Regeringens proposition nr 8 år 1975 Prop. 1975:8

Nr 8

Regeringens proposition om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning;

beslutad den 3 januari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag som har samband med att den nya regeringsformen (RF) har börjat tillämpas den 1 januari 1975. Förslagen avser i första hand normgivningsbemyndiganden för regeringen dels beträffande vissa av de ämnen som avses i 8 kap. 7 § RF, dels i fråga om avgifter enligt 9 § samma kapitel. Bemyndigandena behövs föratt regeringen, underordnade förvaltningsmyndigheter, landstingskommuner och kommuner skall (h i huvudsak samma normgivningskompetens inom de berörda ämnesområdena som f n.

Bland förslagen kan nämnas förslaget till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt. Bestämmelserna där innebär atl regeringen fär de bemyndiganden som behövs för att nuvarande rättsläge på området skall kunna behållas i princip oförändrat. Förslaget innehåller dessutom en nyhet i förhållande till gällande rält. Det föreslås nämligen att all domstolspersonal, således inte bara domare, skall vara underkastad lagfäst tystnadsplikt i fråga om innehållet i ännu inte meddelade domar och andra liknande beslut och dessutom i fråga om vad som har förekommit vid överiäggning inom stängda dörrar inför sådana avgöranden.

1 propositionen läggs vidare fram vissa förslag som innebär att bestämmelser som hittills har stått i författningar som har beslutats av regeringen flyttas över till lag.

1 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 8

Prop. 1975:8

1 Förslag tlll

Lag

om offentliga funktionärers tystnadsplikt

Härigenom föreskrives följande.

1 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om förbud att yppa
eller utnyttja vad någon har erfarit på grund av anställning eller uppdrag
hos staten, kommun, landstingskommun eller annars i allmän tjänst eller
under utövande av tjänsteplikt, om förbudet är påkallat

l.av hänsyn till rikets säkerhet, rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation, privatlivels helgd, enskilds personliga säkerhet eller det allmännas eller enskilds behöriga ekonomiska intresse eller

2. i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan lillsyn eller för förebyggande eller beivrande av brott.

Regeringen tlir överiåta åt statlig förvaltningsmyndighet eller åt kommun eller landstingskommun att meddela sådana föreskrifter som avses i första stycket.

2 § Den som är anställd eller fullgör uppdrag vid domstol fär icke obehörigen yppa innehållet i ännu ej meddelad dom eller i annat ännu ej meddelat beslut, som avser domstolens rättskipande eller rättsvårdande uppgifter. Han fr ej heller obehörigen yppa vad som har förekommit vid de överiäggningar som domstolen häller inom stängda dörrar, när den fullgör sådana uppgifter.

3 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om förbud för den som är anställd eller fullgör uppdrag vid myndighet att yppa innehållet i ännu ej meddelat beslut genom vilket i särskilt fall för enskild bestämmes om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Regeringen får vidare besluta föreskrifter om förbud för person som har sagts nu att yppa vad någon har yttrat i förtroende under överläggning i sådan fråga.

4 § Regeringen bemyndigas atl meddela föreskrifter om förbud för den som på grund av anslällning eller uppdrag som sägs i I § första stycket eller annars i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt tager del av handling, som enligt lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar icke får utlämnas till envar, att yppa handlingens innehåll.

Prop. 1975:8 3

5 § Den som uppsåtligen bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 1, 3 eller 4 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Regeringen får, utöver vad som följer av 1, 3 och 4 §§, meddela föreskrifter om upphävande av förbud som avses i 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen, om förbudet har tillkommit på annat sätt än genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam. Regeringen får vidare överiåta åt kommun, landstingskommun eller kyrklig kommun att besluta föreskrifter om upphävande av sådant av denna meddelat förbud som har sagts nu.

Vad som sägs i 5 § skall även gälla överträdelse av föreskrift som avses i I § och som före ikraftträdandet av denna lag har meddelats av Kungl. Maj;t, förvaltningsmyndighet, kommun eller landstingskommun, om ej gärningen är särskilt belagd med straff.

Prop. 1975:8

2 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser fdr personal inom hälso- och sjukvård m.fl.

Härigenom föreskrives följande.

1 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om åligganden för den som utövar verksamhet inom hälso-och sjukvård eller inom apoteksväsendet, om föreskrifternaär påkallade till skydd förenskildeller för verksamhetens bedrivande i övrigt.

Regeringen Hr överiåta åt för\'altningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

2§ Förvaltningsmyndighet,som haratt utöva tillsyn över verksamhet, för vilken gäller föreskrifter enligt 1 §,eller den som myndigheten förordnar har rätt att inspektera verksamheten.

3 § Den som utövar eller har utövat verksamhet, för vilken gäller föreskrifter enl igt 1 §, får ej yppa något som har meddelats honom i förtroende i verksamheten eller obehörigen uppenbara vad han däri har erfarit om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Vad som har sagts nu medför dock ej någon inskränkning i den skyldighet att lämna uppgiftersom kan följaav annan författning.

4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes den som hindrar eller undandrar sig inspektion som avses i 2 §.

Densom uppsåtligen ellerav oaktsamhet bryter mot 3 §dömestillbötereller fängelse i högst ett år

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller endast om gärning som där sägs ej är belagd med straff i brottsbalken eller annan författning.

5§ Allmänt åtal för brott mot 3 § får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft en veckaefter den dag,då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves lagen (1970:767) om tystnadsplikt för apotekspersonal.

Vad som sägs i 4 § första stycket första meningen skall även gälla överträdelse av föreskrift som avses i 1 § och som före ikraftträdandet av denna lag har meddelats av Kungl. Maj:t eller av förvaltningsmyndighet eller som efter ikraftträdandet meddelas av förvaltningsmyndighet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande.

Prop. 1975:8 5

3 Förslag tlll

Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom föreskrives att 24 § smittskyddslagen (1968:231) skall upphöra att gälla en vecka efter den dag, då förevarande lag enligt uppgift påden har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4 Förslag tlll

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom föreskrives i fråga om sjukvårdslagen (1962:242)' rfe/satti2§2mom.,8S,9§4mom.,ll §6mom.,14 §,20§ loch4mom.,31

och32 §§,33 § loch2mom.och36 §ordet"Konungen"skallbytasutmot"re-

geringen",

dels att 35 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §

Ledamot och suppleant i sjuk- Den som är eller varit ledamol eller

vårdsstyrelse eller direktion ävensom suppleant i sjukvårdsstyrelse eller di-

den, vilken är anställd I den sjuk- rektion må ej till obehörig yppa något

vårdande verksamhei som avses i den- om patients hälsotillstånd eller per-

na lag, må ej till obehörig yppa något sonliga förhållanden i övrigt, om vil-

om patients sjukdom eller personliga ka han i sin nämnda egenskap erhållit

förhållanden i övrigt, om vilka han kunskap,
i sin nämnda egenskap erhållit kun
skap.

Denna lag Iräder i kraft en vecka eftei; den dag, då lagen enligt uppgift på den har ulkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Senaste lydelse av 9 S4mom. 1970:211 14 51970:211 20S1 mom. 1972:665 20 5 4 mom 1972:665 31 § 1972:665 33 § I mom 1970:211 33 S 2 mom 1970:211

Prop. 1975:8

5 Förslag tlll

Lag

med bemyndigande att meddela foreskrifter om trafik, transporter

och kommunikationer

Härigenom föreskrives följande.

1 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § re
geringsformen, om föreskrifterna gäller

1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,

2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag lill komplettering av eller som ersättning för Järnvägsbefordran som avses under 1,

3. säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i samband med sådan trafik,

4. postbefordran eller telekotnmunikationer,

5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt fartyg,

6. trafikregler eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken inom Sveriges sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg, sjöflygplan och svävare utanför Sveriges sjöterritorium,

7. skeppsmätning.

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifterom avgifter för granskning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 3. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om fyravgifter och om avgifter för skeppsmätning.

2 § Regeringen flr överiåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter
som avses i 1 §.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från tr)'cket i Svensk författningssamling.

Prop. 1975:8

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg",

dels att i 1 kap I, 3-5, 11, 12 och 14§§, 2 kap 6§, 3 kap II §, 4 kap. 6 §, 5 kap. 4 och 6 §§, 6 kap 2 §, 7 kap. 2, 7, 9-13 och 18 §§, 8 kap. 2 §,

9 kap. 3 § samt 11 kap. 2 och 3 §§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,

dels att nuvarande 9 kap. 11 § skall betecknas 9 kap. 12 § och nuvarande

10 kap 5-11 §§ skall betecknas 10 kap. 6-12 §§,

dels alt 1 kap. 15 §, den nya 10 kap. 6 § samt 11 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 kap. II § och 10 kap. 5§ av nedan angivna lydelse.

Senast	e lydelse av
1 kap.	3	S	1971:293
1 kap.	12	5	1971:293
2 kap.	6	!?	1971:293
5 kap.	6	s	1971:293
6 kap.	2	5	1971:293
7 kap.	2		1971:293
7 kap.	7	s	1971:293
7 kap.	9	S	1971:293
7 kap.	10	5	1971:293
7 kap.	11	5	1971:293
7 kap.	12	S	1971:293
7 kap.	13	S	1971:293
7 kap.	18	§	1971:293
8 kap.	2	S	1971:293
9 kap.	3	5	1973:284
II kap.	2	>!	1971:293
li kap.	3	S	1971:293

Prop. 1975:8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 KAP.

11 §

Om skyldighet att anlita lots och om lotsavgift gäller vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet föreskriver.

10 KAR

5§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter alt anlila lots, när det åligger honom på grund av särskild föreskrift, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader,

6§
Ha flera medverkat lill gärning        Ha flera medverkat till gärning
som avses i \-4 §§, gäller 23 kap.     som avses i 1-5 §§, gäller 23 kap.
brottsbalken.                       brottsbalken.

11 KAP.

4§'

Ytterligare föreskrifter för tillämp- Regeringen bemyndigas alt medde-

nlngen av denna lag meddelas af Ko- la ytterligare föreskrifter i de avseen-
nungen eller, efter Konungens bemyn- den som regleras I denna lag. Rege-
dlgande, av sjöfartsverket. ringen får även meddela föreskrifter

om behörighet att föra fartyg eller ha befattning pd fartyg.

Regeringen får överlåta dl förvah-ningsmyndlghel att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

'Senaste lydelse 1971:293.

Prop. 1975:8

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg'

dels att i 1-11, 12 a, 17-19 och 26 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mol "regeringen",

dels atl 15 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådan märkning av olja som behövsför att del skall kunna fastställas varifrån förorenande olja har kommit.

För att undersöka varifrån förorenande olja har kommit fär polismyndighet eller myndighet som har befogenhel att meddela beslut enligt 11 § försia styckel taga oljeprov ombord på fartyg och för sådant ändamål avbryta fartygets resa, om ej väsentlig olägenhet orsakas därigenom.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift pä den har ulkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Senaste lydelse av 12 a S 1973:1201 19 J; 1973:1201

Prop. 1975:8

8 Förslag till

Lag

om ordning och säkerhet inom järnvägsområde

Härigenom föreskrives följande.

1 § Järnvägstjänsteman i säkerhets- eller ordningstjänst vid stailig eller enskildjärnväg flr från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får i trängande fall laga sådan person i förvar. Tages någon i förvar, skall polisman ofördröjligen underrättas. Förvar består till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar annars upphör.

2 § För alt verkslälla ijänsteåtgärd enligt 1 § får järnvägstjänsteman icke använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Våld får tillgripas endasi när tjänsleuppgifien icke kan lösas på annat sätl. Tillgripes våld, skall den lindrigaste form som kan leda lill det avsedda resultatet användas. Våld lär ej brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Skadas någon till följd av ingripande och är skadan ej obetydlig, skall tjänstemannen sörja för atl den skadade får erforderiig vård samt ofördröjligen anmäla det inträffade till sin förman.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommii från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves kungörelsen (1970:561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde.

Prop. 1975:8 11

9 Förslag till

Lag

om förbud för redare att i visst fall länma ut handling som angår den

svenska sjöfartsnäringen

Härigenom föreskrives följande.

1 § Om främmande stats myndighet avfordrar redare i svenskl fartyg handling som förvaras ulanför den staten och innehåller uppgift vars utlämnande till myndigheten kan medföra betydande skada för den svenska sjöfartsnäringen, får sjöfartsverket vid vite förbjuda redaren att lämna ul handlingen.

2 § Talan om utdömande av vite får väckas endasi efter förordnande av regeringen.

Denna lag iräder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har ulkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves kungörelsen (1966:156) om förbud för redare atl i visst fall lämna ut handling som angår den svenska sjöfartsnäringen.

10 Förslag till

Lag om ändring I tullförordningen (1973:979)

Härigenom föreskrives i fråga om tullförordningen (1973:979)

dels att 25 § skall upphöra alt gälla,

dels alt i 2-6, 9-19, 21 och 24 §§ orden "Kungl. Maj:t" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,

dels alt i 2 § ordel "riksdagssession" skall bytas ut mot "riksmöte",

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a§

Regeringen kan förordna atl iiill Icke skall utgå för margarin, ej innehållande smör, ur tulltaxenummer 15,13, som införes från länder som är anslutna till konventionen angående

Prop. 1975:8 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

upprättandet av Europeiska frihan-delssammanslutningen eller associa-tionsavial, sluiei i enlighet med konventionens bestämmelser.

Denna lag iräder i krafi en vecka efier den dag, då lagen enligl uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk förfatlningssamling.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:984) om ändring i tullfdrordningen

(1973:979)

Härigenom föreskrives alt i 20 och 22 §§ tullförordningen i den lydelse som paragraferna harerhållit genom laigen(1974:984)om ändring i tullförordningen orden "Kungl. Maj:t" skall bytas ut mot "regeringen".

Denna lag Iräderi kraft den 1 mars 1975såvitl avser 20 § och i övrigt den I juli 1975.

12 Förslag till

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

Härigenom föreskrives följande.

Regeringen flr meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Denna lag trader i krafi en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den har ulkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Varje kommun skall, efter vad I Varje kommun skall denna lag och särskilda författningar närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av barn i grundskolan,

b) främja ålgärder i syfte att bereda ungdom undervisning i gymnasieskola ävensom

c)i övrigl vårda skolväsendet i kommunen,såviii ej handhavandet därav ankommer på annan.

2b§

Varje landstingskommun skall. Varje landstingskommun skall

främja ålgärder i syfte alt bereda ungdom undervisning i gymnasieskola.

efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare bestämmes, främja ålgärder i syfte att bereda ungdom undervisning i gymnasieskola.

Prop. 1975:8 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kommunfullmäktige må föreskriva atl annan kommunal nämnd än skolstyrelsen skall

1. handha förvaltning och verkställighet Ifråga om byggnad och mark för skola som eljest står under skolstyrelsens förvaltning,

2. beträffande annan personal vid kommuns grundskola eller gymnasieskola än skolledare, lärare, skolläkare och skolsköterska handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från ijänst.

9§

Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendels område, följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och laga erforderiiga initiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen lillfredsställande utbildning.

Skolstyrelsen skall vidare Skolstyrelsen skall vidare

a) i den mån sådani ej tillkommer a) i den mån sådant ej lillkommer
annan, ombesörja de angelägenheter annan enligt bestämmelser som rege-
avseende skolväsendel i kommu- ringen meddelar eller enligt beslul som
nen, vilka äro att hänföra till för/alt- avses i 8 §, ombesörja de angelägen-
ning och verkslällighel, heter avseende skolväsendet i kom
munen, vilka äro att hänföra till för
valtning och verkställighet,

b) tillse, atl verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter, och sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c) främja pedagogiska försök och lärarnas fonbildning saml

d) verka för samarbete mellan liem och skola.

20 b §

På framställning av landstingel På framställning av landstinget
må Konungen beslula, att särskild må regeringen beslula, all särskild
styrelse skall finnas för del av lands- styrelse skall finnas för del av lands
tingskommunens gymnasieskola. tingskommunens gymnasieskola.

Beträffande sådan styrelse skola Beträffande sådan styrelse skola
gälla de bestämmelser, som medde- gälla de bestämmelser, som medde
las av Konungen eller den myndighet las av regeringen eller den myndighet
Konungen förordnar. regeringen förordnar.

Prop. 1975:8 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Landstinget måföreskriva att annan nämnd hos landstingskommunen än utbildningsnämnden skall

1. handha förvaltning och verkslällighel ifråga om byggnad och mark för skola som eljest står under utbildningsnämndens förvaltning,

2. beträffande annan personal vid landstingskommuns gymnasieskola än skolledare, lärare, skolläkare och skolsköterska handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst.

20c §

Utbildningsnämnden skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område, följa tillståndet i landstingskommunens gymnasieskola och taga erforderiiga initiativ för att bereda ungdom i landstingskommunen tillfredsställande utbildning i gymnasieskolan.

Utbildningsnämnden skall vidare Utbildningsnämnden skall vidare

a) i den mån sådant ej tillkommer a) i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter annan enligt bestämmelse som rege-avseende landstingskommunens ringen meddelar eller enligt beslut som gymnasieskola, vilka äro att hänföra avses i 20 b §, ombesörja de angelä-till förvaltning och verkställighet, genheter avseende landstingskommunens gymnasieskola, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet,

b)tillse,atl verksamheten vid landstingskommunens gymnasieskola fortgår enligt gällande föreskrifter och sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c) främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning samt

d) verka för samarbete mellan hem och skola.

5 kap. Om undervisningen 5 kap. Om undervisningen m. m.

25 a §

Grundskolan omfattar skolhälsovård. Skolhälsovården har till ändamål atl

Prop. 1975:8 16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bevara elevernas själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem. Den skall främst vara av förebyggande natur och ej avse egentlig sjukvård.

Nyinskriven elev i grundskolan skall läkarundersökas I början av läsåret och därefter fram till och med årskurs 8 minsl två gånger. Om ej särskilda förhållanden föranleda undantag, skall elev läkarundersökas även i årskurs 9.

Utöver vad som följer av tredje styckel skalt sädan elev i grundskolan som är klen, sjuk eller sjiikdomshotad läkarundersökas så ofta skolläkaren finner det behövligt. Undersökning skall även ske av elev som skolledare, lärare, skolsköterska eller föräldrarna särskilt hänvisat till skolläkaren eller som denne på annan grund flnner vara I behov av undersökning.

Det åligger elev i grundskolan att låta sig undersökas Ifall som avses i tredje och fiärde styckena.

Elev i grundskolan har rätt alt kostnadsfritt anlila skolhälsovården.

28a§

Specialskolan omfattar tio årskur- Specialskolan omfatlar lio årskur
ser, betecknade 1-10 och fördelade ser, betecknade 1-10 och fördelade
på lågstadium, mellanstadium och på lågstadium, mellanstadium och
högstadium enligt bestämmelser högstadium enligt bestämmelser
som Konungen meddelar. som regeringen meddelar.

Bestämmelserna i 24 § andra och tredje styckena om studievägar, specialundervisning och särskild undervisning äga molsvarande tillämpning på specialskolan.

För elev i specialskolan som icke kan följa undervisning enligl första och andra styckena meddelas undervisning anpassad efter hans utveckling.

För specialskolan äga bestämmel- För specialskolan äga bestämmelserna i 25-28 §§ motsvarande till- serna i 25 oc/; 26-28 §§ motsvarande lämpning. Fråga om att förvägra elev tillämpning. Fråga om att förvägra

Ungdomar, som äro bosatta i riket och som fylla föreskrivna inträdes-fordringar, äga i mån av tillgång på plats få undervisning i gymnasieskolan.

Fordringar för iniräde I gymnasieskolan må betingas endast av utbildningens syfte. Om undervisningen och verksamheten i övrigl skola bestämmelserna i 26, 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning.

Ungdomar, som äro bosatta i riket och som fylla föreskrivna inträdesfordringar, äga i mån av tillgång på plats fä undervisning i gymnasieskolan. Inträdesfordringar må betingas endast av ulbildningens syfte. Om ytterligare villkor för rält lill undervisning I gymnasieskolan gälla föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, annan myndighet meddelar.

Om undervisningen och verksamheten i övrigt skola bestämmelserna i 26, 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning.

Gymnasieskolan omfattar skolhälsovård för eleverna på sludieväg som

Skolplikten är fullgjord, då eleven tillfredsställande genomgått årskurs 9 i grundskolan eller motsvarande årskurs i skola, som sägs i 33 och 34 §§, eller då eleven vid särskild prövning styrker sig äga molsvarande kunskaper.

Äro med hänsyn till elevens bästa särskilda skäl därtill, må medgivas att hans skolgång utan hinder av vad i första stycket sägs avslutas med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år.

Äro med hänsyn till elevens bästa särskilda skäl därtill, må medgivas alt hans skolgång utan hinder av vad i första stycket sägs avslutas med utgången av vårterminen del kalenderår, då han fyller femton år. Sådant medgivande får lämnas endasi under villkor att eleven under återstoden av sin skolpliktstid får lämplig ulbildning eller har annan lämplig sysselsättning. Om villkoret ej uppfylles, skall medgivandet återkallas. Eleven står under tillsyn av skolstyrelsen.

Prop. 1975:8 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §

Kommun har att anordna grundskola av den omfaltning, som erfordras för mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs, samt bestrida de kostnader härför, vilka ej täckas av andra medel.

Om rätt för kommun att genom annan anordna undervisning som avses i 24 § tredje stycket förordnar regeringen.

50 §'

Om större olägenhet ej vållas verksamhet I grundskola eller gymnasieskola, böra mark och lokaler som disponeras för skolan upplåtas för annat än skolans behov.

För frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhet skall upplåtelse enligt första stycket medges under där angivet villkor. Uttages därvid ersättning, får denna motsvara högst den av upplåtelsen föranledda omedelbara ökningen av kommunens eller landstingskommunens kostnader.

52 a §

Har kommun i gymnasieskola mottagit vuxen som elev och är denne ej kyrkobokförd inom kommunen, äger 46 § motsvarande tillämpning. Har landstingskommun i gymnasieskola mottagit vuxen som elev och är denne ej kyrkobokförd inom landstingskommunen, äger 47 b § andra stycket motsvarande tillämpning.

55 §

Närmare föreskrifter angående lill- Regeringen bemyndigas alt medde-

lämpnlngen av denna lag meddelas av la föreskrifter som avses 18 kap. 3 § re-
Konungen. geringsformen och som gälla arbetets

Förutvarande 50 S upphävd genom 1964:899

Prop. 1975:8 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

anordnande i grundskolan och specialskolan, ledighet för elev i sådan skola eller åtgärd för tillrättaförande av sådan elev.

Regeringen bemyndigas atl meddela föreskrifter dels om kommuns befattning med grundskola och gymnasieskola, dels om landstingskommuns befattning med gymnasieskola.

Inom skola får anordnas försöksverksamhet enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet atl meddela närmare föreskrifter i de hänseenden som angivas i första-tredje styckena.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk förfatlningssamling.

Genom lagen upphäves

1. 2 kap. 4, 11 och 26 §§, 4 kap. 1, 2, 4, 5 och 7 §§, 17 kap. 55 § samt 18 kap. 9§ skolstadgan (1971:235),

2.13,46,47och49§§specialskolstadgan(1965:478),

3.19 § nomadskolstadgan (1967:216),

4. 19§ privatskolstadgan (1967:270),

5. 109, 114 och 115 §§ kungörelsen (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning.

Prop. 1975:8 21

14 Förslag tlll

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om kommuns och

landstingskommuns medverkan i utbildning

Härigenom föreskrives följande.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifterom kommuns eller landstingskommuns medverkan i annan utbildning än som avses i skollagen (1962:319)eller lagen (i 967:940) angå-ende omsorgerom vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

15 Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Härigenom föreskrives i fråga om siudiesiödslagen (1973:349)'

dels att 6 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

delsatt 1 kap. 4 § samt 5 kap. 60 och 87 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4§'

Studiestödet handhas av cenirala Studiestödet handhas av stadiga

studieslödsnämnden, skolstyrelser- myndigheter, däribland centrala slu-

na, landstingskommunernas utbild- diestödsnämnden, saml av skolsly-

ningsnämnder, andra myndigheter relserna, landstingskommunernas

och organ enligt bestämmelser som utbildningsnämnder och läroanstal-

meddelas av regeringen eller, efter re- terna,
geringens bemyndigande, av cenirala
studieslödsnämnden.

' Lagen omtryckt 1974:483. ' Senaste lydelse 1974:978.

5 kap.

60 §'

Är den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga på grund av sjukdom eller annan jämförlig orsak varaktigt nedsatt, får han befrias från kvarstående återbetalningsskyldighet. Föreligger eljesl synneriiga skäl fär den ålerbetal-ningsskyldige även i annat fall befrias från kvarstående ålerbelalningsskyldighel eller del därav.

Den som uppburit återbetalnings-pliktiga .studiemedel för vuxenutbildning kan I vissa fall befrias från del av återbetalningsskyldigheten enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av centrala siudie-stödsnämnden.

Befrielse från del av återbetalnings-skyldigheten kan dessutom medges i fråga om återbetalningspliktiga studiemedel som den åierbetalningsskyldige uppburit för kommunal eller statlig vuxenutbildning eller för sådan annan gymnasial utbildning eller utbildning vid folkhögskola som de återbetalningsskyldige gått igenom vid vuxen ålder (befrielsegrundande utbildning). Som villkor för sådan befrielse gäller att

1. den åierbetalningsskyldige under
minst fyra terminer studerat vid läro
anstalt eller utbildningslinje som om
fattas av förordnande enligl 4 kap. I §
och för denna tid uppburit återbetal
ningspliktiga studiemedel,

2. den befrielsegrundande utbildningen avser studier som den återbetalningsskyldige behövt för att kunna vinna tillträde lill den läroanstalt eller utbildningslinje som avses under 1,

3. den återbetalningsskyldige varit yrkesverksam på hellid under minst fem år, innan han uppburit studiemedel för studier vid läroanstah eller utbildningslinje som avses under 1,

Senaste lydelse 1974:978.

Prop. 1975:8 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4, det med hänsyn till den återbetal-ningspliktiges ekonomiska förhållanden är skäligt att han befrias från del av återbetalningsskyldigheten.

Med yrkesverksamhet enligl andra stycket jämställes vård av egna barn, vård av föräldrar och annan liknande verksamhei. Befrielse får beviljas den återbetalningsskyldige även om han ej är eller varit underhållsskyldig gentemot annan.

Befrielse enligt andra stycket fdr avse högst 1 900 kronor för varje årskurs enligt läroplanen för den befrielsegrundande utbildning som den återbetalningsskyldige gått Igenom. Befrielsen får sammanlagt avse högst 5 700 kronor. Befrielsen får ej överstiga hälften av det belopp som den återbetalningsskyldige sammanlagt uppburit för den befrielsegrundande utbildningen.

87 §

Det åligger ålerbetalningsskyldig att lämna cenirala studieslödsnämnden de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av detta kapitel. 1 fråga om omyndig åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

De uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas i ansökan om befrielse från preliminär avgift eller i annan handling som är avsedd alt ligga till grund för bestämmande av avgift skall avges på heder och samvete.

Närmare beslämmelser om uppgiflsskyldigheten meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av cenirala studieslödsnämnden.

Senaste lydelse 1974:978.

Prop. 1975:8 24

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Genom lagen upphäves

1. 2 kap. 5 §, 3 kap. 28 § och 5 kap. 12-14 §§ sludiestödskungörelsen (1973:418),

2. punkt 4 övergångsbestämmelserna lill kungörelsen (1974:484) om ändring i studiestödskungörelsen (1973:418).

Föreliggerfrågaom befrielse frånåterbetalningsskyldighetenligt såväl 5 kap. 60 § andra-fjärde styckena siudiesiödslagen som 24 § tredje stycket studiehjälpsreglementet (1964:402) och bestämmelse som avses där, fär befrielse sammanlagt ej medges med högre belopp än det varmed befrielse skulle ha kunnat ske enligl 5 kap. 60 § andra-fjärde styckena studiestödslagen.

16 Förslag till

Lag om ändring i radiolaien (1966:755)

Härigenom föreskrives i fråga om radiolagen (1966:755)' delsatt i 2-7 och 9 §§ ordet "Konungen" i olika böjningsformerskall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form, delsatt 10 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Densom inneharelleranvänderra- Den som inneharelleranvänder ra
diosändare i strid mot bestämmelser- diosändare i strid mot bestämmelser
na i denna lag eller mot villkorso m fö- na i denna lag eller mot villkorsom fö
reskrivits vid meddelande av till- reskrivits vid meddelande av till-
ståndenligt2 § eller som driver verk- stånd enligt2 § eller som driver verk
samhet i strid mot bestämmelserna i samhet i strid mot bestämmelserna i
5 § dömes lill böter eller fängelse i 5 § dömes till böter eller fängelse i
högst ett år. högst ett år. Sändare som använts så-

Sändare som använts såsom hjälp-     som hjälpmedel vid eller varit föremål
medel vid eller varit föremål för brott    för brott enligl denna lag kan förklaras
enligl denna lag kan förklaras förver-    förverkad. Bestämmelserna I 36 kap.
kad. Bestämmelserna 136 kap. brotts-     brottsbalken äga därvid lillämpning.
balken äga därvid lillämpning.    Den som bryier mot föreskrift som

meddelats med stöd av 4 § andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ef Ifråga

1, , ,,,-,.,.« om radiosändare eller mottagare på

Lagen omtryckt 1972:240.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommii från trycket i Svensk författningssamling.

17 Förslag tlll

Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

rfe/salti2,6,8,9ochl3 §§ ordet "Konungen" iolika böjningsformerskall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,

delsalt 14 § skall ha nedan angivna lydelse,

rfe/salt i lagenskall införas två nya paragrafer, 15och 16 §§,av nedan angivna lydelse.

Prop. 1975:8 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I6§

Veterinär får icke yppa något som meddelats honom I förtroende i hans egenskap av veterinär eller obehörigen uppenbara vad han i denna egenskap erfarit om djursjukdom eller dess uppkomst. Han får ej heller obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet som han fått kännedom om i sin verksamhet.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna I första stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast efter angivelse av målsäganden.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från iryckel i Svensk författningssamling.

18 Förslag till

Lag med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen

Härigenom föreskrives följande.

1 § Regeringen lär meddela föreskrifter för trädgårdsnäringen som är påkallade föralt främja kvaliteten på trädgårdsproduklereller föratt möjliggöra kontroll av produkternas sundhet. Avgift får föreskrivas för sundhelskontrollen. Regeringen fär överiåta åt förvaltningsmyndighet all meddela föreskrifter som avses i första stycket.

2§ Vara som har varil föremål för brolt mot föreskrift, meddelad med stöd av I §, skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligi. Detsamma gäller utbyte av sådani brott. 1 slället för varan kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift påden

har utkommii från trycket i Svensk författningssamling.

Bestämmelserna i 2 § skall även gälla vid brott mot föreskrift som avses i 1 § och som har meddelats av Kungl. Maj:l eller av annan med slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande.

