Regeringens proposition nr 45 år 1975 Prop. 1975:45

Nr 45

Regeringens proposition om riktiinjer för arbetsmarknadsutbildningen;

beslutad den 27 februari 1975

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade uldrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

ANNA-GRETA LEIJON

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås riktlinjer för den fortsatta arbetsmarknadsutbildningen, som är den vuxenutbildning samhället ger särskild förtur av arbelsmarknadspolitiska skäl. Den skall stärka dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden och tillgodose angelägna behov av yrkesulbildad arbetskraft. Den måsle vara Hexibel för att kunna möta förändringar på arbetsmarknaden.

Ett nytt system för utbildningsbidrag föreslås med väsentligt bättre för-månerän vad som nu utgår. Del är uppbyggt enligl inkomstbortfallsprincipen och anknutet till arbetslöshetsförsäkringen. Därmed slopas också den nuvarande reduktionen av bidragen mot makes inkomst. Arbelslöshelsför-säkrade kursdeltagare föreslås få en dagpenning av högst 120 kr. och minst 80 kr. under fem dagar i veckan. Utöver dagpenningen föreslås alla ar-belslöshelsförsäkrade få ett stimulansbidrag av 10 kr. om dagen. Sammanlagda bidrag utöver 90 kr. per dag får dock inte överstiga den utbildades tidigare inkomst. Kursdeltagare över 20 år som inle har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa föreslås få etl enhetligt bidrag av 90 kr. om dagen, vilket motsvarar del lägsta sammmanlagda bidraget för arbetslöshetsför-säkrade. Utöver de nämnda bidrag skall i förekommande fall utgå traktamenten och särskilda bidrag för vissa extra kostnader i samband med utbildningen. Uträkning och utbetalning av utbildningsbidrag föreslås i fortsättningen ske genom biträde av försäkringskassorna.

Ungdomars möjligheter att få arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag föreslås bli förbättrade. Alla som har rätt lill kontant ersättning vid

1 Riksdagen 1975 1 samt. Nr 45

Prop. 1975:45 2

arbetslöshet skall oavsett ålder kunna erbjudas arbetsmarknadsutbildning om detta är den lämpligaste åtgärden. Flertalet kursdeltagare under 20 år föreslås få elt utbildningsbidrag av 45 kr. om dagen, dvs. 10 kr. mer än vad som motsvarar kontant arbetsmarknadsstöd. De som är arbetslöshets-försäkrade och de som har vårdnad om barn skall dock få samma bidrag som vuxna i motsvarande situation.

Till brislyrkesulbildning kan i mån av plats antas även den som inle uppfyller villkoret alt vara eller löpa risk alt bli arbetslös. Ramen för denna grupp av deltagare höjs från 3 000 lill 10 000 personer per år. Inom ramen skall företräde ges ål anställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden eller låga inkomster.

Utbildningarna föreslås i allmänhet bli upplagda så alt de kan ingå i syslem av återkommande utbildning som varvas med arbete. Den första etappen i en sådan återkommande utbildning måsle alllid vara så omfattande alt den ger en rejäl start och varaktig sysselsätlningslrygghet i yrket.

Svenskundervisningen för invandrare inom arbetsmarknadsutbildningen föreslås kunna förlängas från två månader lill högst fyra månader.

Yrkesutbildningen i kriminalvårdsanstalter avses i fortsättningen ske i AMS och SÖ:s regi som arbetsmarknadsutbildning. De organisatoriska frågorna i samband med delta bereds f n. i regeringskansliet.

Reglerna för stöd lill arbetsmarknadsutbildning i förelag föreslås få en enhetlig utformning i framtiden. Vid all sådan utbildning skall krävas alt den utbildade är anställd och får avtalsenliga förmåner. De fackliga organisationerna bör alllid medverka vid planering, genomförande och tillsyn av utbildningen. Stödet kan utgå under högst sex månader och med etl enhetligt belopp av åtta kr. i timmen. Särskilda regler skall gälla vid prak-tikanslällning. Vid de pågående försöken med utbildning av personer som anställs i yrken som domineras av motsatt kön skall bidraget höjas från f. n. fem till sex kr. timmen. Del föreslås dessutom all försök görs med brislyrkesulbildning av svetsare och plålslagare som anställs vid varvsförelag.

1 propositionen föreslås vidare all del s. k. ramplanearbetet för arbetsmarknadsutbildningen intensifieras i olika avseenden. Kursnämnderna, som länsvis övar tillsyn över arbetsmarknadsutbildningen i olika yrkesområden, förstärks. Eleverna föreslås få större infiytande genom bl. a. representation i kursnämnderna.

De sammanlagda kostnaderna för reformen beräknas lill 690 milj. kr. per år, varav 160 milj. kr. motsvaras av ökad inkomstskatt på utbildningsbidragen. För finansieringen hören arbetsgivaravgift införas. Den bör under år 1976 ulgå med 0,4 % av lönesumman, vilket beräknas molsvara ca 530 milj. kr. Avgiften föreslås bli tillförd en nybildad fond, arbelsmarknads-ulbildningsfonden.

Prop. 1975:45 3

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

Regeringen har samtidigt med sina ställningstaganden till arbetsmarknadsutbildningen beslutat tillsätta en särskild utredning rörande utbildningen av anställda i förelag och kommuner.

Prop. 1975:45 4

Förslag till

Lag om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsutbildningen

Härigenom föresknves följande.

1 § Arbetsgivaravgift för finansiering av arbetsmarknadsutbildningen erlägges till staten enligl denna lag.

2 § Arbetsgivare erlägger årligen arbetsgivaravgift med belopp som motsvarar fyra tiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön lill arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, i fall som avses i 3 kap. 2 S andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn lill arbetstagarens lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatonskl försäkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap. 2 S andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring är för handen.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för värd av sjukt barn eller med anledning av barns födelse lill den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapening, som arbetsgivare äger uppbära enligt bestämmelserna i 3 kap. 16 J; lagen (1962:381) om allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare utgivit lill hemmavarande barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej lår ske vid inkomsttaxeringen.

3§ Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligl 19 kap. 1 ij lagen (1962:381) om allmän försäkring skall erlägga avgift lill sjukförsäkring.

4 § I fråga om debitering och uppbörd av arbetsgivaravgift enligl denna lag äger lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. motsvarande tillämpning.

5 § Avgifterna för finansiering av arbetsmarknadsutbildningen föres till en fond, benämnd arbetsmarknadsutbildningsfonden, som förvaltas enligl grunder som regeringen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Prop. 1975:45

Uldrag

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET   PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-02-27

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsrådet Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon.

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen

1 Inledning

Arbetsmarknadsutbildningen har under en lång följd av år expanderat starkt och fåll en allt mera betydelsefull roll i arbetsmarknadspolitiken. 1971 års riksdag begärde med hänvisning lill detta alt frågan om arbetsmarknadsutbildningens framlida inriktning skulle utredas (InU 1971:33, rskr 279). Under år 1972 tillkallades sakkunniga' med uppdrag all se över arbetsmarknadsutbildningen.

De sakkunniga antog namnet kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen (KAMU). De har under hösten 1974 överlämnat betänkandet (SOU 1974:79) Utbildning för arbete.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens handikappråd, riksförsäkringsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), konjunkturinstitutet, statens avtalsverk, statens personalnämnd, siatens personalulbildningsnämnd, skolöverstyrelsen (SÖ), uni-versileiskanslerämbelel (UKÄ), institutet för social forskning (SOFI), centrala studieslödsnämnden (CSN), AMS, statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Gävleborgs och Norrbottens län, socialpolitiska bidragsutredningen, kommittén för studiestöd ål vuxna (SVIJX), kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX), folkhögskoleulredningen, expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), expertgruppen för vissa zigenar-

'Generaldirektören Beriil Rehnberg, ordförande, ledamoten av riksdagen Rune Gustavsson, utbildningschefen Lennart Larsson, direktören Malls Bergom Larsson, skolrådet Artur Olsson, ombudsmannen Björn Pettersson och ledamoten av riksdagen Bengl Wiklund.

Prop. 1975:45 6

frågor, utredningen om den yrkesinriktade rehabiliteringen (YR-utredning-en), utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring, de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation (i fortsättningen kallad samorganisationen), försäkringskasseförbundel, LO, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, SAF, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) jämte Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), TCO, Stockholms skoldirektion. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremerförbundet, provisoriska styrelsen för Sveriges AMU-elevers riksförbund, Samarbelsorganisalionen för Sveriges vuxenstuderande (SOSVUX), elevråden vid AMU-centren i Hallstahammar, Slockholm (vårdyrkeskurserna vid Maria skola), Motala, Arvika, Kristinehamn, Växjö, Gävle, Tranås, Visby, Kalix, Halmstad, Kramfors, Skövde och Ronneby samt vid enskilda gymnasiet och Gullmarsplans vuxengymnasium i Stockholm.

Yttranden har vidare inkommit från De handikappades riksförbund (DHR), Riksförbundet för utvecklingsstörda barn. Föreningen Sveriges socialchefer. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer. Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Uppsala kommuns vuxenutbildningsråd, Svenska ingenjörssamfundet, Förskoleseminariel i Borås och Moderata ungdomsförbundet.

Vissa av förslagen i KAMU:s belänkande är av sådan art alt del ankommer på regeringen eller berörda ämbetsverk atl själva besluta om deras genomförande. För alt riksdagen skall la en helhetsbild av arbetsmarknadsutbildningen och föreslagna ändringar av den har jag emellertid funnit det lämpligt atl här redovisa kommitténs förslag även i de fall då det inle krävs något ställningstagande från riksdagens sida. 1 betänkandet finns vidare förslag tiU lag om vissa ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring, kommunalskaltelagen (1928:370) och taxeringsförordningen (1956:625), som kommer alt las upp i särskild ordning.

1 del följande redovisas nuvarande förhållanden, KAMU:s förslag och remissyttrandena med uppdelning på sex huvudområden. Framställningen följer i del väsentliga betänkandets disposition. Avsnitt 2 Arbetsmarknadsutbildningens omfattning och inriktning motsvarar sålunda betänkandets tre första kapitel, av vilka del första är lill övervägande delen beskrivande och de båda följande innehåller vikliga principiella resonemang. Under avsnitten 3-6 behandlas förslagen i betänkandets övriga kapitel. Mina ställningstaganden jämte vissa frågor om författningsändringar återfinns under avsnitten 7-10.

I samband med behandlingen av utbildningens innehåll och kursformer under punkten 4 redovisas ett den 10 juni 1974 överlämnat förslag om försöksverksamhet med arbetsmarknadsutbildning som delvis föriäggs lill

Prop. 1975:45 7

varvsförelag. Förslaget har utarbetats av en särskild arbetsgrupp'. Del har remissbehandlats. Yttranden över förslaget har avgetts av statskontoret, RRV, SÖ, AMS, utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK), KAMU, sysselsätlningsutredningen. Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund, TCO genom överlämnande av yttrande av Svenska fack-lärarförbundet, SACO, LO, SAF, Sveriges varvsinduslriförening. Svenska metallinduslriarbelareförbundet, Sveriges verkstadsförening.

Propositionens huvudsakliga ämnesområde utgörs av delprogrammet Arbetsmarknadsutbildning, vilkel tillhör programmet Yrkesmässig och geografisk rörlighet i arbetsmarknadsverkets programbudgetsyslem. Programmet finansieras från anslaget Bl. Arbelsmarknadsservice.

Vid anmälan av årets budgetproposition (prop. 1975:1 bil. 13 s. 80 beräknade jag medelsbehovet under budgetåret 1975/76 för detla delprogram lill 1 086,7 milj. kr.

Till arbetsmarknadsutbildningen hör också delprogrammen Utbildning av svårplacerade resp. Lokaliseringsutbildning. KAMU:s redovisning av utbildningens omfattning och resultal, som i korthet refereras i del följande, omfattar även dessa delprogram. Delsamma gäller i viss utsträckning också för kommitténs överväganden och förslag. Genom denna proposition anmäls samtliga förslag i betänkandet utom lagförslagen, men jag vill ennra om all mera grundläggande frågor rörande utbildning av svårplacerade resp. lokaliseringsulbildning hör hemma i andra sammanhang. Den yrkesinriktade rehabilileringsverksamhelen utreds f n. i särskild ordning. De olika medlen i den regionalpoliliska stödverksamheten prövades av riksdagen senast under våren 1973 (prop 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248). 1 årets budgetproposition beräknades medelsbehovel för Utbildning av svårplacerade och Lokaliseringsutbildning till 54 milj. kr. resp. 65 milj. kr. (se punkten C 4. Särskilda åtgärder för arbetsanpassning, s. 130 resp. punkten E 1. Re-gionalpoliliskl stöd: Bidragsverksamhel, s. 147).

' Departementsrådet Arne Carlsson, ordförande, utredningschefen Per-Olof Edin, direktören Birger Hellström, byråchefen Håkan Håkansson, driftingenjören Gunnar Åkerblom, personaldirektören Leif Molinder, verkstadsklubbordföranden John-Erik Olsson och pol. mag. Erland Ringblom.

Prop. 1975:45

2 Arbetsmarknadsutbildningens omfattning och mål

2.1 Nuvarande Förhållanden

Arbetsmarknadsutbildningens nuvarande organisation bygger i allt väsentligt på de allmänna riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som riksdagen antog år 1966 (prop. 1966:52, SU 1966:107, B:oU 1966:27, rskr 1966:251). Arbelsmarknadsulbildningen var vid den tidpunkten under stark tillväxt och ökningen fortsatte under en rad år i oförminskad takt.

KAMU har i sill betänkande utförligt beskrivit arbetsmarknadsutbildningens utveckling och resultat under senare år. Denna beskrivning skall inte upprepas här utan framsiällningen begränsas till några grundläggande fakta. 1 övrigt hänvisas lill betänkandet (s. 67-106).

Omkring 100 000 människor påbörjar varje år arbetsmarknadsutbildning. Antalet minskade något under år 1974 efter all ha ökat oavbrutet sedan början av 1960-lalet. Arbetsmarknadsutbildningen brukar delas in i fyra huvudgrupper med hänsyn lill vem som anordnar kurserna, nämligen SÖ:s särskilda AMU-kurser, utbildning i del reguljära utbildningsväsendet, föreiagsulbildning och övrig utbildning. Antalet påbörjade utbildningar och det genomsnittliga antalet kursdeltagare inom resp. grupp under de två senasle åren framgår av följande uppställning.

Omfattningen av olika slags arbetsmarknadsutbildning åren 1973 och 1974

			Gvnnmsninligi anlal
Slag av utbildning	På hölj a de	ulhildningar	kuisdolla;.	',(iie
	1973	1974	1973	1974
SÖ:s kurser	52 602	45 348	18 886	1.5 948
Reguljära uibildningsväsendei	20 709	17 820	13 661	12 553
Utbildning i förelag	23 920	17 489	10 462	9 858
Övrig utbildning	10 698	8211	3 020	2 305
Summa	107 929	88868	46 029	40 664

Arbetsmarknadsutbildningen avgränsas främsl av rätten till utbildningsbidrag. Bestämmelser om detta finns i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368 omtryckt 1972:300). Enligt huvudregeln ulgår utbildningsbidrag till den som är eller löper nsk all bli arbetslös för utbildning som är ägnad att medföra stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd ulan utbildningen. Det krävs vidare att sökande har fyllt 20 år och att han söker arbete genom arbetsförmedlingen. Undantag från dessa regler görs dels vid bristyrkesutbildning, till vilken alla vuxna har tUllräde, och dels i vissa fall för ungdom under 20 år.

Huvuddelen av den utbildning som bedrivs i företag sker på andra villkor

Prop. 1975:45

än arbelsmarknadskungörelsens. Det gäller bl.a. lokaliseringsutbildningen, som är ett regionaipolitisk! medel, och introduktionsutbildningen vid skyddade verkstäder. 1 dessa fall utgår bidrag till arbetsgivaren under det all denne betalar avialsenlig lön lill den utbildade.

En arbetsmarknadsutbildning är normall inriktad mot ett bestämt yrke. Avgörande för valet av utbildningsmål är dels den enskildes situation och önskemål, dels arbetsmarknadsutsikierna i olika yrken och dels också samhällets ambitionsnivå i fråga om arbetsmarknadsutbildningen.

F. n. är ungefär en tredjedel av de påbörjade utbildningarna inle direkt yrkesinriktade. Många får förberedande utbildning i t. ex. allmänna ämnen innan de börjar sin yrkesutbildning. De allra flesta yrkesområden finns representerade i arbelsmarknadsulbildningen. Ungefär hälften av de yrkesinriktade utbildningarna avser emellertid tillverkningsarbete av något slag. För de manliga kursdeltagarna var lillverkningsarbeie den helt dominerande kursinriktningen, medan kvinnorna också i stor utsträckning utbildades för socialt arbete, kontorsarbete och sjukvårdsarbete. Av följande sammanställning framgår utbildningarnas fördelning på olika slag av mål.

Antal personer som böljat kurser med olika inriktning under åren 1973 och 1974

Kursinriklning	.Anlal personer		Därav kvinnor
	1973	1974	1973	1974
Tekniskt arbete	3 458	1 814	405	355
Naiurveienskapligl,   sanihällsvelenskapligl.
humanisiiskl och konsiniirligi arbete	2 691	2 800	1439	1 669
Hälso-och sjukvårdsarbete	9 048	8 203	8 361	7 556
Administraiivi arbete	141	174	59	57
Kameralt och koniorsiekniski arbete	9 080	7 269	7 537	6 262
Kommersielll arbete	1 725	926	832	491
Lantbruks-och skogsarbele	2 381	1 846	188	303
Gruv-och slenbryiningsarbele m. m.	309	158	4	10
Transport-och kommunikalionsarbeie	1 730	1 693	307	310
Tillverkningsarbeie m. m.	36 108	27 969	7 986	7 546
Därav:
Tillskiirnings- och sön-inadsarbele m. m.	2 064	1 566	1 892	1 453
Verksladsmekaniskl arbete	7311	5 834	1 705	1 712
Svetsning m. m.	4 967	4 500	144	366
Övrigi verkstads- och byggnadsmelallar-
bete	5 370	3 876	913	716
Elektroarbele	3 238	2 686	921	1 051
Triiarbeie	3 487	2 590	454	537
Byggnads- och anläggningsarbete ej han-
förbart lill annan yrkesgrupp	2 105	1 450	18	17
Köksarbete (kockar, köksbiträden m. fl.)	1990	I 703	1 703	1 408
Hemvård m. m.	5 393	5 727	5 376	5 706
Övrigi servicearbeie	2 002	1 534	1421	1  148
Ej yrkesinriktade kurser	30 345	26 608	17 225	16 249

Prop. 1975:45 10

Kursinriklning		.inlal ih'isi)iicr		Diiniv kvinnor
		1973	1974	1973	1974
Därav ej yrkesinriktade linjer
i gymnasieskolan		512	306	273	183
folkhögskola		2 198	1 817	1098	905
preparand- och kompleneringskurser		7 700	5 233	4 525	3 325
anpassningskurser		1022	1 096	475	514
svenska för invandrare		3 878	3 500	2 986	1 939
Övrigi		1 528	446	528	136
	Summa	107 929	88 870	53 371	49 206

Av den statistik son-i KAMU redovisar framgår all arbetsmarknadsutbildningen utnyttjas i stor utsträckning av vuxna i alla åldersgrupper utom de äldsta (ca 55 år och äldre). Medianåldern är ca 30 år eller något högre för kvinnor och något lägre för män. Del framgår vidare atl verksamheten är särskilt omfattande i de delar av landet där arbetslösheten är störst och alt omkring hälften av deltagarna saknar tidigare teoretisk utbildning utöver 6-8 års folkskola. Den senare andelen är betydligt större än motsvarande andelar i andra former av vuxenutbildning.

KAMU redovisar också uppgifter som visar alt 70-80 % av dem som slutat yrkesinriktad utbildning under senare år har fåll arbete inom tre månader. Andelen varierar något efter konjunkturläget och efter olika yrken m. m. Andelen är självfallet lägre bland dem som slutar icke yrkesinriktade kurser, vilka i regel följs av fortsatt utbildning. Även bland dem som slutar yrkesinriktade kurser fmns en grupp som inte står till arbetsmarknadens förfogande. Av dem som slår till arbetsmarknadens förfogande etter yrkesinriktad utbildning beräknas ca 85 % få arbete inom tre månader.

2.2 KAMU

2.2.1 Del framlida behovet av arbetsmarknadsutbildning

Prognoser för utvecklingen på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet kan endast i begränsad utsträckning användas som grund för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen. Osäkerheten om den framlida utvecklingen måste i stället i stor utsträckning mötas med en Hexibel planering. Arbetsmarknadsutbildningen skall medverka lill en smidig anpassning av arbetskraftsulbudet lill förändringar på arbetsmarknaden som inle har för-uisells i prognoserna. Det finns ändock behov av vissa allmänna bedömningar om den framlida arbetsmarknadssituationen. KAMU redovisar också kort sådana bedömningar.

Prop. 1975:45

11

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen och den därav följande snabba förändringen av yrkesstruktur och yrkesinnehåll skapar behov av arbetsmarknadsutbildning. KAMU understryker emellertid att även företagens inlernutbildning och övrig vuxenutbildning har till uppgift att klara individernas anpassning lill sådana förändrade krav på arbetsmarknaden innan akuta problem, som arbetslöshet eller risk för arbetslöshet, uppstår. Därför kommer också utbyggnaden av företagsuibildningen liksom av övrig vuxenutbildning all direkt påverka det framlida behovet av arbetsmarknadsutbildning.

Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen kommer atl fortsätta under 1970-talet. Strukturomvandlingen inom näringslivet och rationaliseringen inom företagen kommer därför också all gå vidare. Näringsgrens-och yrkesstrukturen kommer att förändras enligt samma mönster som under 1960-lalet med minskning av sysselsättningen inom jord- och skogsbruk och ökningar framför alll inom den offentliga sektorn.

Behovet av arbetsmarknadsutbildning kommer all fortsätta att öka under 1970-talei, även om del inte sker lika snabbi som under uppbyggnadsperioden på 1960-talet. De ökade behoven faller i stor utsträckning på vissa kategorier av arbetskraften, t. ex. ny- och återinträdande på arbetsmarknaden, nyexaminerade och tjänstemän.

Arbetsmarknadsutbildningen får ofta användas för atl lösa de anpassningsproblem som uppstår när utllödet från utbildningsväsendet inle överensstämmer med den efterfrågan som finns på arbetsmarknaden. Eu speciellt problem utgör de ungdomar som lämnar utbildningsväsendet ulan yrkesutbildning. KAMU understryker all snabba ålgärder måste sältas in inom det reguljära utbildningssystemet. Arbelsmarknadsulbildningen kommer annars all här ställas inför starkt ökade utbildningsbehov.

2.2.2 Principiell avgränsning av arhelsmarknadsuibildningens uppgifler

Kommitién konstaterar all de arbelsmarknadspolitiska målen också i fortsättningen skall vara det primära för arbetsmarknadsutbildningen. Detla innebär alt arbetsmarknadsutbildningen skall ha en klar arbetsmarknads-politisk motivering. Även andra mål spelar emellertid en roll för arbetsmarknadsutbildningen, framför alll fördelningspoliiiska och ulbildningspo-litiska. De olika målen griper in i varandra.

De arbetsmarknadspoliliska målen finns ofla jämsides med fördelnings-politiska och utbildningspoliliska mål. Det är därför svårt all helt renodla de olika typerna av mål.

A rbetsmarknadspollilska mål

KAMU ansluter sig lill de allmänna utgångspunkter för diskussionen om de ekonomiska och arbelsmarknadspolitiska målen som angavs av 1960

Prop, 1975:45 12

års arbelsmarknadsuiredning. Kommittén konstaterar emellertid alt del under senare tid har skell en påtaglig höjning av ambitionsnivån för sysselsättningspolitiken.

Om målet alt ge arbete ål alla skall uppnås måsle ökade insatser göras med hjälp av arbetsmarknadsutbildning. 1 ett land med så hög sysselsätl-ningsnivå som Sverige blir behovet av individuellt inriktade stödåtgärder mycket stort om man vill förbättra möjligheterna för nya grupper atl förverkliga sina önskemål om arbete eller underlätta för den enskilde att förbättra sin position på arbetsmarknaden. Många av de grupper som står ulan-för arbetsmarknaden har en mycket svag utgångsposition. De är t. ex. handikappade, har sociala problem, är utslagna från arbetsmarknaden, eller de är kvinnor med lång lids bortavaro från arbetsmarknaden. Därtill har de ofta kort grundutbildning och bristfällig yrkesutbildning. Också många gmpper på arbetsmarknaden har svag ställning. De är korttidsutbildade eller lågavlönade. Kommittén anser all utbildningsinsatser måsle spela en avgörande roll, inle bara för all direkt läcka brister i individernas utbildning utan också för atl i görligaste mån kompensera andra handikapp.

Kommittén framhåller att arbetsmarknadsutbildningen måste tillgodose två vikliga uppgifter. Den skall för det första inrikta utbildningsinsatser speciellt mot de grupper som är eller riskerar alt bli arbetslösa eller för övrigi har en svag ställning pu arbetsmarknaden. För det andra skall den stimulera från arbetsmarknadspolitisk synpunkt angelägen utbildning av starkt utbildningsmotiverade icke arbetslösa. Kommittén understryker i detta sammanhang arbetsmarknadsutbildningens fördelnings- och utbildningspolitiska motiv.

Fördelnlngspohjiska mål

Arbetsmarknadsutbildningen har traditionellt haft fördelningspolitiska mål. Den skall medverka till ökad jämlikhet. Detla kan ske på olika sätt. Det viktigaste är att arbetsmarknadsutbildningen bidrar lill att skapa tryggare sysselsättningsförhållanden för personer som drabbas av arbetslöshet eller slår utanför arbetsmarknaden. Arbetslöshet och bristande förankring på arbetsmarknaden är en väsentlig förklaring till låga inkomster. De grupper som slår utanför arbetskraften har nästan undantagslöst en myckel svag ekonomisk ställning och arbetslöshet är ofta den viktigaste orsaken lill ekonomisk otrygghet. De arbelsmarknadspolitiska och fördelningspolitiska målen är alltså här helt sammanfallande.

Utbildningspolitiska mål

De utbildningspoliliska målen sammanfaller också i stor utsträckning med de arbetsmarknadspolitiska. En förstärkt grundutbildning kan t. ex. öka mot-ståndskrafien hos individen mot kommande påfrestningar på arbetsmark-

Prop. 1975:45 13

nåden. Samlidigl lenderar yrkesutbildningarna atl kräva alll större grundkunskaper i allmänna ämnen. Utbildningsinsatserna måste ges en viss bredd och omfattning så atl de lillsammans med yrkeserfarenhet kan ge grund för mera kvalificerade arbetsuppgifter och för forisatt utbildning. Alltför korta och snävt inriktade utbildningar kan minska den enskildes trygghet på den framlida arbetsmarknaden, även om delta inte gäller helt generellt. Kommittén slår i detta sammanhang fast atl arbetsmarknadsutbildningen inte heller i framtiden skall kunna inriktas mot ett förelags speciella behov av arbetskraft. Delta skulle i alltför stor uisträckning begränsa den enskildes valmöjligheter och omslällningsberedskap.

