Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 9 år 1975                 Prop. 1975:9

Nr 9

Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m. m.;

beslutad den 6 februari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

BERTIL ZACHRISSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reformering av den högre utbildningen på grundval av främst 1968 års utbildningsutrednings (U 68), den inom ut­bildningsdepartementet tillkallade U 68-beredningens och kompetens­kommitténs (KK) förslag.

Till grund för förslagen i propositionen ligger en helhetssyn på ut­bildning efter gymnasieskolan. För denna utbildning används termen högskoleutbildning. Högskoleutbildningen kommer att omfatta betydligt mer än nuvarande universitet och högskolor.

Vissa preciseringar förordas i de vid 1972 års riksdag fastlagda all­männa behörighetsvillkoren för högre studier. Den som fyllt 25 år och varit verksam i arbetslivet i minst fyra år föreslås få allmän behörighet för högskoleutbildning.

Högskoleutbildningen bör bedrivas på vetenskaplig grund, ge kritisk skolning och normalt syfta till att ge de kunskaper och färdigheter som fordras för yrkesverksamhet inom något — ofta brett — område av arbetslivet.

Ett samspel mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/ forskarutbildning bör enligt propositionen komma till stånd inom hela högskolan. Förbätlrade möjligheter föreslås för universitetslektorer (motsv.) att dellaga i forskning och forskarutbildning. Särskilda an­ordningar föreslås för att möjliggöra forskning i anknytning till läro­anstalter utan fast forskningsorganisation.  Frågan om utbyggnad  av

1    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                            2

en forskningsorganisation inom den filosofiska fakultetens område i Lin­köping skall utredas närmare.

För planering och resursfördelning föreslås att högskoleutbildningens linjer delas in i fem yrkesutbildningssektorer, nämligen för teknisk yr­kesutbildning, administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, vård­yrkesutbildning, utbildning för tmdervisningsyrken samt utbildning för kultur- och informationsyrken.

I propositionen förordas att den fortsatta planeringen av utbildnings­systemet skall utgå från återkommande utbildning som en modell för individernas utbildningsplanering. Åtgärder som främjar återkommande ulbildning bör prioriteras.

Ett lokalt förankrat utvecklingsarbete i nära kontakt med arbetslivet bör enligt propositionen vara grunden för högskoleutbildningens för­nyelse. Utbildningen skall organiseras i allmänna, lokala och individuel­la utbildningslinjer samt enstaka kurser. De lokala utbildningslinjerna skall möjliggöra lokala initiativ i utvecklingen av yrkesinriktade utbild­ningslinjer. De individuella utbildningslinjerna och de enstaka kurserna skall inom givna resursramar särskilt tillgodose individuella önskemål om utbildning inom hela högskolan.

Den kvantitativa planeringen av högskoleutbildningen skall enligt propositionen grundas på såväl individernas som arbetslivets behov. De resurser samhället kan anvisa bör vara den ytterst bestämmande faktorn. När det gäller kapaciteten för utbildningslinjer förordas en planerings­modell med en nedre och en övre gräns, mellan vilka den samlade an­tagningskapaciteten skall fastställas för varje budgetår. Gränstalen före­slås öka med 2 procent årligen under en femårsperiod. För läsåret 1977/ 78 bör planeringen tills vidare ulgå från en antagningskapacitet av om­kring 35 000 platser i utbildningslinjer. Enstaka kurser bör prioriteras vid den fortsatta utbyggnaden.

I propositionen föreslås en fastare dimensionering av utbildningska­paciteten över hela högskolan med hjälp av generell antagningsbegräns­ning. Härigenom säkerställs en msr balanserad utveckling och en fördel­ning av de totalt tillgängliga resurserna med hänsyn till individernas och arbetslivets behov. Till flertalet allmänna utbildningslinjer föreslås an­tagningen vara central. I fräga om linjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område skall dock det lokala inflytandet vara större. Antag­ningen till bl. a. enstaka kurser föreslås bli helt lokal.

Urvalet till högskoleutbildning föreslås — när det gäller utbildnings­linjer — grundas på en indelning av de sökande i fyra kvotgrupper. Till en grupp skall föras sökande med treårig gymnasieskoleutbildning, till en grupp sökande med tvåårig sådan utbildning, till en grupp övriga sökande utom de som har utländsk förutbildning och till en grupp sö­kande med utländsk förutbildning. Var och en av de tre förstnämnda grupperna skall tilldelas platser i proportion till sin andel av antalet sö-

 

Prop. 1975:9                                                            3

kände. Inom varje grupp skall en rangordning göras, normalt på grund­val av en sammanvägning av skolbetyg och arbetslivserfarenhet samt, i fråga om sökande utan gymnasial förutbildning, resultat av studie-lämplighetsprov.

Principbeslut bör fattas om att nytillkommande högskoleutbildning i första hand skall förläggas till 14 orter eller par av orter utanför de nu­varande universitetsorterna, nämligen Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/ Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linkö­ping/Norrköping, Luleå, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Öster­sund. Bl. a. för att underlätta planeringen av den fortsatta utbyggnaden föreslås en indelning av landet i sex högskoleregioner.

Propositionen utgår från att det tills vidare skall finnas högskoleutbild­ning dels med statlig, dels med primär- eller landstingskommunal hu­vudman. Jordbrukels högskolor föreslås alltjämt tillhöra jordbruksde­partementets område. I fråga om den statliga högskoleorganisationen in­om utbildningsdepartementets område skall det på var och en av de nyss nämnda utbyggnadsorterna finnas en statlig högskoleenhet. För univer­sitetsorternas del skall indelningen i högskoleenheter övervägas närmare med utgångspunkt i samband i utbildning och forskning. Propositionen utgår för Stockholms och Göteborgs del från att det skall finnas flera enheter.

Varje högskoleenhet föresläs ledas av en styrelse som skall bestå av såväl inom enheten verksamma som företrädare för allmänna intressen. Inom större enheter bör resurserna liksom i dag organiseras i institutio­ner för ett eller flera ämnesområden. För planering m. m. av allmänna och lokala utbildningslinjer skall finnas linjenämnder, bestående av lä­rare, studerande och företrädare för arbetslivet. Planering m. m. i fråga om forskning/forskarutbildning föreslås ankomma på nämnder inom fakulteter/sektioner.

Den kommunala högskoleutbildningen förutsätts normalt ha primär­kommuns skolstyrelse eller landstingskommuns utbildningsnämnd som styrelse. Härutöver skall det kunna finnas linjenämnder enligt samma principer som vid de statliga enheterna.

För planeringsuppgifter i fråga om den grundläggande högskoleut­bildningen föreslås för varje högskoleregion en regionstyrelse, i vilken företrädare för allmänna intressen skall ha majoritet. Till regionstyrelsen skall kunna knytas utbildningsnämnder med rådgivande och initierande uppgifter när det gäller att utveckla utbildningen inom de fem yrkes­utbildningssektorerna. För planerings- och samordningsuppgifter för huvuddelen av högskoleutbildningen föreslås ett nytt högskoleverk. Inom verket skall finnas fem permanenta planeringsberedningar för ut­bildning och forskning. Frågan om organisation m. m. av den centrala ledningen av de vetenskapliga biblioteken skall utredas.

Anslagssystemet för den grundläggande högskoleutbildningen skall

 

Prop. 1975:9                                                            4

enligt propositionen grundas på indelningen i yrkesutbildningssektorer. En ökad lokal frihet att disponera anvisade medel föreslås.

Särskilda lokala tjänsteförslagsnämnder föreslås för handläggning av ärenden om tillsättning av profe:>sorstjänster m. m.

Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning skall inle­das höstterminen 1975 i Borlänge, Borås, Eskilstuna, Göieborg, Jönkö­ping, Luleå, Lund och Markaryd (med anknytning till Lund) saml ti­digast höstterminen 1976 i Skellefteå (med anknytning till Luleå).

Huvuddelen av förslagen i ])ropositionen beräknas genomföras den i juli 1977. Det nya högskoleverket bör inrättas hösten 1976. För plane­ringsuppgifter m. m. i samband med reformen skall bl. a. en central och sex regionala organisationskommittéer tillkallas.

 

Prop. 1975: 9

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET          PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-02-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengts­son, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Zachrisson.

Proposition om reformering av högskoleutbildningen ni. m.

 

Prop. 1975:9

Föredraganden anför.

INLEDNING

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande che­fen för utbildnlngsdepartementer den 26 april 1968 fyra sakkunniga för utredning rörande den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala ut­bildningssystemet m.m. (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse, U47). Till de sakkunniga! knöts samtidigt tre referensgrupper, en med före­trädare för de politiska partierna, en med företrädare för utbildnings-väsendet och en med företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m. fl.*. De sakkunniga antog benämningen 1968 års utbildningsutred­ning (U 68).

U 68 fick i juli 1971 tilläggsdirektiv att närmare överväga behovet av yrkesteknisk högskoleutbildning (se 1972 års riksdagsberättelse, U 24).

Under sitt arbete redovisade U68 undersökningar, som initierats av utredningen, 1 sammanlagt fem rapporter, nämligen (SOU 1971: 60) Universitetsstudier utan examen, (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke, (SOU 1971: 62) Högre utbildning och arbetsmarknad, (SOU 1972: 23) Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler samt (Ds U 1973: 17) Administratörer i stat och landsting. Ut­redningen lät vidare publicera fjxa debattskrifter: Mål för högre utbild­ning (februari 1969), Högre utbildning — funktion och struktur (juni 1969), Högre utbildning — forsliningsanknytning och studieorganisation (juli 1970) samt Gymnasieskolan — några utvecklingslinjer (december 1970).

U68 överiämnade i mars 1973 sitt huvudbetänkande (SOU 1973:2) Högskolan jämte en separat sainmanfattning (SOU 1973: 3) av detta. Utredningen avgav därutöver sammanlagt fem specialbetänkanden, näm­ligen i maj 1973 (SOU 1973: 12:) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning, i oktober 1973 (SOU 1973: 47) Högskolornas förvalt­ning, i februari 1974 (SOU 197;: 58) Högskoleutbildning — hälso- och sjukvårdslinje m. m., i mars 1974 (SOU 1973: 59) Högskoleutbildning —

 Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen universitetskanslern Hans Löwbeer, generaldirektörerna Bertil Olsson och Jonas Orring samt statssekre­teraren Lennart Sandgren (ordförande).

2 Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen riksdagsledamöterna Bir­
gitta Dahl, Bertil Fiskesjö, Lars Gustafsson, Bengt Gustavsson och Ove Nord­
strandh samt partisekreteraren Carl Tham.

3 Vid tiden för avlämnande av ulredningsförslagen instruktören' Christina
Flink, professorerna Nils Gralén och Lennart Hjelm, studierektorn Inge
Johansson, jur. stud. Dag Klackenberg, överdirektören Lars Sköld, professorn
Per Stjernquist och skolinspektören Erik Weinz.

* Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen ombudsmannen Sven-Olof Cronqvist, sekreteraren Sune Eriksson, direktören Folke Haidén, sekre­teraren Sverker Jonsson, ombudsmannen Tore Karlson, utbildningschefen Lennart Larsson, direktören Karl Axel Linderoth, kanslirådet Fingal Ström, direktören Lars Tobisson och sekreteraren Rolf Wikstrand.

 

Prop. 1975:9                                                                            7

juristlinje m.m. samt i april 1974 (SOU 1974: 19) Högskoleutbildning

— läkarutbildning för sjuksköterskor.

I det följande tar jag upp frågor som behandlas i U 68:s huvudbe­tänkande och i de två förstnämnda specialbetänkandena.

Över huvudbetänkandet har efter remiss yttranden avgetts av över­befälhavaren (ÖB), försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, sialskoniorel, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverkel (RRV), konjunkturinstitutet, kungl biblioteket, universitetskanslersäm­betet (UKÄ) — som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, bibliotekshögskolan, institutet för social forskning, forskningsinstitutet för atomfysik samt kursstyrelserna för den systematiserade decentra­liserade universitetsutbildningen i resp. Sundsvall och Östersund — ut­rustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH), samarbets­nämnden för lokal- och ulrustningsprogramkommilléerna för universitet och högskolor (LUP-nämnden) — som överlämnat ytranden från LUP-kommittéerna — skolöverstyrelsen (SÖ) — som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, semi­narierna för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS), konstfackskolan, sjöbefäls­skolorna. Konstindustriskolan i Göteborg samt Sociala barna- och ung­domsvårdsseminariet i Stockholm — dåvarande kulturrådet, arbetsmark­nadsstyrelsen (AMS) — som överlämnat yttranden från nio länsarbets­nämnder — bostadsslyrelsen, statens planverk, styrelsen för teknisk ut­veckling (STU), statens institut för företagsutveckling (SIFU), styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning

— som överlämnat yttranden från socialhögskolorna — samarbetsnämn­
den för journalisthögskolorna — som överlämnat yttranden från jour­
nalisthögskolorna —• statens medicinska forskningsråd, slalens natur­
vetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning gemen­
samt, statens humanistiska forskningsråd, slalens råd för samhällsforsk­
ning, forskningsbiblioteksrådel, dåvarande teater- och musikrådet (TMR)

—  som överlämnat yttranden från statens scenskolor, statens musik­
dramatiska skola och statens dansskola — dramatiska inslilulel, centrala
studiehjälpsnämnden, numera centrala studiestödsnämnden (CSN) — som
överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Upp­
sala, Linköping, Göteborg och Umeå — dåvarande samarbetsnämnden
för jordbrukels högskolor — som överlämnat yttranden från jordbrukets
högskolor — slatens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens råd
för byggnadsforskning, statens brandskola, numera statens brandnämnd,
samtliga länsstyrelser — som överlämnat yttranden från landstingskom­
munerna samt ett stort antal kommuner — akademien för de fria
konsterna — som överlämnat yttrande från konsthögskolan — krigs­
maktens förvaltningsulbildningsutredning, kommittén för studiestöd ät

 

Prop. 1975:9                                                                          8

vuxna (SVUX), kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX), organisationskoinmiiién för högre musikutbildning (OMUS) — som överlämnat yttranden från musikhögskolorna — ulredningen rörande den fortsalla verksamheten med radio och lelevision inom utbildningsväsendet (TRU), kommittén för fortbildning av journalister (FOJO-kommittén), forskningsrådsutredningen, kompetenskommiltén (KK), kommillén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, expert­gruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), länsberedningen, sta­tens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveirska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund gemensamt (SAFISI) — med instämmande av Sveriges grossistförbund — Sveriges fiantverks- och indusiriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sve­rige (LO), Statsffänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges civilingenjörsförbund. Svenska ingenjörssamfundel, Ingenjörs­velenskapsakademien (IVA), Handelskammaren för Gävleborgs, Koppar­bergs och Uppsala län, Handelskammaren i Göteborg, Skånes handels­kammare, Stockholms handelskammare, Grafiska inslilulel och Insti­tutet för högre kommunikations- och reklainutbildning (IHR) gemen­samt. Folkbildningsförbundet, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF), Vuxenstiiderarides riksorganisation (VRO), Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiels ungdomsförbund (FPU), Kommunistisk ungdom. Moderata ungdomsförbundet (MUF) samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Härjämte har inkommit ett stort antal skrifter i ärendet.

Några remissinstanser har i sina yttranden över U68:s huvudbetän­kande yttrat sig också över spe:cialbetänkandet Högskolornas förvalt­ning. Särskilda yttranden över nämnda betänkande har efter remiss avgetts av statskontoret, bygg.nadsstyrelsen, SCB, RRV, UKÄ — som överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvalt­ningsområde — LUP-nämnden, SÖ — som överlämnat yttranden från lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, seminarierna för huslig utbild­ning, slöjdlärarseminariet och konstfackskolan — dåvarande kulturrådet, AMS, STU, slyrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning — som civerlämnat yttranden från socialhögsko­lorna — samarbetsnämnden för journalisthögskolorna — som överläm­nat yttrande från journalisthögskolan i Göteborg — slalens medicinska forskningsråd, slatens nalurvelenskapliga forskningsråd och slalens råd för alomforskning gemensamt, slalens humanistiska forskningsråd, sta­tens råd för samhällsforskning, forskningsbiblioteksrådet dåvarande TMR — som överlämnat yttranden från statens scenskolor och statens dansskola — dramatiska institutet, CSN — som överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Umeå samar-

 

Prop. 1975:9                                                                            9

betsitäinnden för jordbrukets högskolor — som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — länsslyrelserna i Stockholms, Östergöt­lands, Blekinge, Värmlands, Västmanlairds och Västernorrlands län — som i vissa fall överlämnat yttranden från landstingskommuner och kommuner — OMUS — som överlämnat yttranden från musikhögsko­lorna — KK, utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK), 1973 års expertgrupp för konstulbUdning (K 73), Svenska Kommunför­bundet, Landstingsförbundet, SHIO, LO, SACO, TCO, SFS, SECO och CUF. Vidare har ett antal skrifter i ärendet inkommit.

I mars 1974 tillkallade jag sex sakkunniga för att inom utbildnings­departementet medverka i beredningen av de förslag som avgetts i U68:s huvudbetänkande samt därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antog benämningen U 68-beredniiigen, överlämnade i september 1974 promemorian (Ds U 1974: 6) Högskolereform. Med anledning av promemorian har synpunkter skriftligen redovisats till ut­bildningsdepartementet från bl. a. UKÄ, universiteten, de lekniska hög­skolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, lärarhögskolan i Krislian-stad, socialhögskolorna i Umeå och Örebro, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, statens nalurvelenskapliga forskningsråd och sta­tens råd för atomforskning gemensamt, dåvarande TMR, styrelserna för statens dansskola och dramatiska institutet, dåvarande slyrelsen för skogshögskolan och statens skogsmästarskola, länsstyrelserna i Väster­norrlands och Norrbottens län, Kronobergs läns landsiing, Jönköpings läns landsting, Jönköpings kommun och lärarhögskolan i Jönköping gemensamt, Växjö kommun, kommittén för post gymnasial utbildning i Värmlands län, högskolekommittén i Öslersund, LO, SACO, TCO, Sve­riges civilingenjörsförbund. Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Univer­sitetslärarförbundet, SFS, Teknologorganisationen Refiec, SSEF, SECO samt ett antal enskilda student- eller elevkårer.

Över U 68:s specialbetänkande Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning — och över en i anslutning härtill av SVUX avgiven promemoria. Förslag om studiesocialt stöd för försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning — har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, UKÄ — som överlämnat ytt­randen från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde — LUP-nämnden, SÖ — som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, seminarier för huslig utbildning, förskoleseminarjer och slöjdlärarseminariet — AMS, STU, SIFU, CSN, slalens råd för byggnadsforskning, samtliga länsslyrelser — som överlämnat yttranden från landstingskommuner och kommuner — FÖVUX, KK, kommillén för översyn  av arbelsmarknad.sutbildningen,  länsberedningen.  Svenska

1 Riksdagsledamöterna Birgitta Dahl, Bertil Fiskesjö, Lars Gustafsson (ord­förande), Björn Mohlin, Ove Nordstrandh och Roland Sundgren.

 

Prop. 1975:9                                                                           10

kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAFfSI, SHIO, Sveriges gros­sistförbund, LO, SR, SACO, TCO, Svenska teknologföreningen, numera Sveriges civilingenjörsförbund. Svenska ingenjörssamfundet, SFS, SECO, VRO och CUF. Vidare har SVUX yttrat sig över U 68-betänkandet. Ett antal skrifter i ärendet har inl:ommit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande stats­rådet Moberg den 24 april 1970 en organisationskommitté för att un­der UKÄ planera för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland på grundval av riksdagens beslut med anledning av prop. 1970: 88 (direktiv, se 1971 års riksdagsberättelse U 48). Organisations­kommittén för högre teknisk ulbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) har bl. a. i mars 1974 till UKÄ överlämnat betänkandet Högre utbildning och forskning i övre Jorrland. Träteknisk utbildning och yr­kesteknisk högskoleulbildning i Skellefteå. UKÄ har, efter remissbe­handling av betänkandet, i november 1974 kommit in med förslag i ärendet.

Jag vill i sammanhanget nämna att lärarutbildningskommittén (LUK) i betänkandet (SOU 1972: 92) Fortsatt reformering av lärarutbildningen bl. a. föreslagit att lärare i ämnena musik, gymnastik, teckning, hemkun­skap och slöjd generellt skall utbildas för skoltjänstgöring även i ett and­ra ämne. Inom kort kommer statsrådet Hjelm-Wallén att anmäla en pro­position till riksdagen, grundad på kommitténs förslag. I propositionen kommer bl. a. att föreslås en försöksverksamhet med lärarutbildning i ämnena gymnastik och hemkunskap m. m. i kombination med annat ämne.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande che­fen för utbildningsdepartementet den 30 juni 1972 fyra sakkunniga" för fortsatt utredningsarbete om gymnasieskolans kompetensvärde (direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse U')3). De sakkunniga antog benämningen kompetenskommittén (KK). Till kommittén knöts sedermera en refe­rensgrupp.

KK överlämnade i september 1974 sitt betänkande (SOU 1974: 71) Om behörighet och antagning till högskolan. Över belänkandet har efter remiss yttranden avgetts ;iv rikspolisstyrelsen,  datainspektionen.

1          Professorn Gotthard Björling, disponenten John Olof Edström (ordförande),
byråchefen Sixten Fors, teknologen Lars-Äke Henningsson, landshövdingen
Ragnar Lassinantti, kommunalrådet Nils Malmgren, byråchefen Olof Moll,
professorn Lars Nordström, professorn Karl-Gustav Paul, byråchefen Hans
Poppius, t. f. byggnadsrådet Nils-Arne Rosén, direktören Lennart Wellenius
och kanslichefen Zolo Östlund.

2          Riksdagsledamoten Lars Gustafsson (ordförande), undervisningsrådet Bengt
Jacobson, riksdagsledamoten Lennart Mattson och byråchefen Owe Skoglund.

3          Vid tidpunkten för avlämnande; av betänkandet sekreteraren Anders
Arfwedsson, studeranden Stellan Bsrg, direktörsassistenten Margareta Dahl­
gren, ombudsmannen Lars G. Nihson, sekreteraren Sven Nilsson och fil.
kand. Ingalill Thorsell-Eriksson.

 

Prop. 1975:9                                                                         11

ÖB, försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, luftfartsverket, statskontoret, SCB, RRV, statens brandnämnd, UKÄ — som överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde — SÖ — som överlämnat yttranden från länsskolnämnder, lärarhögskolor, semina­rier för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet och SIHUS — AMS, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för so-cionoinutbildning — som överlämnat yttranden från socialhögskolor­na — samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, statens kulturråd, dramatiska institutet, dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets hög­skolor — som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — aka­demien för de fria konsterna — som överlämnat yttrande från konst­högskolan — OMUS — som överyämnat yttranden från musikhögsko­lorna — folkhögskoleutredningen, 1973 års belygsutredning, K 73, lä­rarutbildningsutredningen, kommittén för översyn av brandförsvarsut­bildningen, krigsmaktens förvaltningsulbildningsutredning. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAF, SHIO, LO, SACO — med instämmande av SR — TCO, Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm, Folkbildningsförbundet, SFS, Elevförbundet, SECO, Sveri­ges folkhögskoleelevers förbund (SFEF), SSEF, Riksförbundet Hem och Skola, CUF, FPU, MUF och SSU. Vidare har ett anlal skrifter i ärendet inkommit.

I samband med KK:s tillkallande uppdrog Kungl. Maj:t åt SÖ att ut­veckla ett studielämplighetsprov för intagning till högre utbildning samt att utarbeta förslag till organisation för ett sådant prov. SÖ har i juni 1974 överlämnat förslag i frågan. Över förslaget har efter remiss ytt­randen avgetts av datainspektionen, ÖB, försvarets skolnämnd, social­styrelsen, statskontoret, statens brandnämnd, UKÄ — som överlämnat yttranden från läroanstalter inom UKÄ:s förvaltningsområde — vissa lärarutbildningsanstalter, AMS, styrelsen för gymnastik- och idrottshög­skolorna, nämnden för socionomulbildning — som överlämnat yttran­den från socialhögskolorna — samarbetsnämnden för journalisthögsko­lorna, statens kulturråd, dramatiska inslitutet, dåvarande samarbets­nämnden för jordbrukels högskolor — som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — akademien för de fria konsterna — som över­lämnat yttrande från konsthögskolan —• offentlighets- och sekretesslag-stifiningskommittén (OSK), OMUS — som överlämnat yttranden från musikhögskolorna — SSK, folkhögskoleiitredningen, 1973 års betygs­utredning, K 73, lärariitbildningsulredningen, kommittén för översyn av brandförsvarsutbildningen. Svenska kommunförbundel, Landstings­förbundet, SAF/SI, SHIO, LO, SACO, TCO, Direktionen för Handels­högskolan i Stockholm, Grafiska inslitutet, IHR, Folkbildningsförbun­det, SFS, SECO, SFEF, SSEF, Riksförbundet Hem och Skola och MUF.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande stats-

 

Prop. 1975:9                                                                           12

rådet Moberg den 10 februari 1970 en sakkunniga för att utreda för­farandet vid tillsättning av tjänst som professor eller biträdande profes­sor m. m. (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse, U 54). Den sakkunnige antog benämningen utredningen om professorstillsättning. Till utred­ningen knöts ett antal experter, vilka fungerat som en referensgrupp. Utredningen överlämnade i december 1973 betänkandet (SOU 1973: 54) Professorstillsättning. Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av socialstyrelsen, statskontoret, RRV, UKÄ — som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolor­na samt högskolorna i Linköping och Luleå — SÖ, direktionen för karo­linska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor — som cverlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO, SR, SACO, TCO och SFS. Tillsammans med betänkandet har remissbe­handlals en av UKÄ i december 1973 ingiven promemoria om be­fordringsgrunder för tjänst som universitetslektor.

Kungl. Maj:t uppdrog den 9 juni 1967 åt statskontoret att med be­aktande av vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i prop. 1967: 1 (bil. 10 s. 52 och 281) utreda frågan om de vetenskapliga bibliotekens inre organisation m. m. Statskontoret har inom ramen för uppdraget överlämnat ett flertal rapporter, bl. a. i januari 1974 rapporten De vetenskapliga biblioteken — organisation och administration. Över denna har efter remiss yttrandijn avgetts av byggnadsstyrelsen, sta­tistiska centralbyrån, RRV, riksarkivet, kungl. biblioteket, UKÄ — som överlämnat yttranden från univeTsiteten, karolinska institutet, de tek­niska högskolorna samt högskolorna i Linköping och Luleå — LUP-nämnden, SÖ, nämnden för socionomulbildning — som överlämnat ytt­randen från vissa socialhögskolor — samarbetsnämnden för journalist­högskolorna, statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskap­liga forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, slatens råd för samhällsforskniitg, slatens råd för atomforskning, statens psykologisk­pedagogiska bibliotek, forskningsbibliotek.srådet, dåvarande samarbets­nämnden för jordbrukets högskolor — som överlämnat yttranden frän jordbrukets högskolor — statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK), dataarkiveringskommiltén, OMUS — som överlämnat yttrande från musikhögskolan i Göteborg — forskningsråds-utredningen, miljökonlrollutredningen. Musikaliska akademien,  Veten-

1 Justitierådet Ingemar Ulveson.

- Vid lidpunkten för avlämnande av betänkandet biträdande professorn Sten Ahrland, jur. kand. Christer Henriksson, sekreteraren Sten Marcusson, om­budsmannen Lars G. Nilsson, hovrättsassessorn Rolf Nöteberg, t. f. byrå­chefen Olavi Orava, departementssekreteraren Erland Ringborg, byråchefen Rolf Rudhe, avdelningsdirektören Berit Sandqvist-Örnberg och professorn Carl G. Schmiterlöw.

 

Prop. 1975:9                                                                         13

skapsakademien, Sveriges Industriförbund, LO, SACO, TCO, SFS, Sve­riges allmänna biblioteksförening, Tekniska litteratursällskapet. Svenska Bibliotekariesamfundet samt Sveriges vetenskapliga specialbiblioteks för­ening.

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga frågor i vilka det ankoinmer på regeringen att besluta.

 

Prop. 1975:9

14

UTREDNINGAR OCH REMISSYTTRANDEN M.M.

1. Högskoleutbildningens inriktning, dimensionering, lokalisering och organisation

1.1 U 68 m. m.

1.1.1 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter

(Högskolan kap. 1)

Utbildningens funktioner (avsnitt LI)

Genom utbildning förmedlas kunskaper, färdigheler och attityder. Syftet med dessa kunskaper, färdigheter och attityder anges av utbild­ningens mål. Som mål för utbildning i allmänhet brukar anges bl. a. att ge bildning och att främja materiell och social utveckling samt person­lighetsutveckling.

Av betydelse för utbildningsplaneringen är givetvis att granska hur

 

 

o/o                                             197
0Q-|------ 1---- 1----- 1---- 1-

0                                                                                      19

90

90-                  JiU

------- rrrf TTTT               tttt                TI

JlLlJ''''M   ]

80------------------------------

----- TITT---------      ~                        1 •

 

 

:::::::::::: : ::: ::

 

70

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

__________ I--J-----------------                                                                              :_________

 

5Q------------------------------

---------------------             —                                                   --------------------- 1—

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

An

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-----------------------------------------------------                                                                    -----------------------------------------------------  '. ■

=r!°_ 1-------- 1-----------------

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 i        1

       -d-        Oi      

1          1          1          1          1 o         in                  lo         o

(NI       csj       m       (O      -3

5tninus                    rJcsjSro- lill                       lill            in          IT»          KO                        c>J          C4          lO          ro         v

Aider, år

ef          en        

:r                o        m         o

.T           -            ITJ           kO            iO

t"-M--| Folkskola  for+sä-Hriir

qsskoia 'äomt ev. yrkesutbildning

 

 

 

, flickskola, folkhögskola scmt ev. yrkesu+bildning

 

I        iGymnosium, fackslsola,  nya gymnasieskolon  samt ev. yrkesutbildning

I        I Fullständig  exomen   från universitet eller högskola

Källa: SOU 1971: 19.

Figur 1. Befolkningens utbildningssammansättning 1970 och 1990 efter ålder och utbildningsnivå.

 

Prop. 1975: 9                                                          15

utbildningssystemet faktiskt fungerar. U 68, som i debattskrifter och un­dersökningsrapporter försökt belysa den högre utbildningens funktions­sätt, berör i huvudbetänkandet översiktligt några förhållanden.

I det svenska utbildningsväsendet har de senaste årtiondena skett en mycket snabb ökning av studerandeantalet. Denna får emellertid först långsamt effekt på hela befolkningens utbildningssammansättning. Fi­gur 1 illustrerar de stora olikheter i utbildningshänseende mellan gene­rationerna som blivit en följd av den snabba utbyggnaden av utbild­ningssystemet.

Den uppfattning om utbildningens betydelse för den ekonomiska till­växten, som varit en av förutsättningarna för industriländernas mycket betydande satsning på utbildning, synes allmänt sett få stöd i erfaren­heten. Generaliserat kan sägas att utbildningens roll i den materiella till­växten ligger i dess i vid mening yrkesförberedande funktioner. Från denna synpunkt blir det av grundläggande betydelse att utbildningen står i rimligt förhållande till samhällets behov. En grov anvisning ger här förhållandet mellan utbud och efterfrågan på utbildade. För en mer nyanserad bedömning måste också beaktas bl. a. det sätt på viUcet anpassningen mellan utbud och efterfrågan sker.

I förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad är det inte möjligt att skarpt avgränsa utbildning av viss längd eller av visst slag. Den högre utbildningen måste ses tillsammans med t. ex. gymnasial yrkes­inriktad utbildning och vuxenutbildning av olika slag.

När det gäller utbildningens möjligheter att bidra tiU social förändring är bl. a. den sociala fördelningen inom utbildningsväsendet av betydelse. Förhållandena på grund- och gymnasieskolestadiema, liksom behörig­hets- och urvalsreglerna vid övergång till högre utbildning, spelar en viktig roU för den sociala fördelningen inom den senare. Skolan är emellertid bara en av de faktorer som påverkar en ung människas ut­veckling. Åtgärder enbart inom utbildningsområdet kan därför bedömas få endast en begränsad social utjämningseffekt. De måste ses tillsam­mans med övriga faktorer som påverkar människors utveckling och lev­nadsförhållanden.

Undersökningar visar att valet mellan fortsatt utbildning och arbete och mellan olika slag av utbildning efter avslutad grundskola har starkt samband med social härkomst. Även om utbildningssystemets starka tillväxt under efterkrigstiden gett avsevärt ökade möjligheter för de lägre socialgrupperna, har expansionen dock inte lett tiU social utjämning inom utbildningen i den utsträckning man tidigare hoppats på.

Några allmänna utgångspunkter för utbildningsplaneringen (avsnitt 1.2)

Traditionellt brukar man skilja på två principer för utbildningsplane­ringen. Enligt den ena utgår planeringen från arbetsmarknadens efter-

 

Prop. 1975:9                                                                         16

frågan på utbildade, enligt den andra från individernas efterfrågan på utbildning. Man måste räkna msd att individ- och arbetsmarknadsefter­frågan påverkar varandra ömsesidigt i ett komplicerat samspel. Enligt U 68:s mening kan ingen av dem var för sig användas som planerings­princip. Inte heller tillsammans utgör de ett tillräckligt underlag för den långsiktiga planeringen av utbildningens dimensionering, organisation och lokalisering, som får göras från delvis andra utgångspunkter. I pla­neringen på kortare sikt bör arbstsmarknadsefterfrågan och individefter­frågan vägas samman.

Fördelningsfrågorna är centrala för samhället i dess helhet. De bör därför uppmärksammas också i utbildningsplaneringen. Både rättvise­hänsyn och strävan att ge varje; människa möjlighet till en arbetsinsats i samhället måste få styra fördelningen av utbildningsresurser på indivi­derna. Också i andra avseenden bör utbildningen kunna planeras med direkt syfte att främja en viss utveckling, exempelvis genom att utveckla utbildningsvägar som kombinerar biologisk och kemisk kunskap med teknisk eUer administrativ-ekonomisk yrkesinriktning och därmed göra samhället bättre berett att möta miljöproblemen.

Vuxenutbildningen har sin bakgrund i såväl arbetsmarknadsbehov som individemas efterfrågan på utbildning. För samhället ger den möjlighet bl. a. att tillfredsställa arbetsmarknadsbehov inom växande sektorer ge­nom omskolning av sådana som är verksamma inom krympande sekto­rer. Den kan också effektivera, och utveckla yrkesinsatsema inom en och samma sektor. För individen är vuxenutbildningen på motsvarande sätt ett medel att finna anställning på en föränderlig arbetsmarknad eller nya, mera stimulerande uppgifter inom den egna yrkesverksamheten. Men den är också ett medel att utveckla intressen och anlag utan direkt an­knytning till yrkesverksamheten. Planeringsprinciperna »arbetsmarknads­efterfrågan på utbildade» och .»individefterfrågan på utbildning» synes — genom vuxenutbildningens inriktning på mera närliggande mål — lättare att tillämpa i vuxenutbildningen än i ungdomsutbildningen.

Räknar man med vuxenutbildningen som ett bestående inslag av bety­dande omfattning i samhällets r.otala utbildningsinsatser är det naturligt att imgdoms- och vuxenutbildningen planeras som en helhet. Utgångs­punkten blir då att utbildning skall vara något som återkommer för varje individ under större delen av livet. Vid planeringen av utbildning är det enligt U68:s mening angeläget att synsättet återkommande ut­bildning blir vägledande.

Frågan om återkommande utbildning kan formuleras som ett problem om den lämpliga fördelningen av utbildning under en människas liv. Man kan fråga sig om det är den bästa användningen av utbildnings­resurserna att i en relativt lång sammanhängande utbildning direkt efter gymnasieskolan ge mycket omfattande kunskaper, om dessa ändå för­åldras snabbt. Det är möjligt att individen i många fall kan nyttiggöra

 

Prop. 1975: 9                                                          17

sin utbildning effektivare, om den delas upp på perioder spridda på lämpligt sätt Över hans livstid.

Frågan om fördelningen av utbildningsperiodema kan ses med ut­gångspunkt i fördelningen av yrkesaktuell kunskap under en enskild människas liv. Man kan se frågan också som ett problem om fördelning mellan människor i olika åldrar, som en rättvisefråga mellan generatio­nerna. I båda fallen blir det fråga om att inom begränsade resurser göra en avvägning av omfattningen av å ena sidan den sammanhängande ungdomsutbildningen, å andra sidan vuxenutbildningen. Också för för­delningen av utbildningsresurser på individer inom en generation kan återkommande utbildning väntas få effekter, bl. a. i form av förutsätt­ningar för en jämnare social fördelning. Återkommande utbildning in­nebär vidare förbättrade möjligheter att få en skälig anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad — också i fråga om utbildningens inne-håU.

I olika delar av huvudbetänkandet kommer U68 tillbaka till frågan om konsekvenser av återkommande utbildning för utbildningsplanering­en. Det gäller t. ex. gymnasieskoleutbildningens inriktning och organisa­tion, högskoleutbildningens studieorganisation, inhals- och behörighets­regler, studiefinansiering, utbildningens lokalisering och distribution samt uppsökande verksamhet. Det är vidare uppenbart att återkommande ut­bildning förutsätter anpassningsåtgärder inom samhällssektorer utanför utbildningsväsendet, t. ex. i fråga om arbetsmarknadens sätt att fungera.

U68 diskuterar inledningsvis också anknytningen mellan gymnasie­skolan och den högre utbildningen i perspektivet av återkommande ut­bildning. Eftersom alla studerande bör förberedas för perioder av fort­satta studier är det angeläget att gymnasieskolans alla linjer innehåller inslag av studieförberedelser. Om gymnasieskolan därutöver ger alla studerande ett visst mått av yrkesförberedelser, har alla möjlighet att övergå till yrkesverksamhet omedelbart efter gymnasieskolans slut. En­dast med sådana förändringar kan återkommande utbildning på sikt få mera betydande omfattning. Tillsammans med statsmakternas beslut om nya principer för behörighets- och urvalsregler för högre utbildning ger detta en större frihet åt den enskilde i valet mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. Härigenom skapas nya förutsättningar för att låta indi­videmas efterfrågan på utbildning bli vägledande för utbildningsplane­ringen. Sambandet mellan gymnasieskola och högre utbildning skulle ock­så förändras och det skulle vara möjligt att genomföra en planering av den högre utbildningen mera fristående från gymnasieskolan.

Högskoleutbildningens avgränsning (avsnitt 1.3.2)

I gällande provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning definieras denna som »sådan utbildning vid vilken högre skolunderbygg-

2   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                           18

nad än grundskolan krävs för tillträde». I samband med 1972 års riks­dagsbeslut om gymnasieskolans kompetensvärde (prop. 1972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240) togs ingen närmare ställning i fråga om det eftergymnasiala områdets avgränsning i avvaktan på U68:s och LUK:s förslag.

U68 utgår från att som högskoleutbildning skall betraktas i huvudsak sådan utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola eller som ställer krav på bestämda erfarenheter utöver grundskolan. Även de studerandes ålder bör spela viss roll.

U68 behandlar inte forskarat bildningen utan endast vad utredningen kallar grundläggande högskoleutbildning (grundutbildning). Denna kom­mer med den gjorda avgränsningen i praktiken att bestå dels av linjer för vilka avslutad gymnasial utbildning är formellt behörighetsvillkor, dels av linjer som för de studerande är eller kommer att vara alternativ till sådan utbildning. Denna utgångspunkt skulle enligt U 68:s uppfattning svara bäst mot kravet på att skapa förutsättningar för en rationell ut­bildningsplanering. Till högskoleutbildningen kommer därmed att räknas utbildning med statlig, kommunal eller landstingskommunal huvudman. Också statsimderstödd enskild utbildning bör på motsvarande grander kimna föras in under samlingsbeteckningen högskoleutbildning.

Avgränsningen mellan gymnasieskola och högskoleutbildning kan inte göras en gång för alla utan måste fortlöpande omprövas. Enligt U68:s uppfattning måste definitionen ges genom en uppräkning av de utbild­ningslinjer som ingår i högskoleutbildningen. Den av utredningen upp­rättade förteckningen över befintliga utbildningsvägar (bilaga 6) som enligt utredningens mening bör räknas som högskoleutbildning torde i sammandrag få som bilaga 1 fogas till regeringsprotokollet denna dag.

Högskoleutbildningens indelning (avsnitt 1.3.3)

Den överblick som är nödvändig såväl av planeringsskäl som med hänsyn tUI de utbildningssökand(;s och arbetsmarknadens behov kräver en ändamålsenlig indelning av högskoleutbildningen i dess helhet. Syftet med ea indelning i sektorer eller områden bör bl. a. vara att få ett lättöverskådligt och gripbart underlag för översiktlig planering, i regel på längre sikt. Också för den institutionella organisationen, som utgör ramen för verksamhetens planerLig, är en ändamålsenlig indelning nöd­vändig. Slutligen bör indelningen vara en lämplig utgångspunkt för in­formation till såväl studerande som arbetsgivare.

Man kan söka en indelning med utgångspunkt i utbildningens yrkes­inriktning eller i mera generella kurser gemensamma eller snarlika för flera utbildningslinjer. Med utgångspunkt i att högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten har U68 funnit att en indelning efter yrkesprincipen bör vara grandläggande för utredning-

 

Prop. 1975:9                                                           19

ens planeringsförslag och för utbildningens framtida organisation. Ut­redningen har futmit en indelning i fem yrkesutbildningsseklorer ända­målsenlig, nämligen

teknisk yrkesutbildning

administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

vårdyrkesutbildning

utbildning för undervisningsyrken

utbildning för kultur- och informationsyrken.

I U 68:s förslag till utbildningslinjer (bilaga 9) har denna indelning använts. Förslaget torde få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollet i detta ärende.

Det är enligt U 68 uppenbart att varje indelning blir en kompromiss mellan bindningar och önskemål av olika slag. Sambandet mellan yrke och utbildning är långtifrån entydigt och utbytbarheten på arbetsmark­naden mellan två utbildningslinjer sällan fullständig. I många fall är en utbytbarhet lika naturlig mellan linjer tillhörande olika sektorer som mellan linjer inom samma sektor. Det är väsentligt att den föreslagna indelningen inte skapar konstlade gränser för möjligheterna att utnyttja utbildningsutbudet.

Släktskapen mellan olika utbildningslinjer med avseende på det mera generella utbildningsinnehållet ligger till gmnd för den indelning i bas­utbildningsområden som också används i U68:s förslag. En sådan in­delning kan vara vägledande vid planeringen av vissa basresurser för utbildningen och för kontakten mellan viss gmndforskning och gmnd­läggande högskoleutbildning. Utredningen har funnit en indelning i föl­jande sju områden användbar:

fysisk-kemisk utbildning

kemisk-biologisk utbildning

beteendevetenskaplig utbildning

samhällsvetenskaplig utbildning

matematisk-systemvetenskaplig utbildning

språklig utbildning

historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning.

Gränserna mellan basutbildningsområdena är, kanske ännu mera än gränserna mellan yrkesutbildningssektorema, oklara och andra avgräns­ningar är också möjliga. I flera sammanhang har det emellertid upplevts som önskvärt att se utbildningsplaneringen ur en annan aspekt än den omedelbart yrkesanknutna.

De två av U 68 använda indelningarna kan ställas samman i ett mtnät enligt figur 2.

 

Prop. 1975: 9

20

 

v   Basutbild-\.      nings-Yrkes-Nornrode utbild-   \ ninqssektorv

Fysisk-kemiskt

Kemi:5k-

biologisk4

Beteende-veten­skapligt

Somhölls-

veten-

skapligt

Ma+ema-

tisk-

system-

veten-

skapliqt

Språkligt

Historisk-

estetisk-

religpons-

veten-

skapligt

Teknisk

0

 

 

 

 

 

 

Administrativ och ekonomisk

 

 

 

©

 

 

 

Vård

 

03

©

 

 

 

 

Undervisning

 

 

 

 

 

©

 

Kultup och informotion

 

 

 

 

 

 

©

Figur 2. Högskoleutbildningens indelning i yrkesutbildningssektorer och basut­bildningsområden. Som exempel har följande utbildningslinjer markerats. (I flertalet rutor finns många utbildningslinjer.)

1   Civilingenjörsutbildning (maskinieknisk linje).

2   Juristutbildning.

3   Läkarutbildning.

4   Socionomutbildning (social linje).

5   SpråkMrarutbUdning.

6   Prästutbildning.

Högskoleutbildningens mål (avsnitt 1.4)

AU utbildning syftar till utveciding av kunskaper, färdigheter och atti­tyder. Formuleringen av utbildningsmålen bör i stora drag besvara frå­gan vilket ändamål de kunska{)er, färdigheter och attityder som för­värvas skall tjäna. Målen skall därutöver ge vägledning vid utformningen av behörighets- och urvalsreglar och studieorganisation och vid andra planeringsåtgärder.

U68 redovisar (s. 47—50) sina synpunkter på högskoleutbildningens mål under rubrikerna:

personlighetsutveckling

välfärdsutveckling

demokrati

internationalisering

social förändring.

Bildningsmotivet skär tvärs igenom flertalet av de angivna målen. En bred referensram med förankring i den egna kulturkretsen har bety-

1 Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

 

Prop. 1975:9                                                           21

delse för personlighetsutvecklingen och för en fungerande demokrati. Den kan också vara en förutsättning för kulturkonsumtion. Internatio­naliseringsmålet fömtsätter överblick, språkkunskaper och kännedom om andra länders situation och kulturella liv.

Utbildningens innehåll och verksainhetsformer faller delvis utanför U 68:s uppdrag. Utredningen redovisar emellertid i korthet (s. 50—53) sin syn på de dimensioner i vilka planeringen av en utbildningslinje eller en kurs bör kunna ske. Dessa är:

utbildningens användningsområde

färdigheter och kunskaper

problemorientering.

Utbildning kan förbereda för yrkesverksamhet, fortsatt utbildning, del­tagande i gemensamma samhälleliga angelägenheter, egen fritidsverk­samhet eller annat. Inom högskoleutbildningen skall utbildningslinjerna normalt vara yrkesförberedande. Detta hindrar inte att de också har andra användningsområden.

Allmänt bör gäUa att den högre utbildningen bör vara åtgärdsihriktad, dvs. utveckla förmågan att vidta åtgärder i yrkesverksamheten. I fråga om kommunikationsfärdigheter bör i all utbildning förmågan att uttrycka sig enkelt och klart i tal och skrift övas. Färdighetsträning för att öva och befästa kunskaper och skapa fördjupad förståelse för sammanhang får vidare inte förbises i högskoleutbildningen. Sammankopplingen av en skapande och en kritisk attityd är särskilt angelägen när det gäller att utveckla utbildningens problemorientering. Den skapande och den kritiska attityden kompletterar varandra och en konstruktiv analys krä­ver i allmänhet inslag av både kreativitet och kritik. Förmågan att un­der realistiska förutsättningar avgränsa problem och lösa dem är av­görande för de yrkesfunktioner för vilka högskoleutbildningen förbe­reder.

För U 68 står det klart att det är nödvändigt att i utbildningen upp­märksamma och granska dess samhälleliga konsekvenser. Den opar­tiskhet och saklighet som bör prägla undervisningen kräver enligt ut­redningens uppfattning, förutom respekt för logik och fakta, dels att de grundläggande värderingarna så långt möjligt redovisas, varvid också alternativa gmndvärderingar bör beskrivas, dels att teorier med skilda gmndvärderingar studeras. Det bör vara en strävan att genom att kom­binera insatser av flera lärare, genom lämpligt vald litteratur eller på annat sätt möta kravet på allsidighet.

Utbildningens arbetslivsanknytning (avsnitt 1.5)

U 68: s förslag tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i förhållandet mellan utbildning och yrkesliv. I allmänhet har varje utbildning inslag av både moment som är anpassade till förhållanden i arbetslivet och

 

Prop. 1975:9                                                                           22

sådana som syftar till förändring: och utveckling av dessa. En förutsätt­ning för att utbildningen aktivt skall bidra till förnyelse, det må vara inom yrkeslivet eller andra områden, är att dess innehåll inte okritiskt övertas från dagens eller gårdagens sätt att utöva olika verksamheter. Inom högskoleutbildningen är detta en av alla erkänd sak, vilket bl. a. hänger samman med den direkta forskningsanknytning som ofta finns. De studerande bör vidare få en tillfredsställande bredd i utbildningen. Härigenom skapas förutsättningar för en såväl yrkesmässig som geogra­fisk rörlighet, vilket ger den enskilde en angelägen beredskap för för­ändringar på arbetsmarknaden.

I syfte att kunna särskilja å ena sidan utbildningsinnehåll som är ge­mensamt för flera sektorer, yrkesområden eller yrken och å andra sidan mera yrkesspecifikt utbildningsinnehåll använder utredningen termerna basutbildning och yrkesinriktad utbildning. Det har emellertid visat sig svårt att här dra skarpa gränser En kurs som i ett sammanhang upp­fattas som yrkesinriktad kan i ett annat fall närmast ha karaktär av basutbildning.

Att en utbildningslinje är yrkesinriktad behöver självfallet inte inne­bära att varje enskilt moment har direkt anknytning till yrkesverksam­heten. Avvägningen mellan vad U 68 kallar närförberedelser —• dvs. mera direkt på den första yrkesverksamheten inriktade kunskaper och färdigheter — och fjärrförberedelser, vilka avser kvalificerade arbets­uppgifter av skiftande slag under en längre tidsperiod, har bl. a. med hänsyn till olika traditioner lösts på olika sätt inom högskoleutbildning­en. Även i fortsättningen blir dist säkerligen nödvändigt att söka lös­ningar avpassade till förhållandena i varje enskilt fall.

Några för arbetslivsanknytnirgen väsentliga planeringsfrågor, som U68 sedan återkommer till i olika sammanhang, diskuteras samman­fattande i avsnitt 1.5.2 (s. 55—57). Här berörs bl.a. återkommande utbildning, studiernas innehåll och organisation, information, urvals­principer, lärarpersonal, lokalisering och institutionell organisation.

Högskoleutbildningens forskningsanknytning (avsnitt 1.6)

För universiteten och vissa högskolor har anknytningen mellan forsk­ning och utbildning framstått som ett karaktäristiskt kännemärke. U68:s förslag berör således pä olika siitt denna anknytning. Man bör enligt utredningen utgå från att all utbildning har ett samband med forsk­ningen. Syftet bör vara att finnai ändamålsenliga lösningar som svarar mot skiftande förhållanden såväl inom nuvarande universitet och hög­skolor som utanför dessa.

Det kan enligt U68:s mening inte föratsättas att forskning bedrivs vid varje enhet för högskoleutbildning. Samtidigt bör det emellertid ge-

1 Särskilda yttranden av Bertil Fiske:sjö, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Carl Tham.

 

Prop. 1975:9                                                           23

nom den enhetligare organisation för högskoleutbildningen U 68 före­slår bli lättare att, utan hinder av administrativa gränser, utveckla ända­målsenliga kontaktvägar mellan forskning och grandutbildning och att bygga forskning och forskaratbildning på den grandutbildning som be­döms vara lämplig. Generellt bör också högskoleväsendets vidgning kun­na — på grand av påverkan från grundutbildningen till forskningen — vara en faktor av betydelse då det gäller att inrikta forskning mot nya områden och för samhället väsentliga problem.

U 68 har i sitt arbete sökt genomlysa de övergripande planeringsfrå­gorna för den grundläggande högskoleutbildningen, medan en motsva­rande analys av forskningens och forskarutbildningens planeringsproblem legat utanför utredningens uppdrag. U 68:s diskussion om forskningsan­knytning utgår sålunda från utredningens sätt att se grundutbildningens planeringsproblem. I avsnitt 1.6.3 (s. 61—64) diskuterar U 68 forsk­ningsanknytningsfrågan i perspektivet av olika i utbildningsplaneringen aktuella frågor och faktorer. Utredningen återkommer sedan i olika sammanhang till dessa frågor.

1.1.2 Högskolestudiernas organisation (Högskolan kap. 3)

Utgångspimkter (avsnitt 3.1)

Utredningen redovisar i avsnitt 3.1.2 i korthet nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser i fråga om högskoleutbildningens organisation. Inom det område U 68 betraktar som högskoleutbildning är studierna för närvarande organiserade på mycket skiftande sätt. Utredningen be­skriver och analyserar bl. a. studieorganisationen vid de filosofiska fa­kulteterna.

U 68 konstaterar att många utbildningar är uppbyggda efter ett fast mönster, där såväl sakinnehåll som ordningsföljd mellan ämnen och kurser har fixerats. Andra utbildningar följer ett liknande mönster men har visst begränsat utrymme för mer eller mindre valfria studier. Huvud­delen av de nuvarande utbildningsvägarna vid filosofisk fakultet erbju­der en stor valfrihet beträffande såväl ämnen som ordningsföljden mel­lan dessa.

En stor del av högskoleutbildnmgen kan sägas vara yrkesförberedande i den meningen att den studerande i den framtida yrkesverksamheten på ett allmänt sätt har nytta av sina förvärvade kunskaper. Graden av yrkesinriktning påverkar graden av fasthet beträffande bl. a. ämnes­innehåll. Alla mycket bundna utbildningar har en klar inriktning mot ett visst verksamhetsområde även om yrkesinriktningen kan vara olika stark. För många utbildningar inom filosofisk fakultet, där valfriheten i fråga  om  ämneskombinationer  är  stor,  är yrkesinriktningen  svagare

 

Prop. 1975:9                                                           24

markerad. I vissa fall har effekterna av bristen på mera direkt yrkes­inriktning av utbildningen blivit påtagliga i samband med det kraftigt ökade utbudet av examinerade från universitet och högskolor.

Även uppbyggnaden av olika utbildningar med avseende på placeringen av mer specialiserade och yrkesförberedande moment samt formen för differentiering varierar starkt. Vissa, främst kortare utbildningar saknar helt differentiering tmder studiernas gång. Inom andra sker en stegvis profilering som utgår från ett för flera linjer i väsentliga delar gemen­samt ämnesinnehåll i inledningsskedet. En annan typ av differentiering kännetecknar de allmänna utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet, som i regel är uppbyggda med en successiv ämnesföljd med ökande valfri­het.

Ett genomgående drag i nuvarande organisation är att administrativt-organisatoriska gränser mellan olika utbildningar också är studieorga­nisatoriska gränser. Försök har gjorts att bryta dessa gränser men nå­gon egentlig studieorganisatorisk rörlighet har dock ännu inte uppnåtts annat än mellan de filosofiska faiulteterna.

Det är enligt U 68 klart att den i direktiven för utredningen angivna principen om yrkesinriktning av den eftergymnasiala utbildningen och kraven på utbytbarhet mellan olika utbildningar och på rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter förändringar i olika avseenden av högskole­utbildningen. Allmänt gäller att en större enhetlighet och överskådlighet i organisationen av olika utbildningar bör komma till stånd så att likheter i utbildningsinnehåll kan utnyttjas vid byte av studie- och yrkesinrikt­ning och för påbyggnad av kortare utbildningar till längre. Principen om yrkesinriktning av den eftergiymnasiala utbildningen har konsekven­ser främst för de filosofiska fakulteterna. Då endast en mindre del av de studerande vid dessa fakulteter f. n. kan räkna med sysselsättning inom för dessa grupper traditionella yrkesområden, är det angeläget att få till stånd en bättre anknytning av deras utbildning till de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden.

Ett planeringsarbete, som siktar till att omforma högskoleutbildningen så att den bättre än hittills motsvarar de krav på studieorganisation och innehåll som kan ställas, måste inriktas på olika tidsperspektiv. U 68 räknar med ett längre och ett kortare perspektiv för genomförandet av sina förslag. Vissa åtgärder bör vidtas i samband med att utredningens övriga förslag genomförs, andra förändringar bör genomföras som led i ett löpande utvecklingsarbete. Utredningens förslag avseende mitten av 1970-taIet för den utbildning som nu anordnas inom filosofisk fakul­tet inriktas i första hand på att skapa en ram för utveckling av mer yrkesinriktade utbildningslinjer. Det ankommer sedan på vederbörande lokala och centrala organ att successivt åstadkomma förändringar inom den givna ramen. Den större överskådlighet och enhetlighet i organisa­tionen som fordras för att likheter i utbildningsinnehåll skall kunna an-

 

Prop. 1975:9                                                           25

vändas för byte av studie- och yrkesinriktning och för påbyggnad av kortare utbildningar måste likaså åstadkommas i etapper.

I avsnitt 3.1.3 preciserar U 68 vissa studieorganisatoriska begrepp.i

De krav som måste ställas på den framtida högskoleutbildningen i form av yrkesinriktning, ökad överskådlighet och enhetlighet i studie­organisationen talar enligt U 68 för att högskoleutbildningen organise­ras i linjer. Från utbildningsplanerings- och ansvarssynpunkt bör utbild­ningar som leder till en viss del av yrkeslivet kunna sammanhållas stu-dieorganisatoriskt och administrativt. Från utbildningsproduktionens syn­punkt bör utbildningar i många fall med fördel kunna ordnas efter ge­mensamma basutbildningar för att en pedagogiskt och administrativt lämplig uppläggning skall kunna nås. Från dimensioneringssynpunkt måste i flera fall såväl yrkesinriktnings- som basutbildningskaraktären beaktas. Från informationssynpunkt slutligen föreligger behov av att presentera utbildningar såväl ur yrkesutbildningsaspekter som ur bas­utbildningsaspekter. Utbildningslinjen kan ses som ett instrument för att beskriva utbildningar så att de kan hänföras till dels en yrkesutbild­ningssektor, dels ett huvudsakligt basutbildningsområde.

Definitionen av utbildningslinje bör göras så att hänsyn kan tas till de utbildningsmål som gäUer för linjerna i fråga. Linjebegreppet bör också bestämmas så att gemensamma breda ingångar och successiv differentie­ring skall vara möjliga. Linjebegreppet bör albnänt sett ge en ram för den fortsatta utvecklingen av utbildningarna i riktning mot de av U 68 angivna målen.

Frågan om definition av utbildningslinje gäller i praktiken i stor ut­sträckning vilka krav som bör ställas på de utbildningar som f. n. har en relativt fri utformning och vag yrkesinriktning. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att man vid definitionen av allmän utbildningslinje beaktar såväl yrkesinriktningen som basutbildningsinne­hållet och låter de i dag spärrade, yrkesinriktade utbildningarna vara en viktig utgångspunkt.

En avvägning mellan å ena sidan önskemålet att utnyttja den bredd och variationsrikedom som finns inom de nuvarande filosofiska fakulteterna och å andra sidan behovet av viss fasthet i studieorga­nisaloriskt hänseende syns naturiigen leda till att man anknyter till det linjebegrepp som finns inom t. ex. socionomutbildningen. Denna representerar en förhållandevis mjuk hnjemodell och är en klart yrkes­inriktad utbildning, tillräckligt preciserad i fråga om utbildningsmål och innehåll för att ge information åt såväl arbetsgivare som studerande.

U 68 föreslår att en allmän utbildningslinje definieras som en kortare eller längre utbildning inriktad mot ett eller flera yrkesområden. Den har tyngdpunkten inom visst basutbildningsområde och är utformad an­tingen som en fast kombination av kurser (i regel med såväl sakinnehåll

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

 

Prop. 1975:9                                                           26

som ordningsföljd angiven) eller som en grundläggande basutbildning, följd av kurser i något eller några profilämnen jämte ytterligare kurser av betydelse för det avsedda V(3rksamhetsområdet. I det senare fallet kan en viss gmndläggande basutbildning genom kombination med lämp­liga kurser användas för olika yrkesinriktningar. Utbildningslinjen kan då vara uppdelad på linjevarianter.

Utredningen föreslår vidare att man genom lokala och individuella utbildningslinjer skall täcka behov som inte tillgodoses genom allmänna utbildningslinjer. Lokal utbildningslinje, vars innehåll och organisation enligt förslaget helt skall bestämmas av de lokala högskolemyndigheter­na, bör normalt utformas så att den uppfyller samma krav som allmän utbildningslinje. Med individuell utbildningslinje menas en utbildning in­riktad mot visst verksamhetsområde och med visst huvudsakligt basut­bildningsinnehåll, där de ingående studiekurserna och ordningsföljden mellan dem bestäms av den studei-ande.

Utredningen anför en rad skäl för att utbildningslinjerna skall byggas upp av kurser. Ett sådant system ger de studerande bättre och klarare överblick över studierna, det ökar möjligheterna att följa den studerandes studiegång och det underlättar distribution av högskoleutbildning. Här­till kan läggas möjligheten att ia en snabbare följsamhet i läromedels­produktionen och att kunna fixera de mera lokal- och utrustningskrä-vande momenten. Utredningen diskuterar olägenheter som kan följa med ett kurssystem och betonar att ett sådant kan genomföras på olika sätt i olika slag av utbildning. I vIssel fall är t. ex. parallelläsning önskvärd, i andra fall kan det vara lämpli:it att helt integrera utbildningen inom två eller flera kurser.

U 68 föreslår att en utbildningslinje i regel byggs upp av kurser som ger poängtal motsvarande beräknad studietid på sådant sätt att 40 poäng motsvarar ett studieår. I vissa fs.ll kan det vara lämpligt att föra sam­man kurserna till större enheter, för vilka utredningen i anslutning till nuvarande terminologi vid de filosofiska fakulteterna använder termen studiekurser.

I vissa fall bör det enligt utredningen vara möjligt att följa en ut­bildningslinje eller linjevariant på olika sätt. Varje sådant sätt kallas en sludieväg. Den studerandes val av studieväg innebär att högskoleutbild­ningens resurser utnyttjas på visst sätt. Vid högskolestudiernas början behöver inte hela studievägen fastläggas om inte den valda utbildnings­linjen är en fast kurskombination. Den studerande skall emellertid enligt utredningsförslaget anmäla sig till ett studieprogram som anger inrikt­ningen av åtminstone de tre första terminemas studier.

U 68 föreslår vidare att utbildningens inriktning och organisation i stort inom en utbildningslinje anges genom en utbildningsplan och att denna kompletteras med mer utförliga beskrivningar av innehållet och verksamhetsformerna i varje kurs genom en kursplan. Utbildningspla-

 

Prop. 1975:9                                                           27

nen avses bli fastställd av det centrala ämbetsverk som är tillsynsmyn­dighet för utbildningen, i vissa fall i samverkan med annat ämbetsverk.i Planen skall ange bl. a. utbildningslinjens inriktning och organisation och ge anvisningar för upprättande av kursplaner. Föreskrifter om för­kunskaper och andra villkor för tillträde till linjen föreslås vidare ingå. Kursplanerna avses bli fastställda av lokal högskolemyndighet. De skall innehålla en målbeskrivning och beskrivning av utbildningens innehåll, organisation och verksamhetsformer. Information om prov samt studie­tekniska råd och anvisningar är andra viktiga delar av kursplanerna.

Högskolestudiemas organisation vid 1970-talets mitt (avsnitt 3.2)

U 68 lägger i sitt huvudbetänkande fram endast begränsade förslag till förändringar med sikte på 1970-talets mitt. Bakom detta ställningsta­gande ligger bl. a. en prioritering som innebär att de tillgängliga resur­serna främst bör sättas in på de områden där de studieorganisatoriska problemen är mest akuta och det är mest angeläget att utveckla yrkes-anknytningen. Detta talar för att huvudintresset i det korta perspektivet ägnas åt utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna.

Vad som utanför de filosofiska fakulteterna allmänt sett framstår som mest angeläget på kort sikt är att öka utbudet av enstaka kurser som kan användas i återkommande utbildning. U 68 anser det angeläget att centrala myndigheter snarast låter inventera förekomsten av dylika kur­ser och vidtar åtgärder som kan bidra till att de inordnas i ett nytt stu­dieorganisaloriskt mönster.

Den viktigaste förändringen av den nuvarande studieorganisationen är enligt utredningen på kort sikt en ökad och mer differentierad yrkes­inriktning av utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Utredningens utgångspunkter för en översyn av 1969 års studieordning vid dessa fakulteter kan sammanfattas enligt följande (avsnitt 3.2.2.1).

—• De allmänna utbildningslinjerna bör förbereda för yrkesverksamhet och grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkessektorer och ge goda valmöjligheter på arbetsmarknaden.

—   De allmänna utbildningslinjerna och linjevarianterna bör fördelas på yrkesutbildningssektorer.

—   Hänsyn bör tas till de fakliska valen av studiekurser i 1969 år studie­ordning och utbildningens relation till arbetsmarknaden.

—   Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete inom bl. a. UKÄ och universiteten bör beaktas.

I avsnitten 3.2.2.2—3.2.2.5 analyserar U 68 1969 års studieordning i förhållande till utredningens utbildningslinjebegrepp och yrkesutbild-

 Särskilt yttrande av Jonas Orring.

 

Prop. 1975:9                                                           28

ningssektorerna samt redovisar pågående utvecklingsarbete rörande ut­bildningen vid de filosofiska fakitltetema.

U 68 föreslår (avsnitt 3.2.2.6) att utredningens utbildningslinjebegrepp tillämpas på den utbildning som närmast svarar mot den som meddelas vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Varje allmän utbildningslinje eller linjevariant hänförs till ett huvudsakligt basutbildningsområde och tiU en yrkesutbildningssektor. För varje utbildningslinje eller variant, som inte är en fast kombinaticn, anges den grundläggande basutbild­ningen och en eller flera profilkurser samt exempel på ytterligare kurser av betydelse för det aktuella verksamhetsområdet. Sistnämnda grupp av kurser bör slutligt fastställas, for varje linje och variant, av de utbild­ningsnämnder (linjenämnder) som utredningen föreslår skaU inrättas, i den mån valmöjligheterna inte är reglerade i författning som för t. ex. lärarutbildningen. Den studerande får sedan välja kurser bland de för linjen eller varianten fastställda alternativen. Även en fördjupnings-forskningsförberedelsevariant bör anges.

Utgångspunkten för konstruktion av de nya allmänna utbildnings­linjerna bör enligt utredningen vara de utbildningar inom 1969 års studie­ordning som har eller kan ges en mer eller mindre uttalad yrkesinrikt­ning och där ett behov kan bedömas föreligga på arbetsmarknaden. Denna utgångspunkt leder till att vissa av de nuvarande utbildnings­alternativen vid filosofisk fakultet utgår ur uppsättningen av allmänna utbildningslinjer. Utredningen utgår vidare från att utbildningslinjerna kommer att förnyas successivt, inte minst genom att ökat utrymme ska­pas för lokala initiativ i form av lokala utbildningslinjer.

I avsnitt 3.2.3 behandlar U 68 yrkesinriktade studiekurser och kombi­nationsutbildningar.

Läsåret 1969/70 inrättades vid de filosofiska fakulteterna yrkesinrik­tade studiekurser (yrk-kurser), avsedda att ge det sista året eller den sista terminen av studierna för en fil.kand.-examen en klarare yrkesin­riktning. Yrk-kurserna är inte avpassade till de kunskaper som tidigare studiekurser i en viss utbildningslinje gett. Erfarenheterna av yrk-kur­serna tyder också på att de ger otillräcklig praktisk tillämpning av in­hämtade kunskaper. Ett fastare infogande av yrk-kurserna bör därför Övervägas i vissa fall, medan i andra fall en differentiering av kurserna med hänsyn till de studerandes förkunskapier eller erfarenhelsbakgrund i stort kan behöva övervägas. Enligt utredningens mening skiljer sig yrk-kursema inte på något avgörande sätt från en rad andra kurser med yrkesanknytning i den framtida högskolan. Något skäl att särbehandla dessa kurser finns därför inte. I den framtida högskoleorganisationen bör lärare och utrastning inom alla delar av högskolan kunna tas i an­språk för att på ett smidigt sätt ordna utbildning av yrk-kursemas karaktär.

Försöksverksamhet  med  kombinationsutbildningar  inleddes   läsåret

 

Prop. 1975:9                                                           29

1969/70 efter förslag av U 68. Dessa utbildningar avses täcka ett behov av kortare yrkesinriktade utbildningslinjer. Grundtanken var att man genom alt utnyttja befintliga kurser oavsell administrativa gränser och skilda huvudmannaskap snabbt skulle kunna skapa nya utbildnings­kombinationer. Erfarenheterna av flertalet av de under försöksverk­samheten prövade kombinationerna är sådana att de enligt utredningens mening bör göras lill allmänna utbildningslinjer i högskolan.

U 68:s förslag till utbildningslinjer {aVsnitl 3.2.4 och bilaga 9) torde, som förut nämnts, få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollei i delta ärende.

Betyg och examina (avsnitt 3.3)

U 68 visar inledningsvis i avsnitt 3.3.1 att nu tillämpade betygssystem inom de utbildningar som berörs av U 68:s förslag är mycket oenhetligt. Den mer enhetliga studieorganisation som föreslås skapar behov av elt enhetligare värderingssystem för att ange både utbildningens omfattning och studieresultat. Även värdet av utbytbarhet och hänsyn till praktisk administration av studieorganisationen talar för att ett system för betygs­sättning av kurser tillämpas inom all grundläggande högskoleutbildning. U 68 föreslår atl elt poängsystem införs inom vilket poäng sätts i för­hållande till den beräknade studietiden för kursen. Härvid skall elt läs­års heltidsstudier motsvara 40 poäng.i

Utredningen föreslår att den godkända prestationen skall graderas med betygsskalan Godkänd — Väl godkänd. Inom vissa utbildnings­linjer bör man kunna avstå från att använda betyget Väl godkänd. I andra fall kan det vara motiverat att helt avstå från alt markera en godkändgräns. Som riktpunkt föreslår U 68 vidare att betyg inte sätts för avsnitt som omfattar mindre än 10 poäng.-

När en enhetlig studieorganisation genomförs i högskoleutbildningen är det enligt utredningen angeläget att också tillämpa ett enhetligt system för information om och dokumentation av utbildningen. U 68 föreslår att utbildningslinjen tas till utgångspunkt för dokumentation av hög­skoleutbildningen. För den som gått igenom allmän eUer lokal utbild­ningslinje med godkända kurser utfärdas ett intyg — utbOdningsbevis — som karaktäriserar utbildningen. För individuell utbildningslinje och för enstaka kurser utfärdas samma typ av dokumentation, som dock av naturliga skäl inte kan knytas till utbildningslinje på samma sätt.

Ulredningen föreslår slutligen, efter en diskussion om examenssyste­mets funktioner och informationsbehovet i en ny studieorganisation (av­snitt 3.3.2), att ulbildnings- eller examenstitlar inte knyts till ulbildnings-bevisen.i

1       Särskilt yttrande av Nils Gralén.

2       Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

 

Prop. 1975:9                                                                         30

Utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation (avsnitt 3.4)

U 68: s förslag att högskoleutbildningen organiseras på utbildnings­linjer ger förutsättaingar för en successiv utveckling av studieorganisa­tionen. Med hänsyn till de mycket skiftande fömtsättningarna inom olika slag av högskoleutbildning och b(;hoven i arbetslivet bör man räkna med att den högre utbildningen även i framtiden kommer alt vara organiserad på många olika sätt.

Utredningen analyserar i delta sammanhang två frågor, som nära be­rör förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad, nämligen studier­nas uppbyggnad av på varandra följande perioder av utbildning eller yrkesverksamhet (frågan om återkommande utbildning; avsnitt 3.4.2) och förhållandet mellan besläktade utbildningsgångar med gemensam eller likartad utgångspunkt (differentieringsfrågan; avsnitt 3.4.3).

Den föreslagna organisationen med kurser och studiekurser, som den studerande kan gå igenom utan alt följa en hel utbildningslinje, ökar möjligheterna att utnyttja högskoleorganisationen för fortbildning och vidareutbildning, efter en yrkesutbildning i gymnasieskola eller högskola. Om man räknar med att yrkesverksamhet blir vanligare mellan gymna­sieskola och högskoleutbildning, kan man fömtse att kortare ulbildning kan komma att efterfrågas, i många fall som kurser och studiekurser av ganska allmän karaktär. U 68 räknar med alt kurser i vissa fall skall anordnas som riktar sig lill personer som av skilda skäl inte kan ut­nyttja det reguljära utbudet av högskoleutbildning.

Ett annat viktigt slag av återkommande utbildning bör s. k. etapp-utbildning vara. Härmed avses t. ex. att den studerande väljer en kor­tare utbildningslinje, som följs av yrkesverksamhet och sedan byggs på med ylterligare kurser inriktade mol samma eller annat ulbildningsmål, eller alt en längre utbildningslinje uppdelas i etapper.

Möjligheterna att utforma en utbildningsgång enligt vilken sjukskö­terskeutbildning jämte yrkesverksamhet läggs till gmnd för läkamtbild-ning undersöks. Även uppdelnirig av längre utbildningar, t. ex. civil­ingenjörsutbildningen, i etapper diskuteras. För att en uppdelning av detta slag skall vara meningsfull måste dock den första etappen vara ett avslutat helt och svara mot ett behov på arbetsmarknaden.

I fråga om differentieringsmodeller tar U 68 först upp en organisa­tion med differentiering stegvis utifrån breda gmndkurser. Ulredningen konstaterar att denna modell gör idet möjligt för den studerande att rela­tivt sent bestämma yrkesim-iktning och förändra ulbildningens inrikl­ning ulan stora tidsförluster. Des;ia fördelar måste vägas mot eventuella förluster i motivation och yrkesinriktning samt i studietid. Möjligheten att anpassa nu existerande utbildningar efter den principiella modellen varierar, enligt utredningen, från sektor till sektor. Inom den studie-

1 Särskilda vttranden av Nils Gralén och Ove Nordstrandh.

 

Prop. 1975:9                                                                           31

organisatoriska ramen kan rymmas olika lösningar för olika sektorer och för olika utbildningar inom en sektor.

I stället för en enda differenlieringsmodell tecknar sig i den fram­tida högskoleutbildningen bilden av flera. En av dessa innebär gmndkurs och tillval av kurser stegvis utifrån denna. En annan innebär att en av­slutande mera yrkesinriktad utbildning läggs till studiekurser från olika basutbildningsområden, som inom den nuvarande ämnesläramtbildning-en. En tredje möjlighet är att en inledande utbildning, t. ex. yrkesteknisk högskoleutbildning, efter yrkesverksamhet byggs på eUer breddas med generella kurser.

Utredningen tar i avsnitt 3.4.4 upp frågan om hur studieinnehåll och verksamhetsformer som ingår i de kurser som utgör en utbildningslinje skall kunna förändras i syfte alt studierna mer eller mindre spontant skall kunna ge yrkesorientering. Diskussionen förs huvudsakligen kring utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. U 68 finner det angeläget att ett sammanhållande element skapas inom den enskilda ut­bildningslinjen. Utredningen föreslår att förberedande yrkesinriktad ut­bildning prövas i större utsträckning och att denna knyts samman med avslutande yrkesinriktade studieenheler av större omfattning. Det system med antagning av den studerande till en bestämd utbildningslinje eller linjevariant, som utredningen föreslår, ger bättre förutsättningar än tidi­gare för en sådan utveckling.

U 68 tar upp några studieorganisatoriska modeller som kan förbättra yrkesanknytningen. En sådan är alt i anknytning till vissa utbildnings­linjer redan fr. o. m. första studieåret bjuda ut ett antal kurser med an­knytning till utbildningens slutliga yrkesinriktning, t. ex. journalist eller lärare. Val av en sådan kurs skulle vara obligatoriskt. För atl tillgodose kraven på valfrihet beträffande yrkesinriktning och studieort bör dess kurser dock inte utgöra förkunskapskrav för tillträde till slulutbild-ningen.

Utredningen betonar att studieorganisatoriska anordningar inte en­samma är tillräckliga för att ge erforderlig inre fasthet åt en utbild­ningslinje. Även planering och helst också genomförande av utbildningen bör hållas samman inom en organisation. Bland möjliga åtgärder näm­ner U 68 en uppdelning av de studerande i gmpper med hänsyn till val av linje eller linjevariant samt planmässig integrering av olika kurser med varandra i undervisning och prov.

Kapitel 3 avslutas med en genomgång sektorsvis av möjligheterna till utveckling av studieorganisationen på längre sikt (avsnitten 3.5—3.9).

Särskilt yttrande av Nils Gralén.

 

Prop. 1975:9

32

1.1.3 Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning (Högskolan kap. 2 och 5)

Den högre utbildningens kvantitativa utveckling (avsnitt 2.2)

Den kvantitativa utvecklingec; inom skolan är av väsentlig betydelse för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor. Figur 3 visar utveckhngen av iintalet närvarande studerande i gymna­sium, yrkesskola och fackskola sedan år 1950. Vid gymnasiereformen år 1966 ersattes det aUmänna gymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet av en skolfomi, gymnasiet. Beslut fattades år 1964 om successiv uppbyggnad av fackskolan som en tvåårig gynmasial skolform. Fr. o. m. läsåret 1971/72 omfatta.r gymnasieskolan dels linjer som svarar mot tidigare linjer i gymnasiet och fackskolan, dels linjer som i tidigare skolformer har sin närmaste motsvarighet i yrkesskolan.

Den stora ökningen av antalet gymnasieutbildade påverkade märkbart tillströmningen till universitet och högskolor under 1960-lalet.

Antol i tusental 250-

200-

150-

100-

50-

ht 1950 Yrkesskolan

ht 1960

ht 1970

Fackskolans te- och ek-linjer

i-JFockskoIans so-linje

1 Tekniskt qymnosium och hondelsgymna-
_       jsium samt gymnasiets te-oth ek-llnjep

□

 Allmänt gymnasium samt gymnasiets na-, hum-och ah-linjer

Källa: Statistisk årsbok 1952, 1961, 1971.

Figur 3. Antal närvarande studerande på gymnasialt stadium. I fråga om yr­kesskolan har medtagits närvarande endast i heltidskurser om minst en ter­mins längd.

 

Prop. 1975:9

33

Utvecklingen av studerandeantalei vid universiteten och vissa högsko­lor sedan år 1940 framgår av figurerna 4 och 5. Figur 4 visar antalet förstagångsinskrivna (nettoantal nyinskrivna. Tidigare inskrivna även vid annan fakultet har dragits bort). Figur 5 återger uppgifter om antalet närvarande studerande. Som framgår av figurerna har huvuddelen av expansionen under 1960-talet vid universitet och högskolor fallit på de filosofiska fakulteterna. En avsevärd ökning har skett även inom t. ex. läkarutbildning, civilingenjörsutbildning och socionomutbildning (avsnitt 2.2.1).

Om man ser till de allra senaste årens utveckling finner man att till­strömningen till universitet och högskolor fr. o. m. läsåret 1970/71 klart minskat.

Tillströmningen till matematiska och naturvetenskapliga studier har, i förhållande till tillströmningen till andra sektorer av universitetsområdet, sjunkit starkt under 1960-talet. Detta avviker från gällande planerings­mål som i stället räknar med en väsenllig ökning av andelen matemati­ker och naturvetare (avsnitt 2.2.4.1).

Antal i töse.itol 30

ISfiO/Al        1950/51        1960/61        1970/71 För teckenförklaring, se figur 5.    ,

Figur 4. Nettoantal inskrivna studerande vid universitet och vissa högskolor.

1 Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, odontologisk och teknisk fakul­
tet samt numera gymnastik- och idrotts-, handels-, lanbruks-,' skogs- och vete­
rinärhögskolorna (eller motsvarande).

2 Omfattar farmaceutisk, medicinsk och odontologisk fakultet samt högsikolor
enligt not 1.                         ■     ■ - - :  ■

 Omfattar farmaceutisk, medicinsk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1 samt socialhögskolor (dä: socialinstitut). * Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1.

3  Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9

Antal i tusental 130

34

ht ISAO        ht 1950       ht 1960        ht 1970

Filosofisk fakultet

Humanistisk fakultet tm Somhöllsvetenskoplig fakultet lllJH Matematisk-noturvetenskaplig fakultet Teknisk fakultet-3uridisk fakultet Medicinsk fakultet II IISocialhögskolor i    I Övrigt

Figur 5. Antal närvarande studerande vid universitet och vissa högskolor.  Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, teologisk, odontologisk och tek­nisk fakultet samt gymnastik- och idrotts-, handels-, lantbruks-, skogs- och ■veterinärhögskolorna (eller motsvarande).

" Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1.

• Se not 2. Därtill kommer socialhögskolorna (då: socialinstitut).  Se not 3. Handelshögskolan (mo;svarande) har förts till samhällsvetenskap­lig fakultet.

5 De humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna motsvarades fram till 1956/57 av en enda fakultet, den filoso­fiska. Därefter uppdelades denna i två, de humanistiska och matematisk-natur­vetenskapliga fakulteterna. Den nuvarande indelningen infördes år 1964.

 

Prop. 1975:9                                                           35

En för bedömningen av den framtida tillströmningen till högre utbild­ning viktig tendens är den allt större efterfrågan på utbildning som inte avses leda till examen. En skattning av antalet studerande i sådan partiell utbildning vid filosofisk fakultet läsåret 1971/72, som gjorts vid SCB:s prognosinstitut på gmndval av de uppgifter om studieavsikt som de studerande lämnat vid anmälan, visar att antalet torde uppgå till något tiotusental.

Bakgmnden hos de studerande i partiell utbildning är mycket skif­tande. Detta framgår bl. a. av rapporten Universitetsstudier utan ex­amen.

Sedan den 1 juli 1969 pågår försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre studier. Det vidgade tillträdet innebär i huvudsak att personer som fyUt 25 år och varit yrkesverksamma i minst fem år på vissa villkor äger tillträde tUl viss utbDdning vid de filosofiska fakulteterna. Totalt har ca 4 500 personer skrivits in vid de filosofiska fakidteterna under perioden 1969/70—1971/72 enligt dessa bestämmelser.

Extern universitetsutbildning bedrivs f. n. dels som decentraliserad ut­bildning anordnad av UKÄ i samarbete med kommuner, dels som ut­bildning per korrespondens anordnad av korrespondensinstituten och dels som universitetscirklar anordnade av folkbildningsorganisationer och folkhögskolor. Deltagarantalet i decentraliserad universitetsutbildning är bestämt av en given anslagsram och håller sig något över 1 000. Antalet deltagare i universitetscirklar, som var ca 3 000 vid mitten av 1960-talet, var ca 20 000 läsåret 1970/71. Den klart största delen av de studerande i extern imiversitetsutbildning förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Ett mycket stort antal av dem kan sägas motsvara deltidsstuderande vid universiteten (avsnitt 2.2.4.2).

Även annan utbildning som vänder sig tdl vuxna har expanderat snabbt. I tabell 1 har uppgifter om antalet studerande i arbetsmarknads­utbildning, i folkhögskolans vinterkurser och i studieförbundens utbild­ning ställts samman. Den kommunala vuxenutbildningen, för vilken nti-varande bestämmelser trädde i kraft den 1 juli 1968, hade läsåret 1971/72 ca 160 000 deltagare (avsnitt 2.2.3).

Tabell 1. Anlal studerande i viss vuxenutbildning.

 

Al

Arbetsmarknads-

Folkhögskolans

Studieförbundens

 

utbildning

vinterkurser

verksamhet'

1950/51

 

 

350 (KX)

1955/56

 

 

550000

1960/61

18000

lOOÖÖ

800000

1965/66

46 000

11000

1 200 00)

1970/71

115 000

14 000

1600000

Dubbelräkning av individer förekommer.

 

Prop. 1975:9                                                           36

U 68 redovisar också den tidigare planeringen av högre utbildning i Sverige (avsnitt 2.2.2) och ger en översikt av den högre utbildningens ut­veckling i några länder (avsnitt 2.2.5).

Utredningens allmäiuia övervägandeii (avsnitt 2.3)

En rad faktorer påverkar högskoleutbildningens omfattning. Åtskilliga av dem sammanhänger med behovet av utbildning. Man bmkar skilja, mellan å ena sidan samhällets efterfrågan på utbildade och å andra sidan individernas efterfrågan på utbildning. Dessa båda efterfråge-sidor är inte oberoende av varandra. Detta och andra förhållanden så­som resursbegränsningar och fördelningsfrågor måste, menar, utred­ningen, beaktas vid en bedömning av högskoleutbildningens framlida omfattning.

Svårigheten att göra bedömningar av det framtida samhällsbehovet av utbildad arbetskraft är uppenbar Företagens liksom slatens och kommu­nernas personalplanering sträcker sig i regel på sm höjd några år framåt i tiden. För den övergripande utbildningsplaneringen behöver man in­formation om efterfrågan på arbetskraft väsentligt längre fram i tiden.

För den som söker exakta förutsägelser av den framtida efterfrågan på utbildning kan de hittills utförda prognoserna knappast vara särskilt hoppingivande. Såväl samhällets som individens efterfrågan överträffade under en lång period prognoserna..

Om utbildningsprognoser är förknippade med många problem är de ändå, anser utredningen, en nöd\ändig del av underlaget för utbildnings­planeringen. Prognosinstitutet vid SCB har för U 68:s räkning gjort be­räkningar av den framtida efterfrågan på utbildade och av motsvarande utbud från utbildningssystemet (avsnitt 2.3.1.1).

Svårighetema att göra prognoser över efterfrågan på utbildade är dock inte endast av teknisk natur. Efterfrågan påverkas bl. a. av en rad olika institutionella förhållanden. I många fall inverkar, också utbudet från utbildningsväsendet på det sorn iippleys vara behovet av utbildade.

Individemas efterfrågan på utbildning tycks i mycket hög grad på­verkas av utbildningssystemets struktur. Såväl svenska som utländska erfarenheter visar att efterfrågan på högskoleulbildning har elt mycket nära samband med det gymnasiala stadiets dimensionering och straktur samt med behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning. Därat­över inverkar bl. a. sociala faktorer och könsfaktorer samt geografiska och ekonomiska förhållanden.

Efterfrågan riktas självfallet rnot existerande ulbildningsvägar och är därför direkt beroende av vilka utbildningsmöjligheter som finns. Om ett rikt differentierat utbud av högskoleulbildning erbjuds, blir också efterfrågan på utbildning stor under förutsättning alt utbudet ges goda möjligheter på arbetsmarknaden.

 

Prop. 1975:9                                                           37

Sammanfattningsvis kan sägas att begrepp som efterfrågan och behov har en någorlunda väldefinierad innebörd endast om den institutionella ramen är given. För den långsiktiga planeringen är en rad altemativa efterfrågeutvecklingar möjliga. Inte minst genom åtgärder inom utbild­ningsplaneringen påverkas efterfrågeutvecklingen. Att i planeringen stan­na för en viss dimensionering iimebär därför inte att denna bedöms svara mot den mest sannolika utvecklingen utan snarare att man ställer upp den som ett mål (avsnitt 2.3.1.2).

Utrednmgen pekar också på det samband som råder mellan sam­hällets och individernas efterfrågan på utbildning. I den mån utbild­ningsefterfrågan styrs av Önskan att förbereda sig för viss yrkesverksam­het torde förhållandaia på arbetsmarknaden spela in vid individernas val av utbildning. Arbetsmarknadssituationen vid valtidpunkten blir i många faU avgörande för den utbildning individen väljer. Den många gånger avsevärda tidsförskjutningen mellan utbildningsvar och utträde på arbetsmarknaden kan medföra, att den färdigutbildade träder ut på en arbetsmarknad som förändrats avsevärt sedan valtillfället. Detta riio-tiverar att samhället söker planera utbildningens kapacitet på yrkes­sektorer efter mer långsiktiga bedömningar av samhällets behov av ut­bildade och av individernas utbildningsefterfrågan. Den långsiktiga ut­bildningsplaneringen bör avse endast breda sektorer av utbildningssyste­met. Väsentligt är att långsiktiga bindningar inte hindrar planering med hänsyn till snabbt uppkommande ofömtsedda tendenser i såväl efterfrå­gan på utbildade som individemas utbildningsefterfrågan. Utbildningen bör ge beredskap för rörlighet på arbelsmarknaden (avsnitt 2.3.1.3).

En viktig faktor är därvid studiemas organisation. Utredningen sam­manfattar några riktlinjer för utvecklingen av högskolestudiernas orga­nisation som är av särsldld betydelse i detta sammanhang och som kan ses som en fömtsättning för utvecklingen av återkommande utbildning; nämligen följande.

— Grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkesområden och ge in­
dividen goda valmöjligheter på arbelsmarknaden.

—  Den sammanhängande första utbildningsperioden bör inte göras
längre än att resurser kan avsättas för utbildning som följer på perioder
av yrkesverksamhet.

—   Det är önskvärt att en längre sammanhängande grundutbildning ges en mera specialiserad yrkesinriktning först i nära anslutning till utträde i yrkesverksamhet.

—   Mellan kortare och längre utbildningslinjer inom en sektor av yrkes­livet bör om möjligt upprättas sådana samband att personer med den kortare utbildningen kan, med tillgodoräknande av denna, vidareutbildas till den längre utbildningens slutnivå.

— Bl. a. genom en överskådligare och på enhetligare grunder byggd

 

Prop. 1975: 9                                                          38

organisation bör bättre information kunna ges ont utbildningens inne­håll och om olika utbildningsalternativ.

— Tillkomsten av nya utbildiungsvägar bör underlättas, bl. a. genom en organisation med studieenheler som smidigt kan kombineras med varandra.

Möjligheten att nå önskvärda, mål, t. ex. i fråga om antalet stude­rande i högskoleutbildningen, begränsas av tillgången på resurser. Sär­skilt svår har situationen varit inom snabbt expanderande ämnesområ­den (avsnitt 2.3.2.1).

Behoven av resurser för högskoleutbildning måste självfallet vägas mot andra samhällsbehov. Under 1950- och 1960-lalen har resur­serna för utbildning ökat snabbiue än samhällets samlade resurser. Så­vitt U 68 kan bedöma kan ökringstakten för utbildningsområdets del inte bibehållas på samma nivå under utredningens planeringsperiod (från mitten av 1970-talet till några år in på 1980-talet). Kraven på ökade resurser för utbildning bedöms bli särskilt starka inom förskolan och vuxenutbildningen. Högskoleutbildningens planering måste utformas mot bakgmnd av detta (avsnitt 2.3.2.2).

Många skäl talar för en förhållandevis jämn fördelning av utbildning på individerna. Tyngdpunkten av högskoleutbildningens utveckling un­der planeringsperioden bör därför ligga på kortare utbildningslinjer. Vidare bör utvecklas utbildningslinjer vilkas innehåll ter sig menings­fulla för nya sluderandekategorier och åtgärder vidtas för att stimulera eftersatta gmppers efterfrågan (avsnitt 2.3.3.1).

Utredningen redovisar också några aUmätma förutsättningar för sitt förslag till gymnasieskolans dimensionering (avsnitt 2.3.4). .

Utredningens imdersökningar (av.snitt 2.4) Utflödet från utbildningsväsendet (avsnitt 2.4.1).

Prognosinstitutet vid SCB har på utredningens uppdrag gjort beräk­ningar av det antal personer som kommer alt lämna utbildningsväsen­det och gå ut på arbetsmarknaden under 1970-talet. Syftet med beräk­ningama har varit att illustrera iitflödet på arbetsmarknaden under olika antaganden om tillströmningen till utbildning men med föratsättningen att utbildningsväsendets nuvarande struktiu- bibehålls i huvudsak oför­ändrad. Dessa beräkningar jämförs sedan med arbetsmarknadens ny­rekryteringsbehov.

Två altemativa beräkningar hu- genomförts. Beräkningarna kan inte betraktas som prognoser i vanlig mening. De anger i stället konsekven­sema av två tänkbara utvecklingar vad gäller övergången till högskole­utbildning. Alternativen skiljer sig åt beträffande linjefördelningen i gymnasieskolan,   övergångsfrekvenserna   till   högskoleutbildning   och

 

Prop. 1975:9

39

examinationen vid de filosofiska fakulteterna. Antagandena har kombi­nerats så att de i beräkningsalternativ A ger största tillströmning och största utflöde och i alternativ B ger minsta tillströmning och minsta utflöde av högskoleutbildade.

Den modell som använts för att beräkna utflödet från utbildnings­systemet tiU arbetsmarknaden åskådliggörs i figur 6. Utbildningsyslemet illustreras i figuren av boxar. Pilarna mellan dem markerar elevström­mar. Som en ram kring utbildningssystemet ligger arbetsmarknaden.

Figur 6. Modell för beräkning av utflödet från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden.

 

Prop. 1975:9                                                           40

Det försia beräkningssteget i Icalkylema avser elevutflödet från grund­skolan. För 1970-talet kan detta flöde fömises tämligen väl. Det största osäkerhetsmomentet ligger i invandringen.

Beräkningarna över tillströmningen till gymnasieskolan grundar sig i alternativ A på SÖ:s långtidsbedömning från år 1971. För de tre- och fyraåriga linjema antas i stort sett oförändrad kapacitet under hela 1970-talet. För de tvååriga linjerna innebär SÖ:s långlidsbedömning en något ökad kapacitet. Altemativ B utgår från en i förhållande lill alter­nativ A oförändrad totalkapaciiet för gymnasieskolan. Viss omfördel­ning av platserna mot en större andel vid de tvååriga yrkesinriktade linjerna antas.

Andelen studerande vid gj'mnasieskolans tre- och fyråriga linjer som övergår direkt till högskoleutbildning antas i alternativ A öka stegvis mot de övergångsfrekvenser som rådde i slutet av 1960-talet. Fr.o.m. år 1976/77 anlas vidare en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer på­börja studier vid universitet och högskolor. Tillströmningen av utlän­ningar och äldre studerande anlas öka. I alternativ B anlas andelen studerande vid gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer, som övergår direkt till högskoleutbildning, förbli oförändrad fr. o. m. år 1972. Också i detta alternativ antas en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer över­gå till högskoleutbildning fr. o. :m. läsåret 1976/77. Tillströmningen av utlänningar och äldre studerande antas förbli oförändrad.

Vid de filosofiska fakultelema finns ett stort antal studerande som skrivit in sig för att läsa enstaka ämnen. I båda beräkningsallernaliven har antagits att ca 85 procent av de direktinskrivna vid filosofisk fakul­tet (dvs. personer som övergått till högskoleutbildning inom fyra år efter avslutad gymnasiesköleutbUdning) skriver in sig med avsikt alt ta examen. För övriga studerande öch utlänningar antas motsvarande andel vara 35—40 procent.

Examinationsfrekvensen för jjruppen direktinskrivna vid filosofisk fakultet förutsätts i alternativ A bli 60 procent, oavsett kön och fakultet. I altemativ B antas frekvensen gå ner till 40—50 procent för inskriv­ningsårgångarna 1968/69—1970/71. Fr.o.m. årgång 1971/72 antas sam­ma examensfrekvens som i alternativ A.

Utflödet från utbildningsväsendet till arbelsmarknaden har härefter kunnat beräknas för de tre femårsperioderna 1965/70, 1970/75 och 1975/80. Förvärvsintensiteten har antagits vara densamma i de båda kalkylerna.

Den kalkylerade tillströmningen till högskoleutbildning redovisas i tabell 2. Enligt alternativ A beräknas antalet nybörjarplatser vid spärrad högskoleulbildning samt antalet första gången inskrivna studerande vid de fria fakulteterna med avsikt att ta examen bli sammantaget ca 44 000 läsåret 1976/77. Enligt alternativ B skulle molsvarande tal vara ca 37 000.

 

Prop. 1975:9

41

 

o o o o

o o o o in »o

c "c

T3

O c/1

:0

o o o o fs to

o o o o

CN CO

o o o o

O o o o

O o o o n CO

o o o o

O o o o cr\ o

o o o o vo oo

o o c o

o o o o

(?\ oo

o o o o

o vo

o o o o

00 t--

 

o o o o en o

O O O O

O m

oo o

04   r-i

ov o

o o o o

O o o o

r- vo

—1

oo o

o o o o

o t-

o o o o

r- r

O)    -H

oo —1

§8

o o o o

oo 03

o o o o r- o

o o o o m »o

 

o o

o o

o o

o o

n- tN

fO IO

o o o o o o

o o o o r t

O o o o

oo 00

 

o o o o

o o

8

-H   -H

—H

.—1

?;s

VO

—t

vo

§§

vo vo

1

1

■* a-

 

 

 

o o o o rt o

8§

 

00

o o o o vo en

§§ >o t-

 

§§

o t~

O

o

vo

o o o-

CO C-*

00

vo

O O

O o ro o

g§

vo t--

CO ■tr

00

--t

vo

,—1

Cl vo

o o

OJ

o o

vo

vo —I (N C

CO

vo

§§

IO t

O O Ov

CO

TT   -H CN Ol

t-

vo

t—1

gg •VJ-   O)

O

o

CN

o o

vo

ro CM

.-1

■t

O O

o o

vo vo

8

00

O

o

.-t

cs o>

r-

vo

o O o o •* ■

o o ■*

8

CO

■* "i-CN o»

r

,—4

gg Ov Ov

o

o

CO

o o oo

00 OO OJ CN

vo

ro

gg

- o

O CO

8

c vo

o o o o

CO o\

o o

o o

p CO 00 t  CO

o o o o

o vo

o o

o o

00 CN o vo rt ro

o o o o

00 o

o o

o o

— oo

o o

o o

vo vo

o o o o

vo vo

o o o o

CO  CO

o o o o o o o -H

Tj-  CO

o o o o

o CO

o o o o

00 vo

o o o o vo c

o o o o vo c-

o o o o

CN IO

o o o o

o o o o

Ovo,

o o o o

CN CN

o o o o

I   I

 

 

 

 

 

 

 

o o

2

o o

a

CO 00

.g

■*

3

■"t CO

o

 

 

 

"o

 

■

 

 

 

w

o o

:0

oo

JS

t-o

a

■* vo

a

Ti- CO

 

 

a

 

o

 

M

 

 

o o

'C .o

3

o o

IO TT

■* vo

u,

•* CO

 

 

C

 

:d

oo

 

o o

'oo

CO Tt

c

 

 

tt r~

'c

Tt  CO

•T3

 

ra

 

x>

 

 

 

3

o o

._ ,

oo

.3

CN CN

i

00 vo

CO CO

e

 

>,

 

bO

 

kW

o o

oo

t~- o

 

vo »o

C

CO CO

 

 

5

 

jri

 

 

o o

 

o o

">

• vo

,si

to t3-

o

ro CO

o

 

"trS

 

C

 

 

o o

U

o o

a>

ro CO

 

 

»o »o

3

CO CO

M

 

n

 

14-,

 

2

 

 

o o

s

o o

 

vo vo

4>

vo vo

■O

CO CO

"B

 

 

 

> 

 

o

o o

-a

onj

o o

Ji

1— C—

 

CO oo

13

CO CO

 

I  I

 

C

'C  ■"  .w :0  *-  *J   a   O  »  „

r> — — v.., — w 01)  3 •—

tvj   «   c '-'   ■ QJ]:0

•a

3

,2  ed .O   C

b, U.

Cd   O'

e.i; s •=

3 3 to

•o

C

m

a

rt    ~     rt

•i =- - 5 ■ y :2 j2

■$•§ g-a fe' a-3 2

il  C   ™   ""-

io to •< —

 

5? c

<: m

s   - a-""

■i:,-? .

VU  

§3-

t; o,

c

c3

» "" ™

•o

c . .

1-,       u 2i

■""        C i;

+i   fl   3

3 tH r:

G   ( '   w w

sS

ra .o •C?

OJ

•S E

c  <_

Si >. o

c .iii

E -o o c

.- g

C   " M   O

■"   ,

 

Prop. 1975:9

42

Det beräknade utflödet på arb>elsmarknaden redovisas i figur 7. Alter­nativ )B ger ett något större totalt utflöde än altemativ A. Anledningen till detta är antaganden om lägre benägenhet för högskolestudier, vilket gör att utflödet direkt efter gymnasieskolan blir större.

Utflödet från de olika nivåerna i utbildningssystemet skiljer sig under de båda femårsperioderna på 1970-talet markant från utflödet 1965/70. Utflödet av personer med enbai-t gmndskola minskar som väntat kraf­tigt, medan antalet nytillkommande med högskoleutbildning beräknas bli nära dubbelt så stort 1975/80 som 1965/70. Från gymnasieskolan be­räknas utflödet öka ganska kraftigt mellan de två första femårsperioder­na för att sedan hålla sig tämligen oförändrat.

An+al i tusental

600-

500'

400-

300

200-

100-

Alt.A  AltB

um

M

nm

Alt.A  Alt. B

1965/70   1970/75       1975/80

I       I Högskoleutbildning j[|[|||portiell högskoleutbildning 3 Gymnasieskola [tt Grundskola

Figur 7. Beräknat utflöde på arbetsmarknaden 1965/70, 1970/7Ö och 1975/80 enligt olika beräkningsaltemaliv.

En ifördelning av utflödet efter yrkesutbildningssektorer m. m. redo­visas i tabell 3.

Nyrekrytering från utbildningsvä;>endet (avsnitt 2.4.2)

Prognosinstitutet vid SCB har på utredningens uppdrag också gjort beräkningar över arbelsmarknadt;ns nyrekryteringsbehov under perioder­na 1965/70,1970/75 och 1975/80.

Utgångspunkt för beräkningarna är den prognos över den totala ar­betskraften som prognosinstilulet gjort för 1970 års långtidsutredning. Denna prognos bygger på en befolkningsprognos och på antaganden om förvärvsfrekvensens utveckling inom olika befolkningsgrupper.

 

Prop. 1975:9

43

Den totala arbetskraften fördelas därefter på näringsgrenar. Grund­materialet för denna fördelning har hämtats från 1970 års långtidsutred­ning. Det har antagits i beräkningama att 1970/75 års utvecklingstakt för de enskilda näringsgrenarna fortsätter även under perioden 1975/80.

En skattning görs av yrkesfördelningen inom de olika näringsgrenar­na. 1960 och 1965 års folkräkningsmaterial har utgjort gmndmaterialet för beräkningama. Yrkesfördelningen inom varje näringsgren år 1960 och år 1965 har studerats och den förändring som skett niellan dessa år har skrivits fram till år 1980. Vissa avstämningar har gjorts. Som resul­tat erhålls den totala arbetskraftens fördelning på yrke vid olika tid­punkter.

Nyrekryteringsbehovet till varje yrke beräknas därefter. Vid beräk­ningama tas hänsyn till hur många personer som lämnar arbetskraften och till yrkesbyten. Grundmaterialet för dessa beräkningar har hämtats från en specialbearbetning av 1960 och 1965 års folkräkningar. Ny­rekryteringsbehovet delas slutligen upp på tre gmpper, personer som konmier från utbildningsväsendet, invandrare och övriga.

Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet räknas om från yrkes­termer till utbUdningstermer. Detta sker genom antaganden om de ny-rekryterandes utbildningssammansättning i varje yrke. Residtaten av ny-rekryteringsbeiäkningarna uttryckta i utbildningstermer redovisas i ta-beU3.

En väsentUg fråga vid beräkningamas användning som underlag för dimensioneringen av utbildningsväsendet gäller graden av osäkerhet i dem. Ett sätt att ge en uppfattning om osäkerheten hos prognosen är att göra känslighetsanalyser så att viktiga beräkningssteg genomförs med

Tabell 3.  Nyrekryteringsbehov  och  utflöde  från  utbildningsväsendet. 1000-tal.

 

 

Nyrekryteringsbehov

 

Utnöde

 

 

Utbildning

I965,/70

1970/75

1975/80

. 1965/70

1970/75

1973

;/s<)

 

 

 

 

 

Alt. A

Alt. B

Alt. A

Alt, B

Fullständig högskoleutb.

90

112

129

76

129

125

133

127

Teknisk

12

15

16

11

15

15

20

19

Administrativ

19

25

32

13

31

30

31

29

Vård

20

25

29

16.

24

24

.   28

28

Undervisning

28

34

36

27

36

36

37

37.

Kuhur och information

4

5

5

4

5

5

6

6

Ej spec. yrk.sekt.

3 .

4

5 ,

—

—

—

-    —

.   —

Högsk.utb. utan yrkesinr.

4

5

6

5

17

15

12

9

Partiell högskoleutbildning

4

4

4

16

25-

27

30

18

Gymnasieskoleutbildning

277 ,

302

322

217

273

277

250

279

Teknisk

127

141

150

106

119

120

122

136

Administrativ

84

86

85

52

60

62

57

65

Vård

37

45

55

36

44

44

38

39

Ej spec. yrk.sekt.

23

24

24

—

—

—

—

—

Utan angiven yrkesinr.

6

■■   1

7

24

50

53

33

38

Grundskola o. folkskola

108

.    78

51

.  157

124

126

119

121

Totalt

479

497

506

467

550

555

532

545

 

Prop. 1975:9                                                           44

varierande antaganden. Utförda beräkningar visar att framförallt närings­grensutvecklingen har en mycket stör betydelse för nyrékryteringsbeho-vets fördelning på utbildning.

lämförelser mellan behovs- och utflödesberäkningarna (avsnitt 2.4.3)

Av tabell 3 framgår att det kalkylerade totala utflödet understiger del kalkylerade totala nyrekryte.ringsbehovet med ca 10 000 för perioden 1965/70, medan utflödet enligt kalkylerna överstiger nyrekryteringsbe­hovet med ca 50 000—60 000 personer för perioden 1970/75 och med ca 20 000—40 000 personer för perioden 1975/80. Dessa skillnader är en följd av brister i samordningen mellan de två kalkylerna. En över­vägande del av de kalkylmässiga skillnaderna är att hänföra till grund­skolenivån och den gymnasiala nivån samt till partiell högskoleutbild­ning.

Vid jämförelser mellan utflödes- och behovskalkylerna är det nödvän­digt att beakta de betydande osiikerheterna i beräkningsunderlaget. När utredningen ändå tillåter sig att avläsa vissa tendenser med utgångspunkt i prognosmaterialet sker det med understrykande av att osäkerheten är så betydande att utredningen inte anser det möj­ligt att göra säkra uttalanden om kom­mande   brist   eller   ÖA'erskott.

För perioden 1970/75 överstiger det kalkylerade utflödet av personer med fullständig högskoleutbildning det beräknade behovet. Överskotts-tendenserna är i huvudsak koncentrerade till högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning. För perioden 1975/80 ligger det kalkylerade ut­budet i nivå med det beräknade nyrekryteringsbehovet. Skillnaderna ligger helt inom kalkylens osäkerhetsmarginal. Skulle tillströmningen tiU högskoleutbildning stagnera på nuvarande nivå, alternativ B i ul-flödeskalkylen, bedömer utredningen det som sannolikt att utflödet un­der 1980-talet kommer att understiga det kalkylerade nyrekryteringsbe­hovet.

Utredningen redovisar i avsnitten 2.4.4—2.4.6 ytterligare några spe­cialundersökningar som den låtit utföra.

I en av studiema (SOU 1971: 62) har olika mekanismer för anpassning vid förändrade arbetsmarknadslägen undersökts. Undersökningen visar bl. a. att arbetsmarknadens anpassning vid förändrat arbetsmarknadsläge endast i begränsad utsträckning skett via lönen. En stel lönestruktur ökar kraven på utbildningsplaneringen.

Utbytbarheten mellan personer med närbesläktad utbildning syns vara betydande. Utbildningssammansättningen på arbetsmarknaden tycks i viss utsträckning bestämmas av tillgången på personer med olika utbild­ning.

 

Prop. 1975:9

45

Undersökningen tyder också på att personer med längre utbildning har en säkrare ställning på arbelsmarknaden än personer med kortare ut­bildning. De har bl. a. fler möjligheter att välja mellan olika befatt­ningar. Om antalet personer med längre utbildning med viss inriktning växer snabbare än efterfrågan, kan det alltså finnas en tendens alt de med längre utbildning får företräde också till befattningar till vilka hu­vudsakligen personer med kortare utbildning efterfrågas. (Avsnitt 2.4.6)

Några andra studier som genomförts för U 68: s räkning (SOU 1971: 61) belyser bl. a. ungdomens attityder till utbildnings- och yrkesval. Un-dersökningama synes ge stöd för att ungdomens dominerande uppfatt­ning är att den högre utbildningen skall planeras så att den förbereder för den framtida yrkesverksamheten.

I rapporten Val av utbildning och yrke redovisas vissa uppgifter om den sociala rekryteringen till ulbildning vid utiiversilet och högskolor läsåret 1968/69 (figur ). Av alla ungdomar i för högskolestudier rele­vanta åldersgrupper uppskattades då ungefär 11 % komma från social­grupp I, 39 % från socialgrupp II och 50 % från socialgrupp III. Av ungdomar från socialgrupp I nyinskrevs omkring 80 % vid universitet och högskolor. Motsvarande andelar från socialgmppema II och III var 20 resp. 9 %. Dessa olika övergångsfrekvenser medförde att bland ny­inskrivna vid universitet och högskolor kom 42 % från socialgmpp I, 37 % från socialgrupp II och 21 % från socialgrupp III.

Anciel   nyinsKrJvno   unqdomar  vid  universitet och högskolor   frSn   olika  sociolo  hemmiljöer ,i»2°/o:37<=/o,2l°/o

..ill  Ii

:!0°/o tiiiilliii

universitttjl!   !| O.  högskolor  !

■i;!:i|l|l!l|lh ijii 1

■    ll°/o    ■               39°/o                    '                           50O/O

Skottad andel   unvjdomor  i   för högskolestudier   relevorito äldersgrupper   frSri

olika   sociala   hemmiljöer.(beräknat   po  antalet   20-8ringor)

Sociolgrupp I

jlSocialtjrupp H     t-£J Socialgrupp TU

En viss utjämning av den sociala rekryteringen till universitet och hög­skolor tycks ha skett under efterkrigstiden. Inom en del av den högre utbildningen, nämligen ulbildningarna till agronom, apotekare, civileko­nom, civilingenjör, jurist, jägmästare, läkare, tandläkare och veterinär har dock den sociala sållningen snarast skärpts under den undersökta pe­rioden. (Avsnitt 2.4.4)

U 68 har också låtit utföra vissa samhällsekonomiska kalkyler för

 

Prop. 1975:9                                                           46

längre utbildning (SOU 1972: 23). Utredningen har emellerlid funnit det principiellt vanskligt att anviinda dessa som underlag för den kvan­titativa planeringen av högskoleutbildningen. (Avsnitt 2.4.5)

Utredningens dimensioneringsför>lag (avsnitt 2.5)

Gymnasieskolan

U 68: s förslag avseende gymnasieskolans dimensionering är att upp: fatta som en allmän ram som i flera hänseenden får kompletteras genom fortsatt utredningsarbete.

Utredningen finner det inte lämpligt att ange en bestämd tidpunkt för genomförandet av sina dimensioneringsförslag för gymnasieskolan utan föreslår att de uppfattas som rLIctlinjer för slutet av 1970-talel. I vissa hänseenden bör riktlinjerna kunna vara.vägledande för planeringen re­dan tidigare. (Avsnitt 2.5.1.1)

Gymnasieskolans nuvarande kapacitet inom linjer och direkt grund­skoleanknutna specialkurser om minst ett år svarar mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Långt ifrån alla nybörjare i gymnasieskolan är emellertid 16 år. Gymnasieskolan bör dimensioneras så att alla som söker utbildning där också kan beredas plats, även om detta inte alllid kan ske på önskad linje. Utredningen finner emellertid att övervägande skäl talar mot att en obligatorisk gymnasieskola införs, men betonar starkt behovet av atl sludiestimulerande och uppsökande åtgärder rik­tas till dem som inte spontant väJjer att söka till gymnasieskolan.

Det är vanskligt att säga vad detta bör innebära för gymnasieskolans kapacitet. Utredningen gör antagandet att under senare delen av 1970-taIet bortåt tio procent av en årskull går ut på arbetsmarknaden efter avslutad gmndskola och därefter inte söker annan utbildning i gymna­sieskolan än möjligen kortare specialkurser. Utredningen betonar att detta är ett beräkningsantagande. Det utgör inte ett förslag att en viss del av ungdomama skulle utestängas från gymnasieskolan.

Enligt U 68: s mening bör man som ett led i utvecklingen mot åter­kommande utbildning överväga att förstärka den direkta yrkesförbe­redelsen inom de linjer som nu äj- mest utpräglat studieförberedande. En förändring i denna riktning kan sannolikt genomföras först på längre sikt.

Av prognosunderlaget framgår alt utflödet på arbetsmarknaden från gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer (N, H, S, So) tenderar att bli större än behovet. Mot bakgrund av detta, och som ett led i förstärk­ningen av yrkesutbildningen i gymnasieskolan, föreslår utredningen att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning under 1970-talet successivt minskas från ca 30 procent till ca 25 procent av de stu­derande som antas till gymnasieskolan.i

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

 

Prop. 1975:9                                                           47

I fråga om fördelningen av gymnasial utbildning på olika yrkesin­riktningar ger prognosunderlaget viss vägledning. Det finns klara brist­tendenser för gymnasialt utbildade inom alla de tre yrkesutbildnings­sektorer som är representerade i skolan. Den brist på personal inom tillverknings- och vårdyrken som föreligger och som kan beräknas fin­nas kvar under lång tid motiverar en ökning av kapaciteten av gymna­sial utbildning med sådan inriktning. Skäl kan anföras för en viss åter­hållsamhet i fråga om direktutbildning för administrativa uppgifter.

Teknisk och naturvetenskaplig högskoleutbildning väljs sällan av stu­derande vUkas gymnasiala studier haft administrativ, ekonomisk eller social inriktning. Vill man främja en god tillströmning till teknisk och naturvetenskaplig utbildning i högskolan och en viss överströmning från teknisk gymnasial utbildning tUl högskoleutbildning med annan yrkes-inriktnig är detta ytterligare argument för att öka kapaciteten för teknisk yrkesutbildning i gymnasieskolan.

U 68 föreslår de rikttal för fördelningen av gyrrmasieskolans antag-ningskapacilet som framgår av tabell 4. Utredningen betonar talens ka­raktär av ungefäriiga riktmärken (avsnitt 2.5.2.1).

Tabell 4. Nuvarande och föreslagen fördelning av gymnasieskolans an-t agningskapacilet.

 

Yrkesutbildningssektor

Fördelning

Fördelnins

 

1972/73

vid 1970-

;  ,

%

lalets slut. Förslag!. % (ca)

34

 

38

 

22

70

22

75

hI

 

15

 

30

 

25

 

Teknisk utbildning

Administrativ och ekonomisk utbildning

Vårdutbildning m. m.

Utan yrkesinriktning

I
Suihma                                          100            100

Högskolan

U 68:s förslag till dimensioneringsplan består av dels antagningstal till utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer för läsåret 1976/77, dels rikthnjer för utvecklingen för tiden fram tiU 1980-talels början. Som bortre gräns för planeringsperioden har i fråga om antagningskapacite­ten satts läsåret 1983/84. (Avsnitt 2.5.1.2)

AU långsiktig planering sker under betydande osäkerhet. Ulredningen har därför valt att formulera sitt förslag till antagningskapacitet för utbildningslinjer med hjälp av två planeringsgränser.

Vid planeringsgränsemas utformning här U 68 utnyltjat underlag från bl.a. prognosinslitutets utflödes- och behovskalkyler. Det kalkylerade behovet av högskoleutbildade ökar från ca 90 000 tmder perioden 1965/ 70 till ca 112 000 under perioden 1970/75 och till ca 129 000 under pe-

 

Prop. 1975:9

48

rioden 1975/80. Räknar man med en ökning av behovel med ca 15 000 personer under perioden 1980/85, dvs. en något lägre ökningstakt, inne­bär det en årlig ökning på ca två procent. Om utflödet under en längre tidsperiod ligger på oförändrad eller bara obetydligt högre nivå än som anges av det lägre tillströmningiialternativet (alternativ B) för perioden 1975/80 kan enligt utredningens bedömning tendenser till brist på perso­ner med längre ulbildning berälbias föreligga efter hand. Ulredningen finner därför att en kapacitet som svarar mot det lägre alternalivet i utflödesberäkningama, dvs. anläggning av ca 37 000 studerande till ut­bildningslinjer, bör vara ett minimum vid planeringsperiodens början. Enligt utredningens mening bör sedan denna nedre gräns för den årliga antagningskapacitelen, mot bakgrund av behovsökningen, årligen öka med två procenl.

U 68 avvisar bestämt en planermg av högskoleulbildning som skulle irmebära att dimensioneringen hielt anpassas efter arbetsmarknadsprog­noser. Enligt utredningens mening kan från arbetsmarknadssynpunkt inga invändningar resas mot en total, dimensionering av högskoleutbild­ningen som ligger något högre än vad prognosen pekar på. Del till sist

Antal

antagningsplatser

50000

40 0DO-

30 00O-

20 000-

10 000-

yX    Exernpel på verklig utveckling av antagningstalen

I    Övre qröns i  U68s planerings-förslag   .

H    Nedre gröns i U68s planeringsförslag

A   PIs kalkyl, större alternativet

B    PIs kolkyI, mindre alternativet

 

1965/65

"I        I— 1970/71

1---- 1--- 1        I

1975/76

Il---------

1980/ei

Figur 8. Antal antagningsplatser i fullständiga utbildniingslinjer. Prognosinsti­tutets kalkyler avser en fri och en s:pärrad sektor av högskolaii. Antalet antag-ningsplaitser har här satts lika med antalet antagningsplatser i spärrad utbild-. ning plus antalet första gången inskrivna för examen vid de fria fakulteterna. T.o.m. 1969/70 avses dock'"första gången inskrivna".

 

Prop. 1975:9                                                           49

avgörande bör vara vilka resurser som kan ställas till förfogande för högskoleutbildning. Utredningen har med dessa utgångspunkter prövat att sätta en övre gräns för antagningskapaciteten till utbildningslinjer vid ca 42 000 för läsåret 1976/77 och räknar med en ökning av denna övre gräns med 2 procent per år. De övre och nedre planeringsgränserna har ritats in i figur 8.

Antalet studerande i partiell utbildning vid universiteten kan för när­varande uppskattas lill något tiotusental. Det stora antalet deltagare i universitetscirklar bör uppfattas som ett tecken på att ulbildningsefter-frågan inte har kunnat tillgodoses inom den nuvarande decentralise­rade uriiversitetsutbildningen. Räknar man med alt efterfrågan från vuxna successivt ökar och vill man planera för att om möjligt tillfreds­ställa efterfrågan, anser utredningen en kapacitet för ca 20 000 hellids-studerande eller motsvarande högre anlal deltidsstuderande år 1976/77 vara skälig.

Utredningen föreslår att man räknar med en snabbare tillväxt under planeringsperioden av kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser än för fullständiga utbildningslinjer och stannar för en ökning med ca 10 procent årligen. Kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser skulle då svara mot mellan 35 000 och 40 000 heltidsstuderande läsåret 1983/84 (avsnitt 2.5.2.2).

Utredningens förslag lill planeringsramar för de olika yrkesutbildnings-sektorerna framgår av tabell 5.

För utbildning med teknisk inriktning synes de tendenser till överskott som prognosunderlaget pekar på motivera att någon ytterligare utbygg­nad, utöver nu planerad, av traditionell högskoleulbildning inom sek­torn inte genomförs fram till 1970-talets mitt. Genom alt viss naturveten­skaplig utbildning, som i nuvarande organisation inle uppfattas som knuten till en teknisk yrkesinriktning,, räknas till denna sektor innebär förslaget formellt en ökning av antagningskapacitelen lill teknisk högT skoleutbildning. På sikt bör man enligt utredningens mening planera för en ökning av antalel utbildningsplatser i högskoleutbildning med teknisk inriktning. Om den av U 68 föreslagna försöksverksamheten med yrkeslekniska linjer visar alt denna utbildning är attraktiv bör en bety­dande kapacitetsökning planeras för sådana linjer.

För administrativ och ekonomisk högskoleutbildning pekar prognos-underlaget på en balanserad arbetsmarknadssituation för senare delen av 1970-talet. Det finns, efter den kraftiga expansion som utbildning, äv detta slag genomgått, enligt ulredningen skäl för att planera för en i hu­vudsak oförändrad kapacitet vid början av planeringsperioden. På sikt bör man räkna med en viss försiktig. ökning.

Också för högskoleutbildning inom vårdsektorn lalar utflödes- och

1 Särskilda yttranden av, Sven-Olof Cronqvist, Tore Karlsson och Lennart Larsson gemensamt, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh samt Lars Tobisson.

4    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                                                                         50

Tabell 5. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningen till linjer i högskoleutbild­ningen. UngefärUga tal.

 

1971/72

1976/77

1983/84

ö

N

5 300'

7 300 6 700

10 000 9 000

Ö

N

ca 6 500»

8 800 7 700

10 000 9 000

Ö

N

. 7 500

8 800 8 400

10 500 9 500

Ö

N

9 500

9 900 9 400

10 000 9 000

Ö

N

ca 1 000'

2 000 1900

3 000 2 500 ,

Ö

N

-

5 000 3 500

4 500 3 500

Ö

N

ca 7 0001

-

—

Ö

N

37 000

42 000 37 000

48 000 42 000

Yrkesutbildningssektor m. m.

Teknisk utbildning

Administrativ och ekonomisk utbildning

Värdyrkesutbildning

Utbildning för undervisningsyrken

Utbildning för kultur- och informationsyrken

Lokala och individuella utbildningslinjer

Utbildning utan angiven yrkesinriktning

Summa

Ö = övre planeringsgränsen N = nedre planeringsgränsen

1 Nuvarande kapacitet inom utbilciningssektorerna för administrativa och ekonomiska yrken och för kul­tur- och informationsyrken ligger delvis inom de fria fakulteterna och har bara tillnärmelsevis kunnat upp­skattas. Utbildningen vid matemalisk-naturvetenskaplig fakultet, som förbereder för bl. a. tekniska yrkes-funktioner, har utom i vad avstir utbildning till ämneslärare förts till "utbildning utan angiven yrkesinriktning".

behovskalkylema för en balanserad arbetsmarknadssituation under prog­nosperioden. För enstaka utbildningskategorier kan dock brist beräknas föreligga. För den fortsatta planeringen bör man utgå från att behovet av vårdpersonal med högskoleutbildning kommer atl växa. Mot denna bakgrund föreslår utredningen en successiv ökning av kapaciteten för vårdinriktad högskoleutbildning.

För högskoleutbildning med undervisningsinriktning pekar prognos­underlaget i huvudsak på balans för 1970-talet. De detaljerade bedöm­ningar av lärarbehovet i gmndskolan och gymnasieskolan som gjorts av SCB och SÖ tyder för 1980-talet på överskottstendenser som motiverar en viss återhållsamhet i dimensioneringen. Utredningen föreslår en i huvudsak oförändrad totalram men räknar inom denna med förändring­ar av utbildningskapaciteten på enskUda utbildningslinjer.

Utbildningssektom för kultur- och informationsyrken är den mest heterogena av sektorerna. Bl.a. mot bakgrund av svårigheten atl definiera yrkesområdet blir behovskalkylen särskilt osäker för denna sektor. När utredningen föreslår en ökning av antagningskapaciteten för 1970-talets milt är detta delvis en förändring av formell nalur, delvis ett uttryck för strävan att ge mm åt en reeU ökning. På sikt bör man enligt

 

Prop. 1975: 9                                                          51

utredningens mening räkna med en ökning av antalet studerande med kultur- och informationsinriktning. (Avsnitt 2.5.2.3)

Också de lokala och individuella utbildningslinjema föratsätts vara yrkesförberedande. Dessa utbildningslinjer skall emellertid enligt försla­get inte fördelas på yrkesutbildningsseklorer genom centrala beslut. Kapaciteten för dem redovisas därför för sig.

I tabellerna 6—11 redovisas utredningens förslag till antagningslal för utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer. I tabellerna anges »nuvarande antagning» för alla utbildningslinjer där antalet studeran­deplatser är fastställt. Av tekniska skäl har inte molsvarande inskriv­ningstal för utbildning inom de fria fakulteterna kunnat anges. Upp­giftema om den nuvarande antagningen avser i regel antalet studerande-platser läsåret 1971/72. Talen har avmndats. De föreslagna antagnings­talen har karaktären av cirkatal.

 

Prop. 1975:9                                                                           52

Tabell 6. Sammanfattning av  förslag till antagningstal för teknisk yrkesutbildning (all­
männa utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper                         Nuvarande antagnings- U 68:s förslag tör mitten av

av utbildningslinjer                                 kapacitet, i regel 1971/72           1970-talet (cirkatal)

N

1000

800

700

500

280

160

1000

900

400

400

450

450

1   CivilingenjörBUthildning (teknisk faikultet)      3 250                 3 500        3 500

2   Naturvetenskaplig och matematiisk ut­bildning

3   Yrkesteknisk uitbildning                            —

4   Farmaceutisk utbildning                         320

5   Laboratorieassistentutbildning                9(X)

6   Jordbruks- och skogsbruksutbildning       365

7   Övrig teknisk utbildning                         430

Summa       ..                         7 300       6 700

 Brandingenjörer, driftingenjörer, sjöingenjörer, livsmedelstekniker. Ö = övre planeriflgsgräns N = nedre planeringsgräns.

Tabell 7. Sammanfattning av förslag till antagningstal för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper                         Nuvarande antagnings- U 68:s förslag för mitten av

av utbildningslinjer                                 kapacitet, i regel 1971/72           1970-talet (cirkatal)

N

1   Juristutbildning                                    ca 1 300                      1 OOO         800

2   Ekonom- och samhällsplanerarulb.

3 400

3000

1000

800

1000

900

250

250

filosofisk-samhällsvetenskaplig utbildning, socionomutbildning vid förvaltningslinje

3   Annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning

4   Tvåårig administrativ och ekonomisk

utbildning                                              570

5 Tvåårig utbildning i administrativt

systemarbete                                        120

6 Ettåriga specialkurser inom gymnasie-

skolan med administrativ och

ekonomisk inriktning                              500                         5(X)          500

7 Ettårig specialkurs i gymnasieskolan

för utbildning av systemmän och

programmerare                                   1080                        1 200        1000

8 Övrig administrativ och ekonomisk

utbildningi                                          ca 400                         500           500

Summa       ..                         8 800        7 700

 Ekonomiföreståndare, internatföreständare, hälsovårdsinspektör, högre grafisk utbildning, sjö­kapten.

Ö = övre planeringsgräns N — nedre planeringsgräns.

 

Prop. 1975:9                                                                           53

Tabell 8. Sammanfattning       av förslag till antagningstal för vårdyrkesutbildning (allmänna
utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper                                  Nuvarande antagnings-           U 68:s förslag för mitten av

autbildningslinjer                                            kapacitet, i regen971/72        1970-talet (cirkatal)

 

1 Läkamtbildning

975

2 Kortare utbildning inom vårdområdet

4 250

3 Tandläkarutbildning

380

4 Tandhygienistutbildning

50

5 Socionomutbildning på social linje

1 100

6 Psykologutbildning

7502

7 Logopedutbildning

20

8 Socialpedagogutbildning

65

9 Veterinärutbildning

50

Summa

ca 7 600

 

ö

N

1050

1050

5000    .

4 800

500

500

100

100

1400

1250

600     ■

550

50

50

75

75

50

50

: 800        8 400

 Arbetsterapeut, hörselvårdsassislent, medicinsk assistent, sjukgymnast, sjuksköterska, ålder­domshemsföreståndare.

Avser antagningskapaciteten till studier för 40 poäng i psykologi.

Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns;

Tabell 9. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning till undervisningsyr­ken (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper £v utbildningslinjer

1   Utbildning till ämneslärare

2   Utbildning av låg- och mellan-

stadielärare

3 Lärarutbildning i gynmastik, teck-

ning, musik, hemkunskap, slöjd m. m.

4   Förskollärarutbildning

5   Fritidspedagogutbildning

6   Lärare i industri- och hantverks-

ämnen m.fl.

7 Musik- och danspedagoger

 

Nuvarande antagnings­kapacitet, i regel 1971/72

U 68:s förslag för mitten av 197(»-talet (cirkatal)

 

ö

N

2 300

2 900

2 700

3 400

2 500

2 200

780

. 1

1.

2 100 1

280J             .      .

■3 800

3 800

460

500

500

170  -

,   :20o

200

Summa  ca 9 500                  9 900       9 400

 Ingår i antagning till utbildningslinje för ämneslärare. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns.

 

Prop. 1975:9                                                           54

Tabell 10. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning för kullur- och in formalionsyrken (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper                         Nuvarande antagnings- U 68:s förslag för mitten av

av utbildningslinjer                                 kapacitet, i regel 1971/72           1970-talet (cirkatal)

N

1 Utbildning för ungdoms- och

fritidsverksamhdt                          280                   300        300

2 Utbildning för kulturförmedJing

400

400

360

360

500

400

400

400

och informationsverksamhet

3   Utbildning till bibliotekarie                  360

4   Religionsvetenskaplig utbildning     200—300

5   Högre konstnärlig utbildning               350

Summa      ..                  2 000      1900

 Intagningskapaciteten vid bibliole?«högskolan 1972/73. Ö = övre planeringsgräns N = nedre planeringsgräns.

Faktorer   som   påverkar  tillströmningen   till   högskoleutbildning   (av­snitt 5.1)

U 68 diskuterar översiktligt några styrande faktorer i utbildnings­systemet. Bl. a. konstateras att den vidgade behörighet för högskole­studier som statsmakterna beslutat om sannolikt kommer att medföra ökad efterfrågan på utbildning. Utredningen diskuterar vidare möjlig­heterna att liksom nu ha både en fri och en spärrad sektor av högskole­utbildningen men avvisar ett sådant altemativ. Av ekonomiska skäl skulle fritt tillträde endast kunna överk'ägas för utbildning som i fråga om lärare, utrustning, lokaler, praktikplatser m. m. är mindre resurskrävan­de. Utredningen påpekar att tillströmningen tiU en sådan fri sektor visserligen under det närmaste årtiondet sannolikt skulle bli måttlig och få en med hänsyn tUl arbetsmarlmaden rimlig iiu-iktning. Enligt utred­ningens mening måste man emellertid i planeringen räkna också med möjligheten att tillströmningen till en fri sektor eller en del av den blir stor. En av konsekvensema av en stor fri sektor kan bli att det blir de studerande från denna sektor, med i regel mindre omfattande yrkes­förberedelser i utbildningen, som i första hand får möta uppkomnianide svårigheter på arbetsmarknaden. (Avsnitt S.L2)

U 68 utgår från att tillgängliga resurser bara kommer att medge en mycket måttlig tillväxt av den högre utbildningen imder det närmaste årtiondet, bl.a. därför att omfattinde resurser kommer att behövas för utbildning av vuxna rned kort im.gdomsutbildning. Kraftiga svängningar i den totala tillströmningen till högskoleutbildning måste vidare bedömas som ogynnsamma för såväl individerna som samhället. Det anförda lalar enligt utredningens mening för ea total antagningsbegränsning;

Mot en total begränsning av antagningen talar risken för en starkare

 

Prop. 1975:9                                                           55

social selektion i högskoleutbildningen. Värdet av en ospärrad högskola är emellertid i detta avseende begränsat, om studerande från lägre social­grupper återfinns främst i sådan utbildning som är starkt utsatt för svängningar på arbetsmarknaden. U 68 finner det sannolikt atl med­vetna, mer specifika åtgärder för att bredda rekryteringen till högre ut­bildning har avsevärt gynnsammare effekt än vad ett bibehållande av en ospärrad sektor inom högskoleutbildningen skulle ha. Sådana åtgärder kan bl. a. vara följande.

—  Ökade utbildningsinsatser ulanför högskoleutbildningen för vuxna med kort ungdomsutbildning.

—  Differentiering av utbudet av högskoleutbildning, bl. a. genom ut­veckling av yrkesinriktade utbildningslinjer, inte minst sådana med natur­lig anknytning till gymnasieskolans yrkeslinjer (yrkesteknisk högskole­ulbildning).

—  Genomförande av de i princip beslutade behörighets- och urvals-reglema för tillträde till högskoleutbildning.

—  Decentraliserad lokalisering av nytillkommande utbildningstillfällen och nya distributions- och undervisningsformer för högskoleutbildningen.

—  Studie- och yrkesvägledning samt, bl. a. i samband med anordnandet av enstaka kurser och studiekurser, information individuellt eller gruppvis.

—  Sludiesociala åtgärder som främjar en jämnare fördelning med avse­ende på social bakgrund och kön.

I och för sig skidle ett genomförande av dessa åtgärder, tillsarhmans med bibehållande av en ospärrad sektor av högskoleutbildning, kunna bedömas vara den bästa lösningen med hänsyn till syftet att bredda rekryteringen. Med hänsyn lill sin troligen starka effekt på utbildnings­efterfrågan kan emellertid åtgärderna av resursskäl bedönias som svåra eller omöjliga att genomföra,' så länge antagningen till en del av hög­skoleutbildningen är obegränsad. U 68 finner därför, när alla ornständig-heter vägs mot varandra, att förutsättningarna för en lösning av fördel-' ningsproblemen i utbildningssystehiet'snarast är gynnsainmare om an­tagningen till all högskoleutbildning begränsas än om nuvarande orga­nisation med en fri och en spärrad sektor bibehålls.

U 68 föreslår sålunda ätt antagningen till all grundläggande högskole­
utbildning begränsas.                  ■          ' 

Allmänna fömtsättningar och överväganden rörande antagningshegräns-ningar (avsnitt 5.2).

Antagning sker enligt U 68:s förslag till utbildningslinje (allmän, lokal eller individuell) eller linjevariant eller till enstaka kurs eller studiekurs.'

 Särskilda yttranden av Christina Flink, Dag Klackenberg och Per Stjern­quist.

 

Prop. 1975:9                                                           56

Det blir i princip möjligt att bygga en utbildningsgång med samma innehåll som en utbildningslinje genom att della i en följd av enstaka kurser eller studiekurser. Den :;tuderande blir emellertid då beroende av det i vissa fall skiftande kursutbudet på orten och måste antas till var och eh av de kurser och studiekurser som bUdar utbildningsgången.

För den studerande som antas till en fullständig utbildningslinje är förhållandet annorlunda: han måste efter antagningen få fullfölja ut-bUdningen i avsedd utbildningslinje eller linjevariant under förutsättning av godkända studiepreslationer.

Några av de föreslagna linjevarianterna, t. ex. för ämneslärare, består av dels inledande studiekurser, nu spärrade eller ospärrade, som svarar mot studiekurser vid de nuvarande filosofiska fakulteterna, dels avslu­tande studiekurser i vilka antalet studerande är fastlagt med hänsyn tiU bl. a. arbetsmarknadsförhållsinden och praklikplatskapacitet. Enligt U 68:s uppfattning bör den som påbörjat studier, på en ämneslärarlinje tillförsäkras möjlighet att fullfölja studierna med avsedd yrkesinriktning. Antagning skall sålunda enligt utredningsförslaget fråri början ske till såväl den ämnesteoretiska som den praktisk-pedagogiska utbildningen. Detta behöver inte hindra att den studerande under studiernas gång övergår till studier med annan inriktning eller att etl mindre antal plat­ser i den praktisk-pedagogiska utbildningen tillsätls med sökande som inte vid högskolestudiernas början antagits som studerande på en ämneslärarlinje. I fråga om utbildningslinjer av detta slag och även i andra fall är det inte alltid möjligt att genomgå utbildningen i dess helhet på en ort. Normalfallet bör emellertid vara att den studerande skall kunna gå igenom hela utbildningslinjen eller linjevarianten på en och samma ort.

Enligt U 68:s förslag skall den studerande redan vid antagningen till utbildningslinjen vara garanterad plats i bl. a. de laboraliva studiekurser som ingår i studieprogrammet. Variationer kan uppslå i tillströmningen till en studiekurs beroende på olikheter i sludietakt och ändrad studie­inriktning i enskilda fall. Sådana variationer kan i vissa fall mötas ge­nom omdispositioner av ordningsföljden i den enskildes studier. Sådana omläggningar bör emellertid förekomma bara då de är förenliga med en rationell studieuppläggning och med de studerandes önskemål. Man. får därför acceptera att det genomsnittliga utnyttjandet av lokaler och utmslning ligger något under den maximala kapaciteten för dessa.

Varje utbildningslinje har en normalstudietid, t. ex. angiven därigenom att 160 poäng motsvarar en studietid på fyra år. Vissa variationer i den faktiska studietiden uppkommer alltid. U 68 räknar med att i huvud­sak nuvarande regler för rätten att ■ överskrida normalsludietiden bör gäUa även i fortsättningen. I fråga om de linjer som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas bör erfarenheterna avvaktas

 

Prop. 1975:9                                                                           57

av de nya regler i fråga om de s. k. avstängnings- och Iröskelprövning-arna som fastställts år 1972.

Den som antagits till viss utbildningslinje bör ktmna få göra uppehåll i studiema. U 68 räknar med att permission alltid skall ges vid bl. a. bamsbörd och i de undantagsfall då militärtjänst bryter den civila gmnd-utbildningen. I andra fall bör högskolestyrelsen ta ställning till om per­mission skall ges.

De studerande som avslutat studierna inom en utbildningslinje kan vilja bredda eller fördjupa dessa. De kan då söka till.forskamlbildning eller till en eller flera enstaka kurser eller studiekurser.

Det måste vara möjligt att utan att ha avslutat studiema på en linje avbryta dessa för att söka och antas till annan utbildningslinje. Ett sär­fall utgör övergång inom samma utbildningslinje mellan linjevarianter som har vissa kurser eller studiekurser gemensamma. Den studerande bör i sådana fall kunna byta linjevariant och därvid få tillgodoräkna sig de redan genomförda studierna eller delar av dessa, förutsatt att plats kan beredas i de avslutande studiekurserna.

Det har inte varit U 68: s uppgift att föreslå hur reglema för urval lill högskoleutbildningen skall utformas. U 68 diskuterar emellertid i avsnitt 5.2.3 urvalsfrågorna, bl. a. för att betona vissa aspekter på dessa som hänger samman med utredningens förslag, till begränsning av antag­ningen till den grundläggande högskoleutbildningen i dess helhet och med dess överväganden om återkommande utbildning.

Utredningen framhåller bl.a. att nuvarande urvalsregler för spärrad utbildning vid universitet och högskolor inte bör tillämpas vid en lotal begränsning av antagningen till högskoleutbildning. Riskema för ett en­sidigt urval, som inte skulle svara mot uppställda mål för en allsidig rekrytering till olika yrken och för den sociala fördelningen av högsko­leutbildningen, är alltför uppenbara med det nuvarande syslemet. U .68 diskuterar ett urvalsförfarande i vUket en viss del av utbildningsplatser­na i en utbildningslinje tUlsätts på gmndval av en för all högskoleutbild: ning enhetlig meritvärdering. De återstående utbildningsplatserna kan därefter tillsättas på andra urvalsgrunder; där man. t. ex; väger in kunskaper och erfarenheter av särskilt värde för de avsedda studierna eller för den kommande yrkesverksamheten.

U 68 nämner bl. a. att tillgodoräknande äv arbetslivserfarenhet vid iir-valet blir särskilt väsentligt genom den stimulans till återkommande ut­bildning som det kan innebära. Utredningen förordar emellertid att man inte uppställer viss tids yrkeserfarenhet som allmänt behörighetsvillkor för tillträde till högskoleutbildning.

 Särskilda yttranden av  Sven-Olof Cronqvist,  Christina. Flink,  Ove Nord­strandh, Per Stjernquist och Lars Tobisson.

 

Prop. 1975:9                                                                        58

Antagning till utbildningslinjer (avsnitt 5.3)

U 68 anger vissa riktlinjer för hur antagningen till utbildningslinjer bör utformas.

U 68 fömtsätter alt någon form av central antagning kommer att till-lämpas även i framtiden. Den ökade omfattning som antagningen får enligt utredningens förslag kommer att få betydelse för antagningens organisation. Bl. a. kan det bli nödvändigt att göra förändringar i gällan­de tidsschema, exempelvis med avseende på tidpunkt för ansökan.

Ansökan skall enligt U 68:s förslag avse visst studieprogram inom an­given utbildningslinje eller linjevariant samt önskad studieort. Studie­programmet skall beskriva de tre första terminernas studier. Liksom i den nuvarande centrala antagningen vid UKÄ bör de sökande få ange altemativa studieprogram i prioritetsordning.

De sökande gmpperas inför urvalet efter arten av sin behörighets- och meritbakgrund (kvotering). Vidaire måste de grupperas med hänsyn till de avsedda studiemas inriktning (studieprogram). Normalt bör, enligt U 68:s mening, inom den utbildning som närmast svarar mot de nuva­rande filosofiska fakulteternas, flera studieprogram sammanföras till en ansökningsgrupp. Inom sådana giupper bör såvitt möjligt de studerandes önskemål få spela en roll vid dimensioneringen av olika utbildnings­vägar. Det ter sig då naturligt att till ansökningsgrupper föra samman sådana studieprogram som har likartat innehåll. För att planeringen skall kunna utgå från bestämda kostnadsberäkningar bör de ulbildnings­vägar som hör lill en ansökninesgrupp ha i huvudsak enhetliga total­kostnader.

För en rad redan nu spärrade utbildningslinjer söm t.ex. iäkar- och tandläkarlinjerna, klasslärarlinjenia och sannolikt utbildningslinjerna vid jordbrukets högskolor bör rhan åtrrunstone tills vidare räkna med att antagningen kommer att ske till varje utbildningslinje för sig.

U 68 skisserar vidare hur antiigiiingen till vissa angivna utbildnings­linjer och grupper av utbildningslinjer skulle kunna gä till (s. 451—453).

1.1.4 Högskoleutbildnuigcns lokalisering (Högskolan kap. 4)

Utgångspunkter (avsnitt 4.1)

Enligt U 68 bör principerna för lokalisering av utbildning i huvudsak diskuteras utifrån dels den inverkan soni utbildningsenheternas lokalise­ ring har på individemas val mellan arbete och utbildning, dels dess be­tydelse för den regionala utvecklingen. Viktiga fakiorer som berör loka­liseringen är bl. a. följande.

—   Utbildningens närhet till de studerandes bostadsort. —- Arbetstillfällenas närhet till utbildningen.

—   Formema för högskoleutbildningens forskningsanknytning.

—   Utbildningsenheternas storlek och miljö.

 

Prop. 1975:9                                                           59

Vid planeringen av högskoleutbildningen måste, som nämnts, även hänsyn tas till samhällets allmänna regionalpolitiska mål. U 68 har där­för i sitt förslag om orter för utbyggnaden av den gmndläggande hög­skoleutbildningen och om geografisk indelning av verksamheten sökt finna en rimlig avvägning mellan utbildningspolitiska och regionalpolitis­ka mål. I en sådan avvägning är det naturligt, framhåller U 68, att till­mäta befintliga resurser för högskoleutbildning på orter utanför nuva­rande universitets- och högskoleorter betydelse.

Erfarenheter av lokalisering och distribution av högre utbildning (av­snitt 4.2)

Genom bl, a. tillkomsten av universitetet i Umeå och högskolan i Lin­köping samt universitetsfilialerna har den högre utbildningen under 1960-talet kommit att få ökad geografisk spridning. Därigenom har de äldre universitetsortemas andelar av landets totala studerandeantal för­ändrats (avsnitt 4.2.1.1).

Utbyggnaden har på kort tid också åstadkommit stora förändringar i dessas rekryteringsområden. Mest påtagliga har följderna varit för Upp­salas rekryteringsområde. Umeå har successivt fått ett dominerande in­flytande i en region norr om Sundsvall-Härnösand. Förändringama i resp. orts rekryteringsområde har även medfört att samtliga universitet successivt har fått en relativt större dél av sina studerande från om­råden nära utbildningsorten (avsnitt 4.2.1.2).

Utbyggnaden av den högre utbildningeii har lett till att studerandefre­kvensen — förhållandet mellan antalet nyinskrivna studerande och mot­svarande åldersklass — något mer än fördubblats mellan läsåren 1962/63 och 1969/70. U 68 redovisar (avsnitt 4.2.1.3) att stora olikheter föreligger ifråga om studerandefrekvens mellan de stora utbildningsortemas när­områden (gyiimasieregioner) och landet i övrigt. För filialorternas när-områden konstateras en betydande ökning av efterfrågan på högre utbild­ning, ökningen är högre än i med filialorterna jämförbara orter, och regioner. En av U 68 företagen specialundersökning rörande den regio­nala fördelningen av rekryteringen till universitet och högskolor (SOU 1972: 23) visar att de regionala olikheterna allmänt sett jämnals ut men att det fortfarande finns vissa skillnader i fråga om rekryteringen mätt mol de studerandes sociala bakgmnd.

Frågan om lokalisering av fasta enheter för högskoleulbildning bör enligt U 68 (avsnitt 4.2.3) ses tillsammans med de olika möjligheler som finns att förmedla utbildningen, dvs. utbildningens distribution. Återkommande utbildning kommer bl. a. att kräva ett effektivt system för distribution av utbildning. Sådan högskoleutbildning har flera berö­ringspunkter med formerna för distribution av vuxenutbildning. Enligt U 68: s uppfattning har allmänt sett erfarenheterna från vuxenutbild-

 

Prop. 1975:9                                                           60

ningen ett betydande intresse för utformningen av såväl traditionell hög­skoleutbildning som högskoleutbildning som vänder sig till nya stude­randekategorier. På initiativ äv U 68 har UKÄ fått i uppdrag att be­driva försöksverksamhet med olika distributionsformer för högskole­utbildning.

Utbildningsenheternas avstånd till utbildningssökande och till arbets­marknaden (avsnitt 4.3)

Avståndet tiU utbildningsenheterna påverkar på olika sätt individemas val såväl mellan utbildning och yrkesverksamhet som mellan olika slag av utbildning.

U 68 diskuterar (avsnitt 4.3.1) bl. a. den inverkan på rekryteringens omfattning som hemortens avstånd lill utbildningsorten har på rekryte­ringen. I imdersökningen om regional rekrytering till universitet och högskolor påvisas skillnader mellan olika grupper. Avståndskänsligheten påverkas av faktorer som yrkesvisrksamhet, social bakgrund, utbildnings­bakgrund, civilstånd och bostadssituation. Gifta, framför allt gifta kvin­nor, samt äldre är starkare bundna till bostadsorten än ogifta och yngre. Avståndskänsligheten kan också variera med t. ex. slag av utbildningsut­bud på utbildningsorten och den utbildnirigssökandes målinriktning.

För att åstadkomma en lokalisering för utbildningens utbyggnad som dels tillgodoser individens krav på närhet till utbildning, dels ger möj­ligheter att välja mellan ett större antal utbildningsaltemativ bör sådana orter väljas som utgör centra i jämförelsevis tätbefolkade områden. Det avgörande från lokaliseringssynpunkt när det gäller utbildning synes vara det avstånd inom vilket daglig pendling kan äga rum.

Med utgångspunkt i undersökiingen om regional rekrytering till: uni­versitet och högskolor diskuterar utredningen (avsnitt 4.3.2) hur rekry­teringseffekterna av en utbildnir,gslokalisering skall bedömas. Sluderan- ■ de vid en ny utbildningsenhet kan, beroende på olika individers avstånds­känslighet, delas in i tre grupper:

—   Personer som skulle ha avstått från studier, om utbildningsenheten inte upprättats (nyrekrytering).

—   Personer som skulle ha skaffat sig samma utbildning på annan ort, om utbildningsenheten inte upprättats (avlastning).

—   Personer som skulle ha skaffat sig annan utbildning på annan ort, om inte utbildningsenheten upprättats {avlänkning).

Avlastningen av andra studieorter med högskoleutbildning kan knap­past bli total. Studerande från den nya utbildningsorten kan söka sig till annan utbildningsort, t. ex. miljöskäl (miljöprioritering) eller på grund av ett specifikt utbildningsväl (linjeprioritering).

Det är möjligt att med ledning äv denna terminologi beskriva följ­derna av en lokalisering. Med utgångspunkt i studeranderekryteringens

 

Prop. 1975:9                                                           61

sammansättning i filialorternas dominansområden läsåret 1969/70 har den fördelning uppskattats som framgår av följande sammanställning.

 

Andel av totalantalet studerande %

Till filial

Till andra studieorter

Avlänkning

Avlastning

Nyrekrytering

Miljöprioritering Linjeprioritering

3 iS 20

15

24

 

Totalt

 

100

 

Avlastningen plus miljöpriorilering anger det antal individer som hade läst »filialämnen» även om filialer inte hade futmits.

Slutligen diskuterar U 68 (avsnitt 4.3.3) utbildningens närhet till arbetstillfällena sett ur individens synvinkel. För individen kan det vara en fördel att efter fullbordad högskoleutbildning ha tillgäng till en lokal . arbetsmarknad, som erbjuder sysselsättningsmöjligheter inom det yrkes­område som utbildningen avser. Förutsättningarna för att lokalisera viss utbildning så att de studerande får sin framtida sysselsättning i närheten av studieorten beror både på antalet studerande inom utbildningen och på olika arbetsmarknadssektorers geografiska spridning. Ett mindre an­tal orter kan komma ifråga för lokalisering om antingen antalet stude­rande är litet eller om viss arbetsmarknadssektor till vilken utbildningen vänder sig är starkt geografiskt koncentrerad. Utbildningslinjer med många studerande riktar sig i allmänhet till geografiskt breda arbels-marknadssektorer och kan därför ges en spridd lokalisering.

Miljö (avsnitt 4.4)

U 68 diskuterar olika miljöfaktorers betydelse för utbildningens lokalisering. Planeringen av högskolans yttre och inre miljö bör ta sikte på att underlätta kontaktema mellan högskolan och närsamhället. Detta underlättas om flera personer kan få möjlighet att studera på hemorten eller i dess närhet, vilket bl. a. är ell av syftena med utredningens loka-liseringsförslag.

Utredningens förslag till utbyggnad på olika orter förutsätter i regel inte några investeringar i nya lokaler under den första delen av utbygg­nadsperioden. Lokalfrågorna kan under denna tid lösas genom förhyr­ningar, oftast i centralt belägna lokaler. På sikt får man förutsätta att nya undervisningslokaler måste byggas upp på de flesta ortema.

Särskild social service för högskolestuderande pä de nytillkommande ortema behöver enligt U 68 inte byggas upp. Majoriteten av de stude­rande på utbyggnadsortema antas ha hemorten, som studieort eller åt­minstone ha hemorten inom pendlingsavstånd. De väntas därför kunna

 

Prop. 1975:9                                                           62

utnyttja samhällets reguljära service. Av samma skäl väntas inte behov av särskilda bostäder för högskolestuderande uppkomma.

På de nya utbyggnadsorterna torde heller inte behoven av särskild restaurangservice uppkomma under planeringsperioden. De behov som inte kan täckas genom det kommersiella utbudet väntas tills vidare kunna täckas genom utnyttjande: av det lokala skolväsendets bespisnings­resurser.

U 68 anser att bibliotekssenåcen på de nya utbyggnadsorterna kan täckas genom en samverkan mellan det kommunala biblioteksväsendet och de resurser som finns på orten för befintlig högskoleutbildning. Därvid förutsätts att de kommunala bibliotekens litteratursamlingar för­stärks och breddas för att passa respektive högskoleutbildnings behov.

Högre utbildning och regional utveckling (avsnitt 4.5)

Utbildningens lokalisering i förhållande till arbetstillfällen har bety­delse inte enbart för den enskildes val av arbete efter avslutad utbild­ning utan också för olika regioners ekonomiska utveckling. U 68 disku­terar (avsnitt 4.5.1) med utgångspunkt i några undersökningar de lång-lidsulbildades geografiska spridning. Dessa undersökningar visar att yr­kesverksamma med längre utbildning har en något större geografisk rörlighet än andra yrkeskategorier. Regioner som f. n. har en negativ befolkningsutveckling uppvisar nästan undantagslöst en efterfrågan på arbetskraft som i stor utsträckning är inriktad på personer med för­hållandevis kort utbildning, fömlom vad som krävs för att upprätthålla den oundgängliga samhälleliga servicen. Den nuvarande geografiska fördelningen av yrkesverksamma individer med längre utbildning är ett resultat av ett samspel mellan de lokala arbetsmarknademas efterfrågan på arbetskraft och det regionala ulbudet av utbildade under en lång följd av år.

Andelen personer med längre ulbildning är inom arbetskraften som helhet avsevärt större i storstadsområdena än i landet i övrigt. SCB:s materied från uppföljningsundersökningama visar att en mycket stor del av de nyexaminerade erhåller a)"bete inom samma län som studieorten ligger i. Avståndet till större uttiildningsort utgör troligen en betydelse­full orsak till den redovisade regionalt ojämna rekryteringen av arbets­kraft med längre utbildning. Än mera betydelsefull bör dock vara den hierarkiskt uppbyggda organisationen inom näringsliv och offentlig ad­ministration. U 68 antar emellertid att 1970- och 1980-talens högskole­utbildade kommer att skilja sig avsevärt från 1960-talels vad avser både lokalisering och sysselsättning.

U 68 behandlar vidare (avsnitt 4.5.2) ulbildningslokaliseringen i pers pektivet av regionalpolitikens mäl. Den högre utbildningens inverkan på den regionala utvecklingen beror bl. a. på mängden och den geografiska

 

Prop. 1975:9                                                           63

spridningen av långtidsutbildade. Högskoleutbildningen bör byggas ut med hänsyn tagen till den planerade utvecklingen inom andra sam­hällssektorer. Den bör lokaliseras endast till de orter där de speciella kraven på utbildningens organisation, kvalitet och miljö kan förenas med de för den regionala utvecklingen önskade effektema av utbildningen.

U 68 diskuterar också (avsnitt 4.5.3) högskoleulbildningens roll i regionalekonomiskt sammanhang och dess betydelse som utvecklingsfak­tor. Bl. a. påpekas att lokalisering av högre utbildning tillmäts stor be­tydelse vid planeringen och utformningen av en regions stmktur. Loka­liseringen har — bl. a. vad gäller inkomst- och sysselsättningseffekter — sekundära verkningar i lokaliseringsregionen. Erfarenhetema fråti b), a. Umeå antyder att de kan bli betydande.

Enheter för högre utbildning sysselsätter direkt personal med i genom­snitt höga utbildningskvalifikationer och bidrar indirekt till en vidgad sysselsättning som t. ex. inom byggnads- och anläggningsverksamhet un­der utbildningens uppbyggnadsskede och inom skilda servicefunktioner. Vidare medför en lokalisering underlag för en utökning av basservicen. Lokaliseringen av högre utbildning till regioner som saknar sådan ger också positiva effekter på regionens möjligheler att rekrytera långtids-utbildad arbetskraft. Tillgången på lämplig arbetskraft är etl viktigt bi­drag till en regions tillväxtmöjligheter.

U 68 diskuterar slutligen (avsnitt 4.5.4) principer för valel av orter för lokalisering av högskoleutbildning. Sysselsättningseffektema och re­kryteringsmöjligheterna påverkas i hög grad av ortsstorlek och av ar­betsmarknadens stmktur på den berörda orten. Lokalisering tiU mindre tätorter ger inte samma möjligheter att påverka sysselsättningen och arbetskraftsrekryteringen i en region som vad en lokalisering lill en större ort inom regionen ger. En enhet för högskoleutbildning kan inte heller vara hur liten som helst. Delta utgör ett hinder mot en mycket kraftig spridning av utbildningen. Den framtida lokaliseringen av hög­skoleutbildningen bör sålunda begränsas till ett antal större tätortsregio­ner. Till ledning för valet av dessa bör bl. a. kunna tjäna de bedömningar av skilda orters roll i den regionala utvecklingen som gjorts av stats­makterna och i statliga utredningar.

I enlighet härmed bör enligt U 68: s uppfattning utbyggnaden av den högre utbildningen ske på orter som av statsmaktema år 1972 angivits som primära centra. Detta innebär att en utbyggnad bör kunna över­vägas för 14 orter eller ortsgrupper — de nuvarande sex universitets­orterna (motsv.), filialorterna samt Luleå, Öslersund och Borås oräkna­de. Valel av utbyggnadsorler för högskoleutbildningen under den före­slagna planeringsperioden bör göras bland dessa orter genom en sam­manvägning av de regionalpolitiska och utbildningspolitiska synpunk­terna. Den beräknade totala dimensioneringen av högskoleutbildningen i förening med de praktiska möjligheterna atl fördela utbildningsresur­serna får härvid stor betydelse för antalet orter.

 

Prop. 1975:9                                                                        64

U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen (avsnitt 4.6) Val av orter (avsnitt 4.6.1)

De faktorer som från utbildningssynpuiikt bör beäktas vid valet av ut­byggnadsorter är enligt U 68: s uppfattning i huvudsak följande.

Högskoleutbildningens totala dimensionering i förening med önskat sluderandeantal på högskoleorterna blir utgångspunkten för en bedöm­ning av det möjliga antalet utbyggnadsorter. Beräkningen av studerande-antalet bör därvid utgå från den nedre gränsen i U 68:s planeringsför­slag.

Vid valet av utbyggnadsorter bör beaktas behovet av närhet till ut­bildning för tillräckligt många individer. Vidare bör befintliga resurser i fråga om lärare, lokaler och utrustning för främst högskoleulbildning utnyttjas.

I valet mellan att koncentrera högsköleutbyggnaden lill ett fåtal orter och att ge den större geografisk spridning genom atl låta uppbyggna­den ske på flera orter har U 68 valt det senare altemativet med hänsyn till att ett av de väsentligaste syftena med en vidgad geografisk'spridning av högskoleutbildningen är alt i olika delar av landel tillgodose såväl ungdomars som något äldres önskemål att på nära håll få tillgång till högre utbildning.

Vid avvägningen mellan strävanden att undanröja geografiska hinder och att ge de studerande tillfrijdsställande valniiöjligheter i fråga om studievägar bör det enligt U 68:s mening vara möjligt alt inom ramen för ett sluderandeantal på 3 50Ci—4 000 på en ort eller ett par av när-liggande orter ge god valfrihet mellan Olika slag av utbildning. Utred­ningen föreslår att planeringen på sikt inriktas mot att detta studerande­antal uppnås. En sådan omfaltning av högskoleutbildningen på varje ort bör kunna ge utrymme för utbildningslinjer inom flera yrkesutbildnings­sektorer och möjliggöra elt rationellt utnyttjande av utbildningsresur­serna.

Avvägningen beträffande antalet utbyggnadsorter blir, sedan en rikt­punkt angetts för omfaltningen av utbildningen på varje ort, beroende på hur stor ökningen i det totala antalet studerande bedöms bli.

Enligt U 68:s mening är det från planeringssynpunkt önskvärt att det fastställs vilka orter som bör komma ifråga för utbyggnad. Det är ertiel-lertid inte möjligt att binda sig för vare sig en bestämd fördelning av ut­bildningskapaciteten på orter eller en bestämd tidsplan för utbyggnadens genomförande. Igångsättningen på de nya ortema bör spridas över ett antal år med hänsyn till den kvantitativa utvecklingen.

Utredningen har funnit att dei; bör vara möjligt att under planerings­perioden påbörja eller fortsätta vitbyggnaden av högskoleutbildningen på ett tiotal orter utöver nuvarande; imiversitels- och filialorter samt Lin-

 

Prop. 1975:9                                                           65

köping och Luleå.i En förutsättning är då att som utbyggnadsorter i huvudsak väljs sådana orter som redan vid planeringsperiodens början har jämförelsevis omfattande resurser för högskoleutbildning.

Både Borås och Öslersund har nyligen fått permanenta resurser för högre utbildning, Borås för bibliotekarieutbildning, Östersund för socio­nomulbildning. För Borås talar dessutom ett stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. I fråga om Östersund, som har ett mindre be­folkningsunderlag, talar främst regionalpolitiska skäl för en fortsatt ut­byggnad.

Beträffande lokalisering av högre ulbildning till Skellefteå anser U 68 att pågående utredningsarbete om förläggning av viss teknisk högre ut­bildning bör avvaktas innan ställning tas.

Sundsvall är centralort i Norrlands störsia tätortsområde och har byggt upp resurser för högskoleutbildning. I Härnösand finns lärar­högskola. Ortspjuet Sundsvall-Härnösand synes sålunda väl svara mot de uppställda kriteriema för lokalisering.

Beträffande förläggning av högskoleutbildning till Skellefteå bör en­ligt U 68 resultatet av utredningsarbete inom organisationskommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland avvaktas, innan ställning tas.

Eskilstuna-Västerås utgör tillsammans Sveriges femte tätortsområde och har därtill redan vissa resurser för högskoleutbildning. Ortsparet bör därför få ytterligare högskoleutbildning.

Av två från befolkningssynpunkt och i fråga om existerande högskole­ulbildning jämbördiga ortspar bör enligt utredningens mening Falun-Borlänge komma ifråga före Gävle-Sandviken. Skälet härtill är att Upp­salas rekryteringsområde skulle påverkas i högre grad om de senare orterna skulle väljas. Dessa orter har också ett i fråga om regional utveckling mindre utsatt läge.

Jönköping är centralort i ett stort tätortsområde och har jämförelse­vis omfattande resiu-ser för högskoleutbildning. U 68 ser det därför som rimligt att en fortsatt utbyggnad kommer till stånd i Jönköping.

Även Skövde och ortsgmppen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg utgör centra i betydande tätortsområden. En utbyggnad av högskoleutbild­ningen på ytterligare orter inom Göteborgs rekryteringsområde skulle emellerlid leda till en kraftig minskning av sluderandeantalet i Göteborg och innebära risk för att utbildningsresurserna där inte utnyttjas till­fredsställande. Mot den bakgmnden har U 68 inte ansett sig kunna för­orda en utbyggnad i Skövde eller i ortsgmppen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg.

Kalmar är centralort i ett omfattande tätortsområde och har viss högskoleutbildning. Vidare talar de besvärliga förhållandena ifråga om regional utveckling i sydöstra Sverige för en utbyggnad i Kalmar.

1 Särskilda yttranden av Folke Haidén, Letmart Hjelm och Lars Tobisson. 5   Riksdagen 1975.1 saml. Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                                           66

Kristianstad har en stor folkmängd inom pendlingsavstånd. På orten finns även resurser för högskoleutbildning. Även regionalpolitiska skäl, som innebär krav på avlastning av den växande befolkningskoncentra­tionen i västra Skåne, bör beäktas. U 68 föreslår mot denna bakgmnd en utbyggnad i Kristianstad.

En ytterligare tänkbar utbyggnädsort i sydöstra Sverige är enligt U 68: s bedömning Karlskrona. Studerandeunderlaget i regionen medger dock enligt uiredningens mening inte någon utbyggnad utöver den före­slagna i Kalmar och Kristianstad, orter vilka bällre fyller de uppställda kriterierna för en utbyggnad.

Enligt U 68:s bedömning talar regionpolitiska skäl för en utbyggnad av högskoleutbildningen i Halmstad. Detla skulle på sikt underlätta en posi­tiv regional utveckling for Hallands län, vilket även medför en dämpning av tillväxten av såväl Göteborgs som Malmö storstadsområden.

U 68 fömtsätter att en fortsatt utbyggnad sker av högskoleutbildning­en på de nuvarande filialorlerna och i Linköping. Vad högskolan i Lin­köping beträffar bör enligt U 68:s uppfattning utbyggnaden ske så att viss utbildning förläggs också till Norrköping.

Högskoleområden och utbildningsregioner (avsnitt 4.6.2)

U 68 föreslår (avsnitt 4.6.2.1) med iitgångspunkt i de föreslagna hög­skoleorterna att landet indelas i 19 högskoleområden. Vid avgräns­ningen av högskoleområdena har utredningen utgått från varje hög­skoleorts s. k. spontana omland men till slut, med hänsyn till vikien av samband mellan högskoleplaneringen och övrig samhällsplanering, valt att i allmänhet låta högskoleområdenas gränser saninianfalla med länsgränser. Representanter för lokala myndigheter har vid överlägg­ningar med utredningen i en rad fall med.kraft strukit under alt plane­ringsområdenas omfattning bör stämma överens med länens.

Följande sammanställning visar U 68:s förslag till.indelning i högsko­leområden.

Högskoleområde                       Lian

Luleå                                      Norrbottens län

Umeå                                     Västerbottens län

Sundsvall-Härnösand             Västernorrlands län

Östersund                        '       Jämtlands län

Falun-Borlänge                      Kopparbergs län

Uppsala                                  Uppsala och Gävleborgs län

Eskilstuna-Västerås               Södermanlands och Västmanlands län

Örebro                                   Örebrolän

Stockholm                            /, Stockholms län

Linköping-Norrköping          '    Östergötlands län

Jönköping                              Jönköpings län

Karlstad                                 Värmlands län

Göteborg                               Göteborgs- och Bohus län, norra delen

av Älvsborgs län och Skaraborgs län

Borås                                     Södra delen av Älvsborgs län ,

Kalmar                                    Kalmar och Gotlands län

Växjö                                      Kronobergs län

Kristianstad                            Kristianstads och Blekinge län

Lund-Malmö                           Malmöhuslän

Halmstad                                Hallands län

 

Prop. 1975:9

67

För fem av högskoleområdena har U 68 angett två lokaliseringsorter. Syftet med en uppdelning av verksamheten på två orter är att dels effek­tivare utnyttja speciella resurser för högskoleutbildning, dels und­vika en alltför kraftig salsning på åtgärder med agglomerationseffekler på endast en ort inom ett högskoleområde, dels bättre tillgodose när­hetskriteriet, dels slutligen ge bättre stimulans åt näringslivsutvecklingen på mera än en ort inom området i fråga.

Enligt U 68: s bedömning (avsnitt 4.6.2.2) kommer ett tillfredsstäl­lande utbud av högskoleutbildning att kunna erbjudas inom alla hög­skoleområden, även om det i flertalet fall måste bli fråga om ett be-

 

 

-------- Gräns för utbild­
ningsregion        

-------- -Gröns för hög-«

skoleomräde f

-

j    ''x/--r

 

 

v        '*-r*.

 

 

y

r\/'''"/SM    "*G

7

yy{

4

) }(       ' 1

v

50   100  150 200 km

...1           r          1          1

 

Figur 9. Ulbildningsregio-ner och högskoleområden.

Norra utbildningsregionen: Luleå, Sundsvall—Härnö­sand, Östersund, Umeå.

Mellersta  ulbildningsregio-nen: Falun—Borlänge, Eskilstuna—Västerås,  Öre­bro, Uppsala.

Stockholms utbildningsre­gion: Stockholm.

Östra   utbildningsregionen: Jönköping, Linköping-— Norrköping.

Västra ulbildningsregionen: Borås, Karlstad, Göteborg.

Södra  ulbildningsregionen: Kalmar, Kristianstad, Halmstad, Växjö,  Lund-Malmö.

 

Prop. 1975:9

68

gränsat urval av utbildningslinjer. För samordning av högskoleutbild­
ningens planering i flera områden föreslår U 68 att landet delas in i sex
utbildningsregioner. Inom var och en av dessa bör enligt utredningens
mening ett såvitt möjligt fullständigt utbud av högskoleutbildning efter
hand byggas ut.                                   »

Vid indelningen i utbildningsregioner har U 68 utgått från de fem universitetsortema och Linköping. På dessa orter finns redan i dag ett brett utbud av högskoleutbildning. De av utredningen föreslagna hög­skoleområdena har fördelats på utbildningsregioner som framgår av figur 9. Indelningen har gjorts så att varje region med vissa undantag täcker det rekryteringsområde som det i regionen ingående universitetet (motsv.) f. n. har. För att underlätta en planering med inriktning på ett tillfredsställande samlat utbildningsutbud i norra regionen har dock Sundsvall—Härnösands och Östersunds högskoleområden förts till den­na. Jönköpings högskoleområde har förts till östra regionen för att ge denna en större omfattning än enbart Linköping—Norrköpings högskole­område.

För att belysa och konkreliseia sina förslag har U 68 fördelat ett an­taget studerandeantal av ca 170 000 på regionema i huvudsak i för­hållande till deras befolkningstal. Den naturliga utgångspunkten har där­vid varit de av statsmakterna (prop. 1972: 111, InU 1972: 28, rskr 1972: 347) angivna befolkningsramarna för varje län. De avvikelser som ut­redningen gjort betingas dels av att förändringarna av studerandean­talen inom regionerna inte bör genomföras snabbare än att gjorda investeringar för högskoleutbildning och organisaiionen av denna kan utnyttjas effektivt, dels av att utbildningsdimensioneringen bör vara sådan att den bidrar till att motverka sådana negativa tendenser i den regionala utvecklingen som de beräknade befolkningstalen innebär.

Av tabell 11 framgår utbildningsregionemas folkmängd 1980 samt angivet antal studerande vid utbyggnadsperiodens slut (1983/84).

Tabell II. Utbildningsregionemas folkmängd 1980 saml angivet antal studerande vid utbygg­nadsperiodens slut.

 

Utbildningsregion

Betolkningsramar för 1980 enligt prop. 1972: 111

Sluderandeantal beräknat propor­tionellt efter be­folkningsunderlag 1980

Av U 68 angivna riktpunkter för studerande an talet (svarande mot nedre planerings­gränsen)

Studerandeantal 1971/72

Norra

Mellersta

Stockholms

Östra

Västra

Södra

865—   905 1 585—1 645 1 600—1 675

695— 730 1710—1780 1 857—1 940

17 700 32 300 32 800 14 300 34 900 38 000

18 000 33 000 37 000 14 000 32 000 36 500

14 100

26     100
39 200

8 900

27     600
26 500

Hela landet

8 312—;? 675

170 000

170 000

142 500

 

Prop. 1975:9                                                           69

Högskoleområdenas utbildningskapacitet (avsnitt 4.6.3)

Med utgångsptmkt i de av stalsmakterna angivna befolkningsramarna för varje län har, som nämnts, U 68 fördelat ett antaget studerande­antal på högskoleorterna. I ett exempel belyser utredningen hur ut­byggnaden av högskoleutbildningen kan genomföras vid vissa angivna fömlsättningar. Kapaciteten för högskoleutbildningen inom ett högskole­område anges därvid som ett antal utbildningsplatser eller, när det gäller nuläget för de fria fakulteterna, ett antal närvarande studerande.

Utredningen har bl. a. mot bakgmnd av erfarenheterna av till­komsten av universitetet i Umeå och filialerna utgått från anta­gandel, att de mindre högskoleorterna vid slutet av utbyggnadsperio­den (1983/84) kommer att rekrytera tre fjärdedelar av studerandeantalet inom sina högskoleområden. Den återstående fjärdedelen antas gå till den större högskoleorten inom regionen, dvs. nuvarande universitets­ort eller Linköping. Dessa antas dessutom rekrytera samtliga stude­rande inom sina resp. högskoleområden. De riktpunkter för studerande­antalet som beräknats med dessa antaganden har sedan modifierats med hänsyn till de särskilda förhållandena på olika orter och i olika regioner.

Utredningen diskuterar möjligheten av att förfina metoden för fördel­ningen av utbildningskapaciteten genom att ta hänsyn till flyttningsslröm-mar, åldersstruktur m. m. Detta synes emellertid inte leda till att de mål som U 68 ställt upp för högskoleutbildningens lokalisering i något be­tydelsefullt avseende skuUe bli bättre tillgodosedda. U 68 betonar dock att högskolelokaliseringen bör användas med varsamhet i regional- och lokaliseringspoUtiken. Den innesluter i sig en konflikt mellan de två målen: närhet till utbildning och utbildning som drivkraft i den regionala utvecklingen.

I tabell 12 redovisas U 68:s förslag avseende riktpunkter för högskole­områdenas uibyggnad.

För de norra och mellersta ulbildningsregionerna som helheter följer de angivna riktpunktema i huvudsak den kalkylerade fördelningen. Inom den mellersta regionen avviker emellertid fördelningen på högskoleom­råden från de kalkylerade talen. Detta motiveras främst av de omfat­tande befintliga resurserna för högskoleutbildning i Uppsala.

Den angivna riktpunkten för utbildningskapaciteten i Stockholms utbildningsregion är obetydligt lägre än nuvarande antal studerande. Detta innebär likväl att regionen får större kapacitet än vad en strikt proportionell fördelning i förhållande till folkmängden skulle ge.

Riktpunkten för den östra ulbildningsregionen ansluter nära till den kalkylerade fördelningen, vilket innebär betydande expansionsutrymme för högskoleutbildningen i regionen.

Riktpunkterna för västra och södra ulbildningsregionerna ligger något lägre än vad en strikt fördelning enligt beräkningsmetoden skulle ge.

 

Prop. 1975: 9                                                          70

Tabell 12. Riktpunkter för högskoleområdenas utbyggnad. Antalet utbildningsplatser.

 

Högskoleområde

Studerändeantal

1971/72

Kalkylerad fördelrung

1983/84

Av U 68 angiven riktpunkt för ut­byggnaden

Luleå

Sundsvall-Härnösand

Östersund

Umeå

2 6001. 1500 1 3001 8 TOO     .

3   800

4    000
1 900
8 000

3 500 3 500 2 000 9 000

Totalt norra utbildnings­regionen

14100

17 700

18 000

Falun-Borlänge

Eskilstuna-Västerås

Örebro

Uppsala

:   700

1 OOO

4 400

20 000

4 100

7 900

4 300

16 000

4 000

4              000

5      000
20 000

Totalt mellersta utbildnings-regionen

26100

32 300

33 000

Stockholms utbildnings­region

39 200

32 800

37 000

Jönköping Linköping-Norrköping

1 600

7 300        .

A 100 9 600

4 000 10 000

Totalt östra utbildnings-regionen

8900

14 300

14 000

Borås

Karlstad

Göteborg

13001

2 400.

23 900.

2 900

4 300

27 700

4 000

4 000

24 000

Totalt västra utbildnings-regionen

27 600

34 900

32 000

Kalmar

Kristianstad

Halmstad

Växjö

Lund-Malmö

1 200

1    200

2      500
21600

4 500 6 500 3 200 2 600 21200

4 000 4 000

3              500

4      000
21 000

Totalt .södra utbildnings-regionen

26 500

38 000

36500

Summa

142 500

170 000

170 000

1 Vid full utbyggnad enligt gällande planer.

Göteborg och Lund—Malmö behåller dock i stort sin nuvarande om­fattning. Inom regionerna skiljer sig fördelningen på högskoleområdena något från en strikt fördelning. Exempelvis ligger Borås och Växjö, där U 68 vill ge fömlsättningar för en breddning av det befintliga utbildningsutbudet, överdel kalkylerade kapacitelstalet medan Karlstad, Kristianstad och Kalmar ligger under.

U 68 har vid fördelningen på högskoleområden inom resp. region ut­gått från att kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör vara förhållandevis siörre på de nuvarande universitetsorterna än på utbygg­nadsorterna, della för aft befintliga resurser skall kunna utnyttjas effek-

 

Prop. 1975:9                                                           71

tivt och en mångsidighet i utbildningsutbudet inom högskoleutbildningen i dess helhet kunna bevaras.

Tidpunkter för högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad (avsnitt 4.6.4)

U 68 föreslår att igångsättningen av den fortsatta utbyggnaden på olika orter fördelas över flera år och exemplifierar de starttidpunkter som kan komma att användas. Det framgår av kravet på elasiicitet i planeringen att avvikelser från dessa tidpunkter kan aktualiseras. Eii avgörande faktor för utbyggnadstakten blir givetvis utvecklingen av högskoleutbildningens totala dimensionering.

U 68 föreslår mot denna bakgmnd att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbildningen sker med början i huvudsak enligt följande: 1976/77   Sundsvall-Härnösand, Falim-Borlänge, Jönköping och Kalmar. 1977/78   Eskilstuna-Västerås, Borås och Kristianstad. 1978/79   Östersund, Luleå och Halmstad. 1979/80   Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping-Norrköping.

Att starttidpunkten anges för den fortsatta utbyggnaden behöver inle innebära att omfattningen av högskoleutbildningen på utbyggnadsorter­na helt och hållet låses på nuvarande nivå fram till utbyggnadsstarten. Så bör t. ex. försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning kun­na påbörjas tidigare. Även de förslag till lokalisering av viss läramtbild-ning som LUK avgett samt förslag från UKÄ om utvidgning av de nu­varande universitetsfilialernas utbildningsprogram kan medföra att en ökning av utbildningskapaciteten på vissa orter sker oberoende av U 68:s tidsplan. Förändringar i lärarutbildningens omfattning bör vidare beak­tas vid valet av tidpunkt för fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen på skilda orter.

Utgångspunkter för U 68:s förslag till utbyggnadsprogram för hög­skoleutbildningen (avsnitt 4.6.5)

U 68 belyser genom en exemplifiering hur utbyggnaden av högskole­utbildningen kan ske; inom de ramar utredningen angivit samt drar i övrigt upp vissa riktlinjer för den fortsatta planeringen av högskole­utbildningen. Elt av huvudsyftena är att ange ett inledningsprogram för högskoleutbildningens utbyggnad för att denna så smidigt som möjligt skall kunna komma igång vid de angivna tidpunkterna.

Den av U 68 gjorda exemplifieringen av utbildningsutbudet på de.olika ortema, vilken skall ses som allmänna rekommendationer, täcker endast en del av den utbildningskapacitet som tidigare angivits. De förslag till utbildningslmjer inom de fem olika yrkesutbildningssektorema som U 68 föreslår för vissa utbyggnadsorter gmndar sig på förslag som fram-

1 SärskiU yttrande av Dag Klackenberg.

 

Prop. 1975:9                                                           72

förts vid överläggningar med företrädare för lokala myndigheter inom högskoleområdena. Vidare har beaktats förslag från statliga utredningar, regionalt tillsatta samarbetsgmpper m. fl. organ. Det slutliga förslaget till utbyggnadsplan bör utarbetas i nära samband med den regionala pla­neringen och de lokala myndigheterna inom resp. högskoleområde. De lokalt ansvariga organen får vikliga uppgifter vid utarbetande av planer för den successiva utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbild­ningen.

För de nuvarande universitetsorterna och Linköping har U 68 inle utarbetat konkreta förslag för den fortsatta planeringen.

Belräffande utbildning för undervisningsyrken diskuterar U 68 de kon­sekvenser för fihalorterna som utredningens dimensioneringsförslag i frå­ga om ämnesläramtbildningen kan få. U 68 framhåller därvid att det för närvarande inte är möjligt att analysera och väga samman alla de faktorer som är av betydelse för frågan om förläggning av praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare till de nuvarande filialorlerna. Frågan bör övervägas på grundval av LUK:s och KK:s samt U 68:s övriga förslag.

I de föreslagna ulbyggnadspro.ärammen för inledningsskedet har U 68 inte angett utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande ulbild­ning vid filosofisk fakultet. Utredningen har ansett att det här bör ankomma på utbildningsmyndighetema att föreslå de allmänna utbild­ningslinjer som, bl. a. med hänsyn lill på resp. ort förekommande ut­bildningsresurser, bör anordnas. U 68 ser det som angeläget att sådana förslag utarbetas i ett tidigt skedde av ulbyggnaden för att därigenom möjliggöra att utbyggnadsortema får ett varierande utbud av högskole­utbildning.

Norra utbildningsregionen (avsnitt 4.7)

I sina allmänna riktpimkter för högskoleutbildningens planering i norra utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4.7.3) att särskild vikt bör läggas vid utbyggnaden av teknisk och administrativ-ekonomisk yrkes­utbildning. En relativt sett stor ökning bör ske även av kapaciteten i utbildning för kultur- och informationsyrken. Behovet av högskoleulbild­ning för vård- och undervisningsyrken är redan med nuvarande plane­ring relativt väl tillgodosett inom regionen. U 68 föreslår (avsnitt 4.7.8) att utbildningskapaciteten i regionen på sikt byggs ut till ca 18 000 ut­bildningsplatser och fördelas på yrkesutbildningssektorer m. m. enligt tabell 13.

 

Prop. 1975:9

73

Tabell 13. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro­portionell fördelning.

 

 

Antal

utbildnings­platser 1971/1972

Kapacitet vid proportionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

 

 

Teknik

1600

2 900

Administration och ekonomi

1200

2 800

Vård

3400

3500

Under\'isning

3000

3000

Kultur och information

100

900

Summa allmänna utbildningslinjer

9 300

I3 10O

Lokala och individuella

 

 

utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser

—

1 100 3 700

Utan angiven yrkesinriktning!

4 800

—

Totalt

14 100

18000

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog­utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den gmndläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 14, som utgör eh sam­manfattning av U 68:s förslag tUl fördelning.

Tabell 14. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i norra ut­bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

 

 

Luleä

 

Östersund

 

Sundsvall/ Härnösand

 

Umeå

 

Utbildningslinjer

Antal utb-

Rikt-

Antal utb-

Rikt-

Antal utb-

Rikt-

Antal utb-

Rikt-

 

platser

punkt

platser

punkt

platser

punkt

platser

punkt

 

1971/72

 

1971/72

 

1971/72

 

1971/72

 

Allmänna utbildnings-

 

 

 

 

 

 

 

 

linjer med angiven

 

 

 

 

 

 

 

 

yrkesutbildning

2 400

2 500

1 100

1500

1200

2 500

4 600

6 700

Lokala och individuella

 

 

 

 

 

 

 

 

utbildningslinjer

—

200

—

100

— ,

200

—

600

Enstaka kurser och

 

 

 

 

 

 

 

 

studiekurser

—

800

—

400

—

800

—

1700

Utan angiven yrkes-

 

 

 

 

 

 

 

 

inriktning

200

—

200

—

300

—

4 100

—

Totalt 1971/72

ca 2 600

 

1300

 

1500

 

8 700

 

Riktpunkt

 

3 500

 

2 000

 

3 500

 

9 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbild­ning i Luleå (avsnitt 4.7.4) resp. Sundsvall-Härnösand (avsnitt 4.7.5) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 15.

 

Prop. 1975:9

74

Tabell 15. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högsko­leutbildning i Luleå och Sundsvall—Härnösand. Antal; antagningsplat­ser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor

UtbildniDgslinjei

Ahtagningsplatser/är2

Luleä      Sundsvall-Härnösand

 

Teknisk yrkesutbildning

Civilingenjör

320

 

 

Laboratorieassistent

16

32

 

Sjöingenjör

 

24

 

Drifttekniker

 

30

 

Processprogramntering

 

30

 

Yrkesteknisk linje

 

 

 

(verkstad)

30

30

 

Yrkesteknisk linje

 

 

 

(papper)

 

30

 

Yrkesteknisk linje

 

 

 

(stålindustri)

30

 

Administrativ och ekono-

Socialadministration

16

 

misk yrkesutbildning

Sekreterare

30

 

 

Sjökapten

 

24

 

Personaladministration

 

30

 

Revision, bank och

 

 

 

beskattning

 

30

 

Transportadministration

 

30

 

Administrativt

 

 

 

systemarbete

 

30

 

Systemnian,

 

 

 

programmerare

 

90

 

Språkf ekonomi

 

30

 

Projektadministralion

 

30

Vårdyrkesutbildning

Medicinsk assistent

 

30

 

Sjuksköterska

130

100

 

Sjukgymnast

32

 

Utbildning för under-

Mellanstadielärare

96

 

visningsyrken

Lågstadielärare

96

 

 

Förskollärare

120

 

 

Musikpedagog

16

 

 

Fritidsptidagog

 

32

Summa antagningsplatser

ca 900

ca 800

1 U 68 :s förslag är kursiverade.

- För befinllig utbildning anges antigningskapaciteten 1971/72.

Utbildningens inriktning i Östersunds högskoleområde (avsnitt 4.7.6) bör bestämmas i anslutning till samhällets övriga regionalpolitiska åt­gärder i områdei. Enligt U 68:s uppfattning hindrar inte detta en viss breddning av kursutbudet inom ramen för den systematiserade decen­traliserade universitetsutbildningen.

Liksom för övriga- universitetsorter här U 68 inte utarbetat detal­jerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen i Umeå hög-

 

Prop. 1975:9

75

skoleområde (avsnitt 4.7.7). En viktig uppgift blir att inom ramen för en i stort oförändrad kapacitet stegvis förändra utbildningens innehåll. Det gäller därvid att planera för dimensioneringen av de av U 68 före­slagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna.

Mellersta utbildningsregionen (avsnitt 4.8)

I sina allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i mellersta utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4.8.3) att särskild vikt bör läggas vid utbyggnaden av högskoleutbildning med inriktning mot teknik och vård. Enligt U 68:s uppfattning är det motiverat att utbildning inom dessa sektorer ges en ökad spridning vid utbyggnaden. Även utbildning för kultur- och informationsyrken behöver uppmärksam­mas i det fortsätta planeringsarbetet. U 68:s förslag om dimensionering innebär att ca 7 000 platser i högskoleutbildning bör tillkomma i regio­nen under planeringsperioden. Den totala kapaciteten bör enligt utred­ningens mening på sikt fördelas på yrkesutbildningssektorer m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med tabell 16.

Tabell 16. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning.

 

 

 

 

 

Antal utbild­ningsplatser 1971/72

Kapacitet   . vid pro­portionell fördelning

Yrkesutbildningsseltor

Teknik

Administration och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur och information

ngslinjer gslinjer

Totalt

1900   .

3  100

4  300

5  100
700

5 300

5  300

6    300
5 600
1700

Summa allmänna utbildni

Lokala och individuella utbildnin; Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

15 100 11000

24200

2 100 . 6 700 .

 

26 100

33 000 .

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog­utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den grtmdläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 17, som utgör en sam­manfattning av U 68:s förslag till fördelning.

 

Prop. 1975:9

76

Tabell 17. Riktpunkter för dimensioneringen av gmndläggande högskoleulbildning i mellersta utbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

 

 

Falun/ Borlänge

 

Eskilstuna Västerås

/

Örebro

 

Uppsala

 

Utbildningslinjer m. m.

Antal utb ■

platser

1971/72

Rikt­punkt

Antal utb-

platser

1971/72

Rikt­punkt

Antal uth-

platser

1971/72

Rikt­punkt

Antal utb-

platser

1971/72

Rikt­punkt

Allmänna utbildnings­linjer med angiven yrkesutbildning

700

3 000

1000

2 400

2700

3 300

10 700

16 500

Lokala och individuella utbildningslinjer

__

200

__

200

__

300

__

1400

Enstaka kurser och studiekurser

._ .

800

__

1400

__

1400

__

3 100

Utan angiven yrkes­inriktning

—    ■

—

—

—

1700

—

9 300

—

Totalt 1971/72 Riktpunkt

ca 700

4 000

1000

4 000

4 400

5 000

20 000

20 000

En viklig uppgift för högskolan i Örebro (avsnitt 4.8.6) blir att inom ramen för en måttlig kapacitetsökning successivt förändra utbild­ningens innehåll och inriktning, i första hand i fråga om de utbildnings­linjer som svarar mot dagens utbildningslinjer vid filosofisk fakultet. Förslag om utbildning inom sjuliivårdsområdet bör beaktas i detla sam­manhang. Ett väl differentierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning bör kuima erbjudas med utgångspunkt i nuvarande resurser. Vidare bör möjligheten prövas att utnyttja de naturvetenskap­liga basresurserna för tekniskt inriktad högskoleutbildning.

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inte utarbetat detal­jerade riktlinjer för den fortsatti högskoleplaneringen för Uppsala (av­snitt 4.8.7). En viktig fråga i planeringen blir att successivt förändra ut­bildningens innehåll och inriktning för i första hand de utbildningslinjer som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna. Genom de basresurser för lantbruks-, veterinär- och civilingenjörsutbildning samt farmaceutisk utbildning som kommer att vara förlagda till Uppsala bör fömtsältningama vara mycket goda för att komplettera det nuvarande utbildningsutbudet inom bl. a. det naturvetenskapliga området så att en rikt differentierad anknytning till tekniska yrkesfunktioner kan erbjudas. Genom inrättande av lokala utbildningslinjer i Uppsala bör utbildnings­resursernas särart i vissa hänseenden kunna utnyttjas, bl. a. för utbild­ning med inriktning mot kultur- och informationsyrken.

Befintliga och planerade allmaima utbildningslinjer i högskoleutbild­ning i Falun-Borlänge (avsnitt 4.8.4) och Eskilstuna-Västerås (avsnitt 4.8.5) vid utbyggnadsperiodens början framgår av labell 18.

 

Prop. 1975:9

77

Tabell 18. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskole­utbildning i Eskilstuna-Västerås och Falun-Borlänge. Antal antagnings­platser vid utbyggnadsperiodens början.

 

Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje!

Antagningsplatser/år2

 

Eskilstuna-Västerås

Falun-Borlänge

Teknisk yrkes-

Drifttekniker

30

 

utbildning

Skogsmästare Yrkesteknisk linje

30

 

 

(byggnads)

60

 

 

Yrkesteknisk linje

 

 

 

(verkstads)

60

30

 

Yrkesteknisk linje

 

 

 

(stålindustri)

 

30

Administrativ och

Socialadministration

30

 

ekonomisk yrkes-

Administrativt

 

 

utbildning

systemarbete Systemman,

30

 

 

programmerare

130

 

 

Sekreterare (I-årig)

16

 

 

Utbildningsadministration

30

 

Revision, bank och

 

 

 

beskattning

30

30

 

Marknadsföring

30

 

 

Personaladministration

 

30

Vårdyrkes-

Sjuksköterska

170

80

utbildning

Vidareutbildning av

 

 

 

sjuksköterska

15

 

 

Medicinsk assistent

50

 

 

Arbetsterapeut

 

32

Undervisnings-

Mellanstadielärare

 

96

yrken

Lågstadielärare

 

96

 

Förskollärare

120

 

 

Fritidspedagog

42

 

 

Ungdomsledare

18

 

Utbildning för

 

 

 

kultur- och informa-

 

 

 

tionsyrken

 

 

 

Summa antagningsplatser

ca

900

ca 500

1 U 68 :s förslag är kursiverade.

- För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Stockholms utbildningsregion (avsnitt 4.9)

Av tabell 19 framgår U 68:s förslag i fråga om utbildningskapacite­tens fördelning på yrkesutbildningssektorer m.m.

Det kan enligt U 68 finnas skäl för att eventuella nya utbildnings­enheter i Stockholmsområdet lokaliseras till andra delar äii norra delen av regionens centrum. Detta anses bl.a. kunna bidra till att på sikt minska den sociala obalans som f. n. råder.

 

Prop. 1975:9

78

Tabell 19. Antal utbildningsplatser i gmndläggande högskoleutbildning i Stockholms utbildningsregion. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning.

 

 

Antal utbild­ningsplatser 1971/72

Kapacitet vid pro­portionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur och information

4  700

5  300

6    600
5 100
1 300

6100 6 100 7200 6 500 1 900

Summa allmänna utbildningslinjer

Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

23 000 16 200

27 800

2 400 6 800 ;

Totalt ca

39 200

ca 37 000

I fråga om utbildningens inriktning har U 68, liksom för övriga universitetsorter, inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för Stock­holmsområdet. De i tabell 19 angivna riktpunkterna bör kunna tjäna som viss vägledning vid planeringen.

Östra utbiidningsregionen (avsnitt 4.10)

U 68 utgår från att östra ulbildningsregionen under planeringsperio­den får en utbildningskapacitet för grundläggande högskoleutbildning om 14 000 utbildningsplatser. Utbyggnadsbehov skulle mot bakgrund av den redovisade kalkylen föreligga främst inom administrativ och ekonomisk utbildning samt värdutbildning. Fördelningen av utbild­ningskapaciteten på yrkesutbildningssektorer ra. m. enligt utredningens förslag framgår av tabell 20.

Liksom för universitets- och filialorterna har U 68 inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringens inriklning för Linköping-Norrköping (avsnitt 4.10.5). En viktig uppgift blir plane­ring för de av U 68 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande ulbildning vid filosofisk fakultet. Dé angivna riktpunk­tema för yrkesutbildningssektorernas dimensionering, vilka inte bör upp­fattas som preciserade planeringsmål, ger vid handen att det främst är administrativt och ekonomiskt inriktad utbildning som,bör tillkomma inom området. Även utbildningsl)ehovet för vårdyrken öch kultur- och informationsyrken bör uppmärksammas.

 

Prop. 1975:9

79

Tabell 20. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro­portionell fördelning.

Antal utbild­ningsplatser 1971/72'

Kapacitet vid pro­portionell fördelning

 

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur och information

2  600
200   .

1500

3  000

2 300 2 200 2 600 2 300 700

Summa allmänna utbildningslinjer

Lokala och individuella utbildningslinjer Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

7 300 16001

10 100    ■

900 3 000

Totalt

8 900

14 000

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom ämnes­teoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den gmndläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 21, som utgör en. sammanfattning av U. 68:s förslag till fördelning.

Tabell 21. Riktpunkter för dimensioneringen av den grundläggande hög­skoleutbildningen i östra ulbildningsregionen. Fördelning på högskole­områden.

 

 

■     Jönköping

 

Linköping/ Norrköping

Utbildningslinjer m. m.

, Antal utb-" ' platser

1971/72

Rikt­punkt; *

Antal utb-

platser

1971/72

Rikt­punkt

Allmänna Utbildningslinjer Lokala och individuella utbildningslinjer

Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

1500 100

2 800

200 1 000

5 800 1500

7 300

700 2 000

Totalt 1971/72 ca 1600 Riktpunkt .

4 000

7 300

10 000

Befintliga och planerade allmaima utbildningslinjer i Jönköping (av­snitt 4.10.4) vid utbygghadsperiodéns början fratngår av tabell 22.

 

Prop. 1975:9

80

Tabell 22. Befintliga och planerade allmänna utbildningsUnjer i Jönkö­ping. Anlal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

 

 

Yrkesutbildnings-

Utbildningslinje

Antagnings-

sektor

 

platser/är'

Teknisk yrkesutbildning

Laboratorieassistent

16

 

Yrkesteknisk linje (trä)

30

 

Yrkesleknisk linje (verkstad)

30

 

Yrkesteknisk linje (gjuteri)

30

 

Yrkesteknisk linje (husbyggn.)

30

Administrativ och ekono-

Revision, bank och beskattning

30

misk yrkesutbildning

Admini:itrativt systemarbete

30

Vårdyrkesutbildning

Arbetsterapeut

64

 

Sjukgymnast

32

 

Medicinsk assistent

40

 

Sjuksköterska

120

 

Älderdomshemsföreståndare

32

 

Geronlologulbildning

30

Utbildning för under-

Förskollärare

120

visningsyrken

Mellanstadielärare

96

 

Lågstadielärare

96

Summa antagningsplatser

ca 800

1 U 68:s förslag är kursiverade.

- För befintlig utbildning anges aniagningskapacileten 1911/12.

Västra utbiidningsregionen (avsnitt 4.11)

Huvuddelen av den nytillkommande utbildningskapaciteten inom re­gionen bör enligt U 68 förlägga;5 till Borås och Karlstad. Det är främst utbildning med inriktning mot tekniska yrken samt administrativa och ekonomiska yrken som bör uppmärksammas vid den fortsatta planering­en. Fördelningen av den föreskigna utbildningskapaciteten på yrkesut­bildningssektorer m. m. framgår av tabell 23.

Tabell 23. Antal utbildningsplatser i gmndläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning.

 

 

 

 

 

Antal utbUdnings-platser 1971/72

Kapacitet vid pro­portionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur och information

ngslinjer si in jer

Totalt

3    500
1200
5 200

4    900
1300

5 000 5 000 5 900 5 300 1600

Summa allmärma utbildni

Lokala och individuella ulbildning Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktning

16 100 115001

22 800

2000 7 000

 

27 600

32 000

1 Avser utbildning vid filosofisk fakultet utom psykologlinje  och ämnes­teoretisk utbildning av ämneslärare.

 

Prop. 1975:9

81

Dimensioneringen av den gmndläggande högskoleutbildningen i varje .       . högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 24, som utgör en sam­manställning av U 68: s förslag till fördelning.

Tabell 24. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i västra ut­bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

 

 

Borås

 

Karlstad

 

Göteborg

 

Utbildningslinjer m. m.

Antal utb-

platser

1971/72

Rikt­punkt

Antal uttv

platser

1971/72

Rikt­punkt

Antal utb-

platser

1971/72

Rikt­punkt

Allmänna utbildningslinjer

Lokala och individuella

utbildningslinjer

Enstaka kurser och studiekurser

Utan angiven yrkesutbildning

1300

3 200

200 600

1200 1200

2 800

300 ,900

13 600 ,10 300

17 000

1500 ' 5 500

Totalt 1971/72 Riktpunkt

ca 1 300

4 000

2 400

4 000

23 900

24 000

Med hänsyn till att statens institut för företagsutveckling (SIFU) skall lokaliseras till Borås bör det vara eh angelägen uppgift att i deii fortsatta planeringen av högskoleutbildningen pröva möjligheten till samverkan mellan SIFU och högskolemyndigheterna för att tillgodose de mindre och medelstora förelagens behöv av personal med adrriihistfativ och ■ ekonomisk yrkesutbildning.

Liksom för högskolorna på de övriga filialorterna blir .det för högskolan i Karlstad (avsnitt 4.11.5) en viktig uppgift att planera för dimensioneringen av de utbildningslinjer och linjevarianter som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakultelema. Det kan också övervägas att jämförelsevis snabbt förlägga någon yrkesteknisk linje till Karlstad.

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inle utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för Göte­borgs högskoleområde. En viktig uppgift blir att planera för dimen­sioneringen av de föreslagna utbildningslinjerna och linjevarianterna som närmasl svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. ,

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Borås (avsnitt 4.11.4) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 25.

1 Särskilda yttranden av dels Hans Löwbeer, till vars yttrande Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson- ansluter sig, dels Per Stjernquist.

6   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9

82

Tabell 25. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högsko­leutbildning i Borås. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor

Utbildningslinje'

Antagnings­platser/är*

 

Teknisk yrkesutbildning

Administrativ och ekono­misk yrkesutbildning

Vårdyrkesutbildning

Ulbildning för under­visningsyrken Utbildning för kultur- ocb informationsyrken

Summa antagningsplatser

 

Laboratorieassistent

32

Yrkesteknisk linje (konfektion)

30

Sekreterare (1-årig)

20

Revision, bank och beskattning

30

Administrativt systemarbete

30

Socialadministrativt arbete

30

Personaladministralivt arbete

30

Medicinsk assistent

32

Sjuksköterska

80

Arbeisierapeui

32

Sjukgymnast

32

FritidsiJedagog

16

Förskollärare

120

Bibliotekarie

3603

ca 900

1 U 68:s förslag är kursiverade.

2 För befintlig utbildning anges ar tagningskapaciteten 1971/72.

3 Vid full utbyggnad.

Södra utbildningsregionoi (avsnitt 4.12)

Den fortsatta planeringen bör avse flertalet yrkesutbildningssektorer. Endast undervisningssektorn kan i dag anses ha en kapacitet som i huvudsak svarar mot den angi\'na riktpunkten. Riktpunkten för utbild­ningskapacitetens fördelrung pä yrkesutbildningssektorer m. m. enligt utredningens förslag framgår av tabell 26.

Tabell 26. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro­portionell fördelning.

 

 

 

 

 

Antal utbild­nings­platser 1971/72

Kapacitet vid pro-poriionell fördelning

Yrkesutbildningssektor

Teknik

Administration och ekonomi

Vård

Undervisning

Kultur och information

ngslinjer slinjér

Totalt

2  800

3  200

4  500

5    500
500

5 800

5  800

6    900
6 100
1900

Summa allmänna utbildni

Lokala och individuella utbildning Enstaka kurser och studiekurser Utan angiven yrkesinriktningi

16 500 10 000

26 500

2 300 7 800

 

26 500

36 500

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog­utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

 

Prop. 1975:9

83

Dimensioneringen av högskoleutbildningen i varje högskoleområde redovisas i tabell 27, som är en sammanfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 27. Riktpunkter för dimensioneringen av grtmdläggande högskoleutbildning i södra ut­bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Kalmar

Kristianstad

Växjö

Halmstad

Lund/Malmö

 

Utbild­nings­linjer m. m.

Antal utb-  Rikt-    Antal utb-  Rikt-     Antal utb- Rikt-

platser        punkt  platser        punkt   platser        punkt

1971/72                1971/72                 1971/72

Antal utb- Rikt- Antal utb- Rikt-
platser punkt platser punkt
1971/72               1971/72

 

1 100

200

900

All­männa utbild­nings­linjer

Lokala och indi­viduella utbild­nings­linjer

Enstaka kurser och studie­kurser

Utan an­given yrkes­inrikt­ning

2 900

200

—        900

100

1100       2 800       1300       2 900

200

1000

100       —        1200

—       2 600     13 000     15 200

200

1500

4 300

—        700

8 600       —

 

Totalt

1971/72

ca        1200

Rikt­punkt

4 000

1200

4 000

2 500

4 000

3 500

21600

21000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleområ­dena Kalmar (avsnitt 4.12.4) och Kristianstad (avsnitt 4.12.5) vid ut­byggnadsperiodens början framgår av tabell 28.

 

Prop. 1975:9

84

Tabell 28. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i hög­skoleutbildning i Kalmar.och Kxistianslad. Anlal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

 

 

Yrkesuibildningssektor

Utbildnin jslinje'

Antagningsplatser/är'

 

Kalmar

Kristianstad

Teknisk yrkesutbildning

Drifttekniker

30

 

 

Sjöingenjör

24

 

 

Laboratorieassistent

 

16

 

Yrkesteknisk linje

 

 

 

(livsmedel)

 

30

 

Yrkesteknisk linje (plast)

 

30

 

Yrkesteknisk linje (trä)

30

 

 

Yrkesleknisk linje

 

 

 

(verkstad)

30

 

Administrativ och ekono-

Sjökapten

24

 

misk yrkesutbildning

Systemmän

 

 

 

programmerare

80

 

 

Samhälls-

 

 

 

administration

 

20

 

Revision, bank och

 

 

 

beskattning

30

30

 

Transport-

 

 

 

administration

30

 

 

Administrativ utbildning

 

 

 

för turism och

 

 

 

rekreation

30

 

 

Administrativt

 

 

 

systemarbete

 

30

Vårdyrkesutbildning

Sjuksköterska

60

180

 

/4r6etsteropeut

32

 

 

Sjukgymnast

32

 

 

Medicinsk assistent

 

32

Utbildning för under-

Förskollärare

120

120

visningsyrken

Lågstadielärare

72

72

 

Mellanstadielärare

96

96

Utbildning för kultur-

Glas- och träformgivare

30

 

och informationsyrken

Informafions- och kommunikations-

 

 

 

utbildning

 

30

 

Ungdomsledare

 

16

Summa antagningsplatser

ca

800

ca 700

1 U 68:s förslag är kursiverade.

2 För befintlig ulbildning anges aniagningskapacileten 1971/72.

Till skillnad från övriga föreslagna högskoleområden saknar Halmstad 1 dag högskoleutbildning. I avvaktan på en utbyggnad av permanenta resurser anser U 68 att en utbyggnad stegvis bör äga mm av decentra­liserade kurser, kombinationsutbildningar m. m. Utredningen finner det mindre ändamålsenligt att ge förslag till utbildningslinjer. U 68 redovisar endast vissa rekommendationer rörande utbildningens inriktning som bör uppmärksammas i den fortsatta planeringen. I försia hand bör hög-

 

Prop. 1975:9                                                           85

skoleutbildningen inriktas mot den tekniska sektom. Vidare bör utbild­ning inom bama- och ungdomsvård uppmärksammas. U 68 anser slut­ligen alt högskoleområdet har goda fömlsättningar för utbildning inom idrotts- och fritidssektorn.

En viktig uppgift för högskolan i Växjö (avsnitt 4.12.7) blir att suc­cessivt förändra ulbildningens innehåll och inriktning i fråga om de utbildningslinjer och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakultetema.i Med utgångspunkt i den nuvarande uni­versitetsfilialens resurser finns det goda förutsättningar för att erbjuda ett varierat ulbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning.

En viktig fråga för Lund-Malmö (avsnitt 4.12.8) liksom för övriga universitetsorter blir att planera för dimensioneringen av de utbildnings­linjer och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna. Genom inrättande av lokala och individuella utbildnings­linjer bör utbildningsresursemas särart i vissa hänseenden kunna utnytt­jas, bl. a. för ulbildning med inriktning mot kultur- och informations­yrken.

1.1.5 Återkommande utbildning (Högskolan kap. 8)

Studieorganisationens roll i utbildningsplaneringen (avsnitt 8.1)

Den nuvarande studieorganisationen stimulerar individen att koncen­trera sin utbildning till en sammanhängande period, som infaller i huvud­sak i åldern upp till tjugofem år. Efterfrågan på sådan sammanhängan­de utbildning har under 1950- och 1960-talen utvecklats på elt nästan dramatiskt sätt. De skolreformer som genomförts under dessa årtionden har sin del i denna utveckling. Genom grandskolans genomförande har varje årskull fått formella möjligheter att i sin helhet gå vidare till gymnasiala studier. Övergången från grundskola till gymnasieskola har blivit mycket hög. För närvarande svarar antalet elevplatser i gymnasie­skolan mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Den direkta över­gången från gmndskola till gymnasieskola är svårare att beräkna men bedöms av U 68 motsvara ca 80 procent av årskullen.