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1933:231) om utrotande av berberis å viss

mark

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1933:231) om utrotande av berberis å viss mark'

dels att i 1, 2 och 6 §§ orden "Kiingl. Maj:t" skall bytas ut mot "regeringen",

dels all 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

Prop. 1975:8 28

20 Förslag till

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel

av varor

Härigenom föreskrives följande

1 § Regeringen fär,med den begränsningsomföljerav2 §, meddela föreskrif
ter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för stör
ning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspo
litiska skäl ellerav hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkterav vissl
slag,till hälsovården, miljövården, växtskyddet eller skyddet mol djursjukdo
mar eller till kontrollen av materiel som kan fä militär användning.

Regeringen fär överiåta ål fön/altningsmyndighet alt meddela föreskrifter som avses i försia styckel.

2 § Bemyndigandet i denna lag medför ej befogenhet att meddela föreskrifter
om tull. Ej heller medfördet befogenhet att meddela föreskrifterom annan av
gift än sådan som avser kostnad för handläggning av fråga om tillstånd, för om
händerlagande av gods eller för kontroll, inspektion eller annan därmed jäm
föriig åtgärd.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den har utkommii från trycket i Svensk författningssamling.

21 Förslag till

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisation

och godkännande av revisoi

Härigenom föreskrives följande.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifterom auktorisation och godkännandeav revisor. Därvid lär föreskrivas avgift för ansökan.

Denna lag iräder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den har utkommit från Iryckel i Svensk författningssamling.

Prop. 1975:8 30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

myndigar beslämmer även vilka villkor ningsmyndighet att meddela föreskrif-leverantör av elektrisk kraft får upp- ter som avses iförsta stycket, ställa för beviljande av entreprenörsrätt Ifråga om utförande, ändring eller reparation av elektrisk anläggning.

Denna lag Iräder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk förfatlningssamling.

23 Förslag till

Lag om explosiva och bramdfarliga varor

Härigenom föreskrives följande.

1 § Regeringen bemyndigas att i fråga om varor som beslår av eller innehåller
explosivt eller pyrolekniskt ämne (explosiva varor) samt i fråga om brand-
fariiga varor meddela föreskrifter som gäller tillverkning, handel, hantering,
förvärv, överiålelse, transport eller införsel eller som i övrigt är påkallade från
säkerhetssynpunkt.

Regeringen bemyndigas atl meddela föreskrifter om avgifter för avsyning eller besiktning enligt bestämmelse som avses i försia slyckel.

Regeringen får överiåta ål förx-aliningsmyndighet alt meddela sådana föreskrifter som avses i första och andra styckena och åt kommun alt meddela sådana föreskrifter som avses i andrastycket.

2 § För tillsyn över efterievnaden av föreskrifter om explosiva eller brandfarii-
ga varor har myndighet, i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver, rätt
atl fätillträde till slälleellerutrymmedärsådan vara tillverkas,förvaras,hante
ras, transporteras, saluhålles eller förbrukas.

Myndighet som regeringen bestämmer har rält alt som led i kontroll av tillverkningen av flyttbara förvaringspersedlar för sprängämnen, krut och spräng-krafligaiändmedel ellerav dörrar till magasin och liknande förvaringsrum för sådana varor få tillträde lill lokal där sådan lillverkning förekommer.

Det åligger polismyndighet alt lämna den handräckning som behövs med anledning av beslämmelserna i försia och andra styckena.

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan att vara berälligad till
det tillverkar, idkar handel med, innehar eller förvärvar explosiv vara dömes
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Prop. 1975:8 31

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i samband med handel överiåter explosiv vara till någon som ej får inneha vad som har överiåiits dömes till böter eller fängelse i högst elt år. Delsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsainhet utan tillstånd överlåter sprängämne som har tillverkats vid förbrukningsställe för användning där.

Vapenhandlare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som är föreskrivet om förvaring av ammunition dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om ansvar för överträdelse av andra föreskrifter om explosiva varor än som avses i denna paragraf finns särskilda bestämmelser.

4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa

1. förvarar, hanterar, transporterar eller försäljer brandfariig vara utan att inneha tillstånd då sådant behövs,

2. ulan behövligt medgivande utnyttjar meddelat tillstånd utan föregående avsyningoch besked om att avsynad anläggning elleranordningfärtagas i bruk,

3. i verksamhet, för vilken tillstånd har meddelats,åsidosätter föreskrift i tillståndsbeslutel eller vidtager ändring, som innebär väsentlig avvikelse från vad som har förutsatts i beslutet,

4. åsidosätter föreskriven skyldighet alt göra anmälan hos brandchef,

5. brukar eller låter bruka tankbil eller annat för transport av brandfariig gas eller brandfarlig vätska tillverkat fordon, som icke är godkänt för silt ändamål i föreskriven ordning,

6. saluhåller, försäljer eller nyttjar anordning för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara utan att anordningen är godkänd i föreskriven ordning,

7. saluhåller eller försäljer anordning, vilken har utmärkts såsom typgodkänd, fastän anordningen icke är utförd i enlighet med godkännandet,

8. i ansökan rörande brandfariig vara eller i anmälan ellerannan underrättelse lill brandchef lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydenhet,

dömes lill böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år. Om ansvar för överträdelse av andra föreskrifter om brandfariiga varor än som avses i denna paragraf finns särskilda bestämmelser.

5 § Explosiv vara som har varit föremål för brottsligt innehav eller förvärv
eller för brottslig lillverkning eller transport skall förklaras förverkad, om
del ej är uppenbart obilligt. 1 stället för varan kan dess värde förklaras för
verkat.

Förklaras explosiv vara förverkad, skall även emballage eller käri, i vilket den förvaras, vara förverkat.

6§ Har någon lagil brottslig befattning med anordning för hantering, förvaring, transport eller försäljning av brandfariig vara och har gärningen med-

Prop. 1975:8 32

fört uppenbar fara för skada av betydenhet genom brand eller på annat salt, skall anordningen förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. 1 stället för anordningen kan dess värde förklaras förverkat.

Förklaras anordning förverkad .skall även innehåll och förpackning vara förverkade.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

24 Förslag tili

Lag om ändring i brandlagen (1974:80)

Härigenom föreskrives i fråga om brandlagen (1974:80)

dels atl i 15,21,22 och 26 §§ orden "Kungl. Maj:t" skall bytas ut mot "regeringen",

dels all 27 § skall ha nedan angivna lydelse,

delsalt i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och 24 a §§ ,av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

I mom. Ledamöter och suppleanter I särskild brandstyrelse väljes av kommunfullmäklige till det antal fullmäktige beslämmer. A nialet ledamöter får dock icke vara under fem. Valet skall vara proporlionelll, om det begäres av minst så många väljande, som motsvarar del tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandel vid sådant proportionelh val finns särskilda beslämmelser. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall också bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

Belräffande särskild brandstyrelse skall beslämmelserna i 32-36 §§, 37 § första Slyckel och 38-42 §§ kommu-

Prop. 1975:8 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nallagen (1953:753) rörande kommunstyrelsen samt bestämmelserna i 45 § andra och tredje styckena samma lag ifråga om där avsedd nämnd äga motsvarande lillämpning. För särskild brandstyrelse i Stockholm skall dock gälla bestämmelserna i 51 § I mom. kommunallagen (1957:50) för Slockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige föreskriver med iakttagande av beslämmelserna i samma lag.

Ulan hinder av2 § 2förvahningsla-gen (1971:290) äger 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild brandstyrelse.

Brandstyrelses protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen har brandchefen rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad lill protokollet.

18 a §

Den som har alt utöva lillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter som avses i 2 7 § skall för fullgörande av tillsynen äga tillträde till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom rält att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden ger anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning lämnas av polisstyrelsen. Tillsynsarbete skall utföras på sådant sätt all minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

3 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 8

Närmare föreskrifter angående till-lämpnlngen av denna lag meddelas av Kungl. Maj:t.

Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de hänseenden som avses I denna lag samt alt meddela föreskrifter om avgifter för soining som avses i 7 § ochför undersöknings- och besiktningsarbete som utföres av den som är behörig att verkställa sådan sotning. Regeringen bemyndigas vidare att meddela föreskrifter om begränsning I rätten för den som är behörig att förrätta brandsyn att driva eller annars taga befattning med näringsverksamhet som gäller handel med brand- eller livräddningsredskap eller meddelande avförsäkringar som har samband med brand.

Regeringen får överlåta åt kommun atl meddela föreskrifter som avses iförsta stycket första punkten.

Prop. 1975:8 35

JUSTITIEDEPARTEMENTET Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-03

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition om föUdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning

1 Inledning

Den nya regeringsformen (RF) som antogs slutligt av riksdagen under våren 1974 (prop 1973:90, KU 1973:26, rskr 1973:263, KU 1974:8, rskr 1974:19) har börjat tillämpas den Ijanuari 1975.

Införandel av en ny statsförfattning leder hell naturiigt till en omfattande följdlagstiftning. En försia etapp i arbetet på följdförfatlningarna genomfördes genom beslut av statsmakterna under våren 1974 (prop. 1974:35, KU 1974:21, rskr 1974:160). Genom besluten antogs ändringar i vallagen, kommunallagarna, rättegångsbalken, brottsbalken, lagen om lagrådet, riksbankslagen och åtskilliga andra lagar samt upphävdes elt antal äldre lagar. Vidare infördes två nya lagar rörande riksdagsorgan och en ny lag om handläggningen av nådeärenden. Som led i det fortsatta följdarbetel till grundlagsreformen förelade regeringen därefter under höslen 1974 riksdagen ytteriigare lagförslag i två propositioner. I prop. 1974:155 föreslogs sålunda lagändringar för att möjliggöra domstolsprövning av vissa frihetsberövanden. Prop. 1974:174 innehöll, utom annal, förslag till ändrade regler dels om utlännings tillträde till offentlig Ijänst,dels om prövningen av frågorom skyldighet för ordinarie domare att avgå i samband med pensionering m. m. Riksdagen antog förslagen (JuU41 och InU 33,rskr 365och 401). Jag vill tillfoga alten forllöpan-

Prop. 1975:8 36

de anpassning till den nya RF i formellt och terminologiskt hänseende har gjorts i lagarsom under höslen har varil föremål för propositionsförslag lill riksdagen.

Iprop. 1974:35 redogjordejag översiktligt för uppläggningen av följdarbetet lill grundlagsreformen. Jag framhöll alt del som en viktig uppgift återstod att utarbeta förslag till lagar och lagändringar som har samband med reglerna i nya RF om normgivningsmaklens fördelning. Jag avser nu att ta upp hithörande frågor. Jag vill emellenid redan här nämna att del är en uppgift på lång sikt alt anpassa normsystemet till den nya RF och alt de förslag som behandlas vid detta tillfälle senare måste följas av andra. Huvudintresset bör denna gång ägnas åt sådan delegation av normgivningskompetens som behövs för all regeringen och andra myndigheler- i enlighel med vad som förutsattes vid den nya RF:s tillkomst - i det väsentliga skall kunna behålla nuvarande befogenheter att besluta författningar.

Etl av de lagförslag som läggs fram nu gäller offentliga funktionärers lyslnadsplikt. Till grund för förslagel ligger en inom juslitiedeparlemenlet utarbetad promemoria (Ds Ju 1974:16) "Konsekvenserna av den nya RF:s regler om tystnadsplikt". Promemorian har remitterats för yttrande lill offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén, massmedieutredningen, riksdagens ombudsmän (JO), svenska kommunförbundel, landstingsförbundet och pressens samarbetsnämnd. Yttrande har därjämte inkommit från Sveriges radio AB.

Övriga förslag som behandlas vid detta tillfälle har föregåtts av en genomgång av olika sakområden inom departementen. Förslagen gäller i konsekvens härmed ämnen som hör till skilda departement. Jag har vid utarbetandet av förslagen särskilt samrått med de statsråd till vilkas ansvarsområden respektive ämne hör. Beträffande frågor om offenlligrätlsliga avgifter har jag särskilt samråll med chefen för finansdepartementet.

2 Regeringsformens regler om normgivningsmakten

Reglerna i 1974 års RF om fördelningen av normgivningskompetens mellan olika organ, i första hand riksdagen och regeringen, skiljer sig i hög grad från molsvarande regler i 1809 års RF. Avsiklen då den nya RF beslutades var emellertid alt den kompetensfördelning som hittills har rått och som har utvecklats i praxis skulle i huvudsak gälla också i framtiden (prop. 1973:90 s. 207).

Enligt del cenirala stadgandet i 87 § 1 mom. i 1809 års RF skulle bl. a. allmän civil-och kriminallag stiftas av riksdagen gemensaml med konungen. Ur bestämmelserna i 89 § gamla RF kunde utläsas att som elt momeni i konungens styrande makt ingick befogenhet atl besluta författningar som

Prop. 1975:8 37

rörde rikets allmänna hushållning eller grunderna för allmänna inrättningar av alla slag (den s. k. ekonomiska och administrativa lagstiftningen). Av 89 § framgick vidare alt Konungen kunde överiämna lill riksdagen alt gemensamt med honom beslula författningar tillhörande dessa två kategorier.

Den gräns som i praxis kom att dras kring områdei för den samfällda lagstiftningen kan endast högst ofullständigt härledas ur de regler i 1809 års RF vilka angav de ämnen som måste regleras i denna form. Helt allmänt kan sägas att den praxis, som med tiden stabiliserade sig, till den samfällda lagstiftningens område härförde bestämmelser som innebar väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom över huvud taget, vare sig dessa bestämmelser var att anse som civil- eller kriminallag i gängse mening eller ej. 1 fråga om straffrätten innebar delta bl. a. att föreskrifter om mera långvariga frihetsstraff (normalt fängelse mer än sex månader) ansågs vara förbehållna den samfällda lagsiiftningen.

Den nya RF:s regler om normgivningsmakten finns samlade i 8 kap. Grundlagsreformen innebär försl och främst att den samfällda lagsiiftningen försvinner. De centrala delarna av normgivningen läggs hos riksdagen ensam. Riksdagen beslutar föreskrifter i form av lag. Huvuddelen av normgivningen i övrigt tillkommer regeringen antingen direkt på grund av bestämmelser i RF eller på grund av delegationsbeslut fattade av riksdagen i lag. Av regeringen beslutade förfallningar kallas i den nya RF rör förordningar.

Den nya RF innebär att riksdagen - i motsats till vad som gäller för närvarande - kan beslula föreskrifter inom regeringens hela normgivningsområde utan föregående regeringsinitiativ (8 kap. 14§). En fråga inom regeringens område som riksdagen på delta sätt har lagl under sig kommer på grund av den formella lagkraftens princip (8 kap. 17 §) alt kunna regleras endast av riksdagen så länge lagstiftningen beslår.

1 den nya RF anges elt antal ämnen där normgivningskompetensen i försia hand skall ligga hos riksdagen och utövas genom lagstiftning. De viktigaste av de bestämmelser som beskriver detla primära lagområde finns i 8 kap. 2, 3 och 5 §§. Genom beslämmelserna i 2 § förs hela den civilrätlsliga normgivningen lill det primära lagområdet. Bestämmelserna i 3 § innebär all lill delta område vidare skall räknas föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och del allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigl avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Till. del primära lagområdet hör med andra ord de för enskilda betungande delarna av den offentliga rätten - bl. a. den statliga beskattningen och straffrätten. Med "ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden" förstås sådana ålgärder från lagstiftarens sida som allmänt anses innebära inskränkningar i enskildas ditlillsvarande handlingsfrihet, möjligheler att förfoga över egendom etc. Bestäminelserna i 3 § har utformats på sådant sätt atl även en föreskrift, som t. ex. i någol hänseende begränsar omfallningen av elt redan föreliggande ingrepp i enskildas förhållanden och därför kan sägas

Prop. 1975:8 38

gå i "berättigande" riklning, omfattas av kravet på lagform. 1 5 § föreskrivs lagform för viss normgivning som gäller kommunernas ställning. Enligl denna paragraf skall grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisaiion och verksamhelsformer och för den kommunala beskattningen bestämmas i lag. 1 lag skall enligt samma paragraf också meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigl och om deras åligganden.

Det är tydligt all det primära lagområdet är större än det område som f. n. regleras genom samfälld lagsliftning. Denna uividgning har skelt framför allt genom alt viss ekonomisk och administrativ normgivning som hittills har utövats av Kungl. Maj:l har förts över lill det primära lagområdet. Delta har åstadkommits bl. a. genom all alla strafföreskrifter har förls in under 3 §. Om man, som förutsattes vid den nya RF:s tillkomst, skall kunna i huvudsak bibehålla nuvarande kompetensfördelning mellan riksdag och regering, blir det därför nödvändigt att återföra en del av vad som faller inom det primära lagområdet till regeringen. En sådan möjlighet öppnas genom beslämmelser om delegatlon av riksdagens primärkompetens till regeringen. De viktigasie av de:isa bestämmelser finns i 8 kap. 7 och 8 §§. Reglerna i 7 § avser delegation på den offentliga rättens område. Denna delegationsmöjlighet avser m. a. o. de normgivningsområden som beskrivs i 8 kap. 3 och 5 §§. Inom dessa kan delegation äga rum belräffande följande ämnen: 1. skydd för liv, personlig säkerhet och hälsa, 2. utlännings vistelse i riket, 3. in- och utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning och näringsverksamhet, 4. jakt, fiske samt natur- och miljövård, 5. trafik och ordningen på allmän plats, 6. undervisning och utbildning. Av 8 § framgåratt riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om moralorium (anstånd med betalningar). Någon annan delegation inom civilrättens område är inte möjlig.

De i 8 kap. 7 § angivna delegaiionsmöjligheierna är försedda med viktiga begränsningar i två hänseenden. För det första får regeringen aldrig med stöd av elt bemyndigande meddela föreskrifter som begränsar någon av de svenska medborgare tillkommande fri- och rättigheter som beskrivs i 2 kap. 1-3 §§ RF. Undantag har emellertid gjorts för vissa föreskrifter om tystnadsplikt. För del andra får regeringen inle meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brotl än böter. Riksdagen kan emellenid enligt 7 § tredje stycket i en delegationslag föreskriva t. ex. frihetsstraff för överträdelse av föreskrifter som regeringen meddelar med slöd av delegationen i lagen (blankettstraffstadgande).

Föreskrifter som regeringen har beslutat med stöd av bemyndigande skall enligt 8 kap. 12 § underställas riksdagen om riksdagen så bestämmer. Detla gäller även i fråga om bemyndigande enligt andra bestämmelser i RF än de i 8 kap. intagna.

De delar av det primära lagområdel som inle kan öppnas för regeringen

Prop. 1975:8 39

genom delegation ulgör del obligatoriska lagområdet. Hit hör, som redan har nämnts, bl. a. föreskrifter som innebär begränsningar av de i 2 kap. angivna fri- och rättigheterna (med undantag av vissa föreskrifter om tystnadsplikt) samt föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böler. Till det obligatoriska lagområdel hör vidare föreskrifter som enligt bestämmelser i grundlag på annal ställe än i 8 kap. 2, 3 och 5 §§ RF skall meddelas genom lag.

Det normgivningsområde som ligger utanför det primära lagområdel kan betecknas som regeringens primärområde. Inom della har regeringen nämligen en direkt på 8 kap. 13 § första stycket 2 grundad behörighet att beslula föreskrifter. Till detta område hör i första hand huvuddelen av den gamla adminislraliva lagstiftningen. Dil hör också för enskilda berättigande eller i fråga om enskildas rättsställning "neutrala" föreskrifter inom den offentliga rätten, t. ex. bestämmelser i statsbidragsförfaltningar.

Regeringen har vidare på grund av 8 kap. 13 § första styckel 1 behörighet atl ulan särskili bemyndigande i lag meddela föreskrifter om verkställighet av lag. Detta gäller även om lagen ligger inom del obligatoriska lagområdet och verksiällighetsföreskriflerna således rör ell ämne som i princip inte får regleras annal än i lagform. Bestämmelsen om verksiällighetsföreskrifter får emellenid inte tillämpas på sådant sätl all RF:s övriga kompetensfördelningsregler sätts ur kraft. Del är inte avsett atl man skall förfara på så sätt att riksdagen beslutar myckel allmänt hållna lagregler inom del obligatoriska lagområdet som sedan fylls ul av regeringen med "verksiällighetsföreskrifter". Jag hänvisar i denna fråga till mina uttalanden i prop. 1973:90 s. 211.

Av 8 kap. 11 § framgår atl riksdagen, samtidigt som den bemyndigar regeringen atl meddela föreskrifter i ett vissl ämne, kan medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun (härmed avses i RF både primärkommun och landstingskommun) att meddela bestämmelser i ämnet (subdelegation). Riksdagen kan också uppdra direkt åt förvaltningsmyndighet under riksdagen all meddela bestämmelser. Föreskrifterna i 11 § gör det formellt möjligt för regeringen att - efter bemyndigande - delegera vidare hela den normgivningskompetens som den har fält av riksdagen. Vid stadgandets tillkomst förutsatte jag emellenid att subdelegation i allmänhet skulle komma att omfatta endast en del av den normgivningskompetens som regeringen har fått av riksdagen. Såvitt gällde vissa avgifter kunde det dock, yltradejag, vara ändamålsenligt att regeringen överiämnade beslutanderätten i dess helhet till förvaltningsmyndighet eller kommun. Jag uttalade i sammanhanget vidare alt straffbestämmelser aldrig bör subdelegeras.

Jag har i det föregående nämnt alt föreskrifter om skatt till staten genom beslämmelserna i 8 kap. 3 § förs in under del primära lagområdel. Delegationsreglerna i 8 kap. 7 § gäller inte i fråga om skatt. Riksdagen kan däremot enligt 8 kap. 6 § i viss begränsad utsträckning bemyndiga finans-och skatteutskotten alt gemensamt besluta vissa föreskrifter om skatt. 1

Prop. 1975:8 40

fråga om tullar finns en särskild delegaiionsmöjlighet enligt 8 kap. 9 §. Detla lagrum innebär att regeringen efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter om lull på införsel av vara.

Sådana offentligrältsliga avgifter som innebär åligganden för enskilda eller ingrepp i deras ekonomiska förhållanden faller på grund av bestämmelserna i 8 kap. 3 § inom det primära lagområdel. 1 fråga om sådana avgifter öppnas en delegationsmöjlighet i 8 kap. 9 §. Enligl de där intagna beslämmelserna kan regeringen eller kommun efter riksdagens bemyndigande - givet i lag eller annan form - meddela sådana föreskrifter om avgifter som på grund av 3 § annars skall meddelas av riksdagen. Som jag redan har antytt öppnar bestämmelserna i 8 kap. 11 § också på detta område möjlighet till subdelegation. Föreskrifter om andra statliga avgifter än de nyss angivna hör till regeringens i 8 kap. 13 § angivna kompetensområde.

De författningar som förelåg vid årsskiftet 1974/75 fortsätter självfallet att gälla även efter denna tidpunkt. Della framgår av p. 6 i övergångsbestämmelserna lill 1974 års RF. Enligl nämnda förfaltningsrum äger äldre författning eller föreskrift fortsatt giltighet utan hinder av alt den inte har tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid lillämpning av den nya RF. Det föreskrivs vidare atl ett bemyndigande, som har beslulals av konungen och riksdagen gemensaml eller av riksdagen ensam, får ulnyltjas även efter det att den nya RF här trätt i tillämpning, tills riksdagen bestämmer annorlunda.

3 Anpassningen till den nya regeringsformens regler om normgivningsmakten

Det framgår av den redogörelse som jag nyss har lämnat, å ena sidan, att det normgivningsområde, inom vilket enligt nya RF primärt råder krav på lagform, är vidsträcktare än området för samfälld lagstiftning enligt 1809 års RF och, å andra sidan, att avsikten har varit alt i huvudsak behålla regeringens nuvarande handlingsmöjligheter. Vid tillkomsten av den nya RF förutsattes som jag har nämnt att de båda ståndpunkterna skulle förenas på så sätt all riksdagen överiåter - delegerar - normgivningskompetens till regeringen inom de ramar som RF anger. Del är i första hand delar av Kungl. Maj:ts hittillsvarande s. k. ekonomiska lagstiftningsmakt som genom delegation bör föras tillbaka lill regeringens kompetens. Om regeringen inte utrustas med tillräckliga bemyndiganden, kan effekten bli en olycklig försvagning av regeringens styrande funktion, samlidigl som riksdagen belastas med ett växande antal lagstiftningsärenden utan principiell vikt. Lagstiftning om delegation - en principiell nyhet i 1974 års RF - framslår därför som den f. n. angelägnaste uppgiften i arbetet på anpassning till den nya RF:s bestämmelser om normgivningskompetensen. Sådan lagstiftning är som

Prop. 1975:8 41

nämnts också huvudföremålet för propositionsförslagen. Jag skall i det avsnitt som följer närmare behandla problem som är förknippade med delegationslagstiftningen.

Övergången lill den nya RF:s system för normgivning föranleder också andra åtgärder än beslut om delegering. Det är sålunda inte självklart atl del för alla fall, där det är möjligt, bör utverkas bemyndiganden som täcker redan gällande regeringsföreskrifter. Vidare framgår av vad jag har sagt förut att långl ifrån alla föreskrifter som primärt hör till riksdagens kompetensområde är delegeringsbara. Jag kan erinra om alt lill det obligatoriska lagområdel räknas bl. a. regler som begränsar någon av de i RF särskilt angivna fri- och rättigheterna samt bestämmelser om annan rättsverkan av brott än böter. Gällande författningar uppvisar emellertid talrika exempel på föreskrifter av denna typ som har meddelats av regeringen. Skall regeringsförfattningar, för vilka inte bör eller kan utverkas riksdagsbemyndigande, ändras eller upphävas, krävs för framtiden lagbeslul (se dock i del följande om verkan av äldre fullmaklsregler). 1 hittillsvarande lydelse behåller emellertid de äldre föreskrifterna sin giltighet med stöd av övergångsbestämmelserna lill RF. Alt i längden låta föreskrifterna stå kvar i författning på lägre nivå än lag är å andra sidan enligt min mening knappast godtagbart. Det skulle te sig förvirrande, om författningsbeslåndet även efter en lång övergångstid uppvisade inslag från två, principielll skiljaktiga system för normgivning.

Bland de förslag som jag lägger fram nu finns några som gäller transformation till lag av föreskrifter i regeringsförfatlning. Fiertalel avser bestämmelser om fängelse eller förverkande med anledning av överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av ett bemyndigande. Allmänt sett bör emellertid enligt min mening gälla, att frågor om transformation eller upphävande av regeringsföreskrifter inom lagområdet, vilka inte kommer att täckas av bemyndigande, ges ganska låg prioritet. Arbetet med att inpassa det äldre författningsbeståndet i den nya RF:s systematik är inom vissa områden komplicerat och ganska tidskrävande. Några praktiska olägenheter med en viss tids anstånd föreligger inte. Arbetet bör bedrivas kontinueriigt, men det bör inte få medföra att annat lagstiftningsarbete eftersatts. Inte sällan kan det visa sig lämpligt alt göra den behövliga anpassningen i samband med att det regelkomplex i vilket den berörda författningen ingår ses över av andra skäl.

I åtskilliga lagar förekommer bemyndiganden eller andra fullmaktslik-nande bestämmelser som tillåter regeringen att besluta föreskrifter inom det obligatoriska lagområdet. Också dessa regler behåller med stöd av RF:s övergångsbestämmelser sin giltighet lills vidare. Lika litet som regeringsföreskrifter inom det obligatoriska lagområdet bör de emellertid bestå under obestämd tid framöver. Vad jag nyss yttrade om arbetet med att se över regeringsförfattningar, som kan tänkas inkräkta på lagområdet, inen som inte får stöd genom delegering, bör gälla också genomgången av äldre bemyndiganderegler i lag och lagstiftningsåtgärder med anledning därav.

Prop. 1975:8 42

4 Närmare synpunkter på frågan om delegering av normgivningsbefogenhet

Jag har redan framhållil att de förslag till bemyndiganden som jag nu lägger fram inte syftar till att ge regeringen några nya befogenheter. Vad saken gäller är att på vissa områden och inom vissa ramar förse regeringen med kompelens atl ändra och atl upphäva bestämmelser som f. n. är upptagna i kungörelser eller andra regeringsförfattningar och alt besluta nya föreskrifter av samma art.

Det hade naturligtvis varit en fördel all över hela normområdel i ett sammanhang kunna presentera förslag till de bemyndiganden som f. n. förefaller påkallade. Av praktiska skäl har detla emellertid inte varit möjligt eller lämpligt. De nu framlagda förslagen kommer alltså att följas av andra.

En förklaring lill alt delegationsåtgärderna måste genomföras successivt är alt söka i atl åtskilliga regeringsförfattningar upptar både föreskrifter som är delegeringsbara och sådana som faller inom det obligatoriska lagområdet. De svårigheier som föranleds av detta tvingar i vissa fall fram en genomgripande omfördelning av förfaitningsstoffei mellan lag och regeringsförfatlning. För överväganden härom krävs ytteriigare rådrum. På områden där reformer planeras kan det f. ö. vara lämpligt att avvakta en översyn i sakligt hänseende av hela regelkomplexet.

Den nya RF kräver i allmänhet att bemyndiganden för regeringen att besluta föreskrifter skall tas upp i lag. Äldre bemyndiganden i lag behöver givetvis inte förnyas. Något annoriunda ställer sig saken i fråga om äldre bemyndiganden som riksdagen har meddelat på annat sätt än genom förfallning. Sådana bemyndiganden behåller visserligen sin giltighet i kraft av övergångsbestämmelserna till RF, men de bör efter hand överföras till lag. För att lagstiftningsarbetet inte i onödan skall betungas, bör emellertid uppgiften att lagfästa de ifrågavarande bemyndigandena anslå lill elt senare skede av följdarbetet.

De förslag som jag avser att ta upp i delta sammanhang gäller i första hand bemyndiganden inom olika ämnesområden med stöd av 8 kap. 7§ RF. Sådana bemyndiganden kräver, bortsett från övergångssituationerna, alltid lag. Jag kommer emellertid ocksä alt föreslå bemyndiganden med slöd av 8 kap. 9 § andra stycket RF atl besluta föreskrifterom offentligrältsliga avgifter. För sådan delegation är lagformen inte obligatorisk. Frågor om avgiftsdelegation tar jag upp till särskild behandling (avsniu 5).

Jag skall härefter diskutera vissa problem som är förknippade med utformningen av delegationslagstiftning med slöd av 8 kap. 7 § RF.

En första fråga är vilken lagteknisk form som bör väljas för riksdagens bemyndiganden. En möjlighet kunde vara att samla alla bemyndiganden

Prop. 1975:8 43

i en enda delegationslag, någol som otvivelaktigt skulle öka överskådligheten på rättsområdet. Jag vill emellerlid här erinra om vissa uttalanden från min sida i propositionen med förslag lill ny regeringsform (1973:90 s. 209). Uttalandena hade den innebörden alt bemyndiganden, som var så allmänt hållna att de inle myckel skilde sig från grundlagstextens beskrivningar av delegeringsbara angelägenheter, inte borde förekomma och att, när fråga var om föreskrifter, där mera väsentliga medborgarintressen kunde beröras, riksdagen tämligen preciserat borde ange de ramar inom vilka regeringen fick röra sig. - Enligt min bedömning skulle bemyndiganden som ingår i en längre uppräkning i en gemensam delegationslag tendera att bli alltför allmänl hållna och därigenom komma i slrid med de återgivna molivultalandena. Del möter nämligen tydliga svårigheter att i en uppräkning av åsyftat slag nå den önskvärda graden av precisering. Jag har bl. a. av nu angivna skäl avvisat tanken på en gemensam delegationslag.

