Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 86 år 1975       Prop. 1975:86

Nr 86

Regeringens proposition om viss avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder;

beslutad den 20 mars 1975.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga det förslag som har uppta­gits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG

BERTIL LÖFBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att avdragsrätten för kostnader för arbetsklä­der skall utvidgas under en period av tre år. Under denna tid avses ar­betstagare och arbetsgivare träffa avtal om att arbetsgivarna i fort­sättningen skall tillhandahålla sådana kläder kostnadsfritt. Kostnader för s. k. skyddsutmstning och för skyddskläder skall enligt förslagel få dras av utan beloppsbegränsning. För andra arbetskläder föreslås en av­dragsrätt enligt schabloner. De nya reglerna avses skola tillämpas vid 1976—1978 års taxeringar.

1    Riksdagen 1975. 1 saml Nr 86

 

Prop. 1975: 86

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrives att till anvisningarna till 33 § kommunalskat­telagen (1928: 370) skall fogas en ny punkt, 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Anvisningar

till 33 §

5. Vid 1976—1978 års taxering­ar gäller följande.

A vdrag medgives skattskyldig för kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder som har varit nödvändiga för arbetets fullgöran­de. Med skyddsutrustning avses bland annat hjälm, skyddsglas­ögon, hörselskydd och skodon med stålhätta. Med skyddskläder av.ses sådana kläder, som har sär­skilda skyddsegenskaper mot frä­tande ämnen, mekaniska .skador eller mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena.

Skattskyldig som på grund av sitt arbete har haft icke oväsentU-ga kostnader utöver det normala för andra arbetskläder än sådana som avses i andra stycket är i an­ledning härav berättigad till av­drag med 300 kronor för år räk­nat. Avdrag medgives endast om de ökade kostnaderna beror på att arbetskläderna på grund av arbe­tets beskaffenhet utsattes för starkt slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas osedvanligt snabbt.

Riksskatteverket fastställer år­ligen förteckning över yrkesgrup­per som kan anses ha kostnader enUgt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt upp­gift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1975: 86

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET                  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-03-20

Närvarande: statsråden Sträng, ordförande, och Johansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Sträng

Proposition om viss avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder

Inledning

Vid 1973 års riksdag framställdes motionsvägen yrkanden om avdrags­rätt för kostnader för arbetskläder m. m. Riksdagen (SkU 1973: 17) av­slog motionerna under hänvisning bl. a. till att riksskatteverket (RSV) hade för avsikt att undersöka möjligheterna att ändra lagstiftningen i förevarande avseenden.

RSV har sedermera i en promemoria avgiven den 15 november 1973 framlagt förslag till viss avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för kost­nader för arbetskläder m. m. 1 promemorian föreslås bl. a. avdragsrätt för kostnad för skyddskläder och liknande utrustning. Den som har haft väsentliga merkostnader för andra arbetskläder än skyddskläder skall få göra avdrag härför med vissa schablonbelopp som årligen skall fast­ställas av RSV.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av statskonto­ret, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg, länsstyrel­serna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs samt Norrbottens län, 1972 års skatteutredning. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och industriorganisa­tion (SHIO), Sveriges industriförbund (SIF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademi­kers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges fögderichefer och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR). SAF och SIF har avgett gemensamt yttrande. LRF har som sitt yttrande åberopat ett inom Lantbmkarnas skattedelegation

 

Prop. 1975: 86                                                                       4

upprättat utlåtande. LO har till sitt yttrande bifogat yttranden frän Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska kommunalarbetareförbun­det. Svenska lantarbetareförbundet. Svenska metallindustriarbetareför­bundet. Svenska målareförbundet. Svenska sjöfolksförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet. Statsanställdas förbund samt Svenska träindu-slriarbetareförbundet.

Nuvarande ordning

Vid beräkning av inkomst av tjänst får enligt 33 § 1 mom. kommu­nalskattelagen (1928: 370), KL, avdrag göras för utgifter, som är alt anse som kostnader för alt fullgöra tjänsten. Avdrag får dock inte göras för levnadskostnader (20 § KL). Härtill räknas utgifter för t. ex. kläder.

Förmån av fri beklädnad eller ersättning därför räknas som skatte­pliktig inläkt (punkt 2 av anvisningarna till 32 § KL). Enligt 32 § 3 mom. fjärde stycket KL skall dock inte såsom intäkt upptas förmän av mindre värde, som utgått i annat än penningar. En förutsättning är dock alt förmånen kan antas inte vara avsedd att utgöra direkt veder­lag för utfört arbete. I punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 32 § KL lämnas ytterligare upplysningar om vad som skall förstås med för­mån av mindre värde.

Enligt 37 § taxeringslagen (1956: 623), TL, skall kontrolluppgift med vissa undanlag innehålla uppgift även om annan ersättning eller för­mån, oavsett huruvida denna har utgått kontant eller såsom naturaför­män samt oavsett om densamma utgör ersättning för kostnader, som mottagaren haft att bestrida. Ett undantag har gjorts för förmåner i annat än penningar som uppenbarligen haft ett värde icke överstigande 600 kr. för helt år räknat.

I anslutning till stadgandena om förmån av mindre värde har dåva­rande riksskattenämnden meddelat anvisningar (RN 1967 I nr 7: 4). An­visningarna har senast kompletterats av RSV (Dt 1974: 44). Naturaför­månerna har härvid indelats i tre grupper. Den första gruppen består av förmåner som över huvud inte bör anses såsom skattepliktiga. Som exempel nämns fria överdrags- och skyddskläder samt fri tvätt av dylika. En andra grupp omfattar förmåner vilkas skatteplikt beror av värdet. Skattefriheten anknyter här till det nyss nämnda beloppet 600 kr. Som exempel kan nämnas tillhandahållande till nedsatt pris av beklädnad i och för Ijänslen (annat än överdrags- och skyddskläder). Den tredje gruppen avser förmåner som alltid bör anses såsom skattepliktiga och hit hör bl. a. fri beklädnad i och för tjänsten (annat än överdrags- och skyddskläder). Med fri förmån jämställs sådana fall, där den anställde visserligen betalar ersättning till arbetsgivaren för att få åtnjuta för­månen, men där ersättningen motsvarar en så obetydlig del av förmånens

 

Prop. 1975: 86                                                          5

värde att förfarandet fär anses ha tillkommit för alt kringgå bestämmel­sen om ovillkorlig skattephkl för den helt fria förmånen.

Frågan om avdragsrätt för kostnader för arbetskläder m. m. har prö­vats i åtskiUiga skattemål. Regeringsrätten har i de flesta fall vägrat avdrag för kostnader av detta slag.

Den omständigheten att den skaltskyldige från arbetsgivaren fält be­klädnadsbidrag som har beskattats har i och för sig inte medfört att deii skaltskyldige medgivits avdrag för kostnad för köp av beklädnadsar­tiklar. Inte heller i sådana fall där personal haft viss klädsel enligt krav från arbetsgivaren eller eljest på grund av särskilda bestämmelser har avdrag medgivils (sjukvårdsbiträde). Avdrag har likaså vägrats för kost­nader för inköp av arbetskläder i sådant fall, där förslitningen av dem varit onormalt slor (stationsarbetare, gjuteriarbetare). Inte heller här har den omständigheten att arbetstagare från arbetsgivaren fått ersätt­ning för kostnader för arbetskläder, vilken ersättning upptagits som in­täkt av tjänst, medfört att avdrag medgivits (svetsare, syraarbetare). Likaså har avdrag som regel vägrats för kostnader för tvätt och annat underhåll av arbetskläder.