Om utbildningsexplosionen huvudsakligen utnyttjas för en sådan sam­manhängande utbildning blir resultatet inte endast alt klyftan mellan generationerna växer med avseende på utbildning. En rad icke avsedda urvalsmekanismer fördelar utbildningen på ett ogyimsamt sätt även inom generationerna. Detta har belysts bl. a. i U 68:s rapport (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke.

Sedd från individens, från vissa yrkesfunktioners och inte minst från

1 Särskilda yttranden av dels Hans Löwbeer, till vars yttrande Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson ansluter sig, dels Per Stjernquist.

 

Prop. 1975:9                                                           86

utbildningsplanerares och ulbildningsanordnares synpunkt har den sam­manhängande utbildningen stora fördelar. Möjligheterna att med nuva­rande studieorganisation lösa ds problem som är knutna till snabba förändringar i samhällets och individernas efterfrågan på utbildning är dock begränsade. Även om man genom utbildningsreformer inom gmnd­skola, gymnasieskola och vuxenutbildning förbättrar individens möjlig­heter att byta studieinriktning på grandval av nya intressen eller mer aktuella bedömningar av arbetslivets efterfrågan, är möjligheterna att smidigt tillgodose en sådan förändrad efterfrågan från samhälle och in­divid otillräckliga.

U 68 pekar också på att den sammanhängande utbildningen kan ha nackdelar från effektivitetssynpunkt. I ett sådant system kan de stude­randes erfarenheter bli knutna huvudsakligen iDl skolans och högskolans värld och de studerande får intij tillräcklig kontakt med det samhälls-och arbetsliv, där de senare skall vara verksamma. Resultatet kan bli en bristande motivation för den valda utbildningen och därmed sämre förutsättningar alt utnyttja undervisningen. Man kan också riskera atl utbildningsmålet avlägsnar sig alltför långt från arbetslivets krav. Unga människor, som tidigt går ut i arbetslivet, får bättre möjligheter och förutsättningar atl bedöma sina intressen och anlag. Med dessa erfaren­heter kan de senare fortsätta med den utbildning de funnit passa dem bäst. Den nuvarande studieorganisationen för ungdomsutbildning är inte anpassad till elt sådant mönster.

Inte heller vuxenutbildningen kan — så långt den hittills utvecklats — sägas organisatoriskt ge det nödvändiga stödet för den som vill dela upp sin utbildning på nivåer ovanför den obligatoriska skolan i etapper. Vuxenutbildningen kan emellertid tillgodose vissa av de nämnda an­passningsbehoven även om den primärt inte motiverats av dessa. Från individens synpunkt kan t. ex. \'uxenulbildningen ge möjlighet att ut­veckla intressen och anlag med eller utan anknytning lill yrkesverksam­het. Den kan ge individen möjlighet att ägna sig åt ny yrkesverksamhet eller nya arbetsuppgifter inom den egna yrkesverksamheten men också ge tillgång till nya kommunikationsmöjligheter. Sedd från samhällets synpunkt kan vuxenutbildningen ge möjligheter att tillfredsställa arbets­kraftsbehov inom nya eller växande sektorer av arbetsmarknaden. Den förbättrar vidare den enskildes möjligheter alt delta i samhällets besluts­processer.

Möjligheterna att tillgodose såväl samhälls- som individefterfrågan är således, enligt U 68: s mening, väsentligt större i vuxenutbildningen än i den sammanhängande utbildningen. Vuxenutbildningen har emeller­tid hittills koncentrerats till det område som molsvarar grund- och gymnasieskolornas utbildning.

Man kan räkna med att behovet av fortbildnings- och vidareutbild-ningsinsalser för de yrkesverksamma kommer att öka högst avsevärt

 

Prop. 1975:9                                                           87

under överblickbar tid. Detta aktualiserar frågan om hur utbildnings­resurserna bör fördelas på olika perioder av individens liv. En omför­delning av resurser till vuxenutbildningens förmån löser bara vissa av de problem som är förknippade med den brislande anpassningen mellan utbildningsorganisation och utbildningsbehov. Det är också nödvändigt att vuxenutbildningsresurserna fördelas på individer på ett lämpligt sätt. Undersökningar — både svenska och internationella — visar att vuxen­utbildningsinsatserna tenderar att koncentreras på ett mindre anlal redan förut tämligen välutbildade personer.

Om vuxenutbildningen får ett allt siörre omfång och därmed blir en alltmer väsentlig faktor i samhällets utbildningsutbud syns det ouiid-gängligt att planera ungdomsutbildning och vuxenutbildning som en helhet. Begreppen ungdoms- och vuxenutbildning får i det samman­hanget delvis ett nytt innehåll.

Ett system som främjar ålerkommande utbildning måste bygga på vissa studieorganisatoriska förutsättningar. Högskoleutbildningen bör — oavsett längd — vara yrkesförberedande och nya kortare utbildnings­linjer bör utvecklas, vilka efter en yrkesverksamhetsperiod kan byggas på till längre utbildning. Längre utbildningslinjer bör — i vissa fall som alternativ — byggas upp av två eller flera delar, som var och en har elt självständigt studiemål. Del är emellertid knappast möjligt att kon-slmera all högskoleutbildning på samma sätl. En uppdelning av en ut­bildningslinje måste svara bl. a. mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. För vissa utbildningslinjer är sannolikt en sådan funktionell etappuppdelning möjlig. I andra fall kan den lämpligaste uppdelningen vara att grandutbildningen genomförs sammanhängande, dvs. på samma sätt som nu, och att till den senare läggs vidareutbildning.

Det är med en sådan studieorganisation möjligt för den enskilde stu­derande att vid slutet av varje utbildningsetapp välja mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. En fömtsättning för ett sådant val är att utbildningsetapperna ger förberedelser både för senare studieperioder och för yrkesverksamhet.i

Motiv för återkommande utbildning (avsnitt 8.2)

Det är en central utbildningspolitisk fråga hur man skall åstadkomma en jämnare fördelning mellan de i utbildningsavséende gynnade ung­domsgenerationerna och de i fråga om utbildning mindre gynnade äldre generationerna. Återkommande utbildning ger nya möjligheler för dem som missgynnats i olika valsituationer eller som inte tidigare utnyttjat de utbildningsmöjligheter som getts. Återkommande ulbildning kan där­igenom bidra till en jämnare fördelning av längre utbildning på indivi-

1 Särskilda yttranden av Lennart Hjelm och Ove Nordstrandh.

 

Prop. 1975: 9                                                          88

derna inom en generation. U 68 pekar emellerlid också på riskerna för motsatta effekter.

Återkommande utbildning kan vidare skapa en fruktbar växelverkan mellan utbildningssystem och arbetsmarknad. En studieorganisation, där lång sammanhängande utbildning är det dominerande mönstret, har svårt att svara mot de krav som en s;tiabbt föränderlig arbetsmarknad släller. Om återkommande utbildning ekar individens rörlighet på arbelsmark­naden ökar den därigenom också hans möjligheter att göra sig gällande vid regionala och stmkturella förändringar.

Återkommande utbildning kan vidare bidra till att minska klyftan mellan personer med olika erfaienhetsbakgmnd, mellan studerande och yrkesverksamma och mellan yngre och äldre. Redan det förhållandet alt återkommande utbildning, skulle öka individens valmöjligheter och djtip-gående kunna förändra utbildningen och yrkesverksamhetens relativa inflytande på hans livsmönster och karriäralsikter visar dess sociala och politiska betydelse. Återkommande utbildning kan även länkas fungera som elt instrument för ökat medinflytande och engagemang i utbild­ningens utformning, bl. a. därigenom alt studiernas ulformning blir av större intresse för dem som befinner sig utanför utbildningssystemet.

Om man önskar ge var och en den utbildning han har fömlsättningar för och behov av, måste man söka skapa sådana förhållanden inom ut­bildningsväsendet att alla kan finna elt studieorganisaloriskt mönster som ger motivation att utnyttja utbildningsutbudet. Studier i återkommande perioder skulle för många vara ett bäitre alternativ än den samman­hängande utbildningen. Genom kopplingen mellan utbildning och yrkes­verksamhet och mellan teori och praktik tillfredsställer den återkomman­de utbildningen mångas behov av ett mera näraliggande mål för stu­dierna. De mellanliggande yrkesverksamhetsperiodema kan i sig vara motivationsskapande genom att ije bidrar till den personliga mognaden, vidgar referensramen och ger erifarenheter som underlättar det fortsatta utbildningsvalet.

Möjlighet till ålerkommande ulbildning är även från motivations­synpunkt en fråga om jämställdhet mellan olika grupper. Bl. a. under­sökningar redovisade i Val av utbildning och yrke visar att ungdomar, som kommer från miljöer med en lång utbildningstradition, har lättare att acceptera ett mera avlägset studiemål. Om återkommande utbildning därför inte stöds av en rad väl valda och organiserade åtgärder ulanför och inom utbildningsväsendet, kan följden bli att från början svagt motiverade individer, ofta inom liigre socialgrupper, förblir svagt motive­rade och stannar kvar i en tidigt vald yrkesverksainhet, medan samman­hängande utbildning fortfarande blir det dominerande mönstret för ung­domar från högre socialgmpper. Därigenom skulle dominansen av so­cialgmpp I inom vissa utbildningar bli än mer markerad.

1 Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

 

Prop. 1975:9                                                                        89

Förutsättningar för att förverkliga återkommande utbildning (avsnitt 8.3) :

U 68 konstaterar att återkommande utbildning kan sägas förekomma på sina håll redan i dag. I belänkandet (SOU 1971: 62) Universitets­studier utan examen påvisades t. ex. att en icke ringa del av de per­soner som i statistiken återfinns under rubriken studieavbrott i själva verket var sådana som aldrig haft för avsikt att avlägga examen. Ofta hade de redan vid inskrivningen en yrkesutbildning och fast anställning. Samma erfarenhet ger försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning, vilken utnyttjas av många med tidigare yrkesutbild­ning och yrkesverksamhet i fortbildnings- eller vidareulbildningssyfte. En mera systematiserad återkommande utbildning finns inom vissa om­råden, bl. a. inom jordbruks- och skogsbruksutbildningen, samt inom vårdutbildningen, där sjuksköterskeutbildningen är elt exempel.

En stor del av de förslag U 68 lägger fram belräffande dimensione­ring, lokalisering, distribution och organisation av högskoleutbildningen är ägnade att på olika sätt medverka till utvecklingen av ålerkommande utbildning. För denna utveckling krävs emellertid ytterligare åtgärder, även sådana som ligger utanför utbildningsväsendets ram. Det krävs åt­gärder inom bl. a. följande områden: gymnasieskolans organisation, hög­skoleutbildningens organisation, behörighels- och urvalsregler till hög­skolan, informaiion och uppsökande verksamhet, studiefinansiering samt arbetsmarknad. Enligt U 68 är det vanskligt att bestämt uttala sig om effekterna av enskilda åtgärder på dessa områden. Det är väsentligt att man uppmärksamt följer effektema av vidtagna åtgärder så att det sociala urvalet tdl utbildning inte fixeras och så att de klyftor inom och mellan generationerna som finns i dag inte fördjupas.

Några av de områden där åtgärder enligt U 68 måste sättas in för att återkommande utbildning skall kunna utvecklas har delvis berörts i huvudbetänkandets olika kapitel.

U 68: s förslag i kapitel 2 om ändrad dimensionering av gymnasie­skolans olika linjer har således tUl syfte bl.a. att underlätta utveckling av ålerkommande ulbildning. De riktlinjer för högskoleutbildningens studieorganisation som U 68 drar upp i kapitel 3 är avsedda alt även kunna tillgodose möjligheterna att utveckla återkommande utbildning. I kapitel 4 föreslår U 68 en rad åtgärder som syftar till att göra hög­skoleutbildningen mera tillgänglig för studerande av alla kategorier. Den lokalisering av högskoleutbildning som där föreslås och den utveckling av distributionsformerna för utbildning som förordas är av stor bety­delse för utvecklingen av återkommande utbildning. En okonventionell syn på studieformer och distributionsvägar torde i själva verket vara en av de viktigaste förutsättningarna inom utbildningssystemets ram för att återkommande utbildning skall kunna bli verklighet. På samma sätt spelar behörighets- och urvalsreglerna för högskoleutbildning en stor

 

Prop. 1975:9                                                           90

roll för möjligheterna alt utveckla ålerkommande utbildning, vilket U 68 utvecklat närmare i kapitel 5.

Utöver vad som redovisats i samband med nämnda kapitel återges här U 68:s förslag i vad avser gymnasieskolan och studiesociala åtgär­der närmare.

U 68:s förslag om ändrad dimensionering av gymnasieskolans linjer innebär att de i allt väsentligt studieförberedande linjernas ut­rymme skall minska från ca 30 jprocent tUl ca 25 procent av gymnasie­skolans totala omfattning. Denna förändring bör genomföras så snart som möjligt. Man kan också överväga att efter hand ge de yrkesförbe­redande linjema en något större omfattning. Detla fömtsätter emellertid alt man omsorgsfullt överväger vilka linjer som bör öka i omfattning, överväganden som bör anslå till dess större erfarenheter vunnits av dels hur elevema väljer linje, dels hur arbelsmarknaden tar emot elever från gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer.

Utvecklingen av återkommande utbildning skulle stimideras än mer om alla linjer i gymnasieskolan kunde ge såväl yrkes- som studieför­beredande utbildning. Det skulle göra det möjligl för var och en som gått igenom gymnasieskolan alt ta anställning på arbetsmarknaden. En fömtsättning härför är att eleven fått viss närförberedelse men också beredskap för utbildning och yrkesverksamhet längre fram s. k. fjärrför-beredelse. I debattskriften Gymmisieskolan — några utvecklingslinjer har U 68 tagit upp dessa och andra frågor beträffande gymnasieskolans utveckling och framlida organisation. Man bör i det fortsatta läroplans­arbetet överväga möjligheterna att införa yrkesinriktade närförberedelser på de linjer i gymnasieskolan sorn i dag saknar sådana.

LJ 68 tar upp frågan om den gymnasiala utbildningen bör vara obliga­lorisk eller ej. Ulredningen konstaterar att elever och föräldrar i stor utsträckning tycks uppleva fortsatt utbildning efter grundskolan som angelägen eller renlav nödvändig för kommande yrkesverksamhet. Det kan alllså synas som om organisatoriska ålgärder för att främja en ytterligare övergång till fortsatt utbildning efter gmndskolan inte skulle erfordras. Undersökningar redovisade i Val av utbildning och yrke har emellertid visat att många elever, som för närvarande inle fort­sätter sin utbildning efter gmndskolan, omedelbart eller efter något eller några år skulle behöva ett aktivt slöd vid sin fortsatta utbildnings­planering. Undersökningar av ungdomar, som efter genomgången real­skola (motsv.) gått ut i yrkeslivet, visar att ekonomiska, geografiska och sociala förhållanden samt könsrollsfaktorer spelar en stor roll för hur man väljer verksamhei. Olika social bakgrund betyder skilda aspirationer, kunskaper om och värderingar av utbildning. Man kan här tala om elt negativt utbildningsarv som, kopplat till knappa materiella möjligheter, yttrar sig som en brist på spontan motivation eller i en direkt negativ inställning'till utbildning.

 

Prop. 1975:9                                                           91

En viktig uppgift för samhället är att på olika sätt söka eliminera de negativa verkningarna av olikheter i kön samt i social, ekonomisk och geografisk bakgmnd. Detta skulle kunna tala för att gymnasiesko­lan borde vara obligatorisk i den meningen att skolplikten skulle om­fatta elva år. U 68 anger olika altemativ för hur en sådan skolplikt skulle vara utformad. Den kan antingen innebära krav på en sammanhängan­de elvaårig utbildning eller ett mera flexibelt system där de båda sista skolåren skall genomföras före viss ålder men inte behöver ligga i omedelbar anslutning till grundskolan.

Flera skäl talar för att skolplikten — under uiredningens planerings­period — inte bör förlängas till att omfatla studier i gymnasieskolan. I stället bör allas rätt till fortsatt utbildning av viss omfaltning slås fast, liksom samhällets skyldighet att göra det möjligt för den enskilde att utnyttja denna rätt. Det är därvid viktigt att man inrikar sig på att eliminera följdema av vad som kallats ett negativt utbildningsarv. San­nolikt måste man arbeta med en kombination av kollektiva och indivi­duellt inriklade åtgärder. En icke obetydlig del av dessa ålgärder ligger utanför utbildningspolitikens område. De kollektiva ålgärderna inom ut­bildningsområdet kan vara t. ex. införande av allmän förskola samt läro­plans- och läromedelsutveckling i gmndskola och gymnasieskola.

Även studieformema i gymnasieskolan kan behöva övervägas med utgångspunkt i elevernas fömlsällningar och behov. Nuvarande bestäm­melser för gymnasieskolan siktar till att motverka eller helt eliminera egentliga studieavbrott. Genom stödundervisning, möjlighet alt välja s. k. mindre studiekurs och att byta linje, osv., söker man stödja och sti­mulera elevema att fullfölja utbildningen i gymnasieskolan.

På U 68: s uppdrag har inom den s. k. Västmanlandsundersökningen gjorts en specialundersökning, avsedd att belysa studieavbrotten i tidigare gymnasium och fackskola. Resultaten pekar på att studieorganisationen i gymnasieskolan bör vara mångskiftande och möjlig att anpassa till individuella eller gruppspecifika behov. Man kan därvid inte utesluta att även andra studieformer än de nuvarande, exempelvis ökade möjligheter att genomföra studier på deltid jämsides med yrkesverksamhel, koncen­trationsläsning av vissa ämnen, osv., skulle vara angelägna även för yngre studerande, som gått direkt från gmndskola till gymnasieskola.

De studieorganisatoriska åtgärderna bör kompletteras med individuellt inriktade sludiestimulerande åtgärder, t. ex. genom att siudie- och yrkes­vägledning görs tillgänglig framför allt för dem som inte befinner sig un­der utbildning. U 68 pekar därvid bl. a. på den roll som arbetsmark­nadsverkels organisation för yrkesvägledning och arbetsmarknadsutbild­ning kan spela. Redan i dag har man här möjligheter att genom olika åtgärder stimulera och prakiiski understödja den som saknar adekvat yrkesutbildning eller som behöver utbildning på gmndskole- och/eller gymnasieskolenivå som gmnd för fortsatt ulbildning.

 

Prop. 1975: 9                                                          92

Sludiefinansieringen synes sptsla en mycket betydelsefull roU för be­nägenheten att lägga upp studiema som återkommande utbildning. För alt ålerkommande utbildning skall te sig som ett valvärt alternativ är det av väsentlig betydelse att senare liggande studieperioder inte medför större ekonomiska påfrestningar än tidigare perioder. Det studiestöd som finns i dag kan i regel beräknas vara otillräckligt för personer som varit yrkesverksanmia under ett antal år och som hunnit skaffa sig stora fasta uigifter. Genom sin utformning stimulerar studiestödet inte till åter­kommande utbildning eller annan vuxenutbildning på heltid. Indirekt kan det sägas bidra till att den unge studerande föredrar sammanhäng­ande utbildning och till att den vuxne studerande väljer deltidsstudier. Enligt utredningens mening finns det skäl som talar för att man genom åtgärder inom det studiesociala systemet söker påverka sådana effekter.

En möjlighet till sådana förändringar är att generellt höja studiestödet för alla studerande i högskoleutbildning. En sådan åtgärd skulle sanno­likt öka tillströmningen av studej-ande till högskoleutbildning totalt, men effekten skulle variera för skilda kategorier av utbildningssökande. En generell höjning av studiemedlen med t. ex. 50 procent skulle belasta budgeten med upp mot en halv miljard kr. En höjning av studiestödet med sådana konsekvenser kan knappast komma i fråga, i varje faU inte under den närmast överblickbara tiden. Då det dessutom är möjligt att en generell höjning av studiestödet stimulerar lika tiiycket till ökad sammanhängande utbildning syns det inte vara en ålgärd som i första hand bör prövas för att nå det avsedda syftet.

Elt i viss mening differentiersit studiestöd är då från olika utgångs­punkter en bättre lösning. Oavsett hur ett sådant kan utformas tekniskt bör man kräva att det stimulerar huvudsakligen två målgmpper till åter­kommande utbildning. Den ena gmppen utgörs av dem som redan be­finner sig ute i yrkesarbete. För att dessa skall finna högskolestudier valvärda är studiestödets nivå äv vital betydelse. Den andra gmppen utgörs av dem som nyss lämnat gynmasieskolan och står inför valet att yrkesarbeta eller studera. I det S'5nare fallet kan studier förläggas ome­delbart efter gymnasieskolan eller längre fram i tiden. Detla val påver­kas förmodligen av kunskap om studiestödets nivå vid olika tidpunkter. Principen bör vara att äldre studerande med yrkeserfarenhet får ett bällre studiestöd på en och samma utbildningsnivå än yngre studerande med ingen eller kortare yrkeserfarenhet.

Utredningen föreslår att vid tidpunkten för genomförandet av åtgärder med anledning av uiredningens övriga förslag en försöksverksamhet på­börjas, som innebär att ett begränsat antal sökande, som avser att på­börja högskolestudier efter viss tids yrkesverksamhel, erbjuds förbättrade studiesociala villkor.'

1 Särskilda yttranden av Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh och Lars Tobis­son.

 

Prop. 1975:9                                                                        93

1.1.6 Institutionell organisation (Högskolan kap. 6; Högskolornas förvaltning)

Den nuvarande organisationen (avsnitt 6.1 i huvudbetänkandet; avsnitt 2.1 i specialbetänkandet)

Den utbildning som enligt U 68: s förslag betraktas som högskoleut­bildning äger för närvarande nmi vid imiversitet, högskolor, seminarier och andra utbildningsenheter. En förteckning över dessa enheter åter­finns i bilaga 6 i huvudbetänkandet (s. 706—713). Där redovisas också samlat vissa andra uppgifter rörande nuvarande organisatoriska förhållanden. I figur 10 här illustreras översiktligt den nuvarande orga­nisationen för högskoleutbildning. I figur 11 a—g illustreras några hu­vudtyper av lokal organisation. I det följande ges en sammanfattande översikt.

Vid universiteten och flertalet högskolor inom UKÄ:s ansvarsområde samt vid jordbrukets högskolor bedrivs också forskning och forskarut­bildning. Hämtöver bedrivs forskning vid de större lärarhögskoloma och vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Högskoleutbildning i offentlig regi har antingen staten eller primär-eller landstingskommim som huvudman. Det finns dämtöver utbildning av mer eller mindre klar högskolekaraktär som har enskild huvudman. Detta gäller t. ex. utbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm, Gra­fiska institutet. Konstindustriskolan och Institutet för högre kommuni­kations- och reklamutbildning (IHR), vilka enheter alla har stats­bidrag. Huvuddelen av högskoleutbildningarna är emellertid statlig. Med få undantag hör de berörda utbildningama till utbildningsdepartemen­tets ansvarsområde. Undantag är främst utbildningama vid jordbrakets högskolor och utbildningen tdl hälsovårdsinspektör, vilka hör tiU jord­bruksdepartementets område.

I några faU har utbildning av ett och samma slag olika huvudmän. Sjukgymnastutbildningen i Lund och Stockholm är sålunda statlig och knuten till de medicinska fakulteterna medan övrig sjukgymnastutbild­ning är kommunal. I de s. k. kombinationsutbildningama ingår kurser . vid dels gymnasieskola, dels universitet (motsv.). Dessa utbildningar administreras lokalt av de kommunala skolstyrelsema.

Den rnest omfattande delen av högskoleutbildningen ges vid universi­tet och högskolor inom UKÄ:s ansvarsområde. Organisationen av så gott som samtliga dessa enheter regleras i universitetsstadgan. De berörda enheterna leds av styrelser, konsistorier, som beslår uteslutande av per­söner verksamma inom läroanstalterna. Utbildningen och forskningen bedrivs vid institutioner. För främst det vetenskapliga arbetet fbns fa­kulteter, i vissa fall uppdelade i sektioner. Som ansvarig för utbildning-

 

Prop. 1975:9

94

 

 

C

O)

(0

-0 o

 

c o

O)

c

QJ O)

 

 

 

 

01

 

 

 

r

 

0)

 

F

3

a>

 

 

XJ

 

U

a

O

■o

 

 

 

 

a>

 

 

in

c

n

 

C

1-

c ■n

QJ

 

ro

n

n

 

 

3

-o

/

 

 

X)

(fl

•cd

 

 

3

 

 

ra

3

w

J:£

1   o .      .t:

I   ' £ ra ♦.* »- ♦■'

I  c E;o:

I   ra p - Ul O)

L°_-

±_J

oJ2£ e;

i .2 i:

I S = 1 l|

r _

I  §.9 l|8

\

< f'

 

,

C

 

«J

 

 

:0

(U

O

> 

 

(fl

 

 

VI

 

 

 

 

 

v

 

 

 

 

4_.

 

 

 

 

 

 

(U

 

a>

> 

r

JU

E

c

ra

D

:ra

OJ  >•

-|

< 

 

 

 

c

c

.  c

ji ca

ra

li

2 °

O

5" 3.C

II

II

iÄx:

> .c

S:55

Ej: 8.

I o !c

 

 

 

 

ra

 

o

 

ra

 

 

 

"1

statens musik-dramati skola

il

11

2 c

ra ,   c

to o

1°

.Is

S:ö

 

 

 

 

 

 

ra

 

 

 

 

 

 

 

 

CT

r

c

 

:ra

C

•D

C ra

3

F

c ■o

0)

t

E

n

j:

 

 

 

 

Q.

.:c

3

0)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ro

ro

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

c O

o -i:

:0

 

c:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ra i52

O vt

Oi

ra

c

F

minarier r hustig bildning

ro :ra "a ■o

ra

c

'f

U

ra

v>

c o

c ro O

■■ra cu

:0

ro

c

o o

V)

C

ro

3

OJ  c

3

O :0

:n

n>

a> :0 ti

u

-Si

v

r

=o t:

> 

2£.

 

 

 

 

 

 

 

to

V)

VI

Wl

 

 

 

IA

 

 

 

 

 

 

 

ra

 

"?

 

e

II

  o

C n

O   Q.  0) o :0   3

 ra

2ö

■J

j: Ji:_|

o j:

> 

o -

Ä Ä

a.=,.c

1:1

C

 

01 :0

■1-i

3

-O £

J3.C

 

C

 

C

 

 

 

b-l

 

ri

 

r.

 

 

 

o

 

 

 

u

 

.c

 

c

 

o

 

ri

 

eu

 

 

o

 

 

 

C

 

(U-

ri

 

c

c;

en

—

ri

 

 

 

c

n>

n-

 

s

h

c

T)-

a

3

es

rt. nr

I.M

c

 

o

a

J

•O

1.,

b.

o

T»'

> 

 

:0

3

3

•ri

 

 

 

 

W

 

C

H'

r

O'

•o

 

 

 

X)

c. n

3

o

 

.:

O

;g

MJ=

:0

 

X

c

 

o

:0

J

C   CJ

rt o

CO

o g

ri »■

c   COc

u o

o   •-

jr!   *- If

>-<   3-

t)   «>

.C .2

.c

S-S

> 51

'175 'w

rt.

t- i« c

 

a t

 

Prop. 1975:9

95

 

 

£

 

i.

M

 

o

0)

 

 

C

 

3:

> 

 

9>

Si

 

cc

 

 

 

 

 

c

2 E 5=S

•ö

"t

(5

3

 

 

 

 

 

 

 

 

v

E

.3'

 

1

E

O

 

=8

tt

 

 

*M

 

o

C

 

.

o

 

a

i

 

CC

 

1---------------- 1

I -5       1

1 ■''S   1

'*.•='

»-      1   2 'ö)   1

v      1   C  0,     1

3

M

 

 

C

 

 

 

0)

v IL

 

4)

"5 5 g

 

 

 

 

 

01

E

3

 

s

*c

 

E

o

4-f

 

'S

.52

C

 

1

o

 

«

 

 

a:

 

 

 

 

Sc

 

 

iS

£

S

)%

—

.£ .-

II

5E

3=S

 

P___,

J5E   1

1 *:.2   1

1-              V)   O)     *

o     1   c S   1

c     (—.Si

•2    L_J 3

(fl

 

 

c

4.»

 

 

£

0.

 

3

2'c 5; .ii

rt

3 60

 

Prop. 1975:9

96

 

 

 

 

 

 

 

 

s;

 

o

 

 

 

 

 

 

tn

 

CC

 

 

 

 

Hl

 

 

 

r

u

«)

 

 

 

 

,E

c

■<

j

 

 

 

 

u

 

 

 

c

 

Ci

 

 

V)

(U

 

 

 

 

i

 

t., cd ■u t. c -« 4> 3

IP

-SS"}, = -c g"

00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

o

 

 

 

> 

 

 

 

 

 

CO

 

CC

 

 

 

ra

 

c

 

 

 

-o

o

 

 

.D

h

O

ra

c

bo c ■

''c

T3

60

,:0.-

 

-i; E

I   2

l"

 

 

 

cr

 

c

'c

tu

T3

C

n

F

 

 

■J>

C

 

 

 

r~i

 

o       1

 

1  E i

 

-■.= 1

 

1   12 Ol

 

1       C     Q,

 

 

L    J

c

 

 

o

 

 

 

 

 

3

 

 

*-•

 

 

 

 

 

v»

 

 

C

 

 

 

Inst. före ståndare/ prefekt

 

 

 

 

.g

C

o

o

 

-v

 

&i

 

60

c

:0

«

 

 

 

 

 

 

Q

o

 

 

:t3

ri

M

ri

O      .

•S

.~,

 

.-H

o

 

•O

 

c

60     ■

«

IX,

E .E

 

o

 

.ii

 

U

 

 

s

 

O

 

 

 

 

 

 

 

 

tu

W

 

CC

 

Ol

 

c

 

 

 

c ■a

■D

 

 

X!

F

D

:ra

c

 

rs 60

f-

:;:o

fU

•c

X

 

W

 

 

 

 

? S

Oo

0:2

1

•T3

c

 

"—1

.-H

»*-(

u.

:;.

3

3

00

DO

[Ih

 

Prop. 1975:9                                                           97

ens innehåll och organisation finns vid varje fakultet/sektion en utbild­ningsnämnd.

De statliga utbildningsenheterna inom SÖ:s ansvarsområde, främst lärarhögskoloma, förskoleseminariema och seminarierna för huslig ut­bildning, kan tjäna som exempel på en organisation av annat slag. De leds av rektorer och organisationen är uppbyggd kring utbildningslinjer.

Utöver enheterna för högskoleutbildning tmder UKÄ och SÖ finns ett antal statliga enheter med särskilda styrelser. Av dessa är en del di­rekt underställda regeringen. Exempel på sådana enheter är jordbmkets högskolor, joumalisthögskolorna, gymnastik- och idrottshögskoloma och dramatiska inslitutet. Jordbmkets högskolor har dock liksom gymnastik-och idrottshögskoloma en gemensam styrelse och journalisthögskolorna har en samarbetsnämnd. Andra enheter har en särskild central förvalt­nings- eller tillsynsmyndighet. Exempel på dessa är socialhögskolorna, för vilka nämnden för socionomutbildning är central myndighet, musik­högskolorna, som provisoriskt har organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) som tillsynsmyndighet, och scenskoloma, för vilka ntmiera statens kulturråd är central myndighet.

De kommunala fiögskoleutbildningarna har SÖ som tillsynsmyndighet. Utbildningarna ges ofta vid skolenheter som är gemensamma för gym­nasial och eftergymnasial utbildning. Gymnasial och eftergymnasial vårdutbildning meddelas således i många fall vid s. k. vårdskolor. I syn­nerhet på siörre orter finns emellertid kommunala utbildningsenheter avsedda enbart för högskoleutbildning. Det vanligaste exemplet på delta är sjuksköterskeskolor. Styrelsefimktionen utövas i regel för utbildning med primärkommunal huvudman av kommunens skolstyrelse och för ulbildning med landstingskommunal huvudman av landstingets utbild­ningsnämnd.

AUmänna utgångspunkter (avsnitt 6.2)

U 68 skisserar i avsnitt 6.2.1 (s. 474 ff.) några huvuddrag i högskole­organisationens uppgifter med ulgångspunkt i utredningens överväganden och förslag i de föregående kapitlen. I avsnitt 6.2.2 (s. 476 ff.) redovisar utredningen sammanfattningsvis följande grundläggande utgångspunkter för sina överväganden rörande utformningen av organisationen.

U 68: s förslag avser utöver dagens universitets- och högskoleutbild­ningar ett antal utbildningar som hittills inte inbegripits i den efter­gymnasiala utbildningsplaneringen. Utbildningama har i dag såväl stat­ligt som primär- eller landstingskommunalt och, i vissa fall, enskilt huvudmaimaskap. Uppdelningen på olika huvudmän måste ses bl. a. i perspektivet av den generella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommim. Hithörande frågor har övervägts av länsberedningen. U 68 har inte funnit det meningsfullt att för utbildningsområdet isolerat diskutera

7   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                           98

uppgiftsfördelningen. Utredningtm utgår därför från att det tills vidare konmier att finnas organisationer för statlig och för kommunal hög­skoleutbildning.  Med hänsyn tiJil att den statliga utbildningen omfattar den övervägande delen av högsk;oleutbildningen ser U 68 det dock som naturligt att den övergripande planeringen inom området så långt möj­ligt äger rum inom den statliga organisationens ram.

Också i fråga om enskild högskoleutbildning utgår U 68 från i princip oförändrade förhållanden i fråga om huvudmaimaskap och statligt stöd. Dock förordar utredningen att elt överförande av utbildningen vid Grafiska institutet och IHR till statligt huvudmannaskap prövas.

Den institutionella organisationen bör ge förutsättningar för en god kontakt mellan högskoleutbildningen och samhället i övrigt. Den över­gripande planeringen av högskoltsutbildningen fömtsätter samverkan med samhällets planering inom andra områden. Detla gäller inte minst annan utbildningsplanering, t. ex. avseende gynmasieskolan och vuxenutbild­ningen. Att högskoleutbUdningeti är yrkesförberedande ställer krav på nära kontakter mellan utbildningen och yrkeslivet.

Den allmänna utvecklingen fiv förvaltningsdemokratin och försöks­verksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid olika slag av läroanstalter aktualiserar frågor om formema för samverkan mellan olika gmpper inom högskoleorganisatio­nen. Ea avvägning måste göras mellan å ena sidan samhällets ansvar för den övergripande planeringen, å andra sidan de direkt eller indirekt be­rörda gmppemas intressen att påverka utformningen av verksamheten. Utbildningens roll i samhällsutvecklingen är härvid en väsentlig utgångs-punict.

Strävan att inom en totalram åstadkomma ett balanserat utbud av högre ulbildning och behovel att effektivt utnyttja bl.a. personella re­surser, lokaler och utrustning ställer krav på att den kvantitativa plane­ringen för högskoleutbildningen hålls samman. I fråga om studieorgani­sationen ger en enhetligare uppbyggnad av högskoleutbildningen föml­sättningar för ökade kombinationsmöjligheter och bättre överblick ocb bidrar därigenom till en ändamålsenlig differentiering av högskoleutbild­ningen. Det är väsentligt att den administrativa indelningen inte hindrar strävan till en helhetssyn i planeringen.

Utredningens förslag till lokalisering av högskoleutbildningen och ul­veckling av dislributionsformema för denna leder till behov av organ med ansvar för planering m. m. av utbildningen inom högskoleområden.

En väsentlig riktpunkt för U 68:s organisatoriska förslag är att skapa fömlsättningar för en betydande överföring av beslutsfattandet från cenirala organ tiU lokala och en ökad frihet i dispositionen av tillgäng­liga resurser. En föratsättning för att en sådan decentralisering skall

1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Lennart Larsson, Per Stjern­quist och Lars Tobisson.

 

Prop. 1975:9                                                           99

kunna komma till stånd är enligt utredningens uppfattning att den loka­la beslutsorganisationen förankras i samhällslivet och att lokala organ får etl övergripande ansvar för högskoleutbildningen i dess helhet inom etl högskoleområde.

Det administrativa och resursmässiga samband som i dag finns mellan gmndläggande högskoleutbildning och forskning/forskamtbildning främst inom UKÄ-området bör enligt U 68:s mening bestå. U 68:s övervä­ganden avser emellertid ett betydligt vidare område än det som i dag täcks av läroanstalter där också forskning bedrivs. Planeringsorganisa­tionen för grundutbildningen bör enligt utredningens mening byggas upp primärt med hänsyn till denna utbildnings mål och behov och därför återspegla utbildningens anknytning till yrkeslivet. Planerings­organisationen för forskning och forskamtbUdning bör på motsvarande sätt utformas med hänsyn till denna verksamhets mål och behov.

U 68 har mot denna bakgmnd kommit till slutsatsen att de båda verksamhetsgrenama bör få skilda planerings- och ledningsorgan på vad som motsvarar nuvarande fakultets- och sektionsnivå. Utredningen före­slår att en motsvarande åtskillnad kommer till stånd inom anslags­systemet. De sålunda föreslagna åtskillnaderna skall ses helt fristående från frågoma om hur genomförandet av utbildning och forskning orga­niseras vid läroanstalterna och hur enskilda lärares tjänstgöring fördelas på olika verksamheter. Enligt U 68:s uppfattning är det väsentligt att nå en ändamålsenlig anknytning mellan forskning och gmndutbildning i bl. a. dessa avseenden.

Den lokala organisationen (avsnitt 6.3) Avgränsningsfrågor — de statliga högskolorna (avsnitt 6.3.1).

U 68 lägger fram förslag om den institutionella organisationen av den statliga utbildningen och föreslår också en i visst hänseende likartad organisation för den kommunala högskoleutbildningen.

Vid jordbrukets högskolor bedrivs en mycket omfattande program-bunden försöksverksamhet som är organisatoriskt integrerad med utbild­ning och forskning. Att förvaltningsmässigt samordna jordbmkets hög­skolor med den statliga högskoleorganisationen i övrigt kräver därför särskilda överväganden som U 68 inle bedömt som möjliga att göra för egen del. Utredningen utgår från att jordbrukets högskolor tills vidare skall ha en separat organisation men föreslår viss anpassning av denna till den organisaiion som föreslås för huvuddelen av den statliga hög­skoleutbildningen i övrigt.

Särskilda förhållanden råder också i fråga om utbildningen till sjö­befäl. Dessa är, liksom primär- och landstingskommunal utbildning som av U 68 föreslås vara högskoleutbildning, organiserade i skolenheter

 

Prop. 1975: 9                                                                        lOO

tillsammans med annan utbildning med vilken de har nära samband. U 68 föreslår mot denna bakgrund inga förändringar i dessa utbild­ningars institutionella organisation.

Högskoleutbildningarna inom Iculturområdet intar i väsentliga avseen­den en särställning. De har var och en ett förhållandevis litet studerande­antal. De har vidare i uppgift också att medverka i den konstnärliga utvecklingen och förnyelsen på resp. område. Samtidigt föreligger det på vissa punkter påtagliga innehållsmässiga samband och möjligheter till gemensamt resursutnyttjande mellan utbildningar på kulturområdet och annan högskoleutbildning. Sambanden av detta slag kan komma att för­stärkas. Fördelar synes också för de mindre utbildningamas del stå att vinna om de får del i de administrativa resurser och den service i skilda avseenden som en större organisation kan ge.

En självklar fömtsättning för ett inordnande av dessa liksom andra utbildningar i en sammanhållen organisation bör vara att deras identitet och deras kontakter med motsvarande yrkesområden inte går förlorade. U 68 anser övervägande skäl tala. för att utbildningama inom kultiu-om-rådet inordnas i den lokala organisationen för huvuddelen av den stat­liga högskoleutbildningen. Hänsyn måste emellertid tas till de speciella förhållandena och pågående elleir förestående reformarbete beträffande vissa av utbildningarna motiverar att tidpunkten för ett inordnande av dem inte låses.

U 68 föreslår för den statliga högskoleutbildningen inom varje hög­skoleområde, med nyssnämnda undantag, en gemensam organisation, i förekommande fall omfattande också forskning och forskarutbildning, under en styrelse, högskolestyrelsen. Denna organisation bör få benäm­ningen högskolan i Göteborg, högskolan i Luleå osv. Det mest adekvata sättet alt bevara benämningen »universitet» i den föreslagna lokala or­ganisationen är enligt U 68:s bedömning att använda den för sådana de­lar av en högskola med forskning och forskamtbUdning, för vilka be­nämningen framstår som naturlig med hänsyn till t. ex. dagens förhål­landen.

Med dessa utgångspunkter kommer de av U 68 föreslagna högskolorna att omfatta befintliga enheter enligt följande:

Högskolan i Stockholm

dramatiska institutet

förskoleseminarierna i Solna, Stockholm och Södertälje

gymnastik- och idrottshögskolan i Slockholm

journalisthögskolan i Stockholm

karolinska institutet

konstfackskolan med teckningslärarinstilutet

konsthögskolan

lärarhögskolan i Stockholm

 

Prop. 1975: 9                                                         101

musikhögskolan i Stockholm

sjukgymnastinstitutet i Stockholm

socialhögskolan i Stockholm

statens dansskola

(statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor)

statens musikdramatiska skola

statens scenskola i Stockhohn

tekniska högskolan i Stockholm

universitetet i Stockholm

Högskolan i Uppsala förskoleseminarierna i Gävle och Uppsala lärarhögskoloma i Gävle och Uppsala seminariet för huslig utbildning i Uppsala universitetet i Uppsala

Högskolan i Linköping-Norrköping förskoleseminariet i Norrköping högskolan i Linköping lärarhögskolan i Linköping slöjdlärarseminariet

Högskolan i Jönköping

förskoleseininariet i Jönköping

lärarhögskolan i Jönköping

Högskolan i Växjö lärarhögskolan i Växjö universitetsfilialen i Växjö

Högskolan i Kalmar

fortbildningen av journalister (sedan den 1  juli 1974 under särskild

styrelse)

lärarhögskolan i Kalmar

Högskolan i Kristianstad lärarhögskolan i Kristianstad

Högskolan i Lund-Malmö förskoleseminariet i Malmö lärarhögskolan i Malmö musikhögskolan i Malmö socialhögskolan i Lund

1 Verksamlielen avses bli inordnad i nuvarande lärarhögskolor.

 

Prop. 1975:9                                                          102

statens scenskola i Malmö sydsvenska sjukgyirmastinstitutet universitetet i Lund

Högskolan i Göteborg Chalmers tekniska högskola förskoleseminariet i Göteborg journalisthögskolan i Göteborg lärarhögskolan i Göteborg musikhögskolan i Göteborg seminariet för huslig utbildning i Göteborg socialhögskolan i Göteborg statens scenskola i Göteborg universitetet i Göteborg

Högskolan i Borås bibliotekshögskolan förskoleseminariet i Borås

Högskolan i Karlstad lärarhögskolan i Karlstad universitetsfilialen i Karlstad

Högskolan i Örebro förskoleseminariet i Örebro gymnastik- och idrottshögskolan i Örebro socialhögskolan i Örebro universitetsfilialen i Örebro

Högskolan i Eskilstuna-Västerås förskoleseminariet i Västerås

Högskolan i Falun-Borlänge lärarhögskolan i Falun

Högskolan i Sundsvall-Härnösand lärarhögskolan i Härnösand

Högskolan i Öslersund socialhögskolan i Öslersund

Högskolan i Umeå förskoleseminariet i Umeå lärarhögskolan i Umeå

 

Prop. 1975: 9                                                         103

seminariet för huslig utbildning i Umeå socialhögskolan i Umeå universitetet i Umeå

Högskolan i Luleå f örskolesemiaariet i Luleå högskolan i Luleå lärarhögskolan i Luleå

U 68:s förslag i kapitel 4 innebär att en högskola skall upprättas också i Halmstad, där för närvarande permanent högskoleutbildning inte finns.

Enh'gt U 68:s uppfattning bör högskolestyrelsen inom givna ramar få ansvar för den institutionella organisationens lokala utformning. Ett genomförande av utredningens förslag fömtsätter inte genomgripande förändringar i befintliga utbildnings- och forskningsmiljöer. Däremot ser U 68 den föreslagna organisationen som betydelsefull som en ram för successiv utveckling och förnyelse av förvaltnings- och arbetsformerna inom högskolan.

Institutioner, serviceinrättningar och förvaltningsenheter (avsnitt 6.3.2)

De enheter där utbildningen och i förekommande fall forskningen genomförs kallas enligt U 68:s förslag institutioner. En institution för­utsätts kunna genomföra utbildningsprogram inom flera utbildnings­linjer, också inom olika yrkesutbildningssektorer.

Bibliotek, verkstäder etc. kan ingå i institutioner eller bilda särskilda enheter gemensamma för samtliga insiitutioner eller för gmpper av insti­tutioner. U 68 benämner sådana enheter serviceinrättningar.

Indelningen i institutioner bör göras med beaktande av organisationens uppgifter och de geografiska förhållandena men också av önskan att inte splittra väl fungerande utbildnings- och forskningsmiljöer. Liksom inom universitetsorganisationen enligt 1964 års reform bör strävan vara att sammanföra resursema inom ett och samma ämnesområde eller var­andra näraliggande ämnesområden tdl en institution.

Vid högskolor med forskning och forskarutbildning kommer det san­nolikt i många faU att visa sig lämpligt att liksom nu låla resurser för forskning, forskarutbildning och gmndutbildning inom ett eller flera ämnesområden höra till en institution. Därigenom kan bl. a. existerande kontaktformer mellan gmndutbildning och forskning uppehållas och befintliga resurser utnyttjas mest rationellt. I andra fall kan det vara lämpligt att resurser för forskning och forskamtbildning inom näralig­gande ämnesområden sammanförs till en institution — som får karaktär av forskningscentrum — medan grundutbildningsresurserna sammanförs till egna institutioner.

 

Prop. 1975: 9                                                         104

Ämnesområdesprincipen för institutionsindelning kan ha nackdelar i de fall då flera ämnesområden integrerats mycket starkt i en utbild­ningslinje. De fördelar, som i sådana fall kan ligga i att resurser som är knutna till utbildningslinjen förs till en och samma institution, får då vägas mot eventuella nackdelar i form av mindre smidig resurs­disposition, mindre god kontakt med forskning eller mellan olika delar av ett ämnesområde, osv.

Enligt U 68: s uppfattning bör högskolestyrelsen ha ansvaret för indel­ningen i institutioner och serviceinrättningar. I samband med övergången tUl den föreslagna organisationen bör dock för de blivande högskoloma lokala organisationskommittéer utarbeta förslag bl. a. härom och beslut fattas av regeringen.

Formerna för de nuvarande institutionemas ledning är föremål för försöksverksamhet och U 68 har med hänsyn till detta inte utformat något konkret förslag till ledningsorganisation för institutionerna. Utred­ningen ser det emellertid som naturligt att förvaltningen av institutioner anförtros åt personer som är verksamma där. Mot bakgnmd av de strä­vanden att öka medbestänmianderätten för anställda och studerande som Ugger bakom försöksverksamheten med nya samarbetsformer utgår U 68 från att någon form av styrelser skall finnas vid institutionerna. Utred­ningen föreslår vidare att den ve.rkställande ledningen för institutionen, liksom i dag inom bl. a. UKÄ-områret, skall anförtros en av högskole­styrelsen utsedd prefekt, vilken skall vara lärare.

Utredningen menar att det i stor utsträckning bör ankomma på hög­skolestyrelsen att inom givna rariaar besluta i frågor om institutionemas inre organisation och arbetsformer. Också serviceinrättningar bör orga­niseras och förvallas på sätt högskolestyrelsen bestämmer.

Antalet institutioner blir inom de föreslagna högskoloma i några fall mycket stort och det geografiska avståndet mellan institutionerna i vissa fall, t. ex. inom Stor-Stockhiolm och i Lund-Malmö, påtagligt. Det kan för ledningen av dessa högskolor vara praktiskt att gmppera institu­tionerna i förvaltningsenheter. TM dessa enheter kan då delegeras vissa ärenden och beredningsuppgifter (t. ex. rörande personal och resurser i övrigt), som i princip skall fullgöras av högskolestyrelsen och dess be­redningsorgan. Därigenom bör man kunna undvika alt förvaltningen blir tungrodd och kommunikationen otillfredsställande. Enheter av dessa slag bör också underlätta för studerande och anställda att identifiera sig med högskolan och där finna en mer gripbar arbetsmiljö. Bedöm­ningen av behovet av förvaltningsenheter och indelningen i sådana bör liksom institutionsindelningen ankomma på högskolestyrelsen. I samband med övergången till en ny organisation bör dock regeringen, på för­slag av de tidigare nämnda organisationskommiltéema, fatta beslut ock­så om indelningen i förvaltningsenheter.

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist.

 

Prop. 1975: 9                                                         105

Förvaltningsenheterna skall uteslutande fullgöra uppgifter på hög­skolestyrelsens vägnar. Enligt U 68:s mening är det naturligt att för­valtningsenhet leds av ett kollegialt organ beslående av anställda och studerande inom enheten och att den verkställande ledningen för en sådan enhet handhas av en av högskolestyrelsen utsedd lärare. För dessa använder utredningen benämningarna förvaltningsnämnd och rektor. Förvaltningsnämnds ledamöter bör utses på sätt högskolestyrelsen be­stämmer.

Utbildningsnämnder och linjenämnder (avsnitt 6.3.3)

U 68 föreslår att det vid varje högskola för den grundläggande utbild­ningen normalt skall finnas ett planerings- och ledningsorgan, kallat ut­bildningsnämnd, för vaije yrkesutbildningssektor inom vilken allmän ut­bildningslinje finns vid högskolan. Utredningen föreslår också att det tmder utbildningsnämnderna skall kunna finnas linjenämnder med an­svar för enskilda utbildningslinjer eller gmpper av utbildningslinjer. Det föreslås ankomma på högskolestyrelsen att efter förslag av utbildnings­nämnd inrätta linjenämnder och besluta om huvudsakliga ansvarsom­råden för dessa. Härutöver bör en praktisk arbetsfördelning mellan ut­bildningsnämnd och linjenänmder kunna komma till stånd genom dele­gation från den förra tiU de senare.

Utbildnings- och Unjenämndemas uppgifter föreslås vara att i fråga om grundläggande högskoleutbildning bl. a.

—   se över utbildningens innehåll, organisation och dimensionering med hänsyn till samhälls- och yrkeslivets krav, forskningens utveckling m. m.

—   utarbeta, i samverkan med institutionerna, förslag till anslagsfram­ställningar att avges av högskolestyrelsen

—   utarbeta förslag tiU budget och fastställa budget inom av högskole­styrelsen angivna ramar

—   följa och kontrollera utbildningens resultat och vidta därav föran­ledda åtgärder

—   fastställa lokala planer för utbildningslinjer samt kursplaner

—• beslula om dispens från förkunskapskrav och om tillgodoräknande av utbildning inhämtad utanför resp. linje

—   upprätta riktlinjer för studie- och yrkesvägledning samt för lokal informaiion om utbildningen

—   samverka med studiemedelsnämnd.

U 68 föreslår att varje utbildnings- eller linjenämnd skaU bestå av omkring tio ledamöler och anger som riktpunkt för sammansättningen en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel personer hämtade från yrkeslivet och i vissa fall annan utbildningsorganisation. Till vissa nämnder, särskilt linjenämnder, kan det vara svårt att rekry-

 

Prop. 1975: 9                                                         106

lera företrädare för yrkeslivet och sammansättningen får då anpassas efter det. Den exakta sammansättningen av varje nämnd bör fastställas av högskolestyrelsen.

Med hänsyn tdl bl. a. önskeraålet att varje nämnds ansvarsområde skall bli så allsidigt täckt som möjligt genom nämndemas sammansätt­ning bör ledamöterna i utbildnings- och linjenänmder ulses av högskole­styrelsen. Denna bör med beaktande av de lokala fömtsältningama in­hämta förslag från berörda myndigheter, organisationer eller gmpper. Härvid bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya samarbetsformer kunna tillgodogöras. Ordförande bör utses särskilt av högskolestyrelsen. Om så bedöm.s vara lämpligt, bör ordföranden kunna vara verkställande ledamot och i princip heltidsengagerad för uppgiften.

Fakidtets- och sektionsorganisaticmen (avsnitt 6.3.4)

De av U 68 föreslagna utbildnings- och linjenämndema, organiserade efter yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer, avses överta de upp­gifter i fråga om gmndutbildningen som vilar på de nuvarande utbild­ningsnämnderna samt på fakulteter och sektioner inom UKÄ-området och lärarråd eUer lärarkollegier vid andra högskolor.

Uppgiftema för planerings- och ledningsorganen för forskning och forskamtbildning i den föreslagna organisationen kommer att motsvara de uppgifter för nuvarande fakulteter och sektioner (vid jordbmkets högskolor lärarkollegier) samt utbildningsnämnder, vilka inte avser gmndutbildning. De kommer därutöver att avse motsvarande verksam­het vid de nuvarande större liirarhögskolorna samt gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

U 68 fömtsätter att frågor (3m indelningen av organisationen för forskning och forskamtbildning jprövas fortlöpande av berörda myndig­heter och organ inom högskolan. Utredningen utgår från alt nuvarande principer för fakultets- och sektionsindelning tills vidare skaU beslå men aktualiserar — i anslutning till sina förslag om en sammanhållen lokal organisation — vissa tänkbara förändringar, i försia hand rörande sam­ordning mellan likartade sektioner inom matemalisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet.

I den nuvarande organisationen har både utbildningsnämnden och fakulteten/sektionen som besluta ade organ ansvar för frågor som rör forskamtbildningen. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att det inom varje faktiltet/sektion bör finnas ett ansvarigt planerings- och ledningsorgan — med begränsal antal ledamöter — för den samlade forsknings- och forskamtbildningisverksamheten. Med hänsyn till forskar­utbildningsuppgifterna är det då självklart att de studerande i denna ut­bildning bör ges representation i ett sådant organ. Vidare bör, mot bak­gmnd av strävandena till ett vidgal medinflytande för berörda anställda.

 

Prop. 1975: 9                                                                      107

av dessa inte bara de ordinarie lärarna vara representerade. Utredningen berör också frågan om ledamotskap i fakulteter och sektioner för ordi­narie universitetslektorer och iimehavare av motsvarande lektorstjänster vid bl. a. nuvarande lärarhögskolor och förordar ett generellt sådant ledamotskap för dessa lärare.

Högskolestyrelsen (avsnitt 6.3.5)

U 68 föreslår, som nämnts i det föregående, att det för den statliga högskoleorganisationen (högskolan) inom varje högskoleområde skall filmas en styrelse.

Högskolestyrelsen bUr enligt utredningens förslag ansvarig för förvalt­ning av alla resurser för högskolans verksamhet och för planering av de för högskolans verksamhetsgrenar gemensamma resursema. Bl. a. avses de uppgifter som nu ligger på resp. lokal- och utrastningsprogramkom-mitté (LUP-kommitté) i princip ankomma på styrelsen.

Högskolestyrelsen avses ha ett övergripande ansvar för den samlade verksamheten vid högskolan. Utredningens utgångspunkter leder emeller­tid till att styrelsens ställning inte föreslås bli helt densamma i fråga om forskning och forskamtbildning som i fråga om gmndutbildning.

Högskolestyrelsen föreslås sålunda få det samlade ansvaret för plane­ringen av omfattning och inriktning i stort av den grundläggande utbild­ningen. Detta innefattar bl. a. ansvaret för den decentraliserade hög­skoleutbildningen inom högskoleområdet, väsentligen i form av enstaka kurser och studiekurser. U 68 föreslår att högskolestyrelsen skall avge de årliga anslagsframställningarna i fråga om gmndutbildningen på grundval av förslag från de för utbildningsplaneringen primärt ansvariga organen, utbildningsnämnderna.

Utredningen föreslår däremot i fråga om planeringsansvaret för forsk­ning och forskaratbildning att de årliga anslagsframställningarna och förslag till ämnesinnehåll för professurer m. m. liksom nu skall avges av fakultets- eller sektionsorgan till den centrala myndigheten. Högskole­styrelsen bör, liksom konsistoriet för närvarande gör i fråga om pelita, yttra sig i nämnda frågor i sin egenskap av ansvarig för högskolans samlade resiu-ser.i

U 68 diskuterar högskolestyrelsens sammansättning i avsnitt 6.3.5.2 (s. 503 f.). Högskolestyrelsens samtliga ledamöter bör enligt utredningens uppfattning utses av regeringen, sedan förslag i gängse ordning in­hämtats från berörda myndigheter och organisationer m. fl. Majoriteten av styrelsen bör utgöras av företrädare för aUmänintressen. U 68 anger följande riktpunkt för styrelsens sammansättning:

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist.

2 Särskilda yttranden av Bertil Fiskesjö, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh,
Carl Tham och Lars Tobisson.

 

Prop. 1975:9                                                          108

—   Sex ledamöler som företräder allmänintressena och är utsedda med hänsyn till bl. a. vikten av samband med regionala och lokala organ och med yrkeslivet.

—   Två företrädare för utbildningen och, i förekommande fall, forsk­ningen. Dessa ledamöter bör vara lärare samt den ene tillika vara högskolans rektor och den andre dess prorektor.

—   En företrädare för de anstälWa vid högskolan.

—   En företrädare för de studerande vid högskolan.

—   Högskolans förvaltningschef, om sådan finns.

Utredningen utgår från att ett rektorsämbete, vid mera omfattande högskolor bestående av rektor och förvaltningschef, skall ha det fort­löpande inseendet över verksamheten och utöva den verkställande led­ningen, såsom för närvarande är fallet inom UKÄ-området och vid jordbmkets högskolor.

Rektor och prorektor skall enligt förslaget utses efter förslag av hög­skolestyrelsen, sedan en församJling av det slag som finns enligt 1972 års provisoriska bestämmelser om rektorsval, dvs. bestående av före­trädare för olika grapper anställda och studerande vid högskolan, nomi­nerat kandidater.

Högskolestyrelsens uppgifter blir omfattande och av skiftande slag. Styrelsen måste koncentrera sig på de större och principiella frågoma. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att inom högskolan skapa en ända­målsenlig beslutsorganisation och en lämplig fördelning av uppgifter mellan olika organ. Styrelsen måste sålunda få betydande frihet att delegera beslutanderätt såväl till rektorsämbetet som till andra organ inom högskolan. Specialorgan for beredning av olika frågor bör kimna inrättas av styrelsen.

Enligt uiredningens mening bör vid de högskolor, där så bedöms er­forderligt, finnas ett beredningsorgan för lokal- och ulruslningsplane-ringsfrågor. I detta organ bör ingå, såsom i nuvarande LUP-kommittéer, företrädare för olika personalgrupper och de studerande samt expertis från andra myndigheter, främst byggnadsstyrelsen och ulrastningsnämn-den för universitet och högskolor.

Principen om en lokal högskoleorganisation innebär att de administra­tiva resursema, med undantag av dem som hör till institutioner och serviceinrättningar, bör bli delar av en högskoleförvaltning, i

I figur 12 återges en principskiss över den av U 68 föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

Kommunal organisation (avsnitt 6.3.6)

Utgångspunkten för U 68: s förslag om organisation av den kom­munala högskoleutbildningen är nuvarande förhållanden i fråga om

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Lennart Hjelm.

 

Prop. 1975:9

109

Högskolestyrelse

j        Rektorsämbete i

Utbildnings­nämnder

Fakultets/ sektionsorgan

Linjenämnder

Förvaltnings­enheter

Institutioner

Figur 12. Principskiss över den föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

huvudmannaskap. Detta innebär i huvudsak att vårdutbildning kom­mer att vara en uppgift för landstingskommun och övrig kommunal högskoleutbildning en uppgift för primärkommun. I båda fallen är det fråga om ulbildning som i dag ofta är samorganiserad med gymnasial utbildning.

Den statliga regleringen av den kommunala högskoleutbildningen bör enligt utredningens uppfattning vara mindre omfattande än vad som gäller för gymnasieskolan. Det är väsentligt att kommunal högskole­utbildning för de studerande och för yrkeslivet kommer att framstå som i olika avseenden likvärdig med den statliga högskoleutbildningen.

Kommun bör vara skyldig att som studerande ta emot även den som inte tillhör kommunen. Enligt U 68:s mening skall interkommunal er­sättning tiUs vidare ulgå på samma sätt som för närvarande i gymnasie­skolan.

Styrelse för kommunal högskoleutbildning bör i princip vara skol­styrelsen i fråga om primärkommun och utbildningsnämnden i fråga om

 

Prop.1975:9

110

 

Statlig högskoleutbildning

Kommunal högskoleutbildning

 

(primärkommun)

(landstingskommun)

 

Högskolestyrelse

Skolstyrelse

Utbildningsstyrelse

(= landstingskommuns nu­varande utbildningsnämnd>

Utbildningsnämnd för yrkesutbildnings­sektor X

U

Linjenämnd

Linjenämnd

Linjenämnd

 

Institution z

Skolenhet

Skolenhet

X   Utbildningsnämnden föreslås få vissa samordnande uppgifter beträffande all högskoleutbildning, sålunda även den kommunala

z    Institution förutsätts i vissa fall till­sammans med andra institutioner och serviceinrättningar kunna bilda en för­valtningsenhet

Figur 13. Principskiss över den föreslagna organisaiionen för statlig och kom­munal grundutbildning.

landstingskommun. För att förväxling med de statliga utbildningsnänin-dema skall undvikas bör den senares benämning, i analogi med den statliga högskolestyrelsens och den kommunala skolstyrelsens, ändras lill utbildningsstyrelse. I huvudsak bör genomförandet av utbildningen vara en angelägenhet för huvudmannen inom ramen för generella statliga beslänmielser. I vissa fall, där samordning med den statliga högskolan är angelägen, blir det emellertid fråga om att organ inom denna högskola skaU besluta i enskilda ärenden som rör kommunal utbildning, t. ex. i fråga om utbildningslinjer som innehåller moment från såväl statlig som kommunal utbildningsorganisation (nuvarande kombinationsutbild­ningar).

Under skolstyrelse och utbildningsstyrelse bör det enligt U 68:s upp­fattning finnas organ med uppgifter motsvarande de statliga utbildnings­nämndernas och linjenänmdemas. Dessa får i regel enskilda utbildnings­linjer eller gmpper av sådana som ansvarsområde. De bör därför be­nämnas linjenämnder. Linjenämnderna bör sammansättas enligt samma principer som de motsvarande statliga organen och deras ledamöter bör

 

Prop. 1975:9                                                          111

utses på i princip samma sätt som dessas. Den statliga och den kom­munala högskoleorganisationen illustreras jämförande i figur 13.

Regional samverkan (avsnitt 6.3.7)

Enligt U 68: s bedömning kommer behovet av samverkan och samråd mellan högskoloma och mellan dessa och de kommimala huvudmännen för högskoleutbildning att vara stort. I många fall utgör de utbildnings­regioner utredningen arbetat med i dimensionerings- och lokaliserings­övervägandena natmrliga ramar för en planeringssamverkan. Detta gäller t. ex. i fråga om utbudet av lokala utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser, bl. a. som decentraliserad utbildning, där enligt utred­ningens förslag de enskilda högskolestyrelsema i princip skall ha frihet att utnyttja tillgängliga resurser. Det gäller ocksä beträffande utbyten av lärartjänstgöring mellan högskolor med och högskolor utan forsk­ningsorganisation. Utbyten av detta slag blir av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras utbildnmgs forskningskontakt.

U 68 anser det lämpligt att organ skapas för samråd mellan högskole­styrelsema och styrelsema för de kommimala högskoleutbildningarna, i varje fall i utbildningsregioner med mer än en statlig högskola. Utred­ningen utgår från att styrelsen för den största statliga högskolan i varje utbildningsregion kommer att ta erforderliga initiativ och svara för den administrativa servicen åt ett sådant samrådsorgan.

Samråd och samverkan i konkreta planeringsfrågor kan aktualiseras också mellan institutioner eller utbildnings- och linjenämnder. Erfaren­hetema från bl. a. universitetsfilialerna visar på behovet av sådan sam­verkan. Samråd i planeringen och gemensamt utnyttjande av personal bör vara normalt vid uppbyggnad av en ny högskola eller en ny utbild­ningslinje vid en befintlig högskola. Också samverkan i fråga om rekryte­ring av studerande från muidre högskolor till forskamtbildning är väsenllig.

Vissa funktioner bör av resursskäl vara koncentrerade till beslämda högskolor. Det gäller t. ex. expertis för lokal- och utmslningsplanering som bör finnas vid vissa större högskolor och ha skyldighet att vid be­hov biträda även andra högskolor. Andra områden där sådan personal­samverkan blir aktuell är t. ex. pedagogiskl utvecklingsarbete och läro­medelsfrågor. Ekonomiska och administrativa funktioner såsom redovis­ning bör koncentreras till vissa högskolor, om så bedöms ändamåls­enligt.

När det gäller förhållandet mellan statlig högskola och kommunal utbildningsorganisation på del lokala planet är det väsentligt att sam­verkan kommer till stånd — fömtom genom personalsamband i olika organ — genom att frågor av gemensamt intresse regelmässigt be­handlas i samråd mellan myndigheterna inom den statliga  och den

 

Prop. 1975:9                                                          112

kommunala organisationen. Exempelvis bör sådant samråd föregå de årliga anslagsframställningarna.

Den centrala organisationen (avsnitt 6.4)

De för utbildningsplaneringen i stort styrande besluten ankonmier på statsmaktema. Enligt U 68:s uppfattning bör beslutanderätt i fråga om högskoleutbildningens dimensionering, organisation, innehåll och verk­samhetsformer i ökad utsträckning anförtros de lokala högskolemyndig­heterna. Även i framtiden kommer det dock att behövas centrala plane­rings- och samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de inte kan eller bör fullgöras på departementsnivå. U 68 utgår därför frän att det skall finnas en verksorganisation för högskoleutbildningen. I avsnitt 6.4.2 sammanfattar utredningen verksorganisationens huvud­uppgifter. I avsnitt 6.4.3 redovisai* U 68 sammanfattningsvis följande syn på frågan om verksorganisationens yttre uppbyggnad.

Den strävan till samordning a\ utbildningsplaneringen som är ett hu­vudmotiv för uiredningens förslajj till lokal organisation motiverar även på verksnivå en såvitt möjligt siumnanhållen organisation. Denna bör avse statlig, landstingskommunal och primärkommunal högskoleutbild­ning inom utbildningsdepartementets område.

Viss högskoleutbildning är lokalt samorganiserad med gymnasial ut­bildning. Detta gäller huvuddelen av den kommunala högskoleutbild­ningen och viss statlig sådan, främst sjöbefälsutbildningen. Praktiska skäl talar för att berörda skolenheter i sin helhet bör tillhöra ett och samma verks ansvarsområde.

Enligt U 68:s mening bör således kommunal högskoleulbildning av nämnda slag liksom sjöbefälsutbiliiningen ha SÖ som central myndighet. För att säkra den planeringssamordning inom högskoleutbildningens hela område som U 68 ser som utomordentligt väsentlig bör lämpliga former för samråd utvecklas mellan SÖ och den för högskoleutbild­ningen i övrigt ansvariga verksorganisationen.

U 68 förordar en sammanhållen verksorganisation för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen. För en sådan organisation talar den sammanhållna lokala organisation som utredningen föreslår och strävan att ge denna största möjliga frihel i fråga om planering och utnyttjande av de samlade resursema för högskoleutbildningen liksom också behovet att i den långsiktiga planeringen se resurserna för högre utbildning som en helhet. Vid genomförande av en sådan central organisation måste särskilt uppmärksammas formerna för organisationens kontakt med yr­keslivet inom olika sektorer.

U 68 föreslår mot denna bakgrund att verksuppgifterna för i huvud­sak all statlig högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets om-

1 Särskilda yttranden av Lennart Larsson och Lars Tobisson.

 

Prop. 1975: 9                                                         113

rade anförtros ett nytt verk. Utredningen föreslår att detta verk be­nämns universitets- och högskoleämbetet (UHÄ).

UHÄ:s uppgifter kommer enligt förslaget att anknyta till nuvarande uppgifter i fråga om gmndläggande högskoleutbildning för främst UKÄ, SÖ och nämnden för socionomutbildning när det gäller bl. a. dimensionering och lokalisering, tillträde till utbildning, studiernas or­ganisation, pedagogiskt utvecklingsarbete, institutionell organisation, personalfrågor samt administrativa uppgifter i övrigt. UHÄ avses också överta de uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning som vilar på i första hand UKÄ. Härutöver föreslår U 68 att det nya verket skall överta de centrala funktioner i lokal- och utrustnings­planeringen som för närvarande fullgörs av LUP-nämnden.

U 68 föreslår att UHÄ skall ledas av en av regeringen utsedd sty­relse bestående av, fömtom verksledningen, företrädare för offentlig och enskild verksamhet med anknytning tiU högskoleväsendet och för arbets­lagar- och studerandeintressen. Vid sammansättningen av styrelsen bör såväl forskningens och forskamtbildningens som grundutbildningens be­hov beaktas och en anknytning till olika samhällssektorer och yrkesom­råden eftersträvas.

För alt kunna fullgöra sina planerings- och utvecklingsuppgifter be­höver UHÄ medverkan av en avsevärt vidare krets av personer med anknytning till skilda yrkes-, utbildnings- och forskningsområden än som kan rymmas inom ämbetets styrelse och bland dess tjänstemän.

U 68 utgår från att de nuvarande fakultetsberedningama inom UKÄ tills vidare skall vara beredningsorgan för forsknings- och forskamtbUd-ningsfrågor.

När det gäller beredningsorganisationen för den grundläggande hög­skoleutbildningen är det enligt U 68:s mening nödvändigt att finna for­mer som ger god anknytning till yrkeslivet. Liksom den lokala plane­ringsorganisationen bör den centrala beredningsorganisationen utgå från den indelning i yrkesutbildningssektorer som ligger till gmnd för U 68:s förslag till både kvantitativ och kvalitativ planering. Fakultetsberedning­ama, som i fråga om gmndutbildningen för närvarande har uppgifter bara inom en del av det som svarar mot den framtida högskoleorganisa­tionen, fyller inle generellt dessa krav. U 68 föreslår därför en organisa­tion med fem utbildningsberedningar, en för varje yrkesutbildnings­sektor.

Ledamöterna i dessa bör utses av regeringen och väljas så att bl. a. arbetsgivare och arbetstagare inom det berörda yrkesområdet, statliga myndigheter med anknytning till detta eller med ansvar för näraliggan­de utbildning samt inom högskolan verksamma lärare och forskare, andra anställda samt studerande blir företrädda i beredningarna.

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. 8   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          114

I samband med att den nuvarande LUP-organisationen inordnas i dels de föreslagna högskoloma, dels UHÄ bör enligt U 68:s uppfattning också en lokal- och utrustningsberedning inrättas inom ämbetet. I den­na beredning bör ingå bl. a. föieträdare för byggnadsstyrelsen och ut­rustningsnämnden för universitet, och högskolor samt för de inom hög­skolorna verksamma.

Anslagssystem (avsnitt 6.5)

Vissa förändringar i sättet at; anvisa medel för verksamheten inom högskoleväsendet är nödvändiga i samband med ett genomförande av U 68: s förslag. U 68 anser det naturligt att statsmakternas awägm"ngar i fråga om resurser till högskoleverksamhet i första hand görs från ända­målssynpunkt. Anslagssystemet bör därför baseras på indelningen efter verksamhetsområden och inte på indelningen i högskolor m.m. Utred­ningen föreslår — som tidigare nämnts — en anslagsmässig åtskillnad mellan å ena sidan grundläggande högskoleutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning inom högskoloma.

När det gäller forskning och forskamtbildning utgår U 68 från att medel för denna del av verksaraheten liksom hittills skall anvisas per fakultetsområde. När det gäller gmndutbildningen innebär utredningens förslag att planering m. m. gmndas på en indelning i yrkesutbildnings­sektorer. Utredningen finner det då naturligt att också medelsanvis­ningen sker i huvudsak per yrkesutbildningsseklor. Även bidrag tiU kommimal och enskild högskoleutbildning bör anvisas sektorsvis för att en samlad överblick skall underlättas.

En anslagsmässig åtskillnad mellan gmndutbildning och forskning/ forskaratbildning förutsätter i uigångsläget en fördelning av främst de befintliga fakultetsanslagen på de båda verksamhetsgrenarna. En sådan fördelning behöver inte innebära att en viss typ av lärartjänster förs helt till den ena eller den andira verksamhetsgrenen. Stor frihet bör enligt U 68:s mening föreligga i det faktiska utnyttjandet av de sam­lade lärarresurserna med hänsyn till de givna uppgifterna.

Någon uppdelning av de fakidtetsområdes- eller sektorsvis anvisade medlen på anslag för olika slag av kostnader, t. ex. lärarlöne- ocb driftkostnader, bör inte förekomma, utan den lokala friheten i resurs­dispositionen bör underlättas genom att medel anvisas under ett ocb samma anslag per fakultetsområde resp. yrkesutbildningssektor.

Statsmakterna bör liksom hittills ange elt antal utbildningsplatser per linje eller gmpp av linjer för vilket medel beräknats. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, UHÄ bör fördela de under varje seklorsanslag anvisade medlen på högskolor. Inom den givna ramen bör de lokala högskolemyndighelema i princip ha frihet att disponera med-

 

Prop. 1975:9                                                          115

len för berörda linjer. Vissa restriktioner kan dock bli aktuella, bl. a. för att underlätta övergången till det nya systemet.

Medel för lokala och individuella utbildningslinjer — vilka det enligt U 68:s bedömning är svårt att centralt fördela på yrkesutbildnings­sektorer — bör anvisas under ett särskilt anslag. Den styming stats­makterna här kan vilja göra bör komma till uttryck i riktlinjer av mera allmän karaktär. Samma ordning bör gälla i fråga om medel för enstaka kurser och studiekurser, vilka också bör anvisas under ett sär­skilt anslag. Här kan bl. a. förekomsten av fasta lärartjänster bli en restriktion när det gäller att utnyttja de anvisade medlen.

U 68 betonar högskolestyrelsens övergripande ansvar för de sam­lade resurserna och vikten av att styrelsen garanterar även de institu­tioner vQkas verksamhet faller inom flera anslagsområden en nödvändig stabilitet i verksamheten.

Tjänsteorganisatoriska frågor (avsnitt 6.6)

Ett genomförande av den av U 68 föreslagna institutionella organi­sationen fömtsätter inte några principiella förändringar i t. ex. anställ­ningsformer, behörighetskrav och tjänstgöringsskyldighet för olika slag av tjänster. Utredningen utgår från att det alltjämt skall finnas lärar­tjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskamtbildning liksom tjänster avsedda företrädesvis eller helt för gmndutbildning. Det finns emellertid en rik flora av tjänstetyper vid de läroanstalter som föreslås ingå i de nya högskoloma. Det är angeläget att skapa föratsättningar för ett smidigt utnyttjande av de samlade resursema genom att ut­jämna en del skillnader mellan olika likartade tjänster. Målet bör vara att få ett mindre antal typer av lärartjänster och en så långt möjligt enhetlig ulformning av bestämmelsema för varje typ av tjänst.

Också ledningsfunklionema på olika nivåer inom läroanstalterna på­verkas mera konkret om den föreslagna organisationen genomförs. Mot bakgrund av de skiftande förutsättningarna inom olika delar av de bli­vande högskoloma betonar U 68 vikten av ell smidigt system för att genom heltids- eller deltidstjänster tillgodose ledningsfunktionerna som rektor eller prorektor för högskola, rektor vid förvaltningsenhet, ord­förande i ulbildnings- eller linjenämnd, dekanus eller motsvarande inom fakultet/sektion samt prefekt eller studierektor vid institution. Dessa led­ningsuppgifter föratsätts i flertalet fall komma att fullgöras av lärare. Det bör vara möjligt att hos en och samma person förena skilda funk­tioner.

Högskolestyrelsen bör enligt U 68: s mening ha stor frihet att inom givna medelsramar inrätta tjänster såväl för lärare som för teknisk och administrativ personal m. m.

I fråga om tillsättning av tjänster finner U 68 det i och för sig önsk-

 

Prop. 1975:9                                                          116

värt att denna uppgift förs över tiU högskolestyrelsema i betydande om­fattning. Utredningen har emelli;rtid inte anledning att generellt gå in på frågor om tillsättningsnivå för olika slag av lärartjänster. U 68 anser det dock nödvändigt att föreslå en enhetlig tillsättningsnivå för gmppen lektorstjänster av olika slag, där förhållandena i dag skiftar mellan olika läroanstalter. Utredningen förordar — i avvaktan på en vidare pröv­ning av frågan — att samtliga lektorstjänster skall tillsättas av UHÄ efter förslag av högskolestyrelsen.i övriga tjänster — utom vissa tjänster som tillsätts av regeringen — bör tillsättas av högskolestyrelsen.

När det gäller lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att förslag skall avges av vederbö­rande fakullets/sektionsorgan. Beuäffande tjänster helt eller företrädesvis avsedda för grandutbildning — dvs. bl. a. olika slag av lektorstjänster — är en molsvarande reguljär medverkan av utbildningsnämnder svår att förverkliga, eftersom i många faU flera nämnder kommer att berö­ras. U 68 menar då alt del natudiga är all förslag till högskolestyrelsen avges av vederbörande institution och att styrelsen därefter med hänsyn till det enskilda ärendets art får avgöra om beredning i särskild ordning är påkallad, innan förslag avges.

Den frihet att utnyttja de samlade lärarresurserna som U 68 föreslår är väsentlig bl. a. med hänsyn till önskemålet att underlätta kontakterna mellan forskning/forskamtbildning och gmndutbildning. Tjänstgöring av t. ex. en professor i gmndutbildning och en universitetslektor i forskar­utbildning kan vara både nödvändig och önskvärd från såväl verksam­hetens som den enskilde lärarens synpunkt för att underlätta dessa kon­takter. Det är viktigt att de fonnella förutsättningama för lärare, som i huvudsak är verksamma i gmndutbildning, att fullgöra tjänstgöring i forskamtbildning förbättras.

Tjänstgöringsbyten av nämnda slag kommer enklast till stånd inom ramen för den enskilda institutionen, i den mån den är gemensam för gmndutbildning och forskning/liorskamtbildning. Mellan institutioner inom en högskola bör byten kcrnma tUl stånd genom beslut av hög­skolestyrelsen efter förslag eller hörande av de berörda.

Tjänslgöringsbyten mellan högskolor slutligen är, som antytts i det föregående, av slor betydelse för de mindre högskolomas och deras lärares forskningskontakt. Behovet av medel för sådana byten bör be­aktas vid beräkning av anslagen, till gmndutbildning. En generell för­utsättning för byten av här diskuterat slag bör vara att beslut fattas i samförstånd med de lärare del gäller.

Också för lärare som helt eUer i huvudsak är verksamma i grundut­bildning är en mera aktiv forskningskontakt ofta av slor betydelse. U 68 förordar att man skall kunna för den enskilde läraren koncentrera un-dervisningsinsatsema i tiden så att tjänstgöringen medger sammanhäng-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

 

Prop. 1975:9                                                          117

ande perioder för forskning. Högskolestyrelsen bör ha möjlighet att för lärare med erforderlig vetenskaplig gmndkompetens göra sådana omför­delningar i liden inom den givna totalramen.

I andra och mer generella former bör kontakt med forskning m. m. kunna vara ett åliggande för lärare med grundutbildning som enda upp­gift eller huvuduppgift. Högskolestyrelsen bör ha ett övergripande an­svar för planering av lärarnas fortbildning i här antydda former och medel bör beräknas för ändamålet, i

I specialbetänkandet Högskolornas förvaltning behand­lar U 68 kansliorganisationen vid de nya' myndigheter som utredningen föreslagit i huvudbetänkandet.

I avsnitt 2.3 diskuterar U 68 konsekvenserna för den lokala förvalt­ningsorganisationens och verksorganisationens uppgifter av utredningens olika förslag. Utredningen framhåller att en huvudpunkt är att öka den lokala organisationens befogenheter och handlingsfrihet och därmed också fömtsättningarna för lokalt engagemang i utbildningsplaneringen. Detta gäller i fråga om såväl dimensionering och lokalisering (av enstaka kurser och studiekurser) som utbildningens innehåll och organisation, högskolans institutionella organisation och dispositionen av anvisade resurser. Förändringar i denna riktning avlastar de centrala myndig­heterna vissa uppgifter, men samtidigt ställer en ökad decentralisering — geografiskt och ansvarsmässigt — andra krav på samordning på riks­planet och på ett samlat planeringsunderlag för statsmakterna.

UHÄ:s kansliorganisation (kapitel 3) Utgångspunkter (avsnitt 3.1)

I fråga om UHÄ:s planeringsuppgifter kommer utbildnings- och fakul­tetsberedningama att spela en central roU. U 68 utgår därför vid över­väganden om kansliorganisationen från beredningarnas uppgifter, an­svarsområden och behov av service. Alla frågor som hör tiU en viss be­rednings område bör med deima utgångspunkt hållas samman inom en arbetsenhet.

Två principmodeller för den beredningsanknutna delen av kansliorga­nisationen kan i första hand tänkas. Den ena modellen innebär att grundutbildningsuppgifter resp, forsknings/forskaratbildningsuppgifter håUs samman var för sig. Den andra modellen innebär att ett antal arbetsenheter svarar för uppgifter som rör båda verksamhetsgrenarna.

En kansliorganisation i vilken ansvar för gnmdutbildningsfrågor och ansvar för forsknings/forskamtbildningsfrågor förenas inom samma arbetsenheter föratsätter en koppling mellan fakultetsområde och yrkes-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

 

Prop. 1975:9                                                          118

utbildningssektor. En sådan koppling är inom en del områden naturlig på gmndval av befintliga ämnesmässiga samband men erbjuder i andra fall stora svårigheter genom att angelägna samband inte kan tillgodoses. Det finns också risker för en låsning av utvecklingen om kansliorganisa­tionen baseras på vissa, av miinga, samband mellan grundutbildning och forskning/forskamtbildning.

Om man stannar för en för forskning/forskamtbildning och grund­utbildning åtskild organisation, tcrde när det gäller forskning och forskar­utbildning ansvaret för hithörande frågor beträffande samtliga fakultets-områden kunna hållas samman inom en arbetsenhet. I fråga om den grundläggande utbildningen blir det däremot med hänsyn till fömtse-bara personalbehov nödvändigt att ha flera arbetsenheter. Det står så­lunda klart att gmndutbildningsfrågorna rent kvantitativt kommer atl dominera starkt. Del kan då hävdas att forskningen och forskarutbild­ningen bör få en egen platlforra i form av en separat arbetsenhet. Å andra sidan kan hävdas att detta innebär risker för en isolering av forsknings- och forskamtbildningsfrägoma. Man bör emellertid beakta att möjlighelerna att rekrytera jiersonal med erfarenhet av och inrikt­ning på forskningsverksamhet ökar med en sådan organisation.

Båda de diskuterade modellerna är förenade med problem. Oavsett vilken av dem som läggs till gmnd för organisationen blir samverkan över gränsema mellan berörda arbetsenheter nödvändig. Avgörande för U 68:s ställnmgstagande blir i detta läge att modellen med separata en­heter för grandutbildning och forskning/forskaratbildning ger bättre förutsättningar för service till utbildnings- och fakultetsberedningama.

Utredningens slutsats blir att det bör finnas en eUer flera arbetsenhe­ter med planeringsuppgifter i fråga om grandläggande utbildning och en arbetsenhet med motsvarande uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning. Frågor rörandss samordning och avvägning av resurser m. m. mellan de båda verksamhetsgrenama hör enligt utredningens upp­fattning hemma på verksledningsnivån.i

Arbetsenheter (avsnht 3.2)

U 68 ser det som väsentligt att de fem yrkesutbildningssektorema så långt möjligt jämställs med varandra kansliorganisatoriskt. Utredningen förordar därför att de beredningsimknutna uppgiftema i fråga om grund­läggande ulbildning — rörande utbildningens dimensionering, lokalise­ring, mål, innehåll och organisation — organiseras i fem arbetsenheter, en för varje yrkesutbildningssektor.

Ett antal uppgifter rörande den gmndläggande utbildningen har ett nära samband med den sektorsanknutna planeringen men kan inte natur­ligt sektoriseras. Även om uppgifterna kräver medverkan från seklors-

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

 

Prop. 1975:9                                                          119

enheterna eller nära kontakt med dessa, bör därför i vissa fall ett sam­manhållande ansvar för deras fullgörande läggas på särskilda enheter. U 68 föreslår att det uiöver de fem sektorsenhelerna skall finnas Ivå arbetsenheter för uppgifter rörande grundläggande utbildning: en för forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) med sammanhållande ansvar också för icke sektorsanknuten kvantitativ planering, utbildningsstatistik samt studie- och yrkesorientering och en för antagning och behörighels-och urvalsfrågor med sammanhållande ansvar också för övriga utbild­ningsjuridiska frågor.

Arbetsuppgifterna för arbetsenheten för forskning och forskarutbild­ning bör i princip motsvara uppgiftema för de sju föreslagna enheterna för grandläggande utbildning. Enheten bör sålunda svara för dels pla­nerings- och utvecklingsuppgifter av såväl kvantitativ som kvalitativ karaklär i anslutning till fakultetsberedningarnas arbete, dels vissa upp­gifter rörande forskamtbildningen som har nära samband med nämnda uppgifter.

Många av de frågor och uppgifter som föreslås ankomma på UHÄ är gemensamma för de båda verksamhetsgrenama gmndläggande utbildning och forskning/forskamtbildning. En del av dem hör mycket nära sam­man med uppgiftema för sektorsenheterna och enheten för forskning och forskamtbildning, exempelvis frågor om anknytningen mellan gmnd­utbildning och forskning/forskaratbildning, om lärartjänster vilkas inne­havare är engagerade inom båda verksamhetsgrenarna och om vissa forsknings- och utvecklingsprojekt. Frågor av detla slag måste hand­läggas i samverkan mellan berörda arbetsenheter. För andra gemensam­ma uppgifter bör särskilda arbetsenheter inrättas. U 68 föreslår att det skaU finnas tre arbetsenheter för frågor som är gemensamma för grund­läggande utbildning och forskninglforskarutbildning, nämligen en bas­resursenhet iör planeringsuppgifter rörande basresurser och servicefunk­tioner, en budgelenhel för samordnande ekonomiska och organisatoriska planeringsuppgifter och en enhet för personalfrågor m. m.

U 68 betraktar de sammanlagt elva föreslagna arbetsenheterna som enheter på byrånivå. Utredningen ser det inte som möjligt eller ända­målsenligt att låta all samordning mellan dessa enheter ske under verks­chefens och hans ställföreträdares direkta ledning. U 68 föreslår därför att tre avdelningar upprättas inom UHÄ, en för grundläggande utbild­ning, en för forskning och forskarutbildning och en för ekonomi och administration. Indelningen i avdelningar bör regleras av regeringen, medan däremot UHÄ bör få besluta rörande arbelsenhelemas fördelning på avdelningar och rörande avgränsningen av deras uppgifter.

Personal och genomförande (avsnitt 3.3)

För mera permanenta uppgifter, i princip molsvarande dem som en-

 

Prop. 1975: 9                                                         120

ligt U 68:s förslag skall ankomma på UHÄ, disponerades budgetåret 1973/74 personalresurser motsvarande sammanlagt ca 250 personår. Av dessa föll omkring 155 på UKii., ca 75 på SÖ, ca 15 på nämnden för socionomutbildning, omkring 5 på LUP-nämnden samt enstaka på sam­arbetsnämnden för joumalisthögskoloma och TMR.

Med ulgångspunkt i nuvarande tjänsteinnehavares arbetsuppgifter har U 68 gjort en översättning eller omräkning av dessa resurser till den nu föreslagna kansliorganisationen för UHÄ. Utredningen har endast velat belysa de förordade arbetsenhetemas ungefärliga omfattning och per­sonalstruktur med utgångspunkt i dagens förhållanden. En mer detalje­rad analys rörande det nya verkets personalorganisation bör komma till stånd sedan statsmakterna tagit ställning till utredningens principförslag.

Enligt omräkningen kommer avdelningen för grundläggande utbild­ning att omfatta omkring 165 personårs, avdelningen för forskning och forskamtbildning ca 10 personårs och avdelningen för ekonomi och administration ca 75 personårs resurser. Inom den förstnämnda avdel­ningen avser omkring 65 personår antagningsuppgifter — för vilka per­sonalbehoven på sikt kan bedömas först på gmndval av kompetenskom-milténs förslag. U 68 räknar på allmänna grander med att det skall vara möjligt att i samband med elt genomförande av utredningens olika för­slag successivt minska det totala personalbehovet med något tiotal per-sonår.i

Den lokala högskolef örvaltningems organisation (kapitel 4)

Den lokala förvaltningen bör enligt U 68:s uppfattning disponeras och organiseras så fritt som möjligt av högskolestyrelsema för att betjäna högskolomas olika organ och befattningshavare. Central reglering av förvaltningens organisation bör förekomma endast i begränsad omfatt­ning.

Förutsättningama för olika administrativa lösningar kommer att vara mycket skiftande mellan olika högskolor och stor hänsyn måste i ut­gångsläget tas tiU rådande personal- och lokalförhållanden m. m. De organisationskommittéer, som U 68 föreslagit i huvudbelänkandel, bör därför få uppgiften att utarbeta konkreta förslag om organisationen av och resursema för de nya högskolomas förvaltningar. Utredningen ger i avsnitt 4.2 (s. 70 ff.) vissa utgångspunkter för dessa lokala övervägan­den.

När det gäller högskolor som endasi har grundläggande ulbildning utgår U 68 från två huvudfunktioner inom den lokala förvaltningen: en planeringsinriklad, som anknyter lill utbildnings- och linjenämndernas uppgifter men också till högskolestyrelsens övergripande planeringsan­svar, och en driftinriktad, som anknyter tiU högskolestyrelsens ansvar för

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

 

Prop. 1975: 9                                                         121

de personella och materiella resursema, U 68 benämner de två funklio­nema Ulbildning och Administration. Denna uppdelning bör läggas till gnmd för en indehiing i arbetsenheter eller en uppgiftsfördelning mellan förvaltningens tjänstemän.

För högskolor som omfattar också forskning och forskarutbildning betraktar U 68 de planeringsuppgifter m. m. som rör planerings- och ledningsorganens ansvarsområden för både utbildning och forskning som en helhet. Denna funktion inom förvaltningen kallar utredningen Ut­bildning och forskning.

Planeringen av olika slag av basresurser — lokaler, utrastning, biblio­tek, andra serviceinrättningar, etc. — och den samordnande ekonomiska planeringen över gränserna mellan verksamhetsgrenar och anslag i riksstaten har ett nära samband med högskolestyrelsens övergripande resurs- och personalansvar. Utredningen räknar med en funktion be­nämnd Basresurser och budget.

För att markera sambandet mellan de två här berörda planerings-inriktade funktionerna inom förvaltningen för U 68 samman dem till en huvudfunktion Planering. På samma sätt som för högskolor med enbart gmndutbildning kan då de återstående, drift- och servieeinriktade förvaltningsuppgifterna föras till en huvudfunktion Administration. Den skisserade uppdelningen bör läggas tUl grund för indelnmg i arbets­enheter vid de berörda förvaltningarna.

I fråga om funktionen Utbildning och forskning bör inom varje för­valtning en tjänsteman ha ett huvudansvar för var och en av de fem yrkesutbildningssektorema. För vissa övergripande och inte naturligt sektorsanknutna uppgifter, i huvudsak motsvarande dem som i fråga om UHÄ föreslagits förda till FoU- och antagningsenhetema, bör det finnas särskilda ansvariga tjänstemän.

När det gäller att organisera molsvarande uppgifter för forskningen och forskamtbildningen kan liksom i fråga om UHÄ två principmo­deller länkas. Antingen kan dessa uppgifter ansvarsmässigt helt skUjas från de uppgifter som rör den gmndläggande utbildningen eller också kan uppgifier rörande båda verksamhetsgrenarna förenas hos samma tjänstemän. Enligt U 68: s mening måste en avvägning här göras för varje högskola särskilt med beakiande av lokala omständigheter av olika slag, bl. a. frekvensen av institutioner som är gemensamma för forsk­ning/forskarutbildning och gmndutbildning.

Funktionen Basresurser och budget inom förvaltningen är av central betydelse för högskolestyrelsens möjligheter att utöva sitt resurs- och driftansvar för högskolans samlade verksamhet. För att belysa detta utvecklar U 68 i avsnitt 4.2.3 vissa drag i processen för planering och budgetering i den föreslagna lokala organisationen.

Vid högskolor med förvaltningsenheter bör det — i den mån ett or­gans ansvarsområde helt eller-i huvudsak ligger inom institutioner som

 

Prop. 1975:9                                                          122

tillhör en viss förvaltningsenhet — vara lämpligt att placera den eller de tjänstemän inom den lokala förvaltningen, som skaU betjäna resp. organ, vid förvaltningsenheten i fråga. Sådana lokaliseringsfrågor, vilkas lösning inte rubbar principerna för den lokala förvaltningens organisa­tion, bör övervägas av organisationskommittéerna.

En annan fråga är i vad mån olika funktioner inom förvaltningen direkt bör organiseras efter en indelning i förvaltningsenheter.  Enligt U 68:s mening måste här för varje berörd högskola och funktion en be­dömning göras med utgångspunkt i bl. a. lillgängliga personalresurser samt den planerade indelningen i förvaltningsenheter och uppgiftsfördel­ningen mellan högskolestyrelsen och förvaltningsenhetemas lednings­organ. Denna bedömning bör i första hand göras av resp. organisations­kommitté. Som riktpunkt bör gälla att arbetsuppgiftema för förvalt­ningspersonal som knyts tiU förvaltningsenhet bör ha sådan omfattning alt de ger underlag för hela tjänster.

U 68 tar i avsnitt 4.3 upp ett par tjänsteorganisatoriska frågor rörande förvaltningarna. Erdigt förslagen i huvudbetänkandet skall rektorsäm­betet bestå av antingen rektor och förvaltningschef eller också enbart rektor. U 68 föreslår att den förra konstraktionen skaU finnas vid de sju högskolor, vid vilka forskning och forskaratbildning fömtsatts före­komma, och den senare vid de tolv övriga, vDka kommer alt meddela enbart grtmdläggande utbildning. Även vid de senare bör dock finnas administrativa tjänstemän på kvalificerad nivå med ansvar för den di­rekta ledningen av förvaltningen och dess personal.

Med utgångspunkt i bl. a. befintliga rektors-, studierektors- och ut-bildningsledartjänster bör man enligt U 68:s mening söka få tUl stånd en om möjligt över hela fältet av grundläggande högskoleutbildning an­vändbar tjänstetyp för planerings- och ledningsuppgifter inom de lokala förvaltningarna, i första hand i anslutning till utbildningsnämndemas arbeie.

1.1.7 Kostnader (Högskolan kap. 7)

Under 1950- och 1960-talen har den offentliga verksamheten tagit i anspråk allt större del av de totala samhällsresurserna. Bl. a. utbildnings­området har vuxit kraftigt. U 68 redovisar utbildningskoslnademas ut­veckling under 1960-talet. Den hiigre utbildningens och forskningens an­del av bruttonationalprodukten fördubblades i stort sett under detta år­tionde. Utgiftema för imiversitet och högskolor m. m. inom utbildnings­departementets verksamhetsområde uppgick, som framgår av tabell 29, år 1972 till 1 390 milj. kr. (avsnitt 7.1.).

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

 

Prop. 1975: 9                                                         123

Tabell 29. Bruttonationalprodukt samt utgifter på driftbudgeten, under åttonde huvudtiteln och för högre utbildning och forskning, milj. kr., löpande priser.

1960    1965    1966    1967     1968    1969    1970    1971    1972

Bruttonational­produkt (till

marknadspris) 72 000    112 000    122 300    131900    140 600    152 500    170 300    182 700    198 600

Totala utgifter

på driftbudgeten     14 300     25 200     28 800     31800     34 000     36 800     40 500     43 800     48 400 Totala utgifter under åttonde

huvudtiteln      1900       3 690       4 250       4 940      5 410       6 250       7 160       7 590       8 390

Utgifter för
högre utbildning
och forskningi     260     460     580     700     780     940       1 140       1240       1390

1 Avser universitet, högskolor, seminarier m.m. under åttonde huvuddteln.

U 68 har beräknat kostnadema för den grtmdläggande högskoleut­bildningen vid ett genomförande av utredningens förslag. Utredningen påpekar att det inte är möjligt att isolera de kostnader som ett förverk­ligande av dess förslag skulle föranleda. Förslagen avser inte marginella förändringar inom en given institutionell ram. U 68:s kostnadsberäk­ningar avser därför totalkostnadema för den grtmdläggande högskole­utbildningen. Beräkningama omfattar kostnader för personal, materiel, lokaler, inredning och utrastning samt lokal förvaltning.

U 68 påpekar att dess kostnadsberäkningar endast är uppskattningar. Antalet närvaremde studerande kommer under flera år efter genomfö­randet av utredningens förslag om en fastare planering av högskoleut­bildningen att bero på tillströmningen tUl sådan utbildning under tiden fram till genomförandet. Även efter genomförande av en fastare plane­ring kommer antalet närvarande studerande att bero på en rad faktorer, bl. a. kvarvarofrekvenser, som i dag bara kan uppskattas med utgångs­punkt i dagens förhållanden men som erfarenhetsmässigt varierar från tid till annan.

Underlaget för utredningens kostnadsberäkningar utgörs av dels be­räkningar av antalet utbildningsplatser (motsvarande), dels uppgifter om nuvarande kostnader för utbildningslinjer samt, vad avser utbildning som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas, för studie­kurser. Utredningens beräkningsunderlag redovisas på s. 559—569.

U 68 framhåller att en särskild osäkerhetsfaktor ligger i svårigheten att beräkna hur stor del av nuvarande kostnader vid universiteten och vissa högskolor som gäller den grandläggande utbildningen och inte forskning/forskaratbildning. Tabell 30 visar de av U 68 beräknade kost­naderna.

 

Prop. 1975:9                                                          124

Tabell 30. Fördelning på ändaimål av undervisnings- och administra­tionskostnader för gmndläggande högskoleutbildning enligt U 68:s för­slag. Milj. kr., 1972 års pris- och löneläge. Övre och nedre planerings­gränsen.

 

 

 

 

 

1970'71

1975/76

1976/77

1980/81

1983/84

1

Teknisk yrkes-

ö

18.)

265

290

340

365

 

utbildning

N

185

260

285

315

345

2

Administrativ och

ö

40

70

90

130

145

 

ekon. yrkesntbildn.i

N

40

70

80

115

130

3

Vårdyrkes-

ö

280

335

350

380

400

 

utbildningi

N

280

330

340

360

370

4

Utbildning för

ö

250

250

290

305

310

 

undervisningsyrken!

N

250

245

275

290

300

5

Utbildn. för kultur-

Ö

40

50

55

70

80

 

o. inf orm.yrkeni

N

40

50

55

65

75

6

Lokala och individu-

Ö

—

—

20

85

95

 

ella utbildningslinjer

N

—

—

20

65

75

7

Enstaka kurser och

Ö

—

—•

100

145

175

 

studiekurser

N

—

—

100

145

175

8

Grundutbildn. inom

Ö

390

250

180

20

0

 

filosofisk fakultets

N

390

235

150

10

0

 

Summa

ö

1200

1200

1350

1500

1550

 

N

1200

1200

1 300

1400

1450

* För perioden  1970/71—1975/76 innefattas ej gmndutbildning vid filoso­fisk fakultet.

2 Fr. o. m. 1976/77 avses antagning av studerande ske endast till utbildning enligt 1—7.

De sammanlagda utgiftema för högskoleutbildningen inkl. studie­sociala ålgärder kan enligt U 68 uppskattas till ca 2 200 milj. kr. budget­året 1972/73. För budgetåret 1976/77 kan de beräknas till ca 2 300 mUj. kr. och för 1983/84 tiU ca 2 800 milj. kr.

Utredningen framhåller att kostnaderna för grandläggande högskole­utbildning, vid genomförande av dess förslag, kommer att öka mycket måttligt jämföri med förhållandena under 1950- och 1960-talen (avsnitt 7.4.).

I fråga om lokalbehovet föi högskoleutbildning betonar U 68 att befintliga lokaler skall utnyttjas iså långt detta är möjligt och att investe­ringar i nya lokaler skall anstå till dess högskoleutbildningen nått viss omfattning på berörda orter. Vid. de samråd som U 68 haft med berörda kommuner har det visat sig att lokalbehoven för den föreslagna hög­skoleutbyggnaden tlll övervägande del kan tillgodoses genom förhyrning av befintliga byggnader. Endast för arbetsterapeut- och sjukgymnastut-bUdningama kan krav på omedelbar nybyggnad uppkomma.

Enligt U 68: s bedömning bör det således vara möjligl att genom för­hyrningar i allt väsentligt tillgodose lokalbehov för högskoleutbildning

 

Prop. 1975:9                                                          125

under ett förhållandevis långt inledande skede. Hyreskostnaden för de ytterligare lokaler som fordras för det första årets utbildning uppskattas till drygt 2 milj. kr. Kostnadema för kompletterande utmslning och in­redning beräknas för budgetåret 1976/77 uppgå till ca 4 milj. kr.

Behovet av biblioteksresurser på utbyggnadsortema bör enligt U 68:s uppfattning i försia hand tillgodoses inom existerande biblioteksorgani­sation på högskoleorterna. Utredningen räknar dock för budgetåret 1976/77 med ett engångsanslag på ca 2,5 milj. kr. för anskaffning av kurslitteratur och referenslitteratur.

Enligt utredningen kommer en decentraliserad utbyggnad av högskole­utbildning att — åtminstone under U 68:s planeringsperiod — medföra lägre investeringskostnader än motsvarande utbyggnad på de nuvarande universitets- och filialorlerna. Utredningen framhåller dock att de kost­nadsmässiga skillnaderna mellan en koncentrerad och en spridd utbygg­nad av högskoleutbildningen är så ringa alt de inte kan ha avgörande inflylande på valet av lokaliseringmönster (avsnitt 7.5.).

1.1.8 Genomförande av U 68:s förslag (Högskolan kap. 9; Hög­skolornas förvaltning avsnitten 3.3.3 och 4.4)

I avsnitt 9.2 (s. 620—632) i huvudbetänkandet skisserar U 68 en fort­satt handläggning av utredningsförslagen. Under förutsättningen att statsmaktema under år 1974 fattar principbeslut på gmndval av utred­ningens förslag bör huvuddelen av förslagen kunna genomföras fr. o. m. budgetåret 1976/77. För att utarbeta detaljerade förslag belräffande bl. a. högskoleutbildningens dimensionering och högskolornas organisa­tion bör orgam'sationskommittéer tillkallas.

Riksdagens beslut bör ge utgångspunkter för organisationskommit­téemas planeringsarbete. Det bör därför avse bl. a. valet av utbyggnads­orter för planeringsperioden och riktpunkter för utbyggnadens omfatt­ning och inriktning inom de olika högskoleområdena. Detta förutsätter ställningstaganden också till riktlinjer för högskoleutbildningens dimen­sionering totalt och inom yrkesutbildningssektorema. I sammanhanget bör riktpunkter anges för planeringsarbetet i vad avser antagningstal för utbildningslinjer eller gmpper av sådana vid tidpunkten för genom­förande av utredningens förslag. Ställning bör även las till studieorga­nisationens grundprinciper. Snarast efter riksdagens slällningstagande bör regeringen besluta om vilka allmänna utbildm'ngslinjer som skall fin­nas vid genomförandetidpunkten och erforderliga uppdrag att utarbeta utbildningsplaner lämnas tUI berörda myndigheter. I fråga om den insti­tutionella organisationen bör riksdagens ställningstagande avse principer­na för verksorganisationen och för en sammanhållen lokal högskole­organisation. Slutligen bör slällning tas till frågan om begränsning av antagningen tUl aU grundläggande högskoleutbildning.

 

Prop. 1975:9                                                          126

En organisationskommitté bör tillkallas för det föreslagna universilels-och högskoleämbetet (UHÄ). Dess uppgift bör vara att svara för sam­ordning av planeringen inom det blivande UHÄ:s ansvarsområde, intiU dess verket inrättats. Den bör vidare svara för detaljplanering av UHÄrs personalorganisation och utarbeta erforderligt underlag för förhandlingar om UHÄ-personalens löne- och anställningsvillkor. UHÄ bör inrättas den 1 oktober 1975.

De lokala organlsationskommittéema — enligt U 68:s förslag en för varje blivande högskola — bör l:å i uppgift att utarbeta förslag rörande dimensioneringen och organisationen av den gmndläggcinde högskole­utbildningen budgetåret 1976/77 i resp. högskoleområde. En uppgift för dem blir vidare att utarbeta detaljerade förslag beträffande den lokala statliga högskoleorganisationen och beträffande organisation av och re­surser för de lokala förvaltningarna. Dessa förslag bör föreligga i sådan tid att förslag kan föreläggas vårriksdagen 1976. Efter vederbörliga för­handlingar bör då den nya organisationen kunna träda i funktion den 1 juli 1976.

U 68:s förslag om generell anlagningsbegränsning bygger på alt de av statsmaktema år 1972 beslutade behörighets- och urvalsreglema skall gälla vid tidpunkten för förslagets genomförande. Om antagning av studerande för Esåret 1976/77 skall kunna ske med tillämpning av de nya reglema måste enligt U 68:!> bedömning, med hänsyn tiU informa­tionsbehovet, riksdagsbeslut om dessa föreligga redan under våren 1975.

1.1.9 Försöksverksamhet med 3'rkesteknisk högskoleutbildning m. m. 1.1.9.1 U 68 (SOU 1973: 12)

Utbildningens mål, innehåll och uppläggning (kap. 2)

Yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot industriverk­samhet kommer enligt U 68 att ha tre huvudmål:

att möta efterfrågan på högr(; utbildning från stora grupper yrkes­verksamma, som hittills har haft små möjligheter att få del av hög­skoleutbildning,

att tillgodose industrins behov av arbetskraft för vissa kvalificerade funktioner samt

att ge utbildning för blivande lärare i yrkeslekniska ämnen i gymna­sieskolan.

Behovet av lärare i olika yrkeslekniska ämnen i gymnasieskolan kommer att vara begränsat. Därför bör utbildningsmålen fastställas med hänsyn i försia hand till de övriga två huvudmålen.

 

Prop. 1975:9                                                          127

Den tekniska utvecklingen har lett till bl. a. ökad automalisering och mekanisering inom industrin och därmed till alltmer avancerade metoder för styrning och kontroll av produktionsprocessen. Också administrationen har blivit mer komplicerad genom decentraliserat budgetarbete, nya personaladministrativa rutiner etc. Vidare har nya former introducerats för samarbete och medinflytande i företagen. Dessa förändringar medför nya krav på de anställda. Även om den yrkestek­niska högskoleutbildningen måste vara bred och användbar för en rad olika kategorier anställda, kan de nya kraven likväl uttryckas i vissa yrkeskategorier och befattningar. Exempel på sådana, hämtade från olika branscher, är produktions-, process-, kontroll- och rationaliseringstek-niker, arbetsplanerare, modellkonstmktör, resemontör, kvalificerad un­derhållspersonal, arbetsledare och instraktör.

Vid U 68:s konstruktion av utbildningsplanerna har utgångspunkten dock inte varit namn på befattningar — vilkas innehåll kan växla från ett förelag till ett annat — ulan i stället beskrivningar av funktions­områden inom vilka de utbildade förväntas vara verksamma. Eftersom utvecklingen går mot vidgade arbetsområden och lagarbete måste ut­bildningen ge dels fördjupade kunskaper inom del egna yrkesom­rådet, dels orienterande kunskaper inom viktiga angränsande om­råden.

Målgruppen för yrkesteknisk högskoleulbildning är yrkesverksamma som efter en gmndläggande yrkesutbildning skaffat sig några års arbetserfarenhet inom sitt yrkesområde. Eftersom personer som gått i gymnasieskolan hinner skaffa sig yrkeserfarenhet av nämnvärd om­fattning först efter millen av 1970-lalet, måste man för en försöks­verksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning räkna med sökande som har fått sin grundläggande yrkesutbildning i yrkesskola eller i arbetslivet. Elever med denna bakgrund kommer att vara erfarna yrkesmän men ha varierande skolmässiga förkunskaper. Det är vik­tigt atl ulbildningens innehåll och utformning grundas på dessa spe­ciella förutsättningar.

Eftersom den försöksverksamhet som U 68 föreslår bör planeras och genomföras inom en så kort tidsperiod som möjligt är det nödvändigt att begränsa antalet utbildningslinjer som kan komma i fråga. Valet av försökslinjer måste alltså innebära en prioritering. Utbildningen bör in­riktas på branscher som representerar en stor andel av den totala ar­betskraften och vilkas anställda av olika skäl har särskilt stort behov av vidareutbildning.

U 68 föreslår att försöksverksamheten med yrkesteknisk högskole­utbildning skall omfatta sex linjer, nämligen:

konfektionsindustrilinje,

livsmedelsindustrilinje,

pappers- och pappersmasseinduslrilinje.

 

Prop. 1975:9                                                          128

slålindustrilinje, träindustrilinje, verkstadsindustrilinje.

I arbetet med utbildningsplaner för de sex försökslinjema har U 68 utgått från alt centralt fastställda planer skall vara av den karaktären att de tillåter stor lokal frihet i den närmare planeringen av utbild­ningens innehåll och organisation.

Till grund för utbildningsplanerna ligger en analys av målen, den väntade elevgruppens beskaffenhet, det nödvändiga utbildningsstoffet och den erforderliga tidsåtgången. Det har stått klart att utbildningen för att locka sökande måste vara ganska kort. Fem av linjerna föreslås omfatta totalt tre terminer och en linje totalt två terminer.

Var och en av linjema med inriktning mol konfektions-, livsmedels-och träindustri föreslås uppdelad i två självständiga etapper av vilka den försia avses bli två terminer lång. Det blir därigenom möjligt för en studerande att nöja sig med att genomgå den första etappen och ändå ha ökat sitt yrkesvetande belydligl. Men han kan också välja att gå vidare till den andra etappen, antingen direkt efter den första eller efter en tids yrkesverksamhet.

För linjerna med inriklning mot stål- och verkstadsindustri föreslås däremot ingen etappuppdelning. Tre terminer har här bedömts vara den utbildningstid som kiävs för att utbildningen skall leda till ett självständigt mål på acceptabel nivå.

Utbildningen på linjen med inriktning mot pappers- och pappers­masseindustri föreslås få en omfattning som totalt motsvarar ett läsår.

Den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förbereda för mer kva­lificerade arbetsuppgifter i industrin. Den måste därför innehålla yr­kesinriktade ämnen som varierar från linje till linje beroende på branschinriktningen. Men tekniskt och praktiskt yrkeskunnande är inte tillräckligt för den som skall fungera i ansvarig slällning i in­dustrin. Han måste också kunna samverka och meddela sig med sina medarbetare och lösa problem som uppkommer på arbetsplatsen. För detta krävs kunskaper om hur människan fungerar i olika situationer, om lagar och avtal som gäller i arbetslivet och om vissa ekonomiska sammanhang.

Uiöver det rent yrkesinriktade stoffet är del därför nödvändigt att de yrkestekniska utbildningslinjerna också innehåller allmänna ämnen. Svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi saml arbetsmiljö och er­gonomi föreslås bli gemensamma för samtliga försökslinjer.

Både som stöd för inlärningen av det yrkesspecifika stoffet och för den väntande yrkesverksamheten krävs kunskaper i matematik, fysik och kemi, dock i en omfattning som varierar mellan de olika linjerna.

Även om ämnet engelska från flera synpunkter skulle vara ett vär-

 

Prop. 1975:9                                                          129

defullt inslag i yrkesleknisk högskoleutbildning, vill U 68 inte föreslå att det skall ingå som obligatoriskt ämne i försöksverksamheten. De per­soner som i dag och för en lång tid framöver utgör den huvudsakliga målgruppen för yrkesteknisk högskoleutbildning har mycket varierande kunskaper i engelska. Flertalet torde ha obetydliga kunskaper i språket. Att uppställa kunskaper i engelska på viss nivå som inträdeskrav för yrkesteknisk högskoleutbildning skulle innebära att många länkbara och lämpliga sökande i praklilcen skulle utestängas. Om man å andra sidan inte kräver kunskaper i engelska för tillträde, kommer eleverna i för­söksverksamheten att befinna sig på vitt skilda nivåer i fråga om för­kunskaper i ämnet. En obligatorisk undervisning i engelska på de yrkes­tekniska linjerna skulle då behöva differentieras i motsvarande grad, vilket vore svårt att genomföra. U 68 föreslår att engelska i stället skall kunna väljas som frivilligt ämne i utbildningen.

De frivilliga studierna i engelska kan äga rum inom ramen för s. k. resurstid, en mindre del av utbildningstiden som föreslås avsatt för individuaUserande inslag i utbildningen. Resurstiden kan utnyttjas till särskild undervisning för elever som har studiesvårigheter i något ämne, lill specialarbeten eller till inslag som aklualiseras under utbild­ningens gång.

Olika organisatoriska modeller föreslås prövade i försöksverksam­heten. När utbildningen genomgås i ett sammanhang — åtminstone inom varje etapp — och flera ämnen studeras samtidigt, betecknas utbildningsgången som sammanhängande, integrerad utbildning. Denna modell föreslås bli den normala i försöken. Därulöver bör i några fall prövas elt annat organisatoriskt mönster, den s. k. blockmodellen. Den innebär alt utbildningsinnehållet uppdelas i block, dvs. självständiga studieenheler där sammanhörande ämnessloff studeras i koncentra­tion. Motiven för denna modell är dels att personer som inte har be­hov av hela utbildningen kan genomgå enstaka block, dels att kon­centrationsstudier kan tänkas ge större motivation åt elever i fullstän­dig utbildningsgång.

I fråga om linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse-induslri föreslår U 68 alt den i försöken organiseras enligt det s. k. sandwich-mönstret, vilket innebär att studierna, som totalt tar ett läsår i anspråk, delas upp på fyra kortare studieperioder. Mellan studie­perioderna görs uppehåll om åtta till tio veckor då eleverna återgår till sin yrkesverksamhet.

Undervisningen bör vara tillämpningsinriktad och studiebesök bör ha en viktig plats i utbildningen. Individualisering bör eftersträvas i fråga om både studielakt och utbildningsinnehåll.

I sitt huvudbetänkande föreslår U 68 att ett generellt betygssystem skall tillämpas för högskoleutbildningen med en tregradig betygsskala: underkänd,  godkänd,  väl  godkänd.  I  utredningsarbelel  rörande  den

9   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop, 1975:9                                                          130

yrkestekniska högskoleutbildningen har företrädare för arbetsmarkna­dens parter till övervägande delen förordat en tvågradig skala, som endast markerar icke godkänd resp. godkänd studieprestation. Motivet har främst varit att arbetsgivaren vid exempelvis en anställning fäster större vikt vid andra kvalifikaitioner hos den sökande än de betygs-mässiga. Mot denna bakgrund föreslår U 68 att under försöksverk­samheten en betygsskala med endast två steg — godkänd och underkänd skall användas.

U 68 föreslår vidare alt en genomgången yrkesteknisk högskole­utbildning skall dokumenteras genom att ett utbildningsbevis utfärdas. Beviset bör bl. a. ange utbildningens längd och poängvärde, kursinnehåll samt sammanfattande omdöme om studieprestalionen.

Resurser för försöksverksamheten (kap. 3)

För undervisningen inom yrkesleknisk högskoleutbildning kan an­litas dels lärare från gymnasieskolan, t. ex. i matematik, fysik, kemi och företagsekonomi, dels lärare i annan högskoleulbildning, i syn­nerhet där försöksverksamhet förläggs till befintlig högskoleenhet. I stor utsträckning bör man också anlita lärare från industrin för att undervisningen skall bli verklighetstrogen, aktuell och tillämpnings­inriktad, framför allt i de änmen som har starkast anknytning till industrin.

Försöksverksamheten kommer enligl förslaget atl vara relativt be­gränsad till sin omfattning. Diirför bör enligt U 68:s mening befint­liga resurser i fråga om lokaler och utrustning kunna utnytljas på de olika orterna. Förslaget lill lokalisering av försöken har utformats bl. a. med hänsyn till förekomsten av utbildningsinstitutioner som har den erforderliga utrustningen.

När det gäller läromedel som kan användas i den yrkestekniska högskoleutbildningen är tillgången god i fråga om de mer allmänt in­riktade ämnena. För de yrkes- och branschinriktade ämnena varierar situationen från linje till linje. 1 någon utsträckning blir det nödvändigt att nyframslälla maierial för försöksverksamheten. Därutöver krävs i huvudsak urval, sammanställning och viss omarbetning av befintligt material.

Dimensionering och lokalisering (kap. 4)

Enligt U 68:s förslag i huvudbelänkandel bör läsåret 1976/77 finnas drygt 500 intagningsplatser på yrkestekniska utbildningslinjer med in­riktning mot industriområdet. Kapaciteten antas därefter öka successivt for att under första hälften av 1980-talet nå upp till ca 2 000 intag-ningsplatser.

 

Prop. 1975:9                                                          13l

Enligt U 68:s uppfattning bör försöksverksamheten vara jämförelse­vis begränsad, både av resursskäl och på grund av osäkerheten beträf­fande rekrytering av elever.

Linjen med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på fem orter, vilket kan motiveras av industrigrenens omfattning och sprid­ning.

Linjen med inriklning mot stålindustri har drygt hälften av inne­hållel gemensamt med verkstadsindustrilinjen, varför linjerna med fördel kan samorganiseras. Detta föresläs ske på två orter.

De övriga försökslinjerna, med inriktning mot konfektions-, livs­medels-, trä- samt pappers- och pappersmasseindustri, föreslås förlagda till en ort vardera.

Varje undervisningsgrupp bör ha 30 utbildningsplatser, och för varje linje och ort föreslås att en grupp inrättas. Enligt förslaget kom­mer försöksverksamheten sålunda att omfatta 330 utbildningsplatser.

Det är U 68:s uppfattning alt de yrkestekniska utbildningslinjerna normalt skall förläggas till högskoleorter. All högskoleutbildning bör ses som en helhet, planeringen måste vara samlad och resurserna utnyttjas så effektivt som möjligt. Vidare är det viktigt att de nya yrkestekniska utbildningslinjerna inte isoleras i högskolan utan att de anknyts till annan högskoleulbildning så att de uppfattas som jäm­bördiga alternativ med andra studievägar.

Vid valet av orter för yrkesteknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68 ha följande kriterier. Den industrigren mot vilken en viss linje är inriktad skall vara väl representerad inom det område, dit linjen förläggs. Detta motiveras dels av rekryteringsskäl, eftersom kravet på yrkeserfarenhet av visst slag för lillträde medför att eleverna skall rekryteras från resp. industribransch, dels av kravet på tillgång på arbetstillfällen för dem som har genomgått utbildningen och dels av själva utbildningens behov — industrin behövs för studiebesök och delar av undervisningen samt som källa för rekrylering av lärare. På orter som väljs bör lokaler och utrustning som är lämpade för den yrkestekniska utbildningen finnas tillgängliga. Vidare är det av flera skäl, både psykologiska och utbildningsorganisatoriska, önskvärt att yr­kesleknisk högskoleutbildning redan på försöksstadiet lokaliseras till en eller flera av universitetsortema. Slutligen bör försöken i görligaste mån spridas geografiskt över landet.

U 68 föreslår att konfektionsindustrilinjen prövas i Borås och trä­industrilinjen i Jönköping. I Borås kan textilinslilulets resurser ut­nyttjas, i Jönköping gymnasieskolans.

I Alnarp finns för närvarande en högre livsmedelsteknisk kurs som administreras av universitetet i Lund. I Örebro finns inom gymnasie­skolans ram en livsmedelsteknisk kurs. Båda dessa kurser har berö­ringspunkter med  den  föreslagna  yrkestekniska högskolelinjen  med

 

Prop. 1975:9                                                          132

inriklning mot livsmedelsindustri. U 68 har funnit alt de ovannämnda kriterierna talar för att Lund-J-Ialmö-området i första hand väljs för försöksverksamheten och föreslår att denna förläggs till Alnarp.

Linjen med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på föl­jande fem orter, nämligen Eskilstuna, Borlänge, Göteborg, Jönköping och Luleå. Valet av Jönköping har påverkats av möjligheten alt där kombinera verkstads- och träindustrilinjerna. Borlänge och Luleå har valts bland flera tänkbara orter av hänsyn till möjligheten att där sam­organisera verkstadsindustrilinjen med stålindustrilinjen. Sistnämnda linje föreslås prövad på dessa två orter. Borlänge har av branschens före­trädare i utredningsarbetet föroidals i första hand bland av U 68 före­slagna utbyggnadsorter. Vid valet av Luleå som andra ort för försöks­verksamhet med en linje med inriktning mot stålindustrin har U 68 främst tagit hänsyn till det angelägna i att lokaUsera yrkesteknisk hög­skoleutbildning till Norrland.

I fråga om lokalisering av linjen med inriktning mot pappers- och pappersinasseindustri har U 68, efter viss tvekan, frångått huvudprin­cipen att den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förläggas till hög­skoleorter. Motiven är i huvudsak följande.

Linjen kräver en mycket a\ancerad utrustning. Denna utrustning finns tillgänglig för utbildningsändamål uteslutande i Markaryd, där Sveriges pappersinduslriförbund med statligt och kommunalt stöd har byggt ett välutrustat utbildningscentrum. Där finns bl. a. den s. k. Rikspappersskolan som har piocessteknisk linje av gymnasieskolan, gren för pappers- och pappersmasseteknik, samt en rad andra kur­ser, bl. a. all arbetsmarknadsutbildning för branschen. I Markaryd finns på gmnd av denna omfattande utbildningsverksamhet både lärarresurser, administrativa resurser, lokaler samt som nämnts utrastning, vilken bl. a. omfattar elt fullständigt experimentpappersbruk. Det är alltså möjligt att i Markaryd uppfylla utruslnJngskraven för den yrkestekniska utbild­ningslinjen helt utan extra investeringar. Då Markaryd även i övriga av­seenden, främst genom tillgång till en rikt differentierad branschindustri i närheten, väl kan jämföras med de för denna utbildning tänkbara hög­skoleorterna, Karlstad och Sundsvall, förordar U 68 att försöksverk­samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot pap­pers- och pappersmasseindustrin förläggs till Markaryd.

Sammanfattningsvis föreslår U 68 att försöksverksamheten med yr­kesteknisk högskoleulbildning lokaliseras till åtta orter enligt följande sammanställning.

 

Prop. 1975: 9                                                         133

Ort                                    Linjeinriktning

Borlänge                             Stålindustri, verkstadsindustri

Borås                                 Konfektionsindustri

Eskilstuna                            Verkstadsindustri

Göteborg                            Verkstadsindustri

Jönköping                            Träindustri, verkstadsindustri

Luleå                                  Stålindustri, verkstadsindustri

Lund-Malmö                         Livsmedelsindustri

Markaryd                            Pappers- och pappersmasseindustri

De studerande (kap. 5)

När det gäller behörighet för yrkesleknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68:s mening i princip uppställa samma allmänna behö­righetskrav som för annan högskoleutbildning. Enligt statsmakternas principbeslut våren 1972 skall för allmän behörighet till högskole­utbildning från mitten av 1970-talet krävas dels minst tvåårig avslutad utbildning enligt någon av studievägarna i gymnasieskolan, dels kun­skaper i svenska och engelska motsvarande två årskurser på social linje. U 68 föreslår emellertid att för yrkesleknisk högskoleutbildning ett gene­rellt undantag tills vidare skall göras från kravet på kunskaper i svenska och engelska. Ett sådant undantag bör gälla åtminstone för försöks­verksamheten, då man som tidigare påpekats får räkna med sökande som har ytterst varierande skolmässiga förkunskaper i svenska och engelska, i det senare språket ofta inga alls.i

För allmän behörighet till yrkesteknisk högskoleutbildning bör så­lunda i försöksskedet krävas minst tvåårig avslutad utbildning i gym­nasieskola eller motsvarande kunskaper och färdigheter.

Som särskilda behörighetskrav för de yrkestekniska utbildningslin­jerna bör uppställas dels grundläggande yrkesteknisk utbildning på en för den sökta högskolelinjen relevant linje (och eventuellt gren) i gym­nasieskolan eller motsvarande, på annat sätt inhämtade yrkeslekniska kunskaper och färdigheter, dels minst tre års yrkeserfarenhet från samma yrkestekniska område/yrke/bransch som den föregående yrkes-tekniska grundutbildningen varit inriktad mot. För lillträde till exem­pelvis yrkesteknisk högskolelinje med inriklning mot träindustri bör sålunda krävas dels genomgången träleknisk linje, valfri gren, i gym­nasieskolan eller motsvarande kunskaper och färdigheter, dels minst tre års yrkeserfarenhet från företag inom träindustrin.

Förslaget om krav på tre års yrkeserfarenhet gmndar U 68 på upp­fattningen att yrkesteknisk högskoleutbildning för att ge bästa resullat bör bygga på grundlig branscherfarenhei och yrkesmässig mognad hos de studerande. Det bör dock finnas möjlighet för intagningsmyndig-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

 

Prop. 1975:9                                                          134

heten att ge särskilt meriterade och lämpliga sökande dispens från treårskravet.

Vid ett eventuellt urval bland sökande till en utbildningslinje bör den väsentliga urvalsgrunden vara de sökandes förväntade lämplighet för den sökta utbildningen. Enligt U 68:s mening kommer när det gäller ifrågavarande utbildning denna lämplighet bäst till uttryck i yrkeserfarenhetens längd och sammansättning. Yrkeserfarenhet utöver minimitiden tre år bör kunna räknas som tilläggsmerit i en urvals­situation på samma sätl som arten av arbetsuppgifter kan tänkas ge en sökande företräde framför en eljest likvärdig konkurrent.

U 68:s förslag i huvudbetänkandet om ett differentierat studiestöd ger enligt utredningens mening den framtida lösningen på frågan om studiestödet i yrkesteknisk högskoleutbildning. Det förhöjda sftudiestö-det bör i princip gälla alla studerande i sådan utbildning.

Försöksverksamhet med ett system med differentierat studiestöd kan påbörjas först när U 68:s övriga i huvudbelänkandel framförda förslag kan börja genomföras. U 68 f(3reslår atl studerande i yrkesleknisk högskoleutbildning skall innefattas i denna försöksverksamhet.i

Det är enligt U 68:s uppfattning nödvändigt att söka en provisorisk lösning av studiestödsfrågan för åtminstone den första delen av försöks­verksamheten, i avvaktan på prövningen av frågan om ett differentierat studiestöd. U 68 har överlagt med SVUX i denna fråga. SVUX har där­efter utformat ett förslag till konstmktion av studiestödet för försöks­verksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning.

SVUX föreslår att en del av studiestödet till deltagarna i försöks­verksamheten skall bestå av studiemedel, som beviljas enligt samma regler som gäller för övriga sluderandegmpper. Hämtöver skall enligt förslaget utgå ett särskilt tillägg om 3 000 kr. per studieår. Detta studie­bidrag föreslås ej bli behovsprövat utan, oavsett de studerandes ekono­miska förhållanden, utgå i direkt proportion tUl den fakliska studietiden under kalenderåret.

Deltagarna i försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbild­ning föreslås i enlighet härmed få 1 500 kr. för varje termins studier, dvs. sammardagt högst 4 500 kr. Ett imdantag ulgör linjen med inrikt­ning mot pappers- och pappersmasseindustrin, där deltagarna för var och en av de fyra tvåmånaderskurserna föreslås erhålla 750 kr. i bidrag, dvs. sammanlagt 3 000 kr.

SVUX anser det lämpligast att inte för den nu aktuella försöksverk­samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning införa en särskild gräns för rätt till ett förhöjt studiestöd. SVUX föreslår sålunda att samtliga som antas till försöksverksamheten och som därmed dokumenterat minst tre års förvärvsverksamhet också skall ha rätt till tilläggsbidrag.

Med de enkla regler som föreslagits för det särskilda tilläggsbidraget

1 Särskilt yttrande av Lars Tobisson.

 

Prop. 1975: 9                                                         135

bör det därav föranledda administrativa merarbetet vara förhållandevis ringa.

Ordinarie studiemedel för bl. a. högskolestudier beviljas av studie­medelsnämnderna. Det torde inle möta några stora svårigheter atl stu-diemedelsnärrmderna beviljar såväl ordinarie studiemedel som tilläggs­bidrag. Administrationen kräver dock vissa särskilda rutiner. Med hänsyn till den ringa totala omfattningen av försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning talar enligt SVUX:s mening övervä­gande skäl för alt det särskilda bidraget till deltagarna i den akluella försöksverksamheten beviljas och utbetalas centralt genom CSN.

För del särskilda tilläggsstödet för studerande i försöksverksamheten med yrkesleknisk högskoleutbildning redovisar SVUX följande kost­nadsberäkningar.

Den årliga intagningen till försöksverksamheten avses bli 330 elever per år. Av dessa skall 30 elever vid försökslinjen för pappers- och pap-persmasseinduslri under det försia året läsa sammanlagt en termin. Den totala kostnaden blir således (300 X 3 000 -f 30 X 1500 =) 945 000 kr. under det första året.

För det andra försöksåret och följande försöksår blir kostnaden dels samma som under det första försöksåret, dels ytterligare 45 000 kr. för de två avslulningsterminerna inom försökslinjen för pappers- och pap-persmasseinduslri, dels för beräknade 150 elever som deltar i en tredje termin (945 000 - 45 000 -M50 X 1 500 =) 1 215 000 kr.

Huvudmannaskap och institutionell organisation (kap. 6)

Försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleulbildning kommer enligt U 68:s förslag alt bli tämligen begränsad till sin omfaltning; för­söken föresläs anordnade på totalt åtta orter. Det kan mot denna bak­grund le sig mindre väsentligt att i försöksskedet ta bindande ställning i huvudmannaskapsfrågan. De lokala förutsättningarna bör få vara av­görande för de institutionella och andra lösningar som väljs på olika orter i försöksverksamheten. På orter där gymnasieskolans resurser i huvudsak ulnyltjas för försöket bör utbildningen få primärkommunal huvudman (exempel: Jönköping), medan staten bör bli huvudman för ul­bildning som förläggs till en befinllig stailig högskoleenhet (exempel: Göteborg). I ett fall blir landstinget den naturliga huvudmannen för försöket (Borås). Först på längre sikt behöver frågan om huvudmanna­skapet för yrkesleknisk högskoleutbildning få en mer generell lösning. En och samma myndighet bör däremot fungera som central myndig­het för försöksverksamheten. Den övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen skall enligt U 68 :s förslag i huvudbetänkandet vara inordnad under universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som föreslås ersätta bl. a. det nuvarande UKÄ. Enligt U 68:s mening bör

 

Prop. 1975:9                                                          136

även de nytillkommande yrkestekniska utbildningslinjerna knytas till nämnda myndighet. Den centrala ledningen av försöksverksamheten bör därför anförtros UKÄ.

På gmnd av de särskilda krav som försöksverksamheten som sådan kan vänlas slälla föreslår U (i8 att en särskild försöksledningsgrupp upprättas inom UKÄ, i vilken kan ingå representanter för SÖ och AMS samt för de närmast berörda arbetsmarknadsorganisationerna, LO, TCO och SAF.

Även om förhållandena kommer att variera under försöksperioden mellan de olika orterna, är det enligt U 68:s mening väsentligt att de lokala ledningsorganen utformas enligt samma principer på samtliga försöksorter. Det bör bl. a. vara möjligt att finna sådana former för den lokala försöksledningen alt den så småningom lätt kan smälta in i den nya lokala högskoleorganisation vars utformning U 68 lagt fram förslag om i huvudbetänkandet.

U 68 föreslår sålunda att en försöksnämnd inrättas på var och en av de orter dit försök med yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs. I Gö­teborg, Luleå och Lund-Malmö (innefattande även Markaryd) bör för­söksnämnden anknytas till befintlig statlig högskoleorganisation, medan den primärkommunala utbildningsorganisationen bör kunna utgöra bas för nämnderna i Borlänge, Esldlstuna och Jönköping och den lands­tingskommunala utbildningsorganisationen för försöksnämnden i Borås.

Arbetslagar- och arbetsgivar.inlressen inom den eller de branscher som försöksutbildningen på resp, ort är inriktad mot bör vara företrädda i försöksnämnden. Under försöksperioden bör den centrala myndig­heten formellt utse ledamöterna i nämnden.

En försöksledare bör finnas på varje ort. Vilka kvalifikationer som bor krävas av denne blir beroende av lokala förhållanden.

Utvärdering av försöksverksamheten (kap. 7)

Inför den framtida utvecklingen av yrkesleknisk högskoleutbildning är utvärderingen av försöksverksamheten givetvis av stor bel}'delse. Den bör bl. a. ta sikte på att kartlägf;a sökandegruppen, att undersöka effek­ter av och inställning till utbildningens innehåll och organisation samt att belysa administrativa och praktiska frågor, t. ex. antagningsförfa­rande och lärarrekrytering.

I uppföljningsskedet blir det närmast fråga om atl följa dem som har gått igenom utbildningen och se hur den har påverkat deras situation i olika avseenden samt vidare om att undersöka hur denna nya kategori högskoleutbildade påverkar förelagens personalstmktur och intemulbild-ning.

U 68 föreslår att planering och ledning av utvärderingen sker inom ramen för UKÄ:s pedagogiska utvecklingsarbete.

 

Prop. 1975:9                                                                       137

Kostnader och genomförande (kap. 8)

De årliga kostnaderna för undervisning och lokal administration under försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning uppskattar U 68 till ca 300 000 kr. per grapp om 30 utbildningsplatser eller ca 10 000 kr. per utbildningsplats.

Året före försöksverksamhetens start bör därutöver medel ställas till UKÄ:s förfogande för visst samordnings- och förberedelsearbete, som bl. a. innefattar uppgifter avseende information, utvärdering, antagning och pedagogisk planering.

1.1.9.2 NoTH och UKÄ

Högre träteknisk utbildning i Skellefteå

NoTH föreslår att en tvåårig träteknisk utbildning inrättas i Skellefteå. Utbildningen skall omfatta dels gmndläggande tekniska ämnen som ma­tematik, värmelära, elektroteknik, hållfasthetslära och maskinelement, dels tillämpade tekniska ämnen som ytbehandling, bearbetningsteknik och produktionsteknik. För att få påbörja utbildningen skall de stude­rande ha gått igenom gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje inom någon av grenarna för byggnadsteknik och maskinteknik.

De studerande skall efter antagning till den trätekniska utbildningen fullgöra minst två månaders praktik inom träindustrin.

NoTH föreslår alt utbildningen startar läsåret 1976/77. Intagnings-kapaciteten bör detta läsår vara 30 studerande. Enligl förslaget skall in­tagningskapaciteten ökas lill 40 läsåret 1978/79 och till 50 läsåret 1979/ 80.

En institution för träteknik bör inrättas i Skellefteå. NoTH hänvisar till U 68 :s förslag om indelning i högskoleområden och förordar att institutionen underställs den av U 68 föreslagna högskolestyrelsen i Umeå. Vidare bör en utbildningsnämnd (linjenämnd) inrättas för den trätekniska utbildningen.

NoTH framhåller att det är av största vikt att en kontinuerlig och nära kontakt hålls med industrin när det gäller den trätekniska utbild­ningen. Ett särskilt utbildningsråd (motsv.) för träleknik bör därför in­rältas.

För att den föreslagna utbildningen skall kunna hålla tillräcklig kon­takt med forskningen inom för den relevanta områden bör elt formali­serat samband med Svenska Träforskningsinstilutet upprättas. NoTH föreslår att forskningschefen vid institutionen för träteknologi vid trä-forskningsinstitutet skall vara ordförande i utbildningsnämnden (linje­nämnden) för den trätekniska utbildningen.

NoTH utgår från att permanenta lokaler för den trätekniska utbild­ningen inte kan färdigställas före utbildningens början. Efter under-

 

Prop. 1975: 9                                                         138

handskontakter med förelrädare för Skellefteå kommun bedömer kom­mittén att provisoriska lokaler Hinns i tillräcklig utsträckning och med sådan utformning att undervisningen kan starta höstterminen 1976.

Flertalet remissinstanser — bl. a. AMS, Svenska träforskningsinstilutet och Skogsindustriernas samarbetsuiskotl — tillstyrker förslaget om en tvåårig träteknisk utbildning.

Träindustriförbundet vill att möjligheterna till fullständig civilingen­jörsutbildning inom området träteknik imdersöks. Norrlandsfonden fin­ner det nödvändigt att utbildningen i träteknik fördjupas utöver vad NoTH föreslagit. Tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Lund menar att högskoleutbildning inom det trätekniska området bör ges samma omfattning som den nuvarande civilingenjörsutbildningen.

SACO anser för sin del att 1'foTH inte dokumenterat något arbets­marknadsbehov av den föreslagna utbildningen och menar, i likhet med Sveriges civilingenjörsförbund, att en allmän översyn av ingenjörsutbild­ningen bör föregå ett ställningstagande till NoTH:s förslag. Skogsstyrel­sen anser att sambandet mellan de olika utbildningsvägarna inom trä­området och konsekvensema av att ytterligare en ulbildningsväg inrättas bör utredas närmare innan ställning kan tas till förslaget. Också SFS anser alt behovet av den av NoTH föreslagna utbildningen bör disku­teras ylterligare.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker även att den före­slagna utbildningen förläggs till Jlkellefteå. Det gäller bl. a. slatens indu­striverk, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Väster­bottens läns landsting, Skellefteå kommun och SAF/SL Som argument för lokalisering till Skellefteå anförs framför allt värdet av utbildningen som stimulans för den industriella miljön i Skellefleåområdet med den stora betydelse träindustrin har där.

Rektorsämbetet i Umeå framhäller att vissa skäl talar för en förlägg­ning av den trätekniska utbildningen till Skellefteå men föreslår att man i första hand prövar atl inordna utbildningen i redan befintliga institu­tioner vid universitetet i Umeå. Enligl rektorsämbetet kommer all tek­nisk eller naturvetenskaplig utbildning i Norrland som förläggs till andra orter än Umeå att ytterligare minska studerandeunderlaget för den ma­tematisk-naturvetenskapliga fakulleten i Umeå.

Endast ett mindre antal remissinstanser har yttrat sig om utbildningens organisatoriska anknytning. Rektorsämbetet i Umeå anser att, om ut­bildningen förläggs till Skellefteå, den organisatoriskt bör anknytas till universitetet i Umeå. Svenska Iräforskningsinslilulet, Stiftelsen Indu­striellt utvecklingscentrum i övre Norrland och Sveriges civilingenjörs­förbund finner för sin del övervägande skäl tala för en anknytning till högskolan i Luleå. Skogshögskolan betonar den nära anknytningen mel­lan utbildningen vid högskolan och den av NoTH föreslagna utbild­ningen.  Skogshögskolan skulle därför vara en lämpligare huvudman

 

Prop. 1975: 9                                                         139

för den senare än universitetet i Umeå. Även en anknytning till hög­skolan i Luleå vore enligt skogshögskolan att föredra framför en an­knytning till universiletet.

Svenska träforskningsinstilutet är positivt tUl NoTH:s förslag om formaliserad anknytning mellan institutet och den föreslagna utbild­ningen.

Bl. a. länsslyrelsen i Norrbottens län, Luleå kommun, Träinduslriför-bundet och Snickerifabrikernas riksförbund är positiva till det före­slagna utbildningsrådet för träteknisk utbildning.

De remissinstanser som yttrat sig om de föreslagna förkunskapskraven tillstyrker i regel dessa. Statens skogsmästarskola och Norrbottens före­tagareförening anser dock att även andra linjer i gymnasieskolan bör ge behörighet för utbildningen. De föreslår också att minst ett års ar­betslivserfarenhet skall fordras för tillträde till utbildningen.

UKÄ föreslår för sin del, mot bakgrand av remissyttrandena, att i överensstämmelse med NoTH:s förslag en tvåårig träleknisk utbildning med gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje som gmnd inrättas och förläggs till Skellefteå. Också beträffande utbildningsorganisationen an­sluter sig UKÄ till NoTH:s bedömning. UKÄ stryker under vikten av att utbildningen — för att den skall få en nära forskningsanknytning — sker i samarbete med Träforskningsinstitutet i Slockholm.

Verksamheten bör enligt UKÄ inledas läsåret 1977/78 och den av NoTH föreslagna tidsplanen för utbyggnaden förskjutas med ell år.

Yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå

NoTH redogör inledningsvis för sitt yttrande över U 68:s betänkande Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning (jfr 1.2.10).

NoTH erinrar om alt det i direktiven liU kommittén anges att före­komsten av en differentierad industri i Skellefteå-regionen talar för att teknisk högskoleutbildning förläggs dit. De anställda i denna industri — vilken till största delen består av mindre och medelstora företag — kan enligt kommittén ha särskilt slor nytta av yrkesteknisk högskoleulbild­ning. NoTH föreslår därför att yrkesteknisk högskoleulbildning förläggs till Skellefteå.

När det gäller inriktningen av utbildningen föreslår NoTH att en trä­teknisk utbildningslinje, som även innefattar änmesområdet såg- och hyvleriteknik, inrättas i Skellefteå. Kommittén anser att det finns elt stort uppdämt utbildningsbehov inom de norrländska träbearbetande industrierna. Behovet av utbildning inom området är så betydande i lan­det att kommittén finner det välmotiverat att utbildning med denna inriktning inrättas på ytterligare en ort — utöver Jönköping som U 68 förordat. NoTH anser Skellefteå vara den lämpligaste orten för trätek­nisk utbildning i övre Norrland. Om kommitténs förslag om en tvåårig

 

Prop. 1975: 9                                                         140

träteknisk utbildning i Skellefteå genomförs, komrher den yrkestekniska utbildningslinjen med träleknisk inriktning att ingå som en naturlig del i en utbildningsorganisation inom träområdet.

NoTH anser vidare att det är av stor betydelse alt förstärka verk­stadsindustrin i Skellefteå-regienen. Ett sätt att åstadkomma en sådan förstärkning är att där inrätta en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsområdet. Kommittén erinrar om att det indu­striella utvecklingscentrum som upprättats i Skellefteå bygger ut verk­samheten med inriktning mot denna bransch.

Sammanfattningsvis föreslår NoTH att yrkestekniska utbildningslinjer med inriktning mot träindustri resp. verkstadsindustri inrältas läsåret 1976/77 i Skellefteå. Den senare linjen bör enligt kommittén profileras mot lätt verkstadsindustri, medan motsvarande — av U 68 föreslagna — linje i Luleå bör profileras mot tung verkstadsindustri.

Resurser för utbildningen bör enligt kommittén utgå enligt samma ordning som angetts i U 68 :s betänkande om yrkesteknisk högskoleut­bildning. Kommittén föreslår att 30 studerande per år och utbildnings­linje tas in i inledningsskedet. Vad avser huvudmannaskap förordar kommittén, under fömtsättning att U 68:s förslag om högskolans orga­nisation genomförs, att ledningen av utbildningen i Skellefteå handhas av högskolestyrelsen i Umeå.

Förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig till UKÄ i frågan. Bl. a. statens industriverk finner valel av utbildningsinriktningar välmotiverat.

SHIO önskar dock att förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning inom lätt verkstadsteknik skaU ulredas ylterligare. Sveriges skogsindustri­förbund framhåller att förbundet tillsammans med Sveriges träindustri­förbund och i samråd med berörda statliga utbildningsinstanser sedan flera år tillbaka försökt bygga upp elt utbildningssystem som tillgodoser branschens utbildningsbehov. Detta har lett till beslut om en rikssåg-verksskola i Skoghall. Denna skola skall bl. a. ge den för branschen er­forderliga yrkestekniska högskoleutbildningen. En yrkesleknisk högskole­utbildning i träteknik förlagd till Skellefteå vill förbundet därför inte tillstyrka.

UKÄ tillstyrker för sin del förslaget att i Skellefteå imälta yrkeslek­nisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsindustri. Koncentra­tionen av mindre och medelstora verkstadsföretag inom området utgör, enligt UKÄ, ett tillfredsställande underlag för sådan utbildning, när det gäller såväl efterfrågan på utbildning från de yrkesverksamma inom området som resurser för utbildningen (lärarkrafter, tillgång till utrust­ning, objekt för processtudier). Med hänsyn till den jämförelsevis väl utvecklade träindustri som finns i Skellefteåområdet ansluter sig UKÄ också, till förslaget att yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot träindustri inrättas i Skellefteå.

 

Prop. 1975: 9                                                         141

UKÄ anser att de av U 68 framlagda förslagen till utbildningsplaner för berörda linjer måste bearbetas grundligt och profileras med hänsyn till de särskilda förutsättningama i Skellefteå. Enligt UKÄ bör den yrkestekniska högskoleutbildningen i Skellefteå påbörjas höslen 1977. Vad gäller utbildningens organisatoriska anknytning ansluter sig UKÄ till NoTH:s bedömning.

1.2 Remissyttranden 1.2.1 Allmänt

Många remissinstanser begränsar sina yitranden över U 68:s huvudbe­tänkande till frågor som särskilt berör dem. De tar då ställning till ut­redningens förslag enbart eller huvudsakligen med avseende på kon­sekvensema för det egna ansvars- eller intresseområdet. Ett genom­gående drag i yttrandena från universitet och högskolor m. fl. är så­lunda att diskussioner och bedömningar av förslagen i slor utsträckning koncentreras till att gäUa den verksamhet som bedrivs vid läroanstalten eller fakulteten i fråga. Yttrandena från länsstyrelser, landsting och kommuner m. fl. är på samma sätt främst inriktade på lokaliseringsför­slagen och därmed sammanhängande dimensionerings- och organisa­tionsfrågor. I den mån de regionala och kommunala organen avger mera allmänna omdömen om U 68:s förslag är dessa i regel positiva.

Närmast redovisas översiktligt de sammanfattande bedömningar och huvudsakliga ställningstaganden som görs av dels de cenirala myn­digheler och organisationer som i sina yitranden behandlar eller tar slällning till U 68:s förslag mera generellt, dels de berörda läroan­stalterna m. fl. I sammanhanget redovisas också vissa allmänna syn­punkter på utredningsarbetets avgränsning m. m.

UKÄ erinrar i sitt yttrande om 1950- och 1960-lalens slarka expan­sion av den högre utbildningen och de problem den förde med sig och om de senasle årens vikande tillströmning till högre studier. UKÄ pekar på all många bedömare uppenbarligen låter dagens utbildnings-pessimism influera starkt på inställningen till frågor som avser en ut­veckling med verkningar först några decennier framåt i tiden. En be­tydande försiktighel, om än inte pessimism, vore också enligt UKÄ påkallad om planeringen i fortsättningen skulle komma att styras så starkt av kvantitativa mål som skett under expansionsperioden. Direk­tiven har gjort det nödvändigt för U 68 att i avsevärd utsträckning uppehålla sig vid diskussioner i kvantitativa termer. Likväl står det enligt UKÄ klart att utredningens huvuduppgift, också i dessa delar, varit att söka lägga granden för en ny typ av kvalitativa förändringar, syftande till att ge den eftergymnasiala utbildningsorganisationen bättre beredskap inför framtida krav. UKÄ avser med detta de sidor

 

Prop, 1975:9                                                          142

av ulredningsförslagen som är ämnade att bringa olika delar av den eftergymnasiala utbildningen till en närmare samverkan — en inte­grerad högskola — och i skilda avseenden förstärka dess anknyt­ning till arbetslivet, utvecklingslinjer som enligt UKÄ tillsammans med riksdagsbesluten om principer för behörighet och urval till högre ulbildning och om regionpolitikens grunder bör vidga högskolans roll i den sociala utvecklingen.

UKÄ ställer sig i huvudsak positivt till U 68 :s förslag utom i fråga om lokalisering, där UKÄ avstyrker att beslut nu fattas med anledning av utredningens förslag, och institutionell organisation, där modi­fieringar föreslås främst beträffsude högskolestyrelserna.

SÖ uppfattar U 68:s förslag som en principiell modell, som successivt kommer att ges ett konkret innehåll. SÖ ansluter sig till att föränd­ringar bör åstadkommas i huvudsak efter de angivna riktlinjerna. En rad konsekvenser av förslaget är dock enligt SÖ ofullständigt kända, även om bl. a. U 68:s egna undersökningar ger viss — om än be­gränsad — kunskap om t. ex. rörlighet och utbytbarhet på arbetsmark­naden, social rekrytering, studiemål och studieavbrott. I de delar för­slaget är utformat som en modell för det fortsatta arbetet bör för­ändringama prövas och utvärderas så att successiva justeringar möj­liggörs.

SÖ fäster stort avseende vid att reformarbetet bedrivs med sikte på att förslaget om återkommande utbildning skall förverkligas. Ett dy­likt sludiemönsler torde enligt SÖ sannolikt mer än något av U 68 :s övriga förslag kunna medverka till de förändringar som är målet för hela reformarbetet.

Nämnden för socionomulbildning ansluter sig till den allmänna syn på högskoleulbildningens funktion och uppgifier som U 68 givit ullryck åt. Samtidigt betonar nämnden att det här gäller alt åsiadkomma för­ändringar i viss riklning inom, ett område där man ännu har be­gränsad kunskap om hur mekanismerna fungerar. Denna osäkerhet manar enligt nämndens mening till försiktighet när det gäller att be­döma om de av utredningen föreslagna ålgärderna leder till avsedda förändringar. Förslagen bör däirför i slor utsträckning ses som hypo­teser som prövas och utvärderas successivt så att eventuellt behövliga förändringar kan göras på ett tidigt stadium.

Från sina utgångspunkter bedömer nämnden många av U 68 :s för­slag innebära förbättringar av den nuvarande universitets- och hög­skoleorganisationen.

Socialstyrelsen ansluter sig, utifrån de synpunkter verket har att före­träda, i huvudsak till U 68 :s förslag.

Statskontoret uppfattar U 68:s. förslag i stort som en strävan att full­följa den hittills förda politiken på universitetets- och högskoleom­rådet med särskilt beaktande av statsmakternas flera gånger uttalade

 

Prop. 1975:9                                                          I43

önskan om en betydande utvidgning av möjligheterna till fort- och vi­dareutbildning för redan yrkesverksamma. Detla allmänna syfte kan statskontoret helt ansluta sig till. Verket ansluter sig också till utred­ningens förslag om yrkesinriktning av högskoleutbildningen och till dess strävan atl decentralisera beslutsfunktioner, men förordar vissa modifieringar i den föreslagna institutionella organisaiionen. Statskon­toret är slutligen, mot bakgmnd av de akluella tillströmningstenden­serna, negativt till all U 68:s förslag rörande dimensionering och lokali­sering nu läggs till grand för beslut av statsmakterna. Likartade stånd­punkter intas av RRV.

AMS kan i väsentliga delar instämma i U 68:s allmänna målsätt­ning för det framtida högskoleväsendet. Högskolan bör sålunda enligt AMS få en siarkare förankring i arbetslivet och den allmänna sam­hällsutvecklingen. Den bör mer än hittills tillgodose olika samhälls­gruppers behov av eftergymnasial utbildning. Utbildningar med klar yrkesinriktning och mera allmänna utbildningsvägar bör få en när­mare anknytning till varandra, varvid delarna bör kunna kombineras alltefter arbetslivets behov och elevernas önskemål. AMS förordar mo­difikationer i utredningens förslag i första hand i fråga om högskole­utbildningens lokalisering.

SIFU anser att utredningens allmänna delar i betydande grad kan ligga lill grund for genomförandet av åtgärder för yrkesinriktad hög­skoleutbildning. Bl. a. förslaget till institutionell organisaiion bör dock ses över. SIFU finner det vikligt att frågan om ansvaret för och en systematisering av den inom näringslivet, främst industrin, förekomman­de fort- och vidareutbildningen löses. Stora delar av denna ulbildning torde enligt SIFU motivera en anslutning till yrkesinriktad högskoleut­bildning.

Enligt STU bör frågan om forskningens roll i högskoleorganisationen utredas, innan förändringar genomförs med anledning av U 68 :s för­slag. Likartade ståndpunkter intas av de olika forskningsråden inom utbildnings- och jordbruksdepartementens områden. Dessa instanser, liksom ett stort anlal universitets- och högskoleorgan och bl. a. SACO, SFS, IVA och Sveriges civilingenjörsförbund, beklagar eller kritiserar att U 68:s uppdrag begränsats till den grandläggande utbildningen och att förslagen därmed endast indirekt kommit alt beröra forskningen och forskarutbildningen. Underlaget för beslut om reformer i fråga om högskoleutbildningens organisation m. m. har därigenom enligl de nämnda instanserna blivit bristfälligt eller otillräckligt. Synpunkter i hithörande frågor redovisas närmare i det följande.

LO framhåller att högskolan måste — liksom utbildningsväsendet i övrigt — bli ett instrument för en jämnare fördelning av ekonomiska, sociala och kulturella värden och en vidareutveckling av demokratin. Främst gäller det härvid att göra högskolan till ett mera öppet system.

 

Prop. 1975: 9                                                         144

som kan utnyttjas av växande grupper och att förankra högskoleväsen­det bättre i det omgivande samhället. En siarkare arbelslivsanknytning är därvid enligt LO väsentlig. Detla kräver på vikliga punkter en "ny" högskola. En viktig huvudlinje blir därvid en utveckling mot åter­kommande utbildning.

Från dessa synpunkter uttrycker LO en klarl positiv värdering av U 68 :s betänkande och ansluter sig i det väsentliga till uiredningens förslag.

För TCO framslår en genomgripande reform av hela högskolesektorn som absolut nödvändig. Den traditionella högskoleutbildningens iso­lering måste enligt TCO brytaj; och ersättas med en samverkan och ett samspel med samhället i ö\rigt. Högskoleutbildningen måste inle­greras i samhällsplaneringen octi dess roll i samhället och ansvar för uppfyllandet av samhälleliga mål måste markeras starkare. Mot denna bakgrund ansluter sig TCO i stort till U 68 :s uppfattningar, planer och förslag som uttryck för huvudlinjer i den fortsatta ulvecldingen av högskoleutbildningen. Det är enligt TCO angeläget atl grund- och gymnasieskolereformernas principer nu följs upp beträffande högskole­utbildningen.

Också Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet redovi­sar en i huvudsak positiv inställning till U 68 :s förslag.

SACO — med instämmande av SR — riktar stark kritik mot vissa av uiredningens förslag, i första hand beträffande lokalisering och in­stitutionell organisaiion. Under förutsättning att hänsyn till denna kri­tik tas och en översyn av förslaget till institutionell organisation med förnyad remissbehandling kommer till stånd bör emellertid enligt SACO U 68:s belänkande kunna läggas till gmnd för beslul. SACO finner det särskilt angelägel all få till slånd en dimensionering av den högre ut­bildningen efter arbetsmarknadens behov och en bättre yrkesinriktning av framför allt utbildningen vid de filosofiska fakulteterna.

SAF/SI tar avstånd från U 68:s strävan efter enhetliga lösningar för all högskoleulbOdning. Enligl organisaiionerna bör man utifrån an­vändningen av kunskaper inom olika områden av samhället och dess arbetsliv skapa ändamålsenliga utbildningar och sedan låla de organi­satoriska ramarna få växa fram på denna grund, även om det skulle inne­bära delvis olika lösningar för olika utbildningar.

SAF/Sr.s kritik gäller i första hand förslagen om lokalisering och in­stitutionell organisaiion. Med de av organisationerna förordade ändring­ama i dessa delar bör enligt SAF/SI uiredningens förslag kunna tjäna som underlag för en välbehövlig reformering av det högre utbildnings­väsendet.

Likartade synpunkter anförs av Sveriges civilingenjörsförbund, som tar avstånd från U 68:s förslag i fråga om lokalisering och institutionell

 

Prop. 1975: 9                                                         145

organisaiion men anser alt bl. a. förslagen om dimensioneringsprinciper och om utbildningens yrkesinriktning bör genomföras. IVA anser att U 68:s förslag inte utan väsentlig omarbetning kan läggas lill grund för en omdaning av det högre utbildningsväsendet.

Enligl SFS:s uppfattning kan U 68:s förslag på intet sätt läggas lill grund för en reformering av den högre utbildningen. SFS anser alt en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att vidare behandla de ak­luella frågorna. I huvudsak samma ståndpunkt intas av CUF, FPU, MUF och SSEF. Samtliga nämnda organisationer, liksom några universitets- och högskoleorgan, kritiserar U 68:s konstmktion och ut­redningsgruppens sammansättning. Också Kommunistisk ungdom av­visar U 68:s förslag. Teknologorganisationen Refiec finner att utred­ningen i sina huvuddrag inte kan läggas till grund för en reform. Orga­nisationen ansluter sig till kravet på översyn och ny remissbehandling av förslaget till institutionell organisation.

Yttrandena från läroanstalterna inom UKÄ-området är allmänt starkt kritiska. Mest kriiiska är — generellt sett — fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder men även i konsistoriemas yttranden är gmndto-nen klarl negativ. De problemområden som behandlas mest utförligt och där kriliken också är starkast gäller sambandet mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning saml — sammanhängande härmed — utbildningens lokalisering och den institutionella organisationen. Som redan nämnts anser många universitets- och högskoleorgan att forskning­ens och forskamtbildningens villkor och samband med gmndutbildning­en måste beaktas på ett helt annat sätt vid en högskolereform än som skett inom ramen för U 68:s uppdrag. En annan synpunkt som ofta återkommer hos främst fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder är att de organisatoriska frågorna ägnats alltför stor uppmärksamhet i ut­redningsarbetet, medan frågor om utbildningens innehåll, metoder och kvalitel inte blivit belysta på önskvärt säll.

Konsistorierna vid universilelen, karolinska inslitutet och lekniska högskolan i Stockholm anser alla alt U 68:s förslag som helhet inte bör läggas till grund för en reform utan förordar ell successivt reform­arbete med ulgångspunkt i rådande förhållanden. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar att elt sådant reformarbete i större ut­sträckning bör förankras i den kompetens i de akluella frågorna som finns vid universitet och högskolor. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg förordar ytterligare beredning av de stora frågorna, helst genom parlamenlariskt sammansatla grupper.

Också konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola riktar stark kritik mol vissa av utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping förutsätter en ny remissbehandling av överarbetade förslag.

Konsisloriegruppen i Luleå har däremot en positiv syn på U 68 :s för-

10   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          146

slag och tillstyrker dem i huvudsak. Också slyrelsen för bibliotekshög­skolan redovisar i huvudsak positiva synpunkter.

Remissopinionen bland läroaftstalterna inom SÖ-områdei är inte en­tydig. Generellt är dock inställningen lill U 68:s förslag här mera positiv än inom UKÄ-området.

I huvudsak positiva är vidare slyrelsen för gymnastik- och idrotts-sögskolorna saml flertalet socialhögskolor.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna avstyrker — med stöd av de båda högskolorna — hell U 68:s förslag såvitt avser journalist­högskolorna, vilka enligt nämndens mening bör fungera som hittills. Samma ståndpunkt intas av TMR såvitt avser scenskolorna, statens dansskola och statens musikdramatiska skola och av konstakademien såvitt avser konsthögskolan. OMUS — för musikhögskolornas del — samt styrelserna för dramatiska institutet och konstfackskolan intar en något mera nyanserad hållning i fråga om de berörda utbildningarnas förhållande till annan högskoleutbildning. De betonar emellerlid ut­bildningarnas särart och de krav på hänsyn i skilda avseenden den ställer. Sistnämnda aspekt framhålls också av kulturrådet.

1.2.2 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Högskoleutbildningens avgränsning

En överväldigande majoritet av remissinstansema ansluler sig helt eller i huvudsak till U 68:s avgränsning av begreppet högskoleutbild­ning. Många remissinstanser framhåller värdet av den vidgning av hög­skolebegreppet U 68:s förslag innebär och pekar på alt den kan bidra till en mer likartad värdering av olika utbildningar och ge en för de studerande mer överskådlig information.

UKÄ anför, atl även en enbart författningsmässigt enhetlig högskola i och för sig skulle betyda elt långt steg i utvecklingen, men anser också någon form av fast yttre saroimanhållning vara nödvändig om svag­heterna i nuvarande system sk.ill kunna undanröjas. På lång sikt bör enligt UKÄ sammanhållningen kunna främja "utvecklingen av den mångfald i sammansättningen av studier tvärs över rådande fakullets-eller andra sektorsgränser som från skilda synpunkter är angelägen". Betydelsen av en integrerad högskola torde dock framträda först sedan sammanhållningen praktiserats en längre tid och därvid förverkligats tillsammans med förändringar t. ex. i fråga om dimensioneringen, vilka är ägnade att stödja och fördjupa målen och värdegemenskapen i stort.

Enligt OMUS är U 68:s helhetssyn på högskoleutbildningen ett vär­defullt led i en naturiig strävan alt skapa likvärdighet mellan olika ut­bildningar. OMUS anser att en enhetligare organisation inom utbild­ningsområdet  ökar möjlighelema att bl. a.  bryta igenom värderingar

 

Prop. 1975: 9                                                         147

kring olika utbildningar. Slyrelsen för konstfackskolan framhåller vär­det för utbildningen inom det område skolan representerar av att på ett klart definierat sätt inordnas i det högre utbildningssystemet. Detla betyder enligt styrelsens mening förutsättningar för ett organiserat samarbete med annan högre utbildning liksom möjligheter tiU produkt­utveckling och forskning inom ett i detta hänseende försummat om­råde.

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) m. fl. stryker under vikten av alt varje linje i gymnasieskolan får en naturlig fortsättning inom hög­skolan. En sådan utveckling skulle enligt förbundet göra grundskole­elevernas valsituation mer avspänd samtidigt som omgestaltningen av högskolan bringas i harmoni med redan genomförda förändringar inom ungdomsskolan.

Många universitets- och högskoleorgan diskuterar i första hand de organisatoriska konsekvensema av ett vidgat högskolebegrepp. Exempel­vis betonar konsistoriet i Linköping, som tillstyrker det av ulredningen föreslagna högskolebegreppet, att syftet med en ny organisation måste vara att förbättra förutsättningarna för en kvalitativ och kvantitativ ut­veckling av berörda utbildningar och inte blott att skapa en administra­tivt tilltalande modell. Enligt konsistoriets mening har U 68 inle tagit tillräcklig hänsyn till olika utbildningars särdrag, speciellt i fråga om de utbildningar som traditionellt förts till universitets- och högskolesektorn. Liknande synpunkler anförs av bl. a. konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och styrelsen för lanlbrukshögskolan.

Konsistorierna i Uppsala och vid tekniska högskolan i Slockholm, de medicinska fakulteterna vid karolinska institutet och i Linköping och deras utbildningsnämnder samt slalens medicinska forskningsråd ser en boskillnad mellan utbildningar som kräver resp. inte kräver direkt forskningskonlakt naturlig. De synes därför avstyrka att ett enhetligt begrepp "högskoleulbildning" läggs till gmnd för organisation m. m. Konsistoriet i Uppsala finner alt man av sakliga skäl mäste skilja mellan universitetsutbildning och annan postgymnasial utbildning, som enligt konsistoriet skulle kimna kallas yrkesleknisk högskoleulbildning eller collegeutbildning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att de metoder som i utredningen och i direktiven till denna används för att definiera högskolan bär påfallande drag av godtycke. Utgångspunkten för begreppsbildningen bör enligt konsistoriet i stället vara graden av integration av FoU (forskning och utveckling) i utbild­ningen.

Bl. a. teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd ifrå­gasätter termen "högskoleutbildning" och anser att en mer internatio­nellt gångbar term bör väljas.

Många remissinstanser uppehåller sig vid gränsdragningen mellan gymnasieskolan och högskolan. Ett antal länsskolnämnder och kommu-

 

Prop. 1975: 9                                                         148

ner samt SHIO förordar ytterligare överväganden i syfte att få en strik­tare gränsdragning, bl. a. med avseende på de högre specialkurserna.

5Ö, KK och TCO förordar principen att som högskoleutbildning skall betraktas de utbildningar för vilka de av riksdagen fastställda allmänna behörighetskraven utgör tillträdesvillkor. Enligt SÖ torde del för de studerande liksom för de kommunala skolstyrelserna framstå som svårförståeligt att till högskolan hänförs dels viss utbildning som bygger på gmndskolekompelens, dels vissa högre specialkurser sam­tidigt som andra högre specialkurser utesluts, trots att alla högre special­kurser bygger på gymnasieskolkompetens. SÖ anser vidare att det av ulredningen uppsatta ålderskriteriet knappast underlättar en gräns­dragning.

Malmöhus läns landsting anser att det inte finns skäl för att ändra stadielillhörighelen för vissa vårdutbildningar på det sätl som utred­ningsförslagets genomförande skulle innebära. Socialstyrelsen ifråga­sätter om inle ulbildning till dietisl, dieleliker, föreståndare inom om­sorgsvården, tandtekniker och högre utbildning av optiker borde hän­föras till högskoleutbildningen. Jönköpings läns landsiing finner skiil tala för att utbildningen vid slalens skogsinstitut och tandskölerskeut­bildningen hänförs lill högskolan:.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Västmanlands län samt läns­skolnämnden i Kopparbergs län frågar sig om man inte borde mjuka upp gränsema mellan högskola, och gymnasium och sträva efter en ytterligare samordning vad gäller studiernas uppläggning m. m. i stället för att göra noggranna gränsdragningar mellan olika utbildningsformer.

Några remissinslanser tar särskilt upp utbildning inom verk och före­tag och dess relation till högskoleutbildningen. Med utgångspunkt i U 68:s definition bör enligt försvarels skolnämnd och TCO ulbildning av aktivt befäl inom krigsmakten betraktas som högskoleutbildning. ÖB anser det angeläget att alla onödiga klyftor mellan det militära och del civila utbildningssystemet undviks trots den i vissa hänseenden skilj­aktiga målsättningen. Krigsmaktens förvaliningsuibildningsulredning finner det beklagligt att U 68 inte berört den inomverksutbildning som bedrivs inom den offentliga sektorn, t. ex. inom försvaret. Utredningen förordar att förutsättningama pirövas för en samverkan mellan det all­männa utbildningsväsendet och inomverksutbildning på högskolenivå, bl. a. med avseende på samnyttjande av personella och materiella re­surser.

TCO finner att inom högskoleutbildnmgen ryms enligt U 68:s defini­tion delar av den företagsinterna utbildningen, vare sig denna bedrivs av företagen/myndigheterna själva eller tillhandahålls av andra, t. ex. studieförbunden. Enligt TCO:s uppfattning är det en brist att U 68:s direktiv inte gett ulredningen möjlighet att kartlägga detta område, då en övergripande planering av högskoleutbildningen förutsätter ett hän-

 

Prop. 1975:9                                                          149

synstagande till samtliga berörda utbildningar. AMS anser att vid di­mensioneringen av högskoleutbildningen de senast berörda utbildningar­na bör beaktas, då bl. a. de personer som genomgår olika internutbild­ningar ofta söker sig andra arbeten än dem utbildningen närmast varil avsedd för. Enligt SR:s mening vore det ett stort slöseri med resurser om utbildningen i mera allmänna högskoleämnen för de anställda inom verk m. m. skulle ske uteslulande eller huvudsakligen genom renodlad inom­verksutbildning. SIFU finner, som fömt nämnts, en speciell översyn av relationerna mellan det allmänna utbildningsväsendet och den närings-livsinriktade utbildning som bedrivs i annan form — främst fort- och vidareutbildning — moliverad.

Indelning av högskoleutbildningen

U 68:s förslag om en indelning i yrkesutbildningssektorer som grund för planering m. m. tillstyrks av ett slort anlal remissinstanser. De som avstyrker eller är kriiiska mot förslaget återfinns främst inom universite­ten och socialhögskolorna. Förslaget att tillämpa också en indelning i basutbildningsområden tillstyrks genomgående av dem som yttrar sig i frågan.

UKÄ ser tanken på en gruppering av högskolans grundutbildningar i sektorer som central för yrkesanknytningen och framhåller att, om den integrerade högskolan inte blott skall bli en förändring på ytan utan bli ändamålsenlig, man av denna tanke måste dra rimliga praktiska kon­sekvenser, främst i organisatoriskt hänseende. UKÄ ställer sig i huvud­sak bakom den föreslagna indelningen. För denna och därtill knutna anordningar för den lokala utbildningsplaneringen och driftkontrollen talar enligt UKÄ dels att det är av största betydelse att studieorganisa­tionen får sådana egenskaper att motivationen hos den enskilde för genomförande av ett studieprogram stimuleras från början och vidmakt­hålls fortlöpande under studietiden, dels att sammanhanget mellan be­ståndsdelarna i en utbildning av tänkt omfattning fördjupas genom en rimlig anknytning till elt framtida tillämpningsområde. I UKÄ:s till­styrkan av utredningens förslag ligger samtidigt en varning alt principen om sektorisering inte får styra organisatoriska eller anslagsmässiga arrangemang i höge grad än som följer av huvudsyftet. UKÄ anför vidare att i vissa fall, exempelvis lokalt, andra rubriceringar av sektorer och däremot svarande organisatoriska enheter än de av U 68 angivna kan komma att aktualiseras.

Teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner U 68:s förslag om sektorsindelning vara en rimlig utgångspunkt för alt motverka de nuvarande missförhållandena med ett slort antal personer med akademiska utbildningar som de inte kan använda i någon yrkes-

 

Prop. 1975:9                                                          150

verksamhei. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller alt indelningen i yrkesutbildningsseklorer kan bli ett bra instrument i utbildningsplane­ringen och tjäna syftet att ge varje högskoleort en egen utbildningspro­fil. För TCO framstår U 68:s indelningsprincip som naturlig eftersom högskoleutbildningen skall inriktas mot den framlida yrkesverksam­heten. TCO frarahåller vidare att principen är lämplig som utgångs­punkt för information till de utbildningssökande och arbetsmarknaden, samtidigt som organisationen str3'ker under att indelningen i sektorer inte får ge upphov till nya administrativa barriärer, vilka försvårar en nöd­vändig och önskvärd flexibilitet.

Många av de remissinstanser som tillstyrker alt indelningen i sekto­rer läggs till grand för planering m. m. anser det väsentligt att olika utbildningars sektorstillhörighet fortlöpande omprövas och alt sektors­gränserna inte hindrar samverkan över gränserna eller bromsar utveck­lingen av nya utbildningar.

De flesta universitetsorgan som klart utlalar sig i frågan, bl. a. saml­liga konsistorier vid universiteten, avstyrker att en indelning i yrkesut­bildningssektorer tillämpas, hell eller åtminstone i fråga om de nuvaran­de filosofiska fakulteternas utbildning. Exempelvis finner konsistoriet vid universitetet i Göteborg alt en indelning efter yrkesutbildningssekto­rer bör kunna fungera tillfredsställande inom vissa delar av högskole­utbildningen men otillfredsställande inom andra. Konsistoriet föreslår därför atl en indelning används som är baserad på olika principer inom olika delar av högskoleutbildningen. Konsistoriet i Linköping m. fl. vill se sektorsindelningen som ett instmment för planeringen på högre nivå, som dock inte i alla avseenden behöver leda till en motsvarande indel­ning av organisationen på det lokala planet. Humanistiska fakulteten i Umeå hävdar alt sektorsindelnirigen tillämpad på de filosofiska fakul­teterna skulle bryta sönder en väl inarbetad organisation, öka den hier­arkiskt uppbyggda byråkratin och allvarligt hindra sambandet mellan högre utbildning och forskning. Språkveienskapliga sektionens utbild­ningsnämnd i Stockholm anser att U 68:s indelningsmodell bygger på en felsyn — modellen är statisk och konserverar nuvarande yrken.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker i prin­cip U 68:s förslag till sektorisering av högskoleutbildningen men anser alt sekloriseringen bör genomföras konsekvent upp till högsla nivå i den statliga administrationen. Konsistoriet vill att all verksamhet inom de tekniska fakultelema skall behandlas som en helhet inriktad på närings­livets och samhällsplaneringens behov. IVA ifrågasätter det berättigade i att som utgångspunkt för utvecklingen av högskoleutbildningen ha kravet att planera inom en gemensam resursram. IVA finner det inte helt naturiigt att t. ex. yrkesleknisk utbildning i livsmedelsteknik och utbildning av koreografer skall konkurrera inom en gemensam optime­ringsram, medan läkarutbildning och sjukvårdsplanering sköts av skilda

 

Prop. 1975:9                                                          151

organ. Akademien anser slarka skäl tala för en fullständig seklorise­ring, där centrala seklorsansvariga samhällsorgan avgör hur stor del av samhällets resurser som bör investeras i utbildning inom respektive sektor, men framhåller att det dock i praktiken torde vara svårt att kon­sekvent förlägga utbildningsansvaret till sektorsansvariga samhällsor­gan. RRV anför för sin del att en helhetssyn på högskoleutbildningen visserligen kan sägas stå i strid med synen på utbildning som ett viktigt medel att nå målen inom en viss samhällssektor. Motsättningen över­bryggas emellertid genom den av U 68 föreslagna ordningen att före­trädare för de olika sekloremas intressen och behov skall ingå i bere­dande och beslutande organ inom högskoleväsendet.

U 68:s konkreta förslag till yrkesutbildningssektorer och om olika utbildningars sektorstillhörighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, även om en del pekar på gränsdragnings­problem.

Samtliga socialhögskolor uttalar sig dock bestämt för alt socionom­utbildningens sociala linje och förvaltningslinje skall hållas samman såväl administrativt som i fråga om utbildningsplaneringen. Socialhög­skolan i Umeå betecknar exempelvis en separation av linjerna enhgt U 68:s förslag som olycklig. Högskolan anser att en inordning av den sociala linjen i vårdsektorn innebär en överbeloning av den kuraliva funktionen och ger en antydan om att ulredningen förbisett den väsent­liga distinktionen mellan socialvård och socialpolitik. Nämnden för socionomutbildning instämmer för sin del i de bedömningar socialhög­skolorna gör av sambanden mellan socionomutbildningens linjer. Enligt nämnden måste sociala linjens samband med vårdulbildningssektorn i vad gäller den kvalitativa utbildningsplaneringen stå tillbaka för det samband med de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna som är ell nödvändigt villkor för att kunna utveckla forskningsanknytningen för linjen. Till detta lägger nämnden de starka ämnesmässiga samband som finns mellan social linje och förvaltningsinriktad utbildning och som också talar emot att i utbildningsplaneringen skilja den sociala linjen från sådana utbildningar. Nämnden tillstyrker dock att den av U 68 föreslagna indelningen efter yrkesutbildningsseklorer används som grund för den kvantitativa planeringen men anser atl detta inle bör få en alltför styrande effekt på högskolans organisation och arbetsformer.

Några remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, UKÄ, farmaceiitiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt SACO föreslår att de far-maceutiska utbildningslinjema skall hänföras lill sektorn för vårdyrkes­utbildning i stället för lill sektorn för teknisk yrkesutbildning. Social­styrelsen och länsstyrelsen i Blekinge län förordar samma förändring också i fråga om laboratorieassistenlutbildningen. Konsistoriet vid Chal­mers tekniska högskola föreslår att skogs- och jordbruksutbildning hän­förs till en egen sjätte sektor, då detta skulle bidra till all ge den före-

 

Prop. 1975:9                                                          152

slagna tekniska sektorn etl homogenare innehåll. Kulturrådet har i och för sig inget att invända mot att den konstnärliga utbildningen ingår i sektorn för kultur- och informationsyrken men förordar att möjligheter­na att föra konstnärsutbildningairna till en särskild yrkesutbildningssek­tor övervägs. Utbildningsnämnden vid statens dansskola förordar att utbildningen vid skolan i sin helhet förs till sektom för ulbildning för undervisningsyrken.

Högskoleutbildningens mål

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig lill U 68 :s målformule­ringar eller har inget att erinra mot dem. Många betonar samtidigt att formuleringarna har en allmän karaktär. I åtskilliga yttranden framhålls att målen bör konkretiseras i högre grad än vad U 68 gjorl. Bl. a. efter­lyser man en diskussion om sambanden mellan olika mål och om tänk­bara målkonflikter. De remissinstanser som bedömer utredningsförslagen i olika delar utifrån de angivna målen anser i flera fall att sambanden mellan mål och medel är svaga och i vissa fall t. o. m. oförenliga.

Bland dem som ultalar sig positivt om U 68:s målformuleringar utan att närmare diskutera hithörande frågor märks AMS, många länsstyrel­ser, landsiing och kommuner samt Svenska kommunförbundet. Elev­förbundet och SSU.

TCO, som ansluter sig till U 68:s förslag till mål för högskoleutbild­ningen, anser att, även om målbiestämningarna lätt blir abstrakta och förefaller utopiska, de ändå kan \'ara vägledande i det konkreta arbetet. Enligt TCO ger U 68:s olika förslag avsevärt bättre möjligheter att uppfylla de angivna målen än vad dagens högskolesystem ger. Lärar­högskolan i Malmö anser inte minsl ur läramtbildningens synvinkel all utredningens tankegångar utgör en konstmktiv utgångspunkt för en en­hetlig målskrivning för undervisningen, även om man formulerat sig på elt mycket allmänt säll.

Många remissinstanser anser alt analysen och diskussionen av mål-sättningsfrågoma borde ägnats större utrymme av utredningen. Bl. a. några universitetsorgan och STU beklagar alt en diskussion av ulbild­ningens roll och effekter i samhället, bl. a. hur den påverkar samhällets välfärd och utveckling, saknas. ]"ör nämnden för socionomutbildning framslår U 68:s påståenden om mål mer som önskemål och fromma förhoppningar än som egentliga rikitlinjer för utbildningspolitiken. Nämn­den anser det vara av stor vikt att ett utvecklingsarbete med syfte att formulera mätbara mål kommer till slånd. CUF anser att de av U 68 formulerade planeringsmålen saknar den nödvändiga härledningen från övergripande samhällsmål. De får därför enligt CUF karaktären av att

 

Prop. 1975: 9                                                         153

vara lösryckta ur ett större sammanhang med vida tolkningsmöjlig­heter.

Juridiska fakulleten i Lund och dess utbildningsnämnd finner att möj­ligheterna att genom den grtmdläggande högskoleutbildningen förverk­liga alla de mål, som man önskar uppställa, i praktiken måste bli rela­tivt begränsade. Högskolans uppgift bör därför vara att i första hand tillhandahålla en yrkesutbildning av hög kvalitet. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att U 68 genom sin mål­analys "söker förgylla vad som med tanke på snäva tidsramar inte kan bli annat än en yrkesutbildning av tämligen krasst slag".

Enligt UKÄ anger U 68:s allmänna mål indirekt de naluriiga grän­serna — i ett samhällsskick som det svenska — för de krav som i ett överblickbart perspektiv kan formuleras som gemensamma. UKÄ anser inte att man bör avslå från att formulera allmänna mål utan menar att mål av denna natur bör vägleda skilda planeringsåtgärder — t. ex. studie­organisatoriska — men också kunna innehållsmässigt orientera nya hög­skoleutbildningar, så långt det är möjligt, mot de problem som ledorden inrymmer. UKÄ finner dock att målskalan huvudmål — allmänna ut­bildningsmål — specifika mål avseende innehåll och verksamhelsformer borde ha återspeglats klarare i utredningsförslagets konkreta delar. Mål­konflikterna skulle, anser UKÄ, kunna ha analyserats djupare och där­med möjligen lett till vissa tydligare slåndpunktstaganden.

Slyrelsen för journalisthögskolan i Göteborg finner att de övergri­pande målen hos U 68 känneiecknas av en sådan grad av abstraktion att de svårligen kan anses som riktlinjer för hur den högre utbildningen bör organiseras. IVA anser att allmänna formuleringar om personlig­hetsutveckling, välfärdsutveckling etc. inle kan ligga till gmnd för pla­nering av den högre utbildningens innehåll och form. Enligl IVA il­lustrerar begreppen i sin konturlöshet det dilemma utredningen försatt sig i i sin ambition att finna målformuleringar som kan tillämpas på all högskoleutbildning. ABF finner all U 68:s målbegrepp sammantagna innehåller såväl målkonflikter som varandras förutsättningar och anser atl uiredningens analys på elt övertygande sätt visar hur vanskligt det är att för en högskola som skall vara hela samhällets angelägenhet söka formulera ett avgränsat och entydigt mål.

Lärarhögskolan i Stockholm anser att individorienterande och sam-hällsutvecklande mål betonas allt för litet i utredningen och att U 68 i allt för slor utsträckning hävdar de samhällsanpassade målen och då framför allt anpassningen till arbetsmarknaden. En väsenllig svaghet med U 68:s målkapitel är enligt konsistoriet i Linköping att man valt att låla ell av delmålen — yrkesförberedelsen — dominera nästan totalt och utan att precisera innebörden i det. Synpunkter i frågan om utbild­ningens yrkesinriktning redovisas närmare i det följande.

Nämnden för socionomutbildning saknar i målredovisningen en dis-

 

Prop. 1975:9                                                          154

kussion av hur framtidsaspekterna skall komma in. Med den ökade insikt om planeringens betydelse för energitillgång, miljöfrågor och sam­hällsförändring som vi har i dag vore del, anför nämnden, naturligt all i planeringsmålen för högskolan inkludera medvetenhet om framtids­aspekternas betydelse och beredskap atl i problemlösning och andra uppgifier väga in hänsyn till långsiktiga konsekvenser. Konsistoriet vid universiletet i Slockholm eflerlyser en diskussion av en övergripande syn på forskningens och högskoleutbildningens mål mot bakgrund av mänsklighetens globala överlevnadsproblem.

Några remissinstanser, främst inom universiteten, anser att vissa av de mål för utbildningens innehåll och verksamhetsformer, främst kri­tisk skolning, vilka U 68 ser som medel för att nå planerings­målen, är så viktiga att de bör jämställas med dessa. Juridiska fakul­teten i Uppsala och dess utbildningsnämnd hävdar alt universitetens och högskolornas särställning motiveras av den vetenskapliga verksamhetens särart samt att det är just genom alt bedriva krilik och krilisk skolning som det högre utbildningsväsendet kan göra samhället i övrigt de vik­tigaste tjänsterna. Detta förusätter en hög grad av självständighet. Fa­kulteten och nämnden kan inte finna, alt denna uppfattning, som allt­jämt ligger till gmnd för uni\ersitelsorganisationen, har förlorat sitt berättigande. I U 68:s diskussion om målfrågoma har dessa förhållan­den betonats alltför svagt i jämförelse med de av utredningen angivna allmänna planeringsmålen. Teologiska fakulteten i Lund och dess ut­bildningsnämnd anser att universitetens viktiga funktion att utbilda för­måga till kritisk prövning och bedriva av samhället och dess institutioner obunden och kritisk forskning kan försvåras i och med att utbildning, kunskaper och grundforskning inte ges exklusivt egenvärde utan ses som medel för att förverkliga vissa politiska mål. Fakulteten och nämnden varnar för att — om inle tvingande skäl kan anföras — konstruera syslem som i ett annat politiskt läge än. det nuvarande kan brukas lill inte en­dast organisatorisk utan också politisk styrning av utbildningens och forskningens innehåll. Liknande synpunkler anförs av bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, de humanistiska och medicinska fakulteterna i Lund samt humanistiska fakulteten i Umeå. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner det anmärkningsvärt atl U 68 undvikit att diskutera i vad mån man kan förena dels en vidgning av högskolebegreppet, dels en starkare yrkesinriktning av de filosofiska fakulteternas ulbildning med ell bibe­hållande av universitetsutbildningens vetenskapliga inriklning.

UKÄ finner för sin del all del i U 68: s måldiskussion inle finns någon motsättning mellan målen av olika dignitet men stryker under all krav på goda ämneskunskaper och fostran till kritisk skolning måste vidmakt­hållas i varje led av planering och genomförande av studieprogram i den nya högskolan.

 

Prop. 1975:9                                                          155

De målformuleringar som finns i nuvarande universitetsstadga och utbildningskungörelser samt i U 68:s författningsförslag kommenteras positivt av några remissinstanser. Också dessa anser att mål för utbild­ningens innehåll och verksamhetsformer bör inta en framträdande plats. Enligt SACO utgör ändamålsparagrafen — i huvudsak identisk med nu­varande utbildningskungörelsers formulering — i U 68:s förslag till kun­görelse om högskoleutbildning en mera uttömmande och adekvat be­skrivning av högskoleulbildningens mål än utredningens "målsättnings-katalog" i betänkandetexlen. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kon­sistoriet i Umeå och SIFU. Slatens medicinska forskningsråd säger sig inte kunna dela U 68:s grundläggande syn på högskoleutbildningens mål. Rådet anser att målet för universitetens verksamhei bör vara det i universitelsstadgan formulerade: "att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning". Detta bör kompletteras med elt stadgande som täcker in nödvändigheten av en ökad yrkesinriktning för vissa av de nuvarande högskoleutbildningarna.

Många remissinstanser diskuterar som nämnts — i generella termer eller specifikt för var och en av U 68:s fem målrubriker — planerings­målen i relation till utredningens konkreta reformförslag och vidare konflikter mellan olika mål.

Remissinstansernas synpunkter på målet "p e r s o n 1 i g h e t s u t-veckling" anknyler i huvudsak till U 68:s utgångspunkt att all hög­skoleutbildning skall vara yrkesinriktad. I yttrandena diskuleras dels möjligheterna atl tillgodose personlighelsutvecklande mål i en yrkesin­riktad utbildning, dels utrymmet för studier utan yrkesinriktning, av per­sonliga bildningsskäl.

Några remissinstanser stryker under att högskolestudier skall kunna bedrivas utan någon form av yrkesinriktning. Medicinska fakulleten i Göteborg anser att del svenska samhället, med dess intellektuella och ekonomiska resurser, har råd även till sådan högre ulbildning och forsk­ning vars mål är att överhuvudtaget berika våra kunskaper och sprida dessa inom så stor del av befolkningen som möjligl. Även hisiorisk-filo-sofiska sektionen i Stockholm och dess utbildningsnämnd, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, konsistoriet samt odontologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid karolinska institutet, lärar­högskolan i Umeå, SFS m. fl. anser alt utrymme bör finnas för studier utan yrkesinriktning. TCO anser å sin sida att det knappast kan anses samhällsekonomiskt försvarbart atl så länge samhället i övrigt arbetar under ekonomiska restriklioner låla högskolesystemet ulvecklas isolerat från stora delar av arbetsmarknaden och dess krav. FÖVUX anser del riktigt att högskolan skall vara yrkesinriktad och att allmänbildning, som bidrar till elevernas personlighetsutveckling och ger dem gemen­samma referensramar, inte bör förmedlas av högskolan, där endast en mindre del av varje årskull återfinns. Sådan bildning bör enligl FÖVUX

 

Prop. 1975: 9                                                         156

ges i ungdomsskolan, där alla kan komma i åtnjutande av den, samt på högskolenivå av studieförbunden.

Många remissinstanser framhåller att det inle behöver finnas någon motsällning mellan yrkesinriktning och mäl som personlighetsutveck­ling. Sålunda anser UKÄ att högskoleutbildningen skall förbereda för yrkesverksamhet men också kunna tillgodose andra livsbehov än dem som svarar mot yrkeslivets kra\'. En höjd utbildningsnivå är enligl SÖ i och för sig av värde och gmndskolan och gymnasieskolan tjänar ett sådant ändamål. Även högskolan bör, anser SÖ, ge sitt bidrag i denna riktning men för både samhällel. och individen blir utbildningen — inte minst på högskolenivå — mer vård om den kan utnyttjas också i yrkes­livet. LO och SFS framhåller att en hög grad av yrkesförberedelse inle behöver stå i motsats till kritiskt tänkande. LO hävdar vidare alt en för­stärkt arbetslivsanknytning inte står i elt motsatsförhållande till utbild­ningens mål att verka personlighetsdanande. Alt studierna närmar sig den verklighet där människor skall göra sin arbetslivs- och samhällsinsats måste i stället främja både utvecklingen av ansvarskänsla och lusten att i konkreta situationer ulveckla anlag och intressen.

Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola anser att vad U 68 anfört under rubriken "personlighetsutveckling" inte handlar om personlighetsutveckling utan om "doktrinär styrning i syfte att åstad­komma habila yrkesverksamma individer med väl utvecklade kommuni­kationsfärdigheter inom en gemensam referensram". Om ambitionerna skall begränsas härtill bör målet ges en adekvat benämning.

Slyrelsen för journalisthögskolan i Göteborg hävdar att målet "per­sonlighetsutveckling" lätt kommer i konflikt med det uttalade effektivi­tetskravet. Enligt SFS uppfylls inte delmålet "personlighetsutveckling" genom det av U 68 föreslagna syslemet med fasta dimensionerade ut­bildningslinjer. SSEF anser att förekomsten av graderade betyg inte bidrar till kritiskt tänkande.

Bl. a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbild­ningsnämnder i Lund finner att målet "v ä 1 f ä r d s u t v e c k 1 i n g" tillfredsställs väl genom förslagen om ökad arbetslivsanknytning. Nämn­derna anser vidare att dimensioneringsförslagen är välkomna med hän­syn lill detla mål. SFS finner att förslaget om en totaldimensionering av den högre utbildningen innebär att välfärdsutvecklingen eftersatts. Mot bakgmnd av att en allmänt högt hållen utbildningsnivå är fördelaktig från samhällsekonomisk synpunkt är förslaget enligt SFS ologiskt i och med att man låter de samhällsekonomiska aspekterna underordnas ak­tuella statsfinansiella problem. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd menar att medlen för att nå välfärdsutveckling i betydelsen ekonomisk tillväxt resp. livskvalitet kan vara direkt motsatta. CUF motsätter sig utredningens koppling mellan välfärdsulveckling och ekonomisk tillväxt.

 

Prop. 1975: 9                                                         157

Många remissinstanser anser att planeringsmålet "demokrati" starkt bör påverka den institutionella organisationen. Åtskilliga univer­sitets- och högskoleorgan, statens råd för alomforskning och slalens naturvetenskapliga forskningsråd samt SFS anser att flera av U 68:s förslag beträffande den institutionella organisaiionen, bl. a. rörande sättet för utseende av ledamöter i olika organ inom högskolorna, rim­mar illa med demokratimålet. LO ser det som väsentligt för utvecklingen av demokratin atl de som deltar i undervisningen får vara med och på­verka studiemas innehåll och inriktning. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala finner det dock inte självklart att högsko­lan skall tjänstgöra som en skola i demokrati i yttre, teknisk mening. Enligt nämnden blir silualionen särskilt besynnerlig om den studerande får tillfälle att utöva ansvar och medinflytande under högskoletiden medan arbelsplalsdemokratin i övrigt är helt outvecklad. SSEF anser graderade betyg vara direkt oförenliga med ett demokratiskt samhälle.

De remissinstanser som kommenterar U 68:s målrubrik "inter­nationalisering" är i allmänhel mycket kriiiska mol utredning­en. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd eflerlyser en allmän överblick av vad som internationellt sker på högskoleområdet och anser att U 68:s brist på internationella perspektiv är belysande för det ringa värde utredningen själv sätter på de övergripande mål man för fram för utbildningen. Även STU anser att ulredningen tar alltför lätt på de internationella jämförelserna och att frågor som t. ex. järaför-barhet av betygsmeriter varit av värde att få belysta. Enligl konsistoriet m. fl. i Linköping kan vissa av utredningens förslag verka isolerande, t. ex. förslaget att avskaffa examina och den föreslagna administrativa begreppsapparaten. Liknande synpunkter anförs av bl. a. humanistiska fakulleten i Lund. Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska hög­skola anser att avsnittet om internationalisering innehåller en klar tendens tiU "know-how imperialism" som torde stå i motsättning tiU den utvecklade solidaritet som samtidigt hävdas. Enligt språkvetenskap­liga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala måste U 68:s uppfattning atl målet "internationalisering" bör genomsyra all hög.skoleutbildning anses som en orealistisk överdrift. IVA betonar att internationalisering i sig inte är något enhetligt utbildningsmål. Sålunda kan önskemål om att främja svenska biståndsinsatser resp. utveckla svensk utrikeshandel medföra delvis skiljaktiga krav på utbildningen.

Många remissinstanser anser att vissa av U 68 :s förslag är väl ägnade atl bidra lill social förändring, särskilt möjligheterna att för­ändra den sociala rekryteringen till högskolestudier i positiv riklning. Delta gäller främst förslagen om återkommande utbildning och om ela­blering av högskoleutbildning utanför universitetsorterna. Konsistoriet vid universitetet i Slockholm anser emellertid att lokaliseringsförslagen innebär risker för en social snedrekrytering. Några remissinstanser är

 

Prop. 1975:9                                                          158

tveksamma om U 68:s förslag är tillräckliga för att komma till rätta med den sociala snedrekrytering som utmärker högskoleutbildningen. LO framhåller att inom högskolesystemet inre förändringar måste vidtas så att nyag rupper skall kunna uppleva att högskolan tar hänsyn tUl deras behov och föratsättningar. Vidare måste enligt LO antagningsbestäm-' melserna utformas så att de lägger större vikt vid yrkes- och samhälls-erfarenhet än för närvarande. LO ser det också som väsentligt att hög­skolan erbjuder ett större sortiment av kurser och avdelar en större del av resurserna lill kortare och till praktiska behov knutna kurser för att bidra till social rättvisa.

CSN, studiemedelsnämnden i Uppsala och SFS finner alt åt­gärder på det studiesociala området måste ses som ett väsentligt medel för att förändra högskolans sociala rekrytering. Enligt studiemedels-nämnden i Uppsala borde U 68 behandlat frågan om utbildningens socia­la funktion ulifrån en övergripande målsättning om hur utbildningen kan utjämna de rådande klasskillnaderna. Nämnden är inte främmande för att de nuvarande generella studiestödsreglerna måste kompletteras med selektiva åtgärder om man önskar uppnå målet "social förändring". CSN ser det som synnerligen väsentligt att man gör en undersökning av de sociala effekterna av hittillsvarande sludiesociala insalser.

Socialhögskolan i Umeå vill betrakta högskolans uppgift som i huvud­sak syftande till utveckling och fömyelse av rådande samhällsförhål­landen och tar därvid upp sambandet mellan ny kunskap och social för­ändring. Enligt högskolan måste grunden för en utbildning med denna funktion vila på de nya rön och åsikter som märks genom ifrågasätt­ande studier och forskning. Socialhögskolan anför vidare att förutsätt­ningen för atl dessa nya idéer skall vinna gehör och i praktiken kunna omsättas till nya resurser också ligger i en organisation som möjliggör en ur del teoretiska kunnandet hämtad ideologisk förnyelse belräffande sättet atl se på samhällsfunktionerna. Nämnden för socionomulbildning ansluter sig till dessa synpunkter,

Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd anser att möjlighelerna att åsiadkomma social utjämning inom ramen för hög­skoleutbildningen är små och förordar att ålgärder sätts in på ett tidigare stadium, särskilt inom skolväsendet, för alt bredda rekryteringsunderla­get. Fakulteten och nämnden, liksom bl. a. lätrsstyrelsen i Kronobergs län, framhåller emellerlid att en utjämning i värderingen av olika yrken är betydelsefull. Humanistiska fakulteten i Umeå anför att orättvisorna i samhället inte nödvändigtvis a\'lägsnas genom en rättvis social rekryte­ring av de studerande i högre utbildning, eftersom de färdigutbildade i regel identifierar sig med sin nya yrkes- och klassmiljö, inte med sin ut­gångsmiljö, och klass- och gruppmotsältningarna på så vis kvarstår, om än i förening med en snabbare "ståndscirkulation".

En stor majoritet av remissinstanserna instämmer i eller lämnar utan

 

Prop. 1975:9                                                                       159

erinran U 68:s överväganden och förslag om mål för utbildning­ens innehåll och verksamhetsformer. I det föregående har redovisats synpunkter på relationen mellan dessa mål och plane­ringsmålen.

Några remissinstanser, bl. a. samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd samt medicinsfia fakulteten i Lund, matemalisk-naiurvetenskapliga fakulteten i Stockholm och styrelsen för skogshög­skolan, anser att kvalitetsaspekterna borde fått en mer framträdande roll i måldiskussionen.

UKÄ pekar på en rad konsekvenser som borde bli följden om man ger begreppet kritisk skolning en vid innebörd i linje med U 68:s tanke­gångar. Enligt UKÄ behövs lärare och andra medarbetare i en ut­sträckning som hittills delvis kunnat hållas tillbaka på grund av en för stark tro på rationaliseringar. Detta ställer frågor om studietidens längd i ett närmare beroende av målangivelser än, som ofta hittUls, av gene­rellt formulerade normer m. m. ABF anser det mycket betydelsefullt att U 68:s idéer om kritiskt tänkande m. m. ges utökat utrymme i hög­skolans verksamhet.

Filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd anser att det skulle ha varit av värde om U 68 diskuterat möjlighelerna för en försöksverksamhet vid något universitet med en genomgående problem­orienterad undervisning. En sådan diskussion med eventuellt åtföljande försöksverksamhet skulle enligt fakulteten och nämnden ha kunnat medföra en förnyelse av såväl innehållet i utbildningen som undervis­ningsmetoderna.

UKÄ fäster stor vikt vid problemorientering av utbildningen och an­ser att problemorienteringen bör utgöra en viktig ingrediens i yrkesin­riktningen av högskolestudierna. Enligt UKÄ är en problemcentrerad utbildning väl ägnad att främja en kombination av kreativ och kritisk attityd. UKÄ anser att ansträngningarna bör ökas för att påbörja ett utvecklingsarbete som syfiar till ökade inslag av problemorienlerande studier. Detta förutsätter enligl UKÄ en generositet från statsmakternas sida, t. ex. vad gäller lokala myndighelers rätt att experimentera med olika uppläggningar.

U 68:s synpunkt att ett mål för undervisningen bör vara att främja kreativiteten stryks under av bl. a. 5Ö, konsistoriet vid tekniska högsko­lan i Stockholm, utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå, STU, sly­relsen för konstfackskolan. Svenska ingenj&rssamfiindet och Teknolog­organisationen Refiec.

Frågan om förhållandet mellan högskoleutbildningen och studieför­bundens verksamhet berörs i ett par yttranden. Folkbildningsförbundet framhåller atl folkbildningen har väsentliga uppgifter även med det av U 68 föreslagna högskolesystemet. Förutom konkreta "kompletterings-uppgifter" inom systemet behövs det enligt förbundet en  fri sektor

 

Prop. 1975: 9                                                         160

inom det högre utbildningsväsendet för att förverkliga de individuella och sociala mål som utredningen uppställt. ABF påpekar atl en reforme­ring av högskolan i den riktning U 68 avsett väsentligt skulle underlät­tas om studieförbundens pedago,giska metoder och sätt att anpassa under­visningen tUl elevernas förutsältningar och önskemål kunde vinna in­steg inom högskolesektorn. ABF anser del nödvändigt alt finna former för en närmare samverkan mellan högskolan och studieförbunden, for­mer som dock inte får inkräkta på de senares frihet och självständighet. Enligt förbundels uppfattning måste universitetscirklarna ges en central roll i strävandena att föra ut framför allt de inslag i högskoleutbildning­en, som är av personlighetsbildande karaklär, till dem som saknar möj­lighet att följa reguljära studiegångar.

Utbildningens arbetslivsanknytni:ng

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till U 68 :s ulgångspunkt atl högskoleutbildningen skall vara yrkesinriktad. Till dessa hör socialsty­relsen, statskontoret, RRV, SÖ, några universitets- och högskoleorgan, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för jordbrukels högskolor, nästan samtliga länsstyrelser och landsting, fler­talet av de kommuner som yttrat sig i frågan, Svenska kommunförbun­del, LO, TCO, SACO, handelskamrarna i Slockholm och Göieborg, SFS, SECO, Elevförbundet och SSU. Många av dessa instanser betonar samtidigt — liksom utredningen — att yrkesinriktningsprincipen inte be­tyder att utbildningen skall inriklas som snäva områden eller innehålla endast direkt yrkesanknutna moment.

I åtskilliga yttranden efterlyses preciseringar av vad arbelslivsanknyt­ning och yrkesinriktning reellt skall betyda. En rad universitets- och högskoleorgan, t. ex. konsistorierna i Uppsala och Linköping samt vid universiletet i Göteborg, som de?ar U 68:s uppfattning att en förbättrad anknytning mellan högskoleutbildningen och arbetslivet bör eftersträ­vas, anser sålimda att utredningen inte tUlfredsslällande klargjort inne­börden i begreppet "yrkesinriktad".

Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm m. fl. framhåller att universitetsinstitutionernas ansvar och funktion måste vara alt främja ämnesteoietiska studier och bedriva ämnesteore­tisk forskning. Frågan om yrkesinriktad utbildning måste enligt nämn­den belysas ytterligare vad gäller reformens effeker på instilulionerna. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå anser att det är omöj­ligt att förneka att universitetsutbildningen hittills varit till största delen yrkesförberedande, ålminsrone i den meningen att flertalet efter grundexamen berells meningsfull sysselsättning inom områden för vilka utbildningen varit av betydelse. Fakulteten anser för sin del att yrkes­förberedelsen består dels i inhämtande av fakliska kunskaper, dels i

 

Prop. 1975:9                                                          161

inövandet av en krilisk attityd. Sveriges civilingenjörsförbund anser alt yrkesinriktning bör tolkas som utbildning för alt klara vissa arbetsupp­gifter eller funktioner snarare än ett speciellt yrke. Liknande syn­punkler anförs av bl. a. konsistoriet i Uppsala. SFS anser alt man kan urskilja tre grader av ulbildningens anknytning till yrkesliv och arbets­marknad. Begreppet "yrkesutbildning" gäller de mest målinriktade ut­bildningama, t. ex. läkar- och tandläkarutbildningarna. "Yrkesinriktad utbildning" ger en inriktning mot en mer eller mindre bred arbets­marknad, t. ex. ekonomutbildningen. Den svagaste formen av yrkes-förberelse har de "yrkesorienterande utbildningarna", till vilka många utbildningar vid filosofisk fakultet kan föras.

AMS finner att strävan att yrkesinrikta högskoleutbildningen måste slällas i relation lill arbetsmarknadens föränderiighet. Även om en ut­bildning måste innefatta stora inslag av specialisering, bör enligt AMS utrymme ges för en bred grund som i sin lur kan ge förutsättningar alt i framtiden möta yrkeslivets skiftande krav. Problemen att få ett direkt samband mellan utbildning och senare yrkesverksamhet kommer inom många områden att finnas kvar på grund av de ständiga förändringama inom näringsliv, förvaltning etc. Vid presentationen av utbildningen bör, enligt AMS, arbetsmarknadens föränderlighet och de olika utbildning­arnas utbytbarhet strykas under.

Slatens råd för atomforskning och statens nalurvelenskapliga forsk­ningsråd anser att kortsiktiga yrkesutbildningsaspekter i alltför hög grad präglat U 68:s förslag. Råden framhåller atl det är väsentligt, även ur yrkesutbildningssynpunkl, alt utbildningen får tillräcklig bredd och djup och att inslaget i de olika ämnena av vetenskaplig metodik och veten­skapligt länkande tillgodoses. Värdet av en god basutbildning betonas också av IVA, som finner att osäkerheten i kvantitativa arbetsmarknads­prognoser och svårigheten att förutsäga framtida krav på utbildningens innehåll talar emot en snäv specialisering. Liknande synpunkter fram­ förs av en rad universitetsorgan. Konjunklurinsiiiutet anser alt en hård, direkt yrkesinriktning i högskoleutbildningen leder till att individerna blir låsta till ett begränsat verksamhetsområde och att den yrkesmäs­siga rörligheten minskar.

UKÄ finner för sin del alt den mesl fruktbara metoden alt på ett lyckligt sätl lösa spänningarna mellan arbetsmarknaden och utbildning­ens innehåll och organisation inte ligger i ytterligare strävanden att söka fånga framlidsbehoven genom förbättrad prognosteknik. I stället bör enligt UKÄ ansträngningarna koncentreras på att skapa en studieorga­nisation och inlärningsmiljö som är elastisk nog att möta hårda krav på snabba förändringar i fråga om ulbildningens innehåll och uppläggning och som själv inbjuder till nyskapelse.