Individen bör ges möjlighet alt utveckla sina speciella egenskaper, 1. ex. i valet av yrkesinriktning, så långt detta är förenligt med de arbelsmarknadspolitiska målen. Inom arbetsmarknadsutbildningen måste utbildnings-valet dock ske inom vissa raniar, dvs. utbildningen måste bedömas kunna leda till åsyftat resultat - anställning som tryggar individens utkomst. Individuella önskemål som gär utanför dessa ramar får tillfredsställas av den övriga vuxenutbildningen. Något helt fritt yrkesval kan alltså inle förekomma inom arbelsmarknadsulbildningen.

Avgränsningsfrågor

Arbetsmarknadsutbildningen har elt dubbelt syfte: dels skall den arbetslöse hjälpas lill sysselsättning, dels skall lediga platser inom vikliga sektorer på arbetsmarknaden fyllas. Utbildningen är endast ett av flera arbetsmarknadspolitiska medel som används för all hjälpa en individ som är arbetslös all få arbete. Starka skäl talar emellertid enligl kommitténs uppfattning för atl arbelsmarknadsulbildningen bör utnyttjas hellre än andra arbetsmarknadspolitiska stödformer, som t. ex. beredskapsarbeten eller arbetslöshetsunderstöd. De ekonomiska förulsältningarna under utbildningen bör i så stor utsträckning som möjligt anpassas till delta önskemål.

Kommittén betonar arhelsmarknadsuibildningens möjlighet att förebygga arbetslöshet, dvs. atl utbildningen skall kunna påbörjas redan innan ar-betslöshei uppstår. Arbetsmarknadsutbildningen spelar också en viktig roll i regionalpolitiken. Utbildningen kan i detta avseende inle tilldelas någon självständig uppgift ulan måsle anpassas till de förulsätlningar på arbetsmarknaden som skapas av näringspolitik och regionalpolitik i stort.

Behovet av en klar avgränsning av arbetsmarknadsutbildningen mot annan vuxenutbildning hänger nära samman med de olika studiesociala förmåner som är knutna till arbetsmarknadsutbildningen resp. annan vuxenutbildning. En viss skillnad i förmånsnivå kommer att kvarstå även om de av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) föreslagna förbättringarna av studiefinansieringen för vuxna genomförs. Del bör dock framhållas atl etl genomförande av SVUX' förslag leder lill all skillnaderna i förmånsnivå i framliden blir myckel mindre än för närvarande.

Prop. 1975:45 14

KAMU diskuterar olika krav som kan ställas på det regelsystem som avgränsar arbetsmarknadsutbildningen. Kommitién fastslår alt starka skäl talar för atl i huvudsak behålla den flexibilitet som finns med nuvarande regler, eller kanske 1. o. m. öka den i vissa avseenden. Om man ser arbetsmarknadsutbildningen som elt rent arbelsmarknadspoliliskt instrument är del en uppenbar fördel atl denna utan omfattande författningsändringar kan anpassas lill vad arbetsmarknadssituationen och hänsynen lill individens behov kräver.

Kommittén konstaterar all arbelsmarknadsulbildningen är en på arbelsmarknadspolitiska grunder prioriterad vuxenutbildning. Prioriteringen kommer framför allt lill uttryck i alt del studiesociala slödel är mera förmånligt än i övrig vuxenutbildning. De arbetsmarknadspolitiska prioriteringarna sker pä två grunder. Den första utgår från individens arbelsmarknadssiluation. 1 huvudsak gäller här atl den enskilde skall vara eller löpa risk att bli arbetslös om arbetsmarknadsutbildning skall komma ifråga. Den andra prioriterings-grunden är utbildningens inriktning. Här gäller alt om utbildningsvalel är synnerligen angeläget från arbetsmarknadssynpunkt (för lösande av flaskhalsproblem) kan utbildningsbidrag utgå även om den enskilde inle befinner sig i en svår arbetsmarknadssituation (brislyrkesulbildning). För närvarande bygger alltså reglerna för att få utbildningsbidrag på en kombination av individens arbetsmarknadssituation och ulbildningsvalels grad av inriktning mol angelägna behov på arbetsmarknaden. Kommittén anser atl dessa principer för alt fa rätt lill arbetsmarknadsutbildning också i framliden bör ligga lill grund för avgränsningen. De bör emellertid ytterligare utvecklas. Det studiesociala stödets nivå kan ses som etl uttryck för den sammanvägda prioriteringen som samhället gjori dels av ulbildningsvalels arbetsmarknads-politiska motivering och dels av individens arbelsmarknadssiluation.

Återkommande utbildning

Kommittén diskuterar principen om återkommande utbildning och dess betydelse för arbetsmarknadsutbildningen och konstaterar all elt mera allmänt infört system av återkommande utbildning kan vara positivt för arbetsmarknadsutbildningen. Man kan på så sätt åsladkomma bättre anpassning mellan utbildningssystemet och behoven på arbetsmarknaden, vilkel i sin lur kan leda till minskade krav på arbetsmarknadsutbildningen. Å andra sidan kan elt system med återkommande utbildning också leda till all vissa avgränsningsproblem mellan arbelsmarknadsulbildning och övrig vuxenutbildning blir mera påtagliga.

KAMU konstaterar också att återkommande utbildning som princip bör kunna införas inom arbetsmarknadsutbildningen. Det innebär atl man för atl uppnå etl fastställt yrkesmäl skall kunna varva perioder av utbildning och arbete.

Prop. 1975:45 '5

2.3 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser lillstyrkereller har ingen erinran mol vad KAMU anför om del framtida behovet av arbetsmarknadsutbildning  och  hur  dess  uppgifter skall  avgränsas.

SÖ ifrågasätter om det inle är möjligt all beräkna etl ungefärligt minimibehov av utbildad arbetskraft för en något längre period än ell år, som ramplanen omfattar, åtminstone förde vanligaste yrkena. Med utgångspunkt härifrån skulle man också kunna beräkna hur stor del av behovet som behöver täckas genom arbelsmarknadsulbildning. SÖ framhåller alt del i stort setl är samma faktorer som påverkar behovet av yrkesinriktad ungdomsutbildning och arbetsmarknadsutbildning, liksom i viss mån också annan vuxenutbildning. Delta talar enligl SÖ för att planeringen av alla dessa utbildningar bör ske mer samordnat. SÖ avser att ta kontakt med i första hand AMS för all klarlägga förutsättningarna för en sådan samverkan.

Statskontoret instämmer i KAMU:s uttalande att del är svårl alt utnyttja prognoser för arbetsmarknadsutbildningen men vill ändå se mer långsiktiga bedömningar som elt led i ett samlat åtgärdsprogram för arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningen är bara elt av fiera medel i arbetsmarknadspolitiken. SAF anser del riktigt all man söker den ledning som de befintliga, om än osäkra, prognoserna kan ge.

SCB påpekar alt en betydande del av dem som lämnar grundskolan går direkt ut på arbetsmarknaden utan atl ha något egentligt mål för sin framlida yrkesverksamhet. De erbjuds ofla okvalificerade arbeten med låga löner. Frekvensen av anslällningsbylen blir stor för dessa grupper, varvid behov av ytterligare utbildning uppkommer. TCO framhåller å andra sidan att ungdomsgruppernas förbättrade utbildningsbakgrund liksom den växande komplikationsgraden i arbetslivet reser krav på en höjd kvalitetsnivå i arbetsmarknadsutbildningen. De ökade behoven kommer enligl TCO all i väsentlig uisträckning gälla tjänstemän och nyexaminerade samt ny- och återinträdande på arbetsmarknaden.

LO framhåller vikten av alt arbelsmarknadsulbildningen planeras i nära kontakt med arbetsmarknadens parter.

Flera remissinstanser, bl. a. AMS, kommunförbundet, LO och S/IFbetonar atl del reguljära utbildningsväsendet och särskilt ungdomsskolan måsle ta en stor del av ansvaret för de aktuella utbildningsbehoven. Arbetsmarknadsutbildningen ses som elt komplement till del reguljära utbildningsväsendet.

Statens personalnämnd anser del väsentligt alt ansvarsfördelningen mellan skola, samhälle och arbetsgivare i utbildningsfrågor totalt setl las upp till samordnad behandling för all de utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska insatserna skall kunna ges ökad effekt.

Enligl socialstyrelsen bör arbetsmarknadsutbildningen endasl vara avsedd

Prop. 1975:45 16

för hastigt påkomna lilirälliga behov. Socialstyrelsen är - liksom också SAF. SHIO, folkhögskoleutredningen och Landstingsförbundet - tveksam lill all del etableras etl omfattande permanent utbildningssystem vid sidan av del reguljära, åtminstone när del gäller mera långsiktiga behov. Även UKÄ framhåller att arbetsmarknadens behov måste kunna mötas av del reguljära utbildningsväsendet. Ökad flexibilitet är enligl UKÄ mera fruktbart i detta avseende än alt försöka förbättra prognosmetoderna. Möjligheterna lill korta yrkesinriktade kurser liksom lill återkommande utbildning vid högskolan har ökat snabbt, framhåller UKÄ.

Kommunförbundet föres\år dtt del vartannat år las upptill förutsättningslös diskussion hur samhällets utbildningsresurser skall fördelas på olika avnämare och yrkesområden. Förbundet ifrågasätter om den kommunala sektorn, som har brisl på yrkesulbildad arbetskraft, får en skälig andel av utbildningsresurserna. KäMU:s förslag tillmötesgår inle i särskilt hög grad de krav som förbundet i olika sammanhang har ställt i del avseendet.

Statskontoret anser, liksom också CSN, att det är föga fruktbart alt försöka avgränsa arbetsmarknadsutbildningen genom alltför långtgående analyser med skilda målkrilerier. Det är svårt all konkretisera delmålen så atl de blir användbara för styrning av den löpande verksamheten.

AMS understryker KAMU:s uttalande all arbetsmarknadsutbildning i de flesta fall bör väljas hellre än andra arbelsmarknadspolitiska stödformer. Länsstyrelsen i Norrhoiiens län anser att arbelsmarknadsulbildningen kan och bör vara ell aktivt instrument i regionalpolitiken genom all medverka till en förändring/förbättring av förulsältningarna fören praktisk regionalpolitik. Det bör enligl länsstyrelsen även i fortsättningen vara möjligt all planera en relativt företagsnära utbildning parallellt med atl uppbyggnaden av elt specifikt förelag sker.

Konjunkturinsiiiutet påpekar att arbetsmarknadsutbildningens roll i sta-biliseringspoliliken knappast behandlas i betänkandet. Det behövs enligl institutet mera forskning om detta, särskilt en kartläggning av arbetsmarknadspolitikens möjligheter som elt instrument i den siabiliseringspolitiska arsenalen. Däri bör ingå en principiell diskussion av de samhällsekonomiska effekterna av ett starkare slabiliseringspolitiskt inslag i arbetsmarknadsutbildningen.

Prop. 1975:45 17

3 Villkor för den enskildes rätt till arbetsmarknadsutbildning 3.1 Nuvarande förhållanden

Huvudvillkoren för räll till arbetsmarknadsutbildning är som tidigare nämnts alt sökanden är eller löper risk alt bli arbetslös och atl han har fyllt 20 år. Del förulsätls vidare atl vederbörande söker arbete genom arbetsförmedlingen och att utbildningen är ägnad atl medföra stadigvarande arbete som annars inle kan komma lill stånd. 1 detta avsnitt diskuteras arbels-löshelsvillkorel och 20-årsgränsen saml niöjlighelerna alt göra undanlag från dessa. Det viktigaste undantaget från arbeislösheisvillkorel gäller brist-yrkesutbildningen. För lokaliseringsutbildningen, som är ell av de regionalpoliliska medlen, gäller andra principer vilka inle behandlas i delta sammanhang.

Bristyrkesulbildningen utgör en försöksverksamhet som har pågått sedan mitten av 1960-lalel enligl bestämmelser som Kungl. Maj:t utfärdat. Under innevarande budgelår får bristyrkesutbildning anordnas för yrken inom verkstadsindustrin, motorbranschen, biltrafiken, byggnadsindustrin, pappers-och massainduslrin, den grafiska industrin, vårdområdet och kontorsom-rådet. För några av dessa områden har Kungl. Maj:t begränsat myndigheternas räll all anordna sådan utbildning till vissa angivna yrken. Totalt får bristyrkesulbildningen under innevarande budgetår omfatta högst 3 000 elever och högst 80 000 elevveckor.

Under budgetåret 1972/73 och därefter har AMS i särskild ordning fått i uppdrag all anordna arbetsmarknadsutbildning och kommunalt beredskapsarbete i vårdsektorn och barnstugeverksamhelen. Denna utbildning har karaktären av bristyrkesutbildning eftersom den är avsedd för personer som har anställning inom resp. område men saknar lämplig utbildning. De vakanser som uppslår under utbildningstiden fylls av arbetslösa som fåll beredskapsarbete. Fram lill utgången av mars 1975 beräknas ca 10 000 personer ha filt utbildning genom delta projekl.

Från 20-årsgränsen har vissa undanlag gjorts. Dessa gäller f. n. dels elever i nksyrkesskolor och dels ensamstående föräldrar, handikappade och flyktingar. Vidare gäller en nedre åldersgräns på 18 istället för 20 år om sökanden har försörjningsbörda, tidigare har hatt stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete, inle kan beredas utbildning i del ordinarie utbildningsväsendet och inle heller kan beredas omskolning på hemorten.

Ungdom som har rätt lill kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) kan tillfälligtvis t.o.m. den 30 juni 1975 lå elt särskilt utbildningsbidrag på 150 kr. i veckan vid deltagande i kursen Arbetsliv och utbildning (ALU-kurs). Övriga ungdomar som deltar i denna kurs får bidrag motsvarande studiehjälp saml ett engångsbidrag på 200 kr. De som är under 20 år men i övrigt

2 Riksdagen 1975 1 samt. Nr 45

Prop. 1975:45 18

uppfyller villkoren kan hänvisas lill vakanta platser vid AMU-center och uppbära studiehjälp under studietiden. Regeringen har tidigare i dag beslutat all de i sistnämnda fall också skall få ell engångsbidrag på 20000 kr. om utbildningen påbörjas under tiden 1. o. m. juli 1975.

3.2 KAlVIU:s överväganden och förslag

KAU disk uterar de mera formella regler som skall gälla för alt en person skall komma i fråga för arbelsmarknadsulbildning. Kommittén understryker dock atl inte enbart dessa formella regler spelar en roll för olika gruppers faktiska möjligheter och motivation för atl gå igenom en arbetsmarknadsutbildning. Utbildningsbidragens nivå och utformning är av stor betydelse liksom utbudet av utbildningar och informationen lill målgrupperna.

Rätten alt genomgå arbelsmarknadsulbildning kan i princip utvidgas på två sätt. Del ena är alt utsträcka bristyrkesulbildningen lill atl gälla flera kurser. Utvidgningen innebär i detla fall all man ger alla rätt all delta i vissa från början utpekade kurser som bedömts arbelsmarknadspoliliskt angelägna. Del andra sättet att utvidga rätten lill arbetsmarknadsutbildning är att utsträcka den målgrupp som arbetsmarknadsutbildningen vänder sig till. Målgruppen kan för närvarande sägas vara personer som är eller löper risk att bli arbetslösa. Begreppet "risk för arbetslöshet" kan t.ex. ges en annan tolkning. Del är emellertid också möjligt atl utifrån arbelsmarknadspolitiska och fördelningspoliiiska utgångspunkter definiera målgruppen på elt annat säll.

3.2.1 Bristyrkesutbildning

KAMU redovisar hur bristyrkesulbildningen har utvecklats under senare år. Av redovisningen framgår bl.a. att efterfrågan på utbildning inom de flesta bristyrkena inle har varit större än all alla sökande kunnat antas. AMS har inle vidtagit några särskilda ålgärder för atl hålla verksamheten inom den angivna ramen (f. n. högst 3 000 personer per år).

Enligt KAMU:s uppfattning finns del flera anledningar lill all inle fler har efterfrågat brislyrkesulbildning. För del första läcker de utbildningsbidrag som ulgår i de flesla fall inte inkomstbortfallet hos kursdeltagarna. Fördel andra har påbörjandet av en brislyrkesulbildning hitintills inneburit en viss otrygghet för den enskilde. Det har förutsatts atl han slutar en fast anställning ulan att ha några absoluta garantier för atl fä anställning efter utbildningstidens slut. För det tredje betyder naturligtvis del begränsade kursutbudet inom bristyrkesulbildningens ram alt man enbart kunnat möta

Prop. 1975:45 19

utbildningsbehov hos en del av arbetskraften.

Behovet av brislyrkeskurser bör bedömas i samband med ramplaneringen på samma sätt som man bedömer behovet av utbildning för arbetslösa m. fi. Bristyrkesulbildningen skall alltså inte vara hänvisad till del eventuella överskott som uppstår när kapaciteten tagits i anspråk för övriga målgrupper. Liksom hillills bör regeringen bestämma inom vilka yrkesområden brislyrkesulbildning skall ske.

KAMU föreslår att brislyrkesutbildningen i framtiden skall omfatta en större del av del kursutbud som finns inom den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen. 1 samband med detta bör enligl kommitténs uppfattning den övre gränsen för antalet personer som får genomgå brist-yrkesutbildning höjas från 3 000 till  10000 personer per år.

Del kan ifrågasättas om en utökad brislyrkesulbildning som står öppen för alla har tillräcklig fördelningspolitisk effekt -om inle utbildningsplatserna då tillfaller personer med relalivi god utbildning och goda inkomster. Enligl kommitténs uppfattning är riskerna små-or sådana negativa konsekvenser av förbälirade möjligheter lill bristyrkesulbildningen. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar entydigt detla.

Vid konkurrens om utbildningsplatserna mellan sökande som uppfyller de uppställda kompetenskraven bör de som är eller löper risk alt bli arbetslösa ha företräde.

Allmänna ämnen, utbildning i svenska samt preparandkurser bör kunna beviljas som förberedelse till en yrkesinriktad utbildning när det är nödvändigt för alt en person skall kunna genomgå brislyrkesulbildning.

Kommitién konstaterar atl ell sätt att öka rekryteringen lill bristyrkesulbildningen är all uppmuntra arbetsgivarna all i större utsträckning utnyttja bristyrkesulbildningen. Detta skulle kunna ske genom atl de stimulerade de redan anslällda atl utbilda sig så all de kunde fylla mera kvalificerade arbeisuppgifler inom företaget, för vilka del är svårt atl rekrytera utbildad arbetskraft. Arbetsgivarna skulle i sådana fall kunna länkas ge särskilda bidrag, t.ex. lör alt täcka del inkomstbortfall som kan uppstå vid utbildningen. Delta blir också möjligt enligl KAMU:s förslag lill bidragsbesiäm-melser. Kommitién betonar dock all möjligheterna alt använda brislyrkesulbildning för alt täcka behov av utbildad personal i förelag har som förutsättning all bristyrkesulbildningen också i fortsättningen avser yrkesutbildning som inte är avpassad för ell förelags speciella behov.

3.2.2 Utbildning av låginkomsttagare

Bristyrkesulbildningen haren särskild fördelningspolitisk funktion genom att lågavlönade har tillträde till den, även om de inte är eller riskerar all

Prop. 1975:45 20

bli arbetslösa. För personer i utpräglade låglöneyrken innebär de flesta av

skolöverstyrelsens brisiyrkesulbildningar möjlighet lill väsentliga inkomstökningar. Bristyrkesulbildningens huvudsyfte haremellertid varit ett annat. Det har därför framstått som angeläget all förstärka den fördelningspolitiska effekten av arbelsmarknadsulbildningen genom särskilda insatser för låginkomsttagare.

Önskemålet alt kunna erbjuda de lågavlönade så många utbildningsalternativ som möjligt talar för atl arbetslösheiskriteriel bör slopas lÖr dem. KAMU bedömer dock de arbetsmarknadspoliliska motiven för all ge alla låginkomsttagare möjlighet lill utbildningsbidrag i del reguljära utbildningsväsendet som relativt svaga. Del ankommer på del allmänna studiestödet atl tillgodose sådana behov. KAMU förutsätter således all de fördelningspoliiiska prioriteringarna görs vid utformningen av detta stöd.

En begränsad utvidgning av rätten för låginkomsttagare all delta i arbetsmarknadsutbildning vid de särskilt anordnade kurserna kan emellertid göras ulan all gränsdragningsproblemen mol övrig vuxenutbildning blir alltför slora. En sådan begränsad utvidgning skulle också - på grund av atl kursutbudet prövats i samband med ramplaneringen - kunna sägas vara arbelsmarknadspoliliskt motiverad.

En sådan lösning är etl helt nytt inslag i arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén föreslår bl. a. därför alt del från början blir fråga om en försöksverksamhet. KAMU föreslår, som ell första steg, att 5 000 personer med låga inkomster under budgetåret 1975/76 far möjlighet alt genomgå utbildning inom den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen.

Kommitién definierar låginkomsttagare som de som tjänar mindre än 90 % av medianlönen förhellidsarbelande induslriarbelareoch motsvarande för deltidsarbetande. De skall vidare ha fyllt 25 år och arbetat i fem år i etl lågavlönat arbete för alt komma ifråga för utbildning.

3.2.3 Risk för arbetslöshet

Del måste krävas påtagliga arbetsmarknadspoliliska motiv för all en sysselsatt person skall jämställas med en arbetslös i fråga om det urval av utbildningsvägar som kan erbjudas. För närvarande föreligger tillräckliga skäl för arbetsmarknadsutbildning i de fall då en bedömning på längre sikl klart ger vid handen atl utbildningen är nödvändig för au förhindra ar-beislöshei. 1 dessa fall föreligger uppenbarligen arbetsmarknadspoliliska motiv för att alla slags utbildningar skall kunna erbjudas. Det är viktigt all stimulera från arbetsmarknadspolitisk synpunkt eftersträvansvärda omflylt-

Prop. 1975:45 21

ningar på ett tidigt stadium. Det bör enligl kommittén liksom hillills ankomma på AMS all avgöra vilka olika delar av arbetsmarknaden som skall anses så utsatta och ha sådana särskilda problem atl alla sysselsatta skall ha räll till arbetsmarknadsutbildning. Urvalet av näringsgrenar och yrken måsle omprövas från lid lill annan. De lokala och regionala arbetsmarknadsmyndigheterna måsle också kunna ta hänsyn lill förhållandena i olika delar av landet.

Utbildning, yrkeserfarenhet och ålder och andra mera personliga faktorer är ofla av stor betydelse för bedömningen av om en person löper risk alt bli arbetslös. Ingen av dessa faktorer kan dock ensam utgöra kriterium för arbetslösheisrisk. De måsle i stället ses lillsammans i varje individuellt fall. Fördelarna med alt påbörja utbildning innan en akut arbelslöshetssituation har uppstått har genom de senasle årens snabba strukturella förändringar inom näringslivel blivit alltmer påtagliga. En relativt generös bedömning av arbeislöshetsrisken i enskilda fall är därför enligl kommitténs uppfattning väl motiverad.

KAMU bedömer det vidare som sannolikt atl man i många fall kan påvisa en risk för arbetslöshet på grund av yrkessjukdom eller allmän förslitning, t. ex. för personer som under många år haft gruvarbete underjorden eller omfattande skiftarbete. Del är i sådana fall värdefullt om utbildningen lill ell annat yrke kan påbörjas redan innan påtagliga sjukdomssymtom inträder. Vilka personer eller grupper som skall beviljas utbildning på sådana grunder måste enligl KAMU:s mening bedömas från fall till fall med hänsyn till lokala förhållanden. Anpassningsgrupperna bör i dessa fall kunna spela en stor roll både som hjälp vid bedömningen och för atl sprida information om möjligheterna lill utbildning till de berörda.

3.2.4 20-årsgränsen

Kommitién understryker starkt gymnasieskolans ansvar för all alla ungdomar får någon form av yrkesutbildning eller inträning i etl yrke. Delta måsle enligl kommitténs uppfattning innebära all gymnasieskolan bättre anpassas till behoven på arbetsmarknaden och ungdomarnas efterfrågan på utbildning. Gymnasieskolan bör vidare göras mera flexibel så alt den kan möta olika typer av individuella önskemål när det gäller utträdet på arbetsmarknaden. Gymnasieskolan måsle på etl helt annat sätt än nu också la ell ansvar för de minst utbildningsmotiverade ungdomarnas yrkesutbildning. Skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna måsle lillsammans bedriva uppsökande verksarnhel. Lyckas man inle med delta kommer krav att ställas på arbelsmarknadsulbildning också för ungdomar.

Kommittén är emellertid inte beredd alt förorda någon generell sänkning

Prop. 1975:45 22

av 20-årsgrdnsen för dellagarna i arbetsmarknadsutbildning. Del är inle komplikalionsfritt att släppa in ungdomar i utbildningen vid AMU-center, eftersom denna utbildning är avsedd för vuxna. Gymnasieskolans mera brett upplagda utbildningar är mera avpassade lill ungdomar. Utbildningsbidrag till ungdomar under 20 år bör emellertid i vissa fall kunna ulgå även i fortsättningen. De undanlag från 20-årsregeln, som gäller för de personer som genomgår utbildning vid riksyrkesskolor och vidare för ensamstående föräldrar, handikappade och flyktingar som genomgår yrkesutbildning, bör enligt kommittén i huvudsak finnas kvar.

Del är enligl KAMU:s mening vidare inte rimligt all hårdare regler skall gälla för rätt lill utbildningsbidrag än vad som gäller för arbetslöshetsersättning. Tvärtom finns del uppenbara skäl att stimulera de arbetslösa alt söka utbildning. Kommittén föreslår därför att ungdomar som är berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) också ges rätt att uppbära motsvarande bidrag under arbetsmarknadsutbildning och alt därtill läggs etl särskilt stimulansbidrag om tio kr. per dag. Utbildningsbidrag skall enbart kunna komma i fråga för utbildningar vid AMU-center. Det bör enligl kommitténs uppfattning också i individuella fall finnas möjlighet all undanlagsvis bevilja utbildningsbidrag lill ungdom under 20 år som inle uppfyller kvalifikationstiderna för KAS. För atl få en viss samstämmighet i dessa bedömningar bör rätten all bevilja sådana undantag föriäggas lill länsarbetsnämnderna.

KAMU anför dessutom all regeringen bör kunna införa särskilda undanlagsregler från 20-årsgränsen i speciellt besvärliga konjunktursituationer.

När del gäller ALU-kurserna finns det uppenbara skäl alt vara generös beträffande ungdomar även om de inle faller inom de ovan gjorda undantagen från 20-årsregeln. ALU-kurserna kan knappast sägas utgöra alternativ lill annan ungdomsutbildning, utan måsle snarast ses som en form av förstärkt yrkesorientering och arbetsförmedling. Dessa kurser bör därför vara öppna för arbetslösa ungdomar när arbetsförmedlingen bedömer atl de är nödvändiga för alt underlätta arbelsplacering.