En särställning intar i. viss rnån artister. och musiker m. fl. Även för dessa gäller givetvis de allmänna reglerna om att avdrag medges för kostnader för intäkternas förvärvande men inte för kostnader som kan hänföras till levnadskostnader. I de fall scenkläderna haft sådan utformning och utseende (fantasikostymer) att.de inte kunnat användas vid andra tillfällen än vid framträdanden har avdrag medgivits för kost­naden. Däremot har man intagit en mycket restriktiv hållning till av­drag för kostnader för normala kläder. I dessa fall har tidigare i regel av drag medgetts med viss procent av bruttointäkterna. Avdraget-har då ofta avsett även kostnader för smink, hårvård, peruk o.d.        .

Enligt arbelarskyddslagen och arbetarskydskungörelsen har arbets­
givaren ansvaret för att.förjeskriveri skyddsutrustning tillhandahålls ar­
betstagarna. Denna skyddsutrustning torde vara hänförlig. till "frja.
överdrags- och skyddskläder'', ,50m i RSV:s anvisningar anges som
exempel på förmån som över huvud inte bör anses-, som skattepliktig.
Hithörande kostnader bereder normalt.inte några problern i skattehän-.
seende.                              ... ,,;                       . ,

Även i avtalen mellan arbetsmarknadens parter finn.s bestämmelser . om beklädnadsförmåner. Genomgående. har -. arbetsgivaren - aU bekosta arbetslagarens skyddskläder när arbetarskyddsbestäminelsema kräver att arbetstagare skall vara utrustad med särskilda skyddskläder, när,ar­betet är av speciellt farlig art (exempelvis arbete med syror, imprfigne- ringsmedel o. d.) eller när arbetet är mycket smutsndjS. Vissa, avtal går ännu längre. Så t.ex. inom varvsindustrin där ett,företag,,ge,r ät snickare, kran- och traversförare m. fl. två overaller per år och åt syet-, sare, brännare och plålslagare — med hänsyn till att kläderna slits håj--

t2   Riksdagen 1975. 1 saml Nr 86

 

Prop. 1975: 86                                                          6

dåre — fem overaller per år. Skatteeffekterna beror på avtalens inne­håll och på hur förmånerna utgår. Om exempelvis arbetsgivaren bekos­tar överdrags- och skyddskläder inträder inga skatteproblem (icke skat­tepliktig förmån av mindre värde). Detsanuna blir i regel fallet om arbetstagaren får av arbetsgivaren köpa arbets-, överdrags- och skydds­kläder till nedsatt pris eftersom förmånen här torde vara värd mindre än 600 kr. En förutsättning är dock att arbetstagaren inte betalar en alltför obetydlig del av förmånens värde. Erhåller arbetstagaren i stället gollgörelse i pengar (beklädnadsersättning) blir han inkomstbeskattad härför. Får arbetstagaren fri beklädnad i och för tjänsten (annat än överdrags- och skyddskläder) skall värdet härav beskattas. Om däremot arbetstagaren utan särskild ersättning får bekosta sina arbets-, överdrags-och skyddskläder uppkommer inget värde att beskatta. Den skattskyl­dige torde inte i något av de nu nämnda fallen vara berättigad till av­drag för de kostnader han kan ha haft.

Riksskatteverkets förslag

I promemorian framhåller RSV att de nuvarande reglerna sädana de har kommit till uttryck i rättspraxis inte ger ett tillfredsställande resultat och att en uppmjukning av reglema därför är önskvärd.

Det framlagda förslaget har främst inriktats på sådana begränsade ar-betstagargrupper som har en onormal förslitning av arbetskläder och för­slaget syftar inte heller till några mer väsentliga avsteg från hittillsva­rande praxis.

Avdragsrätten har bestämts med hänsyn till den inbesparing av lev­nadskostnader som användandet av arbetskläder medför. Avdrag för kostnad för inköp av kostym, klänning o. d. skall enligt förslaget inte medges, ej ens om det görs sannolikt, att kostnaden har visst samband med den skattskyldiges förvärvsarbete. För dem som använder uniform i arbetet (militärer, restaurangpersonal, väktare, poliser, buss- och jäm-vägspersonal), anses uniformen ersätta personlig klädsel och således medföra en avsevärd inbesparing i normala levnadskostnader. Avdrag för kostnad för uniform bör således enligt förslaget inte medges. Det­samma gäller för arbetstagare som i sitt förvärvsarbete ersätter sin van­liga klädsel med någon typ av ersättningsklädsel, t. ex. sjukvårdsperso­nal, lagerarbetare m. fl. Den omständigheten, att vissa skattskyldiga er­håller skattepliktiga beklädnadsförmäner, in natura eller i kontanter föreslås inte i och för sig medföra avdragsrätt.

En målsättning för RSV:s förslag har varit att söka göra skatte­reglerna neutrala; skattekonsekvenserna bör så långt möjligt varaobe-roende av i vilken form beklädnadsförmåner utgår. Arbetsmarknadens parter bör inte heller påverkas av en uppmjukning av skattereglerna i sådan riktning, att de blir mindre benägna att avtalsvägén lösa frågan

 

Prop. 1975: 86                                                          7

om vem som skall bära kostnaden för arbetskläder. Man har även strä­vat efter regler som är sä enkla som möjligt i taxeringsarbetet.

Det framlagda förslaget bygger på en indelning av arbetskläderna i olika kategorier. En kategori utgörs av personlig skyddsutrustning, dvs. sådana tillbehör som används för att åstadkomma erforderligt skydd mot ohälsa eller olycksfall i arbetet. Som exempel nämns hjälm, skyddsglas­ögon, hörselskydd, skodon med stålhätta samt andningsskydd. Dessa föremål kan för övrigt delvis jämställas med arbetsredskap. Det finns härutöver klädespersedlar, som inte kan jämställas med arbetsredskap men som ändå får anses vara anskaffade direkt med anledning av för­värvsverksamheten såsom skyddskläder. Hit hör enligt promemorian sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande äm­nen, väta, värme, kyla o. d., däremot inte vanliga skyddsrockar och arbetsoveraller. En förutsättning är härvid att kravet på skyddskläder betingas av arbetsplatsens särskilda miljö och inte av klimatet. Fiskare och gruvarbetare, vilkas arbetskläder måste anpassas efter både klima­tet och arbetsmiljön, avses dock kunna medges avdrag för kostnader för exempelvis inköp av oljekläder. Skattskyldiga, som arbetar i kylhus och liknande, föreslås fä avdrag för kostnad för kläder som skyddar mot kyla, såsom päls, varma skodon, handskar m. m. i de fall dessa klädes­persedlar kan antas ha inköpts för att så gott som uteslutande användas i förvärvsarbetet. Däremot bör avdrag såsom för skyddskläder inte medges skattskyldig enbart av den anledningen att han arbetar utom­hus och därför har särskilda kostnader för kläder som skyddar mot väta och kyla.