Konsistorierna i Lund och vid universiletet i Göteborg m. fl. universi­tets- och högskoleorgan samt SACO och SFS framhåller att graden av

11   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          162

yrkesanknytning måste tillålas variera meUan olika utbildningar. Kon­sistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller att de filosofiska ämnes­områdena med avseende på sill; innehåll inte är anpassade för utbild­ning mot snäva yrkesmål. För en lång rad ämnen gäller alt de ej är oundgängligen nödvändiga inom något bestämt yrke men är av slörsta vikt för en lång rad yrken. Detta har sin grund i det förhållandet att utbildningen i försia hand är inriktad på generella kunskaper samt trä­ning i förmågan alt självständigt uppsöka, inhämta och kritiskt granska information. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbild­ningsnämnd framhåller att det .i ett föränderligt samhälle inle är möj­ligl all vid universilelen skapa yrkesutbildningar i den omfattning U 68 föreställt sig. Vad universiteten framför allt kan ge är gedigna ämnes­kunskaper. Skulle institutionerna få till väsenllig uppgift all endast leve­rera av administratörer beställdci kursbitar, skulle kvaliteten på de sist­nämnda snart sjunka.

Metoder för att åstadkomma en bäitre arbelslivsanknytning diskuteras i några yttranden. Några remissinstanser erinrar här om U 68:s förslag om arbetslivsrepresentation i utbUdnings- och linjenämnder. Att högsko­lan i ökad utsträckning öppnas för grupper med kanske bristfällig for­mell utbildning men med värdefulla erfarenheter och viktiga uppgifter inom arbetslivet är enligt LO ett annat medel att stärka högskolans an­knytning till arbetslivet.

SAFISI anser att utbildningen skulle få en bällre arbetslivsanknytning än vad nuvarande system möjliggör om man utgick från ett syslem or­ganiserat efter principen om inlärning i olika miljöer, där man ser den formella utbildningen som en inlärningsmiljö bland andra, t. ex. arbets­liv och famUj. Med beaktande av svårigheterna atl i någon omfattning införa ett sådant system annat än på lång sikt förordar organisationerna försöksverksamhet på detta område.

Nämnden för socionomutbildtung framhåller alt erfarenheterna från socionomulbUdningen tyder på att samspelet utbildningsproducenter— avnämare är vikligt och värdefullt för båda parter. Den egentliga brislen på detla område har enligt nämnden varit och är alltjämt avsaknad av resurser för att forskningsmässigt bearbeta den problemalik fältet har och därigenom utveckla och fördjupa samspelet.

Teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd aktualise­rar i detla sammanhang det värde praktik kan ha för en bättre arbets­livsanknytning men frågar sig om inte en arbetslivserfarenhet från ett helt annat område än det tilltänkta yrket kan vara mera värdefull i vissa fall.

Vissa remissynpunkter rörande yrkesinriktning i förhållande till andra utbildningsmål har redovisats i det föregående. I det följande kommer vissa frågor som berör förhållandet mellan arbelslivsanknytning och forskningsanknytning att tas upp.

 

Prop. 1975:9                                                                       163

Utbildningens forskningsanknytning

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan ansluter sig till U 68:s utgångspunkt alt all högskoleutbildning bör ha ett samband med forsk­ningen. Ett stort antal instanser anser emellertid utredningens behand­ling av sambandet mellan gmndutbildning och forskning otillfredsstäl­lande. Synpunkter på förhållandet alt U 68:s uppdrag avgränsats till enbart grundutbildningen har redovisats i det föregående (1.2.1). Vissa av utredningens förslag bedöms vidare försvaga befintlig anknytning mellan gmndutbildning och forskning. Det är främst förslagen rörande lokalisering och institutionell organisation — innefattande tjänsteorga­nisation — som diskuteras med avseende på effekterna för forskningsan­knytningen. Synpunkler i detta avseende vilka huvudsakligen gäller den institutionella organisationen och tjänsteorganisationen redovisas när­mare i det följande (1.2.7).

Ett stort antal universitets- och högskoleorgan liksom forskningsråden har gjort frågan om högskoleutbildningens forskningsanknytning till etl huvudtema i sina yitranden. Exempelvis anser konsistoriet i Lund alt U 68 :s förslag inte beaktar vikten av elt nära samband mellan utbild­ningsplaneringen och forskningsutvecklingen. Medicinska fakulteten i Umeå anser att ulredningen genom sina diskussioner av sambandet mellan grundutbildning och forskning presterar en helt övertygande argumentering för önskvärdheten av en nära forskningsanknytning och efterlyser en mera energisk diskussion av bl. a. de sociala följdema av den kvalitetsskillnad som kommer atl uppslå mellan undervisning på högskolor med och högskolor utan forskning. Statens humanistiska forskningsråd finner att det redan på kvantitativa grunder står klart atl uiredningens behandling av forskningsanknytningen blivit utomordent­ligt snäv. "Verklighetsfrämmande åtskiljande av undervisning från forskning" och "bristande konkretion och underbetoning av den veten­skapliga forskningens betydelse för samhälle och undervisning" har enligt rådet framstått som förutsättning för att utredningens enhets­resonemang inte skall störas.

UKÄ anser att hela reformfrågan skulle ha tjänat på klarare direktiv när det gäller forskningsanknytningen och uttalar sig för en princip-förklaring från statsmakternas sida om att hela högskolan bör betraktas och utvecklas såsom en enhet för högre utbildning och forskning. Vissa delar av detta problemkomplex bör kunna behandlas inom ramen för utredningen av vissa frågor rörande forskarutbildningen m. m. Frågor om ulveckling av resursema för att inom hela högskolan stärka förbindel­serna med vetenskaplig verksamhet och forskningsmiljö bör enligt UKÄ i fortsättningen bli betydelsefulla uppgifter för planeringen. SACO an­ser att U 68:s förslag kan läggas till gmnd för en reform endast under förutsättning alt väsentliga justeringar vidtas i syfte att säkra ett nära

 

Prop. 1975:9                                                          164

samband mellan undervisning och forskning. Till de remissinstanser som anser det nödvändigt att frågor om forskningens roll och om grund­utbildningens forskningsanknytning utreds närmare, innan reformer genomförs, hör vidare bl. a. konsistorierna i Uppsala och Umeå och vid tekniska högskolan i Slockholm samt STU och SFS.

Några remissinslanser diskuterar i sammanhanget innebörden i be­greppet forskning. Jönköpings läns landsting anför att varje forsknings­aktivitet torde kunna inplaceras på en skala, där den ena ytterligheten är en ren gmndforskning, kanske definierad som "sökande efter kun­skap för kunskapens egen skull" och den andra ytterligheten är utveck­lingsarbete i nära anknytning lill produktionsprocesser av olika slag. Landstinget anser alt den mycket omfattande forskningsverksamhet som bedrivs utanför universitet och högskolor, t. ex. inom industrier och sjukhus, bör observeras. All forsikning — såväl i offentlig som i enskild regi — bör på ett eller annat sätt samordnas med högskolan.

Relationen mellan å ena sidan arbelslivsanknytning av utbildningen inom en vidgad högskola, å andra sidan forskningsanknytning av utbild­ningen diskuteras i några yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på atl en högskolereform för en del utbildningar måste innebära en ökad anknytning till forskning, för andra en ökad orientering mot arbetshvet. Som antytts i det föregående hävdar vissa universitets- och högskoleorgan att utredningens 5;tarka betoning av arbelslivsanknylning-en innebär risker för att forskningsanknytningen försvåras eller kommer i skymundan. Exempelvis anser teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd att tonvikt på yrkesutbildning med linjer som har föga sammanhang med forskningens uppdelning på olika ämnen är en faktor som försvårar forskningsanknytningen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd anser atl förslagel om mestadels korta, snävt yrkesinriktade kurser i grundutbildningen kan leda till en nästan total fragmentering av kärnämnena, som skulle inne­bära ett dödligt hot mot forskning och forskamtbildning vid institutio­nerna — och därmed även mol lågsladieundervisningens vetenskaplig­het.

Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Stockholm hävdar att kontakten med forskningen är ett oundgängligt inslag i varje utbild­ning av högskolekaraklär. Så är t. ex. enligt nämnden träningen i vetenskaplig metodik och vetenskapligt tänkande i hög grad en aspekt av den yrkesförberedande utbildningen redan på grundutbildningsnivå. Konsistoriet vid karolinska inslitutet framhåller att forskningens meto­dik ständigt är aktuell inte bara för lärarna utan också för de blivande läkarna och tandläkarna.

SACO.s instämmande i U 68:s förslag, att högskoleulbildningens yr­kesinriktning skall ligga till gmnd för studiernas organisation på grund­utbildningsnivå, görs i övertygelsen att detta väl låter sig förena med er-

 

Prop. 1975: 9                                                         165

forderliga anordningar i syfte att trygga forskningssambandet. TCO anser att svårigheten att mera precist uttrycka vad som krävs i ett visst yrke gör alt de vetenskapliga synpunkterna bör få ett betydande ut­rymme.

Några remissinstanser med anknytning till utbildningar som i dag saknar institutionaliserad forskningsanknytning diskuterar konsekven­serna för berörda utbildningar av ett genomförande av U 68:s förslag.

Nämnden för socionomulbildning anser att frågan om socionomut­bildningens forskningsanknytning är av fundamental betydelse. Nämn­den pekar på alt det för närvarande är svårt alt till fullo meddela en un­dervisning vilande på vetenskaplig grund. De forskningsresultat som bor­de utgöra gmnden för högskolomas utbildning för socialt behandlings­arbete saknas i stor utsträckning. Nämnden redovisar fyra typer av behov av forskningsanknytning för socionomutbildningen. För det första gäller det behov av forskning dels som stöd för gmndutbildning­en, dels för alt ta fram ny kunskap. Den andra typen av behov avser den sociala verksamhetens behov av forskarutbildade med socionom­examen i botten. För det tredje gäller det önskemål alt nyttja den forskningskapacitet socionomerna ulgör, främst genom den yrkesin­riktade utbildning och de prakliska erfarenheler de inhämtat. Slutligen anser nämnden atl utbildningssystemet bör göras flexibelt så att socio­nomer ges möjlighet till såväl forskarutbildning som kvalificerad vidareutbildning.

OMUS anser att musikutbildningen i dag har oliUfredsslällande för­utsättningar att tillgodogöra sig den slimulans som närheten till och kontakten med en levande och dynamisk forskningsverksamhet utgör. OMUS framhåller betydelsen av alt de direkta forskningsinsalsema åt­minstone lill en del inriktas på problem som har betydelse för gmnd­utbildningen. Speciellt föreligger inom musikområdet ett stort behov av pedagogisk-melodisk forskning och utvecklingsverksamhet. Slyrelsen för konstfackskolan ser det som väsentligt ur både allmänsamhälleliga aspekter och studiesynpunkler att en designforskning kommer till stånd med förankring i utbildningen. Slyrelsen för bibliotekshögskolan anser alt det ur bibliotekarieutbildningens synvinkel är väsentligt med en stark och samordnad biblioteksforskning, bl. a. för att underiätla rekrytering­en av kvalificerade lärarkrafter.

Stockholms läns landsting anser att det från likvärdighetssynpunkl är angeläget att kommunal högskoleutbildning tillförsäkras samma an­knytning till forskning inom olika specialområden som utbildningen in­om den statliga högskolan.

Från flera håll framhålls allmänl värdet för forskningen av en kopp­ling till ulbUdningen inom en vidgad högskola. Exempelvis framhåller forskningsrådsulredningen alt en bredare kontakt med utbildning som inte tidigare ingått i högskolan i många fall bör ge impulser lill nya

 

Prop. 1975: 9                                                         166

forskningsinsatser. U 68:s förslag bör enligt ABF bidra till atl ge univer­sitetsforskningen flera och tätare impulser från samhället ulanför hög­skolorna, under förutsättning att utbildningens forskningsanknytning blir tillräckligt stark.

AMS ser för sin del en nära kontakt mellan arbetsliv och forskning som väsenllig, varigenom nya utbildningsvägar eller kombinationer av ämnen successivt kan tillskapas.

Det värde som forskningsanknytningen representerar måste enligt LO vägas mot andra värden och andra mål. Den närmare anknytningen lill arbetsliv och regionala och lokala förhållanden representerar för LO sådana värden. Önskemål om bevarad forskningsanknytning får inle leda till all man avslår från en ökning av utbildningsutbudet då förutsätt­ningar i övrigt finns för en sådan ökning. LO framhåller att större hän­synstagande till arbetsliv och regionala förhållanden inle behöver be­tyda en försämrad forskningsanknytning. Den ylterligare spridningen av högskoleresurser till nya orter bör tvärtom kunna leda tiU att forsk­ningen i högre grad kan inriklas på problem av väsentlig betydelse inom regionen. Därmed skapas enligl LO också en större förståelse för forskningens behov och metoder.

Med hänsyn till konsekvenserna för sambandet mellan forskning/ forskarutbildning och grundutbildning kritiserar emellertid många re­missinstanser U 68:s förslag om utbyggnad av högskoleutbUdningen på orter utan forskningsorganisation. I anslutning härtill förs fram en del synpunkler och förslag rörande lokalisering av resurser för forskning och forskarutbildning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings­nämnd ser det som bekymmersamt att utredningen inle erkänner — och än mindre diskuterar — målkonflikten mellan forskningsanknytning och den främsi av regionalpolitiska syften motiverade lokaliseringen av högskoleutbildning till nya orter.

Filosofiska fakulteten i Linköping anser all U 68 anlagt ett för snävt perspektiv på forskningsanknytningsproblemet. En viktig fråga är, häv­dar fakulteten, hur grundutbildningen på lång sikt påverkas om den lo­kaliseras så alt de som är verkscimma inom den avskärmas från daglig närkoniakt med en forskningsmiljö. För en högskola utan reell forsk-ningansknylning anser fakulteten två speciella huvudproblem stå i för­grunden då det gäUer att genomföra grundläggande utbildning. Det gäller dels hur ny kunskap och nya metoder snabbt skall kunna föras in i utbildningen, dels hur föråUrade synpunkter och kunskaper skall kunna föras ut ur utbildningen. Dessa problem blir enligt de erfaren­heter fakulleten i Linköping har synnerligen svåriösla om den gmnd­läggande utbildningen är geografiskt skild från forskningen. Dessa effekter på gmndutbildningen anser fakulteten huvudsakligen bero på att lärarna saknar direkt forskningskonlakt. Fakultetens slutsats blir att

 

Prop. 1975:9                                                          167

man måste vara mycket återhållsam med atl lokalisera högre ulbildning till platser där inle forskningsanknytning kan åsiadkommas. Konsistoriet i Linköping stryker under fakultetens synpunkter.

Synpunkler i större eller mindre utsträckning överensstämmande med dessa anförs också av många andra remissinstanser, bl. a. samarbets­organen vid de tre universitetsfilialerna, konsistoriet i Lund, några läns­skolnämnder samt länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län.

UKÄ anför att forskningsanknytning av grundutbildningen i en inte­grerad högskola enligt U 68:s förslag inte kan — som huvuddelen av läroanstalterna synes ha menat — generellt lösas genom samlokalisering av forskning och ulbildning. Det står enligt UKÄ klart atl en samlokali­sering i och för sig är den rationellaste lösningen om enbart forsknings-och utbildningsorganisatoriska skäl betraktas som avgörande men också andra faktorer måste i denna del av samhällsplaneringen vägas in i be­dömningen. Den traditionella formen för forskningsanknytning är där­för inte tillräcklig. UKÄ betonar att behovet av forskningskonlakt kan variera från utbildning till utbildning. Utbildningar som är i särskild grad beroende av tillgång till resurser inom den reguljära forsknings­organisationen — eller inom enheter med resurser för forskning och utvecklingsarbete utanför universitets- och högskoleväsendet — kan vara svåra att lokalisera till orter utan sådan bas. Exempelvis bör enligt UKÄ sjukgymnastutbildningen lokaliseras i första hand till orter med medicinsk forskning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är krilisk mot atl de mindre hög­skolorna är tänkta som rena utbildningsanslalter på grandkursnivå ulan forskning. Länsstyrelsen ser det som angeläget atl högskolan blir en aktiv part i samhället genom etl nära samarbete mellan å ena sidan högskolan och å andra sidan insitulioner och näringsliv på den ort och inom det område där högskolan är belägen. Enligt länsstyrelsen visar erfarenheterna från universitetsfilialen i Växjö — där påbyggnads­kurser på C- och D-nivå finns i de flesta ämnen och där viss forskning i samarbete med modemniversitetet i Lund förekommer — all elt så­dant samarbele är möjligt alt åstadkomma med begränsade resurser.

Socialstyrelsen, länsslyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län, SAFISI m. fl. remissinstanser framhåller viklen av alt studerande på högskoleorter ulan egen forskning inte missgynnas vid urvalet till forskaratbildning. Filialnämnden i Örebro anser att information inle är lillräcklig i sammanhanget ulan alt de studerande på högskoleorter ulan egen forskning måste ges möjligheter till kontakter med forsknings­institutioner redan under grundutbildningen. Konsekvensen av det själv­klara kravet alt alla studerande skall jämställas vid urvalet till forskar­utbildning blir enligt SÖ all man avstår från att decentralisera grund­utbildning i ämnen med låga sluderandelal. Forskningsrådsutredningen, som är positiv lill en spridning av högskoleutbildningen, finner dock

 

Prop.1975:9                                                           168

att en sådan medför svårigheier att nå en optimal rekrylering till fors­karatbildning genom all de personliga kontakterna mellan forskare/ handledare och presumtiva forskarstuderande minskar eller uteblir.

Remissinslanserna synes i allmänhet — oavsett sina ställningstaganden till lokaliseringsförslagen — acceptera U 68:s ulgångspunkt att forsk­ningen och forskamtbildningen skall vara i huvudsak koncentrerad till universitetsortema samt Linköping och Luleå. Flera instanser lar dock upp frågan om förläggning av sådan verksamhet också till andra hög­skoleorter.

Forskningsrådsutredningen stryker under att väl fungerande forsk­ningsmiljöer inle bör försvagas genom att nya men resurssvaga forsk­ningscentra skapas. ERU hävdar å sin sida alt i van fall den tillämpade forskningen på vissa områden och då speciellt det samhällsvetenskapliga ofta kan bedrivas i relativt små grapper och lill låga kostnader. Även med en spridning av verksamhelen bör enligl ERU en god forsknings­miljö kunna skapas inom väl avgränsade ämnesområden.

Önskemålen om förläggning av viss forskningsverksamhet utanför de sju nämnda orterna förs i första hand fram från wriversitetsfilialenia och organ med anknytning till filialorterna. Exempelvis anför läns­slyrelsen i Värmlands län att den är medveten om att det för närva­rande av resursskäl är nödvändigt att koncentrera merparten av forskningen till de stora högskolorna. Detta får emellertid enligt länsslyrelsen inte innebära något slag av förbud mot forskning på övriga högskoleorter och då speciellt inte vid de nuvarande filialerna. Länsstyrelsen finner att det i takt med den framtida ökningen av forsk­ningsresurserna bör vara möjligt atl tillföra de nuvarande filialerna vissa forskningsresurser — i första hand via en ökning av forsknings­samarbetet mellan universiteten och universitetsfilialerna. Fdialnämndeii i Örebro anser att institutioner vid vilka forskning bedrivs skulle kunna åläggas att lägga ut delar av sina forskningsprojekt till insiitutioner utan egen forskning samtidigt som lärare från forskningsinstitutioner deltar i undervisningen på C- och D-nivå. Filialnämnden finner skäl tala for atl låla högskolan i Örebro bedriva forskning inriktad mot kommu­nernas behov. Forskningen skulle i organisatoriskt hänseende kunna knytas till universitetet i Uppsala. UKÄ anser alt ökade möjligheter bör erbjudas att förlägga forskningsuppgifter, särskilt inom vetenskaps­grenar som inle i nämnvärd utsträckning är beroende av tillgång lill särskild apparatur eller andra speciella resurser, till högskoleorter utan egen forskningsorganisation. UKÄ föreslår atl särskilda medel ställs till förfogande för detta ändamäl, anvisade under ett anslag förslagsvis benämnt Främjande av forskningsanknytning i högskolan.

UKÄ, konsistoriet och filosofiska fakulteten i Linköping m. fl. anser att forskningsorganisationen vid högskolan i Linköping bör byggas ut med resurser för forskning även inom den nuvarande filosofiska fakul-

 

Prop. 1975: 9                                                                        169

telens ämnesområden. UKÄ föreslår att högskolan får i uppdrag att — i samarbele med vederbörande faktultetsberedningar — utreda frågan och att erforderliga resurser ställs till förfogande för utredningsarbetet.

1.2.3 Högskolestudiemas organisation översikt

Med en viss generaUsering kan sägas att U 68:s studieorganisatoriska förslag tillstyrks eller accepteras av huvuddelen av remissinstanserna utanför universitetssektorn och av en varierande andel av universitets­organen. Undantag härvidlag är förslaget om examenssystemets avskaf­fande, från vilket en klar majoritet av remissinstanserna tar avstånd, samt förslaget om utbildningsbevis, som tillstyrks praktiskt taget en­hälligl.

Uiredningens förslag till aUmänna utbildningslinjer föranleder rela­tivt få kommentarer. Av naturliga skäl tar dessa kommentarer, när de förekommer, ofta fasta på detaljer i enskilda linjer.

Principer för studieorganisationen m.m.

I flertalet remissyttranden behandlas principen om en i formellt hän­seende enhetlig studieorgnisation i direkt anslutning lUl U 68:s förslag tiU utformningen av denna. Ställningstagandena till principerna präglas därför ofta av vederbörande remissinstansers in­slällning tiU den föreslagna lösningen.

Uiredningens förslag att studieorganisationen skall omfatta allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer slöds av en lång rad remiss­instanser. Bland dessa finns försvarets skolnämnd, statskontoret, RRV, SÖ, flera lärarhögskolor, UKÄ, juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå, AMS, slatens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforsk­ning, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, slyrelsen för lant­brukshögskolan, Kalmar och Kopparbergs läns landsiing, SACO, SAF/ SI, LO och TCO.

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna förordar RRV mot bakgmnd av erfarenheterna av 1969 års studieordning en fastare organisation av linjema och en mer strikt tUlämpning av de grundläggande bestämmelserna för linjerna än vad U 68 föreslagit.

UKÄ anser att en ledande princip för utformningen av studieorga­nisationen måste vara att studieordningen skall främja ett för individen fullgott utbyte av studiema och utgöra elt slöd för den studerande. Andra önskemål, t. ex. önskemål om likformighet, måste stå tillbaka för det angivna primära syftet. UKÄ är dock klart positivt inställt till

 

Prop. 1975: 9                                                         170

i mer kvalificerad mening fas;ta utbUdningslinjer vid de filosofiska fakulteterna. Man måste emellertid undvika att linjevalet blir en rent administrativ åtgärd. Detla kräver en kraftigare ulbyggd studievägled-ningsorganisalion än vad U 68 har föreslagil. UKÄ uppfattar U 68:s konstraktion och uppsättning a\' linjer som uttryck för en sirävan efter bredd i utbildningsutbudet i förening med fasthet i studierna. Det är vikligl att slå fast, anser UKÄ, alt linjesystemet i sig inte innebär någon ändring, vare sig innehållsmässigt eller organisatoriskt, av en lång rad av nuvarande utbildningar på högskoleområdet.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings­nämnd godtar principieUt utredningens förslag men gör starka förbehåll. Fakulteten och nämnden vänder sig, som förut nämnts, mot den ten­dens till fragmentisering av kärnämnena i små korta kurser som fram­träder i utredningsförslaget. Varje längre utbildningslinje bör ha minst etl karaktärsämne, inom vUket ordentlig fördjupning kan ske. Konsisto­rierna i Lund och Umeå tillhör den stora grupp remissinstanser inom universitetssektom som uttrycker tveksamhet inför en alltför långt­gående strävan efter enhellighei;. Denna tvekan gäller särskilt de nu­varande filosofiska fakulteterna. Samhällsvetenskapliga fakidtelens ut­bildningsnämnd i Göteborg hävdar att utredningen genom atl pressa in all grundutbildning i samma organisation inte har lyckats skapa en adekvat organisation för någon lyp av gmndutbildning. Konsistoriet i Umeå framhåller alt del är eftersträvansvärt att öka de filosofiska fakulteternas inriktning mot yrkesverksamhet. Della får dock inte ske till priset av schabloniseringar och stereotypa adminislraliva lösningar. SFS anser att en förutsättning för att förslaget skall kunna accepteras är att utbildningslinjema inom de filosofiska fakulteterna är rekom­menderande, att de bygger på principen om successiv differentiering samt att de har flera varianter. De arbetsuppgifter som kan skapas för humanister utanför de traditionella akademiska yrkena kräver enligl humanistiska fakulteten i Göteborg först och sist flexibilitet vid kombi­nation av kurser och förmåga lUl förnyelse vid översynen av studiekur­ser. Delta talar enligt fakulteten mot en låsning av utbildningslinjer vid yrkesområden. Konsistoriet vid Cfialmers tekniska högskola finner det förvånande alt U 68 ulan vidare Vill lösa upp civilingenjörsutbild­ningens väl beprövade arbetsformer genom att höja de filosofiska fakul­teternas studieorganisaioriska regler till allmängiltighet. Flera av för­slagen skulle, enligt konsistoriet, om de genomfördes allvarligt skada den för sitt ändamål väl anpassade civUingenjörsulbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Slock­holm anser att det är meningslöst att vid början av studierna försöka gissa vUken yrkessektor de studerande kommer att ägna sig åt. Linjerna bör därför endast uigöra rekommendationer tUl de studerande. FPU anser att ett system med fasta studiegångar under alla förhåUanden är

 

Prop. 1975: 9                                                         171

oacceptabelt. Enligt samhällsvetenskapliga fakulleten i Lund och dess utbildningsnämnd bör utbUdningssystemet ge de studerande reella möjligheter att själva komponera sin utbUdning.

Förslagen rörande lokala och individuella utbild­ningslinjer stöds i allmänhel av remissinstanserna. Man betonar allmänt värdet av ett ökat utbud av utbildning av detta slag. Stats­kontoret framhåller viklen av garantier för att samma kvalitativa krav stäUs på sådana linjer som på de allmänna utbildningslinjerna. Lärar­högskolan i Växjö är skeptisk mot förslaget och anser att del innebär en risk för provinsiell överskatlning av utbildningsbehov. Socialstyrelsen tar avstånd från förslaget om generell möjlighet att inrätta lokala och individuella utbildningslinjer för ulbildning inom vårdområdet. Denna inskränkning är nödvändig, framhåller styrelsen, framför alll med hänsyn till de behörighetskrav som i flertalet fall är förknippade med yrkesutövning inom vårdområdet. Landstingen i Stockholms och Uppsala län, å andra sidan, finner del angeläget att lokala utbildnings­linjer skapas även inom den landstingskommunala högskoleutbildningen. Vårdutbildningens slora beroende av resurser för yrkesträning gör del enligt landstingen lämpligt alt variera utbUdningsutbudet med hänsyn tiU sjukvårdens lokala och regionala organisation.

SSEF avvisar förslaget om lokala utbildningslinjer eftersom — med högskolestyrelser sammansatta enligt U 68:s förslag — de skulle ge lokala myndigheter och näringslivet slora möjligheter att utnyttja ut­bildningsorganisationen "i lokaliseringsmässiga syften".

U 68:s förslag atl utbildningslinjerna skall vara uppbyggda av kur­ser och studiekurser har tillstyrkts av flertalet av dem som yttrat sig i frågan. I ell begränsal anlal yttranden, bl.a. från organ inom eller med anknytning till de tekniska fakulteterna, t.ex. sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska hagaskola, framhålls dock att den nuvarande kursuppläggningen vid dessa fakulteter bör bibehållas. Sve-riges civilingenjörsförbund anför att ulbildning med de mål U 68 föreslår inte framgångsrikt kan planeras genom att kurser fritt kombi­neras ungefär efter principen "plock från smörgåsbord". Förbundet avvisar de gmndprinciper U 68 föreslår för högskolestudiernas orga­nisation. IVA anser att utredningen möjligen har alltför stor tilltro till möjligheterna att utnyttja kurser som slandardpaket, vilka fritt skulle kunna kombineras.

Enligt historisk-filosofiska sektionen i Slockholm är det vanskligt eller i det närmaste omöjligt alt lära ut kritiskt tänkande och metodiskt arbete inom korta kurser som är måttbeslällda för en yrkessektor. För entydigt definierade yrkesändamål kan kortare kurser bli den rationella lösningen, men en mångsidig användbarhet kräver längre studie­kurser. Filialrådet i Växjö anser att den föreslagna ordningen innebär att de enskilda ämnenas fortbestånd hotas vid de små enheterna. Varje

 

Prop. 1975:9                                                          172

ämne avses bidra med siörre eller mindre delar av sitt ämnesområde, som integreras med annan utbildning. Det kommer att bli svårt för en studerande att byta utbildningslinje och gå över från en renodlad yrkeslinje tUl renodlade ämnesstudier. På de mindre högskoleorterna kommer inte att kunna existera det stora utbud av renodlade ämnes­studier som för närvarande förekommer vid universitetsfilialerna.

I en lång rad yttranden, bl.a. från AMS, SÖ, UKÄ, LO, SAFISI och SVUX, betonas vikten av ett brett ulbud av enstaka kurser och studie­kurser, som ger möjlighet till fort- och vidareutbildning samt till kom­binationer över nuvarande gränser mellan läroanstalter och fakulteter.

Flera av de remissinslanser som företräder utbildningar inom kultur­området pekar på att det inte alllid är möjligt att tUlämpa U 68:s studieorganisatoriska principer för utbildningar inom detta område. Sålunda beslår enligl OMUS en slor del av utbildningen av färdig­hetsträning. En kurs bör då kunna uttrycka en för en viss ämnesdel avsatt studielid under vilken vai-je studerande får ulveckla sin förmåga och sitt kunnande så långt som möjligt. I dessa fall är det inte rimligt att ange etl för alla studerande gemensamt mål.

U 68:s förslag rörande de yrkesinriktade studiekurserna (y r k-kurserna) och kombinationsutbildningarna berörs endas;t av ett litet anlal remissorgan. UKÄ och Sö ansluter sig i huvudsak till utrednings­förslaget vad det gäller yrk-kurserna. UKÄ delar uppfattningen alt begreppet yrk-kurs bör avskaffas. Även SFS och TCO instämmer i slort med U 68 på denna punkt. SACO anser att yrk-kurserna under en övergångsperiod måste finnas kvar som yrkesinriktade alternativ lill den mer teoretiskt inriklade hög;;koleutbildningen.

I fråga om kombinationsutbildningama framhäller TCO att behovet av ell samlat ansvar är uppenbart. Siörre geografisk spridning och ökad integration av de ingående kurserna bör eftersträvas. Utbildningarna bör föras upp som allmänna utbildningslinjer. SÖ å andra sidan, ifrågasätter med hänsyn till de administrativa problemen kombinationsutbildningarnas fortbestånd. Det är särskilt integrationen mellan universitets- och gymnasieskolekurser som är skolorganisatoriskt svårhanterlig med ofta mycket små grupper och som en följd härav höga kostnader.

Bland övriga synpunkter som framförs i anslutning till utredningens förslag rörande studieorganisationen kan följande nämnas.

UKÄ, SFS och SSU m.fl. remissinstanser anser alt förändringarna i studieorganisationen måste kombineras med en ökad satsning på studie­vägledning och yrkesrådgivning. AMS betonar att arbetsmarknadsinfor­mation bör ingå som ett led i all högskoleutbildning.

Slyrelsen för journalisthögskolan i Slockholm anser att man beträf­fande joumalistutbUdningen bör avvakta pågående utredningsarbete innan några förändringar besluis. U 68:s förslag beträffande studie-

 

Prop. 1975: 9                                                         173

organisation inom området konst, design och konsthantverk bör enligt slyrelsen för konstfackskolan hänskjutas tiU 1973 års expertgrapp för konstulbUdning.

Betyg och examen

Den studieorganisatoriska fråga som tiUdragit sig det störsia iniresset bland remissinstansema gäller U 68:s förslag rörande betyg och exa­mina.

Flertalet remissinstanser utanför universitets- och högskoleområdet, som yttrar sig i frågan, är positiva till att ett enhetligt värde­ringssystem införs i högskolan. TUl denna grupp hör statskontoret, socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, flera länsskolnämnder, nämnden för socio­nomutbildning, länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, lands­tingen i Kristianstads och Västernorrlands län. Svenska kommunför­bimdet. Landstingsförbundet, LO, SACO, TCO, SFS och Elevförbundet. Även några instanser vid universitet och högskolor tiUstyrker förslaget om enhetligt betygssystem. Detta gäller t. ex. konsistoriet i Umeå, mate­matisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildnings­nämnd, teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildnings­nämnd, ett stort antal lärarhögskolor samt styrelsen för lantbrukshög­skolan och utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan.

En mer avvisande inställning till utredningsförslagen på denna punkt återfirms hos elt stort anlal universitets- och högskoleorgan. Konsisto­riet i Lund framhåller att riskerna är betydande alt en inom de närmasle åren genomförd belygsenhellighet skulle innebära en skenlösning, som enbart skulle vålla irritation och ölägenheter ulan att gagna någon. På längre sikt, framhåller konsistoriet, finns argument som talar för etl mer enhetligt syslem än det nuvarande. Konsistoriet vid tekniska hög­skolan i Slockholm anser att det inte torde vara värt besväret atl uni­formera betygssätlningen inom hela den högre utbildningen. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göieborg kan inte finna några skäl för ett enhetligt system över hela fältet. Ett sådant behövs endast när stu­derande från skilda områden skall mätas mol varandra. Värderingen bör därför vara enhetlig inom varje sektor. Remissinslanserna inom de lekniska fakulteterna är praktiskt taget enhäUiga i alt avstyrka utred­ningens förslag i dessa frågor.

Konsistoriet vid universitetet i Slockholm anser att belygsfrågan bör bli föremål för förnyade överväganden. Denna synpunkt delas av flera andra organ vid läroanstalterna. I flera fall anförs att man bör avvakta resultatet av betygsutredningens arbete innan ställning tas.

Några remissinslanser vänder sig mot varje form av betygsätlning. Sektionen för arkitektur vid tekniska högskolan i Stockholm anser att

 

Prop. 1975:9                                                          174

utbUdningsenheten skall kunna garantera — genom kontinuerliga in­satser i själva undervisningen — att de studerande uppnår en bestämd kvalitet i sin ulbildning. Därmed blir betyg överflödiga. Behov av infor­mation tUl framtida arbetsgivare kan tillgodoses med ulföriiga kurs- och projektbeskrivningar.

Remissinstanserna inom det tekniska områdei, vilka alltså vänder sig mot ett enhetligt betygssystem, är särskilt kriiiska mot det föreslagna poängsystemet. Man ansier alt poängsystemet inte är ända­målsenligt vid de tekniska fakulteterna där de studerande läser flera ämnen samtidigt. Utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå fram­håller att ett system med ett i limmar uttryckt begrepp för totalarbetstid under alla förhållanden är nödvändigt i det dagliga arbetet vid en läro­anstalt där elevens dagliga arbetsitid måste delas på flera kurser produ­cerade av vilt skUda insiitutioner.

De remissinstanser som lillstyrker ett enhetligt betygssystem accepte­rar i allmänhet det föreslagna poängsystemet.

SAFISI anför dock att organisationerna visseriigen kan godta ett en­hetligt betygssystem, om möjligheter finns till undantag, men avvisar förslaget att det nuvarande systemet vid de filosofiska fakulteterna görs lill riktpunkt. Detta syslem kopplar nämligen samman godkänd studieprestation med studietiden på etl mindre lämpligt sätt. Organisa­tionerna kräver att de studerande inte får godkännas förrän de nöj­aktigt inhämtat kursemas innehåll, oavsell om della kräver mer eller mindre tid än den uppsatta normen.

I fråga om den föreslagna betygsskalan, underkänd — god- , känd — väl godkänd, är meningarna starkt delade. UKÄ tiUstyrker det föreslagna systemet för betygsättning men framhåller all frågan om kvalitetsbelyg på längre sikt är diskutabel. Vidare bör en tvågradig skala kunna användas i vissa sammanhang. SÖ tillstyrker den föreslagna tregradiga skalan men reserverar sig för vad som kan bli resultatet av den pågående utredningen om betyg inom läramtbUdningen. Bland övriga remissorgan som tillstyrkei- U 68:s förslag till betygsskala märks socialstyrelsen, nämnden för socionomutbildning, konsistorierna i Lund och Umeå, medicinska fakulteten i Göteborg, samarbetsnämnden för jordbrukels högskolor. Svenska kommtmförbundet, LO och TCO. Såväl nämnden för socionomutbildning som 7'CO anser dock alt lösningen endast får ses som elt provisorium i avvaktan på belygsulredningens förslag.

I flera yttranden krävs en mer fingraderad skala än den U 68 före­slagit. Flera remissorgan med anknytning till de tekniska fakulteterna, däribland Teknologorganisationen Refiec och Sveriges civilingenjörs­förbund, anser att man vid dessa fakulteter bör ha möjlighet alt behålla den nuvarande fyrgradiga skalan. Juridiska fakulteterna i Lund och Slockholm och deras utbildningsnämnder, matemalisk-nalurvetenskap-

 

Prop. 1975:9                                                          175

liga fakulteterna i Stockholm och Göteborg samt odontologiska fakul­teten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd tUlhör dem som anser att en mer fingraderad betygsskala än den förslagna fordras.

I några yttranden vänder man sig mot ett system med kvalitetsbetyg. SFS anser att kvalitetsbetygen har negativa effekter vad gäller studie­hets och konkurrensmentalitet mellan de studerande. Som en följd av alt betygen utnyttjas som urvalsinstrument tvingas många att i onödan förlänga sina studier. Organisationen anser därför att en tvågradig skala, godkänd — ej godkänd, bör införas och bättre urvalsinstrument eftersträvas. En tvågradig betygsskala förespråkas även av samhälls­vetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Göieborg, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala, styrelsen och utbildnings­nämnden vid bibliotekshögskolan. Landstingsförbundet, SACO, Elev­förbundet och SSEF.

U 68:s delaljförslag i fråga om betygsättningen har berörts i ett litet antal yttranden. I yttranden från organ inom de tekniska fakulteterna anförs att det bör vara möjligt att erhålla överbetyg vid omtentamen samt att omtentamen i belygshöjande syfte bör vara tilläten. Dessa ställningstaganden innebär att man vänder sig mol U 68:s förslag. Hu­manistiska fakulleten i Umeå anser att betyg bör kunna ges inte bara på kurser ulan även på studiekurser. Historisk-filosofiska sektionens ut­bildningsnämnd i Uppsala avstyrker förslaget att betyg inte skaU sältas på mindre enheter än kurser om sammanlagt 10 poäng. Så långa kurser är sällsynia inom humanistiska fakulteten och systemet skulle framtvinga en addering av kurser endast för betygsättning.

Utredningen har föreslagit att termen examen inte längre skall förekomma, att utbildningens omfattning och innehåll skall dokumen­teras i ett utbildningsbevis samt alt examenstitlar inte skall knytas till genomgången gmndläggande högskoleutbildning.

I fråga om införande av ett utbildningsbevis, vilket utförligt redo­visar utbildningens innehåll, råder praktiskt taget enighet kring utred­ningens förslag. Oavsett vilken ställning remissinstanserna intagit i betygs- och examensfrågorna i övrigt anser man överlag att de före­slagna utbildningsbevisen bör kunna fylla en väsentlig funktion.

Förslaget att examensbegreppet och examenslitlarna skall avskaffas får stöd av flera remissinstanser, t.ex. AMS, nämnden för socionom­ulbildning, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå, läns­styrelsen i Värmlands län, \lönköpings läns landsting. Svenska kom­munförbundet, LO, TCO och SFS. TCO framhåller bl. a. all examens-systemet oftast effektivt har omöjliggjort uppkomsten av nya utbild­ningsvägar och utbildningskombinationer, därför att delar av dessa utbildningar funnits vid olika läroanstalter eller vid fakulteter av olika slag.  Vidare fiims det betydande svårigheter att lansera nya

 

Prop. 1975: 9                                                         176

kortare utbUdningar eller utbildningskombinationer som inte uppfyller de traditionella examensbegreppen, eftersom studier som inte leder till examen i allmänhet betraktas rned skepsis eller renl av som elt miss­lyckande. Argumentet om examenssystemets betydelse i internationella sammanhang är enligl TCO inle relevant. Ett accepterande av en svensk högskoleutbildning i internationella sammanhang är mera knutet lUl innehåll och nivå i utbildningen än till del formella examensbegreppet.

I ett mycket stort anlal yttranden avvisas förslaget att avskaffa exa­mensbegreppet och examenslitlarna. I denna grupp finns flertalet remissinstanser vid universitet och högskolor saml bl. a. konjunklur­insiiiutet, SACO, IVA och SAFISI. UKÄ kan inle förorda att examens­begreppet avskaffas generellt. Examensbegreppet bör enligt UKÄ framför aUt knytas till slutförd utbildning på sådana linjer som för­bereder för beslämda arbetsuppgifter eller yrkesfunktioner och som har en viss minsta längd.

Det oftast förekommande argumentet gäller examinas betydelse i internationella sammanhang. Man hävdar att den förväntade utökade internationaliseringen av arbelsmarknaden crch den önskvärda starkare internationaUseringen av forskningen talar för atl de nuvarande inter­nationellt etablerade examenslitlarna bibehålls. Elt annal argument framförs av konsistoriegruppen i Luleå, som framhåller alt förslagel kan leda lUl elt icke önskvärt tvång all ansluta sig till intresseorganisationer för att få rätt alt bära en erkänd titel. Liknande synpunkter anförs av bl. a. filosofiska fakulleten i Linköping och dess utbildningsnämnd. Andra remissinslanser anser att examenssyslemet har en funktion som stimulans för de studerande, sorri är väsentlig för att tillräckligt mänga skall genomföra en fullständig ulbildning.

Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att elt slopande av examenssyslemei leder till en administrativ merbelasi­ning och därmed till ökade kostnader. I stället för de nuvarande lätt­hanterliga examensbevisen skulle ju träda elt generellt verkande system med krav på en omfattande dokumentation även i de fall där veder­börande inle anser sig behöva något dylikl.

Odonlologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbild­ningsnämnd finner inte att bärande skäl har redovisats för ett generellt avskaffande av examenslitlarna men anser atl vissa "delexamina" som odontologie kandidatexamen kan avskaffas.

Utvecklingslinjer för högskolestudliemas organisation

U 68:s förslag rörande studieorganisationemas utveckling på längre sUct behandlas av ett begränsat anlal remissorgan. Modellen med breda grundkurser och en successiv differentiering får stöd i flera yitranden. SFS menar alt denna modell har klara utbild-

 

Prop. 1975: 9                                                         177

ningsmässiga, pedagogiska och studiesociala fördelar. Svenska kommun­förbundet anser att successiv differentiering i relativt stor utsträckning borde kunna tillämpas inom högskoleutbildningen. Det får dock inle bli fråga om en mall som okritiskt följs på alla områden. TCO fram­håller att principen om successiv differentiering främjar en horisontell rörlighet på arbetsmarknaden. ABF ser positivt på modellen med breda gmndkurser följda av successivt val av moment. Som skäl härför anförs bl.a. behovet av atl i vissa specialistutbildningar lägga in studiemoment med bredare samhällsanknytning. Denna utbildningsmodell får stöd också av bl.a. SÖ, samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och Göieborg: UKÄ anser alt det utvecklingsarbete som bedrivs inom UKÄ bör kunna ge svar på frågan i vilken utsträckning en sådan studieorganisation är ändamålsenlig inom en sektor eller del av en sektor.

Företrädare för vissa utbUdningslinjer anser att den breda grand­kursen följd av en successivt differentierad utbildning inle är lämplig för deras område. I yttranden från de tekniska fakulteterna framhålls att frågan är om inte civilingenjörsutbUdningen bör differentieras från början i än högre grad än f.n. Konsistoriet vid karolinska institutet anser att successiv differentiering inte är möjlig eller önskvärd och i aUa fall inte lämplig att genomföra inom vårdsektom. OMUS anser atl den successiva differentieringen inte är tillämpbar för musikutbild­ningen.

TCO framhåller alt uiredningens förslag om etapputbildning i hög grad kommer att bidra till att lösa upp stela nivåskiklningar som finns på arbetsmarknaden och som tenderar alt bli fastare. Konsistoriet i Lund, å andra sidan, framhåller att högskoleutbildningens huvudväg alltfort måste utgöras av en sammanhållen utbildningsgång. För detta talar kravet på helhet i studiema och sammanhang meUan dessas skilda delar. Prakliska arbetsmarknadsproblem torde dessulom omöjliggöra något annat.

Utbudet av allmänna utbildningslinjer

U 68:s förslag till utbUdningslinjer berörs av jämförelsevis få remiss­inslanser. Endast i undantagsfall blir förslaget i denna del föremål för en samlad bedömning. Flertalet kommentarer begränsas till att avse vissa linjer eller en viss sektor.

I några yttranden tar man upp behovet av kortare högskoleutbUd-ningar. De föreslagna studieorganisaioriska förändringarna måste, fram­håller TCO, kompletteras av ett rikt utbud av bl.a. korta utbildningar. Behovel av sådana varierar från sektor tUl sektor. Inom en del områden finns redan utarbetade förslag.  Inom andra krävs mer nyskapande

12   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          178

arbeie. Man kan här låta de korta högskoleutbildningarna direkt ta sin utgångspunkt i existerande yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Dessa korta utbildningar kan, anser organisationen, antingen ingå i en etapp i en längre utbildning eller vara helt självständiga. Det är mest angeläget all sådana korta utbildningar k;ommer lill slånd inom de tekniska och administrativa och ekonomiska sektorerna samt inom vårdsektorn. UKÄ anser alt man närmare bör undersöka möjlighelerna att redan vid planeringsperiodens ingång erbjuda korta linjer utöver dem som U 68 anger. UKÄ avser härvid linjer i mer kvalificerad bemärkelse än de kombinationer som finns i dag. Sådana linjer bör också kunna läggas upp som ger okonventionella ämneskombinationer jämfört med dagens studieval.

Vissa yttranden från läroanslaltema inom UKÄ-området är kritiska mot förslaget till utbUdningslinjer. Språkvetenskapliga sektionens utbild­ningsnämnd i Stockholm konslaterar att utredningen inte själv lyckats komma med några konkreta förslag till förnyelse av utbildningen. De föreslagna utbildningslinjerna kräver självfallet inte hela denna väldiga omorganisation av den högre utbildningen. Humanistiska fakulteten i Umeå finner att de föreslagna, utbUdningslinjerna endast innebär en förändring av nomenklaturen, som förefaller ha tillkommit endast för att möjliggöra databehandling.

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna vid de filosofiska fakul­teterna pekar ABF på riskerna med all tUl allmänna utbildningslinjer upphöja kurskombinalioner som inle har ett till sina konturer skönjbart mål i arbetslivet. Organisationen anser att i vart faU inledningsvis lokala och individuella ulbildnuigslinjer saml enstaka kurser bör kunna ges ett något vidgal utrymme till dess bärkraften i nu något tveksamma kurskombinationer hunnit prövas ytterligare.

Vissa organ inom de humanistiska fakulteterna kritiserar utredningens förslag med ulgångspunkt i den hittUls gällande, ämnesbaserade indel­ningsgrunden. Humanistiska fakulleten i Lund efterlyser elt mera kon­stmklivt nytänkande när det gäller att kanalisera in människors spon­tana önskan om fortsall ulbildning inom humaniora, främsi kombinatio­ner humaniora — samhällsvetenskap, humaniora — leknik och huma­niora — naturvetenskap, särskilt viktigt i en tid av ökad teknokratisk styrning av samhället. Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Stockholm beklagar att utredningen inle konstruerat fler allmänna utbildningslinjer som kan tiUjjodose skilda behov av humanistiska studier.

Förslagen inom de olika yrk:esulbildningssektorerna kommenteras i mycket begränsad omfattning. Beträffande den tekniska sektom före­slår Sveriges civilingenjörsförbund att en ny ingenjörsutbildning på högskolenivå skapas genom att ett reformerat fjärde år från gymnasiets tekniska linje utökas med en å två terminers utbildning inom ramen

 

Prop. 1975: 9                                                         179

för en ingenjörsskola som knyts till högskolan. Förbundet avvisar med kraft utredningens förslag om en utbildning lill "mellaningehjör" och elappindelning av civilingenjörsutbildningen. Även IVA motsätter sig det senare förslaget.

Vad gäller undervisningssektorn riktar socialstyrelsen uppmärksam­heten på behovet av en samordnad utbildning för arbete bland barn i åldrarna O—10 år, eventuellt genom en gemensam basutbildning för förskoUärare, fritidspedagoger, socialpedagoger samt ungdoms- och fri­tidsledare med utgångspunkt i pågående ulredningsarbele. Socialstyrel­sen vUl även ifrågasätta om inte förskollärar- och fritidspedagoglinjerna kunde sammanföras till en linje.

I fråga om ämnesläramtbildningen anför SACO bl.a. att lärarkandi­daterna bör ges möjlighet-att gå igenom utbildning i specialpedagogik motsvarande 20 poäng. Denna utbildning bör därvid kunna bytas ut mot 20 poängs ämnesstudier. SACO upprepar även silt krav på fyraårig ämnesteoretisk utbUdning för lärare som undervisar i gymnasieskolan.

Inom sektom för kultur- och informationsyrken tilldrar sig utbild­ningen för information och reklam viss uppmärksamhet. Grafiska Insti­tutet och IHR anser att de utbUdningar som direkt rör områdena in­formation, journalistik, PR, reklam, samhällsinformation och därtill kopplad teknik av grafisk och elermediakaraktär bör sammanföras organisatoriskt. Samordningen kan ske stegvis med syfte att skapa en kommunikationshögskola. Liknande synpunkter framförs bl.a. av SAFj SL SACO framhåller att samhäUet siarkare måste engagera sig i ut­bildningen av dem som sysslar med informationsfrågor i vid bemär­kelse. Detla gäller såväl gmndutbildning och forskarutbildning som fortbildning och vidareutbildning. Organisationen lägger fram förslag till riktlinjer för sådan gmndutbUdning.

LO markerar att utvecklingsarbete i fräga om studier inom kultur-och informationssektorn är angeläget, della särskUt med hänsyn till behovet alt göra kunskap och kultur tillgängliga för regioner och sam­hällsgrupper som är ulbildningsmässigt och kulturellt missgynnade och därmed har svårigheter att få sina intressen tillvaratagna.

1.2.4 Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning

översikt

Många remissinstanser delar U 68:s synsätt att såväl arbetsmarkna­dens behov av utbildad arbetskraft som individernas efterfrågan på utbildning bör vara vägledande för utbUdningsplaneringen och att den ytterst begränsande faktorn för samhällets satsning på högre utbildning bör vara de resurser som kan ställas tUl förfogande för detta ändamål.

 

Prop. 1975:9                                                          180

Några remissinstanser menar alt utgångspunkten för planeringen bör vara främst samhäUets behov av utbildad arbetskraft. En mindre gmpp anser att den högre utbildningen bör dimensioneras huvudsakligen efter individemas efterfrågan på utbildning.

Flertalet remissinstanser framhåller att de saknat möjligheter att granska utflödes- och behovsberäkningama mer ingående. Ofta betonas ändå osäkerheten i beräkningarna. SCB, som följt upp vissa delar av utflödesberäkningarna, drar slutsialsen att det är tveksamt om tillström­ningen tiU högskoleutbUdning kommer att vara tillräcklig för att den föreslagna nedre planeringsgränsen för studerande i utbildningslinjer skaU kunna nås läsåret 1976/77.

Den övervägande delen av yttrandena över utredningens förslag om gymnasieskolans dimensionering är positiva.

I flertalet yttranden tUlstyrks en generell anlagningsbegränsning till högskolans utbildningslinjer. Några remissinstanser, företrädesvis vid universiteten, menar dock att utredningen inte lämnat ett fullgott underlag för en bedömning av frågan. Endast ett fåtal instanser avvisar helt en generell antagningsbegränsning.

Det av utredningen föreslagna planeringssystemet med en övre och en nedre planeringsgräns för antalet studerande i utbildningslinjer och gränsemas kvantitativa läge tierörs av enbart få remissinslanser. De flesta av dessa anser att riktpunkten för antagning läsåret 1976/77 bör ligga nära den nedre planeringsgränsen. Utbildningsplatsernas för­delning på yrkesutbildningssektorer behandlas i bara ett fåtal yttran­den. Den föreslagna satsningen på enstaka kurser och studiekurser har vanligen mottagits positivt. I några fall har man menat att dessa kurser inle bör vara spärrade.

Många remissinstanser framhåller atl KK:s förslag bör avvaktas, innan slutlig ställning tas till frågor om behörighet, urval och antag­ningens organisation. Flertalet instanser framför dock vissa allmänna synpunkter i dessa frågor. Därvid tillstyrker många alt — all eller viss relevant — arbetslivserfarenhet görs till meriteringsgmnd för tUlträde till högre utbildning.

AUmänna överväganden

Till U 68 :s bedömning att den högre utbildningen bör dimensioneras efter den mängd resurser samhällel kan anvisa för della ändamål an­sluter sig åtskilliga remissinstansei-.

TCO anför att garantier mot en okontroUerad kostnadskrävande expansion av studerandeantalet i högskoleutbildning av det slag vi upplevt under 1960-talet måste skapas, bl.a. med hänsyn till det utbild­ningsbehov som i dag finns hos de generationer som befinner sig på arbetsmarknaden. Också förskolan och skolans inre arbete kan vänlas

 

Prop. 1975:9                                                          181

ställa krav på betydande resurser i framtiden. De senaste årens mins­kade studerandetillströmning har, menar TCO, inte förändrat föratsätt­ningarna för denna bedönming. I ett läge då de ekonomiska reslriktio-nema inte är lika lAtagliga som f.n. bör dock enligt TCO:s mening studerandeefterfrågan på utbildning ha ett betydande inflytande på dimensioneringen.

Också SAFISI menar att resurstillgången bör vara den avgörande faktorn för dimensioneringen av den högre ulbUdningen. Möjligheterna att inom en given kostnadsram utbilda fler studerande bör dock enligt organisationema övervägas. Därför bör alternativa sätt att distribuera utbildning Studeras.

LO anser det självklart att vid dimensioneringen av den högre ulbUd­ningen hänsyn skall las till både resurssidan och till behovet av utbUd­ning i samhället.

UKÄ avvisar bestämt en dimensionering av den högre utbildningen endast ulifrån prognoser av arbetsmarknadens efterfrågan på arbets­kraft. Principen att låla dimensioneringen bestämmas av en resursnivå som avvägts mot behovet av insatser inom andra delar av utbildnings-sektorn har, menar UKÄ, en betydande styrka. Också några universi­tets- och högskoleorgan, SÖ, AMS, några länsslyrelser och landsiing, FÖVUX, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, SSU och ABF ansluler sig i huvudsak till utredningens utgångspunkter för di­mensioneringsövervägandena.

SACO kan däremot inte till alla delar instämma i U 68:s utgångs­punkter. Uiredningens konstaterande att arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade och individernas efterfrågan på utbildning är inbördes relaterade är, menar SACO, i och för sig riktigt. Individefterfrågan påverkas dock erfarenhetsmässigt betydligt mer av arbetsmarknads-efterfrågan än tvärtom. Bl.a. utveckUngen under 1960-talet och början av 1970-talet visar detta. Arbetsmarknadseflerfrågan bör därför vara den primära faktorn för bedömning av högskoleutbildningens dimensio­nering. Att prognoserna över arbetsmarknadens behov av utbildade f.n. inte är fuUändade utgör, menar SACO, inget skäl att inle utnyttja dem. Trots allt finns inte något bättre planeringsinstmment. Enligt SACO:s mening är det vidare olänkbart atl det inom en begränsad resursram skulle finnas resurser för att utbilda fler än vad arbetsmark­naden efterfrågar.

Också Elevförbundet anser att utbildningen måste planeras ulifrån samhäUels behov av arbetskraft så att var och en kan få arbetsupp­gifter som han utbildats för. RRV ansluler sig till U 68:s uppfattning att all högskoleutbildning bör vara yrkesförberedande och menar att därav följer att högskoleutbildningen bör dimensioneras i första hand efter behovet av utbildad arbetskraft inom skilda samhällsområden. Också några universitets- och högskoleorgan, statens naturvetenskapliga

 

Prop. 1975:9                                                          182

forskningsråd och 'Statens råd för atomforskning, slyrelsen för statens brandskola, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, Kris­tianstads läns landsiing, SR, IVA, SSEF och Handelskammaren i Göieborg menar all högskoleulbildningens dimensionering primärt bör slyras efter samhällets behov av utbildad arbeiskraft. STU menar att kostnaderna för utbildningsinsatser sektorsvis bör avvägas mot kostna­derna för andra statliga insatsei-. Liknande synpunkter anförs av kon­sistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm.

SFS å sin sida menar atl utgångspunkten vid dimensioneringen bör vara individernas efterfrågan på högre utbUdning. Liknande synpunkter förs fram av SECO, FPU, MUF, konsistoriet vid universiletet i Göte­borg och några andra universiten-- och högskoleorgan.

U 68:s undersökningar

SCB redogör i sitt yttrande för de senaste årens elevströmmar genom ulbUdningsväsendet. Antalet nybörjare på gymnasieskolans tre- och fyra­åriga linjer har minskat kraftigt. 1973/74 var nybörjarna på de tre- och fyraåriga linjerna ca 1000 färre än vad som förutsattes i det lägre beräk-ningsalternalivet hos U 68 (alternativ B). Från 1974/75 och framåt kan antalet nybörjare på dessa linjer komma atl stämma relativt väl överens med vad som antagits i alternativ B. Omfördelningen mellan linjerna medför därför knappast i sig alt tillströmningen till högskoleutbildning fr.o.m. mitten av 1970-lalet behöver avvika nämnvärt från beräknings­alternativ B.

I utflödesberäkningama hos \J 68 förutsattes att samlliga elevplalser i gymnasieskolans årskurs 1 skulle besättas. Det fakliska antalet elever har visat sig bli ca 10000 mindre än antalet platser. Utflödet på arbetsmarknaden av personer med enbart grundskoleutbildning blir därför avsevärt större än vad S(ZB tidigare beräknat. SCB anser delta vara ett aUvarligt problem, då det beräknade utrymmet på arbetsmark­naden är betydligt mindre än det beräknade utflödet.

TiUströmningen till högre utbildning har kunnat följas upp endast för universitet och högskolor. Det är inte troligt att tillströmningen till övriga högre utbildningar avvikit nämnvärt från planerade antal platser. Tillströmningen till hela ulbildnängslinjer beräknas av SCB bli 3 000— 4 000 lägre 1973/74 än vad som fömtsättes i alternativ B. Avvikel­sen beror huvudsakligen på alt andelen studerande för examen vid de filosofiska fakultelema överskattats. I beräkningarna för U 68 antogs att ca 60 procent av de studerande vid dessa fakulteter skulle studera för examen. Enligt inskrivningsuppgiflerna från hösten 1973 avser endast 40 procent alt sludera för examen. Tillströmningen till de filo­sofiska fakulteterna totalt sett förefaller dessutom bli något lägre än beräknat. Vid de tekniska fakulteterna finns vidare obesatta platser.

 

Prop. 1975: 9                                                         183

Mot denna bakgmnd är det, menar SCB, svårt alt tro all tillström­ningen till hela utbildningsUnjer 1976/77 kommer att nå upp tUl U 68:s nedre planeringsgräns. Effektema av de nya behörighetsreglerna blir dock av avgörande betydelse i detta sammanhang. Även tolkningen av de studerandes uppgifier om sina examensavsikler är av slor vikt. Det är naturligtvis vanskligt ätt överföra erfarenheler från den nu­varande studieordningen vid de filosofiska fakulteterna tUl det linje­system som U 68 föreslår och oklart om de studerande som i dag anger att de ej har för avsikt atl ta examen är jämförbara med U 68:s begrepp studerande i enstaka kurser och studiekurser.

SCB uppskattar atl antalet studerande i utbildning motsvarande U 68:s enstaka kurser och studiekurser f.n. uppgår lUI knappt 10 000. Någon väsenllig ökning av anialet kan knappast väntas de närmaste åren. Även om U 68:s förslag tUl lokalisering av den högre utbildningen skulle öka tillströmningen lUl enstaka kurser och studiekurser, är det därför inte uteslutet att antalet studerande i denna typ av utbildning åtminstone i början av U 68:s planeringsperiod kan bli väsentligt mindre än vad U 68 räknat med.

Antalet närvarande studerande i högskoleutbildning kan enligt SCB komma att stanna vid 120 000 1975/76 jämfört med enligt alternativ B beräknade ca 130 000.

Flera andra remissinstanser har påpekat alt tillströmningen till hög­skoleutbildning f.n. är lägre än vad som beräknats enligt alternativ B. Bl.a. konsistoriet i Lund, elt slorl anlal andra universitets- och hög­skoleorgan, länsslyrelserna i Örebro och Värmlands län, SACO, SFS och SECO ställer sig Iveksamma tiU alt den nedre planeringsgränsen för utbildningslinjer skall kunna nås läsåret 1916111. Länsslyrelserna i Kalmar, Hallands och Kopparbergs län anser dock all man inte skall fästa alltför stort avseende vid nuvarande tillströmning. Möjligheterna att uppfylla dimensioneringsmålen hänger i hög grad samman med den geografiska spridningen av högskoleutbildningen.

En analys av behovsberäkningama utifrån folk- och bostadsräkningen 1970 har påbörjats av SCB. HittiUs har endast delar av beräkningarna följts upp varför några slutsatser ännu inte kunnat redovisas. I SCB:s beräkningar av nyrekryieringsbehoven från utbildningsväsendet förut­sattes att sysselsättningen i olika näringsgrenar skulle utvecklas enligt beräkningarna i 1970 års långtidsutredning. Långtidsutredningen har nu reviderats. Erdigt SCB synes de förändrade beräkningsresultaten i av­stämningen ha endast marginell effekt på nyrekryteringsbehoven.

SFS anser dimensioneringsförslaget till stora delar sakna aktualitet, eftersom den ekonomiska utvecklingen avvikit från antagandena i 1970 års långtidsutredning. SACO menar att avvikelserna medför ett lägre behov av högskoleutbildad arbetskraft än vad som beräknades i behovs­kalkylen.   Också   några   universitets-   och   högskoleorgan,   SIFU   och

 

Prop. 1975:9                                                          184

länsstyrelsen i Värmlands län sätter i fråga om inte den offentliga sek­torns expansion har överskattats i kalkylen.

SÖ ser det som en brist all utbildningsbehovet för yrkesbyiare inle är kalkylerat i prognosmaterialet. Underlaget för prognoserna är också delvis föråldrat. Trots detta hsir dock U 68 enligt SÖ dragit rimliga slutsatser för gymnasieskolans del.

Andra remissinstanser, bl.a. AMS, konjunkturinstitutet, SAFISI, Sveriges civilingenjörsförbund och SFS, redovisar i sina yttranden vissa kritiska synpunkter rörande de använda beräkningsmetoderna.

Många remissinstanser pekar mer allmänt på osäkerheten i de utförda kalkylerna. Ofta betonas dock samtidigt att kalkylerna ger etl värdefullt underlag för dimensioneringen. För 5Ö är del av stort värde för det fortsalla planeringsarbetet med dimensioneringen av gymnasieskolan att fortlöpande få tillgång till underlag av det slag som prognosinstitutet redovisat. SACO konstaterar att de utförda undersökningarna lämnat många värdefulla bidrag till kunskapen om förhållandet mellan ulbild­ning och arbetsmarknad. UKÄ menar ätt kalkylerna visserligen är osäkra men framhäver att de utgör ett nytt melodiskt grepp av värde när del gäller att inhämta underlag för dimensioneringsövervägandena. AMS anser att de modeller som tillämpats för de redovisade beräk­ningarna utgör ett viktigt led i elt fortsall metodutvecklingsarbete vad gäller arbelsmarknadsprognoser. Det är angeläget att tiUräckliga resurser anslås för ett fortsatt utvecklingsarbete i syfte att ytterligare förfina och förbättra prognosmetoderna.

G.ymnasieskolans dimensionering m.m.

TCO ansluter sig tiU U 68:s förslag att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning successivt minskas till ca 25 procent av de studerande som anlas till gymnasieskolan. TCO ifrågasätter emel­lertid bl.a. mot bakgrund av del ökande behovet av personal inom barna- och ungdomsvårdsområdet, om inte ökningen av antalet utbild­ningsplatser inom vårdsektorn i gymnasieskolan bör vara större än vad som föreslås av ulredningen.

SECO delar utredningens ujppfattning alt de studieförberedande linjernas andel av gymnasieskolans kapacitet bör minskas. En kvanti­tativ nedskärning av de studieförberedande linjerna fär dock inte beröra den treåriga naturvetenskapliga linjen. SAF/SI anför liknande syn­punkter. Också RRV, konsistoriet i Lund och några andra universiteis-och högskoleorgan, ett stort antal länsskolnämnder, AMS, några läns­styrelser, flera landsiing, FÖVUX, SVUX, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och SHIO tillstyrker uiredningens förslag att andelen platser i icke yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan skall minskas.

 

Prop. 1975: 9                                                         185

SÖ påpekar att en aUt större andel av de sökande till gymnasie­skolan de senaste åren har efterfrågat yrkesinriktad utbildning. Den föreslagna omfördelningen kan komma att förverkligas ulan att sär-skUda åtgärder behöver vidtas. SÖ har också i sin långtidsbedömning siktet inställt på en ökad andel yrkesinriktade utbUdningar.

UKÄ menar att det är svårt att nu ta ställning till U 68:s förslag rörande gymnasieskolan och föreslår att frågorna utreds i särskild ordning efter det att stalsmaktema lagt fast riktUnjerna för högskolans utbyggnad, inklusive behörighetsregler och sociala villkor.

Försvarets skolnämnd anser att den föreslagna omfördelningen av antagningskapaciteten kan få negativa konsekvenser för försvarel genom alt behovet av kompletteringsstudier kan öka bland rekryterat befäl. Konsistoriet vid Chcdmers lekniska högskola uttrycker oro över förslaget då den naturvetenskapliga linjen utgör en viklig rekryterings­bas för bl.a. civilingenjörsutbildningen. Konjunkturinstitutet, länsslyrel­sen i Västerbottens län och Östergötlands läns landsiing avstyrker förslaget.

När det gäller inriktningen av det framlida läroplansarbetel för gymnasieskolan ansluter sig SÖ till tanken att på sikt genomföra sådana förändringar att varje elev kan få både mer generell basut­bildning och mer yrkesinriktad utbildning. På de teoretiska linjerna kan detla ske dels i anslutning till linjernas karaktärsämnen, dels genom förändringar av ämnenas timtal. Andra vägar kan vara all införa praktikkrav, motsvarande vad som gäller på fyraårig teknisk linje även på t.ex. ekonomisk och naturvetenskaplig linje. Liknande synpunkler framförs av LO och TCO.

Enligt TCO-.s uppfattning bör den framtida gymnasieskolan i prin­cip fungera neutralt vid elevernas val mellan fortsatta studier och förvärvsarbete. För närvarande är linjerna i gymnasieskolan i alltför stor utsträckning utformade för all uppfylla endasi ell av dessa mål. Till målet alt på sikt förstärka de yrkesförberedande inslagen vid de utpräglat studieförberedande Unjerna i gymnasieskolan ansluler sig också ett par länsskolnämnder, seminariet för huslig ulbildning i Slock­holm, flera förskoleseminarier, Jönköpings läns landsting, SVUX och FÖVUX. Andra länsskolnämnder är mer tveksamma tiU detta mål.

SACO påpekar att ökat utrymme för yrkesförberedelser måste gå ut över timtalen i de nuvarande studieförberedande linjemas karaktärs­ämnen. Effeklen härav lorde bli att förutsättningarna att framgångsrikt följa en högskoleutbildning utan sänkta kvalitetskrav förändras. En betydligt bättre lösning är enligt SACO:s mening att låta de stude­rande som önskar en yrkesförberedelse erhålla denna koncentrerat under en tidsperiod omedelbart efter gymnasieskolans slut. De av U 68 förordade målen i fråga om studieorganisation avvisas vidare av bl.a. konjunkturinstitutet,  SIFU,   lärarhögskolan  och  förskoleseminariet  i

 

Prop. 1975:9                                                                          186

Jönköping, SECO samt vissa universitetsorgan, t.ex. teologiska fakul­teten i Lund och dess utbildningsnämnd. De sistnämnda ifrågasätter om inle en ökad yrkesförberedelse i gymnasieskolan kommer att gå ut över kunskapsnivån. Det är viktigt att den åsyftade förändringen inte leder lill en sänkning av gymnasieelevemas kunskapsstandard, inte hel­ler till en reducering av gymnasiekunskapernas bredd. Liknande syn­punkter framförs av lekniska fakulteten i Linköping och dess utbild­ningsnämnd.

Högskoleutbildningens dimensioucring; antagningsbegränsning

En generell anlagningsbegränsning liU utbildningslinjer tillstyrks av statskontoret, RRV, UKÄ, konsistorierna i Umeå och Linköping saml vid CTH, styrelserna för bibliotekshögskolan och lanlbrukshögskolan samt flera andra universitets- och högskoleorgan, SÖ, nämnden för socionomuibddning, AMS, statens medicinska forskningsråd, styrelsen för statens brandskola, flertalet länsstyrelser och ett stort antal lands­ting, SVUX ,FÖVUX, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbun­det, LO, SR, SACO, TCO, Handelskammaren i Göteborg, Stockholms handelskammare. Elevförbundet och SSU.

Många av de remissinstanser som accepterar en generell antagnings­begränsning framhåller att denna måste kombineras med särskilda åt­gärder för alt garantera en breddad rekrytering till högre utbildning. Bland dessa pekar t.ex. AMS och FÖVUX på behovet av yrkesvägled­ning. LO anser det särskilt vikligt med uppsökande verksamhet för att nå gmpper som nu är underrepresenterade i högre utbildning.

TCO tillstyrker inte en generell anlagningsbegränsning helt villkors­löst. Frågan om generell antagningsbegränsning hänger nära samman med behörighetsreglernas och urvalssystemets utformning. Vid kon­struktionen av urvalssyslemet bör man bl.a. vara mycket uppmärksam på de konsekvenser för den sociala rekryteringen till högskoleutbild­ning som olika utformningar kan ha. De vuxenstuderande bör också garanteras ett rimligt antal platser i högskolan.

Enligt UKÄis mening vore del allvarligt om införandet av en generell anlagningsbegränsning skulle förslärka den sociala snedrekryteringen. Vid silt tiUstyrkande av utredningens förslag har UKÄ fömtsatt att införandel av antagningsbegränsning förenas med kraftfulla åtgärder av det slag som förordats av utredningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings­nämnd menar att den socialt snedvridande effekt på rekryteringen som en spärr sannolikt alllid fär i viss mån kan motverkas genom insatser inom studiefinansieringsområdet, t.ex. en höjning av den återbetal­ningsfria delen av studiemedlen.

 

Prop. 1975:9                                                          187

Konsistoriet i Lund menar att frågan om antagningsbegränsning åtminstone för viss framlid är överspelad p.g.a. den minskade till­strömningen till de fria fakulteterna. I princip kan dock vissa skäl, framför allt begränsade resurser och krav på utbildningens kvalitet, tala för en generell antagningsbegränsning. Konsistoriet vid karolinska inslitutet kan möjligen acceptera generell antagningsbegränsning som en ekonomiskt betingad nödvändighet.

Konsistoriet i Uppsala finner det inte möjligt att ta ställning i frågan om generell antagningsbegränsning innan vissa grundläggade frågor konkretiserats och utretts ytterligare. U 68 har inte klargjort hur spär­rarna skall vara konstruerade, hur urval och fördelning på linjer skall gå till och hur den framtida arbetsmarknaden skaU beräknas. Flera in­stanser vid universiteten anför liknande synpunkter.

Institutet för social forskning tillstyrker en generell antagningsbe­gränsning endast under fömtsättning att studerandetUlströmningen åter börjar öka. SFS anser alt antagningsbegränsningar kan vara motive­rade endast i fråga om mycket snävt yrkesinriktade utbildningar och UtbUdningar med särskilt kostnadskrävande undervisning och avvisar bestämt en generell antagningsbegränsning. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg och några andra universitets- och högskoleorgan, ett par länsstyrelser, SECO och MUF anför liknande synpunkter och avstyrker en generell anlagningsbegränsning. En avigsida med dimensionering med hjälp av spärrar är, menar FPU, alt betygen även i framtiden skulle spela en väsentlig roll i skolan. För FPU är en betygsfri skola ett väsentligt politiskt mål som skulle äventyras av en spärrad högskole­utbildning.

I flera remissyttranden, från bl.a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i Lund, framhålls att de av U 68 föreslagna spärrarna skulle kunna ersättas med intensifierad studie- och yrkesrådgivning samt information om arbetsmarknadssituationen. Sådana ålgärder kunde leda lill en mjukare och effektivare styrning överlägsen U 68:s spärrsystem.

ABF anser alt den av ulredningen valda planeringsmodellen med en övre och en nedre planeringsgräns har en betydande styrka. Erfa­renheter visar hur vanskligt det är atl i detalj söka planera enskUda UtbUdningslinjers kapacitet över en längre följd av år. U 68:s metod att inom en totalram fortlöpande ompröva sektorernas och utbild­ningslinjernas kapacitet bör, menar ABF, väsentligt underiätla en samordning av högskolans planering med planeringen inom övriga samhällssektorer.

UKÄ anser det vara av störsia vikt att de konkreta förslagen angående dimensionering ses över i den slutliga prövningen, bl.a. med ledning av de bedömningar som kommit fram i remissbehandlingen. Antagningen tUl fullständiga utbUdningslinjer bör vid planeringsperio-

 

Prop. 1975: 9                                                         188

dens början begränsas till vad som motsvarar U 68:s nedre planerings-gräns.

Konsistoriet i Linköping anför att det finns skäl att betrakta bl.a. högskoleutbildningens dimensitmering ur perspektivet att tillström­ningen av ungdom fortsättningsvis kan befinna sig på en för de senaste decenniera jämförelsevis låg nivå.

LO ifrågasätter om inte den föreslagna resursramen för högskolan är för hög. Det är angeläget alt utbildningar som riktar sig till kort­tidsutbildade byggs ut. Utrymmet för individuell efterfrågan utöver arbetsmarknadsbehovet måste diirför ligga kring planeringsramens nedre gräns. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SVUX och FÖVUX.

TCO accepterar inte de föreslagna planeringsgränserna. Behovs­prognosen bygger på antagandet att peisoner med längre ulbildning kommer att vara verksamma inom lägre befattningsskikt i större ut­sträckning än hittills. Elt läge där rekryteringen till motsvarande be­fattningar liksom nu sker från personal med kortare ulbildning kan inte karakteriseras som en bristsituation. TCO förordar med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurserna att antagningskapacitelen för utbildningslinjer sätts lill ca 37 000 läsåret 1976/77. En åriig utbygg­nadstakt om två procent accepteras.

SACO ansluler sig till experten Tobissons kritik beträffande U 68:s dimensioneringsteknik. Behovsprognosen skall utgöra riktpunkten för högskoleutbildningens kapacitet. Det är dock tveksamt om så många som 37 000 studerande kommer att vara intresserade av att påbörja ulbildning läsåret 1976/77. Med hänsyn härtill anser SACO det vara meningslöst atl redan nu ange en utbyggnadstakt för de närmasle åren.

Också SR kan tänka sig alt riktpunkten för antagning till ulbUd-ningshnjer sätts vid 37 000 studerande vid planeringsperiodens början. SR avråder från att den årliga ökningstakten fastställs redan nu. Ökningstakten bör fastställas utifrån successivt upprättade prognoser.

RRV finner U 68:s prognoser vara aUtför osäkra för att kunna läggas lUl grand för dimensionsringen fram till mitten av 1980-talet och föreslår därför att planeringsgränserna skall övervägas ytterligare. Den nedre gränsen synes vara mest realistisk i nuläget.

Statskontoret förordar alt dimensioneringen av utbildningslinjer anpassas lill senast kända uppgifter om tUlslrömning vid ett första be­slut. Med hänsyn till osäkerheten i nuläget finns inte tillräckliga motiv att nu fatta beslut om en årlig ökning av utbildningskapaciteten. Också SAFISI menar all anlagningslalen bör justeras med hänsyn tUl de senasle årens minskade tillströmning. Inom den givna ramen bör ut­rymmet för enstaka kurser ökas något.

Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län menar att tUlströmningen kan komma alt ligga vid den övre planeringsgränsen om den föreslagna decentraliseringen genomförs. Den totala ramen för antagning får inle

 

Prop. 1975:9                                                          189

sältas för lågt om nya grapper skall ges ökade studiemöjligheter. Lik­nande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Kalmar och Skara­borgs län.

AMS menar att dimensioneringslalen för olika utbildningsvägar inte bör vara strikt fastlåsta vid en övre eller nedre gräns. Kapaciteten skall kunna anpassas med hänsyn till fortlöpande arbetsmarknadsbe­dömningar och de sökandes intresse.

Konsistoriet vid Chcdmers tekniska högskola ser, bl.a. med hänsyn liU de osäkra antaganden som U 68 :s kalkyler bygger på, med stor oro på att en övre och en nedre gräns fastställs i ett sammanhang för hela planeringsperioden. Konsistoriet förordar i slället en planering som tar sikte på olika handlingsalternativ som kan korrigeras med hänsyn till den faktiska ulvecklingen.

Den totala antagningskapacitetens fördelning på yrkes­utbildningssektorer behandlas vanligen inle i yttrandena. Endast SACO och TCO behandlar kapaciteten för flertalet högskole­utbildningar. I fråga om framför allt den tekniska sektom, vårdsektorn och sektorn för undervisningsyrken kommenteras vissa utbildnings­linjers kapacitet i etl stort anlal yitranden.

Enligt SÖ förefaller fördelningen av antagningsplatserna på olika yrkesutbildningsseklorer vara i slort selt rimlig.

TCO kan med viss tvekan tUlstyrka en utbyggnad av den lekniska yrkesutbUdningssektorn enligt det lägre planeringsaltemativet. Tekniska fakulleten i Linköping anser att kapaciteten för sektorn f.n. inle be­höver utökas. Också matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd stäUer sig tveksamma tUl de höga siffrorna för den tekniska yrkesutbUdningssektorn. TCO och SACO menar att den framtida tillväxten inom sektorn bör avse främst kortare utbild­ningslinjer, exempelvis yrkesteknisk högskoleutbildning.

SACO anser att den föreslagna antagningskapaciteten för sektom för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning är för hög. Som skäl anges bl.a. det ackumulerade överskottet av utbildade från 1970-talets försia hälft.

Landstingsförbundet vill förorda en uibyggnad av sektorn för vård­yrkesulbildning enligt det högre planeringsalternativet. Socialstyrelsen fiimer U 68 :s förslag till dimensionering av sektom i stort selt till­fredsställande från nu kända utgångspunkter. Också landstingen i Uppsala, Kristianstads och Värmlands län anser utredningens behovs­bedömning för sektorn vara realistisk.

Bristen på sjuksköterskor är på väg att förbytas i balans mellan tillgång och efterfrågan enligt U 68. TCO menar att delta är riktigt endasi beträffande sjuksköterskor med grundutbildning. Bristen på vidareutbildade sjuksköterskor tycks snarast öka. Medicinska fakulte­ten i Lund menar att del råder mycket stor sjukskölerskebrisl lokalt

 

Prop. 1975: 9                                                         190

inom storstadsområdena. Stockholms läns landsting anser en kraftig utökning av anlalel utbildning.splalser i sjukgymnastutbildningen vara, angelägen. En så kraftig ökning som föreslås bör dock baseras på någon form av behovsberäkning. SACO och flera medicinska fakulteter efter­lyser också ytterligare planeringsunderlag rörande behovel av sjuk­gymnaster och arbetsterapeuter.

SÖ menar att de antagningslal som föreslås för sektorn för utbUdning för undervisningsyrkena är alltför höga. SÖ planerar en nedskärning av antagningen tUl vissa läramtbildningar. Hittills gjorda prognoser pekar på alt antagningen bör reduceras, ytterligare.

Med hänvisning tiU nuvarande arbetsmarknadssituation samt tiU SCB:s prognoser över det framlida ulbUdningsbehovet av ämneslärare anser SACO alt den föreslagna dimensioneringen är för hög. Huma­nistiska fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd liksom några andra universitets- och högskoleorgan menar också alt den föreslagna kapaciteten för ämneslärare bör reduceras.

De föreslagna antagningstalen för klasslärare och ämneslärare är enligl TCO för höga om en balanssituation eftersträvas vid 1980-lalels mitt. SÖ:s och SCB:s prognos«;r visar delta. Slarka pedagogiska och elevsociala skäl talar dock för en ökning av lärartätheten i skolan. TCO kan därför acceptera U 68:s lägre dimensioneringsallernativ som en maximigräns för utbildning; av klasslärare och ämneslärare om lärartätheten ökas. SACO anser den föreslagna dimensioneringen av lärarutbildningen vara oförsvarlig med hänsyn till såväl de studerande som samhällsekonomin.

TCO anser den föreslagna utbyggnaden av förskollärarutbildningen vara alltför begränsad. Brislen på förskollärare är påtaglig. Den kraf­tiga kommunala satsningen på förskolor i nuvarande bristsituation leder till att personer utan adekvat utbildning erhåller tjänster i för­skolan. Delta innebär att kvaliteten på verksamheten kan äventyras. Den föreslagna kapaciteten för fritidspedagoger är enligl TCO:s mening också alltför låg. Dagens fritidspedagoger har bl.a. en naturlig tjänstgöringsplats på sjukhus, psykialriska kliniker och vårdhem samt i parkleksverksamheten.

SACO menar att den föreslagna aniagningskapacileten i sektorn för ulbildning i kullur- och informationsyrken är alltför hög. Humanistiska fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd anser dock att man i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till de krav som en förändrad kulturpolilik kan ställa på utbildning inom sektorn.

De flesta remissinstanserna ser mycket positivt på den av ulred­ningen föreslagna satsningen på enstaka kurser och studie­kurser.

UKÄ anser att den av U 68 föreslagna kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör få överskridas.  .Ä.ven ökningen av studerande-

 

Prop. 1975: 9                                                         191

antalet i denna typ av utbildning bör tillåtas bli större än de tio pro­cent per år som U 68 föreslagil.

TCO tillstyrker uiredningens dimensioneringsförslag belräffande en­ staka kurser och studiekurser. Enligt TCO:s uppfattning bör det för­hindras alt kursutbudet används tUl kringgående av sektorsdimensio­neringen. Även AMS, SAFISI och LO ansluler sig till uiredningens förslag om en kraftig ökning av resurserna för enstaka kurser och studiekurser.

SACO och SR tillstyrker en kapacUet om 20 000 utbildningsplatser vid planeringsperiodens början men menar att den årliga ökningen inle bör fastslås nu.

Sialskoniorel och RRV förordar att utbildningskapaciteten för en­staka kurser och studiekurser ges en hög nivå. RRV menar dock atl målel 20 000 studerande läsåret 1976/77 och en årlig ökning med lio procent inte framstår som realistiskt. Även kapaciteten för en­staka kurser och studiekurser bör anpassas lUl rådande efterfrågan. Också malematisk-nalurveleriskapliga fakulteten i Göieborg och dess utbildningsnämnd ställer sig tveksamma till den föreslagna kapaciteten. Man bör börja med ett betydligt blygsammare anlal platser.

Vissa remissinstanser, företrädesvis inom universitetens humanistiska fakulteter, anser att tillträdet till enstaka kurser och studiekurser bör vara fritt.

KK stryker under att U 68:s förslag tUl sludieorganisalion i förening med förslaget liU total anlagningsbegränsning ställer stora krav på en detaljerad och långsiktig planering av dimensioneringen, inte minst i fråga om vissa studiekurser där utbildningskapaciteten är knuten tUl begränsningar i fråga om speciella lokaler eller utmslning eller prak­tikmöjligheter och där resurserna därför bör utnyttjas av ett tämligen fast fixerat antal studerande.

Principer för urval m.m.

Elt stort antal remissinstanser framhåller att KK:s förslag bör av­vaktas innan slutlig slällning tas till frågor om behörighet och urval. Det gäller l.ex. RRV, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan, styrelsen för statens brandskola, länsslyrelsen i Värmlands län och SFS.

KK:s yttrande irmehåller vissa allmänna resonemang om urvalet tiU högskoleutbildning. Kommittén anser att en mera reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågor bör få utvecklas successivt och det därför finns anledning all inledningsvis modifiera gällande regler för urval och antagning. Huvuddelen av linjerna i högskolan torde dock kunna följa samma huvudprinciper för meritvärdering och urval av studerande. Antagningsreglerna för de enstaka kurserna bör vara andra än de som gäller för fullständiga utbUdningslinjer och tillgodose berät-

 

Prop. 1975:9                                                          192

tigade krav både från dem som omedelbart efter en avslutad utbild­ningslinje vill bredda eller fördjupa utbildningen och från sökande med mindre omfattande utbildningsbakgmnd.

Flertalet remissorgan — bl.a. AMS, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan, länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län, FÖVUX, LO och TCO — lillstyrker att arbetslivserfarenhet blir me­riteringsgmnd för tiUträde lill högre ulbildning.

Mest positiv tiU della är FÖVUX som hävdar att urvalsinslmmenten bör utformas så att mycket sjtor vikt tillmäts arbetslivserfarenhet, eventuellt kombinerat med lott ning, medan betyg och studielämplig­hetsprov ges mindre betydelse. FÖVUX anser det väl värt alt överväga au på sikt uppställa viss tids yrkesverksamhet som allmänt behörig-hetsviUkor för tillträde till all högskoleulbildning.

Även ABF understryker kraftigt den vikt som bor fästas vid arbets­livserfarenhet. På sikt bör, enligt ABF:s mening, arbetslivserfarenhet vara obligatorisk för antagning till eftergymnasial utbildning.

Många remissinstanser anser dock alt endast sådan yrkeserfarenhet som kan bedömas vara relevant för utbildningen skall få tillgodo­räknas. Till dessa hör socialstyrelsen, SIFU, humanistiska fakulteten i Uppsala, konsistoriet i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakid­teten i Göteborg, juridiska fakulleten i Stockholm och dess utbild­ningsnämnd, humanistiska fakulteten i Umeå, odontologiska fakulteten vid karolinska inslitutet och dess utbildningsnämnd, SACO och MUF.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildnings­nämnder i Lund ger exempel på vad de anser vara relevant yrkeserfa­renhet: för ämneslärarutbildning bör i första hand tillgodoräknas er­farenhet av ungdoms- och/eller studiearbete, för utbildning för kultur-och informationsyrken erfarenhet av t.ex. journalistik, annal media­arbete samt biblioteks- och förlagsverksamhet.

Alt yrkeserfarenheten bör vara av en viss minsta längd för att till­godoräknas anser bl.a. AMS och TCO.

Andra remissinstanser — bl.a. humanistiska fakulteten och språk-vetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala samt tekniska fakulleten i Lund — vUl att det skall anges en viss gräns utöver vilken yrkeserfarenhet inte tillgodoräkna;».

Konsistoriet vid lekniska högskolan i Slockholm anser att de blivande teknologerna inte bör uppmuntras; till längre avbrott än 6—12 månader mellan gymnasiestudier och studier vid teknisk fakultet efiersom malemalikkunskaperna inte kan uppehållas om avbrottet i träningen är för långt. Konsistoriet accepterar dock att även längre, för resp. utbildningslinje relevant yrkeserfarenhet poängsätls, om berörda stu­derande kan erbjudas kortare repetitionskurser i gymnasiets matematik, fysik och kemi.

 

Prop. 1975:9                                                                         193

Nämnden för socionomulbildning anser att erfarenheterna av regler­na om vidgad behörighet inle varit helt positiva. Man bör följa upp skilda sluderandegmpper dels i utbildningen, dels — om möjligt — i yrkesverksamheten för att få ell underlag för alt bedöma behörighels-och merilvärderingsfrågorna.

Enligt juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd föreligger det en inte helt obelydlig risk för atl yngre och kvalificerade sökande flyttar till utlandet, om spärrarna utformas så att de gynnar äldre sökande med arbetslivserfarenhet. På detla sätl skulle, anser dessa remissinslanser, det svenska sainhället förlora värdefull arbetskraft.

Direkt övergång från gymnasieskola tUl högskola måste, menar medicinska fakulteten i Lund, konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm, SACO m.fl., också i framliden vara del normala.

Enligt bl.a. humanistiska fakulteten i Uppsala, matematisk-naturve­tenskapliga fakulteten i Göieborg och SACO bör betygen spela den största rollen vid värdering av en sökandes olika meriter.

SIFU, SACO och IVA anser att krav på visst lägsta betyg i för ut­bildningen cenirala ämnen bör uppställas som formeUt behörighets­villkor.

Sektionen för elektroteknik vid lekniska högskolan i Stockholm framhåller att som särskilt behörighelskrav för antagning till elektro-ingenjörsutbildning bör gälla minst betyget 4 i matematik från gymna­sieskolans tredje årskurs på naturvetenskaplig eller teknisk linje.

Konistoriet vid universitetet i Göieborg anser alt för de linjer, där en anlagningsbegränsning är rimlig, merilvärderingsbeslämmelsema bör ändras så att siörre vikt läggs på betygen i de gymnasieämnen som ingår i de särskilda förkunskapskraven för resp. linje. Även mate­matisk-naturvetenskapliga fakulleten i Slockholm och konsistoriet i Linköping uttalar sig för 'viktning' av gymnasiebetygen.

Konsistoriet samt flera sektioner vid Chalmers lekniska högskola liksom Svenska ingenjörssamfundet m.fl. vill alt viktning av betygen skall återinföras vid antagning till civilingenjörsutbildning.

TCO däremot avvisar uttryckligen betygsviktning vid meritvärde­ring.

Odonlologiska fakulteten i Göieborg och dess utbildningsnämnd för­ordar att betyg från tandsköterskeutbildning, tandleknikemlbildning och tandhygienistutbildning tiUgodoräknas vid urval tiU tandläkarut­bildning.

Konsistoriet vid universitetet i Göieborg förordar att möjligheter skapas att genom särskilda studielämplighetsprov vinna allmän behörighet för högskolestudier.

Medicinska fakulteten vid karolinska inslitutet och dess utbildnings­nämnd anser att erfarenheterna av den s.k. fria kvoten är sådana att det kan ifrågasättas om inte antagningstest bör införas åtminstone för

13   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                                         194

denna kategori studerande i syfte alt klargöra om de sökande har kunskapsmässiga förutsättningar att följa utbildningen.

OMUS påpekar att det även i fortsättningen måste finnas inträdes­prov till t.ex. musikutbildning.

Flera av de medicinska fakulteterna betonar alt det bör firmas en åldersspärr till en så lång ulbildning som läkaratbildningen, bl.a. för att samhället skall få ut elt maximalt anlal yrkesverksamma år från personer som gått igenom dennti kostsamma utbildning.

Uppsala läns landsting anser atl man för alla längre utbildningar, där konkurrensen om utbildningsplatserna är betydande och där samhället har brist på utbildade, bör överväga alt införa en åldersgräns. Denna skulle inle vara generell utan kunna variera från utbildningslinje till utbildningslinje.

Historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionernas utbildnings­nämnder i Lund anser att U 68 borde ha tagit upp frågan om stude­rande som fullbordat en utbildrdngslinje därefter skall få gå igenom en annan. Detla bör enligt utbildningsnämnderna vara möjligt.

Flera remissinslanser —• bl.a. socialstyrelsen och UKÄ — fram­håller att KK:s förslag bör avvaktas innan sluilig ställning tas till antagningens organisation. UKÄ ansluler sig dock till U 68:s allmänt formulerade princip om central antagning. Flera uni­versitetsorgan förordar emellertid en decentraliserad antagning.

Konsistoriet i Lund anser alt, vid en anlagningsbegränsning till de filosofiska fakulteterna, maximala antagningslal bör fastställas centralt för basutbildningsomrädena. Fördelningen av utbildningsplatser, på linjer liksom antagningen bör göras lokalt.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Slochkolm förordar att varje högskoleenhet ges möjhghet alt inom vissa ramar i fråga om antalet utbildningsplatser anta studerande med speciella meriter och öka antalet utbildningsplatser på en viss linje inom ramen för tillgängliga resurser.

Bl.a. AMS, leologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund, SACO och TCO finner U 68:s förslag rörande antagning till ämneslärar-, bibliotekarie-och liknande utbildning värdefullt.

SÖ anser att de praktiska problem som kan uppstå med den före­slagna antagningen tUl läraratbildning kan lösas genom att den situ-derande får gå igenom praktisk-pedagogisk utbildning endast i två ämnen även om den ämnesteoretiska utbildningen omfattar tre skol­ämnen.

Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker U 68:s förslag om an­tagning lin läraratbildning. Fakulteten kan inte.acceptera tanken att antagningen skall baseras helt pji gymnasiebetyg och betygen i examens­ämnena  inle  räknas.   För  antagning  till  praktisk-pedagogisk  utbild-:

 

Prop. 1975:9                                                          195

ning bör, enligt fakulleten, föregående lärartjänstgöring ha bestämt meritvärde.

Några remissinstanser, bl.a. konsistoriet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, uttalar farhågor för att antagningsförfarandet skall bli komplicerat och svårhanterligt.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg och Stock­holm m.fl. betonar alt antagningen måste utformas så att institutioner­na får kännedom om vilka studerande som antagits i så god tid att schemaläggning, lärarrekrytering m.m. kan göras på bästa sätl.

ABF anser det vara av vikt att allmänheten ges en god insyn i antagningsarbetet, vilket skulle kunna ske genom att lekmän och berörda parter representeras i antagningsorganen på såväl central som lokal nivå.

1.2.5 Högskoleutbildningens lokalisering översikt

Flertalet remissinstanser delar U 68:s uppfattning om önskvärd­heten av en fortsatt geografisk spridning av högskoleutbildningen. Såväl regionalpolitiska som utbildningspolitiska motiv anförs. När det gäller på vilket sätt och i vilken takt denna decentralisering bör ske råder däremot delade meningar. Som en alternativ väg tiU den av U 68 förordade — atl genom uibyggnad av permanenta resurser för högskoleutbildning nå en ökad spridning av utbildningen — förordas i många yttranden en satsning på nya distributionsformer såsom decen­traliserad universiletsulbUdning, universitetscirklar i samverkan med studieförbunden m.m.

När det gäller den allmänna synen på den av U 68 föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen kan remissinstanserna i stort delas upp i tre huvudgrupper. Den första gruppen tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag. Den andra gruppen — ett mindre antal remissinstanser — anser att man inte nu bör besluta om en utbyggnad på grandval av U 68:s förslag. Den tredje gmppen anser att ingen utbyggnad av fasta resurser för högskoleutbUdning bör komma tiU stånd utanför de nuvarande universitetsortema (motsv.) och filialorterna.

Principer för högskoleutbildningens utbyggnad

TiU en  första   huvudgrupp remissinstanser — som tillstyr-, ker U 68:s utbyggnadsförslag — hör LO. En fortsatt decentralisering av högskoleutbildningen bidrar enligt LO till att bryta en social och geografisk snedrekrytering till sådan utbildning samtidigt som decen­ traliseringen har betydelse i strävandena att uppnå en järnnare regio-

 

Prop. 1975:9                                                          196

nal utveckling. LO betonar dock att expansionen på de nya högskole-ortema inte får ske så snabbt s.tt ulvecklingen vid universitetsfilialerna hotas. ParaUelll med denna uibyggnad bör man enligt LO arbeta med en fortsatt utveckling av studieförbundens universitetscirklar eller av högskolekurser förmedlade av TRU.

TCO anser att det finns både ulbildningspoliliska och regional­politiska skäl som starkt talar för en ökad spridning av högskole­utbildningen och tillstyrker därför också U 68:s lokaUseringsförslag. TCO delar U 68:s uppfattning, alt takten i utbyggnaden på de före­slagna orterna och tidpunkten när den skall påbörjas måste bli beroende av utvecklingen av sluderandeantalet. I avvaktan på att studerande­underlag för permanent högskoleutbildning växer fram kan, enligt TCO, i samverkan med sludieförbunden olika former av exlem universitetsutbildning prövas. Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet, som förutsätter att de praktiska och tidsmässiga problemen vid utbyggnaden blir föremål för ingående överläggningar och samråd med de berörda kommunema.

U 68:s förslag om en omfattande decentralisering av högskoleut­bildningen innebär enligt ÖB klara fördelar för försvarel, inle minst för de garnisonsorter som föreslås få sådana utbildningsmöjligheter. Både den anstäUda personalen och dess familjer samt de värnpliktiga får därmed bättre möjligheter att bedriva högskolestudier. ÖB stryker vidare under behovet av fortsatt kursverksamhet på högskolenivå i form av enstaka kurser och studiekurser även på mindre orter med långa avstånd till nuvarande eller föreslagna högskoleorter.

Den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen tillstyrks av bl.a. försvarets skolnämnd, styrelsen för gymnastik- och idrottshögsko­lorna, statens handikappråd, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävle­borgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, SVUX. FÖVUX, Landstingsförbundet och Elevförbundet. Vidare tillstyrker majoriteten av landstingen och flertalet av de kommuner som yttrat sig U 68:s utbyggnadsförslag.

Stockholms läns landsiing anser att U 68:s förslag om att utbygg­naden av den högre utbildningen huvudsakligen skaU ske utanför de traditionella universitetsorterna i princip är riktigt. En bättre balans i utbildningsutbudet mellan olika regioner i landet kan därigenom åstadkommas. Det är emeUertid enligt landstinget utomordentligt angeläget att högskoleutbildningen i enlighet med förslaget fortgående kan utvecklas och differentieras också på de nuvarande högskole­orterna.

SÖ tiUstyrker den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen men anser att bl.a. lokal- och utrastningssituationen på flera av de "nya" orterna motiverar att den av U 68 skisserade tidsplanen för

 

Prop. 1975:9           .                                              197

utbyggnaden utsträcks mera i liden. Med den föreslagna decentra­liseringen kommer endast drygt hälften av landets befolkning all ha tiUgång till högskoleutbildning inom pendlingsavslånd vilket, enligt SÖ, understryker vikten av att även andra former för utbildningens distribution prövas. Därvid bör såväl decentraliserad undervisning som undervisning i studieförbundens regi, inom kommunal vuxenutbildning och vid folkhögskolor övervägas, åtminstone som temporära ålgärder, innan mera permanenta anordningar kommer tUl stånd på en del av de föreslagna orterna.

De flesta länsskolnämnder är klart positiva till förslaget om en spridning av högskoleutbildningen. U 68:s val av 19 orter för utbild­ningen ställer sig några av nämnderna emellerlid tveksamma till, då man är rädd för alt en sådan geografisk spridning kommer att leda lill en splittring och uttunning av materiella och personella resurser.

Länsslyrelsen i Stockholms län påpekar att en långtgående decentra­lisering av utbildningen medför alt utbudet av kurser bhr begränsat på de valda orterna. Vidare är det väsentligt att en hög kvahtet på utbildningen upprällhålls vid samlliga utbildningsenheter. Länsstyrelsen anser att det finns en påtaglig risk alt de mindre ulbildningsenhetema får svårigheier alt konkurrera om de bästa lärarkraftema, som kom­mer att stanna kvar på universitetsortema. Mol bakgmnd av osäker­heten i studerandetiUströmningens utveckling erinrar länsslyrelsen om att det framför allt är fUialerna som drabbats av den senaste nedgången i sluderandeantalet. Dessa förhållanden gör det enligt länsstyrelsens mening tillrådligt med försiktighet vid inrätiandel av nya utbildnings­enheter.

Nämnden för socionomutbildning anser att ulbyggnaden på de nya orterna bör anpassas till tillgången och efterfrågan på arbelsmarkna­den och till de krav på specialiserade lärare och utrustning som olika utbildningar ställer. Av denna anledning bör, enhgt nämnden, den av utredningen skisserade tidsplanen ses över. Också FPU anser att utbyggnadsperioden med fördel kan förlängas.

AMS delar U 68:s principieUa uppfattning om betydelsen av en decenlrahsering av utbildningen men förordar bl.a. på gmnd av den minskade tillströmningen under senare år alt universiteten i Uppsala, Lund, Göieborg och Slockholm tills vidare inte ges möjligheter till fortsatt expansion. I vissa fall kan snarare, med hänsyn till utveck­lingen av arbetsmarknaden på dessa orter, en begränsning av utbild­ningsutbudet bli aktuell. I stället bör enligt AMS en ökad satsning göras på övriga elablerade högskoleorter — Linköping, Växjö, Karl­stad, Örebro, Östersund, Umeå och Luleå — för att där få till slånd elt bredare utbUdningsutbud, exempelvis naturvetenskapliga studiekurser. AMS anser att en utbyggnad bör ske stegvis på övriga föreslagna hög­skoleorter efter hand som efterfrågan på högre utbUdning ökar liksom

 

Prop. 1975: 9                                                         198

behovet av arbetskraft med sådan ulbildning. Slutligen betonar AMS det angelägna i att nya distributionsformer byggs ut för högskoleut­bildningen.

Synpunkter som i huvudsak överensstämmer med AMS' anförs av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus saxat Värmlands län liksom av SSU.

Sektionen för arkitektur vid tekniska högskolan i Slockholm är medveten om att det regionalpolitiska önSkerhålet om jämn spridning av högre utbildning över landet och kravet på lokalt samband mellan gmndutbildning och forskning i vissa fall kan vara svårförenliga. Sektionen anser emellertid att l;å utbildningar kräver så stora resurser i fråga om personal och utrastning att en regional spridning inte kan komma tiU stånd. Sektionen avsier att ta initiativ till en närmare analys av en annan regional fördelning av arkitektutbildningen.

CUF framhåller att lokalisering av ubildning bör användas i regional­politiskt syfte. Lokaliseringen och dimensioneringen av utbildningen bör baseras på befolkningspolitiska målsätlningar för landets olika län och således inordnas i elt planeringssystem som är övergripande för all samhällsplanering. CUF anser att ärbetsmarknadsstrakturen inom skogslänen kräver speciell hänsyn i fråga om högskolans lokalisering. U 68:s förslag kan enligt CUF i vissa faU komma att innebära en ytterligare centralisering av utbildningsresurserna till expansiva orter inom skogslänen med negativa konsekvenser-för de mindi-e tälotemas livskraft. En utvidgad distansundervisning bör komma tUl stånd fram­för allt i glesbygdslänen.

Till en andra huvudgrupp kan hänföras etl mindre antal remissinstanser, som intar en avvaktande hållning till U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen och förordar alt beslut nu inte fattas om uibyggnad.

UKÄ delar U 68 :s uppfattning om belydelsen av att ett så långt möjligt differentierat utbildningsutbud erbjuds på flera orter i landet. Detla är angeläget både från utbildningspolitisk och från regionalpoli­tisk synpunkt. Men en spridning av utbildningsmöjligheterna får, enligt UKÄ, inte vinnas till priset av försämrade villkor för nyligen etable­rade och därför stömingskänsliga enheter i utbildningsorganisationen. I statsmakternas tidigare ställningstaganden i likartade frågor har kravet på optimalt utnyttjande av befintliga resurser vid universiteten ofta spelat en avgörande rbU. Gäller molsvarande krav relationen mellan tänkta och nya högskoleorter och orter vilkas utbUdning fortfarande är under uppbyggnad och tillkommit av både ulbildningspolitiska och regionalpolitiska skäl, anser UKÄ, att dessa krav bör få exlra tyngd.

När  del gäller hela frågan om uibyggnad pä nya högskoleorter intar UKÄ sammanfattningsvis ståndpunkten alt det: inte föreligger, förutsättningar att nu fatta något konkret beslut med anledning av

 

Prop. 1975: 9                                                         199

U 68:s lokaliseringsförslag. Under dessa omständigheter anser UKÄ alt det nu inte heller erfordras något ställningslagande i princip till förslagel. För den närmaste perioden förordar UKÄ kraftig salsning främst på nya distributionsformer men även på uibyggnad av verk­samheten på filialorlerna saml i Umeå och Linköping. Om del senare skulle föreligga studerandeunderlag och andra förutsättningar, i första hand ekonomiska, för nyetablering av ytterligare fasta enheter bör U 68:s förslag vid lämplig tidpunkt bli föremål för närinare prövning.

Statskontoret, som utgår från en tills vidare oförändrad dimensione­ring av resurserna för fullständig högskoleulbildning, anser att förat­sättningar i dagens läge saknas för en ytterligare utspridning av fasla resurser för sådan ulbildning, när inle konkreta förslag föreligger om att överflytta befintliga utbildningsresurser till nya orter. Även den omständigheten att den vikande studerandetUlströmningen under senare år särskUt hårt har drabbat läroanstalterna i Linköping och Umeå samt fUialerna i Växjö, Karlstad och Örebro talar enligt verkets mening mot att beslut nu fattas om uibyggnad av fasta resurser för fullständig högskoleutbildning enligt U 68:s förslag. Statskontoret anser emellerlid alt frågor om ullokalisering genom regional omfördelning av tillgängliga resurser för fullständig högskoleulbildning bör prövas fortlöpande, efiersom det inte kan anses önskvärt att, såsom nu är faUel, 90 pro­cent av samhällets resurser för sådan utbildning förblir koncentrerade till fem orter.

Mot bakgrund av de senasle årens minskade lUlströmning till högre utbildning, vUket medfört problem särskUt för filialerna, anser RRV att den fortsatta utvecklingen av efterfrågan på högskoleutbildning bör avvaktas innan en decentralisering i enlighet med U 68:s förslag övervägs. I stället för att fördela resurserna på små högskolor bör man enligt RRV tills vidare inrikta sig på atl tillgodose behovet av ulbildning ulanför de nuvarande högskoleorterna genom olika former av decentraliserad utbildning.

En tredje huvudgrupp av remissinslanser förordar att ingen utbyggnad av högskoleutbildning kommer tUl slånd utanför de nuva­rande universitetsorterna (motsv.) och filialorterna. I slället föreslås alt framför alll universitetsfilialernas stäUning förstärks genom atl utbild­ningsutbudet på berörda orter breddas. Som alternativ till U 68:s ut­byggnadsförslag förordar dessa remissinstanser vidare en ökad salsning på nya former för distribution av högre ulbildning, såsom decentrali­serad universitetsutbildning, universitetscirklar i samverkan med studie­förbunden, ulbildning med hjälp av radio och TV m.m.

Flertalet universitetsorgan — däribland konsistorierna med ett par undantag — stäUer sig avvisande tiU U 68:s förslag tUl lokalisering såvitt gäller traditionell utbildning. Annan eftergymnasial ulbildning anses däremot kunna nylokaliseras i större omfaltning. Huyudargu-

 

Prop. 1975: 9                                                         200

menten för denna ståndpunkt är den berörda grundutbildningens forsk­ningsberoende, den vikande tUlströmningen till universiteten och kravet på en tiUfredsställande bredd i utbildningsutbudet på samlliga orter.

Exempelvis anför konsistoriet i Lund atl för de ungdomssluderande är, vad gäller universitetsutbildning i vanlig mening, elt begränsat antal högskolor med ett brett utbildningsutbud tveklöst att föredra framför ett flertal små högskolor. Konsistoriet delar U 68:s uppfattning att särskilda åtgärder måste vidlas för att lillgodose de vuxenstuderandes önskemål och för atl underlätta återkommande ulbildning. Detta bör emellertid ske genom' ett rikt varierat syslem med decentraliserad UtbUdning. Därigenom kan man undvika nackdelarna med en spridning tUl ett stort antal små högskoleenheter. För övrigt bör en eventuell utbyggnad av universitetsutbildningen ske vid universiteten (inkl. Linköping) och filialerna.

Konsistoriet vid universitetet i Göieborg framhåller all de senaste årens utveckling av sluderandeantalet vid de filosofiska fakulteterna klart visar alt någon uppbyggnad av resurser för sådan utbildning inte nu bör äga rum utanför nuvarande universitets- och filialorter. De ytterligare ekonomiska resurser som kan ställas till förfogande inom denna sektor bör helt gå tUl konsolidering av redan upprällade enheter.

Konsistoriet vid karoliitska institutet avstyrker bestämt U 68:s för­slag att upprätta nya "småhögskolor" ulan forskning. Ett genom­förande av förslaget skulle enlijjt konsistoriet medföra försämrad kvali­tet på utbildningen och svårigheter att rekrytera lärare.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och konsislorie­gruppen i Luleå är i princip pasitiva till U 68:s förslag till uibyggnad av högskoleutbUdningen men framhåller alt förslagen inle omfaltar civilingenjörsutbildningen. Förstnämnda konsistorium anser att en decentralisering av sådan ulbildning lill nya orter, som saknar och kommer att sakna resurser för forskning och forskarutbildning, skuUe medföra en allvarlig kvalitelsförsämring i denna ulbildning. När det gäller kortare tekniska högskokutbildningar är del direkta forsknings­sambandet mindre framträdande och en decentralisering skulle kunna accepteras för alt uppnå de fördelar som en geografisk spridning och en lokal anknytning till yrkesverksamheten erbjuder.

De flesta konsistorier framhåller atl ett ökat bruk av decentraliserade universitetskurser och nya distributionsformer för utbildning är ett bättre alternativ att nå ut med ulbildning till större gmpper än U 68:s förslag till nylokalisering. Konsistoriet i Umeå anför exempelvis för Norrlands del alt, med hänsyn lill de långa avstånden i landsdelen, ett antal fasta utbildningsanstaller i kuststäderna ingalunda löser aUa problem. Det blir enligt konsistoriet ändå för långt för dem som bor några mil ulanför utbUdningsorten. Det måste därför bli fråga om att distribuera utbildningen i nya former för att därigenom jäm-

 

Prop. 1975: 9                                                                        201

ställa inlandels befolkning med kustregionens. Den försöksverksamhet med distansundervisning som startat vid universitetet i Umeå är här enligt konsistoriet en distributionsform som bör prövas och ytterligare ulvecklas både tUl omfattning och organisation.

Konsistoriet vid Chalmers lekniska högskola föreslår alt en förutsätt­ningslös utredning görs av möjlighelema att med distansundervisning förankrad hos de etablerade läroanstalterna, i stället för med den planerade nyetableringen, tiUgodose en del av de regionalpoliliska önskemålen. Fördelarna med distansundervisning är enligt konsisto­riet uppenbara — fler orter kan nås, systemet har en inneboende flexibilitet, forskningsanknytningen blir tryggad och återverkan på elablerade lärosäten är pK)sitiv.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess ulbildningsitämnd menar att en spridning av den högre utbildningen i princip är riktig men anser att tre invändningar kan göras mot U 68 :s lokaliserings-politiska resonemang, nämligen:

—   U 68 beräknar platsantalet vid högskolorna på basis av högskole­områdenas nuvarande befolkningstal. Den regionalpolitiska sats­ningen kan ge en befolkningsutveckling där befolkningstalet inle kopplas lill utbUdningsresurserna.

—   Den expansiva effekten av tidigare utlokaliseringar av högre utbild­ning är oklar. Den stimulerande effeketen torde exempelvis för Umeå och universitetsfUialerna inle bli lika slor under 70-talet, när expansionen avtagit och efterfrågan på varor och tjänster minskar.

—   U 68:s antagande att de högre utbildade visar benägenhet atl söka anställning nära universitetsorten kan i nuvarande läge med över­skott på akademisk arbetskraft inte utgöra argument för ullokalise­ring i den mening att de nya orterna på detta sätl skulle få bättre tillgång till högskoleutbildad arbetskraft med åtföljande expansiv effekt.

Statens humanistiska forskningsråd anför att U 68:s förslag innebär en splittring av landels resurser i fråga om lärare, sludiebegåvningar, bibliotek och forskningsmateriel, som hotar att utarma befintliga forskarmiljöer eUer sådana som är under uppbyggnad. Liknande syn­punkter anförs av bl.a. statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd. Statens råd för skogs- och jordbruks­forskning betonar att rådet inte är avvisande tUl en decentralisering av högskoleulbildning som sådan men anser den föreslagna formen för decentraliseringen olämplig. De nya sluderandegmpperna bör i stället nås genom bl.a. radio-, TV- och korrespondensundervisning.

SACO förordar alt den fortsatta ulbyggnaden av högskoleutbild­ningen koncentreras till de fem universitetsorterna, Linköping och Luleå samt de tre filialorlerna. Med vissa, starkt begränsade undantag

 

Prop. 1975: 9                                                         202

bör all ytterligare uppbyggnad av fasta resurser för högskoleutbildning fördelas mellan dessa tio ortei-, varvid en målsättning bör vara att såvitt möjligt åstadkomma elt fullständigt utbildningsutbud på var och en av filialorterna — t.ex. naturvetenskaplig utbildning i Växjö och Karlstad. Forskningsorganisationen bör enligt SACO koncentreras till de sju förstnämnda orterna, varvid ulbyggnaden i Linköping begränsas till de tekniska, medicinska och filosofiska ämnesområdena och i Luleå till det tekniska området. Den eftergymnasiala ulbildning som nu finns ulanför de nämnda orterna, och som med U 68:s terminologi är att hänföra till högskolan, bör enligt SACO ligga kvar på nuvarande orter. Viss begränsad uibyggnad av högskoleutbildningen på dessa orter kan länkas, men endast om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan exempelvis vara att en viss orts näringsslmktur gör det naturligt att dil lokalisera yrkesteknisk högskoleutbUdning.

SFS anser att det i dagens liige är bättre att i första utbyggnads-skedet satsa på de nuvarande universitetsfilialerna så att dessa kan uppnå ett studerändeantal" som medger ett tillfredssläUande utbild­ningsutbud. SFS anser också att Växjö och Karlstad bör erhålla natur­vetenskaplig utbildning. Även SECO avstyrker U 68:s lokaliserings­förslag till förmån för en utbyggnad på de nuvarande filialorterna. Liknande synpunkter anförs av bl.a. universitetsfilialerna, SIFU, läns­styrelserna och landstingen i Kronobergs, Blekinge och Örebro län, SR, Sveriges civilingenjörsförbund, IVA, Teknologorganisationen Ref­iec och MUF.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ett alternativ till U 68:s utbyggnadsförslag är att utbildningsresurserna företrädesvis placeras på regionens huvudort och ställs till förfogande på övriga orter när efter­frågan motiverar detta. Liknandij synpunkter framförs av bl.a. konsis­torierna i Uppsala och Linköping.

Också SAF/SI avstyrker U 68:s förslag till utbyggnad och förordar
i stället att landels universitet och högskolor ingår i ett nationellt
system för distribution av högre utbildning. Organisationema föreslår
alt för varje slag av högskoleulbildning upprättas elt centralt samråds­
organ med uppgift atl lillgodose efterfrågan på olika utbildningar. I släl­
let för alt eleverna förflyttar sig till en central ulbUdningsorl ges kursen
där behov uppstår. Organisationerna anser att flexibiliteten i detta sy­
stem blir stor, eftersom utbildnirigen exempelvis kan ges av studieför­
bunden och man kan nå betydligt fler orter än de av U 68 föreslagna
högskoleorterna.                                                   ,

Vid remissinstansernas ställningstaganden till U 68:s förslag till ut­byggnad av högskoleutbildningen har, som framgått, frågan om an­vändning av nya distributionsformer för utbUdning intagit en framträdande plats. Vissa instanser anser alt de nya dislributions­formema är ett betydelsefullt komplement till den föreslagna utbygg-

 

Prop. 1975: 9                                                         203

nåden av fasla utbUdningsresurser, medan andra anser att de är ett alternativ som med fördel kan ersätta utredningens utbyggnadsförslag. De nya dislributionsformema är enligt UKÄ mycket värdefulla inslag i strävandena alt sprida högre utbildning tiU nya områden och till nya studerandegrupper, som av olika skäl är starkt ortsbundna. Detla distributionssätt har å andra sidan begränsningar när det gäller möjlighelema att erbjuda ett brelt utbildningsutbud, exempelvis kurser med utpräglad yrkesinriktning eller av laborativ karaktär. TRU, som utreder frågan om ett svenskt utbildningssystem med hjälp av eter­media, redovisar fördelarna med s.k. distansundervisning, dvs. studier i hemmet med hjälp av självinslmerande material och viss undervis­ning vid läroanstalt.

Utbildningsregioner och högskoleområden

Beträffande U 68:s förslag till indelning i ulbUdningsregioner anför länsberedningen att planeringen för högskoleulbildning bör samordnas med den regionalpolitiska planeringen. Med ett slort antal högskole­orter vore en anknytning till den regionalpolitiska planeringen i varje län naturlig. U 68:s förslag om 19 högskoleområden medför emellertid enligt beredningen svårigheter alt samordna ulbildnings- och regional­planeringen. Beredningen anser också att den av U 68 föreslagna indel­ningen i utbildningsregioner med Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå som huvudorter är dåligt, anpassad till regionalpolitikens målsättningar. Regionerna blir, med undanlag för Stockholmsregionen, mycket stora till ytan. Om antalet högskole­områden blir mindre än 19, bör enligt länsberedningen en samman­slagning av högskoleområden och utbildningsregioner övervägas. Här­igenom skulle bl.a. högskoleområden med ett mycket smalt utbild­ningsutbud undvikas.

Socialstyrelsen anser att en indelning av landet i utbildningsregioner och högskoleområden är riktig men finner det angeläget att utbild-ningsregionema sammanfaller med sjukvårdsregionerna som är sju till antalel. Erdigt förslaget kommer många landsiing alt hänföras tiU skilda sjukvårds- resp. utbildningsregioner, vilket kommer atl försvåra en samordning av utbildningarna inom vårdsektorn. Liknande syn­punkter framförs av Landstingsförbundet.

UKÄ accepterar i huvudsak U 68:s förslag till indelning av landet i utbildningsregioner och högskoleområden. UKÄ anser att fortlöpande förändringar i berörda områdesindelningar måste förutsättas bli erfor­derliga till följd av regionala förändringar i bl.a. näringslivsutveckling och befolkningsstmktur. I övervägandena rörande sådana förändringar bör möjligheterna till en funktionell samordning av utbildningsutbudet inom varje  enskilt högskoleområde  samt  till  effektivt och smidigt

 

Prop. 1975: 9                                                         204

samarbete meUan olika sådana områden få dominera över exempelvis historiskt bestämda, administrativa gränser.

Vad gäller indelning och utbyggnad inom de olika regionerna redo­visas i huvudsak följande synpunkter.

Norra utbUdningsregionen (Luleå, Sundsvall-Härnösand, Umeå, Öslersund)

Länsslyrelserna och landslingen i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län tillstyrker U 68:s förslag rörande högskoleområ­dena inom regionen. Länsslyrelsen i Västerbottens län avstyrker där­emot, i likhet med konsistoriet i Umeå, mot bakgrund av den mins­kade tillströmningen till universitetet en fortsall spridning av fasta utbildningsanstaller med utbildningsutbud likarlat det som redan finns vid universiletet. Övriga norrlandsorter bör få ulbildning genom bl.a. distansundervisning. Länsstyrelsen anser vidare — i likhet med bl.a. Umeå och Skellefteå kommuner — att Umeå bör ha ett högre sluderandeantal än vad U 68 föreslagil. Västerbottens läns landsiing förordar att en kompletlerande utredning genomförs rörande utbild­ningsbehovet och lokaliseringen av högskoleutbildningen i Norrland.

ÖB framhåller att den pågående omlokaliseringen inom försvaret innebär en kraftig utflyttning till, bl.a. Karlstad och Östersund samtidigt som militära enheter koncentreras till Boden-Luleå-områdel. UtbUd­nings- och miljöskäl lalar för ei;t differentierat ulbud av högre utbild­ning på dessa orter. ÖB erinrar vidare om statsmakternas beslut all teknisk utbildning av militär karaktär samt en militär förvaltningsskola skall förläggas till Östersund år 1978, vilket bör kunna få konsekvenser även för den civila högre utbildningen.

Krigsmaktens förvaltningsutbildningsulredning, som utreder en sam­ordning och lokalisering av fcirvallningsulbildningen inom försvaret lill Öslersund, framhåller alt frågan om en samlokalisering av denna UtbUdning och socialhögskolan \-A orten bör prövas i särskild ordning. Utredningen anser det angeläget alt man i den fortsatta planeringen och dimensioneringen av högskoleutbildningen i Östersund beaktar att försvarets förvaltningshögskola kan komma att inrällas där. Vidare erinrar utredningen om att en för armén avsedd teknisk skola kan komma att lokaliseras till Östersund.

Mellersta utbildningsregionen (Eskilstuna-Västerås, Falun-Borlänge, Uppsala, Örebro)

Länsstyrelsen och landstinget i Gävleborgs län samt Gävle, Sand­vikens och Hofors' kommuner förordar att Gävleborgs län skall utgöra

 

Prop. 1975: 9                                                         205

ett eget högskoleområde med Gävle-Sandviken som högskoleort. De skäl som anförs är att Gävle-Sandviken är primärt centmm och att länet har slort befolkningsunderlag samt befintlig högskoleutbildning. Gävle är vidare den enda av de orter, till vilka statliga verk och myndigheter skall utlokaliseras, som inte av U 68 föreslagits som utbyggnadsorl. Gävle-Sandviken ligger inle inom pendlingsavslånd från Uppsala. De skäl som U 68 anfört för val av Falun-Borlänge kan enligt nämnda remissinslanser med minst samma styrka anföras för Gävle-Sandviken. Länsstyrelsen och landstinget i Västmanlands län välkomnar U 68:s förslag om lokalisering av permanent högskoleutbildning tiU Eskils­tuna-Västerås med hänsyn till dess betydelse från både ulbildnings- och regionalpolilisk synpunkt. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Kopparbergs län i fråga om högskoleulbildning i Falun-Borlänge.

Stockholms utbildningsregion (Stockholm)

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att slarka skäl talar för att Stockholm-Uppsala gemensaml bildar kärnan i en utbildningsregion. Om man bibehåller en uppdelning i föreslagna regioner bör Söder­manlands och Gotlands län föras till Stockholmsregionen. Länsstyrelsen beklagar att U 68 inte behandlat utbildningens lokalisering inom Stock­holmsregionen. Stockholms handelskammare anser att en samordning av utbUdningsresursema i Uppsala och Stockholm bör eftersträvas. Stockholms läns landsting samt Stockholms och Södertälje kommuner är tveksamma tiU den föreslagna minskningen av antalet utbildnings­platser i regionen.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Gotlands län samt Gotlands kommun förordar bestämt att länet skaU tillhöra Stockholms utbild­ningsregion.

Östra UtbUdningsregionen (Jönköping, Linköping-Norrköping)

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings och Linköpings kom­muner samt konsistoriet i Linköping föreslår att regionen utvidgas till att omfatta Kalmar och eventuellt Gotlands län. Östergötlands läns landsiing anser det CKkså angeläget att Kalmar län förs till östra utbildningsregionen för att denna skaU bli identisk med sjukvårdsregio­nen, vUket skulle underiätla planeringen av vårdutbildningen. Jönkö­pings läns landsting ifrågasätter behovet av utbildningsregioner CKh finner det förbryllande att inte Kalmar län och i viss mån Kronobergs län förts till östra regionen. Länsslyrelsen i Jönköpings län anser alt en regionindelning bör finnas men att gränserna inte bör bli bindande i något hänseende. Den slutliga avgränsningen bör göras först när ställ­ning tagits till länsberedningens betänkande i denna del.

 

Prop. 1975: 9                                                         206

Västra utbildningsregionen (Boriis, Göteborg, Karlstad)

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt konsistoriet vid uni­versitetet i Göteborg anser att Hallands län bör tillhöra denna utbild­ningsregion. Vidare anser länsstyrelsen att Borås inle bör utgöra huvudort i elt eget högskoleområde. Om ytterligare uibyggnad kommer till stånd i Borås är en samverkan Göteborg-Borås ett bättre altemativ. Om någon ytterUgare högskoleort skall upprättas inom regionen anser länsstyrelsen att Fyrstad (Uddevalla—Trollhättan—Vänersborg—Lyse­kil) bör väljas. Av samma uppfattning är landstinget och länsskol­nämnden i Göleborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tUlstyrker att Borås blir högskoleort och anser att förläggning av högskoleutbUdning även till Fyrstad bör ulredas ytterligare.

Kommunerna i Fyrstad framhåller att Fyrstad uppfyUer flera av de kriterier som U 68 ställt upp för högskoleorter. Älvsborgs läns lands­ting anser att en lokalisering av högskoleutbUdning till detta område skulle vara ett värdefullt led i de regionalpolitiska strävandena.

Länsstyrelsen, landstinget och länsskolnämnden i Skaraborgs län samt Skövde, Skara, Lidköpings, Falköpings och Mariestads kommuner framhåller alt Skövde uppfyller de flesta av de krilerier som U 68 stäUt upp för högskoleorter och anser därför att Skövde bör bU hög­skoleort. Skövde är primärt centram och har stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. Avståndet till de föreslagna högskoleortema är beiydande och länet behöve;r slimulans för näringslivet. Länssty­relsen anser att underlaget för västra regionen ulan motivering mins­kats med 2900 studerande. Vidare förordar man en ökad dimensione­ring av högskoleutbildningen totalt. Mot denna bakgmnd hävdar läns­styrelsen att en högskola i Skö>'de knappast skulle få negaiiva konse­kvenser för universiletet i Göteborg. I andra hand yrkar länsstyrelsen all en ulredning företas i syfte atl ompröva indelningen i högskoleom­råden i den västra regionen.

Södra   utbildningsregionen   (Halmstad,   Kalmar,   Kristianstad,   Liind-Malmö, Växjö)

Länsstyrelsen och landstinget i Kalmar län tillstyrker den föreslagna regionindelningen medan, som tidigare redovisats, länsslyrelsen i Gol­lands län anser att länet bör tillhöra Stockholms utbildningsregion. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår,; i, likhet med Hässleholms kommun, att länets högskoleort skall benämnas Kristianstad-Hässle­holm, eftersom dessa orter gemensamt utgör ett primärt centmm. Länsstyrelsen godtar inte U 68:s reduktion av rikttalet för den södra utbildningsregionen utan anser alt detta bör vara 38 000 läsåret 1983/84.

 

Prop. 1975: 9                                                         207

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att även Helsingborg och Karls­krona, som båda är primära centra inom utbildningsregionen, bör er­hålla viss högskoleutbildning. Länsslyrelsen m.fl. i Hallands län till­styrker utformningen av den södra utbildningsregionen.

1.2.6 Återkommande utbUdning Allmänt

En överväldigande majoritet av remissinstansema ställer sig positiva till U 68:s förslag om återkommande utbUdning.

UKÄ i likhet med många remissinstanser vid universitet och högskolor tillstyrker att en utveckling av återkommande ulbildning sätts som pla­neringsmål för den eftergymnasiala ulbUdningen. På kort sikt är det emellertid enligt UKÄ rimligt att räkna med alt direktutbildning kom­mer att för många ungdomsstuderande vara ell förstahandsallernativ i deras utnyttjande av samhäUets utbUdningserbjudanden. Allteftersom de utanför ulbUdningsväsendet liggande väsentliga fömtsättningarna för återkommande utbildning kan realiseras torde dock de direktutbildades andel successivt minska genom alt fler går ut i förvärvslivet under en period efter avslutad gymnasieskola. Det är enligt UKÄ:s mening en huvuduppgift för högskoleorganisationen alt ulföra erforderligt plane­ringsarbete i denna fråga. Arbetet bör målmedvetet inriklas på atl främja ett sådant system med återkommande utbUdning, bl.a. genom förändringar av studieorganisationen, utnyttjande av nya distributions­former, utveckling av de pedagogiska insatserna och uibyggnad av studievägledningsverksamheten. I avsikt att bättre nå de aktueUa slu-derandekategoriema bör samarbete med bl.a. sludieförbunden utveck­las. I kort perspektiv och som en irUedande åtgärd för att förbereda ett utbyggt system med återkommande utbildning bör den eftergymnasiala fort- och vidareutbildningen få expandera inom hela högskolesektorn inom ramen för de resurser som totalt anvisas för högskoleutbildning.

U 68:s olika förslag är ägnade all på olika sätt och på kortare eller längre sikt medverka tUl utveckUngen av återkommande ulbildning. Enligt TCO:s mening borde emellertid utredningens förslag ha varit direkt utformat för att främja och möjliggöra återkommande utbild­ning. De åtgärder, studieorganisatoriska och andra, som krävs inom högskolesektorn för att förverkliga återkommande utbildning är en­ligt organisationen i allmänhet föga resurskrävande och,bör inle heller i övrigt innebära oöverstigliga svårigheter. TCO finner därför inga bärande skäl för alt ytterligare skjuta den återkommande utbildningen på framtiden. Avgörande beslut och reformsteg måste tas inom den närmaste framtiden. Även SÖ, AMS,' länsstyrelsen i Skaraborgs län, Folkbildningsförbundet,xLO  och  CC/F menar att utbyggnad  av elf

 

Prop. 1975: 9                                                         208

syslem med återkommande ulbildning bör ges hög prioritet. LO varnar för en tendens i debatten alt se återkommande ulbildning som något mycket avlägset och långsiktigt. Elt planmässigt utvecklingsarbete måste i stället inledas redan de; närmaste åren för att förverkliga den återkommande utbildningen. UKÄ, Svenska kommunförbundet m.fl. har emeUertid ingen erinran mot U 68:s förslag att den återkommande utbildningen, allteftersom erfarenheler vinns och resurser tillskapas, successivt sätts i sySlem.

Konsistoriet i Lund betonar alt det studieorganisaioriska arbetet utgår från varierande förutsättningar inom skilda utbildningar. Förut­sättningarna att dela upp utbildningen varierar mellan skilda utbild­ningar. Liknande synpunkter framförs av konsistorierna vid lekniska högskolan i Slockholm samt i Linköping och av konsisloriegruppen i Luleå. Konsistorierna vid karolinska inslitutet och Chalmers tekniska högskola anser att återkommande utbildning inle lämpar sig för fast sammanhållna utbildningar av typen läkar- och civilingenjörsutbildning, en uppfattning som delas av bl.a. Sveriges Civilingenjörsförbund.

I flera yttranden från bl.a. fakulteter och utbildningsnämnder vid universilelen intar man en tvekande attityd inför utredningens förslag, även om man är allmänt positiv till att personer som så önskar skaU kunna lägga upp sina studier i form av återkommande ulbildning. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund anser sålunda atl det är tveksamt att göra den återkommande utbild­ningen lill ett mönster och tror att endast en solid gmndutbildning kan utgöra den grund som fordras för att möta de skiftningar i verk­samhelen som en snabbt föränelerlig arbetsmarknad kräver. Humanis­tiska fakulteten i Umeå avstyrker en stor salsning på utveckling av återkommande utbUdning mera allmänt, innan man klart kan peka på konkreta positiva effekter av etl sådant syslem. Matematisk-naturveten­skapliga fakultetens utbildningsnämnd i Slockholm framhåller att en sammanhängande ungdomsutbildning av många skäl, t.ex. från effekti­vitets- och lönsamhetssynpunkl, är alt föredra framför vuxenstudier.

En vanlig uppfattning i yttranden från universiteten m.fl. läroan­stalter är att värvning av utbildning och förvärvsarbete enUgt utred­ningsförslaget skulle uppsättas som studieorganisatorisk norm. I fler­talet fall vänder man sig mot denna tanke. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller att de; direkta samhällsinsatser som måste vidlas för alt stimulera individernas möjligheter och önskan till åter­kommande UtbUdning inte får bU styrande på sådani sätt att en sam­manhängande utbildning i ungdomsåren motverkas och därigenom kommer att upplevas som något onormalt. Flera andra remissinstanser inom universiteten är negaiiva tUl åtgärder som skulle stimulera till avbrott i pågående utbildning, bland dem språkvetenskapliga sektionens

 

Prop. 1975: 9                                                                        209

utbildningsnämnd i Uppsala och matematisk-naturvetenskapliga fakul­tetens utbildningsnämnd i Slockholm.

Sektionens för fysik utbildningsnämnd vid Chalmers tekniska hög­skola anser att högskolan ännu under många år måste inrikta sig på alt kunna presentera en i slorl sett sammanhängande slagkraftig grundutbildning. Det slags återkommande ulbildning, som innebär att grandutbUdningen uppdelas i block, torde få vänta till dess att delta kan göras till ett realistiskt alternativ för individen och samhället. Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå betonar alt införandet av återkommande utbildning inle får leda till att möjligheterna att erhålla djuplodande och sammanhängande längre utbUdningar försäm­ras. Nämnden befarar att, om återkommande utbUdning blev det för­härskande mönstret, delta skulle kunna leda lill ett avsevärt föryt-ligande av undervisningen.

Svenska kommunförbundet är positivt till återkommande utbildning men pekar bl.a. på risken att ett sådant system skulle kunna skapa en snäv grund för forskning och forskarutbildning. Landstingsförbun­det betonar att det bör finnas möjligheler alt nå samma utbildningsmål på mer än ett sätt. Direklulbildning och ålerkommande utbUdning bör därför komplettera varandra. Teknologorganisationen Refiec anser alt principen om ålerkommande utbildning är bra om den lillämpas som ett alternativ till dagens ungdoms- och vuxenutbildning och i begränsad skala. Länsskolnämnden i Stockholms län ställer sig tveksam till behovet av återkommande ulbildning när en lång sammanhängande Utbildning blir tillgänglig för alla oberoende av ekonomiska, geogra­fiska och sociala förhällanden. Lärarhögskolan i Luleå tror inte alt ålerkommande ulbildning kan motverka den utbildningsleda hos vissa ungdomar som den sammanhängande utbildningen påstås ge. Lärarhög­skolan i Malmö erinrar om att argumentationen om återkommande utbildning bygger på många hypoteser som inte är verifierade.

Folkbildningsförbundet hänvisar till möjligheten att utnyttja både Studieförbundens och folkhögskolans erfarenheter och kapacitet för att därmed påskynda utvecklingen mot ålerkommande ulbildning. Lik­ nande synpunkler framförs bl.a. av länsstyrelsen m.fl. i Hallands län. I en plan för ålerkommanden ulbildning inom rimlig tid ser Svenska in­genjörssamfundet som enda möjlighet atl den grundläggande utbild­ningen distribueras via kurser av typ TBV:s universitetsutbildning. För laboratoriekrävande ämnen blir det däremot nödvändigt att förlägga undervisningen till befintliga högskolecentra.

Socialstyrelsen framhåller att det är vikligl alt studieorganisatoriska fömlsättningar skapas för att främja återkommande utbUdning, men att ett krav bör vara att högskoleutbildningen oavsett längd svarar mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SACO, SSEF och Sveriges civilingenjörsförbund.

14   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         210

SÖ anser all även sammanhängande utbUdning bör erbjudas i framtiden. SÖ framhåller att det för övrigt torde vara omöjligt att konstmera studiegångar etappvis i alla utbildningar. CUF betonar alt en återkommande utbildning, för atl kunna fungera väl, måste vara flexibel såväl organisatoriskt som innehållsmässigt. SACO menar alt det vanligaste även i framtiden bör vara direkt övergång från gym­nasieskola till högskola utan mellanliggande yrkesverksamhet. Den återkommande utbildningen får då två funktioner. Den skall utgöra en möjlighet för studier för sådana redan yrkesverksamma personer som antingen inte fått eller inte utnyltjat chansen att genast efter gym­nasieskolan fortsätta med högskoleutbildning. Den skall vidare vara en modell för all den fort- och vidareutbildning som arbetslivet kom­mer att ställa ökade krav på i framtiden och som i hög grad avser dem som redan lidigare genomgått högskoleulbildning.

Slyrelsen för bibliotekshögskolan framhåller att programmet för den ålerkommande utbildningen skulle medföra stora fördelar och positiva effekter för bibliotekarieyrket. Kulturrådet är också positivt till den återkommande ulbUdningen och betonar atl synpunkterna och förslagen även är tillämpliga på den högre konslnäriiga utbildningen. FOJO-kommittén anser att de riktlinjer U 68 dragit upp för en återkom­mande utbildning bör kunna ligga till grund för planeringen av journalistutbildningen i dess helhet, dvs. såväl grundutbildningen som fortbildningen och vidareutbildningen av journalister. OMUS betonar att kontinuitet i utbildningen är av slor betydelse inom musikområdet speciellt vad gäUer den spellekniska färdighetsträningen. Detla medför att den grundläggande utbildningen i största möjliga utsträckning bör vara sammanhängande. För musikutbildningen knyts i stället det största intresset till den form av återkommande utbUdning som utgörs av fortbildning av den yrkesverksamma musikern eller läraren.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att U 68 tappat bort elt för­modligen attraktivt alternativ till den återkommande utbildningen, näm­ligen dellidsstudier. Studier och yrkesverksamhet måste inte vara ett »antingen eller» utan en kombination är den bästa lösningen för många. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Värmlands län, som dessulom menar att denna typ av studier torde inom överskådlig tid vara huvudinstmmentet för alt realisera tanken om återkommande utbildning. SHIO och SAFISI betonar vikten av att alternativa studie­former prövas. De studerande bör t.ex. få rhöjlighet alt kombinera studier och arbete inom ramen för fasta studieprogram.

U 68 har i flera sammanhang erinrat om alt återkommande utbild­ning kan få effekter som verkar i annan riktning än att bidra tUl ökad rättvisa mellan och inom generationerna. SACO betonar risken för en ökad social selektion. Många kommer rimligen, enligt SACO, ätt känna motstånd mot att bryta upp från sin invanda arbetsmiljö och kanske

 

Prop. 1975:9                                                          211

också från sin bostadsort. De som får svårast alt övervinna detla mot­stånd kan väntas bli de som har minst studietradition i sin bakgrand, dvs. ungdomar från socialgrupp 3. Premiering av arbetslivserfarenhet vid meritvärderingen i syfte att minska den sociala snedrekryteringen kan då, enligt SACO, leda till motsatt effekt. Om inhämtande av arbets­livspoäng blir mer eller mindre obligatoriskt kan det tänkas gynna ung-dornar ur socialgrupp 1, därför att dessa av familjetradition och av andra skäl lättare håller studieintresset levande under åratal av annan verksamhet.

TCO framhåUer att man är mycket medveten om risken för ökad social snedrekrytering men menar alt modeUen ålerkommande utbUd­ning, kombinerad med effektiva studiestöds-, rekryterings- och infor­mationsinsatser, ändå ger betydligt bättre förutsättningar för en jäm­nare social fördelning. Enligt organisationens mening borde U 68:s förslag ha varit direkt utformat för att främja och möjliggöra åter­kommande utbildning. Om en sådan medvetet planerad utbyggnad inte nu sker kan elt studiebeleende och ett system enligt den återkom­mande utbildningens modell ändå spontant växa fram, men då i former som gör det svårt att utnyttja för dem som inte redan är studie-motiverade. Enligt TCO finns det redan i dag tecken på att en sådan utveckling äger rum. Övergångsfrekvensen från gmndskola till gym­nasieskola cx:h från gymnasieskola till högskola tenderar att minska. En avsevärd andel av de nyinskrivna vid universitet och högskolor avser inte alt avlägga fullständig examen. Delta kan medföra att den sociala snedrekryteringen tUl högre studier förstärks, om inte studie­organisation, studiestöd o.d. utformas så att de stimulerar dem som avbryter sin utbildning att komma tillbaka till utbildningssystemet och därigenom få en reell möjlighet atl genom utbildning förbätlra sina villkor i samhället och på arbetsmarknaden. Liknande synpunkter anförs av bl.a. SÖ, länsslyrelsen i Skaraborgs län, FÖVUX, Svenska kommunförbundet och LO.

Förutsättningar för att förverkliga återkommande utbildning

När det gäUer gymnasieskolans dimensionering och organisation finns utöver vad som redovisats i det föregående (1.2.4) några remissynpunkter som särskilt gäUer förslagens betydelse för utveckling av återkommande utbUdning.

TCO anför att det långsiktiga målet bör vara att införa én obliga­torisk 11-årig skola. Detta obligatorium bör vara flexibelt utformat. I de senare Uggande delarna av utbildningen bör det således finnas möjlighet till värvning av ulbildning och annan verksamhet. Möjlighet skaU finnas tUl avbrott för förvärvsverksamhet, skolgången skall kunna

 

Prop. 1975: 9                                                         212

fullgöras vid folkhögskola eller i annan vuxenutbUdning och viss utbild­ning skaU kunna förläggas tUl arbetsplatsen under,skolans kontroll.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån manar tUl försiktighet vad gäller förslaget att som ett led i uppmuntran till återkommande utbildning införa studieförberedande inslag på gymnasiets alla linjer. Effekten av en sådan åtgärd kan bli att den förstärker de skoltröttas problem och ger en negativ inslällning till fortsatta studier. Länsslyrelsen i Värmlands län tror inte att U 68:s förslag för gymnasieskolan skuUe främja åter­kommande UtbUdning. De linjet som inte är inriktade mot direkt yrkes­verksamhet är få och har sin givna plats inom gymnasieskoleorganisa­tionen.

Flera länsstyrelser betonar att en decentralisering av den högre utbildningen är angelä.gen för möjlighelema att förverkliga återkommande utbildning. Filo.jofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd framhåller å andra sidan att, om man vUl åstadkomma ett system med möjligheter till återkommande utbildning på många orter, övervägande skäl talar för ett distributionssystem som innebär alt högskolan flyttar ut till den studerande och erbjuder en tillräckligt kvalificerad och differentierad utbUdning.

Behörighets- och urvalsreglerna för antagning tiU högskoleutbildning spelar enligt U 68 en viktig roll för möjligheten att utveckla återkommande utbildning. Remissynpunkter i hithörande frågor har delvis redovisats i det föregående (1.2.4). Nämnden för socionomulbildning och socialhögskolan i Stockholm stryker under alt ett utbUdningssystem som bygger på återkommande utbildning erbjuder möjligheter att kompensera ensidigheter i antagningssystemet som skulle kunna bli en följd av en aUtför hård låsning tiU urval på grund­val av betygspoäng. LO betonair att antagnings- och meritvärderings-bestämmelserna bör utformas så, att de inte missgynnar utan stimu­lerar tUl perioder av yrkesarbete före inträdet i en högre utbUdning.

U 68 betonar att en väl fungerande och tillräckligt omfattande informationsverksamhet är en väsentlig förutsättning för utvecklingen av återkommande utbildning. Dessa synpunkter delas av bl.a. socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, AMS, ett par länsstyrelser, slyrelsen för bibliotekshögskolan, FÖVUX, Svenska kommunförbundet, Lands-tingsförbundet, TCO, LO och SFS.

TCO delar därvid U 68:s u])pfatlning alt studie- och yrkesvägled­ningsverksamheten för vuxna och därmed även delar av den uppsö­kande verksamheten bör ges en institutionell bas. Enligt TCO:s upp­fattning bör denna verksamhet organiseras i form av särskilda infor­mationscentraler i kommunerna. Dessa informationscentraler bör un­derställas de lokala vuxenutbUdningsråden för att garantera en sam­verkan meUan utbUdningsanordnarna. I samverkan med arbetsförmed-

 

Prop. 1975:9                                                          213

lingama skall upplysning också kunna lämnas om de möjligheter arbetslivet erbjuder med hänsyn till en genomgången utbildning. Den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna, vilken TCO anser vara utomordentligt angelägen, bör bedrivas av de fackliga organisaiionerna. Det är därvid naturligt atl de samarbetar med de till dem knutna sludieförbunden. LO betonar vikten av sådana aktiva, uppsökande informations- och stimulansåtgärder som kan motivera gmpper med svag studietradition att ta tillvara de studiemöjligheter som skapas. SFS stryker under att en satsning på studie- och yrkesvägledning för att nå nya gmpper inte får innebära att de ekonomiska resursema för studie- och yrkesvägledning åt övriga studerandekategorier inom den högre utbildningen minskar. AMS menar att den uppsökande verksam­heten bör förankras i den redan befintliga organisationen för studie-och yrkesvägledning inom arbetsmarknadsverket och inom skolväsendet.

Många remissinstanser betonar alt studiefinansieringen spelar en mycket betydelsefull roU för benägenheten att lägga upp studiema som återkommande utbildning. Att särskilda åtgärder på det studiesociala området måste vidlas för att återkommande ulbildning skall bli mer vanlig råder det tämligen stor enighet om. Meningarna är emellertid mer delade om hur elt sådant förstärkt studiestöd skall utformas.

U 68:s förslag om ett differentierat studiestöd avstyrks av bl.a. ett par studiemedelsnämnder, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göieborg och dess utbildningsnämnd, SACO, SR, SFS, Teknologorga­nisationen Refiec, MUF och CUF. Från dessa remissinstanser framhåUs bl.a. att studiefinansieringssystemet bör vara neutralt i förhållande till såväl utbildningsinriktning som ulbildningens förläggning i tiden. SSEF föreslår ett system med studielön. CUF menar alt samhället helt skall svara för de grundläggande studiesociala kostnaderna genom ett system med garanterad minimunkomst. På kort sikt bör enligt förbundets me­ning en försöksverksamhet med studielön genomföras.

Positiva till förslaget om ett differentierat studiestöd är bl.a. AMS, sludiemedelsnämnden i Uppsala, SVUX, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. TCO säger sig vara medveten om att ett sådant stöd i vissa fall och av vissa kan uppfattas som orättvist. Men varje system måste byggas på schablonartade regler som uiformas med hänsyn till det syfte man vill uppnå. I detta fall är syftet att möjUggöra vuxen­studier och återkommande utbildning. Det går då inle, erdigt TCO:s mening, att undvika att ett sådant system upplevs som orättvist av dem som inte omfattar bakomliggande syften. LO ger sitt stöd åt prin­cipförslaget om ett differentierat studiestöd som gynnar dem med yrkeserfarenhet men menar att formerna för denna differentiering bör utredas närmare. Svenska kommunförbundet anser övervägande skäl tala för elt differentierat studiestöd men betonar att det kommer att bli

 

Prop. 1975: 9                                                         214

en svår och grannlaga uppgift att lägga en gräns som kan upplevas som rättvis.

UKÄ framhåller att det nuvarande studiesociala systemet måste underkastas en ordentlig omprövning. SÖ betonar alt det krävs ett förbättrat studiesocialt slöd för personer i ålerkommande utbildning, en uppfattning som delas av bl.a. flera länsskolnämnder.

Enligt U 68 bör reglerna för olika sociala förmåner vara så utfor­made att den anställde inle kommer i elt sämre läge om han får ledig­het för att genomgå ulbildning. En annan fråga av betydelse är frågan om hur anställningstryggheten för den enskilde skall lösas, dvs. hur räll till ledighet för studier skall kombineras med rätt till återinträde i tjänst efter avslutad utbildning.

Länsstyrelsen i Värmlands lån framhåller att elt problem är hur näringslivet under ålerkommande längre perioder skall kunna på heltid avslå från arbetstagare som vill, vidareutbilda sig. Länsstyrelsen ställer frägan om arbetsgivaren under alla omständigheter skall vara skyldig att efter utbUdningstiden återanstäUa en arbetstagare. Viklen av att likartade frågesläUningar tas upp och löses betonas bl.a. av SÖ och flera länsstyrelser. TCO menai' att det är omöjligt att ha kvar en ordning enligt vilken arbetsgivaren ensam skaU avgöra individens möjligheter till studier. Frågan om ledighet för studier av längre omfattning eUer för enstaka dagar måste därför lösas. Vidare måste man för att lösa vissa aspekter av den ekonomiska trygghetsfrågan skapa garantier för alt de allmänna anställnings- och sociala villkoren bibehålls under ledighelsperioder för studier. Dessutom bör en viss anpassning göras av socialförsiikringssystemets regler. För att rätlen tUl ledighet skall få en reell betydelse måste den slutligen kombineras med rätt att efter ledigheten få återvända till tidigare eller minst lik­värdig anställning. UKÄ betonar viklen av atl dessa frågor löses och anser att det är en förutsällning för förverkligandet av ålerkommande utbildning.

U 68 konstaterar all man systematiskt kan använda återkommande utbildning som etl konjunkturpolitiskt instrument. Bl.a. AMS och länsstyrelsen i Gävleborgs län kan tänka sig att åter­kommande utbildning används i konjunkturpolitiskt syfte. Socialhög­skolan i Slockholm ansluter sig också tUl förslaget men stryker sam­tidigt under att den ålerkommande utbildningen inte bör grundas på konjunklurvariationer utan bör dimensioneras för att kontinuerligt till­godose utbildningsbehov som är angelägna såväl ur samhällets som ur den enskildes synvinkel. Länsslyrelsen i Värmlands län menar att det innebär en risk att återkommande utbildning kommer att kunna använ­das som ett konjunkturpolitiskt instrument. Garantier måste enUgt läns­styrelsens mening skapas så att en individ som väljer att studera i etapper själv skall få bestämma hur han' vill förlägga sina studieperioder

 

Prop. 1975: 9                                                         215

tidsmässigt. Liknande synpunkter framförs av bl.a. nämnden för socio­nomutbildning, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, sty­relsen för bibliotekshögskolan, länsskolnämnden i Kristianstads län och SFS.

1.2.7 Institutionell organisation översikt och allmänt

Det slora flertalet remissinstanser ansluter sig till de allmänna ut­gångspunkter U 68 ställer upp för ulformningen av den institutionella organisaiionen. Framför allt gäller detta strävan att decentralisera ansvar och befogenheter och atl öka kontakterna mellan utbildnings­organisationen och samhällel i övrigl. När det gäller utredningens kon­kreta förslag är däremot remissopinionen starkt splittrad.

I huvudsak positiva till U 68:s förslag rörande institutionell orga­nisation är bl.a. SÖ, AMS, konsistoriegruppen i Luleå, socialhögsko­lorna i Örebro och Öslersund, lärarhögskolorna och förskolesemina­rierna i Jönköping och Luleå saml Svenska kommunförbundet, Lands­tingsförbundet, LO och TCO. Även UKÄ, nämnden för socionom­ulbildning och SACO ansluler sig i väsentliga delar till förslagen men förordar vissa modifikationer. I huvudsak negaiiva är bl.a. så gott som samtliga remissinstanser inom universiteten, de tekniska högsko­lorna, karolinska institutet och högskolan i Linköping, forskningsråden saml SAFISI, Sveriges civilingenjörsförbund, SFS och SSEF.

De remissinstanser, som i huvudsak tiUstyrker U 68:s organisations-förslag, betonar främst värdet av del samspel mellan högskolorna samt samhälls- och yrkeslivel, som finns inbyggt i den föreslagna organisationen, och de möjligheter till samlat lokalt inflytande i ut­bildningens planering m.m. och tiU utveckling av utbildningsutbudet ulan hinder av administrativa gränser, som den mera sammanhållna organisationen ger. Vidare påpekas de fördelar organisationen erbjuder med avseende på dels sättet atl värdera olika slag av högskoleutbild­ning, dels möjligheter tiU integration av utbildningsplaneringen med övrig samhällelig, främst regional planering.

UKÄ anser att en decentraliserad högskola, »självständig i Utövan­det av funktioner som är vitala för samhällets nydaningsarfaete — bland dem ett ständigt ifrågasättande av rådande mönster och värderingar» måste vara ett övergripande mål för forisatta reformer. UKÄ betonar i detta sammanhang U 68:s förord för att lokal administrativ indelning och val av arbetsformer i stor utsträckning bör vara lokala angelägen­heter.

De dominerande och genomgående inslagen i kritiken av utred­ningens förslag är sammanfattningsvis att förslagel för de inom hög-

 

Prop. 1975: 9                                                         216

skolorna verksamma i realiteten innebär en centralisering, att den föreslagna organisaiionen för de statliga högskolorna alltför mycket präglas av sirävan efter enhetlighet utan hänsyn till olika utbildiungars särart och att den adminislraliva strukturen blir en tung överbyggnad som verkar kvävande på de producerande enheterna, institutionerna.

Konsisloret i Linköping pekar på den förtroendeklyfta som stundom upplevs mellan å ena sidan liiroanslalterna, å andra sidan cenirala myndigheter och organ. Om den högre ulbUdningen och forskningen skaU kunna fungera på ett tillfredsställande sätt i framtiden måste enligt konsistoriet organisaiionen och beslutsfattandet medvelel in­riklas på att undanröja de problem som har uppkommit genom ett i hög grad centraliserat och alltför differentierat hierarkiskt system.

Bl. a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm, humanistiska fakulleten i Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd samt slyrelsen för skogshögskolan uttrycker farhågor för att den föreslagna organisaiionen — åtminstone på de större högskoleorterna —■ kommer atl leda till elt ökat inflytande för förvaltningstjänstemän på de beslutande organens bekostnad. Flera universitetsorgan anser att ett genomförande av förslagen skulle för­svaga sambandet mellan forskning/forskarutbildning och gmndläggande utbildning prå. elt oacceptabelt sätt. Elt realiserande av utredningens förslag leder, enligt bl.a. konsistoriet i Uppsala, medicinska fakulteten i Göteborg och sektionens för teknisk fysik utbildningsnämnd vid Chalmers tekniska högskola, lUl att det politiska inflytandet på univer­sitetens verksamhei blir för stort. De remissinstanser som hävdar denna ståndpunkt anser att samhället redan i dag har tillräckligt slarka medel för styrning av högskolorna, främst genom anslagstilldelningen.

Ett flertal remissinslanser lar i sina allmänna synpunkter på den institutionella organisationen upp den försöksöksverksamhel med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal som pågått de senasle åren vid universitet och högskolor. Samtliga som yttrar sig om de nya samarbetsformerna har en positiv inställning till dem. UKÄ betonar all tankegångarna bakom försöksverksamheten och erfarenheterna av denna bör komma tUl klart uttryck i principerna för den institutionella organisationen. 5Ö framhåller att högskolans demokratisering inte kan vägas mot andra mål, som t.ex. krav på effektivitet, utan bör betraktas som en nödvändig tUlämpning inom ett specifikt område av den allmänna demokraliseringsprocessen. TCO finner det angeläget alt de samver­kansformer som försöksverksamheten inneburit får en bredare omfalt­ning och alt fler beslutsnivåer blir berörda.

Utredningens förslag rörande isättet att utse ledamöter i olika beslu­tande organ, framför allt när det gäller högskolestyrelser och utbild­nings- och linjenämnder, kritiseras i många yttranden. UKÄ — med

 

Prop. 1975: 9                                                         217

stöd av så gott som samtliga organ inom läroanstalterna inom UKÄ:s område — socialhögskolan i Umeå, statens humanistiska forsknings­råd, SFS, Teknologorganisationen Refiec, SSEF, CUF m. fl. förordar att företrädare för anställda och studerande i styrelser och nämnder skall utses direkt av de berörda.

Huvudmannaskap

Till U 68:s förslag att i avvaktan på länsberedningens arbete inte vidta några förändringar i ansvarsfördelningen niellan stat, lands­tingskommuner och primärkommuner i fråga om högskoleutbUdningen ansluter sig bl. a. socialstyrelsen, länsslyrelserna i Örebro, Västernorr­lands och Norrbottens län, landstingen i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Kopparbergs och Norrbottens län. Svenska kommunförbun­det och Landstingsförbundet. Också SÖ accepterar den föreslagna lös­ningen men beklagar atl U 68;s i övrigt så genomgripande förslag kan komma att genomföras utan att huvudmannaskapsfrågan samtidigt får sin lösning. SÖ anser att U 68 borde ha penetrerat problemet närmare till ledning för länsberedningens fortsatta arbete.

Länsberedningen anför att en strävan bör vara alt snarast möjligt övervinna högskoleutbildningens splittring på flera huvudmän. Med hänsyn lill alt den övervägande delen av utbildningen har statligt huvudmannaskap förefaller elt sådant beredningen mest naturligt, eftersom många utbildningslinjer rekryterar studerande från hela landet och forskningen, som är en betydelsefull faktor i sammanhanget, får anses vara en statlig angelägenhet. Med hänsyn lill sjuksköterskeut­bildningens nära samband med sjukvårdsplaneringen kan det dock vara ändamålsenligt att den åtminstone tills vidare har landstingskommunalt huvudmannaskap. Beredningen förordar emellertid att det särskilt undersöks om denna utbildning liksom läkarutbildningen i framliden bör ha statligt huvudmannaskap.

Också de medicinska fakulteterna i Lund och Göieborg m.fl. önskar en särskild ulredning om elt samlat huvudmannaskap för vårdyrkes-utbildningen.

Ytterligare ett stort anlal remissinslanser uttalar sig för ett enhetligt huvudmannaskap — åtminstone på längre sikt. Flertalet av dessa, bl.a. UKÄ, samhällsvetenskapliga fakulleten i Uppsala och dess utbildnings­nämnd, flertalet länsskolnämnder, AMS, SIFU, länsslyrelserna i Upp­sala, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs och Värmlands län, Uppsala läns landsting, ett anlal kommuner, SHIO. SACO, TCO, SSEF och Elev­förbundet finner det naturligt med staten som huvudman. SA CO anför i huvudsak två skäl för att ett generellt statligt huvudmannaskap genomförs så snart som möjligl, nämligen dels att många utbUdnings­linjer har riksrekrytering och ett statligt huvudmannaskap då innebär

 

Prop. 1975: 9                                                         218

att man undgår en mängd problem med inierkommunala ersättningar, dels att högskolans andra huvuduppgift, forskningen, måste anses vara en statlig angelägenhet. För SSEF är ett överförande av all högskoleut­bildning tUl statligt huvudmannaskap ett absolut krav i samband med en högskolereforms genomförande.

Bl.a. landstingen i Jönköpings samt Göleborgs och Bohus län och FÖVUX förordar ell enhetligt huvudmannaskap, antingen statligt eller kommunalt.

Frågan om huvudmannaskapst, såväl på kort som på lång sikt, är enligt Stockholms läns landsiing av underordnad betydelse under fömtsättning att ett gemensamt regelsystem för högskoleulbildning ska­pas vad gäller statlig finansiering, institutionell organisation och stu­dieorganisalion.

U 68:s förslag alt Grafiska institutet och IHR skaU ha staten som huvudman tiUstyrks eller möter ingen erinran. TCO anför att diskus­sioner om ett statligt övertagande också av Handelshögskolan i Stock­holm och Konstindustriskolan i Göieborg bör las upp med huvud­männen för dessa enheter.

Avgränsningsfrågor i fråga om statlig högskoleutbildning

Vissa statliga utbildningars ställning i den framtida högskoleorganisa­tionen behandlas av ett flertal remissinslanser ulan särskUjande av frågor som huvudsakligen rör den lokala organisationen från sådana som huvudsakligen berör den centrala organisationen. Berörda av­gränsningsfrågor redovisas här i ett sammanhang.

U 68:s förslag alt jordbrukets högskolor alltjämt skall ha en separat organisation inom jordbruksdepartementets ansvarsområde tillstyrks — förutom av jordbrukels högskolor och deras samarbetsnämnd — av bl.a. SACO och SFS. Kristiansfads läns landsiing och Landstingsför­bundet förordar att jordbmkets högskolor inordnas under samma cent­rala myndighet som övrig stailig högskoleulbildning. SÖ, UKÄ och TCO finner inte alt de skäl U 68 anför för ett bibehållande av ord­ningen på den högre jord- och skogsbruksutbildningens område motive­rar att jordbrukets högskolor skall ha en från övrig statlig högskole­utbildning skild organisation. Ett inordnande av dessa utbildningar i samma lokala och centrala orjanisation som annan högskoleulbild­ning utesluter, enligt TCO, inle atl den programbundna försöksverk­samheten vid högskolorna kan fortsätta på uppdragsbasis. Statskontoret förordar alt föratsättningar för ett inordnande av jordbrukels hög­skolor i samma organisation sorn övrig stailig högskoleutbildning när­mare övervägs i anslutning till de omlokaliseringar av två av hög­skolorna som är föreslående.

 

Prop. 1975: 9                                                         219

Sektionen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers lekniska hög­skola och tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping finner det påkallat att överväga om inte de tekniska högskoleutbildningarna borde hänföras tiU industridepartementets ansvarsområde i analogi med förhäUandena för jordbrukets högskolor. Likartade synpunkter anförs av konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm.

Styrelsen för statens brandskola tUlstyrker U 68 :s förslag om oför­ändrad institutioneU organisation för den högskoleutbUdning som för närvarande meddelas vid skolan (numera statens brandnämnd). TCO anser emeUertid att brandingenjörsutbUdningen organisatoriskt bör samordnas med övrig statlig högskoleutbildning.

Sföbefälsskolorna, SR och TCO anser att också sjöbefälsutbUdningen bör inordnas i den lokala statliga högskoleorganisationen. Som skäl för' etl inordnande anförs främst det ökade samarbetet med universitet och högskolor, särskilt inom de transporträttsliga och tekniska områ­dena.

När det gäller högskoleutbildningarna inom kulturområdet avstyrker TMR — med stöd av dé tre scenskolorna och slatens musikdramatiska skola — OMUS — med stöd av de tre musikhögskolorna ■— drama­tiska institutet samt konstakademien med konsthögskolan elt inord­nande i den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen för resp. utbildningars del. Som skäl för avslyrkandena anförs främsi alt det här är fråga om så små utbildningsenheter att deras intressen skulle få svårt att hävda sig inom ramen för en större lokal organisation och alt kontakten mellan resp. utbUdningar och yrkeslivet skulle försvåras. Dramatiska institutet finner att U 68:s förslag i förhållande till nuläget måste leda tiU en försvagning av det kullurpolitiska inflytandet över kullumlbildningama. TMR är negativt också till att dessa utbildningar samordnas med övrig högskoleutbildning på central nivå. Rådet anser att konstnärsutbUdningarna bör sortera under elt kulturpolitiskt, inte ett utbildningspolitiskt organ — förslagsvis det nya kulturrådet. Kultur­rådet tiUstyrker U 68 :s förslag under förutsättning atl hänsyn las till konstnärsulbildningarnas särart. Kulturrådet finner det väsentligt att tidpunken för ett inordnande av här berörda ubildningar i den statliga högskoleorganisationen inte låses och atl det nya kulturrådet får in­flylande över utbildningarna. Statskontoret tillstyrker med tvekan atl de konslnäriiga utbildningarna inordnas under verksorganisalionen för den statliga högskoleutbildningen.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna — med slöd av journa­listhögskolorna — samt FOJO-kommittén avstyrker utredningens för­slag att journalisthögskolorna skall inordnas i en sammanhållen hög­skoleorganisation. Samarbetsnämnden anser att den av U 68 föreslagna organisationen inte tillgodoser journalistutbildningens behov av kontakt med yrkeslivet. FOJO-kommittén betonar i silt yttrande att sambandet

 

Prop. 1975: 9                                                         220

mellan joumalistutbildningsinstitutionerna bör stärkas i stället för de organisatoriska sambanden mellan utbildningar med samma geografiska belägenhet.

Lokal och regional samordning och samverkan

U 68 :s förslag alt huvuddelen äv den statliga högskoleutbildningen inom ett högskoleområde skall föras samman tiU en organisation under en styrelse tillstyrks generellt äv bl.a. samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, teologiska fakulleten i Lund och dess utbildningsnämnd, matematisk-naturvetenskapliga fa­kulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö, samarbetsnämnden vid universitetsfilialen, i Karlstad, styrelsen för bibliotekshögskolan, SÖ, nämnden för socionomutbildning, socialhög­skolorna i Örebro, Umeå och Östersund, SIFU. länsstyrelserna i Kal­mar, Hallands, Göleborgs och Bohus, Örebro. Väslernorrlands och Norrbottens län, landstingen i Jönköpings och Värmlands län, ett tiotal kommuner. Svenska kommunförbundet, LO, SACO och TCO. Det stora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området är emellertid kri­tiska,  vissa starkt kritiska, till den föreslagna styrelseorganisationen.

Samlliga konsistorier i Slockfiolm tar avstånd från förslaget om en högskolestyrelse för orten. Konsistorierna förordar i huvudsak att befintliga enheter i Stockholm skall bestå och att elt samarbetsorgan för universitetet, tekniska högskolan och karolinska institutet inrättas. För samarbetsorganet skisseras ett tänkbart kompetensområde, inom vilket skulle falla bland annat lokal- och utrustningsplanering, faslig-hetstjänst, redovisningscentral, dataorganisation, arbetsmiljö- och skyddsfrågor och information &imt initiativtagande för ulveckling av forskning och utbildning. Konsistorierna kan tänka sig att justeringar av de organisatoriska gränserna kan bli påkallade om utbildningen planeras efter sektorer. Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser att man borde överväga om inte vårdutbildningsseklorn i Stock­holm borde föras till en egen administrativ enhet med institutet som kärna.

Konsistoriet vid universitetet i Göieborg godtar en ordning med en styrelse för högskoleutbildningen på orten under fömtsättning att de nuvarande filosofiska fakulteternas utbildning inte organiseras efter yrkesutbildningssektorer. Kortsisioriel vid Chalmers tekniska högskola lar däremot avstånd från en ordning med en styrelse i Göteborg och förordar att i huvudsak aUa de för den lekniska yrkesutbildningssektorn och dess forskningsanknytning relevanta resurserna i Göieborg samlas i en särskild högskola. Mot en enda styrelse i Göteborg talar, enligt konsistoriet, att en sådan med ansvar för »en mångfacetterad och av betydande inre värderingsolikheter karakteriserad storhögskola icke

 

Prop. 1975: 9                                                         221

kan bidra till den tekniska sektorns yttre samhällskonlakter eller i förhållande tUl nuläget ökad iiire effektivitet i fråga om löpande produktion och initiativ tiU förnyelse. I en stor organisation åtgår avsevärd tid för lösning av de konflikter, som organisaiionen genom sin storlek ger upphov till». Socialhögskolan i Göteborg finner hos U 68 inga bärande argument för att en sammanhåUen lokal högskole­organisation i Göteborg ökar effektiviteten och anser det rimligare att organisationen utformas med hänsyn till utbildningsutbudet på hög­skoleorten.

Konsistoriet i Uppsala föreslår ingen annan ändring för Uppsalas del än alt lärarhögskolan inordnas i universitetet. Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker den föreslagna styrelseorganisationen men anser att, om lantbmkshögskolan och veterinärhögskolan innefattades i diskus­sionen, frågan skulle komma i ett annat läge. Konsistoriet i Lund, liksom socialhögskolan i Lund, förordar för Lund-Malmö-området ingen förändring av läroanstaltsorganisationen. Konsistoriegruppen och utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå tillstyrker U 68:s förslag för Luleås vidkommande men är osäkra om den föreslagna ordningen är generellt tillämplig.

Konsistorier, fakulteter och utbildningsnämnder finner i allmänhet den föreslagna högskolestyrelsen lämplig för mindre högskoleområden. För de nuvarande universiteten m.fl. hävdas emellertid att ett genom­förande av förslaget skulle innebära en onödig byråkratisering och centralisering och att uppkommande samordningsbehov kan tillgodoses i enklare former genom samverkan mellan befintliga enheter. Även styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, SAFISI. SFS, Tekno­logorganisationen Refiec och SECO avstyrker att en högskolestyrelse inrättas på var och en av de större högskoleorterna, men finner att en sammanhållen lokal organisation kaii vara lämplig för mindre hög­skoleorter.

UKÄ. som tillstyrker U 68 :s förslag i princip, framhåller att på större orter — i första hand Stockholm och Göteborg — flera styrelser bör kunna inrättas. Ansvarsområdet för varje sådan styrelse bör då omfatta minsl en hel ulbUdningssektor.

IVA finner inga rationella skäl tala för att samma organisaiion skall tillämpas på alla högskoleorter. På de större högskoleortema anser IVA en uppdelning i självständiga enheter efter yrkesutbildningssek­lorer vara ändamålsenlig och jämför eh sådan med den divisionalise-ring som blir allt vanligare i slora förelag.

RRV avstyrker U 68:s förslag att organisera den grundläggande högskoleutbUdningen inom 19 högskoleområden. Konsekvensen av denna ståndpunkt blir, enligt verkets mening, att en annan lösning måste sökas för den lokala organisationen. RRV anser att man närmare bör överväga en lokal organisation koncentrerad tUl färre

 

Prop. 1975: 9                                                         222

orter. För denna organisation vägledande principer föreslår verket vara bl.a. att undvika skapandet av ytterligare beslutsnivåer lokalt, att väl fungerande enheter bör förbli fristående och att varje högskola bör ha det övergripande ansvaret för ulbildning och forskning inom silt område.

Flera remissinslanser tillstyrker principen om en sammanhållen högskola men anser att den sammanhållande styrelsefunktionen bör ligga på regional nivå i stället för högskoleområdesnivå.

Statskontoret betecknar det som en avgörande fråga om ärenden rörande övergripande planering av verksamheten i dess helhet bör överlämnas tiU ledningen för varje särskild högskola — i enlighet med U 68:s förslag — eUer om dess uppgifter fullgörs bättre inom större regionala områden. Statskontoret bedömer utbildningsregionema mer ändamålsenliga som bas för översiktlig planering än U 68 :s högskole­områden. Den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen kommer, enligt statskontorets mening, att sakna tillräckliga föratsättningar för en effektiv decentralisering. Verket hävdar att en rationell lösning på de av U 68 aktuaUserade övergripande organisationsfrågorna är regio­nala högskolor. Elt genomtänkt system med regionala högskolor skulle, enligt statskontorels mening, möjliggöra en långtgående decentralise­ring av ärenden som i dag handläggs inom cenirala utbildningsmyndig­heter. Då statskontoret förmodar att den skisserade lösningen kräver en helt ny ulredning av organisationsfrågorna, vill inte verket nu för­orda en sådan genomgripande förändring i planerings- och lednings­organisationen. I stället förordas en mindre omfattande förändring av den inslitulioneUa organisationen. Styrelsefunktionen på lokal nivå bör begränsas tUl att gäUa huvudsakligen direkta verksläUighetsuppgifler. BefintUga enheter för högskol<;utbUdning föreslås av statskontoret i huvudsak beslå, dock bör läjarutbUdningsanstalter på samma ort sammanläggas och på mindre högskoleorter en koncentration till en förvaltningsenhet genomföras.

Konsistoriet i Umeå kritiserar U 68 för att inte ha beaktat de speciella omständigheter — med stora geografiska avstånd och be­gränsade studerandeantal — som kommer att känneteckna den norra utbildningsregionen. Vidare finner konsistoriet små reella samordnings­behov i Umeå. Från dessa utgångspunkter föreslår konsistoriet för den norra regionen en regional styrelse för planerings- och samordnings­uppgifter, som också skulle kunna överta uppgifier från UHÄ. Läns­styrelsen i Västerbottens län inslämrner i konsistoriets förslag och pekar på att det beräknade studerandeantalet totalt kommer att vara lägre i den norra regionen än i Stockholms högskoleområde.

Med utgångspunkt i önskemålet alt dels minimera antalet besluts­nivåer, dels möjliggöra regional, profilering av utbUdning och forsk-

 

Prop. 1975:9                                                          223

ning föreslår också konsistoriet i Linköping alt det inom varje utbild­ningsregion inrältas en regionhögskolestyrelse. Konsistoriet ser starka styrelser på utbildningsregional nivå som en möjlig melod att skapa ökat förtroende mellan de politiskt ansvariga och läroanstalternas före­trädare. En regionstyrelse föreslår också filosofiska fakulteten i Lin­köping och dess utbildningsnämnd, som förordar all denna styrelses kansli bör samordnas med något av »centralortens» högskolekanslier. Fakulteten och utbildningsnämnden anser alt lokala styrelser ulanför de nuvarande universitetsorterna (inkl. Linköping) skulle ha ytiersi oansenliga möjligheler att leva upp tiU den självständighetsnivå med det handhavande av kvalificerade planerings- och servicefunktioner som U 68 föreställer sig. Regionala styrelser i stället för lokala förordas vidare av historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionernas ut­bildningsnämnder samt leologiska fakulleten och dess utbildningsnämnd i Uppsala, filialnämnden i Örebro och filialrådel i Växjö samt läns­styrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sig likaledes för regionala styrelser som skulle samverka med skol­styrelsema i primära centra i ulbyggnaden av högskoleutbildningen. Också länsstyrelsen i Kronbergs län ifrågasätter om inle decenlralise-ringsprincipen tiUgodoses bättre genom inrättande av organ på regional nivå som kan överta vissa funktioner från UKÄ. Länsstyrelsen i Jön­köpings län anser för sin del att det bör övervägas alt inrätta något slags styrelser för regionerna. Även SSU föreslår, med hänsyn lill vikten av en regional balans, en styrelse för var och en av de sex utbildningsregionerna. Tanken på regionslyrelser aklualiseras vidare av Landstingsförbundet.

UKÄ ser det som angeläget att mycket starkl stryka under behovet av en planering och samordning av ulbUdningen på regional nivå, men en förutsättning är då att det inte bhr fråga om någon ytterligare mellarunslans. En regional samverkan torde enligt UKÄ väsentligt underlätta gmndulbUdningens forskningsanknytning. Den ger också bättre förutsättningar för en långtgående decentralisering från den cen­trala nivån. »Om det föreslagna UHÄ skall vara samordnande plane­rings- och resursfördelningsinstans för ett stort antal högskoleområden, som uppvisar stor inbördes variation i fråga om forskningsanknytning och seklorsinriktning, torde det i praktiken vara förenat med inte oväsentliga svårigheter att få till stånd en verklig decentralisering».

Länsstyrelsen i Värmlands län anser alt samverkan och samråd inom ulbildningsregionen måste ske i betydligt mer organiserade former än de föreslagna. Men det är också väsentligt alt det inle blir fråga om att införa en helt hy beslutsnivå. Likartade synpunkter framförs från bl. a. konsistoriet i Uppsala, samarbetsnämnden vid universitets­filialen i Karlstad och jkönsistoriegruppen i Luleå. Länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län,, landstingen, i Kristianstads och

 

Prop. 1975: 9                                                         224

Värmlands län samt SAFISI instämmer i utredningens synpunkter på
regional samverkan.                                                 ,  ,

RRV, konsistorierna i Uppsala och Lund samt länsstyrelsen i Öre­bro län och filialnämnden i Örebro önskar bevara nuvarande filial­samband. Filialrådet i Växjö och länsstyrelsen i Kronobergs län vill bevara etl begränsat sådant samband.

LUP-nämnden — med stöd av LUP-kommittéerna — anför att det av funktionella och ekonomiska skäl torde vara nödvändigt att lokal-och ulmstningsprogrammeringen även i framtiden organiseras regionalt. Nämnden finner etl sådani förfarande väl överensstämma med utred­ningens tankegångar rörande det regionala samarbetet. UUH förordar att ett beredningsorgan för lokal- och utmstningsfrågor inrättas inom varje utbUdningsregion, om L 68 :s förslag beträffande ansvar för lokal- och utrustningsplaneringen genomförs.

Mot bakgrand av förslaget alt lärarnas grand- resp. fortbildning skall få olika centrala tillsynsmyndigheter finner SÖ det nödvändigt att ett regionall organ inrättas för att säkra samverkan mellan grund­utbildning, fortbildning och del allmänna skolväsendet. De nuvarande regionkollegierna kan, enligt SÖ:s mening, uigöra grunden för ett sådani samarbete.

Forskningsbiblioteksrådet betonar vikten av ett nära samarbete mellan högskolebibliotek inom en och samma utbildningsregion och förordar därför inrättandet av särskUda regionala samrädsorgan för biblioteken.

Högskolestyrelsernas (motsv.) sammansättning

Det helt övervägande antalet remissinstanser ansluter sig tUl tanken på representation för allmänintressen i högskolornas ledning. Direkta ställningstaganden till förmån för en helt internt rekryterad styrelse görs endast av medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildnings­nämnd samt FPU. Däremot ä:r meningarna delade beträffande om­fattningen av representationen för allmänintressen i förhållande tiU representationen för de inom högskolorna verksamma.

U 68 :s förslag att förelrädare för aUmänna intiressen skall utgöra en majoritet i högskolestyrelserna tiUstyrks av bl.a. konsistoriegruppen i Luleå, styrelsen för bibliotekshögskolan, SÖ, socialhögskolan i Öster­sund, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Örebro, Västernorrlands och Norrbollens län, Svenska kommunför­bundet, LO och TCO. Konsistoriegruppen i Luleå hävdar att en Stark samhällsförankring är av avgörande betydelse för den framtida högskolan och finner det inte vara någon tillfäUighet att industrier och andra forskningsinstitutioner oftast hämtar en övervägande majoritet av sina styrelseledamöter bland personer som inte är dagligen verksamma

 

Prop. 1975: 9                                                                        225

inom företaget etc. Konsistoriegruppen anser dock att fördelningen av slyrelseplatser mellan olika gmpper inom högskolan bör övervägas ylterligare. SÖ. LO och TCO anser alt studerande och anställda bereds elt för lilet inflylande i U 68:s förslag men att detla bör kunna rättas till utan att de allmänna intressenas dominerande ställning mbbas. Också AMS ställer sig i princip positiv till utredningens förslag men framhåUer att lärar- och elevsynpunkter bör få ett tillräckligt utrymme i styrelsen.

En ordning innebärande att organ som är ansvariga för underlag för riksdagsbeslut beslår enbart av forskare, lärare och studerande är enligt institutet för social forskning svårförenlig med såväl decentrali­serat beslutsfattande och förvaltning som den representativa demokra­tins principer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en ren lekmannastyrelse. Länsstyrelsen anser att den funktion en högskolestyrelse får i princip överensstämmer med länsnämndernas styrelser, dvs. slyrelsen skall koncentrera sig på större och principiella frågor av övergripande nalur. De anställdas och studerandes representation i myndighetens högsla ledningsorgan bör kunna tillgodoses på grundval av de principer som den av riksdagen beslutade rätten till slyrelserepresenlalion för statligt anställda bygger på. Även SSU förordar en helt politiskt sammansatt lekmannastyrelse. Filialrådet i Växjö, som accepterar U 68 :s förslag, kan ytterst tänka sig en högskolestyrelse utan partsrepresentation och Landstingsförbundet eflerlyser överväganden om alt ta steget fullt ul Ull parlamentariskt sammansatta styrelser.

Positiva uttalanden om elt betydande inflytande för allmänintressen i högskolestyrelserna, ulan direkt angivande av dess omfattning, görs av bl.a. medicinska fakulleten i Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess ulbildningsänmnd, nämnden för socionomutbildning — med stöd av socialhögskolorna i Örebro och Östersund — samt läns­styrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Nämnden för socionomutbildning anser att frågan om lärarnas repre­sentation bör övervägas ytterligare.

För styrelser som innehåller lika många företrädare för allmän­intressen som företrädare för de inom läroanstalterna verksamma uttalar sig bl.a. konsistoriet i Linköping, lärarhögskolan i Kalmar och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildnings­nämnd tar inle ställning lill högskolestyrelsernas definitiva sammansätt­ning men stryker under att, om man över huvud skall ha aUmän­intressen representerade, det verkligen bör vara fråga om företrädare för i aUmänna val utsedda organ, personer utmstade med ett klart politiskt mandat. Som skäl mot en representation för allmänintressen anför dessa remissinslanser att den kan verka häthmande och dirige-

15   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         226

rande på forskningsverksamhetem. De tyngsta skälen för representation av allmänintressen finner de vara alt en sådan representation kan bana väg för en betydande decentralisering, om det på lägre nivåer finns personer som i stort delar statsmakternas ulbildningspoliliska föreställ­ningar, och att en helhetssyn på högskolans problem främjas.

Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad framhåller att det bör fastslås vilka allmänini;ressen som skaU vara representerade i slyrelsen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbild­ningsnämnd anser att företrädarna för allmänintressena bör utses ulifrån rikssynpunkter snarare iin från lokala eller regionala intressen. Liknande tankegångar framförs av några andra universitets- (x:h hög­skoleorgan med motiveringen att lokala, kortsiktiga intressen inte får styra utbildningen och — främst — forskningen. Juridiska fakulteten i Slockholm och dess utbildningsnämnd finner att, om representationen för allmänintressen skall bli meningsfull, representanterna bör vara första rangens politiker och inte; »exempelvis — såsom det framkastats i debatten — s.k. kulturpersoner». RRV förordar alt fem företrä­dare för allmänintressen i styrelserna skall representera var sin yrkes­utbildningssektor. TCO förutsätter alt yrkeslivet, representerat av bl.a. företrädare för de stora löntagarorganisationerna, får ett betydande inslag bland allmänintressena. ÖB framhåller alt krigsmakten är beredd alt medverka med ledamöler i högskolestyrelserna.

Landstingen i Östergötlands, Kronobergs och Norrbottens län, Lunds och Umeå kommuner samt CUF förordar att representanterna för all­mänintressena i högskolestyrelserna åtminstone tUl någon del utses direkt av kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet förordar å sin sida atl berörda ledamöler skall utses av Kungl. Maj:t efter lokala förslag. Landstingsförbundet fömlsälter att landstingen blir företrädda i de lokala styrelserna.

SSEF och Elevförbundet förordar en ökning av antalet studerande­representanter utan att precisera konsekvenserna för styrelsens totala sammansättning.

Del slora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området. de forsk­ningsråd som utlalar sig i frågan, socialhögskolan i Umeå och ett tiotal läraruibildningsanstaller anser alt företrädare för lärare, övriga an­ställda och studerande skall utgijra en majoritet i läroanstalternas sty­relser. Exempelvis förordar konsistoriet vid universitetet i Göteborg för en siörre högskoleort en styrelse med 17 ledamöter enligt följande: rektor, fem lärare och forskare, tre studerande samt åtta företrädare för allmänintressen, därav tre representerande personalorganisatio­nerna. Konsistoriet i Lund föreslår för universitetets del en styrelse med följande sammansättning: rektor, prorektor, förvaltningschef, tre företrädare för allmänintresset, tre för lärarna, tre för övriga anställda och tre för de studerande. Konsistoriet i Uppsala förordar att det

 

Prop. 1975: 9                                                         227

nuvarande konsistoriet kompletteras med tre förelrädare för aUmän-intressena.

UKÄ ser det som olyckligt om idén med en sammanhållen högskola skulle behöva förverkligas i en svår strid kring just frågan om styrelse­sammansättningen. UKÄ finner inte att en stark förankring i det omgivande samhället ar detsamma som majoritet för allmänintressen. Särskilt angeläget ser UKÄ det vara att anställda och studerande får elt större inflytande än det de ges i U 68:s förslag. Mot denna bakgrund anger UKÄ för sin del som riktpunkt en högskolestyrelse med 16 ledamöler av vilka tre företräder högskolan, nämligen rektor, prorektor och förvaltningschef, tre företräder de anställda vid hög­skolan och tre företräder de studerande samt sju företräder allmän­intressena.

SACO anser att flertalet ledamöter i högskolestyrelsen bör hämtas ur den inom högskolan företrädda sakkunskapen. Detta organisationens ställningstagande bottnar inte i farhågor för ett alltför starkt politi­kerinflytande utan i att enligt SACO:s mening svårigheten att finna kunniga lekmän med tillräcklig tid för uppgiften skulle kunna leda till dominans för tjänstemannasynpunkter från högskoleförvaltningen. SACO föreslår en styrelse med 13 ledamöter enligt följande: fem ordinarie lärare (däribland rektor och prorektor), förvaltningschefen, tre företrädare för de anstäUda och två för de studerande samt två politiker, en med landstingskommunal och en med primärkommunal anknytning. Erdigt SFS:s uppfattning bör gmpperna studerande och lärare (inkl. rektor) ha lika många representanier i läroanstaltens styrelse. De fackUga organisationema bör eiUigt SFS ha tre represen­tanter och allmänintressena »förslagsvis några, högst tre». Till kravet på majoritet för de inom högskolorna verksamma ansluter sig också Teknologorganisationen Refiec, SECO och MUF.

SAFjSI anser att högst en tredjedel av ledamölerna i de lokala hög­skolestyrelserna bör kunna vara företrädare för arbetslivet. Också RRV, SIFU och IVA samt de handelskamrar, som yttrar sig, anser att de vid läroanstalterna verksamma bör utgöra styrelsemas flertal.

Några remissinstanser, bl.a. konsistoriet i Linköping, länsstyrelsen i Västernorrlands län och SFS. anser att förvaltningschefen inle bör vara självskriven ledamot då han i egenskap av huvudföredragande ändå får ett stort inflytande.

En del universitets- och högskoleorgan tar upp frågan om former för utseende av rektor och prorektor och förordar att detta skall ske enligt den ordning som nu tillämpas inom UKÄ-området.

Institutioner

Ett dominerande inslag i kriliken från universiteten, främst de filo-

 

Prop. 1975: 9                                                         228

sofiska fakulteterna, mot U 68 :s förslag till institutionell organisation är att institutionernas slällning bedöms komma att försvagas vid ett genomförande av den förordade planerings- och ledningsorganisationen för gmndutbildning. I många yttranden stryks under alt institutioner­nas ställning är av utslagsgivande betydelse för hela högskolans verk­samhet, eftersom de är de produktiva enheterna i systemet. Exempel­vis framhåller humanistiska fakulteten i Lund att institutionerna kan betraktas som »de högvärdiga ceUer som svarar för organismens livsyttringar». Humanistiska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå finner U 68:s tankegångar röra.nde förhållandet mellan institutionerna och planerings- och ledningsorganen ägnade att åstadkomma ett mot­satsförhållande som inle existerar på det lokala planet. I samma fråga anser medicinska fakulteten i Umeå utredningens förslag inne­bära en risk för en opporluniistisk anpassning av undervisningen till tillfälliga opinioner i samhället, Språkvetenskapliga sektionens utbild­ningsnämnd vid universitetet i Stockholm anser alt den föreslagna organisationsmodeUen kommer att bli »oformlig, funklionsoduglig, utvecklingshämmande och kostnadskrävande».

Några organ, bl.a. matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göte­borg samt samhällsvetenskapliga fakulleten i Slockholm och dess ut­bildningsnämnd, framhåller särsldlt den osäkerhet belräffande institutio­nerna förslaget innebär. De förutsätter att mer konkreta förslag kom­mer att utarbetas och vill i av\'aktan härpå inte ta definitiv ställning.

Enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbild­ningsnämnd kan den föreslagna ordningen med utbildnings- och linje­nämnder som beställare av kun;er från institutionerna i princip accep­teras som en logisk konsekvens av den föreslagna studieordningen med reservation för den överorganisation förslaget synes innebära. Man förutsätter dock alt det i praktiken blir fråga om samverkan mellan nämnder och institutionsstyrelser med initiativ från båda håUen och inte en ensidig styming ovanifrån.

UKÄ delar inle de farhågor rörande institutionernas framlida ställ­ning som kommer till uttryck i yttranden från organ inom UKÄ-området. UKÄ finner att en ställningsförsvagning för institutionerna skulle svårt skada decenlraliseringssyflet. UKÄ betonar att utbild­nings/linjenämndernas uppgifter måste vara att se till alt utbildningens innehåll i stort inom de enskilda ämnesområdena blir så ändamålsen­ligt som möjligt med hänsyn till målet för ulbUdningslinjen som helhet. UKÄ anser emellertid det vara av största vikt att institutio­nernas initiativtagande stimuleras och tas tiU vara och förutsätter att planeringen av utbildningen — väsentligen liksom hittills — skall ske i samarbete meUan utbildningSilinjenämnd och berörda institutioner. Detla bör med tanke på oron inom läroanstalterna komma tUl klart uttryck  i  de  grandläggande  föreskriftema  för  verksamhelen  inom

 

Prop. 1975:9                                                                       229

högskolan. Också SACO samt statens humanistiska resp. nalur­velenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning stryker under institutionernas betydelse och vikten av att de tillförsäkras gynn­samma arbetsförhållanden och frihet att utveckla verksamhelen. SFS ser för sin del inte några problem i att institutionerna även vid de fUo-sofiska fakulteterna måste anpassa sig till en utbildningsplanering som utgår från linjen.

Förslaget att ämnesinstiliutionsprincipen skaU vara vägledande vid institutionsindelningen tillstyrks eller lämnas ulan erinran av de flesta remissinstanser. Invändningar mot en generell tillämpning av prin­cipen kommer i första hand från lärarhögskolorna i Slockholm, Kal­mar, Växjö, Göteborg och Jönköping och alla socialhögskolor, som anser att en upplösning av nuvarande utbUdningsenheter medför nackdelar beträffande möjligheten tiU integration inom resp. utbild­ningslinje (vid lärarhögskoloma främst klassläramtbildningen). SÖ för­ordar dock en tillämpning av ämnesinstilulionsprincipen så långt möj­ligt.

Medan SACO bestämt motsätter sig en ulveckling mot särskUda institutioner för gmndutbildning resp. forskning/forskarutbildning inom ett visst ämnesområde och SFS förutsätter att sådana anordningar inte vidtas normalt, finner TCO den nämnda ordningen vara att föredra från såväl forskningens som grundutbildningens synpunkt. SÖ finner —• bl.a. mot bakgmnd av erfarenheterna inom gymnasieskolan — det naturligt att organisationen ges en horisontell utformning, dvs. alt en uppdelning sker meUan grundutbildning och forskamtbildning. Utredningens förslag att institutionsindelningen skall avgöras av hög­skolestyrelsen tillstyrks i regel av de remissinstanser som berört frågan, men bl. a. konsistoriet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm förordar att den i huvudsak skall fastställas centralt för att inte organisatoriska olikheter mellan likartade ämnes­områden i olika delar av landet skall riskeras.

U 68 :s förslag att institutionerna skall ledas av styrelser valda av de vid institutionen verksamma tillstyrks eller lämnas ulan erinran. UKÄ förordar dock — med stöd i första hand av yttranden frän de tekniska högskolorna — att små institutioner, där berörda gmpper så önskar, skall kunna ledas av enbart prefekt. UKÄ, SACO och TCO, liksom så gott som samtUga universitets- och högskoleorgan, föreslår att i allt väsentligt de principer som nu gäUer för försöksverksamheten med nya samarbetsformer inom UKÄ-området skall följas, dvs. att vissa typer av ärenden, bl.a. tillsättningsärenden, skall vara undantagna från styrelsens kompetens och förbehåUna prefekt och ordinarie lärare. SFS anser dock för sin del att modeUen med styrelse för alla slags ärenden skall förekomma där så är möjligt.

 

Prop. 1975: 9                                                         230

Förvaltningsenheter

Relativt få remissinslanser kommenterar utredningens förslag om förvaltningsenheter och förvaltningsnämnder. SÖ och TCO är emeller­tid starkt kritiska till den föreslagna ordningen med sådana enheter och TCO kan för sin del endast acceptera dem i ett övergångsskede. SACO, å andra sidan, tillstyrker förslaget om en sammanhållen lokal högskoleorganisation endast under fömtsättning att en betydande permanent   delegering   till   förvaltningsenheter   kommer   till   stånd.

Några remissinstanser — hunidsakligen inom UKÄ-området — tar upp frågan om förvaltningsnämndernas sammansättning. Teologiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Lund motsätter sig att högskolestyrelsen skall besluta om nämndernas sam­mansättning och förordar att denna fastställs centralt. SACO finner att förvaltningsnämnderna kan sammansättas efter i stort sett samma principer som konsistorierna under försöksverksamheten med nya samarbetsformer.

Ett flertal remissinstanser inom UKÄ-området liksom handelskam­rarna i Slockholm och Skåne förordar att, även om U 68:s förslag genomförs, begreppet universitet i enlighet med internationell praxis bevaras för enheter som bediriver både forskning/forskamtbildning och grandläggande högskoleutbildning.

Planerings- och ledningsorganisationen på fakultets/sektionsnivå (motsv.)

Den föreslagna åtskillnaden med särskilda planerings- och lednings­grupper för gmndläggande utbildning resp. forskning/forskarutbildning på vad som motsvarar fakultets/sektionsnivå tiUstyrks av bl.a. SÖ, UKÄ, statens råd för byggnadsforskning. SACO, TCO och SFS. Opinionen bland remissinstanserna inom UKÄ-området är splittrad. En åtskillnad avvisas av bl.a. konsistorierna i Uppsala och vid tekniska högskolan i Stockholm samt många fakulteter och utbildningsnämnder, framför allt i Uppsala. TiUstyrker gör däremot bl.a. konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och konsistoriegruppen i Luleå samt ett flertal fakul­teter och utbildningsnämnder, siirskilt i Lund och Stockholm. Konsis­toriet i Linköping finner att organisationen mellan styrelse- och insti­tutionsnivå måste bero på lokala förhåUanden och sådana som är specifika för olika fakultets- (jch utbildningsområden. Konsistoriet känner tveksamhet inför den föreslagna åtskUlnaden mellan forskning och gmndutbUdning men kan som provisorium acceptera en ordning där ett organ har ansvaret för forskningen och forskarutbildningen.och ett annat för gmndutbildningen. Konsistoriet vid universiletet i Göte­borg förordar under den sammEinhåUande styrelsen en organisaiion i vilken ansvaret för de båda verksamhetsgrenarna .hålls samman inom

 

Prop. 1975: 9                                                         231

basulbUdningsbaserade fakulteter (motsv. de nuvarande filosofiska fakulteterna). SAF/SI förordar i sitt organisalionsförslag »sektors­nämnder», vUka skulle handha såväl grundutbildningsfrågor som forsk-nings/forskamtbildningsfrågor, med ansvarsområden i princip täckande en yrkesutbildningssektor. I fråga om grundutbildningen vill organisa­tionema därutöver ha rådgivande linjenämnder.

Konsistoriet och vissa sektioner och utbildningsnämnder vid Chalmers lekniska högskola saml Teknologorganisationen Refiec förordar alt i syfte att stärka planeringssambanden mellan de båda verksamhetsgre­narna de för forskning och forskarutbildning ansvariga fakulteterna/ sektionerna skall åläggas atl utarbeta och till vederbörande för grund­utbildning ansvariga organ överlämna sådana förslag i fråga om grund­utbildningen som den vetenskapliga ulvecklingen inom resp. fakultets/ sektions ansvarsområde kan ge anledning till.

De av U 68 föreslagna principerna för utbUdnings- och linjenämnds­organisationen tUlstyrks av bl.a. UKÄ, konsistoriet vid Chalmers tek­niska högskola, konsistoriegruppen i Luleå, TCO och Svenska kom­munförbundet. UKÄ finner ell tillstyrkande vara en konsekvens av stäUningslagandet tUl förmån för att grundutbildningen skall indelas efter yrkesutbildningsseklorer. Konsistoriet vid Chalmers tekniska hög­skola gmndar silt tillstyrkande på egna positiva erfarenheler av konstruktionen. Också SÖ tillstyrker utredningens förslag men fram­håller atl linjenämnder bör inrättas endast då myckel starka skäl föreligger. Lärarhögskolorna i Falun. Kristianstad, Linköping, Luleå, Malmö, Stockholm och Umeå stryker å sin sida under behovet av en stark linjeorganisation med »egen driftsfunktion».

Nämnden för socionomulbildning ser inte den föreslagna lokala organisaiionen under styrelsenivå som nödvändig för alt nå de av U 68 angivna övergripande målen på samma sätt som de föreslagna högskole­styrelserna. »Etl mer pragmatiskt synsätt på organisationsfrågorna framstår som elt effektivare medel alt nå de avsedda målen. En naturlig ulgångspunkt är då att bibehålla och utveckla de fungerande enheter för yrkesinriktad högskoleutbildning som finns och att skapa gynn­samma betingelser för dessas verksamhet». Nämnden föreslår försöks­verksamhet med yrkesinriktade »schools» vid någon samhällsveten-kaplig fakultet.

Berörda organ vid utbildningsenheterna i Örebro förordar att hög­skoleverksamheten i Örebro blir föremål för en försöksverksamhet med okonventionella studieorganisatoriska och administrativa lösningar mot bakgrund av bl.a. det faktiskt existerande samarbetet mellan högskole­enheterna på orten och U 68:s förslag om en sammanhållen lokal högskoleorganisation. De föreslår att försöksverksamheten startar vid ingången av budgetåret 1975/76 då nya gemensamma lokaler för en­heterna tas i bmk. Socialhögskolan framhåUer att man genom försök

 

Prop. 1975: 9                                                         232

med en »anglosaxisk school-modell» skulle få en möjlighet att bevara socionomutbildningens särart och även få erfarenheler av hur de nya utbildningsnämnderna fungerar i driflplaneringen vid fast integrerade utbildningslinjer. Nämnden för socionomutbildning tillstyrker alt en försöksverksamhet av nämnda slag startas i Örebro.

De remissinslanser som avstyrker eller föreslår större modifieringar i U 68:s förslag till utbildnings- och linjenämndsorganisation är kritiska främst tiU organisationens ändamålsenlighet för de filosofiska fakul­teterna. SACO föreslår alt de av utredningen förordade ulbUdnings-och linjenämnderna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas om­råde kompletteras med »ämnesnämnder», detla för att ge även den UtbUdning som inte ingår i linjer en planeringsorganisalion och för att underlätta en sammanhåUen planering för de enskilda instilulionema, vilkas företrädare inför utbildnings- och linjenämnder ämnesnämnder­na avses vara. SACO godtar U 68 :s organisationsmodell endast under förutsättning av en sådan modifiering.

SFS delar för sin del U 68:s bedömning att utbildningslinjen skaU stå i cenlrum för planerings- och ledningsorganisationen men förkastar sektorsindelningen som gmnd för denna. SFS vill i slället bygga upp utbildningsnämndsorganisationen med utgångspunkt i de breda gmnd­kurser som enligt SFS:s mening bör finnas mera generellt.

I konsekvens med avstyrkanden av den föreslagna organisationen av högskolestudierna och av en planerings- och ledningsmässig åtskillnad mellan gmndutbildning och forskning/forskamlbUdning avstyrker en stor majoritet av remissinstanserna inom UKÄ-området. bl.a. samtliga fem universitetskonsistorier, de föreslagna principerna lill förmån för en nämndorganisation baserad på basutbUdningssamband. Ett huvudskäl för denna ståndpunkt är svårigheterna för en institution att sortera under flera utbildnings/linjenämnder. Med en ämnesorienterad nämnd­organisation blir det enligt bercirda rerrussinstanser normalt alt hänföra en viss institutions utbUdning i dess helhet till en nämnds ansvarsom­råde. Från vissa fakulteter och utbildningsnämnder påtalas också all en ordning med både utbildningsnämnd och linjenämnder innebär överorganisation och att en begränsning lill etldera av de två slagen av nämnder borde eftersträvas. Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd m.fl. finner att de föreslagna utbildningsnämnderna skulle få ett aUtför stort kompetensområde för att få erforderlig sak­kunskap representerad. Följden därav skulle bU en så omfattande dele­gation alt det är tveksamt orn nämnderna kommer alt fylla någon självständig funktion.

De uppgifter som U 68 föreslår skall ankomma på de nya utbild­ningsnämnderna och linjenämnderna tillstyrks allmänl, Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund kräver dock att den nya organisationen inte görs sådan att den initiativkraft och

 

Prop. 1975: 9                                                         233

det incitament tiU förnyelse av utbildningen som finns bland lärare och studenter på institutionsnivå undertrycks. Filosofiska fakulteten i Linköping anser att vissa nämnder inom varje region måste ha ett särskUt ansvar för den decentraliserade utbildningsaktivileten inom regionen.

Vad beiräffar utbildnings- och linjenämndernas sammansättning lillslyrks U 68:s förslag i huvudsak av bl.a. UKÄ. styrelsen för biblio­tekshögskolan. SÖ, lärarhögskolorna i Karlstad och Falun, AMS, nämn­den för socionomulbildning, socialhögskolan i Örebro, länsslyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, SAF/SI, LO, SACO och TCO. Principen om företrädare för yrkeslivet i utbUdnings- eller linjenämnd tillstyrks av flera universitets- och högskoleorgan, bl.a. konsistoriet i Linköping, alla furidiska fakulteter och deras utbildningsnämnder, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och utbildnings­nämnden vid högskolan i Luleå.

Ett stort antal remissinstanser inom UKÄ-området, lärarhögskolorna i Slockholm och Kalmar, socialhögskolan i Umeå, SIFU, länsslyrelsen i Kopparbergs län samt SFS, Teknologorganisationen Refiec, SECO och MUF avstyrker representation för yrkeslivet i nämnderna. De som avstyrker förslaget i denna del förordar ofta att de önskvärda kontak­terna mellan utbUdningsplanering och yrkesliv skall äga mm inom ramen för särskilda beredande organ, linjeråd e.d. Konsistoriet i Upp­sala anser att kontakterna mellan universitet och yrkesliv redan är goda och anför att kontakt förekommer också genom att olika re­presentanter för universitetet är ledamöler av olika samhällsorgan såsom länsarbetsnämnden, Uppsala kommuns näringsråd m.m. »Universitets-anställda är ju dessutom såsom medborgare akiiva i olika allmänna organ vilket likaledes medför ett ömsesidigt utbyte av synpunkter och erfarenheter. Universiteten utgör inte sådana elfenbenstorn som utre­darna tycks tro. I själva verket torde få yrken ha så breda kontaktytor med andra delar av samhället som universitetslärarens.»

TCO samt åtskilliga fakulteter och utbildningsnämnder förordar alt den tekniska och administrativa personalen skall vara representerad i utbildnings/linjenämnder. SACO anser sådan representation vara omo­tiverad.

Relativt få remissinstanser behandlar U 68:s förslag om utvidgning av fakulteter/sektioner till atl omfatta samtliga ordinarie universitets­lektorer (motsv.). Nästan samlliga dessa tiUstyrker förslagel. Konsis­toriet vid universitetet i Stockholm anser dock att fakulteterna endast bör bestå av personer som sysslar med forskning och forskarutbildning. Ledamotskapet bör därför, enligt konsistoriets mening, bygga på kom­petens och icke på tjänsteställning.

UKÄ, de flesta universitets- och högskoleorgan som yttrar sig i frågan, SACO, TCO och SFS ansluter sig till förslaget att det inom

 

Prop. 1975: 9                                                         234

varje fakultet/sektion skall finnas en beslutande nämnd eller styrelse, bestående av företrädare för de inom fakulteten/sektionen verksamma, i första hand lärare och studeiande i forskamtbildning. SACO fram­håller alt de lärare som institutionellt handhar forskning och forskar-utbUdning bör vara i majoritet i detla organ. Juridiska fakulteten i Uppsala samt humanistiska fakidteten och dess utbildningsnämnd finner det inte nödvändigt att föreskriva ett obligatoriskt inrättande av en fakultetsnämnd/styrelse utan ansier det tillräckligt om vida delegerings-möjligheter ges. Samhällsvetenskapliga fakulleten i Uppsala och dess utbildningsnämnd förordar i stället två ledningsorgan inom fakultet/ sektion, ett för forskning och ett för forskarutbildning.

UKÄ anför att, om lokala förhållanden motiverar en sådan förenk­ling i organisationsstrakturen, exempelvis en linjenämnd och ett planerings- och ledningsorgan för forskning och forskarutbildning bör kunna utgöra en enhet.

Konsistoriegruppen i Luleå vill inte ta ställning till frågan om inrät­tande av en teknisk fakultet vid därvarande högskola i avvaktan på alt NoTH slutfört sitt arbete 0(;h bl.a. utvärderat nuvarande försöks­verksamhet med en forskningsnämnd vars ledamöter tUl hälften hämtats utanför högskolan.

Den lokala högskoleförvaltningens organisation

Flertalet remissinslanser ansluter sig till U 68:s förslag att de före­slagna organisationskommittéerna skall utarbeta förslag till lokal för­valtningsorganisation. Likaså delas allmänt utredningens uppfattning atl den lokala förvaltningen i stor utsträckning bör byggas upp med utgångspunkt i varierande lokala behov och fömlsättningar.

Remissinstanserna inom berörda utbildningsenheter tar i ringa ut­sträckning ställning lUl den lokala förvaltningsorganisationens utform­ning utan vill avvakta organisationskommittéernas arbete. De framför dock bl.a. krav på förbättringar av de administrativa resurserna så att institutioner och utbildningsnämnder ges tUlfredsslällande möjligheter att fullgöra sina uppgifter i friiga om utbildningens planering och genomförande.

Enligt RRV:s och SACO.s mening bör fastare riktlinjer utarbetas för den lokala organisationen iinnan organisationskommittéerna på­börjar sitt arbete. I det fortsatta arbetet, framhåller RRV, bör organi­sationen samordnas så att skilda organ för ledning och produktion inte uppkommer. Organisationen bör inte splittras genom att särskilda en-beter för olika funktioner uppkommer. Statskontoret biträder däremot i allt väsentligt U 68 :s förslag orn utvecklingen av den lokala förvalt­ningsorganisationen.