3.3 Reservation

Mol KÄMU:s förslag lill försök med arbetsmarknadsutbildning för låginkomsttagare har ledamoten Malls Bergom Larsson reserverat sig. Experten Margareta Dahlgren har instämt i reservationen. 1 reservationen anförs att KAMU inle har diskuterat förslagets effekter på arbetslivets möjlighet att rekrytera och behålla arbelskrafl för lågt avlönade uppgifter. Inte heller ges någon ledning för hur urval skall göras om fler än 5 000 lågavlönade önskar sådan utbildning.

Reservanten framhåller atl KäMU:s förslag lill utökad bristyrkesutbild-

Prop. 1975:45

23

ning och liberalare bedömning av risk för arbetslöshet kommer atl i hög grad förbättra de lågavlönades möjligheter till arbelsmarknadsulbildning, särskilt om dessa förslag ses i samband med förbättrade utbildningsbidrag och räll till ledighet för studier. Även SVUX' och FÖVUX' förslag lill studiestöd m. m. kommer de lågavlönade tillgodo. Att härutöver i arbetsmarknadsutbildningen införa etl självständigt låginkomstkrilerium skapar svårlösta gränsdragningsproblem.

3.4 Remissyttranden

Den föreslagna utvidgningen av bristyrkesutbildningen har så gott som alla remissinstanser tillstyrkt eller lämnat ulan erinran. Undanlag är några elevorganisationer som främsl företräder studerande i den reguljära vuxenutbildningen. Exempelvis anser osvi/.v-all bristyrkesulbildningen har gett dåliga resultat.

AMS anför alt det i regel inle bör vara möjligt atl gå igenom mer än en brislyrkesulbildning. Brislyrkesutbildningen bör enligl AMS ha en viss bredd och inte vara inriktad på ell företags speciella behov. Utbildningen bör inie tillåtas ersätta den som normall ges i förelag.

Flera elevråd samt länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller särskilt att man är positiv till tanken att förelag utnyttjar bristyrkesulbildningen för sina anslällda och betalar löneutfyllnad. SÖ påpekar atl en vidgning till områden som har motsvatigheler i gymnasieskolan kan få lill följd att dennas resurser inle utnyttjas av elever som fyllt 20 år. Landstingsförbundet anser all skolans ordinarie resurser i första hand bör utnyttjas vid denna utvidgning av arbelsmarknadsulbildningen.

Provisoriska styrelsen för Sveriges AMU-elevers riksförbund m. fl. anser att satsningen borde fördelas jämnare mellan olika brisiyrken. F. n. finns tendenser till mättnad i vissa yrkesområden, t. ex. svetsning, medan behoven i bl. a. den sociala sektorn inte alls täcks. Kommunförbundet framhåller all arbetsmarknadsutbildningen i alltför liten utsträckning är inriktad på all läcka personalbehovet i olika kommunala verksamheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller fördelarna med del förut nämnda projektet utbildning/beredskapsarbete. KAMU borde enligt länsstyrelsen ha undersökt möjligheterna atl vidga detta projekl lill även andra områden än vårdområdet och barnstugorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar vidare, liksom också RRV, TCO m. fl., atl en ökad satsning på brislyrkesulbildning lorde fä en fördelningspolitisk effekt. TCO anser all brislyrkesutbildningen bör planeras så alt den får ökad sådan effekt.

LO betonar betydelsen av ökad information och uppsökande verksamhet i samhand med bristyrkesulbildningen liksom med övrig arbetsmarknads-

Prop. 1975:45 24

utbildning. SAF, som i princip är positiv lill bristyrkesulbildningen, föreslår att antalet platser görs flexibelt. Det bör enligl föreningen vara fråga om temporära insatser i första hand. Man bör inle generellt klassa delar av hela branscher utan i stället slag av befattningshavare. Vidare måsle en avvägning göras mellan fördelarna för de förelag som far arbetskraft och n-dckdelarna för de förelag hos vilka kursdeltagarna hämtas.

Även förslaget lill försök med arbelsmarknadsulbildning för låginkomsttagare möter övervägande positivt gensvar hos remissinstanserna.

LO anser all försöken, om de slår väl ul, bör vidgas successivt med början redan fr. o. m. budgelårel 1976/77. Hela den lediga utbildningskapaciteten bör utnyttjas - troligen kan enligl LO:s bedömning 10000-15 000 lågavlönade beredas plats varje år. Även samorganlsationen förutsätter all en utvidgning senare övervägs, om försöken slår väl ul. Tillstyrkande inslanser är vidare AMS, CSN, några elevråd, folkhögskoleutredningen, FÖVUX, Kommunförbundet, LRF, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Norrbottens län, SACO, statens personalnämnd, SÖ, TCO och YR-utredningen.

Socialstyrelsen ansluter sig i princip lill tanken att med utbildning förbättra de lågavlönades situation men ifrågasätter om inle detla åtminstone på sikl borde ske i det reguljära utbildningsväsendet. TCO anför liknande synpunkter. Landstingsförbundet anser likaledes att låginkomsttagare i första hand bör stimuleras all skaffa sig en yrkesutbildning i del reguljära skolväsendet.

SÖ påpekar atl svårlösta gränsdragningsproblem kan uppstå. Del fordras närmare anvisningar för tillämpning av antagningsvillkoren. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser all inriktningen på de lägst avlönade bör markeras starkare, om förslaget genomförs. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser atl definitionen av låginkomsttagare bör förenklas. SÖ anför vidare all undervisning i allmänna ämnen och preparandkurser givetvis kan komma i fråga även i de nu aktuella fallen.

Statskontoret - som också i princip tillstyrker förslaget - anför all vissa gränsdragningsproblem mot annan vuxenutbildning skulle kunna lösas genom att ej arbetslösa låginkomsttagare bevilj-ddes arbetsmarknadsutbildning först efter hörande av de kommunala sludieslödsråd som SVUX föreslår.

RRV finner flera omständigheter tala för all de föreslagna utbildningsplatserna för låginkomsttagare bör hänföras lill bristyrkesulbildningen. Denna har visserligen ett mera begränsat kursutbud, men utvidgning föreslås av KAMU. Möjligheterna att fa arbete efter utbildningen är störst i brist-yrken. KAMU:s förslag innebär en inte oväsentlig uppluckring av den i kommitténs direktiv givna definition enligl vilken arbelsmarknadsulbildning meddelas vuxna "av sysselsällningspoliliska skäl dvs. när arbetslöshet

Prop. 1975:45

25

eller risk för arbetslöshet är för handen".

SAF och Skogs- och lantarbetsgivareföreningen avstyrker. Ätt utbilda låginkomsttagare som inte uppfyller de allmänna villkoren för arbelsmarknadsulbildning är enligl SAF ingen arbetsmarknadspolitisk uppgift. Svårlösta köproblem kan uppstå. Vidare kan del uppstå problem i vissa branscher där företag kan förlora en stor del av arbetslagarna.

AMS anmäler att flera länsarbetsnämnder är tveksamma lill förslagel. Styrelsen anser för sin del dock inte atl det är troligt ati några besvärande köproblem skall uppslå. Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund och några elevråd avstyrker förslaget därför all de anser all låglöneproblemet måste lösas på facklig väg.

Flertalet remissinstanser ansluter sig också till KAMUis resonemang beträffande rätten till arbelsmarknadsulbildning vid risk för arbetslöshet. AMS, YR-utredningen m.fl. understryker särskilt fördelarna med all kunna sätta in ålgärder på ett tidigt stadium, t. ex. för personer i yrken med stor risk för förslitning. 7"C0 m. fl. framhåller anpassningsgruppernas roll i sammanhanget. LO framhåller bl. a. all hög ålder i förening med vissa andra omständigheter som t. ex. alt en anställning är begränsad lill viss lid i individuella fall bör kunna anses innebära risk för arbetslöshet.

CSN, som också lillstyrker, ifrågasätter om förslagel innebär någon utvidgning jämfört med nuvarande förhållanden. SAF finner förslaget så vagt att del är svårl alt avgöra vad det kommer atl innebära. SAF förutsätter därför all utvecklingen fortlöpande undersöks. SAF anför vidare alt frågan måste bedömas i anslutning till SVUX' förslag lill siudiestöd.

Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund avslyrker förslagel. Hälsorisker i arbetet bör i stället mötas nied bättre arbetsmiljö, anför förbundet.

Även när del gäller ungdom under 20 år är de fiesta inslanser positiva till KAMU:s synpunkter och förslag.

Flera inslanser har som nämndes i föregående avsnitt redan i samband med diskussionen om arbetsmarknadsutbildningens mål understrukit KAMUis uttalande om del reguljära utbildningsväsendets ansvar för ungdomens yrkesutbildning. SÖ påpekar å andra sidan atl gymnasieskolan inle alldeles odelat kan åläggas etl ansvar för alt alla ungdomar får yrkesutbildning så länge den är frivillig. Däremot bör den erbjuda alla ungdomar möjlighet lill någon form av utbildning efter avslutad grundskola. Ungdomsskolan behöver göras mer fiexibel och del behövs mer uppsökande syo-verksamhet i anslutning lill den.

SÖ lillstyrker förslaget till ändrade grunder för undanlag från 20-årsgränsen. SÖ tillägger dock att ungdomar som har räll till KAS bör kunna få arbetsmarknadsutbildning vid i SÖ:s regi anordnade AMU-kurser även utanför AMU-center. SÖ påpekar i sammanhanget också alt gymnasieskolan i och för sig är bättre anpassad för ungdomens behov. Enligl SÖ bör behovet

Prop. 1975:45 26

av lämplig utbildningsmiljö vara avgörande för var utbildningen skall förläggas. SÖ anser vidare atl en plan lÖr riksyrkesskolornas avveckling snarast bör utarbetas. Avvecklingen bör ske i takl med att gymnasieskolan lar det fulla ansvaret för alt ge alla ungdomar möjlighet lill någon form av utbildning.

Beträffande riksyrkesskolorna framhåller AMS att dessa bör bibehållas så länge gymnasieskolan inle helt kan tillgodose vissa ungdomars utbildningsbehov. Arbelsmarknadsulbildningen måsle under vissa förhållanden utgöra etl komplement lill den reguljära ungdomsutbildningen.

Enligt konjunkturinstitutet kommer problemen med avgränsning av arbelsmarknadsulbildningen mot annan utbildning klarast lill uttryck just när del gäller ungdom under 20 år. Del finns en rad djupgående problem med ungdomens situation som KAMU inle närmare har belyst, irols all de måsle inverka på avvägningen mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig yrkesutbildning.

Länsstyrelsen i Norrhoiiens län tillstyrker KAMU:s förslag men påpekar all övergång lill arbetsmarknadsutbildning kan få negativa verkningar för gymnasieskolor med vikande elevunderlag. TCO-som också lillstyrker KAM U:s förslag - framhåller alt del reguljära studiestödet för ungdom bör förbättras. Den uppfattningen delas av bl. a. CSN och socialstyrelsen. CSN ifrågasätter om inte studiestödet borde garantera alla ungdomar möjlighet all gå igenom gymnasieskola.

RRV anser au nuvarande möjligheter lill undanlag från 20-årsgränsen i huvudsak är tillräckliga. Eventuella problem inom gymnasieskolan kan inle lösas av arbelsmarknadsulbildningen. Konsekvenserna av KAMU:s förslag kan i många fall te sig orimliga för gymnasieskolan som skolform. Förslagen innebär atl del inle längre blir möjligt all dra en klar gräns mellan arbetsmarknadsutbildning och ungdomsutbildning, vilkel dels är orättvist med hänsyn till bidragsniväerna och dels kan leda till att fier ungdomar avslår från gymnasieskoleuibildning. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att man bör överväga en sänkning av åldersgränsen lill  18 år.

4 Utbildningens innehåll och kursformer

1 detta avsnitt behandlas utbudet av utbildningar för arbetsmarknadsutbildningens behov. Del gäller dels de olika krav som ställs på utbildningarna och dels frågan i vilken form de skall anordnas. 1 sammanhanget behandlas också de olika former av slöd lill föreiagsulbildning som förekommer inom arbetsmarknads- och regionalpolitikens ram. Slutligen behandlas i delta avsnitt vissa särskilda frågor rörande utbildning av kvinnor, handikappade resp. invandrare.

Prop.1975:45 27

4.1 Nuvarande förhållanden

Enligl arbetsmarknadskungörelsen skall en arbelsmarknadsulbildning vara ägnad atl medföra stadigvarande arbete som inle kan komma lill stånd ulan utbildningen. 1 princip kan vilken utbildning som helst som uppfyller del kravel komma i fråga. Med stöd av kungörelsen (1945:445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa (ändrad senast 1971:818) kan skolöverstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsverket anordna omskolningskurser, fortbildningskurser och nybörjarkurser för arbetsmarknadsutbildningens behov. Dessa kurser kallas med ell gemensamt namn AMU-kurser och anordnas bl.a. vid ell 50-lal AMU-center.

Ett undanlag från regeln all alla slags ulbildningar kan komma i fråga som arbetsmarknadsutbildning gäller högre utbildningar. Regeringen har utfärdat bestämmelser som innebär atl utbildningsbidrag inte lar beviljas för studier som enligl sludiemedelskungörelsens( 1973:418) bilaga, avdelning B, kan finansieras med studiemedel. Del gäller huvudsakligen utbildningar på eftergymnasial nivå. Utbildningsbidrag försådana studier har dock ansetts kunna beviljas personer som fåll avslag på ansökan om studiemedel därför all de varit för gamla (dvs. de flesla som är över 45 år) eller till följd av handikapp inte kunnat prestera tillräckliga studieresultat. Vissa ensamslällda föräldrar och handikappade kan jämsides med studiemedel få bidrag lill bostadskostnad utöver 200 kr. i månaden resp. bidrag till särskilda hjälpmedel för utbildningen.

Svenskundervisning för invandrare meddelas som arbelsmarknadsulbildning i samband med yrkesutbildning. Regeringen har maximerat längden av denna svenskundervisning till två månader.

Stöd lill företag som utbildar anslällda ges i en rad olika sammanhang. Del gäller bl. a. utbildning i samband med regionalpolitiska insatser, utbildning av personer eller grupper med särskilda problem pä arbetsmarknaden och allmänt konjunkturslimulerande åtgärder.

Lokaliseringsutbildningen sker sedan år 1970 i två former (prop. 1970:75, SU 1970:103, rskr 1970:270), nämligen med s.k. schablonstöd resp. individuellt avpassat slöd. Schablonstöd utgår med högst fem kr. i limmen under sex månader. Stödet är avsett som ett allmänt inlroduklionsslöd, och del krävs inle all företaget anordnar regelrätt utbildning annat än i form av en kort information. Individuellt avpassat stöd ulgår med högre belopp under högst ell år under förutsättning all förelaget anordnar utbildning enligl plan som har fastställts av arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsgivare som anställer och utbildar handikappad eller person som fyllt 50 år kan fa bidrag med visst belopp per timme under viss tid, i regel högst sex månader. Vid s. k. provanställning av äldre person kan arbetsmarknadsverket enligl arbetsmarknadskungörelsen betala utbildningsbidrag lill den enskilde under högst tre månader. Verkstäder för skyddat arbete får i regel etl särskild statsbidrag för introduktionsutbildning av nyanställda.

Prop. 1975:45 28

Från hösten 1972 t. o. m. år 1974 utgick ell särskilt stöd på fem kr. i limmen till arbetsgivare som utöver normal rekrytering anställt kvinnor och ungdomar m.fl. (prop.  1972:125, FiU  1972:40, rskr 1972:331).

Försöksvis betalas f n. bidrag med fem kr. i limmen lill arbetsgivare som anställer och utbildar personer för yrken som iradiiionellt domineras av motsatt kön.

Regeringen har under innevarande budgelår med stöd av riksdagens bemyndigande (InU 1974:3, rskr 1974:68) medgell atl bidrag får utgå för utbildning av anslällda vid vissa företag med sysselsätlningssvårigheler Sådan utbildning har bedrivits inom bl. a. träindustrin. Ell liknande stöd förekom också under förslå halvåret 1974 i samband med de då akuta problemen på oljemarknaden.

4.2 Förslag till viss utbildning av anställda inom varvsindustrin

1 en promemoria som överlämnades den 10 juni 1974 har en särskilt tillsatt arbetsgrupp diskuterat vissa utbildningsfrågor inom varvsindustrin saml föreslagit alt en försöksverksamhet bör inledas med brislyrkesulbildning delvis förlagd lill varvsförelagen.

Arbetsgruppen konstaterar alt enligl de prognoser som gjorts rörande svensk varvsindustri beräknas antalet sysselsatta uppgå lill omkring 26 500 år 1977 jämfört med ca 24 000 år 1973. Härtill kommer ökade sysselsäti-ningslillfällen hos varvens underleverantörer. Del ökade behovet av arbetskraft kommer till stor del att avse kollektivanställd personal och då särskilt svetsare och plålslagare. Antalet vid varven anslällda svetsare och plålslagare uppgår lill ca 6 000 och slora svårigheter föreligger all rekrytera dessa yrkesgrupper. Antalet lediga platser inom farlygsbyggnadsverksamheten har under längfe tid legal på ca  1 500.

Utbildning av svetsare och plålslagare ges inom gymnasieskolan, arbetsmarknadsutbildningen och i skilda former i företagen.

Inom gymnasieskolan sker denna utbildning vid de tvååriga verkstadsmekaniska linjerna och vid specialkurser av varierande längd. Vid de Verkstadstekniska linjernas grenar för plåt- och svetsmekanik saml grovplål-slagare finns i varvsregionerna en utbildningskapacitet om ca 140 elever. Härtill kommer i dessa områden utrymme för utbildning av ca 700 elever vid specialkurser med en utbildningstid om fyra veckor lill ett år. Utöver dessa ulbildningsvägar finns inom gymnasieskolan ytterligare kurser och linjer där utbildning av svetsare och plålslagare äger rum. Dessa är i mindre uisträckning avpassade för arbete vid varv, men det kan inte uteslutas att personer som gått dessa ulbildningsvägar kan gå in i sådant arbete utan särskilt omfattande inlernutbildning.

Gymnasieskolans utbildningskap-acitet är geografiskt sett relalivi ojämnt fördelad. Proportionellt sett synes behovet av för varvsindustrin lämpligt utbildad personal bäst kunna tillgodoses på mindre orter.

Äv en särskild undersökning från  1973 utförd av Sveriges Verkstads-

Prop. 1975:45 29

förening, på uppdrag av Verkstadsindustrins yrkesnämnd, framgår alt gymnasieskolans utbildningskapacitet ifråga om plåt- och sveismekaniker läcker ca 24 % av det beräknade rekryledngsbehovel inom samtliga industribranscher. Täckningsgraden varierar starkt mellan länen. 1 Malmöhus och Kalmar län ligger den nära riksgenomsnillet medan Göteborg och Bohus län redovisar en täckningsgrad på endast 5 %.

Inom arbetsmarknadsutbildningen finns fem kurser för utbildning av svetsare och plålslagare: svelsmekanisk grundkurs (10 veckor), svetskurs (14 veckor), plål- och sveismekaniker (38 veckor), varvssvelsare (6 veckor) och påbyggnäckurs i rörsveisning (10 veckor). Med undantag av den svelsme-kaniska grundkursen och kursen för varvssvelsare är del fråga om påbyggnadskurser. Förutom utbildningen lill varvssvelsare, som f n. bedrivs endasl i Göteborg, fiiins de nämnda kurserna på alla större varvsorter, utom i Uddevalla.

Utbildningskapaciteten i några varvsregioner (Stockholm, Kalmar, Blekinge, Helsingborg och Göteborg) vid grundkurser och fortbildningskurser uppgick budgetåret 1973/74 lill ca I 000 resp. 1 500 platser. Härtill kommer ca 50 platser för grovplåtslagare vid riksyrkesskolor saml den utbildning som bedrivs i andra regioner än varvsregioner. Vid sidan av den särskilt varvsanpassade svelsutbildningen på sex veckor finns kursplaner för varvs-anpassad utbildning av rörmoniörer och plålslagare, båda på nio veckor. Dessa kursplaner utnyttjas inle f n.

Inom varven finns en utbildningskapacitet för svetsare och plålslagare om ca 2 300 elever per år. Utbildningstiderna varierar starkt. De kortaste är omkring tio veckor medan lärlingsutbildningen omfattar två ä tre år. Varvens utbildning skiljer sig från gymnasieskolans och arbetsmarknadsutbildningens genom all den i myckel slor ulslräckning bedrivs direki i produktionen.

Den lolala utbildningskapaciteten - grund- och påbyggnadsulbildning -av svetsare och plålslagare i de aktuella regionerna utgör således ca 5 600 personer per år. Härvid bör beaktas all del enligt varvens bedömning i allmänhet behövs ytterligare utbildningsinsatser i förelagen för de elever som kommer från gymnasieskolan och arbelsmarknadsulbildningen. Enligl varvsförelagen gick år 1972 endasl ell fåtal av de nyanställda eleverna från gymnasieskolan direki till produktion utan inlernutbildning. För de elever som anställdes efter en arbelsmarknadsulbildning ansågs ca 75 96 ha behov av ytterligare utbildning. Ell annat problem i samband med utbildningsverksamheten framgår av en särskild studie' som utförts på arbetsgruppens initiativ. Av denna framgår att vid de svenska slorvarven - Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB med Lindholmen, AB Gölaverken med Öresundsvarvet. Kockums Mekaniska Verkstad AB, AB Oskarshamns Varv och Uddeviillavarvel AB - fanns år 1975 ca 3 000 svetsare och 3 000 plålslagare

Christian Julvik: Vart tar varvsarbetarna vägen efler varvel?

Prop.1975:45 30

anslällda. Av dessa slutade ca 33 resp. 24 % under året. En myckel stor andel av dessa hade fortsall i ell arbete där de kunde dra nytta av den utbildning som givits vid varven.

Arbetsgruppen konsialerar all inom bl. a. varvsindustrin svarar förelagen internt för en kvanlilativi myckel slor del av yrkesutbildningen. Omfattningen av denna bestäms bl. a. av avgången och nyrekryteringen av personal. Enligt uppgifter från slorvarven anställdes totalt ca 9 470 svetsare och plålslagare under tre;årsperioden 1970-72. Av dessa uppges ca 7 170 ha erhållit eller påbörjat någon form av utbildning i samband med anställningen. Ca 46 % eller omkring 3 340 av dem som påbörjat eller genomgått sådan utbildning har lämnat sina varvsansiällningar. Enligt varvsföretagens egna beräkningar kommer varven under åren 1973-1975 att behöva utbilda i stort sett lika många svetsare och plålslagare som under de närmast föregående tre åren, dvs. ca 7 100 personer.

Inom arbetsmarknadsutbildningens ram finns en relativt stor utbildningskapacitet när det gäller svetsare och plålslagare. Inom varvsregionerna kan sålunda grund- eller påbyggnadsulbildning anordnas för inemot 2 500 personer per år. De läroplaner som gäller för dessa kurser är emellertid i första hand avpassade för den övriga verkstadsindustrins arbetsmarknad.

Svårigheterna atl inom arbetsmarknadsutbildningens ram meddela tillräckliga kunskaper av det slag som fordras för en varvsanställning beror bl. a. på de utrymmesmässiga och andra hinder som föreligger all genomföra de praktiska momenten i utbildningen i full skala. Detla gäller främsl bearbetning av grovplåt, sammansvetsning av slora sektioner och liknande arbetsmoment. Härtill kommerait den ulruslningsom behövs föratl genomföra dessa utbildningsmoment är myckel kostnadskrävande.

Enligl arbetsgruppens mening är det från både de arbetssökandes och sanihällets synpunkt önskvärt all arbeisniarknadsutbildningen ger de yrkeskunskaper som erfordras inom varvsindustrin i lika hög grad som inom verkstadsindustrin i övrigi. På grund av de nämnda praktiska problemen är det i dagsläget inte möjligt all upprätthålla en så hög ambilionsgrad.

Med utgångspunkt i svårigheterna all anpassa såväl arbetsmarknadsutbildningen som gymnasieskolans yrkesutbildning lill varvsindustrin förordar arbetsgruppen alt en försöksverksamhel inleds inom ramen för den nuvarande arbetsmarknadsutbildningen i syfte all stärka yrkesutbildningen inom branschen. Förslagen grundar sig bl. a. på den förutsättningen atl ansvars- och kostnadsfördelningen mellan staten och varven skall molsvara vad som i delta hänseende gäller för verkstadsindustrin i övrigi.

För alt nå del angivna syftet har arbetsgruppen funnit del angelägel all den utbildningskapacitet som finns inom varvsförelagen utnyttjas i större ulslräckning än f n. vid arbelsmarknadsulbildning.

En sammanhängande yrkesutbildning för varvssvetsare och monterings-plåislagare bör därför utformas. Denna bör i princip innefatta dels en gemensam grundutbildning för båda yrkesgrupperna, dels en specialiserad och

Prop. 1975:45 31

tillämpad vidareutbildning för resp. yrkesgrupp. Utbildningens längd skall molsvara vad som normall gäller för den arbelsmarknadsulbildning soni ges andra yrkesgrupper med motsvarande yrkeskrav ii-iom den övriga verkstadsindustrin, vilkel ofta betyder kurser upp lill 48 veckors längd. Den inledande utbildningen - som regel 6-8 veckor lång och innehållande bl. a. arbetslivsorientering under de fackliga organens medverkan - kan bedrivas vid AMU-center eller vid företagen, medan däremot den tillämpade utbildningen helt bör förläggas till förelagen. Arbetsgruppen har inle tagit ställning lill utbildningens utformning i detalj, men ell exempel på hur en läroplan skulle kunna vara utformad har utarbetats av Verkstadsindustrins yrkesnämnd.

Ulbildningskosinaderna för kurstiden bör bestridas av slalen genom bidrag lill förelaget enligl i principsamma normer som gäller för skolöverstyrelsens köp av ulbildningskapacilel från förelag. Under den inledande utbildningen förulsälter arbetsgruppen alt elevernas villkor är ensarlade oberoende av om utbildningen är förlagd lill AMU-center eller i förelag.

Under den lid då eleven uppbär lön från förelaget, vilken - i likhel med övriga anställningsvillkor - bör motsvara vad som gäller för annan personal under utbildning i förelaget, bör etl bidrag ulgå lill företaget motsvarande högst vad eleven skulle ha kunnat erhålla i utbildningsbidrag. Eftersom elevens arbetsinsats i den direkta produktionen ökar under utbildningen bör statsbidraget trappas ned i motsvarande grad. Denna avirappning bör bestämmas på grundval av erfarenheter rörande den direkta arbetsinsatsens storlek under en utbildningsperiod.

Liksom vid all annan arbetsmarknadsutbildning skall del ankomma på arbetsförmedlingen all anta elever till utbildning. Urvalet av elever bör ske i nära samråd mellan förmedlingen och förelaget på .säll som kan godtas av vederbörande arbelsiagarorganisalioner.