Den föreslagna avdragsrätten för personlig skyddsutrustning innebär att skattskyldiga som själva bekostar sådan utrustning skattemässigt likställs med dem som får den av arbetsgivaren. Även kostnad för underhåll och tvätt av skyddskläder avses bli avdragsgill.

En andra kategori arbetskläder är sådana som inte är skyddskläder men som utsätts för särskilt stor förslitning i arbetet. För dessa föreslås ett schablonmässigt avdrag för väsentliga merkostnader. Avdraget skall bestämmas med hänsyn till kostnaderna för såväl anskaffning som un­derhåll och rengöring av kläderna. Vid beräkningen av schablonbelopp för vad som skall anses utgöra väsentlig merkostnad för vissa yrkesut­övare skall ett flertal faktorer beaktas. Sådan merkostnad uppkommer när arbetskläderna ofta förstörs, t. ex. på grund av sönderbränning vid svetsning under svåra förhållanden eller vid arbete med asfalt eller tjära. Så kan också vara förhållandet när arbetskläderna utsätts för stort slitage antingen genom mekanisk nötning eller på grund av ofta återkommande tvättning därför att kläderna ideligen smutsas. Väsentiig merkostnad för arbetskläder kan även anses uppkomma genom att skattskyldig i sitt arbete pä grund av naturliga klimatförhållanden är utsatt för väta och kyla* t. ex. skogsarbetare.

 

Prop. 1975: 86                                                          8

I förslaget förutsätts att RSV skall utfärda de tillämpningsföreskrifter som behövs. Därvid avses RSV fastställa schablonbelopp för merkost­naderna för arbetstagare i olika yrkesgrupper. Vad RSV beslutat skall vara bindande vid taxeringen. För skattskyldig som tiUhör av RSV an­given yrkesgrupp medges avdrag enligt schablon utan utredning om fak­tiska kostnader. Schablonavdragen utgör årsbelopp som reduceras om anställningen inte har omfattat helt år eller den har avsett deltid. För­teckningen avses upprättas efler samråd med berörda arbetsmarknads-parter.

Även sådan skattskyldig, som inte direkt kan hänföras tiU någon av RSV angiven yrkesgrupp men som på grund av sina arbetsuppgifter haft väsentliga merkostnader för arbetskläder, föreslås kunna få.avdragsfrå­gan prövad i samband med taxeringen. Avdrag avses i sådana fall med­ges endast när det klart framgår, att kostnaderna för arbetskläder över­stigit vad arbetstagare inom liknande yrken normalt åsamkas. En jäm­förelse bör i dessa fall ske med de yrkesgrupper som finns i förteck­ningen och avdrag medges högst med det belopp som bestämts som schablon för närmast jämförbara grupp. Högre avdrag än vad RSV fastställt för den yrkesgrupp som har den högsta förslitningen bör inte förekomma i något fall.

Vad RSV fastställt som schablonavdrag för arbetskläder förutsätts ha
en annan och högre rättslig valör än de anvisningar som eventuellt kan
tänkas vara erforderliga beträffande avdrag för skyddskläder. Schablon­
avdraget skall bestämmas med genomsnittskostnaden för arbetstagare i
allmänhet som riktpunkt. Väsentiig merkostnad skall anses föreUgga
först om kostnader över de normala uppgår tUl minst 100 kr. för helt
år.                                                                                    -! ■

Förslaget är så utformat att avdrag för arbetskläder inte kan komma i fråga för skattskyldiga med vanligt kontorsarbete. Jordbmkare, fas­tighetsägare och rörelseidkare kan däremot undantagsvis tänkas vara hänförliga till yrkesgrupp som upptas i RSV:s förteckning, under förut­ sättning att de utfört sådana arbetsuppgifter, som kan hänföras till nå­gon yrkesgrupp i RSV:s förteckning.

Promemorieförslaget innebär ingen ändring såvitt gäller stadgandet i
punkt 2 av anvisningarna till 32 § KL angående skatteplikt för bekläd­
nadsförmån eller ersättning därför. Likaså behålls systemet med förmän
av mindre värde oförändrat. Förmån av fria överdrags- och skyddsklä­
der skall liksom hittills inte anses skattepliktig. Den ändringen föresläs
dock att förmån av mindre värde i form av fri beklädnad i och för
tjänsten inte skaU anses utgöra intäkt i de fall förmånsvärdet understi­
ger 100 kr. per år frän en och samma arbetsgivare. Härigenom undviks
den nu i viss utsträckning förekommande beskattningen av rena båga
tellbelopp som beklädnadsförmån.                  .    .     •    ,

Skattebortfallet om förslaget genomförs har beräknats vara i storleks­ordningen 20 milj. kr.

 

Prop. 1975: 86

Remissyttrandena

Allmänt

Flertalet remissinstanser har inte velat motsätta sig att förslaget ge­nomförs. Mest positiva till ändrad lagstiftning är de organisationer som företräder löntagarintressen. De starkaste betänkligheterna framförs av statskontoret, kammarrätterna och 1972 års skatteutredning. Bland läns­styrelserna är uppfattningarna om förslaget mer delade.

LO instämmer i de aUmänna principer som präglar promemorian.. Enligt LO:s uppfattning bör arbetsgivarna bestrida de speciella,, ej till levnadskostnader hänförliga kostnader som't. ex. uppstår vid onormal förslitning av arbetskläder eller användande av speciell skyddsutrust­ning. Enär ett sådant förhåUande inte råder och ej heUer för tillfället kan anses bli rådande anser LO att jämställdhet bör eftersträvas mel­lan arbetstagarna oavsett vUka principer arbetsgivarna tillämpar för att bestrida merkostnaderna för arbetsklädsel. Likartade uttalanden ålerfinns i yttrandena från de till LO anslutna förbunden.

Förslaget tillstyrks även av TCO och SACO. SHIO har inga principi­ella erinringar alt göra mot att rätten till avdrag för arbetskläder utvid­gas.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län tillstyrker alt av­dragsrätt vid inkomstbeskattningen för kostnader för arbetskläder m. m. införs i enlighet med förslaget. Enligt TOR är en liberalisering av lag­stiftningen befogad och förslaget förordas därför. Även Föreningen Sve­riges fögderichefer lämnar förslaget utan erim-an och framhåller att an­visningarna utom i undantagsfall kommer att bli lätta att tiUämpa för de skattskyldiga, taxeringsnämnderna och de lokala skattemyndigheterna.