UKÄ anser det viktigt, något som också konsistorier, fakulteter och

 

Prop. 1975: 9                                                         235

utbildningsnämnder strukit under, att angivna decentraliseringssträ-vanden får i betydande omfattning påverka utformningen av den framtida förvaltningsorganisationen. Redan på jämförelsevis kort sikt bör en decentralisering av beslutsfunktioner och disposition av resurser för verksamhetens olika grenar få genomslag bl.a. med avseende på personalbehovet på central och lokal nivå.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för alom­forskning samt styrelserna för veterinärhögskolan och gymnastik- och idrottshögskolorna m.fl. understryker vikten av att uppgifterna rörande forskning/forskamtbildning och gmndläggande utbUdning hålls samman i den lokala förvaltningen. De anser att kansUorganisationen huvud­sakligen bör avspegla verksamheten vid de producerande enhelema, institutionerna, där utbildning och forskning är integrerade.

Den kommunala högskoleutbildningens organisation

När det gäUer den kommunala högskoleutbildnigens organisaiion kan en viss spänning mellan olika principiella ståndpunkter konstaleras. A ena sidan hävdas sålunda att den kommunala högskoleutbildningen i olika avseenden måste vara likvärdig med den slalliga. Detla lalar för elt regelsystem och en organisation som så nära som möjUgt ansluler till de statliga högskolomas. Å andra sidan hävdas — med utgångs­punkt i U 68:s huvudmotiv för ett kommunalt huvudmannaskap: resurs-samordningen med gymnasiesköleutbUdning — att regelsystemet så långt möjligt måste vara detsamma för gymnasieskoledelen och för högskoledelen av verksainheten för att fördelama i resurshänseende verkligen skall kunna utnyttjas. 5Ö finner sistnämnda motiv tungt vägande och anser alt det endast i mycket begränsad omfattning bör ges beslämmelser för den kommunala högskoleutbildningen som avviker från gymnasieskolans regelsystem. Svenska kommunförbundet ser det å sin sida som vikligt alt regleringen av högskoleutbildningen bUr väsenligt mindre omfattande än regleringen av gymnasieskolan.

Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet ifråga­sätter — med stöd av ett flertal underinstanser — den föreslagna ord­ningen med linjenämnder även inom den kommunala högskoleorgani­sationen. Den anses här innebära en överorganisation. Stockholms läns landsting anser att, innan linjenämndernas uppgifter närmare klarlagts och innan arbetsfördelningen meUan linjenämnderna och landstingets utbildningsnämnd fastlagts, föratsättningar saknas för atl bedöma behovet av en eller flera linjenämnder.

Landstingsförbundet avvisar med stöd av samlliga landsiing utom Norrbottens läns förslaget om ombenämning av den landstingskom­munala utbUdningsnämnden tiU utbildningsstyrelse.

SÖ pekar på de förvaltningsrättsliga problem som är förenade med

 

Prop. 1975: 9                                                         236

en ordning där statliga utbUdningsnämnder handlägger vissa övergri­pande frågor rörande också kommunal utbildning inom resp. sektor. Den av U 68 härvidlag förordade ordningen avvisas av några landsting.

Principer for den centrala organisationen

Huvuddelen av de remissinstanser som yttrar sig om den centrala organisationen tiUstyrker att planeringsuppgifter för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen anförtros elt nylt verk i enlighet med U 68:s förslag.

Några fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder ifrågasätter dock i perspektivet av U 68:s uttalade decenlraliseringsslrävanden behovet av ett verk för den högre utbildningen och forskningen och anser att erforderlig samordning på riksplanet borde kunna fullgöras på de­partementsnivå.

När det gäller ansvarsområdet för det nya verket har beträffande jordbrakets högskolor, statens brandskola, sjöbefälsskoloraa och olika UtbUdningar inom kulturområdet vissa remissynpunkter redovisats i det föregående. Nämnden för socionomutbildning har inget att erinra mot alt dess uppgifier och befogenheter förs över till det nya verket under fömtsättning att socionomulbildningens intressen tUlgodoses i rimlig utsträckning. Opinionen bland lärarutbildningsanstallerna är delad när det gäller överförande av grundutbildningen av lärare från SÖ:s tiU det föreslagna UHÄ:s ansvarsområde. SÖ anser sig, med hänvisning till att SÖ förordar överväganden om elt verk för all offentlig utbUdning, inte nu kunna ta Ställning i frägan. Samlliga läramtbildningsanstalter som i detta sammanhang berör ansvaret för fortbildningen av lärare anser det olyckligt att denna skuUe komma att handhas av en annan instans än den som svarar för grundutbildningen.

I fråga om tiUsynsf unktioner na för den kommunala högskoleutbild­ning, som i regel är kopplad till gymnasieskoleutbildning, anser Svenska kommunförbundet det vara följdriktigt att de alltjämt utövas av SÖ. Flera remissinstanser har emellertid en avvikande uppfattning. Social­styrelsen kan acceptera den föreslagna lösningen av verksfrågan endast övergångsvis. Också AMS ansei att snarast möjligt en central myndig­het bör skapas för all högskoleutbildning. Den föreslagna uppdelningen mellan SÖ och UHÄ ifrågasätts; vidare av SACO. Landstingsförbundet samt ett antal länsslyrelser, landsting och kommuner, vilka alla för­ordar ett verk för såväl statlig som kommunal högskoleutbildning. Denna uppfattning delas av TCO, som anför att två centrala verk ökar riskerna för att den splittring, som blir en oundviklig följd av den föga enhetliga lokala organisationen, förstärks. Strävanden att bryta ner konstlade gränser cK:h skUlnader i värderingar, som finns

 

Prop. 1975: 9                                                         237

mellan olika slag av högskoleutbildning, kan vidare enUgt TCO bU resultatlösa med en uppdelning på verksnivå.

Flera remissinstanser finner starka skäl tala för att man skall driva samordningen på verksnivå ännu längre. SÖ anser, som nyss nämnts, fördelarna med att ha elt enda utbildningsverk vara så stora att en sådan ordning bör prövas närmare, bl.a. mot bakgmnd av aktuella decentraliseringssträvanden inom både skol- och högskoleområdena. Liknande synpunkter framförs av bl.a. lärarhögskolorna i Göieborg och Karlstad, länsstyrelserna och landslingen i Östergötlands och Malmöhus län samt Landstingsförbundet. SAFISI förordar också en ordning med ett enda utbUdningsverk.

Benämningen universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ifrågasätts av UKÄ, flera fakulteter och utbildningsnämnder samt Landstingsför­bundet, SACO, TCO och SSEF. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser benämningen högskoleverket vara hänsynsfullare mot dem som anser att begreppet universitet bör få behåUa sin vedertagna mening. Också de flesta andra nyssnämnda remissinstanser förordar benämningen högskoleverket eller liknande.

Få remissinstanser berör det nya verkets uppgifter mer konkret. U 68:s förslag beträffande lokal- och utmstningsfrågornas och studie-medelsfrågomas handhavande på central nivå tUlstyrks i regel. Stats­kontoret förordar emeUertid att LUP-nämnden och LUP-kommittéerna i stort behålls oförändrade i avvaktan på en samlad översyn och utvär­dering av LUP-kommittéemas hittillsvarande verksamhet. RRV är av en liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen tUlstyrker att LUP-orga­nisationen inordnas i den nya högskoleorganisationen men anser att rollfördelningen mellan högskolemyndighelema och byggnadsstyrelsen bör renodlas så att byggnadsstyrelsen utarbetar lokalprogram på grund­val av verksamhetsbeskrivningar lämnade av högskolemyndigheterna. Statsanställdas förbund anser att de frågor som i dag handläggs inom nämnden för undervisningssjukhusens utbyggnad (NUU) bör över­föras tiU UHÄ.

SÖ finner det nödvändigt att SÖ får ett reellt inflytande vid utarbe­tande av utbildningsplan för linje som avser utbildning av lärare men yrkar inle att samråd skall regleras i författning. Socialstyrelsen anser att utbildningsplaner inom vårdområdet bör fastställas i samråd med socialstyrelsen. AMS anser att principiella riktlinjer för studie- och yrkesvägledningsorganisationen bör upprättas centralt. RRV betonar vikten av alt möjligheler skapas för en utvärdering av den reformerade högskolan. RRV anser att huvudansvaret för utvärderingen bör an­komma på det centrala verket.

Att det nya verket skaU ledas av en lekmannastyrelse bestående av företrädare för bl.a. arbetsgivar- och arbetstagarintressen tiUstyrks eUer möter ingen erinran. Enligt TCO.s uppfattning bör arbetstagarintresse-

 

Prop. 1975: 9                                                         238

na vara företrädda i UHÄ:s styrelse dels genom representanter för all­mänintressena, dels genom repnjsentanter för de inom verkets ansvars­område anställda. SSEF vill ge de inom högskolorna verksamma ma­joriteten i verksstyrelsen.

UHÄrs beredningsorganisation

De remissinstanser som uttalar sig i frågan anser genomgående att det bör finnas en permanent beredningsorganisation på central nivå.

Starka skäl föreligger enligt UKÄ.s mening för en utformning av planeringsarbetet inom UHÄ så att antalet beredande organ väsentligt minskas i förhållande tUl U 68:8 förslag och att planeringsfrågor rö­rande gmndutbildning och forskning/forskamtbildning bereds gemen­samt. Det är emellertid enligt UKÄ inte möjligt att utforma bered­ningsorganisationen i det nya centrala verket genom att lägga de föreslagna utbildningsberedningarnas uppgifter på de nuvarande fakul­tetsberedningama, om man på ett adekvat sätt önskar stödja plane­ringen av UlbUdningen i sektorer. I stället föreslår UKÄ att s.k. plane­ringsberedningar inrättas, som för den gmndläggande ulbUdningen möter behoven av planering avseende yrkesutbildningssektorema sam­tidigt som de svarar för all forskning i den nya högskolan. Däratöver föratsätter UKÄ — i anslutning till U 68:s förslag — att en beredning för vissa basresurser inrättas. UKÄ sammanfattar sitt förslag till be­redningar och ansvarsområden för dessa enligt följande samman­ställning.

Ansvarsområde för beredning  Sektor (motsv.) för utbildning och

forskning

utbildning och forskning på det teknisk yrkesutbildningssektor,
naturvetenskapliga och tekniska teknisk och matemalisk-naturve-
området                              tenskaplig fakultet

UtbUdning och forskning på hälso- vårdyrkesutbildningsseklorn, me-
och sjukvårdsområdet            dicinsk, odontologisk och farma-

ceutisk fakultet

utbildning och forskning på det social, administrativ och ekono-
sociala och administrativa områ- misk yrkesutbildningssektor, juri-
det                                     disk och samhällsvetenskapUg fa-

kultet

UtbUdning på undervisningsomrä-    utbildningssektorn för undervis-
det samt forskning och utveck-      ningsyrken, forskning och utveck­
lingsarbete rörande högskoleut-      lingsarbete kring ulbildningsfunk-
bildningen                            tionen

 

Prop. 1975: 9                                                         239

utbildning och forskning på kul-     utbildningssektom för kultur- och
tur- och informationsområdet  informationsyrken,     humanistisk

och teologisk fakultet

basresurser   (såvitt   gäller   lokal-,     samtliga   sektorer  och   fakulteter

utrustnings-,   biblioteksfrågor

m.m.)

SÖ, som i yttrande över huvudbetänkandet tiUstyrkt U 68:s förslag tar, efter att ha tagit del av UKÄ:s förslag, i sitt yttrande över för-valtningsbetänkandet inle slällning tiU beredningsorganisationens ut­formning. SACO ansluter sig i silt yttrande över förvaltningsbetänkan­det tiU UKÄ:s förslag efter att i sitt yttrande över huvudbelänkandel ha accepterat utredningens förslag lill beredningsorganisation. Det stora flertalet remissinstanser i övrigt, bl.a. statskontoret, RRV, forsknings­råden och SAFISI, förordar också en för forskning/forskamtbildning och gmndläggande utbildning sammanhållen beredningsorganisation. Det övervägande antalet remissinstanser inom UKÄ-området förordar i sina yitranden över huvudbetänkandet atl nuvarande beredningsorga­nisation bibehålls, men flera av dessa har senare anslutit sig till UKÄ:s förslag.

Nämnden för socionomulbildning och TCO tiUstyrker däremot U 68:s förslag till utformning av beredningsorganisationen. Nämnden anser att en åtskUlnad av forskning och forskamtbUdning från grandutbildning på motsvarande områden kan medföra fördelar i de fall då grund­läggande utbildning inte är institutionellt förenad med forskamtbild­ning och forskningsresurser. TCO anser det vara logiskt omöjligt att koppla samman yrkesutbildningsseklor och fakultetsområde, då ett betydande antal ämnen är kopplade till mer än en ulbUdningssektor. Att entydigt placera dem i en sektor blir en ensidig markering av ell bland flera minst lika naluriiga samband mellan gmndutbUdning och forskning/forskamtbildning. En betoning av vissa historiskt betingade samband skulle enligt TCO också kunna få negativa effekter för de nya högskoleutbUdningarnas forskningssamband.

Forskningsrådsutredningen, som ämnar behandla hithörande frågor i sitt kommande belänkande, antyder möjlighelerna dels att låta forskningsråden fuUgöra fakultelsberedningarnas nuvarande uppgift som referensorgan till högskoleverkets styrelse, dels att skapa ett särskilt organ för samråd mellan rådsorganisationen och högskole­verket.

U 68:s överväganden och förslag rörande beredningarnas samman­sättning lämnas i huvudsak utan erinran.

 

Prop. 1975: 9                                                                      240

UHÄ:s kansliorganisation

Beredningsorganisationen böi- enligt flertalet remissinslanser utöva ett avgörande inflylande på det nya verkels kansliorganisation. Remiss­instansernas ställningstaganden lUl U 68:s förslag om kansliorganisation är därför i allmänhet avhängiga deras ställningstaganden till bered­ningsorganisationen. Förslaget att inrätta en huvudenhet för ekonomi och adminislralion tillstyrks eller möler ingen erinran. För sekretariats-uppgifter för de ulbildnings- och forskningsplanerande beredningarna förordas i regel en eller två huvudenheter om varje beredning skaU hand­ha såväl forskning/forskamtbUdning som grundutbUdning, två enhe­ter om den skall handha enbart forskning/forskarutbUdning eUer enbart gmndutbildning. Slalens medicinska forskningsråd och några universi­tetsorgan framhåller emellertid att, även om förslagen om separata beredningar för gmndutbUdning skulle genomföras, kansUorganisatio­nen bör sektoriseras så att samma enhet kommer att svara för både gmndutbildning och forskamtbildning/forskning inom en given sektor. Genomgående förordas all varje beredningssekretariat bör utgöra en arbetsenhet.

Kulturrådet hyser farhågor för alt konstnärsutbildningens intressen inte kommer att bli tillräckUgt beaktade inom en sektorsenhet för kullur- och informationsyrken. !Rådet ifrågasäller, som tidigare nämnts, om inte konstnärsutbildningarna bör föras till en särskild yrkesutbild­ningsseklor och anser att om så sker en särskild enhet för dessa utbild­ningar bör inrättas inom UHÄ. OMUS anser att musikutbildnings­frågorna huvudsakligen måste behandlas inom en permanent organi­serad särskild projektenhel. Denna projeklenhet bör handha samtliga frågor rörande högre musikutbildning. SÖ finner att villkoren för läramtbUdningen synes bli goda med den föreslagna organisaiionen.

Några remissinstanser berör speciellt arbetsfördelningen mellan och arbetsuppgifterna för de föreslagna enheterna för dels forsknings- och utvecklingsarbete, dels antagning m.m. SÖ anser atl tUl den först­nämnda enheten har förts ett antal uppgifter mellan vilka sambandet inle förefaller så givet. Framför allt anser SÖ atl studie- och yrkes­orienteringen hör så nära samman med uppgifterna inom antagnings­enheten att den bör föras till den enheten i stället för till FoU-enheten. RRV anser att någon FoU-enhet inte bör inrättas utan dessa uppgifter bör integreras med den övriga verksamheten i arbetsenheterna för resp. sektor. RRV anser vidare att man inte kan ta slällning lill frågan om inrättandet av en enhet för central antagning innan KK:s förslag föreligger. KK framhåller att de på en arbetsenhet där antagningsfrågor utgör huvuduppgiften finns risker för en över året ojämn arbetsbelastning. För att få en jämnare fördelning av arbets­uppgifter under året förordar kommittén att fördelningen av uppgifter

 

Prop. 1975: 9                                                         241

mellan FoU-enheten och antagningsenheten blir föremål för ytterligare överväganden.

Många remissinstanser, bl.a. UKÄ, SÖ och TCO, delar U 68:s bedömning att det för närvarande inte går att bedöma personalbehovet för det nya verket, men TCO håller det för troligt alt några övertalighetsproblem inte skall behöva uppstå. SÖ bedömer det dock möjligt att på längre sikt väsentligt minska personalbehovet inom enheten för undervisningsyrken. UKÄ aktualiserar — som alternativ till naturlig avgång och omfördelning av personalresurser mellan olika arbetsenheter när det gäller att möta erforderliga förändringar i perso-nalorganislaionen — atl personal på central nivå bör kunna få före­träde tiU befattningar i den lokala/regionala organisaiionen. Från per­sonalsynpunkt har detta alternativ fördelen att möjliggöra personalom­flyttningar redan vid reformstarten. RRV anser att nämnda alternativ bör användas i försia hand.

Flera remissinstanser anser att personalbehovet inom UHÄ bör bli betydligt mindre än det som antyds i U 68:s förslag, detta på grund av dels de rationaliseringsvinster sammanläggningen av cenirala myn­digheter bör ge, dels decentraliseringen som är ett av ledmotiven i U 68:s förslag. Decentraliseringsmålet borde enligl RRV leda liU elt minskat personalbehov, särskilt inom huvudenheten för ekonomi och administration. RRV avstyrker vidare den föreslagna förstärkningen av chefsnivån inom UHÄ. Även flertalet remissinslanser inom UKÄ-området anser att personalorganisationen vid UHÄ blir för stor såsom den illustreras av U 68. Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för alomforskning saml många universitetsorgan anser alt det föreligger en markant disproportion i de personeUa resursernas fördel­ning inom UHÄ mellan å ena sidan forskning/forskamtbildning och å den andra grundläggande utbildning.

Anslagssystem m.m.

Relativt få remissinslanser behandlar U 68:s förslag om anslags-syslem.

UKÄ accepterar det förordade systemet med ändamålsinriktade anslag under fömtsättning att läroanstalterna får en jämförelsevis fri dispositionsrätt över anslagen med möjlighet att föra över resurser mellan de skilda programmen.

■Också SACO accepterar en anslagsmässig åtskiUnad mellan grundut­bildning och forskning/forskamlbUdning men vill i motsats till U 68 behålla anslag för olika slag av kostnader, t.ex. lärarlöner och drift­kostnader. SACO finner det väsentligt att varje institution tillförsäkras vissa basresurser som får bibehållas även vid en tillfällig nedgång i studerandeantal.

16   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         242

RRV tillstyrker den föreslagna anslagsmässiga åtskillnaden liksom förslaget att alla resurser för en verksamhei skall anvisas under elt anslag. RRV anser emellertid att planeringsskäl lalar för att medel för lokala och individuella linjer samt kurser och studiekurser anvisas under de olika sektorsanslagen i släUet för under särskilda anslag. Vissa problem kan vidare enligt RRV uppslå i budgeleringen på grund av de förhållanden som kommer att råda mellan planerande och verkställande organ — utbildnings/linjenämnder resp. insiitutioner — då medel till en institution kan kanaliseras via flera olika nämnder. RRV anser att U 68:s modell måste prövas innan den eventuellt införs inom hela högskoleväsendet.

Statskontoret biträder i princip förslaget om ändamålsinriktade anslag men stryker under vikten av att förändringar av nuvarande anslagssystem i denna riklning genomförs först efter noggranna för­beredelser.

Forskningsrådsutredningen framhåller att den förordade anslags­tekniska reformen kan bidra till att identifiera de olika behov som föreligger men att den inle får orsaka oacceptabla förskjutningar i den faktiska resurstUlgången för olika aktiviteter. Statens medicinska forskningsråd finner det svårt att överblicka konsekvenserna av den föreslagna anslagsomläggningen och befarar att forskamtbildningen och forskningen kan komma att få minskade resurser.

Av det tjugotal remissinslanser inom UKÄ-området, som yttrar sig i frågan, uttalar sig ungefär hälften för det föreslagna anslagssyslemel, medan de övriga avstyrker eller redovisar tveksamhet. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola tillstyrker förslaget men framhåller — mot bakgmnd av de egna erfarenhetema av försöksverksamhet med pro­grambudgetering — att man under en övergångstid kommer att få budgettekniska problem. Konsistoriet anser del väsentligt att kraven på särredovisning av utgifter för forskning resp. utbUdning inte drivs för hårt. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att, om ändamålsinriktade anslag införs, medel för bl.a. förvaltningar bör anvisas under separata anslag då kostnaderna för förvaltningen i mycket liten utsträckning kan påverkas av lokala instanser.

SCB och UKÄ diskuterar i sina yttranden vilka förändringar i del pågående utvecklingsarbetet med informationssystem för den gmnd­läggande UlbUdningen som en reform byggd på U 68:s förslag kan komma alt kräva. SCB framhåller att informationsfrågorna i samband med de rent studieadminislrativa funktionerna är gmndläggande och nödvändiga för högskolans informationssystem men alt uppbyggnaden av elt informationssystem måste ha en vidare syftning än att enbart tillgodose studieadministraliva behov. I den framtida högskolan kan kraven på underiag för planering och resultatuppföljning förväntas vara avsevärt större och mera differentierade än i nuvarande system.

 

Prop. 1975: 9                                                         243

I det framtida informationssystemet måste — fömtom uppgifier om de studerande och deras studieresultat — även ingå uppgifter om lärare, övrig personal, lokaler och ekonomi samt om arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper och om de studerandes efterfrågan på olika utbildningar. UKÄ antar att den övervägande delen av det framtida informationssystemet blir lokala delsystem som är avpassade efter de lokala högskolemyndigheternas behov. Arbetet med att lösa tekniska och organisatoriska problem i fråga om informationssystemet bör star­tas så snart klarhet om den nya högskolans stmktur vunnits. Både SCB och UKÄ finner en utökning av resurserna för utvecklingsarbete och drift av systemet oundgängUg.

Tjänsteorganisatoriska frågor m.m.

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan stryker under vikten av åtgärder för att säkra forskningskontaklen för innehavare av olika slag av lärartjänster även vid högskolor utan egen forskningsorganisa­tion. De av U 68 föreslagna anordningarna, tjänslgöringsbyten mellan större och mindre högskolor på frivUUg basis och möjlighet för lärare att koncentrera sina undervisningsinsalser under elt antal terminer för att därigenom frigöra en termin för forskning, anses nästan genom­gående som otiUräckliga och svårgenomförbara.

Mot utredningens förslag beträffande koncentration av undervis-, ningsskyldigheten reser många universitetsorgan invändningar. Exem­pelvis framhåller matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Slockholm de svårigheter som kan uppkomma vid planeringen av undervisningen vid mindre högskolor där det ofta finns endast en lärare inom varje ämnesområde. Vidare anser fakulteten alt det för flertalet lärare blir en svår belastning att regelbundet binda sig för övertidsarbete under en lång rad terminer och att della hindrar läraren från alt ens ytligt följa forskningens utveckling, vUket innebär att han inte kan göra en nämnvärd forskningsinsats under forskningsterminen. Bl.a. lärar­högskolan i Växjö tar avstånd från den förordade ordningen då den innebär forskning på fritid. Här berörda remissinstanser föreslår att lärarna isläUet ges rält till partiell tjänstebefrielse eUer tjänstledighet med B-avdrag med viss periodicitet.

SACO förordar att alla högskolelärare i ämnen med forskning skall beredas tiUfälle att både undervisa och forska inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet. Utöver undervisningsfria terminer för forsk­ning och fortbildning viU SACO ge universitetslektorerna tillfälle att kontinuerligt bedriva forskning, för vilket utrymme kan beredas ge­nom nedsättning av undervisningsskyldigheten med minst en fjärde­del.

Enligt odontologiska fakulteten i Lund kan U 68:s diskussioner och

 

Prop. 1975: 9                                                         244

förslag i princip accepteras. Deltagande i forskning är enligt fakulteten i och för sig inle nödvändigt för utveckling av vetenskaplig profil — väsentlig för lärare i högre utbUdning — men det underlättar onekligen.

UKÄ tillstyrker U 68:s förslag och fömtsätter att såväl undervis­nings- som forskningsuppgifter skall kunna ingå i samtliga lärarkate­goriers arbetsuppgifter. I princip bör enligt UKÄ eftersträvas en sådan förändring av lärarrollen i den nya högskolan att en distinkt skillnad mellan forsknings- och undervisningsskyldighet, räknat i timtal eller liknande normer, inte längre, up])rätthålls. UKÄ förordar i sitt yttrande över utredningen om professorstUlsättning att bestämmelserna om universitetslektorers åUgganden revideras, bl.a. så att det åligger uni­versitetslektor att följa forskningsutvecklingen och i övrigt anordna sin verksamhet så att forskningsanknytningen i utbildningen främjas. Medicinska fakulteten i Uppsala och lärarkollegiet vid veterinärhögsko-lan anser alt universitetslektorerna bör ha skyldighet att bedriva egen forskning.

U 68:s synpunkter på universitetslektorernas roll i forskarutbild­ningen välkomnas av samtUga remissinstanser som berört frågan.

De flesta remissinstanser som behandlar U 68:s förslag om former för tillsättning av tjänster som, universitetslektor (motsv.) avstyrker detta. I regel förordas samma former för liUsättning av ordinarie uni­versitetslektorat som för professorstUlsättning, dys. att fakultets/sektions­organ skall vara beredande organ och att tjänstema skall tUlsättas av regeringen. Bl. a. UKÄ och statskontoret tillstyrker dock uiredningens förslag.

De personaladministraliva asjiektema på en reform av den vidd, som U 68 föreslår, borde enligt några remissinstanser ha behandlats av utredningen, EiUigt SÖ:s bedömning bör t.ex. ställningstaganden till vilka tjänstetyper som skall förekomma för ledningsfunktioner av olika slag samt erforderliga föreskrifter och förhandlingsuppdrag ges i så nära anslutning tiU principbesluten som möjligt och inte anstå till en tidpunkt knappt etl halvt år före reformens ikraftträdande.

SPN anser att den nuvarande personaladministrationen inom UKÄ-området kan karaktäriseras som passiv. U 68 har inte tillräckligt utrett sitt förslags konsekvenser och inle heUer beaktat nulägets svåra perso­naladministrativa problem inom högskoleområdet. U 68:s förslag till ny förvaltningsorganisation kan, enligt SPN:s uppfattning, därför inte ligga tiU gmnd för stalsmaktemas ställningstaganden utan komplette­rande utredningar inom detla område. Enligt SPN:s mening är det väsentligt att varje högskola redan från starten garanteras en minimi­standard för personaladministrationen. En helt ny syn bör aiUäggas på högskolornas personalfrågor där frågor om tryggheten för alla kate­gorier anställda, deras användbairhet och rekrytering blir lösta i ell sammanhang. SPN anser att, oavsett vad U 68 :s förslag leder till, en

 

Prop. 1975: 9                                                         245

personaladministrativ översyn inom högskoleväsendet måste komma till stånd.

UKÄ betonar att de personaladministrativa enheterna på olika nivåer inom högskoleområdet för närvarande inte är dimensionerade för att uppfylla flertalet av de minimikrav som numera stäUs på den statliga personalpolitiken. UKÄ förutsätter ätt en kraftig personaladministrativ uppmstning kommer till stånd i samband med elt genomförande av en högskolereform.

De personaladministraliva funktionerna måste enligt 7'CO:s uppfatt­ning utvecklas och förstärkas. Detla behov blir än större mot bak­grund av dels alt omorganisationen syftar tUl en integration av flera nu frislående enheter, dels att beiydande samordningsproblem kan förutses av rent verksamhetsmässiga skäl. Det finns därför, bl.a. mot denna bakgmnd, enligt TCO:s uppfattning starka skäl för att organi­sationskommittén för det nya verket ges i uppdrag att inleda sam­arbele med delegationen för förvaltningsdemokrati (DEFF) och SPN.

1.2.8 Kostnader

Undervisnings- och administrationskostnader

De remissinslanser som går närmare in på kostnadsfrågorna är kri­tiska mot U 68:s kostnadsberäkningar som de uppfattar som ofullstän­diga och oprecisa. Kritiken mynnar i regel ut i att de av U 68 beräk­nade koslnaderna är för låga.

U 68:s beräkningar bygger på genomsnittskostnader per studerande vid befintliga läroanstalter. En sådan beräkningsmodell kan, enligt bl. a. UKÄ, teologiska fakulteten i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fa­kulteten i Stockholm och filialnämnden i Örebro, knappast användas vid beräkning av kostnaderna för en lokalisering till nya orter där verk­samheten, i varje fall under U 68:s planeringsperiod, inte alls avses få en omfattning som på nuvarande universitetsorter.

UKÄ anser att merkostnaderna för U 68 :s lokaliseringsförslag — med hänsyn tUl bl. a. kostnadsrelationen mellan imiversitetsfUialema och mo-demniversiteten — kan beräknas till ungefär 20—25 miljoner kronor.

Konsistoriet vid universitetet i Göieborg påtalar att U 68 inle räknat med kostnader för den service som den större högskolan inom en region föratsätts ge tUl de mindre högskoloma när det gäller planering, forsk­ningskontakt, distribution av utbildning m. m.

Flera remissinstanser — bl. a. konsistoriet vid universitetet i Göte­borg, tekniska fakulteten i Linköping och filialnämnden i Örebro — anser att som kostnader för U 68:s lokaliseringsförslag borde ha med­räknats kostnadema för befarat underalnyttjande av befintliga resurser vid de äldre högskoloma.

 

Prop. 1975: 9                                                                      246

Många remissinstanser — bl. a. konsistoriet vid lekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulleten i Uppsala, teologiska fakulleten i Lund och dess utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö och tekniska fakulteten i Linköping — hävdar alt den av U 68 föreslagna institutio­nella organisationen sannolikt kommer att medföra kraftigt ökade ad­ministrativa kostnader.

Konsistoriet i Lund anser att U 68 underskattat de' administrativa följdkostnaderna för dels förvaltningarna vid de nya högskolorna, dels kansliorganisationerna för utbil dningsnämnd/linj enämndsverksamheten vid samtliga högskolor. Enligt länsslyrelsen i Kronobergs län måste de många små högskoleenheterna tUlsammans bli ganska dyrbara, inte minst med tatike på att var och en skaU ha egen förvaltning.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar atl ett genomfö­rande av U 68 :s förslag förutsätter en betydande förslärkning av insti­tutionernas administrativa resurser enbart för den kontinuerliga kraftigt ökade planeringsverksamhet, som fordras för att U 68:s nämndorga-nisalion skaU fungera.

Statskontoret erinrar om de beiydande kostnader som är förenade med en sådan administrativ omläggning som ett genomförande av U 68:s förslag skulle innebära.

Enligt tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping kan frågan om sammanträdesarvoden i längden inte förbli olöst. Sådana arvoden kan med U 68:s högskoleorganisiation väntas medföra stora kostnader.

Enligt UKÄ kan emellertid de eventuella merkostnaderna tiU följd av bl. a. tUlkomslen av olika organ på skilda nivåer i den rikare för­grenade lokala organisationen totalt sett förutsättas bli av marginell betydelse.

Konsistoriet vid universitetet i Göieborg påpekar att många institu­tioner kommer att ge ulbildning inom flera utbildningsUnjer och i kon­takt med flera linjenämnder. Della medför enligt konsistoriet ökade kostnader såväl för själva undervisningen, där samundervisning av olika gmpper mänga gånger inte blir möjlig, som för det administrativa arbetet inom institutionen.

Flera remissinstanser — matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Slockholm, konsistoriet vid universitetet i Göteborg, samhällsvetenskap­liga fakulteten i Göteborg m. fl. — framhåller att yrkesinriktad utbild­ning oftast är dyrare än allmän, teoretisk utbUdning och att, eftersom U 68 inte beaktat delta, kostnaderna måste bli högre än de av U 68 beräknade. Filosofiska fakulteten, i Linköping finner att U 68 försum­mat att ta upp kostnadsaspekterna på en ökad yrkesinriktning av ut­bildningen inom de nuvarande filosofiska fakulteterna. Fakulleten anser att en siörre medelstiUdelning är en oundgänglig fömtsättning för alt utbildningen skall kunna bli yrkesinriktad, något som stöds av

 

Prop. 1975: 9                                                         247

kostnadsjämförelser mellan utbUdningar med olika grad av yrkesin­riktning.

Med hänsyn till alt U 68 inte preciserat sig belräffande eventuell kostnadsfördelning meUan stat och landsiing och primärkommuner i de faU de senare ålar sig ett huvudmannaskap för delar av den nya högskolan fömtsätter Landstingsförbundet att slaten lar initiativet till överläggningar om kostnadsfördelning i de fall staten inte ikläder sig hela kostnadsansvaret. Landstingsförbundet är berett att medverka till att ylterligare kostnadsunderlag tas fram som kan ligga till grund för de förhandlingar som föratsätts komma till slånd.

Flertalet landsting anser likaså att finansieringsfrågorna måste klar­göras innan ställning kan las till frågan om huvudmannaskap för de ohka utbildningslinjerna.

Lokal- och utrustningskostnader m. m.

Forskningsbiblioteksrådel anser att universitetsfilialernas bibliotek inte skulle ha kunnat bedriva sin verksamhet utan beiydande tillskott från bl. a. kommuner och landsting och att det statliga engångsanslag som anvisades för uppbyggnad av dessa bibliotek inte rimligtvis kan tjä­na som utgångspunkt för beräkning av bokinköpsanslagen lill de före­slagna nya högskoloma. Även humanistiska fakulleten i Umeå, filial­nämnden i Örebro m. fl. anser att U 68 underskattat kostnaderna för bl. a. bibliotek på de "nya" högskoleorterna.

UUH redovisar egna beräkningar av utmstningskostnaderna utgående från dels en indelning av den grundläggande utbildningen i tre grupper efter de krav utbildningslinjerna ställer på lokalyta per studerande, dels en beräknad fördelning på dessa tre grupper av nytillkommande stude­rande, dels UUH:s erfarenheter av utrustningsbehovet per studerande. Enligl UUH:s beräkningar skulle de totala utrustningskostnaderna för planeringsperioden 1976/77—1983/84 uppgå liU 57,75 milj. kr. och inle tUl 40 milj. kr. som U 68 räknat med.

Byggnadsstyrelsen påpekar att U 68 inte redovisar lokalbehovet för den föreslagna ulbyggnaden vare sig totalt eller per ort. Slyrelsen kan därför inte bedöma uiredningens förslag. Byggnadsstyrelsen är mycket tveksam till möjligheterna att i huvudsak använda äldre gymnasieskolor i befintligt skick för den nya högskoleutbildningen.

Även UKÄ anser alt del material rörande investeringskostnaderna som presenterats i betänkandet är summariskt och inte utgör tillräckligt underlag för mer preciserade ställningstaganden.

Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län anser i likhet med U 68 alt en decentraliserad högskoleorganisation skulle bli mindre kostnadskrävande från investeringssynpunkt än om motsvarande utbyggnad skulle företas på de nuvarande universitets- och filialorlerna.

 

Prop. 1975:9                                                          248

1.2.9 Genomförande av U 68:;s förslag

I den mån remissinstanser tar avstånd från U 68:s förslag, förordar helt eller delvis andra lösningar än utredningen eller begär ylterligare ulredning innebär detta givetvis; också stäUningstaganden i frågan om genomförande av förslagen. 5!ådana ställningstaganden framgår av redovisningen i det föregående av dels de sammanfattande bedöm­ningar som remissinstanserna gjort (1.2.1), dels deras behandling av de ohka sakfrågorna (1.2.2—1.2.8). I detta sammanhang redovisas sådana remissynpunkter på genomförandefrågorna som utgår från att förändringar skall genomföras pii grundval av U 68:s förslag.

UKÄ anser — mot bakgmnd av den livliga debatt som utrednings­förslagen väckt — att ett förverkligande av dem efter principbeslut av statsmakterna i slutledet bör ske i mycket nära samverkan mellan de berörda. Kraven på ett successivt reformarbete synes enligt UKÄ på förhand ha tillmötesgåtts av U 68 själv genom utredningens idé om att ett fortsatt arbete med organisatoriska frågor skall ske i lokala kom­mittéer. Enligt UKÄ:s mening krävs emellertid därutöver en samlad prövning av frågor rörande den institutionella organisationen i nära samverkan med dem som närmast berörs av en framtida omorganisa­tion. UKÄ framhåller alt organisalionskommitléema bör få större möj­ligheler för ortsvis varierande lösningar än betänkandet förutsatt. Del borde enligt UKÄ finnas möjUgheter att, utan att av statsmakterna fast­lagda riktlinjer och handlingsramar åsidosätts eller grundläggande rätl-visemoment eller andra hömstenar skjuts åt sidan, bygga in en i god mening verkande konkurrensförmåga hos högskolans enskUda bestånds­delar.

När det gäller tidsplanen anser UKÄ att starka skäl talar för att upp­byggandet av en sammanhållen, enhetlig högskola och ett fastläggande av grundema i organisationen i tiden samordnas med ett ikraftträdande av 1972 års riksdagsbeslut om principer för behörighet och urval. UKÄ anser sig sammanfattningsvis böra förorda att statsmakterna fattar de beslut som fordras för att en reform med anledning av U 68 :s förslag skall kunna inledas läsåret 1976/77. I sammanhanget pekar UKÄ på vikten av att informationsfrågorna får tUlräckligt utrymme — såväl pla-neringsmässigt som i fråga om i-esurser — i det kommande utvecklings­arbetet. UHÄ bör enligt UICÄ inrättas först den 1 januari 1976 för att förberedelsetiden skall bli tUlräcklig.

SÖ finner sammanfattningsvis — mot bakgrund av bl.a. det omfat­tande arbete som kan förutses för organisationskommittéernas del och informationsbehoven i samband med en reform — mycket starka skäl tala för att de av U 68 :s förslag föranledda förändringarna träder i kraft först 1977/78. Dock bör UHÄ:s verksamhet starta 1975.

Nämnden för socionomutbildning förordar "ett experimenterande för-

 

Prop. 1975: 9                                                         249

hållningssätt" vid genomförande av förändringar på grandval av U68:s förslag. Det är enligt nämndens mening angeläget att tillvarata de möj­ligheter som de av U 68 föreslagna organisationskommittéerna erbjuder för planerad organisatorisk försöksverksamhet och lokal differentiering. Det bör också vara möjligt för kommittéerna att lägga fram förslag i etapper så att erfarenheter av försöksverksamhet kan ligga tUl grund för en eventuell vidare tUlämpning av en viss organisatorisk modell.

Socialstyrelsen ser det som naturligt att en omfattande organisatorisk förändring av högskoleutbUdningen i enlighet med U68:s förslag måste genomföras successivt. Det är dock enligt styrelsen viktigt att förslagets' genomförande planeras noggrant inom en fastställd tidsplan.

Statskontoret och RRV anser båda det orealistiskt atl genomföra den föreslagna omläggningen enligt den av U 68 skisserade tidsplanen, delta i försia hand med hänsyn till de krav på uppbyggnad av anlagnings-och informationssystem och på information till de studerande m. fl. som ett genomförande av både U 68:s och KK:s förslag kommer alt ställa.

AMS påpekar nödvändigheten av att i god tid före genomförandet av en reform lättUlgänglig information om kompetenskrav, studieupplägg-nuig och ansökningstider föreligger både för presumtiva studerande och för funktionärer inom skola och arbetsmarknadsverk.

Några universitets- och högskoleorgan samt styrelsen för slalens brandskola anser tidsmarginalerna enligt den föreslagna planen för genomförande vara alltför knappa och förordar en förskjutning.

Utan alt ta ställning till tidpunktema stryker KK under alt del före­ligger etl belydUgt starkare samband mellan ikrafiträdandet av nya behörighets- och urvalsregler och ett fungerande antagningssystem än det U 68 uttrycker. Det är av praktiska och ekonomiska skäl nöd­vändigt alt U 68:s förslag om dimensionering och antagning genomförs först vid tidpunkten för genomförande av KK:s förslag.

SACO anser att dimensioneringsförslagen och övergången tUl prin­cipen om yrkesinriktning av högskoleutbUdningen bör genomföras läs­året 1976/77 i enlighet med U 68:s förslag. I övriga delar kan emellertid ett genomförande etappvis komma att visa sig nödvändigt. Detla gälller bl. a. i fråga om den institutioneUa organisationen, där SACO förordar en ytterligare översyn. SACO betonar vikten av att den nya organisa­tionsstrukturen kan införas i nära samförstånd med de närmast berörda personalkategoriema.

ÄtskUliga universitets- och högskoleorgan samt personalorganisatio­nerna stryker under vikten av att olika berörda läroanstalter, utbild­ningar och gmpper bUr företrädda i de föreslagna organisationskom­mittéerna och deras arbeie.

 

Prop. 1975: 9                                                         250

1.2.10 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning Allmänt

U 68:s förslag om försöksv<;rksamhet med yrkesteknisk högskole­utbildning har med några få undantag fått ett mycket positivt motta­gande av remissinstanserna. Många anser att den föreslagna utbild­ningen tiUgodoser ett påtagligt behov av vidareutbildning hos en stor grupp som f.n. saknar denna möjlighet. Samtidigt har industrin bl.a. på grand av den snabba tekniska utvecklingen elt permanent behov av utbildning för att ge olika kategorier arbetstagare förbätlrade yrkes­kunskaper.

Statskontoret tillstyrker den iföreslagna försöksverksamheten liksom RRV som finner det riktigt och i överensstämmelse med den aUmänna UtveckUngen inom utbildningsområdet alt det vid sidan av mera all­männa utbildningar inrällas korta, klart yrkesinriktade utbildnings-vägar för ifrågavarande målgrupper. Den föreslagna utbildningen synes också väl passa in i ett framtida utbildningsmönster där personer med gedigna yrkeskunskaper som grund bygger vidare på sin tidigare ut­bildning.

UKÄ betonar att den föreslagma försöksverksamheten är elt mycket betydelsefullt led i utvecklingen mot en mer allsidig rekrytering till den högre utbildningen. Denna ulveckling har lagit sig uttryck å ena sidan i beslut som möjliggör ett vidgat tiUlräde tiU mer traditionell universiletsulbUdning, å andra sidan i en strävan att bredda utbildnings­utbudet genom tiUskapandet av nya studievägar i högskolan. Personer som har skaffai sig grundläggande yrkesutbildning och som sedan vid­gat och fördjupat den genom en längre tids verksamhet inom silt yrkes­område har hittills, som U 68 påpekar, haft små möjligheler att söka sig till högre utbildning som svarar mot deras behov och förutsättning­ar. Delta gäller i särskilt hög grad industri- och hantverksområdel. De nu föreslagna yrkestekniska högskolelinjerna kommer enligt UKÄ:s mening att bli ett vikligt första steg alt avhjälpa denna brist förutsatt att den nya utbildningen bl. a. genom rimliga studiesociala villkor görs åtkomlig för den primärt avsedda sluderandegmppen.

De flesta remissinstansema inom UKÄ:s förvaltningsområde till­styrker eller har ingen erinran mot den föreslagna försöksverksam­heten. Vissa instanser pekar dock på sarnbandel mellan U 68:s förslag i denna del och förslagen i huvudbelänkandel och förordar av detta skäl etl uppskov med försöksverksamheten.

Också SÖ intar en mera avvaktande hållning till U 68:s förslag om försöksverksamhet och betonar att vissa förslag har så nära anknytning tiU den framtida utformningen av högskolan att SÖ inte ansett sig i detta sammanhang kunna uttala sig bestämt beträffande ålskilliga frå­gor och därmed föregripa ställningstaganden till U 68:s förslag om

 

Prop. 1975: 9                                                         251

högskolan. Av myndigheter inom SÖ:s verksamhetsområde har bl. a. länsskolnämnderna och lärarhögskolorna i allmänhet tillstyrkt den föreslagna försöksverksamheten.

AMS framhåller behovet av vidareutbildning på högskolenivå för den som genomgått den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskolan eller tidigare motsvarande skolformer. En gmndläggande yrkesutbild­ning får inte som hittUls utgöra en återvändsgränd, utan möjligheler till vidareutbildning bör finnas oavsett val av ulbildningsväg. Den kraf­tiga utbyggnaden av högskoleutbildningen under de senaste årtiondena har enligt AMS tiU mycket ringa del berört den stora gruppen männi­skor i industri- och hantverksyrken. Genom tUlkomslen av en yrkes­teknisk högskoleutbildning kommer denna grupp att beredas möjlig­heter till vidareutbUdning som svarar mot gmndulbUdningens inrikl­ning. AMS framhåller också industrins stora behov av yrkesutövare med goda yrkeskunskaper och tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag.

FÖVUX anser att den föreslagna försöksverksamheten är ett bety­delsefullt bidrag tiU utvecklingen av utbildningsväsendet, som kommer att ge möjUghet tiU vidareutbildning för en stor grupp som hiltills i stort sett varit uteslängd från eftergymnasial utbildning.

CSN konstaterar med stor tUlfredsställelse att yrkesteknisk högskole­utbildning blir tillgänglig för vuxna som efter en grundläggande yrkesut­bildning skaffat sig några års arbetserfarenhet från sitt yrkesområde och sedan önskar vidareutbilda sig. SVUX delar denna positiva syn på den föreslagna utbildningen, inte bara därför att industrin erhåller bättre tillgång till kvalificerad arbetskraft eller för att den enskUde kan uppnå större arbetstUlfredsställelse och få större utsikter tiU befordran. Lika viktigt är enligt SVUX att den yrkestekniska högskoleutbildningen ger förutsättningar för att stora grupper med kvalificerade och arbetsle­dande uppgifter i industrin i framtiden kommer att ha en fast förankring hos de stora grupperna av kollektivanstäUda. Häri ligger möjligheter till en vidgad företagsdemokrati som kan sägas ligga i alla yrkesarbetandes och därmed hela samhäUets intresse. Utan den föreslagna utbildningen finns dessutom enligt SVUX påtagliga risker för att industrin i framti­den kommer att hämta den mera kvalificerade personalen direkt från mera teoretiskt inriktade utbildningar bland personer utan egna erfaren­heter från arbetslivet.

Den utbyggnad av högskoleutbildning som hittills skett har enligt LO praktiskt taget genomgående gällt fortsatta utbildningsmöjligheter på teoretiskt inriktade linjer inom gymnasiet. Detta har inneburit alt elever från yrkesbetonade utbildningslinjer hittills varit utestängda från högskoleutbildning. LO har under lång tid hävdat det angelägna i att tiUskapa fortsatta utbildningsmöjligheter för elever med yrkes­skoleutbildning, yrkesbelonad utbildning och ulbildning för dem som redan är verksamma i arbetslivet. LO hälsar därför med tillfredsstäl-

 

Prop. 1975: 9                                                         252

lelse U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole­utbildning. De yrkesinriktade utbildningslinjerna inom gymnasieskolan får vid genomförande av förslaget inle längre karaktären av återvänds­gränder. Detta medverkar till att bryta ner de sociala värderingar be­träffande utbildningsval som fortfarande finns och som grandlägger skillnader mellan gymnasiets allmänna och yrkesbetonade yrkesvägar samt mellan s. k. praktiskt resp, teoretiskt yrkesarbete. LO understryker också det ökade behov av kunskaper som de anställda upplever genom nya former för samarbete och medinflytande för att få ett vidgat in­flytande över den egna arbetssituationen.

Den föreslagna yrkestekniska högskoleutbildningen tillgodoser enligt TCO mycket angelägna behov och förslaget är principiellt utomordent­ligt viktigt. En mera allmän tillgång till högre utbildning av yrkes-teknisk karaklär skulle otvivelaktigt skapa en balanserad efterfrågan på gymnasial utbUdning samtidigt som goda betingelser för ett system med återkommande utbildning skulle åstadkommas. TCO betraktar förslaget som en logisk konsekvens av den integrerade gymnasieskolan och på samma gång ett nödvändigt komplement till reformeringen av det gymnasiala skolsystemet. Tillskapas inte ett system av högre ut­bildning som är anpassat till den kompetens som de yrkesinriktade Unjerna ger, kommer det viktigaste hjälpmedlet att saknas när det gäller att förverkliga målet — likvärdighet mellan gymnasieskolans teoretiska och prakliska linjer. TCO understryker också att viktiga arbetsmarknadsbehov kommer att kunna tillgodoses genom en yrkes-teknisk högskoleutbildning.

SACO och SR tillstyrker en försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. SACO anser det väsentligt att utbildningens karak­lär av högskoleutbildning understryks. Också SFS, Teknologorganisa­tionen Refiec och SECO tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten. SFS menar att den aktuella utbildningen på lång sikt kan tänkas kom­ma atl fungera som ett av flera medel atl komma tUlrätta med den nuvarande sociala snedrekryteringen till högre utbildning, bl. a. genom att påverka och förändra attityderna till denna så att högskolan upp­fattas som ett reellt studiealternativ av flera grupper än f. n.

SAF/SI hälsar med stor tUlfredsställelse U 68:s förslag om försöks­verksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationerna me­nar att denna utbUdning tillgodoser ett rättvisekrav i det avseendet att även eleverna på de praktiskt inriklade linjema i gymnasieskolan får vidareutbildningsmöjligheter. Den föreslagna utbUdningen bygger på en flerårig kvaUficerad yrkeserfarenhet och ulbUdningen bör enligt organisationemas mening leda till en kompetens som har alla utsikter atl hävda sig väl i arbetslivet. Sveriges grossistforbund instämmer i SAF/SI:s yttrande.

Landstingsförbundet   framhåller   att   den   föreslagna   yrkeslekniska

 

Prop. 1975: 9                                                         253

högskoleutbildiungen är betydelsefull genom att den öppnar möjligheler för människor med praktisk yrkesutbUdning och yrkeserfarenhet att erhålla fortsatt utbUdning. Även Svenska kommunförbundet och Svens­ka teknologföreningen, numera Sveriges civilingenjörsförbund, tUlstyr­ker den föreslagna försöksverksamheten.

Samtliga länsstyrelser understryker det stora behovet av en .yrkes­teknisk högskoleutbUdning och tUlstyrker att en försöksverksamhet med sådan utbildning inleds.

STU finner det föga motiverat alt ge den föreslagna utbildningen status av högskoleutbUdning. STU anser det oklart varför den aktuella utbildningen skall organiseras som ett separat utbildningsalternativ och inte knytas tiU gymnasieskolans redan befintliga yrkestekniska grenar. En sådan anknytning skulle medföra att den avsedda rekryte­ringen från de redan yrkesverksammas led väsentligt underlättas genom att utbudet kan ges på ett betydligt siörre antal orter.

SIFU ställer sig i princip positivt tiU förslag och intentioner att på olika nivåer förbättra och utveckla utbildningen inom olika yrken och teknikområden. Sålunda delar institutet U 68 :s uppfattning att ökade utbildningsinsatser fordras för att uppnå de huvudmål som anges i betänkandet. Beträffande det sätt på vilket detla föreslås realiserat redovisar emellertid institutet en avvikande uppfattning.

Enligt SIFU:s uppfattning måste den utbUdning inom industrin och hantverket som ligger över gymnasieskolan ses i ett sammanhang och en enhetlig lösning eftersträvas vad gäller såväl fortbildning som vidare­utbildning. Denna fråga är enligt institutets mening olöst. Det är oklart var det allmänna utbildningsväsendets ansvar slutar och näringslivets fortbUdning och vidareutbUdning tar vid. En systematisering och en ny ändamålsenlig organisation av denna kontinuerligt pågående fortbild­ning med fördelning av kostnader och ansvar på såväl den enskilde och företaget som samhället anser institutet vara erforderiig.

Utbildningens mål, innehåll och uppläggning

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt U 68:s förslag till inne­håll i samt inriktning och uppläggning av den yrkestekniska högskole­utbUdningen. När det gäller belygsältningen i utbUdningen råder det däremot delade meningar.

UKÄ tUlstyrker att sex utbUdningslinjer med den av U 68 föreslagna inriktningen prövas i försöksverksamheten, som bör vara av begränsad omfattning. Det är väsentligt att man vid kommande överväganden vidgar perspektivet tUl nya områden. UKÄ delar U 68:s syn på centralt fastställda utbildningsplaner, nämligen att det bör tillåtas stor lokal frihet i tillämpningen. UKÄ menar att denna princip är särskUt gUtig och tUlämplig för en försöksverksamhet av deii begränsade omfattning

 

Prop. 1975: 9                                                         254

som U 68 föreslår. Det bör därför vara en sak för den lokala försöks­ledningen att i detalj planera och besluta om utbildningslinjens innehåll och organisaiion.

Det är enligt UKÄ:s uppfattning varken möjligt eller lämpligt att på förhand närmare precisera innehåll i och uppläggning av de yrkes­tekniska utbildnmgslinjerna. Samtidigt understryker UKÄ vikten av att de studerande själva ges tillfälle att påverka sin utbildning. UKÄ noterar med tiUfredsställelse det utrymme som enligt U 68:s förslag skall ägnas mer allmänt inriktade ämnen i samtliga försökslinjer. Det är enligt UKÄ:s uppfattning allmänt sett en fördel om också starkt arbetslivsinriktade utbildningar har inslag av allmän och orienterande karaktär som ett komplement tUl det mer snävt målinriktade inne­hållet. UKÄ understryker också vikten av att den föreslagna frivilliga undervisningen i engelska kommer till slånd på försöksorterna.

När det gäUer uppläggningen av undervisningen förutser UKÄ att integration, i belydelsen koppling mellan teori och tillämpning, kom­mer att vara av avgörande betydelse för kvaliteten i den yrkestekniska högskoleutbildningen. Det är därför enligt UKÄ:s mening synnerligen angeläget att de lärare av olika kategorier som anlitas för undervis­ningen ges tUlfälle att tillsammans planera och genomföra verksamheten under aktiv medverkan av de studerande.

UKÄ ansluter sig till U 68;s förslag om en tvågradig betygsskala i försöksverksamheten — resultaten av denna får utvisa om det finns anledning att i elt mer reguljärt skede tUlämpa ett annat betygs­system.

SÖ anser att de föreslagna utbildningslinjerna inom den yrkes­tekniska högskoleutbildningen bör ses som delar i högskolan och inte särbehandlas. De bör utformas så att syftena för varje Unje kan åtskiljas från syftena för de specialkurser och högre specialkurser i gymnasie­skolan som kan finnas på motsvarande yrkesområden. Vidare bör pla­neringskonsekvenserna för vissa linjer och specialkurser i gymnasie­skolan ytterligare övervägas, i första hand gäller delta tvåårig teknisk linje samt en del specialkurser inom det tekniska området.

SÖ har intet att erinra mot U 68:s kriterier för valet av försökslinjer, nämhgen dels inriktning mot industrigrenar som representerar en stor del av den totala arbetskraften, dels hänsyn tUl behovet av utbildning inom resp. bransch. SÖ anser att såväl behovet av yrkesinriktad efter­gymnasial utbildning som förutsättningarna att anordna försöksverk­samhet i och för sig talar för att denna borde utvidgas tUl flera bran­scher än vad U 68 föreslagit. Med hänsyn tUl vad U 68 anfört beträf­fande skälen för begränsning till sex linjer, nämligen önskvärdheten av planering och genomförande inom så kort tidsperiod som möjligt, vUl dock SÖ inte yrka på en omedelbar utökning av försöksverksamheten till andra branscher än de företslagna. SÖ föreslår emellertid att den

 

Prop. 1975:9                                                          255

centrala myndigheten för den yrkestekniska högskoleutbildningen un­dersöker möjUghetema att, snarast efter det fömtsättningarna i detta avseende har klargjorts, utvidga försöksverksamheten med en eller flera linjer även mot andra områden än industriell verksamhet.

När det gäller innehållet i den föreslagna utbildningen anser SÖ alt utbildningsplanerna för varje linje bör inriktas främst mot bättre de­finierade målgrupper än vad U 68 föreslagit. Vidare bör de fyllas med innehåll som i större utsträckning syftar till en sådan breddning och fördjupning av elevens yrkesskicklighet all denne bl. a. blir i stånd att göra bedömningar och ställningstaganden avseende hela sitt yrkes­område.

SÖ anser det värdefullt att olika organisatoriska modeUer för under­visningen prövas. Beträffande sandwich-modellen föreslår SÖ att det undersöks om vissa studieuppgifter kan lämnas tiU de studerande under uppehållen mellan de egentliga studieperioderna. SÖ understryker vad U 68 anför beträffande värdet av att de studerande vid undervisning enligt sandwich-modellen får möjlighet att tillämpa och pröva sina nyförvärvade kunskaper och färdigheter under yrkesverksamheten mel­lan studieperioderna. SÖ är dock medveten om att en dylik samord­ning mellan yrkesverksamhet och studier i prakliken kan innebära beiydande problem.

Vad avser betygsättningen i den yrkestekniska högskoleutbildningen anser SÖ att även i denna utbUdning tre skalsteg bör tillämpas. SÖ kan inte inse att detta skulle få mer negativa effekter. Ett system med två steg i betygskalan skulle däremot betraktas som ett exempel på sådana undantag från övrig högskoleutbildning vilka i den allmänna uppfaltningen kan motverka ifrågavarande utbildningslinjers inlegra­lion i högskolan.

U 68:s förslag till uppläggning av den yrkestekniska högskoleutbild­ningen tUlstyrks av RRV och AMS. Dessa myndigheter delar exempel­ vis utredningens uppfattning att kunskaper i engelska inle bör gälla som inträdesvillkor lill den aktuella utbildningen. Däremot anser AMS alt undervisning i engelska bör göras obligatorisk på alla försökslinjer för de elever som saknar grundkunskaper i ämnet, eftersom kunskaper i engelska måste anses utomordentligt betydelsefulla för de arbetsupp­gifter som den yrkestekniska högskoleutbildningen planeras för. Vidare anser styrelsen att samma betygsystem bör tillämpas för den aktuella utbildningen som för all övrig högskoleutbildning. Ett olika utformat betygsystem skulle ge den yrkestekniska högskoleutbildningen en icke önskvärd särstäUning bland högskoleutbildningarna.

SIFU framhåller att den föreslagna högskoleutbildningen bör ges en stark profilering med tyngdpunkten på yrkestekniken; risk föreligger eljest att en ytterligare ulbildningsväg inrättas som leder mot mera aUmänt inriktade ingenjörs-, tekniker- och arbetsledarfunktioner.

 

Prop. 1975: 9                                                         256

Förslaget att aUmänna ämnen skall ha en framträdande plats i ut­bildningsplanerna för den yrkestekniska högskoleutbildningen tillstyrks av LO, som även delar U 68:s uppfattning att ämnet engelska inle skall utgöra krav för inträde tUl den aktuella utbUdningen. Däremot anser LO att de som saknar grundkunskaper i engelska bör erhåUa en obli­gatorisk grundkurs, eftersom kunskaper i engelska inom aUt fler yrkes­områden är en fömtsättning för att kunna ta del av facklitteratur, an­visningar, arbetsbeskrivningar m. m. LO underslryker viklen av att undervisnings- och arbetsformerna liksom de pedagogiska metoderna styrs av de sluderandes förkunskaper, erfarenheler och speciella för­utsättningar för UtbUdningen. Vidare tillstyrker LO utredningens för­slag till omfattning av försöksverksamheten samt val av utbildnings­linjer. Det är emellertid LO:s uppfattning att den yrkestekniska hög­skoleutbildningen skall utvecklas tUlatt omfatta ytterligare branscher.

Även TCO delar U 68:s uppfattning att de yrkestekniska utbildnings­linjerna uiöver renl yrkestekniska ämnen också skall innehålla all­männa ämnen. TCO betonar särskUt att ämnena arbetslivskunskap, arbetsmiljö och ergonomi bör ges ett brett utrymme i utbildningen. Organisaiionen noterar också med tillfredsställelse atl förslaget till­låter en stor lokal frihet i den närmare planeringen av de olika utbild­ningslinjernas innehåll och organisation. TCO anser alt U 68:s krile­rier för val av yrkeslekniska utbildningslinjer är väl grundade. Dock borde enligt TCO:s uppfattning en utbildningslinje med inriklning mot byggnadsbranschen ha ingått i försöksomgången. När det gäller betygsättningén anser TCO alt det på sikt skall tiUämpas elt enhelUgt betygssystem inom all högskoleutbUdning. TCO tillstyrker dock att det under försöksverksamheten tillämpas ett avvikande syslem för den yrkestekniska högskoleutbildningen.

Utredningens förslag liU övergripande mål för den yrkeslekniska högskoleutbildningen tillstyrks av SACO och SR. Organisationerna tiU­styrker att svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi saml arbets-mUjö och ergonomi ingår som allmänna ämnen i utbildningen. När det gäller engelskans slällning i ulbUdningen anser SACO att den bör vara obligatoriskt ämne, medan SR accepterar att ämnet skall kunna väljas som frivilligt ämne under försöksperioden. Vidare anser orga­nisationerna det mindre lämpligt att skilda betygsystem kommer tiU användning i den yrkestekniska högskoleutbildningen och i annan hög­skoleutbUdning. SACO och SR föreslår därför att tre betygsgrader skaU användas även i den nu föreslagna utbildningen.

Med utgångspunkt i U 68:s förslag tiU utbildningsplaner för den yrkeslekniska högskoleutbildningen behandlar SAF/SI frågan om denna utbildnings förhåUande till annan teknisk utbildning. Organisationema anser att de föreslagna utbUdningslinjerna nivåmässigt ligger ett steg ovanför de högre specialkursema i gymnasieskolan., UtbUdningen på de

 

Prop. 1975: 9                                                         257

föreslagna linjema bygger på ett redan befintligt yrkeskunnande och inriklas på sådana funktioner där kombinationen av detla kunnande och en teknisk utbUdning blir av särsldlt stor betydelse. Utbildningen bör ge såväl kompetens för dagens behov som potential för kommande förändringar.

SAF/SI anser vidare att de kriterier som U 68 redovisar för valet av försökshnjer i huvudsak är riktiga. Orgam'sationerna anser det dock beklagligt att branscher som uttalat stort intresse för att delta i försöks­verksamheten måste avvisas. De framhåUer att såväl intresset för som behovet av yrkesteknisk högskoleutbUdning är mycket stort, inte bara inom den egentliga industrin utan inom näringslivel över huvud tagel.

SAF/SI är positiva tUl tanken att besluten om utbildningens innehåll och organisation i stor utsträckning skaU delegeras tUl lokal nivå. Organisaiionerna understryker emeUertid betydelsen av att bransch­kommittéer med förelrädare för arbetsgivar- och arbetstagarparterna ges stort inflytande på såväl den centrala som den lokala utbUdnings­planeringen. När det gäller uppläggningen av undervisningen anser SAF/SI att elevernas omfattande yrkeserfarenhet skapar goda förat­sättningar för att göra utbildningen starkt problemorienterad och där­med skapa en inlärningssituation som appellerar till elevgrappens sätt att fungera.

Slatens råd för byggnadsforskning tillstyrker U 68:s val av yrkes­tekniska utbildningslinjer men föreslår att även en utbildningslinje för VVS-branschen startar parallellt med den nu föreslagna försöksverk­samheten. Genom insatser från rådet och VVS-branschen finns det en god beredskap för att sätta igång en sådan försöksverksamhet. Svenska ingenjörssamfundet hälsar med tillfredssläUelse de föreslagna yrkestekniska utbUdningslinjerna men saknar en utbUdningsUnje imder försöksverksamheten med byggnadsbranschen i sin helhet som rekryte­ringsunderlag.

CUF framhåller att de största utbildningsbehoven finns i de små och medelstora företagen som samtidigt har de sämsta möjligheterna att tillgodose dessa behov. Det är därför utomordentUgt viktigt att denna utbildning även kommer de anstäUda i dessa företag tiU del. UtbUd­ningen måste bl. a. syfta till att öka de små och medelstora produktions­enheternas livskraft och motverka fortsatt strukturrationalisering med ulslagning och omflytttung av människor som följd.

Resurser för försöksverksamheten

Lärare i den yrkestekniska högskoleutbildningen skall enligt U 68:s förslag rekryteras från gymnasieskolan, annan högskoleutbildning samt industrin. UKÄ anser det nödvändigt att anlita lärarkrafter från nä­ringslivet för en slor del av undervisningen. Detla kommer att med-

17   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         258

föra en värdefull prövning i mer systematisk form än hiltills av möj­Ughetema tiU samverkan mellan högskoleväsendet och samhället i övrigt. En föratsättning för framgång i detta avseende är emellertid att utrymme ges för varierande lokala lösningar. UKÄ ser det som naturligt att undervisning på yrkesteknisk linje skall kunna räknas in i tjänstunderlaget för lärare i annan högskoleutbUdning. Vidare delar UKÄ utredningens uppfattning alt befintliga resurser i fråga om lo­kaler och utrastning i allt väsentligt bör kunna utnyttjas för försöks­verksamheten. Anskaffandet av läromedel för utbildningen kommer i stor utsträckning att vara en angelägenhet för den lokala försöksled-ningen. UKÄ förutsätter alt erforderlig expertis, främst i branschfrågor, skall kunna konsulteras på både lokal och regional nivå samt att ut-bUdningsväsendets olika servicemöjligheter på läromedelsområdet kan utnyttjas över stadie- och förvaltningsgränser.

SÖ anser det utomordentligt betydelsefullt för den yrkestekniska utbildningen och utvärderingen av försöksverksamheten att de lokala UtbUdningsanordnarna kan rekiytera lämpliga lärare från de tre nyss­nämnda kategorierna. Pedagogisk utbildning och erfarenheter från vuxenutbUdning är värdefulla för de lärare som hämtas från yrkeslivet. Samtidigt bör lärare i allmänt inriktade ämnen så långt det är möjligt ha erfarenhet av eller anknytning till arbetslivet. SÖ anser tUl skUlnad från utredningen att betydande svårigheter kan uppstå att finna dessa lärare i gymnasieskolan eller annan högskoleutbildning. En lösning som ligger nära till hands är att utnjttja lärare från den kommunala vuxen­utbildningen.

När det gäller lokaler och utrustning för försöksverksamheten anser SÖ att det inte kan avgöras huruvida det finns utrymme för den yrkes-tekniska högskoleutbildningen i de gymnasieskolor som utredningen nämner förrän organisationen för gymnasieskolan och den yrkestek­niska högskoleutbildningen på resp. ort fastställts. SÖ accepterar att det för en försöksverksamliet kan bli nödvändigt med provisoriska lös­ningar ifråga om lokaler och uti-ustning. Men dessa provisorier får inte menligt inverka på undervisningen. När det gäUer läromedlen fram­håller SÖ att ålgärder snarast bör vidlas för att begränsa provisoriet till enbart den tekniska ulformningen av läromedel för den aktueUa försöksverksamheten.

Byggnadsstyrelsen, som är lokalhållningsansvarig för bl.a. de statliga högskolorna, föreslår att det med hänsyn tUl de aktuella förutsättning­arna bör anförtros de lokala högskoleorganen att träffa erforderUga överenskommelser om utnyttjande av lokaler m.m. Träffade överens­kommelser bör anmälas bl.a. lill byggnadsstyrelsen. I den mån utnytt­jandet av lokalerna skulle föranleda kostnader bör dock erforderliga överenskommelser träffas genom styrelsens försorg.

TCO finner det synnerligen angeläget att för varje utbUdningsUnje

 

Prop. 1975: 9                                                         259

och ämne kvaUficerade och väl lämpade lärarkrafter tillförs den yrkes­tekniska högskoleutbildningen. Organisationen understryker också vik­ten av alt lärarna från skolområdet har praktisk erfarenhet och god kännedom om modern induslri. Vidare bör man genom olika åtgärder av den typ U 68 föreslår stödja sådana lärare som hell eller delvis saknar pedagogisk utbildning eller lärarerfarenhet. TCO finner det också naturligt att lokaler och utmslning inom försöksorternas skol­väsen och industri utnyttjas.

SACO anser att lärarnas anställningsförhållanden i största möjliga utsträckning bör utformas på sådant sätt, alt de får inräkna under­visningen vid den yrkestekniska högskoleutbildningen i sin tjänst vid gymnasieskola eller högskola. Undervisningen i de allmänna ämnena samt i matematik, fysik och kemi bör enligt SACO normalt anförtros åt lärare från gymnasieskolan. SACO släller sig, i likliet med SR, kri­tisk till utredningens resonemang i läromedelsfrågorna. Dessa bör vara lösta innan försöksviérksamheten igångsätts.

Lärarna vid den yrkeslekniska högskoleutbildningen bör enligt SAFI SI få en grundUg introduktion före utbildningens start där de peda­gogiska arbetsformerna i en problemorienterad utbUdning belyses. Vi­dare bör lärarna från förelagen, i varje fall i den mån de saknar lidi­gare lärarerfarenhet, ges möjlighet att före utbildningsstarten genom­gå en koncentrerad, praktiskt förankrad pedagogisk kurs under i varje faU någon veckas tid. Den pedagogiska orientering som enligt förslaget skaU ges i anslulning till s.k. planeringsdagar bedömer organisationer­na vara otillräcklig. Vidare delar inte SAF/SI U 68:s uppfattning att man delvis får lita lill provisoriska lösningar när det gäller läromedel för den aktuella utbildningen. Organisationerna förordar att tillsyns-myncUgheten får resurser att genomföra en grandlig inventering bland förelag med syfte att få klarlagt vilket material som redan finns tUl-gängligl för utbildningsändamål.

Svenska kommunförbundet delar U 68:s uppfattning att det under försöksverksamheten inle bör tillskapas särskilda resurser för den yrkes­tekniska högskoleutbildningen; i stället bör befintlig kapacitet inom gymnasieskolan, universitet och högskolor samt industrin utnyttjas. En förläggning av försöksverksamheten till kommunal gymnasieskola ak­tualiserar dock enligt förbundet vissa spörsmål av ekonomisk natur. Kommunförbundet utgår från att de merkostnader som uppkommer för kommunerna avses bU täckta med statliga anslag. Det gäller ut­nyttjande av lokaler, utrastning och personal. Dessa kostnadsfrågor bör självfallet vara lösta innan försöksverksamheten startar. Kommun­förbundet förutsätter att — på samma sätt som skelt ifråga om kom­munal medverkan när det gäller lärarutbildning vid lärarhögskola — avtal träffas mellan statsverket och berörda kommuner i syfte att till­försäkra kommunema full kostnadstäckning för denna av slaten initie-

 

Prop. 1975: 9                                                         260

rade försöksverksamhet. Någon interkommunal kostnadsutjämning för­utsätter kommunförbundet inte bli erforderlig.

Landstingsförbundet anser att det, även om man i förslaget till loka­lisering av försöksverksamheten tagit hänsyn till existensen av utbild­ningsinstitutioner som har den erforderliga utmstningen, finns risk för ytterligare kostnader och investeringar för huvudmännen. I de faU det är fråga om insatser från kommunal eller landstingskommunal hu­vudman, exempelvis beträffande lärarmed verkan och utarbetandet av läromedel, förutsätter förbundet förhandlingar.

Dimensionering och lokalisering

Den föreslagna lokaliseringen av försöksverksamheten med yrkes­teknisk högskoleutbildning behandlas i flertalet remissyttranden. UKÄ ansluter sig till U 68:s förslag i denna fråga. Vissa universitets- och hög­skoleorgan har dock förordat en något större försöksverksamhet, loka­liserad till andra orter än dem U 68 föreslagil. Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad anser exempelvis att linjen med inriklning mot pappers- och pappersmasse industri i försia hand bör lokaliseras till Karlstad-SkoghaU. Rektorsämbetet i Umeå menar alt en yrkesteknisk högskolelinje med ekonomisk inriktning vore lämplig i Umeå. Enligt rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Slockholm bör utbUdning komma tiU slånd med inriktning mot området plast- och gummibear­betning. NoTH tillstyrker att linjer med inriktning mot stål- resp. verkstadsindustri förläggs till I,uleå men föreslår alt försöksverksam­heten utvidgas lill alt även omfaita Skellefteå, där linjer med inriklning mot i första hand träindustri och lättare verkstadsindustri bör inrättas (jfr. 1.1.9.2). UKÄ redovisar i dessa sammanhang framställningar från Sandvikens kommun och Skövde kommun med förslag om förläggning av försöksverksamhet till resp. kommun. Sandvikens kommun önskar linjer i första hand för stålindustri men även för verkstadsindustri, medan Skövde kommun önskar utbUdning med inriktning mot verk­stadsindustri.

Med anledning av sistnämnda förslag framhåUer UKÄ att val av nya orter och linjer för en kommande utbyggnad av yrkesteknisk hög­skoleutbUdning bör diskuleras först när erfarenheter föreligger från en tids försöksverksamhet. Frågor som aklualiseras rörande spridning och nykonstruktion av yrkeslekniska högskolelinjer avser UKÄ att fort­sättningsvis behandla i samband med sina årliga anslagsframstäUningar.

Även om vissa skäl talar för en i jämförelse med förslaget utvidgad försöksverksamhet finns det enligt SÖ anledning atl vara försiklig vid dimensioneringen av den aktueUa försöksverksamheten. En avgörande fråga för rekryteringsmöjligheterna torde enligt SÖ:s uppfattning vara ulformningen av studiestödet samt frågan om ledighet för studier. Med

 

Prop. 1975: 9                                                         261

dessa reservationer tillstyrker SÖ den föreslagna dimensioneringen av försöksverksamheten.

SÖ anser att de av U 68 angivna kriterierna för lokalisering av yrkes­leknisk högskoleutbUdning är rimliga. Däremot finner SÖ argument för att försöksverksamheten skulle kuima få minst lika goda förutsätt­ningar på andra orter än de föreslagna. Utredningens resonemang om alt valet av försöksorter inte får uppfattas som bindande för den fram­tida planeringen av den yrkeslekniska högskoleutbildningen antyder erdigt SÖ all U 68 uppfattar resurserna för utbildningen som mycket flexibla och lätta att utnyttja för alternativa organisationer. Erfaren­heterna från planeringen av gymnasieskolan är enligt SÖ de motsatta. Kommunalt ansvariga instanser torde i allmänhet inte vara beredda atl acceptera att resurser anskaffas enbart för en kortare försöksperiod. En lokalisering av försöksverksamheten får därför enligt SÖ betraktas som ganska definitiv och låsa utbildningsresurser under lång tid på berörda orter.

När det gäller U 68:s förslag till lokaUsering hävdar SÖ att lokal­problem finns på tre orter som föresläs få försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap, nämligen Borlänge, Eskilstuna och Jönköping. På alla tre orterna pågår lokalbehovsutredningar för gymnasieskolan.

Den föreslagna dimensioneringen och lokaliseringen av försöksverk­samheten möter få erinringar inom SÖ-området. I vissa faU framhåUs att resultaten av utvärderingen bör avvaktas innan verksamheten byggs ul och i andra fall framförs önskemål om ytterligare linjer eUer om ulbyte av linjer. Länsskolnämnden i Uppscda län föreslår exempelvis att en kemileknisk linje förläggs tUl Uppsala medan länsskolnämnden i Kronobergs län anser att en linje med inriktning mot träindustri bör inrättas i Växjö. Länsskolnämnden i Malmöhus län förordar att den linje med inriktning mot Uvsmedelsindustri, som av utredningen före­slås förlagd till Lund—Malmö, i stäUet förläggs till Helsingborg, medan länsskolnämnden i Kristianstads län föreslår att en linje med denna inriktning förläggs även tUl Kristianstad. Länsskolnämnden i Skara­borgs län bifogar en utredning från Skövde kommun och föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri förläggs tiU Skövde. Enligt länsskolnämnden i Värmlands län bör en utbildningslinje med inriktning mot pappers- och pappersmasseinduslri förläggas till Skog­hall eller Sundsvall i stället för, som utredningen föreslagit, Markaryd. Länsskolnämnden i Örebro län föreslår att en utbildningslinje med inriktning mot livsmedelsindustri förläggs till Örebro, medan bl.a. läns­skolnämnden i Västerbottens län föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri förläggs till Skellefteå.

Enligt RRV bör ytterligare yrkesteknisk högskoleutbUdning för­läggas tiU Norrland. Mot bakgrund av de beslut som statsmakterna

 

Prop. 1975: 9                                                         262

fattat om högre teknisk utbildning i Luleå kan det enligt verket förtjäna att prövas om inte en större del av den föreslagna försöksverksamheten kan förläggas dil. RRV menar också att skäl synes tala för en för­läggning av en linje med inriktning mot pappers- och pappersmasse­industri tiU exempelvis Sundsvall.

Även i länsstyrelsernas remis<;var intar frågan om lokaliseringen av den yrkestekniska högskoleutbildningen en framträdande plats. Läns­styrelsen i Siockolms län konstaierar att U 68 föreslår en försöksverk­samhet i samtliga utbildningsre.iioner utom Stockholmsregionen trots att denna region uppfyller aUa kriterier som utredningen använt vid ortvalet för försöksverksamhetem. Länsstyrelsen erinrar om att ut­vecklingen av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin i regionen visar tydUga tecken på obalans och att Stockholmsregionen därvid hamnat i ett ogynnsamt läge. En lokalisering av kvalificerad yrkestek­nisk UtbUdning till länet skulle markera en strävan att återstäUa den regionala balansen. Länsstyrelsen anser att ett flertal försökslinjer på goda grunder kan lokaUseras till, länet, exempelvis sädana med inrikt­ning mot verkstadsteknik, fordonsteknik samt el- och teleteknik.

Länsstyrelsen i Uppsala län fiamhåUer att det på sikt synes befogal alt utvidga den yrkestekniska högskoleutbildningen till att omfatla även andra industribranscher och kanske även andra näringar med snabb teknisk utveckling och betydande strukturella förändringar, exempelvis grafisk industri, kemisk-teknisk industri samt byggnads­verksamhet. De skäl som anförs för valet av lokaliseringsorter för för­söksverksamheten anser länsstyrelsen i huvudsak vara invändnings-fria. Beträffande den framtida lokaliseringen av linjer med inriktning mot livsmedelsindustri anför länsstyrelsen skäl som talar för en ut­byggnad i Uppsala.

Länsstyrelsen i Södermanlands län vUl starkt poängtera det värde-fuUa i att en av de planerade Verkstadstekniska utbUdningslinjerna föreslås förlagd tiU Eskilstuna med dess omfattande och rikt förgrenade verkstadsindustri. Samtidigt saknar länsstyrelsen en utbildningslinje med inriktning mot en speciell gren av verkstadsindustrin, nämligen den elektrotekniska. Utbildningen för denna näringsgren synes ha en mycket viktig funktion att fyUa och torde kunna inrältas i Västerås i nära anknytning till dess elektrotekniska verkstadsindustri. Skolsty­relsen i Eskilstuna kommun understryker värdet av att en yrkesteknisk högskoleutbUdning med inriktning mot det Verkstadstekniska området lokaliseras tiU Eskilstuna och anser att förutsättningarna är goda för att på orten genomföra ifrågavaninde ulbildning. Med anledning av vad SÖ anfört i silt remissyttrande rörande lokalproblemen i bl.a. Eskils­tuna har skolstyrelsen inkommit med en särskUd skrivelse. Skolstyrelsen upprepar sin bedömning att kommunen har goda föratsättningar ifråga om bl.a. lokaler och utrastning alt anordna den föreslagna försöksverk-

 

Prop. 1975: 9                                                         263

samheten och utgår från att SÖ:s yttrande i denna del bygger på ett missförstånd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar att en linje för verkstads­industri och elektronikindustri borde etableras i Norrköping, som till­sammans med Linköping utpekats som länets primära centmm. Norr­köping har genomgålt en kraftig stmkturomvandling ifrån en tidigare dominans för textUindustri till elt näringsliv med allt starkare inslag av skogs-, verkstads- och elektronikindustri. Ytteriigare ett skäl för att starta yrkesteknisk högskoleulbildnuig i Norrköping är enligt länssty-rensen den anknytning som kan göras till högskolan i Linköping och de möjUgheter som finns att bygga vidare på den i Norrköping väl ut­byggda vuxenutbildningen.

Länsslyrelsen i Jönköpings län pekade redan vid behandlingen av länsprogram 1970 på att slarka skäl talade för att Jönköping borde komma i fråga som lokaliseringsort vid en decentralisering av universi­ tets- och högskoleutbildning. Bl.a. underslröks värdet av att högre teknisk utbildning förlades till Jönköping. Länet, som är elt av landets mest industrialiserade, domineras på ett markant sätt av verkstads­industri och träindustri varför de för Jönköping föreslagna utbildnings­linjerna enligt länsstyrelsen får elt brett rekryteringsunderlag inom det egna högskoleområdet. Jönköpings kommun, som enligt försla­get skall vara huvudman för försöksverksamheten med två yrkes­tekniska utbildningslinjer, delar U68:s bedömning att man inte skaU behöva uppföra byggnader och anskaffa utrastning som är avsedd en­dast för de yrkestekniska linjerna. I samband härmed framhåUer kom­munen alt vid lokalbehovsprövning ett särskilt tiUskott för att tiUgodose lärosalsbehovet bör tiUföras gymnasieskola med yrkesteknisk utbUdning på sådant sätt att föratsättningar skapas för en utvidgning av den yrkes­tekniska högskoleutbildningen.

Med anlediung av att SÖ, som redovisats i det föregående, angett atl lokalproblem finns i bl.a. Jönköping, har skolstyrelsen i Jönköpings kommun inkommit med en särskUd skrivelse. Skolstyrelsen anför att SÖ:s uppgift att lokalbehovsutredning pågår för den skola som är ak­tuell för försöksverksamheten är korrekt men att uppgiften i SÖ:s sam­manställning att skolan anmält stor brist på lärosalar däremot synes vara vilseledande. Skolans behov av lärosalar har nämligen, enligl skolstyrelsen, tiUgodoselts genom att en närbelägen skolbyggnad lagils i anspråk.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner valet av Markaryd som lokali­seringsort för linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse­induslri synnerUgen välmotiverat och tillstyrker även förslaget om for­mell anknytning av utbildningen lill universitetet i Lund under för­söksverksamheten. Länsstyrelsen tUlstyrker vidare U 68:s förslag om förläggning lUl  Småland av, en yrkesteknisk högskoleutbUdning med

 

Prop. 1975: 9                                                         264

inriktning mot träindustri. Länsstyrelsen anser dock att de skäl som framförts till förmån för Jönköping som lokaliseringsort för nämnda UtbUdning i minst lika hög grad gäller för Växjö.

Länsslyrelsen i Kalmar län och länsslyrelsen i Gollands län tiUstyrker U 68:s förslag tUl dimensionering och lokalisering av försöksverksam­heten med yrkesteknisk högskoleutbildning. Med hänvisning till den dominerande och expansiva verkstadsindustrin i länet betonar läns­slyrelsen i Blekinge län starkt nödvändigheten av en förläggning till Karlskrona av i första hand yrkesteknisk högskoleutbildning med in­riktning mot verkstadsindustri. Länsstyrelsen i Kristianstads län till­styrker U 68:s förslag tiU lokalisering av de yrkestekniska utbildnings­linjerna med undantag för linjen med inriktning mot livsmedelsindu­strin. Enligt länsstyrelsen talar starka skäl för att denna utbildnings-Unje förläggs tiU Kristianstad i stäUel för till Lund—Malmö.

Länsslyrelsen i Malmöhus län och länsstyrelsen i Hallands län till­styrker U 68:s förslag till lokalisering av den aktuella försöksverksam­heten. Den sistnämnda länsstyrelsen anser dock att, när försöksverk­samheten avslutats, yrkesteknisk högskoleutbUdning med inriktning mot exempelvis verkstadsteknik, byggnads- och anläggningsteknik samt transportteknik bör anordnas även i Halmstad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar vikten av att man noga följer utvecklingen inom olika branscher och alt resurserna för den yrkestekniska högskoleutbildningen koncentreras tUl de sektorer inom industrin där en expansiv utveckling förväntas och kraven på specialutbildad arbetskraft följaktligen ökar. Mot denna bakgrund ifrå­gasätter länsstyrelsen om inte U 68 i valet av olika utbildningslinjer för försöksverksamheten även borde ha inkluderat en processteknisk linje med inriktning mot exempelvis den petrokemiska industrin. Läns­styrelsen noterar vidare med lillfredsställelse U 68:s förslag att inrälla en försökslinje med inriktiung mot verkstadsindustri i Göteborg. Där­emot ifrågasätter länsstyrelsen behovet av förläggning av en linje med inriktning mot konfektionsindustri i Borås. En sådan linje tillgodoser knappast några utbildningsbehov utöver dem som för närvarande tiU­godoses vid den s.k. fack-kursen i konfektionsteknik vid gymnasieskolan i Göteborg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. ser däremot med tUlfredsställelse på förslaget om lokalisering lill Borås av en yrkesteknisk högskoleutbUd­ning med inriktning mot konfektionsindustri.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län betonar att både befolkningsunderla­gets storlek och industrins omfattning talar för att en yrkesteknisk högskoleulbildning med inriklning mot i första hand verkstadsteknik och på sikt även fordonsteknik förläggs till Skövde. Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att U 68 i sitt huvudbetänkande framhållit att det kan övervägas att jämförelsevis snabbt förlägga någon yrkes-

 

Prop. 1975: 9                                                         265

teknisk linje tiU Karistad för att den eftersträvade tekniska inrikt­ningen av högskoleutbUdningen på orten skaU kunna uppnås. Länssty­relsen hemställer därför att pappers- och pappersmasselinjen förläggs till Karlstad/Skoghall i stället för tiU Markaryd och att även yrkestek­niska Hnjer med inriktning mot verkstadsindustri samt sågverks- och hyvleriindustri övervägs för Karlstads del.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det mycket anmärkningsvärt att U 68 föreslår att en utbildningsUnje med inriktning mot livsmedels­industri förläggs till Lund—Malmö trots att expertgruppen för den aktuella försökslinjen starkt förordat lokaliseruig tiU Örebro. De av utredningen angivna förutsättningarna i form av lärare, lokaler, utrust­ning och branschrepresentation på försöksorterna uppfylls väl av Öre­bro. Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker den föreslagna verk­stadsindustrilinjen i Eskilstuna men förordar samtidigt att en elteknisk utbildningslinje lokaliseras till Västerås. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har intet att invända mot att försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning i eidighet med förslaget påbörjas i Borlänge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför en rad skäl som talar för för­läggning av yrkesleknisk högskoleutbildning till Gävle—Sandviken, exempelvis befolkningens storlek, industrins omfattning i regionen, riksdagsbeslutet om primära centra, utlokaUseringen av statliga verk samt omfattningen av befintUg högskoleutbUdning. Länsstyrelsen före­slår att en yrkesteknisk utbildningslinje med inriktning mot stål-och verkstadsindustri förläggs tUl Sandviken och att Gävle kom­mer in i diskussionen som ett lokaUseringsalternativ för en försöksUnje med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri. Länsslyrelsen i Västernorrlands län anför att U 68 har diskuterat Sundsvall som lämplig lokaUseringsort för två linjer, nämUgen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri och mot verkstadsindustri. Länssty­relsen ser det som synnerligen angeläget alt en verksiadsteknisk ut­bildning förläggs till SundsvaU. EiUigt länsstyrelsen talar också flera skäl för att på samma ort inrättas en Unje med inriktning mot pappers-och pappersmasseindustri. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att en försöksverksamhet med yrkesteknisk utbUdning borde kunna övervägas även för Östersunds del.

Länsslyrelsen i Västerbollens län erinrar om att NoTH utreder förutsätlningarna för förläggning av viss högre teknisk utbUdning till Skellefteå. Enligt länsstyrelsens mening är dock yrkesleknisk ut­bUdning en helt ny typ av utbildning som inte berörs av nyssnämnda utredning. Sådan utbildning skulle därför med fördel kunna lokaliseras tUl Skellefteå som är övre Norrlands klart ledande induslriregion med dominans för verkstads- och träindustri samt kemisk induslri.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker en förläggning till Luleä av yrkestekniska högskolelinjer med inriktning mot stål- och verkstads-

 

Prop. 1975:9                                                          266

industrin. Denna åtgärd kommer enligt länsstyrelsens uppfattning att verka stimulerande för näringslivets expansion i hela länet.

När det gäller lokaUsering av försöksverksamheten kan LO väl tänka sig alternativ tUl flera av orterna. LO menar att minst en av de yrkes-tekniska utbildningslinjerna bör lokaliseras till Norrland. Beträffande den föreslagna verkstadslinjen anser LO att SkeUefteå är ett rimligt alternativ till Luleå och föreslår atl MetaUindustriarbelareförbundets förslag om förläggning av linjen till Skellefteå övervägs. Som ett alter­nativ bör båda orterna komma ifråga.

I fråga om livsmedelslinjens lokalisering hänvisar LO till ett yttran­de från Livsmedelsarbetareförbundet som bestämt förordar en förlägg­ning av linjen till Örebro i stäUel för, som föreslagits, tfll Lund—Malmö. TCO har inga invändningar emot utredningsförslaget i vad avser lokaliseringen av försöksverksamheten. Svenska kommunförbimdet betonar vikten av att försökslinjerna lokaliseras tiU orter som har goda yttre förutsättningar för ifrågavarande utbildningar, t. ex. i form av befintliga utbildningsinstitutioner. Orterna bör också ge en god geogra­fisk spridning av verksamheten. Landstingsförbundet ifrågasätter om inte försök med anknytning till det el- och teletekniska området bör för­läggas tUl Västerås.

SAFISI ansluter sig i huvudsak tiU U 68:s motiv för förläggning av den aktuella utbUdningen tUl högskoleorter. Organisationerna menar dock att avsteg från principen om förläggning till sådana orter bör kunna göras om alternativet bUr alt den yrkeslekniska högskoleutbild­ningen etableras utan fullgoda möjligheter till samverkan med de för resp. linjer aktuella yrkesområdena. Under utredningsarbetet har man enligt organisationema från verkstadsindustrins sida framhållit alt Luleå inte är den lämpUgaste förläggningsorten i Norrland för en ut-bUdiUngslinje med verksiadsteknisk inriktning. I stäUet har man för­ordat SkeUefteå som svarar för inle mindre än 47 % av industrin i Västerbottens län. Vidare har mun från livsmedelsbranschen hela tiden hävdat atl den yrkestekniska högskoleutbUdningen inom livsmedelsom­rådet bör placeras i Örebro och inte i Lund—Malmö som U 68 före­slagit. Organisationerna ansluter sig till nämnda önskemål om altemativa förläggningsorter.

SHIO tiUstyrker lokaliseringsforslaget med ett undantag. I fråga om den livsmedelslekniska utbildningslinjen ansluter sig organisationen till de synpunkter som framförts från arbetsmarknadsrepresentanternas sida och förordar således en lokalisering av denna linje till Örebro. SHIO anser det vidare naturUgt att Stockholmsområdet, som är en av landets största skolregioner med riklig tillgång tiU speciaUserade utbUd-ningsinstitutioner och stor arbetsmarknad, får minst en försökslinje av den aktuella högskoleutbUdningen.

STU förordar en förläggning av utbildningslinjen med inriktning mot

 

Prop. 1975: 9                                                         267

pappers- och pappersmasseindustri till Sundsvall trots de starka skäl som framförs för en förläggning till Markaryd. Sundsvall har teknisk gymnasielinje med ett fjärde utbUdningsår samt en geografiskt koncen­trerad branschanknuten industri. AMS anser att bl. a. mellersta Norr­land bör beaktas vid den tilltänkta ulbyggnaden av yrkesteknisk hög­skoleutbUdning. CUF säger bestämt nej tUl principen alt utbildningen i första hand ska förläggas till högskoleorter. Möjligheter att få utbild­ning i alla regioner i landet, inte minst för dem som är verksamma i små och medelstora företag, samt gällande eller önskad näringsslmktur måste vara avgörande för lokaUseringen, inte förekomsten av högskole­utbUdning. UtbUdningen bör mycket väl kunna förläggas till mindre orter. Redan i försöksverksamheten bör yrkesteknisk utbildning med inriktning mot träindustri förläggas även till Norrland för att markera viljan att i stor utsträckning förädla råvarorna där de finns.

Information, behörighetskrav och antagning

Information om samtliga försökslinjer inom den yrkestekniska hög­skoleutbildningen måste enhgt UKÄ säkerställas över hela landet. UKÄ delar U 68:s uppfattning att ett i möjUgaste mån heltäckande nät av informationsgivare måste finnas och betraktar det som utomordentligt viktigt att personer som överväger att söka tiU yrkesteknisk högskole­utbildning har någon att vända sig till för alt få svar på sina frågor. Det blir alltså här fråga om att ge studieinformation på delvis nya vägar, särskilt som målgruppen består av människor som traditionellt i allmänhet inte söker sig tiU högre utbUdning. En inte mindre ange­lägen informationsuppgift gäller arbetsgivama eftersom deras kunska­per om och instäUning till utbildningen är av utomordentligt stor be­tydelse.

UKÄ tUlstyrker U 68:s förslag om aUmän behörighet lill yrkestek­nisk högskoleutbildning och godtar de moliv som ulredningen fört fram när det gäller generell dispens t.v. från kravet på två års gymna­sieskolekunskaper i svenska och engelska. Enligt UKÄ:s mening är det en acceptabel lösning av övergångsproblemen under försöksperioden att, som U 68 föreslagil, lägga in svenska och engelska i själva hög­skoleutbUdningen. UKÄ tUlstyrker även utredningsförslaget till sär­skilda behörighetskrav för ifrågavarande högskoleulbildning.

SÖ delar inte helt U 68:s optimism beträffande möjlighelerna att nå den aktuella målgruppen genom de fackliga organisationerna och genom arbetsgivarna. SÖ understryker därför kraftigt dels behovet av väl strukturerad och täckande information, dels nödvändigheten av att av­sätta erforderlig tid för informationen. SÖ instämmer vidare i U 68:s överväganden och förslag rörande såväl de allmänna som de särskilda behörighetskraven för den yrkestekniska högskoleutbildningen.

 

Prop. 1975: 9                                                         268

AMS anser att yrkeserfarenhet oberoende av bransch och yrke bör räknas som tilläggsmerit för den yrkestekniska högskoleutbildningen, om den sökande i övrigl uppfyUer inträdesvillkoren. Med hänsyn till att den föreslagna utbildningen syftar mot många olika yrkeskategorier eller befattningar, ej sällan med arbetsledande och instruerande arbets­uppgifter, anser AMS att yrkeserfarenhet från skilda områden av ar­betslivet är av värde.

FÖVUX tillstyrker förslaget till aUmän behörighet för den yrkestek­niska högskoleutbildningen. Kommittén anser att det föreslagna kravet på tre års yrkesverksamhet som behörighetsvUlkor för utbildningen är myckel välmotiverat och värt alt överväga för all högskoleutbildning.

KK framhåUer alt ett altemativ tUl U 68:s förslag om generell dispens från kravet på två årskursers utbildning i svenska och engelska hade varit att föreslå en generös individuell dispensgivning för sökande utan formell behörighet i dessa ämnen. Kommittén bedömer det dock vara sannolikt att utfallet av behörighetsbedömningen i båda fallen hade blivit i sak delsamma, i varje fall under försöksverksamhetens första år, och motsätter sig därför inte förslaget i denna del. När det gäller särskilda förkunskaper anser kommittén att huvudprincipen bör vara att de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för högskolestu­diernas bedrivande formellt bör fastställas som förkunskapskrav och uttryckas i relevant gymnasieskolelinje och lärokurs. KK förstår dock U 68:s tvekan att ställa upp formella förkunskapskrav i ämnena mate­matik, fysik och kemi under ett försöksskede när man kan vänta alt huvuddelen av de sökande har en helt annan utbildningsbakgmnd än vad huvuddelen av de sökande i en permanent utbUdningsorganisation kan förväntas ha. Kommittén accepterar därför i varje fall för försöks­verksamhetens inledningsskede förslaget att de reella krav på förkun­skaper i dessa ämnen, som utbildningen stäUer, i stället skall meddelas potentiella sökande i informationen om utbildningen.

Eftersom den. föreslagna utbildningen inte minsl beträffande rekry­teringen kan sägas vara en nyhet inom högskoleorganisationen delar KK U 68:s uppfattning att en mera reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågor får utvecklas successivt allteftersom erfarenheler sam­las. Kommittén noterar därvid med tUlfredsställelse att U 68 uppmärk­sammat vikten av att man i informationen till de sökande framhåller att ansökningsproceduren har försökskaraklär och kan komma all modifieras. Beräffande förslagel; till urvalsregler understryker KK vad som framhålls om alt använda urvalsinstrament särskUt värdefull ar­betslivserfarenhet med slor återhållsamhet. Om man regelmässigt pre­mierar den som inom sin bransch mer eller mindre slumpmässigt haft arbetsuppgifter som bedöms som speciellt värdefulla som för­beredelse för utbildningen, kan resultatet bli en icke önskvärd sned­rekrytering av studerande.

 

Prop. 1975: 9                                                         269

LO ansluter sig till U 68:s förslag till både allmänna och särskilda behörighetskrav för den yrkestekniska högskoleutbildningen. Yrkes­erfarenhet under längre tid än tre år bör såsom föreslagits räknas som tUläggsmerit och LO betonar att också erfarenhet från andra branscher härvid skall tiUgodoräknas. Vidare understryker LO viklen av en kraft­full informationsinsats för att sprida kännedom om den aktuella ut­bildningen och om studiestödsmöjUgheterna. Informationsinsatserna är i hög grad avgörande för om rekryteringen kommer att bli tillfreds­ställande och därmed också avgörande för resultatet av hela försöks­verksamheten.

Både TCO och SACO betonar viklen av att informationen om den yrkestekniska högskoleutbildningen är saklig och realistisk. Organisa­tionema delar också U 68 :s bedömning att både de allmänna och de särskilda behörighetskraven för den yrkestekniska högskoleutbUdningen bör vara återhållsamt utformade under försöksverksamheten. SACO betonar dock att det föreslagna behörighetskravet i svenska och en­gelska måste betraktas som provisoriskt. Även SAFISI ansluter sig till U 68 :s principieUa inställning till behörighetskraven för den aktueUa utbildningen, dvs. liberala bedömningar av de formella skolmässiga för­kunskaperna och i gengäld stora krav på praktisk yrkeserfarenhet.

Även SFS tUlstyrker en liberal bedömning när det gäller de aUmänna behörighetskraven tiU den yrkestekniska högskoleutbUdningen under försöksperioden men påpekar att den allmänna behörigheten inom denna utbUdning i framtiden bör vara densamma som inom annan högskoleutbUdning.

CUF StäUer sig mycket skeptiskt tiU den föreslagna centrala antag­ningen och föredrar att intagningen sker på regional nivå med represen­tation för samhäUet genom kommuner, landsiing och arbetsliv.

Studiefinansiering

Det övervägande antalet remissinstanser biträder SVUX:s förslag tUl provisorisk lösning av sludieslödsfrågan när det gäUer försöksverksam­ heten med yrkesteknisk högskoleutbildning, dvs. att de studerande i nämnda utbUdning erhåller studiemedel enligt de regler som gäller generellt samt därutöver ett icke behovsprövat lilläggsbidrag om 3 000 kr. per studieår. TUl de remissinstanser som tUlstyrker förslaget hör statskontoret, AMS, CSN, FÖVUX, SIFU, länsslyrelserna i Stock holms, Uppsala. Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbot tens län, SAF/SI, Sveriges grossistförbund. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, Svenska ingenjörssamfundel och SECO.

Vissa remissinslanser anser att det föreslagna studiestödet inte är

 

Prop. 1975:9                                                          270

tillräckUgt för att rekrytera studerande tiU den yrkestekniska utbild­ningen. Hit hör bl. a. RRV, UKÄ. SÖ samt länsstyrelserna i Söderman­lands. Gollands, Hallands och Norrbottens län. Flera av dessa remiss­instanser anser att tilläggsbidraget borde vara högre än det föreslagna, 3 000 kr. per läsår.

Statens råd för byggnadsforskning och länsstyrelsen i Jönköpings län anser alt man borde tillämpa ett studiestöd motsvarande arbetsmark­nadsverkets utbUdningsbidrag. Enligt SFS krävs för att möjliggöra rekrytering till den yrkestelcniska utbildningen en höjning av totalbe­lopp och bidragsdel, förbättrat barntillägg, slopande av makeprövningen samt en höjning av avgiftsgränsen för återbetalning av studiemedel.

Huvudmannaskap och institutionell organisation

Både statskontoret och RRV tiUstyrker U 68:s förslag att de lokala förutsättningarna för att anordna försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning får bli avgörande för valet av huvudman för utbild­ningen på olika orter. Myndigheterna underslryker samtidigt vikten av att huvudmannaskapsfrågan för den akluella utbildningen får en mer generell och enhetUg lösning på längre sikt. Statskontoret tillstyrker atl UKÄ blir central myndighet för försöksverksamheten inledningsvis. RRV anför skäl såväl för SÖ som för UKÄ som central myndighet för den föreslagna utbUdningen. Oavsett vilken central myndighet som väljs anser RRV det väsentligt att dil myndigheten knyts en ledningsgrupp som fortlöpande följer försöksverksamheten och som kan lägga fram förslag   om   hur   en   mera   permanent   utbildning   skall   utformas.

U 68 föreslår att företrädare för AMS och SÖ samt för LO, TCO och SAF skall knytas som referenspersoner tUl försöksledningsgmppen inom den centrala myndigheten, UKÄ anser att även SACO bör vara representerad i delta sammanhang. Vidare bör de studerande på lämp­ligt sätt tillförsäkras ett mer direkt inflylande i den centrala försöks-ledningen. När det gäller den lokala försöksledningen understryker UKÄ den nyckelroU som kommer att innehas av försöksledarna.

SÖ anser att det inte enbart för de studerande skulle vara fördel­aktigt med ett enhethgt huvudmannaskap för den yrkestekniska hög­skoleutbUdningen under försöksverksamheten. Erfarenheterna från gymnasieskolan, då det gäUer att skapa en i egentlig mening integrerad skola, talar mot att ha oUka huvudmän.

FÖVUX anser det nödvändigt att de fackUga organisationema blir starkt representerade i de försöksnämnder som skall leda försöksverk­samheten. Det bör också, enligt FÖVUX, vara självklart att använda representanter för fackföreningsrörelsen som föreläsare i de allmänna ämnen som ingår i utbUdningen.

STU anser att det framför allt i försöksskedet är väsentligt att huvud-

 

Prop. 1975:9                                                          271

mannaskapet inte är splittrat på för många händer, då även detta för­svårar en utvärdering av försöksverksamheten. Däremot anser SIFU alt olika huvudmän kan länkas för fortbUdningens och den högre vi-dareutbUdningens genomförande och har därför i delta avseende inle något alt invända mot utredningens förslag.

LO och TCO tiUstyrker att UKÄ skaU vara central myndighet för försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning och att till ämbetet knyts en central försöksledningsgrupp med representanter för arbetsmarknadsorganisationerna. TCO tiUstyrker också förslaget om ledningsgmpper för försöksverksamheten på lokal nivå.

U 68:s förslag till institutionell organisation och huvudmannaskap tillstyrks även av SACO under fömtsältning att det statliga inflytandel gör sig starkt gäUande. SACO anser dock att organisationen, bl. a. med hänsyn till att den företräder skolledare och lärare som svarar för delar av undervisningen, bör vara representerad i den särskUda försöksled­ningsgruppen.

Även SAF/SI ansluter sig tUl U 68:s linje att de prakliska frågorna under försöksperioden får väga tyngre än strävan efter en formell en­hetlighet, varför såväl primärkommuner som landsting och befintliga högskolor kan fungera som lokala huvudmän för den aktuella utbild­ningen. Organisationema ansluter sig också tUl förslaget att den cent­rala ledningen av försöksverksamheten anförtros åt UKÄ och att en försöksledningsgrapp med representanter för de närmast berörda arbets­marknadsorganisationerna knyts till denna myndighet. När det gäller den lokala försöksledningen har organisationema den bestämda upp­faltningen alt försöksledaren bör vara heltidsanställd och dessulom kvalificerad för de synnerligen krävande uppgifier som försöksverk­samheten kommer att ställa vederbörande inför. Även SHIO tillstyrker förslaget om olika huvudmän för utbildningen och anser att denna ordning bör kunna ge värdefulla erfarenheter för framtiden. Organisa­tionen förordar dock alt utbildningen i försia hand knyts tUl den kom­munala gymnasieskolans organisation för gmndläggande yrkesteknisk utbildning inom resp. yrkesområde, efiersom såväl ekonomiska som praktiska skäl talar för att gymnasieskolans lokaler, utrustning och lärarkapacilet utnyttjas under försöksperioden. Av del skälet anser SHIO också att tillsynen av .utbUdningen tills vidare bör kunna åvila SÖ i samverkan med UKÄ.

Landstingsförbundet tillstyrker förslaget att lUlsynen över och den centrala ledningen av försöksverksamheten skaU utövas av UKÄ. För­bundet tillstyrker också att den föreslagna yrkestekniska utbildnings­linjen med inriktning mot konfektionsindustri får landstingskommunalt huvudmannaskap under försöksperioden med hänsyn till att textilinsti­tutet i Borås har sådan huvudman.

 

Prop. 1975: 9                                                         272

Kostnader, genomförande och utvärdering

Statskontoret understryker 'ikten av att en värdering av försöks­verksamheten kommer till stånd på det sätt U 68 skisserar. RRV erinrar om alt det rör sig om en ny typ av ulbildning på högskolenivå och alt det för 'att den skall bli framgångsrik krävs bl.a. omfattande förberedelser i fråga om informaiion och vidare att problemen i sam­band med de studiesociala frågorna kan lösas på elt tUlfredsslällande sätt. På det underlag som nu föreligger är det enligt RRV svårt alt bedöma kostnaderna för ulbildrungen, bl.a. vad avser de studiesociala kostnaderna och de investeringar som kan bli nödvändiga på sikt.

En allsidig utvärdering av den föreslagna försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbUdning är enligt UKÄ utomordentUgt ange­lägen. För att svårigheter skall kunna lokaliseras i tid och åtgärder vidtas för att underlätta arbetet kan man i utvärderingen inte nöja sig med resultatmätningar ulan behöver ägna stor uppmärksamhet åt själva undervisnings- och studieprocessen och dess samband med de stu­derandes framsteg. En sådan syn stäUer enligt UKÄ stora anspråk på den som utvärderar verksamhelen och på närhet tUl de studerandes faktiska och upplevda studiesituation men också på en snabb återföring av information. UKÄ ser det som naturligt att genomförandet av ut­värderingen förankras hos försciksledama som bör vara de givna kon­taktpersonerna meUan lokal och, central försöksledning samt mellan de olika försöksorterna.

När det gäller genomförandet av försöksverksamheten framhåller UKÄ att arten och omfattningen av den andra försöksomgången måste bli beroende av de preliminära resullat som kan utvinnas ur den första försöksomgången.

5Ö delar U 68:s uppfattning om behovet av utvärdering, dvs. syste­matisk registrering, redovisning och tolkning av fakta och förhållanden som är betydelsefulla för verksamhetens syfte. För att utvärderingen skall kunna ge svar på relevantti frågor måste dock syftet med försöks­verksamheten definieras så klart det är möjligl, innehållet i utbild­ningen preciseras samt resurser i tid, personal, utmslning m. m. tUl-försäkras verksamheten i sådan omfattning att rimliga förutsättningar finns att förverkliga intentionerna med både undervisning och utvär­dering. Enligt SÖ:s mening tillgodoser förslagen från U 68 inte de krav som bör ställas på uppläggningen av en verksamhet för alt utvärde­ringen skall ge vägledning av betydelse för framtiden.

SÖ anser alt erfarenheterna från annan motsvarande utbildning tyder på att U 68 klart underskattat kostnaderna för den föreslagna utbild­ningen. SÖ kan dock inte utföra mera reaUsliska beräkningar, eftersom erforderliga förutsättningar för sådana inte angivits i föreUggande för­slag.

 

Prop. 1975: 9                                                         273

Om den föreslagna försöksverksamheten skall nå avsett syfte är det enligt TCO nödvändigt att U 68:s förslag om utvärdering realiseras. De erforderliga resurserna måste ställas till förfogande.

SACO tiUstyrker U 68:s förslag om utvärdering av försöksverksam­heten med yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationen delar också utredningens uppfattning att försöksledaren bör vara en administratör och/eller lärare som redan är anställd inom utbildningssektorn på hög­skole- eller gymnasienivå på orten. SamtUga undervisningstimmar bör kostnadsberäknas efter den genomsnittliga nivån i jämförliga utbild­ningar i högskolan.

SAFISI delar U 68:s uppfattning om viklen av en utvärdering av försöksverksamheten och framhåller betydelsen av att eleverna i den föreslagna utbUdningen får komma tUl tals i denna utvärdering. Orga­nisationema ifrågasätter dcx;k om inte U 68 underskattat medelsbehovet för ett genomförande av förslaget men framhåller samtidigt att vissa poster är av engångsnaiur eUer föraiUedda av utbildningens karaktär av försöksverksamhet, varför kostnaderna kan bli förhållandevis lägre i ett senare skede.

1.3 U 68-beredningen m.m.

För att underlätta överbUcken över enskUda frågor sammanfattas i det följande samlat dels U 68-beredningens överväganden och förslag, dels de synpimkter med anledning av dessa som kommit in tUl utbUd-ningsdepartementet.

1,3.1 Allmänt

U 68-beredningen framhåller inledningsvis att U 68:s förslag delvis föranlett en livlig debatt och att remissopinionen på flera punkter är spUttrad. Vissa tendenser i efterfrågan på utbUdning m.m., kända redan då huvudbetänkandet slutjusterades, har sedermera förstärkts.

Beredningens uppgift har varit att granska U 68:s förslag med hän­syn tUl vad som kommit fram vid remissbehandlingen och med beak­tande av akluella tendenser i fråga om tUlslrömning m.m. Med de föratsättningar som gällt för arbetet har det inte varit möjUgt för beredningen att över hela fältet göra mera detaljerade genomgångar eller lägga mera konkretiserade förslag. Beredningen har heller inte kunnat som önskvärt samråda med olika berörda intressegrapper eUer sakkunniga.

Beredningen har i aUt väsentligt kunnat ansluta sig tiU U 68 :s förslag i fråga om bl.a. ett vidgat högskolebegrepp, högskoleutbildningens yrkesinriktning, ulbUdningslinjesystemet och granderna för studieorga­nisationen i övrigt samt principen »ålerkommande utbildning».

18   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         274

I fråga om den grandläggande högskoleutbUdningens forskningsan­knytning delar beredningen U 6'8:s bedömning att all ulbildning bör ha ett samband med forskningen men betonar starkare än utredningen detta samband och föreslår en rad anordningar och åtgärder i syfte att stärka och utveckla forskningsanknytningen över hela fältet av grandläggande utbildning.

När det gäller dimensioneringen ansluter sig beredningen till de av U 68 förordade planeringsprincfperna och föreslår att planeringstalen i utgångsläget anpassas efter de senasle årens minskade efterfrågan. Frågan om tUlämpning av anlagningsbegränsning inom de delar av den grandläggande högskoleutbildningen, som f.n. inte har sådan begräns­ning, bör enligt beredningens mening bedömas i samband med behand­lingen av kompetenskommitténs förslag.

Belräffande högskoleutbildningens lokalisering ansluler sig bered­ningen också till de av ulredningen förordade principerna Uksom till förslaget om utbyggnadsorter. Beredningen, som stryker under att ingen utbyggnad får genomföras som äventyrar redan gjorda investeringar, föreslår att principbeslut nu fattas om utbyggnadsorter för nytUlkom-mande högskoleulbildning och atl utbyggnadstakten på berörda orter sedan anpassas efter föratsättningarna i fråga om bl.a. utveckling av nya utbildningsvägar och individernas efterfrågan på utbildning.

I fråga om den institutionella organisationen föreslår beredningen med utgångspunkt i remissyttrandena ett anlal förändringar jämfört med U 68:s förslag. Beredningens förslag innebär en förstärkt ställning för Unjenämnder och institutiiDner i förhåUande tiU de av U 68 förordade utbildningsnämnderna. Det innebär vidare för de största högskoleorterna, i huvudsak universitetsorterna, en starkare ställning för de enskilda utbUdnings -och forskningsenheterna och deras styrelser än som skulle bli följden med den av U 68 föreslagna sammanhållna organisaiionen. För främst planeringsuppgifter, som annars skulle få fullgöras centralt, föreslår beredningen för varje utbUdningsregion en organisation med en regional styrelse för högskoleutbildning.

Beredningen framhåUer att de bearbetningar av eller modifikationer i U 68:s förslag som den gjort i flera avseenden innebär ett tillmötes­gående av den kritik som riktats mot utredningsförslagen från bl.a. universitet och högskolor. Detla gäller inte minst i fråga om den institutionella organisationen. Beredningen är medveten om att de lös­ningar som föreslås i denna del delvis är av den arten att de inte kan anses ha varil föremål för överväganden från remissorganen annat än i begränsad omfattning. Det gäller bl.a. förslaget om regionala styrelser för högskoleutbildning. Samtidigt framhåller emellertid beredningen att detta — liksom övriga förskig om förändringar i den av U 68 för­ordade organisationen — helt är gmndat på synpunkler och förslag som förts fram i olika remissyttranden. Beredningen betonar också att dess

 

Prop. 1975: 9                                                         275

förslag liksom U 68:s i stor utsträckning har karaktär av ramförslag. Det kommer att finnas betydande frihet i den konkreta tiUämpningen och möjlighet att ta hänsyn till varierande förutsättningar både inom enheter och inom utbildiungsregioner. I första hand bUr det fråga om ett mer detaljerat planeringsarbete inom ramen för organisationskom­mittéer. Beredningen utgår från att berörda myndigheter och grupper kommer atl få medverka i detta arbete.

Beredningen framhåller vikten av att dess promemoria snarast ges allmän spridning och alt bl.a. de närmast berörda får möjlighet att ta StäUning till beredningens överväganden och förslag, innan dessa läggs tUl grund för beslut av statsmakterna.

Bakom beredningens överväganden och förslag står en majoritet bestående av Gustafsson, Dahl, Fiskesjö och Sundgren. Fiskesjö reser­verar sig dock på ett par punkter. Molin och Nordstrandh anser där­emot att något principbeslut om en högskolereform f.n. inte bör fattas.

Molin anför att enUgt hans mening beredningens arbete hade bort bygga på en karlläggning av relationerna mellan samhällets utbildnings­mål och befintUga utbUdningar. Först på den gmnden kan frågor om utbildningens organisaiion och lokalisering prövas.

De konkreta förslagen i nämnda avseenden måste enUgt Molin bygga på bl.a. följande principer:

• Den högre utbildningen bör vara ett flexibelt och varierat system.
Där ska finnas klart yrkesinriktade utbUdningslinjer men också ulrym­
me för fritl kombinerade ämnesinriktade studier.

« Administrativ likformighet är inte nödvändig eUer önskvärd. Orga­nisationen måste anpassas till de skiftande utbUdningsmålen.

•     En decenlraUsering av beslutsfattandet måste ske. Antalet besluts­nivåer måste hållas nere och administrationen förenklas.

•     Sambandet forskning-utbildning bör gälla för all högre utbildning. Det är dock härvid en betydande gradskUlnad mellan olika delar av högskolan. För vissa ämnesgrupperingar/utbUdningslinjer måste kraven på vetenskaplig melod slällas högre än för andra.

•     En nödvändig förutsättning för att forskningssambandet skall reali­seras är att basforskningen vid dagens universitet och högskolor byggs ut. Det behövs flera fasta tjänster. Man bör undvika att inrätta tjänster där verksamheten främst eller uteslutande gäller utbUdning resp. forsk­ning.

• Högskolan måste stegvis anpassas till kravet på återkommande ut­
bildning. Det kräver ett varierat utbildningssystem. För många vuxna
studerande är önskemålen ämnesfördjupning, för andra åter klart
yrkesinriktade studier. Man bör slå vakt om den värdefulla flexibUilet
som de filosofiska fakulteterna härvid erbjuder.

 

Prop. 1975:9                                                          276

På två väsenlUga punkter har enligt Molin föratsättningarna för en högskolereform ändrats jämfört med vad som gäUde när U 68 tiUkaUa-des. Det gäller beträffande tillströmningen av studerande och fördel­ningen mellan ungdoms- och \'uxenstuderande. I den nuvarande till-strömningssiluationen saknar enligt Molins mening U 68:s förslag till totaldimensionering och antagningsbegränsning aktualitet och det bör därför inte genomföras. Inle heller lokaUseringsförslaget bör med hän­syn lill utvecklingen under senare år nu förverkUgas. Om man på all­var vill tiUgodose utbildningsbe;hov på orter utan högskoleutbildning bör man erUigt Molins mening främst salsa på nya distributionsformer med de fem universiteten som centra.

Mot den angivna bakgranden firms det enligl Molin heller inga skäl för en omedelbar administrativ förändring i enlighet med U 68:s för­slag, eftersom della knyter an till förslagen om lokalisering och dimen­sionering. Molins slutsats blir att U 68 :s förslag inte kan utgöra gmn­den för det fortsatta reformarbetet.

Den mesl positiva delen av U 68 gäller enligt Molin förslagen om en starkare yrkesanknytning av högskoleutbildningen. Det föreUgger här betydande brister, särskUt vid de; filosofiska fakidteterna. I det fortsatta arbelel bör därför en förnyelse, utbyggnad och förstärkning av utbild­ningslinjerna komma tUl stånd.

Nordstrandh anför att fömtsättningarna för en högskolereform, fram­för allt vad gäller dimensioneringen av sluderandeantalet och högskole­utbUdningens lokalisering och institutioneUa organisation, i hög grad har förändrats sedan de ställningstaganden gjorts inom U 68, som beredningen haft att pröva. Tillströmningen av studerande har bUvit en annan än den väntade och torde snarare fortsätta att minska. An­delen vuxenstuderande ökar kraftigt med de konsekvenser för planering och resursfördelning som detta medför. Frågor rörande forskning och forskamtbUdning utreds först sedan ställning tagils till U 68, vilket är utomordentligt oliUfredsslällande. Några grandläggande bedömningar av den framlida högskoleutbildningens innehåll och av kraven på dess kvalitet har inte gjorts. Frågan om huvudmannaskapet behöver, slut­ligen, belysas och övervägas ytterligare.

Allt talar enligt Nordstrandh för att ytterligare utrednings- och remissarbete är av nöden innan tillräckliga föratsättningar kan före­ligga för statsmakterna atl fatta principbeslut om en så genomgripande högskolereform som det nu gäUei.

Nordstrandh för dock fram vissa motförslag till och synpunkter på beredningens ställningstaganden i olika sakfrågor som behandlas i promemorian. Han tar härvid bl.a. avstånd från beredningens dimensio­nerings- och lokaUseringsförslag och ifrågasätter om den föreslagna studieorganisationen är allmänt tiUämplig för de nuvarande filosofiska fakulteternas utbUdning. Han betonar vidare de regionala samråds-

 

Prop. 1975: 9                                                         277

och planeringsorganens rådgivande och utvecklingsstimulerande funk­tioner och anför att organen bör få ett minimum av administrativa och styrande uppgifter.

UKÄ konstaterar att U 68-beredningen på flera avgörande punkter beaklat krav och synpunkter som UKÄ fört fram i sina tidigare yttran­den. Detta gäller främsi utbildningens forskningsanknytning, behovet av ökad regional samplanering, kraven på variationsrikedom och decentrali­sering samt former för medinflytande och samverkan i ledningsorganen men även principer för studieorganisationen. UKÄ pekar på att ett vik­tigt inslag i en högskola av den lyp som UKÄ förordat är en vittgående decentralisering av beslutsfunktioner. En riktigt genomförd decentrali­sering kommer att öka engagemanget hos dem som deltar i verksam­helen och säkerställa en sakkunnig behandling av frågorna. Det synes UKÄ helt riktigt att enhelstyrelser och regionala organ i en kommande högskola får klart uttalade befogenheter att efter statsmakternas all­männa riktlinjer själva i detalj lösa de organisatoriska frågor som ar­betet med alt förnya utbildningens innehåll och verksamhelsformer väcker.

LO anför att beredningens förslag är ett steg i rätt riktning. Ulveck­lingen bör efter hand gå mot dels en starkare lokal sammanhållning av den statliga högskoleutbildningen, dels en starkare ställning för allmän­intressena.

TCO framhåller alt reformeringen av den högre utbUdningen inle får skjutas ytterligare framåt i tiden. U 68:s och U 68-beredningens förslag bör utgöra granden för principbeslut om en reformering.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola konslaterar med tillfreds­ställelse att beredningens förslag utgör "ett steg i rält riktning när det gäller att — relativt U 68:s förslag — underlätta för de producerande en­heterna atl rationellt genomföra och tidsenligt förnya sin verksamhet."

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anför för sin del att U 68-beredningens förslag innebär ett väsentligt sleg mot en godtagbar lösning av frågan om en högskolereform. Konsistoriet framhåller sam­lidigl att statsmakterna i sina beslut om reformen måste la hänsyn till de lekniska högskolomas egenart.

Sveriges civilingenjörsförbund hoppas att statsmakterna i samband med beslulet om en ny högskoleorganisation konsekvent genomför den decentralisering och sektorisering som U 68-berednLngen föreslår.

Konsistoriet i Uppsala anför att U 68-beredningens bearbetning och förslag i viktiga delar innebär all kritiska synpunkter som framförts i yttrandena över U 68:s förslag har tillmötesgåtts. Flera av U 68:s all­varligaste brister har emellertid inle blivit tUlrättalagda. Bl. a. saknas enligt konsistoriet den angelägna diskussionen om utbildningens inne­håll, kvalitet och förnyelse hos beredningen liksom i U 68:s betänkande. Konsistoriet frånkänner dock inte beredningens promemoria vissa för-

 

Prop. 1975: 9                                                         278

tjänster. Beredningen har sålunda eftersträvat flexibilitet, bl. a. genom alternativa lösningar och lokala varianler. Denna strävan är lovvärd men har, enligt konsistoriet, samtidigt medfört alt förslagel är alltför vagt och otydligt, t. ex. i fråga om den institutionella organisaiionen.

Uppfattningen att U 68-beredningens förslag innebär förbättringar i förhållande till U 68:s förslag framförs även av bl. a. humanistiska fakulleten och historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Upp­sala, konsistoriet samt teologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd i Lund, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakidteterna i Göteborg, filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd, konsisto­riegruppen m. fl. vid högskolan i Luleå, filialrådet i Växjö, TMR och styrelsen för statens dansskola.

Konsistoriet i Umeå betonar bl. a. alt de organisatoriska lösningarna inte nödvändigt behöver vara enhetliga och framhåller den norra regio­nens särart. Konsistoriet förordar vidare atl det fortsatta reformarbetet blir ruUande.

Konsistoriegruppen i Luleå stryker också under betydelsen av hänsyns­tagande till varierande förutsältningar både inom enheter och regioner och framhåller de särskUda förhållanden som råder för högskolan i Lu­leå och den norra utbUdningsregionen.

Konsistoriet vid universilelel i Stockholm anför alt beredningens pro­memoria på några punkter tillgodosett universitetens önskemål men att den lika lilet som U 68:s promemoria utan vidare kan läggas lUl grand för ett reformarbete vid univeisUeten. För andra delar av högskolan kan däremot enligl konsistoriet vissa av de föreslagna åtgärderna kanske ha avsedd effekt. Konsistoriet förordar atl regering och riksdag nu en­dast fattar beslut om vissa aUmiinna mål för det fortsatta reformarbetet inom högskolesektorn.

SFS anför att beredningens bearbetning av U 68:s förslag inte lett tiU önskvärda positiva effekter. SFSts ställningstagande att U 68:s förslag inle kan ligga till grund för en omfattande reformering av den högre ulbUdningen gäller därför även beredningsförslaget. SFS framhåUer att detta ställningslagande på intet sätt innebär alt organisationen släUer sig negaliv till en reformering av den högre ulbUdningen. SFS faslslår att det grundläggande för en reell reformering av utbildningens innehåU och inriktning är att resurser och utrymme skapas för elt utvecklingsar­bete på lokal nivå.

All beredningens förslag inle bör ligga till grund för omedelbara re­formbeslut anser även humanistiska fakulleten samt medicinska fakulte­ten och dess utbildningsnämnd i Uppsala, samhällsvetenskapliga fakul­teten i Lund, historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionernas utbildningsnämnder i Göieborg, historisk-filosofiska sektionen, språkve­ienskapliga sektionen och dess utbildningsnämnd, samhällsvetenskap­liga fakidteten, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och dess ut-

 

Prop. 1975: 9                                                         279

bildningsnänind, saratliga vid universitetet i Stockholm, humanistiska, matematisk-naturvetenskapliga och odontologiska fakulteterna i Umeå och deras utbildningsnämnder, medicinska fakulteten i Linköping samt SSEF, SECO m. fl.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolan avstyrker att journalisthög­skolorna sammanförs med andra enheter.

Styrelsen för dramatiska institutet anser atl U 68-beredningens prome-memoria ger ylterligare belägg för att de kulturinriklade utbildningsvä-gamas ställning inom eller i förhållande till högskoleväsendet bör ges en annan utformning än vad U 68 föreslagit.

Styrelsen för statens dansskola kvarstår vid sin uppfattning att en hög­skolereform inte känns angelägen från skolans utgångspunkter och in­tressen.

1.3.2 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Avgränsning

U 68-beredningen ansluler sig till förslaget att den eftergymnasiala ut­bildningen — innefattande även forskamtbUdtungen — skall benämnas högskoleutbUdning. Den pekar på atl det med en successiv utveciding av ulbUdningsorganisationen och framför allt av utbildningens forsk­ningsanknytning inom ett betydUgt vidare fält än det som hittills hänförts till universitetsområdet blir vanskligt att formeUt skilja Ut någon viss del av högskoleutbildningen som universitetsutbildning. Det finns emellertid enligt beredningen inga hinder för att termen universi­tetsutbildning i praktiken används för alt beteckna sådan högskoleut­bildning som traditionellt meddelas vid universitetet.

I likhet med U 68 och flera remissinstanser stryker beredningen under att gränsdragningen mellan gymnasieskola och högskola aldrig kan göras en gång för alla ulan fortlöpande måste omprövas. Det är likväl för ulbildningens planering och administration praktiskt nöd­vändigt att vid varje given tidpunkt ha en klar gräns, så entydig som möjUgt.

Beredningen anser för sin del att det finns starka skäl för en mera principiell avgränsning av högskoleutbildiungen än den som U 68:s förslag innebär och finner det då naturligt att anknyta till de allmänna behörighetskraven. På sikt bör enligt beredningens mening identitet råda mellan utbildning, för vUken dessa krav gäller, och utbUdning som betraktas som högskoleutbildning.

Vissa ulbUdningsvägar, för vilka f.n. inle krav på gymnasial förut­bildning gäller, har av U 68 förls lill högskoleutbildningen. I fråga om en del av dessa har någon översyn av utbildningens innehåll, studie­organisation och omfaltning — till gmnd för ett fastställande av nya

 

Prop. 1975: 9                                                         280

behörighetsregler — ännu inte företagits. Det är enligt beredningens mening angeläget att en översyn här snarast kommer tUl slånd. I av­vaktan på denna bör, som U 68 föreslagil, en på praktiska samplane­ringsbehov gmndad förteckning över utbildningsvägar ge definitionen av högskoleutbUdning.

Beredningens förslag vad gäller högskoleutbUdningens avgränsning tillstyrks eller lämnas ulan erinran i flertalet yttranden över bered­ningspromemorian.

SACO delar i princip beredningens uppfattning men anser det dock vara tveksamt om den av beredningen förordade avgränsningen i da­gens läge innebär några pedagogiska eller organisatoriska fördelar. Skulle man helt anknyta gränsdragningen tUl de aUmänna behörighets­villkoren medför detta att gymnasieskolan förlorar bl. a. högre special­kurser som organisatoriskt och pedagogiskt hör hemma där. En sådan utveckling är enligt SACO inte rimUg.

Sveriges civilingenjörsförbund anför att gymnasieskolans tvååriga yrkestekniskt inriktade linjer bör utformas så att de ger aUmän behö­righet.

Yrkesinriktning

U 68-beredningen ser det som självklart att högskoleutbUdningens hu­vuduppgift skaU vara att förbereda för insatser i yrkesUvet. Detta får inte innebära att man bygger upp ett system för utbUdning av speciaUs-ter, snävt inriktade mot enskUda yrken, eUer att varje enskUd kurs eUer studiekurs ges en specifik yrkesinriktning. Det är däremot naturligt att den enskildes utbildmng som helhet organiseras och utformas så att den gör utbUdningen användbar inom någon, ofta relativt bred, sektor av arbetsmarknaden. Detta möjliggörs enligt beredningen genom det föreslagna systemet med utbildningslinjer.

Det är givet att graden och a.rten av yrkesanknytning inom det vida fält av UtbUdning som U 68:s förslag avser måste komma att skifta från område tiU område och från linje tiU linje. AUmänt sett är enligt beredningens mening en utjämning i fråga om avvägningen mellan bredd och specialisering önskvärd, dvs. en breddning av vissa f.n. mera specialiserade linjer och en ökning av inslagen av yrkesför­beredelse inom i första hand diilar av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna.

Gränsen mellan yrkesinriktad utbildning och utbildning som mera allmänt motiveras av kunskapsbehov och intressen hos individen blir i fråga om individueUa utbildningslinjer och enstaka kurser och studie­kurser flytande. Det är likväl enligt beredningen väsentligt att utrymme inom högskolan bereds också för utbUdning av detta senare slag.

Beredningen framhåller att det inte finns någon motsättning mellan

 

Prop. 1975: 9                                                         281

å ena sidan kravet på yrkesinriktning, å andra sidan kravet alt utbild­ningen skall ge något som alltid karaktäriserat bl.a. universitetsutbUd-ningen, nämUgen kritisk skolning. Strävan alt göra högskoleutbildningen bred och användbar inom vidare sektorer och därigenom ge beredskap för förändringar på arbetsmarknaden gör tvärtom enligt beredningens mening kravet på problemorientering centralt när det gäller att lägga upp utbildningens innehåll och verksamhetsformer.

Beredningen ansluler sig i sammanhanget till den formulering som åierfinns i 3 § i U 68: s förslag tiU kungörelse om högskoleutbUdning: »GrundutbUdning bedrives på vetenskaplig grand och har till syfte främst att med ledning av de studerandes och samhällets behov ge de studerande de kunskaper och färdigheter samt den kritiska skoliung som fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt utbUdning.»

SFS ser positivt på U 68-beredningens förslag vad gäller utbUdnmg-ens yrkesanknytning. Också vissa universitetsorgan — t. ex. filialrådet i Växjö — ansluter sig generellt tiU de mål för högskoleutbildningen som beredningen föreslår.

Bl. a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Slockholm och dess utbildningsnämnd delar beredningens uppfattning att något motsatsförhållande mellan yrkesinriktning och kritisk skolning inte får uppkomma.

Andra universitetsorgan, bl. a. historisk-filosofiska sektionen samt språkvetenskapliga sektionen och dess utbildningsnämnd i Göteborg, anser det olyckligt att kravet på yrkesförberedelse Upphöjs till ledande princip för högskoleutbildningen.

Forskningsanknytning

Den helhetssyn pä utbUdningen ovanför den gymnasiala nivån, som ligger i den förordade avgränsningen av högskoleutbildningen, bör enligt U 68-beredningens mening komma till uttryck också i att aU hög­skoleutbildning har ett samband med forskning. Detta är angeläget även för att fömya och bredda forskningens och forskamtbildningens inrikt­ning. Statsmaktema bör enligt beredningens uppfattning göra ett princip­uttalande om alt ett samspel mellan gmndläggande ulbildning och forskning/forskamtbildning bör utvecklas över hela fältet av högskole­utbildning.

Arten av och formerna för utbUdningens forskningssamband måste — med hänsyn tiU de mycket varierande förutsättningama — komma att skifta mellan olika utbildningar och orter. Beredningen ser det emel­lertid som utomordentligt angelägel att ett mera direkt forskningssam­band successivt utvecklas för de slag av högskoleutbildning, som f.n. saknar sådant samband, Uksom att särskilda åtgärder vidlas för att

 

Prop. 1975: 9                                                         282

tUlgodose kraven på forskningssamband för utbildningen på de hög­skoleorter som saknar permanent forskningsorganisation. Beredningen summerar de punkter, där enligt berediungens mening stalsmaktema bör vidta ålgärder i syfte att bevara eller förslärka sambandei mellan gruncUäggande utbildning och forskning/forskamlbUdning, enUgt föl­jande.

1.   Det är angeläget att forskar utbUdningens rekryteringsbas vidgas till
att avse även sådana högskoleutbUdningar som i dag meddelas vid
enheter utan forskning och också att rekryteringen till forskamt­
bildning från grandutbildning utanför universitetsorterna (motsv.)
underlättas.

Konsekvenserna av ett vidgat högskolebegrepp för bl.a. behörighet och urval tUl forskamtbUdning bör därför behandlas av den år 1974 tiUkallade utredningen rörande forskamtbUdningen m.m.

2.     Vid uppbyggnaden av den institutioneUa organisationen bör ett syfte vara att så långt möjligt överbrygga klyftorna mellan i dag institu­tionellt forskningsanknuten och icke forskningsanknuten utbildning. Bl.a. bör eftersträvas att innehavare av sådana lärartjänster, som företrädesvis är avsedda för forskning och forskaratbildning, får silt ansvarsområde vidgat till även andra slag av enheter än sådana där forskning och forskamtbUdning traditionellt bedrivs.

3.     Vid de högskoleenheter som kommer atl vara indelade i institutio­ner bör i enUghet med U 68:s förslag principen att resurser för gmndutbUdning och forskning/forskaratbildning skall håUas sam­man ämnesområdesvis vara vägledande för institutionsindelningen.

4.     De för planering av forskning/forskaratbildning ansvariga organen bör dels få utse vissa ledamöter i organ som ansvarar för planering av grundläggande utbUdning, dels åläggas att tUl dessa framföra för­slag eUer synpunkter rörande förändringar i grandutbildningens innehåll och organisation, betingade av den vetenskapliga utveck­lingen m.m.

5.     Samtliga orcUnarie universite.tslektorer (motsv.) bör i eiUighet med U 68:s förslag ingå i fakultet/sektion.

6.     Universitetslektorer och andra lärare med motsvarande kompetens bör få möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänstgöring i forskning. Möjligheterna för sådana lärare att tjänstgöra i forskaratbUdning bör vidare förbättras. De angivna syftena bör tiUgodoses såväl inom en och samma enhet som genom tjänstgöringsbyten mellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation. De bör kunna underiältas genom en omfördelning mellan olika lärarkategorier av den totala tjänstgöringsvolymens fördelning på grandutbildning resp. forskning/forskamlbUdning.

7.     På grundval av planering inom vederbörande fakultet/sektion bör forskningsprojekt, som inle kräver särskUda invesieringar i tung

 

Prop. 1975: 9                                                         283

utrastning e.d., kunna förläggas tiU högskoleorter utan fast forsk­ningsorganisation. Härvid bör projekt med anknytning till resp. regions utveckling eller till befintliga forskningsresurser utanför högskoleorganisationen ägnas särskild uppmärksamhet. Särskilda medel bör fakultetsområdesvis anvisas för ändamålet.

Ett förverkligande av dessa anordningar och åtgärder kommer enligt beredningens uppfattning att innebära en väsentlig förbättring av forsk­ningsanknytningen för aUa de högskoleutbildningar som i dag saknar institutionaliserad sådan anknytning. Beredningen framhåller samtidigt att enligt dess mening de förändringar som föreslås inte i sin helhet innebär någon reell försvagning av befintliga direkta samband mellan grundutbUdning och forskning/forskaratbildning.

Flertalet universitets- och högskoleorgan som yttrat sig över U 68-be­redningens promemoria, SACO, TCO, SFS m. fl. hälsar med tUlfreds­ställelse beredningens betoning av att all högskoleutbUdning skall ha ett samband med forskning.

I några yttranden berörs beredningens förslag att innehavare av,så­dana lärartjänster som företrädesvis är avsedda för forskning och fors­karutbildning bör få sitt ansvarsområde vidgat tiU även andra enheter än sådana där forskning och forskrautbildning traditioneUt bedrivs. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd utgår från att det vidgade ansvarsområdet skall avse tjänstgöring vid olika enheter inom en och samma ort. Historisk-filosofiska sektionen i Stockholm anser att tjänslgöringsbyten mellan lärare vid t. ex. filia­lerna och andra högskolor utan egen forskning och kollegor vid forsk­ningsinstitutioner torde bU mycket svåra att genomföra i praktiken och för de humanistiska ämnenas del inte kan ge annat än en ytlig orien­tering om pågående forskning. SFS är skeptisk till att lärarna skall växelvis tjänstgöra på forskande och icke forskande enheter.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att, om den av beredningen föreslagna representationen för planeringsorganen för forskning och forskamtbUdning kombineras med en ändamålsenlig Un-jenämndsorganisation, de lokala föralsältningama synes kunna bli tUl­fredsslällande för planering av grandutbildningen vid de tekniska hög­skolorna. Konsistoriet anser vidare att förslaget att universitetslektorer inom en utbUdningsregion skall ingå i berörd fakultet/sektion givetvis är välmotiverat men att det är långt ifrån tiUräckligt för att införa dessa personer i forskningsorganisationen. Konsistoriet i Linköping framför liknande synpunkter.

Beredningens förslag att universitetslektorer skall få möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänstgöring i forskning mottas positivt av många universitets- och högskoleorgan. Även statens naturvetenskapliga forsk­ningsråd och slatens råd för atomforskning, SACO, Sveriges civilin-

 

Prop. 1975: 9                                                         284

genjörsförbund m. fl. är positiva tiU förslaget men bl. a. SACO viU gå längre än beredningen och anser att förslaget om omfördelning mellan olika lärarkategorier inte är godtagbart. I stället bör enligt SACO uni­versitetslektoremas undervisningsskyldighet sänkas och möjligheter till undervisningsfria terminer fÖr fcirskning skapas.

Malematisk-naturvelenskapliga fakulteten i Umeå och dess utbild­ningsnämnd anser att den föreslagna ordningen att omfördela tjänst­göringsvolymen mellan olika lärarkategorier skulle försvaga universite­tens totala forskningspotential.

Många universitets- och högskoleorgan, däribland konsistorierna i Uppsala och Lund och vid Chalmers tekniska högskola samt slyrelsen för socialhögskolan i Örebro, är positiva till att forskningsprojekt för­läggs tUl högskoleorter ulan fast forskningsorganisation. Konsistoriet i Lund ifrågasätter dock om nuvarande resurser är tillräckliga för en spridning av forskningen enligt beredningens förslag. Liknande farhå­gor framför även konsistoriet i Uppsala, humanistiska fakulleten i Lund och Sveriges civilingenförsförbund. Negativa till en spridning av forskningen är bl. a. konsistoriet vid universitetet i Stockholm samt juridiska fakulleten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Göteborg.

Filialrådel i Växjö anser att de nuvarande universitetsfilialerna bör få en permanent organisation for tillämpad forskning. Filialrådet anser att universitetsfilialen/högskolan bör ges större inflytande i fråga om initiativ till och planering av forskningsanknytningen än vad bered­ningen föreslår. Kommillén för postgymnasial ulbildning i Värmlands län anser atl en beiydande del av forskningsverksamheten inom den framtida högskolan av utrastnings- eller andra skäl inte kommer att behöva knytas till de sex universitetsorterna. Den kan med lika gott resultat bedrivas i den högskoleorganisation som finns på fUialortema men naturligtvis i nära samverkan med universitetens forskningsorga­nisation.

Länsslyrelsen i Väslernorrlands län delar beredningens åsikt alt sär­skilda medel bör anvisas region styrelserna för forskningsändamål. Fi­lialnämnden i Örebro anser att särskilda medel för forskning vid hög­skolor ulan permanent forskningsorganisation utan tvekan skulle stärka forskningsanknytnmgen. Nämnden anser dock alt medlen i stället för att vara fakultetsbundna borde vara gemensamma för flera fakulteter då därigenom fluktuationen i olika ämnesområdens forskningsverksam­het lättare kan mötas. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola anser inle att förläggningen av forskningsprojekt till högskoleorter ulan fast forskningsorganisation bör ske inom ramen för särskilda för än­damålet anvisade medel. Dessa projekt bör enligl konsistoriet konkur­rera om medel med annan forskning.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionerna i Göteborg anser inte att beredningens förslag om forsknmgsmöjligheler på ,etl till­fredsställande sätt garanterar liksiällighet mellan olika högskoleorter.

 

Prop. 1975: 9                                                         285

Indelning

U 68-beredningen anser att det för vissa planeringsändamål är av stort värde alt ha en indelning av högskoleutbUdningen som täcker såväl den traditionellt fakultetsmdelade utbildningen inom UKÄ-området som de många utbUdningama vid olUca slag av fackhögskolor m.fl. Mot bakgmnd av sin anslutning tUl principen att högskoleutbUdningens linjer normalt skaU förbereda för yrkesverksamhet anser beredningen det naturligt att en sådan indelning gmndas på utbUdningens yrkesin­riktning. Beredningen tUlstyrker därför förslaget om en indelnmg i yrkes­utbildningsseklorer i första hand som underlag för planering och resurs­fördelning centralt och regionalt. Sektorernas olika karaktär kan enligt beredningens mening motivera variationer beträffande hur sektors-indelningen skall slå igenom i utbildningens lokala institutionella orga­nisation.

SACO, Sveriges civilingenjörsförbund, samhällsvetenskapliga fakulte­tens utbildningsnämnd i Stockholm m. fl. delar beredningens uppfattning om sektorsindelningens tillämpning. Konsistoriet i Uppsala anser att be­redningens förslag är ett framsteg men pekar samtidigt på de komplika­tioner som blir oundvikliga om central och regional planering och resurs­fördelning inte sker i överensstämmelse med de befintliga lokala orga­nisationernas fömlsättningar. Konsistoriet ifrågasätter därför förslaget alt centralt och regionalt genomgående införa en sektorsindelning. Flera universitetsorgan pekar på angelägenheten av att undvika admini­strativa svårigheter i de fall när verksamhelen inom t. ex. en institution kommer att faUa inom flera sektorer.

1.3.3 Högskolestudiernas organisation

U 68-beredningen tUlstyrker de föreslagna principerna för studieorga­nisationen. Den framhåller särskUt de lokala utbildningslinjernas stora betydelse som instrument för att utveckla nya utbUdningsalternativ. Beredningen betonar också alt den ser som en huvuduppgift för en reformerad högskoleorganisation att fortsätta utvecklingen av yrkes­inriktade UtbUdningar i vilka bl.a. resurserna vid de nuvarande filo­sofiska fakultelema utnyttjas.

Beredningen ser det som angeläget för att möjliggöra en utveckling av utbUdningsutbudet över nuvarande fakultets- och läroanstaltsgränser att ett gemensamt system tiUämpas för tidsmässig värdering av kurser m.m. och tillstyrker utredningens förslag i denna del. Det finns enligt beredningen anledning att framhålla att ett införande av det aktuella poängsystemet inte i sig är avsett att eller behöver innebära några förändringar i utbildningens uppläggm'ng m.m.

Beredningen ser det som i praktiken omöjligt atl tiUgodose alla skUda

 

Prop. 1975:9                                                          286

utbildningars önskemål i fråga om system för värdering av studie­resultat, om syfte att skapa någ;on jämförbarhet i detta avseende, över hela högskolefältet skall förverJkligas. Beredningen ansluter sig i prin­cip tiU U 68:s förslag om en tregradig betygsskala och fömtsätter att beträffande enskilda utbUdningar eller delar av utbildningar undanlag bör kunna förekomma.

Beredningen har inget att erinra mot alt elt syslem med examens­tillar bevaras för dem som genomgått utbUdningslinjer. Beredningen förutsätter emellertid då en sådan utveckling av systemet att titlarna generellt kommer alt ge meningsfull informaiion om den genomgångna UtbUdningens innehåll eller i varje fall huvudsakliga inriktning. Detta bör enUgt beredningen beaktas i den fortsatta utvecklingen av ulbild-ningslinjeorganisationen.

SACO accepterar beredningens förslag i dess helhet vad gäller hög­skolestudiernas organisation.

Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm och matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Umeå anser att begreppet utbUdningslinje bör reserveras för sådana utbild­ningsvägar som är pedagogiskt genomarbetade, har ett klart definierat yrkesmål och är inriktade mot en existerande arbetsmarknad.

Konsistoriet m. fl. i Uppsala menar att begreppet allmän utbUdnings­linje bör Uiskränkas tiU alt mera direkl överensstämma med vad kom­petenskommittén upptar som ''fasta" allmänna utbUdningsUnjer, me­dan övriga allmänna utbildningslinjer — med undantag av ämneslärar-utbUdningen — bör hänföras tUl lokala utbUdningslinjer. Enligt konsisto­riet bör man också överväga att avstå från begreppet individuell ut­bildningslinje och nöja sig med enstaka kurser och studiekurser.

Konsistoriet i Lund finner beredningens linjemodell mindre använd­bar för utbildningen inom de nuvarande filosofiska fakulteterna.

SFS förordar studiegångar med breda gmndkurser och stegvis för­djupning. Ett rekommenderande; linjesystem skulle, enligt SFS, kunna förbättra utbildningens yrkesanknytning, medan ett stelbent linjesystem skulle få en hämmande effekt på utbildningens utvecklLag.

Flera organ inom de tekniska fakulteterna liksom Sveriges civilingen­jörsförbund är negativt inställda tiU det av beredningen föreslagna poängsystemet för tidsmässig värdering av kurser. Matematisk-natur­vetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala konstaterar å sin sida att U 68 :s förslag till enhetl);gt poäng- och betygssystem underlättar nya utbildningskombinationer.

Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola samt huma­nistiska och medicinska fakulteternas utbildningsnämnder i Göteborg vill ha en tvågradig belygsskala i stället för den föreslagna tregradiga. Även ABF anser att endast två betygsgrader — godkänd och under­känd — bör användas.

 

Prop. 1975: 9                                                         287

Juridiska fakulteten i Stockholm vUl behålla den fyrgradiga betygs­skalan som tUlämpas vid de juridiska fakultelema med hänsyn till be­tygens betydelse för studiemotivationen, som information och som ur­valsinstrument. Juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildnings­nämnd vill ha en förnyad ingående prövnmg av betygsfrågan för de juridiska fakulletemas del. Betygssystemet inom juristutbildningen bör inte nu göras till föremål för ändringar utan tas upp till prövning i samband med ställningstaganden till U 68:s förslag om reform av jurist­utbildningen.

Konsistoriet vid lekniska högskolan i Stockholm samt tekniska fa-kultelens utbildningsnämnd i Linköping vUl inle ändra på nuvarande betygssystem inom den tekniska utbUdningen.

Etl stort antal universitets- och högskoleorgan samt Sveriges civil­ingenjörsförbund och Teknologorganisationen Reftec är positiva tUl att nuvarande examenstillar bibehålls.

1.3.4 Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till hög­ skoleutbildning

U 68-beredningen ansluter sig tiU U 68:s uppfattning att utbUdnings­planeringen bör grundas på sirävan att tUlgodose såväl individernas önskemål som arbetsmarknadens behov. Beredningen delar också utred­ningens bedömning att man, trots de svårigheter som är förenade med prognoser rörande både individernas och arbetsmarknadens efterfrågan, inte i planeringen kan avstå från det underlag som prognoser utgör. Den mera långsiktiga planeringen bör emellerlid enligt beredningen i första hand avse bredare fält av utbildning och arbetsmarknad.

Beredningen ansluter sig vidare tUl synen alt avvägningen av resurser till högskoleulbildning måste göras med hänsyn till dels det totala sam­hällsekonomiska utrymmet, dels resursbehoven inom andra områden, bl.a. andra delar av ulbUdningsväsendet och då särskilt förskolan och den överbryggande vuxenutbildningen.

I fråga om gymnasieskolans dimensionering finner beredningen U 68:s förslag rimligt, att studerandeandelen på de mera allmänl in­riktade linjerna under senare delen av 1970-talet bör ligga på ca 25 procenl. Beredningen har också principiell sympati för utredningens tanke att de arbetslivsförberedande inslagen på de f.n. utpräglat studie­förberedande Unjerna på sikt bör förstärkas.

I fråga om högskoleutbUdningens dimensionering ansluler sig bered­ningen till den av U 68 föreslagna ordningen med övergripande plane­ringsramar för bl.a. de olika yrkesutbildningssektorema. Beredningen ser en sådan ordning som nödvändig av hänsyn både tiU den ekono­miska långtidsplaneringen, till utbildningsorganisationens egen plane­ring och till de potentiella studerande.

 

Prop. 1975:9                                                          288

Den föreslagna ordningen med en nedre och en övre planeringsgräns för antagning tUl utbildningslinjer synes beredningen användbar. Den nedre gränsen bör sannolikt inledningsvis Ugga något lägre än U 68 förutsatt, delta med hänsyn till aktuella tiUströmningstendenser. I frågan om antagningsbegränsning gör beredningen följande bedömiUng.

Även om den totala tiUströniningen ryms inom givna totala ramar, är det ingalunda säkert att anlalel utbildningsplatser och antalet sö­kande ens tillnärmelsevis överensstämmer när det gäller en viss yrkes­utbildningssektor, grapp av UtbUdningslinjer eller utbUdningsUnje. I sammanhanget måste också beaktas värdet för myndigheternas plane­ring och personalens anställningstrygghet m.m. av en på något sätt reglerad tillströmning även avseende delar av syslemet. Olägenheterna, i elt skede av svängningar, av en ordning med fri tillströmning och en tUl studerandeantalet relaterad tilldelning av lärarkrafter inom en del av högskoleutbildningen har de senaste åren varit uppenbara. Det är också enligt beredningens mening av stor betydelse att högskole­organisationen håller beredskap för en situation då tillströmningen — och därmed konkurrensen om de resurser som kan stäUas till förfo­gande för högskoleutbUdning — på nytt ökar och de skäl som nyss anförts tiU stöd för en styrd dimensionering får än större vikt.

Beredningen förordar mot denna bakgrund att ett syslem utarbetas för totaldimensionering av den grandläggande högskoleutbildningen, innefattande vid behov begränsning av antagningen till linjer eller kurser i enlighet med vad U 68 föreslagit. Närmare ställning till hit­hörande frågor bör enligt beredningen tas i samband med behandlingen av kompetenskommitténs förslag.

Beredningen vUl i anslutning härtUl stryka under vikten av de olika av utredningen förordade åtgärderna i syfte att undvika negativa sociala effekter av en antagningsbegränsning. Dessa åtgärder måste ges hög prioritet i det kommande planeringsarbetet.

Om tUlströmningen mera varaktigt visar sig ligga på en nivå under den av U 68 föreslagna nedre gränsen, bör enUgt beredningens upp­fattning åtgärder för all stimule;ra ulbUdningsefterfrågan vidlas.

Beredningen har inget att erinra mot att planeringsramarnas stude­randeantal ökas i föreslagen takt, dvs. med 2 procent årligen.

När det gäUer dimensioneringen av enstaka kurser och studiekurser ansluter sig beredningen tiU U 68:s bedömning alt kapaciteten här bör öka snabbare än kapaciteten i utbUdningslinjer, detta bl.a. som ett led i förverkligandet av den återkommande utbildningens princip. Bered­ningen tUlstyrker den föreslagna, ökningstakten om ca 10 procent per år. Även i fråga om denna del av utbUdningsutbudet förefaller det emellertid beredningen realistiskt att räkna med en lägre kapacitet i utgångsläget än den av utredningen förutsatta.

 

Prop. 1975: 9                                                         289

SACO ansluter sig till U 68-beredningens förslag vad gäller antag­ning lill högskoleutbildning. SACO anser att ett väsentligt mål för dimensioneringssystemet måste vara att skapa en viss stabilitet i fråga om antalel studerande. Positiva tiU beredningsförslaget är också bl. a. humanistiska fakulteten och språkvetenskapliga sektionens utbildnings­nämnd i Uppsala, konsistoriet i Linköping, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, TCO, Sveriges civilingenjörsförbund och Teknolog­organisationen Reftec. Konsistoriet i Uppsala tillstyrker en antagnings­begränsning som skulle ge i stort sett samma studerandeantal som i dag och som inskränker sig tUl de allmänna utbildningslinjerna. För loka­la utbildningslinjer och enskilda kurser bör medel tilldelas de enskilda enhelema och evenluella dimensioneringsbeslut fallas lokalt.

TCO anser alt del inte är realistiskt att planera för en lägre kapa­citet i utbudet av enstaka kurser än vad U 68 föreslagit. ABF anser att dimensioneringen bör ligga vid den nedre planeringsgränsen. Ökade resurser för vuxenutbildning bör i första hand satsas på överbryggande utbildning för alt ge vuxna med kort grundutbildning möjlighet till stu­dier.

Humanistiska fakulteten i Uppsala anser att med hänsyn tUl nuvaran­de sluderandelillslrömning en mjuk styming enligt reservantema Molin och Nordstrandh är att föredra. De av U 68 framräknade dimensione­ringslalen bör därvid tjäna som "planeringsramar" och styrningen av enskilda studerande till önskvärda utbildningslinjer ske via studie- och yrkesvägledning. Humanistiska och medicinska fakulteternas utbildnings­nämnder i Umeå samt SFS anser också att en styrning bör åsiadkommas genom förstärkta studie- och yrkesvägledningsresurser och tar avstånd från en utökad lillämpning av antagningsbegränsningar.

1.3.5 Högskoleutbildningens lokalisering

U 68-beredningen ser en ökad geografisk spridning av högskoleutbild­ningen — och därmed en ökning av utbildningens tillgänglighet och av dess samspel med det omgivande samhäUet — som synnerligen ange­lägen. Beredningen delar samtidigt U 68 :s och många remissinstansers bedömning att en avvägning alllid måste göras meUan strävandena å ena sidan alt undanröja geografiska hinder för utbUdning, å andra sidan all ge UtbUdningsutbudet på varje enskUd ort en rimlig bredd och därmed den studerande en acceptabel valfrihet. Härtill kommer som en ytter­ligare väsentlig restriktion att redan befintliga resurser måste utnyttjas effektivt och att investeringar som gjorts för utbildning och forskning inte får äventyras.

På de största högskoleortema har man i dag nått ett studerandeantal och en lotal omfaltning av verksamheten som gör att det enligt bered­ningens mening är realistiskt alt föratsätta att någon expansion uiöver

19   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         290

den av U 68 beräknade nivån här inle skall äga rum inom överblickbar tid. Beredningen anser det önskvärt atl bredda utbudet på så många orter som möjligt. Den ansluler sig till U 68 :s bedömning att huvuddelen av högskoleutbildningens expansion den närmaste tiden bör avse — för­utom enstaka kurser och studiekurser — kortare yrkesinriktade ulbild­ningsvägar. Det är sålunda enligt beredningen inte fråga om att tradi­tionell universitetsutbildning i detla planeringsskede skall byggas ut på ytterligare ett flertal orter.

Mot den av U 68 föreslagna riktpunkten på lång sikt för utveckling av en högskoleorts totala kapacitet - normalt minst 3 500—4 000 studerande — har beredningen inget att erinra. Möjligheterna att under den planeringsperiod U 68 arbetat med uppnå det nämnda slu­derandeantalet på de av utredningen föreslagna utbyggnadsorterna måste f.n. i fiertalel fall bedömas vara mycket begränsade. Della har lett en del remissinslanser, även sådana som i princip är positiva till en ökad geografisk spridning av utbUdningen, till alt avstyrka att ställning nu las liU U 68:s lokaliseringsförslag. Enligt beredningens synsätt är ett sådant perspektiv alltför kortsiktigt. Beredningen anser atl stats­makterna nu bör fatta principbeslut om orter för en framtida uibyggnad av högskoleutbUdningen. Ordningen och takten för förverkligande av en utbyggnad måste sedan självfallet anpassas till de fakliska förut­sätlningarna i form av efterfrågan m.m.

Atl nu hell avstå från ställningstaganden i lokaliseringsfrågan vore enligt beredningens mening atl på elt olyckligt sätt avhända sig möjlig­heterna atl effektivt planera en uibyggnad på längre sikt och — utan påfrestningar på den etablerade organisationen — möta en på nytt ökad efterfrågan på högskoleutbUdning. Det vore också att helt bortse från de positiva effekter, i form av en förnyelse av det samlade utbUdnings­utbudet, som en nyetablering av ulbildning på orter utanför de nu­varande universitetsorterna kan väntas få för den totala efterfrågan på högskoleulbildning.

Beredningen finner U 68:s förslag beträffande anlal orter för ut­byggnad av högskoleutbildningen väl avvägt och förordar alt princip­beslut fattas om atl nytillkommande högskoleulbildning skall förläggas lill någon av dessa orter — dvs. Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Bor­länge, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping/ Norrköping, Luleå, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund — om inte särskilda skäl talar för förläggning av utbUdningen antingen till ort utan högskoleutbildning eller till universitetsort.

Del är — som redan framhåUits — väsentligt att ingen nyetablering aktualiseras som kan äventyra resurser och verksamhet som redan finns, t.ex. i Umeå och Linköping och på filialorlerna. Den regionala organisation beredningen föreslår bör enligt beredningens mening vara

 

Prop. 1975: 9                                                         291

väl ägnad atl inom varje utbildningsregion svara för en samordnad planering med sikte på ett effektivt utnyttjande av de samlade resur­serna för högskoleutbildning.

Takten i förverkligandet av en utbyggnad måste bli beroende av ut­veckUngen av efterfrågan på högskoleutbildning men också av i vad mån man på utbyggnadsortema kommer att initiera och utveckla nya ulbildningsvägar som kan attrahera bl.a. nya studerandegrupper. Det är enligt beredningens mening inle ändamålsenligt att nu genom cent­rala beslut binda ordning och tidpunkter för uibyggnad av olika slag av utbildningar på de berörda ortema. Den regionala högskoleorganisa­tionen får en viktig uppgift i alt på grundval av det utvecklingsarbete som kan komma tUl stånd successivt lägga fram förslag härvidlag. Beredningen ser det emellertid som önskvärt — för all det lokala planeringsarbetet skall få rimUg konkretion redan från början — att stalsmakterna utpekar några orter som bör kunna erbjuda visst ökat utbildningsutbud redan inom de närmaste åren. Beredningen har inget atl erinra mol att den av U 68 föreslagna ordningen här följs, även om starttidpunkten inte blir läsåret 1976/77 som i utredningens exempli­fiering. Detta skulle innebära att Falun/Borlänge, Jönköping, Kalmar, Sundsvall/Härnösand kom i fråga för den första utbyggnadsfasen.

För berörda orter bör ett mera konkret planeringsarbete inledas med utgångspunkt i vad U 68 anfört om inriktningen av utbildningsutbudet på resp. ort. För övriga utbyggnadsorter bör planeringen irUedningsvis — vid sidan av en mera långsiktigt inriktad planering — i första hand ta sikte på att få till stånd enstaka kurser och studiekurser och ev. lokala utbildningslinjer inom de ramar för dessa ändamål som förutsätts slällas till resp. regionala styrelses förfogande.

Beredningen har inget att erimu mot den av U 68 föreslagna indel­ningen i UlbUdningsregioner och högskoleområden med undanlag för att Gotland torde böra föras till Stockholms högskoleområde.

Bl. a. länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län, Jön­köpings läns landsiing och Jönköpings kommun, TCO samt Teknolog­organisationen Reftec tillstyrker i sina yttranden över U 68-beredning­ens promemoria beredningens förslag rörande högskoleutbUdningens lo­kalisering.

Flera universitets- och högskoleorgan — bl. a. konsistoriet i Uppsala, samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad och matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg — fram­håller att inga lokaliseringsbeslut får fattas som negativt påverkar ut­vecklingen vid universitetsfilialerna. SACO anför också att under inga omständigheter sådan nyetablering av högre utbUdning bör förekomma som skulle medföra svårigheter för verksamheten vid filialerna. SFS finner det angelägel med en geografisk spridning av utbildningsutbudet.

 

Prop. 1975: 9                                                         292

men anser atl en uibyggnad i enlighet med U68:s förslag i dagsläget skulle få negativa konsekvenser för de mindre utbildningsorterna. Öka­de satsningar bör därför i första hand ske vid nuvarande mindre en­heter.

Den ytterligare spridning av högre utbildning som eftersträvas bör enligt konsistoriet i Uppsala m,. fl. i nuläget främst tUlgodoses genom ylterligare utbyggnad av decentraliserad utbildning.

Konsistoriet i Umeå menar att med hänsyn till gjorda investeringar och kravet på etl differentierat utbud vid universitetet att en ytterligare utbyggnad i den norra regionen utanför Umeå tills vidare måste ske efter noggranna överväganden och vara inriktad på nya utbildnmgs-vägar och nya distributionsformer för utbildningen.

Konsistorierna i Uppsala och Linköping anser att regionstyrelserna bör fatta beslut om tidpunkt, omfattning elc. för en eventuell utbygg­nad av högskoleutbildningen. Att nu utpeka vissa orter skulle låsa re­gionstyrelsema i deras arbete.

Invändningen mot att principbeslut om lokaliseringsorter fattas nu har också framförts av konsistorierna vid universiteten i Lund och Stockholm samt tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulle­ten i Umeå m. fl. universitetsorgan samt Sveriges civilingenjörsförbund.

1.3.6 Återkommande utbildniing

I likhet med det slora flertalet remissinstanser släller sig U 68-bered­ningen mycket positiv till U 6S:s förslag att högskoleutbUdningen skaU planeras så att ålerkommande utbUdning främjas. Beredningen ser detla som en av de väsentligaste faktorerna när det gäUer att bredda hög­skoleutbildningen och göra den lättare tiUgänglig för andra grupper än ungdomsstuderande som kommer direkt från gymnasieskolan.

U 68 diskuterar eller föreslår ett stort anlal anordningar och åt­gärder, ägnade att på längre eller kortare sikt medverka i utvecklingen av återkommande utbildning. Många i sammanhanget aktuella åtgär­der är enligt beredningen sådsma som närmast ankommer på utbild­ningsmyndigheter och institutioner i deras löpande studieorganisatoriska och pedagogiska utvecklingsarbete. Det är enligt beredningens uppfatt­ning synnerligen angeläget att statsmakterna genom ett principuttalande till förmån för ulveckling av återkommande utbildning ger en fast gmnd för konkret arbete i denna riktning vid utbUdningsenheter och inom centrala organ. Särskilda beslut från statsmaktemas sida får sedan aktuaUseras i den mån så visar sig erforderligt.

En övervägande majoritet av dem som yttrat sig över beredningens förslag i fråga om återkommande utbildning är positiva till förslaget.

TCO hälsar med tillfredsställelse beredningens uppfattning att det är angeläget att statsmakterna gi5r ett principuttalande tUl förmån för

 

Prop. 1975: 9                                                         293

utveckling av återkommande utbUdning. LO framhåller att återkom­mande ulbildning inte får ses som något avlägset och långsiktigt. Ett planm.ässigt arbeie måste inledas och beslut fattas för att utveckla återkommande utbUdning. Filialrådet i Växjö anser att den återkom­mande UtbUdningen är en väsentlig faktor när det gäUer alt bredda högskoleutbildningen och göra den lättare tUlgänglig även för andra grupper än ungdomsstuderande. Teknologorganisationen Reftec menar att det är speciellt vikligt att den återkommande utbildningen redan i inledningsskedet får en fullt tiUräcklig resurstilldelning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Slockholm finner skäl att överväga om några i vidare mening "folkbildande" uppgifier kan tänkas böra ligga på de tekniska högskolorna och erinrar om alt den senare tidens offentliga debatt t. ex. om energifrågor, har fäst uppmärksamheten på omfat­tande och angelägna behov av teknisk information till slora grapper av lekmän. SFS beklagar att beredningen inte föreslår några konkreta åtgär­der för att tillfredsställa det ökade behovet av ålerkommande ulbild­ning.

Farmaceiitiska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala hyser dock farhågor för alt ett system där återkommande ulbildning tar en alltför stor del av utbildningsplatsema i anspråk kan medföra stora svårig­heter för utbildningsanslalten. Matematisk-naturvetenskapliga fakulte­tens utbildningsnämnd i Uppsala menar att det i försia hand är de loka­la organen som kan ge anvisningar om efterfrågan på ålerkommande utbildning och som bör ha möjlighet att inom ganska vida ramar succes­sivt anpassa planeringen därefter.

1.3.7 Institutionell organisation

Huvudmannaskap m.m.

Enligt U 68-beredningens bedömning kan väsentliga skäl — både prin­cipiella och praktiska — anföras för ett samlat huvudmannaskap för högskoleutbUdningen. Beredningen har samtidigt förståelse för svårig­heterna att på kort sikt åstadkomma en förändring till ett generellt statligt huvudmanna.skap med hänsyn tiU den kommunala högskole­utbUdningens nära samband dels med gymnasieskoleutbildningen, dels med sjukvården och dess planering. Det står sålunda klart att en sådan förändring är förhållandevis komplicerad och föratsätter elt omfattande »tekniskt» utredningsarbete och självfaUet överenskommelser mellan berörda parter. Beredningen anser det angeläget att frågan om etl enhetligt, statligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen tas upp till behandling i samband med ställningstagandena till länsberedningens kommande förslag. Fiskesjö anför att han anser sig sakna underlag för någon SärskUd meningsyttring i huvudmannaskapsfrågan.

 

Prop. 1975: 9                                                         294

Enligl beredningens uppfattrdng finns del principiella skäl för en samordning också av den i dag slalliga utbildningen. U 68 har inte sett det som möjligt eUer lämpligt att inom ramen för sitt arbete la upp överväganden om de prakliska möjlighelerna att samordna utbildnings-och forskningsdelen av verksainheten vid jordbmkets högskolor med den statliga högskoleorganisationen inom utbildningsdepartementets område. Beredningen anser att sådana överväganden nu bör komma till stånd. Fiskesjö anser sig inte heller på denna punkt ha underlag för någon särskUd meningsyttring.

De flesta som yttrar sig över U 68-beredningens promemoria biträ­der i huvudmannaskapsfrågan beredningens förslag. TCO anför exem­pelvis atl organisaiionen helt delar beredningens bedömning att väsent­liga skäl, både principieUa och praktiska, kan anföras för elt samlat huvudmannaskap för högskoleutbildningen. Länsslyrelsen i Norrbot­tens län anser att frågan om ett samlat statligt huvudmannaskap bör be­handlas i samband med övervägandena i anslutning tUl länsberedning­ens förslag.

De flesta som utlalar sig i frågan är också positiva till beredningens förslag att en samordning av jordbmkets högskolor med högskoleorga­nisationen inom ulbUdningsdeparlementels område övervägs.

Slyrelsen för skogshögskolan och slatens skogsmästarskola anför dock alt det förefaller naturligt alt joi'dbrukets högskolor även i fortsättning­en sorterar under jordbmksdepartemenlet, något som i hög grad under­lättar en integration mellan dessa högskolor och samhället.

Principer för den lokala och regionala organisationen

Enligt U 68-beredningens mening är det angeläget att hålla fast vid strävandena all decentralisera ansvar och befogenheter inom högskole­organisationen och att öka samspelet mellan högskolan och samhället i övrigt. Samtidigt bedömer beredningen inte detta som oförenligt med vissa förändringar i den av U 68 föreslagna organisationen, som till­mötesgår bärande invändningar i remissyttrandena.

Beredningen framhåller alt U 68:s förslag av många berörda kommit att upplevas som syftande lill 'äsentliga — och »centraliserande» — förändringar i organisations- och arbetsformer m.m. Detta beror enligl beredningen av aUt alt döma på alt U 68 utgått från att hänsyn till lokala variationer och särdrag, bl.a. till de befintliga enheterna och deras verksamhetsformer, skall tas inom en sammanhållen lokal orga­nisations ram, ytterst genom beslut av högskolestyrelsen. En sådan ordning har inte av de berörda myndigheterna och grupperna bedömts ge tillräckliga garantier mot omcitiverade förändringar i mUjöer, arbets­former och inflytande på arbetsplatserna.

Delade meningar kan enligt beredningen råda om det berättigade

 

Prop. 1975: 9                                                         295

i dessa farhågor. Enligt beredningens mening är det emellertid fullt möjligt atl, med bevarande i allt väsentUgt av huvudsyftena med U 68:s förslag, lillgodose den antydda remissopinionen. Delta bör ske genom att man i organisationen lägger ökad tyngd på — med U 68:s termino­logi — dels förvallningsenhetsnivån, dels linjenämnds- och instiutions-niväerna. Härigenom förbättras bl.a. förutsätlningarna för befintliga enheter och utbUdningar att identifiera sig i den nya organisationen. Det är vidare enligl beredningens mening möjligt att skapa förutsält­ningar för en längre gående överföring av ansvar och befogenheter från centrala myndigheter. Detla bör ske genom alt de sammanhållande ledningsorgan, som under alla förhållanden fordras för frågor och upp­gifter över gränserna meUan enheter och linjer, får vidare geografiska ansvarsområden än de enskilda högskoleområdena.

För flertalet högskoleområdens del utgår beredningen från atl U 68:s förslag bör genomföras i vad avser sammanförande av befintlig stailig högskoleutbildning — med enstaka undantag — i en administrativ enhet under en styrelse. För de med avseende på verksamhetens om­fattning störsia högskoleområdena föreslår beredningen den föränd­ringen att det skall finnas flera i princip självständiga enheter, som var och en utgör en myndighet med egen styrelse. Personella och materiella resurser för utbildningen och i förekommande fall forskningen bör knytas tUl enheterna, på vilkas styrelser också ansvarel för verksam­hetens dagliga drift bör vila.

Beredningen föreslår att indelningen i enheter närmare övervägs av berörda organisationskommittéer. Det är enligt beredningens mening naturligt atl sådana sammanföranden av befintliga enheter kommer tUl slånd, som motiveras av resurs- eller innehållsmässiga samband i ut­bildnirigen eller forskningen. Som exempel på enheter, vilkas samman­förande bör aktualiseras, pekar beredningen på dels universitet, social­högskola och journalisthögskola, dels olika enheter för lärarutbildning. En strävan bör enligt beredningen vara alt få tUl stånd sådana enheter alt ett lillfredsslällande underlag för fullgörande av olika adminislra­liva uppgifier och servicefunktioner erhålls. Enhetsorganisationen bör fastställas av regeringen. Beredningen ser det som naturligt att en­heternas benämningar så långt möjligt anknyts tUl de nuvarande.

Enligl beredningens mening har vidare en ordning som ger den ut­bildningsregionala nivån en ökad tyngd i planeringen betydande fördelar. Beredningen vill särskilt peka på den ram för lösning av forskningsan-knytningsfrågor som den ger liksom den roll en regional organisation kan spela vid den fortsatta planeringen av högskoleutbildningens uibyggnad.

Beredningen förordar alt en regional styrelse för högskoleulbildning upprällas i var och en av de sex utbUdningsregionerna. Den regionala organisationen bör i princip förbehållas sådana planerings- och sam­ordningsuppgifter som bör eller måste fullgöras över gränsema mellan

 

Prop. 1975: 9                                                         296

enheter och — utom för Slockliolmsregionen, som består av enbart ett högskoleområde — högskoleområden. När det gäller frågor som rör flera högskoleområden kommer den regionala styrelsen därvid att full­göra uppgifter som enligt U 68 :s förslag skulle ankomma på central myndighet. I frågor som rör enheter inom elt och samma högskole­område kommer den att fullgöra vissa planeringspunktioner som av U 68 tänkts ligga på högskohistyrelsen. Vissa planeringsuppgifter av detla slag liksom hela ansvaret för den dagliga driften, personaladmi­nistrationen och resursförvaltningen kommer emellertid att vila på enhetsstyrelserna. Beredningen vill därmed inle utesluta alt en region-styrelse — i varje fall i den med avseende på både antal studerande och antal högskoleorter minsta regionen, den östra med Linköping som huvudort — skulle kunna fylla också administrativa funktioner och resursförvallningsfunktioner. Detla får i så fall övervägas särskilt för resp. region.

En huvuduppgift för regionslyreisen bör enligt beredningen vara att svara för planering av regionens samlade utbud av lokala och indivi­dueUa utbildningslinjer samt ensitaka kurser och studiekurser. Det synes ändamålsenligt att regionstyrelsen också får, inom de ramar och rikt­linjer statsmakterna anger, slutgiltigt besluta om detta utbud och för­dela resurser för ändamålet på enheter och orter.

När det gäUer ulbudet av allmänna utbildningsUnjer inom regionen och utveckling av det bör regionstyrelsen enligt beredningens mening ha ett övergripande planeringsansvar, antingen så att styrelsen direkt blir pelita- och förslagsmyndighet i denna del eller också så att den får yttra sig över förslag från enhetsstyrelserna, som då rimligen får bli de myndigheter som avger jjetita. För den förra lösningen talar alt den, i elt läge där enhetsgränserna inte kan förutsättas genereUt följa gränser mellan yrkesulbildningssektorer, ger en mera samlad och bättre överblickbar bild av önskemålen inom regionen. Beredningen är å andra sidan medveten om att en sådan ordning föratsätter mera omfattande kansUresurser på regional nivå än som kanske under etl inledningsskede kan ställas till förfogande. Enligt beredningens mening bör man från region tUl region, med hänsyn till olika praktiska förut­sättningar pröva vilken lösning som är ändamålsenlig.

Det senast sagda gäller enligt beredningen i princip också om region­styrelsens befattning med frågor om fördelning av medel för allmänna UtbildningsUnjer på enheter. Det synes klart att en regionstyrelse här inte generellt har samma funktion att fylla som i fråga om det mera växlande utbudet av lokala och individuella linjer och enstaka kurser och studiekurser.

Ett av huvudsyftena med en regional organisaiion är att skapa en plattform för anknytningen mellan enheter med och enheter utan fasta forskningsresurser. Därför bör iregionstyrelsen få yttra sig över fakulte-

 

Prop. 1975: 9                                                         297

ternas/sektionemas pelita och sätta in dem i ett med grandutbildningen gemensamt planeringsperspektiv för regionen.

Styrelsen bör också disponera de särskilda medel som enligt bered­ningens förslag kan komma att ställas tUl förfogande för forsknings­anknytningsändamål. Den bör vidare ha möjlighet att medverka i för­delningen av lärares tjänstgöring på enheter, dels såvitt avser tjänsl­göringsbyten o.d. mellan enheter med och enheter utan forskningsorga­nisation, dels såvitt avser inrättande av tjänster gemensamma för två eller flera enheter.

Regionstyrelsen bör enligt beredningen vidare svara för viss admi­nistrativ samordning mellan enheter. Den bör exempelvis kunna in­rätta och meddela bestämmelser om för enheter gemensamma institu­tioner, serviceinrättningar och linjenämnder. I vissa fall, t.ex. i Slock­holm, kan det också bU aktuellt alt ge styrelsen förvaltningsansvar för gemensamma serviceinrättningar inom elt och samma högskoleområde. Möjligheterna alt delegera uppgifter av della slag från regionstyrelsen exempelvis tUl ett lokalt samarbetsorgan — något som kan komma att fordras för praktisk-administrativa samverkansfrågor på orter med flera enheter — bör prövas närmare i det fortsatta arbetet.

Nägon indelning i institutioner blir med den av beredningen för­ordade lösningen inte genereUt nödvändig. För sådana enheter som kommer att motsvara eller omfatta universitet och andra läroanstalter, inom vilka institutioner i dag utgör basenheterna, bör denna ordning bevaras och institutionsindelningen vid behov övervägas av organisa-tionskommittéema med utgångspunkt i ämnesinstilulionsprincipen. För övriga enheter bör resp. enhetsstyrelse svara för alla förvaltningsupp­gifter på samma sätt som i dag sker vid högskolor ulan institutioner.

Beredningen slår fast att de för forskning/forskaratbildning och grundläggande utbUdning gemensamma institutionerna i sin egenskap av »cellerna» i universitetsorganisationen alltid måste komma att spela en nyckelroll i bl.a. planerings- och utvecklingsarbetet. Förslaget att linjenämnder skall svara för vissa planerings- och ledningsuppgifter i fråga om grandläggande utbildning får inte ses som uttryck för strä­van att frånkänna institutionerna deras expertroll. Det beror enbart på det i sig självklara förhållandet att det för att lösa en uppgift som involverar flera institutioner behövs ett organ som har att se till denna uppgift som helhet, i detta fall att en utbildningslinje genom samord­ning av de olika momenten blir en linje i reell mening.

Som U 68 framhållit måste planeringsarbetet ha formen av en dia­log mellan de ämnessakkunniga institutionerna och den linjeansvariga nämnden. Beredningen delar UKÄ:s uppfattning att detta förhållande bör komma till klart uttryck i föreskrifterna för verksamhelen.

Beredningen anser inte något behov föreligga av atl generellt ge utbildmngs- eller Unjenämnder uppgifter i fråga om kurser och studie-

 

Prop. 1975: 9                                                         298

kurser som inte ingår i utbUdningslinjer. Enligt beredningens mening bör, sedan en sådan enstaka kurs eller studiekurs väl inrättats och medel anvisats, vederbörande institution själv kunna svara för,den löpande planeringen och ledningen av den, exempelvis för faslsläUan-det av kursplan. Beredningen förordar att bestämmelserna utformas så att elt sådant självständigt ansvar för institution möjliggörs.

Beredningen ser det för sin del som väsentligt alt planerings- och ledningsorganisationen för grundutbildning uiformas på etl sätt som ställer UlbUdningslinjen och dess utveckling i centrum. Enligt bered­ningens mening bör Unjenämnder för enskUda Unjer eller grupper av linjer med i huvudsak de av U i58 föreslagna uppgifterna uigöra basen i denna del av planerings- och ledningsorganisationen. Det bör inte vara uteslutet att i något fall en och samma linjenämnd ges ansvarel också för linjer som förts till olika yrkesutbildningsseklorer, om en sådan ordning bedöms vara ändamålsenlig med utgångspunkt i t.ex. nuvarande förhåUanden.

Den förordade ordningen innebär förändringar i första hand för de filosofiska fakulteternas del. För att ytterligare yrkesinriktade utbild­ningslinjer skall kunna utvecklas; inom de nuvarande filosofiska fakul­teternas område — något som beredningen ser som en huvudpunkt i de närmasle årens uppföljningsarbete — är det emeUertid enligt bered­ningens mening nödvändigt att en linjeorienterad planerings- och led­ningsorganisation införs även i denna del av högskolan. En sådan har sedan länge fungerat inom bl.a.. de tekniska fakulteternas område,: inom vilket också ämnesinstilutioner svarar för utbUdning inom skilda linjer som tillhör olika utbildningsnämnders ansvarsområden. Bered­ningen är övertygad om alt ett likartat system kan fungera även inom det »fUosofiska» områdei. I sammanhanget stryker beredningen under enhetsstyrelsens ansvar för en övergripande resursplanering som bl.a. garanterar ämnesinstitutionernas stabilitet och kontinuitet i, verksam­heten, även om deras verksamhet faller inom olika sektorer och fakul­tetsområden.

Beredningen ser del som naturligt att frågan om vUka Unjenämnder som skall finnas vid den nya organisationens ikraftträdande övervägs av organisationskommittéerna och att nämnduppsättningen efter förslag av dem fasislälls av regeringen. Det bör därefier ankomma på region­styrelsen alt efter förslag av enhetsslyrelserna göra förändringar i linje­nämndsorganisationen.

Även om i vissa fall flera linjer kommer att föras tUl en och samma linjenämnds ansvarsområde, är det enligt beredningen sannoUkt alt linjenämndernas ansvarsområden normalt kommer att bU aUlför be­gränsade för att nämnderna skaU vara lämpade som organ för den ulveckling och förnyelse av utbildningsutbudet, inte minst över grän­serna mellan befintliga enheter och linjer, som beredningen i likhet

 

Prop. 1975: 9                                                         299

med U 68 anser vara en mycket viktig lokal uppgift. I den av U 68 föreslagna organisationen är utbildningsnämnderna, med de förhållande­vis breda yrkesutbildningssektorema som ansvarsområden, avsedda att spela en väsentlig roll härvidlag. Beredningen utgår från att organ av denna typ kommer atl visa sig erforderliga.

Det är enligt beredningens mening fullt tänkbart alt utbUdnings­nämnder inrättas för ett enskilt högskoleområde, även om den sam­manhållande organisationen är regional.

Det finns enligt beredningen för de mindre högskoleområdenas del anledrung att pröva om inle, så länge utbildningsutbudet är förhållan­devis begränsat, linjenämnder och enhetsslyrelse tillsammans kan fylla de uppgifter i planerings- och utvecklingsarbetet som enligl U 68:s förslag skulle åvila utbildningsnämnder.

Vad gäller utbildningsnämndernas sakliga ansvarsområden delar be­redningen bedömningen att yrkesutbUdningssektorerna i vissa fall utgör lämpliga ramar för ett övergripande planerings- och utvecklings­arbete. Hänsyn måste emellertid las till sektorernas olika karaklär och olika grad av inre samband,

SammanfattrUngsvis förordar beredningen en större flexibilitet i fråga om ulbildningsnämndsorganisationen än den av U 68 fömlsätla. Planering och ulveckling inom vidare fält av högskoleulbildning än vad som normalt täcks av linjenämnder bör sålunda i vissa fall kunna fullgöras av berörd enhetsslyrelse eller regionstyrelse. I den mån dessa inle bedöms kunna själva fylla detta behov, bör enligt beredningens mening utbildningsnämnder inrättas, lämpligen genom beslut av region­styrelsen efter hörande av vederbörande enhetsstyrelser. Indelningen i yrkesulbildningssektorer bör vara en ulgångspunkt för utbildnings­nämndsorganisationen men modifikationer av antytt slag bör kunna förekomma.

Utbildningsnämnderna blir med beredningens modeU närmast att se som rådgivande och förslagsställande expertorgan till dels enhets- och regionstyrelser, dels linjenämnder. De torde få sina främsta uppgifter i den mera långsikliga planeringen och utvecklingen av utbildningens innehåll och organisation. När det däremot gäller t.ex. resursplanering och resursfördelning kommer tyngdpunkten att förskjutas lill linje­nämnder och enhetsslyrelser.

Beredningen ansluter sig till U 68:s förslag att ansvaret för planering m.m. av forskning och forskamtbildning aUtjämt skall åvila fakulteter/ sektioner och att inom dessa mindre ledningsorgan skaU inrättas.

Med en strikt tillämpning av U 68:s princip att endast sådana för­ändringar i forsknings- och forskaratbUdningsorganisationen bör vid­tas, som är nödvändiga med hänsyn till förslagen i fråga om grandläg­gande utbildning, borde i den av beredningen föreslagna organisaiionen fakulteter/sektioner knytas till enheter. Detta skulle emellerlid ha den

 

Prop. 1975:9                                                          300

enUgt beredningens mening olyckliga konsekvensen att konservera en skillnad meUan »forskande» och »icke forskande» enheter. Mot denna bakgrand och med hänsyn tiU vikten av att utveckla ett samspel mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning över hela fältet av högskoleulbildning bör enUgt beredningens mening fakultets/sektions­organisationen betraktas som gemensam för de olika berörda enheterna, även om varje fakultet/sektion administrativt är knuten till en viss enhet och replierar på dess förvaltning.

Tämligen genomgående betraktar de universitets- och högskoleorgan som yttrat sig över U 68-beredningens promemoria beredningens idé med en kombination av regionala styrelser och enhetsstyrelser som överlägsen U68:s förslag. Exempelvis anför filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd att beredningens förslag är av slort iniresse, i synnerhet vad gäller de delar som — om de konsekvent genomförs — innebär en delvis ny och annorlunda institutionell struk­tur, som på sikt kanske kan förbättra möjlighelema till fömyelse och utveckling.

TCO å sin sida anser alt U 68::s förslag med en enda högskolestyrelse som ansvarig för all högskoleutbUdning inom ett högskoleområde är att föredra framför beredningens förslag. Regionstyrelserna löser inle frå­gan om den lokala splittringen. LO ser den av beredningen föreslagna ordningen som ett steg på vägen mot en ökad lokal samordning.

Vad beträffar den lokala organisationen finner bl.a. konsistoriet i Lund det positivi att beredningen avvisar U68:s förslag om gemensam organisation med en högskolestyrelse på varje ort och i stället för de större orlemas del förordar flera självständiga enheter med egna styrelser. Positiva tUl beredningens förslag i denna del är bl. a. även konsistorierna vid universitetet i Stockholm och Chalmers lekniska högskola samt åtskUliga andra universitetsorgan, slyrelsen för social­högskolan i Örebro, TMR, SACO, Sveriges civilingenjörsförbund och SFS. SFS menar atl beredningens förslag till lokal organisation inne­bär alt man lUl en del kommer till rälla med de på sina håll stelbenta och konserverande beslutsstmkturema inom dagens högre ulbildning.

Styrelsen för socialhögskolan i Örebro hänvisar tUl silt yttrande över U 68 där styrelsen tUlstyrkt U68:s huvudtankegångar i väsentliga av­seenden, bl. a. i vad gäUer en i Örebro lokalt sammanhållen högskola.

Vad beträffar förslaget om regionstyrelser är bl. a. konsis­toriet i Uppsala i princip positi/t till beredningens förslag. Regionali­seringen får dock enligt konsistoriet inte drivas så långt att UKÄ (UHÄ) berövas huvuddelen av sina nuvaiande uppgifter.

En positiv gmndinslällning men farhågor för en ökad byråkratise­ring uttalas av konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, huma­nistiska fakulleten i Umeå m. fl. universitetsorgan samt kommittén för postgymnasial ulbildning i Värmlands län. Förslaget om regionstyrelser

 

Prop. 1975:9                                                          301

förtjänar enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg allvarligt övervägande och kan komma att på sikt starkt påverka de organisato­riska fömtsältningama för högskoleverksamheten. Det är fakultetens förhoppning att det högre ulbUdningsväsendet i Sverige genom den föreslagna organisaiionen skaU kunna bli på en gång mindre uniformt och lokalt mera samordnat och ändamålsenligt.

UKÄ påpekar att — om de föreslagna regionstyrelsema kommer till Slånd — en ny beslutsnivå införs meUan de lokala styrelseorganen och någon form av central verksorganisation. UJCÄ uttalar ett bestämt öns­kemål alt kompetensområdena för skilda nivåer klart skall anges. Krav på förtydliganden i fråga om uppgifterna för bl. a. regionstyrelser fram­förs också av bl. a. konsistorierna vid universiletet i Slockholm och Chalmers lekniska högskola samt tekniska fakulleten i Lund. Först­nämnda konsistorium kan godta en regionslyrelse i Stockholm under fömtsättning att den ges alla befogenheter som inte uttryckligen måste åvila ell centralt ämbetsverk.

Konsistoriet i Umeå tUlstyrker en regionstyrelse för norra regionen, men betonar samtidigt vikten av att regionstyrelsen inte blir en mellan­instans mellan högskolan och det centrala ämbetsverket. Beslutsvägar­na bör förkortas, inte förlängas. Konsistoriet förordar bl. a. att region­styrelsema helt skall svara för fördelningen av medel för gmndläggande UtbUdning.

Konsistoriet i Linköping anför bl. a. att en regional styrelse fyller en rad viktiga funktioner, inle minst när det gäller att finna lokalt stöd för en sammanhåUen plan för verksamheten. Förslaget om inrättandet av regionstyrelser med bibehållande av såväl central verksfunktion som enhetsstyrelser leder dock tUl att — i jämförelse med nuläget — ytter­ligare en administrativ nivå skapas vilket konsistoriet ej kan acceptera. I vart faU i östra regionen bör regionstyrelsen integreras med befint­liga och tänkta enhetsstyrelser på så sätt att de ärenden som enligt be­redningens modell skulle ha behandlats i enhetsslyrelse i slället behand­las i ett inom regionstyrelsen utsett utskott.

Jönköpings läns landsting och Jönköpings kommun m. fl. betonar starkt att regionstyrelsens övergripande uppgifter skall gälla den totala högskoleutbUdningen inom regionen oavsett huvudman.

Konsistoriet i Lund framhåller bl. a. att för det fall regionala organ med omfattande beslutsfunktioner inrättas — något som konsistoriet i och för sig kritiserar — måste högskoleverkets arbetsområden och uppgifier radikalt skäras ned för att inte den redan förekommande ris­ken för överorganisation skall bli alltför omfattande och ärendegången förlängas mer än nödvändigt. En tveksamhet eller en negativ attityd till förslagel med hänsyn tUl riskerna för en ökad byråkratisering redo­visar även bl. a. juridiska fakulteten och dess utbildningsnämnd, medi­cinska fakulteten samt farmaceutlska fakulteten i Uppsala, furidiska

 

Prop. 1975:9                                                          302

fakulteten i Stockholm, slyrelsen för socialhögskolan i Örebro, SACO och Växjö kommun. SFS anser att en omfattande byråkratisering och förlängning av handläggningstider skulle bli resultatet om det inför­des en ny fullständig nivå mellan enheterna och UHÄ och avstyrker för sin del att regionslyrelser inrättas.

Teologiska fakidteten i Uppsala framhåller att utbUdningen i Sverige knappast är regionsbunden, utan planeringen bör så mycket som möj­ligt ske för landet i dess helhet. Samråd vad gäller t. ex. forskning kan ske genom samarbelsnämnder ulan dyr kansliorganisation. Synpunkler vad gäller kravet på riksplaneriiig har även anförts av historisk-filoso­fiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildningsnämnder i Göte­borg, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsmästarskola, TMR och SACO. Det regionala samriidel kan lösas på informell väg, anser samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och länsstyrelsen i Norr­bottens län.

Humanistiska fakulteten i Göteborg anser alt enda möjligheten att göra regionstyrelsen funktionsduglig torde vara att låta UBCÄ återgå till atl vara en rent formål-juridisk prövningsmslans, överföra alla ekono­miska befogenheter till regionstyrelsema och bryta ut fakultetsbered­ningama som en särskild samordningsorganisation direkt under depar-lementet.

Konsistoriet i Linköping ansluter sig tiU beredningens deklaration att institutionerna självklart måste komma atl spela en nyckel­roll i bl. a. planerings- och utvecklingsarbetet. Den av beredningen tänk­ta uppgiftsfördelningen mellan institutioner och utbUdnings- eller lin­jenämnder har redan utvecklats vid högskolan i Linköping. Såvitt nu kan bedömas har erforderlig samordning kommit till stånd ulan att institu­tionernas nyckelroll och initiativkraft hotats.

Ylterligare elt anlal universitetsorgan — t. ex. samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämixd sant teologiska fakid­teten i Lund och dess ulbildningmämnd — SACO m. fl. är positiva lill beredningens förslag vad gäUer inslilutionemas ökade inflylande. Kon­sistoriet vid lekniska högskolan i Slockholm menar atl den precisering av institutionens uppgifier och ställning som beredningen gör är nyttig i många avseenden. Samhällsvetemkapliga fakulteten i Göteborg konsta­terar att beredningen på ett helt annat sätt än U 68 är medveten om den centrala roll som ämnesinstitutionema inom de filosofiska fakulte­terna hittUls har spelat och även i fortsättnUigen bör spela.

Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala anser att institu­tionernas organisatoriska slällning bör återspegla den cenirala roll som instilulionema har i utbildning och forskning, och att de inte bör bli serviceorgan åt linjenämnd, utbildrungsnämnd och regionstyrelsen. Lik­nande synpunkter har även framförts av historisk-filosofiska och språk-veleitskapliga sektionernas utbildningsnämnder i Göieborg. Också juri-

 

Prop. 1975:9                                                          303

diska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd är tveksamma till beredningens förslag bl. a. med hänsyn till att det inte ger någon garanti för institutionernas fortsatta självständighet. Liknande synpunkter har även framförts av bl. a. teologiska fakulteten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Lund.

TCO anför atl beredningen lägger ett betydande självständigt ansvar för enstaka kurser och studiekurser på de enskUda institutionerna. Enligl TCO:s uppfattning vore det naturligare att detta ansvar i stället lades pä de olika linjenämndema, i vilka representanier för arbetslivet föreslås ingå. Om ansvaret läggs på de enskUda institutionerna, som inte har den­na representation från arbetslivet, finns det betydande risker för att de ämnesmässiga aspekterna kommer alt dominera över de arbetslivsan­knutna.

SFS anser att det är avgörande, vilket inte tiUgodoses i beredningens förslag, att samhällskontakterna utökas i det löpande arbetet på institu­tionsnivå.

De flesta som yttrar sig om formerna för institutionernas förvaltning tillstyrker beredningens förslag i denna del.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola anför alt enhetsslyrel­serna bör ha rätt att — om institutionernas personal är ense därom ■—• besluta att institutionerna skall förvaltas av enbart prefekt. Samhällsve­tenskapliga fakulteten i Stockholm menar all de positiva effekterna av försöksverksamheten med nya samarbelsformer bäst tas till vara i etl system, där styrelseformen kan tiUämpas efter prövning av förutsätt­ningarna genom samråd mellan institutionerna och konsistorierna, i stort selt enligt gällande beslämmelser.

TCO påpekar att även serviceinrättningarna bör omfattas av nya for­mer för inflytande och samråd.

Beredningens förslag i fråga om linjenämnder och utbild­ningsnämnder tillstyrks av bl. a. tekniska fakulteten och matema­tisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund saml kon­sistoriet i Umeå.

Konsistoriet i Uppsala menar alt beredningens liksom U 68: s förslag lUl organisation innebär en total separering på fakultetsnivå av planering och ansvar för dels forskning/forskamlbUdning, dels grundläggande ut­bUdning. Konsistoriet finner det otillfredsställande och olämpligt att gö­ra en åtskillnad. Konsistoriet upprepar sitt tidigare framförda förslag om fakultetsslyrelser med representanter för lärare, övriga anställda och stu­derande, som skulle överta ansvaret för uppgifter som i dag vilar på ut­bildningsnämnder och fakultet. Liljenämnder, som är naturliga organ för pedagogisk ledning och samordning av vissa utbildningslinjer, bör inrät­tas direkt under fakultetsstyrelse dar inte särskilda skäl föreligger för en annan ordning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm noterar att beredningen gör flera vikliga preciseringar som leder lUl förslag om en mer flexibel organisaiion men har invändningar mot atl ansvaret för

 

Prop. 1975:9                                                          304

planeringen av civilingenjörsutbildningen och forskamtbildningen i prin­cip skall läggas på skilda organ. Också juridiska fakulteten i Stockholm anser del, bl. a. med hänsyn tiU forskningsanknytningen, olyckligt att dela upp handläggningen av grundutbildnings- och forskarutbildnings­frågor på två organ.

Humanistiska fakuheten i Lund menar att det förhållandet alt utbild­ningsnämnder och linjenämnder organisatoriskt är helt annorlunda upp­byggda än fakulteter och sektioner kommer att starkt försvåra kommu­nikationerna mellan dessa olika organ. Konsistoriet i Lund vill att pla­nerings- och ledningsorganisaticinen för de filosofiska fakulteternas del liksom för närvarande skall följa, ämnesområdesprincipen. Liknande syn­punkter framförs av bl. a. konsistoriet vid universitetet i Stockholm, hu­manistiska fakulteten i Uppsala, historisk-filosofiska och språkveten­skapliga sektionernas utbildningsnämnder i Göieborg samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Uppsala och Umeå.

Filialnämnden i Örebro anser att det åtminstone inledningsvis bör va­ra möjligt alt ha en gemensam niimnd för samlliga utbUdningslinjer inom de filosofiska fakulteternas område. Denna nämnd skulle allt eftersom behov uppstår inrätta kommittéer och arbetsgmpper för särskilda linjer. Samhällsvetenskapliga fakidteten i Umeå och dess utbildningsnämnd samt konstistoriet i Linköping anser att frågan om inrättande av utbUd­ningsnämnder och/eller linjenämnder bör avgöras lokall. Några imiver-sitetsorgan — t. ex. juridiska fakulteten i Stockholm och medicinska fa­kulteten i Umeå — menar att, om de föreslagna linjenämnderna inräl­tas, utbildningsnämnder med övergripande planeringsuppgifler blir onö­diga. SFS finner inte atl beredningen presenterat argument för ett ge­nerellt inrättande av utbildningsnämnder. SFS menar dock att vid de största enheterna behov kan föreligga av utbildningsnämnder som be­redande organ tUl enhetsstyrelserna. Den frågan bör dock prövas lokalt.

Himianistiska fakulleten i Umeå menar att berednuigens framställ­ning om utbildningsnämnder och linjenämnder ter sig oklar, och atl det alldeles tydligt föreligger en allvarlig risk för överorganisation. Liknande synpunkter framförs av juridiska fakulleten i Uppsala och dess utbild­ningsnämnd.

Humanistiska fakidteten i Uppsala är positiv till beredningens uppfatt­ning att åtskUliga befintliga utbildningsnämnder kan övergå till att bli linjenämnder. Om man utöver linjenämnderna även tänker sig ett organ av typen utbildningsnämnd, vill fakulteten förorda att det får karaktären av ett utskott antingen inom regionstyrelsen eller knutet till denna.

SACO menar att utvecklingen och fömyelsen av utbildningsutbudet bör åvila särskilda utbildningsnämnder. Dock vill SACO ifrågasätta om det inte vore lämpligt att inom någon eUer några sektorer låta utbild­ningsnämndens uppgifier fullgöras av sådana "stora" linjenämnder som i dag utgör utbildningsnämnder. TCO anser att utbUdningsnämnderna är

 

Prop. 1975: 9                                                         305

utomordentligt värdefulla som organ för den övergripande och långsik­liga planeringen inom grundutbildningen och som organ för samord­ningen av de olika utbildningama inom en yrkesutbildningsseklor. TCO ställer sig myckel tveksam til lenhets- och regionstyrelserna fömlsätt­ningar att överta utbildningsnämndernas arbetsuppgifter och förordar därför atl möjligheler skapas för utveckling av utbildningsnämnder på regional nivå.

Frågan om ledningsorgan för forskning och forskamtbUdning behand­las i mycket begränsad omfattning i yttrandena över beredningens för­slag.

Humanistiska fakulteten i Umeå föreslår att särskUda ledningsorgan för fakulteter och sektioner inte skall vara obligatoriska.

Principer för sammansättningen av olika högskoleorgan

U 68-beredningen ansluter sig tUl U 68:s strävan att öka samspelet mel­lan högskoleorganisationen och samhället i övrigt. Detta gäller såväl den övergripande planeringen och resursfördelningen inom högskoleväsen­det som helhet som planeringen och utvecklingen av utbUdningsutbudet inom oUka sektorer och av olika enskilda utbildningslinjer. I del förra fallet bUr del fråga om en anknytning till allmänna samhällsintressen och till planeringen inom andra samhällssektorer. I det senare fallet blir det främst fråga om en anknytning tiU yrkeslivet inom olika om­råden. I båda faUen anser beredningen alt en ändamålsenlig väg för att säkra kontakten meUan högskoleutbildningen och del omgivande samhäUet är att bereda plats för förelrädare för samhälls- och yrkes­livet i berörda högskoleorgan.

Med den av beredningen föreslagna organisationen kommer de upp­gifter som U 68 tänkt skall åvila högskolestyrelsen att ankomma delvis på regionstyrelsen, delsvis på enhelsstyrelsema. Härvid kommer i försia hand regionstyrelsen att få uppgifter som enligt beredningens bedöm­ning moiiverar en stark representation för allmänna intressen och en anknytning lill samhällsplaneringen i stort, medan enhetsslyrelsernas uppgifter kommer all vara av den karaktären alt de inom resp. enhet verksamma kan ges en stark slällning i styrelserna. Enligt beredningens mening bör denna skillnad komma till ullryck i principerna för sam­mansättning av de båda slagen av organ. I regionstyrelsen bör sålunda förelrädare för allmärunlressen utgöra flertalet av ledamöterna. I en­helsstyrelsema bör däremot majoriteten bestå av lärare, övriga anställda och studerande vid resp. enhet. Beredningen kan tänka sig som rikt­punkt att proportionerna i båda fallen skaU vara ungefär 2:1. Den exakla sammansättningen bör med hänsyn till regionernas och enheter­nas skiftande karaklär avgöras från fall till fall.

Beredningen anser det ändamålsenligt att en del av de ledamöter

20   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          306

i regionstyrelser och enhetsslyrelser som företräder allmänna intressen ulses av berörda landsiing och kommuner på sätl som torde böra före­skrivas särskilt från fall till fall. Med hänsyn bl.a. till dels forskningen och forskamtbUdningen, dels vissa utbildningslinjers ■— t.ex. inom kulturområdet — utpräglade rJkskaraklär bör emellertid enligt bered­ningens uppfattning en del av ledamöterna . i fråga, däribland alltid ordföranden i regionstyrelsen, utses av regeringen. Förslagsvis bör hälften av de ledamöter som företräder aUmänintressen utses i den förstnämnda ordningen och hälften i den sistnämnda. Variationer kan emeUertid vara påkallade i fråga om enhetsstyrelserna med hänsyn tUl enheternas olika karaklär. Fiskesjö anför i sin reservation att samtUga berörda ledamöter, ulom ordföranden i regionstyrelsen, bör utses av landsting och kommuner.

Också de ledamöter i regionslyrelser som inte företräder allmänin­tressen bör enligt beredningens mening utses av regeringen i enUghet med vad som är praxis i fråga om bl.a. verksstyrelser, I fråga om företrädare för lärar- och övriga personalintressen samt studerande-intressen bör förslag avges av personal- och studerandeorganisalionerna. Fiskesjö anför för sin del att de vid högskolorna verksamma själva bör utse sina representanter i regionstyrelserna.

En direkl representation för varje enhet i regionstyrelsen, t.ex. genom rektor, är enligt beredningen knappast generellt möjlig med hänsyn tiU önskvärdheten att begränsa del totala antalel ledamöter. Det bör från region till region närmare övervägas hur en representation för en­heterna skall utformas. En möjlighet, är alt — efter mönster av den ordning som enligt statsmakternas beslut skall införas för jordbrukets högskolor — en eller ett par av de berörda rektorerna ingår i region­styrelsen. Under alla förhåUanden bör enligt beredningens mening rektor vid varje enhet ha närvaro- och yttranderätt vid regionstyrelsens behandling av ärenden som berör enheten.

Internt rekryterade ledamöter i enhetsstyrelser bör enligt bered­ningens mening — förutom rektor, som ex officio bör ingå som ord­förande, och i förekommande fall förvaltningschef — i princip utses av berörda grupper inom enhelema med beakiande av att såväl utbild­ningens som, i förekommande fall, forskningens intressen blir tillgodo­sedda. Hänsyn till olika karaktär hos enheterna, bl.a. till nu rådande förhåUanden l.ex. inom försöksverksamheten med nya samarbetsformer, bör las vid den närmare ulformningen av bestämmelserna, som därför bör kunna få delvis variera från enhet tUl enhet. Det senast anförda gäller även i fråga om ordningen för utseende av rektor.

Den av U 68 föreslagna riktpunkten för sammansättning av utbild­nings- och linjenämnder: 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 förelrädare för yrkeslivet, såväl arbetsgivare som arbetstagare, eller annan utbild­ningsorganisation synes beredningen väl avvägd. Den exakta samman-

 

Prop. 1975:9                                                          307

sättningen av varje nämnd bör inom ramen för av statsmakterna angivna aUmänna riktlinjer fastställas av regionslyrelsen efter förslag av berörd eUer berörda enhetsstyrelser. Regionstyrelsen bör också, sedan förslag inhämtats från berörda myndigheter, organisationer e.d., utse de nämnd­ledamöter som hämtas från yrkesUvet eUer annan utbildningsorgani­sation. Härvid förutsätts dock utseendet av ledamöter i sådan linje­nämnd, vars ansvarsområde helt hör lUl en och samma enhet, delegeras till vederbörande enhetsslyrelse. Det finns enligt beredningen skäl för atl ordförande utses särskilt i samma ordning som de utifrån hämtade ledamölerna. Lärar- och studerandeledamöter i övrigt bör utses av organ eller grupper inom högskoleorganisationen på sätt regionstyrelsen eller enhetsstyrelsen beslämmer för varje nämnd. Beredningen förut­sätter liksom U 68 att erfarenheler från försöksverksamheten med nya samarbetsformer här nyttiggörs.