Verksamheten bör successivt utvärderas genom skolöverstyrelsens och arbeismarknadsverkels försorg i samverkan med vederbörande parter på arbetsmarknaden. Företagen skall åläggas den redovisning som krävs för en sådan utvärdering. Försöksverksamheten bör omfatta en viss period och dimensioneras så alt den bidrager lill en ökning av antalet svetsare och plålslagare. Försöksperioden bör inle vara längre än ire år och utbildningen bör Slå under konlinueriig tillsyn av yrkesombud saml representanter för kursstyrelserna och kursnän-inderna i länen.

R emissyttrandena

Flera remissinstanser, bl. a. LO, ansluter sig lill arbetsgruppens bedömning av behovet av särskilda utbildningsinsatser för att öka tillgången på svetsare och plålslagare.

Till arbetsgruppens förslag i dess helhet ställer sig bl. a. Svenska meiall-indiistriarbetareförbundei, statskontoret. SAF och Sveriges Verkstadsförening positiva. Svenska melallinduslriarbetareförbundet betonar karaktären av försöksverksamhet saml understryker all åldersgränsen för denna form av arbetsmarknadsutbildning bör sänkas från 20 lill 18 år. Vidare be-

Prop. 1975:45 32

tonar man, i likhet med statskontoret, viklen av all del med utgångspunkt i bl. a. försöksverksamheten görs en övergripande utredning för att bl. a. klarlägga ansvars- och kostnadsfördelningen mellan förelag och samhälle.

Vid frågan om ansvars- och kostnadsfördelningen mellan företagen och samhället uppehåller sig flera remissinstanser. Såväl AMS som KAMU framhåller au en övergripande utredning i denna fråga måste göras innan försöksverksamhet av den typ som arbetsgruppen föreslagit inleds. Likartade invändningar framförs av bl. a. LO och riksrevisionsverkel. Utredningen om skolan, staten och kommunerna framhåller all den i sitt arbete bl. a. har au överväga formerna för statsbidrag lill inbyggda ulbildningar och förordar atl inga förändringar nu genomförs som ytterligare komplicerar nuvarande kostnadsfördelningar mellan olika huvudmän och ulbildningsfor-mer.

Vad gäller utbildningens bedrivande framhåller LO och Svenska facklärarförbundet all en betydande del av utbildningen, t. ex. de allmänleoretiska och yrkesleoreliska avsnitten, grundläggande svelsutbildning m. m., ulan svårigheter bör kunna förläggas till skolöverstyrelsens AMU-center. Detla för all undvika en alltför snäv och specialinriklad utbildning.

4.3 KAIVIU:s överväganden och förslag

4.3.1  Ulhlldningarnas inriktning och uppbyggnad

KAMU ulgår från ell ofta citerat uttalande av 1960 års arbetsmarknads-utredning, enligl vilket arbetsmarknadsutbildningen skall vara ett medel atl hjälpa personer över den "tröskel" som bristande yrkesuibildning uigör. Detla uttalande har ibland uppfattats som ell ställningslagande mot utbildningar som syftar lill att lyfta vederbörande lill en högre utbildningsnivå. Även vissa forntuleringar i kommitténs direktiv kan uppfattas på detla säll. KAMU kan emellertid inte acceptera ell sådant synsätt. Del självklara förhållandet all korta ulbildningar måsle vara att föredra framför längre om de leder till likvärdiga lösningar av sysselsättningsfrågan kan inte utgöra skäl för att begränsa utbildningen till vissa nivåer allt efter vederbörandes tidigare yrken eller grundulbildningsnivå.

En rad särskilda krav måste ställas på de kurser som används för arbetsmarknadsutbildning. Utbildningen bör i allmänhet leda fram lill bestämda yrken snarare än hela yrkesområden och betydelsen av all utbildningstiden begränsas är ofta starkare än i andra utbildningsformer. Dellagarna har vidare normalt mera preciserade utbildningsmål. En uppbyggnad av kurserna med klossar som kan kombineras fritt är också särskilt lämplig inom arbetsmarknadsutbildningen, liksom indelningar av kurser i flera etapper med olika grad av specialisering. För all de arbetslösa skall kunna påbörja sin utbildning ulan onödigt dröjsmål bör kurserna i största möjliga ulslräckning anordnas med successiv intagning och ulan lerminsindelning. Kursutbudet måsle snabbi kunna förändras efter utvecklingen på arbetsmark-

Prop. 1975:45 33

nåden i olika yrken. Det måste därför normalt finnas en reservkapacilet ifråga om lokaler och utrustning, och kompetenta lärare måste kunna rekryteras med kort varsel. Det är angelägel all lärarna ges tillfälle lill fortbildning och till alt då och dä återvända lill en lids praktisk yrkesverksamhet. Det senare förulsälter samråd med näringslivet. Del är också önskvärt alt lärare kan engageras endasl lilllalligt utan all mista sina ordinarie arbeten.

Förberedande utbildning

En betydande andel av dellagarna i arbetsmarknadsutbildningen har ingen tidigare utbildning utöver sex- lill åttaårig folkskola. Del är en viktig fördelningspolitisk uppgift alt ge dessa grupper bättre valmöjligheter på arbetsmarknaden. Detla kan åstadkommas bl. a. genom all yrkesutbildningarna inom arbelsmarknadsulbildningen anpassas också lill kursdeltagare med begränsade förkunskaper och genom alt formella kompetenskrav för tillträde undviks. Andelen kursdeltagare med grundskolekompetens blir dock alll större. Praktiska skäl talar för all teoretiska kursmoment på grundskolenivå, i den mån sådana behövs, förläggs till särskilda block som skiljs från yrkesutbildningarna.

För närvarande ges samtliga kursdeltagare med enbart folkskola en ål-laveckorskurs i allmänna ämnen innan yrkesutbildningen påbörjas. De som skall genomgå vissa yrkesutbildningar ges 16 veckors preparandkurser. KAMU anser alt i de fall där så erfordras bör längre, och mera individuellt differentierade, förberedande ulbildningar kunna ges vid AMU-centren. Pre-parandkursernas längd skall alliså kunna anpassas lill behovet i det individuella fallet och variera mellan åtta veckor och ell år.

En viss samordning av den förberedande utbildningen hos olika kurs-anordnare bör eftersträvas. På sikl bör krävas av sådan utbildning inom arbelsmarknadsulbildningen att intagning kan ske när utbildningsbehovet aktualiseras. Vidare bör kurserna pågå kontinuerligt under året och bedrivas på daglid, och läroplanerna bör vara uppbyggda av moduler.

Den kommunala vuxenutbildningen borde med hänsyn till sin geografiska spridning kunna användas mer. Del förutsätter dock atl kursurvalet breddas och att de nämnda kraven uppfylls. Folkhögskolorna har i princip slora möjligheter alt anpassa undervisningen lill deltagarnas behov. F. n. brukar de dock inle begränsa den förberedande utbildningen lill vad som är relevant för den av deltagarna planerade yrkesutbildningen. Successiv intagning förekommer inle. Om utbildningsutbudet i framliden anpassas mer lill arbetsmarknadsutbildningens krav kommer utnyttjandet av dem atl underlättas.

3 Riksdagen 1975 1 samt. Nr 45

Prop. 1975:45 34

Yrkesutbildningen

Yrkesutbildningarna bör inom alla områden vara tillräckligt omfattande för att ge långsiktig trygghet och möjlighet lill personlig tillfredsställelse i arbetet. De bör ge sådana kunskaper som i förening med yrkeserfarenhet kan utgöra en grund för befordran och de bör också ge en lämplig grund för vidareutbildning inom resp. yrkesområde. Enligl KAMU:s mening bör huvuddelen av kursutbudet ha en likartad principiell ambitionsnivå i detta avseende, även om kursernas faktiska längd varierar från yrkesområde lill yrkesområde.

Vissa yrkesutbildningar inom arbetsmarknadsutbildningen är för närvarande myckel korta. Kommittén har i kapitel 5 berört de korta kurserna i hemvård, sjukvård och maskinskrivning m. m. där nästan alla deltagare är kvinnor. Dessa och andra korta kurser leder i allmänhet till stadigvarande arbete, men det gäller ofta en jämförelsevis lågt avlönad anställning med rutinmässiga arbetsuppgifter och obetydliga befordringsmöjligheler. De bör enligt KAMU ersättas av mera omfattande ulbildningar. Läroplanen inom dessa yrkesområden bör i fortsättningen la sikte på något bredare yrkesmål än för närvarande så all de utbildade blir mera rörliga och får större valmöjligheter på arbetsmarknaden. Hur detla i detalj skall ske måsle avgöras särskilt för varje yrke i samråd mellan arbetsmarknadåparterna och skolöverstyrelsen.

KAMU förordar all yrkesutbildningarnas läroplaner genomgående läggs upp så att återkommande utbildning blir möjlig. Den första etappen måste dock alllid vara så lång alt den ger en rejäl start i del nya yrket. De nya möjligheterna till ledighet för studier medför att anställda kan genomgå sådana påbyggnadskurser utan all riskera sin anställningstrygghet. Påbyggnadskurser kan ibland anordnas som bristyrkesutbildning. Dessutom bör inom kontorsområdet, där f n. endasl vissa kurser är bristyrkesutbildning, göras försök med all ge alla som gått igenom en grundkurs rätt att senare fortsätta utbildningen utan ny arbetslöshelsprövning.

Längre utbildningar

För närvarande gäller med vissa undanlag all utbildningsbidrag inte kan utgå för studier på högskolenivå. Studier på gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer är främsl avsedda som förberedelser för studier på högskolenivå, och för dem beviljas bidrag i allmänhet bara om särskilda skäl föreligger. KAMU förordar inle någon ändring av den allmänna resirik-tiviieten lill längre ulbildningar. När det gäller högskoleutbildningarna anser KAMU atl en särskild begränsning är nödvändig även i fortsättningen.

De flesta högskoleutbildningar är alltför långa och brett upplagda för att vara lämpliga som arbetsmarknadsutbildningar. Utbudet av kortare och direkt yrkesinriktade högskolekurser har emellertid ökat väsentligt under senare år.

Prop. 1975:45

35

För närvarande bedrivs arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå i huvudsak i vissa av SÖ särskilt anordnade kurser. Erfarenheterna visar enligt KAMU:s mening atl fördelar kan nås om kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen på högskolenivå kan styras genom ramplanering. Särskilda kurser kan köpas och vid behov anpassas efter arbetsmarknadsutbildningens speciella förutsättningar. Kommitién föreslår därför alt arbetsmarknadsutbildningen på eftergymnasial nivå även i forlsätlningen byggs ut genom köpta och särskilt anordnade kurser. Kommittén räknar med alt sådana kurser blir vanligare i framliden i takt med atl arbetskraftens sammansättning ändras.

Härutöver bör enligt kommitténs mening AMS göra upp en särskild lista, som förtecknar enstaka, kortare reguljära utbildningar inom högskolan, vilka kan anses uppfylla de allmänna krav som ställs på arbetsmarknadsutbildningarnas innehåll och uppläggning. Dessa utbildningar skall kunna komma ifråga för arbelsmarknadsulbildning. Listan bör revideras varje år i samband med ramplaneringen.

De nuvarande reglerna om vissa kompletterande bidrag lill handikappade och ensamslällda föräldrar som uppbär studiemedel bör enligl KAMU inle ändras så länge de nuvarande reglerna om studiemedel kvarstår. Kommittén anser dock alt stödbehovet för dessa grupper bör bedömas i samband med överväganden om del reguljära studiestödets sloriek.

Den som får avslag på en ansökan om studiemedel därför all han på grund av handikapp inle kunnat prestera tillräckliga studieresultat kan ibland få utbildningsbidrag för de rorlsalla studierna. KAMU förordar all sludie-medelsnämnderna skall undvika all la särskild hänsyn lill handikapp när en sökandes studieresultat bedöms, varigenom dennes utsikter all fa utbildningsbidrag i praktiken skulle öka.

4.3.2 Kursanordnare

KAMU diskuterar här avvägnings- och samordningsfrågor mellan å ena sidan skolöverstyrelsens kurser och å andra sidan utbildning i del reguljära utbildningsväsendet, i förelag och s. k. övriga kurser.

1 kommitténs direktiv har anförts all arbetsmarknadsutbildningen också i fortsättningen bör utnyttja vakanser inom del reguljära skolväsendel. Kommittén pekar på atl del inle alllid är ledig utbildningskapacitet som las i anspråk, tvärtom konkurrerar ofta vuxna som fått utbildningsbidrag om utbildningsplatser inom det reguljära utbildningsväsendet med ordinade elever. 1 den mån ledig kapacitet finns inom gymnasieskolan leder den också ofta lill yrken som inle är så attraktiva på arbetsmarknaden. Slutligen är ofla utbildningslinjerna inom det reguljära utbildningsväsendet också mindre lämpliga, eftersom de har en bredare uppläggning och därmed längre

Prop. 1975:45 36

studietid och inte den smidighet som gör att utbildning kan anpassas till behovet i det enskilda fallet. Sammanlaget anser kommitién atl det långtifrån alllid är samhällsekonomiskt motiverat all utnyttja ledig utbildningskapacitet inom det reguljära utbildningsväsendet, även om sådan finns.

Kommitién understryker behovet av all samordna vuxenutbildningen. Likartade "moduler" bör kunna ges av i. ex. kommunal vuxenutbildning, folkhögskola och AMU-center. Del skulle göra del möjligt all kombinera utbildning som ges av olika kursanordnare. Behoven av all samordna utbildningsverksamheten finns inte minst när del gäller den förberedande utbildningen. Här skulle framför alll den kommunala vuxenutbildningen, men också folkhögskolorna, kunna spfila en större roll om man gjorde en bättre anpassning lill de krav som arbelsmarknadsulbildningen måste ställa.

De av skolöverstyrelsen särskilt anordnade kurserna motsvarar i flertalet fall bättre de krav som bör ställas på arbetsmarknadsutbildningen än del reguljära uibildningsväsendei, i första hand ungdomsutbildningen. Fördelarna med atl kunna hänvisa personer som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning lill del reguljära utbildningsväsendet är främst atl den enskildes valmöjligheter ökar. Vissa vuxenulbildningsformer, t. ex. folkhögskolorna, har också uppenbara fördelar all erbjuda när det gäller att tillgodose speciella utbildningsbehov.

Kommittén anser det vara sannolikt all del finns etl samband mellan utökningarna av andelen kursdeltagare i föreiagsulbildning och den stagnation som skett på SÖ-sidan. Arbelsmarknadsulbildningen bör därför enligt utredningen inle förläggas till förelagen i nämnvärt större ulslräckning än som sker för närvarande. Företagsuibildningen leder visserligen ofta lill värdefull kontakt med arbetslivet och anställning i det utbildande företaget. Del förefaller dock troligt all många arbetslösa pä litet längre sikt skulle ha större nytta av all genomgå en grundläggande yrkesutbildning vid AMU-center.

A rbctsmarknadsulbildning i företag

KAMU har gjort en genomgång av de olika stödformerna för förelags-utbildning och lämnar följande förslag. KAMU föreslår all schablon-stödet inom lokaliseringsutbildningen för allmän inträning inle betraktas som elt ulbildningsslöd ulan som ell renodlat introduktions- eller inkörningsstöd för nyeiablerad eller utökad verksamhet. Som konsekvens av detla och för att anpassa bestämmelserna lill de kortare utbildningslider som gäller för vissa branscher föreslår kommittén all del individuella stödet i fortsättningen skall kunna ulgå även för utbildning under kortare lid än sex månader. 1 fråga om möjligheterna all ge ekonomiskt slöd lill företag som utbildar äldre och handikappade föreslår KAMU ingen förändring. Även i framtiden kan del av konjunklurpoliliska eller andra skäl bli angeläget

Prop. 1975:45

37

all stödja intern föreiagsulbildning för all undvika permittcrtngar eller stimulera förelag att inför en konjunkturuppgång tidigarelägga nyrekrytering och utbildning. Enligl KAMy:s uppfattning bör regeringen få möjligheter att införa sådant ulbildningsslöd.

All arbetsmarknadsutbildning inom företagen skall ske under medverkan av arbetsmarknadsparierna. Dessa skall bl. a. uttala sig om behovet av utbildning samt om löne- och andra anställningsvillkor i förelagen. De skall vidare ha medbestämmanderätt i fråga om läroplan och medverka i ar-belslivsorienleringen inom lokaliseringsutbildningen och delta i tillsynen av utbildningen. KAMU föreslår inte några ändringar i nuvarande ordning för bidrag lill arbetsmarknadsutbildning i företag. Bidraget skall kunna ulgå lill företaget med viss summa per timme. Mellan företaget och den som genomgår utbildning skall gälla etl sedvanligt anställningsförhållande med lön och övriga villkor enligl avtal med undanlag för den praktik som ingår i de s. k. ALU-kurserna. KAMU föreslår - med hänsyn bl. a. till pris- och kostnadsutvecklingen - alt gränsen för arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt när det gäller ersättningar bör höjas från nuvarande 10 till 15 kr. per utbildningstimme. Bidrag över 15 kr. per utbildningslimme liksom bidrag till lokaliseringsutbildning utanför stödområdet bör liksom hittills slutgiltigt avgöras av regeringen.

Vid utbildning i förelag av äldre och handikappade bör liksom nu länsarbetsnämnderna bemyndigas all fastställa bidraget till arbetsgivaren från fall lill fall efler överenskommelse med förelagen. Åldersgränsen beträffande de äldre bör sänkas från 50 lill 45 år. Även vid provanställning bör bidraget ulgå lill arbetsgivaren och inte som f. n. lill den anställde. Provanställning bör emellertid inle längre räknas som utbildning.

Vid arbetsmarknadsutbildning i förelag motiverad av konjunkturutvecklingen eller andra likartade förhållanden bör del ankomma på Kungl. Maj:l att under hänsynstagande till gällande förulsätlningar och utbildningens syfte fastställa bidragsnivån.

A vgrän.sningen mot förelagsintern utbildning

KAMU konstaterar alt företagen i första hand har ansvar för den mera företagsinriklade specialiseringen av yrkesutbildningen, inskolningen och fortbildningen, men också för vidareutbildning av de anslällda. Kommittén finner det naturiigt all arbetsgivarna - offentliga och privata - har ett stort ansvar för utbildning av de anställda och all kostnaderna för in-ternulbildningen bör bäras av arbetsgivarna och inte av samhället/staten. Utvecklingen inom näringslivel gör del emellertid alll svårare all göra en klar uppdelning av ansvarsområdena inom yrkesutbildningen. Företagsenheterna blir alll större och stora delar av den strukturella förändringen av produktionen, t. ex. förändrade tekniska förutsättningar, sker i dag inom

Prop. 1975:45 38

de stora företagen. Den nya lagstiftningen om trygghet i anställningen, trygghetsavtal liksom anpassningsgruppernas verksamhet förutsätter också en omfattande utbildningsverksamhet inom förelagen om de uppställda målen skall nås.

Inlernutbildningen i företagen har för närvarande ell begränsat syfte och olika undersökningar visar alt omfattningen av företagens interna utbildning varierar i myckel stor utsträckning mellan olika branscher och inom branscherna mellan olika företag. Utbildningsinsatserna som görs i företagen fördelas också myckel olika på olika kategorier av anslällda. Ofta får de anställda med den bästa utbildningsbakgrunden proportionellt sett betydligt större andel av den förelagsinlerna utbildningen än de med sämre grundutbildning.

Förelagens inlernutbildning har allmänt slor betydelse för behovet av arbelsmarknadsulbildning. En stor volym inlernutbildning inom företagen som elt led i en långsiktig personalplanering och personalutveckling skulle öka individernas förutsättningar för att klara omställningar och begränsa behovet av arbelsmarknadsulbildning för den personal som nyrekryteras. Samhället har således ell intresse av insyn i den företagsinterna utbildningens omfattning och inriktning.

De anställda i företagen och deras fackliga organisationer har naluriigtvis också ell direkt intresse av den förelagsinterna utbildningens omfattning och inriktning och av hur utbildningen i företagen bedrivs. Brister i den företagsinterna utbildningen kan drabba de anslällda myckel hårt. 1 en utbyggd personalpolitik, som bl. a. syftar lill utvecklingsmöjligheter för den enskilde och trygghet i anställningen måste företagens inlernutbildning spela en avgörande roll. Vad här sagts gäller givelvis även de offentliga arbetsgivarna.

För all få en bättre grund för samverkan och ansvarsfördelning mellan företag och samhälle och för ell vidgat inflytande från de anställdas sida krävs enligl kommitténs mening en närmare kartläggning av omfattningen och inriktningen av företagens inlernutbildning (inklusive de statliga och kommunala sektorerna). KAMU rekommenderar därför att hithörande frågor snarast görs lill föremål för särskild utredning.

Beträffande del tidigare refererade förslaget till bristyrkesutbildning i varvsföretag anför KAMU, att det är nödvändigt atl utbildningar lill vissa varvsyrken delvis sker i realistisk miljö, dvs. direki på varven. Frågan om finansieringen har emellertid stor principiell betydelse, eftersom den kan komma att beröra ett flertal branscher KAMU ser frågan som en del i elt större sammanhang, som gäller samverkan och ansvarsfördelningen mellan förelag och samhälle. Kommitién har föreslagit all delta skall utredas särskilt. Med hänsyn härtill anser sig kommitién inte kunna förorda atl del nu genomförs stödåtgärder i en speciell bransch.

Prop. 1975:45 39

4.3.3 Arbelsmarknadsulbildning för några grupper med speciella problem på arbetsmarknaden

Kvinnorna

KAMU framhåller alt ökningen av antalet kvinnor i arbetskraften kan beräknas fortsätta under reslen av 1970-lalel. Den kommerait kräva fortsatta stora insatser inte minst på utbildningsområdet.

Ätt åstadkomma jämställdhet mellan könen är en av de viktigaste samhällsuppgifterna under de närmaste decennierna. Förhållandena på arbetsmarknaden är i delta avseende centrala. Skall jämställdhet mellan könen kunna skapas i samhället blir därför åtgärder på arbetsmarknaden av grundläggande betydelse. Å andra sidan kan inle jämställdhet på arbetsmarknaden uppnås ulan all del sker väsentliga förändringar i samhällslivet i övrigi. Även om arbelsmarknadsulbildningen således bara är en liten del av de insatser som måste göras för all åsladkomma jämställdhet mellan könen, konstaterar kommitién all arbetsmarknadsutbildningens möjligheter all förbättra kvinnornas situation på arbetsmarknaden är slor.

Studie- och yrkesvalet inom arbelsmarknadsulbildningen följer i slor ulslräckning del traditionella könsrollsmönslrel även om förhållandena är något bättre än i ungdomsutbildningen. KAMU föreslår vissa åtgärder för atl göra yrkesvalet mindre könsrollsbundet. De kursdeltagare som genomgår ALU-kurser föreslås ägna minst en vecka av praktiktiden åt elt yrke som inte domineras av det egna könet. KAMU diskuterar också möjligheterna all införa någon typ av könskvoiering inom arbelsmarknadsulbildningen, men kommer till slutsatsen att fördelarna med en sådan ordning är mycket små, om ens några. KAMU föreslår därför ingen sådan kvotering. Ell alternativ lill kvotering är att genom särskilt ekonomiskt stöd uppmuntra sådana utbildnings- och yrkesval som avviker från det vanliga könsrollsmönstret. Ekonomisk stimulans har hittills enbart prövats som ell medel all förändra arbetsgivarnas beteende. KAMU föreslår nu all en försöksverksamhel också genomförs med all ge ytteriigare utbildningsbidrag lill kvinnor och män som utbildar sig inom icke traditionella yrkesområden, t. ex. kvinnor som deltar i brisiyrkesulbildningar inom del verksladsme-kaniska området och inom plål- och svetsområdel. Bidraget skall ha formen av etl extra stimulansbidrag på 20 kr. per dag.

Kommittén understryker kraftigt att kvinnorna inte enbart bör uppmuntras till all söka lill icke traditionellt kvinnliga yrkesområden. De bör också stimuleras att skaffa sig en grundlig yrkesutbildning inom dessa områden.

Kursernas geografiska spridning har särskilt stor betydelse för många kvinnor. Detta kan vara ell skäl för all föriägga ulbildningar lill del reguljära utbildningsväsendet.

Även om ökade insatser görs för att utbilda kvinnorna till andra yrkesområden  än de traditionellt kvinnliga, kommer ändå de flesta atl under

Prop. 1975:45 40

överskådlig tid vara kvar där. Del är därför viktigt all de vanligaste utbildningarna inom dessa områden läggs upp på ell lämpligt säll. Utbildningarna inom dessa områden bör mera systematiskt planeras så atl en fixering av rådana könsrollsmönster undviks. Avståndet mellan olika karriärer inom samma yrkesområden bör om möjligt överbryggas genom vidareutbildningskurser så att återvändsgränder elimineras. Utbildningen får självfallet inle inom något område bidra till alt motverka en utjämning av könsskillnaderna på arbetsmarknaden t. ex. genom atl utbilda kvinnor för anställningar med enbart rulinbelonade arbetsuppgifter och små befordringsmöjligheler.

ALU-kurserna fyller ell viktigt informationsbehov jämsides med arbetsförmedlingen och yrkesvägledningen. Praklikljänslgöringen vid dessa kurser, som vanligen omfatiar 2-3 arbetsplatser, bör omfatta minst en arbetsplats som inte domineras av personer av samma kön som eleven.

KAMU lar också upp den hittillsvarande praxis enligl vilken utbildningsbehovet bedöms något generösare för ensamstående mödrar än för övriga sökande. En självklar utgångspunkt måste enligt kommittén vara att alla oavsett familjesituationen bör uppmuntras all eftersträva bästa möjliga utbyte av arbetet i olika avseenden. Om könsrollsmönslren på arbetsmarknaden skall kunna brytas måsle självfallet även gifta kvinnor kunna utbildas lill kvalificerade yrken som ger god lön. De speciella hänsyn som kan behöva las till ensamstående föräldrar gäller därför i första hand krav pä lämpliga arbetstider m. m.

De handikappade

Arbetsmarknadsutbildningen har sedan starten haft som en av sina viktigaste uppgifter atl ge utbildning åt handikappade och svårplacerade på arbetsmarknaden. 1973 utgjorde de handikappade ca en fjärdedel av samtliga som påbörjade utbildning, eller ca 26 (XX) personer. Äv dessa hade 15 000 fysiska handikapp och drygt 11 000 psykiska och sociala handikapp. Antalet med fysiska handikapp har minskat något medan antalet med psykiska och sociala handikapp har ökat under senare år. Huvuddelen av de handikappade genomgår vanliga yrkesutbildningar. För en mindre del, huvudsakligen vissa psykiskt utvecklingsstörda, syn- och hörselskadade saml rörelsehindrade, anordnas särskilda anpassningskurser.

Det framgår klart av de utbildningsresultat som redovisas för kursdeltagare med olika typer av handikapp, att vissa grupper har stora problem. Del gäller framför alll dem med sociala handikapp. Kommittén framhåller att utbildningsresultaten måste bedömas utifrån de olika gruppernas förutsättningar och i relation till de resultal som kan uppnås med andra samhällsinsatser. Resultaten kan då ofta betraktas som mycket bra.