Kritiska synpunkter pä den föreslagna lagstiftningens uppläggning framförs från flera håll. 1972 års skatteutredning anser att frägan om kostnad för arbetskläder m. m. i första hand synes vara av facklig natur och därför lämpligen bör lösas genom uppgörelser mellan parterna pä arbetsmarknaden. Om man ändå anser att sådan kostnad bör beaktas inom skattesystemet uppkommer enligt utredningen svårigheter oavsett hur en skattelättnad utformas. Mot RSV:s förslag, för vilket kan an­föras skäl från materiell synpunkt, riktar utredningen invändningar bå­de från förenklingssynpunkt och med hänsyn till de principiella och praktiska gränsdragningsproblem som förslaget medför. Skatteutred­ningen framhåller även att den enligt sina direktiv bl. a. bör söka finna förenklingar av skattesystemet som kan medföra lättnader såväl för den enskilde som för skatteadministrationen. Införandet av en ny av­dragsrätt som berör ett stort antal skattskyldiga och endast avser ett relativt sett ringa belopp överensstämmer inte med denna målsättning och torde minska möjligheterna att förenkla deklarations- och taxerings-

 

Prop. 1975: 86                                                         10

förfarandet. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län redovisar liknande tankegångar. Man påpekar vidare att förslaget kan befaras minska benägenheten hos arbetsmarknadens parter att förhandlings­vägen lösa frågan om vem som skall bära kostnaden för arbetskläder.

Statskontoret finner det angeläget att reglema för den direkta be­skattningen så långt som möjligt förenklas. Statskontoret uppskattar att avdragsrätten kan bli aktuell i 4—5 % av samtliga deklarationer eller ca 200 000 fall. Avdragets storlek kommer att variera för olika yrkes­grupper men kan antas i normalfallen komma att utgöra mellan 200 och 400 kr. Enligt statskontoret finns det omständigheter som tyder på att RSV underskattat de administrativa problemen. Som exempel nämns att avdragsrätt också skall kunna ifrågakomma för skattskyldig som inte är direkt hänförlig tUl någon av RSV angiven yrkesgrupp. Fältet är med andra ord fritt för avdragsyrkanden från sannolikt stora yrkesgrup­per vars arbetsförhållanden har vissa likheter med de grupper som kommer att tas in i RSV:s anvisningar. En annan omständighet som försvårar granskningen är att frågan om rätt till avdrag varierar inom samma bransch mellan olika arbetsplatser beroende på vad som har av­talats. Enligt statskontoret kommer man sannolikt att få ge avkall på kontrollen vid den praktiska tillämpningen. På sikt torde detta leda till alt ett yrkesgruppavdrag uppstår utan närmare koppling till erlagda ut­gifter under inkomståret.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar risken för att förslaget om schablonavdrag kan leda till ett slentrianmässigt godkännande av avdrag som inte är sakligt motiverat.

Kammarrätten i Stockholm anser att lagstiftningsåtgärder beträffan­de arbetskläder bör övervägas endast om behovet härav kan anses av­sevärt större än tidigare. Enligt kammarrättens uppfattning är sä inte fallet. Kammarrätten i Göteborg delar däremot uppfattningen att nu gällande regler i frågan om avdrag för arbetskläder och beskattning av klädesförmåner inte är tillfredsställande. Kammarrätten avråder dock bestämt från den föreslagna lösningen närmast därför att elt avdrags-syslem på området skulle Ställa skatteadministrationen inför svårbe­mästrade uppgifter.

En del remissinstanser förordar också andra lösningar än de som RSV föreslagit. Statskontoret påpekar att utvecklingen under årens lopp in­neburit att arbetsgivaren i allt större utsträckning tillhandahåUer erfor­derliga skyddskläder och arbetskläder av förevarande slag. Ett altema­tiv till RSV:s förslag skulle dä vara att lagstiftningsvägen eller genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter tillförsäkra arbets­tagaren erforderliga skydds- och arbetskläder. Ett annat alternativ är enligt statskontoret att ändra det nuvarande schablonavdraget pä 100 kr. — som infördes i mitten av 1950-talet i förenklingssyfte — och som genom penningvärdeförändringen numera har förlorat betydelse.

 

Prop. 1975: 86                                                         11

Kammarrätten i Göteborg anser att det bör ankomma på arbetsgiva­ren att tillhandahålla den skyddsutrustning samt de skydds- och över­dragskläder som behövs i arbetet. Förmånen härav bör inte vara skatte­pliktig för den anställde. Om arbetsgivaren i stället för att tillhanda­hålla ifrågavarande persedlar utger ett motsvarande kontantbidrag till den anställde, bör inte heller bidraget tas upp som skattepliktig intäkt.

Skyddsutrustning och skyddskläder

Förslaget i denna del har i regel godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det be­träffande skyddskläder föreligger sådant nära samband mellan kostna­der och förvärvsverksamheten att avdrag bör medges. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att kostnader för personlig skydds­utrustning resp. skyddskläder till sin karaktär är jämförbara med kost­nader för arbetsredskap och tillstyrker förslaget i denna del. Likartade synpunkter redovisas frän de övriga länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser dock att den skattskyldige skall styrka sina kost­nader.

1972 års skatteutredning anser att personlig skyddsutrustning och skyddskläder kan specificeras på ett tillräckligt tillfredsställande sätt för att avdrag för sådana kostnader skall kunna medges. SAF och SIF har ingen erinran mot förslaget och påpekar att redan i dag torde enligt rättspraxis avdrag kunna medges i de fall som RSV åsyftar med sitt förslag. Det kan dock ifrågasättas om inte förslaget är något för snävt — man föreslår att det i lagtexten använda uttrycket "varit nödvändigt" bytes mot "av honom använts" eller dylikt. Likartade synpunkter an­förs av LRF. Enligt SACO bör begreppet skyddskläder även kunna om­fatta sådana kläder som tandläkare, läkare, veterinärer m. fl. måste an­vända för att hålla cn tillfredsställande hygienisk standard.

Begreppet personlig skyddsutrustning är i förslaget definierat på samma sätt som i förarbetena till arbetarskyddslagen. LO instämmer i princip med de begränsningar som här föreslås, men påpekar att för vissa arbetsgrupper, t. ex. skogsarbetare, bör en komplettering ske med hänsyn till de speciella arbetsförhållanden som råder inom yrket. Även fackförbunden godtar förslaget i denna del. Enhgt Svenska lantarbela­reförbundet bör avdraget göras frän skatten i stället för från inkom­sten.

Den av RSV gjorda uppdelningen mellan, å ena sidan, skyddsutrust­ning och skyddskläder och, ä andra sidan, övriga arbetskläder har i re­gel godtagits av remissinstanserna. Kammarrätten i Stockholm anser det dock det vara förenat med stora svårigheter att försöka införa en­tydiga regler beträffande annat än för personlig skyddsutrustning och är därför tveksam om förslaget i övrigt kan läggas till grund för lag­stiftning.

 

Prop. 1975: 86                                                         12

övriga arbetskläder

RSV:s förslag om rätt till schablonavdrag för väsentliga merkostna­der för övriga arbetskläder har "fått ett mindre positivt mottagande än förslaget beträffande skyddsuti-ustning m. m. De remissinstanser som har motsatt sig lagförslaget har inte sällan pekat på de betydande svårig­heterna att praktiskt hantera denna del. En del remissinstanser har till­styrkt förslaget beträffande skyddskläder men inte i övrigt.