Inom fakulteter/sektioner bör enligt beredningen mindre lednings­organ skapas. I dessa bör — förutom ordinarie lärare, utsedda inom resp. fakultet/sektion — andra personalgrupper samt de studerande i forskarutbildning bli företrädda.

I fråga om institutionerna inom det nuvarande UKÄ-området utgår beredningen från att den inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbelsformer införda ordningen med en institutionsstyrelse, bestående av inom institutionen valda förelrädare för olika grupper av anställda och för de studerande, samt en prefekt som verkställande ledning skaU genomföras generellt. Prefekten, utsedd av enhelsslyrelsen, bör vara självskriven ordförande i institutionsstyrelsen.

Flera universitets- och högskoleorgan uttalar sig allmänt för att de vid läroanstalterna verksamma bör ha en starkare ställning än enligt beredningens förslag.

Exempelvis förordar historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Stockholm att förelrädare för lärare, övrig personal och studerande skall ha majoritet i de olika lokala och regionala organ som har att be­sluta om utbildningen. Medicinska fakulteten i Umeå motsätter sig inte de föreslagna principerna för sammansättningen av de olika högskoleor­ganen, men fastslår att i enhetsstyrelser och institutionsstyrelser före­lrädare för undervisning och forskning skaU vara i majoritet. Farma­ceutlska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala finner inle anledning alt andra kategorier än de som nu är representerade i molsvarande or­gan skall ingå i högskoleorganen på linjenämnds- och institutionsnivå. Även på högre nivå bör enUgt nämnden lärare och studerande få ett ökat inflytande jämfört med beredningens förslag.

Konsistoriegruppen i Luleå anför att strävan efter ett ökat samarbete mellan högskoleorganisationen och samhället i övrigt i första hand bör manifesteras i alt företrädare för samhäUs- och yrkesliv erhåller repre­sentation i högskolornas styrelser och nämnder.

 

Prop. 1975:9                                                          308

Sveriges civilingenjörsförbund godtar beredningens förslag tiU sam­mansättning av nämnder, enhefci- och regionstyrelser med vissa reserva­tioner.

Ett stort antal universitets- och högskoleorgan liksom bl. a. SFS be­tonar alt företrädare för olika grupper inom högskolan skall ulses av berörda grapper själva.

Belräffande enskilda organ anförs sammanfattningsvis följande syn­punkter.

Beredningens förslag till sammansättning av regionstyrelsema tiU­styrks av flera universitetsorgan — bl. a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala och lekniska fakulteten i Lund.

Konsistoriet i Umeå anser att regionstyrelsema bör ha en politisk-parlamenlarisk majoritet.

TCO är positiv till beredningens förslag och anser att det allmänna, däri inbegripet representanier för de stora löntagarorgarusationema, måste ha ett avgörande inflytande. Också LO tUlstyrker beredningsför­slagel.

Konsistoriet i Uppsala är positivt tiU beredningens förslag med vissa förbehåll, bl. a. anser konsistorii;t alt minst två företrädare för i regio­nen belägna universitet (motsv.) bör vara självskrivna ledamöter. Också konsistoriet vid Chalmers lekniska högskola är positivt tUl beredningens förslag men anser att rektorer för sådana enheter, där den veirkslällande myndigheten utgörs av ett rektorsämbete, regelmässigt bör vara leda­möter i regionsorganet. Övriga rektorer bör ha närvaro- och yttrande­rätt.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser alt regionslyrelsen bör få en majoritet av högskolerepresentanter. Liknande synpunkter framförs vidare av bl. a. historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Upp­sala.

Juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd menar att om regionslyrelsen blir chefsmyndighet, dvs. skall avge petita elc, bör inte de allmänna intressena få majoritet i styrelsen.

Konsistoriet i Linköping anser att hälften av ledamöterna i region­styrelserna bör representera de aUmänna intressena och hälften de be­rörda högskolorna. Regionstyrelsen bör utses av regeringen efter förslag från berörda parter.

Humanistiska fakulleten i Uppsala menar också att representationen skall vara lika stor för de inom högskolan verksamma som för allmänna intressen. Samlliga i regionen Uigående högskoleenheter bör dessulom vara företrädda.

SFS anser att de framsteg som gjorts genom försöksverksamheten med nya samarbetsformer riskerar atl delvis gå förlorade vid ett genom­förande av beredningens förslag. Väsentliga beslut läggs enUgt detta

 

Prop. 1975:9                                                          309

på en nivå där studerande och anställda endast har ett marginellt, om ens något, inflytande.

SFS anser vidare att beredningens förslag till sammansättning av bl. a. enhelsstyrelsema kan komma att skapa en ökad dynamik inom hög­skoleväsendet. Humanistiska fakulteten i Göieborg m. fl. tillstyrker den föreslagna sammansättningen av enhetsstyrelserna.

LO anser alt enhetsstyrelsemas föreslagna sammansättning inte med­ger en tillfredsställande förankring i högskolan för allmänintressena och ser den endast som en lösning på kort sikt.

Konsistoriegruppen i Luleå menar att en majoritet av platserna i styrelsen för högskolan i Luleå bör besättas av representanier för sam­hälle och yrkesliv. Slyrelsen för socialhögskolan i Örebro, länsstyrelsen i Väslernorrlands län och TCO m. fl. anser att allmänintressena bör vara i majoritet i enhelsstyrelsema.

Bl. a. konsistoriet och juridiska fakultetens utbildningsnämnd i Upp­sala vill minska representationen för de allmänna intressena i enhets-styrelsen jämfört med beredningens förslag. Konsistoriet i Umeå menar att enhetsstyrelsens sammansättning i stort selt bör vara densamma som del nuvarande konsistoriets.

Humanistiska fakulleten i Uppsala, lekniska fakulleten i Linköping, styrelsen för socialhögskolan i Örebro, konsisloriegruppen i Luleå, SACO och SFS m. fl. tUlstyrker den föreslagna sammansättningen av utbildnings- och linjenämnder med representation för yrkeslivet.

TCO påpekar att då dessa organsi främsta uppgifter är att verka för alt utbildningsutbudet och utbildningsorganisationen utvecklas med hän­syn tUl arbetslivets behöv det är av stor betydelse att del i nämnderna finns sakkunskap och erfarenhet från berörda yrkesområden. En på delta sätt direkt i yrkeslivet förankrad representation kommer att tillföra ut­bildningen väsentliga kvaliteter.

Konsistoriet i Uppsala anser däremot att den exakta storleken på nämndema och antalet representanier från yrkeslivet inte bör anges. Under aUa förhållanden bör kategorin "övriga anställda" tUlförsäkras representation. Krav på representation för kategorin övriga anställda framförs även av TCO.

Konsistoriet i Linköping menar atl inflytandet från yrkeslivet kan kanaliseras genom att antingen styrelsen har möjlighet alt till utbUd­ningsnämnden (motsv.) knyta ledamöter med expertkunskaper från olika yrkesområden eller att inrätta särskilda yrkesråd eller att kombi­nera dessa förfaranden. Det torde i regel inte vara vare sig nödvändigt eller ändamålsenligt alt företrädare för arbetslivet deltar i detaljplane­ringen av läroanstaltemas verksamheter.

Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm me­nar att den nödvändiga och självfallna kontakten med företrädare för arbetsmarknaden vad linjenämnderna beträffar på elt smidigare sätt än

 

Prop. 1975:9                                                          310

vad som föreslås kan upprätthiillas genom tillfälliga adjungeringar, in­hämtande av remissyttranden ö'er kursförslag etc. Liknande synpunkler har även framförts av bl. a. juridiska fakidteten i Uppsala och dess ut­bildningsnämnd.

Den centrala organisationen

U 68-beredningen anser det självklart alt en samordnad planering för högskoleutbildningen måste garanteras genom en samordning av den f.n. splittrade cenirala organisationen under departementsnivån. Samlidigl framhåller beredningen att de:ss förslag om regionala styrelser för högskoleutbildning — och därmed sammanhängande möjligheter att decentralisera planerings- och samordningsuppgifter — ger delvis nya förutsättningar för bedömningar rörande den framtida centrala organi­sationens närmare utformning. Också andra fakiorer, såsom forsknings­rådsutredningens kommande betänkande, är enligt beredningen av be­tydelse för bedömningarna i hithörande frågor. Beredningen anser det mot denna bakgrund nödvändigt att frågan om den centrala verksorga-nisationens ulformning övervägs ytterligare.

UKÄ framhåUer att utifrån de förutsättningar beredningen angivit och ståndpunkterna i läroanstalternas skrivelser, det är nödvändigt att följande uppgifter för en central verksorganisation skjuts i förgmnden: övergripande planering, utvecklingsarbete, kommunikation med sam­hällsinstitutioner på skilda områden och samordning av lokala initiativ. Betydande enighet råder enligl UKÄ om alt högskolan måste utvecklas också med stöd av en central, nationellt övergripande planering som ger statsmaktema underlag för beslut om inriklning och fördelning 1 slorl av högskolesektorns resurser.

I övrigt behandlas frågan ora den centrala organisaiionen endasi i få yttranden över beredningspromemorian.

Juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd menar alt en långtgående centralisering och en alltför stor tUlväxt av den centrala myndigheten var nackdelar i U 68:s förslag, som påtalades av många remissinstanser. Fakulleten vill varna mot alltför radikala åt­gärder i motsatt riktning. Bl. a. vill fakulleten erinra om de fördel­ningsuppgifter regionema emellan som lämpligast kan lösas av en central sakkunnig instans, liksom framhålla att UKÄ haft och har betydelsefulla uppgifter när del: gäller alt säkra enhetlig förvaltnings­tillämpning och rättssäkerhet i besvärsärenden.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Upp­sala anser däremot att de sex regionstyrelsema skulle kunna lyda di­rekt under utbildningsdepartementet. Ett centralt verk skulle enligt nämnden knappats kunna tillföra något nytt i sakfrågor.  Däremot

 

Prop. 1975:9                                                          311

skulle vissa samordnande funktioner kunna läggas på denna nivå, men många av dem skulle lika gärna kunna fullgöras genom samarbete emel­lan regionerna och för övrigl handläggas i departementet.

1.3.8 Genomförande

U 68-beredningen delar den bedömning U 68 — och också KK — givit uttryck för, nämligen atl den av U 68 förordade studieorganisa­tionen och antagningsbegränsningen bör genomföras samtidigt med på KK:s förslag grundade förändringar i behörighets- och urvalsbesläm-melserna.

Beredningen ansluter sig också tiU U 68:s bedömning atl planerings-och förberedelsearbetet inför en högskolereform, sedan principbeslut fattats av statsmakterna, bör anförtros särskilda organisationskommit­téer. Med den lösning av frågan om den lokala och regionala styrelse-organisationen som beredningen föreslagil ser beredningen det som naturligt att planeringsarbetet inom resp. region redan i denna fas håUs samman genom organisationskommittéer för var och en av de sex utbildningsregionerna. Under dessa organisationskommittéer bör vid behov särskilda kommilléer för enskilda högskoleområden kunna orga­niseras, dels för områden med mera omfattande befintliga resurser, dels för de områden som pekas ul som i försia hand aktuella för ut­byggnad av utbildningsutbudet.

Konsistoriet i Linköping önskar en senareläggning av reformen för alt vissa förutsättningar för reformen skall hinna klarläggas. Konsis­toriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att propositionen om principbeslut inte bör läggas fram så tidigl som våren 1975. Enligl konsistoriet vore del också bättre med successiva reformer än en sam­lad, genomgripande och snar högskolereform.

Enligt TCO-,5 uppfattning bör planeringsarbetet på de olika nivåerna i högskoleorganisationen samordnas. Det är vidare angeläget all det sker en samordning i liden av inrättandet av de lokala, regionala och Centrala lednings- och planeringsorganen. En sådan samordning är en förutsättning för att genomförandet av beredningens förslag inte skall få negativa konsekvenser för den berörda personalen.

1 flertalet yttranden från universitets- och högskoleorgan pekas på viklen av att anställda och studerande får medverka i organisations­kommittéerna. Även UKÄ framhåller atl de som närmast berörs av en reform, såväl anställda som studerande, måste få goda möjligheter att medverka i organisalionskommiltéernas arbete. TCO ansluter sig lill beredningens förslag och förutsätter att representanier för personal­organisationerna ges plals i organisationskommittéerna.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockltolm framhåller att det

 

Prop. 1975:9                                                          312

är viktigt att direktiven tUl organisationskommittéerna blir sådana atl de möjliggör flexibla och smidiga lösningar anpassade tUl resp. ulbUd-ningsenheters profil och egenart, om samtidigt positiva värden för hel­heten kan bevaras. Liknande synpunkler anförs av konsistoriet vid uni­versitetet i Stockholm.

Flertalet som berör frågan godtar också de föreslagna organisations­kommittéerna. Filialnämnden i Örebro anser dock att organisations-korrunittéer bör tUlsättas också för de enskilda högskoleorterna. Dessa lokala kommittéer borde få utse en del av ledamöterna i de regionala kommittéerna. Enligt filialrådet i Växjö m. fl. är det mycket angeläget att utformningen av högskolan i Växjö anförtros åt en lokal organisa­tionskommitté.

 

Prop. 1975:9                                                          313

2. Behörighet och urval till högskoleutbildning

2.1 KK

2.1.1 Allmän bakgrund till kommitténs arbete (kap. 2)

De senaste årtiondenas genomgripande skolreformer har gett praktiskt taget alla ungdomar som så önskar möjlighet att gå igenom en minst elvaårig skolutbildning i gmndskola och gymnasieskola. Också för vuxna har utbildningsmöjligheterna ökat markant. När reformer genomförs på olika nivåer i utbildningsväsendet kan delta medföra krav på föränd­ringar av mer eUer mindre formell art i gällande regler för behörighet och urval till fortsatt utbildning. Ett behov av nya kompelensregler kan också bli aklueUt, när en förändrad syn på begreppet kompetens växer fram. Så har skett under de senaste tio åren. Redan i direktiven till kom­pelensutredningen, vars förslag i belänkandet (SOU 1970: 21 och 55) Vägar tUl högre ulbildning utgjort granden för KK:s arbeie, framhölls att den sakliga och inte den formella kompetensen skulle vara avgörande när det gällde all beslämma om en person skulle få tillträde till högre ut­bUdning.

Denna syn på kompetensfrågorna avspeglas i statsmaklernas princip­beslut år 1972 att den aUmänna behörigheten till högre ulbildning skall knytas till genomgången minst tvåårig linje i gymnasieskolan, under för­utsättning att vissa krav på kunskaper i svenska och engelska därtill är uppfyllda. Samma syn kommer till uttryck i direktiven till KK att före­slå behörighetsvillkor för dem som har en gymnasial utbUdning som kan jämföras med gymnasiesköleutbUdning och för dem som uppfyller vissa villkor beträffande ålder och yrkeserfarenhet. Att även andra meriter än betyg från behörighetsgivande utbildning,, enligt KK:s direktiv, skall tillgodoräknas vid urvalet av studerande till högre utbUdning är ytter­ligare ett led i en medveten strävan att till högskoleutbildning rekrytera personer med skiftande utbildnings- och erfarenhelsbakgrund.

Under den tid KK arbetat har U 68 lagt fram sina förslag om refor­mering av högskoleutbildningen. Dessa förslag har haft stor betydelse för KK:s arbete och bl. a. medfört att kommitténs förslag i vissa avseenden har en tämligen öppen ulformning. Främst gäller detla frågan om hur antagningen till grundläggande statlig högskoleutbildning skall organi­seras och genomföras.

U 68:s förslag innebär vidare vissa ändrade förutsättningar beträffan­de gränsdragningen meUan gymnasial utbildning och högskoleutbildning. Även andra utredningar, t. ex. läraratbildningskommiltén, har under de senasle åren lagt fram förslag som rör gränsdragningen mellan det gym­nasiala stadiet och högskolan.

Utgångspunkten för KK:s arbete är att de aUmänna behörighetsvill-

 

Prop. 1975: 9                                                         314

koren för högre utbUdning skall gälla för alla utbildningslinjer i hög­skolan. Härigenom blir det läll atl definiera vilka utbildningsvägar som lillhör den högre utbildningen. Kommittén konstaierar samtidigt att hu­vuddelen av de av U 68 föreslagna linjerna i den nya högskolan kommer atl omfattas av de nya allmänna behörighetsvillkoren redan vid ikraft­trädandet av dessa. För vissa utbildningsvägar föreligger förslag till änd­rad studieorganisation som bygger på de allmänna behörighelsviUkoren, medan andra är föremål för utredning. För de utbildningsvägar inom U 68:s högskola som inle i dag tillhör den högre utbildningen och som inte berörts eller berörs av avslutade eller pågående utredningar bör man, enligl KK:s uppfattning, snarast initiera en översyn av utbildningen, där en uppgift bör vara atl la ställning till om utbildningen skall byg­gas på de nya allmänna behörighelsviUkoren.

KK tar vidare upp frågan hur ändrade villkor för allmän behörighet kommer atl påverka sammansättningen av de sökande tiU högre utbUd­ning. Härvid konstateras atl utformningen av det studiesociala slödet spelar en väsentlig roll för i synnerhet vuxna utbildningssökandes möj­ligheter att bedriva studier i högskolan.

Vad gäller betygssystem och betygsättning måste kommitténs förslag till urvalsregler i allt väsentligt utgå från nuvarande förhållanden, trots alt frågan om etl nytt system för betygsättningén i gymnasieskolan är aktueU genom arbetet i 1973 års betygsutredning.

2.1.2 Allmän behörighet (kap. 3)

Alla högskolestuderande måste — oavsett vad de studerar — upp­fylla de allmänna behörighelsviUkoren, medan däremoi de särskilda för­kunskapskraven Varierar meUan oUka ulbildningsvägar i högskolan.

De allmänna behörighetsvillkorens funktion i kpmpelenssystemet är bl. a. alt garantera alt de studerande har en aUmänorienlering som elt komplement till specialiserad hö,gskoleulbildning och att — tillsammans med de särskilda förkunskapskraven — tillgodose kravet på tillräckliga studiefömtsättningar hos dem som antas liU högskoleutbildning. De aU­männa behörighetsvillkoren skall, häratöver fylla syftet att bättre ta tiU vara den tillgång i samhället som utgörs av studielämpliga personer, vilka nu ej har behörighet, dvs. ta siörre hänsyn till den sakliga än till den formella kompetensen.

Allmän behörighet genom utbildning (avsnitten 3.1 och 3.2)

Genom statsmakternas princifibeslut år 1972 har de aUmänna behö­righelsviUkoren fastställts vad avser sökande från gynmasieskolan. En­ligt delta beslut har den allmän behörighet, som avslutat en minst två-

 

Prop. 1975:9                                                          315

årig Unje i gymnasieskolan med fuUsländiga studiekurser och har kun­skaper i ämnena svenska och engelska motsvarande lägsl två årskurser på social linje.

KK skall enligt sina direktiv föreslå vilka ulbUdningsvägar som där­ulöver skall ge allmän behörighet. Kommittén finner det självklart alt sådana utbildningsvägar som avlösts av de nuvarande tre- eller fyraåriga linjerna samt av ekonomisk, social och teknisk tvåårig linje i gymnasie­skolan (gymnasium och fackskola samt även flickskola med normalskole­kompetens) skall ge allmän behörighet. Detsamma gäller sådana utbild­ningar som redan i den nu gällande behörighetskungörelsen (1967: 450) jämställs med treårig gymnasieskollinje (folkskollärarexamen, småskol-lärarexamen m. fl.). Med samma självklarhet skall allmän behörighet tillkomma den som har avslutat sådan specialkurs i gymnasieskolan som är uppbyggd efter samma principer som gymnasieskolans tvååriga yrkes­inriktade linjer.

För övrig utbUdning inom och utanför gymnasieskolan bör principen vara att utbildningen ger allmän behörighet om dess slutnivå är jämförbar med den utbildningsnivå som gymnasieskolans linjer leder fram till och under förutsättning alt ämnena svenska och engelska in­gått eller kompletterats i en omfattning som minst svarar mot den so­ciala linjens kurs i resp. ämne. Huvudmannaskapet för en utbUdning skall inle tillmätas någon betydelse i detta sammanhang.

Mot bakgmnd av denna princip föreslår KK all alla minst tvååriga specialkurser i gymnasieskolan som bygger på gmndskolekompetens el­ler molsvarande skall ge allmän behörighet. Delsamma skall gälla spe­cialkurser om minst etl läsår som bygger på en obligatorisk fömtbildning utöver grundskolan om minst ett läsår samt specialkurser om minst en termin som för tillträde kräver såväl föralbildning som praktik. I det senare fallet skall den sammanlagda skolmässiga utbildningen överstiga ell läsår och yrkespraktiken omfatta minst ett år.

Även ulbildningsvägar utanför gymnasieskolan skall på samma villkor som gymnasieskoleutbildning kunna ge allmän behörighel. Detta exempli­fieras med en rad utbildningsvägar bland vilka märks de nuvarande ut­bildningarna till sjukgymnast, sjuksköterska, arbetsterapeut, förskollärare, hushållslärare, texlillärare m. fl. Vad avser behörighet genom studier vid folkhögskola föreslår KK att principen skall vara att den som gått ige­nom två årskurser vid folkhögskola och därvid läst engelska och svenska i tillräcklig omfattning skall ha allmän behörighet (för personer som inte har gmndskolekompetens i botten skall även tredje årskurs vara ett krav). Efiersom innehåU och uppläggning av ulbUdm'ngen kan variera kraftigt meUan olika folkhögskolor anser dock kommittén alt folkhög­skolans lärarråd på begäran skaU intyga dels om elevens folkhögskole­utbildning molsvarar lägst tvåårig gymnasieskoleutbildning med avseende

 

Prop. 1975:9                                                          316

på allmän utbildningsnivå, dels om ämnena svenska och engelska lästs i en omfatltung som molsvarar den sociala linjens.

KK anser vidare att arbetsmarknadsutbUdning samt ulbildning som bedrivs inom studieförbund, facldiga organisationer, näringsliv och stat­liga och kommunala myndighettT skall kunna ge behörighet på samma villkor som övriga ulbUdningsvägar. Bedömningen av om sådan utbild­ning skaU ge behörighet måste göras från fall till fall av antagnings­myndigheten, som då främst skall beakta, om utbildningsnivån kan jämföras med den man uppnår i gymnasieskolan, och i lägre grad den sammanlagda utbildningstiden.

Allmän behörighet genom ålder och yrkesverksamhet (avsnitt 3.3)

Försöksverksamhet med vidgat tUlträde till viss högskoleutbildning irUeddes den 1 juli 1969 på initiativ av kompelensulredrungen. Verksam­heten, som regleras av kungörelsen 1969: 68, innebär i korthet att per­soner som fyller 25 år senast under det kalenderår då inskrivning sker och som har varit yrkesverksamma under minst fem år eller på annat sätt skaffat sig motsvarande erfarenhet har rätt att bedriva studier inom vissa ämnesområden vid fUosofisk faktUtet. Utöver dessa krav skaU de studerande uppfylla de eventuella krav på förkunskaper som anges i resp. normalstudieplan samt ha de övriga förkunskaper som oundgäng­ligen fordras. Sedan hösten 1970 gäUer reglerna om vidgat tillträde även försöksvis vid socialhögskolorna samt från år 1971 den utbildning i stu­die- och yrkesorientering som bedrivs vid vissa lärarhögskolor.

KK har samlat in vissa erfarenheter från denna försöksverksamhet och gmndar sina förslag bl. a., på att dessa erfarenheter till övervägande del är positiva. En mera systematisk utvärdering av försöksverksamheten pågår vid socialhögskoloma, där man genom enkätundersökningar till­frågat den gmpp studerande som antogs via försöksverksamhetens reg­ler höstterminen 1970 om deras erfarenheter av studierna efter en och efter fem terminers studier. Motsvarande undersökning kommer att genomföras för studerande antagna höstterminen 1972, där en försia del­rapport föreligger, nänUigen efter en termins studier. Vid aUa undersök­ningstillfällena har enkäten också besvarats av en jämförelsegrupp bland övriga studerande. Den första uridersökningsgruppen upplevde avsevärt mindre studiesvårigheter efter fem terminers studier än efter en termins. Studierna kändes också meningsfidlare efter fem terminer och i alla äm­nen upplevde sig försöksgmppens personer ha nytta av sin yrkesverksam­het som en betydelsefull referensram för studierna. Även med avseende på mätbara studieresultat finns en förbättring efter fem terminers stu­dier och vid den tidpunkten skiljer sig inte försöksgrappens resultat an­märkningsvärt från kontrollgruppens. En brist i undersökningen, som försvårar tolkningen av resultaten, är atl studieinlensiteten inte har

 

Prop. 1975:9                                                          317

mätts. Resultaten från den första-enkätundersökningen bland dem som antogs höstterminen 1972, alltså efter en termins studier, visar att skUlna-derna mellan grappen "normalstuderande" och försöksverksamhetsgrap-pen har minskat. Försöksgrappseleverna år 1972 tycks ha större studie­vana och bättre förkunskaper än de som antogs år 1970 och kontroll­gruppen år 1972 har i siörre utsträckning erfarenheler från yrkeslivet före studiema.

KK föreslår nu atl reglerna för vidgat liUträde inte längre skall ha försökskaraktär och att begränsningarna med avseende på studiernas in­riktning skall försvinna. Den som har minst fem års yrkeserfarenhet vun­nen genom anställning och uppnår 25 års ålder" det kalenderår som stu­dierna påbörjas skaU ha allmän behörighet till all högskoleutbUdning. Med anslällning skall jämställas arbete i eget företag, värnpliktstjänst­göring samt arbeie i eget hem med vård av antingen barn under 10 år eller av andra personer som på grand av sjukdom, ålder eUer handikapp behöver speciell omvårdnad. Vad gäller det krav på kunskaper i svenska som finns i de av stalsmakterna faslstäUda allmänna behörighetsvUl-koren för sökande från gymnasieskolan (mosv.) finner kommittén — bl.a. med hänvisning till erfarenheterna från försöksverksamheten — att man generellt och utan krav på formell dokumentation skall anse att den aktuella gmppen har sådana kommunikationsfärdigheter m. m. som det allmänna behörighetskravet i svenska avser att tUlgodose. KK menar dock att personer som har annat modersmål än svenska, danska eller norska måste dokumentera förkunskaper även i svenska för al: uppnå allmän behörighet.

Goda kunskaper i engelska är i regel nödväncUga för att man skal kunna bedriva högre studier. KK föreslår därför att etl krav på förkun skaper i engelska molsvarande minst två årskurser på social linje skali gälla även dem som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet Delta krav skaU dock primärt gälla dem som avser alt sludera en full ständig utbildningslinje i högskolan. Vid vissa studiekurser kan man dag följa studierna utan förkunskaper i engelska. Många äldre utbild ningssökande har inte fått någon undervisning i engelska under sin skol tid. Här föreligger således en klar skillnad mellan dem och dagens ung domar. Det är angeläget att äldre utbUdningssökande trots delta har möjlighet alt — kanske främst i fortbUdnings- och vidareutbUdnings-syfle — skaffa sig högskoleutbildning. Något generellt krav på för­kunskaper i engelska enligt den sociala linjens lärokurs bör därför inle finnas för den som endast avser atl sludera en enstaka kurs eller stu­diekurs i högskolan. När den obligatoriska litteraturen inom enstaka kurser ställer krav på förkunskaper i engelska bör detla framgå av ve­derbörande kursplan och de sökandes förkunskaper i språket bör kunna prövas och godtas på mera informeUa gmnder.

1 Särskilt yttrande av Lars G. Nilsson.

2 Särskilt yttrande av Anders Arfwedson.

 

Prop. 1975: 9                                                         318

Allmän behörighet genom utländsk förutbildning (avsnitt 3.4)

Vad beiräffar de allmänna behörighelsvUlkoren för personer med ut­ländsk förutbildning som söker högre utbUdning i Sverige har KK inte funnit anledning att föreslå skilda krav för invandrare och för s.k. gäst­studerande vilket kompelensutredningen gjorde. Inga vägande skäl talar, enligt kommitténs uppfattning, för alt ulformningen av behörighets­villkoren skall avgöras av de sluderandes sociala anknytning till Sverige eller av deras framlidsplaner. Även när det gäller studerande med utländsk föralbildning är det angeläget att liU en ulbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheler.

KK föreslår därför atl sökande med utländsk förutbildning skall kun­na få allmän behörighet till högre utbildning i Sverige under förutsätt­ning alt de med godkänt resultat slutfört en minst elvaårig skolutbild­ning som normall avslutas tidigast vid 17 års ålder eller eljest är be­höriga till högskolestudier i silt hemland. Detta förslag ger inle — som i dag — nordiska sökande en särställning i förhållande till andra ut­ländska sökande. AUa nordiska studerande som hittills har haft formell allmän behörighet, nämligen de som avlagt studentexamen i nordiskt land, uppfyller emellerlid kravel: på minst elvaårig avslutad skolutbild­ning. Som en generell regel föreslår kommillén också alt sökande med utländsk förutbildning skall kunna dokumentera kunskaper i engelska som kan jämställas med den sociala linjens lärokurs i ämnet.

Eftersom undervisningen så gott som undantagslöst bedrivs på svenska inom den grundläggande högre utbildningen finner KK det nödvändigt att ställa upp ett särskilt krav pä kunskaper i svenska för sökande med utländsk förutbildning. Omfattningen av detta krav föreslås vara det studiemål som anges i nuvarande studieplan för kursen Svenska 3. Detla innebär att de studerande skall uppnå

förmåga att utan nämnvärda svårigheter följa undervisning och kon­versation såväl i allmänna ämnen som inom del egna facket,

ett goll uttal, fritt från störand<; felaktigheter,

någon förmåga att förstå olika riksspråksvarianter,

tämligen god förmåga atl föi"a samtal och diskussioner såväl i all­männa ämnen som inom det egna facket,

ökad färdighet att uttrycka sig skriftligt,

ökad kännedom om svenska kulturella och sociala förhåUanden.

För sökande med utländsk föralbildning som har svenska, danska eller norska som modersmål menar KK atl några formellt dokumente­rade förkunskaper i svenska inte behövs. Dessa sökande bör dock, liksom svenska sökande, ha vissa kommunikalionsfärdigheter och kom­mittén föreslår därför att det skall krävas av dem antingen förkunskaper i svenska motsvarande den sociala linjens lärokurs i ämnet eller betyg

 

Prop. 1975:9                                                          319

från sista årskursen av den genomgångna utländska behörighetsgivande utbildningen i det språk på vilket undervisningen meddelats. Den här formulerade särregeln är knuten till behovet av alt kunna följa en utbildning som bedrivs på svenska. Sökande med finska eller isländska som modersmål omfattas således av huvudregeln.

Även om samma behörighetsvillkor, enUgt kommilléns förslag, skaU gälla för invandrare och gäststuderande kan dessa båda grupper beräk­nas ha olika önskemål beträffande möjligheterna atl skaffa sig erforder­liga förkunskaper i främst svenska. Flertalet gäststuderande kan beräk­nas ha en ganska omfattande allmän teoretisk förutbildning och önska tillträde lill vissa bestämda studier med minsta möjliga tidsspillan för inhämtandet av nödvändiga förkunskaper i svenska. En stor del av in­vandrarna däremot kan beräknas önska mera undervisning i svenska än vad kurserna Svenska 1—3 ger, mera samhällsorienlering samt en be­tydligt mera omfattande siudie- och yrkesvägledning än vad som för närvarande förekommer. För dessa sökande bör övervägas en ettårig preparandkurs inom den gymnasiala vuxenutbildningen. Kursen bör om­fatta undervisning i svenska, engelska, samhällskunskap samt studie- och yrkesorientering och anpassas till de olika deltagarnas förutsättningar. För vissa studerande kan en sådan ettårig preparandkurs vara tillräcklig förutbildning för de avsedda studierna, medan andra får utnyttja kurs­utbudet inom den gymnasiala vuxenutbildningen för att efteråt kom­plettera sin utbildning tiU fullständig behörighel.

För de gäslstuderande bör flera lösningar i fråga om svenskundervis­ning kunna övervägas, bl.a. en koncentrerad kurs i svenska inom den gymnasiala vuxenutbildningen, som utformas trappstegsformat så att den som redan förvärvat vissa kunskaper i svenska kan starta på en för honom lämplig nivå.

2.1.3 Särskilda förkunskapskrav (kap. 4)

Riktlinjer för utformningen av förkunskapskrav (avsnitt 4.1)

Genom att skilja mellan regler för allmän behörighet och särskilda förkunskapskrav markerar man dels att högskolestuderande —• oavsett vad de studerar — skall ha en i viss mening gemensam fond av erfaren­heter, kunskaper och färdigheler, dels att det för studier på olika ut­bildningsvägar i högskolan därutöver ofta krävs förkunskaper i ett eller flera av gymnasieskolans ämnen eller motsvarande kunskaper.

De särskilda förkunskapskraven har vikliga funktioner'alt fylla både för de utbildningssökande och för högskolan.

De särskilda förkunskapskravens huvudfunktion gentemot de utbUd­ningssökande är alt ge information om vilka förkunskaper som samtidigt är både tillräckliga och nödvändiga •— nödvändiga även i den bemär-

 

Prop. 1975:9                                                          320

kelsen alt de är ett formellt behörighetsvUlkor — för ulbildrungen i fråga. Elevernas val till och inom gymnasieskolan kan därför komma atl i viss mån styras av de särskilda förkunskapskravens ulformning. Det är väsentligt att dessa då utforhias så att ingen av gymnasieskolans linjer blir en återvändsgränd. Detta utesluter inte att den som gått igenom gymnasieskolan i många fall måste komplettera sin utbildning med ett eller flera ämnen för alt bli formellt behörig till en viss utbildningslinje i högskolan. Sådana behörighelskompletteringar, menar kommittén, måste alltid vara tillåtna och möjliga att genomföra inom t. ex. den kommu­nala vuxenutbildningens ram. Denna rätt gäller alla sökande till hög­skolan, oavsett på vUken grand de fått allmän behörighet.

Förekomsten av särskilda förkunskapskrav tillförsäkrar högskoleut­bildningen att de formellt behöriga också har tillräckliga förkunskaper för att undervisningen skall kunna bedrivas med de mål och med det utbildningsinnehåll saml på den tid som gäller för utbildningsUnjen i fråga.

KK är medveten om att man, genom att stäUa upp särskUda förkun­skapskrav utöver de allmänna behörighelsviUkoren, endast kommer åt en del av vad som fordras för framgångsrika studier. De studerandes personliga egenskaper och intressen är i stor utsträckning oåtkomliga för formella krav.

Kommittén framhåller också att, i den mån det är möjligt att skilja mellan å ena sidan vad den högre ulbUdningen och å andra sidan vad den kommande yrkesverksamheten kräver av förkunskaper i olika äm­nen, yrkeskraven i försia hand bör tillgodoses genom högskoleutbUd­ningen. Kommittén har således försökt hälla isär vad som krävs för ut­bUdningen och vad som är renodlade yrkeskrav och formulerar sina förslag om förkunskapsämnen med hänsyn till vad utbildningen kräver.

Om förkunskapskrav utformas så alt de omfaltar de nödvändiga för­kunskaperna måste de uppfyllas av alla sökande till en utbUdningslinje oavsett allmän behörighetsgrund. KK finner det dock angeläget att dessa förkunskapskrav skall kunna inhämtas och redovisas på olika sätt. Vuxna utbildrungssökande med en relativt lång arbetslivserfarenhet bör kunna möta andra krav på dokumentation av förkunskaper än ung­domar som har större delen av sina erfarenheter och kunskaper från skolarbetet. Genom att låla de vuxnas samlade erfarenheter och utbUd­ning vunnen på olika vägar bilda underlaget för en bedönming av om de uppfyller förkunskapskrav i ett visst ämne vinner man två syften. Dels blir det lättare för de vuxiia som har reellt sett lillräckliga kun­skaper alt vinna iniräde i högskoleutbildning, dels kommer högskole­utbildningen att tUlfÖras person<;r med olika utbUdnings- och erfaren-hetsbakgrand och med skilda mål för sina studier. Detta måste kunna berika undervisningssituationen och vara till fördel för högskolans ar­bete.

 

Prop. 1975: 9                                                         321

Med här angivna utgångspunkter har KK formulerat följande rikt­linjer för ulformningen av de särskUda förkunskapskraven, vilka bör iakttas av de myndigheler sorn har att förordna om sådana förkun­skapskrav:

Krav på förkunskaper skall normalt uttryckas som krav på kunskaper

motsvarande hel årskurs i gymnasieskolan.

Krav på förkunskaper för viss utbUdning skall kunna helt uppfyllas

på någon sludieväg i gymnasieskolan.

Endast för studierna nödvändiga krav på förkunskaper skall upp­ställas.

Kvalitativa krav (avsnitt 4.2)

För alt de särskilda förkunskapskraven skall fylla avsedda funktioner måste de studerande ha goda kunskaper i de ämnen som kraven gäller. Dessa kan beräknas vanligen bli tre eller fyra till antalet. Erfaren­heten visar att den som har ett betyg lägre än 3 främst i vissa förkun­skapsämnen av färdighetskaraktär (matematik och moderna språk) löper större risker all misslyckas med sina studier än den som har ett högre betyg. Med hänsyn till bl. a. svårigheten att isolera och exakt mäta be­grepp som förkunskaper och studieframgång menar emellertid KK att man inte i detalj bör reglera vilket betyg som skall fordras i etl enskilt ämne.: I stället bör ett lägsta medelvärde av betygen i de särskilda för­kunskapsämnena faststäUas som ett behörighetsvillkor. Kommillén före­slår alt delta lägsta medelvärde skall vara 3,0.

Förslag om särskilda förkunskapskrav (avsnitt 4,3 och 4.4)

EnUgt KK:s uppfattning bör begreppel högskoleutbildning förbehållas ulbildningsvägar som bygger på de allmänna behörighelsviUkoren. De av KK angivna rikllinjerna bör gälla all grundläggande högskoleulbild­ning under statligt och kommunalt huvudmannaskap. Mera i detalj ut­arbetade förslag lill förkunskapskrav lägger KK fram beträffande följan­de UlbUdningsvägar i högskolan, varvid kommittén tagit hänsyn såväl tiU den nuvarande studieorganisationen som till U 68:s förslag lill utbild­ ningslinjer i den framtida högskolan: leologisk, juridisk, medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet, jordbrakets högskolor, teknisk fakultet, socialhögskola, lärarhögskolornas klasslärarlinjer samt filosofisk fakultet. Det är främst beträffande filosofisk fakultet som kommillén lägger fram ett till U 68:s förslag särskilt anpassat förslag.

KK:s detaljförslag till särskilda förkunskapskrav har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete och kontakter med förelrädare för samtliga

 Särskilt yttrande av Anders Arfwedson. 21   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                                         322

berörda utbildningsvägar, såväl lärare som studerande och ulbUdnings-administratörer.

EnUgt KK:s uppfattning finns det anledning atl särskilt uppehålla sig vid förkunskapskrav i ämnena svenska och engelska. Dessa båda ämnen ingår i de aUmänna behörighels;villkoren i en omfattning som motsvarar den sociala linjens lärokurs, dvs. två årskursers studier i resp. ämne. En­ligt kommitténs mening bör dessa krav i många fall kunna vara till­fyllest för att tiUgodose att de r>ökande har tillräcldiga kommunikations­färdigheter i svenska och förmåga att lUlgodogöra sig engelskspråkig kurslitteratur. För kommittén har frågan gällt vilka utbildningslinjer i högskolan som med hänsyn till utbildningens innehåll och mål kräver ytterligare kunskaper i svenska och engelska.

Beträffande ämnet svenska anser KK att etl förkunskapskrav som motsvarar tre årskurser i gymnasieskolan är berättigat endast för ul­bildning vid nuvarande historisk-filosofisk eller språkvelenskaplig sek­tion.

Beträffande förkunskaper i engelska motsvarande tre årskurser i gymnasieskolan stannar KK för att föreslå ett sådant krav för högskole­studier i ämnet engelska saml för klasslärarutbildningen. För övriga ulbildningsvägar, menar kommillén, är kravet på kunskaper i engelska närmast ell krav på förmåga att läsa engelsk kurslitteratur. Det bör där­för i princip kunna lillgodoses ;genom det allmänna behörighetsviUkoret i engelska. Emellertid anser kommittén att det finns anledning att vidta vissa åtgärder till slöd och vägledning åt blivande högskole­studerande, som ger dem möjlighet att bedöma om deras förkunskaper i engelska är tillräckliga. Erfarenheten visar att den som inte har ett täm­ligen högt betyg i engelska fråo, tvåårig lärokurs har svårigheier atl till­godogöra sig engelsk kurslitteratur. Inte minst gäller detta den som på social linje valt allmän kurs (lättare kurs) i ämnet. Elever med låga be­tyg i engelska liksom andra sökande lUl högskoleutbildning- vilka öns­kar pröva sina kunskaper i ämnet bör därför genomgå elt läsförståelse-prov i engelska. KK föreslår att SÖ får i uppdrag atl i samarbete med UKÄ utarbeta ett sådant prov och all därvid pröva på vilket sätt della bäst kan erbjudas inom ramen för den planerade organisatio­nen av ett studielämpUghetsprov. Samma eUer parallella versioner av pro­vet i engelska bör i framliden också erbjudas inom de orienteringskurser för blivande högskolesluderande vilka för närvarande förekommer som försöksverksamhet inom den kommunala vuxenutbildningen.

I KK:s detaljförslag till särskUda förkunskapskrav för oUka utbild­ningslinjer är förkunskaper i tre eller fyra ämnen det värdigaste kravet. Undanlag utgör klasslärarulbildningen, där antalel förkunskapsämnen är

1 Särskilda yttranden av Anders irfwedson samt experterna Sten Heckscher

och Jörgen Ullenhag.

- Särskilda yttranden av Anders irwedson och IngaUll Thorsell-Eriksson.

 

Prop. 1975: 9                                                                        323

sex. Förkunskapskraven är vanligen uttryckta som krav på kunskaper motsvarande tre- resp. tvåårig lärokurs i visst ämne som förekommer på en eller flera linjer i gymnasieskolan. I några fall finner dock kom­mittén att ämnen med olika ämnesbeteckningar och innehåll kan läcka altemativa sätt att uppfylla elt och samma förkunskapskrav. Exempelvis föreslås att två årskurser biologi och två årskurser naturkunskap båda skall anses uppfylla krav på förkunskaper i biologi för studier vid t. ex. medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet. I vissa fall skall också avgångsbetyg från en tvåårig linje anses motsvara förkun­skapskravet i visst ämne från treårig linje. Således föreslås att avgångs­betyg från tvåårig teknisk linje skall jämställas med tre årskurser mate­matik när det gäller behörighel för arkitektur- och lantmäterilinjerna samt att avgångsbetyg från social linje skall jämstäUas med tre års­kurser samhällskunskap, vilket föreslås som särskilt förskunskapskrav för samhällsvetenskapliga och juridiska studier samt för studier vid socialhögskola.

Olika vägar att få behörighet (avsnitt 4.6)

KK konstaierar att behovet alt behörighetskomplettera efter genom­gången gymnasieskola kan bli aktueUt för många utbildrungssökande. Detta gäller såväl de särskUda förkunskapskraven som de krav på kun­skaper i svenska och engelska som ingår i de allmänna behörighetsvill­koren. Många Unjer i gymnasieskolan ger inte kunskaper av tillräcklig omfattning i dessa båda ämnen. Det finns dock vissa möjligheler för eleverna att redan under gymnasietiden bredda sin behörighet vad avser såväl den allmänna som den särskilda behörigheten. Ett sätt är att läsa s. k. utökad studiekurs, vilket innebär alt eleven frivilligt deltar i under­visningen i ett eUer flera ämnen som förekommer som obligatoriska för andra studerande i gymnasieskolan. Även om möjligheterna atl utöka sin studiekurs i realiteten är begränsade — bl. a. därför att det är myc­ket arbetskrävande för eleven — menar kommittén alt det är angeläget att skolan prövar alla möjligheler alt liUmötesgå önskemål om utökad studiekurs för de elever som bedömer sig ha förutsättningar att genom­föra en sådan.

AUmän behörighet ulan komplettering ger endast tre av de tvååriga linjerna, medan ytterligare tre kan ge sådan behörighet om engelska valls inom ramen för det obligatoriska tUlvalel. På övriga tvååriga lin­jer förekommer ämnet svenska endast i årskurs 1 och eleverna från des­sa linjer måste alltså komplettera sina kunskaper i della ämne för att få allmän behörighet. Om de inle har engelska inom ramen för det obligatoriska tiUvalet, måste de komplettera även detla ämne.

KK räknar emellerlid med alt man i framtiden — i enlighet med elt

1 Särskilda yttranden av Anders Arfwedson och IngaliU Thorsell-Eriksson.

 

Prop. 1975: 9                                                         324

förslag från SÖ — skall kunna läsa även svenska inom ramen för det fria tillval (egentligen utbyte av undervisningen i yrkesbetonat ämne mot undervisning i annat ämne) som enligt skolstadgan skaU kunna medges elev i årskurs 2 på alla tvååriga, linjer utom ekonomisk, social och tek-lusk. Härigenom skulle eleverna få ökade möjligheter att skaffa sig aU­män behörighet redan under gynmasieskoletiden.

Kommittén anser vidare att den elev som önskar bredda sin behörig­het under gymnasieskoletiden genom att läsa svenska och/eUer engelska inom den kommunala vuxenutbUdningen bör kunna göra detla utan hinder av nuvarande åldersbestämmelser för kommunal vuxenutbUdning.

Även om här redovisade åtgärder genomförs kommer behovet av alt kunna behörighetskomplettera efter avslutad gymnasieskola ändå alt vara slort, främst med avseende på dé särskUda förkunskapskraven. Detta gäller sökande med alla slag av behörighelsgrander. KK finner det viktigt att nödvändiga kompletteringar skall kunna genomföras utan organisatoriska och andra hinder samt i princip på de studerandes hem­ort. Minst en ort i varje län bör ha sådana resurser för den kommunala vuxenutbUdningen att de studerande kan garanteras att inom rimlig tid få tillgång tUl undervisning i samUiga berörda ämnen.

2.1.4 Urval bland behöriga sökande (kap. 5)

Allmänna förutsättningar för ett nytt luralssystem (avsnitt 5.1)

Om antalet behöriga sökande överstiger antalet utbildningsplatser vid en viss utbildningslinje, måste ett urval göras bland de sökande. Det främsta kriteriet för elt sådant urval skall vara de studerandes förvän­tade lämplighet för de avsedda studiema. Vidare skall en varierad er­farenhelsbakgrund bland de studerande främjas genom att arbetslivser­farenhet tillgodoräknas som merit. Genom att liUämpa kvotering skall man garantera en aUsidig sammansättning av, sluderandegmppen.

På dessa riktlinjer från direktiven bygger KK sitt förslag till urvals­system. En strävan har därvid varit att skapa ett system som kan bidra tiU att minska den sociala snedfördelningen bland de studerande i hög­skolan. Kommittén finner dock att en rad andra faktorer spelar en större roll för den sociala sammansättningen av sluderandegmppen än urvals­reglerna, vilka får effekter relativt sent i den enskilde studerandens liv. Förhållanden inom det underliggande skolsystemet spelar en väsentlig roll Uksom förhållanden i den enskildes hemmiljö och övriga omgiv­ning, vilka skolsystemet inle förmår påverka. Inom högskolesystemet spelar sannoUkt det studiesociala stödets utformning en nyckelroll för rekryteringen men även t. ex. lokaUsering av högskoleutbUdrUng och for­merna för distribution av sådan utbildning är viktiga om man viU upp­nå en jämnare social rekrytering, En mera differentierad högskola, med

 

Prop. 1975:9                                                          325

UtbUdningslinjer som svarar mot skilda sökandegmppers behov och önskemål, bör också kunna medverka lill en jämnare social fördelning inom högskoleutbildningen i dess helhet.

KK diskuterar också vilka möjUgheter som finns att konstruera elt urvalssyslem som fyller högt ställda krav på överskäcUighet och informa­tionsvänlighet och finner att detta krav — ehura vikligt — måste som princip vara underordnat andra väsentliga krav på urvalssystemet och gälla endast tUlsammans med de övriga förutsättningar som är givna för KK:s arbete. Ett uppfyUande av dessa föratsättningar måste, finner kommittén, köpas till priset av ett urvalssystem som sannolikt kommer att vara mindre överblickbart och ge siörre informationsproblem än vad dagens system gör. Man måste alllså räkna med ett större behov av in­formation såväl inom som utanför gymnasieskolan.

Vad beträffar räckvidden av kommitténs förslag till antagningsregler bör reglerna kunna tiUämpas vid huvuddelen av utbildningslinjerna i hög­skolan. Vid vissa utbildningslinjer bör dock modifierade antagningsregler kunna tillämpas, t. ex. vid vissa konstnärliga utbildningsvägar och vid utbildningsvägar som rekryterar sina studerande huvudsakligen från en enda linje i gymnasieskolan. Även vid antagning till externt rekryterad verksutbildning bör modifierade antagningsregler kunna tiUämpas.

KK anser vidare att det finns sakliga skäl för att föreslå skUda ur­vals- och antagningsregler för å ena sidan sökande till fullständiga ut­bildningslinjer, å andra sidan sökande till enstaka kurser, och att de,rikt­linjer för urvalet som anges i prop. 1972: 84 i första hand bör gälla sökande till fullständiga utbUdningslinjer.

Indelning och placering i gmpper (avsnitt 5.2.1)

En kvotering, som skall säkerställa en allsidig sammansättning av stu­derandegruppen, innebär alt de sökande delas in i grapper enligt sär­skilda regler. Inom varje grupp måste de sökande kunna rangordnas och deras meriter måste därför vara inbördes jämförbara.

KK föreslår att de sökande skaU delas in i följande grupper: I  Sökande med avgångsbetyg från tre- eller fyraårig linje i gymnasie­skolan och från motsvarande, huvudsakligen avvecklade skolformer. II  Sökande med avgångsbetyg från tvåårig linje i gymnasieskolan eller från linjekonstraerad specialkurs samt sökande från molsvarande huvudsakligen avvecklade skolformer.

III      Övriga behöriga sökande utom de som förs till gmpp IV.

IV      Sökande med utländsk behörighetsgivande utbildning samt icke svenska medborgare som är 25 år och har minst fem års arbetslivs­erfarenhet.

 

Prop. 1975:9                                                          326

I var och en av grupperna I—III skall finnas en undergrupp för sö­kande med tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet.

I gmpperna I och II skall urvalsinstrumenlen vara betyg samt i före­kommande fall resullat av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet mätt i tid. I gmpp III, som b'estår av personer med behörighet från folkhögskola, från vissa specialkurser i gymnasieskolan och från annan gymnasial utbildning samt personer som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet, kan betyg inte användas som urvalsinstrument efiersom de sökande antingen saknar sådana eller har inbördes ojäm­förbara betyg. Urvalsinstrumenten i denna grapp kan därför bli resultat av studielämplighetsprov samt arbetslivserfarenhet mätt i tid.

För sökande i grapp IV skall göras en bedömning av förekommande meriter.

Det generella behovet av en motsvarighet tUl dagens fria kvol har enligt kommitténs uppfattning bortfallit genom att de sökandegrapper som för närvarande antas endast inom fri kvot får allmän behörighet och därför kan föras till någon av de fyra grupperna, Elt annat skäl är att del nya urvalssyslemet lar hänsyn till andra meriter än betyg, en hän­syn som i dag kan tas endast inom ramen för fri kvot. Därtill kommer att antalet sökande som skall bedömas inom fri kvot, om vissa sökande­grapper helt förs till en sådan, kan bli mycket stort, om U 68:s förslag om total antagningsbegränsning i högskolan genomförs. Den fria bedömning som man eftersträvar i en fri kvot måste då sannolikt ersättas av en standardiserad och formell bedömning som kan uttryckas i någol mått (poäng) och möjliggöra en rangordning. Fördelarna med den fria kvo­ten skulle härigenom gå förlorade.

KK menar emellertid alt det även i fortsättningen finns elt behov av alt kunna göra en friare bedömning av vissa sökande, en bedömning som kan leda till att en person antas med förbigående av personer med poängmässigt bättre meriter. Kommittén föreslår således att man med förtur skall kunna anla sökande med sådana handikapp m. m. som moti­verar alt särskUd hänsyn las till den sökandes behov av utbildning, an­tingen behov av speciell ulbildning eller behov av utbildning på viss ort. Sådana sökande skall bedömas i särskUd ordning av antagningsmyndig­heten efter föreskrifter som utfärdas av tillsynsmyndigheten. Om dessa föreskrifter görs förhållandevis ulföriiga och i viss mening restriktiva, bedömer KK alt man inte skaU behöva maximera det antal platser som får tilldelas sökande med sådan förtur.

Även om således aUa behöriga sökande kan placeras i någon av de fyra grapperna, är inplaceringen av en enskild sökande i kvotgrapp inte helt problemfri. Man måste nämligen räkna med att det kommer att finnas personer med "dubbel behörighet" och man måste därför regel-fästa hur antagningsmyndigheten skall förfara i dessa fall. Tre alternativ synes därvid möjliga. Antingen bestämmer man att en sökande med

 

Prop. 1975: 9                                                         327

dubbel behörighet skall placeras i den grupp där han enligt sin senast (altemativt först) genomgångna behörighetsgivande ulbildning hör hem­ma eller låter man den sökande konkurrera i alla de grupper där han behörighetsmässigt hör hemma eller låter man den sökande själv välja i vilken grapp han vill bli placerad.

Att mekaniskt tillämpa en regel om först eller senast genomgången utbildning som gruppbestämmande kan få mindre gynnsamma konse­kvenser. Inte heller vill KK förorda atl den sökande skaU få konkurrera i flera grupper, efiersom detla är tveksamt från rättvisesynpunkt och skulle kunna ses som ett uttryck för att man från samhällets sida sank­tionerar ell hopande av behörighetsgivande utbildningar i konkurrens­syfte. Kommittén stannar därför för all föreslå alt en sökande med flera behörighelsgrander själv skaU få välja vilken grapp han vill tUl-höra, i medvetande om alt inte heller denna melod är invändningsfri.

KK diskuterar också hur man skall förfara med personer vars be­hörighetsgivande utbildning ligger myckel långt lillbaka i tiden och fram­för därvid uppfattningen alt den behörighet som en utbUdning ger inte skall kunna gå förlorad med tiden. Däremot, menar kommillén, är det rimligt alt en person i urvalssituationen inle skall meritvärderas efter elt betyg som getts långt tillbaka i tiden. KK föreslår därför all sökande med elt minst lio år gammalt behörighetsgivande betyg alltid skaU pla­ceras i grupp III, där betygen inle merilvärderas.

Meritvärdering av betyg (avsnill 5.2.2)

KK menar att avgångsbetygets meritvärde, liksom i dag, skall vara ett medelvärde av de enskUda ämnesbetyg som ingår i avgångsbetyget. Hu­vudprincipen bör därvid vara att alla betyg meritvärderas, oavsett i vil­ken årskurs ett ämne enligt läroplanen avslutats. Att — som fallet är i dag — ha särbestämmelser för meritvärdering av betyg i ämnen som avslutats i tidigare årskurser än den högsla får i vissa fall orimUga kon­sekvenser. Fördelningen på årskurser av läroplanens olika ämnen görs med andra utgångspunkter än meritvärderingsreglernas detaljutformning. Kravet på en logisk uppbyggnad av lärostoffet och på en rimlig fördel­ning av elevernas arbetsbörda liksom på atl det sammanlagda timtalet skall fördelas jämnt över årskurserna kan exempelvis medföra att elt ämne som är karaktäristiskt och vikligt för en Unje ändå avslutas tidi­gare än i högsta årskursen eller att samma ämne ligger i olika årskurser på olika linjer. Undanlag från regeln atl alla ämnen i avgångsbetyget skall meritvärderas bör dock göras för ämnen som lästs friviUigt inom ramen för utökad studiekurs. Det finns vidare skäl att uppmärksamma den ökade betygsjakt som kan bli följden av att eleverna redan från bör­jan måste inrikta sig på att få så höga betyg som möjligt i ell stort antal ämnen. Kommittén föreslår därför att man, på linjer där antalet betyg-

 

Prop. 1975:9                                                          328

satta ämnen överstiger tio, inte skall ta med de två ämnen där eleven har sina lägsta betyg i meritvärderingsunderlaget.

På vissa tvååriga Unjer är antalet betygsatta ämnen i slället särskilt lågt, vanligen fyra. KK har diskuterat behovet av särskUda åtgärder vid meritvärderingen av betyg från dessa linjer, nämligen en viktning av betyget i det yrkestekniska ämne som omfattar större delen av timtalet. Efter vissa undersökningar har kommittén dock funnit att övervägande skäl lalar mot en sådan form av viktning.

Vad beträffar betyg i ämnen som behörighelskompletlerats efter av­slutad behörighetsgivande utbildning föreslår KK att dessa inte skall medräknas vid meritvärderingen. Flera skäl lalar för denna ståndpunkt, bl. a. den att en bestämmelse om meritvärdering av behörighetskom-pletlerade betyg och därmed elt krav att uppnå elt mycket högt sådant skulle ha reell innebörd endast för sökande inom gruppema I och II, medan sökande som lillhör grupp III skulle kunna nöja sig med alt kompletteras upp lill behörighetsgränsen, eftersom betyg över huvud taget inte meritvärderas i denna grapp. Det är emellertid samtidigt kom­mitténs uppfattning att man genom information tiU blivande högskole- . studerande skall stimulera dem att skaffa sig så goda förkunskaper som möjligt i de särskilda förkunskajpsämnena.

KK:s förslag till indelning i grupper innebär att sökande med siffer-betyg och sökande med boksta\'sbetyg ingår i samma grapp. Det bUr då nödvändigt att skapa regler för översättning av bokstavsbetyg (enligt en sjugradig skala) till sifferbelyg (enligt en femgradig skala). Kommittén föreslår följande översättningsregler:

Berömlig (A)                      5

Med utmärkt beröm godkänd (a)     5

Med beröm godkänd (AB)     4

Icke utan beröm godkänd (Ba)        3

Godkänd (B)                      2

Icke fullt godkänd (Be)        1

Otillräcklig (C)                   1

KK tar också upp frågan om viktning av betygen i de särskUda för­kunskapsämnena. I debatten har från vissa håll framförts alt man med en sådan viktning skulle kunna rekrytera personer med särskilt goda kun­skaper i de ämnen som är viktiga för framgångsrika studier inom resp. Unje. Kommittén har genomfört vissa undersökningar av en sådan vikt-nings effekter på rangordningen av de studerande jämfört med en rang­ordning efter oviktade betyg och funnit alt effektema sannolikt bUr så små alt de inte kan anses uppväga de nackdelar som ett viktningsför-farande kan beräknas få framför alll för arbetet i gymnasieskolan. KK hänvisar också till sitt förslag om att elt lägsta medelsbetyg av 3,0 i för-

1 Särskilt yttrande av Anders Arfv/edson,

 

Prop. 1975:9                                                          329

kunskapsämnena skall krävas för behörighet. Den stymingseffekt som man kan uppnå med viktning bör i slället kunna erhållas genom denna regel ulan alt effekterna på den avlämnande skolan blir lika ofördel­aktiga.

Meritvärdering av studielämplighetsprov (avsnitt 5.2.3)

SÖ har haft ett särskilt uppdrag att ulveckla och utpröva ett studie­lämplighetsprov som skall kunna användas vid urvalet av studerande till högre utbildning samt att föreslå hur studielämplighetsprövningar skall organiseras (jfr 2.2 i det följande). I KK:s uppdrag ingår att lägga fram förslag om sludielämplighelsprovels användning inom urvalssyste­met.

Kommittén utgår i sina förslag om användande av studielämplighets-provsresullat vid meritvärdering av sökande från att provet skall vara friviUigt för de sökande. Om provet i en framtid också skaU kunna an­vändas som kvoteringsinstrument — en möjlighet som anges i kommit­téns direktiv — bör man dock sträva efter att så många som möjligt går igenom det. Man måste också utgå från att provet ännu inte använts i praktiken och att det kommer att dröja flera år innan man kan utvär­dera det med avseende på förmågan att föratsäga studieframgång.

För sökande inom gruppema I och II, dvs. sökande med meritvärde­ringsbara betyg, föreslår kommittén att betyg och resullat av studie­lämplighetsprov skall vägas samman enligt vissa regler. Principen skall härvid vara att en sökande skall kunna förbättra sina meriter genom studielämplighetsprovet men aldrig försämra dem. Härigenom får en sökande som inte lyckats helt i sina gymnasieskolstudier en "andra chans" att meritera sig för en önskad utbildning i högskolan.

Förutsättningen för att en sammanvägningsmetod skall kunna använ­das är att provresultaten ullrycks i en skala som är jämförbar med be­tygspoängens. Vid en översättning av råpoängen till en sådan provpoäng är det av betydelse hur normgrappen definieras. KK menar att vardera av grupperna I och II bör bilda egen normgrupp, dvs. de studerande på gymnasieskolans treåriga linjer som deltar i provet utgör en normgmpp och deltagarna från de tvååriga linjerna vid samma provtillfälle en an­nan. Vid översättning från råpoäng till provpoäng bör den nya ska­lans medeltal för vardera normgrappen ansluta till det genomsnittliga provresultatet i resp. behörighetskategori. Om en sökande erhåller en provpoäng i den nya skalan som överstiger medelbetyget, får han en meritpoäng som överstiger medelbetyget. För denna meritpoäng använ­der kommittén beteckningen studiepoäng. Hur stor höjningen blir är beroende av vUken vikt man ger provpoängen i relation till betyget.

Frågan om sludielämplighelsprovels vikt cUskuteras med utgångspunkt i vissa undersökningar som kommittén genomfört. Två alternativ har

 

Prop. 1975:9                                                          330

då övervägts, nämligen all ge studielämplighetsprovet hälften av be­tygets vikt och att ge betyg och studielämplighetsprov lika vikt. Skälet för att ge provpoängen halva betygels vikt skulle främst vara att re­sultatet av ell prov som genomgålts vid etl enda tillfälle och under för individen inte alltid gynnsamma (alternativt alltför gynnsamma) om­ständigheter åtminstone irUedningsvis bör användas med försiktighet. De genomförda undersökningarna visar emellertid atl det mest belydelse­fulla tycks vara att studielämplighetsprovet meritvärderas och inte hur stor vikt det får och att ungefär samma personer från treåriga linjer får en andra chans oberoende av viklsätlningen, medan lika vikt för studie­lämplighetsprov och betyg kan ge sökande från tvååriga linjer en något större "andra chans". KK föreslår att betyg och resultat av studielämp­lighetsprov skall väga lika.

För sökande i grupp III, där betyg inle merilvärderas, blir resullat av studielämplighetsprov det ena av två möjliga merilvärderingsinslmmenl. Någon sammanvägning är här inte aklueU. Däremot bör även i denna gmpp råpoängen räknas om lill en skala från 1,0 till 5,0. Frågan om normgmpp blir därför angelägen. Med hänsyn till att man inte kan veta vilken sammansättning grupp III kommer atl ha är det inle lämpligt att låla grupp III bilda egen normgrupp. Kommittén finner det rimligast att föreslå alt gymnasieskolelevernas gemensamma resultat bör vara väg­ledande för poängsättningen av studielämplighetsprovet även för de sö­kande i grapp III. Förfarandet innebär inte att en sökande i grupp III jämförs med sökande från gymnasieskolan vid urvalet ulan är enbart elt hjälpmedel vid poängsätlningen. ICommiltén påpekar dock alt de hittills gjorda utprövningarna är ett otillräckligt underlag för elt slutligt stäU-ningslagande i denna fråga. De fortsatta utprövningarna kan därför ge anledning till omprövning av förslaget om normgmpp för dessa sökande.

För alla sökande lill högre utbildning föreslår KK dessutom att det skall vara tillåtet att della i studielämplighetsprov mer än en gång men att provresultat som merit inte får vara för gammalt, t. ex. högst tre år.

Meritvärdering av arbetslivsertareahet (avsnitt 5.2.4)

EnUgt KK:s direktiv skall arbetsUvserfarenhet kunna tillgodoräknas som merit vid urval av sökande tUl högre utbUdning. Det är kommit­téns uppfattning att arbetslivserfarenhet före högskolestudiernas påbör­jande är av väsentligt värde såväl för den enskilde som för utbildningen i högskolan. En sådan erfarenhet kan också vara av betydelse för de högskoleutbildades kommande yrk;esverksamhet. Urvalssyslemet bör där­för stimulera allt flera att skaffa, sig arbetslivserfarenhet innan de på­börjar studierna i högskolan. KK menar dock atl det måste finnas olika

1 Reservation av Owe Skoglund. SärskUt yttrande av Ingalill Thorsell-Eriks­son.

 

Prop. 1975:9                                                          331

sätt alt ta utbildningssystemet i anspråk. Ett av dessa sätt kan vara att gå direkt från gymnasieskola lill högskola. Kommittén har därför inle velat skapa urvalsregler som i praktiken skulle kunna göra arbetslivs­erfarenhet till en obligatorisk merit.

KK menar också att elt införande av arbetslivserfarenhet som urvals-instrument kan medföra atl man på elt mera komplext och delvis an­norlunda sätt måste handskas med de problem som rör den högre un­dervisningens innehåU, metodik och utvärdering. I utvärderingen ingår också val av kriterier på studieframgång. Om utbildningen lillförs stu­derande med skiftande begåvningsstruktur och varierad erfarenhets-bakgmnd vad gäller arbets- och studieliv, kan den härigenom tiU­föras värden som kommer också den traditionella sluderandegmppen till godo. Erfarenheterna från försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning talar för detta. Med sin annorlunda referensram kan den nya studerandekalegorin föra in nya problem och frågesläUningar och bidra liU ett växelspel mellan utbUdningens mål, innehåU och "konsu­menter". Den kan bidra med nya referenser och tillämpningar som kan medverka till alt klarlägga samband och orsaker av betydelse för den högre utbildningen, inklusive dess studiemiljö. På sikt bör detla kunna möjliggöra en mera tiUfredsställande analys av vilka egenskaper hos de studerande som det är viktigt atl ta hänsyn till vid urvalet.

Vissa regler för hur arbetslivserfarenhet skall tUlgodoräknas en sö­kande till högre ulbildning måste formuleras. Därvid menar KK att det är myckel svårt och inle heller önskvärt atl göra en kvalitativ värdering av arbetslivserfarenheten. All arbetsUvserfarenhet bör därför tiUgodo­räknas. Med arbetslivserfarenhet bör jämställas bl. a. arbete i eget före­tag och arbete i eget hem med vissa vårdnadsuppgifter saml på vissa villkor värnpliktstjänstgöring, allt enligt närmare föreskrifter av tillsyns­myndigheten.

Att all arbetslivserfarenhet tillgodoräknas är etl led i KK:s strävan att undvika regler som kan bidra till att öka den sociala snedrekryte­ringen till högre utbUdning. Däremot, menar kommittén, måste det fin­nas regler för både hur lång och hur kort arbetslivserfarenhet som skall tUlgodoräknas, såväl med avseende på den sammanlagda tiden som be­träffande enskilda anställningsperioder. Minimitiden skall vara så lång att den sökande haft möjlighet att skaffa sig en inle alltför ytlig erfaren­het från en eUer elt par arbetsplatser. KK föreslår därför att minst femton månaders arbetslivserfarenhet skall krävas för att sådan erfaren­het över huvud taget skall tUlgodoräknas. I dessa femton månader skall ingå en period om minst nio månaders sammanhängande anställning (motsv.). Perioder som är korlare än tre månader skaU inte få till­godoräknas, Maximalt föreslås fem års arbetslivserfarenhet få tillgodo­räknas.

Beträffande den maximala poängen för arbetslivserfarenhet stannar

 

Prop.1975:9                                                           332

KK för att denna skaU vara 2,0. Den sammanlagda yrkesverksamhets­tiden skaU vid poängberäkningen avrundas nedåt tUl närmaste tremåna­dersgräns och varje tremånadersperiod under denna gräns ge 0,1 poäng. Kommittén finner denna poängsättning rimlig även mot bakgrund av att sökande från gymnasieskolan får en reell "andra chans" också via studielämplighetsprovet. Avgångsbetyget kommer härigenom inte att spela samma avgörande roll för möjligheten alt bli anlagen tiU en ut­bildning som del gör i dag.

Poängen för arbetslivserfarenhet skaU i urvalssituationen läggas till studiepoängen (poäng för betyg och/eUer studielämplighetsprov).

Fördelm'ng av platser (avsnitt 5.2 5)

I ett urvalssyslem, där man delar in de sökande i gmpper (kvolgrup-per) måste man fastställa en princip för hur de olika gmpperna skall tilldelas sluderandeplatser (kvoleringsprincipen). Den hittills mest an­vända kvoteringsprincipen är s. k. proportionell kvotering, dvs. att de olika kvotgmpperna tilldelas platser i direkt proportion lill sin andel av det totala antalet sökande.

KK diskuterar, i enlighel med sina direktiv, möjligheten alt införa en annan kvoteringsprincip, nämligen en som bygger på de olika sökan-degmppernas kollektiva sludieprognos. Denna princip förutsätter alt den kollektiva studieprognosen kan fastställas, t. ex. genom alt alla sökande går igenom samma studielämpUghetsprov och resultaten av delta ut­trycks i en för alla gemensam skala. Den form av sådan studielämplig-hetskvotering som kommittén di skuterar innebär alt man låler endast de sökande inom en kvotgrupp, som uppnått ett visst lägsta resullat på studielämplighetsprovet, bilda underlag för en proportionell kvotering mellan kvolgrapperna. En relali\'t sett lilen grupp, där de sökande har goda resultat på studielämplighetiprovet,, kan med denna kvoteringsprin­cip få ett siörre anlal platser än om ren proportionell kvotering till-lämpas.

KK finner emeUertid att föratsättningar för ett genomförande av en sådan kvoleringsprincip inte föreligger i dag. Bl. a. saknar man erfa­renheter av studielämplighetsprovet som elt fungerande urvalsinstru­ment saml kunskaper om vilken effekl nya behörighets- och meritvärde­ringsregler har på urvalet till högskoleutbUdning och om studieresulta­ten för dem som antas erUigt de nya reglerna. Enligt kommitténs upp­fattning måste man först ha sådana erfarenheter och kunskaper innan man kan ta ställning till om man skaU genomföra en studielämplighels-kvotering. KK föreslår därför att proportioneU kvotering tUls vidare skall användas vid urval av studerande inom kvolgrapperna I—-III.

Inom vardera av kvotgrupperna I—III skall de sökande därefter en­ligl kommitténs förslag rangordnas efter sammanlagd urvalspoäng, dvs.

 

Prop. 1975:9                                                          333

studiepoäng (vari kan ingå medelbetyg och resultat av studielämpUghets­prov eller endera av dessa meriter) samt i förekommande faU poäng för arbetslivserfarenhet (arbetspoäng). Om urvalet sedan görs fi-ån toppen av rangordningen, kan det inträffa att ingen sökande thed enbart studie­poäng antas, ulan alla platser tillsätts med sökande som har både studie-och arbetspoäng. För att undvika att man på detta sätt gör arbetslivs­erfarenhet till en obligalorisk merit via urvalsreglerna föreslår KK, att aUa sökande inom kvotgrappen skall uigöra kvoteringsunderlag för elt antal platser som tillsätts på enbart studiepoäng. Sökande som också har arbetspoäng ulgör kvoteringsunderlag även för en undergrapp, där rangordningen görs efter de sammanlagda meriterna.:'- Vid fördelningen av platserna tUlämpas även här proportionell kvotering. Sökande med en­bart studiepoäng konkurrerar endast om de platser som skaU tillsättas på studiepoäng, medan sökande med arbetspoäng prövas för två altemativ: antagning på studiepoäng och antagning på summan av studie- och ar­betspoäng. Om studiepoängen är tUlräckligt hög för antagning skall den sökande antas på denna. Härigenom "vinner" man platser i undergrup-f)en för sökande med arbetslivserfarenhet men med något lägre studie­poäng, elt förfarande som väl överensstämmer med kommitténs upp­fattning om arbetslivserfarenhetens värde för de studerande och för den högre utbildningen. Kommittén anser därlUl alt det tiU att börja med kan vara nödvändigt att skapa ylterligare garantier för att sökande med arbetslivserfarenhet skall ha reell möjlighet alt antas. 15 procent av de platser som tillkommer kvotgrappen bör därför inledningsvis avsättas för sökande med arbetslivserfarenhet, oavsett vilken andel dessa utgör av samtliga sökande i gruppen. Efter hand bör denna garanterade andel höjas till omkring 25 procent av antalet platser. Om antalet sökande med arbetslivserfarenhet efter hand stiger blir en garanti av detta slag över­flödig.

Sammanfattningsvis föreslår KK beträffande meritvärdering, rang­ordning och urval följande. Inom grupperna I och II skall medelbetyget, efter strykning av de två lägsta betygen, framräknas med en decimal och sludielämplighetsprovsresullalet räknas om tUl en skala från 1,0 tUl 5,0. Betygsmedelvärde och provresultat skaU sedan vägas samman med lika vikt. Om det sammanvägda resultatet överstiger medelbetyget blir det den sökandes studiepoäng. I annat fall blir medelvärdet av betyget den sö­kandes studiepoäng, till vilken i förekommande fall skall läggas poäng för arbetslivserfarenhet. I grupp III blir resultat av studielämpUghets­prov, omräknat tiU en skala från 1,0 tiU 5,0, den sökandes studiepoäng till vUken i förekommande faU poäng för arbetslivserfarenhet läggs.

De sökande i varje gmpp rangordnas därefter enligl sin erhåUna ur­valspoäng och antagning sker från toppen av rangordningen. I de faU antalet sökande med samma urvalspoäng överstiger antalet återstående

1 Särskilt yttrande av Sven Nilsson.

 

Prop. 1975:9                                                          334

platser lar man — i de faU antagning görs samtidigt till flera utbild­ningslinjer — först hänsyn till den prioritet som den sökande givit den akluella utbildningen, dvs. en sökande som givit utbUdningen högre prioritet antas före sökande som givit samma ulbildning lägre prioritet. I sista hand verkställs lotlning.

Vid urval inom gmpp IV, dvs. sökande med utländsk förutbildning eller sådana icke svenska medborgare som blir behöriga genom ålder och yrkesverksamhel, bör den sökandes alla meriter beakias. Såvitt möjligt bör man därvid söka bedöma standarden på det behörig­hetsgivande betyget i förhållande till resp. lands betygsnormer. Även längden och i vissa fall inriklningen av förekommande arbetslivserfaren­het bör ingå i bedömningen.

Antalet studieplatser i gmpp IV bör inte bestämmas i direkt propor­tion lill antalet sökande. I stället bör en högsla andel platser för sö­kande inom grapp IV fastställas av antagningsmyndigheten vid varje antagningstillfälle. Kommillén finner det rimligt all som riktpunkt ange en sådan andel om tio procent. Invandrare och svenska medborgare med utländsk förutbildning bör ha räll atl välja om de vill tillhöra grupp IV eller i stället placeras i grupp III.

Antagning till enstaka kurser (av:;nitt 5.3)

KK:s förslag lill antagningsre.gler för studerande i enstaka kurser har som bakgrund U 68:s förslag att man i en framtida högskola skall an­visa relativt omfattande resurser för utbildning i s. k. enstaka kurser och studiekurser. Kommittén föreslår att särskilda regler skall gälla för antagning lill sådan utbUdning. Skälen härtiU är i huvudsak två: dels föreslår U 68 att detta slag av utbUdning skall dimensioneras så alt till­gång och efterfrågan i slora drag täcker varandra, dels menar kommit­tén att man har skäl atl anla alt de sökande till sådana kurser kommer att uppvisa en avsevärt större variationsrikedom med avseende på ålder samt studie- och erfarenhelsbakgrund än vad sökande lill fullständiga utbildningslinjer vanligen gör. Kommittén finner det emellerlid motiverat att inte formulera sitt förslag rörande antagning till enstaka kurser så i detalj som förslaget till antagningsregler för fullständiga utbildnings­linjer. Förslaget bör i stället i denna del uppfattas som riktlinjer för ett framtida urvalssystem.

Urvalsreglerna vid enstaka kurser bör utformas så att olika sökande­kategorier har möjlighet att komma i fråga för antagning. Speciell hän­syn bör dock tas till dem som söker fortbUdning eUer vidareutbUdning. Reglerna bör också ta hänsyn lill alt en stor del av de sökande kan be­räknas vara starkare lokalt bundna än sökande till fullständiga utbild­ningslinjer. Bl. a. av detla skäl bör antagningen göras lokalt, vid den högskola där den enstaka kursen ges.

 

Prop. 1975:9                                                          335

KK föreslår att antagningsmyndigheten först skall göra en individuell bedömning av de sökande som har ulbUdningen som silt högst priorite­rade eller enda utbildningsalternativ. Vid bedömningen tas hänsyn till sådana faktorer som den tidigare utbUdningens och yrkesverksamhetens omfattning och dess samband med den sökta utbildningen, till lokal bun­denhet och till andra omständigheter av betydelse. Med ledning av den­na bedömning antas de sökande som bedöms böra antas före övriga sökande. Andelen platser som tillsätls vid en sådan förtursbedömning kan komma att variera inom ganska vida gränser. En riktpunkt bör kun­na vara alt ca hälften av platserna tillsätts på detta sätt. Efter förturs-antagningen indelas kvarvarande sökande i tre grapper:

sökande med minst tvåårig utbUdning utöver behörighetsgivande ut­bildning,

sökande ulan utbildning enligt försia punklen och med minsl femton

månaders arbetslivserfarenhet samt

sökande utan utbildning enligt första punkten och med mindre än

femton månaders arbetslivserfarenhet.

Varje grupp föreslås få platser i proportion till grappens andel av an­talet kvarvarande sökande. Inom varje grupp tillsätts tillgängliga plat­ser med sökande som har ulbUdningen som enda eller som högst priori­terade alternativ. Om dessa är flera än antalet återstående platser till­grips lottning.

2.1.5 Kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning (kap. 6)

KK har utformat sina förslag om kompelensreglernas tillämpning på verksutbildning efter samråd med berörda myndigheler. Samtidigt har kommittén sökt kartlägga vilken utbUdning inom verk och myndigheter som har den karaktären att det finns anledning att föreslå samma prin­ciper för kompelensbedömning m. m. som för utbildning inom utbild­ningsväsendet.

KK anser alt behörighetskraven för en verksutbildning bör uiformas i överensstämmelse med de krav som gäller för högskoleutbildning, om verksulbildningen till innehåll och uppläggning är anpassad för främst extern rekrytering från gymnasieskolan eller motsvarande. Vidare bör den försiggå i skolmässiga former och inte fordra lidigare anställning inom verket för tillträde.

Mot denna bakgrund finner KK alt utbildning som bör anknytas till de för högskoleutbildning gällande behörighetsvillkoren och till rikt­linjema för utformning av de särskilda förkunskapskraven f. n. finns inom krigsmakten, luftfartsverket och rikspoUsstyrelsen. Vid dessa ut­bildningar tillämpas f. n. speciella urvalsregler. Kommittén finner inle anledning atl föreslå någon mera genomgripande förändring i dessa ur-

 

Prop. 1975:9                                                          336

valsförfaranden men räknar med att de nya principerna för meritvärde­ring av betyg och arbetslivserfarenhet kommer att beakias av myndig­helerna.

2.1.6 Antagningens organisatioa (kap. 7)

KK:s förslag beträffande organisaiionen av antagning till högskolan avser främst den gruncUäggande statliga högskoleutbildningen inom det av U 68 föreslagna universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) ansvars­område samt vid jordbrakets högskolor. Mer indirekt berör kommittén frågan om anlagningsorganisationen för den kommunala och landstings­kommunala högskoleutbildningen inom SÖ:s område.

Antagningssystemets funktioner (avsnitt 7.2)

Huvudkravet på antagningsorganisationen skall enligt KK:s uppfatt­ning vara att den är utformad och administrerad på ett sådant sätt att syftet med behörighets- och urvalsreglerna kan uppfyUas. Kommitténs förslag till antagningsorganisation tar i stor utsträckning hänsyn tiU det förslag till studieorganisation som U 68 lägger fram. Konsekvensen av detla blir alt kommillén endast kan presentera förslag tiU vissa princip­lösningar.

Antagningssystemels huvudfunktion måste enligt KK:s uppfattning vara behörighetsbedömning och urval. Antalet studieplatser bör vara känt vid ansökningstillfället. Detta förutsätter att antagningssystemet är en del i ett större administrativi system, vilket tillhandahåller informa­tion om samtliga studerande i högskolan och också har prognosfunktio­ner som kan ge underlag för dimensioneringen. Anlagningsorganisatio­nen bör utformas så att man säkerställer det nödväncUga sambandet med övriga ratiner inom det administrativa syslemet.

Antagningssystemet bör också kunna spela rollen av inskrivningsinsti-lul. Della innebär att den konlroU av behörigheten som nu i regel görs vid universitetens m. fl. inskrivningsexpeditioner och vid institutionerna kan utgå.

Central eller lokal datorbaserad antagning (avsnitt 7.3)

KK finner övervägande skäl tala för att antagningen till grancUäg-gande statlig högskoleutbildning skaU vara central och genomföras i elt datorbaserat antagningssystem. Några skäl för alt man — med den omfattning systemet kan tänkas få vid genomförandet — skuUe dela upp antagningen på flera cenirala system anser kommittén inte finnas. Däremot kan en sådan uppdelning i flera system bli aktueU om

 

Prop. 1975: 9                                                         337

elt flertal nya utbildningsvägar tillförs högskoleutbildningen. Då bör man också ha vunnit erfarenheter av sökandeströmmarnas gång inom antagningssystemet och därmed ha fått ett underlag för hur en sådan uppdelning lämpligen bör göras.

Däremot förordar kommittén att antagningen lUl enstaka kurser och studiekurser skall göras lokalt vid de olika högskolorna. Ett skäl härför är att de urvalsregler som kommittén föreslår för sådan utbUdning in­rymmer elt stort mått av individuell bedömning av de sökande. Vid lokal antagning torde mängden av ansökningar vid varje högskola inte bli större än att en sådan bedömning kan genomföras. Lokal antagning bör även göras lill de av U 68 föreslagna individueUa utbildningslinjer­na. Däremot bör de lokala utbUdningslinjerna kunna ingå i det cenirala antagningssystemet.

Inom de av U 68 föreslagna aUmänna utbildningsUnjerna kommer att finnas spärrade studiekurser. Om dessa ligger utanför de studerandes studieprogram, dvs. utanför den del av utbildningen till vilken antagning görs i det centrala antagningssystemet, blir antagningen, menar KK, en angelägenhet för varje högskola och bör göras lokalt.

Antagning till utbildningslinje, linjevariant och studieprogram

(avsnitt 7.4)

Det är KK:s beslämda uppfattning att antalet studieplatser som skall besättas måste vara känt vid antagningstiUfället. För att tillgodose de sökandes berättigade krav på information måste platsanlalet vara känt redan vid ansökningstillfäUet. Ett fixerat antal utbUdtungsplatser inne­bär att utbildningen är spärrad. För de fasta utbUdningsUnjerna, dvs. de Unjer som är beslämda till innehåll och omfång, kan antalel utbildnings­platser anges pä samma sätt som f. n. När det gäller de allmänna ut­bildningslinjerna enligt U 68:s förslag för de nuvarande filosofiska fa­kulteterna kan antalet studieplatser emeUertid anges på oUka sätt, dvs. spärrarna kan ligga på olika nivåer. Antalet studieplatser kan således anges antingen för en utbildningslinje i dess helhet eller för de olika linje-varianterna inom linjen eller för de enskilda studieprogrammen.

Kommittén har övervägt olika alternativ för alt bestämma spärrnivåer och definiera sökalternativ, dvs. de olika alternativ som den sökande anger på sin ansökningsblankett. Om antalet studieplatser kan anges per studieprogram i linjevariant inom utbildningslinje på viss ort kan della ge en entydig definition av begreppel sökalternativ. En sådan definition tycks innebära vissa fördelar för de sökande i jämförelse med andra definitioner och därtUl kräva den minst komplicerade tekniska lösningen för antagningssystemet. Antalet sökalternativ som måste behandlas i an­tagningssystemet blir dock med detta alternativ myckel stort, vUket in­nebär en nackdel. Inget av de altemativ som kommillén övervägt är

22   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         338

emeUertid ideaUskt. Detta hänger samman med att de krav som U 68 ställt upp — nämligen atl de sökande till högskoleutbildning skall ha dels stor frihet att lägga upp studierna efter personlig önskan, dels en trygghet alt få fullfölja en vald studiegång, samtidigt som ulbUdningen i högskolan skall moisvara ett bedömbarl behov av personer med ul­bildning inom vissa, låt vara ganska breda, sektorer av arbetsmarknaden — har visat sig vara svårförenliga i den administrativa tillämpningen av ett antagningssystem.

Antal utbildningsalternativ och reservuppflyttning (avsnitt 7.5)

Oavsett hur spärrnivåerna läggs och hur sökaltemativen definieras måste de sökande i ett centralt antagningssystem få söka flera utbild­ningsalternativ och därvid uppgi; i vilken ordning dessa prioriteras. Vid antagiungen prövas de sedan i tur och ordning för sina sökta alternativ. Reservantagningen skaU ske enligt vissa regler som bl. a. innebär att en redan antagen sökande endast kommer i fråga för antagning lill åter­budsplats på sitt första- eller aiidrahandsalternativ. Antalet sökaltema-tiv som får anges måste vara begränsat. Hur många man skall få ange kan faststäUas först sedan den <;lulliga utformningen av sökaltemativen är klar.

Ansökningstider (avsnitt 7.6)

KK finner det självklart all den som avslutar sin utbildning i gym­nasieskolan eller annan behörighetsgivande ulbildning en vårtermin mås­te kunna påbörja högskolestudier den följande hösllerminen utan ad­ministrativa hinder. Tidpunkten för ansökan lill studier som startar på höstterminen måste därför bestämmas så att dessa sökande hinner få sina avgångsbetyg före ansökningstidens ulgång. Ansökningstiden måste då ligga efter vårterminens avslutning och tiden för anlagningsarbelel blir härigenom kort, eftersom anlagningsbesked, med hänsyn bl. a. lill sökande som har förvärvsarbeie, bör föreUgga i månadsskiftet jtUi/ augusti. Alla möjligheter atl förkorta och rationalisera anlagningsarbelel måste därför tillvaratas. Exemptilvis bedömer kommittén det som möj­ligt att optiskt läsa den del av ansökningshandlingen som omfattar be­tyg, en åtgärd som skulle göra elt tidsödande stansningsmoment onödigt.

Även om antagningsbesked lämnas ca en månad före kursstart kan vissa antagna, t. ex. på gmnd av lång uppsägningstid i en pågående an­ställning, behöva få uppskov med studiernas påbörjande. Sådant an­stånd bör kunna beviljas av utbildningsanslalten.

För enstaka kurs bör ansökningstiden utgå ticUgare än för fullständiga UtbUdningslinjer, efiersom den individuella bedömningen av de sökande kan bli tidskrävande. KK bedömer all ansökningstiden för enstaka kur-

 

Prop. 1975:9                                                          339

ser bör utgå ca en månad tidigare än ansökningstiden liU fullständiga utbildningslinjer.

Antagningens genomförande (avsnitt 7.7)

Med givna skolorganisatoriska och andra föratsättningar måste tids­ramarna, inom vUka en antagiung skall genomföras, bU mycket knappa. Antagningsarbetet måste därför genomföras med ett rationeUt utnyttjan­de av personeUa, ekonomiska och tekniska resurser. Genomförandet av antagningen kräver vissa bedömningar och beslut som inte kan göras maskineUt. Beslutsunderlaget bör dock så långt möjUgt framstäUas ma­skinellt. Härigenom vinner man tid för de olika bedömningar som måste göras.

KK har föreslagit att vissa sökande på grand av hancUkapp eller av andra synnerUga skäl skaU kunna få förtur vid antagningen. För att minska tidsåtgången i antagningen bör dessa sökande särbehandlas en­dast vad avser själva förtursbedömningen. Registrering av ansökan osv. bör göras maskineUt. Särskild bedömning av sökande med utländsk för­utbildning skall också göras. Detta arbete måste vara väl förberett och noggranna riktUnjer för arbetet bör vara utformade. Uttagningen av des­sa sökande bör kunna göras maskinellt.

Behörighetsbedömningar och de bedömningar av motsvarandekun-skaper som kan bli frekventa i det nya regelsystemet bör normalt göras före ansökningstidens ulgång. De sökande bör således informeras om att de så tidigt som möjUgt skall ansöka om att få sin behörighet prövad i de faU detta är erforderUgt.

Ansvaret för de här beskrivna bedömningarna skall, enligt kommit­téns förslag, åvila en antagningsnämnd med företrädare för ulbUdning­en, för de studerande och för aUmänintressena. Även för den lokala antagningen lill enstaka kurser och tUl individuella utbUdrungslinjer bör man, enligt kommitténs uppfattning, överväga alt inrätta antagnings­nämnder sammansatta på samma grunder som den centrala antagnings­nämnden.

I en central antagning av den omfattning som KK föreslår kan an­talet sökande komma atl bli myckel stort. Kommittén finner det därför knappast genomförbart att infordra kopior av betyg från ulbildning och ansläUningar från de sökande och under antagningsarbetets gång kon­trollera dessa mot uppgifter på ansökningsblanketten. Även andra skäl lalar för att man bör göra antagningen enbart på grandval av de upp­gifter som den sökande lämnat på ansökningsblanketten. Antagningen kommer sedan att gäUa endast under fömtsättning att de lämnade upp­gifterna är korrekta. Kommittén föreslår att kontroUen av att så är fallet skall göras av den mottagande utbUdningsanstalten, som aUtså har att slutgiltigt bekräfta antagningen.

 

Prop. 1975:9                                                          340

Uppläggning av antagningssystemet (avsnitt 7.8)

Vid uppläggningen av elt datorbaserat antagningssystem måste man göra en avvägning mellan uppläggningskostnaderna, som är engångskost­nader, och de beräknade årliga driftkostnaderna. Det är därvid viktigt att finna en lösning på de tekniska problemen som håller driftkostna­derna så låga som möjligl. SysUjmet bör därför göras flexibelt och sär­skild vikt måste läggas vid registerorganisation och bearbetningsleknik. Först när programförutsättningarna föreligger kan emellertid en mera noggrann beräkning av de olika kostnaderna göras. Sådana program-fömtsätlningar föreligger inte förrän statsmakterna fatlat beslut på grundval av såväl KK:s som U 68:s förslag. Med en mycket grov skatt­ning beräknar kommittén uppläggningskostnaderna tiU drygt 1 milj. kr. Driftkostnaderna kan, likaledes mycket grovt, uppskattas till 4 å 5 milj. kr. årligen. Kostnaderna för systemunderhåll tillkommer, dvs. kostnader för eventuella ändringar i systemet på grund av nya förut­sättningar för antagningen. Uppläggningen av systemet bör, enligt KK:s bedömning, under gynnsamma betingelser kunna slutföras inom ett år från det att programförulsältningarna föreligger.

2.1.7 Handläggning av kompetensfrågor (kap. 8) Handläggning av löpande korapetensärenden (avsnitt 8.1)

KK menar alt det i den framtida högskoleorganisation med ett avse­värt vidgat högskolebegrepp koramer att finnas en tydligare gräns mel­lan den gymnasiala utbildningen (grundskolans kompetensområde) och den eftergymnasiala utbildningen (högskoleutbildningen). I dag är det elt starkt önskemål alt kompetensbeslämmelserna inom båda dessa om­råden skall vara så långt möjligl likformiga, eftersom många personer med gymnasieskolulbildning söker fortsatt utbUdning inom grundsko­lans kompetensområde. Della krav, menar kommillén, kommer i fram­tiden inte att vara lika uttalat. Däremot kommer då en större del av högskoleutbildningen än i dag alt ligga inom SÖ:s område och behovet av samordning mellan det framtida UHÄ och SÖ kommer fortfarande atl vara stort. Det är vidare viidigt att handläggningen av kompetens­frågorna samordnas inom resp. verk. En samordnad handläggning inom SÖ skuUe också skapa förutsättmngar för en erforderlig samordning av kompetensreglerna för den högre utbildningen och för grundskolans kompelensområde.

Tillämpningsföreskrifter till förordningen om tiUlräde till högskole­utbildning skall, enligt KK:s förslag, utfärdas av tUlsynsmyndigheten. Sådana tillämpningsföreskrifter bör utfärdas i nära samarbete mellan UHÄ och SÖ och i samråd även med andra aktuella lUlsynsmyndig-heter.

 

Prop. 1975: 9                                                         341

KK:s förslag tiU regler för allmän och särskild behörighet innebär att vissa sökande tiU högskoleutbildning måste bli föremål för en speciell behörighetsbedömning, dvs. man måste bedöma om deras föratbildning molsvarar de uppställda kraven på allmän och särskild behörighet. Den­na bedömning skall göras av antagningsmyndigheten efter riktUnjer som utfärdas av tiUsynsmyndigheten. I samband med utfärdandet av tillämp­ningsföreskrifter bör också en förteckning utarbetas över ulbUdnings­vägar som bedöms ge allmän behörighet och en motsvarande förteck­ning över utbildning som bedöms motsvara olika särskilda förkunskaps­krav. Båda dessa förteckningar bör också ingå i informationsmaterialet till de sökande. Vid bedömning av utbildningar och ämnen som inte finns upptagna på dessa förteckningar bör visst samråd äga ram mellan antagningsmyncUgheterna.

TiUsynsmyncUgheterna bör även samråda beträffande tUlämpnings-föreskriflema om hur arbetslivserfarenhet skaU tiUgodoräknas, om rikt­Unjer för bedömning av sökande med utländsk fömtbildning samt om riktlinjer för den förtursbedömrung av vissa sökande som enligt kom­mitténs förslag skaU kunna förekomma.

TiU huvuddelen av den statliga grundläggande högskoleutbildningen föreslår KK att antagningen skall ske centralt och administreras av det framlida UHÄ. Kommittén föreslår atl en antagningsnämnd skall in­rättas bestående av en representant för UHÄ och en för SÖ saml därtill representanter för studerandeorganisationerna och för arbets­marknadens parter, tillsammans sju-åtta ledamöter. En viklig uppgift för antagningsnämnden, som förutsätts arbeta under hela året och inte endast i samband med antagningsperiodema, blir att ta ställning till övergripande och principiella frågor rörande skilda former av be­dömningar, t. ex. motsvarandebedömningar, den särskilda förtursbe­dömningen och bedömningen av sökande med utländsk förutbildning. Nämnden bör också kunna fylla vissa uppgifter i samband med ut­arbetandet av information lill de sökande. För ett tekniskt samar­bete vid antagningen bör en representant för vardera av jordbrukels högskolor och för Handelshögskolan i Slockholm knytas tiU nämnden.

Även för den lokala antagningen tiU enstaka kurser och tiU individuella utbildningslinjer bör man överväga att inrätta antagningsnämnder med uppgifter som i tillämphga delar överensstämmer med den centrala an­tagningsnämndens.

Inom SÖ:s område föreslår KK ingen central antagning. Huvuddelen av antagningen till högskoleutbUdning inom SÖ:s område kommer att ligga på gymnasieskolans intagningsnärrmder. Efterhand som flera ut­bildningar under SÖ förs till högskolan bör emeUertid central antag­ning kunna övervägas även för denna del av högskoleutbildningen.

Det är KK:s uppfattning att en sökande måste ha rätt att föra talan mot anlagningsmyncUghets och tillsynsmyndighets beslut genom besvär

 

Prop. 1975:9                                                          342

hos tillsynsmyndigheten resp. regeringen. Kommittén är samtidigt med­veten om att antalet besvärsärenclen bör nedbringas så långt som möjligt. Det förslag till organisation av antagningen lill huvuddelen av högskole­utbildningen som kommittén lägger fram bör kunna medverka härtill. De flesta sökande kommer att antas på uppgifter som de själva lämnat och enUgt fasta, för alla gällande regler samt därtUI i ett datorbaserat antagningssystem. Under fömtsättning att de lämnade uppgiftema har registrerats och använts korrekt bör någon anledning till besvär i allmän­het inte föreligga. De sökande bör vidare uppmärksammas på att de i första hand bör söka rättelse hos antagningsmyndigheten. Erfarenheten visar att en sådan åtgärd ofta medför att frågan löses ulan att behöva föras vidare.

Uppföljnings- och utvecklingsarbete (avsnitt 8.2)

KK stryker under vikten av att man inom berörda myndigheter fort­löpande samlar in erfarenheter av det nya regelsystemets tillämpning för att kunna bedöma såväl behörighets- och urvalsreglernas funktion i sig som deras innebörd för utbildningsprocess och studieresultat. För att en sådan utvärdering skall kunna g.öras måste man också planera för en framtagning av relevant antagnings- och studiestatistik.

Kommittén menar alt olika undersökningar av forskningskaraktär måste startas för att belysa kompetensreglernas effekler. Bland annat är det angeläget att:

studera tUlströmrungen av sökande och studerandegruppernas sam­mansättning, inte minst socialt, mot bakgmnd av nya aUmänna be­hörighetsvUlkor och nya urvalsregler,

undersöka utfallet av olika urvalsinstrament: betyg, studielämpUghets­prov och arbetslivserfarenhet, främst med avseende på deras betydelse för utbildningsprocess och studieresultat,

söka efter tillförlitliga och relevanta krilerier på stucUeframgång, genomföra undersökningar som belyser frågan om en kvotering med hjälp av studielämplighetsprov sikall införas,

belysa regelsystemets återverkande effekter på gymnasieskolan och dess arbeie.

Information om kompetensfrågor (avsnitt 8.3)

KK konslaterar att information om kompetensfrågor når utbUdnings­sökande och andra intresserade .jrapper på en rad olika vägar: tryck­saker som riktar sig till oUka raålgrapper, artiklar i pressen, annonser, etermedia osv. men också genom särskUda informatörer, främst den per­sonal som — oftast i samband med en mera omfattande siudie- och

 

Prop. 1975:9                                                          343

yrkesvägledning — ger muntlig information, vUken kan kompletteras med tryckt material.

Kommittén anser all huvudansvaret för utarbetande och dislribulion av kompetensinformation i framtiden, liksom i dag, måste ligga på de centrala ämbetsverken, AMS, SÖ och UKÄ (UHÄ), vUka också har ansvaret för stucUe- och yrkesvägledningsverksamheten på olika områden och nivåer i utbildningsväsendet. Ett naturiigt forum för ett samråd mel­lan verken i dessa frågor är den s. k. yrkesvägledningsnämnden som är ett samrådsorgan för studie- och yrkesvägledningsfrågor meUan de be­rörda verken.

Ett genomförande av KK:s förslag medför ett behov av intensifierade informationsinsatser. I initialskedet bör man genomföra en riksomfat­tande informationskampanj, som riktar sig direkt tUl aUmänheten och som avser att informera om huvuddragen i reformen och om dess konse­kvenser för den enskilde. Informatörerna måste vidare få utbildning rörande såväl innehållet i som inlentionema bakom reformen. Det re­guljära informationsmaterialet måste omarbetas och anpassas tiU de nya reglerna. I den senare uppgiften ingår också att anpassa informationen om själva antagningsproceduren till de nya förhållandena.

Informations- och utbildningsinsatser som rör den av kommittén före­slagna reformen kommer alt innebära kostnader för berörda verk. KK har endasi delvis och mycket grovt kunnat uppskatta dessa kostnader. För initialinformationen beräknar kommittén att koslnaderna kan upp­gå till meUan 1 och 1,5 milj. kr. Ulbildrungen av informatörer kan be­räknas kosta närmare en halv milj. kr. KK finner det vidare angeläget att information till allmänheten liksom utbildningen av informatörerna startar så snart ett riksdagsbeslut är fattal. Kommittén anser del också nödvändigt att informations- och utbildningsåtgärder i viss utsträckning samordnas med motsvarande åtgärder som blir aktuella i samband med genomförande av U 68:s förslag.

2.1.8 Genomförande av kommitténs förslag (kap. 9)

Innan KK:s förslag kan genomföras måste en rad ålgärder vidtas och viss planering genomföras.

De särskilda förkunskapskraven för linjer och kurser måste fast­ställas och inarbetas i utbildningsplaner (motsv.). UHÄ och SÖ måste i samråd utarbeta tiUämpningsföreskrifter tiU de av regeringen med­delade beslämmelserna om tillträde tUl högskoleutbildning. Bl. a. dessa utgör ett nödvändigt underlag för den information tUl de sökande som måste utarbetas. En beredskap bör skapas för att sanUa in relevanta dala om antagrUngsmeriter, studieresultat m. m. hos de studerande som anlas med hjälp av de nya urvalsreglerna.

Så snart statsmaktema fattat beslut på grundval av kommitténs för-

 

Prop. 1975: 9                                                         344

slag, måste en projektgrupp tillsättas för atl bygga upp det nya antag­ningssystemet för den centrala antagningen. Samtidigt bör den av kom­mittén föreslagna antagningsnämnden tUlsättas, för att den skall ha till­fälle att följa arbetet med syslemuppläggningen och möjlighet att för­bereda sitt eget kommande arbete.

Vid de enskilda högskolorna rnåsle den lokala antagningen tiU enstaka kurser och individuella utbildningslinjer förberedas och personalen ut­bildas för sina nya uppgifter i antagningsorganisationen. Eventuellt skaU lokala antagningsnämnder utses.

Snarast efter riksdagsbeslutet måste också startas en informations­kampanj för att föra ut reformens innehåll och syfte tUl berörda parter.

Beträffande tidsplanen föratsätter KK en gemensam startpunkt för hela högskolereformen, baserad på både U 68:s och kommitténs förslag.

Arbetet med uppläggningen av ett antagningssystem beräknas ta ca ett år i anspråk. Man måste också beräkna den tid som det tar att in­formera om ett nytt regelsystem. Elt i övrigt angeläget krav på en lång informationstid, bl. a. med hänsyn tiU dem som redan nu på olika sätt förbereder sig för högskoleutbildning, måste då vägas mot behovet av alt så snart som möjligt kunna genomföra en angelägen reform. Kom­mittén menar att i detta fall den senare synpunkten bör tUlåtas över­väga, också därför atl reformen är väl förberedd bl. a. genom statsmak­ternas principbeslut 1972 på grundval av prop. 1972: 84.

KK föreslår därför att nya behörighets- och urvalsregler skall träda i kraft så snart de lekniska och praktiska föratsättningarna föreligger. Detta kan allra tidigast vara fallet vid antagningen av studerande inför höstterminen 1976.

2.2 SÖ

Den inom SÖ utarbetade rapporten om studielämpUghetsprov behand­lar inledningsvis bl. a. frågan vad som menas med studielämplighet och hur sådan skall mätas. Utifrån skilda undersökningar finner SÖ all be­greppet studielämplighet bör ges följande innehåll:

1.     Begåvningsföratsättningar av både verbalt och icke verbalt slag. Hit bör även räknas vad som brukar kallas kreativitet.

2.     Färdighet att tillgodogöra sig och förmedla information.

3.     En gemensam referensram av kunskaper och allmänorientering.

4.     Personlighetsegenskaper av einolionell, attityd- och viljemässig natur.

Avsikten med ett studielämplighetsprov är att man skall kunna mäta den allmänna studielämplighelen för olika grupper studerande som vill bedriva olika former av högskc)!eutbildning. Provet skall däremot inte mäta de speciella färdigheler som kan krävas för alt läsa ell visst ämne

 

Prop. 1975: 9                                                                        345

eller grupp av ämnen. Det skaU inle heUer mäta den enskildes lämplig­het för det yrke som studierna avses leda fram tiU.

Provet skall vidare bidra tiU en aUsidig rekrylering till högre utbUd­ning oavsett social bakgrund och begåvningsinriktning.

En omfattande forskning visar enligt rapporten att betyg och liknande information ger ett tämligen gott underlag för att förutsäga framgång i högre studier. Även begåvnings- och kunskapsprov har samband med studieframgång, ofta dock något lägre. En kombination av betyg och prov ger en viss ökning av prognosförmågan.

Av rapporten framgår vidare att många prov har företagits med mått på oUka personlighetsegenskaper som prognosinstrument. Några sådana mått, som kan ge bättre prognoser är vad betyg i kombination med be­gåvnings- och kunskapsprov ger och som samtidigt är användbara, när de sökande vUl göra bästa möjliga resultat, finns dock inte.

Möjligheterna att ytterligare förbättra prognosmöjligheterna med hjälp av olika varianter av nuvarande begåvnings- och kunskapsprov och även genom andra provlyper bedöms av SÖ som små.

VUka test, bland många möjliga, som skaU användas får därför mera bli beroende av andra bedömningsgrunder, t. ex. tid, kostnader och prak­tiska begränsrungar såsom känslighet för förövning eller återverkan på undervisningen.

SÖ StäUer upp vissa krav för att proven skall vara möjliga att genom­föra i prakliken och även accepteras av de prövande.

Proven bör sålunda kunna rättas snabbt, biUigt och objektivt. Idealet är maskinell rättning och framräkning av provresultaten samt maskinell utskrivning av dessa. Individens provresultat skall inte kunna förbättras olUlbörligt genom särskUd förövning, som endast vissa berörda personer haft tUlgång till.

Proven bör vidare inte ha en ogynnsam effekt på den skolundervisning som föregår proven. Därför bör man undvika prov som mäler enbart rena minneskunskaper och kunskaper om lösryckta fakta. I stäUet bör man eftersträva prov som mäter begåvning, förslåelse av sammanhang, kritiskt tänkande och tUlämpningen av kunskaper. Proven bör av. de prövande upplevas som relevanta och lämpliga för urval tUl högre studier.

Proven bör också utformas på sådant sätt att uppgiftsmaterialet blir neutralt eller balanserat i förhåUande tUl de prövandes kön.

SÖ är pessimistisk vad det gäller att utforma studielämplighetsprov som ökar möjligheterna för elever från lägre socialgmpper att komma in på spärrad högre utbUdning. Hittills utförd forskning tycks visa att man inle kan uppnå några mera påtagliga minskningar av de genom­snittsskillnader meUan socialgrupper som föreligger även i högre utbild­ning genom att använda begåvningsprov eller andra prov i slället för betyg.

 

Prop. 1975:9                                                          346

SkUlnader i betyg och provnjsultat mellan socialgrapper återspeglar enligt SÖ indirekt olikheter i hemmens genomsnittliga studiemotivation, olikheter i fråga om stöd i skolarbetet eUer beträffande språklig och annan inteUektuell slimulans. Dessa olikheter sätter in mycket tidigt, redan före skolan, och tenderar s;edan att öka genom skoltiden. Liknande mekanismer påverkar även vid varje lUlfälle val av utbUdning. SÖ finner det svårt att se hur man skaU kunna utjämna effekter av detta slag med hjälp av urvalsprov som samtidigt har kvar åtminstone en del av för­mågan att föratsäga framgång i högre studier. En sådan utjämning i efterhand kan bara ske genom politiskt belmgade beslut och ingrepp i urvalssystemet av typ lottning, kvotering efter socialgrupp etc.

SÖ är vidare osäker på möjligheterna att uiforma prov som mäter kreativitet. HittiUs gjorda undersökningar visar att det i dag inte finns några färdiga och praktiskt användbara kreativiletstest i något land. Det som man här kan göra är att följa utvecklingen inom området och ev. ulföra egen forskning.

SÖ belyser i sin rapport även effekterna av studielämplighetsprovet på skolgången och på utbildningsval. Av naturliga skäl finns det knap­past några svenska undersökningar som visar effekler av urvalsprov för skolgång och utbUdningsval. Vad som finns är ett antal enkätundersök­ningar i vUka bl. a. gymnasieelever fått redovisa sin instäUning tUl ur­valsprov. SÖ redovisar bl. a. resultatet av en utprövning av ett studie­lämplighetsprov år 1970. När eleverna ställdes inför frågan om de före­drog betyg, lämplighetsprov eller lotlning förordade nästan två tredje­delar lämplighetsprov. En liknande positiv inställning liU prov har fram­kommit vid undersökningar som gjorts bl. a. vid enskUda skolor. Den positiva synen omfattas mest av elever med låga betyg. Enligt SÖ:s mening kan detta ses som ett utslag av att provet ses som en "andra chans", en möjlighet all kompensera låga betyg. Provet skuUe kanske ge ökad motivation i skolarbetet, om dess användnmg som urvalsinstru-menl kunde ge en enskUd elev mcijlighet alt bryta sig ur sin isolering som mer eller mindre misslyckad skolelev. Även stressen i skolarbetet borde enligt SÖ:s mening minska om studielämplighetsprov användes vid ur­val. Effekten härav blir dock mindre om provet ges begränsad roll vid urvalet.

SÖ finner del svårt att bedöma vilka konsekvenser provet kommer att ha för skolan. Det föreligger risk att det får en viss styrande inverkan på undervisningen genom att lärarna utsätts för ett tryck, bl. a. från elevernas sida, att anpassa under/isningen efter provels innehåll.

Delprov som har anknytning tiil något av gymnasieskolans ämnen kan antas ha samma effekt på undenåsningen i detta ämne som de centrala proven. De mest aktuella delprove;n i detta sammanhang är de som mäler allmänorientering. Man bör vara uppmärksam på alt dessa delprov inte

 

Prop. 1975: 9                                                         347

kommer att stå i strid med de mål man har för undervisningen i mot­svarande ämne i gymnasieskolan.

Valet av eftergymnasial utbUdning torde också kunna påverkas av studielämplighetsprov. Genomgång av sådant prov med goda resultat kan inspirera flera att söka tiU spärrad utbUdning eller, om aU utbUd­ning är spärrad, tUl ulbUdningsvägar där konkurrensen är hård. Det mot­satta kan också inträffa. Den som får ett dåligt provresultat avstår kan­ske från att söka tUl högre utbUdning.

SÖ redovisar också olika problem som hör samman med testträning. SÖ anser att man bör överväga att ge dem som anmäler sig tiU pröv­ningen en allmän information om provets utformrung samt möjligheter tUl övning på likartade uppgifter. Därigenom skulle man åtminstone delvis kunna åstadkomma en generell utjämning i testträningshänseende. Frågan bör även följas upp med olika undersökningar av testtränings-effeklen.

SÖ föreslår att studielämplighetsprovet skaU vara frivUligt för sökan­de som kan uppvisa formeUa betygsmeriter vUka kan användas som gmnd för urval. För sökande utan sådana betygsmeriter bör regeln vara att de vid ansökan skall bifoga silt resullat över studielämplighetsprov. För dessa kommer således provet att i princip bli obligatoriskt. Sökande som på grand av sjukdom, handikapp eller annan jämförbar orsak inte kunnat delta i prövningen bör dock kunna få sin ansökan prövad trots att resultat på studielämplighetsprov inte kan uppvisas. Inga restriktioner bör enligt SÖ gälla vad beträffar antalet provtiUfällen som var och en får della i. Resultatet föreslås vara gUtigt som merit i urvalssamman­hang under tre kalenderår. Varje år skall tre provtUlfäUen anordnas. Provet, som bör genomföras under en dag under skoltid, föreslås bli avgiftsfritt för den enskUde.

Vad gäller den lokala administrationen av studielämplighetsprovet föreslår SÖ att ansvarel för provets genomförande läggs på skolstyrel­sema i kommuner med gymnasieskola. Samråd bör därvid äga rum med vuxenutbildningsråden för att man skall kunna tUlgodose önskemål som kan finnas hos provdellagare som inle är elever i gymnasieskolan. För att genomföra prövningarna lokalt bör skolstyrelsen ulse en huvudansva­rig provledare vid varje gymnasieskola.

I avvaktan på resultaten av det utredningsarbete som bedrivs inom SSK bör SÖ vara central myndighet för verksamheten med studielämp­lighetsprov. SÖ avser atl för behandling av frågor rörande provverk­samheten upprätta en samrådsgrupp med representanter för SÖ, UKÄ, SSK och provkonslruklionsledningen. I avvaktan på SSK:s kommande förslag avser SÖ vidare atl — som skett hittiUs i utredningsarbetet — anlita pedagogiska institutionen i Umeå för konstruktion m. m. av stu-dielämplighetsproven.

 

Prop. 1975:9                                                          348

Utredningsarbetet har även innefattat vissa frågor om sekretess m. m. Två slag av sekretess kan bli aktuella i detla fall, nämligen instrument­sekretess och personsekretess. Med instrumentsekretess menas det skydd man vUl ge själva testinstrumeD.ten, häftena med provuppgifter. Person­sekretess gäller uppgifier om enskUda individers resultat på provet.

Vad gäUer instrumentsekretessen finner SÖ att provet bör vara hem­ligt tUls prövningen genomförts. I och med provdagen bör dock provet bli offentlig handling. Därigenom möjliggörs en öppen debatt om pro­ven och intagningen.

Vad gäller frågan om den enskUdes provresultat bör vara sekretess-belagt hänvisar SÖ tiU pågående överväganden inom offentiighels- och sekretesskommiltén. SÖ konstaterar att vissa rutiner, såsom rättning och delgivning av provresultat, måste ske med hjälp av ADB. Humvida även andra ratiner skall ingå i etl ADB-system kan inte avgöras förrän system­arbetet påbörjats. Ansvarig för det personregister som därigenom kom­mer att upprättas föreslås bli SÖ.

SÖ har gjort beräkningar av de kostnader som är förenade med stu-cUelämplighetsprovet. TUl största delen är dessa kostnader årligen åter­kommande. De årliga kostnaderna beslår enligt förslaget av dels fasta kostnader för provkonslraktion och central administration, dels rörliga kostnader för lokal administration, provmaterial, rättning m. m. De rör­liga kostnaderna är duekt avhängiga av hur många som kommer att delta i provet. Med hänsyn tUl osäkerheten om antalet deltagare har SÖ beräknat kostnaderna för tre olika alternativ: 30 000, 50 000 och 70 000 deltagare. SÖ betraktar mitlalte;rnativet som det mest sannolika. Enligt detta beräknas de årliga totalkostnaderna lUl ca 4,6 mUj. kr.

Enligl SÖ skall beräkningarna bedömas mot bakgrund av den provi­soriska organisation m. m. av studielämplighetsproven som föreslås gälla liU dess att SSK:s kommande förslag i organisationsfrågan behandlats.

Uiöver de årliga koslnaderna. krävs enligt SÖ i ett initialskede vissa större insatser av engångskaraktär, främst när det gäller utbUdning av provledare och systemutveckling för databehandling. Koslnaderna här­för beräknas till något över 1 milj. kr.

2.3 Remissyttranden 2.3.1 Allmänt

Flertalet yttranden över KK:s förslag präglas av det förhållandet alt principerna för de allmänna behörighetsvillkoren för tUlträde till högre ulbildning särat riktlinjer för utforraningen av förkunskapskrav och ur­valsregler lades fast genom slatsmaktemas beslut år 1972 på grandval av kompetensutredningens betänkande (SOU 1970: 21 och 1970: 55) och all, som flera reraissinstanser uttrycker det, KK:s arbete därför närraast har haft karaktären av beredning. Flera reraissinstanser delar därför den

 

Prop. 1975: 9                                                                        349

uppfattning sora UKÄ fraraför, nämligen alt det nu endast i begränsad omfattning finns möjligheter att lägga fram nya, principiella synpunkler på gmndläggande frågor inora detta oraråde. Vad beträffar mer princi­piella ställningstaganden hänvisar UKÄ liksom flera reraissinstanser till sina yitranden över kompetensutredningens belänkande.

De grundläggande principerna i KK:s förslag accepteras således i all­mänhet utan utförligare kommentarer.

Många remissinstanser framhåller också den starka kopplingen rael­lan förslagen från KK och U 68:s förslag till diraensionering, lokalise­ring och organisation av högskoleutbildningen och delar även i detta fall den uppfattning som UKÄ framför nämligen atl det, innan stalsmakter­na fattat beslut om den av U 68 föreslagna högskolereformen, föreUgger osäkerhel i en rad viktiga frågor, vilket försvårat stäUningstaganden till KK:s förslag.

Vissa allmänna synpunkter framförs emellertid i remissyttrandena, framför allt beträffande de föreslagna kompetensreglernas betydelse för en förändrad rekrytering till högskoleutbildning.

Således anser socialstyrelsen att KK:s förslag är ett viktigt led i den studiesociala utvecklingen raot enhetliga principer för tillträde till högre utbildning. AMS finner att en rekiytering grundad på saklig kompe­tens bör tillsammans med olika sludiestimulerande ålgärder och flexibla studieformer medverka till en utjämning av den sociala snedrekryte­ringen tUl högre utbUdning. Även den högre utbildningen komraer, rae­nar AMS, att slirauleras genom de praktiska referenser och skiftande ar­betslivserfarenheter sora nya studerandegrupper kommer att förelräda.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stock­holm, som instämmer i huvuddelen av de förslag som KK redovisar, an­ser alt man genom att dels godta vissa specialutbildningar, dels allmänt göra arbetslivserfarenhet behörighetsgivande bereder grupper med god studiemotivation och ofta speciella utbildningsmål lillfälle till alla typer av högskoleulbildning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Umeå noterar med tillfredsställelse att KK:s förslag innebär alt siörre av­seende fästs vid icke-formella meriter än vad som hiltills varit fallet. In­förandel av arbetslivserfarenhet i meritvärderingen är elt betydelsefullt steg i derma riklning.

LO anser att KK:s förslag är ett väsentligt sleg i rätt riklning. På elt flertal punkter föreslås avsevärda förbättringar och vissa nyheter vilka kan underlätta såväl behörighet som antagning till högskolan för nya grupper.

SACO anför atl KK i sitt arbete varil hårt bunden av lidigare fattade beslut och i flera fall stått inför uppgiften alt söka förena inbördes svår-förenUga krav. Utifrån givna föratsättningar har KK på ett förljänslfulll sätt lyckats balansera de många olika önskemål sora reses på elt nytt be­hörighets- och meritvärderingssystem.

 

Prop. 1975: 9                                                         350

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ansluter sig i allt väsent­ligt till förslagets huvudtanke alt den sakliga och inte den formella kom­petensen skall vara avgörande medan SSU anser atl KK inte gått till­räckligt långt i sina strävanden alt bryta den orättvisa rekryteringen till högskolorna. Det kommer fortfarande att finnas kvar hinder för stora gmpper med arbetslivserfarenhet att kuima efterfråga utbUdning vid högskolorna.

Konsistoriet i Linköping delar visserligen KK:s uppfattning att ar­betslivserfarenhet under vissa villkor bör kunna ersätla en skolmässig ulbildning som behörighetsgrund. En övervärdering av arbetslivserfa­renhet sammantagen med KK:s förslag om proportionell kvotering kan dock medföra oväntade och icke önskade konsekvenser, bl. a. en olycklig flykt från gymnasieskolans raera teoretiskt inriktade linjer. Utforraningen av raeritvärderingssystemet och förkunskapskraven krä­ver därför ytterst noggranna överväganden om raan skall kunna undvika t. ex. taktiska val av utbildning på gyranasienivå.

Flera reraissinstanser tar upp frågan om graden av permanens i för­slagen, bl. a. UKÄ, som framhåller att det föreslagna kompetenssystemet inte bör ses som en för lång lid eller i alla detaljer gällande ordning utan bör omprövas successivt efter hand som erfarenheler vinns.

Konsistoriet i Linköping anser att raan löper risk att inlentionema bakom de skUda reformförslagen inom högskoleområdet förfuskas genom en aUtför högt uppdriven reformtakt. De föreslagna reformerna bör därför genomföras stegvis och om möjligt baseras på erfarenheter av en mera omfattande försöksverksamhet.

Medicinska fakulteten vid karolinska inslitutet och dess utbildnings­nämnd, som ställer sig i princip positiva tUl grandtanken i KK:s förslag, nämligen att rekryteringen lUl högskoleutbUdningen breddas, finner del anmärkningsvärt att KK lägger fram förslag till en permanent omänd-ring av gällande regler ulan atl ha företagit en utvärdering av pågående försöksverksarahet raed ålder och arbetslivserfarenhet som behörighets­grund. Det är synnerligen angeläget alt en kontinuerlig uppföljning av effeklerna av de kommande behörighelsreglema görs och alt de fö­reslagna reglerna i avvaktan på sådan utvärdering görs provisoriska.

Liknande synpunkter framförs av odontologiska fakulteten vid karo­linska institutet och dess utbildningsnämnd samt av filosofiska fakulte­tens utbildningsnämnd i Linköping.

SAF, som tillstyrker det framlagda förslaget, menar atl det dock kan vara svårt att på varje punkt finna de rätta avvägningarna på behörig­hetskrav och urvalskriterier. Det är endast genom praktiska tUlämp-ningar sora raan kan finna dessa. Den frihel alt göra olika bedömningar sora KK föreslår att antagningsrayndigheten skall få är därför viklig. Motiven för och behoven av högskoleutbildning ändras med tiden, varför det knappast är möjligl att i dag säga vad som kan vara mesl lämpligt om några år.

 

Prop. 1975: 9                                                         351

1973 års betygsutredning bedöraer att ett eventueUt nytt betygssyslera i framtiden kan föranleda vissa lekniska modifikationer i KK:s förslag. Utredningen finner emellertid inte att några svårigheter skulle uppslå atl genomföra förslaget.

2.3.2 Allmän behörighet

Gymnasieskolans specialkurser m. m.

KK:s förslag att alla minst tvååriga specialkurser i gymnasieskolan skall ge allmän behörighet, om utbildningen är slutförd och om ämnena svenska och engelska ingått eller kompletterats i en orafattning som motsvarar den sociala linjens lärokurs i ämnena, möter inga invänd­ningar från remissinstanserna.

Flertalet remissinstanser tUlstyrker också att specialkurser, som omfat­tar minst ett läsår och som bygger på obligatorisk föralbUdning utöver grundskolan om minst elt läsår samt specialkurser om minst en termin som bygger på både föratbUdning och praktik, varvid den samman­lagda skolmässiga utbUdningstiden översliger ett läsår och yrkesprakti­ken omfattar minst ett läsår, skall ge aUmän behörighet under samma förutsättningar belräffande svenska och engelska.

Konsistoriet vid filosofiska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping anser dock att ett tillgodoräknande av mycket korta utbUdningar leder tiil en sådan urholkning av behörighetsreglerna att det kan ifrågasällas om det över huvud taget är meningsfullt att uppstäUa allmänna behörig­hetsvillkor.

KK:s förslag att s. k. annan gymnasial utbildning samt arbetsraark-nadsulbUdning och ulbildning vunnen i annat än direkt skolraässiga for­mer, t. ex. facklig ulbildning och intern verksutbildning, skall ge allmärt behörighet på samma vUlkor som gymnasieskoleutbUdrung med avseende på omfattning och kunskaper i svenska och engelska accepteras av de remissinslanser som lagit upp frågan.

SÖ tillstyrker att arbetsmarknadsutbUdning skall kunna ge behörighet på de föreslagna villkoren och AMS framhåller att, även om arbets­marknadsutbildningen främst avser att ge erforderlig utbUdning direkt för arbetslivet, det är av värde att vissa av dessa kurser för den enskilde kan betyda en grundläggande kompetens för framtida högre studier.

Då det gäller utbUdning i icke skolraässiga forraer, t. ex. studieförbun­dens verksarahet, fackliga studier och intem utbUdning, delar TCO KK:s uppfattning atl det skall ankoraraa på antagningsrayndigheten alt avgöra om en sökande är behörig. TCO stryker starkt under KK:s rekoraraenda-lion alt de studerande på begäran skall kunna få sådan dokumentation över genomgången utbUdning att dels den allraänna nivån och inrikl­ningen, dels förekorasten av ämnena svenska och engelska framgår.

 

Prop.1975:9                                                           352

Behörighet genom ålder och yrkesverksamhet

Med få undanlag är remissins;tanserna i princip positiva till KK:s för­slag att sökande som fyllt 25 år och har rainst fera års yrkesverksarahet skall ha allraän behörighel för lillträde till all högskoleutbUdning.

Det övervägande antalet remissinstanser godtar också att gränsema skall gå vid 25 år och fem års yrkesverksamhel.

UKÄ och LO anser dock att endast fyra års yrkesverksamhet skall krävas i överensstämmelse med vad som krävs enligt SVUX' förslag. Några instanser bland dem AMS, flera universitets- och högskoleorgan, TCO, SSEF och 55 anser atl kravet på viss ålder hell kan slopas. Yr­keserfarenheten ensam bör ge lillräcklig grand för lillträde till högre ut­bildning.

KK:s förslag att något krav på dokumenterade förkunskaper i svenska inle skall uppställas för dessa utbildningssökande tillstyrks av UKÄ, sora erinrar ora att det i försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre studier inte ställs något krav i svenska för allmän behörighet. Förslaget lillstyrks även av socialstyrelsen, SÖ, LO, TCO m. fl.

Nämnden för socionomutbildning anser däremot att denna behörig-helsgrupp inte generellt kan anses ha sådana kommunikalionsfärdighe­ter i svenska som det allmänna behörighetskravet på förkunskaper i svenska avser att tUlgodose. Insikt och färdigheter i språkbehandling torde inle automatiskt uppnås 'id viss ålder och inte heller kunna för­värvas inora all slags yrkeserfarenhet. För dessa sökande bör dock vikt främst kunna fästas vid skriftlig uttrycksförmåga. Liknande synpunkler har lärarhögskolan i Stockholm.

Mot alt inga dokumenterade kunskaper i svenska skall krävas av dem som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet invänder vidare bl. a. ett stort anlal universitets- och högskoleorgan, lärarhögskolorna i Falun, Jönköping och Malmö och länsskolnämnden i Hallands län samt SHIO, SACO, MUF, Teknologorganisationen Reftec och Socialhögsko­lornas studentkårers organisaiion.

Bl. a. några universitets- och högskoleorgan, SACO, samt Sveriges ci­vilingenjörsförbund anser atl man därtill bör uppställa ett betygskrav i svenska.

KK föreslår att kunskaper i engelska lägst motsvarande den sociala linjens lärokurs i ämnet skall krävas även av dem som vinner behörighel genom 25 års ålder och fem ars yrkesverksarahet. Kravel skall dock kunna modifieras för den som söker utbildning i enstaka kurs. Flertalet remissinstanser sora berört frågan delar här KK:s uppfattning.

Några remissinslanser anser dock att kravet är för högl ställt. Bland dem är LO, som menar alt slora gmpper av de vuxenstuderande här­igenom komraer att utestängas från allmän behörighel. Liksom Lands­tingsförbundet och SSU anser LO alt större anslrängningar än hittiUs bör göras att översätta kurslitteratur till svenska.

 

Prop. 1975: 9                                                         353

KK föreslår också alt alla sökande lill högskoleulbildning skall infor­meras om vikten av goda kunskaper i engelska. De som inte har lägst betyget 3 i särskild kurs eller lägst betyget 4 i allmän kurs på tvåårig linje bör ges möjlighet att gå igenom ell läsföreslåelseprov i engelska och därigenom själva kunna pröva om de har lillräckliga förkunskaper.

Atl ett sådant läsförståelseprov skall utformas tUlstyrks av bl. a. UKÄ, SÖ, nämnden för socionomulbildning och SFS.

Några remissinstanser menar att information om behovet av goda kunskaper i engelska inte är tillräckligt utan all kraven skall preciseras betygsmässigt. Denna uppfattning företräds av bl. a. UKÄ, flera univer­sitets- och högskoleorgan, SACO, SFS och SECO.

Allmän behörighet för utländska studerande

Det övervägande antalet remissinstanser godtar utan invändningar KK:s förslag till aUmänna behörighetsvillkor för studerande med ut­ländsk förutbildning.

UKÄ och SÖ accepterar dock inte kommitténs förslag alt vissa do­kumenterade kunskaper i svenska skall krävas av finländska och is­ländska studerande. UKÄ finner alt etl sådant kunskapskrav skulle in­nebära en skärpning i förhåUande tUl nu gällande bestämmelser, vilket knappast vore förenligt med det växande samarbetet mellan de nordiska länderna på det kulturella området.

Konsistoriet och tekniska fakulleten i Lund anser att utländsk stude­rande för att vara behörig för högre studier i Sverige bör vara behörig för molsvarande studier i sitt hemland. KK:s förslag bör dock godtas såvitt gäller sökande från nordiskt land.

Vissa universitetsorgan föreslår högre förkunskaper i svenska än vad kommittén föreslagit, nämligen kunskaper motsvarande kursen Svens­ka 4.

Bl. a. SÖ och SFS stryker under behovet av den preparandkurs för stu­derande med utländsk förutbildning som KK föreslår.

2.3.3 Särskilda förkunskapskrav

KK:s förslag lill allmänna riktlinjer för utforraningen av de särskUda förkunskapskraven — att endasi för studiema nödvändiga förkunskaps­krav skall uppställas, att förkunskapskraven normalt skall uttryckas som kunskaper motsvarande viss årskurs i gymnasieskolan och alt för­kunskapskraven för viss utbildning skall kunna helt uppfyllas på någon sludieväg i gymnasieskolan — godtas eller läranas ulan erinran av fler­talet remissinstanser. TCO framhåller dock, att det i vissa fall kan visa sig omöjligt att upprätthålla kravet på att minst en linje i gymnasie­skolan skall ge särskilda förkunskaper för hela utbildningen. Undantag från denna princip mäste således kunna göras.

23    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                                         354

SärskUda förkunskapsämnen

KK:s förslag till särskUda förkunskapsämnen vid olika utbUdningar godtas i huvudsak av många remissinslanser men möter krilik i enskUd-heler. I många fall kommenteras förslagen med utgångspunkt endast i den utbildning som vederbörande remissinstans företräder.

RRV, flera universitets- och högskoleorgan, länsskolenämnden i Kop­parbergs län och SACO anser att, utöver de förkunskapskrav som KK föreslagit, tre årskurser svenska bör krävas för tillträde tUl teologiska studier.

RRV, UKÄ, AMS, ett slorl: antal universitets- och liögskoleorgan, bland dem juridiska fakulteten, i Uppsala och dess utbildningsnämnd samt juridiska fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm, länsskolnämn­den i Kopparbergs län, lärarhögskolan i Falun, SACO, SFS ra. fl. anser alt tre årskurser svenska skall -sära villkor för tillträde tUl juridiska stu­dier.

Förslaget att tre årskurser samhällskunskap skall krävas för juridiska studier avvisar däremot av bl. a. UKÄ, SÖ, AMS, flertalet universitets-och högskoleorgan, läns skolenämnderna i Hallands och Kopparbergs län, SACO och SFS.

KK:s förslag att betyg i naturkunskap skall kunna ersätla betyg i bio­logi för tillträde till medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt till jordbrukets högskolor godtas ej av bl. a. UKÄ, SÖ, ett anlal be­rörda universitets- och högskoleorgan, bland dera utbildningsnämnderna vid skogshögskolan, veterinärhögskolan och lantbrukshögskolan, läns­skolnämnderna i Hallands och Jämtlands län samt SACO och SFS.

KK:s förslag alt avgångsbetyg från vårdlinjen skall kunna ersätta be­tyg i biologi godtas av bl. a. UKÄ, SÖ och TCO. Förslaget möter in­vändningar från bl. a. de medicinska fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och Göieborg, SIHUS och SFS.

Tre årskurser matematik från N- eller T-linje bör krävas för tillträde till farmacie kandidatutbildning anser farmaceiitiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt SACO. Farmaceutlska fakultetens utbildnings­nämnd menar all samma förkunskapskrav bör gälla för farmacie kandi-datutbildning och för receptarieutbUdning. Farmaceutlska fakulteten och SACO anser alt tre årskurser raalematik skall krävas för recepta­rieutbUdning. TCO finner att genomgången apoteksleknikemlbildning jämle yrkespraktik i viss utsträckning bör ge tUlräckliga förkunskaper för receptarieutbUdning.

KK:s förslag till förkunskapskrav vid teknisk fakultet godtas i allt vä­sentligt av remissinstansema.

Utöver de förslag till förkunskapskrav som KK lägger frara för klass­lärarutbildning framförs i vissa remissyttranden krav på ytteriigare för­kunskaper. Sålunda anser humanistiska fakulleten i Uppsala, TCO och

 

Prop. 1975:9                                                          355

Lärarna i moderna språk att högre krav på förkunskaper i engelska skall ställas än vad KK föreslagit. Humanistiska fakulteten i Uppsala, SACO, TCO och SFS anser att tre årskurser svenska skall krävas.

Förslaget ora att betyg i kemi och fysik tUlsammans skall kunna er­sätta betyg i naturkunskap avstyrks av bl. a. 5Ö, lärarhögskolan i Falun samt av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämn­der i Uppsala och Stockholm. Krav på betyg i teckning och i ett av äm­nena musik eller gymnastik bör enligt SACO:s uppfattning ställas och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna vill ha ett krav på betyg i gymnastik. TCO anser att tre årskurser matematik bör krävas.

SÖ godtar i avvaktan på utredningen ora lärarutbUdningen KK:s för­slag — utora beträffande raöjligheten att ersätta betyg i naturkunskap med betyg i fysik och kemi — sora en interiraistisk lösning.

För lillträde till socionorautbUdning förordas krav på tre årskurser svenska av bl. a. humanistiska fakulteten i Uppsala, länsskolnämnden i Kopparbergs län, socialhögskolorna i Örebro och Östersund särat SACO. Två årskurser sarahällskunskap bör däremot vara tillräckligt för lillträde tUl utbUdningen anser bl. a. UKÄ och SÖ, flera universitets-och högskoleorgan, socialhögskolorna i Göteborg, Örebro och Östersund samt SACO och Socialhögskolornas studentkårers organisation.

KK:s förslag tUl förkunskapskrav för studier vid nuvarande filoso­fiska fakulteter föranleder invändningar på några punkter.

Således vänder sig bl. a. UKÄ, SÖ, ett stort antal universitets- och högskoleorgan, bland dem samhällsvetenskapliga fakulleten i Uppsala, samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, samhällsvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Stockholm och SACO, TCO samt Statsvetenskapliga förbundet raot kravet på tre års­kurser samhällskunskap sora viUkor för lillträde tUl studier vid samhälls­vetenskaplig fakultet och anser ett krav på två årskurser vara tillräckligt. Bl. a. samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm samt humanistiska fakulleten i Uppsala och dess utbildningsnämnder anser däremot alt tre årskurser svenska skall krävas för tillträde till samhällsvetenskapliga studier.

Bl. a. UKÄ, SÖ, matematisk-naturvetenskapliga fakulleten i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildnings­nämnd, matematisk-naturvetenskapliga fakulleten i Slockholm och dess utbildningsnämnd samt SFS avstyrker eller släller sig tveksamma till att betyg i naturkunskap skall kunna ersätla betyg i biologi som förkun­skapskrav till vissa studier inom materaatisk-naturvetenskaplig fakultet.

Remissopinionen är splittrad vad avser KK:s förslag att sora behörig­hetsvillkor kräva att de sökande skall ha ett betygsmedelvärde som upp­går tUl lägst 3,0 i de ämnen där särskUda förkunskaper fordras.

UKÄ, som mot bakgrand av vad den pedagogiska forskningen visat om enskilda betygs prognosvärde, för närvarande inle är berett att, för-

 

Prop. 1975: 9                                                         356

orda ett visst miniraibetyg i de enskilda äranen som ingår i förkunskaps­kraven, anser att KK:s förslag utgör en godtagbar lösning på kvalitets­problemet. SÖ tillstyrker KK:;; förslag. För klasslärarutbildning bör dock förkunskapskraven delas in i två grupper, varav den ena omfattar svenska, engelska och matematik. Den andra omfattar övriga förkun­skapsämnen. Medelvärdet inom varje grapp skall vara lägst 3,0.

Mot förslaget invänder samhällsvetenskapliga fakultetetis utbildnings­nämnd i Umeå som inte finner tillräckliga skäl för alt kräva 3,0 i ge­nomsnitt.

Landstingsförbundet släller sig också tveksamt lill den höjning av nu­varande krav som förslaget innebär. SFEF och SSEF anser att intyg ora godkänd studiekurs skall vara lillräckligt. CUF anser det vara felaktigt att sätta en undre gräns när belygsfrågan är under utredning. Även FPU och SSU vänder sig mot det föreslagna betygskravet.

Andra reraissinstanser däreraot finner att kravel bör skärpas så att be­tyget lägst 3 krävs i saratliga ämnen som ingår i förkunskapskravet. Denna uppfattning företräds av socialstyrelsen, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg, fakulteten och dess utbildningsnämnd vid lekniska högskolan i Stockholm, utbildningsnämnden vid veterinärhög­skolan, lärarhögskolan i Falun, SACO och Sveriges civilingenjörsför­bund.

Lägst betyget 3 i matematik hör krävas för tUlträde till teknisk fakul­tet anser elt flertal universitets- och högskoleorgan, bl. a. fakulteten och dess utbildningsnämnd vid lekniska högskolan i Slockholm, rektorsäm­betet vid Chalmers lekniska högskola och konsistoriet i Linköping samt SFS och Teknologorganisationen Reftec. Samma krav i mate­matik bör ställas även för tillträde till matemalisk-naturvetenskaplig fa­kultet anser bl. a. konsistoriet i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd samt SFS.

Utbildningsnämnderna vid skogshögskolan och lanlbrukshögskolan anser att lägst betyget 3 i matematik från N- eller T-linjerna bör krävas för tillträde tUl studier vid skolorna.

Vissa universitetsorgan anser atl lägst betyget 3 bör krävas i det skol­språk som avses studeras vid universitetet.

Olika vägar att få behörighet

KK:s förslag alt behörighelsk

 

Prop. 1975: 9                                                         357

dermanlands län betonar viklen av alt kompletleringsbehov tUlgodoses.

TCO ser det som ett miniraikrav att rainst en ort i varje län fär så­dana resurser att de studerande i riralig lid kan garanteras tillgång till undervisning i samlliga berörda ämnen, medan SFS menar att varje gymnasieskoleort skall kunna erbjuda kompletteringsmöjligheter.

Flera remissinslanser hälsar raed tillfredsställelse KK:s förslag att sär­skUda förkunskapskrav skall kunna uppfyllas på andra sätt än genom studier vid gymnasieskola. Bland dessa är socialstyrelsen, UKÄ, AMS, LO och TCO.

Alt behörighetsbedömningen skall göras mycket informell för sö­kande till enstaka kurser, vilka i stor utsträckning själva skall kunna få bedöma om de uppfyller ställda förkunskapskrav, lillstyrks av bl. a. UKÄ, TCO och SFS.

2.3.4 Urval bland behöriga sökande

Allmänna förutsättningar för ett nytt urvalssystem

Flertalet remissinslanser accepterar den av KK föreslagna ulform­ningen av urvalssyslemet i stort. Således accepterar de flesta en indel­ning i kvotgrupper av de sökande och införandet av flera urvalsinstru­ment än betyg och anser alt systemet kan främja en önskvärd allsidighet i rekryteringen tUl högre utbUdning. På en rad enskilda punkter redovi­sas dock från KK avvikande uppfattningar.

Ett i prmcip helt annorlunda system för urval föreslås av CUF och SSEF, vilka båda viU göra urvalet efter elt slags kösyslera.

Inledningsvis redovisas vissa synpunkter på urvalssysteraets funktio­ner och på KK:s förslag till område för urvalsreglernas giltighet.

AMS stryker under det angelägna i att nya urvalsinstrament kommer till användning, vilket kan medföra en mera allsidig rekrylering till hög­skolan, och lillstyrker de av KK föreslagna urvals- och antagningsbe-stämmelserna.

I KK:s bedömning all man inte bör överskatta möjligheterna att ge­nom urvalsreglernas utformning bidra till en jämnare social rekrylering instämmer nämnden för socionomutbildning, som menar att åtgärder i form av ökat studiestöd tUl vuxna, ökade möjligheter lill behörighels­kompletteringar genora kommimal vuxenutbUdning saml ökad informa­tion och siudie- och yrkesvägledning ger siörre effekter i detla avseende.

Landstingsförbundet frarahåller att det, för alt man skall komma till rätta med den sociala snedrekryteringen, krävs ett åtgärdsprogram på bred front. De ändrade behörighets- och urvalsregler som KK föreslår kan inte förväntas ändra bilden.

Folkhögskoleutredningen och SFEF understryker båda att de föreiagna urvalsreglerna kan innebära nya risker för social snedrekrytering.

 

Prop. 1975:9                                                          358

TCO ifrågasäller om det alltid finns anlednuig alt till utbildning anta dem som har de bästa betygen. Urvalssysleraet bör även uppfylla andra mål, främst bidra tUl en socialt s(;tt jämnare rekrytering. Den nuvarande sociala snedrekryteringen kan självfallet inte enbart lösas genom nya be­hörighetsbestämmelser och urvalsmetoder men urvalsreglerna bör i så stor utsträckning som möjligt användas för att uppfylla de fördelnings­politiska målsättningarna.

CUF menar att antagningsreglerna bör diskuteras mot bakgrund av ett i framtiden utbyggt system med återkommande utbUdning. Härvid är det viktigt att den högre utbildniugen successivt görs tillgänglig för allt siörre grupper i samhället.

KK:s uppfattning all kravet på ett överskådligt och informationsvän-ligt urvalssystem — ehuru viktigt — måste underordnas andra väsent­liga krav på urvalssytemet delas i princip av UKÄ, som dock understry­ker att överskådlighet och informationsvändlighet är väsentliga egenska­per hos ett urvalssystem.

Med tanke på de helerogena siikandegrupper som regelsystemet avser atl täcka anser AMS atl konstruk:ionen kan betecknas sora överskådlig.

Belräffande urvalssysteraets ÖN'erskådlighet anser nämnden för socio­nomutbildning att det faktum att urvalssystemet skall gälla lika för all högskoleutbildning bidrar till ökad överskådlighet.

RRV konslaterar alt det föreslagna urvalssyslemet är komplicerat och menar att raan noga bör överväga alternativa förslag till urvalssystera, t. ex. försöka rainska antalet kvotgrapper. En prövning och analys i syfte alt få närraare kunskap om vad KK:s förslag i realiteten skuUe in­nebära synes även vara nödvändigt.

Flera remissinstanser, bland dem många universitets- och högskoleor­gan berör behovet av en kontinuerlig anpassning och förändring av ur­valssystemet efterhand sora erfarenheter vinns av dess sätt att fungera.

Konsistoriet i Uppsala särat humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulletemas utbildningsnämnder i Göieborg tUlstyrker KK:s förslag att användas försöksvis under en treårsperiod, varefter noggrann utvär­dering och eventuell omvärdering görs innan det permanentas.

SAF påpekar behovel av alt antagningsmyndigheterna får stor frihet vid bedömningar och lillämpning av de fastställda riktlinjema. Anpass­ning måste löpande kunna ske till nya föratsättningar och behov.

SACO stryker under vikten av att de nya urvalsreglernas effekter noga studeras och alt reglerna i ett inh;dningsskede betraktas som ett proviso­rium.

KK:s förslag att urvalsreglerna skall kunna modifieras vid urval av sökande lUl vissa utbUdningslinjer, t. ex. vissa konslnäriiga utbildningar, kommenteras av de berörda remissinstanserna.

Slalens kulturråd frarahåller att det generellt gäller för den konstnär-Uga högskoleutbildningen att den skapande begåvningen måste spela stor roll. Olika vägar bÖr prövas för att värdera denna förraåga.

 

Prop. 1975: 9                                                         359

Akademien för de fria konsterna anser att någon annan metod än sub­jektiv bedömning av arbetsprover inte kan komraa i fråga vid antag­ning av studerande vid konsthögskolan.

Enligt OMUS' mening måste antagningen till den högre musikutbild­ningen även i framliden grundas på antagningsprov. Med en inriktning av den högre musikutbUdningen mot något mindre ensidiga studier inom ett musikaliskt specialområde kan det vara värdefullt med en möjlighet till viss meritvärdering ay de sökandes studielämplighet.

K 73 anser att den huvudsakliga urvalsmetoden tUl utbUdningar inom det konstnärliga området även fortsättningsvis bör vara antagnings­myndighetens bedömningar av insända arbetsprover. Det bör dock kunna övervägas om inte utbildningsmeriter i vissa sammanhang skall kunna spela en roll.

Även SACO stryker under vikten av att även fortsättningsvis speciella inträdes- och anlagsprov får anordnas för intagning till sådana utbUd­ningar som släller speciella krav på konstnärlighet, musikalilet osv.

Indelning och placering i grupper

KK:s förslag att de sökande tiU högre utbUdning skall delas in i fyra grupper tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser som berört frå­gan. Förslaget lämnas utan erinran av bl. a. nämnden för socionomut­bildning, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, konsistoriet i Lund, SAF, SACO, SSEF och CUF.

Flera universitets- och högskoleorgan, bland dem konsistoriet i Upp­sala, är kritiska mot den föreslagna kvotgrappsindelningen som man befarar skall raissgynna sökande från treåriga Imjer i gymnasieskolan och leda till att linjevalet i gymnasieskolan blir föremål för taktiska spekulationer.

En rad reraissinstanser tar avstånd från den del av förslagel som inne­bär att sökande med folkhögskolebehörighet förs till kvotgrupp III, var­igenom folkhögskolans studieomdöme inle inräknas i meritvärderings-underlaget för sökande med folkhögskolebehörighet. De enda urvals-grunder sora kan förekoraraa för dessa sökande är, enligt KK:s förslag, resultat av studieläraplighetsprov och arbetslivserfarenhet.

Folkhögskoleutredningen finner det helt oacceptabelt alt en grupp sö­kande som kan uppvisa en studieutvärdering, sora KK godtagit sora be­hörighetsgivande, inle skall få räkna denna som meritgivande utan vara utlämnad åt ett osäkert och oprövat urvalsinstrament sora studielämp­lighetsprovet f. n. är. Denna syn på studielämplighetsprovet som ui-vals-instrument delas av SFEF som frarahåller alt studieomdömet på ett bättre och mera framsynt sätt än betyget mäter sludielämplighet.

Svenska kommunförbundet finner förslagel orättvist. Studielämplig­hetsprovet blir avgörande för den enskilda folkhögskoleelevens möjlig­het atl skaffa sig vidareutbildning medan studerande raed gymnasieskole-

 

Prop. 1975:9                                                          360

behörighel inte behöver räkna sill provresultat om detla inte höjer hans meriter. Även Landstingsförbundet menar att frågan huruvida stu­dieomdömena för elever från folkhögskola skall utgöra meritvärde vid urval ytterUgare bör övervägas. Ett stort antal elever och lärare vid olika folkhögskolor i landet har i särskilda skrivelser uttryckt i slort sett sarama uppfattiung som företräds av folkhögskoleutredningen och SFEF. SSU stryker under vikten av att man tar hänsyn till denna opinion. SÖ anser att man bor utreda föratsättningarna för att omräkna stu­dieomdömena tUl betygspoäng samt om så visar sig lämpligt placera ele­ver med studieomdöme från folkhögskola i kvotgrapp II. Motsvarande bör gälla för elever från vissa specialkurser samt från sjuksköterskeut-bUdningen.

TCO anser att studieomdömet skaU beaktas vid urval tUl högskolan och att en möjlighet bland flera då är alt föra de folkhögskolebehöriga till kvotgrapp II och att på lämpligt sätt översätta studieoradöraet till en skala järaförbar med betygsmedelvärdena Uiom denna gmpp. En annan lösning, som TCO vUl förorda, är att föra sökande från folkhögskola tUl en särskUd kvotgrapp. Detta föislag framförs också av folkhögskoleut­redningen, SFEF och Svenska kommunförbundel.

Även nämnden för socionomulbildning har övervägt möjligheten att föra de folkhögskolebehöriga till kvotgrapp II men stannar för atl till­styrka KK:s förslag tiU gmppindiilning.

I KK:s förslag och synpunkler beträffande särskild bedömning av vissa sökande, framför allt de handikappade, instämmer AMS, som anser att man i denna förtursbedömning bör eftersträva en allsidig, individuell prövning av varje handikappad sökande och SÖ, som menar alt särskild hänsyn bör las till sökande i utsatt situation.

Länsskolnämnden i Jämtlands län finner det positivt alt omsorgen om handikapp-grupper speciellt har markerats men menar alt det är vikligt att handikappbegreppel definieras noggrant.

Även SSEF tiUstyrker KK:s förslag tUl förtursbedömning raedan Riksförbundet Hem och Skola finner förslaget vagt skisserat. Särskild omsorg måste ägnas den demokratiska insynen i del organ som har att ta ut studerande enligt förlursmetoden.

Folkhögskoleutredningen anser att handikappade skall få all den hjälp och alll det slöd sora kan ges för atl kompensera brister i deras UtbUdning förorsakade av handikapp men att handikapp i sig inte kan vara en anledning till prioritering.

Några remissinstanser påtalar att KK:s förslag inte inrymraer någon möjlighet tUl fri bedömning av sökande lill fullständiga utbildningslin­jer utöver förtursbedömningen av handikappade sökande. UKÄ kan bi­träda förslaget om ett urvalssystem utan fri kvot endasi under förutsätt­ningen atl förtur inora varje kvolgmpp kan tillämpas. Om så ej blir fal-

 

Prop. 1975: 9                                                         361

let, torde det av rättviseskäl bli oundvikligt alt föra vissa sökande ur kvotgrappen I—III till en fri kvot.

Slyrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser atl den nuva­rande fria kvolen borde bibehållas för t. ex. sökande till gymnastik- och idrottshögskolorna med stora ledarmeriler. Utbildningsnäinnden vid lanl­brukshögskolan finner det angeläget att kunna tillgodose högt kvalifice­rade sökande som blir uteslutna på grand av för få sökande inom en viss kvotgrupp, raedan Landstingsförbundet genereUt förordar större möjlig­heter till individuell prövning av vissa sökande inora en fri kvot.

Bland de instanser sora berört KK:s förslag alt en sökande raed dub­bel behörighet själv skall få välja i vilken kvotgrapp han vill konkurrera tillstyrks förslaget raed viss tvekan av slyrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, sora pekar på det stora inforraationsbehov en sådan regel raedför. Sveriges skolkuratorers förening anser förslaget bra under förutsättning att informationsprobleraet kan lösas.

AMS däremoi finner förslagel tveksamt raed hänsyn till den enskUde sökandens svårigheter att överblicka konkurrensläget i olika kvotgrup­per och den arbetsbelastning sora en sådan bestämmelse skulle raedföra för yrkes- och sludievägledande personal av olika kategorier. AMS före­slår i stället att sökande med dubbel behörighet får konkurrera i de skilda kvotgrupper de tUlhör och all det för den sökande fördelaktigaste alternalivet bör få gälla. Denna uppfattning delas av bl. a. RRV, raånga universitets- och högskoleorgan, — bland dem konsistorierna i Uppsala, Lund och Umeå, — länsskolnämnden i Södermanlands län, SACO samt SFS.

Meritvärdering av betyg

Några remissinstanser framför mera allmänna synpunkter på bety­gens roll som urvalsinstrament.

LO framhåller att stora grupper i samhället torde vara ense om att tona ned betygens betydelse allmänt och även sora urvalsinslruraent. Om det i dag anses att det inle finns något fullgott alternativ till betygen är detla inte något skäl till att inte fortsätta elt forsknings- och försöks­arbete och framför allt ett idéarbete i detta viktiga samraanhang.

Enligt LO:s uppfattning bör betygen avskaffas genom en successiv nedtoning av deras nuvarande betydelse. De av KK föreslagna nya ur­valsinstrumenlen bör i högre grad fraratonas och användas likaväl som nya och ännu ej prövade urvalsinstrament på sikt bör komma i fråga.

SSEF avvisar alla former av graderad betygsättnirig och vill införa betygsgraderna godkänd och icke godkänd. CUF menar att betygen inle skall användas vid antagning tUl högre ulbildning och således kan av­skaffas, FPU anser all betygen är en av anledningarna lill de sociala problemen i skolan och alt den riktiga vägen måste vara att gå mot en betygsfri skola och SSU frarahåller att betygens roll som urvalsinstra-

 

Prop. 1975: 9                                                         362

ment måste försvinna och ersättas steg för sleg raed rättvisare urvalsin­strument.

Många reraissinstanser, bland dem AMS, nämnden för socionomut­bildning och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna tillstyrker till alla delar KK:s förslag belräl.fande raeritvärdering av betyg från be­hörighetsgivande utbildning.

UKÄ accepterar förslagen under föratsättning av att övergångsbe-stäramelser utfärdas. Hänsyn bör därvid tas tiU de elever som gjort sina val av studieprogram i skolan före beslut om nya kompelensregler.

Andra remissinstanser riktar kritik mot detaljer i förslagel. Således me­nar SÖ, konsistoriet i Lund och flera andra universitets- och högskole­organ, länsskolnämnden i Kopparbergs län, SACO, SFS ra. fl. atl, även om raan i princip tillstyrker förslaget att de två lägsta betygen i avgångs­betygen inte skall inräknas i medelvärdet, betyg i särskilda förkunskaps­ämnen för en sökt utbUdning aldrig skall få strykas.

KK:s förslag atl behörighetskompletlerade betyg inte skall ingå i rae-rilvärderingen avstyrks av bl. a, konsistorierna i Uppsala och Lund, SACO, TCO och MUF, vilka aniser att dessa betyg — bl. a. för atl und­vika att elevema gör taktiska linjeval och för att stiraulera alla sora be-hörighelskompletterar atl skaffa sig goda förkunskaper i dessa ämnen — skall medräknas vare sig de höjer eller sänker medelvärdet. Förslaget av­styrks också av utbildningsnämnden vid velerinärhögskolan och SECO, vilka båda vill bibehålla nuvarande regler, dvs. alt ett behörighelskom-plclterat betyg kan sänka men aldrig höja medelvärdet. Även RRV ut­talar farhågor för taktiska val cm betygen i behörighetskompletlerade ämnen inte meritvärderas.

SACO anser också att betyg i frivilliga ämnen skall få medräknas om den sökande så önskar.

Större möjligheter till s. k. konkurrenskomplellering efterlyses av länsskolnämnden i Hallands län, lärarhögskolan i Göteborg och av se­minariet för huslig utbildning i Uppsala raed raotivering alt del skulle verka avslressande på gymnasieskolestudierna.

KK:s förslag all betyg i enskilda ämnen ej skall viktas vid raedelvär-desberäkningen lillstyrks av TCO, som hell avvisar tanken på alt införa betygsviktning och menar att den nödvändiga informationen ora hög­skolestudiernas krav ges genom de särskilda förkunskapskraven på ett för underliggande skolformer raindre skadligl sätl.

Att betygsviktning skall förekoraraa förordas huvudsakligen av vissa universitets- och högskoleorgan, bland dera konsistoriet i Lund och fa­kultetens utbildningsnämnd vid tekniska högskolan i Stockholm, sora fö­reslår att viktning skall återinföras vid teknisk fakultet särat medicinska fakulteten i Uppsala sora, i raots;ats till sin utbildningsnämnd, förordar all betygen i svenska, engelska, materaatik, fysik och kemi skall viktas för sökande tUl medicinska studier.

 

Prop. 1975: 9                                                         363

Konsistoriet vid universilelel i Stockholm hemställer att matematisk­naturvetenskapliga fakidtelens i Stockholm förslag att vikta betygen med antalel veckotimmar som ämnet har i gymnasieskolan skall allvar­ligt beaktas vid den slutliga konstraktionen av urvalsreglerna.

Utbildningsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå anser alt man av rättviseskäl bör överväga inle bara en viktning mellan olika betyg mom gymnasieskollinje utan även en viktning av be­tygen mellan olika linjer med ulgångspunkt i den arbetsinsats som olika ämnen kräver.

Meritvärdering av studielämplighetsprov

Remissopinionen är delad raed avseende på användandet av ett slu-dielämpUghetsprovsresullat som meritvärderingsinstmraent över huvud taget och på det säll sora KK föreslår.

Även de remissinstanser som tillstyrker eller inte avvisar användande av studielämplighetsprovet, bl. a. AMS, nämnden för socionomutbild­ning, 1973 års belygsutredning, folkhögskoleutredningen, konsistoriet i Linköping, TCO, SACO, SFS och SECO stryker under vikten av att arbetet raed alt utveckla och utvärdera studieläraplighetsprovet fortsätts. SFS anser att provet kan fylla en väsentlig funktion genom att ge en "andra chans" åt den som av en eUer annan anledning inte kunnat göra sig själv rättvisa i skolan.

LO tillstyrker införandet av studielämplighetsprov under förutsätt­ning atl provet kan konslrueras så alt det inle gynnar ungdomsskolans elever på bekostnad av vuxna med arbelslivserfarenhel sora behörighets­grand. Enligl Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds uppfattning är införandet av etl studieläraplighetsprov ett viktigt steg i strävan atl därapa betygshelsen och undvika konkurrens och tävlan i skolan. Studie­lämplighetsprovet måste dock utformas så att det inle mäter detsamma som betygen utan ges ett större inslag av aUmänorienlering för att låta de sökandes skiftande erfarenheler komma till sin rätt.

UKÄ finner det i nuläget inte motiverat all använda studielämplig­hetsprovet som urvalsinstrament för de sökande i kvotgrupperna I och II som inte har tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet. Att studielämp-lighelsprövning skall kunna genomgås i sista årskursen av eller direkl efter gymnasieskolan finner UKÄ vara en andra chans som inger en inte ringa tveksamhel. En prövning för en andra chans vore mer berättigad en tid efter gymnasieskolan, när den sökande förvärvat större mognad och erfarenhet genom t. ex. arbetslivserfarenhet.

Lärarhögskolan i Stockholm anser det föreslagna studielämplighets­provet överflödigt i kvolgrapperna I och II. För kvotgrapp III bör det t. v. kunna användas under noggrann och kontinuerlig utprövning.

Huvuddelen av reraissinstanserna hälsar förslaget alt provet skall vara frivilligt med tillfredsställelse.

 

Prop. 1975: 9                                                         364

Flertalet remissinstanser delar KK:s uppfattning alt betyg och provre­sultat skall väga lika vid meritvärderingen. Bl. a. konsistoriet i Linkö­ping, SIHUS, SFS, SECO och MUF anser att resullat av provet, i varje fall tills vidare, endast skall ha halva medelbetygets vikt och bl. a. kon­sistoriet vid karolinska institutet framhåller att studielämplighetsprovet bör ges lägre vikt än medelbetyget.

Elevförbundet, som principiellt anser att betygen inte är någol bra ur­valsinstrament, tycker ändå att studielämplighetsprovet i den utform­ning del har i dag är etl ännu sämre alternativ. Det bör således få etl lägre värde än betygen vid meritvärderingen.

SFEF avvisar med bestämdhet studielämplighetsprovet sora urvalsin­slruraent vid tillträde till högskoleutbUdning. Helt avvisande släller sig också flera universitetsorgan, bl. a. konsistorierna vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå, vUka menar att frågan ora användning av sådana prov raåste utredas vidare. RRV anser alt något erfarenhetsun­derlag som motiverat elt genereUt mförande av elt studielämplighets­prov inte finns. En försöksverksarahet i liten skala skulle möjligen kunna genomföras för att man skall få ett sådant underlag. Motsvarande upp­fattning företräds av utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan.

Meritvärdering av arbetslivserfai enhet

Flertalet remissinstanser ser positivi eller raycket positivt på förslaget om tiUgodoräknande av arbetslivserfarenhet som merit vid urvalet av sö­kande.

UKÄ tillstyrker hell KK:s förslag och betonar värdet av arbetslivser­farenhet som urvalsinstrament rned hänsyn till atl sådan erfarenhet är en från samhällssynpunkt önskvärd merit.

Nämnden för socionomulbild.ning framhåller atl erfarenheterna från socialhögskolorna entydigt visar alt det är fördelaktigt om så många stu­derande som möjligt har arbetslivserfarenhet när de påbörjar sina stu­dier. Nämnden stryker därför under vikten av att sökande lill högsko­leutbildning uppmanas atl skaffa sig arbelslivserfarenhel innan de på­börjar sina högskolestudier,

TCO påpekar att oganisationen länge hävdat att arbetslivserfarenhet, oavsett inriktning, måste ges rae:ritvärde vid urval till all högre utbild­ning. Detta är en nödvändig förutsättning för att utveckla elt mönster av återkommande utbildning.

SSU föreslår att raan på sikt inför obligatorisk arbetslivserfarenhet om minst elt år för alla som söker sig tUl utbildning i högskolan.

Huvuddelen av remissinstanserna släller sig också positiva lill eller accepterar av praktiska skäl att alla slag av arbetslivserfarenhet skall kunna tUlgodoräknas som merit 'id urvalet.

En rad universitets- och högsl:oleorgan framhåller alt det vore önsk­värt att för utbildningen särskild värdefull erfarenhet gavs högre poäng-

 

Prop. 1975: 9                                                         365

Jordbrukets högskolor föreslår alt sådan arbelslivserfarenhel som varje högskola bedömer som särskilt kvalificerad skall kunna värderas högre, därför alt sådan praktik har avgörande betydelse för studierna. Hur sådan arbetslivserfarenhet skall värderas bör ulredas närmare in­nan förslaget genomförs.

Enligt SAF:s uppfattning skulle arbetslivserfarenhet kunna ge elt bättre underlag för urval ora det vore raöjligt alt kvalitelsgradera arbets­livserfarenheten. En prövning av dessa möjligheter är motiverad.

SACO framhåller att organisationen, även om den kan accepiera KK:s skäl mot alt skUja på särskilt värdefull och "vanlig" arbetslivserfaren­het, ändå inte helt vUl utesluta möjligheten att låla enskilda högskolor göra en bedömning av sökande sora vill åberopa särskUt värdefull ar­betslivserfarenhet. SACO kan tänka sig att man prövar ett sådant syslem vid några få speciella utbUdningar (t. ex. veterinämtbildnmg, arkitektut-bildnmg). Även TCO ifrågasätter om inte särskUt värdefull yrkesverk­samhet borde ges särskilt meritvärde, åtminstone vid valet mellan i övrigt lika raeriterade sökande.

Att ge differentierad pOäng för arbetslivserfarenhet av olika slag avvi­sas av nämnden för socionomulbildning raed hänvisning till de erfaren­heter man har av sådana regler vid antagningen tUl socialhögskoloma i dag.

Huvuddelen av de remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker KK:s förslag till maxinni- och minimitider för tUlgodoräknande av ar­betslivserfarenhet.

Jordbrukets högskolor har invändningar mot det krav på en samman­hängande nioraånadersperiod som KK föreslår raed raotivering alt ar­betslivserfarenhet inora jordbruk oftast ej kan erhållas under en så lång sammanhängande period. Jordbrukets högskolor anser också alt perio­der kortare än tre månader bör tillgodoräknas.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund vänder sig mot förslagel om en sammanhängande period av nio månader med raotivering att de sökande (till största delen kvinnor) som inle kunnat ta anställning på grand av att samhället inte kunnat erbjuda omsorg ora barnen inte är betjänta av sådana rainimeringar av den lid som får tUlgodoräknas. KK:s förslag till minimitider kan också raedföra alt föräldrar inle till­fullo får tillgodoräkna sig den lid de utnyltjat föräldraförsäkringen.

Även andra reraissinstanser har förslag sora i detaljer skiljer sig från dem som lagts frara av KK. Bland annat anser raånga reraissinstanser att arbelslivserfarenhel vunnen efter 16 års ålder, i slället för efter 18 år, bör få tillgodoräknas.

Några remissinstanser, bl. a. RRV och vissa universitets- och högsko­leorgan anser, i motsats till KK, att värnpliktstjänstgöring ulan begräns­ning skall få tillgodoräknas sora arbetslivserfarenhet.

Kraftigast hävdas denna ståndpunkt av överbefälhavaren som med en

 

Prop. 1975: 9                                                         366

utförlig motivering kräver atl 'ämpliktsljänstgöring och vapenfri tjänst skall räknas in lill fulla värdet även i de första femton månadernas 0,5 arbetspoäng. I annal fall skulle varje år ett stort anlal manliga ungdo­mar vara utestängda under minst 7,5 månader från möjUghelen att för­värva meriterande arbelslivserfarenhel.

Enligt försvarels skolnämnd kan KK:s förslag komma att ge den ogynnsamma effeklen att vämpliktiga i ökad omfattning ansöker om an­stånd raed värnpliktsutbUdningen.

KK:s förslag till poängvärdering av arbetslivserfarenheten accepteras av flertalet reraissinstanser som ytirat sig i frågan.

LO anser dock att arbetslivserfarenheten bör ges dubbelt så hög me­ritpoäng som KK föreslår.

Konsistoriet i Linköping som anser att KK:s förslag innebär en risk för att arbetslivserfarenhet i realiteten blir en obligatorisk merit, föreslår alt arbetslivserfarenhet skall värderas lägre än vad KK föreslår och för­slagsvis kunna ge högst en poäng.

Landstingsförbundet, som me:nar all det för närvarande inte är möj­ligt att helt överblicka konsekvensema av de regler som föreslås, kan tillstyrka att de prövas under fömtsättning att elevsammansältningen på olika utbildningslinjer följs med uppmärksamhet. Skulle det visa sig att sökande med omfattande arbetslivserfarenhet alltjämt endast i begränsad omfattning blir antagna tiU linjer med stort sökandeantal bör nya över­väganden beträffande arbetslivsierfarenhetens meritvärde ifrågakomma.

Några remissinstanser, bl. a. folkhögskoleutredningen, anser att det skulle fräraja möjligheterna att bU antagna tiU högskoleutbUdning för personer med yrkesverksamhet om de som blir behöriga genom ålder och yrkesverksamhet finge tillgodoräkna sig arbetspoäng även för de fem år som konstituerar behörigheten.

Fördelning av platser

Att fördelningen av platser mellan grupperna skall göras meddelst proportionell kvotering tillstyrks av många remissinstanser. UKÄ finner att det i fråga om fördelningen av platser mellan de olika kvotgrupperna knappast kan anses föreligga tillräckliga förutsättningar för sludielämp-lighetskvotering. Den proportionella kvoteringsmetoden liksora den fasta eller procentuella raetoden bör ges företräde framför sludielärap-lighetskvolering. Skäl finns enligt UKÄ:s mening alt ge kvotgrupp III en garanti om minst 15 % av det totala antalet utbildningsplatser. TCO an­ser att, så länge nödvändiga förutsättningar för en studielämplighetskvo-tering saknas, en proportionell Infotering är den enda rimliga metoden. SACO godtar en proportioneU kvotering raen anser det angeläget att studielämplighetsprovet utvecklas vidare raed sikte på att provet skall kunna användas också för kvoleringsändaraål. Även SFS tiUstyrker pro­portionell kvotering liksora nämnden för socionomutbildning, vilken i

 

Prop. 1975:9                                                          367

motsats tUl TCO och SACO inte anser att studielämplighelskvotermg kan genomföras, även ora studielämplighetsprovet utvecklas och ges en annan form än den föreslagna. MUF vill införa vissa modifikationer i den proportionella kvoteringen, bl. a. med innebörd alt en icke antagen sökande i grupp I skall få konkurrera även i kvolgrupp II.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas samt mate-inaiisk-nalurvetenskapliga fakidtelens och samhällsvetenskapliga fakul­tetens utbildningsnämnder i Göteborg kan acceptera proportionell kvo­tering om raan samtidigt noga följer upp hur respektive kategori lyckas i sina studier. Visar det sig att resultatet blk orimligt bör man ha en handlingsberedskap för en snabb förändring. I princip samraa stånd­punkt företräds av medicinska fakulteten i Uppsala.

Flera universitets- och högskoleorgan befarar ogynnsamma konse­kvenser av den proportionella kvoteringsmetoden bl. a. odontologiska fakulteten vid karolinska inslitutet och rektorsämbetet vid Chalmers tek­niska högskola samt konsistoriet i Linköping, som dock accepterar att proportionell kvotering tillämpas som ett provisorium, eftersom det är svårt att finna någon användbar altemativ metod i den helt nya situalion som utvidgningen av den allraänna behörigheten medför.

KK föreslår att antalet platser för sökande i gmpp IV skall bestämmas av antagningsmyndigheten inför varje antagningstillfälle. Sora riktpunkt för det högsla antal platser som får tUldelas gmpp IV bör gälla 10 %. Detta förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinslanserna.

KK:s förslags lUl undergmppsindelning i huvudkvotgrapperna och om en garanti för att en viss andel sökande raed arbetsUvserfarenhet skall an­tas tillstyrks av flera remissinslanser, bl. a. UKÄ, SÖ, SAF och TCO, som finner den föreslagna garantin utomordentligt värdefull. TCO menar dock atl man bör undersöka om inte kravet på alt det skall vara möjligt att gå direkt från behörighetsgivande utbildning lill högskolan kan upp­fyllas genom att raan i ett inledningsskede ger en garanti för sådan di­rektövergång, vilket sannolikt skulle koraraa att gynna sökande med ar­betslivserfarenhet. Detla betraktar TCO inte som någon nackdel.

Från delvis andra utgångspunkter föreslår även vissa universitetsor­gan, bl. a. konsistorierna i Lund och Linköping, att en garanti för direkl-Övergång skall inrättas.

Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg anser det viktigt alt fördelningen av platser görs så att yrkeslivserfarenhet inte i realiteten blir en obligalorisk raerit.

LO accepterar inte KK:s förslag tUl fördelning av platser inora kvot­grupperna. Genora detta förslag blir arbetslivserfarenhet endast en lill-läggsraerit, vars poäng kan sältas alltför låg. Sökande raed endast betyg samt sökande med betyg och arbetslivserfarenhet konkurrerar aldrig med varandra. LO anser att arbetslivserfarenheten skall betraktas som ett fullvärdigt urvalsinstrament och att sökande med och utan arbetslivs­erfarenhet skall fritt konkurrera med varandra.

 

Prop. 1975:9                                                          368

Lärarhögskolan i Stockholm redovisar en uppfattning som i stort överensstämmer med LO:s.

Även Elevförbundet framför i stort sett samma uppfattning och samma förslag att undergruppsindelningen skall slopas som LO gör. Detla kommer på sikt att innebära att arbetslivserfarenheten i praktiken blir obligatorisk. Elevförbundet anser detla vara positivi. Speciellt bör de som går långa teoretiska utbUdningar vara ute i arbetslivet under längre perioder. SFEF anser att undergruppsindelningen bör slopas medan SSU menar att syslemel med kvotgrapper måste konstrueras så alt sökande med arbetslivserfarenhet ges första prioritet.

Antagning till enstaka kurser

SÖ noterar med tillfredsställelse att en åtskiUnad görs på urvalsreg­lerna för sökande lill fullständiga linjer och tUl enstaka kurser. Fiertalel övriga remissinstanser som behandlar frågan, bl. a. AMS, folkhögsko­leutredningen, TCO och SACO, tUlstyrker KK:s förslag tiU riktlinjer för antagning lill enstaka kurser.

UKÄ finner motivet för specialregler för urval till enstaka kurser vara, all fortbUdning och vidareutbUdning skall kunna erhållas på villkor som är bättre anpassade tiU de sökande gruppernas faktiska situation än vad fallet är med de allraänna reglema för urval. UKÄ är dock inte berett att nu ta ställning till detaljer i förskiget.

RRV raenar att det inte är självklart atl, som KK föreslår, ha skilda regler för antagning till fullständiga utbildningslinjer och till enstaka kurser. KK:s förslag lUl regler för urval tiU enstaka kurser ger enligt RRV:s uppfattning knappast tillräcklig ledning för antagningsmyndighe­ten, speciellt vad avser bedömningen av de s. k. förlursfallén. RRV för­ordar därför att sarama principer så långt möjligt tUlämpas för antag­ning till enstaka kurser som för antagning tUl utbUdningslinjer.

Nämnden för socionomulbildning påpekar att den individuella för-tursbedöraningen dock knappast kan komraa i fråga annat än om anta­let sökande är mycket lågt. Nämnden ifrågasätter vidare om inte ett an-lagningssytem enligt KK:s förslag rörande enstaka kurser också kunde komma till användning inora Ic/olgrapp III, ora resullat från studie­lämplighetsprov inte kan användas som urvalsinstrument.

Konsistoriet vid universitet i Stockholm påpekar att KK:s förslag till urvalsregler för enstaka kurser i mycket påminner om de nuvarande an­tagningsreglerna tUl s. k. YRK-kurser. De ger en mycket slor frihet för antagningsmyndigheten vid bedömningen av de sökandes meriter, men ställer också mycket slora krav på dem sora deltar i arbetet. Man måste också vara beredd på att en i vissa avseenden olika praxis för antagning kan uppstå mellan olika lärosäten, vUket för övrigt är fallet redan i dag beträffande YRK-kursema. Konsistoriet anser dock att denna lyp av antagning för närvarande fungerar tUlfredsslällande vid universitetet.

 

Prop. 1975: 9                                                         369

Konsistoriet i Uppsala menar att de föreslagna urvalsreglema för en­staka kurser lämnat slort utryrarae för godtyckliga bedömningar från an­tagningsmyndighetens sida och knappast uppfyller målet att de mest stu­dielämpliga studerandena skall antas. Konsistoriet avstyrker därför KK:s förslag i denna del.

Landstingsförbundet finner att systemet borde prövas även för antag­ning lill fullständiga utbUdnmgslinjer. Delta skulle underlätta realiseran-del av återkommande utbildning, vilket förbundet hälsar med tUlfreds­ställelse.

2.3.5 Kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning

KK:s förslag alt de aUmänna behörighetsvillkoren skall tillämpas för utbildningar inom försvarsmakten, luftfartsverket och rikspolisstyrelsen och att de av KK förordade principerna skall följas vid utformningen av de eventuella särskilda förkunskapskraven för dessa utbUdningar accepte­ras i huvudsak av berörda reraissinstanser.

Luftfartsverket anser dock att reglerna om behörighet genom ålder och yrkesverksamhet ej bör äga tUlämpning för ulbildning av trafikle­dare inom luftfartsverket. Skälet härtill ar atl del visal sig alt äldre ele­ver i slor utsträckning avbrutit sin utbUdning lill trafikledare. Verket vill därför inle uppmuntra äldre elever alt söka till sådan utbildning.

Rikspolisstyrelsen fraraför att vid urval tUl polisutbildning bör viss praktisk yrkesverksarahet tUlraätas större betydelse än annan. SärskUt värdefullt är ora den sökande fått erfarenheter från arbete i nära kontakt raed raänniskor.

Försvarets skolnämnd delar uppfattningen att det föreslagna regelsy­stemet och de allmänna behörighelsvUlkoren för tillträde till högre ut­bildning bör tUlämpas inom försvaret.

Överbefälhavaren avstår från att nu närmare gå in på vad som kan i en kommande befälsordning täckas av begreppet högre utbildning, För­slaget om ett belygsmedelvärde av 3,0 för de särskilda förkunskapskra­ven biträds. Dock bör inte i något förkunskapsämne lägre än 2 godtas. Det är vidare tveksamt ora raan kan utesluta koraplelteringsbetyg och be­tyg i frivilligt lästa ämnen vid beräkning av medelbetyget vid urval. Kvotering bör inle användas vid urval av regementsofficersaspiranter.

Krigsmaktens förvallningsutbildningsutredning finner att de kompe­tensregler som koramer alt gälla för högskoleutbildning i allmänhet i tiUärapliga delar bör gälla även vid försvarels högskoleutbUdning inom förvaltningsområdet. Vissa utbildningsplatser inora spärrad högskoleut­bildning bör reserveras för sökande från statlig verksutbildning. Myn­digheternas åriigen anmälda behov får därvid avgöra hur många platser som skall tilldelas för statlig verksutbildning.

Slalens brandnämnd anser att krav på särskUda förkunskapskrav be­höver ställas för tillträde tUl brandingenjörsutbildning även i framliden.

24   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         370

KK:s förslag att man skall kunna tillärapa nu använda särskilda för­faranden vid urvalet till verksutbUdning hälsas med tillfredsställelse av berörda remissinstanser.

2.3.6 Antagningens organisation

Många remissinstanser, t. ex. SÖ, nämnden för socionomulbildning, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, medicinska fakultetens ut­bildningsnämnd i Uppsala, utbildningsnämnden vid veterinärhögskolan, LO och SAF ansluter sig till KK:s förslag rörande antagningens organi­sation. Etl fåtal, däribland filialnämnden i Örebro, avstyrker helt försla­get i denna del. SFS anser att den föreslagna anlagningsorganisationen inte motsvarar organisationens krav på antagningen lill högre ulbildning, vUket hänger samman raed alt SFS tar avstånd från U 68:s förslag om generell antagningsbegränsning.

Flera remissinstanser, bland dem UKÄ, lärarhögskolan i Malmö och SFS, påpekar — raed hänvisning till vad KK frarahåller om att det från antagningsorganisationens synpunkt vore önskvärt med fastare utbild­ningsUnjer än vissa av dem som U 68 föreslagil — atl teknisk-administ­rativa krav inte bör tillåtas styra vare sig studieorganisationen eller kompetenssysleraet.

Endasi elt fåtal reraissinstanser behandlar anlagningssysteraels funk­tioner. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd och humaiiis-. tiska fakulteten i Uppsala särat nämnden för socionomulbildning delar KK:s uppfattning all anlagningssysteraels huvudfunktioner måste vara behörighet och urval och att det därutöver knappast kan ge underlag för t. ex. högskolornas planering.

Även SCB instämraer i atl antagningssystemets huvudfunktioner måste vara behörighetsbedömning och urval och att dessa funktioner måste ingå i elt siörre informationssystem, sora bl. a. har sådana pro­gnosfunktioner att det kan ge underlag för dimensioneringsbeslut. Den informaiion som nu produceras av lokala och cenirala syslem är, enligt SCB:s mening, inte tUlräcklig för all uppfylla de krav som ställs i den föreslagna högskoleorganisationen. En särskUd arbetsgrupp bör tiUsättas med uppgift atl svara för den samordnade planeringen av informations­system som bl. a. tUlgodoser lokaJa, regionala och centrala behov av be­sluts- och planeringsunderlag.

Humanistiska fakulteten i Uppsala, SÖ, SACO, TCO, SSEF m. fl. lill­styrker KK:s förslag om central dalorbaserad antagning tUl aUmänna och lokala utbildningslinjer samt lokal antagning till individueUa linjer och enstaka kurser.

Flera universitetsorgan lillstyrker central antagning för fasla utbild­ningsUnjer som t. ex. läkar- och civilingenjörsutbildningarna men vill ha lokal antagning till utbUdning molsvarande den vid, dagens filosofiska fakulteter. Så tycker bl. a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetens ut-

 

Prop. 1975:9                                                          371

bildningsnämnd i Uppsala, konsistoriet, humanistiska fakulteten samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd i Lund samt konsistoriet i Linköping.

Statskontoret förordar central antagning till sådana fasla utbildnings­linjer där antalet utbildningsplatser kan fastställas långt i förväg på samma sätt som sker idag och lokal antagning till enstaka kurser och studiekurser särat tUl siudie prograra inora individuell utbildningslinje. För de av U 68 föreslagna allmänna utbildningsUnjerna inom de nuva­rande fUosofiska fakulteterna skuUe enligt statskontoret KK:s förslag leda tiU att antalet sökalternativ, som skulle behandlas inom ett centralt antagningssystem, skulle bli mycket slort och förmodligen vara ohanter­ligt i praktisk liUärapning. Statskontoret föreslår i stället atl sökaltemati­ven för dessa utbildningslinjer skall orafatta det första läsårets studier inom yrkesutbildningssektor på viss ort. Därulöver skall den studerande vara skyldig att anmäla önskemål ora fortsatta studier vid en viss be-slärad UtbildningsUnje.

SCB menar atl man f. n. inle slulgilligl kan ta ställning tUl vilka ut­bildningar som bör ha central resp. lokal antagning. SCB anser vidare att det inle är raöjligt alt på ett effektivt sätt handlägga lokal antagning utan tillgång till mycket aktuell informaiion ora vad som sker centralt — och i viss mån även vice versa.

RRV förordar central antagning lill särskUt attraktiva utbUdningslin­jer och lokal antagning i övrigt. När tiUströmningen av studerande är raindre än antalet utbildningsplatser bör, enligt RRV, ansökan och an­tagning kunna ersättas med en obligatorisk anmälan, RRV menar att elt sådant anraälningssystera skulle medföra" väsentligt lägre kosinader än det av KK föreslagna syslemet.

UKÄ anser atl endast de allmänna Imjer sora har en naturligt regle­rad studiegång — fasta linjer — skall ingå i den centrala antagningen. För aUa övriga linjer liksom för enstaka kurser bör antagningen ske lo­kall.

Lärarhögskolan i Malmö anser att KK:s förslag tUl antagningsorgani­sation inte kan accepteras. Den vägledande principen för antagningen bör vara att, inom ramar som fastställs i syfte att ge viss planeringsmäs-sig stabilitet och viss överensslämmelse med bedöraningar av det fram­tida behov på arbetsmarknaden, ge största möjliga utrymme för indivi­dueUa önskemål och behov. Detta bör kunna åsiadkommas genom atl antagning till utbUdning motsvarande de filosofiska fakulteternas sker till grupper av studieprogram, i huvudsak oavsett linjevariant. Fördel­ningen av de antagna inom en antagningsgrupp på studieprogram och linjevariant görs sedan på gmndval av de antagnas önskemål. Det vore, enligt lärarhögskolan, önskvärt att en sådan saraorganisation kunde till-lämpas också vid antagning tUl annan högskoleutbUdning.

SECO avstyrker KK:s förslag bl. a. för att det, enligt organisationen.

 

Prop. 1975: 9                                                         372

medför alt den studerande måste göra ett definitivt val av utbildningsin­riktning redan vid sludiestarlen.

Statskontoret frarahåller att om ett centralt antagnuigsförfarande skall kunna slutföras i god tid före högskolornas terminstart måste en sista dag för rälten lill s. k. reservuppflyltningar fastställas med hänsyn här­till. Efter denna dag bör eventuellt överblivna platser erbjudas saratliga sökande och tUlsättas genora lokala beslut. Ett sådant förenklat förfa­rande skulle kunna underiätla en snabb fördelning av kvarvarande ut-bildnmgsplatser.

Malematisk-naturvelenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Umeå vUl atl de platser som, efter central antagning, fortfarande är lediga den 1 september skall få fyllas med hjälp av lokal antagning.

Lärarhögskolan i Falun anser alt den egentliga antagningen och den försia reservantagningen bör ske centralt. Därefter bör antagningen gö­ras lokall.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna tar avstånd från KK:s förslag till antagningen till joumalistutbildning skall inordnas i den cen­trala antagningen till högskoleulbildning.

Datainspektionen har i princip inte något att invända mot att elt ADB-regisler upprättas för antagning av högskolesluderande.

De särskilda problera sora hänger sararaan med antagning tiU avslu­tande praktisk-pedagogisk utbUdning eller bibliotekarieutbildning behö­ver, enligt statskontorets mening, inte lösas i direkt anslutning till en central antagning avseende de ämnesteoretiska högskolestudierna. Stats­kontoret förordar att hithörande problem löses genom lokala antag­ningsförfaranden under etl senare skede av högskoleutbildningen.

Lärarhögskolan i Malmö anser att bl. a. den komplicerade praktikor­ganisationen med dess begränsade kapacitet åtminstone tills vidare mo­tiverar alt en särskild antagning sker till äraneslärarvarianterna och att denna sker vid högskolestudiernas början. I frågan ora behovet att låsa antalet antagna tiU olika ämneskorabinationer bör det bli möjligt att pröva sig fram. Allmänt vill lärarhögskolan förorda att antagning lill äraneslärarutbildning sker i breda grupper av ämneskombinationer.

SÖ tycker att KK:s förslag tUl ansökningstider förefaller svåra atl håUa, Bl. a. skulle de föreslagna antagningsliderna raedföra alt besked om antagnmg inle kan ges förrän så sent att de antagna inle har raöjlig­het till erforderlig uppsägningslid.

När det gäller ansökningstider och besked ora intagning är det enligt TCO.-s uppfattning viktig att föi-värvsarbetande får tUlräcklig tid för atl ordna ledighet eller iaktta bestämmelser om uppsägningslid. De tidsmar­ginaler som KK föreslår är, enligt TCO, knappast tillräckliga. SACO framhåller att det — raed tanki; på den korta lid raellan antagningsbe­sked och kursstart sora KK räknar med — kan bli nödvändig alt för vissa grupper i stor utsträckning bevilja anstånd med påbörjande av stu­dier.

 

Prop. 1975:9                                                          373

KK:s förslag att en antagningsnämnd skall knytas till antagrungsorga-nisationen tUlstyrks av flertalet remissinslanser som berört frågan. En­ligt Landstingsförbundet är det synneriigen angeläget att representanter för allmänintresset finns med i antagningsorganisationen. LO och TCO anser det självklart att representanier för arbetsmarknadens parter skall ingå i både en central och lokala antagningsnämnder. SSU menar att de fackliga organisaiionerna bör ges en dorainerande ställning i antagnings­nämnderna. Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Lund ifrågasät­ter däremot den sakkunskap som skulle kunna tillföras antagningsnämn­den genora företrädare för arbetsmarknadens parter. Utbildningsnämn­den föreslår i stället att representanter för lärarna inom de olika linjerna skall ingå i antagningsnämnden. Även juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd anser att representanter för högskolornas lä­rare bör ingå i antagningsnämnden. Humanistiska fakulteten i Uppsala anser alt högskolorna skall vara representerade i antagningsnämnden. SFS frarahåller att utbUdningsnäranderna (raolsv.) bör få ulse ledamöter i antagningsorganen.

Statskontoret finner det raindre tUlfredsslällande alt det nya högskole­verket — genora att antagningsnämnden knyts till detta — blir både an­tagningsmyndighet i första instans och tillsynsmyndighet för prövning av samma ärenden. Statskontoret förordar att antagningsnämnden till­delas ett klart utsagt myndighetsansvar för handläggningen av löpande kompetensfrågor.

Några universitetsorgan — bl. a. konsistoriet i Lund och juridiska fa­kultetens utbildningsnämnd i Slockholm finner det av KK föreslagna förfarandet raed central antagning och lokal efterkontroll av de stude­randes uppgifter ttmgrott.

UKÄ stryker under behovet av resurser för antagningens genomfö­rande på både det centrala och det lokala planet och framhåller atl an­tagningen i åtskilliga fall, inte minst i fråga ora enstaka kurser, kan bli arbetskrävande.

SÖ raenar att det visserligen innebär en avlastning för antagningsmyn­digheten att kontrollen av lämnade uppgifter överiämnas till läroanstal­ten, men framhåller alt läroanstalterna därigenora lillförs en betungande administrativ uppgift under en period då tillgänglig arbeiskraft utnyttjas intensivt för planeringen av utbildningen.

Konsistoriet vid universitetet i Slockholm anser driftkostnaderna för antagningssystemet för lågt beräknade, eftersora KK inte tagit hänsyn till de ökade personella resurser sora koraraer att krävas på lokal nivå.

2.3.7 Kompetensfrågornas handläggning

Vad KK anfört om kompetensfrågornas handläggning tillstyrks i regel av de remissinslanser som yttrat sig i frågan.

Statskontoret anser alt förläggningen tUl Sundsvall av den i annat

 

Prop. 1975: 9                                                         374

sammanhang föreslagna enheten för central antagning ra. m. aktualise­rar en omprövning också av U 68:s förslag tiU uppgiftsfördelning inora det nya högskoleverket.

I flera remissyttranden, t. ex. från medicinska fakultetens utbild­ningsnämnd i Uppsala, konsisto.net i Lund, folkhögskoleutredningen och TCO, framhålls alt nya behörighets- och urvalsregler bör bli föremål för en bred uppföljnings- och utvärderingsverksarahet. SÖ finner det angelä­get alt de nya urvalsreglernas återverkningar på gyranasieskolan belyses. SÖ delar KK:s uppfattning att det är nödvändigt all upprätta ett forsk­ningsprogram som lar sikle på en samlad utvärdering av elt nytt kompe-tenssystera.

UKA anser det nödvändigl alt särskUda resurser avdelas för informa­tion ora korapetensfrågor. Denna inforraation bör i slörsta raöjliga ut­sträckning samordnas med den information sora läranas om högskolere­formen. Det är, enligt UKÄ:s uppfattning, nödvändigt att informations-verksarahelen bedrivs i nära samverkan raed den koraraunala vuxenut­bildningen, studieförbundens och arbetsraarknadens organisationer.

Enligl SÖ:s uppfatlnmg bör den arbetsgrupp som tiUsatts av yrkesväg­ledningsnämnden raed representanter från AMS, SÖ och UKÄ svara för erforderliga samordningsåtgärder ifråga om informationen.

Konsistorierna vid universiteten i Lund och Göteborg sarnt / Linkö­ping, AMS, folkhögskoleulrednlngen, TCO ra. fl. stryker, liksom KK, under vikten av omfattande information om nya behörighetsregler. Bl. a. TCO påpekar alt det största informationsbehovet torde finnas bland vuxna utanför utbildningssystemet. För dessa komraer sannolikt särskild, riktad information alt vara nödvändig. TCO finner det naturligt atl en betydande del av denna inforraation går via de fackliga mforraa-tionskanalerna, t. ex. den fackliga pressen, uppsökande verksamhet.

2.3.8 Genomförande av kommiitténs förslag

Några remissmstanser anser det alltför optimistiskt att KK:s förslag skulle kunna genomföras redan höstterminen 1976.

Statskontoret bedömer en ulfcrmning av högskoleutbildningen i eiUig­het raed U 68:s och KK:s intentioner möjlig att genomföra med början budgetåret 1977/78, dock endast under den bestämda fömtsältningen att kraven på det centrala antagningssystemet begränsas på det sätt som statskontoret föreslagit.

UKÄ anser att den föreslagna kompetensreforraen skall genoraföras snarast. Hänsyn kan behöva tas till de studerandes i gyranasieskolan be­hov av inforraation för linjeval etc. Den styrande riktpunkten för ikraft­trädandet bör vara 1977, dvs. den förutsatta tidpunkten för den nya högskolans start.

Även SÖ raenar att de nya bestäraraelserna inle bör träda ikraft förrän till hösllerminen 1977.

 

Prop. 1975: 9                                                         375

RRV påpekar att ett orafatlande utrednings- och förberedelsearbete återstår innan en reforra med anledning av KK:s förslag kan genoraföras och atl förberedelsetiden därför bör utökas väsentligt utöver den av KK angivna. Enligt lärarhögskolan i Falun kan den första anlagrungen knappast ske tidigare än etl och ell halvt år efter del alt riksdagen fallat beslut om kompetensfrågorna. Konsistoriet i Linköping och SACO anser KK:s förslag kan genomföras tidigast höstterminen 1977.

Riksförbundet Hem och Skola hävdar alt behörighets- och urvalsreg­ler för högskoleutbildning kommer att ha stor betydelse vid övergång från den obligatoriska skolan till gymnasieskolan. Del är därför enligt riksförbundet nödvändigt alt de studerande som först kommer att tas in till högskoleutbUdning enligt nya regler hunnit informeras ora dera in­nan de vall linje i gymnasieskolan. Ora beslut i korapetensfrågorna fat­tas under våren 1975 kan information hinna ges åt de elever som läsåret 1975/76 går i årskurs 9. Av dessa är vissa behöriga till högskolestudier läsåret 1978/79, ett betydande antal — på de treåriga linjema — är det dock först 1979/80.

Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala anser att ett nytt behörighels- och urvalssystera grundat på KK:s förslag i sin helhet kan tillärapas tidigast höstlerrainen 1979 och då endast under fömtsättning att studielämplighetsprovet har utprövats noggrannare och visat sig vara ett användbart urvalsinslruraent.

Utbildningsnämnderna vid lanlbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan stryker under att det krävs särskilda övergångsbe­stämmelser för att övergången skall bli så smidig sora raöjligt. Sådana beslämmelser bör bl. a. innebära att de som nu söker inora den' fria kvolen under viss tidsperiod skall kunna behandlas på samma sätt idag.

SFS m. fl. poängterar att en förutsättning för genomförande av KK:s förslag är att lid och resurser avsätts för omfattande information om de nya behörighets- och raeritvärderingsreglema.

2.3.9 Studielämplighetsprov

Ell stort anlal av de reraissinstanser sora yttrat sig över SÖ:s förslag om sludielämplighelsprövning samt den av en särskild arbelsgrupp utar­betade rapporten med förslag om organisation av sludieläraplighetspröv-ningen har också gett vissa allraänna synpunkter på provels användning vid antagning lill högre utbildning. Dessa synpunkter kan sammanfattas enligt följande: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva tUl att elt stu­dielämplighetsprov införs, men många raenar att provet ännu inte är tillräckligt utprövat för alt kunna användas för aUa sökande till högsko­leutbildning. Provorganisationen är så orafatlande och kostsara att den bör prövas i mindre skala, medan man fortsäller utprövningen av prov-konstruktionen och utvärderingen av provresultaten. Främst,  menar

 

Prop. 1975: 9                                                         376

raånga remissinstanser, är provet angeläget sora urvalsgrund för sådana grupper av behöriga sökande som inte har betyg från behörighetsgivande UtbUdning. Många anser emellertid också att provet kan ha en viktig funktion alt fylla som en andra chans för sökande från gymnasieskolan.

Bland dera sora förelräder synpunkler av ungefär denna innebörd kan nämnas AMS, nämnden för socionomutbildning, 1973 års betygsutred­ning, ett stort antal universitets- och högskoleorgan samt många lärarut­bildningsanstalter, SAF samt Riksförbundet Hem och Skola, sora också framhåller att termen studielämplighetsprov är vilseledande och gärna skulle se att termen ersätts med sn annan.

UKÄ frarahåller att provet har silt största berättigande sora en andra chans för sökande från gymnasieskolan, om det används som merilvär-deringsgrund först en tid efter gymnasieskolstudiemas slul, när den sö­kande förvärvad mognad och erfarenhet genora t. ex. yrkesverksamhel.

Vissa remissinstanser avstyrkeir helt användande av studielämplighets­provet i dess nuvarande form. Så gör bl. a. konsistorierna vid universite­ten i Stockholm och Umeå, med stöd av en majoritet av utbildningsnämn­derna, socialhögskolan i Lund, lärarhögskolan i Stockholm och SFEF. Några remissinslanser bedömer det föreslagna studieläraplighetsprovet enbart med avseende på den ulbildning de förelräder. Med denna ut­gångspunkt avstyrks användning av provet av samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, dramatiska institutet och K 73.

Studielämplighet och dess mätning

Frågan om sludielämplighet och hur denna kan mätas behandlas av bl. a. nämnden för socionomulbildning och förskoleseminariel i Stock­holm, som båda frarahåller att det föreslagna provet inle mäter studie­lämplighet på det sätt sora begreppet i sin helhet definierats av arbets­gmppen. Lärarhögskolan i Stockholm raenar att det studieläraplighets­prov som nu föreligger närmast är etl exempel på elt konventionellt in­telligenstest och att elt fortsatt forskningsarbete krävs för alt man bäitre skall komma lill rätta raed studielämplighetsproblematiken i hela dess vidd.

Pedagogiska institutionen vid universilelel i Slockholm framhåller all elt studielämplighetsprov kan fungera sora elt led i deraokraliserings-processen av den högre utbildningen. För delta syfte fordras emellertid nytänkande beträffande begreppet sludielämplighet och SÖ:s förslag ulgör inle en sådan innovation.

Det förhållandet att raanliga prövade har bäitre resultat än kvinnliga på det föreliggande provet och alt prov av detta slag tenderar att gynna prövande från högre socialgrupper kommenteras av flera remissinstan­ser. Man framhåller också risken för alt provet är alltför skolanpassat och därför missgynnar sökande med annan behörighetsgrund än gymna­sieskola.

 

Prop. 1975:9                                                          377

Folkhögskoleulrednlngen menar att det finns skäl att misslänka atl provet kan missgynna äldre personer, som enligt erfarenhet kan kom­pensera en nedgång i sådan förraåga som brakar mätas med intelligens­test med andra för studieframgång värdefulla egenskaper.

Lärarhögskolan i Luleå anser alt provuppgifterna är alltför verbalt teoretiskt inrUclade och att studielränade personer därför troligen kora­mer att ha bättre provresultat och finna uppgifterna mer motiverande än vad personer från yrkeslivet gör.

Förskoleseminariet i Jönköping stryker under vikten av de ansträng­ningar sora görs för att få uppgiftsraaterialet raera balanserat i förhål­lande lill kön. Serainariet fruktar alt studerande raed viss begåvnings-och intresseinriktning kan komraa att gynnas.

Flera remissinslanser, bl. a. socialhögskolan i Lund och lärarhögskolan i Kalmar, beklagar att det inte varit möjligt att få frara uppgifier sora mäter kreativitet.

Utbildningsnämnden vid skogshögskolan anser att de forskningsresur­ser som disponeras i samraanhanget bör användas för alt ora möjligl ta fram ett pålitligt instrument för kreativitetsmätning.

Några reraissinstanser är tveksararaa till inslaget av allraänoriente-rande uppgifter, bl. a. folkhögskoleulrednlngen sora anser att det är myc­kel svårt att i ett så raångfasetlerat sarahälle som det svenska ställa ett begränsat anlal frågor som kan göra sökande med starkt varierande bakgrand och referensramar rättvisa.

Lärarhögskolan i Gävle anser att det inte är helt klart vad som skall avses med begreppet allmänorientering och föreslår att denna del av provet skall utgå. Därigenom skulle man få mera lid till de övriga de­larna av provserien som då skulle kunna genomföras ulan tidspress un­der loppet av en dag.

Ett stort antal lärarhögskolor och förskoleseminarier liksom vissa öv­riga remissinslanser anser att något prov på engelsk läsförståelse inte bör kombineras med studielämplighetsprövningen.

Många reraissinstanser, bl. a. AMS, nämnden för socionomutbildning samt en rad universitetsorgan och läraruibildningsanstalter frarahåller behovet av fortsatt utvecklings- och utvärderingsarbete och av forsk­ning rörande studieläraplighetsprövning.

LO anser det vikligt alt ulvecklingsarbelet skyndsarat fortsätter och alt den grapp som nu arbetar med provet förstärks raed personer sora har erfarenhet av yrkesverksamhet ulanför undervisningssektorn och även erfarenhet av och kunskap om vuxenutbildning i studiecirkelform.

Lärarhögskolan i Stockholm menar att det fortsatta forsknings- och utvecklingsarbetet bör ta sikte på att uppnå en bättre anpassning till er-farenhelsbakgranden hos de sökande som inle har skolmässig behörig­hetsgrund.

Förskoleseminariet i Stockholm anser det angeläget att i fortsatt ut-

 

Prop. 1975: 9                                                         378

redning/forskning diskutera studielämplighetsprovet och andra urvalsin­strument i relation tUl den undeirvisningsmetodik som förekommer inom olika högre utbUdningar.

Lärarhögskolorna i Falun och Jönköping pekar på risken för att test­träningen kommersialiseras. Tesllräningsformulär bör därför utsändas tillsammans med bekräftelse på anmälan till prov.

Förskoleseminariel i Slockholm raenar atl det finns en risk för att ett ulbud av litteratur och kurser i syfte att höja provresultaten kan koraraa all utnytljas mer av elever ur socialt gynnade och mer sludiemotiverade herarailjöer.

TCO raenar all, även om effeklen av testträning inle skall överdrivas, det ändå finns starka skäl för att noggrant följa denna fråga. Inforraa­tion och Iräningsmaterial bör utdelas lUl dera som anmäler sig till pro­vet.

Regler för prövning och provresultat

Många av de remissinslanser som avstyrkt ett generellt införande av studielämplighetsprovet och förordat fortsatt utvecklingsarbete eller för­söksverksamhet i lilen skala avslår från att lägga synpunkter på de före­slagna reglema för prövning och provresultat liksora på förslagen till lo­kal och central organisation.

Bland de instanser som berört frågan är opinionen tämligen jämnt delad mellan dera sora ansluler sig tUl Sö:s förslag alt deltagande i stu­dielämplighetsprov skall vara frivilligt för sökande med formella betygs­meriter, vilka kan användas vid urvalet, och i princip obligatoriskt för sökande utan betygsmeriter eller raed sådana som inte kan användas vid urvalet och dera som föredrar aft studielämplighetsprovet skall vara fri­villigt för alla i enlighet med KK:s förslag på denna punkt. SÖ:s förslag tillstyrks av bl. a. lärarhögskolorna i Falun, Göteborg Och Kalmar, för­skoleseminarierna i Göieborg, Jönköping och Lund, seminariet för hus­lig utbildning i Göieborg och slöjdlärarseminariet.

Att studielämplighetsprovet skall vara helt frivilligt tillstyrks av bl. a. AMS, nämnden för socionomulbildning, lärarhögskolorna i Jönköping, Linköping, Malmö och Stockholm, seminarierna för huslig ulbildning i Stockholm, Umeå och Uppsala, Svenska kommunförbundet, TCO och Riksförbundet Hem och Skola.

Att genomgång av studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt för alla gymnasieskolelever föreslås av lärarhögskolorna i Luleå och Upp­sala. Den senare förutsätter atl raetoderna för alt delge de prövade resultatet helt omarbetas och ersätts med ett systera för individuell del­givning under medverkan av för detla ändaraål korapetent personal.

Förslaget att sludieläraplighelsprövningen skall stå öppen för gyrana-sieskolelever tidigast under sista rerminen i avgångsklassen samt för per-

 

Prop. 1975:9                                                          379

söner utanför gymnasieskolan, vUka fyllt 18 år, tillstyrks av bl. a. lärar­högskolorna i Falun och Kalmar, seminarierna för huslig utbildning i Umeå och Uppsala, SHIO och SACO. En remissinstans, socialhögskolan i Slockholm, är tveksam tUI detta förslag. Man bör enligt högskolans mening inte borise från risken att många kan komraa att utnyttja pröv­ningarna i hopp ora all lyckas förvärva elt slags "intelligensraeriter" som kan åberopas vid konkurrerandet om befattningar av skilda slag.

Flertalet remissinstanser sora berört frågan tillstyrker förslagel all inga restriktioner i princip bör gälla för det anlal provtillfällen som var och en får delta i. Tveksamma till detla förslag är socialhögskolan i Slockholm, förskoleseminariel i Västerås samt lärarhögskolan i Jönkö­ping som menar atl 2—3 år bör förflyla innan man får gå igenom pro­vet på nyll.

De flesta remissinstanser som berört frågan tillstyrker förslaget ora tre års giltighetstid för provresultat, bl. a. lärarhögskolorna i Jönköping och Kalmar, seminarierna för huslig ulbildning i Göteborg och Uppsala, SHIO och TCO.

Försvarets skolnämnd finner ingen anledning varför inle gUtighetsli-den kan utsträckas till att omfatta en väsentligt längre period. Förskole­seminarierna i Göteborg, Jönköping och Malmö vill alla utsträcka giltig­hetstiden lill fyra år.

Flertalet remissinslanser tillstyrker förslaget om tre provtillfällen per år, förlagda i etUighet med förslaget. Några remissinstanser, bl. a. för­skoleseminariel i Luleå, påpekar vikten av alt provtillfällena förläggs så att de samstäraraer med ansökningstiden för skilda utbildningar, tUl vilka resultat av studielämplighetsprov skall gälla sora raerit.

Lärarhögskolan i Falun, förskoleseminariet i Uppsala särat TCO an­ser all de sökande, ulan den inskränkning sora SÖ föreslår, skall ha rätt att delta i alla tre provtillfällena, alltså även det extra provtiUfälle som skall anordnas ca en månad efter huvudprovlillfäUel på vårterminen.

Prövningens administration: lokal organisation

Förslaget till lokal organisation för studielämplighelsprovets genom­förande lillslyrks helt eller i huvudsak av flertalet reraissinstanser, bl. a. statskontoret och Landstingsförbundet.

Knappast några invändningar har rests eraol atl prövningen skall för­läggas till gyranasieskolorna. Flera remissinstanser betonar dock att proven bör kunna förläggas även utanför gyranasieskolorna. Lärarhög­skolorna i Linköping och Falun fiimer det önskvärt att folkhögskole­eleverna bereds möjlighet att fullgöra studielämplighetsprov på den egna folkhögskolan.