1 stället anser jag alt det ligger närmast lill hands alt, där så låter sig göra, föra in bemyndigandena i sådana lagar som innehåller centrala materiella föreskrifter inom ett ämnesområde. Gränsdragningen kring bemyndigandena kan med denna metod lätt få den önskvärda fastheten genom atl anknyta till lagens bestämmelser och i den använda begrepp. Bemyndiganden som inle osökt kan placeras i en lag med materiell reglering får föras in i särskilda delegationslagar. Varje delegationslag bör omfatla elt naturiigt avgränsat ämnesområde eller fiera närbesläktade ämnesområden. 1 allmänhet bör kan man räkna med att en och samma delegationslag inte upptar bemyndiganden ifråga om föreskrifter inom skilda departements ansvarsområden. 1 vissa fall kan det dock visa sig ändamålsenligt att i en bemyndigandelag reglera en normgivningsbefogenhet som är av betydelse för fiera eller t. o. m. för samtliga departement. Exempel härpå erbjuder de i del följande föreslagna lagarna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer och om bemyndigande att meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor.

Vilka handlingsramar som skall ges regeringen i bemyndigandena får avgöras från fall till fall. Jag vill här i försia hand hänvisa till mina i det föregående omnämnda uttalanden i grundlagsärendet. Av avgörande betydelse är självfallel i vilken grad och i vilken omfaltning som föreskrifter, meddelade med stöd av bemyndigandet, kan gripa in i intressen som framslår som väsentliga från medborgarnas synpunkt. Vid utformningen av bemyndigandena bör helt naturiigt vägledning också kunna hämtas från innehållel i de författningar som regeringen hittills har anseits behörig att besluta.

1 sammanhanget vill jag framhålla alt systemet med bemyndiganden för regeringen alt besluta föreskrifter inom vissa områden inte bör leda lill att den ordningen slopas atl regeringen i vissa fall inhämtar riksdagens yttrande över förslag i fråga som avses bli reglerad i ny regeringsförfattning eller över ifrågasatta ändringar i äldre regeringsförfattningar. Den nya RF hindrar inle alt delta i praxis utbildade förfarande alltjämt lillämpas (prop. 1973:90

Prop. 1975:8 44

s. 322). Regeringen börenligi mm mening i väsentligen samma omfattning som f. n., och oavsett alt den har stöd i elt bemyndigande, inhämta riksdagens yttrande, innan den beslutar föreskrifter som innebär principiell avvikelse från vad som tidigare har gällt eller som annars är av särskilt intresse. Författningstexten behöver inte underslällas riksdagen i sådana fall. Den angivna metoden möjliggör en smidig och ändamålsenlig arbetsfördelning mellan riksdag och regering. Jag vill också erinra om att många regerings-föreskrifter under alla omständigheter så lill vida är beroende av slällningstagande från riksdagen som de grundar sig på riksdagens anslagsbeslul och de villkor lor anslagens utnyttjande som riksdagen därvid har ställt upp.

Tekniskt bör ämnesbemyndigandena utformas utan alt de i 8 kap. 7 § första stycket RF angivna punkierna eller de i punkterna använda ämnesbeskrivningarna direkl åberopas i lagtexten. Under alla omständigheter måste bemyndiganden i lag tolkas mot bakgrund av RF:s delegationsregler.

Skilda delegationsbeslämmelser som anger regeringens normgivningsrätt genom all beskriva vissl eller vissa ämnen kan komma att fä delvis samma tillämpningsområden. 1 de fiesta fall torde några lolkningssvårigheler inte uppkomma. Jag vill emellertid framhålla att det av allmänna grundsatser torde följa alt exempelvis en delegaiionsföreskrift som kompletterar en materiell lag i viss angelägenhet har företräde framför en mera allmän regel i en fristående delegationslag. Den senare lagen kan alltså inte åberopas till stöd för kompetens för regeringen alt beslula föreskrifter som enligt delegalionsregeln i den materiella lagen fär anses ha förbehållits riksdagens beslutanderätt. Jag vill i tydlighetens intresse tillägga, atl regeringen naturiiglvis inte kan utnyttja ett bemyndigande för beslul om föreskrifter som kommer i strid med materiell reglering i lag. Detta följer av den formella lagkraftens princip (8 kap. 17 § RF).

En för den praktiska tillämpningen betydelsefull fråga är vilka medel för genomförandet av en reglering som ställs till förfogande genom ett äm-nesanknutei bemyndigande.

Av 8 kap. 7 § tredje stycket RF framgår att ett bemyndigande enligt paragrafen inte medför rält att, utom i fråga om tystnadsplikt för offentliga funktionärer, meddela föreskrifter som innebär inskränkning i de fri- och rättigheter som särskilt anges i RF. Inte heller får beinyndigande utnytljas för att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brotl än böter. Dessa direkt i grundlag uppställda begränsningar, som i jämförelse med gällande rätt inte obetydligt inskränker regeringens normgivningsbefogenhet, behöver givetvis inte upprepas i varje bemyndigande. Av regeringen beslutade författningar innehåller f. n. ofta beslämmelser om' fängel-sepåföljd eller om förverkande med anledning av straffbart åsidosättande av författningens föreskrifter. Inte sällan föreliggerett behov att för framtiden dels behålla redan gällande sanktioner, dels låla regeringen föreskriva de kanske mycket detaljerade handlingsreglerna inom området. 1 sådana fall måste den i 8 kap. 7 § sista meningen RF anvisade utvägen med s. k. blan-

Prop. 1975:8 45

ketlstrafföud i lag anlitas. Sådana straffbud har knuiits till vissa av de i det följande föreslagna bemyndigandena.

Om alltså regeringen inte själv kan föreskriva fängelse eller förverkande med anledning av brott mol föreskrift som den meddelar i kraft av etl bemyndigande, är den däremot oförhindrad alt bestämma om böter som påföljd. Regeringen bör också kunna förena föreskrifterna med annan sanktion som inte kommer i konftikl med 8 kap. 7 § tredje stycket RF, t. ex. vilespåföljd. Det står enligt min mening klart att nu nämnda befogenheter tillkommer regeringen utan att de särskilt behöver omnämnas i riksdagens bemyndigande.

Nära samband med den nu diskuterade frågan har spörsmålet huruvida elt bemyndigande enligl 8 kap. 7 § försia stycket att meddela föreskrifter inom visst ämnesområde inbegriper rätt alt - utan att det framgår särskilt - beslula om lyslnadsplikt för offentliga funktionärer med stöd av 8 kap. 7 § andra stycket RF. Formuleringen av 8 kap. 7 § tredje stycket första meningen ger närmast vid handen att frågan kunde besvaras jakande. Det är emellertid att märka atl tystnadsplikt innebär en inskränkning i en medborgeriig rättighet. Del vore mindre tillfredsställande om åläggande härom kunde meddelas av annan än riksdagen utan atl beslutsbefogenheten är öppet angiven i riksdagsbemyndigande. Jag har på grund härav utformat delegationsreglerna i den föreslagna lagen om offentliga funktionärers lyslnadsplikt med lanke på att de - bortsett från fall då uttryckligt bemyndigande ges i annan lag - uttömmande skall ange när regeringen kan beslula föreskrifter om tystnadsplikt. Etl bemyndigande enligl 8 kap. 7 § första stycket RF alt meddela föreskrifter i visst ämne bör alltså i och för sig inte anses inkludera befogenhel alt ålägga tystnadsplikt.

Den genomgång av gällande författningar, som har föregått de förslag jag nu för fram, har visat att del ganska regelmässigt föreligger etl behov av att låla regeringen överiåla lill underiydande förvaltningsmyndighet att besluta närmare föreskrifter i hänseenden som omfattas av delegation till regeringen. Det är endasi undantagsvis möjligt all i bemyndigandet ange villkor för sådan subdelegation eller alt begränsa subdelegationsrällen till att gälla viss bestämd myndighet. Det torde i regel få ankomma på regeringen atl under parlamenlariskl ansvar avgöra vilken normgivningsrätt som bör anförtros förvaltningsmyndighet. Förvaltningsmyndigheten bör i allmänhet få i uppdrag endasi att besluta föreskrifter som mera i detalj fyller ut vad regeringen har föreskrivit. Som jag framhöll när jag lade fram förslaget till ny RF (prop. 1973:90 s. 320) bör straffbestämmelser inle bli föremål för subdelegation.

Lagbeslut om bemyndiganden att meddela föreskrifter har ansetts böra anstå lill 1975 års riksmöte. Det är nämligen högst tveksamt, om riksdagen skulle ha varil konstitutionellt behörig all, på det sätt jag nu föreslår, delegera normgivningsmakt under tid då 1809 års RF alltjämt var tillämplig. Det är emellertid angeläget atl de beslut om bemyndiganden som riksdagen fattar med anledning av förslagen fär träda i lillämpning snarast möjligl.

Prop. 1975:8 46

5 Bemyndiganden att besluta om avgifter

Som jag har nämnl i det föregående innebär regleringen i 8 kap. RF alt föreskrifter om sådana offentligrättsliga avgifter som medför åligganden för enskilda eller ingrepp i deras ekonomiska förhållanden hör lill del primära lagområdel men att riksdagen genom lag eller i annan form kan överiåta beslutanderätten till regeringen. Avgifter som inte har den angivna, ingripande karaktären kan bestämmas av regeringen direkt med stöd av RF. Angående gränsdragningen mellan de två kategorierna av avgifter samt mellan skatt och avgift vill jag hänvisa till uttalandena i prop. 1973:90 s. 218 f.

Inom den offentliga sektorn utgår ett stort antal avgifter för vitt skilda ändamål. Vid tillkomsten av den nya RF förutsatte jag atl delegation inom avgiftsområdet skulle komma till slånd i inte obetydlig omfattning och i enkla former. 1 syfte atl skaffa underlag för förslag lill delegation i fråga om avgifter har regeringen uppdragit åt riksrevisionsverket att inventera förekommande avgifter.

Inventeringen visar att avgiftssätiningen i vissa fall har reglerats direkt i lag eller annan av riksdagen beslutad författning. Till denna kaiegori hör överlastavgifter enligt lagen (1972:435) om överiaslavgifter, skattetillägg och förseningsavgifter enligt skatteförfallningar, restavgift enligt uppbördslagen (1953:272) samt avgifter enligt lagen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukels område och lagen (1974:226) om prisreglering på fiskels område. Någon ändring av gällande ordning för beslut om föreskrifter om nu åsyftade avgifter är självfallet inte aktuell.

Övervägande antalel föreskrifter om avgifter har emellertid bestämls av regeringen eller underiydande myndighet. Genomgången har visat att fiertalel av dessa avgifter får anses falla under regeringens direktkompetens enligt nya RF. Till denna kategori är att räkna - uiöver vad jag nämnde i prop. 1973:90, nämligen laxor för de affärsdrivande verken och avgifter som eriäggs för tjänster av s. k. uppdragsmyndigheler - exempelvis avgifter för regisier- och statistikbearbelningar, för dalamaskinbearbelningar och för anslutning till datamaskin, inträdesavgifter vid museer m. m,, ersättningar för polismyndighets kostnad för hitlegods och ersättning för förfråg-ningsunderiag vid upphandling i byggnadsärende. Genomgående rör del sig om avgifter som utgör rimligt vederiag för en frivilligt ianspräktagen prestation. Jag vill här erinra om atl, enligt uttalande som jag gjorde i prop. 1973:90, vid bedömningen av om vederiaget är rimligt avgiflssältningen inom ett verksamhetsområde bör ses som en helhet.

I ålskilliga fall har visseriigen regeringen eller annan myndighet beslutat om avgift inom lagområdet, men beslutet har kunnai stödjas på ett bemyndigande av riksdagen. Sålunda har, för att la elt par exempel, avgiftssättning enligt kungörelsen (1967:850) om bankaktiebolags bidrag till be-

Prop. 1975:8 47

stridande av kostnader för bankinspektionens verksamhet stöd i lagen (1955:183) om bankaktiebolag, avgiftsföreskrifterna i kungörelsen (1959:482) om bidrag från försäkringsanstalter och understödsföreningar till kostnaden för försäkringsinspektionen stöd i bl.a. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse och lagen (1972:262) om understödsföreningar samt en avgiftsregel i kungörelsen (1971:284) om arbeten av guld, silver eller platina stöd i lagen (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver eller platina.

Av påträffade avgifisbestämmelser som har beslutats av regeringen återstår härefter etl förhållandevis begränsat antal som faller inom lagområdet men som, såvitt framgår, saknar stöd i riksdagsbemyndigande. Några av dessa föreskrifter kommer att täckas genom uttryckliga bestämmelser i den lagstiftning om normgivningsrätt för regeringen i fråga om vissa ämnen som jag föreslår i det följande med hänvisning till 8 kap. 7 § första stycket RF. 1 enlighet med vad jag förut har uttalat om kompetensfördelningen på avgiftsområdet bör emellertid regeringen behålla sin beslutsbefogenhet också med avseende på övriga ifrågavarande föreskrifter.

En möjlighet skulle vara att i en särskild delegationslag ge övergripande regler om när regeringen är berättigad atl besluta om avgifter som hör till lagområdet. De avgifter för vilka bemyndigande nu bör inhämtas är emellertid av så disparat natur atl de inte gärna låter sig föras in under en gemensam beskrivning med anspråk på en hållfast och meningsfull avgränsning. Jag är därför inte beredd att nu föreslå en allmänt hållen lagreglering av regeringens beslutanderätt på avgiftsområdet. 1 stället förordar jag att bemyndigande inhämtas från riksdagen beträffande de avgifter som berörs. Dessa avgifter har, med uppgift om de författningar i vilka de f. n. är reglerade, tagits upp i en förteckning, som torde fä fogas som bilaga t till delta protokoll.

Av administrativa skäl ärdel ofta nödvändigt att regeringen efter prövning i varje särskilt fall överiåter beslutanderätt i fråga om avgifter till förvaltningsmyndighet. Del nyss nämnda bemyndigandet bör därför kompletteras med etl medgivande till subdelegation.

Jag vill slutligen anmäla atl chefen för finansdepartementet kommer att föreslå att regeringen uppdrar åt riksrevisionsverkel att föra regisier över förekommande offentligrältsliga avgifter. Registret skall innehålla uppgifter om vilken instans som lär besluta föreskrifter om avgifien och på vilken grund del sker. Uppdrag bör vidare ges åt vederbörande myndigheter atl meddela riksrevisionsverket när ändring sker i delta avseende eller när avgiftssättningen i övrigl inom myndighetens område ändras. Syftet med dessa uppdrag är alt fä lill stånd etl aktuellt register över förekommande avgifter.

Prop. 1975:8 48

6 Motivering till framlagda lagförslag

6.1 Förslaget till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt

6.1.1 Gällande ordning

Svensk rätt uppvisar en mångfald typer av regler om lystnadsplikt för offentliga funktionärer. 1 viss utsträckning finner man sådana regler i lag. Flertalet skrivna tystnadspliktsregler finns emellertid i författningar av lägre valör, kungörelser, reglementen, instruktioner, arbetsordningar etc. En förteckning över elt antal tystnadspliktsbestämmelser av olika slag finns intagen i bilaga I till ämbetsansvarskommitténs betänkande (SOU 1972:1) Ämbetsansvaret 11.

Vid sidan om den tystnadsplikt som är grundad på föreskrifter i författning finns också en ganska omfattande oreglerad tystnadsplikt.

1 förarbetena till det siraffstadgande om brott mot tystnadsplikt, som sedermera ersattes av del nuvarande i 20 kap. 3 § brottsbalken och som i huvudsak var likalydande med detta stadgande, förutsattes sålunda att ansvar för brott mot tystnadsplikt i elt särskilt fall skulle kunna inträda utan att ämnet genom uttrycklig föreskrift angavs som hemligt, nämligen när det är fråga om någol som har avhandlats vid beslutande församlings sammanträde inom stängda dörrar. Tystnadsplikt anses vidare, även i avsaknad av särskilda bestämmelser, gälla i fråga om vad som har yttrats i förtroende i samband med elt ärendes avgörande vid en myndighet (jfr JO:s ämbetsberältelse 1973 s. 225-227).

Nära besläktad med de nu nämnda fallen är den tystnadsplikt i fråga om innehållet i domstols och annan myndighets ännu inte meddelade beslut som i betydande utsträckning anses gälla för offentliga funktionärer oberoende av den eventuella förekomsten av uttryckliga bestämmelserom sådan tystnadsplikt Gfr JO:s ämbelsb€;rältelse 1971 s. 19).

1 sekretesslagen (1937:249) finns bestämmelserom vilka allmänna handlingar som skall hållas hemliga. Enligt 41 § inlräder straffansvar för den som i strid mot lagens föreskrifter eller mot förbud, som har meddelats jämlikt lagen, utlämnar handling. Däremot saknas beslämmelser om tystnadsplikt angående innehållet i hemlig handling. Av allmänna rättsgrundsatser har emellertid ansetis följa att offentliga funktionärer har lystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling som är hemlig enligt sekretesslagstiftningen (se bl.a. NJA 1953 s. 654).

Del har vidare gjorts gällande att det i vissa fall skulle föreligga en oreglerad lystnadsplikt också i fråga om innehållet i hos myndighet förvarad handling som ännu inte har blivit upprättad i tryckfrihetsförordningens mening. Sådan tystnadsplikt skulle kunna föreligga om handlingens innehåll gav en fingervisning om innehållet i elt kommande beslut eller om handlingen, för det fall

Prop. 1975:8 49

att den hade varit allmän handling, skulle vara hemlig enligt sekretesslagens bestämmelser.

Det torde vidare gälla all det utöver de hiltills nämnda slagen av oreglerad tystnadsplikt föreligger tystnadsplikt för offentliga tjänstemän dels rörande sådant som skall vara hemligt till följd av överordnads befallning, dels rörande vissa ämnen vilkas nalur är sådan att det anses atl de även utan särskild föreskrift skall hållas hemliga.

I en del beslämmelser om tystnadsplikt har tagits in strafföreskrifter. I övrigl beivras överträdelse av såväl förfaltningsreglerad som oreglerad tystnadsplikt med slöd av del allmänna slraffstadgandel om brotl mol tystnadsplikt i 20 kap. 3 § brottsbalken. Detla sladgande är tillämpligt i fråga om alla som är anställda i allmän Ijänst eller som fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Det omfattar vidare ledamöter av beslutande församlingar och ytterligare elt par kategorier av offentliga funktionärer. Den brottsliga gärningen enligt 20 kap. 3 § brottsbalken beslår i att gärningsmannen yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Straff-budet förutsätter således att (skrivna eller oskrivna) regler om tystnadsplikt för de avsedda funktionärerna finns på annal håll. Det är tillämpligt endasi där gärningen inte på annal ställe är särskilt belagd med straff. Om yppandet har skelt i avsikt atl uppgifter skulle offentliggöras i tryckt skrift kan enligl 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gärningen föranleda ansvar endast om tystnadsplikten har varit föreskriven i lag. På grund av bestämmelser i 5 § radioansvarighelslagen (1966:756) gäller detsamma i fråga om meddelande som har lämnats för ofTenlliggörande i radioprogram.

20 kap. 3 § brottsbalken förutsätter uppsåt. I de fall då en tystnadsplikt har brutits av oaktsamhet kan ansvar inträda för tjänstefel enligl 4 § i samma kapitel. Även sistnämnda bestämmelse utgör således en del av det regelkomplex som begränsar ofTentliga funktionärers yttrandefrihet. 1 oaktsam-hetsfallen kan också disciplinrättsliga åtgärder komma i fråga.

Ämbetsansvarskommittén har i SOU 1972:1 föreslagit ändrad lydelse av 20 kap. 3 § brottsbalken. Enligl förslaget skall ansvar för brott mot tystnadsplikt inträda om någon yppar vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig atl hemlighålla eller om han olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Liksom f. n. skall en rörutsällning för lagrummets tillämplighet vara att gärningen inte är belagd med straff på annat håll. Ämbetsansvarskommitténs förslag innebär vidare att det straffrättsliga tjänstefelansvaret avskaffas. Såvitt gäller överträdelse av föreskrifter om tystnadsplikt ersätts detla av en bestämmelse i 20 kap. 3 § andra styckel brottsbalken om straffansvar för den, som av oaktsamhet men med insikt om att del han yppar eller utnyttjar är av hemlig natur begår sådan gärning som beskrivs i försia stycket. Kommilléns förslag övervägs f n. inom justitiedepartementet och äravsett atl läggas lill grund fören proposition lill 1975 års riksmöte.

4 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 8

Prop. 1975:8 50

6.1.2 1974 års regeringsform

Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a. yttrande- och iryckfrihet. Denna frihet beskrivs som frihel att i tal, skrift eller bild eller på annal sätt meddela uppgifter och framföra åsikter. Bestämmelsen avseräven offentliga funktionärers frihet att meddela uppgifter som de har erfarit i denna sin egenskap.

Tryckfriheten regleras som hiltills i tryckfrihetsförordningen. Beträffande formerna för den närmare regleringen av yttrandefriheten finns bestämmelser i 8 kap. RF. Av dessa (3 § och 7 § tredje stycket) framgår atl den i 2 kap. 1 § fastslagna yttrandefriheten kan begränsas endast genom lag. Ett undantag härifrån åierfinns emellertid i 8 kap. 7 § andra stycket, där det föreskrivs atl regeringen efter bemyndigande i lag kan genom förordning meddela föreskrifter om förbud alt röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänsl eller under utövande av tjänsteplikt. Ur 8 kap. 11 § kan utläsas att riksdagen samtidigt som den bemyndigar regeringen atl besluta föreskrifter om tystnadsplikt kan medge atl regeringen delegerar sådan befogenhet vidare till förvaltningsmyndighet, kommun eller landstingskommun.

6.1.3 Departementspromemorian

Enligt promemorian kommer de bestämmelser om tystnadsplikt som vid årsskiftet 1974/75 återfanns i annan författning än lag att gälla tills vidare till följd av p. 6 övergångsbestämmelserna till RF. Det är emellertid, sägs det, önskvärl att riksdagen så snart som möjligt beslutar delegationsbeslämmelser som ger stöd för de föreskrifter om tystnadsplikt som skall kunna beslutas av regeringen, statlig förvaltningsmyndighet eller kommun. Sådana bestämmelser är enligt promemorian en förutsättning för att en nu existerande tysinads-pliktsbesiämmelse i annan författning än lag skall kunna ändras av det organ som ursprungligen har beslutat den. Del påpekas emellertid att ulformningen av 8 kap. 7 § andra styckel RF inte tillåter att alla de tystnadspliktsbesläm-melser som nu återfinns i andra författningar än lag grundas på delegation från riksdagens sida. Även med en vid tolkning av uttrycken "allmän tjänst" och "tjänsteplikt" blir del enligl promemorian omöjligt atl delegera befogenhel att besluta föreskrifter om tystnadsplikt t. ex. för privatpraktiserande läkare, tandläkare och veterinärer (10 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341), 9 § allmänna tandläkarinsiruktionen (1963:666) och 6 § allmänna veterinärinslruklionen (1971:810)). Som elt annat exempel nämns att det inle heller torde vara möjligt att utforma ett bemyndigande på sådant sätt att det ger stöd förden i 14 § kungörelsen (l947:336)om auktorisation av fastighetsmäklare intagna bestämmelsen om tystnadsplikt för auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman som på handelskammares uppdrag granskar auktoriserad fastighetsmäklares verksamhei. 1 den mån man vill göra några ändringar i nu existerande tyslnadspliktsbestämmelser av senast nämnl slag, fär man göra detta genom lagstiftning i varje särskilt fall.

Prop. 1975:8 51

I promemorian hävdas vidare att någon oreglerad tystnadsplikt inte kan bestå, sedan den nya RF har börjat lillämpas. 1 den mån man önskar bevara någon sådan tystnadsplikt måste den därför enligt promemorian ges stöd i författning, ytterst i lag. Som exempel på författningsreglering av en lidigare oreglerad lystnadsplikt nämns bestämmelserna i 2 kap. 4 § i 1974 års riksdagsordning, vilka föreskriver tystnadsplikt i fråga om vad som har förekommit vid sammanlräde med riksdagens kammare inom stängda dörrar.

Mot bakgrund av det anförda läggs i promemorian fram ett lagutkast som innehåller dels en allmän bestämmelse om kompetens för regeringen att besluta föreskrifter om lyslnadsplikt (2 §), dels föreskrifter om två slag av tystnadsplikt som hittills har varit helt eller delvis oreglerade, nämligen beträffande innehållet i ännu ej meddelade domar och beslut (1 §) och beträffande innehållet i hemliga handlingar (3 §). Såvitt gäller sistnämnda slag av tystnadsplikt är lagbestämmelsen utformad som en delegationsregel. Den kompletteras i promemorian med etl utkast lill förordning om tystnadsplikt beträffande innehållet i hemlig handling. I lagutkastet åierfinns vidare en straffbestämmelse som är subsidiär lill beslämmelserna i 20 kap. 3 § brottsbalken (4 §). Lagtextutkaslet i promemorian torde få fogas till detta protokoll som bilaga 2.

Enligt ett uttalande i promemorian bör lagstiftning av där avsett slag träda i kraft snarast möjligt efter den I januari 1975.

1 promemorian förklaras att den föreslagna lagen är avsedd all i princip exklusivt reglera frågan om delegation av behörighel för regeringen alt beslula föreskrifterom tystnadsplikt. Det skall med andra ord inte vara möjligt alt med stöd av ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket för regeringen alt exempelvis reglera viss näringsverksamhet besluta tyslnadspliktsbestämmelser i större utsträckning än vad som medges av föreskrifterna i 2 och 3 §§ i den föreslagna lagen, såvida delta inte uttryckligen anges i bemyndigandet.

Vad gäller de föreslagna delegationsbestämmelserna diskuteras i promemorian inledningsvis innebörden av uttrycket allmän tjänst i 8 kap. 7 § andra styckel RF. Del konstateras först och främst alt detta uttryck får lill följd att föreskrifter om lyslnadsplikt t. ex. för enskild företagare eller anställd hos privata arbelsgivare alllid måste ges i lag. 1 promemorian hävdas å andra sidan alt ullrycket inte bara omfattar statliga och kommunala tjänster i gängse arbelsräitslig mening. Också andra former för statlig eller kommunal anställning samt slalliga och kommunala uppdrag faller in under grundlagssladgandets tillämpningsområde.

1 fråga om den allmänna delegationsbeslämmelsen, vilken i utkastet lagils in i 2 §, sägs i promemorian alt bemyndigandet i denna, med hänsyn till atl del är fråga om att delegera befogenhet att begränsa den i 2 kap. RF fastslagna yttrandefriheten, bör utformas så snävt och väl preciserat som möjligt. Detta sker lämpligen genom att man försöker all tydligt ange i vilka syften den delegerade kompetensen får användas. Enligt

Prop. 1975:8 52

promemorian kan de intressen som skyddas av nu gällande föreskrifter om lystnadsplikt hänföras lill någon av följande kategorier: I) rikets säkerhet; 2) rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation; 3) privatlivels helgd; 4) det allmännas behöriga ekonomiska iniresse; 5) enskilds behöriga ekonomiska iniresse; 6) förhållande som kan jämföras med de under 1-5 angivna. I fråga om punklen 6 sägs i promemorian all man ibland finner tyslnadspliktsbestämmelser som anges gälla uppgifter som har inhämtats enligl en viss författning. Vanligtvis är det fråga om statistiska uppgifter som har lämnats av en näringsidkare eller om uppgifter som har inhämtats vid granskning eller inspektion av en näringsidkares verksamhei. 1 de fiesta fall lorde sådana bestämmelser kunna föras in under 3, 4 eller 5. Man bör emellertid enligl promemorian i delegationslagen öppna en möjlighet att fånga upp också fall som inte låler sig på eit naturiigt sätt inordnas i nämnda kategorier men som ändå är nära besläktade med dem.

Enligt promemorian bör man utnyttja den möjlighet till vidaredelegering från regeringen till förvaltningsmyndighet eller kommun som öppnas i 8 kap. 11 § RF. Bakgrunden härtill sägs vara bl. a. atl beslämmelser om tystnadsplikt r n. lorde vara vanliga j kommunala instruktioner. Det kan vidare enligt promemorian vara lämpligt atl i vissa fall låta en förvaltningsmyndighet själv besluta generella bestämmelser om tystnadsplikt för sina tjänstemän.

Föreskrifter om tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu ej meddelade domar och b e s I u t åierfinns i utkastet i 1 §. De materiella reglerna om denna tystnadsplikt börenligi promemorian las in direkt i den föreslagna lagen och inte i en regeringsförordning grundad på ett riksdagsbemyndigande. Eftersom ifrågavarande tystnadsplikt hiltills i betydande utsträckning har varit oreglerad eller fastslagen i författning av lägre valör än samfällt stiftad lag, får detta slällningstagande till följd alt funktionärer som hittills har kunnat straffritt lämna meddelanden i ifrågavarande hänseende för offentliggörande i tryckt skrift inte längre kan göra detta. Med hänsyn till denna genombrytning av reglerna om meddelarskydd är det enligt ett uttalande i promemorian angeläget att bestämmelsen uiformas så atl den kommer alt omfaita bara de fall där hänsynen lill den enskildes intresse gör del särskilt angeläget alt lagstadgad tystnadsplikt råder.

De organ som omfattas av promemorieförslagel i denna del är domstolarna och de statliga och kommunala förvaltningsmyndigheterna. Del påpekas att, i likhel med vad som gäller i den nya RF, uttrycket förvaltningsmyndighet inle omfattar regeringen. Inte heller riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna berörs av förslaget. Del behov av tystnadsplikt som föreligger i fråga om regeringens förvaltningsverksamhet kan enligl promemorian lämpligen tillgodoses genom bestämmelser beslutade med stöd av2§.

1 promemorian föreslås att bestämmelsen skall omfatla alla funktionärer

Prop. 1975:8 53

som har varit med om alt falla de beslut det gäller, vare sig beslutsfattarna är tjänsieman, lekmannaledamöier av en myndighet eller lekmannaleda-möier av en myndighets styrelse. Bestämmelsen föreslås vidare omfatta alla anställda vid en myndighet - t. ex. skrivbiträden - som i sin tjänsl får del av beslul av det slag som avses i beslämmelsen samt slutligen också personer som anlitas av en myndighet som uppdragstagare och som i utövningen av sill uppdrag får kännedom om innehållel i sådana beslul.

Den föreslagna lystnadsplikten avser innehållet i ännu inte meddelade domar och vissa andra ännu inte meddelade beslut. En förutsättning för atl tystnadsplikten skall gälla är alltså, all del föreligger ett av myndighet i vederböriig ordning fallas beslul. Tystnadsplikt i fråga om beslutsförslag och annal maierial som tjänar som underiag för ett ställningslagande föreligger enligt promemorian inle på grund av den föreslagna bestämmelsen. Sådan lyslnadsplikt kan däremot gälla t. ex. till följd av bestämmelser beslulade med stöd av 2 §.