Utbildningen av personer med olika typer av arbelshandikapp kommer

Prop. 1975:45 41

även i framliden all vara en huvuduppgift för arbetsmarknadsutbildningen. Utbildningsinsatser är ofla en förutsättning för all dessa grupper skall kunna placeras i meningsfull sysselsättning. Utbildningen kan ocksä i många fall kompensera ett handikapp och bör enligt kommitténs uppfattning också användas med detta syfte.

I mars 1974 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild utredning om viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhel (YR-ulredningen). Den har bl. a. till uppgift att se över samordningen av den verksamhet med anpassningskurser som bedrivs vid AMU-center och den arbetsprövning och arbelsträning som bedrivs av landstingen. Utredningen har fått till uppgift att ta upp hela frågan om gränsdragningar mellan arbetsmarknadsutbildningen och olika vårdformer. Det betyder att KAMU för sin del får lov att lämna dessa viktiga frågor till den sittande utredningen. KAMU vill dock understryka behovet av samordning av samhällets olika ålgärder på delta område.

Del är emellertid i praktiken inte möjligt att uppställa några absoluta gränser för var den ena typen av rehabiliteringsverksamhel slutar och den andra lar vid. Arbetsmarknadsutbildningen måste ha resurser föratl fullfölja den sociala och medicinska rehabiliteringen under yrkesutbildningen - läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, personal med kurativa uppgifter etc. Kommittén anser ocksä att det är viktigt alt all personal som är verksam inom arbetsmarknadsutbildningen ges grundlig utbildning om de handikappades situation och vilka krav det ställer pä utbildningen. Lärarna är i detla avseende en nyckelgrupp.

AMS, Kriminalvårdsstyrelsen och SÖ har under är 1973 lagt fram elt förslag om överförande av yrkesutbildningen vid kriminalvärdsanstalter lill arbetsmarknadsutbildningen. Det bör genomföras i sina huvuddrag ulan vidare dröjsmål.

Invandrarna

Invandrarna i Sverige har i princip samma möjligheter som svenska medborgare att delta i arbelsmarknadsulbildning om de har rätt all vistas och arbeta i Sverige. Många invandrare måste påbörja sin arbetsmarknadsutbildning med en kurs i svenska för alt kunna fortsätta i yrkesutbildning. Kursen får omfatta högst två månader och beviljas personer som skall genomgå planerad arbetsmarknadsutbildning och där språkundervisning bedöms vara ett nödvändigt led i utbildningen.

Invandrarnas problem inom arbelsmarknadsulbildningen är i huvudsak beroende på deras bristande kunskaper i svenska. Delta är troligen förklaringen till deras höga avbroltsfrekvenser och till atl en förhållandevis liten del får anställning i utbildningsyrket. Den nya lagstiftningen om obligatorisk

Prop. 1975:45 42

utbildning av invandrare i svenska kommer förmodligen på längre sikl atl förändra situationen.

Den obligatoriska utbildningen kommer emellertid i mänga fall inte atl ge tillräckliga kunskaper för fortsatt yrkesutbildning. En minskad andel invandrare över huvud tagel kan minska problemen kvantitativt. Brultoin-vandringen är emellertid fortfarande betydande och beslår i slor utsträckning av s. k. ansluiningsfall - ofta kvinnor - som först efler en lid söker, sig ut pä arbetsmarknaden. Anspråken på utbildning i svenska inom arbetsmarknadsutbildningen kommer därför att bli betydande också i framliden.

Del finns i princip två möjligheter alt förbättra yrkesutbildningen för invandrarna. Den ena är atl i större uisträckning ge yrkesutbildning på invandrarnas modersmål. Sådana försök pågår ocksä när del gäller finska invandrare. KAMU förordar all försöken vidgas till alt omfatta flera invan-drarspråk. Del andra alternativet för alt förbättra invandrarnas möjligheter till yrkesutbildning är all öka utbildningen i svenska. De nuvarande kurserna inom arbetsmarknadsutbildningen på högst två månader är enligl samstämmiga rapporter och undersökningar otillfredsställande. Kommittén föreslår därför alt den övre gränsen pä två månader skall las bort och utbildningstiden i stället individualiseras med hänsyn till de krav på svenskkunskaper som StäUs i yrkesutbildningen. Det nuvarande systemet innebär alltför ofla att invandrarna med helt otillräckliga kunskaper i svenska påbörjar yrkesutbildningar, vilket är ell klart slöseri med utbildningsresurser.

KAMU avvisar möjligheterna atl ge generellt medgivande för svenskutbildning till invandrare som har tillfredsställande yrkesutbildning men där hindret för att erhålla anställning bedöms beslå huvudsakligen i atl arbetsgivaren inle vill la på sig kostnaderna för utbildningen i enlighet med den nya lagstiftningen. Etl sådant generellt medgivande skulle enligt KAMU:s mening helt underminera lagstiftningen på området. Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid då särskilda skäl föreligger länsarbetsnämnderna ges möjlighet att lämna dispens för sådan utbildning i svenska.

Bland invandrarna finns en grupp analfabeter. All utbilda dem är en viktig utbildningspolitisk uppgift, som i princip åligger kommunerna. Genom all ge kommunerna ansvaret kan man nå önskvärd geografisk spridning. A andra sidan finns vissa skäl för att koncentrera utbildningen av analfabeter till AMU-center, som invandrarulredningen har föreslagit. Det vikliga är att utbildningen kommer till stånd.

4.4 Reservation

Mol KAMU:s ställningstagande i fråga om del tidigare under punkten 4.2. refererade förslagel om utbildning av anställda vid varven har ledamoten Matts Bergom Larsson reserverat sig. Experten Margareta Dahlgren har instämt i reservationen.

Prop. 1975:45

43

Larsson vill till skillnad från KAMU:s majoritet tillstyrka arbetsgruppens förslag lill varvsuibildning. Han menar alt majoritetens ståndpunkt beror på en missuppfattning av förslagets innebörd och räckvidd. Del är inle fråga om en företagsspeciell utbildning utan om en grundläggande yrkesutbildning fören hel bransch. Den kan av praktiska skäl inle genomföras på elt AMU-center ulan måsle helt eller delvis föriäggas till förelag. Förslaget innebär inte någon ny princip för ansvars- och kostnadsfördelningen mellan stat och förelag. Tvärtom får varven enligt förslagel samma läge som verkstadsindustrin i övrigt eller som andra yrken inom arbetsmarknadsutbildningen.

Även inom andra branscher där det inle är möjligt atl skapa en realistisk miljö för utbildningen i ett utbildningscenter, exempelvis stålverks- och processyrken, bör företagens utbildningskapacitet kunna utnyttjas på samma villkor som arbetsgruppen föreslagit. Pä vissa linjer i gymnasieskolan förekommer s. k. inbyggd utbildning i förelag.

4.5 Remissyttranden

När det gäller pri ne i per na för valet av utbildningsmål i enskilda fall har de flesta remissinstanser inte gjort någon invändning mol KAMU:s överväganden.

AMS instämmer med kommitténs uttalanden och framhåller all frågan om utbildning för en sökande inle skall avgöras med hänsyn lill vilken utbildningsnivå vederbörande befinner sig på.

LO och länsstyrelsen i Stockholms län understryker betydelsen av all det läggs upp förhållandevis kvalificerade ulbildningar inom arbetsmarknadsutbildningen. Det gäller enligl LO särskilt för de grupper som har dålig skolunderbyggnad, om de fördelningspolitiska målen skall nås.

7"C0 framhåller alt reglerna måsle vara flexibla. Det går inte all i elt fast regelsystem fånga alla faktorer som bör vara vägledande i del enskilda fallet. Prövningen bör enligt TCO göras av en lokal och parlsförankrad lek-mannanämnd. SAF anför atl del bör finnas rådgivning m. m. så att man kan avråda en individ från all börja en för honom helt olämplig utbildning.

SFS understryker viklen av all utbildningarna är yrkesinriktade. Grundskoleutbildning bör dock alla kunna fä som inle har sådan. Även den provisoriska styrelsen för Sveriges AMU-elevers riksförbund, SOSVUX och några elevråd anser atl alla som inle har grundskolekompelens skall ha rätt all fä det genom arbetsmarknadsutbildningen.

Vad KAMU anför om allmänna krav som bör ställas på kurserna lämnas också utan erinran av de flesta instanser. Folkhögskoleutredningen påpekar emellertid atl kravel på successiv intagning lorde sakna relevans för vissa grupper, t. ex. för de 5 000 lågavlönade. Folkhögskoleulredningen framhåller i stället all dellagarna vid gemensam intagning

Prop. 1975:45 44

inkommer i en värdefull gruppgemenskap.

Provisoriska styrelsen för Sveriges AMU-elevers riksförbund och några elevråd anser atl undervisningen i större ulslräckning än f. n. bör vara lärariedd. Man är således i viss mån kritisk mol de självinslruerande läromedlen. Flera elevråd framhåller också all det behövs mer undervisning i studieteknik.

SÖ meddelar att frågan om arbetsmarknadsutbildningens lärares rekrytering och anställningsförhållanden f. n. behandlas inom ämbetsverket. 1 praktiken måste lärarrekryieringen styras av ramplanerna, men dessa ger inte något tillförliiligt underiag för bedömning av lärarbehovel. Del föreligger vissa förslag lill åtgärder för alt lärare skall kunna vara kvar i tjänst även om undervisningsunderiaget viker SÖ finner del mindre troligt all industrin eller presumtiva lärare är intresserade av sädana tillfälliga engagemang vid arbetsmarknadsutbildningen som KAMU föreslagit.

Statens pcrsonalnämnd anför alt lärarnas anställningstrygghet måste garanteras. Detta kan enligl nämnden ske på tvä sätt: antingen anställs läraren permanent och får andra uppgifter när undervisningsbehovet är litet, eller också stadgar man generellt om rätt lill tjänstledighet från annat yrke under viss tid för tjänstgöring som lärare i arbelsmarknadsulbildningen.

7"C0 instämmer i KÄMU:s förordande av ökade möjligheter lill fortbildning och yrkespraktik för lärarna. SAF anser all lärarna bör kunna praktisera i företag, vilket underiäilas om arbetsmarknadsutbildningen även i övrigi samarbetar med företagen och deras egen utbildningsverksamhet. Enligl avtalsverket synes KäMU:s förslag inle behöva föranleda ändringar i gällande avtal för anslällda i eller i anslutning till arbetsmarknadsutbildningen.

Beträffande valet av kursanordnare har ingen remissinstans någon invändning mol KäMU:s åsikt alt i princip alla slags kurser bör kunna komma i fråga. De flesta instämmer också i all de särskilda AMU-kurserna bör föredras i valsituationer. Mol den senare åsikten är folkhögskoleulredningen kritisk och frågar sig när en valsituation kan sägas föreligga. Folkhögskoleutredningen erinrar liksom också kommunförbundet och TCO om del angelägna i atl tillvarata ledig kapacitet i det reguljära utbildningsväsendet. Socialstyrelsen är tveksam inför etablerande av elt permanent utbildningssystem vid sidan av del reguljära för mera långsiktiga behov, t. ex. för kvinnor, handikappade och invandrare. Även SAF och SFS varnar för uppbyggnad av mer eller mindre parallella utbildningssystem.

FÖVUX anser all facklig utbildning, studieförbund och folkhögskolor bör utnyttjas mer Där finns mångårig erfarenhet av utbildning för personer med kort gnjndulbildning, bristande studievana m. m.

Förberedande utbildning. Endasl några få instanser, främsl SAF och folkhögskoleutredningen, avstyrker förslaget till uppbyggnad av pre-parandkurserna vid AMU-center med moduler som kan kombineras in-

Prop. 1975:45

45

dividuelll under upp till ell års studielid. SAF anser del i och för sig riktigt all studietiden bör avgöras individuellt, men normall bör del räcka med upp till 16 veckor. Den allmänt nivähöjande utbildningen bör enligt SAF inle genomföras som arbetsmarknadsutbildning, frånsett preparand kurserna. Folkhögskoleutredningen anser ä andra sidan all KäMU:s förslag till denna del innebär en olämplig komprimering av den grundläggande utbildningen i arbetsmarknadsutbildningen. SFS, provisoriska styrelsen för Sveriges AMU-elevers riksförbund, Sosvux och vissa elevråd anser som tidigare nämnts att alla som saknar grundskolekompetens bör kunna fä det som arbelsmarknadsulbildning. Några andra c/fvra/är emellertid positiva lill KAMU:s förslag rörande preparandkurserna.

Vad KAMU anfört om behovet av ökad samordning av den förberedande utbildningen hos olika kursanordnare möter instämmande hos många instanser, bl. a. LO. Något mera skiftande är instansernas bedömningar av de olika kurstypernas lämplighet för arbelsmarknadsulbildningen. Folkhögskoleutredningen, FÖVUX, landstingsförbundet och TCO tar sålunda helt eller delvis avstånd från KäMU:s invändningar mot atl använda folkhögskolan i ökad uisträckning. Landstingsförbundet, LO och FÖVUX framhåller studieförbundens lämplighet, medan bl. a. SACO understryker atl den kommunala vuxenutbildningen i många fall är lämplig. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att samordning med den kommunala vuxenutbildningen kan ge bättre lokal förankring. Kommunförbundet anför atl de som beviljas arbetsmarknadsutbildning kunde få en del av den närmare sin hemort om samordningen fungerade. Kommunförbundet anser all staten bör betala kommunernas kostnader för all anordna utbildning till personer som får utbildningsbidrag.

När del gäller yrkesutbildningarna instämmer bl. a./4MS, A-ow-muriförbundet. Lantbrukarnas riksförbund, länsstyrelsen i Norrbottens län. SFS och 7"C0 i KAMU:s uttalanden om atl de måste vara sä omfattande all de ger långsiktig trygghet och möjlighet lill framlida befordran. AMS framhåller att frågan om hur långa olika ulbildningar skall vara blir en bedömning som görs i samråd med resp. yrkesnämnder med utgångspunkt i yrkes-beslämda mål. LRF anför all del inom lantbruket behövs korta kurser med hänsyn till säsongarbelslösheten. Detta hindrar dock inle atl kraven pä kursernas längd och innehåll ökar med liden.

De flesla inslanser delar också KAMU:s uppfattning all utbildningen inle bör utformas efter en viss arbetsgivares behov. Statens personalnämnd anser emellertid all ulbildningar ulan hinder av detta bör kunna inriktas pä statsförvaltningens behov.

SHIO saml Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser all läroplanerna bör anpassas mer lill produktionsförhållandena i de mindre och medelstora företagen.

SAF anser alt utbildningen bör vara klart yrkesinriktad och baserad på

Prop.1975:45 46

reella yrkeskrav, så all den utbildade utan tidsspillan kan få anställning. Även den enskilde strävar sannolikt efter all få arbete på den aktuella arbetsmarknaden och inle utbildning för en okänd framtida arbetsmarknad.

SAF är emellertid positiv lill förslaget all kurserna byggs upp så atl de kan ingå i en återkommande utbildning. SAF understryker all de olika utbildningselapperna inle behöver föriäggas lill en och samma kursanordnare. Föreningen anser att den återkommande utbildningen bör bestå av korta kurser, medan KAMU har framhållit all åtminstone den första utbildningsetappen alllid måsle vara så omfattande all den ger en rejäl start i yrket. Kommunförbundet delar KAMU:s uppfattning i del avseendet.

KAMU har vidare föreslagit alt arbelslöshelsprövningen försöksvis slopas vid päbyggnadsutbildningar i kontorsområdel. TCO anser del klariagi atl så mycket finns all vinna med återkommande utbildning att en försöksverksamhel knappast erfordras. Den första arbetslöshetsprövningen bör enligl TCO gälla även för följande ulbildningselapper. Rätt till påbyggnadsulbildning bör således införas i takt med all utbildningsgångar fastställs. KäMU:s farhågor för rätlvisediskussioner i detta sammanhang anser TCO överdrivna. SAF avstyrker däremot utbildningsbidrag vid den kompletterande utbildningen, om inte vederbörande blir arbetslös på nytt.

LO anför alt kuräerna i en återkommande utbildning måsle läggas upp så alt även de som inte har gått igenom första etappen men i övrigt har samma bakgrund och behov av påbyggnadsutbildning kan komma in i senare etapper.

KäMU:s förslag beträffande utbildningar pä högskolenivå eller som förberedelse för högskoleutbildning tillstyrks i huvudsak av bl.a. AMS, landstingsförbundet, SACO, statskontoret, SÖ, TCO och UKÄ. Av dessa framhåller ä ena sidan landstingsförbundet och statskontoret alt en begränsning av möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå måsle kvarstå, medan UKÄ understryker vad KAMU anfört om att högskolan nu har myckel större möjligheterän tidigare all erbjuda kurser som är lämpliga som arbelsmarknadsulbildning. Enligl TCO bör någon annan reslrikliviiel inte gälla än den som är betingad av efterfrågan på en utbildning. TCO anser också liksom SAF att del i regel är mera rationellt all utnyttja högskolans resurser än att dubblera den.

Siatens handikappråd och DHR anför atl återhållsamheten med långa ulbildningar inle får äventyra handikappades möjligheter atl välja lämplig utbildning.

CSN anser inte alt utbildningens nivå bör tillmätas någon betydelse för frågan om utbildningsbidrag skall kunna beviljas. CSN avstyrker vidare KAMU:s förslag all studiemedelsnämnderna skall sluta ta hänsyn till handikapp vid prövning av ansökningarom studiemedel för alt de handikappade i stället lättare skall kunna fa utbildningsbidrag. UKÄ delar däremot K AMU:s åsikt i denna del.

Prop. 1975:45

47

CSN, SFS och UKÄ anser all en ansökan om utbildningsbidrag bör kunna prövas utan atl frågan om studiemedel lill vederbörande är avgjord. Den som på grund av handikapp beräknas få avservärt förlängd studietid bör enligt CSN kunna fa utbildningsbidrag redan vid studiernas början.

KAMU:s åsikt all särskilda AMU-kurser i regel är alt föredra framför företagsutbildnin g, eftersom de förra barett bredare innehåll, delas av SÖ och TCO. TCO anser att del bör övervägas om inle en grundläggande del i all arbetsmarknadsutbildning bör ske i särskilt anordnade kurser eller i det reguljära utbildningsväsendet.

SAFöe\ar däremot inle KAMU:s synpunkter på begränsningarna av möjligheten att utnyttja föreiagsulbildning som arbetsmarknadsutbildning. SAF anser del väsentligt all alla ulbildningsanordnares resurser kan beaktas. När del gäller utbildning av personal vid varven anser SAF liksom reservanlen i KAMU all det är nödvändigt all utnyttja företagen för arbetsmarknadsutbildning, eftersom det inte går all skapa realistisk miljö vid etl AMU-center. Detsamma gäller för exempelvis stål- och processyrken. Där så kan ske bör utbildningen läggas upp som en växling mellan center och förelag.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anför alt del inle är möjligt atl anordna företagsintern utbildning i mindre förelag, varför kurser för dem som sysselsätts där måste ordnas i skolor eller AMU-center.

Statens handikappråd ser med viss oro på KAMUis allmänna restriktivitet i fråga om utbildning i företag, eftersom sådan för vissa handikappades del ofta innebär en värdefull första kontakt med arbetsmarknaden. Med hänsyn lill att utbildningen i företagen ibland har

Företagsutbildning för äldre och handikappade tas upp av endast etl lålal inslanser. AMS tillstyrker KAMU:s förslag. LO lillstyrker förslaget om provanställning men tillägger att detla medel bör användas med slor försiktighet och bara när de fackliga organisationerna tillstyrker.

YR-utredningen påpekar alt arbetsvårdsinstitul och vissa AMU-center har börjat föriägga prövning och träning lill reell miljö i näringslivet. Delta har gett myckel goda resultal. Många har efteråt fåll anställning i resp. företag. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt föreiagsulbildning för äldre och handikappade bör kunna pågå i 12 månader och inle som nu i högst 6 månader.

KAMU:s förslag om lokaliseringsutbildningen tillstyrks av bl. a. AMS, LO, länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Norrbottens län saml SAF. AMS och SAF föreslår alt ulbildningslöd skall kunna ulgå under längre tid än etl är, som är den nuvarande maximitiden. AMS och SAF föreslår som ny maximitid 72 resp. 78 veckor.

LO, länsstyrelsen i Stockholms län och rCOinslämmer i KAMU:s synpunkter på facklig medverkan i planering och genomförande av arbets-

Prop.1975:45 48

marknadsutbildning i företag. Enligl TCO bör detta gälla vid all arbetsmarknadsutbildning. LO understryker alt utbildning inte skall genomföras mot den fackliga organisationens uttalande. LO anför vidare alt de fackljga organisationernas medverkan i planering och genomförande av företagsutbildning, som man således är positiv till, under senare år har blivit alltmer betungande. De bör därför få ersättning av slalen för sina självkoslnader.

KAMU:s förslag att fö re t a gens inlernutbildning utreds i särskild ordning tillstyrks av FÖVUX, LO, länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län, statens personalnämnd. Statens personalutbildningsnämnd, statskontoret, SÖ och TCO. Statens personalnämnd och TCO anför att utredningen bör ta upp frägan om de anställdas och samhällets inflytande över internutbildningen. Detta inflytande är enligt LO och TCO otillräckligt. Personalnämnden anför alt arbetsgivaren bör svara för både fortbildning och mera specialiserad vidareutbildning. Staten bör enligl personalulbild-ningsnämnden dessutom i egenskap av arbetsgivare svara också för eventuella kostnader för arbelsmarknadsulbildning för statligt anställda, varigenom slalen skulle 11 större möjligheter alt päverka utbildningarna så alt de motsvarar yrkeskraven i den statliga sektorn. Siatens personalulbildningsnämnd anser alt den föreslagna utredningen bör samråda med utredningen för översyn av den statliga personalutbildningen. Denna skall enligt sina direktiv särskilt behandla bl. a. kvinnornas befordringsmöjligheler, förutsättningarna för ökad genomströmning mellan olika karriärer och bättre möjligheter till utbildning av omskolningskaraktär. LO anser att utredningen bör bedriva försök, med fördel inom varven. SHIO kan acceptera förslaget, dock endasl under förutsättning all utredningen görs med största skyndsamhel. Det bör därvid också undersökas vilka möjligheter företagen har atl föriägga en del av sin utbildning till AMU-center.

Landstingsförbundet anser att förslagel inle bör övervägas förrän riksdagen faltal beslut om nu föreliggande utredningsförslag.

KAMU har lämnat en rad förslag lill ålgärder inom arbelsmarknadsulbildningen för att motverka de traditionella könsrollerna i arbetslivet. KäMU:s åsikt alt yrkesutbildningarna bör planeras så att en fixering av rådande könsrollsmönster undviks och så all återvändsgränder elimineras i främst vissa traditionellt kvinnliga yrken synes vara allmänt accepterad av remissinstanserna. Förslagel om försök med etl särskilt stimulansbidrag på 20 kr. om dagen lill deltagare i vissa kurser som bryter könsrollsmönslren har mött en mera blandad reaktion. Del tillstyrks av några elevråd, SOSVUX, LO, LRF, länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Norrbottens län, SACO samt statens personalnämnd. Med viss tvekan lillstyrker ocksä AMS, Fredrika-Bremer-förbiindet, RR V och SÖ. Sistnämnda fyra instanser framhåller liksom också LO och TCO betydelsen av effektiv information samt studie- och yrkesorientering jämsides med försöken.

SAF är tveksam till om stimulansbidraget är meningsfullt.

Prop. 1975:45 49

Negativa till stimulansbidraget är provisoriska styrelsen för Sveriges AMU-elevers riksförbund, några elevråd. Moderata samlingspartiets k\iinnoförhund, SHIO och Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.

AMS, SACO och SÖ avstyrker förslaget all praktiken i samband med ALU-kurserna obligatoriskt skall omfatta minst ell yrke som inte domineras av samma kön som eleven.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar KAMU:s uppfattning atl kursernas geografiska spridning har särskilt stor betydelse för många kvinnor.

När del gäller elevsociala och pedagogiska ålgärder för de handikappade i arbetsmarknadsutbildningen delar AMS, landstingsförbundet, LO. LRF, länsstyrelsen i Stockholms län, SAF och SHIO de synpunkter som KAMU har anfört. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser däremot atl KAMU:s analys av dessa frågor är helt otillräcklig. Det gäller särskilt i fråga om behovet av specialpedagogik för intellektuellt handikappade.

7"C0 delar KÄMU:s uppfattning atl lärarna är en nyckelgrupp och understryker därför förslaget att dessa och även övrig personal skall få grundlig utbildning om de handikappades situation.

Kommunförbundet framhåller all särbehandling av handikappade bör undvikas så lång det är möjligt. De bör i allmänhet placeras i samma kurser som övriga deltagare.

Folkhögskoleutredningen framhåller all folkhögskolan är lämplig för många handikappade. Del gäller inle minst socialt handikappade, kriminalvårds-klientel m.,fl.

Kriminalvårdsstyrelsen och SÖ delar liksom också LO och TCO KAMU:s uppfattning atl del föreliggande förslaget av AMS, kriminalvårdsstyrelsen och SÖ rörande utbildning inom kriminalvården snarast bör genomföras.

De allra flesta remissinstanser är positiva till all l\(åmånadersgränsen för svenskundervisning för invandrare las bort och all denna utbildning får bedrivas sä länge som behövs för den yrkesutbildning som planerats i del individuella fallet. Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund, SOSVUX, och några elevråd vill gå längre; de anser att fortsatt svenskundervisning vid behov bör bedrivas parallellt med yrkesutbildningen under hela utbildningstiden. SAF menar däremot atl del måsle finnas en tidsgräns för denna undervisning. Tvämånadersgränsen kan enligt SAF lämpligen behållas, men när särskilda skäl föreligger bör kurstiden kunna förlängas med en månad.

Kommunförbundet framhåller värdet av att svenskundervisningen leds av lärare och inte sker helt med självinstmerande material.

Landstingsförbundet anser atl kommunal vuxenutbildning, studieförbund och folkhögskolor i första hand bör utnyttjas för svenskundervisningen. LO framhåller att invandrande kvinnor som kommer till Sverige som an-

4 Riksdagen 1975 1 saml Nr 45

Prop. 1975:45 50

knyiningsfall bör kunna få språk- och yrkesutbildning.

Övriga förslag beträffande invandrarna i arbetsmarknadsutbildningen tillstyrks eller lämnas ulan erinran av de flesla inslanser. LO tillstyrker all försöken med yrkesutbildning på finska ulökas lill även andra språk. SÖ avstyrker däremot detta, eftersom del är svårt all få fram läromedel m. m. på flera språk och eftersom del finns en risk för alt eleverna i viss språkgrupp isoleras. En yrkesutbildning på invandrarspråk måste enligl SÖ alllid kombineras med grundläggande utbildning i svenska samt en kurs i facksvenska.

