycket brottsbalken att böter må ådömas den på vilken
eljest till följd av hans sinnesbeskaffenhet ej kan tillämpas svårare straffart.

Distriktssekreteraren Walldén har uppgivit att han icke ansett sig ha
anledning att utgå från att en person som tillåtes bekläda statlig tjänst
icke skulle vara i stånd att taga sådant intryck av ett löneavdrag att han
komme att avhålla sig från att upprepa förseelsen, vilken ju här bestått
av onykterhet i tjänsten, även om han icke fördenskull avhålles från
missbruk av alkohol. Walldén har därför ansett sig oförhindrad att utfärda
strafföreläggande i vanlig ordning trots förekomsten av intyg om
W:s psykiska ohälsa.

I socialstyrelsens nu föreliggande yttrande i ärendet har styrelsen, efter
genomgång av handlingarna, uttalat att W. under tiden för de med
strafföreläggandet avsedda gärningarna ”led av psykisk sjukdom, depressiv
neuros och alkoholism, av sådan art och grad att den uteslöt
straffbarhet för de förseelser — onykterhet i tjänsten — som han då
gjort sig skyldig till”. Styrelsen har, som synes, här valt uttryckssätt som
mera anknyter till äldre rättsregler om ”straffbarhet” än till det nya betraktelsesätt
som funnit uttryck i 33 kap. 2 § brottsbalken. SJ hade i sin
hemställan om yttrande yrkat att särskilt beaktande skulle skänkas bestämmelsen
i nämnda lagrum andra stycket första punkten om möjligheten
att under vissa förutsättningar döma till böter. Detta synes styrelsen
ha förbigått i yttrandet i den mån icke just uttryckssättet att ”straffbarhet”
är utesluten kan anses innefatta svar också beträffande penningstraff.

Även om, i anseende till socialstyrelsens sålunda föreliggande ytt -

436

rande, SJ:s bestraffningskollegium — på vars prövning ärendet nu beror
sedan W. sin rätt likmätigt vägrat godkänna strafföreläggandet — skulle
finna sig böra avskriva ärendet från vidare handläggning i disciplinär
ordning, bör därav icke dragas slutsatsen att Walldén genom strafföreläggandet
gjort sig skyldig till fel av beskaffenhet att föranleda ansvar
eller erinran. Walldén kan mot bakgrund av vad som anförts i det föregående
icke sägas ha saknat fog för sin uppfattning att den hos honom
föreliggande utredningen icke medförde att W. borde gå fri från löneavdrag.
Genom att begagna sin rätt att vägra godkänna strafföreläggandet
har vidare W. bragt saken i samma läge som om Walldén omedelbart
hänskjutit den till bestraffningskollegiets avgörande. W. har sålunda
icke lidit någon rättsförlust genom Walldéns åtgärd. Att Walldén skulle
ha tagit på sitt ansvar att med anledning av Hanssons intyg själv avskriva
ärendet från vidare handläggning lärer icke kunna krävas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och vad övrigt i ärendet förekommit
torde Ni finna att Walldén icke genom strafföreläggandet gjort
sig skyldig till fel i sin tjänst.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Inom disciplinstraffrätten finns inte några särskilda regler om verkan
därav att gärningsmannen lider av sinnessjukdom eller därmed jämförlig
själslig abnormitet. Det har ansetts naturligt att hämta ledning från
vad som gäller inom den allmänna straffrätten. Av intresse blir härvid
regleringen i 33 kap. 2 § brottsbalken, där det sägs, att för brott, som
någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, annan påföljd ej får tillämpas än överlämnande
till särskild vård eller, i särskilda fall, böter eller skyddstillsyn.
Till böter får dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla
den tilltalade från fortsatt brottslighet. Det sägs slutligen, att om påföljd
som i lagrummet sägs finnes inte böra ådömas, den tilltalade skall vara
fri från påföljd. Tillämpat å disciplinstraffrätten torde av stadgandet
följa, att påföljder som avsättning eller suspension ej får tillämpas om
gärningen förövats under inflytande av sinnessjukdom eller vad därmed
likställes. Däremot torde löneavdrag stundom kunna komma i fråga
med en analog tillämpning av vad som i brottsbalken sägs om böter.

Den utredning som numera föreligger får anses visa att W:s förseelser
begåtts under inflytande av sådan psykisk sjukdom som avses i 33 kap. 2
§ brottsbalken. Härav följer att löneavdrag i och för sig kunnat komma
ifråga som påföljd men endast under förutsättning att åläggande av sådant
fanns ändamålsenligt för att avhålla W. från fortsatt onykterhet i
tjänsten. Mot bakgrund av vad Gerle och socialstyrelsen anfört i sina
yttranden finner jag det starkt kunna betvivlas att löneavdrag skulle
kunnat medföra någon positiv effekt i detta fall. SJ :s bestraffningskollegium
fann ju också vid sitt slutliga ställningstagande att löneavdrag ej

437

borde åläggas och avskrev ärendet från vidare handläggning i disciplinär
väg.

Den omständigheten att ärendet slutligen fick en annan utgång än den
Walldén tänkte sig medför givetvis icke att hans ställningstagande blir
att rubricera som tjänstefel. Bestraffningskollegiet grundade sitt avgörande
på ett fylligare material än det Walldén haft tillgång till och visst
utrymme måste under alla förhållanden finnas för olika uppfattningar.

Om Walldéns befattning med saken vill jag säga ytterligare följande.
Av 7 § kungörelsen om handläggning av disciplinärenden hos SJ framgår,
att distriktssekreteraren skall hänskjuta ärendet till bestraffningskollegiet
om anledning förekommer att döma till suspension eller avsättning
eller att ålägga flyttningsskyldighet. Detsamma gäller när den misstänkte
ej godkänt föreläggande av varning eller löneavdrag. Det sägs
alltså inte uttryckligen att ärende får hänskjutas även i annat fall. Det
framstår emellertid som uppenbart olämpligt att till godkännande förelägga
misstänkt ett löneavdrag när utredningen ger anledning till stark
tvekan om åtgärdens lämplighet och än mer när, såsom i förevarande
fall, skäl finns att ifrågasätta om den misstänkte över huvud är i stånd
att lämna ett giltigt godkännande. Trots avsaknaden av uttrycklig författningsbestämmelse
härom hävdar jag, att distriktssekreteraren i ett sådant
läge kan och bör hänskjuta ärendet till bestraffningskollegiet därest
han inte själv kan ordna upp saken på annat sätt utan löneavdrag. Att
Walldén inte förfor på nu antytt sätt torde förklaras därav att bestämmelser
i ämnet saknas och jag vill därför inte över hövan kritisera honom
för vad han gjorde.

Jag vill tillägga, att jag övervägt att göra en framställning hos Kungl.
Maj:t om ändring av SJ:s disciplinförfattning. Denna torde emellertid
under alla förhållanden böra omarbetas därest en omläggning av ämbets-
och disciplinansvaret kommer till stånd i enlighet med vad som
föreslagits i betänkandet Ämbetsansvaret II. Jag nöjer mig därför med
att överlämna ett exemplar av detta mitt beslut till kommunikationsdepartementet
för kännedom.

Även om vad som förevarit i det aktuella fallet således inte ger mig
anledning till ingripande, finner jag dock anledning att säga några ord
om det rent principiella spörsmålet hur myndighet bör förfara när tjänsteman
beträds med onykterhet i tjänsten under förhållanden som är
jämförliga med vad som här framkommit.

Jag vill då först påpeka att det inom disciplinstraffrätten inte föreligger
någon oavvislig skyldighet — motsvarande åklagares åtalsplikt i
brottmål — att i alla de fall då tjänsteman gjort sig skyldig till någon
förseelse i tjänsten inskrida med disciplinförfarande. Visst utrymme anses
finnas för myndighet att underlåta att tillgripa disciplinstraff i
mindre allvarliga fall (se Lidbeck m. fl., Statens tjänstemän s. 128 och
Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt del 2: 1 s. 343 f.).

438

Den föreliggande möjligheten att avstå från disciplinstraff är av särskild
betydelse när det — såsom här var fallet — gäller onykterhet i
tjänsten och omständigheterna tyder på att vederbörande har verkliga
alkoholproblem. Enligt ett synsätt, som alltmer vunnit insteg, är alkoholism
ett sammansatt socialt-medicinskt problem, som man bättre kommer
till rätta med genom nykterhetsvårdande och medicinska insatser
än genom straff. Som tecken på att detta synsätt trängt igenom mer och
mer kan nämnas ett år 1968 framlagt förslag om avkriminalisering av
fylleri (SOU 1968: 55), införandet av sjukpenning under vistelse på allmän
nykterhetsvårdsanstalt (prop. 1974 nr 12), minskat antal tvångsintagningar
på sådan anstalt, etc. Denna utveckling från en moraliserande
mot en mer vårdinriktad syn på personer med alkoholproblem som
alltså pågår inom samhället i stort bör enligt min mening vinna efterföljd
även inom den statliga personalvården.

Frågan har också tidigare behandlats av JO. I ett beslut den 16 april
1971 (dnr 1368/70) gjorde dåvarande ställföreträdande JO Bertil Wennergren
vissa uttalanden om myndighets åtgärder vid tjänstemans onykterhet
i tjänsten. I beslutet sade Wennergren bl. a. att det, då fråga är
om personer med verkliga alkoholproblem, föreligger skäl att lägga
större vikt vid att en vårdande behandling kommer till stånd än att
straff utmätes. Enligt vad Wennergren vidare uttalade bör beträffande
sådana personer disciplinär bestraffning för onykterhet tillämpas med
stor återhållsamhet och, om disciplinär bestraffning ändå anses böra äga
rum, bör de ur rehabiliteringssynpunkt ofta mindre lämpliga strafformerna
löneavdrag och suspension i möjligaste mån undvikas.

Liknande tankegångar har av statens personalnämnd framförts i den
skrivelse den 29 mars 1973 till finansdepartementet, som ledde till de i
SJ:s yttrande nämnda ändringarna i 1960 års cirkulär ang. anställningsvillkor
m. m. för partiellt arbetsföra statsanställda. I skrivelsen uttalades
sålunda bl. a. att löneavdrag, suspension eller avsättning från personalvårdande
synpunkter inte är några adekvata åtgärder för personal med
alkoholproblem och att det är mer angeläget att ta till vara de eventuella
möjligheter till rehabilitering genom exempelvis läkarvård, omskolning
och omplacering som kan finnas. I de anvisningar för handläggning av
frågor om partiell arbetsförhet på grund av missbruk av alkohol m. m.
som nämnden utfärdat i anslutning till ändringarna i 1960 års cirkulär
(se ”SPN meddelar” nr 8/1973) upprepar nämnden uttalandet att bl. a.
löneavdrag, suspension eller avsättning inte är några adekvata åtgärder
för rehabilitering av personer med alkoholproblem.

Ändringarna i 1960 års cirkulär medförde, såsom SJ påpekat i sitt yttrande,
inte skyldighet för myndighet att koppla in statens personalnämnd
och avvakta dess ställningstagande vid utdömande av varning eller
löneavdrag. Åtminstone i fall då löneavdrag övervägs bör emellertid
myndigheten ändå lämpligen i första hand tillgripa rehabiliterande åtgärder
i enlighet med det synsätt som jag tidigare redovisat.

439

Inte alla former av alkoholism kan rubriceras som eller jämställas
med sinnessjukdom utan så är fallet endast med vissa mycket djupgående
alkoholsjukdomar. Det företräde för rehabiliterande åtgärder
framför disciplinstraff som enligt det föregående bör ges vid ingripande
mot tjänsteman i anledning av onykterhet i tjänsten gäller emellertid
inte bara sådana situationer då tjänstemannen lider av alkoholsjukdom
av typen sinnessjukdom eller vad därmed jämställs utan också andra
fall, där tjänstemannen har verkliga alkoholproblem.

Med hänsyn till det sist sagda kan det inte vara nödvändigt med en
grundlig psykiatrisk undersökning av liknande art som den som företas i
brottmål för att myndighet skall kunna avstå från disciplinärt ingripande
mot tjänsteman som gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten.

Mot denna bakgrund anser jag att det i och för sig för en avskrivning
av disciplinfrågan i detta fall hade räckt med det intyg av dr Hansson
som förelåg och de uttalanden som enligt disciplinakten i övrigt gjorts i
ärendet. Situationen kunde ha varit annorlunda om Hansson hade varit
en av W. åberopad för SJ tämligen okänd privatläkare, men han var
SJ:s egen rådgivande psykiater (anvisningsläkare) verksam vid Malmö
allmänna sjukhus och borde i den egenskapen åtnjuta SJ :s förtroende.

Av det anförda framgår också att det enligt min mening inte finns
skäl för att i en situation sådan som den förevarande göra åtalsanmälan
bara för att därigenom domstolsvägen få till stånd en grundligare psykiatrisk
undersökning av tjänstemannen än den som kan åstadkommas
inom ramen för disciplinförfarandet. Ett sådant förfarande behöver ju
enligt det föregående inte alls inledas i mindre allvarliga fall, om en någorlunda
tillfredsställande utredning kan förebringas om att tjänstemannens
handlande varit betingat av allvarliga alkoholproblem.

Överhuvudtaget vill jag ifrågasätta SJ:s uppfattning att det skulle
föreligga skyldighet för en myndighet att med en analogisk tillämpning
av 20 § d) statstjänstemannalagen göra åtalsanmälan även i sådana fall
då tjänstemannen väl ej bestrider själva gärningen men däremot ansvar
för densamma på grunder som myndigheten finner sig inte äga förutsättningar
att närmare utreda och bedöma. En annan sak är att myndigheten
måhända har rätt därtill (20 § statstjänstemannalagen reglerar ju
endast de fall då myndighet skall göra åtalsanmälan). Det är emellertid i
så fall en utväg som myndigheten bör använda med stor försiktighet
med tanke på den skadliga publicitet som en offentlig rättegång kan
medföra för en tjänsteman som lider av alkoholsjukdom eller psykisk
ohälsa.

Frågan om åtalsanmälan kommer i ett annat läge om ämbetsansvarskommitténs
förslag om avskaffande av straffansvar för vanliga tjänstefel
upphöjs till lag. Enligt vad som aviserats finns det anledning att räkna
med att en reform i huvudsaklig linje med kommittéförslaget kommer
att genomföras (jfr prop. 1974: 88 s. 79).

440

Myndighets åtalsanmälan av tjänsteman utan föregående
disciplinförfarandeprövning

Riksrevisionsverket redovisade i en den 12 april 1973 daterad granskningspromemoria,
benämnd ”Polisskolorna — detaljgranskning av visst
löneutbetalningsunderlag” sin genomgång av ett antal under budgetåret
1969/70 gjorda utbetalningar av löner och arvoden till ett tjugotal lärare
vid polisskolan i Solna, däribland lektorn Greger Thornell. Beträffande
Thornell gjorde verket i promemorian gällande att sex debiterade timmar
inte kunnat återfinnas på schemat, att de använts till ämnes- och
klasskonferenser, vilket enligt verkets uppfattning inte kunde anses som
ersättningsgrundande, samt att utbetald ersättning därför borde återbetalas
till statsverket, i den mån inte godtagbara motfordringar kunde
företes.

I en skrift som kom in till JO den 20 juni 1973 riktade Thornell kritik
i skilda hänseenden mot riksrevisionsverkets utredning och slutsatser i
ärendet.

Efter remiss avgav riksrevisionsverket yttrande den 20 september

1973. Därvid upplystes avslutningsvis att verket hade redovisat den ifrågavarande
promemorian till rikspolisstyrelsen, på vilken den vidare
handläggningen av ärendet ankom, och att rikspolisstyrelsen hade överlämnat
ärendet för prövning till länsåklagarmyndigheten i Stockholms
län.

Med anledning av sistnämnda uppgift infordrades yttrande från rikspolisstyrelsen
rörande anledningen till att ärendet överlämnats till länsåklagarmyndigheten
till synes utan föregående prövning. Till svar härå
anförde rikspolisstyrelsen i yttrande den 31 oktober 1973 i huvudsak
följande:

Till rikspolisstyrelsen inkom 1973-04-24 riksrevisionsverkets granskningspromemoria
”Detaljgranskning av visst löneutbetalningsunderlag
vid polisskolorna.” Granskningen, som utförts på begäran av rikspolisstyrelsen,
var föranledd av att feldebiteringar avseende ersättningsgrundande
arbetstid för lärarpersonalen ifrågasatts. Enligt promemorian
hade löner och arvoden debiterats utan stöd i avtal eller andra beslut
och borde sålunda ersättning om sammanlagt 33 128 kronor 85 öre, som
utbetalats till lärare vid polisskolan Solna under budgetåret 1969/70,
återbetalas.

Vid sammanträde i plenum 1973-06-05 beslöt rikspolisstyrelsen att
ärendet skulle överlämnas till åklagarmyndigheten med hemställan om
prövning. Enligt promemorian har fel begåtts till följd varav oriktiga ersättningar
utbetalats. Då granskning av debiteringarna företagits och beslut
om utbetalning fattats inom rikspolisstyrelsen, ansåg styrelsen en
neutral och opartisk prövning av ärendet — vad angår frågan om even -

441

tuellt brott — erforderlig. Med anledning härav överlämnades ärendet
till länsåklagarmyndigheten i Stockholms län. Sedan åklagarmyndigheten
fattat beslut i åtalsfrågan kommer rikspolisstyrelsen att pröva frågan
om krav på återbetalning skall framställas. Styrelsen får framhålla att
även hemställan till riksrevisionsverket om granskning var föranledd av
önskemålet om en neutral undersökning.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid i här
aktuell del anförde följande.

I 20 § första stycket a)—d) statstjänstemannalagen anges vissa situationer
där myndighet skall göra åtalsanmälan, när en tjänsteman som lyder
under myndigheten misstänks för tjänstefel. Lagtexten innehåller
inte något uttryckligt förbud mot att myndigheten även i andra fall än
de uppräknade anmäler misstänkta tjänstefel till åtal. Det torde dock
vara förutsatt att myndigheten i andra fall än som avses i 20 § statstjänstemannalagen
normalt själv ingriper i disciplinär väg, om man anser
saken så allvarlig att den inte kan undgå beivran (jfr lagrådets uttalande
vid 20 § i förarbetena till lagen, se prop. 1965: 60 s. 284). Härför
talar vidare enligt min mening att utredning genom åklagare och
handläggning hos domstol är ett mer tungrott förfarande än det disciplinära
och att det skapar större publicitet och därigenom kan förorsaka
den berörde tjänstemannen större skada än det sistnämnda.

Mot bakgrunden av det anförda bör myndigheten i första hand pröva
om det föreligger tillräckligt starka misstankar om tjänstefel och i så fall
därefter ta ställning till om saken kan avgöras i disciplinär väg eller om
åtalsanmälan skall ske, varvid sådan anmälan i andra fall än de i lagen
angivna obligatoriska fallen bör undvikas.

Rikspolisstyrelsen har överlämnat ärendet till åklagarmyndigheten
utan att dessförinnan ha företagit någon egen prövning i saken. Såsom
framgår av det föregående är ett sådant förfarande enligt min mening
inte tillfredsställande. Det motiv styrelsen andragit — önskemålet om
att få till stånd en neutral undersökning — är visserligen i och för sig
beaktansvärt. Med en sådan inställning följer emellertid en kraftig reducering
— för att inte säga ett bortfall — av disciplinförfarandet, som
inte kan ha varit förutsatt. Styrelsen har enligt min uppfattning gått för
långt i sina strävanden efter att framstå som ett objektivt organ, höjt
över alla misstankar. En sak för sig är att gällande jävsregler givetvis
måste beaktas, så att i utredningen och handläggningen av disciplinärenden
inte tillåts delta tjänstemän som är förhindrade därtill av jäv.

I förevarande fall har rikspolisstyrelsen under alla förhållanden att
pröva om och i vad mån återkrav bör ske av utbetalade löner och arvoden
i de fall som anges i riksrevisionsverkets granskningspromemoria.
Detta är ett förhållande, som ytterligare talar för att rikspolisstyrelsen
själv borde ha utrett hela frågekomplexet.

442

Även om rikspolisstyrelsen således enligt min mening själv bort utreda
i vad mån något tjänstefel begåtts i samband med löneutbetalningarna,
är det förhållandet att så ej skett givetvis dock ej av beskaffenhet att påkalla
någon vidare åtgärd från min sida.

Förmodat felaktigt lärarförordnande får ej återkallas
eller läraren uppsägas

I en skrift som kom in till JO den 5 december 1973 klagade Abdul M.
Al-Abdi på att skolstyrelsen i Nacka kommun sagt upp honom från
tjänst som e. o. gymnastiklärare därför att han inte var svensk medborgare.
Han gjorde därvid gällande att skolstyrelsen medvetet begått tjänstefel
för att kunna komma åt hans tjänst.

Efter remiss avgav skoldirektören Eric O. Jansson, skolstyrelsen och
skolöverstyrelsen yttranden, varefter Al-Abdi'' inkom med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgick i huvudsak följande.

Skolstyrelsen förordnade den 21 juli 1970 Al-Abdi att fr. o. m. den 1 i
samma månad t. v. vara e. o. gymnastiklärare vid grundskolan i Nacka
kommun.

Sedan skolstyrelsen funnit att Al-Abdi inte var svensk medborgare,
beslutade styrelsen den 8 november 1973 att fr. o. m. den 15 i samma
månad säga upp honom från tjänsten som lärare 5 i gymnastik vid
grundskolan. I beslutet framhöll skolstyrelsen samtidigt att något hinder
inte förelåg att anställa Al-Abdi som extra lärare.

Efter framställning från Al-Abdi den 16 november 1973 medgav skolöverstyrelsen
den 20 december 1973 att han, utan hinder av att han inte
var svensk medborgare, fick inneha ordinarie eller extra ordinarie tjänst
som lärare i grundskolan eller gymnasieskolan.

Med stöd av nämnda medgivande av skolöverstyrelsen beslöt skolstyrelsen
den 27 december 1973 att räknat fr. o. m. den 21 i samma månad
förordna Al-Abdi på e. o. tjänst som lärare 5 vid grundskolan.

Härefter beslöt skolstyrelsen den 17 januari 1974 att undanröja sitt tidigare
beslut den 8 november 1973 att säga upp Al-Abdi. Med anledning
härav återkallade skoldirektören genom skrivelse till Al-Abdi den
30 januari 1974 Al-Abdis senare förordnande av den 27 december 1973.
Således kvarstod nu Al-Abdis ursprungliga förordnande den 21 juli
1970.

Skoldirektören Jansson anförde i sitt tjänsteutlåtande bl. a. följande.

På skolkontoret konstaterades att Al-Abdi icke hade medgivande av
skolöverstyrelsen att inneha e. o. lärartjänst, trots att sådant erfordrades
då han icke var svensk medborgare. Då han emellertid hade förordnats
som e. o. gymnastiklärare först i Sollentuna och sedan i Nacka uppstod
frågan, hur detta skulle kunna rättas till. Skolkamrer Bengt Westin tog

443

per tel. kontakt med Svenska Kommunförbundets juridiska avdelning,
där man ansåg att det kommunala beslutet om förordnande tog över
skolstadgans bestämmelse. Skolkamrer Westin ringde därefter till skolöverstyrelsen
för att rådgöra om, hur man borde förfara i ärendet. Tyvärr
kan herr Westin ej erinra sig med vilken befattningshavare där han
talade. Han fick emellertid rådet att skolstyrelsen borde säga upp AlAbdi
från den e. o. anställningen och att denne skulle anmodas att hos
skolöverstyrelsen söka medgivande att få inneha e. o. lärartjänst. En sådan
ansökan borde hinna behandlas under uppsägningstiden, varefter
nytt förordnande som e. o. gymnastiklärare kunde utfärdas.

Vid skolstyrelsens sammanträde den 8.11.1973 beslöt skolstyrelsen att
säga upp Al-Abdi från den e. o. anställningen fr. o. m. den 15.11.1973.
Då uppsägningstiden är tre månader, skulle denna anställningsform
upphöra den 15.2.1974. I protokollet antecknades, att något hinder att
anställa Al-Abdi som extra lärare ej förelåg. Härav framgår ju klart, att
det icke var fråga om att skilja honom från hans befattning som gymnastiklärare
utan endast att rätta till hans anställningsförhållande, så att
detta skulle överensstämma med gällande författningar. Detta klargjordes
också vid skolstyrelsens sammanträde.

Omedelbart efter skolstyrelsens sammanträde hade skolsekreterare
Bengt Ahlqvist pr tel. kontakt med Al-Abdi och klargjorde situationen
för honom och anmodade honom att omedelbart hos SÖ söka medgivande
att inneha e. o. tjänst, så att detta skulle hinna utfärdas före uppsägningstidens
utgång. Skolsekreteraren gjorde också klart för honom
att det rörde sig om en formell åtgärd och att det icke var fråga om att
skilja honom från tjänsten.

Skolstyrelsen åberopade skoldirektörens tjänsteutlåtande och hemställde
att Al-Abdis anmälan ej föranledde någon JO:s åtgärd.

Skolöverstyrelsen uttalade i sitt remissyttrande i huvudsak.

Bestämmelser om anställnings upphörande

Av 36 § kommunaltjänstemannastadgan framgår bl. a. att tjänsteman,
som är förordnad tills vidare, efter skriftlig uppsägning må skiljas från
tjänsten. Uppsägning må endast ske om tjänstemannen visat bristande
lämplighet för tjänsten eller det finns anledning att draga in denna eller
uppsägningen av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Bestämmelser om krav på svenskt medborgarskap för innehav av
kommunala lärartjänster, praxis m. m.

Genom KK 1971: 1272 infördes från och med 1972-02-01 en ny bestämmelse
i skolstadgan (17 kap. 1 § a) av innebörd att SÖ får medge,
att utlänning, utan hinder av att han inte är svensk medborgare, får inneha
viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller visst slag av ordinarie
eller extra ordinarie tjänst som lärare i grundskolan eller gymnasieskolan.
Sådant medgivande meddelades tidigare av Kungl. Majit.

SÖ hade dessförinnan genom ändringar av skolstadgan (1970: 578)
bemyndigats att från och med 1970-11-06 meddela generella dispenser
från i stadgan uppställda krav på avlagda examina, fullgjord tjänstgöring
och andra formella meriter.

Av en departementspromemoria, upprättad 1971-04-21 (nr 131) angående
beslutanderätten i ärenden om tillstånd för utländsk medborgare

444

att få tillträde till vissa lärartjänster, framgår att SÖ:s bemyndigande att
även få medge generell dispens från kravet på svenskt medborgarskap
lämnades bl. a. för att tidigare delegeringsåtgärder skulle få önskvärd effekt.
I ett avsevärt antal fall av dispensärenden inom lärarområdet är
det nämligen fråga om undantag från både sådana formella meriter som
ovan nämnts och svenskt medborgarskap. Däremot synes inte avsikten
med den nya bestämmelsen ha varit att utvidga tidigare praxis i sak
inom området.

Av RF § 28 framgår att svenskt medborgarskap krävs för innehav av
vissa statliga tjänster. Detta stadgande har emellertid i praxis tolkats så,
att praktiskt taget alla statliga tjänster, oavsett anställningsform, omfattas
av bestämmelsen. Undantagen saknar betydelse i det här sammanhanget.

Även om denna bestämmelse således i och för sig inte har avseende
på kommunala tjänster, är SÖ, liksom vissa andra statliga myndigheter,
av den uppfattningen, att en analog tolkning av bestämmelsen kan göras
i varje fall beträffande sådana kommunala tjänster som är statligt reglerade
och som tillsätts av statlig myndighet. SÖ har för egen del, innan
SÖ själv fick rätt att ge generell dispens från kravet på svenskt medborgarskap
för innehav av vissa lärartjänster, i egenskap av tillsättningsmyndighet,
underställt Kungl. Maj:t prövningen av dispens från krav på
svenskt medborgarskap.

Huruvida kommunal myndighet vid tillsättning av kommunal men
statligt reglerad tjänst också analogt bör anses bunden av regeringsformens
bestämmelser är mera ovisst. De flesta skolstyrelser torde emellertid
beträffande lärarområdet ha anslutit sig till den ovan nämnda, inom
statsförvaltningen förekommande uppfattningen. Skolstyrelserna har
med andra ord som regel överlämnat frågan om dispens från svenskt
medborgarskap till Kungl. Maj:t före 1972-02-01 och därefter till SÖ för
prövning. Enligt SÖ:s uppfattning är det önskvärt att samtliga ovan
nämnda tjänster behandlas lika i det här avseendet.

SÖ.s ställningstagande till Al-Abdis klagomål m. m.

Som ovan nämnts är rättsläget något oklart beträffande kommunal
tillsättningsmyndighets skyldighet att iaktta krav på svenskt medborgarskap
för innehav av e. o. tjänst som lärare vid grundskolan eller gymnasieskolan.
Även om sådan skyldighet föreligger, kan inte en skolstyrelse,
som i det aktuella fallet, efter att ha fattat ett beslut om e. o. anställning
för en lärare, avskeda honom med motiveringen att han inte är svensk
medborgare. Ett sådant förfarande strider mot de bestämmelser i kommunal
tjänstemannastadgan vilka behandlar arbetsgivarens rätt att skilja
en tjänsteman från tjänsten.

SÖ vill också erinra om att skolstyrelsen inte heller torde ha kunnat
återkalla eller ändra sitt beslut om e. o.-anställning, då av allmänna
rättsgrundsatser anses följa att gynnande beslut, även om de är lagstridiga,
endast kan återkallas eller ändras av säkerhetsskäl. SÖ finner således
att skolstyrelsen med utgångspunkt i de redovisade omständigheterna
i det aktuella fallet inte hade kunnat undanröja sitt beslut 1970-07-21 om förordnande av Al-Abdi som e. o. gymnastiklärare.

I det föreliggande ärendet har den klandrade åtgärden uppenbarligen
vidtagits på grund av missuppfattning, vilket framgår därav att styrelsen
vidtagit åtgärder för att rätta till det felaktiga beslutet med följd att Al -

445

Abdi i praktiken inte lidit någon rättsförlust. SÖ noterar detta med tillfredsställelse.

Slutligen vill SÖ framhålla, att inte någon befattningshavare på berörda
sakenheter inom SÖ kan erinra sig ha talat med kamrer Bengt
Westin, i vad avser dispensärendet.

Vid ärendets avgörande den 22 april 1974 anförde JO Lundvik följande.

Flertalet skolstyrelser har i tillsättningsärenden ansett sig bundna av
de inom statsförvaltningen tillämpade reglerna i 28 § av 1809 års ännu
gällande regeringsform om krav på svenskt medborgarskap som villkor
för tillträde till offentlig tjänst. De har i allmänhet överlämnat till
Kungl. Maj:t, numera skolöverstyrelsen, frågan om dispens från
nämnda krav. Det är därför förklarligt, särskilt sedan den av skolöverstyrelsen
nämnda tilläggsbestämmelsen i skolstadgan om skolöverstyrelsens
dispensgivningsmakt på detta område tillkommit, att skolstyrelsen i
Nacka trodde sig ha begått ett fel när man i juli 1970 förordnade AlAbdi
på ifrågavarande tjänst utan att dessförinnan ha utverkat dispens
för honom med hänsyn till hans utländska medborgarskap och att man
sedan, när förhållandet uppmärksammades, ansåg sig böra vidta åtgärder
för att få en rättelse till stånd. Jag vill här inskjuta att jag godtar
skolstyrelsens uppgifter att syftet med skolstyrelsens agerande var att
reda upp Al-Abdis anställningsförhållanden och underkänner sålunda
Al-Abdis påståenden att skolstyrelsen medvetet begått tjänstefel för att
kunna komma åt hans e. o. tjänst.

Om man nu utgår från att skolstyrelsens förutsättning, att Al-Abdi
måste ha dispens för att få vara e. o. gymnastiklärare, är riktig — något
som dock ingalunda är höjt över diskussion — hade det naturligaste
varit att skolstyrelsen hade försökt bota denna brist genom att i samråd
med Al-Abdi söka dispens i efterhand. Skolstyrelsen nöjde sig emellertid
inte härmed utan tillgrep också uppsägning av Al-Abdi. Såsom skolöverstyrelsen
påpekat kunde skolstyrelsens underlåtenhet att söka dispens
innan förordnandet för Al-Abdi meddelades inte anses utgöra saklig
grund för uppsägning enligt bestämmelserna i 36 § kommunaltjänslemannastadgan.
Inte heller torde skolstyrelsen ha kunnat återkalla eller
ändra sitt beslut om e. o.-anställning.

Som förut nämnts har skolstyrelsen inte tillgripit uppsägning i syfte
att definitivt avlägsna Al-Abdi från hans tjänst utan för att — i samband
med samtidig dispens — söka rätta till Al-Abdis anställningsförhållanden.
Dispens har sedermera meddelats och i anledning härav har
uppsägningsbeslutet återkallats, varför uppsägningen inte torde ha förorsakat
Al-Abdi någon skada. Med hänsyn härtill vill jag inte rikta någon
allvarligare kritik mot skolstyrelsens handläggning av ärendet. Jag
inskränker mig här till att upprepa vad jag förut sagt, nämligen att skol -

446

styrelsen — utifrån sin utgångspunkt att dispens erfordrades — borde
ha nöjt sig med att i samråd med Al-Abdi söka dispens och därefter avbida
den fortsatta utvecklingen i ärendet.

Avslutningsvis vill jag erinra om att i 11 kap. 9 § av den nya regeringsformen,
som nyligen blivit slutgiltigt antagen av riksdagen och som
träder i kraft den 1 januari 1975, fastslås den grundsatsen att utlänning
är likställd med svensk medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla
tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun. Härifrån har gjorts ett antal
undantag, till vilka dock lärartjänsterna inte hör (jfr prop. 1973: 90
s. 406 och KU:s bet. 1973: 26 s. 72).

447

Byggnads- och plan väsendet

Fråga om kommuns möjligheter att genomföra byggnadsplan. Kritik
mot kommun för en till stugägare utsänd cirkulärskrivelse med
vilseledande innehåll

Dynområdet i Mellbystrand har i gällande av Kungl. Maj:t år 1960
fastställd byggnadsplan avsatts till park eller plantering.

I början av april månad 1974 utsände Laholms kommun till ett flertal
ägare av småstugor i dynområdet en skrivelse av följande lydelse:

Ang bebyggelse i dynområdet i Mellbystrand

Länsstyrelsen i Hallands län har efter anmälningar för de kommunala
myndigheterna i Laholm påpekat, att åtgärder krävs för att i dynområdet
i Mellbystrand belägna stugor avlägsnas. Området är i gällande
byggnadsplan utlagt till parkmark. Stugorna måste sålunda bort. Verkställd
utredning visar att det stora flertalet stugor tillkommit i strid med
vid byggtidpunkten gällande bestämmelser.

Kommunen är medveten om de svårigheter som kan uppkomma för
stugägarna vid flyttningen av stugorna och har därför för avsikt att utreda
möjligheterna att skaffa ett område till vilket hänvisning kan ske.
Troligen blir det fråga om arrendetomter. För sin planering är kommunen
därför intresserad av att få svar på i bifogat formulär angivna frågor.
Kuvert med adress bifogas.

Kommunen vill samtidigt för undvikande av varje missförstånd göra
det helt klart för samtliga stugägare att samtliga stugor måste bort från
dynområdet inom en relativt kort tidrymd. Tidsfristen kommer att bestämmas
sedan kommunen fått kännedom om stugägarnas inställning
och intresse av att flytta stugan till annan tomt i kommunen. Det aktuella
området kommer att ligga öster om Kustvägen i Skummeslövsstrand.

Kommunen är införstådd med att många stugägare blir besvikna vid
mottagandet av detta brev men alla bör tänka på att området är ett
grönområde, där stugor eller badhytter inte får finnas. Gällande bestämmelser
måste följas.

Laholm i april 1974

Kommunstyrelsen Byggnadsnämnden

PS. Sänd in bifogad blankett omgående och senast 16.4.74. Uteblivet
svar hjälper ingen men försvårar kommunens arbete och tolkas som tyst
samtycke.

I det till skrivelsen fogade frågeformuläret frågades bl. a. om stugägaren
var intresserad av att arrendera tomt för stugan på annan plats i
kustområdet.

448

I en skrift, som inkom till JO den 17 april 1974, anförde Märta Johansson
klagomål mot kommunen varvid hon uppgav bl. a. följande.
Hon är delägare i fastigheten Åmot 2:4 i Mellbystrand. Denna fastighet
gränsar till havet och efter hela fastighetens västra kant finns en mångfald
sanddyner jämte sandstrand. I dessa sanddyner har plats för mindre
stugor utarrenderats till cirka ett 100-tal personer. De första stugorna
uppfördes i dynerna år 1913 och det alldeles övervägande flertalet stugor
har tillkommit före 1930-talets utgång. Den första grundkartan för
fastigheten upprättades år 1934 och den första egentliga byggnadsplanen
uppgjordes år 1959. Länsstyrelsen i Hallands län tycktes anse att åtgärder
krävdes för att avlägsna de i dynområdet i Mellbystrand belägna
stugorna. Kommunstyrelsen och byggnadsnämnden i Laholms kommun
hade därför den 5 april 1974 tillställt de flesta stugägarna inom dynområdet
ovan nämnda skrivelse jämte frågeformulär. Skrivelsen hade tillställts
stugägarna med vanlig post och icke i rekommenderad försändelse.
Kommunen hade således icke på något sätt förvissat sig om att
skrivelsen kom stugägarna tillhanda. Tveksamt var även om kommunen
verkligen kände till adressen till de olika stugägarna. Den överväldigande
delen av stugägarna var icke varaktigt bosatta i Mellbystrand
utan under andra adresser i Sverige. Enligt Johanssons uppfattning var
kommunens skrivelse missvisande och felaktig på flera punkter. Detta
gällde bl. a. påstående att verkställd utredning skulle visa, att det stora
flertalet stugor kommit till i strid med vid byggnadstidpunkten gällande
bestämmelser. Såvitt Johansson visste hade övervägande antalet stugor
tillkommit innan det fanns några som helst byggnadsbestämmelser för
området och innan området var avsatt till park- eller grönområde. En
hel del stugor, som uppförts senare, hade även fått byggnadstillstånd.
Om detta sades ingenting i kommunens skrivelse. Vidare återstod för
kommunen att visa när området blivit utlagt till grönområde eller park.
Såsom fastighetsägare till Arnot 2:4 hade Johansson aldrig underrättats
om att så skett.

Efter remiss inkom kommunstyrelsen och byggnadsnämnden med infordrade
yttranden.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid anförde
följande, såvitt nu är i fråga.

Genomförandet av byggnadsplan ankommer i princip ej på kommunen
utan på fastighetsägarna. Möjligheterna för kommun att med stöd
av bestämmelser i byggnadslagen tvångsvis förvärva rätt till mark för
plans genomförande är därför i fråga om byggnadsplan — i motsats till
vad som gäller beträffande stadsplan — mycket begränsade. Ej heller
finnes enligt byggnadslagen någon generell möjlighet för kommun att
mot ägarnas vilja låta flytta byggnader. Något stadgande som skulle ge

44y

kommunen rätt att i förevarande fall tvångsvis genomföra byggnadsplanen
i vad avser den berörda parkmarken synes sålunda ej finnas i byggnadslagen.
En annan sak är att kommunen skulle kunna hos Konungen
ansöka om expropriation av området. I vilken utsträckning en sådan ansökan
skulle bifallas är dock ovisst. Vidare torde kommunen ha vissa
möjligheter att med stöd av 70 § byggnadsstadgan förelägga stugägare,
vars byggnader uppförts utan lov eller tillbyggts utan lov, att undanröja
det som utförts utan lov. Ett sådant föreläggande kan däremot ej riktas
mot stugägare, vars stugor uppförts under tid, då byggnadslov ej erfordrades.
Därjämte kan ifrågasättas om ett sådant föreläggande kan anses
skäligt och skulle godtagas av högre instans i de fall byggnaden uppförts
eller tillbyggnaden skett lång tid tillbaka och kommunen ej tidigare reagerat
mot densamma.

Kommunens möjligheter att i förefarande fall tvångsvis genomföra
byggnadsplanen i berörd del förefaller följaktligen begränsade. Det
sagda hindrar emellertid ej att kommunen söker verka för dess genomförande.
Att så sker synes tvärtom lämpligt. Därvid må emellertid icke
användas medel, som ger stugägarna en oriktig uppfattning om kommunens
möjligheter att tvångsvis genomföra byggnadsplanen och därigenom
måhända bibringar de enskilda berörda känslan av att vara rättslösa.

Av det sagda följer att jag icke har något att erinra emot att kommunen
söker kontakt med stugägarna för att om möjligt på frivillighetens
väg nå en överenskommelse med dem. Däremot finnes anledning att reagera
mot kommunens formulering av skrivelsen till stugägarna, vilken ger
intryck av att byggnadsplanen skulle ge kommunen möjlighet att
tvångsvis bortföra stugorna. Ej heller förefaller det tilltalande att påståendet
om att det stora flertalet stugor tillkommit i strid med de vid
byggtidpunkten gällande bestämmelserna urskillningslöst tillställts samtliga
stugägare, oavsett om stugan var lagligen uppförd eller ej.

Jag delar vidare helt Johanssons uppfattning att skrivelsen lämpligen
borde ha tillställts stugägarna på sådant sätt att det kunnat tillförlitligen
visas att skrivelsen kommit dessa till handa. Skrivelsen borde därför inte
ha utsänts i lösbrev. Utan tvekan har också svarstiden tillmätts alltför
knappt, särskilt som det kunde förmodas att flera av adressaterna var
bosatta på annan ort och därför kunde ha svårigheter att omgående och
utan närmare undersökningar besvara frågorna i skrivelsen. När en
kommun infordrar svar från enskilda i fall som det förevarande måste
det tillses att dessa bereds skäligt rådrum.

Allvarligast synes dock vara att i skrivelsen angetts att uteblivet svar
tolkades som tyst samtycke. Det är alldeles uppenbart att ett avtal om
förflyttning av stugorna ej kan ingås på sådant sätt. Till en början kan
ju kommunen ej vara förvissad om att stugägaren nåtts av skrivelsen.
Även om så varit fallet måste det emellertid anses otillbörligt att tolka

29 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

450

ett uteblivet svar som ett ingående av ett avtal med vittgående ekonomiska
och andra konsekvenser. En sådan form av ingående av avtal
skulle med säkerhet ej stå sig inför domstol, om saken fördes dit av
stugägaren.

Sammanfattningsvis finner jag sålunda åtskillig kritik kunna riktas
mot kommunens förfarande. Av allt att döma har emellertid skrivelsen,
vars formulering synes ha tillkommit i hast och ej vara väl övertänkt,
fått ett mer tillspetsat innehåll än som varit avsett. Med hänsyn
härtill och då kommunen uppenbarligen arbetar för att skapa ett godtagbart
alternativ åt stugägarna anser jag mig kunna låta bero vid en
erinran om att kommun vid förhandlingar med enskilda mark- och
husägare ej får ge en oriktig bild av kommunens maktmedel och ej heller
eljest använda otillbörliga förhandlingsmetoder. Jag utgår härvid
ifrån att kommunen nu på lämpligt sätt tar förnyad kontakt med stugägarna
och tillrättalägger förhållandena.

Tillämpning av reglerna i 61 § byggnadsstadgan om ansvarig arbetsledare.
Mot försumlig arbetsledare får inte tillgripas sanktion i
form av varning (I och II). Förutsättningarna för vägran att godkänna
en person som ansvarig arbetsledare; förfarandet i sådant
fall (II)

Ett bolag anförde genom sin direktör Arne L. Galatius klagomål mot
byggnadsnämnden i Lerums kommun och sade bl. a.: Nämnden hade
vid sammanträde den 24 februari 1972 tilldelat hos bolaget anställde
ingenjören Hans Löfgren en varning i dennes egenskap av ansvarig arbetsledare
för byggnadsföretag på bl. a. fastigheten Hallsås Åsen 2:234
i Lerum. Beslutet om varning hade delgivits byggnadsnämnden i Göteborg.
Nämnden hade motiverat sin åtgärd med att en företagen avvikelse
från byggnadslov inte underställts nämnden för prövning innan
konstruktionen utförts eller senast efter byggnadsinspektionens påpekande.
Avvikelsen bestod i att den diffusionstäta papp som enligt en till
byggnadslovet hörande teknisk beskrivning skulle ingå i husets ytterväggar
utbytts mot aluminiumfolierad papp. Sistnämnda papp ansågs av
byggnadsnämnden olämplig i samband med konstruktioner innefattande
elinstallationer, eftersom genomspikning kunde göra väggarna strömförande.
Enligt Galatius’ förmenande innebar inte användandet av den
aluminiumfolierade pappen någon avvikelse från byggnadslovet och
varningen till Löfgren fick anses föranledd av en önskan från byggnadsnämndens
sida att demonstrera sin ovilja mot Galatius. Denne hade

451

nämligen genom olika engagemang inom kommunen haft kontroverser
med byggnadsnämnden.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande från byggnadsnämnden
i Lerum samt upplysningar från planenheten vid länsstyrelsen
i Älvsborgs län.

Byggnadsnämnden anförde bl. a.: Varningen till den ansvarige arbetsledaren
tilldelades Hans Löfgren med anledning av handläggningen av
ärendet beträffande aluminiumfolien. Andra faktorer hade dock påverkat
bedömningen i negativ riktning. Löfgren godkändes med stadsarkitektens
delegationsbeslut den 18 september 1970 endast med viss tvekan
på grund av byggnadsinspektörens tidigare erfarenhet av samarbetet
med honom och den korta praktiska erfarenhet Löfgren kunnat redovisa.
Vidare avslöjade slutbesiktningen ytterligare brister, som vid bättre
kännedom om gällande föreskrifter i SBN ej skulle ha förekommit (ventilation
i badrum m. m.). Anledningen till att byggnadsnämnden delgav
byggnadsnämnden i Göteborg sitt beslut var, att bolaget, där Löfgren är
anställd, var registrerat i Göteborg.

Länsstyrelsen åberopade i sitt remissvar en vid planenheten sammanställd
promemoria över enhetens befattning med de byggnadsärenden i
Lerum, i vilka Galatius och dennes bolag vänt sig till länsstyrelsen med
besvär över de av byggnadsnämnden meddelade besluten.

Även annan utredning förebragtes. Av handlingarna framgick bl. a.
följande.

Sedan Löfgren anfört besvär över byggnadsnämndens beslut att tilldela
honom varning, beslöt länsstyrelsen den 27 september 1972 att,
med bifall till besvären, upphäva byggnadsnämndens beslut, enär det
saknades stöd i lag eller författning för att byggnadsnämnd skulle kunna
tillgripa varning som påföljd mot en förment försumlig ansvarig arbetsledare.
Länsstyrelsens beslut expedierades bl. a. till byggnadsnämnden i
Göteborg.

Vid sammanträde den 19 oktober 1972 beslöt byggnadsnämnden att
ej anföra besvär mot länsstyrelsens beslut den 27 september 1972 samt
att ”arbetsledaren uppmärksammas på de allvarliga följder som ett fråntagande
helt eller för viss tid av rätten att inom kommunen vara ansvarig
arbetsledare kan ha för Löfgren om nya försummelser skulle ge
byggnadsnämnden anledning att vidtaga åtgärd i enlighet med BS § 61,
mom. 5”.

Över byggnadsnämndens nu nämnda beslut anförde Löfgren besvär
hos länsstyrelsen vilken, på vissa grunder, lämnade besvären utan bifall.
Sedan Löfgren fört talan vidare till kammarrätten i Göteborg uttalade
kammarrätten i dom den 21 maj 1973 följande.

Vid det förhållandet att byggnadsnämnden i Lerums kommun i sitt,
sedermera av länsstyrelsen undanröjda beslut den 24 februari 1972 tilldelat
Löfgren en varning i anledning av förment försummelse, kan

452

byggnadsnämndens beslut den 19 oktober 1972 genom sin formulering
icke uppfattas på annat sätt än som en ny på samma grund utfärdad
varning.

Såsom länsstyrelsen funnit i beslut den 27 september 1972 saknas i lag
och författning stöd för byggnadsnämnd att meddela varning som påföljd
för en förment försumlig ansvarig arbetsledare.

På grund härav undanröjer kammarrätten, med ändring av överklagade
beslutet, byggnadsnämndens beslut den 19 oktober 1972, § 728, såvitt
nu är i fråga.

Beträffande frågan huruvida användande av aluminiumfolierad papp
avvek från bestämmelserna i det meddelade byggnadslovet hade bolaget
i skrivelse till byggnadsnämnden den 26 januari 1972 i första hand anhållit
om ”nämndens yttrande att den tekniska beskrivningen inte frångåtts”
samt i handra hand sökt ”ändrat byggnadslov avseende denna
punkt då husen har färdigbyggts”. Vid sammanträde den 24 februari
1972 beslöt nämnden att meddela ändrat byggnadslov med föreskrift att
jordfelsskydd anordnades enligt kommerskollegiets anvisningar och att
varningsskyltar uppsattes i byggnadernas våtutrymmen.

Över byggnadsnämndens sistnämnda beslut anförde bolaget besvär
hos länsstyrelsen, som den 3 oktober 1972 lämnade besvären utan bifall.
Bolaget fullföljde sina besvär hos kammarrätten, som i dom den 14
mars 1974 med bifall till besvären upphävde byggnadsnämndens beslut
den 24 februari 1972 och länsstyrelsens överklagade beslut. Kammarrätten
anförde i domskälen bl. a. följande.

På grund av vad planverket och industriverket uttalat samt vad i övrigt
förekommit kan användandet av aluminiumfolierad papp såsom diffusionsskydd
inte i och för sig anses strida mot byggnadslovet den 13
augusti 1970. Genom det val av isoleringsmaterial som bolaget gjort har
de i 44 § 7 mom. byggnadsstadgan meddelade bestämmelserna om anordnande
av ledningar för elektrisk ström kommit att aktualiseras. Vid
bedömning enligt dessa bestämmelser av risken för olycksfall noterar
kammarrätten att de fast förlagda elektriska ledningarna har liten utsträckning
i väggar där aluminiumfolie finnes, att elkaminer ej är fästa
på väggarna och att aluminiumfolie borttagits på de ställen där elektriska
ledningar eller apparater anbringats i samband med byggnadsarbetet.
Industriverket har såsom värdefull ytterligare säkerhetsåtgärd funnit
installation av jordfelsbrytare lämplig framför allt med hänsyn till
eventuell fastsättning på vägg av icke skyddsjordade elektriska bruksföremål.
Då emellertid några bindande föreskrifter icke finns och verket
inte heller funnit nödvändigt att sådant skydd installeras i förevarande
fall, anser kammarrätten att byggnadsnämnden inte haft tillräckliga skäl
för att meddela ändrat byggnadslov med föreskrifter om jordfelsskydd
och varningsskyltar.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne, såvitt
nu är i fråga, följande.

Byggnadslagstiftningens regler angående ansvarig arbetsledare återfinns
i 61 § byggnadsstadgan. Däri stadgas bl. a. följande. För arbete

453

som avser nybyggnad skall, om byggnadslov erfordras, som regel finnas
en av den byggande utsedd ansvarig arbetsledare. Till arbetsledare får ej
utses annan än den, som byggnadsnämnden prövat äga erforderlig kunskap,
erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet. Det åligger arbetsledaren
att öva fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för dess
behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna anmälningar till byggnadsnämnden
och andra myndigheter samt att närvara vid nämndens besiktningar
av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig försummelse, äger
nämnden fråntaga honom ledningen av arbetet så ock, om synnerliga
skäl är därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig
arbetsledare inom kommunen.

De sanktioner som står en byggnadsnämnd till buds gentemot en försumlig
ansvarig arbetsledare är alltså att antingen frånta honom ledningen
av arbetet eller förklara honom på viss tid förlustig rätten att
vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. För att dessa sanktioner
skall få tillgripas krävs att arbetsledaren gjort sig skyldig till allvarlig
försummelse. Någon sanktion i form av varning finns däremot inte.

Enligt byggnadsnämndens yttrande till JO var det Löfgrens sätt att
handlägga ärendet rörande aluminiumfoliepappen som var anledningen
till att nämnden tilldelade honom en varning. Så som nämndens beslut
om varning utformats får därmed närmast förstås att skälen till varningen
varit dels att den förmenta avvikelsen från byggnadslovet överhuvudtaget
vidtagits, dels att samråd i frågan inte skett med byggnadsnämnden.
Nämnden har emellertid i sitt yttrande hit även angett att
vissa andra faktorer påverkat bedömningen av Löfgren i dennes egenskap
av ansvarig arbetsledare negativt.

Det kan under dessa förhållanden konstateras, att byggnadsnämnden i
flera hänseenden förfarit felaktigt i samband med varningsbeslutet. Såsom
länsstyrelsen fastslagit, då den upphävt beslutet om varning, saknas
stöd för en sådan sanktion i gällande författningar. Oavsett hur härmed
förhåller sig framgår emellertid vidare av vad kammarrätten anfört i sin
dom den 14 mars 1974, att byggnadsnämnden ej haft fog för sin huvudanmärkning
mot Löfgren. Vad byggnadsnämnden i övrigt haft att invända
mot Löfgren har ej klart framgått och har i vart fall ej redovisats
i beslutet. Dessa anmärkningar kan då knappast ha varit av den allvarliga
art som förutsätts i 61 § byggnadsstadgan. Enligt allt att döma har
Löfgren ej heller beretts tillfälle att före beslutet bemöta dessa anmärkningar.
Det är följaktligen uppenbart, att varningsbeslutet var såväl i
formellt som sakligt hänseende oriktigt. Det framstår därför också som
betänkligt, dels att byggnadsnämnden delgivit byggnadsnämnden i Göteborg
sitt beslut, dels att byggnadsnämnden, sedan länsstyrelsen upphävt
beslutet den 19 oktober 1972, fattat ett nytt beslut, som ävenledes måste
uppfattas som en varning.

Även om jag sålunda anser mig ha anledning att rikta stark kritik mot

454

byggnadsnämnden för vad som förekommit i samband med varningen,
anser jag mig dock — med hänsyn till att nämndens beslut upphävts i
högre instans samt under beaktande av de betingelser under vilka den
folkliga självstyrelsen arbetar — kunna låta i saken bero vid en erinran
om att sanktioner mot ansvariga arbetsledare ej får vidtagas annat än
då detta är sakligt motiverat och att andra sanktioner ej får tillgripas än
som anges i byggnadsförfattningarna.

Axel E. Danielsson klagade i en skrift till JO över att byggnadsnämnden
i Söderhamn vägrat godkänna honom som ansvarig arbetsledare i
visst fall. Han anförde. Byggnadsnämnden i Söderhamns stad beviljade
1968 Bo Ekdahl byggnadslov för uppförande av ett tvåportsgarage med
soprum på tomten nr 11 i kvarteret Kremlan; byggherren erinrades
samtidigt om att ansvarig arbetsledare skulle godkännas av nämnden innan
arbetet påbörjades. Sedan Ekdahl anmält att Danielsson antagits till
ansvarig arbetsledare, beslutade nämnden den 7 september 1970 att
meddela Ekdahl att nämnden inte var beredd godkänna Danielsson som
ansvarig arbetsledare. Till protokollet antecknades att nämnden i beslut
1967 tilldelat Danielsson en varning för försummelse som ansvarig arbetsledare.
I en skrift till byggnadsnämnden 1972 anhöll Danielsson att
nämnden måtte upplysa honom om när en eventuell avstängning fastställts
samt för hur lång tid den gällde. Vidare ville han veta varför han
inte fått meddelande om avstängningen. Byggnadsnämnden meddelade
med anledning härav bl. a. att Danielsson inte formellt avstängts varför
frågan om ansvarighet kunde prövas i varje särskilt fall. Danielsson
fann det egendomligt att han inte godkänts som ansvarig arbetsledare,
då han dels varit godkänd som sådan i Söderhamn i åtta år, dels efter
varningen bl. a. uppfört bostadshuset på den fastighet där garaget skulle
byggas utan att slutbesiktningen av bostadshuset föranlett någon anmärkning.
Inte heller hade en av byggnadskontoret under arbetet med
bostadshuset företagen extra besiktning föranlett någon anmärkning.

Danielsson hemställde att JO måtte undersöka dels om byggnadsnämnden
förfor felaktigt när den beslutade att inte godkänna honom
som ansvarig arbetsledare, dels om han fortfarande var behörig som ansvarig
arbetsledare i Söderhamn.

Yttrande inhämtades från byggnadsnämnden i Söderhamns kommun,
av vilket framgick bl. a. följande. Byggnadsnämnden i dåvarande Söderhamns
stad godkände inte ansvariga arbetsledare generellt utan i varje
särskilt fall. Byggnadsnämndens beslut att inte godkänna Danielsson i
det aktuella fallet var inte att jämställa med ett avstängningsbeslut. Beslutet
delgavs beklagligtvis inte Danielsson direkt, utan endast anmälaren/byggherren.

455

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne — efter
att ha redogjort för innehållet i 61 § byggnadsstadgan (se ovan under I)
— följande.

De sanktioner som står en byggnadsnämnd till buds gentemot en försumlig
ansvarig arbetsledare är att frånta honom ledningen av arbetet
eller förklara honom för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare
inom kommunen. För att dessa sanktioner skall få tillgripas krävs
att arbetsledaren gjort sig skyldig till allvarlig försummelse. Någon
sanktion i form av varning finns däremot inte. Andra sanktioner än de
som anges i byggnadsförfattningarna får inte tillgripas och byggnadsnämnden
förfor alltså formellt felaktigt när den beslutade meddela Danielsson
en varning. Mer än fem år har emellertid förflutit sedan beslutet
meddelades varför åtalspreskription för eventuella tjänstefel i samband
med meddelandet av beslutet inträtt. På grund härav och då
inte av annan anledning ingripande synes påkallat företar jag ingen vidare
åtgärd i denna del av saken utöver nu gjorda uttalande.

Till ansvarig arbetsledare får inte utses annan än den som byggnadsnämnden
prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.
Av A. Bexelius’ m. fl kommentar till byggnadslagstiftningen
framgår att kraven på arbetsledarens kompetens inte är strängare än att
byggnadsnämnden för normala fall kan godta vem som helst, som
nämnden efter fri prövning finner lämpad för uppgiften. Till saken hör
vidare att nämnden har möjlighet att medge undantag från bestämmelserna
om ansvarig arbetsledare då fråga är om mindre arbeten vilka inte
kan anses kräva särskild sakkunskap, eller då brister i utförandet inte
kan tänkas orsaka nämnvärd skada eller olägenhet.

Då ett beslut att inte godkänna en person som ansvarig arbetsledare
kan få ekonomiska konsekvenser för denne, framstår det som viktigt att
de skäl som ligger till grund för beslutet står i överensstämmelse med
vad som anges i och avses med bestämmelserna härom i byggnadsstadgan.
Dessa skäl skall även upptagas i beslutet. Det framstår, av utredningen
att döma, som tveksamt om i förevarande ärende skäl förelegat
för att inte godkänna Danielsson som ansvarig arbetsledare för det ifrågavarande
bygget. I vart fall kan det skäl som uppgivits, nämligen en
förment försummelse tre år tidigare, knappast godtas. Även om alltså
nämndens handläggning av ärendet i denna del framstår som bristfällig,
finner jag inte anledning föranstalta om vidare utredning, då vad som
förevarit i vart fall inte kan läggas någon därför ansvarig till last som
straffbart tjänstefel.

Av handlingarna framgår att Danielsson inte delgavs byggnadsnämndens
beslut att inte godkänna honom som ansvarig arbetsledare. Eftersom
beslutet i hög grad angick Danielsson borde han genom nämndens
försorg ha erhållit del av detta nämndens beslut. Med hänsyn till bl. a.

456

att nämnden i sitt yttrande hit beklagat att så ej skett anser jag mig
emellertid ej heller i denna del av ärendet ha anledning vidtaga någon
ytterligare åtgärd.

Vissa övriga ärenden

Fråga om länsstyrelse vid bifall till besvär över byggnadsnämnds beslut
att ej vidtaga åtgärd enligt 70 § byggnadsstadgan själv äger meddela
vitesföreläggande

K. och andra grannar klagade hos en byggnadsnämnd över cementfabriksverksamhet,
som i strid mot gällande stadsplan bedrevs i ett villaområde.

Sedan byggnadsnämnden beslutat att lämna klagomålen utan åtgärd,
anfördes besvär häröver hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen beslöt den 1 juni 1971 att på anförda skäl bifalla besvären
och uttalade att det ålåg byggnadsnämnden att enligt 70 § byggnadsstadgan
omgående föranstalta om åtgärder för rörelsens avveckling eller
förflyttning till ett för industriändamål avsett område.

Rörelsens innehavare anförde besvär över länsstyrelsens beslut hos
Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:t den 16 februari 1973 lämnat besvären
utan bifall, meddelade byggnadsnämnden beslut om vitesföreläggande.
Även sistnämnda beslut blev föremål för besvär.

I en till JO inkommen skrift anförde K. klagomål över att fabriksverksamheten
kunde få fortsätta.

I remiss till länsstyrelsen begärde JO Lundvik yttrande om anledningen
till att länsstyrelsen ej i sitt beslut den 1 juni 1971 själv föranstaltade
om erforderliga åtgärder.

Länsstyrelsen svarade.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta om en länsstyrelse — sedan samtliga
byggnadsnämnder genom byggnadsstadgan 1959 i dess 70 § erhållit befogenheten
att ge föreläggande — äger, med förbigående av byggnadsnämnd,
själv meddela sådant föreläggande. Vid fall av försummelse från
byggnadsnämnd kan länsstyrelsen ingripa genom förständigande m. m.
Om det skulle anses att en länsstyrelse kunde meddela ett föreläggande
direkt i ett besvärsärende skulle detta medföra en önskvärd tidsvinst.
Länsstyrelsen skulle hälsa med tillfredsställelse om så kunde ske.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik såvitt nu är i fråga.

Beträffande frågan om länsstyrelsen själv kunnat meddela vitesföreläggande
vill jag säga följande. Någon möjlighet för en länsstyrelse att
såsom beslutsmyndighet i första instans meddela föreläggande enligt
byggnadsstadgan föreligger icke, utan denna befogenhet är förbehållen
byggnadsnämnd. Förhållandet torde dock bli annorlunda om länsstyrelsen
uppträder som besvärsmyndighet. Det antages att en besvärsmyndig -

457

het i princip inträder i beslutsmyndighetens ställe och har samma befogenhet
som denna (jfr t. ex. besvärssakkunniga i SOU 1964: 27 s. 600). I
praxis tillämpas dock oftast återförvisning när avgörandet kräver särskild
teknisk eller praktiskt detaljerad utformning. I ett fall som det
förevarande, där omständigheterna ej var särskilt komplicerade, kan det
enligt min mening inte möta något formellt och knappast heller något
praktiskt hinder för länsstyrelse att vid bifall till besvär över byggnadsnämnds
beslut själv meddela vitesföreläggande (regeringsrättens i RÅ
1967 not. K 1087 återgivna avgörande går i motsatt riktning men torde
numera ej behöva anses bindande). Läget kan ställa sig delvis annorlunda
om fråga skulle uppkomma att ingripa i annan form än genom vitesföreläggande.
Härom har dock inte varit tal i detta ärende. — Ett
skäl för att tillgripa vitesföreläggande direkt hos länsstyrelsen i ett fall
som det nu aktuella är att ärendet härigenom kan snabbare slutföras.
Länsstyrelsens beslut i besvärsmålet kan ju överklagas och byggnadsnämnden
anses vara förhindrad att meddela vitesföreläggande innan besvär
över länsstyrelsens beslut blivit slutligt prövade.

Att länsstyrelsen i det nu aktuella fallet ej själv meddelade vitesföreläggande
kan — mot bakgrund av hur praxis varit — givetvis inte rubriceras
som fel.

Fråga om en s. k. dispositionsplan varit att jämställa med en generalplan
med vad därav följer beträffande samrådsförfarande, utställning m. m.

1 ett ärende framställde en person klagomål mot en byggnadsnämnd
och påtalade därvid att en dispositionsplan godkänts utan att något
samråd jämlikt 14 § byggnadsstadgan förevarit och utan att planen utställts
i stadgad ordning.

Byggnadsnämnden inkom med infordrat yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne bl. a.
följande.

Byggnadslagstiftningen saknar begreppet dispositionsplan. Benämningen
dispositionsplan har emellertid på senare år blivit vanlig såsom
beteckning för en utförligare översiktlig plan mellan generalplan och detaljplan.
Såsom framgår av ett regeringsrättens avgörande (RÅ
1969: 50) kan en dispositionsplan vara att betrakta som en generalplan
för området och bör i så fall innan antagandet utställas för granskning i
enlighet med bestämmelserna i 17 § byggnadsstadgan. Såsom naturligt i
sammanhanget framstår då att vid upprättandet av en dylik dispositionsplan
även samråd jämlikt 14 § byggnadsstadgan förekommer.

Såväl vid upprättande av förslag till generalplan som till byggnadsplan
gäller jämlikt 14 § byggnadsstadgan att samråd skall ske, icke bara
med vissa myndigheter utan även med de sammanslutningar och enskilda
personer som kan ha ett väsentligt intresse av frågan. Det är av
vikt att dylikt samråd kommer till stånd redan i inledningen av planarbetet
så att vederbörandes synpunkter kan beaktas vid utarbetandet av
förslaget. Samrådet skall alltså inte begränsas till att avse endast detaljer
i ett av planförfattaren redan utarbetat förslag (se bl. a. JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 433 f).

Innan ett generalplane- eller byggnadsplaneförslag antages, skall det

458

jämlikt 17 § byggnadsstadgan utställas till granskning genom byggnadsnämndens
försorg. Kungörelse om utställandet skall ske på föreskrivet
sätt. Vid utställandet av förslag till byggnadsplan skall underrättelse om
kungörelsen tillställas berörda markägare eller företrädare för dessa.
Vid utställandet av generalplan som inte skall fastställas erfordras inga
dylika underrättelser.

Såvitt gäller den i ärendet aktuella dispositionsplanen har från byggnadsnämndens
sida uppgivits att den inte blivit föremål för samrådsförfarande,
då den inte var att jämställa med generalplan. Beträffande frågan
huruvida utställning skett eller ej har i viss mån motstridiga uppgifter
lämnats. Med hänsyn främst till syftet med planen — nämligen att
utgöra underlag för byggnadsplanen — talar flera skäl för att den varit
att jämställa med en generalplan med vad därav följer beträffande samrådsförfarande,
utställning m. m.

Kommunikation i ärende angående dispens från byggnadsförbud

En person hemställde, att JO måtte pröva om en länsstyrelse följt förvaltningslagens
bestämmelser om kommunikation i ett av byggnadsnämnden
till länsstyrelsens prövning överlämnat ärende rörande ansökan
om dispens från byggnadsförbud enligt byggnadslagen.

Efter remiss anförde länsstyrelsen bl a följande.

Överlämnandet hade föregåtts av ett förfarande hos byggnadsnämnden,
varigenom de enligt byggnadsnämndens bedömande berörda sakägarna
beretts tillfälle att yttra sig över ansökan. — Inom länsstyrelsen,
planenheten, upprättades en promemoria. Föredraganden inom planenheten
samrådde därefter med chefen för juridiska enheten i bl. a.
frågan om kommunikation beträffande promemorian. Länsstyrelsen
fann sig kunna dela byggnadsnämndens bedömning av frågan om kretsen
av berörda sakägare i byggnadslagstiftningens mening. Dessa uppgick
till 18. Av utredningen framgick att av dessa bara fyra inkommit
med yttranden till byggnadsnämnden. Emellertid befanns ytterligare en
av sakägarna väl icke särskilt för sig ha erinrat mot ansökningen men
däremot ha undertecknat vad som må kallas protestlista. Således hade
av de 18 som behöriga sakägare bedömda personerna fem framfört sina
åsikter i ärendet. Ett aktiebolag hade yttrat sig men icke negativt över
ansökningen. Således bedömdes kommunikation i detta fall såsom uppenbarligen
obehövlig enligt 15 § första stycket 1. förvaltningslagen. I övriga
fyra fall bereddes vederbörande tillfälle att yttra sig.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Jämlikt 15 § första stycket förvaltningslagen får ärende ej avgöras
utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts
ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom
att yttra sig över det. Myndighet får dock i vissa angivna fall avgöra
ärende utan att så skett. Ett sådant fall är om åtgärderna är uppenbart
obehövliga. Denna undantagsregel syftar enligt förarbetena till lagstadgandet
i första hand på de situationer då myndighets beslut i ett ärende
bedöms gå i positiv riktning för part.

I förevarande fall har enligt 67 § 3 mom. byggnadsstadgan skyldighet
förelegat att före beslut om dispens bereda grannar, på vars rätt åtgär -

459

den kunde inverka, tillfälle att yttra sig. Härav måste anses följa att
dessa varit parter i den bemärkelse som avses i 15 § första stycket förvaltningslagen.
Andra sammanslutningar, föreningar och enskilda som
på eget initiativ yttrat sig i ärendet synes däremot inte ha intagit ställning
som sådan part och har därför ej ägt påfordra kommunicering av
utredningsmaterial.

Genom byggnadsnämndens försorg har berörda grannar fått tillfälle
att yttra sig över ansökningen om dispens. Sedan fråga uppkommit om
kommunicering av den inom länsstyrelsens planenhet upprättade promemorian,
så har länsstyrelsen tydligen funnit det uppenbart obehövligt
att verkställa sådan åtgärd med parter som ej förut framfört åsikt i
ärendet. Jag kan ej dela denna länsstyrelsens uppfattning. Den omständigheten
att part ej tidigare begagnat tillfälle att yttra sig kan enligt min
mening inte utan vidare tolkas så att vederbörande varit positivt inställd
till en dispens och helt skulle ha saknat synpunkter på promemorian.
Med hänsyn till att det i förevarande fall varit en bedömningsfråga om
kommunikationsplikt förelegat eller ej är dock länsstyrelsens underlåtenhet
icke av beskaffenhet att föranleda något ingripande från min
sida. Vad angår aktiebolaget, som yttrat sig medan ärendet låg hos
byggnadsnämnden, delar jag länsstyrelsens uppfattning att kommunikation
av promemorian kunnat underlåtas.

Länsstyrelses skyldighet att besvara förfrågningar från allmänheten i
byggnadsärende

Två personer framställde klagomål mot en länsstyrelses handläggning
av en av dem gjord förfrågan om möjligheterna att få tillstånd att på
viss fastighet uppföra ett hus för permanent bruk. De påtalade att länsstyrelsen
först per telefon meddelat att dispens från rådande byggnadsförbud
inte kunde ges, eventuellt kunde dock ett fritidshus med begränsad
yta få uppföras. Därefter hade länsstyrelsen återkommit med besked
att något svar på den typ av fråga klagandena ställt inte kunde ges.

Sedan yttrande inhämtats från länsstyrelsen anförde JO Lundvik.

I 1 § byggnadsstadgan ges allmänna föreskrifter om byggnadsnämnden
och dess funktioner. Bl. a. utsägs att det särskilt åligger nämnden att
lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings-
och byggnadsfrågor.

Någon motsvarande uttrycklig författningsbestämmelse som reglerar
länsstyrelsens handhavande av byggnads- och planfrågor ges inte. I servicecirkuläret
den 7 juni 1972, nr 406, till statsmyndigheterna föreskrivs
emellertid bl. a. att myndighet i lämplig utsträckning skall gå allmänheten
till handa med upplysningar i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.
Frågan i vilken utsträckning och på vilket sätt upplysningen
skall lämnas får avgöras med utgångspunkt från omständigheterna
i det särskilda fallet.

Förevarande ärende gällde bl. a. förfrågan om eventuell dispens från
rådande tätbebyggelseförbud. Det ankom på länsstyrelsen att besluta i
det eventuella dispensärendet. Följaktligen hade länsstyrelsen att på
lämpligt sätt besvara förfrågningar i ärendet. Länsstyrelsen lämnade
upplysningarna genom att dels per telefon upplysa klagandena om sin
inställning i byggnadsärendet, dels skriftligen meddela att den inte i det

460

förhandenvarande ärendet var beredd att ge något bindande förhandsbesked.
Genom telefonupplysningen synes klagandena ha fått klart för
sig i vilken utsträckning länsstyrelsen var beredd att medge dispens. Det
kan inte ställas alltför stora krav på upplysningarnas utförlighet i ett
ärende av den aktuella beskaffenheten, där ju hänsyn måste tas till bebyggelseplaneringen
i stort i området. Jag finner därför inte anledning
att rikta någon kritik mot den påtalade handläggningen av ärendet från
länsstyrelsens sida.

Långvariga byggnadsförbud

Vid avgörande av två ärenden rörande klagomål över långvariga
byggnadsförbud uttalade JO Lundvik bl. a. att han med tanke på att
byggnadsförbud av här ifrågavarande slag kunde bli betungande för
markägare inom berörda områden ville framhålla vikten av att arbete
med upprättande eller ändring av detaljplan, då nybyggnadsförbud i anledning
av arbetet meddelats, bedrevs så skyndsamt som möjligt och att
förbudsområdena begränsades i görligaste mån. Det sist sagda var av
särskild betydelse för det fall en del av området, vid en eventuell förlängning
av förbudet, framstod som inaktuellt i plansammanhanget.

Jäv för stadsarkitekt

En tomtägarförening klagade hos JO över byggnadsnämnds handläggning
av ett ärende rörande förslag till byggnadsplan för del av viss fastighet.
Härvid påtalades att ärendet föredragits inför byggnadsnämnden
av stadsarkitekten J., vilken var delägare i den arkitektfirma som upprättat
förslaget. Föreningen tvivlade på att granskningen av byggnadsplaneförslaget
och föredragningen för byggnadsnämndens ledamöter
kunnat ske med oväld och objektivitet.

Av ett av byggnadsnämnden avgivet yttrande framgick bl. a. att J. sedan
1957 var deltidsanställd stadsarkitekt och att han var ensam ägare
av arkitektfirman, som var ett aktiebolag.

J. upplyste att planförfattare varit en i arkitektfirman anställd annan
arkitekt samt att J. själv haft överinseende över planläggningsarbetet
både i egenskap av stadsarkitekt och arbetsgivare.

Statens planverk avgav tvenne yttranden i ärendet och anförde därvid
bl. a. att visserligen ingen instruktion funnits utfärdad för stadsarkitekter
i frågavarande kommun men att som vägledning kunde tjäna ett av
dåvarande byggnadsstyrelsen i samråd med bl. a. Svenska arkitekters
riksförbund och dåvarande Svenska Landskommunernas förbund 1964
utfärdat normalförslag till instruktion för stadsarkitekter.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik såvitt nu är i fråga.

Beträffande jävsfrågan må inledningsvis erinras, att just beträffande
deltidsanställda stadsarkitekter grannlaga jävsspörsmål ej sällan måste
uppstå. Det är helt naturligt att en arkitekt, som blott för en mindre del
av sin arbetstid fyller en offentlig funktion, vill ha största möjliga rörel -

461

sefrihet med avseende på sin — personligt eller (som i J:s fall) i bolagsform
bedrivna — enskilda arkitektverksamhet. I den av planverket berörda
normalinstruktionen för stadsarkitekter behandlas också det fall
att en stadsarkitekt får inom kommunen åtaga sig arkitektuppdrag av
andra än kommunen. Härvid förutsättes, att handlingarna i ärende, där
stadsarkitektens privata verksamhet är berörd, skall granskas av annan
sakkunnig person än stadsarkitekten. Att i dylikt fall stadsarkitekten
måste anses jävig torde redan före förvaltningslagens tillkomst ha varit
en tämligen allmänt delad uppfattning (se t. ex. Regeringsrättens årsbok
1969 ref. 7 samt artikel Förvaltningsrättslig tidskrift 1969 s. 117 ff). Efter
förvaltningslagens ikraftträdande med ingången av år 1972 skall ledning
för hithörande fall sökas i denna lags jävsbestämmelser, 4 §. Tvekan
kan råda, vilken av punkterna i berörda lagrum som här är tillämplig,
men i varje fall synes punkt 5 — att särskild omständighet föreligger
som är ägnad att rubba förtroendet för vederbörandes opartiskhet —
kunna åberopas. J. hade därför enligt min mening icke bort i byggnadsnämnden
anlitas vid dess befattning — denna må ha varit mer eller
mindre omfattande — med byggnadsplan som utarbetats av en i J:s
företag anställd person.

Såvitt av utredningen framgår har J:s sysslande i egenskap av stadsarkitekt
med byggnadsplanen icke i sak medfört någon olägenhet vare sig
för klagandeföreningen eller eljest. Jag kan därför nöja mig med att till
ledning för byggnadsnämndens och dess efterföljares handläggning i
lägen, motsvarande det här aktuella fallet, hänvisa till vad jag nyss anfört
om deltidsanställd arkitekts sysslande med ärenden från hans enskilda
rörelse.

462

Skolärende

Utvisning av elev från lärorummet

I skrivelse uppgav Tore Andersson att klassföreståndaren Påvels Sadurskis
vid Ängskolan i Sundbyberg under pågående lektion gripit hans
son Kennet om halsen, slitit upp honom ur skolbänken och fört ut honom
ur skolsalen och kastat honom i väggen i korridoren. Sadurskis
hade därefter ”låtsats att han svimmat” och utan vidare lämnat skolan.
Sadurskis hade vidare kastat sten på en elev och kallat elever för ”kossor
och fnask”. Andersson hemställde att JO skulle undersöka om Sadurskis
kan anses lämplig att undervisa i svenska skolor.

Med anledning av klagomålen har rektorn vid Ängskolan, Åke Landgren
uppgivit bl. a. följande. Sadurskis hade den 7 december 1973, lektion
9, undervisat i klass 9 a. Han hade varit förkyld med feber några
dagar men arbetade trots detta då vissa prov och bedömningar skulle
vara inskrivna denna dag. Vid lektionens början hade Sadurskis enligt
egen uppgift meddelat att han inte var fullt frisk och bett om hänsyn för
detta. Sadurskis är bördig från Lettland och kom till Sverige 1944. Eleven
Kennet Andersson, som kommit för sent till lektionen och avbrutit
lektionen några gånger, hade härmat viss brytning och då Sadurskis frågat
varför han talat så konstigt hade han enligt egen uppgift svarat ”Ja
jag pratar så för jag är från Letti” men avbrutit sig mitt i ordet. Enligt
Sadurskis skulle Kennet senare ha frågat honom, fortfarande med brytning,
”Är du verkligen sjuk?” Enligt Kennets uppgift skulle han ha använt
vanlig röst och frågat ”Om magistern är sjuk, borde inte magistern
stanna hemma då?” Sadurskis hade blivit uppbragt, fattat Kennet i kragen
och fört ut honom ur klassrummet. Kennet hade först sagt att Sadurskis
kastat honom i väggen men hade senare återtagit denna uppgift.
Sadurskis hade på återväg till katedern känt en häftig smärta i vänster
sida och trott att han drabbats av hjärtinfarkt. En elev hade tillkallat
adjunkt Järpemo, som undervisade i klassrummet intill. Järpemo hade
uppgivit att Sadurskis måste ha svimmat, visat tecken på förvirring men
klarat att gå till lärarrummet. I fråga om stenkastning hade Sadurskis
vid ett tillfälle för att drastiskt påkalla uppmärksamhet, då andra medel
slagit slint, singlat en mindre sten ingående i en stensamling utefter golvet.
Den elev som skulle ha blivit träffad av stenen förnekade detta och
beskrev händelsen på samma sätt som Sadurskis. Sadurskis förnekade
med skärpa att han kallat någon elev för ”fnask”. Den flicka som skulle
ha blivit kallad fnask kände själv inte till detta. Sadurskis hade i klassen
berättat en historia om betande kor i avsikt att upprätthålla förbudet

463

mot att tugga tuggummi under lektionerna. När någon av eleverna bröt
mot förbudet användes ordet ”kossa” med hänvisning till berättelsen för
att påminna vederbörande att låta bli. Rektor Landgren uppgav vidare
att ifrågavarande klass ansetts som arbetsam och orolig och att det
krävde mycket av läraren att bringa klassen till en hygglig arbetssituation.

Andersson har inkommit med påminnelser i ärendet.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Påståendena att Sadurskis kastat sten på en elev och att han kallat elever
för ”fnask” har tillbakavisats av såväl Sadurskis som eleverna. Vad
gäller ordet ”kossa” skulle det använts i samband med förbudet mot att
tugga tuggummi under lektion och med hänvisning till en allegorisk
historia. Jag finner inte skäl att uppehålla mig vidare härvid.

Vad därefter gäller de påtalade händelserna fredagen den 7 december
1973 märks att enligt 6 kap. 28 § andra stycket skolstadgan får lärare
utvisa elev som uppträtt olämpligt från lärorummet för högst återstoden
av pågående lektion. I förevarande fall synes eleven Kennet har uppträtt
på ett sätt som Sadurskis ej utan fog fann olämpligt. Ostridigt är att Sadurskis
handgripligen förpassat eleven ur klassrummet. Uppgiften att Sadurskis
därefter kastat eleven i en vägg har inte styrkts av utredningen.

Lärarens rätt att utvisa elev ur klassrummet innefattar inte rätt att använda
fysiskt våld. Sadurskis synes inte ens först ha uppmanat eleven att
avlägsna sig ur klassrummet utan har som omedelbar åtgärd gripit tag i
eleven och fört ut honom. Sadurskis handlade härigenom felaktigt. Vid
bedömningen bör dock hänsyn kunna tas till att ifrågavarande klass enligt
uppgift från rektorn var orolig, att Sadurskis vid tillfället var sjuk
och att stämningen i klassen var spänd redan före ifrågavarande incident.
Jag låter därför bero vid en erinran om vikten av att en lärare
vinnlägger sig om självbehärskning och noga beaktar gränserna för sina
befogenheter.

464

Övrigt

Illojal maktanvändning genom innehållande av ersättning till
framtvingande av uppgifter

Riksförsäkringsverket utfärdade den 19 september 1973 en cirkulärskrivelse
till de allmänna försäkringskassorna angående tandvårdsersättning
och förskott till tandläkare och tandtekniker. Under punkt 1.2 behandlades
de blanketter som skall användas i utbetalningsrutinen. Bland
dessa återfanns ”FKF 7304 Samlingsräkning — tandvårdsersättning”.
Det angavs att blanketten skulle användas för varje räkningsperiod (i regel
månad) och att underlaget skulle utgöras av de enskilda tandvårdsräkningarna.
Om blankettens innehåll kan nämnas att överst finns en
avdelning för ifyllande av uppgifter om tandläkaren. Härunder finns två
särskilda fält, det ena för Uppgift om räkningsperiod m. m. och det
andra för Uppgift om arbetad tid (vecka nr, antal timmar). Härefter följer
plats för tandläkarens underskrift och för försäkringskassans anteckningar
om påträffade fel vid kontrollsummering, kontroll av taxans tilllämpning,
belopp att utbetala m. m. I den av försäkringskasseförbundet
utgivna skriften Intyg och kvitton (tandläkaren/försäkringskassan) sägs
(s. 9) om fältet Uppgift om arbetad tid att ”i fältet anges (för statistiskt
ändamål) arbetad tid under räkningsperioden med uppdelning per
vecka”.

Till stöd för medtagandet av Uppgift om arbetad tid på samlingsräkningen
har riksförsäkringsverket hänvisat till uttalanden i förarbetena
till den allmänna tandvårdsförsäkringen om angelägenheten av att en
noggrann uppföljning av tandvårdstaxans effekter sker redan från början
och möjlighet öppnas att snabbt göra de förändringar som kan vara
motiverade. Särskilt har pekats på följande departementschefsuttalande
(prop. 1973:45 s. 82).

Det bör ankomma på riksförsäkringsverket att med hjälp av den tidigare
nämnda tandvårdsdelegationen följa utfallet av tandvårdstaxan och
därvid beräkna tandläkarens nettoinkomst genom olika undersökningsmaterial.

Vidare har åberopats följande uttalande av socialförsäkringsutskottet
(SfU 1973: 20 s. 24).

Utskottet understryker departementschefens uttalande om att riksförsäkringsverket
redan från början genom olika undersökningar skall följa
utfallet av tandvårdstaxan. Om dessa undersökningar visar att taxan eller
vissa delar därav ger ett för högt utfall för tandläkarna bör det ankomma
på riksförsäkringsverket att snarast möjligt föreslå de ändringar
i taxan som kan befinnas motiverade.

465

I den förut nämnda cirkulärskrivelsen angavs under punkt 2.1.1 Utbetalning,
Samlingsräkningar från tandläkare, att de samlingsräkningar
vilka inkommer till kassan skall kontrolleras med avseende på formell
riktighet (ifyllande, underskrifter, summering av beloppen för tandläkarens
fordran etc.).

I skrivelse, som kom in till JO den 10 april 1974, uppgav tandläkaren
Lennart Cleveson att Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa, på
grund av att han på blanketten ”Samlingsräkning — tandvårdsersättning
FKF 7304” avseende mars månad 1974 inte ifyllt uppgiften om arbetad
tid, vägrat honom ersättning för denna månad. Cleveson anhöll att JO
skulle undersöka, huruvida landets privatpraktiserande tandläkare
kunde åläggas att på detta sätt redovisa sin arbetstid och om försäkringskassan
handlat rätt då kassan vägrat honom ersättning.

Efter remiss inkom riksförsäkringsverket med följande yttrande.

Blanketten FKF 7304, som berörs i klagoskriften, rubriceras ”Samlingsräkning
— tandvårdsersättning”. Denna blankett ingår tillsammans
med bl. a. blanketten ”Tandvårdsräkning till försäkringskassan” i rutinen
för utbetalning av tandvårdsersättning och fastställdes av riksförsäkringsverket
genom cirkulärskrivelse 1973-09-19 till de allmänna försäkringskassorna
angående tandvårdsersättning och förskott till tandläkare
och tandtekniker.

1. Beträffande det författningsenliga stödet för riksförsäkringsverkets
åtgärd att från tandläkare inhämta uppgift om arbetad tid kan nämnas
följande.

I Kungl. Majtts tandvårdstaxa (1973: 638) stadgas i 28 §, att ”närmare
föreskrifter för tillämpningen av denna taxa meddelas av riksförsäkringsverket”.
Enligt 4 § tandvårdstaxan skall tandvårdsräkning uppsättas
enligt formulär som riksförsäkringsverket fastställer.

Vidare kan erinras om den allmänna bestämmelsen i 20 kap. 16 § lagen
om allmän försäkring, som lyder:

”De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen

av denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.”

Med stöd av bl. a. denna bestämmelse har Kungl. Maj:t i brev
(1962: 403) till riksförsäkringsverket bemyndigat verket att utfärda föreskrifter
rörande skyldighet för enskild att lämna uppgifter, som är av
betydelse för tillämpningen av lagen om allmän försäkring, i den mån
Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnat eller riksförsäkringsverket ej finner
föreskrifterna vara av sådan natur att det inte ankommer på verket
att meddela dem.

I detta sammanhang förtjänar dessutom nämnas att det enligt allmänna
tandläkarinstruktionen (1963: 666; 1971: 23) åligger varje tandläkare
”att då fråga är om utgift som skall ersättas av den allmänna försäkringen,
vid utfärdande av kvitto noggrant följa av riksförsäkringsverket
fastställt formulär jämte anvisningar”.

I skrivelse till Konungen 1974-06-06 hemställde riksförsäkringsverket
— som ansett nödvändigt att klarläggande sker av verkets rätt att fordra
in sådant underlag som krävs bl. a. för att verket skall kunna fullgöra
uppgifter som verket uttryckligen fått sig ålagda genom uttalanden av

30 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

466

regering och riksdag — att i författning intas föreskrift om tandläkares
skyldighet att redovisa arbetstid och övriga uppgifter som verket funnit
erforderliga. Bakgrunden anges utförligt i verkets skrivelse, som här biläggs
och till vilken hänvisas. Påpekas bör att den i skrivelsen behandlade
uppgiftsskyldigheten går längre än uppgiftsinhämtandet genom
blanketten FKF 7304.

2. Vad åter angår frågan om Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa
handlat rätt, då kassan innehållit tandvårdsersättning till Cleveson
avseende mars månad 1974 på grund av att denne vägrat att på samlingsräkning
lämna uppgift om arbetad tid, har denna 1974-05-27 prövats
av riksförsäkringsverket efter besvär av Cleveson.

Kopia av verkets besvärsavdelnings protokoll 1974-05-27 bifogas.

Enligt riksförsäkringsverkets mening har Skaraborgs läns allmänna
försäkringskassa haft skälig anledning anta att de begärda uppgifterna
var av sådan vikt att kassans åtgärd framstod som påkallad. Även i
detta avseende hänvisar verket till sin skrivelse till Konungen 1974-06-06.

Riksförsäkringsverkets beslutsskrivelse den 5 juni 1974 i besvärsärendet
hade följande lydelse.

Ni, som är uppförd på den av Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa
upprättade förteckningen över de i enskild tandvård verksamma
tandläkarna inom kassans område, ingav den 1 april 1974 till kassan
tandvårdsräkningar jämte ”samlingsräkning — tandvårdsersättning” för
perioden 1—31 mars 1974. Ni hade därvid underlåtit att ifylla den ruta
på sistnämnda räkningsblankett som är avsedd för ”uppgift om arbetad
tid”. Genom beslut den 3 april 1974 förklarade kassan att det för att
kassan skulle kunna utge tandvårdsersättning fordrades att Ni lämnade
upplysningar enligt ledtext på samlingsräkningen och att kassan därför
ej kunde reglera Er fordran förrän räkningen var fullständigt ifylld.
Häröver har Ni anfört besvär.

Riksförsäkringsverket finner att uppgifter om arbetad tid inte erfordras
för bestämmande av Er tandvårdsersättning under räkningsperioden.
På grund härav och då det inte som villkor för utbetalande av ersättningen
kan krävas att dessa uppgifter lämnas, undanröjer verket försäkringskassans
beslut och förordnar att kassan skall upptaga frågan om
utgivande av tandvårdsersättning till Er för räkningsperioden 1—31
mars 1974 till ny behandling.

Från verkets beslut i besvärsärendet anmälde avdelningschefen Blom
avvikande mening med följande innehåll.

Riksförsäkringsverket äger enligt 28 § tandvårdstaxan den 25 maj
1973 (nr 638) meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av taxan.
Med stöd härav har verket fastställt formulär FKF 7304 till blankett
”Samlingsräkning — tandvårdsersättning” att användas för utbetalning
av försäkringsersättning till behandlande tandläkare. Enligt min mening
har Cleveson vid framställning till kassan om tandvårdsersättning med
begagnande av ifrågavarande blankett genom underlåtenhet att lämna
uppgift på blanketten om arbetad tid inte följt av verket meddelad föreskrift
för tillämpning av tandvårdstaxan. På denna grund finner jag i
likhet med kassan att den är förhindrad att i förevarande fall utge tandvårdsersättning
till Cleveson.

467

I sin skrivelse till Konungen den 6 juni 1974 anförde riksförsäkringsverket
avslutningsvis följande.

Sammanfattningsvis vill riksförsäkringsverket framhålla att det synes
verket nödvändigt att ett klarläggande sker av verkets rätt att fordra in
sådant underlag som krävs bl. a. för att verket skall kunna fullgöra uppgifter
som verket uttryckligen fått sig ålagda genom uttalanden av regering
och riksdag. Den behövliga informationen skulle medföra en utökning
av hittillsvarande uppgiftslämnande.

Verket hemställer mot den angivna bakgrunden att i författning intas
föreskrift om tandläkares skyldighet att enligt formulär som fastställs av
verket på tandvårdsräkningarna eller på annat sätt redovisa arbetstid och
övriga uppgifter som verket funnit erforderliga, samt att patienten i den
utsträckning verket föreskriver skall få del av och betyga sådana uppgifter.
Det måste även vara möjligt att från tandtekniker inhämta uppgifter
om lager och inköpspriser för använt material. Som förutsättning för utbetalning
av försäkringsersättning bör gälla att dessa bestämmelser iakttagits.
Det bör särskilt framhållas, att de uppgifter om arbetad tid, som
verket avser att inhämta med stöd av en sådan författningsbestämmelse,
inte enbart kommer att registreras för statistiska ändamål. Tidsuppgifterna
kommer liksom andra uppgifter på räkningarna m. m. att av försäkringskassorna
användas också för kontrolländamål.

Den 28 juni 1974 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (1974: 626) om
ändring i tandvårdstaxan (1973: 638). I 4 § andra stycket infördes härigenom
en föreskrift om att privatpraktiserande tandläkare är skyldig att
i fråga om all tandvård som han meddelar förete tandvårdsräkning för
försäkringskassan och redovisa arbetstid och andra uppgifter som riksförsäkringsverket
föreskriver. Vidare gavs 11 § första stycket det innehållet
att försäkringskassan bestämmer den tandvårdsersättning som
skall utgå för utförd behandling och att som förutsättning för utbetalning
av tandvårdsersättning gäller att sådana uppgifter lämnats som sägs
i 4 § andra stycket.

Över riksförsäkringsverkets yttrande inkom Cleveson med påminnelser.
Han anförde bl. a. att kassans beslut att innehålla hans ersättning
fått den konsekvensen att inte heller ersättning till tandteknikern för
ifrågavarande tandtekniska arbeten utbetalats. Cleveson uppgav vidare
att försäkringskassan först efter anmodan från honom underrättat tandteknikern
i skrivelse den 26 april 1974 om att även dennes ersättning innehölls
och anledningen härtill.

Ärendet remitterades till försäkringskassan, varvid kassan anmodades
att särskilt yttra sig om grunden till att också tandteknikerns ersättning
innehållits. Kassan svarade följande.

Av handlingarna i ärendet framgår, att kassans beslut att inte utbetala
tandvårdsersättning till Cleveson även avsåg ersättning för tandtekniskt
arbete, varför inte heller någon sådan ersättning i avvaktan på Riksförsäkringsverkets
beslut utbetalades. Härom meddelades berörda tandtekniska
laboratorier skriftligen 1974-04-26.

468

I sin skrivelse till Riksdagens Ombudsmannaexpedition 1974-07-29
anför Cleveson att det först efter förfrågan från honom ”klargjordes, att
någon ersättning till de i detta sammanhang berörda tandtekniska laboratorierna
icke utgått, och först efter anmodan från mig, underrättades
dessa laboratorier om de faktiska förhållandena”.

Av arvodet för tandvård betalar försäkringskassan en del genom
tandvårdsersättning. Återstoden betalas av den försäkrade genom patientavgift.
Avser tandläkarens arvode för tandvård även ersättning för
tandtekniskt arbete, som utförts av annan än tandläkaren, tillställer försäkringskassan
den som utfört det tandtekniska arbetet hela ersättningen
för detta arbete. Från tandläkaren tillkommande tandvårdsersättning
görs avdrag med det belopp tandläkaren uppburit i patientavgift för sådant
arbete. Den ersättning som kassan utbetalar till tandteknikern innefattar
alltså även den del av arvodet som patienten betalat till tandläkaren.
Förutsättning för utbetalning av ersättning för tandtekniskt arbete
bör därför enligt kassans mening vara, att den för det tandtekniska arbetet
ansvarige tandläkaren uppfyller kraven för erhållande av tandvårdsersättning.
I annat fall skulle kassan vid sin utbetalning till tandteknikern
göra avdrag med den patientavgift som tandläkaren tagit ut och
det borde då ankomma på tandläkaren att överföra patientavgiften till
tandteknikern.

Utbetalning av tandvårdsersättning och förskott till tandläkare och
tandtekniker sker månadsvis. Räkningsperioden är kalendermånad. Utbetalning
till tandläkare sker snarast möjligt efter det att samlingsräkning
inkommit och viss kontroll skett. Faktura avseende tandtekniskt arbete
inkommer tillsammans med tandvårdsräkning från tandläkaren. Ett
exemplar av från olika tandläkare erhållna fakturor sorteras på tandtekniker.
Varje tandtekniker skall erhålla en samlad utbetalning per månad.
Utbetalning av tandteknikerns ersättning kan alltså i allmänhet ske först
en tid efter det att ersättning till berörda tandläkare utbetalts. Frågan
om utbetalning av ersättning till de tandtekniska laboratorier, som Cleveson
anlitat, aktualiserades först sedan de tandtekniska fakturorna från
tandläkarna samlats ihop för kontroll och utbetalning. Efter övervägande
fann kassan, med hänsyn till vad ovan sagts angående sambandet
mellan tandvårdsersättning och patientavgift, att ersättning för tandtekniskt
arbete i avvaktan på Riksförsäkringsverkets beslut i anledning av
Clevesons besvärsskrivelse 1974-04-09 inte kunde utbetalas. Om detta
meddelades de berörda tandtekniska laboratorierna skriftligen 1974-04-26. Kopia av brevet översändes samtidigt till Cleveson för kännedom.
Det är möjligt att Cleveson dessförinnan vid kontakt med kassan fört
frågan om underrättelse till laboratorierna på tal. Oavsett Clevesons ev.
förfrågan i detta avseende, hade kassan emellertid meddelat laboratorierna
sitt beslut rörande den tandtekniska ersättningen så fort ställning
kunde tas i den delen av ärendet.

Cleveson inkom med förnyade påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren följande.

Riksförsäkringsverkets förordningsmakt

Ett grundläggande lagstadgande finns i 2 kap. 3 § första stycket lagen
(1962: 381) om allmän försäkring, vilket utsäger att ersättning för utgif -

469

ter för tandvård utgår enligt de grunder som Konungen efter förslag av
riksförsäkringsverket fastställer för högst två år i sänder. Gällande
grunder är fastställda i tandvårdstaxan (1973: 638). I tidigare gällande
lydelse av 4 § tandvårdstaxan föreskrevs att tandvårdsräkning skulle
uppsättas enligt formulär som fastställdes av riksförsäkringsverket. I
28 § tandvårdstaxan bemyndigas riksförsäkringsverket att meddela närmare
föreskrifter för tillämpning av taxan. I 20 kap. 8 § lagen om allmän
försäkring föreskrivs att den som är försäkrad eller eljest äger rätt
till ersättning enligt lagen åligger att, i enlighet med de föreskrifter som
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av riksförsäkringsverket,
lämna de uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen
av lagen. I 20 kap. 16 § lagen sägs vidare att de närmare föreskrifter,
som finnes erforderliga för tillämpningen av lagen, meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
I brev (1962: 403) till riksförsäkringsverket med bemyndigande att
utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen om allmän försäkring, m. m.
har Kungl. Maj:t med stöd av 20 kap. 8 och 16 §§ lagen bemyndigat
riksförsäkringsverket att dels utfärda föreskrifter rörande skyldighet för
enskild att lämna uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av lagen,
dels att utfärda tillämpningsföreskrifter till och föreskrifter i samband
med införandet av lagen, allt i den mån Kungl. Maj:t ej annorlunda
förordnat eller riksförsäkringsverket ej finner föreskrifterna vara
av sådan natur att det inte ankommer på verket att meddela dem.

Av det anförda framgår alltså att riksförsäkringsverket ålagts att fortlöpande
bevaka frågan om grunderna för tandvårdsersättning och utarbeta
förslag till revidering av dessa, dels att det delegerats till riksförsäkringsverket
att fastställa formulär och meddela tillämpningsföreskrifter
till gällande tandvårdstaxa och dels att riksförsäkringsverket — med
vissa reservationer — bemyndigats att meddela föreskrifter för enskild
(den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt lagen) att
lämna uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av lagen.

Beträffande befogenheten enligt bemyndigandet att utfärda föreskrifter
rörande skyldighet för enskild, som äger rätt till ersättning enligt lagen,
att lämna uppgifter sägs i brevet (1962: 403) intet annat än att
fråga skall vara om uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av
lagen och att befogenheten gäller endast i den mån Kungl. Maj:t ej förordnat
annorlunda eller riksförsäkringsverket ej finner föreskrifterna
vara av sådan natur att det inte ankommer på verket att meddela dem.
Det finns inga förarbeten som upplyser om vad som åsyftas med den sist
nämnda begränsningen. Antas kan dock att med föreskrifter av sådan
natur att det inte ankommer på verket att meddela dem främst åsyftas
föreskrifter om ålägganden för enskilda av principiell betydelse eller eljest
av mer kvalificerat slag. Erinras kan här om konstitutionsutskottets
uttalande (KU 1947: 24) att ”alla något så när viktiga ingrepp i frihet

470

och egendom” skall vara beroende av riksdagens medverkan. Det kan
därför antas att riksförsäkringsverkets befogenheter när det gäller att
meddela föreskrifter om skyldighet för enskilda att lämna uppgifter begränsar
sig till uppgiftslämnande som står i ett naturligt och osökt samband
med förverkligandet av de uppgifter som lagen lägger på de tillämpande
myndigheterna och som inte innebär längre gående krav på de
enskilda än som enligt gällande grundlagspraxis får ställas av en förvaltningsmyndighet.

Mot bakgrund av riksförsäkringsverkets åliggande enligt 2 kap. 3 §
första stycket lagen om allmän försäkring samt departementschefens
och socialförsäkringsutskottets förut återgivna uttalanden om att riksförsäkringsverket
skulle genom olika undersökningar följa utfallet av
tandvårdstaxan och beräkna tandläkares nettoinkomst anser jag att riksförsäkringsverket
handlade helt följdriktigt då riksförsäkringsverket bestämde
sig för att från tandläkarna inhämta uppgifter om arbetad tid.
Sådana uppgifter kunde med allt fog anses behövliga som underlag för
en meningsfull uppföljning av tandvårdstaxans utfall och beräkning av
tandläkares nettoinkomst. Riksförsäkringsverket fick enligt min mening
anses befogat inte bara att inhämta sådana uppgifter utan också att med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande enligt 20 kap. 8 § lagen om allmän
försäkring ålägga tandläkarna att lämna dem.

När någon i en ansökan om viss förmån eller ersättning underlåter att
lämna en uppgift, som han genom föreskrift på ansökningsblankett eller
eljest ålagts lämna och som bedömts behövlig för sakens prövning, blir
den naturliga följden att ansökningen i avsaknad av uppgiften förklaras
ej kunna bifallas. Sökanden tvingas alltså att lämna uppgiften för att
komma i åtnjutande av det sökta. Det ter sig dock fördenskull inte naturligt
att i ett sådant fall säga att befogenheten att besluta om förmånen
eller ersättningen används för att förmå sökanden att lämna viss uppgift.
Uppgiften har här inget självändamål utan endast till ändamål att
fullständiga det för ett positivt beslut erforderliga sakliga underlaget.
Att ålägga den enskilde att lämna en sådan uppgift vid äventyr att ansökan
eljest avslås är såväl sakligt som rättsligt invändningsfritt.

Annorlunda ställer det sig om sökanden i ett ärende åläggs att vid
äventyr att hans ansökan eljest avslås lämna en uppgift som hänför sig
till något annat än det som utgör saken i ärendet och som alls inte behövs
för denna saks prövning. Myndigheten använder då sina befogenheter
som beslutande rörande vissa saker för att lösa sina uppgifter som
beslutande rörande andra saker eller för att bistå annan myndighet med
information. Beslutsbefogenheterna används härvid för ett för dem
främmande och av lagstiftaren ej avsett ändamål. Myndigheten går härigenom
vid sidan av lagen och handlar sålunda olagligt. I en rättsstat får
en myndighet inte använda de befogenheter en lag ger den för andra ändamål
än de är avsedda enligt lagen. Man brukar vid brott häremot tala

471

om illojal maktanvändning eller maktmissbruk. Att utan författningsstöd
ålägga en tandläkare att lämna uppgift om arbetad tid för ”statistiskt
ändamål” vid äventyr att hans ansökan om tandvårdsersättning eljest avslås
framstår i mina ögon som ett typiskt exempel på illojal maktanvändning.

Riksförsäkringsverket har emellertid inte meddelat någon föreskrift
om att försäkringskassorna skulle som äventyr vid underlåtenhet att
lämna uppgift om arbetad tid tillämpa åtgärden att vägra utbetalning av
tandläkaren tillkommande tandvårdsersättning. Det kan ej heller, så
mycket mindre som uppgiften ej erfordrades för ersättningens bestämmande,
sägas ligga i sakens natur att den omständigheten att uppgiften
skulle lämnas i ett fält på blanketten för samlingsräkning, som har karaktär
av framställning om tandvårdsersättning, var att se som uttryck
för en sådan föreskrift. Hur riksförsäkringsverket självt sett på saken
framgår varken av verkets yttrande hit eller av verkets skrivelse till Konungen
den 6 juni 1974. Riksförsäkringsverkets besvärsavdelning har
visserligen gett ett klart besked i saken, men härav kan ingen säker slutsats
dras om vad riksförsäkringsverket åsyftat med att på blanketten för
samlingsräkning ta in ett åläggande för tandläkaren att lämna uppgift
om arbetad tid. Vad avdelningschefen Blom anfört i sin avvikande mening
tyder visserligen på att riksförsäkringsverket kan ha åsyftat en sådan
ordning som sedan författningsreglerades genom kungörelsen
(1974: 626) i 11 § tandvårdstaxan. Riksförsäkringsverket har emellertid
varken medgivit eller bestritt att så varit fallet. Vid en efterhandsbedömning
kan därför nu inte sägas annat än att vad riksförsäkringsverket faktiskt
föreskrivit lämnat öppet hur försäkringskassorna skulle förfara då
en tandläkare underlät att på sin samlingsräkning lämna uppgift om arbetad
tid.

Av intresse är det oaktat att också pröva om riksförsäkringsverket
med stöd av sina befogenheter att meddela tillämpningsföreskrifter hade
kunnat meddela en sådan föreskrift som sedan togs in i 11 § tandvårdstaxan.
Hänvisas kan då till ett uttalande av grundlagberedningen
(SOU 1972: 15 s. 104) i samband med behandlingen av regeringens behörighet
att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag. Beredningen yttrade
att ”huvudreglerna, förutsättningarna för ingripande osv. alltid
måste tas upp i själva lagen”. Departementschefen tilläde (prop.
1973: 90 s. 211) att en förutsättning för verkställighetsföreskrifter som i
materiellt hänseende ”fyller ut” en lag måste vara att den lagbestämmelse
som skall kompletteras är så detaljerad att ingenting väsentligt
nytt tillförs regleringen. I verkställighetsföreskriftens form får således,
fortsatte han, inte beslutas om något som kan upplevas som ett nytt åliggande
för enskilda eller något som kan betraktas som ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Uttalandena hänför sig visserligen till den nya grundlagen men kan

472

anses representativa också för nuvarande rättsläge. Jag vill härtill erinra
om mitt uttalande i ett tidigare ärende rörande föreskrifter utfärdade av
arbetsmarknadsstyrelsen (JO 1972 s. 486) att så mycket torde kunna sägas
som att, om inga särskilda omständigheter tyder på annat, ett uppdrag
till en förvaltningsmyndighet att meddela tillämpningsföreskrifter
är att se som ett uppdrag vilket hänför sig till tillämpning i egentlig mening
och inte till normgivning. Inga särskilda omständigheter har framkommit
som tyder på att i riksförsäkringsverkets uppdrag att meddela
tillämpningsföreskrifter skulle ligga att inte bara meddela föreskrifter
om tillämpning i egentlig mening utan också att ge normer om t. ex.
sanktioner mot försummat uppgiftslämnande. Det kan därför omöjligen
antas att i förordningsmakten i fråga skulle ingå en befogenhet att införa
en så kraftigt verkande och ingripande ekonomisk sanktion som ett inställande
av tandvårdsersättnings utbetalning innebär. Fråga är ju om
en sanktion som till sin verkningskraft är vida överlägsen t. ex. vitet.

Emellertid är det som förut sagts inte visat att riksförsäkringsverket
med sin åtgärd att infoga ”Uppgift om arbetad tid” på blanketten för
samlingsräkning — tandvårdsersättning och i cirkulärskrivelsen ålägga
försäkringskassorna att kontrollera samlingsräkning med avseende på
formell riktighet i fråga om ifyllande m. m. avsett att införa inställande
av utbetalning av tandvårdsersättning som sanktion mot underlåtenhet
att lämna uppgiften i fråga. Om verket haft tanken har den i vart fall
inte kommit till uttryck på något sätt. Jag kan därför inte finna att de
för åtgärden ansvariga gjort sig skyldiga till något kompetensöverskridande.
Däremot finner jag det onöjaktigt att riksförsäkringsverket inte
gav försäkringskassorna klara och uttömmande besked om vad som förväntades
av dem i fråga om inhämtande av uppgift om arbetad tid och
hur de skulle förfara om någon underlät att lämna sådan uppgift. Vid
nu gjorda uttalanden låter jag det stanna.

Innehållandet av tandvårdsersättning

Försäkringskassans skrivelse den 3 april 1974 till Cleveson hade följande
innehåll.

Då Ni inte lämnat uppgift om arbetad tid på samlingsräkningen avseende
tandvårdsersättning för mars 1974 får försäkringskassan härmed
återsända räkningen med anhållan om komplettering.

För att försäkringskassan skall kunna utge tandvårdsersättning erfordras
att Ni lämnar upplysningar enligt ledtext på samlingsräkningen.
Kassan kan därför ej reglera Er fordran förrän räkningen är fullständigt
ifylld.

Skriftväxling hade dessförinnan ägt rum mellan Cleveson och försäkringskassan
angående skyldigheten att lämna uppgift om arbetad tid
och kassan hade inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket som i skri -

473

velse den 13 mars 1974 avslutningsvis förklarat att de på blanketten begärda
uppgifterna om arbetad tid ingick som ett led i verkets uppföljning
av verkningarna av tandvårdstaxan. Kassan hade under hänvisning
härtill i skrivelse den 19 mars 1974 till Cleveson anmodat honom att
snarast möjligt och senast inom två veckor till kassan inkomma med
uppgift om arbetad tid för januari och februari månader 1974 och att i
fortsättningen lämna ifrågavarande tidsuppgift på blankett FKF 7304.

Kassans skrivelse den 3 april 1974 framstod formellt som blott en anhållan
om komplettering av den ingivna samlingsräkningen. Genom att
kassan samtidigt förklarade att den ej kunde reglera Clevesons fordran
förrän räkningen var fullständigt ifylld, fick den emellertid mot bakgrund
av den tidigare förda diskussionen reellt innebörden av ett beslut
att ej utbetala ersättning om uppgift om arbetad tid ej lämnades. Så har
den också uppfattats av riksförsäkringsverkets besvärsavdelning vid dess
prövning av Clevesons besvär över beskedet. Det hade därför varit på
sin plats att kassan på sätt föreskrivs i 18 § förvaltningslagen försett sitt
besked med besvärshänvisning. Att så ej skedde kan dock med hänsyn
till de speciella omständigheterna inte läggas kassan till last som försummelse.

Riksförsäkringsverkets besvärsavdelning fann i sitt beslut den 5 juni
1974 att uppgifter om arbetad tid inte erfordrades för bestämmande av
Clevesons tandvårdsersättning och att, på grund härav och då det inte
som villkor för utbetalning av ersättningen kunde krävas att uppgifterna
lämnades, kassans beslut den 3 april 1974 skulle undanröjas. Denna bedömning
överensstämmer i allt väsentligt med min tidigare redovisade
uppfattning om principerna för en lojal tillämpning av lag och det
kunde av försäkringskassan krävas att kassan handlade enligt dessa i en
rättsstat självklara principer. När det gäller kassans handlingssätt bör
särskilt beaktas att riksförsäkringsverket, i vart fall inte officiellt, föreskrivit
eller gett anvisning om att som villkor för utbetalning av tandvårdsersättnng
skulle krävas att uppgift om arbetad tid lämnades. I riksförsäkringsverkets
skrivelse den 13 mars 1974 till kassan förklarades ej
heller annat än att denna uppgift behövdes för uppföljning av verkningarna
av tandvårdstaxan men sades intet om att innehållande av utbetalning
av ersättning fick tillämpas som ett medel att förmå tandläkare att
lämna uppgiften. Möjligt är att kassan under hand fått besked om att så
kunde ske. Vare sig så var fallet eller ej, ålåg det kassan att självständigt
tolka författningsbestämmelserna och tillämpningsföreskrifterna och på
eget ansvar överväga sina befogenheter. Medges måste dock att tolkningsfrågan
i det aktuella fallet ej var helt lättbedömd och låg utanför
vad en försäkringskassa brukar ställas inför och har erfarenhet av.
Ehuru jag anser att kassan, genom att finna sig befogad att som villkor
för utbetalning av tandvårdsersättning kräva att uppgift om arbetad tid
lämnades, gjorde sig skyldig till ett klart maktmissbruk, låter jag därför

474

bero vid en erinran om vikten av att en försäkringskassa är lojal mot
rättsordningen.

Innehållande av ersättning för tandtekniskt arbete

I skrivelser den 26 april 1974 till Tandtekniska laboratoriet i Lidköping
och Dentala Proteslaboratoriet AB meddelade försäkringskassan
att kassan funnit att beslutet att ej utbetala tandvårdsersättning till Cleveson
borde innefatta även ersättning för tandtekniskt arbete och att i
avvaktan på riksförsäkringsverkets beslut någon ersättning således ej heller
skulle utbetalas till dem. Meddelande i saken tillställdes alltså inte
företagen förrän omkring tre veckor efter det att Cleveson underrättats.
Kassan har lämnat en förklaring härtill och den saknar inte fog.
Ehuru jag anser att kassan så som saken låg till bort underrätta företagen
samtidigt med Cleveson och framför allt bort förse sina underrättelser
med besvärshänvisning, så att företagen blev uppmärksamma på sin
möjlighet att protestera besvärsvägen, vill jag dock inte lägga kassan till
last som försummelse vad som objektivt sett var klara brister i handläggningen.

Vad härefter gäller det materiella innehållet i kassans besked har kassan
förklarat att den efter övervägande med hänsyn till sambandet mellan
tandvårdsersättning och patientavgift funnit att ersättning för tandtekniskt
arbete i avvaktan på riksförsäkringsverkets beslut i besvärsärendet
inte kunde utbetalas.

I riksförsäkringsverkets cirkulärskrivelse den 19 september 1973 sägs
under 2.1.3 att faktura avseende tandtekniskt arbete inkommer tillsammans
med tandvårdsräkning från tandläkare och att inkomna fakturor
skall kontrolleras med avseende på formell riktighet (ifyllande, tandläkarens
attestering etc.). Enligt 2.1.4 skall för varje tandtekniker upprättas
blankett FKF 7293 omfattande de fakturor som inkommit och i
samband med utbetalningen skall notering göras på blankett FKF 7292
om utbetalt belopp. Varken av dessa anvisningar eller eljest kan utläsas
att utbetalning skulle kunna innehållas därför att tandläkaren ej fullgjort
en honom ålagd uppgiftsskyldighet som hänför sig till något annat än
vad som behövs för bestämmandet av tandvårdsersättningen. Även om
förekomsten av patientavgift som kassan framhållit komplicerar en separat
utbetalning till tandteknikerna, omöjliggör den inte en sådan. Den
möjligheten finns ju som kassan påpekat att kassan i vart fall utbetalar
ersättning till tandteknikern med avdrag för den patientavgift som tandläkaren
tagit ut. Enligt min mening har kassan genom att vägra utbetalning
också till tandteknikerna, därför att Cleveson ej velat lämna uppgift
om arbetad tid, gjort sig skyldig till ett i och för sig allvarligare fel
än gentemot Cleveson själv. Med hänsyn till omständigheterna anser jag
mig dock kunna låta bero vid en erinran om vikten av att kassan noga
beaktar sin åligganden.

475

Bristfällig handläggning från förmedlingsorgans och länsbostadsnämnds
sida av ärende om förbättringslån

Hilda L., som är född 1901 och äger ett enfamiljshus i Holmeja i Bara
kommun, ansökte i maj 1955 om ett förbättringslån för att rusta upp
huset. Sedan viss utredning verkställts meddelade länsbostadsnämnden i
Malmöhus län den 19 juni 1956 preliminärt beslut om att bevilja Hilda
L. ett räntefritt stående lån om 8 000 kr. Viss sista dag för arbetenas utförande
eller lånets utbetalande angavs inte. Arbetena synes ha varit
slutförda 1957. Det kom emellertid att dröja ända till den 10 november
1969 innan lånet utbetalades. Under mellantiden hade det kommunala
förmedlingsorganet betalat kostnaderna för arbetenas utförande. År
1963 mottog länsbostadsnämnden slutlig ansökan om förbättringslån
från Hilda L. men handlingarna var ej kompletta. Uppmaning till det
kommunala förmedlingsorganet att införskaffa fullständiga handlingar
gav ej resultat. Att sedermera utbetalning aktualiserades år 1969 berodde
på att Hilda L. vid den tiden begärde ett nytt förbättringslån,
denna gång å 10 000 kr. Arbetet kostnadsberäknades emellertid till
19 500 kr. och överenskommelse synes under hand ha träffats om att
ansökningen skulle avse maximalt lånebelopp. Detta nya lån, som uppgick
till 17 500 kr. med en räntefri stående del å 2 000 kr., beviljades
den 12 november 1969.

I en den 15 mars 1972 till JO inkommen skrift framförde makarna A.
klagomål över det otillfredsställande sätt på vilket handläggningen av låneärendena
ägt rum. Fru A. är syster till Hilda L. Makarna A. anhöll
att JO skulle granska kommunens handläggning.

Sedan upplysningar infordrats från kommunstyrelsen i Bara kommun
och ytterligare vissa uppgifter införskaffats, upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria vari utredningen redovisades och
följande frågor ställdes.

1. Lån I. Utredningen tyder på att detta lån borde ha utbetalats år 1962
och att lånet följaktligen i dag borde ha varit helt avskrivet. Kan lånet
nu avskrivas?

2. Lån 11. Om lån I avskrivits med en tiondel om året räknat från år
1962, skulle lån II ha haft en betydligt större räntefri stående del.

Kan saken numera rättas till så att Hilda L. — som dock hittills enligt
uppgift inte betalt vare sig ränta eller amortering — inte lider skada?

Genom remiss anmodades bostadsstyrelsen att avge yttrande över
promemorians innehåll. Bostadsstyrelsen avgav den 14 februari 1974
följande yttrande.

Beträffande fråga 1 (Lån 1)

Med annorlunda handläggning av detta ärende i kommunens förmedlingsorgan
och hos länsbostadsnämnden borde lånet ha kunnat utbetalas

476

vid sådan tidpunkt att det enligt lånereglerna varit möjligt att avskriva
lånet 1972 eller i varje fall 1973.

Bostadsstyrelsen anser att sådana omständigheter föreligger i detta
ärende att styrelsen sett sig föranlåten att hos Kungl. Maj:t utverka
medgivande att avskriva lånet.

Beträffande fråga 2 (Lån II)

Om Kungl. Maj:t medger att lån I får avskrivas skapas förutsättning
för länsbostadsnämnden att ompröva lån II och höja den räntefria
stående lånedelen.

Länsbostadsnämndens bevakning och handläggning i övrigt av låneärendena Lån

Lånet har beviljats med stöd av bestämmelserna i den numera upphävda
kungörelsen (1948: 546) om egnahemslån och förbättringslån. Enligt
33 § denna kungörelse hade låntagaren att, sedan slutligt beslut i låneärendet
meddelats, hos förmedlingsorganet göra framställning om utbetalning
av beviljat lån och därvid överlämna skuldförbindelse och
vederbörliga säkerhetshandlingar. Enligt samma föreskrift ålåg det förmedlingsorganet
att skyndsamt inge de ifrågavarande handlingarna till
det lånebeviljande organet.