Länsstyrelsen i Stockholms län vill inte motsätta sig att förslaget ge­nomförs även i denna del med -hänsyn bl. a. till att förslaget är utarbe­tat inom RSV och förslaget helt bygger på att anvisningar skall utfär­das av verket. Länsstyrelserna i'Göteborgs och Bohus samt Västman­lands län släller sig tveksamma till förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bl. a. följande.

Erfarenheterna från de f. n. tillämpade reglerna om vissa schablonav­drag för verklygsslitage ger vid handen, alt sthablonavdragen ofla yrkas, även om arbetsgivaren har bekostat all verktygsutmstning. Efiersom frå­ga är om obetydliga avdragsbelopp, företar taxeringsnämnden i regel inte någon utredning utan godkänner avdragen mer eller mindre slen­trianmässigt. Alt nu utöka floran av dylika schablonavdrag till alt avse vissa arbetskläder kan verka stötande för sådana grupper av skattskyldi­ga, som kanske trots höga merkostnader av samma eller liknande slag inte får några avdrag — även om de uppvisar kvitton etc. för kostnader­na. Förslaget all hell utan utredhlngmedge avdrag för skyddsutrustning, skyddskläder och andra arbetsklädei: tillslyrkes därför inte av länsstyrel­sen, trots alt länsstyrelsen i princip delar uppfattningen om all bagatell- ■ belopp i deklarationerna inte bör föranleda rigorösa och tidskrävande kontrollåtgärder.

Länsstyrelsen tillstyrker dock att en avdragsrätt irtförs, inte bara för kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder, utan även intill vissa av RSV fastställda maximibelopp och yrkeskategorier för hälften av kostnaderna för inköp av andra arbetskläder, som är utsatta för osed­vanligt stort slitage eller stark nedsmutsning. Såsom förutsättning för avdragsrätt bör i båda fallen gälla att specifikation (alternativt kvitton) för kostnadema bifogas deklarationen. Enligt länsstyrelsen bör maximi­beloppen kompletteras med anvisning att avdragen inte i något faU får överstiga av RSV fastställda procentandelar av bruttointäkterna av ar­betet i fråga.

SAF och SIF, som tillstyrkt avdragsrätt för skyddsutrustning m. m., är däremot kritiska mot avdragsrätten i övrigt bl. a. med tanke pä svå­righeterna att närmare fastlägga begreppet väsentlig merkostnad. Enligt SAF och SIF bör innan någon ändring av detta slag vidtas i fråga om avdragsrätten undersökas i vad mån skäl alltjämt föreligger att beskatta förmån av fria arbetskläder o. d. I och för sig vill man inte bestrida att

 

Prop. 1975: 86                                                         13

det i många fall kanske är nödvändigt att ha en form av beskattning men å andra sidan torde i sådana fall, som anges i kollektivavtalen, knappast skäl föreligga lill beskattning.

LRF efterlyser en samlad bedömning av de gränsdragningsproblem som gäller i fråga om kostnader av personlig natur. LRF är kritiskt mot avdragsrätten för övriga arbetskläder och pekar även på svårigheterna att beräkna slorieken av den avdragsgUla merkostnaden men vill dock inte motsätta sig förslaget.

Beträffande avdragsrätten för merkostnader för arbetskläder ansluter sig LO till utredningens huvudsakliga förslag. Vad gäller den föreslag­na schabloniseringen av avdrag föreslår LO att endast ett fåtal scha­blonbelopp införs i vilka ett flertal yrkesgrupper kan inrymmas. Däre­mot StäUer man sig avvisande till den föreslagna formuleringen av 33 § KL vilken säger, att avdrag endast skall beviljas för "väsentliga mer­kostnader". Enligt LO:s uppfattning kommer en sådan formulering alt innebära starka begränsningar i avdragsrätten för vissa årbetstagarka-tegorier som vid speciella tillfällen inte kan hänföras tiU de olika scha­blongrupperna. LO föreslår därför att lydelsen ersätts med"merkostna­der utöver normala kostnader". Likartade påpekanden görs från flera fackförbund. Svenska sjöfolksförbundet påpekar att större delen av för­bundets medlemmar här sådana arbetsuppgifter att' de bör våra berätti­gade till avdrag för arbetskläder. Svenska skogSarbetareförbiindet rik­tar viss kritik mot de beräkningar som bär gjorts i promemorian angåen­de skogsarbetarnas arbetskläder. Statsanställdas förbund påpekar alt för­slaget när det gäller kostnader för uniform ocli Uniforrttspcrsédlar inte innebär någon ändring mot nu gällande bestämmelser. Uniform i arbe­tet skulle enligt RSV ersatta personlig klädsel. Förbundet ansluter sig tiU denna uppfattning endast beträffande dén del av de anslällda, söm har valmöjlighet när det gäller arbelsklädselh. Den personal som har uniformsplikt befinner sig emellertid i en annan situation. Om dén "be­klädnadsförmån" som en sådan uniformspliktig har upptas tUl beskatt­ning bör enligt förbundets mening också en ävdragsrätt föreligga. Inom det StatUga området har man avtalsvägén kommit frahi till bestämmel­ser om vissa beklädnadsrabatter vid inköp av obligatoriska uniformsper­sedlar. Avdragsrätt bör därför föreligga i här avsedda fall för ett belopp motsvarande vad arbetsgivaren upptagit som förmån. Detta belopp kan beräknas motsvara den uniformspliktiges merkostnader. '

Svenska träindustriarbetareförbundet anser att förslaget bör omfatta alla yrkesgrupper som använder överdragskläder i sitt arbete. Avdrag bör medges för kostnader för överdragskläder oavsett om förbrukningen är onormal eller inte. Förbundet delar inte RSV:s uppfattning att kost­naden för övriga kläder minskar vid användning av överdragsklädcr. Så är däremot faUet där specieUa uniformer eller liknande helt ersätter vanliga kläder i arbetet.

 

Prop. 1975: 86                                                         14

TCO tillstyrker förslaget men förordar att bestämmelserna tillämpas mindre snävt än vad som fömtsätts i promemorian. Detta skulle t. ex. uppnås om lagtexten ändras så att kostnader som är onormalt stora för arbetskläder berättigar till avdrag i stället för att väsentliga merkostna­der krävs för att avdrag skall medges. SACO anser att även yrkesgrup­per med representativa arbetsuppgifter bör kunna få avdrag i vissa fall.

1972 års skatteutredning har kritiserat RSV:s lagstiftningsförslag bl. a. från den utgångspunkten att skattesystemet härigenom skulle krånglas till ytterligare. Om en avdragsrätt för väsentliga merkostnader för ar­betskläder skall införas anser ulredningen att det från förenklingssyn­punkt skulle vara en fördel om man kunde avstå frän den individuella prövningen av avdraget och endast införa schablonavdrag för olika yr­kesgrupper. En sådan lösning skulle avsevärt underlätta strävanden att på längre sikt åstadkomma ett enklare skattesystem. Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län anser det inte klart framgå om förslaget lämnar utrymme för en individuell prövning av sådana fall som inte skulle återfinnas i RSV:s förteckning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser vidare att RSV av praktiska skäl bör fastställa schablonavdrag för så många yrkesgrupper som möjligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att enligt förslaget skall avdragsprövningen baseras på den skattskyldiges redogörelse i de­klarationen för sina arbetsuppgifter och kostnader för arbetskläder. Väsentlig merkostnad skall anses föreligga, om kostnaden för arbets­kläder överstiger genomsnittskostnaden för arbetstagare i allmänhet med minst 100 kr. En individueU avdragsprövning efter dessa grunder kan enligt länsstyrelsen befaras ställa taxeringsnämnderna inför svårbe­mästrade problem, såväl med avseende på likformig bedömning som i form av ytterligare arbetsbelastning. Även kammarrätten i Stockholm anser beloppet 100 kr. vara för lågt och föreslår 300 kr. Enligt länssty­relsen i Västmanlands län bör beloppet vara 200 kr. och likaså kan en kvantitativ gradering i relation till årsinkomsten tänkas.