Några av elevorganisationerna framhåller behovet av fler tolkar saml fackböcker på invandrarspråken i arbetsmarknadsutbildningen.

Beträffande alfabeliseringsurtdervisningen delar LO och TCO KAMU:s principiella uppfattning alt denna är en viktig utbildnings-politisk uppgift som faller inom kommunernas ansvarsområde. TCO anser emellertid all den ändå bör föras över lill arbetsmarknadsutbildningen, eftersom kommunerna har uppenbara svårigheter all klara av den. LO har inget all erinra mot detta men anser dock all frågan först bör penetreras ytteriigare med beaktande av kommunernas roll.

AMS framhåller all ansvarsfördelningen när del gäller alfabetiseringen är oklar. Arbetslösa som söker arbete genom arbetsförmedlingen och inle kan arbeisplaceras därför att de inte kan läsa och skriva bör dock kunna få sådan utbildning.

SÖ anmäler all en av överstyrelsen tillsatt arbetsgrupp senast den 30 juni 1975 skall avge rapport rörande alfabeliseringsundervisningen. Därefter avser SÖ atl återkomma med förslag lill hur den bör bedrivas.

SIV menar att en analfabet bör räknas lill den riskgrupp som kan få arbetsmarknadsutbildning även om han inte är arbetslös. Om man skulle finna au analfabeter inle bör få rätt till alfabetisering som arbetsmarknadsutbildning, så bör den enligl SIV ändå ordnas i anslutning lill yrkesutbildning. Den bör helst varvas med sådan utbildning. Det väsentliga är all arbetsmarknadsutbildningens resurser kan utnyttjas.

Kommunförbundet anser de{ praktiskt och lämpligt från både individernas och samhällets synpunkt alt förlägga analfabeiundervisningen lill AMU-center i samband med yrkesutbildning.

Expertgruppen för vissa zigenarfrågor anser all slalen bör la på sig del odelade ansvaret för alfabetiseringen. Den bör därför ske vid AMU-center. Riksförbundet for personal vid invandrarbyråer påpekar all kommunernas uppsökande verksamhet bland analfabeter, där sådan bedrivits, har gett obetydliga resultat. Erfarenheterna av denna verksamhet visar enligl förbundet all del krävs en kraftig ekonomisk stimulans samt möjlighet att ordna barnpassning. De flesta vill hellre ha arbete än utbildning. Det allra bästa vore om man kunde kombinera ansvaret för grundutbildning hos skolan, som har bra geografisk spridning, med möjligheten lill målinriktad arbetsmarknadsutbildning.

Prop. 1975:45 51

5 Utbildningsbidrag

5.1      Nuvarande förhållanden

Bestämmelser om utbildningsbidrag finns i arbetsmarknadskungörelsen. Bidragen beslår av grundbidrag, hyresbidrag, barntillägg, traktamente och särskilda bidrag. Av dessa utgör grundbidrag, hyresbidrag och bamlillägg skattepliktig inkomst. Bidragen är i kungörelsen bestämda till vissa belopp efler eventuellt avdrag för preliminärskall. Detta innebär all de skattepliktiga bidragen skall räknas upp enligl särskilda regler med hänsyn till vederbörandes skatt. Bidragsbeloppen per månad är enligt kungörelsen i huvudsak följande.

Grundbidrag: 745 kr. förgifta m. fl. och 695 kr. för övriga. (1 prop. 1975:1 bil. 13 föreslogs atl grundbidragen skall höjas med 40 kr. fr. o. m. den 1 juli 1975).

Hyresbidrag; Belopp motsvarande den faktiska bostadskostnaden eller, i vissa fall, normalersällning med 225 kr.

Bamlillägg: 120 kr. för varje barn under 16 år. Om särskilda skäl föreligger utgår bamlillägg dock med upp lill 150 kr.

Traktamente: 275 kr. för familjeförsörjare och 225 kr. för övriga. (Traktamente ulgår till den som utbildas inom hemorten.)

Särskilda bidrag: Belopp motsvarande den faktiska kostnaden för dagliga resor i utbildningsorlen, resor mellan utbildningsorten och hemorten saml kursavgifter, materiel m. m. (Familjeförsörjare som utbildas utom hemorten får bidrag lill en resa i månaden från utbildningsorten till hemorten och äter.)

Utbildningsbidragen minskas med hänsyn lill makes inkomst liksom till egna inkomster under utbildningstiden. Minskningen med hänsyn lill makes inkomst samt egen sjukpenning, pension, livränta m. m. sker i regel med belopp som motsvarar halva inkomsten utöver 600 kr. i månaden efter skalleavdrag, dock inle i större utsträckning än att halvt grundbidrag och lägsta bamtillägg utgår. Inkomster som är förenade med utbildningen reducerar dock bidraget med hela inkomslbeloppet utöver 100 kr. i månaden.

Erkända arbetslöshetskassor betalar i begränsad utsträckning dagpenning till arbetslösa som genomgår kortare arbetsmarknadsutbildning. Dä utgår inle utbildningsbidrag.

5.2      KAMUrs överväganden och förslag

Bidragssystemets utformning är av avgörande betydelse för möjligheterna all intressera t. ex. låginkomsttagare och personer som löper risk för arbetslöshet för utbildning. Utbildningsbidragen kan inle ses isolerade. Förändringar av andra bidrags- och lånésyslem, socialförsäkringarna och inle minst den allmänna lönenivån har slor betydelse för utbildningsbidragens attraktivitet.

KAMU konstaterar att utbildningsbidragen inte har stigit i takl med levnadskostnaderna sedan 1966. Ännu ofördelaktigare är utbildningsbidragens utveckling  i  jämförelse  med  ökningen  av  den  allmänna   lönenivån.

Prop. 1975:45 52

Deltagare i arbelsmarknadsulbildning har lill skillnad från exempelvis de sysselsatta i beredskapsarbete, de försäkrade arbetslösa, de sjukskrivna och pensionärer inte lått någon del i den allmänna slandardstegringen annat än möjligen i fråga om sina bosläder.

Arbetsmarknadsutbildningen innebär för de flesta en väsentlig ekonomisk uppoffring. Skillnaden mellan utbildningsbidrag och andra slag av inkomster är särskilt slor för alla som är gifta med någon som har inkomst. Reglerna för reducering av bidrag med hänsyn lill makens inkomst är sådana att redan ett relalivi lågavlönat halvtidsarbete påverkar makens bidrag. De enda som kan få bidrag i närheten av nivån för vanliga löner är de som har många barn, ingen förvärvsarbetande make och särskilt stora bostadskostnader. Stora skillnader uppslår mellan utbildningsbidrag och de försäkringar som syftar till atl täcka inkomstbortfall (arbetslöshets- och sjukförsäkring) utan prövning mol makes inkomst.

Del nuvarande bidragssystemet uppfyller i väsentliga avseenden inte de krav som bör ställas. Bidragen är allmänt sett för låga. De är visseriigen fortfarande bättre än övriga former av siudiestöd, men de har trots upprepade höjningar inte hållit jämna steg med prisutvecklingen under senare är De ger ingen stimulans lill utbildning för arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa eller för dem som sysselsätts i beredskapsarbeten, tvärtom medför inkomstbortfallet ofla stora ekonomiska påfrestningar för den enskilde. Inte heller uppfylls kraven på att bidragssystemet skall ha fördelningspoliiiska effekter genom atl vara attraktivt för lågavlönade med fast anställning. Trots de olika nackdelarna kan det nuvarande bidragssystemet emellertid sägas vara tilltalande eftersom det tar hänsyn till att kursdeltagarna har olika stora utgifter. En del brister skulle kunna avhjälpas - ulan alt grundprinciperna ändrades - genom att bidragsnivån väsentligt höjdes. Kostnaderna för en sådan ökning skulle emellertid bli mycket stora, samtidigt som systemet skulle bibehålla väsentliga nackdelar. Kommittén har därför diskuterat alternativa system för utbildningsbidrag.

De allernaliva system som skulle kunna komma ifråga är dels helt enhetliga bidrag och dels bidrag som i viss ulslräckning differentieras efter inkomstbortfallet. Det är ofrånkomligt att enhetliga bidrag eller bidrag som bygger på täckning av t. ex. inkomstbortfallet blir något dyrare för slalen än det nuvarande systemet.

KAMU finner tanken på enhetliga utbildningsbidrag tilltalande i flera avseenden. Lägsta bidragsbelopp som skulle medföra en direki stimulans till utbildning för mer än hälften av de arbetslöshetsförsäkrade är emellertid för närvarande 110 kr. om dagen. Om samtliga arbetslöshetsförsäkrade skall ges sådan stimulans måste bidraget uppgå till 130 kr. om dagen, vilket medför stora kostnader.

Enligl KAMU:s mening är en ekonomisk stimulans till utbildning för försäkrade arbetslösa så angelägen, att den bör prioriteras före önskemålen om att utbildningsbidragen skall vara exakt lik för samtliga kursdeltagare. KAMU anser därför att ett bidragssystem som differentieras efter elevernas

Prop. 1975:45 53

tidigare inkomster är atl föredra framför ett enhetligt bidrag om inte del senare är högre än arbetslöshetsförsäkringen för flertalet försäkrade. Med hänsyn till de stora och för framliden svåröverskådliga kostnaderna för etl sådant enhetligt bidragssystem föreslår kommitién att utbildningsbidragen i huvudsak följer inkomstbortfallsprincipen. Kommittén finner det naturiigt alt ell sådant bidragssystem i huvudsak anknyter lill arbetslöshetsförsäkringen.

Det ligger nära tillhands all knyta utbildningsbidragen direkt lill den utgående arbetslöshetsförsäkringen. De olika kassornas val av dagpenningklasser medför emellertid all tvä personer som haft samma inkomst kan få olika dagpenning vid arbetslöshet om de tillhör olika kassor. Dessa skillnader kan som framgår av KAMU:s redogörelse vara relalivi slora. Eftersom utbildningsbidragen föreslås bli finansierade utan sädana medlemsavgifter som tillämpas i arbetslöshetsförsäkringen, bör de enligt KAMU:s mening inle differentieras mellan olika kassors medlemmar på detta säll. Kommittén föreslär istället att bidragssystemet utformas som en enhetlig dagpenningklass för alla arbetslöshetsförsäkrade kursdeltagare. Den gemensamma dagpenningklassen bör bestämmas till 120 kronor per dag. Överförsäkrings-bestämmelserna skall tillämpas pä samma sätt som inom arbetslöshetsförsäkringen, dvs. dagpenning flr ulgå med högst 91,7 96 av tidigare lön.

KAMU har också kommit till slutsatsen atl elt generellt stimulansbidrag bör införas för alla arbetslöshetsförsäkrade som genomgår arbetsmarknadsutbildning. Därutöver bör i speciella fall extra stimulansbidrag kunna utgå till särskilt angelägna utbildningar, t. ex. när kvinnor skall kunna ges särskilda stimulansbidrag när de genomgår brisiyrkesulbildningar inom verksladsindustriomrädet. Myndigheterna bör bemyndigas all i begränsad omfattning besluta om extra stimulansbidrag även i andra fall.

Med hänsyn lill kravel på täckning av levnadskostnaderna måsle del finnas en nedre gräns för bidragets storlek. KAMU föreslår all detta lägsta belopp sätts till 90 kr. per dag. 1 de fall dä arbetsmarknadsutbildningen bedrivs pä deltid kan bidragen reduceras i särskild ordning. Det lägsta beloppet om 90 kr. per dag bör gälla både de grupper som är försäkrade för lägre dagpenningklass enligl arbetslöshetsförsäkringen och de gmpper som står utanför försäkringen. Frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla sysselsatta utreds för närvarande. Elt förslag i denna riktning kan på längre sikt eliminera de olägenheter som för närvarande kan sägas finnas med KAMU:s förslag och som beror på atl ell mindre anlal personer, trots att de är etablerade på arbetsmarknaden, har underiåtit atl arbelslös-helsförsäkra sig.

Relalivi mänga sjukskrivna personer har under senare är fall uppbära sjukpenning medan de genomgått s. k. rehabilitering i form av arbetsmarknadsutbildning. Sjukförsäkringen ger normalt tillräckligt bidrag till de berörda persönernas försörjning. För arbetslöshetsförsäkrade med relativt låga inkomster ger de båda försäkringarna ungefär likvärdiga förmåner, 90 resp.

Prop. 1975:45 54

91,7 9é av lönen, och för personer med större inkomster är sjukpenningen förmånligare. Arbetsmarknadsverkets bidrag lill kursdeltagare som uppbär sjukpenning bör därför i allmänhet kunna begränsas lill ell stimulansbidrag på tio kr. per dag. För den som har pension, livränta m. m. föreslås alt dagpenning ulgår minskad med ersättningsbeloppet, vartill kommer stimulansbidrag. För både dem som har sjukpenning och pensionärer m. fl. föreslås atl stimulansbidraget utgår bara i den män det lillsammans med övriga ersättningar inle överstiger 130 kr. per dag.

KAMU föreslår således ett bidragssystem som i huvudsak bygger på inkomslborlfallsprincipen. Etl sådant syslem bör enligt kommitténs uppfattning såvitt möjligt utformas så atl bidragen från den enskildes synpunkt är direki jämförbara med inkomst av arbete. Delta innebär exempelvis atl bidragen inle som för närvarande bör reduceras mot makes inkomst. Några barntillägg föreslås inte heller. Arbetsmarknadsutbildningens anknytning lill arbetslivet bör också markeras genom att utbildningsbidragen inom den allmänna försäkringen fullt ut jämställs med inkomst av förvärvsarbete.

Kommittén förslår att traktamentena inom arbetsmarknadsutbildningen görs likvärdiga med dem som gäller vid beredskapsarbeten. Principen att bidragen utifrån den enskildes synpunkt skall vara jämförbara med arbetsinkomst skulle vidare kunna innebära alt särskilda bidrag för resor, material, arbetskläder m. m. utgår bara i den ulslräckning som motsvarande utgifter brukar ersättas förändra inkomsttagare. Föratl de arbetslösa inle skall riskera all fl sin levnadsslandrad sänkt under utbildningen är det dock nödvändigt alt mera betungande utgifter ersätts. KAMU föreslår att den enskilde själv i forlsätlningen får stå för utgifter för material, arbetskläder och dagliga resor i den mån de inle överstiger 75 kr. per månad. Utgifter som överstiger detta belopp bör däremot läckas genom särskilda bidrag.

Kommittén förordar alt utbildningsbidrag lill ungdomar under 20 år ulgår med samma belopp som del kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS), dvs. 35 kr. per dag, plus elt stimulansbidrag på 10 kr per dag, lillsammans 45 kr. per dag. Undanlag från denna regel bör endast gälla ungdomar som har vårdnad om barn. Dessa bör kunna fä de högre utbildningsbidrag som skall utgå lill vuxna.

5.3 Remissyttranden

Huvudlinjen i KAMU:s förslag innebär övergäng till inkomstbortfall s p r i n c i p för de arbetslöshetsförsäkrade och etl enhetligt bidragsbelopp för övriga (90 kr./dag). Detta tillstyrks av AMS, CSN, sex elevråd, försäkringskasseförbundet, FÖVUX, kriminalvårdsstyrelsen, landstingsförbundet, LO, LRF, länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Norrbottens län, RRV, SACO, SAF, Samorganisationen, SFS, SHIO, Socialpolitiska bidragsutredningen, statskontoret, SVUX, SÖ, TCO och YR-utredningen.

AMS, CSN, LO, länsstyrelsen i Norrbottens län och socialpolitiska bidragsutredningen framhåller vikten av att bidragen successivt anpassas till

Prop. 1975:45

pris- och lönenivån och till arbetslöshetsförsäkringen. Enligl CSN bör anpassningen till arbetslöshetsförsäkringen helst ske automatiskt. Flera elevråd anser atl bidragen bör vara indexreglerade och förhandlingsbara. Socialpolitiska bidragsutredningen anför all beloppet 90 kr. per dag väl lorde tillgodose försörjningsbehovet hos flertalet kursdeltagare. Fortfarande kommer emellertid familjer med två eller flera bam där andra maken inte arbetar all med bidraget 90 kr. la mindre efter skall än vad som motsvarar t. ex. Stockholms socialhjälpsnorm.

Kommunförbundet anför all bidragen bör höjas så myckel alt lillskoll av socialhjälp inte behöver förekomma i nämnvärd utsträckning.

Socialstyrelsen beklagar att det inte synes möjligt att konstruera elt bidragssystem som både kan samordnas med sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och gör del onödigt att betala socialhjälp som komplettering för vissa bidragslagare. Det behövs enligl socialstyrelsen bättre allmänna sociala förmåner för barnfamiljer, främst höjda barnbidrag.

Några av de elevråd som lillstyrker förslaget anser atl de grupper som flr försämringar bör kompenseras särskilt. FÖVUX anser del rikligt att utbildningsbidragen görs avsevärt förmånligare än de av SVUX och FÖVUX föreslagna förmånerna. Landstingsförbundet anser däremot all de olika slagen av förmånerna bör vägas samman så alt inle den ena utbildningen ter sig attraktivare än den andra. Statskontoret anför atl avgränsningen mol övrig vuxenutbildning kräver särskild uppmärksamhet när system för återkommande utbildning byggs upp.

Försäkringskasseförbundel, som tillstyrker kopplingen lill arbetslöhelsför-säkringen, anser del dock olyckligt att skilda ersättningar utgår vid olika orsaker till inkomstbortfall - utbildning, sjukdom, barnledighet osv. Likformiga ersättningar utesluter i och för sig varken all försäkringarna har skilda huvudmän eller all särskilda stimulansbidrag eller lägsta bidrag införs.

SHIO framhåller att det inte flr bli fördelaktigare alt delta i utbildning än atl arbeta i näringslivel. CSA finner del onödigt all terminologiskt särskilja ell stimulansbidrag som utgår till alla arbetslöshetsförsäkrade. Landstingsförbundet ifrågasätter om detla stimulansbidrag stämmer med in-komslbortfallsprincipen.

SÖ lillstyrker förslaget atl AMS och SÖ i begränsad omfattning skall fl införa extra stimulansbidrag vid särskilt angelägna utbildningar. CSN avstyrker däremot detta. AMS anför atl även ulförsäkrade bör fl bidrag som arbetslöshetsförsäkrade trots all de inle längre har räll lill ersättning från arbetslöshetskassa. AMS anför vidare att förslagel gör del nödvändigt all införa övergångsbestämmelser av innebörden atl ingen skall få sänkt bidrag under pågående utbildning. AMS förbehåller sig möjligheten alt återkomma med särskild anslagsframställning för nya datarutiner, personalutbildning m. m. Statskontoret framhåller vikten av all administrationen fungerar redan när bidragsreformen träder i kraft.

De av KAMU gjorda kostnadsberäkningarna för bidragssystemet utgör enligt RRV en otillräckligt underiag för beslut i frågan. RRV gör i yttrandet

Prop. 1975:45 56

själv vissa beräkningar av kostnaderna lör det föreslagna bidragssystemet och kommer då till en merkostnad av 400-500 milj. kr. jämfört med av KAMU beräknade 300 milj. kr. Skillnaden beror på att kostnaden för de nuvarande bidragen under innevarande budgetär enligt vissa prognoser, som bygger på uppgifler som RRV llti från AMS, skulle bli betydligt lägre än KAMU beräknat. Bl. a. har elevantalet minskat. RRV har ingen erinran mol KAMU:s beräkning av hela bidragskostnaden enligt del föreslagna nya systemet.

DHR avstyrker inkomstbortfallsprincip. DHR finner det principiellt fel all differentiera bidragen efler om man etablerat sig på arbetsmarknaden eller inle.

Tre elevråd anser atl del nuvarande bidragssystemet.bör behållas, men beloppen höjas.

Ell enhetligt bidragsbelopp för alla deltagare har diskuterats men avvisats av KAMU, eftersom det skulle medföra alltför stora och för framtiden svårbedömda kostnader om beloppet skall stimulera de arbetslöshetsförsäkrade alt påbörja utbildning. Ell sådant enhetligt bidragsbelopp förordas emellertid av sju elevråd saml SOSVUX, länsstyrelsen i Kristianstads län och statens handikappråd. Dessa inslanser förordar något varierande bidragsbelopp i storleksordningen 120-130 kr. om dagen eller motsvarande per månad. Även LRF finner ett enhetligt bidrag mest tilltalande, men med hänsyn till att del lägsta bidraget enligl KAMU:s förslag är 90 kr. om dagen har LRF ändå accepterat delta.

Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund föreslär en utbildningslön pä 2 500 kr. i månaden för den som inte har barn (vårdnad eller underhållsplikt), 2 640 kr. för den som har ett eller två bam och 3 300 kr. för den som har tre eller fiera barn. Beloppen föreslås vara indexreglerade och förhandlingsbara.

KAMU:s förslag till utbildningsbidrag förungdom under 2 O å r tillstyrks eller lämnas ulan erinran av de flesta inslanser. Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund saml några elevråd anser dock att ungdom som beviljas arbetsmarknadsutbildning bör fl samma bidrag som vuxna. AMS, LO, länsstyrelsen i Stockholms län och samoiganisationen anser att unga arbetslöshetsförsäkrade bör jämställas med vuxna i motsvarande situation.

AMS saml socialpolitiska bidragsutredningen framhåller atl villkoren för de unga handikappade inle flr försämras. Detla är enligt AMS hell otillfredsställande mot bakgrund av deras särskilda svårigheter.

KAMU:s förslag alt reducering av bidragen mol makes inkomst inte längre skall ske välkomnas av CSA, många elevråd och provisoriska styrelsen,för AMU-elevernas riksförbund. Fredrika-Bremer-forbun-det. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, SFS och Yrkeskvinnors klubbars riksförbund. Ingen instans avstyrker detta.

Socialpolitiska bidragsutredningen tilltalas av förslaget beträffande de kontinuerligt sjukskrivna, men kan f n. inle redovisa elt de-

Prop. 1975:45 57

finilivl ställningstagande. Utredningen skall enligt sill uppdrag kartlägga samordningen mellan olika förmåner som kan ulgå till sjuka och handikappade vid utbildning och rehabilitering. Statens handikappråd anser all en sammanhållen rehabilileringsförsäkring bör utredas.

AMS är tveksam till förslagel all stimulansbidraget skall reduceras, för dem som flr större sjukpenning än vad som motsvarar 120 kr. om dagen fem dagar i veckan. Även i dessa fall finns enligl AMS skäl atl stimulera lill utbildning. Riksförsäkringsverket och försäkringskasseförbundel anser alt man bör pröva möjligheten att helt slopa sådan sjukpenning lill personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning.

TCO tillstyrker att ersättningar frän fackliga organisationer, trygghetsfonder m. m. skall kunna utgå utan att utbildningsbidragen reduceras. Samorganisationen anser till skillnad från KAMU att utbildningsbidragen bör reduceras om mottagaren skaffar sig etl arbete vid sidan av utbildningen. AMS förutsätter att avgångsvederlag och liknande inte skall påverka bidraget.

KAMU:s förslag beträffande särskilda bidrag och traktamenten godtas av de flesta instanser. Socialpolitiska bidragsutredningen anför t. ex. atl förslagen innebär ökad enhetlighet inom det arbetsmarknadspoliliska ätgärdssyslemet och att administrationen förenklas.

LO och samoiganisationen anser atl iraklameienas belopp inle bör skrivas in i författningen utan kunna ändras när motsvarande belopp ändras vid beredskapsarbetena.

SÖ anför att myndigheterna bör föreskriva all betalda hemresor skall föriäggas lill uppehåll i utbildningen.

Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund och några elevråd anser att den som utbildas utom hemorten bör få fyra betalda hemresor i månaden i stället för som f n. en. KAMU har förordat all två hemresor i månaden betalas. Riksförbundet och vissa elevråd kräver därutöver fri materiel m. m. oph utbildningsbidrag en månad efter utbildningens slut. Några andra elevråd kräver slarlhjälp som ersättning för det nuvarande systemet med förskott på första månadens bidrag.

Statens handikappråd anser atl den föreslagna "självrisken" på 75 kr. i månaden för material, dagliga resor m. m. innebär en avsevärd försämring för dem vars handikapp kräver speciellt tillrättalagt studiematerial, t.ex. synskadade.

6 Övriga frågor

6.1 KAMU:s överväganden och förslag

6.1.1 Organisatoriska frågor

Arbetsmarknadsutbildningen bedrivs i nära samverkan mellan arbetsmarknadsverket och skolöverstyrelsen på såväl central som regional nivå. Ett centralt samarbetsorgan är samarbelsdelegationen för omskolningskurser m. m. (SAMS) som består av representanter för AMS, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadens parter Regionala organ är länsarbetsnämnden, kurssty-

Prop. 1975:45 58

relsen och kursnämnden. Kursstyrelsen handhar administrativa frågor. Kursstyrelsen tillsätter kursnämnder för olika yrkesområden. De beslår av tre ledamöter representerande arbetstagarna, arbetsgivarna och kursslyrelsen. Nämnderna skall bl. a. följa utbildningens uppläggning.

KAMU föreslår inga större förändringar av den centrala organisationen. SAMS föresläs dock fl vidgad medverkan i ramplanearbetet. Man skall där diskutera allmänna riktlinjer för utbildningens innehåll och fördelning på olika utbildningsformer som en inledning lill ramplanearbetet. De ställningstaganden som görs i SAMS blir som hillills av rådgivande karaktär. SAMS skall enligt kommitténs uppfattning vidare spela en stor roll när det gäller planering och inriktning av forskningen och utvärderingen inom arbetsmarknadsutbildningen.

På länsnivå föreslår kommittén vissa förändringar. Beredningsgrupper med representanter för arbetsmarknadens parter bör inrättas. Till dessa bör bl. a. företrädare för kommunala och landslingskommunala arbetsgivare kunna adjungeras. Beredningsgruppernas uppgift skall vara all bereda ram-planemalerialel. Kursnämnderna bör ulökas lill sju ledamöter, varav en skall representera kursdeltagarna. Kommittén föreslär därutöver olika åtgärder för all aktivera kursnämnderna. Vidare föreslår KAMU atl skolöverstyrelsen för begränsade perioder får anställa särskilda branschkunniga konsulenter som också skall stödja kursnämnderna i deras arbete.

KAMU understryker behovet av utbyggt inflytande för eleverna pä olika nivåer. Kommitién föreslår all det skall föreskrivas att elevråd skall finnas vid AMU-center, liksom all samarbelsnämnder snarast inrättas. Kommittén föreslår också att en åriig "AMU-riksdag" med representanter för samtliga AMU-center inkallas, där kursdeltagarna kan fl ell forum för all i representativa former föra fram åsikter om arbetsmarknadsutbildningen.

Kommittén understryker behovet av parternas medverkan vid planering och genomförande av arbelsmarknadsulbildningen på alla nivåer och betonar att utvidgningen av brislyrkesulbildning och den nya försöksverksamheten för utbildning av lågavlönade och dessa gruppers fördelning på olika yrkesinriktningar kommer att ställa nya och ökade krav pä planeringsarbetet, inle minst pä länsnivå. Kommittén betonar slutiigen ocksä personalbehovet inom arbetsmarknadsverket och skolöverstyrelsen.