Uttrycket dom kräver enligt promemorian inle någon närmare utläggning. Del föreslås alt tystnadsplikten i nu diskuterat hänseende i övrigt skall avse sådana beslut som lill sin lyp slår domar nära. Till denna grupp av beslul hör först och främsi domstols beslul i mål eller ärende som lillhör dess rättskipande eller rätlsvårdande verksamhet. Vidare hänför promemorian dil alla andra beslut varigenom myndighet - i andra fall än när det gäller föreskrifter lill allmän efterrättelse - utövar befogenhet all för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annal jämförbart förhållande. I promemorian hänvisas i sammanhanget till bestämmelserna i 3 § förvaltningslagen (1971:290) om myndighetsutövning mol enskild. Uttrycket enskild omfattar i vissa fall även offenilig myndighet. Som exempel nämns del fall alt staten eller kommun äger fastighet.

1 promemorian påpekas atl frågan om författningsreglering av tystnadsplikten beträffande innehållet i hemliga handlingar f. n. övervägs av offentlighets- och sekretesslagstiftnings-kommittén och av massmedieutredningen. En i lag intagen regel om tystnadsplikt belräffande innehållel i hemlig handling skulle, med nuvarande tryckfrihetsrättsliga systemalik, medföra en beiydande minskning av del område som f n. omfattas av tryckfrihetslagstiftningens bestämmelser om meddelarskydd. Enligl promemorian kan därför en sådan lagregel inle införas annat än efter överväganden som rör detla regelkomplex i dess helhet. Om man vill bibehålla tystnadsplikten i fråga om innehållet i hemliga handlingar efter den I januari 1975, får man för liden fram till ikraftträdandet av den lagsliftning som kan föranledas av de nämnda utredningarnas arbeie nöja sig med en provisorisk reglering som inle rubbar rådande rättsläge såvitt gäller meddelarskyddet. Den del av denna reglering som föreslås få lagform återfinns i 3 §.

1 promemorian diskuleras vidare om man i ytteriigare etl hänseende skall införa författningsbestämmelser belräffande hiltills oreglerad tystnadsplikt.

Prop. 1975:8 54

I promemorian förklaras nämligen alt det där inte görs något försök alt presentera generella beslämmelser om tystnadsplikt rörande innehållel i hos myndigheler gjorda uppteckningar som inte är att betrakta som där upprättade handlingar. Som grund för detla slällningstagande anförs för det första atl rättsläget på delta område f n. är oklart. För det andra rör det sig enligl promemorian här om en så heterogen samling av uppgiftsdokumentalioner

- man kan tänka sig allt från osammanhängande klotter på papperslappar till fullt utarbetade besluts- eller PM-utkast - atl det möter betydande svårigheter att införa någol begrepp av ungefär samma slag som handlingsbegreppet och alt med hjälp av detta knyta an till sekretesslagens regelsystem. Att i stället låla tystnadsplikten gälla själva uppgiften, oavsett om denna har dokumenterats i någol medium eller inle, medför enligt promemorian ännu större svårigheter vad gäller en sammankoppling med sekretesslagen. Nämnda lag uppställer nämligen ofta andra krilerier än arten av de uppgifter som finns i handlingen - t. ex. handlingens syfte, den myndighet som har upprättat handlingen, arten av det ärende i vilket handlingen har upprättats

- för att kvalificera den som hemlig. Det hävdas emellertid, atl den omständigheten, alt lystnadsplikt av nu avsett slag inte kan bestå efter ingången av 1975, inle lorde behöva medföra några större praktiska komplikationer. I slor utsträckning torde enligt promemorian behovet av tystnadsplikt redan vara tillgodosett genom specialregler som föreskriver sådan plikt på skilda områden. 1 övrigt får man stöd av de tidigare nämnda delegationsbesläm-melserna - eller undantagsvis genom särskild lagsliftning - besluta de föreskrifter om lystnadsplikt rörande olika uppgifter som man kan finna nödvändiga.

6.1.4 Remissyttrandena

Förslagen i promemorian har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Också JO har i huvudsak intagit en positiv attityd till promemorians innehåll. Starkt kritiska är däremoi massmedieutredningen och pressens samarbetsnämnd. Sveriges radio har förklarat sig instämma i de synpunkter som framförs av de Ivå sisinämnda instanserna.

Allmänna synpunkler på behandlingen av lysinadspliklsfrågorna framförs av ett par remissinstanser.

Enligt massmedieutredningen bör man inte - annat än övergångsvis i anledning av ikraftträdandet av den nya RF - fortsätta med samma punktvisa regleringar i detaljfrågor som hittills har skett utan underkasta frågorna om offentliga funktionärers lystnadsplikt en genomgripande inventering och principiell undersökning. Ulredningen förklarar att den överväger att i sill förslag till ny grundlag om yttiandefriheten i tryckt skrift, radio, television och film uppta en beslämmelse att meddelarskyddet skall genombrytas av

Prop. 1975:8 55

lagstadgad tystnadsplikt endast i de fall som anges i särskild lag. Om denna regel accepteras, aklualiseras sålunda enligl ulredningen en inventering av denna kategori av lystnadsplikter. Men del föreligger också behov av en inventering av sådana tystnadsplikter som inte skall genombryta meddelarskyddet. Utredningen föreslår därför all en särskild ulredning tillsätts för att göra en allmän inventering och klassificering av offentliga funktionärers tystnadsplikt. Också pressens samarbetsnämnd understryker nödvändigheten av att göra frågan om offentliga funktionärers tystnadsplikt till föremål för en genomgripande undersökning för all lä till stånd en rättslig systematisering av tystnadsplikter. Mot bakgrund härav föreslår nämnden alt del tillsätts en utredning med uppdrag atl göra en sammanställning och klassificering av sådana tystnadsplikter.

Promemorians förslag till allmän delegalionsbestämmelse (2 §) har inte föranlett några invändningar från offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén.

Enligl massmedieutredningens mening kan de allmänl hållna beskrivningarna i den föreslagna 2 § - vilka sägs reellt sett innebära en lolal fullmakt för regeringen i fråga om tystnadsplikter enligt 8 kap. 7 § andra stycket RF - inte anses förenliga med grunderna för RF:s förevarande stadgande. Till stöd för denna uppfattning åberopar utredningen uttalandena i prop. 1973:90 om utformningen av bemyndiganden (s. 209) saml om förhållandet mellan lag och verkställighetsföreskrifter till lag (s. 211 och 313). Enligt utredningen innebär promemorieförslagel alt den berörda delen av den enskilde medborgarens yttrandefrihet blir prakiiski laget avförd från grundlagen - utredningen pekar i sammanhanget särskilt på uttrycket "eller jämförbart förhållande" - och utredningen framhåller atl regleringen l. o. m. kan anförtros åt förvaltningsmyndighet eller kommun ulan att lagen ger någon ytteriigare begränsning därvidlag. Enligl utredningens mening bör bemyndigandet för regeringen konkretiseras ytteriigare, antingen - såsom i sekretesslagen - genom angivande av vilka myndigheter det är fråga om eller åtminstone vilka slag av myndigheler eller också genom angivande av vilka slags frågor eller ärenden som avses. Enligl utredningen föreligger det inte något omedelbart behov av ett sådant generellt bemyndigande som upptas i 2 §, varför ulredningen avstyrker förslaget i denna del. 1 den mån det i vissa avseenden kan anses föreligga ett aktuellt behov av ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § andra styckel RF, bör enligt utredningens mening bemyndigandet konkretiseras, t. ex. genom att själva bemyndigandet formuleras i enlighel med vad som avses gälla belräffande utformningen av den förordning som skall utfärdas med slöd av bemyndigandet. Pressens samarbetsnämnd framför synpunkter som i alll väsentligt överensstämmer med massmedieulredningens.

Vad gäller frågan om avgränsningen av den kompetens som skall överlämnas till regeringen förklarar JO att del i vart fall inle ännu lär vara möjligt att i ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § andra stycket RF ange

efter vilka kriterier man skall avgöra om en viss tystnadsplikt bör regleras genom lag eller genom förordning eller annan administrativ författning. 1 elt bemyndigande torde nu endast kunna tecknas en allmän ram för regeringens kompetens. JO förklarar att han inte anser sig ha anledning att rikta någon invändning mot lagutkastets beskrivning av ramen för regeringens förordningsmakt. JO tar vidare upp frågan om den personkrets som avses i delegalionsbeslämmelserna i utkastet och diskuterar därvid innebörden av begreppet allmän tjänst i 8 kap. 7 § andra styckel RF. JO påpekar all begreppet i andra sammanhang har en mera begränsad innebörd än vad som i promemorian hävdas för det aktuella grundlagsstadgandets del. Han förklarar emellertid att han i brist på närmare tolkningsunderlag inte kan hävda någon bestämd mening i tolkningsfrågan och att han därför inskränker sig till all fästa uppmärksamheten på denna.

Vad gäller tystnadsplikten i fråga om innehållet i ännu ej meddelade domar och beslul förklararqffentlighets-och sekretesslagstiftningskommltlén att den inte kan finna all det väcker några betänkligheter att införa en sådan tystnadsplikt även i förhållande till massmedierna. Offentligheten av sådana domar och beslut inträder redan nu först då de avkunnas eller expedieras (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen), och före denna tidpunkl kan något legitimt nyhetsintresse inte anses föreligga. Med anledning av uttala;ndet i promemorian, att tystnadsplikt i fråga om beslulsförslag och annat material som tjänar som underiag för ell slällningstagande inte föreligger på grund av den föreslagna beslämmelsen, förklarar kommittén vidare, atl delta uttalande inte synes föranleda någon erinran i den mån det åsyftar t. ex. ett förslag till beslul, uppgjort av en föredragande som elt led i ell ärendes beredning. Uttalandet i promemorian, att en förulsätlning för att lystnadsplikten skall gälla är alt det föreligger ell av myndighet i vederböriig ordning fattat beslut, kan emellertid, säger kommittén, föranleda en tolkning, som enligl dess mening vore olycklig. En icke ovanlig situation vid överiäggning till dom är all man på några punkter stannar i ovisshet om vilken lösning som skall väljas. Kommittén nämner del fallet att någon av de i avgörandet deltagande i en sådan situation skriver ett utkast, eventuellt oliika alternativ, inför en fortsatt överiäggning i målet. Del är enligt kommittén uppenbart alt sådana utkast bör vara skyddade av tystnadsplikt inte bara för rätlens ledamöter utan även för dem som biträder med utskrift och dylikt. Enligl kommilléns uppfattning synes en sådan tystnadsplikt följa av en rimlig tolkning av den föreslagna lagtexten.

Massmedieutredningen framhiiller att förslagel i 1 § i utkastet om tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu ej meddelade domar m. m. innebär att vissa förfaranden, som f. n. faller under tryckfrihetsförordningens meddelarskydd, kommer att kunna åtalas och straffas utan hinder av tryckfrihetsförordningen. Enligt utredningen föreligger det inle något behov av sådan ändring av rättsläget. Utiedningen anför vidare att den reglering som kan bli resultatet av dess slutliga förslag föregrips genom den föreslagna

Prop, 1975:8 57

paragrafen. Utredningen avstyrker därför bestämt atl promemorieförslaget genomförs på denna punkt. Utredningen förordar i stället atl utkastets 1 § konstrueras som elt bemyndigande från riksdagen till regeringen att förordna i de angivna hänseendena. Därigenom kommer, sägs det, rättsläget att i stort sett bli detsamma som f. n. Enligt utredningen kan formuleringen i utkastet godtas som angivande av ett bemyndigande. Vid regeringens utnyttjande av detta bemyndigande bör emellertid tystnadspliktens räckvidd beträffande förvaltningsmyndigheter närmare specificeras. Under förutsättning atl den utredning igångsattes, som har nämnts i del föregående, bör, fortsätter utredningen, utkastets formulering i och för sig kunna godtas också - som ett provisorium - som formulering av en på grund av bemyndigandet utfärdad förordning. Pressens samarbetsnämnd intar i frågan en ståndpunkt som i alll väsentligt överensstämmer med massmedieutredningens.

JO förklarar att han inte har någol all erinra mot förslaget i vad delta avser införandel av en lagstadgad plikt för all domslolspersonal atl inte obehörigen yppa innehållet i ännu ej meddelad dom eller i annat ännu ej meddelat beslul som avser domstols rättskipande eller rätlsvårdande verksamhet. JO hänvisar i detta sammanhang till sina uttalanden i ämbets-berältelsen 1971 s. 191. JO ställer sig däremot tveksam till förslaget att införa motsvarande tystnadsplikt för all förvaltningspersonal i fråga om beslut som avser myndighetsutövning. Enligt JO föreligger förmodligen f. n., oberoende av den eventuella förekomsten av uttryckliga bestämmelser, en sådan lyslnadsplikt inom den traditionella ämbetsförvaltningen. Det finns däremot inte någon utredning om hur det förhåller sig inom andra delar av den statliga förvaltningen och inom den kommunala förvaltningen. Rättsläget måste enligt JO där anses oklart. Om man emellertid skulle anse frågan vara mogen för lagstiftning bör man, säger JO vidare, uppmärksamma att betydande svårigheter skulle uppkomma i tillämpningen, om tystnadsplikten knöls lill "ännu ej meddelat beslul". Enligt JO är begreppet meddela beslul inte vedertaget inom förvaltningen och JO nämner elt fiertal tänkbara betydelser av uttrycket. Det kan därför, sägs det i yttrandet, för förvaltningens del inte vara ändamålsenligt atl knyta tystnadsplikt till ännu ej "meddelat beslul".

Vad slutligen gäller frågan om tystnadsplikt beträffande innehållet i hemlig handling förklarar offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén, som hänvisar till det utredningsarbete som bedrivs av kommittén och av massmedieutredningen, att den i denna del inte har någon erinran mot promemorieförslaget, som uttryckligen medger fortsatta överväganden under utredningsarbetet.

Massmedieutredningen ifrågasätter om det finns någol behov av författningsmässig reglering beträffande tystnadsplikt i fråga om innehållet i hemlig handling. Utredningen åberopar i sammanhanget uttalanden av grundlag-

Prop. 1975:8 58

beredningen, att de straffrättsliga reglerna om tystnadsplikt i praxis har till-lämpats så att etl förbud atl lämna ut en allmän handling har ansetts innefatta förbud att på annal sätl röja dess innehåll, och att beredningens förslag lill RF inle hindrade att dennai praxis, som grundade sig på en tolkning av lag, upprätthölls. Enligt ulredningen har dessa uttalanden inte mött någon erinran under den fortsatta behandlingen av grundlagsfrågan. Ulredningen förklarar emellertid att den, om en författningsreglering anses böra komma till stånd i förevarande hänseende, för sin del kan godta vad som upptas i 3 § i lagförslaget såsom elt provisorium i avbidan på den reglering på området som kan bli en följd av utredningens och offentlighets- och se-kretesslagsliftningskommitténs arbete. Genom anknytningen till sekretesslagen fär enligt ulredningen såväl bemyndigandet som förordnandel med slöd av bemyndigandet anses ha blivit tillräckligt konkretiserade.

1 likhel med massmedieulredningen ihägasätter pressens samarbetsnämnd behovet av författningsreglei- om tystnadsplikt beträffande innehållet i hemlig handling. Nämnden framhåller vidare alt det skulle leda till orimliga konsekvenser all generellt kriminalisera varje yppande av något som står i en hemlig handling, eftersom sådana handlingar vanligen innehåller öppna och hemliga upplysningar om vartannat.

JO förklarar att bestämmelsen i 3 § lagutkastet om bemyndigande för regeringen atl förordna om lystnadsplikt beträffande hemlig handlings innehåll synes vara välgrundad även om den endasi kan ses som ett provisorium i avbidan på vad offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén och massmedieulredningen kan komma fram till. Det måste på nuvarande stadium anses välbetänkt atl inte skriva in lystnadsplikten i själva lagen utan låta denna bemyndiga regeringen att utfärda erforderiiga föreskrifter så atl fråga inle blir om en lagstadgad tystnadsplikt som genombryter den i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen inskrivna meddelandefriheten visavi massmedia.

6.1.5 Departementschefen

Reglerom tystnadsplikt för offentliga funktionärer finns i viss utsträckning intagna i lag. Flertalet skrivna tyslnadspliklsregler återfinns emellertid i författningar av lägre valör, kungörelser, reglementen, instruktioner, arbetsordningar etc. Vidare grundas tystnadsplikt för offentliga funktionärer i vikliga hänseenden på oskrivna rättsregler. Till sistnämnda kategori hör t. ex. tystnadsplikten i fråga om innehållet i hemliga handlingar samt beiydande delarav tystnadsplikten i fråga om vad som har förekommit vid myndighets överiäggning till beslul och i fråga om innehållet i ännu ej meddelade domar och andra beslut. Till del oreglerade området kan vidare hänföras lystnadsplikt till följd av tjänsteföreskrift av förman till underordnad befallnings-

Prop. 1975:8 59

havare samt sådan tystnadsplikt som anses gälla till följd av tjänstens beskaffenhet eller sakens nalur.

I en del bestämmelser om tystnadsplikt har tagits in strafföreskrifter. I övrigt faller man tillbaka på det allmänna slraffstadgandel om brotl mol tystnadsplikt i 20 kap. 3 § brottsbalken. Delta sladgande är tillämpligt i fråga om alla som är anställda i allmän tjänst eller som fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Del omfattar vidare ledamöter av beslulande församlingar och ytteriigare elt par kategorier av offentliga funktionärer. Beslämmelserna i 20 kap. 3 § brottsbalken grundar inte i sig själva någon tystnadsplikt för de där avsedda funktionärerna utan förutsätter att (skrivna eller oskrivna) regler om tystnadsplikt finns på annat håll.

Av stor betydelse i sammanhanget är bestämmelserna i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 5 § radioansvarighetslagen (1966:756) om det s. k. meddelarskyddet. Dessa bestämmelser innebär för det slora flertalet offentliga funktionärer att ett yppande av uppgifier som har skelt i avsikt atl dessa skulle offentliggöras i tryckt skrift eller i radioprogram inte kan föranleda straffansvar annat än om yppandet har skett i strid med en tystnadsplikt som är föreskriven i lag.

I 1974 års RF betraktas alla regler om tystnadsplikt som begränsningar av den medborgeriiga yttrandefrihet som slås fast i 2 kap. 1 §. Som har nämnts i det föregående kan enligt 8 kap. 3 § begränsningar av de medborgeriiga fri- och rältighelerna i princip ske endasi genom lag. Sedevane-rällsliga begränsningar av dessa kan således inle förekomma efter utgången av år 1974.18 kap. 7 § andra stycket görs däremot ett undantag från lagkravet såtillvida att del där öppnas en möjlighet för regeringen atl efter bemyndigande av riksdagen begränsa den medborgeriiga yttrandefriheten genom att meddela föreskrifter om förbud atl röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. Av 8 kap. 11 § följer att riksdagen, samtidigt som den bemyndigar regeringen att besluta föreskrifter om tystnadsplikt, kan medge att regeringen delegerar sådan befogenhet vidare till förvaltningsmyndighet, kommun eller landstingskommun.

Enligl promemorian nödvändiggör bestämmelserna i den nya RF viss lagsliftning om offentliga funktionärers lyslnadsplikt. 1 det lagutkast som har tagits in i promemorian finns dels ett allmänt bemyndigande för regeringen alt besluta föreskrifter om lyslnadsplikt, dels regler om två slag av tystnadsplikt som hittills har varit hell eller delvis oreglerad, nämligen tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu inte meddelade domar och beslul samt tystnadsplikt beträffande innehållel i hemlig handling. Enligt promemorian bör en lag i de där behandlade frågorna träda i kraft snarast möjligl efter den I januari 1975.

Flertalet av remissinstanserna har i huvudsak godtagit promemorieförslagel. Massmedieulredningen, pressens samarbetsnämnd och Sveriges radio har däremot ställt sig kritiska till fiertalel föreslagna bestämmelser.

Prop. 1975:8 60

Jag delar uppfattningen att det är nödvändigl alt så snart som möjligt efter det atl den nya RF har trätt i tillämpning besluta en lag med vissa bestämmelser om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Efiersom hithörande frågor berörs av det utredningsarbete som f. n. bedrivs av massmedieutredningen och offentlighets- och sekretesslagstiftningskommillén, kommer dessa bestämmelser i viss utsträckning alt lä provisorisk karaktär. När slutresultatet av utredningsarbetet föreligger, lär lysinadspliklsfrågorna las upp lill förnyal övervägande. Målsältningen nu bör i huvudsak vara att göra det möjligl alt tills vidare behålla rådande rättsläge på områdei. Detta innebär bl. a. alt, i den mån lystnadsplikt som hittills har varil oreglerad skall behållas, behövliga föreskrifter härom i princip bör beslulas av regeringen med stöd av bemyndig;anden enligt 8 kap. 7 § andra slyckel RF. Som jag framhöll i propositionen med förslag lill lotal förfallningsreform (1973:90, s. 313) bryls inle meddelarskyddet enligt tryckfrihetsförordningen och radioansvarighelslagen av föreskrifter som har beslutats med stöd av elt sådant bemyndigande.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag en särskild lag om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Lagens delegationsregler bör som jag har nämnt tidigare i princip vara exklusiva. Det bör m. a. o. inte vara möjligl för regeringen all med slöd av exempelvis etl bemyndigande atl reglera viss näringsverksamhet besluta lystnadspliktsbeslämmelser i vidare omfattning än vad som medges av bestämmelserna i lagen annat än om detla ultryckligen anges i bemyndigandet.

Flertalet av remissinstanserna har lämnat promemorians utkast till allmän delegationsbestämmelse utan erinran. Massmedieutredningen, pressens samarbetsnämnd och Sveriges radio haremellertid avstyrkt förslaget i denna del.

Som grund för silt ställningslagande anför de kriiiska instanserna bl. a. atl det inte föreligger något omedelbart behov av ett generellt bemyndigande av det slag som upptas i lagutkastet. De hänvisar i slället till möjligheten av att besluta särskilda bemyndiganden i fråga om varje enskild tysinads-pliktsbestämmelse som skall meddelas av regeringen. Jag kan inte ansluta mig lill denna uppfattning. Regeringen har f. n. en vidsträckt befogenhet att besluta föreskrifter om tystnadsplikt inom ramen för sin ekonomiska bch administrativa lagstiftningsmakt, och huvuddelen av alla föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktionärer finns f n. i annan författning än lag. All grundlagberedningen inteåsyftade att åsiadkomma någon ändring i fråga om den nuvarande komijetensfördelningen på områdei framgår av ett uttalande i beredningens slutbetänkande. Enligt uttalandet skulle kravet på lagform för begränsning av yttrandefriheten i nu avsett hänseende fä anses omfatta endast straftbestämmelsen och det huvudsakliga angivandet av de intressen som skulle skyddas, medan regeringen däremot skulle genom verksiällighetsföreskrifter kunna i detalj ange de fall då lyslnadsplikt skulle iakttas (SOU 1972:15 s. 156). I propositionen med förslaget till ny RF tog

Prop. 1975:8 61

jag (s. 211) visseriigen avstånd från en så vidsträckt omfattning av begreppet verksiällighetsföreskrifter. Jag förklarade emellertid också att det borde vara möjligt för regeringen att beslula föreskrifter om tystnadsplikt i ungefär den utsträckning som angavs av beredningen. Den delegationsbestämmelse som finns intagen i 8 kap. 7 § andra styckel RF tillkom för att ge regeringen denna möjlighet (s. 313).

Alla vid årsskiftet 1974/75 föreliggande föreskrifter om lystnadsplikt beslår visseriigen tills vidare i kraft av övergångsbestämmefserna lill RF. Ett bemyndigande av nu avsett slag är emellertid en nödvändig förutsättning för atl man utan att belasta riksdagen med detaljfrågor skall kunna ändra eller upphäva lystnadspliktsbeslämmelser i författningar av lägre valör än lag eller ta in sådana bestämmelser i instruktioner för nyinrättade myndigheter.

Ett generellt bemyndigande av det slag som har föreslagits i promemorian är även i ett annat hänseende en förulsätlning för att man, utan atl sätta meddelarskyddet åt sidan och utan att belasta riksdagen med detaljfrågor, skall kunna behålla ungefär del rättsläge som i dag råder på tystnadsplikts-området. Det förhåller sig nämligen så att man i många fall, även när det är fråga om mycket väsentliga sekretessintressen, hiltills har fallit lillbaka på oreglerad tystnadsplikt - tystnadsplikt på grund av förmans befallning eller till följd av sakens nalur. Jag kan som exempel på detta förhållande nämna atl den tystnadsplikt i fråga om elevs personliga förhållanden som anses gälla för personal inom skolväsendet inte har kommit till uttryck i några författningsregler. Det finns f. n. inle heller, för att ta ytterligare etl exempel, några generella föreskrifter om lystnadsplikt inom åklagarväsendet av del slag som för polisens del återfinns i 13 § polisinstruktionen (1972:511).

Av vad jag nu har anfört framgår all det föreligger ett omedelbart behov av etl generellt avfattat bemyndigande i fråga om offentliga funktionärers tystnadsplikt. Jag förordar därför alt en bestämmelse med elt sådant bemyndigande tas in i lagen om offentliga funktionärers tystnadsplikt. Beslämmelsen bör inleda lagen.

Vad gäller avgränsningen av den kompetens som skall överiämnas till regeringen har olika uppfattningar kommil till uttryck under remissbehandlingen. 1 ett par yttranden hävdas atl beskrivningarna i promemorieförslagel är alltför allmänt hållna. Flertalet remissinstanser har däremot tillstyrkt förslaget i denna del eller lämnat det utan erinran. För egen del ansluter jag mig till den uppfattning som kommer lill uttryck i JO:s yttrande, nämligen atl det i varje fall f n. inte är prakiiski möjligt alt öka graden av precisering i förhållande lill promemorieulkaslel. Atl en högre grad av precisering heller inte förutsattes vid tillkomsten av 8 kap. 7 § andra slyckel RF framgår av de uttalanden under förarbetena om kompetensen all besluta tystnadspliktsbestämmelser som jag har redovisat i det föregående.

Prop. 1975:8 62

Delegaiionsmöjligheierna enligl 8 kap. 7 § andra slyckel RF är begränsade lill alt avse föreskrifter om förbud alt röja sådant som någon har erfarit i allmän ijänst eller under utövande av tjänsteplikt. Detta innebär atl föreskrifter om lystnadsplikt för annan, t. ex. enskild företagare eller anställd hos privat arbetsgivare, alltid mäste ges i lag. Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian, atl uttrycket allmän tjänst i förevarande sammanhang omfattar inte bara statliga och kommunala tjänster i gängse mening utan också andra former för statlig eller kommunal anställning saml statliga och kommunala uppdrag. Det är enligt min uppfattning vidare tydligt att tjänster och uppdrag vid sådana organ som skogsvårdssiyrelserna och de allmänna försäkringskassorna är all hänföra lill allmän tjänsl och därmed faller in under grundlagssladgandets tillämpningsområde. Det generella bemyndigandet bör, för atl regeringen skall fä ungefär samma kompetens som för närvarande, avse alla de kategorier av offentliga funktionärer som omfattas av beslämmelsen i 8 kap. 7 § andra slyckel RF. För att innebörden av uttrycket allmän tjänst skall framgå av lagtexten bör det i bemyndigandet anges att detta avser föreskrifter rörande dem som innehar anställning eller uppdrag hos staten, kommun, landstingskommun eller annars i allmän tjänst eller som utövar tjänsteplikt.

Promemorieförslagets uppräkning av de syften, för vilka tystnadsplikts-bestämmelser fär beslulas med stöd av bemyndigandet, torde i allt väsentligt överensstämma med de syften som lillgodoses av de föreskrifter om lystnadsplikt för offentliga funktionärer som hittills har beslutats utan riksdagens medverkan. Jag anser emellertid att uppräkningen bör kompletteras och preciseras i elt par hänseenden. Bestämmelserna i paragrafen bör sålunda göra del möjligl för regeringen alt tillgodose behovel av lystnadsplikt inom polis- och åklagarväsendena samt i sådana fall där ett röjande t. ex. av en persons identitet eller vistelseort skulle medföra fara för dennes eller annans personliga säkerhet. Jag anser vidare att del i promemorieförslaget använda uttrycket jämförbart förhållande är alltför allmänl och därför bör ersättas med beskrivningar som tydligare anger de fall som åsyftas. Enligt promemorian tar uttrycket sikle på sådana föreskrifter om tystnadsplikt som enligl ordalagen avser uppgifter som har inhämtats enligt en viss författning och som vanligtvis gäller statistik eller resultatet av granskning eller inspektion av en näringsidkares verksamhet. Jag föreslår på nu anförda skäl atl uttrycket jämförbart förhållande utgår ur paragrafen samt atl uppräkningen av skyddade intressen kompletteras med hänvisningar till enskilds personliga säkerhet och till myndighets verksamhei för inspektion, kontroll eller annan tillsyn eller för förebyggande eller beivrande av brolt. När det gäller tystnadsplikt av hänsyn till rikets förhållande till annan stat vill jag framhålla atl delta uttryck skall förstås så atl däri inbegrips också tystnadsplikt av hänsyn lill svensk myndighets förbindelser med myndighet i annal land.

Promemorieförslagel innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen atl till förvaltningsmyndighet eller kommun delegera vidare så-

Prop. 1975:8 63

dan kompetens som den har erhållit genom det generella bemyndigandet. Under remissbehandlingen har viss kritik riktats mot denna bestämmelse. Bestämmelser om tystnadsplikt finns f. n. i kommunala upphandlings- och revisionsreglementen och i andra reglementen e. d. som kommunerna eller landstingskommunerna själva har beslutat. Kommunerna och landstingskommunerna bör enligt min uppfattning även i fortsättningen kunna meddela föreskrifter om lyslnadsplikt på de områden där ett klart behov av sådan möjlighet fär anses föreligga. Regeringens medverkan vid tillkomsten av kommunala tystnadspliktsbestämmelser bör ta sig den formen att regeringen i bemyndiganden atl beslula sådana föreskrifter noga preciserar de ramar inom vilka de kommunala organen får röra sig. Föreskrifter om tystnadsplikt för anställda eller uppdragstagare vid statliga förvaltningsmyndigheter har i de flesta fall sin naluriiga plats i myndigheternas instruktioner eller andra av regeringen beslutade författningar Del kan emellertid inle uteslutas att det i något fall kan visa sig lämpligt alt ta in tyslnadspliktsbestämmelser i en arbetsordning som beslutas av en statlig myndighet. Också i sådana fall bör det självfallel ankomma på regeringen atl på lämpligt sätl avgränsa myndighetens kompelens på grund av bemyndigandet. Jag förordar av nu anförda skäl alt man gör del möjligt för regeringen att inom ramen för det generella bemyndigandet vidaredelegera kompetens att beslula föreskrifter om tystnadsplikt till statliga förvaltningsmyndigheter saml till kommuner och landstingskommuner. Detta innebär att kommunala tyslnadspliktsbestämmelser kan beslulas bara av kommunfullmäktige och landsting.