Även Statsanställdas förbund tar upp den individuella prövningen och framhåller att storleken av de olika avdragen för merkostnaderna för arbetstagare i olika yrkesgrupper torde få fastställas efter grova schablo­ner, vilka kommer att vara svära att få anpassade till de enskilda fallen. De skattskyldiga, vilka på grund av sitt arbetes speciella karaktär har haft merkostnader av detta slag som väsentligt överstiger schablonbeloppet för yrkesgruppen, kommer att få stora svårigheter att kunna få gehör för ett högre avdrag. Utformningen och framför allt tillämpningen i praktiken av denna bestämmelse bör därför enligt förbundets mening uppmjukas väsentligt, så att inte beskattningsmyndigheterna blir för hårt bundna i sin bedömning av merkostnaderna.

Beträffande förteckningens närma.re utformning förutsätter bl. a. LO samt fackförbunden att man får goda möjligheter att medverka. Svei-

 

Prop. 1975:86                                                          15

ska sjöfolksförbundet utgår från att förteckningen upprättas i samråd med arbetsmarknadsparter och inte såsom föreslagits efter samråd med dessa.

Beträffande förteckningens uppläggning uttalar sig bl. a. länsstyrel­serna i Malmöhus och Norrbottens län för en större utförlighet angå­ende olika yrkesgrupper. Svenska metallindustriarbetareförbundet för­utser problem vid utarbetandet av den föreslagna förteckningen över yrkesgrupper för vilka schablonavdrag för merkostnaderna skall få gö­ras. Det kommer att bli svårt att på ett rättvisande sätt bestämma ett större antal yrkesgrupper med olika stora schablonavdrag. Förbundet anser därför att yrkesgmpperna bör sammanföras i ett litet antal av­dragsgrupper, tre å fem, med inbördes ungefärligen lika stora kostna­der. Ett schablonavdrag fastställs sedan per grupp. Enligt Svenska lant­arbetareförbundet bör förteckningen lämpligen innehålla högt schablon­avdrag som täcker stora gmppers kostnader av förevarande slag.

Lånsstyrelsen i Malmöhus län anser det nödvändigt med en obligato­risk medverkan från arbetsgivarens sida för att kunna avgöra vilken yr­kesgrupp den skattskyldige tillhör. Frågan bör utredas närmare med hänsyn till dess stora praktiska betydelse. Dessutom borde enligt läns­styrelsen texten i deklarationsblanketter eller därtill hörande anvis­ningar utformas så att därav framgår att skattskyldig, som yrkar avdrag för arbetskläder, skall närmare ange vilket arbete han har utfört. SHIO understryker däremot kraftigt RSV:s ståndpunkt att arbetsgivama inte bör betungas med att lämna ytterligare upplysningar i kontrolluppgifter­na. Enligt SHIO är företagens uppgiftslämnarplikt redan i dag alltför be­tungande och måste begränsas och ej utvidgas.

Den avdragsrätt som enligt förslaget undantagsvis kan bli aktuell för bl. a. jordbrukare och rörelseidkare berörs i några yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att ytterligare bestämmelser härom bör införas för fullständighetens skull. Länsstyrelsen, liksom LRF och SHIO, framhåller att sådana regler måste tas in även i 22, 25 och 29 §§ KL. Kammarrätten i Stockholm anser att bestämmelser rö­rande merkostnader för arbetskläder bör, såsom skett med reglerna om avdrag för representation, tas in i anvisningarna till 20 § KL. Även SACO kritiserar förslaget i denna del. Svenska lantarbetareförbundet avstyrker dock förslaget att egna företagare skall få rätt att få göra så­dant avdrag närmast med tanke pä risken att dubbla avdrag kan kom­ma att medges.

LO och Svenska sjöfolksförbundet påpekar att en ändring även bör ske i anvisningarna till sjömansskattelagen (1958: 295) för att tillförsäkra de ombordanställda samma möjligheter som de som berörs av KL.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den föreslagna lagstiftningen bör omfatta alla kategorier av avdragsberättigade som har sådana kost­nader, således även skådespelare, musiker m. fl.

 

Prop. 1975: 86                                                         16

Föredraganden Inledning

Skattskyldig som på gmnd av sitt arbete har haft särskilda kostnader för arbetskläder kan i regel inle få avdrag för sådana kostnader vid in­komsttaxeringen. Sådana kostnader anses vara personliga levnadskost­nader som på grund av 20 § kommunalskattelagen (1928: 370), KL, inte är avdragsgiUa. I den mån avdrag medges är det fråga om arbets­kläder av mer speciell art, såsom skyddshjälm, skyddsskor eUer liknande skyddsutrustning som på sätt och vis kan anses vara lika mycket arbets­redskap som arbetskläder.

I konsekvens med att avdrag inte medges för arbetskläder gäller att skattepliktig förmån föreligger när arbetsgivare tillhandahåller arbets­kläder kostnadsfritt eller lämnar kontanta bidrag för anskaffande eller underhåll av sådana kläder. Denna skatteplikt är dock inte genereU. Skattefrihet föreligger nämligen för vissa förmåner av nriindre värde som utgår i annat än pengar (32 § 3 mom. KL). EnUgt de anvisningar som riksskatteverkel, RSV, har utfärdat är en del förmåner helt skattefria på grund härav. Hit räknas fria överdrags- och skyddskläder. Om arbets­givaren till nedsatt pris tUlhandahäUer beklädnåd av annat slag än över­drags- och skyddskläder är föririånen h'ärav likaså skattefri om värdet av den inte överstiger 600 kr. för hell år räknat. Däremot föreligger alltid skatteplikt för värdet av helt kostnadsfri beklädnad som inte är övicir-drags- och skyddskläder.

Att avdrag inte medges för arbetskläder har vid flera tillfällen kriti­serats. Det har påpekats alt detta leder liU en skattemässig olikhet meUan arbetstagare, vilket sammanhänger med följande.

Enligt arbetarskyddslagsliftningen ansvarar arbetsgivaren för att före­skriven skyddsutrustning tiUhahdahåUs arbetstagarna och enligt avtalen mellan arbetsmarknadens parter gäller att arbetsgivaren' skall bekosta arbetstagarnas skyddskläder när arbetarskyddsbestämmelserna kräver att viss utrustning skall användas på gmnd av arbetets art. Det finns emellertid avtal som går längre i detta avseende. Som fraingår av det föregående beror skatleeffektema då på hur förniånerna utgår.