De låntagare som kan komma i fråga för förbättringslån är i allmänhet
beroende av förmedlingsorganens medverkan i ansökningsförfarandet,
från tidpunkten för upprättande av låneansökningen till slutförande
av ärendet genom utbetalning av beviljat lån.

Vad länsbostadsnämndens handläggning beträffar är det utrett att
nämnden vid två, möjligen tre, tillfällen påmint förmedlingsorganet om
att inkomma med handlingar för slutlig reglering av lånet. Nämnden
borde dock kort tid efter den första påminnelsen ha tagit kontakt med
förmedlingsorganet för att slutföra ärendet. Nämnden borde också för
sökandens kännedom i det preliminära beslutet ha utsatt en tidsfrist
inom vilken förbättringsarbetet skulle slutföras och slutlig låneansökan
inges. Föreskrifter härom fanns i 30 och 31 §§ kungörelsen 1948: 546.
Enligt styrelsens mening borde lånet ha kunnat utbetalas senast under
loppet av 1963. Om så hade skett, skulle hela lånet ha kunnat avskrivas
senast under 1973. Under nämnda antagande skulle länsbostadsnämnden
vid bestämmande av den räntefria lånedelens storlek i fråga om lån
II ha kunnat betrakta det första lånet såsom avskrivet med 1/10 för
varje helt år som förflutit efter en utbetalning av detta lån under 1963.
Denna möjlighet förelåg nämligen enligt av bostadsstyrelsen 1966-12-15
utfärdade anvisningar till förbättringslånekungörelsen som tillställts
länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen.

Lån II

Detta senare förbättringslån, som beviljats 1969-11-12, borde — sedan
länsbostadsnämnden 1972-01-31 anmanat förmedlingsorganet att
inge utanordningshandlingar — ha kunnat slutregleras under 1972. Med
utbetalning av detta lån synes emellertid nu böra anstå i avvaktan på resultatet
av bostadsstyrelsens ovannämnda framställning om avskrivning
av hela det första förbättringslånet.

477

Kungl. Maj:t meddelade den 19 april 1974 — på bostadsstyrelsens
framställning dit — följande beslut:

Kungl. Maj:t föreskriver med hänsyn till i ärendet upplysta särskilda
•omständigheter att det år 1956 beviljade lånet å 8 000 kr. i avskrivningsliänseende
skall anses såsom utbetalat den 1 juli 1963. På grund härav
skall lånet avskrivas i sin helhet.

Härefter beslöt länsbostadsnämnden den 10 juli 1974 — med ändring
av sitt beslut den 12 november 1969 — att bevilja Hilda L. ett förbättringslån
om 17 500 kr., varav 6 800 kr. såsom räntefri stående del. Redan
dessförinnan, eller den 10 maj 1974, hade det äldre lånet om 8 000
kr. avskrivits.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik den 17 juli 1974, varvid JO anförde
följande.

Handläggningen av ifrågavarande låneärenden har — som framgår av
bostadsstyrelsens yttrande — varit behäftad med flera brister, främst bestående
i underlåtenhet från förmedlingsorganets och länsbostadsnämndens
sida att tillse att åtgärder vidtogs för att få det första lånet utbetalat
inom rimlig tid. De för Hilda L. menliga ekonomiska konsekvenserna
härav har numera kunnat avhjälpas genom Kungl. Maj:ts beslut
den 19 april 1974 och länsbostadsnämndens beslut den 10 juli 1974.

Med hänsyn till denna rättelse till Hilda L:s förmån och till den tid
som förflutit sedan de grundläggande felaktigheterna ägde rum — preskriptionstiden
för tjänstefel är fem år — saknar jag anledning att närmare
utreda vilka enskilda befattningshavare sorn kan ha haft ansvar i
sammanhanget.

Jag nöjer mig därför med att betona vikten av att ärenden som rör
meddelande av samhälleligt stöd åt enskilda medborgare handlägges
med all den omsorg som omständigheterna kräver.

Utformningen av villkor vid försäljning av kyrklig jord

Vid JO Lundviks inspektion av stiftsnämnden i Visby stift i maj 1973
iakttog JO, att stiftsnämnden den 30 december 1971 beslutat medgiva
att visst område av lönebostället Tofta annex 1:1 fick försäljas till Gotlands
kommun för en köpeskilling av 9 500 kronor samt i övrigt under
villkor bl. a. att på området ej fick anläggas dansbana eller anordnas
offentlig nöjestillställning.

JO infordrade yttrande från stiftsnämnden över de överväganden som
legat bakom beslutet att som villkor vid försäljningen föreskriva att på

478

området icke fick anläggas dansbana eller anordnas offentlig nöjestillställning.

I sitt yttrande anförde stiftsnämnden under hänvisning till en kartkopia
följande.

Vid försäljning av mark belägen i närheten av kyrka eller kyrkogård
har stiftsnämnden sedan länge sorn villkor föreskrivit att på området
ej får anläggas dansbana eller anordnas nöjestillställning.

I det aktuella fallet ligger den försålda fastigheten i omedelbar anslutning
till Tofta kyrka och kyrkogård.

Ärendet remitterades därefter till kammarkollegiet, som i avgivet
yttrande uttalade följande.

Stiftsnämndens klausul ansluter i sak till en praxis som relativt snart
efter tillkomsten av lagen (1927: 1) om försäljning av kyrklig jord
m. m. utbildades av Kungl. Majtts och kammarkollegiets handläggning

av försäljningsärenden. Klausulen utformades emellertid enligt

denna praxis alltid som ett servitut. Såvitt kollegiet kan bedöma hade
det i nu förevarande fall varit möjligt att utforma klausulen som ett
servitut med Kyrkogården 1:1 som härskande fastighet.

Med den utformning klausulen nu har fått binder den väl köparen
men kan inte få rättsverkan mot ny ägare. Detta förefaller inte tillfredsställande.
I de fall där ett förbud mot dansbana etc. anses motiverat
bör det enligt kollegiets mening konstrueras som ett servitut, och stiftsnämnden
bör tillse att inskrivning av servitutet söks samtidigt som köparen
söker lagfart.

Vid ärendets avgörande sade JO Lundvik att han instämde i den av
kammarkollegiet uttalade meningen.

Användande av förkortningar i allmänna handlingar

Vid inspektion av luftfartsverkets centralförvaltning iakttog JO Lundvik,
att man i mycket stor utsträckning använde sig av förkortningar vid
angivande av arbetsställen och befattningar. Luftfartsverket betecknades
sålunda Lfv, centralförvaltningen Cfn, chefen för administrativa avdelningen
benämndes CA, informationschefen Ai och så vidare. En lista
över anbefallda förkortningar hade utarbetats inom verket.

Vid samtal med verkschefen, generaldirektören Henrik Winberg, sade
JO härom:

Systemet att använda förkortningar vid angivande av arbetsställen,
befattningar och annat dylikt förekommer på många håll i vårt land.
Inom krigsmakten har det gammal hävd liksom också inom statens järnvägar.
Använt internt, inom det egna verket, har det onekligen vissa för -

479

delar. Går förkortningsraseriet alltför långt, uppstår dock även här olägenheter.
Det kan vara svårt även för verkets personal att hålla i minnet
ett mycket stort antal förkortningar, ofta ganska lika varandra. Risk
föreligger i så fall att mottagaren missförstår meddelandet. Att använda
förkortningar av här avsett slag i skrivelser till utomstående, vare sig det
gäller befattningshavare i annat verk eller den stora allmänheten, måste
anses klart förkastligt. Texten blir obegriplig eller rent vilseledande (i
militärt sammanhang betyder t. ex. CA chefen för armén, hos luftfartsverket
däremot chefen för administrativa avdelningen). I allmänhet används
inte de speciella förkortningarna i skrivelser till utomstående och
det är bra det. Däremot är det vanligt att verken betecknar sig själva
med förkortningar såsom Lfv för luftfartsverket, UKÄ för universitetskanslersämbetet,
RSV för riksskatteverket osv. Vissa sådana förkortningar
har vunnit hävd och får anses inarbetade i det allmänna medvetandet
(såsom SJ = statens järnvägar, möjligen också JK = justitiekansler^
JO = justitieombudsman). Det framstår för mig som önskvärt
att bruket av förkortningar av myndighets namn åtminstone inte utvidgas;
helst skulle jag vilja se att det avskaffas. Förkortningarna sprids
nämligen till tidningarna och rotar där in sig, särskilt i rubrikerna som
stundom blir obegripliga (”SR fick bakslag i HD” skrev nyligen en tidning,
när Sveriges Radio förlorat ett mål i högsta domstolen). Ser man
saken ur internationell synvinkel, står vi här inför en allvarlig kulturfara.
Det är inte längre nog att kunna ett främmande språk, man måste
också kunna dess förkortningar för att förmå läsa t. ex. en tidningsartikel
och hur ofta ändras eller nyskapas inte förkortningar (tänk t. ex. på
hur förkortningen EEC i vårt land med ett trollslag förändrades till
EG).

Winberg svarade bl. a., att man i skrivelser med adressat utom verket
inte använde andra förkortningar än de allmänt vedertagna, medan man
däremot internt av praktiska skäl använde förkortningar i stor utsträckning.

Vissa andra ärenden

Kommunikationsregeln i 15 § förvaltningslagen

1. K o m m u n i k a t i o n av intern utredning i lantbruksnämnd
i ärende om rationaliseringsstöd. Vid
JO Lundviks inspektion av lantbruksnämnden i Gävleborgs län ställdes
till honom följande fråga.

Antag att en ospecificerad ansökan om statligt rationaliseringsstöd inkommer
till lantbruksnämnden. I sådant fall har nämnden den praxis att
man prövar ansökningen mot alla de stödformer som kan komma i

480

fråga och sedan beviljar det slag av stöd — om nu stöd över huvud kan
beviljas — som är förmånligast för sökanden. Denna vidsträckta prövning
förutsätter god kännedom om fastigheten. Produktionsenheten
överlämnar därför ärendet till strukturenheten med begäran om utredning
och uttalande i frågan om fastigheten är utvecklingsbar. Fanns erforderligt
material tillgängligt hos myndigheten, kunde utredningen ske
helt och hållet vid skrivbordet. Ibland var det dock nödvändigt att fara
ut och bese fastigheten. Småningom mottog produktionsenheten från
strukturenheten den begärda utredningen och strukturdelegationens beslut
i frågan om fastigheten var utvecklingsbar eller ej. På produktionsenheten
tillställde man regelmässigt sökanden en kopia av struktursidans
ställningstagande innan produktionsdelegationen fattade sitt beslut med
anledning av ansökningen. Kunde man utan att komma i konflikt med
förvaltningslagens bestämmelser underlåta att delge sökanden nämnda
ställningstagande?

JO svarade.

I 15 § förvaltningslagen (1971:290) återfinns den s. k. kommunikationsregeln.
Det heter där att ärende ej får avgöras utan att sökande,
klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom
annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över
det. Myndigheten får dock i vissa angivna fall avgöra ärendet utan att
så skett, bl. a. ”om åtgärderna är uppenbart obehövliga”. Med denna bestämmelse
vill man förhindra att myndigheterna grundar sina avgöranden
på utredningsmaterial som är ofullständigt eller felaktigt. Med ”det
som tillförts ärendet” åsyftas således utredningsmaterialet, vare sig detta
kommer utifrån eller utgörs av interna, inom myndigheten upprättade,
handlingar. Sådana interna handlingar som endast innehåller sammanställning
av i ärendet befintligt redan kommunicerat sakmaterial eller
utredning i rättsfrågor behöver dock ej kommuniceras. Ej heller behöver
man underrätta part om förslag eller utkast till beslut eller annat liknande
hjälpmaterial hos myndigheten. Däremot är en värderings- eller
annan utredningspromemoria att hänföra till ”det som tillförts ärende”,
också i det fall promemorian upprättats inom myndigheten. Detsamma
gäller tjänsteanteckningar och muntliga upplysningar, iakttagelser vid
syn o. d.

Det material som tillförs stödärendena genom strukturenhetens utredning
synes mig vara att hänföra till sådant som enligt 15 § skall kommuniceras
med part. Jag vill därför tillråda lantbruksnämnden att ej frångå
sin nuvarande praxis. Avser nämnden att bevilja den mest gynnsamma
form av stöd som över huvud kan komma i fråga, torde dock kommunikation
vanligtvis vara ”uppenbart obehövlig” och behöver således ej ske.

2. Kommunikation i ärende om förvärvstil 1-stånd enligt jordförvärvslagen. lett vid inspektion av
lantbruksnämnden i Kopparbergs län upptaget ärende anförde ställföreträdande
JO Sverne, efter att ha redogjort för innehållet i 15 § förvaltningslagen,
följande.

Det material som tillförs jordförvärvsärendena genom ortsombudets
yttrande — vare sig detta innefattar rent faktiska uppgifter eller omdömen
beträffande exempelvis sökandens kvalifikationer som jordbrukare

481

— är enligt min mening att hänföra till sådant som enligt 15 § skall
kommuniceras med part. Denna kommunikationsskyldighet föreligger i
lika mån vid skriftligt som vid muntligt yttrande. Det får självfallet inte
förekomma att sökanden undanhålls ortsombuds upplysningar av den
orsaken att ortsombudet valt att lämna sina upplysningar muntligt. I sådana
fall ankommer det på den handläggande tjänstemannen hos nämnden
att i en promemoria eller annorledes skriftligen dokumentera vad
ortsombudet uppgivit samt underrätta parten om detta tillkommande
material. Jag hyser ej förståelse för önskemålet från vissa ortsombud att
avgivna yttranden ej skall bringas till sökandens kännedom. Den som innehar
uppdrag som ortsombud får vara beredd att stå för sina uppgifter
och åsikter både inför nämnden och inför sökanden.

Avser lantbruksnämnden att bevilja sökt förvärvstillstånd, torde dock
kommunikation vanligtvis vara ”uppenbart obehövlig” och behöver således
ej ske.

I inspektionsärendet har vidare uppmärksammats, att sökanden beretts
tillfälle att yttra sig med anledning av nämndens övervägande att
eventuellt avslå ansökningen enligt 5 § jordförvärvslagen medan avslag
senare beslutats med stöd av 4 § samma lag. Detta innebär att sökanden
ej givits tillfälle att för nämnden närmare redogöra för syftet med
fånget, något som framstår som i hög grad otillfredsställande. När det
blev aktuellt att tillämpa 4 §, borde nämnden därför ha dröjt med sitt
beslut tills sökanden haft tillfälle att lämna en sådan redogörelse. Det
kan alls inte utan vidare hållas för uteslutet att sökanden i avgivet yttrande
kunnat övertyga nämnden om att tillräckliga skäl saknades för
tillämpning av 4 §. Måhända hade vid sådant förhållande avslag meddelats
enligt 5 §. Det torde ur sökandens synpunkt inte vara likgiltigt om
4 § eller 5 § tillämpas. Bl. a. föreligger ju skyldighet för staten att lösa
egendomen endast då köp blir ogillt till följd av att förvärvstillstånd
vägras enligt 5 §.

Av det anförda har framgått att lantbruksnämnden förfarit felaktigt
dels genom att underlåta att över huvud kommunicera ortsombuds yttrande,
dels genom att i det uppmärksammade ärendet ej låta sökanden
få tillfälle att yttra sig över de omständigheter varpå avslaget grundades.
Jag anser mig dock kunna låta det stanna vid en erinran om vikten av
att 15 § förvaltningslagen tillämpas på ett korrekt sätt.

3. Kommunikation bör föregå indragning av bostadstillägg.
H. anförde i en klagoskrift till JO.

Han hade tillsammans med sin sammanboende, Britt-Marie A., ansökt
om bostadstillägg fr. o. m. 1.12.1972. I beslut 5.1.1973 tillerkändes
de 150 kr. i statligt tillägg medan kommunalt tillägg ej utgick. Vid utbetalning
i mitten av januari 1973 erhöll de endast 120 kr. Trots förfrågan
hos förmedlingsorganet fick de ej någon förklaring till detta. Emellertid
uppgav förmedlingsorganet i brev att H. och Britt-Marie A. flyttade
samman 31.10.1972 i stället för 1.12.1972 som H. uppgivit i sin ansökan
om bostadstillägg. H. hemställde att JO måtte pröva huruvida förmedlingsorganet
förfarit felaktigt.

Från förmedlingsorganet inhämtades följande. Genom beslut

20.4.1972 beviljades Britt-Marie A. för tiden april—december 1972 stat 31

Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

482

ligt bostadstillägg med 150 kr. per månad och kommunalt med 30 kr.
per månad. Sedan arbetsförmedlingen 14.12.1972 meddelat att H. var
sammanboende med Britt-Marie A. fr. o. m. 31.10.1972 ändrades bostadstillägget
genom beslut 5.1.1973 så att det kommunala tillägget indrogs
helt under november och december 1972. Då Britt-Marie A. redan
erhållit kommunalt bostadstillägg för november ansåg sig förmedlingsorganet
vara tvunget att innehålla 30 kr. av bostadstillägget för december.
Resterande del, 120 kr. utbetalades i mitten av januari 1973.
Efter att ha erhållit intyg som utvisade att sammanboendet inte ägde
rum förrän efter 30.11.1972 ändrades bostadstillägget genom beslut den

23.2.1973 så att kommunalt tillägg beviljades för november 1972. Tillägget
utbetalades retroaktivt.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid anförde.

Bestämmelserna i förvaltningslagen är tillämpliga på förmedlingsorgans
handläggning av ärenden rörande bostadstillägg. Enligt 15 §
nämnda lag får ärende ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan
part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom
själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det.

I förevarande fall hade förmedlingsorganet, då beslutet att indraga
det kommunala bostadstillägget fattades, erhållit en från arbetsförmedlingen
översänd kopia av ansökan om arbetsmarknadsutbildning, enligt
vilken H. på heder och samvete försäkrade att han fr. o. m. 30.10.1972
var sammanboende med Britt-Marie A. Huruvida Britt-Marie A:s uppgift
i sin 28.12.1972 daterade anmälan om förändring av familje- och
bostadsförhållanden om sammanboende först 1.12.1972 var tillgänglig
för förmedlingsorganet vid beslutets fattande är ej klarlagt. Oavsett hur
härmed förhåller sig är det emellertid uppenbart att förmedlingsorganet
ej bort ändra bostadstillägget utan att först i enlighet med 15 § förvaltningslagen
bereda Britt-Marie A. tillfälle att yttra sig över det material,
som sålunda tillförts ärendet från arbetsförmedlingen. Ärendets fortsatta
utveckling utvisar ju, att om så skett hade något beslut om ändring av
bostadstillägget aldrig behövt fattas. Med hänsyn till att H. — genom att
lämna olika uppgifter rörande tidpunkten för sammanboendet med
Britt-Marie A. till arbetsförmedlingen och förmedlingsorganet — själv
bidragit till att det kommunala bostadstillägget oriktigt indragits och till
att förmedlingsorganet sedermera rättat till saken anser jag mig dock
kunna låta i ärendet bero vid en erinran om vikten av att 15 § förvaltningslagen
iakttages.

4. Kommunikation i besvärsärende om bostadstillägg.
Vid inspektion av en länsbostadsnämnd iakttog ställföreträdande
JO Sverne att nämnden regelmässigt prövade besvär angående
bostadstillägg utan att yttrande från förmedlingsorganet kommunicerats
med klaganden.

Med anledning av iakttagelsen infordrades yttranden från länsbostadsnämnden
och bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen anförde bl. a.

483

Länsbostadsnämndens yttrande tyder på att nämnden i fråga om skyldigheten
att kommunicera handlingar med part har tillämpat den i 15 §
första stycket andra punkten 1. i förvaltningslagen anvisade möjligheten
att göra vissa undantag från kommunikationsplikten då det sakligt sett
är obehövligt med kommunicering. Nämnda undantagsregel torde täcka
de fall då nämnden avser att bifalla parts ansökan eller part i annan
ordning tillerkänts den rätt som tillkommer honom och alltså intet partsintresse
eftersätts genom att underrättelse underlåtes. Bostadsstyrelsen
vill i detta sammanhang för sin del särskilt understryka att kommunicering
må underlåtas endast när den framstår som uppenbart obehövlig.

Styrelsen hänvisade vidare till en skrivelse, som styrelsen i anledning
av JO:s remiss sänt till länsbostadsnämnderna. I denna skrivelse sades
bl. a.

Har länsbostadsnämnden ansett erforderligt att innan ett ärende avgöres
inhämta yttrande av förmedlingsorganet eller annan myndighet eller
har ärendet eljest tillförts utredningsmaterial skall nämnden låta sökande,
klagande eller annan part få del av det före den slutliga prövningen
av ärendet. Detta följer av 15 § förvaltningslagen (1971:290),
vari som huvudregel föreskrivs att ärende inte får avgöras utan att part
dels underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom
själv, dels beretts tillfälle att yttra sig över det.

Muntliga upplysningar som är av betydelse för ärendets avgörande
bör nedtecknas i skrift och på sätt nyss sagts kommuniceras med parten.

I 15 § förvaltningslagen anges vissa undantag från huvudregeln om
kommunikationsplikt. Undantagen tar bl. a. sikte på sådana situationer
då det sakligt sett är uppenbart obehövligt med kommunicering. Självfallet
behöver sådan inte ske om nämnden avser att bifalla parts ansökan
eller anförda besvär.

Vid kommunikation skall nämnden bereda part tillfälle att inom viss
angiven tid yttra sig över det som sålunda tillförts ärendet.

Vid avgörandet av ärendet anförde ställföreträdande JO Sverne.

Jag kan i allt väsentligt instämma i vad bostadsstyrelsen anfört i sitt
remissyttrande och i sin cirkulärskrivelse till länsbostadsnämnderna.
Härtill vill jag dock lägga följande.

Redan den omständigheten att besvärsmyndigheten ansett det behövligt
att infordra beslutsmyndighetens yttrande över anförda besvär torde
i allmänhet böra anses utgöra ett skäl att fullfölja skriftväxlingen genom
att kommunicera yttrandet med klaganden i enlighet med huvudregeln i
15 § förvaltningslagen. Detta synes mig vara den naturliga utgångspunkten
för bedömning av rutinerna hos en besvärsmyndighet. Är besvären
uppenbart ogrundade kan besvärsmyndigheten nöja sig med att infordra
handlingarna i ärendet, varmed vinnes inbesparing av både tid och arbete.

Det bör observeras att kommunikationen ger klaganden kännedom ej
blott om eventuellt förekommande sakupplysningar utan även om beslutsmyndighetens
reaktion på besvären samt ett tillfälle för klaganden
att i anledning därav komma till tals i målet ytterligare en gång innan
det avgöres. Det senare kan i praktiken mången gång vara ett viktigt
moment i ärendets behandling. Innan en myndighet beslutar sig för att

484

underlåta kommunikation — vilket jag alltså vill se som en avvikelse
från den naturliga gången av ett besvärsärende — bör därför en prövning
ha skett om kommunikation verkligen är obehövlig. Jag vill här
också inskjuta att den i förevarande sammanhang närmast aktuella undantagsgrunden,
nämligen att kommunikation är uppenbart obehövlig, i
första hand tar sikte på det fall att myndighetens blivande beslut bedöms
gå i positiv riktning för parten (jfr prop. 1971: 30 del 2 s. 470).

Om besvärsmyndigheten tillämpar en rutin, som innebär att den i stor
utsträckning underlåter att kommunicera, innebär det alltid risk att någon
part blir lidande genom att ett förbiseende eller annat misstag sker.
Detta förebygges om huvudregeln i 15 § förvaltningslagen om kommunikation
av allt material som tillförts akten tillämpas på rätt sätt. I tveksamma
fall är det naturligtvis som regel klokare att kommunicera än att
låta bli. En sådan regel innebär möjligen visst merarbete. Detta kan
dock inte anses särskilt betungande i all synnerhet som man inbesparar
den prövning som underlåten kommunikation förutsätter.

Med hänsyn till att bostadsstyrelsen numera utfärdat föreskrifter om
hur handläggningen av besvärsärenden rätteligen bör gå till anser jag
det i ärendet kunna stanna vid de rekommendationer som innefattas i
det sagda.

Frågor om besluts överklagbarhet

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Örebro län år 1973 antecknades
till protokollet:

I ärendena 32.05-15 och 25-72 (avsåg besvär över polismyndighets
beslut i vapenärende) hade länsstyrelsen i sina beslut ”under strecket”
utsagt: ”Enligt 12 § förvaltningslagen skall talan mot förvaltningsmyndighets
beslut ha kommit in inom tre veckor från den dag klaganden
fick del av beslutet. Då .. .:s besvär inkommit till länsstyrelsen efter utgången
av den i nämnda lagrum angivna tiden kan besvären inte upptagas
till prövning. Talan över länsstyrelsens beslut får inte föras.”

Yttrande infordrades från länsstyrelsen om hur den resonerat när det
sagts att beslutet ej fick överklagas.

Länsstyrelsen svarade:

De aktuella ärendena avsåg besvär över polismyndighets beslut i fråga
om tillstånd att förvärva vapen. Enligt 40 § vapenförordningen får talan
mot länsstyrelsens beslut i dessa ärenden ej föras. Länsstyrelsen har ansett
att ifrågavarande avvisningsbeslut är beslut i sådana ärenden och att
talan sålunda ej fått föras mot besluten. — Länsstyrelsen har emellertid
inte alltid följt en konsekvent linje utan har någon gång lämnat besvärshänvisning
i liknande situationer. Rättsläget är oklart.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid anförde: -

485

Möjligheten att överklaga ett förvaltningsbeslut regleras i allmänhet
genom uttryckliga författningsbestämmelser. Skulle sådana bestämmelser
saknas, är huvudregeln att myndighets beslut kan överklagas hos
närmast högre myndighet. För vissa grupper av ärenden har möjligheten
att fullfölja talan till Kungl. Maj:t avskurits. Enligt 40 § vapenförordningen
får beträffande vissa särskilt uppräknade tillståndsärenden talan
mot länsstyrelsens beslut förås medan besvärsrätt i övriga fall är utesluten.
Till de fall, i vilka besvärsrätt ej föreligger mot länsstyrelsens beslut,
hör ärenden rörande prövning av ansökan om tillstånd att inneha vapen.

Om ett ärende avvisas på formell grund, t. ex. på grund av att besvären
inkommit för sent, kan emellertid enligt min mening frågan om rätt
till fullföljd inte avgöras med stöd av bestämmelserna i vapenförordningen.
Någon saklig prövning om rätten att inneha vapen blir ju då ej
aktuell. Fråga är med andra ord inte om tillämpning av vapenförordningens
bestämmelser. I stället får allmänna förvaltningsrättsliga principer
tillämpas. Även om prövningen i materiellt hänseende på grund av
bestämmelser i lag är avskuren, bör därför frågan om formella hinder
mot besvärens upptagande kunna behandlas i nästa instans. Därigenom
ges klaganden en möjlighet att också få frågan om besvärstalans avvisande
prövad i två instanser.

Jag har också under hand inhämtat, att Kungl. Maj:t till prövning
upptagit besvär, som anförts över annan länsstyrelses beslut att avvisa
för sent anhängiggjord besvärstalan i ärende rörande ansökan om tillstånd
att inneha vapen (justitiedepartementets dnr 3407/70).

Av det sagda följer, att länsstyrelsen i de aktuella fallen borde ha
meddelat fullföljdshänvisning. Då jag utgår ifrån att länsstyrelsen hädanefter
kommer att lämna fullföljdshänvisning beträffande beslut av
förevarande art, anser jag mig emellertid inte ha anledning att vidta någon
ytterligare åtgärd i saken utan nöjer mig med nu gjorda uttalanden.

Vid JO Wennergrens inspektion år 1973 av länsstyrelsen i Kopparbergs
län antecknades till protokollet:

24.021-25-73. Länsstyrelsen anförde den 19 april 1972 i beslut i anledning
av besvär angående befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag
vid existensminimum bl. a. att besvären såsom för sent anförda inte
kunde upptas till prövning samt att beslutet enligt 86 § uppbördsförordningen
inte kunde överklagas.

I infordrat yttrande om anledningen till att man sagt att beslutet ej
fick överklagas sade länsstyrelsen:

Ärendet gällde besvär över lokal skattemyndighets beslut i fråga om
befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag vid existensminimum.
Enligt 86 § uppbördsförordningen får talan ej föras mot länsstyrelsens
beslut i sådan fråga. Då länsstyrelsen ej upptog besvären till prövning
utan avvisade dem som för sent inkomna, hade länsstyrelsen emellertid
bort meddela besvärshänvisning. Länsstyrelsen har därför i senare beslut,
till rättelse av det tidigare beslutet, meddelat besvärshänvisning.

486

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne.

Enligt 86 § första stycket uppbördsförordningen får talan ej föras mot
länsstyrelses beslut i fråga om preliminär taxering, sättet för uttagande
av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande
av skatteavdrag och anstånd med inbetalning av skatt. Ej heller
får enligt samma stycke talan föras mot annat beslut av länsstyrelse i
fråga om anstånd med inbetalning av skatt eller mot länsstyrelses beslut
rörande framställning om försättande i konkurs, ackordsförslag, avskrivning
av skatt eller föreläggande av vite. Mot annat beslut av länsstyrelse
får däremot enligt paragrafens andra stycke talan föras hos
kammarrätten genom besvär.

I förevarande ärende har länsstyrelsen aldrig fattat något beslut i frågan
om befrielse från eller nedsättning av skatteavdraget eller eljest i
fråga som avses i 86 § första stycket uppbördsförordningen. Beslutet
rörde i stället frågan om besvär anförts i rätt tid eller för sent. Med er,
tillämpning av 86 § uppbördsförordningen efter ordalydelsen skulle
alltså den skattskyldige ha rätt att överklaga detta beslut enligt regeln i
paragrafens andra stycke.

Emellertid kan ifrågasättas om med 86 § uppbördsförordningen
överhuvud taget avsetts att reglera andra avgöranden av länsstyrelsen än
sådana som rör den materiella frågan. Beträffande frågan om besvärsrätt
föreligger eller ej i avvisningsfrågan skulle i så fall i stället allmänna
förvaltningsrättsliga principer vara tillämpliga. Därvid bör enligt min
mening gälla att — oavsett om besvärsrätt i den materiella frågan föreligger
eller ej — möjlighet bör finnas att få avgörandet i den formella
frågan överprövad i nästa instans. Skulle denna möjlighet ej stå öppen
för klaganden, betages han ju möjligheten att få frågan om besvärstalans
avvisande prövad i mer än en instans. Även med detta resonemang
skulle man alltså komma fram till att besvärsrätt föreligger beträffande
avvisningsbeslutet.

I det aktuella ärendet borde följaktligen länsstyrelsen ha gett fullföljdshänvisning.
Då sådan numera meddelats genom ändring av beslutet,
har sökanden inte lidit någon rättsförlust. Jag finner därför ej skäl
till vidare åtgärd.

Regeln i 4 § jordförvärvskungörelsen om vilka handlingar som skall
företes innan beslut meddelas av visst innehåll

Vid ställföreträdande JO Svernes inspektion av lantbruksnämnden i
Kopparbergs län iakttogs två ärenden, i vilka nämnden avslagit ansökan
om förvärvstillstånd med stöd av 5 § jordförvärvslagen (jorden behövdes
för rationaliseringsändamål) utan att fångeshandling eller samtycke
från ägaren företetts.

Sedan yttrande inhämtats från lantbruksnämnden anförde ställföreträdande
JO Sverne följande.

Med hänsyn till det starka intresse fastighetsägare kan ha att fastighetsspekulant
ej söker förvärvstillstånd utan att överenskommelse om
överlåtelse först träffats, intogs i 4 § jordförvärvskungörelsen bestämmelsen
att förvärvstillstånd ej må vägras enligt 5 § jordförvärvslagen
utan att i ärendet fångeshandlingen eller, om sådan ännu ej upprättats,

487

fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företetts i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift. Har så ej skett må, efter vad som framgår
av 2 § lagen, sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att
ansökningen eljest avvisas.

I A. L:s ärende företeddes ett köpekontrakt som underskrivits av säljaren,
ett dödsbo, men ej av köparen. Lantbruksnämnden fann tydligen
att föreskriften i 4 § kungörelsen härigenom iakttagits. Tillämpningen av
5 § lagen förutsätter emellertid giltig köpehandling eller formellt oantastligt
samtycke. I det förevarande fallet förelåg ej giltigt köp, ty för sådant
krävs enligt 4 kap. 1 § jordabalken att såväl säljaren som köparen
undertecknat en skriftlig köpehandling. Ej heller förelåg skriftligt samtycke
till ansökningen. Vid sådant förhållande borde nämnden ej ha
meddelat avslagsbeslut. Nämnden borde i stället ha förelagt sökanden
att komplettera sin ansökan med giltig fångeshandling eller skriftligt
samtycke och först därefter avslagit ansökningen eller, om begärd komplettering
uteblivit, avvisat ansökningen.

I M. M:s ärende hade försäljning till sökanden ej skett och skriftligt
samtycke förelåg ej. Vid kontakt med lantbruksnämndens handläggare
hade fastighetsägaren förklarat sig ej ha någon invändning mot att M:s
ansökan togs upp och avslogs. Lagens krav på skriftligt samtycke kan ej
anses härigenom uppfyllt. Nämndens handläggning är således ej heller i
detta fall helt korrekt.

Felaktig nedsättning av bostadstillägg i bank

H. beviljades bostadstillägg för år 1974 med 696 kr. i månaden. Den
byggmästare som byggt det hus där H. bodde begärde att bostadstillägget
skulle nedsättas i bank i avvaktan på att en pågående tvist dem
emellan blev avgjord. Byggmästaren påstod att H. ej betalat någon hyra.
Förmedlingsorganet hemställde hos länsbostadsnämnden, att tillägget
skulle insättas på konto i bank tills vidare. I avbidan på beslut från länsbostadsnämnden
insattes tillägget för januari och februari på sådant
konto.

Sedan H. påtalat saken hos JO och utredning verkställts, anförde
ställföreträdande JO Sverne.

Av 18 § kungörelsen om statliga bostadstillägg till barnfamiljer
(1973: 378) framgår att bostadstillägg skall utbetalas till den som enligt
9 § har rätt att uppbära tillägget, dvs. familjeförsörjaren eller ifråga om
makar, den av makarna som anges av dem. Endast om särskilda skäl
föreligger får länsbostadsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande,
förmedlingsorganet besluta, att bostadstillägget i stället skall utbetalas
till annan lämplig person eller till kommunal myndighet att användas
till familjens bästa. Bestämmelsen om utbetalning till annan bör tillämpas
restriktivt. Avsikten med stadgandet är att det skall tillämpas i sådana
fall där sökanden är allvarligt sjuk eller missbrukar sin ekonomi så
att familjen blir lidande. Den nye betalningsmottagaren får förfoga över
bostadstillägget för familjens räkning, exempelvis genom att betala hyran
till hyresvärden.

En tvist mellan hyresvärd och hyresgäst angående något förhållande
rörande fastigheten, som leder till att hyresgästen inte betalar sin hyra,

488

är inte ett sådant förhållande som anges i nämnda stadgande. Förmedlingsorganet
har därför inte haft grund för sin begäran att få sätta in
H:s bostadstillägg på bankkonto. Kommunen har heller inte ägt att
i avvaktan på länsbostadsnämndens beslut innehålla bostadstillägget på
sätt som skett. Då förmedlingsorganet numera återkallat sin begäran
hos länsbostadsnämnden och sålunda vidtagit rättelse låter jag det dock
stanna vid här gjorda påpekanden.

489

V. Remissyttranden

Yttrande över domstolsstyrelseutredningens betänkande ”Central,
regional och lokal domstolsförvaltning in. m.”

Justitiedepartementet beredde genom remiss den 6 juni 1974 riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande (Ds
Ju 1974: 5).

Med anledning härav avgav justitieombudsmannen Thyresson den 12
juli 1974 följande yttrande till departementet.

Det torde råda allmän enighet om att tillskapandet av en central förvaltningsmyndighet
på domstolsväsendets område inte får innebära något
som helst ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet när
det gäller den dömande verksamheten. Detta framhölls redan av departementschefen
i direktiven till domstolsverksutredningen. Jag har själv i
yttrande den 31 augusti 1971 över utredningens betänkande ”Ny domstolsadministration”
(SOU 1971:41) understrukit vikten av att det inte
görs någon inskränkning i principen om domstolarnas självständighet i
fråga om rättskipningen. Justitieutskottet har senare i ett av riksdagen
godkänt betänkande (JuU 1972: 8) — med anledning av begäran om
principbeslut av riksdagen om inrättandet av ett domstolsverk — uttalat
sig på samma sätt som departementschefen gjort i nyssnämnda direktiv.
Domstolsstyrelseutredningen har nu i sitt betänkande föreslagit att i instruktionen
för domstolsstyrelsen inskrives att styrelsen vid utövandet av
sin verksamhet skall beakta principen om domstolarnas självständighet
vid fullgörandet av sina dömande uppgifter.

Oaktat nämnda princip numera är uttryckligen grundlagsfäst genom
den nya regeringsformen och alltså redan på grund härav inte kan rubbas
av den föreslagna domstolsstyrelsen saknar det inte värde att en
erinran om principen intages i instruktionen för styrelsen. Såsom domstolsstyrelseutredningen
själv angivit kan åtgöranden, som i och för sig är
att hänföra till administration och som i följd härav skall handhavas av
domstolsstyrelsen, ha så nära samband med den judiciella verksamheten
att den verkar reglerande på denna verksamhet eller eljest har återverkningar
på den. Det är i sådana fall av utomordentligt stor vikt att styrelsen
går varligt fram och noggrant tillser att den inte kränker domstolarnas
självständighet i den dömande verksamheten. Givetvis är det också
av stor betydelse att domstolarna själva är på sin vakt och hävdar sin
självständighet. Vidare får det naturligtvis ankomma på JK och JO, un -

490

der vilkas tillsyn domstolsstyrelsen kommer att stå, att följa styrelsens
verksamhet och vaka över att den bedrives i enlighet med de riktlinjer
som uppdragits för verksamheten.

I mitt yttrande över domstolsverksutredningens betänkande ”Ny
domstolsadministration” efterlyste jag en mera konkret gränsdragning
än denna utredning gjort mellan uppgifter som skall ankomma på den
centrala myndigheten för domstolarna och uppgifter som skall ankomma
på dessa. Jag ser därför med tillfredsställelse den nu av domstolsstyrelseutredningen
gjorda åskådliga uppgiftsfördelningen mellan
de olika myndigheterna. Jag kan i stort sett ansluta mig till den föreslagna
fördelningen. I några avseenden vill jag dock ifrågasätta om inte
en annan fördelning vore att föredraga.

En konsekvens av principen om domstolarnas självständighet och integritet
när det gäller den dömande verksamheten är enligt min mening
att tillsättning av och entledigande från domartjänster inte bör ankomma
på någon annan myndighet än Kungl. Maj:t eller i vissa fall
domstolarna själva. Principen bör vidare vara att den myndighet som
tillsatt en tjänst även bör besluta om entledigande från tjänsten. Enighet
råder om att ordinarie domartjänster också i fortsättningen skall tillsättas
av Kungl. Maj:t och att hovrätterna liksom hittills skall antaga aspiranter
och utfärda förordnanden för fiskaler. Beträffande assessorer,
revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare har utredningens majoritet
föreslagit att domstolsstyrelsen skall tillsätta dessa tjänster. Jag är
inte beredd att tillstyrka det förslaget. Visserligen skulle det väl under
helt normala förhållanden knappast inge några betänkligheter att domstolsstyrelsen
efter förslag från domstolarna fick utfärda förordnanden
för befattningshavare å de tjänster som det nu är fråga om. Emellertid
anser jag att det inte anförts eller föreligger tillräckliga skäl för att göra
avsteg från den principiella uppfattning som jag här framfört. Jag ser
det ytterst som en rättssäkerhetsfråga att några sådana avsteg inte görs
och jag vill därför förorda att nuvarande tillsättningsförfarande bibehålles
även i fråga om assessorer, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare.
Detta innebär alltså att jag anser att Kungl. Maj:t också i
fortsättningen bör förordna nämnda befattningshavare.

Beträffande notarieantagningen medger jag att förhållandena är något
speciella och att det kan synas överdrivet att åberopa rättssäkerhetssynpunkter
mot utredningens förslag, som bl. a. innebär att domstolsstyrelsen
skall övertaga notarienämndens (NON:s) uppgift att anställa notarier.
I enlighet med den inställning som jag förut givit uttryck åt skulle
jag dock helst se att NON även i fortsättningen fick utse notarier. NON
består av ordförande, vice ordförande och fyra andra ledamöter, varav
en representant från domarkåren, en från åklagarväsendet, en från
domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) och en från Jurist- och
Samhällsvetareförbundet. NON:s kansligöromål fullgörs av DON. Jag

491

har inte något emot att domstolsstyrelsen blir representerad i NON eller
att styrelsen sköter NON:s kansligöromål.

För att avge förslag på domartjänster som kungjorts lediga har utredningens
majoritet föreslagit inrättandet av en tjänsteförslagsnämnd, som
skulle ersätta de nuvarande förslagsorganen för olika tjänster. Enligt
förslaget skulle nämnden bestå av domstolsstyrelsens chef, ordförande,
ett justitieråd eller regeringsråd, en hovrättspresident samt ytterligare tre
domare, varav en utsedd på förslag av Jurist- och Samhällsvetareförbundet
och två på förslag av Sveriges Domarförbund.

Det är uppenbart att en sådan sammansättning i sig inte kan ge
nämnden den personkännedom som får anses erforderlig när sökande
till en tjänst skall föras upp på förslag. På grund härav är jag inte beredd
att nu tillstyrka inrättandet av en tjänsteförslagsnämnd. Samtidigt
måste jag dock tillstå att det skulle innebära fördelar med ett gemensamt
förslagsorgan. Därför vill jag rekommendera att närmare undersökningar
görs om det inte går att anordna ett system som tillför en
tjänsteförslagsnämnd tillräcklig personkännedom. Möjligen bör inrättandet
av en dylik nämnd anstå i avvaktan på resultatet av 1972 års
domarutredning.

Det är tydligen avsett att domstolsstyrelsen skall handlägga frågor om
läkarundersökning, disciplinär bestraffning, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet,
avstängning från tjänstgöring och frågor om skiljande från tjänst
eller uppdrag (8 § punkterna 5 och 6 i förslaget till instruktion). Detta
kan naturligtvis ifrågakomma endast i begränsad utsträckning.
Sålunda kan exempelvis läkarundersökning av den som innehar eller
uppehåller ordinarie domartjänst endast beslutas av Kungl. Maj:t (27 §
2 st jfr med 18 § 1 st statstjänstemannalagen). Avstängning från tjänstgöring
när det gäller befattningshavare tillhörande samma kategori är
ett annat exempel. Beslut härom skall meddelas av rätten (3 § lagen den
20 maj 1955 om avstängning av domare). Jag vill ifrågasätta, även nu
med hänsyn till principen om domstolarnas självständighet, om det över
huvud taget i något fall är lämpligt att domstolsstyrelsen får pröva berörda
frågor såvitt avser de befattningshavare vid domstolarna som har
uppgifter i fråga om dömandet. Problemet bör enligt min mening göras
till föremål för ytterligare överväganden. Eventuellt bör man avvakta
den vidare behandlingen av ämbetsansvarskommitténs slutbetänkande
”Ämbetsansvaret II” (SOU 1972: 1), vari givits förslag till reglering av
de här aktuella frågorna.

Utredningens majoritet har föreslagit att domstolsstyrelsen skall fastställa
tingsrätternas arbetsordningar. En ledamot, hovrättspresidenten
Karl Sidenbladh, har reserverat sig och ansett att hovrätterna skall fastställa
arbetsordningar för tingsrätterna.

Jag delar Sidenbladhs uppfattning och instämmer i de skäl som han
anfört till stöd för sin ståndpunkt.

492

Domstolsverksutredningen föreslog att hovrätterna även i fortsättningen
skulle utöva tillsyn över att tingsrätternas rättskipning försiggick
i laga ordning och att domstolsstyrelsen skulle kontrollera den administrativa
verksamheten vid tingsrätterna. Förslaget godtogs i allmänhet av
remissinstanserna. Flertalet ledamöter i domstolsstyrelseutredningen har
stannat för denna lösning. Utredningens ordförande, justitiekanslern
Ingvar Gullnäs, har reserverat sig och ansett att någon egentlig tillsyn
över den judiciella verksamheten vid tingsrätterna inte behövs. Gullnäs
har emellertid i sin reservation framhållit att han inte helt vill utesluta
sådan tillsyn från hovrätternas sida. Om överprövade mål t. ex. är uppseendeväckande
gamla och utredningsmöjligheterna i hovrätten därför
begränsade, bör detta enligt Gullnäs föranleda hovrätten att vidtaga någon
åtgärd. I 2 kap. 1 § RB sägs att hovrätt äger tillsyn över de domstolar
som hör under hovrätten. Domstolsverksutredningen föreslog ett
bibehållande av denna bestämmelse. Enligt domstolsstyrelseutredningen
bör bestämmelsen ändras till att hovrätt skall äga tillsyn över att
rättskipningen i tingsrätterna inom hovrättens domkrets sker i laga
ordning. Gullnäs anser att bestämmelsen i 2 kap. 1 § RB om hovrätts
tillsyn bör upphävas.

Genom sin överprövande verksamhet utövar hovrätten en form av
tillsyn över tingsrätterna inom sin domkrets. Vad som framkommer i
samband med denna tillsyn eller på annat sätt kan vara av den beskaffenhet
att hovrätten bör ha möjlighet att för vidtagande av lämpliga åtgärder
undersöka sådana förhållanden vid en tingsrätt vilka har eller
kan få direkt betydelse för den dömande verksamheten där. Det kan
med andra ord uppkomma behov för hovrätten att själv skaffa sig insyn
i tingsrätternas verksamhet. Jag anser det naturligt att det finns en bestämmelse
om hovrätts befogenhet att utöva tillsyn. Enligt min mening
bör den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 1 § RB bibehållas utan ändring.
Jag vill emellertid tillägga att jag delar Gullnäs’ uppfattning att det
skulle strida mot principen om domstolarnas självständighet i den dömande
verksamheten om hovrätterna genom inspektioner skulle kontrollera
hur tingsrätterna dömer och att jag, utifrån min erfarenhet som
JO, ansluter mig till Gullnäs’ uppfattning att behovet av hovrätternas
sålunda till den formella handläggningen av mål och ärenden inskränkta
tillsyn är mycket begränsad.

Yttrande över mutansvarskommitténs betänkande ”Mut- och
bestickningsansvaret”

Genom remiss den 3 juli 1974 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmannaexpedition tillfälle att yttra sig över rubricerade
betänkande (SOU 1974: 37).

493

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 26 augusti 1974 efter
samråd med JO Thyresson och JO Wennergren följande remissyttrande.

Allmänt

I gällande lag återfinns regler om ansvar för korruption dels i brottsbalken,
dels i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta
eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, straffas enligt
20 kap. 2 § brottsbalken för tagande av muta eller av otillbörlig belöning.
Det häremot svarande aktiva korruptionsbrottet, bestickning, behandlas
i balkens 17 kap. 7 §, där straff är stadgat för den som lämnar,
utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning
av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. På motsvarande sätt
stadgar 6 och 7 §§ i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
straff för korruption inom näringsverksamhet. Ansvaret gäller endast
vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av
försäkring för dens räkning hos vilken den mutade är anställd. Gärningsbeskrivningen
är heller inte identisk med den i brottsbalken.

Förslaget går ut på en samordning och vidgning av korruptionsansvaret.
I 20 kap. brottsbalken skall upptagas regler om straff för tagande
av muta eller annan otillbörlig belöning såväl i allmän sorn —
med vissa begränsningar — i enskild tjänst. Mutansvar skall också
föreligga i åtskilliga uppdragsförhållanden. I samma kapitel av brottsbalken
skall också stadgas straff för bestickning av anställda eller
uppdragstagare som nyss åsyftats.

Tidigare förefintliga skillnader mellan anställningsförhållandena i
allmän och enskild tjänst har, såsom kommittén framhåller, numera
utjämnats. Genomförs vad ämbetsansvarskommittén förordat i betänkandet
Ämbetsansvaret II, blir utjämningen än mer markant. Även i
övrigt har skillnaderna mellan offentlig och enskild verksamhet visat
en tendens att alltmera minska, låt vara att problemen ligger annorlunda
till inom området för den egentliga myndighetsutövningen. Förslaget
innebär i princip ingen minskning av korruptionsansvaret inom
sist berörda område. I övrigt medför förslaget en vidgning av ansvarskretsen
och, såvitt rör den enskilda sektorn, en viss skärpning av ansvaret.
Jag saknar anledning att motsätta mig att en samordning av
korruptionsansvaret kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som kommittén dragit upp.

Den tekniska lösningen att sammanföra reglerna om korruption i
20 kap. brottsbalken — vilket för närvarande handlar om ämbetsbrott
och enligt förslaget i Ämbetsansvaret II skulle få rubriken ”Om missbruk
av myndighet m. m.” — är, såsom också kommittén antyder, inte
helt lyckad. Någon helt invändningsfri placering synes icke stå till buds.

494

Måhända vore det dock bättre att införa reglerna i 17 kap. brottsbalken,
vars rubrik i så fall finge jämkas något.

Den ansvariga personkretsen

Som redan antytts stadgar 20 kap. 2 § brottsbalken i sin gällande
lydelse straff för ämbetsman som mottager, låter åt sig utlova eller
begär muta eller annan otillbörlig belöning. Vem som är ämbetsman
sägs i 12 § i samma kapitel. I betänkandet Ämbetsansvaret II har föreslagits
en genomgripande omläggning av reglerna om ansvar för brott
mot tjänsteplikt. Som ett led häri skall 20 kap. 12 § brottsbalken upphävas.
Något motsvarande stadgande, vartill regler om mutansvar
skulle kunna knytas, har icke föreslagits. Kommittén har vid sådant
förhållande nödgats bestämma den ansvariga personkretsen på annat
sätt än för närvarande.

Enligt förslaget omfattar mutansvaret i första hand arbetstagare hos
staten, kommun eller näringsidkare i dennes näringsverksamhet. Eftersom
för närvarande ingalunda alla arbetstagare i statens eller kommuns
tjänst har ämbets- och därmed också mutansvar innebär förslaget en avsevärd
vidgning av den ansvariga personkretsen. Då det är svårt eller
omöjligt att för ändamålet draga någon gräns mellan olika kategorier
av arbetstagare, vill jag inte rikta någon anmärkning mot förslaget i
denna del.

Begreppet arbetstagare har, såsom kommittén påpekar (s. 136), kommit
till användning i åtskilliga lagar av olika slag och har inte en helt
enhetlig innebörd. Kommittén förordar att begreppet i förevarande sammanhang
ges den innebörd som kommit till uttryck i arbetsdomstolens
tillämpning av lagen om kollektivavtal och lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Hänvisningen till de två nämnda lagarna är inte helt lyckad
eftersom de upptar en bestämmelse om att som arbetstagare vid lagarnas
tillämpning skall anses även den som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne
intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren. Till förebyggande av missförståndet att dessa
s. k. beroende uppdragstagare icke skulle vara att räkna till arbetstagare
vid tillämpningen av de nya reglerna om mutor m. m. synes det lämpligare
att hänvisa till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, särskilt sådant
som det utformats vid tillämpningen av semesterlagen (jfr prop.
1973: 129 s. 196).

Förutom arbetstagare hos staten, kommun eller näringsidkare i dennes
näringsverksamhet omfattar förslaget också åtskilliga uppdragstagare.
I 2 § andra stycket punkt 3 nämns de som på grund av myndighets förordnande
eller eljest har att åt annan utöva uppdrag som är reglerat i
författning. Motiven (s. 139) ger åtskilliga exempel på innehavare av
sådant uppdrag, bland dem av rätten särskilt förordnad förmyndare en -

495

ligt 11 kap. 3 § föräldrabalken. Det vill emellertid synas som om förslaget
även inbegriper legal förmyndare enligt 1 eller 2 § samma kapitel.
En så långtgående utvidgning av den ansvariga personkretsen väcker
vissa betänkligheter. Mycket vidsträckt är också bestämmelsen under
punkt 7 i denna del av förslaget. Ansvaret omfattar här envar som på
grund av förtroendeställning såsom syssloman eller eljest fått att för
annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å
skötseln av ekonomisk angelägenhet. Legal förmyndare torde inbegripas
även härunder. Stadgandet omfattar vidare t. ex. medlem av ideell förenings
styrelse. Ordalagen har valts i syfte att vinna överensstämmelse
med personkretsen i 10 kap. 5 § brottsbalken, som handlar om trolöshet
mot huvudman. Det kan ifrågasättas om en sådan samordning är helt
nödvändig.

Enligt 20 kap. 12 § andra stycket brottsbalken har den som är förordnad
eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling
eller sitter i jury eller beskattningsnämnd ett begränsat ämbetsansvar,
omfattande bl. a. ansvar för tagande av muta eller av otillbörlig belöning.
Den åsyftade personkretsen — vari ingår bl. a. riksdagsmän och
kommunfullmäktige — torde omfattas av andra stycket (punkterna 2
och 5) i den föreslagna nya lydelsen av 20 kap. 2 § brottsbalken, ehuru
kommittén i sina motiv (s. 103) ej nämner riksdagsmän och kommunfullmäktige
(jfr emellertid Ämbetsansvaret II s. 138). Ett förtydligande torde
vara på sin plats.

Arbetstagare hos stiftelse inryms i och för sig inte under förslagets
regler. Läget blir dock ett annat om stiftelsen driver näring. Vidare skall
regeringen kunna förordna om lagens tillämpning även på arbetstagare
hos allmän inrättning. Till sådan är vissa stiftelser att räkna. Kommittén
nämner i motiven (s. 98) vissa stiftelser o. d. å vilka kommunaltjänstemannalagen
gjorts tillämplig och för vilka kommittén finner naturligt att
även mutansvar föreskrivs. Jag vill här säga att, oavsett om kommunaltjänstemannalagen
blir tillämplig eller ej, det kan finnas skäl att stadga
mutansvar för arbetstagare m. fl. i stiftelser vilka handhar betydande
penningtillgångar och utdelar anslag för olika ändamål eller belöningar.

Den straffbara gärningen

I 20 kap. 2 § brottsbalken stadgas straff för ämbetsman som mottager,
låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning. Gärningsbeskrivningen i 7 § lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens är en annan. Där stadgas straff för anställd
i näringsverksamhet e. d. som tager, låter åt sig utlova eller begär gåva
eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal om inköp
av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för
dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför
annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgö -

496

rande av sådant avtal. Bestickningsbrottet är konstruerat på motsvarande
sätt i de två lagarna. Förslaget innebär i denna del att stadgandena i
brottsbalken blir, med oförändrat innehåll i sak, tillämpliga över hela
fältet.

Mot regleringen i brottsbalken kan anmärkas, att gränserna för vad
som faller in under straffbudet inte dragits upp med önskvärd tydlighet.
Gärningen rubriceras som tagande av muta eller av otillbörlig belöning.
Vad som skall förstås med muta definieras inte men språkbruket ger
dock en viss ledning. Det senare ledet, tagande av otillbörlig belöning, är
ytterst svårtolkat. Under vilka omständigheter skall en belöning anses
otillbörlig? Lagtexten lämnar inte något svar på denna fråga. Under förarbetena
till 1941 års ändring i 25 kap. strafflagen sades (prop. 1941:
309 s. 7) att vad som var tillbörligt eller otillbörligt inte kunde bestämmas
generellt utan fick överlämnas åt praxis att bedöma i enlighet med
vad som kunde vara förenligt med en sund ordning. Det är inte tillfredsställande
att behålla ett straffbud med så obestämt innehåll. Den anställde,
som ställs inför valet att mottaga eller avvisa en erbjuden förmån,
har ett rimligt anspråk på att få veta hur han skall handla. Detsamma
gäller i kanske ännu högre grad den utomstående som skulle vilja ge den
anställde något som uttryck för sin erkänsla. Betänkligheterna mot att
behålla den gällande lagtexten ökar om, såsom kommittén föreslår, den
ansvariga personkretsen nu skall vidgas starkt. Det bör vidare besinnas
att regeln enligt förslaget skall vinna tillämpning också inom det enskilda
näringslivet, där förhållandena och sedvänjorna inte är i allo desamma
som inom den offentliga sektorn och där följaktligen problemet
om vad som skall anses otillbörligt får andra aspekter. Med allt erkännande
av att det är svårt att finna en helt lyckad formulering vill jag rekommendera
att förslaget omarbetas för vinnande, om möjligt, av en
bättre precisering av vad som skall anses straffbart.

En ytterligare anmärkning kan riktas mot den avfattning av straffbudet
i 20 kap. 2 § brottsbalken som går igen i förslaget. Lagrummet
täcker såväl mycket allvarliga fall — när någon tagit muta ”för att i
ämbetet orätt främja”, för att använda äldre lags ord — som fall där
gärningen mera bottnar i oförstånd eller bristande omdöme, t. ex. när
någon mottar en efterföljande belöning för en fullt korrekt ämbetsåtgärd.
Den alternativa brottsrubriceringen — tagande av muta resp. tagande
av otillbörlig belöning — ger dock en viss möjlighet att markera
gärningens art. Konstruktionen går tillbaka på 1941 års ändring i strafflagens
25 kap. 5 § och motiverades då av svårigheterna att bevisa att avsikt
förelegat att främja en oriktig ämbetsåtgärd. Det framhölls också,
att de olika gärningstyperna ingalunda var skarpt åtskilda från varandra.
Vad som lämnats för en verkställd ämbetsåtgärd kunde även verka såsom
muta för framtida åtgärder.

Svårigheterna att dra en klar och användbar gräns mellan olika typer

497

och grader av mutbrott är uppenbara. Rent principiellt måste dock sägas
att den nuvarande ordningen, som föreslås bibehållen, inte är lyckad. Låt
vara att brottsrubriceringen kan anpassas efter gärningens art; det framstår
under alla förhållanden som olämpligt att i ett och samma lagrum
sammanföra, å ena sidan, jämförelsevis obetydliga förseelser och, å
andra sidan, allvarliga brott av starkt diffamerande natur. Metoden är
stötande för rättskänslan och kan medföra resultat som inte är avsedda.
I valet mellan att hänföra ett obetänksamt mottagande av en belöning
under straffbestämmelsen i 20 kap. 2 § brottsbalken eller att frikänna
torde nog domstol mången gång föredraga att frikänna och det även när
gärningen är av den karaktär att den inte bort passera utan varje påföljd.
I nuvarande läge finns, för den offentliga sektorns del, en viss
möjlighet att i stället döma för tjänstefel men denna möjlighet förutsätts
ju bortfalla med genomförandet av förslaget i Ämbetsansvaret II.
En omarbetning av förslaget vore önskvärd även i nu angivna hänseende.

Beskedsrätt och allmän information

Såsom kommittén framhåller kan mutansvaret och vad därmed sammanhänger
ibland försätta en arbetstagare i grannlaga och svårbedömda
situationer. Han kan behöva råd i en akut situation men också allmänna
upplysningar. Kommittén har diskuterat om en formell rätt bör införas
för arbetstagare att få besked om hur han skall handla i ett tveksamt
fall. Kommittén har dock inte velat förorda något sådant. Vidare har
kommittén diskuterat behovet av allmän information. Kommittén menar
att vägledning i hithörande frågor knappast bör ges genom rekommendationer,
utfärdade av Kungl. Maj:t. Däremot finner kommittén det naturligt
att arbetsgivarna utfärdar rekommendationer i samråd med arbetstagarna
och deras fackliga organisationer. En särskild nämnd, sammansatt
av företrädare för t. ex. riksrevisionsverket, institutet mot mutor
samt arbetstagarorganisationerna, borde tillsättas för att på begäran
granska sådana rekommendationer och allmänt verka för information
på området.

Kommitténs uppfattning att ett informationsbehov föreligger torde
vara fullt riktig. En allmän informationsverksamhet efter de riktlinjer
kommittén dragit upp synes lämplig och kan av mig förordas. Kommittén
har inte särskilt berört den information som kan och bör lämnas
inom myndigheterna. Myndighet är enligt 37 § statstjänstemannastadgan
skyldig lämna tjänstemännen information om tillåtligheten av bisysslor.
En motsvarande skyldighet att — eventuellt efter samråd med de anställda
och deras organisationer — lämna information om lämpligheten
av att mottaga gåva e. d. kan lämpligen införas för sådana verk där
problemen kan tänkas få aktualitet.

Kommittén har framfört åtskilliga invändningar mot tanken att ge arbetstagare
en formlig rätt att få besked om han kan mottaga en gåva e. d.

32 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

498

Även om de farhågor kommittén uttalat synes något överdrivna, kan jag
dock instämma i att en dylik rätt inte lämpligen bör införas över hela
fältet, särskilt inte inom den enskilda sektorn. För den skull behöver man
dock enligt min mening inte ta avstånd från tanken att införa eller bevara
någon form av beskedsrätt inom verk där problemet ofta gör sig
gällande. Jag vill erinra om att i 14 § polisinstruktionen är stadgat, att
polisman ej får på grund av tjänsten mottaga gåva, belöning eller annan
sådan förmån utan att polisstyrelsen medger det. Stadgandet synes mig
väl försvara sin plats och det kan ifrågasättas om ej en liknande regel
bör införas även på andra håll, t. ex. i instruktionen för tullverket.

Yttrande över promemoria innehållande förkortad version av utredningens
rörande trafikmedelsövervakning betänkande ”Trafikmedelsövervakning” Genom

remiss den 6 september 1974 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria.

Sedan mellan justitieombudsmännen överenskommits att remissen
skulle besvaras av JO Wennergren, avgav Wennergren den 14 oktober
1974 följande yttrande till departementet.

Förslaget till lag om trafikmedelsövervakning vid krig eller krigsfara
är så uppbyggt att i 2 § anges de syften, i vilka trafikmedelsövervakning
skall få anordnas, varefter i följande paragrafer ges bestämmelser om
hur övervakningen skall få bedrivas. Av särskilt intresse är vilka befogenheter
att ingripa mot skrifter och meddelanden som är under befordran
genom trafikanstalt som övervakande myndighet avses få. I 4 §
lagförslaget sägs att vid utövandet av trafikmedelsövervakning får, i den
mån det påkallas för att tillgodose dess ändamål, vidtas vissa särskilt
uppräknade ingrepp. I 6 § tilläggs att trafikmedelsövervakningen städse
skall bedrivas så att ändamålet vinns med minsta möjliga skada och olägenhet
för dem som betjänar sig av trafikanstalten. Vad sålunda föreslagits
följer redan av allmänna rättsgrundsatser och är självklart i en rättsstat.
Trafikmedelsövervakning kan givetvis inte få utnyttjas för andra
syften än de i 2 § angivna eller i vidare mån än dessa motiverar och heller
inte få bedrivas på sådant sätt att den mer än nödvändigt inkräktar på
medborgarnas fri- och rättigheter. Det är politirättens s. k. legalitets-,
proportionalitets- och behovsprinciper som möter här. I det sagda ligger
ingen erinran mot att dessa principer kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Vad utredningen anför under 10.1.1 och 10.1.2 om konstitutionell
form för inskränkningar i post- och telehemligheten föranleder ingen

499

erinran från min sida. Det synes mig helt klart att varken 1974 års regeringsform
eller Europarådskonventionen lägger hinder i vägen för att en
av säkerhetsskäl betingad övervakning av post- och telekommunikationerna
inrättas genom lag. Några avgörande betänkligheter synes mig ej
heller kunna anföras mot att lagen beslutas som fullmaktslag redan unde^
fredstid.

Lika lätt att besvara är däremot inte den fråga som utredningen behandlar
under 10.1.3, nämligen om tryckfrihetsförordningen (TF) hindrar
en allmän övervakning av post- och teleförbindelser. Till att börja
med kan erinras om att det i 14 kap. 5 § TF sägs att i allt, varom bestämmelse
ej meddelats i TF eller i särskild lag, som utfärdas med stöd
därav, gäller vad i lag eller författning eljest är stadgat. Härav följer att
det utan hinder av TF i en lag om trafikmedelsövervakning vid krig eller
krigsfara är möjligt att stadga ”i allt varom bestämmelse ej meddelats
i TF eller särskild lag, som utfärdats med stöd därav”. Det utrymme
TF ger för lagstiftning blir samtidigt helt avhängigt av vilken innebörd
och räckvidd som intolkas i TF:s bestämmelser. I fokus träder här de
bestämmelser i TF som har med informationsöverföring att göra.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket TF (här och i fortsättningen åsyftas
TF i lydelse enligt SFS 1974: 308) skall det stå varje svensk medborgare
fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som är i TF meddelade till
skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter
och underrättelser i vad ämne som helst. I anslutning härtill stadgas
i 1 kap. 2 § TF att någon tryckningen föregående granskning av
skrift eller något förbud mot tryckning därav ej får förekomma. Ej heller
är det tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund
av skrifts innehåll, genom åtgärd som inte äger stöd i TF, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.
Vidare stadgas i 1 kap. 3 § TF att för missbruk av tryckfriheten eller
medverkan däri får ej någon i annan ordning eller i annat fall än TF bestämmer
kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet
eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF skall det också stå envar fritt att, i
alla de fall då ej annat är i TF föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till
dess författare eller utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion,
till denne eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter
till periodiska skrifter. Den som begagnar sig av bemälda frihet kan i
princip inte ställas till ansvar för innehållet i de uppgifter och underrättelser
han lämnar. I 7 kap. 3 § TF görs dock undantag från ansvarsfriheten
dels för innehållet i sådant som inte blivit offentliggjort i tryckt
skrift och som innefattar ärekränkning av enskild person, dels för innehåll
som innefattar brott mot rikets säkerhet och dels för innehåll som

500

innefattar brott mot lagstadgad tystnadsplikt. Vidare märks att den som
obehörigen utlämnar hemlig allmän handling kan straffas härför enligt
41 § sekretesslagen, även om utlämnandet skett för offentliggörande i
tryckt skrift.

Det förhåller sig alltså så att 1 kap. 1 § TF garanterar medborgaren
två slags tryckfrihetsyttringar, nämligen dels frihet att i tryckt skrift
yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt
meddela uppgifter och underrättelser och dels frihet att till författare, utgivare
och massmedia meddela uppgifter och underrättelser. Det första
fallet ger upphov till informationsöverföring från författare till boktryckare
eller utgivare, det andra från uppgiftsmeddelare till författare eller
utgivare och motsvarande. Ingendera av dessa friheter får i princip inskränkas
annorledes än genom föreskrifter i själva TF, och skilda regelkomplex
gäller enligt TF beträffande utövningen av de två typerna av
tryckfrihet. Systematiken återspeglas särskilt tydligt i 3 kap. 4 § TF som
skiljer mellan å ena sidan författare och å andra sidan den som utan att
vara författare på sätt i 1 kap. 1 § tredje stycket sägs lämnat meddelande
för offentliggörande i tryckt skrift. Beträffande gränsdragningen
mellan författare och uppgiftsmeddelare kan nämnas att i motiven till
tryckfrihetsförordningen (prop. 1948: 230 s. 110) anfördes att tidningarnas
fasta korrespondenter, i den mån de omedelbart till tidningsredaktion
lämnar självständiga meddelanden, vilka är ämnade att publiceras i
oförändrad form, i allmänhet torde falla under begreppet författare. Till
ytterligare belysning av systematiken kan hänvisas till ett annat motivuttalande
(a. prop. s. 87) där det förklarades att i vedertagen mening
tryckfriheten kan sägas innefatta rättighet att fritt och obehindrat, men
dock under det ansvar för brott som TF stadgar, bringa meddelanden av
olika slag till allmän kännedom genom framställande, utgivning och
spridning av tryckt skrift. De personer som är verksamma i sådant
syfte intog såtillvida en privilegierad ställning som deras handlande
skulle bedömas uteslutande enligt TF :s regler. Det nya i 1948 års tryckfrihetsförordning
låg däri att denna förmån principiellt utsträcktes till
att omfatta även den som, utan att vara skriftens upphovsman, meddelar
uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift.
Även om TF sålunda gör åtskillnad mellan meddelande av uppgifter
och underrättelser i tryckt skrift, å ena, och meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift, å andra sidan, är
det dock uppenbart att någon skarp gräns ej går mellan andra och tredje
styckena i 1 kap. 1 § TF. Snarare är det så att styckena går om lott så
att exempelvis meddelanden från tidningars fasta korrespondenter faller
under båda styckena. För tryckning avsett material från författare till
boktryckare exempelvis kan dock knappast hänföras till annat än andra
stycket.

Uppenbart är att såväl en ”författare” som en ”uppgiftsmeddelare”

501

kan behöva anlita tillgängliga post- och teleförbindelser för sina syften.
En författare kan till en boktryckare sända manuskriptet till en skrift
med posten eller telefonera eller telegrafera in det och en uppgiftsmeddelare
kan förfara på samma sätt med de ”uppgifter och underrättelser”
som han vill bringa till ett publikationsorgans kännedom. En allmän
handling kan sändas med posten antingen för tryckning eller för förmedling
av information om de förhållanden den avhandlar. Att märka
är att det kan ställa sig svårt i praktiken att dra gränsen mellan fall där
någon verkar som författare och fall där han blott fungerar som uppgiftsmeddelare.
Inte desto mindre är det vid de principiella övervägandena
nödvändigt att hålla isär de två kategorierna, eftersom skilda regelkomplex
blir att tillämpa. Särskilt märks att förbudet i 1 kap. 2 § första
stycket TF mot någon tryckningen föregående granskning av skrift
eller förbjudande av tryckning enligt ordalagen inte kan antas hänföra
sig till annan skrift än sådan som en ”författare” presterar. Något motsvarande
förbud finns inte beträffande en uppgiftsmeddelares skrift,
som ju inte är avsedd att tryckas utan endast att tjäna som underlag för
nyhetsförmedling genom tryckt skrift.

Utredningen har i sitt betänkande enligt min mening inte tillräckligt
uppmärksammat den grundläggande skillnad som i TF görs mellan
skrift som sänds för tryckning och skrift som sänds för nyhetsförmedling.
Under 10.1.3 behandlas sålunda uteslutande frågor som hänför sig
till trafikmedelsövervakningens förenlighet med TF:s regler om uppgiftsmeddelande.
Det är inte förrän under 10.2 vid övervägandena rörande
övervakning av post- eller telemeddelanden för publicering utom
riket som utredningen kommer in också på TF:s regler om författarmeddelanden.
Det sker emellertid på ett sätt som inte gör klar åtskillnad
mellan de skilda regelkomplexen. Snarare sammanblandas synpunkter
på det ena med synpunkter på det andra. Enligt min mening är det av
största vikt att den föreslagna ordningen för trafikmedelsövervakning på
varje punkt prövas mot både TF:s regelkomplex beträffande skrifter
och meddelanden från författare och TF:s regelkomplex i fråga om
skrifter och meddelanden från uppgiftsmeddelare. Skulle det visa sig att
den föreslagna ordningen på någon grundläggande punkt strider mot en
föreskrift i något av dessa regelkomplex, faller det hela och kan ej genomföras
utan ändring i TF. Det låter sig nämligen praktiskt inte göra
att från trafikmedelsövervakningen undanta endera av de två slagen av
skrifter och meddelanden, eftersom det inte i förväg går att avgöra vilket
slag man får att göra med.

Det kan vara vissa tvivel underkastat om det i 1 kap. 2 § TF stadgade
censurförbudet endast gäller en författares skrift eller om det också skall
anses omfatta en uppgiftsmeddelares skrift. Det vill synas som om utredningen
lutat åt den senare tolkningen. För egen del finner jag som
förut sagts ordalagen i paragrafen ge vid handen att förbudet är tillämp -

502

ligt endast på författares skrift. En annan sak är att författare, som redan
framhållits, ej sällan också måste rymmas inom begreppet uppgiftsmeddelare
i 1 kap. 1 § tredje stycket TF. Vilken tolkning som än är den
riktiga, måste under alla förhållanden ställning tas till om en trafikmedelsövervakning
av föreslagen natur låter sig förena med föreskriften att
”någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma”.

Enligt 3 § lagförslaget skall trafikmedelsövervakning få äga rum genom
granskning av postförsändelser m. m. Frågan är då om en dylik
granskning kan anses falla under sådan ”tryckningen föregående granskning
av skrift” som enligt 1 kap. 2 § TF ej får förekomma. Utredningen
har beträffande tillåtligheten av att i vanlig lag ge föreskrifter om brevcensur
hänvisat till det av riksdagen ej motsagda uttalandet av föredragande
departementschefen i propositionen till lag om behandling i fångvårdsanstalt.
Detta gick ut på att TF inte kunde anses utgöra hinder för
att frågan om intagens rätt till brevväxling över huvud taget reglerades i
behandlingslagen men att det torde vara olämpligt att intagens brev
granskades med utgångspunkt i huruvida det vore avsett att publiceras
eller ej. Det vill synas som om departementschefen här endast haft uppgiftsmeddelarens
situation i tankarna och ej tagit med i beräkningen att
en intagen också kan vilja med posten sända skrifter för tryckning i
egenskap av författare i TF:s mening. Frågan är emellertid om det behöver
bli någon avgörande skillnad så länge man håller sig till principfrågan
om granskning skall få anordnas eller ej. Det kan på goda grunder
hävdas att granskningsförbudet i 1 kap. 2 § TF bör tolkas inte som ett
förbud mot granskning över huvud taget av en för tryckning avsedd
skrift utan endast som förbud mot en granskning som strider mot tryckfrihetens
syften att garantera ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.
Varje granskning som innebär ett kringskärande av tryckfriheten
skulle i så fall vara utesluten, men en granskning som till syfte och
uppläggning är så beskaffad att den inte äventyrar tryckfriheten skulle inte
komma i konflikt med granskningsförbudet i 1 kap. 2 § TF. Jämföras
kan här med vad som sägs i 1 kap. 2 § andra stycket TF om att allmänt
organ ej får genom åtgärd som inte äger stöd i TF hindra tryckning av
skrift ”på grund av skrifts innehåll”. På annan grund, t. ex. ren ordningsgrund,
kan i enlighet härmed också åtgärd som inte äger stöd i TF
komma i fråga mot en skrift. Det ter sig enligt min mening med hänsyn
till vad nu sagts naturligt att vid läsningen och tolkningen av 1 kap. 2 §
första stycket TF lägga tonvikten på ”någon tryckningen föregående”
då ställning skall tas till om förbudet riktar sig mot granskning över huvud
taget eller begränsar sig till granskning som har karaktär av tryckningscensur.
För egen del kommer jag fram till att förbudet har den senare
mera begränsade räckvidden och att det därför i och för sig är
möjligt att — på sätt redan skett t. ex. i lagen om kriminalvård i anstalt

503

och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — i vanlig
lag ge föreskrifter om skriftgranskning utan att göra undantag för skrifter
som är avsedda för tryckning. Förutsättningen måste dock i så fall
vara att granskningen strikt begränsar sig till vad som av ordnings- eller
därmed jämförliga skäl finnes nödvändigt och på intet sätt inkräktar på
själva den medborgerliga frihet som enligt 1 kap. 1 § andra stycket TF
åtnjuter grundlagsskydd. Motsvarande resonemang blir i så fall tillämpligt
beträffande den frihet som enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF också
åtnjuter grundlagsskydd, nämligen den s. k. informationsfriheten.

Meningen är enligt förslaget att övervakningsorganet skall dels få läsa
respektive avlyssna skriften respektive det muntliga meddelandet, dels få
”kopiera” informationen i fråga (5 §), dels få underrätta adressaten om
att skriften eller meddelandet innehåller uppgifter, som enligt dess mening
är hemliga, och att publicering därför skulle kunna vara ett tryckfrihetsbrott
respektive ett yttrandefrihetsbrott enligt radioansvarighetslagen,
dels få under vissa förutsättningar underrätta regeringen eller myndighet
(8 §) eller polismyndighet (9 §). Däremot skall övervakningsorganet
inte få stoppa skriften eller meddelandet utan vara skyldigt att vidarebefordra
det oberoende av dess innehåll. Att granskningen måste
medföra viss fördröjning i befordran ligger i sakens natur men behöver
enligt min mening inte tillmätas någon självständig betydelse i sammanhanget.
Under förutsättning att granskningen begränsas på angivna sätt
anser jag inte att den kan betraktas som stridande mot vad som sägs i 1
kap. 2 § första stycket TF och ej heller mot den i 1 kap. 1 § tredje stycket
TF stadgade informationsfriheten. Att den då ej heller kan anses
oförenlig med radioansvarighetslagens motsvarande bestämmelser följer
av sig självt eftersom dessa är uppbyggda med TF:s som förebild.

I den föreslagna lagtexten (4 § andra stycket) omnämns endast meddelande
som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket TF. I enlighet med vad jag
förut utvecklat måste emellertid här också särskilt nämnas författares
för tryckning avsedda skrift. Eljest haltar systemet och lämnas öppet
vad som skall gälla då vid övervakning en sådan skrift uppmärksammas
och denna ej går att inrymma under 1 kap. 1 § tredje stycket TF. Övervägas
bör om ej ev. underrättelse om hemligt innehåll här bör gå till
författaren. Observeras bör också att uppgifter och underrättelser enligt
1 kap. 1 § tredje stycket TF kan lämnas inte bara genom hand- eller
maskinskrivna skrifter utan också genom tryckta skrifter, t. ex. flygblad
som distribueras till alla tidningsredaktioner. När så är fallet kommer
förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket TF mot hindrande av tryckt skrifts
spridning bland allmänheten in i bilden. Vad som föreslagits i fråga om
övervakningsorganets granskning och åtgärder i anslutning härtill kan
dock enligt min mening knappast sägas råka i konflikt med nämnda förbud.
Möjligen skulle kunna göras gällande att den fördröjning som
själva granskningen oundvikligen medför skulle falla under det enligt TF

504

otillåtna hindrandet. Jag vill dock ej hävda att så skulle vara fallet. Utredningen
har emellertid ansett att rum skulle finnas för längre gående
befogenheter än förut sagts i fråga om meddelande enligt 1 kap. 1 §
tredje stycket TF som är avsett att offentliggöras utom riket. Till stöd
härför har utredningen anfört att TF:s bestämmelser, som svensk lag i
allmänhet, är giltiga i första hand på svenskt territorium. Utredningen
har emellertid inte närmare utvecklat denna tankegång. Med anledning
härav kan erinras om att i 1 kap. 5 § TF läggs fast att TF äger tillämpning
endast på tryckt skrift och att enligt 1 kap. 6 § TF tryckt skrift, för
att anses såsom sådan, skall vara utgiven. Beträffande skrift, som tryckts
utom riket, anges i 13 kap. 1 § TF att den skall anses här utgiven, då den
på sätt sägs i 1 kap. 6 § TF blivit utlämnad för spridning inom riket. Av
nu återgivna bestämmelser måste den slutsatsen dras att TF ej alls befattar
sig med vad som i Sverige tilldrar sig som led i framställningen av en
skrift, som skall tryckas utom riket, vare sig den kan antas sedermera
komma att utlämnas för spridning här eller ej. Intill dess den faktiskt
blivit utlämnad för spridning här, är TF ej tillämplig på projektet och
något svenskt tryckfrihetsrättsligt skydd åtnjuts ej. Vad nu sagts motsägs
inte av stadgandet i 13 kap. 5 § andra stycket TF om att i fråga om
skrift, som tryckts utom riket och här utges, i tillämpliga delar skall
gälla bl. a. vad i 1 kap. TF är föreskrivet. Min slutsats blir därför att några
bestämmelser i t. ex. 1 kap. TF inte är tillämpliga på tillblivelsen av
en skrift som trycks utom riket. Inga bestämmelser i TF blir tillämpliga
på sådan skrift förrän den blivit utlämnad för spridning inom Sverige.
Eftersom enligt 14 kap. 5 § TF i lag får stadgas om allt varom bestämmelse
ej meddelats i TF, är man därför — med i det följande gjord reservation
— oförhindrad att i en lag om trafikmedelsövervakning ta in
föreskrift t. ex. om stoppande av en sådan skrifts befordran för att
hindra dess tryckning. Förbudet i 1 kap. 2 § TF mot sådan åtgärd är
lika litet tillämpligt som andra föreskrifter i TF på skrift som skall tryckas
utom riket.

Observeras måste emellertid att, beträffande uppgiftsmeddelande, i 13
kap. 5 § första stycket TF getts en specialregel av innehåll att bestämmelsen
i 1 kap. 1 § tredje stycket TF angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift, varunder enligt
vad förut sagts också får anses falla vissa typer av meddelanden från
”författare”, skall gälla även meddelanden för offentliggörande i skrift,
som trycks utom riket, om ej meddelandet avser förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag haft att iaktta tystnad. Specialregeln har tillkommit för
att reglera det straffrättsliga ansvaret i Sverige för innehållet i sådana
meddelanden och till främjande av den internationella nyhetsförmedlingen
ge den som meddelar uppgifter till en utländsk tidningsredaktion
och liknande samma tryckfrihetsrättsliga skydd i övrigt som den som

505

meddelar uppgifter till en svensk tidningsredaktion och liknande. Men
gör någon sig genom sitt meddelande skyldig till brott mot rikets säkerhet
eller mot lagstadgad tystnadsplikt, kan det så som 13 kap. 5 § första
stycket TF är skrivet ej påstås att 1 kap. 1 § tredje stycket TF ”skall
gälla”.

I enlighet med vad förut sagts kan hinder inte anses möta mot att i en
lag om trafikmedelsövervakning meddela bestämmelser om ”säkerhetsgranskning”
av uppgiftsmeddelares informationsöverföring till tidningsredaktioner
och liknande som leder till att mottagaren av övervakningsorganet
underrättas om att informationen är hemlig till sitt innehåll.
Under sådana förhållanden kan det heller inte gärna göras gällande att
hinder skulle möta mot att i en sådan lag ge föreskrift om att övervakningsorganet
skall få inte bara på angivna selektiva sätt granska informationsöverföring
till utländsk tidningsredaktion och liknande utan också
stoppa sådan informationsöverföring som bedöms som brott mot rikets
säkerhet eller mot lagstadgad tystnadsplikt. I sistnämnda fall är ju
nämligen den frihet som 1 kap. 1 § tredje stycket TF skyddar enligt vad
förut sagts inte tillämplig. Kruxet är emellertid att informationsöverföringen,
om den objektivt sett inte avser förhållande, vars röjande skulle
innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom meddelaren enligt lag
haft att iakta tystnad, skyddas av 1 kap. 1 § tredje stycket TF och
därmed faller utom räckvidden för stoppningsregeln i en lag om trafikmedelsövervakning.
Skulle övervakningsorganet göra en felbedömning
då man finner att viss informationsöverföring är att hänföra till det i
förut angivna hänseende brottsliga slaget och stoppa den, kommer det
inte bara att överskrida sin kompetens enligt lagen om trafikmedelsövervakning
utan också att bryta mot 1 kap. 1 § tredje stycket TF. När det i
4 § lagförslaget sägs att, om meddelande är avsett att offentliggöras
utom riket, ingrepp får ske endast för att hindra befordran av uppgift
om förhållande vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet
eller om vilket meddelaren eljest enligt lag har att iaktta tystnad, står
man därför inför en från lagteknisk synpunkt olycklig konstruktion.
Den bottnar emellertid i den utformning regeln i 13 kap. 5 § första stycket
TF fått och synes därför inte gå att göra något åt. Bättre vore det
oaktat att först ge en grundläggande regel om att meddelande som är
avsett att offentliggöras utom riket skall vidarebefordras utan sådan underrättelse
till mottagaren som förut sagts. Härefter kunde tilläggas att,
för den händelse meddelandet innehåller uppgift om förhållande etc.,
ingrepp får ske för att hindra meddelandets befordran till mottagaren.

En författares för tryckning avsedda manus som sänds till utländsk
boktryckare faller inte under ”meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket TF” och därmed ej heller under 13 kap. 5 § första stycket TF.
Det skulle därför kunna stoppas också på annan grund än de föreslagna
grunderna. Anledning saknas dock att sträcka sig längre här och en en -

506

hetlig ordning bör gälla. En omredigering av lagtexten blir emellertid
nödvändig som gör befogenheterna tillämpliga också på författares
skrift som ej faller under 1 kap. 1 § tredje stycket TF.

Enligt 7 kap. 3 § TF kan lagföring enligt allmän lag komma i fråga
inte bara för uppgiftsmeddelande som innebär brott mot rikets säkerhet
utan också för uppgiftsmeddelande som innebär brott mot lagstadgad
tystnadsplikt eller obehörigt utlämnande av hemlig allmän handling. I 9
§ lagförslaget har föreskrivits anmälan till polismyndighet endast i fråga
om den förstnämnda kategorin av brott. Det kan ifrågasättas om inte
också de andra brottskategorierna bör tas med här.

I övrigt föranleder den remitterade promemorian inte något uttalande
från min sida.

Yttrande över betänkandet ”Befordringsförfarandet inom krigsmakten” Genom

remiss den 1 juli 1974 beredde försvarsdepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande avgivet
av utredningen om befordringsförfarandet m. m. inom krigsmakten
(SOU 1974: 46).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 30 oktober 1974 följande
yttrande till departementet.

Utredningen vill genom sitt förslag, som bygger på det nuvarande befordringssystemet
inom krigsmakten, bl. a. uppnå större säkerhet för en
riktig bedömning av personalens kvalifikationer, större enhetlighet och
rättvisa inom systemet samt ett ökat mått av förvaltningsdemokrati.

Under årens lopp har hos JO (MO) förekommit ganska många ärenden,
i vilka militär personal anfört klagomål i befordringsfrågor. Min
erfarenhet av sådana ärenden är att befordringsfrågorna inom krigsmakten
ägnas ett mycket omsorgsfullt arbete. Det har emellertid varit tydligt
att det i en del fall kan ha varit svårt att sätta rättvisande betyg, beroende
på att det saknats närmare anvisningar beträffande de omständigheter
som bör avgöra valet av betygsgrad. Utredningens förslag till
konkretisering och exemplifiering av kraven för olika betygsgrader, vilket
jag funnit välavvägt, hälsar jag därför med tillfredsställelse.

Utredningen föreslår att personalen genom egna representanter skall
beredas ökad insyn och inflytande i befordringsärenden. Såsom utredningen
framhållit ligger detta i linje med den pågående utvecklingen på
förvaltningsdemokratins område och torde vara ägnat att stärka förtroendet
för befordringssystemet.

I likhet med utredningen anser jag att vitsorden även i fortsättningen
bör vara offentliga handlingar. Mot den av utredningen föreslagna

507

mindre jämkningen av nuvarande bestämmelse om tystnadsplikt inom
befordringsberedning finns intet att erinra.

Betänkandet ger inte anledning till ytterligare uttalande från min sida.

Yttrande över PM om konsekvenserna av den nya RF:s regler om
tystnadsplikt

Genom remiss den 8 oktober 1974 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria
(Ds Ju 1974: 16).

Med anledning härav avgav JO Wennergren den 30 oktober 1974 följande
yttrande till departementet.

Tystnadsplikt för den som är anställd eller fullgör uppdrag i stat eller
kommun kan för närvarande uppkomma på något av följande sätt.

1. Genom stadgande i grundlag, se t. ex. 3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

2. Genom bestämmelse i lag, se t. ex. 91 § barnavårdslagen.

3. Genom föreskrift i annan författning vilken avser befattningshavare
hos viss myndighet, se t. ex. 30 § i instruktionen 1972: 164 för arbetarskyddsstyrelsen,
eller vissa myndigheter, se t. ex. instruktionen
1965: 792 för länsläkarväsendet, tillhörande viss yrkeskår, se t. ex. 13 §
polisinstruktionen (1972: 511) och 35 § instruktionen (1974: 555) för
kriminalvårdsverket, eller verksamma inom ett visst fält, se t. ex. 82 §
hälsovårdsstadgan (1958: 663).

4. Genom föreskrift i arbetsordning eller annan allmän föreskrift utfärdad
av statlig eller kommunal myndighet beträffande dess befattningshavare.

5. Genom särskild tjänsteföreskrift utfärdad av statlig eller kommunal
myndighet om tystnadsplikt för en eller flera befattningshavare vid
myndigheten rörande viss fråga.

6. Genom av förman meddelad tjänsteföreskrift till underordnad befattningshavare.

7. Genom föreskrift i kollektivavtal eller enskilt tjänsteavtal.

8. Till följd av tjänstens beskaffenhet eller sakens natur; sålunda anses
t. ex. i viss utsträckning gälla tystnadsplikt för lärare i fråga om elevs
personliga förhållanden.

9. Till följd av det sekretesskydd som en allmän handlings innehåll
kan vara tillförsäkrat.

Då den nya regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1975 innebär
detta följande nyheter i fråga om tystnadsplikt för offentliga funktionärer.
I fortsättningen har varken regeringen, förvaltningsmyndighet eller
kommun befogenhet att meddela föreskrift om tystnadsplikt utan stöd

508

av riksdagens bemyndigande enligt 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen.
Ej heller kan förman ålägga underlydande tystnadsplikt genom tjänsteföreskrift.
Tystnadsplikt torde däremot kunna avtalas i den mån frågan
är avtalsbar; jfr 3 § statstjänstemannalagen. Någon tystnadsplikt kan
heller inte längre hävdas med hänvisning till tjänstens beskaffenhet, sakens
natur e. d. Ej heller kan tystnadsplikt härledas ur handlingssekretessen.
Av punkt 6 övergångsbestämmelserna följer emellertid att äldre
författning eller föreskrift skall äga fortsatt giltighet. Det framstår som
något oklart hur termen föreskrift skall tolkas. Det synes emellertid
kunna antas att av myndighet beslutad arbetsordning eller annan allmän
föreskrift kommer att äga fortsatt giltighet, medan exempelvis särskilda
tjänsteföreskrifter som meddelats av myndighet eller förman i tjänsten
inte torde äga fortsatt bestånd med stöd av övergångsbestämmelsen.

Den dignitet enskilds yttrandefrihet får genom 2 kap. 4 § nya regeringsformen
kommer med all sannolikhet att skapa många problem under
ett övergångsskede. I departementspromemorian förslås vissa lagstiftningsåtgärder
som bedömts omedelbart erforderliga till mötande av
det nya rättsläget. I första hand gäller det naturligtvis att med utnyttjande
av bestämmelserna i 8 kap. 7 § andra stycket och 11 § regeringsformen
ge regeringen sådant bemyndigande och sådant medgivande som
förutsatts skola komma till stånd i fråga om meddelande av föreskrifter
om förbud att röja vad någon har erfarit i allmän tjänst eller under
utövande av tjänsteplikt. Härom handlar 2 och 3 §§ i departementspromemorians
utkast till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt. Man
har emellertid velat begagna tillfället att också införa en lagstadgad
plikt för all domstolspersonal att inte obehörigen yppa innehållet i ännu
ej meddelad dom eller i annat ännu ej meddelat beslut, som avser domstols
rättskipande eller rättsvårdande uppgifter. Häremot har jag så
mycket mindre att erinra som jag i framställning den 25 mars 1970 till
Kungl. Maj:t framhållit behovet av en i lag enhetligt reglerad tystnadsplikt
för all domstolspersonal (JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 19).

Emellertid har man velat gå ett steg längre och även få till stånd en
motsvarande tystnadsplikt för all förvaltningspersonal i fråga om beslut
som avser myndighetsutövning. I departementspromemorian anförs att
redan nu föreligger en tystnadsplikt i fråga om innehållet i myndighets
ännu icke meddelade beslut som anses generellt gälla för offentliga
funktionärer oberoende av den eventuella förekomsten av uttryckliga
bestämmelser om sådan tystnadsplikt. Så kan förmodligen antas vara
fallet inom den traditionella ämbetsförvaltningen (jfr JO:s ämbetsberättelse
1964 s. 427). Hur det förhåller sig inom andra delar av den statliga
förvaltningen och inom den kommunala förvaltningen finns det ingen
utredning om och rättsläget måste anses oklart. Det finns t. ex. anledning
anta att på åtskilliga håll en praxis anses kunna tillämpas som innebär
att pressen ges del av fattade beslut, även sådana som innefattar

509

myndighetsutövning, omedelbart efter ett sammanträdes slut och alltså
innan besluten fått sin slutgiltiga form. Med hänsyn till den oklarhet
som måste anses vidlåda rättsläget och den brist på överblick över
de olika beaktansvärda invändningar som kan göras mot en sådan tystnadsplikt
som den föreslagna, kan ifrågasättas om det är välbetänkt att
utan närmare utredning införa denna tystnadsplikt. I minnet måste hållas
att fråga skulle bli om en lagstadgad tystnadsplikt som inskränker inte
bara vederbörandes yttrandefrihet enligt regeringsformen utan också deras
meddelandefrihet enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen. Det
hjälper knappast att tystnadsplikten begränsats till ”obehörigt” yppande.
Jag ställer mig därför tveksam till om saken är mogen för lagstiftning
nu.

Skulle så anses vara fallet, bör uppmärksammas att betydande svårigheter
skulle uppkomma i tillämpningen, om tystnadsplikten knöts till
”ännu ej meddelat beslut”. Begreppet meddela dom eller beslut är väl
känt och inarbetat inom domstolsväsendet och lämpar sig därför väl för
användning i en regel om tystnadsplikt för domstolspersonal. Däremot
är begreppet meddela beslut ej på motsvarande sätt vedertaget inom
förvaltningen. Meddela beslut kan där tänkas betyda

1. att beslutet fattas

2. att protokoll eller motsvarande över beslutet justeras

3. att beslutet undertecknas och lämnas för expediering

4. att beslutet expedieras eller

5. att beslutet på annat sätt tillkännages.

Se vidare SOU 1964: 27 s. 422, Wennberg, Länsrätten s. 79 och Wennergren,
Förvaltningsprocess s. 269, och Handläggning 4:e uppl. s. 101.

Begränsningen till myndighetsutövning föreslås utformad efter förebild
■av begränsningen i förvaltningslagen för tillämpningen av de särskilda
handläggningsreglema i 14—20 §§ denna lag. Såvitt nu är i fråga stadgas
i 18 § förvaltningslagen att sökande, klagande eller annan part skall underrättas
om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om
det ej är uppenbart obehövligt. Hur underrättelse skall ske anges ej i lagen.
Det sägs endast att underrättelse får ske genom delgivning. Av bestämmelser
i andra lagar följer att delgivning i vissa förvaltningsärenden
skall ske (se t. ex. 23 § barnavårdslagen). Vidare bör observeras att förvaltningslagens
bestämmelser, även då det är fråga om myndighetsutövning,
inte alls gäller ärenden som avgörs genom beslut som kan överklagas
genom kommunalbesvär. Sådana beslut behöver endast tillkännages
genom i 24 § kommunallagen föreskrivet anslående på kommunens
anslagstavla av meddelande om att vederbörlig justering skett av protokollet.
Av det anförda framgår att det för förvaltningens del ej kan vara
ändamålsenligt att knyta en tystnadsplikt till ännu ej ”meddelat” beslut.

Enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen får regeringen bemyndigas
att meddela föreskrifter om förbud att röja sådant sorn någon

510

har erfarit i allmän tjänst (eller under utövande av tjänsteplikt). Hur begreppet
allmän tjänst mera precist sett skall tolkas framgår ej av förarbetena
till stadgandet. Erinras kan om att i 6 kap. 9 § regeringsformen
föreskrivs att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst och att
han ej heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba
förtroendet för honom. Det vill synas som ordet tjänst här använts i
samma betydelse som t. ex. i statstjänstemannalagen, dvs. fråga skall
vara om en anställning som arbetstagare. Jfr också 1 § semesterlagen
som talar om arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, 20 kap. 12 §
brottsbalken som talar om anställd i allmän tjänst och 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
som har uttrycket allmän befattning. I departementspromemorian
hävdas emellertid att uttrycket allmän tjänst skulle
omfatta inte bara statliga eller kommunala tjänster i gängse arbetsrättslig
mening utan också andra former för statlig eller kommunal anställning
samt statliga och kommunala uppdrag, och i 2 och 3 §§ lagutkastet
har bemyndigandet till regeringen angetts avse föreskrifter om tystnadsplikt
inte beträffande vad någon erfarit i allmän tjänst utan vad han erfarit
i statlig eller kommunal anställning eller på grund av statligt eller
kommunalt uppdrag. Vad exempelvis någon erfar som kommunal förtroendeman
skulle han alltså i enlighet härmed anses erfara i allmän
tjänst. Jag anser mig i brist på närmare tolkningsunderlag inte kunna
hävda någon bestämd mening om hur begreppet allmän tjänst i 8 kap.
7 § andra stycket regeringsformen skall förstås och inskränker mig därför
till att fästa uppmärksamheten på tolkningsfrågan.

I 2 § föreslås regeringen få meddela föreskrifter inte bara om förbud
att yppa information utan också om förbud att obehörigen utnyttja information.
Man kommer då in på något annat än utövning av yttrandefrihet.
Det kan ifrågasättas om detta led hör hemma i en paragraf som
skall reglera ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter
som inskränker en offentlig funktionärs yttrandefrihet.

När det gäller nya regler om tystnadsplikt kommer i fortsättningen en
första fråga att bli om det finns tillräckligt vägande skäl för en inskränkning
av yttrandefriheten. Finnes så vara fallet, blir nästa fråga om saken
kan anses vara av sådan betydelse att tystnadsplikten bör regleras genom
lag och inte genom förordning eller annan administrativ författning.
Härvid märks att endast tystnadsplikt som regleras genom lag genombryter
medborgares meddelandefrihet enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.
Efter vilka kriterier dessa bedömningar skall göras lär det,
i vart fall ej ännu, vara möjligt att ange i ett bemyndigande enligt 8 kap.
7 § andra stycket regeringsformen. I ett sådant torde nu endast kunna
tecknas en allmän ram för regeringens kompetens. Det som härvidlag
föreslås i 2 § lagutkastet kan jämföras med vad som är föreskrivet i 2
kap. 1 § tryckfrihetsförordningen om vad regering och riksdag får lagstifta
om när det gäller handlingssekretess. Vissa skillnader framträder

511

då och lagutkastets ämnesområde synes snävare än tryckfrihetsförordningens.
Vid gränsdragningen står man emellertid närmast inför en
lämplighetsavvägning och jag anser mig inte ha anledning att rikta någon
invändning mot lagutkastets beskrivning av ramen för regeringens
förordningsmakt.

Bestämmelsen i 3 § lagutkastet om bemyndigande för regeringen att
förordna om tystnadsplikt beträffande hemlig handlings innehåll synes
välgrundad även om den endast kan ses som ett provisorium i avbidan
på vad offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén och massmedieutredningen
kan komma fram till. Det måste också på nuvarande stadium
anses välbetänkt att inte skriva in tystnadsplikten i själva lagen
utan låta lagen bemyndiga regeringen att utfärda erforderliga föreskrifter
så att fråga inte blir om en lagstadgad tystnadsplikt som genombryter
den i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen inskrivna meddelandefriheten
visavi massmedia. På de områden där en lagstadgad tystnadsplikt
finns tar denna naturligtvis över en av regeringen med stöd av 3 § föreskriven
allmän tystnadsplikt beträffande hemlig handlings innehåll.

Vad gäller innehållet i en förordning kan framhållas att tystnadsplikten
naturligen skall vara helt koordinerad med handlingssekretessen.
Denna är ofta inte absolut utan endast relativ. En hemlig handling skall
exempelvis enligt åtskilliga sekretesstadganden utlämnas ”om med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna
i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga
förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga; vid utlämnande
böra erforderliga förbehåll göras” (14 § sekretesslagen). Till part
skall vidare enligt 39 § sekretesslagen i regel också hemlig handling utlämnas.
Nu nämnda förhållanden antyds i förordningsförslaget endast
genom orden ”ej obehörigen”. Dessa ord för närmast tankarna till fall
då en tjänsteman lämnar uppgifter ur en handling till annan tjänsteman,
hos den egna myndigheten eller hos annan myndighet, som ett behörigt
led i samarbetet dem emellan eller eljest yppar något av innehållet i en
hemlig handling för ett behörigt allmänt ändamål. Däremot kommer
man inte utan vidare att tänka på röjande av innehållet i hemlig handling
till någon som enligt sekretesslagen har rätt att utbekomma handlingen.
Det synes dock svårt att på annat sätt än genom orden ej obehörigen
åstadkomma den erforderliga koordinationen med handlingssekretessen.

512

Yttrande över statistiska centralbyråns förslag den 30 september
1974 till folk- och bostadsräkning 1975

Genom remiss den 4 oktober 1974 beredde finansdepartementet JO
tillfälle att yttra sig över förslaget.

Med anledning härav avgav JO Lundvik och JO Wennergren den 4
november 1974 följande remissyttrande.

Den år 1970 i enlighet med lagen den 20 mars 1970 om allmän folkoch
bostadsräkning anordnade allmänna folk- och bostadsräkningen
väckte stort uppseende i den allmänna debatten och medförde ett betydande
antal anmälningar till riksdagens ombudsmän. Anmälningarna,
vilka rörde bl. a. spörsmål om uppgiftsskyldighetens omfattning och sekretessfrågorna
i samband med räkningen, behandlades i beslut den 7
juli 1971 av ställföreträdande justitieombudsmannen Gustaf Petrén. Beslutet
bifogades en av Petrén samma dag till riksdagen avlåten skrivelse,
vari Petrén hemställde att riksdagen ville till övervägande upptaga frågan
om vidtagande av sådana ändringar i lagen den 20 mars 1970 om
allmän folk- och bostadsräkning att i lagen tydligt angavs omfattningen
av den uppgiftsskyldighet som lagen ålade de enskilda, ävensom frågan
om vidtagande av åtgärder för att stärka sekretessen under insamlingsskedet
för lämnade uppgifter.

De av Petrén i ovannämnda beslut och skrivelse framförda synpunkterna
har i allt väsentligt beaktats i nu föreliggande förslag till folk- och
bostadsräkning 1975. Som Petrén framhöll var en av anledningarna till
oron bland befolkningen i samband med 1970 års räkning otvivelaktigt
att söka i en växande osäkerhet och misstro inför de faror för privatlivets
helgd, som den snabba utvecklingen av datatekniken reste. Läget är
dock annorlunda nu då det ju genom införandet av datalagen tillskapats
regler, som syftar till att skydda den enskilde mot sådant otillbörligt intrång
i den personliga integriteten som kan bli följden av automatisk databehandling
av personuppgifter.

Vi finner det nu framlagda förslaget endast i några hänseenden ge oss
anledning till vidare uttalande.

I förslaget har framhållits att en väl utformad information till allmänheten
angående folk- och bostadsräkningen är nödvändig för att skapa
förståelse för räkningen hos uppgiftslämnarna. Vidare har framhållits
vikten av att informationen inriktas på att ge direktinformation till uppgiftslämnarna
samt att en väsentlig uppgift för denna information bl. a.
är att klargöra vilka föreskrifter om sekretesskydd av de lämnade uppgifterna
som finns. Vi instämmer i vad som sålunda sagts om behovet av
information och om dess innehåll. Det är önskvärt att det redan vid tiden
för utsändandet av information föreligger beslut om när insamlade
uppgifter skall ”avpersonifieras” så att uppgift härom kan meddelas allmänheten
till förebyggande av undran och oro.

513

Förslaget till lag om allmän folk- och bostadsräkning år 1975 upptar i
15 och 16 §§ bestämmelser om rätt för vissa utomstående myndigheter
att taga del av uppgifter som lämnats till folk- och bostadsräkningen.
Sålunda sägs i 15 § att folkbokföringsmyndighet skall få taga del av
vissa uppgifter i samband med kommunens granskning för kontroll av
namn, personnummer och kyrkobokföringsadress. I 16 § stadgas, att statistiska
centralbyrån skall kunna bereda kommun tillgång till uppgifter
för statistiskt ändamål. Av kommentaren till 16 § framgår, att meningen
är att stadgandet skall tolkas så att annan myndighet än primärkommun
inte skall kunna få tillgång till uppgifterna. Kommentaren till 15 § berör
ej frågan om hur stadgandet skall tolkas, men det ligger närmast till
hands att antaga att meningen även här är att ingen annan myndighet
skall få ta del av uppgifterna. Fråga är nu om förslaget är så lyckat i
dessa delar.

Såsom statistiska centralbyrån framhållit i den allmänna motiveringen
reglerar sekretesslagen inte utlämnande av sekretesskyddat material
myndigheter emellan. Det antages emellertid att de intressen som ligger
bakom de olika lagrummen i sekretesslagen bör beaktas även i sådana
fall. I någon utsträckning är för övrigt frågan om sekretess myndigheter
emellan författningsreglerad. Sålunda upptar 46 § taxeringsförordningen
regler om utlämnande av handlingar för taxeringskontroll. Vad angår
primäruppgifter till folk- och bostadsräkningen framgår av statistiska
centralbyråns redogörelse att dess praxis i vad gäller utlämnande av
sekretesskyddat individmaterial varit utomordentligt restriktiv.

Vi vill ifrågasätta om inte förslaget — så som vi här velat tolka det —
går för långt. För statistisk bearbetning bör primärmaterialet kunna tillhandahållas
även åt annan än primärkommun, t. ex. landstingskommun
eller länsstyrelse. Mot bakgrund av vad nyss anförts om gällande rätts
innehåll och centralbyråns strängt restriktiva praxis håller vi före att i
allt fall 16 § är obehövlig och att frågan om utlämnande av material
från statistiska centralbyrån till annan myndighet kan lämnas oreglerad
liksom hittills. Om en lagregel ej anses kunna undvaras, vill vi ifrågasätta
om ej 15 och 16 §§ bör ersättas med en reglering utformad efter förebild
av bestämmelserna i 46 § taxeringsförordningen.

33 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

514

Bilaga 1

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition antagen av
riksdagens ombudsmän den 9 juni 1972 med ändring den 25 mars
1974

1 §

Ombudsmännens tillsynsområden omfattar

allmänna domstolar, arrendenämnder, hyresnämnder, domstolsväsendets
organisationsnämnd, åklagarväsendet, polisväsendet, rättshjälpsnämnder
och allmänna advokatbyråer, överförmyndare,
statens hyresråd,
försvarsväsendet, vapenfri tjänst.

kriminalvård, samhällsfarlig asocialitet,

social omvårdnad, såsom vård av barn och ungdom, förskoleverksamhet,
åldringsvård, handikappvård, nykterhetsvård och socialhjälp, sjukvårdsväsendet,
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, rehabiliteringsverksamhet,
rättsmedicinska undersökningsväsendet, rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, folktandvård, allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring,
övriga till socialdepartementet hörande ärenden utom ärenden
rörande allmän hälsovård,

skolväsendet, högre utbildning, forskning, övriga till utbildningsdepartementet
hörande ärenden utom ärenden rörande svenska kyrkan,
arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmiljö,
tryckfrihet, allmänna handlingars offentlighet,
datainspektionen.

till justitiedepartementet hörande ärenden utom sådana ärenden som
nämnts under 1) och 2),

utrikesförvaltningen, internationellt utvecklingsarbete,
allmän hälsovård,

kommunikationsväsendet och övriga till kommunikationsdepartementet
hörande ärenden,

skatteväsendet, folkbokföringen, övriga till finansdepartementet hörande

ärenden,

svenska kyrkan,

veterinärväsendet, livsmedelskontroll, tillämpning av jordförvärvslagen,
naturvård, miljövård, övriga till jordbruksdepartementet hörande ärenden,

konsumentvaruforskning, konsumentupplysning, konsumentskydd, patent,
pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet, övriga till
handelsdepartementet hörande ärenden,

förvärv och förlust av svenskt medborgarskap, utlänningar, övriga till
arbetsmarknadsdepartementet hörande ärenden utom ärenden rörande
arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmiljö och vapenfri
tjänst,

515

bostadsväsendet, bostadstillägg utom socialförsäkringens ram, planläggning
av bebyggelse, byggnadsväsendet, lantmäteriväsendet, kartväsendet
och övriga till bostadsdepartementet hörande ärenden utom hyresreglering,

länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna, kronofogdemyndigheterna,
kommunerna, landstingskommunerna och övriga till kommundepartementet
hörande ärenden,
till industridepartementet hörande ärenden,
riksdagsförvaltningen, riksdagens verk,

arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst utom i
vad avser rent militära förhållanden,
övriga frågor som ej hör under 1) eller 2).

2 §

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs, om ej annat
överenskoms, av den justitieombudsman till vars tillsynsområde ärendet
huvudsakligen hör. Har ärenden, som tillhör olika tillsynsområden, nära
samband med varandra, överenskommer vederbörande justitieombudsmän
om vem som skall handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej annat överenskoms,
av den justitieombudsman som förrättat eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller av
annan anledning ej kan handläggas av den justitieombudsman som
förestår tillsynsområdet och ställföreträdare ej lämpligen kan inträda,
övertages ärendet av annan justitieombudsman.

3 §

Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda att för 1)
svarar justitieombudsmannen Gunnar Thyresson, för 2) justitieombudsmannen
Bertil Wennergren och för 3) justitieombudsmannen Ulf Lundvik.

4 §

Om ställföreträdares tjänstgöring beslutar vederbörande justitieombudsman
efter erforderligt samråd med övriga justitieombudsmän.

5 §

Inom riksdagens ombudsmannaexpedition finns fem byråer, nämligen
administrativa byrån, domstolsbyrån, första och andra förvaltningsbyrån
samt försvarsbyrån.

6 §

Till riksdagens ombudsmannaexpedition ankommande postförsändelser,
telegram och övriga försändelser öppnas och till expeditionen
ställda värdeförsändelser utkvitteras av kanslichefen eller av annan på
kanslichefens uppdrag.

Vid postöppningen fördelas de nya ärendena på tillsynsområden, sakområden
samt byråer och motsvarande varefter de överlämnas till registratom
för registrering.

516

7 §

På registratorsexpeditionen förs

över inkommande handlingar i nya ärenden diarium med diarieblad och
register enligt fastställda formulär,

över övriga inkommande handlingar förteckning (inkommande postbok),

över avgjorda ärenden expeditionslistor för envar ombudsman,

över ärenden av principiellt eller eljest allmänt intresse sakregister.

Genom materialförvaltarens försorg förs över utgående försändelser
förteckning (utgående postbok).

8 §

Vid diarieföring iakttas
att, om bilaga som anges följa inkommen handling saknas, handlingen
förses med anteckning härom,

att, om inkommande ärende har gemenskap med annat ärende, anteckning
härom görs på diariebladen för båda ärendena samt på båda ärendenas
aktomslag, varjämte det äldre ärendets akt fogas till det nya ärendets
akt, om det äldre ärendet är avgjort.

9 §

Kanslichefen verkställer på ombudsmännens uppdrag särskilda utredningar
och biträder dem med beredning av offentligrättsliga ärenden av
principiellt betydelsefull natur.

Kanslichefen är dessutom personalchef samt har som sådan också ansvaret
för expeditionens lokaler, inventarier m. m.

10 §

Chefen för administrativa byrån åligger
att bereda och för kanslichefen eller ombudsmännen föredraga personalärenden
och övriga administrativa ärenden,

att föra särskilt protokoll i administrativa ärenden, expeditionens tjänstematrikel,
ärendestatistik samt liggare över ärenden som föranlett åtal
eller disciplinär bestraffning,
att svara för redigering av ämbetsberättelsen.

Byråassistenten biträder chefen för byrån.

11 §

övriga byråchefer åligger, var för sin byrå,
att antingen själv bereda och föredraga eller till annan tjänsteman överlåta
att bereda och föredraga de ärenden, som fördelas på hans byrå,
att vaka över att ärendena på hans byrå företas till behandling utan onödig
tidsutdräkt.

517

12 §

Expedition, som rör infordrande av upplysning, utredning eller yttrande
i anhängigt ärende, undertecknas av ombudsman eller, enligt uppdrag,
av kanslichefen eller byråchef. Expedition, som endast avser att
bereda klagande tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial, undertecknas
av föredraganden.

13 §

Ombudsmans beslut skrivs ut i ett exemplar att ingå i registraturet.
Beslutsexpedition framställs genom fotokopiering. När föredraganden
upprättar koncept till beslut, skall han på detta ange antalet expeditioner
och till vilka de skall gå med utsättande av fullständiga postadresser.
Expedition skall alltid tillställas dels klaganden, dels i förekommande
fall myndighet eller tjänsteman till vilken beslutet riktar sig eller som avgivit
yttrande i ärendet. Om beslutet bör antecknas i sakregistret, upprättar
föredraganden förslag, som bifogas konceptet, till slagord eller annan
lämplig anteckning.

14 §

Akt i avgjort ärende skall innehålla fotokopia av beslutet.

15 §

Utgående beslutsexpedition skrivs under
i ärende, som avgjorts av ombudsmännen gemensamt, av ombudsmännen
eller den av dem som de utsett därtill och kanslichefen eller av
kanslichefen enligt ombudsmännens beslut,

i ärende, som avgjorts av ombudsman, av ombudsmannen, av denne och
föredraganden eller av föredraganden eller annan på ombudsmannens
uppdrag,

i administrativt ärende, som avgjorts av tjänsteman på expeditionen, av
denne.

16 §

Beslut i personalärenden och övriga administrativa ärenden fattas
av ombudsmännen gemensamt eller

av kanslichefen, efter erforderligt samråd, i fråga om semester eller annan
ledighet, vikariatsförordnanden i anslutning härtill, antagande av
extra personal, arvodes- och liknande ersättningsfrågor, lokal-, material-,
inventarie-, bok- och tidskriftsfrågor.

17 §

Registratorsexpeditionen åligger
att svara för diarieföringen,

att sedan inkomna handlingar hållits tillgängliga för nyhetsorganen,
överlämna dem till vederbörande befattningshavare,
att utfärda diariebevis,

att tillhandagå myndigheter, nyhetsorgan, allmänheten och expeditionens
befattningshavare med de upplysningar som utan särskild efterforskning
kan lämnas med ledning av registratur, diarier, protokoll, akter
och övriga på expeditionen tillgängliga handlingar,

518

att på föredragandes uppdrag rekvirera handlingar från myndigheter,
att ombesörja expedieringen av utfärdade beslut,
att upprätta expeditionslistor.

18 §

En av assistenterna
leder och fördelar arbetet på registratorsexpeditionen, svarar själv för
beslutsexpedieringen, arkiveringen och övriga åtgärder i anslutning till
ärendenas avslutande samt

lämnar kanslichefen det biträde som påkallas av honom.

19 §

Materialförvaltaren åligger
att ansvara för arkivet och för bindningen av registratur, diarium, tidskrifter
m. m.,

att ansvara för vården av skrivmateriel, blanketter, kuvert m. m., öva
kontroll över förbrukningen och i god tid till kanslichefen anmäla behov
av komplettering,

att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,

att vaka över städning och rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av
mattor, gardiner och handdukar samt tillse att uppkommande reparations-
och underhållsbehov i fråga om lokaler och inventarier blir åtgärdade.

20 §

Expeditionsvakt åligger efter materialförvaltarens bestämmande
att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,
att biträda vid expedieringen av försändelser,

att biträda med stencilering, fotokopiering, arkivering och framtagning
ur arkivet,

att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,

att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.

21 §

Justitieombudsmännen har mottagningstid för allmänheten tisdagar
mellan klockan 10 och klockan 12. Registratorsexpeditionen hålls öppen
för allmänheten måndag—fredag mellan klockan 9 och klockan 16, om
annat ej bestäms i särskilt fall.

519

Bilaga 2

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Lundvik
4—15 februari (sjukledighet), 4—15 mars, 4—28 juni, 30 september—
11 oktober.

Justitieombudsmannen Thyresson
4—8 mars, 28—29 mars, 18—19 april, 24 april, 15 juli—9 augusti.
Justitieombudsmannen Wennergren

25 februari—1 mars, 11 april, 19 april, 20—22 maj, 15 juli—9 augusti.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring
Ställföreträdande justitieombudsmannen Wigelius 7 januari—1 mars
(dubblering), 2—8 mars, 9—27 mars (dubblering), 28—29 mars, 30
mars—17 april (dubblering), 18—19 april, 20—23 april (dubblering),
24 april, 25 april—14 juni (dubblering), 15 juli—9 augusti, 10 augusti—20
september (dubblering), 20 november (dubblering), 16 december
(dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Sverne 21—29 januari (dubblering),
6—15 februari, 16—19 februari (dubblering), 4—15 mars, 16—
29 mars (dubblering), 16—19 april (dubblering), 20—22 maj, 4—28
juni, 22 juli—9 augusti, 16—29 september (dubblering), 30 september—11
oktober, 12—29 oktober (dubblering), 25 november—13 december
(dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin

Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Byråchefen Lars Levin (domstolsbyrån)

Byråchefen Karl-Äke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Ulf Hagström (andra förvaltningsbyrån)

Byråchefen Carl Carlsson Norström (första förvaltningsbyrån)
Avdelningsdirektören Per-Gunnar Hesslén (byggnadsärenden m. m.;

t. o. m. 30 september)

Avdelningsdirektören Hans Lindberg (exekutiva ärenden m. m.; fr. o. m.

1 oktober)

Avdelningsdirektören Charlotte Meyer (utbildningsärenden m. m.)
Avdelningsdirektören Dan Fernqvist (militära ärenden m. m.)

520

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson (till förfogande för utredningar).
Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1974
tjänstgjort:

F. d. regeringsrådet Kurt Holmgren (1 augusti—31 december), länsassessorn
Christina Ahlner (t. o. m. 28 februari), kammarrättsfiskalen
Johan Hirschfeldt, avdelningsdirektören Torsten Johansson, kammaråklagaren
Hans Lindberg (t. o. m. 30 september; avdelningsdirektör
fr. o. m. 1 oktober, se ovan), kammarrättsfiskalen Jörgen Bengtsson, regeringsrättssekreteraren
Sven Börjeson (fr. o. m. 1 mars), regeringsrättssekreteraren
Hans Sandberg (fr. o. m. 1 september), hovrättsassessorn
Sten Englund, hovrättsassessorn Nils-Olof Berggren (fr. o. m. 15 juli),
kammaråklagaren Göran Salmonson, hovrättsfiskalen Olof Egerstedt,
hovrättsassessorn Bo Lövén (fr. o. m. 21 januari), hovrättsfiskalen Stig
Magnusson (fr. o. m. 1 november), hovrättsassessorn Hans Björkegren
(t. o. m. 31 januari), byrådirektören Bengt Carlsson, hovrättsassessorn
Marianne Adolfsson, hovrättsfiskalen Kjell Björnberg och kammarrättsfiskalen
Gunnar Stegard (fr. o. m. 6 maj).

521

Bilaga 3

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1974
genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari
1974.

1. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående bidrag av
statsmedel under vissa förhållanden för arkivfotografering av fastighetsböcker.