Promemorians förslag till reglering av tystnadsplikten beträffande ännu ej meddelade domar och beslut har fält elt blandat mottagande under remissbehandlingen. Det har i och för sig inte från något håll bestritts alt en reglering är nödvändig. Det har däremot hävdats bl. a. att bestämmelsen föregriper den reglering som kan bli resultatet av massmedieutredningens arbete, efiersom den innebär att vissa förfaranden som nu faller under reglerna om meddelarskyddet kommer att kunna åtalas och bestraffas utan hinder av dessa regler Vidare härden åsikten framförts att den föreslagna bestämmelsen i vissa hänseenden är oklar till sin innebörd. Eftersom problemaliken inte är riktigt densamma beträffande domstolsavgöranden som i fråga om de övriga besliit som avses i promemorieförslaget, behandlar jag dessa två kategorier var för sig.

Såvitt gäller t ys t nadspl i k ten beträffande innehållet i ännu ej meddelade domar och andra ännu ej meddelade beslul som avser domstols rättskipande eller rätlsvårdande verksamhet är rättsläget för närvarande följande. All domarpersonal anses på grund av reglerna om domareden ha en tystnadsplikt beträffande beslut av nu nämnt slag som gäller också gentemot massmedierna. De har dessulom en mot massmedierna gällande

Prop. 1975:8 64

tystnadsplikt i fråga om vad som har förekommii under domstolens överläggningar inom slängda dörrar. En liknande tystnadsplikt gäller i fråga om icke lagfaren personal som har avlagt protokollförared. Tystnadsplikten för övrig domstolspersonal grundar sig i viss utsträckning på beslämmelser i instruktioner och är i övrigt, t.ex. för tingsrätternas del, helt oreglerad. Denna tystnadsplikt gäller således inte gentemot massmedierna.

JO har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 mars 1970 (JO:s ämbetsberältelse 1971 s. 19-21) uttalat bl. a., atl det uppenbariigen inte föreligger något legitimt intresse för massmedierna atl i förväg utan domstolens medgivande kunna skaffa sig kännedom om en blivande doms innehåll, medan det däremot inte är svårt att tänka sig fall där en förtida publicering av en dom skulle kunna lä ödesdigra effekter och vålla betydande skador. Det är därför enligt skrivelsen från alla synpunkter högst otillfredsställande atl sekretesskydd inte flnns inom domstolsväsendet i form av lagstadgad tystnadsplikt också för annan sådan personal hos en domstol, som tar befattning med domstolens domar, än den som har avlagt domared. Skrivelsen har sedermera överiämnals till offentlighets- och sekrelesslagsliftningskommit-tén atl beakias vid fullgörandet av dess uppdrag. Kommillén hör till de remissinstanser som inte har haft någol att erinra med anledning av promemorieförslagel i nu diskuterat hänseende.

För egen del ansluter jag mig lill dessa uttalanden av JO. Jag kan därför inte finna någon anledning atl nu, när frågan om tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu ej meddelade domstolsavgöranden ändå måste tas upp lill övervägande, bibehålla den otillfredsställande ordningen atl vissa grupper av domstolspersonal är underkastade en mindre långt gående tystnadsplikt än den som gäller i fråga om andra kategorier. Jag förordar därför att lagstadgad tystnadsplikt nu införs i fråga om alla domstolsfunklionärer. Beslämmelserna om denna lystnadsplikt bör utformas så alt de täcker det område som anses omfattat av domareden. De böralltså avse dels innehållel i beslulade men ännu ej meddelade domar och andra fattade men ännu ej meddelade beslul som avser domstolens rättskipande och rätlsvårdande uppgifier, dels vad som har förekommii vid de överiäggningar som domstolen håller inom stängda dörrar när den fullgör sådana uppgifter.

Eftersom den bestämmelse som jag nu har föreslagit för domstolarnas del i ett väsentligt hänseende skiljer sig från vad jag i det följande kommer att föreslå i fråga om förvaltningsmyndigheterna, bör bestämmelsen om tystnadsplikt för domstolspersonal tas in i en särskild paragraf (2 § i departementsförslaget).

1 promemorian har föreslagils att en lagstadgad tystnadsplikt skulle gälla också för dem som är anställda eller fullgör uppdrag vid förvaltningsmyndigheter. Denna tystnadsplikt skulle avse innehållel i ännu ej meddelade beslut genom vilka i särskilda fall för enskilda bestämmes om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande (myndighetsut-

Prop. 1975:8 65

övning mot enskild). Enligt min mening kan goda skäl anföras lill slöd för en sådan tystnadsplikt. Flera av de synpunkter som jag i det föregående har åberopat för domstolarnas del gör sig uppenbariigen gällande också i fråga om beslul av nu nämnt slag. Man kan också erinra om atl lalan mol sådana förvaltningsbeslut som avses i promemorieförslaget i slor utsträckning skall fullföljas i förvaltningsdomstol, där enligt vad jag nyss har föreslagit lagstadgad lystnadsplikt skall gälla. Det förhåller sig vidare så att åtskilliga förvaltningsmyndigheter har domstolsliknande uppgifter och arbetar i domstolsliknande former. Som exempel på della kan nämnas hyres-och arrendenämnderna. Del haremellertid under remissbehandlingen riktats vissa beaktansvärda invändningar mot promemorieförslaget i denna del. JO har sålunda anfört atl det visseriigen torde föreligga en oreglerad tystnadsplikt av det slag, som slås fast i promemorieförslaget, i fråga om den traditionella ämbetsförvaltningen. Enligt JO är rättslägel däremot oklart såvitt gäller den statliga förvaltningen i övrigt och inom den kommunala förvaltningen. JO har vidare påpekat att uttrycket "meddela beslut" inte har samma enhetliga innebörd inom förvaltningen som det har inom domstolsväsendet. Jag anser på grund härav att ställningstagandet till frågan om en lagreglering av den ifrågavarande tystnadsplikten bör anslå i avvaktan på prövningen av de förslag som kan komma alt läggas fram av utredningarna på området. Enligl min mening bör man i slället i lagen om offentliga funktionärers tystnadsplikt ta in etl bemyndigande för regeringen (3 § i departementsförslaget) alt beslula föreskrifter om förbud att yppa innehållet i ännu ej meddelat beslul som innebär myndighetsutövning mot enskild i särskilt fall. Regeringen bör vidare bemyndigas atl besluta föreskrifter om förbud atl yppa vad någon har yttrat i förtroende under överiäggning till sådant beslut. Bestämmelsen bör utformas så att regeringen kan beslula föreskrifter om tystnadsplikt av nu avsett slag inte bara i fråga om de egentliga förvaltningsmyndigheterna utan också belräffande domstolarna till den del dessa fullgör förvaltningsuppgifter. Denna reglering gör det möjligt för regeringen atl anpassa tystnadspliktens omfaltning med hänsyn lill vad som kan anses gälla f. n. samt att i erforderiig utsträckning för olika fall precisera tystnadspliktens innebörd i det hänseende som har nämnts av JO. Jag vill i sammanhanget undersiryka att lystnadsplikt av det slag som åsyftas i den nu diskuterade bestämmelsen inte inträder förrän det i ett ärende föreligger ett verkligt beslut fatlat i vederböriig ordning, låt vara all detta i vissa fiill kanske endast är preliminärt och inle har fält någon mera genomarbetad utformning.

Jag vill i sammanhanget påpeka atl uttrycket enskild i vissa fall kan avse även offentlig myndighet. Som exempel kan nämnas del fall alt staten eller kommun äger fastighet. Jag hänvisar i sisinämnda hänseende lill vad jag uttalade i samband med förvaltningsreformen (prop. 1971:30 del 2 s. 334).

Med anledning av promemorieförslaget till reglering av lystnadsplikten beträffande innehållel i hemlig

5 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 8

Prop. 1975:8 66

handling har ett par remissinstanser ifrågasatt riktigheten av påståendet i promemorian, att ifrågavarande tystnadsplikt kräver uttryckligt förfalt-ningsslöd för atl kunna bestå efter ulgången av år 1974. Härvid hänvisas till ett uttalande av grundlagbeiedningen (SOU 1972:15 s. 156), atl de straffrättsliga reglerna om tystnadsplikt i praxis har lillämpals så atl ett förbud atl lämna ul en allmän handling har ansetts innefatta förbud att på annal sätt röja dess innehåll, och att beredningens förslag till RF inte hindrade att denna praxis, som grundade sig på en tolkning av lag, upprätthölls.

Jag kan för min del inte ansluta mig lill delta uttalande av grundlagberedningen. Enligt allmänt vedertagen uppfattning är lystnadsplikten beträffande allmän handling nämligen inte en sådan lagstadgad tystnadsplikt som avses i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, och jag kan inle inse alt de bestämmelser med krav på lagform i fråga om begränsningar i yttrandefriheten som återfinns i GLB:s förslag till RF (7 kap. 2 §) och i den sedermera beslutade grundlagstexten (8 kap. 3 §) skulle ge uttryck för ett mindre långtgående krav på lagreglering än den nyss nämnda föreskriften i tryckfrihetsförordningen. Härtill kommer den betydelsefulla principiella invändningen att elt konsekvent accepterande av den uppfattning som framfördes av GLB skulle medföra en allvariig urholkning av det skydd för fri- och rättigheterna som ligger i kravet på lagform för inskränkningar i dessa. Ett sådant synsätt skulle nämligen innebära atl de rältstillämpande organen utan alt komma i konfiiki med RF:s lagkrav skulle kunna begränsa en viss i grundlagen fastslagen rättighet genom analogivis tillämpning av lagbestämmelser som reglerar andra frågor. Jag kan av nu angivna skäl inte finna annat än att det i promemorian har gjorts en riktig bedömning av hur rättsläget i nu avsett hänseende kommer atl vara efter ulgången av år 1974.

Det i promemorian föreslagna bemyndigandet har i huvudsak lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Enligl min mening är bemyndigandet ändamålsenligt avfattat och jag förordar att det i lagen om offentliga funktionärers lystnadsplikt las in ell sådant bemyndigande (4 § i departementsförslaget).

En remissinstans har uttryckt farhågor för alt del nu diskuterade bemyndigandet skulle kunna användas på sådant sätt atl också offentliga uppgifter som är intagna i en hemlig handling kommer all omfattas av tystnadsplikt. Jag vill med anledning härav framhålla att den tystnadsplikt som kommer all föreskrivas med stöd av bemyndigande självfallet hell skall sammanfalla med handlingssekretessen. Eftersom den principen gäller alt sådana delar av en i övrigt hemlig handling som inte omfattas av sekretesslagens regler skall lämnas ut i enlighel med vad som i allmänhet gäller för allmänna handlingar - jag kan hänvisa till bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen - är det inle möjligl atl utnyttja bemyndigandet på det sätt som ifrågavarande remissinstans har angivit.

Prop. 1975:8 67

Jag delar den bedömning som görs i promemorian alt del inte är möjligt att i författning slå fast generella regler om tystnadsplikt rörande innehållet i sådana hos myndigheter gjorda uppteckningar som inte är alt betrakta som där upprättade handlingar. Jag anser inte heller att del är möjligl eller lämpligt att i något annal hänseende gå ulanför den ram som dras upp i promemorieförslagel.

Den som uppsåtligen överträder beslämmelsen i 2 § eller en föreskrift som har meddelais med stöd av I, 3 eller 4 §§ departementsförslaget kan normalt straffas enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot tystnadsplikt. Den personkrets som avses i 1, 3 och 4 §§ är emellertid f. n. något större än den personkrets som på grund av reglerna i 20 kap. 12 § brottsbalken omfattas av nämnda siraffstadgande. Som exempel kan nämnas en pri-valanställd person som anlitas av en stailig eller kommunal myndighet atl biträda i viss gransknings- eller inspektionsverksamhet. En sådan person kan anses utöva uppdrag av det slag som avses i 1, 3 och 4 §§ men ingår inle i den personkrets som omfattas av strafföestämmelsen i brottsbalken. Det är därför nödvändigl alt i den nu föreslagna lagen ta in en straffbestämmelse(5§ i departementsförslaget) som kan tillämpas i den mån bestämmelserna i brottsbalken inte räcker lill. Denna strafföestämmelse har ulformais som elt sådant blankeltstraffstadgande som avses i 8 kap. 7 § tredje stycket RF.

Den föreslagna strafföestämmelsen omfattar endast uppsåtligt brytande av lyslnadsplikt. Detsamma gäller 20 kap. 3 § brottsbalken. 1 fråga om person på vilken reglerna i 20 kap. brottsbalken är tillämpliga kan emellertid i oaktsamhelsfall straff ådömas med stöd av 4 § samma kap. I den mån man vill kunna bestraffa oaktsamhetsbrott som begås av personer utanför den krets som avses där lär man ta in särskilda strafföreskrifter i de tyslnadspliktsbestämmelser det gäller. På grund av reglerna i 8 kap. 7 § tredje stycket RF kan i sådana bestämmelser inle föreskrivas annan påföljd än böter.

Det kan inte uteslutas alt det i föreskrifter av lägre valör än lag f n. finns tyslnadspliktsbestämmelser som faller utanför ramarna i de bemyndiganden som jag nu föreslår. Sådana tystnadspliktsbestämmelser kommer i kraft av övergångsbestämmelserna till den nya RF alt gälla tills vidare men bör självfallel successivt upphävas. Del är uppenbariigen i fiertalel fall lämpligast alt besluten om upphävande fattas av de organ som ursprungligen har beslutat beslämmelserna eller i varje fall av något annat organ än riksdagen. För all detta skall bli möjligt lägger jag fram förslag till en övergångsbestämmelse med etl bemyndigande som tar sikte på situationer av det slag som jag har nämnt nu.

Det är uppenbariigen lämpligt alt ha reglerna om straff för överträdelse av de tystnadspliktsföreskrifter som faller inom den nu föreslagna lagens tillämpningsområde samlade i denna och i brottsbalken. För att del skall bli möjligt alt, utan att avskaffa själva straffansvaret, successivt upphäva

Prop. 1975:8 68

slraffsiadgandena i tystnadspliktsföreskrifter som har meddelats före den nu föreslagna lagens ikraftlrädande, måste strafföestämmelsen i 5 § göras tillämplig på lyslnadspliktsföreskrifter av delta slag sä atl den träder i stället för de upphävda slraffsiadgandena. Jag föreslår att delta sker genom en särskild övergångsbestämmelse.

6.2-4 Förslaget till lag med vissa bestämmelser för personal Inom hälso- och sjukvård m. fl., m. m.

För närvarande finns i kungörelsen (1964:428)om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende vissa allmänna föreskrifter för medicinalpersonal. Till medicinalpersonalen räknas enligt kungörelsen bl. a. läkare, tandläkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Vidare hör till medicinalpersonalen t. ex. apotekare och vid apotek eller sjukhus anställda farmacie kandidater och receptarier samt sjukgymnaster, legitimerade glasögonoptiker och inom hälso- och sjukvården verksamma kuratorer. Medicinalpersonalen står i yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende. Den som tillhör denna personal är skyldig alt följa de föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar och all lämna de upplysningar m. m. som styrelsen fordrar in. Den som handlar i strid mol socialstyrelsens föreskrifter kan dömas till böler. Om någon gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövningen eller visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter som han skall iaktta, kan socialstyrelsen tilldela honom erinran eller varning eller anmäla honom till åtal. Slyrelsen kan också vid vite förelägga någon alt fullgöra vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller yrkesutövningens beskaffenhet samt döma ul vitet.

För vissa kategorier av medicinalpersonal finns föreskrifter i särskilda regeringsförfatlningar, för läkare i allmänna läkarinstruktionen (1963:341), för tandläkare i allmänna tandläkarinsiruktionen (1963:666), för sjuksköterskor i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor och för barnmorskor i reglementet (1955:592) för barnmorskor. Som exempel på föreskriftemas beskaffenhet kan nämnas förelägganden för läkare och tandläkare att föra journal, göra anmälningar och lämna uppgifter om närmare angivna förhållanden till olika myndigheter och att lyda socialstyrelsens föreskrifter i olika avseenden. Läkare och landläkare är vidare skyldiga atl låla sin verksamhei inspekteras av socialstyrelsen ellerden styrelsen förordnar. Ide nämnda specialförfattningarna finns också bestämmelser om tystnadsplikt rörande sådant som meddelats i förtroende och rörande enskilda förhållanden som resp. yrkesutövare fält vetskap om. Straffet för brott mot tystnadsplikt och andra föreskrifter är enligt läkar- och tandläkarinstruktionerna böter eller fängelse i högst sex månader, enligt sjuksköterske- och barnmorskereglementena böter.

Prop. 1975:8 69

Föreskrifter om vad personal inom hälso- och sjukvården och inom apoteksväsendet skall iaktta i sin verksamhei kan, om man bortser från bestämmelser om lystnadsplikt och om sanktioner i form av frihetsstraff, meddelas av regeringen direkt med stöd av RF såvitt fråga är om personal i ofTentlig tjänst. Föreskrifter som riktar sig lill personal i enskild verksamhet hör däremot till det primära lagområdet. RF öppnar emellertid möjlighet för riksdagen atl överiåla åt regeringen atl besluta sådana föreskrifter. Dessa måste nämligen anses gälla "skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa" (8 kap. 7 § första stycket punkt 1 RF). 1 betydande utsträckning rör de också näringsverksamhet (nämnda stycke punkl 3). Jag föreslår att den sålunda föreliggande delegationsmöjligheten tas i anspråk. Härför kan bl.a. åberopas önskvärdheten av atl liksom hittills ha en enhetlig reglering för personal i offentlig och enskild verksamhet. Det är vidare en praktisk nödvändighet att utverka riksdagens medgivande för regeringen atl bemyndiga socialstyrelsen alt beslula föreskrifter på områdei. Del måste nämligen ankomma på denna myndighet atl meddela den berörda personalen detaljföreskrifter för den medicinska verksamheten.

Det föreslagna bemyndigandet bör införas i en särskild lag. I denna bör också ges föreskrifter belräffande den berörda personalen om myndighels inspekiionsrätl och om tystnadsplikt samt bestämmelser om straff, bl.a. fängelse, för åsidosättande av föreskrivna åligganden.

Delegationsbestämmelsen föreslås intagen i / §. Första styckel i denna paragraf innehåller ett bemyndigande för regeringen atl besluta föreskrifter om vad personal inom hälso- och sjukvård och inom apoteksväsendet skall iaktta i sin verksamhet. Syftet med de föreskrifter som avses täckta av bemyndigandet bör vara att lillgodose den enskildes säkerhet och att möjliggöra elt ändamålsenligt bedrivande av verksamheten. Föreskrifter av denna karaktär finns, som jag har angivit, f n. främst i instruktionerna för läkare och landläkare, i reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor saml i kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende.

1 praktiken kommer knappast i fråga alt utnyttja det föreslagna bemyndigandet beträffande annan verksamhei än sådan som står under socialstyrelsens tillsyn. Av 3 § instruktionen (1967:606) för socialstyrelsen framgår vilken verksamhet som står under styrelsens tillsyn. Hit hör bl. a. den allmänna hälsovården, den sjukdomsförebyggande vården, den öppna och den slutna sjukvården saml läkemedelsförsörjningen. Verksamma inom dessa områden är medicinalpersonalen enligt den tidigare nämnda kungörelsen. Men också personal som inte hör till medicinalpersonalen i angivna mening faller som sysselsatt i verksamhei under socialstyrelsens lillsyn inom lill-lämpningsområdel för 1 §, t. ex. läkarsekreterare, sjukvårdsbiträden och viss apotekspersonal. Ulanför tillämpningsområdet står personal som arbetar enbart inom barnavård, nykterhetsvård m. m. I den mån föreskrifter för denna personals yrkesutövning inle slår i lag, torde i lag finnas behövliga bemyndiganden.

Prop. 1975:8 70

Paragrafens andra stycke innehåller ell medgivande för regeringen att överiåta beslutanderätt till förvaltningsmyndighet i fråga om sådana föreskrifter som avses i första stycket. Härigenom täcks de föreskrifter som socialstyrelsen utfärdar inom hälso- och sjukvårdens samt apoteksväsendets områden.

1 2 § föreslås en beslämmelse om inspekiionsrätl. Bland gällande föreskrifter för sådan personal som omfattas av den föreslagna 1 § finns bestämmelser om skyldighet att låta verksamheten inspekteras av socialstyrelsen eller den som annars har tillsyn över verksamheten. Sådana bestämmelser finns t. ex. i instruktionerna för läkare och tandläkare saml i vissa cirkulär m. m. från socialslyrel.sen. Bestämmelserna fär anses innefatta rätt lill lillträde till lokal, där verksamheten bedrivs, även om dispositionsrätten lill lokalen tillkommer enskild. De hör därför på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § och 8 kap. 7 i; tredje stycket RF till det obligatoriska lagområdet. Bestämmelserna bör lämpligen ersättas av en gemensam regel i förevarande lag. Jag föreslär att del i 2 § föreskrivs atl förvaltningsmyndighet, som har att utöva tillsyn över verksamhet, för vilken gäller föreskrifter enligt I §, eller den som myndigheten förordnar har rält all inspektera verksamhelen. Inspektion kan ske både i offentlig och privat verksamhet.

I 3 § har tagits in föreskrifter om tystnadsplikt. Det centrala stadgandet om tystnadsplikt för dem som är sysselsatta inom den hälso- och sjukvård som bedrivs i samhällets regi finns f. n. i 35 § sjukvårdslagen (1962:242). Föreskrifter om tystnadsplikt som gäller både för denna kategori och för sådana yrkesutövare inom hälso- och sjukvård som är privatpraktiserande eller privalanställda finns vidare i såväl lagar som andra författningar samt i vissa cirkulär m. m. från socialstyrelsen. Bestämmelser om tystnadsplikt för de senast nämnda grupperna måste enligt den nya RF i fortsättningen ges i lag. Inom apoteksväsendet gäller lagen (1970:767) om tystnadsplikt för apotekspersonal.

De föreskrifter om tystnadsplikt som finns i särskilda författningar inom hälso- och sjukvårdens samt apoteksväsendets områden har en skiftande omfattning. 1 regel skyddas enskildas personliga förhållanden genom en bestämmelse om alt vederbörande befattningshavare inle "obehörigen" eller "i oirängt mål" fär yppa vad han i sin verksamhei kan ha fält vela om dessa. 1 läkar- och tandläkarinstruktionerna samt i reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor föreskrivs därjämte en särskild tystnadsplikt angående uppgifter som har mottagits i förtroende. Slutligen finns i några författningar, t.ex. läkemedelsförordningen (1962:701), föreskrivet förbud mot alt röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet som någon i sin tjänsl elc. fält kännedom om och mot atl yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, om det inte kan anses påkallat i tjänstens intresse.

I cirkulär 1964-07-10 (MF nr 42) har medicinalstyrelsen föreskrivit att samma regel om tystnadsplikt som gäller för läkare skall gälla för sådan

Prop. 1975:8 71

medicinalpersonal under styrelsens inseende som kommer i förbindelse med vårdsökande, i den mån inte föreskrift om tystnadsplikt har meddelats av slyrelsen i särskild instruktion för viss personalgrupp. En sådan särskild föreskrift med samma omfaltning som bestämmelserna om tystnadsplikt i allmänna läkarinstruktionen och övriga tidigare nämnda författningar finns i 10 § medicinalstyrelsens instruktion 1964-02-12 (MF nr 12) för legitimerade glasögonopiiker.

1 föreliggande paragraf har huvuddelen av de nu nämnda reglerna om tystnadsplikt arbetats samman till en gemensam bestämmelse som avses gälla för var och en som lillhör eller har tillhört personalkategori för vilken gäller föreskrifter enligt 1 §. Paragrafen omfatlar såväl dem som är verksamma i offentlig tjänst som privatpraktiserande och privalanställda. Alla de personalkategorier som f n. omfattas av 35 § sjukvårdslagen berörs av bestämmelsen. Den som omfattas av bestämmelsen har dels en särskild tystnadsplikt angående vad som har meddelats honom i förtroende i hans verksamhet, dels en skyldighet atl inte obehörigen uppenbara vad han i sin verksamhet har lätt veta angående enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigl. Bestämmelsen bör i huvudsak ersätta nu gällande regler om tystnadsplikt i särskilda författningar inom hälso- och sjukvårdens samt apoteksväsendets områden. Sådana regler bör successivt kunna upphävas. I den mån de innehåller förbud mot att avslöja andra förhållanden än sådana som nämns i den föreslagna lagbestämmelsen, såsom yrkeshemlighet, arbetsförfarande m. m., har de emellertid berättigande även i fortsättningen. Tystnadsplikt beträffande sistnämnda slag av förhållanden kan bli aktuell bara inom speciella områden, t. ex. när det gäller läkemedelskontroll. Sådana tyslnadspliktsbestämmelser bör allljäml las in i den särskilda författning som reglerar del speciella områdei (se t. ex. 19 § läkemedelsförordningen).

Endast sådana uppgifter som någon har fält kännedom om i sin verksamhet föreslås omfattade av tystnadsplikten enligt paragrafen. Tystnadsplikten kvarstår emellertid även sedan han har upphört med verksamhelen.

Paragrafen innehåller också en erinran om alt den uppgiftsskyldighet som följer av vissa författningar inle sätts ur spel genom tystnadsplikten. Som exempel kan nämnas skyldigheten enligt 93 § barnavårdslagen (1960:97) för läkare, sjuksköterskor, barnmorskor m. fi. att i vissa fall göra anmälan lill barnavårdsnämnd. Vidare är läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid vissa familjerådgivningsbyråer och deras biträden enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken i vissa fall skyldiga all vittna vid domstol om bl. a. sådant som på grund av deras ställning har anförtrotts dem, medan bl. a. privatpraktiserande sjukgymnaster torde ha oinskränkt vitinesplikl.

Som framgått av vad jag tidigare sagt innebär förslaget endast alt nuvarande föreskrifter om tystnadsplikt på hälso- och sjukvårdens samt apoteksväsendets områden arbetas samman till en enda bestämmelse. Det finns

Prop. 1975:8 72

i och för sig anledning atl la upp frågan om utformningen av tystnadsplikten för personal som är verksam pl dessa och närliggande områden till en allsidig bedömning. En sådan bedömning har emellertid inte kunnat ske i detta sammanhang.

1 4 § föreslås beslämmelser om straff dels i första slyckel för den som överträder föreskrift som har nneddelals med stöd av 1 § och för den som hindrar eller undandrar sig inspektion enligt 2 §, dels i andra stycket för den som bryter mot den i 3 § föreskrivna tystnadsplikten. Som har nämnts förut kommer jag inom kort att föreslå ändrade regler i brottsbalken om straff för brotl mol tystnadsplikt. Samtidigt föreslås en begränsning av offentliga funktionärers straffansvar för förseelser i tjänsten. Jag vill vidare erinra om att chefen för socialdepartementet enligt bemyndigande har lillkallat sakkunniga för att se över bestämmelserna angående tillsyn över personal inom hälso- och sjukvården m. m., den s. k. medicinalansvarskommittén (S 1974:02). Mot den bakgrunden har de föreslagna strafföestämmelserna i viss mån provisorisk karaktär. De har utformats i nära anslutning till vad som nu är föreskrivet i författningar på medicinalväsendets område. Straffskalan i försia styckel upptar böter och fängelse i högst sex månader. Straffiaiiiuden i andra stycket innehåller i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om brolt mot tystnadsplikt böter och fängelse i högst etl år. 1 regel lorde inle komma i fråga alt vid tillämpning av 4 § döma till strängare påföljd än böter.

Strafföestämmelserna bör vara tillämpliga endasi i den mån brottet inte är belagt med straff i brottsbalken eller annan författning. En bestämmelse härom återfinns i tredje stycket. Nuvarande regler i 20 kap. brottsbalken om brott mot tystnadsplikt och om tjänstefel kommer till följd härav att medföra betydande inskränkningar i tillämpningen av strafföestämmelserna i förevarande lag. Vid allvarligare åsidosättande av de förpliklelser som åvilar dem som är verksamma inom hälso- och sjukvård samt inom apoteksväsendet aklualiseras ansvar också för andra brolt i brottsbalken.

1 5 § föreslås, alt åtal för brott mol tystnadsplikt skall få väckas endasi efter angivelse av målsägande eller då åtal är påkallat från allmän synpunkl. Bestämmelsen har motsvarigheter i andra författningar, t. ex. i lagen (1970:767) om lystnadsplikt för apotekspersonal.

Lagens bestämmelser om inspekiionsrätl och om lyslnadsplikt är som nämnts avsedda att gälla i slället för motsvarande beslämmelser i särskilda författningar. Sådana beslämmelser bör alllså upphävas eller ändras, i den mån de inte gäller för annan än personal inom hälso- och sjukvård eller inom apoteksväsendet eller, såvitt avser tystnadsplikt, syftar lill atl skydda annat än sådani som faller in under den allmänna bestämmelsen, t.ex. yrkeshemlighet. På grund härav föreslås atl lagen (1970:767) om tystnadsplikt för apotekspersonal sami beslämmelsen om tystnadsplikt i smilt-skyddslagen (1968:231) upphävs. Beslämmelsen om lystnadsplikt i sjuk-

Prop. 1975:8 73

vårdslagen (1962:242) bör ändras till att omfaita endast den som är eller har varit ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller sjukhusdirektion.

Utom i de författningar, beträffande vilka förslag till ändringar läggs fram här, bör ändringar ske i sjukvårdskungörelsen (1972:676), instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet, allmänna läkarinstruktionen (1963:341), allmänna tandläkarinsiruktionen (1963:666), reglementet (1957:656) för sjuksköterskor, reglementet (1955:592) för barnmorskor, stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. och kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende. Ändringarna, som det ankommer på regeringen atl besluta om, innebär all föreskrifter om inspektion, om tystnadsplikt och om straff för överträdelse av beslämmelser angående personalens åligganden upphävs.

Strafföestämmelsen i 4 § första stycket första meningen i den nya lagen gällerenligt ordalydelsen endasi föreskrifter som har beslutals av regeringen med stöd av den nya lagen eller av förvaltningsmyndighet efter regeringens bemyndigande. Självfallet skall emellertid åsidosättande av motsvarande äldre föreskrifter allljäml vara underkastat straffansvar. Detta har föranlett en särskild övergångsbestämmelse till lagen. I denna har också beaktats det fallet atl föreskrift, som efter lagens ikraftträdande meddelas av socialstyrelsen, har slöd i ett före årsskiftet 1974-1975 meddelat bemyndigande för styrelsen.

6.5 Förslaget till lag med bemyndigande att besluta föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer

Inom del ämnesområde som gäller trafik, transporter och kommunikationer återfinns del nuvarande beståndet av offentligrältsliga föreskrifter lill ganska stor del i författningar som har beslutats av regeringen. I viss utsträckning innebär föreskrifterna i dessa författningar åligganden för enskilda eller avser i övrigt ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. 1 samma mån faller de enligl nya RF inom det primära lagområdet. Å andra sidan medger grundlagen i vid omfattning att normgivningsrätt på områdei överiäts till regeringen. I 8 kap. 7 § försia stycket RF nämns sålunda som delegeringsbara ämnen både kommunikationer (punkl 3) och trafik (punkt 5).