Förmån av arbetskläder till nedsatt pris beskattas i regel inte. Om överdrags- eller skyddskläder tillhandahålls kostnadsfritt sker inte be­skattning för detta. Får den anställde i stället kontant ersättning för att själv bekosta arbetskläder blir han däremot beskattad för ersättningen. De arbetstagare som själva helt bekostar sina arbetskläder får normalt inle något avdrag för kostnaden.

Under årens lopp har bl. a. i riksdagen lagts fram motioner med yr­kanden om ändrad lagstiftning på detta område. Det har å andra sidan pekats på svårigheterna att på ett godtagbart sätt avgränsa de fall där

 

Prop. 1975: 86                                                         17

avdrag för arbetskläder skulle vara motiverat. Hur en avdragsrätt vid laxeringen än utformas uppkommer med nödvändighet betydande till-lämpningssvårigheter inte bara för myndigheterna ulan också för de skattskyldiga.

RSV har upprättat en promemoria med förslag till avdragsrätt för arbetskläder. Promemorian har överlämnats till finansdepartementet och remissbehandlats.

Förslaget avser Inte en allmän avdragsrätt för kostnader för arbets­kläder utan innebär endast alt avdrag skall medges för dels skyddsutrust­ning och skyddskläder, dels väsentliga merkostnader för andra slag av arbetskläder. I sistnämnda del föreslås schablonmässigt bestämda av­drag. RSV:s förslag har mottagits positivt av de remissinstanser som företräder löntagarintressen. Remissmyndigheter som företräder skatte­administrationen har däremot framfört åtskilliga invändningar.

För egen del vill jag allmänt uttala följande. Vad angår kostnader för skyddskläder och skyddsutrustningar är dessa ay sådan natur atl avdrag bör medges. Här är det fråga om en tämligen enhetlig typ av kostnader och avdragsfallen torde inle vara särskilt svårbedömda. RSV:s förslag i denna del har också i rgel tUlstyrkts eller lämnats utan erinran. F. ö. lorde en lagändring på denna punkt få ganska begränsad effekt. Ar­betsgivaren tillhandahåller nämligen i regel, skyddskläder och skyddsut­rustning kostnadsfritt. Där så inle är fallet torde avdrag vid inkomst­taxering redan f. n. medges i viss utsträckning.

Jag tar i detta sammanhang inte upp de fall där arbetstagaren bär
uniform i tjänsten eftersom delta leder till besparing av de priv.ata kläd­
kostnaderna. Detsamma gäller arbetskläder ay.typ frack eller smoking
för t.ex. artister. I likhet med RSV anser jag.alt inte heUer sådana in­
komsttagares avdragsförhållanden bör behandlas i förevarande samman­
hang.                                          ,      ,

Vad beträffar kostnader för den sålunda avgränsade typen, arbets­kläder — i fortsättningen, betecknad "övriga arbetskläder" — anser jag att dessa inte i första hand bör beaktas genom regler om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen. Hur dessa kostnader skall kompenseras är enligt min mening en fråga som på ett betydligt smidigare sätt bör kunna lö­sas genom överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Flertalet remissinstanser, liksom f. ö. även RSV, synes ha samma upp­fattning. En ordning där arbetsgivarna tillhandahåller fria arbetskläder åt de anställda innebär fördelar även för arbetsgivarna eftersom kost­nadema för sådana kläder inte ingår i underlaget för arbetsgivaravgif­ten. Emellertid har frågan om arbetskläder ännu inte fått en tillfreds­ställande lösning avtalsvägen. Det finns därför skäl att under ett över­gångsskede söka undanröja mer .framträdande orättvisor på området. Den lagstiftning jag kommer att föreslå i det följande bör vara tids-.

 

Prop. 1975: 86                                                         18

begränsad. Reglerna bör gälla så lång tid som behövs för att arbets­tagare och arbetsgivare skall kunna träffa avtal på området. Tre år bör vara tUlräckligt i detta hänseende.

Av betydelse i sammanhanget är även följande. De kostnader för ar­betskläder som kan tänkas uppkomma i de enskilda fallen är typiskt sett av ganska måttlig omfattning. De genomsnittiiga kostnaderna kan själv­faUet variera mellan olika yrkesgrupper men den fördyring, som vissa arbetstagare får vidkännas utöver kostnader för skyddskläder och lik­nande, torde sällan överstiga 200—500 kr. per år. Avdragsfrågan rör ett stort antal skattskyldiga. Statskontoret har i sitt remissyttrande räk­nat med alt RSV:s förslag avser minst 200 000 deklaranter. Skattead­ministrationen är i dag pressad av arbetsuppgifter och från många håll framförs önskemål om långtgående förenklingar av skattesystemet. En­ligt direktiven för 1972 års skatteutredning är det en uppgift för kom­mittén att söka minska avdragsfloran. Nu nämnda omständigheter talar för att den provisoriska lösningen av avdragsrätten för övriga arbets­kläder bör innehålla schabloner för beräkning av avdragen.

Alla — såväl löntagare som andra skattskyldiga — har utgifter för kläder som slits i arbetet. Att genom en allmän avdragsrätt söka dra en gräns mellan sådana utgifter som utgör en vanlig levnadskostnad och därför bör bäras av den skattskyldige och sådana som kan sägas hän­förliga tiU arbete skulle leda till en komplicering av skattesystemet som enligt en utbredd uppfattning bör undvikas. Den enligt min mening enda framkomliga vägen är därför att man försöker ange sådana arbeten som normalt sett medför ett kraftigt ökat slitage av arbetskläder, som arbetsgivaren inte tillhandahåller kostnadsfritt. — Avdragsrätten bör således avse de grupper som får vidkännas typiskt sett högre utgifter än vad som kan sägas vara normalt.

Jag föreslår att ett enhetligt avdragsbelopp införs och att detta skall få utnyttjas endast av arbetstagare som har sådana arbetsuppgifter att de regelmässigt måste vidkännas mer påtagliga kostnader för arbets­kläder. Avdraget skall inte medges om arbetsgivaren tillhandahäller ar­betskläder eller på annat sätt bestrider kostnaderna härför. Med denna uppläggning behöver inte heller bestämmelserna om skattefrihet för vissa förmåner av mindre värde ändras.

Avdragsrättens närmare utformning

Skyddsutrustiung och skyddskläder

Kostnader för skyddsutmstning och skyddskläder bör berättiga till av­drag med fulla belopp. Den definition aV denna kategori som RSV före­slår bygger på arbetarskyddslagstiftning och bör i huvudsak godtas. Till skyddsutmstning för anställd räknas bl. a. hjälm, skyddsglasögon.