Kungl. Majit har i beslut den 6 december 1974 funnit att ändamålet
med justitieombudsmannens skrivelse numera får anses ha förfallit och
har på grund därav förordnat att skrivelsen inte skall föranleda vidare
åtgärd. (Justitiedepartementet.)

2. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande
av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för
borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den
22 april 1963 avgivna betänkande, benämnt ”Utsökningsrätt II” (SOU
1963:28). Betänkandet är i förevarande delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961,1032/1961 och 108/1962),
angående behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta
särskilda rådgivningsbyråer utan personellt samröre med
enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera
överlämnat ärendet till rikspolisstyrelsen. I sina anslagsäskanden senast
för budgetåret 1974/75 har rikspolisstyrelsen tagit upp frågan om statens
övertagande av de polistekniska rådgivningsbyråerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö men inte yrkat medel härför. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av
6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa
fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen
vid de svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida
gällande bestämmelser om den militära straffregistreringen bör
överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ris prövning. (Justitiedepartementet.)

522

7. 1970 den 2 februari (nr 2913/1969), angående tolkningen av bestämmelsen
i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.

Ärendet remitterat till socialstyrelsen och Sveriges läkarförbund den 19
februari 1970. Svar inkommet från socialstyrelsen den 5 november 1970
och från läkarförbundet den 2 juli 1970. Ärendet har visst samband med
frågan om ny lagstiftning om transplantation, som är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. En departementspromemoria med förslag i dessa
frågor har nyligen remissbehandlats. (Socialdepartementet.)

8. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i
taxeringsnämnd.

Ärendet berör de frågor som behandlats i statskontorets och riksskatteverkets
utredningsrapport ”Rationalisering av skatteadministrationen”
(RS-utredningen). En proposition på grundval av utredningsrapporten
avses komma att föreläggas 1975 års riksmöte. (Finansdepartementet.)

9. 1970 den 30 november (nr 2809/1970), angående oberättigade
krav å skatt.

De frågor som berörs i skrivelsen har utretts av statskontoret i samråd
med riksskatteverket och exekutionsväsendets organisationsnämnd. Myndigheterna
har därvid haft kännedom om skrivelsen. Statskontoret har
i PM den 24 april 1972 ang. kreditering och restföring av preliminär
B-skatt samt kvarstående och tillkommande skatt föreslagit åtgärder för
undvikande av oberättigade krav från kronofogdemyndighets sida. Promemorian
har remissbehandlats. De berörda frågorna hänger även samman
med vissa förslag som framlagts av statskontoret under år 1973
bl. a. angående debitering och jämkning av preliminär skatt. Förslagen
har remissbehandlats och övervägs f. n. inom finansdepartementet. En
proposition på grundval av förslagen avses komma att föreläggas 1975
års riksmöte. (Finansdepartementet.)

10. 1973 den 29 januari (nr 3233/1971), angående rätt för suppleant
i taxeringsnämnd att närvara vid sammanträde i nämnden utan att
vara kallad att tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe.

11. 1973 den 12 mars (nr 1947/1972), angående behov av lagregler
beträffande förutsättningarna för att frånkänna myndig person
processbehörighet och beträffande ställföreträdarskap för dylik
ej processbehörig person.

De frågor som berörs i skrivelsen har tagits upp i Kungl. Maj:ts prop.
1974: 142 med förslag till ändringar i förmynderskapslagstiftningen
m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

12. 1973 den 5 juli (nr 3073/1972), angående bestridande av vårdkostnaderna
för person som av domstol överlämnats till sluten
psykiatrisk vård.

Frågan tas upp vid förhandlingar mellan statens förhandlingsnämnd
och sjukvårdshuvudmännen ang. ev. ändringar av vissa ekonomiska
villkor i mentalsjukvårdsavtalen fr. o. m. den 1 januari 1975. (Socialdepartementet.
)

523

13. 1973 den 12 juli (nr 1994/1973), angående komplettering av föreskrifterna
om intagens beläggande med fängsel i 2 § kungörelsen
(1958: 214) ang. tillämpningen av lagen (1958: 213) om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1973 den 31 augusti (nr 3022/1971), angående beläggningssituationen
vid allmänna häktet i Stockholm.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 2 november 1973 tillkallades en sakkunnig
med uppdrag att utreda behovet av häktes- och arrestplatser
inom Stockholms, Södermanlands och Uppsala län.

Den sakkunnige har den 23 april 1974 överlämnat betänkandet Ds Ju
1974: 4 Förslag till häktesorganisation för Stockholms och angränsande
län. Betänkandet har remissbehandlats. Förslaget övervägs inom
departementet. (Justitiedepartementet.)

15. 1973 den 27 november (nr 3140/1971), angående tillämpningen av
27 kap. 1 § rättegångsbalken för beslag till säkerställande av förverkande
som ej grundas på brott. Framställning om förtydligande
lagändring.

En från riksåklagaren år 1974 inkommen framställning med hemställan
om ändring i rättegångsbalken (dnr 2671/1974) har samband med
ifrågavarande skrivelse. Ärendet är beroende på Kungl Maj:ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

16. 1973 den 30 november (nr 2794/1973), angående avräkning från
fängelsestraff av tid varunder den dömde efter domen hållits i
förvarsarrest.

I skrivelsen berörd fråga har övervägts i samband med framläggande
av prop. 1974: 20 med förslag till lagstiftning om kriminalvård i anstalt
m. m. Av prop. framgår (s. 232 ff), att särskild lagstiftningsåtgärd
med hänsyn bl. a. till av kriminalvårdsstyrelsen tillämpad praxis inte
ansetts påkallad. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.
)

524

Bilaga 4

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelscr 1969—1975

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Aktbildning, 72: 294.

Alkoholmissbrukare, fråga om alkoholmissbruk inom flottan, 75: 148; —
se även Disciplinmål, Nykterhetsvård.

Allemansrätt, sjöfartverkets befogenhet att dirigera allmänheten till viss
plats under utnyttjande av allemansrätten, 71: 601.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276; —
fråga om sjukpenning, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter
sjukperiodens utgång, 72: 493; — kvittning mot tidigare oriktigt utbetald
sjukpenning, 71: 554; — mot utbildningsbidrag, 73: 547; — se
även Illojal maktanvändning, Motivering av beslut.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till
det s. k. innetorget i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän
plats, 70: 38; — tillstånd till politiskt appellmöte, 75: 82; — tillståndsgivning
för allmän sammankomst på kasemområde som tillika
är allmän plats samt om upprätthållande av allmän ordning å sådant
område m. m., 70: 43; — se även Penninginsamling.

Allmän sammankomst, fråga om upplösning av allmän sammankomst,
72: 42, 75: 82; — polischefs beslutanderätt får ej delegeras, 71: 94; —
se även Allmän plats, Offentlig tillställning.

Allmänna handlingar, fråga om den som begär utlämnande av allmän
handling kan åläggas styrka att han är svensk medborgare, 71: 348; —
utlämnande av tjänsteansökningshandlingar för vilka sökanden begärt
konfidentiell behandling; tillika fråga om utlämnande kan förhindras
genom handlingarnas återställande till sökanden, 71: 348; — hemlighållande
av anställningsavtal, 73: 319; — förundersökningsprotokoll
som ej fått slutlig form, 71: 88; — fråga om gymnasieinspektörs rapport
till SÖ var internt arbetsmaterial, 72: 298; — fråga om yttrande
i ärende till kommunalnämnd blir offentlig handling, innan ärendet
slutbehandlats, 72: 315; — fråga om av socialdirektör avgivet tjänsteutlåtande
blir allmän handling innan det aktuella ärendet slutbehandlats
i socialnämnden, 73: 328; — tidpunkt då kommunalt budgetförslag
blir allmän handling, 71: 365; — till myndighet under hand överlämnat
korrektur till statsverkspropositionen ej allmän handling,
73: 325; — utkast och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter
behöver därigenom ej bli allmänna handlingar, 73: 326; —
fråga om mellan myndigheter under hand kommunicerad PM var
intern eller bort såsom allmän handling diarieföras, 74:412; —

525

information till tidningar om landstingsval, 72: 319; — utlämnande
av handling som endast till en del var hemlig, 71: 333; — fråga huruvida
i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd tillrättavisningsförteckning
utgör hemlig handling, 69: 117; — fråga om röntgenfilm utgör
allmän och offentlig handling, 69: 313; — tidpunkten då röntgenfilm
blir allmän handling, 73: 332; — utbekommande av sjukjournal,
70: 315; — fråga om i fall, då sjukhusjournal anses ej kunna utlämnas
till patient, dennes advokat bör få del av journalen, 72: 312;

— bedömningsgrunder m. m. vid prövning av utskriven patients begäran
genom ombud att få ta del av sjukjournal, 73: 345; — blankettsamtycke
till utlämnande av sjukjoumal, 75: 327; — handläggningen
hos sjukhusdirektionen av ärende angående utlämnande av
sjukjournal, 73: 343; — fråga om polis och kronofogdemyndighet äger
utnyttja sjukvårdsinrättnings patientregister för delgivning, 72: 302;

— myndighets utlämnande av sekretesskyddad handling till annan
myndighet, 74: 421; — utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport
som inkommit till kommunalnämnd, 70: 319; — fråga om promemoria
med riktlinjer för medaljtilldelning har karaktär av allmän handling,
70: 310; — biskops brev till kyrkoherde bedömt som allmän handling
oaktat det betecknats som personligt och konfidentiellt, 75: 332;

— fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad handling,
70:312; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga
vid professorstillsättning, 69: 313; — formerna för tillhandahållande
av allmän handling för läsning på stället, 73: 335; — myndighets service
i samband därmed, 73: 334; — allmänhetens rätt att ta del av
»dagens post» hos en myndighet, 75: 313; — ordningen för tillhandahållande
av handlingar i myndighets arkiv, 69: 314; — utlåning av
handlingar från myndighets arkiv, 71: 86; — utlämnande av bostadsförmedlings
handlingar för mikrofotografering, 69: 315; — åtal mot
domprost för vägran att utlämna vissa uppgifter ur kyrkoböcker, 73:
307; — frågor i samband med pastors avslag å begäran att för avskrivande
på stället få ta del av samtliga personavier rörande personer
födda visst år, 72: 306; — frivårdens handhavande av läkarhandlingar
som tillhör den dömdes personakt, 74: 233; — intagens rätt att ta del
av fångvårdsanstalts portionsstat, 70: 187; — fråga om handlingar var
förvarade hos kommunal myndighet, 73: 324; — åtal mot kommunalnämndsordförande,
kommunalkamrerare och kommunalassistent för
lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling,
70: 285; — möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar
eller att själv göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas
av kommunal myndighet, som tillhandahåller avskrift av allmän handling,
69: 316; — tillhandahållande av allmän offentlig handling genom
avgiftsbelagd avskrift, 70: 309; — hos statlig myndighet diarieförd
handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146; — fråga
om allmän handling angått någon myndighetens rättstvist, 70: 318; —
utnyttjande av myndigheters dataanläggningar, 70: 308; — yttrande
över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
»Data och integritet», 73: 588; — disciplinär åtgärd mot polisman för
försumlighet vid handhavandet av hemliga handlingar, 69: 59; — fråga
om beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra visst projekteringsarbete
kan hemlighållas med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381;
— tillämpning av vissa sekretessbestämmelser, 70: 121; — fråga om

526

hemlighållande av handlingar hos försvarets sjukvårdsstyrelse jämlikt
14 § sekretesslagen, 70: 136; — kronofogdes indrivningskort allmän
handling, 73: 334; — offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära
åtgärder mot skolelever, 70: 313; — nykterhetsnämnds yttrande
i körkortsärende, 72: 314; — sekretesskydd för anmälare i barnavårdsärende,
71:354, 72:227; — moders rätt att ta del av handlingar
rörande barn som ej står under hennes vårdnad, 73: 340; —
sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst, 71: 356; — värnpliktigs
rätt att ta del av vid inskrivningsförrättning upprättade handlingar
rörande honom, 73: 336; — fråga om registerkort vid försvarets personalvårdsexpeditioner
är allmän handling, 73: 339; — registrering av
narkotikamissbrukare, 74: 280; — vården om hemlig handling hos
social centralnämnd, 74: 315; — sekretess i ärende om återkallelse av
vapenlicens (promemoria om licensinnehavarens psykiska tillstånd),
71:361; — fråga när fastighetstaxeringsavi blir allmän handling;
tillika fråga om tillämpning av 17 § SekrL på sådan avi och på underrättelse
om avvikelse från självdeklaration, 71: 374; — pensionär bör
ej anmodas förete kopia av sin självdeklaration, 73: 266; — sekretessskydd
hos pris- och kartellnämnden, 71: 359; — sekretessbeläggning
av bl. a. uppfinnarärenden hos STU, 74: 393; — användning av handbrev
i befordringsärende, 73: 128; — se även Diarieföring, Fullföljd
av talan, Personlig integritet, Tryckfrihet, Tystnadsplikt. Jfr Inskrivning
av värnpliktiga.

Anhållen, övervakning med TV och anläggning för avlyssning, 75: 21;

— se även Häktad, Häktning.

Anmälningsskyldighet, ang. brott, 75: 273.

Anstånd, se Värnpliktstjänstgöring.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetsgivaravgift, se Indrivning.

Arbetsgivarventil i kollektivavtal, se Myndighetsutövning mot enskild.

Arbetskonflikt, lovligheten av s. k. paragraflotsning, 71: 473; — skyddet
för strejkrätten och för tjänstemans neutralitetsrätt, 71: 480, 72: 411;

— vissa ärenden föranledda av tjänstemannakonflikten våren 1971,
73: 399; — yttrande över förhandlingsutredningens PM med synpunkter
på frågan om en översyn av gällande regler om neutralitet och
skyddsarbete vid arbetskonflikt inom det offentliga tjänstemannaområdet
m. m., 74: 629.

Arbetsmarknaden, räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet
att meddela tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen,
72: 486; — se även Handläggning.

Arbetsordning, se Företagsnämnd.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds
och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, 69: 472.

Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra
sig, 69: 408.

527

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181;

— ej avtjänat arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling enligt
28:3 BrB, 71:175; — straffarrestants rätt till bädd under dagen,
70: 145; — utevistelse för anhållen förvarad i polisarrest, 74: 67.

Avbetalningsköp, fråga hur utmätningsmannen skall förfara när vid
handräckning enligt lagen om avbetalningsköp sökanden inte infunnit
sig för att taga godset om hand, 73: 378; — uppskjutande av återtagning
av avbetalningsgods på grund av sökandens konkurs, 73: 378;

— får godset återtagas när köparen, sedan säljaren begärt återtagande,
betalar resterande köpeskilling men ej kostnaderna å handräckningsärendet,
75: 338.

Avhysning, se Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrift, extra originalexemplar av handling i stället för avskrift, 75:
124.

Avskrivningsbeslut, fråga huruvida tingsrätt vid avskrivning av återvinningsmål
bort förordna att meddelat lagsökningsutslag skulle stå
fast, 75: 37; — beslut innefattande ställningstagande i sakfrågan har
formulerats som ett avskrivningsbeslut, 75: 305; — se även Utmätningsed,
Åklagare.

Avvisande av talan, se Fullmakt, Huvudförhandling.

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning
av avvisningsärende, 70: 454.

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling,
69: 39; — vid personutredning i vapenfriärende, 72: 129; — fråga om
skyldighet för domstol att tillhandahålla bandupptaget vittnesmål,
74: 121.

Bankrån, se Polismyndighet.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas,
69: 226; — spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas,
72: 202; — yttrande från flera barnavårdsnämnder i vårdnadsfråga,
73: 237; — fråga om barnavårdsnämnds skyldighet att kommunicera
utredning i vårdnadsmål före avgivande av yttrande, 69: 231, 70: 235,
73: 236; — fråga om barnavårdsnämnd vid vårdnadsutredning äger
förordna om barnpsykiatrisk undersökning av barnet, 72: 198; —
barnavårdsmans efterforskande av faderskap, 69:233, 72:228; —
omyndigs faderskapserkännande och ingående av avtal om underhållsbidrag,
74: 278; — fråga om läkares skyldighet att tillhandagå barnavårdsnämnd
med undersökning och utlåtande, 73: 235; — tillämpningen
av bestämmelserna i 21 kap. 6 och 7 §§ FB om överflyttning
av barn, 72: 216; — framställning om ändring av bestämmelserna i
21 kap. FB om överflyttning av barn, 75: 215; — åtal mot socialsekreterare
för obehörigt utlämnande av barn, 75: 231; — verkställighet
av beslut om hämtning, 74: 268; — fråga om barnavårdsnämnd

528

bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott, 69: 240; —
jämkning av domfäst underhållsbidrag till barn, 75: 252; — fråga om
varning enligt 26 § bamavårdslagen, 69: 241; — för samhällsvård
omhändertaget barn bör ej längre tid vistas i föräldrahemmet, 69: 242,
71: 240; — framställning om upphörande av frivillig samhällsvård
skall prövas utan dröjsmål, 73: 235; — vederhäftighet och grannlagenhet
vid utformning av socialutredning, 75: 243; — dröjsmål med
vårdnadsutredningar, 69:242, 72:226; — barnavårdsmans lämplighet
som vårdnadsutredare, 71: 257; — framställning om ersättning
av allmänna medel för att täcka förlust för barn till följd av
barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka barnets rätt till barnpension,
70: 203; — fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande av
barn för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; — brister i barnavårdsmannaorganisationen
i Stockholms stad, 70: 219; — barnavårdsmännens stora arbetsbörda,
70: 233; — barnavårdsmans ansvar, 73: 211; — barnavårdsmans
medverkan till förverkligande av domstols beslut om umgängesrätt,
73:223;—verkan av tysk domstols vårdnadsbeslut på fråga om svenskt
pass för barnet och svensk faders faktiska vårdnad om barnet, 75: 231;

— barnavårdsman får ej betinga sig ersättning av enskild för fullgörande
av sitt uppdrag, 73: 224; — barnavårdsnämnds ansvar i fråga
om kontroll av den miljö i vilken för samhällsvård omhändertaget
barn vistas under permission och bristande samordning mellan
barnavårdsnämndens olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223;

— ansvarsfördelningen mellan barnavårdsnämnderna i hem- och vistelsekommunerna
vid ingripanden enligt BvL, 72: 207; — barnavårdsnämnds
och barnavårdsmans skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande
av misshandel av barn och att göra polisanmälan om misshandel,
70: 228, 72: 190; — barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa
till barns skydd, 75: 248; — åtal mot socialchef för underlåtenhet att
ingripa vid misstänkt barnmisshandel, 74: 239; — häktning av lagöverträdare
under 18 år, 71:227; — omhändertagande av barn för
utredning då behov av omedelbar omplacering ej föreligger, 71: 237;

— förhållandet mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 31 §
BvL och övervakning enligt 26 § BvL samt mellan sådan övervakning
och omhändertagande för utredning, 71: 243; — fråga om övervakare
ägt och bort lämna övervakads arbetsgivare upplysningar om övervakads
personliga förhållanden, 72: 193; — fråga om i vilken utsträckning
barnavårdsnämnd bör lämna upplysningar till inskrivningsmyndighet,
73: 228; — barnavårdsnämnds skyldighet att utöva tillsyn över
barn som omhändertagits för samhällsvård enligt 31 § BvL, 72: 221;

— frågor om åtgärder enligt 26 § BvL samt om påföljd enligt BrB
beträffande den som omhändertagits enligt 31 § BvL, 72: 222; —
tillämpningen av 37 § BvL, 72: 225; — villkorligt upphörande av samhällsvård,
72: 225; — dröjsmål med besvarande av remisser från åklagare
angående ifrågasatt åtalsunderlåtelse, 71:247; — barnavårdsnämnds
skyldighet att ingripa vid misstänkt fall av otukt med minderåriga,
71: 249; — delgivning av läkarintyg med part i samhällsvårdsärende,
71: 252; — hänsyn till umgängesberättigads önskemål vid placering
av barn i feriehem, 71: 254; — barnavårdsnämnds ansvar för
kommunen tillhörig egendom, 72: 226; — fördelning av daghemsplatser
åt studenter med barn, 72: 227; — ungdomsproblemen i Stockholm

529

och den framtida inriktningen av barna- och ungdomsvården, 73: 202;

— nämndledamots skyldigheter i diskretionshänseende, 73: 225; —
frågor om förfarande vid fastställande av faderskap, 73: 207; — fråga
om kvittning i underhållsbidrag, 73: 243; — länsrätts prövning i underställt
samhällsvårdsärende, 73: 240; — registrering av narkotikamissbrukare,
74: 280; — beslutsdelegation hos social centralnämnd, 74:
317; — se även Åtal.

Bebyggelse, underlåtenhet av länsstyrelse att ingripa mot olämplig bebyggelse,
72: 431; — bebyggelseplaneringen i Stockholms skärgård
jämte tolkning av tätbebyggelsebegreppet, 73: 429; — ersättning för
mistad glesbebyggelserätt samt hävande av strandskyddsförordnande,
73: 440.

Befordran, yttrande över betänkandet »Befordringsförfarandet inom
krigsmakten», 75: 506.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Beredskapsstyrka, nyttjad som handräckning vid officerskårs uppvaktning
av regementschef, 71: 169.

Besiktning, statlig myndighet har åsidosatt regeln att besiktning av utfört
arbete bör företagas i båda parternas närvaro, 73: 537.

Beslag, hävande av, 72: 72, 73: lil; — framställning angående tillämpningen
av 27 kap. 1 § RB för beslag till säkerställande av förverkande
som ej grundas på brott, 74: 27; — omhändertagande och återställande
till ägaren av uthyrt fordon, 74: 76; — utlämnande av beslagtaget
gods, 74: 79, 123; — se även Rusdrycker, Straffverkställighet.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Teknisk utveckling, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om
betalningsföreläggande, 70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om
betalningsföreläggande, 70: 64; — fråga om bestridande i mål om
betalningsföreläggande inkommet inom förelagd tid, 75: 121; — gäldenärs
rätt till ersättning för rättegångskostnader i mål om betalningsföreläggande,
74: 122; — motivering av yrkande om inkassokostnad,
73: 108: — se även Domstols behörighet.

Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev
och stamvitsord för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer,
70: 143; — beaktande av vitsord från specialtjänst, 71: 176;

— fråga om utredning före vitsordssättning samt delgivning av vitsord,
73: 128; — betygsättning på licentiatavhandling, 71:536; — yttrande
över betänkandet »Tjänstgöringsbetyg», 71:616; — fråga om
innehållet i tjänstgöringsbetyg, 70: 372; — användning av visst formulär
till tjänstgöringsbetyg för lärare; tillika fråga om jäv för
betygsutfärdaren, 74: 542.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig,
69: 30; — felaktig skiss i trafikmål, 73: 30; — se även Huvudförhandling.

34 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

530

Bisyssla, fråga om polisman som bisyssla ägt bedriva fastighetsmäkleri,
73:423; — stadsombudsmans bisysslor, 74:551; — yttrande över bisyssleutredningens
betänkande »Offentliga tjänstemäns bisysslor»,
70: 479; — information om bisysslor, 72: 427, 74: 552.

Borgen, aktiebolags ställande av säkerhet för återställningsåtgärder i
täktärende i form av borgen av ende aktieägaren, 73: 560.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att
tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad
byteslägenhet, kan vägras bostad genom bostadsförmedlingens försorg,
69: 376; — företrädesrätt vid uthyrning av bostad inom Bodens
garnison, 74: 175.

Bostadstillägg, felaktig nedsättning av bostadstillägg i bank, 75: 487; —
se även Förvaltning, Förvaltningslagen.

Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65, 71: 85.

Boutredningsman, entledigande av, 73: 104.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.

Brofjorden-ärendet, fråga om remissyttrande från sjöfartsverket motsvarade
de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande, 72: 474.

Brottmål, former för inhämtande av yttrande som avses i 31 kap. 1 §
BrB, 72: 71; — inhämtande av upplysningar ang. verkställigheten av
tidigare ådömd påföljd, 75: 112; — fråga om påföljd enligt BrB beträffande
den som omhändertagits enligt 31 § BvL, 72: 222; — expeditionstider
i tingsrätt, 74: 120; — se även Huvudförhandling, Lagrum,
Personundersökning.

Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
i dispensärende, 70: 411; — byggnadsnämnds överskridande av dispensbefogenhet,
71:496, 514; — länsstyrelses tillsyn över byggnadsnämnd,
71: 524, 528, 530; — risk för misstanke om favorisering vid
länsstyrelses handläggning av ärende om tillstånd till nybyggnad inom
strandskyddsområde, 71: 518; — se även Kommunicering, Service.

Byggnadsförbud, långvariga byggnadsförbud, 75: 460.

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för
nybyggnad oaktat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft,
69: 425, 72: 428; — skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomtgräns, 69: 425;
— fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410; — återförvisning eller meddelande
av byggnadslov hos länsstyrelse i besvärsmål, 71: 530; — rätt
att vägra byggnadslov på grund av utformningen av tak på fritidshus,
72: 428; — fråga om anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 67) är
bindande för byggnadsnämnd, 72: 428; — önskvärdheten av samtidig
granskning av byggnadsritningar från byggnadsteknisk och bostadsteknisk
synpunkt, 72: 430; — avstängning i byggnadslovsärende av ansvarig
arbetsledare för byggnadsföretag, 72: 434; — mot försumlig arbetsledare
får ej tillgripas varning, 75:450; — förutsättningarna för
vägran att godkänna ansvarig arbetsledare och förfarandet i sådant

531

fall, 75: 450; — rätt att lämna tillfälligt byggnadslov i stället för
dispens, 72: 429; — se även Fullföljd av talan, Återförvisning.

Byggnadsplan, skyldighet för planförfattare att samråda med fastighetsägare,
som är berörd av förslag till byggnadsplan, 72: 433; — kommuns
möjligheter att genomföra byggnadsplan; tillika vilseledande
uppgifter i cirkulärskrivelse till stugägare, 75: 447.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — uppskov
i bötesförvandlingsmål, 73: 109; — anstånd med förvandling av bötesstraff,
74: 434; — underrättelse till utmätningsman i bötesförvandlingsmål,
73: 110; — flera penningböters omräkning i dagsböter,
71:75; — upprepade uppskov i bötesförvandlingsmål, 69:46; — se
även Socialhjälp, Verkställighet.

Camping, se Hälsovård.

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även
Häktad, Häktning, Psykiatrisk vård, Straffverkställighet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter
för tillgodoseende av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan
beordras som ledningspersonal då civila flygplan anlitar militära flygplatser,
69: 183; — frågor om beordrande av personal ur krigsmakten
att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal mot officerare
för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94, 72: 87; — se
även Tävlingar.

Delegation, av beslutanderätt, 72: 289, 74: 317; — åtal mot byråchef
för underlåtenhet att i tid anmäla till honom delegerat ärende av
större vikt för verksledningen, 75: 285.

Delgivning, av misstanke om brott, 75: 67; — av beslut under rättegång,
74: 119; — med i fångvårdsanstalt intagen, 70: 188; — verkställighet
av delgivning i offentlig lokal, 70: 72; — genom uniformerad polispersonal,
72: 77; — delgivning genom hotellportier, 71: 95; — kungörelsedelgivning,
70: 55; — formerna för efterforskning av persons
adress i samband med delgivning, 70: 71; — delgivning av länsskatterätts
beslut i enmansmål, 73: 391; — av beslut i tjänstetillsättningsärende,
74: 545; — se även Betyg, Huvudförhandling, Hyresreglering,
Nöjdförklaring.

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63;
— vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — omhändertagande
av demonstranter, 75: 92; — polisens användning av våld i
samband med demonstrationer, 74: 47; — lämpligheten av att civilklädda
polismän ingripit mot demonstrant, 74: 49; — fråga om banderoller
och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets åtgärder
vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70:67; — polisman
har underlåtit upptaga anmälan om brottslig gärning mot demonstranter,
74: 53; — fråga om upplösning av allmän sammankomst,
72: 42, 75: 82.

Diarieföring, 69:323, 324, 70:146, 307, 354, 412, 71:63, 77; — av
hemliga handlingar, 71: 341, 73: 317, 507; — av under hand kommunicerad
PM, 74: 412; — diarieförings betydelse för offentlighetsprincipen,
75: 319.

532

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i
disciplinmål, ålagd disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska
förhållandena, 70: 144; — disciplinärt förfarande beträffande
gärning som är föremål för JO:s prövning, 71: 331; — lämpligheten
av att använda disciplinstraff i form av löneavdrag mot tjänsteman
med grava alkoholproblem, 75: 431; — myndighets åtalsanmälan av
tjänsteman utan föregående disciplinförfarandeprövning, 75: 440; —
besvärshänvisning och nöjdförklaring vid beslut om suspension, 71:
174; — se även Disciplinbot, Ersättningsmål, Kommunicering, Militärförhör,
Mäss, Preskription, Tryckfrihet.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt vid militär utbildningsanstalt,
73: 122; — framställning ang. bestraffningsrätt vid
försvarsområdesförband, 75: 140.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387, 71: 486, 74: 523.

Dispositionsplan, fråga om en s. k. dispositionsplan varit att jämställa
med en generalplan, 75: 457.

Djurskydd, transport av och förevisning av björnar, 73: 520.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras,
69:403; — av underhandsmedgivande, 71:285; — bristande dokumentation
av beslut, 74: 577, 75: 301; — se även Protokoll, Taxering.

Dom, tilltalads rätt till frikännande dom, 72: 72; — avfattande av, 73:
105; — tillhandahållande av, 70:61; — expeditionstider i tingsrätt,
74: 120; — avkunnande av dom vid särskilt utsatt sammanträde, 75:
116; — se även Domförhet.

Domare, fråga huruvida uppdrag som ordförande i försäkringsbolags
skadenämnd är förenligt med domares ordinarie tjänsteutövning, 75:
129.

Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningshandlingens
företeende, 70: 63; — vid beslut om ändrad tid för
dom, 75: 115; — i mål ang. försättande i konkurs, 75: 117; — se även
Hyresreglering.

Domkapitel, se Folkbokföringen.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant,
70: 21.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av
domstols behörighet, 70: 54; — laga domstol i mål om betalningsföreläggande,
75: 120.

Domstolsadministration, yttrande över domstolsverksutredningens betänkande
»Ny domstolsadministration», 72: 506; — yttrande över
domstolsstyrelseutredningens betänkande »Central, regional och lokal
domstolsförvaltning m. m.», 75: 489.

Dop, se Religionsutövning.

533

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av
skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd
med insändande av besvärsakter till kammarrätten, 70:
338; — av länsläkarorganisation med avgivande av remissyttrande,
74: 610; — med avgörande av ärende om tillstånd jämlikt 19 kap.
13 § ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande
av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan
m. m., 70: 379; — med färdigställande och expediering av
domar, 71: 21, 74: 120; — med frigivning av häktad, 75: 30; — med
meddelande av dom mot häktad, 71: 28; — med förordnande av offentlig
försvarare, 75: 109; — med delgivning av beslut om körkortsåterkallelse,
71: 576; — med tillstånd jämlikt förordningen om brandfarliga
oljor, 72:431; — se även Barnavård, Hyresnämnd, Nykterhetsvård,
Pension, Uppbörd, Val.

Dödsbevis, olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis
avlämnas, 71: 321.

Entledigande, fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med
tillräcklig omsorg genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till
hans anställningsförhållanden, 70: 372; — förutsättningar för entledigande
av tjänsteman mot hans vilja under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — uppsägning av kommunal tjänsteman anställd för
viss tid, 72: 389; anställd tills vidare med viss tids provtjänstgöring,
73:417; — uppsägningstid m. m. för biträde vid skolmåltidsbespisning;
tillämpning av lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare,
74: 535; — uppsägning av lärare utan bärande skäl; skälen
missvisande, 74: 548; — förmodat felaktigt lärarförordnande får ej
återkallas eller läraren uppsägas, 75: 442; — felaktig handläggning
av ärende om ålderspension och avsked, 72: 420; — av ärende om
sjukpensionering och avsked, 72: 420; — former för uppsägning, 72:
425, 74: 550; — se även Förvaltning, Förvaltningslagen.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör,
som lidit skada genom fel från myndigheters sida, 69: 435; — för
oriktigt frihetsberövande, 75: 40; — ersättning av statsmedel vid ingripanden
i hälsovårdens intresse, 73: 505; — ersättning till god man
enligt föräldrabalken, 75: 125. Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt
befäl ersättningsskyldighet, 70: 145; — handläggning av trafikskador
på militära fordon, 73: 126; — bevarande av avskrift av protokoll,
71: 176; — bevakande av ersättningsmål, 72: 98.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt
bil om godtagande av inrop och om överexekutor bort efter besvär
av gäldenären häva auktionen, 70: 321; — bostadsstyrelsens, länsbostadsnämnds
och länsstyrelses befattning med exekutiv auktion å fastighet,
varvid bevakats statligt lån, 72: 324; — rätt att uppbära förfallna
hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats av syssloman, blivit
exekutivt försåld, 72: 346; — felaktigt förfarande av utmätningsman
vid försäljning av utmätt fartyg, 74: 430; — exekutiv auktion i
gäldenärens bostad, 75: 343.

534

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av
expedition, 70: 66; — felaktiga expeditionsåtgärder vid domstol då
värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans hämtande till militärtjänstgöring,
70: 61; — ansvar för fullgörande av expeditionsgöromål
vid domstol, 73: 110; — underrättelse från överrätt ang. förvisning,
75: 114; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande
av fastighet i samband med expropriation, 69: 385; — se även
Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition
av anslagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån för de
värnpliktiga och deras familjer, 70: 91.

Fartyg, se Vrak.

Firma, patent- och registreringsverkets praxis vid firmagranskning, 73:
529; — fråga om patent- och registreringsverket förfarit felaktigt vid
firmaregistrering i fall då domstol sedermera förbjudit användningen
av firman, 73: 531.

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss
ändring i luftfartslagen, 70: 73.

Flygkapning, se Konstitutionell nödrätt.

Flygning, parkeringsförhållandena för det s. k. allmänflyget på Bromma
flygplats, 73: 553; —se även Civil verksamhet.

Folkbokföringen, fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas
befattning med folkbokföringen, 72: 451; — felaktig anteckning i personakt
om faderskap och trolovning m. m., 73: 499.

Folk- och bostadsräkning, yttrande över statistiska centralbyråns förslag
till folk- och bostadsräkning 1975, 75: 512.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Fordon, omhändertagande av fordon vid trafikonykterhetsbrott m. m.,
71: 89; — flyttning av fordon, 71: 580, 72: 394.

Forum, se Domstols behörighet.

Fotografering, se Polismyndighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera
rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59; — socialförvaltnings
befattning med uppgifter för erhållande av fri rättegång,
72: 245.

Frihetsberövande, oriktigt frihetsberövande på grund av bristande personkontroll,
75: 40; — se även Vårdhem.

535

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till
sitt förband därför att han stört allmän ordning, skall beordras lägga
sig på sitt kompani, är förenlig med gällande bestämmelser om värnpliktigs
fritid, 69: 113; — sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid,
73: 143.

Fullföljd av talan, oriktiga fullföljdshänvisningar beträffande klagan
över exekutiv auktion, 70: 321; — fullföljdshänvisning i ärenden inom
byggnadsväsendet, 74: 553; — utformningen av fullföljdshänvisningar
till övervakningsnämnds beslut, 75: 213; — fråga om skrift i vapenärende
bort behandlas som besvärsskrift, 70: 466; — besvärsrätt i
fråga om beslut av lärarråd vid lärarhögskola, 71: 532; — besvär
får anföras över länsstyrelses på formell grund meddelade avvisningsbeslut
i vapenärende, 75: 484; över länsstyrelses på formell grund
meddelade avvisningsbeslut i ärende om befrielse från eller nedsättning
av skatteavdrag, 75: 485; — fråga om omprövning av beslut sedan
besvär anförts, 72: 293, 75: 305, 351; — ordningen för sökande
av ändring i beslut om avslag på framställning om utbekommande av
allmän handling, 74:417; — överprövningen i besvärsmål ang. s. k.
frivillig socialhjälp, 74: 310; — se även Gåvoskatt.

Fullmakt, hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt, 74:
115; — avvisande av talan när fullmakt ej företetts, 74: 619; — fullmaktsformuleringar
i ansökningsblankett för utbildningsbidrag beträffande
återbetalning av bidrag, 73: 543.

Fängelse, se Straffmätning.

Fängsel, se Straffverkställighet.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande
om komplettering av stämningsansökningen, 69: 25; — avskrivning
vid utevaro, 75: 37; — rökning under förberedelsesammanträde, 73:
113.

Företagsnämnd, hörande av företagsnämnd före arbetsordnings antagande,
75: 310; — suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit
i av nämnden företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära
oavkortad lön, resekostnadsersättning och traktamente, 69: 176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal
tjänst, 69: 405.

Förhör, fråga om avbrytande av förhör på grund av mordmisstänkts
sinnesförfattning, 75: 21; — avbrott i förhör för att den som höres
skall få åtnjuta vila och inta måltid, 75: 21; — kvarhållande av omhändertagen
på polisstation för förhör ang. brott, 75: 136; — kvarhållande
för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — fråga om till förhör
medtagen får förvaras i arrest i väntan på förhörets hållande, 72: 51;
— polisförhör med barn under 15 år, 75: 135; — fråga om den som
skall hämtas till förhör får kvarhållas i arrest i avvaktan på tidpunkten
för förhöret, 73: 37; — frågor beträffande anhållningsförhör m. m.,
75: 134; — förhör med nära anhörig till den misstänkte, 71: 94; —
utskrift av vittnesmål i stället för polisförhör, 71: 92; — skyldigheten
att bevara konceptanteckningar från polisförhör m. m., 74: 131; —

536

val av tolk vid polisförhör med politisk flykting, 70: 70, 74: 128; — se
även Husrannsakan, Hämtning, Värnpliktsvägran.

Förkortningar, användande i allmänna handlingar, 75: 478.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot
förmyndare, 69: 51; — förmynderskapsdomstols befattning med förmynderskap
som upphört, 75: 128. Jfr Kungörelse.

Förseningsavgift, se Taxering.

Försvarare, för den som är under tjugoett år, 71: 78; — förordnande av
offentlig försvarare, 75: 107; — dröjsmål med förordnande av offentlig
försvarare, 75: 109; — entledigande av offentlig försvarare, 71: 78;

— fördelning av uppdrag som offentlig försvarare, 70: 56; — försvarares
rätt att meddela sig i enrum med anhållen, 75: 21; — se även
Fri rättegång, Åklagare.

Försvarsinformation, till pressen (tidning ej inbjuden till årsstämma),
74: 146.

Förundersökning, då Kungl. Maj:ts tillstånd fordras för åtal, 71: 87; —
utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning
bör icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att
vägra vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna
uppgifter till pressen och att motivera vägran att lämna uppgift, 69:
77; — åtgärder vid förundersökning ang. misstanke om mord, 75: 21;

— förundersöknings bedrivande då fråga är om ett stort antal brott
och flera tilltalade, 69; 83; — bör bedrivas skyndsamt när den misstänkte
är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivning
av misstanke om brott lämna underrättelse om rätt att anlita försvarare,
69: 92; — delgivning av misstanke om brott, 75: 67; — fråga
om förundersökning mot journalister som i reportagesyfte begett sig
in i fastighet utan fastighetsägarens samtycke, 72: 47; — polismyndighets
skyldighet att underrätta målsägande vid nedläggande av förundersökning,
70; 71; — handläggningsrutiner vid utredning av dödsolycka,
71:58; — utnyttjande av fotografisk bild vid förundersökning,
72: 76; — felaktig skiss i trafikmål, 73: 30; — försummelse att
jämlikt 80 § 2 st. militära rättegångslagen underrätta bestraffningsberättigad
militär befattningshavare om att förundersökning inletts i militärt
mål, 73: 124; — grund för nedläggande av förundersökning,
74: 79; — utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet,
74: 93; — rättsläkares ställning som sakkunnig, 75: 21; — fråga i
visst fall om vem som har att lämna underrättelse enligt 80 § 2 st.
militära rättegångslagen, 74: 156; — se även Förhör, Gripande, Polismyndighet,
Provokation, Åklagare, Åtal.

Förvaltning, Förvaltningslagen, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs
betänkande »Förvaltningsrättskipning», 69: 480; — över förslag
till förvaltningslag, 70: 470; — över betänkande angående offentligt
biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden m. m., 73:
582; — fråga om tillämpligheten av 6 och 15 §§ förvaltningslagen i
ärende hos socialnämnd om uppsägning av arbetstagare; tillika rättelse
av uttalande i ämbetsberättelsen 1973 s. 422 om förvaltningslagens tilllämplighet
i ärende hos socialnämnd om disciplinär bestraffning, 74:

537

539; — regeln i 7 § förvaltningslagen om när handling skall anses
inkommen, 75: 308; — kommunikation av intern utredning i lantbruksnämnd
i ärende om rationaliseringsstöd, 75: 479; — kommunikation
i ärende om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen, 75: 480;

— kommunikation bör föregå indragning av bostadstillägg, 75: 481; —
kommunikation i besvärsärende om bostadstillägg, 75: 482; — förvaltningslagens
tillämpning på ärenden inom byggnadsväsendet, 74:
553, 75: 458; — se även Fullföljd av talan, Gåvoskatt, Myndighetsutövning
mot enskild. Jfr Kammarrätterna.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen,
69: 104, 71: 172.

God man, se Ersättning.

Granskningsnämnd, anteckning om psykisk status i beslut, 71: 177; —
spörsmål angående granskningsnämnds uppgifter, 73: 154.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69:
89, 92; — polismans skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92;

— underlåtenhet att skyndsamt anmäla gripande, 69: 93.

Grundlagarna, yttrande över betänkandet »Ny regeringsform — Ny
riksdagsordning», 73: 570.

Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121; — gåvor från
patient till sjukvårdspersonal, 75: 262.

Gåvoskatt, skyldighet att i beslut om gåvoskatt ange beslutsskäl samt
lämna besvärshänvisning, 75: 414.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten
mottagna skrivelser, 69: 145; — skyldighet att besvara inkomna förfrågningar,
72: 295; — kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet
genom att utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal,
69: 385; — kommunalnämnds kompetensöverskridande, 70: 363;

— beslut om indragning av skolmåltid fattat av skolstyrelse innan
kommunfullmäktige prövat saken, 74: 507; — fråga om kommunalt
organs rätt att omgöra beslut, 72: 389; — skolstyrelses ordförande har
förfarit felaktigt genom att ensam avgöra frågor som bort upptas av
skolstyrelsen och genom underlåtenhet att utsätta sammanträde med
styrelsen, 70:355, 71:438; — skolintendent har självrådigt beslutat
om installation av avlyssningsapparat, 74: 555; — verkstyrelse får ej
själv bestämma sitt arvode, 72: 291; — handläggningstiderna i kommunala
besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse
av besvärsärende angående vitesföreläggande, 70: 412; — länsstyrelses
bevakning av remissvar i besvärsärende, 74: 610; — komplettering av
ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon, 70: 468; —
handläggning av framställning om utfående av allmän handling (sjukjournal),
70: 315; — formerna för expertgrupps arbete; underlåtenhet
att redovisa skiljaktiga meningar inom expertgruppen, 70: 420; —
korrespondens med svenskt konsulat i utlandet, 72: 295; — översättning
av inlagor på utländskt språk, 72: 295; — ärendes handläggning
i samband med författningsändring, 73:548; — felaktig handläggning
av ärende om näringshjälp och bostadsbyggande, 74: 577; —
länsbostadsnämnds handläggning av besvär över förmedlingsorgans

538

beslut, sedan organet ändrat beslutet, 75: 305; — bristfällig handläggning
från förmedlingsorgans och länsbostadsnämnds sida av ärende
om förbättringslån, 75: 475; — se även Delegation, Dokumentation,
Ersättningsmål, Fullföljd av talan, Fullmakt, Handräckning, Hemförlovning,
Hyresreglering, Hälsovård, Jordförvärvslagen, Kommunalbesvär,
Sammanträde, Säkerhetsfrågor, Tjänstetillsättning, Utlämning,
Val, Vapenvägran. Jfr Votum.

Handräckning, skyldighet för myndighet att vid ärendets avgörande beakta
hela det i ärendet föreliggande materialet, 72: 347; — se även
Avbetalningsköp, Nykterhetsvård, Psykiatrisk vård.

Hemförlovning, 71: 171, 73: 134.

Homosexualitet, homosexuellas möjligheter att bli befäl inom krigsmakten,
74: 153.

Hovrätt, hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt, 74: 115;
— åberopande i hovrätt av ny grund i tvistemål, 74: 117.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd
ej stadgad, 69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan
enligt 28: 1 RB eller undersökning enligt 28: 10 RB, 70: 69; —
informell husrannsakan under sken av förhör, 71: 92; — krav på beslut
och protokoll, 75: 21; — fråga om polismyndighet ägt rätt att besluta
om husrannsakan, 74: 79; — polisens undersökning av föremål i olåst
bil ej att anse som husrannsakan, 74: 128.

Huvudförhandling, rättens domförhet vid förfall för nämndeman på
grund av jäv, 72: 17; — äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga,
71: 80; — brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; —
fråga om brottmål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69: 40, 42,
74: 114; — fråga om huvudförhandling borde ha inställts i förväg på
grund av bristfällig delgivning m. m., 74: 112; — inställande av huvudförhandling
för att lämna offentlig försvarare tillfälle att bereda
försvaret, 75: 107; — fråga om tilltalads befrielse från inställelseskyldighet
efter skriftligt erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41; —
stängda dörrar i brottmål om mord, 75: 21; — fråga om skriftligt erkännande
bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att höra vårdnadshavare
innan skyddstillsyn ådömes, 69: 43; — framställning angående
rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse
i brottmål mot den underårige, 70: 19; — ersättning till personer som
vid huvudförhandling i brottmål höres ang. den tilltalades personliga
förhållanden, 75: 115; — frist för huvudförhandling i mål mot unga
lagöverträdare, 73: 106; — fråga om polisman, som utfört brottsplatsundersökning,
och rättsläkare bort höras som sakkunniga och ej som
vittnen i brottmål, 75:21; — fråga om hörande i brottmål upplysningsvis
av person som ej är part, 69: 44; — frågor till person som
vägrat vittna, 71: 77; — fråga om bedömning av yrkande om jämkning
av skadestånd, 69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet
i mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten åsidosatt,
70: 56; — utformningen av beslut om avvisande av talan, 70: 60; —
rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum för
anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — telefonledes gjord återkallelse

539

av enskilt anspråk, 72: 72; — rätt för tilltalad att ha biträde som ej
är ställföreträdare, ombud, rättegångsbiträde eller försvarare, 73: 32;
— laga förfall för utevaro, 73: 105; — se även Bandinspelning, Domförhet,
Hovrätt, Protokoll, Straffverkställighet, Vittne, Vittnesförhör,
Åtal.

Hyra, tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av i hyresavtalet intagna
ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen inom sjukhusområde,
72: 469.

Hyresnämnd, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med
avgörande av mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; —
åtal mot ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med sammanträde
och meddelande av utslag, 73: 21; — kallelse till besiktning som äger
rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465; — kallelse till sammanträde med
hyresnämnd, 71: 37; — skyldighet att underrätta partsombud om tid
för förhandling i hyresnämnd, 74: 112; — fattande och meddelande
av beslut hos hyresnämnd, 71: 42; — beslutförhet och överklagbarhet
vid avgörande av jävsfråga, 71: 86.

Hårvård, krigsmans hårvård, 72: 128; — skyldighet för värnpliktiga som
utför visst arbete att hålla håret klippt, 73: 147.

Häktad, Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till
rätten om häktning, 69: 82; — dröjsmål med frigivning av häktad
sedan tid för talans väckande utgått, 75: 30; — kontakt med häktads
arbetsgivare, 71: 87; — censur av häktads post, 72: 75; — häktads
möjligheter att få mottaga obevakade besök samt att få förbindelse
med andra intagna, 75: 210; — avräkning av häktningstid, 71: 79; —
övervakning enligt 24 kap. 3 § RB, 74: 34; — framställning ang. föreskrifter
om tillkallande av läkare då intagen på häkte belägges med
fängsel, 74: 179; — behandling och placering av anhållna och häktade
med psykisk sjukdom, 75: 206; — framställning ang. beläggningssituationen
på allmänna häktet i Stockholm, 74: 182; — i samband
med domstolsförhandlingar på annan ort har internerad, som ej varit
häktad, intagits i allmänt häkte, 74: 224; — se även Barnavård, Dröjsmål,
Polismyndighet, Straffverkställighet.

Hälsovård, ersättning av statsmedel vid ingripanden i hälsovårdens intresse,
73: 505; — hälsovårdsnämnds handläggning av ärende rörande
störande buller från industri, 73: 513; — fråga om hälsovårdsnämnd
får förbjuda camping inom kommunen, 74: 616; — se även Kommunicering.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; —
hämtning av gäldenär för utmätningsed, fråga om kvarhållande i
arrest, 73: 37; — av för samhällsvård omhändertaget barn, 70: 207,
217; — uttagande av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt
förband, 71: 138; — framställning om civil klädsel m. m. vid
hämtningar inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens
områden, 70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör
utan föregående kallelse, 70: 67; — hämtning av för brott åtalad person
för förhör upplysningsvis i anledning av åtal mot medverkande
till brottet, 74: 37; — fråga om den som hämtas till polisförhör har
rätt att få upplysning om anledningen, 75: 137. Jfr Värnpliktsvägran.

540

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande
till militärtjänstgöring, 70: 138, 71: 138; — se även Expedition.

Illojal maktanvändning, genom innehållande av tandvårdsersättning till
framtvingande av uppgifter, 75: 464.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande
oguldna skatter, 69: 330; — oberättigade krav på skatt, 71:
404; — kronofogdemyndigheternas behandling av omräkningsbesked
m. m., 73: 376; — indrivning av skatt, 72: 347, 73: 373; — misstag vid
indrivning hos borgensmän av arbetsgivaravgift och skatt, 75: 345.

Införsel, för böter förutsätter lagakraftvunnen dom, 71:401; — fråga
om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; —
fråga om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag,
69: 339; — tillämpning av 22 § införsellagen, 72: 344; — inhämtande
av s. k. arbetsgivaruppgift hos kund med anledning av
ifrågasatt införsel, 74:439; — införsel i innestående medel enligt
lönegarantilagen, 74: 440; — ekonomiska utredningar i införselmål,
75: 340.

Inhibition, se Lagsökning.

Inkasso, se Personlig integritet.

Inkomstdag, för handling, 75: 308.

Inskrivning av värnpliktiga, lämpligheten av viss fråga i frågeformulär
vid inskrivning, 73: 132; — ersättning för resa i samband med inskrivningsförrättning,
73: 150. Jfr Barnavård.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan
har ägodelningsdomare felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias
från nyttjanderättsinteckning, avseende mark utanför fastigheten,
69: 49; — se även Skogsvård.

Integritet, se Personlig integritet.

JO, tillsynskompetens, 70: 278, 71: 323, 330, 72: 281, 73: 305, 74: 368,
75: 281; — om utredning i JO-ärenden, 70: 280, 74: 200; — åtalseftergift,
74: 577; — se även Disciplinmål, Tystnadsplikt, Åtal.

Jordförvärvslagen, regeln i 4 § jordförvärvskungörelsen om vilka handlingar
som skall företes innan beslut meddelas av visst innehåll, 75:
486; — se även Förvaltning, Förvaltningslagen, Lagfart.

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra
taxeringsintendentsuppgifter och att vara taxeringsnämndsordförande,
69: 343; — ej förenligt med god ordning att polischef förordnar
sig själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; — jävsfrågor vid tillsättning
av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av byggnad,
70: 362; — grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70:465; — för
vårdintygsskrivande läkare, 71: 315; — hos byggnadsnämnd, 71: 524,
72: 431; — för stadsarkitekt, 75: 460; — hos kommunstyrelses arbetsutskott,
74: 502; — för personundersökare, 71: 223; — för nämnde -

541

man, 72: 17, 73: 561; — mot ledamot och expert i valutakommissionen,
72: 284; — jävsfrågor vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg, 74:
542; — tvåinstansjäv, 72: 292; — påståenden om jävsförhållanden och
bristande objektivitet inom nämnder hos STU, 74: 393; — fråga om
regementschef av jäv är förhindrad att handlägga ärende om övertidsgottgörelse
till sig själv, 75: 182; — se även Hyresreglering, Votum.
Jfr Övervakning, Övervakningsnämnd.

Kammarrätterna, JO tillstyrker förstärkning av kammarrättsorganisationen,
74: 402; — se även Fullföljd av talan.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts
som reaktionsmedel i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181;
— se även Psykiatrisk vård.

Kommissionär, granskning av kommissionärs räkenskaper, 72: 291.

Kommunal kompetens, yttrande över kommunalrättskommitténs betänkande
XIV »Kommunal kompetens», 73: 585.

Kommunalbesvär, 70:364, 71:439; — 1965 års lag om inskränkning i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut medför ej hinder
för tredje man att i händelse av befogenhet anföra kommunalbesvär,
73: 426. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares
rätt att få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — underlåten
kommunicering i disciplinärende, 73: 422, 74: 539; — länsstyrelse har
oriktigt förelagt part att avge yttrande inom viss tid vid äventyr att
ärendet annars avskrevs (stupstocksremiss), 69: 310; — i ärende hos
luftfartsverket om varning enl. 41 § luftfartskungörelsen, 74: 620; —
vid prisundersökningar, 69: 440; — med konkursgäldenär av framställning
om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 651; — med
konkursborgenär, 72: 73; — av rättegångsbiträdes ersättningsyrkande,
70: 59; — i ärende rörande förverkande av villkorligt medgiven
frihet, 70: 192; — med sökanden i ärende ang. uppskov med verkställighet
av frihetsstraff, 74: 202; — med inropare vid klagan över
exekutiv auktion, 70: 321; — vid fråga om tjänstemans entledigande
under löpande pensioneringsperiod, 70: 379; — i sjukpensioneringsärende,
72:420; — i ärende om vapenfri tjänst, 71: 163, 72: 89; —
i ärenden om anstånd med militärtjänst, 72: 89; —- i mål om omyndighetsförklaring,
71: 81; — hos övervakningsnämnd vid entledigande av
övervakare, 71:223; — hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 72:
263; — vid inspektion och vitesföreläggande i hälsovårdsärende, 72:
462; — i ärende ang. dispens från byggnadsförbud, 75:458; —
övervakningsnämnds handläggning av fråga om villkorlig frigivning,
71: 216; — invandrarverkets praxis i fråga om kommunikation
av utlänningsnämndens yttranden, 73: 525; — se även Arbetsvärd,
Barnavård, Förvaltning, Förvaltningslagen, Taxering, Uppbörd.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Konkurrensbegränsning, tillämpning av lagstiftning härom på ideell organisation,
71: 567.

542

Konkurs, rättens ombudsmans tecknande av borgen för konkursboets
lån, 71:48; — avfattande av konkursbeslut, 73: lil; — domförhet
i mål ang. försättande i konkurs, 75: 117; — kostnad för bevakning
av fordran i konkurs, 73: 112; — tidpunkt för första borgenärssammanträde
i konkurs, 75: 117; — tillämpning av lagen om statlig lönegaranti
vid konkurs, 73: 369; — tillämpning av 16 § lönegarantikungörelsen,
74: 621; — se även Hämtning, Kommunicering.

Konstitutionell nödrätt, flygkapardramat å Bulltofta i september 1972,
75: 50.

Kontrollkort, underlåtenhet att lägga upp kontrollkort i militärt brottmål,
73: 124.

Kreditupplysning, se Personlig integritet.

Krigsspel, anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
m. fl. (»Operation Jonas»), 72: lil.

Kriminalvård, se Straffverkställighet.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, av kriminalvårdstjänsteman,

75: 193.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande
av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr Laga kraft.

Kungörelsedelgivning, 70: 55, 75: 117.

Kurs, brister i planering och genomförande av kurs, 71: 96.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.

Kvittning, tillämpning av lagen om arbetsgivares kvittningsrätt, 73: 368;

— besvär över beslut om s. k. kvittning enligt 68 § uppbördsförordningen,
74: 441; — se även Allmän försäkring, Införsel, Lön, Studiemedel,
Utbildningsbidrag, Återbetalningsskyldighet.

Ky rklig jord, utformningen av villkor vid försäljningen av kyrklig jord,
75: 477.

Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade
med intelligenskvot under 65 och om översyn av meddelade anvisningar
rörande läkarundersökning för erhållande av körkort, 70: 426;

— olämplig praxis av polismyndighet vid utfärdande av s. k. negativa
lämplighetsintyg för körkortssökande, 70: 432; — se även Dröjsmål,
Psykiatrisk vård.

Laga förfall, se Huvudförhandling.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Kungörelse.

Lagfart, tillämpning av jordförvärvslagen i inskrivningsärende, 72: 74;

— inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.

Lagrum, citering av lagrum vid tillämpning av 34 kap. 3 § 2 st. BrB,
75: 110.

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av
lagsökningsutslag och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget,

543

ägt i samband med domen förordna om fortsatt inhibition, 69: 33; —
fråga huruvida tingsrätt vid avskrivning av återvinningsmål bort förordna
att meddelat lagsökningsutslag skulle stå fast, 75: 37; — fråga
om fordran i lagsökningsmål grundade sig på skriftligt fordringsbevis,
75: 122; — fråga om godtagande i lagsökningsmål av avskrift, som ej
helt överensstämt med originalet, 69: 47; — företeende av fordringshandling
i original, 73: 107; — gäldenärens hörande då borgenären
återkallat ansökan om lagsökning, 75: 123; — formen för avgörande
när det av lagsökningsmål endast återstår kostnadsyrkande, 72: 75; —
föreläggande i lagsökningsmål, 73: 108.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande
av sin talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol,
69: 182; — se även Utbildning.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, se Jäv, Tillsyn.

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen,
69: 88; — att till polisen anmäla misstanke om brott av patient,
75: 273; — förbandsläkares tillsägelser med anledning av värnpliktigas
uppträdande vid sjukvisitation, 72:99; — militärläkares befälsrätt,
72: 128; — förbandsläkare har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner,
70: 130; — kompanichefs närvaro vid läkarundersökning
av värnpliktiga, 70: 141, 74: 155; — fråga om läkare felaktigt föreslagit
hemförlovning, 73: 134; — rättsläkares ställning vid förundersökning,
75: 21; — rättsläkares obduktionsutlåtande, 75: 21; — rättsläkares
hörande och ansvar för uttalanden vid huvudförhandling i
brottmål, 75: 21. Jfr Psykiatrisk vård, Sjukvård, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt
för bedömande av militär tjänstbarhet, 72: 126; — se även Allmän
försäkring, Psykiatrisk vård.

Läkarundersökning, formlös handläggning av ärende om föreläggande
att undergå läkarundersökning, 72: 422; — läkarundersökning av hos
polis omhändertagen narkotikaberusad, 74: 125.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för
rättande av tidigare löneutbetalning som bedömts vara felaktig,
69: 395; — fråga om inhämtande av tjänstemans medgivande vid verkställande
av löneavdrag för fackföreningsavgifter, 69: 322; — framställning
om förbättrade avlöningsförmåner för befattningshavare vid
milostab, 72: 82; —- retroaktivt beslut om lön till tjänstemans nackdel,
72: 426; — se även Företagsnämnd, Återbetalningsskyldighet.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalslängd, mantalslängds fastighetsliggare avser numera fastighetslängd,
71: 85.

Massmedia, efterforskning av meddelare till massmedia, 73: 346; — se
även Tystnadsplikt.

Mervärdeskatt, se Taxering.

544

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militär utbildning, se Utbildning.

Militär övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla,
69: 185; — anordnande av orienteringslöpning över annans mark,
71: 161; — säkerhetsåtgärder vid överskeppning av militär trupp, 74:
172; — förebyggande av olovliga spritinköp, 71: 168; — se även Skjutning.

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande
verksamhet erhålla utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll
vid militärförhör, 70: 143; — förhörsvittne, 71: 174; — utredning i
mål som återlämnats från åklagare, 71: 174.

Militärhäkte, användande av fängsel i militärhäkte, 72: 129.

Militärmusik, vid regementschefs avgång, 71: 169.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100, 74: 134, 75: 142. Jfr
Oskickligt beteende.

Motivering av beslut, motivering av beslut under rättegång, 74: 119; —
medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare precisera
skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310; — fråga om skyldighet
att närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende, 69:
311, 72:494 (försäkringsdomstolen), 72:496 (försäkringsrådet); —
motivering av avslagsbeslut på ansökan om forskningsanslag, 69: 311;
— lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit ansökan om
befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning utan godtagbar
motivering, 70: 341; — avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicensärenden,
70: 466; — hos värnpliktsverket och värnpliktsnämnden, 71:
178, 72: 89; — fråga om motivering av myndighets beslut enligt s. k.
arbetsgivarventil i kollektivavtal, 74: 519; — se även Gåvoskatt, Förvaltning,
Förvaltningslagen, Taxering, Tjänstetillsättning, Uppbörd.
Jfr Entledigande.

Motorfordon, se Fordon, Skadestånd.

Museum, visning av samlagsscener, 71: 561.

Muta, yttrande över mutansvarskommitténs betänkande »Mut- och bestickningsansvaret»,
75: 492.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om offentlig arbetsgivares tilllämpning
av s. k. arbetsgivarventil i kollektivavtal innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 74: 519.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — underrättelse
till målsägande om beslut att ej väcka åtal, 72: 76. Jfr Åtal.

Mäss, fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § BrB i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten, 72: 94.

Namn, se Namnunderskrift, Släktnamn.

Namnunderskrift, signatur i stället för namnunderskrift på registreringsbevis
för aktiebolag, 74: 622.

545

Narkotika, medicinalstyrelsens medgivande till försöksverksamhet med
förskrivning av narkotika till narkomaner, 71: 274; — framställning
ang. omhändertagande av berusningsmedel m. m. på vissa sjukhus,
75: 257; — se även Allmän handling, Polismyndighet.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen
för uppsättande av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69:
418; — dröjsmål vid exploatering av område för fritidsbebyggelse genom
naturvårdskrav framförda av olika myndigheter, 69:423. Jfr
Byggnadsdispens.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval
av bristfällig utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning
varit erforderlig och om underlåten förvarning om handräckningen,
69: 249; — förutsättningar för polishandräckning, 72: 237; — fråga
om polismyndighets handräckning för intagens återhämtande till vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, 73: 247; — polismyndighets anmälningsskyldighet
enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255, 72: 229; —
fråga om åtgärder vid tjänstemans onykterhet i tjänsten samt i vilken
utsträckning nykterhetsnämnd bör anmäla tjänstemans alkoholmissbruk
till arbetsgivaren, 72:230; — bedrivandet av undersökningar
enligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — om nykterhetsnämnds
utredning i ärende angående ansökan om trafikkort, 73: 256; — den
som avses med ansökan om tvångsintagning bör personligen höras,
69: 256; — frågor om vad som är att hänföra till hjälpåtgärd enligt
14 § 1 mom. samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen,
69: 257, 258; — innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69:
259; — delgivning av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen, 69: 259, 71: 263; — övervakares
råd till alkoholmissbrukares hustru att söka skilsmässa oförenligt
med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tillämpning av reglerna
om avstängning från inköp av rusdrycker, 70:241, 71:263; — från
inköp av öl, 71: 261, 73: 244; — dröjsmål i ärende om förverkande
av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning,
70: 242; — dröjsmål vid handläggning av ärende angående omhändertagen
alkoholmissbrukare, 70:243; — fråga om nykterhetsnämnd
ingripit med tillräcklig kraft mot alkoholmissbrukare, 72: 232:
— dröjsmål vid utseende av övervakare för försökspermitterad, 71:
263; — omhändertagande av person som farlig alkoholmissbrukare
sedan domstol funnit att skäl till häktning ej förelåg, 71: 258; — polisanmälan
från nykterhetsnämndsordförande om misstänkt rattfylleribrott,
71: 262; — se även Straffverkställighet.

Nämndeman, information om jävsregler m. m., 71: 81; — val av nämndemän
i länsrätt och länsskatterätt, 73: 561; — se även Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt
få del av meddelad dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring
avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen, 70: 144; — se även
Disciplinmål.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten
inom statsförvaltningen», 69: 487.

35 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

546

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter
på frågan om obduktion bör ske, 69: 306; — framställning om klargörande
tolkning av bestämmelserna härom, 71: 289; — brister vid
handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion, 71: 305;

— rättsläkares obduktionsutlåtande, 75: 21.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Offentlig tillställning, tillstånd för juridisk person respektive för omyndig,
71: 69; — polismyndighets tillstånd till offentlig förevisning av
djur och återkallande därav, 73: 520.

Ombud, skyldighet ställa ombud vid hinder mot personlig inställelse,
71: 83; — se även Förvaltning, Förvaltningslagen. Jfr Straffverkställighet,
Taxering.

Omsorgslagen, fråga om omhändertagande av dövstum, nästan blind
epileptiker, som dock ej kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd,
för vård på hem för blinda utvecklingsstörda, 72: 253; — inskrivning
i vårdhem av utvecklingsstörd kvinna, 74: 347; — av spädbarn med
Down’s syndrom, 74: 363; — se även Psykiatrisk vård.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70:
467; — se även Allmän plats, Offentlig tillställning.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100, 71: 137,
75: 142; — av domare mot underordnad vid tillrättavisning, 71: 461;

— mot mötesdeltagare, 70: 43; — se även Polismyndighet.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig
belöning, 69: 386; — se även Gåva.

Ovarsam utsaga, fråga om rättsläkare såsom vittne i brottmål gjort sig
skyldig till ovarsam utsaga, 75: 21.

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning
upptaget hinder möter däremot, 69: 453; — se även Barnavård,
Psykiatrisk vård, Straffverkställighet.

Penninginsamling, kommunens hörande i ärende om tillstånd till penninginsamling
med bössor, 71: 65; — tillstånd till penninginsamling
på allmän plats, 71: 67, 74: 100; — penninginsamling utanför vallokal,
75: 99.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång,
69: 409; — myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är
fullständig och riktig, 69: 322; — bevakning av rätt till barnpension,
70: 203; — åtal mot kommunalkamrer för underlåtenhet att i tid
vidta åtgärder för att pension skulle utgå till kommunal tjänsteman,
74: 511. Jfr Entledigande.

Pensionsgrundande inkomst, beräkning härav hos lokal skattemyndighet,
75: 416.

Permission, fråga om belöningspermission i militärtjänst, 72: 99.

547

Personalkontroll, skrivelse till riksdagen angående personalkontroll inom
riksdagsförvaltningen och riksdagens verk, 73: 493; — handläggningen
av personalkontrollärende i luftfartsverket, 73: 494.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård»,
69: 460; — yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande,
71:614; — förvaltning av personalkassemedel, 71: 157.

Personbevis, felaktig uppgift om persons biologiske far, 71: 585.

Personlig integritet, avlyssningsanordning på skoltoalett, 74:555; —
enkät i skola om elevers fritidsvanor, 74: 563; — övervakning av anhållen,
75: 21; — integritetsskydd för intagen på kriminalvårdsanstalt,
75: 204; — yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
betänkande »Data och integritet», 73: 588; — över kreditupplysningsutredningens
betänkanden »Kreditupplysning och integritet»,
74: 626, och »God inkassosed», 74: 634; — se även Folk- och
bostadsräkning, Åsiktsfrihet.

Personundersökning, dröjsmål med § 7-undersökningar, 72: 276; — personundersökare
i brottmål äger icke utreda omständigheterna kring
brottet, 69: 28; — redovisning av inhämtade upplysningar vid personundersökning,
73: 118; — personundersökningsförhandlingar, 73: 19;

— se även Jäv.

Placering, se Tjänstetillsättning.

Polisanmälan, se Anmälningsskyldighet.

Polismyndighet, polismans underlåtenhet att mottaga brottsanmälan,
71: 51; 74: 53; — får polisen uppskjuta mottagande av anmälan och
hänvisa anmälaren att återkomma vid senare tillfälle, 75: 138; —
identifiering hos polismyndighet, 73: 117, 74: 130; — handläggning
av ärende om verkställighet av domstols beslut om häktning, 75: 60;

— polismyndighets ansvar för lös egendom i omhändertagen bil, 74:
129; — polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; —
vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — polisens användning
av våld i samband med demonstrationer, 74:47; — för
skydd av främmande makts ambassad, 72: 28; — bankdramat vid
Norrmalmstorg i augusti 1973, 75: 55; — åtgärder vid förundersökning
ang. misstanke om mord, 75: 21; — biljakt, disciplinär åtgärd
mot polisbefäl, 73: 95; — vakthavande befäls befattning med
biljakt, 73: 118; — hastighetskontroll genom efterföljande med ej
»polismålat» fordon, 74: 63, 75: 132; — användande av tårgas mot 15-årig yngling, 73: 116; — polismans skyldighet att legitimera sig, 69: 86,
70: 68, 74: 49; — identifiering av besättning i polisbil, 75: 78; — åtgärder
när enskild begärt bistånd till förhindrande av befarat lägenhetsinbrott,
75: 75; — polismän har överträtt sina befogenheter då de
sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad, 69: 87; — åtal
mot polismästare för obefogat ingripande mot enskild, 70: 22; — mot
polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad, 70: 26; — mot
kriminalassistent för bl. a. opåkallat omhändertagande av demonstrant,
70: 28; — förande av tillfälligt omhändertagen person till sjukhus,
71: 90; — läkarundersökning av omhändertagen narkotikaberusad,
74: 125; — fotografering som hjälpmedel vid polisverksamhet,

36 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

548

75: 138; — polismyndighets befattning med tryckt affisch som påstås
vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets åtgärder
vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; — dold
polisövervakning, 71:55; — yttrande över »Polisen i samhället», 71:
618; — transport av deltagare i TV-program, 73: 103; — polismästares
order om information till pressen, 74: 107; — polismans bärande
av politiskt märke, 74: 127; — åtgärder för förbättring av arbetsläget
vid polismyndighet, 75: 104; — se även Allmän sammankomst, Arrest,
Beslag, Demonstrationer, Förundersökning, Säkerhetspolisen,
Tryckfrihet, Utlämning, Utlänning. Jfr Avvisning, Delgivning, Fordon,
Förhör, Körkort, Läkare, Läkarvård, Offentlig tillställning, Penninginsamling,
Psykiatrisk vård.

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning
av polisregistret, 69: 94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av
socialnämnd med stöd av 16 § socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter
ur polisregistret beträffande hjälpsökande saknar stöd i gällande
bestämmelser, 69:95; — yttrande över förslag till lagändringar, 71:
605.

Politisk information, statlig myndighet bör ej distribuera politiska ungdomsförbunds
informationsmaterial inför värnpliktsriksdag, 73: 539;
— se även Tjänstebrev.

Post- och telehemligheten, se Trafikmedelsövervakning.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414; —
av fordran, 72: 297; — av skatt, 72: 324; — se även Åtal.

Presskonferens, regementschefs förfarande vid, 72: 99.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande
att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69:
39; — se även Tjänsteplikt.

Processbehörighet, framställning angående förutsättningar för frånkännande
av processbehörighet för myndig person, 74: 21.

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit
att protokollföra beslut, 69: 381; — protokollföring i taxeringsnämnd,
71: 413; — i nämnd hos STU, 74: 393; — justering av kommunala
protokoll, 71:434, 437, 72:389; — anteckning om deklarationshandlingar
i protokoll från huvudförhandling i mål enligt skattestrafflagen,
71: 80; — protokollering vid huvudförhandling i förenklad
form, 75: 113; — över husrannsakan, 75: 21. Jfr Dokumentation,
Votum.

Provokation, ifrågasatt provokation till brott under pågående förundersökning,
73: 91.

Prästämbete, fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna, 72: 448.

Psykiatrisk vård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus,
tillika fråga om intagningsbeslutet var sakligt grundat, 69: 287; —
förutsättningarna för polishandräckning för tvångsintagning på men -

549

talsjukhus, 69: 298; — fråga om förtur vid intagning av den som av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en
individuell inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande
av intagens pass, 69: 304; — framställning ang. omhändertagande
av alkoholhaltiga drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska
sjukhus och omsorgsvårdens specialsjukhus, 75: 257; —
frågor om brevcensur, 69: 304, 73: 284, 74: 339; — kvarhållande av
patients för postbefordran avlämnade brev som misstänks innehålla
stöldgods, 75: 273; — man som begått grova våldsbrott mot hemskild
hustru har av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård
och av socialstyrelsen placerats i närheten av hustruns hem. Fråga
om erforderlig hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna
trygghet, 70: 258; — fråga om intagning på mentalsjukhus av person,
som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — tvångsintagning
av underårig, 72: 247; — förutsättningar för kvarhållande,
72: 249; — vården av s. k. N-fall, 70: 271; — förflyttning av patient
från s. k. fast paviljong till specialavdelning på psykiatrisk klinik eller
till annan psykiatrisk avdelning, 74: 332; — behandlingen av psykiskt
avvikande på Karsuddens sjukhus, 73:268; — skyldighet
för ansökande myndighet (polismyndighet) att självständigt pröva
om tvångsintagning på mentalsjukhus är påkallad, 71:314; — läkares
rätt att efter framställning per telefon utlämna kopia av vårdintyg,
71: 317; — framställning ang. ansvaret för kostnaderna för vård
och behandling av den som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk
vård m. m., 71: 295; — framställning ang. vårdkostnaderna
för person som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård,
74: 323; — framställning om anvisningar för att i intyg och utlåtanden
på det psykiatriska området undvika för patienten onödigt nedsättande
uttalanden, 71: 301; — krav på självständig bedömning av
vårdbehov vid utfärdande av vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus,
70: 265; — innehållet i vårdintyg, 71: 312; — fråga om
disciplinär åtgärd mot distriktsläkare för utfärdande av vårdintyg
och mot överläkare för beslut om intagning på grundval av detta
intyg, 75: 260; — journalföring ang. försöksutskrivning från sluten
psykiatrisk vård, 74: 338; — behandlingen av och servicen för patienter,
72: 250; — mentalsjukhusens rätt att omhändertaga patients medel
och värdehandlingar, 72: 251; — fråga om betryggande åtgärder i
samband med patients hemsändande, 72: 251; — fråga om sjukhusdirektions
återkallande av medgivande för patientförening att disponera
lokaler inom sjukhuset utgjort otillbörligt intrång i föreningsfriheten,
72: 257; — se även Jäv, Omsorgslagen. Jfr Häktad, häktning.

Rabattkort, se Rese- och traktamentsersättning.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop
förrättas, 69: 451.

Renhållning, yttrande över en departementspromemoria med förslag till
rcnhållningskngörelse, 75: 426.

550

Rese- och traktamentsersättning, fråga om tjänsteman är skyldig utnyttja
privat rabattkort e. d. vid tjänsteresa, 74: 532; — se även Företagsnämnd.

Riksbanken, JO:s tillsynskompetens betr. riksbanken, 70: 278, 71: 323,
74: 369.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144, 72: 182, 75: 257; — se även Alkoholmissbrukare.

Rättegångsförhandling, tidsfrist vid föreläggande till part som varaktigt
befinner sig utomlands, 74: lil; — se även Huvudförhandling,
Hyresnämnd, Personundersökning.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad
i expropriationsmål, 69:21; — se även Betalningsföreläggande,
Fri rättegång.

Rättshjälp, i förvaltningsärenden, 73: 582.

Rättsläkare, se Läkare.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147, 72: 275; —
narkoanalys vid, 72: 278.

Rökning, under förberedelsesammanträde, 73: 113.

Sakkunniga, se Brofjorden-ärendet, Huvudförhandling.

Sammanträde, kommunstyrelses beslut vid »telefonsammanträde», 75:
422.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Folk- och bostadsräkning, Personlig
integritet, Tystnadsplikt. Jfr Protokoll.

Service, telefonservice vid inskrivningsavdelning, 71: 84; — tjänstemans
vid lantbruksnämnd skyldighet att besvara frågor från allmänheten,
75: 308; — länsstyrelses skyldighet att besvara förfrågningar från allmänheten
i byggnadsärende, 75: 459.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
73: 134.

Sjukvisitation, se Läkare, Läkarvård.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277; — lämpligheten
av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen,
71: 311; — neurosedynfrågan, 71: 319; — ersättning för
skada i anledning av olycksfall på sjukhus, 72: 271; — tvångsåtgärder
inom åldringssjukvården, 71: 318; — användning av aborterade foster
för vetenskapligt ändamål, 71: 320; — provskjutning mot lik i studiesyfte,
73: 292; — användning av biologiskt material från människa
för vetenskapligt ändamål, 73: 297; — medicinal väsendets ansvarsnämnds
handläggning av disciplinmål, 72: 263, 265; — disciplinärendes
anhängiggörande hos ansvarsnämnden, 73: 304; — framställning
om avveckling av ordningen med begränsning i behörigheten att utöva
läkaryrket för vissa utländska läkare med hänsyn till patienternas
status, 72: 268; — se även Gåva, Narkotika, Psykiatrisk vård.

551

Självrättelse, se Ändring av beslut.

Skadenämnd, se Domare.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat
skada genom grov vårdslöshet, 69: 96; — information ang. skadeståndslagens
tillämplighet i militära förhållanden, 75: 161.

Skatt, se Fullföljd av talan, Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Skattetillägg, se Taxering.

Skiss, felaktig skiss i trafikmål, 73: 30.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfällighcter i säkerhetshänseende
vid skjutövning, 70: 117; — skottlossning under inomhuslektion
med värnpliktiga, 74: 142.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelses tillämpning av 1930 års lag om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, 74: 613.

Skolan, åtal mot rektor för olovlig »permittering» av elever, ersättande
av friluftsdag med lovdag och underlåtenhet att fullgöra undervisningsskyldighet,
73:444; — skolöverstyrelsens åtgärder mot elever
som uteblivit från föreskrivet obligatoriskt prov, 71: 556; — avstängning
av skolelev, 73: 469; — utvisning av elev från lärorummet,
75: 462; — förbud mot politisk propaganda i skola, 72: 437; —
vissa åtgärder från rektorers och lärares sida mot elever bl. a.
ang. skoltidning, 71: 558; — hinder mot utgivande av skoltidning,
72: 439; — försäljning av tryckt skrift inom skolas område,
73:491; — rektors ingripande mot utställning i skolans lokaler, 72:
442, 74: 566; — beslutskompetens och beslutsordning beträffande tillhandahållande
av läroböcker i grundskolan, 73: 479; — fråga om användningen
av boken »Samspel» i sexualundervisningen, 69: 429; —
inställande av skoldans såsom »kollektiv bestraffning», 72: 445; —
se även Personlig integritet, Släktnamn, Utbildning.

Släktnamn, användande av »kallasnamn» i skolan, 74: 572.

Socialhjälp, olaga villkor för erhållande av socialhjälp (åtal), 75: 224;

— fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande
pension, 69: 282, 72: 237; — tagande av fullmakt från socialhjälpstagare,
74: 294; — fråga huruvida kommun ägt mot dödsboet
efter en avliden vårdtagare framställa krav på ersättning för vårdkostnader
m. m., 69:283; — fråga om återkrav av lämnad socialhjälp,
72: 242; — gottgörelse för socialhjälp ur retroaktiv förtidspension,
74: 289; — fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betalningsföreläggande
och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256; — socialhjälp till betalning
av skulder, 71: 264; — socialhjälp till betalning av bötesskuld, 74: 314;

— socialhjälp till fickpengar till pensionärer på ålderdomshem, 71:
265, 72: 237; — socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen, 72: 244; —
lagligheten av skuldebrev avseende återbetalningsskyldighet för utgiven
frivillig socialhjälp, 71: 267; — fråga om lämpligheten av ut -

552

redning genom polismyndighets försorg om hjälptagares ekonomiska
förhållanden, 72: 246; — se även Allmänna handlingar, Fullföljd av
talan, Vårdhem, Ålderdomshem. Jfr Fri rättegång.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med
fastighetsägarna i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny
stadsplan för området, 69: 422. Jfr Vite.

Statliga utredningar, förordnande att sorn expert biträda en utredning
medför ej rätt att delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning
att han ej var skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde
påta sig ansvar för densamma hade icke bort godtagas som ett godkännande,
69: 57; — fråga om åklagare ägt avskriva ärende då straffföreläggande
ej kunnat delges den misstänkte, 73: 115; — för förseelse
mot vägtrafikförordningen, 73: 33.

Straffmätning, fängelse kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler
bestämmas till kortare tid än en månad, 72: 26; — straffminimum
vid bestämmande av straff för brott som begåtts innan tidigare
dom börjat verkställas, 75: lil.

Straffskala, fråga om en eller två straffskalor i visst lagrum, 72: 70.

Straffverkställighet, frågor om uppskov med straffverkställighet, 73: 157,
161, 164, 165, 167, 74: 202, 203, 205; — framställning angående avräkning
från fängelsestraff av tid varunder den dömde efter domen
hållits i förvarsarrest, 74: 197; — sjukvård och tandvård, 69: 207,
70: 171, 72: 136, 73: 191; — testning av bantningsmedel på intagna,
73: 196; — förskrivning av narkomaniframkallande medel åt intagna,
74: 233; — disciplinär åtgärd mot vårdare för utdelning till intagen
av medicin, som utskrivits för annan person, samt för kränkande
tillmäle, 75: 193; — kosthållet, 72: 139; — intagens användande
för arbete åt tjänsteman, 69: 217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort
sig intagens egendom, 70: 192; — anstaltsplacering, 70: 162, 72:
140; — handläggning av disciplinärende, 70: 188; — till fängelsestraff
dömd person ej mottagen för straffets avtjänande, 71: 183; —
ostörd samvaro vid hustrus eller fästmös besök, 71: 185; — besök av
underåriga, 73: 197; — disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning
av underåriga i enrum under längre tid än behandlingslagen
medger, 69: 191; — mot assistent för oriktigt förfarande i permissionsärende,
72: 144; — förvaring av intagen i låst källarrum, 69:194;
— isoleringsstraff, 70: 163; —tillämpningen av 73 och 74 §§ behandlingslagen
beträffande underrättelse till läkare och anteckning
av dennes yttrande, 73: 191; — fråga bl. a. angående befälspersons
skyldighet närvara vid placering av intagen i spännbädd, 74: 231; —
övergrepp, 72: 130; — samtal med personal, 72: 133; placering i isoleringscell
på grund av platsbrist, 70: 167; — förlust av förmåner under
vistelse på sjukavdelning och under enrumsvistelse, 71: 191; — arbetsvägran
vid Kumla-anstalten, 69: 199; — inlåsning och omplacering
av hungerstrejkande, 72: 148; — tillämpning av 45 § behandlingslagen,
69: 203, 72: 140, 142, 159, 74: 211, 75: 195; — av 46 och
47 §§ behandlingslagen, 72: 163, 74: 221, 222, 75: 195; — av 26 och

553

35 §§ samma lag, 70: 160; — frågor angående brevgranskning vid
fångvårdsanstalten 69: 209, 70: 176, 72: 134, 167, 73: 185; — avlyssning
av telefonsamtal, 73: 187; — integritetsskydd för intagen, 75:
204; — lättnad i verkställigheten för utförande av talan vid domstol,
69: 219; — permissioner, 72: 135; — medicinering med alkoholavlänkande
preparat såsom villkor för permission, 73: 196; — användande
av besparade medel för permissionskostnad, 69: 220; —
förvaltning av häktads penningmedel, 72: 135; — rätt att förfoga
över egna medel för inköp, 72: 177; — intagens rättsliga handlingsförmåga,
73: 177; — intagens möjligheter att såsom ombud företräda
annan intagen, 75: 206; — intagens rätt att mot avgift erhålla avskrift
av anslaget beslut; tillika fråga om penninginsamling bort förbjudas,
69: 221; — användande av fängsel vid transport och under domstolsförhandling
av häktad eller vid fångvårdsanstalt intagen, 69: 222, 70:
168, 169, 73: 200; — framställning med anledning av olägenheter ur
vårdsynpunkt vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare,
69: 243; — om transporter av intagna, 70: 169; — mathållning vid
transporter, 70: 176; — klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående
motarbetande av KRUM, 70: 154; — förtroenderåd och dess
verksamhet, 73: 183; — rökförbud som disciplinär påföljd, 71:203;
— förflyttning till följd av strejkaktion, 71: 205; — studiemöjligheterna,
71: 207, 73: 184; — TV-underhållning, 71: 210; — telefonsamtal
med advokat, 71:211, 72:184; — intagens självdeklaration,
72: 185; — information för utländska medborgare, 71: 213; — förlängd
strafftid, 72: 143; — beslag av sprit, som besökande medfört,
72: 182; — felaktig frigivning på grund av bristfällig identitetskontroll,
72: 187; — fråga om villkorlig frigivning, när tiden för ett redan
påbörjat straff förlängs av högre rätt, 74: 207; — bristande kontakt
mellan fångvårdsanstalt och övervakare inför villkorlig frigivning,
74: 233; — arbetsbetyg från fångvårdsanstalt, 73: 194; — försöksverksamheten
med observationsrapportering vid vissa fångvårdsanstalten
73: 195; — beviljande av pass för intagen, 73: 198; — oriktiga
uppgifter i behandlingsjournal m. m., 73: 188; — frågor om obehörigt
yppande av intagens förhållanden, 71:215, 73: 189; — styresmans
åliggande att utfärda instruktioner för bevakningsuppdrag och
vårdares fullgörande av detsamma, 73: 193; — tjänstemans försummelse
att på begäran av intagen ombesörja inbetalning av försäkringspremie,
73: 199; — tjänstemans skyldighet att vid anfordran uppge
namn, 73: 199; — se även Delgivning, Häktad, Häktning.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, bristfällig handläggning hos studiemedelsnämnd, 71:538,
551; — kvittning vid utbetalning av studiemedel, 71: 552.

Ställföreträdare, för myndig person som saknar processbehörighet,
74: 21.

Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig
för rättegång, 69: 25.

Säkerhet, se Borgen.

554

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären
utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor,
69: 462.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Militärövning, Skjutning.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens i
Örebro, 73: 43.

Tandvård, ansvaret för utebliven skoltandvård, 71: 320.

Taxering, organisationen av taxeringen i första instans, 72: 351, 75: 353;

— närvarorätt för suppleant i taxeringsnämnd, 74: 443; — anstånd
med avgivande av självdeklaration, 70: 345, 74: 480; — anmaning till
skattskyldig att avgiva självdeklaration, 74: 481; — fråga om dokumentation
av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts
taxeringsärende, 69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa
utredning, 70: 346, 74: 484, 75: 411; — taxeringsnämndens behandling
av erinringar och bevismaterial, 74: 488; — syn genom taxeringsnämndsordförande,
71: 419; — kallelse på skattskyldig till taxeringsnämnds
sammanträde, 71:425; — taxeringsnämnds tillgång till
deklarationsmaterial, 70: 347; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder
då skattskyldig skall taxeras på flera orter, 69: 363; — skattskyldigs
rätt att anlita ombud hos taxeringsnämnden, 74: 487; — fråga
om innebörden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet i olika
fall, 69: 340, 360, 70: 346, 71: 420, 72: 369, 372, 373, 73: 386, 74: 459
(åtal) och 485; — skyldighet att dagteckna underrättelser m. m.,
69: 365, 70: 347, 75: 410; — om taxeringsnämnds beslutskompetens
och nämndens rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30
juni, 69: 362; — uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud,
72: 355; — ansvarsfördelningen mellan ordförande och kronoombud,
71: 426; — taxeringsnämnds bundenhet av mantalsskrivning,
72: 364; — taxeringsnämnds bundenhet av prejudikat, 72: 375;

— ordförandes skyldighet att verkställa taxeringsnämnds beslut m. m.,
72: 366; — rättelse av beslut efter taxeringsnämndens sista sammanträde,
71:427; — outlösta underrättelser om taxeringsnämnds beslut,
71:428; — om befattning med skattskyldigas skrifter som inkommit
efter taxeringsarbetets avslutande, 73:388; — om skyldighet att
tillhandahålla utdrag av taxeringslängd och av nämndens protokoll,
69: 365; — handläggning av »besvärsskrifter» som inkommer till
länsstyrelse under pågående taxering i första instans, 72: 376; 73: 390;

— rättelse av klart felaktiga taxeringsnämndsbeslut, 72: 376; — skriftväxling
hos prövningsnämnd, 70: 348, 72: 377; — muntlig förhandling
i prövningsnämnd, 71:430; — prövningsnämnds processledning i fall
då taxeringsintendent gjort en felräkning i besvärsskrift, 73: 384; —
enmansmål i prövningsnämnd och länsskatterätt, 69:368; 71:432,
72: 379, 74: 490; — vilandeförklaring av ansökan om beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, 74:491; — formulering
av prövningsnämnds beslut i fall då taxeringsbesvär ej upptagits
till prövning, 69: 350; — otillfredsställande beslutsredovisning
hos prövningsnämnd och kammarrätt, 69: 368, 70: 329, 72: 360; —
domsformulering hos kammarrätt, 75:412; — arbetsrutinerna vid
handläggning av besvär över fastighetstaxering, 73: 391; — expedie -

555

ring av länsskatterättsbeslut, 73: 391; — taxeringsintendents kompetens
är i princip begränsad till taxeringar i det egna länet, 69: 365; —
taxeringsintendents medverkan vid taxeringen i första instans, 72: 364;

— taxeringsintendents utredningsskyldighet vid desertionsinvändning,
69:367; — taxeringsintendents yttrande till länsskatterätt, 75:412,
413; — åtal för handläggning av skattskyldigs erinringar mot taxeringsrevision,
74: 448; — om skyldighet att lämna kvitto å omhändertagna
handlingar vid taxeringsrevision, 69: 365; — taxeringsrevision
hos skattskyldig som är underkastad tystnadsplikt, 74: 489; — beslutsförfarandet
hos länsstyrelses mervärdeskatteenhet, 73: 392, 74:
493, 75: 419; — kontroll av mervärdeskatt, 74: 492; — frågor om tillämpning
av 72 a § taxeringsförordningen om rättelse av taxering,
69: 371, 70: 349; — särskild skatteberäkning för makar, 70: 351; —
diarieföring av ansökningar om särskild skatteberäkning, 70: 354; —
iakttagelser rörande tillämpningen av de nya reglerna om skattetillägg
och förseningsavgift, 73: 380, 74:477, 75: 376; — se även Dröjsmål,
Gåvoskatt, Indrivning, Jäv, Protokoll, Utredning. Jfr Val.

Teknisk utveckling, lämplig utformning av bestämmelser om återbetalningsskyldighet
beträffande av styrelsen för teknisk utveckling beviljade
bidrag, tillika fråga om besvärsrätt över återbetalningsbeslut,
73: 533. Jfr Allmänna handlingar, Jäv.

Televerket, grunderna för debitering av samtalsavgifter, 71: 588.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst
skall angivas om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift, 69: 116; — avbrott i verkställighet av
utegångsförbud, 72: 127; — ändring av beslut om tillrättavisning,
73: 156. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455, 71: 94; — över utmätningsmän, 69: 337;

— över överförmyndare, 71: 85.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att föra körjournal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om
grupplivförsäkring, 69: 321; — hos teknisk högskola, 71: 595; — hos
pastorsämbeten, 71:598; — vid förbandssjukhus, 71:600; — hos
skogsvårdsstyrelse, 71:601; — hos socialstyrelsen (distribution av
politiskt informationsmaterial inför värnpliktsriksdag), 73: 539.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Barnavård, Civil verksamhet,
Delegation, Explosiva varor, Handläggning, Hyresnämnd,
Oskickligt beteende, Pension, Polismyndighet, Skjutning, Skolan, Socialhjälp,
Taxering, Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdhem, Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet
i fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella
inslag, 69: 389; — tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom
tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397; — kritik mot

556

rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449; — fråga om uttalanden
i privatbrev innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, 71:491; —
tjänsteman bör vid telefonsamtal uppge sitt namn, 71: 494; — olämpligt
uppträdande av tjänsteman, 72: 296; — tjänsteman har förhindrats
utöva sin tjänst, 72: 423; — tjänstemans sanningsplikt, 74: 200.
Jfr Arbetskonflikt, Nykterhetsvård, Ovarsam utsaga, Straffverkställighet.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd
förbehålla viss tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393; —
tjänstemans utnyttjande av den fria kritikrätten får ej ligga honom
till last i fråga om befordran, 69: 401; — frågor om vidimation av
betyg och om komplettering av ansökningshandlingar, 69:401; —
fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående
tillsättning av professur, 69: 404; — användande av psykologisk test
vid tjänstetillsättning, 69: 403; — yttrande över testutredningens betänkande
»Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen», 72:
508; — underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av
tidigare tillsättningsbeslut, 69:404; — frågor om återkallelse av
tjänstetillsättningsbeslut, 69: 411, 413, 70: 406, 75: 442; — brister i
fråga om skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande
e. o. lärare, 70: 438; — socialnämnd har tillsatt tjänst under villkor
att vederbörande inger godtagbart läkarintyg. Kritik av nämndens åtgärder
sedan ingivet läkarintyg befunnits icke godtagbart, 72: 404; —
åtal mot tjänsteman, som obehörigen tillförsäkrat en person anställning,
74:371; — diskriminering i platsannonser, 70:387, 71:486,
74: 523; — underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407, 72: 424,
74: 545; — motivering av beslut i tjänstetillsättningsärende, 72:424;
— besvärshänvisning i tjänstemannaärenden, 70:408; — förnyad
ledigförklaring av tjänst, 71:489, 72:404; — placering av militär
personal, 73:154. Jfr Befordran, Delgivning, Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

Tolk, se Förhör.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse
redovisa inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning,
69: 420.

Trafikmedelsövervakning, yttrande över promemoria innehållande förkortad
version av utredningens rörande trafikmedelsövervakning betänkande
»Trafikmedelsövervakning», 75: 498.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende
drosktrafik i Stockholm, 69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid
samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar om trafiktillstånd,
70: 434.

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna
upplysningar till pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation,
69: 316, 317, 74: 107, 339; — påverkan av ledamot av
samarbetskommitté att avstå från rätten att lämna meddelande till
pressen, 71: 365; — efterforskande av meddelare till tidning, 71: 367,

557

74: 407; — anonymitetsskydd för meddelare till pressen, 69: 319; —
press release och allmänna handlingars offentlighet, 70: 304; — information
till tidningar om landstingsval, 72: 319; — försvarsinformation
till pressen, 74: 146; — polismyndighets befattning med tryckt
affisch som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polisingripande
mot spridning av tryckt skrift, 74: 103; — ingripande mot
spridning av tryckt skrift inom militärt förband, 75: 169; — skolföreningars
affischering på skolas anslagstavla, 70: 294; — se även Allmänna
handlingar, Massmedia, Psykiatrisk vård, Trafikmedelsövervakning.

Tvångsmedel, se Beslag, Förhör, Gripande, Husrannsakan, Straffverkställighet,
Åklagare.

Tystnadsplikt, yttrande över PM om konsekvenserna av den nya regeringsformens
regler om tystnadsplikt, 75:507; — skolkurators tystnadsplikt,
70:315; — tystnadsplikt inom domstolsväsendet, 71:19;

— kriminalvårdstjänstemans tystnadsplikt gentemot intagens anhöriga
och utomstående, 71:215; 73: 189, 74:229; — militärläkares anmälan
om trafikfarlig sjukdom, 71: 381; — läkares intyg i hyresmål,
73: 302; — läkares tystnadsplikt gentemot massmedia, 74: 343; —
nykterhetsvårdstjänsteman beträffande uppgifter som han intagit i en
anmälan till JO, 71: 371; — övervakares och socialvårdstjänstemans
tystnadsplikt enligt barnavårdslagen, 72: 193, 74: 407; — socialchef
visavi bostadsföretag beträffande bostadssökandes personliga förhållanden,
71: 373; — socialvårdstjänsteman gentemot utomstående beträffande
tjänsteutlåtande i ej slutbehandlat socialärende, 73:328;

— tystnadsplikt för rättsläkare, som biträder i förundersökning, 75:
21.

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undanhållande, för sen ankomst på grund av bilhaveri, 71: 173.

Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits
från skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande
preliminärskatt, 69: 352, 73: 393; — utbetalning av överskjutande
preliminär skatt till person bosatt i utlandet, 73: 396; — obefogad
debitering av tillkommande skatt m. m., 72: 360, 73: 397; — anstånd
med betalning av kvarstående skatt m. m., 69: 373, 72: 383, 74: 491,
75: 351, 417, 418; — dröjsmål med upprättande av omräkningsbesked,
72: 382; — dröjsmål med återbetalning av skatt i anledning av beslut
om nedsatt taxering, 69: 374; — handläggning av skattereklamation,
75: 418; — dröjsmål med återbetalning av skatt som inbetalats av
misstag m. m., 73: 395, 75: 420; — ränta vid skatterestitution enligt
förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, 74: 475; — behovet av remittering, 72: 384; —
oriktiga krav på restavgift, 72: 385; — redovisning av hur restituerat
belopp beräknats, 72: 386; — tillhandahållande av blanketter hos lokal
skattemyndighet, 73: 396; — se även Indrivning, Motivering av beslut,
Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden,
69: 165, 188; — anskaffning av flygplan för krigsmakten, 71: 141; —

37 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

558

åtal mot landstingstjänstemän för brottsligt förfarande i samband
med upphandling av kontorsutrustning m. m., 74: 496.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått
som inblandning i den politiska debatten, 69: 180.

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan,
72: 120; — kompletterande utbildning och indragning av extra ledighet
för värnpliktiga, 75: 175; — fråga om fog förelegat för förvisning
av en elev vid militär verkstadsskola och om lärarkollegiet varit behörigt
besluta därom, 69: 169; — elevs intagning i kommunal damfrisörskola
får ej göras beroende av facklig organisationstillhörighet, 70:
446; — se även Skolan.

Utbildningsbidrag, återbetalningsskyldighet, kvittning mot studiemedel
m. m.; kvittning sjukpenning—utbildningsbidrag, 73:543, 547.

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon
skall utlämnas från annat land till Sverige, 70: 49; — utlännings rättsskydd
i ärende om utlämning för brott, 72: 496.

Utlänning, fråga hur polis och åklagare bör förfara då utlänning på tillfälligt
besök i Sverige gjort sig skyldig till fortkörning, 72: 64; —
tillämpning av utlänningslagen hos statens invandrarverk och hos
polisen, 74: 89.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning
trots formfel vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild
eller giftorättsgods saknar betydelse vid utmätning, 69: 337; —
fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall utmätas i dess helhet,
69: 337; — länsstyrelses åtgärd att, sedan T:s fordran mot statsverket
tagits i mät och förbud som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen delgivits
länsstyrelsen, utbetala beloppet till Y, som påstår sig vara rätt
borgenär, 72: 332; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69:
337; — fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende
av det i utslaget avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs
underrättande i förväg om utmätning, 69: 338, 71: 402; — obefogat
krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328; — utmätning av makes lott
i oskiftat bo efter dom å äktenskapsskillnad, 71: 385; — gäldenärens
beneficium, 73: 370, 74: 437; — utmätning med förbehåll enligt 67 §
3 mom. utsökningslagen, 74: 438; — utmätning av penningar som förklarats
förverkade, 73: 371; — utmätning av inteckning vilken lämnats
som säkerhet för skuld hos tredje man, 71: 389; — utmätning av
säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt, innehållande föreskrift
att köparen skall lämna accept på ogulden del av köpeskillingen,
72: 335; — fråga vid utmätning om fordran var grundad på avbetalningskontrakt,
71: 390; — utmätning till gäldande av en preskriberad
vederlagsfordran, 73: 363; — fråga om rätten till förskott å blivande
honorar enligt förlagskontrakt kunnat utmätas innan manuskriptet
avlämnats, 73: 360; — fråga om militär befattningshavares beslut om
åläggande av ersättningsskyldighet utgör exekutionsurkund, 71:391;
— å brev till persons hemadress bör ej anges att han är intagen i

559

fångvårdsanstalt, 71: 395; — utmätning av lön, 72: 345; — utredningen
i löneutmätningsmål ang. gäldenärs ekonomiska förhållanden
m. m., 75: 341; — utmätning för bötesskuld av teckningsrätt till bostad,
71: 397; — utmätning för böter av nödig bostad, 75: 343; — utmätning
av obelånad företagsinteckning, 71: 398; — utmätning av
överskjutande skatt, 73: 372; — försäljning på auktion av skjutvapen,
71: 399; — förbudet mot utmätning i enskilt mål av skattefordran, 71:
400; — tillämpning av 58 § utsökningslagen, 72: 346; — omhändertagande
av fordringshandling, när fordran utmätts, 71: 400; — dröjsmål
med försäljning av utmätt egendom, 71: 401; — säkerställande av utmätning
genom att ta vård om viss egendom, 71: 402; — löneutmätning,
73: 366; — utformning av beslut i fall då utmätningsman finner
sig ej kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning, 72: 340; —
underrättelse om inställd utmätningsförrättning, 72: 347; — säkerhetsutmätning,
73: 367; — samordning av utmätning för oguldna allmänna
medel och utmätning för enskild gäld, 73: 371; — avfattningen av
utmätningsprotokoll, 73: 372; — fråga hur utmätningsman bör förfara
när det i efterhand upptäcks att gods, som utmätts i allmänt mål,
var sålt under äganderättsförbehåll, 75: 335; — se även Exekutiv
auktion.

Utmätningsed, avfattning av avskrivningsbeslut i mål ang. utmätningsed,
75: 119.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående
anstånd med betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets
och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet i
taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion, 70: 329; — utredningen
hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även Barnavård, JO.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

Val, upprop av röstandes nummer i röstlängden, 71: 584; — länsstyrelses
handläggning av besvär över val till taxeringsnämnd, 74: 623. Jfr
Nämndeman.

Valuta, omhändertagande vid inresa, 71: 564.

Vapenfri tjänst, framställning angående vapenfrinämnden, 72: 78; —
inkallelse av den som sökt vapenfri tjänst, 71: 169, 75: 189; — information
om vapenfri tjänst, 71: 181; — se även Bandinspelning, Kommunicering.

Vapentillstånd, återkallelse därav på grund av brott, 75: 132; — se även
Fullföljd av talan.

Vattenskidåkning, disciplinär åtgärd mot kapten för vattenskidåkning
efter torpedbåt, 75: 148.

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål,
innefattande förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark,
och om fel vid handläggningen, 69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet
av hovrätts bötesdom, 69: 335; — exekutionsavgiften vid
verkställighet av ett av domstol beslutat skingringsförbud, 75: 343; —
se även Brottmål, Vräkning.

560

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Vilseledande uppgift, i kommuns cirkulärskrivelse ang. byggnadsplan,
75: 447.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68; — av värnpliktig för efterforskning
av försvunnen ammunition, 75: 158.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande
av besöksförbud i hemskillnadsmål, 69: 45; — felaktigt beslut om utdömande
av vite har efter resning upphävts av högsta domstolen sedan
JO konstaterat felet, 75: 39; — vid rivningsföreläggande enligt
byggnadsstadgan, 72: 433; — fråga om länsstyrelse vid bifall till besvär
över byggnadsnämnds beslut att ej vidta åtgärd enligt 70 § byggnadsstadgan
själv äger meddela vitesföreläggande, 75: 456; — av vitesföreläggande
måste framgå mot vem det riktar sig, 74: 621.

Vitsord, se Betyg.

Vittne, Vittnesförhör, vittnesförhör med den, som medverkat till brott,
för att styrka åtal mot annan för medverkan till samma brott, 72: 22;

— ifrågasatt vittnes rätt att närvara vid rättegångsförhandling, 73: 32;

— vittnesedens omfattning, 75: 21; — se även Huvudförhandling,
Ovarsam utsaga.

Votum, ändrat votum, sedan protokoll justerats, för att möjliggöra oförändrat
beslut, 75: 301.

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares
skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med
avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336; — förfarandet
vid avhysning, om den vräkte ej själv kan ta hand om sitt bohag,
73: 350; — fråga om förrättningsman för att förbereda vräkning ägt
rätt att bereda sig tillträde till lägenhet innan hyresgästen åtnjutit den
frist som skall lämnas vid vräkning, 73: 357; — fråga om tillämpningen
av stadgandet i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen,
73: 377.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid
vårdhem att i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261; — åtal
mot syssloman på vårdhem för obehörigt meddelande av »permissionsförbud»
och underlåtenhet att ingripa då anställd lånat pengar av
patient, 74: 257; — se även Omsorgslagen.

Väg, kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar,
72: 452.

Värnpliktskonferens, säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens
i Örebro, 73: 43; — chefs uttalanden inför val av ombud till värnpliktskonferens,
74: 151.

Värnpliktstjänstgöring, beslut om anstånd med krigsförbandsövningar
återkallat på grund av ändrade förhållanden, 74: 158.

Värnpliktsvägran, fråga om riktigheten av att värnpliktsvägrare förts
från sitt förband till polisförhör m. m., 74: 167; — handläggning vid
militärt förband av ärende om vapenvägran, 75: 189.

561

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket
och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet,
70: 367.

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — åklagares
skyldighet att underrätta polismyndighet om avskrivningsbeslut
m. m., 74: 44; — åklagares yttrande över offentlig försvarares kostnadsräkning,
75: 21; — se även Delgivning, Frihetsberövande, Förundersökning,
Fläktad, Häktning, Strafföreläggande, Utlänning, Övervakning,
Övervakningsnämnd. Jfr Målsägande.

Ålderdomshem, tvångsbadning på ålderdomshem, 73: 258; — fråga om
socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare vid fastighetsförsäljning,
69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem
för åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens affärstransaktioner
med intagen på hemmet, 70: 245; — differentierade
avgifter vid vård på ålderdomshem, 70: 255; — utlämnande av avliden
pensionärs tillhörigheter, 73: 264.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid medlemskontroll i
ärende om landstingsbidrag till ungdomsorganisation, 74: 604.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt
nedlagt sedan köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från
säljaren, 69: 83; — fråga om väckande av åtal innan förundersökning
avslutats, 69: 85; —- väckande och nedläggande av åtal för mord, 75:
21; — yttrande över departementspromemoria angående åtalsunderlåtelse
i vissa fall, 72:505; — åtal för smitning och rattonykterhet, 73:
33; — åtalsprövning enligt 20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken och 69 §
barnavårdslagen, 73: 114; — åtalsprövning vid preskriptionsfara, 75:
131; — fråga om angivelse till åtal, 73: 115; — enskilt åtal i anslutning
till JO-prövning av klagomål, 73: 306; — handläggning av åtal
mot medverkande till samma brott, 74: 37. Jfr Häktad, Häktning.

Åtalsanmälan, se Disciplinmål.

Återbetalningsskyldighet, för bidrag från styrelsen för teknisk utveckling,
73: 533; — för utbildningsbidrag, 73: 543; — fråga om tjänstemans
skyldighet att återbetala felaktigt utbetald lön, 74: 547.

Återförvisning, byggnadsnämnds bundenhet av länsstyrelsens beslut vid
återförvisning, 74: 553.

Återlämnande, av handlingar som ingivits till domstol, 75: 125.

Äktenskapsmål, gemensam ansökan ej möjlig efter mellandom i skillnadsfrågan,
71: 82.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande
»Ämbetsansvaret», 70:484; — över slutbetänkandet »Ämbetsansvaret
II», 73: 563.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312; — se även Värnpliktstjänstgöring.
Jfr Disciplinbot, Fullföljd av talan, Handläggning, Taxering,
Tillrättavisning, Tjänstetillsättning, Återförvisning.

562

Överförmyndare, prövning vid ansökan om tillstånd att uttaga omyndigs
medel som innestår hos bank, 73: 120; — försummelse att göra ansökan
om omyndighetsförklaring, 74: 123.

Överklagbarhet, se Fullföljd av talan.

övertidsgottgörelse, för regementschef vid fysisk träning, 75: 182.

Övervakning, övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet
att under övervakningstid vidta åtgärder beträffande person som
dömts till skyddstillsyn, 70: 194, 73: 169; — åklagares uppdrag som
sekreterare i övervakningsnämnd, 75: 212; — se även Fullföljd av
talan, Kommunicering, Straffverkställighet.

Övning, se Krigsspel, Militär övning.

563

Bilaga 5

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Annual Report for 1974
Summary in English

Holders of the offices of Parliamentary Ombudsmen (JO) during 1974
havé been Mr. Ulf Lundvik, Mr. Gunnar Thyresson and Mr. Bertil
Wennergren.

Mr. Lundvik handles cases on taxation and execution of judgements
and all other matters concerning civil administration not supervised by
Mr. Wennergren.

Mr. Thyresson supervises the courts of law, the public prosecutors, the
police and the armed forces including authorities responsible to the
latter.

Mr. Wennergren’s main responsibility is to supervise the field of social
welfare. He is also in charge of matters relating to social insurance and
education, as well as those concerning the access of the general public
to official documents.

The origin of the Swedish institution of the Parliamentary Ombudsmen
and its present organization is described in a booklet published in
1974 by the Ombudsmen, “The Swedish Parliamentary Ombudsmen”1.

In 1974, 3711 new cases were registered with the Ombudsmen; 3095
of these were complaints received and 566 were cases initiated by the
Ombudsmen themselves on the basis of information contained in newspaper
articles, observations made during inspections or on other grounds.
Remaining cases related to organizational matters.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during 1974

Activity concerned	Result
Proposals to Parlia-ment or the Government	Prosecu-tions or disciplinary proceedings	Admoni- tions	Closed without final criticism	Total
Courts			9	9	18
Public prosecutors			7	2	9
Police authorities			14	6	20
Armed forces	1		5	7	13
Prison administration			32	27	59
Child welfare	1		12	15	28
Social and medical care ..	1		15	23	39
Execution			30	32	62
Taxation and revenue	1		97	86	184
Miscellaneous			41	76	117
Total	4		262	283	549

1 The booklet is obtainable free of charge from Riksdagens ombudsmanna
expedition, Postbox 16327, 103 26 Stockholm 16, Sweden.

564

Schedule of complaint cases finished during 1974

Activity concerned	Result
Proposals to Parlia-ment or the Government	Prosecu-tions or disciplinary proceedings	Admoni- tions	No criti-cism after investiga-tion	Referred to other agencies or State organs	Dismis- sed without investi- gation	Total
Courts			22	148	2	93	265
Public prosecutors			16	69	31	22	138
Police authorities	1	3	38	196	14	69	321
Armed forces		2	14	44	2	22	84
Prison administration ....			54	139	9	34	236
Child welfare		1	18	79	9	23	130
Social welfare			5	49	11	24	89
Care of alcoholics				20		2	22
Medical care			14	lil	23	109	257
Social insurance			12	40	9	10	71
Labour märket etc			2	24	7	16	49
Plänning			19	45		21	85
Execution			7	39		28	74
Local government			16	46		97	159
Communications			10	43	4	85	142
Taxation and revenue ....			44	120		87	251
Education, eulture,
State Church		1	18	30	4	35	88
Agriculture, environmental
management, public health			7	39	1	55	102
Miscellaneous1			43	171	5	192	411
Complaints outside juris-
diction and complaints of
obscure meaning						139	139
Total	1	7	359	1.452	131	1.163	3.113

Five proposals havé been presented to the Government.

Legal proceedings havé been instituted in six cases during 1974.
Proceedings havé been taken against:

1) a sergeant for insulting a member of the forces and for incompetent
behaviour;

2) an official of a Social Welfare Office for the unauthorized delivery
of a ehild to a parent without the permission of the other parent;

3) a chief superintendent of police, three police superintendents, a
detective superintendent and two detective inspectors for the unlawful
disposition of public funds in combination with neglect of duty etc.;

4) a former temporary guard for assault in combination with neglect
of duty;

5) a vicar, partly for neglecting on ten occasions to announce national
and diocesan collections at divine service, and partly for offensive
statements in a sermon at divine service, and

6) a police superintendent for taking four social workers into temporary
custody without sufficient grounds.

Measures havé been taken for the imposition of disciplinary punishment
in one case, that of a captain who had been waterskiing behind his
torpedo boat.

1 The group “Domestic matters” in earlier statistics is now included in
“Miscellaneous”.

565

The following are some of the cases coming under the jurisdiction of
Mr. Ulf Lundvik:

Two dramatic incidents, a hijacking in 1972 and a bank robbery in
1973, caused people to write letters to the Ombudsman. In the hijacking
case three Yugoslavs forced a Swedish aeroplane to land at Malmö, 600
kilometres from Stockholm. The hijackers demanded that seven
prisoners—all Yugoslavs—should be delivered to them. The demand
was met and the hijackers released thirty passengers. After a demand
for money had been partly met, they released the remaining fifty
passengers. The aeroplane was then flown to Spain, where the hijackers
were captured and the crew liberated. In the other case, an escaped
convict, armed with a machine-carbine, had robbed a bank in Stockholm.
He took four bank employees as hostages. For more thån four
days he was locked up in a bank vault together with the hostages. At
the demand of the gunman a certain prisoner was taken from prison and
brought to the bank. The gunman’s request for a large amount of money
was partly complied with. After the police had pumped gas into the
vault the gunman gave up. Both these incidents had this in common
that convicts were released from prison by order of the Government.
These orders, however, had not been given in the form prescribed by
the Constitution.

The Ombudsman said that parallels could be drawn with the rules of
penal law about legally recognized self-defence and other acts under
duress. Considering that it had been necessary in the emergency situations
to reach decisions and take extraordinary measures without delay
in order to säve lives, the Ombudsman found that no biarne could be attached
to the officials who had obeyed the orders. Even without instructions
from the Government, their actions would havé been considered
fully justified.

There havé been a great number of cases conceming tax assessment
and collection during 1974. It is not uncommon for the authorities to
make mistakes when dealing with tax matters.

Two guarantors paid about 30,000 Swedish crowns to the executory
officer on account of a small industrialisfs taxes and payroll tax. On
investigation the Ombudsman found that the authorities had refunded
3,847 crowns to the debtor in error. In the opinion of the Ombudsman,
the guarantors’ commitment could not apply to the payroll-tax debt
of about 16,000 crowns. Even if no employee could be held responsible
for the error, objectively speaking measures taken in the performance of
duty were out of order. At the request of the Ombudsman, the Kingin-Council
decided to grant the guarantors compensation from public
funds for the mistakes made.

In a report to the Minister of Finance dealing with the way in
which local tax authorities deal with cases of extra tax charges and
charges for delayed tax retura, the Ombudsman has pointed out certain
formal shortcomings in procedure, some common types of material
errors and the over-severe treatment of some groups of taxpayers, such
as old-age pensioners and those receiving early retirement pensions. The
Ombudsman has also presented some views on a future organization of
the tax assessment system.

When inspecting a government agency, the Ombudsman found that
officials working at the agency were very prone to use abbreviations of
names of workplaces and posts. The Ombudsman said that if the

566

abbreviation mania went too far the employees of the agency themselves
might find it difficult to remember the meaning of a very large
number of abbreviations. This would mean that there was a danger that
a recipient of information might misunderstand the communication. The
use of such abbreviations in Communications to the unitiated must be
regarded as quite indefensible. The Ombudsman also considered that
the use of abbreviations of names of govemment authorities should
be limited. The abbreviation habit spread to the newspapers and there
became ingrained, particularly in headlines which were sometimes quite
unintelligible. On the international scene, the growing use of abbreviations
is becoming a serious danger to cultural communication. Being
proficient in a foreign language is no longer enough, you must also
know the meaning of its abbreviations in order to be able to understand
a newspaper article, for instance.

In one matter the question arose as to whether it was fitting to use
disciplinary punishment in the form of deduction from wages in the
case of a State Railway employee, who had grave problems with alcoholism.
Among other things, the Ombudsman said that according to
views which were becoming increasingly accepted, alcoholism was a
socio-medical problem and that its remedy lay in social and medical
treatment rather thån in punishment.

Because a matter was urgent a local council had made its decision
by the Chairman phoning members to get their views. The Ombudsman
stated that such a procedure was incompatible with the spirit of the
Local Government Act.

When inspecting an executory authority, the Ombudsman found that
executive auctions were often held in the home of the debtor. The reason
given was that it had a preventive effect. The Ombudsman said that
circumstances sometimes made it necessary to hold an executive auction
in the home of the debtor. But the regular holding of executive auctions
in the home of a debtor and thus pillorying him in announcements
giving name and address was, in the opinion of the Ombudsman, a
repugnant procedure not justified by the belief that it would havé a
preventive effect.

The following are some cases dealt with by Mr. Gunnar Thyresson:

A man was detained on suspicion of having killed his wife. He was
later prosecuted on the charge of murder. During the court proceedings
the Director of Public Prosecutions intervened and withdrew the
prosecution. The case attracted a great deal of attention in the mass
media. The Ombudsman found it necessary to make a thorough
examination of the matter. In his decision he declared that there were
no ground för the assertions that the preliminary investigation of the
case had been conducted in a biased manner, but added a few remarks
of a formal nature. As regards the physician who had carried out the
autopsy, the Ombudsman expressed the opinion that he had failed in
his duty to co-operate with the inquiry leaders and that in his testimony
in court he had made irresponsible statements. As to the handling of the
case in the court, the Ombudsman dealt with some points of procedure
at the main hearing. Complaints had been lodged, among other things,
about the judge having permitted the public prosecutor to show
photographs of an intimate nature and a dummy dressed in the clothes

567

of the deceased woman. Considering that the judge, the public prosecutor
and the counsel för the defence had declared that the photos and
the dummy had contributed greatly towards clarifying the matter, the
Ombudsman found no reason to criticize the court in this respect.

During the last five years a local police authority had dismissed about
900 cases on the basis of legal prescription. The Ombudsman declared
that in his opinion it was most remarkable that the delay in police investigations
had been accepted for such a long time. The effect of the
Ombudsman’s investigation was that some sixty new appointments for
policemen were created at the police authority in question in addition
to the 800 or so already existing.

Several complaints havé been lodged about the way the police
authorities havé been handling matters concerning political demonstrations.
In one case the complainant alleged that a police authority
had not handled an application for permission to arrange an appeal
meeting with sufficient promptitude. By the time permission was
issued, the holding of the meeting was no longer of interest. In another
case the Ombudsman criticized a chief constable for having arrested
youngsters, who were plänning a demonstration when a foreign statesman
visited Sweden, in spite of the fact that it could not be established
that the demonstration would havé been disorderly.

The captain of a torpedo-boat had been water-skiing behind his ship.
The Ombudsman was of the opinion that by doing so the captain had
been showing such a lack of judgment that it must be regarded as a
breach of duty.

The matter was handed över to the military authorities and the
captain in question was thereafter subjected to disciplinary punishment
by the appropriate authority.

The following is a selection of cases dealt with by Mr. Bertil Wennergren.