FoU

KAMU understryker behovet av mera konlinueriig forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) saml utvärdering av arbetsmarknadsutbildningens meloder och resultat. Kommittén finner del angeläget all denna verksamhet flr en fast basorganisation, dit sedan tidsbegränsade projekl kan knytas. Denna basorganisalion bör enbart dimensioneras för vissa mini-mifunktioner och byggas upp i anslutning till SAMS. Basresurser bor i huvudsak vara avsedda för dokumentation, information och viss forskning kring arbetsmarknadsutbildningen.

Prop. 1975:45 59

6. /. 2 Informationsfrågor

Informationsfrågor i vid mening spelar en myckel slor roll för en fungerande arbelsmarknadsulbildning. Informationen ingår i olika moment av arbetsmarknadsutbildningen och riktar sig lill olika grupper. Kommittén diskuterar följande informationsuppgifter: 1) information lill de arbetslösa (studie- och yrkesorientering, ALU-kurser etc); 2) informationen till allmänheten; 3) informationen till arbetsgivarna.

KAMU refererar olika undersökningarom kursdeltagarnas uppfattningar om den information de filt före och under utbildningstiden. Dessa undersökningar ger en ganska samstämmig bild av all del finns brister på detta område. Detta innebär all felaktiga studie- och yrkesval ibland görs, vilkel i sämsta fall kan leda lill studieavbrott. Från samhällsekonomisk synpunkt är sådana brister i studie- och yrkesorienteringen oacceptabla. KAMU anser därför all studie- och yrkesorienteringen måsle byggas ul.

Införande av de s. k. ALU-kurserna har inneburit all resurserna för studie-och yrkesorienteringen väsentligt förstärkts under senare år. De förbälirade resurserna har emellertid i stor ulslräckning koncentrerats lill vissa grupper inom arbetsmarknadsutbildningen. Expansionen av ALU-kurser har också lett lill all del har uppstått en stor klyfta när det gäller möjligheterna lill studie- och yrkesorienierade åtgärder. A ena sidan finns ALU-kurserna som i allmänhet omfatiar fyra veckors teoretisk och praktisk yrkesorientering, och ä andra sidan kan den arbetslöse i bästa fall fl ell kort samtal med en yrkesvägledare.

Det är uppenbart alt behoven av studie- och yrkesorientering inte följer sädana mönster. Behoven fördelas pä etl annat sätt. En del av de personer som måsle besöka arbetsförmedlingen behöver kanske inle mer än en kort orientering, medan man sedan har behov av insatser efter en stigande skala. Det är rimligt all möjligheterna lill studie- och yrkesorientering också anpassas till de olika individuella behoven. Kommittén anser att detla måsle innebära ökade möjligheter lill mera traditionell studie- och yrkesorientering på arbetsförmedlingen, vilket också skulle kunna avlasta de relalivi personalkrävande och dyrbara ALU-kurserna. Kommittén menar också alt man bör ha möjlighet all använda sig av praktik som studie- och yrkesorientering, även ulan samband med fullständig ALU-kurs.

Informationen lill individen gäller inte enbart studie- och yrkesorientering i snäv mening. En väsentlig del av den nuvarande informationen består av all redogöra för ekonomiska förmåner under utbildningstiden, men ocksä information om den mera allmänna studiesituation som förekommer inom AMU-centren, pedagogik etc.

Kommitién understryker att informationen lill kursdeltagarna inte flr upphöra i och med atl utbildningen påbörjas. Del är naturiigt att den information som ges vid AMU-centren innefattar förhållandena mera allmänt pä arbetsmarknaden och mera speciell information om hur det är att arbeta inom det tilltänkta yrket.

Prop. 1975:45 60

Det finns ett behov av att informera olika målgrupperom förutsättningarna för att genomgå arbetsmarknadsutbildning. Del gäller t. ex. att informera om möjligheten atl genomgå brislyrkesulbildning, utbildning för låginkomsttagare eller utbildning när man löper risk alt bli arbetslös. Detla kan, som hittills, ske via annonsering i massmedia eller spridandet av broschyrer. Omfattningen bör kunna ökas. Det är dock uppenbart att om man i större utsträckning vill nå ut lill mindre utbildningsmotiverade grupper måste man använda sig av uppsökande verksamhet i olika former. Kommitién påpekar behovet av att mera allmänt sprida kunskaper till allmänheten om arbelsmarknadsulbildningen och understryker t. ex. behovet av att anordna särskilda journalistkonferenser. Informationen om arbetsmarknadsutbildning bör brytas ner pä länsnivå i så stor utsträckning som möjligt för all på det sättet fl ökade informationskanaler lill allmänheten. Kommitién understryker ocksä AMU-centrens roll i den lokala informationsspridningen, inle minst i kontakter med arbetsmarknadens parter.

När det gäller informationen lill arbetsgivarna kan kommittén stödja sina överväganden och förslag pä en särskild enkät som gjorts till ett representativt urval av företag inom verkstadsindustrin. Denna enkät visar all informationen om olika typer av bidrag lill förelagsutbildning tycks fungera förhållandevis väl. De insatser som behöver göras pä detla område gäller framför allt de mindre och i viss uisträckning de medelstora förelagen. När det gäller mera allmän information om arbelsmarknadsulbildningen, t. ex. hur många personer som genomgår utbildning, ulbildningsresullal etc, påvisar enkäten väsentliga luckor i informationen, framför alll när det gäller de mindre företagen. Det framgår emellertid av enkätresultaten att de företag som har regelbunden kontakt med AMU-centren har en hell annan informationsbild än de som inle har sådan kontakt, t. ex. aldrig besökt ett AMU-center. Inga andra informationsinsatser till företagen torde kunna uppväga ett väl förberett och genomfört studiebesök vid etl AMU-center där man kan se hur utbildningen är upplagd, vilka maskiner som används och där man flr träffa kursdeltagarna och de lärare som handhar utbildningen.

Ett speciellt informationsproblem uppstår när en arbetssökande som genomgått arbetsmarknadsutbildning skall informera en arbetsgivare om en - kanske inte helt vanlig - form av arbetsmarknadsutbildning. Problemen uppstår därför att dessa ulbildningar inte är kända pä samma säll som ulbildningar inom del reguljära utbildningsväsendet. Ett säll alt underiätta informationen lill arbetsgivaren om innehållet i vissa utbildningar är atl man regelmässigt lämnar ut någon typ av intyg som kortfattat talar om att man genomgått kursen och vilka moment som ingått. KAMU föreslår att elt sådant system införs.

6.1.3 Kursdeltagarnas sociala situation

Ansvaret för de studiesociala frågorna är delat mellan arbetsmarknadsverket och SÖ. Huvudprincipen är alt arbetsmarknadsverket svarar för ut-

Prop.1975:45 61

bildningsbidrag, arbetsförmedling och kurativ verksamhet. SÖ svarar för verksamhet som har direki samband med de särskilda AMU-kurserna. SÖ svarar ocksä i regel för social och medicinsk rådgivning i samband med anpassningskurserna. Arbetsmarknadsverket har anställt ca 200 s. k. elevassistenter, varav 130 vid AMU-centren. De sysslar med både kuraliv verksamhet och arbetsförmedling. Det finns även viss personal med rent elev-värdande uppgifler, etl antal fritidskonsulenler, fritidsledare, sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster, biträdande psykologer och kuratorer. En del av denna personal är anställd av SÖ och ägnar sig enbart åt de handikappade kursdeltagarna.

KAMU framhåller att när man bedömer behovet av sludiesociala ålgärder måsle man beakta atl en slor del av arbetsmarknadsutbildningens kursdeltagare befinner sig i en myckel svär situation. De är i allmänhet arbetslösa och mänga har därtill olika typer av handikapp. Svårigheter under studietiden tvingar i vissa fall kursdeltagarna atl avbryta utbildningen i förlid. Detta bekräftas t. ex. av den uppföljning av kursavbrollen som genomförts på KAMU:s initiativ. Undersökningen visade att över hälften av de kursdeltagare som avbrutit utbildningen och som angivit atl olika åtgärder skulle ha underiältal för dem all fullfölja utbildningen menade atl högre ekonomiska bidrag skulle ha hjälpt dem. Nära hälften skulle ha velat ha ändringar i själva undervisningen och 34 % angav all ökad undervisning i studieteknik skulle ha hjälpt dem atl fullfölja utbildningen. En fjärdedel har uppgell alt bättre bostadsförhållanden under kurstiden skulle ha underiältal för dem och lika många menade atl hjälp från en kurator skulle ha gett detla resultal. En femtedel har uppgell all del skulle ha varit lättare för dem all fullfölja utbildningen om de fält hjälp och råd av läkare och psykolog.

Kommittén föreslär utökning av olika personalkategorier med - i vid mening - sludiesociala uppgifter och anser all vissa normer bör kunna uppställas för personallilldelningen i relation till antalet kursdeltagare. När det gäller elevassistenter - både för kursdeltagare vid AMU-center och för dem som genomgår utbildning i del reguljära utbildningsväsendet -föreslär kommittén alt del skall finnas en elevassistent per ca 150 kursdeltagare. När det gäller hälso- och sjukvård innebär kommitténs förslag ocksä en utökning av personalen vid AMU-center. Enligt kommitténs uppfattning bör medicinsk rådgivning finnas tillgänglig för alla kursdeltagare, inle enbart för dem som genomgår anpassningskurser för handikappade. Kommittén föreslår all personal för hälso- och sjukvård utökas sä att det finns en hellidsanslälld sjuksköterska per 400 kursdeltagare och en läkare under minst tvä limmar per vecka per 100 kursdeltagare.

Elevassistenterna skall sköta dels kurativa och dels arbetsförmedlande uppgifter. Därutöver finns del enligl kommitténs uppfattning etl behov av alt vid större AMU-center anställa en specialiserad kurator.

Sjukgymnaster har också vikliga uppgifter i den sludiesociala organisationen. Kommitién föreslår att det anställs en sjukgymnast per 300 kurs-

Prop. 1975:45 62

deltagare vid AMU-center och att dessa sjukgymnaster bl. a. får lill uppgift all organisera ell par limmars gymnastik med konditionsträning per vecka för samtliga kursdeltagare. Antalet fritidskonsulenler bör ökas och vara en per 400 kursdeltagare.

Med hänvisning till de tidigare redovisade undersökningsresultaten av studieavbrotten anser kommittén att del är nödvändigt all orientering om studieteknik ges större omfattning och alltid ingår i läroplanerna. Vidare måste stödundervisning alltid sättas in för kursdeltagare som har behov av delta. Lärarna bör enligl kommitténs uppfattning fä viss specialutbildning för att på olika säll kunna stödja kursdeltagarna.

KAMU anser i likhel med arbetsmarknadsstyrelsen all bosläder i första hand bör hyras på den allmänna bostadsmarknaden och atl arbetsmarknadsverkets föriäggningar bör utnyttjas endast då andra lämpliga alternativ saknas. Försöksverksamheten med barntillsyn och familjebostad bör successivt ulökas allteftersom behov uppslår och inle begränsas enbart till föräldrar som utbildas vid AMU-center.

Kommittén anser all utbildningsbidrag vid tillämpningen av lagen om allmän försäkring skall anses som inkomst av förvärvsarbete och därmed vara sjukpenninggrundande. Även när det gäller tillämpningen av fridagsregeln och föräldraförsäkringen skall kursdeltagare inom arbelsmarknadsulbildningen enligt kommitténs uppfattning anses som förvärvsarbetande. Kommittén föreslår också atl kursdeltagare vid AMU-center jämställs med förvärvsarbetande och flr rätt lill semester. Samtidigt bör föreskrifter utfärdas med innebörd alt ledigheten skall tas ut under tid som är lämplig med hänsyn till utbildningen, t. ex. under gemensamt sommaruppehåll. För kursdeltagare inom det reguljära utbildningsväsendet bör semester i princip förläggas till skolans lovdagar. Utöver semestern bör kursdeltagarna kunna beviljas permission för enskilda angelägenheter av vikt enligl i huvudsak samma bestämmelser som gäller för slalsljänstemän.

6.1.4 Kostnadsberäkningar och finansiering

KAMU beräknar den sammanlagda ökningen av kostnaderna för arbetsmarknadsutbildningen, som föranleds av de framlagda förslagen, till ca 550 milj. kr. Merparten av dessa ökade kostnader beror på de föreslagna höjningarna av utbildningsbidrag (300 milj. kr.) och på utvidgningen av rätlen all delta i arbetsmarknadsutbildning i form av bristyrkesutbildning, utbildning av låginkomsttagare m. m. (200 milj. kr.)

KAMU understryker atl den framräknade lolala ökningen av statens utgifter för anslaget i statsbudgeten till arbetsmarknadsutbildningen är en brut-tosumma. Hänsyn har då inle tagils lill ökade skatteintäkter och minskade utgifter inom andra delar av den offentliga sektorn. Om hela effekten för den offentliga ekonomin tas in i kalkylerna blir bilden en annan. Ca 200 milj. kr. återförs till den offentliga ekonomin genom ökade skatteintäkter

Prop. 1975:45 63

på grund av att fler och höjda utbildningsbidrag kommer all utbetalas. Till detta kommer alt socialvården, försäkringskassorna, arbetslöshetskassorna m. fl. kommer att fl minskade utgifter genom kommitténs förslag. KAMU beräknar att utgifterna inom andra delar av den offentliga sektorn minskar med totalt omkring 100 milj. kr. Nettokostnaden för den offentliga ekonomin skulle alltså - om man tar hänsyn lill ökade skatteinkomster och minskade utgifter - stanna vid ca 250 milj. kr. eller mindre än hälften av den beräknade ökningen av anslaget för arbetsmarknadsutbildning.

Kommitién diskuterar också finansieringen av arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén anser all del finns starka skäl för att pröva lämpligheten av någon form av arbetsgivareavgift för atl hell eller delvis finansiera utgifterna, men avslår från att lägga något preciserat förslag. Kommitién pekar emellertid på olika tänkbara alternativ för en sådan finansiering.

6.2 Remissyttranden

KäMU:s förslag atl del skall inrättas partssammansalla beredningsgrupper hos länsarbetsnämnderna tillstyrks av bl. a. AMS, LO, länsstyrelsen i Gävleborgs län, SACO, SÖ och TCO. SAF kan f. n. inle ta ställning till detla förslag men anför all utbyggda kursslyrelser kan vara ett alternativ. Övriga instanser har i allmänhet ingen erinran mot förslaget. Ingen avstyrker. SÖ anför atl kursföresiändare och kursslyrelsens sekreterare bör kunna adjungeras till beredningsgrupperna för atl bli informerade på ett lidigl stadium. Även TCO anser atl personal vid AMU-center bör fl närvara. TCO tillstyrker vidare, liksom också AMS, all kommuner och landsting flr komma till tals i gmpperna. Kommunförbundet anser att kommunerna bör företrädas av fasta ledamöter och inte bara av adjungerade representanter. SACO och UKÄ önskar likasä vara med i beredningsgrupperna.

Förslaget om att bredda kursnämnderna och anställa branschkunniga konsulenter till dessas hjälp tillstyrks av AMS. Landstingsförbundet. LO, LRF, länsstyrelsen i Gävleborgs län, SACO, SAF, SHIO, SÖ och TCO. Ingen instans avstyrker. Landstingsförbundet anser all kommuner och landsting som är skolhuvudman bör vara med i kursnämnderna. SHIO framhåller vikten av att den mindre och medelstora företagsamheten blir väl företrädd. De till SHIO anslutna hantverks-och industridistrikten är lämpliga kontaktorgan.

SÖ anser sig i län med flera AMU-center behöva ha adjungerade ledamöter i kursnämnderna frän vart och ett av cenlren. Dessa ledamöter bör bara delta när det gäller frågor som rör resp. center. Detsamma bör gälla för elevernas representanter.

SÖ delar KäMU:s uppfattning att del är lämpligt all ordna utbildningsdagar för kursnämnderna, men SÖ anser del inte nödvändigt atl göra dem obligatoriska. Utbildningsdagar bör arrangeras när påtagligt behov föreligger.

Prop. 1975:45 64

TCO anser att kursnämnderna bör sammanträda minst fyra gånger om året i stället för två som KAMU föreslagit.

SÖ anför vidare all en så fullständig yrkesrepresenlalion som möjligt bör eftersträvas i de fall då en kursnämnd är gemensam för näraliggande yrken.

SÖ bifogar en skiss till befattningsbeskrivning för de branschkunniga konsulenterna. De bör enligl SÖ ha pedagogisk erfarenhet. SÖ beräknar preliminärt antalet konsulenttjänster lill 20. Tilirälliga förordnanden måste vara möjliga. SÖ föreslär vidare två tjänster pä SÖ:s byrå V 3 för biträden till konsulenterna.

Enligl SÖ är del en fördel om samma person är sekreterare i kursstyrelse, kursnämnder och regional företagsnämnd. Denne bör också vara kontaktman med elevråd, samordnare av information m. m. Det behövs också mer administrativ personal vid cenlren, påpekar SÖ.

SÖ tillstyrker förslaget att arvode skall utgå lill samtliga ledamöter i kurs-styrelser och kursnämnder.

SÖ anser atl KAMU:s olika förslag ocksä i övrigi medför behov av ökad personalstyrka på överstyrelsens byrå V 3. SÖ kan dock inte nu precisera personalbehovets storlek utan avser att återkomma till detta i annan ordning.

KAMU:s olika förslag om elevinflytande tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. SÖ framhåller atl principbeslut redan har fattats om att det skall finnas en samarbetsnämnd vid varje AMU-center, som KAMU föreslär. Beträffande elevråden anför SÖ att deras inrättande ytterst är beroende på eleverna. Ledningen för cenlren bör dock verka för alt elevråd inrättas; SÖ har tillsatt en arbetsgrupp om detla.

Flera elevråd anser att elevemas organisationer bör ha förhandlingsrätt. Del gäller inte minst frägan om utbildningsbidragens sloriek. Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund kräver atl riksförbundet på alla nivåer blir erkänt som AMU-elevernas enda legitima representant. Förbundet kräver vidare rätt till föriängd utbildningstid förde förtroendevalda.

Provisoriska styrelsen för riksförbundet motsätter sig liksom också några elevråd att AMU-riksdagar, elevråd m. m. bildas genom beslut av myndigheterna.

SÖ delar K AMU:s åsikl att del behövs en mer samordnad planering av arbetsmarknadsutbildningen, annan vuxenutbildning och yrkesinriktad ungdomsutbildning. Som tidigare omtalats har flera andra remissinstanser, bl, a. LO och TCO, särskilt understrukit detta i fråga om den förberedande utbildningen. Enligt SÖ behövs samverkan vid upprättande av ramplanerna, varvid hänsyn bör tas till bl. a. innehåll, struktur, organisation och lokalisering av utbildningen. Samrådet bör avse såväl arbetsmarknadsutbildningen som den kommunala vuxenutbildningen och gymnasieskolan på kort och lång sikt. Kursstyrelsens sekreterare föreslås fl i uppgift att redovisa tillgängliga resurser i övrig vuxenutbildning. Hänsyn bör tas till större områden än län. SÖ påpekar att SVUX har filt i uppdrag att utreda frågan om viss samordning av vuxenutbildningen.

Prop. 1975:45 65

Enligl LO bör en långsiktig samplanering mellan arbelsmarknadsulbildningen och gymnasieskolan kunna komma till stånd. Detla kan dock bara ske i vissa begränsade delar och med försiktighet. De båda utbildnings-formerna har olika utbildningspoliliska mål och olika förutsättningar. I de delar samplanering kommer lill stånd måsle den ske utifrån arbetsmarknadens förutsättningar och i nära samverkan med parterna.

Även statskontoret understryker ramplanearbelets roll för en samlad bedömning av befintligt kursutbud oavsett kursanordnare. Statskontoret anser också att samverkan med arbetsmarknadsparterna bör ulökas och alt tidigare uppnådda resultat av utbildningen bör utvärderas i större utsträckning.

Folkhögskoleutredningen framhåller viklen av all kursstyrelserna tillförs sakkunskap om länels resurser av olika slags vuxenutbildning. LRF instämmer i att den totala utbildningskapaciteten måste beaktas; f n. uppslår problem som följd av de olika planeringsrutinerna hos skilda kursanordnare. SAF förordar rullande planering eller en mer generell beredskapsplan för arbelsmarknadsulbildningen.

Förslaget atl SAMS skall kopplas in på elt tidigare stadium än f n. i ramplanearbetet lillslyrkes av kommunförbundet, SACO, SAF och SÖ. UKÄ önskar vara representerat i SAMS, medan kommunförbundet och landstingsförbundet anser all kommuner och landsting bör vara företrädda där.

KAMU:s förslag om en fast basorganisalion inom SÖ för forskning och utveckling om arbelsmarknadsulbildningen tillstyrks av AMS, SOFI och TCO. Statskontoret har ingen erinran. Enligt SOFI måsle det inom varje mera betydelsefullt område, däribland arbelsmarknadsulbildningen eller hellre hela arbetsmarknadspolitiken, vara en uppgift för de samhällsorgan som svarar för den konkreta verksamheten alt se lill all en lämpligt avvägd del av de för verksamheten avsedda medlen får användas på FoU för atl ge densamma maximal effektivitet. KAMU:s förslag, som också bl. a. innebär atl forskningen skall finansieras från anslaget till arbetsmarknadsutbildning, innebär enligl SOFI etl steg i den riktningen.

FoU-verksamheten bör enligt SOFI inte begränsas till detaljproblem i samband med ramplaneringen ulan också t. ex. nylto-koslnadsanalyser och frågor om arbetsmarknadsutbildningens roll för inkomslbildningen m. m. Grundläggande principer för verksamheten bör prövas.

SOFI anser vidare atl basorganisalionen bör ges permanent anknytning lill EFA, så atl ell starkt samband säkras med arbetsmarknadsforskningen i sin helhet. Del är också viktigt enligl SOFI atl universiteten tillförsäkras långsikliga möjligheter atl fortsätta och utvidga sill arbete på området. Detta bör de i huvudsak fl göra självständigt, men under god kontakt med myndigheterna.

TCO understryker alt det behövs gemensamma FoU-insatser i hela vux-enulbildningsområdet. EFA finner all forskningen om arbetsmarknadsutbildningen bör inordnas

5 Riksdagen 1975 1 samt. Nr 45

Prop. 1975:45 66

i en vidare ram, som befrämjar samordning och studier av betydelsefulla avvägningsproblem. Verksamheten bör studeras betydligt mer och mera ingående än hillills. Särskilt bör del i god lid vidtas ålgärder som möjliggör ambitiösa studier av effekterna av en utvidgad räll till arbetsmarknadsutbildning, om den kommer lill stånd.

Även SHIO understryker behovet av utökad FoU kring arbelsmarknadsulbildningen och förordar bl. a. uppföljningar i arbetslivet.

Stockholms skoldirektion - som f n. har den administrativa ledningen för FAMU-projektel - finner del värdefullt om forsknings- och utvecklingsarbetet rörande arbelsmarknadsulbildningen även fortsättningsvis får en lokal anknytning till Stockholm. Kostnaderna bör dock enligt skoldireklionen huvudsakligen läckas av staten, eftersom en betydande del av verksamheten avser hela landet. Skolförvaltningen i Stockholm kommer dock att tillhandahålla bl.a. erforderiig personaladminislraliv och kameral service i den mån projektet bedrivs inom Pedagogiskt centrum.

Skoldireklionen anser all förhandlingar om skolförvaltningens framlida anknytning till verksamheten bör las upp mellan kommunen och slalen så snart riksdagen har fattat beslut med anledning av KAMU:s förslag.

De olika förslagen rörande i n f o r m a l i o n om arbelsmarknadsulbildningen lillslyrkes i huvudsak av AMS, provisoriska styrelsen {or AMU-elevernas riksförbund, SOSVUX, ett anlal elevråd, FÖVUX, LO, länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Norrbottens län, SHIO och TCO. LO och FÖVUX understryker särskilt behovet av uppsökande verksamhet. FÖVUX' erfarenheter visar att uppsökande verksamhet är nödvändig för all personer med kort grundutbildning, bristande sludievana, mindre studiemotivation och låg inkomst skall kunna rekryteras till vuxenutbildningen. FÖVUX ulgår från all resurser ställs till förfogande för utbildning av fackliga studieorganisatörer som FÖVUX föreslagit och för uppsökande verksamhet. Studieorganisatörernas utbildning bör också omfatta information om AMU. - LRF påpekar all del är viktigt med information även i jordbruket på det sätt som FÖVUX har föreslagit för större arbetsplatser.

AMS anför atl uppsökande verksamhet kanske behövs mest just i de förelag som saknar anpassningsgrupper. För delta saknar arbetsmarknadsverket resurser. AMS framhåller all arbetsförmedlingen behöver mer personal för ändamålet. 1 viss mån kan samordning ske med den uppsökande verksamhet som FÖVUX föreslår.

SAF avvisar däremot uppsökande verksamhet bland "de mindre utbildningsmotiverade grupperna". Del kan dock enligl SAF vara motiverat med uppsökande verksamhet när det råder speciella förhållanden i viss bransch, som t. ex. säsongarbelslösheten i byggbranschen. Detta måsle då ske i samarbele med den kommunala vuxenutbildningen och samtliga studieförbund.

Enligt SÖ bör den uppsökande verksamheten avse inle bara information ulan också personlig vägledning. Resurserna för studie- och yrkesvägledning (syo) borde enligt SÖ vara gemensam för olika utbildningsarrangörer och samverkan borde ske med arbetsförmedlingarnas och universilelens studie-

Prop. 1975:45 67

och yrkesvägledning. SÖ tillstyrker också atl arbetsförmedlingens yrkesvägledning byggs ut.

SÖ avstyrker förslagel atl man skall kunna ordna praktik ulan samband med ALU-kurs. Erfarenheterna visar atl praktiktjänslgöring inte fungerar tillfredsställande om den inle kompletteras med information.

SÖ föreslår all 350 000 kr. anvisas för information i SÖ:s regi om arbetsmarknadsutbildningen under budgetåret  1975/76.

AMS, LO, SIV m. fi. understryker all del behövs särskilda informationsinsatser bland invandrare, inle minst invandrarkvinnorna. Del behövs bl. a. lolkservice, påpekar SIV.

YR-utredningen tillstyrker att yrkesvägledningen förstärks, men framhåller alt ALU-kurserna ändå måsle behållas för vissa grupper.

Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund samt SAF tillstyrker särskilt förslagel om intyg lill kursdeltagarna med förhållandevis ulföriig information om kursernas innehåll. Det är enligt SAF också en fördel om del framgår av intyget huruvida vederbörande har klarat de olika kursavsnitten. AMU-elevernas riksförbund är emot betyg med fler grader än två, godkänd resp. ej godkänd.