TCO, som tUlstyrker att provet anordnas vid gymnasieskolorna, frara­håller att man också bör samråda med de komraunala vuxenutbildnings-

 

Prop. 1975:9                                                          380

råden. Man bör sträva efter alt ge organisationen en så decentraliserad förra sora möjligt för alt underlälta deltagande från bl. a. de vuxenstu­derandes sida.

Förslaget att prövningen skaU förläggas tUl en vanlig vardag föranle­der komraentar från flera reraissinstanser.

SAF anser atl provet bör förläggas till en lördag både raed hänsyn till att della rainskar störningar för arbetet i gyranasieskolan och raed hän­syn till de vuxenstuderande. SAF anser alt förslaget tar alltför lätt på de vuxna förvärvsarbelandes svårigheter att göra sig lediga från arbetet ge­nora seraesler eUer på annat sätt. Man raåste t. ex. räkna med alt många vuxna, som tvekar inför steget att ge sig på omfattande studier, inte på detla tidiga stadium vill yppa sina planer. Även ur ekonoraisk synvinkel är lördagen i de flesta fall gynnsararaare för den vuxne. I stort sett sarama uppfattning företräds a\' nämnden för socionomutbildning, so­cialhögskolan i öslersund och förskoleseminariet i Uppsala.

Vad beträffar personalfrågorna väcker förslaget alt huvudprovledare och biträdande provledare i första hand skall rekryteras bland skolans egen personal inga speciella invändningar.

Lärarhögskolan i Jönköping anser att kommunernas skolpsykologer bör engageras.

Lärarhögskolan i Linköping utgår från att sådana åtaganden från skolpersonalens sida måste vara Irivilliga.

SAF påpekar alt det firms mänga inom näringsliv och offentlig för­valtning samt inom de frivilliga studieorganisationerna sora skulle vara väl lärapade för uppgiften sora provledare. Detla skulle vara elt ulraärkt sätt att öka kontaktema mellan skolan och samhället.

SACO anser att i försia hanci lärare, skolpsykologer och syo-konsu-lenter bör användas som provledare.

Belräffande kostnadema för den enskUde provdellagaren raenar TCO all del är viktigt att prövningen inte innebär sådana kostnader alt vissa grupper raissgynnas. Man bör därför överväga om inte reseersättning bör utgå. Elt mera långsiktigt mål bör vara att även ersätla förlorad ar­betsförtjänst.

Kostnaderna för provels genomförande på lokal nivå berörs av bl. a. Svenska koinmunförbundet, som: framhåller alt ora gyranasieskolan får uppdraget alt vara provcentmni för studieläraplighetsprovet inora sin region, detta kräver stora insalse;r av koraraunen. Föruiom personal för förberedelse och genomförande av proven engageras även skolmåltids-verksamheten. Under sådana förhållanden anser förbundet att gymna-sieskolkommunerna skall ha full kostnadstäckning för sitt åtagande gentemot staten. Vidare föratsätts atl elt ä två års försöksverksamhet måste äga ram innan definitiv överenskommelse kan träffas mellan statsverket och förelrädare för berörda kommuner. Under denna tid måste dock dessa korarauner så nära som raöjligt erhålla full ersättning

 

Prop. 1975: 9                                                         381

för de kostnader verksaraheten förorsakar dem. En preliminär överens­kommelse även härom raåste därför träffas före starten av verksara­heten.

Landstingsförbundet utgår från att de kosinader sora uppstår för skol-huvudmännen helt kommer alt bestridas av statliga medel.

SACO påpekar alt ett instäUande av undervisningen för att genom­föra provet inle innebär motsvarande lättnad i lärarnas arbetsuppgifter, eftersom undervisningen måste omstruktureras för att lärokursen skall kunna fullföljas inora den återstående lidsraraen. Della innebär ett visst raerarbete för lärarna oavsett om proven görs obligatoriska eller ej. Vissa ersättningsfrågor uppkoraraer således när studieläraplighetsprovet införs i gymnasieskolan.

TCO föratsätter beträffande lärarpersonalens och skolledarnas med­verkan vid de olika provtillfällena att parterna i vanlig ordning kommer att träffa överenskomraelse om villkoren för den medverkande persona­len.

Central myndighet

SSK delar Sö:s uppfattning alt det nu inle finns raöjlighet att ta släll­ning till hur de organisatoriska frågorna på central nivå skall lösas på längre sikt och biträder förslaget atl dessa frågor beakias i SSK:s utred­ningsarbete. I avvaktan härpå bör det centrala ansvaret för framtagning av provet tUls vidare ligga kvar hos SÖ. Den sida av provverksamheten som innebär konstruktion, tryckning och dislribulion bör tills vidare ligga kvar vid pedagogiska institutionen i Umeå.

UKÄ ansluter sig till förslaget ora huvudansvar för SÖ såsora en för närvarande riralig raen provisorisk, tidsbegränsad lösning.

Samma uppfattning företräds av statskontoret och TCO.

Arbetsgruppens förslag att ett frislående provinstilut skall inrättas lik­som förslaget alt SÖ under en övergångstid skall svara för administratio­nen av provet tillstyrks av bl. a. lärarhögskolorna i Falun, Jönköping och Kalmar, förskoleseminarierna i Göteborg, Jönköping, Norrköping och Västerås, seminariet för huslig ulbildning i Göieborg, slöjdlärarse­minariet, SHIO och LO.

Lärarhögskolorna i Stockholm och Malmö förordar inrättandet av ell fristående provinstitut i så god tid att arbetsuppgiftema redan från star­ten kan åvila institutet.

Förskoleseminariet i Slockholm menar alt SÖ skall vara central myn­dighet och att de anslag sora krävs för elt provinstitut i stäUet bör tUl-föras undervisningsraelodiskt forsknings- och utvecklingsarbete.

Nämnden för socionomutbildning finner inte skälen raot alt provet skall administreras av UKÄ väga särskilt tungt och förskoleseminariel i Uppsala ifrågasätter varför administrationen uite kan ske via UKÄ, ef­tersom proven är en del av inlagningsprövningen till högskolan.

 

Prop. 1975: 9                                                         382

Riksförbundet Hem och Skola påpekar att ora provinstitutets arbete kommer att ledas av en styrelse, föräldrarepresentant och elevrepre­sentant bör ingå.

Provrättning och andra datarutiner

Förslagen belräffande anmälningsförfarande, identitetskontroll, rätt­ning av svarsblanketler, delgivning av provresultat och arkivering av dala kommenteras av få remissinslanser. Några reraissinstanser, bl. a. förskolesemenarierna i Stockholm och Göieborg, lillstyrker allraänt för­slagen.

Förskoleseminariet i Uppsala vänder sig mot förslaget atl ha skilda anmälningslistor för gymnasieskolans elever och övriga. Delta bör und­vikas då det markerar en särskild anknytning av provet till gymnasie­skolan.

Slöjdlärarseminariet påpekar viklen av idenliletskontroll och raenar atl samtliga prövade måste kunna visa fullgod fotolegitimalion vid pröv­ningstillfället.

Förslaget att använda ADB för vissa moment i de administrativa ruti­nerna, bl. a. för rättning av svarsblanketler och utskrift av provresultatet i form av individuella dokument kommenteras av datainspektionen, som frarahåller att del föreslagna ADB-regislret blir elt sådani personregister som avses i datalagen (1973:82). Enligt 3 § datalagen skaU vid bedö­mande av om otillbörligt intrång i den personliga integriteten kan upp­komma särskUt beaktas bl. a. den inslällning till registret som föreligger eller kan anlas föreligga hos dera som kan komma att registreras.

Dalainspektionen anser att det inte är möjligt all genora del redovi­sade principförslaget ta slutlig ställning till registret i inlegrilelshän-seende.

Rättning av proven raed hjälp av ADB lorde upplevas som positivt för de registrerade dels genom att rätlningsförfarandet därigenom blir enhetligt för samUiga elever, dels genora alt rältningsarbele går fortare. Elt helt automatiskt rättningsförfarande kan dock upplevas som osäkert för den registrerade. Fel kan exempelvis uppkomma vid inläsning av op­tiska blanketter eller vid stansning. Dalainspektionen tar därför för givet att kringrulinerna vid rätlningsai betet eliminerar denna eventuella osä­kerhel.

Offentlighet och sekretess

Lärarhögskolan i Kalmar finner del självklart atl provet skall vara of­fentlig handling från och raed lestdagen för alt ge möjligheter till insyn i provkonslraklionen. Vidare bör råpoängsfördelning och skalpoäng i resp. kvotgrapp publiceras för att ge insyn och för att ge den enskilda kännedom om det egna provresultatet i förhållande lUl resultaten för de övriga inom gruppen.

 

Prop. 1975: 9                                                         383

Förskoleseminariet i Stockholm framhåUer atl instruraentsekretessen inte får leda Ull elt heralighåUande eUer "mystifierande" av de faktorer och definitioner av dessa som man tror sig "mäta". Tvärtora bör de vara föremål för en ständig diskussion, där man släller dessa faktorer el­ler egenskaper i samband med de studier och del yrke den prövade tän­ker ägna sig åt.

Det skydd för obehörig behandling av provresultaten och därmed det förslag tUl ändrad lydelse av sekretesslagens 14 § sora i förslagel anses sora önskvärd tillstyrks av försvarets skolnämnd, lärarhögskolorna i Kalmar, Linköping och Luleå, förskoleseminarierna i Göteborg, Jönkö­ping, Luleå, Slockholm och Västerås, slöjdlärarseminariet samt Svenska kommunförbundet och TCO.

Förskoleseminarierna i Stockholm, Västerås och Uppsala vänder sig mol alt en enskUd prövande skall kunna använda skl provresultat som raerit i annat sararaanhang än vid ansökan tiU högre ulbildning.

Förskoleseminariel i Uppsala framhåller alt studielämplighetsprovet inle kan användas förrän sekretessfrågan är lillräckligt utredd.

SACO anser alt proven i offentlighets- och sekretesshänseende bör behandlas som cenirala prov. Efiersom resultatet av studielämplighets­provet av den enskUde individen får utnyttjas liUsammans med av­gångsbetyg vid ansökan tUl högre utbUdning bör resultatet av studie­lämplighetsprov vara offentlig handling.

Riksförbundet Hem och Skola anser att provresultaten icke bör kring­gärdas med onödiga sekretessbestäramelser, då resultatet av ett studie­lämplighetsprov inte bör betraktas på annat sätt än ett vanligt betyg. In­nan erfarenheler vunnits bör dock provresultaten bli hemliga (temporär ändring av sekretesslagen nödvändig).

Frågan om sekretess har utförligast behandlats av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK), vars yttrande här redovisas täm­ligen fullständigt.

OSK anser att, enligt gäUande rätt, studielämplighetsproven torde vara atl anse som kunskapsprov under SÖ:s inseende och på denna grund hemliga till dess de begagnats för det avsedda ändamålet jämlikt 1 § punkt 2 civilförvaltningens sekretesskungörelse. I den mån proven skall användas flera gånger lorde del vara raöjligt alt hemlighålla dem även i fortsättningen, men såsom arbetsgruppen anfört är det sannolikt lärapligare att inle göra det.

Arbetsgruppens förslag ora en utvidgning av sekretessen till skydd för enskUdas personliga förhållanden enligt 14 § sekretesslagen till att avse även resultaten av studielämplighetsprov bör enligt OSK:s mening ej ge­nomföras. I det förslag tUl förordning om tystnadsplikt inom skolväsen­dets område (Ds U 1974: 13), som OSK samlidigl avger remissyttrande över, har från tystnadsplikt undantagils förhållande som uteslutande av­ser den studerandes studiesituation, och OSK — som ifrågasatt om lyst-

 

Prop. 1975:9                                                          384

nadsplikten enligt förslaget ej är aUtför långtgående — delar uppfatt­ningen alt betyg och studieresultat ej bör skyddas av lyslnadsplikt eller handlingssekretess. Studielämplighetsproven är till både uppbyggnad och funktion jämförliga med betygshandlingar, och något befogat an­språk på att de skall vara skyddade från insyn kan enligt OSK:s mening knappast resas. Med hänsyn tUl den ofta livsavgörande betydelsen som antagningen till viss utbildning har är det å andra sidan av slörsta vikt, att de kontrollmöjligheter som offentlighetsprincipen ger inte utari myc­kel slarka skäl försämras på delta område.

Av arbetsgrappens redogörelse fraragår, atl raan avser att utnyttja ADB för rättning och redovisnuig av proven, sora identifieras med per-sonnuraraer. Detla innebär, alt resullatförleckning och annan redovis­ning blir att betrakta som personregister enligt datalagen och kräver till­stånd. I saraband raed tillslåndsi)rövningen kan ges föreskrifter om gall­ring eller avidentifiering till undvikande av att materialet utnyttjas för främmande ändamål eller utanför den tidsperiod det kan anses relevant.

OSK, som avser att i betänkande under våren 1975 behandla bl.-a. frågan om handlingssekretess på skolans område, vill med hänvisning till det anförda bestämt avstyrka lagändring syftande till ökad sekretess för studielämplighetsprov. OSK förutsätter, att utnyttjandet av ADB-materialel regleras enligl datalagen.

Datainspektionen delar ståndpunkten alt ingen lagändring skall göras för alt öka sekretessen för litudieläraplighetsprov men är medve­ten ora att det för den studerande kan frarastå som otillbörligt om ut­omstående utan hans vetskap oc:h vilja använder provresultatet för helt andra ändamål än som förutsågs vid utförandet. Möjligheterna härtill är stora ora uppgifterna finns på datamedium, som är offentligt tillgäng­ligt. Den personliga integriteten skulle kunna skyddas genom att uppgif­terna inte lagras på personanknutet sätt alltför lång lid. Med hänsyn lill provets primära syfte behöver uppgiftema bevaras under högst tre år enligt det framlagda förslaget. I"'ör forskningsändamål kan det däremoi bli aktuellt med en längre lagruig. Hur länge måste bedömas på andra grunder än elt förmodande alt uppgifterna koramer alt ha stort intresse för forskama. Det bör därför enligt datainspektionen under det fort­satta arbetet orasorgsfullt bedömas vUka ändamål utöver det primära som skall tillgodoses, dvs. vUken forskning det kan bli fråga om, vilket tidsperspektiv denna forskning bör ha, om forskningen kräver att upp­gifterna behålls personidenlifierade under lång tid och i så fall hur länge, om forskningen kräver aft hela populationen behålls personiden-tifierad ra. m. Dessa överväganden, sora lärapligen jämte systemutveck­lingen i övrigt bör göras i samråd med förelrädare för de studerande, bör således inte anslå liUs registret, efter eventuellt beslut av regeringen ora dess inrättande, anraäls till dalainspektionen enligt 1 § andra stycket datakungörelsen (1973: 291) eller till dess tUlstånd för registret söks, ora sådani behövs.

 

Prop. 1975:9                                                          385

Ora regeringen beslutar att registret skall inrältas, hemställer datain­spektionen att regeringen med stöd av 5 och 6 §§ datalagen meddelar den föreskriften att ändamålet med registret skall vara administration av studieläraplighetsprövning i enlighet med den av regeringen då utfär­dade författningen. Avses registret för andra ändamål bör dessa också preciseras.

Informations- och utbildningsfrågor

Ett stort antal remissinstanser stryker under behovet av information om studielämplighetsprovet och lägger synpunkter på utbildningen av provledare och informatörer.

I likhet med flera remissinstanser inslämmer AMS i alt slor uppmärk­samhet i informationshänseende måste ägnas de vuxenstuderande av olika slag. Information om provet måste vara ett reguljärt inslag inom kommunal och statlig vuxenutbUdnmg samt vid folkhögskolorna. Den information som ges tiU syo-funklionärerna måste, menar AMS, huvud­sakligen omfatta prövningens funktion och organisation samt provets allmänna utformning. Mer ingående tekniska och metodiska anvisningar kan lätt inge föreställningen att provet ger underlag för individuell väg­ledning och medför risk för övertolkning av resultaten. Den centrala rayndighet som kommer atl åläggas informationsansvar för provet före­slås samarbeta med AMS vid utformningen av den information som be­rörts ovan.

Även TCO stryker under arbetsgruppens uppfattning, att speciell upp­raärksamhet måste ägnas gruppen vuxenstuderande, vilken till stor del befinner sig utanför det institutionaliserade ulbUdningsväsendet.

Lärarhögskolan i Malmö vill kraftigt tillstyrka förslaget att frågor rö­rande provet skall behandlas som en väsentlig del av undervisningen om behörighets- och meritvärderingsfrågor inom den nuvarande utbUd­ningen av syo-konsulenter. Del är också av vikt atl i den reguljära forl-bUdningen för verksamma syo-konsulenter och yrkesvägledare hög prio­ritet ges åt behörighets- och meritvärderingsfrågor, inklusive studie­lämplighetsprovet.

Lärarhögskolan i Falun föreslår atl samarbete upptas dels med Riksförbundet Hem och Skola, dels med studieförbunden. Lärarhög­skolan i Gävle finner det angeläget atl informationsbroschyren till dem sora anraäler sig lill provet utarbetas orasorgsfullt och all den innehåller ett flertal exempel på i provet förekommande typer av uppgifter.

Riksförbundet Hem och Skola menar att betydande omsorg måste läggas ned på att informera föräldrar och elever om studielämplighels­provets utformning och framför allt om dess roll i urvalsprocessen. Förträningens inverkan bör därvid beaktas.

25   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          386

3. Professorstillsättning rn. m.

3.1 Utredningen om professonstillsättning

Utredningens uppdrag avser förfarandet vid tillsättning av tjänster som professor och biträdande professor — i det följande gemensamt kallade professorstjänster. Det nu avgivna betänkandet gäller professors­tjänsterna vid universitet och högskolor inom UKÄ:s område samt vid jordbrukets högskolor.

3.1.1 Det nuvarande förfarandet

Bestämmelsema om förfaranidet vid tillsällning av tjänster som pro­fessor och biträdande professor är i stort sett desamma för tjänster vid universitet och högskolor vilka regleras av universitetssladgan som för tjänster vid jordbrukets högskolor. I den mån inte annat anges i det följande, är bestämmelserna av samma innehåll för tjänster sora pro­fessor och som biträdande professor.

För UKÄ:s område gäller i huvudsak följande.

Innan icke nyinrättad professorstjänst ledigkungörs, skall bl. a. frågan om tjänstens ämnesinnehåll övervägas. Härvid medverkar institutionen, utbildningsnämnden, fakulteten eller sektionen och UKÄ i förfarandet. Finner UKÄ alt tjänsten bör ges ändrat ämnesinnehåll, skall ämbetet överlämna ärendel till regeringen. UKÄ skall närmare ange det av regeringen fastställda ämnesinnehållet, om en beskrivning därav be­hövs som vägledning vid tillsättningen av tjänsten eller av annat skäl.

Professorstjänster tUlsätts av regeringen efter förslag av fakultet eller sektion. Av ledamölema i fakultet eller sektion får endast profes­sorer och, när fråga är om tjänst som biträdande professor, biträdande professorer delta i behandlingen av tillsättningsärendena. Fakulteten eller sektionen får inte delegera ärendet.

För tjänst som professor finns i allmänhel inte särskilda behörighets­vUlkor föreskrivna. I fråga om tjänst som biträdande professor anges däremot att för behörighet till tjänsten fordras att ha styrkt vetenskaplig skicklighet utöver den som fordras för att bli antagen till docent.

Beträffande befordringsgmnder anges i universitetsstadgan följande:

"För befordran tUl annan ordinarie lärartjänst än tjänst som universi­tetslektor må ej andra grunder avses eller åberopas än graden av ådaga­lagd vetenskaplig och, i fråga om tjänst tillhörande teknisk fakultet, jämväl konstnärlig skicklighet i det eUer de ämnen tjänsten omfaltar. Vetenskaplig eller konslnärlig skicklighet må i fråga om tjänst vid teknisk fakultet även vara visad genom, självständigt arbete tiU teknikens eller byggnadskonstens ulveckling.

 

Prop. 1975:9                                                          387

Vid bedömande av skickligheten skall hänsyn jämväl tagas tiU ådaga­lagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning."

Professorstjänst tUlsätts antingen efter ansökan eller efter kallelse. En­dast den får kallas vars skickUghet till tjänsten är uppenbar och vilken anses förtjänt att nämnas framför varje annan som söker tjänsten eller föreslagits tUl kallelse. Förslag om kallelse kan inom två veckor efter an­sökningstidens utgång väckas av varje röstberättigad ledamot av fakul­teten eller sektionen. Även sökande kan kaUas.

Utom i vissa särskilt reglerade fall, där sakkunnigprövning redan skett, skall fakulteten eller sektionen utse tre eller fyra sakkunniga, så snart sö­kande anmält sig eller förslag om kallelse väckts. De sakkunniga ulses i samverkan med andra svenska universitet och högskolor.

Under den fortsatta handläggningen behandlas försl evenluella kal­lelseförslag. De sakkunniga skall avge yitranden huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligger. Därefter skaU fakultetens eller sektionens röstberättigade ledamöler var för sig ta stäUning tiU denna fråga.

Om kallelseförslag inle väckts eller om väckt förslag inte lett lill kallelse, skall sökandena genom lärarprov styrka sin skicklighet att med­dela vetenskaplig undervisning. Konsistoriet kan dock befria sökande från sådant prov. Sakkunnig skaU avge utlåtande inom tre månader från det han fått handlingarna i ärendet eller, där fråga varit om kallelse, från del all frågan om kallelse förfallit eller av regeringen lännnats utan bifall. Utlåtandet skall innehåUa yttrande om varje sökandes skick­lighet samt om ordningen meUan de sökande som den sakkunnige be­dömer vara behöriga. Om flera än tre anses vara behöriga, skall dock ordnmgen anges endast meUan de tre främsta. Vid handläggningen i fakulteten eUer sektionen skall envar röstberättigad ledamot yttra sig i enahanda utsträckning om sökandenas behörighet och ordningen mel­lan behöriga sökande. Fakultetens eller sektionens förslag skall innehålla tre förslagsram, om så många sökande bedöms vara behöriga.

Fakultetens eller sektionens ställningstagande skall, såväl när fräga är om kallelseförslag som annars, överlämnas tiU UKÄ. Ämbetet avger egel utlåtande tUl regeringen.

För tjänster vid jordbrukets högskolor gäller följande avvikelser från den redovisade ordningen.

Förslag avges av lärarkollegiet. Handlingarna i ärendet överlämnas tUl högskolans styrelse, som med eget yttrande sänder in ärendet till rege­ringen. För vissa tjänster preciseras befordringsgrunderna något mer än i universitelsstadgan. Särskilt anges att det för tjänst inom ämnesområde med försöksverksamhet även krävs förmåga alt leda och samordna verk­samhelen vid institution. Reglema för tUlsättning av tjänster som pro­fessor tillämpas med vissa inskränkningar även för tjänster som stats­agronom m. m.

 

Prop. 1975: 9                                                         388

3.1.2 Utredningens förslag

Ulredningen konstaterar i sina aUmätma överväganden, att tidsål­gången i flertalet ärenden om professorstUlsättning f. n, överstiger 12 månader och vanligen varierar meUan 10 och 18 månader. Denna långa tiUsättningstid är enligl ulrecUiingens mening förenad med uppenbara ölägenheter, som gör en reform av förfarandet angelägen.

Enligt utredningens uppfattning bör förfarandet vid professorstUlsätt­ning inrUclas på alt snabbt — men med tUlgodoseende av kraven på offentlighet och rättssäkerhet — få den aktuella tjänsten tillsatt med en person som kan väntas sköta den väl och därtUI bäst bland de sökande, I övrigt anger utredningen som en naturlig utgångspunkt för reformen, att professorstjänsler bör tiUsättas enligt samma principer som statliga tjänster i aUmänhet, i den mån inte tjänsternas särskUda beskaffenhet föranleder särregler. Det som främst skiljer professorstiUsättning från tUlsättning av statstjänster i allmänhet och som följaktligen främst för­anleder särregler är behovet av särskild sakkunnigprövning av de sökan­des meriter.

Utredningen understryker vikten av att professorstjänstens ämnesinne-håU och beskaffenhet i övrigt fastställs på elt klargörande sätt, innan tjänsten kungörs ledig.

I fråga om behörighetsregler och befordringsgrunder för professors­tjänsler innebär uiredningens förslag atl den pedagogiska skickligheten tilläggs större vikt än f. n. är fa.llet. Som befordringsgrand vid tillsätt­ning av professorstjänst föreslås gälla graden av sådan vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och beskaffenhet i övrigt. Särskild vikt skall fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visats genom egen forskrung eUer planering och ledning av forskning, samt däratöver även vid pedagogisk skicklig­het, som visats genom handledning av forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. I den mån tjäns­tens beskaffenhet påkallar det, skall som befordringsgrund gälla även annan egenskap såsom klinisk, teknisk eller konstnärlig skicklighet.

Tyngdpunkten i utredningens förslag rör de delar av förfarandet som avser sakkunnigprövning och myndighetsbehandling. För att förenkla och förkorta förfarandet föreslår utredningen, att de vetenskapligt sakkun­niga skall ingå i elt särskilt organ på fakultets/sektionsnivå och att detla organ — kallat tjänsteförslagsnämnd — i övrigt sannmansätts så att det kan göra en helhetsbedömning av de sökandes olika meriter och upprätta ett tjänsteförslag, som sänds direkt tUl regeringen. Meningen är att tjänsteförslagsnämnden skall vara aktivt verksam för att utreda och av­göra de ärenden som den har atl handlägga och att den skaU håUa tids­åtgången under kontroll.

Enligt förslaget skall det i re.gel finnas en tjänsteförslagsnämnd vid

 

Prop. 1975: 9                                                         389

varje fakultet eller, i fråga om fakultet som är delad i sektioner, varje sektion. Nämnden komraer alt ersätta fakulteten/sektionen sora för­slagsställande myndighet vid tUlsättning av professorstjänsler. Det har anseits naturligt att fakulteten/sektionen får ett betydande inflylande över nämndens sammansättning. Utredningen har stannat för att förorda en sammansättning med sju ledamöter enligt följande uppställning:

1            fakultetens/sektionens dekanus som självskriven ordförande (om dekanus önskar bli befriad, får fakulteten/sektionen inom sig välja annan ordinarie lärare tiU ordförande i stäUet för dekanus)

2            fast ledamot, tillika vice ordförande, vald av fakulteten/sektionen bland dess ledamöter för tre år

3—4 två fasta ledamöter, valda av fakultetens/sektionens utbUdnings-nämnd för tre år (dessa ledamöler skaU vara väl förtrogna med förhållandena inom forskaratbildning)i

5—1 tre tUlfälliga ledamöter, motsvarande de nuvarande sakkunniga och alltså utsedda av fakulteten/sektionen för det särskilda ärendet.

Utrednmgen har också övervägt möjligheten alt låta företrädare för de studerande och för annan personal än ordinarie lärare ingå sora leda­möter i tjänsteförslagsnämnden. Av flera skäl, bl. a. önskemålet att inle just i fräga om tjänsteförslagsnämndema föregripa en mera allmän lös­ning av frågor om samarbetsformema i anslutning till pågående för­söksverksamhet, har utredningen emellertid beslutat att inte lägga fram något förslag av denna innebörd. I slället förordar utredningen att en studerande och en eUer, efter beslut av konsistoriet, högst tre arbets­tagare inom fakultetens/sektionens verksamhetsområde skall få utses att närvara vid tjänsteförslagsnämndens sammanträden med rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten.-

En grundtanke i förslaget är att det i huvudsak bör överlämnas ål tjänsteförslagsnämnden att själv finna lämpliga former för arbetet och besluta om lämplig arbetsfördelning.

I motiven understryks vikten av att handläggningen av enkla ärenden inte tUlåts ta längre tid än som behövs men framhålls också, alt de komplicerade ärendena måste få ta den tid som krävs för att de skall bli ordentUgt utredda.

Utredningen förordar, att tjänsteförslagsnämnden i sitt slutliga beslut skaU föreslå den sökande som anses böra få tjänsten men att näranden, om skäl är därtUI, också skall ange vilka av de sökande som anses böra komma i fråga i andra och tredje rummen. De nuvarande kompetens-förklaringarna skuUe därmed försvinna som självständiga element i för-

1 Särskilda yttranden av Sten Ahrland, Sten Marcusson och Carl G Schmiter­löw. - SärskUt yttrande av Lars G Nilsson.

 

Prop. 1975: 9                                                         390

farandet. Utredningen avvisar också tanken att de vetenskapligt sak­kunniga ledamöterna i tjänsteförslagsnämnden skulle obligatoriskt avge särskUda utlåtanden om de sökandes vetenskapliga kompelens. Därvid framhålls bl. a., att tjänsteförslagsnämndens beslut skall innehåUa de skäl som bestämt utgången samt att sakkunnig och annan ledamot, som har skiljaktig mening i fråga om ulgången eller motiveringen, kommer att vara skyldig atl redovisa sin uppfattning i särskUl yttrande till proto-koUet.

Det nuvarande kaUelseförfarandel föreslås bli ersatt med en möjlighet för tjänsteförslagsnämnden att i iärskilt angivna fall inbjuda person, som inte sökt ledigförklarad tjänst inom föreskriven tid, alt anmäla sig sora sökande tUl tjänsten.

Förslaget innehåller inte några regler om obligatoriska lärarprov. Tjänsteförslagsnämnden skall emeUertid ha möjlighet att anordna lärar­prov i form av föreläsning eUer annat. Nänmden skaU också ha möj­lighet att kaUa sökande alt inslälla sig inför nämnden för att länma mtmtliga uppgifter, över huvud taget skall det åUgga nämnden att vara verksam för att få omständighetsr som är av betydelse aUsidigt belysta.

I ett särskUt avsnitt av belänkandet behandlar utredningen frågan hur de av utredningen föreslagna reformerna kan korama att påverkas vid ett genomförande av U 68:s förslag. Utredningen finner därvid att de nu föreslagna principerna för tUlsäi:tningsförfärandet bör kunna tUlämpas även i en högskoleorganisation av det slag som U 68 förordat.

UtredrUngen föreslår alt reformen av förfarandet vid professorstill­sättning skall träda i kraft den 1 januari 1975.

3.2 Remissyttrandena

En allmän mening bland remissinstanserna är alt det nuvarande för­farandet vid professorstUlsättning är onödigt komplicerat och framför allt tar för lång tid i anspråk. TUlsätlningstiden bör enligt det stora flertalet remissinslanser kunna minskas avsevärt för de flesta ärenden. Flertalet remissinstanser finner den av ulredningen om professortill-sätlning föreslagna ordningen väl ägnad att uppfylla önskemålen om en kortare handläggningslid.

Det stora flertalet organ inom UKÄ-området och samtliga övriga remissinstanser tiUstyrker principerna i utredningens förslag. Framför allt förslagen beträffande behörighetsregler och befordringsgrunder samt inrättande av tjänsteförslagsnämnder vinner bred anslutning. De kriiiska synpunkterna är väsentligen koncentrerade till frågorna om tjänsteförslagsnämndens sammansättning (inkl. vissa ledamöters man-daltid) och ora de särskUda vetenskapligt sakkunniga ledaraöterna i nämnden obligatoriskt skall avge skriftliga utlåtanden i varje ärende.

De  remissorgan som avstyrker att utredningens förslag läggs lill

 

Prop. 1975: 9                                                         391

grund för en reformering av förfarandet vid professorstUlsättning — historisk-filosofiska och språkveienskapliga sektionerna i Uppsala samt deras utbildningsnämnder, humanistiska fakulteten i Göieborg och dess sektioners utbildningsnämnder, sektionen för maskinteknik i Lund samt juridiska fakidteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd — anser att nuvarande förfarande med vissa modifieringar bör bibehållas. Konsistoriet vid universiletet i Stockholm och samhällsvetenskapliga fakulleten i Göieborg är starkt kritiska till slora delar av utrednings­förslagen men avstyrker inte att utredningen läggs till grund för en reform.

De remissinstanser som berör frågan om fastställande av ämnes­innehåll och tjänslebeskrivningar tillstyrker i huvudsak uiredningens förslag att en beskrivning av ämnesinnehåll och särskilda skyldigheler sora är förenade med resp. tjänst skall utarbetas före ledigkungörandet.

Uiredningens förslag alt en allraän och grandläggande behörighets­regel införs för samtliga universitetslärarljänster tillstyrks eller möter ingen erinran hos remissinstansema.

De av utredningen föreslagna befordringsgrunderna diskuteras i näs­tan samlliga yttranden. Stor enighet råder om alt vetenskaplig skicklig­het skall vara den främsta befordringsgrunden. Även förslaget att hänsyn skall tas till pedagogisk skicklighet hälsas i regel med tillfreds­ställelse. En allmän mening är dock alt denna befordringsgrund skall komma i andra hand.

Enligt UKÄ:s raening är de föreslagna bestämmelserna ora beford­ringsgmnder väl ägnade att säkerställa ett allsidigt hänsynstagande tUl olika sökandes raeriter raot bakgrunden av de åligganden som gäller för aklueU tjänst. Härigenom ges enligt UKÄ ökad möjlighet att be­akta för tjänsten värdefulla meriter till vilka hänsyn för närvarande endasi delvis eller inle alls kan tas. SFS tUlstyrker förslagen i denna del men hyser farhågor att den pedagogiska meriteringen kan komma helt i skymundan för den vetenskapliga. Svårigheterna att bedöma den pedagogiska skickligheten uppmärksararaas i flera yttranden.

Saratliga remissinslanser — raed undantag för dem som helt av­styrker utredningens förslag — stöder förslaget om inrättande av till fakulteter/sektioner knutna tjänsteförslagsnämnder med uppgift att av­ge förslag i tillsättningsärenden. En stor majoritet förordar vidare atl sådan nämnds förslag skaU inges direkt tUl regeringen. Sialskoniorel konstaterar atl förslaget innebär en avsevärd minskning av antalet be­slutsnivåer och — inle minst — antalet i varje tUlsättningsärende del­tagande befattningshavare.

Belräffande samraansättningen av tjänsteförslagsnämnden samt vissa ledamöters mandattid är remissopinionen splittrad. Allmän enighet föreligger om att i nämnden bör ingå dekanus och tre för varje ärende särskilt utsedda sakkunniga. Vidare föreligger enighet ora att fakul

 

Prop. 1975:9                                                          392

lelen/sektionen skall utse åtminstone ytterligare någon ledamot utöver nämndens ordförande och de tre sakkunniga. Så gott sora samlliga re­ missinstanser tillstyrker vidare utredningens förslag att utbildnings­nämnden skall utse två ledamöler i tjänsteförslagsnämnden.

Med hänsyn till att de medicinska lärartjänsterna som regel är för­enade med kommunala läkartjänster anser Landstingsförbundet atl en tänkbar lösning för att tillgodose sjukvårdens intressen är att en repre­sentant för sjukvårdshu\'udmännen ingår som ordinarie ledamot i resp. medicinska fakiUtets tjänsteförslagsnämnd.

Elt slort antal remissinslanser förordar att tjänsteförslagsnämndens ledamöter, med undantag för ordföranden, skall väljas för varje ärende. Denna ståndpunkt intas av bl. a. konsistorierna vid universiteten i Lund. Göieborg och Umeå och vid Chalmers lekniska högskola samt SACO. SR och Teknologorganisationen Refiec. Enligt humanistiska fakulteten i Slockholm blir det genom en sådan ordning möjligt att regelmässigt till nämnden knytai. "den lokala företrädaren för det ak­tuella ämnesområdet" till nämnden.

UKÄ tiUstyrker, liksom konsistoriet vid lekniska högskolan i Stock­holm och rektorsämbetet i Luleå, utredningens förslag om mandattider. För de av utredningen föreslagna mandattiderna talar inte minst, fram­håller UKÄ, det behov av kontinuitet och enhetUghet i bedömningen som kommer att krävas som en följd av de vidgade befordringsgrun­derna. UKÄ anser att fast ledamotskap i näranden utesluler raisstankar om obehörigt inflytande på nämndens sammansättning som skulle kunna uppkomma, om samtliga ledamöler utom ordföranden skaU väljas för varje särskilt ärende.

Relativt få remissinstanser kommenterar den föreslagna närvarorät­ten för företrädare för de studerande och de anställda. Utredningens förslag på denna punkt tillstyrks av flertalet som berört det. Några remissinstanser anser dock övervägande skäl tala för att företrädare för studerande och anställda skall beredas fullvärdigt ledamotskap. Bl. a. anser TCO att uiredningens fcjrslag, när del gäller förelrädare för de studerande och de anställda, är från allmänna förelagsdemokratiska synpunkler diskutabla och förordar att företrädare för studerande och anställda erhåller fullvärdigt ledamotskap. SFS kan inle finna någon nackdel i att de studerande och de anställda får utse fuUvärdiga leda­möter. SFS stryker i detta sammanhang under att representanter för de studerande och de anstäUda redan i dag behandlar och deltar i beslut i viktiga och komplicerade ärenden, bl. a. besvär i professors­tillsättningsärenden.

Humanistiska fakulteten i Lund och dess sektioners utbildningsnämn­der samt samhällsvetenskapliga fakulteten och inatematisk-naturvelen-skapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm avvisar förslaget ora närvarorätt för teknisk och administrativ personal.

 

Prop. 1975: 9                                                                        393

Den av utredningen föreslagna begränsningen av förekomsten av kompetensförklaringar godtas i allraänhet av remissinstanserna. Försla­get om slopande av obligatoriska sakkunnigutlåtanden kritiseras där­emot i det stora flertalet yttranden, i första hand från universitet och högskolor. Allmänt är man däremot positiv till att de nuvarande långa och utförliga sakkunnigutlåtandena försvinner.

UKÄ anser, raed stöd av en stor majoritet av reraissinstanserna inom UKÄ-området, att de vetenskapligt sakkunniga ledamöterna bör obli­gatoriskt avge särskilda skriftliga utlåtanden över de sökandes meriter. Inte rainst rättssäkerhetsskäl talar enligt UKÄ för detta, särskUt den enskUdes berättigade krav på rättstrygghet. En sådan ordning kommer dessutom att i avsevärd raån underlätta bedöraningarna inför nämndens slutliga ställningstaganden. Det kan också enligt UKÄ ifrågasättas om inle anlalel besvärsärenden skulle komma att öka ora de av de sak­kunniga gjorda bedöraningarna inte obligatoriskt redovisades i särskilda utlåtanden. Utlåtandena bör starkt begränsas till silt omfång och koncentreras lill de främsta sökandena. Om de sakkunniga ledamö­lerna helt eller i huvudsak är eniga i sin bedömning, bör de enligt UKÄ avge ett gemensaml utlåtande. Också SÖ anser att de sakkun­nigas skyldighet alt avge särskilda utlåtanden om de sökandes veten­skapliga kompelens bör kvarstå.

Ett tiotal remissinslanser, främst inom de lekniska fakulteterna, har eraellertid inget alt erinra raot utredningens förslag i denna del. Konsistorierna vid Chalmers lekniska högskola och i Linköping samt SFS tillstyrker utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping framhål­ler att förvaltningsarbetet även vid professorstUlsättning måste präglas av eljest gängse avvägning mellan effektivitet och fullständighet i bered­ningen. Reklorsämbelel vid lanlbrukshögskolan tillstyrker utredningens förslag rörande de sakkunnigas arbete under förutsättning att alla nämn­dens ledamöter utom ordföranden väljs för varje särskUt ärende.

Flertalet av de reraissinstanser som berör det av ulredningen före­slagna inbjudningsförfarandet tillstyrker detta. SFS pekar dock på den risk som finns att nämnden »binder upp sig» genom att utfärda en inbjudan.

För behörighet till tjänst som universitetslektor fordras all dels ha avlagt doktorsexamen eUer ha motsvarande kompetens, dels ha styrkt sig äga pedagogisk skickUghet. Särskilda beslämmelser om befordrings­gmnder för Ijänst som universitetslektor saknas. I UKÄ:s PM i frågan föreslås atl vid tillsättning av lektorstjänst pedagogisk skicklighet skall vara främsta befordringsgrand men även vetenskapliga meriter utöver doktorsexamen (motsv.) tilUnätas betydelse.

Remissopinionen är splittrad när det gäller sammanvägningen av be-fordringsgnmdema pedagogisk skicklighet och vetenskaplig skicklighet.

Elt flertal remissinstanser inora UKÄ-området, bl. a. konsistorierna i

 

Prop. 1975: 9                                                         394

Uppsala och Umeå samt vid universitetet i Göteborg och vid tekniska högskolan i Stockholm, saml vid jordbrukels högskolor anser alt be-fordringsgranderna pedagogisk skicklighet och vetenskaplig skicklighet skall ha samma vikt vid tillsättningen av universitetsleklorat. Att de nyssnämnda befordringsgranderna skall ha samma vikt anser även styrelsen för gymnastik- och idroilshögskolorna och SACO.

Ett relativt stort antal universitets- och högskoleorgan, bl. a. kon­sistorierna vid universitet i Stockholm och vid Chcdmers tekniska hög­skola samt / Linköping, anser emeUertid — liksora UKÄ — att särskild vikt skall läggas vid den pedagogiska meriteringen. Samma ståndpunkt intas av TCO, SFS och Teknologorganisationen Refiec. SFS säger sig inle kunna accepiera att förslagel att lektorer skall medverka i forskar­utbildningen tas till inläkl för alt vid tUlsättningen av universitetsleklorat tillmäta den vetenskapliga meriteringen utslagsgivande betydelse.

Samtliga remissinslanser som berört frågan om förfarandet vid till­sättning av tjänst som universitijtslektor anser all, ora tjänsteförslags­nämnder inrältas, de bör vara förslagsmyndigheter vid tUlsättning av ordinarie tjänster som universitetslektor. I allmänhet finner man då en annan samraansätlning av nämnden lämplig, främst när det gäller an­talel sakkunniga och den krets dessa skaU hämtas ur.

 

Prop. 1975:9                                                          395

4. De vetenskapliga bibliotekens organisation

4.1 Statskontoret

Statskontoret redovisar synpunkter och förslag rörande en reforme­ring av biblioteksverksamhetens organisaiion och administration inom universitet och högskolor med beaktande av U 68:s förslag till ändrad institutioneU organisation för universitetsväsendet. Statskontorets för­slag bygger även på den förutsätlningen att nu pågående försöksverk­samhet med ett datorbaserat informationssystem för bibliotek, benämnt LIBRIS, efter en provperiod övergår i reguljär drift.

Statskontoret erinrar om att den vetenskapliga litteraturproduktionen nått en sådan omfattning att varje särskilt bibliotek endast kan anskaffa en mindre del av alla nyutkomna publikationer. För den enskUde forska­ren har det samtidigt blivit allt svårare att överblicka utbudet av infor­mation även inom elt begränsat område. Denna utveckling ställer, en­ligt statskontorets mening, nya krav på organisation och samarbetsfor­mer för biblioteksverksamheten vid universitet och högskolor.

En administrativ samordning och arbetsfördelning meUan de veten­skapliga biblioteken är, enligt statskontoret, en förutsättning för att den mest betydelsefuUa vetenskapliga litteraturen skall kunna anskaffas till vårt land. Statskontoret föreslår mot denna bakgrand bl. a. att huvud­biblioteken inom de läroanstalter som omfattas av U68:s förslag sam­manförs tUl ett gemensamt forsknmgsbibliotek för varje av U 68 före­slagen högskola. Detta skuUe innebära att samtliga biblioteksresurser — personal, litteratursamlingar, lokaler etc. — inordnas i en gemensam organisation, dUekt understäUd högskolans styrelse. Statskontoret fram­håller att en sådan biblioteksorganisation rent praktiskt kan vara ut­formad på olika sätt beroende på de lokala föratsättningarna.

I fråga om mindre bibliotek, knutna tUl institutioner och institutions­grupper eUer fakulteter/sektioner, vUka i dag finns vid sidan om huvud­biblioteken, konstaterar statskontoret alt dessa bibUolek — ehura av varierande slorlek — sammantagna representerar betydande resurser ifråga om sanUingar och medel tiU bokinköp. Av den utredning som statskontoret låtit utföra framgår att det föreligger brister i samarbetet meUan huvudbiblioteken och institutionsbiblioteken. Den nuvarande ord­ningen inbjuder, enligt statskontoret, till att använda betydande resurser för inköp av litteratur tiU institutionsbiblioteken utan att registrera de förvärvade publikationerna i samkataloger eller på annat sätt sprida kännedora om dem till presumtiva låntagare. Institutionsbiblioteken bör därför enligt statskontorets mening inordnas i den gemensamma biblioteksorganisalionen med stäUning som filialbibliotek. En integrering av inslilulionsbiblioteken med huvudbiblioteket vid högskolan skapar

 

Prop. 1975:9                                                          396

förbättrade möjligheter att på ett rationellt sätt samordna nyförvärv och samlingar inom en högskola.

Statskontoret framhåller att fUialbiblioteken bör skötas av biblioteks-utbUdad personal från huvudbiblioteket och att uppgifterna bör be­gränsas främst tUl att tiUhandahåUa referenslitteratur och annan aktueU litteratur samt att svara för viss låneservice.

För att nyttjarna skaU få mcijlighet att på ett meningsfuUt sätt på­verka biblioteksverksamheten inom högskolan föreslår statskontoret att en särskild biblioteksnämnd med', planerings- och ledningsuppgifter inom detta område inrättas vid varje högskola.

Beträffande organisationen i övrigt har statskontoret begränsat sina överväganden till mer aUmänna riktlmjer för vetenskaplig biblioteks­verksamhet. Tre principmodeller redovisas, dels en grandmodeU när­mast avsedd för nyare universitets- och högskolebibliotek, dels två alter­nativa organisationslösningar avsedda för bibliotek på de äldre utuver-sitetsorterna. Det som skUjer de oUka modeUerna åt är graden av cen­tralisering av biblioteksfunktion(;rna. Statskontoret framhåUer samtidigt alt organisationens utformning i detalj dock bör vara en angelägenhet i första hand för berörda läroanstalter. Hithörande frågor kan enligt statskontorets mening med fördel överlämnas tUl de lokala orgarusa-tionskommitléer som U 68 föreslagit för högskolereformens genom­förande.

Statskontoret framhåUer, som antytts i det föregående, alt en ökad administrativ samverkan och en ökad inbördes specialisering med åt­följande omfördelning av arbetsuppgifter är en nödväncUg förutsätt­ning för alt möta de nya krav på biblioteks- och dokumentationsservice som växt fram under senare år. För närvarande är ansvaret för att åt­gärder i detta syfte kommer tUl stånd delat mellan kungl. biblioteket, UKÄ och forskningsbiblioteksrådet, samt — i frågor inom dokumenta­tionsområdet — statens råd för vetenskaplig information och doku­mentation (SINFDOK).

Statskontoret har i sin utredning övervägt olika former för en refor­mering av forskningsbiblioteksrådet tUl ett centralt ledningsorgan med övergripande ansvar för planering och samordnmg av forskningsbibUote-kens verksamhet. Statskontoret stryker under behovet av ett sådant led­ningsorgan, särskUt för den framtida driften av LIBRIS. Två alterna­tiva förslag läggs fram.

Det ena alternativet innebär, att en särskUd nämnd inrältas, vUken administrativt knyts tUl det av U 68 föreslagna högskoleverket (UHÄ). Ett sådant ledningsorgan, benänint forskningsbiblioteksnämnden, skuUe enligt statskontoret på samma sitt som SINFDOK kunna tUldelas så­väl beslutande som rådgivande funktioner. Forskningsbiblioteksnämn­dens kansliresurser bör då inordnas som en enhet i högskoleverkets organisation.

 

Prop. 1975: 9                                                         397

Statskontorets andra alternativ innebär att en helt fristående myncUg-het, ett biblioteksinslitut, inrättas. Detta alternativ skuUe, enligt stats­kontorets mening, kunna skapa förutsättningar för en framtida utveck­ling mot en ulbyggd, funktioneU samverkan meUan forskningsbibliotek, dokumentationscentraler och folkbibliotek.

Ett stäUningstagande tUl frågan om ett centralt ledningsorgan för pla­nering och samordning inom forskningsbiblioteksområdet får, oavsett val av organisation, vissa återverkningar på kungl. bibliotekets ställning och uppgifter.

Kungl. biblioteket är landets nationalbibliotek och skaU i denna egen­skap förvärva, katalogisera och vårda samt för forskningsändamål tUl-handahålla den svenska litteraturen och andra tryckta skrifter på svenska språket. Vidare fungerar biblioteket som lokalt forskningsbibliotek i Stockholm inom områdena humaruora, juridUc och samhäUsvetenskap.

Kungl. biblioteket har också av hävd vissa gemensamma uppgifter för de svenska forskningsbiblioteken, framför aUt ansvaret för redigering och utgivning av accessionskatalogen och nationalbibliografin samt där­med saramanhängande uppgifter avseende katalogisering av tryckta svenska skrifter. Vidare fullgör biblioteket vissa sekretariatsuppgifter åt forskningsbiblioteksrådet.

Enligt statskontorets mening bör kungl. bibliotekets uppgifter som lokalt forskningsbibliotek i Stockholm överflyttas tUl universitetets nya huvudbibliotek och inordnas i en gemensam bibUoteksorganisation för universitet och högskolor i Stockholm. Detta förslag har statskontoret tidigare framfört i en rapport "Vetenskaplig bibUoteksservice inom me­dicin, leknik och naturvetenskap i Stockholm".

Mot bakgrand härav föreslår statskontoret en allmän översyn av kungl. bibliotekets ställning och uppgifter med beaktande av stats­kontorets förslag om etl särskilt ledningsorgan för gemensamma biblio­teksfunktioner.

4.2 Remissyttranden

Statskontorets förslag har i stort sett fått ett positivt mottagande i re­missyttrandena. Från bibUotekshåU hälsas med tUlfredssläUelse att stats­kontoret nu lagt fram den rapport som får anses som den slutliga och sammanfattande produkten av ett omfattande utredningsarbete, som se­dan år 1967 ägnats de vetenskapliga biblioteken. Man saknar dock i all­mänhet vissa internationeUa utblickar inom elt område, där utvecklingen framtvingar en aUt större internationell inriktning och fömtsätter ett ökat samarbete över gränserna.

Statskontorets förslag att samtUga huvudbibliotek vid de läroanstalter på en och samma högskoleort som omfattas av U68:s förslag orgatusa-toriskt och administrativt skall sammanföras tiU ett bibUotek tiUstyrks,

 

Prop. 1975:9                                                          398

utifrån givna förutsättningar, bl. a. av RRV, SÖ, nämnden för socionom­ulbildning, bibliotekshögskolan och LO. Remissinstanserna vid univer­sitet och högskolor ansluter sig i regel till gmndprinciperna i förslaget men anser ibland att statskontoret borde ha haft en mera nyanserad uppfattning om värdet av en centralisering.

Kungl biblioteket, forskningsbiblioteksrådet och Sveriges allmänna biblioleksförening framhåller, att en formell enhetlighet inte får domi­nera på bekostnad av vad som lokalt är mest funktionellt. Detta gäller särskUt den av statskontoret föreslagna gemensamma biblioteksorganisa­tionen i Slockholm, Denna avstyrks även av rektorsämbetena vid uni­versitetet i Stockholm, karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm samt av Svenska Bihliotekariesamfundel. Enligt forsknings­biblioteksrådel skulle de rationaliseringsvinster, som man avser att upp­nå genom alt slå samman stora cich väletablerade bibliotek i Stockholms­regionen, på ett bättre sätl kunna åstadkommas genom olika former av samverkan, bl. a. de som med nödvändighet blir följden av uppbyggna­den av elt datorbaserat infonnalionssystem för bibUotek (LIBRIS). Liknande synpunkter fraraförs av kungl. biblioteket och Vetenskaps­akademien. Rektorsämbetet vid Chalmers lekniska högskola avvisar tanken på ett inleraraande av högskolans bibliotek i en större organisa­tion. SACO finner i detta sararaanhang anledning påpeka, att beslutan­derätten bör förläggas inom bibJioteken, efiersom fackmannainflytandet ulgör en föratsättning för effektiv planering.

RRV framhåller, att en eventuell annan högskoleorganisation än den av U 68 föreslagna måste föraiUeda ytterligare överväganden i denna fråga. Om en uppdelning på fleia högskolor på vissa orter därvid skulle bli aktuell, skulle verket förorda, att bibUoteksfunktionerna fullgjordes inom varje högskola, efiersom biblioteksverksamheten bör ses som en servicefunktion inom varje enhet.

UKÄ anser att föratsättningarna för den av statskontoret föreslagna ordningen synes ha ändrats efter U 68-beredningens förslag om regionala styrelser. UKÄ utgår ifrån att de föreslagna organisationskommittéerna under alla omständigheter får möjUghet alt utforma organisationen och administrationen av resp. bibliotek efter de lokala förutsättningarna samt att biblioleksexpertis ingår i kommittéerna vid behandling av dessa frågor.

Statskontorets förslag att instilutionsbiblioleken skaU inordnas i en gemensam biblioteksorganisation och där få stäUning som fUialbibliotek tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Kungl biblioteket, UKÄ, överbibliotekarierna vid universilelen i Lund, Göte­borg och Umeå samt vid Chalmers lekniska högskola och högskolan i Linköping ansluter sig tUl uppfattningen, att en samordning innebär en förbättrad service åt låntagarna och kan medföra en mer funktionell organisation av jnstitutionsbibliofekens samlingar och kataloger. Rektors-

 

Prop. 1975: 9                                                         399

ämbetet vid karolinska institutet anser, alt en hel del utredningsarbete fortfarande återstår på detta område. Slalens råd för atomforskning och rektorsämbetet vid lekniska högskolan i Slockholm anser att institutions­biblioteken även i framtiden organisatoriskt bör knytas till institutioner­na och inle som filialbibliotek integreras i större enheter. SFS fömtsätter att lokalfrågorna löses så att institutionsbibUoteken kan förläggas i ome­delbar anslutning till resp. institutions övriga lokaler. Bland fakulteter och utbildningsnämnder är meningarna delade i denna fråga. Vissa ut­talar oro för alt en saraordning raed huvudbiblioteket skall innebära en utarmning av instilutionsbiblioleken, andra menar att flera fördelar kan vinnas.

Förslaget om biblioteksnämnder för planering och samordning av biblioteksverksamheten tiUstyrks av dem som yttrat sig i frågan. Till dessa hör kungl. biblioteket, UKÄ, forskningsbiblioteksrådet, rektors­ämbetet i Lund, SFS, Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamf undel. Forskningsbiblioteksområdet, som framhåller att en sådan nämnd redan existerar vid flera bibliotek, förutsätter alt överbibliotekarien skall vara ordförande i nämnden, något som stats­kontoret inte har berört. För att öka medinflytandet hos de anställda föreslår överbibliotekarien vid universitetet i Lund inrättande av en sär­skild biblioteksstyrelse.

Vad avser den inre organisationen i övrigt och graden av centralise­ring av biblioteksfunktionerna tillstyi-ker bl. a. RRV, riksarkivet och UKÄ att statskontorets förslag läggs till grund för organisationen av de vetenskapliga biblioteken. Remissinslanserna vid universitet och högsko­lor synes ha samma uppfattning, dock betonas i allmänhel vikten av att hänsyn tas lill lokala förhållanden, i synnerhet vid äldre läroanstalter. Medicinska fakulteten i Göieborg, som är starkt kritisk mot stats­kontorets utredning i dess helhet, framhåller att avnämarnas intressen bäst tiUvaratas av en långt driven decentralisering och inte av en centra­lisering av biblioteksorganisalionen.

Frågan om ett centralt ledningsorgan har fått stort utrymme i de flesta yttrandena. Behovet av ett ledningsorgan vitsordas allraänt, men det råder delade meningar huravida ledningsorganet bör knytas tUl UKÄ (UHÄ), eller ha en fristående ställning.

RRV konstaterar, att sambandet mellan de vetenskapliga biblioteken och den högre utbildningen och forskningen är så starkt att den cen­trala ledningen för biblioteksverksamheten bör ingå i högskoleverkets uppgifier. RRV framhåller vidare alt ett särskilt organ, som administra­tivt skaU kunna repUera på UHÄ, bör svara för LIBRIS och för biblio-grafisk dokumentation, detta för att verket inte skaU belastas med upp­gifter av driftkaraktär. Även nämnden för socionomutbildning och SINFDOK förordar en administrativ anknylrung av ledningsorganet tUl UHÄ.   UKÄ  framhåller att planeringen av  bibliotekens utveckling  i

 

Prop. 1975:9                                                          400

skilda hänseenden och på skUda nivåer bör ske i nära kontakt med pla­neringen av utbUdrungs- och f<3rskningsorganisationen. Ämbetet anser vidare att en särskUd planeringsberedrUng för basresurser bör finnas på central nivå. I denna beredning fömtsatts biblioteksfrågorna få en cen­tral roll. LO finner att forskningsbiblioteksrådet borde kunna reformeras lill ett centralt organ och SACO förordar en administrativ uppbyggnad som är likartad den som de nuvarande forskningsråden har.

Kungl. biblioteket och forskningsbiblioteksrådel, vilka i princip tiU­styrker ett ledningsorgan direkt undersläUt regeringen, anser att frågan är så komplicerad att den, inna.n stäUning kan tas, kräver en mer ut­förlig analys än den statskontoret redovisat. SÖ, statens naturvetenskap­liga forskningsråd och statens råd för alomforskning, reklorsämbelel vid lantbrukshögskolan, styrelsen för velerinärhögskolan, Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamfundet förordar att ett fristående biblioteksinslitut inrättas, bl. a. mot den bakgranden att ut­vecklingen inom angränsande oraråden snabbt kan aktualisera att hela informations- och dokumentationsproblematiken ses i ett större sam­manhang med räckvidd även ulanför UKÄ:s ansvarsområde.

De remissinstanser vid universitet och högskolor som yttrat sig i denna fråga förordar praktiskt tagel enhälligt elt frislående biblioteksinstitut. Allmänl framhålls belydelsen av ett nära samarbete meUan detla institut och högskoleverket. Rektorsämbetet i Umeå förordar att myndigheterna i fråga skall vara representerade i varandras styrelser. Rektorsämbetet i Uppsala frarahåller att ledningsorganet inle får bli en alltför byrå­kratisk organisation; vissa rådgivande beredningar knutna till inslitutet bör kunna överta uppgifier som nu fullgörs av forskningsbiblioteks­rådet. Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola anför, alt alternativet med ett fristående organ är att föredra med hänsyn till samordningen mellan å ena sidan universitets- och högskolebibliotek och å andra sidan övriga forskningsbibliotek. Rektorsämbetet m. fl. i Linkö­ping framhåUer, att alternativet med ett fristående biblioteksinstitut ska­par bättre förutsättningar för en utbyggd samverkan meUan forsknings­bibliotek, dokumentalionscentrale;r och folkbibliotek. Ett sådant institut kan inte, framhålls det vidare, knytas tiU någon existerande statlig orga­nisation ulan måste kunna stå neutralt i förhållande tiU befintliga bib­liotek. Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm, slutligen, avstyrker förslaget om ett centralt ledningsorgan inom biblioteksområdet. Enligt ämbetet bör de vetenskapliga biblioteken underslällas i första hand vederbörande centrala ämbetsverk.

Statskontorets förslag om en översyn av kungl. bibliotekets stäUning tillstyrks nästan utan undantag av de remissinstanser som behancUat frågan. Kungl. biblioteket betonar att en sådan utredning är en förat­sättning för att statsmakterna skaU kunna ta stäUning tiU flera av de omfattande förslag som statskontoret fört fram. BibUoteket framhåUer

 

Prop. 1975: 9                                                         401

vidare att dess ansvar för bibUoteksservice ät universitetet i Stockholm inom ämnesområdena humaiuora, juridik och samhällsvetenskap bör bibehåUas tiU dess den nya huvudbibUoleksbyggnaden i Frescati är klar; härefter är en inriktning mot nationalbibUoteksuppgifter önskvärd. Forskningsbiblioteksrådet anser att en organisationslösning med ett cen­tralt ledningsorgan aktualiserar en utredning rörande såväl kungl. bib­lioteket som SINFDOK. UKÄ har samma uppfattning, överbiblioteka­rien vid universitetet i Göteborg framhåller önskvärdheten av att kungl. bibliotekets nationalbibliografiska och övriga centrala uppgifter inord­nas i del av statskontoret föreslagna bibliotéksinstilulel.

26   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         402

FÖREDRAGANDEN 1.   Inledning

I de senasle årtiondenas omdaning av det svenska samhället intar de slora utbildningsreformerna en central plats. UtbUdningen har setts, som ett väsentligt instrument fc'r att befästa demokratin och utjämna olikheter i fördelnmgen av välfärd, inflylande och möjligheter till kul­turell upplevelse. För medborgarna gemensararaa referensraraar frärajar förståelse och samverkan. Della har varit och är ett viktigt argument för all inom utbildningsväsendet — med delvis olika innebörd på olika nivåer — eftersträva en sammanhållen organisation.

Förskolan kommer, när den utvecklats och når i varje fall alla 6-åringar, alt få avsevärd betydelse; då det gäller att ge barnen lika förut­sättningar. Den nioåriga obligatoriska skolan ger redan alla i åldem 7—16 år en allmän medborgerlig utbildning. Mellan 80 och 90 procent av en årskull påbörjar också utbUdning i gymnasieskolan före 19—20 års ålder.

Särskild uppmärksarahet raåste ägnas dem som efter grandskolan lämnar utbildningsväsendet utan någon yrkesförberedande utbildning. Dessa elever kommer främst från arbetarhera. Även i elevernas val av studievägar inora gyranasieskolaa återspeglas skillnader i social bak­grund. Till de linjer som i första hand ger förberedelse för fortsatta studier rekryteras till övervägande del elever från hem med sludietra-dition.

Den sociala snedrekryteringen är än raer markant i fråga om den högre utbildningen. Trots den kraftiga expansionen av denna ulbildning under 1960-talet gick vid sluiei av della årtionde bara nio procent av barnen från arbetarhem vidare till studier vid universitet och högsko­lor. Detta skall jämföras med en genomsnittssiffra för övergång till så­dana studier på över 20 procent. De senaste åren har andelen studeran­de från arbetarhem i stort inle förändrats. Den sociala rekryteringen är särskilt sned i fråga om utbildningar som traditionellt leder till yrken med hög prestige och goda löneförhållanden.

TUl rekryleringsbilden hör de senasle årens rainskade tillströmning till högre utbUdning. Den hänger bl. a. saraman med den nya situalion på arbelsmarknaden sora raött dera sora utbildats vid frärast de filoso­fiska fakulteterna. De examinerade har ofta inte fått arbeten som svarat mot deras förväntningar, vUka varit gmndade på den osedvanligt gynn­samma arbetsmarknadssituationen för dessa grupper fram till slutet av 1960-talel. En följd har blivit att intresset för högre studier totalt sett

 

Frop. 1975: 9                                                         403

har minskat. Det är sannolikt att rekryteringen av studerande fråp;
grupper utan studietradition särskilt har hämmats.          ,,, ,

Det är utomordentligt angeläget att socialt utjämna rekryteringen tUl den högre utbUdningen och mellan dess olika delar. En rad av mina förslag i det följande är avsedda att främja detta syfte.

En viklig fördelningsaspekt i fråga ora den högre utbildningen är också könsfördelningen. Kvinnoma är totalt sett underrepresenterade och det finns i stort sett inga tendenser till ökning av andelen kvinnor. Allvarligt är att könsfördelningen i enskilda utbildningar är mycket ojämn. Ofta är kvinnorna underrepresenterade i just de utbildningar som hittills lett till högre betalda yrken.

Atl åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor är ett lång­siktigt arbeie, där insatser på utbUdningsområdet måste samordnas med andra insatser. Självfallet måste dock handlingsmöjlighetema på kort, sikt tas tUl vara. Därför måste också strävandena till jämställdhet mel­lan män och kvinnor prägla det fortsatta arbetet med reformeringen av, den högre UlbUdningen.

Sedan några år pågår en omfattande intemationell debatt ora utbUd­ningens roll för förändringarna i samhället.' En allmän erfarenhet har nämligen varit alt utbildnmgsexpansionen under 1960-talet endast i be­gränsad utsträckning bidragit till en jämnare fördelning av bl. a. väl­färd. I många industrUänder har raan raot denna bakgmnd kommit att betona att utbildningspolitiken raåste vara en av flera delar i en social politik i vid mening. Man fömekar inte att utbildningen har en vital roll, men raan ser den sora ett instmraent bland andra.

Det finns debattörer och forskare som företräder en mer pessimistisk , syn. Många hävdar att inte ens kraftfulla ulbUdningsinsalser leder lill någon nänmvärd utjämning bl. a. ekonomiskt. Somliga menar att ul­bildning i institutionaliserad form t. o m. förstärker ojämlikheten i sam­hället. Andra, som främst tagit fasta på utbildningens innehåll och me­tod, underkänner den hittUlsvarande pedagogiken och söker utveckla en frigörande pedagogik, som skall skapa medvetenhet och politisk handlingsberedskap och därraed på längre sikt ett mer jämlikt och män­niskovärdigt samhälle.

Debatten har förts i olika mUjöer och länder raed skiftande politiska, ekonoraiska och kulturella förhåUanden. Det finns eraellertid likartade drag i de erfarenheter som gjorts och i de slutsatser man drar. Det står numera klart för alla att det är svårt att påverka samhällsutveckling­en raed enbart utbUdningspolitiska meclel. Det behövs ett bredare re­gister av ålgärder för att en önskvärd ekonomisk, social och kulturell utjämning skall komma till stånd. UtbUdningspoliliken måste här sära-; , verka raed insatser på områden som arbetsmarknadspolitik, regionalpo­litik, socialpolitik och kulturpolitik.

De senasle årtiondenas reformer i fråga ora förskola, grundskola.

 

Prop. 1975:9                                                          404

gymnasieskola och vuxenutbildning bÖr nu fullföljas genora reforraer som gör också den högre utbildningen tillgänglig för nya grupper av medborgare. Delta förutsätter alt den högre utbildningen i ökad ut­sträckning planeras och fördelas på olika grupper, olika regioner och olika utbUdningsformer ulifrån fördelningspoliliska utgångspunkter. VUlkoren för tillträde till högre ulbildning måste förändras för att möj­liggöra en breddad rekrytering. Det är emellerlid inte — som bl. a. er­farenhetema från vuxenutbildningen visar — tillräckligt att inora det traditionella utbildningssysteraet ge allt fler raänniskor tillfälle lill stu­dier. Också UtbUdningens innehåll, organisation och lokalisering måste medvetet planeras för att tillgodose nya gruppers behov.

Statsmakternas beslut år 1963 atl samraanföra gyranasiura, fackskola och yrkesskola till en skolform, gyranasieskolan, var ett betydelsefullt steg på vägen mot att järaslälla olika ulbildningsvägar efter den obliga­toriska skolan (prop. 1968: 140, SU 1968: 195, rskr 1968: 404). Ett annat viktigt steg i denna riktning var 1972 års principbeslut om gym­nasieskolans kompetensvärde (prop. 1972:84, UbU 1972:31, rskr 1972: 240). Beslutet innebär all: samtliga linjer i gymnasieskolan direkt eller efter viss komplettering skiall ge allmän behörighet för högre stu­dier.

Redan sora följd av detta be:slut kommer många fler än f. n. att få lillträde till högre utbUdnmg. Så blir fallet för än fler genom alt möj­ligheterna vidgas att vinna tUlträde till högre utbildning på grundval av ålder och arbetslivserfarenhet. Detla är vikligt för att kompensera dem som i sin ungdom fått en mer begränsad utbildning. Detsamma gäller om elt annat led i 1972 åirs riksdagsbeslut, näraligen alt arbetslivs­erfarenhet och resultat av studieläraplighetsprov skall — vid sidan av betyg från gymnasieskolan — kunna vara meriter vid urval till högre UtbUdning med begränsat antal platser. I alla dessa frågor kommer jag i det följande att lägga fram förslag, grundade på kompetenskom-milléns (KK) betänkande (SOU 1974: 71) Ora behörighet och antagning till högskolan.

Inom några år komraer aUlså huvuddelen av 18—19 åringarna och det stora flertalet medborgare iiver 25 år alt ha allraän behörighet för högre studier. Rekryteringen till högre utbUdning med begränsad antag­ning kommer också att bli me;ra allsidig genom mera differentierade urvalsregler. Inle minst i detla perspektiv är det nödvändigt att bygga upp ett utbildningssystem som svarar raot behov, förutsältningar och önskeraål hos alla de grupper som nu har möjlighet att få del i högre UtbUdning. För att grundtankarna bakom 1972 års riksdagsbeslut verk­ligen skall slå igenom raåste, som jag ser del, det saralade ulbudet av eftergyranasial utbildning breddas och differentieras. Vidare måste ut­bildningens organisation och former anpassas till en förändrad rekry­teringssituation.

 

Prop. 1975:9                                                          405

Vad jag senast anfört berör i hög grad möjlighelerna för yrkesverk­samma att utnyttja universitets- och högskoleorganisationen. Vid de fi­losofiska fakulteterna har andelen nyinskrivna över 25 år redan ökat vä­sentligt. Det är viktigt att äldre studerande kan få sina utbUdningsbehov tUlgodosedda även inom andra områden än de nuvarande fUosofiska fakulteternas. Ett mer varierat utbUdningsutbud är av stor vikt för att bredda rekryteringen till den högre utbildningen. Den yrkeslekniska hög­skoleulbildning som jag kommer att föreslå i det följande på grand­val av 1968 års utbildningsutrednings (U 68) förslag i betänkandet (SOU 1973:12) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbild­ning är elt sätt att möta behov av detta slag. Denna utbUdning är av principiell betydelse också genom att den anknyler liU mer utpräglat yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan och därigenom bidrar till att vidga högskolebegreppet.

För atl vidareutveckla studiemöjligheterna på högskolenivå för äldre och yrkesverksamma krävs också en utformning av det studiesociala stödet sora är anpassad lUl behoven hos dem som efter elt antal års yr­kesarbete vill påbörja eller återgå tUl högre utbUdning. Jag avser att inom kort föreslå regeringen att lägga fram en proposition på grand­val av bl. a. de förslag som lämnats av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) i betänkandet (SOU 1974: 62) Studiestöd åt vuxna.

Social utjämning är ett nödvändigt men inte ensamt tUlräckligt villkor för politisk, social och ekonomisk demokrati. Av medborgama krävs bl. a. också solidaritet och en demokratisk grundsyn, som måste slå ige­nom på samhällets skUda områden.

Debatten kring formema för den högre utbildningens planering och lednmg erbjuder intressanta exempel på skilda tolkningar av demokrati­begreppets innebörd. För mig är det angeläget att slå fast att den högre UtbUdningen liksom andra grenar av den offentliga verksamhelen skall tjäna alla medborgare. Den måste därför stå under inseende och infly­tande av de valda, politiskt ansvariga samhällsorganen. Den högre ut­bildningen kan aldrig få vara en angelägenhet uteslutande eller ens i första hand för dem som är verksamma i den. Det är samtidigt själv­klart att de ofta unika kunskaper och erfarenheter som dessa har skall tas till vara i främst den lokala planeringen och ledningen av universi­tet och högskolor. Här liksom inom företag och andra institutioner är givetvis också demokratiska arbetsformer av betydelse för de enskUdas och därmed för verksamhetens utvecklmg.

Den traditioneUa anknytningen tUl forskning ger universitetsutbild­ningen elt särdrag. Det gäller att vidareutveckla denna anknytning tUl alla delar av den högre utbildningen. För den högre utbildningens roll i samhällsutvecklingen är en problemorienlering av utbUdnmgen i fråga om innehåll och verksamhetsformer av central betydelse. En krilisk medvetenhet, stimulerad av bl. a. utbildningens anknytning till veten-

 

Prop. 1975:9                                                          406

skaplig verksamhet, kan i fråga om yrkesintiklad utbUdning bidra till ' samhällsförändring genom fömyelse äv arbetslivet. Samtidigt kan stii-derande med yrkeserfarenhet och nya former för samspel mellan ut­bUdningen och yrkeslivet berika utbildningen och forskningen vid uni­versitet och högskolor och bidra till att inrikta dem mot nya problem­områden.

Utbildning och arbetsrnarknad, är ömsesidigt beroende av varandra: samtidigt som bl. a. den högre utbildningen niåste syfta till att tUlgodose samhällets behov av kvalificerad arbetskraft, anpassas delvis arbetsraark­nadens krav efter tillgången på utbildade och deras.inriktning. Delta be­roendeförhållande innebär en spänning, som det är en utbUdningspoli-tisk uppgift att söka lösa Upp. Det är tydligt att de senaste årens svik­tande tillströmning till högre utbildning hänger samraan raed en obalans mellan ulbildningens inriktning och efterfrågan på utbUdning på arbets­marknaden. De traditionella "akaderaikeryrkena" har inte kunnat ta emot hela utbudet av utbildade vid de fUosofiska fakulteterna. Samtidigt har nya utbildningsbehov inte kunnat mötas i tid.

Frågan om anknytning raellan den högre utbildningen och arbets­marknaden måste mot denna bakgmnd ägnas ökad uppmärksarahet. Detta leder till krav på andra inslag av yrkesförberedelse i den "filoso­fiska" UtbUdningen än de traditionella. Vidare måste nya utbUdningar utvecklas, som svarar mot de utbildningsbehov som nu alltriier gör sig gällande. Det gäUer alt firma vägar för en sådan fömyelse av det sam­lade utbudet av högre utbUdning och samtidigt alt fmna instmment för en mer balanserad kvantitativ utveckling av den högre utbildriingeri, bl. a. i förhållande lill arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis serjag följande huvuduppgifter för den närmaste periodens reformarbete i fråga om den högre utbUdningen:

atl ytterligare öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för andra slu­derandegmpper än de traditionella, och därmed främja den sociala ut­jämningen,

att bredda och differentiera det saralade utbildningsutbudet, särskilt med hänsyn till anknytningen tUl arbetsraarknaden och förnyelsen av arbetslivet,

att demokratisera utbUdningens organisation och anpassa dess verk­samhetsformer till en mer allsidig rekrytering av studerande.

Ett genomgående drag i detta reformarbete bör vara att underlälta för
den enskilde att planera sin ulbildning så atl studier varvas med verk­
samhet i arbetslivet, dvs. att på olika sätt främja principen återkom­
mande utbUdning.      :

En utveckling av den högre utbildningen efter dessa riktlinjer, som redan delvis inletts, är inte något för vårt land unikt. Det finns flera ge mensamraa näranare i utvecklingen av den högre utbildningen inom de högindustrialiserade länderna. Markant har varit och är en strävan att

 

Prop.1975:9                                                           407

göra utbildningsutbudet mer varierat och raera överensstämmande med kraven från både individer och samhälle. Nya och mer flexibla utbild­ningsvägar på högskolenivå här tillkommit i en rad länder: Man har skapat kortare yrkesmriklade högskoleutbildnmgar. Man har också sökt att göra högre utbildning av raer traditionellt slag raer lämpad för de studerande i förhållande till den situation på arbelsmarknaden som kan förulses. Som exempel kan nämnas den snabba tiUväxten av "communi­ly colleges" i Kanada och USA och införandet av kortare — tvååriga —--UtbUdningar inom den traditionella högre utbildningen i England och, Frankrike under de senasle åren.

Strävan att öppna den högre utbUdningen för nya sluderandeka­tegorier och då inte minst vuxna med arbetslivserfarenhet har också va­rit en väsentlig drivkraft i utvecklingen i många mdustriländer. Detta har särskUt gällt länder sora under 1970-lalet upplevt eh relativ minsk-' ning i efterfrågan på högre utbUdning från de traditioneUa sluderande­gmpperna, t. ex. Frankrike, Japan, Kanada och USA. Bakom dessa strä­vanden har i hög grad legat principen återkomraande ulbildning. Den högre UtbUdningen har allt raer kommit att ses i ett bredare samhälls­perspektiv, ekonoraiskt och arbetsmarknadsmässigt liksom i fråga om möjligheter att nå nya och större gmpper av raänniskor.

En fortsatt utveckling av den svenska högre utbildningen i den an­givna riktningen raåste enligt min mening främjas genom förändringar i flera avseenden. Det gäller att i ökad utsträckning se och behandla oli­ka slag av högre utbildning tillsammans, inte minst att utveckla nya ut­bildningar där resurser från skilda håll kombineras. Det gäller att för­bättra möjligheterna atl inora ramen för de totalt tillgäiigliga 'resurserna göra avvägningar raellan olika sektorer och slag av utbildning. Det gäl­ler samtidigt att i planeringen av utbildningens mriktning och omfatt­ning finna smidiga former för hänsynstagande till såväl individernas önskemål och behov som samhäUs- och arbetslivets behov. Det gäller att öka ulbildningens geografiska tillgänglighet och ta till vara olika or­ters speciella förutsättningar för högre utbildning. Det gäUer slutligen att skapa en organisaiion för den högre utbildningen sora främjar ett samspel mellan utbildningsenheterna och det omgivande sarahället och som ger betydande utrymme föi: lokala initiativ och inflylande för dera som är verksamma i utbildningen och forskningen.

De förslag som lagts fram av U 68 i betänkandet (SOU 1973: 2) Hög­skolan och av den inom ulbildningsdepartementet tiUkallade U 68-be­redningen i promemorian (Ds U 1974: 6) Högskolereform syfiar till så­dana förändringar. TiUsammans med KK:s förslag utgör U 68:s och be­redningens förslag granden för den högskolereform som jag nu kommer alt förorda.

I det följande kommer jag att behandla också frågor som rör dels gymnasieskolan och viss annan utbildning inom grundskolans nuvarande

 

Prop. 1975:9                                                          408

kompetensområde, dels lärarutbildningen. Jag har i dessa frågor sam­rått med statsrådet Hjelm-Wallén. Jag kommer vidare atl behandla frå­gor som rör bl. a. jordbrukets högskolor. I dessa frågor har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

2.   Högskoleutbildningens avgränsning — allmän behörighet

2.1 Ett nytt högskolebegrepp

I direktiven till U 68 angav dåvarande chefen för utbildningsdeparte­mentet att det eftergynmasiala utbildningsområdet beslår av dels univer­sitet och högskolor, dels ett stort antal utbildningslinjer utanför univer­sitetssektom, däribland en del som bygger på enbart grundskola. Avgö­rande för om en utbUdning skall betecknas som eftergyranasial eller ej borde vara om den är eller kan \'ara ett alternativ till klart eftergymna­sial ulbildning.

Frågan om gränsdragningen mellan gymnasial och eftergyranasial ut­bUdning behandlades strax därefter i prop. 1968: 140 angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet. I derma proposiiion lades fram förslag om bl. a. den integrerade gymnasieskolan. Departementschefen anförde (s. 143) att av praktiska skäl raellanskolebegreppet — nuraera gymna­sieskolebegreppet — borde ges en vid tolkning så alt i varje fall all ut­bildning som vid den aktuella tidpunkten fick statsbidrag via anslagel till kommunala gymnasiala skolor omfattades av begreppet. Arbetet inom kompetensutredningen och U 68 beräknades komma atl skapa klarhet i avgränsningsfrågorna.

I samband med 1972 års riksdagsbeslul ora gyranasieskolans kompe­tensvärde, gmndat på kompetensutredningens förslag, togs — i avvak­tan på bl. a. resultatet av U 68:s arbete — ingen ställning till del efter­gymnasiala områdets avgränsning (prop. 1972: 84 s. 112, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240).

U 68 vill med sitt förslag till högskolebegrepp skapa bättre förutsätt­ningar för planering och organisailion inora ett fält av utbUdningar sora från de studerandes eller arbelsimarknadens synpimkt är jämförbara med eller alternativ till varandra. Med denna utgångspunkt kan enligt utredningen högskoleutbUdningen, avgränsas endast genom en uppräk­ning av de UtbUdningar som förls; dil. Utbildningslinjer, för vilka avslu­tad gymnasial utbildning är formellt behörighetsvillkor, kommer då att ingå i högskolan tillsammans med linjer, för vilka lägre behörighetskrav gäller men vilka för de studerande är eller kommer att vara altemativ till de förra linjerna. U 68 stryker under att gränsdragningen mellan gymnasieskola och högskola måste omprövas fortlöpande.

Jag anser den av U 68 föreslagna termen högskoleulbildning ända-

 

Prop. 1975:9                                                          409

målsenlig som sammanfattande beteckning för ulbildning som hittiUs brukat betecknas som eftergymnasial. I forlsällnmgen använder jag denna term eller, då det särskilt behöver markeras att forskarutbild­ning och annan utbUdning på motsvarande nivå inle innefattas, termen gmndläggande högskoleulbildning. Gmndläggande är i detta samman­hang enbart uttryck för att utbildningen kan uigöra grund för forskarut­bildning m. m. Termen innebär alltså exerapelvis inte alt det är fråga om utbildning som den enskUde måste gå igenom i ungdomsåren.

Högskola bör formellt vara en samlande benämning för högskoleut­bildningen och den därtill knutna forskningen. Jag kommer i det föl­jande alt använda termen högskola också i analogi med termerna grundskola och gymnasieskola. Frågan ora benämningen av själva enhe­terna för högskoleutbildning och, i förekomraande fall, forskning lar jag upp i samband med den institutionella organisaiionen.

U 68:s grundtankar beträffande ett vidgat högskolebegrepp har fått stöd hos det stora flertalet remissinslanser. Den diskussion som förts om anknytningen av utbildningarna på kulturområdet till högskoleutbild­ningen i övrigt bör dock nämnas. Vissa remissinslanser hävdar att dessa utbildningar genom sin karaktär och silt innehåll har ett samband med verksamheten på kulturområdet som är viktigare än sambandet med an­nan högskoleutbUdning. Detla leder enligt dessa remissinslanser tUl slut­satsen att utbildningama på kulturområdet bör lämnas utanför eller i varje fall endast delvis beröras av den av U 68 föreslagna högskolerefor­men.

För egen del anser jag det viktigt att högskolebegreppet vidgas i en­lighel med U 68:s förslag. Detta ger bättre föratsättningar för en ra­tionell UtbUdningsplanering och ökar individemas och arbetsmarkna­dens möjligheter att få överskådlig information om utbildningsutbudet. En vidgning är väsentlig också som grund för en mer likartad vär­dering av skilda utbildningar efter ungdomsskolan och för att för­bättra olika utbildningars kontakt och samspel med forskning och fors­karutbildning.

För alt fördelarna med en vidgning av högskolebegreppet skall nås, t. ex. i fråga om forskningsanknytningen, behövs viss institutionell en­hetlighet. Samtidigt behöver eraellertid elt inordnande av olika utbild­ningar inom elt vidgat högskolebegrepp ingalunda utesluta att man vid utformningen av organisationen tar hänsyn till varierande förutsätt­ningar för olika utbildningar och enheter. Jag får anledning att i det följande återkomma till sådana frågor. I detta sammanhang vill jag slå fast den principiella vikten av en helhetssyn på den högre utbildningen mot bakgrund av de senaste årtiondenas reformering av skolan.

Det är enligt min mening viktigt att de berörda utbildningama på kulturområdet inte isoleras från den fortsatta utvecklingen av högskole­utbUdningen som helhet. De bör därför tUlhöra högskolan.

 

Prop. 1975:9                                                          410

En del remissinstanser önskar en mera principiell avgränsning av hög­skoleutbildningen från den gymnasiala ulbUdningen än dén av U 68 för­ordade. Sålunda föreslår bl. a. skolöverslyrelsen (SÖ), KK och Tjänste­männens centralorganisation (TCO) atl högskoleutbUdningen generellt skall avgränsas raed hjälp av de: allmänna behörighetskraven för högre studier. U 68-beredningen här i anslutning härtiU anfört alt det enligt be­redningens mening på sikt bör råda identitet mellan utbildning, för vil­ken de aUmänna behörighetskraA'en gäller, och utbUdning sora betraktas sora högskoleutbildning. Först måste inan eihellertid enligt beredriingeh se över vissa utbUdningar som berörs av U 68 :s förslag och för vUkä f. n. krav på gymnasial förutbildning inte gäUer.

Jag delar U 68:s ra. fl. bedöraning att den närraare avgränsningen av högskolan inte kan göras en gång för alla ulan måste omprövas i takt med att olika utbildningar Uksom ulbUdningsorganisationen som helhet utvecklas. Både för skol- och högskolemyndigheternas planering och för informationen till enskilda och på arbetsraarknaden är det givetvis av värde att avgränsningen så långt möjligt förankras i en priiicip som gör gränsdragningsfrågorna lätthanterliga. En sådan princip är att låta hög­skolan utgöras av de utbildningair för vUka de allmänna behörighetskra­ven för högre studier gäller.

Enligt 1972 års riksdagsbeslul skaU allmän behörighet för högre stu­dier tillkomma den som dels genomgått minst tvåårig linje i gymnasie­skolan med fullständiga studiekurser, dels har kunskaper i svenska och engelska motsvarande minst två årskurser på gymnasieskolans sociala linje. Till frågor ora alternativa vägar att nå allraän behörighet åter­kommer jag i det följande. Som jäg fömt nämnt togs i saraband raed 1972 års beslut ingen närmare slällning i frågan öm för vilka utbUd­ningar de nya behörighetsreglerna skall tillämpas. U 68:s förslag samt de anförda synpunkterna från vissa remissinslanser och U 68-bered­ningen aktualiserar frågan ora de allmänna behörighetskraven kan Och' bör göras tUlämpliga för vissa utbUdningar inom grundskolans nuva­rande kompelensområde, vilka — med hänsyn till sitt planerings- och innehållsraässiga saraband med klart eftergyranasial utbildning — av U 68 förls till högskolan.

U 68:s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen framgår av den förteckning som i det föregående anmälts som bUaga 1.

Ett införande av de allmänna behörighetskraven för dé berörda ul­bildningarna skulle få olika effekter för olika utbildningar. För en del av ulbildningarna i fråga blir de praktiska konsekvenserna av en sådan för­ändring mycket begränsade. De är redan i dag anpassade tUl en reell ut­gångsnivå hos de studerande som motsvarar de allmärma behörighets­kraven. För andra utbildningar får en förändring av behörighetsviUko-ren mera påtagliga konsekvenser i fråga om innehåU, organisation och kanske även omfattning. En del av de i samraanhariget aktuella UtbUd-

 

JProp. 1975:9                                                         411

ningarna inom vårdområdet här setts över av U 68 (SOU 1973: 58) med sikte på bl. a. en anpassning tiU förändrade behörighetsregler.

Under alla förhåUanden är det vid en förändrmg av behörighetsvUl-ikoren i angiven riktning nödvändigt att under en övergångsperiod ta hänsyn till sökande som har- behörighet enligt nu gällande regler. I vissa faU kan man sålunda även efter en principiell förändring av behörig-: hetsvUlkoren behöva anpassa utbildningens uppläggning m.m; efter sö­kandegruppens faktiska sammansättning. I andra fall åter kan det vara ändamålsenligt alt under en tid arbeta med altemativa uppläggnuigar av utbildningen för olika behörighetsgrapper. Med lösningar av detta slag kan det visserligen dröja innan man fullt ut kan dra nytta av en föränd­ring av behörighetsvillkoren. Samtidigt bör emellertid inga olägenheter uppstå av att de aUmänna behörighetskraven för högre studier slås fast ora principiellt tUlämpliga.

För vissa av de utbildningar som U 68 fört till högskolan innebär emellertid en förändring av behörighetsvillkoren särskilda problem. Detta beror på svårighetema alt på de vägar, på vilka studerande f. n. normalt rekryteras, inhämta kunskaper motsvarande vad sora krävs för' allmän behörighet för högre studier. Exempel på detta är de konstnär liga utbildningama. Här krävs f. n. inte — med några få undantag — genomgången gymnasieskola. Någon allraän behörighetsprövning fö­ rekoraraer inte. För tillträde krävs dock i praktiken föratbUdningar av olika slag. Dessa Ugger i regel utanför gyranasieskolan. Möjligheterna för de studerande alt i dessa förutbildningar skaffa sig kunskaper mot­svarande det allmaima behörighetskravet för högre studier är mycket begränsade, främst vad gäller möjlighelema att få de kunskaper i svenska och engelska som fordras. Förhållandena är likartade i fråga om vissa läramtbUdningar, bl. a. i ämnena slöjd och teckning.

Som jag delvis berört bör de nämnda utbUdningania på sakliga grun­der ingå i högskolan. Jag vill i sammanhanget erinra om att mm före­trädare i prop. 1972: 84 anförde att han inte ville utesluta möjligheten alt det för enstaka utbildningsvägar inom högskolan kunde medges un­dantag frän det angivna kravet på kunskaper i svenska och engelska för .allmän behörighet. Med hänsyn lUl de särskUda förutsättningarna för rekryteringen av studerande kommer jag i det följande att föreslå ett så­dant undantag för försöksverksamheten ined yrkesleknisk högskoleut­bildning. Jag är visserligen tveksam till att förorda ett undantag också för de nyssnämnda utbildningarna inom kultur- och undervisningsområ­dena. Kunskaper i svenska och engelska enligt det allmänna behörighels-kravet är enligl min raening av så slor betydelse också i dessa utbUd­ningar och i den yrkesverksamhel för vilken utbildningarna förbereder att de knappast kan undvaras. Så länge den förberedande utbildning, sora är den normala för utbildningarna i fråga, inte gér utrymme för studier i svenska och engelska av angiven omfaltning anserjag likväl ett

 

Prop. 1975:9                                                                       412

undantag motiverat. Jag avser att i annat sammanhang återkomma tUl regeringen i frågan. Statsrådet Kljelm-Wallén komraer också inom kort att ta upp vissa hithörande frågor i samband med sin anmälan av propo­sition ora viss försöksverksamhet inom lärarutbildningen m. m.

Som framgått är det enligt min mening inte möjligt att utan ytterli­gare översyns- och utredningsarbete och utan vissa övergångsanord-ningar göra de aUmänna behörighelsreglema för högre studier tiUärap­liga för samtliga de utbildningar som av U 68 förts till högskolan. Det bör ankomma på regeringen att besluta om för vilka utbildningar de all­männa behörighetskraven skall gälla samt ora erforderliga undanlag och övergångsanordningar för olika berörda utbUdningar.

Jag delar saratidigt U 68-beredningens uppfattning att identitet på längre sikt bör eftersträvas mellan högskoleutbUdning och den utbildning för vilken de näranda behörighetskraven gäller. I likhel raed beredning­en anser jag eraellertid alt defuiilionen av högskoleutbildning tills vi­dare raåste ges genom en uppräkning av ulbildningsvägar, gmndad på praktiska samplaneringsbehov.

U 68:s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen bör enligt min mening i huvudsak kunna följas. Utbildning som är en oraedelbar fort­sättning av en linje i gymnasieskolan bör dock allljärat föras till gymna­sieskolan. Detta gäller bl- a. beträffande vissa högre specialkurser som U 68 fört till högskolan. Högskolan bör sålunda av befinllig offentlig ut­bildning omfatta i huvudsak följande: utbUdningen vid universiteten och högskoloma mom universitetskanslersämbetets (UKÄ) ansvarsområ­de, jordbrakets högskolor, socialhögskoloma, joumalisthögskoloma, gymnastik- och idrottshögskoloma, lärarhögskoloma och övriga lärar­uibildningsanstalter inom SÖ:s ansvarsområde, musikhögskoloma, konst­högskolan, konstfackskolan (delvis), dramatiska institutet, statens scen­skolor, statens musikdramatiska skola och statens dansskola, viss sjöbe-fälsutbildning, hälsovårdsinspektörsutbildningen och kombinationsut-bildningarna, vidare inom koraraunal utbUdningsorganisation utbildning­ama till drifttekniker, laboratorieassistent, systemmän, programraerare, arbetsterapeut, hörselvårdsassislent, raedicinsk assistent, sjukgyranast, sjuksköterska, tandhygienist, ålderdomshemsföreståndare, socialpedagog och fritidspedagog samt utbUdningen vid Valands konstskola och Örebro musikpedagogiska institut. Som liögskoleutbildning bör också betraktas viss med dessa utbildningar jämförbar enskUd ulbildning med statsbi­drag.

Det bör ankomma på regeringen alt besluta vilken utbildning som skall föras tUl högskolan.

I detta sammanhang skall jag också något beröra högskoleulbildning­ens avgränsning gentemot intem verks- och företagsutbildning på mot­svarande nivå. Som en del remissinstanser påpekat är viss utbildning inom bl. a. försvaret, statliga verk och näringslivet, särskUt industrin, i

 

Prop. 1975:9                                                          413

många avseenden likvärdig eller jämförbar med högskoleutbildning. Samtidigt gäller specieUa föratsättningar för verks- och företagsutbild-ningen, bl. a. därför att utbildningen ofta är mer eller mindre direkl kopplad till anställning inom vederbörande myndighet eller företag.

Det är enligt min mening inte möjligt att generellt dra någon klar gräns mellan utbildning för vilken det offentliga utbildningssystemet bör svara och utbildning som bör ankorama på arbetsgivarna. Internulbild-ningarna har ofta karaklär av befattningsutbildning, raedan del allraänna utbildningsväsendet raera ger förberedelse för breda yrkesområden. För­hållandena har emellertid här kommit all skifta mellan olika samhälls­sektorer och yrkesområden till följd av olikheler i arbetsmarknadens karaklär och i fömtsältningama för rekrylering av studerande. Jag ser inte detta som någon praktisk olägenhet. Det är emellertid självfaUet angeläget att samordning och samverkan mellan högskoleorganisationen och verk eller företag, som anordnar utbildning på högskolenivå, kom­mer tiU stånd i de fall där en gemensam planering eller ett gemensamt uinyttjande av resurser erbjuder fördelar för utbildningen. Det ankom­mer på högskolemyndighelema alt fortlöpande uppmärksamma frågor om sådan samverkan och om de särskilda anordningar som kan fordras i samraanhanget.

I fråga ora sådan statlig verksutbildning sora är anpassad i försia hand för extern rekrytering anser jag det naturligt alt likvärdigheten med högskoleutbildning koraraer till uttryck bl. a. däri alt de allmänna behörighetsreglerna tUlämpas på utbUdningen i fråga. I enlighet med KK:s förslag bör detta gälla beträffande utbildningar inom försvaret, luftfartsverket och rikspoUsstyrelsen. Vad beiräffar försvarel pågår sär­skild utredning om en framtida befälsordning. I detta arbete kommer frågan om tillämpningen av det allmänna behörighetskravet för hög­skoleutbildning på den framtida befälsutbildningen alt tas upp.

Övriga verksutbildningar har i huvudsak intern rekrylering. Jag delar KK:s bedömning alt det f. n. inle finns anledning att göra högskolans behörighetsregler tiUämpliga på dem. I sammanhanget vUl jag nämna att brandingenjörsutbUdningen vid numera statens brandnämnd f. n. ses över. Frågan ora behörighetskraven för utbildningen får prövas mot bakgrand av denna översyn. Jag har belräffande verksulbildningarna samrått med berörda deparleraenlschefer.

2.2 Nya vägar till högskolan

I begreppet allmänna behörighetsvUlkor ligger att del är fråga om villkor som skall uppfyUas av var och en som söker sig till studier på den aktuella nivån, oavsett studiernas inriklning. Tillsammans med de särskilda förkunskapskrav som vid behov kan ställas upp för en viss ul-

 

Prop. 1975:9                                                          414

bUdningsväg skaU  dessa villkor garantera  tiUräckliga studiefömtsätt­ ningar för att påbörja utbUdningen i fråga.

De aUmänna behörighelsvUlkoren för högre studier är, som min före--trädare frarahöll i prop. 1972: 84, i försia hand avsedda att tillgodose kravet på viss allmänorientering och på förmåga att i den kommande ■ yrkesverksamheten sätta in specialkunskaperna i ett vidare perspektiv. De är av grandläggande betydelse när det gäller att göra rekryteringen till högskoleulbildning mindre beroende av de sökandes formeUa utbildT ningsmässiga bakgrand. Utformningen av de aUmänna behörighelsvUl­koren kan därmed verksamt bidra tUl en jämnare social rekrytering tUl högre studier.

Jag vill erinra om att jag i det föregående berört behörighetsfrågor för vissa utbildnmgar inom kullur- och undervisningsområdena.

Som jag förat redovisat innebär 1972 års riksdagsbeslut om gymna­sieskolans korapetensvärde att var och en skall ha allmän behörighet för högre studier som dels genomgått minst tvåårig linje i gymnasie­skolan med fullständiga studiekurser, dels har kunskaper i svenska och engelska motsvarande rainst två, årskurser på gymnasieskolans sociala linje. I sitt yttrande över KK:s betänkande har SÖ påpekat att forrau-leringen av förkunskapskravel i (mgelska enligt 1972 års beslul är något missvisande. Om ämnet engelska läses — obligatoriskt eller frivilligt,- under två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan, föreligger def nämligen ingen skillnad mellan olika linjer i fråga om den uppnådda kunskapsnivån. Med hänsyn härtill ifrågasätter SÖ om inle kravet på förkunskaper i engelska för allmän behörighet i stället borde uttryckas som krav på slutförd lärokurs om minst två årskurser på linje i jgym-nasieskolan. Jag delar SÖ:s bedömning att förkunskapskravet i engelska uttrycks mera adekvat på detta sätt.

Till KK:s uppgifier har hört att pröva frågor om alternativa vägar att nå allmän behörighel: genom annan svensk utbUdning än utbUdning på någon av gymnasieskolans linjer, genom verksamhet i arbetslivet eller genom utländsk utbildning. Jag skall nu ta upp dessa frågor.

Vad först gäUer frågan om i vad mån specialkurser i gymnasieskolan skall ge allmän behörighet finner jag det naturligt, att — som KK gör — i princip knyta an till vad som skaU gäUa i fråga om allrriän behörighet genom studier på linje i gymnasieskolan. Jag förordar sålunda i enlighet med KK:s förslag alt alla minst tvååriga specialkurser som bygger på gmndskolekompetens eller motsvarande skall ge allraän behörighet un­der förutsättning att utbildningen är avslutad och att äranena svenska och engelska ingått eller koraplelterats i en orafattning sora raotsvarar den som krävs för att uppnå behörighet genom studier-på linje. Jag. ansluter mig vidare tUl komraitténs bedönming alt även vissa sådana specialkurser med kortare utbUdriingstid än två år, som bygger på obli­gatorisk förutbildning eller praktik, bör kunna ge allmän behörighet på

 

Prop. 1975: 9                                                         415

samma villkor belräffande kunskaper i svenska och engelska. Samraa princip kan bli aktuell yid den bedömning av behörighetsvärdet av ut­bUdningar utanför gymnasieskolan som jag nu går över till att behandla.

I prop. 1972: 84 angavs att gymnasial ulbildning, dvs. minst tvåårig utbildning som bygger på grundskolan, även utanför gymnasieskolan bör ge allmän behörighet på sanjma vUlkor som gymnasieskolan. KK har inte funnit det meningsfullt eller möjligt att utarbeta en fullständig, förteckning över de många och till sin karaklär skiftande utbildningar som med tillämpning ay detta kriterium bör ge allmän behörighet. Kom­mittén redovisar emellertid — relativt utförligt — exempel på sådana UtbUdningar. Det bör uppmärksammas att det i vissa fall är fråga om utbildningar som enligt raina förslag i det föregående skall ingå i den framtida högskolan. Bland dessa kan förutom en del nu avvecklade ut­bildningar nänmas olika vårdutbildningar, lärarutbildningar, utbildning vid folkhögskola och arbetsmarknadsutbildning liksora utbUdning i icke skolmässiga former inom fackliga organisationer, myndigheter och fö­retag. Vad KK här anfört bör enligt min raening tjäna sora utgångs­punkt för högskolemyndigheternas bedörtmingar. Det bör uppdras åt SÖ alt i samarbete med övriga berörda myndigheler snarast möjligt tUl ledning för tänkbara sökande utarbeta förteckningar över utbild­ningar av här berört slag som direkt bör ge allraän behörighet. För övriga utbildningar sora kan bli aktuella i sammanhanget får veder­börande antagningsmyndighet från fall till fall göra en prövning av be­hörighetsvärdet med ulgångspunkt i utbildningens jämförbarhet med direkt behörighetsgivande utbildning.

De vägar alt uppnå allmän behörighet som jag senast diskuterat är betydelsefulla för att bredda högskoleutbildningens rekryteringsunderlag och ge dem som förvärvat kunskaper och färdigheler på annat sätt än genom reguljär skolutbUdning tillträde till högre studier. Av stor bety­delse i detla sararaanhang är också de möjligheter att uppnå allmän behörighet genora ålder och yrkesverksarahet-sora KK föreslår..

Sedan år 1969 har för studier inora vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet — sedermera också för bl. a. socionomulbildning och utbild­ning i studie- och yrkesvägledning vid lärarhögskola —, bedrivits för­söksverksamhet med vidgat tUUräde. Behörig att bedriva studier enligl reglerna om vidgat tillträde är den som fyller 25 år senast under det ka­lenderår inskrivningen sker och som varit yrkesverksam i minst fem år eller på annat sätt skaffat sig motsvarande erfarenheler. Härutöver ford­ras särskilda förkunskaper enligt vad som,gäller för vederbörande ul-, bildning.

KK har samlat in erfarenheler av de nämnda reglerna. Av undersök­ningar sora gjorts vid de filosofiska fakultelema framgår inga skillnader, i studieresultat mellan dem som fått tUlträde till studierna enligl försöks­verksamhetens bestäraraelser och övriga .studerande. Också från övriga berörda utbUdningar är erfarenhetema i huvudsak positiva.

 

Prop. 1975: 9                                                         416

KK föreslår mot denna bakgrund all fem års arbetslivserfarenhet, i princip vunnen genom anslällning, skall uigöra grund för allraän behö­righet till all grundläggande högskoleulbildning. Med hänsyn till att denna väg till allraän behörighel i försia hand är avsedd för vuxna, sora inte haft samma möjligheter som dagens ungdora att skaffa sig gymna­sial utbildning, anser KK all också krav på 25 års ålder bör gälla för den aktueUa gruppen. Vad gäller förkunskaper i svenska bedömer kom­mittén att de sora skaffar sig allmän behörighel på denna väg måste an­ses ha sådana komraunikalionsfärdigheler att några krav på forraell do-kuraentation av merUer i detta avseende inte behöver slällas. Däremot anser KK att kravel på förkunskaper i engelska, molsvarande minst två årskurser på social linje, bör upprälthållas även för denna behörighels-grupp. Det bör dock i första hand avse sökande lill fullständiga utbild­ningslinjer och kunna modifieras för sökande till enstaka kurser.

KK:s förslag i denna del har vunnit stöd hos del slora flertalet remiss­instanser. För egen del bedömer jag det som angeläget att högskole­utbildningen i ökad utsträckning öppnas för personer med reell, om än inte formellt dokumenterad kompelens. Den senaste tidens tendenser vad gäller tillströmning visar atl det finns ett beiydande intresse hos något äldre och redan yrkesverksararaa alt utnyttja högskolan i fortbUd­nings- och vidareulbildningssyfte. Detta intresse bör så långt möjUgt tillgodoses. Jag är också övertygad om atl dessa studerande ulgör elt värdefullt tillskott lill högskolan genora de erfarenheler, den raognad och den aUmänna referensram som verksamheten i arbetslivet gett dem. Jag förordar sålunda all man skall kunna uppnå allraän behörighet för högskoleutbildning också genora ålder och yrkesverksamhel.

Mol förslaget atl 25 års ålder skall krävas i sammanhanget har jag ingen erinran. Med yrkesverksamhet bör i enlighet med KK:s förslag likställas bl. a. vårdarbete i egel hem. Vad gäller längden av den yrkes­verksamhet som skall fordras finner jag del lämpligt alt anknyta till reglerna för det studiestöd åt vuxna som jag avser atl förorda i annat sammanhang på grundval av SVUX' förslag. Räll till sådant särskilt studiestöd bör, som jag äterkoraraer till vid rain anmälan av denna fråga, tillkomraa den sora förvärvsarbetat i rainst fyra år. Med hänsyn härtill bör fyra års yrkeserfarenhet vara tillräcklig också som grund för allmän behörighet för högskoleutbUdning.

Vidare delar jag KK:s bedömning att någon formell redovisning av förkunskaper i svenska inle behövs för den berörda gruppen. I likhet med kommillén och flertalet remissinslanser anser jag sluUigen att krav på förkunskaper i engelska, molsvarande minst två årskurser i gymna­sieskolan, i princip bör gälla även för dem som får allmän behörighet på grundval av ålder och yrkesverksarahet. Det bör dock kunna mo­difieras beroende på den aktuella utbildningens art. Detla bör som KK påpekat särskilt gälla beträffande enstaka kurser. Ett annat exerapel,

 

Prop. 1975:9                                                          417

näraligen den yrkestekniska högskoleutbildningen, återkommer jag tUl i del följande.

Vad slutligen gäller frågan om allmän behörighet genom utländsk för-utbildning förordar KK att samma behörighetsregler skall gälla för alla slags sökande med sådan UtbUdning, såväl invandrare, flyktingar bch gäststuderande som svenskar med utländsk utbildning, t. ex. barn till ut­landssvenskar. Enligt kommitténs förslag skall sökande med utländsk förutbildning kunna få allmän behörighet under förutsättning att veder­börande med godkänt resullat slutfört en minst elvaårig skolutbildning sora normalt avslutas tidigast vid 17 års ålder eller eljesl är behörig till högskolestudier i sitt hemland. Härutöver skall — på samma sätt som för övriga behörighetsgrapper — krävas kunskaper i engelska, i princip motsvarande minst fordringarna på den sociala linjens lärokurs i ämnet. KK anser också kunskaper i svenska nödvändiga med hänsyn liU att un­dervisningen i den grundläggande högskoleutbUdningen så gott som un­dantagslöst bedrivs på svenska och också tUl alt läromedel på svenska används i stort utsträckning. Kravel på kunskaper i svenska bör enligl kommittén motsvara vad som krävs i den i nuvarande kurser för ut­ländska studerande vid universiteten ingående kursen Svenska 3. Från detta krav skall undantag göras endast för studerande med svenska, danska eUer norska som modersmål, som har betyg i sista årskursen av sin skolutbUdning i det språk på vilket undervisningen meddelats eller har kunskaper i svenska molsvarande minst två årskurser på social linje i gymnasieskolan.

Jag finner KK:s förslag, som i huvudsak tillstyrkts av remissinslan­serna, väl ägnat att läggas till grund för regler om behörighet för stude­rande med utländsk förutbildning. Jag anser dock att också studerande med isländska som modersraål bör undantas från kravel på kunskaper i svenska molsvarande den nuvarande kursen Svenska 3 och sålunda i förkunskapshänseende behandlas på samma sätl som studerande raed danska eller norska sora modersmål.

Sora KK påpekar bör — särskilt beträffande påbyggnadskurser — dispenser från de allmänna behörighetskraven för utländska studerande bli aktuella i enskilda fall. Man torde vidare för denna behörighetsgrupp få räkna med att kravel på formell dokumentation av förkunskaper inte alltid kan upprätlhåUas. Antagningsmyndigheten bör då få göra bedöm­ningar av behörigheten raed hänsyn tiU förutsätlningarna i varje enskilt fall.

Det bör ankomma på regermgen att meddela bestämmelser om allmän behörighet för högskoleutbUdning.

Jag skall avslutningsvis ta upp frågan ora raöjligheterna alt inhärata de kunskaper i svenska och engelska som fordras för allmän behörighet till högre studier. KK tar upp denna fråga såväl för svenska studerande sora för utländska.

27   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          418

Vad gäller gymnasieskolan pekar KK på att det är angelägel alt för­bättra raöjligheterna för den som studerar på linjer, som inle automa­tiskt ger allmän behörighet, att fiirvärva sådan behörighel. Della kan ske bl. a. genom fritt tillval av svenska eller engelska och även genom alt möjlighet öppnas alt vid sidan av studierna i gymnasieskolan läsa svenska och engelska inom den komraunala vuxenutbildningens rara. Jag delar KK:s bedömningar härvidlag och avser att i annat samman­hang föreslå regeringen att ändra bestämmelsema för den komraunala vuxenutbildningen så att sistnämnda anordning möjliggörs. Jag delar också KK:s uppfattning att var och en sora inte har fullständig behörig­het till den högskoleutbildning han vill söka skall ha rätt att behörig-hetskoraplellera och alt det är angeläget att sådana möjligheter erbjuds över hela landet. KK föreslår i detla syfte att SÖ skaU få i uppdrag att utarbeta förslag till en studiegåtig med en så långt möjligt gemensara tiraplan och i princip endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne. SÖ m. fl. har tiUstyrkt delta förslag- Jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig för att så effektivt sora raöjligt utnyttja vuxenutbildnings-organisationen för behörighetskompletlering och avser alt i annat sam­raanhang föreslå regeringen att ge SÖ ett uppdrag av angiven innebörd.

Vad gäller utländska sluderandes möjligheter att inhärata kunskaper i svenska och i vissa fall engelska raotsvarande vad sora krävs för allmän behörighet pekar KK på de skilda behoven hos dels invandrare, dels gäslstuderande. För den förra gruppen bör enligl kommittén övervägas en ettårig preparandkurs, med til. a. samhällsorienlerande inslag, inom den gymnasiala vuxenutbildningen. För den senare gruppen bör enligl KK bl. a. en koncentrerad kurs i svenska inom den gymnasiala vuxenut­bildningen övervägas. Jag vill i sararaanhanget erinra ora att Kungl. Maj:t i mars 1974 uppdrog ål SÖ alt i sararåd raed UKÄ vidta sådana förberedelser att en avveckling av de nuvarande kurserna i svenska för utländska studerande vid universiteten och en överföring av sådan kurs-verksarahet liU bl. a. den gymnasiala vuxenutbildningen blir möjlig vid ulgången av budgetåret 1974/75. Iag avser alt i annal samraanhang före­slå regeringen atl uppdra ål SÖ atl bl. a. vid fullgörande av delta upp­drag vidta de ålgärder och korama in med de förslag som kan föranle­das av vad KK anfört samt av mina ställningstaganden i det föregående.

3.   Högskoleutbildningens uppgifter m. m.

3.1 Utbildningsmål

U 68 har diskuterat generella mål för den grundläggande högskoleut­bildningen under mbrikerna personlighetsutveckling, välfärdsutveck­ling, demokrati, internationalisering (x:h social förändring. Ulredningen har vidare behandlat högskoleulbildningens innehåll och verksamhels-

 

Prop. 1975: 9                                                         419

former med avseende på dels utbUdningens användningsområde, dels färdigheter och kunskaper, dels problemorientering. Diskussionen på sistnämnda punkt gäller bh a. utbildnmgens uppgift alt främja kreativi­tet och kritisk skolning. U 68 ser som en huvuduppgift för högskoleut­bildningen att ge yrkesförberedelse. Ulredningen utgår från alt utbild­ningen normalt skall vara inriktad mot yrkesverksamhet.

Remissinstanserna har i många fall ansett utredningens målresone­mang alltför aUmänna. En huvudsynpunkt från frärast universitetshåll är att högskoleulbildningens uppgift alt ge yrkesförberedelse fått en allt­för dominerande plats på bekostnad av i första hand uppgiften att ge kritisk skolning. U 68-beredningen har — liksora bl. a. Landsorganisa­tionen (LO) och Sveriges Förenade studentkårer (SFS) — strukit un­der alt det inte finns något raotsättning mellan dessa båda uppgifier. Beredningen har vidare anslutit sig lUl den av U 68 föreslagna mål­formuleringen för grundläggande högskoleulbildning, näraligen att den­na "bedrives på vetenskaplig grand och har till syfte frärast all raed ledning av de sluderandes och samhällets behov ge de studerande de kunskaper och färdigheter samt den kritiska skolning sora fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt utbUdning."

För egen del får jag anföra följande.

Högskoleutbildningen är en del av det offentliga utbUdningssystemet. Utbildningen på olika nivåer inom detta syslem har olika tyngdpunkt när det gäller alt förbereda individerna för uppgifier i samhällslivet, i arbetslivet och i saralevnaden människor emellan. Vissa allraänna raål står i centrum för utbUdningen i skolan. Den direkta mriklningen på yr­kesverksamhet är mera markerad i gymnasieskolan och, än mer, i hög­skolan. Det innebär inte att de allmänna målen saknar betydelse på hög­skolenivån.

Mål som de av U 68 diskuterade — personlighetsutveckling, väl­färdsulveckling, demokrati, inlernationalisering och social förändring — bör enligt rain mening vara vägledande inom hela utbildningssyste­met. Även utbildning som i första hand tar sikte på yrkesverksamhet bör utgöra ett stöd för jämlikhetssträvandena i samhället. Den bör bl. a. kunna rnedverka till att förändra arbetsfördelnings- och rekryterings-mönster i mera deraokralisk riktning. Den raåste vidare självfallet präg­las av långsiktiga mål för utvecklingen inom arbetslivet, t. ex. i fråga ora arbetsmUjö.

Det är angeläget att en yrkesutövare har förmåga alt se yrkesinsat­serna i elt vidare sammanhang, att kritiskt bedöma företeelser som möter i arbetslivet och att medverka till yrkesverksamhetens utveckling och förnyelse. Inom utbUdningar som förutsätter mer omfattande för­kunskaper och vidare erfarenheler har man nalurligen anledning att ställa särskUda krav på att de studerandes förmåga i dessa avseenden utvecklas. Det är, som jag ser del, dessa krav tillsammans med den

 

Prop. 1975:9                                                          420

inom universitetsområdet traditioneUa anknytningen  tiU vetenskaplig verksarahet sora är och bör vara utraärkande för högskoleulbildnUigen.

De UtbUdningar som enligt mina förslag i det föregående skall föras lill högskolan är f. n. av myckel olika karaktär. SkUlnaderna gäller bl. a. graden och arten av yrkesförberedelse och av anknytnmg till forskning samt utbildningens verksarahelsiörraer. Det finns vidare variationer i fråga ora inriktning på att självständigt ställa problem och lösa dem samt i fråga om all självständigt uppsöka, inhämta, granska och kon­struktivt använda information. A< ena sidan finns det utbildningar som ger direkt yrkesanknutna kunskaper och färdigheter inora ett förhållan­devis snävt område, saknar direkt anknytning lill vetenskaplig verksam­het och bedrivs i raera bundna forraer. Ä andra sidan finns det ut­bildningar som ger mera genereUa kunskaper och färdigheler utan hän­syn till framtida tUlampningsområden, har ett direkt samband med forskning och ger slort utrymme ål självständiga insalser av den stude­rande. Många utbildningar har inslag som anknyter tUl båda dessa ytter­ligheter.

Det finns ingen anledning atl stäUa upp enhetlighet i de nämnda av­seendena sora elt mål i sig. SkUlnader belingade av olika högskoleutbUd-ningars inriktning kommer alltid alt finnas. Enligt min mening finns det emellertid skäl att söka utjämna dagens olikheter. Detla bör ske inora ramen för ett mål för den grundläggande högskoleutbUdningen sora forraulerals med utgångspunkt i förhållanden som bör känneteckna all högskoleutbUdning.

Det bör slås fast att högskoleutbildningen skall bedrivas på veten­skaplig grund. Jag äterkoraraer i det följande till frågan ora åtgärder för alt utveckla ett samspel raed forskning och forskarutbildning över hela fältet av grandläggande högskoleulbildning.

Vidare bör slås fast att högskoleutbildningens primära uppgift är alt ge de studerande kunskaper och färdigheler sora fordras för yrkes­verksamhet — förutom för fortsatt ulbildning som t. ex. forskarutbild­ning. Jag vUl något komraenlera denna cenirala uppgift raot bakgrund av de skilda tolkningar sora U 68:s förslag har getts.

I likhet med både U 68, raånga reraissinstanser och U 68-beredningen vill jag först betona att del angivna raålet inte får innebära alt utbild­ningen skall snävt inriktas raot ijirekt yrkesanknutna och dagsaktuella raål eller all varje enskild kurs behöver ges en specifik yrkesinriktning. Bredd i utbildningen och därmed möjligheter alt utnyttja den inom vi­dare sektorer är väsentlig på dagens och än mer på morgondagens ar­betsmarknad. Detta innebär krav på förändringar av sådana utbild­ningar inora högskolan sora f. n. är starkt specialiserade och ensidigt ar-betsraarknadsanpassade; I fråga ora dessa bör man sträva efter alt bredda utbUdningens aUmänna gmnd och starkare betona bl. a. me­todfrågor och behovet av fördjupade kunskaper om mänskliga och

 

Prop. 1975:9                                                          421

sociala förhållanden. Att jag sålunda starkl förordar bredd i utbUd­ningen innebär mte alt man i fråga om sädan högskoleutbildning, som i dag helt saknar yrkesförberedande inslag, bör avstå från atl ge ut­bildningen anknytning till arbetslivet. Detta gäller i försia hand viss utbildning inom de nuvarande fUosofiska fakulteternas oraråde. Även här bör raan sträva efter att den som genomgått gmndläggande hög­skoleutbildning skall ha god beredskap att gå över lill yrkesverksam-r het.

Uppgiften all ge yrkesförberedelse har givetvis olika innebörd inom olika delar av högskoleutbUdningen. Elt exempel på elt område där den har speciell karaktär är ulbildningarna på kulturområdet. Uppgiften blir här en del av det särskUda mål sora dessa har, näraligen att ge de stude-; rande möjligheter till egna praktiska, konstnärliga erfarenheter och alt bidra lill utvecklingen och förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmed­len.

Sammanfattningsvis ansluter jag raig till U 68-beredningens syn att den enskildes utbUdning som helhet bör utformas så att den gör utbild­ningen användbar inora något — ofta relativt brett — oraråde av arbets­livet. Också det oraråde för vUket utbildningen skall förbereda koramer självfallet att variera påtagligt i karaklär och omfattning mellan olika UtbUdningslinjer i högskolan. I vissa fall blir det fråga om, en nä­ringsgren eller en avgränsad del av offentlig verksamhet. I andra fall, blir det fråga om en funktion eller grupp av funktioner. Yrkesförbere­delsen kan då till viss del ligga i inhämtandet av kunskaper och färdig­heter av mer generell natur, t. ex. kommunikationsfärdigheter,, som är av betydelse för många olika slag av yrkesverksamhet.

Det bör vara en viktig uppgift för högskolan att ge utbildmng som, medverkar tUl alt stärka den enskUdes ställning i arbetslivet. Detta ställer krav såväl på, yrkesutbildning av mera grundläggande karaktär som på fortbildning och vidareutbildning inom skilda oraråden. Sär-, skilt väsentligt är att raöta behov hos arbetstagare, som tidigare inte kunnat få del av utbildning på högskolenivå.

Som jag redan nämnt har iniresset hos något äldre, redan yrkes-: verksamma att utnyttja högskoleorganisationen i fortbildnings- och vi-, dareutbildningssyfle ökat kraftigt under de senaste åren. Att på olika sätt underlätta en sådan utbildningsgång, som har karaklär av åter­kommande ulbildning, är enligt min raening en huvuduppgift för den nya högskolan. Jag kommer därför att i det följande förorda att möj­lighelema alt erbjuda vad U 68 kallar enstaka kurser inora skilda oraråden skall vidgas. Soni U 68-beredningen påpekat blir, när det gäller sådana kurser, gränsen flytande raellan utbildning som raoliveras av be-r hov i yrkesverksamheten och ulbildning som raera allmänt motiveras av kunskapsbehov och intressen hos individen. En och sararaa kurs kan så­lunda för en studerande vara elt led i en raålraedvetel planerad yrkesut-

 

Prop. 1975:9                                                          422

bildning, medan den för en annan kan tUlgodose främst ett allmänt ut-bildnuigsmtresse.

Jag är inte beredd att — som några remissinstanser förordar — be­gränsa högskolans uppgifier tUl utbUdnmg med rena yrkesmotiv ulan finner det naturligt att de — ofta unika — resurser som finns inom hög­skoleorganisationen så långt möjligt utnytljas för alt tillgodose efterfrå­gan på enstaka kurser från skUda grupper av utbUdningssökande, även sådana ulan direkta yrkesmotiv. En sådan utvecklmg ger ökad aktualitet ät frågan om den statliga högsikoleorganisationens uppgifter i förhål­lande till uppgifter avseende utbildning på högskolenivå som f. n. full­görs av folkbildningsorganisationema. Det är angeläget alt former för samverkan mellan högskolan och studieförbunden etableras som gör det möjligt att dels tUlgodose föreliggande utbildningsbehov så effektivt som möjligt, dels inom högskolan nyttiggöra studieförbundens bety­dande erfarenheter av kursverksamhet anpassad till äldre och yrkesverk­samma sluderandes behov. Jag återkommer lill dessa frågor i det föl­jande.

I sammanhanget vill jag peka på möjligheten och värdet av alt de statliga läroanstalternas resurser och erfarenheter tas i anspråk för att tillgodose särskilda behov av kortare kurser för t. ex. personal inom förvaltning och näringsliv. Sådan "uppdragsutbildning" kan anordnas inom ramen för av regeringen m«;ddelade bestämmelser.

När det gäller mål för högskoleutbUdningen anser jag slutligen att kravel på kritisk skolning bör komma till direkt uttryck. All högskoleut­bildning bör syfta till att skapa självständighet i förhållande till värde­ringar som möler i utbildningen och i den kommande yrkesverksamheten och också till att bedöma den egna utbUdningens och yrkesverksamhetens betydelse och konsekvenser för samhället. I debatten om U 68:s förslag har delta krav, som jag redan nämnt, ställts emot kravet på yrkesför­beredelse. Enligt min mening firms det inle någon motsättning mellan dessa krav, om yrkesförberedelsen ges den karaklär som jag här antytt. ÄtskUliga utbildningar som fyller högt ställda krav på yrkesförberedel­se uppfyUer också redan i dag kraven på krhisk skolning. Det bör enligt min mening vara möjligt att inom hela högskoleorganisationen förverk­liga en sådan kombination av arbelslivsanknytning och kritisk skolning.

Som U 68-beredningen har påpekat är det raed hänsyn till kravet på bredd i högskoleutbildningen och beredskap för förändringar på arbets­marknaden nödvändigt alt ge pi.'oblemorienteringen en central roll vid u{>}äggningen av utbildningens innehåll och verksamhetsformer. En ökad problemorientering av högskoleutbUdningen, i syfte att ulveckla de studerandes kritiska och skapande förmåga att ställa och lösa problem, ligger helt i linje med den syn på utbildningens karaklär och uppgifter som jag här redovisat. De lokala högskoleorganen måste bära huvud-

 

Prop. 1975:9                                                          423

ansvaret för en sådan utveckling, sora i första hand berör den enskilda kursens eller utbildningslinjens inriklning och uppläggning. Vad stats­makterna kan göra i detta sammanhang — föruiom att betona problem-orienteringens vikt — är att ge så goda betingelser som möjligt för ul­vecklingsarbele nära själva ulbildnings- och forskningsmiljön, inom insti­tutioner och utbildningsenheter.

Vid nuvarande filosofisk fakultet finns möjligheler att försöksvis in­rätta dels tvärvetenskapliga studiekurser över ämnesområdesgränserna, dels nya allmänna utbildningslinjer. I det följande kommer jag alt för­orda en väsentiig vidgning av möjligheterna att lokalt besluta om ulbild­ningens innehåll och organisaiion, bl. a. i fråga ora inrättande av en­staka kurser och lokala utbUdningslinjer, och också en ökad frihet alt besluta om dispositionen av tillgängliga resurser. Jag utgår från att denna vidgade lokala frihet kommer att öka möjligheterna alt tillgodose bl. a. de särskilda studieorganisatoriska och pedagogiska krav som en probleraorientering av ulbUdningen kan ställa.

En probleminriktning äv forsknings- och forskarutbildningsorganisa­tionen inom högskolan är självfallet av betydelse för att underiätla pro­blemorientering också i den grundläggande utbUdningen. Till frågan om utbyggnad av en forsknings- och forskamtbildningsorganisalion med så­dan inriktning i Linköping äterkoraraer jag i det följande.

3.2 Utbildning och forskning

U 68 utgår från att all högskoleutbUdning skall ha ett samband med forskningen. Arten av och formerna för utbildningens forskningssam­band måste, framhåller utredningen, komma att variera raellan olika orter och också mellan olika högskoleutbUdningar; traditionella mönster kan inte utan vidare föras över till nya utbildningar.

Allmänt pekar U 68 på att det genom den av utrednmgen föreslagna organisationen bör bli lättare att utveckla ändamålsenliga kontaktvägar mellan forskning och gmndutbildning samt att bygga forskning och forskarutbUdning på den grandutbildning som bedöms vara lämplig. Inom den vidgade högskolan bör också generellt bättre förutsältningar inom olika områden finnas då det gäller atl inrikta forskningen mol för sarahället viktiga problera, forraulerade med utgångspunkt i vad som aktualiserats i högskoleutbildningar med skiftande inriklning.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt lill U 68 :s syn alt all högsko­leutbildning skall ha ett samband med forskning. Från främst universi­tetshåll har emellertid kritik riktals mot utredningens förslag raed hän­syn till dess konsekvenser för detta samband. Invändningarna gäller i första hand förslagen om utbyggnad av högskoleutbildningen på orter utan fast forskningsorganisation och om utformningen av den institutio­nella organisationen.

 

Prop. 1975: 9                                                         474

U 68-beredningen förorciar för sin del all statsmakterna gör ett prin­ciputtalande om att ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskaratbildning bör utvecklas över hela fältet av högskoleut­bildning. Samtidigt påpekar beredningen liksom U 68 all arten av och formerna för detta samband rimligen måste komma att skifta mellan olika utbildningar och orter. Beredningen ser del emellertid som utom­ordentligt angeläget att elt mera direkt forskningssamband stegvis ut­vecklas för aUa slag av högskoleulbildning och att kraven på forsknings­samband för ulbUdningen på de orter som saknar fast forskningsorgani­sation tillgodoses särskilt. Beredningen föreslår en rad anordningar och ålgärder i syfte att bevara och ulveckla sambandei niellan grundutbild­ning och forskning/forskarutbildning.

Jag återkommer i det följande till de frågor om sambandet mellan grundläggande utbUdning å ena sidan, forskning och forskarutbildning å den andra, som mera direkt rör lokalisering av nytillkommande högsko­leutbildning samt högskolans institutionella organisation. Nu tar jag upp vissa allraänna synpunkter på det .näranda, sambandei samt vidare de särskilda anordningar som U 68-beredningen föreslagit för att på regio­nal grund utveckla kontakter och saraverkan raellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation.

En aspekt på utbUdningens forskningsanknytning gäller möjligheterna att bygga på grandläggande högskoleutbildning med forskarutbildning. Det finns här betydande skillnader mellan olika slag av grandutbildning. Som U 68 frarahåller har traditionellt rekryteringen av studerande lill forskarutbUdning i regel skett inom den forskarutbildande institutionen. En viklig sirävan i svensk utbildningspolitik är atl undvika återvänds­gränder i utbildningssystemet. Redan av detta skäl är det enligt min me­ning angeläget att vidga forskarutbildningens rekryteringsbas till, att avse även sådana högskoleutbildningar som i dag meddelas vid enheter utan forskning. Del gäller då både, att skapa nya rekryteringsvägar till redan befinllig forskarutbildning och annan ulbildning på denna nivå samt att bredda forskarutbildningen på grundval av ulbildning som f. n. anordnas utanför universitetsorganisationen.

Jag kommer därmed över till en annan aspekt på den grundläggande utbildningens forskningsanknytning. Den,gäller förekomsten av forsk­ning och forskarutbUdning med direkt anknytning till olika grundutbild­ningars innehåll och problemområden. Del finns här samma skillnader som i fråga om rekryteringen tUl forskarutbildning. Det samspel som förekommer mellan grundutbildning och forskning/forskarutbUdning är sålunda i stor utsträckning begränsat till verksamheten inom de läroan­stalter och institutioner där forskning bedrivs. Detta påverkar såväl in­riktningen av forskningen inom universitetsorganisationen som de "utan­förstående" högskoleutbUdningarnas möjligheter att tiUgodogöra. sig den vetenskapliga utvecklingen, Mot denna bakgmnd har de senaste

 

Prop. 1975:9                                                          425

åren önskemål om forskaratbildning och forskning i anslutning liU olika grundutbildningar förts fram i fråga om flera från universiteten fri­slående högskoleutbildningar. Exempel finns i konstnärsutbildningssak-kunnigas (KUS) belänkande (SOU 1970: 60) Högskolor för konstnäriig UtbUdning och i lärärutbUdningskommilténs (LUK) huvudbetänkande (SOU 1972: 92) Fortsatt, reformering av lärarutbUdningen. Vidare har bl.a. nämnden för socionorautbUdning i sitt yttrande över U 68:s hu­vudbetänkande utförligt belyst problera kring socionornutbildningens forskningsanknytning. I del sisinämnda fallet gäller det t. ex. utveckUng av forskning och forskaratbildning inom ett för socionornutbUdningen centralt ämne som social metodik.

Det jag här har antytt — en vidgad rekrytering till forskarutbUdning, en breddad inriktning av forskningen och forskarutbildningen och ett därpå grundat växelspel av idéer och lön mellan forskning/forskarut­bildning och olika slag av grandläggande ulbildnmg — är enligt min mening väsentliga inslag i den fortsatta utvecklingen av högskolan. Jag ansluter mig således till bl. a. UKÄ:s och U 68-beredningens bedömning atl etl samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskar­utbildning bör komraa till slånd över hela fältet av högskoleutbildning. Detla innebär atl jag anser det varken praktiskt raöjligt eller principiellt önskvärt atl dra en skarp gräns mellan direkl forskningsanknuten och annan högskoleutbUdning. Anknytningen till forskning är som jag be­tonat i det föregående en av de faktorer som bör känneteckna all hög-, skoleutbildning.

Den vidgning av saraspelet raellan gmndutbUdning och forskning/fors­karutbildning som jag sålunda förordar måste givetvis för sitt förverk­ ligande bli beroende av ett forlsalt planerings- och ulvecklingsarbele, såväl aUmänt som för enskilda områden inom högskolan. I enlighet med U 68-beredningens förslag avser jag alt i: annat sararaanhang föreslå, regeringen att uppdra åt den år 1974 lillkallade forskamtbUdningsutred-ningen alt utreda konsekvensema för bl. a. behörighet och urval till forskarutbildning av vad jag förordal i det föregående. Atl utarbeta studieplaner m. ra. för forskaratbUdning inom nya områden är i första hand en angelägenhet för högskolemyndigheterna i deras fortlöpande planerings- och utvecklingsarbete. Det är naturUgt all ny forskaratbild­ning kan komma till stånd i första hand med inriktning mot områden där visst utvecklingsarbete, eller forskning redan pågår. Frågan om åt­gärder för atl utveckla sambandet mellan olika grandutbUdningar och forskning/forskarutbUdning får i övrigt ytterst prövas i det årliga bud­getarbetet.

TiU de institutionella förutsättningarna för det fortsatta planeringsar­betet i denna del och för sarabandet mellan grundutbildning och forsk­ning/forskarutbUdning över huvud återkommer-jag,, som närants, i del följande. Jag vill emellertid redan här ta upp frågan om lokaliseringen av resurserna för forskning och forskarutbildning.

 

Prop. 1975:9                                                          426

Den institutionella förening mellan utbildning och forskning som kän­netecknar universitetsväsendet är inle bara ett väsentiigt drag i vår kul­turtradition. Den är också av central betydelse för högskolans raöjlighe­ter alt i växelverkan mellan utbildning cx;h forsknmg spela en förnyelse­roll i samhällsutvecklingen. I den breddade och differentierade högskola som vi nu har att planera för iir det emellerlid praktiskt omöjligt att över hela fältet basera kontakten mellan gmndläggande utbildning och forskning/forskarutbildning på e;n direkt institutionell gemenskap. Det räcker här med att påpeka att grandläggande högskoleutbildning enligt den avgränsning som jag förordat i det föregående f. n. anordnas i per­manent form på elt trettiotal orter i landel.

Att förse varje enhet för grundläggande högskoleutbildning eller varje slag av sådan utbUdning med egna permanenta resurser för forskning och forskaratbUdning skulle enligt min mening innebära en från den ve­tenskapliga verksamhetens synpunkt olycklig splittring av resursema. Jag ansluter mig sålunda — Uksom flertalet remissinstanser och U 68-beredningen —■ till U 68:s ulgångspunkt att fasla forsknings- och forskar­utbildningsresurser inom högskolan allljärat skall vara koncentrerade till de sju orter som f. n. har sådana resurser, dvs. Stockholm, Uppsala, Lin­köping, Lund/Malmö, Göieborg, Umeå och Luleå. En utgångspunkt för en uibyggnad av högskolans forskning och forskariitbildning inom nya områden måste enligl min uppfattning vara att en samordning av de samlade resurserna för ändamåle;t och deras utnyttjande säkras. Av in­tresse är här bl. a. de av U 68 o<;h U 68-beredningen föreslagna anord­ningarna för forskningsanknytnin,».

I olika remissyttranden över Lf 68 :s förslag, bl, a. från de nuvarande universitetsfUialorterna, förordas att forskning skall kunna förläggas också lill andra högskoleorter äii de sju nyss nämnda. Vanligen tänker man sig därvid en samverkan niellan högskoleenheten på den berörda orten och universitetet (raolsv.) på någon av ortema med fast forsknings­organisation. Ett huvudmotiv för dessa förslag är givetvis önskemålet att ge också högskoleutbildningen ulanför universitetsorterna möjlighe­ter till kontakt och samspel med forskning och forskarutbUdning. I ytt­randena pekar man eraellertid även på liiöjlighetema alt anknyta forsk­ning av nämnda slag till regionala förhållanden och problem och fram­håller det värde detta skulle ha för ätt stimiuléra den regionala utveck­lingen. I sammanhanget betonas mte sällan möjligheterna att anknyta till de — ibland betydande — resurser för forsknings- och utvecklings­arbete som finns utanför högskoleorganisationen, t. ex. inom industri och sjukvård.

U 68-beredningen förordar liksom U 68 att universitetslektorer och innehavare av andra lärartjänster för vilka motsvarande kompetenskrav gäller — dvs. sådana lärare som f. n. bär huvudansvaret för högskole­utbildning på orter utanför universitetsoirtéma — skäll få möjlighet alt

 

3»rop. 1975: 9                                                        427

fullgöra tjänstgöring i forskning och förbätlrade möjligheter att tjänst­göra i forskaratbildning. Detla bör enligt beredningen förverkligas bl. a. genora att lärare vid enheter ulan fast forskningsorganisation får möj­Ughet att tjänstgöra vid enheter med sådan organisation. Berednmgen föreslår vidare att särskilda medel skall anvisas fakultetsvis för att tas i anspråk för kostnader i samband med att forskningsprojekt, sora inte kräver särskilda investeringar i tung utrastning e. d., förläggs tiU hög­skoleorter utan fast forskningsorganisation. Härvid bör enligt bered­ningen projekt med anknytning tiU den regionala utvecklingen eller tUl befintiiga forskningsresurser utanför högskoleorganisationen uppmärk­sammas särskUl. Av betydelse i sammanhanget är också atl U 68-bered­ningen ansluter sig tiU U 68:s förslag att samtliga universitetslektorer (motsv.) — alltså även de som är knutna tUl enheter utanför universi­tetsorterna — skall tillhöra närmast berörd fakultet. Detta ger en admi­nistrativ utgångspunkt för deras anknytnmg till forsknings- och forskar-utbUdningsverksamheten.

U 68-beredningens förslag i fråga om sambandet mellan gmndläg­gande utbildning och forskning/forskamtbildning har aUmänt mottagits positivt av dem som yttrat sig över berednmgens promeraoria, även om bl. a. Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och vissa uni­versitetsorgan anser också de av beredningen förordade anordningarna otiUräckliga.

För egen del är jag medveten om att de av U 68-beredningen före­slagna anordningarna för anknytning mellan forskning/forskamtbild­ning och grandläggande utbUdning i utgångsläget får särskild betydelse för den del av högskoleutbildningen som hör till de nuvarande filo­sofiska fakultetemas område och för med denna närbesläktad, över­vägande teoretiskt inriktad utbildning. De kan emellertid enligt min bedömning få betydelse som en modell för utvecklingen av sambandei mellan de båda verksamhetsgrenarna inom hela högskolan. Anordning­arna bör sålunda bidra till alt utplåna de i dag strikta gränserna mellan enheter med och enheter utan forskningsorganisation och följaktligen också mellan gmndutbildning med direkt forskningsanknytning och grundutbildning utan sådan. De bör ge ett större anlal lärare i grand­läggande utbildning möjlighet att genom engagemang i forskning och forskamtbildning utveckla sina egna förutsättningar i detta avseende och berika sin pedagogiska insats. De bör därigenom också ge etl ökat antal studerande i grandläggande utbildning kontakt med vetenskaplig verksamhet och underiätla den önskvärda breddningen av rekryteringen tiU denna. De bör sålunda bU värdefulla hjälpmedel när det gäUer att inom skilda utbildnings- och forskningsområden och på skilda orter successivt utveckla ett samspel raellan grandläggande utbildning och forskning/forskaratbildning enligt vad jag förordat i det föregående. De bör också bidra tiU att forskningen och forskarutbildningen inom

 

Prop. 1975:9                                                                       428

högskolan i ökad utsträckning inriktas på problem formulerade med ut­gångspunkt i förhållandena inom olika regioner och därmed i ökad ut­sträckning tjänar den regionala utvecklmgen.

Av vikt i sammanhanget är att samtliga de antydda fördelarna — här delar jag U 68-beredningens bedömning — kan uppnås utan att de exi­sterande sambanden mellan forskning/forskarutbildning och grundläg­gande utbildning på universitetsorterna behöver förändras negativt.

Mot denna bakgrund anser jag att ett syslem för forskningsanknyt- • ning av grundläggande högskoleutbUdning på regional bas enligt de av U 68-beredningen skisserade jjrincipema bör förverkligas. De före­slagna anordningarna får ses som en del av de samlade insatserna för forskning och forskarutbUdning inom högskolan och medelsbehovel för dera får vägas mot medelsbehoven för andra forsknings- och forskarutbildningsändamål i bl.a. det - årliga budgetarbetet. Jag åter­kommer i det följande till de organisatoriska frågor som aktualiseras härvid.

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om utbyggnad;av forsk­ningsorganisationen vid nuvarande högskolan i Linköping. Den filosofis­ka fakulteten där har f.n., endast uppgifter i,fråga omi grundläggande utbildning. Inora fakulleten och högskolan har ett förberedande utred­ningsarbete genomförts rörände upprättande av en tvärvetenskapligt och tematiskt orienterad forskningsorganisation inom i försia hand de områden som representeras av den fUosofiska fakulteten. Högskolans konsistorium har anhållit ora uppdrag all närraare utreda denna fråga. UKÄ har anslutit sig tUl högskolans önskeraål.   ,

För egen del anser jag den skisserade modellen för forskningsorgani­sation, sora i motsats till den traditionella inte bygger på en strikt indel­ning i äranesoraråden och på fasta äranesanknutna lärartjänster, intres­sant. Jag delar högskolans bedömning att en organisation enligt, denna modell kan utgöra ett värdefullt komplement till den traditionella forsk­ningsorganisationen vid universiteten och ätt den lättare än den senare bör kunna tUlgodose nya forskningsbehov av tvärvetenskaplig karaktär. Inle minst för den forskningsanknytning på regional bas sora jag nyss berört är det värdefullt att ocksiå den sjätte huvudorten för utbildning och forskning i landet, Linköping, får resurser för forskning och fors­karutbildning även inom den fUosofiska fakultetens oraråde.

Jag avser raot bakgrand av vad jag anfört att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt högskolan i Linköping att utreda frågan ora en forsknings- och forskarulbildningsorganisation av nämnda slag i Linköping samt tUl UKÄ komma in raed därav påkallade förslag. Ut­redningsarbetet bör bedrivas i kontakt med berörda fakultetsbered­ningar, forskarutbildningsulredningen och, i den raån så bedöms påkal­lat, den organisationskommitté för bl. a. högskolan i Linköping sora jag koramer att föreslå i del följande.

 

Prop. 1975: 9                                                         429

3.3 Indelning av den grundläggande högskoleutbildningen

U 68 anser, såväl raed hänsyn till de utbildningssökandes och arbets­marknadens informationsbehov som av planeringsskäl, en indelning av den grundläggande högskoleutbUdningen nödvändig. Med ulgångspunkt i att högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkes­verksamheten har utredningen funnit en indelning i yrkesulbildningssek­torer lämplig som grand för planering ra. m. i fråga ora högskolans ut­bildningslinjer. U 68 föreslår fem yrkesutbildiungssektorer: teknisk yr­kesutbildning, adrainistrativ och ekonomisk yrkesutbildning, vårdyrkes-utbUdning, utbUdning för undervisningsyrken samt utbUdning för kul­tur- och informationsyrken.

Remissinstanserna har i huvudsak godtagit förslagel om en indelning i yrkesutbUdningssektorer. Dock anser flertalet universilelsinslanser indel­ningen olämplig för utbildningslinjer som svarar mot utbildning inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område. De invändningar som här görs synes i sak gälla dels det föreslagna utbildningslinjesystemet inom detta område, dels sektorsindelningens konsekvenser för den institutio­nella organisaiionen.

Vidare förs i vissa yttranden fram förslag om förändringar i den av U 68 föreslagna sektorstillhörigheien för olika utbildningar.

U 68-beredningen tillstyrker förslaget ora en indelning i yrkesutbild­ningsseklorer i första hand sora underlag för planering och resursfördel­ning centralt och regionalt. I likhet med U 68 och raånga remissinstan­ser betonar beredningen att olika utbUdningars sektorstillhörighet kan behöva omprövas fortlöpande och att seklorsindelningen inle får skapa konstlade gränser för raöjligheterna att utnyttja utbUdningsutbudet.

För egen del anser jag att en indelning av högskolans system av yrkes­inriktade utbildningslinjer i sektorer, där utbildningslinjer som har sam­band med varandra med avseende på yrkesinriktningen gmpperas liU­sammans, är nödvändig — dels för den övergripande planeringen av an­talet studerande och statsmakternas resursfördelning, dels för arbetet med att utveckla och förnya utbildningens innehåll och organisation. Självfallet får en fortiöpande utveckling av högskoleutbildningen aldrig låsas av en seklorsindelning. En sådan ger emellertid enligl rain me­ning en lämplig ram för ulvecklingsarbetel inora den vidgade högskolan.

De olika yrkesulbildningssektorernas omfaltning enligt U 68:s förslag framgår av den förteckning som jag tidigare anmält som bilaga 1. Jag finner i likhel med flertalet remissinstanser de föreslagna fem sekto­rerna i huvudsak väl avvägda. Med utgångspunkt i remissyttrandena anser jag emeUertid förändringar i den av U 68 förordade sektorslill-hörigheten motiverade i några faU.

I U 68:s förslag förs av nuvarande linjer vid socialhögskola den so-

 

Prop. 1975:9                                                          430

cjala linjen tiU sektom för vårdyrkesutbildning och förvaltningslinjen till sektorn för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning. Socialhögsko­lorna och nämnden för socionomutbildning ultalar sig i sina yttranden för atl de båda linjema med hänsyn till silt inbördes samband skall föras till en och samma sektor och då till den sistnämnda.

Med den helhetssyn på socialt arbete och hälso- och sjukvård som varit framträdande i det senaste årtiondets reforraarbete finns det enligt min mening i och för sig goda skäl för den av U 68 föreslagna lös­ningen. Under alla förhållanden är elt saraspel mellan socialvården ocb hälso- och sjukvården vid planeringen av högskoleutbildningen inom del berörda området nödvändigt. Samtidigt har jag förståelse för det från so­cialhögskoloma framförda argumentet att det är fråga om två linjer med många beröringspunkter, den ena linjen med en mera social, den andra raed en mera administrativ inriktning. Mot denna bakgrund anser jag det motiverat alt tills vidare föra även den sociala linjen lill sektorn för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning. Denna bör då enligt min raening benäranas sektorn för adrainistrativ, ekonoraisk och social yrkesutbildning. Till samma sektor torde sora en konsekvens böra föras också den andra socialt inriklade utbUdningslinje, som av U 68 förts till sektorn för vårdyrkesutbUdning, riämligen psykologlinjen.

Flera nära berörda remissinstanser har förordat all de farmaceutiska utbildningslinjema samt receplarielinjen och laboralorieassistenilinjen skall föras tUl sektom för vårdyrkesutbildning i stället för, som U 68 föreslagit, till sektom för teknisk yrkesutbUdning. Jag finner övervä­gande skäl, bl. a. hänsyn till befintiiga samband med medicinsk forsk­ning och utbildning, tala för denna lösning.

Sektom för utbUdning för kultur- och informationsyrken omfattar en­ligt U 68:s förslag bl. a. flertalet av ulbildningarna på kulturområdet, medan till sektom för ulbildning för undervisningsyrken förls olika slags läramlbUdning i ämnen som musik, teckning och dans. Mellan lärarat-bildningen i dessa äranen och vissa av de utbildningar som förls lill sek­tom för kultur- och informationsyrken finns i dag ett starkt inbördes samband. Även om i detta samraanhang den föreslagna seklorsindel­ningen kan medföra problem i vissa avseenden, anser jag alt fördelar­na raed atl hålla saraman å ena sidan all utbUdning för undervisnings­yrken, å andra sidan utbildningen för kultur- och informationsyrken, väger tyngre.

Den av U 68 föreslagna sektorstillhörigheien för olika utbildningar torde i övrigt tiUs vidare kunna ligga tUl gnmd för planeringsarbetet. Statsmakterna får anledning att ta slällning till de fem sektorernas när­mare omfattning i samband raed alt medel första gången skall anvisas enligt det på bl. a. sektorsindelningen grundade anslagssystem som jag komraer att förorda i det följande.

 

Prop. 1975:9                                                          431

Indelningen i yrkesutbildningssektorer bör endast avse de samman­hängande yrkesinriktade utbildningsprogrammen, i första hand de all­männa UtbUdningslinjerna.

4.   Återkommande utbildning

Ett bärande tema i U 68:s förslag är alt principen ålerkommande ut­bildning skall prägla den fortsatta planeringen av högskoleutbildningen. Med ålerkommande utbildning avser U 68 en modell för fördelning i li­den av den enskUdes utbildning, där utbildningen förläggs i perioder som skiljs åt av yrkesverksamhet.

Remissinstansema är i allt väsentligt positiva till grundtankarna i U 68:s överväganden och förslag i denna del. Tyngdpunkten i olika yttran­den ligger dock på olika delar av förslagen. LO och TCO ra, fl. frarahål­ler att uppbyggnaden av ålerkoraraande utbUdning måste ske i snabbare takt än vad U 68:s förslag antyder, inte minst i fråga om det gymnasiala stadiet. I vissa yttranden från universitet och högskolor redovisas å andra sidan tveksamhet. Man pekar bl a. på alt ålerkommande ulbild­ning kan komraa att användas som motiv för atl generellt kräva yrkeser­farenhet för tillträde till högskoleulbildning.

U 68-beredningen stryker för sin del starkt under betydelsen av all ett utbildningssystem som främjar återkommande ulbildning ulvecklas. Beredningen förordar ett principuttalande av sialsmakierna av denna innebörd sora en grund för konkret arbete inom olika utbildningsmyn-digheter.

För egen del anser jag det — sora jag berört redan inledningsvis —■ väsentligt alt den fortsatta planeringen av ulbUdningssysleraet utgår från ålerkoraraande ulbildning som en vanlig modell för individernas utbildningsplanering. Åtgärder sora frärajar utvecklingen av återkom­mande utbildning spänner över elt vitt fält och berör inte bara utbild­ningspolitiken. I detta sammanhang har jag anledning att i första hand behandla frågan om återkomraande utbildning från högskoleutbildning­ens synpunkt. De förslag jag för frara berör förändringar inom högsko­lan samt i reglema för behörighet och urval tiU högskoleulbildning. Jag får anledning atl inom kort återkoraraa till andra för förverkligandet av återkommande utbUdning utomordentUgt viktiga frågor, främst på det sludiesociala området.

Mot bakgrand av vad som anförts i en del remissyttranden och i den allmänna debatten vill jag först betona att återkommande utbildning är en modell för planering av utbildnmgsinsatser och utbildningsefterfrå- gan. Det är därför inte något som kan införas vid en viss tidpunkt ge­nom beslut av statsmaktema utan snarare ett sätt atl se på utbildning, vilket enligt min mening i så slor utsträckning som möjligt bör prägla

 

Prop. 1975: 9                                                         432

såväl samhällets som individernas utbildningsplanering. Statsmakternas och myndigheternas beslut bör i första hand avse ålgärder som bidrar lill att göra del naturligt och praktiskt möjligt för individen alt planera för återkommande utbildning.

Jag räknar med att återkommande utbildning — som ett mönster att ta utbildningsorganisationen i anspråk —■ stegvis skaU bli etl realis­tiskt alternativ till den nuvarande ordningen som huvudsakligen byg­ger på sammanhängande utbildning under ungdomsåren. Den senare ordningen kan säkerligen även i fraratiden vara en för raånga ända­målsenlig uppläggning av studierna. Motiven för atl utveckla åler­kommande utbildning är emellertid enligl min raening så starka att man bör prioritera åtgärder som främjar en sådan utveckling, bl. a. därför all den på ett utomordentligt betydelsefullt sätt vidgar människors möjlig­heter att planera sin utbildning pä längre sikt.

Jag vill i sammanhanget nämna atl olika aspekter på återkommande utbildning f. n. också bearbetas från andra utgångspunkter än ulbild­ningsmässiga. Exerapelvis anges i direktiven till den av chefen för ar-betsraarknadsdepartemenlet år 1974 lillkallade sysselsätlningsutred­ningen att återkommande utbildning bör övervägas som en möjlighet att underlätta ungdomars inträde i arbetslivet.

Redan i dag finns det många studerande som planerar sin ulbildning enligl etl mönsier som ansluter till principen återkommande utbUdning. Utvecklingen vid t. ex. de fUosofiska fakulteterna under senare år gör det rimligt att anla att en sådan uppläggning av studierna blivit vanli­gare. I raånga avseenden fungerar eraellertid organisationen av högsko­leutbildningen, de studiesociala systemen och arbetsmarknaden på ett sådant sätt att en utveckling av återkommande utbildning hämmas. Med åtgärder av de slag som jag kommer att redovisa i del följande bör återkommande ulbildning redan under de närmaste åren kunna bli en mer vanligt förekommande modell för individernas och samhällets ut­bildningsplanering, en modell som stegvis utvecklas.

Den kraftiga expansionen av ungdomsutbildningen, som för individen innebär en koncentration av utbildning till perioden raellan 7 och 25 års ålder, har lett till en raarkering av skillnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning. Främsi är detta en skillnad mellan generatio­ner, men även inom den yngre generationen finns stora olikheter i ut­bildningshänseende. De förstärkta insatserna på vuxenutbUdningsorarå-det under senare år syftar till att utjämna dessa skillnader.

I ett system raed huvudsakligen lång, sammanhängande ungdomsut­bildning får raan räkna raed all skiUnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning i väsentlig utsträckning blir bestående. Genom ut­bUdning av vuxna överbryggas i efterhand dessa skUlnader till viss del. Från såväl samhällets som individernas synpunkt är det emeUertid enligt min mening raer rationellt all utbildningsbehoven tUlgodoses genora en

 

Prop. 1975:9                                                          433

medvetet planerad fördelning av utbildningsinsatserna på flera perioder av individens liv.

I likhet med bl. a. LO vUl jag stryka under betydelsen av en planering för återkommande utbUdning som motsvarar arbetsmarknadens föränd­ring. I de högindustrialiserade länderna gör man f. n. bedöraningen att sysselsättningen inora industrin koramer att stagnera och samtidigt ändra karaktär. Ökade sysselsättningsmöjligheter erbjuder framför allt tjänstesektorn. Inom utbildningsområdet leder denna utveckling till krav på utbildningsinsatser för att tillgodose behov av kunskaper dels för en tekniskt allt mer invecklad industriell produklion, dels för den växande tjänstesektorn. Utvecklingen leder också till alt specialiserade yrkes­kunskaper snabbare än lidigare förlorar i aktualitet. Krav ställs på ut­bildning sora ger beredskap för att tiUägna sig ny kunskap och på fort­bildning i yrkesverksaraheten. Förutsättningarna atl sinsemellan anpassa utbUdningsutbudet och arbetsmarknadens växlande behov är enligt min mening bättre när perioder av utbildning naturligt avlöser perioder av yrkesverksamhel än när utbUdningsinsatserna helt koncentreras till ung­domsåren.

U 68 pekar på alt återkommande utbildning kan bidra till elt ökat engagemang i utbUdningens ulformning bland dem som är i arbetslivet och minska värderingsklyftor raellan studerande och yrkesverksamma. Cenom att utbildningen varvas med perioder av förvärsarbete får de studerande ökad motivation och vidare erfarenheter, vilket enligt utred­ningen kan bidra också till alt minska studietidernas längd. Jag delar uppfattningen att dessa omständigheter lalar lill förmån för återkom­mande utbildning.

Sirävan atl åstadkomma en jämnare social fördelning av utbild­ningsinsatserna är ett av huvudmotiven för att främja återkommande ut­bildning. U 68 varnar för att effekterna kan bli motsatta de åsyftade. En av de omständigheter som lalar för en sådan negativ utveckling är atl antalet val mellan yrkesverksamhet och utbildning ökar för den som läg­ger upp sina studier enligt den återkommande utbildningens princip. Vid sådana val tenderar ungdomar från hem som saknar studielradi-tion erfarenhetsmässigt att välja yrkesverksamhet. Särskild uppmärk­samhet bör därför ägnas åtgärder som kan stimulera ulbUdningsefter­frågan även bland korttidsutbUdade. En huvuduppgift i utbUdningsmyn-digheternas uppföljningsarbete bör vara att studera rekryteringen bl. a. med hänsyn lill sociala fakiorer. I likhel med bl. a. TCO är jag emel­lertid övertygad om atl en studieorganisation som stöder återkom­mande utbildning, förenad med kraftfulla insatser i fråga om studie­stöd, information och rekrytering, ger bättre förutsättningar för en social utjämning än hittillsvarande system. Jag ser en utveckling av högskolans studieorganisation i denna riklning som en huvuduppgift för högskolemyndigheternas planerings- och utvecklingsarbete.

28    Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          434

Av stor betydelse för raöjligheterna att förverkliga ålerkoraraande ut­bildning är givetvis utforraningen av behörighels- och urvalsreglerna för högskoleutbildning. Också högskolestudiernas inriktrung och organisa­tion särat fördelningen av de samlade resurserna för högskoleutbildning på olika slag av utbildning och olika regioner är väsentliga faktorer i samraanhanget. Jag har i det föregående föreslagit att yrkeserfaren­het i korabination med viss ålder skall ge allmän behörighet för hög­skoleutbUdning. I del följande komraer jag att lägga fram förslag bl. a. ora en förändrad studieorganisation, om vidgade utbUdningsmöjlig-heter i enstaka kurser och ora införande av arbetslivserfarenhet också som grund för urval till högskoleutbUdning. Jag kommer vidare att föreslå att högskoleutbildningen byggs ut på flera orter utanför universi­tetsorterna samt alt det lokala och regionala ansvaret för alt — i sam­spel mellan högskolan och samhället i övrigt — planera och utveckla ut­budet av högskoleutbUdning vidgas. Alla dessa förslag syftar inte minst till att främja ålerkoraraande ulbildning.

Många reraissinstanser fäster stor vikt vid formema för studiefi­nansiering i elt utbildningssystem som främjar återkommande ulbild­ning. Också enligt min bedöraning spelar studiefinansieringen en avgö­rande roll, såväl vid valet mellan fortsatta studier och yrkesarbete efter gymnasieskolan sora vid beslul om all efter en lids yrkesarbete genomgå ytterligare utbUdning. Jag kommer, som jag tidigare har nännnt, att inom kort föreslå regeringen atl lägga fram en proposition med anledning av SVUX' förslag. Jag räknar raed att i del saramanhanget kunna förorda ett studiestöd för vuxna studerande som är ägnat alt underiätla en successiv utveckling av ålerkommande utbildning.

Nära knuten till frågan om studiefinansieringen är frågan om rält till ledighet för studier. I likhet med raånga remissinstanser anser jag att en sådan rätt är en förutsättning för att återkomraande utbUdning skall bli ett reellt alternativ för den enskilde. Av slor betydelse bör här bli del beslut sora fattades vid 1974 års riksdag (prop. 1974: 148, InU 1974: 31, rskr 1974: 399) och lagen (1974: 981) om arbetstagares rält tUl ledighet för UtbUdning.

Som U 68 har frarahållit är vidare gymnasieskolans utformning av vi­tal betydelse för de sluderandes attityder i frågan om sammanhängande eller återkommande utbildning. Möjligheten att efter gymnasieskolan träffa ett val raellan direkta fortsatta studier och yrkesverksarahet beror både på gymnasieskoleutbildningens innehåll och på dess organisation.

U 68:s tanke alt de yrkesförberedande inslagen på de f. n. mindre utpräglat yrkesinriktade linjema på sikt bör förstärkas är enUgl mm me­ning riktig. Det är emeUertid också viktigt att utvecklingen av studieför­beredande inslag på de mera yrkesinriktade linjerna forlsälter. Ulveck­lingen av återkomraande utbildning skulle självfaUet stimuleras om alla linjer i gyranasieskolan kunde ge såväl yrkes- sora studieförbe­redande utbildning i sådan orafattning alt var och en som gått igenom

 

Prop. 1975:9                                                          435

gymnasieskolan skulle vara väl förberedd både för att gå ut i arbets­livet och för alt fortsälla med studier. Härmed sammanhängande pro­blem kan komma att belysas av den inom utbildningsdepartementet ny­ligen tiUsatta arbetsgruppen för gymnasieskolefrågor samt av sysselsätt­ningsutredningen. Jag räknar emellertid i försia hand med att SÖ tar initativ i den av U 68 förordade riktningen..

Även dimensioneringen av de olika linjerna i gymnasieskolan har ett direkt inflylande på utvecklmgen av ålerkoraraande utbildning. Jag åter­kommer tiU denna fråga i det följande.

Såväl U 68 som remissinslanserna har strukit under belydelsen av in­forraation och stiraulerande åtgärder för att elt syslem med ålerkom­mande UtbUdning inte skall få negativa sociala effekter. Jag delar denna uppfattning. Siudie- och yrkesvägledningsverksaraheten inom och raed anknytning till högskolan bör enligt min mening få som en huvudupp­gift under de närmaste åren att informera ora återkommande ulbildning. Saraverkan bör härvid etableras med arbetsmarknadens parter. Omfatt­ningen av och formerna för insatserna får prövas bl. a. i det årliga bud­getarbetet.

Åtgärder som främjar ulvecklingen av ålerkoraraande utbildning är aktueUa inom raånga olika områden. Det koramer likväl med all säkerhet att ta lång tid innan återkomraande ulbildning får en lika naturlig plats i individernas utbildningsplanering som den långa sammanhängande ung­domsutbildningen f. n. har. Omställningen till återkommande utbildning måste för avsevärd lid framåt ägnas särskild uppmärksamhet i plane­ringen inom olika samhällssektorer. Såvitt avser utbildningssektom, i första hand högskolan, bör myndigheternas planering följa de riktiinjer som jag här redovisat.

5.    Högskolestudiernas inriktning och organisation m. m. 5.1 Utgångspunkter

En huvuduppgift i fråga ora den vidare utvecklingen av den grund­läggande högskoleutbUdningen är, som jag redan framhållit, att bredda och differentiera utbildningsutbudet för att möta nya behov inom ar­betslivet och hos enskilda. Det gäller atl utveckla högskoleutbildning inom helt eUer delvis nya områden och också alt skapa fömtsättningar för att kombinera moment och resurser från skUda delar av högskolan. Inte minst som ett led i förverkligandet av den återkommande utbUd­ningens princip raåste kortare utbUdnmg korama tiU stånd inom olika områden över hela högskolefället.

För egen del är jag övertygad om att en avgörande förutsättning för en smidig fortlöpande utveckling av högskoleutbildningen enligt av statsmaktema angivna riktlinjer är atl tyngdpunkten i utvecklings-

 

Prop. 1975: 9                                                         436

arbetet Ugger i anslutning lill själva utbUdnings- och forskningsmiljön och i nära kontakt med arbetslivet.

Förändringar i den högre utbildningens innehåll och studieorganisa­tion har hittills i vårt land ofta mitierats och genomförts genom centrala insatser, i utredningar och inom ämbetsverk. Det lokala utrymmet för experimenl och över huvud för variationer i utbildningens innehåll och uppläggning har varit begränsal. Utvecklingsmöjligheterna har hämmats av bl. a. administrativa gränser. Självfallet komimer även i fortsättningen utrednings- och utvecklingsarbete på riksplanet att vara nödvändigt som underlag för mera genomgripande förändringar i utbildningen inom skUda områden. En viss samordning är också nödvändig för att främja all de samlade resurserna utnyttjas effektivt. Det är emeUertid enligt min uppfattning nödvändigt att reformeringen av högskoleutbildningen i ökad utsträckning förankras i ett lokalt förnyelsearbete. Förutsält­ningar för detta skapas, som jag ser det, främst genora en ökad lokal frihet att besluta om utbildningens innehåll och organisaiion och att dis­ponera lillgängliga resurser, genom studieorganisatoriska beslämmelser som möjliggör kombinationer över hela högskolan och genom elt för­bättrat samspel mellan högskolan, och del omgivande samhället. Föränd­ringar av denna innebörd är enligt rain raening utoraordentligt väsenl­Uga för att fräraja utvecklingen av högskoleutbildningens innehåU.

Med detla synsätt har jag svårt att förstå dera sora i debatten kring U 68:s förslag hävdar att frågor ora utbUdningens innehåll och kvalitet måste ulredas, innan högskoleutbildningen reformeras i den förordade riktningen. Enligl rain mening bar U 68 behandlat utbildningens inne­håll på ett sätt som är naturligt när det gäller att i ett sammanhang ge planeringsunderlag för hela fältet av eftergyranasial utbildning. Ut­redningen har sålunda presenterat vissa allraänna raål och riktlinjer för utveckling av högskoleutbildaingen i olika avseenden och lagt fram förslag om de förändringar i bl.a. studieorganisation och institutionell organisation sora den bedömi främja dessa mål och riktiinjer. U 68 har dessutom i flera specialbetänkanden om högskoleulbildning inom skilda områden — jurisfutbildning, socionorautbUdning, viss vårdut­bildning, yrkesteknisk utbildning — gelt konkreta exempel på tiUämp­ningen av sina principförslag.

Det är självklart omöjligt att en gäng för aUa se över en viss utbUd­nings innehåll och organisation. Att se över ett stort antal skilda utbild­ningar samtidigt är vidare inle en uppgift som är särskilt lämplig för en central utredning. Av grundläggande betydelse för reformeringen av utbildningens innehåll är i stället enligt min raening atl utforma hög­skolan så att man stimulerar en fortlöpande förnyelse av utbUdningen med utgångspunkt i arbetslivets och individernas behov och under på­verkan av forskningens utveckling. U 68:s förslag syfiar i hög grad till

 

Prop. 1975:9                                                                       437

alt lägga en grund för en sådan kvalitativ fömyelse av den högre ut­bildningen raed det vidgade högskolebegreppet sora en given ulgångs­punkt. Som framgått ansluter jag raig helt lill detta syfte.

Jag har i det föregående också anslutit raig till uppfattningen att den enskildes högskoleulbildning sora helhet bör utformas så alt utbild­ningen blir användbar inom något, ofta relativt brett, oraråde av arbets­livet. Som jag nämnt gäUer detta i försia hand samraanhängande utbild-ningsprograra, utbildningslinjer, och konsekvenserna inora olika delar av högskolan kan vidare bli olika.

En lång rad av de nuvarande utbUdningama inom högskolan är klart yrkesförberedande. Formen för och omfattningen av yrkesförberedelser­na varierar dock från utbildmng tiU utbUdning. Som jag frarahållit kan det för mera specialiserade och snävt inriktade utbUdningar bli fråga om att bredda utbUdningen och genom förändringar i dess innehåll och verksamhetsforraer bäitre tillgodose krav från dagens och morgon­dagens arbetsliv och önskemål från de studerande. Jag vUl som ett exempel här peka på inslagen av bl. a. samhällsorienterande ämnen i den sedan år 1971 anordnade civUingenjörsulbildningen vid högskolan i Luleå (jfr. prop. 1971: 59 s. 28 och prop. 1972: 37 s. 39), inslag som i huvudsak ännu saknar motsvarighet i civilingenjörsutbildningen vid äldre läroanstalter.

För andra befintliga utbildningar inom högskolan kräver en raera konsekvent lillärapning av principen om yrkesinriktning mer eUer mindre omfattande förändringar i utbildningens innehåll och organisa­tion. Detla gäller främst en del av utbildningen vid de nuvarande filoso­fiska fakulteterna. Inte heller inom detta område innebär emeUertid — sora bl. a. U 68-beredningen påpekat — kravet på yrkesinriktning i sig en nyorientering. Flera av de nuvarande allraänna utbUdningslinjerna, t. ex. psykolog-, ekonom- och ämneslärarutbildningarna, är — med de fömtsättningar som den nuvarande organisationen ger — yrkesinrik­tade. Detsamma gäller flera i fråga om antalet studerande små utbild­ningar såsom utbildningarna tUl bl. a. meleorolog, geolog, logoped, sam­hällsplanerare, arkivtjänsleraan saml sekreterare. Möjligheterna tUl an­ställning inom traditionella yrken för dem sora examinerats på vissa yr­kesinriktade linjer, bl. a. ämneslärarlinjema, har emellerlid minskat de senaste åren. Många studerande vid de fUosofiska fakulteterna följer f. n. linjer sora saknar mera påtaglig anknytning till arbetsmarknaden.

Det är enligt min mening angeläget att samtiiga utbildningslinjer inom de filosofiska fakulteternas område kommer att innehålla ele­ment av yrkesförberedelse. Det är även nödvändigt att dimensionering­en av olika utbUdningslinjer raera anpassas lill de raöjligheter till ar­bete raed anknytning till utbildningen som kan förutses. Som jag redan framhållit innebär kravet på yrkesförberedelse ingalunda alt varje kurs inom högskolan skall ges en specifik yrkesinriktning. Det är heller inte

 

Prop. 1975:9                                                          438

möjligt eller ens önskvärt att ge yrkesförberedelse i samma omfattning eller enligt samma studieorganisatoriska modell inom alla utbUdnings­linjer. Målet bör dock vara att skapa sådana kombuiationer av kurser och atl komplettera utbUdningsutbudet inom olika delar av högskolan på etl sådant sätt, att den utbUdning en studerande går igenom samman­tagen ger en förberedelse av avsett slag.

Med utgångspunkt i de här sammanfattade kraven på lokalt för­ankrad förnyelse av utbildningsutbudet, på korabinationsraöjligheler över i dag befintliga gränser och på yrkesförberedelse i utbUdnmgen skall jag nu ta upp utformningen av högskolans studieorganisalion. Jag erin­rar här om milt förslag i det föregående att ålerkoraraande ulbildning skall vara elt riktmärke för planeringen av högskoleutbildningen. Detla får självfallet betydelse inle minst i fråga om studiernas organisaiion, där bl. a. möjligheterna att bygga upp olika utbildningslinjer i etapper måste ägnas slor uppmärksamhet.

5.2 Utbildningslinjer

U 68 föreslår en studieorganisalion för den grundläggande utbild­ningen uppbyggd av dels utbildningslinjer, dels kurser och studiekurser. UtbUdningslinjeorganisalionen, sora ansluter lill nuvarande förhållanden inom stora delar av högskolan, är avsedd all tillgodose behoven av sam­manhängande utbildningsprogram med yrkesinriktning. Uiredningens principförslag har tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser och av U 68-beredningen. Invändningar mot det föreslagna utbildningslUijesy-slemet kommer i forsla hand friin remissinslanser inom de fUosofiska fakulteterna, som inle anser en linjeorganisation lämpad för utbUdning­en inom delta oraråde.

För egen del ser jag en organisaiion av utbildningslinjer sora elt bety­delsefullt instrument för alt underlätta sarahällets försörjning raed ar­betskraft inora skilda yrkesområden, fördelningen av resurser på olika yrkesutbildningsändamål och den enskildes möjligheter alt överblicka utbildningsutbudet i högskolan och finna en väg till det yrkesområde han siktar på. Jag delar samtidigt uppfattningen att man måste ta hänsyn lill alt utbildningar raed skUda raål kan behöva vara uppbyggda på olika sätt. En fast organisation av utbUdningen är givetvis inget självändamål, men den kan i vissa fall skapa förutsättningar för en pedagogisk och innehållsmässig samordning av de olika ulbUdnings-momenten som kan ge den enskUdes studier stadga och också bi­dra lill en yrkesinriktning. Mot denna bakgrund ansluler jag raig till för­slaget att huvuddelen av den grundläggande högskoleutbildningen skall organiseras i linjer. Jag delar också U 68 :s bedöraning alt det finns be­hov av UtbUdningslinjer av oUka karaktär, som svarar raot behov av olika slag, och ansluter mig därför tUl förslaget om en ordning raed allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer.

 

Prop. 1975:9                                                          439

Allmänna utbildningslinjer bör svara mot mera bestående behov av generell karaklär och vara inriklade mol; mer eller mindre breda yrkes­områden. Huvuddelen av de i dag existerande sammanhängande utbild-ningsvägama vid olika läroanstalter för högskoleutbUdning bör i den nya organisationen få karaklär av allmänna utbildningslinjer. Som jag nyss nämnl behöver delta införande av linjebegreppet inle innebära någ­ra krav på en enhetlig studieorganisatorisk uppbyggnad av olika linjer. Den närmare utformningen av en utbildningslinje bör också kunna va­riera från ort tUl ort. De allmänna utbildningslinjerna bör, som i dag sker, inrättas av regeringen.

Även lokala utbildningslinjer bör vara yrkesinriktade. För dera bör man ta tillvara särskilda lokala föratsättningar, t ex. för en ort eller en läroanstalt speciella resurser. Genom samverkan mellan högskolan och arbetslivet bör ett lokalt förankrat ut\ecklingsärbete kunna leda till bl. a. att nya utbildningslinjer kommer fram. Det är naturligt att sådana först prövas lokalt för alt senare, öm de visar sig svara möt mera var­aktiga behov, bli allmänna utbildningslinjer. De lokala linjerna bör så­lunda bli belydelsefulla hjälpraedel i det fortlöpande utvecklingsarbetet, hjälpmedel av ett slag som i dag i stort sett saknas inom högskoleut­bildningen.

IndividueUa utbildningslinjers funktion blir att tillgodose enskildas mera speciella önskeraål om utbildningskombinationer. Möjligheter till individuella kombinationer saknas i dag i stort sett helt ulanför de filosofiska fakulteternas område.

Såväl de lokala som de individuella. utbUdningslinjerna bör inom givna ramar inrättas av läroanstalterna.

Ett förnyelsearbete i enlighet med av U 68 förordade principer kom­mer att få särskilt påtagliga konsekvenser för den grundläggande utbild­ningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Övriga utbildningar har f. n. med få undanlag en organisaiion som gör dem lämpade att ingå som aUmänna utbildningslinjer i den nya organisationen. Självfallet kan det i den fortlöpande översynen av utbildningens innehåll och organisa­tion bli aktuellt alt mer genomgripande förändra även dessa utbildning­ar, t. ex. för alt fräraja återkommande utbildning eller för atl bredda innehållet i utbUdningsUnjer som f. n. har en förhållandevis snäv inrikt­ning. Det bör uppdras åt högskolerayndighelema att särskilt verka för dessa två syften.

Jag skall här i all korthet redovisa några utredningar och initiativ sora f. n. är aktueUa och kan resultera i tillskott tUl eller förändringar i de av U 68 föreslagna allraänna utbildningslinjema utanför de nuvarande filo­sofiska fakulletemas område.

Inom den tekniska yrkesutbildningen i högskolan är iniresset f. n. frärast inriktat på alt ulveckla kortare utbildningslinjer, bl. a. med an­knytning till mera direkt yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Till

 

Prop. 1975:9                                                          440

U 68 :s förslag om försöksverksamhet raed yrkesteknisk högskoleut­bildning återkommer jag i det följande.

Förslag om kortare tekniska utbildningar på högskolenivå har vidare förls fram dels av Sveriges civilingenjörsförbund och Svenska ingenjörs-samfundet, dels av UKÄ som föreslagit viss försöksverksamhet inom ra­men för befintUga utbildningsresurser vid de tekniska fakulteterna. Be­redningen av dessa frågor är inle avslutad. Allmänt vill jag framhålla att jag finner det angeläget alt man konkret prövar behovet att komplettera den tradUionella högskoleutbildningen inora den tekniska sektorn ■— ci­vilingenjörsutbildningen och motsvarande — med nya utbildningsalter­nativ.

Utbildningen inom sjöbefälsområdet uireds f. n. inom SÖ och utred­ningsförslag väntas föreligga under innevarande år.

I fråga ora adrainistrativ, ekonoraisk och social yrkesutbUdning har U 68 sett över dels jurist-, dels socionomutbildmngen (SOU 1973: 59). Vidare har UKÄ och SÖ geraensarat gjort en utvärdering av försöks­verksamheten raed s. k. korabinationsutbildningar, dvs. utbUdningar sora korabinerar yrkesinriktade specialkurser i gyranasieskolan med studier vid fUosofisk fakultet, och på gmndval härav föreslagit vissa förändringar i uppsättningen av sådana utbildningar. Beredningen av de berörda frågorna pågår.

När del gäller vårdyrkesutbildning har U 68 i två specialbetänkanden föreslagit dels förändringar i fi'åga om vissa kortare vårdutbildningar såsom sjukgymnast- och sjuksköterskeutbUdning (SOU 1973: 58), dels en utbildningsgång som är avsedd alt ge sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig till läkare (SOU 1974: 19). Även beredningen av dessa frågor pågår. Enligt min raening kan det inte uteslutas att det för någon eller några av de berörda ulbildningarna kan komma all fordras en ytterUgare översyn av utbildningens innehåll. Inom UKÄ utreds f. n. frågan om utbildning i psykoterapi. Denna utredning väntas bli slut­förd under innevarande år. UKÄ och socialstyrelsen överväger vidare gemensamt förändringar i den grundläggande ulbUdningen av tandlä­kare.

Vad beträffar utbildning för undervisningsyrken har statsrådet Hjelm-Wallén i maj 1974 tillkallat sakkunniga, lärarutbildningsutredningen, för en övergripande översyn av lärarutbildningen. Vidare koramer stats­rådet Hjelm-Wallién inom kort att på grandval av förslag från lärar-utbUdningskommittén föreslå bl.a. försöksverksamhet med utbildning av lärare i vissa nya ämneskombinationer. Frågor ora utbUdning av bl. a. fritidspedagoger och förskoUärare utreds f. n. av barnslugeutredningen. Beträffande utbildnuig av lärare inom vårdområdet pågår beredningen av förslag från SÖ.

I fråga om utbUdning för kultur- och informationsyrken ses jouma­listutbUdningen över av en ulredning sora inom kort koraraer atl över-

 

Prop. 1975:9                                                          441

lärana silt betänkande. Organisationskommittén för högre musikutbild­ning (OMUS) har utredningsuppgifter som rör hela musikulbildnings-orarådet. Arbetet skaU avslutas senast i och med utgången av juni 1977. Reformeringen av musikutbildningens innehåll och organisation har inletts i fråga ora utbildningarna till musiklärare och kyrkomusiker. 1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73) har nyligen avlämnat förslag till delvis ny studieorganisation för den högre konslutbildningen i Stockholm. Remissbehandling av förslaget pågår. SlulUgen har statens kulturråd i uppdrag att redovisa erfarenheterna av pågående försöks­verksamhet raed fortbildning vid statens scenskolor. I det samman­hanget aktuaUseras också organisatoriska förhåUanden för grundutbild­ningen vid skolorna.

Enligt min raening kan det finnas anledning alt de närmaste åren göra en mera genomgripande översyn av i första hand utbildningen inom informationsområdet och dess samspel med utbUdningen på kul­turområdet och med kulturpolitiken i vid raening.

U 68:s förslag innebär att utbUdningslinjerna skall vara uppbyggda av kurser på elt sätt som ansluler till vad sora f. n. gäller inora slora delar av högskolan. Utredningens förslag i denna del bör ligga till grund för det forisatta planeringsarbetet. Del är naturligt att man härvid i fråga om bl. a. kursernas konstruktion och omfattning tar hänsyn till de skilda krav utbildningsmålen kan släUa. Del är dock angeläget att undanröja sådana skillnader som f. n. kan utgöra hinder för att inom en UtbUdningslinje kombinera kurser som anordnas inom olika fakulteter eller läroanstalter.

När det gäller ordningsföljden mellan kurser inora en utbUdningslinje bör enligt min mening pedagogiska skäl vara avgörande för vilken lös­ning som väljs för varje enskild linje. Det bör sålunda vara möjligt såväl att koncentrera utbildningen på ett ämne eller en ämnesdel i taget som atl låta kurser inom två eller flera ämnen eller ämnesdelar löpa paral­lellt. Den senare ordningen, som möjliggör att olika kurser kompletterar och stöder varandra, kan enligt min mening vara ett betydelsefullt led i en pedagogisk och innehållsmässig samordning av utbildningen inom en linje.

Studieorganisationen inom utbildningen på kulturområdet är av na­turliga skäl mycket varierande. Vid remissbehandlingen av U 68:s för­slag har bl. a. framförts den uppfattningen att de olika utbildningarna på kulturområdet för att kunna svara mot den konstnärliga och kultur­politiska utvecklingens krav behöver anknytning tiU andra utbildnings­områden och ökade kontakter sinsemellan. Jag delar denna uppfattning och anser det av detta skäl angeläget raed en utveckling på det studie-organisatoriska orarådet också inom denna del av högskoleutbildningen. Det nyssnämnda utredningsarbetet i fråga om utbildning inom kultur-

 

Prop. 1975: 9                                                         442

området bör kunna visa hur långl del är möjligl och lämpligt atl an­passa studieorganisationen på detta område tUl en mer enhetiig studie­ordning inom högskolan som helhet.

För all ulbildning på kulturområdet gäller som primärt krav att stu­dierna måste anknyta till och stiidja den konstnärliga mognadsprocessen hos de studerande. UtbUdningen är således i sig själv en skapande pro­cess som inle i alla avseenden kan och bör bedrivas på elt i förväg pla­nerat sätt. Della måste få påverka både sättet att organisera studierna, utformningen av de planer sora styr utbUdningens innehåll samt arbets­formerna. Praktiska och teoretiska moment i utbildningen bör oftast vara mycket nära samordnade. Alt lösa upp sambandet mellan olika moraenl genom en indelning i kurser är här inte alllid meningsfullt. I regel bör de olika moraenlen i studierna bedrivas parallellt. Möjlig­heterna atl kombmera moraent från befintliga utbUdningar på kultur­området med högskoleulbildning av annat slag är av dessa skäl begrän­sade. Samtidigt är det angeläget atl kombinationsmöjligheter av detla slag kan utvecklas.

Möjligheterna att inrätta för enskilda studerande eller grupper av stu­derande specifika utbildningslinjer är f. n. — bortsett från de konstnär­liga utbildningama där förhållandena är speciella — begränsade i hu­vudsak till de fUosofiska fakulteterna. Denna möjlighet, liksom möjlig­heten atl inrälla lokala utbUdningslinjer, bör i framliden inom de ekonomiska ramar som anges av statsmakterna avse hela fältet av grundläggande högskoleutbildning. Inte minst med hänsyn till arbetsli­vets växlande behov är del angeläget att friare korabinationsmöjlig-heter vinner insteg också inora områden av högskoleutbildningen som f. n. karaktäriseras av fasta och relativt snävt inriktade utbildnings­linjer.

I några yttranden pekas på de problem i fråga om behörighet till tjänst som kan uppslå bl. a. inom vårdorarådet ora lokala och indivi­dueUa utbildningslinjer blir vanliga. Del är viktigt atl dessa frågor följs uppraärksarat. Enligt min mening finns det dock inle anledning att med hänsyn till inom visst yrkesområde gällande behörighetsregler begränsa rälten att anordna lokala och individuella utbildningslinjer. Det är emel­lertid angeläget att varje studerande, som önskar få en individuell ut­bildningslinje inrättad, samråder med studievägledare. Vid en sådan kontakt bör även eventuella frågor om behörighet till tjänst klargöras för den studerande.

Jag går så över till frågan om UtbUdningslinjeorganisalionen i vad av­ser de nuvarande fUosofiska fakulteternas område.

I många remissyttranden från bl. a. universiteten hävdas alt ett syslem raed UtbUdningslinjer inle lärapar sig för utbUdning av det slag som f. n. anordnas vid de filosofiska fakulteterna. En del av kriliken synes ulgå från en negativ eUer tvekande instäUning tiU att denna utbUdning ges

 

iProp. 1975: 9                                                         443

en tydligare yrkesinriktning. Andra kritiker tar sin utgångspunkt i erfarenheterna av den studieorganisation sora gällt vid de filosofiska fakulteterna sedan år 1969. I många fall har man där upplevt de all­männa UtbUdningslinjerna som en onödig administrativ överbyggnad, ulan betydelse för ulbildningens innehåll eller utformning. Det faklum .alt en stor andel av de studerande inte följer de allmänna utbildnings­linjerna anförs som stöd för denna slåndpunkt.

För egen del är jag övertygad ora att en av de gmndläggande orsa-Icerna till att 1969 års studieordning inle motsvarat förväntningarna är att UtbUdningen för många av de studerande saknat en i förhållande till arbetslivet tillämplig yrkesinriktning. De olika kurserna har ofta heller inte samordnats pedagogiskt och innehållsmässigt. UtbildningsUnjerna har därför inte upplevts som meningsfulla av de studerande.

Utformningen av de allmänna utbildningslinjema vid 1969 års reform präglades framför allt av de traditionella målen för utbildningen vid de filosofiska fakultelema, nämligen verksamhet som lärare eller forskare eller inom offentlig förvaltning. Många utbildningslinjer kora därför att inriktas raot just dessa mål. Vid sidan härav infördes några utbildnings­linjer med annan inriktning, främst ekonora- och psykologutbildning­arna.

I förhållande till de nämnda, traditionella utbildningsmålen har flerta­let befintliga linjer vid de filosofiska fakultelema en relativt god arbets­livsanknytning även med utgångspunkt i de krav U 68 släller upp i detta avseende. Detla är emellertid inte tUlräckligt i en situalion där endasi ett litet antal av de studerande kan tänkas få sysselsättning inora de avsedda områdena. UlbUdningskapacileten inom varje linje eller grupp av Unjer bör avpassas så, att utbUdnmgens yrkesinriktning också irån den enskUde studerandes synpunkt frarastår som meningsfull och realistisk i förhållande tiU förutsebara möjligheter på arbetsmarknaden. De studerande inora en linje komraer därvid att i väsentligt större ut­sträckning än f. n. ha geraensarat studiemål, varigenom föratsättningar för en pedagogisk och innehållsmässig samordning mellan kurserna inom linjen skapas. Jag är för egen del övertygad om att konstruktionen med aUmänna och lokala utbildningslinjer, under dessa förutsättningar, kommer att framstå som ändamålsenlig även inom det område av den .grundläggande utbUdningen som svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteterna. I den mån detla inte är fallet, bör utbildningsbehoven tillgodoses genom individuella utbildningslinjer och, främst, enstaka kurser. Jag vill tUlägga att de allmänna utbUdningslinjerna inom det be­rörda området rimligen även i fortsättningen kommer att innehålla siörre utrymme för alternativa studiegångar och successiva val än lin­jerna inom många andra oraråden.

I prop. 1969: 4 ora ulbildningens organisaiion vid filosofisk fakultet m. m.   framhöll   föredragande   statsrådet   betydelsen   av   kontinuerlig

 

Prop. 1975:9                                                          444

översyn och förnyelse av utbildningslinjema inom detta oraråde. På grundval av vunna erfarenheter har sedan dess ett omfattande ut­vecklingsarbete ägt rum på initiativ av UKÄ och läroanstalterna. Det har resulterat bl. a. i en väsenllig utökning av antalet sludieallernaliv vid de fUosofiska fakulteterna. Vidare har under de senaste åren en strävan gjort sig gällande mot ökad samordning mellan studiekurserna inom ut­bUdningslinjerna. Det är enligl min raening utoraordentligt väsentiigt att delta utvecklingsarbete fortsätter och intensifieras.

Det är också raycket angeläget att raan söker utveckla utbildningslin­jer raed inriktning raot andra delar av arbetsraarknaden än dem för vUka de allmänna utbUdningslinjerna i dag förbereder. Möjligheterna atl skapa ändamålsenliga utbildningslinjer ökar sannolikt om man inom ut­bildningslinjerna korabinerar kurser från de nuvarande filosofiska fakul­teterna raed kurser från andra delar av högskolan eller från nuvarande gymnasieskolan. På liknande siitt bör kurser från de nuvarande filo­sofiska fakulteterna kunna utnyttjas för alt bredda grunden i utbild­ningslinjer inora delar av den högre utbildningen som f. n. är starkl specialiserade. Jag tänker här bl. a. på kurser som ökar koramunikalions-färdigheten, t. ex. inom områdena svenska, modema språk, matematik och statistik.

Man bör enligt min mening räkna med all kurser från de nuvarande fUosofiska fakulteterna i fraratiden koramer att ingå i utbildningslinjer inom hela högskolan. Det finns vidare anledning att anta att åtskilliga UtbUdningslinjer inom dessa fakulteters oraråde koramer att innehålla kurser också från andra delar av högskolan. Elt huvudsyfte med den ordning för högskoleutbildningen jag nu föreslår är att undanröja de administrativa och organisatoriska hinder som hittills motverkat en ut­veckling i denna riktning.

Den skisserade utvecklingen linnebär en utvidgning av de nuvarande filosofiska fakulteternas roll i gmndutbildningsorganisationen. Institu­tionerna inora detla område kommer atl svara för utbildning av stude­rande inora UtbUdningslinjer inriktade raot även nya delar av arbetslivet. En verksamhet av detta slag begränsar självfaUet inte möjligheterna till fördjupade ämnesleoreliska studier av det slag som nu är vanligt vid de berörda fakulteterna.

Utbildningslinjerna vid tidpunkten för övergång tUl den nya organisa­tionen ansluler enligl U 68:s förslag i allt väsentiigt till nu befintliga lin­jer, även inom' de filosofiska fakulteternas område. I det följande komraer jag att förorda en övergång lill den nya studieorganisationen den 1 juli 1977. Det är givetvis inte raöjligt atl liU dess förändra utbUd­ningsutbudet inora del nyssnämnda områdei så alt det helt motsvarar de krav bl. a. på yrkesinriktning som angivits i det föregående. De föränd­ringar som här kan ske vid tiden för övergången till en ny studieordning kommer i första hand all vara sådana som aklualiseras av U 68:s förslag

 

Frop. 1975:9                                                          445

tUl modifieringar av linjerna, av det fortlöpande utvecklingsarbetet inom UKÄ och läroanstalterna samt av förslag i remissyttrandena. Också beträffande utbUdningslinjer utanför de nuvarande filosofiska fa­kulteternas område har vissa avvikelser från utredningens förslag aktua­liserats i remissyttrandena. Vidare kan givetvis det förut nämnda utred­ningsarbetet inom skilda oraråden leda till att förändringar i den befint­liga utbildningsorganisationen blir akluella före den nämnda tidpunkten. Jag räknar raed att en förteckning över de allraänna utbUdningslinjer som regeringen inrättat eller avser att inrätta skall kunna anmälas för riksdagen senasi i budgeipropositionen för budgetåret 1977/78.

U 68 diskuterar utförligt olika modeUer för utveckling av studieorga­nisationen på längre sikt. Ulredningen har därvid strävat efter att skapa etl system som dels underlättar arbelslivsanknytning av utbUdningslin­jerna, dels lätt kan förnyas i takt med förändrade behov, dels gör åter­kommande utbildning till en — såvitt avser studieorganisationen —■ rea­listisk möjlighet för huvuddelen av de studerande, dels bevarar de stude­randes valfrihet mellan närbesläktade utbildningar under studiernas in­ledningsskede.

Utredningens resonemang har mött invändningar från företrädare för skilda UtbUdningar, vilka menar atl de antydda studieorganisatoriska modellerna inte lärapar sig för den utbildning de själva företräder.

I det föregående har jag frarahållit alt utbildningslinjernas struktur måste bestämmas med hänsyn till de mål som gäUer för utbUdningen. Detta gäller självfallet även i det längre perspektivet. Del kan därför —• som U 68 också betonar — inle bli fråga om att schablonmässigt an­passa studieorganisationen inora varje utbildningslinje lUl någon av de beskrivna modeUerna. Det bör också framhållas alt dessa modeUer, om de renodlas, står i visst motsatsförhållande till varandra.

Till arbetet med att fortiöpande se över och utveckla utbildningsut­budet med hänsyn till samhäUets och individernas behov, bl. a. av studiegång enligt principen återkommande utbildning, ulgör emellertid utredningens resonemang ora studieorganisatoriska modeller enligt min raening etl värdefullt bidrag. Jag vill peka på alt U 68 i sina studie­organisatoriska specialbetänkanden ora jurist-, socionom- och vårdut­bildning saml läkarutbildning för sjuksköterskor presenterat konkreta förslag till utveckling av studiernas organisaiion.

5.3 Enstaka kurser

Som jag berört i det föregående är det en viktig uppgift för högskolan atl tillgodose även andra utbildningsbehov än sådana som motsvaras av fullständiga, yrkesinriktade utbUdningslinjer. Vid de filosofiska fakulte­terna är det redan vanligt atl utbildningsresurserna las i anspråk av stu­derande som begränsar sitt studieprogram till aft omfatta mindre än en

 

Prop. 1975: 9                                                         446

UtbildningsUnje. Andelen studerande som vid inskrivningen deklarerar sådana studieavsikter har här ökat markant under de senaste åren. Sam­tidigt har raan kunnai konstatera all medelåldern bland de studerande i grundläggande ulbildning ökat saml alt allt fler studerande avslutar sina studier utan att ta examen.

Dessa förändringar visar att andra funktioner än atl svara för en yrkesinriktad ungdomsutbildning relativt sett ökat i betydelse inom denna del av utbildningsorganisationen. Förändringarna innebär att utbildningen vid de filosofiska fiikultelerna redan i dag visar upp drag av återkommande utbUdning.

Del är en lång rad skUda utbildningsbehov som lillgodoses på annat säll än genom fullständiga utbUdningslinjer. Det kan gälla fortbUdning, vidareutbUdning eller annan klart yrkesinriktad utbUdning. Som exem­pel på della kan av nuvarande utbUdning näranas vidareutbildning av klasslärare till ämneslärare samt fortbildning av journalister. Det kan gälla utbildning i anslutning till verksamhet inora fackliga eller andra organisationer och det kan gälla utbUdning med ett allmänt utbildnings-intresse som främsta motiv.

Utbildningsbehov av detla slag skall enligl U 68:s förslag tUlgodoses inom ramen för ett brett utbud av enstaka kurser. Elt sådant utbud är enligt utredningen utomordentligt väsentligt för möjligheterna alt för­verkliga principen återkommande utbUdning. Utredningsförslaget har i denna del bemötts mycket positivt av remissinstanserna.

Jag vill för egen del starkt stryka under den betydelsefulla roll ett rikt varierat utbud av enstaka kurser bor spela inom högskolan. Att ut­veckla en kurs inom ett nytt område kan bl. a. vara ett första steg mot en utbildningslinje med ny inriklning. Möjligheten alt följa en­staka kurser har hittills väsentlijjen varit begränsad till de filosofiska fakulteterna. Vid t. ex. de lekniska fakulteterna och vid socialhög­skolorna har forraella möjligheter funnits, men de har utnyttjats i re­lativt begränsad omfaltning. EiUigt min mening är det synnerligen ange­läget att möjUgheter att följa enstaka kurser förverkligas inom hela högskolan. Det kan finnas skäl att påpeka alt de studerande i enstaka kurser i många fall bör kunna följa undervisning tillsammans med stu­derande i allmänna eUer lokala utbildninglinjer.

Ulbildning som inle i första hand motiveras av önskan om yrkes­utbildning förekoraraer f. n. dels; vid de filosofiska fakulteterna och som s. k. decentraliserad universUetsutbildning, dels i form av universi­tetscirklar inom ramen för studieförbundens verksamhet. I kvantitativt avseende är studieförbundens verksamhet den raest belydelsefulla inom delta ulbud. En del av studieförbundens studerande torde dock se sin ulbildning just som fortbildning eUer vidareutbUdning i sin yrkesverk­samhet. I många fall följer ulbUdningen hell universitetens studieplaner och universitetslärare anlitas för undervisningen.

Jag har i det föregående berört viklen av samverkan mellan högskolan

 

Prop. 1975:9                                                          447

och studieförbunden raed sikte på ett ändamålsenligt utnyttjande av de samlade resurserna. Denna samverkan bör enligt min mening grandas på en klarare ansvarsfördelning raellan högskoleorganisationen och stu­dieförbunden än den som i dag råder.

Jag avser alt i annat sammanhang föreslå regeringen alt tillkalla en utredning rörande kompelensfördelningen mellan del offentliga utbild­ningsväsendet och sludieförbunden.

När det gäller högskoleulbildnUigen bör enligt min mening en ul­gångspunkt för arbetsfördelningen vara den, att huvudansvaret för att täcka utbildningsbehov som motiveras med elt raer allraänt utbUd-ningsintresse skall ligga på sludieförbunden, medan högskolan i första hand har alt tiUgodose på ett eller annat säll yrkesanknutna utbild­ningsbehov på högskolenivå, i den raån sådana inte bör tiUgodoses ge­nora inlem ulbildning inora rayndigheter, företag, organisalioner etc. Delta skulle innebära alt de studieplansanknulna kurserna i princip an­ordnas inom högskoleorganisationen, raedan studieförbunden får ansvar för övrig kursverksarahet.

Praktiskt kan emellertid i enskilda fall en sådan ansvarsfördelning inte upprätthållas strikt. Fasta utbildningsresurser inora högskoleorga­nisationen måste sålunda rimligen även i fortsätiningen till en del ut­nyttjas också för att tUlgodose ulbUdiungsefterfrågan hos studerande raed elt mer allraänt utbUdningsintresse. Inora bl. a. delar av de nuva­rande humanistiska fakulteternas område får man räkna med detta som en funktion hos den grundläggande utbildningen också i framtiden. A andra sidan bör högskolan kunna dra nytta av studieförbundens rika erfarenheter av kurser för de aktuella målgrupperna. Det bör sålunda vara möjligt för statlig läroanstalt alt engagera exempelvis ett sludie­förbund för all inom högskolan svara för en viss kurs.

De här antydda frågorna bör övervägas närmare i det nämnda ut­redningsarbetet.

5.4 Utbildnings- och kursplaner

För beskrivning av utbildningens raål, innehåll och verksarahelsfor-mer skall enligt U 68 :s förslag finnas utbildningsplaner för utbildnings­linjer och kursplaner för kurser.

Jag delar uppfattningen att en ordning bör införas som innebär att för varje utbildningslmje en utbUdningsplan fastställs som anger bl. a. ut­bUdningens raål, inriktning och huvudsakliga innehåll samt kraven för tillträde tiU linjen i fråga. UtbUdningsplanen bör i princip fastställas av det organ sora inrättar ulbUdningslinjen. I fråga ora aUraänna utbUd­ningslinjer kan det dock, sora U 68 föreslagh, vara ändamålsenligt atl endasi linjens orafattning och inriklning fastställs av regeringen, medan den egentliga utbildningsplanen fastställs av central högskolemyndighet.

 

Prop. 1975: 9                                                         448

Smärre avvikelser från utbildningsplanen bör, för atl en fortlöpande för­nyelse skall underlättas, kunna göras lokalt. En lokal plan för en allmän utbildningslinje bör fastställas t. ex. då en utbUdningsplan medger alter­nativa tillämpningar. Beträffande individuella utbildningslinjer får Ut­bUdningsplanen innebörden att garantera den enskilde en viss studie­gång.

De aUmänna riktlinjer utredningen anger för utbildningsplanernas ut­formning m. ra. finner jag väl avvägda och de bör kunna ligga till grund för de bestämmelser som jag avser att i annat sammanhang föreslå rege­ringen att uifärda.

För varje kurs — såväl kurser som ingår i utbUdningslinjer sora öv­riga — skall enligt U 68:s förslag lokalt fastställas en kursplan som när­mare anger utbildningens innehåll, undervisningens och examinationens uppläggning, särskUda förkunskapskrav m. ra. och raer direkt vänder sig till de studerande med information. Även i denna del ansluter jag raig ■ till utredningsförslaget.

Den ordning jag här förordat för fastställande av utbUdnings- och kursplaner innebär att beslutanderätten vad gäller utbildningens innehåll och uppläggning i enskilda kurser i väsentlig utsträckning blir en lokal angelägenhet och att bl. a. nuvarande ordning raed riksgiltiga normal-sludieplaner vid de filosofiska fakulteterna frångås. Jag återkommer till frågor ora ansvarsfördelningen mellan olika organ inom högskolan i samband med att jag behandlar den institutionella organisationen.

5.5 Betyg och examina

En viktig metod för förnyelse av utbUdningslinjerna inom högskoleut­bildningen är att kombinera kurser från olika delar av högskolan. Möj­lighelerna härtill inskränks f. n. av administrativa och studieorganisa­ioriska gränser. Ett mål för U 68 har varil att undanröja hinder av delta slag. Utredningen har därför föreslagit att elt enhetligt värderings­system införs i grundulbildningea inom hela högskolan. Det föreslagna systemet ansluter tUl det poängsystem som sedan år 1969 tillämpas vid de fUosofiska fakultelema. Enligt delta motsvarar kurser som planerats för heltidsstudier under sammanlagt ett läsår 40 poäng; en veckas studie­insats på heltid motsvarar alltså i stort selt 1 poäng.

Det föreslagna systemet har kritiserats främst av remissinstanser inom de tekniska fakulteterna, som anser att de vid dessa fakulteter tilläm­pade systemen är överlägsna det föreslagna. U 68-beredningen har till­styrkt utredningens förslag.

Det finns anledning atl liksom, U 68-beredningen framhålla alt infö­rande av ett enhetligt poängsystem inte behöver styra utbildningens uppläggning inom enskUda områden eller linjer och inte är avsett att få sådana konsekvenser. Fördelarnsi med ett för den gmndläggande hög-

 

Prop. 1975:9                                                          449

skoleulbildningen gemensamt värderingssystem är enligt rain mening beiydande med hänsyn tUl de kombinationsmöjligheter över hela hög­skolefället som delta ger. Jag förordar därför alt det föreslagna poäng­systemet införs för i princip hela högskolan. Liksom i fråga om studie­organisationen i aUraänhet bör man kunna ta hänsyn lill specieUa förhållanden inom enskilda utbildningslinjer. I fråga ora bl. a. vissa ut­bildningar inom kulturområdet kan det sålunda vara motiverat all göra undantag från huvudprincipen. Elt mera förfinat poängsystem av det slag som används t. ex. vid de tekniska fakulteterna är självfallel fullt raöjligt att förena med elt för högskolan enhetligt poängsystem enligt mitt förslag och bör även fortsättningsvis kunna användas som hjälpme­del i intern planering.

U 68 har ansett det naturligt atl elt enhetligt värderingssystem inom högskoleutbUdningen kombineras raed ett enhetiigt system för gradering av den godkända studieprestationen. Remissopinionen är på denna punkt splittrad. Vid de berörda utbUdningsenhelerna finns en tendens alt vilja behåUa det nu för vederbörande utbildning lUlämpade sysle­met, som ibland innebär en mycket differentierad betygskala. I vissa yttranden krävs att alla kvalitetsbelyg avskaffas.

Formerna för betygsätlning har ofta uppmärksammats under senare år. Belräffande lärarutbildningen förs f. n. en intensiv debatt om bety­gen, främst betyget i lärarskicklighet. Frågan om betygsättningén i grundskola och gymnasieskola prövas av 1973 års betygsutredning. Re­sultatet av detta arbete kommer att indirekt påverka även högskolan. Jag avser atl, sedan belygsulredningens arbete avslutals, föreslå regeringen atl låla ta upp frågan om formerna för betygsättning inora högskolan tUl samlad prövning. I avvaktan på resultatet härav bör man enligt min me­ning kunna göra jusleringar i nu tillämpade system för betygsätlning i syfte att uppnå en större enhetlighet i formerna för betygsättning och därmed underiätla jämförbarhet mellan olika delar av högskoleutbUd­ningen.

Del värderingssyslera som f. n. har vidast liUärapning inora högskolan innehåller tre steg: underkänd, godkänd och väl godkänd. I likhet med U 68-beredningen ansluter jag mig till förslaget att denna betygskala tills vidare skall uigöra riktpunkt för betygsättningén inom högskolan. Möjligheter tiU variationer även i detta avseende bör, sora bl. a. UKÄ förordat, finnas. Man bör sålunda för en kurs eller utbildningslinje kunna använda färre belygsleg, dvs. avstå från atl använda betyget väl godkänd. I en del fall, t. ex. i fråga ora viss konslnärlig utbildning som i dag saknar betygsättning, bör man även i fortsättningen kunna avstå från att använda betyg.

U 68 har föreslagit att dokumentationen av högskoleutbildningen skall utgå från utbildningslinjen. För den sora gått igenora allmän eller lokal utbildningslinje med godkända kurser skall elt utbildningsbevis ut-

29   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          450

färdas. I delta skaU anges utbildningslinjens beteckning, dess längd, de kurser som utbildningen omfattar saml de betyg den studerande erhållit på de olika kurserna. Den som har gåU igenom individuell utbildnings­linje eller enstaka kurs skall enligt förslaget erhålla raotsvarande doku­mentation i de delar som är tUlämpliga. U 68 förordar vidare att ut-bUdningstitiar inle skall knytas till utbUdningsbevisen.

Utredningsförslaget har vad det gäller ulbUdningsbevis som form för dokumentation av högskoleulbildning tillstyrkts av praktiskt taget samt­liga reraissinstanser. För egen del finner jag del angeläget all den som avslutat högskoleutbildning erhåller ett dokument som relativt detaljerat anger utbUdnUigens raål, innehåll och omfattning. Inom UKÄ-området har redan arbete påbörjats med atl ulveckla dokument av detta slag. UtbUdningsbevisen komraer gene;rellt selt att ge en betydligt bättre in­formation om genomgången ulbildning än t. ex. del nuvarande examens-systemet ger. Jag förordar sålunda alt utredningsförslaget i denna del genomförs.

Remissopinionen är starkt splittrad i fråga ora U 68:s förslag att ex­amensbegreppet inte längre skall användas. Vid universitet och högsko­lor finns en stark opinion mot förslaget. Även UKÄ, SACO samt Svens­ka arbelsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (SAF/SI) an­ser atl examensbenäraningar bör bevaras. Utredningen får däremoi på denna punkt slöd bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), LO, TCO, Svenska kommunförbundet och SFS.

U 68-beredningen har för sin del inget all erinra mot att ett syslera raed exaraenstitiar bevaras för dem som genomgått utbUdningslinjer. Be­redningen förutsätter emellertid då en sådan utveckling av syslemet atl titiarna generellt kommer all ge meningsfull information om utbildning­ens innehåll eller huvudsakliga inriktning.

För egen del vUl jag frarahåUa alt det inora den vidgade högskolan finns åtskiUiga utbUdningar som f. n. inle avslutas med examen. Vidare vUl jag slå fast alt examina, där de finns inom högskolan, inte innebär någon samlad prövning avseende hela den genomgångna utbildningen. En examen kan helt enkelt betecknas som en summering av ett anlal delprestationer som en studerande har fullgjort. Det kan vara fråga om att ha uppfyllt vissa fordringar som preciserats i utbildningsplan e. d. eller om att ha slutfört kurser av viss omfattning, dvs. att ha uppnått ett visst poängtal. Med examina vid universiiei och högskolor är f. n. i praxis förenade examenstitlar.

Att i likforraighetssyfte införa exaraensbenämningar inom den del av högskolan där man hittUls inte funnit anledning att infora sådana be­traktar jag som uteslutet. Mot bakgrund av debatten kring U 68:s förslag i denna del är frågan, om det liU ulbUdningsbevis avseende en linje, vars nuvarande motsvarighet avslutas raed examen, även i fraratiden skall knytas en examensbenäraning. Med hänsyn till den starka opinionen för en sådan ordning anser jag liksom U 68-beredningen att detta bör vara

 

Prop. 1975:9                                                          451

raöjligt. Jag delar samtidigt beredningens bedömning att examensbenäm­ningar endast bör förekomma då de ger meningsfull informaiion om en utbildningslinjes huvudsakliga innehåll och sålunda — på ell enklare sätt än utbUdningsbeviset — kan särskUjande karaktärisera utbUdningen i fråga. Med denna ulgångspunkt måste frågan om examensbenämning avgöras från linje tUl linje, lämpligen i saraband raed att utbildnings­plan fastställs.