The question of solitary confinement as a disciplinary measure in
Swedish prisons has attracted a great deal of attention in the public
debate of recent years, and this has led to new legislation on the subject
in 1974. The Ombudsman has had several cases regarding the practice
applied in prisons. One case concemed the solitary confinement of four
inmates in Kumla Prison where the circumstances were of a rather
special nature. After a thorough investigation which included a hearing
with the National Correctional Board the Ombudsman made a statement
in which he referred not only to the provisions in the statute of
correctional treatment but also to Article 10 of the International
Covenant on Civil and Political Rights. The Ombudsman concluded
that although the measures taken were founded on extraordinary
circumstances, the prolonged solitary confinement of the four inmates
inevitably caused anxiety and uncertainty about the future. The action
taken could be seen as a revival of a long abandoned system of cell
treatment. The inevitable conflict between the need for reformation
and social rehabilitation on the one hand, and the need for security on
the other, had been resolved to the favour of the latter in a way that
scarcely corresponded with the objectives of Swedish correctional legislation.
The Ombudsman found, however, no ground for action but expressed
a hope that similar Solutions would be avoided in the future.

568

The Swedish welfare system also includes, of course, financial help
to those who lack the necessary means of subsistence. The local Social
Welfare Boards are expected to handle such matters with due respect to
the individual’s integrity and private life. In one case, a Social Welfare
Board had agreed to pay the rent of a flat where a man and woman and
their ehild lived. However, the Board held the view that because of his
alcoholism and nervous problems, the man should not live with the
woman and the ehild in the flat. The Board therefore told the family
that they could not get the money they needed for the rent unless the
man left home. The Ombudsman stated that such a condition was
inhumane and did not comply with the legal provisions governing social
assistance. The Ombudsman ordered prosecution proceedings against the
members of the Board and the court found them guilty of abuse of
power and fined them.

Cases of battered children are now and then reported to the
Ombudsman. In one of these cases, the local Child Welfare Board had
been keeping a family under observation for a long time because the
Board suspected that something would happen to the child of the couple
who were alcoholics and had tumultuous parties in their home. The
Board decided however not to intervene until the next party took place.
The plan was that the representatives of the Board should then appear
on the spot, expose the parents in flagranti and more easily be able to
remove the child to safety. The plan misfired, however, because the
next party took place without anyone reporting it to the Board, and the
child was battered on that occasion for the first time. The Ombudsman
criticized the Board for not having acted in the true interest of the
child and stressed the responsibility of Child Welfare Boards towards
children in unsafe environments.

There is no specific ruling on whether a doctor or nurse at a public
hospital may accept presents and gifts from patients, although the Penal
Code makes it an offence for civil servants—as are also employees in the
medical services—to accept, accept a promise of, or demand a bribe or
other illicit reward for services rendered in the course of duty. In a
case that camé to the knowledge of the Ombudsman, doetors and nurses
had accepted gifts—rather valuable tablecloths—from a patient. The
Ombudsman stated that by so doing they had overstepped the limits of
what is permissible and committed the offence of taking an illicit reward,
although the offence was to be considered petty and no legal action was
deemed necessary. The Ombudsman took the opportunity, however, to
give some guidelines with regard to the permissibility of gifts from
patients to personnel of public medical institutions. The Ombudsman
declared, for instance, that it must be considered permissible for doetors
and nurses to accept flowers, chocolate, cakes and similar gifts as
natural human expressions of gratitude. The Ombudsman’s statements
were published in the medical professional journal and gave rise to
much discussion in the Press and among doetors and nurses all över the
country.

In Sweden all documents in the keeping of public authorities are, in
principle, accessible to the general public and the Press. Two students,
who wondered whether this principle of accessibility really worked,
visited a local government office and asked the head official to show
them the post that had been received by the office that day. The official
told them that as the various documents were being registered, he could

569

not show them then, but that the students were welcome to come back
in the aftemoon. When they returned, the official had all the documents
in a file in front of him and gave the register to the students and asked
them to name which of the registered documents they wished to see.
The students were not satisfied with this as they had wanted to see the
post en bloc. They asked for the Ombudsman’s opinion. The Ombudsman
replied, after having got the comments of the official concerned,
that the latter had not behaved correctly as he should havé handed the
file with that day’s post to the students as it was, and let them look
through it themselves. The case gave the Ombudsman an opportunity
to make clear that the Swedish system of document accessibility differs
from the Norwegian, for instance, in that a request for documents
need not necessarily relate to documents concerning one particular
matter.

Bilaga 6 till Justitieombudsmännens ämbetsberättelse år 1975

ÅTGÄRDER VID FÖRUNDERSÖKNING
OCH
RÄTTEGÅNG ANGÅENDE
MISSTANKE OM MORD

1 Riksdagen 1975. 2 sami. Nr 1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING 7

2 EFTERSP ANIN GSSKEDET 14

2.1 Undersökningen genom JO 14

2.1.1 Spaningsarbete! 14

2.1.2 Fyndet av bilen 16

2.1.3 Utredningsarbetet i övrigt under efterspaningsskedet .... 20

2.2 JO:s bedömning 34

3 FÖRUNDERSÖKNINGEN I ÖVRIGT UTOM LIDHOLMS

DELTAGANDE DÄRI 39

3.1 Hämtningen och anhållandet av Irwing Höglund 39

3.1.1 Undersökningen genom JO 39

3.1.2 JO:s bedömning 43

3.2 Förvaringen av Irwing Höglund i TV-övervakad cell och möj ligheten

att övervaka samtal i cellen mellan honom och hans
offentlige försvarare 45

3.2.1 Undersökningen genom JO 45

3.2.2 JO:s bedömning 52

3.3 Läkartillsynen över Irwing Höglund och möjligheten för Höglund
att sköta sin personliga hygien 53

3.3.1 Undersökningen genom JO 53

3.3.2 JO:s bedömning 55

3.4 Förhören med Irwing Höglund under anhållningstiden 55

3.4.1 Undersökningen genom JO 55

3.4.2 JO:s bedömning 58

3.5 Företeende av fotografier vid häktningsförhandlingen 59

3.5.1 Undersökningen genom JO 59

3.5.2 JO:s bedömning 61

3.6 Förordnande om beslag av brev från Irwing Höglund 61

3.6.1 Undersökningen genom JO 61

3.6.2 JO:s bedömning 62

3.7 Förhöret med Irwing Höglund efter häktningsförhandlingen 63

3.7.1 Undersökningen genom JO 63

3.7.2 JO:s bedömning 67

3.8 Vissa frågor rörande behandlingen av Irwing Höglund under

häktningstiden, förhören med honom och Arvidsons ställning

som offentlig försvarare 71

3.8.1 Medgivandet för Irwing Höglund att närvara vid hustruns

jordfästning 71

3.8.2 Besöket av polisman i Irwing Höglunds cell efter jordfästningen
71

3.8.3 Tagande av hårprov från Irwing Höglund 72

3.8.4 Arvidsons ställning som offentlig försvarare 73

3.8.5 JO:s bedömning 81

3.9 Förteckningen över innehållet i Uilla Höglunds bankfack .... 83

3.9.1 Undersökningen genom JO 83

3.9.2 JO:s bedömning 84

4 LIDHOLMS DELTAGANDE I FÖRUNDERSÖKNINGEN .. 85

4.1 Inledning 85

4.2 Författningsstadganden rörande rättsläkare m. m 86

4.3 Rättsläkares medverkan vid förundersökning i mordfall 88

4.4 Lidholms tidigare samarbete med riksmordkommissionen

och med Meijer 90

4.5 Lidholms sammanträffande med Meijer före obduktionen .. 94

4.6 Obduktionen 95

4.7 Lidholms redovisning av obduktionsresultaten och sammanträdet
den 6 juni 1970 i Södertälje 96

4.8 Lidholms fortsatta kontakter med utredningsledningen 102

4.9 Lidholms rekonstruktion 106

4.10 Ytterligare om samarbetet mellan Lidholm och utredningsledningen
109

4.11 JO:s bedömning 113

5 OM OBJEKTIVITETEN VID FÖRUNDERSÖKNINGEN

och om åtalsbeslutet 117

5.1 Objektiviteten vid förundersökningen 117

5.2 Åtalsbeslutet 124

5.3 JO:s bedömning 125

6 HUVUDFÖRHANDLINGEN 128

6.1 Inledning 128

6.2 Sakframställningen 128

6.3 Förhöret med Irwing Höglund angående livförsäkringen .... 130

6.4 Rättegångens yttre former. Den formella processlcdningen

m. m 131

6.5 Hörandet av Lange och Lidholm. Vittnen eller sakkunniga .. 136

6.6 Rätten att plädera i yrkande under rättegången 139

6.7 Irwing Höglunds hälsotillstånd under rättegången 140

6.8 JO:s bedömning 141

7 LIDHOLMS RÄTTSMEDICINSKA BEDÖMANDEN OCH

UTTALANDEN I MÅLET 145

7.1 Lidholms vittnesmål m. m 145

7.2 Undersökningen genom JO 148

7.3 JO:s bedömning 166

8 NEDLÄGGANDET AV ÅTALET 172

8.1 Riksåklagarens beslut 172

8.1.1 Undersökningen genom JO 173

8.1.2 JO:s bedömning 180

8.2 Larssons befattning med målet omedelbart efter beslutet om

nedläggandet av åtalet 180

8.2.1 Undersökningen genom JO 180

8.2.2 JO:s bedömning 182

9 DOMEN 183

9.1 Arvidsons kostnadsräkning 183

9.2 JO:s bedömning 187

10 SAMMANFATTNING AV JO:s BEDÖMANDEN 189

Åtgärder vid förundersökning och rättegång
angående misstanke om mord

JO Thyresson meddelade den 10 juli 1974 följande beslut med
anledning av en av honom företagen utredning om befattningshavares
åtgärder under förundersökning och rättegång i ett mål angående misstanke
om mord.

1 Inledning

Arbetsledaren Irwing Höglund anmälde på morgonen den 21 maj
1970 till polismyndigheten i Södertälje att hans hustru Ulla Höglund
varit försvunnen sedan föregående dags kväll.

Vid anmälningstillfället och vid senare hållna förhör med Irwing Höglund
uppgav denne: Onsdagen den 20 maj 1970 lämnade makarna Höglund
kl omkring 17.45 sin villa vid Byvägen 11 i Södertälje i bil, en rödbrun
Renault R 16. Kvar i bostaden var makarnas 11-åriga dotter Ann
och hennes två yngre syskon. Irwing Höglund skulle, som han brukade
på onsdagskvällarna, bevista en tysk språkkurs i Blombackaskolan i
Södertälje med början kl 19. Efter avfärden från hemmet for makarna
med Irwing Höglund som förare av bilen till Stora torget i Södertälje,
där han parkerade bilen. De promenerade därefter på gågatan i centrum
och tittade i affärsfönstren. När han på sitt armbandsur observerade
att klockan var 19 eller där omkring, återvände de raskt till bilen, varefter
de med hustrun som förare for till Blombackaskolan, där hon
släppte av honom. Han kom till lektionssalen kl omkring 19.15. Hustrun
hade för avsikt att sedan hon avlämnat honom göra ett kortvarigt besök
hos sin i Södertälje bosatta syster och att därefter återvända hem för att
senare vid lektionens slut kl 21.30 möta honom med bilen utanför skolan.
Hon hade emellertid inte kommit, varför han efter en stunds väntan
promenerade hem till bostaden. Hustrun hade inte varit hos system
och inte heller eljest avhörts sedan de skilts utanför skolan.

Med anledning av Irwing Höglunds anmälan inledde polisen efterspaningar
efter Ulla Höglund och bilen. Den senare anträffades den
21 maj 1970 kl 16.45 uppställd på ett parkeringsställe i centrum av
Södertälje.

Ett mer omfattande efterforskningsarbete med bl.a. spaningar efter
Ulla Höglund och förhörsverksamhet vidtog med början fredagen den

22 maj 1970. Polismästaren Karl-Erik Norström, som inte varit i tjänst
i Södertälje under torsdagen, informerades om ärendet på fredagsmorgonen.
Han tog omedelbart kontakt med länspolischefen och rikspolisstyrelsen
och begärde biträde med utredningen av den s.k. riksmordkommissionen.
Personal ur denna under ledning av dess chef, kriminalkommissarien
Sten-Sture Sandberg, kom till Södertälje redan under förmiddagen
samma dag.

Med ledning av upplysningar som lämnades av en person som ville
vara anonym vid telefonsamtal med t.f. polisinspektören Einar Tillman
vid Södertäljepolisen på kvällen den 4 juni 1970 påträffades den döda
kroppen efter Ulla Höglund samma kväll gömd under en gran på en
kulle vid en väg utanför Södertälje. Natten till den 5 juni hämtades
Irwing Höglund i sin bostad till förhör efter beslut av Norström. Förhör
hölls med Irwing Höglund. Detta övertogs senare under natten av länsåklagaren
Otto Meijer, som då inträtt som förundersökningsledare i
ärendet. Meijer underrättade Irwing Höglund om att han var skäligen
misstänkt för mord på sin hustru och förklarade Irwing Höglund anhållen
för mordet. Irwing Höglund bestred att han var skyldig.

Kriminalteknisk undersökning av fyndplatsen m.m. verkställdes
under ledning av förste kriminalassistenten Wincent Lange med början
den 5 juni 1970. Samma dag förrättade dåvarande t.f. föreståndaren
för statens rättsläkarstation vid Stockholm, leg. läkaren Sven-Olof Lidholm,
rättsmedicinsk obduktion av den döda kroppen efter Ulla Höglund.
Obduktionen gav enligt Lidholm bl.a. vid handen att Ulla Höglund
bragts om livet genom strypning med snara, som bestod av hennes
bysthållare, samt att det fanns en riklig mängd sperma i hennes slida.
Obduktionsfynden och resultaten av den kriminaltekniska undersökningen
angav att brottsplatsen legat i närheten av fyndplatsen.

Samma den 5 juni 1970 förordnade rådhusrätten i Södertälje efter
framställning av Meijer om utseende av offentlig försvarare för Irwing
Höglund advokaten Olof Arvidson att i sådan egenskap biträda Höglund,
varefter målet den 11 juni 1970 överflyttades till Södertörns domsagas
häradsrätt.

Vid häktningsförhandling den 15 juni 1970 inför häradsrätten under
ordförandeskap av tingsdomaren Rune Dahnell yrkade Meijer, att
Irwing Höglund måtte häktas såsom på sannolika skäl misstänkt för
mord på Ulla Höglund. Irwing Höglund förnekade, att han berövat sin
hustru livet och bestred häktning. Häradsrätten förklarade Irwing Höglund
häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för mord.

Huvudförhandling i målet inleddes den 18 augusti 1970. Meijer yrkade
ansvar på Irwing Höglund jämlikt 3 kap. 1 § brottsbalken för
mord under påstående att Irwing Höglund den 20 maj 1970 kl mellan
18—19 på den tidigare nämnda fyndplatsen berövat Ulla Höglund livet
genom att strypa henne med snara. Meijer yrkade vidare ansvar på

Irwing Höglund jämväl för brukande av falsk urkund, vilken enligt sitt
innehåll utgjorde avskrift av ett för honom utfärdat betyg över avlagd
ingenjörsexamen. Irwing Höglund bestred åtalet för mord men erkände
brukande av falsk urkund.

Vid huvudförhandlingen hördes bland andra Lange på begäran av
Meijer och Lidholm på begäran av Arvidson. Förhandlingen upptogs
på band, som senare skrevs ut.

Den 31 augusti 1970 entledigade riksåklagaren Meijer på dennes begäran
från att vidare utföra åtalen mot Irwing Höglund och förordnade
länsåklagaren i Kalmar län Lennart Larsson till ny åklagare i målet.
Efter föredragning av Larsson beslöt riksåklagaren den 4 september
1970 att de mot Irwing Höglund väckta åtalen skulle nedläggas. Häradsrätten
försatte samma dag Irwing Höglund på fri fot. Efter yrkande av
Irwing Höglund meddelade häradsrätten den 17 december 1970 frikännande
dom vad gällde åtalet för mord och avskrev målet från vidare
handläggning såvitt avsåg åtalet för brukande av falsk urkund.

Häradsrätten utlät sig i domen också angående begäran av Arvidson
om ersättning som offentlig försvarare för Irwing Höglund. Sedan
Arvidson klagat över beslutet om ersättning, fastställdes detta den 28
juni 1971 av Svea hovrätt. Hovrättens beslut vann laga kraft.

I beslut den 19 januari 1973 av Södertörns tingsrätt tillerkändes Irwing
Höglund ersättning jämlikt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt
häktade eller dömda m.fl. Beslutet vann laga kraft.

Utredningen angående Ulla Höglunds död och målet mot Irwing
Höglund kom att väcka ett betydande uppseende dels genom att tidningspressen
framförde kritiska synpunkter mot särskilt polisens och
åklagarens agerande i saken och dels på grund av anmälningar och
klagomål i skilda hänseenden som inkom till riksdagens ombudsmannaexpedition.

Av anmälningarna till JO må först nämnas, att den 10 juni 1970 inkom
anmälan från Arvidson med påstående att Irwing Höglund i arrestlokalen
hos polisen i Södertälje förvarades under sådana förhållanden att
det varit möjligt för polisen att utifrån avlyssna de samtal Arvidson
haft med Irwing Höglund i hans cell. Under hänvisning till stadgandet
i 21 kap. 9 § rättegångsbalken att offentlig försvarare äger meddela sig
med den anhållne i enrum hemställde Arvidson om omedelbar utredning.

hemställde att JO måtte dels låta inhämta socialstyrelsens yttrande över
riktigheten av Lidholms påståenden i hans utsaga inför häradsrätten,
dels låta utreda omständigheterna i övrigt kring Lidholms agerande
under förundersökningen. I fråga om riksåklagaren hemställdes om
utredning rörande omständigheterna kring hans beslut om nedläggande
av åtalet. Det anfördes, att rykten påstod att riksåklagaren skulle ha
fattat sitt beslut efter övertalningar, påtryckningar eller till och med
direktiv för att få slut på ”en inflammerad situation”.

Därutöver inkom under sommaren och hösten 1970 tolv anmälningar
rörande målet mot Irwing Höglund från av saken icke berörda personer.
Dessutom inkom under 1971 två anmälningar i saken från sådana personer.
Anmälningarna rör i huvudsak frågor som avhandlas i det följande.
Anmälningarna redovisas inte särskilt i detta beslut och envar
av anmälarna kommer att få svar genom att detta beslut tillställes dem.

Den uppmärksamhet som Höglundmålet väckte i tidningspressen och
bland allmänhet föranledde mig att i skrivelser den 21 och 31 augusti
1970 till häradsrättens ordförande begära in huvudförhandlingsprotokoll
jämte utskrifter av bandupptagning av bevisning m.m. i målet. Jag begärde
ävenledes hos åklagaren att få tillgång till förundersökningsprotokollet
m.m.

Efter den vändning saken fick genom riksåklagarens beslut att nedlägga
åtalet fann jag påkallat att verkställa en grundlig utredning av
vad som förekommit i målet mot Irwing Höglund.

Det synes vara av värde att lämna några upplysningar om hur utredningen
bedrivits och om dess omfattning.

Till att börja med må dock här nämnas något om utredningar som
verkställts i anledning av Arvidsons och Sejlerts förut berörda anmälningar.

Vad angår Arvidsons anmälan att Irwing Höglund under anhållningstiden
förvarades i cell varifrån Arvidsons samtal med sin klient kunde
avlyssnas, uppdrog jag samma dag anmälan inkom åt personal vid ombudsmannaexpeditionen
att omedelbart i Södertälje utreda de påtalade
förhållandena. Utredningen verkställdes påföljande dag den 11 juni
1970 genom förhör i Södertälje med Meijer, Norström och berörd polispersonal.
Vid tillfället var även representanter för rikspolisstyrelsen
närvarande för att lämna upplysningar om vissa teletekniska anläggningar.
Viss kompletterande utredning skedde därefter per telefon,
varefter samtal ägde rum den 17 juni 1970 med Arvidson rörande hans
anmälan och den dittills verkställda utredningen. Efter ytterligare kompletterande
utredning remitterades hela utredningsmaterialet till Arvidson
den 29 juni 1970. Den 26 augusti 1970 inkom Arvidson med
yttrande däröver. Den 2 september 1970 skedde samtidiga remisser av
det samlade utredningsmaterialet till Norström och till Meijer med
begäran om yttrande. Sådant inkom från Meijer den 7 september och

från Norström den 29 september 1970. Sammanlagt hölls i denna del 23
samtal och förhör.

Sejlerts anmälan föranledde samma dag den inkom — den 16 september
1970 — remiss till riksåklagaren såvitt anmälan avsåg honom.
Riksåklagaren avgav yttrande dels den 18 september och dels den 16
oktober 1970, det senare efter det riksåklagaren funnit anledning till
tillägg och förtydliganden av det först avgivna yttrandet. Sejlerts anmälan
föranledde, såsom anges i det följande, även remiss till socialstyrelsen.

Den Stora utredningen inleddes genom samtal med Irwing Höglund
för att bereda honom tillfälle att närmare utveckla och precisera den
kritik som under förundersökningen och målets gång riktats särskilt
mot polis och åklagare samt anföra vad han kunde ha att ytterligare
andraga i sådant hänseende. Samtalet ägde rum den 2 november 1970.
På egen begäran bereddes Sejlert påföljande dag tillfälle till ett liknande
samtal. Samtal med Arvidson ägde rum den 12 november
1970. Utredningen hade då börjat med omfattande förhör först i Södertälje
med Norström och i saken inblandad personal vid Södertäljepolisen.
Den fortsatte därefter på ombudsmannaexpeditionen med förhör
med chefen för riksmordkommissionen, kriminalkommissarien
Sandberg, och övrig personal vid riksmordkommissionen som deltagit i
utredningen rörande mordet på Ulla Höglund, vidare med brottsplatsundersökaren,
förste kriminalassistenten Lange, rättsläkaren Lidholm,
länsåklagama Meijer och Larsson, tingsdomaren Dahnell och andra.
Upplysningar har lämnats av överdirektören Åke Magnusson och polisintendenten
Lars Kollander, båda vid rikspolisstyrelsen. I en del fall
har flera förhör hållits med samma person. Sammanlagt har i denna
del hållits 54 samtal och förhör. Samtalen och förhören har med
några undantag upptagits på band, som skrivits ut. Efter varje samtal
och förhör har kopia av bandutskriften tillställts vederbörande för godkännande
med möjlighet att göra de tillägg eller förtydliganden han
ansett påkallade. Bandupptagningarna och de i förekommande fall
förda protokollen upptager sammanlagt omkring 1 160 sidor och har
fogats till ett stomprotokoll.

I februari 1971 utkom en av Arvidson författad bok rörande Höglundmålet
med titeln: ”Erkänn! Södertäljemålet — fakta och reflexioner”.
Arvidson riktar i boken kritik mot utredningen av mordet på
Ulla Höglund och mot handläggningen av målet mot Irwing Höglund.
Den vid ombudsmannaexpeditionen företagna utredningsverksamheten
genom förhör och samtal med i saken inblandade personer var vid
tiden för bokens utgivande i huvudsak slutförd men har i allt väsentligt
omfattat även de omständigheter som gjordes till föremål för kritik i
boken. Innehållet i denna, vilket kommer att beröras i det följande,
har inte i någon större utsträckning påkallat ytterligare utredning.

Vid förhör med Meijer hemställde denne, att JO måtte utreda huruvida
Lidholm genom sin utsaga inför domstolen gjort sig skyldig till
ovarsam utsaga. Som förut nämnts anhöll Sejlert i sin anmälan hit,
att JO måtte låta inhämta socialstyrelsens yttrande över riktigheten av
Lidholms påståenden i utsagan. Vad sålunda och i övrigt under utredningen
förekommit rörande rättsläkares fackområde m.m. sammanställdes
i en inom ombudsmannaexpeditionen den 25 mars 1971 upprättad
promemoria. Promemorian jämte visst utredningsmaterial översände
jag samma dag till socialstyrelsen med begäran om yttrande.

Socialstyrelsen avgav ett den 8 juli 1971 dagtecknat yttrande och fogade
därvid yttranden av professorn i rättsmedicin vid Lunds universitet
och tillika föreståndare vid rättsläkarstationen i Lund Gerhard Voigt
och docenten i rättspyskiatri m.m., överläkaren vid fångvårdsanstalten
Hall Karl-Erik Törnqvist, båda medlemmar av socialstyrelsens vetenskapliga
råd. I sitt yttrande ingick styrelsen i granskning av de uttalanden
Lidholm å tjänstens vägnar gjort i Höglundmålet och fann därvid
på närmare anförda skäl, att Lidholm på flera punkter brustit i objektivitet
och noggrannhet samt att Lidholm enligt styrelsens uppfattning
härigenom av försummelse och oförstånd åsidosatt vad som ålåg honom
i tjänsten.

Vid prövning av vad sålunda förevarit fann jag då Lidholm skäligen
misstänkt för tjänstefel i de hänseenden som närmare angavs i
socialstyrelsens yttrande. Jag bedömde tjänstefelet som grovt, enär Lidholm
måste anses ha brustit i objektivitet och noggrannhet i avsevärd
mån och då hans uttalanden skett i och för utredningen av ett allvarligt
brott. Med skrivelse den 23 augusti 1971 underrättades Lidholm om
misstanken och bereddes tillfälle att med anledning därav inkomma
med yttrande.

Den 4 oktober 1971 inkom Lidholm med yttrande, vari Lidholm
bestred tjänstefel.

Den 12 oktober 1971 hölls förhör på ombudsmannaexpeditionen med
Lidholm i närvaro av Voigt. Den 14 januari 1972 avgav Voigt ett
kompletterande yttrande med därtill fogat yttrande av förste forskningsingenjören
vid försvarets forskningsanstalt, civilingenjören Carl
Hugo Ågren, avseende fotogrammetriska undersökningar av fotografier
som vid obduktionen tagits av Ulla Höglunds döda kropp.

Socialstyrelsen avgav den 7 juni 1972 kompletterande yttrande, sedan
styrelsen inhämtat yttranden från Lidholm och rättsläkarrådets rättsmedicinska
sektion. Socialstyrelsen anförde att Lidholm i fråga om sin
bedömning av orsaken till Ulla Höglunds död brustit i objektivitet och
noggrannhet och därigenom av försummelse och oförstånd åsidosatt
vad som ålegat honom i tjänsten.

Vid prövning av vad sålunda förevarit fann jag då Lidholm även i nu
angivet hänseende skäligen misstänkt för grovt tjänstefel enligt 20

kap. 4 § brottsbalken. Med skrivelse den 24 juli 1972 underrättades
Lidholm om misstanken och bereddes tillfälle att med anledning därav
inkomma med yttrande.

Den 15 september 1972 inkom Lidholm med yttrande, vari Lidholm
bestred ansvar även i sist angivet hänseende.

Hela utredningsmaterialet vid ombudsmannaexpeditionen har sammanställts
i en utredningspromemoria på sammanlagt 380 sidor. Utredningen
redovisas kortfattat i förevarande beslut. Fullständig redogörelse
för utredningsmaterialet lämnas inte i beslutet utan däri upptas
— förutom de saksammanhang som erfordras för läsningen —
endast de frågor jag bedömt påkalla uttalande från min sida.

För befattningshavare som omnämns i beslutet anges den tjänstetitel
vederbörande innehade när han sysslade med målet mot Irwing Höglund,
oavsett om han sedermera erhållit annan titel.

2 Efterspaningsskedet
2.1 Undersökningen genom JO

Med efterspaningsskedet avses här händelseförloppet fr.o.m. Irwing
Höglunds anmälan av försvinnandet på morgonen torsdagen den 21 maj
1970 till fyndet av Ulla Höglunds kropp på kvällen den 4 juni 1970.

Riksmordkommissionens arbete i Södertälje organiserades på sedvanligt
sätt med ett spaningshögkvarter. Ehuru Ulla Höglunds försvinnande
redan från början fick stor publicitet blev flödet av uppslag från allmänheten
tämligen litet. På grund härav uppsattes endast två expeditioner,
en gemensam för förhörsverksamheten och den inre och yttre spaningen
samt en för registrering. Expeditionerna förestods av personal från
riksmordkommissionen. Som spaningsledare fungerade till kommissionens
inträde i utredningen kriminalkommissarien Inge Enström vid
Södertäljepolisen och därefter Sandberg. Denne hade semester under
tiden den 1—5 juni 1970, varvid han ersattes av kriminalinspektören
Uno Andersson vid riksmordkommissionen, vilken eljest förestod förhörsexpeditionen.
Kommissionens ställföreträdande chef, t.f. kriminalkommissarien
Otto Andersson, deltog i utredningen den 22 och 23 maj
1970 med särskild uppgift att medverka vid organisationens upprättande.
Han var därefter sjukledig till den 15 juni 1970, då han återinträdde
i utredningsarbetet. I stort organiserades utredningsarbetet i samråd
mellan Norström och Sandberg. De administrativa sysslor som följde
med ärendet handhades av poliskommissarien Arne Törnkvist vid
Södertäljepolisen. De olika efterspaningsåtgärder som vidtogs i saken
verkställdes under ledning av Tillman såsom chef för polisdistriktets
spaningsenhet. Förhörsarbetet lades i huvudsak på kommissionens folk.

2.1.1 Spaningsarbetet

Varken under utredningsarbetet vid ombudsmannaexpeditionen eller
dessförinnan har någon mera bestämd kritik anförts mot polisen för
brister i spaningsarbetet. I den tidigare nämnda boken Erkänn! anför
emellertid Arvidson (s. 14).

Irwing Höglund hann knappt komma innanför dörrarna till Södertälje
polishus, förrän polisen började granska honom, började betrakta
honom som en mördare. I stället för att hjälpa honom tillrätta, i stället
för att omedelbart kasta sig in i sökandet efter hans försvunna hustru,

började man fundera på hur man lämpligen skulle kunna få honom att
erkänna ett mord, som han inte begått. I stället för att söka hustrun
— den försvunna, 28-åriga Ulla Höglund — började man söka något
annat: bevisen och indicierna som skulle kunna fälla den hjälpsökande
i en framtida mordprocess.

”Erkänn, erkänn!” Uppmaningen ekade redan i polishuset, om också
ännu inte uttalad.

Irwing Höglund kom till polisen oroad över hustruns försvinnande,
oroad till förtvivlans gräns. Han kom för att få klarhet, för att få hjälp.
Den närmaste tiden skulle visa att han totalt missuppfattat situationen.
Samhället hade ett helt annat intresse för hans person — att stjälpa
i stället för att hjälpa, att ”döda” i stället för att stödja.

Omfattningen och inriktningen av polisens spaningsarbete under det
inledande skedet granskades under utredningsarbetet vid ombudsmannaexpeditionen.

Irwing Höglunds anmälan på torsdagsmorgonen upptogs av förste
polisassistenten Ernst Asp. Anmälan nedtecknades på fastställd blankett.
Den 7 juni 1970 upprättade Asp en redogörelse för omständigheterna
i samband med upptagandet av Irwing Höglunds anmälan.
Enligt redogörelsen, vilken liksom anmälan är intagen i förundersökningsprotokollet,
skedde upptagandet med början vid 8-tiden på morgonen.

Av anteckningar i förundersökningsprotokollet, ingivna minnesanteckningar
av Tillman, dagtecknade den 9 juni 1970, och upplysningar
som vid förhör lämnats främst av Norström och Sandberg framgår, att
efterspaningar igångsattes tämligen omedelbart. Kl 10 gavs order till
två polismän, vilka då påbörjade sin tjänstgöring för dagen, att inleda
spaningarna efter Ulla Höglund och bilen. Dessa, som kommenderades
att i första hand bedriva spaning på vägar och platser i stadens utkanter,
tog först kontakt med Irwing Höglund för att få kompletterande uppgifter
om tänkbara platser där hans hustru kunde sökas samt för att
få ett fotografi av henne. De båda polismännen har vid förhör under
förundersökningen uppgivit att de i allmänhet inte fått några svar på
sina frågor. Irwing Höglund ”skakade mest på huvudet”. Ett färgfoto
på den försvunna överlämnades emellertid till polismännen. Ytterligare
personal sattes under dagen in i spaningsarbetet. Spaningen skedde med
radiobilar.

På förmiddagen efterlystes Ulla Höglund via telex i Stockholms län.
Numret på Irwing Höglunds bil spärrades hos rikspolisstyrelsens register.
Den i tjänst varande polispersonalen i Södertälje informerades om
försvinnandet, länstrafikgruppens patruller och polishelikoptern, likaså
taxis växel, som omedelbart sände ett meddelande till samtliga taxibilar
i staden och därefter varje timme fram till anträffandet av bilen,
samt stadens två järnvägsstationer. Upprepade telefonsamtal ägde rum
med Ulla Höglunds far och i Södertälje boende syster för att få uppslag
till ledning i efterspaningen. På kvällen medgav Irwing Höglund att
Ulla Höglund fick efterlysas i regionalradion. På eftermiddagen kommenderades
polispersonal att söka bilen på de större parkeringsplatserna
i stadens centrum. Kl 16.45 påträffades bilen på parkeringsplatsen ovanpå
BP-garaget i Kringlan i Södertälje. Bilen stod parkerad bakom en
mindre betongbyggnad i parkeringsplatsens centrum och var därför

ej synlig från gatan. Bilen sattes under bevakning. Påföljande dag
skedde efterlysning i regionalradion kl 7.15 och senare i riksprogrammet.

Denna dag koncentrerades spaningen till vattendragen i och omkring
Södertälje. Draggningar påbörjades dels i Södertälje kanal och dels
i sjön Maren, det vattenområde som ligger nedanför parkeringsplatsen,
allt i kombination med spaning längs stränderna och på angränsande
områden. Draggningama och spaningarna utefter strandområdena fortsatte
den 23 maj och utvidgades till andra vatten. Spaning skedde också
i rivningshus vid parkeringsplatsen. Den 25 maj anlitades grodmän
för att söka i Södertälje kanal. Samma dag skedde ytspaning från båt
i kanalen, sjön Maren och angränsande vatten. Den 26 maj koncentrerades
spaningarna till vattendragen närmast stadens centrala delar.
Spaningar från båt fortsatte den 29 maj samt den 3 och 4 juni och
utvidgades då till ytterligare vattenområden. Redan under de första
dagarna utskrevs en vädjan till båtägarna i Södertälje att meddela fynd
som kunde sättas i samband med Ulla Höglund. För att undvika tidsutdräkt
anlitades ett privat företag med adresseringsmaskin för utskrivning
av adresser. Handlingen, som var undertecknad av Sandberg,
distribuerades omkring den 27 maj till båtägarna. Den gick ut i omkring
1 000 exemplar.

Spaning med hundar sattes in den 22 maj i olika områden. Den 27
maj organiserades en omfattande hundspaning som pågick till och med
den 4 juni. Då styrkan var som störst var 17 hundar bl.a. från Stockholms
polisdistrikt, länspolisen och Muskö flottbas insatta. Hundpatrullerna
genomsökte områdena runt Södertälje. Vidare förekom ytspaning
från helikopter. Den 23 maj företogs ”dörrknackning” i fastigheterna
i närheten av parkeringsplatsen för att komma i kontakt med personer
som kunde ha gjort iakttagelser av bilen och dess parkering på platsen.
Den 25 maj — på morgonen — utfrågades i samma syfte bilparkerare
på parkeringsplatsen. Härjämte skedde efterforskning av vittnen till
bilens parkering och förande i Södertälje genom förfrågningar hos taxioch
bussförare i Södertälje och via lokal- och rikspressen.

2.1.2 Fyndet av bilen

Fyndet av bilen och den tekniska undersökning, som verkställdes
i samband därmed, behandlas i boken Erkänn! Kritiken kan sammanfattas
sålunda (s. 18 f).

Det framstår som högst egendomligt att bilen inte återfanns omedelbart,
utan först åtta och en halv timmar efter det spaningarna inletts.
Den stod ju parkerad på stadens mest centrala parkeringsplats — bara
något hundratal meter från polisstationen. Det förefaller mindre troligt
att polismännen underlåtit att kontrollera den centralt belägna parkeringsplatsen.
När polisen under dagen den 21 maj gjorde sina kontrollronder
kring parkeringsplatserna stod bilen ej att finna någonstans.
Den parkerades senare, men då var det ej Irwing Höglund som körde.

I detta sammanhang anför Arvidson vidare, att bilen återfanns först
22 timmar efter det den enligt polisens och senare åklagarens teorier
parkerats på platsen.

Härefter anförs i boken (s. 19).

I ett tidigt skede av spaningarna förekom en uppgift om, att de polismän
som slutligen funnit bilen, hade känt på motorhuven och iakttagit
att denna var varm. Det förklarade man senare med att motorhuven
värmts upp av solen. Ännu senare med en dementi. Motorn skulle
aldrig ha varit varm.

I förundersökningsprotokollet förekommer en uppgift om att parkeringsautomaten
vid Ulla Höglunds bil visat grön markering. Sålunda
skulle någon kort innan lagt pengar i automaten. Polisens förklaring
blev sedermera att en krona av misstag nedlagts i automaten. Automaterna
på parkeringsplatsen hade tömts under eftermiddagen. Trots
detta låg en krona kvar i denna automat.

Problemet med automaten löstes av polisen med den enkla förklaringen
att den var funktionsoduglig. Men kronan då? Den måste väl
ändå ha lagts dit efter det att apparaten tömts på eftermiddagen? Nej,
säger polisen. Kronan hade fastnat och blivit kvar i automaten trots
att denna tömts. Med denna förenkling kan allt få sin förklaring. Likväl
kvarstår parkeringen av bilen som ett av de stora mysterierna i fallet
Ulla Höglund.

Det kan anmärkas att inte något av vad sålunda påtalats framförts
tidigare, vare sig från försvarets sida under förundersökningen och
huvudförhandlingen eller vid de samtal med Irwing Höglund och Arvidson
som hållits på ombudsmannaexpeditionen.

Beträffande fyndet av bilen framgår följande av en vid förundersökningsprotokollet
fogad promemoria den 25 maj 1970.

Torsdagen den 21 maj kl 16.30 fick en polisassistent order att spana
efter bilen i ett område mellan kanalen och Västergatan—Högbergsgatan—Holmfastvägen—Turingegatan
i Södertälje. Bilen påträffades av
polisassistenten. Som tidigare nämnts gjordes fyndet kl 16.45 på parkeringsplatsen
ovanpå BP-garaget i Kringlan vid Slussgatan i Södertälje.
Bilen stod enligt promemorian snyggt parkerad bakom en mindre betongbyggnad
belägen i parkeringsplatsens centrum. Parkeringsmätaren
visade på grönt och tiden gick ut kl 16.55, varvid mätaren slog över till
rött. Parkeringsplatserna omkring bilen var lediga. Parkeringsdäcket var
något fuktigt, medan det under bilen var alldeles torrt. Man kunde
konstatera, att vätan från tidigare regn liksom dragit sig in under
bilens ytterkanter. Emedan parkeringsmätaren visade på grönt, gjordes
ingen undersökning av bilen då dess förare väntades tillbaka. Uppsikt
över bilen hölls från en närbelägen parkeringsficka. Ingen visade sig
intresserad av bilen. Kl 17.30 övertogs vakthållningen av två andra polismän.
Enligt promemorian gjordes ej något konstaterande av huruvida
bilens motor var varm eller kall; allt tydde dock på att bilen stått där
en längre tid.

Enligt vad Irwing Höglund upplyst här blev han kl omkring 17.30
underrättad om att bilen anträffats. Han ombads samtidigt att komma
och söka efter hustrun i affärerna vid parkeringsplatsen, innan dessa
stängdes.

Påföljande dag gjordes en kriminalteknisk undersökning av bilen,
som varit bevakad under natten. Undersökningen verkställdes av krimi 2—743648 -

nalinspektören Gösta Eriksson och kriminalassistenten Henry Lyander
vid tekniska roteln i Södertälje på uppdrag av kriminalkommissarien
Enström.

Rörande undersökningen av själva bilen meddelas här i korthet följande
uppgifter från förundersökningsprotokollet. Vissa kompletterande
upplysningar har lämnats vid förhör vid ombudsmannaexpeditionen
med Eriksson och Lyander.

Efter en grovundersökning av bilen på fyndplatsen förde Eriksson
bilen till polisens garage, där undersökningen slutfördes. Bilen genomsöktes
och dammsögs, varvid prov och andra fynd tillvaratogs. Fingeravtryck
söktes och säkrades. Några läsbara avtryck kunde inte säkras
på ratten och övriga instrumentorgan. Innan bilen fördes från parkeringsplatsen,
togs fotografier av denna och av bilen ur olika vinklar.
Förarsätet var vid bilens anträffande så långt tillbakafört, att körställningen
blev obekväm för Eriksson. Backspegelns inställning var anpassad
till sätets läge. Någon närmare notering om sätets placering
gjordes ej.

Sedan undersökningen av bilen slutförts, återfick Irwing Höglund
bilen den 23 maj 1970.

Under det fortsatta spaningsarbete! uppkom frågan om hur förarsätet
varit placerat vid bilens anträffande. En rekonstruktion av sätets
placering verkställdes den 29 maj 1970 med en bil av samma märke
som Irwing Höglunds.

Utredningen ansågs ge vid handen, att förarstolen vid bilens anträffande
på parkeringsplatsen varit i ett sådant läge att körställningen
passat en relativt lång person. I sin sakframställning vid huvudförhandlingen
berörde Meijer inte frågan om sätets placering och dess betydelse
för frågan om vem som sist fört bilen.

Den vid ombudsmannaexpeditionen företagna utredningen har uppehållit
sig vid frågan om den kriminaltekniska undersökningen av bilen
kan, med hänsyn till avsaknaden av notering om förarsätets läge, anses
ha genomförts med tillräcklig omsorgsfullhet. Härom upptages följande.

Eriksson och Lyander erhöll, enligt vad utredningen utvisar, inga
andra direktiv för undersökningens bedrivande än att tanka bilen för
att därigenom mäta den bensinförbrukning som skett från senaste påfyllningen
av bensintanken. Eriksson har framhållit, att man vid undersökningstillfället
inte vetat om Ulla Höglunds försvinnande var frivilligt
eller om det var orsakat av brottslig handling. Vid kriminaltekniska
undersökningar av detta slag hade man emellertid att utgå från att ett
brott kunde ha förövats. Undersökningen hade därför verkställts med
samma omsorg som om man vetat, att bilen var aktuell i en mordutredning.
Eriksson har förklarat sig inte vilja bestrida, att det kunde vara
ett fel i undersökningen att man inte fastställt sätets placering, men
samtidigt framhållit, hur svårt det kunde vara att förutse vilka detaljer
i en kriminalteknisk undersökning som kunde få betydelse i spaningsarbete!.
Meijer har uttalat, att teknikerna som en rutinåtgärd borde ha
fastställt förarsätets läge. Meijer har dock till deras ursäkt framhållit,
att man vid undersökningstillfället inte varit övertygad om att det var
ett brott bakom försvinnandet. Enligt Meijer borde man vidare vid
bilens utlämnande till Irwing Höglund ha förvissat sig om huruvida den
körställning, i vilket sätet befann sig, passade Irwing Höglund, som då

i vart fall ej kunnat uteslutas såsom en eventuell gärningsman. Den
polisman, som lämnade ut bilen, hade också enligt vad som uppgivits
för Meijer haft direktiv om att vara observant på Irwing Höglunds körställning,
men medan polismannen flyttat någon bil som stod i vägen
för Irwing Höglunds bil hade denne redan satt sig i denna. Polismannen
hade därför inte kunnat göra den avsedda iakttagelsen. Otto Andersson
och Sandberg har uttalat, att det hade varit önskvärt att för den fortsatta
utredningen ha uppgift om förarsätets placering, men förklarat,
att de inte ville rikta någon kritik mot teknikerna för deras förbiseende
härutinnan. Andersson har framhållit, att det särskilt i ett inledande
skede av en utredning kan vara svårt att förutse vilka detaljer i en
teknisk undersökning som får betydelse i den fortsatta utredningsverksamheten,
och särskilt understrukit, att utredningen vid undersökningstillfället
enbart rört ett försvinnande och att det då kanske var lättare
att förbise någon detalj. Andersson hade efter undersökningstillfället
diskuterat med andra tekniker om hur de skulle ha förfarit vid undersökningen
av bilen, och det var nog möjligt att flera av dem skulle ha
förbisett att vara uppmärksamma på förarsätets placering.

Mot bakgrunden av Arvidsons uppgifter om polisens och senare åklagarens
uppfattning om tidpunkten för bilens uppställning på parkeringsplatsen
och Arvidsons kritik mot utredningen härutinnan meddelas
följande uppgifter hämtade från förundersökningsprotokollet.

Enligt vad som framgår av undersökningsprotokollet rörande bilen
inhämtades från Södertälje brandkår och meteorologiska byrån vid
Södertörns flygflottilj i Tullinge uppgifter om nederbördsförhållandena
under tiden den 20—22 maj 1970. Senare infordrades yttranden från
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Institutet uttalade,
att med hänsyn till väderleksförhållandena i Riksten måste vad som
upplysts därom, att det varit torrt under bilen såväl kl 16.30 den 21
maj som följande dag medan parkeringsdäcket i övrigt varit fuktigt vid
båda tillfällena, bero på att bilen eller något annat föremål täckt det
torra området under hela — eller i vart fall nästan hela — tiden det
regnat i området, dvs. förmiddagen och middagen den 21 maj.

Vidare framgår av förundersökningsprotokollet följande. Under efterspaningsskedet
och senare hördes Irwing Höglund och andra om hans
förehavanden efter lektionens slut och fram till tiden för bilens anträffande.
Den 25 maj 1970 företogs tidtagning vid gångprov mellan
Blombackaskolan och Irwing Höglunds bostad. Enahanda åtgärd företogs
den 28 maj beträffande sträckan parkeringsplatsen—Blombackaskolan.
Promenaden, företagen i rask takt, visade sig ta knappt 13,5
minuter. Med ledning av Irwing Höglunds uppgifter att han tankat
bilen under färd till sin bostad på eftermiddagen den 20 maj och kännedom
om bilens ungefärliga bensinförbrukning, bl.a. genom rekonstruktionsfärd
med en liknande bil, kunde konstateras att bilen, under
förutsättning att ytterligare bensintillförsel ej skett, från tankningstillfället
och till dess den anträffades gått en sträcka av 4—5 mil. Efter
fyndet av Ulla Höglunds döda kropp befanns vid kontrollkörning den 5
juni den närmaste vägen för sträckan från bostaden vid Byvägen 11 till
en i närheten av fyndplatsen belägen parkeringsplats och vidare till det
ställe, där bilen anträffats, vara 19,5 km. Tidsåtgång vid normal körning,

70—80 km/tim, på icke hastighetsbegränsade vägsträckor och med iakttagande
av bestämmelser om 50 km/tim utgjorde 20 minuter. En något
längre vägsträcka, 24,5 km, mellan de angivna platserna kunde tillryggaläggas
på kortare tid.

I sin sakframställning i målet uttalade Meijer beträffande bilens
parkering, att den verkställda utredningen inte kunnat klarlägga, när
bilen ställts på parkeringsplatsen i vidare mån än att detta måste ha
skett avsevärd tid innan den anträffades och med all sannolikhet innan
det börjat regna på morgonen den 21 maj. Meijer framhöll, att Irwing
Höglund haft tillfälle att parkera bilen.

Rörande Arvidsons kritik mot utredningen angående omständigheterna
kring den aktuella parkeringsmätaren meddelas följande uppgifter
från förundersökningsprotokollet.

Som tidigare nämnts visade mätaren vid bilens anträffande kl 16.45
på ytterligare tid för parkering. Tiden gick ut efter tio minuter, då tidvisaren
slog över från grön till röd markering. Mätaren omhändertogs
den 22 maj i samband med den tekniska undersökningen av bilen på
parkeringsplatsen. När mätaren öppnades, påträffades en krona i röret
ovanför myntboxen. Samma den 22 maj hördes en garagevakt och en
tjänsteman vid BP, vilka utövade tillsyn över parkeringsmätama på
platsen och handhade tömningen av dem på mynt, angående bl.a. sina
iakttagelser och åtgärder på platsen den 21 maj. De hördes ånyo den
17 juli, då även tillverkaren av parkeringsmätaren avgav ett utlåtande
om de bristfälligheter, varmed mätaren befunnits vara behäftad. Utredningsresultaten
torde kunna sammanfattas sålunda. Vid normal funktion
gav mätaren vid iläggande av en krona en timmes parkeringstid. Endast
en krona kunde iläggas i taget och måste följas av en vridning på tidvisarens
vred. Mätarens maximala parkeringstid var fyra timmar. Mätaren
var emellertid behäftad med ett mekaniskt fel genom yttre åverkan
på vredet så att tidvisaren, vars urverk var felfritt, kunde vridas fram
utan iläggande av mynt. Den nämnda personalen hade vid tömning av
mätarna på mynt den 21 maj mellan 14.30—15.15-tiden kontrollerat
mätarna genom att vrida på tidvisarnas vred. Den påträffade enkronan
i röret ovanför myntboxen kunde ha suttit i en ficka på rörets ena sida
vid tömningen av myntboxen. Kronan behövde inte heller vara det sist
ilagda myntet.

2.1.3 Utredningsarbetet i övrigt under efterspaningsskedet

Vid rättegången i målet framförde Irwing Höglund olika påståenden
av innebörd att polisen skulle ha ådagalagt bristande objektivitet i utredningsarbetet.
Liknande kritik har anförts under utredningen vid
ombudsmannaexpeditionen, främst av Irwing Höglund och Lidholm,
och av Arvidson i boken Erkänn!

Den framförda kritiken har gått ut på att polisen redan från början
inriktade utredningsarbetet på att Irwing Höglund bragt sin hustru

om livet. Enligt vad Arvidson uttalar i sin bok kom Irwing Höglund
redan vid sin första kontakt med polisen att bli misstänkt för att ha
bragt hustrun om livet. Polisen drog, anföres det, fel slutsatser av Irwing
Höglunds förtvivlan vid anmälningstillfället över hustruns försvinnande,
bestämde sig för att han måste ha bragt henne om livet
och arbetade därefter endast för att söka bevisa att denna slutsats var
riktig. Polisen var som förblindad av sin egen mordteori och gjorde
inte några allvarliga försök att finna ett alternativ till Irwing Höglund
som gärningsman. Liknande synpunkter har uttalats av Irwing Höglund
och Lidholm. Till närmare stöd för kritiken har anförts olika omständigheter
i utredningsarbetet.

Irwing Höglund och Arvidson har bl.a. hävdat, att protokollen över
förhören med Irwing Höglund på olika sätt vittnade om polisens outtalade
misstanke mot honom, och även påstått, att en utredningsman
vid två tillfällen under efterspaningsskedet uttalat sig på närmare angivet
sätt om misstanken. De har också riktat kritik mot en företagen
rekonstruktion av makarnas bilfärd och promenad den 20 maj och påtalat
olika bevaknings- och skuggningsåtgärder beträffande Irwing Höglunds
förehavanden under spaningsskedet. Härjämte har Irwing Höglund
gjort gällande, att en husrannsakan företagits i hans bostad på ett
tidigt stadium av spaningarna.

Den av Lidholm framförda kritiken har främst gått ut på att polisen
ensidigt inriktat sig på Irwing Höglund med eftersättande av andra
Utredningsuppslag och torde, med hänsyn till vad Lidholm närmare
anfört, närmast ta sikte på den utredning, som ägde rum sedan Irwing
Höglund anhållits. Det kan dock i detta sammanhang nämnas, att
Lidholm bl.a. riktat kritik mot polisen för att man inte förstått, att
Irwing Höglunds berättelse om makarnas promenad var osannfärdig
av andra skäl än att han vid samma tid skulle ha bragt sin hustru om
livet. Även Lidholm har lämnat uppgifter om olika uttalanden av polismän
under spaningsskedet om misstankarna mot Irwing Höglund.

Av förundersökningsprotokollet framgår i huvudsak följande om hur
utredningsarbetet bedrevs och om vad som framkom därvid.

Såsom nämnts upptogs Irwing Höglunds anmälan den 21 maj 1970
om hustruns försvinnande av förste polisassistenten Asp. Den 7 juni
1970 upprättade Asp på begäran av kriminalkommissarien Enström en
redogörelse för omständigheterna i samband med upptagandet av anmälan.
Innehållet i redogörelsen kan sammanfattas sålunda.

Irwing Höglund talade lågmält, när han berättade att hans hustru
var försvunnen. Det ryckte i hans mungipor och stockade sig i halsen
på honom, när han pressade fram detta besked. Irwing Höglunds
reaktion förvånade Asp, då Irwing Höglund vid första påseendet gav
ett stabilt intryck och minst av allt kunde väntas vara av ”den nervösa
typen”. Irwing Höglund gjorde sitt yttersta för att behärska sig.
Han klarade inte detta, utan tårarna kom. Enligt vad Asp vill minnas

frågade han Irwing Höglund varför han såg så hopplöst på situationen.
Asp framhöll, att polisen fick in mängder av anmälningar om
försvunna personer och att det, med tanke på de många anmälningarna,
var ytterst sällsynt att det låg ett brott eller någon olycka
bakom ett försvinnande. Irwing Höglund verkade inte lyssna på
detta. När Asp framförde sin åsikt att hustrun säkert snart skulle
komma igen, mumlade Irwing Höglund — Asp vill minnas med en
suck: ”Nej... nej, nej”. Asp tog god tid på sig med att upptaga
anmälan. Sedan Irwing Höglund gått, blev det Asps bestämda uppfattning
att ”detta är inte normalt”. Asp tänkte igenom vad Irwing
Höglund sagt och överläde med sig själv om varför Irwing Höglund
varit så uppriven. Asp delgav omedelbart Tillman sin uppfattning
att ”detta ärende är något som vi måste behandla speciellt, för det
kan inte stå rätt till”. Allteftersom spaningarna fortgått hade Asp
inte kunnat släppa tankarna på sammanträffandet med Irwing Höglund.
Asp kom alltid tillbaka till hur Höglund reagerade — ”hur
denne så att säga lämnade sitt budskap utan att tala” — och sökte en
rimlig förklaring till hur han kunde ge upp hoppet efter endast en
natt. Asp kunde inte erinra sig, att han tidigare råkat ut för något
liknande i ett sådant ärende.

Förhörsverksamheten i ärendet inleddes den 22 maj 1970. Förhör
hölls i första hand med Irwing Höglund samt med anhöriga och bekanta
till makarna Höglund. Samtal hölls också med deras dotter Ann. Vidare
hördes Irwing Höglunds arbetsgivare och dennes hustru. Irwing Höglund
hördes ingående om makarnas förehavanden den 20 maj efter
att de gemensamt lämnat hemmet och vidare bl.a. om vad han gjort
efter språklektionens slut fram till anmälningstillfället. Förhör hölls
även med makarnas grannar och med de personer som deltagit i lektionen.
Genom tysk kriminalpolis hördes en artonårig tysk kvinna,
utrikeskorrespondenten Anna-Maria Maurer, bosatt i Wanne-Eickel,
Västtyskland. Sammanlagt hölls under efterspaningsarbetet omkring
40 förhör, varav flertalet förekom under de första dagarna. Sålunda
hölls 16 förhör den 22 maj och 7 förhör påföljande dag. Irwing Höglund
hördes två gånger den 22 maj samt den 23 och 26 maj. Förhören
med honom den 22 och 23 maj hölls av förste polisassistenten Gustaf
Lindberg vid Södertälje polisdistrikt. Förhöret den 26 maj hölls av
förste kriminalassistenten Lars-Åke Åkesson med förste kriminalassistenten
Willy Svensk som förhörsvittne, båda vid riksmordkommissionen.
Enligt vad Svensk uppgivit deltog han även som förhörsvittne vid
två av de förhör som hölls av Lindberg.

Redan under de första dagarna av utredningen framkom, att Irwing
Höglund under vistelse i Wanne-Eickel i slutet av januari 1970 inlett
bekantskap med Anna-Maria Maurer. Hon var anställd hos ett företag,
där Irwing Höglund genomgick utbildning och med vilket företag hans
arbetsgivare hade affärsförbindelse.

Vidare framkom, bl.a. vid förhör med Irwing Höglund och Ullas mor
den 22 och 23 maj, att Ulla Höglund velat följa med på en resa till
Hannover-mässan men förvägrats detta av mannen under hänvisning till
att det var svårt att få hotellrum i Hannover. Ulla Höglund hade insisterat
på att få medfölja och vänt sig till en resebyrå, där hon fått besked
att det fanns hotellrum att få. Hon hade packat för resan, när
mannen omedelbart före avfärden definitivt förbjöd henne att medfölja.
Hon hade därvid blivit ledsen.

I det följande upptas närmast vad som under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
framkommit med anledning av den mer generella
kritiken att polisens utredningsarbete redan från början och ensidigt
inriktats på Irwing Höglund. Därefter lämnas en närmare redogörelse
för vad som mer i detalj påtalats till stöd för kritiken och för vad som
anförts till bemötande härav.

I fråga om inriktningen av utredningsarbetet och misstanken mot
Irwing Höglund med anledning av hustruns försvinnande angives följande.

Den för utredningsarbetet ansvariga polisledningen har bestämt tillbakavisat,
att polisen i sitt arbete låtit sig influeras av förutfattade meningar
om Irwing Höglunds skuld till försvinnandet. Samma uppfattning
har uttalats av annan hörd polispersonal liksom av Meijer.

Rörande frågan om utredningsarbetets inriktning har spaningsledningen
— Norström, Sandberg och Otto Andersson, vilken senare uttalat
sig för dagarna den 22 och 23 maj — uppgivit sammanstämmande
följande: Utredningsarbetet koncentrerades till en början på att söka
fastställa tänkbara orsaker till försvinnandet och att skapa en allmän
spaningsbild om omständigheterna kring detta. Med hänsyn till förhörsresultaten
förelåg under de första dagarna inte någon misstanke om att
försvinnandet var orsakat av brottslig handling, och den inledande
spaningen efter Ulla Höglund bedrevs ej heller från en sådan utgångspunkt.
Särskilt med hänsyn till vad som framkom om Ulla Höglunds
hälsotillstånd utgick man från att försvinnandet kunde bero på ett
depressionstillstånd eller något liknande. Koncentrationen av spaningen
under de första dagarna till vattendragen i och omkring Södertälje
föranleddes av antagandet att Ulla Höglund kunde ha berövat sig
livet genom att dränka sig nära parkeringsplatsen. På grund av förhörsuppgiftema
om Ulla Höglunds hälsa togs kontakt med Södertälje
sjukhus och hennes läkare för att få närmare uppgifter om hennes sjukdom
1969 och den medicin hon kunde ha fått. Brottsteorin och misstanken
mot Irwing Höglund för att han kunde ha något att göra med
hustruns försvinnande växte fram först under utredningsarbetets gång
och tog, enligt vad Norström och Sandberg förklarat, närmare form
omkring en vecka efter försvinnandet.

Vad gäller misstanken mot Irwing Höglund har främst Sandberg och
Otto Andersson men även annan polispersonal ävensom Meijer till att
börja med framhållit, att spaningsarbetet vid ett försvinnande måste
börja där det kända händelseförloppet upphör eller i detta fall med
makarnas avfärd från hemmet. Det har vidare anförts, att spaningsledningen
måste utgå ifrån att den person, som haft den sista kända
kontakten med en försvunnen, i allt fall har upplysningar att lämna.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som framkom under
utredningen måste polisen utredningsmässigt ägna särskilt intresse åt
Irwing Höglunds förehavanden.

Av uppgifter som lämnats främst av Norström och Sandberg framgår
i huvudsak sammanstämmande följande.

Irwing Höglund var veterligen den siste som varit tillsammans med
eller sett Ulla Höglund. Asp bedömde Irwing Höglunds beteende redan

vid anmälningstillfället såsom anmärkningsvärt. Irwing Höglunds berättelse
om makarnas förehavanden från det de lämnat hemmet och till
det tillfälle då hustrun enligt hans uppgift lämnat av honom vid skolan
ansågs redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet inte helt trovärdig.
Berättelsen om promenaden på gågatan var vag och detaljlös.
Han kunde vid förhör inte ange någon enda iakttagelse i skyltfönstren
eller av något annat som fångat makarnas intresse under den omkring
timslånga promenaden. Inte heller kunde han förklara, varför denna
blivit så långvarig att han, trots att de haft god tid på sig, kommit
avsevärt för sent till lektionen, som båda makarna varit angelägna om
att han skulle bevista. Vid rekonstruktionen av bilfärden och promenaden
framkom, att det inte på långt när åtgick så lång tid som
makarna skulle ha tagit på sig. Ulla Höglund var omvittnat klädmedveten,
och det syntes därför och med hänsyn till den väderlek som rått
vid tillfället egendomligt att hon, klädd på det sätt hon var, skulle ha
gett sig ut att flanera på den livligt trafikerade gågatan. Alla hörda
personer beskrev Ulla Höglund som en skötsam och harmonisk kvinna.
Ingenting framkom som tydde på att Ulla Höglund skulle känna någon
man utanför makarnas trånga bekantskapskrets. Man fäste visst avseende
vid vad Ulla Höglunds föräldrar uppgav om Irwing Höglunds
karaktär och hans sätt att förhålla sig till hustruns försvinnande. Särskild
vikt fästes vid hans bekantskap med Anna-Maria Maurer och vid
möjligheten av att Ulla Höglund fått kännedom om bekantskapen.
Slutligen var man, särskilt mot bakgrunden av Irwing Höglunds berättelse
om promenaden, förvånad över hur få tips som kom från allmänheten.
Några bärande uppslag i utredningsarbetet för misstankar åt
annat håll än åt Irwing Höglund framkom inte.

Slutligen må här nämnas, att spaningsledningen vid ett sammanträde
den 1 juni 1970 informerade Meijer och länsåklagaren Bertil Österberg
om Ulla Höglunds försvinnande. Sammanträdet kom till stånd på Norströms
initiativ. Enligt Meijer förelåg då misstankar mot Irwing Höglund
för att han på något sätt hade med hustruns försvinnande att göra.
Misstankarna ansågs dock, har Meijer förklarat, inte vara av sådan
styrka att något ingripande mot Irwing Höglund var befogat. Sandberg
har om sammanträdet tillfogat, att man därvid var ense om att tilltro
inte kunde sättas till Irwing Höglunds berättelse om makarnas förehavanden
efter deras avfärd från bostaden och att man måste rikta
misstankar mot honom.

Beträffande Irwing Höglunds anmälan om försvinnandet antecknas
följande.

Arvidson uttalar i boken Erkänn!, att det avgörande felet i Höglundfallet
var att polisen från första början fixerade sig vid Irwing Höglund
som den ende tänkbara gärningsmannen. Som utgångspunkt för
sitt påstående tar Arvidson Asps redogörelse för omständigheterna vid
anmälningstillfället. Kritiken i detta hänseende kan sammanfattas sålunda
(s. 15 f).

Irwing Höglund hade knappast hunnit framföra sin begäran om
efterforskningar, hade knappt fått fram sitt ”hjälp mig”, förrän Asp
började misstänka att den förtvivlade Irwing Höglund i själva verket
var en mördare. Asp studerade Irwing Höglunds ansiktsuttryck, hans

sätt att tala och hans sätt att reagera. Därav ansåg Asp sig kunna dra
de mest vittgående slutsatser. Hans redogörelse för omständigheterna
vid upptagandet av anmälan är en beklämmande läsning, eftersom den
enligt Arvidsons förmenande vittnar om höggradig brist på psykologisk
slutledningsförmåga. Irwing Höglunds förtvivlan över hustruns oförklarliga
försvinnande förvandlas till ett indicium på att han är en
mördare. Asp blir förvånad över att den förtvivlade gråter. Hade
det inte varit mer anmärkningsvärt om Irwing Höglund i denna situation
hade undertryckt sin förtvivlan? Genom att tolka röstlägen, minspel
och tårar började utredningsmännen konstruera en indiciekedja
mot Irwing Höglund.

Angående förhörsverksamheten med Irwing Höglund upptages följande.

Vid huvudförhandlingen i målet uttalade Irwing Höglund, att polisen
redan från början behandlat honom som en ”mördare”. Enligt Irwing
Höglund hade förhörsledaren redan vid de första förhören genom sin
attityd och sina frågor ådagalagt, att han ansåg, att Irwing Höglund
var skyldig till hustruns försvinnande.

I sin bok riktar Arvidson under rubriken Misstänkt för mord kritik
mot förhörsverksamheten beträffande Irwing Höglund under spaningsskedet.
Kritiken kan sammanfattas sålunda (s. 21 ff).

Riksmordkommissionen ryckte ut med full styrka två dygn efter det
Ulla Höglund försvunnit. Två veckor innan hon hittats mördad hade
man lösningen klar för sig: Ulla Höglund hade mördats av Irwing
Höglund. Nu återstod bara att återfinna den avlidna kvinnan samt att
få fram bevisen mot Irwing Höglund. Slutligen återstod att få honom
att erkänna. Någon annan uppfattning kan man ej hysa, då man i
efterhand studerar protokollen över ”samtalen” med Irwing Höglund,
Mellan raderna läser man i protokollet från det andra av ”samtalen”
den 22 maj om polisens outtalade misstankar. Den förste polisassistent
som ”samtalar” med Irwing Höglund letar efter ett mordmotiv. Han
får Irwing Höglund att uppge att det förekommit ”stridigheter” i äktenskapet.
Fortsätter man att studera protokollet finner man att ”stridigheterna”
inte är annat än vanliga äktenskapliga diskussioner om ”de
mest skiftande alldagliga ting”. Polisen försöker även få reda på var
den mordmisstänkte Irwing Höglund gömt undan kroppen. Det sker
genom försåtliga frågor om makarnas utflyktsmål. Redan på detta
tidiga Stadium av utredningen tar man itu med makarnas sexualliv. Man
riktar även påträngande och uppfordrande frågor till Irwing Höglund
om hans alibi för tidpunkten då hans hustru antas ha blivit mördad.
Det är ingen tvekan om att det är ”mördaren” polisassistenten ser
framför sig. Inte en förtvivlad hjälpsökande make som förlorat sin
hustru.

I fortsättningen i boken uttalas, att polisen ansåg sig ha funnit mordmotivet
i Irwing Höglunds bekantskap med Anna-Maria Maurer. På
uppfordrande frågor av Arvidson vid huvudförhandlingen kunde Meijer,
anföres det, inte lämna ett tillfredsställande svar på frågan, huru AnnaMaria
Maurer kommit ätt aktualiseras vid polisförhören. Skälet härtill

var lätt att finna. Irwing Höglund berättade oombedd och öppet om
sin kontakt med henne.

Arvidson anför vidare i boken, att polisen efter Irwing Höglunds
öppenhjärtiga deklaration inte längre ansåg sig behöva ta några hänsyn
till den förtvivlade Irwing Höglund. Polisen hade, uttalas det, dittills
uppehållit skenet av att det var frågan om ”samtal upplysningsvis” med
Irwing Höglund i syfte att finna några spår efter hustrun. Nästa gång
Irwing Höglund kallades till samtal tog riksmordkommissionens egna
”experter” hand om ”samtalen”. Det framgick då i klartext, att det
inte rörde sig om ”samtal” utan om regelrätta förhör.

Rörande utredningsarbetets inriktning har Arvidson under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen endast sagt, att det enligt hans
mening framgick ganska klart av förundersökningsmaterialet, att utredningspersonalen
hade den grundinställningen till försvinnandet, att Irwing
Höglund var hustruns presumtive baneman.

Lindberg har tillbakavisat Arvidsons uttalanden om Lindbergs förhör
med Irwing Höglund såsom grundlösa. Den 22 maj hade förhörsverksamheten
ännu inte hunnit samordnas, och Lindberg hade därför
själv att bestämma vad Irwing Höglund skulle höras om. Lindberg inriktade
sig främst på att utreda makarna Höglunds förehavanden den
20 maj efter att de lämnat hemmet och att, särskilt med hänsyn till vad
som kunde framkomma om Ulla Höglunds personliga förhållanden,
söka få fram tänkbara anledningar till försvinnandet. Målsättningen
bakom hans frågor var i det läget, vari utredningen då befann sig, uteslutande
att få fram en allmän spaningsbild. Detta gällde även om de
frågor som ställdes om makarnas utflyktsmål; syftet var att få vetskap
om Ulla Höglunds förtrogenhet med omgivningarna i Södertälje. Lindberg
hade inte någon förutfattad mening om Ulla Höglunds försvinnande.
Han hyste inte någon misstanke om att försvinnandet var orsakat av
brottslig handling och än mindre att Irwing Höglund, som var djupt deprimerad,
med fog kunde antas ha något med försvinnandet att göra.

Svensk och Åkesson har hörts om när mer bestämda misstankar
förelegat mot Irwing Höglund. Svensk har därvid förklarat, att han med
den ställning som han hade vid undersökningen inte kunde överblicka
hela utredningsmaterialet och att han därför inte kan uttala sig exakt
i frågan. Åkesson har sagt, att såvitt han vet så förelåg inte några
bestämda misstankar vid tiden för förhöret den 26 maj. Det var väl då
ännu, har Åkesson tillagt, en öppen fråga huruvida Ulla Höglund inte
kunde ha tagit sitt liv.

Kritik har i ärendet riktats mot rekonstruktionen av makarnas promenad
den 20 maj 1970. Härom må angivas följande.

Irwing Höglund vidhöll under den fortsatta förundersökningen och
vid huvudförhandlingen sin berättelse om makarnas förehavanden efter
deras avfärd från hemmet. Han riktade vid huvudförhandlingen kritik
mot utredningen härutinnan. Han uppgav, att han vid förhören under
spaningsskedet erhållit felaktiga upplysningar om när ett barnprogram
på televisionen börjat och att han, som endast visste att avfärden skett

kort före programmets början, på grund härav förlagt avfärden till en
för tidig tidpunkt. Enligt vad han närmare förklarade hade han vid
det första förhöret fått besked, att programmet börjat kl 17.50—
17.55, och vid förhöret den 26 maj fått upplysningen, att programmet
väl börjat kl 18. Härjämte anförde han kritiska synpunkter på en den
26 maj företagen rekonstruktion av den bilfärd och promenad, som
makarna företagit. Rekonstruktionsfärden hade startats på gatan utanför
fastigheten, medan makarna påbörjat sin färd från gårdsplanen.
På grund härav hade han fått känslan av att polismännen ville ha sä
kort tidsåtgång som möjligt. Han hade upplevt stämningen som otrevlig
genom att han fått en känsla av att poliserna inte trodde på hans
berättelse om promenaden.

Liknande kritik har anförts av Arvidson i boken Erkänn!.

Irwing Höglund har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
vidhållit sin kritik.

Lidholm har under denna utredning riktat kritik mot polisen för att
man inte förstått, att Irwing Höglund hade något väsentligt att dölja
rörande det äktenskapliga förhållandet. Kritiken har varit allmänt hållen
men gått ut på bl.a. att Irwing Höglunds berättelse om promenaden
av antydd orsak inte var sannfärdig. Enligt Lidholm hade Arvidson
trott på promenaden men före huvudförhandlingen övertygats av Lidholm
om att Irwing Höglunds berättelse inte var sann.

Vad som påtalats av Irwing Höglund och Arvidson har inte föranlett
närmare utredning vid ombudsmannaexpeditionen. Rörande rekonstruktionen
av promenaden har Svensk och Åkesson dock uppgivit, att denna
företogs helt förutsättningslöst. Irwing Höglund fick, såsom han själv
uppgav vid huvudförhandlingen, bestämma gångtakten. Syftet med rekonstruktionen
var att få fram uppgifter om var och när makarna
kunde ha setts efter avfärden från hemmet. Enligt Åkesson var stämningen
inte otrevlig utan fastmer, med hänsyn till omständigheterna,
ganska lättsam.

Beträffande påstådda yttranden av Svensk om misstanken mot Irwing
Höglund upptages följande.

Vid huvudförhandlingen uttalade Irwing Höglund, att han på ett
tidigt skede blivit utpekad som ”mördaren”. Enligt vad han närmare
uppgav hade Svensk sagt till honom, att han skulle i första hand bli
misstänkt om hustrun anträffades bragt om livet. Svensk hade fällt
yttrandet dels under en diskussion i korridoren utanför förhörsrummet
efter ett förhör den 22 eller 23 maj och dels i samband med rekonstruktionen
den 26 maj av promenaden på gågatan. Om det senare tillfället
lämnade Irwing Höglund även den uppgiften, att Svensk sagt att, om
ett brott begåtts, Irwing Höglund var den ende som kunde misstänkas.

Irwing Höglund har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
tillfrågats om när han först fick klart för sig att polisen misstänkte

honom för hustruns försvinnande och då främst hänfört sig till vad
Svensk skulle ha yttrat om misstanken. Enligt Irwing Höglund sade
Svensk, att den förste som polisen i regel misstänker är den äkta mannen
— att mannen är den som kan bli den först misstänkte. Irwing
Höglund har förklarat, att han, när yttrandet först fälldes, inte fäste
sig närmare vid detta utan tog det mer som en ”formsak” att polisen
i brist på andra uppslag ”måste gå på den linjen”. Vid rekonstruktionen
av promenaden var polismännen skeptiskt inställda till hans uppgifter
om denna, och Svensk yttrade sig då om misstanken i en skärpt
ton. Irwing Höglund förstod då att det var allvar bakom yttrandet.

Svensk har vid förhör tillbakavisat Irwing Höglunds uppgifter såsom
sanningslösa. Svensk kan inte finna någon annan möjlig förklaring till
Irwing Höglunds uppgifter än vad som förekom från Svensks sida vid
ett förhör med Irwing Höglund på eftermiddagen den 22 maj. Svensk
har härom berättat följande.

Avsikten med förhöret var att få fram en mer bestämd grund för
de fortsatta spaningarna och att bl.a. söka utröna tänkbara anledningar
till försvinnandet. Irwing Höglund tillfrågades om bl.a. makarnas
förehavanden den 20 maj efter att de lämnat hemmet. Vidare
tillfrågades han om det förekommit någonting mellan dem som
kunde ha föranlett försvinnandet. Han förnekade detta och uppgav,
att förhållandet varit särskilt bra under den sista tiden. Svensk hade
nog en bestämd känsla av att Irwing Höglund inte talade om allt vad
han kände till av betydelse för försvinnandet och ville minnas, att
han för Irwing Höglund framhöll vikten av att denne talade om allt
för att polisen skulle få en mera bestämd inriktning på spaningarna.
Irwing Höglund framhärdade i att han berättat allt. Svensk framhöll
nog också, att polisen, eftersom Irwing Höglund då veterligen var
den siste som varit tillsammans med eller sett hustrun, gång på
gång fick återkomma till honom och att han därför, om han förtigit
något, borde tala om detta. Som ett ytterligare argument för att förmå
Irwing Höglund att verkligen tala om allt vad han visste framhöll
Svensk att, om det skulle visa sig att hustrun råkat ut för ett brott
och detta skulle förbli ouppklarat, det kunde hända att Irwing Höglund
i folkmun skulle kunna även som oskyldig bli utpekad som
gärningsman. Svensk nämnde detta mot bakgrunden av vad som inträffat
i en annan utredning, vari han medverkat och där den försvunnas
make i folkmun blev utpekad och i tidningspressen framstod
såsom hustruns baneman. Det var således inte fråga om att uttala
någon form av misstanke mot Irwing Höglund utan tvärtom att
söka förebygga, att en sådan situation uppstod, att han skulle kunna
framstå som misstänkt.

Åkesson har förklarat, att han inte hört Svensk yttra sig om någon
misstanke mot Irwing Höglund vid förhöret och rekonstruktionen den
26 maj av promenaden.

Sandberg och Otto Andersson liksom Meijer har hörts om sina synpunkter
på de yttranden, som tillagts Svensk. Otto Andersson och
Sandberg har under hänvisning till sin kännedom om Svensk sagt sig
hålla före, att Svensk inte yttrat sig på sätt Irwing Höglund uppgivit.
Meijer har framhållit, att redan med en liten variation av ordvalet i de

av Irwing Höglund angivna yttrandena ett sådant yttrande från Svensk
blir både naturligt och försvarligt, t.ex. om Svensk sagt, att därest ett
brott förövats fick utredningen börja med Irwing Höglund såsom den
som sist sett Ulla Höglund i livet.

Otto Andersson har framhållit, att det vid mordutredningar, särskilt
om fallet inte löses snabbt, lätt uppstår rykten kring den person, som
haft den sista kontakten med offret, och att det enligt Anderssons
mening är polisens skyldighet att även tänka på detta och så snabbt
som möjligt försöka bevisa att vederbörande är oskyldig. En förutsättning
härför är dock, att denne lämnar noggranna och sannfärdiga uppgifter
om sina förehavanden. Andersson anser, att det kan vara lämpligt
att klargöra detta för den, varom rykten kan uppstå.

I fråga om den vid ombudsmannaexpeditionen företagna utredningen
med anledning av påstående av Irwing Höglund om husundersökning
i hans bostad den 22 maj 1970 återgives följande.

Irwing Höglund har i den 12 mars och 14 april 1971 till ombudsmannaexpeditionen
inkomna skrivelser gjort gällande, att en husundersökning
företagits i bostaden vid Byvägen 11 i hans frånvaro på eftermiddagen
den 22 maj 1970 och anfört i huvudsak följande.

Medan han var i förhör på Södertälje polisstation beredde sig polisens
experter, i närvaro av Sejlert, tillträde till bostaden för att där genomföra
en husundersökning. Polismännen var väl medvetna om att Irwing
Höglund skulle bli uppehållen så länge, att de skulle kunna genomföra
undersökningen i hans frånvaro. Det förefaller som om förhöret hållits
endast för att uppehålla honom och att det avslutats först när förhörspersonalen
fått besked om att undersökningen slutförts. Han vet, att
polisen redan på spaningsstadiet haft kännedom om innehållet i sedermera
den 5 juni 1970 beslagtagna brev, som utväxlats mellan honom
och hans hustru under hans Tysklandsvistelse i januari 1970. Enligt hans
uppfattning kan polisen inte ha erhållit denna kännedom vid annat tillfälle
än detta. Pressuppgifter den 23 maj 1970 rörande försvinnandet
synes tyda på att någon givit informationer om att man trodde att ett
mord hade begåtts. Husundersökningen och pressuppgifterna förefaller
tyda på att undersökningen genomfördes i hans frånvaro därför att
polisen hade den förutfattade meningen, som man därefter hela tiden
arbetade efter, att han var skyldig till ett sådant brott. Under hänvisning
till det anförda hemställde Irwing Höglund om utredning huruvida
husundersökningen skett i samråd mellan polisen och Sejlert.

Av förundersökningsprotokollet inhämtas följande. Den 22 maj 1970
mellan kl 17—18.05 höll Otto Andersson förhör med Gustaf och
Maiken Sejlert i makarna Höglunds bostad. Samma eftermiddag höll
Lindberg förhör med Irwing Höglund på polishuset i Södertälje. Förhöret
pågick kl 15.20—18.45. Såväl Maiken Sejlert som Irwing Höglund
hade även hörts tidigare under dagen, den senare kl 8.45—9.10.

Irwing Höglunds klagomål har föranlett omfattande utredning vid
ombudsmannaexpeditionen. Förhör har hållits med Norström, Sandberg,
Otto Andersson och Lindberg. Vidare har hörts Eriksson och Lyander,
vilka medföljde Otto Andersson till makarna Höglunds bostad.
Härjämte har samtal i saken hållits med Gustaf och Maiken Sejlert.

Personal ur riksmordkommissionen under ledning av Sandberg kom
till Södertälje under förmiddagen eller omkring 12-tiden den 22 maj
1970, varvid Norström och Enström informerade om försvinnandet
samt om pågående och tillämnade efterspanings- och utredningsåtgärder.
Därefter förevisades under färd med bil parkeringsplatsen vid
Slussgatan, Blombackaskolan och huset Byvägen 11. Såsom tidigare
nämnts övergick efter mordkommissionens ankomst ledningen av spaningsarbetet
på Sandberg. Enligt vad Sandberg förklarat förekom emellertid
inte den 22 maj någon diskussion eller överenskommelse mellan
Norström, Enström och Sandberg om vem som skulle vara spaningschef.

Irwing Höglunds uppfattning att förhöret med honom på eftermiddagen
den 22 maj ägt rum för att hålla honom undan så att polisen kunde
bereda sig tillträde till hans bostad har tillbakavisats av den hörda polispersonalen.

De närmare omständigheterna kring anordnandet av det förut angivna
förhöret med makarna Sejlert har inte helt kunnat klarläggas. Såväl
Gustaf Sejlert som Sandberg och Otto Andersson har förklarat, att de
inte vet eller nu kan erinra sig när och hur förhöret bestämdes.

Enligt Otto Andersson kom förhöret snabbt på. Sandberg har sagt,
att han inte vet om förhöret bestämts före eller efter hans inträde i utredningen.
Det kunde vara så, har de sagt, att man erfor, att makarna
Sejlert var i makarna Höglunds bostad eller att de skulle komma dit.
Enligt Gustaf Sejlert hade han den 22 maj troligen två telefonsamtal
med Sandberg före förhöret. Det rörde sig dock inte om bestämmande
av förhör eller besök av polispersonal i makarna Höglunds bostad.
Maiken Sejlert har förklarat, att förhöret, såvitt hon vet, inte var avtalat
utan att polisen kom helt apropå.

Ytterligare rörande de båda förhören har Otto Andersson och Sandberg
framhållit, att utredningen då var i ett intensivt initialskede och
att förhörsverksamheten ännu inte var samordnad. Man inriktade sig
på att höra Irwing Höglund samt anhöriga och bekanta till makarna
Höglund för att få en bild av omständigheterna kring försvinnandet
och en uppfattning om tänkbara orsaker till detta. Att förhören delvis
sammanföll i tiden berodde uteslutande på tillfälligheter och angelägenheten
ur utredningssynpunkt av att så snart som möjligt få alla tänkbara
förhörsinformationer. Genom att förhöret med makarna Sejlert kunde
hållas på Byvägen undveks tidsspillan för både dem och polisen. Någon
samordning av de båda förhören med avseende på förhörsinformationer
förekom inte. Om utredningen hade varit inriktad på en misstanke mot
Irwing Höglund, borde förhöret med makarna Sejlert ha hållits först
för erhållande av underlag för frågor till Irwing Höglund. Något som
helst illojalt syfte att med förhörens samtidighet hålla Irwing Höglund
undan från bostaden förelåg alltså inte.

Som tidigare nämnts åtföljde Eriksson och Lyander Otto Andersson
vid förhöret med makarna Sejlert. De hade, såsom framgått av det
föregående, tidigare under dagen i sin egenskap av kriminaltekniker
undersökt Irwing Höglunds bil. Rörande orsaken till att de åtföljde
Otto Andersson har denne uppgivit följande.

Eriksson och Lyander hade fått i uppdrag av Sandberg att med
ledning av iakttagelser på platsen bilda sig en allmän uppfattning

om under vilka förhållanden makarna Höglund bodde och levde.
Någon undersökning av fastigheten var det inte tal om. Andersson
ville minnas att Eriksson och Lyander hade i uppdrag att — av
Andersson obekant anledning — särskilt titta på en ytterdörr till
fastigheten. Anledningen till att Eriksson och Lyander medföljde
Andersson torde ha varit den, att han inte förfogade över någon
bil och att det då ansågs lämpligt att de, förutom att erbjuda honom
skjuts, fick det dem anförtrodda uppdraget.

Eriksson har uppgivit, att han blev ombedd troligen av Sandberg att
tillsammans med Lyander följa med Otto Andersson för att se om de
kunde finna några tecken på ett frivilligt försvinnande. Sandberg förklarade,
att ett frivilligt avvikande inte kunde uteslutas. Det var inte
tal om någon undersökning av bostaden. Möjligen blev Eriksson ombedd
att särskilt titta på någon ytterdörr.

Eriksson och Lyander har — därom tillfrågade — förklarat, att de
enligt deras uppfattning fick uppdraget mer av en tillfällighet beroende
på att de var tillgängliga och ätt det var brist på personal än i sin
egenskap av kriminaltekniker. De har vidare, under närmare hänvisning
till sina erfarenheter från andra utredningar rörande försvunna personer,
förklarat, att tecken på ett frivilligt försvinnande kan bestå i
exempelvis ett skriftligt meddelande, som den försvunne lämnat efter
sig och som de anhöriga i det upprörda tillstånd, vari de befinner sig,
inte uppmärksammat.

Sandberg har om Erikssons och Lyanders uppdrag uppgivit följande.

Någon gång, rätt sent under eftermiddagen och troligen kort före
Otto Anderssons avfärd till makarna Höglunds villa, blev Sandberg
tillfrågad om huruvida han hade någon erinran mot att teknikerna
åtföljde Andersson. Vad Sandberg ville minnas var det tal om att de
skulle titta på fastighetens ytterdörrar och lås. Eftersom det i det
skede, vari utredningen befann sig, gällde att söka sig fram på alla
områden, kan det vara så att man tänkte sig möjligheten att Ulla
Höglund kunde ha återvänt till bostaden och försökt att ta sig in i
denna samt att hon därvid kunde ha åstadkommit åverkan på ytterdörrar
eller lås. Sandberg minns inte att det talades om att teknikerna
skulle gå in i villan och att de där skulle titta efter brev eller
något annat. Han kan ej erinra sig av vem han blev tillfrågad om
sin inställning till teknikernas besök, men på något sätt bibringades
han uppfattningen att detta var en åtgärd som var beslutad före
hans inträde i utredningen. Han hade ingen erinran mot åtgärden
och diskuterade inte denna med Norström, vilket han säkert skulle
ha gjort om han haft känslan av att Norström inte kände till teknikernas
tillämnade besök.

Norström har förklarat, att han inte hade någon befattning med
besöket.

Rörande härefter vad som förekom vid besöket i villan har Otto
Andersson uppgivit bl.a. följande.

De samtalade först en stund med makarna Sejlert i fastighetens
hall, varefter Andersson företog förhör med Gustaf Sejlert i ett rum
på första våningsplanet. Maiken Sejlert var till en början inte närvarande
vid förhöret. Andersson vet ej var Eriksson och Lyander var
eller vad de företog sig. De var, såvitt Andersson minns, inte närvarande
vid förhöret, och han sammanträffade ånyo med dem
utanför villan. Andersson ville dock uttala förhoppningen, att de

— givetvis utan att företaga direkta undersökningsåtgärder — gick
runt i villan i syfte att med utgångspunkt från sin särskilda erfarenhet
bilda sig en uppfattning för bedömningen av Ulla Höglunds försvinnande.
Andersson skulle själv ha gjort så, om inte hans deltagande
i utredningen varit begränsad till den 22 och 23 maj. Något
protokoll eller någon promemoria om Erikssons och Lyanders iakttagelser
upprättades inte. Andersson tog inte vid detta tillfälle del av
de den 5 juni beslagtagna breven. Vad Andersson vet, fick polisen
vetskap om dem först genom husrannsakan i bostaden samma den
5 juni. Varken inför makarna Sejlert eller någon annan utomstående
uttalade Andersson någon uppfattning om att han trodde att Ulla
Höglund bragts om livet. Andersson fick den uppfattningen, att
makarna Sejlert levde på hoppet. Anderssons uppfattning var den,
att Ulla Höglund, främst med hänsyn till platsen för anträffandet
av bilen, fanns drunknad i Södertälje kanal. Misstanke om brott
förelåg inte vid denna tid, även om brottslig gärning bakom försvinnandet
givetvis inte kunde uteslutas. Andersson var inte i förbindelse
med Södertälje polisstation under sin vistelse i villan och hade inte
heller efter återkomsten till polisstationen någon kontakt med Lindberg.
Om förhöret med Irwing Höglund då alltjämt pågick, hade
inte heller någon annan haft anledning att kontakta Lindberg
rörande besöket i bostaden.

Lyander har berättat, att de vid ankomsten till villan möttes av makarna
Sejlert. Lyander höll sig mer i bakgrunden och hörde inte vad
som därvid sades. Eriksson och Lyander gick runt i bostaden och tittade
litet allmänt men inte i några förvaringsutrymmen, varefter de samtalade
med makarna Sejlert i vardagsrummet. Lyander tog inte del av
några brev under besöket i villan.

Den hörda polispersonalen har bestritt, att vad som ägde rum vid
Erikssons och Lyanders besök i bostaden innefattade husrannsakan.
Man har till stöd härför anfört, Andersson att misstanke om brott
ännu inte förelåg samt Eriksson och Lyander att ett frivilligt försvinnande
inte kunde uteslutas. Förundersökning var därför ännu inte inledd,
och de materiella och formella reglerna om husrannsakan var då
inte heller tillämpliga. Eriksson har därjämte hävdat, att den företagna
okulärbesiktningen av bostaden i och för sig inte var att betrakta som
en sådan undersökningsåtgärd på vilken reglerna om husrannsakan
skulle tillämpas. I fråga om brottsmisstanken har Eriksson uppgivit.

Misstanken om brott var väl ganska hårt fixerad vid utredningsavdelningen,
men alla så sade vi ju, när fallet diskuterades, att misstanke
om frivilligt avvikande inte kunde uteslutas. Brottsmisstanken
var fixerad på det viset att uttalandet ”vi måste se allvarligt på
saken” kom igen, så fort saken fördes på tal. Redan vid första tillfället
sades det ”vi måste se allvarligt på saken” och efter några
dagar så hette det ”vi får lov att förutsätta ett brott”.

Av de uppgifter som lämnats av den hörda polispersonalen under
utredningen vid ombudsmannaexpeditionen framgår, att den, särskilt med
avseende å teknikernas tillträde till bostaden, ansett makarna Sejlert
så närskylda med Irwing Höglund ätt de ägt företräda honom med behörighet
att medgiva tillträdet. Liknande synpunkter har uttalats av
Gustaf Sejlert. Han har förklarat, att han trodde, att Irwing Höglund
inte skulle ha något emot åtgärden, utan ansåg, att det låg i Irwing
Höglunds intresse att så snart som möjligt finna ledtrådar för spanings -

arbetet och att om möjligt få en snar lösning på försvinnandet. Mot
denna bakgrund ansåg Gustaf Sejlert det naturligt, att spaningen efter
Ulla Höglund började i hennes bostad. Sandberg har förklarat, att han
numera ansåg, att Irwing Höglunds medgivande borde ha inhämtats till
teknikernas besök.

Beträffande undersökningen i fråga om uppgifter av Lidholm att
polismän uttalat misstankar mot Irwing Höglund antecknas följande.

Lidholm har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen uppgivit,
att han omkring den 25—27 maj 1970 blev uppringd av polisintendenten
Lars Kollander och informerades mycket kortfattat om Ulla
Höglunds försvinnande. Kollander sade därvid, att ”om vi hittar henne
mördad så har vi klart för oss att vi kan gripa en viss person”. Omkring
samma tid sammanträffade Lidholm med Meijer och Sandberg
i Nynäshamnstrakten med anledning av ett där inträffat dödsfall, varvid
Sandberg om Ulla Höglunds försvinnande, yttrade att ”Om vi hittar
henne mördad så vet vi ju vart vi skall gå”. Sandberg sade, att Ulla
Höglunds man hade betett sig på ett synnerligen underligt sätt.

Kollander har anfört, att han medan Ulla Höglund ännu var försvunnen
hade ett samtal med Lidholm vid ett, såvitt Kollander minns,
besök av denne på rikspolisstyrelsen i något annat ärende, varvid även
försvinnandet fördes på tal. Kollander var under spaningsskedet inte
informerad om fallet annat än i stora drag. Kollander hade haft det
intrycket, att spaningsledningen ansåg Irwing Höglund vara en person
som man utredningsmässigt måste ägna sig åt. Att Kollander mot denna
bakgrund skulle ha yttrat sig på sätt Lidholm sagt var orimligt.

Enligt Sandberg ägde det av Lidholm angivna sammanträffandet
mellan dem rum den 29 maj 1970, varvid Meijer inte var närvarande.
De samtalade endast några få minuter, eftersom Lidholm var i färd
med att åka från platsen när Sandberg i sällskap med Åkesson anlände.
Vad Sandberg kan minnas fördes Ulla Höglunds försvinnande inte på
tal. Däremot diskuterade de vid ett sammanträffande i ett annat ärende
den 8 juni 1970 även Höglundfallet, varvid Sandberg redogjorde för
utredningsledningens synpunkter.

Angående bevakningen av Irwing Höglunds bostad upptages följande.

Vid huvudförhandlingen yttrade Irwing Höglund, att det inte gick att
beskriva, huru han upplevt polisens misstankar mot honom för hustruns
försvinnande. Misstankarna hade bl.a. tagit sig uttrycket, att polisen
bevakat hans bostad och skuggat honom med bil.

I boken Erkänn! anför Arvidson, sedan han redogjort för Irwing
Höglunds olika personliga vedermödor under tiden efter försvinnandet,
följande (s. 32).

Det mest besvärande var dock att polisen började skugga Höglund.
Han fick intrycket att han natt och dag var övervakad. Han kände bl.a.
igen en av Söderäljepolisens civila tjänstebilar, som stod parkerad i
närheten av villan. Han kunde inte vistas utanför huset utan att hans
åtgärder noterades.

3 —

Enligt vad som framgår av en ej till förundersökningsprotokollet
fogade promemorian den 28 maj 1970 skedde bevakning av Irwing Höglunds
bostad den 27 maj 1970 kl 20.30—2, varvid även skuggning förekom
av en bilfärd som Irwing Höglund företog.

Utredningen vid ombudsmannaexpeditionen utvisar, att Irwing Höglunds
bostad sattes under bevakning på Norströms föranstaltande.

Norström har upplyst, att bevakningen inleddes den 27 maj. Enligt
Norström hade då framkommit sådana omständigheter, att polisen började
misstänka att Irwing Höglund möjligen skulle kunna vara skyldig
till ett brott bakom hustruns försvinnande. Norström ansåg därför, att
man borde kontrollera litet grand vad Irwing Höglund hade för sig.
Bevakningen utfördes på kvällarna och nätterna genom att personal
från Södertäljepolisens spaningssektion åkte förbi fastigheten litet då
och då. Någon fast bevakning förekom inte.

2.2 JO:s bedömning

Den omfattande kritik som framförts mot polisens och åklagarens
utredningsverksamhet i Höglundfallet har gått ut på att verksamheten
brustit i objektivitet genom att den ensidigt inriktat sig på Irwing Höglund
med eftersättande av andra utredningsuppslag. Kritiken kan hänföras
till hela utredningen från Irwing Höglunds anmälan om hustruns
försvinnande.

Här skall nu upptagas till bedömande om fog föreligger för kritiken
om bristande objektivitet såvitt gäller det skede av utredningen som
benämnts efterspaningsskedet och som avser tiden från Irwing Höglunds
anmälan till fyndet av Ulla Höglunds döda kropp.

Helt allmänt har till stöd för kritiken om bristande objektivitet åberopats
uppläggningen av förhören med Irwing Höglund och polisens
attityd mot honom. Som belägg för att polisen redan från början behandlat
honom som en mördare har Irwing Höglund uppgivit att en
polisman redan någon av de första dagarna sagt till honom, att han i
första hand skulle bli misstänkt om hustrun anträffades bragt om livet.

Vad gäller det första skedet av utredningsverksamheten har kritik
vidare riktats mot rekonstruktionen av makarna Höglunds promenad
i Södertälje, rörande fyndet av bilen och den kriminaltekniska undersökningen
av parkeringsmätaren. Slutligen har Irwing Höglund anmärkt
mot att en husundersökning honom ovetande företagits i hans bostad
på eftermiddagen den 22 maj 1970, när han själv befann sig i förhör på
polisstationen.

Vad först angår polisens utredningsarbete i allmänhet under detta
inledande skede av undersökningen framgår av förundersökningsprotokollen
och den av mig gjorda utredningen, att polisen omedelbart
efter anmälan om försvinnandet vidtog en råd åtgärder i syfte att finna
Ulla Höglund. Åtgärderna — efterlysning på olika sätt, spaning till

lands och på vattendrag m.m. — var av det slag som rutinmässigt ofta
företages vid försvinnande. Åtgärderna var så inriktade att de täckte
olika tänkbara anledningar till försvinnandet. Denna spaningsverksamhet
pågick till dess Ulla Höglunds kropp anträffats. Min utredning har
inte givit vid handen att polisen underlåtit att vidtaga någon åtgärd
som bort företagas eller att eljest någon försummelse kan läggas polisen
till last.

Parallellt med den allmänna spaningsverksamheten hölls upprepade
förhör med Irwing Höglund. Anledningen härtill var givetvis i första
hand den som polisen uppgivit, nämligen att Irwing Höglund veterligen
var den som sist såg Ulla Höglund innan hon försvann och att han
som hennes make fick antagas vara den som bäst kunde ge någon upplysning
om Ulla Höglund och omständigheterna vid försvinnandet.

Emellertid uppstod mycket snart hos polisen misstanke att Irwing
Höglund kunde på ett eller annat sätt ha något att göra med hustruns
försvinnande. De omständigheter som föranledde denna misstanke synes
ha varit dels de observationer rörande Irwing Höglund som gjordes av
den polisman som tog emot hans anmälan om hustruns försvinnande
och dels tidskontrollen av makarna Höglunds uppgivna promenad i
Södertälje. Det är naturligen av flera skäl vanskligt att i efterhand mera
bestämt ange innebörden av denna misstanke hos de olika polismännen
och hur stark misstanken var. Det är dock sannolikt att misstankarna
kretsade kring möjligheten att Ulla Höglund bragts om livet och att
Irwing Höglund antingen hade vetskap om detta utan att vara gärningsman
eller själv var gärningsmannen. Huruvida de angivna omständigheterna
— Irwing Höglunds uppträdande vid anmälningstillfället
och tidskontrollen av promenaden — berättigade till sådan misstanke
kan väl diskuteras. Men i varje fall är det förståeligt att tidskontrollen
av promenaden var ägnad att inge misstroende mot Irwing Höglunds
uppgifter.

Otvivelaktigt kom Irwing Höglund därför att för polisen bli en huvudperson,
vars göranden och låtanden måste undersökas. En sådan
undersökning kunde förväntas ge olika tänkbara resultat. Sålunda
kunde misstankarna antingen bekräftas eller undanröjas. För de erfarna
polismän som ledde undersökningen måste inte minst den andra möjligheten
ha varit ett väsentligt skäl till att inleda en närmare utredning
rörande Irwing Höglund. Förutom att en oskyldig person befriades från
misstankar att ha begått ett mord, något som naturligtvis var av den
alla största betydelse, så skulle också spaningsbilden förenklas och insatserna
för att finna Ulla Höglund koncentreras på annat håll. Under
alla förhållanden kvarstod ju också möjligheten att Irwing Höglund,
kanske utan att själv vara medveten om det, satt inne med upplysningar
som kunde ge klarhet i Ulla Höglunds försvinnande.

Mot bakgrund av det anförda kan någon kritik rimligen inte riktas

mot polisen för den uppmärksamhet som under detta skede ägnades
Irwing Höglund och hans förehavanden. Irwing Höglund kan naturligt
nog ha känt sig pressad av denna utredningsverksamhet men den kan
inte tagas som intäkt för påstående om bristande objektivitet från
polisens sida.

Vad gäller Irwing Höglunds uppgift att en polisman sagt till honom
att han i första hand skulle bli misstänkt om hustrun anträffades bragt
om livet har polismannen tillbakavisat Irwing Höglunds uppgift. Som
förklaring till denna har polismannen angivit att han nog vid något
tillfälle sagt till Irwing Höglund att denne borde tala om allt han visste
i saken så att han inte blev oskyldigt misstänkt. Vad som verkligen
förekommit kan inte längre utredas. Jag har emellertid ej anledning
att inte tro på polismannens förklaring särskilt som — på sätt Meijer
framhållit — redan en liten variation av ordvalet i det av Irwing Höglund
angivna yttrandet av polismannen gör detta både naturligt och
försvarligt.

Kritiken mot rekonstruktionen av promenaden har bl.a. gått ut på
att polisen från början inte skulle ha angivit riktig tid för början av det
TV-program i samband med vilket makarna Höglund startat bilfärden
från hemmet varigenom Irwing Höglund kommit att förlägga makarnas
avfärd till för tidig tidpunkt. Det gäller en tidsskillnad på 5—10 minuter,
som knappast kan ha varit av någon väsentlig betydelse för polisen vid
dess bedömning av trovärdigheten av Irwing Höglunds uppgift om promenaden.
Kritiken i detta och andra avseenden mot rekonstruktionen
förtjänar inte avseende.

Den av Arvidson framförda kritiken såvitt gäller fyndet av bilen och
den kriminaltekniska undersökningen av parkeringsmätaren saknar fog
enligt den av mig verkställda utredningen.

I fråga om den kriminaltekniska undersökningen av bilen har någon
kritik inte framförts av Arvidson eller annan. Vid min utredning har
emellertid observerats att denna undersökning blev bristfällig genom att
det inte blev fastställt hur förarsätet var placerat då bilen påträffades.
Denna brist torde emellertid inte ha haft någon större betydelse för
polisutredningen och jag finner därför ej anledning att vidare uppehålla
mig vid saken.

Jag har då slutligen att övergå till den anmärkta polisundersökningen
i Irwing Höglunds bostad.

Om husrannsakan stadgas i 28 kap. rättegångsbalken (RB). Av reglerna
i 1 § framgår att husrannsakan i hus, rum eller slutet förvaringsställe
får ske vid utredning av brott, varå kan följa fängelse. Hos annan
än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan dock
företagas, allenast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte
gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom
rannsakningen förmål, som är underkastade beslag, skall anträffas elle''-

annan utredning om brottet vinnas. För husrannsakan hos den misstänkte
må ej i något fall åberopas hans samtycke, med mindre han
själv begärt åtgärden. Enligt 4 § meddelas förordnande om husrannsakan
av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. I 9 § stadgas,
att över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet
med förrättningen och vad därvid förekommit. Från polisens sida har
bestritts, att vad som ägde rum vid polisens besök i makarna Höglunds
bostad innefattade husrannsakan. Till stöd härför har åberopats, att
misstanke om brott ännu inte förelåg, att frivilligt försvinnande inte
kunde uteslutas och att förundersökning därför ännu inte var inledd,
varför de materiella och formella reglerna om husrannsakan inte var
tillämpliga.

När polisen utreder en persons försvinnande behöver detta självfallet
inte alltid innebära att förundersökning inletts. Förekommer ingen som
helst anledning att antaga att brott förövats blir därför reglerna om
förundersöknings bedrivande inte direkt tillämpliga, låt vara att i många
hänseenden samma förfarande i stor utsträckning ändock måste tillämpas,
eftersom dessa regler i mycket ger uttryck för allmänna rättsgrundsatser,
som gäller oavsett huru förfarandet rubriceras. Det är dock
uppenbart att i många fall situationen kan vara sådan att stor tveksamhet
kan råda huruvida verksamhet från polisens sida i anledning av en
persons försvinnande rätteligen bör anses innefatta förundersökning
eller ej; jfr uttalande i SOU 1938: 44, s. 285 angående vad förundersökningen
omfattar.

Något strängare krav på brottsmisstankens styrka torde inte böra
uppställas när det gäller förutsättningarna för inledande av förundersökning.
Först i och med att förundersökning är inledd föreligger den
grundläggande förutsättningen för användande av sådana straffprocessuella
tvångsmedel mot för brott misstänkt person, som husrannsakan,
beslag m.m. Med tanke på de garantier för den enskildes rättssäkerhet
med vilka lagen kringgärdar dessa tvångsåtgärder är det av stor vikt
att reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen blir tillämpliga på
ett så tidigt stadium av en brottsutredning som möjligt.

Undersökningen i makarna Höglunds bostad företogs på eftermiddagen
dagen efter det Irwing Höglund anmält hustruns försvinnande.
Redan då förelåg som jag tidigare utvecklat otvivelaktigt misstankar
hos polisen om att Ulla Höglund kunde vara bragt om livet och att
Irwing Höglund på ett eller annat sätt kunde ha med detta att göra.

Att polisledningen i Södertälje var inställd på att den utredning som
förestod skulle bli en brottsutredning pekar även det förhållandet på
att man begärde biträde av rikskriminalens våldsrotel som enligt av
rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter och anvisningar har att verkställa
utredning angående försvunna personer då brott misstänks föreligga.

Med hänsyn härtill måste anses att förundersökning var inledd då
polisens förfarande skedde den 22 maj i makarna Höglunds bostad.
Förfarandet borde därför ha följt de regler som avser förundersöknings
bedrivande. Så har enligt vad som framgår av det föregående
inte skett. Sålunda har saknats vederbörligt beslut om husrannsakan
och har föreskrivet protokoll över denna inte förts.

Utredningen på ombudsmannaexpeditionen har emellertid inte visat
att den företagna husrannsakan inverkat menligt för Irwing Höglund i
något hänseende. Jag finner mig därför kunna stanna vid påpekandet
att undersökningen i makarna Höglunds bostad borde ha företagits i de
former som är stadgade för husrannsakan.

Det kan ej anses styrkt att ifrågavarande husrannsakan otillbörligt
samordnats i tiden med det förhör Irwing Höglund undergick. Med
dessa uttalanden lämnar jag frågorna rörande denna husrannsakan.

Sammanfattningsvis får jag beträffande efterspaningsskedet konstatera
att den av mig verkställda utredningen givit vid handen att — bortsett
från vad förut uttalats om den kriminaltekniska undersökningen av
bilen och om förevarande husrannsakan i makarna Höglunds bostad —
anledning inte föreligger till kritik mot polisen för dess åtgärder under
detta skede.

3 Förundersökningen i övrigt utom Lidholms
deltagande däri

3.1 Hämtningen och anhållandet av Irwing Höglund

3.1.1 Undersökningen genom JO

Under utredningen har kritik anförts mot anhållningsbeslutet rörande
Irwing Höglund. Kritiken har framförts av Arvidson och Lidholm. Den
har gått ut på att Irwing Höglund anhållits innan visshet förelåg om
att det var Ulla Höglund som anträffats död och att hon bragts om
livet. Liknande synpunkter anförs av Arvidson i boken Erkänn! och i
tidningskritiken.

Här skall i korthet först lämnas en redogörelse för vad som framgår
av förundersökningsprotokollet rörande fyndet av Ulla Höglunds döda
kropp, Irwing Höglunds hämtning till förhör, förhöret med honom och
hans anhållande. Vissa kompletterande uppgifter som framkommit bl.a.
vid utredningsarbetet vid ombudsmannaexpeditionen skall även lämnas
i detta sammanhang.

Beträffande fyndet av den döda kroppen efter Ulla Höglund framgår
i huvudsak följande av en vid förundersökningsprotokollet fogad promemoria
den 6 juni 1970 av Tillman. Den 4 juni 1970 kl 20.57 fick
Tillman till sin bostad i Södertälje ett telefonsamtal från en man, som
ville vara anonym. Denne uppgav, att han visste var liket efter den
försvunna Ulla Höglund fanns, och förklarade, att han påträffat liket
under en gran på en kulle i närheten av den väg, som från Bergaholmsvägen
— vanligen benämnd Gamla Södertäljevägen eller Gamla Stockholmsvägen
— leder mot Hallinge gård. Mannen, som förklarade att
han gjort sin iakttagelse ungefär en timme tidigare, uppgav, att den
döda kvinnan hade rödtonat hår och att det låg en grå kofta på platsen.
På upprepade frågor från Tillman förklarade mannen, att han, enär
han inte ville bli inblandad, vägrade att följa med till platsen eller att
avslöja vem han var. Samtalet, vilket varade cirka fyra minuter, bröts
av mannen. Sedan Tillman begärt spårning av telefonsamtalet, för han
med två polismän till den anvisade platsen och i enlighet med mannens
anvisningar fann de under en gran med lågt grenverk samt dolt av ris
och grenar ett kvinnolik, vilket — såsom det har antecknats i promemorian
— senare visade sig vara Ulla Höglunds döda kropp. I en ej
till förundersökningsprotokollet fogad anmälan på morgonen den 5
juni uppgav Tillman, att liket efter Ulla Höglund anträffats gömt under
sådana omständigheter, att det syntes uppenbart att hon blivit mördad.

Efter fyndet for Tillman och den ene polismannen till polishuset,
medan den andre polismannen stannade kvar på platsen. Till polishuset
kallades bland andra Norström, Törnkvist, Enström och chefen för
tekniska roteln i Södertälje, varjämte t.f. chefen för mordkommissionen,
kriminalinspektören Uno Andersson underrättades om fyndet.

Polisledningen besökte fyndplatsen och kontrollerade de avspärrningsoch
bevakningsanordningar som där vidtagits men gjorde inte — eftersom
det hade blivit mörkt och för att inte förstöra eventuella spår —
någon undersökning av fyndet eller platsen. Sedan detta skett, lämnade
Tillman en redogörelse för telefonsamtalet från den anonyme mannen
och för sina iakttagelser beträffande fyndet. Spårning av samtalet hade
då avslutats kl 22.50 och visade att det ringts från en telefonkiosk vid
Eklundsnäsbadet söder om Södertälje. Vid 23.30-tiden uppringdes Lange
och Lidholm och underrättades om fyndet, varvid överenskoms att de
skulle inställa sig på fyndplatsen följande morgon. Härjämte ringde
Norström till Meijer, varvid överenskoms att Norström skulle besluta
om Irwing Höglunds hämtning till förhör och att Meijer, sedan han fått
besked om att Irwing Höglund införts till polisstationen, skulle vara
beredd att samma natt fara till Södertälje.

Rörande verkställigheten av Norströms hämtningsbeslut framgår i
korthet följande av två vid förundersökningsprotokollet fogade promemorior
den 7 juni 1970 av kriminalassistentema Ove Hellström och
Erik Blomkvist. Irwing Höglund hämtades i sin bostad vid 1-tiden av
fyra polismän. Irwing Höglund, som hade gått till sängs, såg omtöcknad
och yrvaken ut, när han underrättades om hämtningsbeslutet. En kvinnlig
befattningshavare vid polismyndigheten kvarstannade i bostaden för
att under natten tillse de tre minderåriga barnen. Irwing Höglund infördes
på polisstationen vid 1.15-tiden. Hans gång var då ostadig och
han såg omtöcknad ut.

Med början kl 1.20 hördes Irwing Höglund av förste kriminalassistenten
Ferdinand Hellström med Erik Blomkvist som förhörsvittne.
Av protokollet över förhöret framgår bl.a. följande. Irwing Höglund
underrättades om misstanke om mord på sin hustru och om sin rätt
att anlita biträde av försvarare, vilket han avböjde. Kl 3.05 övertog
Meijer ledningen av förhöret med Hellström som förhörsvittne. Meijer
underrättade Irwing Höglund om att denne var misstänkt för mord på
sin hustru. Irwing Höglund förklarade, att han inte hade något ytterligare
att säga. Hela tiden grät Irwing Höglund. Kl 3.15 förklarade
Meijer Irwing Höglund anhållen för mordet. Vid underrättelsen tilltog
Irwing Höglunds gråt, och han yttrade: ”Varför just jag?” Förhöret
avbröts kl 3.20.

Rörande förhöret med Irwing Höglund kan här ytterligare antecknas
följande. Enligt vad utredningen vid ombudsmannaexpeditionen får anses
utvisa erhöll Hellström väl i uppdrag av polisledningen att delge
Irwing Höglund misstanke om mord men inte några anvisningar angående
vad Irwing Höglund skulle underrättas om beträffande fyndet.
Enligt Hellström upplyste han ej heller Irwing Höglund något härom
och Irwing Höglund ställde inte några frågor. Innan Meijer övertog
förhöret sammanträffade han med polisledningen, varvid Hellström avrapporterade
vad som framkommit vid förhöret och upplyste Meijer om
att Irwing Höglund inte erhållit några upplysningar om fyndet.

I boken Erkänn! (s. 42) anför Arvidson.

Efter en kort föredragning stod ”sanningen” klar för polismästare
Norström: Irwing Höglund hade mördat sin fru, gömt henne under

granen på kullen vid Hallinge gård, anmält försvinnandet, avvaktat
polisens vidare åtgärder, men inte stoppat för nervpressen utan själv
ringt ett anonymt samtal för att få ett avgörande till stånd.

Om Höglund valt detta sätt att ge upp var det fara värt, att han skulle
försöka föregå rättvisan och ta sitt eget liv. Kanske var han just i färd
med att begå självmord. Kanske hade han tagit en överdos sömntabletter.
Kanske höll han på att hänga sig. Höglund hade ju de tre barnen
hemma hos sig. Kanske svävade de i fara. Kanske skulle han mörda
dem också. Polismästaren såg framför sig de mest fruktansvärda självmordsscener.

Hemma på Byvägen låg Irwing Höglund och sov.

Vidare uttalas i boken, att Tillman och polismännen vid fyndet
omedelbart kunnat konstatera, att det var en död kvinna som låg under
granen, men att de inte fastställt att den döda var Ulla Höglund. Rörande
till synes främst anhållningsbeslutet anförs härefter (s. 41).

Denna natt visste polisen inte att det var Ulla Höglund som hittats.
Identifieringen blev klar först nästa dag. Först då visste man också vad
som hänt. Det hade mycket väl kunnat vara en annan kvinna än Ulla
Höglund, som man hittat under granen. Vid denna tidpunkt var inte
mindre än fem kvinnor försvunna i Stockholm. Blott turén räddade
polisen från skandalen att ha gjort ett frihetsberövande utan grund.
Hur skulle polisen ha förklarat situationen om det varit en annan kvinna
än Ulla Höglund som legat under granen?

Nu var det Ulla Höglunds döda kropp, men ett faktum är att detta
visste polisen inte i det läge, då man beslutade sig för att anhålla Höglund
för hustrumord. Han anhölls innan man var klar över att det var
mord och innan man var säker på att den döda var Ulla Höglund.

När Arvidson vid utredningen på ombudsmannaexpeditionen tillfrågades
om sina synpunkter på anhållningsbeslutet uppgav han.

Han visste att det snabba ingripandet mot Höglund motiverats med
hänsynen till dennes och barnens personliga säkerhet och kunde i och
för sig bedöma detta som ett vällovligt syfte. Irwing Höglund hade emellertid
delgivits misstanke och anhållits innan det fastställts att den döda
kvinnan med säkerhet var Ulla Höglund och att hon var bragt om livet.
Ulla Höglund kunde ha omkommit genom t. ex. en bilolycka. Först
påföljande dag hade Lidholm och utredningspersonalen fastställt identiteten
och dödsorsaken. Å andra sidan kunde Arvidson med hänsyn till
den förtätade stämning som måste ha rått i Södertälje förstå Meijers
handlande och trodde, att Meijer handlat efter bästa uppsåt.

Lidholm har — utan att utveckla sin uppfattning — för sin del påstått,
att Tillman inte haft möjlighet att identifiera den döda kvinnan
och att kroppens belägenhet inte kunde utesluta ett självmord. Till
detta kan dock antecknas, att den döda kroppen, enligt vad Lidholm
inledningsvis anfört i sitt protokoll över obduktionen, helt uppenbart
hade lagts av annan person under granen.

Meijer har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen sagt, att
alla omständigheter tytt på att det var Ulla Höglunds döda kropp som

påträffats. Meijer var inte främmande för att det kunde ske felaktiga
identifieringar av döda personer, men beskrivningen på bl. a. Ulla Höglunds
kläder hade stämt överens med den döda kvinnans klädsel. Ulla
Höglund hade försvunnit relativt kort tid före fyndet, och platsen härför
var i allt fall i närheten av den ort där hon sist hade setts och där hon
bodde. Därjämte hade den anonyme mannen uppgivit, att den döda var
Ulla Höglund. I allt fall hade sannolika skäl förelegat för att det var
Ulla Höglunds kropp som hade anträffats, och riktigheten av det antagandet
hade också bekräftats på morgonen påföljande dag vid undersökningen
på platsen. Det hade, har Meijer slutligen anfört, väl framstått
som ganska klart, att Ulla Höglund — även om man inte vetat på vilket
sätt detta skett — var bragt om livet.

Vad sedan gäller beslutet om hämtning av Irwing Höglund till förhör
har Norström upplyst följande.

Med hänsyn till misstankarna mot Irwing Höglund ansåg Norström,
att Irwing Höglund borde hämtas för att höras över vad han kunde
veta om fyndet. Till beslutet bidrog att Norström befarade, att Irwing
Höglund, om det var han som ringt, var i ett desperat tillstånd och att
han kunde göra sig eller barnen något illa. Faran bedömdes så överhängande
att hämtningen inte kunde få anstå till på morgonen. Vid
sitt telefonsamtal med Meijer rådgjorde Norström med Meijer i frågan
om Irwing Höglund skulle hämtas, varvid Meijer delade Norströms
uppfattning.

I fråga om anhållningsförhöret med Irwing Höglund uttalas kritik
i boken Erkänn!. Kritiken kan sammanfattas sålunda (s. 48 f).

Irwing Höglund var omtöcknad och chockad. Han var helt hjälplös,
helt utlämnad åt förhörsledaren. I detta läge skall naturligtvis en misstänkt
omedelbart ha tillgång till en försvarsadvokat. Tyvärr är det vanligt
att den misstänkte inte erbjuds denna hjälp. Det underlättar för polisen
om han inte får tillfälle att tala med någon vid sidan av polismännen,
han får inte tillfälle att sansa sig och tänka över sin situation.
Denna natt blev ingen advokat tillkallad. Det är polisens skyldighet att
orientera den misstänkte om, att han har rätt till en försvarsadvokat
och att han inte behöver uttala sig, förrän han fått tala med sin advokat.
Enligt förhörsprotokollet har Irwing Höglund underrättats om sin
rätt till försvarare men inte önskat sådant biträde. Irwing Höglund har
senare förklarat för Arvidson, att förhörsledaren aldrig frågade honom,
om han ville ha någon advokat. Denna fråga skulle ha aktualiserats först
nästa dag. Irwing Höglund var omtöcknad av sömnmedel och hans ord
torde inte väga särskilt tungt, om förhörsledaren och förhörsvittnet vidhåller
att Irwing Höglund underrättats om sin rätt till försvarare. Men
ett faktum kvarstår, att Irwing Höglund i varje fall ej uppfattat att han
haft möjlighet att få tillkalla advokat. Arvidson utgick ifrån att han,
om han redan denna natt kallats till Irwing Höglund, hade funnit situationen
sådan, att han avstyrt varje förhör den natten. Irwing Höglund
var definitivt inte i sådan kondition att ett förhör kunde hållas. Ändå
utsattes han för ett två timmar långt förhör, där man försökte pressa
honom till ett erkännande. En försvarsadvokat borde ha varit närvarande
vid förhöret.

Beträffande förhöret har Arvidson vid utredningen på ombudsmannaexpeditionen
inte uttalat sig på det sätt han senare gjort i sin bok
utan sagt, att Irwing Höglund vid förhöret var i sådant dåligt psykiskt
skick att han kanske inte riktigt uppfattat innebörden av de olika åtgärderna
och att Irwing Höglund inte visste om han upplysts om rätten
till försvarare. Arvidson har tillagt, att han inte ville förebrå någon
för vad som kunde ha förevarit och att han aldrig kunde tänka sig
att Meijer, som var en utomordentligt erfaren åklagare, skulle ha gjort
sig skyldig till några formella fel i samband med förhöret.

Irwing Höglund har sagt, att han inte mindes mycket av förhöret och
att han inte visste om han blivit upplyst om rätten till biträde av försvarare.
Han hade tagit en sömntablett på kvällen men trodde, att
tabletten inte hade varit särskilt stark.