Bemyndiganden på kommunikationsväsendets område finns i en del fall i lag men har också meddelats i annan form. Bemyndiganden av delta senare slag behåller enligl punkt 6 i övergångsbestämmelserna lill RF sin giltighet tills vidare. Som jag har framhållit förut (avsnitt 4), bör en överfiyttning av dessa bemyndiganden till lag anslå till senare tidpunkl.

1 en del fall saknar emellertid regeringsförfatlningar om trafik, kommunikationer m. m., vilka hör lill del primära lagområdel enligt nya RF, stöd av etl riksdagsbemyndigande. Vissa av dessa författningar bör upphöjas

Prop. 1975:8 74

till lag, eftersom de helt eller lill betydande del rör frågor som är atl hänföra till det obligatoriska lagområdet och som alltså inte är delegeringsbara. Av denna anledning föreslår jag i det följande (se avsnitten 6.8 och 6.9) lagsliftning i två fall. Andra regeringsföreskrifter bör erhålla stöd genom bemyndigande som upptas i en redan befinllig lag, till vilken föreskrifterna i fråga har anknytning. Jag föreslår i detla sammanhang alt bemyndiganden införs i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg (avsnitt 6.6) och i lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (avsnitt 6.7). Härefter återstår en grupp förfallningar som i princip alltjämt bör falla under regeringens normgivningskompetens men beträffande vilka det erforderiiga riksdagsbemyndigandet inte naturiigen kan placeras i någon existerande lag. Jag förordar atl vissa av« dessa delegalionsföreskrifter, som alllså har det gemensaml att de gäller frågor om trafik, transporter och kommunikationer, sammanförs lill en särskild lag.

Den föreslagna delegationslagen upptar två paragrafer. 1 / § anges de frågor som kan bli föremål för delegering.

1 försia stycket punkierna I, 2 och 4 avses bl. a. föreskrifter i fråga om befordran med järnväg (i vissa fall bil), postbefordran och utnyttjande av telekommunikationsnätet som finns i järnvägstrafiksladgan (1966:202), allmänna poslsladgan, telegrafreglementei (1959:582) och lelefonreglementet (1963:18) och som i vissa delar lorde vara att hänföra till del primära lagområdet. Vidare avses bemyndigandet omfatta beslämmelser om postmonopolet, jämför kungörelsen (1947:175) angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.

Med bemyndigandet i p. 3 åsyftas bestämmelser av bl. a. det slag som finns i kungörelsen (1967:604) om tillsyn över enskilda järnvägar, spårvägar och tunnelbanor.

Bestämmelser som avses i p. 5 finns fi n. i förordningen den 10 november 1724 angående De Främmandes Fahrt på Sverige och Finland och i förklaringen den 28 februari 1726 över denna förordning. Enligl kungörelsen (1974:235) om tillstånd lill sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg prövas fråga om undantag i visst fall från del i nämnda författningar meddelade förbudet mot sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg av sjöfartsverket.

1 p. 6 avses bl. a. föreskrifter av det slag som återfinns i sjölrafikför-ordningen (1962:150), sjötrafikkungörelsen (1962:267), lots- och fyrkungörelsen (1970:698) och i de författningar som har utfärdals om Irafiken på rikets kanaler. Riksdagen har dock vid behandlingen av sjötrafikförordningen förbehållit sig rätt atl beslula i frågor om ansvar för vårdslöshet i sjötrafik och obehörigt avlägsnande från olycksplats (4 §) saml om uividgning av länsstyrelses befogenhet att uifärda lokala sjölrafikföreskrifter (5 §). Evenluella förslag lill ändringar i dessa avseenden fär därför underslällas riksdagen, ulan alt riksdagen för den skull torde behöva besluta om själva författningstexten i nämnda paragrafer. Det kan tilläggas att både sjölra-

Prop. 1975:8 75

fikförordningen och sjötrafikkungörelsen innehåller straffbestämmelser med fängelse i straffskalan. Dessa strafTbestämmelser bör, i den mån fängelsepåföljden skall behållas, transformeras till lag. Del har emellerlid inte varit möjligt att i detla sammanhang lägga fram förslag härom. Frågorna övervägs inom kommunikationsdepartementet. Bemyndigandet under p. 6 medför givetvis inte rätt för regeringen atl meddela föreskrift som ger ändrat innehåll åt förordningens eller kungörelsens regler om fängelsestraff (8 kap. 7 § tredje slyckel RF).

Beslämmelser som avses i p. 7 finns f n. i kungörelsen (1954:550) angäende skeppsmätning.

Enligt den nyss nämnda kungörelsen (1967:604) om tillsyn över enskilda järnvägar, spårvägar och tunnelbanor kan ersättning utgå för granskning, avsyning, besiktning eller kontroll som har föranletts av bestämmelse i kungörelsen. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på de bestämmelser om skyldighet atl eriägga fyravgifi som är upptagna i fyravgiftskungörelsen (1970:702)och pade föreskrifterom avgifter för skeppsmätning som återfinns i kungörelsen (1954:550) angående skeppsmätning. De nu nämnda avgifterna, som får anses falla inom lagområdel, anknyter till fråga som har angetts i första stycket under punkt 3, punkt 6 respektive punkt 7. Jag föreslår att i paragrafens andra stycke upptas en bestämmelse, varigenom regeringen bemyndigas att också i fortsätiningen besluta om de ifrågavarande avgifterna.

1 2§ föreslås en föreskrift om subdelegation.

6.6 Förslaget tlll lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg

1 kap. 15 §

Genom ell tillägg till förevarande paragraf bör regeringen ges befogenhet att beslula om avgifter för den tillsyn av fartyg som regleras i lagen om säkerheten på fartyg. Av Kungl. Maj:l beslutade föreskrifter om avgifter för fartygslillsyn finns f n. i kungörelsen (1965:908) med tillämpningsföreskrifter lill lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg.

9 kap. Il § och 10 kap. 5§

Beslämmelser om lotsning finns bl. a. i lots- och fyrkungörelsen (1970:698), kungörelsen (1970:700) om lotsning på Trollhätte kanal och lols-avgiftskungörelsen (1970:699). Regeringen kan när skäl föreligger som anges i förstnämnda författning föreskriva skyldighet att anlita lots. Enligt kungörelsen om lotsning på Trollhätte kanal meddelar sjöfartsverket fö-

Prop. 1975:8 76

reskrifter efter samråd med valtenfallsverkel. 1 båda författningarna upptas strafföestämmelse med fängelse i latituden för den som underiåter att anlita lots när det åligger honom. För lotsning enligt lots- och fyrkungörelsen utgår avgift enligl lotsavgiftskungörelsen. Om avgift för lotsning enligt kungörelsen om lotsning på Trollhätte kanal finns bestämmelser i denna kungörelse.

Bestämmelser om lotsning har tillkommit i sjösäkerhetens iniresse och är därför delegeringsbara enligt 8 kap. 7 § försia slyckel punkt 1 RF. Jag föreslår atl i lagen om säkerheten på fartyg tas in dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela beslämmelser om lotsskyldighel och lotsavgift (9 kap. 11 §), dels bestämmelser om straff för den som åsidosätter föreskriven lotsskyldighel (10 kap. 5 §). Motsvarande strafföestämmelser i kungörelserna 1970:698 och 700 torde få upphävas av regeringen.

11 kap. 4§

1 paragrafen anges för närvarande alt ytteriigare föreskrifter för tillämpningen av lagen meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av sjöfartsverket. Jag föreslår atl ordalagen i bestämmelsen jämkas så atl någon tvekan inte råder om alt bestämmelsen för framtiden innebär etl bemyndigande enligt 8 kap. 7§ första stycket RF (punkt 1).

Regler om fartygs bemanning och om besättningens behörighet finns i sjöbefälskungörelsen (1960:487) och i kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar. Också dessa regler har tillkommil i sjösäkerhetens intresse. Författningarna, som faller inom nya RF:s lagområde, grundar sig inte på riksdagsbemyndigande. Jag föreslår alt regeringen genom elt tillägg i förevarande paragraf fär bemyndigande alt besluta föreskrifter i dessa frågor.

1 etl nytt andra stycke föreslås etl subdelegalionsmedgivande.

6.7 Förslaget till lag om ändring i lagen(1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

1 prop. 1974:1 bil. 8 s. 121 och 122 föreslogs att försöksverksamhet i större skala skulle genomföras med parlikelmärkning av olja i syfte att klarlägga om en sådan metod skulle underiätla uppspårandet av fartyg som släpper ul förorenande olja. Riksdagen godtog förslaget (TU 1, rskr 110). De föreskrifter som behövs för försöksverksamheten lorde komma att innebära vissa skyldigheter för ifrågavarande fartygs befälhavare och redare att medverka till alt märkning sker. Åsidosättande av sådana skyldigheler bör sanktioneras med böler. Föreskrifterna kommer därmed alt falla inom det primära lagområdel. Då de emellerlid avser miljövård, kan riksdagen

Prop. 1975:8 77

delegera beslutanderätten till regeringen med stöd av 8 kap. 7 § försia stycket punkt 4 RF. Jag föreslår all elt bemyndigande i ämnet förs in i 15 § lagen om åtgärder mol vattenförorening från fartyg. Möjlighet till vidaredelegering lill förvaltningsmyndighet bör öppnas.

6.8 Förslaget till lag om ordning och säkerhet inom järnvägsom
råde

Som jag nämnde förut avser vissa av de författningar som regeringen har beslutat på kommunikationsväsendets område föreskrifter som enligl nya RF inle ens efter bemyndigande kan hänföras till regeringens normgivningsområde. Till denna kategori hör kungörelsen (1970:561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde. 1 kungörelsen finns bestämmelser om begränsningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter, nämligen om tagande i förvar och om brukande av visst våld. Jag föreslår atl kungörelsen i föreliggande skick upphöjs till lag. Föreskrifterna i den föreslagna lagen torde inte kräva någon närmare kommentar. Jag vill endasi nämna, atl del frihetsberövande som järnvägstjänsteman kan göra med stöd av lagen blir av mycket kortvarig natur. Sedan polisman har kommit tillstädes, åligger del denne alt efter allmänna regler bedöma om den omhändertagne skall hållas i förvar Därvid kommer närmast ingripande med stöd av lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande eller förordningen (1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap i fråga.

6.9 Förslaget till lag om förbud för redare att i visst fall lämna ut
handling som angår den svenska sjöfartsnäringen

Enligt kungörelsen (1966:156) om förbud för redare alt i vissl fall lämna ut handling som angår den svenska sjöfarten gäller att, om främmande stals myndighet avfordrar redare i svenskt fartyg handling som förvaras ulanför den staten och innehåller uppgift vars utlämnande till myndigheten kan medföra betydande skada för den svenska sjöfartsnäringen, sjöfartsverket vid vite lär förbjuda redaren att lämna ut handlingen. Föreskrifterna får anses innefatta en begränsning av yttrandefriheten och faller därför inom det obligatoriska lagområdet. Jag föreslår alt bestämmelserna i kungörelsen transformeras till lag.

6.10-11 Förslaget till lag om ändring i tullförordningen (1973:979) m. m.

Jag föreslår i det följande (avsnitt 6.20) en särskild lag med bemyndigande för regeringen atl besluta föreskrifter om in- och utförsel. Denna lag bör emellertid inle avse befogenhel att besluta om tullar. Visseriigen medger

Prop. 1975:8 78

8 kap. 9 § första stycket RF att riksdagen till regeringen delegerar rätt alt meddela föreskrifter om tull. Frågan om delegation på tullområdet är emellertid redan, och bör också för framliden vara reglerad inom ramen för tullagstiftningen.

De grundläggande reglerna om uttagande av lull, om tullfrihet och om restitution av lull finns numera samlade i tullförordningen (1973:979) och i den därtill anslutande tulltaxan (1971:920). Tullförordningen, som har beslutals av riksdagen och vid tillämpningen av nya RF är alt betrakta som lag, innehåller åtskilliga bemyndiganden för regeringen alt meddela föreskrifter om tull. Jag föreslår nu att på ytteriigare en punkl ell bemyndigande införs i tullförordningen.

I prop. 1973:109 föreslogs att vissa oljor och fetter saml margarin, vilka varor tidigare hade varit tullfria, skulle beläggas med tull. För alt möjliggöra fortsalt tullfri import från Norge och övriga EFTA-länder i en omfattning som i huvudsak motsvarade importen under lidigare år föreslogs dock i propositionen atl regeringen skulle bemyndigas vidta lämpliga åtgärder härför i form av kontingentering eller på annat sätt. Riksdagen godkände förslaget (SkU 1973:32, rskr 1973:217). En kungörelse om tullfrihet för margarin har därefter utfärdats (1973:429).

Det bemyndigande riksdagen sålunda har lämnat regeringen faller utanför del bemyndigande som regeringen har erhållit i 4 § 1 tullförordningen och som ger regeringen räll all förordna om avvikelser från tullförordningen och från tulltaxan med anledning av EFTA-konventionen och associations-avtal, slutet i enlighel med konventionens beslämmelser. Bemyndigandet att förordna om tullfrihet för margarin bör införas i en särskild paragraf, 4a§.

1 sammanhanget föreslår jag att 25 § tullförordningen såsom obehövlig får utgå Ofr 8 kap. 13 § första stycket RF).

6.12 Förslaget tlll lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

1 förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar meddelas regler om minsta kontantinsats och längsta kreditlid vid yrkesmässig försäljning av bilar. Förordningen har utfärdats av regeringen efter riksdagens hörande (prop. 1959:155, BeU 43, rskr 325) och har ändrats senast genom kungörelse år 1974 (1974:23). Föreskrifterna i förordningen innefattar ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden och hör därför till lagområdet. Då fråga är om näringsverksamhet (8 kap. 7 § första slyckel punkl 3), är emellertid delegation möjlig. Jag föreslår att regeringen i en särskild lag bemyndigas att meddela föreskrifter av den art som är upptagna i förordningen. Nägot behov av subdelegering torde inte vara för handen.

Prop. 1975:8 79

6.13 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1962:319)

1 fråga om skolväsendet finns de grundläggande föreskrifterna om de kommunala skolformerna grundskolan och gymnasieskolan i skollagen (1962:319, omtryckt 1970:1026, ändrad senast 1972:129). Den närmare utformningen av utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan regleras av föreskrifter som Kungl. Maj:t har meddelat, främst i skolstadgan (1971:235, ändrad senasi 1974:481) och i läroplanerna. Skolstadgan innehåller också närmare regler om kommuns och landstingskommuns ansvar för grundskolan och gymnasieskolan. Läroplanerna har inte meddelats i form av författning. Föreskrifterna i skolstadgan och läroplanerna grundar sig i allt väsentligt på beslut av stalsmaktema. Som exempel kan nämnas besluten om införande av grundskolan, om revideringen av läroplanen för grundskolan och om införande av gymnasieskolan. För specialskolan och nomadskolan finns dels föreskrifter i skollagen, dels särskilda föreskrifter beslutade av Kungl. Maj:t. Dessa senare föreskrifter molsvarar i slor utsträckning föreskrifterna i skolstadgan. Uiöver vad jag nu har angett, har Kungl. Maj:t med slöd av riksdagens beslut meddelat särskilda statsbidragsbestämmelser dels för grundskolan och gymnasieskolan, dels för vissa privata skolformer. Kungl. Maj:ls föreskrifter på skolområdet innefattar en rad bemyndiganden för bl. a. skolöverstyrelsen. Inte minst gäller delta i fråga om läroplanerna.

För vuxenutbildningen finns de väsentliga föreskrifterna i kungörelsen (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning (ändrad senast 1974:442).

I prop. 1973:90 gjorde jag vissa uttalanden om normgivningen på skolväsendets område enligt nya RF (s. 313). Jag framhöll sålunda atl läroplaner och andra föreskrifter om undervisningens innehåll föll under regeringens kompetens på grund av bestämmelserna om restkompetensen i 8 kap. 13 § första stycket 2 RF. Även stora delar av skolstadgan var av beskaffenhei alt kunna beslutas av regeringen med stöd av 8 kap. 13 §. 1 den mån beslämmelserna i denna eller liknande författningar på undervisningens område kunde sägas gälla åligganden för enskilda eller i övrigt avse ingrepp i enskildas personliga förhållanden eller gälla kommunernas befogenheter eller åligganden föll de emellertid, anförde jag vidare, på grund av 8 kap. 3 och 5 §§ RF inom lagområdel. Bestämmelser av det slag som åierfinns i skolstadgan borde även i fortsätiningen beslutas av regeringen. Det var därför påkallat atl öppna en särskild delegationsmöjlighet avseende föreskrifter om undervisning och utbildning. - Riksdagen lämnade dessa mina uttalanden ulan erinran.

1 delta och följande avsnitt (6.14) behandlar jag den lagstiftning på utbildningsområdet, som i enlighet med vad jag sålunda uttalade påkallas av den nya RF, och vissa andra frågor i samband därmed.

Prop. 1975:8 80

Vad först gäller grundskolan måste behovet av ytteriigare lagbestämmelser eller bemyndiganden i lag bedömas mol bakgrund av atl skollagen föreskriver en skyldighet för enskilda att deltaga i undervisningen och ålägger kommunerna atl sörja för undervisningen av barn i grundskolan.

Regeringen kan som jag redan berört utan hinder av 8 kap. 3 eller 5 § RF meddela föreskrifter om innehållet i grundskolans undervisning. Till sådana föreskrifter hör utöver läroplanerna föreskrifter om den inre organisationen av undervisningen, såsom om klass- och gruppindelning, lektioner och raster. Till detla slag av föreskrifter fär också räknas reglerna om uppflyttning av elev och om uttagning av elev lill viss undervisning.

Föreskrifter som beslämmer skolpliktens närmare innehåll avser sådana åligganden för enskild som enligt 8 kap. 3 och 7 §§ RF faller inom del primära lagområdel. Till detta område hör, förutom föreskrifterna i 24 § skollagen om antalet årskurser och stadieindelningen, föreskrifter om läsårels längd och antal veckotimmar (I kap. 5 § skolstadgan och läroplanen för grundskolan), skolarbetstiden (5 kap. 25 och 26 §§ första stycket skolstadgan) och elevs ledighet (6 kap. 25 och 26 §§ skolstadgan). Till de föreskrifter som bestämmer skolpliktens innehåll fär vidare räknas bl. a. dels föreskrifterna om lämplig ulbildning m. m. såsom villkor för sådan befrielse från skolgång som enligt 36 § andra stycket skollagen kan medges elev med utgången av vårterminen det kalenderår, då eleven fyller 15 år (2 kap. 11 § andra stycket skolstadgan), dels föreskrifterna om rätt för skolstyrelsen att under vissa förutsältningar avstänga elev i grundskolan från undervisningen under högst två veckor av terminen (6 kap. 30 § andra styckel skolstadgan).

Föreskrifterna om skyldighet för elev i grundskolan att underkasta sig läkarundersökning inom ramen för skolhälsovården (4 kap. 7 § skolstadgan) samt de grundläggande föreskrifterna om skolhälsovården (4 kap. I, 2, 4 och 5 §§ skolstadgan) bör, med iiiänsyn till del ingrepp en sådan skyldighet innebär för individen anses hänföriiga lill det obligatoriska lagområdel (jfr 2 kap. 3 § och 8 kap. 7 § tredje stycket RF).

Även i fråga om kommunernas slällning som huvudmän för grundskolan finns föreskrifter som hittills har meddelats av Kungl. Maj:l men som med anledning av 8 kap. 5 och 7 §!; RF bör föras över till lag eller grundas på bemyndigande i lag. Till denna kategori hör de redan berörda föreskrifterna om läsårets längd och antalet veckotimmar, dvs. föreskrifter som anger ramen för kommunens åligganden i fråga om undervisningen. Hit får vidare räknas bl. a. föreskriften om att kommunfullmäktige fär bestämma att förvaltning och verkställighet i fråga om byggnad och mark för skola som står under skolstyrelsens förvaltning skall handhas av annan kommunal nämnd än skolstyrelsen (2 kap. 4 § försia stycket skolstadgan) och föreskrifter av motsvarande innehåll om anställning av annan personal än skolledare, lärare, skolläkare och skolsköterska (17 kap. 55 § andra stycket skolstadgan)

Prop. 1975:8 " 8!

och om handläggningen av frågor om ledighet m. m. för sådan personal (18 kap. 9 § andra stycket skolstadgan), föreskriften om skyldighet för kommun att beakta länsskolnämnds beslut om anordnande eller indragning av skolenhet (2 kap. 22 § andra stycket skolstadgan), föreskriften att länsskolnämnd åriigen beslutarom klassanordning(5 kap. 22 § skolstadgan), föreskriften om au huvudman för sjukvårdsanslalt, barnhem eller liknande anslall får övertaga kommunens åliggande att ansvara för undervisningen av barn som vistas på anstalten (5 kap. 45 § skolstadgan) samt föreskriften om skyldighet för kommun alt ge eleverna i grundskolan vissa läromedel sotn gåva och vissa måltider (2 kap. 27 § andra och tredje styckena skolstadgan). Lagform eller bemyndigande i lag krävs också för de grundläggande föreskrifterna om skyldighet för kommunerna att anordna skolhälsovård (4 kap. skolstadgan).

Vad som anförts för grundskolans del om den enskildes rättigheter och skyldigheter äger motsvarande tillämpning i fråga om annan obligatorisk utbildning än den som ges i grundskolan. Detta innebär för specialskolans del alt till lagområdet får hänföras följande föreskrifter i specialskolstadgan (1965:478, omtryckt 1970:327, ändrad senast 1974:405) nämligen dels den föreskrift som handlar om att elev i specialskolan under de motsvarande villkor som gäller för grundskolan får befrias från skolgången om han kan beredas lämplig ulbildning eller annan lämplig sysselsättning, dels de grundläggande föreskrifterna om skolhälsovården (13 § andra stycket och 46, 47 och 49 §§).

Enligt 33 § skollagen kan skolplikt fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild statsunderstödd skola enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t beslämmer. Med offentlig skola åsyftas nomadskolan. Föreskrifter om nomadskolan finns i nomadskolstadgan (1967:216, omtrycki 1971:390 och ändrad senast 1974:406). 1 fråga om enskild statsunderstödd skola har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i privatskolstadgan (1967:270, omtrycki 1971:259 och ändrad senast 1972:90). För elev som fullgör skolplikt i nomadskola eller i privatskola som avses i privatskolstadgan gäller i fråga om skolhälsovård detsamma som i grundskolan (19 § nomadskolstadgan och 19 § privatskolstadgan). Även dessa föreskrifterom skolhälsovård kräver-såsom avseende skolpliktiga elever - lagens form.

Gymnasieskolan är frivillig. Föreskrifter om gymnasieskolan kan därför inte anses innefalta sådana åligganden för eleverna och inte heller avse sådana ingrepp i övrigt i elevernas personliga eller ekonomiska förhållanden som anges i 8 kap. 3 § RF. 1 delta sammanhang torde del dock vara lämpligt atl ta upp en fråga om komplettering av 29 § skollagen på annan grund. Enligl denna paragraf gäller atl ungdomar som är bosatta i Sverige och som fyller föreskrivna inträdesvillkor har rält till undervisning i gymnasieskolan i mån av tillgång på plals. 1 skolstadgan har denna rätt

6 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 8

Prop. 1975:8 ' 82

på några punkter begränsats. Att sådana begränsningar finns framgår inle av 29 § skollagen. Denna brisl bör nu rättas lill. Jag syftar här på bestämmelser av det slag som finns i 9 kap. skolstadgan, nämligen dels föreskrifterna om begränsning i rätlen för elev i gymnasieskolan atl tas in på annan studieväg i gymnasieskolan (7 och 8 §§). dels föreskrifterna om skiljande från undervisningen med hänsyn till brislande studieresultat (42 §), dels föreskriften om alt elev i gymnasieskolan skall anses ha avgått från skolan, om han inle inställer sig vid uppropet och inte heller inom viss lid anmäler giltigt förfall (51 §), dels föresknfterna om avstängning och förvisning från gymnasieskolan (58 §).

Vad därefter angår kommunernas och landstingskommunernas ställning som huvudmän för gymnasieskolan fär behovet av föreskrifter i lag eller bemyndiganden i lag bedömas med utgångspunkt i alt skollagen ålägger kommunerna och landstingskommunerna att främja åtgärder i syfte atl bereda ungdom undervisning i gymnasieskolan. Med denna utgångspunkt finner jag hinder inte möta mot aitt regeringen i samma omfattning som för grundskolan meddelar föreskrifter med stöd av reglerna om restkompetensen i 8 kap. 13 § RF. Till restkompetensen hör också föreskrifter om bl. a. minsta antal elever för undervisning. I andra avseenden innebär den nya RF emellertid att föreskrifter som f n. meddelats av Kungl. Maj:l bl. a. i skolstadgan i fortsättningen skall ha lagform eller grundas på bemyndigande i lag. Detta gäller bl. a. föreskrifter som motsvarar vissa av dem som jag nyligen nämnde på tal om kommunemas åligganden belräffande grundskolan (1 kap. 5§, 2 kap. 4§ andra stycket, 4 kap., 17 kap. 55 § andra slyckel och 18 kap. 9 § andra stycket skolstadgan). Därutöver bör uppmärksammas den precisering av kommunernas och landstingskommunernas åligganden och befogenheter som innefattas i föreskrifterna i skolstadgan om skolöverstyrelsens tillstånd för anordnande av gymnasieskola eller sludieväg i gymnasieskola (7 kap. 6-11 §§) och för inrättande av skolenhet i vilken denna skolform skall ingå (2 kap. 20 §). Till det primära lagområdet hör också föreskriften om skyldighet för kommun och landatingskommun att underkasta sig skolöverstyrelsens prövning av lokalbehovet för gymnasieskolan (2 kap. 25 § första styckel skolstadgan).

Föreskrifter om skyldighet för kommun att utge ersättning för elev som deltar i undervisning i annan kommun än den i vilken han är kyrkobokförd, s. k. interkommunal ersättning, är enligt RF alt hänföra till lagområdet. Sådana föreskrifter finns för grundskolan och gymnasieskolan i 46 och 47 b §§ skollagen. Efiersom skollagen gäller endast i fråga om barn och ungdom, har föreskrifterna i 46 och 47 b §§ inte ansetis tillämpliga på vuxna som tas emot såsom elever i gymnasieskolan. Föreskrifter om interkommunal ersättning för vuxna elever i gymnasieskola har därför meddelats särskilt och tagits in i kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning (114 och 155 §§). Bestämmelserna avser ersättning för elev som efter

Prop. 1975:8 83

21 års ålder upptar studier vid gymnasieskola efter fiera års avbrott i studierna.

Kungl. Maj:t har föreskrivit att mark och lokaler som disponeras för grundskolan och gymnasieskolan bör upplåtas för annat än skolans behov, om siörre olägenhet inte vållas verksamheten i skolan (2 kap. 26 § första stycket skolstadgan). Föreskrift har i samma ordning meddelats om att mark och lokaler under samma villkor skall upplåtas för frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhet bland ungdom. Tas i det senare fallet ut ersättning, fär den moisvara högst den ökning av kommunens eller landstingskommunens kostnader som omedelbart föranleds av upplåtelsen (2 kap. 26 § andra stycket skolstadgan). Föreskrifterna bör i detta sammanhang ges lagform. 1 samband därmed bör den begränsning till ungdom, som nu gäller i fräga om skyldigheten att upplåta mark och lokaler för frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhet, tas bort.

Vid sidan om den i skollagen angivna verksamheten inom grundskolan och gymnasieskolan pågår fortlöpande försöksverksamhet i syfte att vinna erfarenheter som kan främja utvecklingen på skolområdet. För försöksverksamheten föreligger behov av atl kunna göra avsteg från föreskrifter som eljesl gäller i pedagogiskt och organisatoriskt avseende. Riksdagen härockså i skilda sammanhang lämnat Kungl. Maj:t bemyndiganden alt för försöksverksamhet göra avvikelser från gällande föreskrifter (jfr prop. 1962:54 s. 567, SÄU 1962:1, rskr 1962:328). Del bör även i fortsättningen vara möjligt för regeringen att meddela särskilda föreskrifter för försöksverksamhet inom skolväsendet. Av skollagen bör uttryckligen framgå att för försöksverksamhet - liksom hittills -gäller föreskrifter som regeringen meddelar.

Vad jag har anfört i det föregående om föreskrifter för skolväsendet bör föranleda följande lagstiftning.

1 8 § skollagen bör föras in bestämmelser som svarar mot nuvarande föreskrifter i 2 kap. 4§ första stycket, 17 kap. 55 § andra stycket och 18 kap. 9 § andra stycket skolstadgan om överiämnande av vissa uppgifter till annan nämnd än skolstyrelsen. I anslutning härtill bör 9 § andra stycket a) skollagen förtydligas. Av lagrummet i fråga bör sålunda utirycklingen framgå alt skolstyrelsens befogenheter kan inskränkas dels genom att regeringen enligt 8§ skollagen har beslutat om särskild styrelse för del av kommunens gymnasieskola, dels genom atl kommunfullmäktige enligl samma paragraf har beslutat att viss del av skolstyrelsens uppgifter skall fullgöras av annan kommunal nämnd, dels genom att viss uppgift som avser förvaltning och verkställighet enligt regeringens bestämmande har uppdragits åt annal organ. Exempel på sådana uppdrag är de som i skolstadgan har givits bl. a. skolöverstyrelsen och länsskolnämnden (exempelvis 18 kap. 11 § skolstadgan)saml rektor, klasskonferensen, intagningsnämnden och samarbetsnämnden. Motsvarande ändringar bör göras i 20 b och 20 c §§ i vad avser landstingskommunens gymnasieskola.

Prop. 1975:8 84

I 48 § skollagen bör föras in en bestämmelse om att regeringen lär föreskriva om rätt för kommun att genom annan anordna undervisning som avses i 24 § tredje stycket skollagen. En sådan föreskrift gör det möjligt att i skolstadgan behålla nuvarande föreskrifter i 5 kap. 45 §. Föreskrifterna i 114 och 115 §§ kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning angående skyldighet för kommun eller landstingskommun att utge interkommunal ersättning för vissa vuxna elever i gymnasieskolan bör nu föras över till lag. Lagbestämmelsen bör kunna fä sin plats i skollagen. Jag föreslår atl den förs in i 9 kap. som en ny 52a§.

Föreskrifterna i 2 kap. 11 § andra slyckel skolstadgan om villkor för befrielse från skolgång m.m. enligt 36 § andra styckel skollagen bör föras in i detta lagrum, som avser förutom elever i grundskolan även elever i bl. a. nomadskolan. Motsvarande villkor m. m. förelev i specialskolan, vilket f n. finns i 13 § andra stycket specialskolstadgan, bör också framgå av skollagen. Detta kräver dock inte någon ändring i skollagen, eftersom de bestämmelser om elever i specialskolan som finns i 39 a § skollagen omfattar en hänvisning till bl.a. 36 § skollagen.