5.6 Särskilda förkunskapskrav

De allraänna behörighetsvillkoren och de särskilda förkunskapskraven är det geraensamraa uttrycket för de krav sora måste vara uppfyllda för att fullständig behörighet liU en viss utbUdning inom högskolan skall föreligga. De särskilda förkunskapskrav som i dag gäller för olika ut­bUdningar bygger självfallet på den grund som de nuvarande aUmänna behörighetsreglerna ger. Vid elt införande av nya regler för allraän be­hörighet enligt mina förslag i det föregående är det därför nödvändigt alt se över även de särskilda förkunskapskraven. Denna översyn måste gmndas på en analys av varje berörd utbildnings krav. Det har åvilat KK all göra en sådan analys i fråga om huvuddelen av de berörda ut­bildningarna och alt på den gmnden föreslå vilka förkunskapskrav som bör gälla.

Det skall redan inledningsvis framhåUas att det självfallel inle kan vara en angelägenhet för riksdag och regering att fastställa de särskUda förkunskapskraven för varje ulbildning i högskolan. KK:s förslag är i första hand atl se sora rikiade tiU berörda cenirala och lokala rayndighe­ter. För slatsraaktema bör det endast bli fråga om alt la ställning till vissa allmänna riktlinjer.

KK:s förslag bygger på uppfattningen att de särskilda förkunskaps-kraven har viktiga funktioner att fylla både gentemot de utbildningssö­kande och för högskolan. De sökande skall således genom de uppställda kraven få information om vUka förkunskaper som är nödvändiga för en viss utbildning. Del ar vidare väsentiigt atl förkunskapskraven utfor­mas så att ingen linje i gymnasieskolan blir en återvändsgränd. Den som saknar nödvändiga förkunskaper skall alllid ha rätt att genom behörighetskompletlering skaffa sig dessa. Högskolan skall, enligl vad KK frarahåller, genora de särskilda förkunskapskraven tillförsäkras att alla studerande sora antas — oavsett hur konkurrensförhållandena vid en enskUd utbUdningslinje gestaUar sig — har tiUräcldiga förkunskaper för att UtbUdningen skall kunna bedrivas raed de mål och det innehåll samt på den tid som gäller för linjen eller kursen i fråga.

I överensstämmelse med 1972 års förat nämnda principbeslut har KK utgått från atl som aUmänna riktlinjer för ulformningen av särskil­da förkunskapskrav skall gälla att endast för studierna nödvändiga krav

 

Prop. 1975: 9                                                         452

skall uppstäUas, att krav på förkunskaper norraalt skall uttryckas som krav på kunskaper motsvarande viss årskurs i gymnasieskolan och att fullständig behörighet för viss utbildning normalt skall kunna uppnås på någon studieväg i gymnasieskolan. Jag delar komraitténs uppfattning att man genom krav på bestämda förkunskaper i ett eller flera ämnen en­dast koramer åt en del av det scm fordras för att studier och yrkesut­bildning skall bli fraragångsrika och ge en god grund för yrkesverksara­het. En konsekvens härav blir atl man inte alltid behöver eller bör vara strikt formell när det gäUer att bedöma ora en sökande uppfyller de fastställda förkunskapskraven. Man bör sålunda också kunna godta kun­skaper som förvärvats på annat sätt än genora utbildning i skolmässiga forraer. Detta gäller särskUt i fråga ora dera som söker sig till högskole­utbUdning efter en längre tids yrkesverksamhet.

KK:s strävan att, vid utformningen av de särskUda förkunskapskra­ven, håUa isär vad som krävs för att genomföra utbildningen från vad som kan komma att krävas för en framtida yrkesulövning finner jag riklig. Jag vill frarahålla alt en viktig grundtanke bakora principen ålerkommande ulbildning är atl kunskaper och färdigheter av betydelse för yrkesutövningen kan vinnas på olika vägar och genom korabination av erfarenheler från olika verksaraheler, inom och utanför utbildnings­väsendet.

Att bedöma vilka förkunskaper som skall krävas för en ulbildning kan sägas innebära en balansgån;» mellan risken att uleslänga personer sora är lärapliga för utbildningen och risken att anta sådana som har dåliga förutsältningar att över huvud taget genomföra studierna. Inte minst det senare kan leda tiU personliga tragedier, som självklart så långl möjligl bör undvikas. Enligt min bedömning har KK i sina förslag i huvudsak bemästrat dessa svårigheter. Jag har, som kommer att fram­gå av det följande, endast på några punkter en uppfattning som avviker från komraitténs.

För all förkunskapskraven skall kunna fylla avsedda funktioner har KK funnit det nödvändigt att bes;kriva dem även i kvalitativa termer. I detla avseende innebar KK:s direktiv en anvisning om att den nuva­rande bestämmelsen ora lägst betyget 2 i varje särskUt förkunskapsärane inle borde behållas sora behörighetskrav. Komraitlén föreslår nu alt lägst medelbetyget 3,0 skall krävas i de äranen som uppställts som för­kunskapskrav för en viss utbildning.

Det är väl belagt, vilket såväl KK som flera remissinslanser framhål­ler, att goda kunskaper i enskilda förkunskapsämnen av färdighelska-raktär — främst matematik och moderna språk — har stor betydelse för framgång i vissa högskolestudier. KK:s förslag att blivande sökande tUl sådan ulbildning bör få klara och beslämda inforraalioner ora att deras framtida studieresultat är starkt beroende av förkunskaper i dessa ära­nen är därför enligt min mening beaktansvärt. Jag delar koraraitténs

 

Prop. 1975: 9                                                         453

uppfattning, vUken vunnit stöd hos raånga reraissinstanser, alt behörig­hetsreglerna inte i detalj bör reglera vilka betyg sora skall fordras i en­skilda äranen utan alt det är de sökandes kunskapsnivå i förkunskaps­ämnena lUlsamraanlagna sora normall är väsentiigast och därför bör regelfästas.

Jag ansluter mig således till KK:s förslag att för behörighet till viss utbildning i högskolan skall krävas ett belygsmedelvärde av lägst 3,0 i de ämnen som är uppställda sora särskilda förkunskapskrav för utbild­ningen i fråga.

Jag är raedveten om alt en bestämraelse av detta slag innebär i viss mån skärpta krav i jämförelse med dagens förhåUanden. Det kan således komraa att finnas personer sora i dag är behöriga till en viss ulbildning raen som enligt de nu föreslagna reglerna inle får behörighel. Enligl min uppfattning är detta en konsekvens som man måste vara beredd att ta, om man vill att förkunskapskraven skall fylla funktionen att garantera kunskaper sora är tUlräckliga för studierna oavsett vilka konkurrensför­hållanden som råder vid utbUdningen.

Hur många sora på detla sätt inte skuUe bli behöriga i jämförelse med dagens förhållanden kan inte beräknas med någon större grad av säker­het. En viss del av dem som i dag studerar i högskoleutbUdning har ett raedelbetyg under 3,0. Ora detta också skulle innebära att raånga har lägre raedelbetyg än 3,0 i de särskilda förkunskapsäranena, blir kravet större på goda raöjligheter att skaffa sig erforderliga förkunskaper ge­nom behörighetskomplettering. Denna fråga har jag berört redan i sam­band med att jag behandlade den aUmänna behörigheten och jag åter­kommer till den i det följande.

KK har, sora jag förat antytt, förutsatt all vissa allmänna riktlinjer för utformning av de särskilda förkunskapskraven skall anges av rege­ringen. Jag avser också alt föreslå regeringen alt meddela sådana rikt­linjer i huvudsaklig överensstämmelse raed koramitténs förslag.

De särskilda förkunskapskraven för en allraän utbildningslinje skall enligt vad jag förordat i det föregående ingå i utbildningsplanen, vilken skall fastställas centralt. För lokala och individuella utbUdningslinjer och för enstaka kurser skall enligt mina förslag ulbUdningsplaner och kursplaner och därmed de särskilda förkunskapskraven fastställas lokall. I samtliga fall skall de allraänna riktlinjerna gälla. Kraven på över-enssläraraelse raellan beslut sora fattas på olika nivåer blir därvid störst raed avseende på sådana kurser sora dels kan ingå i allraän utbildnings­linje, dels också kan ingå i lokal eller individuell utbildningslinje samt läsas som enstaka kurs.

Jag går nu över till KK:s förslag till särskilda förkunskapskrav för vissa utbildningar. I linje raed vad jag fömt anfört avstår jag från att koraraenlera detaljer i förslaget. Det är här till stor del fråga om angelä-

 

Prop. 1975: 9                                                         454

genheter för den myndighet som har atl utfärda tillämpningsföreskrifter lUI regeringens bestäraraelser, innehållande allmänna riktlinjer.

KK har utförligt uppehållit sig vid krav på förkunskaper i svenska och engelska för olika utbildningslinjer i högskolan. Dessa båda ämnen är de enda i vilka alla sökande med skolmässig förutbildning måste upp­visa dokumenterade förkunskaper av viss omfattning för alt få allmän behörighet. I ämnet engelska skall också, enligt vad jag förordat i det föregående, sökande raed behörighet grundad på ålder och yrkesverk­samhet dokumentera samraa förkunskaper sora sökande i övriga behö­righetsgrupper.

1972 års principbeslut angående de allmänna behörighetsvillkoren in­nebar den ändringen i förhållande till kompetensutredningens förslag alt krav uppställdes på kunskaper raotsvarande rainst två årskurser svenska enligt lärokursen på social linje. I sin raotivering för denna förändring frarahöll rain företrädare alt goda kunskaper i svenska har slor bety­delse både för de fortsatta studierna och för den kommande yrkesrollen samt att kraven på goda kommunikalionsfärdigheter ökar inora alla yr-kesoraråden. KK har, efter att ha anlyserat innehållet i äranet svenska på olika linjer i gymnasieskolan och kraven på kunskaper i svenska inora skUda utbildningslinjer i högskolan, tagit den ställningen atl flerta­let linjer i högskolan vad avser äranet svenska bör kunna bygga på det aUmänna behörighelsvUlkorel. Jag ansluler raig tiU koramitténs bedöra­ning i detla avseende. Till KK:s förslag alt det för viss utbildning skall uppställas krav på tre årskurser svenska äterkoraraer jag i det följande.

Beträffande förkunskaper i engelska föreslår KK att några krav ut­över det allmänna behörighetsvillkoret inte skall ställas för lillträde tUl alla de utbUdningslinjer där behovel av sådana förkunskaper främst mo­tiveras av behovet att kunna läsa engelskspråkig litteralur, dvs. flertalet UtbUdningslinjer i högskolan. Kommittén har emellertid konstaterat att det allmänna behörighetsvUlkoret ger utrymme för en raycket stor sprid­ning av de studerandes förkunskaper genom all ämnet på social linje fö­rekommer i antingen en allmän kurs eller en särskild (mer omfattande) kurs. Som jag berört i det föregående är förhåUandena likartade på andra tvååriga linjer i gymnasieskolan. KK föreslår mol denna bak­grund alt de som i gymnasieskolan läst allraän kurs i engelska och därvid inte erhåUil betyg över 3, Uksora de sora läst särskild kurs och inte erhållit betyg över 2, starkl s;kall rådas alt ylterligare förkovra sig i engelsk läsning, innan de söker lill högre utbildning. Kommittén raenar vidare, atl de som behörighetskomplellerar i engelska bör få rådet alt inrikta sig på lägst betyget 3 i särskild kurs och alt det är angeläget atl ge dessa sökande raöjlighet att pröva sin läsförraåga i ett särskilt prov.

För egen del anser jag del utciraordentiigt viktigt att blivande stude­rande får en korrekt informatiC'n om studiernas krav. De undersök­ningar som genomförts beträffande vissa högskolestuderandes kunska-

 

Prop. 1975: 9                                                         455

per i engelska och som redovisats av KK har övertygat mig om all kom­mitténs förslag på denna punkl är välgmndat. Jag biträder därför försla­get och ämnar i annal sararaanhang föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att, i saraarbele raed UKÄ, undersöka raöjligheterna all ulforraa elt läs-förslåelseprov i engelska samt all lägga fram förslag om i vilka former ett sådant prov skall kunna erbjudas dem sora önskar genoragå det, oav­sett behörighelsgrand.

KK har begränsat sina förslag om särskilda förkunskapskrav till så­dana UlbUdningsvägar sora i dag bygger på de allraänna behörighelsviU­koren för tillträde tUl högre utbildning.

Tyngdpunkten har därvid i enlighet med kommitléns direktiv legat på de nuvarande fria fakulteternas utbildning. Vad avser förkunskaps­kraven till de UtbUdningslinjer som f. n. har anlagningsbegränsning har utredningsuppdraget närmast avsett en teknisk översättning av de nu­varande bestäraraelserna. De förslag tUl särskUda förkunskapskrav som KK här lagl fram bör kunna utgöra tämligen bestämda ramar för myn­digheternas handlande. Jag anser det också självklart att man, för dessa och andra utbildningslinjer där ulbildningens uppbyggnad och innehåll ger små eller inga möjligheter att följa alternativa studiegångar, skall kräva att samtliga förkunskapskrav är uppfyllda före studiernas början.

Annorlunda förhåller det sig raed de utbildningslinjer inora de nu­varande fUosofiska fakulteterna som även i framliden, enligt vad jag fö­reslagit i det föregående, koraraer att vara uppbyggda av kurser som kan kombineras på skilda sätt för olika studerande inom en och samma utbildningslinje. KK:s förslag innebär, när det gäller de av U 68 före­slagna allmänna utbildningslinjerna inora de nuvarande fUosofiska fa­kulteternas oraråde, alt det för var och en av Imjerna skall finnas för­kunskapskrav som avser behörighet inte bara lUl de första terminernas studier utan också till flertalet av de studiekurser som därefter kan bli aktuella vid fullföljande av studier på linjen i fråga. På denna punkt är jag inte beredd all bUräda KK:s förslag, della med hänsyn tUl alt jag i det följande kommer all förorda, alt antagningen inom del berörda området skall göras inle tUl en linje i dess helhet utan första gången till i princip det första årets studier och därefter successivt.

De särskilda förkunskapskraven bör enligt min mening vid varje antagningstillfälle formellt endast relateras till de studier som antag­ningen avser. Självfallet är det med en sådan ordning likväl angeläget alt den enskilde redan inför den första antagningen informeras om kra­ven för ohka tänkbara studiealtemativ och kontrollerar sin behörighet för önskad studieväg. Jag ser det emeUertid som en fördel alt man inte formellt behöver ställa upp förkunskapskrav sora kan komma alt sakna relevans för den enskUde beroende på hans val av fortsatt sludieväg.

Jag övergår nu till att lägga vissa synpunkter på de krav i enskilda ämnen som KK föreslår för behörighet till skilda linjer och kurser.

 

Prop. 1975: 9                                                         456

Beträffande ämnet svenska delar jag KK:s mening alt kunskaper mot­svarande tre årskurser svenska i gymnasieskolan bör vara elt krav för studier i bl. a. svenska, historia och moderna språk. EnUgt min uppfatt­ning bör sarama krav på förkunskaper i svenska uppställas för bl. a. ut­bildningama vid nuvarande juridisk och leologisk fakultet.

KK föreslår att kunskaper molsvarande tre årskurser samhällskun­skap skall krävas för studier inora elt flertal samhällsvetenskapliga äm­nesområden samt för juridiska studier och studier vid socialhögskola. Elt stort antal remissinstanser, bl. a. SÖ och UKÄ, avvisar detta förslag, som innebär en skärpning av nuvarande krav för flertalet berörda ut­bildningar och bl. a. skulle innebära att sökande från naturvetenskaplig och teknisk linje samt vissa sökande från humanistisk linje måste komplettera sina kunskaper i ämnet. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning alt två årskurser samhällskunskap på tre- eller fyraårig lin­je eller på tvåårig social eUer ekonoraisk linje ger tillräckliga förkunska­per för nämnda studier.

KK föreslår vidare att raan för vissa utbUdningslinjer, molsvarande utbildningen inom nuvarande medicinsk, odontologisk och farmaceu­tisk fakultet, vid jordbrukets högskolor samt i vissa studiekurser inora raateraatisk-nalurvelenskaplig fakultet, i förkunskapshänseende skall lik­ställa ämnet naturkunskap på social linje raed ämnet biologi. Jag vill i anslutning härtill först frarahålla att det enligt min uppfattning i princip är önskvärl att särskilda förkunskapskrav kan uppfyllas genora ämnen från olika linjer i gymnasieskolan, även om full identitet inte råder mel­lan dessa äranen raed avseende på innehåll och omfattning. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag emellertid att ämnet naturkun­skap på social linje inte ger en tillräckligt omfattande förutbildning i de momeni av biologiämnet som är väsentliga för studierna på här aktuella utbildningslinjer i högskolan.

KK har formulerat sina förslag till förkunskapskrav i olika ämnen i termer av gymnasieskolans ämnen, betyg, årskurser och linjer. Detta torde vara nödvändigt med hänsyn till behovet av atl ha ett entydigt un­derlag för informationen till de sökande men är också naturligt med hänsyn till att flertalet sökande sannolikt koraraer att redovisa sin behö­righet i sådana termer. Som KK också framhåller är det emellerlid ange­läget att detta sätt att ultrycka förkunskapskraven inte leder till före­ställningen att genomgången kurs i gymnasieskolan är det enda sätt på vilket ett förkunskapskrav kan uppfyllas. I likhet raed vad som fram­hållits beträffande den aUmänna behörigheten är det viktigt all, även vad avser särskilda förkunskapskrav, en sökande som har reell kompe­tens för en utbildning inte hindras av formella skäl.

Jag ansluter raig till KK:s förslag att sökande med folkhögskolebehö­righet och sökande från vissa med gymnasieskolan järaförbara utbild­ningsvägar, även när det gäller särskUda förkunskapskrav, skall kunna

 

Prop. 1975:9                                                          457

få tillgodoräkna sig de kunskaper de har. Jag finner del också utomor-dentiigt viktigt att, som KK föreslår med instämmande av många re­missinslanser, sådana kunskaper och färdigheter som förvärvats genom icke skolmässig utbildning och genom yrkesverksamhet skaU kunna god­tas som förkunskaper efter bedömning i varje särskilt fall.

Sararaanfattningsvis finner jag atl, med de få undanlag som jag redo­visat i det föregående, KK:s förslag tUl utforraning av särskilda förkun­skapskrav är väl ägnat atl ligga liU gmnd för arbetet inora de myndig­heter som har atl fastställa sådana krav för de av kommittén behandlade ulbildningarna.

Vid de utbildningslinjer och kurser i den framlida högskolan, för vilka KK inle funnit anledning att lägga fram förslag, bör komraitténs allmänna riktlinjer, till vilka jag anslutit mig, kunna gälla. Även KK:s detaljförslag till särskilda förkunskapskrav bör kunna tjäna till led­ning för vederbörande myndigheter vid ulformningen av de särskilda förkunskapskraven för olika linjer. Jag vill här frarahålla atl i de be­dömningar som därvid görs bör ingå att överväga ora särskilda förkun­skapskrav över huvud taget behöver uppställas för en utbUdning. För vissa utbildningar inom kulturområdet lorde det exempelvis, raed något undantag, inle behöva uppställas några krav uiöver de krav på anlag och färdigheter som utbildningarnas speciella karaktär ställer.

I det föregående har jag berört behovet av goda möjligheter att kom­plettera en ulbildning i gymnasieskolan för alt uppnå allmän behörighet. Jag har därvid förordat bl. a. att vissa ålgärder i enlighet med KK:s för­slag skall vidlas inom den gymnasiala vuxenutbildningen. Vad jag i det sammanhanget anfört gäller självklart i tillämpliga delar även möjlighe­terna alt komplettera kunskaper för atl uppnå särskild behörighel.

För personer som efter en tids yrkesverksamhet söker utbildning i enstaka kurser anser KK att förkunskapskraven huvudsakligen bör ha en informerande funktion. Under förutsättning att de sökande, bl. a. inom ramen för sarahällets siudie- och yrkesorientering, kan få till­räckliga inforraalioner om studiernas krav bör de enligt kommittén själva kunna bedöma om de har tiUräckliga förkunskaper för en till­tänkt ulbildning. Några krav på dokumenterade förkunskaper skulle således inte behöva stäUas.

Jag finner KK:s förslag väl överensslämraa raed de allmänna prin­ciperna för en breddning av raöjligheterna för olika grupper av utbUd­ningssökande att få sina önskemål tiUgodosedda inom högskoleutbild­ningen. ■ Personer som uppnått allraän behörighet på gmndval av ål­der och yrkesverksamhet får anses ha förvärvat en sådan mognad att del är rimligt att utgå från alt de själva, på grundval av den information de får från läroanstalterna, kan göra bedömningar av sina föratsättning­ar i förkunskapshänseende. Också mot bakgrund av erfarenhetema av den nuvarande försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre ut-

 

Prop. 1975: 9                                                         458

bildning, där regler av denna innebörd i viss utsträckning tillämpas, anser jag det rimligt all pröva den föreslagna ordningen. Självfallet får erfarenheterna av denna följas fortlöpande och evenluella förändringar aktualiseras om så visar sig nödvändigt.

6.   Antalet studerande i Ihögskoleutbildning m. m. Urval och antagning

6.1 Bakgrund och utgångspunkter

Studerandeantalet i högskoleutbUdning ökade slarkl under 1960-talet. En väsentlig förklaring till expansionen var reformerna inom skolområ­det, som bl. a. ledde till att antalel elever sora årligen läranade gyrana-siel i det närraasle trefaldigades under en tioårsperiod. Även en ökad frekvens för övergång till eftergymnasiala studier, tUlkomslen av nya ut­bildningsmöjligheter bl. a. i Umeå och Linköping och vid universitets­filialerna samt förbättringar av de studiesociala förmånerna och till­strömning av alll fler studerande utan fullständig gymnasieutbildning hörde till bUden. Arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft med läng­re ulbildning var generellt sett hö;».

Den växande efterfrågan på högre ulbildning fick till stor del mötas av universitetens s. k. fria fakulteter, dvs. de filosofiska, juridiska och teologiska fakulteterna. Antalet fijrstagångsinskrivna vid dessa fakulteter ökade från ca 6 000 läsåret 1960/61 tUl ca 27 000 läsåret 1968/69. Ex­pansionen var, sora jag berört i det föregående, inte problemfri. Bl. a. var den svår att förena med den fömyelse av utbildningen som det kraf­tigt ökade studerandeantalet i sig hade motiverat. Också övriga utbild­ningar vid universitet och högskolor byggdes ul kraftigt under perioden. Antalet nybörjarplalser i utbildnuigar med antagningsbegränsning ökade från ca 3 000 läsåret 1960/61 tUl ca 7 000 läsåret 1970/71. Expansionen avsåg här framför allt civilingenjörsutbUdningen, läkarutbUdningen och socionomulbUdningen. I övrig eftergymnasial utbildning ökade antalet nybörjarplalser under 1960-talet från ca 7 000 tUl ca 16 000. De raest expanderande utbildningarna var här klasslärar-, förskollärar-, sjukskö­terske- och laboratorieassistentulbildningarna m. fl. saml utbildningarna till systemman och programraerare.

Fr. o. m. läsåret 1969/70 har den totala tillströmningen tUl högsko­leutbUdrUng minskat till följd av en minskning av tillströmningen till de fria fakulteterna. Antalet förstagångsinskrivna vid dessa fakulteter mins­kade från ca 27 000 läsåret 1968/69 tUl ca 17 000 läsåret 1973/74. Anta­let läsåret 1974/75 kan inte slutligt anges men torde vara i huvudsak lika stort sora föregående läsår.

Arbetsmarknaden kunde inte utan vidare erbjuda det kring år 1970 kraftigt ökande antalet examinerade från de ofta raindre yrkesinriktade

 

Prop. 1975:9                                                          459

UtbUdningama vid fUosofisk fakultet arbeten och begynnelselöner sora svarade mot deras förväntningar. Dessa anpassningssvårigheter kom därtill alt sammanfalla med konjunkturnedgången under 1970-talels första år. Den ändrade benägenheten att studera vidare torde till stor •del ha sin förklaring i dessa förhållanden.

Den minskade tillströmningen till de fria fakulteterna har delvis ba­lanserats av en fortsatt utbyggnad av andra universitets- och högskoleut­bildningar. De senaste åren har det dock inte funnits sökande till alla ut­bildningsplatser vid de tekniska fakulteterna.

Under 1960-talets expansionsperiod var de studerandes köns- och ål­dersfördelning relativt stabil vid universitet och högskolor. Kvinnomas andel av de nyinskrivna var ca 40 procent. Den minskade tillström­ningen under senare år har läranat könsfördelningen relativt oföränd­rad. Stora skillnader föreligger dock mellan olika utbildningar. Jag återkommer tUl denna fråga i det följande. Åldersfördelningen har änd­rals märkbart, främst vid de fUosofiska fakulteterna. Hösten 1970 var ca 25 procenl av de nyinskrivna här äldre än 24 år. Motsvarande ålders­grupps andel hösten 1974 uppgick till ca 40 procent. Den starka för­skjutningen i åldersfördelningen beror på alt antalet äldre studerande som sökt sig till universitet och högskolor varit i stort sett oförändrat de ■senaste åren samtidigt sora antalet yngre minskat.

Parallellt med den snabba ökningen av studerandeantalet pågick en långsara men tydlig utjämning av fördelningen mellan olika social­gmpper av rekryteringen till universitet och högskolor. I slutet av 1960-talet utgjorde nyinskrivna från arbetarhem ca 23 procent av samtiiga nyinskrivna, sedan motsvarande andel vid början av årtiondet varit ca 16 procent. Under de senaste åren har den andel av de nyinskrivna som komraer från arbetarhem varit i stort sett oförändrad, ca 23 procent.

U 68 framhåller att utbildningsplaneringen bör syfta till aft tillgodose både individemas önskemål om utbildning och samhällets behov av ut­bildad arbetskraft. Fördelningsaspekterna måste enligt ulredningen ges stor vikt. Av avgörande betydelse för högskoleulbildningens omfattning måste vara de resurser som samhället kan ställa till förfogande. Åtskil­liga remissinslanser, bl. a. UKÄ, SÖ, AMS, LO, TCO, Svenska kom­munförbundet, Landstingsförbundet samt SAF/SI ansluter sig till utred­ningens synsätt härvidlag.

Några remissinslanser, bl. a. SFS och Sveriges elevers centralorgani­sation (SECO), menar att dimensioneringen i huvudsak bör gmndas på individernas efterfrågan på högre utbUdning. Undantag bör göras endast för vissa snävt yrkesinriktade eller mycket kostnadskrävande utbildning­ar. I några yttranden åter, bl. a. från SACO, Statstjänstemannens riks­förbund (SR) och Elevförbundet, förordas att högskoleutbUdningens ■dimensionering primärt skall styras av arbetsmarknadens behov av ut­bildad arbetskraft.

 

Prop. 1975:9                                                          460

För egen del får jag anföra följande.

Individernas efterfrågan på högskoleutbUdning har, bl. a. att döma av de senaste årens erfarenheter, ett starkt samband med den rådande si­tuationen på arbetsmarknaden och varierar kraftigt från period lill pe­riod. U 68:s förslag om den gmndläggande högskoleutbildningens di­mensionering har som ett syfte att undvika olägenheter av det slag som svängningar i studerandetillströmningen medför och ge siörre fasthet åt planeringen. Etl annat syfte med förslagel är att skapa bättre förut­sättningar för statsmakterna att göra avvägningar såväl mellan högsko­leutbildning och andra ändamål som meUan olika slag av högskoleut­bUdning.

I en del remissyttranden och i den allraänna debatten har U 68:s för­slag om en fastare planering också inom de nuvarande fria fakulteternas område hävdats vara inaktuellt mot bakgrund av den f. n. låga tillström-rUngen till högskoleutbildningen. Diraensioneringsfrågan raåste emeller­tid enligt rain raening ses i etl vidare och mer långsiktigt perspektiv än det som ges av del dagsaktuella lägel. En lids låg tillströmning kommer med all sannolikhet att följas av en period av på nytt ökad efterfrågan. En sådan ökning kan bli dramatisk. Som U 68-beredningen framhållit är det viktigt atl hålla beredskap inför en förändring av efterfrågan i denna riktning.

Kraftiga svängningar i tillströmningen får olyckliga konsekvenser för både de enskilda, utbildnmgssystemet och arbetslivet. Mot bakgrund av de senasle årens erfarenheter finns det anledning alt särskilt beakta de betydande svårigheier som kan uppslå i läroanstalternas planering och i strävandena att öka anställningstryggheten för den i utbildningen enga­gerade personalen. Frågan ora fördelningen av de totalt tillgängliga re­surserna på olika slag av högskoleutbildning raed hänsyn till både ar­betslivets behov och individernas önskemål är givetvis också av bety­delse i sammanhanget. Det är uppenbart atl en fördelning som så långt möjligl tillgodoser både de ensluldas önskeraål och arbetslivets behov förutsätter att alla delar av högskoleutbildningen kan vägas raot var­andra i en sammanhållen planering. Inte minst viktiga är vidare de för­utsättningar för decentralisering av beslutanderätt rörande utbildnings­utbudets inriktning och närmare; diraensionering som en fastare över­gripande planering ger. Slutiigen är det för mig självklart att statsmak­terna skall ha möjlighet att avväga de samlade resurserna för högskole­utbUdning raot insalser inom andra områden.

Jag anser det mot den angivna bakgrunden inte vare sig rimligt eller möjligl alt högskoleulbildningens kapacitet i framtiden skall bestämmas enbart utifrån individernas efterfrågan på utbildning. Detla gäller i frå­ga om både den totala kapaciteten och dess fördelning på olika utbUd­ningar även om, särskilt i det senare fallet, individemas önskemål hör till de faktorer som bör tillmätas stor vikt i planeringsarbetet. Men högsko-

 

Trop. 1975:9                                                          461

leutbildningens omfattning kan inte heller bestäraraas enbart efter beho­vet av utbildad arbetskraft. Detta följer redan av svårigheterna att göra prognoser av arbetsraarknadens efterfrågan. Sådana prognoser koraraer alltid att vara behäftade med betydande osäkerhel. Flera reraissinstanser betonar, liksom U 68, osäkerheten i de för utredningens räkning utförda kalkylerna. Prognossvårigheterna är inte endast lekniska. Det är också så att efterfrågan på arbetskraft raed viss ulbildning inle är absolut till sin karaklär. Den påverkas av den ulbildningsmässiga samraansätt­ningen av den grupp sora söker sig ut på arbetsmarknaden. Vidare kan prognoserna själva lätt få en styrande effekt på individernas utbildnings-val och därraed bidra till ogynnsamma svängningar i tillströmningen lill olika UtbUdningar. Bedöraningar av arbetslivets behov av utbildade, där hänsyn tas till raålen för ulveckling av beslämda sektorer av samhället, bör likväl enligt raui raening tillmätas betydande vikt vid fördelningen av utbildningskapaciteten på bl. a. yrkesutbUdningssektorer. Det förtjä­nar all påpekas alt den nuvarande ordningen för dimensionering av högskoleutbildningen — med en sektor som har fritt tillträde och en som inte har del — ger begränsade möjligheter att över huvud ta hän­syn till bedömningar av detia slag.

Mot denna bakgrund ansluter jag mig — liksora åtskilliga remissin­stanser och U öS-beredningen — lill U 68:s uppfattning atl såväl arbets­livels behov av utbUdad arbetskraft som individernas behov av utbUd­ning bör vara vägledande för utbildningsplaneringen. Den i sista hand bestämmande faktorn för samhällets insatser för högskoleutbildning måste vara de resurser som kan slällas lill förfogande för detta ändamål, sedan avvägningar gjorts mot insatser inom andra delar av utbildnings­väsendet och inom andra oraråden av samhällsverksamheten. Till frågan om en generell anlagningsbegränsning som ett hjälpmedel för att för­verkliga en planering efter dessa riktlinjer, såväl totalt som när det gäller fördelning på bl. a. yrkesutbildningssektorer, återkommer jag i det följande.

Många remissinstanser frarahåller atl de av prognosinstilulet vid sta­tistiska centralbyrån (SCB) utförda behovs- och utflödesberäkningarna lämnar värdefulla bidrag till kunskapen ora förhållandet mellan utbUd­ning och arbetsmarknad. Andra är mer tveksamma vad gäller behovs­beräkningarna. För egen del vill jag betona att prognoser av detla slag endast är ett av flera underlag för planeringen. Som jag förut berört är det också med hänsyn tiU arbetsmarknadens föränderiighet viktigt all prognosarbetet utgår från vidare sektorer av utbUdning och arbetsmark­nad och inte syftar lill en finfördelning på enskUda yrkesområden. Jag vUl även peka på den allmänna svårigheten att göra nationella pro­gnoser i elt Utet land som är slarkl beroende av en svårbedömd interna­tionell utveckling.

Likväl anser jag att material av del aktuella slaget är av slort värde

 

Prop. 1975:9                                                          462

för den övergripande kvantitativa utbUdningsplaneringen. Sora frara­hålls i flera yttranden är det angeläget atl den använda modellen vida­reutvecklas och alt beräkningar raed användning av modellen fortlö­pande genomförs. Bl. a. sysselsiiltningsulredningens arbete bör här ge nya förutsältningar och möjligheter. Självfallet måste beräkningama kompletteras med underlag och analyser av annat slag, t. ex. rörande ur­vals- och anpassningsmekanisraer. Undersökningar av den typ U 68 re­dovisal i sina rapporter bör därför föras vidare och utvecklas. Detta an­kommer främsi på AMS, SCB, SÖ och UKÄ.

6.2 Kapaciteten för utbildningslinjer

U 68 har arbetat med en planeringsperiod för dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningens linjer som slräcker sig från läsåret 1976/77 t. o. m. läsåret 1983/84. Planeringen för en så lång period måste nödvändigtvis ske under betydande osäkerhet. Utredning­en redovisar därför i silt förslag lill dimensionering två planeringsgrän­ser. En nedre planeringsgräns har föreslagits främst ulifrån en bedöm­ning av behovet av högskoleutbildad arbetskraft. En övre planerings­gräns har också föreslagits, varvid en bedömning gjorts av vUka resurser som kan ställas till förfogande för att möta en större efterfrågan på hög­skoleulbildning. Antagningskapacitelen för olika utbildningslinjer skall sedan enligt förslagel bestämmas årligen på ett sådant sätt alt den sam­lade kapaciteten koraraer att ligga raellan de angivna planeringsgränser­na.

Åtskilliga remissinstanser liksom U 68-beredningen finner den före­slagna ordningen användbar. Också enligt min mening är det mycket sora talar för utredningens planeringsmodeU. Det är självfallet vanskligt atl detaljplanera enskUda ulbUdmngsIinjers eller linjegruppers kapacitet över en längre tidsrymd. Om man väljer ordningen med en totalram med en övre och en nedre gräns får man möjlighet alt fortlöpande ompröva kapaciteten för olika utbildningslinjer med hänsyn till nya informationer om individernas efterfrågan på ulbildning och arbetslivels behov av ut­bildad arbeiskraft. För högskoleC'rganisalionen bör systemet ge önskvärd stadga i planeringshänseende.

Vid bedömningen rörande den nedre gränsens läge har U 68 utgått från bl. a. de utflödes- och behovsberäkningar sora utförts av SCB. En­ligt dessa kommer utflödet från utbildningsväsendet och arbetsmarkna­dens nyrekryleringsbehov av personer med s. k. fullständig högskoleut­bildning, dvs. i princip ulbildning som sluiförts lill examen, alt vara i balans under perioden 1975/80, om tillströmningen följer det lägre be­räkningsalternativet. Tendenser till brist på arbetskraft med fullstän­dig högskoleutbUdning kan enligt utredningens bedöraning vänlas upp-

 

Prop. 1975:9                                                          463

stå efter hand, om utflödet under någon längre period skulle ligga kvar på denna nivå. En antagningskapacilet sora ansluler till det lägre alternativet, ca 37 000 studerande i utbUdningslinjer, bör därför enligt U 68:s mening vara ett miniraum för planeringsperiodens början. Det kal­kylerade nyrekryteringsbehovet ökar enligt SCB:s beräkningar från pe­rioden 1965/70 tiU perioden 1975/80 i en sådan takt alt en fortsatt ök­ning av antagningen med 2 procenl årligen synes moliverad. Utred­ningen föreslår mot denna bakgrund att den nedre planeringsgränsen läggs vid 37 000 antagningsplatser i utbildningslinjer läsåret 1976/77 och ökas med 2 procent årligen.

I några yttranden ifrågasätts, raot bakgrund av tendenserna under de senasle åren, ora tillströraningen koramer att nå upp lill den föreslagna nedre planeringsgränsen redan läsåret 1976/77. Exerapelvis påpekar SCB, som i sitt yttrande gjorl en viss uppföljning av beräkningarna un­der hänsynstagande till tiUströmningen läsåret 1973/74 tUl universitet och högskolor, bl. a. att andelen studerande som angett avsikt alt la exam.en minskat påtagligt de senasle åren. Också U 68-beredningen har anfört att den nedre planeringsgränsen sannolikt inledningsvis bör ligga något lägre än U 68 förutsatt.

Vad gäller nuläget är det vanskligt att raera exakt ange kapaciteten för utbildningslinjer inora högskolan. I högskoleutbildningar med antag­ningsbegränsning finns ca 25 000 antagningsplatser. Antalet förstagångs­inskrivna vid de fria fakulteterna var som nämnts läsåret 1973/74 ca 17 000 och torde vara ungefär detsamraa innevarande läsår. AUa stude­rande vid de fUosofiska fakulteterna avser inte att fullfölja studierna till en examen. En stor del följer endast någon enstaka kurs. I de beräk­ningar som utfördes för U 68 antogs all i genomsnitt ca 60 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet påbörjar studier på vad som raot­svarar utbildningslinjer. Om detla anlagande tillämpades på dagens till­strömningssiffror skulle kapaciteten för utbUdningslinjer f. n. motsvara ca 36 000 nybörjarplatser. De uppgifter om sludieavsikl som numera läranas i saraband med inskrivning tyder emellertid på att antalet stude­rande på utbildningslinjer kan vara lägre. Höslen 1974 uppgav sålunda ca 40 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet all de avsåg att studera frara till examen. Ora denna uppgift om examensavsikt godtas som mått på andelen studerande på utbildningslinjer motsvarar kapaci­teten för Unjer f. n. endast ca 33 000 nybörjarplatser.

EnUgt min mening kan iniresset för studier i en studieorganisation som reforraerals enligt mina förslag i det föregående knappast bedömas utifrån de uppgifier om studieavsikter som f. n. avges av studerande vid de fUosofiska fakulteterna. Också SCB raenar att det är osäkert om stu­derande som nu i samband med inskrivningen anger alt de inte har för avsikt att la examen är jämförbara raed dera som, ora U 68:s förslag förverkligas, komraer att studera enstaka kurser. Nuläget är således

 

Prop. 1975:9                                                          464

oklart. Del är dessutom ovisst om elt genomförande av de nya behörig­helsreglema ger en så stor effekt på tillströmningen redan i planerings­periodens början som antagits i SCB:s kalkyler.

För alt underlätta övergången till de nya planeringsmetoderna bör den totala antagningskapaciteten för utbildningslinjer läsåret 1977/78 enligl rain mening fastställas med utgångspunkt i den kända volymen av molsvarande ulbildning läsåret 1976/77 och med beaktande av då aktuella tendenser i efterfrågan. Mot bakgrund av i dag tillgängligt material gör jag bedömningen att planeringsarbetet tUls vidare bör kunna ulgå från en nivå av omkring 35 000 nybörjarplatser i utbUdnmgslinjer.

En alltför låg studerandetillströmning kan på sikt leda till problem i fråga om arbetslivets försörjning raed högskoleutbildad arbetskraft. Dessutora kan den leda till ogynnsarama svängningar av det slag jag be­rört i det föregående. Det är givetvis svårt att raera exakt ange var en miniminivå för antagningen till högskoleutbildning bör läggas. Den nedre planeringsgränsen bör dock enligt min mening kunna sänkas nå­got i förhållande till U 68:s förslag.

Jag räknar bl. a. med ett lägre nyrekryteringsbehov än U 68 i fråga om administrativ och ekonomisk yrkesutbUdning samt utbildning för un­dervisningsyrken. I enlighet med vad jag anfört i det föregående be­träffande gränsdragningen mellan gymnasieskolan och högskolan räknar jag vidare raed att vissa högre specialkurser, som av ulredningen be­traktats söm högskoleutbUdning, även fortsättningsvis skall tillhöra gymnasieskolan. Mot denna ba,kgmnd gör jag bedömningen all den nedre planeringsgränsen för en femårsperiod bör anpassas till en antag­ningskapacitet av 33 000 platser läsåret 1977/78 med en årlig ökning därefter om 2 procent. Enligl min bedömning kan denna nivå under längre tid inte avsevärt underskridas utan atl samhällets försörjning med högskoleutbildade äventyras. TUl frågan om kapaciteten för ensta­ka kurser återkommer jag i det följande men vUl redan här nämna att raina förslag innebär att denna del av utbildningsutbudet skall priorite­ras i den fortsatta utbyggnaden.

U 68 föreslår att en övre gräns för antagning till utbildningslinjer sätts vid ca 42 000 studerande läsåret 1976/77 och att den maximala ka­paciteten därefier tUlåts öka raed 2 procent årligen. I flera yttranden, bl. a. från LO och TCO, ifrågasätts ora inte den sålunda föreslagna ra­raen för antalet studerande i utbildningslinjer är för hög. Del är enligt de nämnda organisationema angeläget att framför allt utbildningar som riktar sig tUl korttidsutbUdade byggs ut.

Så länge nuvarande tendenser står sig har den övre planeringsgränsen för den totala antagningskapacitelen i fråga om Utbildningslinjer främst principieUt intresse. Jag utgår tills vidare från en övre planeringsgräns av 38 000 studerande läsåret 1977/78 raed en ökning av kapaciteten med 2 procent per år under en femårsperiod.

 

Prop. 1975: 9                                                         465

När det gäller fördelningen av den saralade kapaciteten för utbild­ningslinjer på yrkesutbildningsseklorer och olika slag av linjer har U 68 redovisat ett orafatlande och förhållandevis detaljerat planeringsunder­lag som bör kunna ligga tUl grund för det fortsatta planeringsarbetet. Mot bakgrund av bl. a. de förändringar i förhållande till utredningens förslag som jag nyss förordat beträffande det loiala antalet antagnings­platser finner jag inle anledning att nu ta slällning lill kapaciteten för enskilda utbildningslinjer eller grupper av linjer läsåret 1977/78. Jag re­dovisar däremot i det följande med utgångspunkt i U 68:s maierial vissa riktlinjer för planeringen avseende de olika yrkesutbildningssektorerna m. m.

Allmänt ansluler jag raig till utredningens bedömning alt en utbygg­nad av högskoleutbildningen såvitt avser Unjer i första hand bör syfta lill atl tillgodose behoven av kortare klarl yrkesinriktade utbUdningar.

U 68 förordar alt någon ytterligare utbyggnad av traditionell teknisk högskoleutbildning inte skall planeras för de närmaste åren. På sikt bör dock enligt U 68:s raening anlalel ulbUdningsplalser i högskoleutbUd­ning raed teknisk inriktning ökas. Den siörre delen av ökningen bör avse kortare utbildningslinjer, bl. a. yrkesleknisk högskoleutbildning. SACO, TCO och flera andra remissinslanser delar U 68:s bedömning.

Intresset för civilingenjörsutbildning har, som jag förut nämnl, de se­nasle åren inle varit så stort atl utbildningskapacketen kunnat utnytljas hell. Jag ansluler raig till U 68:s ra. fl. bedöraning att den fortsatta ut­byggnaden inora sektom i försia hand bör avse kortare utbildningar.

Till frågan ora kapaciteten för yrkesteknisk högskoleulbildning under försöksverksaraheten äterkoraraer jag i det följande.

Behovel av korabinalioner av teknisk och adramislraliv-ekonomisk ut­bUdning liksora av teknisk utbUdning och vårdutbUdning bör, som U 68 förordat, uppraärksararaas i fraratiden.

Prognosunderlaget pekar på en i stort sett balanserad arbetsmarknad under senare delen av 1970-taIet för personer med administrativ och ekonomisk högskoleutbildning. Det finns, menar U 68, mot bl. a. denna bakgrund skäl att här planera för en i huvudsak oförändrad kapacitet vid början av planeringsperioden. På sikt bör rnan enligl utredningens bedömning räkna med en måttlig ökning av antalet utbildningsplatser.

SACO anser den föreslagna antagningskapaciteten för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning vara för hög. Bl. a. det ackumulerade överskottet av utbildade från 1970-talels försia hälft bör enligt organi­sationen motivera en lägre kapacitet. Även vissa universitetsorgan tUl-råder en försiktigare bedömning av kapaciteten inom området.

Också enligt min raening motiverar bl. a. det slora utflödet på arbets­marknaden under början av 1970-lalet en viss återhåUsamhet vid dimen­sioneringen av bl. a. den administrativa och ekonoraiska yrkesutbild­ningen. Möjligheterna alt tUlgodose arbelsraarknadsbehovel genom vi­dareutbildning av yrkesverksamma torde dessutom vara särskUt goda

30   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          466

inom detta område. Jag anser mot denna bakgrund att kapaciteten för administrativ, ekonoraisk och social yrkesutbildning kan minskas något i förhållande tUl U 68:s förslag för rholsvarande utbUdning. Minsk­ningen bör i huvudsak avse sådan utbildning som idag omfattas av lin­jema 1, 2, 5, 6, 7, 8 och 9 enligt 1969 års studieordning vid de filosofis­ka fakultelema. Även för nuvarcinde ettåriga specialkurser för utbildning av systemmän och programmerare och för tvåårig Ulbildning i admini­strativt systemarbete räknar jag med en lägre kapacitet än utredningen. Någon ökning av antalet utbildningsplatser i socionorautbUdning anser jag inte vara aktuell f. n. I övrigt ansluter jag mig i huvudsak tUl de be­dömningar sora gjorts av U 68.

I likhet med U 68 anser jag alt dels utbildning med starka inslag av informationsbehandling och statistik, dels utbildning med kvalificerade språkliga inslag bör expandera. Även områdena marknadsföring och varudistribution bör, som utredningen förordat, uppmärksammas.

Utflödes- och behovsberäkningarna talar för en jämförelsevis balanse­rad arbetsmarknadssituation under perioden 1975/80 för personer med högskoleulbildning inom vårdorarådet. För vissa utbildningskategorier pekar dock beräkningarna på brist. U 68 föreslår en något ökad kapaci­tet för vårdsektom vid planeringsperiodens början. På sikt bör enligt utredningens bedöraning kapaciteten ökas ytterligare.

Flera nära berörda remissinstanser anser U 68:s förslag för vårdsek­torn vara realistiskt. Landstingsförbundet förordar en utbyggnad av ut­bUdningen inom sektorn enligt det högre planeringsaltemativet. Social­styrelsen anser utredningens försilag till dimensionering vara i slort sell tillfredsställande från nu kända utgångspunkter.

Enligt min mening har U 68 gjort en på grundval av nu kända förhål­landen rimlig bedömning av antagningskapacitelen för vårdyrkesulbild­ning. Jag räknar liksom ulredningen raed en något högre kapacitet för sektom vid planeringsperiodems början än f. n. ökningarna bör avse de kortare vårdulbUdningama, tandhygienislutbildningen och logoped-utbildningen. På sikt räknar jag med att utbildningskapaciteten inom sektom bör ökas ytterligare något.

Prognosunderlaget pekar på en i huvudsak balanserad arbetsmark­nadssituation för högskoleutbildade med undervisningsinriktad ulbild­ning under 1970-talet. U 68 föreslår en närmasl oförändrad kapacitet för UtbUdning för undervisnmgsyi-ken under planeringsperioden.

Flera remissinstanser har varit tveksamma till utredningens kapaci­tetsförslag. Sö, som sedermera föreslagit en betydande minskning av an­tagningskapaciteten inom delar av sektorn, anser de föreslagna talen alltför höga. SACO och TCO menar också att anlagningstalen för ut­bUdningama till ämneslärare och klasslärare bör mmskas.

Enligt min mening moiiverar — sora statsrådet Hjelm-Wallén redovi­sat i samband med sin anmälan av anslagen lill lärarulbUdning för nästa

 

Prop. 1975:9                                                          467

budgetår (prop. 1975: 1 bU. 10 s. 379) — de nya beräkningar av lärarbe-hoven som gjorts av SÖ en sänkning av antagningskapaciteten i förhål­lande till U 68:s förslag. Minskningarna bör avse ämneslärar- och klass-, lärarutbildningarna. För fritidspedagog- och förskolläramtbildningarna räknar jag samtidigt med en fortsatt kraftig utbyggnad med hänsyn till den fortsatta utbyggnaden av samhällets bamomsorg. Dimensioneringen av dessa utbildningar får övervägas ytterligare vid ställningstaganden till förslag från barnslugeutredningen och utredningen ora skolans inre ar­bete.

Sektorn för ulbildning för kultur- och informationsyrken är heterogen tiU sin karaktär. Prognosunderlaget är därför särskUt osäkert och svårt att använda för denna sektor. U 68 föreslår en viss ökning av antag­ningskapacitelen såväl för 1970-talets milt som på längre sikt.

För egen del räknar jag inte med några större förändringar i kapaci­teten för UtbUdningar för kultur- och informationsyrken.

Vad slutligen beiräffar lokala och individuella utbUdningslinjer anser jag med hänsyn lill dessa linjers stora betydelse som instrument för hög­skoleutbUdningens förnyelse att, trots den sänkning av den totala antag­ningskapaciteten i förhållande till U 68:s förslag som jag förordat, kapa­citeten bör hållas på en hög nivå.

6.3 Kapaciteten för enstaka kurser

Intresset för partiell högskoleulbildning har som jag tidigare nämnt ökat påtagligt under senare år. Oftast efterfrågas sådan utbUdning av personer som redan är yrkesverksamma och som har behov av fortbild­ning eller vidareutbildning. U 68 räknar raed att efterfrågan på partiell UtbUdning även i framtiden kommer att öka starkt, inte minst om ut­bUdningen sprids geografiskt. Utredningen föreslår en kapacitet för en­staka kurser som molsvarar ca 20 000 hellidsstudieplatser läsåret 1976/77. Platsantalet bör därefter enUgt utredningens mening ökas med ca 10 procent per år.

U 68:s förslag om enstaka kurser har, som jag förut närant, bemötts mycket positivt av remissinstansema. Den allmänna meningen har varit att denna del av utbUdningsutbudet bör dimensioneras generöst. Jag an­sluler mig liksom U 68-beredningen tUl denna uppfattning. Enstaka kur­ser spelar en stor roU för möjligheterna alt förverkliga principen åler­kommande ulbildning. De bör anordnas så, alt även människor sora är bundna till andra orter än högskoleorter ges lillfälle lill utbildning. Det är också viktigt att utbildningsmöjligheterna i enstaka kurser vidgas även ulanför de nuvarande filosofiska fakulteternas oraråde.

Som jag berört i det föregående är det svårt att uppskatta det nu­varande antalet studerande vid de fUosofiska fakultelema i vad sora när­mast motsvarar framtida enstaka kurser. Med utgångspunkt i de bedöm-

 

Prop. 1975:9                                                          468

ningar som jag redovisat i samband med att jag behandlade kapaciteten för UtbUdningslinjer räknar jag med att f. n. 6 000—9 000 studerande år­ligen nyinskrivs för studier i vad som molsvarar enstaka kurser. Dessa studerande kan uppskattas ta utbUdningsresursema i anspråk under genomsnittligt mer än ett sludieiir vardera. Härtill kommer etl antal ti­digare inskrivna studerande — med eller utan examen — sora efter en tids yrkesverksarahet e. d. återvänder lill studier. Vidare finns inom den decentraliserade universitetsutbildningen — i huvudsak också inom de filosofiska fakulteternas område — f. n. omkring 1 000 studerande.

Jag erinrar om att enligt mina. förslag i det föregående också viss be­fintlig ulbildning ulanför de fUosofiska fakulteterna — såsom vidareut­bildningen av klasslärare till ärnnéslärare och fortbildningen av jour­nalister — skall rymmas inom ramen för utbudet för enstaka kurser.

Jag räknar mot denna bakgrund med att kapaciteten för motsvarig­heten till framlida enstaka kurser f. n. uppgår tUl 10 000—15 000 hel­årsplatser. Liksom jag förordat beträffande utbildningslinjer bör kapa­citeten för enstaka kurser läsåret 1977/78 enligt min mening ansluta till kapaciteten för raotsvarande utbUdning läsåret 1976/77 och tUl då ak­tuella tendenser i efterfrågan på sådan utbildning, särskilt när det gäl­ler utbildning utanför de nuvarande filosofiska fakulteternas område. Sora jag anfört i del föregående räknar jag raed all på sikt sådana utbildningsbehov som f. n. lillgodoses genom sludieplansbundna uni­versitetscirklar i studieförbundens regi bör kunna tUlgodoses inom hög­skolans ram, bl. a. i samverkan med studieförbunden. Denna verksam­het bör då rymmas inom den samlade kapaciteten för enstaka kurser. Antalel studerande som deltar i studier inora cirklar av näranda slag äf f. n. ca 9 000, i huvudsak deltidsstuderande. Om det utredningsarbete rörande kompelensfördelningen mellan det offentliga utbildningsväsen­det och studieförbunden, sora jag förat berört, komraer att ge underlag för del inför läsåret 1977/78, bör kapaciteten för enstaka kurser nämn­da läsår dimensioneras med hänsyn även härtill.

I enlighet med U 68:s och U 68-beredningens förslag bör enstaka kurser ges hög prioritet i den fortsalla utbyggnaden av högskolan.

6.4 Gymnasieskolans dimensionering m. m.

Jag har i det föregående, i samband med frågan om ålerkoraraande utbildning, behandlal U 68:s förslag om gymnasieskolans sludieorga­nisalion. I syfte att bällre anpassa gyranasieskolans dimensionering till arbetsmarknadens behov och att göra kopplingen mellan dimensione­ringen av de raindre utpräglat ;/rkesinriktade linjerna i gyranasieskolan och högskoleutbUdningen mindre fast föreslår U 68 också att andelen studerande i nämnda gymnasiala utbildning, dvs. treårig humanistisk naturvetenskaplig och sarahälls;vetenskaplig särat tvåårig social linje.

 

Prop. 1975:9                                                          469

successivt skall minskas från ca 30 procent lUl ca 25 procent av de stu­derande sora antas tiU utbildning av rainst elt års längd inom gymnasie­skolan. Ett stort antal reraissinstanser och U 68-beredningen har till­styrkt detta förslag.

Den av U 68 föreslagna; förändringen av gymnasieskolans dimensio­nering har redan börjat förverkligas tiU följd av elevernas utbildningsval under de senaste åren. En allt siörre andel av eleverna har sökt sig lill mer utpräglat yrkesinriktade Imjer. Hösten 1973 utgjorde de studerande på de nyssnämnda icke direkt yrkesinriktade linjema mellan 28 och 29 procent av samtiiga elever i gymnasieskolans första årskurs. Enligt min bedömning bör andelen studerande på sådana linjer minskas ylterligare. Såväl tendenserna pä arbetsmarknaden som det önskvärda-i att. planera för att elever, som genomgått mer utpräglat yrkesinriktad' gymnasial ut­bildning, i ökad utsträckning studerar vidare i högskolan talar för della. En ulveckling av gymnasieskolan i den riklning, U 68 föreslagit finner jag därför riralig. De förslag som statsrådet Hjelm-Wallén lagt fram i prop. 1975:1 (bU. 10 s. 204) är ett steg i denna riktning. Jag viU emel­lertid i sammanhanget framhålla följande.

Rekryteringen till bl. a. treårig naturvetenskaplig linje i gyranasiesko­lan har de senaste åren minskat påtagligt. Rekryteringsunderlaget för naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning har därigenom försva­gats. Följden har blivit svårigheter att fylla den befintliga kapaciteten i högskoleutbUdning inom dessa områden, något som på sikt kan leda till svårigheter att tillgodose arbetslivels behov av personer med sådan ut­bildning. De nya reglema för behörighet till högskoleutbUdning ger möjligheter att tiil naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning re­krytera nya sluderandegmpper. I avvaktan på att dessa möjligheter slår igenom i rekryteringen bör man enligt rain raening inte vidta några åt-. gärder som ytterligare kan försvaga rekryteringen till bl. a. gymnasie­skolans treåriga naturvetenskapliga linje. Minskningen av studerande-antalet på icke yrkesinriktade linjer bör sålunda i första hand avse hur manistisk, samhällsvetenskaplig och social linje.

I sammanhanget vill jag ytterUgare nämna följande.

SCB frarahåUer i sitt yttrande över U 68:s förslag att utflödet på ar­betsmarknaden av personer med enbart grundskoleutbildning tenderar att kraftigt överstiga arbetsmarknadens efterfrågan. Inle minst de se­naste årens ungdomsarbetslöshet antyder att detta problem är allvarligt. Det fordras enUgt min mening särskilda insatser för den grupp ungdo­mar som går ut i arbetslivet med enbart grundskoleutbildning. En nära koppling raellan bl. a. arbetsraarknadspolitiska och utbildningspolitiska insatser är här självklar. Sådana åtgärder övervägs f. n. av dels en sär­skild arbetsgrupp inora ulbildningsdeparteraentet, i vilken bl. a. finans-och arbetsmarknadsdepartementen är företrädda, dels sysselsätlningsut­redningen.

 

Prop. 1975:9                                                          470

6.5 Urval och antagning

6.5.1 Inledning

Jag har i det föregående anslutit raig tiU U 68:s uppfattning alt hög­skolan inom ramen för de totalt I iUgängUga resurserna skall syfta till att tiUgodose såväl samhäUets behov av utbUdad arbetskraft som individer­nas behov av utbUdning. I det sammanhanget har jag redovisat de skäl som enligt min mening talar för en fastare kvantitativ planering av hög­skoleutbUdningen som helhet. Jag: skall nu ta upp frågan om antagnings­begränsning som ett hjälpmedel fcir att förverkliga en sädan planering.

De delar av den högre utbUdningen, där antagningsbegränsning f. n. tillämpas, beslår — bortsett från vissa, främst laboraliva studiekurser vid de filosofiska fakulteterna — av fast organiserade utbUdningslinjer. Antagningen, som vanligen är central, görs tUl en Unje i dess helhet. Del är allmänt accepterat alt ansökan krävs viss tid före studiernas början och att det mte finns någon garanti för att den enskilde får tillträde till den utbildning han helst önskar. Läroanstalternas planering kan utgå från elt fastslällt antal utbildningsplatser, slutföras i god lid före ulbild­ningens början och också ta sikte på flera läsår.

Till de delar av den högre utbildningen, där tillträdet f. n. är fritt, hör några fast organiserade utbildningslinjer, nämligen vid de juridiska och teologiska fakulteterna samt ett raindre antal linjer vid de filosofiska fakultelema. I huvudsak beslår emellertid den sektor av högskolan, sorn har fritt tUlträde, av utbUdningslinjer sora inrymraer flera alternativ och större valfrihet för de studerande samt av kurser inora enskilda ämnes­områden, allt inom de fUosofiska fakultetemas område. Någon ansökan eller anmälan krävs inte förrän i anslutning till studiernas början och den enskilde har rält alt få tillträde till berörd utbUdning vid varje läro­anstalt där den anordnas. Läroanstaltemas planering måste grandas på antaganden om den kommande tUlströmningen och får sedan justeras och slutföras först i saraband med att utbildningen startar. Den kan i slort inte ta sikle på mer än det närraast följande läsåret.

Individernas efterfrågan — ofta snabbt växlande — styr sålunda i dag ensam dimensioneringen av vissa delar av den högre utbildningen. Detla sker i princip oberoende av dimensioneringen av de andra delarna. Som styrs genom antagningsbegränsningar och med ulgångspunkt bl. a. i ar­betslivets behov. Vissa remissinstanser anser att denna ordning bör be­varas med hänsyn till värdet av att individernas efterfrågan på utbild­ning helt kan lillgodoses inora någon del av högskolan. Enligt rain me­ning är del emeUertid angeläget att: söka tUlgodose de enskUdas önske­mål över hela högskolefältet. Från. denna ulgångspunkt måste också en­skilda individers behov av en utbildning, som f. n. har antagningsbegräns­ning, kunna vägas mol behoven hos de individer som nu —kanske en-

 

Prop. 1975: 9                                                         471

bart på grand av avsaknad ay altemativ — söker sig lill ulbildning inom den fria sektom.

Det gäller alltså att fördela de samlade resurserna för grundläggande högskoleulbildning på olika slag ay utbildning, olika regioner och olika läroanstalter på ett sådant sätt, att både individernas och arbetslivets be­hov så långt möjligt tillgodoses. En sådan fördelning kan enligt min be­dömning inte göras utan atl högskolans olika delar kan vägas raot var­andra i bl. a. den kvantitativa planeringen. Det är därför nödvändigt att utjämna de olikheter i förutsätlningarna att avväga och fördela ut-bUdningskapaciteten som f. n.,råder mellan de utbildningar som har an­tagningsbegränsning och övriga utbildningar. Vikten av en sådan för­ändring stryks under av önskemålet att decentralisera beslut ora utbild­ningsutbudets närmare inriklning och fördelning och av kravet på stabi­litet i planeringen och hänsyn till personalen inora alla delar av högsko­lan.

Den totala tUlströmningen till högskoleutbildning de närmaste åren kan i och för sig — som U 68-beredningen påpekat — komma all rym­mas inom de raraar som totalt slår till, förfogande. Mot den angivna bakgrunden anser jag likväl att den av U 68 föreslagna generella an­tagningsbegränsningen, som tillstyrkts av ett stort anlal remissinslanser, bör genomföras raen under vissa förutsältningar. En föratsättning är då att antagningsbegränsningen utforraas så atl den underlättar huvud­syftet: att fördela de samlade resurserna så att bl. a. individemas behov tillgodoses i största möjliga utsträckning. En arman är atl antagningen grandas på behörighels- och urvalskriterier som främjar en — inte minst sociall — allsidig rekrylering tUl olika delar av högskolan. Behörighels­reglema har jag redan behandlat. Jag skall närmasl ta upp frågan ora urvalsreglemas utformning.

6.5.2 Urval

Nuvarande bestämmelser ora urval bland behöriga sökande till högre utbildning har meddelats av Kungl. Maj:t. I fortsättningen bör det an­komma på regeringen eller rayndighet som regeringen beslämmer att besluta ora föreskrifter ora urval till högskoleutbildning. Jag vill i detla sararaanhang redovisa hur jag ser på huvudpunkterna i KK:s förslag.

KK behandlar urvalsfrågan relativt utförligt och en del av förslagen är av den arten att de inte bör föranleda föreskrifter av regeringen. Det bör i stället vara möjligt att i dessa avseenden överlåta på underordnad myndighet alt meddela bestämraelser.

Jag lar först upp frågan ora urvalssysteraets funktioner och omfatt­ning. Kompetensutredningens förslag och 1972 års förat nämnda prin­cipbeslut utgör granden för KK:s förslag om ett urvalssyslem där såväl betyg som resultat av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet me-

 

Prop. 1975:9                                                          472

ritvärderas och där en proportionell kvotering raellan olika sökande-grupper tillämpas för alt alla behörighetsgrupper skall tillförsäkras en rättmätig andel av studieplatserna.

Ett viktigt krav som bör slällas på urvalssyslemet är all det skall vara överskådligt och lätt att informiira om. När nya behörighetsgrapper får tillträde lill högskoleutbildning och nya urvalsmstrament skaU användas blir eraellertid regelsystemet svårare att överblicka än dagens. Jag anser liksom KK att informationsinsatserna måste anpassas till dessa nya för­utsättningar och äterkoraraer i del följande till denna fråga.

I likhet med KK anser jag alt urvalssystemet bör gälla vid huvudde­len av utbildningslinjerna i högskolan. Jag ansluter mig också till försla­get all vissa modifikationer i urvalsreglema skall kunna göras för ut­bildningsvägar, där detta är angeläget på grand av speciella förhållan­den i UtbUdningens straktur och innehåU. Sora exerapel anger KK för­söksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning samt utbild­ningslinjer som rekryterar sina studerande från huvudsakligen en enda linje i gymnasieskolan.

Det kan också, enligt min uppfattning, finnas anledning att tillämpa speciella urvalsregler vid vissa andra utbildningar. Främsi lorde detta gälla utbildningar på kulturomriidet, där man vid antagningen av stude­rande f. n. prövar de anlag och färdigheler hos de sökande som är nöd­vändiga förutsättningar för utbildningen i fråga. Denna ordning bör, som KK också har föreslagit, kunna bestå. Som jag redan nämnt i del föregående behöver dock vissa frågor rörande behörighetssystemet för dessa utbildningar och för vissa lärarutbildningar tas upp tiU särskUd prövning. I detta sammanhang bör även urvalsreglerna beröras. Jag av­ser att återkomma till regeringen i denna fråga. Statsrådet Hjelm-Wallén kommer i samband med sin anmälan av proposition om viss försöksverk­samhet inom läramtbUdningen m. ra. att ta upp vissa hithörande frågor. Jag anser vidare alt man bÖr vänta med att ta ställning tUl urvals­reglernas tillämpning vid antagningen m. m. till joumaUstulbildningen till dess ställning tas till journalistutbildningsutredningens förslag. Jag avser då att återkoraraa till regeringen även i denna fråga.

Som anförts i prop. 1975: 1 (bU. 10 s. 137) och som jag berört inled­ningsvis måste snedfördelningen mellan könen uppmärksammas även inom den högre utbildningen. Jag utgår från all rayndigheterna har sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem och föreslår åtgärder i syfte alt åsiadkomma en järanare fördelning. I detta sammanhang vill jag nämna att en rapport från SÖ:s könsrollsprojekt väntas föreligga innevarande budgetår. Den försöksverksamhet vid intagning till bl. a. förskollärarutbildning som bedrivhs sedan läsåret 1971/72 i syfte att i denna ulbildning få en jämnare fördelning mellan raän och kvinnor bör fortsätta.

 

Prop. 1975: 9                                                         473

I detta sararaanhang bör också beröras de statliga verksutbildningar, vilka, enligt vad jag tidigare förordat, skall bygga på de allraänna behö­righetsvillkoren. Jag delar KK:s uppfattning, som stöds av berörda re­missinstanser, att man här bör kunna använda, urvalsregler som är an­passade till dessa ulbildningsvägars speciella karaklär.

KK föreslår att skilda urvalsregler skall tillämpas för sökande till ut­bildningslinjer och för sökande tiU enstaka kurser. Grunden för detta är främst att den grupp, som söker till enstaka kurser, sora helhet kan be­räknas uppvisa en avsevärt siörre variation med avseende på ålder saml studie- och erfarenhetsbakgrund än gruppen sökande tiU utbildningslin­jer. KK menar också att de sökande till enstaka kurser kan beräknas ofta vara inriktade på ett enda eller ett fåtal utbildningsalternativ och att de i stor utsträckning är lokalt bundna. Jag ansluter mig i likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan till förslaget.

Först behandlar jag regler för urval till utbildningslinjer.

KK:s förslag till gruppindelning av de sökande innebär i stora drag alt sökande från treåriga linjer i gymnasieskolan förs tUl kvolgrupp I, sö­kande från tvååriga linjer i gymnasieskolan lill kvolgrupp II och övriga behöriga sökande till kvotgrapp III med undantag för sökande med ul­ländsk föratbUdning. Dessa förs tUl en särskild grapp, grupp IV.

I kvolgrapperna I och II skaU enligt KK:s förslag urvalsinslmmenten vara betyg samt i förekommande fall arbetslivserfarenhet och resultat av studielämplighetsprov. I kvotgrupp III, där de sökande antingen inle har betyg eller har inbördes svårjämförbara sådana, skall urvalsinstru­menten kunna vara studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Till urvalsgrunderna i gmpp IV återkommer jag i det följande.

Förslaget till gruppindelning lillslyrks i stort av fiertalel reraissinstan­ser raed frärast ett undantag, som jag nu skall närmare behandla. Jag använder mig därvid — liksom även i fortsättningen — av samma be­teckningar på de olika grupperna som KK använder.

En remissopinion, representerad av bl. a. SÖ, folkhögskoleutred­ningen, TCO och Sveriges folkhögskoleelevers förbund invänder mol att personer med behörighet genora folkhögskolestudier skall placeras i kvotgrupp III och att där ingen hänsyn skall tas tiU det sludieoradöme sora folkhögskolan har utfärdat. Studieoindöraet är, menar dessa remiss­instanser, ett resultat av många lärares saralade bedöraning av en stude­randes studiefömtsättningar och därför ett avsevärt mycket säkrare mått på studielämplighet än resultatet ay ett prov som genomgås vid en be­stämd tidpunkt och där tillfälligheter, som fysisk och psykisk kondition, får ett betydligt större spelrum. Remissinstanserna anser att studieomdö­met skall merilvärderas och anvisar olika möjligheter all praktiskt ge­nomföra detta, i första hand genom alt personer med behörighet från folkhögskola förs till en särskild kvolgrupp.

KK:s frärasla skäl för alt föra sökande med behörighet från folkhög-

 

Prop. 1975: 9                                                         474

skola till grupp III är, föruiom en viss tveksamhet belräffande studieom-, dömenas järaförbarhet över tiden och mellan olika skolor, alt de, om de förs till en särskild grupp, riskerar alt missgynnas i antagningssiluatip-nen därför att kvotgruppen kan bli mycket lilen. En av förutsättning­arna för alt ett proportionellt kvoleringssyslem skall fungera tUlfreds­slällande är nämligen att sökande grupperna inte är alltför olika stora.

För egen del finner jag KK:s ståndpunkt värd att beakta. Det finns dock, enligl vad jag inhämtat, tekniska möjligheter att delvis komma till rätta med de olägenheter sora alltför sraå kvotgrupper ger,upphov till. En sådan möjlighet är att garantera varje kvotgrupp, som finns represen­terad vid antagningen till en utbildningslinje, någon eller några platser. Remissinstansernas argumentation har också övertygat mig orri att man inte bör avstå från atl utnyttja den information om lämplighet för fort­satta studier som studieomdömet måste fömtsättas ge. Meritvärderings­systemet bör därför uiformas så alt sökande raed behörighel från folk­högskola får tiUgodoräkna sig studieomdömet.

Det bör vidare övervägas om sökande med andra behörighetsgivande utbildningar än de som KK föreslår skall föras till gmpperna I och II. Det finns enligt min uppfattning skäl för att undersöka föratsättning­arna för att föra exempelvis sökande med vissa vårdutbildningar och lärarutbildningar till främst gmpp II och därigenom kunna meritvär-dera även deras betyg från behörighetsgivande utbUdning. Jag är med­veten om att antalet sökande i giupp III då i vissa fall kan bli litet och om de olägenheter som följer av delta. Grappen skuUe å andra sidan då huvudsakligen komma att bestå av sökande med icke skolmässig be­hörighetsgrand. Detla kan, bl. a. med hänsyn till det förslag om an­vändningen av studielämplighetsprovet som jag kommer atl; redovisa i det följande, ha vissa fördelar.

I övrigl ansluler jag mig lill KK:s förslag beträffande indelningen i kvotgrapper. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag, som vunnit stöd hos många remissinstanser, alt sökande med handikapp av olika slag där så är möjligt skall kunna antas med förtur till viss utbUdning eller till utbildning på viss ort.

KK föreslår alt ett enligl vissai regler framräknat medelvärde av de enskilda betygen i en sökandes avgångsbetyg skall vara meritgrundande. Det förslag till regler för meritvärdering av betyg som kommillén lägger frara kan jag i allt väsentiigt ansluta raig till.

Jag övergår så till alt behandla studielämplighetsprovet och dess roll i urvalssystemet.

I samband med alt statsmakterna år 1972 fattade beslut på grundval av kompetensutredningens förslag fick SÖ i uppdrag att utarbeta ett stu­dielämplighetsprov för antagning tUl högskoleutbildning saml att lägga fram förslag rörande provets organisation. At KK uppdrogs att över­väga studielämplighelsprovets roll i urvalssamraanhang.

 

Frop. 1975: 9                                                         475

SÖ:s förslag ora studielämplighetsprövning har remissbehandlals sam­tidigt med KK:s förslag och av i huvudsak sararaa reraissinstanser. I det följande redovisar jag vissa stäUningstaganden till båda förslagen.

Ett studielärapUghetsprov kan fylla olika funktioner vid urvalet lill liögskoleutbildning. Dels kan provet användas för att ge informaiion om förväntad studielämplighet både lill antagningsmyndigheten och till dén som genomgår provet, dels kan det ge en föniyad möjlighet åt den sora i ■sin skolraässiga föralbildning inte lyckats jgöra sig själv rättvisa. Det prov sora har konstruerats avses kunna användas i båda dessa syften.

Flertalet reraissinstanser är positiva tUl alt ett studielämplighetsprov införs främst för sökande Utan forraell utbildningsbakgrund raen även som en andra chans för sökande med skolmässig föratbUdning. Endast ett fåtal remissinstanser avstyrker helt att ett studielärapUghetsprov in­förs.

En utbredd uppfattning bland reraissiristahserna är ■ eraellertid alt provet bör ulvecklas ytterligare, innan det erbjuds alla sökande lUl hög­skoleutbildning. Många sätter i fråga om det är raöjligt att använda samma prov för sökande av alla kategorier och för alla utbUdningslin­jer i en vidgad högskola. Provet anses av raånga i sin föreslagna utforra­ning gynna sökande med mer omfattande och aktuell skolutbUdning.

För min del finner jag det angeläget att arbetet med konstruktion och utprövning av ett studieläraplighetsprov fortsätter. Elt sådant kan, som jag redan framhåUit, ha viktiga funktioner att fyUa för alla sökan­de till högskolan. Jag delar emellertid också uppfattningen alt det finns skäl för alt lill en början begränsa användningen av studielämplighets­provet. Detla ger bl. a. möjlighet att pröva och anpassa de många tek­niska och praktiska rutiner som ingår i en studieläraplighetsprövning och som måste fungera friktionsfritt om provet skall kunna genomfö­ras med etl mycket slort anlal deltagare.-

Jag anser sålunda alt studielämplighetsprovet tUl att börja med bör an­vändas som urvalsinstrument endast för sökande inom kvotgrupp III, där, som jag redovisat tidigare, huvuddelen av de sökande kan beräknas ha en icke skolmässig behörighetsgrand och därför inte har några betyg som kan användas vid urvalet. I denna grapp torde provresultatet också ha ett ännu store värde som informaiion till den enskilde sökande än det har i de övriga grupperna. Man bör samtidigt enUgt min uppfattning inte släppa tanken på alt i en framlid införa studieläraplighetsprövning även för sökande i övriga kvotgrupper. Betydelsen av alt ge dessa en andra chans alt bli antagna till en utbildmng i högskolan soni de öns­kar bör inle underskattas och jag delar den från flera håll framförda uppfaltningen att det är angeläget alt ge betygen en mindre avgörande roll vid antagningen.

Det fortsatta utvecklingsarbetet i fråga om studieläraplighetsprov bör alltså enligt rain raening bedrivas med två syften, dels alt på kort sikt

 

Prop. 1975: 9                                                                      476

få fram ell prov i första hand avpassat för den sökandegrapp som en­ligt mitt förslag skall tillhöra kvotgrapp III, dels att på längre sikt ut­veckla ett prov sora kan ge en förnyad chans åt den som inte lyckats göra sig själv rättvisa i sin skolmässiga föratbUdning. Jag avser att se­nare föreslå regeringen att utfärda särskilda anvisningar för den fort­salla utvecklingen av studielämplighetsprovet.

En användning av studielämplighetsprovet endast inom kvotgrupp III ger andra förutsältningar för provets organisation än de som' legat till grund för SÖ:s förslag i denna del. Vissa av SÖ:s förslag blir härigenom inaktuella, medan andra är tillämpliga även i den nya sUuationen. Det blir exerapelvis nödvändigt att på nylt överväga var prövningen skall förläggas och hur den skall organiseras. TiU denna fråga liksora till frå­gan om den centrala ledningen av verksaraheten avser jag atl återkomma lill regeringen i annal sammanhang.

Härutöver vill jag ta upp frågan om provet skall vara obligatoriskt el­ler frivilligt. SÖ föreslår att deltagande i studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt för dem som tUlhör kvotgrupp III. KK däremot, lik­som många remissinstanser, anser att provet skall vara frivilligt även för dessa.

För egen del anser jag att provet skall vara frivUligt för aUa. Ett obli­gatoriskt prov skulle, som KK framhåller, mista sin karaktär av urvals­inslruraent och övergå till atl bli ett särskilt behörighelskrav. Detla kan inte accepteras med hänsyn tUl vad jag förut anfört om behörighetskra­vens funktioner. Vid utbildningslinjer där ingen konkurrens råder måste en sökande kunna antas utan att han behöver uppvisa något resullat från studielämplighetsprov. Däremot kan, vilket KK också framhåller, genomgång av studielämplighetsprov, trots frivUligheten, upplevas som elt krav av dem som söker till en utbildningslinje där ett urval måste göras. Dessa sökande har annars bara poäng för eventuell arbetslivs­erfarenhet alt konkurrera med..

SÖ förordar alt provresultaten skall ingå i ett dalaregister. I likhet med de remissinstanser sora yttrat sig i frågan ansluter jag raig till förslaget.

SÖ lar vidare upp frågan om sekretessregler för provinnehåll och prov­resultat. SÖ finner, och stöds i denna uppfattning av offentiighels- och sekrelesslagstiftningskomraillén (OSK), att proven, enligt gällande rätt är hemliga tills de har använts och att någon uividgning av sekretessen inle är nödvändig eller önskvärd. Jag delar denna uppfattning. Vad gäl­ler frågan om hemlighållande av provresultaten frarahåUer SÖ, att denna fråga behandlas av OSK. SÖ anser alt raan i anslutning till detta arbete bör överväga, ora inte provresultaten bör vara offentliga även i provskedet. I sitt yttrande framhåller OSK, atl något befogat anspråk på att provresultaten skall vara skyddade från insyn knappast kan resas, men OSK förutsätter att maierial som koramer att ingå i ADB-regisler

 

Prop. 1975:9                                                          477

regleras enligt dalalagen. Jag delar uppfattningen all någon ändring i sekretesslagen f. n. inte bör göras. Berörda frågor får las upp i annat sammanhang.

Jag går så över till urvalsgrunden arbetslivserfarenhet.

Ora man vUl sträva efter ett syslera med återkomraande utbildning är det viktigt alt ge ett påtagligt meritvärde åt den arbetslivserfarenhet som en studerande skaffar sig före högskolestudiernas början. Alt allt flera har sådan erfarenhet ger sluderandegmppen i högskolan en mer varierad sammansättning med avseende på erfarenhetsbakgrund, något som jag redan framhåUit värdet av när jag behandlade frågan ora allmän behörighet. Genom att ge raeritpoäng för arbetslivserfarenhet ger man också den sora av olika skäl inte lyckats uppnå tillräckligt höga betyg i gymnasieskolan en andra chans att vinna tiUträde tiU en önskad utbild­ning.

Jag ansluter mig tUl KK:s förslag att alla slags arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas och även i övrigl i alll väsentligt till de regler för tUlgodoräknande och poängvärdering av arbetslivserfarenhet som kom­mittén föreslår. Att endast tillgodoräkna arbetslivserfarenhet som för­värvats fr. o. ra. 18 års ålder finner jag dock inle förenUgt med vad jag tidigare anfört beräffande ålerkommande utbildning. Denna åldersgräns skulle missgynna dem som av olika anledningar inte fortsätter till gym­nasieskolan direkt efter grundskolan men som, vilket många undersök­ningar visar, ofta äterkoraraer tUl studier i gyranasieskola eller t. ex. folkhögskola efter ett eller annat års verksamhet i arbetslivet. Jag an­ser således i likhet med flera remissinstanser, bl. a. SÖ, Svenska kom­munförbundet och TCO, att arbetslivserfarenhet skall få tillgodoräk­nas från 16 års ålder.

Vad beiräffar poängvärderingen av arbetslivserfarenhet ansluter jag mig tUl KK:s förslag alt sådan poäng skall läggas tiU poäng för betyg eller studielämplighetsprov. KK:s förslag att arbetsUvserfarenhet skall kunna — med en maximal betygspoäng av fem — ge högst två poäng finner jag väl avvägt.

KK har inte lagit upp frågan om bedömningen av sådan verksamhei som huvudsakligen bedrivs vid sidan av hel- eller deltidsanställning. Jag syftar här på fackligt och ideellt föreningsarbete, ungdomsledarskap m. m. Sådana erfarenheler är enligt min uppfattning värdefulla och bör såvitt möjligt tillgodoräknas inora ramen för meritvärderingen av arbets­livserfarenhet.

Jag går nu över tiU att behandla frågor sora rör fördelningen av plat­ser mellan kvotgrupperna och antagningen inom de olika grapperna.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till KK:s förslag atl platserna i kvolgrupperna I—III skall fördelas raellan grupperna ge­nora proportionell kvotering. De sökande inom varje kvotgrupp kom-

 

prop. 1975:9                                                          478

mer sålunda att konkurrera endast inbördes. Jag återkommer i det föl­jande till antagningen inom grapp IV.

I det föregående har jag förordat alt arbetslivserfarenhet skall till­godoräknas sora merit vid urvalet och att poäng för arbetslivserfarenhet skall läggas saraman raed betygspoäng för sökande i grupperna I och II och raed eventuell poäng för studielämplighetsprov för sökande i grapp III till en urvalspoäng. För sökande utan arbetslivserfarenhet blir be­tygspoängen eller provpoängen ensam urvalspoäng.

Huvudprincipen för antagning inom varje kvotgrupp skall enligt KK:s förslag vara att de sökande rangordnas efter sina urvalspoäng och att antagning görs med början från den högsta urvalspoängen. KK har dock inte velat föreslå att man skaU ordna alla sökande inom en kvotgrapp i en enda rangordning. Detta skulle nämligen kunna medföra atl, framför alll vid utbildningar där konkurrensen är hård, inga sökande ulan arbetslivserfarenhet skuUe bli antagna. KK har med andra ord inte velat föreslå ett system, där det kan bli omöjligt att gå direkt från gym­nasieskolan till högskolan utan mellaiUiggande arbetslivserfarenhet.

KK:s förslag innebär i stället alt man inom varje kvotgrapp skall ha en undergrapp, som lill sin storlek bestäras genora proportioneU kvote­ring mellan det antal som har arbetslivserfarenhet som merit och det to­tala antalet sökande i grappen. Till platserna i undergrappen antas de sökande på den samraanlagda p(3ängen av betyg och arbetslivserfaren­het, raedan antagningen i övrigt sker på grandval av betyg. Under­gruppen skaU enligt förslaget, oavsett utfallet av den proportionella kvo­teringen, alllid omfatta minst 15 procent av hela grappens platser.

Denna modell, menar KK, tillgodoser två viktiga intressen. Den sti­mulerar de sökande till högskolan att skaffa sig arbetslivserfarenhet och den omöjliggör samtidigt inte en antagning på enbart betygsmeriter.

Huvuddelen av remissinstansema accepterar de principer sora KK lagt till grund för silt förslag till urvalsmodell. Några remissinstanser, bl. a. LO, avstyrker utformningen med undergrupper och raenar alt ar­betslivserfarenheten härigenom endast blir en tUläggsmerit, vars värde kan bli alltför lågt. Man viU ge möjlighet för sökande raed och sökande utan arbetslivserfcuenhet att fritt konkurrera med varandra. Detta upp­nås om alla sökande inom en kvotgrupp ingår i sarama rangordning, ba­serad på suraman av poäng för betyg eller studieläraplighetsprov och poäng för arbetslivserfarenhet. Man bör dock garantera att en viss pro­cent av platsema, exempelvis 15 procent, alltid besätts med sökande som har arbetslivserfarenhet. En garanti av samma storlek kan också ges för antagning enbart på grandval av betyg.

Jag delar uppfattningen att man inte genom urvalsreglerna bör skapa en situalion, där arbetslivserfarenheten i praktiken blir en obligatorisk merit vid vissa utbildningsvägar och inte vid andra beroende på de kon­kurrensförhållanden sora råder. Arbetslivserfarenheten skulle härigenom

 

Prop. 1975: 9                                                         479

komma att spela ungefär sararaa roll som de regler vilka lidigare tillät konkurrenskomplettering på högskolenivå.

Jag anser också — och här vUl jag åter hänvisa till vad jag tidigare an­fört om värdet av arbetslivserfarenhet för studerande i högskoleutbild­ning — atl man skall söka en lösning som generellt medger alt arbelslivs­erfarenhel värderas högl. Män bör vidare välja en modell för urvalet sora är lättbegriplig för den enskilde. I detta avseende är en geraensam rangordning med inbyggda garantier enligt min uppfattning överlägsen en undergmppsmodell. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för att alla sökande mom en kvolgrupp skall ingå i samma rangordning, oavsett ora de har poäng för arbetslivserfarenhet eller inte.

Man bör eraellertid, sora jag förat framhåUit, inte omöjliggöra en an­tagning enbart på grundval av betyg. En viss andel av platserna bör där­för avsättas för antagning i denna ordning. Jag är inte beredd alt nu slutgiltigt ta ställning till hur stor en sådan andel för direktövergång skall vara, men omkring femton procent av platserna förefaller alt vara en i de flesta fall rimlig andel.

Däreraot fmns det anledning atl ifrågasätta ora det är nödvändigt att, sora LO förordar, ha én garanti av sararaa slag för alt sökande raed ar­betslivserfarenhet skall antas. Det faktura all arbetslivserfarenhet tillgo­doräknas koramer säkerligen alt i så hög grad stimulera de sökande att skaffa sig sådan erfarenhet alt behovet av en garanti för denna kaiegori blir mindre uttalat.

Jag anser således atl de sökande inom varje kvolgrupp bör rangordnas i enlighet med sina urvalspoäng, att antagningen skall ske med början från den högsta urvalspoängen och att man skall besätta en från början bestämd, begränsad del av platsema med de sökande sora har de högsta betygspoängen.

I det föregående har jag anslutit mig till KK:s förslag alt sökande med utländsk fömtbildning och utiändska medborgare som vinner behö­righet genom ålder och yrkesverksamhet skall föras till en särskild an­tagningsgrupp, grupp IV.

KK föreslår att denna grapp skall tUldelas en viss andel av utbild­ningsplatserna, innan platserna fördelas mellan grapperna I—III pro­portionellt efter antalet sökande i varje grapp. Denna andel skall be­stäraraas vid varje antagningstillfälle och kunna uppgå till högst tio pro­cent av saratliga platser. Jag delar bedöraningen att denna grupp bör särbehandlas, bl. a. raed hänsyn till önskvärdheten att garantera ett visst utryrarae för utiändska studerande. En högsta andel om tio procent stäm­mer väl med Europarådets nyligen utfärdade rekommendation att med-lerasstatema skall hålla nnellan fem och tio procent av platserna vid bl. a. universilelen öppna för utländska studerande.

De regler för urvalet inora grupp IV som enligt KK:s förslag skall tillämpas överensstämmer i princip raed dera sora nu tillärapas i raotsva-

 

Prop. 1975:9                                                          480

rande grupp. En i stort sett individuell bedömning av de sökandes meri­ter föreslås, utan fasla regler för poängvärdering av dera. Jag delar, lik­som de remissinslanser som yttrat sig i frågan, kommUténs uppfattning att detla är det lämpligaste förfarandet i en grupp där de sökande har inbördes svår jämförbara raeriter och där ett studielämplighetsprov av bl. a. språkskäl inle kan användas. Jag går så över till att behandla antagningen till enstaka kurser. Som jag tidigare anfört finner jag KK:s skäl för alt föreslå särskilda urvalsregler för sökande lill enstaka kurser väl grundade. Flertalet re­missinstanser som berört frågan instämraer också i delta förslag.

KK förutsätter att olika kategorier av sökande kommer atl välja stu­dier i enstaka kurser och har utformat sina förslag lill riktlinjer med hänsyn till att alla dessa kategorier — de som kommer direkt från gym­nasieskolan, de som vill bredda eller fördjupa en avslutad högskoleut­bildning och de som efter korlare eller längre tids yrkesverksarahet sö­ker sig till högskolan i fortbildnings- och vidareulbildningssyfte — skall ha möjlighet att bli antagna. Jag finner tanken att på della sätl främja allsidighet i studerandegruppens, sammansättning riktig och biträder i piincip KK:s förslag. Del är emellertid svårt all förutsäga hur gruppen sökande till enstaka kurser kommer atl vara sammansatt i det enskUda fallet. Förhållandena kan komma alt variera avsevärt mellan olika slag av kurser och även mellan orter. Antagningsmyndigheten bör därför här få viss frihet vid tillämpningen av centralt utfärdade riktiinjer. Un­der alla förhållanden bör, som KK förordat, en viss del av de sökande kunna anlas med förtur, delta för att behovet av utbildning hos dem som söker fortbildning eller vidareutbildning eller som är lokalt bundna till viss studieort särskilt skall kunna tillgodoses.

6.5.3 Antagning

I det föregående har jag anfört att en förutsättning för att införa ge­nerell antagningsbegränsning för den grundläggande högskoleutbild­ningen är att begränsningen kommer att grundas på behörighets- och ur­valsregler som medverkar tUl bl. a. en socialt selt allsidig rekrytering av studerande. De regler jag nu förordat är enligl min raening väl ägnade att fräraja detta syfte. En annan förutsättning bör vara att antagnings­begränsningen är utformad så att den främjar syftet alt fördela de sam­lade resurserna så all bl. a. individernas behov tiUgodoses i slörsta raöj­liga utsträckning. Jag skall nu ta upp denna fömlsällning.

En del remissinslanser hävdar att en antagningsbegränsning är över­flödig i ett läge där efterfrågan på en ulbildning understiger antalet ut­bildningsplatser. Man anser i sådana fall en anmälan tillräcklig. Jag delar bedömningen att någon form av anmälan i god tid före en utbild­nings början under alla förhållanden är nödvändig med hänsyn lill den

 

Prop. 1975: 9                                                         481

lokala planeringen. Med utgångspimklen att de tillgängliga resurserna på någol sätt måste fördelas raed hänsyn till uppställda mål kan jag då inle finna någon mera praktisk och för den enskUde utbildningssökande raera ändamålsenlig lösning än att denna föranmälan får karaklär av ansökan.

En sådan anordning innebär att en antagningsbegränsning formellt gäller. Om det visar sig att antalet ansökningar till en viss utbildning inte överstiger det tillgängliga antalet utbUdningsplatser, blir det emellertid självfallel inle fråga ora något urval och sålunda ora någon antagning i reell mening. Antagningen komraer hell enkelt att fungera sora en be-hörighetskonlroll, på sararaa sätt sora i dag sker vid inskrivningen vid de fria fakulteterna. Skillnaden genteraot dagens procedur inskränker sig då tiU atl den enskUde måste göra sitt val några månader tidigare. Denna förändring är enligt rain mening inte av principiell betydelse och fullt försvarbar raed hänsyn tUl fördelarna för läroanstalternas planering.

Om det däremot visar sig alt antalet ansökningar översliger antalet ut­bildningsplatser, blir det nödvändigt att låta antagningsbegränsningen träda i reell funktion och göra elt urval bland de behöriga sökande. Att införa antagningsbegränsning också tUl utbildningen inom bl. a. de fUosofiska fakulteternas oraråde kan och bör eraellertid enligt min me­ning inte innebära, att denna utbildning utan vidare i anlagningshän-seende jämställs med de utbildningar som i dag har anlagningsbegräns­ning. En anlagningsbegränsning inora delta oraråde måste sålunda ut­formas med hänsyn till bl. a. ulbUdningslinjernas normalt raindre fasla organisatoriska uppbyggnad. Inom de givna ramarna bör största möjliga anpassning till individernas önskemål i fråga ora bl. a. uppläggningen av studiegången även fortsättningsvis eftersträvas. Jag har för rain del, som jag närmare skall utveckla i del följande, kommU tUl slutsatsen att det är möjligt att utforma en generell anlagningsbegränsning på ett från denna synpunkt fullt tillfredsställande sätl. Med hänvisning tUl vad jag anfört i det föregående förordar jag därför atl en antagningsbegränsning införs för den grundläggande högskoleutbildningen sora helhet.

Jag går så över tiU frågan ora antagningens organisation.

På grundval av U 68:s förslag tiU studieorganisation, lill vilket jag i huvudsak anslutit mig i det föregående, har KK lagt fram förslag om antagningens organisaiion för huvuddelen av den statliga högskoleut­bUdningen. Undantagna från förslagel är bl. a. utbildningarna på kultur­områdel saml ämnesläramtbildningen utanför universitetsområdet och förskollärarulbildningen. KK:s förslag utgår från principlösningar som fmns inom befintliga antagningssystera.

KK förordar att antagningen tUl allmänna och lokala utbUdningslin­jer skall göras centralt i ell datorbaserat system, medan antagningen till individueUa utbUdningslinjer och enstaka kurser skall göras lokall. När det gäller fast organiserade utbildningslinjer utgår koraraittén från atl

31   Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          482

antagningen liksora hittUls skall avse utbUdningslinje och ort. För lin­jerna inom de nuvarande fUosofiska fakulteternas område anser KK inle en sådan lösning möjlig utan föreslår att antagningen skall avse studieprogram om de tre försia terminernas studier på en utbUdningslinje inom en yrkesutbUdningssektor på en ort. Koramitlén påpekar atl med denna lösning antalet sökalternativ, dvs. de minsta enheter för vilka etl antal utbildningsplatser fixeras och till vilka antagning görs, blir mycket stort. Detta saramarUiänger enligt KK med att främsi kraven på frihet att lägga upp studierna och trygghet att få fullfölja en vald studiegång visat sig vara svårförenliga i den administrativa tillämpningen av ett an­tagningssystem. Kommittén framhåller därför att det är angeläget att antalet studieprogram begränsas jämfört med U 68:s förslag.

KK:s förslag om antagningens; organisation har i stort tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema. En del remissinstanser, främst inora universitetsområdet, förordar eraellertid att antagningen lill utbildningslinjer inora de nuvaiande filosofiska fakulletemas oraråde skaU göras lokalt. Några framhåller också att antalet sökalternativ bör begränsas jämfört med kommilléns förslag. Statskontoret har förordal vissa modifieringar, tUl vilka jag äterkoraraer.

De redovisade synpunkterna är uttryck för de även av KK belysta svårigheterna att inordna de utbildningslinjer inom de filosofiska fakul­teternas oraråde, som har en mindre fast uppbyggnad, i ett centralt an­tagningssystem. För egen del har jag här, i likhet med åtskilliga remiss­instanser, uppfaltningen alt de krav som en central antagningsorganisa-lion i sig släller inte får påverka studieorganisationen inom det nämnda området i riktning mot en större fasthet och en minskad individuell fri­het. Jag viU emellerlid i sammanhanget erinra om de ökade möjlighe­ter alt över hela högskolefältet tUlgodose lokala och individueUa öns­kemål som komraer att föreligga genora tillkomsten av en ordning med lokala och individuella utbildningslinjer saml enstaka kurser-

Sora jag återkommer liU i det följande bör de lokala högskolemyndig­heterna enligt min raening få frihet att inora vissa raraar göra den när­raare fördelningen av utbildningskapaciteten raellan likartade utbild­ningslinjer och härvid fastställa det exakta antalel antagningsplatser för varje linje och anlagningstUlfäUe. Som ett led häri bör raan för den del av utbildningsutbudet, sora svarar raot huvuddelen av nuvarande ul­bildning vid de fUosofiska fakultelema, öka det lokala ansvaret för an­tagning och de lokala raöjlighelema att tUlgodose den enskildes önske­raål järaf ört-raed vad sora blir fallel raed den av KK förordade ulform­ningen av en central antagning, å andra sidan är jag inle övertygad om att den raest ändaraålsenliga lösningen, vare sig för högskolan eller för den enskilde, är alt sora förordats i en del yttranden göra antagningen till utbildning inom detta oraråde hell och hållet lokalt.

En central antagning av det slag sora f. n. finns inom UKÄ-området

 

Prop. 1975:9                                                          483

erbjuder enligt min raening betydande fördelar med avseende på behö­righetskontroll och rangordning av sökande enligt riksgiltiga kriterier. Den underiättar också i hög grad den enskildes kommunikationer med högskoleorgaiusationen och garanterar etl samband mellan olika läroan­stalter, av betydelse för ett effektivt utnyttjande av den befintUga ut-bUdningskapaciteten. En helt lokal antagning ställer, sora framgår av bl. a. KK:s redovisning, stora krav på lokala system och resurser för antagningen. En sådan ordning lägger vidare en stor börda på den en­skilde som, om han söker tUl en utbildnmgslinje som erbjuds vid flera läroanstalter, måste ha kontakt med var och en av dessa separat. Den kan också befaras leda till ett totalt sett mindre effektivt uinyttjande av de samlade resurserna.

Min slulsats blu: att en central antagnings fördelar så långt möjligt bör tas tiU vara även i fråga ora utbUdningslinjerna inora de nuvarande fUosofiska fakultetemas område. Ambitionsnivån i fråga ora den cent­rala antagningens innebörd för denna del av högskolan bör eraellertid av nyss redovisade skäl begränsas och en annan avvägning än i KK:s förslag göras meUan centralt och lokalt ansvar för antagningen.

Linjeorganisationen inom de nuvarande filosofiska fakulteternas om­råde bygger enUgt U 68:s förslag — i vad avser allinänna utbUdnings­linjer — på ett begränsat antal "ingångsämnen", dvs. studiekurser un­der det första läsåret. Under det andra och än raer under det tredje läsåret skall den studerande normalt välja den eller de kurser som profi­lerar hans utbildning genora att inrikta den mot ett visst yrkesområde och ger den karaklär av utbildningslinje inom en yrkesutbildningsseklor.

Varken U 68 eller KK har ansett det realistiskt att med en studieorga­nisation av detla slag låla den centrala antagningen, och därmed den studerandes platsgaranti, avse en utbildningslinje i dess helhet. Utred­ningen och kommittén har gjort avvägningen atl från högskolans och den enskildes synpimkt en antagning till elt studieprogram om de tre första terminernas studier är rimlig. För egen del anser jag betydande praktiska fördelar vara att vinna genora att — som bl. a. statskontoret förordat i sitt yttrande — låta det studieprogram som antagningen avser begränsas till högst två terminers studier. Härigenom kan antalet sök­alternativ nedbringas så att det blir raera lätthanterligt.

Ett väsentligt syfte raed den föreslagna UtbUdningslinjeorganisalionen är att underlätta studiemas inriktnmg raot visst — ora än ofta brett — yrkesoraråde. För den lokala och den övergripande utbildningsplane­ringen och för raålinriklningen i den enskildes studier är det därför en­ligt min mening nödvändigt att antagningen till allmän utbUdningslinje inom det nu berörda området avser, föratom studieprogram, också yr­kesutbildningsseklor.

Genom den föreslagna ordningen garanteras den enskilde att efter det inledande studieprogrammet få fullfölja sina studier med avsedd yrkes-

 

Prop. 1975: 9                                                         484

inriktning på någon av de alternativa vägar som står till buds. Det är självfallet angeläget att i saraband raed ansökan önskeraålen om fortsatt studieväg preciseras så att läroanstaltens planering kan inriklas på att inora de givna raraarna tUlgodose individuella önskemål. För att den en­skUde skall så långl det är möjligt få fullfölja den studiegång han priori­terar högst bör enligt min mening antagningen tUl kurser efter det in­ledande studieprogrammet göras lokalt. De uppgifier om sina önske­mål som de enskilda studerande här ger bör vara vägledande för läro­anstaltemas planering och fördelnmg av de saralade resurserna inora givna raraar.

Också när det gäller de inledande studieprograramen inom de nu­varande filosofiska fakulletemas oraråde bör anlagningssysteraet utfor­raas så atl största raöjliga hänsyn tUl de utbUdningssökandes önskemål medges och smidighet i utnyttjandet av tillgängliga resurser främjas. I detla syfte kan det vara motiverat att här någon tid före terminsstarten överföra ansvaret för antagningen tUl läroanstalterna för att därigenom underlätta för dessa att inora givna ramar göra de omdispositioner som kan föranledas av de sökandes prioriteringar av studieprogram. Med en sådan ordning blir det visseriigen inle möjligt att fullt ut tUlämpa de fastlagda urvalsprincipema. Detta är emellertid enligt mui bedöm­ning försvarbart på ett sent stadium av antagningsprocessen för alt hög­skolans resurser skall kunna ulnyltjas effektivt och individuella önske­mål så långt möjUgt kunna tillgodoses. Självfallet bör även den lokala antagningen bygga på gäUande urvalsregler och på den rangordning av de sökande som gjorts inom det centrala antagningssystemet. En ord­ning av det här antydda slaget bör prövas och modifieras i den mån erfarenhetema föranleder det.

Vissa utbildningslinjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område koraraer alt beslå av en avslutande del sora organisatoriskt f. n. är ålskUd från ämnessludierna i övrigt. Della gäller ämneslärar- och bibliotekarieutbUdnmgarna.

Vid fastställande av kapaciteten för utbUdning inom olika ämnesområ­den inom sektorn för utbildnuig för undervisningsyrken bör självklart hänsyn tas till det framtida behovet av lärare med olika ämneskombina­tioner. Detta behov bör också ligga tUl gmnd för fördelningen på ämnes­kombinationer av den samlade kapaciteten för praktisk-pedagogisk ut­bildning. Den blivande läraren bör enligt min raening antas dels lUl ell studieprogram om två terminer sora omfatlar en del av en äraneskorabi-nation i lärartjänst, dels iHl sektorn för utbildning för undervisningsyr­ken. Saratliga här avsedda linjer inom denna sektor avslutas raed prak­tisk-pedagogisk utbildning. Så långt det är raöjligt bör genora saraplane­ring av diraensioneringen av iiraneslärarutbildningens olika delar den enskilde studerande garanteras önskad studieväg. Del kan härvid, lik­sora f. n., inte alltid bli fråga ora plals i praktisk-pedagogisk utbildning

 

Prop. 1975:9                                                          485

i omedelbar anslutning tUl de äranesteoretiska studierna eller jusl på den ort där den studerande genoragålt sina äranesteoretiska studier.

För bibliotekarieutbUdningens del synes det med hänsyn till all de studerande förutsätts rekryteras till den avslutande utbildningen på skUda vägar inle möjligt att tiUämpa en raotsvarande ordning. An­tagning får här göras separat dels till t. ex. individuell utbildningslinje, dels — vid slutet av de äranesteoretiska studiema — till den avslutande utbildningen vid nuvarande bibliotekshögskolan.

Med de här angivna utgångspunkterna i fråga ora antagning till all­raänna UtbUdningslinjer synes det praktiskt att i regel lUlärapa central antagning också till sådan lokal utbUdningslinje som inleds raed ett stu-dieprograra som motsvarar första studieåret på någon allmän utbild­ningslinje. Formema för antagning tUl annan lokal utbUdningslinje mås­te enligt min bedömning prövas från fall tiU fall med hänsyn till linjens karaktär, uppbyggnad och rekrytering. Det bör vara möjligt för den läroanstalt som så önskar att få en lokal utbUdningslinje inordnad i det centrala antagningssystemet. För övriga lokala utbUdningslinjer får an­tagningen ske vid läroanstalten. I likhet raed KK förordar jag att också antagningen till individuell utbUdningslinje och till enstaka kurs görs lokalt. Med hänsyn till att vissa sökande tiU utbUdning som ingår i den centrala antagningen kan antas komma att söka också till utbUdning med lokal antagnUig bör, som bl. a. SCB påpekat, i det fortsatta pla­neringsarbetet frågan om komraunikation raellan central och lokal an­tagning ägnas uppraärksamhet.

Jag utgår från att den cenirala antagningen skall omfatta de utbild­ningar KK föreslagit. Dock bör, i avvaktan på resultatet av den pågåen­de översynen av joumalistutbUdningen, beslut om denna utbildning skall innefattas i den centrala antagningen tUls vidare anstå. Den utvidg­ning av den dalorbaserade centrala antagningen inom högskolan som jag sålunda förordar liksom sararaanförandel av befintliga centrala an­tagningssystera kräver ett orafatlande planerings- och utvecklingsarbete. Jag avser alt i annat sararaanhang föreslå regeringen alt anförtro detta arbete åt en särskild arbetsgmpp sora bör nära samverka med bl. a. be­rörda centrala myndigheter. Frågan om en utvidgning av dén cenirala antagningen till att orafatta ytterligare utbildningslinjer bör enligt min mening prövas i detta samraanhang. Jag räknar med alt antagningen till de UtbUdningar sora inte Omfattas av KK:s förslag tUls vidare skall fortgå i nuvarande former.

Som KK framhållit måste antagningssystemets huvudfunktion vara behörighetsbedömnuig och urval för antagning av nya studerande. Därutöver kan det i vissa fall fullgöra rutiner som f. h. förekoraraer vid inskrivning av studerande. Antagningssystemet kan däremot - sora KK framhåUer — inle ge alla de uppgifier ora studerande och studieresultat

 

Prop. 1975: 9                                                         486

som krävs som underlag för läroanstalternas planering. Vid genomfö­rande av mina förslag komraer kraven på den lokala planeringen att öka. Enligt min mening bör — med ulgångspunkt i dessa krav — en översyn och utveckling av nuvarande informationssystem uiom den vid­gade högskolan komraa tiU stånd. Självfallet bör också inforraationen om högskolans oUka delar så långt raöjligt vara jämförbara. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen alt uppdra ål en särskild arbetsgmpp alt i samverkan raed bl. a. berörda rayndigheter svara för detta utvecklingsarbete i nära kontakt med det förat nämnda arbetet med den centrala antagningens organisation och raed det centrala och lokala planeringsarbetet i övrigt.

Jag vill avslutningsvis frarahåUa att underlaget för den lokala plane­ringen i försia hand måste inhämtas lokalt, genom ratiner anpassade till de skiftande fömtsättnmgama vid olika utbUdningar och läroanstal­ter av olika storlek.

7.   Högskoleutbildningens lokalisering

Utbyggnaden av permanenta resurser för grundläggande högskoleut­bUdning under den planeringsperiod U 68 arbetat med — från mitten av 1970-talet tiU omkring raitten av 1980-talet — skall enligt utredningens förslag i aUt väsentUgt förläggas tiU 14 orter eller par av orter uiöver de nuvarande universitetsorterna. De föreslagna utbyggnadsortema har re­dan med något undantag i skiftande omfattning permanenta resurser för högskoleutbUdning.

U 68 frarahåUer att en uibyggnad av högskoleutbildning på ett större antal orter bör bidra tiU en socialt och geografiskt järanare rekrylering tiU högre utbildning. EnUgt U 68 :s uppfattning — utredningen stöder sig på studier den låtit genomföra — utgör de geografiska avstånden lill utbUdningseiUieterna alltjämt påtagUga hinder för många när det gäller att få del av högskoleutbUdning, U 68 framhåller vidare att etl utbyggt system med återkommande utbildning på högskolenivå förutsätter en större spridning av fasla utbUdningsresurser.

U 68 bedömer vidare den högre utbUdiungen vara ett vikligl medel för alt främja regional utveckling. Utrediungen redovisar undersök­ningar som visar en stark benägenhet hos de utbUdade att bli kvar i stu­dieortens närhet. Detta försvårar avsevärt möjligheterna att bygga upp bl. a. kvalificerad samhällsservice på större avstånd från universitetsor­ternas. I framtiden blir i detta samraanhang återkommande utbUdning på högskolenivå av stor betydeLie för de olika regionernas förmåga att behålla och förbättra utvecklmgsmöjUgheterna. Bl. a. mot denna bak­grund och med hänvisning tiU riksdagens lokaliserings- och regionalpoli­tiska beslut tmder senare år stryker U 68 under betydelsen av att plane-

 

Prop. 1975: 9                                                         487

ringen av den högre utbildningen i framliden sker i närmare samband raed den övergripande regionala samhällsplaneringen än hittills.

Flertalet reraissinstanser är positiva till alt högskoleutbildningen i ökad utsträckning bUr tUlgänglig för dera som bor utanför de nuvarande universitetsorterna med omgivningar. Etl stort antal myndigheter och organisationer, bl. a. SÖ, AMS, åtskiUiga länsstyrelser, LO och TCO, anser att detta på ett raera påtagligt sätt kan åsladkoraraas endast ge­nora att permanenta utbildningsresurser förläggs till andra orter än uni­versitetsorterna. I fråga om takten för utbyggnaden redovisar dessa in­stanser skiftande uppfattningar. Flertalet förordar en utbyggnad i lång-sararaare takt än den som anges i utredningens exerapel.

Andra remissinstanser åter avstyrker alt U 68:s utbyggnadsförslag förverkligas. Framför allt många universitetsorgan uttrycker oro för alt en uibyggnad på ytterligare orter av utbUdning raotsvarande den nuva­rande vid filosofisk fakultet skulle medföra svårigheter atl på ett till­fredsställande sätt utnyttja personella och materiella resurser för sådan utbildning vid universilelen (raolsv.) och filialerna. Vidare avvisas tan­ken på en uibyggnad av universitetsutbildning ulan institutionell an­knytning till forskning. En del remissinstanser — bl. a. elt antal univer­sitetsorgan, SACO och SFS — anser att en ökad användning av nya di­stributionsformer bör kunna utgöra alternativ till en utbyggnad av hög­skoleutbildning i vanliga former.

U 68-beredningen har anslutit sig tiU U 68:s principförslag om lokali­sering av nytillkommande högskoleutbildning och liksom ulredningen betonat att takten i utbyggnaden måste anpassas efter förutsättningarna i form av efterfrågan på utbildning ra. m. Beredningen har vidare klar­gjort vUka förutsättningar som enligt dess mening bör gälla för förverk­ligandet av utbyggnaden. Sålunda slår beredningen fast att redan be­fintliga resurser för högskoleutbildning måste utnytljas effektivt och all investeringar som redan gjorts för utbUdning och forskning inte får äventyras. Mot bakgrund av sin bedömning att huvuddelen av högsko­leutbildningens expansion den närmasle liden bör avse — förulora en­staka kurser — korlare yrkesinriktade utbildningslinjer konstaterar be­redningen vidare att det i delta planeringsskede inte blir fråga ora all bygga ut traditionell universitetsulbUdrUng på ylterligare ett fierlal orter. För att bl. a. underlätta en samordning av utbyggnaden på de olika be­rörda orterna föreslår beredningen en regional orgatusalion för högsko­leutbUdning, sora får sora en viktig uppgift att säkerställa att de olika regionernas saralade resurser för högskoleutbildning ulnyltjas effektivt.

De sora yttrat sig över U 68-beredningens promemoria har i lokalise­ringsfrågan redovisat i stort sett samraa ståndpunkt sora i sina yttran­den över U 68-förslagen.

För egen del får jag anföra följande.

I det föregående har jag frarahållit vikten av en helhetssyn på den

 

Prop. 1975:9                                                          488

grundläggande högskoleutbildningen och av en sararaanhållen planering av dess utveckling och utbyggnad, såväl kvalitativt som kvantitativt. Lo­kaliseringen av de saralade resurserna för högskoleulbildning är en av de väsentligaste faktorerna när det gäUer att förverkliga uppställda raål i fråga ora individernas tiUgång till ulbildning och sarahällets försörjning med utbildad arbetskraft. EnUgt min mening bör principer för lokalise­ring av grandläggande högskoleulbildning nu läggas fast på grundval av U 68:s och U 68-berediungens förslag. En självklar utgångspunkt är härvid kraven att bredda och differentiera utbildningsutbudet, att öppna högskolan för nya grupper och att också i övrigt göra utbildningen mera tiUgängUg.

Grundläggande högskoleulbildning — enligt den avgränsning jag för­ordat i det föregående — bedrivsi f. n. i permanent form på ett trettiotal orter i landet, alltifrån universitetsorterna med ett orafatlande och rikt varierat utbud av både utbildning och forskning till orter raed bara nå­gon enstaka utbildningslinje. I Ukhet med U 68-beredningen räknar jag raed att permanent högskoleutbildning sora i dag finns på en ort skall finnas kvar eller, ora en förändrUig skulle bli aktuell i visst fall, så långt möjligl ersättas med annan jämförbar ulbildning.

I debatten kring U 68-förslagen har raan ofta talat ora den föreslagna "utlokaUseringen". Detta ger intrycket att del skulle röra sig ora flytt­ning till annan ort av befintliga enheter eller verksaraheler, dvs. om en omlokalisering- En sådan kan givetvis bli aktuell i enskilda fall också inom högskoleutbildningens område. Det kan t. ex. erinras om att de se­naste åren beslut har fattats orn att veterinär- och skogshögskolorna skall oralokaUseras till i huvudsak Uppsala och Uraeå. Vidare har vissa resurser inom sektionen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholra flyttats till högskolan i Luleå. Någon "ullokalisering" av högskoleulbildning har eraellertid inte föreslagits av U 68 och är, utöver de redan beslutade, enligt rain bedömning f. n. inte heller aktueU.

Jag delar helt U 68 :s, raånga i.-emissinstansers och U 68-beredningens uppfattning om betydelsen av att öka högskoleulbildningens tillgänglig­het i geografiskt hänseende. Avstånden till utbildningsenheterna utgör i dag etl faktiskt hinder för raånga att få del av den högskoleutbUdning som de har behov eUer iniresse av och förutsättningar för. Detla hinder torde upplevas sora särskilt påtagligt bland studerande från arbetarhem. En fortsatt utbyggnad av högskcleutbildning på flera orter ulanför uni­versitetsorterna bör därraed verksarat kunna bidra till att i socialt hän­seende utjämna rekryteringen till högre studier. Inte rainst lorde för många människor närhet till ulbildningstillfällena vara en viktig förut­sättning för att ålerkoraraande utbildning skall kunna bli verklighet.

En utbyggnad raed denna inriklning är självfallel också, sora U 68 närmare utvecklat, av stor regionalpoUtisk betydelse. Ett ökal tillvarata­gande av de föratsättningar för att anordna högskoleutbildning som

 

Prop. 1975:9                                                          489

bl. a. den sociala och ekonomiska strukturen i olika regioner ger kan på-lagUgt stimulera den regionala utvecklingen. Enligt min mening under­lättar det också den anpassning av det saralade utbudet av högskoleut­bildning lill nya behov i arbetslivet som jag ser som synnerligen angelä­gen. En förnyelse av utbildningen på universitetsorterna med deras om­fattande resurser inom många oraråden är elt vikligl inslag i en sådan utveckling. Men det är uppenbart att i många fall andra orter har lika goda fömtsättningar som universitetsorterna att raed ulgångspunkt i lo­kala resurser och arbetsmarknadsförhållanden utveckla nya utbildnings­vägar. Elt gott exempel på detta är den yrkestekniska högskoleutbild-nmg som jag komraer alt lägga fram förslag om i det följande. Sora jag fömt framhållit är det i första hand behov av utbUdningar av detta slag — ofta kortare sådana — som bör tUlgodoses i den fortsatta utbygg­naden.

Del fmns sålunda enligt min mening tungt vägande skäl för att för­lägga nytiUkomraande grundläggande högskoleutbildning till orter utan­för de nuvarande universitetsortema. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för inrikesdepartementet, efter samråd raed raui företrädare, i prop. 1972:111 (s. 513) anförde att den utbyggnad av den eftergymna­siala utbildningen som kunde komraa alt ske under 1970-talet borde äga mm i första hand utanför de äldre universitetsorterna. Detta uttalande föranledde ingen riksdagens erinran (InU 1972: 28, rskr 1972: 347).

I debatten har ofta talats om att den föreslagna ulbyggnaden skulle avse ett anlal nya högskolor. U 68:s förslag i lokaliseringsfrågan, till­styrkt av U 68-beredningen, utgår emellertid från förekomsten av befint­liga enheter för högskoleutbildning och avser så gott som undantagslöst en breddning och utbyggnad av utbUdningen vid eller i anknytning till dessa. Också jag anser alt en uibyggnad av permanenta resurser för hög­skoleutbildning på orter sora inte redan har sådana endast i undantags­fall bör komma i fråga. Den fortsatta utbyggnaden av grundläggande högskoleutbildning bör sålunda enligt rain raening i allt väsentligt knytas till i dag befintliga enheter raed högskoleutbildning. På orter sora saknar permanenta resurser för högskoleutbildning bör utbildning i enstaka kurser kunna erbjudas. Enligt mina förslag i det föregående skall sådan UtbUdning prioriteras under den komraande perioden.

Kritik mot förslagel ora en utbyggnad på flera orter ulanför de nu­varande universitetsortema har, sora jag tidigare nämnt, grundals på att utbildningen på flertalet berörda orter skulle komma alt sakna anknyt­ning till forskning. Vidare har hävdats att det totala studerandeunderla­get inte skulle vara tiUräckligt och att en utbyggnad efter de föreslagna riktiinjerna därmed skulle innebära en splittring av resurserna raed ne­gativa konsekvenser för den befintiiga verksamheten vid bl. a. universi­teten. Som alternativ lill en utbyggnad av de permanenta resurserna för högskoleutbildning har från många håll förordats en ökad salsning på

 

Prop. 1975:9                                                          490

nya former för distribution av utbUdning i t. ex. universitetens regi. Jag skall närraast ta upp dessa synpunkter.

Vad försl gäller den grundläggande utbildningens forskningsanknyt­ning vill jag erinra ora atl endast sju av de omkring 30 orter där — i vissa faU sedan länge — perraanent grundläggande högskoleutbildning bedrivs har forsknings- och foiskarutbUdningsorganisation. På ytterli­gare tre orter, universitetsfUialorterna, har viss utbUdning etl forraellt samband raed sådan organisation. U 68 har utgått från att en förlägg­ning av perraanent forskningsorganisation inora högskolan till ylterli­gare orter f. n. inle är aktuell. Som jag förut redovisat delar jag — i lik­het med många berörda remissinstanser — denna bedöraning.

I det föregående har jag anslutit mig till U 68-beredningens förslag alt etl samband med forskning och forskarutbildning skall utvecklas för all grundläggande högskoleutbildning. Jag har härvid förordal bl. a. an­ordningar för alt på regional bas stärka kontaktema raellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation. I princip bör givetvis all grundläggande högskoleutbUdning, även den vid enheter raed myc­kel begränsat ulbud, innefattas i, detta regionala system för forsknings­anknytning. De reeUa nriöjlighete;ma att dra fördel av systemet — t. ex. genom byten av tjänstgöringsställen eller genom förläggnUig av forsk­ningsprojekt till enheter utanför universitetsortema — måste dock rim­ligen bli siörre för enheter raed jämförelsevis brett utbildningsutbud och mera omfattande resurser och därraed allraänt en mera fruktbar miljö för utbildning och forskning.

Vad sedan gäUer risker för ett ineffektivt utnyttjande av de sam­lade resursema vill jag — i likhet raed U 68-beredningen — slå fast alt det för den närraasle planeringsperioden inle är fråga ora atl bygga ut den traditionella universitelsutbUdningen. Det primära målel är i slället att tUlgodose det växande och mångskiftande behovet av klarl yrkesm­riklade UtbUdningar på högskolenivå. Som jag nämnt har andra orter än universitetsorterna ofta utmilrkla förutsättningar atl med ulgångs­punkt i befintliga resurser och verksamheter — både inom utbildnings­systemet och inom andra samhällssektorer — utveckla sådana utbild­ningar. Den provkarta på aktuella förslag och idéer från inte minst olika föreslagna utbyggnadsorter m. fl. som U 68 redovisat ger en god belys­ning av de raöjligheter som finns härvidlag.

Det är likväl mycket angeläg<;t att en utbyggnad av högskoleutbUd­ningen på vissa orter genoraförs inle bara under samordning raellan de olika utbyggnadsorterna utan även under slor hänsyn till verksaraheten på övriga högskoleorter, inle rainst universitetsorterna. Självfallet skall den UtbUdning sora redan finns på berörda orter utvecklas och de resur­ser som är anvisade för den utnyttjas på ell tillfredsställande sätt. Jag ansluler mig till U 68-beredninge;ns bedömning atl som en förutsättning för den fortsatta utbyggnaden bi5r gälla att befintliga resurser för hög-

 

Prop. 1975:9                                                          491

skoleutbildning skall ulnyltjas effektivt och atl invesieringar sora gjorts för utbUdning och forskning inle får äventyras.

Jag viU redan i detta sararaanhang slå fast all den regionala organisa­tion för planering av den grundläggande högskoleutbildningen sora U 68-beredningen föreslagit enligt min mening är väl ägnad alt inom re­gionema garantera ett ändamålsenUgt och effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för grundläggande högskoleutbildning. Med en sam­ordnad regional planering, inriktad på atl endast sådan högskoleutbild­ning skall utvecklas på utbyggnadsorterna som dels svarar mol behov i arbetslivet och efterfrågan hos individerna, dels inte raedför risker för verksamheten på övriga högskoleorter, finns del enligl rain raening ingen anledning att med hänvisning lill resurssplittring avvisa en utbygg­nad utanför universitetsorterna.

Vad gäUer frågan om nya distributionsformer som alternativ tUl permanenta utbUdningsresurser på flera orter konslaterar jag med till­fredssläUelse det stora intresse som nu på bl. a. universitelshåll visas för den av U 68 år 1970 initierade s. k- distansundervisningen. Jag delar be­döraningen att det är viktigt att fortsätta utvecklingen av metoder för alt göra högskoleutbildningen tillgängUg även utanför högskoleorternas när­maste omgivningar. Även med en fortsatt utbyggnad av perraanenla re­surser kommer många människor också i framliden alt av geografiska skäl ha svårt att få del av reguljär högskoleulbildning. Vid bedöraningen om en ökad användning av distansundervisning och andra nya distribu­tionsformer kan vara etl alternativ till en utbyggnad av perraanenla ut­bildningsresurser på flera orter måste man eraellertid enligt rain raening beakta följande.

Försöksverksamheten med distansundervisning har hittills omfattat studiekurser inom endast ett fåtal äranesoraråden vid frärast huraanis-tisk och samhällsvetenskapUg fakultet. Någon erfarenhet av möjlighe­terna alt genomföra en mera yrkesinriktad högskoleutbUdning — med t. ex. mera omfattande laboraliva inslag och krav på tung utrustning el­ler behov av praktikinslag — med hjälp av distansundervisning förelig­ger inte. Som jag nämnt är det en huvuduppgift för den närraasle perio­den alt utveckla utbildningar för att tUlgodose de nya behov av ulbild­ning på högskolenivå sora gör sig gäUande i arbetslivet. Jag har pe­kat på de goda förutsättningar sora högskoleorter ulanför universitetsor­terna enUgt mm bedömnmg har att utveckla sådana utbildningar med utgångspunkt i befintUga resurser och verksamheler. Det kan starkl ifrå­gasättas om distansundervisning i universitetens regi över huvud kan tUlgodose UtbUdningsbehov av detta slag. Del önskvärda lokala inflytan­det i UtbUdningsplaneringen, väsentUgt inte minst då det gäller att iden­tifiera nya utbUdningsbehov, måste rimligen också bli raindre om utbild­ningen baseras på distansundervisning. -

 

Prop. 1975: 9                                                         492

Jag ser sålunda distansundervisning och andra nya distributionsfor­mer som ett viktigt och delvis nödvändigt kompleraenl lill ulbildnmg i reguljära former vid permanenta enheter raen inle som elt alternativ till sådan utbUdning.

Sammanfattningsvis bör enligt min mening den fortsatta utbyggnaden av den permanenta organisationen för gmndläggande högskoleutbild­ning koncentreras till vissa orter utanför de nuvarande universitetsor­terna, i huvudsak till sådana orter som redan i dag har permanenta re­surser för högskoleutbildning.

Jag går nu över till att behandla frågorna om orter och former för denna utbyggnad.

När det gäller antalet utbyggnadsorler delar jag U 68-beredningens ra. fl. bedöraning att en avvägning alltid raåste göras raellan å ena sidan strävan att undanröja geografiska: hinder för raöjligheterna alt få del av högskoleutbUdning, å andra sidan sirävan att ge utbildningsutbudet på varje ort en rimlig bredd och därmed de studerande en acceptabel val­frihet. En del remissinstanser har förordat en koncentration av utbygg­naden utanför de nuvarande universitetsortema till några orter, i hu­vudsak Linköping, Luleå och de tre fUialortema. En sådan lösning är enligt rain uppfattning inte tillfredsställande raed hänsyn till önskemå­let alt fördela ulbildningstillfällena någorlunda jämnt över landet. Den ger heller inte tillräckligt ulrymme för den önskvärda samspelet mellan högskolan och samhälls- och arbetslivet i skilda regioner.

U 68:s förslag innebär alt högskoleutbildningen skall byggas ut på sammanlagt 14 orter eller par av orter utanför de nuvarande universi­tetsorterna. Sä gott som alla dessa orter har permanenta resurser för högskoleutbildning. Samtliga föreslagna orter —• i bokstavsordning: Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kal-raar, Karlstad, Kristianstad, Linköping/Norrköping, Luleå, Sundsvall/ Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund — utgör vidare enligt 1972 års fömt nämnda riksdagsbeslul primära centra, dvs. orter som så vitl avser arbetsmarknad, service, kommunikationer och utbildning är tänkta att utvecklas så all de i fråga ora boende och lokalisering av skUda slags verksamheter kan utgöra reella alternativ till slorsladsorarådenä. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för inrikesdepartementet i prop. 1972: 111 (s. 513) framhöU att alla orter av delta slag inte kan påräkna lokalisering av eftergymnasial utbildning. U 68:s val av orter har före­gåtts av ingående ulbildningspoliliska och regionalpoliliska övervägan­den. I likhet raed U 68-beredningen bedömer jag uiredningens utbygg­nadsförslag som väl avvägt raed hänsyn till möjligheterna alt på sikt nå en riralig geografisk fördelning av de saralade resurserna för högskoleut­bildning.

För att planeringsarbetet skall få en fast utgångspunkt är det enligl

 

Prop. 1975: 9                                                         493

min mening angeläget att beslut nu fattas ora på vilka orter högskoleut­bUdningen skall byggas ut under den period som kan överblickas. U 68:s förslag är vad avser utbildningens inriktning på de föreslagna orterna inte utformat i detalj utan anger endast vissa allmänna riktlinjer för ut­byggnaden, gmndade bl. a. på förslag som förls fram från de berörda ortema. För att de intentioner för utveckling av nya utbildningslinjer i anknytning till lokal och regional arbetsmarknad som jag redovisat i del föregående skall kunna förverkligas, krävs en omfattande planering lo­kalt och regionalt. En fömtsättning för att en sådan skall komraa tUl slånd är givetvis att slatsraaktema anger vissa riktlinjer för lokalise­ringen av nytiUkomraande högskoleutbUdning. Ur den regionala sara-hällsplanermgens synvinkel innebär ett beslut av det slag jag nu förordar att fömtsättningarna för planeringsarbetet läggs fast i elt betydelsefullt avseende.

Mot denna bakgrund förordar jag att principbeslut nu fallas om att den fortsatta utbyggnaden av perraanent grundläggande högskoleutbild­ning skaU koncentreras tiU de 14 av U 68 förordade orterna eller paren av orter. Jag kallar dessa orter utbyggnadsortema. Om särskUda skäl föreligger bör nytUlkoraraande högskoleutbUdning kunna lokaliseras också tUl annan ort. Sora exerapel vUl jag i delta sararaanhang nämna U 68:s förslag om förläggnmg av viss yrkesteknisk utbildning till Marka­ryd och organisalionskoraraitténs för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) förslag ora förläggning av sådan utbildning till Skellefteå. I båda dessa fall är del, som jag äterkoraraer till i det följande, fråga om att utnyttja särskilda föratsättningar för UtbUdning inom vissa områden, något som enligt min raening i begränsad utsträckning kan motivera undantag från huvudregeln. Jag vill framhålla att orter av nämnda slag inte skall betraktas som utbyggnadsorler och att det heller inte blir fråga om att bygga upp administrativt fristående utbUdningsenheter. På samma sätl som utbUdning i enstaka kurser bör sålunda enligt rain raening fortsättningsvis en utbildningslinje sora raer permanent förläggs ulanför universitets- och utbyggnadsortema knytas till lämplig läroanstalt på någon av dessa orter.

Som jag fömt framhållit är det angeläget att utbildningsutbudet på de nuvarande universitetsorterna stegvis förnyas. Denna förnyelse bör — som också U 68-beredningen förordat — i princip ske inom ramen för ett totalt sluderandeantal på varje ort som inte överstiger den av U 68 antagna nivån. Vid i första hand universitetet i Umeå befinner sig stude­randeantalet f. n. avsevärt under denna nivå. För Umeås del frarastår därför en förnyelse av utbildningsutbudet som särskilt angelägen även för att öka det loiala studerandeantalet. Med hänsyn härtill bör nytUl-kommande högskoleutbildning kunna förläggas också till Umeå ora det bedöms som angeläget för att den näranda sluderandeanlalsnivån skall uppnås och redan gjorda mvesteringar av skUda slag tas tUl vara effek­tivt. I saraband raed sin anmälan inom kort av proposition om viss för-

 

Prop. 1975: 9                                                         494

söksverksamhet inom läraratbUdrungen ra. ra. kommer statsrådet Hjelm-Wallén alt föreslå att dels en uibyggnad av tecknmgsläraratbildningen, dels försöksverksamhet med utbildning av lärare i bl. a. hemkunskap i korabination raed annat ärane skall förläggas tiU Uraeå.

När det gäller förverkligandet av en utbyggnad efter de angivna rikt­linjerna erinrar jag ora den vikt jag i det föregående lagt vid samordning både raeUan utbyggnadsorterna inbördes och raellan dessa och övriga högskoleorter. Som både U 68 och U 68-beredningen betonat måste ut­byggnaden på olika orter anpassas efter de faktiska förutsättningarna i form av tiUströmning m. ra. Det finns självfaUet inget intresse av att bygga ut UtbUdning som inte svarar mot aktuella eUer förutsebara behov eller önskemål hos individer eller inom arbetslivet.

Den totala efterfrågan på högskoleutbildning spelar en betydelsefull roll för möjlighelema att utvidga utbildningsutbudet på utbyggnadsor­tema. Mol bakgrund av hiltills gjorda erfarenheter finns det anledning att anta att en geografiskt spridd utbyggnad i sig leder till en ökad rekrytering. Enligt vad jag förordat i det föregående är vidare utbygg­naden att se som ett led i en förnyelse av det samlade utbudet av hög­skoleutbildning i anslulning till nya behov i arbetslivet. Sådana utbUd­ningar bör väljas för nyetablering, för vilka de berörda ortema bedöras ha speciellt goda förutsättningar. Detla bör leda tUl att rekryterings-effekterna totalt sett blir särskilt gynnsararaa. Det är likväl vanskligt att nu söka bedöraa effeklerna i dessa avseenden för den i delta sara­raanhang aktuella planeringsperioden.

I detta läge är det av gmndläggande betydelse alt de forraer sora väljs för att planera och genomföra en fortsatt utbyggnad av högskoleutbild­ningen är smidiga och anpassbara till snabbt skiftande förhållanden och att de bygger på samverkan mellan högskoleorter som ligger nära varandra, allt i syfte alt undvika, att utbildningsresurserna används in­effektivt. Om ett huvudansvar för den fortsatta planeringen läggs på den i det föregående berörda regionala organisaiionen, bör enligt min bedömning kraven i dessa avseenden kunna bli väl tillgodosedda.

U 68 föreslår att — sora ett hjälpraedel i planeringen av högskoleut­bildnmgen och vid fördelningen av utbildningsutbudet och utbildnings­resurserna — landet skall delas in i sex ulbUdningsregioner. Ulred­ningen har därvid utgått från att de orter som i dag har det bredaste ut­budet av ulbildning och forskning, dvs. de nuvarande fera universitets­ortema och Linköping, skall uigöra huvudorter i var sin region. U 68:s förslag till regionindelning har i stort tillslyrkis vid reraissbehandlingen.

För egen del vill jag frarahålla att varje regionindelning för en viss verksarahet måste bygga på de saraband sora bedöras vara de raest ange­lägna för just den verksaraheten. Samtidigt bör givetvis regionindel­ningen så långt det är möjligt samordnas mellan olika verksamhetsområ­den som har samband raed varandra. Med hänsyn inle rainst till mina

 

Prop. 1975:9                                                          495

förslag i det föregående om lösning av forskningsanknytningsfrågor på regional bas anser jag det självklart att en regionindelning för högskole­väsendets del skaU grandas på förekomsten av huvudorter för ulbildning och forskning. Antalet regioner bör därför enligt min mening vara sex. Den av U 68 förordade regionindelningen är anpassad lill i andra sam­raanhang förekoraraande regionindelning i det väsentUga avseendet att varje region helt läcker elt eller flera län. Jag tillstyrker den föreslagna avgränsningen av regionema med undanlag för att — i enlighet med U 68-beredningens förslag — Gollands län bör föras tiU samma region som Stockholms län. Benämningen högskoleregion är enligt min me­ning den mest adekvata i delta sammanhang.

Det bör ankomma på regeringen att besluta ora indelningen i högsko­leregioner. Jag avser att i annat saramaidiang föreslå att landet med avseende på främst planering av grundläggande högskoleutbildning skall delas in i sex högskoleregioner enligt följande sararaanställning.

1.   Västemorrlands, Järatlands, Västerbottens och Norrbottens län

2.   Uppsala, Söderraanlands, Örebro, Västraanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

3.   Slockholras och Gotlands län

4.   Östergötlands och Jönköpings län

5.   Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län

6.   Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hal­lands län

Avsikten med en indelning i högskoleregioner är på intet sätt att be­gränsa en läroanstalts kontakter med andra läroanstalter eller med sam­hälls- och yrkesUvet till enbart den egna regionen eller att högskoleut­bUdningen — och forskningen — på något sätt skall planeras enbart med hänsyn lUl regionens behov. Syftet är inte heller att gmnda rekry­teringen av studerande på regionindelningen. Högskoleregionema skall ses som hjälpmedel vid fördelningen av de saralade resursema för hög­skolans verksamhet och som ramar för fullgörande av vissa uppgif­ter sora berör flera läroanstalter. Jag viU i sammanhanget erinra om vad jag i det föregående anfört ora utbyggnad av en forskningsorganisation inora de filosofiska fakulteternas oraråde också i Linköping.

Planeringen av utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbild­ningen bör i försia hand ankoraraa på den regionala organisaiion som jag kommer att föreslå i det följande. Planeringen bör syfta till atl utar­beta förslag om vilka utbildningsUnjer som skall byggas ul eller till­komma inom regionema, på vilka högskoleorter detta skall ske särat tid­punkterna härför. Den bör vidare avse fördelningen av raedel för ulbild­ning i enstaka kurser på orter och läroanstalter. Sora jag närant bör en­staka kurser kunna förläggas också lill andra orter än sådana som har permanenta resurser för högskoleulbildning. Jag utgår från alt del nor­malt komraer atl vara ändaraålsenligt alt enhet på den högskoleort som

 

Prop, 1975: 9                                                         496

är belägen närraast orten i fråga svarar för utbildning av delta slag. I vissa fall kan det eraellertid raed hänsyn till resurs- eller innehållsmässi­ga samband vara lämpligt att annan enhet svarar för utbildningen. Nå­got behov av en indelning inora högskoleregionerna i geografiska an­svarsområden motsvarande de av U 68 föreslagna högskoleområdena finns enligt rain raening inle.

En viktig uppgift i inledningsskedet blir alt förnya och utveckla ut­bildningsutbudet på de utbyggnadsorler sora f. n. har ett förhållandevis brett utbud av utbildning inora de filosofiska fakulteternas oraråde, dvs. Linköping och de tre filialorterna. Det gäller här atl utnyttja de befint­liga resursema, men viss koraplettering kan bli nödvändig för atl den önskvärda fömyelsen skall kunna förverkligas. I saramanhanget kan nämnas att statsrådet Hjelm-Wallén i samband med sin anmälan inom kort av proposiiion om viss försöksverksamhet inom lärarutbildningen ra. m. kommer alt föreslå att fijrsöksverksamhet med utbUdning av lä­rare i gymnastik i kombination med annat ärane skall förläggas tUl Örebro. För att planeringsarbetet skall få riralig konkretion också på några andra utbyggnadsorler hiir enligt min mening — i enUghet med vad U 68-beredningen förordal — ett fåtal sådana orter pekas ut som närmast aktueUa för byggnaden av utbildnmgsutbudet. Dessa or­ter bör väljas så atl denna del av ulbyggnaden blir någorlunda jämnt fördelad över landet. I enlighet med U 68:s och U 68-beredningens be­dömningar förordar jag följande fyra orter eller par av orter: Sunds­vall/Härnösand, Falun/Borlänge, Jönköping och Kalmar.

För de utbyggnadsorter jag nu har berört bör ett konkret utrednings-och planeringsarbete påbörjas r(;dan i samband med del arbete i organi­sationskommittéer som jag kommer att förorda i del följande. Man bör i detta arbete ta sikte på att närmare redovisa förutsättningama och före­slå tidpunkter för inrättande av nya utbildningslinjer med utgångspunkt i vad U 68 anfört om inriklningen av utbildningen på de olika orterna. SjälvfaUet skall planeringsarbetet och dess resullat inordnas i den sam­lade planeringen inom högskol«;regionerna. För övriga utbyggnadsorler bör — som U 68-beredningen påpekat — planeringsarbetet närmast in­riktas på atl, lärapligen i anknytning till befintliga enheter och resurser, få till stånd utbildning i enstaka kurser.

När det gäller utbyggnad av högskolan i Östersund vill jag erinra om att förslag föreligger om alt inrälla en försvarets förvaltningshögskola i Östersund. Denna fråga bereds f. n. i försvarsdepartementet.

U 68 har lagt frara förslag till fördelning av den saralade kapaciteten för grundläggande högskoleulbildning på bl. a. regioner. Med de juste­ringar sora betingas av mina förslag i det föregående rörande aniag­ningskapacileten bör de av utredningen förordade talen kunna ligga till grund för det komraande planeringsarbetet. Del blir anledning atl suc­cessivt för riksdagen redovisa förslag till ramar för bl. a. de olika hög­skoleregionernas studerandeantal.

 

Prop. 1975: 9                                                         497

8.   Högskolans institutionella organisation

8.1 utgångspunkter

I debatten kring U 68:s förslag har frågorna om den institutionella or­ganisationen tilldragit sig den största uppmärksamheten. Ett huvudin­slag i många remissinstansers kritik raot förslagen har varit att just de or­ganisatoriska och administrativa frågorna ansetis ha fått för slorl ul­rymme hos utredningen. En beiydande del av remissinstanserna vid de läroanstalter som berörs av U 68:s förslag anser också de föreslagna för­ändringarna i den institutionella organisationen aUtför långtgående. Många menar att den nuvarande organisationen i huvudsak bör beslå. Få av dessa instanser anlägger dock elt vidare perspekliv på frågan ora den föreslagna, vidgade högskolans organisaiion än ett sora avser den egna verksamhelen. Inle heller redovisar de några synpunkter på hur huvudsyftena med en reform av den högre utbildningen som helhet skall kunna förverkligas.

Som jag framhåUit i det föregående innebär det vidgade högskolebe­grepp som jag förordat ingalunda krav på enhetliga institutionella an­ordningar. Hänsyn till olika utbildningars och läroanstalters speciella förutsättningar och förhållanden måste kunna tas även inom ramen för en mer sararaanhållen högskoleorganisation. Variation inom högskole­systemet kan emellertid inte — som deballen slundora gett intryck av — få beiyda att just dagens historiskt betingade organisation och delvis be­tydande principiella skillnader i organisatoriskt hänseende raellan olika slag av utbildningar och enheter skall bevaras. Frågan om högskolans organisaiion måste prövas raed utgångspunkt i de mål och riktlinjer för bl. a. högskoleutbildnmgens utveckling, i fråga om både innehåll och omfaltning, som jag förordat i det föregående. Förändringar i den in­stitutionella organisationen är enligt min uppfattning, likaväl som de förändringar jag föreslagil i studieorganisationen, nödvändiga för att de angivna målen och riktlinjema skall kunna förverkligas.

Det vidgade högskolebegreppet och kraven på all bredda och diffe­rentiera det samlade utbudet av högskoleutbildning är grundläggande för ulformningen av högskolans fraratida organisation. Även ora de or­ganisatoriska lösningarna koraraer att variera raellan enskilda orter, hög­skoleenheter och utbildningar är det uppenbart atl organisaiionen raås­te ge större stimulans till förnyelse och utveckling inom högskoleut­bildningen och bättre möjligheler än den nuvarande all se olika slag av högskoleutbildning som en helhet och behandla dem tillsamraans. Detla gäller lokalt i fråga om utveckling av utbildningslinjer och kurser, inlé minst som ett led i förverkligandet av ålerkoraraande ulbildning, samt i fråga om fördelning av utbildningskapacitet och resurser mellan olika utbildningar. Det gäller också centralt och regionall beträffande den

32    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         498

mera övergripande planeringen och fördelningen av resurser mellan olika slag av utbildning och raellan regioner och läroanstalter.

Jag har i det föregående förordat alt högskolans utbildningslinjer skall ge förberedelse för yrkesverksarahet inom något — järaförelsevis brett — oraråde av arbetsraarknaden. Också ulbudet av enstaka kurser bör utvecklas bl. a. med utgångspunkt i arbetslivels behov. Frågan om formerna för samspelet mellan högskolan och arbetslivet är raot denna bakgrund väsenllig när det gäller ulformningen av högskoleorganisatio­nen. Jag vill betona alt det i deti:a samraanhang är fråga ora ett saraspel med arbetslivet i vid mening, dvs. med såväl arbetstagare som arbets­givare.

I det föregående har jag vidare förordat en vidgning av samspelet mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskaratbild­ning till även de delar av högskolan som f. n. saknar direkt saraband mellan de båda verksamhetsgrenarna. Vid utformningen av den institu­tionella organisationen är det viktigt att på olika sätt ta till vara fömt­sättningarna för kontakt mellan dessa, t. ex. genom att lärare som hu­vudsakligen är verksararaa i forskning och forskarutbildning raedverkar i grundutbildningens planering in. ra. och också till en del undervisar i grandulbildning. De raöjUgheter att deltaga i forskning och forskarat­bildning som jag i det föregående föreslagit för lärare vid högskoleenhe­ter utan fast forskningsorganisation förutsätter vissa institutionella an­ordningar för saraverkan raellan enheter.

Beträffande högskolestudiernas organisation har jag i det föregående förordat förändringar i syfte att undanröja hinder för att korabinera kurser och raoraenl från i dag skilda slag av utbildningar och läroanstal­ter. En förutsättning för all de möjligheter sora detta erbjuder verkligen skaU koraraa att utnyttjas är att nya och befintliga utbildningslinjer kan planeras i så nära anknytning tUl själva utbUdnings- och forskningsmil­jön som möjligt. Detta är en viklig ulgångspunkt för ulformningen av den institutionella organisationen.

När det gäller den grundläggande högskoleutbildningens dimensione­ring har jag föreslagit en totaldimensionering med hjälp av en genereU antagnuigsbegränsning. Jag har härvid förutsatt alt en närmare fördel­ning av utbildningskapacitet ochi resurser raellan bl. a. likartade utbild­ningslinjer skall kurma göras lokall inom av slatsraaktema angivna ra­raar. Syftet är att raöjliggöra en sraidig anpassning till individernas ak­tuella efterfrågan på ulbildning och till lokala förutsättningar i övrigl, vilket måste beaktas vid utformningen av högskolans institutionella or­ganisation.

Den ordning jag förordat för fortsatt utbyggnad av den grundläg­gande högskoleutbildningen utanför universitetsorterna bygger på all samordning och saraplanering kan säkerställas såväl raellan utbyggnads­orler som mellan dessa och universitetsorterna, alll raed sikle på elt ef-

 

Prop. 1975: 9                                                         499

fektivt utnyttjande av de samlade resurserna. För att underlätta en så­dan samordning och samplanering är, sora jag berört i det föregående, en regional organisation för bl. a. planering av utbyggnaden av största betydelse.

Med della har jag översiktiigt sararaanfaltat de viktigaste ulgångs­ punklema för utforraningen av högskolans mstitutioneUa organisation som mina förslag i det föregående ger. Jag skall ta upp ytterligare ett par principieUa utgångspunkter, sora gäller inflytandet över högskolan.

Högskoleväsendet utmärks f. n. av en delvis detaljerad central regle­ring i skilda hänseenden. En central reglering bör enligt rain mening förekomma om en fråga är av den karaktären alt det bör ankomma på riksdagen eller regeringen alt besluta i den eller om den eljest är av så­dan art att krav på enhetiighet eller riksgiltighet motiverar alt den hand­läggs centralt. Jag bedöraer delta inle alllid vara fallet när del gäller frå­gor sora i dag avgörs på regerings- eller verksnivå. Som framgått i olika sammanhang i det föregående anser jag en överföring av ansvar och be­fogenheter från centrala till i första hand lokala organ inom högskole­väsendet angelägen.

En utgångspunkt för ansvarsfördelningen i fråga om högskolan bör vara att stalsmaktema skall fatta beslut om resursramar, i övergripande frågor om ulbUdningskapacilet, utbUdningens inriklning och lokalisering samt om huvuddragen av den institutionella organisationen. Beslut i öv­rigt skall fattas så nära själva utbUdningssituationen som del är möjligt med hänsyn till förekomraande samordnings-, effektivitets- och rättvise-krav.

Med de nuvarande principerna för fördelning av uppgifter raellan re­gering och ärabetsverk inom den svenska statsförvaltningen är enligt rain raening en verkorganisation för högskolan nödvändig raed hänsyn till de krav av nämnda slag som finns på riksplanet. Det är uppenbart alt planeringsarbetet i fråga om både utbildning och forskning inora högskolan innefattar avvägningar av rikskaraktär och atl det behövs en organisation sora, bl. a. i del årliga budgetarbetet, kan ge elt samlat pla­neringsunderlag för statsmakternas beslut. Jag har vidare i det före­gående nämnt all det torde vara. prakiiski alt utbildningsplaner för de av regeringen inrättade allmänna utbildningslinjerna fastställs på verksnivå.

Krav på samordning och effektivitet måste tUlgodoses också regionalt och lokalt. Det gäller att utveckla högskolan på elt sådant sätl alt kon­kurrensen mellan olika högskoleorter och olika högskoleenheter får en positiv iimebörd och leder till ett så mångsidigt utbildningsutbud och samtidigt ett så effektivt uinyttjande av de saralade resurserna som raöj­ligt. Inte rainst väsentligt i samraanhanget är all kontakter säkras raellan gmndläggande utbildning och forskning/forskamtbildning över gräns­erna mellan högskoleorter och enheter.

När det gäller den gmndläggande utbildningen på en och samma hög-

 

Prop. 1975:9                                                          500

skoleort raåste fömtsättningar skapas för alt beslut sora gäller utbUd­ningslinjer som har likarlat innehåll eller likartad inriktning inte fallas isolerat för de olika linjerna. Beslut som rör en viss del av en utbild­ningslinje får självfallet inte heller fattas utan hänsyn till övriga delar och till linjen som helhet. Administrativa gränser får, som jag förat dis­kuterat, inle lägga hinder i vägen för utveckling av utbildningslinjer där kurser från olika håll kombineras. Det är vidare angeläget alt ulbudet av enstaka kurser kan samordnas och presenteras samlat över hela högsko­lefället.

Krav av det här antydda slagest ger självklara begränsningar i raöjlig­heterna att inom politiskt angivna mål och ramar lägga ansvar och befo­genheter på den enskilda institutionen, den enskilda utbildningslinjen el­ler, i vissa fall, den enskilda uti)ildningsenheten. Detta hindrar inle att sirävan raåste vara att lägga varje uppgift och beslutanderätten i varje grupp av ärenden så nära den verklighet sora berörs som möjligt. De juridiskl-adminislrativa uppgifteirna på central och regional nivå bör i enlighet härmed — har delar jag U 68:s och U 68-beredningens uppfatt­ning — vara så få som möjligl. De cenirala och regionala organ jag kommer att föreslå i det följand!e skall i första hand ha planeringsupp­gifter.

Det bör vara raöjligt att, under förutsättningar som jag strax skall re­dovisa, ge de enskilda enheterna för högskoleulbildning och forskning vidgade befogenheter och större handlingsfrihet i skilda hänseenden. Jag är övertygad om att en ökad lokal frihet att beslula om utbildningens in­nehåll och organisation, om dis;positionen av anvisade medel och om verksamhets- och arbelsformer i utbildningen och forskningen kommer all stimulera det lokala engagemanget i planerings- och utvecklingsarbe­tet, öka effektiviteten i användningen av tillgängliga resurser inom enhe­terna och främja en fortlöpande förnyelse av högskoleutbildningen.

Två viktiga förutsättningar gäller enligt min mening för en sådan de­centralisering av beslutanderätt. Den ena är den tolaldiraensioneringav den grandläggande högskoleutbildningen, som jag föreslagit i det före­gående, med de förutsättningar den ger statsmakterna all konlrollera de totala koslnaderna för verksamheten. Den andra föratsättningen är att de beslutande organen inom högskolan har en sammansättning som är avvägd med hänsyn till såväl högskolans samhälleliga betydelse och upp­gifter som de särskilda kunskaperna och erfarenheterna hos olika grup­per av de inom högskolan verksararaa och kravet på medinflytande för de anställda och de studerande över den egna arbetsmiljön och arbetssi­tuationen. Jag går nu över till den sistnämnda frågan.

Förhållandena när det gäller olika intressenters inflylande över plane­ringen och ledningen av den grundläggande högskoleutbildningen inonn de ramar som riksdag och regering angett skiftar f. n. påtagligt mellan olika delar av högskolan.

 

Prop. 1975:9                                                          501

I centrala styrelser och nämnder m. m. raed uppgifier avseende hög­skoleulbildning dominerar allmänintressena i form av ledamöter som ut­setts av regeringen. Ofta har dessa ledamöter sin bakgrund inom verk­sarahet som har särskild anknytning till vederbörande organs ansvars­område.

I fråga om den lokala ledningen av högskoleutbildningen finns å ena sidan de direkt på politisk grund utsedda komraunala skolstyrelsema och landstingskommunala utbildningsnämnderna, å andra sidan de helt inom läroanstalterna rekryterade konsistorierna vid bl. a. universiteten. Internt rekryterade är också rektorsnärandema vid lärarhögskolorna, där dock rektor formellt beslutar ensam i många frågor. Flertalet övriga statliga högskolor m. m. har av regeringen utsedda styrelser som i hu­vudsak består av lekmän, ofta med anknytning tUl yrkesområdet i fråga. Dessa styrelser har rektor och i vissa fall försöksvis enstaka förelrädare för studerande och anställda som enda intemt rekryterade inslag.

I ulbildnmgsnämnderna, de lokala organ som är närmast ansvariga för den statliga högskoleutbUdningens innehåll och organisation, är i huvudsak lärare och studerande vid läroanslaltema företrädda. Inom den kommunala organisationen saknas organ sammansatta på detta sätt. Ul­bildningens innehåll regleras här i betydande utsträckning centralt.

UtbUdningar med så vitt skilda fömtsättningar som de här berörda kan inte utan vidare fogas in i ett enhetiigt organisatoriskt mönster. Som jag förut framhållit finns det heller inte anledning att när det gäller ut­forraningen av högskolans organisation eftersträva fuUständig enhetlig­het. En så central fråga som den om avvägningen av olika intressens in­flytande i utbildningens planering och ledning raåste emellertid enligt rain mening lösas efter vissa generella principer. I ett vidare perspektiv än ett enbart historiskt kan det svårligen motiveras att utbUdnings­linjer som är besläktade med varandra planeras och leds i former som helt skiljer sig åt i fråga om olika gruppers och intressens inflylande. Exempel på sådana skillnader i dag ger dels socionomutbildningen jäm­förd med närbesläktad utbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet, dels bl. a. sjuksköterskeulbildningen jämförd med läkaratbildningen.

Jag vill erinra om vad jag anfört i det föregående om vissa för hög­skoleutbildningen i dess helhet gemensamma mål och om en utveckling av sambandet mellan grandläggande utbUdning och forskning/forskarut­bildning över hela högskolan. Ett närmande av styrelseformerna inom olika delar av högskolan till varandra utifrån en principiell helhelssyn är enligl min mening en konsekvens av del vidgade högskolebegreppel och också en förutsättning för att detla praktiskt skall slå igenom i plane­rings- och ulvecklingsarbelet.

Högskoleutbildningen är en del av det offentliga utbildningssystemet. Huvuddelen av detla — innefattande en inte obelydlig del av högskolan — leds f. n. i former som är gängse i offenilig verksarahet, dvs. genom

 

Prop. 1975:9                                                          502

styrelser utsedda av politiskt ansvariga organ. En huvudUnje i de förslag jag redovisat i det föregående är sirävan att öppna högskolan för nya grupper, att tUlgodose nya utbUdningsbehov och att över huvud öka samspelet mellan högskolan och det omgivande sarahället, inte rainst yr­keslivel. Liksom U 68, raånga remissinstanser och U 68-beredningen är jag övertygad om att delta sifte främjas genora att företrädare för allmänna intressen och för arbetslivet mera generellt ges medansvar för högskolans verksamhei.

I de organ som skall svata bl. a. för avvägningar mellan olika utbild­ningssektorer och raellan olika högskoleenheter Och orter — uppgifier som i dag i huvudsak fullgörs inom departement och verk och enligl mina förslag i det följande till beiydande dekskall fullgöras regionalt — är skälen för en stark representation för allmänintressena enUgt min uppfattning uppenbara. Med den anknytning till samhällsplaneringen och användningen av samhäUets resurser i stort som dessa uppgifter har kan de inte rimligen vara angelägenheter uteslutande eller ens i första hand för de inom läroanstalterna verksararaa.

Saratidigt är tiden nu raogen all över hela högskolan stadfästa ett in­flytande över verksaraheten inora läroanslaltema för alla där verk­samma gmpper. I den statliga högskoleorganisationen har lärare och studerande länge haft inflylande i utbildningsnärandema. Gmppen ordi­narie lärare har vidare ensara ingått i fakulteter och raotsvarande organ särat inom universitetsområdet dominerat även konsistorier och institu­tioner, detta tills försöksverksamheten med nya former för samarbete raellan studerande, lärare och övrig piersonal inleddes för några år se­dan. Denna verksamhet har inom universiteten och skilda slag av hög­skolor gelt övervägande positiva erfarenheter av olika gruppers medver­kan i planerande och förvaltande organ på alla nivåer i den lokala orga­nisationen.

Grundläggande för den sammansättning som styrelserna för universi­teten och vissa högskolor, konsistorierna, gavs vid 1964 års reformering av universitetsorganisationen var sirävan alt åstadkomraa elt förtroen­defullt förhållande raellan högskoleadministralionen och'forskama. En­ligt min mening är det angeläget att ett förtroendefullt förhållande ska­pas raellan läroanstaltens ledning och aUa vid läroanstalten verksamma grupper, däribland forskarna. Universitetsväsendet har — genom sin tra­dition med styrelser rekryterade :inom läroanstalterna — ovanligt goda förutsältningar att ta del i den förvaltningsderaokratiska utveckling som pågår inom statsförvaltningen. Det gäller nu alt inom hela: högskolan dra nytta av dessa förutsältningar och ge de anstäUda — och självfallet även de studerande — möjligheter till etl perraanent inflytande över sin arbetsmiljö och i planeringen för verksamhetens utveckling.

Lika viktigt är emellerlid all främja önisesidigl förtroende raeUan de inom läroanstalterna verksamma och övriga medborgare. Av delta skäl

 

Prop. 1975: 9                                                         503

är enligl min raening en representation för allmänintressena i läroanstal­ternas ledning motiverad. Jag är övertygad om att en sådan representa­tion positivi påverkar förlroendeförhållandet raellan de vid läroanstal­terna verksararaa å den ena sidan, sarahället i övrigt och de politiskt an­svariga organen å den andra. Den förhållandevis starka centrala regle­ring som f. n. kännetecknar universitetsområdet torde bL a. vara en följd av all andra organisatoriska former för att tillvarata aUmänna intressen i fråga om universitetens verksarahet saknats. Med inslag av allraänrepresenlation i ledningen också för den del av högskolan som nu leds av helt internt rekryterade styrelser blir förutsättningama för en de­centralisering av beslutanderätt givelvis annorlunda.

Den nuvarande styrelseformen vid universilelen har ofta hävdats vara en garanti för forskningens frihet. Jag utgår då från atl raed forskning­ens frihet avses — i enlighet med 1955 års universiletsulrednings defini­tion — i första hand den enskilde forskarens rätt att välja objekt och metoder för sin forskning och alt offentliggöra forskningsresultat. Kon­sistorierna har i dag inga befogenheter att gripa in i eller styra forskning vid läroanstalterna på ett sätt som slrider raot denna princip. U 68 har inte avsett att på något sätt ändra dessa förhållanden. Även jag ansluter raig helt till principen ora forskningens frihet i den angivna raeningen. Jag delar saratidigt U 68:s bedömning all della inle är en fråga om sty­relsens samraansätlning utan om statsmakternas vilja att garantera en i de nämnda avseendena oberoende forskning. Det är angeläget alt den angivna principen nu på nylt slås fast sora en grundval för forsknings-verksarahelen inora högskolan.

Enligt min mening är slutiigen en representation för arbetstagare och arbetsgivare inora berörda yrkesområden i de organ som svarar för pla­nering m. m. i fråga om utbUdningslinjer eller grupper av linjer en ända­målsenlig väg att underlälta samspel mellan högskolan och arbetslivet, någol som jag ser som väsentligt för den fortlöpande förnyelsen av hög skolans utbildningslinjer och också som en önskvärd inspirationskälla för forskningen och forskamtbildningen.

Sammanfattningsvis bör det önskvärda samspelet mellan å ena sidan interna högskoleintressen och expertis i utbildning (Kh forskning, å andra sidan sarahälls- och arbetslivet i övrigt, i ökad utsträckning komma till stånd inom högskoleorganisationens ram. Detta bör ske ge­nom att de planerande och förvallande organen sätts samraan så atl de inlressen och erfarenheter som är av betydelse i sammanhanget balanse­ras mot varandra. De avvägningar sora härvid måste göras leder lill olika resultat för olika nivåer och organ inom högskolan. Allmänl selt är det enligt min mening angeläget alt stärka inslagen av allmänintres­sen och arbetsliv där de interna högskoleintressena i dag helt dominerar saml att stärka möjligheterna till inflytande för anställda öch studeran­de där de i dag är svagt utvecklade.

 

Prop. 1975:9                                                          504

8.2 Huvudmannaskap m. m.

Den offentliga utbildning sora enligl vad jag förordat i det föregående skall betecknas som grundläggande högskoleutbUdning har f. n. statlig, landstingskomraunal eller primärkommunal huvudman. Den statiiga ut­bildningen utgör den störsia delen. Ulbildning med landstingskommunal huvudman finns i huvudsak inom vårdsektorn. Den är nära knuten till annan vårdutbildning och till landslingens sjukvårdsplanering. Primär­kommunal utbildning finns i fötsta hand inora det adrainistrativa och ekonomiska orarådet och utgör, liksom delvis den landslingskomraunala, en del av gyranasieskolan.

U 68 bedörade att frågan ora huvudmannaskap för den offentliga högskoleutbildningen måste ses i perspektivet av den generella fördel­ningen av uppgifter raellan stat och kommun. Utredningen utgick från tills vidare oförändrade hvudmannaskapsförhållanden.

U 68:s bedömning har vid remissbehandlingen godtagils av bl. a. so­cialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Åt­skilliga remissinstanser utlalar sig emellertid för ett slalligt huvudman­naskap för all högskoleutbildning, i varje fall på sikt. TiU dessa hör bl. a. UKÄ, AMS, SACO, TCO och Sveriges sjuksköterskeelevers för­bund. Även länsberedningen anför i sitt yttrande att en strävan bör vara att snarast möjligt övervinna högskoleutbildningens splittring på flera huvudmän, varvid ett statligt huvudmannaskap förefaller bered­ningen mest naturligt.

U 68-beredningen anser alt viisentliga skäl — både principieUa och praktiska — kan anföras för etl: samlat huvudmannaskap för högsko­leutbUdningen. Beredningen är samtidigt medveten om alt en sådan för­ändring är förhållandevis komplicerad och föratsätter ett omfattande ut­redningsarbete. Beredningen anser det angeläget att frågan om ett enhet­ligt, statligt huvudmannaskap föi: högskoleutbildningen tas upp till be­handling i samband med ställningstagandena till länsberedningens för­slag.

Länsberedningen har i oktober 1974 till chefen för kommundeparte­mentet överlämnat betänkandet (SOU 1974: 84) Stat och koramun i samverkan. Beredningen föreslår vissa förändringar i uppgiftsfördel­ningen mellan stal och kommun men dessa berör inle utbildningsväsen­det. Länsberedningens belänkande remissbehandlas f. n.

För egen del anser jag liksom vissa remissinstanser och U 68-bered­ningen all del finns skäl för elt enhetligt huvudmannaskap för högsko­leutbildningen, i försia hand elt slatligl. Ett samlat huvudmannaskap skulle fräraja den helhetssyn på den grundläggande högskoleutbUd­ningen som jag betonat i det föregående. Det skulle också praktiskt un­derlätta ett förverkligande av de liktiinjer jag förordat för utveckling av utbildningens   innehåll   och   organisation  och   av  sarabandet  raellan

 

Prop. 1975:9                                                          505

grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning liksora en till-lärapning av de principer jag föreslagit för den fraratida dimensione­ringen och lokaliseringen av högskoleutbildningen.

De betydande praktiska svårighetema atl åstadkomma en förändring med hänsyn till den berörda kommunala utbildningens nära samband med främst gymnasieskoleutbildningen är saratidigt omvittnade. Väsent­liga frågor om fördelningen mellan stat och kommuner av ansvaret för bl. a. gymnasieskolan utreds f. n. av utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK). Enligt min mening finns det anledning att i anslut­ning till detta utredningsarbete ta upp frågan om fördelningen av an­svaret också för den f. n. kommunala utbUdning som enligt mina för­slag i del föregående skall tillhöra högskolan. Jag avser att i annat sam­manhang återkomraa lill regeringen i denna fråga. TUls vidare räknar jag emellerlid liksom U 68 med oförändrade huvudmannaskapsförhål­landen för den offentiiga högskoleutbildningen. Jag vill tillägga alt den regionala organisation som jag kommer att föreslå i det följande väsent­ligt bör underiätla samplanering och samordning raellan bl. a. statlig och kommunal högskoleutbildning.

I frågan om huvudmannaskapet för högskoleutbUdningen har jag samrått med chefen för komraundepartemenlel.

Alt en högskoleutbUdning koramer atl ha koraraunal huvudman inne­bär inte all utbUdningen skaU planeras ined hänsyn enbart till vederbö­rande primär- eller landstingskommuns behov. För den kommunala högskoleutbildningen bör gälla samma mål och i allt väsentligt samma grundläggande bestämmelser som för den statliga. I enlighet med U 68:s förslag bör kommun eller landstingskommun vara skyldig atl som stu­derande i högskoleutbildning ta emot även den som inte lillhör kom­munen eller landstingskommunen. Som utredningen föreslagit bör i så­dant fall interkommunal ersättning utgå på samma sätt som f. n. gäller i fråga om gymnasieskoleutbildning. Frågan om statliga raedel för kom­munal högskoleutbildning tar jag upp i det följande i samband med anslagssyslemel.

När det gäller enskild utbildning av högskolekaraktär förordar U 68 att frågan om ett förstatligande av utbildningen vid Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations- och reklamutbUdning skall tas upp till prövning. UtrednUigens förslag står i överenssläraraelse raed öns­keraål sora kommit fram från institutens huvudmän. Förslaget har till­styrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag avser att i annat sararaanhang föreslå regeringen alt låla uppta förhandlingar om ett överförande av utbildningen vid de båda instituten till statligt huvud­mannaskap.

TCO har i sitt yttrande förordat att förhandlingar skall upptas också med huvudmännen för dels Handelshögskolan i Stockholm, dels Konst-, industriskolan i Göteborg om ett förstatligande av dessa läroanstalter. Giltighetstiden för det nuvarande avtalet mellan staten, Stockholms kom-

 

Prop. 1975: 9                                                         506

mun, Handelshögskoleföreningen i Stockholra och Handelshögskolans i Stockholm direktion löper ut den 30 juni 1979. Frågan om det framtida förhållandel mellan slaten och Handelshögskolan får prövas i samband härraed. Vad beträffar Konstindustriskolan vUl jag erinra ora det utred­ningsarbete sora genom K 73 pågår rörande ulbildning inom bildkonst, konsthantverk och design. Enligt vad jag erfarit komraer detta arbete alt avslutas under år 1975. Underlag för ställningslagande i frågan om del framtida förhållandet mellan staten och Konstinduslriskolan bör finnas sedan K 73:s förslag remissbehandlals. Detla bör även gälla'beträffan­de Valands konstskola i Göteborg, som har komraunal huvudman.

Frågan om statlig reglering av organisaiionen för enskUd ulbildning på högskolenivå får prövas från fall lill fall i samband med frågan om statsbidrag till vederbörande utbUdning. Viss utbildning vid folkhög­skolor är av sådan karaktär all den bör betraktas som högskoleutbild­ning. Vad gäller eventuell reglering av organisationen för denna utbild­ning och av formema för att lillgodose behovet av samplanering raed högskolan bör resultatet av folkhögskoleutredningens fortsalla arbete avvaktas.

Det koraraunala huvudmannaskapet för viss högskoleutbildning för­anleds sora jag nyss närant av denna utbildnings saraband med annan, frärast gyranasial utbUdning som har koraraunal huvudman. Den institu­tionella organisationen för den koraraunala högskoleutbildningen raåste grandas på detla saraband. En utgångspunkt bör således vara att kora­muns skolstyrelse och landstingskomrauns utbildningsnämnd — liksom nu gäller för motsvarande utbildning — skall vara styrelse även för be­rörd högskoleutbUdning. Med hänsyn till denna förutsättning för ut­formningen av slyrelseorganjsalionen för den kommunala högskoleut­bildningen och lUl alt denna ulbildning endast utgör en mindre delav högskoleutbildningen som helhet koraraer jag i det följande alt i första hand diskutera organisationen av den statliga högskolan och relatera mina principiella överväganden till den. Jag tar därefter upp frågor ora den komraunala högskolans organisation.

Den helt övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen meddelas vid enheter där i princip ingen annan ulbildning än högsko­leulbildning bedrivs. Av naturliga skäl komraer raina överväganden och förslag i det följande att i huvudsak beröra denna del av högskolan, för vilken jag använder termen statliga högskoleenheter. Först skall jag eraellertid ta upp ett par specieUa frågor orii statlig högskoleutbildning.

Särskilda förhållanden gäller i fråga om konsthögskolan. Även om denna är statlig har Akademien för de fria konstema sådana funktioner gentemot högskolan att förhållandet närmast måste beskrivas som ett mellan staten och akademien delat huvudmannaskap. I det följande komraer jag att förorda att konsthögskolan skaU ingå bland de slalliga högskoleenheterna. Jag föreslår att i det sararaanhanget förhandlingar

 

Prop. 1975:9                                                          507

tas upp med Akademien för de fria konsterna ora det framtida förhål­landet mellan slaten och akademien och den fortsatta samverkan mel­lan akademien och konsthögskolan.

Vid sjöbefälsskolorna anordnas såväl viss utbildning som av U 68 förts till högskoleutbUdningen, nämligen utbildning på sjöingenjörs- och ■sjökaptenslinjerna, som annan ulbildning. Sarabandet raellan de olika utbildningarna vid skoloma har föranlett U 68 att inte föreslä någoii förändring av den institutionella organisationen inora detta område. Vissa remissinstanser har förordat en institutionell samordning av sjöbe­fälsutbUdningen raed den statliga högskoleutbildningen i övrigt.

Sora jag fömt närant pågår f. n. inora SÖ en översyn av bl. a. sjöbe­fälsutbUdningen. I avvaktan på resultatet av denna bör de nuvarande sjöbefälsskoloraa inte förändras i vad avser den yttre organisaiionen. Inom ramen för den regionala organisaiionen, sora jag kommer all före­slå i det följande, blir det möjligl att tills vidare bevaka också behov av samplanering och samordning raellan högskoleutbildningen vid dessa skolor och den statliga högskoleutbUdningen i övrigt. Ora det näranda utredningsarbetet ger förutsättningar för det, får frågan ora ett adrai-nislrativt inordnande av sjöbefälsutbUdningen i statliga högskoleenheter renare tas upp till prövning.

Utbildningen av hälsovårdsinspektörer är f. n. knuten lill slatens na­turvårdsverk. Utbildningen har setts över av en ulredning, som i sitt be­tänkande (Ds S 1973: 4) föreslagit att en reviderad utbildning inom ora­rådet skall knytas till socialhögskola. Beredningen av denna fråga är ännu inte avslutad. Jag avser att i annat sararaanhang återkomma till regeringen i frågan. Jag räknar raed att ulbUdningen till hälsovårds­inspektör, i saraband med att den förändras på grundval av den nämn-

8.3 De statliga högskoleenheternas organisation

I enlighel med U 68 :s förslag utgår jag från att statiiga högskoleenhe­ter inledningsvis skall omfatta följande befintiiga statliga läroanstalter m.m.:

bibliotekshögskolan,

dramatiska institutet,

fortbildningen av journalister,

förskoleseminariema,

gymnastik- och idrottshögskolorna,

högskoloma i Linköping och Luleå,

joumalisthögskolorna,

karolinska institutet,

konstfackskolan med teckningslärarinstitutel,

konsthögskolan,

lantbmkshögskolan,

lärarhögskoloma,

 

Prop. 1975: 9                                                         508

musikhögskolorna,

seminarierna för huslig utbildning,

sjukgymnastinstituten,

skogshögskolan,

slöjdlärarseminariet,

socialhögskolorna,

statens dansskola,

statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS),

statens skogsmästarskola,

statens musikdramatiska skola,

statens scenskolor,

de tekniska högskolorna,

universiteten (innefattande universitetsfilialerna)

saml

veterinärhögskolan.

Av dessa har gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, högsko­loma i Linköping och Luleå, karolinska institutet, lantbmkshögskolan, de sex större lärarhögskoloma, skogshögskolan, de tekniska högsko­lorna, universilelen och velerinärhögskolan fasta resurser för forskning och forskarutbUdnmg. Lantbnikshögskolan, skogshögskolan, statens skogsmästarskola och veterinärhögskolan tillhör jordbmksdeparteraen-tels ansvarsområde, övriga enheter utbUdningsdepartementets. De be­rörda enheterna är förlagda tUl sammanlagt 19 orter eUer par äv orter, nämligen de fem universitetsorterna, 13 av de 14 orter jag i det före­gående föreslagit som utbyggnadsorler för grandläggande högskoleut­bildning samt Gävle.

U 68 föreslår alt de berörda enheterna utom jordbrukets högskolor skall inom vart och ett av 19 högskoleområden — i regel ett eller två län — föras saraman till en myndighet, benämnd högskola, under en sty­relse, högskolestyrelsen. Denna skall bestå av företrädare för dels all­männa intressen, dels de inom högskolan verksamma med de förra i knapp majoritet. Utredningen fömtsätter att de slörsta högskolorna skall delas in i förvaltningsenheter för den löpande verksamheten och att hög­skolestyrelsen skaU delegera beslutanderätt i bl. ä. resursfrågor till för­valtningsenheternas ledningsorgan, förvaltningsnämnder. Dessa skall be­stå helt av inom enheterna verksamma. Som basenheter för utbUdning och, i förekommande fall, forskning skaU enligt U 68 vid varje högskola finnas institutioner. För indelningen i sådana skall ämnesinstitutions-principen vara en utgångspunkt. Institution skall ledas av en styrelse be­stående av företrädare för de vid institutionen verksamma.

U 68 föreslår vidare att planeringen och ledningen av den grundläg­gande högskoleutbildningen vid varje högskola primärt skall ankomma på en utbUdningsnämnd för varje vid högskolan företrädd yrkesutbild­ningsseklor. Under utbildningsnämnden skall vid behov kunna inrältas linjenämnder raed planerings- och ledningsuppgifter i fråga om enskilda

 

Prop. 1975:9                                                          509

linjer eller grupper av linjer. Utbildnings- och linjenämnder föreslås be stå av till 1/3 vardera lärare, studerande och företrädare för yrkeslivet. UtbUdnings- och linjenämnder skall enligt utredningens förslag efter högskolestyrelsens bestämmande svara för planerings- och ledningsupp-,gifler också i fråga om kurser och studiekurser utanför utbUdningslin­jerna. För planering och ledning av forskningen och forskarutbildningen förutsätter U 68 att organisationen av fakulteter och sektioner skall be­stå. Utredningen förordar emellertid att ett mindre ledningsorgan skall inrättas inom varje fakultet/sektion, beslående av främst lärare och stu­derande.

I fråga om jordbrukels högskolor utgår U 68 med hänsyn till högsko­lornas näringsanknutna försöksverksarahet från alt de alltjämt skall ha en separat organisation under jordbraksdepartementel. Ulredningen för­ordar emeUertid att frågan om en för jordbrakets högskolor gemensam styrelse prövas närmare. En sådan styrelse har sedermera efter beslul av statsmakterna inrättats den 1 januari 1975 (prop. 1974: 108, JoU 1974: 25, rskr 1974: 255).

Vid remissbehandlingen har U 68:s förslag tillstyrkis av åtskUliga in­stanser men mött kritik i första hand från läroanstalterna på de nuva­rande universitetsorterna. Dessa hävdar alt en sararaanhållen lokal orga­nisation på de största ortema skulle bli alltför tungrodd och i realiteten innebära en centralisering för de enskilda enhelema.

Vidare rikias invändningar raot den föreslagna planeringsr och led­ningsorganisationen på vad som motsvarar nuvarande fakultets/sektions­nivå, dels därför att skilda organ i fortsättningen skulle svara för gmnd­läggande utbildning och forskarutbildning, dels därför alt en på yrkesut­bildningssektorer och utbildningslinjer grundad närandorganisation även i övrigl hävdas innebära svårigheter och en försvagad slällning för ära-nesinstitutionerna, i första hand inom de filosofiska fakulteternas om­råde.

När det gäller de övriga högskoleorterna har U 68:s förslag i huvud­sak godtagits av remissinslanserna, även ora också här farhågor för en "överorganisation" kommer till uttryck.

I fråga om jordbrukets högskolor ansluter sig bl.a. de berörda hög­skolorna själva, SACO och SFS tiU U 68:s förslag. Bl.a. sialskoniorel, SÖ, UKÄ och TCO uttalar sig för en samordning av jordbmkets hög­skolor med den statliga högskoleorganisationen i övrigt.

U 68-beredningen anser det raöjligt att genora vissa förändringar i den av U 68 föreslagna organisaiionen underiätla fömlsällningarna för befintiiga enheter och utbildningar att identifiera sig i en ny organisa­tion. Beredningen förordar i första hand två principiella förändringar i den lokala organisationen jämfört med U 68:s förslag.

För det första föreslår beredningen alt det på var och en av de slörsta högskoleorterna skall finnas flera självständiga högskoleenheter, var och

 

Prop. 1975:9                                                          510

en utgörande en myndighet med en egen styrelse. Någon gemensara lo­kal styrelse skall sålunda enligl beredningens förslag inle finnas på dessa orter. Samordningsfrågor mellan enheter skall i slället lösas inom en re­gional organisation med en regionstyrelse. Indelningen i enheter skall enligt förslaget prövas för varje berörd ort, varvid saramanföranden av befintiiga enheter bör komma tiU stånd där resurs- eller innehållsmäs­siga saraband i utbildningen eller forskningen motiverar del.

För del andra förordar beredningen att planeringen och ledningen av utbildningslinjerna skall baseras på linjenämnder för enskilda linjer eller grupper av linjer. Linjenämnd skall enligt förslaget i regel vara knuten till viss enhet. UtbUdningsnämnder med vidare ansvarsområden skall kunna inrättas vid behov och blir då rådgivande och initierande. Bered­ningen föreslår också alt institution skall kunna direkt under vederbö­rande enhetsslyrelse självständigt svara för planering och ledning av kurs eller studiekurs sora inle ingår i utbildningslinje och därraed i linje-närands ansvarsoraråde.

Belräffande jordbrakels högskolor förordar U 68-beredningen att möjlighelema att samordna utbUdnings- och forskningsverksamheten vid dessa högskolor med den statliga högskoleorganisationen inom ut­bUdningsdepartementets område skall övervägas.

De av U 68-beredningen förordade förändringarna i den institutio­nella organisationen jämfört med U 68 :s förslag har relativt allraänt mottagits positivt i yttrandena över beredningens promeraoria. Även de instanser, i första hand inom universitetsområdet, sora avstyrker en re-forraering av den institutionella organisationen i enlighet med bered­ningens förslag anser detla överlägset U 68:s. Vissa instanser åter, bl. a. LO och TCO, godtar beredningens organisationsförslag men anser U 68 :s förslag vara att föredra.

Indelningen i högskoleenheter ger den gmndläggande adrainistrativa ramen för utbildningen och forskningen inora högskolan. Som framgått i det föregående är de statliga läroanstaltema f. n. av vitt skilda slag, allt från de största universiteten med ett rikt varierat utbud av UtbUdning och forskning inora de flesta fakullelsområden till enheter med en specialiserad utbildning inom ell enskilt oraråde och ett raycket begränsat studerandeantal, t.ex. enheterna inora teater- Och dansområ­det.

Det senaste årtiondets reformverksamhet i fråga om universitetsvä­sendets yttre organisation har bl a. kännetecknats av sirävan att föra samman utbUdnings- och forskningsresurser som har beröring med var­andra. Exempelvis har fristående läroanstalter som tandläkarhögsko-lorna, farmaceutlska institutet, telciUska högskolan i Lund och handels­högskolan i Göteborg genom skilda beslut av statsinakterna inordnats i universitetsorganisationen.

 

Prop. 1975:9                                                          511

Enligt min mening bör man nu inora den vidgade högskolan i första hand eftersträva atl utbildning och forskning som har likartad inriktning eller resursmässiga samband skall hållas sararaan inom en och samraa enhet. I andra hand bör raan eftersträva ett mera generellt sammanfö­rande av utbildningar och resurser för alt få bästa raöjliga förutsätt­ningar för ett saralat lokalt planerings- och ulvecklingsarbele och för ett smidigt utnyttjande av resurserna inora högskolan på en ort.

Jag delar U 68-beredningens bedöraning att raan vid indelningen i högskoleenheter måste ta hänsyn bl. a. till den totala högskoleverksam­hetens omfattning på varje ort och till lokala förutsättningar i övrigt.

På högskoleorter med elt mera begränsat utbud kommer inte för överblickbar tid verksamheten att få sådan omfattning alt en ordnmg raed en enda statlig högskoleenhet blir svårhanterlig eller riskerar att få negativa effekler på arbetsförhållandena för de berörda. Saratidigt be­hövs enligt rain mening på dessa orter ett lokalt centmm i planeringsar­betet inför den utbyggnad som jag förordat i det föregående och de krav på ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna den släller. Inte minst är en sammanhållen lokal organisation viktig för alt få till slånd ett växlande utbud av enstaka kurser. Jag vill ta upp ett par konkreta exempel på samordningsbehov.

I Örebro har den nuvarande organisationen med flera fristående enheter, bl. a. universitetsfilial, socialhögskola och gymnastik- och idrottshögskola, inneburit svårigheter att åstadkomma en saraverkan och ett saraordnat utnyttjande av lärartjänster m. ra. inora äranesorarå­den som är geraensamraa för berörda läroanstalter. I samraanhanget kan nämnas att de tre nämnda enheterna i år flyttar in i nya, gemensamma lokaler. Det är enligt rain mening nödvändigt alt i fall som detta undan­röja den organisatoriska splittringen på flera olika rayndigheter.

På åtskUliga utbyggnadsorter ulgör en lärarhögskola hela eller en vä­senllig del av den befintliga statiiga högskoleverksamheten. Lärarhög­skolorna har fasta resurser inom många olika ämnesområden. Det är en­ligt min mening, inte rainst mot bakgmnd av den rainskning av UlbUd­ningskapacileten för klass- och ämneslärarutbildningama som jag räk­nat med i det föregående, angeläget att dessa resurser kan samordnas med resurser för högskoleutbildning med annan inriktning. Också detta är ett starkt skäl för ett sarnraanförande av resurserna till en enhet på varje högskoleort av detta slag.

Jag förordar raot denna bakgmnd — i enlighet raed U 68-beredning­ens förslag — att den statliga högskoleutbildningen, tills vidare bortsett från sjöbefälsutbildningen, på var och en av utbyggnadsortema organi­seras inom ramen för en högskoleenhet. Den befintliga permanenta stat­liga högskoleutbildningen i Gävle bör — i enlighet med U 68:s förslag — knytas till högskoleenhet i Uppsala.

 

Prop. 1975:9                                                          512

För universitetsorternas del kommer frågan om indelningen i högsko­leenheter i ett delvis annat läge. På var och en av dessa orter finns i dag ett flertal läroanstalter. I varje fall för Stockholms och Göteborgs del är enligt min mening inte fördelarna av en helt sammanhåUen organisation entydiga. I alla händelser raåste de vägas mot bl. a. kraven alt de an­ställda och de studerande skall ha rimlig möjlighet att påverka beslut som rör förutsättningarna för det egna arbetet.

Jag utgår från att det även fortsättningsvis skall finnas flera än en högskoleenhet både i Slockholm och i Göieborg. För övriga tre univer­sitetsorter är det enligt min mening tänkbart att — bortsett från jord­brukets högskolor sora jag strax äterkoraraer till — hålla samraan verk­samheten i en högskoleenhet. Under alla förhållanden bör även på dessa orter utbildning och forskning som har mera direkt samband innehålls­mässigt eller resursmässigt föras samraan adrainislralivl. Enligt min mening bör för varje nuvarande universitetsort indelningen i högskole­enheter övervägas närmare med utgångspunkt i vad jag här anfört. Denna prövning bör göras av de organisationskommittéer som jag kom­mer atl föreslå i det följande, i förekommande fall i samråd med utred­ningar som pågår beträffande utbildningar inom enskilda områden. In­delningen i enheter bör därefter fastställas av regeringen.

Någon uniform lösning av frågan om indelningen i enheter anser jag, som jag förut nämnl, inte nödvändig. Geografiska förhållanden och andra lokala förutsättningar kan motivera att man gör olika bedöm­ningar för olika orter beträffande en och samma ulbildnings adrainistra­tiva saraband med andra utbildningar. Beträffande vissa utbUdningar inom kulturområdet kan det vara motiverat att i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete inte ta upp frågan om förändringar i den enhetsindelning som f. n. gäller. Jag erinrar i sammanhanget om att OMUS har vissa utredningsuppgifter som rör den lokala institutionella organisationen för musikhögskolorna.

Med utgångspunkt i nuvarande förhållanden bör högskoleenheterna kunna kallas universitet, högskolor, etc: Jag utgår från att enhet som ut­gör den enda statiiga högskoleenheten på en ort normalt skall — i enUg- het med U 68:s förslag — benämnas högskolan i Luleå, Örebro, elc. Det bör ankomma på regeringen ätt i samband med beslut ora indelningen i högskoleenheter fastställa enheternas benämning efter förslag av organi­sationskommittéerna.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen alt nuvarande högskolan i Linköping fr. o. ra. den 1 juli 1975 skall benämnas universi­tetet i Linköping.

Beträffande jordbrukets högskolor måste beaktas att utbUdningen vid dessa tar i anspråk endast omkring 15—20 procent av de totala resur­sema. Återstoden avser forskning och försöksverksamhet. Den senare

 

Prop. 1975; 9                                                         513

har stark anknytning till utvecklingsarbetet inom näringsgrenarna i fråga och hör följaktligen till jordbraksdeparlementels ansvarsoraråde. Mot denna bakgrund anser jag att högskolorna inte admmistralivt bör inordnas i den statliga högskoleorganisationen inom ulbUdningsdeparle­mentels oraråde. De bör sålunda allljärat ha en separat organisation un­der jordbraksdeparteraentet. Den önskvärda saraverkan med den stat­liga högskoleutbildningen och forskningen i övrigt bör kunna garanteras genora den regionala högskoleorganisationen samt genom samarbele centralt. Jag vUl i sararaanhanget erinra om att slatsmaktemas förut nämnda beslut ora geraensara ledning för jordbmkets högskolor och statens veterinärraedicinska anstalt ra. m. gett goda institutionella för­utsättningar för en sådan samverkan.

Jag går så över till frågan ora högskoleenheternas led­ning. Med hänsyn till vad jag nyss anfört koraraer jag inle att vidare behandla ledningen av jordbrukets högskolor.

Varje statiig högskoleenhet i övrigt bör ledas av en styrelse. Av prak­tiska skäl använder jag liksom U 68-beredningen termen enhetsslyrelse för att beteckna denna styrelse. I det enskilda fallet bör benämningen av en styrelse kunna anknytas till benäraningen av enheten i fråga. Det in­nebär att t. ex. benämningarna universitetsstyrelse och högskolestyrelse bör kunna användas.

Enhelsslyrelsen bör ha inseende över högskoleenhetens verksamhet i dess helhet och inora angivna raraar besluta ora enhetens organisaiion, olika organs saramansättning ra. ra. Styrelsen bör vidare förvalta och för­dela till enheten anvisade resurser och svara för härmed samraanhän­gande planeringsuppgifler rörande dels gmndläggande utbildning, dels — vid enheter med permanenta resurser också för forskning/forskarat­bildning — resurser och inrättningar som avser båda verksamhetsgre­narna. Det innebär att enhetsstyrelsen bör avge anslagsframställningar i dessa delar. I fråga ora anslagen till forskning och forskamtbildning bör däremot — i enlighet med U 68:s förslag — anslagsframställningar tills vidare avges av fakulteter/sektioner eller organ inom dessa. Jag åter­kommer i det följande till frågan ora fakultets/seklionsorganisationen. Enhelsslyrelsen vid enhet tUl vUken fakultet/sektion är knuten bör — liksom f. n. konsistoriet — avge yttrande över fakultetens/sektionens an­slagsframställning. I samband raed detta yttrande bör styrelsen avge för­slag ora för grandläggande utbildning och forskning/forskarutbildning gemensamma tjänster ra. m. Jag äterkoraraer också till proceduren i fråga om anslagsframställningar i det följande.

Den föreslagna fördelningen av det lokala ansvarel för anslagsfram­ställningar och övrig planermg i fråga ora grundläggande ulbildning in­nebär en principiell förändring endasi för universitetsområdets del. F. n. avges här anslagsframställningar även i fråga om gmndläggande utbUd­ning av fakulteter/sektioner, varefter konsistoriet yttrar sig över dessas

33    Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         514

förslag. Enligt min mening bör i den nya organisaiionen enhetsstyrelsen ha det sammanhållande ansvaret för planermg av den grandläggande ut­bildningen vid enheten, på gmndval av förslag från linjenämnder och in­stitutioner, till vUka jag strax återkommer. Enhetsstyrelsen får därraed en starkare ställning i fråga ora grandutbildningens planering m. m. än vad dagens konsistorium har. Delta iir emellertid naturligt mot bakgrund av de ökade befogenheter att lokalt besluta ora fördelning av utbildningska­pacitet och resurser för gmndläggande utbildning som jag nu förordar. I linje härraed ligger att enhetsstyrelsen bör vara den myndighet som in­rättar dels lokala och individuella utbildningslinjer sora enbart berör en­heten, dels kurser sora inle ingår i allraän eller lokal utbildningslinje vid enheten och alltså inle, enligt vad jag koramer att föreslå i det följande, skaU tillhöra linjenämnds ansvarsoraråde. I fråga om ulbudet av lokala UtbUdningslinjer och enstaka kurser bör riktlinjer ges regionalt i syfte alt ett effektivt utnyttjande av de samlade resursema för ändamålet skall säkras.

Enhelsslyrelsen bör också ha ansvaret för den lokala antagningen till grundläggande högskoleutbildning vid enheten.

Ledningen av en högskoleenhet under enhelsslyrelsen bör i enlighet med U 68:s förslag ankoraraa på elt reklorsärabete. I likhet med utred­ningen anser jag alt delta vid siörre enheter — liksom enligt den år 1964 införda ordningen vid universilelen och vissa andra läroanstalter ■— bör bestå av rektor och förvallningsc;hef. Vid raindre enheter bör rektorsäm­betet bestå av enbart rektor. Del: senare anknyter till vad som i dag gäl­ler för flertalet berörda läroanstalter. Det ankommer på regeringen att besluta om rektorsämbetets ulformnmg vid varje enhet.

När det gäller principer för (mhetsstyrelsens sammansättning erinrar jag om vad jag anfört i det föregående om avvägningen av olika intres­senters inflylande över högskolans verksamhet. I enlighet härmed bör anställda och studerande vid högskoleenheten ha en stark slällning i en­helsslyrelsen. Samtidigt bör en representation för allmänna intressen och arbetslivet förekomma i likhet med vad som f. n. gäller för saratliga förekommande styrelser för statliga högskolor utanför universitetsområ­det. Med hänsyn till de särskilda förhållandena inora universitetsområ­det bör enUgt min mening i fråga om de statiiga högskoleenheterna inte de principer för styrelserepresentalion för anställda i statiiga myndighe­ters styrelser tillämpas, vilka lades fast vid 1974 års riksdag (prop. 1974: 1 bU. 2, InU 1974: 4, rskr 1974: 95). Jag har i denna fråga sam­rått raed statsrådet Löfberg.

U 68-beredningen har angett atl ungefär 2/3 av ledamöterna i enhets­styrelsen bör hämtas bland anstäUda och studerande inom enheten och ungefär 1/3 av ledamöterna beslå av företrädare för allmänna intressen. Den exakta sammansättningen bör enligt beredningen med hänsyn till

 

Prop. 1975:9                                                          515

enhetemas skiftande karaklär avgöras från fall till fall. Högskoleenhetens rektor skall enligt beredningens förslag vara ordförande i styrelsen.

Högskoleenhetema kommer att variera påtagligt både i omfattning och beträffande verksamhetens art och inriktning. Det är enligt min me­ning rimligt alt enheternas styrelser sätts samraan raed hänsyn till såda­na skillnader och till lokala förutsättningar i övrigt. Den av U 68-bered­ningen skisserade saramansättningen bör vara en utgångspunkt för när­mare överväganden belräffande varje enhet. Det bör emellertid vara möjligt att göra också andra avvägningar mellan olika intressen, t. ex. att ha en majoritet av företrädare för allraänna intressen, något sora för­ordals i vissa yttranden över U 68-beredningens promemoria från bl. a. berörda läroanstalter. Jag fömtsätter att enhetens rektor normalt skall vara styrelsens ordförande.

Frågan om sammansättningen av varje högskoleenhets styrelse bör enligt min mening prövas av vederbörande organisationskoraraitté för att därefter avgöras av regeringen. Antalet ledaraöter bör begränsas i förhållande till vad som i dag gäller för bl. a. konsistoriema. Endast om mycket starka skäl för en sådan ordning föreligger bör enligt min me-nmg en enhetsslyrelse ha mer än 15 ledaraöter. I flertalet fall torde om­kring tio ledamöler vara tillräckligt. En allsidig representation såväl för olika vid enheten verksararaa grapper som för olika delar av verksam­heten inom enheten bör eftersträvas. TUl denna fråga liksom tUl frågan hur ledamöter i enhetsstyrelsen skall utses återkommer jag i det följande.

Frågan om formema för ledningen av konsthögskolan får behandlas även i de förhandlingar som enligt vad jag lidigare förordal bör las upp meUan staten och Akademien för de fria konsterna,

Jag går nu över till frågan om planerings- och lednings­organisationen för grundläggande utbildning.

Mot bakgmnd av vad jag i det föregående anfört om högskolestudier­nas organisation delar jag U 68-beredningens bedömning att planerings-och ledningsorganisationen för grundläggande utbUdning bör utforraas på ell sätl som stäUer ulbUdningslinjen och dess ulveckling i centrum.

Den av beredningen föreslagna ordningen, att linjenämnder skall svara för planerings- och ledningsuppgifter i fråga om allmänna och lo­kala utbildningslinjer eller grapper av sådana luijer, anknyter för den statliga högskoleutbUdningen utanför de filosofiska fakulteternas om­råde — med några få undantag — tUl nuvarande förhållanden. Utbild­ningsnämnder fullgör här motsvarande uppgifter för en eller flera lin­jer. Detla gäller även belräffande vissa fakullelsområden — t. ex. det medicmska och det tekniska — där resurserna är organiserade i äm­nesinstilutioner.

Inom de fUosofiska fakultetemas oraråde bygger den nuvarande or­ganisationen med UtbUdningsnämnder på, fakultets/sektionsindelningen, dvs. på ämnesmässiga samband. En organisation av denna karaklär ger

 

Prop. 1975: 9                                                         516

enUgt min mening inle en ändcimålsenlig grund för den utveckling av utbUdnUigslinjer med anknytning tiU arbetsUvets behov som jag ser som en huvuduppgift för den nya högskolan. I likhet med U 68-beredningen bedömer jag en linjeorienterad planerings- och ledningsorganisation även inora denna del av högskolan vara nödvändig för att främja ut­vecklingen av utbUdningslinjema.

Jag koramer i det följande atl föreslå alt högskolans resurser, i första hand vid enheter med såväl grundläggande utbUdning sora forskning och forskaratbUdning, skaU organiseras i institutioner av i huvudsak det slag sora f. n. finns inom universitetsområdet. Vid högskoleenheter utan institutioner i denna raemng skaU enhetsstyrelsen kunna be­sluta ora andra anordningar när det gäller organisaiionen av det dagliga arbetet. Det blir härigenora möjligt att behålla basenheter av typen avdelningar, fack etc. som f. n. finns vid olika berörda läroanstal­ter. I yttrandena över U 68:s och U 68-beredningens förslag har från många universilelsinslanser hävdats att ett införande av linjenämnder inom de nuvarande filosofiska fakulletemas område skulle leda till en försvagning av institutionernas ställning. Mot denna bakgrund skall jag redan här ta upp den väsentliga frågan om förhållandet meUan linje­nämnd och institutioner. Jag utgår från förhåUandena inora universitets­området raen mitt resonemang gäUer i princip också förhållandet mel­lan linjenämnd och andra slag av basenheter för utbildningen som kan komma att finnas inom olika delar av högskolan.

Vad beträffar universitetsområdet vill jag erinra om alt enligl univer­sitetsstadgan alla beslut om ulbildningens innehåll och organisation an­kommer på UtbUdningsnämnd. Den ställning institutionerna har i dessa frågor är ra. a. o. inte grundad jiå någon forraell beslutanderätt ulan en följd av den sakkunskap inom de enskilda äranesorarådena som de vid instilulionema verksamma har. Denna sakkunskap och det reella in­flytande den ger finns givetvis kvar även vid en reformerad planerings-och ledningsorganisation i fråga (jm grundutbildningen.

För att en utbUdningslinje verkligen skall fungera som en linje krävs emeUertid enligt mm uppfattnUig att någon instans har som särskUd uppgift att bevaka målen för och uppläggningen av linjen som helhet och att samordna de olika intressen och önskemål som kan göra sig gäl­lande i sammanhanget, bl. a. från berörda institutioner (motsv.). En viktig sådan samordningsuppgift — föratom den självklara alt svara för linjens utvecklmg pedagogiskt och studieorganisaloriskt — blir alt ge enhetsstyrelsen underlag för fördelning av de resurser som totalt står tUl förfogande för de olika linjerna. En annan blir att följa studierestU-laten inom linjen i dess helhet, över gränserna mellan kurser och institu­tioner, och vidta eUer föreslå de åtgärder detta kan föraiUeda. Uppgifter av detta slag kan rimligen inle fullgöras av de enskUda institutionerna (motsv.). De av U 68-beredningen föreslagna linjenämndema är av-

 

Prop. 1975: 9                                                         517

sedda att fylla sådana samordnmgsfunklioner. Erfarenheterna av lin-jeorienterade utbildningsnärander inora olika delar av högskolan är goda. Jag ansluter raig raot denna bakgrand till beredningens förslag ora linjenämnder med ansvar för planering och ledning av allmänna och lo­kala UtbUdningslinjer.

Varje beslut inom högskolan bör, som jag förat framhåUit, fattas så nära själva utbUdningsverksaraheten sora möjligt. Detta skall givelvis gälla även i fråga om förhållandet mellan linjenämnd och institutioner (motsv.). På Imjenämnden bör ankoraraa att fastställa lokal plan för allraän utbildningslinje liksora ulbUdnmgsplan för lokal utbUdningslinje. Näranden bör i saraarbete med berörda mstitutioner (motsv.) komma fram tUl en precisering av viUca föratsättnmgar som enligt dess me­ning raåste vara uppfyUda för att målet för Imjen i fråga skaU nås. Inom de sålunda givna ramarna bör t. ex. mstitution inom univershets-området kunna få en större beslutanderätt än i dag såväl i fråga om utbildningens mnehåll — exempelvis beträffande val av kurslitteratur — sora i fråga om dess organisation.

Med hänsyn tiU de mycket skiftande förhållandena mom olika ulbild-ningssektorer och olika linjer är det emellertid inle möjligt att centralt föreskriva en generell kompetensfördelning mellan linjenämnd och insti­tutioner (motsv.). Det måste — linje för linje — arUcomma på ve­derbörande nämnd att med de utgångspunkter jag här angett besluta om en arbetsfördelning. Formema för planering och ledning av den gmndläggande utbUdningens linjer måste aUtså komma att skifta meUan olUca utbildnmgar och enheter. Arbetsformer som utvecklats inom ramen för försöksverksamhet med nya samarbetsformer hör tiU de faktorer som måste beaktas i sammanhanget. Själva kravet på samarbete mellan linjenämnd och institutioner (motsv.) bör emellertid vara generellt. Som bl. a. UKÄ och U 68-beredningen förordat bör detta komma tUl klart uttryck i centrala bestämmelser.

Ansvarsområdet för en linjenämnd får — som U 68-beredningen för­ordat — avgöras från fall till fall. Norraalt bör Ukartade linjer föras till en och samma linjenämnds ansvarsområde. Det kan dock i vissa fall vara ändamålsenligt att en linjenämnd svarar för enbart en utbildnings­linje.

Linjenämndsorganisationen har nalurligtvis ett samband med indel­ningen i högskoleenheter. Med de utgångspunkter för denna indelning som jag angett i det föregående bör i regel en linjenämnds ansvarsom­råde i sin helhet komraa alt tillhöra en högskoleenhet. En sådan ordning underlättar självfallet det dagliga arbetet och bör eftersträvas. Som U 68-beredningen påpekat kan emellertid i vissa fall för två eUer flera en­heter geraensamraa linjenämnder bli nödvändiga.

I enlighet med U 68-beredningens förslag bör frågan om linjenämnds­organisationen  övervägas   av  organisationskommittéerna.   I   samband

 

Prop. 1975: 9                                                         518

med alt regeringen, efter förslag av komraittéerna, fastställer indel­ningen i högskoleenheter bör den också fastställa eller raeddela före­skrifter ora en linjenärandsorganisation att tillärapas tills vidare. Del bör sedan ankomma på enhetsstyrelserna i fråga om nämnder inora en och sararaa enhet och på regionstyrelserna i fråga ora nämnder som är ge-raensararaa för två eller flera enheter att fortlöpande pröva behovet av förändringar i Imjenämndsorganisationen och att besluta i dessa frågor.

I vissa fall, t. ex. beträffande de nuvarande korabinationsulbildning-arna, blir det vid oförändrade huvudraannaskapsförhållanden nödvän­digt att ha för statlig och kommunal högskoleulbildning gemensararaa linjenärander. Enligt rain uppfattning bör i enlighet raed U 68:s förslag sådana nämnder knytas tUl de statliga enheterna. Det bör ankoraraa på regionstyrelserna att besluta också om nämnder av detta slag.

Jag har i det föregående framhållit att representation för arbetslivet i organ som skall svara för planesrmg ra. m. av den grundläggande hög­skoleutbUdningen är en ändamålsenlig väg alt främja elt fortlöpande samspel mellan högskolan och yrkeslivet. En sådan representation före­koraraer i dag i huvudsak i centrala organ och i styrelserna för vissa slag av högskolor. Jag ser det sora naturligt att i den nya organisationen en arbetslivsrepresentation komraer till stånd också i de organ sora närraast skaU svara för utveckling av utbildningslinjema, linjenämnderna.

Den av U 68 föreslagna och av U 68-berednmgen tillstyrkta riktpunk­ten för samraansätlning av linjenämnd — 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 företrädare för yrkeslivet, såväl arbetstagare sora arbelsgivare, eller för annan högskoleutbUdning — är enligt rain mening i stort väl avvägd.

Yrkeslivsinslaget ger en betydelsefull anknytning lill det oraråde inora vilket de utbUdade beräknas bli verksararaa. Sora U 68 påpekat bör det dock vara möjligt att undantagsvis ha en mindre yrkeslivsrepresen­tation eller helt avslå från en sådan, om den mte kan förverkligas på elt meningsfullt sätt, t. ex. på gmnd av svårigheter att raera bestärat av­gränsa det berörda yrkesorarådlet. I sådana fall bör man dock söka finna andra former för kontakter med yrkeslivet.

Vad gäUer lärarinslaget i linjenämnd delar jag U 68-berednmgens be­dömning alt lärare företrädesvis; verksamma i forskning och forskamt-bildnmg bör mgå, där en sådan ordnmg bedöras vara värdefull. Vad beträffar representation för andra anstäUda än lärare, något som för­ordats i vissa yttranden, är jag med hänsyn tUl de varierande föratsätt­ningarna inte beredd att förorda ett sådant inslag i linjenämnd gene­rellt. Som f. n. gäUer i försöksverksamheten raed nya saraarbetsformer inom UKÄ-området beträffande utbUdningsnämnd bör eraellertid, där förutsättningar finns, en förelrädare för teknisk och admmistrativ per­sonal som berörs av närandens verksamhet kunna ingå i Irajenämnd.

Den exakta saramansättningen av varje linjenämnd bör enligt rain uppfattning fastställas av enhets styrelsen eller, i fråga ora för två eller

 

Prop. 1975: 9                                                         519

flera enheter gemensam närand, regionstyrelsen. Antalel ledamöter bör normalt vara omkring lio och högst uppgå lill 15. TUl frågan om hur ledamöter i linjenämnd skall utses återkommer jag i det följande.

EnUgt vad jag här föreslagit blir linjenämnderna ansvariga för den lö­pande planeringen och ledningen av utbUdningslinjerna. När det gäller mera långsiktig utveckling av UtbUdningslinjeorganisalionen är det givet att den för tillfäUet rådande indelningen i högskoleenheter och linje­nämnder inte alltid ger den mest lämpliga ramen för planerings- och ut-vecldingsarbele. I U 68 :s förslag har lokala utbildningsnärander —■ en för var och en av de fera yrkesutbildningssektorerna — en huvudroU i fråga om sådana uppgifter. Också U 68-beredningen har utgått från atl organ av detta slag kommer atl visa sig erforderliga.

För egen del är jag övertygad om att utbildningsnämnder med vidare ansvarsområden än enskilda linjenärander är av utoraordentiig betydelse sora instmment för förnyelse av bl. a. studieorganisationen inom olika sektorer av högskoleutbUdningen. Med hänsyn till att sådana organ en­ligt min mening i princip bör — inom vederbörande sektor — läcka högskolan i dess helhet, dvs. såväl statlig som kommunal högskoleutbUd­ning, återkommer jag till frågan ora utbUdningsnärander i del följande efter det atl jag behandlat även den kommunala högskolans organisaiion.