Enligt promemorior, upprättade av två vid hämtningen deltagande
polismän, såg Irwing Höglund yrvaken ut, då han kom fram till det
fönster i sin villa som polisen knackat på, och vid polismännens inträde
i hallen såg han omtöcknad ut och hade vissa svårigheter att stå
stadigt. När han klädde på sig stod han ostadigt och var fumlig och
under promenaden mellan villan och polisbilen raglade han. Då han
infördes på polisstationen gick han ostadigt, såg omtöcknad ut och verkade
avslappnad. I protokollet över Hellströms förhör har antecknats
bl.a. att Irwing Höglund var omtöcknad av en sömntablett och att han
lämnade alla uppgifter under gråt och på ett osammanhängande sätt
samt stundvis talade i mycket låg samtalston, varför han svårligen
kunde uppfattas. Vid förhör härstädes har Hellström uppgivit att Irwing
Höglund vid Hellströms förhör verkade ha svårt att fatta vad saken
gällde. Som nämnts påbörjades förhöret klockan 1.20 och avslutades,
sedan Meijer övertagit det, klockan 3.20.

Det första förhöret med Irwing Höglund efter anhållandet hölls den
5 juni 1970 med början kl. 13 av Svensk med Ferdinand Hellström som
förhörsvittne. Protokollet utvisar, att Irwing Höglund tidigare delgivits
misstanke om att ha bragt sin hustru om livet den 20 maj 1970 och att
han underrättats om sin rätt till biträde av försvarare. Irwing Höglund
erinrades nu om sin rätt att få försvarare och tillfrågades om han hade
något önskemål ifråga om advokat. Irwing Höglund förklarade, att han
godtog den rätten förordnade. Såsom framgått av den inledande redogörelsen
förordnade rådhusrätten i Södertälje samma dag efter framställning
av Meijer om utseende av offentlig försvarare för Irwing
Höglund Arvidson att i sådan egenskap biträda Höglund.

3.1.2 JO:s bedömning

Kritiken mot hämtningen och anhållandet av Irwing Höglund har
gått ut på att beslut om dessa åtgärder meddelats innan det ännu förelåg
full klarhet vare sig om att det påträffade liket var Ulla Höglunds
döda kropp eller om att hon bragts om livet genom brott. Genom den
av mig verkställda utredningen får anses utrett, att de skäl som förelåg
till antagandet såväl att man funnit Ulla Höglunds döda kropp som att
hon var bragt om livet var så starka att kritik på denna grund mot

hämtningen och anhållningsbeslutet inte är befogad. Att misstanken
riktades mot Irwing Höglund för att ha begått brottet sammanhängde
givetvis med de misstankar i denna riktning som Irwing Höglund ådragit
sig redan före fyndet, men som, innan kroppen påträffades, inte
nått sådan styrka att skyldighet kan anses ha förelegat att underrätta
honom om misstanken.

Att Irwing Höglund hämtades till förhör redan under natten efter
fyndet av kroppen sammanhängde självfallet med att han var misstänkt
för ett allvarligt brott. Polisen har även motiverat hämtningen med att
man var rädd att Irwing Höglund skulle göra sig själv och barnen något
illa. Jag finner ej anledning till anmärkning mot åtgärden.

Vad angår förhöret med Irwing Höglund under natten har anmärkts
dels att Irwing Höglund befann sig i sådant psykiskt tillstånd att något
förhör över huvud inte bort hållas med honom och dels att Irwing
Höglund inte erinrats om sin rätt att ha tillgång till försvarare.

Enligt RB 23:12 må ej under förhör uttröttning eller andra otillbörliga
åtgärder användas i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande
i viss riktning och må den hörde inte förmenas att åtnjuta nödig vila.
Föreskriften innebär att förhöret inte får medföra en behandling, som
är ägnad att otillbörligt nedsätta den som skall höras fysiskt eller psykiskt.
Erforderliga avbrott måste ske så att förhör inte pågår hela den
tid, varunder den hörde är skyldig att kvarstanna hos polisen. I enlighet
härmed torde följa att om vid inställandet till förhör konstateras att den
som skall höras är helt uttröttad, inlett förhör bör avbrytas. Detsamma
synes mig böra gälla om hans tillstånd beror av att han intagit något
medel, som försatt honom i ett tillstånd som kan likställas med uttröttning.
Att i ett dylikt fall fortsätta förhör kan ej blott nedsätta den
hörde i fysiskt och psykiskt hänseende utan också medföra att de uppgifter
han lämnar blir mindre tillförlitliga och därmed förlorar i bevisvärde.
Tidsreglema i RB 23:9 angående skyldighet för den som ej är
anhållen eller häktad att kvarstanna hos polisen för förhör torde också
medge möjlighet att uppskjuta påbörjat förhör, till dess den som skall
höras kommit ur ett omtöcknat tillstånd. Det är å andra sidan klart att
det för förhörspersonalen stundom kan vara svårt att avgöra huruvida
det tillstånd den som skall höras befinner sig i är sådant att förhör bör
uppskjutas. I tveksamma fall torde möjlighet föreligga att tillkalla
läkare för att få en medicinsk bedömning.

Beträffande förhöret med Irwing Höglund framgår att förhörsledaren
konstaterade att denne var omtöcknad och talade osammanhängande
samt att det verkade som om han hade svårt att fatta vad saken gällde.
Det är givet att den som nattetid hämtas och tror sig vara misstänkt
för mord och som vid inlett förhör underrättas om misstanke för brottet
härigenom kan komma i sådant labilt sinnesläge att inlett förhör ej kan
omedelbart fortsättas. Anteckningarna i förhörsprotokollen tyder dock

på att Irwing Höglunds uppträdande uppfattades vara orsakat också av
att han var i omtöcknat tillstånd efter sömnmedelsförtäring. Skäl synes
därför ha förelegat att avbryta förhöret sedan Irwing Höglund väl
underrättats om anledningen till att han hämtats till polisstationen. Det
är givetvis vanskligt att nu i efterhand ha någon bestämd uppfattning
om läget var sådant att förhöret borde ha avbrutits. Jag finner därför
tillräcklig grund ej föreligga till anmärkning mot att förhörsledaren
fortsatte förhöret tills Meijer inträdde. Vad slutligen angår frågan om
Irwing Höglund vid förhöret underrättats om sin rätt att anlita försvarare
kan ej anses styrkt att Irwing Höglund ej meddelats härom. Däremot
synes på grund av vad som framkommit vid min utredning antagligt
att Irwing Höglund på grund av sitt tillstånd ej uppfattat vad
förhörsledaren sagt härom.

3.2 Förvaringen av Irwing Höglund i TV-övervakad cell och
möjligheten att övervaka samtal i cellen mellan honom och hans
offentlige försvarare

3.2.1 Undersökningen genom JO

Arrestavdelningen i Södertälje polishus, vilket projekterades före
polisens förstatligande och färdigställdes år 1966, har förutom anhållnings-
och fylleriarrester en s.k. skyddsarrest. Denna är avsedd för omhändertagna
misstänkt psykiskt sjuka eller andra frihetsberövade personer
som kräver intensiv övervakning. Skyddsarresten är försedd med
en i ena väggen omedelbart under taket inbyggd TV-kamera. Denna är
dold av en i väggen inskruvad plåt, medan själva objektivet är skyddat
med en plastskiva. Till kameran hörande monitor är placerad i radioexpeditionen.
Från arresten saknas möjlighet att kontrollera huruvida
kameran är till- eller frånkopplad. Skyddsarresten är också försedd med
en dubbelriktad talförbindelse med manövermöjlighet från radioexpeditionen.
Talanläggningen i arresten består av en högtalare och en mikrofon,
vilka är inmonterade på skilda platser i arrestens tak och dolda
med skyddsplåtar. I högtalarens skyddsplåt finns en synlig gul lampa
inmonterad. Denna skall automatiskt tändas, då anläggningen tillkopplas.
Dessutom skall det höras en kort summerton, då lyssning börjar.
Mikrofonen i skyddsarresten är akustisk, vilket innebär att anläggningen
skall tillkopplas automatiskt då ljudet i arresten når en viss styrka.
Även anhållningsarrestema är försedda med dubbelriktade talförbindelser,
men manövermöjligheten från radioexpeditionen är begränsad
till sändning. För att mottagning (lyssning) skall vara möjlig fordras
att den anhållne själv trycker in en talknapp. I anhållnings- och fylleriarrestema
saknas möjligheter till TV-bevakning. De teletekniska anläggningarna
i polishuset överensstämmer i huvudsak med rikspolisstyrelsens
normer beträffande sådana anläggningar. Dock har akustisk
mikrofon ej angivits som norm för skyddsarrester. Tilläggas kan, att
i juni 1970 fanns TV-övervakning i s.k. skyddsarrester endast i fyra
polishus i landet.

Rörande skyddsarresten må vidare antecknas följande. Arrestens belysning
är inbyggd i taket. Innanför celldörren finns en gallergrind.
I cellen finns även ett inbyggt tvättfat med kranar. Gallergrinden och
tvättfatet syns inte på TV-skärmen.

Arrestavdelningen är belägen i samma våningsplan som radioexpeditionen
i anslutning till receptionen. I vardera av radioexpeditionen och
receptionen fullgör i varje fall under dagtid en polisman vakttjänst.
Såsom vakthavande befäl tjänstgör en förste polisassistent.

Efter anhållningsbeslutet insattes Irwing Höglund i skyddsarresten.
Arvidson hade dagarna efter anhållandet ett flertal enskilda samtal med
Irwing Höglund i arresten.

Arvidson anförde i klagoskrift i huvudsak följande.

Vid sina samtal med Irwing Höglund hade Arvidson — såsom han
brukade — talat med hög och klar stämma. Arvidson hade all anledning
förmoda, att det mesta av vad han sagt till Irwing Höglund kunnat
avlyssnas av polispersonal utanför arrestlokalen. Redan vid Arvidsons
första besök hos Irwing Höglund i cellen den 5 juni 1970 hade denne
påpekat, att cellen var föremål för avlyssning. Arvidson hade den 6
juni eller möjligtvis vid ett telefonsamtal påföljande dag tillfrågat Sandberg
huruvida det var möjligt att avlyssna samtal som fördes i Irwing
Höglunds cell. Sandberg hade förnekat att så var fallet. Enligt 21 kap.
9 § rättegångsbalken ägde offentlig försvarare att i enrum meddela sig
med den anhållne. Denna rätt hade åsidosatts genom den förefintliga
avlyssningsmöjligheten. Såväl Arvidson som Irwing Höglund kände sig
djupt kränkta över detta brott mot sekretessen. Tilltron till den i målet
verkställda förundersökningen hade allvarligt rubbats. Arvidson hemställde,
att JO måtte verkställa utredning till utrönande av vem som var
ansvarig för denna grava rättskränkning och förväntade, att vederbörande
genom JO:s försorg skulle komma att ställas till ansvar för vad
han låtit komma sig till last. Utöver det aktuella fallet hade saken en
utomordentligt stor principiell betydelse. Rätten för de offentliga försvararna
att samtala i enrum med sina huvudmän fick icke trädas för
när. Tilltron till rättssäkerheten rubbades allvarligt genom det inträffade.

Inledningsvis har nämnts att särskild utredning omedelbart igångsattes
från JO:s sida i anledning av Arvidsons anmälan. Från denna
utredning antecknas här följande.

Efter anhållningsbeslutet hade Meijer ett samtal med Norström och
Törnkvist samt ytterligare några polismän från Södertälje polisdistrikt,
då man bl.a. diskuterade förvaringen och bevakningen av Irwing Höglund.
Meijer hade, har han berättat, under senare år haft två för mord
häktade personer som begått självmord på Långholmen. I båda fallen
hade Meijer meddelat till häktet, att det enligt hans bedömning förelåg
risk för självmord och att man därför borde iakttaga försiktighet i förvaringen.
I ett tredje fall, som också gällde mord, hade den misstänkte
försökt beröva sig livet. Under hänvisning till det labila tillstånd, vari

Irwing Höglund syntes befinna sig, framhöll Meijer med tanke på sina
tidigare erfarenheter vikten av att Irwing Höglund sattes under ständig
tillsyn så att han inte kom i tillfälle att begå någon överilad handling.
Meijer framhöll emellertid, att han inte bar ansvaret för bevakningen
av Irwing Höglund. De övriga delade Meijers uppfattning om att Irwing
Höglund måste hållas under ständig tillsyn. Detta innebar för deras del
att Irwing Höglund skulle insättas i skyddsarresten. Meijer fick inte
någon närmare information om vilken arrest man avsåg att använda
eller om dennas tekniska utrustning. Vakthavande befälet underrättades
om att Irwing Höglund skulle hållas under ständig tillsyn. Såsom vakthavande
befäl under natten till den 5 juni 1970 tjänstgjorde förste polisassistenten
Holger Melin. Enligt vad Melin kunnat erinra sig fick han
inte någon uttrycklig order om att Irwing Höglund skulle placeras i
skyddsarresten utan denna åtgärd vidtog han på eget initiativ med hänsyn
till Irwing Höglunds oroliga uppträdande. Melin beordrade också en
polisman till arrestavdelningen för att hålla uppsikt över Irwing Höglund.
För att möjliggöra denna bevakning ställdes ytterdörren till
skyddsarresten på glänt, medan gallergrinden innanför denna hölls
stängd. Dessutom var arrestens belysning tänd för att möjliggöra TVövervakning.

Under de följande dagarna var Irwing Höglunds psykiska tillstånd
labilt. Han var, har det upplysts från polishåll, än mycket deprimerad
och grät, än uppretad och arg och än pigg och skämtsam. Hans psykiska
tillstånd bedömdes vara sådant, att han inte kunde lämnas utan ständig
bevakning. För den fortsatta arrestbevakningen anlitades på grund
av personalbrist och arrestbeläggningen i övrigt vaktmän från ett bevakningsföretag.
För att arrestvakten skulle kunna uppfatta ljud och
rörelser från Irwing Höglunds sida hölls ytterdörren till hans arrest
öppen. TV-övervakning synes ha förekommit kontinuerligt. I detta
sammanhang må nämnas, att Irwing Höglund på kvällen den 6 juni
begärde att få belysningen i cellen släckt under natten, enär ljuset
hindrade hans sömn. Enligt Törnkvist förklarade sig emellertid det
vakthavande befälet inte kunna ta ansvaret för Irwing Höglund om belysningen
släcktes och TV-övervakningen därmed omöjliggjordes. Törnkvist
hade då låtit avskärma belysningen, och Irwing Höglund hade förklarat
sig nöjd med detta försök till förbättring.

Efter sitt förordnande som offentlig försvarare för Irwing Höglund
infann sig Arvidson på kvällen den 5 juni i Södertälje. Arvidson framställde
en begäran att få sammanträffa i enrum med Irwing Höglund.
Det blev en diskussion om var samtalet skulle äga rum. Någon föreslog
att det rum, där förhören med Irwing Höglund ägde rum, skulle begagnas.
Meijer påpekade emellertid att det med hänsyn till Irwing
Höglunds tillstånd fanns risk att använda ett sådant rum, som — beläget
tre trappor upp i polishuset — saknade säkerhetsanordningar för fönstren.
Meijer framhöll dock, att ordnandet av de praktiska arrangemangen
för sammanträffandet mellan Arvidson och Irwing Höglund
inte ankom på honom. Arvidson förklarade, att han inte kunde ta
ansvaret för Irwing Höglunds personliga säkerhet i ett förhörsrum och
att han kunde sammanträffa med denne i cellen. Huruvida Arvidson
erbjöds något alternativ till sitt eget förslag är ovisst. Möjligen framhöll
Norström, har han sagt, att det fanns andra rum i anslutning till
arrestavdelningen som skulle kunna användas. Enligt vad Törnkvist
uppgivit fördes inte på tal att anvisa Arvidson en anhållningsarrest för

hans samtal med Irwing Höglund. Arvidson informerades inte om de
tekniska anläggningarna i skyddsarresten. Norström har härom uppgivit,
att han vid tillfället överhuvudtaget inte tänkte på att denna var
TV-övervakad och försedd med snabbtelefonförbindelse. För Norström
hade tanken på att avlyssning skulle kunna förekomma eller att det
ens skulle kunna göras någon antydan härom varit helt fjärran och
orimlig. Att Arvidsons och Irwing Höglunds förehavanden kunde ses
i TV-monitorn hade Norström trott vara utan betydelse.

Arvidson hade härefter dagligen fram till den 9 juni enskilda samtal
med Irwing Höglund i skyddsarresten. Några ytterligare diskussioner
om var Arvidson skulle sammanträffa med Irwing Höglund förekom
inte. Arvidson framförde inte några förfrågningar och fick ej heller
några anvisningar i detta hänseende. Enligt vad Norström uppgivit
visste han till en början inte om de enskilda samtalen ägde rum i cellen
eller i något rum i anslutning till arrestlokalema. Senare har Norström
erfarit, att förste kriminalassistenten Åke Sääf på kvällen den 6 juni
underrättat Arvidson om de tekniska anordningarna i cellen, och därmed
ansett, att Arvidson var införstådd med arrangemangen i denna.
Arvidson framförde inte några anmärkningar mot de förhållanden,
varunder Irwing Höglund förvarades.

Såsom framgår av Arvidsons klagoskrift skulle Irwing Höglund vid
deras första sammanträffande ha påpekat, att cellen var föremål för
avlyssning, vilket påstående Arvidson, enligt vad han berättat, avfärdade
som otänkbart. Irwing Höglund hade därefter gång på gång aktualiserat
avlyssningsfrågan. Irwing Höglund har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
förklarat, att han grundat sin uppfattning om att
avlyssning förekom på att han, om det var tyst i cellen, kunnat höra
tydliga knäpp.

Rörande det förenämnda samtalet med Sandberg har Arvidson i klagoskrivelsen
förlagt samtalet till den 6 juni eller möjligtvis påföljande
dag men senare preciserat tidpunkten till den 6 juni. Arvidson har förklarat,
att han hade en ganska bestämd minnesbild av att han och Sandberg
vid något tillfälle denna dag gemensamt besökt Irwing Höglund i
cellen och att han därvid tillfrågat Sandberg om avlyssningsmöjligheterna.
Sandberg hade därvid uppgivit, att det var uteslutet att avlyssning
kunde ske.

Irwing Höglund har i detta hänseende förklarat sig ha en svag minnesbild
om vad Arvidson uppgivit och förlagt händelsen till någon av
de första dagarna efter anhållandet.

Sandberg, som efter semesterledighet återinträtt i tjänst den 6 juni,
har däremot förlagt samtalet till den 8 juni och uppgivit att han —
i närvaro av Meijer, Norström och Törnkvist — sammanträffade med
Arvidson i Höglundmålet första gången sent på kvällen den 6 juni, då
Arvidson helt kort kom in i Törnkvists rum och hälsade samt därefter
uppsökte Irwing Höglund i arresten. Det ifrågavarande samtalet ägde
rum vid 20.30-tiden den 8 juni i korridoren utanför förhörsrummet.
(Det kan här inskjutas, att Arvidson, enligt vad som framgår av förundersökningshandlingarna,
besökte Irwing Höglund bl.a. den 8 juni
kl 20.30—21.58. Av en av Åkesson och förste kriminalassistenten Åke
Lundström den 10 juni dagtecknad promemoria angående Arvidsons
olika sammanträffanden med Irwing Höglund framgår också, att Sandberg
sammanträffade med Arvidson på sätt Sandberg uppgivit och att
Åkesson därefter medföljde Arvidson och Irwing Höglund till arrest -

avdelningen.) Samtalet i fråga var föranlett av att Sandberg ville tala
med Arvidson om att Irwing Höglund vägrat att yttra sig vid förhör
samma dag. Arvidson sade därvid något om att han erfarit, att det
fanns en möjlighet att avlyssna samtal i Irwing Höglunds cell. Sandberg
invände, att detta inte kunde vara möjligt, och Arvidson skyndade sig
att tillägga, att möjligheten till avlyssning i och för sig inte spelade så
stor roll, eftersom utredningsledningen ändå kunde materialet. Sandberg
framhöll för Arvidson, att man självklart iakttog rättegångsbalkens bestämmelser
om försvararens rätt att i enrum meddela sig med den anhållne.
Sandberg hade inte något stöd för sitt uttalande att avlyssningsmöjligheter
inte förefanns, då han saknade all kännedom om de tekniska
anläggningarna i cellen. Han hade inte besökt denna men blivit informerad
om att den yttre celldörren hölls öppen och att det ordnats
med vakthållning utanför cellen. Sandberg har tillagt följande. Kort
efter samtalet med Arvidson och troligen samma dag blev Sandberg av
Sääf informerad om möjligheterna till TV-övervakning och avlyssning
och om att Sääf även ingående upplyst Arvidson härom. Enligt vad Sääf
uppgav hade Arvidson uttryckt sin glädje över att man varit korrekt
och informerat honom. Mot bakgrunden av Sääfs uppgifter om att
Arvidson var väl införstådd med arrangemangen i arresten och då
Arvidson inte heller framfört några klagomål vare sig till Sandberg vid
deras föregående samtal eller i övrigt fann Sandberg inte någon anledning
att underrätta Meijer om att det fanns en talförbindelse mellan
cellen och receptionen.

Rörande sitt sammanträffande med Arvidson på kvällen den 6 juni
har Sääf upplyst bl.a. följande.

Sääf deltog som förhörsvittne vid förhör med Irwing Höglund, då
Arvidson anlände till förhörsrummet och hemställde om ett enskilt
samtal med Höglund. Förhöret avbröts, varefter Sääf medföljde
Arvidson och Irwing Höglund till arrestavdelningen. Sääf funderade
något över var samtalet skulle äga rum men blev förekommen av
Arvidson, som gick in i Irwing Höglunds cell och sade, att samtalet
skulle äga rum i denna. Arvidson förklarade, att arrestdörren skulle
vara stängd och att han skulle knacka på dörren, när samtalet var
avslutat. Arresten bevakades av en civilanställd vaktman. Sääf gick
ut till radioexpeditionen och tittade då och då på TV-skärmen för
att se när Arvidson ville komma ut ur arresten. Sääf, som informerade
sig om avlyssningsmöjligheterna, kontrollerade hela tiden att
ingen tryckte in knappen för snabbtelefonen till arresten. När Sääf
såg att Arvidson tog upp sin portfölj och gick fram till arrestdörren,
gick Sääf in i arrestavdelningen. På Sääfs tillsägelse öppnade arrestvakten
celldörren. Arvidson yttrade då något om att ”knackningen
måste ha hörts bra”. Sääf fick det intrycket, att Arvidson verkade
en aning misstänksam beträffande Sääfs närvaro i arrestlokalen.
För att få bort eventuella misstankar om att han skulle ha lyssnat
vid dörren, om det nu var möjligt, förklarade Sääf, att han befunnit
sig i radioexpeditionen under samtalet och att han sett på TV-skärmen,
när Arvidson rest sig och gått fram till dörren. Det blev en
diskussion mellan Arvidson och Sääf, varvid Sääf även framhöll, att
en snabbtelefonförbindelse fanns mellan radioexpeditionen och
Irwing Höglunds arrest. Sääf förklarade för Arvidson hur anläggningen
fungerade och att en lampa i taket i arresten var tänd, när

4 —

anläggningen var påkopplad. Sääf var inne i cellen med Arvidson och
visade denne på den gula kontrollampan i taket. Det fanns ingen som
helst tvekan om att Arvidson uppfattade vad det var frågan om, och
Arvidson diskuterade glatt om kontrollampan. Sääf fick bedyra för
Arvidson, att han hela tiden stått ute vid kontrollbordet och kontrollerat
så att ingen kopplat på anläggningen. Under samtalet bevakades
Irwing Höglund av arrestvakten, men Sääf hade den bestämda uppfattningen,
att Irwing Höglund hela tiden stod bredvid Arvidson och
Sääf, när de tittade upp på lampan i taket och diskuterade om
denna. Någon kontroll av talförbindelsen gjordes inte, och Sääf
känner inte till huruvida lampan fungerade eller inte. Samtalet mellan
Arvidson och Sääf varade nog minst tio minuter. Arvidson uttryckte
sin belåtenhet över att han blivit ordentligt informerad. Att
Sääf orienterat Arvidson om snabbtelefonanläggningen och TV-bevakningen
meddelade han en del av mordkommissionens personal
under förmiddagen påföljande dag, Sandberg dock troligen först
någon gång den 8 juni.

Arvidson har upplyst följande om sitt sammanträffande med Sääf.

Sedan Arvidson lämnat cellen, uppgav Sääf, att han stannat kvar
för att kontrollera någon lampa. Vad Arvidson minns, yttrade Sääf
något av innebörd ”advokaten vet väl, att det är övervakning på
gång”. Arvidson svarade, att han kände till att TV-bevakning förekom
och att den inte störde honom. Sääf nämnde inte avlyssningsmöjligheten.
Hade Sääf gjort det, skulle Arvidson ha reagerat omedelbart.

Delgiven dels Sääfs uppgifter och dels den berättelse som lämnats av
vaktmannen Bill Jardefalk, vilken vid det ifrågavarande tillfället tjänstgjorde
som arrestvakt, vid förhör den 11 juni 1970, har Arvidson
bestämt bestritt, att Sääf informerade honom om att avlyssning var
möjlig, och förklarat, att han inte kunde påminna sig, att Jardefalk var
inne i cellen under Arvidsons och Sääfs diskussion.

Rörande det omnämnda förhöret med Jardefalk skall här nämnas
att detta hölls på polisens eget initiativ genom att två polismän hörde
Jardefalk på Karolinska sjukhuset, där denne vid tillfället var intagen,
samtidigt som JO-utredningen verkställdes i Södertälje. Förhöret hölls
av polisassistenten Bertil Ejdefors vid Södertälje polisdistrikt och kriminalassistenten
Ingemar Svensson vid Huddinge polisdistrikt.

Hörd den 23 juni 1970 vid JO-utredningen har Jardefalk berättat i
överensstämmelse med vad han tidigare uppgivit.

Irwing Höglund har förklarat, att han inte kunde erinra sig att Sääf
vid något tillfälle varit inne i eller utanför cellen och med Arvidson
diskuterat dennas tekniska utrustning och att han, delgiven Sääfs och
Jardefalks uppgifter, inte hade någon minnesbild av händelsen ifråga.

Den 9 juni, då Arvidson besökte Irwing Höglund i cellen, sammanträffade
han också med poliskommissarien Filip Ringkvist, som var
föreståndare för arrestavdelningen, och förste polisassistenten Börje
Hedström, som vid tillfället tjänstgjorde som vakthavande befäl. Utredningen
ger vid handen, att Arvidson därvid på sin fråga om det
fanns avlyssningsmöjligheter i cellen blev upplyst om talförbindelsen
och vid talprov förevisad dess funktion.

Den 9 juni uppsatte Arvidson sin anmälan i saken, varjämte han vid
telefonsamtal med Meijer påtalade förhållandet.

Rörande den aktuella talförbindelsens funktion må här ytterligare
antecknas följande. Vid en under JO-utredningen i Södertälje den 11
juni 1970 företagen inspektion av skyddsarresten och kontroll av talförbindelsen
framkom, att den gula vamingslampan var ur funktion och
att summertonen bestod av ett litet knäppande ljud, som knappast
kunde uppfattas om man inte var beredd på anrop eller lyssning. Någon
upplysning kunde inte vinnas om hur länge kontrollampan varit ur
funktion. Härjämte framkom vid företagna talprov, då även mycket
höga skrik i arresten förekom, att den akustiska mikrofonen inte öppnade
talförbindelsen. Samtal i arresten mellan två personer, där den
ene talade med mycket hög röst och den andre med normal samtalston,
kunde i radioexpeditionen uppfattas endast fragmentariskt och då närmast
vad den förre yttrade. För att överhuvudtaget uppfatta något tal
måste lyssnaren hela tiden ha örat tryckt till anläggningens högtalare.
Av uppgifter som Ringkvist och Hedström lämnat synes avlyssningsmöjlighetema
ha varit desamma den 9 juni. Detsamma gäller, enligt
vad som framgått, om de prov som företogs genom polisens försorg den
10 juni. Arvidson har förklarat, att han vid sina samtal med Irwing
Höglund i cellen inte sett någon indikationslampa eller hort någon
summerton.

Rörande frågan om avlyssning av de enskilda samtalen mellan Arvidson
och Irwing Höglund faktiskt ägt rum har vid utredningen förekommit
följande. Arvidson har framhållit, att han inte påstod, att avlyssning
förekommit av samtal som han hade haft med Irwing Höglund
i skyddsarresten. Norström, Törnkvist och annan hörd polispersonal
har sagt sig inte känna till att avlyssning förekommit och ansett detta
uteslutet. Det har anförts, att oförmärkt avlyssning inte varit möjlig,
enär ljudet, då talförbindelsen var tillkopplad, gick i båda riktningarna
och det i radioexpeditionen förekom livaktig radiokommunikation och
andra samtal. Av de polismän, som fullgjorde vakttjänst i radioexpeditionen
och receptionen vid tidpunkten då Arvidson besökte Irwing
Höglund i arresten, har de som tjänstgjorde vid radioexpeditionen förnekat,
att talförbindelsen vid något tillfälle varit tillkopplad och de
övriga sagt sig ej känna till eller ha observerat att avlyssning förekommit.

Arvidson har i sitt slutliga yttrande över utredningen riktat anmärkningar
mot polisens åtgärd att höra Jardefalk och bl. a. ifrågasatt om
syftet med förhöret varit att förekomma de av JO föranstaltade utredningsåtgärderna
samt vidare anfört bl.a. följande. I anmälningsskriften
hade Arvidson inte påstått, att avlyssning skett. Sedan Arvidson nu
tagit del av utredningsmaterialet och erfarit vad som passerat under
utredningen, kunde han inte utesluta möjligheten av att avlyssning
kunde ha skett. Arvidson vitsordade, att ljudkvaliteten i talanläggningen
inte varit helt tillfredsställande. Det hade dock förelegat möjlighet att
avlyssna samtal från cellen, därest samtalen förts med hög röst. Arvidson
hade vid flera tillfällen samtalat med Irwing Höglund med mycket
hög och klar stämma, därvid han emellanåt uppehållit sig direkt under
den i taket installerade mikrofonen. Avlyssningsmöjlighet hade sålunda
förelegat.

3.2.2 JO:s bedömning

Enligt 2 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. må
häktad — varmed anhållen likställs enligt 10 § samma lag — ej underkastas
annan inskränkning i sin frihet än som påkallats av ändamålet
med tvångsmedlet samt ordning och säkerhet. Enligt 5 § samma lag
skall erforderlig hänsyn tagas till bl.a. den frihetsberövades hälsotillstånd
och skall läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk
beaktas.

Någon befogad erinran kan ej riktas mot Meijers och polisens bedömning
att särskild tillsyn erfordrades av Irwing Höglund under anhållningstiden.
Det kan emellertid ofta nog ifrågasättas om det ej utgör
en alltför ingripande åtgärd att placera en anhållen under kontinuerlig
TV-bevakning. Kungörelsen med vissa föreskrifter om allmänna häkten
och polisarrester innehåller ingen bestämmelse om att TV-bevakning
eller annan teknisk, t.ex. akustisk, kontroll får äga rum. Härav kan
självfallet icke dragas slutsatsen att sådan bevakning skulle vara otilllåten.
Avsaknaden av bestämmelser om teknisk kontroll manar emellertid
till restriktivitet. Frågan är ju uppenbart ej enbart av rent teknisk
eller ekonomisk natur utan rör i högsta grad också den enskildes rätt
till integritet. I den mån ändamålet med frihetsberövandet påkallar en
intensiv övervakning torde detta i flertalet fall kunna uppnås på sedvanligt
mera öppet sätt med personell övervakning. I de fall sådan
övervakning inte är lämplig av hänsyn till den frihetsberövades tillstånd
eller inte kan anordnas på grund av personalbrist får övervakning
med t. ex. TV godtagas. Enligt min mening bör emellertid sådan övervakning
i regel förekomma blott undantagsvis och under kort tid. Med
hänsyn till vad som upplysts om Irwing Höglunds labila psykiska tillstånd
under de första anhållningsdygnen finner jag förhållandena ha
varit sådana att hans förvaring i cell med TV-övervakning varit påkallad
och således inte kunna föranleda någon kritik.

Enligt RB 21:9 äger försvarare meddela sig med den anhållne i enrum.
Regeln innefattar att vad som yttras mellan försvararen och den
anhållne ej må avlyssnas och måste enligt min mening också antagas
utesluta visuell TV-bevakning av deras samtal, även om ljudupptagning
ej sker. Det var därför felaktigt att, då Arvidson ville meddela sig i
enrum med Irwing Höglund, inte tillhandahålla härför lämplig lokal
och inte från början tydligt tillkännage att skyddsarresten, vari Arvidson
och Irwing Höglund samtalade, var bevakad av en dold TV och försedd
med dold anläggning för avlyssning.

Arvidson har emellertid senare förklarat att han ansåg att visuell
bevakning genom TV var ”en ganska adekvat åtgärd med tanke på
Irwing Höglunds depressionstillstånd”. Jag finner mig därför sakna skäl,
att utöver vad jag redan uttalat om den visuella bevakningen ytterligare

uppehålla mig vid att Arvidsons samtal med Irwing Höglund var TVbevakade
visuellt.

Med avseende å den i skyddsarresten befintliga talförbindelsen vill
jag anföra följande. Utredningen ger ej stöd för antagande att Norström
och övrig polispersonal vid sammanträffandet med Arvidson på
kvällen den 5 juni 1970 avsett att möjliggöra avlyssning genom att inte
upplysa Arvidson om talförbindelsen. Underlåtenheten får i stället antas
ha haft sin grund i förbiseende. Utredningen ger ej heller stöd för antagande
att den vaktpersonal, som tjänstgjorde vid Arvidsons besök i
arresten, underlät att upplysa Arvidson om avlyssningsanordningen av
otillbörliga skäl. Vid utredningen har inte framkommit någon omständighet
som mot förhörsuppgifterna i frågan ger anledning till antagande
att avlyssning skett. Med hänsyn till vad som framkommit om ljudkvaliteten
i talförbindelsen synes avlyssningmöjligheterna ha varit i det närmaste
obefintliga. Arbetet i radioexpeditionen synes dessutom ha omöjliggjort
oförmärkt avlyssning eller i allt fall ha medfört avsevärd risk
för upptäckt av avlyssning. Utredningen ger vidare inte underlag för antagande
att de brister beträffande vamingslampa och summerton, som
uppmärksammades vid den under utredningen företagna kontrollen av
avlysningsanordningen, varit kända av polisen före kontrollen. Spaningsledningen
synes ha erhållit kännedom om avlyssningsmöjligheten först
genom Sääfs uppgifter att han informerat Arvidson om denna. Utredningen
ger således inte underlag för antagande, att det genom den förefintliga
talförbindelsen i arresten förelegat någon avsikt att skaffa polisen
avlyssningsmöjlighet eller att avlyssning skett. Vad som förekommit
har inte heller varit ägnat att rubba tilltron till polisens utredning.

Vad sålunda framkommit ger ej anledning till något ingripande från
min sida. Jag lämnar därför Arvidsons klagomål rörande avlyssningsmöjligheterna
i skyddsarresten utan ytterligare åtgärd.

Polisens förhör med Jardefalk hade självfallet ej bort ske utan att
besked i saken först inhämtats från ombudsmannaexpeditionen. Vad
som förevarit föranleder dock ej annat än den kritik som ligger i det
sagda.

3.3 Läkartillsynen över Irwing Höglund och möjligheten för
Höglund att sköta sin personliga hygien

3.3.1 Undersökningen genom JO

I pressen har i olika sammanhang förekommit uppgifter om att Irwing
Höglund under de första dagarna efter anhållandet natten till fredagen
den 5 juni 1970 inte beretts erforderlig läkarvård och att han —
bl.a. — inte fått raka sig.

Rörande dessa frågor anför Arvidson i boken Erkänn! (s. 72).

Det första anhållningsförhöret på natten varade i två timmar. Höglund
lämnades sedan ifred för att få ”sovä ut” i tio timmar. Därefter
hölls ett förhör på nära två timmar. Höglund var då totalt utmattad.
Men han lämnades inte ifred. Han sändes till sjukhus — inte för vård
utan för blodprovstagning och allehanda reaktionstester.

Arvidson anför ytterligare i boken (s. 65 f).

Höglund var i mycket dålig kondition och jag insåg snart att han var
i farozonen för ett verkligt kvalificerat justitiemord. Jag var själv övertygad
om att han var oskyldig. Utredningsmännen var lika säkra på
motsatsen. Jag noterade nu hur Höglunds tillstånd blev allt sämre.
Under de första dagarna fick han inte möjlighet att raka sig. Det var
skrämmande att se honom i detta tillstånd, smutsig och med flera
dagars skäggstubb. Det var en för Höglund mycket förnedrande situation
som ytterligare bröt ned honom.

Jag bedömde riskerna som överhängande, att han totalt skulle bryta
samman. I det läget hade han inte haft en möjlighet att själv hjälpa
till med sitt försvar. Jag förstod att omedelbara åtgärder var nödvändiga.
Polisen gjorde ingenting för att rycka upp Höglund. Det måste jag göra.
Jag såg alltså till att Höglund redan på tredje dygnet fick besök av
läkare som gav honom lugnande och stärkande mediciner. Det var en
stor glädje för mig att konstatera att Höglund redan efter ett pär dagar
var som en annan människa. Han fick äntligen raka sig och med hjälp
av medicinerna och något bättre sömnförhållanden kom han snart i
balans. Redan på tisdagen — den 9 juni — var han helt klar över sin
situation. Han förstod att läget inte var alldeles hopplöst. Han skulle
inte kunna dömas ohörd. Genom en insats av honom själv kunde han
bidra till att sanningen kom fram.

Frågan huruvida Irwing Höglunds läkartillsyn och hans möjligheter
att iakttaga personlig hygien eftersatts upptogs under utredningsarbetet
vid ombudsmannaexpeditionen.

I det förra hänseendet har Arvidson — på direkt fråga — förklarat,
att han inte hade någon kritik att anföra mot polisens beredande av
läkarvård för Irwing Höglund.

Meijer och Ringkvist har anfört — Meijer redan vid den utredning
som verkställdes rörande avlyssningsanordningen i skyddsarresten och
Ringkvist sedermera med anledning av uppgifterna i Arvidsons bok —
att Irwing Höglund — som enligt vad tidigare angivits hämtades till
polisen natten till den 5 juni 1970 — blev undersökt av läkare som tillkallades
av polismyndigheten redan den 5 juni. Enligt vad Ringkvist
uppgivit pågick undersökningen då mellan kl 10.30 och 11.30. Rörande
en läkarundersökning den 7 juni har Meijer upplyst, att denna kom till
stånd genom polismyndighetens försorg, sedan Arvidson tillfrågat Meijer
huruvida Meijer kunde ställa om så att Irwing Höglund fick besök av
läkare för att få sömnmedel.

I fråga om sina möjligheter att sköta sin personliga hygien under de

första dagarna efter anhållandet har Irwing Höglund upplyst, att han,
som använde rakhyvel, inte kunde raka sig med den elektriska rakapparat
som tillhandahölls på arrestavdelningen. Först den 9 juni hade
han fått raka sig med sin egen hyvel och borsta tänderna. Han hade fått
tvätta sig alltsedan han anhölls.

Ringkvist har uppgivit följande.

Enligt vad de polismän, som var vakthavande befäl under tiden den
5—9 juni 1970, uppgivit för Ringkvist, hade såväl Irwing Höglund som
Arvidson uttalat sin tillfredställelse med den behandling som Irwing
Höglund erhöll och inte i något avseende anfört klagomål. Under de
första dagarna efter anhållandet var Irwing Höglund i det närmaste helt
apatisk, och Ringkvist samtalade endast helt kort med honom. Troligen
den 7 juni uppgav Irwing Höglund på fråga av Ringkvist, att han inte
hade några anmärkningar rörande behandlingen av honom. Den 8 juni
blev vakthavande befäl upplyst om att Irwing Höglund inte kunde raka
sig med elektrisk rakhyvel. Detta meddelades omedelbart till utredningsledningen.
Av arrestliggaren framgår inte annat än att Irwing
Höglunds toalettartiklar kvitterats på arrestavdelningen men troligen
hämtades de i hans bostad den 8 juni och överlämnades till arrestavdelningen
samma dag. Såvitt Ringkvist kände till hade Irwing Höglund
inte förrän den 8 juni påtalat, att han inte kunde raka sig med annat än
hyvel. Hade Irwing Höglund framställt sådan anmärkning tidigare,
skulle Ringkvist då ovillkorligen ha blivit underrättad härom. Att
frågan om Irwing Höglunds möjligheter att raka sig inte aktualiserades
under de första dagarna efter anhållandet var enligt Ringkvists mening
att tillskriva den sinnesförfattning, vari Irwing Höglund då befann sig.

3.3.2 JO:s bedömning

Någon kritik emot polisen avseende läkartillsyn av Irwing Höglund
har inte framställts under utredningen vid riksdagens ombudsmannaexpedition.
Företagen utredning ger ej fog för kritik mot polisen i
denna del. Ej heller vad som framkommit i fråga om Irwing Höglunds
möjligheter att raka sig och i övrigt sköta sin personliga hygien ger
anledning till något kritiskt uttalande mot polisen från min sida.

3.4 Förhören med Irwing Höglund under anhållningstiden

3.4.1 Undersökningen genom JO

I boken Erkänn! lämnar Arvidson under rubriken Pressande förhör
en redogörelse för förhörsverksamheten beträffande Irwing Höglund
och anför kritiska synpunkter angående denna. Framställningen kan
sammanfattas sålunda (s. 71 ff).

Under utredningen hördes Irwing Höglund sammanlagt 40 timmar
och 45 minuter. Det var långa och pressande förhör. Han fick berätta
allting in i minsta detalj. Han var så samarbetsvillig som man någonsin
kunde begära. Det var då så mycket mera anmärkningsvärt att polis och
åklagare försökt framställa det så att Irwing Höglund vägrat medverka
vid förhör. Man hade tagit fasta på att Irwing Höglund i ett visst läge
tröttnade på att dag ut och dag in sitta och lyssna på förhörsledarens
anklagelser och insinuationer. Irwing Höglund hade redan före anhållandet
berättat det mesta av vad han hade att säga. De berättelser han
lämnat i samband med att hustrun försvunnit hade han senare inte ändrat.
Redan på efterspaningsstadiet hade han hörts ca tio timmar. Det
första anhållningsförhöret på natten varade två timmar. Därefter hölls
på fredagen den 5 juni ett förhör på nära två timmar. Han hördes lördagen
den 6 juni fem timmar, söndagen den 7 juni åtta timmar och
måndagen den 8 juni fem timmar. Irwing Höglund började nu reagera
för att det inte längre var sakuppgifter polisen var intresserad av. Det
var ett erkännande den ville ha, ej upplysningar som kunde föra närmare
sanningen. På måndagskvällen den 8 juni kom Sandberg in i förhörsrummet.
Irwing Höglund såg honom sitta och le åt hans svar. Irwing
Höglund ansåg, att han fått nog av polisens insinuationer och småleenden
och beslutade sig för att säga ifrån. Han var oskyldig och hade
ingen anledning att utstå vad som helst. Under ett par dagar vägrade
Irwing Höglund nu all medverkan till förhör. Polismännen lovade då
att försöka finna frågeställningar som tidigare inte varit uppe. Förhören
skulle bli mer meningsfulla. Irwing Höglund lovade då att samarbeta
och han hördes, den 11 juni tre timmar och den 12 juni fyra timmar.
Löftena hölls ej. Samma frågor upprepades. Irwing Höglund beslöt sig
för att lämna sin redogörelse inför domstolen. För polisen hade han redan
berättat allt. Förhören avbröts. Polismännen ville nu ge Arvidson
skulden för Irwing Höglunds tystnad. Man ansåg tydligen att det var
Arvidsons uppgift att få Irwing Höglund att tala. Arvidson ansåg, att
Irwing Höglund redan berättat allt väsentligt. Om polismännen ville ha
Arvidsons medverkan för att få fram ett erkännande var Arvidson inte
samarbetsvillig.

Under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen har upptagits frågan
hur förhörsverksamheten bedrivits beträffande Irwing Höglund och
om något obehörigt förekommit därvid.

Arvidsons uppgifter om förhörens antal och längd överensstämmer
i stort sett med förhörsprotokollen, av vilka dock ej framgår att Irwing
Höglund någon dag hördes mer än omkring sex timmar. Samtliga förhör
hölls av en förhörsledare i närvaro av ett förhörsvittne. Som förhörsledare
fungerade fr.o.m. den 7 juni Åkesson. Förhörsvittne var —
utom vid ett tillfälle — förste kriminalassistenten Åke Lundström. Härjämte
var Sandberg, enligt vad som framgår av specificerade anteckningar
i förhörsprotokollen, närvarande vid några förhörstillfällen under
kortare tider, icke överstigande omkring en timme. Även Arvidson
var vid något förhör närvarande en kortare stund. Irwing Höglund
underrättades vid varje förhör om att han skulle höras som misstänkt
för att ha bragt sin hustru om livet. Enligt vad som upplysts under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen lades förhören upp efter fortlöpande
instruktioner från Mejer och spaningsledningen.

Rörande Irwing Höglunds vägran att yttra sig vid förhör framgår av
förhörsprotokollen bl.a. följande.

Den 8 juni tillfrågades Irwing Höglund om sina eventuella skilsmässoplaner
för att ingå äktenskap med Anna-Maria Maurer. Detta
hade förut berörts vid förhör med Irwing Höglund den 23 maj. Den 25
maj hade Anna-Maria Maurer vid ett kortfattat preliminärt förhör
genom tysk kriminalpolis hörts om samma sak. Då frågan nu — den 8
juni — åter togs upp med Irwing Höglund vägrade han att yttra sig
vidare och påtalade, att Sandberg, som kommit tillstädes, drog på mun
och kom med insinuationer och att åtminstone dennes ”dragningar”
var insinuanta. Vidare anmärkte Irwing Höglund på att polisen framhärdade
i att framhålla för honom, att hans uppgifter inte stämde och
att han hade något att dölja. Han framhöll, att han inte hade något
med hustruns död att göra men att de försökte binda honom vid något
som han inte hade gjort. De fick, yttrade han, tro vad de ville om hans
uppgifter och själva rätta till de felaktigheter som de fann i hans berättelse,
men han kunde inte hitta på någonting annat. Han anmärkte,
att alla tre polismännen, som var närvarande vid förhöret, ställde frågor
till honom, och förklarade, att han inte skulle svara på en enda fråga
förrän Arvidson kom.

Vid inställelse till förhör den 9 juni uppgav Irwing Höglund, att han
inte ens i Arvidsons närvaro ville svara på några frågor i fortsättningen,
enär han inte hade något med hustruns död att göra och därför ansåg,
att han inte behövde svara på frågor. Han uppgav vidare, att det kunde
misstolkas om han svarade på endast vissa frågor. Förhören, förklarade
han, bröt ned honom, och han kände, att han inte orkade. Han framhöll,
att han inte hade något emot vare sig Åkesson eller Lundström.
Han frambar sin ursäkt till Sandberg för sitt uppträdande vid förhöret
föregående dag.

Den 11 juni uppgav Irwing Höglund, att han skulle svara på sådana
frågor, som han inte tidigare besvarat. Åkesson erinrade Irwing Höglund
om svårigheten att under undersökningen få svar på vissa frågor,
som ingen annan än Irwing Höglund kunde svara på. Irwing Höglund
förklarade därvid, att han inte ville svara på tidigare besvarade frågor
och att han, såsom det har antecknats i protokollet, beträffande sådana
frågor, där han vidhöll sina tidigare ståndpunkter, skulle framhålla
detta. Han hördes den 11 och 12 juni främst om sitt innehav av nycklar
till sin bil, något som tidigare inte avhandlats vid förhör med honom
annat än i förbigående den 23 maj men varom nu uppgifter förelåg
från annat håll. Han hördes på nytt om sina antydda misstankar mot
hustrun för otrohet. Anna-Maria Maurer hade den 9 juni hörts i Tyskland
i närvaro av svensk kriminalpolis, varjämte hade framkommit nya
uppgifter från andra håll rörande Irwing Höglunds kontakter med
Anna-Maria Maurer. Frågan om hans bekantskap med Anna-Maria
Maurer togs upp. Irwing Höglund medverkade vid förhören utan invändningar.
Vid inställelse till förhör den 13 juni vägrade däremot Irwing
Höglund att svara på frågor. Av anteckningar i förhörsledningens
promemoria angående kontakter med Irwing Höglund utöver förhören
framgår härutinnan följande. Irwing Höglund var till en början skämtsam
och trevlig i sitt uppträdande. Sedan han erinrats om den misstanke
som förelåg mot honom blev han aggressiv och helt förändrad
i sitt uppträdande. Han blev tvär och förklarade, att han i fortsättningen

vägrade att svara på frågor med anledning av att han ansåg dessa insinuanta.

Såsom närmare kommer att framgå av den efterföljande framställningen
kom något ytterligare förhör inte heller till stånd under den fortsatta
förundersökningen.

Sandberg, Åkesson och Lundström har hörts utförligt angående frågan
hur förhören med Irwing Höglund verkställts. Även Arvidson och
Irwing Höglund har hörts i saken.

Rörande anledningen till att Irwing Höglund vid varje förhör underrättades
om att han skulle höras som misstänkt för mordet har Sandberg
och Otto Andersson sagt, att Irwing Höglund var något ”petitessbetonad”
när det gällde detaljer vid förhören och ytterst noga med att
allt vad som förekom skulle tagas till protokollet, att det i andra hänseenden
förekom sådana påpekanden och klagomål från Arvidsons och
Irwing Höglunds sida som vanligtvis inte brukar förekomma under en
utredning och att Åkesson, för att undvika något klagomål även i detta
hänseende, erinrat Irwing Höglund om misstanken på sätt som skett.
Sandberg och Otto Andersson hade, när de uppmärksammat förhållandet,
för sin del ansett detta vara en överdriven försiktighet.

3.4.2 JO:s bedömning

Enligt framställningen i boken Erkänn! har Irwing Höglund under
förhören bemötts med bl.a. ”småleenden”. Arvidson synes härvidlag
ha tagit fasta på vad Irwing Höglund enligt redogörelsen här förut
påtalade i anslutning till att han vägrade att yttra sig ytterligare vid
förhöret den 8 juni. I boken har också delvis återgivits fonogramutskriftema
av den kritik Irwing Höglund då riktade mot förhören.
Däremot har inte medtagits Irwing Höglunds vid inställelsen till förhör
den 9 juni framförda ursäkt för vad som från hans sida förekommit
vid förhöret föregående dag. Vid nu anförda förhållanden och med
hänsyn till den vid ombudsmannaexpeditionen verkställda utredningen
—därvid Irwing Höglund inte framfört någon motsvarande kritik mot
polispersonalen för att ha brustit i takt och ton mot honom. — finner
jag inte anledning antaga att Irwing Höglund i berört hänseende behandlats
otillbörligt under förhören.

Utredningen ger ej heller i övrigt stöd för antagande att Irwing Höglund
i något nu ifrågakommet hänseende behandlats otillbörligt eller
eljest olämpligt under förhören. Härtill må — med hänsyn till Irwing
Höglunds anmärkningar — framhållas att det med hänsyn till förundersökningens
ändamål och karaktär inte var otillåtet, att förhörsledaren
framhöll omständigheter, som talade mot den misstänkte, motsägelser
i hans uppgifter och dylikt. Ej heller finner jag med hänsyn till "ad

som under förundersökningen framkom fog för kritik mot uppläggningen
av förhören med Irwing Höglund. Irwing Höglunds klagomål
under förhöret med honom den 8 juni att frågor ställdes fastän han
förklarade sig icke vilja besvara dem och att frågorna framfördes av
flera närvarande polismän föranleder ingen åtgärd från min sida. Utredningen
ger nämligen inget som helst stöd för antagande att förhöret
därutinnan innefattat uttröttning eller användande av annan otillbörlig
åtgärd.

3.5 Företeende av fotografier vid häktningsförhandlingen

3.5.1 Undersökningen genom JO

Framställning om Irwing Höglunds häktande avläts till häradsrätten
den 10 juni 1970. Häktningsförhandlingen hölls den 15 juni kl 11—17.45
med avbrott 1 timme och 30 minuter för lunch. Beslutet om Irwing
Höglunds häktande meddelades vid 19-tiden.

Förhandlingen var offentlig. Enligt vad Arvidson därom uppgivit
ansåg han det inte ligga i Irwing Höglunds intresse att begära offentlighetens
uteslutande.

Beträffande vad som förekom vid förhandlingen har i olika sammanhang
kritik riktats mot Meijer för det att han visat Irwing Höglund
ett fotografi av hustruns döda kropp på fyndplatsen. Enligt pressuppgifter
hade Meijer ”slängt fram” fotografiet för Irwing Höglund.

Av utredningen härutinnan framgår till en början följande.

Omedelbart före förhandlingens avslutande bad Meijer — från sin
plats i rättssalen — att för rätten få förete två fotografier från fyndplatsen.
Det var dels ett fotografi av platsen och dels ett fotografi av
Ulla Höglunds kropp såsom den låg i framstupa läge vid anträffandet.

Fotografierna visades i anslutning till att Meijer först på en karta angav
fyndplatsen m.m. Meijer visade fotografierna först för rätten och Arvidson
framme vid rättens bord och därefter — med rättens medgivande
— för Irwing Höglund.

Under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen har Arvidson
anfört, att skulle i något hänseende allvarlig kritik riktas mot Meijer,
var det för dennes åtgärd att på detta tidiga stadium av undersökningen
och på det svaga underlag man hade för misstanken mot Irwing Höglund
visa denne fotografiet av hustruns döda kropp. Meijer försatte
Arvidson i en omöjlig situation genom sin begäran att få visa fotografiet
för Irwing Höglund. Hade Arvidson inte tillåtit bildvisningen,
skulle detta nämligen ha haft en psykologisk betydelse vid bedömningen
av Irwing Höglunds skuld. Arvidson, som personligen var övertygad
om att Irwing Höglund var oskyldig, lät därför Meijer visa fotografiet.

Irwing Höglund har sagt, att han igenkände hustrun på hennes klädsel.
Han hade reagerat inför att se hustrun ”liksom avklädd” på det
sätt hon låg på platsen.

Meijer har anfört bl.a. följande.

Irwing Höglund tittade som flyktigast på fotografiet av fyndplatsen.
Enligt Meijers uppfattning såg Irwing Höglund inte på fotografiet
som visade fyndet utan höll för händerna innan Meijer hann
hålla fram fotografiet. Fotografierna var processmaterial och skulle
i händelse av åtal delges Irwing Höglund. Det var klart, att Meijer
med visandet av fotografierna för Irwing Höglund avsåg att åstadkomma
en viss påverkan på denne. Å andra sidan var Irwing Höglund
medveten om vad det var för fotografier, eftersom Meijer redan
före deras företeende omtalat detta från sin plats i rättssalen. Irwing
Höglund hade därför kunnat avböja att se på fotografierna.

Dahnell har uppgivit följande.

Eftersom fotografierna inte var några direkta närbilder av den
döda kroppen och då Arvidson inte gjorde någon invändning mot
Meijers begäran att få förete dem för Irwing Höglund, lämnade
Dahnell sitt medgivande till företeendet. Meijer höll hela tiden
fotografierna i sina händer, när han företedde dem för Irwing Höglund.
Meijer höll först fram fotografiet av fyndplatsen, varvid han
frågade Irwing Höglund om denne sett platsen förut. Därefter höll
Meijer fram den andra bilden och yttrade något att ”om det är så
att ni har något med det här att göra så kommer ni aldrig ifrån
minnesbilden av det som har skett”. Vad Dahnell kom ihåg från
detta var, att Meijer började sitt yttrande då han företedde fotografiet
och att han hunnit taga tillbaka det innan han var färdig med
sitt yttrande. Meijer höll alltså båda fotografierna i sina händer —
utan att då förete dem för Irwing Höglund — under det att han
avslutade sitt yttrande. Dahnell kunde inte uttala sig om huruvida
Irwing Höglund tittade på båda fotografierna men lade inte märke
till någon speciell reaktion från dennes sida. Möjligen verkade Irwing
Höglund något ledsen, men detta var han under hela förhandlingen.
Dahnell trodde, att Irwing Höglund i detta sammanhang
åter bedyrade att han var oskyldig till gärningen. Dahnell uppfattade
att Meijers syfte med att förete fotografierna var att ge såväl rätten
som Arvidson och Irwing Höglund en uppfattning om hur fyndplatsen
såg ut och hur liket låg vid dess påträffande ävensom om
möjligheterna för en utomstående att upptäcka det. Fotografierna
visades i anslutning till att Meijer först på kartan angav fyndplatsen
samt de olika vägar som kunde vara aktuella. Visandet av fotografierna
för Irwing Höglund kom alltså ej helt omotiverat. Då
Meijer erhöll tillstånd att förete fotografierna för Irwing Höglund
var omständigheterna sålunda ej sådana, att man hade anledning
räkna med att det skedde i syfte att påverka Irwing Höglund. Det
var givet att en dylik åtgärd kunde få en viss påverkan på den misstänkte,
men Dahnell fick inte uppfattningen att Meijer visade fotografierna
i syfte att utöva påtryckning på eller att överrumpla
Irwing Höglund.

3.5.2 JO:s bedömning

Enligt RB 24:14 andra stycket må vid häktningsförhandling, utöver
vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest
anföra, utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.
Ifrågavarande fotografier ingick i handlingarna från förundersökningen.
Vid häktningsförhandling skall någon fullständig utredning om misstänkt
brott icke äga rum; huvudförhandling i saken skall således ej
föregripas. Häktningsförhandlingen ingår emellertid ej heller i förundersökningen;
vid häktningsförhandlingen skall således ej göras utredning
om sådant som tillhör förundersökningsförfarandet att utreda.
Häktningsförhandlingen är begränsad till att avse blott häktningsfrågan.

Genom att domstolen godtog fotografiernas företeende inför domstolen
fick Irwing Höglund rätt att se dem. Någon skyldighet för honom
att utnyttja rätten förelåg dock ej. Meijer begärde emellertid att få
förete dem för honom. Syftet härmed framstår till övervägande del ha
varit att åstadkomma påverkan på Irwing Höglund. Meijer har även
vid förhör på ombudsmannaexpeditionen vitsordat att hans syfte med
att förete fotografierna för Irwing Höglund varit att åstadkomma en
viss påverkan på denne.

Enligt min mening saknades skäl för Meijer att för Irwing Höglund
förete fotografierna under pågående häktningsförhandling i syfte att
påverka Irwing Höglund. Eftersom Arvidson, som enligt RB 21:8 ägde
att vidtaga åtgärd, som erfordrades för tillvaratagande av Irwing Höglunds
rätt, inte gjorde invändning mot Meijers framställan, anser jag
dock, ehuru jag bedömer Meijers åtgärd som i och för sig olämplig,
det icke bör läggas Meijer till last som fel att fotografierna företeddes
för Irwing Höglund. Med dessa uttalanden lämnar jag saken utan vidare
åtgärd.

3.6 Förordnande om beslag av brev från Irwing Höglund

3.6.1 Undersökningen genom JO

Vid häktningsförhandlingen framställde Meijer yrkande om förordnande
om beslag å de brev från Irwing Höglund, som Anna-Maria
Maurer i ett förseglat kuvert inlämnat till polisen i Wanne-Eickel.
Anna-Maria Maurer hade vid förhör den 9 juni 1970 medgivit utlämning
av breven till Sverige, om framställning därom gjordes på diplomatisk
väg. Yrkandet var ej tidigare framställt i målet. Häradsrätten förordnade
om beslag å breven i samband med häktningsbeslutet.

Enligt vad Arvidson synes anse i sin bok (s. 80) var beslagsbeslutet
”tvivelaktigt”, därför att det rörde utländsk egendom. Dessutom anförs

i boken att det var lätt att förstå, att Anna-Maria Maurer kände sig
illa behandlad — hon hade själv uppgivit, att hon vid utlämnandet av
breven försäkrades om att de skulle förevisas endast för domstolen,
åklagaren och försvararen, men breven publicerades på ett hänsynslöst
sätt av flera svenska tidningar.

Dahnell har i förevarande hänseende upplyst, att han vid förhandlingen
var medveten om att handläggningen av frågan om beslag å
breven ej helt överensstämde med rättegångsbalken. Han hade framhållit
för Meijer, att Anna-Maria Maurer såsom rättsinnehavare till
breven rätteligen skulle delges yrkandet och kallas till förhandling
härom. Enligt Dahnells uppfattning hade Meijer förbisett, att yrkandet
rörde en utomstående person. Meijer hade emellertid invänt, att utredningen
av hänsyn till Irwing Höglund borde bedrivas så snabbt som
möjligt och att detta talade för att rätten förordnade om beslag. Arvidson
förklarade att Irwing Höglund inte hade någon erinran mot yrkandet.
På Dahnells begäran hade under överläggningen efter förhandlingen
en tysktalande kriminalpolisman tagit telefonkontakt med polisen
i Wanne-Eickel och fått bekräftelse på att breven var inlämnade där
och att Anna-Maria Maurer medgivit utlämning av dem, om svensk
domstol förordnade därom. På grund av detta besked och av hänsynen
till Irwing Höglund hade Dahnell förordnat om beslaget å breven.

3.6.2 JO:s bedömning

Beslagsinstitutet regleras i RB 27 kap. Såvitt gäller domstol finns ej
annan rättskälla när det gäller beslagsförordnande i brottmål. Den i
Strasbourg den 20 april 1959 dagtecknade europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål, vilken trädde i kraft för Sveriges del
den 1 maj 1968, innehåller i art. 5 särskilda bestämmelser om rättshjälp
i och för säkrande av bevis i brottmål, nämligen husrannsakan och
beslag. Vid godkännandet av konventionen gjorde Sverige emellertid
förbehåll (prop. 1961:48 s. 7) beträffande bl.a. just art. 5 och f.ö. är
Förbundsrepubliken Tyskland ej ansluten till konventionen. Fråga om
beslag av Anna-Maria Maurers i Västtyskland befintliga brev från
Irwing Höglund fick således bedömas, såvitt gällde domstolen, endast
enligt RB 27 kap.

Beslagsreglerna i RB 27 kap. är utformade så att beslag kan avse
endast föremål som är tillgängligt för beslag (27:5). Beslut om beslag
kan således ej avse föremål för vars framskaffande erfordras anlitande
av annat tvångsmedel, t. ex. husrannsakan. I förevarande fall hade enligt
vad som framkommit vid förhören på ombudsmannaexpeditionen AnnaMaria
Maurer inlämnat breven från Irwing Höglund i ett förseglat
kuvert till polisen i Tyskland och medgivit utlämning av dem, om
svensk domstol förordnade därom.

Förutsättningar enligt rättegångsbalken för beslag kan ej anses ha
förelegat innan breven blev tillgängliga i den meningen att beslagsför -

ordnandet kunde verkställas av svensk myndighet. Den omständigheten
att förordnandet gav möjlighet till utlämning och således till en framtida
verkställbarhet kan ej anses ha medfört att breven blev tillgängliga
för beslag redan i och med att förordnandet gavs. Även om det enligt
RB 27:5 fanns möjlighet att vid fara i dröjsmål utan beslagsförhandling
förordna om beslag att gälla till dess annorlunda förordnades och
beslagsförhandling därför, ifall beslag kunnat ske, inte behövt äga rum
då fråga om sådant beslag väcktes, synes mig dock förutsättningar för
beslag således ej ha förelegat enligt rättegångsbalken när häradsrätten
förordnade därom. Enligt min mening hade häradsrätten haft skäl att
inte besluta om beslag av breven eftersom Meijers framställning innefattade
att breven inte fanns tillgängliga och Meijer borde inte ha
framställt yrkandet till domstolen.

Vid utredningen har dock ej framkommit att Anna-Maria Maurer
lidit rättsförlust på grund av beslaget. Detta har f.ö. sedermera hävts
och breven får antagas ha återställts till henne. Av vad som framkommit
om brevens innehåll synes högst antagligt att dessa skulle ha
tagits i beslag även vid en prövning av beslagsfrågan sedan breven blivit
tillgängliga. Någon befogad kritik i materiellt hänseende synes därför
icke kunna riktas mot Meijers och häradsrättens förfarande avseende
beslagsförordnandet. Formellt sett har detta emellertid, såsom framgår
av det föregående, enligt min mening icke stått i överensstämmelse
med rättgångsbalkens regler och fara för rättsförlust har icke kunnat
anses utesluten. Anmärkningsvärt är också att beslagsfrågan ej omprövades
av domstolen sedan breven kommit till Sverige.

3.7 Förhöret med Irwing Höglund efter häktningsförhandlingen

3.7.1 Undersökningen genom JO

Efter häktningsförhandlingens slut den 15 juni 1970 vid 19-tiden
inställdes Irwing Höglund kl 19.50 till förhör på polishuset i Södertälje.
Närvarande var som förhörsledare Åkesson samt som förhörsvittnen
Sandberg, Otto Andersson och Lundström.

Om förhöret berättade Irwing Höglund vid huvudförhandlingen på
föranledande av Arvidson bl.a. följande.

Han blev tagen till förhör i ett rum. Där var fyra man. Det var
mest Sandberg som pratade. Denne sade: ”Nu förstår du väl, att du
måste berätta vad du vet och att rätten ser ganska allvarligt på det
här. Det är ett steg uppåt, att dom säger, att det måste ju vara du”.
Det kändes för djävligt. De frågade, smålog och vände till frågor.
Först efter en timme började de spela in på band. Höglund svarade
dem inte. Han tyckte, att det var hopplöst att fortsätta att svara dem.
Han hade inte fått middag innan förhöret började. Sedan detta av -

slutats, bad han om mat. Otto Andersson beklagade, att Irwing
Höglund inte hade fått mat, och uppgav att polismännen redan
hade ätit.

Till bemötande av vad Irwing Höglund uppgivit anförde Meijer inför
häradsrätten bl.a. att anledningen till förhöret, som egentligen inte
blivit något förhör på grund av Irwing Höglunds vägran att yttra sig,
kunde vara att situationen varit sådan för polismännen att man när som
helst kunde vänta sig ett erkännande från Irwing Höglund, att polismännens
förbiseende att tillse att Irwing Höglund fick mat måste ses
mot bakgrunden av den förtätade stämning som rått samt att varje
påstående om att polismännen försett sig men låtit Irwing Höglund vara
utan mat var osant.

För egen del anför Arvidson i boken Erkänn! (s. 80 f).

Höglund fördes till Södertälje. Jag räknade med att han nu skulle
få mat och välbehövlig vila och följde ej med på resan till polishuset.

Polismännen valde att köra Gamla Södertäljevägen. Det var utmed
denna väg Ulla Höglund mördats. Höglund tillsades att peka ut de
platser utmed vägen han och hustrun tidigare besökt. Man färdades
förbi mordplatsen och hade hoppats på en reaktion från Höglund.
Den uteblev.

Vid 19.30-tiden var man i Södertälje. Höglund fördes då icke till
sin cell. Han fördes omedelbart till förhörsrummet.

Där väntade två kommissarier och två förste kriminalassistenter.
Man inledde ett pressande förhör. Höglund vägrade svara. Polismännen
bytte av varandra. Hela tiden förklarade de för Höglund
hur omöjlig hans situation var, sedan häradsrätten nu häktat honom.

Höglund hade inte fått något middagsmål. Han var också utmattad
efter den långa häktningsförhandlingen.

Man påpekade för Höglund att promenaden med hustrun blott
existerade i hans fantasi. De uppmanade honom enträget att erkänna
under hänvisning till vad som förekommit under häktningsförhandlingen.

Under en dryg timme försökte man på alla sätt förmå Irwing
Höglund att erkänna. Innan förhöret påbörjades borde han givetvis
ha erinrats om sin rätt att ha försvarare närvarande. Men detta
påpekades först klockan 21. Först då slogs också bandspelaren på.

Klockan 21.25 avslutades förhöret. En av kommissarierna beklagade
då att man ”glömt bort” att ge Höglund mat trots att polismännen
själva ätit.

Förhöret på kvällen efter häktningsförhandlingen måste bedömas
som ett av de allvarligaste rättsövergreppen mot Irwing Höglund
under hela utredningen. Höglund var efter den långa häktningsförhandlingen
i ett utmattat tillstånd. Att föranstalta om förhör på sätt
som skedde kunde endast ha ett syfte — att framtvinga ett erkännande.
Att så var fallet framgick av Otto Meijers klara besked under
rättegången, där han påpekade att man hade anledning att förvänta
ett erkännande. Man utnyttjade Höglunds trängda situation för att
nå det syfte man önskade. De förhörsmetoder som här tillämpats
överensstämmer illa med svensk rättsuppfattning.

Av protokollet över förhöret framgår följande.

Förhöret påbörjades klockan 19.50. Irwing Höglund underrättades
om att han skulle höras som misstänkt för att ha bragt sin hustru

om livet och erinrades om rätten till biträde av försvarare. Han
erinrades om vad som framkommit vid häktningsförhandlingen och
som han tidigare inte fått del av. Han ombads att yttra sig häröver
men vägrade att överhuvudtaget svara på tilltal. På fråga om han
vidhöll sina tidigare berättelser, svarade han dock ja. Mot det på
bandspelare indikterade protokollets avfattning framställde Irwing
Höglund den anmärkningen, att han önskade få tiden kl 21.10 antecknad
såsom den tidpunkt, då han underrättats om rätten till
biträde av försvarare. Irwing Höglund erinrades om att han inte
yttrat ett ord före kl 21, vilket han vitsordade, och att något förhör
därför icke kunnat indikteras tidigare. Med anledning av att Irwing
Höglund vägrade att yttra sig vidare avslutades förhöret kl 21.25.

Omfattande utredning har företagits i denna del vid ombudsmannaexpeditionen.
Sålunda har Meijer, Sandberg, Otto Andersson, Åkesson
och Lundström hörts, varjämte Irwing Höglund och Arvidson lämnat
upplysningar och synpunkter i saken.

Irwing Höglund har uppgivit, att det vid förhörstillfället efter häktningsförhandlingen
var mest Sandberg som först talade i en timme, därvid
denne förklarade innebörden av häradsrättens häktningsbeslut och
uttalade, att de var ett steg uppåt. Sandberg framhöll, att Irwing Höglunds
berättelse om promenaden inte stämde och att det inte var fel
att ändra berättelsen. Frågor ställdes även under samtalet som föregick
bandupptagningen. Irwing Höglund ansåg, att polisen från början skulle
ha sagt, att det var ett förhör. Höglund har slutligen uttalat, att han var
ganska trött vid tillfället.

Rörande anledningen till att Irwing Höglund inställdes till förhör har
Sandberg uppgivit, att Meijer efter häktningsförhandlingen meddelade
honom direktiv om att förhör skulle hållas med Irwing Höglund efter
återkomsten till Södertälje. Meijer ansåg att Irwing Höglund kanske
skulle erkänna gärningen men lämnade inte Sandberg några bestämda
anvisningar angående vad Irwing Höglund skulle höras om.

Meijer har i detta hänseende anfört följande.

Meijer bad Sandberg att medfölja transporten till Södertälje för
att prata med Irwing Höglund under färden och vara tillhands för
att ta upp ett erkännande om ett sådant skulle komma. Det var
Meijers tanke, att man skulle prata med Irwing Höglund under det
tryck som denne hade på sig efter att ha blivit häktad och innan
detta släppte och att man då möjligen skulle få ett erkännande.
Meijer tillsade också Sandberg, att de skulle köra Gamla Södertäljevägen,
och framhöll, att åsynen av fyndplatsen möjligen också kunde
utgöra ett sådant tryck på Irwing Höglund, att han föll till föga.
Det var inte meningen, att Irwing Höglund skulle ha någon påtryckning
under resan, utan Meijer tänkte sig att situationen var sådan,
att ett erkännande kunde komma spontant. Det var möjligt, att
Meijer nämnde möjligheten av att företaga förhör med Irwing Höglund
på kvällen, om det då skulle finnas anledning härtill. Skulle
Irwing Höglund erkänna, var det ju självklart, att man på kvällen
fick hålla ett förhör med honom och ta upp en bekännelse. Det var
sålunda inte Meijers avsikt — och han hade knappast framställt
det heller på ett sådant sätt — att man, när man väl kom ner till

5 —

Södertälje, skulle anställa ett formellt förhör. Meijer ansåg detta
vara ändamålslöst.

Beträffande anledningen till att fyra polismän var närvarande vid
förhörstillfället framgår av utredningen följande. Otto Andersson, som
varit sjukskriven under tiden den 25 maj—14 juni 1970, skulle övertaga
ledningen av kommissionens arbete under Sandbergs semester. Sandberg
hade därför ansett, att Andersson borde närvara för att lära känna
Irwing Höglund litet närmare. Lundström, vilken — såsom framgått av
den tidigare redogörelsen — tjänstgjort som förhörsvittne vid förhören
med Irwing Höglund, hade kommit att närvara mer av en slump
beroende på att han, innan förhöret började, bevakat Irwing Höglund
i förhörsrummet. Åkesson hade — såsom också framgått av det föregående
— tidigare lett förhören med Irwing Höglund.

Beträffande vad som förekom vid tillfället har Sandberg uppgivit.

Mot bakgrunden av Irwing Höglunds inställning till förhörsverksamheten
ansåg Sandberg, att han, om Irwing Höglund nu inte förstått
situationen riktigt och för att denne skulle kunna taga ställning
till frågan om fortsatta förhör, borde ge en liten resumé över
vad som förevarit före häktningsförhandlingen och hur rätten kunde
ha sett på saken. Sandberg erinrade därför Irwing Höglund om hans
inställning till utredningen och medverkan vid förhör och framhöll,
att han nu efter domstolsprövningen kanske kunde ändra uppfattning
beträffande förhören. Särskilt framhöll Sandberg önskvärdheten
av att Irwing Höglund ställde sig till förfogande för förhör för att
man skulle bli i tillfälle att delge honom uppgifter som framkommit
under utredningen. Sandberg gjorde litet bedömningar och försökte
få Irwing Höglund att gå med på någon diskussion. Det rådde en
förtätad stämning — Irwing Höglund satt tyst och tittade i golvet
— och Sandberg hade uppfattningen, att Irwing Höglund skulle erkänna.
Men när Sandberg slutat sin redogörelse, tittade Irwing Höglund
upp och yttrade: ”skall du inte sluta med dina djävla insinuationer
nu?”. Sandberg insåg då att något förhör inte skulle komma
till stånd och tillsade Åkesson att diktera in protokoll om att förhör
skulle hållas men att Irwing Höglund vägrade att yttra sig. Sedan
detta skett, yttrade sig Otto Andersson. Denne ville, att Irwing Höglund
skulle överväga sin inställning till fortsatta förhör, och framhöll,
att Irwing Höglund som make till Ulla Höglund var den källa de
hade att ösa ur för att få upplysningar. På Otto Anderssons avslutande
fråga, om Irwing Höglund hade några önskemål om att få
någonting gjort, yttrade Irwing Höglund: ”ja, en sak, jag kan väl för
fan få mat”. Otto Andersson bad om ursäkt för att de inte tillsett,
att Irwing Höglund fått mat, och förklarade, att deras förbiseende
kunde bero på att de själva inte ätit. Irwing Höglund fördes därefter
omedelbart till arresten, där han fick sitt middagsmål. Sandberg
ville beklaga, att de förbisett att tillse att Irwing Höglund fått
mat, och ville förklara förbiseendet med att de för egen del inte haft
en tanke på mat och med att Irwing Höglunds middagstid, som inträffat
vid 17-tiden, förryckts genom häktningsförhandlingen.

Otto Andersson, Lundström och Åkesson har lämnat i sak enahanda
uppgifter som Sandberg om vad som förevarit.

Under utredningen har uppmärksamhet ägnats åt frågan om Irwing

Höglund efter häktningsförhandlingen var i sådant psykiskt skick, att
det var tillbörligt att då hålla förhör med honom. Härutinnan har följande
framkommit.

Dahnell har förklarat, att Irwing Höglund var ledsen, när han meddelades
häktningsbeslutet. Däremot hade Dahnell under förhandlingen
inte fått någon uppfattning om att Irwing Höglund skulle på något sätt
vara trött. Sandberg har uttalat, att Irwing Höglund inte i något avseende
verkat trött efter förhandlingen. Under färden till Södertälje
hade Irwing Höglund, såsom avsikten var, tillfrågats om de platser utmed
vägen som han och hustrun besökt. Irwing Höglund hade pekat ut
någon avtagsväg, där de hade varit, och han hade pratat, om än inte
så mycket. Enligt Åkesson hade Irwing Höglund varit ganska meddelsam,
sedan han förts till arrestavdelningen.

3.7.2 JO:s bedömning

Kritiken mot åtgärden att efter framkomsten till Södertälje inställa
Irwing Höglund till förhör efter häktningsförhandlingen har främst
gått ut på att åtgärden varit otillbörlig med hänsyn till dels Irwing
Höglunds psykiska tillstånd efter häktningsförhandlingen och dels det
uteblivna middagsmålet.

Angående hållande av förhör under förundersökning är av rättssäkerhetsskäl
flera bestämmelser givna för tillgodoseende av den hördes
intressen. Sålunda får t.ex. under förhör ej förekomma otillbörliga åtgärder
i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning
och den som höres får icke förmenas att intaga sedvanliga måltider
eller åtnjuta nödig vila. Vidare finns bestämmelser bl.a. om förhörsvittnen
och om försvarares och annans närvaro och yttranderätt. Enligt
förundersökningskungörelsen skall i protokoll vid förundersökning göras
vissa anteckningar om hållna förhör. Anteckningarna har värde även
vid kontroll av att det gått rätt till vid förundersökningen.

Förhörsprotokollet i förevarande mål utvisar att förhör med Irwing
Höglund efter häktningsförhandlingen påbörjades kl 19.50 och avslutades
kl 21.25. Av utredningen vid ombudsmannaexpeditionen framgår,
att Irwing Höglund efter häktningsförhandlingen, som avslutades kl
17.45 varefter beslutet om häktning meddelades vid 19-tiden, fördes i bil
till Södertälje, dit bilen anlände vid 19.30-tiden. Sandberg, som från
början inte avsett att medfölja till Södertälje, hade, har han uppgivit,
med anledning av Meijers besked om förhör med Irwing Höglund, gjort
vissa omdispositioner av tillgängliga bilar, så att han och Otto Andersson
samt ytterligare någon polisman medföljde den bil vari Irwing Höglund
transporterades. Färden ställdes, har Sandberg vidare uppgivit,
efter Gamla Södertäljevägen och avsikten härmed var att polismännen
under färden skulle prata med Irwing Höglund och fråga honom om

han kände till något om vägen, om han varit utefter densamma och om
han kunde lämna några uppgifter härom. Några anteckningar om bilresan
och vad därvid förekommit har ej skett i förundersökningsprotokollet.
Det samtal, som därunder skedde med Irwing Höglund och som
uppenbarligen gällde det misstänkta brottet, får emellertid anses ha
innefattat ett planerat förhör med denne. Anteckningar borde därför
ha skett i förundersökningsprotokollet om vad som förekommit.

Irwing Höglund synes förmena att polisen icke tydligt klargjorde att
det samtal som påbörjades kl 19.50, och som föregick bandupptagningen,
utgjorde förhör. Rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens
bestämmelser avser ej andra former av samtal med misstänkta än just
förhör. Det är självfallet att samtal med den misstänkte om t.ex. mat,
ordningen i cellen o. dyl. eller samtal som den misstänkte inleder om
förhållanden, som är helt fristående från förundersökningen, icke skall
räknas till förhör. Om samtalet emellertid enligt planläggning rör den
sak förundersökningen avser, måste tillses att föreskrifterna om förhör
iakttas, så att den misstänktes intressen icke blir eftersatta. Även ett
samtal, som sker ensidigt på grund av att den misstänkte icke yttrar sig,
är därför att anse som förhör, ifall samtalet planerats röra den sak
förundersökningen avser. Reglerna om t.ex. förbud mot otillbörliga åtgärder,
t. ex. uttröttning, är således enligt min mening tillämpliga också
på sådana förhör. Den misstänkte bör få vetskap om att förhör inleds,
så att han kan bevaka sina rättigheter vid ett sådant, t. ex. göra framställning
om att försvarare skall närvara.

I förevarande fall har tydligen inte uttryckligen uppgivits för Irwing
Höglund att det klockan 19.50 med honom inledda samtalet innefattade
förhör med honom. Enligt min mening var det emellertid att anse som
ett sådant, även om få eller inga alls frågor ställdes till Irwing Höglund
innan bandupptagningen igångsattes. Samtalet med honom avsåg dock,
helt enligt avsikten med förhöret, den sak förundersökningen gällde och
reglerna om förhör var därför tillämpliga.

Någon skyldighet att vid varje förhör underrätta den misstänkte om
rätten till försvarare föreligger ej. Vid flertalet förhör efter anhållandet
har förhören med Irwing Höglund emellertid inletts med att Irwing
Höglund erinrats om rätten till försvarare. Detta har, såsom förut
nämnts, uppgivits ha skett för att tillgodose Irwing Höglunds krav på
formaliteter vid förhören. Beträffande ifrågavarande förhör på aftonen
efter häktningen framgår dock att underrättelse om rätten till försvarare
gavs först sedan bandupptagningen igångsatts. Förhållandet tyder på att
det vid förhöret icke tillgick på sätt som Irwing Höglund blivit van vid
och att det samtal som föregick bandupptagningen icke synes ens av
polismännen från början ha uppfattats ingå i det hållna förhöret. I förundersökningsprotokollet
har emellertid, enligt min mening korrekt,
angivits att förhöret påbörjades klockan 19.50. Irwing Höglund borde

i någon form ha underrättats om att samtalet innefattade förhör med
honom. Det kan dock ej läggas någon av de vid förhöret närvarande
polismännen till last att man, när samtalet med Irwing Höglund påbörjades,
inte tillräckligt tydligt klargjorde för honom att samtalet innefattade
förhör.

Förbudet mot obehöriga förhörsåtgärder utesluter givetvis inte att
misstänkt, som blivit häktad, efter häktningsförhandlingen underkastas
förhör av polisen. Utredningsintresset torde ofta, då häktningen kan
vara kritisk för den misstänkte ifråga om hans inställning till skuldfrågan,
motivera förhör med honom efter ett häktningsbeslut. Att i
dylikt fall den häktade befinner sig i nedtryckt sinnesstämning eller på
annat sätt i bristande psykisk balans kan ej utan vidare anses innebära
att det skulle vara förbjudet att hålla förhör med honom. Frågan
huruvida det med hänsyn till vederbörandes psykiska tillstånd är tillbörligt
att förhör hålles får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt
fall.

Någon föreskrift om att förhör med häktad inte får utsträckas utöver
viss bestämd tid har inte meddelats. Ej heller finns några särskilda föreskrifter
om vid vilken tid på dygnet förhör må hållas. Den som skall
höras får emellertid inte underkastas en behandling som är ägnad att
fysiskt eller psykiskt nedsätta honom. I förhör måste därför i enlighet
med RB 23:12 lämpliga avbrott ske för att den som höres skall få åtnjuta
nödig vila eller intaga sedvanliga måltider. I enlighet härmed
torde följa, att förhör inte onödigtvis bör förläggas till sådan tid, som
normalt är avsedd för vila.

Med hänsyn till att häktningsförhandlingen pågått mellan kl 11 och
kl 17.45 med avbrott 1 timme 30 minuter för lunch, förelåg enligt min
mening ej stort utrymme för att samma dag som häktningsförhandlingen
ägt rum hålla förhör hos polisen med Irwing Höglund. Tidsregeln i RB
23:9 om skyldighet för den som icke är anhållen eller häktad att kvarstanna
för förhör högst sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt
att han är tillgänglig för fortsatt förhör, högst tolv timmar, ger viss
ledning för bedömning av hur lagstiftaren sett på frågan om huru länge
förhör längst bör få fortgå. Samma tidsgräns — sex timmar — finns
också föreskriven i nuvarande RB 1:9 angående utsättandet av mål till
huvudförhandling vid allmän underrätt. Stadgandena ge uttryck för lagstiftarens
inställning att ett muntligt förfarande ej kan fortgå en längre
tid utan att bli lidande av den trötthet, som efter all erfarenhet gör sig
gällande hos däri deltagande personer. Enligt RB 23:12 må ej i syfte
att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas uttröttning
eller andra otillbörliga åtgärder. Av förarbetena till stadgandet
framgår att förhör med misstänkt ej får pågå under hela den tid, varunder
den hörde enligt RB 23:9 är skyldig att kvarstanna, utan lämpliga
avbrott måste ske för att den som höres skall få åtnjuta nödig vila eller
intaga sedvanliga måltider.

Mot bakgrund av vad sålunda uttalats i lagtext och förarbeten anser
jag det uppenbart att utrymme inte förelåg att efter återkomsten till
Södertälje efter häktningsförhandlingen hålla något längre förhör med
Irwing Höglund utan att denne först beretts tillfälle att intaga middagsmål
och att åtnjuta nödig vila. Väntetiden efter häktningsförhandlingen
till beslutet i häktningsfrågan och tiden för biltransporten till Södertälje,
då f.ö. enligt min mening förhör ägde rum, kan ej anses ha inneburit
tillfällen för Irwing Höglund att åtnjuta nödig vila. Åtgärden att
under tiden kl 19.50—21.25 låta förhör pågå med Irwing Höglund anser
jag således med hänsyn till omständigheterna ha varit felaktig.

Beträffande orsaken till att Irwing Höglund inställts till förhöret har
Sandberg vid utredningen inom ombudsmannaexpeditionen uppgivit att
detta berott på att Sandberg uppfattat att Meijer efter häktningsförhandlingen,
på sätt som i det föregående upptagits, skulle ha givit Sandberg
i uppdrag att hålla förhör med Irwing Höglund. Meijers uppgifter
härutinnan har däremot gått ut på att han inte givit Sandberg någon
sådan anvisning men att han bett denne att, tydligen i första hand
under färden till Södertälje, samtala med Irwing Höglund under det
tryck denne hade på sig efter att ha blivit häktad och likaså under det
särskilda tryck, som han möjligen kunde utsättas för vid passerandet
av fyndplatsen. Genom utredningen kan de omständigheter som föranledde
att förhör igångsattes med Irwing Höglund efter framkomsten
till Södertälje ej anses klarlagda.

Oavsett orsaken till förhöret är det emellertid klart att reglerna i
RB 23: 12 var att tillämpa av dem, som ombesörjde förhöret med Irwing
Höglund. För den verksamheten är Sandberg närmast ansvarig. Sandberg
måste anses ha handlat felaktigt genom att igångsätta förhöret
utan att tillse att Irwing Höglund fått äta och genom att låta förhöret
fortsätta ända till kl 21.25 utan att Irwing Höglund efter häktningsförhandlingen
fått åtnjuta nödig vila. Enligt min mening ger emellertid
utredningen vid handen, att polispersonalen varit så intensivt fångad
av situationen, att man helt enkelt inte hade en tanke på mat eller vila
vare sig för egen eller för Irwing Höglunds del. På grund härav anser
jag mig i denna del kunna låta bero vid en erinran om vikten av att de
stadganden, som tillkommit för att skydda den enskilde mot otillbörliga
påfrestningar under förundersökning, noga efterföljs.

3.8 Vissa frågor rörande behandlingen av Irwing Höglund under
häktningstiden, förhören med honom och Arvidsons ställning som
offentlig försvarare

3.8.1 Medgivandet för Irwing Höglund att närvara vid hustruns jordfästning Ulla

Höglund jordfästes den 25 juni 1970. Irwing Höglund var närvarande
vid jordfästningen, åtföljd av polismän.

Rörande medgivandet för honom att övervara hustruns jordfästning
uppgav Irwing Höglund vid huvudförhandlingen och på föranledande
av Arvidson bl. a. följande. Han frågade dagligen under minst tio
dagar Åkesson, när jordfästningen skulle äga rum och om han skulle
få närvara vid denna. Äkesson svarade varje gång, att det var Meijer
som beslöt om medgivandet men att han ännu inte lämnat Åkesson
något besked. Härjämte hänvisade Åkesson vid ett tillfälle till svärföräldrarnas
situation och föreslog honom, att han skulle besöka kyrkan
före jordfästningen. Han avvisade förslaget. Först ett par dagar före
jordfästningen fick han besked om att han skulle få närvara vid denna.

Med anledning av Irwing Höglunds uppgifter förklarade Meijer vid
häradsrätten, att han, när han några dagar före jordfästningen blev tillfrågad
huruvida Irwing Höglund fick närvara vid denna, samma dag
meddelat, att han från de synpunkter som han hade att företräda inte
hade någon erinran häremot.

Handläggningen av frågan om medgivande för Irwing Höglund att
närvara vid hustruns jordfästning har upptagits till utredning inom
ombudsmannaexpeditionen. Därvid har framkommit bl. a. följande.

Måndagen den 22 juni tillfrågade Åkesson på Gustaf Sejlerts begäran
Irwing Höglund huruvida denne ville ta ett enskilt farväl av
hustrun före jordfästningen. Irwing Höglund vägrade detta. Samma
dag eller möjligen påföljande dag meddelade Gustaf Sejlert, att Irwing
Höglund skulle få övervara jordfästningen under förutsättning att polisen
ansvarade för att sorgehögtiden inte stördes. Därefter tillfrågades
Meijer och Norström i saken. Meijer förklarade, att Irwing Höglunds
inställelse vid jordfästningen inte motte hinder från utredningssynpunkt
utan var en ordningsfråga; och Norström förklarade, att polismyndigheten
ville ställa personal till förfogande för bevakningen av Irwing
Höglund. Härefter underrättades Irwing Höglund om att han fick närvara
vid jordfästningen.

3.8.2 Besöket av polisman i Irwing Höglunds cell efter jordfästningen

Kritik har riktats mot ett besök i Irwing Höglunds cell efter hustruns
jordfästning med påstående bl. a. om obehöriga förhörsmetoder. Sådan

kritik framfördes av Arvidson redan vid huvudförhandlingen och föranledde
gensaga av Meijer.

Vid huvudförhandlingen förekom följande.

På föranledande av Arvidson uppgav Irwing Höglund, att Åkesson
efter jordfästningen uppsökt honom i hans cell och frågat »Är det
ingenting du skall berätta nu?» Inte ens då, uttalade Irwing Höglund,
hade han fått vara ifred med sin sorg. På fråga av Arvidson, om han
inte efter den gripande händelse, som jordfästningen utgjorde för honom,
funnit skäl att på Åkessons fråga ändra sin inställning till ansvarsfrågan,
svarade Irwing Höglund, att han såsom oskyldig inte hade haft
något att ändra på. Arvidson yttrade, att polisen alltså tagit tillfället
i akt men att Irwing Höglund inte ens i det läget haft skäl att göra
något medgivande eller tillstå någon skuld, och förklarade, att detta
— liksom vad som förekommit vid förhöret efter häktningsförhandlingen
— var av betydelse för bedömandet av tilltron till Irwing Höglunds
bestridande av ansvar. Förhörsmetoderna var, enligt vad Arvidson
förklarade, exceptionella.

Vad som kan ha förekommit vid Åkessons besök i Irwing Höglunds
cell har blivit föremål för ytterligare utredning inom ombudsmannaexpeditionen.
Härvid har Irwing Höglund lämnat i sak enahanda upplysningar
som vid häradsrätten.

Vid förhör med Sandberg, Akesson och Blomkvist har framkommit
följande. Irwing Höglunds mor underrättade den 24 juni Åkesson, att
Irwing Höglunds kostym var smutsig och opressad och att den, även
om den blev tvättad, inte var lämplig att bära vid begravningen. På
grund av modems uppgifter om kostymen, som fanns i hennes bostad,
togs kostymen samma dag i beslag för kriminalteknisk undersökning.
Genom förmedling av Blomkvist, som tjänstgjorde vid Södertäljepolisen,
hyrde förhörsledningen på polismyndighetens bekostnad och mot dygnshyra
en mörk kostym till Irwing Höglund i en herrekiperingsaffär. Efter
begravningen lade sig Irwing Höglund på ibritsen i cellen med de förhyrda
kostymbyxorna på sig. Sandberg uppmanade Äkesson att hämta
kostymen. Blomkvist, som skulle återlämna den till affären, följde med
Åkesson. Irwing Höglund, som låg på sin brits, var frånvarande och
stirrade i taket. Åkesson, som hade bevistat begravningen och som —
enligt vad han förklarade — där iakttagit Irwing Höglunds sinnesförfattning
och nu såg dennes sinnesfrånvaro — frågade honom om hur
han kände sig. Irwing Höglund skakade endast på huvudet, varpå
Åkesson yttrade något om att »i dag vill du väl inte prata med oss
förstår jag». Irwing Höglund svarade, att han ville vara ensam med
sin sorg. Åkesson förklarade, att Irwing Höglund skulle få vara det men
att de måste få kostymen. Åkesson fick upprepa sin begäran flera
gånger, innan Irwing Höglund reste sig upp och tog av sig byxorna.
Det var under besöket ej tal om något förhör och detta ord nämndes
inte. Avsikten med besöket var att hämta kostymen och ingenting annat.

3.8.3 Tagande av hårprov från Irwing Höglund

I tidningskritiken rörande polisens åtgöranden har förekommit uppgifter
att Irwing Höglund vid två tillfällen »avkrävts» hårprov utan

läkare tillkallats. Irwing Höglund hade själv ryckt loss huvudhår och
överlämnat dem till förhörsledningen. Irwing Höglund hade, uppgavs
han ha förklarat, upplevt dessa händelser som något ofattbart.

Beträffande vad som förekommit i fråga om tagande av hårprov
från honom utan läkares medverkan har Irwing Höglund vid undersökningen
på ombudsmannaexpeditionen uppgivit, att han vid ett tillfälle
på arrestavdelningen i Södertälje låtit Åkesson taga huvudhår
och att han på Åkessons begäran vid ett senare tillfälle på kronohäktet
själv tagit såväl huvud- som pubeshår. Hårproven hade vid båda tillfällena
tagits med fingrarna.

Genom vad Sandberg, Åkesson och Lundström uppgivit och vad i
övrigt förekommit under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
har inte framkommit annat än att Irwing Höglund lämnat hårprov vid
endast ett tillfälle utan läkares medverkan, nämligen den 17 juni 1970.
Av de uppgifter som härutinnan meddelats av Åkesson och Lundström,
vilka hade fått i uppdrag av Sandberg att fråga Irwing Höglund om han
ville lämna hårprov frivilligt, framgår, att Irwing Höglund tillfrågad
härom först sträckt fram huvudet för att de skulle rycka hår från honom
men att de då förklarat att de fick kalla på läkare, om han inte
själv ville taga några hår. Irwing Höglund hade under munterhet villfarit
dem. Enligt vad Åkesson uppgivit och Lundström möjligen mindes hade
Irwing Höglund vid tillfället även lämnat pubeshår. Hårprovtagningen
hade, har Sandberg tillagt, skett på begäran av Meijer.

3.8.4 Arvidsons ställning som offentlig försvarare

Vid inställelse till förhör den 13 och 15 juni 1970 vägrade Irwing
Höglund att yttra sig. Han inställdes ånyo till förhör den 16 juni, varvid
han uppgav, att han ansåg det vara nog med frågor och att han
inte alls ville prata, och uttalade, att polismännen föregående dag påstått
att det fanns endast en misstänkt, Höglund, och att han, eftersom
han var oskyldig, inte tänkte svara på fler frågor.

Under den följande tiden inställdes Irwing Höglund inte till något
ytterligare förhör, enär — såsom kommer att framgå av den följande
framställningen — han vägrade att yttra sig vid förhör annat än i närvaro
av Arvidson och denne uppgav förhinder.

I en den 26 juni dagtecknad skrivelse, som inkom till häradsrätten
måndagen den 29 juni, hemställde Meijer om förlängning av tiden för
åtals väckande till den 13 juli, varjämte Meijer muntligen hos häradsrätten
hemställde om anstånd till samma dag med Irwing Höglunds
överförande till allmänt häkte. Såsom skäl för den skriftliga framställningen
åberopades bl. a. att erforderliga förhör inte hade kunnat hållas
med Irwing Höglund, enär denne vägrat att yttra sig annat än i närvaro
av Arvidson, som i sin tur uppgivit förhinder under hela den då innevarande
veckan.

Den 29 juni förklarade sig Arvidson ej ha någon erinran mot bifall

till framställningen, och genom beslut samma dag biföll häradsrätten
denna.

Enligt vad som framgår av anteckningar på häradsrättens dagboksblad
i målet meddelade härefter Meijer vid telefonsamtal med Dahnell
den 1 juli att Arvidson trots upprepade framställningar inte kunde
förmås att närvara vid förhör med Irwing Höglund och den 2 juli att
Arvidson besökt Irwing Höglund den 1 juli på eftermiddagen men ej
velat komma till förhörsledaren, som även sagt sig vilja till Arvidson
överlämna vissa protokoll.

Den 2 juli avlät Dahnell en skrivelse av följande lydelse till Arvidson.

I skrivelse den 26 juni 1970 till häradsrätten med begäran om förlängning
av tiden för åtals väckande uppgav länsåklagaren att erforderliga
förhör icke kunnat hållas med Höglund, enär denne vägrade att
yttra sig annat än i närvaro av sin offentlige försvarare samt att Ni
för hela den då innevarande veckan uppgivit förhinder att närvara.

Länsåklagaren har därefter vid telefonsamtal den 1 och 2 juli 1970
till häradsrätten anmält, att Ni — trots flera framställningar om Eder
medverkan vid förhör med Höglund — ännu icke ställt Eder till förfogande.

Utredningen i målet skall — främst av hänsyn till Höglund —
bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiver. Därest Ni av sjukdom
eller annan orsak skulle vara hindrad att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra Edra plikter som offentlig försvarare för Höglund kommer
häradsrätten att förordna annan advokat som offentlig försvarare.

Ni anmodas att inom tre dagar från delfåendet av denna skrivelse
till häradsrätten inkomma med förklaring i anledning av det hit anmälda
förhållandet.

Till efterkommande av föreläggandet inkom Arvidson till häradsrätten
den 6 juli med en samma dag dagtecknad förklaring av följande
lydelse.

Då jag anmodats att till häradsrätten inkomma med förklaring »i anledning
av det hit anmälda förhållandet» får jag anföra följande.

Jag ser inget skäl att på de grunder som anförts i den summariska
skrivelse som tillställts mig lämna någon förklaring. Därest häradsrätten
finner skäl att överväga entlediga mig från mitt uppdrag såsom
offentlig försvarare för arbetschefen Irwing Höglund hemställer jag,
att målet i denna del måtte utsättas till offentlig förhandling därvid
jag förväntar mig att åklagaren framlägger grunderna för sin i denna
del anhängiggjorda aktivitet gentemot mig.

Beträffande mitt hälsotillstånd vill jag meddela, att jag bortsett från
en akut övre hals- och näsvägsinfektion befinner mig i bästa konditionsläge.
Under de sista sex åren har jag såsom en följd av god fysisk
aktivitet fullföljt fem Wasalopp. Med denna information vill jag framhålla
att min fysiska och psykiska hälsa icke torde göra mig olämplig
att såsom offentlig försvarare biträda herr Höglund i detta mål. Det
torde vara även mig berättigat att på grund av tillfällig fysisk indispotion
vara ur stånd att närvara vid under förundersökningen överenskomna
sammanträden.

Häradsrättens propå till mig med påpekandet att jag kunde entledigas

från mitt uppdrag att såsom offentlig försvarare biträda Irwing Höglund
förvånar mig. Häradsrättens skrivsätt synes mig vara resultatet av ett
samråd mellan häradsrättens ordförande å ena sidan samt länsåklagare
Otto Meijer å andra sidan. Jag upplever detta förfaringssätt från häradsrättens
ordförande såsom ytterligt otillfredsställande i det ytterligt känsliga
mål som häradsrätten har till sitt bedömande.

Vidare framgår av häradsrättens dagboksblad, att Arvidson vid telefonsamtal
med Dahnell den 6 juli meddelat, att det från och med påföljande
dag ej förelåg något hinder för Arvidson att närvara vid de
förhör förundersökningsledaren önskade hålla med Irwing Höglund
oöh att Arvidson genast skulle underrätta Meijer härom.

Irwing Höglund hade den 2 juli överförts till Kronohäktet på Långholmen,
sedan han samma dag förklarat, att han i fortsättningen vägrade
att yttra sig vid förhör. Sedan Arvidson den 9 juli genom två
utredningsmän delgivits en skriftlig kallelse till förhör med Irwing
Höglund, inställdes denne till förhör den 10 juli i närvaro av Arvidson.
Irwing Höglund vägrade att medverka vid förhöret genom att svara
på frågor. Han uppgav, att han ansåg att polisen inte hade behandlat
honom på rätt sätt sedan utredningen börjat och särskilt vid förhöret
efter häktningsförhandlingen och att han, eftersom han var oskyldig,
inte hade anledning att svara på frågor. Sedan förhörsledaren konstaterat,
att Irwing Höglund vägrade att medverka vid den fortsatta utredningen,
förklarades förhöret, som pågått fem minuter, för avslutat.
Något ytterligare förhör med Irwing Höglund anställdes inte.

I boken Erkänn! anför Arvidson (s. 77) — i anslutning till ett uttalande,
att han icke var samarbetsvillig om polisen ville ha hans medverkan
för att få fram ett erkännande — följande.

Detta resulterade senare i att länsåklagaren Otto Meijer gjorde ett
försök att få mig entledigad som försvarare — tvärt emot Irwing Höglunds
önskningar. Jag hade drabbats av en svårbotad sommarförkylning
och låg hemma i bostaden och arbetade. Poliserna ville ha mig till
Södertälje eftersom man påstod att Höglund bara skulle medverka i
förhör om jag var närvarande. I själva verket var det så att Höglund i
detta läge icke tänkte medverka i några förhör — med eller utan mig.
Han ville nu endast inför rätta redogöra för alla förhållanden. Polismännen
trodde att jag sjukskrivit mig av taktiska skäl ooh därför skickades
två av riksmordkommissionens toppmän hem till min villa föt
att »titta mig i halsen». Som egentligt ärende uppgav man att man ville
överlämna en kallelse till förhör!

Arvidsons kritik mot polis och åklagare samt domstolen för handläggningen
av försvararfrågan har påkallat omfattande utredning inom
ombudsmannaexpeditionen av vad som kan ha förekommit i frågan.

Arvidson har i denna del anfört följande vid sagda utredning.

Förundersökningen blev oerhört intensiv. Arvidson engagerade sig
i denna på ett sätt sorn han aldrig tidigare gjort. Irwing Höglund ansåg
sig emellertid ha sagt sitt och vägrade att yttra sig vid förhör, vilket
skapade en mycket stor irritation hos utredningsledningen. Arvidson
kunde inte förstå, att denna dag efter dag förväntade sig ett erkännande
från Irwing Höglunds sida. Situationen blev mer och mer störd och
komplicerad. Vid något eller några tillfällen sade uppenbarligen Irwing
Höglund att han var beredd att yttra sig i Arvidsons närvaro, och
Arvidson överenskom med utredningsledningen, att han skulle närvara
vid ett förhör. Olyckliga omständigheter medförde, att Arvidson »missade»
förhöret (här torde avses ett med Arvidson avtalat förhör med
Irwing Höglund den 1 juli kl. 11). Under större delen av sommaren
hade Arvidson en mycket besvärlig infektion och var av den anledningen
i viss mån indisponerad, men Arvidsons hälsotillstånd var kanske
inte det direkta skälet till att han helt enkelt »missade» förhöret. Detta
framstod nämligen inte som så betydelsefullt för Arvidson, enär han
visste, att Irwing Höglund ändock inte skulle yttra sig mer vid förhör.
Förhörsledningen satt alltså och väntade på Arvidson, och han kom
inte. Arvidson framförde senare sin ursäkt till Meijer, och Meijer lät
sig nöja därmed. Men på grund av Arvidsons anmälan rörande avlyssningsanordningen
och till följd av andra omständigheter var förhållandet
mellan Arvidson och utredningsledningen då redan så spänt,
att man inom utredningsledningen nog tyckte Arvidson vara mindre
angenäm att samarbeta med; och frågan, huruvida Irwing Höglund inte
var bättre betjänt av en annan försvarare än Arvidson, togs upp med
Irwing Höglund. Detta och Meijers skrivelse till häradsrätten, vari
denne på ett litet insinuant sätt påpekade att Arvidson kanske inte var
skickad att sköta försvararuppdraget, upplevde Irwing Höglund och
Arvidson som en störning sett ur rättssäkerhetssynpunkt.

Beträffande det i boken Erkänn! påtalade hembesöket hos Arvidson
för delgivning med honom av kallelse till förhöret med Irwing Höglund
den 10 juli har Arvidson anmärkt, att han hade utomordentligt svårt
att förstå nödvändigheten av denna Meijers åtgärd. En utredningsman
var i telefonkontakt med Arvidsons hustru på morgonen och fick
beskedet, att Arvidson låg sjuk och sov. Hustrun uppmanade honom att
ringa igen på eftermiddagen, men i stället for den då tillförordnade
spaningschefen och en förste kriminalassistent från Södertälje och åter
för att överlämna blott en kallelse till förhör. Arvidson fick den uppfattningen,
att man inte riktigt trodde på att han var sjuk, och fann
åtgärden ovärdig en ämbetsman. Därjämte ansåg Arvidson det ytterligt
otillfredsställande, att kvalificerad personal användes på detta sätt.

Irwing Höglund har vid utredningen inom ombudsmannaexpeditionen
anfört.

Han ville medverka vid förhör endast om Arvidson var närvarande.
Han hade ansett, att Arvidsons närvaro skulle medföra, att han inte
behövde svara på annat än nya frågor. Någon dag (den 1 juli) innan
han överfördes till Kronohäktet talade Sandberg med honom om
Arvidsons sätt att fullgöra försvararuppdraget. Sandberg förklarade, att

han hade i uppdrag av Meijer att underrätta Irwing Höglund om att
Arvidson enligt Meijers mening inte skötte försvararuppdraget på ett
fullgott sätt, och uppgav, att Arvidson i stället för att komma till
Södertälje åkt till Dalarna och inte skulle återkomma förrän på måndag
(den 6 juli). Sandberg sade vidare, att Irwing Höglund väl knappast
kunde vara betjänt av att ha det på det sättet »att Arvidson inte kommer
när han lovar o. s. v.» och att Irwing Höglund, om han själv ville,
hade rätt att välja ny försvarare. Till Irwing Höglund hade Arvidson
emellertid tidigare uppgivit, att han skulle komma på eftermiddagen.
Irwing Höglund framhöll för Sandberg, att han ville tala med Arvidson
innan han tog ställning. Sandberg var till en början ovillig att på Irwing
Höglunds begäran ringa till Arvidsons advokatbyrå och sade, att han
ringt flera gånger och att Arvidson inte ville bli störd. När Sandberg
sedan ringde, var Arvidson på byrån. Irwing Höglund ansåg, att man
på ett osnyggt sätt försökt få bort Arvidson som försvarare, och förklarade
därför, att han i fortsättningen inte skulle yttra sig vid några
förhör.

I en förhörsledningens promemoria angående kontakter med Arvidson
utöver förhören har upptagits följande, såvitt nu är i fråga.

Tisdagen den 16.6.1970 kl. 8.30 vägrade Höglund att vidare svara
på frågor eller uttala sig vid förhör om icke hans advokat var närvarande.
Samma dag kl. 8.45 ringde fkra Å. Lundström till advokat
Arvidsons bostad och framförde Höglunds önskemål. Advokaten lovade
att komma till Södertälje någon gång mellan kl. 17.30—18.30. Advokaten
korn samma dag kl. 19.20 till Södertälje för samtal med Höglund.
Utredningspersonalen hade då lämnat polishuset.

Torsdagen den 18.6.1970 hade advokat Arvidson meddelat, troligen
till krkom Sandberg, att han icke kunde närvara vid förhör förrän
den 24.6.1970. Detta framfördes till Höglund den 18.6.1970 kl. 9.15.
Höglund förklarade, att han hellre väntade till den 24.6.1970 med förhör
än att höras utan försvararens närvaro.

Onsdagen den 24.6.1970 kl. 10.20 ringde advokat Arvidson till krkom
Sandberg och meddelade, att han inte kunde närvara vid förhör under
dagen som tidigare avtalats, enär annat arbete lade hinder i vägen för
honom. Han uppgav vidare, att han ej heller under dagarna 25.6.1970,

26.6.1970 och 27.6.1970 kunde närvara vid något förhör. Advokaten
lovade att måndagen den 29.6.1970 taga kontakt med krkom Sandberg
ooh då bestämma vid vilken tidpunkt han skulle kunna närvara för
förhör med Höglund. Höglund underrättades samma dag kl. 12.40 om
att advokaten icke kunde närvara vid något förhör förrän tidigast måndagen
den 29.6.1970. Höglund förklarade då, att han väntade tills advokaten
kunde närvara. Han ville ej svara på frågor eller uttala sig vid förhör
utan närvaro av försvarare.

Tisdagen den 30.6.1970 erhöll krkom Sandberg meddelande från
länsåklagare Otto Meijer, att advokat Arvidson skulle medverka vid
förhör onsdagen den 1.7.1970 kl. 11.00. Höglund underrättades samma
dag om detta.

Samma dag vid 16.00-tiden begärde Höglund att hans försvarare
skulle underrättas om att Höglund önskade tala med honom. Fkra
Åkesson ringde till advokat Arvidsons kontor. Sekreteraren uppgav,

att advokaten kort tidigare lämnat kontoret. Hon lovade dock att så
snart advokaten kommit hem meddela honom Höglunds önskemål.

Onsdagen den 1.7.1970 tillfrågades Höglund kl. 8.45 om han fått
kontakt med sin försvarare. Han uppgav, att han på kvällen den

30.6.1970 bett jourhavande fpa ringa till advokaten. Höglund kände
ej till om advokaten själv ringt eller om jourhavande fpa ringt upp.
Han hade dock fått tala med advokaten i telefon. Denne hade då meddelat,
att han skulle komma till Södertälje tidigt den 1.7.1970, möjligen
hade han sagt kl. 11.00.

Onsdagen den 1.7.1970 ringde advokat Arvidsons sekreterare kl. 11.45
och meddelade, att advokat Arvidson var sjuk och hade åkt till sitt
sommarställe i Orsa samt att han inte skulle återkomma förrän den
6.7.1970.

Samma dag kl. 13.50 delgavs Höglund advokat Arvidsons besked.
Höglund blev besviken och begärde, att man skulle försöka få kontakt
med advokat Arvidson. Krkom Sandberg ringde kl. 14.30 till advokatens
kontor. Advokat Arvidson var då där och Höglund fick tala med
honom i telefon. Vid samtalet begärde Höglund att advokat Arvidson
snarast skulle besöka honom, enär han annars skulle bli mycket besviken.

Samma dag kl. 15.40 ringde personal från receptionen på polisstationen
i Södertälje och meddelade, att advokat Arvidson var där för
att besöka Höglund. Fkra Äkesson bad då att till advokaten få framfört
att utredningspersonalen önskade ett samtal med honom. Advokaten
hälsade att han inte ville tala med utredningspersonalen utan vilie
tala med Höglund. Kort senare ringde krkom Sandberg till receptionen
och begärde få framfört till advokat Arvidson, att Sandberg uttryckligen
begärde att få ett samtal med advokaten. Sandberg föreslog, att
advokaten skulle komma upp på Sandbergs rum eller om han hade
bråttom ringa till Sandberg från receptionen. Kl. 16.15 ringde advokat
Arvidson till krkom Sandberg och meddelade, att det icke skulle
bliva några förhör vare sig med eller utan hans närvaro. Han beskyllde
också krkom Sandberg för att ha gjort försök till att få honom avkopplad
från utredningen och yttrade därvid: »Har du gjort det har du satt
din sista potatis.»

Sandberg har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen berättat
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i promemorian
och vidare uppgivit bl. a. följande.

Sandberg deltog inte i några överväganden rörande Arvidsons entledigande
från uppdraget som offentlig försvarare för Irwing Höglund.
Det först utsatta förhöret (den 24 juni) fick uppskjutas, enär Arvidson
anmälde förhinder under uppgift att han — vill Sandberg minnas —
hade någon förhandling i Norrland. Sedan Arvidsons sekreterare den
1 juli meddelat att Arvidson inte kunde inställa sig till förhöret med
Irwing Höglund, ringde Sandberg till Arvidsons byrå och fick bekräftat,
att Arvidson var sjuk och att denne åkt till sitt sommarställe i Orsa.
När Meijer underrättades om Arvidsons uteblivande, ansåg han, att
det inte kunde få fortgå att Arvidson uteblev från avtalade förhör.

Meijer gav Sandberg i uppdrag att informera Irwing Höglund om
Arvidsons plikter som offentlig försvarare och att tillfråga Irwing Hög -

lund om han själv ansåg att han skulle ha det så att Arvidson först
lovade att komma och sedan uteblev. Sandberg underrättade Irwing
Höglund om vad som förekommit i fråga om Arvidsons uteblivande
från förhöret och upplyste Irwing Höglund om Arvidsons åligganden
som offentlig försvarare. Sandberg framhöll för Irwing Höglund, att
denne måste taga ställning till om han hade glädje av att ha en försvarare
som handlade på sätt som Arvidson gjort, men Sandberg framhöll
också, att han inte på något sätt ville påverka Irwing Höglunds beslut
utan att han endast hade i uppdrag av Meijer att informera Irwing
Höglund om dennes rättigheter och Arvidsons skyldigheter. Irwing
Höglund ville, att Sandberg skulle ringa upp Arvidsons advokatbyrå.
Sandberg talade om att han ringt tidigare och att Arvidson inte fick
störas eller vilken uppgift Sandberg nu fått. På Irwing Höglunds begäran
att Sandberg i allt fall skulle göra ett försök ringde Sandberg till
byrån och fick då tala med Arvidson, som enligt sekreteraren just kommit.
Sandberg framhöll för Arvidson det oefterrättliga i att förhör
utsattes och att Arvidson därefter uteblev på sätt som skett, men
Arvidson förklarade, att han måste åka bort och att det inte kunde bli
något av med det avsedda förhöret men att han möjligen kunde inställa
sig i Södertälje för ett mycket kort förhör. Vid samtal därefter med
Irwing Höglund lovade Arvidson att fara ner till Södertälje.

Vid telefonsamtalet med Arvidson i polishusets reception meddelade
Arvidson, att det inte skulle bli något förhör och att han, enär han hade
en taxi väntande, inte hade tid att dryfta något. Arvidson slängde närmast
på telefonluren, och när Sandberg tittade ut genom fönstret såg
han Arvidson springa över gatan till en väntande taxibil. Sandberg
meddelade Meijer vad som förevarit, men Sandberg vet inte vad Meijer
företog i anledning av detta.

Av uppgifter som Sandberg vidare lämnat och av en promemoria som
förhörsledningen upprättat angående kontakter med Irwing Höglund
utöver förhören framgår, att Sandberg vid det sistnämnda telefonsamtalet
erbjöd sig att sända utredningsmaterial till Arvidsons sommarställe
men att Arvidson avböjde erbjudandet och förklarade att materialet
kunde sändas till hans advokatkontor. Utredningsledningen ville, har
Sandberg förklarat, ge Arvidson servicen att kontinuerligt få del av förundersökningsmaterialet.

Meijer har vid utredningen på ombudsmannaexpeditionen hänvisat
till förhörsledningens promemoria angående Arvidson och vidare uppgivit
bl. a. följande.

Meijer gjorde även personligen erfarenheter av Arvidsons underlåtenhet
att efterkomma vad denne åtagit sig. Sålunda lovade Arvidson vid
ett tillfälle i början av utredningen att komma till Södertälje på eftermiddagen
efter kontorstid, och Meijer väntade till efter 21-tiden utan
att Arvidson kom. Meijer ansåg sig vara skyldig att underrätta häradsrätten
om att utredningen fördröjdes genom Arvidsons underlåtenhet
att inställa sig till förhör med Irwing Höglund, men Meijer framställde
varken skriftligen eller muntligen begäran om någon rättens åtgärd
med anledning av det anmälda förhållandet. Vid telefonsamtalen med
Dahnell, som Meijer inte kände före målet mot Irwing Höglund, redo -

gjorde Meijer endast för inträffade fakta, d.v..s att utredningen försvårades
genom att Arvidson inte inställde sig vid förhören. Några förtroenden
mellan Dahnell och Meijer förekom inte.

Rörande den av Arvidson påtalade åtgärden att delge honom en
skriftlig kallelse till förhör har Meijer anfört bl.a. följande.

Åtgärden att söka en advokat på detta ovanliga sätt bestämdes av
Meijer. Spaningsledningen och Meijer var eniga i uppfattningen, att
man inte kunde lita på Arvidson. Denne hade flera gånger kallats till
förhör eller andra sammanträden men uteblivit eller anmält förhinder.
Det verkade som om Arvidson med avsikt höll sig undan. Mot den
bakgrunden ansåg Meijer, att man inte kunde lita på att en kallelse i
muntlig form skulle efterkommas av Arvidson, och Meijer ville i det
läget och med hänsyn till att utredningen fördröjdes ha ett bevis på
att Arvidson fått en kallelse i sin hand och att det inte kunde vara
något missförstånd. Skulle Arvidson då inte komma, ansåg Meijer det
vara sin plikt att underrätta domstolen om vad som hade förekommit.
Någon kontroll av huruvida Arvidson var sjuk var det inte, såvitt Meijer
minns, frågan om. En utredningsman, som bodde inte alltför långt från
Arvidson, fick i uppdrag att överlämna kallelsen. Att två polismän kom
att överlämna kallelsen berodde på att de bodde åt samma håll och
därför åkte i samma bil från Södertälje. Det berodde således inte på
någon order av Meijer.

Dahnell har uppgivit bl. a. följande.