Den komplettering av föreskrifterna i 29 § skollagen om ungdomars rätt till undervisning i gymnasieskolan som jag föreslagil i det föregående bör uiformas så atl därav framgår att det kan finnas föreskrifter om andra villkor för rält till undervisning än de som anges i 29 § skollagen och atl sädana föreskrifter meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av annan myndighet. Denna komplettering bör tas in i 29 § första styckel. I samband därmed bör första meningen i det nuvarande andra stycket fiytlas till försia stycket.

De grundläggande föreskrifterna om del ansvar för skolhälsovården som åvilar huvudmannen för grundskola eller gymnasieskola enligt 4 kap. skolstadgan (1,2,4 och 5 §§ saml 7 § i vad avser elevs rätt all kostnadsfritt anlita skolhälsovården) bör flytlas till skollagen. Beträffande grundskolan kan de lämpligen las in i en ny paragraf, 25 a §, vad avser gymnasieskolan i elt nytt iredje siycke i 29 §. Nuvarande bemyndigande för skolöverslyrelsen i 4 kap. 4 § andra stycket skolstadgan att närmare bestämma omfattningen av skolhälsovården i gymnasieskolan måste härvid ändras lill att avse etl bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer. Föreskrifterna i 4 kap. 4, 5 och 7 §§ skolstadgan om skyldighet för elev i grundskolan att undergå läkarundersökning bör också placeras i den nya 25 a §. Motsvarande föreskrift för eleverna i gymnasieskolan kräver däremoi, såsom avseende en frivillig skolform, inte lagform utan bör slå kvar i skolstadgan. Även i fråga om specialskolan bör de grundläggande föreskrifterna om skolhälsovård (46, 47 och 49 §§ specialskolstadgan) föras över lill skollagen, läiTipligen till en ny paragraf 28 b §. Delta kräver en ändring av formell karaklär i 28 a §. Införandet av föreskrifter om skolhälsovård i skollagen bör föranleda en formell ändring av rubriken till 5 kap.

Prop. 1975:8 85

De föreskrifter i lag som behövs för skolhälsovården i nomadskolan och i privatskola, som avses i privatskolstadgan, kan lämpligen tas in i 33 § skollagen. Av de nya föreskrifterna bör framgå att sådan skola skall omfatta skolhälsovård för skolpliktig elev. I fråga om sådan skolhälsovård bör föreskrifterna i 25 a § i övrigt äga motsvarande tillämpning. Det bör dock vara möjligt för regeringen alt medge undantag.

1 50 § skollagen bör tas in de föreskrifter om upplåtelse av mark eller lokaler för annat än skolans ändamål som f n. finns i 2 kap. 26 § skolstadgan. Därvid bör, som jag redan har förordat, upplålelseskyldigheten såvitt avser frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhet inle längre begränsas lill att gälla bara sådan verksamhet bland ungdom. Enligl 19 kap. 5 § skolstadgan lär besvär över beslut i ärende om upplåtelse f n. föras hos länsskolnämnden. Någon molsvarande besvärsbeslämmelse bör inte las in i skollagen. Del bör nämligen räcka'med den möjlighet till kommunalbesvär som följer av 53 § tredje styckel skollagen.

1 fråga om övriga av mig nämnda föreskrifter för grundskolan och gymnasieskolan som faller underdel primära lagområdet samt beträffande andra bestämmelser av liknande slag bör nu utverkas bemyndigande i lag. Detta bemyndigande bör alllså ge regeringen räll atl meddela föreskrifter om sådana åligganden för eleverna i grundskolan som närmare bestämmer innebörden i skolplikten, såsom föreskrifter om läsårets längd, antal veckotimmar, skolarbetstid och elevs ledighet. Bemyndigandet bör också omfatla de föreskrifter om avstängning av elev i grundskolan som finns i 6 kap. 30 § andra styckel skolstadgan. Bemyndigandet bör vidare ge regeringen rätt att meddela föreskrifter som närmare bestämmer innebörden i kommunernas och landstingskommunernas befattning med grundskolan och gymnasieskolan, såsom föreskrifter om läsårels längd, antal veckotimmar och skolarbetstid. Bemyndigandet omfatlar också exempelvis de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 22 § andra stycket skolstadgan om skolenhet för grundskolan och föreskrifterna i 2 kap. 27 § andra och iredje styckena skolstadgan om skyldighet för kommun att tillhandahålla läromedel m. m. som gåva. 1 fråga om gymnasieskolan gäller bemyndigandet exempelvis även föreskrifterna i 2 kap. 20 § och 25 § första styckel samt i 7 kap. 6-11 §§ skolstadgan om anordnande av skolenhet med gymnasieskola, om lokalbehovsprövning för gymnasieskola samt om inrättande av gymnasieskola eller del därav. Bemyndigandena bör kunna tas in i 55 § skollagen. Nuvarande föreskrifter i 55 § behövs inte längre med hänsyn till stadgandet i 8 kap. 13 § första stycket I RF. I 55 § skollagen bör vidare införas bestäm inelse om att regeringen får meddela föreskrifter för försöksverksamhet inom de skolor som avses i skollagen. Den ändring av 55 § skollagen som jag förordar kräver i sin tur alt 2 och 2 b §§ skollagen ändras. Hänvisningen i dessa paragrafer till skollagen och särskilda föreskrifter bör nämligen utgå.

De föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandena

Prop. 1975:8 86

i 55 § skollagen kan behöva fyllas ut med bestämmelser av förvaltningsmyndighet, främsi skolöverstyrelsen. Till största delen torde sådana be-stäminelser få karaktär av verksiällighetsföreskrifter, och i motsvarande mån saknas behov av lagstöd för regeringens uppdrag till myndigheten. Det kan emellertid länkas att bestämmelser som förvaltningsmyndighet lämpligen bör beslula inte alltid ryms inom begreppet verkställighetsföreskrifter. En möjlighet till subdelegering bör därför öppnas i 55 § skollagen. Den bör dock begränsas till att avse "närmare föreskrifter" i de ämnen som enligt paragrafen kan bli föremål för delegation till regeringen.

Det bör betonas atl de föreskrifter som enligt vad jag har anfört i det föregående nu bör föras över lill lag eller meddelas med stöd av bemyndigande i lag genomgående har tillkommit med riksdagens medverkan. 1 sak är det därför inte fråga om nya föreskrifter eller nya bemyndiganden utan endast om att i lag föra in föreskrifter, som motsvarar vad riksdagen redan har godtagit eller lämnat ulan erinran eller att i lag ge regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter i frågor, där riksdagen redan har godtagit alt regeringen utövar normgivning. Självfallet bör regeringen i samma utsträckning som hittills höra riksdagen i uppkommande frågor av större betydelse.

Jag har i det föregående föreslagit att en rad föreskrifter som har meddelats av Kungl. Maj:t förs över till lag. I anslulning härtill bör de paragrafer som f n. innehåller dessa föreskrifter upphävas. Då bemyndigande som svarar mot föreskrifterna i allmänhet saknas, föreslår jag alt upphävandet sker genom lag. Det bör av förfaltningslekniska skäl avse alla berörda paragrafer i deras helhet. De delar av paragraferna som inte förs in i lag, lär i annat sammanhang ånyo utfärdas av regeringen.

6.14 Förslaget till lag med bemyndigande att besluta föreskrifter om kommuns och landstingskommuns medverkan i utbildningen

1 föregående avsnitt har jag uppehållit mig vid den utbildning som meddelas i grundskolan, specialskolan, nomadskolan och gymnasieskolan. Övrig utbildning i samhällets regi - vilken har frivillig karaklär - har som regel slaten som huvudman. För vis:>a utbildningsformer är emellertid kommun eller landstingskommun huvudman. Till denna kategori hör t. ex. kommunal vuxenutbildning enligt kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning och sjuksköterskeutbildning. Någon i lag föreskriven skyldighet för kommun eller landstingskommun atl anordna sådan ulbildning finns inte. Om kommun eller landstingskommun anordnar sådan utbildning, utgår regelmässigt slatsbidrag. De föreskrifter som Kungl. Maj:l har meddelat angående kommuns eller landstingskommuns ställning som huvudman fär anses i försia hand utgöra sådana stalsbidragsvillkor som omfattas av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 § RF.

Prop. 1975:8 87

För vissa ulbildningsformer inom del område som jag nu behandlar flnns dock av Kungl. Maj:l meddelade föreskrifter som enligt den nya RF faller inom lagområdet på grund av föreskrifterna i 8 kap. 5 § om normgivning som rör koinmunerna. Jag avser här föreskrifterna om elevområden och interkommunal ersättning i kungörelsen oin kommunal och statlig vux-enutbildning(27och 114-116 §§). Föreskrifterom interkommunal ersättning finns även i fråga om korrespondensundervisning på gymnasial nivå (ämb.skr. 1971-06-30) och i bestämmelserna om försök med särskild gymnasial utbildning i glesbygd (ämb.skr. 1971-04-23). Jag åsyftar vidare de föreskrifter i kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning som ålägger kommuns skolstyrelse och i vissa fall annan kommunal nämnd att vara styrelse för statlig vuxenutbildning i kommunen, att handlägga frågor om ledighet m. m. för viss statligt anställd personal och alt handha den ekonomiska förvaltningen av den statliga vuxenutbildningen (4, 109 och 11 I-I 13 §§)■ Föreskrifter av motsvarande slag samt föreskrifter om interkommunal ersättning finns också i stadgan (1959:425) för sjöbefälsskolorna i riket (omtryckt 1972:403). Vidare har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter som ålägger kommuner att ställa sill skolväsende lill förfogande för lärarutbildning. Sådana föreskrifter finns bl. a. i 6 § stadgan (1968:318) för lärarhögskolorna (omtryckt 1971:463, ändrad senast 1974:431).

Jag anser det mest ändamålsenligt att den formella beslutanderätten i fråga om de foreskrifter som jag har nämnt nu alltjämt fär tillkomma regeringen. För att så skall kunna ske behövs ell bemyndigande för regeringen att dels meddela föreskrifter om samverkan mellan kommuner och landstingskommuner i fråga om vuxenutbildning och annan ulbildning som molsvarar utbildning enligt läroplanerna för grundskolans högsiadium, gymnasieskolan eller därmed jämförlig ulbildning, dels meddela föreskrifter om skyldighet för kommun eller landstingskommun atl medverka vid statlig eller statsunderstödd utbildning. Det är dock inte lämpligt alt i lagens form utforma beinyndiganden så snävt att de läcker endasi redan meddelade föreskrifter. En sådan utformning skulle kunna leda till formella hinder för den fortlöpande reformverksamhet som bör vara möjlig inom utbildningsområdet. Den skulle också kunna uppfanas såsom en begränsning av kommunernas och landstingskommunernas befogenhet all medverka vid utbildning. Mot denna bakgrund föreslår jag alt bemyndigandena utformas så att regeringen får meddela föreskrifterom kommuns eller landstingskommuns medverkan i utbildning. Bemyndigandet bör avse all utbildning för vilken inte redan finns erforderlig reglering i lag. Del bör alliså inte gälla grundskolan, specialskolan, särskolan eller gymnasieskolan och inle heller sådan skola som avses i 33 eller 34 § skollagen, däribland nomadskolan. Regeringen bör medges rätt att subdelegera. Jag vill i detta sammanhang understryka att bemyndigandet avser endast rätt att i annan form än lag ineddela föreskrifter. I fråga om innehållel i dessa föreskrifter bör självfallet

Prop. 1975:8 88

gälla att kominuner och landstingskommuner inte skall åläggas nya förpliktelser utan riksdagens medverkan, exempelvis genom beslut om slatsbidrag. De bemyndiganden somjag nu har föreslagit bör tas in i en särskild lag med bemyndigande alt meddela föreskrifter om kommuns och lands-tingskomiTiuns medverkan i utbildning.

6.15 Förslaget tlll lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Föreskrifter om statligt studiestöd finns i studiestödslagen (1973:349, omtryckt 1974:483) och sludiestödskungörelsen (1973:418, ändrad 1974:484). Det åligger enligt dessa förfallningar kommunala och landslingskommunala organ samt även enskilda läroanstalter att medverka i handläggningen av frågorom studiestöd. En allmän föreskrift om denna skyldighet atl medverka bör med hänsyn till föreskrifterna i 8 kap. 3 och 5 §§ RF tas in i studiestödslagen. De närmare reglerna om denna medverkan kan däremot regeringen meddela med slöd av föreskrifterna i 8 kap. 13 § RF. Den nyss nämnda allmänna föreskriften bör föras in i 1 kap. 4 § siudiesiödslagen.

Frågor om studiestöd ankommer i kommun på skolstyrelsen och i landstingskommun på landstingskommunens utbildningsnämnd. Enligt föreskrifter i Sludiestödskungörelsen kan emellertid såväl kommun som landstingskommun besluta att annan kommunal resp. landstingskommunal nämnd skall handlägga frågorna om studiestöd. Alt så kan ske bör uttryckligen anges i 1 kap. 4 § siudiesiödslagen. I den mån fråga om studiestöd ankommer på statligt organ kan regeringen besluta vilket detla organ skall vara. Nuvarande 1 kap. 4 § andra stycket studiestödslagen, vari anges atl viss uppgift ankommer pä centrala studieslödsnämnden, kan därför ulgå och ersättas med föreskrifter i studiestödskungörelsen.

Föreskrifter om återbetalning av studiemedel bör liksom hittills utfärdas i lags form. Vissa av de beslämmelser som rör ålerbetalningsskyldighelen finns f n. i sludiestödskungörelsen (5 kap. 12 och 13 §§ samt punkt 4 övergångsbestämmelserna lill kungörelsen (1974:484) om ändring i studiestödskungörelsen). De bör nu föras över till siudiesiödslagen. Det bör ske genom en ändring i 5 kap. 60 § samt genom införande av en övergångsbestämmelse.

Regeringen har rält alt meddela verksiällighetsföreskrifter lill studiestödslagen ulan att detta särskilt anges i lagen. Med hänsyn härtill kan bestämmelserna i 5 kap. 87 § tredje stycket saml 6 kap. 4 § siudiesiödslagen upphävas.

6.16 Förslaget till lag

om ändring i radiolagen (1966:755)

I kungörelsen (1967:448) om innehav och användning inom svenskt territorium av radiosändare och mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller

Prop. 1975:8 89

motorfordon finns en strafföeslämmelse med fängelse i straffskalan (I0§). Denna lorde kunna överföras till 10 § radiolagen (1966:755).

6.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att • utöva veterinäryrket m. m.

1 allmänna veterinärinslruklionen (1971:810) meddelas bestämmelser för alla yrkesverksamma veterinärer, även sådana som inle är anställda i allmän tjänsl. Bl. a. gäller alt veterinär som står under lantbruksiyrelsens inseende är skyldig att följa de föreskrifter som lantbruksstyrelsen meddelar och atl låta sin verksamhet inspekteras av styrelsen. Enligt 6 § får veterinär inle obehörigen yppa något som har meddelats honom i förtroende i hans egenskap av veterinär eller vad han själv funnil angående djursjukdom eller dess uppkoinsi. Veterinär får ej heller obehörigen röja eller nyttja yrkeshemlighet som han har fått kännedom om i tjänsten. Uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av tystnadsplikten kan föranleda böter eller fängelse i högst ett år (29 §). Allmänt åtal får väckas endasi efter angivelse av målsägande. För överträdelse av vissa andra föreskrifter, däribland den om skyldighet att underkasta sig inspektion, stadgas böter. Lantbrukssiyrelsen kan enligt instruktionen tilldela veterinär som utövar enskild verksamhet varning och förelägga honom vite för att framtvinga någol som åligger honom i yrket.

Bestämmelser om åligganden för veterinär som inte är offentligt anställd faller under beskrivningen i 8 kap. 3 § RF av lagområdel men är delegeringsbara enligl 7 § samma kapitel, eftersom de avser näringsverksamhet. Bl. a. önskemålet om all hålla samman föreskrifter för veterinär i offentlig och enskild verksamhet talar för all delegalionsmöjligheten utnyttjas. Jag föreslår atl ett bemyndigande förs in i lagen (1965:61) om behörighel att utöva veterinäryrket m. m. Del bör innehålla medgivande till subdelegation. Bestämmelserna bör tas in i 14 § och där ersätta nuvarande beslämmelse, som är obehövlig.

I två avseenden tillåter emellerlid RF inle delegation. Jag syftar dels på bestäminelsen om veterinärs skyldighet att låta sin verksamhei inspekteras (se 2 kap. 3 § och 8 kap. 7 § tredje stycket RF), dels på föreskrift om tystnadsplikt för veterinär som inle är i allmän ijänst. Av denna anledning bör velerinärinstruktionens beslämmelser om inspektion och om tystnadsplikt föras över till lagen om behörighet all utöva veterinäryrket m. m. och där tas in i två nya paragrafer, 15 och 16 §§. Bestämmelserna bör utformas så, att de så nära som möjligt ansluler till molsvarande föreskrifter i den lag med vissa beslämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. som jag har föreslagit i det föregående. Det får ankomma på regeringen alt upphäva motsvarande föreskrifter i veterinärinslruklionen.

Prop. 1975:8 90

6.18 Förslaget till lag med Ibemyndigande att meddela vissa fore
skrifter för trädgårdsnäringen

Med stöd av riksdagens beslut - prop. 1966:1 (bil. 11 p. C 9); JoU 1 (p. 17); rskr 9 - har regeringen meddelat bestämmelser om kvalitetsfrämjande åtgärder och sundhelskonlroll i fråga om vissa trädgårdsprodukter, nämligen dels kungörelsen (1966:339) om obligatorisk sundhelskonlroll av vissa planl-skolealster, dels kungörelsen (1966:340) om kvalitetsbenämning på planl-skolealster, dels kungörelsen (1967:134) om kvalitetsbenämning på äpplen och päron. Kungörelserna hänvisar lill närmare föreskrifter, beslulade av myndighet och, beträffande 1967 års kungörelse, av Svenska Fruktfrämjandet. Den som saluhåller eller försäljer vara i strid med kungörelserna döms till böter. Kungörelserna upptar också bestämmelser om förverkande. Det kan vidare nämnas att kungörelsen (1966:339) om obligatorisk sund-hetskontroll av vissa plantskolealster ålägger plantskolehavare skyldighet alt utge årlig avgift för sundhelskonlroll.

Bestämmelser av del slag som jag har angett nu hör till lagområdet. Det bör emellertid alltjämt kunna beslutas av regeringen. Behövligt bemyndigande kan beslutas med stöd av den delegationsföreskrift i 8 kap. 7 § första styckel RF som gäller bestämmelser om näringsverksamhet (punkt 3) och, såvitt avser avgiftsskyldigheten, med stöd av 8 kap. 9 § RF. Då bemyndigandet inte har någon naturiig plats i existerande lag, föreslår jag alt del tas upp i en särskild delegationslag. Jag vill tillägga, att det givetvis är lämpligt alt regeringen inhämtar riksdagens yttrande angående de allmänna riktlinjerna för en reglering av nu aktuellt slag. Regeringen kan, ulan alt del uttryckligen behöver sägas i delegationslagen, besluta föreskrifter om bötesstraff Däremot kan regeringen inte på bemyndigandet grunda rält att besluta regler om förverkande. På grund härav bör, med tillämpning av 8 kap. 7 § Iredje styckel sista meningen RF, i delegationslagen upptas en bestämmelse om förverkande med anledning av överträdelse av föreskrift, som har meddelats med slöd av bemyndigandet. - Lagen bör vidare innehålla ett medgivande lill subdelegation till förvaltningsmyndighet.

Regeringen torde fä förordna om upphävande av förverkandebestämmelserna i de berörda kungörelserna. Upphävandet föranleder en särskild övergångsbestämmelse lill den föreslagna lagen.

6.19 Förslaget tlll lag om ändring i lagen (1933:231) om utrotande av
berberis å viss mark

1 7 § förevarande lag finns f n. elt bemyndigande för regeringen atl meddela föreskrifter om förbud mol försäljning och plantering av berberis. Med stöd av bemyndigandet har regeringen utfärdat kungörelsen (1959:233) om förbud mol försäljning och plantering av berberisbuskar. 1 3 § kungörelsen

Prop. 1975:8 91

föreskrivs böter och förverkande med anledning av överträdelse av föreskrift i kungörelsen.

Bemyndigandet i 7 § i lagen står i överensstämmelse med nya RF (8 kap. 7 § försia stycket punkl 4). Föreskrift om förverkande kräver emellertid enligl RF alltid lagform. Jag föreslår därför att förverkanderegeln flyttas från kungörelsen till lagen. Också föreskriften om böter bör lämpligen fä sin plats i lagen.

6,20 Förslaget till lag med bemyndigande att meddela foreskrifter om In- och utförsel av varor

Föreskrifter om in- och utförsel kan delas in i två kategorier. Till den ena kategorin hör bestämmelser som föreskriver skyldighet alt eriägga en ekonomisk prestation lill staten i form av lull, annan skalt eller avgift. Den andra kategorin utgörs av regler som förbjuder in- eller utförsel i visst hänseende. Ett sådant förbud kan vara absolut men ärofta modifierat genom föreskrift om licens eller villkor av annat slag. Till denna kategori kan också hänföras särskilda ordningsföreskrifter för in- eller utförsel. Vad jag nu avser att behandla är frågan om behovet av delegation frän riksdagen till regeringen atl besluta föreskrifter som hör till den senare kategorin.

Nu gällande föreskrifter om import- och exportförbud är lalrika och mångskiftande. Åtskilliga förbud framgår av lag. Men oftare är förbudsreglerna upptagna i kungörelser eller andra författningar som har beslutals av regeringen. Regeringens beslutanderätt är i allmänhet alt se som etl utflöde av den ekonomiska normgivningsmakt som enligt 1809 års RF tillkom konungen.

Enligt 1974 års RF faller otvivelaktigt regler som begränsar rätten lill in- eller utförsel inom det primära lagområdet. Reglerna i fråga är emellertid delegeringsbara. 1 8 kap. 7 § försia styckel punkl 3 RF anges att regeringen efter bemyndigande i lag kan besluta föreskrifter som avser in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar.

Gällande rätt uppvisar flera exempel på författningar om import- eller exportrestriktioner som har beslutals av regeringen med stöd av bemyndigande i lag. 1 ett ganska stort anlal fall har emellertid regeringens beslul tillkommit utan sådant särskilt slöd.

Enligt kungörelsen (1947:82) angående allmänt importförbud gäller sålunda atl införsel av andra varor än sådana som är upptagna i en särskild frilista lills vidare inte lär äga rum, om inte importlicens har meddelats. I vissa fall fär dock gods införas utan hinder av förbudet. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:l och enligl grunder som Kungl. Maj:t bestämmer får vidare myndighet som meddelar importlicens medge undanlag från kravet på licens belräffande vissa varuslag som inle omfattas av frilislan. Importlicens meddelas av slatens jordbruksnämnd eller kommerskollegium. Kungörelsen

Prop. 1975:8 92

(1950:324) angående allmänl exportförbud uppställer på molsvarande sätt som den nyss nämnda författningen förbud mot utförsel av varor ulan tillstånd av myndighet. Import- och exportförbudskungörelserna hör lill handelsdepartementets ansvarsområde.

De allmänna imporl- och exportförbudskungörelserna är instrument som används för all irygga samhällsekonomin och folkförsörjningen eller av särskilda handelspolitiska skäl. De situationer då import-och exportrestriktioner är påkallade av särskilda handelspolitiska hänsyn är av så skilda slag, atl det här inte är möjligt atl ge en uttömmande redovisning för dem. Några exempel vill jag dock ge. Enligt många internationella avtal (t. ex. GATT-, EFTA- och EG-avtalen) är det möjligt all lillgripa motåtgärder när en part inte tillämpar avtalet. Den förfördelade parten kan i sådana situationer återkalla gjorda medgivanden och exempelvis tillgripa restriktioner mot handeln med motparten. Vidare förekommer del all parterna i elt handelsavtal ålar sig att begränsa importen från länder som står ulanför avtalet och alt tillämpa vissa kontrollåtgärder även beträffande import från medlemsländerna. Handelspolitiska skäl kan under vissa omständigheter motivera särskilda ingrepp i utrikeshandeln även när del inle föranleds av avtalsbestämmelser.

Liknande syften som de nu aingivna fullföljer också vissa mera speciella föreskrifter om import- och exportförbud. Dessa kan emellertid vara förestavade också av andra skäl, t. ex. av hänsynen lill hälsovården, växtskyddet, skyddet mot djursjukdomar och önskemålet atl försäkra sig om god kvalitet på vissa produkter. Här kan nämnas följande, till jordbruksdepartemenlel hörande författningar, nämligen kungörelsen (1949:446) med vissa beslämmelser angående införsel av skogsfrö och skogsplantor, kungörelsen (1950:84) med vissa beslämmelser angående införsel av fruktträd och bärbuskar, kungörelsen (1950:506) med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver, kungörelsen (1951:637) angående införsel av djursperma, kungörelsen (1956:333) med vissa bestämmelser angående utförsel av vallväxtfröer m. m., kungörelsen (1958:528) med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg, veterinära införselkungörelsen (1958:551), veterinära ulförselkungörelsen (1958:552), kungörelsen (1959:211) angående införsel till rikelav vissa slag av frön, kungörelsen (1959:229) angående införsel av växter m.m., kungörelsen (1962:62) angående införsel av levande bin och kungörelsen (1968:215) med vissa bestämmelser om utförsel av potatis.

Vid sidan av de nu nämnda grupperna av författningar faller kungörelsen (1949:614) angående förbud mol utförsel från rikel av krigsmateriel. Genom kungörelsen, som handläggs inom handelsdepartementet, regleras utförsel från riket av sådana varor som enligt bilaga till kungörelsen är alt anse som krigsmateriel. 1 brådskande fall fär chefen för handelsdepartementet förordna att kungörelsen under viss kortare lid skall tillämpas även i fråga om vara som inte är upplagen i bilagan men som kan lä militär användning.

Prop. 1975:8 93

Den nu gjorda uppräkningen av regeringsförfatlningar om import- eller exportförbud, vilka inte kan stödjas på elt uttryckligt bemyndigande, är långtifrån ullömmande. Vissa har tillkommit föratt lillgodose andra ändamål än de hiltills angivna, t. ex. för alt irygga allmän säkerhet eller föratt göra det möjligt all bevara äldre kulturföremål inom landel. Inte sällan tar de av regeringen meddelade beslämmelserna sikle inle bara på import ellerexport ulan också på annan hantering,såsom tillverkning eller försäljning. Jag kan t. ex. hänvisa till regleringen i läkemedelsförordningen (1962:701) och narkolikaförordningen (1962:704).

Enligl min mening slår del klart alt regeringen för framliden måste ha i del väsentliga samma befogenheter atl besluta föreskrifter om in- och utförsel som den anses kunna utöva i dag. Etl vikligl skäl härför är att behov föreligger av att snabbi kunna gripa in med föreskrifter för atl förebygga störningar inom samhällsekonomin eller folk försörj ni ngen eller med bestämmelser som behövs av handelspolitiska skäl. Härtill kommeralt del ofta rör sig om detaljerade bestämmelser som kan behöva ändras med korta mellanrum.

Jag vill förorda att en särskild lag tillskapas med bemyndigande alt i vissa centrala hänseenden besluta föreskrifter om in- eller utförsel. Genom bestämmelserna i lagen bör den normgivningsrätt som nu tillkommer regeringen på området preciseras och, i viss mån, begränsas. Jag skall i det följande beröra hur bemyndigandet närmare bör utformas.

Som jag redan har framhållil bör regeringen inte i detta sammanhang tilläggas befogenhet atl bestämma föreskrifter om lull eller avgifi för in-eller utförsel. Det kan nämnas all frågan om regeringens befogenheter atl meddela föreskrifter om tull regleras i tullförordningen (1973:979). Bemyndigandet i den nu aktuella lagen bör gälla i princip endast förbud mot eller villkor för in- och utförsel saml föreskrifter om skyldighet att vid import eller export underkasta sig viss procedur, t. ex. kontroll eller inspektion. I fråga om avgifter bör lagen dock medföra viss befogenhet. Regeringen bör sålunda fä föreskriva om sådana avgifter som är avsedda att läcka slatens kostnader för handläggningen av tillståndsärende, för omhänderlagande av gods eller för kontroll, inspektion e. d. i samband med viss in- eller utförsel. F. n. innehåller exempelvis veterinära införsel- och utförselkungörelserna (1958:551 och 552) saml kungörelsen (1958:528) med vissa beslämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg föreskrifter om avgifter av detla slag. Nämnas kan också de föreskrifter om växtskyddsavgift som finns i kungörelsen (1959:229) angående införsel av växter m. m. och i kungörelsen (1960:235) om avgift för växtskyddskontroll vid införsel av växter.

En annan viktig inskränkning i bemyndigandelagens tillämpningsområde ernås, om regeringens rätt all beslula om in- eller utförsel anges gälla endast "vara". Härigenom utesluts i detta sammanhang regler om in- eller utförsel av pengar och andra betalningsmedel, fordringar och värdepapper. Rege-

Prop. 1975:8 94

ringens normgivningsbefogenhet på detta område bör liksom hittills regleras inom ramen för valutalagstiftningen.

De nu föreslagna avgränsningarna av det aktuella bemyndigandet kan emellertid inte anses tillfyllest. De bör kompletteras med angivande av de ändamål för vilka regeringen fär besluta om import- och exportrestriktioner. Vid övervägande av vilka ändamål som bör komma i fråga har jag till en början ansett mig kunna bortse från nu gällande eller för framliden förutsebar reglering som lar sikle inte endast pä import eller export ulan också på annan befattning med varor, såsom innehav, tillverkning eller försäljning. Behovet av delegation som bor avse mer än in- och utförsel fär tillgodoses i annan ordning. Vidare är det min uppfattning att regeringens befogenhet enligl lagen bör gälla endast sådana föreskrifter, som är upptagna i de författningar inom handels- och jordbruksdepartementens ansvarsområden som jag har angett i det föregående, och andra föreskrifter av därmed jämföriig art.

På grund av del anförda föreslår jag att regeringen i lagen tilläggs befogenhet atl beslula föreskrifter angående in- och utförsel av varor, om föreskrifterna behövs för atl förebygga störningar inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen,föralt tillgodose särskilda handelspolitiska skäl,föran främja kvaliteten på produkter av visst slag, för alt tillgodose hälsovården eller miljövården eller skydda växter och djur mot sjukdomar eller för kontrollen av materiel som kan få militär anviindning. Regeringen får dock inte på grund av bemyndigandet i lagen besluta föreskrifter om lull eller, i vidare mån än jag har nämnl förut, orn avgifter.

1 de fiesta av de nu existerande regeringsförfatlningar som skulle komma att omfattas av det föreslagna bemyndigandet har regeringen uppdragit åt underordnad myndighet att, i större eller mindre omfaltning, meddela ytterligare föreskrifter i ämnet. Det praktiska behovel av subdelegation på området är påtagligt. Jag föreslår därför att regeringen medges rätt att i den omfaltning den finner lämpligt överiåta åt förvaltningsmyndighet atl besluta föreskrifter som avses med delegationslagen.