Enhetsstyrelser och linjenämnder blir enligt vad jag här förordat hu­vudinslag i de statliga högskoleenheternas organisation så till vida att dessa två slag av organ kommer att återfinnas vid samtiiga högskoleen­heter. Som redan framgått anser jag alt inom vissa enheter resurserna skall organiseras i institutioner. Institulionsbegreppet torde av praktiska skäl i försia hand vara tillämpligt på ämnesbaserade enheter av det slag som f. n. finns vid bl. a. universiteten. Inom andra slag av högskoleenheter bör också andra slag av arbetsenheter kunna finnas med utgångspunkt i nuvarande förhållanden. Det bör i sistnämnda fall ankomma på vederbörande enhetsslyrelse att besluta ora organisaiionen i denna del.

Institutioner förekommer i dag i huvudsak inom de läroanstalter där både grandläggande utbildning och forskning/forskarutbildning bedrivs. Lärartjänster och andra resurser för utbildning och forskning inom ett ämnesområde eller flera varandra näraliggande äranesoraråden är här — enligl de grunder för universitetsorganisationen som lades fast vid 1964 års reforra — sammanförda tUl en institution. Jag utgår från atl institutioner även fortsättningsvis skall utgöra basenheter inom samtliga högskoleenheter med både grundläggande utbildning och forskning/fors­karutbUdning.

I likhel med bl. a. U 68-beredningen anser jag alt för forskning/fors­karutbildning och grandläggande ulbildning geraensamraa institutioner är av väsentUg betydelse för sarabandet och samspelet mellan de båda verksamhetsgrenarna. Någon anledning att centralt föreskriva att resur-

 

Prop. 1975: 9                                                         520

ser för grundläggande utbUdning och forskning/forskarutbildning gene­rellt skall hållas saraman inom varje ämnesområde finns eraellertid inte. Variationer bör vara raöjliga raed hänsyn till lokala förutsättningar och önskeraål. I den mån befintiiga enheter ulanför universitetsområdet, t. ex. social- och journalisthögskolor, förs saraman med universitet eller raed andra befintiiga enheter eller delar av enheter får — som U 68 föreslagit — från fall till fall prövas om resurserna vid de olika enhe­terna ämnesorarådesvis skall föras samman eller om särskilda skäl talar för ett bevarande av de förstnämnda enheterna helt eller delvis, då inom ramen för en eller flera separata institutioner.

Även om, som jag anfört i det föregående, en utgångspunkt för indel­ningen i högskoleenheter bör vara resursmässiga samband, kan det i vissa fall bli aktuellt atl även i fra.mtiden ha för två eller flera enheter ge-raensararaa institutioner.

För de högskoleenheter som inte har fast organisation för forskning och forskamtbildning är enligt min bedönming en indelnmg i institutio­ner inle generellt nödvändig. Behovet av en inslitutionsorganisation bör här från fall till fall prövas med hänsyn till verksamhetens omfattning, förekorasten av inslag från ett oc:h sarama äranesoraråde i skilda utbild­ningslinjer, etc. Vid enheter ulan institutioner bör, som jag nyss berört, enhetsslyrelse kunna inrätta arbetsenheter av typ avdelningar, fack, etc. till vilka utbildningsresurserna knyls och vilka på samma sätt sora insti­tutioner saraverkar med linjenämnd när det gäller utbildningens plane­ring ra. ra. Uppgifter som avser förvaltning och verkställighet bör så­lunda här i princip fullgöras av enhelsslyrelsen eller på det sätt enhets-styrelsen bestämmer. Med hänsyn till att jag inte finner en närmare central reglering ändamålsenlig hehandlar jag inle vidare frågor om or­ganisationen av arbetet vid högskoleenheter ulan institutioner.

Det kan vara lärapligt alt sådana frågor ora indelning i institutioner, som aktualiseras av att två eller flera befintliga läroanstalter förs sam­man, i samband med övergången till den nya organisaiionen avgörs av regeringen efter förslag av orgariisationskomrailléerna. I övrigt bör det eraellertid — på sarama säll sora. i fråga om linjenämndsorganisationen — ankoraraa på vederbörande enhetsstyrelse eller, i fråga ora för två el­ler flera enheter gemensamma insititutioner, på regionstyrelsen att fortlö­pande pröva behovet av förändringar i inslitutionsindelningen och att besluta härom. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela bestämmelser att beslut som rör klinisk institution skall fattas efter samråd med vederbörande sjukvårdshuvudman.

Om den breddning och differentiering av högskolans roll och utbild­ningsutbud sora jag förordat i det föregående skall kunna komma till stånd, måste den sakkimskap och de erfarenheler inora de enskilda ut­bildnings- och forskningsområdena som finns inom institutionerna själv­fallet nyttiggöras. Institutionerna måste alltid såsom kämpunkterna i ut-

 

Prop. 1975: 9                                                         521

bildnings- och forskningsverksamheten spela en nyckelroll i planerings-och utvecklingsarbetet.

Beträffande forsknings- och forskaratbildningsdelen av institutioner­nas verksamhei föratsätter jag i detta sararaanhang inte några föränd­ringar i institutionemas ställning.

När det gäUer den grtmdläggande utbUdningen har jag i det före­gående berört frågan om förhållandet mellan linjenämnd och institutio­ner beträffande planering ra. ra. av allmänna och lokala utbildningslin­jer. U 68:s och U 68-beredningens förslag är här att se som uttryck för en — enligt rain bedömning riklig — strävan att finna bättre former för samordning och samverkan mellan oUka inslilulioner när det gäller pla­nering och genoraförande av utbUdningslinjer och att härvid se plane­ringen av en utbUdningslinje i ett vidare perspekliv än det enskUda ämnesområdets.

I enlighet med U 68-beredningens förslag bör en institution, sedan en­helsslyrelsen inrättat en sådan kurs inom institutionens område som inte ingår i allmän eller lokal utbildningslinje vid enheten, kunna själv­ständigt svara för planering och ledning av kursen, t. ex. vad gäller att fastställa kursplan. För utvecklingen av utbudet av enstaka kurser, bl. a. tvärvetenskapliga, är det — som TCO och SFS pekat på i sina ytt­randen över U 68-beredningens promeraoria — av största vikt alt for­mer för saraverkan CK;h kontakt med samhälls- och yrkeslivet utvecklas också på institutionsnivå. Även för främjande av sådana kontakter bör linjenämnderna kuima spela en roll.

Av slor betydelse för institutionerna vid bifall tUl raina olika förslag blir den ökade frihet att disponera tillgängliga resurser som jag förutsät­ter. Detla gäller både beträffande fördelning av utbildnings- och forsk­ningsuppgifter meUan olika lärare och i fråga om val raellan olika slags resurser för alt nå uppställda utbildningsraål. Jag återkommer till dessa frågor i del följande.

.Jag går så över tiU frågan ora forraer för institutionernas ledning.

Enighet råder i stort bland berörda reraissinstanser om alt den ordning med institutionsstyrelser som försöksvis tillämpats de senaste åren inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor nu bör perma­nentas och utvidgas lUl alt gälla i princip saratliga institutioner. Jag an­sluler mig till denna bedöraning. Ett stadfästande av den kollegiala sty-relseforraen på institutionsnivå innebär enligt rain raening etl betydelse­fullt steg i breddningen av de anställdas och de studerandes inflytande över arbetsmiljö och arbetsvillkor. En sådan styrelseform är bl. a. av stor betydelse för att inom institutionen få till stånd en allsidig prövning av bl. a. fördelningen av olika lärares insatser på grundläggande ulbild­ning och forskning/forskarutbildning.

I enlighet med U 68:s förslag och principerna för den nuvarande för­söksverksamheten inom UKÄ-området bör en institution normalt ledas

 

Prop. 1975:9                                                          522

av en styrelse sammansatt av företrädare för olika vid institutionen verksamma gmpper. Sora verkställande ledning bör institutionen ha en prefekt. Jag utgår från att denne skall ingå i institutionsstyrelsen och norraall vara ordförande.

Vad beträffar institutionsstyrelsens kompetens gäller enligt den nuva­rande normalraodellen i försöksverksamheten inom UKÄ-området att slyrelsen beslutar i samtiiga ärenden av principiell betydelse eUer eljesl större vikt utora ärenden sora rör förslag ora liUsättning av tjänst eller antagning av studerande tUl forskamtbildning. Beslut i sisinämnda ären­den fattas av prefekten tUlsammans med de ordinarie lärarna eller de lärare som tjänstgör som handledare i forskarutbildning. Vid vissa insti­tutioner tillämpas emellerlid en ordning i vilken styrelsen beslutar även i dessa ärenden.

När det gäller bl. a. läroanstalternas styrelser har i försöksverksamhe­ten inle ledamotskapet för företrädare för studerande och anställda be­gränsats i något avseende, t. ex. i. fråga ora lärartiUsättningsärenden. Jag har för egen del kile funnit anledning atl förorda någon sådan begräns­ning belräffande motsvarande ledamöler i de fraratida enhetsstyrelserna. Samtidigt har jag förslåelse för att handläggning av bl. a. lärartiUsätt­ningsärenden i en institutionsstyrelse kan erbjuda svårigheter med hän­syn tUl beroendeförhållanden på arbetsplatsen m. ra. Det finns eraeller­tid uppenbarUgen goda erfarenheter vid vissa institutioner av en ordning där institutionsstyrelsen beslutar även i berörda ärenden. I likhel med bl. a. SFS anser jag mot denna bakgrand alt en sådan ordning bör kunna lillämpas även i den framlida organisaiionen. Enligt min mening bör därför båda de antydda modellerna för institutionsstyrelsens kompe­tens kunna förekomma. Valet mellan dem bör göras för varje berörd in­stitution av enhetsstyrelsen eller, i fråga om för två eller flera enheter geraensara institution, regionstyrelsen med hänsyn till förutsättningarna i det enskilda faUet.

Som UKÄ förordat bör, i fråga om små institutioner eller institutio­ner där berörda grupper inle önskar en koUegial styrelseform, enhelssly­relsen kunna göra undantag från principen atl institution skall ledas av en styrelse. Vid sådan institution får då — enligt nuvarande ordning vid institutioner ulan försöksverksamhet inom UKÄ-området — samlliga beslut ankomma på prefekten. Även vid sådana institutioner skall själv­fallet utvecklas lämpliga forraer för sararåd med anställda och stude­rande.

Jag anser det inte möjligt elkr lärapligt att centralt närmare reglera sammansätlnmgen av institulionsstyrelserna. Erfarenheten från försöks­verksamheten visar att denna fråga bör prövas från fall till fall med hänsyn till institutionernas storlek och karaklär, omfattningen av olika personal- och studerandegrupper m. ra. Sararaansättningen av varje in­stitutionsstyrelse bör fastställas av enhetsstyrelsen eUer, i fråga ora för

 

Prop. 1975: 9                                                         523

två eller flera enheter geraensam institution, av regionstyrelsen efter hö­rande av berörda enhetsslyrelser. En utgångspunkt för bedömningarna bör enUgt min mening vara alt normalt ingen av de tre grupperna lä­rare, övriga anstäUda och studerande ensara skall ha majoritet. TUl frå­gan om sätt att ulse ledaraöter i institutionsstyrelse äterkoraraer jag i det följande.

En generell övergång lill de förordade principerna för förvaltning av institution kan självfallet underlättas genom en fortsatt och successivt utvidgad försöksverksarahet under de närmaste åren. Det ankommer på UKÄ och berörda läroanstalter att pröva frågor ora en sådan utvidg­ning.

Jag går nu över lill frågan om planerings- och lednings­organisationen för forskning och forskarutbild­ning. Därvid behandlar jag raed hänsyn till de särskUda föhållandena vid jordbrakets högskolor inte organisationen vid dessa.

I det föregående har jag anslutit raig tiU U 68-beredningens förslag om linjenämnder för planering och ledning av högskolans aUraänna och lokala UtbUdningsUnjer. Detta innebär att jag också tagit slällning för den av U 68 föreslagna åtskillnaden mellan planerings- och ledningsor­gan för å ena sidan grundläggande utbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning på vad som koraraer alt motsvara nuvarande fa­kultets/sektionsnivå.

Som framgått av vad jag förut anfört ser jag en utveckling av sara­bandet meUan grundläggande utbUdning och forskning/forskaratbild­ning som angelägen över hela fältet av högskoleutbildning. Jag bedömer också elt bevarande av för de båda verksamhetsgrenarna gemensamma insiitutioner liksom ökade möjligheler alt utnyttja olika slags lärarkraf­ter inora både grundläggande utbildning och forskning/forskarutbild­ning som vikliga för alt fräraja delta saraspel. De samband mellan grandläggande ulbildnmg och forskning/forskarutbildning på de nuva­rande universitetsortema (motsv.), som ligger i gemensam miljö och gemensararaa resurser, koraraer inte bara att kunna bestå ulan i vissa avseenden också alt kunna utvecklas vid ett genomförande av mina förslag.

Linje- och yrkesinriktningen i grandulbildningens planering å den ena sidan, ämnesanknylningen i forskningens och forskaralbildningens pla­nering å den andra, stäUer eraellertid skilda krav i fråga om ansvars­områden för planeringsorganen. För olika delar av verksamhelen ställs vidare olUca krav på planeringsorganens sammansättning i fråga ora raedverkan av olUca berörda grupper och intressen. Jag har liksom U 68 kommit till slutsatsen att dessa krav, om man ser till högskolan som helhet, är så olika att det är ändamålsenligt att ha skilda organ för pla­nering ra. m. av grandläggande utbildning och forskning/forskarutbild­ning. Defta innebär självfallet inle att raan heller på denna nivå i

 

Prop. 1975:9                                                          524

organisationen bör ha några vattentäta skott raellan berörda organ. Ex­empelvis bör, som jag fömt nänmt, forsknings- och forskamtbildnings-ansvariga organ även fortsättningsvis få ulse ledamöter i linjenämnder, där så bedöms ändamålsenligt. Vidare är givetvis personsamband mellan berörda organ möjliga.

U 68 har utgått från att den nuvarande fakultets/sektionsorganisatio­nen tills vidare skall bestå sora grand för planering m. m. av forsknings-och forskaratbUdningsdelen av >'erksamheten vid universitet och hög­skolor. Jag ansluter mig till utredningens förslag härvidlag men vill framhåUa att detta, som jag slrax återkommer tUl, inte innebär att jag anser de nuvarande organisations- och beslutsformerna inom fakulteter/ sektioner ändamålsenliga. Jag delar också U 68:s bedöraning att det kan finnas anledning alt la upp frågan om fakultets/sektionsorganisatio­nens ändamålsenlighet i elt vidare perspektiv. Sora utredningen påpekar kan det diskuteras ora en fast organisatorisk indelning av detta slag sva­rar raot forskningens och forskarutbUdningens krav i väsentiiga avseen­den. En mera rörlig planerings- och ledningsorganisation skulle sanno­likt lättare kuima tUlgodose de med den vetenskapliga utvecklingen snabbt skiftande behoven av kommunikation och kontakt. Jag vill i sam­manhanget påpeka att det är önskvärt att firma ändamålsenliga former för att inordna tvärvetenskapliga forskningsprojekt i universitetsorgani­sationen. Jag vill också erinra om vad jag anfört i det föregående om planerna på en okonventioneUt uppbyggd forskningsorganisation inom främst den filosofiska fakultetens område i Linköping. Frågan om ut­redning av högskolans organisation för forskning och forskaratbUdning bör enligt min mening övervägas; mot bakgranden av bl. a. de förslag som den år 1972 tUlkallade forskningsrådsutredningen kommer att avge inom kort och också med beaktande av forskaratbildningsutredningens arbeie.

De uppgifter som skall fullgöras inora fakultets/sektionsorganisatio­nen även i en enligt raina förslag reformerad högskoleorganisation full­görs f. n. dels av fakulteter/sektioner som beslulande rayndigheter — be­stående av i huvudsak alla ordinairie professorer, biträdande professorer och universitetslektorer inora fakultetens/sektionens oraråde — dels av fakulteternas/sektionemas utbUdningsnärander — bestående av i huvud­sak företrädare för lärare och studerande. Inom vissa fakulteter/sektio­ner spelar fakultets/sektionsnämnder en betydelsefull roll i det löpande arbetet som beredningsorgan ellei," genora att handlägga ärenden på fa­kulteternas/sektionemas vägnar.

U 68 förordar att — sora elt led i anknytningen till forskning och forskamtbildning för berörda lärares del — samtliga innehavare av ordi­narie universitetsleklorat och lektorat med molsvarande kompetenskrav även vid högskolor utanför den nuvarande uruversitetsorganisationen skall bli ledamöter i närraast berörd fakultet/sektion. U 68-beredningen har, som jag förut nämnl, anslutit sig lill delta förslag.

 

Prop. 1975:9                                                          525

Även jag anser att ett generellt ledamotskap i fakultet/sektion för in­nehavare av fasta universitetsleklorat och molsvarande tjänster ger en utgångspunkt för anknytning av skUda högskoleenheter till forsknings-och forskaratbildningsverksamheten inom högskolan. I det föregående har jag anslutit mig lill U 68-beredningens förslag om en sådan anknyt­ning på regional bas. En fakultet/sektion som fömtom ordinarie lärare vid den högskoleenhet tUl vUken fakulteten/sektionen är knuten också omfatlar lärare av motsvarande slag vid övriga högskoleenheter i regio­nen ger enligt min mening en lämplig rara för den vetenskapliga plane­ring som blir aktuell i detta sammanhang. Fakultet/sektion bör liksom hittills vara knuten tUl viss högskoleenhet, men den bör betraktas som gemensara för denna och övriga berörda enheter, i princip inom hög­skoleregionen.

När det gäUer organisationen av arbetet inom en fakultet/sektion an­för U 68 alt det enligt utredningens mening finns starka skäl för en ordning med ett planerings- och ledningsorgan för fakultetens/sektio­nens saralade forsknings- och forskamtbUdningsverksamhet. U 68 pekar i sammanhanget på det önskvärda i att antalet ledamöter i ett sådant organ blir begränsat jämfört raed vad som i dag gäller inom vissa fakul­teter/sektioner och också på att andra lärare än de ordinarie liksom de studerande i forskarutbildning borde bli representerade. Flertalet reraiss­instanser som uttalar sig i frågan ansluter sig tUl uiredningens bedöm­ning härvidlag. U 68-beredningen förordar all inom varje fakultet/sek­tion elt muidre ledningsorgan bildas, bestående av förelrädare för de inom fakulteten/sektionen verksamma.

För egen del ansluter jag mig tUl uppfattningen att arbetsforraerna inom fakulteter/sektioner bör effektiveras på del angivna sättet och att i samband härmed dels andra personalgmpper än de ordinarie lärarna, dels de studerande i forskarutbildning bör få medansvar och ökad insyn i forskningens och forskarutbildningens planering. Mitt förslag om ut­vidgning av ledamotskapet i fakulteter/sektioner till även universitetslek­torer (raolsv.) vid enheter utanför det nuvarande universitelsorarådet stryker under behovet av mindre organ för planeringen av forskningen samt planeringen och ledningen av forskarutbildningen.

Fakulteten/sektionen i betydelsen församlingen av ordinarie lärare bör enligl mm mening — för att oklarheter skall undvUias — i fortsätt­ningen benämnas fakultets/sektionskollegiet. Detla kollegium bör kunna fylla en allmän fimklion när det gäller vetenskapUga kontakter och främ­jande av vetenskapUg verksarahet. Härjärate bör kollegiet bl. a. ha upp­giften atl utse ledamöter i olika organ för särskilda uppgifier inom fakulteten/sektionen.

Till frågan om formerna för handläggning av vissa tjänstetillsättnings­ärenden som f.n. handläggs av fakultet/sektion återkommer jag i det följande. Jag vUl redan här nämna att jag koraraer att föreslå särskilda tjänsteförslagsnämnder fakultets/seklionsvis för sådana uppgifter.

 

Prop. 1975:9                                                          526

När det gäller de övriga uppgifter avseende forskning och forskarut­bildning som f.n. ankomraer på fakultet/sektion och dess utbildnings-nännnd utgår jag från alt minst ett särskilt organ bör inrättas vid varje fakultet/sektion. I raånga fall kan det visa sig tillräckligt raed ett sådani organ, lärapligen benämnt fakultets/sektionsnämnd, för samtliga ifråga­varande uppgifter. Iag vill emeUertid inle utesluta raöjligheten av att uppgifterna fördelas på två eller flera närander. Kanske vill raan t. ex. inom en fakultet/sektion anknyta lill den nuvarande ordningen och ha ett särskilt organ för frågor ora forskarutbildningens innehåll och orga­nisation. Det kan också vara ändaraålsenligt att ha ett särskilt organ som svarar för planering av am'ändningen av de i det föregående be­rörda särskUda medlen för forskning på regional bas. I ett sådant organ skulle då de av fakultets/sektion skollegiels ledaraöter sora tillhör andra högskoleenheter än den till vUken fakulteten/sektionen är knuten kunna ges en starkare representation. Dessa frågor liksora frågan om den närmare sammansättningen av berörda nämnder bör enligt min bedöm­ning övervägas ytterligare raed utgångspunkt i de riktlinjer sora jag här angivit. Dessa överväganden bör innefatta också frågan ora representa­tion för externa inlressen i fakultets/seklionsnärand, en fråga som väckts i yttranden från bl. a. högskolan i Luleå.

Som U 68 påpekat är det angeläget att förändringar i fakultets/sek­tions arbetsformer kan genomföras samtidigt med atl högskoleorganisa­tionen i övrigt reformeras. Jag avser att i annat sararaanhang föreslå re­geringen att uppdra åt den centrala organisationskoraraitté för högskole-reforraen, sora jag kommer alt föreslå i det följande, att efter samråd med berörda myndigheter komma in med förslag till beslämmelser om fakultets/sektionsnämnder i sådan tid all detta blir möjligt.

Härmed har jag redovisat de organ och enheter för planering, ledning och genoraförande av utbildning och forskning sora enligt rain mening i försia hand bör finnas inora statliga högskoleenheter. Generellt bör en­helsstyrelsema ha frihet att hämtöver inrälla organ för särskUda upp­gifter och också att delegera beislutanderätt inora enhelema så att en ändamålsenlig arbetsfördelning uppnås. Enhelsslyrelsen bör sålunda kunna uppdra åt bl. a. avdelning; inora slyrelsen, reklorsärabetet och åt perraanent eller särskilt inrättat organ inom enheten att beslula på sty­relsens vägnar.

Vid enheter där den lokala antagningen till grundläggande utbUdning har siörre omfattning bör särskUda antagningsnämnder raed representa­tion för sarahälls- och arbetslivet kunna inrättas för att ål enhelsslyrel­sen bereda eller på dess vägnar beslula i frågor om antagningen.

För ledning av bibliotek, verksläder, läroraedelscentral, etc. — av U 68 sararaanfallande benäranda serviceinrättningar — bör enhelsslyrelsen kunna inrätta särskilda ledningsorgan. Med hänsyn till de varierande förutsättningarna anser jag det inte lärapligt att centralt

 

Prop. 1975:9                                                          527

raeddela några närraare bestäraraelser i delta avseende. Jag utgår från att även sådana organ komraer att sättas samman raed hänsyn till för­valtningsdemokratiska principer.

8.4 Den kommunala högskoleorganisationen

Som jag anfört i det föregående måste utformningen av organisatio­nen för den komraunala högskoleutbUdningen ulgå från att kommuns skolstyrelse och landstingskoramims utbUdningsnämnd norraalt skall vara styrelse även för kommunens eller landstingskommunens högsko­leutbildning.

Styrelserna för den koraraunala högskolan koramer sålunda att enbart beslå av förelrädare för allmänintressen. De förvaltningsderaokratiska strävandena liksom strävandena att ge de studerande medinflytande får här rimligen tUlgodoses i forraer sora anknyter till vad som kommer all gälla för kommunala och landstingskommunala organ i allmänhet.

Också i fråga om den yttre organisationen i övrigt bör högskoleulbild-mngen ses som en del av komraunens eUer landstingskommunens sam­lade utbildningsverksamhet. Detla innebär t. ex. att kommunala skolle­dare får ledningsuppgifter avseende även högskoleutbildning. Vidare bör inlagningsnärandema för gyranasieskolan tills vidare kunna svara för antagning också till koraraunal högskoleutbildning. Den koraraunala högskoleutbUdningen torde med hänsyn tUl befintiiga samband norraalt komma att knytas till skolenheter med exempelvis gyranasieskoleutbUd-ning.

Enligl U 68:s förslag skall linjenärander svara för planering och led­ning också av komraunal högskoleutbUdning, bl. a. i vad avser frågor om ulbildningens innehåll och organisation. Från bl. a. Landstingsförbundet och Svenska koraraunförbundet har ifrågasatts om organ av detta slag är nödvändiga i den kommunala organisationen och om inle berörda upp­gifter här kan fullgöras av redan existerande organ.

Det finns skäl för att en linjenämndsorgahisation av del slag som jag i det föregående förordat för de statliga högskoleenheterna upprättas ock­så inom den komraunala högskoleorganisationen. Det är sålunda enligl min mening angeläget atl ge studerande och lärare i kornraunal högskole­utbUdning ett inflylande över utbildningens planering och ledning sora är jämförbart med det sora motsvarande grapper inom den statliga delen av högskolan får. Det är också vikligt att säkra étl samspel med yrkesli­vet även i fråga om den koraraunala högskoleutbildningen.

Samtidigt måste uppenbarligen hänsyn tas lill de prakliska förutsätt­ningarna för en linjenämndsorganisation för den komraunala högsko­leutbildningen. Denna utbildning kommer i flertalet fall att ha mycket begränsad omfattning inom den enskilda koramunen eller landstings­kommunen. Den kommer också ofta alt bl. a. resursraässigt vara inle-

 

Prop. 1975: 9                                                         528

grerad raed gyranasieskolan. Med hänsyn härtUI bör det enligt min rae­ning inte vara obligatoriskt atl inora kommun eller landslingskoraraun sora är huvudraan för högskoleutbildning inrätta linjenärand. En linje­närandsorganisation bör i försia hand förekomma där den kommunala högskoleutbildningen har större; omfattning eller där utbildningen i fråga meddelas vid en särskild enhet.

Jag förordar mot denna bakgrund att det inora berörd kommun eller landstingskommun skall finnas en eller flera linjenärander för högsko­leutbildning, om inle regionstyrelsen efter förslag från slyrelsen för ve­derbörande utbildning beslutar annat.

Uppgifterna för linjenämnd för koraraunal högskoleutbUdning bör så långt raöjligt vara identiska raed uppgiftema för linjenärand för statlig utbildning. Vad beträffar linjenärandemas medverkan i resursplanering­en kan inte uppgiftema i varje fall tUl en början bli desamma som inom den statliga högskolan. Så länge statsbidragsreglema har i huvudsak nu­varande utforraning — något som jag äterkoraraer till — blir näraligen den lokala handlingsfriheten i fråga ora disposition av resurser mera be­gränsad för den kommunala högskoleutbUdningens del.

Riktpunkten för sammansättningen av linjenämnd för kommunal högskoleulbildning bör vara den jag i det föregående angivit för linje­nämnd inom statlig högskoleenhet, dvs. i stort 1/3 lärare, 1/3 studeran­de och 1/3 företrädare för yrkeslivet eller för annan högskoleutbildning, i detta fall naturiigen den statliga högskoleorganisationen. Härjärate bör representation för teknisk och adrainistrativ personal kunna förekomma. Till frågan om sätt för att utse ledamöter i linjenärand äterkoraraer jag, sora förut nämnts, i det följande.

Som framgår av vad jag anfört rymmer sambandet mellan kommu­nal högskoleutbildning och gyranasieskolan åtskUliga problem. Till yt­terligare vissa i sararaanhanget akluella frågor återkommer jag i det föl­jande. De berörda problemen raåste i planeringen inför genomförandet av högskolereformen uppmärksammas särskilt.

I vissa fall sorterar f. n. kommunala enheter som meddelar ulbildning, vilken enligl mina förslag skall föras till högskolan, inte under skol­styrelse eller utbildningsnämnd ulan leds i särskild ordning. Det är då fråga om enheter sora är frislående från bl. a. gyranasieskolan. Exerapel på detta utgör f. n. Valands konstskola i Göieborg och Örebro musikpe­dagogiska institut. Sådana komniunala enheter bör kunna finnas även fortsättningsvis. Iag utgår från att deras planerings- och ledningsor­ganisation utforraas med utgångspunkt i de principer för den lokala statliga och koraraunala högskoleorganisationen som jag förordat i det föregående.

 

Prop. 1975: 9                                                                      529

8.5 Organisationen för uppgifter som är gemensamma för flera läroanstalter

I det föregående har jag som en ulgångspunkt angett att högskoleor­ganisationen måste ge bättre fömtsättningar än i dag för att stimulera utvecklingen av högskoleutbUdningen och för atl olika slag av högsko­leutbUdning skall kunna behandlas sora en helhet. Jag skall nu la upp frågan hur uppgifter som är gemensararaa för högskolan i dess helhet el­ler för två eller flera läroanstalter bör organiseras. Sådana uppgifter fullgörs i dag i allt väsentligt inom departement eUer verk.

8.5.1 Regional organisation

U 68:s förslag om en sammanhåUen lokal organisation för huvudde­len av den statiiga högskoleutbildningen innebär all såväl planeringsupp­gifter som administrativa uppgifter rörande utbUdningen och forskningen på en och sararaa högskoleort eller par av högskoleorter anförtros den gemensamma högskolestyrelsen. Utredningen föratsätter härutöver en frivillig planeringssamverkan mellan de statliga högskolestyrelserna och de kommunala huvudmännen för högskoleulbildning inom var och en av de sex utbildningsregionerna, med rain benämning högskoleregionerna.

I vissa remissyttranden har den av U 68 föreslagna ordningen med 19 självständiga statliga högskolestyrelser kritiserats. En sådan ordning hävdas bl. a. lägga alltför raycket reellt inflytande hos centrala organ och också försvåra elt rationellt utnyttjande av de saralade resursema, inte minst i perspektivet av U 68:s utbyggnadsförslag. Förslag om en fastare regional samordning genom en styrelse eller elt planeringsorgan för var och en av de sex högskoleregionema — delvis i stället för de av U 68 föreslagna högskolestyrelserna — förs fram från skilda håll, bl. a. av statskontoret samt konsistorierna i Umeå och Linköping.

U 68-beredningen har rned utgångspunkt i de redovisade remissyn­punkterna föreslagit en ordning med regionala styrelser för högskoleut­bUdning. Beredningen har sora stöd för sill förslag i denna del — för­ulora de möjligheler alt decentralisera ansvar och uppgifter som en ordning med regionslyrelser ger —■ särskUl pekat på,den roll en regional organisation kan spela vid den fortsatta planeringen av högskoleutbUd­ningens utbyggnad och vid förverkligandet av beredningens förslag om anknytning mellan enheter raed och enheter utan fast forskningsorgani­sation. Beredningen har också bedörat att saraverkan i den övergripande planeringen mellan de slalliga läroanstalterna och de primär- och lands­lingskommunala utbildningshUvudraännen underlättas, om den äger rum inom ramen för elt organ som är fristående från själva utbildnings­enheterna och de närmast ansvariga styrelserna på både den statliga och den kommunala sidan.

34   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         530

Enligt U 68-beredningens uppfattning bör den regionala organisatio­nen i princip förbehåUas sådana planerings- och samordningsuppgifter som bör eller måste fullgöras över gränserna mellan högskoleenheter och -orter. En huvuduppgift för regionstyrelsen skall enligl förslagel vara alt svara för planeringen av regionens saralade utbud av lokala och individuella utbUdningslinjer samt enstaka kurser och att fördela medel för dessa ändamål på enheter och orter. Slyrelsen skall också svara för erforderlig samordning när det gäller planering ra. ra. av allraänna ut­bildningslinjer. Den skall vidare enligt beredningens förslag fördela de särskUda raedel för regionala forskningsändaraål sora jag berört i del föregående. Slutligen skall enligt förslaget regionstyrelsen svara för ad­rainistrativ samordning mellan slalliga högskoleenheter, t. ex. beträf­fande geraensamraa organ och institutioner, en uppgift sora raed den av U 68 föreslagna organisaiionen när del gäller enheter på en och samma ort skulle ankorama på högskolestyrelsen.

I yttrandena över U 68-beredningens förslag är opinionen beträffande regionstyrelsema delad. De flesta som yttrar sig anser den föreslagna modellen ha fördelar jämfört rai;d den av U 68 förordade. AUmänt be­tonas vikten av att den regionalti organisationen inte komraer atl utgöra en ytterligare nivå i olika ärenden och att en klar kompetensfördelning mellan organ på olika nivåer inom högskolan måste skapas.

Sora redan fraragått i det föregående ansluter jag raig för egen del till U 68-beredningens förslag om en regional organisaiion för vissa uppgif­ter rörande högskoleutbildningen. De regionala organen är avsedda att få ett övergripande planeringsansvar för den grundläggande högskoleut­bildningen inom högskoleregion(5ma. Det fuins enligl min raening skäl alt markera detta ansvar genom att — i enlighet med beredningens förslag — använda benäraningen regionstyrelser.

Jag förordar sålunda alt en regionstyrelse inrättas inora varje högsko­leregion. Regionslyrelsens uppgifter bör enligt rain mening i princip avse all gmndläggande högskoleutbildning inom regionen. De bör i första hand ligga inom de tre huvudområden som U 68-beredningen angivit, nämligen följande.

1. Regionslyrelsen bör svara för samordnande planering i fråga om den grandläggande högskoleutbUdningens utveckling och utbyggnad inora regionen med sikle på atl fk fram elt aUsidigt utbildningsutbud och att effektivt utnyttja de samlade resursema. Jag har i det föregående förordat en utbyggnad stegvis av högskoleutbildningen på 14 orter eller par av orter. Som jag i det sammanhanget framhållit raåste denna ut­byggnad genomföras tmder samordning såväl raellan utbyggnadsortema inbördes som mellan dessa och universitetsorterna. Ett planeringsorgan som täcker CKh kan göra avvägningar mellan de olika högskoleorter och -enheter sora i första hand har iiamband med varandra i planeringsfrå­gor och som är förankrat i den berörda regionen blir enligt rain mening

 

Prop. 1975: 9                                                         531

ett betydelsefullt inslramenl för att förverkliga ulbyggnaden av högsko­leutbUdningen.

Den planeringsfunktion som aUlså bör ankomma på regionslyrelsen får oUka karaktär i fråga ora olika delar av utbUdningsutbudet. I vissa fall blir uppgiften frärast att medverka i utarbetandet av planeringsun­derlag till ledning för regeringen. Detta torde normalt gälla beträffande allmänna utbUdningslinjer. I andra fall bör regionstyrelsen svara också för den slutliga fördelningen av medel på läroanstalter. Delta gäller be­träffande lokala och individuella utbUdningslinjer samt enstaka kurser. På regionstyrelsen bör också ankoraraa atl raedge statlig högskoleenhet, koraraun eUer landslingskoraraun alt förlägga utbUdning tUl annan ort inora regionen än högskoleort. Att på detla sätt beslut bl. a. om vad som i dag betecknas som decentraUserad universitetsutbUdning flyttas från re­gering och verk tiU regional nivå ser jag sora en klar fördel för raöjlig­heterna att sraidigt göra avvägningar raellan aktueUa behov och önske­mål. Jag erinrar om vad jag anfört i det föregående om att högskolan i fråga om enstaka kurser bl. a. på orter ulanför högskoleortema bör sam­verka raed sludieförbunden.

Regionslyrelsen bör fortiöpande ta initiativ tUl sådana utredningar ra. m. rörande grundläggande högskoleutbildning sora den finner påkal­lade. De bedöraningar styrelsen gör till ledning för de cenirala organen bör regelbundet korama tUl uttryck i att den yttrar sig över läroanstal­ternas anslagsframställningar i berörda delar. TUl denna procedur åter­kommer jag i det följande,

2. Regionslyrelsen bör vidare ha del sammanhållande ansvaret för anknytningen mellan enheter med och enheter utan fasta forsknuigsre-surser. Delta innebär att styrelsen bör fatta beslut om dispositionen av de särskilda medel som enligt mitt förslag i det föregående skall stäUas tUl förfogande per fakulletsoraråde och högskoleregion för att göra del möjligt att lärare vid läroanstalter utan fast forskningsorganisation tjänstgör i forskning och forskarutbUdning och att forskningsprojekt, företrädesvis med regional anknytning, knyts tUl sådana läroanstalter. Jag erinrar om att den vetenskapliga planeringen enligt mitt förslag skall fullgöras inora fakulteter/sektioner med ansvarsområden täckande samt­liga berörda högskoleenheter. Regionstyrelsen bör även i övrigl verka för att, där så bedöras ändamålsenligt från forsknings- eller utbildnings-synpunkt, lärartjänster blir gemensamma för två eller flera statiiga hög­skoleenheter och att innehavare av lärartjänster mera tillfälligt växlar tjänstgöringsställen mellan enheter.

Regionstyrelsens övergripande ansvar för grundutbildningens plane­ring inom regionen och dess ansvar för den regionala forskningsanknyt­ningen motiverar enligt min mening att styrelsen får yttra sig också över anslagsframställningar i fråga om forskning och forskamtbildning.

3- Regionstyrelsen bör slutligen svara för sådana organisations- och

 

Prop. 1975: 9                                                         532

förvaltningsfrågor ra- ra. som berör i försia hand två eller flera statiiga högskoleenheter.

I det föregående har jag förordat atl regionslyrelsen skall besluta ora bl. a. för två eller flera läroanstalter geraensamraa institutioner och lin­jenämnder. Jag återkommer strax tiU frågan ora utbildningsnärander, vilka enligt rain mening också formellt bör knytas till regionslyrelsen. Regionstyrelsen bör även ha etl allmänt ansvar för att främja utveck­Ungen av högskolans organisaticm över gränserna raellan befintliga lä­roanstalter och för att bevaka behoven av förändringar i t. ex. indel­ningen i högskoleenheter.

I vissa fall kan det även vara iindaraålsenligt atl ge regionstyrelsen elt administrativt ansvar för servicemrättningar o.d. sora är geraensarama för flera högskoleenheter.

Organisaiionen för lokal- och ulruslnuigsplanering för uiuversilet och högskolor är redan regional i den meningen att det finns en koramitté för varje universitetsort (motsv.), i förekommande fall med uppgif­ter också för andra orter. Jag återkommer lill dessa frågor i det föl­jande. För olika speciella funktioner av detla slag inom högskolan kan en anknyrlning till den regionala organisationen visa sig ändaraålsenlig.

För att den administrativa samordningen mellan de statiiga högsko­leenheterna i en region skall underlättas är det enligt rain mening lärap­ligt att regionstyrelsen får yttra sig över enhetsslyrelsernas anslagsfram­ställningar också i fråga om t. ex. förvaltningar och serviceinrättningar.

Med hänsyn till den särskUda organisationen för jordbmkets högsko­lor kan inte i berörda regioner regionstyrelsens uppgifter i administra­tivt hänseende och beträffande yttranden över anslagsframställningar ra. ra. gälla dessa högskolor. Vad beiräffar den saraordnande planeringen av den grundläggande högskoleutbUdningen bör emellertid regionsty­relsen ha att beakta verksamhetem och resurserna också vid jordbrakets högskolor.

De här föreslagna uppgifterna, för regionstyrelsen bör enligt min me­ning vara en minsta gemensam nämnare för samtliga högskoleregioner. Inom den uppdragna ramen kommer givetvis tyngdpunkten i regionsty­relsens uppgifter att variera meUan olika regioner. Kravet på att sam­ordna den gmndläggande utbildningens utbyggnad och utveckling får sålunda självfallet en helt annan innebörd i högskoleregioner som om­fattar flera utbyggnadsorler än i t. ex. den geografiskt begränsade Stock­holmsregionen. I denna region firms å andra sidan särskilda fömtsätt­ningar att ge regionstyrelsen ansivar för serviceinrättningar o. d. som är gemensamma för de statliga högskoleenhetema.

En principieU enhetiighet bör enligt min mening eftersträvas i fråga om regionstyrelsemas ställning och uppgifter i förhållande till både den lokala och den centrala organisationen. Saratidigt bör eraellertid viss hänsyn tUl olika högskoleregioners särdrag kunna tas när det gäller

 

Prop. 1975:9                                                          533

den närraare fördelningen av uppgifter mellan regionstyrelserna och andra organ. I ett par yttranden över beredningspromeraorian har för vissa regioner förordats mera omfattande uppgifter för regionstyrelsen, i första hand när det gäUer medelsfördelning och förvaltning. Sålunda har konsistoriet i Uraeå föreslagit att regionstyrelsen skall svara för för­delningen på enheter även av raedlen för allmänna utbUdningslinjer. Konsistoriet i Linköping har förordat att regionsstyrelsen skall, med hjälp av vissa underavdelningar, fullgöra även enhetsstyrelses funktioner för den statliga högskoleutbUdningen i regionen. Frågan om avvikelser från den ordning beträffande regionstyrelsens uppgifier, som jag föror­dat i det föregående, får övervägas särskUt för varje högskoleregion av de regionala organisationskommittéer som jag kommer att förorda i det följande. Dessa bör också utarbeta närmare förslag om de oUka styrel­sernas uppgifter inom ramen för vad jag här förordat.

Jag delar U 68-beredningens bedömning att regionstyrelserna bör för­ses med kansliresurser som är fristående från de olika högskoleenheter­na ra. fl. Delta bör inte utesluta en praktisk-admiiustrativ samverkan mellan ett regionkansli och t. ex. en lokal universitets- eller högskole­förvaltning. Det är viktigt att de som är verksamma i den regionala organisationen får nära kontakt med ett så brett utbildningsutbud som möjligt och också med forskningen. I varje högskoleregion bör därför enligt min mening regionslyrelsens kansli förläggas tUl den ort som kommer att utgöra regionens huvudort för utbildning och forskning inom högskolan. TUl regionkansliemas personalbehov äterkoraraer jag i det följande.

När det gäUer regionstyrelsemas sammansättning har U 68-bered­ningen bedömt att styrelsernas uppgifter motiverar en stark representa­tion för allmänna intressen och en anknytning till samhällsplaneringen i stort. Beredningen förordar att företrädare för allmänintressen skall ut­göra flertalet av ledamöterna. Beredningen kan som en riktpunkt länka sig proportionerna 2: 1 mellan å ena sidan företrädare för aUraänna in­tressen, å andra sidan förelrädare för de inom högskolan verksamma.

Som redan framgått delar jag U 68-berednihgens uppfattning atl före­trädare för samhälls- och yrkeslivet bör ha elt avgörande inflytande i re­gionstyrelsema. De avvägningar — med effekter på den allmänna sam­hällsplaneringen — raellan skUda utbUdningsseklorer och skilda orter sora regionstyrelsema skall göra motiverar enligt min mening en sådan ordning. Den av U 68-beredningen angivna riktpunkten för sammansätt­ning av regionstyrelserna anser jag väl avvägd.

Jag delar också beredningens bedöraning alt en generell representa­tion för berörda högskoleenheter m. fl. inte är praktiskt möjlig i normal­fallet. Det är emellertid självklart att ett nära samband raellan regionsly­relsen och de enskilda läroanslaltema är nödvändigt. I enlighet raed vad U 68-beredningen fört fram bör en eller ett par av rektorerna vid regio-

 

Prop. 1975:9                                                          534

nens statliga högskoleenheter ingå i regionstyrelsen. Vidare bör rektor vid statlig högskoleenhet — liksom motsvarande befattningshavare vid kommunal högskoleutbildning — ha närvaro- och yttranderätt samt rätt att få sin mening antecknad till ]5rotokollet vid regionslyrelsens behand­ling av frågor sora rör vederbörande läroanstalt.

Sora U 68-berednmgen förordar bör den exakla sammansättningen av regionstyrelsema utredas från faO lill fall med hänsyn till vederbörande regions omfattning och karaktär. Detla bör göras av organisationskom­mittéerna. Varje regionslyrelses sammansättning bör därefter fastställas av regeringen.

Till frågan hur ledamöter i regionstyrelserna skall ulses äterkoraraer jag i det följande.

Som jag fömt antytt delar jag U 68-beredningens bedöraning att linje­nämndemas ansvarsområden normalt kommer att bli aUtför begränsade för att nämndema skall vara lämpade som organ för utveckling och för­nyelse av UtbUdningsutbudet över gränserna mellan befintliga läroanstal­ter och linjer. Man kan heUer inte räkna med att en enhetsslyrelse eller en regionstyrelse normalt kan fyUa funktioner av detta slag. Enligt min mening kan utbildningsniimnder, med yrkesutbUdningssekto­rer som ansvarsområden, spela en viktig roll i både den kvalitativa och den kvantitativa planeringen.

UtbUdningsnäranderna har inte i U 68-beredningens förslag — sora i U 68:s — en fast plals i planerings- och ledningsorganisationen för den grandläggande ulbUdningen. Det är emeUertid enligt min uppfattning väsentligt att utbildningsnämnder koraraer lill slånd, i första hand som rådgivande och förslagsslällande expertorgan i den mera långsiktiga pla­neringen. Näranderna bör kunna tjäna som organ för kontakt och sara­verkan mellan högskoleorganisationen och samhälls- och yrkeslivet när det gäller alt utveckla utbUdningsutbudet utanför eller över gränserna mellan befintliga linjenämnders ansvarsområden. Inte minst viktiga blir de inom de sektorer, främst vårds;eklom, där en samordning mellan stat­lig och kommunal högskoleulbildning är angelägen i planerings- och ut­vecklingsarbetet. Jag vUl också peka på att en konstraktion med en övergripande utbildningsnämnd och ett antal linjenärander redan i dag finns och fungerar väl inora de tekniska fakultetemas område.

Utbildningsnämnderna bör kunna föreslå åtgärder eller avge yttran­den såväl tUl de för den löpand(; planeringen och ledningen av utbild­ningslinjema ansvariga organen, linjenämnderna, som till regionstyrelse och enhetsstyrelser. Nämnderna bör, eftersom de i regel blir gemen­sararaa för flera läroanstalter, forraellt knytas till regionstyrelsen. I en del fall — t. ex. om ulbildning inom en viss sektor förekoraraer på flera orter inom en högskoleregion — kan det vara ändamålsenligt att ha en utbildningsnämnd för sektorn inom regionen i dess helhet. Som U 68-beredningen påpekat kan emellertid regionala utbildningsnämnder lida

 

Prop. 1975: 9                                                         535

av alt sakna förankring i själva utbildningsmiljön. Det bör därför också vara möjligt att inrätta utbildningsnärander för enskilda högskoleorter. En sådan lösning kan t. ex. vara naturlig om utbildningen inom en sek­tor hell eller i huvudsak är koncentrerad till en eller elt par orter inora regionen. Om man väljer en ordning med sådana lokalt förankrade ut­bildningsnämnder, bör enligt rain raening inora den berörda sektorn nå­gon UtbUdningsnämnd för regionen som helhet i princip inte före­komma.

Jag delar mot denna bakgrund U 68-beredningens bedömning att be­hovet av UtbUdningsnämnder och frågan om den lämpliga organisatio­nen av sådana närander bör prövas för varje yrkesutbUdningssektor och högskoleregion. Denna prövning bör enligt rain mening första gången göras av organisationskoraraittéema. Nämndorganisalionen inom varje region bör därefter fastställas av regionstyrelsen enligt de grunder jag nyss angett.

När det gäller utbildningsnämndernas sararaansättning finner jag den av U 68 föreslagna riktpunkten — densamma som för linjenämnd — väl avvägd. Nämnderna bör sålunda enligt min mening bestå av om­kring 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 företrädare för yrkeslivet. Här­jämte bör representation för teknisk och administrativ personal kunna förekomma i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit i fråga om linjenämnd. Någon representation för annan, angränsande högskoleul­bildning blir med utbildningsnämnder av den här föreslagna karaktären knappast aktuell. Till frågan ora sättet att ulse ledaraöter i utbildnings­nämnd äterkoraraer jag i det följande.

Avslutningsvis skall jag beträffande regional organisation något be­röra länsskolnämnderna. Dessa fullgör f. n. vissa uppgifter avseende bl. a. den del av gyranasieskolan som enligt mina förslag i det föregående skall föras till högskolan. Såvitt gäller administrativa frågor — t. ex. lärartUlsältning — som samraanhänger med bl. a. det resurs­mässiga sambandet mellan gymnasieskoleutbildning och högskoleulbild­ning räknar jag med att länsskolnämnderna lills vidare skall fullgöra uppgifier även för högskoleutbUdningens del. Dessa frågor får prövas närmare, då SSK:s förslag föreligger.

8.5.2 Central organisation

U 68 bedömer att det även med en decenlraUsering av beslutanderätt m. m. inom högskoleväsendet kommer alt behövas cenirala planerings-och samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de inte bör fullgöras av regeringen. Den högskoleutbildning, i första hand kommu­nal, som lokalt är samorganiserad med främst gymnasieskoleutbildning bör enligt ulredningen av praktiska skäl ha sararaa tUlsynsrayndighet som denna, dvs. SÖ. För den övei"vägande delen av den statliga högsko-

 

Prop. 1975:9                                                          536

lan föreslår U 68 ett nytt verk, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), för främst planerings- och samordningsuppgifter av rikskarak­tär som anknyter lUl nuvarande uppgifter för UKÄ, SÖ (i vad avser lä­rarutbildning), näranden för socionomutbildning och vissa andra cen­trala organ.

UHÄ skall enligt förslaget ledas av en styrelse och som verkställande ledning ha en verkschef och en ställföreträdare för denne. Inora verket skall vidare finnas fem fakultelsberedningar för forskning/forskarut­bildning, fem utbUdningsberedningar för gmndläggande utbUdning samt en lokal- och utrustnmgsberedning. U 68 föreslår alt det nya verket kanslimässigt skall organiseras på —- föralom verksledning — tre avdelningar, en för grundläggande utbildning, en för forskning och fors­karatbildning och en för ekonomi och administration. Inom den först­nämnda avdelningen skall enligt förslaget finnas sju arbetsenheter på byrånivå, nämligen en för var och en av de fem yrkesutbildningssekto­rerna — med uppgift att tjäna som sekretariat för resp. utbildningsbe­redning — en för forsknings- och utvecklingsarbete rörande högskoleut­bildningen och en för antagning. Inora avdelningen för ekonorai och ad­rainistration skall finnas en enhe:t för budget, en för basresurser och en för personalfrågor.

Reraissinstanserna har i huvudsak lillstyrkt förslaget ora en raera sammanhållen verksorganisation för högskolan. En del instanser, där­ibland Landstingsförbundet, SACO och TCO, utlalar sig dock för en ordning med ett verk för all högskoleutbildning och några, bl. a. SÖ, förordar att en ordning raed ett verk för hela det offentliga utbildnings­väsendet övervägs. Den föreslagna beredningsorganisationen — med skilda beredningar för grandläggande utbUdning och forskning/forskar­utbildning — avstyrks från främst universitelshåll. UKÄ för fram ell alternativt förslag lill berednings;organisation, som bygger på att plane­ringsansvar för fakullelsområden, och yrkesutbildningssektorer förs sam­man inom fem för grandläggande utbildning och forskning/forskarut­bildning gemensararaa planeringsberedningar. I konsekvens härmed för­ordar UKÄ i fråga om kansliorganisation endast två avdelningar, en för utbildning och forskning och en lör ekonorai och administration.

U 68-beredningen har sett det som självklart alt en samordnad plane­ring för högskoleutbildningen skall garanteras genom en samordning av den f. n. splittrade verksorganisationen. Beredningen behandlar inte när­mare verksorganisationens utforraning utan förordar all denna övervägs ytterligare, bl. a. raot bakgrand av beredningens förslag ora regionala styrelser för högskoleutbildningen och de raöjligheter all decentralisera planerings- och saraordningsuppgifter som delta ger.

För egen del har jag redan i det föregående anfört att jag ser en verks­organisation för högskolan som nödvändig. Den är i första hand moti­verad av behovet av en samlad planering på riksplanet. Med sådan

 

Prop. 1975:9                                                          537

planering avser jag då i första hand ett arbete, inriklat på att ge rege­ringen underlag för beslut och riktiinjer som avser forsknings- och ut-bUdningsresursemas inriktning och utveckling i stort samt förändringar av villkoren för själva forsknings- och utbUdningsverksaraheten. Till del arbetet hör naturligtvis ett fortlöpande samarbete med skUda sam­hällsinstitutioner och vidare samordnande insalser när det gäller lokala och regionala initiativ. Jag vill här särskilt peka på de krav på den lång­siktiga planeringen som släUs av den i det föregående föreslagna ord­ningen för dimensionering av den grandläggande utbUdningen. Vidare har jag närant utveckling av aUraänna utbildningslinjer och fastställande av utbildningsplaner för sådana som en verksuppgift. Över huvud taget bör enligt min bedömning verksorganisationen kunna göra värdefulla insatser när det gäller att saraordna utvecklingsarbete av skUda slag och inora högskolan föra vidare resultat från sådant arbete. Vissa insatser i fråga om information samt service tiU läroanstaltema i skilda angelä­genheter är vidare av den arten att de med fördel fullgörs av verksorga­nisationen. Som jag framhållit i det föregående bör emeUertid beslut sora rör de praktiska fömtsältningama för utbUdnmgen och forskningen fattas så nära själva verksamheten som möjligt. Administrativa och reglerande uppgifier bör i enlighet härmed ankomma på verksorganisa­tionen endast i sådana fall, där kravet på riksgiltighet eller likformig behandling gÖr det naturUgt. En speciell och personalkrävande uppgift av delta slag ar central antagning tiU högskoleutbUdning.

Det är självklart alt en för hela högskolan gemensam verksorganisa­tion skulle innebära påtagliga fördelar såväl för den kvantitativa som för den kvalitativa planeringen och också allraänt för att underiätla kontakterna mellan olika delar av högskolan och fräraja helhetssynen på den grandläggande högskoleutbildningen. Den centrala organisaiionen för högskolan måste emellertid enligt min mening ses i perspektivet av dels den berörda verksamhetens fördelning på olika departements an­svarsområden, dels den lokala högskoleorganisationen.

Jag har i det föregående anslutit raig till U 68:s,bedömning atl jord­brakels högskolor alltjämt skall tiUhöra ansvarsområdet för det departe­ment som handlägger frågor för de berörda näringsgrenerna. Mot denna bakgrund bör inte dessa högskolor på verksplanet saraordnas med hög­skoleorganisationen i övrigt, som kommer att tillhöra utbildningsdepar­tementets ansvarsområde. Jag erinrar om de samordningsmöjligheter som den regionala organisationen här erbjuder. Vidare bör på riksplanet en samverkan mellan den för jordbrukels högskolor gemensararaa sty­relsen och verksorganisationen för högskolan inom utbildningsdeparte­mentets område komma till stånd i aUa frågor av geraensarat intresse.

Som förat närants utgår jag från tills vidare oförändrat huvudmanna­skap när det gäller statUg och kommunal högskoleutbildning. Ett huvud-

 

Prop. 1975: 9                                                         538

motiv för detta är de praktiska svårigheterna att ulan omfattande arbete skilja den del av den komraunala utbildningen, som i framliden bör be­traktas som högskoleutbildning, från den utbUdning —• i första hand gymnasieskoleutbildning — lill vilken den i dag är raer eller raindre starkt knuten. Detsararaa gäller om den statliga sjöbefälsutbUdningen i förhållande till annan utbildning vid sjöbefälsskolorna. Även om delvis olika regelsyslem koramer alt galla för högskoledelen och den övriga delen av berörda enheters verksamhei, bedöraer jag det liksom U 68 vara praktiskt olämpligl att en och sararaa enhet i adrainislralivl hän­seende sorterar under olika centrala myndigheter. Däremot är det ange­läget att den kvalitativa och kvantitativa planeringen på verksnivå så långt möjligt hålls samman för både den slalliga och den komraunala högskoleutbildningen inom utbildningsdepartementets område. Detta är bl. a. en föratsättning för att regeringen skall kunna få etl saralat plane­ringsunderlag i fråga ora främst s;ektorerna för administrativ, ekonomisk och social utbUdning och för vårdyrkesutbildning.

Jag utgår mot denna bakgmnd i Ukhet raed U 68 från alt SÖ i varje fall tills vidare skall vara tUlsynsrayndighet för den högskoleutbildning som har direkta resursmässiga och organisatoriska saraband raed gym­nasieskolan. Det innebär alt SÖ ensam bör centralt handha sådana admi­nistrativa angelägenheter för högskoleutbildningen som följer av detla samband. När det däremot gäller alt utveckla utbildningslinjer och fast­ställa UlbUdningsplaner liksom i fråga om kvantitativ planering och an­slagsframställningar bör enligl min mening en samverkan korama till stånd mellan SÖ och det nya verk som jag i enlighet med U 68:s förslag förordar för huvuddelen av den statliga högskoleutbUdningen. Den när­mare ansvarsfördelningen mellan de båda verken bör övervägas av den centrala organisationskommitté som jag koramer att föreslå i det följan­de, i samråd raed SSK. Utgångspunkter för dessa överväganden bör en­ligt min mening vara att den permanenta beredningsorganisationen inom det nya högskoleverket skaU ha elt planeringsansvar även för de utbild­ningslinjer sora hör tUl SÖ:s tiUsynsområde, att ulbUdningsplaner för så­dana utbildningslinjer skall fastställas av SÖ och det nya verket i samråd saml att samlade anslagsframstäUningar för hela högskolan inom utbild­ningsdepartementets område skall presenteras av dél nya verkel, i fråga om de nyssnämnda utbildningslinjema på grundval av förslag från SÖ.

Jag använder i detta sararaanhang den av U 68 föreslagna benäm­ningen av det nya högskoleverket, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Det ankommer på regeringen alt beslula om benämningen av verket.

UHÄ får sålunda enligt mill förslag dels planerings- och sam­ordningsuppgifter för hela högskolan inom utbildningsdeparleraentels område,  dels tillsynsuppgifler för de statliga högskoleenhetema med

 

Prop. 1975: 9                                                         539

undantag av jordbmkets högskolor. I fråga om kom.munal högskoleut­bildning sora f. n. raeddelas vid enheter frislående från gymnasieskolan eller annan koraraunal utbUdning får frågan ora UHÄ:s uppgifter prö­vas i annat sararaanhang. I fråga ora statiig högskoleutbildning koraraer UHÄ därmed att i princip ta över de samordningsfunktioner som f. n. fullgörs av UKÄ, SÖ, näranden för socionorautbUdning, saraarbels-nämnden för journalisthögskolorna, den för de båda gymnastik- och idrottshögskoloma gemensararaa styrelsen särat statens kulturråd. Det nya verket bör också fylla motsvarande funktioner för bl. a. draraatiska institutet, vars styrelse nu sorterar direkt under regeringen. På kultur­området har vidare f. n. två utredningar provisoriska tillsynsuppgifter, nämligen OMUS i fråga ora rausikhögskolorna och K 73 i fråga om konsthögskolan och konstfackskolan. Dessa uppgifier bör föras över till UHÄ, då vederbörande utredningsarbete har slutförts.

UHÄ bör i enlighet raed U 68:s förslag ledas av en styrelse, i vilken ingår bl.a. företrädare för verksamhet raed anknytning tUl högskole­väsendet samt för arbetslagar- och studerandeintressen. Representation i styrelsen för de anställda inom UHÄ bör kunna förekomma i enlighet med kungörelsen (1974: 224) om personalföreträdare i stailig myndighets styrelse m. ra.

Jag delar U 68 :s bedöraning att UHÄ bör ha en permanent bered-: ningsorganisation för planeringen av utbildning och forskning av i prin­cip sarama slag som det nuvarande UKÄ har i fakultetsberedningama. Som jag nyss nämnt bör denna beredningsorganisation i sin övergri­pande planering täcka hela högskolan inom utbUdningsdepartementets område. Den bör vidare beakta även den högskoleutbildning som hör till jordbruksdepartementels område. En representation för SÖ och för jordbrukets högskolor i närmast berörda beredningar är därför lämplig.

I frågan om beredningsorganisationens utformning har jag för egen del varit tveksam om det är möjligt att — inom raraen för de av UKÄ föreslagna fem beredningarna för utbildning och forskning och med rimliga krav på praktisk funktionsduglighet hos beredningarna — tillgo­dose de många skilda slag av kunskaper, erfarenheter och inlressen som bör bU företrädda i den centrala planeringen för den vidgade och mång-fasetterade högskolan. Möjlighelerna till detta hade enligt rain mening varit större i den av U 68 föreslagna organisationen med fem bered­ningar för gmndläggande utbildning och fem för forskning och forskar­utbildning. HärtUl koramer de av utredningen påpekade svårigheterna att kombinera yrkesutbildningssektorer och fakullelsområden på ett sätt som är tUlfredsslällande med hänsyn till helhelen. Del finns emellerlid inom universitetsområdet en stark opinion för att bevara en för grund­läggande UtbUdning och forskning/forskarutbildning i huvudsak gemen­sara beredningsorganisation. En sådan innebär givelvis vissa fördelar för

 

Prop. 1975: 9                                                         540

befintliga saraband raellan de båda verksamhetsgrenarna. Samtidigt måste den emellertid rimUgen innebära ett minskat inslag av universi-tetsförelrädare i förhållande till vad som i dag gäUer för fakultetsbered­ningama. Med hänsyn till den nämnda opinionen och mot bakgmnd också av de förändringar i sekforslillhörigheten för vissa utbildningar som jag förordat i det föregående anser jag raig dock böra föreslå alt man i varje faU prövar en beredningsorganisation som ansluter till UKÄ:s förslag. Det är emellerlid viktigt att kontakterna meUan forsk-ning/forskaratbildnmg och grandläggande utbildmng mte utvecklas en­bart inom varje beredning och dess område. Kontakter mellan bered-ningama blir också av raycket stor betydelse.

En fördel med den angivna uppläggningen är att förändringarna i för­håUande tiU UKÄ:s nuvarande organisation blir mmdre genomgripande än enUgt U 68:s förslag. Fömtsättningarna för det nya verket att fun­gera effektivt i samband med att högskolereformen genomförs bör där­igenom bli bättre. Om det efter några års erfarenheter visar sig att be­redningsorganisationen iimebär väsendiga svagheter får den givetvis omprövas. Över huvud vill jag framhålla vikten av att det nya högskole­verkets organisation smidigt kan anpassas tUl uppkommande behov. Detta gäller inte bara beredningsorganisationen utan också, som jag strax återkommer tUl, kansUorganisationen.

Jag förordar att det inom UHÄ skall finnas en beredning för de tek­niska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt sektorn för teknisk yrkesutbildning, en beredning för de medicinska, odontologiska och farmaceutiska fakultelema samt sektorn för vårdyrkesutbildning, en beredning för de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna samt sektorn för administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, en beredning för de humanistiska och teologiska fakulteterna samt sektom för UtbUdning för kultur- och informationsyrken och slulligen en be­redning för sektom för utbUdning för undervisningsyrken. Jag är inte beredd att biträda UKÄ:s förslag att den sistnämnda beredningen också skulle svara för planering och ledning av forsknings- och utvecklings­arbetet för högskoleutbUdnuigen;. En sådan ordning skulle enligt min raening innebära betydande risker för alt forsknings- och utvecklings­arbetet på elt olyckligt sätt kom att koncentreras på undervisningsfrå­gor i snävare raening.

•Mitt förslag innebär alltså alt det inora UHÄ tiUs vidare skall finnas sararaanlagt fem permanenta beredningar. I enUghet med UKÄ:s förslag använder jag för dessa benäraningen planeringsberedningar.

Ordförandena i planeringsberedningarna bör i enlighet med nuva­rande ordning inom UKÄ ingå i verksstyrelsen. I planeringsbéredning-arna bör ingå dels förelrädare för verksamhet med anknytning till ve­derbörande berednings ansvarsområde, dels företrädare för de inora hög­skolan verksamma: anställda och studerande. En utgångspunkt bör, i

 

Prop. 1975: 9                                                         541

enlighet med U 68:s förslag, vara att högst hälften av ledamöterna skall hämtas inom högskolan. Självfallet måste vid sammansättningen såväl forskningens och forskarutbildningens som grundutbildningens Uitressen beakias. Det ankommer på regeringen atf besluta om beredningarnas sammansättiung.

BetydelsefuUa planerings-, utvecklings- och samordningsuppgifter i fråga om enskilda linjer eller grupper av likartade linjer fullgörs f. n. centralt av bl. a. utbildningsråden inom UKÄ, frärast inora det tekniska områdei, samt av myndigheter eller organ för olika slag av högskoleut­bUdning, t. ex. nämnden för socionomutbUdning, samarbetsnäranden för joumalisthögskolorna och OMUS. Organ av detta slag bör vid behov kunna firmas för att på riksplanet behandla frågor av geraensarat in­tresse inom olika slag av utbildning. De bör enligt mui raening då knytas till UHÄ:s planeringsberedningar som rådgivande organ. Det bör, som U 68 föreslagit, ankorama på UHÄ att inrätta rådgivande organ av detta slag. Enligt min mening är det särskUt angeläget att så sker inora den förhållandevis heterogena sektom för utbUdnmg för kultur- och informationsyrken. UHÄ bör också kunna inrätta andra rådgivande or­gan av mera perraanent karaklär, t. ex. för frågor om forsknings- och ut­vecklingsarbetet för högskoleutbUdningen och för frågor som är ge­mensamma för två eller flera planeringsberedningar.

Ytterligare ett permanent organ bör enligt min mening finnas inom UHÄ. Iag delar nämligen liksom det stora fiertalel remissinstanser KK:s uppfattning alt företrädare för bl. a. de.studerande och allmän­intressena bör få tiUfäUe att ta del i behandlingen av principiella frågor och frågor sora rör olika slag av bedöraningar i saraband raed den cen­trala antagningen. En antagnuigsnärand bör därför inrättas inom UHÄ. En sådan nämnd kan bli en naturlig centralpunkt för samråd i antag­ningsfrågor mellan olika delar av högskolan. Den bör i princip vara rådgivande raen bör efter delegation också kunna fatta beslut på UHÄ:s vägnar. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.

När det gäUer UHÄ:s kansUorganisation ansluler jag mig till U 68:s bedömning att den bör byggas upp med ulgångspunkt i den permanenta beredningsorganisationen och att kvalitativ och kvantitativ planering inom ett och samma område sålunda bör hållas samman. Med den för­ändring av beredningsorganisationen i förhållande till utredningens för­slag som jag här förordat bortfaller raotiven för den av U 68 föreslagna ordningen med skUda arbetsenheter för å ena sidan planeringsuppgifler för grundläggande utbildning, å andra sidan motsvarande uppgifter för forskning och forskarutbUdning. Sekretariatsfunktionerna för var och en av planeringsberedningarna bör sålunda håUas ihop inom en och samraa arbetsenhet. Vidare bör i enlighet raed U 68:s förslag finnas vissa ar­betsenheter för icke beredningsanknutna frågor.

Antalet arbetsenheter med uppgift att tjäna som sekretariat åt plane-

 

Prop. 1975: 9                                                         542

ringsberedningarna i deras planerings- och utvecklingsarbete måste fast­ställas med utgångspunkt i det totala personalbehovet för sådana uppgif­ter. Jag bedömer det, med hänsyn tiU det antal tjänsleraän sora jag räknar med, som rimligt att uppgiften att fungera som sekretariat åt beredning­arna fördelas på tre arbetsenheter i släUet för — som enligt U 68;s för­slag — på sex enheter. Jag räknar tUls vidare — med hänsyn till vad jag kommer att föreslå i det följande beträffande nuvarande LUP-närandens uppgifter — inte med någon särskUd enhet för basresurser inom UHÄ. I övrigt finner jag U 68:s förskig i fråga om arbetsenheter väl avvägt. Jag räknar sålunda med samraanlagt sju arbetsenheter på byrånivå, näm­ligen, föralom de tre enhelema för direkt beredningsanknutna frågor, en arbetsenhet för forsknings- och utvecklingsarbete för högskoleutbUd­ningen ra. m., en för central antagnmg ra. m., en för budget och bas­resurser och en för personalfrågc>r. Fördelningen av arbetsuppgifter mel­lan de olika arbetsenhelema bör irUedningsvis närraare övervägas av den centrala organisationskommittén och därefter vara en intem verksange-lägenhel.

Sora jag återkommer till i det följande räknar jag — som följd av mina förslag om decentralisering av uppgifter inom högskoleorganisatio­nen — med en totalt sett mindre arbetsmängd på verksnivå än den av U 68 föratsätta. Jag är därför inte beredd alt hell biiräda utredningens för­slag ora orafattningen av lednings- och samordnkigsfunktionema inom UHÄ. Verket bör ledas av en verkschef. Frågan om att ge en av arbets­enhetemas chefer ställning som verkschefens ställföreträdare får prövas i organisationskomraittéarbetet.

Jag viU i detta sammanhang ta upp en lokaliseringsfråga. I det före­gående har jag förordat att antagningen lUl huvuddelen av högskolans utbildningslinjer skall ske centralt. Jag har vidare föreslagit alt SÖ:s nu­varande uppgifter i fråga om lärarulbUdning skall föras över till UHÄ och att det inom det nya verket skall finnas en enhet för central antag­ning m. ra. Enligt statsmaktemas beslut (prop. 1973: 55, InU 1973: 22, rskr 1973: 220) skall bl. a. SÖ:s sektion för intagning tUl läramlbUdning lokaliseras tUl SundsvaU. I saraband med detta beslut fömtsättes emeller­tid att visst utredningsarbete rörande bl. a. SÖ:s uppgifier skulle avvak­tas. Enligt rain mening är det angeläget alt organisationen för central antagning till högskoleutbUdning hålls saraman. Jag utgår från all UHÄ liksom bl. a. det nuvarande UKÄ i sin helhet skall vara förlagt tiU Stock­holra. Med hänsyn tUl de ändrade föratsätlningama bör sålunda enligt min mening beslutet att förlägga SÖ:s nuvarande intagningssektion till Sundsvall återkallas.

TiU UHÄ:s personalbehov återkoraraer jag i det följande.

 

Prop. 1975: 9                                                         543

8.5.3 Lokal- och utrustningsprogramorganisationen

Enligt U 68:s förslag skaU UHÄ överta de centrala saraordningsupp­gifter i fråga om lokal- och utrastningsplanering ra. m. som f. n. ankom­mer på LUP-nämnden. Samtidigt skaU LUP-kommittéerna inordnas i den föreslagna lokala högskoleorganisationen. I vissa remissyttranden har förordats ytterligare överväganden i dessa frågor. Statskontoret och riksrevisionsverket har föreslagit en utvärdering av LUP-organisatio-nens verksamhet, innan slällning tas tUl utformningen av den framtida organisationen för berörda uppgifier. Byggnadsstyrelsen har bl. a. an­sett atl samma ordning för lokal- och utrastningsplanering inom hög­skoleväsendet bör gälla som för andra delar av den statliga förvaltningen.

Jag har för egen del sympati för U 68:s tanke att närraa lokal- och utrustningsplaneringen till planeringen för högskolans ulbildning och forskning i övrigt. Jag finner det eraellertid mol bakgrund av de refere­rade remisssynpunkterna motiverat att, innan några förändringar vidlas, göra en utvärdering av den nuvarande LUP-organisationen, som lillkora i saraband med 1964 års universitetsreforra. Jag avser alt i annat sara­raanhang föreslå regeringen att låta företa en sådan utvärdering och pröva vilka förändringar den kan ge anledning till. I avvaktan på att un­derlag för en bedöraning av dessa frågor föreligger bör LUP-organisa­tionen i huvudsak beslå.

8.5.4 De vetenskapliga bibliotekens organisation

Statskontoret har slutfört ett omfattande utredningsarbete rörande bl. a. de vetenskapliga bibliotekens organisation och administration. I bl. a. statskontorets slutrapport behandlas vissa organisatoriska frågor som jag funnit det lämpligt att ta upp i detla sammanhang.

Statskontoret föreslår att de vetenskapliga bibUoteken vid universitet och högskolor på en och samma högskoleort skall föras samraan i en ge­mensam bibUoteksorganisation, understäUd den av U 68 föreslagna hög­skolestyrelsen. De oUka institutionsbibUoteken skall enUgt förslaget in­ordnas i den sammanhållna organisationen med karaktär av filialbiblio­tek. Meningama om statskontorels samordningsförslag är delade i re­missyttrandena, i första hand beträffande organisaiionen på de störsia universitetsortema.

Förslaget att inordna institutionsbibUoteken som filialer i vederbö­rande läroanstalts bibliotek finner jag väl grundat. Statskontorets förslag i övrigt rörande bibliotekens inre administration finner jag inte anled­ning att behandla i detta sammanhang. De ger värdefulla utgångspunk­ter för i första hand berörda lokala myndigheters planering.

Frågan om principerna för den yttre organisaiionen av de veten­skapliga bibUoteken måste ses i perspektivet av den institutionella orga-

 

Prop. 1975: 9                                                         544

nisation av högskolan som jag förordat i det föregående. På de högsko­leorter där det endast komraer att fumas en statlig högskoleenhet bör självfallet förekommande statliga biblioteksresurser knytas till denna. För de högskoleorter som kommer att ha flera statiiga högskoleenheter inom utbildningsdepartementets område, i första hand Stockholm och Göteborg, erbjuder sig enligt min bedömning två alternativ.

Det ena altemativet är att även fortsättningsvis knyta varje bibliotek tiU viss enhet och sålunda ställa, det under ledning av dennas styrelse. Styrelsen bör som jag förut anfört kunna inrätta särskilda ledningsorgan för serviceinrättningar såsora bihiliotek. Ett bibliotek bör vid delta alter­nativ givetvis kunna vara gemens;amt för flera högskoleenheter, även om det administrativt är knutet tiU en av dem. Det är vidare ändamålsenligt att regionstyrelsen beträffande bibUoteksverksamheten likaväl sora i fråga om annan verksarahet har möjUghet att bevaka frågor om sam­ordning och samplanering mellan samtliga enheter.

Det andra altemativet är att de skilda universitets- och högskolebib­lioteken saraordnas på i princip det av statskontoret föreslagna sättet. Den administrativt sammanhållna biblioteksorganisationen bör i så fall enligt min mening knytas till regionslyrelsen, under vilken den kan ledas av en särskild bibUoteksnämnd e. d.

Med en lösning enligt det senare alternativet krävs eraellertid sär­skilda forraer för att anvisa raedel för biblioteksverksarahelen, vilket in­nebär att en samordning med anvisningen av medel för högskoleenheter­nas UtbUdning och forskning i övrigt försvåras. Mot denna bakgrund bör enUgt min mening de fortsalla övervägandena fÖr berörda orters del utgå från det förra alternativet. De regionala organisationskommilléerna bör få i uppdrag att, givelvis med anlitande av särskild biblioteksexper­tis, pröva också frågan om biblioleksorganisationen på berörda orter.

Övervägandena om biblioteksiorganisationen i Stockholra bör inne­fatta vissa specieUa frågor. För det försia bör frågan ora elt inordnande i den slalliga biblioteksorganisalionen av Velenskapsakaderaiens biblio­tek, vilket f. n. fungerar som forskningsbibliotek inom det naturveten­skapliga området för bl. a. universUelet, tas upp till prövning i detla sam­manhang.

För det andra bör Musikaliska akademiens bibliotek uppraärksara­raas. De nuvarande förhållandena är sådana alt raan närraast kan säga att staten och Musikaliska akademien delar huvudmannaskapet för bib­lioteket. Jag räknar tills vidare uite med några förändringar rörande huvudmannaskapet. Jag avser att senare återkomraa till regeringen i denna fråga.

För det tredje aktualiseras frågan ora de uppgifier sora kungl. biblio­teket f. n. fullgör. Dessa uppgifter gäller frärast vissa för det statiiga bib­lioteksväsendet i landet gemensararaa funktioner särat biblioteksservice inom vissa ämnesområden till högskoleutbildningen öch forskningen vid

 

Prop. 1975: 9                                                         545

universitetet i Slockholm. EnUgl rain raening bör principielll en åtskill­nad göras organisatoriskt mellan dessa båda huvuduppgifter. Jag anser det sålunda mest ändaraålsenUgt att den del av kungl. biblioteket som avser service tiU utbildning och forskning så långt möjligt inordnas i högskolans bibUoteksorganisation. Frågan om den framtida organisatio­nen för de funktioner vid kungl. biblioteket som inte naturligt kan in­ordnas i biblioteksorganisationen för högskolan i Stockholm samman­hänger med den av statskontoret väckta frågan ora ett centralt lednings­organ för vissa geraensamraa uppgifter i fråga ora de vetenskapliga bibUoteken. Jag går nu över till denna fråga.

Statskontoret grapperar de för forskningsbiblioteken gemensamma ar­betsuppgifterna i tre funktioner: dels planering och ulveckling, dels bib-liografisk dokumentation, dels driften av det dalorbaserade informa-tionssyslerael LIBRIS. Enligt statskontoret bör ett centralt ledningsor­gan inrättas för dessa uppgifter, i första hand genora en ombildning av det nuvarande forskningsbiblioteksrådet. Statskontoret diskuterar två,al­ternativ för organisationen av ett sådant organ: antingen en närand knuten till det föreslagna UHÄ eller också en särskild myndighet — ett biblioteksinslitut — med egen styrelse. Den senare lösningen ak­tualiserar enUgt statskontoret frågan om bl. a. den fraratida organisatio­nen för de uppgifter som f. n. fullgörs av statens råd för vetenskaplig in­formation och dokumentation (SINFDOK). Remissopinionen i fråga om det av statskontoret föreslagna centrala ledningsorganet väger när­mast över till förraån för lösningen raed etl fristående biblioleksuistitUt.

För egen del finner jag ett centralt ledningsorgan på de vetenskapliga bibliotekens oraråde raed i huvudsak de föreslagna uppgifterna väl moti­verat. Detta nya biblioleksorgan bör bygga på den kärna av nationella biblioleksuppgifler sora f. n. fullgörs av kungl. biblioteket och forsk­ningsbiblioteksrådel. Även ansvarel för drift ra. m. av det dalorbaserade informationssysteraet LIBRIS, vUket tills vidare ligger hos statskontoret, bör föras över till ledningsorganet liksom visst ansvar för den verksam­het som — ofta raed internationell anknytning — byggts upp vid univer­sitet och högskolor med slöd av bl. a. bidrag från SINFDOK. Elt led­ningsorgan av här antytt slag bör vidare kunna skapa förutsättningar för en utbyggd samverkan raellan forskningsbibliotek och folkbibliotek.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att låta utarbeta närmare förslag ora hur den centrala ledningen av de vetenskapliga biblioteken i här berörda delar skall organiseras. Arbetet bör bedrivas i samråd med den centrala organisationskommittén för högskolerefor­men. En ulgångspunkt bör enligt min raening vara att UHÄ skall ha i vart fall det ansvar för anslagsframställningar ra. ra. även i fråga ora de vetenskapliga biblioteken uiora högskolan sora f. n. åvilar UKÄ. Ut­redningsarbetet bör i fråga om uppgifier som nu fullgörs vid kungl. biblioteket — raed hänsyn tiU vad jag anfört i det föregående — säm-

35    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 9

 

Prop. 1975:9                                                          546

ordnas med övervägandena ora biblioleksorganisationen för högskolan i Stockholra.

Jag vill vidare erinra om vad chefen för induslrideparlemenlet anfört vid sin anmälan av anslaget Slyrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling för nästa budgetår (prop. 1975:1 bU. 15 s. 143) om en översyn av SINFDOK:s uppgifter ra. ra. Det av raig föreslagna utredningsarbetet rörande elt c;entralt biblioteksorgan bör samordnas raed denna översyn.

8.6 Anslagssystem m. m.

U 68 förordar att anslagssystemet för högskoleväsendets del skall grundas på olika ändamäl och inte på indelningen i myndigheter. Utred­ningen föreslår att medel för forskning och forskarutbUdnmg alltjämt skaU anvisas fakultetsområdesvis, medan medel för grundläggande ut­bUdning skall anvisas enUgt följande: för allmänna utbildningslinjer un­der ett anslag för var och en av de fem yrkesutbildningssektorema, för lokala och individuella utbUdnin,gslinjer under ett anslag och för enstaka kurser under ett anslag.

Den anslagsmässiga åtskillnad U 68 föreslår meUan å ena sidan grandläggande utbUdning, å andra sidan forskning och forskarutbild­ning är inte avsedd alt innebära t. ex. alt en viss typ av lärartjänster helt förs tiU den ena eUer den andra verksarahetsgrenen. Tvärlora förordar utredningen en ökad lokal frihel: att utnyttja de samlade lärarresurserna med hänsyn tiU förekommande uppgifter. U 68 föreslår en större frihet i resursdispositionen också i det avseendet att någon uppdelning på anslag för olika slag av kostnader, t. ex. lärarlöne- och driftkostnader, inte skall förekomma.

För egen del ansluler jag raig tiU U 68:s ulgångspunkt atl statsmakter­nas awägiung av resurser till högskolans verksamhet skall göras i försia hand från ändaraålssynpunkt. Den omläggning från läroanstallsanslag lill fakultetsanslag, sora för universilelsorarådets del genorafördes i mitten av 1960-talet, var ett steg i denna riktning. Den pågående försöksverk­samheten med programbudgetering vid vissa högskolor syftar lill en yt­terligare UtveckUng av ändamålsimiklningen i anslagssyslemel.

En anslagsmässig åtskillnad meUan grundläggande utbildning och forskning/forskaratbUdning är enUgt min raening angelägen för alt slats­raaktema skall få en överblick och bättre raöjligheter atl göra avväg­ningar i stort raellan de båda verksarahetsgrenarna och raellan olika ändaraål dels inora hela fältet av grundutbUdning, dels inom hela fältet av statsunderstödd forskning, såväl inora sora utora universitets- och högskoleorganisationen.

En anslagsraässig åtskillnad raeUan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning utesluter inle på någol sätl en resursraässig

 

Prop. 1975:9                                                          547

geraenskap meUan de båda verksarahetsgrenarna i det dagUga arbetet inora institutioner och högskoleenheter. Tvärtora vUl jag erinra ora att jag i det föregående framhållit det värde en sådan geraenskap kan ha. Jag vUl också hänvisa tUl de övervägande goda erfarenheterna från för­söksverksaraheten raed prograrabudgelering. TUl vissa frågor ora hög­skoleenheternas interna planering och budgetering återkoraraer jag i det följande.

Sora jag redovisat i prop. 1975:1 (bU. 10 s. 267) har i anslutning till arbetet inora ledningsgruppen för programbudgelarbetet avseende högre utbildning och forskning förberedelser påbörjats för en anslagsomlägg­ning, sora innebär frärast att de nuvarande fakultetsvis anvisade an­slagen delas upp på å ena sidan grundläggande utbUdning, å andra sidan forskning och forskarutbildning. Jag avser att låta detta förberedelsear­bete fortsätta med utgångspunkt i de riktiinjer för det fraratida anslags­systemets utforraning som jag nu föreslår.

När det gäUer forskning och forskaratbUdning inora utbildningsde­partementets område utgår jag liksom U 68 från att raedel tiUs vidare skall anvisas för fakultetsoraråden. Frågor om förändringar i anslagsin­delningen härvidlag får prövas i anslutning till de överväganden om or­ganisationen för planering m. ra. av forskningen och forskarutbildningen sora jag berört i det föregående.

När det gäller grundläggande utbildning har jag i det föregående an­fört att jag anser den av U 68 föreslagna indelningen i yrkesutbildnings­seklorer ändamålsenlig för bl. a. övergripande planering och resursför­delning. Jag ansluter mig därför tiU förslaget all medel för den sektors-fördelade delen av högskolans utbUdningsutbud — dvs. de allraänna ut­bUdningslinjerna — skall såvitt avser utbildningsdeparleraentels oraråde anvisas under ett anslag per yrkesutbildningssektor. För huvuddelen av den kommunala högskoleutbildningen blir dét — liksom för motsvaran­de utbildning i dag — fråga om statsbidrag. I avvaktan på resullat av SSK:s arbete bör enligt rain raening endast erforderliga tekniska juste­ringar göras i nuvarande statsbidragsregler. Regeringen torde få åter­komma till riksdagen med förslag om sådana förändringar. Även raedel för kommunal högskoleutbUdning bör emeUertid i enlighet raed U 68:s förslag anvisas sektorsvis för alt en sairilad överblick skall underlättas. Detsararaa bör gälla i fråga om sådan enskild högskoleutbildning raed statsbidrag vilken är att jämställa med allmän utbUdningsUnje.

För den del av den grundläggande högskoleutbildningen som inle för­delas på yrkesutbildningsseklorer centralt bör medel anvisas under sär­skilda anslag. Jag ansluter raig till U 68:s förslag att raedel här skall an­visas under ett anslag för lokala och individuella utbUdningslinjer och ett anslag för enstaka kurser.

Val av resurser för att inom högskolan nå uppstäUda mål bör enligt min mening i ökad utsträckning bli en lokal angelägenhet. I likhet med

 

Prop. 1975: 9                                                         548

U 68 anser jag därför att belräffande såväl forskning och forskarutbild­ning som grundläggande utbUdning medel för verksamhet inom olika områden bör anvisas utan uppdelning på olika slag av kostnader, t. ex. läraravlönings- och driftkostnader. Till frågor om hur innehavare av olika slag av lärartjänster skall kunna tas i anspråk för olika verksamhe­ter återkommer jag i det följande i samband raed att jag tar upp tjäns­teorganisatoriska frågor. Det är angeläget att man lokalt får en ökad fri­het också att göra avvägningar mellan å ena sidan direkta ulbildnings-och forskningsresurser, å andra sidan resurser för förvaltningar, biblio­tek, fastighetstjänst och andra serviceinrättningar. Frågan om föränd­ringar i formerna för medelsanvisning för sistnäranda ändamål får prö­vas i det fortsatta utvecklings.arbetet avseende programbudgetering m. m.

Jag skall så något närmare beli.andla utformningen av de nya anslagen för gmndläggande högskoleutbUdning.

De flesta allmänna utbUdningslinjema i U 68:s förslag, i huvudsak linjerna utanför de nuvarande fUosofiska fakulteternas område, har som jag förat nämnt direkta motsvarigheter i dagens utbildningsorganisation. Platsantalet vid dessa linjer är i regel begränsat. Medel anvisas norraalt för linjema sora helhet. Centrala bestämmelser om resursernas fördel­ning på t. ex. kurser och ämnesområden finns inte i samraa utsträckning som vid fUosofisk fakultet eller saknas helt. Förändringen för dessa lin­jers del i samband med en anslagsomläggning efter de av raig förordade riktiinjerna blir i praktiken inte stor.

För övriga linjer, i huvudsak linjerna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område, blir föränclringen i samband med ett införande av det föreslagna syslemet för med(;lsanvisning större. Tillträdet tUl denna del av högskoleutbildningen är f. n. i regel fritt för den sora är behörig. TiUdelningen av lärarkrafter är enligt centrala bestäraraelser relaterad tiU studerandeantalet i studiekurser och inora ämnesområden. Både del lokala och det centrala planerings- och resursfördelningsarbetel är äm­nes- och institutionscentrerat. Utbildningslinjerna spelar i delta sam­manhang en mycket begränsad roll.

En utveckling av utbildningsUnjeorganisationen också inora den del av högskolan som motsvarar de nuvarande fUosofiska fakulteterna förutsät­ter enUgt min mening bl. a. att den ekonomiska planeringen och fördel­ningen av resurser lokalt och centralt i första hand baseras på linjerna. På samma sätt som redan skett inom vissa områden bör sålunda schablo­ner även här utarbetas för berälcning av utbUdningskostnaderna under olika förutsättningar. Självklart måste sådana schabloner för en enskild UtbUdningslinje bygga på bedömningar av koslnaderna för de kurser som ingår i vederbörande linje. Ett väsentUgt inslag i den av U 68 föreslagna ordningen är emeUertid att de resiurser som disponeras för utbUdning på en linje skall fördelas lokalt med hänsyn tUl lokala förhålländen och lo-

 

Prop. 1975:9                                                          549

kala prioriteringar av behoven inom linjen. EnUgt min mening är en så-- dan ordning ägnad att öka smidigheten och effektiviteten i resursutnytt­jandet också inom denna del av högskoleutbildningen och därmed att främja utvecklingen av utbUdningens innehåll och organisation. Några cenirala bestämmelser om fördelningen av resurser mellan olika kurser och ämnesområden bör således inte finnas i det nya systemet.

De strävanden mot en friare resursdisposition som jag senast antytt bör givetvis inte begränsas till att avse den enskilda utbildningslinjen. Ett av U 68:s huvudsyften är att ge möjlighet för lokala avvägningar också beträffande grapper av likartade utbUdningslinjer. Grupperingen av linjema i yrkesutbildningsseklorer spelar här en huvudroll.

Enligt den av U 68 föreslagna ordningen skall regeringen, i samband med alt den föreslår riksdagen att anvisa raedel för utbUdning inom en' viss yrkesutbUdningssektor, redovisa det antal utbildningsplatser per linje eller grupp av linjer för vilket medel beräknats. Regeringen skall vidare efter riksdagens beslut fördela varje sektorsanslag på högskoleen­heter. I samband härmed kan det i vissa fall vara motiverat att fixera ett visst antal utbUdningsplatser eller specialdestinera ett visst belopp för en viss UtbUdningslinje eller grapp av linjer. I princip bör emellertid enligt U 68 såväl den exakta dimensioneringen av kapaciteten på den enskilda linjen som fördelningen av resurser meUan linjer inom de givna raedelsi-ramarna vara en angelägenhet för vederbörande högskoleenhet.

Jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenUg med hänsyn tUl syftet att ge å ena sidan statsmakterna möjlighet tUl övergripande styr­ning av fördelningen av utbUdningskapacitet och utbildningsresurser meUan områden, å andra sidan högskoleenheterna möjlighet alt sraidigt tiUgodose varierande önskemål och behov inorii de uppdragna raraarna. Med den angivna ordningen kommer den av regeringen tänkta fördel­ningen av sektorsanslagen på högskoleenheter m. m. att anges i budget­propositionen. Detta iimebär att högskoleenheterna redan i januari får kännedom om de belopp som de erUigt regeringens förslag kommer atl disponera det följande budgetåret. Någon fördelning av medel genom t. ex. central myndighet måste inte — som nu delvis sker — avvaktas beträffande dessa anslag. Det är uppenbart att en sådan ordning måste vara av stort värde för det lokala planerings- och budgeteringsarbelet inför det kommande budgetåret.

När det gäller lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser är, som jag framhållit i det föregående, ett huvudsyfte att utbii-dets inriktning och fördelning skall fastställas rejgionalt och lokall, inte centralt. Det Ugger i sakens natur alt statsmakternas medelsanvisning i denna del i försia hand får karaktär av resursramar för de olika hög­skoleregionerna. Det är med hänsyn till den regionala öch lokala plane­ringen väsentUgt att också här den tänkta fördelningen, då på regioner, anges redan i budgetpropositionen.

 

Prop. 1975: 9                                                         550

Regeringens förslag till riksdagen om raedelsanvisning för lokala och individueUa utbildningslinjer samt enstaka kurser måste givetvis bygga på antaganden om ett ungefärligt antal studerande och ora en genom-snittUg kostnad per studerande. Den faktiska användningen av berörda anslag kommer emeUertid att bli beroende av vilka linjer och kurser som inrättas och vUken utbUdningskapacitet man väljer för dessa. Själv­fallet bör statsmakterna även med en sådan principiell uppläggning kunna, där så är motiverat, ange antingen att raedel beräknals för ell visst antal platser på en viss linje eller kurs eller att etl visst belopp är avsett för ett visst ändamål. Som U 68 påpekat kan statsmakterna också ange ett lägsta, kanske även ett högsla, antal utbildningsplatser att tas i anspråk inom ramen för de anvisade medlen. Fördelningen av medlen för lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser bör emellertid vara en angelägenhet för regionstyrelsema.

Att regionstyrelsen skaU ha som en huvuduppgift alt svara för en samplanering inom regionen i fråga om den här diskuterade delen av ut­bUdningsutbudet innebär, som jag redan berört, inte att det är ändaraåls­enligt att på den regionala nivån lägga utbildningsadramistrativa beslut som rör enbart en läroanstalt — om t. ex. inrättande av en Imje eller kurs, faslstäUande av ulbildnings- eUer kursplan, etc. Den styrning av utbudet av lokala utbildningsUnjer och enstaka kurser vid de olika lä­roanstalterna som kan vara nödvändig av regionala samordningsskäl bör sålunda komma tiU uttryck genom att regionstyrelsen — på sararaa sätt sora, enligt vad jag nyss diskuterat, regeringen — i samband med sin medelsanvisning anger de fömtsättningar för läroanstaltemas användning av raedel för dessa ändamål som den finner påkallade.

Enligt U 68:s förslag skall resurserna för lokala och individuella ut­bildningslinjer samt enstaka kuiser helt anvisas till de statliga högsko­leenheterna, detta för att centrala fördelningar meUan statlig och kora­raunal utbildningsorganisation skaU imdvikas. Med den regionala hög­skoleorganisationen som ett iniitrament för bl. a. samordning mellan statlig och kommunal utbUdning finns det enligt min mening inle skäl för en sådan begränsning. Lokal eUer mdividueU utbildnmgslinje samt enstaka kurs bör sålunda kunna anordnas även inom kommunal utbild­ningsorganisation. Resurser bör då anvisas av regionstyrelsen till veder­börande kommun eller landslingskoraraun, varvid en utgångspunkt bör vara de statsbidragsregler sora gäller beträffande närraast raotsvarande allmänna utbUdningslinje.

Jag skall i detta sammanhang ta upp ytterUgare ett par frågor sora rör planerings- och budgeteringsprocessen i den föreslagna högskoleorgani­sationen.

Vad beiräffar årliga anslagsframställningar har universitetsområdet f. n. den mest kompUcerade ordningen inom högskoleväsendet. Arbetet påbörjas här redan under hösten. Sedan institutionerna i januari avgetl

 

Prop. 1975: 9                                                         551

förslag och utbUdningsnämnderna yttrat sig över dessa avger fakulteter/ sektioner förslag tUl UKÄ senast den 1 mars. Konsistoriet yttrar sig där­efter, omkring tre veckor senare, till UKÄ över fakulteternas/sektioner­nas förslag. Inom UKÄ behandlas anslagsfraraställningarna i fakultets-beredningarna under våren och slutbehandlas normalt av verksstyrelsen i juni för att — enligt den för statsförvaltningen generellt gäUande ord­ningen — ges in tUl utbUdningsdeparteraentet före den 1 sepiember. Det finns anledning att granska denna procedur mot bakgrund av mina för­slag om den institutionella organisationen av högskolan.

Det i det föregående föreslagna syslemet för lolaldiraensionering av den grundläggande utbUdningen bör underlätta en långsiktig planering. Samtidigt ökar eraellertid med ett ändamålsinriklat anslagssystem kraven på samordning från enhetsslyrelsernas sida, bl. a. när det gäller konkreta förslag om tjänster ra. ra. sora är geraensamraa för grundläggande ut­bildning och forskning/forskarutbildning.

Jag bedöraer det mot denna bakgrund som rimligt att i den nya orga­nisationen de lokala rayndigheterna skall ha i stort sell samma tidsut-ryrarae till förfogande för arbete raed årliga anslagsframställningar som man f. n. har vid bl. a. universiteten. Delta innebär alt enhelsstyrelsema bör avge sina förslag — eller, i fråga om forskning och forskarutbild­ning, sina yttranden över fakulletemas/sektionernas förslag — omkring den 15 mars, dvs. ungefär två månader efter det alt innehållet i budget­propositionen för det närmast följande budgetåret blivit känt.

Enligt mina förslag i det föregående skaU regionstyrelserna yttra sig över enhetsslyrelsernas m. fl. anslagsframställningar. Regionstyrelsemas yttranden skall innefatta samlade bedöraningar och prioriteringar rö­rande utbyggnaden och utvecklingen av regionens gmndläggande hög-skoleutbildnmg. Jag vUl i saramanhanget peka på alt detla förutsätter alt också de kommunala styrelserna för högskoleutbildning inora nyss angi­ven tid redovisar planeringsunderlag beträffande ulveckling av veder­börande korarauns utbud av högskoleutbUdning och av kapaciteten för denna ulbildnmg. Med den angivna utgångspunkten måste regionsty­relsernas bedömningar göras inom den lidsram som f. n. står till för­fogande för arbetet med anslagsframställningar på verksnivå. Även om de regionala bedömningarna i vissa avseenden underlättar arbe­tet för de centrala myndigheterna, är det enligt min raening inte rim­ligt att dessas arbete med anslagsframställningar skall påbörjas först då regionstyrelsernas yttranden föreligger. Jag anser därför att de lokala slyrelsemas anslagsfraraställningar (raolsv.) bör avges direkt till central rayndighet men samtidigt i avskrift tUlställas vederbörande region-styrelse. Arbetet på verksnivå kan då inledas ungefär enligt nuvarande ordning för att sedan så snart som möjligt tillföras också bedöraning­arna i regionstyrelsernas yitranden. Ora de sistnämnda kommer in om-

 

Prop. 1975: 9                                                         552

kring den 1 maj, bör del vara möjligt att i UHÄ:s styrelse slutbehandla anslagsframställningarna före sommaren.

En ändamålsinriktning av ans!lagssyslemel i förening med en ordning som innebär att lärarkrafter och andra slag av resurser tas i anspråk för ändaraål som skall bekostas från skilda anslag i riksstaten släller, sora U 68 frarahåUit, nya krav på högskoleenheternas interna planering och budgetering. På ett helt annat sätt än t. ex. det nuvarande konsistoriet måste i den föreslagna organisationen enhetsstyrelsen ha elt samman-håUande ekonomiskt ansvar. En viktig uppgift för styrelsen blir att ga­rantera — inte minst de för forskning/forskarutbildning och grundläg­gande UtbUdning gemensararaa — institutionerna kontinuitet och stabili­tet i resurshänseende.

Enhelsslyrelsen raåste sålunda se till att medel från de oUka ändamåls­inriktade anslagen avsätts så alt på kort sikt fasta kostnader täcks. De bedömnuigar styrelsen gör vad gäller behovet av medel för resurser av detta slag ger utgångspunkterna för planeringen av den "rörliga" delen av resurserna. I denna planering utgår jag från att linjenämnder, fakul-tels/sektionsnärander och institutioner, envar inora silt område, skall medverka på i princip samraa sätt sora beträffande anslagsframställ­ningar och därigenom ge enhetsistyrelsen underlag för att fastställa en tolalbudget.

8.7 Tjänsteorganisatoriska frågor m. m.

Med utgångspunkt i nuvarande förhållanden räknar U 68 raed tre slag av lärartjänster, nämligen tjänster avsedda företrädesvis för forsk­ning och forskaratbildning, företrädesvis för grundläggande utbUdning och helt för grundläggande utbildning. Många skUlnader finns i dag mellan tjänster av principieUt likartat slag. De förenklingar och fören-hetliganden av tjänsteorganisationen som kan bli akluella får enligl U 68 genomföras successivt i samband med och efter en reformering av den institutionella organisationen. På sikt bör raan söka uppnå en ordning med färre slag av lärartjänster och en så långl möjligt enhetlig ulform­ning av bestämmelsema för varje slag av Ijänst.

Jag delar U 68:s bedömning att en enhellig syn på högskoleutbild­ningen bör återspeglas i en utjämning av sådana skillnader raellan lärar­tjänster av i princip likartat slag som inlé är sakligt motiverade med hänsyn till skUda behov inom oUka utbUdningar. Allraänt bör också beaktas värdet av att förenkla tjänsteorganisationen för alt fräraja smi­dighet i utnyttjandet av de saralade resurserna.

Det blir i första hand aktuellt atl ta upp frågor ora förändringar i tjänsteorganisationen i sådana faill där befintliga enheter, sora orafattar tjänster av likartat slag, förs sararaan. Beträffande den statliga högsko­leorganisationen har jag i det föregående för utbyggnadsorternas del ta-

 

Prop. 1975:9                                                          553

git slällning för vissa sådana saramanläggningar. Det är emellertid nöd­vändigt atl se de tjänsteorganisatoriska frågorna i ett riksperspektiv så alt lärartjänster av ett och samraa slag kommer att behandlas lika över hela landet. Av detta skäl bör regeringen enligt min mening avvakta or­ganisationskommittéernas förslag om indelningen i högskoleenheter på de nuvarande universitetsorterna, innan förändringar i lärartjänstorgani­sationen aktualiseras. Oavsett sådana förändringar bör ett effektivt ut­nyttjande av de samlade lärarresurserna i den nya organisaiionen under­lättas bl. a. genom alt tjänst vid statlig högskoleenhet regelmässigt skall kunna vara förenad med tjänstgöring även vid annan sådan enhet, i försia hand inom vederbörande högskoleregion. Skyldighet atl tjänst­göra vid annan enhet bör dock föreligga endast då underlag för tjänst­göring saknas vid den enhet där tjänsten är placerad.

Jag vill i sammanhanget erinra om att forskarutbildningsutredningen enligt sina direktiv har att utreda bl. a. frågan ora forskarkarriärens ut­formning.

I fråga om den kommunala högskoleutbildningen utgår jag Uksom U 68 från att det i stor utsträckning kommer alt bli fråga om att anlila lä­rare inom gymnasieskolan. MöjUgheter bör emellerlid öppnas för att låta också lärare vid statlig högskoleenhet eller motsvarande fullgöra del av sin tjänstgöringsskyldighet i kommimal högskoleutbildning.

U 68:s förslag i sig ger inte anledning att ta upp frågor om behörig­hetskrav och befordringsgrunder för olika slag av lärartjänster. Utred­ningen om professorstUlsättning har emellertid behandlat dessa frågor beträffande professorstjänster ra. ra. inom UKÄ-området och vid jord­brukets högskolor. UKÄ har i en promeraoria lagit upp raotsvarande frågor beträffande universitelslektorat. Jag finner det naturligt att ta upp vissa förslag i detta sararaanhang. Vad jag anför ora professors­tjänster gäller härvid inte tjänster vid högskolorna på kulturområdet.

Ulredningen om professorstiUsättning föreslår bl. a. atl befordrings­grunden vid tUlsättning av tjänst som professor eller biträdande profes­sor skall vara graden av sådan vetenskaplig och pedagogisk skickUghet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och beskaf­fenhet i övrigl. SärskUd vikt skall enligt förslagel fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visals genom egen forskning särat planering eUer ledning av forskning, särat härutöver vid pedagogisk skicklighet, sora visats ge­nom forskarhandledning, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. Uiredningens förslag har i huvudsak tillstyrkts av remissinslanserna. Också jag finner det väl avvägt med hänsyn till atl professorstjänslerna i första hand är avsedda för forsk­ning och forskarutbildning. Jag avser att i annal sammanhang föreslå regeringen att meddela bestämmelser om befordringsgrund beträffande professorstjänster m. m. av den angivna innebörden. Dessa bestämmelser bör träda i kraft samtidigt som förändringar i tUIsättningsförfarandet ge­nomförs på grundval av utredningens förslag.

 

Prop. 1975: 9                                                         554

UKÄ:s förslag ora befordringsigrund för tjänst som universitetslektor innefatlar samma grundläggande bestämraelse om vetenskaplig och pe­dagogisk skicklighet som det nyssnämnda utredningsförslaget beträf­fande professorstjänsler. UKÄ fijrordar eraellertid i fråga ora universi­ tetslektorstjänster att särskild vikt skall fästas vid pedagogisk skicklighet i vid mening. Remissopinionen är delad, Många reraissinstanser förordar att vetenskaplig och pedagogisk skicklighet skall tillraätas lika vikt som befordringsgrunder.

För egen del viU jag, i linje raed intentionerna bakora universitelslek-torstjänstemas tillkorast (jfr prop. 1958: 104, SU 1958: B 48, rskr 1958: B 76), frarahåUa alt dessai tjänster företrädesvis är avsedda för grundläggande utbUdning. Att <;nligl min mening universitetslektorer m. fl. bör få förbättrade möjligheter att deltaga i forskaratbildning och forskning rubbar inte denna utgångspunkt. Viss vetenskaplig kompelens bör liksora hittUls krävas för behörighet lill universitetsleklorat (raolsv.). Vetenskaplig skicklighet bör beakias också som befordringsgrund. Jag vill emellertid slå fast alt pedagogisk skicklighet, visad genora förraåga atl undervisa, planering och ledning av undervisning saml utarbetande av läromedel, bör vara den tyngst vägande befordringsgrunden vid tUl­sättning av universitelslektorat- Jag avser att i annat samraanhang före­slå regeringen att meddela beslämmelser av denna innebörd- Också dessa bör träda i kraft i saraband med de nya regler för tUIsättningsförfarandet som jag kommer att föreslå i det följande.

U 68 tar vidare upp frågor om sådana ledningsfunktioner inom de statliga högskoleenheterna som är kopplade till vetenskapliga och peda­gogiska uppgifter eller förutsätter vetenskapliga och pedagogiska kvalifi­kationer, dvs. bl. a. reklorsljänsler. Belräffande tjänster av delta slag gäller, sora jag ser det, i princip delsamma som jag i del föregående anfört beträffande lärartjänster. Organisatoriska frågor om reklorsljäns­ler ra. m. bör sålunda behandlas i saraband med frågor om indelningen i högskoleenheter på universitetsorterna. Jag går nu över till frågor om fiDrraer för tillsättning av lärartjänster. U 68 påpekar att den nivå, på vilken även tjänster av myckel likartal slag tiUsätts, f. n. varierar inom högskoleväsendet. Exerapelvis tillsätts ordinarie universitetslektorsljänsler av regeringen, medan ordinarie lek­torat vid lärarhögskolorna, även sådana med i princip samma kompe­tenskrav ra. ra. som universilelslektorsljänsler, tUlsätts av SÖ. U 68 utia-lar sympati för en ökad lokal tillsättnmg av lärartjänster, bl. a. i anslut­ning tUl vad som är vanligt i andra länder. Ulredningen anser det under alla förhållanden nödvändigt alt i saraband med en reformering av hög­skoleorganisationen olika slag av leklorsljänster kommer alt tillsättas i samma ordning. Atl återföra tillsättningen av leklorsljänster vid de nu­varande lärarhögskolorna till regeringen bedömer utredningen inte som realistiskt. U 68 förordar därför att samtiiga ordinarie eller extra ordina-

 

Prop. 1975: 9                                                         555

rie leklorsljänster vid högskolor inom utbildningsdepartementets om­råde skall tUlsättas av UHÄ. De remissinstanser inom universUelsområ-del sora yttrar sig i frågan lar i regel avstånd från förslagel all flytta tUl­sättningen av bl. a. universitetslektorsljänsler från regeringen till UHÄ.

För egen del har jag förståelse för det principiella önskemålet att de högsta företrädesvis för gmndläggande utbUdning avsedda tjänsterna, universitelslektorat och motsvarande, skall tillsättas på samma nivå som de högsta företrädesvis för forskning och forskarutbildning avsedda tjänstema, professors- och biträdande professorstjänster. Någon föränd­ring av tUlsättningsinstans för sistnämnda tjänster, vilka nu lillsälls av regeringen, är emellertid enligt min bedönming f. n. inte aktuell. En en­hetlig ordning för hela gruppen lektorstjänster är samtidigt nödvändig. Att återföra beslutanderätt i en viss gmpp av ärenden till en högre nivå i organisaiionen finner jag oförenligt raed grandtankarna i en reform, vilken som ett huvudsyfte har alt decentralisera ansvar och befogenhe­ter. Jag biträder mot denna bakgrund U 68:s förslag alt ordinarie och extra ordinarie lektorstjänster av olika slag i den nya organisaiionen inom utbildningsdepartementets område skall tillsältas av UHÄ. Del ankoramer på regeringen atl beslula i denna fråga.

Ulredningen om professorstiUsättning har föreslagit alt inom den nu­varande organisationen en tjänsteförslagsnämnd skall inrättas inora varje fakultet/sektion eller — i fråga ora jordbrakets högskolor — varje högskola för att direkt tiU regeringen avge förslag till innehavare av tjänster som professor och biträdande professor. Ett huvudsyfte är att förenkla förfarandet genom att inordna de nuvarande sakkunniga i själ­va förslagsmyndigheten. Näranden föreslås bestå av fakultetens/sektio­nens dekanus, vid jordbrakets högskolor vederbörande högskolas rektor, som ordförande, ytterligare en fast ledamol utsedd av fakulteten/sektio­nen (motsv.) inom densamma, två fasta ledamöter utsedda av veder­börande utbUdnmgsnämnd och väl förtrogna med förhållandena inora forskarutbUdning särat tre tUlfälliga ledaraöter, raotsvarande de nuva­rande sakkunniga och utsedda av fakulteten/sektionen (motsv.) för varje ärende. Häratöver skall en förelrädare för de studerande och högst tre förelrädare för de anställda inom fakultetens/sektionens (motsv.) verk­samhetsområde få delta i nämndens överläggningar men inte i besluten.

Förslaget om en tjänsteförslagsnämnd har i huvudsak tillstyrkts vid remissbehandlingen. Ett stort antal universitetsinslanser ra. fl. anser emellertid att samtliga eUer flertalet ledamöler i nämnden — uiöver de­kanus — skall vara tiUfälUga och sålunda utses för varje ärende. Härut­över förordas i vissa yttranden ledamotskap för förelrädare för de an­stäUda och de studerande.

Som jag redan nämnt ansluler jag raig till förslaget om tjänsteförslags­nämnder. Jag anser också att sådan nämnds förslag bör gå direkt till re­geringen utan att — som f. n. sker inom utbildningsdepartementets om-

 

Prop. 1975: 9                                                         556

rade —• passera UKÄ. Den förordade ordnmgen är enligt min raening väl ägnad atl förenkla tUlsällningsfiärfarandet och rainska såväl antalet i varje tUlsättningsärende engagerade personer sora tidsåtgången och bör genoraföras redan inora ramen för den nuvarande organisationen av berörda läroanstalter.

När det gäller tjänsteförslagnämndens saramansättning anser jag för­slaget att inordna de nuvarande sakkunniga i förslagsmyndighelen vara förenat med betydande fördelar, Jag finner också förslaget att de för forskningen och utbildningen ansvariga organen, i nuvarande organisa­tion fakulteten/sektionen (motsv.) och utbUdningsnämnden, skall utse två ledamöter vardera vara väl avvägt. Sora skäl för att ge dessa fyra ledamöter fast ledamotskap åberopar utredningen i huvudsak att kon­tinuitet i nämndens arbeie bör siikras och riskerna för otUlbörligä hän­syn vid saramansättningen av nämnden minskas. Dessa skäl är enligt min raening lungt vägande och jag biträder förslaget också i denna del. Med hänsyn till att jag i det följande koramer att föreslå att tjänste­förslagsnämnden skall tas i anspråk också för ärenden om tUlsättning av ordinarie universitetslektorat anser jag att de ledamöter som skall utses av utbildningsnämnden bör utses med beaktande av såväl forskar­utbUdningens sora den grundläggande utbildningens inlressen.

Vad så gäUer medverkan av studerande och aiiställda har jag redovi­sat min principieUa syn i det föregående i samband med att jag behand­lade institutionsstyrelsernas kom])elens. I den förvaltningsdemokratiska UtveckUngen inom statsförvaltningen i aUmänhet hör tjänstetiUsättnings-ärenden tiU de grupper av ärenden där personalmedverkan anseits na-turUg. ProfessorstiUsättningsärendenas särart i förhåUande till andra till­sättningsärenden koramer enUgt min mening i första hand till uttryck i kravet på medverkan av särskUda vetenskapligt sakkuimiga. Jag har däremot inte blivit övertygad om alt den motiverar en särbehandling också när det gäller förvaltningsdemokratiska inslag och studerandeinfly­tande i förslagsproceduren. Mot denna bakgrand förordar jag — i över­ensstämraelse raed bl.a. LO:s, TCO:s och SFS:s uppfattning — att en företrädare för de anställda och (;n företrädare för de studerande inom fakultetens/sektionens (motsv.) verksarahetsområde skaU få ledamotskap i tjänsteförslagsnämnden.

Utredningens förslag innebär att tjänsteförslagsnämnden själv skall pröva behovet av skriftliga utlåtanden från de särskilda vetenskapligt sakkunniga ledamöterna som underlag för nämndens arbeie. En bety­dande remissopiiuon, främsi inom unversitetsområdet, anser att — i lik­het med vad som i dag gäller — var och en av de tre berörda ledamö­terna obligatoriskt skall avge ett skriftligt utlåtande. För egen del finner jag det angeläget att ge förutsättningar för ett smidigt och till det en­skUda tillsättningsärendets art anpassat förfarande. Jag delar samtidigt bedöraningen att utlåtanden från var och en av de tre särskUda veten-

 

Prop. 1975:9                                                          557

skapligt sakkunniga ledamölema i tjänsteförslagsnämnden i raånga fall torde vara av värde. Mot denna bakgmnd anser jag alt de berörda leda­möterna skaU vara skyldiga att var för sig avge skriftliga utlåtanden, om inte nämnden med hänsyn tiU föreliggande omständigheter beslutar an­nal, t. ex. att de tre skall avge ett geraensarat utlåtande.

De förändringar i tUIsättningsförfarandet sora jag nu diskuterat bör som jag närant genoraföras inora raraen för den nuvarande organisatio­nen. Förändringarna bör härvid begränsas tUl att avse sådana tjänster sora professor och biträdande professor, vUka f. n. tUlsätts efter förslag av fakultet/sektion (raolsv.). Det gäller, utora tjänster inora UKÄ-ora-rådet och vid jordbrakels högskolor, molsvarande tjänster vid större lärarhögskolor och vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Om tjänsteförslagsnämnder införs för handläggning av ärenden ora tUlsättning av professorstjänster, aktualiseras frågan ora raotsvarande ordning också för andra slag av tjänster sora f. n. tillsätts efter förslag av fakultet/sektion. Enligt min mening får denna fråga för flertalet be­rörda tjänstetyper prövas i de fortsatta övervägandena i Ijänsleorganisa-toriska frågor. Förslag bör här sålunda tills vidare avges av fakultet/sek­tion, som har möjlighet att delegera sin beslutanderätt i sådana ärenden tiU bl. a. fakultets/sektionsnämnd eller utbUdningsnämnd.

I fråga om ordinarie universitetsleklorat — de högsta för företrädes­vis grundläggande utbildning avsedda tjänsterna — anser jag det emel­lertid, sora jag redan antytt, lämpligt att vid de läroanstalter där tjänste­förslagsnämnder införs för handläggning av ärenden ora professorstUl­sättning göra dessa närander tUl lokala förslagsrayndigheter. Det bör dock här vara tUlräckligt all ha en särskild ledaraot för del enskUda ären­det, förtrogen raed det aktuella äranesorarådet. Denne ledaraot bör nor­malt hämtas inom vederbörande läroanstalt och raed hänsyn lill lektors-tjänslemas karaktär ulses av utbUdningsnämnden.

De finns i och för sig sararaa skäl belräffande universitelslektorat sora beträffande professurer att minska antalet nivåer på vilket varje tillsätt­ningsärende regelmässigt skall behandlas. Enligt railt förslag i det före­gående skall samlliga universitetsleklorat (motsv.) i den reformerade organisationen tillsällas av UHÄ. Jag finner del därför inte ändamåls­enligt atl för de närraasle åren göra den förenkling i proceduren som jag föreslagit i fråga ora professorstjänster: alt låta det lokala för­slaget gå direkt tUl regeringen. Förslag lill tillsättning av universitetslek­torat inom UKÄ-området bör sålunda, så länge den nuvarande organi­sationen består, av tjänsteförslagsnäranden avges tUl UKÄ, sora raed egel yttrande har att överlänma ärendet till regeringen.

Ett genomförande av mina förslag om reformering av de statliga hög­skoleenheternas organisaiion aktualiserar förändringar i den nu före­slagna ordningen för att utse ledamöler i tjänsteförslagsnämnd därige­nom, att det inte längre kommer att fumas fakultets/sektionsanknutna

 

Prop. 1975: 9                                                         558

organ med ansvar för grundläggande ulbildning. Formerna för att utse de ledamöter i tjänsteförslagsnämnd som i nuvarande organisation skall utses av fakultets/sektions (motsv.) utbUdningsnämnd raåste sålunda ändras.

När det gäller tillsättning av jrofessorstjänster är det enligl rain me­ning naturligt att i den framtida organisaiionen en av de berörda två le­damöterna utses av den närand inom fakulteten/sektionen sora koraraer alt ha ansvaret för forskarutbildningen. Den andre berörde ledamoten bör utses av ett organ med ansvar för gmndläggande ulbildning. I första hand bör Unjenämnd här korama ifråga men om flera Unjenämnder skulle vara berörda kan det vara prakiiski alt vederbörande utses av en­hetsstyrelsen.

I fråga om tiUsättning av universitelslektorat aktualiseras i den nya organisationen frågan hur innehavare av sådana och motsvarande tjäns­ter skall utses också vid enhet tilll vilken inte fakultet/sektion är knuten. Det är enligt min uppfattning prmcipiellt angeläget att ijänsler av detla slag tillsätts i samraa forraer vid saratliga enheter. Jag erinrar ora alt jag i det föregående förordat att saratUga ordinarie universitetslektorer (motsv.) skall vara anknutna tUl fakultet/sektion.

Vid enheter med permanent forsknings- och forskarutbUdningsorgani-sation bör enUgt min raening även fortsättningsvis en och sarama tjänste­förslagsnämnd — med delvis olika sammansättning— handha såväl pro-fessorstillsätlnings- som berörda leklorslUlsältningsärenden inom fakul­tet/sektion. Vid handläggningen av frågor ora tillsättning av universitets­lektor (motsv.) bör i denna nämnd ingå fyra fasla ledmöter. Dessa bör vara desararaa som enligt mitt förslag i del föregående skall ingå i nämnden när del gäller professorslillsätlningsärenden. Vidare bör ingå tre ledamöter som ulses av organ med ansvar för grundläggande utbildning. Dessa koramer att motsvara de tre ledamöter sora, enligt vad jag nyss förordat, i den nuvarande organisaiionen inora universi­tetsområdet skall utses av utbildningsnämnd. Med hänsyn lill den siörre spännvidden i tjänsleförslagsnärandens ansvarsoraråde i den nya organisationen — där en och samraa nämnd kan ha atl behandla tjäns­ter knutna lill i dag skilda slag av läroanstalter — bör dessa tre ledamö­ler enlig mui mening ulses för varje ärende på sätt enhetsstyrelsen be­slämmer. Beroende på vederbörande tjänsts karaktär kan del härvid bli aktuellt att låta antingen linjenämnd eller institution medverka i utseen­det.

Vid enheter ulan perraanent forsknings- och forskarutbiidningsorga-nisation bör enligt rain mening en tjänsteförslagsnämnd inrättas för varje fakullets/seklionsoraråde inora vilket det finns ordinarie universi­telslektorat eller raotsvarande tjä,nst vid enheten. Denna närand bör vara sararaansatt enligt samma principer som jag nyss förordat för tjänsle-förslagsnärand inora enhet till vilken fakultetseklion är knuten. I nämn-

 

Prop. 1975:9                                                          559

den bör sålunda ingå fyra fasla ledamöter: dels två av vederbörande fa­kultets/sektionskollegium utsedda, dels en företrädare för de studerande och en för de anställda vid enheten. De två förstnäranda bör enligt min mening vara samma personer som ingår i molsvarande tjänsteförslags­nämnd vid den enhet i högskoleregionen till vilken fakultet/sektion är knuten. Härutöver bör ingå tre ledamöter som — på sätt jag nyss för­ordat — utses för varje ärende av organ med ansvar för grundläggan­de utbildning på sätt enhetsstyrelsen bestäraraer.

Det ankoramer på regeringen alt meddela bestäraraelser ora tjänste-förslagsnämnds sammansättning och arbetsformer och i övrigt om förfa­randet vid tiUsättning av lärartjänster inom högskolan.

Jag går nu över till att behandla vissa frågor ora lärares tjänstgöring.

U 68 förordar en ökad frihet att ta i anspråk innehavare av olika slag av lärartjänster för olika verksamheler inom högskolan, bl. a. i syfte alt underiätla kontakterna mellan forskning/forskarutbUdning och grund­läggande utbildning. Universitetslektors möjlighet att fullgöra tjänslgö­ring i forskaratbUdning bör enligl utredningen vidgas lill alt också gälla handledning. Även andra slags lärare med motsvarande korapetens bör få sararaa möjlighet. Enligt U 68:s mening bör man bl. a. i forsknings­anknytningssyfte organisera tjänslgöringsbyten mellan olika lärare såväl inom en och sararaa läroanstalt med fasla forskningsresurser som mellan sådana läroanstalter och andra. För en lärare vars tjänstgöringsskyldig­het inte orafattar forskning skall enligt ulredningen undervisningen kunna koncentreras i tiden så att sammanhängande perioder för forsk­ning möjliggörs.

Remissinslanserna anser i regel, i den mån de yttrat sig i frågan, alt de av U 68 föreslagna anordningarna är otillräckliga för att de avsedda syftena skall nås.

U 68-beredningen har anslutit sig till U 68:s förslag beträffande möj­ligheter för universitetslektor (motsv.) att tjänstgöra i forskarutbildning och belräffande byten av tjänstgöring och av lärare. Beredningen har härutöver förordat alt universitetslektor (motsv.) skall ha möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänslgöring i forskning. Som jag förut redo­visat har berednmgen också föreslagit alt särskilda medel skall ställas till regionstyrelsemas förfogande för forskningsprojekt, företrädesvis med regional anknytning, vid högskoleenheter ulan fast forskningsor­ganisation.

Sora redan framgått anser jag de av U 68-beredningen föreslagna an­ordningarna i syfte att vidga samspelet mellan forskning/forskarutbild­ning och grundläggande utbildning inom högskolan värdefulla. Jag har i det föregående tillstyrkt beredningens förslag att särskUda raedel för re­gionala forskningsändaraål skall ställas till regionstyrelsernas förfo­gande. När det gäller frågan om universitetslektors (motsv.) tjänstgö­ring i forskning/forskarutbUdning vUl jag anföra följande.

 

Prop. 1975: 9                                                         560

Som jag redan konstaterat är universitelsleklorsljänsterna enligt stats­maktemas beslut företrädesvis avsedda för grundläggande utbildning. Frågan om forskarkarriärens utformning skall behandlas, av forskarut­bildningsutredningen.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd atl biträda de förslag som förls fram bl. a. i vissa remissyttranden om att universitetslektor (raolsv.) skulle åläggas atl bedriva forskning inora ramen för sin tjänslgöring. Med hänsyn till bl. a. att tyngre och mera speciella forskningsresurser enligl min mening raåste koncentreras är jag heller inle beredd att förorda att universitetslektor (motsv.) skall ges rättighet all tjänstgöra i forskning. Det är emellertid enligt rain raening saratidigt viktigt att un­danröja de hinder sora f. n. finns för universitetslektorer och innehavare av andra lärartjänster, för vUka doktorsexamen (motsv.) utgör behörig­hetskrav, att deltaga också i forskjiing och forskarutbildning. Jag ansluter mig sålunda lUl U 68-beredningens förslag alt berörda lärare inom ra­men för tUlgängUga resurser skall kunna få tUlfälle alt dellaga i forsk­ning/forskarutbildning. Jag avser alt i annat sararaanhang föreslå rege­ringen atl meddela bestämraelser av denna innebörd. Det bör i sam­manhanget erinras om alt vissa lärartjänster av berörda slag vid nuvaran­de lärarhögskolor är förenade med åliggande att medverka i forskning.

När det gäller högskoleenheter raed fast forskningsorganisation bör enligt min mening frågan om universitetslektorers ra. fl. raedverkan i forskning/forskaratbildning ses som en fråga om hur enhetens —• och berörda institutioners — samlade lärarresurser utnyttjas. Inora raraen för de raedel sora slår lill förfogande under anslagen lill å ena sidan forskning och forskarutbUdning, å andra sidan grundläggande ulbildning bör det sålunda ankomma på högskoleenhetens styrelse atl, efter förslag från bl. a. institutionerna, besluta om fördelningen av enskilda lärares tjänstgöring.

När del gäUer möjligheter för universitetslektorer (raolsv.) vid hög­skoleenheter utan fast forskningsorganisation att dellaga i forskning och forskarutbUdning vill jag anknyta tUl förslaget ora atl särskUda raedel för forskrung skall ställas; till regionstyrelsemas förfogande. En­ligt rain mening bör universitetslektor (raolsv.) vid högskoleenhet av näranda slag kunna få partiell Ijänslebefrielse för att på hellid eller deltid deltaga i forskning och forskaratbUdning, antingen i projekt som förlagts till den egna enheten eller i verksarahet sora är knuten till enhet med fast forskningsorganisation. Kostnadema för sådan partiell Ijänslebefrielse bör bestridas av de raedel för delta ändamål som slår till vederbörande regionstyrelses förfogande och skall fördelas efter för­slag från fakultets/sektionsnämnder.

 

Prop. 1975: 9                                                         561

8.8 Former för att utse ledamöter i högskolans styrelser och nämnder m. m.

I det föregående har jag lagt fram förslag om beslulande och bere­dande organ på olika nivåer inora högskoleväsendet. Jag skall nu sam­lat behandla frågan hur ledamöler i dessa organ skaU utses. När det gäller konsthögskolan erinrar jag ora vad jag förut anfört ora att frågor om formema för ledning av denna högskola får tas upp i de förhand­lingar om huvudmannaskapet som jag förordat.

Vad gäller enhelsstyrelsema begränsar jag mig i enlighet med vad jag anfört i det föregående till styrelsema för statliga högskoleenheter inom utbildningsdepartementets oraråde.

Enligt U 68-beredningens förslag skall de ledamöter i enhetsslyrelser som skall företräda aUmänna intressen utses förslagsvis lill hälften av berörda landstings- och priraärkommuner och till hälften av regeringen. Internt rekryterade ledaraöter i styrelserna skall enligt förslagel ulses av berörda grupper i former som bör kunna variera från enhet till enhet, bl. a. med hänsyn till nu rådande förhållanden t. ex. inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer. Även i fråga om ord­ningen för alt utse rektor skaU, anser beredningen, variationer kunna förekomma.

Jag vill först erinra ora alt statliga myndighelers styrelser i aUmänhet utses av regeringen. En sådan ordning gäller också beträffande styrelser där vissa ledaraöter enligt rayndighetens instruktion utses som före­trädare för vissa grupper eller inlressen inom eUer raed anknytning till myndighetens ansvarsoraråde liksora i fråga ora personalrepresentanter enligt kungörelsen (1974: 224) ora personalföreträdare i,statiig myndig­hels styrelse m. m. Här liksom i andra liknande fall görs självfallet personvalet i realiteten av de berörda organisationerna, vilka avger namnförslag till regeringen.

Inora högskoleväsendet tillärapas det angivna sättet att utse styrelsele­damöter f. n. för vissa statliga högskolor. Inom ramen för försöksverk-, sarahelen raed nya samarbelsformer utser sålunda regeringen efter för­slag av berörda grupper eller organisalioner företrädare för de anställda och de studerande i vissa styrelser för högskolor. Även rektor utses vid, dessa högskolor av regeringen efter förslag av vederbörande styrelse. Inom universitetsområdet å andra sidan, där styrelsen helt beslår av per­soner verksararaa vid läroanstalten, utses saratliga styrelseledamöter •— utom i förekomraande fall förvaltningschefen — direkt av organ eller grupper inom läroanstalten eller av organisationer som företräder be­rörda grupper. Rektor utses här i särskUd ordning genora en elektorsför-saraling (jfr prop. 1973: 1 bil. 10, s. 325). .

Vad först beträffar den del av högskoleenheternas styrelser som skall rekryteras inom enheterna vill jag erinra om vad jag anfört i det före-

36   Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 9

 

Prop. 1975: 9                                                         562

gående om den traditioneUa ordningen inom universUelsområdet och om den ulveckling av inflytandel för anställda och studerande som inom ramen för 1964 års universitetsorganisation korarait lill slånd genom för­söksverksaraheten med nya samarbelsformer. Jag förordar mot bak­grund av dessa förhåUanden liksora U 68-beredningen att enhetsstyrel­sens ledamöter i denna del — utom rektor och förvaltningschef — skall ulses direkl eller indirekt av dem som är verksararaa vid enheten.

Där inle särskilda skäl talar eraot det, bör enligt rain mening for­merna för personalinflytande inom statsförvaltningen i övrigt vara en utgångspunkt för valet av formger för att ulse företrädare för de an­ställda också inom högskolan. Personalorganisationernas medverkan är, sora jag nyss berört, given när det gäller alt ulse företrädare för de an­ställda i statliga myndigheters st;/relser i allmänhet. I försöksverksarahe­ten raed nya saraarbetsforraer inora UKÄ-området ulses också f. n. före­trädare för de anställda i konsistorium av personalorganisationerna. För egen del ser jag en sådan medverkan av organisationerna — eventuellt genora deras lokalavdelnmgar — som naturiig även när det gäller att utse ledaraöter i de blivande enlietsstyrelserna. Jag vill dock inte ute­sluta atl vid mindre högskoleenheter förelrädare för de anstäUda skall kunna utses direkt av de berörda genom val anordnade i enhetens regi. Dessa frågor — liksom över huvud frågan ora en fördelning av platser i enhetsstyrelsen på skilda kategorier anställda — bör enligt rain mening övervägas närraare för varje enhet inom raraen för organisationskom­mittéernas arbete. Grundläggande bestämraelser i äranet bör därefier raeddelas av regeringen i samband med att enhetsslyrelsernas samman­sättning fastställs.

Inom universitetsområdet är f. n. en slyrelserepresenlalion för lä­roanstaltens olika ulbildnings- och forskningsområden garanterad ge­nom att bl. a. fakulteternas dek.mer ingår i konsistoriet. I elektorsför-saralingen för val av rektor och prorektor utses vidare 1/3 av ledaraöter­na av fakulteterna geraensarat, clvs. av de ordinarie lärarna. Enligt rain raening finns det skäl att också i fortsätiningen — vid sidan av den nyss berörda representationen för enhetens anställda — i enhelsslyrelsen ha representation för skUda delar av enhetens verksamhet genom de lärar­grupper som bär ett huvudansvar för utbildningen och forskningen. Med hänsyn till vad jag i det fiiregående anfört om enhetsstyrelsernas storlek kan det dock mte vid meia omfattande enheter bli fråga om en representation i styrelsen för varje fakulletsoraråde eUer varje sektor av den grandläggande utbUdningen. Även frågan ora forraerna för och om­fattningen av en styrelserepresentation av detta slag bör för varje enhet övervägas i organisationskommiltéemas arbete, varefter grundläggande bestämmelser bör meddelas av regeringen. En ulgångspunkt bör enligt min mening vara att så många lärarföreträdare skaU utses i dén här nämnda ordningen att de tillsammans med de ledamöter soin företrä-

 

Prop. 1975: 9                                                         563

der allmänna intressen samt rektor och i förekoraraande fall förvalt­ningschef skall utgöra enhetsstyrelsens flertal. I fråga ora övriga leda­möter räknar jag raed att antalet företrädare för de anstäUda och an­talet företrädare för de studerande skall vara i slorl detsararaa.

Studeranderepresentationen i bl. a. vissa läroanstalters styrelser är f. n. knuten till studentkårer, till vilka saratliga studerande är obligato­riskt anslutna. Frågan om det obUgatoriska medlemskapet i studerande­sammanslutningar utreds av den av dåvarande statsrådet Moberg år 1973 tillkaUade obligatoriekomraitlén (direktiv se 1974 års riksdagsbe­rältelse, U 50). Komraitlén har bl. a. att uiforma en alternativ ordning för att utse studeranderepresentanter i olika organ inom läroanstalterna, vilken inle bygger på förekomsten av obligatoriska studentkårer. Ora komraittén kommer frara lill alt ett obligatoriskt medlemskap bör be­varas, har den att lägga fram förslag ora utforraningen av detta raed hänsyn lill bl. a. de förändringar i högskoleorganisationen sora kan korama till stånd på grundval av U 68 :s förslag.

Mitt slällningstagande tiU principerna för alt ulse ledamöter i högsko­leenhetemas styrelser innebär att studeranderepresentanter skall utses antingen direkt av de studerande eller av organ eller sammanslutningar som företräder dem. Enligt rain mening bör ställning till de närmare formerna för att utse studeranderepresentanter tas då obligatoriekom-railténs förslag föreligger och reraissbehandlats. Jag räknar med att det skall vara möjUgt för regeringen alt under år 1976 lägga fram proposi­tion i dessa frågor för riksdagen.

Vid de statliga läroanstalterna för högskoleutbildning utses rektor f. n. antingen genom lokala val eller av regeringen, i vissa fall efter lokall förslag. Principiella skäl talar för att skillnaderna i della avseende mel­lan oUka läroanstalter utjämnas. Varje statlig högskoleenhet skaU enligt mina förslag i det föregående vara en självständig myndighet med — delvis väsentligt — större befogenheter än dagens läroanstalter. Rektor skall normalt vara enhetsstyrelsens ordförande och — i förekoraraande fall tillsaramans med förvaltningschefen — svara för den verkställande ledningen av enhetens verksarahet. Jag anser det med hänsyn härtill rimligt att rektor vid samlliga enheter utses av regeringen. Det är samti­digt viktigt att de vid enheten verksamma får ett reglerat inflytande i fråga om att föreslå rektor. Denne bör därför aUtid utses efter lokalt förslag. Vid siörre enheter bör sådant förslag kunna avges av en särskild församling sammansatt enligt de f. n. inom UKÄ-orarådet tillärapade principerna, dvs. av ledamöter utsedda av dels de ordinarie lärarna, dels personalorgarusationerna, dels de studerande. Vid övriga enheter bör enhelsslyrelsen kurma avge förslag. Organisationskoraraittéema bör för varje enhet överväga och föreslå vilken ordning som bör tUlämpas för att avge förslag till rektor. Det ankomraer på regeringen att raeddela be­stämmelser i frågan.

 

Prop. 1975: 9                                                         564

Vad sedan beträffar den del av enhelsstyrelsema som skall företräda allmänna intressen finns delvis olika motiv för denna representation. Så­väl en mera allmän anknytning tiU samhälls- och yrkeslivet sora en an­knytning till samhälls- och arbetslivet på orten eller i regionen kan vara moliverad. Norraalt lorde del finnas moliv för en representation för all­mänintressena av båda de antydda slagen, även om proportionerna kan variera. I det förra fallet utses lärapligen ledaraöter av regeringen. I det senare faUet kan — som U 68-be;redningen föreslagil — ledamöter utses av berörda primär- eller landstingskommuner. En sådan ordning kan emeUertid rent praktiskt erbjuda, svårigheter. En väg kan i stället vara atl låta vederbörande länsstyrelse;, där såväl priraär- sora landstingskora-mimala intressen är företrädda, utse de ifrågavarande ledamöterna. En­ligt min mening bör ora raöjligt sararaa principiella lösning väljas sora för att utse motsvarande ledamöter i regionstyrelsema. Jag återkoraraer till denna fråga i det följande.

I fråga om linjenämnderna innebär U 68-beredningens förslag att de ledamöter som hämtas från yrkeslivet eller från annan utbildning — se­dan förslag inhämtats från berörda organisationer, myndigheter etc. — skall utses av enhelsslyrelsen i fiåga om nämnd sora hell hör lill en och samma enhet och av regionstyrelsen i fråga om nämnd som är geraen­sara för flera läroanstalter. Jag finner denna ordning ändaraålsenlig.

Beträffande företrädare för lärare och studerande i linjenärand för­ordar U 68-beredningen att dessa skall utses av organ eller grupper inom högskolan på sätt vederbörande styrelse bestämraer för varje nämnd. Beredningen anför ocksåi att det finns skäl för att ordförande ut­ses särskilt av styrelsen.

För egen del ansluler jag mig till U 68-beredningens uppfattning att den myndighet som fastställer en linjenämnds sammansättning också skall besluta hur lärar- och studerandeledamöler i nämnden skall utses. En sådan ordning är nödvändig med hänsyn tiU variationerna raellan oUka enheter och områden. I saramanhanget bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya saraarbetsforraer beakias. Stalsmak­tema bör endast ange olika möjligheter att utse berörda ledaraöter. En­ligt mina förslag i det föregående ankommer beslut i dessa frågor lokalt på StatUg enhetsstyrelse, primärkoraraimal skolstyrelse eller landstings­kommunal utbildningsnämnd, allt i fråga om linjenärand sora helt ligger inora vederbörande organs ansvarsområde. Beträffande linjenämnd sora är geraensara för två eller flera läroanstalter blir det en uppgift för re­gionstyrelsen all meddela föreskrifter ora saramansättning ra. m.

Jag gör den allmänna bedömningen att formerna för att utse de leda­möter i linjenämnd som hämtas inom högskolan bör anpassas till näran­dernas karaktär av expertorgan snarare än organ för intresserepresenla-tion.

F. n. utses lärarledamöter i utbUdningsnämnd inom statlig läroanstalt

 

Prop. 1975:9                                                          565

av fakultet/sektion, lärarråd eUer motsvarande församUng av ordinarie lärare. Inom ramen för försöksverksamheten med nya saraarbetsforraer utses häratöver vissa ledamöter — i princip företrädare för icke ordina­rie lärare och assistenter/amanuenser — av personalorganisationerna. Med hänsyn tUl vad jag nyss anfört om linjenämndernas karaktär bör enligt min menmg lärarledaraöter i Unjenärand i första hand ulses av de lärare som är verksamma inom eller har särskild anknytning till nämn­dens ansvarsområde. I detta sammanhang bör assistenter/amanuenser som undervisar eller på annat sätt medverkar i grundläggande utbUd­ning jämställas med lärare. Forraerna för att utse lärarledaraöter, t. ex. frågan om en fördelning av platser i linjenämnd på olika lärarkatego­rier, bör fastställas av enhetsstyrelsen (raolsv.). Som U 68-beredningen framhållit kan det i vissa faU också vara ändamålsenligt att säkra en anknytning till forskningens och forskamtbUdningens planering ge­nom att låta organ inom fakultet/sektion utse någon eller ett par leda­möter i linjenämnd. Vid sidan av en lärarrepresentation i här angivna former bör vidare en representation genom personalorganisationerna kunna förekomma. Bl. a. bör i förekommande fall företrädare för tek­nisk och administrativ personal i linjenämnd utses av berörda personal­organisationer — i enlighet med vad sora f. n. tillämpas i försöksverk­samheten med nya samarbetsformer.

När det gäUer formen för att utse studerandeledamöter i linjenämnd gäUer i princip vad jag i det föregående anfört beträffande företrädare för de studerande i enhetsstyrelse. Slällning i dessa frågor bör alltså tas först på gmndval av obUgatoriekommitténs förslag.

Jag delar U 68-beredningens bedömning att det kan vara lämpligt alt ordförande i linjenämnd utses av den styrelse som inrättar nämnden, detta bl. a. för att garantier skall finnas för att någon ledamot verkligen åtar sig ordförandeskapet, övergångsvis bör vidare nuvarande inneha­vare av rektorstjänster m. m. vid vissa högskolor lämpligen fungera som ordförande i linjenämnd. EnUgt min mening bör därför enhetsstyrelsen (raolsv.) eller, i fråga om för flera läroanstalter gemensam linjenämnd, regionslyrelsen kunna ulse ordförande eller särskilt föreskriva hur ord­förande skaU utses.

Vad jag här anfört bör i princip också äga tillämpning på utbildnings­nämnd. Praktiska skäl kan dock motivera att då flera läroanstalter be­rörs även inom högskolan hämtade ledamöter i utbildningsnämnd, sora ju enligt milt förslag skall vara ett enbart rådgivande och initierande organ, formellt utses av regionstyrelsen. Enligt min mening bör vidare alltid regionslyrelsen eller efter dess bemyndigande enhetsslyrelse utse ordförande i utbildnmgsnärand.

När det gäller institutionsstyrelser har inora ramen för försöksverk­samheten med nya samarbelsformer allraänt tUlämpals en ordrung raed val i läroanstaltens regi. En sådan ordning är enligt min mening naturlig

 

Prop. 1975:9                                                          566

när del gäller arbetsplatser av den vanligen relativt begränsade omfatt­ning som institutionerna utgör. Jag förordar sålunda i enlighet med U 68:s och U 68-beredningens förslag att institutionsstyrelsens ledamöter — utom prefekten —- skall utses genora val av berörda grupper. Det bör ankorama på enhelsslyrelsen eller, i fråga om för flera enheter ge­mensara institution, regionstyrelse:n att i saraband med alt varje institu­tionsstyrelses sararaansättning fa.slsläUs raeddela föreskrifter ora in­delningen i valkorporationer.

Prefekt bör enligl rain mening ulses inora vederbörande institution av enhetsstyrelsen — som f. n. sker inom UKÄ-orarådet och sora U 68 och U 68-beredningen föreslagit — eUer på sätt enhetsstyrelsen bestäraraer. Något förslagsförfarande bör infe regleras men jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen aitt meddela bestäraraelser sora ålägger enhetsstyrelsen att, innan prefekt ulses, i lämpliga former sararåda raed olika grapper vid vederbörande institution, t. ex. raed de valda styrelse­ledamöterna,

Frågan hur ledamöter i fakultets/sektionsnämnder skall utses går jag inte in på i detta sammanhang, efiersom jag i det föregående förordat ylterligare överväganden om nämndernas samraansätlning ra. ra.

Belräffande tjänsteförslagsnämnd inora fakultet/sektion har jag redan behandlat frågan hur huvuddelen av ledaraöterna skall utses, näraligen genora olika organ inora läroanstalten. Förelrädare för de studerande i tjänsteförslagsnämnd bör i den nuvarande organisaiionen ulses av stu­dentkår och i den nya organisationen i former som knyter an tUl vad som kommer alt gäUa i fråga om att ulse studerandeföreträdare i andra organ på denna nivå. Företrädaren för de anställda i tjänsteförslags­nämnd bör ulses av berörda personalorganisationer.

När det gäller regionstyrelserna förordar U 68-beredningen sarnma ordning för att ulse de ledaraöter som skall företräda allraänna intressen som i fråga om enhetsstyrelserna, dvs. att förslagsvis hälften av dessa le­damöter skall utses av regeringen och hälften av berörda landstings- och priraärkommuner. Ordföranden skall enligt beredningen alltid utses av regeringen.

Jag vill erinra om vad jag anfört; i det föregående beträffande sättet alt utse företrädare för aUmänna inlressen i enhelsstyrelsema. Vissa leda­möter i regionstyrelse bör enligt min mening utses av regeringen. Att låta vissa ledamöter utses direkt av landstings- och primärkorarauner är, särskUt i de högskoleregioner sora omfattar flera län och flera hög­skoleorter, förenat med stora praktiska svårigheter. En ordning måste enligl rain raening eftersträvas sora begränsar antalet organ sora direkt medverkar i att utse ledamöter. En väg är, som jag antytt i det föregående, att använda länsstyrelserna. ErUigt länsberedningens förslag skall dessa bestå av — förutom landshövdingen — fyra ledaraöter sora företräder primärkommunal erfarenhet, fyra sora företräder landstings-

 

Prop. 1975: 9                                                         567

koraraunal erfarenhel och fyra sora förelräder intresseorganisationernas verksamhetsområden. En länsstyrelse sammansatt i enlighet härmed skulle kunna anses företräda de samlade allmänintressena i ell län på ell sådani sätl alt den är lämpad att t. ex. utse eller medverka i utseendet av vissa företrädare för allmänintressen i berörd regionstyrelse för högsko­lan. Enligt min raening bör denna fråga övervägas ytterligare och lärap­ligen tas upp tUl prövning i samband raed ställningstaganden tUj länsbe­redningens förslag. Jag avser att, efter sararåd raed chefen för koramun-departementet, senare återkomraa lill regeringen i frågan.

U 68-beredningen förordar vidare att förelrädare för lärar- och öv­riga personalintressen samt studerandeinlressen i regionslyrelsen skall utses av regeringen efter förslag av personal- och studerandeorganisatio­nerna, I debatten kring beredningens förslag har från bl. a. studerande­håll hävdals att dessa ledamöter bör utses av de berörda grupperna själva-

Den ordning sora jag i det föregående förordat för all ulse inora hög­skolan rekryterade ledamöler i enhelsstyrelsema är enligt min raening moliverad -— föruiom av traditionerna inora universitetsområdet —- av atl den enskilda högskoleenheten är en arbetsmiljö för dem som är verk­sararaa i utbildningen och forskningen. I fråga ora den regionala styrel­sen, där det blir fråga om alt företräda elt flertal läroanstalters -- stat­liga och kommunala — personal- och studerandeinlressen, finns inte samma praktiska fömtsättningar i della avseende.

Om man även för regionstyrelserna vill låla ledamöler utses direkt av de berörda finns, såvitt, jag kan bedöma, två vägar att gå. Antingen byg­ger raan upp en raer eller mindre omfattande apparat enbart för atl för­rätta val vid enstaka tillfällen eller också förlitar raan sig på personal-och studerandeorganisationerna. Den förra lösningen är enligt min me­ning av praktiska skäl olämplig. När det gäller former för medverkan av personal- och studerandeorganisationerna vill jag erinra om all del i det aktuella fallet är fråga om en ny statlig myndighet som avses fullgöra uppgifter som i dag fullgörs centralt. Jag finner det då i likhet med U 68-beredningen naturligt all anknyta till den ordning sora gäller för att utse bl. a. företrädare för arbetstagarintressen i slalliga myndigheters styrelser ra. ra. i allmänhet och också försöksvis för att ulse förelrädare för bl. a. de studerande i t. ex. UKÄ:s styrelse och fakultelsberedningar. Berörda ledaraöter i regionslyrelsen bör sålunda enligt rain raening utses av regeringen efter förslag av personal- och studerandeorganisationer.

Vad slutligen beiräffar ledaraöter i centrala organ för högskolan, i försia hand UHÄ:s styrelse och planeringsberedningar, bör dessa i en­lighet raed nuvarande ordning utses av regeringen, lill en del efter för­slag av personal- och studerandeorganisalionerna. Frågan ora represen­tation för de anställda inom UHÄ i verkels styrelse har jag tidigare be­rört. Vissa ledamöter i fakultetsberedningama inora UKÄ utses f. n. av

 

Prop. 1975: 9                                                         568

regeringen inora raraen för förslag sora avgivits av vederbörande fakul­teter. De fera planeringsberednuigarna inora UHÄ koramer all få del­vis belydUgt vidare ansvarsområden än närraast raotsvarande fakultets-beredningar i dag. En berednings ledaraöter raåste tillfredsställande täcka såväl hela ansvarsområdet som de många olika inlressen som berörs. Det är mot denna bakgrund enligt min bedöraning knappast möjligt att behålla en ordning som innebär ell formaliserat och bin­dande förslagsförfarande. Däremoi bör de lokala och regionala organ inora högskolan som så önskar kunna föreslå ledamöler i planeringsbe­redningarna.

Mina förslag i det föregående innebär atl vissa ledaraöter i styrelser och närander inom högskolan bör utses av de anställda och de studeran­de eller av organisationer som förelräder dera. Jag skall nu till sist ta upp frågan om de anställda och de studerande bör vara skyldiga alt verkligen utse dessa ledamöter eller om de endast bör ha rätt att, om de så önskar, utse ledamöter.

Jag vill då först eruira om aft representation för de anställda enligt kungörelsen (1974: 224) om pe;rsonalförelrädare i statlig rayndighets styrelse ra. ra. är frivUlig i den meningen alt det ankomraer på persona­len alt genom sina organisalioner begära att kungörelsen skall tillämpas för vederbörande myndighet och att viss person skall utses till styrelse­ledamot. I försöksverksamheten med nya saraarbetsforraer inom bl. a. UKÄ-orarådet har inte heller någon skyldighet för studerande och an­ställda att åta sig ledaraotskap i olika organ förelegat. Ledaraotskapet har setts sora en väg bland andra till raedinflytande och raedansvar, sora erbjudils olika gmpper.

Enligt rain raening bör även J'orlsätlningsvis sådan representation för anställda och studerande i lokala organ inom högskolan, som kommer till stånd genora personalorganisationer och studentkårer eller motsva­rande, vara en rättighet för dessa, inte en skyldighet. I den mån orga­nisationer, sora erbjuds alt tillsararaans ulse en eller flera ledamöter i organ inom högskolan, inte kan enas, bör det ankomma på myndighet inora högskolan alt utse ledaraöter bland dera som föreslagits av de enskilda organisationerna. För det fall organisationerna över huvud inte önskar raedverka i utseendet av ledaraöter bör genora beslutsförhets-reglernas ulformning säkras alt vederbörande högskoleorgan ändå kan fungera och fatta beslut. Det är samtidigt vikligt att slå fast alt den an­ställde eller studerande, som åtagit sig ledaraotskap i en styrelse eller nämnd inom högskolan, i sin egenskap av beslutsfattare i detta organ har samma skyldigheter och ansvar som statiiga beslutsfattare i aUmän­het.

I vissa organ skall enligt mina förslag ingå anstäUda inom högskolan även i andra fall än de jag nyss berört. Sålunda bör liksom hittills inne­havare av vissa lärartjänster vara ledamöter i fakultels/sektionskolle-

 

Prop. 1975: 9                                                         569

gier. Innehavare av lärartjänster bör också genora berörda lärargrup­per kunna utses till ledamöter i skUda lokala organ, bl. a. enhetsstyrelser och linjenärander. I dessa fall är det inte fråga om en representation för de anställda i vanlig mening utan om en representation för olika delar av högskolans verksamhei. Berörda lärare får anses skyldiga alt i tjänsten åla sig ledamotskap av detta slag.

Någon skyldighet för anställd inom högskolan att åta sig ledamotskap i regionala och cenirala organ bör självfaUet inle föreligga.

9.   Försöksverksanibet  med  yrkesteknisk högskoleut­bildning

U 68 har i specialbetänkandet (SOU 1973: 12) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning föreslagit en försöksverksamhet av näranda slag orafatlande sex utbUdningslinjer med inriktning raot sex olika indusiribranscher och lokaliserad till åtta orter. Det samman­lagda antalet utbUdningsplatser det första försöksåret skall enligt ut­redningens förslag vara 330, fördelat på elva grupper om 30 studerande. Ledningen av försöksverksamheten föreslås ankoraraa på UKÄ. U 68:s förslag om utbUdningslinjer och orter framgår av följande samman­ställning.

Ort                           Linje/r

Borlänge                   Stålindustri, verkstadsindustri

Borås                       Konfektionsindustri

Eskilstuna                 Verkstadsindustri

Göteborg                  Verkstadsindustri

Jönköping                  Träindustri, verkstadsindustri

Luleå                        Stålindustri, verkstadsindustri

Lund/Malmö               Livsmedelsindustri

Markaryd                  Pappers- och pappersmasseindustri

Utredningens förslag har fått ett positivt mottagande vid remissbe-handUngen.

Delvis parallellt med U 68:s utredningsarbete har NoTH utrett frågan om högre teknisk utbildning i Skellefteå. Komraittén har i elt betänkande våren 1974 föreslagit att dels yrkesteknisk högskoleutbUdning med in­riktning raot träindustri och lätt verkstadsindustri, dels en tvåårig trä­teknisk utbildning byggd på den fyraåriga tekniska linjen i gymnasie­skolan skall förläggas tUl Skellefteå. UKÄ har efter reraissbehandling av betänkandet anslutit sig tUi NoTH:s båda förslag.

Sora fraragått i det föregående ser jag det som mycket väsentiigt all både de som gått igenom mera direkt yrkesinriktade linjer i gymnasie­skolan och de som genora yrkesverksamhet skaffat sig motsvarande kun-

 

Prop. 1975:9                                                          570

skaper och erfarenheler får tillgång lill för dera avpassade utbildnings­vägar i högskolan. Den av U 68 föreslagna yrkestekniska högskoleut­bildningen är avsedd atl ge en betydande grupp yrkesverksamma inom framför allt industri- och hantverkssektorerna möjligheter till en vida­reutbildning som utgår från deras föratsättningar. Den svarar samtidigt mot dokumenterade behov i arbetslivet. Utredningens arbete och förslag i denna del har omfattats med start iniresse av bl. a. de berörda arbets­marknadsorganisationerna. Jag anser det angeläget alt en försöksverk­samhet med yrkesleknisk högskoleutbildning koramer till slånd på grundval av U 68 :s förslag. Som jag nämnt vid min anmälan av vissa gemensararaa frågor rörande högre utbUdning och forskning i prop. 1975: 1 (bil. 10 s. 260) förordar jag att en sådan försöksverksarahet inleds höstlerrainen 1975.

Vid valet av oraråden för försöksverksamheten har U 68 utgått från att utbildningen bör vara inriktad mot branscher raed slort anlal yrkes­verksamma. Vidare bör enligt ulredningen branscher med elt påtagligt utbildningsbehov prioriteras. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag dessa kriterier för valet av utbUdningslinjer riktiga och ansluter mig också till utredningens prioritering.

Många olika önskeraål har förts fram om en breddning av försöks-, verksaraheten för alt tillgodose utbildningsbehov inom fler områden än de sora berörs av U 68:s förslag. Jag delar eraellertid uiredningens be­dömning att antalet utbildningslinjer måste begränsas om försöksverk­samheten skall kunna genoraföras och utvärderas under en förhållande­vis kort tidsperiod. Försöksverksaraheten bör därför enligt rain mening omfatta de sex av utredningen föreslagna linjerna.

Liksora de flesta remissinslanser har jag ingen erinran mot U 68:s förslag tUl uppläggning av utbildningen på de olika försökslinjerna och beträffande utbildningstidens längd. Försöksverksamheten kommer att ge möjlighet till värdefulla erfarenheter från såväl sarnmanhängande och etappindelade studier sora studier enligl s. k; sandwichraodell, där studie­perioder ora ca två månaders längd varvas raed yrkesverksamhet.

I likhet med flertalet remissinslanser delar jag U 68:s uppfattning atl innehållet i de yrkeslekniska utbiJidningsUnjerna under försöksverksam­heten bör bestäramas genom utbildningsplaner som raedger stor lokal frihet vid tillämpningen. Det är av stor betydelse att utbildningen anpas­sas till den aktuella studerandegruppens förutsältningar och behov. De studerande bör inte minsl av delta skäl få ett väsentligt inflylande på den närmare utformningen av utbildningens innehåll och organisation.

Syftet med den yrkestekniska högskoleutbildningen är atl ge dels rela­tivt breda och allmänna kunskaper om arbetslivet och den aktuella branschen, dels fördjupade yrkeskunskaper så alt den som gått igenom utbildningen kan fullgöra mera kvalificerade arbetsuppgifter inom yr­kesområdet. Med denna utgångspunkt anser jag all U 68:s förslag lill

 

Prop. 1975: 9                                                         571

UtbUdnings- och kursplaner för de aktuella linjerna är väl avvägda. Jag vill särskUl stryka under viklen av alt utbUdningen utöver dé rent yrkes­tekniska ämnena inrymmer kurser av raer allraän karaklär, där bl. a. frågor om arbetsmarknad och arbetsmUjö uppraärksammas.-

De ämnen som kommer att ingå i den yrkeslekniska utbUdningen är av varierande karaklär och kräver lärare med olika kvalifikationer. U 68 anser därför att lärare bör rekryteras från annan högskoleulbildning, gymnasieskolan och industrin. Jag ansluter raig lill denna bedöraning. Om lärare med tjänst vid'universitet eller högskola eller vid gymnasie­skola anlitas för undervisning på yrkesteknisk utbUdningslinje under försöksverksamheten, bör denna undervisning kunna räknas in i veder­börande lärares tjänstgöringsskyldighet. Jag avser att i annat samman­hang föreslå regeringen att raeddela bestäraraelser härom. Vidare avser jag alt föreslå regeringen alt ge slatens avtalsverk erforderliga förhänd-lingsuppdrag vad avser löneviUkor ra. m. för lärare i yrkesteknisk hög­skoleutbildning.

Eftersom försöksverksamheten koraraer ätt ha begränsad omfattning anser U 68 att befintliga resurser i form av lokaler och utrastning på be­rörda orter bör kunna utnyttjas för den aktuella utbildningen. Jag delar uiredningens bedöraning i denna fråga och utgår från alt särskilda kosinader för lokaler och utrustning skall uppstå endast undantagsvis.

U 68 anser att yrkesteknisk högskoleutbildning norraall bör förläggas tUl högskoleorter, eftersom den grundläggande högskoleutbildningen bör ses som en helhet och de samlade resurserna för sådan ulbildning bör utnyttjas så effektivt som möjligt genom sambmk av personal, lokaler, utrustning ra. m. En andra huvudregel vid valet av orter bör enligt ul­redningen vara alt den industrigren som svarar mot en viss yrkesteknisk utbildningslmje skall vara väl företrädd på den ort eller inom del om­råde där ulbildning inom linjen anordnas. Den av U 68 föreslagna loka­liseringen har i huvudsak tillstyrkts av remissinslanserna. Samtidigt har från åtskiUiga håll föreslagits all försöksverksamhet skall anordnas på fler orter än vad U 68 förordat.

U 68:s utgångspunkter för valet av försöksorter anser jag riktiga. På samma sätt som det är nödvändigt att prioritera ett fåtal linjer av den yrkestekniska högskoleutbUdningen raåste vidare enligl min mening antalet orter begränsas under tiden för försöksverksamheten.

Två av de av U 68 föreslagna orterna för försöksverksamheten är uni­versitetsorter, näraligen Göteborg och Lund/Malraö. Jag delar utred­ningens bedöraning atl det är värdefullt atl pröva en högskoleulbildning av den aktuella karaktären i en universitets- eller högskolemiljö av raera traditionellt slag och biträder därför förslaget i denna del.

Fem av de försöksorter U 68 föreslagit är, i ett par fall liUsammans med annan ort, sådana orter tUl vilka enligt mina förslag i det före­gående nytillkommande högskoleutbildning skall lokaliseras. Delta gäl-

 

Prop. 1975: 9                                                         572

ler Borås, EskUstuna, Borlänge, Jönköping och Luleå. En yrkesteknisk högskoleutbildning är enUgl min mening elt angeläget tillskott till den befintiiga högskoleutbildningen på dessa orter.

Den åttonde av U 68 föreslagna orten, Markaryd, har jag redan i det föregående angivit som exempel på ett fall där särskilda skäl — i delta fall förekomsten av unika resurser för utbildning inom pappers- och pappersmassebranschen vid Sveriges skogsindustriförbimds utbildnings-centmm — motiverar alt en högskoleutbildning förläggs till en ort sora i övrigt inle har eller avses få högskoleutbildning. Utbildningen bör, sora jag nämnt, knytas till läroanstalt på högskoleort.

Det sistnämnda gäller, som jag också förut nämnt, även i fråga ora den nionde i saramanhanget föreslagna orten, Skellefteå, dit enligt NoTH:s förslag, tiUstyrkt av UKÄ, yrkesteknisk högskoleutbildning raed inriktning raot träindustri och lätt verkstadsindustri skall förläggas. Detta förslag tar enligt min mening väl till vara de särskUda fömtsält­ningama för högskoleutbUdning i Skellefteå. EnUgt min mening tUl­godoser det också på elt i dag realistiskt sätt intentionerna i denna del i 1970 års riksdagsbeslut om hcgre teknisk utbUdning i övre Norrland (prop. 1970: 88, SU 1970: 133, rskr 1970: 296). Förslaget om yrkestek­nisk högskoleutbUdning i Skellefteå avser forraellt inte försöksverksam-hel. Det är emellertid enligt min mening naturligt att också utbildningen i SkeUefteå ges försökskaraktär och inordnas i den samlade försöks­verksamheten.

Mot bakgrund av vad jag anfört ansluter jag mig till U 68:s och NoTH:s förslag till lokalisering av yrkesteknisk högskoleutbildning. Vad gäller försöksverksamhetens dimensionering under del försia året biträ­der jag U 68:s förslag om sararaanlagt 330 intagningsplalser, fördelade på elva undervisningsgrupper om vardera 30 platser. Frågan ora omfatt­ningen och den närmare utformningen av utbildningen i Skellefteå, vilken under alla förhållanden inte hinner inledas under det första försöksåret, får prövas i det foirtsatta planeringsarbetet.

Jag förordar sålunda att försöksverksarahet raed yrkesteknisk högsko­leutbUdning inleds höstlerrainen 1975 enligt U 68:s i det föregående re­dovisade förslag särat dämtöver koramer lill stånd i Skellefteå tidigast höstterminen 1976 på grandval av NoTH:s och UKÄ:s förslag.

I yttrandena över U 68:s förslag och i andra samraanhang har, som jag närant, förslag förls frara om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbUdning på flera orter, bl. a. Karlskrona, Sandviken och Sköv­de. Jag vill för egen del inte utesluta att det i ett senare skede kan visa sig motiverat att ta tUl vara särskilda förutsättningar för yrkesteknisk UtbUdning på också dessa orter. Enligt rain mening bör frågan ora en sådan vidgning av försöksverksamheten prövas i det fortsatta plane­ringsarbetet. Frågor om utbUdningens inriktning, innehåll och organi­satoriska anknytning tUl statlig högskoleenhet måste härvid övervägas

 

Prop. 1975: 9                                                         573

närraare. Regeringen bör uppdra åt UKÄ, sora enligt vad jag koraraer att föreslå i det följande skall leda försöksverksamheten centralt, atl i samråd med berörda organisationskommittéer göra dessa överväganden och korama in med de förslag som kan föranledas i sammanhanget.

Den yrkeslekniska högskoleutbildningen riktar sig, som jag framhållit i det föregående, i första hand tUl kategorier som hittills endast i undan­tagsfall sökt sig till högre utbildning. Det är därför av mycket stor bety­delse för rekryteringen av studerande alt allsidig och gmndlig informa­tion om den nya utbildningen sprids till både länkbara studerande och deras arbetsgivare. Mot vad U 68 anfört ora formerna härför har jag ingen erinran.

De aUmänna behörighetskraven för yrkesleknisk högskoleutbildning bör i princip anknyta till vad jag i det föregående förordat som gene­rella krav för den grundläggande högskoleutbildningen. Jag anser det dock i enlighet med U 68 :s förslag motiverat all under försöksverk­samheten inte kräva några förkunskaper i engelska. Jag finner det inle heller — i enlighet med vad jag i det föregående förordat beträffande dem som får allmän behörighel på gmndval av ålder och yrkesverksam­het — motiverat atl för behörighel lill yrkesteknisk högskoleutbUdning ställa upp krav på formell redovisning av förkunskaper i svenska.

Sora särskUda behörighetskrav för de yrkestekniska linjerna bör i en­lighet med U 68:s förslag gälla dels yrkesteknisk ulbildning på för ve­derbörande högskolelinje relevant linje i gymnasieskolan eller molsva­rande yrkesutbUdning, dels yrkeserfarenhet inom det aktuella området. Beträffande omfattningen av denna yrkeserfarenhet förordar U 68 tre år. Jag finner det eraellertid riraligt att också här anknyta till milt för­slag i det föregående beträffande yrkesverksamhet sora grund för allmän behörighet. Jag föreslår därför att fyra års yrkesverksamhet skall krävas.

Enligt min mening bör, sora U 68 föreslagit, yrkeserfarenhet uiöver rainimitiden få tillgodoräknas vid urval bland de sökande till utbild­ningen. Som utredningen anfört bör en raer reguljär praxis i bedöm­nings- och antagningsfrågorna utvecklas allt efter som erfarenheler sam­las.

Delade meningar råder bland remissinslanserna när del gäller U 68:s förslag att endast betygen godkänd och underkänd skall tiUämpas inom den aktueUa försöksverksamheten. Uti-edningen hänvisar till att repre­sentanter för arbetsmarknadens parter anfört atl en ylterligare gradering av studieresultaten i den yrkeslekniska högskoleutbildningen är av be­gränsat värde exempelvis i en anställningssituation. Jag har i det före­gående anfört att undantag från den som huvudregel angivna tregradiga betygskalan för högskoleutbildningen bör kunna förekomma. Jag anser att de redovisade uttalandena av berörda parter bör tillmätas stor vikt och kommer därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att en

 

Prop. 1975:9                                                          574

tvågradig betygskala används i den yrkestekniska högskoleutbUdningen under försöksverksaraheten.

U 68 framhåller att försöksverksamheten med yrkesleknisk högsko­leutbUdning bör utvärderas och följas upp noga. Utvärderingen föreslås innefatta bl. a. en analys av reliryteringen tUl linjema, av de sökandes motiv och förväntningar på utbUdningen samt av de sluderandes och lä­rarnas inställning till utbildningens innehåll och organisaiion, undervis­ningsformer ra. m. Jag delar U 68:s bedöraning i detla avseende, bl. a. beträffande vikten av att raan i detta sammanhang följer vilka upp­gifter de som gått igenom utbildningen i fråga får på arbetsmarknaden.

Frågan om det studiesociala slödet är av grundläggande betydelse för möjlighelerna att rekrytera studerande till bl. a. den yrkestekniska hög­skoleutbildningen. Derma riktar sig ju helt till personer som redan varit yrkesverksamma en tid. Som jag nämnt i det föregående avser jag att inom kort föreslå regermgen att lägga fram en proposition om bl. a. stu­diestöd åt vuxna på grundval av de förslag som avgetts av SVUX. De nya stödformema, som bör stå tiU förfogande för bl- a. studerande i yr­kesteknisk högskoleutbildning, avses träda i kraft den 1 januari 1976. Jag koramer att i sararaanhanget föreslå särskUda studiesociala an­ordningar för den studerandegmpp som påbörjar yrkesleknisk högsko­leutbUdning höstterminen 1975 inora ramen för den här föreslagna för­söksverksamheten.

Försöksverksamheten raed yrkesteknisk högskoleutbUdning är en statlig angelägenhet. Den centrala ledningen av försöksverksamheten bör ankorama på UKÄ. Därigenom säkras enhetUghet och samordning i de avseenden där det behövs. UKA bör sålunda fördela medel för för­söksverksamheten, fastställa ulbUdningsplaner samt svara för bl. a. antag­ning och utvärdering. Sora rådgivande organ inora UKÄ för frågor rörande försöksverksaraheten bör finnas en referensgrupp, i enlighet raed U 68:s förslag bestående av bl. a. företrädare för berörda arbetsraark-nadsorganisationer. Vidare bör i enUghet med U 68:s förslag den yrkes­tekniska högskoleutbUdningen på varje ort ledas av en försöksnämnd. Denna bör vara sammansatt enligt de principer jag i det föregående förordat för linjenämnd. Försöksnämnden bör vara det organ sora lo­kalt beslutar ora utbUdningens imiehåll och organisation.

Med ulgångspunkt i vad jag nu föreslagit beträffande ulbildningens karaklär och ledning ansluter jag mig tiU U 68:s uppfatlnmg att raan för försöksverksaraheten bör välja den rent adrainistrativa anknyt­nmg av utbildningen sora är den mest prakliska med hänsyn lill förat­sättningarna på varje ort.

I enlighet med U 68 :s förslag bör sålunda ulbUdningslinjen med in­riktnmg mol livsmedelsindustri, som avses bli förlagd till Alnarp, knytas till universitetet i Lund, verkstadsindustrilinjen i Göteborg tUl Chalmers tekniska högskola samt stål- och verkstadsindustrilinjema i Luleå till

 

Prop. 1975: 9                                                         575

högskolan där. När det gäller trä- och verksladsindustrilinjerna i Skel­lefteå bygger NoTH:s förslag om anknytnmg av dera tUl Uraeå på U 68:s förslag om en indelning i högskoleområden, svarande mot län. Med den organisation jag förordat i det föregående gäller inte längre denna föratsättning. Med hänsyn till förekorasten av resurser för teknisk ul­bildning och forskning vid högskolan i Luleå anser jag del för rain del lärapligasl att knyta ulbUdningen i Skellefteå lill denna högskola.

Utbildningslinjen med inriktning mot pappers- och pappersmassein­duslri, vilken enligt mitt förslag skaU förläggas tUl Markaryd, bör admi­nistrativt knytas till universitetet i Lund. Jag förutsätter alt i sararaan­hanget erforderliga överenskoraraelser komraer alt Iräffas raed Sveriges skogsindustriförbund.

UlbUdningen på konfektionsindustrilinjen i Borås bör knytas tUl landstinget i Älvsborgs län, som är huvudman för Texlilinstilulet i Bo­rås. Övriga föreslagna utbUdningslinjer bör administrativt knytas till kommunerna. Jag förutsätter att erforderliga överenskomraelser kom­mer atl träffas raed näranda landsting och berörda korarauner.

Vad jag här förordat beträffande utbUdningens lokala ledning innebär sammanfattningsvis atl universitets eller högskolas konsistorium (motsv.), kommuns skolstyrelse eller landstings utbUdningsnämnd skall fungera som administrativ styrelse för försöksverksaraheten, förvalta resurser och förordna personal för den etc. Lokala beslul - ora utbildningens innehåll och organisaiion skall däremot ankomma på försöksnämnden, som i saratliga fall blir elt statligt organ. Den adrainistrativa anknytning­en till kommun eller landslingskoraraun i vissa fall kan ses sora en paral­lell till vad sora gäller för de statiiga sjöbefälsskolorna, vilka lokall är underställda koraraunala skolstyrelser. Ordningen innebär sålunda inle atl det är fråga ora utbUdning för enbart koraraunens eUer landstings­kommunens behov. Samma förutsättningar för rekrytering av studerande ra. ra. bör gälla sora för utbUdning vid statiig läroanstalt.

Till frågan om medel för försöksverksamheten med yrkesteknisk hög­skoleulbildning budgetåret 1975/76 återkommer jag i det följande.

Frågan om den av NoTH föreslagna tvååriga Irätekniska utbildningen i Skellefteå får prövas närmare i det fortsatta planeringsarbetet rörande utbildningen inora sektom för teknisk yrkesutbUdning.

10.    Genomförande

De förslag om reformering av högskoleutbUdningen m. ra. sora jag lagt frara i det föregående har olika karaktär och räckvidd.

Vissa förslag avser principiella riktlinjer för de centrala och lokala myndigheternas löpande planerings- och utvecklingsarbete, vilka efter statsmakternas beslut bör beaktas i myndighetemas arbete. Detla gäller i

 

Prop. 1975:9                                                          576

första hand förslagen alt etl samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbUdning skall utvecklas över hela högskolefältet och alt principen återkomraande utbildning skall främjas samt förslagen om riktlinjer för ulveckling av utbUdningslinjer.

Vissa av raina förslag är av den arten all de bör förverkligas re­dan nästa budgetår. Jag har i det föregående förordat atl försöksverk­saraheten med yrkesleknisk högskoleutbildning skall inledas hösttermi­nen 1975. Vidare har jag föreslagit alt förändringar i dels behörighets-och befordringsgmndema, dels; tillsätlningsförfarandet för ordinarie tjänster som professor, biträdande professor och universitetslektor skall genoraföras inora raraen för nuvarande organisation av universiteten och vissa högskolor. Jag räknar med all i annal sararaanhang föreslå re­geringen atl nya beslämmelser på sistnämnda punkter skall träda i kraft den 1 juli 1975.

Huvuddelen av mina förslag förutsätter för sitt förverkligande ell fortsatt planerings- och utredningsarbete. Många uppgifter som avser förberedelser för genomförandet av reforraen kommer all åvila olika högskolemyndigheter. Det gäller t. ex. frågor om ulbildnings- och kurs­planer, inforraation ora och tUlämpningsföreskrifler till de nya reglerna om allmän behörighet och urval samt förberedelser för omläggning av anslagssyslemel. För samordning av detta arbete liksora för etl antal särskilda planeringsuppgifter och överväganden i organisatoriska frågor avser jag, sora redan framgått, att föreslå regeringen att tillkalla en central och sex regionala organisationskomraittéer. Jag ämnar vidare fö­reslå två särskilda centrala arbetsgrapper — en för frågor om antag­ningssystem och en för frågor om informationssystem — samt en sär­skild ulredning om elt centralt biblioteksorgan.

Jag räknar med att huvuddelen av de förslag som skall grundas på or­ganisationskommiltéemas m. fl. planerings- och utredningsarbete skall kunna genomföras raed början den 1 juli 1977. Sålunda bör bl. a. de nya behörighels- och urvalsreglerna, den nya studieorganisationen, de nya principerna för dimensionering och antagning, den nya lokala och regio­nala högskoleorganisationen och det nya anslagssysleraet träda i kraft vid denna tidpunkt. Som U 68 förordal bör UHÄ inrättas redan dessför­innan för att genomförande av reforraen skall underiältas. Jag räknar med att UHÄ skall inrältas sena:>t den 1 oktober 1976.

Den vidgade högskolans samhälleliga betydelse motiverar enligt min mening att de grandläggande bestämmelsema för högskolan stad­fästs i en högskolelag. De bestämraelser ora koramunal högskoleulbild­ning liksora eventueUa bestäraraelser om obligatoriskt medlemskap i stu­derandesammanslutningar som under alla förhållanden måste raeddelas i lagens förra bör då lärapligen meddelas i denna lag. Med hänsyn till att utredningsarbete återstår på vissa punkter som är aktuella i sararaan­hanget har jag inte nu låtit utarbeta förslag till högskolelag. Jag räknar

 

Prop. 1975:9                                                                       577

med att lägga fram förslag i sådan tid att lagen kan träda i kraft den 1 JUU1977.

I högskolelagen bör ges grundläggande beslämmelser om den verk­samhet som bedrivs inom högskolan och om raålen för högskoleutbUd­ningen. Vidare bör anges huvuddragen i forraerna för högskolans plane­ring och ledning: de styrelser och närander ra. m. som skall finnas lokalt och regionall, dessas huvudsakliga uppgifter och principerna för deras sammansättning. Eventuella bestämmelser grandade på obUgatoriekom­mitténs fömt berörda arbete bör också innefattas i lagen liksom gmnd­läggande regler om riksrekrytering till komraunal högskoleutbildning och därmed saramanhängande regler om interkommunal ersättning.

Mina förslag i det föregående innebär att ledamöler i högskolans styrelser och nämnder i många fall skall utses genom personalorganisa­tioner och studentkårer (motsv.) eller genora val. Från vissa håll här. hävdats att utseende av ledamöter i slalliga organ är en förvaltnings­uppgift som innefattar myndighelsutövning. Detta skulle innebära att en sådan förvaltningsuppgift enligt regeringsformen inte kan överläranas till enskilda personer, l. ex. valkorporalioner av studerande, särat alt den kan överlämnas till förening av studerande eller anställda endast genom lag. Något otvetydigt slöd för den anförda uppfaltningen finns emellertid inte vare sig i lagtexten eller i förarbetena till berörd para­graf i regeringsformen. Syftet med regeringsformens bestämmelser, om överlämnande av förvaltningsuppgift kan knappast vara all förhindra att ledamöter i statiiga organ utses på det sätt jag förordat. Möjligen behövs etl förtydligande av regeringsformen på den punklen. Denna fråga övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

I detta läge och då jag förordat att mina förslag beträffande tjänste­förslagsnämnder, där vissa ledamöter skall utses av sararaanslutningar för de anställda och de studerande, skall träda i kraft redan den 1 juli 1975 avser jag att inom kort föreslå regeringen atl för riksdagen lägga fram förslag till en särskild lag.

Den centrala organisationskommittén för högskolereformen bör för del försia svara för vissa samordnande uppgifier i planeringsarbetet i förhåUande till dels befintliga centrala myndigheter och organ, dels de regionala organisationskOmmitléema, dels: övriga utredningar och ar­betsgrupper som har samband med högskolereformen. Komraittén bör för det andra fullgöra vissa utredningsuppgifter av mera generell kärak:-tär, t. ex. i den förut berörda frågan om fakultets/sektionsnämndsorgani-salionen. För det tredje bör den centrala kommittén utarbeta det under­lag som fordras för beslut om den nämnda utformningen av verksorga­nisationen för högskolan. Jag utgår från att den centrala kommittén kommer att arbeta med expertgrupper för olika uppgifter.

I den centrala kommilléns arbeie bör två uppgifter prioriteras i inled- ■ ningsskedet. Dels bör en plan för genomförande av högskolerefor-

37    Riksdagen 1975.1 saml Nr 9

 

Prop.1975:9                                                           578

mens olika delar utarbetas, innefattande förslag tUl de övergångsan­ordningar som kan fordras. Dels bör — för att UHÄ skall kunna inrältas vid den nyss angivna tidpunkten — förslag utarbetas om ver­kets organisaiion och personalbehov samt i därraed sararaanhäng-ande frågor. På båda dessa punkter bör koraraitténs arbete slutföras med sikte på att regeringen i budgetpropositionen för budgetåret 1976/ 77 skall kunna redovisa en plan för reformens genomförande saml lägga frara vederbörliga förslag ora Lnrättande av det nya högskoleverket ra. ra. I sistnäranda sammanhang aklualiseras ylterligare en fråga som jag nu skall beröra.

Mot bakgrund av vad jag anfcirt i det föregående om de föreslagna re­gionstyrelsernas uppgifter i föirhållande till uppgifterna för centrala myndigheler är det enligt min mening nödvändigt att frågorna om UHÄ:s och om de regionala kansliernas organisation och resurser be­handlas i ett sammanhang, detla även om jag — sora fraragått — räk­nar med att regionkansUerna formellt skall imättas först den 1 juli 1977. Jag ser det nänJigen som angelägel alt de centrala och regionala hög­skolemyndigheternas personalbehov kan tillgodoses inora en ram sora motsvarar de mera permanenta personalresurser sora f. n. finns för be­rörda uppgifier inora UKÄ, SÖ, nämnden för socionomulbildning m. fl. centrala organ, vUkas uppgifter helt eller delvis skall övertas av UHÄ. I saramanhanget bortser jag då från resursema för den centrala antag­ningen. Dessas omfattning får prövas särskilt i samband med arbetet på att utveckla och utvidga antagningssystemet enligt mina förslag i det föregående.

Med utgångspunkt i de av U 68 redovisade beräkningarna kan man grovt uppskatta de totala befintliga resurserna av mera permanent slag för uppgifter, sora raotsvarar de föreslagna cenirala och regionala rayn-dighelemas, till något under 200 personår, bortsett från personal för den centrala antagningen. Jag räknar med atl de sex regionala kanslier­na i utgångsläget bör förfoga över resurser raotsvarande sammanlagt omkring 50 personår. UHÄ skulle därmed komraa att disponera resurser raotsvarande något under 150 personår, raed nyssnäranda undantag. Belräffande regionkanslierna hcir jag då självklart utgått från de upp­gifter sora jag i det föregående: angett som gemensamma för saratliga regioner. Eventuella avvikelser från norraalraodellen, vilka kan bli ak­tuella i ett senare skede, får då. prövas också med avseende på konse­kvenserna beträffande personalbehovet.

Det bör enligt mm mening ankomma på den cenirala organisations-koraraittén att närraare överväga UHÄrs och regionkansliemas struktur och personalstat m. m. med utgångspunkt i de riktlinjer jag angett här och i det föregående. I fråga om regionkansUerna bör detta arbete bedri­vas i kontakt med de regionala organisationskoraraittéema, tUl vUkas uppgifter jag slrax återkommer. Även förslag om regionkansliema bör

 

Prop. 1975:9                                                                       579

sålunda om möjligt presenteras för riksdagen i budgetpropositionen för budgetåret 1916/11. Efter vederbörliga förhandlingar om personalens löne- och anställningsvillkor bör därefier tjänsterna inom UHÄ och de regionala kanslierna tUlsättas i princip samtidigt. Det är givetvis viktigt att delta sker så tidigt som möjligt före omorganisationen. De som får tjänster i den regionala organisationen bör övergångsvis kunna vara knutna till UHÄ för uppgifier som så långt raöjligt anknyler till deras komraande.

Det är av slort värde alt tUl de regionala kanslierna kunna rek­rytera personal raed erfarenheter sora arbete inora cenirala rayndig­heter och organ inora högskoleväsendet ger. I fråga om vissa tjänster i den regionala organisationen raåste raan eraellertid räkna raed behov av att rekrytera personer ulanför den krets sora finns inora de befintliga centrala myndighetema. Det är också i samband med en omorganisation av detta slag givet att inte samtliga tjänstemän på central nivå som be­rörs koraraer att kunna i den nya organisaiionen få uppgifier av, samma eller likartat slag som de har inom de nuvarande myndighelerna. Jag räknar dock raed alt aUa skall beredas fortsatt arbete inora statsför­valtningen. En viklig uppgift för den cenirala organisalionskoraraittén blir atl i samråd raed den berörda personalen och dess organisationer finna sådana former för övergången till den nya organisationen att störsia raöjliga hänsyn lill de enskilda Ijänsteraännens önskeraål raed­ges. Medverkan av personalförelrädare blir givetvis aktuell inte bara i denna del av arbetet utan också i arbetet raed utforraningen av verks­organisationen över huvud.

De regionala organisalionskomraitléerna bör för det första svara för vissa saraordnande uppgifier i planeringsarbetet i förhållande tUl befint­liga läroanstalter ra. fl. De bör för det andra i enlighet med de riktiinjer som jag angett i det föregående ularbela förslag om diraensioneringen och lokaliseringen av den grundläggande högskoleutbildningen i regio­nerna raed sikte på att ge underlag för fördelningen av utbUdningskapa­citet och resurser för budgetåret 1977/78. TUl denna uppgift hör att saraordna planeruigen av ulbyggnaden på de i det föregående utpekade utbyggnadsorterna samt att också i övrigt planera för ulveckling av nya UtbUdningslinjer m. ra. inom regionerna. För det tredje bör kommit­téerna utarbeta förslag ora den institutionella organisationen av högsko­lan på en rad punkter sora jag angett i det föregående, bl. a. beträffande indelningen i högskoleenheter på de nuvarande universitetsorterna, sammansättningen av region- och enhetsslyrelser, närmare uppgifier för regionstyrelserna samt utbUdnings- och linjenämndsorganisalionen. Sora U 68-beredningen påpekat bör vid behov särskUda koraraittéer för enskilda högskoleorter kunna inrättas under de regionala kommittéer­na.

De regionala kommittéemas förslag bör föreligga i sådan tid att re-

 

Prop. 1975:9                                                          580

geringens förslag på berörda punkter kan föreläggas riksdagen senasi i budgeipropositionen för budgetåret 1977/78. En direkt representa­tion i kommittéerna för alla berörda läroanstalter och där verksamma gmpper är självklart praktiskt inte möjlig. Det är emellerlid givet att komraitléernas arbete bör bedrivas i nära kontakt med de berörda läro­anstalterna och företrädare för de där verksamma. En viktig uppgift för komraitléema i iiUedningsskedel blir att finna forraer för denna saraver­kan inom ramen för den tid som slår till förfogande för komraittéemas arbete.

Som KK framhållit krävs omfattande insatser för information tUl alla berörda parter i samband med elt genomförande av de nya reglema för behörighet, urval och antagning tUl högskolan. Huvudansvaret för denna information bör ankorama på de tre ämbetsverken AMS, SÖ och UKÄ, sedermera UHÄ, vilka redan samverkar när det gäller informa­tion i bl. a. korapetensfrågor. Vad KK anfört om information för olika målgmpper ger värdefulla utgångspunkter för myndigheternas bedöm­ningar.

Även andra delar av högskolereformen ställer krav på inforraation till bl. a. dels blivande studerande, dels personalen inora olika delar av hög­skolan. Detta gäller t. ex. beträffande förändringarna i studieorganisa­tionen och den institutionella organisationen. Det är självfallet ända­målsenligt att informationsinsatseima i fråga ora olika delar av reforraar-betet så långt möjligt samordnas. Jag räknar med att det skall ankoraraa på den centrala organisationskommittén att beakta detta. I det följande kommer jag att föreslå att särskUda medel anvisas för budgetåret 1975/76 för information ra. ra. i samband raed högskolereforraen.

Det är, slutligen, enligt min mening angeläget atl den högskolere­form som jag nu förordat från början följs systematiskt och att den fortlöpande utvärderas med avseende på sina effekter i skilda avseenden. En viklig uppgift, som KK pekat på, är atl sludera tillämpningen och bl. a. de sociala effeklerna av de nya behörighels- och urvalsreglerna. Det gäller också att följa genomförandet och tUlämpningen av bl. a. den nya studieorganisationen och den nya institutionella organisatio­nen. Syftet skall självklart vara att få fram underlag för att stegvis göra förändringar som visar sig önskvärda eller nödvändiga. Jag avser att i annat sammanhang återkorama tUl regeringen beträffande formema för att på della säll följa och utvärdera olika delar av högskolerefor­men.

11.   Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört heraställer jag, att regeringen före­slår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för reformering av högskoleutbUdning­en m. ra. som jag angett i det föregående.

 

Prop. 1975: 9                                                         581

12.   Anslagsberäkningar för budgetåret 1975/76

12.1 Vissa kostnader i samband med högskolereform

Nytt anslag förslag    5 200 000

I statsbudgeten för budgetåret 1975/76 bör under åttonde huvudtiteln föras upp ett förslagsanslag benämnt Vissa kostnader i samband med högskolereform. Under detta anslag beräknar jag medel för informaiion om bl. a. de nya behörighets- och urvalsreglema samt högskolereformen i övrigt (3 000 000 kr.), för kostnader i samband med uppläggning av centralt antagningssystem (1000 000 kr.), för förberedelsearbete inför omläggning av läroanstalternas ekonomiadministrativa ratiner i sam­band med genomförande av nytt anslagssystem (800 000 kr.) samt för utveckling och utvidgning av informationssystem avseende studerande och studieresultat (400 000 kr.). Av praktiska skäl bör vissa av dessa kostnader bestridas från bl. a. anslagen Universitetskanslersämbetet: Förvaltningskostnader och Förvaltningarna vid universiteten m. m., som härigenom kommer att belastas med högre belopp än som beräk­nats i 1975 års budgetproposition. Det av mig förordade anslaget kom­mer således att i dessa delar fungera som täckningsanslag för statsbud­geten,

Mina förslag i det föregående medför stora krav på ulveckling av högskolans ulbildnmgsutbud. Det gäUer aUmänt att främja dels arbets­livsanknytning, dels problemorientering vid högskolestudiernas upp­läggnmg. Det gäller också alt inom skilda ämnesområden utveckla kur­ser som är anpassade tUl behoven hos yrkesverksamma och meddelas i former som möjliggör kombination av studier och förvärvsarbete. Inte minst viktigt är det att vid de fUosofiska fakulteterna utveckla utbild­ningsutbudet efter dessa riktlinjer. Enligt min mening är det angeläget all de resursmässiga förutsättnmgama för ett sådant utvecklingsarbete förbättras. Arbetet bör bedrivas efter de principer som jag förordal i det föregående och inom de raraar för den lokala högskoleorganisatio­nen sora kommer alt dras upp i organisationskoraraittéernas arbete. Jag vill mol denna bakgrund redan nu anmäla alt jag avser all i bud­getpropositionen för budgetåret 1976/77 återkomma med förslag om särskilda medel för stöd- och innovationsåtgärder för den grundläg­gande utbildningen, i första hand vid de filosofiska fakulteterna.

I det föregående har jag anmält att jag avser att i armat samraanhang föreslå regeringen dels att uppdra åt högskolan i Linköping att utreda och lägga fram förslag om en tvärvetenskapligt orienterad forsknings-och forskarutbUdningsorganisation inora i första hand den fUosofiska fakultetens oraråde, dels att beslula atl näranda högskola fr. o. m. den 1 juli 1975 skall benäranas universitetet i Linköping. Jag vUl i detta sam-

 

Prop. 1975: 9                                                         582

manhang föreslå regeringen att inhämta riksdagens bemyndigande alt den 1 juli 1976 inrätta en för högskolans nuvarande rektor, innehavaren av Lars Hiertas professur i statskunskap vid universitetet i Stockholm, Hans Meijer personlig professur i statskunskap vid nuvarande högsko­lan i Linköping. Jag hemställer, att regeringen föreslår riksdagen att

lill Vissa kostnader i samband med högskolereform för budget­året 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa elt förslagsan­slag av 5 200 000 kr., bemyndiga regeringen all inrätta en professur i enlighet raed vad jag förordat i det föregående.

12.2 Yrkesteknisk högskoleutbildning

Nytt anslag förslag   3 905 000

Jag har i det föregående förordat att viss försöksverksamhet med yr­kesteknisk högskoleutbUdning skaU inledas dels läsåret 1975/76 i enlig­het raed U 68:s förslag, dels tidigast höstterminen 1976 i enlighet med NoTH:s av UKÄ tillstyrkta förslag.

U 68 beräknar de årliga lärarlöne- och driftkostnaderna samt koslna­derna för lokal administration för försöksverksarahet raed yrkesteknisk högskoleutbildning tUl ca 300 000 kr. per undervisningsgmpp om 30 stu­derande. Behovet av lokaler och utrastning inora försöksverksaraheten förutsätts då kunna tillgodoses i huvudsak genora befintliga resurser. Kostnaderna för central adrainistration och utvärdering av försöksverk­samheten skulle enligt U 68 :s beräkningar det första försöksåret uppgå tUl ca 395 000 kr.

UKÄ har i sina förslag tUl anslagsframställningar för budgetåret 1975/76 begärt dels 2 770 000 ler. för lärariönekostnader och 695 000 kr. för driftkostnader för försöksvis anordnad yrkesteknisk högskoleul­bildning, dels 335 000 kr. för central administration ra. ra. av ifrågava­rande försöksverksarahet. I enlighet riied vad jag anfört i det föregående har jag vid mina kostnadsberäkningar utgått från all behovet av lokaler och utrustning för ulbUdningen i huvudsak skall kunna tillgodoses utan särskilda kostnader för slaten. I den mån kompletteringar behövs i dessa avseenden bör raedel kunna anvisas från statens allraänna fastig­hetsfond och anslaget Inredning och utrastning av lokaler vid universi­teten ra. m. Vidare beräknar jag 105 000 kr. för planering m. ra. för yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå.

Jag hemställer, att regeringen föreslår riksdagen

alt tiU Yrkesteknisk högskoleutbildning för budgetåret 1975/76 imder åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 905 000 kr.

 

Prop. 1975: 9                                                         583

12.3 Utveckling av studielämplighetsprov

1973/74 Utgift      666 940        Reservation          950 040

1974/75 Anslag     312 000

1975/76 Förslag    661 000

I prop. 1975: 1 (bU. 10 s. 149) har regeringen föreslagit riksdagen atl, i avvaktan på slällningstagande till bl. a. förslag från SÖ, till ulveckling av studielämplighetsprov för budgetåret 1975/76 beräkna elt reserva­tionsanslag av 1 000 kr.

I enlighet med vad jag förordat i det föregående skall fr. o. ra. antag­ningen tUl grandläggande högskoleutbildning inför läsåret 1977/78 stu­dielämplighetsprov i vissa fall användas vid urval bland behöriga sö­kande. Ett studieläraplighetsprov har som jag redovisat utarbetats av SÖ. Visst fortsatt utvecklingsarbete krävs dock innan provet kan las i bruk. För sådant utvecklingsarbete bör budgetåret 1975/76 anvisas sammanlagl 661 000 kr.

Jag hemställer, alt regeringen föreslår riksdagen

att till Utveckling av studielämplighetsprov för budgetåret 1975/ 76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 661 000 kr.

Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt aniaga de förslag som före­draganden har lagt fram.

 

Prop. 1975: 9

584

Bilaga 1

Befintliga utbildningsvägar som enligt U 68 skall föras till högsko­lan (jfr SOU 1973: 2 s. 706)

YrkesutbUdningssektor   Utbildning tUl

teknisk

administrativ och ekonomisk

arkitekt

bergsingenjör brandingenjör civilingi;njör drifttekniker sjöingenjör agronom apotekare hortonom jägmästare laboratorieassistent landskapsarkitekt lantmästare livsmedelstekniker receptarie skogsmiistare Irädgårdstekniker sjökapten

ekonomiföreståndare hälsovårdsinspektör inlematföreståndare syo-konsulenl ekonom: jurist

socionom (förvaltningslinje) företags;ekonom marknadsförare

högre iiurs för personal inom hotell- och res­taurangbranschen samhällsadministralioii tjänsieman vid transportföretag socialadministration:

a)    ettårig!

b)   tvåårig! personaladministration revision—bank—beskattning transportadministration! ulbildningsadministralion! högre grafisk utbildning systemman programraerare

 

Prop. 1975:9

585

YrkesutbUdningssektor    UtbUdning till

vård

undervisning

kultur och in­formation

adrainistrativt systemarbete!

advokatsekreterare

sekreterare:

a)    1 år

b)    1 1/2 eller 2 åri arbetsterapeut hörselvårdsassislent logoped

läkare

medicinsk assistent sjukgymnast

sjuksköterska (gmndutbildning och vidareut­bUdning) tandhygienist tandläkare veterinär

ålderdomsherasföreståndare socialpedagog socionom (social linje) biträdande psykolog psykolog bamavårdslärare gymnastik- och idrottslärare hushållslärare vårdyrkeslärare sjukvårdslärare fritidspedagog förskollärare ADB-lärare danspedagog mun-pedagog musiklärare musikpedagog musikinstruktör teckningslärare ämneslärare klasslärare slöjdlärare speciallärare textUlärare

lärare i industri och hantverk ungdomsledare idrotts- och fritidskonsulent! bibliotekarie journalist

högre reklamutbUdning regissör, producent, scenograf ra. m. scenartist koreograf mim-artist

 

Prop. 1975:9                                                          586

Yrkesutbildningssektor    Utbildning lill

målare, skulptör ra. m.
konsthantverkare
kyrkomusiker
instrumentalmusiker
sångare
tonsättare
dirigent
präst ra. ra.
övrig UtbUdning       ej förtecknad utbildning vid de filosofiska fa-

kiiltelerna

' Kombinationsutbildning — försiiksverksamhet.

 

Prop. 1975: 9                                                                        587

Bilaga 2

U 68:s förslag tUI alhnänna utbildningslinjer (jfr SOU 1973: 2 s. 721)

1       Teknisk yrkesutbildning
arkUeklurlinjen
bergsvetenskapslinj en
ekonoraingenjörslinjen
eleklrotekniklinjen
flygtekniklinjen
geoteknologilinjen
kerailekniklinjen
lantraäterilinjen
maskintekniklinjen
teknisk fysik-linjen

teknisk fysik- och eleklrotekniklinjen

väg- och valtenbyggnadslinjen

farmaceutiska linjer

receplarielinjen

laboratorieassistenllinjen

agronomlinjen

lantmästarlinjen

hortonoralinjen

landskapsarkitektiinjen

trädgårdsteknikerlinjen

jägmästarlmjen

skogsraästarlinjen

brandingenjörslinjen

driftteknikerlinjen

sjöingenjörslinjen

yrkestekniska linjer

teknisk variant av

fysik-keraUinjen

kemi-biologUinj en

materaatisk-syslemvetenskapliga linjen

2       Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning
juristlinjen

juridisk-sarahällsvelenskapliga linjen filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen ekonoralinjen sarahällsplanerarlinjen förvaltningslinjen

vissa ettåriga specialkurser i gymnasieskolan

ekonomiföreståndarlinjen

intematföreståndarlinjen

hälsovårdsinspektörslinjen

linjen för högre grafisk utbildning

 

Prop. 1975:9                                                          588

sjökaptenslinjen

linjen för revision, bank och beskattning socialadrainistrativa linjen utbildningsadministrativa linjen personaladministrativa linjen transportadminislrativa linjen linjen för administrativt systemarbete sekreterarlinjen administrativ-ekonomisk variant av

pedagogik-sociologUmjen

samhällsvetenskaplig linje 1

samhällsvetenskaplig linje 2

matematisk-sarahällsvetenskapliga linjen

malematisk-systeravetenskapliga linjen

statistiklinjen

3     Vårdyrkesutbildning
arbelsterapeutiinjen
hörselvårdsassistentlinjen
logopedlinjen
läkarlinjen

medicinsk assistent-linjen psykologlinjen sjukgymnasllinjen sjuksköterskelinjen ålderdomshemsf öreståndarlinje n tandläkarlinjen landhygienistiinjen

sociala linjen

socialpedagoglinjen

veterinärlinjen

4 Ulbildning för undervisningsyrken

(De lärarutbUdningar som berörs av lärarutbUdningskommitténs för­slag har inte medtagits i förteckningen.) klasslärarlinjema förskollärarlinjen fritidspedagoglinjen speciallärarlinjen

linjerna för lärare i yrkesinriktade ämnen musikpedagoglinjen danspedagoglinjen äraneslärarlinjerna, vilka uigörs av undervisningsvariant inom

fysik-kemUinjen

kemi-biologiluijen

psykologUinjen

samhällsvetenskaplig linje 2

historisk-samhällsvelenskapliga linjen

matematisk-samhällsvelenskapliga linjen

språklinjen

historielinjen

svensklinjen

 

Prop. 1975: 9                                                         589

5 Ulbildning för kultur- och informationsyrken religionsvelenskaplig linje ungdorasledarluijen journalistlinjen

linjen för koraraunikalions- och reklamutbUdning regissörslinjen scenarlistlinjen koreograflinjen konsthantverkslinjen kyrkomusikerlinjen inslrumenlalrausikerlinj en sångarlinjen kullur- och inforraationsvarianl (bl. a. raed bibliotekarieinriktning) av

fysik-keraUinjen

kemi-biologilinjen

psykologilinjen

pedagogik-sociologUinjen

samhällsvetenskaplig linje 2

historisk-sarahällsvetenskäpliga linjen

raatemalisk-samhällsvetenskapliga linjen

raateraatisk-systemvetenskapliga linjen

slatistUdinjen

språklinjen

historielinjen

svensklinjen Vissa konstnärsutbildningar föreslås inte bli organiserade på utbUd­ningslinjer.

 

Prop. 1975:9                                                          590

Innehållsförteckning

Propositionen    .................................................. ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................     1

INLEDNING   ....................................................... ... 6

UTREDNINGAR OCH REMISSYTTRANDEN M. M.............    14

1.................................................................... Högskoleutbildningens  inriktning,  dimensionering,   lokalisering
och organisaiion................................................ .. 14

1.1                                                                  U 68 m. m                   14

1.1.1       Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter ..    14

1.1.2       Högskolesludiemas organisation   ............ .. 23

1.1.3       Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning

till högskoleutbildning    ......................... .. 32

1.1.4       HögskoleutbUdningens lokaUsering   ........ .. 58

1.1.5       Återkommande utbUdning....................... .. 85

1.1.6       Institutionell organisation   .................... .. 93

1.1.7       Kostnader     ...................................... 122

1.1.8       Genomförande av U 68:s förslag.............. 125

1.1.9       FÖrsöksverksamhel; med yrkesteknisk högskoleutbild­ning m. ra                    126

 

1.1.9.1       U 68  ....................................... 126

1.1.9.2       NoTH och UKÄ ........................... 137

1.2                                                                  Reraissyttranden                    141

1.2.1       Allraänt     .......................................... 141

1.2.2       Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter ..    146

1.2.3       Högskolesludiemas; organisation   ........... 169

1.2.4       Antalet studerande i högskoleutbUdning. Antagning

till  högskoleutbUdning    ....................... . 179

1.2.5       Högskoleulbildningens lokalisering   .......... . 195

1.2.6       Återkommande ulbildning........................ . 207

1.2.7       Institutionell organisation   .................... . 215

1.2.8       Kostnader     ...................................... . 245

1.2.9       Genomförande av U 68:s förslag.............. . 248

1.2.10    FÖrsöksverksamhel: med yrkesteknisk högskoleutbild­ning                  250

1.3                                                                 U 68-beredningen ra. ra           273

1.3.1       Allraänt     .......................................... 273

1.3.2       Högskoleulbildningens avgränsning och uppgifter ..    279

1.3.3       Högskolestudierna;!  organisation   ......... . 285

1.3.4       Antalet studerande i högskoleutbUdning. Antagning

lill  högskoleulbildning    ......................... . 287

1.3.5       Högskoleutbildningens lokalisering   ......... . 289

1.3.6       Återkommande utbUdning....................... . 292

1.3.7       Institutionell organisation   .................... . 293

1.3.8       Genomförande     ................................. . 311

2. Behörighel och urval lill högskoleulbildning.............. . 313

2.1 KK     ....................................................... . 313

2.1.1       Allraän bakgrund tUl kommitléns arbete..... . 313

2.1.2       Allmän behörighet  ............................... . 314

2.1.3       Särskilda förkunskapskrav ...................... . 319

 

Prop. 1975: 9                                                       591

2.1.4       Urval bland behöriga sökande  ................ 324

2.1.5       Kompetensreglemas tillämpning på verksutbUdning     335

2.1.6       Antagningens organisation   ................... 336

2.1.7       Handläggning av kompetensfrågor   ......... 340

2.1.8       Genomförande av KK:s förslag   .............. 343

 

2.2    SÖ   ......................................................... 344

2.3    Remissyttranden   ....................................... 348

 

2.3.1       Allmänt     .......................................... 348

2.3.2       Allmän behörighet ................................ 351

2.3.3       Särskilda förkunskapskrav....................... 353

2.3.4       Urval bland behöriga sökande ................. 357

2.3.5       Kompetensreglernas tUlämpning på verksutbildning    369

2.3.6       Antagningens organisation    .................. 370

2.3.7       Handläggning av kompetensfrågor............ 373

2.3.8       Genomförande av KK:s förslag  ............... 374

2.3.9       Studielämplighetsprov     ....................... 375

3. Professorslillsällning   ........................................ 386

3.1    Ulredningen     ............................................ 386

3.2    Remissyttranden   ........................................ 390

4. De vetenskapliga bibliotekens organisaiion    .......... 395

4.1    Statskontoret    .......................................... 395

4.2    Reraissyttranden   ....................................... 397

FÖREDRAGANDEN     ............................................ 402

1.    Inledning   ..................................................... 402

2.    Högskoleutbildningens avgränsning — allmän behörighet ....    408

 

2.1    Ett nylt högskolebegrepp.............................. 408

2.2    Nya vägar tUl högskolan............................... 413

3. Högskoleutbildningens uppgifier m.m.................... 418

3.1    Utbildningsmål   ......................................... 418

3.2    Ulbildnmg och forskning    ............................ 423

3.3    Indelning av den gmndläggande högskoleutbildningen  ..    429

 

4.    Återkommande utbildning  ................................. 431

5.    Högskolestudiernas inriktning och organisation m.m.              435

 

5.1    Utgångspunkter ......................................... 435

5.2    UtbUdningsUnjer     .................................... 438

5.3    Enstaka kurser   ........................................ 445

5.4    Utbildnings- och kursplaner   ........................ 447

5.5    Betyg och examina   ................................... 448

5.6    Särskilda förkunskapskrav   .......................... 451

6.................................................................. Anlalel studerande i högskoleutbildning m. m. Urval och an-
lagning   ....................................................... 458

6.1    Bakgmnd och utgångspunkter........................ 458

6.2    Kapaciteten för utbildnmgsUnjer   .................. 462

6.3    Kapaciteten för enstaka kurser ..................... 467

6.4    Gyranasieskolans dimensionering m. m............. 468

6.5    Urval och antagning   ................................. 470

 

6.5.1       Inlednmg     ....................................... 470

6.5.2       Urval   .............................................. 471

6.5.3       Antagning   ....................................... 480

 

7.    Högskoleutbildningens  lokalisering    .................. 486

8.    Högskolans institutionella organisation    ............. 497

8.1 Utgångspunkter      ................................... 497

 

Prop. 1975: 9                                                        592

8.2    Huvudmaimaskap m. m................................. 504

8.3    De statliga högskoleenhefemas organisation..... 507

8.4    Den kommunala; högskoleorganisationen.......... 527

8.5    Organisationen för uppgifter  som  är gemensararaa  för flera  läroanstalter             529

 

8.5.1       Regional  organisation........................... 529

8.5.2       Central  organisation.   ........................ 535

8.5.3       Lokal- och utrastningsprograraorganisationen  ....    543

8.5.4       De vetenskapliga bibliotekens organisation 543

 

8.6    Anslagssystem  ra. m................................... 546

8.7    Tjänsleorganisatoriska fiågor m. m.................. 552

8.8    Former för att utse ledamöter i högskolans styrelser och nämnder ra. m                 ..        561

9. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning ....   569

10.    Genomförande................................................. 575

11.    Hemställan..................................................... 580'

12.    Anslagsberäkningar för budgetåret 1975/7.6   ...... 581

 

12.1    Vissa kostnader i saraband med högskolereform             581

12.2    Yrkesteknisk högskoleutbildning   .................. 582

12.3    Utveckling av studielämplighetsprov.............. 583

Bilaga 1 Befintliga ulbildningsvägar som enligt U 68 skall föras

tiU högskolan   ......................................... 584

Bilaga 2 U 68:s förslag lill allraänna utbildningslinjer..... 587

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1»7S     740412