Med anledning av Meijers framställning om förlängning av tiden
för åtals väckande ringde Dahnell den 29 juni till Arvidson för att inhämta
dennes yttrande rörande framställningen och efterhöra hur det
förhöll sig med vad Meijer anfört om förhörsverksamheten med Irwing
Höglund. Såvitt Dahnell nu kan erinra sig uppgav Arvidson vid samtalet,
att han slutfört ett arbete i ett annat mål så att han ej längre hindrades
från att biträda Irwing Höglund. Den 1 juli anmälde Meijer vid
ett telefonsamtal -med Dahnell, att Arvidson trots upprepade framställningar
inte kunnat förmås att närvara vid förhör med Irwing Höglund.
Meijer lämnade en redogörelse av ungefär det innehåll som fanns i en
i målet senare ingiven promemoria. Dahnell ringde den 1 juli till Arvidsons
byrå och fick den uppgiften, att Arvidson låg sjuk. Dahnell sökte
därefter Arvidson i bostaden och ringde sedan åter till byrån, där Dahnell
fick beskedet att Arvidson rest till Södertälje. Med hänsyn till detta
besked trodde Dahnell, att frågan om Arvidsons medverkan vid förhör
skulle vara ur världen och att förundersökningen skulle fortgå på
vederbörligt sätt. Den 2 juli ringde emellertid Meijer och meddelade,
att Arvidson den 1 juli kommit till Södertälje i taxi och besökt Irwing
Höglund en kortare stund men att Arvidson inte velat komma till förhörsledaren
och inte heller velat ta emot vissa protokoll och att han
farit iväg med den väntande taxibilen. Dahnell sökte därefter Arvidson
vid olika tillfällen under dagen och fick av en kvinna på byrån uppgifter
om att han var sjuk eller att han rest till sitt sommarställe i Orsa.
Vid ett av dessa telefonsamtal fick Dahnell tala med Arvidson men
såvitt Dahnell kunde förstå var Arvidson helt ur balans. Sedan Dahnell
på eftermiddagen den 2 juli kommit till den uppfattningen, att han ej

telefonledes kunde uträtta något ytterligare i saken, avlät han skrivelsen
till Arvidson. Med hänsyn till vad som förevarit ansåg Dahnell
skrivelsen väl motiverad. Vid de kontakter, som förekom framförde
Meijer inte någon propå om byte av försvarare men nämnde, med all
sannolikhet den 2 juli, att Irwing Höglund uttalat missnöje med Arvidson
för bristande kontakt. Däremot hade Dahnell för egen del överväganden
om Arvidsons skiljande från försvararuppdraget, men telefonsamtalet
från Arvidson den 6 juli fick Dahnell att — för det dåvarande
— ändra uppfattning. Dahnell hade vid samtalet fått Arvidsons skriftliga
förklaring i försvararfrågan och blivit förvånad över att en advokat
svarade på ett föreläggande på det sätt Arvidson gjort. Arvidson inledde
samtalet med några kommentarer av sin skrift samt var — sett mot
bakgrunden av samtalet den 2 juli — som en helt annan människa.
Dahnell vidhöll sin uppfattning att utredningen ej fiok försenas. Arvidson
förklarade härefter, att fr. o. m. nästa dag förelåg ej något hinder
för honom att närvara vid förhören med Irwing Höglund. Sedan Dahnell
anmodat Arvidson att kontakta Meijer och underrätta denne om
sin inställning till medverkan vid förhören, ringde Arvidson senare och
meddelade, att han och Meijer talats vid och dragit ett streck över
vad som förevarit och att de nu skulle arbeta för att få ett slut på förundersökningen.
Dahnell ansåg, att han därmed fått besked om att
Arvidson skulle verka på det sätt som ålåg en offentlig försvarare och
att han inte längre hade anledning att ingripa rörande Arvidsons fortsatta
förordnande som offentlig försvarare. Dahnell ville slutligen framhålla
att han sökt att helt avhålla sig från att telefonkonferera med
Arvidson och Meijer och att hans telefonkontakter med den senare inskränktes
till att vidarebefordra från Arvidson erhållna besked.

3.8.5 JO:s bedömning

Vad först angår frågan om medgivandet för Irwing Höglund att
närvara vid hustruns jordfästning vill jag anföra följande.

Den som häktas på grund av misstanke om brott blir härigenom
underkastad den inskränkning i sin frihet som påkallas av ändamålet
med häktningen samt ordning och säkerhet. Enligt 9 § lagen om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. må häktad, om missbruk
ej kan befaras, medgivas att besöka närstående som är svårt sjuk eller
bevista närståendes begravning. Dylikt tillstånd lämnas av föreståndaren
för förvaringslokalen, varjämte tillstånd erfordras av undersökningsledaren.
Prövningen huruvida tillstånd skall medgivas är uppenbarligen
ej inskränkt blott till huruvida missbruk i form av flykt kan
befaras. Av ordalydelsen i nämnda stadgande framgår att även om
missbruk ej kan befaras tillstånd inte behöver medgivas utan är beroende
av prövning huruvida sådant bör lämnas. Vid den prövningen
får beaktas främst ändamålet med häktningen. Vid häktning på grund
av misstanke om våldsbrott kan det enligt min mening ej anses självklart
att den som häktats som misstänkt våldsverkare skall — även om
flyktfara ej anses föreligga och utredningsskäl ej påkallar att den häktade
kvarstannar i förvaringslokalen — få tillstånd att till följd av
6 —

offrets svåra sjukdom eller död få lämna förvaringslokalen för att på
grund av släktskap med den som utsatts för våldet få besöka denne
eller bevista hans begravning. I ett frihetsberövande på grund av misstanke
om våldsbrott torde nämligen också kunna anses ligga skyddsintresset
att de som utsatts för brott eller eljest berörts därav icke skall
behöva utstå att ofrivilligt sammanträffa med den som är skäligen
misstänkt för att vara gärningsman. I förevarande fall framgår att Ulla
Höglunds föräldrar medgivit Irwing Höglunds närvaro vid begravningen.
Med anledning härav finner jag saken inte böra föranleda
ytterligare uttalande från min sida.

Vad angår besöket i cellen efter jordfästningen står uppgift mot
uppgift om hur orden närmare fallit från Åkessons sida. Åkessons och
Blomkvists samstämmiga uppgifter om vad som yttrats och i övrigt
förekommit innehåller emellertid inte något motsägelsefullt utan framstår
i betraktande av den situation som förelegat såsom i och för sig
trovärdiga. Jag finner inte stöd för antagande att Irwing Höglund i här
berört hänseende behandlats otillbörligt.

Beträffande tagandet av hårprov motsäges Irwing Höglunds uppgifter
om vad som förekommit av övrig utredning. Vad genom utredningen
klarlagts ger ej anledning till antagande att något förekommit i fråga
om hårprovtagningar som skulle kunna föranleda ingripande från min
sida. Jag lämnar därför saken utan vidare åtgärd.

Angående slutligen Arvidsons kritik mot polis och åklagare i försvararfrågan
får den anses ha gått ut på att obehöriga försök gjorts att
skilja honom från försvararuppdraget. Liknande kritik har också framförts
av Irwing Höglund. Arvidson har vidare — i den honom av
häradsrätten förelagda förklaringen i försvararfrågan — antytt obehörig
samverkan härutinnan mellan åklagare och domare. Härjämte
har Arvidson riktat vissa närmare anmärkningar mot att han på Meijers
föranstaltande genom utredningspersonal delgivits en skriftlig kallelse
till förhör med Irwing Höglund.

Enligt RB 23: 4 skall förundersökningen bedrivas så skyndsamt omständigheterna
medgiver. Att så sker är av vikt inte bara med hänsyn
till förundersökningens effektivitet utan även av hänsyn till den misstänkte,
särskilt om han är berövad friheten. Försvararen, såväl av den
misstänkte utsedd som offentlig försvarare, intager under förundersökningen
liksom under målets behandling vid rätten ställningen av
biträde åt den misstänkte och har i denna egenskap skyldighet att
främja dennes intressen genom att såsom stadgas i RB 21: 7 tillvarataga
hans rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Med hänsyn till den offentlige försvararens ställning och uppgifter
åligger det rätten att vaka över att han fullgör sina åligganden. Enligt
RB 21: 6 må förordnande av offentlig försvarare av rätten återkallas,
om giltigt skäl därtill förekommer. Sådant skäl kan enligt förarbetena

till RB vara att försvararen inte utför försvaret med tillräcklig omsorg
eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som försvarare.

Vad som under förundersökningen förekommit från polisens, åklagarens
och domarens sida i försvararfrågan får ses mot bakgrunden
av vad som i den föregående redogörelsen upptagits om deras kontakter
med Arvidson och om hans medverkan i utredningen. På grund
härav och under hänvisning till utredningen i saken finner jag inte
framgå att någon tjänsteman förfarit obehörigt eller eljest anmärkningsvärt
i frågan om Arvidsons ställning som offentlig försvarare för
Irwing Höglund. Ej heller finner jag utredningen ge anledning till
någon anmärkning mot åtgärden att delge Arvidson en skriftlig kallelse
till förhör med Irwing Höglund.

3.9 Förteckningen över innehållet i Ulla Höglunds bankfack

3.9.1 Undersökningen genom JO

Arvidson har i olika sammanhang riktat kritik mot polis och åklagare
för att man på hans begäran kort tid före huvudförhandlingen
inte tillhandahöll honom en förteckning över innehållet i ett bankfack
som Ulla Höglund disponerat hos en bank i Södertälje. I övrigt
har Arvidson varken vid utredningen på ombudsmannaexpeditionen
eller under förundersökningen och huvudförhandlingen framställt någon
anmärkning beträffande utredningsledningens efterkommande av
begäran från försvaret om utredningsåtgärder.

Av utredningsmaterialet framgår härom följande.

Vid huvudförhandlingen, den 20 augusti 1970, anmärkte Arvidson,
att han i tre skriftliga framställningar till spaningschefen begärt en
förteckning över innehållet i bankfacket men att han hänvisats till att
personligen besöka banken med den tidsförlust och merkostnad avseende
försvarararvode detta innebar. Meijer anförde, att han kände till
att Arvidson framställt begäran om en förteckning men att någon
sådan inte upprättats och att han ansåg det vara ett onödigt arbete att
förteckna innehållet med hänsyn till att Arvidson erbjudits att tillsammans
med polis gå igenom innehållet i bankfacket. Häremot anförde
Arvidson, att hans begäran bort och borde efterkommas för att
underlätta hans arbete och att Meijer handlat ogint i saken.

I skrivelse till häradsrätten den 26 augusti meddelade Arvidson,
under upprepande av den framförda kritiken, att han önskade disponera
förhandlingsdagen den 31 augusti för förberedelse av målet genom
bl. a. besök i banken för att taga del av innehållet i bankfacket. Den
27 augusti ingav Meijer i målet en den 26 augusti upprättad och dagtecknad
förteckning över bankfackets innehåll. Enligt protokoll över
husrannsakan och beslag i målet hade husrannsakan tidigare företagits
i bankfacket den 25 juni samt den 7 och 13 juli. Förrättningarna, som
varit kortvariga, hade skett i närvaro av personal från banken. Vid de
båda sistnämnda tillfällena hade närmare angivna handlingar rörande

förfalskningsbrottet dels fotograferats och dels tagits i beslag. Den ingivna
förteckningen, som omfattade tre maskinskrivna sidor, upptog ett
stort antal handlingar och föremål av mest skiftande slag. Enligt vad
som angavs i förteckningen hade förrättningsmannen haft biträde av
föreståndaren för bankkontoret.

Rörande sin begäran om att få förteckningen har Arvidson vid utredningen
på ombudsmannaexpeditionen anfört bl.a., att han mot bakgrunden
av utredningspersonalens skyldigheter att tillhandagå även försvaret
med utredningsåtgärder hade svårt att förstå, att Meijer på ett
riktigt sätt fattat sin uppgift som förundersökningsledare. Efter Arvidsons
framställning till häradsrätten om inställande av en förhandlingsdag
presterade Meijer den begärda förteckningen omgående, och Arvidson,
som fann detta märkligt, hade en viss känsla av att förteckningen
möjligtvis kunde ha funnits tidigare. Genom sin ogina attityd, som var
obegriplig för Arvidson, saboterade Meijer försvarets arbete; och detta
förhållande var kanske det som mest upprört Arvidson i hela Höglundmålet.

Meijer har vid utredningen på ombudsmannaexpeditionen uppgivit
att det var av praktiska skäl avsevärt att föredra att Arvidson fick
tillgång till bankfacket än att utredningspersonalens krafter och tid
togs i anspråk för att upprätta en förteckning över innehållet. Det
var väsentligt mindre besvär och tidsomgång att Arvidson vid något
av sina besök i Södertälje gick igenom bankfacket för att ta del av vad
som kunde intressera honom än att det skrevs en förteckning. Vid rättegången
riktade Arvidson upprepade angrepp på Meijer för underlåtenhet
i skilda hänseenden under förundersökningen. Oaktat att Arvidson
inte angav ändamålet med den begärda förteckningen förklarade Meijer,
att han skulle till polisen göra framställning om att Arvidsons önskemål
om en förteckning uppfylldes. Samma dag framförde Meijer önskemålet
till Sandberg och framhöll angelägenheten av att Arvidson i det
uppkomna läget visades tillmötesgående.

3.9.2 JO:s bedömning

Det ligger i sakens natur att i ett mål angående påstått mord, där den
tilltalade bestrider ansvar och motivet för gärningen ej är klarlagt,
föreligger intresse av att få fram utredning om den mördades ekonomiska
situation. Mot bakgrund härav framstår det för mig som självfallet
att i ett dylikt fall en begäran från försvararen för den för mord
åtalade att få förteckning över innehållet i den mördades bankfack
skall efterkommas. Med hänsyn emellertid till Meijers ej obefogade
uppfattning att Arvidson — som enligt sin konstnadsräkning i målet,
utöver besöken hos Irwing Höglund medan denne fanns på polisens
arrestavdelning, företagit minst 35 resor till Södertälje med omnejd
under tiden den 6—29 juni 1970 — själv kunnat utan större besvär och
tidsåtgång gå igenom bankfacket, framstår det inträffade ej som så
anmärkningsvärt att någon åtgärd från min sida skulle vara motiverad.

4 Lidholms deltagande i förundersökningen

4.1 Inledning

Som tidigare nämnts utfördes den rättsmedicinska undersökningen
av dåvarande t.f. föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm
leg. läkaren Sven-Olof Lidholm. Lidholm hördes också som vittne
vid huvudförhandlingen inför Södertörns tingsrätt, vilket skedde på
begäran av Irwing Höglunds försvarare Arvidson.

Vad som förekommit i dessa hänseenden har varit föremål för en
omfattande utredning inom ombudsmannaexpeditionen. Anledningen
härtill är främst den allvarliga kritik som i dessa sammanhang framförts
av dels Lidholm mot särskilt Meijer och dels av Meijer och andra
mot Lidholm.

I detta avsnitt skall behandlas vad som härvidlag förekom under
förundersökningen. För att underlätta den fortsatta läsningen lämnas
till att börja med några kortfattade data rörande Lidholms medverkan
under förundersökningen.

Sedan Ulla Höglunds döda kropp påträffats på kvällen den 4 juni
1970 kallades Lidholm till Södertälje, där han inställde sig på fyndplatsen
dels vid 8-tiden på morgonen den 5 juni och dels omkring kl.
11.30 samma dag.

Något senare under dagen sammanträffade Lidholm och Meijer helt
kort. Obduktion av den döda kroppen ägde rum på eftermiddagen
och kvällen den 5 juni. Framställning till rättsläkarstationen om obduktionen
gjordes av Norström. Vid framställningen var fogad Irwing
Höglunds anmälan den 21 maj om försvinnandet och Tillmans anmälan
den 5 juni om fyndet av kroppen.

Närvarande vid obduktionen var utom andra kriminalassistenten
Lange. Sedan obduktionen avslutats på kvällen underrättade Lidholm
polisledningen i Södertälje om det preliminära obduktionsresultatet,
innebärande att Ulla Höglund strypts med sin bysthållare, att denna
var sönder, att hudavskrapningen som fanns på hennes kropp åstadkommits
vid bysthållarens avslitande, att hon var bystopererad samt att
sperma påträffats i hennes slida. Dessförinnan hade Lidholm blivit
uppringd av en journalist som på fråga om dödsorsaken upplysts om
att denna var strypning. På fråga av journalisten om slidprov tagits
hade Lidholm svarat jakande. Vid samtalet med journalisten fick Lidholm
veta, att Arvidson utsetts till försvarare för Irwing Höglund.
Lidholm ringde då upp Arvidson och meddelade honom, att Ulla Höglund
var strypt med sin bysthållare och att sperma anträffats i hennes
slida.

På förmiddagen den 6 juni 1970, som var en lördag, blev Lidholm
uppringd av Meijer. Därvid inträffade vad Lidholm senare kallade en
frontalkrock med Meijer. På kvällen samma dag deltog Lidholm i ett
sammanträde i Södertälje med Meijer och spaningsledningen. Lidholm
lämnade därvid en redogörelse för obduktionsfynden och anförde synpunkter
i fråga om tolkningen av dem.

Lidholm avgav sitt obduktionsutlåtande den 26 juni 1970. I samband
därmed besökte Lidholm Lange, varvid ett samtal ägde rum mellan
dem bl. a. om hur Lilla Höglund tagits av daga.

Den 3 juli 1970 ägde ett sammanträde rum hos bitr. professorn NilsGustaf
Gejvall på osteologiska laboratoriet vid Ulriksdal i Solna med
bland andra Meijer och spaningsledningen. Sammanträdet gällde en av
Gejvall och andra verkställd undersökning av hårfynd från Ulla Höglunds
kläder. I samband med detta sammanträde förekom ett telefonsamtal
mellan en polisman i spaningsledningen och Lidholm, varvid
vissa frågor riktades till Lidholm.

Under augusti 1970 utförde Lidholm vissa prov med ett lik och
rekonstruktioner med levande modell, allt i syfte att söka utröna hur
mordgärningen tillgått.

Som bakgrund till den följande framställningen lämnas först redogörelser
dels för vissa författningar och föreskrifter gällande rättsläkare
och rättsläkares medverkan i förundersökning och dels för hur denna
medverkan praktiskt går till såsom saken blivit belyst under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen. Det därpå följande avsnittet
behandlar vad som blivit upplyst om Lidholms tidigare samarbete med
riksmordkommissionen och med Meijer.

4.2 Författningsstadganden rörande rättsläkare m. m.

Rättsläkarstation åligger jämlikt 3 § Kungl. Maj:ts instruktion den
3 december 1965 (nr 783), ändrad den 16 juni 1966 (nr 362), bl. a.
att utföra rättsmedicinska obduktioner, biträda vid brottsplats- eller
liknande undersökning, tillhandagå domstol, länsstyrelse, allmän åklagare
eller polismyndighet med rättsmedicinska utlåtanden samt med råd
och upplysningar i rättsmedicinska frågor ävensom — i den mån det kan
ske utan att övriga göromål åsidosättes — annan myndighet eller
enskild med intyg eller utlåtande i rättsmedicinska frågor. Jämlikt 21 §
samma instruktion må tjänsteman vid rättsläkarstation inte utan tillstånd
i varje särskilt fall åtaga sig uppdrag av kommun eller enskild
i ärende som handlägges eller kan komma att handläggas vid stationen.

Vid tiden för målet beträffande Irwing Höglund gällde kungl,
stadgan den 29 januari 1886 (nr 4) angående vad iakttagas bör vid
rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, ändrad den
16 juni 1966 (nr 363). Enligt denna stadga beslutade domstol, läns -

styrelse, allmän åklagare eller den som innehade eller uppehöll tjänst
som polischef om rättsmedicinsk obduktion (1 §). Förordnande att
verkställa rättsmedicinsk obduktion meddelades av den som beslutade
om undersökningen. Förordnandet lämnades föreståndaren för statens
rättsläkarstation i det rättsläkardistrikt där den som meddelade beslutet
fanns eller annan vid rättsläkarstationen anställd legitimerad
läkare som föreståndaren föreslog (2 §). Den som beslutade om rättsmedicinsk
obduktion skulle till läkaren överlämna protokoll och övriga
handlingar, som kunde tjäna till ledning för läkaren (5 §). Vid obduktion
skulle förås protokoll (11 §). Detta protokoll jämte protokoll över
rättskemisk eller annan undersökning, där sådan ägt rum, skulle läggas
till grund för och biläggas det utlåtande, som läkaren skulle avgiva.
Läkaren skulle bestyrka utlåtandet på heder och samvete. Handlingarna
eller avskrifter av dessa skulle överlämnas till den myndighet, som
utfärdat det förordnande, på grund varav obduktion ägt rum. En avskrift
av handlingarna skulle insändas till socialstyrelsen (12 §). — För
rättsmedicinsk obduktion utgick ersättning av allmänna medel enligt
vad därom särskilt var stadgat.

Enligt 3 § 4) allmänna läkarinstruktionen (1963:341) har varje läkare
att vid utfärdande av intyg eller utlåtande iakttaga synnerlig omsorg
och samvetsgrannhet. Detta innebär bl. a. för läkaren en skyldighet att
göra uttalanden enbart om förhållanden om vilka han har erforderlig
kännedom samt grunda sina uttalanden på objektiva medicinska iakttagelser
(medicinalstyrelsens cirkulär den 1 juni 1964 — MF 1964 nr 34
— angående utfärdande av läkarintyg).

För rättsläkarstationen vid Stockholm gäller en arbetsordning fastställd
den 10 juni 1964. Enligt denna åligger föreståndaren för rättsläkarstationen
att vidtaga åtgärder till förhindrande av att obehörig
tager del av undersökningsresultat (3 §). All vid rättsläkarstationen
tjänstgörande personal skall vid påbörjande av tjänstgöring genom
föreståndarens försorg erinras om sin tystnadsplikt enligt särskilt formulär.
Bevis om mottagen erinran om tystnadsplikt skall i samband
härmed lämnas (6 §).

I detta sammanhang må vidare erinras om följande stadganden
rörande tystnadsplikt och handlingssekretess.

I 8 § läkarinstruktionen stadgas följande.

Ej må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende
meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit
angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att vad sålunda stadgats
icke medför någon inskränkning i läkarens skyldigheter enligt gällande
författningar.

Sjukvårdslagen, som äger tillämpning på den slutna och öppna sjukvården,
upptager i 35 § följande stadgande.

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom

den, vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i denna
lag, må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga
förhållanden i övrigt om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

I medicinalstyrelsens cirkulär den 10 juli 1964 (MF 1964 nr 42)
angående tystnadsplikt för medicinalpersonal m. fl. uttalas, att samma
tystnadsplikt uppenbarligen bör iakttagas även av den som tjänstgör
eller för sin utbildning praktiserar inom hälso- och sjukvården, oavsett
om denna regleras i sjukvårdslagen eller icke.

I 10 § sekretesslagen stadgas — såvitt nu är av intresse — att handlingar
rörande polismyndighets eller åklagares verksamhet till beivrande
av brott ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att utlämnande
skulle motverka brottmåls utredning eller ock vara menligt
för enskild person.

4.3 Rättsläkares medverkan vid förundersökning i mordfall

Den följande redogörelsen bygger i huvudsak på uppgifter som framkommit
under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen.

Vid misstänkta mordfall m.m. kallas rättsläkaren så snart som möjligt
till platsen, där han deltar i fyndplats- eller brottsplatsundersökningens
inledande skede. Brottsplatsundersökama eller i allt fal! någon av dem
är därefter regelmässigt närvarande vid obduktionen. För kontakter
under denna mellan utredningsledningen och rättsläkaren finns såvitt
angår rättsläkarstationen vid Stockholm ett s. k. hemligt telefonnummer
till obduktionssalen. Sedan obduktionen avslutats ger rättsläkaren —
vanligen per telefon — utredningsledningen underhandsbesked om obduktionsresultaten.
Rättsläkaren brukar därefter i allmänhet redogöra
för sina obduktionsfynd vid ett sammanträde med utredningsledningen.
Det fortsatta samarbetet, som kan ta formen av såväl underhandskontakter
som sammanträden, är informellt och kan bli — allt efter
omständigheterna i det enskilda fallet — ganska ingående särskilt under
tiden närmast efter obduktionen och innan rättsläkaren avgivit sitt
protokoll och utlåtande över förrättningen. Dessa handlingar eller t. ex.
förhörsinformationer från en senare gripen misstänkt kan givetvis ge
upphov till nya frågeställningar till rättsläkaren. Samarbetet brukar
emellertid så småningom ebba ut och övergå till mer sporadiska kontakter
beroende på om nya spörsmål aktualiseras. Antalet kontakter
mellan utredningsledningen och rättsläkaren kan i det enskilda fallet
bli ganska många. Enligt Lidholm hade han sålunda under utredningen
i det s. k. Jeanette-mordet i Södertälje sommaren 1969 omkring
tiotalet sammanträden med utredningsledningen. Kontakterna är ömsesidiga.
Enligt vissa uppgifter, bl. a. av Lidholm, synes kontakten i
första hand ligga i samarbetet mellan rättsläkaren och brottsplatsunder -

sökaren. När rättsläkaren sålunda kommer på något nytt, brukar han
— har Lidholm sagt — vända sig till brottsplatsundersökaren. Rättsläkarens
uppdrag betraktas inte som slutfört så länge förundersökningen
pågår och oftast avslutas det med att han hörs i målet.

Om den mer formella frågan om kontaktformerna med rättsläkaren
framgår ytterligare av upplysningar som Kollander lämnat bl. a. följande.
Vid mer omfattande mordutredningar delas utredningsverksamheten
upp i sektorer. Brottsplatsundersökningen är t. ex. en sektor.
Spaningsledningen har att tillse, att de olika sektorerna får informationer
om vad som i allt väsentligt har framkommit från andra sektorer
i spaningsverksamheten, men den samlade överblicken över hela spaningsläget
har endast spaningsledningen. Vem som skall hålla kontakten
med utomstående sakkunniga såsom rättsläkaren blir beroende på hur
organisationen är uppbyggd i det enskilda fallet. I allt fall i mer långdragna
utredningar utser man ofta brottsplatsundersökaren eller någon
annan till kontaktman i förhållande till rättsläkaren. Spaningsledaren
vill nog också själv hålla förbindelse med denne. Det förekommer inte
att kontakten med rättsläkaren uteslutande går genom förundersökningsledaren.

Vidare har framkommit, att utredningsledningens samarbete med
rättsläkaren vanligen är så informellt, att man vid behov helt enkelt
ringer till denne för att samråda eller kalla honom till sammanträde.
Av utredningen framgår, att det sagda skulle gälla i synnerhet i fråga
om samarbetet i allmänhet med Lidholm.

Vad därefter gäller den närmare innebörden och omfattningen av
rättsläkarens sakkunniguppdrag vid en mordutredning kan till en början
viss vägledning erhållas av de råd och anvisningar dåvarande medicinalstyrelsen
utfärdade 1944 rörande legitimerad läkares vid rättsläkarstationen
vid Stockholm tjänsteförrättningar (MF 1944 nr 218). Anvisningarna
är alltjämt gällande såvitt rör läkares uppdrag att biträda vid
brottsplatsundersökning. Härom uttalas, att hans uppgift består framför
allt i att vara rådgivare åt undersökningsledaren i frågor, som kräver
medicinsk och speciellt rättsmedicinsk sakkunskap. Läkaren bör därför
göra sig noggrant underkunnig om alla förhållanden på brottsplatsen
och de kända närmare omständigheterna vid brottet, följa polisutredningen
samt söka att i den mån så är möjligt bidraga till besvarandet
av de frågor, som uppkommer vid undersökningen. Läkaren har vidare
att utföra sådana undersökningar, som kräver medicinsk sakkunskap
och lämpligen kan utföras på brottsplatsen. Däremot ingår inte i läkarens
skyldigheter att utföra kriminaltekniska undersökningar, som ej
fordrar medicinsk sakkunskap och som åvilar den myndighet, vilken
utför brottsplatsundersökningen.

Rörande förevarande frågor framgår vidare av utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
följande.

En mer regelmässig medverkan av obducenten redan på brotts -

platsen är av relativt sent ursprung och har liksom rättsläkarnas samarbete
i övrigt med kriminalteknikerna för rättsläkarstationens vid
Stockholm del utvecklats särskilt sedan Lidholm 1963 började verka
som rättsläkare vid stationen. I sakkunniguppdraget anses ingå, att
rättsläkaren, där så är möjligt, skall tillhandagå utredningsledningen
med tolkning av obduktionsfynden och inom området för sin sakkunskap
söka uttala sig om hur gärningen kan ha tillgått. Det synes inte
vara ovanligt, att man till en början i mer svårbedömbara mordfall med
bl. a. rättsläkarens hjälp spekulerar ganska fritt rörande gämingssättet
för att på så sätt slutligen söka nå fram till en riktig bedömning. Det är
brottsplatsundersökarens uppgift — och för det ändamålet är han utbildad
— att verkställa brottsrekonstruktioner, men rättsläkaren kan i
många fall genom sin sakkunskap bidraga med observationer och upplysningar.
Bl. a. från denna synpunkt anses rättsläkarens medverkan
redan på brottsplatsen vara betydelsefull. Detsamma gäller om rättsläkarens
och brottsplatsundersökarens samarbete vid obduktionen med
att tolka särskilt skadors uppkomstsätt. Härutinnan är enligt numera
avlidne chefen för kriminaltekniska roteln vid polismyndigheten i Stockholm,
kriminalkommissarien Arne Svensson, gränsdragningen mellan
rättsmedicin och kriminalteknik svår, enär disciplinerna griper in i
varandra. Vidare kan det beroende på omständigheterna i en utredning
förekomma, att rättsläkaren och brottsplatsundersökaren har sammanträffanden
för att ytterligare diskutera fallet och att rättsläkaren
deltar i rekonstruktioner som brottsplatsundersökaren gör. Däremot
har det veterligen aldrig tidigare förekommit, har det samstämmigt
anförts från polis- och åklagarhåll, att rättsläkaren på egen hand och
av eget initiativ gjort rekonstruktioner för tolkning av obduktionsfynden
och till utrönande av hur en gärning kan ha tillgått. Enligt
Lidholm gör rättsläkare »normalt sett» inte rekonstruktioner.

Ytterligare må om samarbetet mellan kriminalteknikem och rättsläkaren
här antecknas följande uppgifter av Lange. Han har arbetat
med kriminalteknik sedan 1962. Enligt Langes erfarenhet är det felaktigt
att tro, »att det förekommer ett sådant där fantastiskt intimt
samarbete» mellan rättsläkaren och brottsplatsundersökaren, utan normalt
sammanträffar de på brottsplatsen, vid obduktionen och kanske
vid något sammanträde. Lange har endast vid ett tillfälle gjort rekonstruktioner
i samarbete med Lidholm och vid ett annat tillfälle mer
aktivt samarbetat med honom. Därjämte kan det förekomma, att rättsläkaren
gör undersökningar i samarbete med polisen såvitt rör rent
rättsmedicinska detaljfrågor.

1.4 Lidholms tidigare samarbete med riksmordkommissionen och
med Meijer

Rörande sitt tidigare samarbete med riksmordkommissionen och

annan polis har Lidholm anfört, att samarbetet då inte kunnat vara
bättre än vad det varit. Motsvarande bedömanden har lämnats från
polishåll. Man har särskilt uttryckt sin uppskattning av Lidholms
beredvillighet att lämna alla upplysningar som stått i hans förmåga
att ge och för hans tillmötesgående att ställa sig till förfogande utom
tjänstetid och även på obekväma tider av dygnet. Meijer har uttalat
enahanda uppskattning av Lidholm.

Beträffande förhållandet mellan Lidholm och Meijer är till en början
att anteckna följande. Som inledningsvis antytts inträffade dagen efter
obduktionen av Ulla Höglunds kropp den 6 juni 1970 vad Lidholm
kallat för en »frontalkrock» mellan honom och Meijer. Enligt Lidholm
hade han mot bakgrunden av sitt tidigare samarbete med Meijer
uppfattat det som förutbestämt, att de en dag skulle »frontalkrocka»,
och tyckt, att »det liksom var skönt att frontalkrocken äntligen hade
hänt». Ifråga om sin uppfattning att förhållandet mellan honom och
Meijer var sådant, att en »frontalkrock» skulle inträffa har Lidholm
anfört följande.

Irritationen mellan Lidholm och Meijer började med att Meijer för
omkring fyra år sedan utbröt i förebråelser mot Lidholms sekreterare
för att hon inte skulle ha framfört till Lidholm, att Meijer sökt honom
per telefon och bett att få bli uppringd. Lidholm, som var förhindrad
att ringa, hade framhållit för Meijer, att han fann Meijers beteende
mot sekreteraren oskickligt. I det s. k. Tjockö-mordet var Meijer allmänt
irriterad över att en 80-årig kvinna blivit ihjälslagen av en yngling.
Kvinnan hade haft ett pulsåderbråck på hjärnbasen, och Lidholm
kunde till en början inte avgöra, om hon först fått bristningen och
därefter genom att falla omkull ådragit sig de skador hon hade eller
om hon blivit misshandlad. Genom en tappad kam kunde ynglingen
senare gripas och bindas vid brottet, »och då hade Meijer en väldig
tur». Lidholm, som tyckte synd om pojken, registrerade, såsom något
allmänt sett obehagligt, ett slags tillfredsställelse hos Meijer över att ha
fått tag i pojkstackaren. Under utredningen uppkom frågan om skadorna
av misshandeln varit dödande. En engelsk professor i rättsmedicin,
med vilken Lidholm rådgjorde vid besök hos denne, ansåg
liksom Lidholm det svårt att avgöra, vad som varit dödande. Lidholm
hörde senare, att Meijer sagt, att Lidholm inte ens kunnat avgöra dödsorsaken.
Lidholm fann Meijers uttalande dumt. I det s. k. Jeanettemordet
i Södertälje hoppade Meijer, »som en jo-jo», in och ut som en
slags förundersökningsledare. Det gick prestige i utredningen. Det var
enligt Meijer kategoriskt fel vad Lidholm med hänsyn till den alkoholkoncentration
som påvisats hos den avlidna ansett om hennes nykterhetstillstånd
vid dödstillfället. Ett på Meijers tillskyndan inhämtat utlåtande
från rättsläkarrådet i socialstyrelsen utvisade, att några bestämda
slutsatser inte kunde dragas av alkoholkoncentrationen men att
den kunde ha uppkommit genom alkoholförtäring. Meijer gav offentlighet
åt den uppfattningen, att Lidholm inte begrep »ett dugg av det
här». Lidholm började då bli allmänt irriterad, eftersom han själv inte
brukar uppträda på det sätt Meijer gjort.

Meijer har om sitt tidigare samarbete med Lidholm uppgivit följande.

I det s. k. bankmordet i Stockholm 1964 hade en bankombudsman
bragt en tandläkare om livet. Ombudsmannen erkände och berättade,
att han styckat och bränt upp liket. Lidholm ansåg bestämt, att den
misstänkte inte kunnat gå till väga på det sätt som han sagt. Meijer
hade anledning tro, att bekännelsen var riktig. Gjorda experiment med
bl. a. en svinkropp utvisade, att Lidholm hade fel och att erkännandet
var riktigt. I det s. k. Tjockö-mordet 1967 hade en yngling i sexuellt
syfte överfallit en 80-årig kvinna och bragt henne om livet genom grov
misshandel. Lidholm hade till en början den uppfattningen, att kvinnan
först haft ett pulsåderbråck och ådragit sig de skador hon utvisade
genom att falla. Detta gjorde, att polisen ett slag var benägen att lägga
ner utredningen, eftersom något brott inte förövats. Senare erkände
ynglingen att han hade överfallit kvinnan. Lidholm gjorde då ytterligare
en felbedömning. Han uttalade nämligen i utlåtandet över obduktionen,
att han inte med säkerhet kunde avgöra huruvida de uppkomna
skadorna ensamma för sig medfört döden. Meijer tillät sig att som lekman
hävda en annan uppfattning, och Lidholm åtog sig att vid en resa
till London dryfta målet med engelska rättsläkare med stor erfarenhet
och kunnighet. Sedermera ringde Lidholm Meijer från London och
meddelade, att han nu kommit till den uppfattningen, att skadorna i
och för sig kunde ha varit dödande. Denna ändrade uppfattning vidhöll
Lidholm, när han hördes inför rätta. Han uppgav då, att skadorna
ensamma för sig med hänsyn till kvinnans ålder och allmäntillstånd
med intill visshet gränsande sannolikhet medfört döden. I ett annat
mål som handlades 1967 på länsåklagarmyndigheten och som Meijer
hade anledning att följa utan att vara förundersökningsledare hade en
8-årig gosse överfallits på Lidingö och efter grovt homosexuellt
övervåld berövats livet genom strypning. Lidholm uppgav såsom ett
förhandsbesked om obduktionsresultatet, att han i gossens analöppning
eller inne i ändtarmen funnit spermier. Vidare har Meijer ett bestämt
minne av att Lidholm sagt, att han funnit svansar på spermier, vilket
skulle tyda på att det inte kunde vara fråga om någon annan substans
än spermier. Om iakttagelsen var riktig, kunde den utesluta den anhållne
såsom gärningsman. Den misstänkte var steriliserad och enligt
vad som inhämtades angående steriliseringen skulle han inte kunna
vara i stånd att producera sperma. Sedan detta meddelats Lidholm,
uppgav denne, att hans besked varit förhastat och att det vid mikroskopisk
undersökning av sekretet inte framkommit något som tydde på
att det verkligen var spermier utan att det kunde vara någon annan
substans. Den misstänkte erkände gärningen ungefär samtidigt med Lidholms
förnyade besked. I det s. k. Jeanette-mordet 1969 gjorde Lidholm
med ledning av den alkoholkoncentration som hade konstaterats
hos den avlidna det uttalandet, att hon varit mycket svårt berusad vid
dödstillfället. Meijer, som följde utredningen, trodde inte på riktigheten
av Lidholms uppfattning och ifrågasatte om den påvisade alkoholkoncentrationen
inte kunde vara resultatet av en kemisk förändring i
den dödas kvarlevor. Lidholm avvisade den tanken. Ett inhämtat yttrande
från socialstyrelsen gick helt i den riktning som Meijer förmodat,
nämligen att det var en kemisk process som kunde ha gett det
påvisade utfallet. Lidholms ståndpunkt var således inte riktig. Meijer
vill inte påstå, att Lidholm i något av de förutnämnda fallen ådagalagt
någon försummelse. Det kan ha varit fråga om rimliga förbiseenden.

Meijer kom dock efter hand till den uppfattningen, att Lidholms uttalanden
inom sitt område måste tas med betydande försiktighet.
Meijer kunde kanske personligen inte värja sig för den uppfattningen,
att Lidholm i själva verket var en ganska medioker rättsmedicinare.
Meijer har inte givit Lidholm anledning förstå, att Meijer kanske inte
var övertygad om Lidholms vetenskapliga kapacitet. Nu i efterhand
kan Meijer tänka sig — med hänsyn till det sätt varpå Lidholm tagit
sina »misslyckanden» — att Lidholm förstått, att Meijer ifrågasatte
Lidholms kapacitet. Deras attityd mot varandra, som från början varit
ytterst vänskaplig, har därför svalnat efter hand. Till detta har bidragit
inte blott att Lidholm kanske varit benägen för förhastade slutsatser
utan också att han haft en benägenhet att på ett tidigt skede av utredningarna
ge offentlighet åt sin uppfattning i press och andra massmedia.
Detta har varit fallet både i Tjockö- och Jeanette-utredningarna.
Efter utredningen i det sist angivna fallet, där Lidholms uppgifter till
massmedia måste ha vållat åtskillig sorg hos den dödas närmast anhöriga,
fann Meijer anledning att för Lidholm framhålla, att det ålåg
Lidholm tystnadsplikt såsom sakkunnig och att han inte fick göra
några uttalanden för offentligheten i vart fall innan obduktionsresultaten
förelåg i form av protokoll och utlåtande. Lidholm tog mycket
illa upp, men Meijer hade inte haft anledning att tro, att detta skulle
gå Lidholm djupare till sinnes eller störa förhållandet mellan dem, som
Meijer dock betraktade som vänskapligt.

Vad särskilt gäller Lidholms uppfattning, att det var ödesbestämt att
han och Meijer skulle »frontalkrocka», har Meijer anfört följande.

Meijer hade alltid betraktat förhållandet mellan Lidholm och sig
som vänskapligt. Om Lidholm redan efter Tjockö-fallet ansett en
frontalkrock med Meijer oundviklig, hade Lidholm i allt fall dolt
denna uppfattning utomordentligt väl för Meijer. De har inte haft
något personligt umgänge, men vid ett tillfälle efter Tjockö-fallet
erbjöd Lidholm Meijer att få disponera Lidholms sommarvilla i Spanien.
Meijer tackade för erbjudandet utan att ha för avsikt att utnyttja
det. Erbjudandet tydde knappast på en sådan inställning från Lidholms
sida som han nu gör gällande. Efter Jeanette-fallet hade Meijer och
Lidholm föga kontakt med varandra, men liksom tidigare år fick
Meijer till julen 1969 ett julkort från Lidholm som Meijer besvarade.
Från det tillfället och fram till den 5 juni 1970 hade Meijer och Lidholm
inte någon kontakt med varandra. Meijer har inte kunnat tro att
det legat någon falskhet i Lidholms vänligheter och följaktligen inte
heller haft någon som helst uppfattning om att Lidholm ansett sig stå
i ett personligt motsatsförhållande till Meijer och att Lidholm ansett
en »frontalkrock» vara oundviklig. Meijer har emellertid kanske en
viss benägenhet att vara godtrogen mot dem, som han anser sig vara
god vän med. Meijer finner Lidholms handlande i Höglundmålet vara
en psykologisk gåta och har nu i efterhand inte kunnat undgå att
fundera över anledningen till Lidholms inställning. Meijer kan möjligen
tänka sig, att den omständigheten, att Lidholm fått ge med sig i några
fall, där de samarbetat, gått honom för när och att detta resulterat i
en personlig aversion mot Meijer. Meijer anser en sådan reaktion helt
opåkallad, enär de diskuterat sina skilda uppfattningar i all vänskaplighet.
Lidholm har haft en benägenhet eller svaghet för att uppträda

inför massmedia, vilket i vissa fall haft beklagliga följder. Frågan om
Lidholms tystnadsplikt blev också aktuell i Höglundmålet. Någon har
ganska träffande sagt, att Lidholm betraktar sig som någon sorts svensk
»Dr Hardy». Det kan möjligen vara en förklaring till Lidholms inställning,
att han ansett Meijer gå i vägen för hans aspirationer. Detta äi
spekulationer från Meijers sida, men enligt Meijers uppfattning var det
före Höglundmålet inte någonting mellan dem som borde ha brutit
det tidigare vänskapliga förhållandet.

Otto Andersson och Sandberg har hörts i förevarande hänseende.
Det kan här nämnas, att Tjockö- och Jeanettemorden utreddes av riksmordkommissionen,
Tjockö-mordet dock före Sandbergs tid som chef
för kommissionen och utan medverkan av Otto Andersson. De har
båda anfört, att Lidholm och Meijer haft olika uppfattningar i en del
mordutredningar, varvid de berättat om de nämnda fallen. Sandberg har
sagt, att han före Höglundfallet över huvud taget inte haft någon
känsla av att förhållandet mellan Lidholm och Meijer skulle vara spänt
på det sättet, att det skulle bli någon form av utlösning. Under Jeanetteutredningen
hade Sandberg uppfattat förhållandet mellan dem som
vänskapligt. Otto Andersson har uttalat, att vad som förekom i Tjocköoch
Jeanette-utredningarna enligt hans mening inte bort förorsaka
någon missämja och att Lidholm måste ha grundat sitt uttalande om en
förutsedd frontalkrock på något som inträffat utanför dessa fall.

Slutligen må här antecknas, att Lidholm tillfrågats om han med den
uppfattning som han hade om en förutbestämd »frontalkrock» borde
ha åtagit sig rättsläkaruppdraget. Lidholm har svarat, att han hade vetat
med sig, att han oberoende av personliga motsättningar kunde medverka
objektivt i utredningen. Han hade förutsatt, att detsamma skulle
gälla Meijer. Enligt Lidholm skulle därför »frontalkrocken» i och för
sig inte behövt ha någon betydelse för hans medverkan i förundersökningen.

4.5 Lidholms sammanträffande med Meijer före obduktionen

Lidholm inställde sig den 5 juni 1970 på platsen för fyndet av Ulla
Höglunds döda kropp, första gången vid 8-tiden och därefter kl. 11.30.
Sedan Lidholm gjort iakttagelser på platser, överfördes kroppen till
rättsläkarstationen. Före obduktionen uppsökte Lidholm i sällskap med
Lange Meijer på polishuset i Södertälje. Lidholm har uppgett, att han
ville veta om det förelåg något erkännande, vilket var av betydelse
för uppläggningen av obduktionen. På Lidholms fråga om Irwing Höglund
erkänt hade Meijer i avvisande ton svarat, att »all information
sköter jag om». Lidholm hade aldrig tidigare fått något sådant svar
och ansett det vara ett dumt yttrande. Lidholm hade i det närmaste
blivit utkörd ur Meijers rum.

Såsom kommer att framgå av det följande har Lidholm under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen uttalat, att polisen under förundersökningen
iakttog bl. a. tystlåtenhet mot honom.

Meijer har uppgivit följande om sammanträffandet med Lidholm.
Meijer uppmanade Lidholm att inte ge offentlighet åt eller på annat
sätt föra vidare sina iakttagelser, förrän Meijer och spaningsledningen
fått besked om dem och kunde bedöma vad som skulle ges offentlighet
och vad som skulle vidarebefordras till Irwing Höglund och dennes
försvarare. Meijer framhöll för Lidholm, att det tills vidare var Meijer
som lämnade alla informationer. Meijer har en minnesbild av att han
erinrade Lidholm om att denne i tidigare undersökningar gjort vissa
olyckliga uttalanden och att det var angeläget från utredningssynpunkt
att detta inte upprepades. Meijer minns däremot inte huruvida Lidholm
frågat om något erkännande förelåg. Har frågan ställts, vilket Meijer
håller för sannolikt, har Lidholm med absolut säkerhet fått ett riktigt
besked. Något annat var horribelt, eftersom Meijer, såvitt han kommer
ihåg, hade presskonferens samma eftermiddag och då lämnade besked
om att något erkännande inte förelåg. Det fanns inte någon som helst
anledning att förtiga att Irwing Höglund nekade till gärningen, och
Lidholms påstående att han förvägrades besked är osant. Dessutom har
Lidholm alltid haft så intim kontakt med polisen, att han spontant
skulle ha fått upplysningar i saken.

Lange har om sammanträffandet med Meijer uppgett, att han inte
har något som helst minne av någon fråga av Lidholm angående
erkännande. Lange hade vid denna tidpunkt inte vetat om det förelåg
ett erkännande eller inte. För fullgörandet av sina omedelbara arbetsuppgifter
hade han inte heller haft något intresse för skuldfrågan. Det
var inte något egentligt samtal vid besöket hos Meijer. När Lidholm
och Lange skulle lämna Meijers rum, sade Meijer något om att de
inte skulle meddela pressen.

Vidare kan här antecknas, att Törnkvist uppgivit att han sammanträffade
med Lidholm på morgonen den 5 juni på polishuset i Södertälje
och medföljde denne till fyndplatsen. Härvid hade Törnkvist upplyst
Lidholm om utredningsläget.

Vad gäller Meijers uppgifter om att han vid olika tillfällen för Lidholm
påpekat tystnadsplikten har Lidholm anfört, att han inte har
något minne av tidigare diskussioner med Meijer härom och att Meijer
inte heller vid sammanträffandet den 5 juni tog upp frågan huruvida
uppgifter fick lämnas till andra än Meijer.

4.6 Obduktionen

Obduktionen av den döda kroppen efter Ulla Höglund påbörjades
den 5 juni 1970 vid 16-tiden och avslutades under kvällens lopp.

Närvarande var, förutom Lidholm, Lange, rättsläkaren Jan Lindberg
och förste kriminalassistenten Nils Tufvesson. Den sistnämnde deltog
i fyndplatsundersökningen och handhade fotograferingen vid obduktionen.

Utlåtande över obduktionen avgavs som nämnts den 26 juni 1970.
Protokollet över obduktionen och obduktionsutlåtandet är intagna i den
inom ombudsmannaexpeditionen sammanställda utredningspromemorian
och återges inte här.

Vid obduktionen förekom en diskussion om tolkningen av obduktionsfynden.
Såväl Lange som Lidholm har under utredningen vid
ombudsmannaexpeditionen sagt, att man var ense om att Ulla Höglund
strypts med sin bysthållare och att sårskadan över bröstkorgen uppkommit
vid bysthållarens avslitande.

Lidholm har vidare uppgivit, att han av sårskadornas bågformade
utseende blev helt säker på att bysthållaren dragits snett uppåt, bakåt.
Bystoperationen väckte hans intresse, eftersom han kände till andra
liknande fall. På grund av sin tystnadsplikt hade Lidholm inte kunnat
informera polisen härom i annan utsträckning än att han sagt, att han
kände till skälen för en sådan åtgärd. Lidholm uppfattade »den här
kvinnan såsom någon som ville imponera på män och som kanske
hade varit litet lösaktig eller någonting i den branschen». Bystoperationen
diskuterades mycket. Lidholm sade till de övriga: »Jag kan
inte fatta det här. Det är ju obegripligt, att en äkta man kan vara så
tokig att han masar sig ut med sin hustru i busken under kall väderlek

och sedan så stryper han henne med bysthållaren av alla attribut .

Hur har han kunnat få utlösning i den här situationen?» Lidholm blev
för egen del helt övertygad om att gärningsmannen inte var normal,
bland annat med hänsyn till att den uppmätta sädesuttömningen i slidan
ungefär motsvarade en normal mängdmässig utlösning hos en man.

Enligt Lange var diskussionen om gärningen mycket allmän. Ingen
band sig för någon särskild uppfattning om hur gärningen tillgått. Lidholm
uttalade däremot en bestämd uppfattning — som förvånat Lange
— att den äkte mannen inte kunde vara gärningsmannen. Lange uppfattade
inte att Lidholm gav någon annan motivering för sin mening
än att han sade, att en man inte kan ha samlag med sin hustru och
samtidigt ha i tankarna att han skall mörda henne. Om bystoperationen
sade Lidholm, att denna var en mycket ovanlig åtgärd.

4.7. Lidholms redovisning av obduktionsresultaten och sammanträdet
den 6 juni 1970 i Södertälje

Efter obduktionen, som enligt Lidholm avslutades vid 21.30-tiden
den 5 juni 1970, ringde Lidholm till polishuset i Södertälje för att
meddela obduktionsresultaten, men Meijer och spaningsledningen hade

då lämnat polishuset. Lidholm blev, har han sagt, förtretad över att
de inte stannat kvar för att avvakta ett underhandsbesked om obduktionen
eller lämnat besked om vart han skulle vända sig för en redovisning,
medan han själv arbetat med obduktionen utom sin arbetstid.
Enligt Lidholm sade han till den polisman, som svarade, att »då ger
jag fan i er» och lade på telefonluren.

Lidholm har vidare berättat, att han under obduktionen blev uppringd
på sitt hemliga telefonnummer av en medarbetare vid tidningen
Dagens Nyheter. Denne frågade om obduktionsresultaten men fick
beskedet, att obduktionen ännu pågick och att han därför inte kunde
få några upplysningar.

Efter obduktionen fick Lidholm på kvällen ett telefonsamtal från en
medarbetare i tidningen Expressen. Lidholm har berättat härom.

Journalister ställer alltid en massa frågor. Lidholm visste inte riktigt
vad utredningsledningen ville behålla hemligt av obduktionsresultaten.
Enligt Lidholms mening är det vid utredningar ett hemlighetsmakeri
från polisens sida, som går till överdrift. Lidholm hade klart för sig,
att han inte skulle säga mer än att Ulla Höglund var strypt. Han hade
i dödsbeviset angivit strypning som dödsorsak och ansåg därför, att
det inte fanns anledning att hålla den uppgiften hemlig. På journalistens
fråga, om slidprov tagits, svarade Lidholm jakande men hänvisade
honom till förundersökningsledningen rörande hans fråga om resultatet
av provet. Journalisten yttrade då, att han förstod innebörden av
provet, vilket yttrande inte förvånade Lidholm; och påföljande dag
uppgavs i tidningen Expressen att gärningen var ett »sexmord».

Efter samtalet med journalisten blev Lidholm uppringd av Törnkvist,
som underrättats om Lidholms telefonsamtal till polishuset. Lidholm
har uppgivit att han meddelade Törnkvist, att Ulla Höglund
hade strypts med sin bysthållare, att denna var sönder, att överhudsavskrapningen
som fanns på hennes kropp hade åstadkommits vid
bysthållarens avslitande, att hon var bystopererad och att sperma påträffats
i hennes slida. Vidare nämnde Lidholm den ungefärliga mängden
funnen sperma ävensom troligen att denna hade fotograferats.
Lidholm meddelade Törnkvist, att Lidholm fann det konstigt, att den
äkta mannen skulle vara gärningsmannen. Törnkvist sade, enligt vad
Lidholm vill minnas, att han skulle återkomma. Det var Lidholm tacksam
för, eftersom han ville hem och sova.

Törnkvist har i allt väsentligt bekräftat Lidholms sakuppgifter. Han
har dock uppgivit att han inte kan erinra sig, att Lidholm uttalade någon
uppfattning om den äkta mannen såsom gärningsman. Törnkvist sade
inte, att han skulle återkomma. Däremot sade Törnkvist, att han skulle
kontakta Meijer. Törnkvist underrättade också Meijer om obduktionsfynden,
troligen samma kväll.

Meijer har uppgivit att han först på morgonen den 6 juni 1970 blev
7 —

uppringd av någon utredningsman, troligen Törnkvist, och underrättad
om Lidholms redogörelse för obduktionsfynden. Meijer är absolut
säker på att han inte fick något besked på kvällen den 5 juni. Hade
Meijer då vetat att obduktionen var avslutad, skulle han själv ha tagit
initiativet att ringa Lidholm eller någon inom spaningsledningen. Meijer
hade tillsagt polispersonalen, att de — när det än var — skulle kontakta
honom så snart någon viktig omständighet framkom. Det är
möjligt, att Törnkvist inte ville ringa Meijer sent på kvällen, men
Meijer vill i sådant fall — utan att klandra Törnkvist — bedöma detta
som en något missriktad vänlighet.

Enligt Lidholm uppgav journalisten vid det förutnämnda telefonsamtalet,
att Arvidson var förordnad till offentlig försvarare för Irwing
Höglund och att Arvidson skulle ringa Lidholm angående obduktionen.
Eftersom Lidholm inte ville bli uppringd senare under kvällen, telefonerade
han från rättsläkarstationen till Arvidson. Lidholm meddelade
därvid Arvidson, att Ulla Höglund var strypt med sin bysthållare och
att sperma anträffats i hennes slida. Därjämte delgav han Arvidson
sin uppfattning om den äkta mannen såsom gärningsman. Arvidson
har härom förklarat, att han fick det definitiva beskedet, att det
måste anses direkt uteslutet, att Irwing Höglund kunde vara gärningsmannen.

Vid det telefonsamtal, som Meijer hade med Lidholm i dennes
bostad på förmiddagen lördagen den 6 juni, inträffade den i det föregående
omnämnda, av Lidholm uppgivna »frontalkrocken» mellan
Lidholm och Meijer. Lidholm har härom berättat följande.

Lidholm skulle spela tennis kl. 12 och blev rätt irriterad när det
ringde på telefonen vid 11.15-tiden. Det var Meijer som ringde. Lidholm,
som inte fick något sagt på de närmaste fem minuterna, fick en
»rejäl utskällning» av Meijer dels för att Lidholms telefon varit upptagen
för pressinformationer, dels för att Lidholm informerat pressen
om att gärningen var ett »sexmord», dels för att Lidholm informerat
Arvidson om obduktionsresultaten och dels för att Lidholm inte hade
»jagat Meijer» för att upplysa denne om obduktionsresultaten. Sedan
Lidholm upplyst Meijer om att Lidholm pratat med sitt umgänge i
telefon, och att det var därför den varit upptagen, och att han skulle
spela tennis, bad han Meijer att »dra åt helvete» vilket Lidholm tyckte
att Meijer förtjänat, och lade på telefonluren. Lidholm satte sedan på
sin telefonsvarare och for för att spela tennis. Lidholm var då »rejält
arg». Han tror, att det inte finns någon som utan vidare skulle ha
tagit emot vad Meijer sade.

Meijer har om samtalet uppgivit följande.

Sedan Meijer av en utredningsman fått en redogörelse för Lidholms
förstahandsbesked om obduktionsresultaten och även tagit del av dem
i sin morgontidning eller möjligen blivit upplyst av Törnkvist om att
Lidholms uppgifter var återgivna i kvällstidningarna, ringde Meijer

till Lidholm för att direkt av denne få en redogörelse för de fynd som
hade gjorts vid obduktionen. Lidholms telefon var upptagen, och Meijer
lyckades först efter åtskilligt besvär komma fram. Meijer inledde samtalet
med att i skämtsam eller lättsam ton säga något om att »det var
fasligt besvärligt att komma i kontakt med dig, och jag förstår ju att du
har fullt upp att värja dig för pressen». Detta tog Lidholm mycket illa
upp, men det var absolut inte fråga om någon elakhet eller insinuation
utan bara ett konstaterande från Meijers sida, eftersom pressen utsätter
såväl åklagare och polis som sakkunniga för utfrågningar. Meijer kunde
inte ett ögonblick föreställa sig, att Lidholm skulle missförstå Meijers
yttrande. Meijer framhöll, att han tyckte, att det skulle ha varit trevligare
om han fått besked direkt från Lidholm i stället för att läsa i
tidningarna om vad denne hade funnit. Lidholm och Meijer hade i
tidigare mål också haft ett sådant samarbete, att Lidholm alltid först
lämnat sina uppgifter till Meijer och inte till någon polisman. Meiier
hade därför förväntat, att Lidholm också i detta fall skulle förfara på
samma sätt. Vid samtalet framkom, att Lidholm även hade informerat
Arvidson om obduktionsfynden. Meijer framhöll det olyckliga i att
Lidholm fört till torgs de upplysningar, som denne satt inne med.
Meijer erinrade, att han senast föregående dag framhållit för Lidholm,
att denne hade tystnadsplikt och att det var förundersökningsledaren
som avgjorde vilka uppgifter som skulle ges offentlighet eller delges
försvaret. Lidholm tog mycket illa upp och svarade, att det var en
samvetssak för honom att informera försvararen, men Meijer framhöll,
att det fick inte var och en avgöra efter sitt samvete utan att det var
andra faktorer som var bestämmande därvidlag.

Om Lidholms redogörelse för samtalet har Meijer sagt.

Denna innefattar våldsamma överdrifter. Det var Meijers föresats,
att samtalet skulle ske i behärskade ordalag från hans sida, och den
föresatsen höll han. Samtalet fördes — i allt fall från Meijers sida —
i en hövlig om än inte vänskaplig ton. Även om uttrycket »dra åt
helvete» kanske inte är främmande för Lidholms språkbruk och kanske
även återgav dennes inställning till Meijer, vill Meijer ändock fritaga
Lidholm från att ha begagnat ett sådant uttryckssätt. Det är således
oriktigt ,att samtalet ägde rum i den anda och de former, som Lidholm
gör gällande.

Sammanträdet i Södertälje började under eftermiddagen i närvaro
av bland andra Meijer, spaningsledningen och Lange. Vidare deltog på
Meijers begäran Kollander till en början i sammanträdet.

Meijer fann det angeläget att även Lidholm var närvarande och
sökte, har Meijer berättat, Lidholm på dennes bostadstelefon och på
det telefonnummer, vartill telefonsvararen hänvisade, utan att få något
svar. Meijer var därefter upptagen av andra göromål och bad kriminalkommissarien
Enström att ringa Lidholm.

Sedan Enström på den lämnade adressen meddelat att han ville bli
uppringd av Lidholm, ringde denne. Enligt Enström var Lidholm därvid
mycket irriterad och skrek, att han hade fridag och då inte ville

100

bli störd. Lidholm yttrade, att »han var ingen springpojke åt den där
djävla Meijer och om Meijer ville träffa honom så fick Meijer ringa
själv och inte skicka vilken djävel som helst att ringa». Detta är kanske
Lidholms jargong förklarade Enström, men Lidholm bad efter en stund
Enström om ursäkt för sitt uttalande om honom.

Lidholm har uppgivit att han meddelade Enström, att han inte längre
tolererade Meijers fasoner och att denne kunde ringa själv, om han ville
att Lidholm skulle komma till Södertälje. Lidholm vet inte, om han
ordagrant yttrade sig på det sätt Enström berättat, men sade säkert
»den där djävla Meijer». Vid telefonsamtal som Meijer därefter hade
med Lidholm var Meijer vänlig och man överenskom att Lidholm skulle
inställa sig till sammanträdet i Södertälje.

Lidholm kom till sammanträdet vid 20-tiden. Det kan här antecknas,
att Arvidson kl. 20.30 inställde sig i sammanträdesrummet och
yrkade att Irwing Höglund skulle försättas på fri fot. Meijer avslog
denna framställan.

Om sammanträdet har Lidholm till att börja med uppgivit följande.

Meijer inledde sammanträdet med att för Lidholm framhålla olämpligheten
av att upplysa försvaret om mordredskapet. Lidholm hade
beslutat sig för att säga ifrån och höll en ganska lång utläggning för
Meijer om sin och Meijers ställning och om vilka möjligheter denne
hade att kommendera Lidholm. Lidholm framhöll för Meijer, att han
hade svårt att tänka sig att det skulle bli något fortsatt samarbete i
målet med hänsyn till det sätt Meijer använde i sitt umgänge med sina
medarbetare. Meijer »kröp då till korset» och sade, att det hade varit
ett utomordentligt bra samarbete mellan dem.

Av uppgifter som Meijer och de vid sammanträdet närvarande polismännen
lämnat i de av Lidholm berörda hänseendena framgår sammanfattningsvis
följande.

Lidholm kom mycket sammanbiten och irriterad till sammanträdet.
Han yttrade, att han inte var någon springpojke åt åklagare eller polis
utan skötte sina arbetsuppgifter och att han inte behövde ställa upp på
sin fritid. Vad Lidholm talade med pressen om på sin fritid och på sin
privata telefon hade Meijer inte att göra med. Det hade varit Lidholms
moraliska plikt att meddela Arvidson obduktionsresultaten. Meijer framhöll,
att Lidholm hade erhållit i uppdrag att utföra obduktionen och
att det var hans skyldighet att redovisa resultaten endast till utredningsledningen.
Meijer uttalade sin uppskattning för Lidholms tillmötesgående
att ställa upp vid sammanträdet och framhöll att denne ingalunda
betraktades som en springpojke.

Meijer har tillagt, att han framhöll för Lidholm, att de alltid tidigare
haft ett gott samarbete och att Meijer och polisen alltid i synnerlig
grad uppskattat den beredvillighet, varmed Lidholm brukat ställa upp
och vara till hjälp med besvarandet av de spörsmål man hade. Meijer
framförde detta för att bryta den irritation, som synbarligen fanns hos
Lidholm, och försöka att få igång ett gott samarbete.

101

Lidholm har vidare sagt, att han yttrade, att han inte var någon
springpojke. Han ansåg sig behandlad såsom en sådan med hänsyn
dels till att utredningsledningen inte visat något intresse för resultatet
av obduktionen genom att varken hålla sig tillgänglig för ett förstahandsbesked
eller taga någon kontakt med rättsläkarstationen och dels
till att Meijer vid telefonsamtalet på förmiddagen den 6 juni framhållit
det felaktiga i att Lidholm inte ringt till Meijers bostad för en
redovisning av obduktionsresultaten. Lidholm har vidare förklarat, att
det var hans moraliska skyldighet gentemot sig själv att delge Arvidson
obduktionsfynden. Om Lidholm, som skulle vara objektiv i sina värderingar,
gjorde fynd, som bestämt talade emot att en viss person begått
en gärning, var det nämligen för Lidholm inte förenligt med god moral
att undanhålla vederbörandes försvarare sådana informationer.

Efter vad sålunda förekommit lämnade Lidholm en redogörelse
för obduktionsfynden och anförde synpunkter ifråga om tolkningen
av dem. Av Lidholms redogörelse framgick till en början, att Ulla
Höglund hade strypts med sin bysthållare och att den påvisade överhudsavskrapningen
på hennes bröstkorg uppkommit vid bysthållarens
avslitande. Lidholm uttalade inte någon uppfattning om hur bysthållaren
kommit upp runt halsen.

Om vad som förekommit i sakfrågan har Lidholm närmare uppgivit
följande.

Lidholm framhöll, att det var för honom obegripligt, att Irwing Höglund
som äkta man kunde vara gärningsmannen, såvida Irwing Höglund
inte var abnorm på något sätt. Lidholm motiverade sin uppfattning
på ungefär samma sätt som vid obduktionen, dvs. med hänsyn till
skadorna på bröstkorgen, användandet av bysthållaren som mordverktyg,
förekomsten av sperma i slidan och till den kalla väderleken, varjämte
han underströk betydelsen av bystoperationen. I sistnämnda hänseende
framhöll Lidholm, att det inte var rimligt att tänka sig, att Ulla
Höglund efter ett långvarigt äktenskap skulle ha företagit operationen
för sin makes skull, utan att andra motiv måste ha varit bestämmande.
Meijer mötte med gensaga och framhöll, att bystoperationen var oväsentlig
för bedömningen av skuldfrågan och att det inte var rättsmedicin
att diskutera huruvida en människa var abnorm, varemot
Lidholm förklarade, att han trodde sig vara mer kompetent än Meijer
att avgöra avgränsningen av sitt ämnesområde.

De polismän, som var närvarande vid sammanträdet, har hörts
rörande den redogörelse Lidholm lämnade om sin uppfattning om
gärningen. De uppgifter som härvid framkommit är inte helt entydiga
och detta synes bero på — förutom förklarliga minnesluckor — att
Lidholms redogörelse hade en allmän karaktär. Följande uppgifter kan
dock antecknas.

Lidholm uppgav, att Irwing Höglund inte kunde vara gärningsmannen.
Enligt vissa uppgifter, bl. a. av Lange och Sandberg, grundade
Lidholm sin uppfattning på att en man inte kan morda sin hustru

102

samtidigt som han har samlag med henne eller har samlaget i tankarna.
Enligt andra hörda anförde Lidholm även bystoperationen som motiv
för sin uppfattning och yttrade, att det var osannolikt att Lilla Höglund
skulle ha låtit bystoperera sig för att tillfredsställa Irwing Höglund
utan att operationen borde ha skett för att behaga andra män. Tänkbara
samlagsställningar diskuterades. Enligt några uppgiftslämnare,
bland andra Lange, gjorde Lidholm gällande, att samlaget skett med
gärningsmannen bakom Ulla Höglund. Enligt vissa uppgifter ansåg
Lidholm, att gärningen var ett »sexmord» och att den innehöll sadistiska
inslag. Enligt Sandberg svarade Lidholm på fråga av Meijer,
om Irwing Höglund på grund av obduktionsfynden helt kunde uteslutas
som gärningsman, att Irwing Höglund likaväl som någon annan kunde
vara gärningsmannen men att Irwing Höglund borde uteslutas på grund
av psykologiska skäl.

Meijer har i förevarande hänseende anfört.

Lidholm uppgav, att Irwing Höglund av psykologiska skäl inte kunde
vara skyldig till gärningen. Trots upprepade frågor kunde Lidholm inte
lämna någon som helst förklaring vari de psykologiska skälen kunde
bestå. Meijer har ett bestämt minne av att bystoperationen fördes på
tal av Lidholm men vill bestämt bestrida, att Lidholm tillerkände den
någon avgörande betydelse i sammanhanget. Väl kan Lidholm ha fällt
något yttrande angående syftet med operationen, men varken Meijer
eller någon annan inom utredningsledningen uppfattade i sådant fall
Lidholms uppgifter annat än som ett löst antagande, en spekulation
utan egentligt värde som man kastar fram vid en informell diskussion.
På Meijers fråga, huruvida den omständigheten, att det hade förekommit
ett samlag — som man då kunde antaga — omedelbart före det
Ulla Höglund mött döden, uteslöt den äkta mannen såsom gärningsman,
förklarade Lidholm, att detta inte var fallet. Meijer och spaningsledningen
fick den uppfattningen, att det inte fanns någon särskilt stor
anledning att fästa sig vid vad Lidholm anförde i den psykologiska
delen, eftersom denna uppenbarligen inte omfattades av Lidholms
specialitet och i synnerhet som han inte kunde lämna någon som helst
motivering för sin uppfattning.

4.8 Lidholms fortsatta kontakter med utredningsledningen

Enligt vad Lidholm uppgivit hade han efter sammanträdet den 6 juni
förväntat sig att utredningsledningen skulle taga kontakt med honom,
eftersom han klart redovisat, att han inte trodde, att Irwing Höglund
kunde vara gärningsmannen. Någon annan kontakt togs emellertid inte
än att han blev uppringd och anmodad att taga hårprov från Irwing
Höglund. Lidholm blev på det klara med att han var utfryst från den
fortsatta förundersökningen. Han beslöt sig därför att skriva sitt utlåtande
över obduktionen och besökte för det ändamålet Lange den
25 juni.

Lange har härom berättat följande.

Lidholm var medveten om att Lange höll på med undersökningar för
att försöka utröna på vilket sätt Ulla Höglund berövats livet, men

103

Lange tror, att Lidholm inte var alltför väl insatt i dem. Vid Lidholms
besök den 25 juni diskuterade de både Langes och Lidholms teorier
och vid ytterligare några få tillfällen utbytte de rent allmänt åsikter
rörande utredningen. Varje gång förfäktade Lidholm, att Lange hade
fel, åtminstone då det gällde själva samlaget, samlagsställningen och avslitandet
av bysthållaren. Lidholm återkom ständigt till att »det är inte
mannen som är skyldig och du måste ha fel».

I ett tidigt skede av förundersökningen eller några veckor före den
25 juni hade Lidholm ett kort telefonsamtal med Lange, varvid Lidholm
for ut i fantastiska historier om Meijer. Vid Lidholms besök hos
Lange sistnämnda dag upprepade Lidholm sina uttalanden om Meijer
och yttrade, liksom han gjort vid telefonsamtalet, att han skulle sänka
Meijer. Enligt Langes minnesanteckningar från besöket varade detta två
timmar. Lange blev än mer bekymrad över Lidholms inställning till
Meijer och övervägde att tala med denne men stannade slutligen för
den förhoppningen, att Lidholm skulle ta sitt förnuft till fånga, om det
blev rättegång.

Lidholm har uppgivit följande.

Besöket hos Lange var föranlett av att Lidholm för skrivningen av
sitt utlåtande ville granska bysthållaren och få fotografier från obduktionen,
vilka Lange inte på brukligt sätt tillsänt Lidholm. Lidholm
framhöll för Lange, att förundersökningen lämnade åtskilligt i övrigt
att önska, och påtalade att Meijer och spaningsledningen inte höll
kontakt med Lidholm och att man inte fäste något avseende vid hans
uppfattning. Lidholm berörde de kommentarer om sin verksamhet och
tillförlitlighet, som han hade erfarit att Meijer skulle ha fällt. Lidholm
förklarade, att han — bl. a. mot bakgrunden av dessa uttalanden och
Meijers uppträdande vid telefonsamtalet på förmiddagen den 6 juni —
inte hade något till övers för Meijer. Lange uppgav, att han inte hade
bestämt sig för om han i sitt protokoll skulle redovisa vad som kunde
ha hänt. Det förvånade Lidholm, att Lange inte talade om vad det var,
och Lidholm yttrade, att »de måste ju ha något speciellt på honom
(Irwing Höglund) som talar för att det är han». På detta svarade Lange
endast, att det skulle vara en serie underliga sammanträffanden, om
Irwing Höglund inte var gärningsmannen. På Lidholms ytterligare
fråga, vari indicierna bestod, svarade Lange endast något om att han
inte ville uttala sig. Langes hemlighetsmakeri var en ny erfarenhet för
Lidholm, men det låg liksom i luften att någonting inte var bra. Lange
varnade Lidholm för att företaga sig något gentemot Meijer, men Lidholm
svarade, att »jag är banne mig inte rädd för honom, så bekymra
dig inte om det». Att några teorier diskuterades är fullständigt fria
fantasier från Langes sida. Lange nämnde inte ett ljud om sin teori.
Denna fick Lidholm reda på först vid huvudförhandlingen. Man tittade
på bysthållaren och fotografierna från obduktionen samt diskuterade
skadorna som bysthållaren orsakat.

Lidholm gav till åtskilliga som var inblandade i utredningen uttryck
för sin motvilja mot att en åklagare skall få vara som Meijer är och
yttrade helt säkert, att Meijer inte var lämplig som förundersökningsledare
och att det skulle vara skönt om han kom bort som åklagare.
Denna inställning till Meijer såsom åklagare skulle ses mot bakgrunden
av Meijers allmänna uppträdande mot tilltalade, vilket Lidholm själv

104

erfarit i rättssalar och varom andra berättat för Lidholm. Det är åklagarens
uppgift att presentera sitt material och yrka ansvar men inte att själv
»bestraffa», vilket Meijer faktiskt gjorde i målet. Lidholm har inte
något till övers för en sådan åklagare. För Lidholm hade Meijer ingen
annan betydelse än att denne enligt Lidholms mening inte var objektiv.
Betydelsefullt för Lidholm var däremot att »man hade låst in en människa
på det sätt som man hade gjort med Irwing Höglund utan att
det fanns rimlig grund för en sådan åtgärd». Om Lidholm använt uttrycket
»sänka», hade han menat att Meijer borde sänkas i den betydelsen
att Meijer borde kopplas av från sin åklagarverksamhet. I denna
bemärkelse kunde Lidholm mycket väl ha använt det ifrågavarande
uttrycket.

Lange har, delgiven Lidholms uppgifter, ytterligare berättat följande.

Vid Lidholms besök den 25 juni hade Lange inte mer än påbörjat
bearbetningen av sitt material, men Lidholm var väl medveten om att
Lange hade en helt annan uppfattning än den Lidholm omfattade
ifråga om hur gärningen tillgått. Lange försökte också diskutera sina
synpunkter med Lidholm, men dennes attityd mot Meijer var sådan,
att det inte gick att föra ett samtal. Lidholm ältade hela tiden Tjocköfallet
och att Irwing Höglund inte kunde vara gärningsmannen. Så
snart Lange yttrade sig, sade Lidholm »du har fel, det är så och så»
och drog en massa skäl varför Lange hade fel. Det kvittade vad Lange
sade, och medan Lidholm pratade kanske en timme och femtio minuter
fick Lange de andra tio minuterna för att säga ja och nej. Lange förstod
av Lidholms hela uppträdande, att denne verkligen menade allvar
med sitt tal om att han skulle sänka Meijer — att Lidholm var beredd
att göra vad som helst för att Meijer inte skulle lyckas med åklagaruppgiften.
Lange blev uppriktigt ledsen och bad Lidholm avstå från
att försöka sänka Meijer men fick till svar endast ett nej eller något
liknande. I syfte att få till stånd ett förtroligt samtal med Lidholm
frågade Lange Lidholm, om denne ville dricka kaffe med Lange, men
Lidholm hade inte tid och de skildes då åt. Det är oförskämt av Lidholm
att påstå, att Lange höll inne med fotografier och informationer.
Fotografierna var inte färdiga förrän vid tiden för Lidholms besök.
Om Lange själv haft närmare kännedom om indicierna mot Irwing
Höglund, hade Lange mer än gärna upplyst Lidholm om dem. För
Lange, som inte hade läst några förhörsprotokoll men av spaningsledningen
fått vissa muntliga redogörelser även beträffande indiciefrågan,
var denna av underordnat intresse. Lange hade inte någon uppfattning
i skuldfrågan. Lange kan mycket väl tänka sig att han genom
Lidholms förhållande verkade tillbakadragen och kanske även hemlighetsfull.
Meijer hade inte till Lange fällt något annat omdöme om
Lidholm än att Meijer inte trodde på Lidholms uppfattning om att
Irwing Höglund inte kunde vara skyldig till gärningen.

I det föregående har omnämnts att ett sammanträde hölls den 3 juli
hos bitr. professorn Gejvall på osteologiska laboratoriet vid Ulriksdal i
Solna. Såväl Lidholm vid huvudförhandlingen, som Arvidson, i boken
Erkänn!, har påtalat att Lidholm inte kallades att närvara vid sammanträdet.
Enligt Lidholm avsåg sammanträdet en stor överläggning mellan
utredningsledningen och alla i utredningen deltagande experter.

105

Arvidson uppger i Erkänn! att sammanträdet rörde brottsplatsundersökarnas
rön.

Av utredningen vid ombudsmannaexpeditionen framgår till en början
följande.

Närvarande vid sammanträdet var, förutom Gejvall, Meijer och
spaningsledningen, Lange, länsåklagaren Bertil Österberg, bitr. professorn
Magnus Fries samt licentiaterna Györgyi Kerék och Arne Dyfverman,
de två sistnämnda från statens kriminaltekniska laboratorium
(SKL). Sammanträdet tillkom för att Gejvall och Fries skulle få lämna
redogörelse för resultaten av sina undersökningar, Gejvall för sin undersökning
av hårfynden från Ulla Höglunds kläder och Fries för sin
pollenanalytiska undersökning av material från makarna Höglunds kläder.
Såvitt framkommit avhandlades vid sammanträdet inte några frågor
rörande obduktionen eller Lidholms verksamhetsområde i vidare mån än
att man med de sakkunniga från SKL upptog frågan om möjligheterna
att blodgruppsbestämma den sperma som anträffats i Ulla Höglunds
slida. Med anledning av den diskussion som förekom i frågan ringde
Lange under sammanträdet till Lidholm för att efterhöra om slidprovet
fanns i behåll, varvid denne upplyste, att sperman varit förruttnad och
att provet inte fanns kvar.

Vidare är att anteckna följande från utredningen vid ombudsmannaexpeditionen.

Samtidigt som sammanträdet ägde rum hade kriminalassistenten
Lundström ett halvtimmeslångt telefonsamtal med Lidholm. Lundström,
som inte deltog i sammanträdet utan befann sig på polishuset i Södertälje,
hade fått sig förelagt av Sandberg innan denne for till sammanträdet
hos Gejvall att till Lidholm framställa fyra frågor och att, enligt
vad Lundström uppgivit, tillfråga Lidholm, om denne kunde lämna
skriftligt svar på frågorna eller tala in svaren på band och om några
från mordkommissionen vid tillfälle kunde få besöka honom för ytterligare
diskussioner. Frågorna, vilka Sandberg nedtecknat vid ett föregående
telefonsamtal med Meijer och efter dennes anvisningar, anknöt
till Lidholms uppgifter vid sammanträdet den 6 juni och till hans utlåtande
över obduktionen. Lidholm besvarade tre frågor men uppgav
sig inte förstå innebörden av en fråga, som löd »fåran dragen åt
vänster» och beträffande vilken fråga Lundström inte kunde tillhandagå
med närmare precisering. Vid samtalet framkom, att Lidholm på
grund av pressade arbetsförhållanden och förestående semester en vecka
inte hade tid att skriva ned eller på band tala in de svar han lämnat på
frågorna men att han gärna ställde sig till förfogande för ytterligare
diskussioner efter den 13 juli.

Mot bakgrunden av vad sålunda upptagits må här slutligen antecknas,
att olika uppgifter framkommit om huruvida det var avsett
att Lidholm skulle närvara vid sammanträdet. Meijer har sålunda uppgivit,
att han från början ansåg det angeläget att Lidholm var närvarande
men att han fick besked om att Lidholm skulle iväg på semester
och inte kunde komma. Enligt Sandberg blev Sandberg, när han fick
i uppdrag av Meijer att ordna sammanträdet, inte anvisad att vidtala

106

andra än Gejvall, Fries och professorn Andreas Maehly vid SKL.
Sammanträdesdagen den 3 juli — som enligt vad av utredningen framgår
bestämdes med mycket kort varsel — bad Meijer, har han uppgivit,
att man skulle ringa Lidholm och tillfråga denne, om han kunde
komma åtminstone en kort stund och om han för annat fall kunde
besvara de ovannämnda frågorna. Jämväl Sandberg har lämnat uppgifter
av innebörd, att frågan om Lidholms närvaro på något sätt kom
upp den 3 juli men att Sandberg ej säkert minns på vad sätt detta
skedde.

Någon ytterligare kontakt togs inte med Lidholm rörande de framställda
frågorna. Det må här antecknas, att Sandberg efter sammanträdet
den 3 juli hade semester och återinträdde i tjänst den 27 juli
och att Otto Andersson under denna tid ledde kommissionens arbete.

Under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen har försök gjorts
att utröna av vilken orsak utredningsledningen inte återkom till Lidholm
rörande de framställda frågorna och i synnerhet beträffande den
fråga som Lidholm inte besvarat. Framställningen i detta avsnitt begränsas
väsentligen till det senare hänseendet, medan de överväganden
som förekom hos utredningsledningen rörande Lidholms uppfattning
om gärningen kommer att beröras i den följande redogörelsen.

Från utredningen i förevarande avsnitt är att anteckna följande.

Meijer har anfört, att hans syfte med hänvändelsen till Lidholm
den 3 juli var att få reda på om Lidholm kommit på något nytt men
att Lidholms besked inte innehöll något ytterligare till vad Lidholm
förut sagt. Meijer ansåg, att den av Lidholm ej besvarade frågan, huruvida
bysthållaren vid dess avslitande dragits uppåt eller åt sidan, inte
var av någon betydelse för frågan om Irwing Höglund eller någon annan
var gärningsman. Vid Irwing Höglunds bestridande bedömde Meijer
det vara av närmast akademiskt intresse att veta hur gärningen tillgått
och ansåg, att varken det ena eller det andra tillvägagångssättet skulle
utesluta eller göra Irwing Höglund mer sannolik som gärningsman.
Liksom Meijer tidigare gjort bad han efter sammanträdet den 3 juli
spaningsledningen och Lange att vid kontakter med Lidholm fråga
denne om han hade något ytterligare att komma med och begära —
oaktat att detta i och för sig var Lidholms skyldighet gentemot uppdragsgivaren
— att Lidholm, om han kom på något nytt, skulle meddela
sig med utredningsledningen, vilket enligt vad som senare framfördes
till Meijer Lidholm hade lovat att göra. (Såvitt framgår av utredningen
torde Meijer i fråga om Lidholms åtagande åsyfta vad som förekom
mellan Lidholm och Lange vid ett telefonsamtal den 17 augusti
1970, varom förmäles i det följande.)

4.9 Lidholms rekonstruktion

Den inledningsvis omnämnda rekonstruktionen verkställdes enligt
Lidholm i augusti 1970 i två omgångar, först den 13 augusti och därefter
den 19 eller 20 augusti. Rekonstruktionen filmades.

Från utredningen vid ombudsmannaexpeditionen inhämtas följande.

107

Lidholm och Arvidson har framhållit, att rekonstruktionen gjordes
helt på Lidholms eget initiativ. Enligt vad de uppgivit meddelade Lidholm
Arvidson om sin avsikt att göra rekonstruktionen, varefter Arvidson
fick se bildmaterialet hemma hos Lidholm några dagar före huvudförhandlingen
vid tingsrätten.

Av utredningen framgår, att Meijer och spaningsledningen inte fick
någon närmare kännedom om Lidholms rekonstruktion och därvid gjorda
rön förrän genom Lidholms utsaga inför domstolen den 25 augusti 1970.

I en artikel i tidningen Expressen för söndagen den 16 augusti uppgavs,
att Lidholm under veckan skulle spela upp ett »mordspel» på rättsläkarstationen
för att visa hur mordet på Ulla Höglund gått till. »Mordspelet»
skulle komma att påvisa flera omständigheter, som tydde på ett
»sex-mord». Det framgick att rekonstruktionen företogs på begäran av
Arvidson.

Påföljande dag innehöll tidningen en notis, enligt vilken Lidholm ville
betona att undersökningen inte tillkom på försvarets begäran.

Lange har i anslutning till det föregående berättat följande.

Lange hade semester under senare delen av juli och förra hälften
av augusti. Tisdagen den 11 augusti blev Lange uppringd i sin bostad
av Lidholms sekreterare, som önskade få en del uppgifter om Ulla
Höglunds bysthållare. Lange förklarade, att han inte kunde lämna de
begärda uppgifterna utan att ha tillgång till bysthållaren men att han
skulle fara in till arbetsplatsen och återkomma med besked. På Langes
fråga, varför Lidholm önskade uppgifterna, uppgav sekreteraren, att
Lidholm skulle göra en rekonstruktion. Lange blev intresserad och frågade
om han fick vara med men fick svaret, att »det är bara dr Lidholm
själv». Lange blev konfunderad över svaret. Påföljande dag, den
12 augusti, ringde Lange från sin arbetsplats till Lidholms sekreterare
och lämnade henne en del mått- och andra uppgifter om bysthållaren.
Lange frågade igen vad det var för rekonstruktion som skulle göras
men fick samma svar som föregående dag nämligen att Lidholm ensam
skulle göra rekonstruktionen. Sekreteraren verkade mycket besvärad
över Langes frågor och skyndade sig att avsluta samtalet med att säga,
att hon fått de uppgifter hon ville ha. Måndagen den 17 augusti, som
var Langes första arbetsdag efter semestern, blev Lange uppmärksamgjord
på artikeln i Expressen för den 16 augusti. Samma den 17
augusti blev Lange uppringd av Lidholms sekreterare angående några
fotografier i ärendet. De kunde inte komma till klarhet om vilka fotografier
som avsågs, varför Lange bad att få tala med Lidholm. Denne
verkade mycket irriterad. På Langes fråga, vad det var för rekonstruktion
Lidholm höll på med, svarade denne, att det var lögn alltihop och
att han inte hade gjort någon rekonstruktion. Lidholm uppgav, att han
endast försökt slita av en bysthållare på ett lik, och förklarade, att
han egentligen skulle visa det bildmaterial, som han hade från provet,
för Meijer men att han inte tänkte göra detta, eftersom Meijer var så
»djävla dum». Däremot skulle Lidholm visa materialet för Arvidson
och vid rättegången. På Langes invändning, att Lange och Lidholm väl
alltid haft ett gott samarbete, framhöll Lidholm, att här gällde det inte
hans förhållande till tekniska roteln. Lange blev mycket betänksam och
vågade inte omtala för någon annan än en kollega, som han samarbetat
med i ärendet, vad Lidholm yttrat. Vid telefonsamtalet var Lidholm
mycket förargad över tidningsartikeln om rekonstruktionen och berättade,
att han haft telefonsamtal med tidningen och begärt att få artikeln

108

dementerad. Mot bakgrunden av den erfarenhet Lange har av kriminaljournalistik
blev Lange inte förvånad över Lidholms besked att någon
rekonstruktion inte skulle ha gjorts. Lange trodde därför att artikeln
var en »tidningsanka». Lidholm sade, att Lange skulle få se bildmaterialet
på onsdagen eller torsdagen (den 19 eller 20 augusti) och att Lidholm
skulle återkomma med närmare besked. Lange fick emellertid
inte något ytterligare besked från Lidholm och satte sig inte heller i
förbindelse med honom.

Här må antecknas, att Lidholm enligt vad han uppgav i domstolen
hade låtit fotografera vissa prov med en död kvinna.

Av utredningen framgår, att Lange höll Meijer och Sandberg underrättade
om sina kontakter med Lidholm och att frågan om rekonstruktionen
och Langes uppgifter om Lidholms prov med ett lik avhandlades
mellan Meijer och Sandberg. Man övervägde om Meijer skulle taga
direkt kontakt med Lidholm men stannade för att låta Lange sköta kontakten
med Lidholm.

Hörd om Langes uppgifter om telefonsamtalet den 17 augusti har
Lidholm uppgivit följande.

Lidholm meddelade Lange, att Lidholm skulle göra en rekonstruktion
med hänsyn till skadorna för att se om det gick att visa hur gärningen
gått till. Vad Lange berättat om att Lidholm sagt, att det var
lögn som stod i artikeln om rekonstruktionen och att Lidholm endast
gjort prov att slita av en bysthållare på ett hk, var felaktigt. Att göra
prov med ett lik var ett så känsligt kapitel att Lidholm inte skulle
drömma om att sponant säga, att han gjort sådana prov. Lidholm lämnade
inte heller i domstolen denna uppgift, såvitt han mindes, förrän
han blev pressad till det. Lange kommenterade över huvud taget inte
Lidholms uppgifter och begärde inte att få vara med vid rekonstruktionen.
Om Lange var nyfiken, dolde han det väl. Lange kunde väl ha
missuppfattat Lidholms svar och utgått från att rekonstruktionen skulle
avse ett lik.

Här må antecknas, att Lidholms uppgifter vid domstolsförhöret om
provet med den döda kvinnan inte föranleddes av någon fråga utan
ingick i hans inledande redogörelse för hur gärningen enligt hans
mening förövats.

Lange, som fått del av Lidholms uppgifter, har sagt, att han — förutom
det stöd han hade av sina minnesanteckningar — hade en klar
minnesbild av samtalet och att han inte kunnat missförstå vad Lidholm
sagt. Om denne sagt, att han gjort en rekonstruktion, skulle Lange
ha begärt att få del av resultaten. Langes hänvisning till det tidigare goda
samarbetet dem emellan var väl om något ett sätt att visa, att han
velat delta i Lidholms undersökningar.

Ånyo ställd inför frågan om vad som verkligen förekom vid telefonsamtalen
har Lidholm ändrat sig till följande.

Enligt vad Lidholms sekreterare uppgett för Lidholm försökte hon
inte dölja något för Lange utan sade, att Lidholm behövde en liknande
bysthållare som Ulla Höglunds och att han skulle använda denna för

109

att se hur skadorna uppkommit. Lidholm minns ej exakt, vad han
svarade Lange vid telefonsamtalet den 17 augusti och vet inte om han
sade något om prov med ett lik. Vad han förnekade var, att han skulle
göra något slags mordspel med agerande av en massa människor såsom
det framställts i artikeln. Lidholm sade alldeles bestämt, att han skulle
försöka rekonstruera skadorna i verkligheten.

Vidkommande slutligen frågan om det bort åligga Lidholm såsom
sakkunnig att meddela sig med utredningsledningen om sina undersökningar
och resultaten härav, har vid utredningen framkommit följande
synpunkter.

Meijer och Sandberg har som sin uppfattning uttalat, att det var
Lidholms tjänsteplikt såsom sakkunnig att underrätta uppdragsgivaren
om resultatet av sina undersökningar. Otto Andersson har ansett, att
det i vart fall varit en moralisk skyldighet för Lidholm att meddela
sina rön till utredningsledningen. Lange har som sin mening uttalat, att
Lidholm såsom sakkunnig haft samma skyldigheter som Lange att —
oavsett om en utredningsåtgärd skedde på uppdragsgivarens uttryckliga
begäran eller inte — meddela sina rön. Lange har tillagt, att Lidholm
vid andra utredningar genast meddelat sig med polisen, när han kommit
fram till något nytt.

I förevarande hänseende har Lidholm anfört följande.

När det uppstod motsättningar mellan två människor, agerade dessa på
ett annorlunda sätt än eljest. Meijer hade inte visat något som helst intresse
för vad obduktionen i själva verket hade gett. Lidholm hade
tidigare ställt frågan, hur det var möjligt för en man att få utlösning
i samband med att han gjorde en kvinna så illa som skett, men då fått
beskedet, att detta inte var rättsmedicin. Meijer skulle därför inte ha
tagit intryck av Lidholms rön. Om Meijer kallat Lidholm till huvudförhandlingen,
hade saken kommit i ett helt annat läge. Nu visste Lidholm,
att Meijer varit emot Lidholms hörande i målet. Mot denna
bakgrund hade Lidholm funnit sina möjligheter till samarbete med
Meijer vara helt borta. Det hade inte funnits någonting kvar av samarbetet
mellan Lidholm och Meijer. Inte heller mordkommissionen hade
hållit den vanliga kontakten med Lidholm. Man hade fullständigt bortsett
från hans uppfattning. Han hade fått klart för sig, att det inte
skulle lämnas ut några informationer till honom och att kommissionen
inte ville ha något samarbete med honom. Lidholm hade inte känt
någon anledning att ta kontakt med spaningsledningen och meddela, att
ha skulle göra rekonstruktionen. Han hade haft en känsla av att det var
utomordentligt ovälkommet att han gjorde rekonstruktionen, och han var
absolut övertygad om att han, om han föreslagit att denna skulle ske
i samarbete med polisen skulle ha fått avslag på en sådan framställning.

4.10 Ytterligare om samarbetet mellan Lidholm och utredningsledningen Såsom

framgått av den föregående framställningen har Lidholm under
den vid ombudsmannaexpeditionen företagna utredningen vidhållit sin

110

vid huvudförhandlingen uttalade kritik om bristande samarbete från
utredningsledningens sida. Lidholm har förklarat, att han alltjämt har
den uppfattningen, att det för hans fortsatta medverkan i förundersökningen
var ett fatalt fel, att han från början sade, att Irwing Höglund
inte kunde vara gärningsmannen. Lidholm har sammanfattat sin kritik
— i huvudsak — sålunda.

Efter obduktionen uttalade Lidholm som sin uppfattning, att det var
osannolikt, att Irwing Höglund såsom äkta man kunde vara gärningsman.
Lidholm motiverade sin uppfattning. Meijer och spaningsledningen
måste ha uppfattat Lidholms uttalanden som uttryck för en grundad
mening. I stället för att bemöta Lidholm med irritation och låta det gå
så långt som att säga att Lidholm uttalade sig utom sitt kunskapsområde
och rättsmedicinens ram, borde förundersökningsledningen ha
tagit fasta på hans synpunkter och inte, såsom nu skedde, lägga resultaten
av obduktionen helt åt sidan. Det var klart, att Lidholm måste
ställa sig frågan, varför detta hände för första gången i hans verksamhet.
Lidholm kände sig utfryst, isolerad av Meijer. Lidholm hade tidigare
haft ett utomordentligt gott samarbete med riksmordkommissionen.
Den hade kommit till Lidholm för struntsakers skull, och Lidholm hade
t. o. m. hjälpt den beträffande ärenden som legat utom hans rättsläkardistrikt.
Det måste ha funnits något skäl till att mordkommissionen inte
höll den vanliga kontakten i Höglundutredningen. Lidholm är alltjämt
av den uppfattningen, att det gick prestige i utredningen från Meijers
och mordkommissionens sida. Lidholm kan inte underlåta att göra den
personliga reflektionen, att misslyckandena i de senare årens mordutredningar
krävde en lyckosam insats i Höglundmålet. — Det försämrade
förhållandet till Meijer var inte bestämmande för Lidholms handlande
i utredningen. För Lidholm gällde det att presentera en tolkning av
obduktionsfynden, vilket endast han var kompetent att göra. Därvidlag
iakttog Lidholm all objektivitet, medan Meijer ådagalade prestige och
bristande objektivitet genom att avvisa Lidholms uppfattning. Lidholm
kan tro, att missförhållandet mellan honom och Meijer även påverkade
polisens sätt att förhålla sig gentemot Lidholm. Det var anmärkningsvärt,
att Sandberg inte vid något enda tillfälle tog kontakt med Lidholm
utan överlät detta till utredningspersonalen. Lidholm har väl
kanske det intrycket, att polisen antingen var rädd för Meijer och därför
inte vågade sätta sig i förbindelse med Lidholm eller att man tyckte
det vara en obehaglig kontakt. Det berodde inte på Lidholm, att
»frontalkr öcken» fick en negativ inverkan på handläggningen av ärendet
och medförde att förundersökningsledningen inte lyssnade på hans objektiva
synpunkter.

Genom vad sålunda upptagits och eljest förekommit i den föregående
framställningen framgår således att Lidholms kritik rörande bristande
samarbete från Meijers och spaningsledningens sida väsentligen avser
det förhållandet, att man inte fäste något avseende vid Lidholms uppfattning
att Irwing Höglund av psykologiska skäl inte kunde vara gärningsmannen.

Härjämte har Lidholm gjort gällande, att utredningspersonalen iakttog
tystlåtenhet mot honom rörande utredningsresultaten.

lil

Härutinnan är att anteckna följande.

Meijer har bestritt, att han ålagt polisen tystnad mot Lidholm. Han
skulle, om Lidholm begärt att få veta spaningsläget, ha lämnat det i
detalj.

Sandberg och Otto Andersson har sagt, att någon tystlåtenhet inte
iakttogs mot Lidholm. Lidholm skulle ha fått de besked han ville ha.
Något annat hade varit främmande för utredningens intresse. Lange har,
såsom framgått av det föregående, förnekat, att han varit tystlåten mot
Lidholm vid deras sammanträffande den 25 juni 1970, men tillagt, att
han genom Lidholms sätt att förhålla sig kunnat verka tillbakadragen
och kanske även hemlighetsfull.

Av utredningen framgår, att Meijer och Lidholm inte hade någon
ytterligare personlig kontakt med varandra efter sammanträdet den 6 juni
1970.

Rörande samarbetet därefter mellan Lidholm och utredningsledningen
har Meijer uttalat, att detta torde ha brustit. Förhållandet kunde inte
tillskrivas någon bristande vilja från utredningsledningens sida. Man
försökte att få ett samarbete till stånd. Vid sammanträdet den 6 juni
uttalade Meijer sig om Lidholm i uppskattande ordalag för att bryta
dennes irritation och försöka få igång ett gott samarbete med honom
igen. Under den fortsatta förundersökningen framförde Meijer
upprepade gånger bestämda önskemål om att kontakt skulle hållas med
Lidholm. Denne hade vid de kontakter som förekom inte något nytt
att komma med. Det är svårt för Meijer att uttala sig om, huruvida
förhållandet mellan Lidholm och Meijer påverkade utredningspersonalen
i dess arbete. Lange och väl även Sandberg försäkrade dock Meijer
flera gånger under undersökningens gång att de fortfarande hade ett
gott förhållande till Lidholm. Meijer hade inte anledning tro, att utredningspersonalen
på något sätt avvek från de samarbetsformer som tidigare
förekommit gentemot Lidholm. Lidholms uttalande, att han känt
sig utfryst av Meijer var en efterhandskonstruktion. Meijer trodde väl,
att man både på polis- och åklagarhåll tagit mycket illa vid sig av Lidholms
uppträdande i fallet och frågat sig om det i fortsättningen över
huvud taget skulle kunna etableras något samarbete med Lidholm. I allt
fall hade förtroendet för Lidholm fått sig en allvarlig knäck, och det
var förklarligt om den tidigare hjärtligheten i förhållandet till Lidholm
i någon mån hade avklingat. Det var mot denna bakgrund som Lidholms
uttalande skulle ses. — Att Meijer inte själv tog kontakt med Lidholm
berodde på Lidholms förändrade attityd mot Meijer och att Meijer
med hänsyn härtill ansåg att spaningsledningen och Lange skulle ha
större möjligheter att få upplysningar av Lidholm än om Meijer personligen
vände sig till honom.

Beträffande den roll det spelade för samarbetet att Lidholm ansåg,
att Irwing Höglund av psykologiska skäl inte kunde vara gärningsmannen
har Meijer vidare anfört följande.

Samarbetet mellan Lidholm samt polis och åklagare har alltid varit
informellt. Lidholm har med lust och intresse deltagit i undersökningarna
och kommit med spekulationer och inpass även i sådana
sammanhang, som inte haft med hans sakkunniguppdrag att göra. Han
har tagit del av utredningarna och diskuterat bevisläge och annat i

112

olika sammanhang. Meijer och utredningspersonalen har — med hänsyn
till arten av samarbetet med och förhållandet till Lidholm — inte på
något sätt reagerat för en sådan medverkan från Lidholms sida. Samarbetet
och umgänget med andra rättsläkare är däremot av betydligt
mer formell natur. Vid sammanträdet den 6 juni fördes därför diskussionen
på ett betydligt mer informellt sätt än vad som skulle ha varit
fallet, om det varit en annan sakkunnig än Lidholm och som inte haft
dennes intima kontakt med åklagare och polis. Vad som särskilt i början
av en utredning diskuteras mellan personer som känner varandra väl
har ofta formen av spekulationer och hugskott som förs fram utan att
man kanske har något belägg för dem. Det ligger i sakens natur, att
man diskuterar fallet ur alla möjliga aspekter och för fram synpunkter
som diskussionsinlägg utan att det innebär att man gör gällande någon
bestämd uppfattning som man senare vill stå för och bygga det vidare
utredningsarbetet på. Meijer och spaningsledningen fattade Lidholms
uttalanden att Irwing Höglund av psykologiska skäl inte skulle vara
gärningsmannen som ett sådant diskussionsinlägg utan något egentligt
värde och inte som någon slutgiltig uppfattning, i synnerhet som Lidholm
inte kunde lämna några som helst skäl för sin uppfattning. Även
om Meijer hade uppfattat Lidholms uttalanden som en bestämd ståndpunkt,
skulle Meijer inte ha fäst något avseende vid denna, enär Lidholm
uttalade sig utom sitt sakkunskapsområde och beträffande frågor
som Meijer ansåg Lidholm inte vara i någon mån kompetent att bedöma.
Lidholm är helt enkelt amatör på det rättspsykiatriska området
och inte mer fackman på detta än vilken åklagare eller polisman som
helst med erfarenhet av brottmål av förevarande typ. Meijer och spaningsledningen
hade inte någon förutfattad mening om Irwing Höglunds
skuld, och Lidholm fick naturligen hysa den uppfattningen som
hans spekulationer ledde till utan att man ville förmena honom rätten att
hysa en egen uppfattning. Det fanns sålunda inte någon anledning att
mottaga Lidholms uppfattning med något missnöje.

Meijer har ytterligare framhållit, att det i praktiska rättslivet förekommit
fall, som företer aspekter som är påfallande lika dem i Höglundmålet.
Sålunda hade bl. a. i ett mål som handlades 1963 av åklagarmyndigheten
i Stockholm en man bragt sin hustru om livet efter ett samlag
mellan makarna som i tiden låg mycket nära dödstillfället.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har Lidholm anfört långtgående
påståenden om att åklagare och polis redan från början hade en
förutfattad mening ifråga om Irwing Höglunds skuld och att de drev
utredningen från denna utgångspunkt.

Meijer har betecknat Lidholms kritik som oförsynt och sagt, att den
dessutom är en bumerang. Var det någon som hade en uppfattning i
skuldfrågan på ett tidigt stadium av förundersökningen då man överhuvudtaget
inte kunde bilda sig någon uppfattning härom så var det
Lidholm. Denne var ju redan vid obduktionen och sammanträdet påföljande
dag på det klara med att Irwing Höglund inte kunde vara den
skyldige. Denna uppfattning blev bestämmande för Lidholms vidare
agerande i saken.

113

4.11 JO:s bedömning

Det är en självklarhet att tjänstemän skall iakttaga ett korrekt
uppträdande mot allmänheten. Lika självklart är det emellertid också att
tjänstemän är skyldiga att iakttaga ett korrekt uppträdande mot varandra.
Inom allmän tjänst liksom inom arbetslivet i övrigt utföres ju nästan
allt arbete under samarbete och samverkan med andra anställda. Att
resultatet av samarbetet blir bättre om det råder ett gott och förtroendefullt
förhållande mellan de samverkande är uppenbart. Lika tydligt
är att personliga motsättningar och antipatier kan ha en negativ effekt
på arbetsresultatet. Om ändock personliga motsättningar uppkommer —
något som man rent mänskligt alltid måste räkna med — åligger det
de tjänstemän som har att samverka att i möjligaste mån iakttaga behärskning
och dämpa motsättningarna eller se till att andra tjänstemän
träder in i deras ställe, allt i syfte att undvika att arbetsresultatet blir
lidande.

Mot bakgrund av vad sålunda i korthet antytts är vad som under min
utredning framkommit om förhållandet mellan Lidholm och Meijer
under förundersökningen i det aktuella fallet ägnat att inge allvarliga
betänkligheter.

Under utredningen har det därför synts angeläget att söka så långt
möjligt klarlägga vad som föranlett den uppkommna motsättningen
mellan dem. Vid en bedömning så här i efterhand är det naturligen
vanskligt att med säkerhet fördela ansvaret för att misshälligheterna
uppkommit. Med beaktande inte minst av vad Lidholm själv uppgivit
är det dock svårt att undgå att tillskriva honom en väsentlig del
i ansvaret för att motsättningarna mellan Meijer och honom blev så
djupgående och tog sig sådana uttryck som var fallet.

Med tanke på vad Lange uppgivit om yttranden som Lidholm fällt
att han skulle »sänka Meijer» kan man lätt få det intrycket, att Lidholm
avsiktligt sökt försvåra Meijers arbete. Jag är emellertid inte beredd att
draga en så långtgående slutsats, som ju skulle vara mycket allvarlig för
Lidholm, utan vill hålla det mer för troligt att Lidholm härvidlag förletts
av sitt temperament att fälla uttalanden, vilkas innebörd enligt orden
han inte så noga övertänkt. Vad inte minst Meijer berättat om tidigare
samarbete och om Lidholms intresse för och redebogenhet att ställa
upp även på obekväma tider i svåra utredningsfall talar också mot att
Lidholm avsiktligt sökt försvåra förundersökningen.

Vad som förekommit är ändå betänkligt. Den ifrågavarande utredningen
som Meijer ytterst hade ansvaret för var ju minst av allt platsen
för gräl. Frågan gällde ju varken Meijers eller Lidholms prestige utan
om en man skulle åtalas för att ha dödat sin hustru. Inte minst i ett
sådant fall har man rätt att ställa det bestämda kravet att en tjänsteman
låter personliga känslor stå tillbaka för sakens skull.

8 —

114

Jag låter det i denna del stanna vid dessa uttalanden mot Lidholm. Men
jag räknar med att Lidholm för framtiden noga besinnar sin skyldighet
att iakttaga ett korrekt uppträdande i samarbete med andra och låter
sak gå före person.

Lidholms kritik mot Meijer och polisledningen för bristande samarbete
och hans påstående att han blivit »utfryst» saknar fog enligt vad min
utredning visar. Att Lidholm kan ha känt sig isolerad torde mer bero på
hans egna åtgöranden än på något obehörigt handlande från förundersökningsledningens
sida.

Det torde vara tydligt att en av anledningarna till de uppkomna
motsättningarna mellan Meijer och Lidholm ligger i deras skilda uppfattningar
om rättsläkarens ställning och skyldighet i ett fall som detta.

Meijer har med hänvisning till bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken
hävdat, att det är åklagaren som leder förundersökningen och
har ansvaret för dess rätta bedrivande, att rättsläkaren i ett fall som detta
intager ställningen som sakkunnigt biträde åt förundersökningsledningen
och har att redovisa resultatet av sitt uppdrag endast till denna samt
att det är på åklagaren ensam det ankommer att avgöra när och i vilken
omfattning den misstänkte och hans försvarare skall erhålla del av den
verkställda utredningen.

Lidholms ståndpunkt synes vara den att rättsläkaren intager en mer
självständig ställning i förhållande till åklagaren och att han har rätt och
plikt att efter sitt samvetes bud när som helst delge försvararsidan och
andra resultatet av sina undersökningar.

Det kan inte råda någon tvekan om att Meijer här företräder en helt
korrekt ståndpunkt.

Hela regelkomplexet i 23 kap. rättegångsbalken — som handlar om
förundersökning — är uppbyggt på att förundersökningen ledes av polis
eller åklagare. Sakkunnig, t. ex. rättsläkare, är således beträffande förundersökningen
närmast att anse som biträde åt den som leder förfarandet.
Det är förundersökningsledaren som i första hand bedömer
vilken utredning som behöver tillföras förundersökningen och därför
utser de sakkunniga biträden, som kan erfordras. Det är enligt min mening
självklart att en rättsläkare i en sådan ställning — ehuru han givetvis
i sin utredning och bedömningen av dess resultat är helt självständig
— har att iaktta följsamhet till principerna för förundersökningens bedrivande.
Härav följer att det är till förundersökningsledningen och inte
till någon annan rättsläkaren har att redovisa sitt uppdrag.

Enligt RB 23:18 skall, så snart det kan ske utan men för utredningen,
tillfälle lämnas misstänkt och hans försvarare att taga kännedom om vad
vid förundersökning förekommit. Prövningen härav tillkommer den som
enligt RB 23:3 leder förundersökningen. Motsättningsvis kan härav anses
framgå att någon annan inte får lämna misstänkt och hans försvarare
tillfälle att taga kännedom om vad som förekommit vid förundersökningen.

115

Självfallet skall emellertid förundersökningsledaren visa den misstänkte
och försvararen allt rimligt tillmötesgående om de under förundersökningen
önskar erhålla sådan kännedom t. ex. genom att träda i direkt
förbindelse med rättsläkare och dryfta den rättsmedicinska utredningen
med honom. I motsvarande avseende skall förundersökningsledaren
om det inte är till men för förundersökningen tillmötesgå rättsläkaren
om denne önskar träda i förbindelse med den misstänkte och
försvararen under förundersökningen för att avhandla sin utredning med
dem.

Den redovisningsplikt som enligt det sagda åligger rättsläkaren gentemot
förundersökningsledningen såvitt gäller det rättsläkaren givna uppdraget
åsyftar främst resultatet av obduktionen och i samband därmed
gjorda t. ex. rättskemiska undersökningar.

Då det gäller undersökningar som rättsläkare gör av egen drift och
som kan sägas ligga utanför uppdraget är läget något annorlunda. Det
står givetvis en rättsläkare fritt att taga upp obduktionsfynd och annat
till en mer vetenskaplig bearbetning. Över resultatet av en sådan bearbetning
förfogar rättsläkaren på samma sätt som allmänt gäller om
resultaten av vetenskaplig forskning — i allt fall om inte resultatet
av den vetenskapliga bearbetningen är av betydelse för åklagaren. Skulle
emellertid så vara fallet kan ifrågasättas om inte den sålunda gjorda
bearbetningen är att betrakta som ett utflöde av det från förundersökningsledningen
givna uppdraget och omfattas av redovisningsplikten till
åklagaren.

Frågan är väl oklar och torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Att
jag här över huvud tagit upp frågan är föranlett av den s. k. rekonstruktion
som Lidholm företog. Enligt uppgift av Lidholm företogs rekonstruktionen
till bestyrkande av Lidholms uppfattning bl. a. om på vilket
sätt Ulla Höglund avlidit. Med hänsyn härtill kunde göras gällande att
även rekonstruktionen omfattades av Lidholms redovisningsplikt. Oavsett
hur det förhåller sig därmed framstår det som en anmärkningsvärd
brist på lojalitet från Lidholms sida att inte redovisa rekonstruktionen
till förundersökningsledningen likaväl som till försvararen. Då rekonstruktionen
emellertid torde ha varit i det närmaste betydelselös för
åklagarens prövning såvitt gäller dödssättet och gämingsmannaskapet
finner jag ej anledning att ingå vidare på saken.

Till frågan om rättsläkarens ställning i förhållande till åklagaren hör
också frågan om rättsläkares tystnadsplikt såvitt gäller obduktionsfynden
och de slutsatser som kan dragas av dessa. Meijer har hävdat att sådan
tystnadsplikt föreligger för rättsläkare under förundersökningen gentemot
andra än förundersökningsledningen.

Som stöd för förekomsten av en sådan tystnadsplikt kan åberopas
stadgandena i RB 23:3 och 23:18 enligt vilka det ankommer på den som
leder förundersökningen och endast honom att ge den misstänkte och

116

hans försvarare del av förundersökningen. Man kan vidare hänvisa till
att såväl obduktionsprotokoll och obduktionsutlåtande torde omfattas
av handlingssekretess enligt 10 § sekretesslagen, varav följer att tystnadsplikt
föreligger såvitt rör innehållet i dylika handlingar i varje fall till
dess beslut meddelats i åtalsfrågan.

Enligt min mening föreligger en tystnadsplikt för rättsläkare på det sätt
Meijer hävdat. Tystnadsplikten är emellertid inte direkt reglerad i lag
och det kan inte bestridas att det i varje fall hos inte rättsligt utbildade
kan uppstå tvekan om vad som gäller i detta hänseende.

Med hänsyn härtill skulle det vara av värde om den år 1969 tillsatta
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén tog under övervägande
frågan om införandet av regler om rättsläkares tystnadsplikt i sådana
sammanhang som det här är fråga om. Jag kommer att tillställa kommittén
mitt beslut i detta ärende.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag ej påkallat att vidare
ingå på vad som framkommit vid min utredning i denna del.

117

Om objektiviteten vid förundersökningen och om
åtalsbeslutet

Som redan framhållits under avsnittet 2.1.3 har vid olika tillfällen och
i olika sammanhang framförts påståenden om bristande objektivitet i
utredningen angående Ulla Höglunds död. I avsnittet 2.2 har jag till
bedömning upptagit det skede av utredningen som där benämnts efterspaningsskedet.
Jag har därvid funnit kritiken sakna fog.

Det kan vara lämpligt att nu redovisa kritiken för bristande objektivitet
såvitt den hänför sig till förundersökningsskedet dvs. utredningen
från och med tidpunkten för fyndet av Ulla Höglunds döda kropp. I
samband härmed redovisas också vad som framkommit under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen angående påståenden om att tillräcklig
grund saknats för åtalsbeslutet. Jag avslutar med min egen bedömning
angående de kritiska påståendena i de berörda hänseendena.

5.1 Objektiviteten vid förundersökningen

Påståenden om bristande objektivitet under förundersökningsskedet
framfördes av Irwing Höglund redan vid rättegången. Under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen har sådan kritik framförts främst
av Irwing Höglund och Lidholm. Ytterligare och delvis mer preciserad
kritik har sedermera uttalats av Arvidson i boken Erkänn!

Irwing Höglunds och Arvidsons kritik har till en del varit allmänt
hållen och då gått ut på att utredningsledningen redan från början
fixerade sig vid uppfattningen att Irwing Höglund bragt sin hustru om
livet och att man inriktade sitt utredningsarbete uteslutande utifrån
denna uppfattning. Det beklämmande var, har det sagts, att man aldrig
räknade med någon annan gärningsman.

Delvis som stöd för sina påståenden om bristande objektivitet har
Arvidson hänfört sig till vissa omständigheter under förundersökningen.
Det synes lämpligt att i detta sammanhang redovisa vad härutinnan
förekommit.

Som tidigare nämnts fick polisinspektören Tillman på kvällen den
4 juni 1970 ett anonymt telefonsamtal till sin bostad angående Ulla
Höglunds döda kropp. Spåming hos televerket gav vid handen att samtalet
kom från en telefonkiosk vid Eklundsnäsbadet söder om Södertälje.
Fortsatt utredning visade snart att om samtalet kom från denna plats
kunde det inte ha ringts av Irwing Höglund som vid tidpunkten för
samtalet befann sig i sin bostad.

Arvidson har i sin bok riktat kritik mot Meijer för att denne ännu vid
häktningsförhandlingen skulle ha hävdat, att telefonsamtalet kunnat

118

komma från en annan apparat. Det uttalas i anslutning härtill att polisen
satte i gång en stor utredning för att få denna teori bekräftad och att
man höll denna öppen tills man fick fram expertbesked om att felspåming
av samtalet kunde uteslutas.

Av förundersökningsprotokollet framgår härutinnan i korthet följande.

Förutom att den reparatör, som spårat det ifrågavarande samtalet,
hördes om sina åtgärder vid spåmingen av detta, verkställdes en utredning
den 17 juni under medverkan av personal från televerket till utrönande
av om spårningen varit riktig. Utredningen, som omfattade genomgång
av kopplingsschema och kontrollringning, var föranledd av att
en linjemästare vid televerket i Stockholm anmält tvekan om huruvida
den kontrollringning, som skett vid spårningen av samtalet, varit möjlig
med hänsyn till att sådan telefonautomat, varifrån samtalet ringts, skulle
ha kopplats ur efter 90 sekunder. Vid utredningen framkom, att de
framförda misstankarna var felaktiga. De ifrågavarande automaterna i
Södertälje kopplade ej ur som de i Stockholm efter 90 sekunder.

Dagarna efter det anonyma telefonsamtalet framkom vissa vittnesuppgifter
om iakttagelser av en okänd man i telefonkiosken omkring
tidpunkten för det ifrågavarande samtalet. Genom massmedia anmodades
mannen att ge sig tillkänna, men han röjde ej sin identitet.

Såsom framgått av den föregående framställningen ansågs det omedelbart
efter fyndet ligga nära till hands att antaga att den uppringande var
gärningsmannen. Utredningen vid ombudsmannaexpeditionen visar dock,
att det under den fortsatta undersökningen inte ansågs uteslutet att
samtalet kunnat komma från en helt utomstående person, som upptäckt
den döda kroppen och av någon anledning inte ville röja sin identitet.
Irwing Höglund och andra hördes emellertid ingående om Höglunds
förehavanden på kvällen den 4 juni, vilka innefattade bl. a. olika bilfärder.

I sin bok antyder Arvidson vidare, att Meijer anlade fördomsfulla
värderingar på Irwing Höglunds bekantskap med Anna-Maria Maurer
genom att, som det uttalats, fastslå en oskyldig romans som ett tillräckligt
hållbart motiv. Liknande kritik har framförts eller antytts i den
pressdebatt om målet som förekommit.

Här redovisas i korthet vad som från förundersökningen är känt om
förhållandet mellan Irwing Höglund och Anna-Maria Maurer.

Irwing Höglund inledde bekantskap med Anna-Maria Maurer under
sin vistelse i Wanne-Eickel i slutet av januari 1970 och underhöll därefter
kontakt med henne per brev och telefon ända fram till tiden för
hans anhållande. Såsom också framgått förekom mellan dem ytterligare
ett sammanträffande den 2 maj 1970 i samband med att Irwing Höglund
besökte Hannovermässan. Av utredningen framgick, att sammanträffandet
var bestämt på förhand både genom telefonsamtal och brevledes.

Vid förhör med Irwing Höglunds arbetsgivares hustru den 7 juni framkom,
att Ulla Höglund vid något tillfälle under troligen april ringde till
arbetsplatsen och efterfrågade sin make, som inte var anträffbar. Härvid
sade Ulla Höglund, att det kommit någon underlig post till hennes make
från Tyskland och att det skulle vara omgående svar. Ulla Höglund
verkade mycket undrande och bekymrad för posten samt sade, att det var
något underligt med den. Härom hörd uppgav Irwing Höglund, att han

119

inte kunde erinra sig någon händelse som kunde sättas i samband med
uppgifterna eller någon diskussion med hustrun om brev som kommit
till bostaden från Tyskland.

Beträffande Irwing Höglunds resa till Hannovermässan framkom
ytterligare vittnesuppgifter om att Ulla Höglund röjt besvikelse och
irritation för att hon inte fick följa med på resan. Enligt Ulla Höglunds
mor Maiken Sejlert, som var närvarande vid makarnas ämnade avfärd
för att taga hand om barnen, uppgay dottern för henne, att mannen sagt,
att hon skulle bli hemma, om han så skulle lyfta henne ur bilen.

Som nämnts visade utredningen, att Irwing Höglund och Anna-Maria
Maurer upprätthållit kontakt även efter den 20 maj och fram till hans
anhållande. Irwing Höglund underrättade Anna-Maria Maurer om
försvinnandet i ett brev den 21 maj, vilket hon, enligt vad hon uppgav,
fick den 26 maj.

Enligt Irwing Höglund uppehöll han kontakten med Anna-Maria
Maurer efter försvinnandet, därför att hon visade sitt deltagande i hans
situation och ville hålla sig underrättad om händelseutvecklingen. Han
ville helst, att det skulle vara slut mellan dem, men ansåg, att han inte
kunde såra henne genom att avspisa henne i denna situation.

Anna-Maria Maurers brev var ställda till Irwing Höglunds arbetsadress.
I brev den 25 mars vill han att detta förfaringssätt skulle fortsätta
men att Anna-Maria Maurer dagen före avsändandet av brev skulle
skicka ett vykort till honom under bostadsadressen, undertecknat med
ett mansnamn. Sistnämnda begäran upprepas i brev den 8 april, varav
även framgår att ett vykort kommit till Irwing Höglunds hem, men
tydligen undertecknat med initialerna A. M. I brevet den 21 maj anmodas
Anna-Maria Maurer att fortsättningsvis ställa breven till Irwing
Höglunds bostadsadress.