 

Prop. 1975: 86                                                         19

hörselskydd. Skyddshandskar och skyddsbyxor som är särskilt utfor­made för att hindra mdcaoiska skador får närmast ses som skyddsklä­der. Det är här fråga om sådant som knappast brukar betecknas som kläder. Skyddsklädema skall för att vara avdragsgilla ha särskilda skyddsegenskaper som skyddar bäraren mot frätande ämnen, skade­risker i arbetet eller väta, värme och kyla som i huvudsak beror på arbetsplatsens beskaffenhet och inte på klimatförhållanden. Tillhanda­håller arbetsgivaren utmstning av förevarande slag skall detta värde liksom f. n. inte beskattas hos arbetstagaren. Jag vill betona att med skyddskläder enbart förstås Wäder som har särskilda egenskaper av nyss nämnt slag. Hit hör således inte vanliga skyddsrockar eller arbetsove­raller. En förutsättning för att avdrag skall medges är naturligtvis att skyddsutrustningen resp. skyddsklädema varit nödvändiga för tjänstens fullgörande. Kostnaderna beaktas inte genom schablonavdrag utan envar skattskyldig får på sedvanligt sätt ange vilka utgifter av delta slag som han har haft.

Övriga arbetskläder

Den närmare avgränsningen av de fall där kostnader för övriga ar­betskläder skall föranleda avdrag bör ske enligt följande. Avgörande skall vara alt arbetets art vållar arbetstagaren påtagliga merkostnader för arbetskläder. Som jag har framhållit I det föregående måste man här arbeta med tämligen grova schabloner.

Arbetskläder för åtskilliga yrkesgmpper faller helt utanför den före­slagna lagstiftningen. Hit hör arbetskläder för kontorspersonal och lik­nande, liksom sjukhuspersonal, butiksanställda, vanliga lagerarbetare samt personal inom hotell- och restaurangnäringarna eller inom andra serviceyrken. Gemensamt för dessa gmpper är att de arbetskläder som använts utgörs av skyddsrockar eller överdragskläder utan speciella egenskaper och att bäramas arbete inte kan sägas vara sådant att klä­derna utsätts för ett onormalt slitage, som typiskt sett medför påtagliga merkostnader. Klädkostnaderna är alltså inte avdragsgilla. Däremot beskattas inte arbetstagaren om arbetsgivaren tillhandahåller skydds­rockar eller liknande kostnadsfritt — detta bör alltjämt anses vara en skattefri förmån av mindre värde.

De kategorier arbetstagare som bör komma i fråga för avdragsrätten bör regelmässigt ha tyngre kroppsarbeten med avsevärt större klädslitage än andra yrkesgrupper. Som exempel på grupper som i regel bör medges avdrag viU jag nämna skogsarbetare, svetsare, fräsare, plåtsla-gare, anläggningsarbetare och arbetare inorh den kemisk-tekniska indu­strin. Åtskilliga gränsfall finns. Som exempel kan nämnas montörer, el­installatörer och därmed jämställda. Avdrag är här många gånger mo­tiverat men åtskilliga i dessa yrkesgriipper har inte kostnader för arbets­kläder som är onormalt höga.

 

Prop. 1975: 86                                                         20

Den nu diskuterade mer begränsade avdragsrätten måste givetvis ses mot bakgrunden av den tidigare generella avdragsrätten för skyddsut­rustning m.m. Som framgår av det exempel som RSV redovisat i sin promemoria är en inte ringa del av t. ex. skogsarbetares kostnader av den sistnämnda typen.

Som jag redan har nämnt bör avdragsrätten ges en schablonartad utformning. De olika arbetstagargrupper som kan komma i fråga för avdragsrätt kan inte bestämmas i lagtext. De grundläggande beskriv­ningarna bör däremot anges i KL. RSV bör åläggas att efter samråd med berörda arbelsmarknadsparter upprätta en förteckning över de ar­betstagargrupper som typiskt setl kan anlas ha mer väsentliga kostna­der för övriga arbetskläder. Vid denna bedömning skall självfallet hän­syn tas till vad arbetsgivarna normalt har att bekosta eller tillhandahålla.

Arbetstagare som hör till yrkesgrupp som tagits upp i sådan förteck­
ning bör vid inkomsttaxeringen medges avdrag med schablonbelopp.
Någon prövning av om arbetstagaren i varje enskilt faU har haft mot­
svarande utgifter är inte praktiskt genomförbar. Den som yrkat avdrag
måsle dock vid förfrågan från taxeringsnämnd vara beredd alt styrka
alt han haft kostnader, sona inte understiger det yrkade avdraget. En
tämligen resttiktiv tillämpning av, de föreslagna bestämmelserna bör
iakttas när det gäller avdragsyrkanden från skattskyldiga som inte hör
tUl någon yrkesgrupp som inte finns med i den nämnda förteckningen.
Om arbetstiden som avdraget avser varat väsentligt mindre än ett år
bör avdraget jämkas.             ,.        ,

Med ledning av det material som har redovisats i RSV:s promemoria angående kostnader för arbetskläder inom olika branscher liksorn rö­rande omfattning av vad arbetsgivaren bfukar tillhandahålla av arbets­kläder enligl avtalen bör schablonavdraget bestämmas till 300 kr. Detta belopp bör framgå av lagtext. I RSV:s förteckning upptas sådana ar­betstagargrupper som typiskt sett får vidkännas relativt höga kostnader för arbetskläder. Fall kan givetvis tänkas där någon, som inte återfinns i förteckningen, yrkar avdrag; Avdraget får givetvis även i sådant fall inte överstiga 300 kr.

Mitt förslag innebär att de arbetstagare som har haft icke oväsentligt högre kostnader för övriga arbetskläder än normalt skall medges ett av­drag med 300 kr. för år räknat. RSV skall efter samråd med berörda ar­betsmarknadsparter upprätta en förteckning över hithörande arbets­gmpper. Avdragsrätten är begränsad till 1976—1978 års taxeringar.

Den allmänna principen bör alltjämt vara den att kostnader för ar­betskläder anses vara en inte avdragsgill levnadskostnad. Den avdrags­rätt som jag har föreslagit är ett provisorium under en begränsad tid i awaktan på en lösning avtalsvägen. En motsvarande ordning finns inte för rörelseidkare eller jordbmkare. Med tanke på de arbetsuppgifter som i regel är aktuella för företagarna och den begränsade tiden för

 

Prop. 1975: 86                                                         21

avdragsrätten har den inte så stor praktisk betydelse för dessa inkomst­tagare. Inte heller när ett företag eller jordbruk bedrivs i bolagsform och ägaren uppbär lön från bolaget bör avdragsrätt komma I fråga, ef­tersom man här kan utgå från att arbetsgivaren typiskt sett bör svara för kostnaderna.

Det kan ifrågasättas om avdragsrätt för arbetskläder bör medges även sjömän. Delta anser jag emellertid inte påkallat. Enligt de avtal som be­rör de ombordanställda tillhandahåller arbetsgivaren arbetskläder i de fall arbetet är mycket smutsande eller annars av speciell art. I övrigt får de ombordanställda själva bekosta sina arbetskläder. Bland dessa fall synes inte föreligga sådana som självklart kan jämställas med de yrkesgrupper för vilka jag har föreslagit avdragsrätt för övriga arbets­kläder. Jag vill också hänvisa till den höjning av omkostnadsavdraget vid sjömansbeskattningen som föreslagits i annat sammanhang.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu­lar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

KUNGL.BOKTR. STOCKHOLM 1975    7S014t