Beslämmelser om påföljder och andra rättsverkningar av överträdelse av införsel- eller utförselförbud, som beslutas av regeringen med stöd av den nu föreslagna lagen, finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Brotl som avses i lagen kan leda lill frihelsslraffoch förverkande. Med hänsyn till föreskriften i 8 kap. 7 § iredje stycket sista meningen RF kunde därför ifrågasättas om inte delegationslagen borde uppta i vart fall en hänvisning till varusmugglingslagens påföljds-och förverkandebestämmelser. Då emellenid brottsbeskrivningen i varusmugglingslagen innehåller självständiga brottsrekvisit och därför inle kan anses vara elt renl blankeltstraffcud av det slag som åsyftas i den nämnda grundlagsföreskriften, torde en sådan hänvisning inte var av behovet påkallad.

Prop. 1975:8 95

6.21 Förslaget till lag om bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisation och godkännande av revisor

Enligt kungörelsen (1973:221) om auktorisation och godkännande av revisorer kan revisor som uppfyller vissa villkor auktoriseras eller godkännas. Avgift skall eriäggas för ansökan enligt kungörelsen. Auktorisation och godkännande kan upphävas. Kungörelsen innehåller föreskrifter om vad som åligger auktoriserad eller godkänd revisor, däribland en bestämmelse om tystnadsplikt. Bötesstraff föreskrivs för den som obehörigen utger sig för au vara auktoriserad eller godkänd revisor. Kommerskollegium utfärdar närmare bestämmelser om kungörelsens tillämpning.

Föreskriften om tystnadsplikt för revisor kräver enligt nya RF lagform. Chefen för handelsdepartementet kommer senare att föreslå att föreskriften överförs till lag.

Beträffande kungörelsens innehåll i övrigt är att märka att del enligt många av de författningar som reglerar olika juridiska personers verksamhei (t. ex. Iagen(l944:705)omaktiebolag, lagen(1948:433)om försäkringsrörelse, lagen (1955:183) om bankrörelse och lagen (1956:136) om jordbrukskasserörelsen kan krävas all revisor för verksamheten är auktoriserad eller godkänd. Med hänsyn härtill kan med fog göras gällande att reglerna om auktorisation och godkännande av revisor hör till det primära lagområdet. Så är under alla omständigheter fallet med den i nuvarande kungörelse intagna strafföestämmelsen.

Principerna för auktorisation eller godkännande av revisor kan behöva underställas riksdagen (jfr prop. 1973:26, NU 25, rskr 109). Det bör emellertid också för framtiden ankomma på regeringen att besluta behövliga föreskrifter. Möjlighet härtill öppnas genom regeln i 8 kap. 7 § första stycket punkt 3 RF om rätt för riksdagen att delegera föreskrifter som gäller näringsverksamhet. Jag föreslår att ett bemyndigande i ämnet tas in i en särskild lag. Bemyndigandet bör gälla också rätten all bestämma om ansökningsavgift. Möjlighet lill subdelegation bör finnas.

6.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Ålskilliga författningar har beslutats inom ämnesområdet elektricitet. Huvudförfattningen kan sägas vara lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Lagformen har vidare använts för att föreskriva särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (lag 1942:335). Härutöver finns emellertid flera förfaUningar som har beslutats av regeringen men som innehåller föreskrifter som enligt nya RF hör till det primära lagområdel.

Prop. 1975:8 96

Med stöd av 15 § ellagen har sålunda utfärdats kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar och kungörelsen (1958:558) om elektrisk svagströmsanläggnings anordnande i förhållande till starkströmsledning. Överträdelse av föreskrifter i kungörelserna leder lill bötesstraff. Av intresse är vidare kungörelsen (1939:219) angående behörighet atl vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete (jfr 15 § andra stycket ellagen). 1 kungörelsen (1972:384) om åtgärder mot radiostörningar, till vilken 17 § ellagen hänvisar, föreskrivs att elektrisk materiel som kan orsaka radiostörningar genom elektromagnetiska vågor skall vara utförd så alt störningar förebyggs. Föreskrifter om utförande meddelas av statens industriverk, som också får förordna att sådan materiel skall vara radio-störningskontrollerad. Materiel, som inte stämmer överens med meddelad föreskrift eller, om den är underkastad radiostörn i ngskonlrol I, inte har blivit godkänd, får inte saluföras eller säljas för användning inom landet. Påföljden är böter. Betydelse i sammanhanget härockså kungörelsen (1935:138) angående kontroll av viss elektrisk materiel. Enligl kungörelsen får statens industriverk meddela föreskrift om att viss elektrisk materiel skall vara godkänd för användning. Om sådan materiel inte har blivit godkänd, får den inte saluföras eller säljas. Påföljden för nyttjande, saluförande eller försäljning av ej godkänd materiel är böter. Slutligen skall nämnas kungörelsen (1972:463) med vissa bestämmelser om elektriska svagströmsledningar, vilken avser framdragande av telegraf-, telefon- eller annan elektrisk svagströmsledning, samt kungörelsen (1915:288) angående förbud alt utan särskilt tillstånd framdraga enskild telegraf-, telefon- eller annan svagströmsledning över riksgränsen.

Föreskrifter av den art som är upptagna i de kungörelser som jag har nämnt i det föregående bör också för framtiden kunna beslulas av regeringen. Bemyndigande möjliggörs genom att föreskrifterna rör ett eller flera av ämnena skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, tillverkning, näringsverksamhet, kommunikationer eller trafik (8 kap. 7§ försia stycket 1, 3 och 5 RF). Ett för samtliga ifrågavarande föreskrifter avpassat bemyndigande kan lämpligen föras in i ellagen och där placeras i 15 §. Bemyndigandet bör förenas med rätt lill subdelegation. Som följd av de nya bestämmelserna kan nuvarande 15 § första stycket och 17 § utgå.

I 15 § andra stycket ellagen föreskrivs f n. att konungen eller den konungen bemyndigar bestämmer vilka villkor leverantör av elektrisk kraft lär uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga om utförande, ändring eller reparalion av elektrisk anläggning. Bestämmelser om detla finns i 10 § i den förut nämnda kungörelsen angående behörighel att vid elektriska starkströmsanläggningar ulföra installationsarbete. Denna kungörelse ses f n. över inom industridepartementet, och förslag till ny författning i ämnet har remissbehandlals. I det fortsatta arbetet lär övervägas bl. a. om beslämmelsen i 10 § kungörelsen skall ha någon motsvarighet i en ny författning.

I det sammanhanget lär, om bestämmelsen behålls, också övervägas om den skall ges i lag (jfr 11 kap. 6 § tredje stycket RF). I avvaktan pä resultatet av de överväganden som är behövliga föreslås att 15 § andra stycket upphävs. I 6 kap. 6 § kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar finns en bestämmelse om skyldighet för innehavare av starkströmsledning inom järnvägsområde att ersätta kostnad och skada som har uppkommit för järnvägsföretaget på grund av ledningen. Denna bestämmelse är av civilrättslig karaktär och torde kräva lagform. Bestämmelsen föreslås därför bli överflyttad från starkströmskungörelsen till ellagen och placerad som ett nytt moment, 5 mom., i 5a§.

6.23 Förslaget till lag om explosiva och brandfarliga varor

Bestämmelser om explosiva eller brandfarliga varor finns f. n. i ett antal författningar som har beslutats av Kungl. Maj:t. Vidare har en del bestämmelser i dessa ämnen meddelats av förvaltningsmyndighet.

Den centrala författningen såvitt angår explosiva varor är förordningen (1949:341) om explosiva varor, vilken har beslutats efter riksdagens hörande. Förordningen innehåller bestämmelser om handel med samt om tillverkning, förpackning, märkning, innehav, förvärv, förvaring, transport och import av varor som består av eller innehåller explosiva eller pyrotekniska ämnen. Regler om explosiva varor återfinns vidare i kungörelsen (1942:155) angående förbud mot försäljning av vissa kemikalier.

De grundläggande bestämmelserna om brandfarliga varor finns i förordningen (1961:568) om brandfariiga varor, som också den har beslutats efter riksdagens hörande. 1 förordningen finns bestämmelser om förvaring, hantering, transport och försäljning av brandfarliga varor.

Enligt olika bestämmelser i förordningarna kan slalens indusiriverk meddela föreskrifter i skilda hänseenden.

De bestämmelser som finns i de nu nämnda författningarna är lill övervägande del delegeringsbara som föreskrifter om skydd för liv, personlig säkerhet och hälsa och delvis också som föreskrifter om in- och utförsel av varor, lillverkning eller näringsverksamhet. Enligt min mening bör beslämmelser av nu avsett slag även i fortsättningen kunna beslulas av regeringen eller, i mera delaljbelonade hänseenden, av förvaltningsmyndighet. Jag föreslår därför all del i en särskild lag om explosiva och brandfarliga varor tas in erforderiiga bemyndiganden.

I 58 § 3 mom. förordningen om explosiva varor finns bestämmelser om avgifter för avsyning och besiktning som skall äga rum enligt förordningen. Liknande bestämmelser finns i 40 § andra stycket och 59 § tredje slyckel förordningen om brandfariiga varor. 1 samlliga fall överiämnas fastställandet av avgifternas storiek till förvaltningsmyndighet. Föreskrifter om de nu nämnda

7 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 8

Prop. 1975:8 98

avgifterna bör även i fortsättning.en kunna beslutas på angivet sätt. Möjlighet bör vidare finnas att delegera b;fogenhet att besluta om avgifter också till kommun. Jag föreslår atl etl särskilt bemyndigande i ämnet las in i lagen om explosiva och brandfariiga varor.

1 båda förordningarna finns bestämmelser om rätt för tillsynsmyndighet alt få lillträde till vissa lokaler och andra ställen där det förekommer tillverkning, saluhållande eller andra ålgärder belräffande explosiva eller brandfariiga varor (55 § femte slyckel förordningen om explosiva varor; 15 § 1 mom. andra stycket förordningen om brandfariiga varor). 1 förordningen om explosiva varor finns vidare en bestämmelse (55 § sjätle slyckel), som berättigar spräng-ämnesinspeklionen all fä tillträde till lokal där det förekommer lillverkning av fiyttbara förvaringspersedlar för sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel eller av dörrar lill magasin och liknande förvaringsrum för sådana varor.

De nu nämnda beslämmelserna om tillträdesrätl tillhör på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § och 8 kap. 7 § tredje slyckel RF det obligatoriska lagområdel. Jag föreslår av denna anledning all de förs över till lagen om explosiva och brandfariiga varor. De allmänna reglerna om tillträdesrätt i 55 § femte stycket förordningen om explosiva varor och i 15§ 1 mom. andra slyckel förordningen om brandfariiga varor är inte utformade på rikligt samma säll. Jag föreslår därför att lagbestämmelsen i ämnet avfattas på sådant sätt att den läcker del område som omfattas av föreskrifterna i de båda förordningarna lillsammantagna, samtidigt som den anger alt regeringen kan meddela närmare föreskrifter i frågan. Denna konstruktion innebär alt motsvarande beslämmelser i de två förordningarna i fortsättningen kommer att få karaktär av verkställighetsföreskrifter till lagbestämmelsen. Jag föreslår däremot alt föreskriften i 55 § sjätle stycket förordningen om explosiva varor i sakligt oförändrai skick förs över till lagen om explosiva och brandfarliga varor. Det får härefter ankomma på regeringen att vidta de förändringar i förordningen :5om blir erforderiiga. 1 lagen om explosiva och brandfariiga varor slås enligl departementsförslaget vidare fast alt en myndighet som har sådan tillträdesrätt som avses där kan påkalla polishandräckning.

I de två förordningarna finns ett stort antal ansvarsbestämmelser. I betydande utsträckning innehåller dessa föreskrifter om fängelsestraff. Vidare finns i båda förordningarna föreskrifter om förverkande. Jag föreslår att de bestämmelser i förordningarna som föreskriver frihetsstrafT eller förverkande förs över till lagen om explosiva och brandfariiga varor. Det är här i huvudsak fråga endast om en transformering av nuvarande bestämmelser. I ett hänseende innebär emellertid det nu framlagda förslaget en nyhet.

I samband med antagandet av vapenlagen (1973:1176) uttalade riksdagen (JuU 1973:38 s. 27 och 33, rskr 1973:345) att explosivvaruförordningens stralTbeslämmelser borde skärpas såvitt gällde bristfällig förvaring av am-

Prop. 1975:8 99

munition hos vapenhandlare. Bestämmelserna om förvaring och handhavande av explosiv vara, dit bl.a. ammunition räknas, finns i 31 § första stycket förordningen om explosiva varor. Enligt denna paragraf åligger det den som innehar explosiv vara att förvara och handha varan så att det föreligger tillfredsställande säkerhet för att den ej åtkommes av obehörig eller vållar skada genom antändning eller explosion. Den som åsidosätter beslämmelsen straffas f n. enligt 61 § 4 mom. sjätte stycket med dagsböter. Uppsåtligt eller oaktsamt brytande mot den förvaringsföreskrift som finns i 26 § vapenlagen kan däremot medföra böter eller fängelse i högst sex månader enligt 38 § 3 nämnda lag. Jag föreslår nu att straffskalan i sistnämnda stadgande skall gälla i fråga om vapenhandlare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som är föreskrivet om förvaring av ammunition.

6.24 Förslaget till lag om ändring i brandlagen (1974:80)

I brandlagen (1974:80) meddelas bestämmelser om bl. a. kommunernas ansvar för räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand, det kommunala brandförsvarets organisation, ledningen av räddningstjänsten, tjänsteplikt och ingrepp i annans rätt vid räddningstjänst, skyldighet för enskilda att vidta vissa förebyggande åtgärder och ersättning till den som har deltagit i räddningstjänst. Närmare bestämmelser om bl. a. det kommunala brandförsvaret samt bestämmelser om brandsyn och sotning finns i brandstadgan (1962:91, omtryckt 1974:81).

Några av bestämmelsema i brandstadgan har karaktär av verkställighetsföreskrifter till brandlagen. Huvuddelen av övriga bestämmelser i stadgan fär anses vara sådana föreskrifter om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, som enligt 8 kap. 7 § första stycket RF kan meddelas av regeringen efter bemyndigande i lag. Brandstadgan innehåller emellertid därutöver vissa bestämmelser som har sin plats i lag.

Man bör enligt min mening nu vidta de åtgärder som erfordras för att det regelkomplex som gäller räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand skall bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i den nya RF. Jag föreslår i detta syfte dels att det i brandlagen tas in bemyndiganden för regeringen att besluta sådana föreskrifter inom den delegeringsbara delen av det primära lagområdet som nu återfinns i brandstadgan samt att till kommunerna överiämna normgivningsbefogenhet som gör det möjligt för dem att besluta lokala brandordningar m. m., dels att vissa bestämmelser i brandstadgan fiytlas över till brandlagen.

Prop. 1975:8 100

3 a §

Paragrafen, som innehåller de grundläggande reglerna om brandstyrelsen, har med några redaktionella jämkningar flyttats över från 3 § brandstadgan. Man bör i detta fall inte utnyttja ett bemyndigande enligl 8 kap. 7 § RF till att låta regeringen meddela föreskrifter om grunderna för kommunernas organisation. Ett nära samband fär anses råda mellan bestämmelserna i förevarande paragraf och de före;skrifter om den kommunala organisationen som redan flnns i brandlagen. Under förutsättning att riksdagen bifaller förslaget om den nya 3 a § brandlagen avser chefen för kommundepartementet att föreslå regeringen alt motsvarande bestämmelse i brandsladgan upphävs.

18 a §

Enligl 25 § brandsladgan har vissa funktionärer - bl. a. brandchef och brandsyneförrätlare - som har att utöva tillsyn enligl brandlagen, brandsladgan, brandordning m. m. rätt all för fullgörande av tillsynen lä tillträde till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning och alt där vidtaga åtgärder av vissl angivet slag. Den tilllrädesberätligade kan erhålla polishandräckning om tillträde vägras utan godtagbart skäl. Dessa bestämmelser hör på grund av föreskrifterna i 8 kap. 7 § tredje stycket och 2 kap. 3 § RF till det obligatoriska lagområdel. Jag föreslår av denna anledning att de förs in i en ny 18 a§ i brandlagen. Det får därefter ankomma på regeringen atl vidta erforderiiga ändringar i brandstadgan.

27 §

En bestämmelse av det slag som f n. återfinns i 27 § brandlagen, att Kungl. Maj:t meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen, är närmast att uppfatta som en erinran om den rätt för regeringen att meddela verkställighetsföreskrifter som följer av 8 kap. 13 § RF. Eftersom en sådan bestämmelse saknar självständig betydelse, har 27 § i sin hittillsvarande lydelse fått utgå ur brandlagen. 1 dess ställe har salts bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter i vissa avseenden.

I 27 § brandlagen har nu först och främst tagits in ett bemyndigande för regeringen att meddela ylterligare föreskrifter i de hänseenden som avses i lagen. Härigenom blir det möjligt för regeringen att meddela sådana föreskrifter om bl. a. brandordning, brandsiyrka, brandbefäl, alarmeringscen-tral, brandsyn, soining och tillsyn över brandförsvaret som ligger inom det primära lagområdet men som nu finns i brandstadgan. Genom den bestämmelse som har tagits in i 27 § andra stycket bemyndigas regeringen med stöd av 8 kap. 11 § RF £itl överiåta ål kommun atl meddela sådana föreskrifter som jag nyss har nämnt. Härigenom blir det möjligt för re-

Prop. 1975:8 101

geringen att överiåta åt kommunerna att meddela sådana bestämmelser som enligt brandstadgan skall tas in i brandordning.

Enligt 7 § brandlagen skall i kommun verkställas sotning. I 20 § brandstadgan föreskrivs, atl för kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet har att eriägga för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete som utföll av skorstensfejare, samt att sotningstaxa antas av kommunfullmäktige. Eftersom regeringen även i fortsättningen bör kunna meddela föreskrifter om avgifter för sådant arbete som avses i 20 § brandstadgan samt överiämna åt kommunerna att fastställa avgifternas storiek, har bestämmelser som möjliggör detta tagits in i 27 § brandlagen.

I 32 § brandstadgan föreskrivs f. n. förbud för den som enligt 12§ är behörig att förrätta brandsyn atl driva handel med brand- eller livräddningsredskap, alt vara kommissionär eller agent för annan som driver sådan handel eller för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar som har samband med brand saml förbud att vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller livräddningsredskap. Syftet med bestämmelsen är främst att hindra brandsyneförrätlare att utnyttja sina myndighetsuppgifter för privat förvärvsverksamhet. Beslämmelsen innebär en begränsning i rätten att bedriva näringsverksamhet och den kan inte anses innefattad i det bemyndigande för regeringen som jag har behandlat i det föregående. 1 27 § brandlagen har därför med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 3 RF tagits in ett bemyndigande för regeringen atl besluta föreskrifter av det slag som finns i 32 § brandstadgan.

7 Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att

dels bemyndiga regeringen att besluta föreskrifter om de avgifter som avses i bilaga 1 samt medge alt regeringen överiåter ål förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser om sådana avgifter,

dels antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till

1. lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt,

2. lag med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m.fi.,

3. lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),

4. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),

5. lag med bemyndigande an meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,

6. lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg,

7. lag om ändring i lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg.

Prop. 1975:8 102

8. lag om ordning och säkerhet inom järnvägsområde,

9. lag om förbud för redare

10. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

11. lag om ändring i lagen (1974:984) om ändring i tullförordningen (1973:979),

12. lag med bemyndigande alt meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar,

13. lag om ändring i skollagen (1962:319),

14. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om kommuns och landstingskommuns medverkan i ulbildning,

15. lag om ändring i siudiesiödslagen (1973:349),

16. lag om ändring i radiolagen (1966:755),

17. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighel an ulöva velerinä-ryrkel m. m.,

18. lag med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen,

19. lag om ändring i lagen (1933:231) om utrotande av berberis å viss mark,

20. lag med bemyndigande all meddela föreskrifter om in-eller utförsel av varor,

21. lag med bemyndigande atl meddela föreskrifter om auktorisation och
godkännande av revisor,

22. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar,

23. lag om explosiva och brandfariiga varor,

24. lag om ändring i brandlagen (1974:80).

Av de angivna förslagen har de som har upptagits under 2-4 upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet. Förslagen under 5-9 har upprättats i samråd med chefen fdr kommunikationsdepartementet, förslagen under 10-12 i samråd med chefen för finansdeparlmenlel, förslagen under 13 och 14 i samråd med slatsrådel Hjelm-Wallén, förslagen under 14-16 i samråd med chefen för utbildningsdepartementet och förslagen under 17-19 i samråd med chefen för jordbruksdepartementet. Förslagel under 21 har upprättats i samråd med chefen för handelsdepartemenlel, förslagen under 22 och 23 i samråd med chefen för industridepartementet och förslaget under 24 i samråd med chefen för kommundepartementel. Förslaget under 20 har upprättats i samråd med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen.

Prop. 1975:8 104

Bilaga I

Avgifter för vilka bemyndigande bör inhämtas Justitiedepartementet

Polisväsendet

Avgifter enl. kungörelsen (1964:793) om ersättning till statsverket vid anlitande av polismän fdr polisbevakning på enskild bekostnad (ändrad senast 1974:329).

Datainspektionen

Avgifter enl. kungörelsen (1973:1209) om avgift hos datainspektionen.

Utrikesdepartementet

Utrikesförvaltningen

Expeditionsavgifter vid beskickningar och konsulat enl. kungörelsen (1957:695) angående expeditionsavgifter vid beskickningar och konsulat (ändrad senasi 1974:504).

Förrältningsavgifter vid redovisning av medel som förvärvats genom arv eller testamente enl. kungörelsen (1964:758) om förrättningsavgift vid redovisning genom utrikesdepartementet av arvsmedel m. m.

Socialdepartementet

Socialstyrelsen

Avgifter för räliskemiska och andra rättsmedicinska undersökningar vid statens räliskemiska laboratorium.

Avgifter för registrering och kontroll av läkemedel enl. läkemedelsför-ordningen (1962:701; ändrad senast 1974:29).

Avgifter enl. taxan (1968:618) för vissa vattenundersökningar enl. hälsovårdsstadgan (1958:663).

Statens strålskyddsinstitut

Avgifter för beredskapstjänster enl. KBr (1973-06-05) ang. Bestämmelser om avgifter för finansiering av visst beredskapsprogram inom atomenergiområdet.

Avgifter för verksamhet inom atomenergiomrädet enl. KBr (1974-03-01) ang. Bestämmelser om avgiftsbeläggning av viss verksamhet inom atomenergiområdet.

Prop. 1975:8 105

Kommunikationsdepartementet

Bilregisternämnden

Avgifter enl. bilregislerkungörelsen (1972:599; ändrad senast 1974:104).

Statens traftksäkerhelsverk

Avgifter enl. kungörelsen (1972:648) om taxa för statens trafiksäkerhetsverk (ändrad senast 1974:844).

Statens vägverk

Ersättning enligt kungörelsen (1952:793) angående statsbidrag till enskild

väghållning (ändrad senasi 1971:958).

Avgifter för exportvagnsförteckning och exportvagnsskylt enl. kungörelsen (1964:39) med vissa bestämmelser om personbil som för tillfälligt brukande i riket här förvärvas av utomlands bosan person (exportvagnskungö-relse; omtryckt 1973:106. ändrad senast 1973:714).

Avgifter för internationelll tillståndsbevis eller internationellt körkort enl. kungörelsen (1930:371) med anledning av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 april 1926 undertecknade internationella konventionen rörande automobiltrafik (kungörelsen ändrad senast 1973:79).

Avgifter för registreringsbevis för motorfordon eller för internationellt körkort enl. kungörelsen (1952:520) med anledning av Sveriges tillträde till den i Geiieve den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik (kungörelsen ändrad senast 1973:80).

Finansdepartementet

Tullverket

Tullförrättningsavgift enl. 80 § tullstadgan (1973:671). Provianteringslageravgift och kreditlageravgift enl. 38 § lullstadgan (1973:671).

Utbildningsdepartementet

Statens biograföyrå

Avgifter för filmgranskning enl. förordningen (1959:348) med särskilda beslämmelser om biografföresiällningar m. m. (ändrad senasi 1973:560).

Statens institut för läromedelsinformation

Avgifter enl. kungörelsen (1974:438) om registrering och granskning av vissa läromedel.

Avgifter enl. ämbetsskrivelse (1974-05-17) ang. Bestämmelserom avgifter för läromedelsinformation budgetåret 1974/75.

Jordbruksdepartementet

Statens jordbruksnämnd

Kontrollavgifter vid klassificering av kött enl. förordningen (1956:413)

om klassificering av kött (ändrad senasi 1974:72).

Avgifter enl. veterinärtaxan (1933:630, omtrycki 1974:548).

Handelsdepartementet

Patent- och registreringsverket

Avgifter enl. kungörelsen (1973:686) om registrering av svenska kommunala vapen.

Avgifter enl. kungörelsen (1968:556) om näringstillstånd m.m.

Bostadsdepartementet

Statens lantmäteriverk

Avgifter enligt lantmäteritaxan (1971:1101; omtryckt 1974:337).

Statens planverk

Avgifter för brandklassificeringar enl. byggnadsstadgan (1959:612; ändrad senasi 1974:945).

Industridepartementet

Statens kärnkraftlnspeklion

Avgifter enl. ämbetsskrivelse (1974-10-25) ang. Taxa för statens kärnkraftinspektion.

Statens provningsanslah

Provningsavgifter enl. instruktionen (1965:650) för statens provningsan-stall (omtryckt 1972:415).

Avgifter enl. kungörelsen (1973:85) om beräkning av volym och vikt, m. m.

Prop. 1975:8 107

Bilaga 2 Promemorieförslaget

Utkast till

Lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt

1 § Den som är anställd eller fullgör uppdrag vid domstol eller förvaltningsmyndighet fär icke obehörigen yppa innehållet i ännu ej meddelad dom eller i annat ännu ej meddelat beslul, som avser domstols rättskipande eller rätlsvårdande uppgifter eller genom vilket i särskilt fall för enskild bestämmes om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.

2 § Regeringen lär besluta föreskrift om förbud alt yppa eller obehörigen utnyttja vad nägon har erfarit i statlig eller kommunal anställning, på grund av statligt eller kommunalt uppdrag eller under utövande av tjänsteplikt, om förbudet är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, rikets förhällande till annan stat eller till mellanfolklig organisation, privatlivets helgd, det allmännas eller enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande.

Efter bemyndigande av regeringen fär förvaltningsmyndighet eller kommun besluta sädan föreskrift som avses i första stycket.

3 § Regeringen fär besluta föreskrift om förbud för den som i stailig eller kommunal anslällning, på grund av statligt eller kommunalt uppdrag eller under utövande av tjänsteplikt tager del av handling, som enligt lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar icke lär utlämnas till envar, att yppa handlingens innehåll.

4 § Den som uppsåtligen bryier mot beslämmelserna i 1 § eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller 3 § dömes till böler eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som av oaktsamhet bryter mot beslämmelserna i 1 § dömes till böter.

Prop. 1975:8 108

INNEHÅLL

Propositionen................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll .................... ...... I

Lagförslag........................................................ .... 2

1. lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt...... ..... 2

2. lag med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m.fl 4

3. lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:231)..... 5

4. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)....... 5

5. lag med bemyndigande alt meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer 6

6. lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. 7

7. lag om ändring i lagen (IS'72:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg 9

8. lag om ordning och säkerhet inom järnvägsområde 10

9. lag om förbud för redare att i visst fall lämna ut handling som angår den svenska .sjöfartsnäringen ................................................................ 11

10. lag om ändring i tullförordningen (1973:979)...... 11

11. lag om ändring i lagen (1974:984) om ändring i tullförordningen (1973:979) 12

12. lag med bemyndigande alt meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar................................................................ 12

13. lag om ändring i skollagen (1962:319)............... 13

14. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om kommuns

och landstingskommuns medverkan i utbildning... 21

15. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349).... 21

16. lag om ändring i radiolagen (1966:755)............. 24

17. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighel atl ulöva ve-lerinäryrket m. m 25

18. lag med bemyndigande atl meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen 26

19. lag om ändring i lagen (1933:231) om utrotande av berberis å

viss mark.................................................... 27

20. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor 28

21. lag med bemyndigande att meddela föreskrifterom auktorisation

och godkännande av revi:>or ..................... ... 28

22. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 2), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ................................................................ 29

23. lag om explosiva och brandfariiga varor............. 30

Prop. 1975:8 109

24. lag om ändring i brandlagen (1974:80)........... .... 32

Utdrag ur protokollet vid regeringssammanträde 1975-01-03 35

1. Inledning.................................................... 35

2. Regeringsformens regler om normgivningsmakten .... 36

3. Anpassningen till den nya regeringsformens regler om normgivningsmakten 40

4. Närmare synpunkter på frågan om delegering av normgivningsbefogenhet 42

5. Bemyndiganden att besluta om avgifter............ .... 46

6. Motivering till framlagda lagförslag................... .... 48

6.1 Förslag lill lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt 48

6.1.1 Gällande ordning............................... 48

6.1.2 1974 års regeringsform ..................... ... 50

6.1.3 Departementspromemorian................. ... 50

6.1.4 Remissyttrandena............................. ... 54

6.1.5 Departementschefen......................... ... 58

6.2-4 Förslag lill lag med vissa beslämmelser för personal inom

hälso- och sjukvård m. fl., m. m............... 68

6.5 Förslag till lag med bemyndigande atl besluta föreskrifter

om trafik, transporter och kommunikationer ... 73

6.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg 75

6.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:275) om ålgärder

mot vattenförorening från fartyg.............. ... 76

6.8 Förslag till lag om ordning och säkerhet inom järnvägsområde 77

6.9 Förslag till lag om förbud för redare atl i visst fall lämna

ul handling som angår den svenska sjöfartsnäringen.. 77

6.10- Förslag till lag om ändring i tullförordningen (1973:979)

11 m.m.............................................. ..... 77

6.12 Förslag till lag med bemyndigande alt meddela föreskrifter

om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar 78

6.13 Förslag lill lag om ändring i skollagen (1962:319) .... 79

6.14 Förslag till lag med bemyndigande att besluta föreskrifter om kommuns och landstingskommuns medverkan i utbildningen ........................ ... 86

6.15 Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349) 88

6.16 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755) ... 88

6.17 Förslag till lagom ändring i lagen (1965:61)om behörighet

att ulöva veterinäryrket m.m................... 89

6.18.................................................... Förslag lill lag med bemyndigande att meddela vissa fö
reskrifter för trädgårdsnäringen................ 90

Prop. 1975:8 110

6.19 Förslag lill lag om ändring i lagen (1933:231) om utrotande

av berberis å viss mark........................... .... 90

6.20 Förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter

om in-och utförsel av varor..................... 91

6.21 Förslag till lag om bemyndigande all meddela föreskrifter

om auktorisation och godkännande av revisor 95

6.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar 95

6.23 Förslag lill lag om explosiva och brandfariiga varor .. 97

6.24 Förslag till lag om ändring i brandlagen (1974:80) 99

7. Hemställan.................................................. 101

8. Regeringens beslut....................................... 103

Bilaga 1 Avgifter för vilka bemyndigande bör inhämtas .. 104

Bilaga 2 Promemorieförslagel................................. 107