Enligt framställningen i boken Erkänn! gjorde polis och åklagare ett
ohyggligt misstag genom att rikta misstankarna mot Irwing Höglund. Det
uttalas i boken, att Meijer ådagalade brist på förmåga att objektivt
värdera föreliggande fakta och att hans teori om brottet nedgjordes i
rättegången. I anslutning till detta nämner Arvidson i boken, att han
till den sista rättegångsdagen lyckats få fram ett vittne, som hade
sensationella upplysningar att lämna. Vittnet var en kvinnlig matematikassistent,
som — anförs det — ansåg sig kunna gå ed på att hon
sett en kvinna ytterligt lik Ulla Höglund stanna med sin bil vid Blombackaskolan
den aktuella kvällen och ta upp en man. Arvidson nämner,
att vittnet skulle ha gjort sin iakttagelse kl 18.30, men att man måste
utgå ifrån att vittnet kunde ha tagit fel på tidpunkten och att det var
Ulla Höglund som tog upp en man i sin bil.

Det kan här inskjutas, att i målet åberopades vittnet till styrkande av
att Ulla Höglund möjligen haft en manlig bekantskap vid sidan av äktenskapet.
Vittnesförhöret påkallades den 25 augusti med hemställan att
vittnet skulle höras påföljande förhandlingsdag den 27 augusti, som
blev det sista rättegångstillfället i målet. Begäran om vittnesförhöret
framställdes i anslutning till att Arvidson förutskickade, att han vid det
sistnämnda rättegångstillfället skulle framställa yrkande om Irwing Höglunds
försättande på fri fot.

120

Enligt Dahnell och Meijer tillkännagav Arvidson, att vittnet skulle
ställa målet i en helt annan dager så att han kunde framställa sistnämnda
yrkande. Vittnesmålet kunde, har Meijer uttalat, på förhand bedömas
vara utan värde.

Emellertid hade vittnet hörts redan vid förundersökningen utan att
därvid framkommit något ägnat att klarlägga vad som hänt Ulla Höglund.

Enligt förundersökningshandlingarna kom uppgifter om vittnet till
polisens kännedom redan i början av juli genom att kolleger till vittnet,
som självt var utomlands, berättade att vittnet vid Blombackagymnasiet
i Södertälje iakttagit en kvinna, vars kjol påminde om den beskrivning
på Ulla Höglunds kjol som intagits i pressen. Kvinnan steg ur sin bil
och anropade en man, som hon tog upp i bilen, och for iväg. Härjämte
uppgavs, att anledningen till att vittnet ej tagit kontakt med polisen
kunde vara att hon inte var säker på dagen för sin iakttagelse. Vittnet
hördes den 5 och 6 augusti, varvid hon berättade i överensstämmelse
med det föregående. Hon uppgav vidare, att hon gjort sin iakttagelse den
19 eller 20 maj under promenad från ett varuhus till bostaden och att
med hänsyn till att hon lämnat varuhuset i samband med att detta stängdes
kl. 18 och att promenaden hem erfarenhetsmässigt tog omkring 35
minuter, iakttagelsen skett senast kl. omkring 18.30. Hon lade märke
till kvinnan, som hon såg i profil, därför att kvinnan bar en kjol som i
viss mån liknade en hon hade själv. Kvinnan, vars hår var mörkt men ej
svart, var därjämte iförd en grå jacka eller tröja. Vittnet kunde inte ange
märket på den bil kvinnan fört. Den var dock ljusare till färgen än förhörsledarens
förevisade röda bil. Hon kom att tänka på sin iakttagelse
omkring två veckor efter försvinnandet med anledning av att hon såg ett
fotografi av Ulla Höglund i en tidning och då uppmärksammade en
viss likhet i fråga om helhetsintrycket med den kvinna hon sett. Hon
tog inte kontakt med polisen, därför att hon inte var säker på dagen
för sin iakttagelse och ansåg denna alltför vag. Vid ett ytterligare förhör
den 26 augusti uppgav vittnet vidare bl. a., att den aktuella bilen
var av mellanstorlek och ljusare än förhörsledarens vinröda bil samt
att kvinnan företedde viss likhet med ett fotografi av Ulla Höglund
men inte med andra fotografier av henne i tidningarna. Härjämte uppgav
vittnet, att hon borde ha lagt märke till om kvinnan saknat strumpor.
Vittnet beskrev hur kvinnans kjol sett ut och överlämnade sin egen
kjol till polisen för jämförelse.

I sitt vittnesmål berättade hon i överensstämmelse med vad som här
antecknats. Hon uppgav därjämte, att färgen på kvinnans kjol troligen ej
stämde överens med beskrivningen på Ulla Höglunds kjol. Vid valkonfrontation
som hölls den 3 september uteslöt vittnet, att det var Ulla
Höglunds kjol hon observerat. Härjämte förklarade hon, förevisad en
bil av märket Renault R 16, att den iakttagna bilen inte hade en sådan
bakdel och bakruta som Renaultbilen.

Till styrkande av att Ulla Höglund kunnat ha en förbindelse utom
äktenskapet åberopade försvaret i målet vittnesförhör även med två
under förundersökningen hörda äkta makar, vilka bodde grannar med
makarna Höglund.

Eftersom målet nedlades kom vittnena ej att höras. Enligt bevisupp -

121

giften skulle de, vilka i pressen beskrevs som sensationsvittnen, höras
till styrkande av att Ulla Höglund, sedan hon under makens resa till
Hannovermässan på valborgsmässoaftonen återkommit till bostaden från
sina föräldrar för att, såsom det uttrycktes, »se till katten», senare på
kvällen ensam i sin bil lämnat fastigheten.

Makarna hade hörts redan under förundersökningen.

Enligt förundersökningsprotokollet hade de inte uppgivit, att de iakttagit
Ulla Höglund under hennes vistelse i villan under den aktuella
tiden, liksom ej heller att de på valborgsmässoaftonen såg Ulla Höglund
återkomma till villan och senare lämna densamma. Deras uppgifter
innebar endast, att de vid 21.30—22-tiden ifrågavarande kväll sett att
det var mörkt i den del av huset som vette mot Byvägen. De hade ej
observerat någon bil uppställd vid villan.

Försvaret fäste synnerlig vikt vid att en nyckel, som anträffades på
en nyckelring i Ulla Höglunds väska, ej kunde identifieras, och i
skrivelse den 28 juli framställde Arvidson en långtgående begäran om
utredning i saken. Arvidson anförde, att klarläggande angående nyckeln
kunde leda till att Irwing Höglund skulle försättas på fri fot. — Förekomsten
av nyckeln föranledde särskilt vid tiden för rättegången antaganden
i pressen av innebörd, att Ulla Höglund kunnat ha en utomäktenskaplig
förbindelse.

Enligt vad som närmare framgår av förundersökningsprotokollet företogs
omfattande utredning till utrönande av nyckelns identitet. Förfrågningar
hos släktingar och bekanta samt undersökningar på makarnas
tidigare bostadsadresser var emellertid resultatlösa. Detsamma gällde
om kontakter som togs med låssmeder i Södertälje och med arbetsplatser,
där Ulla Höglund tidigare haft anställning, samt om företagen
utredning huruvida nyckeln kunde härröra från familjens vistelse på
Island.

Enligt vad Meijer uppgav vid rättegången hade utredningsledningen
dröjt med att ge offentlighet åt nyckelns nummer bl. a. av det skälet,
att man ville avvakta till dess semestertiden var över för att en efterlysning
genom massmedia skulle ha större utsikter att leda till resultat.
Sedan numret på nyckeln offentliggjorts samtidigt med att rättegången
inleddes, framkom upplysningar att nycklar med motsvarande nummerbeteckning
och helt identiska med den ifrågavarande nyckeln ingick
i ett låssystem tillhörigt ett byggnadsbolag, med vilket Irwing Höglund
tidigare haft befattning som betongkontrollant. Nyckeln gick till dörroch
hänglås på bolagets samtliga förrådsbodar, baracker, inhägnader
vid byggnadsplatser o. dyl. Enligt hörda företrädare för bolaget hade
Irwing Höglund med all säkerhet fått en sådan nyckel för att kunna
utföra sitt arbete som betongkontrollant.

Den av Lidholm framförda kritiken mot förundersökningen har varit
långtgående men i många hänseenden mer obestämd. Kritiken har bl. a.
gällt, att förhörsledningen inte skulle ha ägt förmåga och erforderlig
kompetens att genom att ställa rätta frågor till Irwing Höglund komma
underfund med att han hade något väsentligt att dölja beträffande

122

makarnas intima liv och i fråga om deras förehavanden den 20 maj 1970
samt att undersökningen skett under inflytande av förutfattade meningar
om Irwing Höglunds skuld och med eftersättande av olika utredningsuppslag
om Ulla Höglunds person. I sistnämnda hänseende har Lidholm
hävdat, att de närmare omständigheterna kring en bystoperation som
gjorts på henne och steriliseringen av henne borde ha utretts och de
båda ingreppen borde ha setts i ett större sammanhang samt att av
Irwing Höglund antydda misstankar mot hustrun för hennes förehavanden
utom hemmet inte blivit föremål för vederbörlig utredning.

Vad gäller detaljer i Lidholms kritik och den utredning som i dessa
hänseenden verkställts inom ombudsmannaexpeditionen hänvisas i övrigt
till den förut nämnda utredningspromemorian.

Såväl Meijer som representanter för polisledningen har bestämt bestritt
att de brustit i objektivitet under förundersökningen. Som stöd härför
har bl. a. hänvisats till ett sammanträde som hölls på länsåklagarmyndighetens
kontor i Solna i början av juli 1970.

Av uppgifter om detta sammanträde som lämnats under utredningen
vid ombudsmannaexpeditionen framgår sammanfattningsvis följande.

Närvarande vid sammanträdet var bland andra Meijer, länsåklagaren
Bertil Österberg, Otto Andersson, Svensk, Åkesson och Lange. Härjämte
var ytterligare personal från riksmordkommissionen, bland andra
förste kriminalassistenten Hugo Nyberg, närvarande. Denne handhade
registerexpeditionen i undersökningen och hade i denna egenskap att,
jämte spaningschefen, läsa allt material i ärendet. Även kriminalinspektören
Uno Andersson, vilken förestod förhörsexpeditionen, deltog till
en början i sammanträdet. Åkesson och Svensk hade, såsom framgått av
den föregående framställningen, deltagit i förhören med Irwing Höglund.
Sandberg och Lundström hade semester från den 3 juli. Sammanträdet
pågick mellan omkring kl. 13 och 21.

Avsikten med sammanträdet var att man skulle diskutera vad sorn
talade mot Irwing Höglund och vad som talade till hans förmån. Före
sammanträdet hade Meijer ombett var och en att från denna utgångspunkt
förbereda en redogörelse för det avsnitt av utredningen, som
han behärskade bäst. Det var i första hand det föreliggande utredningsmaterialet
som skulle diskuteras, men även sådant material som förväntades
— bl. a. breven från Irwing Höglund till Anna-Maria Maurer
— kom att i viss mån avhandlas. Sammanträdet började med att Otto
Andersson fick i uppgift av Meijer att göra en sammanfattning av utredningsläget.
Efter Anderssons föredragning övertog Meijer ledningen
av diskussionen. Meijer redogjorde för förutsättningarna för anställande
av åtal och framhöll, att han ägde rätt att väcka åtal endast om han
på objektiva grunder kunde emotse en fällande dom. Var och en fick
redogöra för materialet på sitt område och framlägga sina synpunkter
på utredningen. Även Österberg yttrade sig. För att få fram vad som
var väsentligt och utgjorde fakta i fallet agerade Meijer som en slags
försvarsadvokat och anförde invändningar mot utredningen och framförda
synpunkter. Mot slutet av sammanträdet fick var och en yttra
sig om huruvida ett åtal mot Irwing Höglund kunde tänkas medföra
en fällande dom på det då föreliggande materialet. De skulle besvara

123

frågan som om de var domare i målet. Samtliga utom en — Otto Andersson
— ansåg, att man för det dåvarande inte kunde räkna med en
fällande dom och att åtal sålunda inte skulle väckas. Otto Andersson
uttalade, att man borde låta domstolen pröva materialet, och tog då,
enligt vad han förklarat, särskild hänsyn till den bevisning, som var att
förvänta och varom man ägde viss kännedom. Meijer framhöll, att han
ensam bar ansvaret för beslutet i åtalsfrågan men att han ville få utredningspersonalens
synpunkter på bevisläget. Sammanträdet innebar sålunda
inte något egentligt rådslag i åtalsfrågan. Meijer gav ej till känna
någon egen ståndpunkt i frågan utan framhöll, att han ännu inte ville
uttala sig. Han använde sig av polispersonalens synpunkter och diskuterade
för och emot Irwing Höglunds skuld. Lange och Åkesson fick dock
det intrycket, att även Meijer ansåg, att utsikterna för en fällande dom
i det läget inte var så stora.

I detta sammanhang kan också antecknas följande.

Under hänvisning till att Lidholm i sin utsaga vid huvudförhandlingen
uppgav, att han före obduktionen och under den fortsatta förundersökningen
inte fick annan information än att Irwing Höglund måste vara
gärningsmannen, har Meijer under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
framhållit följande.

Inte förrän i sitt åtalsbeslut och i stämningsansökningen gjorde han
något uttalande av det innehållet, att han ansåg det vara klart, att
Irwing Höglund var skyldig till gärningen. Inte ens i sitt omnämnande
av åtalsbeslutet inför massmedia uttalade Meijer sig bestämt för Irwing
Höglunds skuld utan sade, att bevisläget var sådant, att det borde under
ställas domstolsprövning. Meijer ville inte utanför processen göra några
uttalanden, som innefattade ett markerat ställningstagande till skuldfrågan.

Som förut nämnts hördes Lidholm vid tingsrätten på begäran av
Arvidson och inte av Meijer. Även i detta hänseende har kritik framförts
mot Meijer.

Meijer har i anledning härav under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
anfört.

Meijer brukar i stor utsträckning och kanske mer än de flesta åklagare
i stället för att åberopa sakkunnigutlåtande påkalla förhör med den sakkunnige.
Att Meijer inte åberopade förhör med Lidholm utan inskränkte
sig till att åberopa dennes protokoll och udåtande över obduktionen var
sålunda ett avsteg från vad Meijer brukar iakttaga. Detta berodde på
följande omständigheter. Arvidson hade klargjort, att han önskade höra
Lidholm. Meijer visste också, att det inte skulle innebära några kostnader
för försvaret att Lidholm kallades på dess begäran, eftersom
Lidholm inte brukar yrka ersättning för inställelse inför rätta. Om
Arvidson inte åberopat förhör med Lidholm, skulle Meijer i vart fall
ha tagit upp frågan om Lidholms hörande till diskussion med Arvidson.
Vidare ansåg Meijer, att Lidholms protokoll och utlåtande, såvitt Meijer
visste, innehöll allt vad som från Lidholms sida kunde vara väsentligt
för bedömande av ansvarspåståendet. Meijer kunde inte föreställa sig,
att Lidholm inför rätta skulle yttra sig utom ramen för sin sakkunskap
och att han »skulle ge sig ut att simma på djupt vatten». Meijer förstod,
att Lidholm höll på med någon utredning. Inom utredningsledningen

124

försökte man förgäves att få reda på vad utredningen avsåg och vilken
betydelse den kunde ha. Varken Meijer, Sandberg eller Lange kunde
komma på något uppslag om vad Lidholms utredning skulle avse. De
kunde inte heller tänka sig, att Lidholm skulle komma med någonting
som kunde omkullkasta åtalet eller eljest ställa bevisfrågan i ett annat
läge. Å andra sidan ansåg Meijer det inte uteslutet, att Lidholm måhända
skulle spela på ett överraskningsmoment och komma fram med
någonting som åklagaren inte omedelbart kunde bemöta. Att det förelåg
ett samspel mellan Arvidson och Lidholm var såväl Meijer som Sandberg
och Lange övertygade om. Meijer har i sin gärning som åklagare
alltid varit mån om att följa vissa etiska principer. Till dem hör att
Meijer aldrig såsom vittne åberopar någon person, som Meijer kan
misstänka för att lämna oriktiga uppgifter. Meijer har exempelvis i mål,
som fullföljts av en av flera i underrätten dömda personer, inte velat
kalla in vadekärandens medbrottsling såsom vittne i hovrätten. Meijer
visste inte vad Lidholm skulle komma med, men det var någon misstanke
som gnagde hos Meijer att Lidholm måhända skulle komma med
upgifter, som inte var objektivt riktiga. Denna omständighet bidrog nog
i någon mån till att Meijer inte kallade in Lidholm. Meijer ansåg, att
Arvidson fick taga ansvaret, om någonting sådant skulle förekomma från
Lidholms sida. Meijer ville inte medverka till det .

5.2 Åtalsbeslutet

I olika sammanhang har Arvidson givit uttryck för uppfattningen att
åtalet mot Irwing Höglund väckts utan att tillräckliga skäl förelegat.
Vid rättegången ifrågasatte Arvidson om ens sannolika skäl till misstanke
mot Irwing Höglund överhuvudtaget förelegat vid någon tidpunkt.

Före åtalsbeslutet sammanställde Meijer en promemoria rörande bevisläget.
Det är inte påkallat att här ingå närmare på innehållet i promemorian.
Innehållet är i sammandrag återgivet i den vid ombudsmannaexpeditionen
upprättade utredningspromemorian.

Under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen har Meijer anfört
följande om åtalbeslutet.

Breven från Irwing Höglund till Anna-Maria Maurer fick Meijer att
fatta ståndpunkt i åtalsfrågan. Innehållet i breven var inte av avgörande
betydelse för åtalsbeslutet, men de innehöll vissa uppgifter som i allt fall
klart stödde bevisningen i övrigt och som så att säga var tungan på
vågen. Särskilt gällde detta om Irwing Höglunds anmodan i brevet till
Anna-Maria Maurer dagen efter hustruns försvinnande att i fortsättningen
ställa breven till hans bostadsadress. Meijer dryftade bevisbedömningen
ingående med länsåklagaren Österberg, och denne delade
Meijers uppfattning. Meijer diskuterade också bevisläget ytterligare med
utredningspersonalen. När Meijer sedermera tillkännagav, att han kommit
till den uppfattningen, att åtal borde väckas, uttalades spontant från
polishåll, att man inte bara uppfattade beslutet som riktigt utan också
kände en betydande lättnad över att skuldfrågan skulle prövas av domstol.
Det fanns inte någon inom utredningspersonalen som framförde
tvivel på avgörandets riktighet. Till grund för åtalsbeslutet låg uppf att -

125

ningen, att det med hänsyn till den då föreliggande bevisningen —
Meijer föregrep inte någon bevisning till stöd för åtalet — fanns tillräckliga
skäl för åtal. Dylika skäl brukar sägas föreligga, när situationen
är sådan, att åklagaren på objektiva grunder kan emotse en fällande
dom. Meijer hade vid beslutet om åtal den bestämda uppfattningen, att
hans beslut var riktigt, eller med andra ord att det fanns betydande utsikter
till en fällande dom. Detta uteslöt emellertid inte att det kunde
finnas en inte oberättigad tvekan om Irwing Höglunds skuld. Det är
nämligen en svår uppgift för åklagaren att göra en bedömning av bevisningens
styrka och tillräcklighet. All bevisvärdering, inte minst i ett fall
som detta, inrymmer ett subjektivt element. Den ena människan bedömer
inte bevisspörsmål på samma sätt som den andra. Resultatet av
värderingen kan därför, beroende på vem som verkställer den, utfalla
olika utan att man för den skull kan säga, att den ena slutsatsen är
riktig och den andra felaktig. Man kan därför inte på förhand med
säkerhet avgöra, hur en domstol kommer att döma i ett mål med så
intrikata bevisspörsmål som i Höglundmålet. Rättspraxis uppvisar också
åtskilliga uppmärksammade fall med ytterst divergerande uppfattningar
mellan under- och överinstanser samt inom samma domstol om bevisvärderingen.
Mot denna bakgrund hyste Meijer en viss tvekan om att
åtalet skulle leda till en fällande dom; tvekan kunde råda om att Irwing
Höglund var gärningsmannen, Å andra sidan skall väl åklagaren inte
upphöja sig till domare i saken och underlåta att åtala i sådana fall, där
bevisvärderingen är svår. Härjämte vill nog Meijer göra gällande, att
utrymmen för olika bevisvärderingar väl bör få vara något större i fråga
om utomordentligt grova brott än när det gäller en »struntsak». Kan
det i varje fall på något så när rimliga grunder antagas att det skall
bli en fällande dom, skall enligt Meijers mening åtal anställas i de förra
fallen. I rättspraxis finns också fall, där brottets art varit avgörande för
eller bidragit till beslut om åtal. Det var också en samvetssak för Meijer
att åtala.

5.3 JO:s bedömning

Då det gäller att pröva om fog föreligger för kritiken om bristande
objektivitet såvitt gäller förundersökningen är det viktigt att hålla i
minnet, att bedömningen måste ske med utgångspunkt från de förhållanden
som förelåg då förundersökningen gjordes.

I stort har kritiken gått ut på att utredningsledningen varit alltför
fixerad vid uppfattningen, att Irwing Höglund var gärningsmannen.
Arvidson har framdragit några omständigheter till styrkande av denna
uppfattning.

Vad först angår kritiken av polisens åtgärder när det gäller spårningen
av det anonyma telefonsamtalet till Tillman framgår av den av mig
gjorda utredningen, att anledningen till att man kontrollerade om den
första spårningen var riktigt gjord berodde på att tvekan härom uttalades
från tjänsteman vid televerket. Tjänstemannens tvekan var grundad
på visst tekniskt förhållande. Att polisledningen under sådana omständigheter
var angelägen om att televerket gjorde en kontroll framstår
som både naturligt och riktigt och kan inte föranleda någon kriik.

126

Vad sedan gäller förundersökningsledningens intresse för Irwing
Höglunds förbindelse med Anna-Maria Maurer har jag inte funnit
påkallat att i detta beslut redovisa alla omständigheter som framkom
under förundersökningen i denna sak. Vad som medtagits här torde
dock utvisa att det var befogat att göra en ingående utredning härutinnan.

Vad Arvidson anfört rörande den kvinnliga matematikassistenten och
de upplysningar hon kunde lämna är väl att uppfatta som kritik mot
förundersökningsledningen för passivitet i utredningen i denna del.
Kritiken framstår som förvånansvärd, den saknar allt fog. Matematikassistenten
hördes redan under förundersökningen och visade sig inte
alls vara säker på att det var Ulla Höglund hon iakttagit. Härtill kommer
att hon möjligen gjort sin iakttagelse vid en helt annan skola än
den aktuella. Så långt ifrån att vara ett sensationsvittne kunde hon uppenbarligen
inte alls lämna några upplysningar av värde för förundersökningen.

Inte heller vad gäller Arvidsons uppgifter om de grannar till familjen
Höglund, som skulle ha iakttagit Ulla Höglund på valborgsmässoaftonen,
och om nyckeln, som anträffades på en nyckelring i Ulla Höglunds
väska, föreligger anledning till befogad kritik mot förundersökningsledningen.

Vad så gäller mer allmänt om kritiken för bristande objektivitet och
att man eftersatt olika utredningsuppslag kan jag i stort sett hänvisa till
vad jag i avsnittet 2.2 anfört om motsvarande kritik såvitt gäller efterspaningsskedet.
Vid den utredning som verkställts vid ombudsmannaexpeditionen
har inte något framkommit som tyder på att några utredningsuppslag
eftersatts eller förbisetts.

I detta sammanhang finns det anledning att rikta uppmärksamheten på
vad som under min utredning framkommit om det tidigare redovisade
sammanträdet i början av juli 1970 på länsåklagarmyndigheten i Solna.
Överläggningar av detta slag i en mordutredning mellan åklagare och
polismän torde vara sällsynta. Att överläggningen över huvud kom till
stånd måste antagas innebära att det vid denna tidpunkt förelåg en
anmärkningsvärt stor tveksamhet hos åklagaren om bevisläget. Ett sammanträde
av detta slag kan givetvis tillkomma enbart i syfte att pröva
om bevisen är tillräckliga mot en person vars skuld man i övrigt är övertygad
om. Av berättelser som vid min utredning avgivits av deltagare
i sammanträdet framgår emellertid att huvudfrågan vid sammanträdet
var om Irwing Höglund var gärningsmannen. Inte minst mot bakgrund
härav saknas varje anledning att antaga att förundersökningsledningen
medvetet eller omedvetet brustit i objektivitet vid förundersökningen.

Vad så slutligen gäller åtalsbeslutet anser jag mig inte här böra upprepa
de skäl åklagaren åberopat som grund för sitt åtalsbeslut. Jag hänvisar
i denna del till utredningspromemorian.

127

Meijer har i fråga om åtalsbeslutet anfört, att all bevisvärdering, inte
minst i ett fall som detta, inrymmer ett subjektivt element och att den ena
människan inte bedömer bevisspörsmål på samma sätt som den andra,
varför resultatet av värderingen kan utfalla olika utan att man för den
skull kan säga, att den ena slutsatsen är riktig och den andra felaktig.

Vad Meijer anfört är förvisso mycket väsentligt och synpunkter av
detta slag bör alltid beaktas när man går att i efterhand bedöma en
åklagares beslut i komplicerade åtalsfall.

Bevisläget i det nu aktuella fallet var tvivelsutan svårbedömt. Med
hänsyn härtill kan naturligen inte uteslutas att en annan åklagare än
Meijer skulle ha kommit till ett annat resultat i åtalsfrågan. Emellertid
förelåg objektivt sett omständigheter av sådan beskaffenhet att det i varje
fall icke kan föranleda någon anmärkning mot Meijer för att han kom till
slutsatsen att tillräckliga skäl förelåg för ett åtal. Jag finner ej skäl till
vidare uttalanden såvitt gäller åtalsbeslutet.

Sammanfattningsvis har jag alltså ej funnit skäl till befogad kritik mot
förundersökningsledningen för bristande objektivitet och ej heller anledning
till anmärkning mot Meijer för åtalsbeslutet.

128

6 Huvudförhandlingen
6.1 Inledning

Huvudförhandlingen i målet pågick den 18—20, 24—25 och 27
augusti 1970. Som inledningsvis nämnts nedlades åtalet den 4 september
1970, varför huvudförhandlingen inte kom att avslutas på sedvanligt
sätt.

Vid slutet av förhandlingsdagen den 27 augusti yrkade Irwing Höglund
genom Arvidson att bli försatt på fri fot. Häradsrätten fann ej
skäl bifalla yrkandet. Irwing Höglund anförde besvär över häradsrättens
beslut. Eftersom åtalet nedlades fick hovrätten ej tillfälle att pröva besvären.

Irwing Höglund hördes den första förhandlingsdagen av rättens ordförande,
tingsdomaren Rune Dahnell, och den andra dagen av Meijer.
Påföljande dag höll Arvidson förhör med Irwing Höglund.

I målet åberopade Meijer och Arvidson sammanlagt ett 70-tal vittnen
och sakkunniga. Endast ett fåtal av dessa hördes, däribland brottsplatsundersökaren,
förste kriminalinspektören Lange, och rättsläkaren Lidholm Rättegången

väckte en betydande uppmärksamhet i tidningspressen
och andra massmedia med kritik både mot utredningen i målet och mot
själva rättegången.

Kritiken mot utredningen har behandlats i det föregående. Kritiken
mot rättegången gällde bl. a. rättens ordförande. Det påstods, att Irwing
Höglund och Arvidson »tystades» och »klubbades ned». Det ifrågasattes,
huruvida förevisandet av en docka iklädd den dödas kläder, visandet av
fotografier och film samt förhören med Irwing Höglund angående det
äktenskapliga samlivet varit oundgängligen nödvändiga ävensom huruvida
det inte varit möjligt och påkallat att i rättegångar i dylika mål
låta avsnitt av förhandlingarna ske inom stängda dörrar. Mot Meijer
riktades kritik bl. a. gällande hans sakframställning. Meijer påstods vara
»partisk». Viss kritik har framställts först i efterhand.

I det följande upptages huvudpunkterna i den framförda kritiken i
särskilda avsnitt, varefter följer mitt eget bedömande.

6.2 Sakframställningen

Arvidson har i olika sammanhang — vid huvudförhandlingen likaså
i boken Erkänn! och under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
— riktat viss kritik mot Meijers sakframställning. Kritiken har gått ut

129

på att Meijer vid huvudförhandlingen gjorde gällande, att det var fråga
om en planlagd gärning vilket var en helt ny position i målet, enär
Meijer vid häktningsförhandlingen hävdat, att mordet var ett impulsbrott.
I anslutning härtill uttalades i boken Erkänn! att åklagarens varierande
attityder såvitt gällde uppbyggandet av åtalet och preciseringen
av grunderna för detsamma försvårade försvarsarbetet. Det hade varit
svårt för försvararen att få en entydig bild av vad åklagaren påstod mot
Iwing Höglund.

Från rättegångshandlingarna inhämtas följande.

Meijer förklarade till att börja med att sakframställningen såvitt gällde
åtalet för mord skulle bli tämligen kortfattad med hänsyn till Irwing
Höglunds inställning och med hänsyn till utredningens beskaffenhet.
Meijer förklarade att han skulle försöka att undvika att föregripa
bevisningen och pläderingen i målet.

Efter en inledning innefattande kortfattad redogörelse för efterspaningarna,
fyndplatsen och den döda kroppen — varvid Meijer anförde
att Lange och Lidholm skulle komma att närmare beröra saken — angav
Meijer de omständigheter som från åklagarens sida skulle komma
att åberopas till styrkande av åtalet; att Irwing Höglund veterligen var
den siste som varit samman med hustrun, att han saknade alibi för
gärningen, att han haft tillfälle att begå gärningen, att han haft motiv
härför, att företagna vetenskapliga undersökningar med stor sannolikhet
gav vid handen att han varit på brottsplatsen samt att varje anledning
saknades till antagande att brottet begåtts av någon annan.
Meijer redogjorde för omständigheterna tämligen ingående och förklarade
slutligen att han dessutom skulle komma att andraga en del
omständigheter avseende Irwing Höglunds uppträdande efter hustruns
försvinnande och under utredningen. I samband med redogörelsen föi
Irwing Höglunds avsändande den 21 maj 1970 av brevet till Anna-Maria
Maurer förklarade Meijer att han hävdade i första hand att den åtalade
efter tidigare planläggning med berått mod berövat hustrun livet,
och i samband med redogörelse för de omständigheter som enligt Meijers
mening gett hustrun grundad anledning till svartsjuka förklarade
Meijer att han i andra hand hävdade att den åtalade handlingen var
ett impulsbrott.

Efter Meijers sakframställning begärde Arvidson att Meijer litet mera
i detalj skulle utveckla sin uppfattning om hur gärningen begåtts och,
med fråga om åklagaren i förhållande till sina uttalanden vid häktningsförhandlingen
ändrat position, hur åklagaren såg på själva planläggningen.

Sedan Dahnell härefter uttalat att brottsplatsundersökare och rättsläkare
skulle höras förklarade Arvidson bl. a. att åklagaren hävdat att
den åtalade planerat att få upp hustrun i skogen, planerat att ha samlag
med henne och därefter strypt henne.

Meijer förklarade härpå att han vid häktningsförhandlingen inte avsett
att påstå, att det endast skulle vara fråga om ett impulsbrott —
frågan hade varit av mindre betydelse för häktningsbedömningen och
utredningen var då också i sådant läge att man inte kunde ha någon
klar uppfattning i saken. Meijer förklarade vidare att han naturligen
icke, med den tilltalades inställning till åtalet, kunde redogöra för de
9 —

130

närmare omständigheter under vilka samlaget ägt rum och att hypoteser
härom inte var på plats i sakframställningen.

Arvidson upprepade härpå i frågeform om åklagaren hävdade att den
tilltalade haft för avsikt att åka till skogsbacken, ha samlag med hustrun
samt därefter döda henne och bege sig till Blombackaskolan, varpå
Meijer uttalade att han hävdade att det var planlagt och att den tilltalade
vid avfärden från hemmet hade för avsikt att åka ut på en avsides
belägen plats för att där ta hustrun av daga, men att Meijer icke kunde
tala om under vilka omständigheter samlaget ägt rum, enär endast gärningsmannen
kunde veta detta.

Såvitt framgår av protokollet från häktningsförhandlingen anförde
Meijer vid denna att omständigheter framkommit som kunde ha framkallat
en akut konfliktsituation, som kunnat utlösa brottet, att det kunde
hos Irwing Höglund ha funnits en latent önskan att bringa hustrun om
livet samt att Irwing Höglund alltså haft motiv för brottet.

6.3 Förhöret med Irwing Höglund angående livförsäkringen

Arvidson har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen och
i sin bok uttalat kritik mot Meijer för att denne, såsom Arvidson ansett,
ifrågasatt ett ekonomiskt motiv för Irwing Höglund att bringa sin
hustru om livet genom att antyda att denne tecknat en livförsäkring på
hustruns liv.

Härom är att anteckna följande från huvudförhandlingen.

I samband med att Meijer hörde Irwing Höglund om makarnas ekonomiska
förhållanden tillfrågade Meijer denne, om det fanns en nytagen
försäkring på hustruns liv. Irwing Höglund uppgav, att han inte
säkert visste detta. Meijer förklarade, att han inte heller visste besked,
men tilläde, att under förundersökningen framkommit, att Irwing Höglund
vid ett tillfälle till en anhörig yttrat, att det fanns en nytecknad
försäkring på hustrun och att denna omständighet måhända kunde tolkas
som ett motiv för honom att bringa henne om livet. Irwing Höglund
förnekade att han fällt ett sådant yttrande.

Med anledning av vad sålunda och i övrigt förekom i fråga om försäkringen
anförde Arvidson vid förhör med Irwing Höglund, att han
av Meijers frågor och påståenden härutinnan kunnat förstå, att Meijer
gjorde gällande även ett ekonomiskt motiv för gärningen.

Meijer genmälde upprepade gånger, att han inte påstått eller påstod
att det skulle föreligga ett sådant motiv. Hans frågor till Irwing Höglund
om försäkringen hade inte framställts på ett sådant sätt att de borde
ha uppfattats såsom ett påstående härom. Meijer hade velat få besked
av Irwing Höglund huruvida denne fällt det berörda yttrandet. Detta
yttrande visade nämligen enligt Meijer, att Irwing Höglund varit medveten
om att vissa omständigheter talade emot honom och att hans hämtande
och anhållande därför ingalunda kommit som någon överraskning.

Arvidson å sin sida vidhöll att Meijer »utökat motivbilden». Arvidson
menade, att Meijer velat misstänkliggöra Irwing Höglund. Efter att ha
förklarat sig inte vara beredd att »på det här legära sättet slänga undan

131

en mycket insinuant passage i åklagarens frågeställning» redogjorde Arvidson
för vad han kände till om försäkringen.

6.4 Rättegångens yttre former. Den formella processledningen
m. m.

I sin bok Erkänn! anförde Arvidson kritik mot processledningen närmast
innefattande påstående om bristande objektivitet. Kritiken torde
kunna sammanfattas sålunda.

Arvidson fick onda aningar, då rättegången inleddes. Helt spontant
reste sig Irwing Höglund och vädjade om en rättvis rättegång. Han avbröts
av rättens ordförande, tingsdomaren Dahnell. Kanske var detta
lilla anförande utan intresse för domstolen. För Irwing Höglund var det
dock betydelsefullt att få framföra sina synpunkter. Sedan han »klubbats
ner», var han mycket dyster. Han ansåg, att domstolen redan hade
sin åsikt klar, att han var mördaren. Arvidson ansåg det olyckligt, att
Irwing Höglund inte fått slutföra sitt anförande. Irwing Höglunds förtroende
för domstolen hade rubbats. — Arvidson kunde inte befria sig
från funderingen, att Meijers aktivitet kom att på ett särskilt sätt prägla
rättegången. Dahnell syntes Arvidson ha varit i vissa hänseenden alltför
auktoritetsbunden i förhållande till Meijer. Arvidson kunde inte erinra
sig, att Dahnell någon gång fann skäl avbryta Meijer i dennes insinuanta
kommentarer i anledning av Arvidsons agerande. Däremot blev Arvidson
allt som oftast avbruten av Dahnell. Arvidson upplevde Dahnells
intensiva bevakning av Arvidsons agerande som ytterligt störande. Då
Irwing Höglund vid några tillfällen önskade yttra sig var Dahnell mycket
snabb att inskrida. Dahnells aktivitet upplevdes av Irwing Höglund och
Arvidson såsom ytterst olycksbådande.

Härjämte uttalades i boken, att Dahnell hade en negativ inställning
mot Irwing Höglund under huvudförhandlingen. I ett annat sammanhang
anfördes, att både Meijer och Dahnell verkade starkt moraliskt
indignerade över att Irwing Höglund som en gift man kysst en annan
kvinna än sin hustru samt att såväl Irwing Höglund som Arvidson fick
intrycket att Meijer och Dahnell redan från början, på grund av sina
moraliska värderingar, fastslagit den oskyldiga romansen som ett tillräckligt
hållbart mordmotiv.

Arvidson har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen inte
antytt någon kritik av sistberörd natur. Däremot har Arvidson anfört,
att han ville rikta kritik mot Dahnell för att rättegången — på ett sätt
som han aldrig upplevt — »gick snett» genom att Dahnell, möjligen
imponerad av Meijers auktoritet och kunnande, var för undfallande mot
denne. Rättegången var kontroversiell redan från början och blev säregen
på det sättet, att man i stort sett varje förhandlingsdag inledde
med att avhandla frågor utanför den uppgjorda förhandlingsordningen.
Meijer blev därvid ej avbruten som Arvidson utan fick rikta mycket
insinuanta och oförskämda kommentarer mot Arvidson och dem som
kritiserat utredningen. Även Irwing Höglund blev avbruten vid de få
tillfällen, då han ville lämna några personliga kommentarer. Denna

132

olikhet i inställningen från Dahnells sida mot åklagaren och försvaret
var utomordentligt otillfredsställande.

Irwing Höglund har här gjort olika uttalanden av innebörd att han
vid rättegången fick uppfattningen att Dahnell inte var objektiv. Enligt
Irwing Höglund var Dahnells frågor till honom om hans bekantskap
med Anna-Maria Maurer moraliserande.

I pressdiskussionen om rättegången har kritiska anmärkningar framförts
mot att man företedde en docka, påklädd de klädesplagg Ulla Höglund
var iförd när hennes kropp påträffades, och för att man visade
färgbilder, bl. a. av den döda kroppen, på en filmduk. Beträffande dockan
påstods bl. a. att den till utseende och hårfärg liknade Ulla Höglund
och att dess företeende var en av Meijers många makabra överraskningar
vid rättegången. I fråga om fotografierna förekom olika uppgifter
av innebörd, att de verkade starkt chockerande på Irwing Höglund.
Det ifrågasattes om de ifrågavarande åtgärderna var påkallade
och förenliga med hänsynen till Irwing Höglund och andra närstående.

I något fall ställdes liknande fråga beträffande den av Lidholm visade
filmen av hans rekonstruktion av händelseförloppet vid gärningen.

I tidningspressen har vidare förekommit viss kritik mot förhören med
Irwing Höglund. Av de tre förhören med Irwing Höglund var det som
hölls av Arvidson det mest omfattande och ingående. Både Meijer och
Arvidson hörde Irwing Höglund om makarnas samliv. Beträffande förhören
har framförts viss allmän kritik för att de var för »hårda» och
annat. Det har i pressdiskussionen även ifrågasatts om det var nödvändigt
och ur bevissynpunkt motiverat att på det ingående sätt, som
skedde, höra Irwing Höglund om makarnas samliv. Härjämte har den
frågan ställts om inte av hänsyn till Irwing Höglund och andra anhöriga
förhandlingen i vissa avsnitt borde ha hållits inom stängda dörrar.

Av bandutskriftema från huvudförhandlingen inhämtas om själva
förhandlingen till en början i korthet följande.

Irwing Höglund och Arvidson riktade vid denna, såsom delvis framgått,
omfattande kritik mot utredningen och mot polis och åklagare.
Det skulle här leda för långt att utöver vad som skett i det föregående
närmare redogöra för kritiken. I stort sett gick denna ut på följande.
Irwing Höglund hade inte fått taga del av i förundersökningsprotokollet
ej redovisat utredningsmaterial såsom främst allehanda slags tips och
uppslag från allmänheten. Polis och åklagare hade ådagalagt underlåtenhet
i fråga om att utreda dels förekomsten av den aktuella nyckeln
i Ulla Höglunds handväska och dels den kvinnliga matematikassistentens
iakttagelser.

I ett längre anförande vid början av den andra rättegångsveckan bemötte
Meijer Irwing Höglunds olika uppgifter om vad som förekommit
under utredningen och uttalade i anslutning härtill, att kritik mot utredningen
och utredningspersonalen borde framställas i annan ordning än
inför rätta och i allt fall på ett sådant sätt att åklagaren fick tillfälle att
bemöta kritiken i anslutning till att den framställdes.

133

Vad gäller ordväxlingarna mellan Arvidson och Meijer framgår av
fonogramutskrifterna, att Dahnell vid något eller några tillfällen hemställde
om återhållsamhet i uttalandena och vid åtskilliga tillfällen avbröt
vidare diskussion genom att uttala att det kunde vara nog sagt i
saken och att man inte kunde fortsätta på detta sätt. Härvidlag förekom,
att Dahnell avbröt såväl Arvidson i hans kritik som Meijer i hans bemötande
av denna. Härjämte fann Dahnell — särskilt vid ett vittnesförhör
och i samband med diskussionen mellan Arvidson och Meijer om
Arvidsons uppfattning att Meijer gjorde gällande ett ekonomiskt motiv
för gärningen — anledning att avbryta genom att lxamhålla att Arvidson
fått svar på sina frågor.

De förekommande uppgifterna att Dahnell »tystat ner» Irwing Höglund
synes kunna hänföras till ett tillfälle i början av utredningen. Irwing
Höglund blev — i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser
— anmodad att ange huruvida han var skyldig eller inte. Irwing Höglund
svarade på frågan samt började ett anförande, i vilket han sade
sig vilja berätta allt han visste. Han hoppades att domstolen inte hade
samma förutfattade mening som polis och åklagare om hans skuld.
Dahnell upplyste Irwing Höglund, att han senare skulle få berätta.

Vid JO-utredningen har Dahnell och Meijer hörts över den kritik
som framförts mot dem rörande deras handlande vid huvudförhandlingen.
Härvidlag har även de uttalat kritiska synpunkter i fråga om det
sätt, på vilket rättegången ägde rum. Denna hade, har de sagt, inte försiggått
i en vanlig anda och i vedertagna former. De har riktat kritik
för detta mot Arvidson.

Meijer har vid JO-utredningen förklarat.

Han ville inte uttala sig beträffande processledningen i målet. Arvidson
hade dock flera gånger tillåtits att bryta den uppgjorda förhandlingsordningen
bl. a. genom att han fått blixtinkalla den kvinnliga matematikassistenten
som vittne. Även om det sätt, på vilket rättegången kom att
gestalta sig, inte berodde på Meijers uppträdande kan det å andra sidan
vara förståeligt att han inte kunde undgå att ta intryck av motsidans
attityder och uppträdande och att han då, även om han försökte, inte
i alla lägen kunde iaktta den behärskning och återhållsamhet i uttrycken
som under andra förhållanden var naturlig utan kanske i någon mån
brast i detta.

Dahnell har anfört.

Förhandlingen var inte alldeles lätt att leda. Sålunda var stämningen
mellan Meijer och Arvidson irriterad. Dahnell fick den uppfattningen,
att förhållandet var sådant redan före häktningsförhandlingen. Vidare
blev målet och rättegången föremål för en intensiv presskampanj med
bl. a. tendentiös kritik mot domstolen för partiskhet. Förhandlingsordningen
kunde inte heller hållas bl. a. till följd av att Arvidson riktade
upprepade angrepp på förundersökningen och begärde utredningsåtgärder
och genom att Meijer bemötte kritiken och redovisade utredningsresultatet.
Mycket av vad som förekom vid förhandlingen kom också
överrumplande. Förutom dispyterna mellan Arvidson och Meijer om
utredningen gällde detta bl. a. i fråga om Lidholms utsaga. Rättegången

134

blev enligt Dahnells mening inte på rätt sätt förberedd genom att Arvidson
först vid denna framlade Lidholms uppfattning om gärningen.
Vidare kom själva förhöret med Lidholm att utveckla sig på ett helt
annat sätt än vad Dahnell kunnat förutse. Med utgångspunkt från bevisuppgiften,
att Lidholm skulle höras om obduktionen, inledde Dahnell
förhöret med att anmoda Lidholm att redogöra för obduktionsfynden
och väntade sig därefter kompletterande frågor från Arvidsons sida. I
stället blev det ett helt annat förhör genom att Lidholm förklarade sig
av obduktionsfynden veta vad som hänt och därefter framförde hypoteser
om gärningen.

Dahnell har vidare anfört bl. a. följande.

Han fick vid huvudförhandlingen ånyo anledning att ifrågasätta om
Arvidson var skickad att vara försvarare i målet. Det hade ålegat Arvidson,
vilket han enligt Dahnells mening inte hade gjort, att taga del av
förundersökningen på ett sådant sätt, att han under förundersökningen
kunnat framställa invändningar mot utredningen och önskemål om utredningsåtgärder
och inte på det sätt, som nu skedde, belasta huvudförhandlingen
med sådant. Dahnell fick uppfattningen, att Arvidsons agerande
härvidlag hade till syfte att skapa sensation i pressen. Vid de
sammanträffanden, som han efter förhandlingsdagarnas slut hade med
Arvidson och Meijer för att bestämma den fortsatta förhandlingsordningen,
framhöll han, att de fick avhandla frågor om utredningsåtgärder
o. dyl. i annan ordning än inför rätta. Trots att de därvid var ense
om att inte belasta förhandlingen med sådant, kom detta likväl ånyo
före inför rätten. Dahnell fann sig därför till slut föranlåten att vid förhandlingen
säga ifrån, att han inte längre godtog denna ordning.

Om processledningen har Dahnell ytterligare uppgivit.

Han hemställde utan större framgång både vid förhandlingen och vid
de samtal, som han hade med Arvidson och Meijer, att de skulle vara
återhållsamma i sina yttranden och hålla sig till saken. Det var möjligt,
att en starkare processledning borde ha utövats. Å andra sidan kom
mycket sådant som kanske bort förhindras överrumplande. En starkare
processledning skulle också ha lett till ytterligare kritik i pressen kanske
till men för målet. Dahnell ansåg, att Arvidson och Meijer blev av domstolen
likvärdigt behandlade. För att föregripa kritik för bristande objektivitet
hos domstolen var Dahnell t. o. m. väl generös mot Arvidson
i fråga om dennes agerande. Samma överväganden gällde beträffande
tillmötesgåendet av Arvidsons begäran att med en dags varsel få inkalla
den kvinnliga matematikassistenten, som enligt Arvidsons tillkännagivande
var ett s. k. sensationsvittne. Det sade kanske något om hur situationen
var, att vittnet ringde till Dahnell med anledning av det begärda
vittnesförhöret och var förtvivlad för att hon hade pressfolk sittande
i trappuppgången.

Beträffande den förevisade dockan, fotografierna och filmen är till
en början att anteckna följande.

Dockan som visats upp under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
var anskaffad av Lange. Den var en vanlig skyltdocka av ungefär
samma längd som Ulla Höglund och försedd med en peruk av rödbrunaktigt
hår, vars nyans dock inte ansågs motsvara Ulla Höglunds

135

hårfärg. Dockan förekom i rättssalen i samband med förhöret med
Lange och företeddes, enligt Dahnell och Meijer, med Arvidsons medgivande.
Lange använde dockan genom att på denna visa de ifrågavarande
klädespersedlarna samt deras närmare skador och veckbildningar.
Härjämte demonstrerade Lange — på begäran av Arvidson och med
dennes biträde — på dockan hur bysthållaren enligt Langes uppfattning
slitits av från Ulla Höglund.

Lange visade även de tidigare, i avsnittet om häktningsförhandlingen
nämnda fotografierna av fyndplatsen och dess närmaste omgivning samt
av den döda kroppen på platsen. Detta bildmaterial, som bestod av
färgdiapositiv, var intaget i förundersökningsprotokollet i form av svartvita
fotografier. Dessutom förevisade Lange tretton färgbilder avseende
en rekonstruktion med en levande kvinna. Förevisandet av bilderna
fördes på tal under förhandlingsdagen den 24 augusti. Visningen skedde
vid fortsatt förhör med Lange påföljande dag.

Av Langes uppgifter vid förhör på ombudsmannaexpeditionen framgår
att Meijer vetat om att bilderna skulle förevisas. Rekonstruktionen
hade enligt Lange inte skett efter direktiv från Meijer.

Även Lidholm förevisade bilder vid rättegången, nämligen stillbilder
och en film av sin rekonstruktion. Arvidson har under utredningen vid
ombudsmannaexpeditionen som sin uppfattning uttalat, att bruket av
dockan och visandet av Langes och Lidholms bildmaterial verksamt
bidrog till att fullständiga utredningen. Arvidson har tillagt.

Åtgärderna måste enligt Arvidsons mening accepteras med hänsyn
till målets beskaffenhet, och varken Arvidson eller, såsom han trodde,
Irwing Höglund upplevde dem som störningsmoment på det sätt tidningskritiken
gjorde. Irwing Höglund har i sak uttalat sig på samma
sätt som Arvidson.

Dahnell har förklarat, att företeendet av Ulla Höglunds kläder anbringade
på dockan var ett utomordentligt medel att bibringa rätten
en uppfattning om hennes klädsel. Dahnell har tillagt, att om det funnits
någon likhet mellan Ulla Höglund och dockan och detta upplysts skulle
han inte ha tillåtit att dockan visades.

Beträffande frågan om rättegången bort ske inom stängda dörrar antecknas
följande.

I sin bok uppger Arvidson att han samrådde med Irwing Höglund
i frågan och ansåg med tanke på vad som förevarit under förundersökningen
— avlyssningsmöjligheten i cellen, förhöret efter häktningsförhandlingen
och omständigheterna i samband med Ulla Höglunds
begravning — att dennes sak var bäst betjänt av offentlig insyn och
kritik. Irwing Höglund har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
sagt, att inte någon tillfrågade honom om hans inställning till
offentligheten.

Enligt Dahnell och Meijer hade de informella överläggningar med
Arvidson i offentlighetsfrågan, varvid Arvidson var absolut emot att
någon del av förhandlingen ägde rum inom stängda dörrar. Meijer
framställde inte någon begäran härom.

136

Beträffande hörandet av Irwing Höglund om makarnas samliv framgår
i korthet följande av fonogramutskrifterna från rättegången.

Meijer inledde sina frågor i ämnet med att beklaga att han fann det
nödvändigt att ställa en del frågor om samlivet och hörde därefter Irwing
Höglund främst om intensiteten i samlivet, om detta varit lyckligt
och om hustrun haft några särskilda böjelser.

Enligt vad Arvidson uttalade vid sitt förhör med Irwing Höglund
hade Meijer relativt ytligt och på ett diskret sätt berört Irwing Höglunds
sexualliv. Arvidson skulle, förklarade han, gå längre. Så blev också
fallet. Han hörde Irwing Höglund, förutom i de av Meijer berörda hänseendena,
bl. a. om vilka samlagsställningar och variationer i samlivet
makarna brukat använda.

6.5 Hörandet av Lange och Lidholm. Vittnen eller sakkunniga?

Som nämnts hördes Lange och Lidholm under rättegången som vittnen
—■ Lange på begäran av Meijer och Lidholm på begäran av Arvidson.

Meijer hemställde att Lange hördes om fynden på brottsplatsen och
Arvidson önskade höra Lidholm om obduktionen och obduktionsresultaten.

Emellertid kom vittnesförhören med Lange och Lidholm särskilt vad
gäller Lidholm att gå utöver angivna bevistemata genom att båda — och
i särskilt hög grad Lidholm — utvecklade hypoteser om hur Ulla Höglund
avlidit.

I det föregående har återgivits några uttalanden i denna sak som
Dahnell gjort vid förhör på ombudsmannaexpeditionen. Dahnell har
sålunda sagt att förhöret med Lidholm kom att utveckla sig på ett helt
annat sätt än vad Dahnell kunnat förutse. Med utgångspunkt från bevisuppgiften,
att Lidholm skulle höras om obduktionen, inledde Dahnell
— har han förklarat — förhöret med att anmoda Lidholm att redogöra
för obduktionsfynden och väntade sig därefter kompletterande
frågor från Arvidsons sida. I stället blev det ett helt annat förhör genom
att Lidholm förklarade sig av obduktionsfynden veta vad som
hänt och därefter framförde hypoteser om gärningen. Med anledning
härav synes en granskning från processrättslig synpunkt vara påkallad
av vad sålunda förekom.

Det bör inskjutas, att utom Lange och Lidholm hördes under rättegången
bl. a. skokonsulenten Lennart Lagerman och biträdande professorn
Nils-Gustaf Gejvall, båda på begäran av Meijer.

I stämningsansökan den 30 juli 1970 angav Meijer som muntlig bevisning
Lange, Lagerman och Gejvall. För var och en av dem användes
beteckningen sakkunnig. Något bevistema angavs ej.

I skrivelse som inkom till häradsrätten den 30 juli 1970 åberopade
Arvidson som bevisning i målet »sakkunnigförhör» med Lidholm »angående
undersökning av Ulla Höglunds döda kropp».

137

Rätten utfärdade den 5 augusti 1970 kallelser å Lange och Lidholm.
(I den fortsatta redogörelsen bortses från Lagerman och Gejvall). I kallelsen
till Lange angavs att förhöret med honom skulle avse undersökning
av brottsplats, Ulla Höglunds döda kropp samt den avlidnas och
Irwing Höglunds kläder. Enligt kallelsen till Lidholm gällde förhöret
undersökning av Ulla Höglunds döda kropp.

För kallelserna användes den sedvanliga blanketten för kallelse av vittnen,
Dv 197. På båda kallelserna var emellertid ordet vittne överstruket
och ersatt med ordet sakkunnig. Både Lange och Lidholm kallades
således att höras som sakkunniga. Kallelserna utfärdades av en tjänsteman
vid häradsrätten.

Av häradsrättens protokoll framgår emellertid att Lange och Lidholm
hördes som vittnen, Lange den 24 augusti och Lidholm påföljande
dag. Lange avlade ed och erinrades om sin sanningsplikt. Lidholm avlade
försäkran och erinrades om dennas vikt och om sin sanningsplikt.

Hörd härom vid ombudsmannaexpeditionen har Dahnell uppgivit i
sammandrag följande.

Dahnell borde inte givit besked om att Lange och Lidholm skulle kallas
som sakkunniga. Kallelserna hade utsänts av notarien, medan Dahnell
var ledig för semester. När Dahnell återkom från semestern och fick
se kallelserna underrättade han per telefon Lange och Lidholm att de
skulle höras som vittnen och inte som sakkunniga. Dahnell framhöll för
dem att det hade betydelse för ersättningsfrågan under vilka former
de hördes. Lange och Lidholm hade var för sig genmält, att de inte
avsåg att begära någon ersättning, varför det inte spelade någon roll
hur de hördes. Dahnell talade sannolikt också med Meijer och Arvidson
och förklarade som sin mening att Lange och Lidholm borde höras
som vittnen.

På fråga om vilken betydelse som kunde tilläggas vittneseden vad gäller
slutsatser och hypoteser som framförts av ett vittne på grundval av
iakttagelser som vittnet gjort framhöll Dahnell att detta var ett mycket
svårt spörsmål. Dahnell påpekade att det visserligen inte ålåg ett
vittne att draga någa slutsatser av gjorda iakttagelser men att detta dock
ändå ofta förekom. Enligt Dahnells mening får väl vittneseden anses
omfatta även sådana uttalanden av ett vittne. Vad gäller Lidholms vittnesmål
förklarade Dahnell att det kunde ifrågasättas om inte förhöret
med Lidholm borde ha avbrutits när Lidholm kom in på sina uttalanden
om hur Ulla Höglund bragts om livet. Lidholms vittnesmål utvecklade
sig emellertid som nämnts på ett för Dahnell mycket överraskande sätt
och det är mycket vanskligt för rättens ordförande att i sådana lägen
avgöra hur han skall handla.

Avslutningsvis lämnas här en kortfattad översikt av den rättsliga
regleringen såvitt gäller bevisning genom vittnen och sakkunniga.

Före år 1935 saknade svensk rätt generella bestämmelser om sakkunnigbevisning
som bevismedel. I viss mån fanns visserligen, delvis genom
administrativa författningar, en reglering avseende fall, där beho -

138

vet av föreskrifter varit särskilt framträdande, men i övrigt tillämpades
stadgandena om vittnen i huvudsak även på sakkunniga, varav följde
att dessas tillkallande i allmänhet ankom på partema och inte på domstolen.
Genom lag den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig infördes
regler som medgav domstolen att själv besluta om sakkunnigs tillkallande.
Lagen avsågs vara provisorisk inom ramen för då gällande rättegångsordning
och i avvaktan på den allmänna processreform, som sedermera
ledde till införandet år 1949 av nu gällande rättegångsbalk.

I denna regleras sakkunnigbevisningen i 40 kapitlet. Bestämmelserna
avser i främsta rummet offentlig sakkunnig, som förordnas av rätten.
Sådan sakkunnig skall enligt RB 40:9 avlägga särskild sakkunniged. I
kapitlet upptas avslutningsvis (RB 40:19) att om part som sakkunnig
vill åberopa någon, som icke nämnts av rätten, skall i tillämpliga delar
gälla vad i 7 och 88 §§ är stadgat, dvs. i huvudsak att den sakkunnige i
allmänhet skall avge skriftligt utlåtande samt att han, om part yrkar
det eller rätten eljest finner det erforderligt, skall höras muntligen. Höres
den sakkunnige muntligen skall enligt RB 40:19 andra stycket i övrigt
tillämpas vad om vittne är föreskrivet. Bestämmelsen medför att
privat sakkunnig avlägger vittnesed och är pliktig att, om det påkallas,
såsom vittne uttala sig om verkställd undersökning eller eljest gjorda
iakttagelser, ehuru han ej är skyldig att avge något därå grundat omdöme.
Vad som främst skiljer privat sakkunnig från annat vittne, t. ex.
s. k. sakkunnigt vittne, som kunnat göra sina iakttagelser på grund av
sin särskilda sakkunskap avseende det iakttagna, är således i processuellt
hänseende att privat sakkunnig avses, liksom offentlig sakkunnig, komma
att avge sitt utlåtande i skriftlig form. I förhållande till vad som
gäller offentlig sakkunnig är däremot reglerna för privat sakkunnig i
flera hänseenden processuellt olika. En stor skillnad ligger i att edstemata
är olika. Såsom framgår av det följande är det emellertid i mycket
ovisst i vad mån också i straffrättsligt hänseende föreligger skillnad
mellan muntliga utsagor av offentlig och privat sakkunnig. Det må i
sammanhanget anmärkas att det i förarbetena till 1934 års lag om bevisning
genom sakkunnig i fråga om edstemat uttalades (NJA II 1934
s. 515) blott att någon anledning att göra skillnad mellan sådana sakkunniga
som förordnats av rätten och andra sakkunniga icke torde
föreligga och att det i processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk
(SOU 1938:44) inte gjordes något närmare uttalande om övervägandena
rörande edstema för sakkunnig, som tillkallats av part. Avslutningsvis
må rörande de processuella reglerna angående sakkunnig
anmärkas att processlagberedningen (s. 424) uttalade, att det i allmänhet
borde vara rätten som föranstaltade om erforderlig sakkunnigbevisning
samt att stadgandet i RB 40:20, att föreskrift i lag eller författning
om sakkunnigs hörande i visst fall skall gälla, enligt processlagberedningen
avsåg bl. a. 1886 års stadga angående vad iakttagas bör vid rätts -

139

medicinsk undersökning av död människas kropp. Mot bakgrunden
härav och med hänsyn till gjorda uttalanden om sakkunnig myndighets
skyldighet att bistå med sakkunnig (förarbetena till såväl rättegångsbalken
som 1934 års omnämnda lag, vilka senare hänvisade också till
processkommissionens betänkande — SOU 1926:32 — med tämligen
utförliga motiv härom) torde få anses att rättsläkare som företagit obduktion
förutsatts bli förordnad av rätten såsom rättens sakkunnige,
när det gällde brottmål, där obduktionsresultatet var av betydelse.

6.6 Rätten att plädera i yrkande under rättegången

I samband med att Irwing Höglund genom Arvidson framställde yrkande
om att bli försatt på fri fot begärde Arvidson att få plädera i
detta yrkande, vilken begäran häradsrätten avslog. Häradsrättens beslut
väckte betydande uppmärksamhet i tidningspressen och kritiserades
för att vara felaktigt. Även Arvidson har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
och senare i boken Erkänn! anfört kritik mot
att han inte fick plädera i häktningsfrågan.

I förevarande hänseende inhämtas av häradsrättens akt till en början
följande.

I skrift till häradsrätten den 26 augusti 1970 meddelade Arvidson, att
han vid påföljande dags förhandling skulle komma att framställa yrkande
om att Irwing Höglund måtte försättas på fri fot. Arvidson avsåg
att i samband med detta yrkande ange grunderna för detsamma.
Han ville genom skriften förutskicka, att han önskade få tillfälle att
yttra sig pläderingsvis i häktningsfrågan. Därest häradsrätten av någon
anledning ansåg sig inte kunna medgiva honom rätt att plädera i häktningsfrågan
mot bakgrund av vad som dittills föregått i målet, hemställde
Arvidson om omgående besked. Om häradsrätten inte skulle tilllåta
honom att plädera i angivet hänseende, avsåg Arvidson att på
annat sätt bringa sin uppfattning om värdet av det föreliggande utredningsmaterialet
till häradsrättens kännedom.

Enligt anteckningar å skriften underrättade protokollföraren samma
den 26 augusti Arvidson om att han inte kunde påräkna att få plädera
vid förhandlingen.

Inför häradsrätten framställde Arvidson yrkandet att Irwing Höglund
skulle försättas på fri fot, sedan rätten väckt frågan om att avsluta
förhandlingen för dagen. I en till häradsrättens akt fogad promemoria
den 7 september 1970 av protokollföraren förekom följande i
anslutning till att Arvidson framställt yrkandet.

Arvidson anförde, att han blivit ombedd av Irwing Höglund att framställa
yrkandet om att denne, enär sannolika skäl att han begått det åtalade
brottet mot Ulla Höglund ej förelåg, måtte försättas på fri fot.
Beklagligt nog hade Arvidsons skriftliga begäran om att pläderingsvis

140

få yttra sig i häktningsfrågan avslagits. Han såg sig nu nödsakad att
framföra sina synpunkter i annan ordning. Rättens ordförande förklarade
att frågan om hävande av häktningsbeslutet var något som rätten
städse hade att självmant vaka över, att det var Irwing Höglund obetaget
att själv eller genom sin försvarare angiva grunderna för sitt yrkande
samt att stöd saknades i rättegångsbalken för att låta part plädera innan
bevisningen förebragts. Arvidson framhöll härefter till utveckling av
grunderna för Irwing Höglunds yrkande att sannolika skäl ej längre förelåg,
varpå Meijer yttrade sig över yrkandet och bestred detta.

I besvärsskriften över häradsrättens beslut i häktningsfrågan anförde
Arvidson, att han vid häradsrätten hemställt att få närmare pläderingsvis
redovisa skälen för yrkandet om Irwing Höglunds försättande på
fri fot.

På särskilda frågor har Arvidson under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
förklarat, att han kanske inte gjort någon skillnad
mellan argumentering och plädering och att han inte tänkt på den saken.
Arvidson medgav, att det med beaktande av en sådan distinktion
kunde tänkas, att han och rättens ordförande missuppfattat varandra
angående vad som fick förekomma i häktningsfrågan.

Dahnell har uppgivit: Han hade den bestämda uppfattningen, att plädering
i egentlig bemärkelse inte får förekomma innan bevisningen förebragts.
Däremot var det partema obetaget att anföra argument och
motiv för ett yrkande under rättegången. Med anledning av sin skriftliga
begäran att få plädera fick Arvidson underhandsbesked om att
plädering inte skulle medgivas men att han fick ange grunderna för yrkandet.
Vid förhandlingen anmodade Dahnell Arvidson att ange grunderna
för yrkandet och blev förvånad över att denne därvid inskränkte
sig till några få ord om att sannolika skäl inte längre förelåg. På Dahnells
fråga om Arvidson inte hade mer att säga svarade Arvidson: »Nej,
när jag inte får plädera så har jag inte mer.» Arvidson borde inte ha
missuppfattat situationen så att han trott, att han inte ens fick argumentera
i yrkandet.

6.7 Irwing Höglunds hälsotillstånd under rättegången

Slutligen må här, mot bakgrunden av den uppmärksamhet det väckte,
något beröras följande förhållande. Tidningarna för den 29 augusti
1970 innehöll uppgifter om att Irwing Höglund bmtit samman och
måst överföras till rättspsykiatriska kliniken på Långholmen för vård
och att rättegången därför skulle uppskjutas i avbidan på att han tillfrisknade.
Detta föranledde i pressen åtskilliga kritiska anmärkningar
av här förut berört slag mot utredningen och rättegången. Enligt framställningen
i boken Erkänn! hade Irwing Höglund räknat med bifall
till yrkandet att bli försatt på fri fot och tagit häradsrättens avslag så
hårt att han bmtit samman och, med Arvidsons medverkan, överförts till

141

rättspsykiatriska kliniken. Läkarna uttalade, att Irwing Höglund behövde
minst en vecka för att komma i någorlunda balans igen.

Av häradsrättens akt framgår i samma hänseende, att medicinska
hinder inte förelåg, enligt besked den 31 augusti från rättspsykiatriska
kliniken, mot att Irwing Höglund inställdes till den förhandling den
1 september som utsatts vid senast föregående förhandlingsdag den 27
augusti. Som redan framgått ägde, sedan Meijer den 31 augusti på egen
begäran entledigades från att vara åklagare i målet, någon förhandling
ej rum den 1 september.

6.8 JO:s bedömning

Någon befogad kritik kan ej riktas mot att Meijer med hänsyn till
omständigheterna i målet i sin sakframställning — efter att ha kortfattat
redogjort för bl. a. obduktionsfynd och brottsplatsundersökning
och därvid uppgivit att dödandet skett genom strypning med den dödas
bysthållare — ej närmare utvecklat de förhållanden, som kunde förutses
bli ingående belysta genom förhören med brottsplatsundersökaren
och rättsläkaren. Jag finner ej heller utredningen ge stöd för den kritik
som framförts mot att Meijer i sakframställningen anförde att han
hävdade att brottet var planlagt — detta inrymdes väl i gämingsbeskrivningen
enligt åtalet och kan ej anses ha inneburit att den tilltalade, som
häktats såsom misstänkt för mord, vid huvudförhandlingen blev försatt
i något oväntat läge. Ehuru Arvidsons påståenden och frågor efter sakframställningen
ger uttryck för uppfattningen, vilket återkom under
förhöret med Lidholm, att Meijer hävdade att samlaget och dödandet
ingick i ett planerat handlingsmönster, kan jag av fonogramutskriften
över sakframställningen ej finna att Meijer gjort något påstående om
att den tilltalade skulle ha haft den planläggning Arvidson uppgav.
Också mot bakgrund härav finner jag ej fog för kritiken mot Meijer.

Av den föregående redogörelsen torde framgå — utan att detta behöver
närmare utvecklas — att det ej föreligger fog för kritiken angående
förhöret med Irwing Höglund rörande livförsäkringen liksom ej
heller vad gäller Arvidsons klagomål över att han inte fick plädera i
samband med sitt yrkande om att Irwing Höglund skulle försättas på
fri fot. Vad gäller påståendena om att Irwing Höglunds hälsotillstånd
inte skulle ha beaktats under rättegången ger utredningen uppenbart
vid handen att kritik varit oberättigad även i detta hänseende.

Jag går sedan in på frågan om rättegångens yttre former och den
formella processledningen.

Förevisandet av dockan med Ulla Höglunds kläder och en del fotografier
m. m. väckte betydande uppmärksamhet inte minst i pressen. En
grundläggande regel i svensk rättegångsordning är att huvudförhandling
skall vara så förberedd, att yrkanden och utredning så långt möjligt

142

inte kommer överraskande utan delgivits motparten i förväg. Det torde
också vara utmärkande för svenskt rättegångsväsende att man undviker
i görligaste mån dramatiska effekter och teatraliska inslag. Det oaktat
kan det i vissa fall — inte minst i mordrättegångar — vara nödvändigt
att för rätten förete utredningsobjekt och annat som kan vara obehagligt
för parter och ägnat att skapa sensation i massmedia. Vad gäller dockan
framgår av min utredning att det var känt i förväg såväl för rättens ordförande
som för åklagaren och den offentlige försvararen att den skulle
förevisas. I fråga om både dockan och bilderna gäller att under min
utredning inte från något håll riktats kritik emot att dessa förevisades.
Tvärtom har från alla berörda — Dahnell, Meijer och Arvidson — uttalats
att dockan och bildmaterialet verksamt bidrog till att fullständiga
utredningen. Arvidson har tillagt, att han inte heller trodde att Irwing
Höglund upplevde dessa demonstrationer som störningsmoment på det
sätt tidningskritiken gjorde. Mot bakgrund härav finner jag inte skäl
till någon anmärkning mot Dahnell i detta hänseende.

Härefter övergår jag till frågan om vissa delar av rättegångsförhandlingama
bl. a. förhören med Irwing Höglund om makarnas samliv bort
hållas inom stängda dörrar.

Enligt RB 5:1 äger rätten förordna att förhandling skall hållas inom
lyckta dörrar bl. a. om det kan antagas att vid förhandling skall förekomma
något, som är stötande för anständigheten och sedligheten.
Domstolen skall ex officio tillse att regeln tillämpas, om så anses erforderligt.
Parternas önskemål är ej avgörande. Sådant som är tillgängligt
för domstolen redan innan det förebringas i en förhandling kommer
ju ej överraskande för domstolen. I övriga fall — t. ex. vid förhör
eller om fotografisk dokumentation plötsligt kommer fram under förhandlingen
— får domstolen vaka över att huvudprincipen om offentlighet
icke medför resultat som är stötande, sett ur den synvinkel som
framgår av lagrummet. Domstolen torde visserligen i allmänhet kunna
förvänta sig att åklagare eller offentlig försvarare icke försätter domstolen
i läget att behöva avbryta pågående förhandling för att taga ställning
till fråga om fortsatt offentlighet i målet, utan torde kunna förvänta
sig att dessa i förväg underrättat domstolen ifall de ämnar förebringa
sådant, som enligt lagrummet tarvar domstolens prövning av offentligheten
vid förhandlingen. Uppkommer emellertid en situation under
pågående förhandling, som ger domstolen anledning att antaga att
något som är stötande för anständigheten och sedligheten skall förekomma,
får domstolen självfallet icke underlåta att i förväg söka inhämta
upplysningar om vad som avses komma och fatta ståndpunkt till
om förhandlingen skall ske inom lyckta dörrar.

Det synes med fog kunna sättas i fråga om inte särskilt det ingående
förhör Arvidson höll med Irwing Höglund om makarnas samliv bort
hållas inför stängda dörrar. Av den förut lämnade redogörelsen fram -

143

går, att informella överläggningar hölls mellan Dahnell, Meijer och
Arvidson i offentlighetsfrågan, varvid Arvidson uttalade sig emot att
någon del av förhandlingarna ägde rum inom stängda dörrar och att
från Meijers sida inte framkom någon begäran härom. Väl ankommer
det, såsom förut framhållits, på rätten att ex officio besluta i offentlighetsfråga,
men det är dock både förståeligt och rimligt att rätten därvid
beaktar parternas synpunkter och önskemål. Med hänsyn härtill finner
jag mig inte böra framföra någon kritik mot Dahnell — som får antagas
ha utgått ifrån att Arvidson agerade uteslutande i Irwing Höglunds
intresse — för att han inte upptog frågan om avbrytande av de offentliga
förhandlingarna under förhöret med Irwing Höglund.

Kritiken mot processledningen i övrigt har dels gällt, att Irwing Höglund
»tystades» och »klubbades ned» och dels avsett Dahnells uppträdande
mot Meijer och Arvidson, därvid Arvidson gjort gällande att
Meijer tilläts att i alltför hög grad dominera rättegången och Arvidson
otta blev avbruten under det att Meijer närmast förmenat att Arvidson
tilläts alltför stora friheter.

Påståendet att Irwing Höglund tystats ned torde — som framgår av
den föregående redogörelsen — hänföra sig till ett tillfälle i början av
rättegången, då Irwing Höglund anmodad att ange huruvida han var
skyldig eller inte i stället började ett anförande, i vilket han sade sig
vilja berätta allt, och Dahnell därvid avbröt Irwing Höglund och upplyste
honom om att han skulle få berätta senare. Dahnell handlade därvid
helt enligt rättegångsbalkens regler och någon anmärkning kan naturligen
inte drabba honom för hans ingripande.

Vad så gäller Dahnells förhållande till Meijer och Arvidson har Dahnell
under min utredning förklarat, att förhandlingen inte varit alldeles
lätt att leda bl. a. på grund av den irriterade stämningen mellan Meijer
och Arvidson. Vad som framgår av fonogramutskriftema från rättegången
bekräftar i hög grad Dahnells omdöme.

Vid en prövning av vad sålunda förekommit hamnar jag i vanskligheter.
Av de tre agerande står Dahnell och Meijer under min tillsyn
medan så inte är fallet med Arvidson, varför jag är lagligen förhindrad
att göra något bedömande för hans del. Att mot bakgrund härav rättvist
bedöma Dahnells processledning låter sig inte göra. Jag vill dock
ha sagt, att även om det kan ha funnits skäl för en starkare processledning
än den Dahnell utövade, har min granskning av vad som förevarit
inte givit skäl att antaga att inte Dahnell handlat med den oväld
och den opartiskhet som under förhållandena varit möjlig. Dessbättre
torde det också vara sällsynt att i vårt land rättegångar i svåra brottmål
utspelar sig i sådana former som här varit fallet, varför det redan av
den anledningen inte torde vara påkallat med ytterligare uttalanden från
min sida i denna sak.

Jag övergår slutligen till frågan om Lange och Lidholm borde ha

144

hörts som vittnen eller sakkunniga.

Från rent processrättsliga synpunkter kan det möjligen synas vara enbart
av teoretisk betydelse om rätten skolat välja den ena eller den
andra formen för deras hörande, jag bortser här från ersättningsfrågan.
Från en annan synpunkt, nämligen vad gäller menedsansvaret, är frågan
emellertid av praktisk betydelse.

Vittneseden och sakkunnigeden (resp. försäkran) har olika innehåll.
Enligt vittneseden och vittnesförsäkran skall vittne säga hela sanningen
och intet förtiga, tillägga eller förändra. Enligt vittneseden i dess äldre
lydelse skulle vittnet »vittna och giva tillkänna allt, vad jag vet i denna
sak hänt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar».
Den sakkunnige skall i ed eller försäkran försäkra att han
efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag som lämnats
honom.

I typfallet avger ett vittne en utsaga om en iakttagelse, ett händelseförlopp
han iakttagit eller deltagit i. Av den sakkunnige förväntas ett
omdöme. Detta kan inom vissa områden vara grundat på så säkra premisser
att var och en med motsvarande kunskaper kommer till samma
omdöme. I andra fall kan det vara fråga om något så vagt och obestämt
som t. ex. det konstnärliga värdet av en oljemålning. Av den sakkunnige
förväntas endast att han säger sin uppriktiga mening i saken och såvitt
möjligt anger de premisser på vilka han grundar sin åsikt.

Det torde inte vara ovanligt att även vittnen — särskilt av parter —
pressas att utöver sina iakttagelser ange också slutsatser av omvittnade
iakttagelser. Ofta torde väl frågor av det slaget avstyras av rätten, men
det är uppenbart att vissa slag av vittnen lättare råkar ut för sådana
frågor och har svårare att avvärja eller undgå dem. Dit hör t. ex. kriminalexpertis
och rättsläkare. En rättsläkare kan väl vittna om fynden
vid en obduktion men om han därefter tillfrågas om han på grundval
av fynden kan draga några slutsatser om hur exempelvis ett våldsdåd
tillgått, uppstår frågan hur han då skall ställa sig. I rättvisans intresse
vill han kanske tillhandagå rätten och parterna med att redovisa sin
uppfattning. Men hur förhåller sig då den sanningsplikt som han iklätt
sig till en hypotes om ett tänkt händelseförlopp? Det är uppenbart att
rättsläkare med samvetsgrann läggning här kan komma i ett dilemma.
Under handläggningen av detta ärende har också från rättsläkarhåll
framförts bekymmer över att man ofta som rättsläkare hörs som vittne
i stället för som sakkunnig, kallad av rätten.

Det kan inte komma i fråga att rikta någon kritik mot Dahnell för
att Lange och Lidholm hördes som vittnen. Domstolarnas praxis på
detta område är vacklande, till stor del beroende på att förarbetena
till rättegångsbalken knappast ger någon ledning.

Enligt min mening bör emellertid saken uppmärksammas såväl av
domstolarna som av de lagstiftande instanserna. Jag kommer därför
ge justitiedepartementet del av vad jag här anfört.

145

7 Lidholms rättsmedicinska bedömanden
och uttalanden i målet

7.1 Lidholms vittnesmål m. m.

Lidholm gjorde omfattande uttalanden under sitt vittnesmål. Fonogramutskriften
upptager 95 sidor. I det följande göres en kort sammanfattning
av uttalandena, därvid endast medtages vad som är nödvändigt
för min kommande bedömning. Den tidigare omnämnda utredningspromemorian
innehåller ett mera utförligt referat av vittnesmålet.

Lidholm redogjorde till att börja med för de fynd som gjorts vid
obduktionen. Redogörelsen överensstämde i huvudsak med innehållet
i protokollet och utlåtandet över obduktionen.

Av Lidholms berättelse rörande skadorna på den döda kroppen kan
följande antecknas.

Bysthållarens horisontella resårband var baktill inte, såsom angivits
i protokollet och utlåtandet, fixerade i en knut eller i ett enkelt halvslag
utan låg endast omlott. Snaran överensstämde med snörfårans
bredd. De påvisade underliggande blödningarna överensstämde med
snarans åtstramning kring halsen. Frånvaron av s. k. kvävningsblödningar
och av avgränsade blödningar på halsens hud motsade kvävning
genom strypning med händer eller något kraftigare grepp om halsen
med händer. Likomvandlingen hade inte haft sådan omfattning att sådana
blödningar inte skulle ha framträtt vid obduktionen. Blodutådringarna
i höger tinning representerade ett trubbigt våld av något slag.
Blödningarna kunde ha uppkommit genom slag mot huvudet. Skadorna
var lindriga. Blodutådringen på framsidan av vänster axel hade likaledes
uppkommit genom inverkan av trubbigt våld. Hudavskrapningarna
på bröstets övre del samt under axelhålorna hade, enligt vad de
underliggande blödningarna utvisade, uppkommit medan Ulla Höglund
var vid liv. Avgörandet om en hudskada uppkommit före döden grundades
nämligen på närvaro av underliggande blödningar, s. k. vital reaktion.
Med hänsyn till att bysthållaren förflyttats från bröstkorgen upp
till halsen kunde man »utan att ett ögonblick tvivla på riktigheten» utgå
ifrån att bysthållaren varit det föremål som förorsakat de ifrågavarande
skadorna. Något annat föremål som kunnat åstadkomma skadorna fanns
inte heller på kroppen eller eljest på platsen.

Beträffande förekomsten av sperma i slidan anförde Lidholm bl. a.
följande. Sperman var förruttnad. På grund härav och med hänsyn till
den stora möjligheten av att Ulla Höglund varit s. k. utsöndrare, d. v. s.
att hennes slidsekret innehållit blodgruppssubstanser, lät Lidholm inte
blodgruppsbestämma slidprovet. Ejakulatets mängd uppgick till 3—4 ml,
vilket motsvarade en normal utlösning för en man. Den vanligaste ejakulationsmängden
var mellan 3 och 5 ml. Den anträffade mängden var
så stor, att Lidholm hade alla skäl till antagandet att någon sperma inte
förekom på Ulla Höglunds trosor.

10 —

146

Rörande tidpunkten för dödens inträde gjorde Lidholm till en början
olika uttalanden av innebörd, att han syntes utgå ifrån att kroppen legat
ute i två veckor. Lidholm angav utifrån detta konstaterande vilka faktorer
som skulle förefinnas för att kroppen ej skulle genomgå en normal
likomvandling. Enligt honom bestämdes förruttnelseprocessen av
bl. a. temperaturförhållanden, luftfuktighet, luftväxling och miljö. Lidholm
hänvisade även till två andra mordfall, där kropparna legat ute
ungefär lika länge som Ulla Höglunds kropp utan att undergå någon
förruttnelse och dessutom företett en kvarvarande likstelhet. Senare
i sin utsaga anförde emellertid Lidholm, därom tillfrågad, att han inte
kunde uttala sig om tidpunkten för dödens inträde. Döden kunde inte ha
inträffat under de senaste dagarna före fyndet. För tiden dessförinnan
var han emellertid tveksam. Han kunde på grundval av likstelheten i
Ulla Höglunds kropp inte göra något som helst uttalande om tidpunkten
för dödens inträde. Likstelheten brukade inträda omkring en timme
efter döden och kvarstå mellan två och sex dygn. I detta fall hade likstelheten
kvarstått av skäl som han verkligen inte visste.

Beträffande frågan om brottsplatsen anförde Lidholm, att denna hade
varit i omedelbar närhet av fyndplatsen. Han stödde sig därvid på likfläckarnas
lokalisation, likstelhetens utbredning, förekomsten av sperma
i slidan ävensom på klädesplaggens läge på kroppen vid dess anträffande.

Lidholm uttalade sig också om sin uppfattning dels om hur gärningen
tillgått och dels om gärningsmannens psyke. Enligt Lidholm stödde han
sig härutinnan på de iakttagelser som gjorts vid obduktionen. Hans uppfattning
var »någonting annat än tyckande, tänkande och funderande».
I förevarande hänseende antecknas följande uppgifter av Lidholm.

Det förelåg visshet därom, att Ulla Höglund bragts om livet genom
strypning med snara, att denna bestått av den del av hennes bysthållare
som legat kring halsen, att hon inte utsatts för någon annan våldsinverkan
mot halsen eller för annat våld av någon betydelse, att skadorna
över bröstet förorsakats av att bysthållaren med våld dragits upp över
bröstkorgen till halsen, att skadorna uppkommit medan hon var vid liv
samt att klädesplaggens placering inte i nämnvärd grad rubbats vid
transporten av den döda kroppen in under den ifrågavarande granen.
Samlaget hade skett i direkt anslutning till den dödande brottshandlingen.
Lidholm påstod alldeles bestämt, att han visste hur sexualakten hade
tillgått. Denna var det viktigaste i sammanhanget. För att bysthållaren
skulle ha kunnat komma upp runt halsen och förorsaka de bågformade
skadorna på bröstet måste bysthållaren absolut ha dragits uppåt, bakåt.

Samlaget med Ulla Höglund hade utövats i en bestämd ställning. Det
hade utförts med Ulla Höglund knästående på alla fyra med underarmarna
mot underlaget och gärningsmannen bakom henne.

Lidholm anförde, att han sålunda med utgångspunkt från de skador
som funnits över bröstet kunnat ange på vilket sätt samlaget tillgått.

Lidholm påstod vidare alldeles bestämt, att Ulla Höglund hade dött
under samlaget.

Närmare rörande påståendet, att Ulla Höglund bragts om livet under
samlaget, anförde Lidholm följande. Grunden för Lidholms påstående
var, såsom han yttrade, att »jag tror inte — jag säger, att jag vet», att
den beskrivna ställningen har kommit till användning. För denna ställning
hade det behövts en » styvnad manslem av kvalitet». Det behövdes

147

inte många störande moment för att den styvhet, som finns hos manslemmen
vid samlag, helt plötsligt skulle upphöra.

Ett säkert sätt för detta var om kvinnan började vråla av smärta,
vilket Ulla Höglund ofrånkomligen hade gjort. Detta var inte njutningsbart
utan störande för en normal människa, men gärningsmannen hade
genomfört det påbörjade samlaget och haft sin utlösning. Ulla Höglund
hade därför dött under samlaget.

Ytterligare om påståendet, att döden inträffat under samlaget, anförde
Lidholm, att dödandet utan varje tvivel varit bestialiskt. Lidholm
kunde försäkra, att Ulla Höglund verkligen lidit. Trots detta hade gärningsmannen
fullbordat samlaget. Denne måste därför vara sadist, därför
att annars skulle han inte ha kunnat genomföra samlaget. Ulla Höglunds
försvarslösa ställning och hennes lidande hade varit en förutsättning
för och ingått som ett moment i gärningsmannens sexuella upplevelse.

Lidholm uttalade sig också om anledningen till att döden inte skulle
ha inträffat efter samlaget.

Lidholm kunde inte enbart på grundval av obduktionsfynden utesluta,
att samlaget i sin helhet kunde ha utförts efter Ulla Höglunds död. Senare
tillfrågad av Arvidson om vad som var kännetecknande för den
som utövade ett sådant samlag anförde Lidholm först, att han var säker
på att Ulla Höglund bragts om livet under pågående samlag och att
gärningsmannen därför måste ha ett atypiskt psyke. Härefter anförde
Lidholm: »Om det skulle vara så att samlaget skett efter döden, så har
vi ett väldigt bra ord för det; det heter nekrofili. Och om inte det skall
kallas för psykisk atypi, då vet jag vid Gud inte, vad vi skall kalla för
atypisk psyke.»

På fråga av Arvidson förklarade Lidholm, att det var fullständigt
uteslutet att en man med normalt psyke kunnat planlägga gärningen,
eftersom detta förutsatte att mannen kunnat förhandsplanera sin erektion.
Det var helt omöjligt, att en människa med normalt psyke hade
kunnat utföra gärningen.

Lidholm uttalade sig också om den bystoperation, som Ulla Höglund
låtit genomföra och effekten av denna. Rörande motivet till denna förklarade
Lidholm, att han endast kunde tänka sig ett skäl, nämligen
»sex».

Rörande Lidholms utsaga må vidare nämnas följande.

På föranledande av Meijer anförde Lidholm, att han inte uttalat sig
utom rättsmedicinens ram eller i rättspsykiatriska frågor och att hans
utsaga inte innefattat några spekulationer rörande gärningen och gärningsmannens
psyke.

På frågor av Meijer förklarade Lidholm, att man av själva skadan
på bröstet kunde se rörelseinriktningen, att denna var uppåt-bakåt samt
att detta angivits genom slutsatsen i obduktionsutlåtandet att skadan
uppkommit då bysthållaren med våld dragits upp över bröstkorgen till
halsen. Enligt Meijer var slutsatsen inte underbyggd av någon redovisad
iakttagelse av skadans rörelseriktning.

Lidholm förevisade vid sitt framträdande i domstolen — förutom vid

148

obduktionen tagna fotografier av Ulla Höglunds döda kropp, vilka var
fogade till förundersökningsprotokollet — stillbilder och en rörlig film
av sin rekonstruktion av gärningens händelseförlopp, som enligt Lidholm
skulle utvisa hur detta varit.

Meijer och Lange anförde viss kritik mot det av Lidholm angivna
händelseförloppet vid gärningen.

I anledning av Lidholms utsaga hemställde Meijer, att häradsrätten
måtte inhämta yttrande från psykiater huruvida det var möjligt för Lidholm
att med ledning av obduktionsfynden draga några slutsatser om
gärningsmannens sinnesbeskaffenhet. Meijer anförde, att Lidholms fackområde
var rättsläkarens men att han gjort säkra uttalanden av psykiatrisk
natur. Detta gällde särskilt om Lidholms uttalanden dels om
gärningsmannens psyke och dels om anledningarna till den av Ulla Höglund
företagna bröstoperationen. Uttalandena hade väckt uppseende i
läkarkretsar. Enligt Meijer fann han det från rättssäkerhetssynpunkt
angeläget att Lidholms berörda uttalanden inte fick uppfattas såsom
något fackmannautlåtande.

7.2 Undersökningen genom JO

Under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen hemställde Meijer
om utredning huruvida Lidholm genom sina uttalanden i vittnesmålet
gjort sig skyldig till ovarsamhet. Meijer anförde därvid i huvudsak
följande.

Han grundade sin begäran på att Lidholm uppenbarligen måste ha
insett, att hans uttalanden om gärningens händelseförlopp och gärningsmannens
psyke inte var annat än spekulationer, ehuru han gett sin utsaga
det innehållet att han visste vad som hänt. Om Lidholms uttalanden
att gärningsmannen måste vara sexuellt abnorm har en erfaren
psykiater sagt Meijer, att det var »förvånansvärt, anmärkningsvärt och
ansvarslöst» av Lidholm att uttala sig på detta sätt och att det var en
truism att säga att denne inte kunde göra några sådana uttalanden med
anspråk på att de skulle ha något vetenskapligt underlag. Enligt Meijers
mening finns det fog för antagandet, att Lidholm genom sina uttalanden
om gärningsmannens sinnesbeskaffenhet inte blott överskridit sin kompetens
på ett betänkligt sätt och uttalat sig om förhållanden varom
han inte kan äga någon kännedom utan att han även bort inse detta.
Meijer har även befogade tvivel på tillförlitligheten av Lidholms rent
rättsmedicinska uttalanden. Meijer hyser den uppfattningen, att Lidholms
teorier om gärningen som han själv framhållit som fakta inte är
hållbara. Lidholm har därjämte bortsett från vissa obduktionsfynd som
Meijer anser vara av ett visst intresse men som inte på något sätt stämmer
in i Lidholms beskrivning av händelseförloppet. Detta gäller om
de påvisade blödningarna i höger tinning. Enligt Meijers uppfattning
kan förekomsten av skadorna inte utesluta ett händelseförlopp, där Ulla
Höglund genom slag eller vid fall kunnat momentant förlora medvetandet
eller bli omtöcknad. Om detta varit händelsen faller hela Lid -

14y

holms teori i spillror. Meijers förhör med Lidholm blev inte ingående,
emedan Meijers avsikt var att själv anlita eller begära att rätten skulle
utse en annan rättsläkare som sakkunnig för att därefter ånyo höra Lidholm.
Meijer höll för sannolikt, att en annan rättsläkare skulle ha vederlagt
Lidholms uppgifter.

Meijers begäran om utredning huruvida Lidholm genom sina uttalanden
gjort sig skyldig till ovarsamhet utmynnade i en hemställan att
JO måtte höra dels någon erfaren psykiater beträffande vad Meijer
ansåg vara Lidholms rättspsykiatriska uttalanden och dels en rättsläkare
rörande Lidholms uttalanden i den rent rättsmedicinska delen.

Även Gustaf Sejlert har, såsom angivits i inledningen, gjort anmälan
mot Lidholm angående bl. a. dennes utsaga i målet.

Vid ombudsmannaexpeditionen hördes Lidholm utförligt om sina uttalanden
i målet. Härutinnan redovisas följande uppgifter av Lidholm.

Enligt honom omfattades hans vittnesmål av hans åligganden som
rättsläkare. Han kunde bestämt påstå, att den dödande brottshandlingen
skett i omedelbar närhet av fyndplatsen och i nära anslutning till ett
fullbordat samlag. Spermamängden i Ulla Höglunds slida motsvarade
den mängd »som man normalt sett väntar sig i samband med utlösning
för en man». I sina rekonstruktioner inriktade sig Lidholm på att
utreda hur skadorna på bröstet uppkommit och hur bysthållaren kunnat
gå sönder. Syftet var att, mot bakgrunden av att kroppen inte företedde
andra skador av betydelse, kontrollera om de ifrågavarande skadorna
kunnat uppkomma på annat sätt än Lidholm påstått i sitt utlåtande,
nämligen genom dragning av bysthållaren uppåt, bakåt. Lidholm ställde
sina iakttagelser i relation till att det varit ett fullbordat samlag och till
sin, såsom han tordes påstå, mycket stora erfarenhet av människors
erotiska problem.

Det var ett olämpligt ordval av Lidholm att påstå, att han »visste»,
att samlaget skett med Ulla Höglund stående på alla fyra och med gärningsmannen
bakom henne och att händelseförloppet utvecklat sig på
det sätt han skildrat det i sitt vittnesmål. Detta var en slutsats som Lidholm
kommit till. Däremot visste Lidholm, att Ulla Höglund dött under
samlaget. En enda reservation gällde för denna visshet, nämligen att om
Ulla Höglund inte avlidit under samlaget så var gärningsmannen nekrofil.

Den av Lidholm angivna samlagsställningen var inte en nödvändig
slutsats utav obduktionsfynden utan ett antagande. Härav följer att
samlaget i och för sig kunde ha ägt rum på annat sätt. Lidholms påståenden,
att skadorna över bröstkorgen uppkommit medan Ulla Höglund
var vid liv och att de förorsakats av att bysthållaren dragits uppåt
och bakåt, var däremot nödvändiga slutsatser utav fynden vid obduktionen.
Lidholm kan också med säkerhet påstå, att dödsorsaken varit
strypning med snara, som bestått av bysthållaren. Att Ulla Höglund dött
under samlaget var inte en nödvändig slutsats utav obduktionsfynden.
Skadorna, sedda för sig, utvisade endast att det kunde vara så att döden
inträffat under samlaget. Lidholm stödde sin slutsats om att detta
varit fallet på sin vetskap om vad det innebär att ha samlag. Denna vetskap
var grundad både på hans egen erfarenhet av att ha samlag och
på tillgängliga forskningsrön. Enligt Lidholm är det omöjligt för en

150

icke sexuellt avvikande man att omedelbart efter ejakulationen kunna
visa sådan aggressivitet, att han är i stånd att döda sin partner. »Det
betyder och det är vad jag grundat det här på att under förutsättning
att Irwing Höglund inte är sexuellt avvikande så att han kan prestera
en utav två saker — antingen att han kan få utlösning i samband med
ett så enormt störande moment som det är att höra en kvinna skrika
därför att hon har plågor eller att han kan acceptera att fortfarande
vara aggressiv i den fas då alla människor blir precis motsatsen, nämligen
väldigt avslappnade — kan han inte vara gärningsmannen.»

Enligt Lidholm var den riktiga innebörden av hans vittnesmål denna.
De objektiva fynden vid obduktionen gav inte fullständig visshet om
hur gärningen tillgått och om att dödandet skett under samlaget. Slutsatsen
att döden inträffat under samlaget var grundat på förutsättningen
att gärningsmannen var sexuellt abnorm.

Enligt vad Lidholm vidare förklarade kunde han med utgångspunkt
enbart från obduktionsfynden inte anföra några säkra påståenden utöver
vad som upptagits i det föregående om dödsorsaken och strypningsredskapet,
den påträffade spermamängden samt om sättet och tidpunkten
för uppkomsten av skadorna på bröstet. Härtill kom, att kroppen
inte företedde sådana skador som skulle ha uppkommit om det erforderliga
motståndet för bysthållarens sönderslitande applicerats på
annat sätt än vad Lidholm angivit. Ulla Höglund kan heller inte ha varit
utsatt för någon misshandel. »Om man lägger ihop alla dom här sakerna
och säger med en enda reservation att om hon har dött under samlaget,
vilket jag påstår, då måste det ha gått till på det sätt som jag har beskrivit.
Är det däremot fråga om en man som är så abnorm, att samlaget
kan genomföras efter dödande av kvinnan, kan man inte göra
något sådant uttalande.» Härvidlag måste enligt Lidholm emellertid
bemärkas, att kroppen med säkerhet inte företedde ytterligare skador
än dem som han påvisade vid obduktionen. »Att döda en människa
på det här sättet utan att det skulle uppkomma några andra skador på
henne är inte genomförbart. Jag har aldrig sett det någonsin.»

Lidholm hade först ställt upp en hypotes om samlagsställningen och
dödssättet och därefter genom sina rekonstruktioner sökt pröva hypotesens
riktighet. Enligt honom kan de slutsatser, som kunde dragas av
obduktionsfynden, inte leda till någon annan uppfattning om gärningen
än den som han framställt i sin utsaga. Hans uttalanden var alldeles
ovanligt välgrundade.

Under p. 27 och 28 i obduktionsprotokollet beskrevs blodutådringar
i höger tinning på Ulla Höglunds döda kropp. I obduktionsutlåtandet
är några slutsatser inte dragna av dessa fynd. Inte heller inför domstolen
uttalade sig Lidholm närmare om dessa skador. Lidholm har här hörts
om sin uppfattning om skadornas uppkomst och sammanfattningsvis
uppgivit följande.

Skadorna var lindriga. De kan ha uppkommit genom slag eller vid
fall i samband med gärningen. Lidholm blev av länsåklagaren Larsson,
sedan denne övertagit åklagarsysslan, tillfrågad om skadorna kunnat
medföra medvetslöshet. Lidholm svarade, att han inte trodde att de
kunde ha lett till någon form av medvetslöshet eller ens någon omtöckning,
men framhöll också, att han inte helt kunde utesluta detta. Det är
i detta hänseende svårt att draga bestämda slutsatser av biologiskt material,
eftersom en skada inte påverkade den ena individen i samma mån
som den andra. Mot bakgrunden av sin erfarenhet har Lidholm emel -

151

lertid ingen som helst anledning att tro, att skadorna skulle ha kunnat
påverka Ulla Höglund.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde jag i remiss
den 25 mars 1971 till socialstyrelsen om styrelsens yttrande i enlighet
med en vid remissen fogad, inom ombudsmannaexpeditionen upprättad,
promemoria. I denna angavs att styrelsens yttrande syntes böra främst
inriktas på följande fyra spörsmål.

1. Anser socialstyrelsen att Lidholms vittnesmål omfattas av hans
åligganden som rättsläkare?

2. Lidholm har redovisat rättsmedicinska slutsatser av obduktionen
såväl i utlåtandet som i sitt vittnesmål. Kan befogad kritik riktas mot
dessa slutsatser och, om så är fallet, i vilka hänseenden?

3. Det har påståtts, att vissa av Lidholm i vittnesmålet gjorda uttalanden
är av psykiatrisk natur. Anser socialstyrelsen att så är fallet och
har Lidholm varit kompetent att i sitt vittnesmål uttala sig i dessa hänseenden? 4.

Kan de under 3 åsyftad», uttalandena anses sakligt grundade?

Härjämte anfördes i promemorian att socialstyrelsens yttrande borde

utmynna i ett uttalande, huruvida Lidholms i vittnesmålet gjorda uttalanden
stod i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialstyrelsen avgav ett den 8 juli 1971 dagtecknat yttrande. För
besvarandet av remissen hade styrelsen inhämtat yttranden av professorn
i rättsmedicin vid Lunds universitet, tillika föreståndare vid rättsläkarstationen
i Lund, Gerhard Voigt och docenten i rättspsykiatri m. m.,
överläkaren vid fångvårdsanstalten Hall Karl-Erik Törnqvist, båda medlemmar
av socialstyrelsens vetenskapliga råd. Med hänsyn till att styrelsen
hänför sig tiil vad dessa sagt redovisas deras yttrande först.

Yttrandena har intagits i den vid ombudsmannaexpeditionen upprättade
utredningspromemorian och redovisas här endast i korthet.

Voigt avgav sitt utlåtande den 27 maj 1971. Utlåtandet innehåller följande.

Till en början ingick Voigt på frågan om rättsläkarens uppgifter och
anförde därvid.

Rättsläkarens uppgift i ett fall som det förevarande är att biträda vid
undersökningen på den s. k. brottsplatsen och att företaga undersökning
(obduktion) av den döda kroppen. Under förundersökningen fungerar
han på anmodan av förundersökningsledaren som rådgivare i rättsmedicinska
frågor. På grundval av undersökningsfynden samt resultatet av
förundersökningen för övrigt har rättsläkaren att taga ställning till dödsorsaken
och att göra en rekonstruktion av tillvägagångssättet vid den
eventuella gärningen. Målet med detta arbete är att lämna en redogörelse,
som stöder sig på objektivt verifierbara fynd.

Rättsläkaren Lidholm har i Höglundmålet deltagit i fyndplatsundersökningen,
genomfört obduktionen av Ulla Höglunds döda kropp och
senare hörts som vittne vid huvudförhandlingen inför Södertörns domsagas
häradsrätt. Hans medverkan som rådgivare under förundersökningen
synes ha haft ett begränsat omfång, vilket framgår därav, att

152

polisen helt självständigt har försökt göra en rekonstruktion av händelseförloppet.

Voigt upptog därefter frågan om dödsorsaken och uttalade därvid
på anförda skäl, att en tillförlitlig eftergranskning inte är möjlig, varför
han utgick från att Lidholms slutsats är riktig, att Ulla Höglund strypts
med den del av bysthållaren som legat löst kring hennes hals.

Voigt ingick på frågan om händelseförloppet och att Lidholm — med
utgångspunkt från skadorna på Ulla Höglunds kropp och det faktum
att hon hade sperma i slidan — uttalat sig om vilken samlagsställning
som kommit till användning och förklarat att visshet förelåg att hon
dött under samlaget såvida inte gärningsmannen var nekrofil.

Voigt uttalade härvid, att principiellt kan sägas att närvaron av sädesceller
i slidan hos en död kvinna inte tillåter slutsatsen, att hon dött
under pågående samlag eller att sädesvätskan kommit in i hennes slida
efter döden. Efter att ha utvecklat detta närmare anförde Voigt att
Ulla Höglund kan ha haft samlag upp till flera timmar före sin död,
att hon kan ha dött under samlaget eller att ejakulationema av sperma i
hennes slida kan ha skett efter hennes död.

Väsentligt för bedömningen när det ifrågvarande samlaget kan ha
skett hade — anförde Voigt vidare — i första hand varit att fastställa
tidpunkten för döden samt en noggrann kartläggning angående Ulla
Höglunds förehavanden före denna tidpunkt. Tidpunkten för hennes död
är okänd. Voigt gjorde i detta sammanhang två påpekanden. Med beaktande
av vad som antecknats om likstelheten borde undersökning ha
gjorts om väderleksförhållandena under den tid Ulla Höglunds kropp
legat ute. Enligt förundersökningsprotokollet föreligger uppgifter om
väderleken endast för dagarna 20—22 maj 1970, medan uppgifter angående
den övriga tidsperioden saknas. Undersökning borde också ha
gjorts av innehållet i Ulla Höglunds magsäck. Inte ens den ungefärliga
tidpunkten — anförde Voigt — för Ulla Höglunds död är således klarlagd.

Beträffande frågan om hur samlaget tillgått anförde Voigt som slutsats,
att varken av klädesplaggens placering eller av de skador som har
iakttagits på Ulla Höglund någon slutsats kan dragas på vilket sätt
ifrågavarande samlag tillgått.

Voigt behandlade därefter uppkomsten av hudavskrapningama på
bröstets övre del samt under axelhålorna. Voigt anförde, att försiktighet
är nödvändig, när det gäller obetydliga blödningar under hudavskrapningama
i likfläckamas område. Lidholms uppfattning att skadorna uppkommit
medan Ulla Höglund varit vid liv kan vara riktig. Av skadornas
utseende att döma, såsom de är beskrivna i obduktionsprotokollet
och som de är synliga på fotografierna, kan Lidholms åsikt vara riktig,
att ett bandformat föremål liggande tvärs över den övre delen av bröstets
framsida dragits bakåt, uppåt. Det kan dock icke anses bevisat, att
bysthållaren har använts för att åstadkomma de ifrågavarande skadorna,
även om tanken ligger nära till hands.

Efter att ha något uppehållit sig vid bröstoperationen anförde Voigt
avslutningsvis.

Lidholms uttalanden som vittne i rättegången i målet mot Irwing
Höglund är hans personliga åsikt om fallet. En rekonstruktion av händelseförloppet
på grundval av resultat erhållna med rättsmedicinska och

153

kriminaltekniska metoder dikteras av den personliga erfarenheten, vunnen
genom skolning i det praktiska arbetet samt genom forskning och
litteraturstudier. Det är emellertid av största vikt, att man i dylika sammanhang
inte låser sig vid en enda idé utan ständigt beaktar att möjlighet
till andra tolkningar i de flesta fall kan föreligga och nyanserar sina
uttalanden i enlighet därmed.

Lidholm har i Höglundmålet beträffande vissa förut berörda frågor
sagt att visshet förelåg angående hans slutsatsers riktighet. Enligt Voigts
uppfattning ger dock de objektiva fynden i målet möjligheter till andra
tolkningar än Lidholms.

Törnqvist har i sitt yttrande, som är dagtecknat den 5 maj 1971, uttalat
sig beträffande frågan om vissa av Lidholm gjorde uttalanden är
av »psykiatrisk natur».

Inledningsvis framhåller Törnqvist att gränserna mellan olika vetenskaper
ofta är vaga och flytande. Efter att ha utvecklat detta något uttalar
Törnqvist, att det inte synes honom möjligt, att ge något bestämt
svar på frågan om vissa av Lidholms utsagor är av »psykiatrisk natur».
De aktuella utsagorna synes honom närmast falla tinder rubriken »sexologi»
och det kan ifrågasättas om »sexologin» är ett exklusivt psykiatriskt
område. Törnqvist ingår därefter närmare på en del av Lidholm
gjorda uttalanden av dylik »sexologisk» natur. Då jag i det föregående
inte funnit påkallat, att närmare redovisa Lidholms uttalanden i sådana
frågor finner jag i konsekvens härmed inte anledning att här närmare
redogöra för Törnqvists uttalanden. Det må dock antecknas, att Törnqvist
med anledning av Lidholms uttalande att gärningsmannen var sadist
anfört.

Sådan »äkta sadism» torde vara ytterligt sällsynt. Själv hade Törnqvist
aldrig stött på något sådant fall, och den läkare som i Sverige
torde ha störst erfarenhet av sexualbrott (rättspsykiatern t. f. professorn
Yngve Holmstedt) hade vid förfrågan härom ej heller haft någon
sådan explorand eller patient. Gängse sexualmord (dråp) brukar
antingen vara av typen »överskjutande våld» för att betvinga motstånd
eller panikreaktion efter fullbordad våldtäkt. Innan man stannar
för alternativet »sadism» bör man pröva mera triviala alternativ.
Törnqvist redovisar sex tänkbara sådana alternativ. Då dessa alternativ
närmast är blott av teoretiskt intresse och inte ägnade att påverka
min bedömning i saken utelämnas de här.

Avslutningsvis anför Törnqvist följande.

Utan att vilja påstå att de tänkbara alternativen representerar någon
sannolikhetshierarki eller att Lidholms alternativ skulle vara det
minst sannolika, ville Törnqvist dock påstå, att om man skall utgå
från »vetenskap och beprövad erfarenhet» bör verklighetens oändliga
komplexitet inbjuda till försiktighet och måttfullhet när det gäller
slutsatsernas kategoriska utformning.

Socialstyrelsen avgav sitt yttrande den 8 juli 1971. Yttrandet återges
här i dess helhet. Sidhänvisningarna avser fonogramutskriften av Lidholms
utsaga inför domstolen.

I. Frågan huruvida Lidholms vittnesmål omfattats av hans åligganden
som rättsläkare

Rättsläkarstation åligger jämlikt 3 § Kungl. Maj:ts instruktion den 3

154

december 1965 (nr 783), ändrad den 16 juni 1966 (nr 362), bl. a. att
tillhandagå domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polismyndighet
med rättsmedicinska utlåtanden samt med råd och upplysningar i rättsmedicinska
frågor ävensom — i den mån det kan ske utan att övriga
göromål åsidosätts — annan myndighet eller enskild med intyg eller
utlåtande i rättsmedicinska frågor. Det av Lidholm avgivna vittnesmålet
måste därför anses omfattas av hans åligganden som rättsläkare. Att
vittnesmålet kommit till stånd på begäran av den åtalades försvarare
torde därvid inte ha någon betydelse. Lidholm själv har också uppenbarligen
uppfattat avgivandet av vittnesmålet såsom ett tjänsteåliggande
för honom.

II. Frågan huruvida befogad kritik kan riktas mot de rättsmedicinska
slutsatser Lidholm redovisat i sitt vittnesmål

Rättsläkares åligganden framgår av den ovan angivna paragrafen i instruktionen
för statens rättsläkarstationer. Som Voigt angivit i sitt yttrande
är det en rättsläkares uppgift att i ett fall som det förevarande biträda
vid brottsplatsundersökningen, företa obduktion och fungera som
förundersökningsledarens rådgivare i rättsmedicinska frågor. Rättsläkaren
har därvid närmast att ta ställning till dödsorsaken, söka redogöra
för hur gärningen gått till samt, om det är behövligt, söka bringa klarhet
i när döden kan ha inträffat.

Jämlikt 3 § 4) allmänna läkarinstruktionen har varje läkare att vid
utfärdande av intyg och utlåtanden iakttaga synnerlig omsorg och samvetsgrannhet.
Detta innebär bl. a. för läkaren en skyldighet att göra uttalanden
enbart beträffande förhållanden om vilka han har erforderlig
kännedom samt grunda sina uttalanden på objektiva medicinska iakttagelser.

För en rättsläkare innebär det sagda ett krav på att han med hjälp
av sina medicinska kunskaper och sin medicinska erfarenhet bygger upp
sitt antagande om hur brottet tillgått på objektivt konstaterbara fakta.
Han bör vidare redovisa de alternativ han finner tänkbara, göra erforderliga
reservationer beträffande händelseförloppet samt tillhandagå
brottsutredama med medicinska synpunkter på de antaganden om händelseförloppet
som dessa utredare finner sannolika. Av vikt är att utlåtandet
utformas så att rättsläkaren framstår som en av partsintressen
oavhängig fackman. Självfallet är detta av största betydelse för domstolens
möjlighet att komma till ett riktigt avgörande men även en viktig
förutsättning för att förtroendet för rättsläkarkåren icke rubbas. I
detta sammanhang vill socialstyrelsen framhålla det angelägna i att
rättsläkare inför domstol i möjligaste mån icke uppträder annat än som
sakkunniga. Det förhållandet att rättsläkarna biträder polismyndighet
under brottsutredningen bör enligt socialstyrelsens mening ej föranleda
till annat bedömande i denna fråga.

Fråga är om Lidholm i förevarande fall iakttagit erforderlig objektivitet
när det gäller redovisningen av fynden och de rättsmedicinska
slutsatserna i anledning härav. Det är därvid särskilt tre moment i vittnesmålet
som är av betydelse; för det första frågan om tidpunkten för
dödens inträde, för det andra frågan om dödsorsaken och för det tredje
rekonstruktionen av händelseförloppet.

Tidpunkten för dödens inträde

I sitt yttrande redovisar Voigt två omständigheter som bort klarläggas
innan tidpunkten för dödens inträde närmare kunnat anges. För det

155

första finner han det anmärkningsvärt att kroppen efter Ulla Höglund
efter mer än fjorton dagar kunnat återfinnas i ett så relativt väl bevarat
skick. Detta förutsätter enligt Voigt exceptionellt gynnsamma väderleksförhållanden.
Dessa har inte klarlagts. För det andra efterlyser Voigt
en analys av innehållet i magsäcken för fastställande av huruvida detta
motsvarat den måltid, som enligt uppgift skulle ha intagits före kl.
17.45 den 20 maj 1970. Med hänsyn till ifrågavarande omständigheter
konstaterar Voigt att inte ens den ungefärliga tidpunkten för dödens inträde
är klarlagd.

I sitt obduktionsutlåtande har Lidholm icke dragit någon slutsats om
när döden inträffat. Först under sin vittnesutsaga kommer Lidholm in
på denna fråga. Till en början (sid. 5) synes han ha utgått ifrån att
kroppen legat ute i två veckor och utifrån detta konstaterande angivit
vilka faktorer som skall förefinnas för att kroppen ej skall genomgå en
normal likomvandling. Något senare (sid. 24) anför Lidholm emellertid
att han på grundval av likstelheten inte kan göra något som helst uttalande
om tidpunkten för dödens inträde.

Uppenbarligen är det en brist i utredningen att uppgifter saknas om
väderleksförhållandena under tiden den 22 maj—den 4 juni 1970 liksom
rörande maginnehållet. Det hade funnits större möjligheter att uttala
sig om tidpunkten för dödens inträde, därest utredningen hade kompletterats
på ifrågavarande punkter. I ett fall som det förevarande måste
det anses åligga vederbörande rättsläkare att med så stor grad av sannolikhet
som möjligt uttala sig om tidpunkten för dödsfallet. Lidholm
borde ha insett detta och i anledning härav införskaffat ifrågavarande
komplettering antingen genom polisens försorg eller på annat sätt redan
innan han avgivit sitt rättsmedicinska utlåtande (jmf. 11 och 12 §§ i
1886 års stadga angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning
av död människas kropp). Lidholm hade då på ett helt annat
sätt än som nu blev fallet kunnat få fram en bättre underbyggd slutsats
om när döden inträffat. Vid bedömningen av denna hans försummelse
bör dock beaktas att veterligen icke heller någon annan av utredningspersonalen
ifrågasatt antagandet att Ulla Höglunds död inträffat
i anslutning till hennes försvinnande samt att Lidholm tillvaratagit och
till statens rättskemiska laboratorium insänt maginnehållet. Någon
ohjälplig skada vad avser möjligheten att i efterhand åstadkomma en
fullständigare utredning har Lidholms underlåtenhet sålunda ej förorsakat,
eftersom såväl maginnehållet som väderleksförhållandena fortfarande
kan undersökas.

Frågan om dödsorsaken

Med hänsyn till vad Voigt härom anfört saknas anledning att ifrågasätta
Lidholms slutsats att Ulla Höglund blivit strypt med den del av
bysthållaren som legat löst kring hennes hals.

Rekonstruktionen av händelseförloppet

Härvid har Lidholm — efter vad han också själv anfört — huvudsakligen
grundat sin uppfattning dels på förekomsten av sperma i slidan —
jämfört med den omständigheten att ingen sperma kunnat återfinnas på
trosorna — och dels på de skador som funnits över bröstet och i vänstra
armhålan. Att döma av hans uttalanden i övrigt och den verkställda rekonstruktionen
torde Lidholm vid sitt ställningstagande ha påverkats av
sådana omständigheter som klädernas placering på kroppen, skadorna
på bysthållaren och den ena skon samt förekomsten av likfläckar enbart
på framsidan av kroppen.

156

Som Voigt angett i sitt yttrande tillåter inte den omständigheten att
sperma återfunnits i slidan slutsatsen att döden inträffat i direkt anslutning
till samlaget. Innan det med bestämdhet genom mikroskopisk undersökning
har fastslagits huruvida sperma förekommit på trosorna,
saknas möjlighet att dra någon säker slutsats av spermaförekomsten i
slidan.

Enligt polisundersökningen, som inte innefattade någon mikroskopisk
undersökning, saknades spermafläckar på trosorna. Lidholm har låtit
sig nöja med undersökningen som den utförts och icke påfordrat någon
noggrannare undersökning för att få fram ett säkrare spaningsresultat.
Lidholm hade bort inse att spaningsresultatet inneburit ovisshet rörande
den faktiska förekomsten av sperma på trosorna och att han till följd
härav inte haft möjlighet att uttala sig om huruvida döden inträffat
i nära anslutning till samlaget. Endast för det fall det med säkerhet kunnat
uteslutas att sperma saknats på trosorna är Lidholms slutsats att
anse som ett skäligt antagande.

Fråga är vidare om det med utgångspunkt från antagandet att döden
inträffat i nära samband med samlaget och med ledning av fynden vid
obduktionen och på brottsplatsen kan dras några bestämda slutsatser om
det sätt på vilket samlaget tillgått och hur Ulla Höglund bragts om livet.
Voigt har härom i sitt yttrande anfört att man varken av klädesplaggens
placering eller av iakttagna skador på kroppen kan dra någon slutsats
om hur samlaget tillgått. Ej heller har Voigt med säkerhet kunnat påstå
att den bysthållare som använts vid strypningen varit det föremål som
förorsakat de ifrågavarande skadorna.

Det finns således uppenbarligen utrymme för andra tolkningar av
fynden än den som Lidholm angivit. I sin egenskap av rättsläkare borde
Lidholm ha insett att fynden i sig inte medger någon säker slutsats om
vilken samlagsställning som förekommit och hur Ulla Höglund bragts
om livet. Lidholm måste därför anses ha brustit i objektivitet och noggrannhet.

III. Frågan huruvida Lidholm gjort uttlanden av psykiatrisk natur
och om hans kompetens att göra sådana uttalanden

Vissa av Lidholms uttalanden är av den karaktären att de tangerar
området för rättspsykiatri. Det är särskilt uttalandena om gärningsmannens
psyke och anledningarna till den av Ulla Höglund företagna bröstoperationen
som därvidlag är av intresse. Som Törnqvist angivit i sitt
yttrande är emellertid gränserna mellan olika vetenskaper ofta vaga.
En rättsmedicinares ämnesområde kan inte så snävt begränsas att det
aldrig kan tillåtas honom att i sina utlåtanden komma in på frågor
av psykologisk eller psykiatrisk natur och dra slutsatser utifrån psykologiska
eller psykiatriska överväganden. Den grundutbildning i psykiatri
som Lidholm erhållit under sin läkarutbildning jämte de erfarenheter
han vunnit under sin yrkesutövning torde i och för sig medföra möjlighet
för honom att uttala sig om gärningsmannens psyke och varför
Ulla Höglund låtit operera sina bröst. I beaktande härav kan det inte
göras gällande att Lidholm enbart genom att uttala sig i dessa frågor
överskridit gränserna för sin kompetens.

IV. Frågan huruvida de åsyftade uttalandena varit sakligt grundade

Det första ledet i Lidholms teori om hur Ulla Höglund bragts om livet
är hans slutsats om att döden inträffat i nära anslutning till sam -

157

laget. Det andra ledet är slutsatsen om samlagsställningen. Det tredje
ledet är slutsatsen om att döden inte inträffat efter samlaget. Härvidlag
hänvisar Lindholm till sin egen erfarenhet av att ha samlag. Det skulle
nämligen enligt hans mening vara i det närmaste omöjligt för en man
att omedelbart efter ejakulationen kunna visa sådan aggressivitet att han
är i stånd att döda sin partner. Lidholm anser det på grund härav och
med ledning av obduktionsfynden uteslutet att dödandet skulle ha kunnat
ske efter samlagets fullbordan. Enligt Lidholm har Ulla Höglund
därför bragts om livet antingen före samlagets påbörjande eller under
detsamma. Lidholm utesluter emellertid av okänd anledning att samlaget
kan ha utförts i sin helhet efter det Ulla Höglund dött eller bragts
om livet. Han påstår med bestämdhet (sid. 33) att döden inträffat under
samlaget och att gärningsmannen i anledning härav måste vara sadist.

Under vissa förutsättningar torde emellertid den manlige partnern
i ett sexuellt förhållande — oavsett om detta skett genom tvång eller
på frivillig väg — även omedelbart efter ejakulationen under inflytande
av ett psykiskt undantagstillstånd vara i stånd att på det ena eller andra
sättet bringa den kvinnliga partnern om livet utan att han för den skull
är att anse som varaktigt psykiskt abnorm. Att gärningsmannen skulle
vara sadist är således inte någon slutsats som ovillkorligen kan dras av
omständigheterna i ärendet. Lidholm borde ha insett detta och med hänsyn
till sin begränsade erfarenhet av rättspsykiatriska frågor konsulterat
en rättspsykiater innan han uttalat sig om gärningsmannens psykiska
tillstånd. Genom att utan en sådan konsultation oreserverat ge uttryck
för uppfattningen att gärningsmannen lidit av den psykiska abnormiteten
sadism, har Lidholm brustit i objektivitet och noggrannhet.

Även när det gäller den del av vittnesmålet som avhandlar motiven
till den bröstoperation som Ulla Höglund låtit genomföra har Lidholm
i sitt yttrande kommit in på frågor som tangerar psykiatri och psykologi.
Lidholms teori härvidlag är att anse som ren spekulation. Det finns
inget i utredningen som stöder den uppfattning som Lidholm angivit.
Det måste därför betraktas som anmärkningsvärt av Lidholm att dra
denna bestämda slutsats angående anledningen till operationen.

Det kan därjämte konstateras att Lidholm dragit en felaktig slutsats
beträffande effekten av en sådan plastikoperation som Ulla Höglund
genomgått. Någon förändring av bröstvårtornas sensibilitet sker inte
och det finns därför heller ingen anledning antaga att bröstens sexuella
betydelse för kvinnan minskar.

Lidholm har vidare i sitt vittnesmål gjort vissa uttalanden av sexualvetenskaplig
karaktär. Som framgår av Törnqvists yttrande är dessa
uttalanden framställda på ett sådant sätt att man kan suggereras att
acceptera dem som vetenskapliga fakta. Socialstyrelsen instämmer i
den bedömning Törnqvist i sitt yttrande framfört angående ifrågavarande
uttalanden.

Frågan huruvida Lidholms uttalanden står i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet

Som framgår av vad ovan sagts medger omständigheterna i ärendet
andra tolkningar än den Lidholm givit uttryck för. Lidholm borde ha
insett detta och till sin teori om händelseförloppet fogat tänkbara alternativ
och befogade reservationer. I stället har Lidholm reservations -

158

löst bundit sig för och kategoriskt framfört teorierna om hur Ulla Höglund
bragts om livet, gärningsmannens psyke och motivet till bröstoperationen.
Han har vidare, vilket också framgår av den föregående redogörelsen,
försummat att vidtaga vissa åtgärder. Till följd härav har Lidholm
i förevarande fall på flera punkter brustit i objektivitet och noggrannhet.
Enligt socialstyrelsens uppfattning har Lidholm härigenom
av försummelse och oförstånd åsidosatt vad som åligger honom i
tjänsten.

Frågan huruvida Lidholms uttalanden därjämte strider mot vetenskap
och beprövad erfarenhet låter sig svårligen entydigt besvaras. Jämlikt
3 § första punkten allmänna läkarinstruktionen har varje läkare att
i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient
de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd
fordrar. Socialstyrelsen har — som framgår av det föregående — funnit
att Lidholm genom att brista i objektivitet och noggrannhet av försummelse
och oförstånd åsidosatt vad honom ålegat i tjänsten. Huruvida
Lidholm därigenom handlat i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet
synes med hänsyn till eventuella påföljder för Lidholms handlande
ej kunna tillmätas någon självständig betydelse, eftersom läkarinstruktionens
ifrågavarande bestämmelse endast har tillämpning på förhållandet
läkare/patient.

I och för sig bör kriteriet i förekommande fall kunna tillämpas även
på annan läkarutövning än patientrådgivning och -behandling. Så långt
är det klart för socialstyrelsen att Lidholms uttalanden av sexualvetenskaplig
natur, som måste betraktas som rena spekulationer, icke står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Hur hans uttalanden
i övrigt skall bedömas i nu förevarande avseenden synes så
tveksamt, att socialstyrelsen inte är beredd att utan ytterligare utredning
och prövning, eventuellt efter hörande av ansvarsnämnden, uttala
sig härom.

Med anledning av den allvarliga kritik som socialstyrelsen riktat mot
Lidholm fann jag mig föranlåten att den 23 augusti 1971 delge Lidholm
misstanke om tjänstefel — vilket bedömdes som grovt — i de hänseenden
som angavs i styrelsens yttrande.

Ett den 1 oktober 1971 dagtecknat yttrande av Lidholm innehåller i
sammandrag följande.

Vad gäller den påstådda försummelsen att införskaffa uppgifter om
väderleksförhållandena uttalade Lidholm att vad som var känt om kroppens
läge och om väderlekssituationen gör att man kan göra det bestämda
uttalandet att den döda kroppen efter Ulla Höglund väl kan ha
befunnit sig på den aktuella platsen under ca två veckor samtidigt som
han ville understryka att något bestämt uttalande om dödsdagen inte
kan göras. Lidholm hänvisade i detta sammanhang till två tidigare liknande
fall.

I fråga om underlåtenheten att analysera magsäcksinnehållet anförde
Lidholm.

Vid obduktionen av Ulla Höglunds döda kropp närvar l:e kriminalassistenterna
Vincent Lange och Nils Tufvesson samt doktor
Jan Lindberg vid rättsmedicinska institutionen och obduktionsassistenten
Stefan Hedqvist. På sätt som alltid är brukligt diskuterades

159

vilken provtagning som skulle ske på den döda kroppen och jag föreslog
att magsäcksinnehållet i första hand borde sändas till statens
rättskemiska laboratorium för att vid behov kunna användas vid den
begärda rättskemiska analysen. Samtidigt diskuterades huruvida något
var känt om sammansättningen av makarna Höglunds middagsmål
den 20 maj, vilket ej var fallet, varför jag meddelade att om det
fortsättningsvis skulle visa sig lämpligt, ytterligare analys av magsäcksinnehållet
kunde ske då ju detta fanns på laboratoriet. Någon
sådan begäran har icke inkommit. Det är icke min uppgift såsom
rättsläkare att här ta ytterligare initiativ för analys av magsäcksinnehållet,
då ju förundersökningsledningen genom Lange måste ha
blivit informerad om att magsäcksinnehållet fanns tillgängligt. Detta
till trots har jag försökt få upplysning om den aktuella måltidens
sammansättning men hittills misslyckats.

Dessutom vill jag påpeka att analyser av magsäcksinnehåll för
fastställande av tidpunkten för dödens inträde är utomordentligt otillförlitliga,
något som anges i de flesta moderna böcker i rättsmedicin
(se t. ex. Gradwohl’s Legal Medicine).

Ovanstående omständigheter har sålunda icke medgivit mig att
göra ytterligare uttalanden beträffande tidpunkten för Ulla Höglunds
död.

Beträffande frågan om vilka slutsatser som kunde dragas av förekomsten
av sperma i slidan yttrade Lidholm på anförda skäl att det
kan med bestämdhet fastslås, att en mikroskopisk undersökning på sätt
Voigt föreslagit inte kunnat lämna ytterligare besked i frågan.

Lidholm diskuterade därefter de anmärkningar som framförts rörande
vilka slutsatser som kunde dragas av klädernas placering och rörande
den fotografiska registreringen av skadorna på kroppen m. m.
samt tillbakavisade härutinnan framställda anmärkningar.

Socialstyrelsens uttalande att Lidholm av okänd anledning uteslutit
att samlaget kan ha utförts i sin helhet efter det att Ulla Höglund dött
eller bragts om livet tillbakavisade Lidholm under hänvisning till ett av
honom inför domstolen gjort uttalande.

Vad gäller anmärkningen mot Lidholm för hans påstående att gärningsmannen
måste vara sadist ingår Lidholm närmare på vad Törnqvist
härutinnan anfört och framhåller till slut att han i sitt vittnesmål
inte gjort andra uttalanden om gärningsmannens psyke än att han påstått
att detta varit atypiskt.

Efter att ha diskuterat de tidigare omnämnda av Törnqvist angivna
sex alternativen såvitt gäller på vad sätt Ulla Höglund kan ha avlidit
anförde Lidholm avslutningsvis.

Sammanfattningsvis vill jag understryka att jag iakttagit största
noggrannhet och objektivitet vid min handläggning av Ulla Höglundärendet.
Jag har bl. a. när det gällt frågor inom sexologi haft överläggningar
med psykolog. Det fanns då ingen som helst anledning
att anse att några av de aktuella frågeställningarna kunde hänföras
till rättspsykiatri, vilken uppfattning jag alltjämt, även efter studium
av Törnqvists uttalanden, måste vidhålla.

Sedan jag läst igenom utskriften av mitt vittnesmål finner jag att
vissa uttalanden, formuleringar m. m. skulle fått en annan utformning
om jag primärt fått yttra mig skriftligen i stället för muntligen.
Så t. ex. har jag på sidan 34 använt formuleringen »jag säger att jag
vet» — i stället för — jag anser mig veta. Formuleringen är olycklig

160

men jag vill understryka att jag, efter avläggande av sanningsförsäkran,
hela tiden redovisat min uppfattning om skadornas uppkomst
och händelseförloppet sådant mitt samvete bjudit mig, och jag har
hela tiden grundat mina värderingar på faktiska iakttagelser på Ulla
Höglunds döda kropp och studier av förundersökningsprotokollet.

På begäran avgav socialstyrelsen den 17 september 1971 ett kompletterande
yttrande rörande uppkomsten av vissa i obduktionsprotokollet
beskrivna blodutådringar i höger tinning på Ulla Höglunds döda kropp.
Yttrandet var åtföljt av ett yttrande den 10 september 1971 av Voigt.

Socialstyrelsen anförde, att det inte var möjligt att på föreliggande
material närmare uttala sig om när eller hur de skador uppkommit
som Lidholm redovisat eller om de utsäger någonting angående hur
Ulla Höglund bragts om livet. Endast ett förhör med Lidholm — anförde
socialstyrelsen — torde kunna bidraga till att skapa klarhet häruti
ävensom varför Lidholm i sitt obduktionsutlåtande inte dragit några
slutsatser av de ifrågavarande blodutådringarna.

Som framgår av den föregående redogörelsen uttalade Voigt i sitt
först avgivna yttrande såvitt gäller dödsorsaken, att en tillförlitlig granskning
inte var möjlig, varför han utgick från att Lidholms slutsats var
riktig, att Ulla Höglund strypts med den del av bysthållaren som legat
löst kring hennes hals.

Socialstyrelsen anförde härom i sitt yttrande den 8 juli 1971, att med
hänsyn till vad Voigt härom anfört saknas anledning att ifrågasätta Lidholms
slutsats att fru Höglund blivit strypt med den del av bysthållaren
som legat löst kring hennes hals.

Till följd av den tolkning socialstyrelsen sålunda givit åt Voigts berörda
uttalande syntes ett klarläggande erforderligt om innebörden av
uttalandet.

Med anledning härav förklarade Voigt att han för ett närmare ställningstagande
till dödsorsaken önskade dels få ställa vissa frågor till
Lidholm om dennes iakttagelse vid obduktionen och dels få en fotogrammetrisk
undersökning utförd av de fotografier som tagits av Ulla Höglunds
döda kropp.

Den 12 oktober 1971 hölls på ombudsmannaexpeditionen förhör med
Lidholm i Voigts närvaro. Voigt fick därvid tillfälle att ställa frågor till
Lidholm rörande bl. a. obduktionen och Lidholms tillvägagångssätt vid
de försök han utfört på lik.

I skrivelse den 8 december 1971 till Voigt hemställdes, att Voigt —
förutom om dödsorsaken — också skulle uttala sig om de ifrågavarande
försöken och om man av skadorna på Ulla Höglunds kropp och av fynden
på platsen kunde på sätt Lidholm gjort draga slutsatsen om en
eventuell gärningsmans psyke.

Vad gäller den fotogrammetriska undersökningen förordnade jag den
9 november 1971 förste forskningsingenjören vid försvarets forsknings -

161

anstalt Karl Hugo Ågren att biträda vid utredningen med sådan undersökning.

Voigt avgav den 14 januari 1972 ett omfattande yttrande, vid vilket
var fogat ett den 7 december 1971 dagtecknat yttrande av Ågren.

Voigts med stor omsorg utarbetade yttrande avhandlar de tre huvudfrågor
varom utredning begärts, nämligen 1. Orsaken till Ulla Höglunds
död, 2. Tillvägagångssättet vid Lidholms försök med bysthållaren och 3.
Slutsatser angående gärningsmannens psyke.

Särskilt i fråga om det första avsnittet — orsaken till Ulla Höglunds
död — är Voigts yttrande detaljerat och därtill i hög grad medicinskt
betonat. Jag finner det emellertid för mitt fortsatta bedömande inte
erforderligt att i denna del redovisa yttrandet annat än i dess huvuddelar
med angivande av Voigts sammanfattande slutsatser i denna del.

Voigt behandlar till att börja med Lidholms slutsats att dödsorsaken
varit kvävning genom strypning med snara och diskuterar, huruvida
man på grund av obduktionsfynden och därefter verkställd undersökning
är berättigad att antaga att ett fall av kvävning förelåg samt vidare
om kvävningen skett genom snara eller på annat sätt och om det förra
varit fallet fynden ger belägg för att snaran utgjorts av bysthållaren.
Voigt tar också upp frågan om andra dödsorsaker än kvävning är tänkbara.
Voigt påpekar, att vid obduktionen har sjukliga förändringar på
de inre organen inte iakttagits som skulle kunna förklara Ulla Höglunds
död. En sannolikt lindrig hjärtmuskelinflammation som Ulla Höglund
haft 1969 har varit utläkt och kan inte åberopas som dödsorsak.

Som sammanfattning anför Voigt följande rörande dödsorsaken.

Orsaken till Ulla Höglunds död är på grundval av det föreliggande
utredningsmaterialet svårbedömd. Såsom framgår av det ovanstående
kan man av de redovisade obduktionsfynden inte dra den reservationslösa
slutsatsen att hon avlidit av kvävning genom strypning
med snara, även om så mycket väl kan vara fallet.

Reservationslösa slutsatser betyder i den rättsmedicinska verksamheten
att man på grundval av tillgängliga vetenskapliga erfarenheter
anser sig kunna fastslå att ingen annan tolkningsmöjlighet finnes.
Beträffande tillvägagångssättet vid Lidholms försök med bysthållaren
anförde Voigt bl. a.

I mitt yttrande av den 27 maj 1971 har jag framhållit att skadorna
på Ulla Höglunds bröst synes vara okarakteristiska till utseendet
och att det inte kan anses bevisat att bysthållaren har använts
för att åstadkomma de ifrågavarande skadorna. Den av Lidholm
framförda åsikten om skadornas uppkomstsätt kan vara en förklaring
av flera möjliga.

Det är oklart hur Lidholm utgående ifrån skadorna på bröstet
kommit till slutsatsen i obduktionsutlåtandet: »att denna skada med
säkerhet uppkommit då bysthållaren med våld dragits upp över
bröstkorgen till halsen». Vid huvudförhandlingen har han därtill
på förfrågan meddelat att han inte visste hur gärningsmannen fått
bysthållaren upp mot halsen.

Vad till sist gäller slutsatsen angående gärningsmannens psyke anförde
Voigt.

ii —

162

Lidholm har inför rätten på förfrågan av försvararen yttrat sig
angående en eventuell gärningsmans psyke. Principiellt kan sägas,
att man endast i extremt sällsynta fall av situationen på en brottsplats
och fynden på en död kropp kan komma till vissa antaganden
i detta avseende. I föreliggande fall kan av fynden på platsen och
den döda kroppen ingenting säkert härledas angående de närmare
omständigheterna kring Ulla Höglunds död. Någon slutsats angående
en eventuell gärningsmans beteende och psyke kan inte dragas.

Den av forskningsingenjören Ågren verkställda utredningen tillkom
på Voigts begäran och har av honom använts som stöd för vissa bedömanden.
Den har således inte självständig karaktär i detta ärende och
är därtill mycket tekniskt betonad, varför jag ej finner det påkallat att
här närmare ingå på densamma.

Efter remiss avgav socialstyrelsen den 7 juni 1972 yttrande i anledning
av Voigts utredning och fogade därvid yttranden av Lidholm den
28 februari 1972 och av rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion den 30
maj 1972.

Lidholm anförde i ett kortfattat yttrande — under hänvisning till
Voigts uttalande att man av de redovisade obduktionsfynden inte kan
dra den reservationslösa slutsatsen att Ulla Höglund avlidit genom
strypning med snara — att Voigt enligt Lidholms uppfattning inte kunnat
anföra någon godtagbar grund för sitt påstående och att Lidholm
därför saknade skäl att frångå sitt på rättsmedicinska iakttagelser grundade
uttalande, att Ulla Höglund avlidit genom strypning med snara
och att snaran utgjorts av hennes bysthållare. Lidholm påpekade att
han inte ansåg sig delgiven misstanke om tjänstefel avseende hans uttalande
rörande sättet för Ulla Höglunds död.

Rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion anförde i sitt yttrande.

Även i fall med punktformade blödningar i ögonens bindehinnor,
otvetydiga tecken på intravitalt uppkommen snörfåra och avsaknad av
förruttnelseförändringar är diagnosen kvävning genom strypning ofta
svår att ställa. Exakt samma förändringar kan nämligen föreligga vid
strypningsförsök utan dödlig utgång och diagnosen kvävningsdöd genom
strypning blir därför en sannolikhetsdiagnos som grundar sig på
uteslutning av andra möjliga dödsorsaker. I det här aktuella fallet utgör
avsaknaden av punktformade blödningar i ögonens bindehinnor och
förekomst av förruttnelseförändringar faktorer som ytterligare försvårar
bedömningen. Även om diagnosen kvävningsdöd genom strypning med
snara ter sig mest sannolik i det aktuella fallet torde det dock ej helt
kunnat uteslutas att andra orsaker t. ex. en hastigt påkommen hjärtsjukdom
eller en förgiftning kan ha haft betydelse för den dödliga utgången
eftersom resultat från mikroskopisk eller mera omfattande kemisk
undersökning ej föreligger. Ej heller torde det helt kunna uteslutas att
dödsfallet varit en följd av strypning med händer. Man kan därför ej
reservationslöst hävda att dödsorsaken varit kvävning genom strypning
med snara.

163

Socialstyrelsen anförde bl. a. följande.

Socialstyrelsen begränsar yttrandet till att avse frågan om orsaken till
Ulla Höglunds död. Övriga av Voigt upptagna frågor har styrelsen
behandlat i sitt tidigare yttrande.

Socialstyrelsen ansluter sig till vad rättsmedicinska sektionen anfört
i sitt yttrande till styrelsen. Även om det framstår som mest sannolikt
att Ulla Höglund bringats om livet genom strypning medelst snara kan
styrelsen inte finna annat än att Lidholm, genom att i såväl obduktionsutlåtandet
som i vittnesutsagan inför domstolen reservationslöst ge
uttryck för nämnda uppfattning, brustit i objektivitet och noggrannhet.

I sitt tidigare yttrande över Lidholms vittnesutsaga m. m. har socialstyrelsen
sammanfattningsvis funnit att Lidholm genom sin bristande
objektivitet och noggrannhet av försummelse och oförstånd åsidosatt
vad som åligger honom i tjänsten. Med hänsyn till vad ovan anförts
får ifrågavarande uttalande omfatta Lidholms handlande även i nu
aktuellt avseende.

Sedan jag med skrivelse den 24 juli 1972 underrättat Lidholm om
misstanke för grovt tjänstefel även för att han i sina uttalanden i målet
reservationslöst gett uttryck åt uppfattningen att Ulla Höglund bringats
om livet genom strypning med snara, inkom Lidholm med ett den 14
september 1972 dagtecknat yttrande.

Lidholm anförde i detta yttrande.

Jag bestrider riktigheten av den meddelade misstanken under framhållande
av att jag väl har givit uttryck för den bestämda uppfattningen
att Ulla Höglund avlidit genom strypning med snara men icke
reservationslöst påstått att så varit fallet utan såväl i obduktionsprotokollets
utlåtande som i vittnesförhöret diskuterat möjligheten av kraftigt
strypgrepp med händer. Beträffande utlåtandet hänvisar jag till vad som
återgivits av detsamma i förundersökningsprotokollet sidan 502—503

från och med »att s. k. kvävningsblödningar icke påvisats till

och med kvarhållet grepp runt halsen med händer». I vittnesförhörsprotokollet
har jag diskuterat samma sak från och med nederst sidan 3
till och med sjätte raden nerifrån räknat sidan 7. Såsom framgår har jag
såväl i utlåtandet som i vittnesförhöret utförligt motiverat varför jag
för min del ansett mig böra avvisa möjligheten av strypning med händer,
och jag kan därför icke godtaga socialstyrelsens uppgift att jag reservationslöst
uteslutit denna möjlighet.

Emellertid vidhåller jag alltjämt, att förekommande fakta giver fullt
och övertygande stöd för påståendet att Ulla Höglund avlidit på grund
av strypning medelst snara. Sammanfattningsvis vill jag härutinnan
framhålla följande.

1. Ulla Höglund sågs sista gången i livet den 20 maj 1970. Enligt
maken någon gång strax före klockan 19.00. Han har uppgivit att
hon då var helt frisk och icke nämnt något om att hon företett några
symtom på sjukdom.

2. Tidigare på eftermiddagen samma dag hade en kvinna hämtat
sina barn som var dagbarn hos Ulla Höglund. Denna kvinna har
uppgivit att Ulla Höglund då verkade som vanligt och icke nämnt
något om att hon skulle företett några symtom på sjukdom.

164

3. Under den företagna polisutredningen intill anträffandet den
4 juni 1970 har intet framkommit som talar för att Ulla Höglund
lidit av någon sjukdom.

4. Den 4 juni 1970 anträffades Ulla Höglunds kropp väl dold
under en gran. Vid den telefonkontakt som kommissarie Törnqvist
i Södertälje strax efter hade med mig meddelade han att det var
uppenbart att Ulla Höglund bragts om livet.

5. Den brottsplatsundersökning som företogs den 5 juni visade att
Ulla Höglund släpats in under den täta granen och för att kroppen
skulle ytterligare döljas lösa grankvistar stuckits in i grenverket.

6. Kroppen låg i framstupa läge med brösten blottade, kjolen delvis
uppvikt och trosorna neddragna så att könsorganet var blottat.

7. Brottsplatsundersökningen har entydigt givit vid handen att Ulla
Höglund bragts om livet.

8. På natten den 5 juni greps Irwing Höglund och anhölls av länsåklagare
Meijer innan vare sig brottsplatsundersökare besökt fyndplatsen
eller obduktion av den döda kroppen företagits. Det måste
sålunda redan vid denna tidpunkt ha varit uppenbart för polisen och
länsåklagaren att Ulla Höglund bragts om livet.

9. Vid den senare företagna rättsmedicinska obduktionen som
utfördes i närvaro av brottsplatsundersökarna och doktor Jan Lindberg
fann man en avsliten bysthållare runt Ulla Höglunds hals med
väl svarande underliggande typisk strypfåra och motsvarande denna,
blödningar i halsens mjukdelar och i struphuvudets slemhinna. En
längre ner belägen anträffad blödning stämmer väl med avslitning
av muskeltrådar i denna nivå.

10. Sådana rundade isolerade blödningar som brukar anträffas
efter strypning med hand alternativt händer påvisades icke.

11. Hjärtat vägde 230 g och företedde vare sig sjukliga förändringar
eller missbildningar.

12. Den företagna rättskemiska analysen har uteslutit förekomst
av etylalkohol, barbitursyrederivat och meprobamat. Särskilt må tillläggas
att den metod laboratoriet använder innebär att i föreliggande
fall dessutom förekomsten av i marknaden vanliga läkemedel kan
uteslutas.

Bland ovan uppräknade fakta har jag även medtagit kriminaltekniska
fynd och uppgifter från brottplatsundersökningen. Socialstyrelsen synes
vid sin bedömning av frågan om dödsorsaken helt ha bortsett från ickemedicinska
faktorer. Jag har svårt att förstå att detta kan vara riktigt.
Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 29 januari 1886 angående vad iakttagas
bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp § 11 skall
i obduktionsprotokollets B-avdelning bland annat angivas de upplysningar
om dödsfallet och obduktionens ändamål som av vederbörande
myndighet meddelats läkaren eller eljest av honom kunnat inhämtas.
Lika uppenbart som läkaren vid behandling av patienter har att beakta
anamnesen har jag ansett det vara att vid utförandet av obduktionen
och vid avfattandet av utlåtandet utöver de objektiva obduktionsfynden
även taga hänsyn till de i fallet kända omständigheterna.

Socialstyrelsen har i berörda yttrande uttalat, att styrelsen ansluter
sig till vad rättsmedicinska sektionen anfört i sitt yttrande till styrelsen.
I detsamma har rättsmedicinska sektionen anmärkt, att annan dödsorsak
än kvävning — även om diagnosen kvävningsdöd genom stryp -

165

ning med snara ter sig mest sannolik — icke helt kan uteslutas, till
exempel en hastigt påkommen hjärtsjukdom eller en förgiftning kan ha
haft betydelse för den dödliga utgången eftersom resultat från mikroskopisk
eller mera omfattande kemisk undersökning ej föreligger. Mikroskopisk
undersökning av hjärtat har icke företagits. Av betydelse för
bedömandet om sådan undersökning bort ske synes vara bestämmelserna
i §§ 3 och 7 Kungl. Medicinalstyrelsens kungörelse den 5 augusti 1955
angående förfarandet vid rättsmedicinsk obduktion med mera. Vid liköppningen
och den inre besiktningen skall användas sedvanlig patologisk-anatomisk
undersökningsteknik. Kan för den rättsmedicinska utredningen
viktiga upplysningar vara att vinna genom mikroskopisk undersökning
bör sådan företagas av obducenten. Enligt allmänt vedertagen
rättsmedicinsk praxis omfattar begreppet sedvanlig patologisk-anatomisk
undersökningsteknik icke mikroskopisk undersökning av hjärtat, vilken
uppfattning för övrigt även synes vinna stöd av stadgandet i 7 § rörande
särskilda fall då sådan undersökning bör äga rum. Skäl för sådan undersökning
har icke förelegat i det aktuella fallet. Hjärtats vikt och
utseende liksom vad som var känt om Ulla Höglunds hälsotillstånd gav
icke någon anledning misstänka sjukliga förändringar i hjärtat. Enligt
5 § samma stadga skall vid misstanke om förgiftning prover tagas för
kemisk analys. Oaktat sådan misstanke ej förelåg har sådana prover
tagits och analyserats. Som ovan nämnts har genom analysen uteslutits
möjligheten av förekomst av de vanligaste läkemedlen. Jag påstår att
analysen varit omfattande, och jag hemställer, att Justitieombudsmannen
härom ville inhämta yttrande från statens rättskemiska laboratorium.

Jag vill slutligen framhålla, att jag vare sig under min utbildning till
läkare eller rättsläkare erhållit någon undervisning rörande juridisk
nomenklatur. Emellertid har jag numera kommit till den uppfattningen,
att jag vid uttalandet rörande Ulla Höglunds dödssätt måhända borde
ha använt uttrycket med till visshet gränsande sannolikhet, ehuru jag
har svårt att inse skillnaden mellan mitt uttalande och socialstyrelsens
utlåtande i yttrandet 8.7.1971, enligt vilket det saknas anledning att
ifrågasätta Lidholms slutsats, ätt Ulla Höglund blivit strypt med den del
av bysthållaren, som legat löst kring hennes hals.

Meijer erhöll del av den sålunda verkställda utredningen. Vid samtal
på ombudsmannaexpeditionen den 13 juli 1972 tillfrågades Meijer om
han ville uttala sig om vilken betydelse det skulle kunnat ha för förundersökningens
bedrivande och för åtalsfrågan om Lidholm efter obduktionen
framfört tvivel om dödsorsaken.

Meijer anförde därvid bl. a. följande.

Meijer hyste viss tvekan om åtalet skulle leda till en fällande dom;
tvekan kunde råda om att Irwing Höglund var gärningsmannen. Däremot
förekom under förundersökningen och vid åtalsbeslutet inte någon
som helst tveksamhet om att Ulla Höglund avlidit genom brott. Lidholm
anmälde inte någon tvekan om dödsorsaken utan hävdade bestämt,
att Ulla Höglund avlidit av kvävning genom strypning. Inte
heller från försvaret framfördes något tvivel i saken. Meijer och polisen
tog dock inte alla Lidholms uttalanden om tolkningen av obduktionsfynden
och om gärningen för gott. Detta gällde bl. a. om hans uppfattning
om hur gärningen tillgått. Redan vid det sammanträde, som före -

166

kom med Lidholm dagen efter obduktionen eller den 6 juni 1970,
ifrågasatte Meijer om Ulla Höglund inte kunde ha berövats livet genom
strypning med händer eller på annat sätt än med den sönderrivna bysthållaren.
Lidholm avvisade tanken. Meijer och polisen fick i brist på
argument böja sig för Lidholms uppfattning.

Härefter omtalade Meijer, att han efter att ha läst Voigts förenämnda
yttrande spontant hade ställt sig frågan, om han med vetskap
om att man av obduktionsfynden inte kan uttala sig reservationslöst
om dödsorsaken skulle ha väckt åtal. Meijer hade skjutit tanken ifrån
sig som obehaglig och — såsom Meijer då bedömde — meningslös.

Meijer förklarade, att han helst hade sett, att han inte hade behövt
ställas inför frågan om vilken betydelse det skulle kunnat ha för förundersökningen
och åtalsfrågan, om Lidholm framfört tvivel om dödsorsaken.
Härvidlag framhöll Meijer, att frågan var hypotetisk och att
det kunde ligga nära till hands att vara »efterklok». Härjämte hänvisade
Meijer till det motsatsförhållande, som Lidholm ansett råda
mellan honom och Meijer. Han ville emellertid inte undandraga sig
att besvara den ställda frågan.

Beträffande det ifrågavarande spörsmålet om dödsorsaken anförde
Meijer till en början följande. Om han under förundersökningen hade
haft en utredning om dödsorsaken motsvarande Voigts, rättsläkarrådets
och socialstyrelsens yttrande, skulle han ha underställt materialet styrelsens
prövning. Även om ett sådant utlåtande i likhet med remissutfallet
gått ut på att man av obduktionsfynden inte oomtvistligt kan fastslå
dödsorsaken, måste bedömningen av denna även ske med hänsyn till
andra fakta i målet. Enligt Meijers mening föreligger andra omständigheter
än obduktionsfynden som i hög grad talar för att Ulla Höglund
avlidit genom brott. Detta gäller bl. a. om kroppens läge vid fyndet.
Enligt Voigts yttrande har inte heller någon omständighet framkommit
som talar för annat än att Ulla Höglund omkommit genom brott.
Härom är Meijer också personligen övertygad.

Meijer förklarade slutligen att, om socialstyrelsen vid en prövning
av materialet uttalat att man inte på grund av obduktionsfynden kunde
utesluta möjligheten av en »naturlig» död, detta skulle ha inneburit
rimliga tvivel om att Ulla Höglund omkommit genom brott och tillerkänts
stor betydelse vid avgörandet av åtalsfrågan. Till tvekan om
gärningsmannens identitet hade sålunda kommit ett rimligt tvivel om
att Ulla Höglund var död genom brott. Enligt Meijer var det med
hänsyn till dessa båda omständigheter sammantagna inte bara möjligt
utan också sannolikt, att han inte skulle ha väckt åtal. Meijer ville dock
betona, att detta var ett hypotetiskt resonemang. Meijer tilläde, att det
under alla omständigheter inte hade varit fel att inte anställa åtal.

7.3 JO:s bedömning

När jag nu går att göra ett samlat bedömande av den av Lidholm
utförda rättsmedicinska undersökningen och hans utlåtande i anslutning
därtill samt av hans uttalanden i övrigt i målet vill jag taga till utgångspunkt
ett uttalande som gjordes under förarbetena till 1944 års
rättsläkarinstruktion, som var en föregångare till den nu gällande av år
1965. Uttalandena återfinns i SOU 1943:20.

167

Rörande kompetenskraven på rättsläkare anfördes där.

Det torde vidare vara få grenar av läkarverksamheten som ställa så
stora krav på sina utövares omdöme, takt och objektivitet som den
rättsmedicinska undersökningsverksamheten ställer på rättsläkaren. De
utlåtanden, som denne har att avgiva, läggas icke sällan på ett avgörande
sätt till grund för domstolsutslag, vilka kunna gälla långvariga
frihetsstraff eller utkrävande av stora skadeståndsbelopp. Det utredningsmaterial,
som i och för dessa utlåtanden ställas till rättsläkarens
förfogande, är mången gång bristfälligt och ofullständigt, och de nödiga
undersökningarna måste ofta utföras under synnerligen ogynnsamma
förhållanden. De frågor, till vilka rättsläkaren har att taga ställning,
äro även i många fall av ömtåligaste natur, gällande konflikter, som
verka i hög grad upprivande på dem, vilka beröras därav, eller ägnade
att väcka allmän uppmärksamhet av mer eller mindre pinsamt slag.
Ett enda oöverlagt yttrande, en mindre välbetänkt ämbetsåtgärd från
rättsläkarens sida kan i ett dylikt fall åstadkomma stor skada. Mer än
en gång händer det, att parter och andra intresserade göra nog så
kraftiga försök att förmå rättsläkaren till uttalanden i av dem önskad
riktning, försök, som kunna ställa hans förmåga av självständighet och
objektivitet på hårda prov.

På grund av den betydelse, som de rättsmedicinska undersökningarna
hava för rättsskipningen, måste dessa undersökningar utföras med den
mest minutiösa omsorg, vilket ställer de största krav på undersökarens
noggannhet och tålamod. En rättsläkare, som icke i tillräcklig grad besitter
dessa egenskaper, är olämplig för sitt kall och kan genom förbiseenden
och misstag lätt bliva vållande till de största skador.

Med det anförda är klart angivet vilken betydelse rättsläkarens insatser
kan ha från rättssäkerhetssynpunkt. På många områden gäller
att även en erfaren lekman kan vara berättigad att kritiskt värdera en
sakkunnigs redovisning av fakta och de slutsatser och bedömanden han
gör. Så är i regel inte fallet inom det rättsmedicinska området. Väl förvärvar
en åklagare med stor erfarenhet av våldsbrott med tiden vissa
rättsmedicinska kunskaper. När det gäller obduktioner och andra rättsmedicinska
undersökningar är emellertid åklagaren praktiskt taget helt
hänvisad till de fynd rättsläkaren gör och de slutsatser denne drar av
dessa. I fråga om rent rättsmedicinska bedömanden måste åklagaren till
sist underordna sitt eget omdöme under rättsläkarens, om åklagaren inte
har kännedom om andra omständigheter än rättsmedicinska som talar
emot rättsläkarens bedömning. Sålunda kan t. ex en obduktion som
gjorts utan erforderlig omsorg eller felaktiga eller reservationslösa slutsatser
av rättsläkaren vara ägnade att skapa oriktiga förutsättningar för
åklagaren vid hans beslut i åtalsfrågan i den ena eller den andra riktningen.

Å andra sidan måste självfallet beaktas att rättsläkarens uppgift kan
vara utomordentligt svår i det enskilda fallet. Den skyndsamhet med
vilken den rättsmedicinska undersökningen ofta måste företagas kan lätt
föranleda att även kanske icke oviktiga fynd blir förbigångna. Fynden

168

kan vara svårtolkade eller motsägelsefulla. Slutsatserna blir då vanskliga
att draga och felbedömanden kan ske utan att det därför kan sägas
att rättsläkaren brustit i omsorg. Eller med andra ord: rättsläkarens
uppgift kan vara så svår att man måste tolerera en marginal inom vilken
fel inte kan bedömas som någon försummelse från rättsläkarens
sida.

Det är mot bakgrunden av det anförda som jag har att pröva Lidholms
handlande och den kritik som riktats mot honom. För överskådlighetens
skull behandlar jag först kritiken mot den av honom verkställda
rättsmedicinska undersökningen och utlåtandet i anledning därav
samt därefter kritiken avseende Lidholms uttalanden i övrigt.

I fråga om obduktionsutlåtandet erinrar socialstyrelsen i sitt först
avgivna yttrande med stöd av vad Voigt anfört, att Lidholm i utlåtandet
inte dragit någon slutsats om när döden inträffat utan först i sin
vittnesutsaga kommit in på denna fråga. Socialstyrelsen uttalar, att det
uppenbarligen är en brist i utredningen att uppgifter saknas om väderleksförhållandena
under tiden den 22 maj—4 juni 1970 liksom rörande
maginnehållet och att det funnits större möjligheter att uttala sig om
tidpunkten för dödens inträde, därest utredningen kompletterats i dessa
hänseenden. Det måste anses åligga rättsläkaren i ett fall som detta —
uttalar socialstyrelsen vidare — att med så stor grad av sannolikhet
som möjligt uttala sig om tidpunkten för dödsfallet, vilket Lidholm
borde ha insett. Vid bedömandet av Lidholms försummelse anser dock
socialstyrelsen, att det bör beaktas att veterligen inte heller någon annan
av utredningspersonalen ifrågasatt antagandet att Ulla Höglunds död
inträffat i anslutning till hennes försvinnande samt att Lidholm tillvaratagit
och till statens rättskemiska laboratorium insänt maginnehållet.

Lidholm har vad gäller underlåtenheten att införskaffa uppgifter om
väderleksförhållandena uttalat att vad som var känt om kroppens läge
och om väderlekssituationen — uppgifter härom förelåg såvitt gäller
dagarna närmast före fyndet av kroppen — gjorde att man kunde göra
det bestämda uttalandet att den döda kroppen efter Ulla Höglund väl
kan ha befunnit sig på den aktuella platsen under ca två veckor, samtidigt
som han underströk att något bestämt uttalande om dödsdagen
inte kunde göras.

Vad gäller magsäcksinnehållet har Lidholm förklarat, att det var han
som föreslog att det skulle sändas till statens rättsmedicinska laboratorium
för att vid behov kunna användas för rättskemisk analys. Någon
begäran härom inkom inte till Lidholm. Det var — har Lidholm uttalat
— inte hans uppgift som rättsläkare att taga initiativ till analys av
magsäcksinnehållet, då ju förundersökningsledningen måste ha blivit informerad
att detta fanns tillgängligt.

Socialstyrelsen har i detta sammanhang hänvisat till bestämmelserna i
11 och 12 §§ 1886 års stadga angående vad iakttagas bör vid rättsme -

169

dicinsk undersökning av död människas kropp. Av dessa stadganden
innehåller 11 § föreskrifter om vad som skall antecknas i obduktionsprotokoll.
Sålunda skall antecknas »på sista tiden rådande luftvärme»
och »den ort och det ställe, hvarpå liket förvarats under den tid, som
förflutit mellan dödstillfället och obduktionen». Stadgandet i 12 § innebär,
att obduktionsprotokoll jämte protokoll över rättskemisk eller annan
undersökning, därest sådan ägt rum, skall läggas till grund för och biläggas
det utlåtande som av läkaren skall avgivas. I övrigt upptager
stadgandet föreskrifter av närmast ordningsnatur.

De berörda stadgandena innehåller inte några föreskrifter om vad
utlåtandet skall innehålla, således ej heller något om att rättsläkaren
skall uttala sig om tidpunkten för dödens inträde. Det oaktat synes
det ligga i sakens natur att det ankommer på rättsläkaren att uttala sig
om tidpunkten för dödens inträde, om frågan på något sätt är relevant.
Så torde väl också i allmänhet ske — oftast väl spontant av rättsläkaren
eller på föranledande av frågor av polis eller åklagare.

I förevarande fall har som socialstyrelsen uttryckt saken veterligen
inte heller någon annan av utredningspersonalen ifrågasatt antagandet
att Ulla Höglunds död inträffat i anslutning till hennes försvinnande.
Med hänsyn härtill och i avsaknad av formella föreskrifter om rättsläkares
skyldigheter i detta hänseende finner jag det inte kunna läggas
Lidholm till last som tjänstefel att han i obduktionsutlåtandet inte uttalade
sig om tidpunkten för dödens inträde.

Beträffande frågorna om inhämtande av väderleksuppgifter och om
analysen av magsäcksinnehållet har Lidholm i det förstnämnda hänseendet
uttalat, att man hade uppgifter om väderleken som var tillräckliga
för hans bedömande. I vad gäller analysen av magsäcksinnehållet synes
det förhållandet att sådan analys inte kom till stånd inte böra läggas enbart
Lidholm till last. Det kan ej heller anses utrett, att en sådan analys
skulle ha givit något resultat som varit av väsentlig betydelse för
åklagarens ställningstagande. Jag finner därför vad som anförts mot
Lidholm i dessa delar inte böra läggas Lidholm till last som försummelse.

Tyngdpunkten i den kritik som upptagits emot Lidholm för hans obduktionsutlåtande
ligger enligt min mening i det som anförts rörande
hans slutsats att dödsorsaken varit kvävning genom strypning med snara,
nämligen att denna slutsats ej kan hävdas reservationslöst. Samtliga
av mig hörda sakkunniga instanser — Voigt, rättsläkarrådets rättsmedicinska
sektion och socialstyrelsen — synes vara ense om att Lidholms
slutsats om dödsorsaken framstår som den mest sannolika. Av naturliga
skäl har ingen av dem ingått på någon bedömning av hur stor
sannolikheten är för riktigheten av Lidholms slutsats. I efterhand torde
en sådan bedömning inte vara möjlig att göra.

Tillfrågad om vilken betydelse det skulle haft för Meijer vid beslu -

170

tet i åtalsfrågan om Lidholm varit försiktigare i sin slutsats har Meijer
— något som måste respekteras — inte velat ingå djupare på en fråga
av denna hypotetiska natur. Tanken att åtalsfrågan kanske fått en annan
utgång om Lidholm uttryckt någon reservation i sitt bedömande
är mycket oroande och det är naturligt att jag mot bakgrund härav sett
utomordentligt allvarligt på Lidholms förfarande.

När jag nu har att straffrättsligt bedöma Lidholms förfarande, måste
jag säga mig att hans förfarande väl varit ägnat att missleda åklagaren
och på grund härav är i hög grad klandervärt men att det å andra sidan
inte kan med säkerhet hävdas, att åtalsbeslutet med ett mer reserverat
bedömande från Lidholms sida skulle ha blivit ett annat än nu blev fallet
och skada uppstått från rättssäkerhetssynpunkt. Ovissheten i bedömningen
i sistnämnda hänseende måste räknas Lidholm till godo. Jag finner
mig därför inte kunna göra gällande att Lidholm åsidosatt sin tjänsteplikt
genom sitt reservationslösa uttalande om dödsorsaken. Något
åtal skall således inte väckas mot Lidholm i denna del. Jag räknar med
att Lidholm för framtiden noga besinnar sina plikter som rättsläkare och
noggrant iakttager objektivitet och omsorg i sina tjänsteåligganden.

Jag övergår härefter till den kritik som riktats mot Lidholm för hans
uttalanden främst under vittnesmålet. Det är här fråga om Lidholms
uttalande att han »visste» hur gärningen tillgått, uttalandena om gärningsmannens
psyke och annat som redovisats tidigare.

Lidholms uttalanden är häpnadsväckande och ovederhäftigheten av
dem torde ha blivit klart belyst genom den utredning som skett vid ombudsmannaexpeditionen
och som framgår av min redovisning.

Alla förväntar sig att en rättsläkare som uppträder inför domstol
uttalar sig med sans och måtta, med iakttagande av all tänkbar objektivitet
och i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
I allt detta har Lidholm brustit. Man kan fråga sig om någon skada
uppstod till följd av Lidholms uttalanden. På grund av att rättegången
avbröts kom de att stå i huvudsak oemotsagda. Hade rättegången fortsatt
skulle de emellertid med all säkerhet blivit belysta av andra sakkunniga,
varför det knappast skulle ha uppstått någon fara för att rätten
blivit missledd av dem. Visserligen åstadkom de uppståndelse och gav
material till sensationsskriverier i en del av pressen, men skall man tala
om skada i detta sammanhang torde den ytterst ha drabbat Lidholm
själv,

Meijer har velat göra gällande, att Lidholm genom sina uttalanden
gjort sig skyldig till ovarsam utsaga. Med hänsyn till vad jag i ett tidigare
avsnitt anfört om att det synes tveksamt i vilken grad vittneseden
även omfattar omdömen, som uttalas av vittnen, anser jag mig
inte böra göra gällande att Lidholm gjort sig skyldig till ovarsam utsaga.

Lidholm har även som vittne gjort sina uttalanden på grund av sin
tjänst såsom rättsläkare och det saknas därför inte skäl att anse att

171

han här gjort sig skyldig till sådant oförstånd att det bör betraktas som
tjänstefel. Från allmän synpunkt är emellertid ett åtal inte påkallat för
prövningen härav och jag räknar med att även Lidholm kommit till insikt
om vad som brustit hos honom och att något upprepande av det
skedda inte är att befara. Med hänsyn härtill avstår jag från att anställa
åtal mot Lidholm även i denna del.

Härmed har jag avslutat min bedömning av Lidholms medverkan i
utredningen av och rättegången om Ulla Höglunds död.

(

172

8 Nedläggandet av åtalet

8.1 Riksåklagarens beslut

I en till riksåklagaren den 31 augusti 1970 inkommen skriftlig begäran
om entledigande från åklagaruppgiften i målet anförde Meijer,
att han vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang utsatts för
beskyllningar för ohederlighet och bristande objektivitet samt att han
i det uppkomna läget ansåg att utredningen i målet bäst främjades om
annan åklagare trädde till. Såsom framgått av den inledande redogörelsen
förordnade riksåklagaren samma dag med entledigande av Meijer
länsåklagaren Lennart Larsson till ny åklagare i målet och beslöt den
4 september 1970 att de mot Irwing Höglund väckta åtalen skulle nedläggas.
Riksåklagaren Holger Romanders beslut upptogs i en skrivelse
till Larsson av bl. a. följande innehåll.

I samband med bytet av åklagare inledde jag prövning av huruvida
skäl fanns att fullfölja åtalet för mord. Meijer och Ni själv har för mig
var för sig redogjort för målet. Ni har som Er uppfattning uttalat, att
fällande dom inte kan förväntas.

Höglunds försvarare, advokaten Olof Arvidson, har vid besök hos
mig framfört sina synpunkter på åtalet för mord. Arvidson har därefter
i skrivelse 3.9.1970 hemställt att jag skulle nedlägga detta åtal.

Vid bedömning av bevisläget i målet vad gäller åtalet för mord finner
jag i likhet med Er att fällande dom inte kan förväntas. Av denna
anledning kan åtalet inte vidhållas. Vad angår åtalet för brukande av
falsk urkund är utrett, att Höglund gjort sig skyldig till den åtalade
gärningen. Med hänsyn till den tid som Höglund varit berövad friheten
i målet och omständigheterna i övrigt finner jag med stöd av 20 kap
7 § första stycket 3 rättegångsbalken, att åtal för denna gärning kan
underlåtas.

På grund av vad sålunda anförts förordnar jag, att de mot Höglund
väckta åtalen skall nedläggas.

Den 4 september 1970 ingav Larsson till häradsrätten en skrivelse,
varigenom Larsson under åberopande av riksåklagarens skrivelse till
Larsson nedlade åtalen mot Irwing Höglund. Häradsrätten förordnade
samma dag att Höglund omedelbart skulle försattas på fri fot. Svea
hovrätt, där Höglund såsom förut nämnts anfört besvär över beslut av
häradsrätten i häktningsfrågan, avskrev besvärsmålet från vidare handläggning.

173

8.1.1. Undersökningen genom JO

Sejlert anförde i sin klagoskrift till JO följande beträffande riksåklagarens
beslut.

Innan Meijer beslutade att begära den anhållne häktad, lär han ha
inhämtat Romanders syn på häktningsfrågan. Romander skall då i likhet
med Meijer ha ansett att häktningsskäl förelåg. Eventuellt inhämtade
Meijer Romanders uppfattning läven i åtalsfrågan innan åtal
väcktes. Om så var fallet torde Romanders åsikt ha varit för åtal. I
samband med att Meijer — förmodligen den 28 augusti 1970 — begärde
att bli befriad från åklagaruppgiften påstås han ha frågat Romander
om åtalet ändå skulle fullföljas. Romander lär då ha sagt att så skulle
ske, vilket även bekräftats av att ny åklagare — länsåkl agaren Larsson
— förordnades. En vecka senare — den 4 september — rekommenderade
Romander att åtalet skulle läggas ned.

Jag kan inte undgå att anse att åtalet i detta allvarliga och komplicerade
mål synes ha handlagts på ett lättvindigt sätt och under i övrigt
dunkla omständigheter. Skälen för denna min åsikt är följande.

Så sent som den 28 augusti synes Romander ha ansett att målet skulle
fullföljas. Under den därpå följande veckan hände inget i målet eftersom
den åtalade ansågs behöva vila sig från rättegången och den nye
åklagaren måste få tid att läsa in målet. Ändock rekommenderar Romander
den 4 september att åtalet skall läggas ned trots att ingenting
sakligt nytt tillkommit under den gångna veckan. I Romanders rekommendation
antyds att Larsson pläderat för ett nedläggande vid föredragning
den 4 september. Sent på kvällen den 3 september lär Larsson
dock ha givit uttryck för den motsatta uppfattningen. Trots att målet
var omfattande och bevisvärderingen komplicerad lär Larssons föredragning
hos Romander inte ha tagit mer än på sin höjd en timme. Det
verkligt allvarliga är att rykten dessutom gör gällande att Romanders
rekommendation förelåg utskriven i koncept redan då Larsson infann sig
hos Romander. Då den slutliga versionen skrevs ut lär endast några ord
ha ändrats. Det sakliga innehållet förblev oförändrat. Till detta kommer
att Romander knappast kan ha haft tillgång till den muntliga
bevisningen från häradsrätten eftersom vid Romanders avgörande endast
utskriften från Lidholms utsaga var klar och av denna utskrift
hade vid den tidpunkten endast en avskrift överlämnats till Svea hovrätt.
Vidare bör observeras att bevisupptagningen i häradsrätten var
långt ifrån avslutad. Bl a återstod bevisningen rörande motivet till den
påstådda gärningen. Romanders rekommendation bör även ses mot
bakgrunden av att häradsrätten kort tid dessförinnan avslagit en begäran
om den åtalades försättande på fri fot och att häktningsfrågan
inom kort skulle bli föremål för hovrättens prövning.

Ovan redovisade omständigheter och cirkulerande påståenden kan
eventuellt tolkas som om Romanders rekommendation grundats, inte
på sakliga juridiska överväganden utan på andra, målet ovidkommande
omständigheter. Rykten påstår att Romander skulle ha fattat sin rekommendation
efter övertalningar, påtryckningar eller till och med direktiv
för att få slut på en inflammerad situation.

I yttrande den 18 september 1970 till JO anförde riksåklagaren.

Någon dag innan länsåklagaren Otto Meijer avlät häktningsfram -

174

ställning i målet föredrog han för mig på eget initiativ vad som dittills
framkommit under utredningen i och för samråd i häktningsfrågan.
Detta var den först kontakt som Meijer tog med mig beträffande
målet. Närvarande vid föredragningen var också biträdande riksåklagaren
Bengt Steen och två polismän från riksmordkommissionen. Jag
uttalade därvid som min uppfattning — med instämmande av Steen —
att den bevisning som då förelåg innefattade skäl till häktning men inte
var tillräcklig för åtal. Utredningen var inte slutförd och det framgick
av Meijers föredragning att den fortsatta utredningen kunde förväntas
stärka misstankarna mot Höglund.

Något ytterligare samråd med mig eller med Steen enligt vad denne
upplyst mig har Meijer inte haft innan han väckte åtalet.

Då huvudförhandlingen inleddes 18.8.1970 var jag på tjänsteresa i
Japan. Vid min återkomst till Stockholm på morgonen 27.8.1970 meddelade
mig Steen, att Meijer önskade sammanträffa med mig rörande
målet mot Höglund. Påföljande dag infann sig Meijer hos mig och
begärde att bli befriad från åklagaruppgiften i målet. Han anförde
därvid samma motivering som han därefter angav i en hit 31.8.1970
inkommen skriftlig begäran om entledigande. Jag förklarade för Meijer,
att jag skulle komma att bifalla hans framställning. Det kan tilläggas att
Meijer vid denna tidpunkt hade kunnat beviljas sjukledighet. Han
önskade emellertid vara i tjänst ännu några dagar bia för att kunna
överlämna målet till den nye åklagaren. Vid sammanträdet 28.8.1970
redogjorde Meijer för bevisläget i målet och antydde sin tveksamhet
huruvida den bevisning som redan framlagts och som kunde frambringas
var tillräcklig för fallande dom. Han gjorde dock inget uttalande
om att åtalet borde läggas ned och begärde inte heller att jag skulle
besluta därom. Emellertid gav mig Meijers redogörelse anledning att till
prövning uppta frågan om åtalet skulle vidhållas.

Sedan kontakt nåtts med länsåklagaren Lennart Larsson meddelade
denne på förmiddagen 29.8.1970 att han var villig att åtaga sig åklagaruppgiften
i målet. Jag lät meddela Larsson ätt han borde inrikta sig på
att så snart som möjligt bilda sig en uppfattning om bevisläget och därvid
också överväga huruvida den omfattande vittnesbevisningen i något
avseende kunde begränsas. För Larsson framhölls det angelägna i att
ombyte av åklagare under inga förhållanden fick leda till nämnvärd
fördröjning av målets handläggning.

Larsson begav sig omedelbart till Stockholm och började redan under
söndagen 30.8 inläsning av handlingarna. De första dagarna biträdde
Meijer med att sätta honom in i målet. Under måndagen 31.8 sammanträffade
jag med Larsson och vi diskuterade därvid närmare den
allmänna uppläggningen av hans arbete. Därvid upprepade jag de synpunkter
på detta som jag tidigare låtit meddela Larsson. Jag hade därefter
ytterligare ett pär kontakter med Larsson om målet före den
slutliga föredragningen, vilken skedde 4.9.1970.

På begäran av Höglunds försvarare, advokaten Olof Arvidson, fick
denne tisdagen 1.9.1970 för mig framlägga sina synpunkter på åtalet
och på vad som förekommit i målet. Arvidson förklarade därvid på
min fråga, att i val mellan nedläggande av åtalet och fullföljande av
rättegången det från Höglunds sida önskades att åtalet lades ned. I
skrivelse till riksåklagaren 3.9.1970 gjorde Arvidson sedermera en framställning
därom.

Enligt överenskommelse skulle Larsson om möjligt måndagen 7.9.

175

1970 lämna en slutlig redogörelse för målet för ställningstagande i
åtalsfrågan. Som en förberedelse till detta sammanträde hade föredraganden
på mitt kansli, byråchefen Claes Zeime, gjort ett utkast till
beslut för den händelse man skulle komma till att åtalet skulle nedläggas.
Det var motiverat att ha ett utkast till skrivning framför allt
med hänsyn till att stor skyndsamhet var påkallad. Redan vid en kontakt
som Larsson hade med Zeime på morgonen 4.9.1970 meddelade
Larsson emellertid, att han hade blivit helt övertygad om att förutsättningar
saknades för att vidhålla åtalet. Vid den föredragning som Larsson
senare på förmiddagen gjorde för mig — i närvaro av Steen och
Zeime — kom jag till samma uppfattning och meddelade mitt beslut,
som innefattade en order till Larsson att nedlägga åtalet. Till grund
för expeditionen låg det utkast som Zeime utarbetat. Vissa ändringar
och tillägg gjordes.

Mitt beslut i ärendet föregicks av omsorgsfull prövning av allt förefintligt
material. Jag kan vitsorda att jag inte tagit del av den i rätten
framlagda bevisningen på annat sätt än genom de redogörelser härför
som lämnats av Meijer. En inom mitt kansli verkställd omedelbar
granskning av bevismaterialet skulle ha blivit tidskrävande och kunde
inte ha någon betydelse för utgången. Avgörande var inte vad som
faktiskt framkommit utan vad som maximalt kunde styrkas. Vid genomgången
prövades varje del av åklagarens bevisning. Särskilt ingående
övervägdes möjligheterna att få till stånd mer klarläggande utredning
om den ifrågasatta håridentiteten. Vid en samlad bedömning av bevisningen
fann jag — liksom också Steen och Zeime — tveklöst att Höglund
inte kunde bindas vid brottet.

Klaganden har inte närmare angett arten av de påtryckningar som
påstås ha förekommit eller vem som skulle ha utövat dessa påtryckningar.
Det får emellertid antas att han avser någon eller några regeringsledamöter.
Detta är en allvarlig beskyllning, som jag på det bestämdaste
tillbakavisar. Det har i ärendet inte förekommit påtryckning
eller anmaning av antytt slag. Inte heller i övrigt har för bedömning
av sakfrågan ovidkommande omständigheter påverkat mitt beslut.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att förutsättning för åtal är att
åklagaren på objektiva grunder kan emotse fällande dom. Kan åklagaren
inte räkna med sådan dom skall han inte väcka eller fullfölja åtal,
t ex för att få en för honom tveksam fråga prövad av rätten. Denna
ståndpunkt innebär inte att åklagaren sätter sig i rättens ställe. Inte
sällan kan bevisningen ge utrymme för olika värderingar och under
rättegången kan tillkomma nya omständigheter och bevis. Redan ett
åtal — även om det skulle leda till frikännande dom — är ett allvarligt
ingripande mot en medborgare särskilt om det är fråga om ett allvarligt
brott och åtalet är förenat med frihetsberövande. Åklagaren har i sin
åtalsprövning att fullgöra en dubbel funktion: han skall svara för att
brott blir beivrade men skall också i rättssäkerhetens intresse se till
att åtal utan tillräckliga skäl inte väcks.

Ett kompletterande yttrande från riksåklagaren till JO den 16 oktober
1970 innehöll bl.a. följande.

Länsåklagaren Lennart Larsson har vid samtal med mig 13.10.1970
redogjort för sitt arbete med målet sedan han fick uppdraget att vara
åklagare i detta. Han har berättat följande.

176

Redan under lördagen 29.8.1970 sökte Larsson länsåklagaren Otto
Meijer per telefon men denne var då inte anträffbar. På söndagsmorgonen,
då Larsson redan befann sig i Stockholm, fick han kontakt med
Meijer. Vid 9.30-tiden åkte de tillsammans till länsåklagarmyndighetens
lokaler i Solna. Meijer lämnade därefter en ingående redogörelse för
målet, varvid han särskilt fäste Larssons uppmärksamhet på de punkter
som var vitala. Meijers redogörelse pågick i över åtta timmar utan
avbrott ens för måltid. Larsson tog därefter hand om åklagarakten.
Ett rum i länsåklagarmyndighetens lokaler hade ställts till hans förfogande.
Redan på söndagskvällen började han läsa handlingarna i
målet. På måndagsförmiddagen hade Larsson ett samtal med Meijer på
länsåklagarmyndigheten. Meijer meddelade då att utredningsmännen
hos polisen önskade sammanträffa med Larsson. Han begav sig därefter
till Södertälje och ägnade sedan måndagen åt polismännens föredragning.
Han företog tillsammans med dem syn på de platser som var
aktuella i målet och orienterade sig även i övrigt om de lokala förhållandena.
Vid 17-tiden var detta avslutat och Larsson ägnade kvällen åt
att läsa in målet fram till 1—1/2 2-tiden på natten. Inläsningen fortsattes
under tisdagsförmiddagen. Ungefär vid lunchtiden sammanträffade
Larsson med förste kriminalassistenten Wincent Lange, som verkställt
brottsplatsundersökningen. Lange lämnade en ingående föredragning
för denna undersökning och demonstrerade bland annat med hjälp av
en docka vad som enligt Langes mening hänt vid brottet. Langes föredragning
tog hela eftermiddagen i anspråk. Under kvällen och en stor
del av natten fortsatte Larsson inläsningen av målet. Han var sysselsatt
därmed under hela onsdagen. Larsson hade ett telefonsamtal med
biträdande professorn Nils-Gustaf Gejvall, varvid den i målet aktuella
frågan om håridentitet diskuterades. Telefonsamtalet ägde sannolikt
rum sent på eftermiddagen eller på kvällen på onsdagen. Möjligen
skedde det redan på tisdagen. På torsdagsförmiddagen sammanträffade
Larsson åter med Meijer på länsåklagarmyndigheten. Närvarande var
då också kommissarien Sten Sture Sandberg och ytterligare två i utredningen
engagerade polismän. Därvid diskuterades mycket ingående
Lidholms vittnesmål. Larsson förklarade, att han önskade tala med
Lidholm. Efter överenskommelse med denne infann sig Larsson på rättsläkarstationen
vid 13.00-tiden samma dag. I de diskussioner som därefter
ägde rum och som pågick i ungefär fyra timmar deltog också
Sandberg och Lange. Larsson fortsatte under kvällen inläsningen av
målet och hade vid 1/2 4-tiden på natten läst hela åklagarakten.

Meijer har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen berättat
bl.a. följande.

Vid sammanträdet med riksåklagaren den 28 augusti begärde Meijer,
att riksåklagaren i anledning av de beskyllningar för ohederlighet och
bristande objektivitet som framförts mot Meijer skulle pröva huruvida
åtalet skulle vidhållas eller nedläggas. I andra hand begärde Meijer att,
om en sådan prövning inte kom till stånd, på grund av beskyllningarna
bli entledigad från åklagaruppdraget. Riksåklagaren förklarade, att det
med hänsyn till målets vidlyftighet inte var möjligt att medhinna en
överprövning av åtalet och att Meijers begäran om entledigande därför
skulle bifallas. Om riksåklagaren verkställt en överprövning av åtalet
och fastställt detta utan att uttala något misstroende mot Meijer, skulle

177

Meijer inte ha frånträtt åklagaruppgiften. Vid sammanträffandet lämnade
Meijer även en kortfattad redogörelse för bevisläget i målet. Härvid
förklarade Meijer på riksåklagarens fråga, att bevisläget enligt
Meijers mening ur objektiv synpunkt inte förändrats sedan rättegången
börjat men att däremot den presskampanj som förekommit kunde medföra
obehörig påverkan på både domstolens ledamöter och vittnen. Rörande
Lidholms vittnesmål framhöll Meijer, att han ansåg Lidholms
uppgifter vara av sådan beskaffenhet att de kunde vederläggas både ur
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk synpunkt. Till detta förklarade riksåklagaren,
att han inte fäste något avseende vid Lidholms vittnesmål.
Kort efter besöket hos riksåklagaren blev Meijer uppringd av byråchefen
Zeime och anmodad att skriftligen framställa sin begäran om entledigande
från åklagaruppdraget med angivande av de muntliga framförda
skälen. Med hänsyn till att riksåklagaren redan avslagit Meijers begäran
om en överprövning av åtalsbeslutets bestånd, fann Meijer ingen anledning
att upptaga denna begäran i den skriftliga framställningen.

Larsson har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen om
sin befattning med målet fram till riksåklagarens beslut lämnat uppgifter
som i huvudsak överensstämmer med riksåklagarens yttranden.
Det kan för fullständighetens skull nämnas, att häradsrätten den 31
augusti 1970 biföll en framställning av Larsson om en veckas anstånd
med den fortsatta förhandlingen.

Rörande åklagaruppdraget har Larsson närmare berättat följande.

Han blev den 29 augusti uppringd av Zeime och tillfrågad om han
var villig att åtaga sig uppdraget som åklagare i Höglundmålet. Påföljande
dag fick han besked av Zeime att han skulle förordnas till ny
åklagare i målet. Härvid var det från Zeimes sida inte tal om annat än
att målet skulle fortsätta. Zeime framhöll emellertid, att Larsson borde
vara uppmärksam på huruvida vittnesbevisningen kunde begränsas.
Enligt vad Larsson minns nämnde Zeime, att bevisningen möjligen inte
var så stark. Larsson uppfattade detta som en antydan att han särskilt
skulle beakta om bevisningen var tillräcklig. Vid Larssons första sammanträffande
med riksåklagaren om målet framhöll denne, att Larsson
borde inrikta sig på att så snart som möjligt bilda sig en uppfattning om
bevisläget och överväga huruvida vittnesbevisningen kunde begränsas.
Riksåklagaren sade också, att Larsson skulle hålla nära kontakt med
honom rörande sin bedömning av målet och att han var anträffbar för
överläggningar om detta t.o.m. den 7 september. Larsson hade ytterligare
någon eller några kontakter med riksåklagaren om målet, varvid
Larsson redogjorde för vad som förekommit men fick inte några särskilda
instruktioner i anledning härav. Troligen bestämdes det också i
något sammanhang, att Larsson skulle om möjligt den 7 september
lämna en slutlig redogörelse för målet.

Innan en redogörelse lämnas för vad Larsson uppgivit om sin bedömning
av målet må nämnas, att vid utredningen på ombudsmannaexpeditionen
en del uppgifter framkommit av innebörd, att Larsson
under tiden fram till riksåklagarens beslut bibragt utredningspersonalen
och Meijer uppfattningen att åtalet skulle vidhållas och att han emotsåg
en fällande dom.

12 —

178

Sålunda har Lange uppgivit, att Larsson vid sammanträffandet hos
Lange tisdagen den 1 september uttalade, att ”här finns material för
en fällande dom” och att i allt fall arbetshypotesen måste vara fällande
dom. Larsson yttrade detta efter Langes redogörelse för det kriminaltekniska
utredningsmaterialet samt för sin och Lidholms uppfattningar
om vad som hänt vid brottet. Larsson upprepade efter sammanträdet
hos Lidholm torsdagen den 3 september sitt yttrande att det fanns
material för en fällande dom. Enligt Otto Andersson yttrade Larsson
hos Lange och vid sammanträdet på länsåklagarmyndigheten före besöket
hos Lidholm, att arbetshypotesen måste vara fällande dom. Andersson
fick uppfattningen, att Larsson ansåg sig kunna räkna med
bifall till åtalet.

Enligt Sandberg gav Larsson vid ett telefonsamtal, sent på kvällen
den 3 september, vilket avslutades först fram emot midnatt, inte någon
antydan om att han ansåg, att åtalet inte skulle vidhållas och att det
inte fanns utsikter till en fällande dom.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas följande. Enligt överenskommelse
skulle Larsson den 4 september sammanträffa med Meijer
för en genomgång av målet. Sammanträffandet kom inte till stånd på
grund av att Larsson efter telefonkontakt med Meijer på morgonen
den 4 september fick besked av Zeime att Larsson skulle göra en föredragning
för riksåklagaren. Enligt Meijer var vid samtalet Larssons
inställning till åtalet föremål för en kortfattad diskussion. Meijer fick
den bestämda uppfattningen, att Larsson ansåg, att åtalet skulle fullföljas
och att det fanns utsikter till en fällande dom.

Rörande sin bedömning av målet har Larsson under utredningen vid
ombudsmannaexpeditionen uppgivit.

Han var till en början optimistiskt inställd till utsikterna till en
fällande dom och arbetade för en sådan. Han grundade denna tillförsikt
särskilt på Gejvalls utlåtande att de funna pubeshåren ägde med jämförelsematerial
från Irwing Höglund överensstämmande kutikularmönster
och på vad Meijer uppgivit därom, att Gejvall under hand
givit uttryck för en starkare uppfattning om hårfyndens identitet än
vad han anfört i utlåtandet. Larsson hade mot denna bakgrund tanken
att låta Gejvall undersöka jämförelsematerial från andra personer för
att denne skulle få en säkrare grund för bedömning av sannolikheten
för antagande att de funna håren härrörde från Irwing Höglund. Vid
telefonsamtalet med Gejvall onsdagen den 2 september fick Larsson
emellertid en annan uppfattning än han tidigare hyst om vad Gejvall
kunde uttala i saken genom att denne förklarade, att hans vetenskap
i denna del ännu inte tillät några helt säkra slutsatser. Härjämte meddelade
Gejvall, att hårfynden i stort sett var förbrukade för ytterligare
undersökningar. Varken vid sammanträffandet hos Lange den 1 september
eller annars uttalade Larsson för utredningspersonalen någon
bestämd uppfattning om bevisläget i målet och yttrade inte, att det
fanns material för en fällande dom. Däremot kan Larsson före Gejvalls
besked ha sagt, att han ville försöka få f^m en starkare bevisning

179

rörande hårfyndens identitet och att det för den händelse detta lyckades
skulle finnas särskilt goda utsikter till en fällande dom. Vid sammanträffande
med Lidholm den 3 september fick Larsson uppfattningen,
att Lidholm var bunden av sin, såsom Larsson uppfattade, för säkra
uppfattning om hur gärningen tillgått. Larsson ansåg, att det uppenbarligen
fanns utrymme för att gärningen kunde ha förövats på åtskilliga
sätt, men bedömde också, att detta inte var något som stärkte bevisningen
mot Irwing Höglund.

Larsson har vidare uppgivit, att han ännu under dagen den 3 september
inte hade någon bestämd uppfattning i fråga om möjligheterna
att uppnå fällande dom men att han under kvällen och natten vid läsningen
av resterande delar av åklagarakten blev alltmer tveksam.

Om sin slutliga bedömning av målet har Larsson närmare uppgivit
bl. a. följande.

Han trodde redan på kvällen den 3 september inte riktigt på en framgång
med åtalet och fick efter hand som natten gick en alltmer utpräglad
känsla härav. När han var färdig med läsningen av åklagarakten,
hade han inte funnit något att grunda ett verkligt pålitligt åklagaryrkande
på. Han ansåg, att omständigheterna i fallet kunde tolkas mot
Irwing Höglund men att man också, om man så ville, i många hänseenden
kunde godtaga dennes förklaringar. Detta gällde exempelvis i fråga
om Irwing Höglunds anmodan i brevet till Anna-Maria Maurer dagen
efter hustruns försvinnande att i fortsättningen ställa breven till hans
bostadsadress. I första hand kunde man naturligtvis tolka omställningen
av breven på det sättet, att Irwing Höglund visste, att hustrun var borta
för alltid. Å andra sidan var Irwing Höglunds förklaring till den ändrade
adressen, nämligen att han besinnat sig och inte ville ha några hemligheter
för hustrun i fortsättningen, inte orimlig. Det fanns enligt Larssons
mening många sådana omständigheter i utredningen, vilka kunde
ges antingen en misstrogen tolkning eller en kanske godtrogen men ändock
plausibel tolkning. Till Larssons uppfattning att målet skulle
fullföljas bidrog att han ansåg sig inte helt klar med bedömningen av
målet. Han ville först avvakta konferensen med Meijer påföljande dag
och få en repetition av dennes synpunkter, innan han tog någon egen
ställning. Till detta kom att han visserligen genom samtal med de i
målet hörda huvudvittnena fått deras sista ord kanske i större utsträckning
än häradsrätten men att han ändock ville ta del av häradsrättens
protokoll, som var under utskrift. Även häktningsfrågan i hovrätten
påverkade något hans ställningstagande till målets fullföljande. Han
bedömde, att häktningsskälen kunde kvarstå oförändrade men att,
därest hovrätten kom till uppfattningen att Irwing Höglund skulle försättas
på fri fot, detta var ett särskilt skäl för att överpröva åtalet.
Larssons uppfattning var därför, att han måse fullfölja målet i allt fall
tills hovrätten prövat häktningsfrågan. — Anledningen till att Larsson
på kvällen tog kontakt med Sandberg var den tvekan han började
känna inför bevisläget och att han mot denna bakgrund var litet rädd
för att en publicering av ett anonymt brev i dess helhet, som han
tidigare lämnat sitt medgivande till, skulle åstadkomma mer skada än
nytta. Larsson kunde väl förstå, att Sandberg fått den uppfattningen,
att åtalet skulle vidhållas. Men Larsson var ju inte då färdig med sin
bedömning av målet.

180

Vad härefter gäller riksåklagarens beslut om nedläggande av åtalet
har Larsson berättat, att han vid kontakten med Zeime på morgonen
den 4 september på dennes fråga, om vad Larsson ansåg om målet,
meddelade, att han inte trodde på en fällande dom. Zeime verkade
något överraskad och anmodade Larsson att inställa sig hos riksåklagaren.
Vid den föredragning som Larsson därefter gjorde för riksåklagaren
— i närvaro av Steen och Zeime — redogjorde Larsson för sina
kontakter med bland andra Gejvall och Lidholm. Larsson genomgick
också åklagarens återstående bevisning och lämnade kommentarer till
denna. Själva föredragningen var ett ganska fritt samtal och tog omkring
en timme, innan riksåklagaren fattade sitt beslut. Såväl Larsson
som Steen och Zeime delade riksåklagarens uppfattning att fällande
dom inte kunde förväntas.

8.1.2 JO:s bedömning

Under utredningen har inte framkommit något som tyder på att
ovidkommande omständigheter inverkat på Larssons föredragning inför
riksåklagaren eller på riksåklagarens beslut att nedlägga åtalet.

Riksåklagaren har ägt behörighet att pröva och i förekommande fall
nedlägga åtalet. Ehuru det kan ifrågasättas om det inte funnits anledning
att invänta hovrättens nära förestående prövning av häktningsfrågan,
vilket kunnat ge anvisning om domstolens syn på åtalet, är det
uppenbart att riksåklagaren haft orsak att på grund av vad som allmänt
försports om rättegången sätta sig in i fallet och själv fatta ståndpunkt
i åtalsfrågan. Någon kritik mot att riksåklagaren utnyttjade sin behörighet
att pröva åtalet kan därför ej anföras.

I fråga om den prövningen framgår av utredningen att skäl ej saknades
för bedömningen att åtalet borde nedläggas, men att skäl å andra
sidan förelåg också för den motsatta bedömningen. Riksåklagaren har
vid sin prövning haft att beakta samtliga dessa skäl. Anledning saknas
till antagande att så ej skett. Såsom jag framhållit vid min bedömning
av Meijers åtalsbeslut (5:3) var bevisläget i målet tvivelsutan svårbedömt.
Det fanns utrymme för olika uppfattningar. Att riksåklagaren
kom till slutsatsen att bevisläget var sådant att åtalet borde nedläggas
kan inte föranleda någon anmärkning.

8.2 Larssons befattning med målet omedelbart efter beslutet om
nedläggandet av åtalet

8.2.1 Undersökningen genom JO

Vad angår Larssons befattning med målet i anslutning till att åtalet
mot Irwing Höglund nedlagts framgår av utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
följande.

181

Sandberg och Otto Andersson har uppgivit, att Larsson inte underrättade
spaningsledningen om nedläggningsbeslutet utan först omkring
en vecka efter detta tog kontakt med spaningsledningen. I det förra
hänseendet har Sandberg och Otto Andersson lämnat bl. a. följande
uppgifter.

Spaningsledningen fick kännedom om nedläggningsbeslutet genom att
Irwing Höglund, som vid tillfället var på polishuset i Södertälje för
att taga del av handlingar som inte medtagits i förundersökningsprotokollet,
mottog ett telefonsamtal från Arvidson. Härvid föll Irwing Höglund
i gråt och framsnyftade, då Otto Andersson skulle trösta honom,
orden ”jag är fri”. För att få uppgiften bekräftad och erhålla närmare
anvisningar om vad som gällde i fråga om det fortsatta spaningsarbetet
samt särskilt beträffande misstanken mot Irwing Höglund och de från
honom verkställda beslagen gjorde Sandberg, har han berättat, ansträngningar
att nå kontakt med Larsson genom att ringa till bl. a. länsåklagarmyndigheten
och häradsrätten med begäran att Larsson skulle höra
av sig. Härjämte hade Sandberg flera kontakter med chefen för polisbyrå
II i rikspolisstyrelsen, byråchefen Esbjörn Esbjörnsson och fick
genom denne enahanda begäran framförd till riksåklagarämbetet. Spaningsledningen
blev under dagen ansatt med frågor från pressen och
andra massmedia men kunde inte lämna några upplysningar i saken,
allra minst som man inte ens erhöll en officiell bekräftelse på att målet
nedlagts. Larsson var försvunnen. När man sedermera började fundera
över vem som var åklagare och förundersökningsledare i fallet fick
man genom rikspolisstyrelsen beskedet, att Larsson alltjämt hade att
handlägga målet mot Irwing Höglund och fullgöra de åklagaruppgifter
som kunde uppkomma i fallet, såvitt rörde Irwing Höglund.

Även polismästaren Norström har antytt kritik mot åklagarsidan för
bristande kommunikation med polisen med anledning av nedläggningsbesluten.

Om sina åtgärder omedelbart efter riksåklagarens beslut har Larsson
uppgivit.

Efter det att riksåklagaren meddelat sitt beslut och sedan Larsson till
häradsrätten ingivit skrivelsen om nedläggandet av åtalen, gick Larsson
till ett enkelt café på Södermalm i Stockholm och ringde därifrån till
länsåklagarmyndigheten för att underrätta Meijer om beslutet. Larsson
kom inte i kontakt med Meijer utan bad vid samtal med endera av
länsåklagarna Carrick eller Jonsson att till Meijer få framfört att åtalen
lagts ner. Härefter begav sig Larsson till det motell, där han bodde, och
gömde sig; han satte en skylt med orden ”stör ej” på rumsdörren.
Larsson var ängslig att få pressen och andra massmedia över sig och
ansåg, att om det skulle lämnas några kommentarer rörande beslutet
borde detta ske från riksåklagarens sida; själv ville han inte figurera
i tidningar o. dyl. Larsson tänkte inte på att kontakta spaningsledningen.
Detta var ett beklagligt förbiseende, men möjligen hade han tanken att
länsåklagarmyndigheten skulle verka som ett kommunicerande kärl i
förhållande till spaningsledningen. Han räknade inte heller med att
denna i någon större utsträckning skulle få frågor från pressen med
anledning av beslutet.

Rörande sin vidare befattning med åklagaruppgiften har Larsson be -

182

rättat, att han måndagen den 7 september 1970 besökte länsåklagarmyndigheten
och därefter, efter överenskommelse med Zeime, återvände till
Kalmar på eftermiddagen samma dag. Enligt Larsson vände spaningsledningen
under den vecka, som följde, honom ryggen genom att man
inte tog kontakt med honom.

8.2.2 JO:s bedömning

Det ligger i sakens natur att Larsson, sedan han efterkommit riksåklagarens
beslut att på grund av dennes bedömning av bevisläget i
målet nedlägga åtalen, haft skyldighet att underrätta polisen om beslutet
och att tillse att han kunde lämna anvisningar om vilken åklagare polisen
kunde vända sig till med förfrågningar i saken. Utredningen ger fog
för kritik mot Larsson i angivet hänseende. Saken är dock ej av beskaffenhet
att påkalla någon åtgärd från min sida.

183

9 Domen

Såsom omnämnts i den inledande redogörelsen meddelade häradsrätten
den 17 december 1970 på yrkande av Irwing Höglund frikännande
dom för åtalet för mord. Beträffande det mot Irwing Höglund
väckta åtalet för brukande av falsk urkund yrkade Irwing Höglund,
efter att till en början ha begärt frikännande dom även i denna del,
påföljdseftergift. Med hänsyn till att åtalet nedlagts på den grunden, att
riksåklagaren funnit att åtal för gärningen kunde underlåtas, avskrev
häradsrätten målet i denna del från vidare handläggning.

9.1 Arvidsons kostnadsräkning

Häradsrätten utlät sig jämväl i anledning av begäran av Arvidson
om ersättning som offentlig försvarare för Irwing Höglund. Härutinnan
yrkade Arvidson enligt en den 22 september 1970 dagtecknad kostnadsräkning
arvode — sedan detta nedsatts med 1.000 kr — med 124.000 kr
samt ersättning för tidsspillan med 5.000 kr och för utlägg med 3.404 kr
65 öre.

I yttrande över kostnadsräkningen, vilket infordrats av häradsrätten,
förklarade sig Larsson ej ha någon erinran mot yrkandet om arvode,
medan han inte yttrade sig om ersättningsyrkandet i övrigt.

Häradsrätten tillerkände Arvidson ersättning med skäligen ansedda
56.596 kr 65 öre, varav 55.000 kr i arvode. Sedan Arvidson klagat,
fastställdes beslutet härom den 28 juni 1971 av Svea hovrätt. En ledamot
i hovrätten var av skiljaktig mening och ville fastställa arvodet till
75.000 kr. Hovrättens beslut vann laga kraft.

JO-utredningen har uppehållit sig vid Larssons ställningstagande till
Arvidsons ersättningsyrkande.

Till en början må meddelas en del uppgifter om kostnadsräkningen
och handläggningen av Arvidsons ersättningsyrkande.

Kostnadsräkningen upptog ett stort antal arvodesgrundande åtgärder
från Arvidsons sida. Arvodet var inte uppdelat i olika poster utan
angavs endast till sitt slutbelopp, 125.000 kr. Räkningen upptog arvode
för 17 besök hos Irwing Höglund på arresta vdelningen i Södertälje
under tiden den 5 juni—den 10 juli 1970, 58 besök hos Irwing Höglund
på kronohäktet under tiden den 13 juli—den 4 september 1970 och
4 besök hos honom på rättspsykiatriska kliniken dagarna den 29 augusti
—den 2 september 1970. — Uppgifterna innebär, att Arvidson gjort
sammanlagt 79 besök hos Irwing Höglund under tillhopa 90 dagar,
lördagar och söndagar inräknade. — Vidare yrkades arvode för minst
35 resor till Södertälje med omnejd (utöver besöken hos Irwing Hög -

184

lund på polishuset i Södertälje) under tiden den 8 juni—den 29 augusti
1970. Resorna avsåg samtal med i förundersökningsprotokollet redovisade
vittnen, kontakter och samtal med personer som anvisats av Irwing
Höglund och hans anhöriga samt kontakter och samtal med personer,
om vilka Arvidson fått anvisning genom ett stort antal brev och
telefonsamtal. Härjämte avsåg Södertäljeresorna besiktning av fyndplatsen
vid fyra tillfällen, fem besök i villan vid Byvägen 11, besök på
parkeringsplatsen där bilen återfunnits och vid Eklundsnäsbadet samt
gång- och färdprov av de i målet aktuella sträckorna. Arvidson yrkade
också arvode för två besök hos Irwing Höglunds arbetsgivare, besök på
polishuset i Södertälje den 10 juli (slutförhöret med Irwing Höglund)
och den 4 september 1970, två besök hos Irwing Höglunds föräldrar,
likaså besök i Nynäshamn, Flen, Norrköping, Eskilstuna, Örebro, Bålsta,
Vaxholm och Rimbo under tiden den 9 juni—den 27 augusti 1970 för
kontakter och samtal med personer, vilka Arvidson anvisats genom
telefonsamtal och brev. Beträffande de senare besöken uppgav Arvidson,
att han med hänsyn till uttalade önskemål från de flesta av de
berörda personerna om anonymitet och diskretion avseende vederbörandes
identitet var förhindrad att ange namn, adress och närmare tidpunkt
för samtalen. Härjämte yrkade Arvidson arvode för minst 900
telefonsamtal, mottagande och genomläsning av cirka 200 brev, grundlig
genomgång av Nytt Juridiskt Arkiv, grundligt studium av aktuell lagstiftnings
förarbeten och kommentarer ävensom av på rättsområdet
förefintlig doktrin och för ett flertal andra åtgärder. Arvidson beräknade
att han arbetat på målet 1.250 timmar. (Tiden från Arvidsons förordnande
till målets nedläggande omfattar 92 dagar. Det uppgivna timantalet
motsvarar en arbetstid om drygt 13 timmar om dagen, lördagar
och söndagar inräknade.) Härtill kom tidsspillan i samband med resor
beräknad till 100 timmar. En stor del av arbetet hade utförts på ”obekväm
arbetstid” under lördagar och söndagar samt efter kl 21 och före
kl 7. Arvidson hade under vissa perioder från mitten av juli arbetat
22 timmar per dygn. Även då Arvidson under några dagar i slutet av
juni och början av juli var starkt besvärad av en hals- och öroninfektion
arbetade han i sin bostad delvis sängliggande minst 10 timmar per
dygn. Ersättning yrkades med 100 kr per arbetstimme. Ersättningen
för tidsspillan i samband med resor beräknade Arvidson efter 50 kr
per timme. Vad gäller kostnader upptog räkningen — jämte andra
poster — utan närmare specifikation bilresor till Södertälje med flera
orter i Mellansverige med 520 mil till ett belopp av 2.808 kr.

I skrivelse den 12 november 1970 till Arvidson hemställde häradsrätten
om kompletterande uppgifter bl. a. — förutom angående ställningstagandet
till nedläggandet av åtalet, där Arvidson begärt frikännande
dom även avseende brukande av falsk urkund — beträffande
kostnadsräkningen i elva närmare angivna hänseenden. Beträffande arvodesyrkandet
gick de begärda kompletteringarna i huvudsak ut på att
Arvidson skulle angiva datum och tid på dagen för varje besök hos
Irwing Höglund liksom för varje resa till Södertälje och besöken i
Nynäshamn med övriga orter. Vidare skulle Arvidson i sistnämnda båda
hänseenden närmare angiva skälet till resan respektive besöket samt
den tid som åtgått för den åtgärd som Vidtagits i anledning av resa och
besöket. Beträffande Södertäljeresorna skulle Arvidson även uppgiva
vilka personer som de i räkningen angivna samtalen avsett. Häradsrätten
hemställde även, att Arvidson skulle angiva — beträffande be -

185

söken hos Irwing Höglunds arbetsgivare och föräldrar samt sammanträffandena
med Lidholm — dagarna och tiden härför samt — beträffande
besöket den 4 september 1970 på polishuset — tidsåtgången härför.
Beträffande yrkandet om ersättning för utlägg hemställdes, att
Arvidson skulle närmare angiva mellan vilka orter bilresorna till Södertälje
m. fl. platser i Mellansverige företagits.

I yttrande den 23 november 1970 anförde Arvidson, att han fann
skäl tillmötesgå häradsrättens begäran att närmare precisera arvodesräkningen
så till vida, att han avstod ifrån att yrka ersättning i vissa
närmare angivna hänseenden och med hänsyn härtill nedsatte arvodesyrkandet
med, såsom förut nämnts, 1.000 kr. Härjämte anförde Arvidson:
”1 övrigt finner jag icke skäl att tillmötesgå häradsrättens begäran
om precisering av min kostnadsräkning. Min kostnadsräkning ger klari
besked om — i synnerhet för den som medverkat i målet — vilket
enormt omfattande arbete jag nödgats utföra i detta mål för att få min
huvudman i den situation, i vilken han för närvarande befinner sig.”
I yttrandet kritiserade Arvidson att tidsutdräkt förevarit med målets avgörande.

Sedan Larsson delgivits Arvidsons kostnadsräkning, häradsrättens
skrivelse om kompletterande uppgifter beträffande räkningen och Arvidsons
yttrande häröver, anförde Larsson i yttrande den 8 december
1970 till häradsrätten följande beträffande Arvidsons arvodesyrkande.

Jag har sökt erhålla informationer från dem, som på polis- och åklagarsidan
tidigare sysslat med målet, hur de bedömde omfattningen av
det arbete försvararen nedlagt i saken. De uttalanden jag erhållit har
dock lämnat obetydlig vägledning.

Det är också uppenbart att en mycket stor del av försvararens arbete
på målet ligger utanför den räjong, som åklagaren direkt kan bedöma.

Trots att det gäller en ganska begränsad tidrymd är jag beredd godtaga
Arvidsons uppgift att han utfört effektivt arbete under 1.250
timmar och åsamkats tidsspillan med cirka 100 timmar.

En debitering av 100 kr per arbetstimme torde ej vara oskälig.

Jag har sålunda ej någon erinran mot det av Arvidson begärda beloppet.

I domen anförde häradsrätten följande om Arvidsons ersättningsanspråk.

Den av Arvidson yrkade ersättningen måste med beaktande av målets
beskaffenhet anses orimlig. Så betydande belopp kan ifrågakomma i mål
endast om särskilt vidlyftigt och invecklat arbete varit förenat med
uppdraget såsom offentlig försvarare.

Det har ålegat Arvidson att visa omfattningen av sitt arbete, i synnerhet
som det huvudsakligen ligger utom rätta. Arvidson har inte
företett annan utredning angående sitt arbete än vad han därom uppgivit
i kostnadsräkningen. Han har avböjt att lämna ytterligare uppgifter
om arbetet, ehuru han beretts tillfälle härtill. Häradsrätten finner
vad Arvidson anfört i kostnadsräkningen — utom såvitt avser kostnader
för delgivning, 96 kr 65 öre, och för telefonsamtal, porto och taxiresor,
500 kr — icke vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för
prövningen av ersättningsyrkandena.

Häradsrätten har därför att enbart med ledning av sin kännedom om
målet och övriga för rätten kända omständigheter pröva dessa ersättningsyrkanden.

13—

186

Härvid skall beaktas att målet huvudsakligen rört bevisfrågor — som
visserligen varit vidlyftiga — men att målet i övrigt varit av ej alltför
invecklad beskaffenhet. Det skall därjämte särskilt beaktas, att Arvidson
under juni månad 1970 på grund av uppdrag i annat mål varit
upptagen av huvudförhandling i Svea hovrätt fram t. o. m. den 24 juni
samt att fullständigt förundersökningsprotokoll i förevarande mål varit
tillgängligt för arbete först den 30 juli 1970.

Med hänsyn till det anförda finner häradsrätten Arvidson väl ersatt
för arbete och tidsspillan med ett arvode om 55.000 kr och för bilresor
med 1.000 kr ävensom för delgivningskostnad, telefonsamtal, porto och
taxiresor med fordrade belopp eller tillhopa med 56.596 kr 65 öre.

Sedan Arvidson klagat över häradsrättens beslut i ersättningsfrågan
fastställdes detta av Svea hovrätt genom beslut den 28 juni 1971, vilket
vann laga kraft.

Rörande sina möjligheter att i häradsrätten yttra sig över Arvidsons
ersättningsanspråk har Larsson under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen
uppgivit.

Med hänsyn till den befattning han tog med målet hade han inte
någon närmare uppfattning om det arbete Arvidson nedlagt i vidare
mån än att denne måste ha varit intensivt sysselsatt under hela den
aktuella tiden. För Larsson var utgångspunkten vid bedömningen av
anspråket, att han med hänsyn till Arvidsons advokatansvar måste
sätta tilltro till uppgifterna i kostnadsräkningen, även om det uppgivna
antalet arbetstimmar föreföll vara väl mycket och det kunde begäras av
Arvidson att han lämnat kompletterande uppgifter beträffande räkningen.
Larsson försökte få informationer från polis och åklagare om
hur de bedömde omfattningen av Arvidsons arbete på målet. Beträffande
åklagarsidan tog Larsson inte kontakt med Meijer — denne var
sjukskriven och ”borta ur bilden” på ett sätt som Larsson inte ville
”riva upp” i sin situation — utan talade med länsåklagaren Bertil
Österberg, som enligt vad Larsson visste hade medverkat i målet. Österberg
ansåg, att det var svårt att uttala sig om omfattningen och arten
av det arbete Arvidson nedlagt vid sidan av förundersökningen men
var införstådd med ätt målet måste ha medfört mycket arbete för Arvidson.
Vad gällde polissidan talade Larsson med Sandberg i saken.
Larsson sammanträffade med Sandberg vid en av rikspolisstyrelsen anordnad
konferens i Ronneby och talade då ”litet löst” med denne om
Höglundmålet. Vad Larsson kom ihåg var det i detta sammanhang som
han tillfrågade Sandberg om dennes uppfattning om Arvidsons arbete
på målet. Sandberg ansåg det omöjligt att uttala sig om Arvidsons
arbete utanför förundersökningen, och Larsson fick snabbt intrycket,
att Sandberg inte kunde lämna några uppgifter att läggas till grund för
en bedömning av Arvidsons anspråk.

Om sin bedömning av Arvidsons anspråk har Larsson vidare anfört.

Han bedömde häradsrättens begäran om kompletterande uppgifter
beträffande kostnadsräkningen som i och för sig ”väldigt välbefogad”.
Ä andra sidan var det enligt hans uppfattning åtminstone i vissa hänseenden
förståeligt, att Arvidson inte ville lämna de begärda uppgifterna.
En försvarare kunde, såsom Larsson såg det, inte vara skyldig
att lämna alla uppgifter om sitt arbete på ett mål, t. ex. i fråga om

187

vittnen som han hört. Arvidson borde dock — med hänsyn till att han
måste förutsättas ha fört vederbörligt tidkort om sina åtgärder i målet
— ha lämnat besked om dagarna för sina besök hos Irwing Höglund
liksom tidsåtgången härför. Av samma skäl borde Arvidson också ha
lämnat motsvarande uppgifter om bl. a. de uppgivna resorna till Södertälje
och besöken i de olika mellansvenska orterna. Larsson tog inte
något intryck av Arvidsons uppgifter i räkningen om grundlig genomgång
av Nytt Juridiskt Arkiv m. m. utan fann detta något svulstigt
skrivet. Vid bedömningen av ersättningsyrkandet ansåg Larsson också,
att den uppgivna tidsåtgången — omkring 10 timmar per dag — var väl
hög men inte helt orimlig. Larsson visste, att Arvidson varit sjuk viss
tid under förundersökningen, vilket i och för sig inte uteslöt att han
kunnat arbeta på målet. Det var först genom domen som Larsson erfor,
att Arvidson under större delen av juni månad varit upptagen av huvudförhandling
i ett annat brottmål. Trots att Höglundmålet omspände en
ganska begränsad tidrymd ansåg Larsson sig inte ha någon grund för
att ifrågasätta Arvidsons tidsuppgift eller arvodets skälighet. Vid sådant
förhållande vågade Larsson inte bestrida tidsuppgiften eller arvodesyrkandet
och ansåg, att han inte borde visa någon misstro utan
godtaga räkningen. Larsson var nog i grund och botten inställd på att
Arvidson med hänsyn till sin underlåtenhet att lämna de begärda uppgifterna
inte skulle tillerkännas yrkad ersättning. Larsson ansåg dock,
att detta var domstolens avgörande och att ett bestridande från hans
sida utan att han kunde andraga något i sak inte skulle vara till något
positivt för häradsrättens prövning. Vad Larsson egentligen velat framhålla
med sitt yttrande var, att han inte kunde bestrida möjligheten av
att Arvidson nedlagt de uppgivna timmarna på målet.

Sandberg har under utredningen vid ombudsmannaexpeditionen hörts
om Larssons uppgift om att han tillfrågat Sandberg om dennes uppfattning
om omfattningen av Arvidsons arbete på målet. Härvid har Sandberg
förklarat, att han inte hade något minne av att Larsson tillfrågat
honom i saken.

9.2 JO:s bedömning

Det tillkommer åklagare att i förekommande fall föra talan mot domstols
beslut om ersättning av allmänna medel åt offentlig försvarare.
Såsom framgår av riksåklagarens cirkulär nr 49 torde härav få anses
följa skyldighet för åklagare att ägna domstolarnas avgöranden i sådana
frågor den uppmärksamhet, som utgör förutsättning för att statsverkets
intressen skall bli behörigen tillvaratagna. I enlighet härmed har åklagare
skyldighet att också under pågående rättegång ägna frågan om
ersättning åt bl. a. offentlig försvarare tillbörlig uppmärksamhet och
i de fall domstol önskar yttrande av åklagare över framställt yrkande
om ersättning åt offentlig försvarare nedlägga det arbete för besvarandet
av domstolens framställan som saken erfordrar. Utredningen angående
Larssons yttrande över Arvidsons kostnadsräkning ger knappast
stöd för bedömningen att Larsson inhämtat erforderliga upplys -

188

ningar för att i sak kunna besvara domstolens framställan. Eftersom
det emellertid ej kan antagas att statsverkets intressen inte blivit tillbörligen
beaktade genom häradsrättens beslut, finner jag det icke påkallat
att vidtaga ytterligare utredning om Larssons förfarande utan
lämnar saken utan vidare åtgärd med nu gjorda uttalanden om åklagares
skyldigheter.

Larsson nedlade åtalet den 4 september 1970. Domen, varigenom
åtalet för mord ogillades, meddelades först den 17 december 1970.
Enligt min mening får anses att alltför stor tidsåtgång förevarit innan
domen meddelades. Arvidsons kostnadsräkning inkom emellertid först
den 23 september och föranledde, av orsaker som ej gärna kan föranleda
någon erinran, begäran om kompletteringar samt yttrande av åklagaren.
Arvidsons yrkanden i ansvarsdelen föranledde också begäran
från häradsrätten om komplettering från Arvidson. Det förefaller troligt
att tiden för domens meddelande kunnat bestämmas något tidigare
ifall domstolen utsatt kortare frister. Tidsutdräkten har emellertid
uppenbarligen mest berott av orsaker, som ej kan läggas någon tjänsteman
till last. Jag företar därför ingen åtgärd i saken.

189

10 Sammanfattning av JO:s bedömanden

I det följande göres en sammanfattning av det huvudsakliga innehållet
av mina uttalanden i olika hänseenden i ärendet.

Efter inledningen följer det huvudavsnitt av mitt beslut som har benämnts
2 Efterspaningsskedet och som avser händelseförloppet fr. o. m.
Irwing Höglunds anmälan på morgonen torsdagen den 21 maj 1970 av
hustruns försvinnande till fyndet av hennes döda kropp på kvällen den
4 juni 1970.

Någon kritik mot den kriminaltekniska undersökningen av bilen har
inte framförts utifrån. Däremot observerades under min utredning att
undersökningen blev bristfällig genom att det inte blev fastställt hur
förarsätet var placerat då bilén påträffades. Då denna brist emellertid
inte torde ha haft någon större betydelse för polisutredningen har jag
inte funnit anledning att taga upp saken närmare.

Vad gäller undersökningen i makarna Höglunds bostad har jag funnit
att den borde ha företagits på sätt som gäller om husrannsakan.
Så har inte skett i det att vederbörligt beslut om husrannsakan inte
meddelats och föreskrivet protokoll inte förts över undersökningen.
Min utredning har emellertid inte visat att vad som förekommit inverkat
menligt för Irwing Höglund och jag har därför ansett mig kunna
stanna vid påpekandet att undersökningen borde ha företagits i de
former som är stadgade för husrannsakan. Jag har inte heller funnit
att undersökningen i bostaden — på sätt antytts — otillbörligt samordnats
i tiden med det förhör som hölls med Irwing Höglund på polisstationen
samtidigt med att undersökningen gjordes.

Nästa huvudavsnitt i beslutet är benämnt 3 Förundersökningen i övrigt
utom Lidholms deltagande däri.

I detta avsnitt behandlas ett flertal frågor och jag skall här beröra
endast några av de viktigaste.

Den första frågan gäller hämtningen och anhållandet av Irwing Höglund
natten till den 5 juni 1970, sedan Ulla Höglunds döda kropp påträffats
kvällen före.

190

Den kritik som härutinnan framförts har gått ut på dels att åtgärderna
vidtogs innan det ännu förelåg full klarhet vare sig om det påträffade
liket var Ulla Höglunds döda kropp eller om att hon bragts
om livet genom brott och dels att Irwing Höglund under natten befann
sig i sådant psykiskt tillstånd att något förhör inte bort hållas
med honom och att Irwing Höglund inte erinrats om sin rätt att ha
tillgång till försvarare.

I det förstnämnda hänseendet har jag uttalat, att genom den av mig
verkställda utredningen får anses utrett, att de skäl som förelåg till
antagandet såväl att man funnit Ulla Höglunds döda kropp som att
hon bragts om livet var så starka att kritik på denna grund mot hämtningen
och anhållningsbeslutet inte är befogad. Att misstanken riktades
mot Irwing Höglund för att ha begått brottet sammanhängde med
de misstankar i denna riktning som han ådragit sig redan före fyndet
men som innan kroppen påträffades inte nått sådan styrka att skyldighet
kan anses ha förelegat att underrätta honom om misstanken.

Vad gäller förhöret med Irwing Höglund på natten har jag erinrat
om att enligt RB 23: 12 må ej under förhör uttröttning eller andra
otillbörliga åtgärder användas i syfte att framkalla bekännelse eller
uttalande och att detta bland annat innebär att om det befinnes att
den som skall höras är helt uttröttad inlett förhör bör avbrytas. Vad
gäller förhöret med Irwing Höglund framgår att förhörsledaren konstaterade
att denne var omtöcknad och talade osammanhängande samt
att det verkade som om han hade svårt att fatta vad saken gällde. Jag
har uttalat, att skäl synes ha förelegat att avbryta förhöret med Irwing
Höglund sedan han underrättats om anledningen till att han hämtats
till polisstationen. Det har emellertid synts vanskligt att nu i efterhand
ha någon bestämd uppfattning om läget var sådant att förhöret
borde ha avbrutits. Jag har därför ej funnit tillräcklig grund föreligga
till anmärkning mot att förhörsledaren fortsatte förhöret till dess åklagaren
inträdde. Vad beträffar frågan om Irwing Höglund underrättats
om sin rätt att anlita försvarare kan ej anses styrkt att Irwing
Höglund ej underrättats härom. Däremot synes antagligt att Irwing
Höglund på grund av sitt tillstånd ej uppfattat vad förhörsledaren sagt
härom.

En betydande uppmärksamhet väckte en anmälan som inkom den
10 juni 1970 från Irwing Höglunds försvarare advokaten Olof Arvidson
med påstående att Irwing Höglund i arrestlokalen hos polisen i
Södertälje förvarades under sådana förhållanden att det varit möjligt
för polisen att utifrån avlyssna de samtal Arvidson haft med Irwing
Höglund i hans cell. Det uppgavs också att cellen var TV-övervakad.
Jag lät omgående göra en utredning i saken.

Vid min prövning av vad som förekommit har jag till en början uttalat
att det ej kan riktas någon kritik mot åklagarens och polisens

191

bedömning att särskild tillsyn erfordrades av Irwing Höglund under
anhållningstiden. Rörande denna tillsyn har jag uttalat följande.

Det kan emellertid ofta nog ifrågasättas om det ej utgör en alltför
ingripande åtgärd att placera en anhållen under kontinuerlig TV-bevakning.
Kungörelsen med vissa föreskrifter om allmänna häkten och
polisarrester innehåller ingen bestämmelse om att TV-bevakning eller
annan teknisk, t. ex. akustisk kontroll får äga rum. Härav kan självfallet
icke dragas slutsatsen att sådan bevakning skulle vara otillåten.
Avsaknaden av bestämmelser om teknisk kontroll manar emellertid
till restriktivitet. Frågan är ju uppenbart ej enbart av rent teknisk eller
ekonomisk natur utan rör i högsta grad också den enskildes rätt till
integritet. I den mån ändamålet med frihetsberövandet påkallar en intensiv
övervakning torde detta i flertalet fall kunna uppnås på sedvanligt
mera öppet sätt med personell övervakning. I de fall sådan
övervakning inte är lämplig av hänsyn till den frihetsberövades tillstånd
eller inte kan anordnas på grund av personalbrist får övervakning
med t. ex. TV godtagas. Enligt min mening bör emellertid sådan
övervakning i regel förekomma blott undantagsvis och under kort tid.
Med hänsyn till vad som upplysts om Irwing Höglunds labila psykiska
tillstånd under de första anhållningsdygnen finner jag förhållandena
ha varit sådana att hans förvaring i cell med TV-övervakning varit påkallad
och således inte kunna föranleda någon kritik.

Däremot har jag — under hänvisning till stadgandet i RB 21: 9 att
försvarare äger meddela sig med den anhållne i enrum — funnit, att
det var felaktigt, att, då Arvidson ville meddela sig i enrum med Irwing
Höglund, inte tillhandahålla därför lämplig lokal och att inte
från början tydligt tillkännage att skyddsarresten, vari Arvidson och
Irwing Höglund samtalade, var bevakad av en dold TV och försedd
med dold anläggning för avlyssning. Vad gäller TV-övervakningen har
Arvidson senare förklarat, att han ansåg att visuell bevakning genom
TV var »en ganska adekvat åtgärd» med tanke på Irwing Höglunds
depressionstillstånd. Beträffande talförbindelsen förhöll det sig kort
sagt så att den inte fungerade. Vid besök som personal från ombudsmannaexpeditionen
gjorde i arrestlokalen redan dagen efter det Arvidsons
anmälan inkommit till mig konstaterades att det inte var möjligtatt
uppfatta innehållet ens i högröstade samtal som fördes i cellen.
Med hänsyn härtill och övriga av mig anförda skäl har jag lämnat
Arvidsons klagomål i detta hänseende utan ytterligare åtgärd.

Sedan häktningsförhandlingen den 15 juni 1970 avslutats vid 19-tiden inställdes Irwing Höglund till förhör på polishuset i Södertälje.

Mot åtgärden har riktats kritik som gått ut på att åtgärden varit
otillbörlig med hänsyn till Irwing Höglunds psykiska tillstånd efter
häktningsförhandlingen ävensom till att Irwing Höglund inte fått något
middagsmål.

Jag har i detta hänseende uttalat att något längre förhör inte borde
ha hållits med Irwing Höglund efter återkomsten till Södertälje utan

192

att han först fått tillfälle att intaga middagsmål och åtnjuta nödig vila.
Det har under min utredning ej kunnat klarläggas vad som föranledde
att förhöret kom till stånd. Synbarligen har något missförstånd uppstått
mellan länsåklagaren Meijer och kriminalkommissarien Sandberg.
Jag har emellertid uttalat.

Oavsett orsaken till förhöret är det emellertid klart att reglerna i
RB 23: 12 var att tillämpa av dem, som ombesörjde förhöret med Irwing
Höglund. För den verksamheten är Sandberg närmast ansvarig.
Sandberg måste anses ha handlat felaktigt genom att igångsätta förhöret
utan att tillse att Irwing Höglund fått äta och genom att låta
detsamma fortsätta ända till klockan 21.25 utan att Irwing Höglund
efter häktningsförhandlingen fått åtnjuta nödig vila. Enligt min mening
ger emellertid utredningen vid handen, att polispersonalen varit
så intensivt fångad av situationen, att man helt enkelt inte hade en
tanke på mat eller vila vare sig för egen eller för Irwing Höglunds del.
På grund härav anser jag mig i denna del kunna låta bero vid en erinran
om vikten av att de stadganden, som tillkommit för att skydda
den enskilde mot otillbörliga påfrestningar under förundersökning,
noga efterföljs.

övriga under avsnitt 3 upptagna frågor har i stort inte föranlett någon
kritik från min sida och jag hänvisar i dessa delar till beslutet.

Under rubriken 4 Lidholms deltagande i förundersökningen redovisas
en tämligen omfattande utredning angående författningsstadganden
rörande rättsläkare, om rättsläkares medverkan vid förundersökningen
i mordfall och om Lidholms tidigare samarbete med riksmordkommissionen
och med Meijer, varefter jag ingår på vad som förekommit
i detta fall.

Mina uttalanden innefattar en allvarlig kritik mot Lidholm, som
jag har funnit på ett betänkligt sätt brustit i sina skyldigheter att samverka
med förundersökningsledningen. I detta sammanhang har jag
ingått på frågan om rättsläkares ställning i förhållande till förundersökningsledningen
och om rättsläkares redovisningsplikt till förundersökningsledningen
vad gäller det honom givna uppdraget. Jag har också
tagit upp spörsmålet om rättsläkares tystnadsplikt, därvid jag framhållit
att det väl får anses att sådan tystnadsplikt föreligger men att
då den inte är direkt reglerad i lag tvekan kan uppstå vad som gäller
i detta hänseende. Jag har framhållit att det skulle vara av värde om
denna fråga togs under övervägande av den 1969 tillsatta offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén och beslutat tillställa kommittén
beslut i ärendet.

193

Vad gäller objektiviteten har kritiken i stort sett gått ut på att utredningsledningen
varit alltför fixerad vid uppfattningen, att Irwing Höglund
varit gärningsmannen och att man eftersatt olika utredningsuppslag.
Jag har funnit att fog saknas för kritiken. Vid min utredning har
inte framkommit något som tyder på att några utredningsuppslag eftersatts
eller förbisetts. I detta sammanhang har jag fäst min uppmärksamhet
vid ett sammanträde som i början av juli 1970 hölls på länsåklagarmyndigheten
i Solna mellan Meijer och i utredningen deltagande
polispersonal, därvid bevisläget diskuterades. Överläggningar av
detta slag i en mordutredning torde vara sällsynta. Att överläggningen
över huvud kom till stånd måste antagas innebära att det vid denna
tidpunkt förelåg en anmärkningsvärt stor tveksamhet hos åklagaren
om bevisläget. Inte minst mot bakgrund härav saknas varje anledning
att antaga att förundersökningsledningen medvetet eller omedvetet
brustit i objektivitet vid förundersökningen.

Vad gäller åtalsbeslutet uttalar jag att bevisläget tvivelsutan var
svårbedömt. Med hänsyn härtill kan naturligen inte uteslutas att en
annan åklagare än Meijer skulle ha kommit till ett annat resultat i
åtalsfrågan. Emellertid förelåg objektivt sett omständigheter av sådan
beskaffenhet att det i varje fall icke kan föranleda någon anmärkning
mot Meijer för att han kom till slutsatsen att tillräckliga skäl förelåg
för åtal.

Under 6 Huvudförhandlingen avhandlas en del processuella frågor
sammanhängande med huvudförhandlingen. Det gäller bland annat
rättegångens yttre former, den formella processledningen m. m.

Förevisandet av en docka med Ulla Höglunds kläder och en del
fotografier väckte stor uppmärksamhet. Med hänsyn till att såväl häradsrättens
ordförande, tingsdomaren Dahnell, som Meijer och Arvidson
uttalat, att dockan och bildmaterialet verksamt bidrog till att fullständiga
utredningen har jag inte funnit skäl till anmärkning mot
Dahnell i detta hänseende.

Det har ifrågasatts om inte vissa delar av rättegångsförhandlingarna,
bl. a. förhören med Irwing Höglund om makamas samliv, bort hållas
inom stängda dörrar. För egen del har jag ansett skäl ha förelegat
för att hålla det förhör Arvidson höll med Irwing Höglund i angivet
hänseende inom stängda dörrar. Min utredning visar att det hölls informella
överläggningar i offentlighetsfrågan mellan Dahnell, Meijer
och Arvidson, varvid Arvidson uttalade sig mot att någon del av förhandlingarna
ägde rum inom stängda dörrar och att från Meijers sida
inte framkom någon begäran härom. Ehuru det ankommer på rätten
att ex officio besluta i offentlighetsfråga, har jag inte funnit mig böra
framföra någon kritik mot Dahnell för att han med hänsyn till parternas
ståndpunkt inte upptog frågan om avbrytande av de offentliga
förhandlingarna under förhöret med Irwing Höglund.

194

I fråga om processledningen i övrigt har jag haft att pröva dels påståenden
om att Irwing Höglund »tystades» och »klubbades ned» och
dels Dahnells uppträdande mot Meijer och Arvidson, därvid Arvidson
gjort gällande att Meijer tilläts att i allt för hög grad dominera rättegången
och Arvidson ofta blev avbruten under det att Meijer närmast
förmenat att Arvidson tilläts alltför stora friheter.

Jag har i dessa hänseenden uttalat följande.

Vad så gäller Dahnells förhållande till Meijer och Arvidson har
Dahnell under min utredning förklarat, att förhandlingen inte varit
alldeles lätt att leda bl. a. på grund av den irriterade stämningen mellan
Meijer och Arvidson. Vad som framgår av fonogramutskrifterna
från rättegången bekräftar i hög grad Dahnells omdöme.

Vid en prövning av vad sålunda förekommit hamnar jag i vanskligheter.
Av de tre agerande står Dahnell och Meijer under min tillsyn
medan så inte är fallet med Arvidson, varför jag är lagligen förhindrad
att göra något bedömande för hans del. Att mot bakgrund härav
rättvist bedöma Dahnells processledning låter sig inte göra. Jag vill
dock ha sagt, att även om det kan ha funnits skäl för en starkare processledning
än den Dahnell utövade, har min granskning av vad som
förevarit inte givit skäl att antaga att inte Dahnell handlat med den
oväld och den opartiskhet som under förhållandena varit möjlig. Dessbättre
torde det vara sällsynt att i vårt land rättegångar i svåra brottmål
utspelar sig i sådana former som här varit fallet, varför det redan
av den anledningen inte torde vara påkallat med ytterligare uttalanden
från min sida i denna sak.

I detta avsnitt har jag också något berört en processrättslig fråga,
nämligen om inte kriminalinspektören Lange, som hördes på begäran
av Meijer, och Lidholm, som hördes på begäran av Arvidson, bort höras
som sakkunniga i stället för som vittnen.

I avsnitt 7 Lidholms rättsmedicinska bedömanden och uttalanden i
målet redovisas en omfattande utredning, innefattande yttranden av
socialstyrelsen, rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion, professorn i
rättsmedicin vid Lunds universitet, föreståndaren vid rättsläkarstationen
i Lund Gerhard Voigt och docenten i rättspsykiatri, överläkaren
vid fångvårdsanstalten Hall Karl-Erik Törnqvist.

195

förhållandena under tiden från det Ulla Höglund försvann till tidpunkten
då hennes döda kropp anträffades, liksom att någon undersökning
inte gjorts av maginnehållet. Vid min prövning härav har jag funnit
att gällande författning om rättsmedicinsk undersökning av död människas
kropp inte närmare reglerar vad ett obduktionsutlåtande skall
innehålla. Det oaktat får det enligt min mening anses ligga i sakens
natur att det ankommer på rättsläkaren att uttala sig om dödens inträde
och så torde väl också i allmänhet ske. I förevarande fall har
inte heller någon annan av dem som deltog i utredningen om Ulla
Höglunds död ifrågasatt antagandet att hon avlidit i anslutning till
försvinnandet. Jag har därför inte ansett att det kan läggas Lidholm
till last som tjänstefel att han inte i obduktionsutlåtandet uttalade sig
om tidpunkten för dödens inträde. På anförda skäl har jag ej ansett
det böra läggas Lidholm till last som försummelse vad som anförts
om underlåtenhet att införskaffa uppgifter om väderleksförhållandena
och att låta undersöka maginnehållet.

Tyngdpunkten i den kritik som upptagits mot Lidholm för hans
obduktionsutlåtande har jag funnit ligga i det som anförts rörande hans
slutsats att orsaken till Ulla Höglunds död varit kvävning genom strypning
med snara, nämligen att denna slutsats ej kan hävdas reservationslöst.

Jag har i denna del anfört vidare.

Samtliga av mig hörda sakkunniga instanser — Voigt, rättsläkarrådets
rättsmedicinska sektion och socialstyrelsen — synes vara ense
om att Lidholms slutsats om dödsorsaken framstår som den mest sannolika.
Av naturliga skäl har ingen av dem ingått på någon bedömning
av hur stor sannolikheten är för riktigheten av Lidholms slutsats.
I efterhand torde en sådan bedömning inte vara möjlig att göra.

Tillfrågad om vilken betydelse det skulle haft för Meijer vid beslutet
i åtalsfrågan om Lidholm varit försiktigare i sin slutsats har
Meijer — något som måste respekteras — inte velat ingå djupare på
en fråga av denna hypotetiska natur. Tanken att åtalsfrågan kanske
fått en annan utgång om Lidholm uttryckt någon reservation i sitt
bedömande är mycket oroande och det är naturligt att jag mot bakgrund
härav sett utomordentligt allvarligt på Lidholms förfarande.

När jag nu har att straffrättsligt bedöma Lidholms förfarande, måste
jag säga mig att hans förfarande väl varit ägnat att missleda åklagaren
och på grund härav är i hög grad klandervärt men att det å
andra sidan inte kan med säkerhet hävdas, att åtalsbeslutet med ett
mer reserverat bedömande från Lidholms sida skulle ha blivit ett annat
än nu blev fallet och skada uppstått från rättssäkerhetssynpunkt.
Ovissheten i bedömningen i sistnämnda hänseende måste räknas Lidholm
till godo. Jag finner mig därför inte kunna göra gällande, att
Lidholm åsidosatt sin tjänstplikt genom sitt reservationslösa uttalande
om dödsorsaken. Något åtal skall således inte väckas mot Lidholm
i denna del. Jag räknar med att Lidholm för framtiden noga besinnar
sina plikter som rättsläkare och noggrant iakttager objektivitet och
omsorg i sina tjänsteåligganden.

196

I min bedömning övergår jag därefter till den kritik som riktats mot
Lidholm för hans uttalanden främst under vittnesmålet. Det är här
fråga om Lidholms uttalande, att han »visste» hur gärningen tillgått,
uttalanden om gärningsmannens psyke m. m.

Jag har därvid uttalat följande.

Lidholms uttalanden är häpnadsväckande och ovederhäftigheten av
dem torde ha blivit klart belyst genom den utredning som skett vid
ombudsmannaexpeditionen och som framgår av min redovisning.

Alla förväntar sig att en rättsläkare som uppträder inför domstol
uttalar sig med sans och måtta, med iakttagande av all tänkbar objektivitet
och i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
I allt detta har Lidholm brustit. Man kan fråga sig om någon skada
uppstod till följd av Lidholms uttalanden. På grund av att rättegången
avbröts kom de att stå i huvudsak oemotsagda. Hade rättegången
fortsatt skulle de med all säkerhet blivit belysta av andra sakkunniga,
varför det knappast skulle ha uppstått någon fara att rätten
blivit missledd av dem. Visserligen åstadkom de uppståndelse och gav
material till sensationsskriverier i en del av pressen men skall man
tala om skada i detta sammanhang torde den ytterst ha drabbat Lidholm
själv.

Meijer har velat göra gällande, att Lidholm genom sina uttalanden
gjort sig skyldig till ovarsam utsaga. Med hänsyn till vad jag i ett tidigare
avsnitt anfört om att det synes tveksamt i vilken grad vittneseden
även omfattar omdömen, som uttalas av vittnen, anser jag mig
inte böra göra gällande att Lidholm gjort sig skyldig till ovarsam utsaga.

Lidholm har även som vittne gjort sina uttalanden på grund av sin
tjänst såsom rättsläkare och det saknas därför inte skäl att anse att
han här gjort sig skyldig till sådant oförstånd att det bör betraktas som
tjänstefel. Från allmän synpunkt är emellertid ett åtal inte påkallat för
prövningen härav och jag räknar med att även Lidholm kommit till
insikt om vad som brustit hos honom och att något upprepande av
det skedda inte är att befara. Med hänsyn härtill avstår jag från att
anställa åtal mot Lidholm även i denna del.

De avslutande huvudavsnitten i beslutet, 8 Nedläggandet av åtalet
och 9 Domen, avhandlar först riksåklagarens beslut att nedlägga åtalet.
Jag konstaterar där att riksåklagaren varit behörig att pröva åtalet och
att någon kritik inte kan anföras mot riksåklagaren för att han utnyttjade
sin behörighet. Riksåklagaren får antagas ha vid denna prövning
beaktat alla skäl som talade både för och mot ett nedläggande av åtalet.
Att riksåklagaren kom till slutsatsen att bevisläget var sådant att
åtalet borde nedläggas kan inte föranleda någon anmärkning.

Den 31 augusti 1970 entledigade riksåklagaren Meijer på dennes
begäran och förordnade länsåklagaren i Kalmar län Lennart Larsson
till ny åklagare.

197

då han haft att yttra sig över Arvidsons arvodesräkning — inte inhämtat
erforderliga upplysningar för att i sak kunna besvara domstolens
hemställan om hans yttrande.