KAMU:s överväganden om kursdeltagarnas sociala situation innehåller bl. a. förslag lill dimensionering av en rad elevsociala insatser, främsl vid AMU-centren. Dessa förslag tillstyrks av AMS, provisoriska s{yre\sen (ör AMU-elevernas riksförbund, SOSVUX, flera elevråd, kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO. SAF och TCO. Statens handikappråd och DHR påpekar att elevsociala resurser inte bör dimensioneras enbart efter det totala elevantalet, som KAMU föreslagit, utan med hänsyn till elevsammansältningen. KAMUis förslag får därför enligt dessa instanser ses som minimikrav. SÖ, som i huvudsak godtar KAMU:s beräkning av resursbehovet, anför atl det behövs extra elevsociala resurser vid anpassningskurserna. Där behövs enligl SÖ för varje grupp om 30 kursdeltagare en psykolog, en kurator, en halv sjuksköierskeijänsl, en läkare fyra limmar i veckan, en sjukgymnast och en fritidskonsulent. Socialstyrelsen bör vid behov medverka vid rekrytering av läkare.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att del behövs fler elevassistenter än en för 150 elever, som KAMU har föreslagit.

Expertgruppen för vissa zigenarfrågor, SACO och socialstyrelsen anser all elevassistenternas arbetsförmedlande uppgifler bör skiljas från de kurativa. De senare bör enligl dessa inslanser utföras av socionomer. TCO påpekar alt även sjuksköterskorna har viktiga kurativa och sociala uppgifter. SÖ anför atl förslagel om gymnastik för alla elever i princip är bra men all det är mycket svårt atl genomföra, bl. a. till följd av lokalproblem. Socialstyrelsen påpekar alt gymnastiken bör ledas av fritidskonsulenler eller gymnastikdirekiör och inte av sjukgymnaster som KAMU föreslagit.

Kommunförbundet, socialstyrelsen och statens handikappråd framhåller alt AMU-centren bör samarbeta med de kommunala och landslingskom-

Prop. 1975:45 68

munala organen för socialvård, sjukvård m. m. Socialstyrelsen anförall ungdom som inle har fullbordat gymnasieskotulbildning är en riskgrupp i socialt avseende som kräver ökat samarbele mellan skolan, socialvården och arbetsförmedlingen, inle minst för ungdom i arbetsmarknadsutbildning. Medicinsk eftervård och behandling av handikappade bör enligt socialstyrelsen ske i den reguljära sjukvården. Det är inle rationellt alt bygga upp en inlem sjukvårdsorganisation för arbetsmarknadsutbildningen. Delta skulle dessutom inte stämma överens med principen om "normalisering" av de handikappades situation. Resurserna för öppen vård av olika slag växer, bl. a. för handikappades behov av medicinsk vård och funklionsuppehållande behandling.

Provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund och några elevråd kräver fri sjukvård och subventionerade mållider.

KAMU:s förslag om utökad barnomsorg i samband med arbetsmarknadsutbildning tillstyrks av bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Beträffande bostadsfrågan anför provisoriska styrelsen för AMU-elevernas riksförbund att barackerna bör avvecklas snarast möjligt. Länsstyrelsen I Gävleborgs län, YR-utredningen och SÖ instämmer i KäMU:s förslag all sådana bostäder såvitt möjligt undviks. YR-ulredningen påpekar dock alt de handikappades bostadssituation kan vara komplicerad. Enligt SÖ medför förläggning på den öppna bostadsmarknaden alt det ställs större krav på fritidskonsulenler och kuratorer, om inle eleverna skall känna sig isolerade.

LO och de flesta elevorganisationerna lillstyrker förslagen om bättre försäkringsskydd. Enligl LO bör kursdeltagarna ha samma försäkringsskydd som yrkesverksamma.

Beträffande finansieringen av arbetsmarknadsutbildningen instämmer LO i KAMUis synpunkter. Om slatsfinansiella svårigheter skulle hindra ell genomförande av KAMU:s olika förslag måsle enligl LO en arbetsgivaravgift övervägas. Provisoriska styrelsen Vör AMU-elevernas riksförbund, SOVUX och ell anlal elevråd förordar arbeisgivarfinansiering. Enligl riksföi-bundet och några elevråd bör arbetsgivaravgiften vara progressiv. TCO anför all det finns principiella skäl för arbeisgivarfinansiering i första hand när del gäller utbildningsbidragen.

Kommunförbundet anför all en arbetsgivaravgift på 1,3 % av lönesumman motsvarar en kommunal utdebitering av 10 öre per skattekrona. Detta kan enligt förbundet inle godtas. Utrymmet för kommunala skattehöjningar under återstående del av 1970-lalet upplevs som utomordentligt knappt i de allra flesta kommuner. Den kommunala sektorn är dessutom enligl K AMU:s förslag bara i starkt begränsad omfattning målområde för arbetsmarknadsutbildningen. SAF och SHIO avstyrker också arbeisgivarfinansiering och länsstyrelsen i Stockholms län kan inie heller tillstyrka en finansieringsform som drabbar kommunema. - Landstingsförbundet anser atl frågan om arbeisgivarfinansiering bör övervägas ytteriigare.

Prop, 1975:45 69

7 Föredraganden

7.1  Arbetsmarknadsutbildningens omfattning och mål

Utvecklingen på arbetsmarknaden under den senasle tioårsperioden har i flera avseenden medfört ökade krav på samhällets handlingsberedskap. Ambitionerna har höjts väsentligt på det arbetsmarknadspoliliska området. Antalet personer i arbetskraften har ökat snabbi, och de nytillträdande är ofta personer som har behov av särskilda informations- eller stödåtgärder. Del gäller t. ex. ungdomar som har begränsade erfarenheter av arbetslivet och kvinnor som tidigare varit hemarbelande. En annan grupp som behöver samhällets stöd för atl kunna delta i arbetslivet är de som har någon form av handikapp. Kravel på sådana insatser har förstärkts av atl arbetskrafts-efterfrågan alltmer har kommit all gälla personer med speciella yrkeskunskaper.

Del är mol den bakgrunden naturiigt alt alll större krav har ställts på resurserna för utbildning. Den långsiktiga utvecklingen av efterfrågan på utbildning möts i första hand genom insatser i del reguljära utbildningsväsendet och med dess olika former av studiestöd. Detta är emellertid inle tillräckligt. För att arbetsmarknadspolitiken med framgång skall kunna anpassas till förändringar i näringsliv och arbetsrutiner har det reguljära utbildningsväsendet kompletterats med en särskild utbildningsorganisation som står direki lill arbetsmarknadsmyndigheternas förfogande. Dessutom måsle samhället kunna erbjuda ett särskilt förmånligt studiestöd till deltagare i utbildningar som har förtur av arbetsmarknadspoliliska skäl.

Arbetsmarknadsutbildningen är ett arbelsmarknadspoliliskt medel. Den harbåde siabiliseringspolitiska, fördelningspoliiiska och tillväxlpolitiska mål. Den skall liksom övriga arbelsmarknadspolitiska medel ges en sådan inriktning och flexibilitet att den motverkar konjunktursvängningar och minskar olägenheterna av dessa svängningar. Den skall vidare medverka till all åsladkomma större jämställdhet mellan olika grupper genom all stödja dem som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden, och den skall främja ekonomisk tillväxt genom all tillgodose behov av yrkesulbildad arbetskraft.

Arbetsmarknadsutbildningens fördelningspolitiska uppgift har skjutils i förgrunden i takt med all en rad studier pekat på sambandet mellan inkomst och sysselsättning samt mellan dessa båda faktorer och utbildning. Inle minst låginkomylutredningens material underströk dessa samband. Arbeislösheisvillkorel, som är del grundläggande villkoret, får därför ses som etl viktigt uttryck för arbetsmarknadsutbildningens fördelningspoliiiska roll. Den utbildning i brisiyrken som vänder sig lill även andra än arbetslösa måste planeras med särskild hänsyn lill bl. a. önskemålen bland anställda

Prop. 1975:45 70

som har en svag ställning på arbetsmarknaden eller låga inkomster. Alla utbildningar måste läggas upp så atl de leder till arbeten som ger en varaktig och tillfredsställande sysselsättning.

Kommittén för översyn av arbelsmarknadsulbildningen (KAMU) har utrett arbetsmarknadsutbildningens framlida uppläggning. KAMU framhåller alt del med hänsyn till arbetsmarknadsutbildningens uppgifter inle är rimligt all försöka fastlägga dess omfattning och inriktning med hjälp av långsiktiga prognoser. De flesla remissinstanser instämmer i detla. SÖ och statskontoret ifrågasätter dock om del inle ändå är möjligt alt bedöma behovet av arbelsmarknadsulbildning på något längre sikt än vad som f. n. sker. SÖ framför i sammanhanget önskemål om en mera samlad planering av samhällets totala utbildningsresurser, medan statskontoret pekar på behovet av mera samordnade åtgärdsprogram för hela arbetsmarknadspolitiken.

Jag delar KAMU:s uppfattning alt arbetsmarknadsutbildningens totala omfattning inte kan läggas fast i långsikliga planer. Behovet av sådan utbildning är beroende av utvecklingen på arbetsmarknaden och av i vad mån efterfrågan på utbildning kan mötas genom reguljära utbildningsformer. Inom flera områden är del emellertid uppenbart atl arbetskraftsbehovet inte inom överskådlig lid kan fyllas genom enbart ungdomsutbildningen och den reguljära vuxenutbildningen. Detta gäller även om rekryteringen lill den senare underiäilas av förbättrat studiestöd och de övriga ålgärder inom vuxenutbildningen som chefen för utbildningsdepartementet tidigare denna dag har anmält. Behovet av arbelsmarknadsulbildning på det verkstadsmekaniska området kan exempelvis väntas kvarstå under hela 1970-lalel. Det är också uppenbart att slora grupper av anställda i branscher och yrken med vikande sysselsättning liksom många hemarbelande kvinnor m. fi. även i framliden kommer all behöva särskilda möjligheter till arbetsmarknads-anpassad utbildning.

Vissa faktorer har enligl KAMU:s mening särskilt slor betydelse för det framtida behovet av arbelsmarknadsulbildning. Det gäller de strukturella förändringarna i näringslivel och den tekniska utvecklingen inom olika näringsgrenar, och vidare kvinnornas inträde i arbetslivet saml ungdomsul-bildningens utveckling. Av dessa faktorer har flera remissinstanser särskilt uppehållit sig vid ungdomsutbildningens betydelse. TCO påpekar atl arbetsmarknadsutbildningen måsle påverkas av atl ungdomen har alll bättre utbildning och att tjänstemännen kommer all utgöra en större del av kursdeltagarna än r n. SCB framhåller å andra sidan att många ungdomar fortfarande går direkt ut på arbetsmarknaden efler grundskolans slut, vilket leder till problem som ofta senare måste lösas med hjälp av ytterligare utbildning.

Vissa remissinstanser som t. ex. socialstyrelsen. Landstingsförbundet och SAF varnar för uppbyggnad av permanenta frislående utbildnings- och slu-diestödssyslem vid sidan av de reguljära. UKÄ påpekar att även del reguljära utbildningsväsendet kan göras mera flexibelt med hänsyn lill arbetsmarknadens behov.

Prop. 1975:45 71

Jag delar SÖ:s och flera andra instansers uppfattning atl samhällets olika utbildningsresurser såvitt möjligt bör bedömas i etl sammanhang. Det är också en fördel om de kan planeras på så pass lång sikt all dyrbara improvisationer undviks. Detta får dock inte leda lill all arbetsmarknadsutbildningens speciella karaktär och nära samband med arbetsmarknadspolitiken i övrigt blir eftersatt.

De särskilt förmånliga utbildningsbidragen, som skiljer arbetsmarknadsutbildningen från annan utbildning, kan utgå både vid särskilda kurser för denna utbildning och i vissa fall vid reguljära utbildningslinjer. Dessa bidrag bör nu höjas med hänsyn lill den hittillsvarande utvecklingen av den allmänna lönenivån och samhällets övriga stödformer. För all elt bättre samband skall kunna uppnås med övriga arbetsmarknadspoliliska åtgärder kommer jag i del följande bl. a. all föreslå ett hell nytt syslem för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. Förslagel innebär att bidragssystemet byggs upp enligl inkomstbortfallsprincipen på samma säll som ersättningen vid arbetslöshet, men bidragen görs något förmånligare än dessa ersättningar.

Chefen för utbildningsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit ett nytt studiestöd för vissa deltagare i annan vuxenutbildning än arbelsmarknadsulbildning. Detta s. k. vuxensludieslöd föreslås bli konstruerat så att del medförsamma konsumlionsutrymme som utbildningsbidraget, men viss del föreslås vara älerbelalningsplikligl. Genom denna konstruktion åstadkoms etl bättre samband än f. n. mellan de olika formerna av vuxenutbildning. Den extra stimulansen till arbetsmarknadsutbildning jämfört med utbildning med vuxensludieslöd blir lält atl överblicka och likartad för alla.

7.2 Villkor för rätt tUl arbetsmarknadsutbUdning

7.2.1 Allmänt

Arbetsmarknadsutbildningen har en särställning inom vuxenutbildningen. Det gäller både utbildningens inriktning och urvalet av deltagare. Den viktigaste målgruppen har alllid varit de som inle har arbete, dvs. de som är och numera också de som löper risk alt bli arbetslösa. Del kan enligl min mening inte komma i fråga alt ändra denna inriktning, vilken följer av verksamhetens grundläggande mål. För all utbildningen skall vara etl tillräckligt flexibelt instrument kan dock i viss ulslräckning även andra än arbetslösa m. fl. behöva ges tillträde lill utbildningen.

I det följande behandlar jag först tolkningen av begreppet risk för arbetslöshet och därefter bristyrkesulbildningen, lill vilken alla vuxna har tillträde. Slutligen vill jag ta upp den åldergräns på 20 år som i regel gäller för tillträde lill arbetsmarknadsutbildningen.

Prop. 1975:45 72

7.2.2 Risk för arbetslöshet

Rätlen till arbetsmarknadsutbildning har som KAMU redovisar successivt vidgats från att gälla enbart de faktiskt arbetslösa till all omfatta alla som löper risk för arbetslöshet. Sedan år 1963 har risk för arbetslöshet varit tillräckligt som formellt kriterium för räll lill arbetsmarknadsutbildning. 1 prop. 1966:52 (s. 203) framhöll chefen för dåvarande inrikesdepartementet att en förhållandevis vidsträckt bedömning av denna risk innebar en effeklivering av arbetsmarknadspolitiken. Man behövde inle företa en arbelsomplacering under trycket av en akut krissituation ulan fick tillfälle till en mera övervägd prövning av den enskildes möjligheter och förhållanden. Utbildning skulle därför kunna beviljas inle bara när sysselsältningssvårigheterna vara nära föreslående ulan också när en bedömning på längre sikl klart gav vid handen alt övergång lill annat yrke var nödvändig.

Som KAMU anför är det lill största delen inom vissa näringsgrenar och branscher med vikande sysselsättning som begreppet risk för arbetslöshet har kommit till användning. Del hindrar dock inle all även andra och mera individuella faktorer också har stor betydelse. Vad som anfördes i prop. 1966:52 om fördelarna av all en omställning kan ske innan förutsedda sysselsättningsproblem har blivit akuta gäller självfallet vid olika orsaker till arbeislöshetsrisken. Arbetsförmedlingen måsle därför som KAMU anför kunna la hänsyn till skilda slag av omständigheter. Var och en som kan förutses bli arbetslös inom de närmaste åren om ingen åtgärd vidtas måste kunna beviljas arbetsmarknadsutbildning vid lämplig tidpunkt om utbildningen bedöms nödvändig föratl vederbörande skall kunna fl etl nytt arbete.

7.2.3 Bristyrkesutbildning

Bristyrkesutbildning är den sammanfattande benämningen på all arbelsmarknadsulbildning där även den som inte är eller löper risk alt bli arbetslös har rätt att delta. Benämningen anger all del är fråga om utbildning till yrken med påtaglig brisl på utbildad arbetskraft. Bristyrkesutbildningen har en särskild fördelningspolitisk betydelse såtillvida som den står öppen ocksä för den som har anställning men inte upplever sin arbetssituation som tillfredsställande. Var och en som så vill kan söka förbättra sin ställning pä arbetsmarknaden genom utbildning lill etl brislyrke.

Hittills har relalivi fl personer med anställning sökt sig lill brislyrkesutbildningen. Det beror som KAMU anför troligen på all utbildningsbidragen inle är attraktiva och atl del inle har funnits någon garanti för nytt arbete eller återgång lill den tidigare arbetsgivaren efter avslutad utbildning. 1 det följande kommer jag att föreslå en väsentlig förbättring av utbildningsbidragen. Jag vill också erinra om den lag (1974:981) som beslutades av förra årets riksdag och som ger arbetstagare rätt atl under vissa för-

Prop. 1975:45 73

utsättningar fl ledigt för utbildning. Mol den bakgrunden kan man förvänta alt intresset för bristyrkesulbildningen ökar.

KAMU och de flesta remissinstansema har ansett del angeläget alt brislyrkesutbildningen utvidgas. Delta bör ske bl., a. genom att tolkningen av begreppet brislyrke görs vidare än som hittills skell, så att en större del av de särskilt anordnade AMU-kurserna än nu kan öppnas för alla vuxna.

Jag vill erinra om att AMU-kurser anordnas bara om det finns en överefterfrågan på utbildad arbetskraft i resp. yrken. Detta bör gälla även i fortsättningen. Antalet tillgängliga utbildningsplatser vid AMU-center har under senare år nästan ständigt överstigit efterfrågan. 1 den mån del finns fler sökande än lediga platser vid en viss brislyrkesulbildning bör de som är eller löper risk alt bli arbetslösa ges företräde.

Det är inle möjligt att en gång för alla ange vilka kurser som skall ingå i bristyrkesulbildningen, ulan delta måsle prövas av regeringen och AMS från lid till annan med hänsyn till arbetskraftsefterfrågan i olika yrken. Del bör också ankomma på regeringen alt bestämma vilken ram som skall gälla för bristyrkesulbildningens omfattning. Jag avser all föreslå regeringen all den tills vidare sätts lill 10 000 påbörjade ulbildningar per år. I ramen bör endasl de deltagare som inle är eller löper risk atl bli arbetslösa räknas in.

KAMU föreslår all man för all nå ytteriigare fördelningspolitiska fördelar skall slopa arbetslösheiskriteriel för låginkomsttagare vid all ramplanerad arbelsmarknadsulbildning. Enligt kommitténs förslag skall detla däremot inte ske i fråga om utbildning i del reguljära utbildningsväsendet, vilkel skulle kunna medföra ökade gränsdragningsproblem mot övrig vuxenutbildning. Vid de särskilt anordnade kurserna behöver gränsdragningsproblemen enligt kommittén inle bli alltför slora. Eftersom delta är elt nytt inslag i arbetsmarknadsutbildningen föreslår kommitién alt på försök högst 5 000 låginkomsttagare per år får beredas utbildning. Kommitién anger också vissa kriterier som skall vara uppfyllda för atl en person skall anses vara låginkomsttagare.

Förslagel har tillstyrkts av elt stort antal remissinstanser, men i många yttranden uttrycks tveksamhet med hänsyn lill risken för besvärande gränsdragningsproblem i fråga om ansvarsfördelningen mellan arbelsmarknadsulbildningen och övrig vuxenutbildning. En del remissinstanser framhåller all låginkomsttagarna i första hand bör beredas vidareutbildning i del reguljära utbildningsväsendet.

För egen del anser jag det vara en angelägen uppgift för samhället atl på allt sätt medverka till att den som har en svag ställning på arbetsmarknaden och låg inkomst bereds tillfälle atl på rimliga villkor skaffa sig den yrkesutbildning han behöver för att förbättra sin situation. Jag vill då

Prop. 1975:45 74

först erinra om det förslag rörande vuxensludieslöd som regeringen tidigare i dag efter föredragning av utbildningsministern har beslutat atl förelägga riksdagen. Detla förslag innebären betydande förbättring av de ekonomiska villkoren vid sådan utbildning och därmed av många låginkomsttagares möjligheter alt förbättra sina förutsättningar på arbetsmarknaden. Jag vill också erinra om att delta slöd är avsett atl utgå med belopp som motsvarar vad som skulle ha utgått i bidrag vid arbetsmarknadsutbildning. Beloppet skall dock till viss del utgöra lån. Om man samlidigl skulle införa en särskild rätt för låginkomsttagare till arbelsmarknadsulbildning i den form som KAMU har föreslagit, skulle riskerna för sådana gränsdragningskonfiikter som flera remissinstanser har varnat för enligl min bedömning bli betydande. Jag anser del trots detta vara motiverat atl söka åsladkomma en sådan inriktning av arbetsmarknadsutbildningen att den när del primära behovet av alt utbilda arbetslösa har lillgodoselts i största möjliga utsträckning kommer dem till del som ulan alt vara eller löpa risk all bli arbetslösa är i störst behov av sådan utbildning. Detta bör emellertid med hänsyn lill vad jag förut har anfört inle ske i den form som KAMU har föreslagit. Jag föreslår i stället atl företrädesrätt inom bristyrkesulbildningen ges arbetslösa och personer som hotas av arbetslöshet och därnäst sysselsatta som har en svag ställning på arbetsmarknaden eller låga inkomster. Jag tänker främsl bl. a. på anslällda i företag eller branscher med svaga framtidsutsikter. Någon ytteriigare precisering av vilka villkor som bör vara uppfyllda i det enskilda fallet anser jag inte vara nödvändig.

7.2.4 20-årsgränsen

Arbelsmarknadsulbildningen är en del av vuxenutbildningen i den mening att den främst vänder sig till personer som har varit ute på arbetsmarknaden men blivit arbetslösa och lill personer som haft annan sysselsättning - t. ex. hemarbete - efter ungdomsutbildningens slut och söker sig ut på arbetsmarknaden. Därför bör som KAMU och de flesta remissinstanser anför även i fortsättningen som huvudregel finnas en nedre åldersgräns. I likhet med kommittén anser jag all denna gräns även i fortsättningen bör vara densamma som gäller för de reguljära studiestödet för vuxna, dvs. 20 år. Det bör ankomma på regeringen att utforma närmare bestämmelser om åldersgränsens tillämpning och unianlag från den. Åldersgränsen bör liksom f. n. avse räll lill utbildningsbidrag. I den mån del finns ledig kapacitet finns det inget som hindrar all ungdom genomgår AMU-kurser med reguljärt studiestöd.

Undanlag från 20-årsgränsen flr f n. enligt regeringens föreskrifter göras för handikappade, flyktingar och ensamstående föräldrar. Vidare kan den som har försörjningsbörda men inte är ensamslående förälder redan från 18 års ålder beviljas arbetsmarknadsutbildning, dock bara i de fall då lämplig

Prop. 1975:45 75

utbildning inle kan ordnas annat än vid AMU-center utom hemorten. Jag anser liksom KAMU och de flesla remissinstanser all dessa undanlagsregler bör finnas kvar. 1 de aktuella fallen gör omsländighelerna all man inle rimligen kan utesluta arbetsmarknadsutbildning med hänvisning till atl den är avsedd för vuxna.

Det finns också vissa situationer då arbetsmarknadsutbildningen har kommit till användning som ett direkt komplement till den reguljära ungdomsutbildningen. Som KAMU påpekar uttalade stalsmaklerna år 1963 (prop. 1963:144, SU 1963:146, rskr. 1963:334) alt den ungdomsutbildning som bedrevs inom arbetsmarknadsutbildningens ram i princip borde föras över lill den ordinarie gymnasieskolan. Så har också skell i viss uisträckning, men fortfarande bedrivs vid etl anlal riksyrkesskolor arbetsmarknadsutbildning som är särskilt avsedd för arbetslös ungdom i åldern 15-21 år. De flr utbildningsbidrag enligl särskilda regler under utbildningstiden. KAMU framhåller i likhet med många remissinstanser gymnasieskolans ansvar för alt ge alla ungdomar en lämplig yrkesutbildning, men kommittén föreslår inle någon förändring av riksyrkesskolornas ställning. AMS och SÖ anför att de måste finnas kvar så länge gymnasieskolan inte kan ta det fulla ansvaret för all ge alla ungdomar möjlighet lill en arbelsmarknadsanpassad utbildning. Enligl SÖ bör en plan fastställas för riksyrkesskolornas avveckling i takt med atl gymnasieskolan lar detta ansvar.

Ungdomens särskilda problem på arbetsmarknaden har ökat under senare år bl. a. därför atl arbetskraftsefterfrågan alltmer har kommit atl gälla personer med yrkesinriktad utbildning och erfarenhet från arbetslivet. Ungdomens utbildningssituation har allmänt sett förbättrats i hög grad, men för de ungdomar som ändå har kort utbildning är situationen särskilt be-sväriig. De har en svagare förankring i arbetslivet och mindre yrkeserfarenheter än de flesla äldre personer med motsvarande utbildningsbakgrund. Av dessa skäl har de s. k. ALU-kurserna, som innehåller allmän arbels-marknadsinformalion samt praktiktjänslgöring, under senare år öppnats för ungdom. Under vissa perioder har också andra särskilda ålgärder för ungdom vidtagits inom arbetsmarknadsutbildningen, t. ex. stöd till företagsutbildning av nyanställd ungdom. 1 den mån AMU-centren har ledig kapacitet slår de dessutom alllid öppna för de ungdomar som vill gå igenom en utbildning med ordinarie studiestöd. Regeringen har tidigare denna dag som en tillfällig åtgärd medgell alt arbetslös ungdom som påbörjar utbildning vid AMU-centren i. o. m. utgången av juli 1975 utöver studiestödet skall få engångsbidrag på 200-400 kr. vid kursens slut.

Jag delar uppfattningen all gymnasieskolan bör ha del primära ansvarel för att alla ungdomar får en utbildning som är lämplig för arbetsmarknaden. Som statsrådet Hjelm-Wallén anförde vid anmälan av årets budgetproposition (prop. 1975:1, bil 10 s. 135) pågår inom utbildningsdepartementet ett utredningsarbete rörande bl. a. de särskilda problemen med ungdomar som

Prop. 1975:45 76

tillgodoses mindre väl av gymnasieskolans nuvarande utbildningsmöjligheter. Nästa läsår avses utbildningskapaciteten i ökad uisträckning bli koncentrerad på tvååriga yrkesinriktade linjer. Vidare avses gymnasieskolans nuvarande kurser bli kompletterade med kortare kurser som riktar sig speciellt till de från utbildningssynpunkl svagmotiverade eleverna. Studie- och yrkesorienteringen i skolan har nyligen förstärkts.

Trots de nämnda insatserna i gymnasieskolan måste man enligt min mening inom överskådlig lid räkna med alt vissa ungdomar är i behov av alt 11 arbelsmarknadsulbildning. Riksyrkesskolorna bör tills vidare kvarstå med hänsyn lill bl. a. alt gymnasieskolans kapacitet för flera av de på arbetsmarknaden mest efterfrågade yrkena är liten och ofta koncentrerad till alltför få orter. Vidare bör regeringen enligl min mening inhämta riksdagens bemyndigande att i särskilt besvärliga konjunkturlägen låta ungdomar genomgå utbildning vid AMU-center på särskilda villkor. Kurserna vid AMU-center är visseriigen i princip anpassade för vuxna elever, men erfarenheterna visar atl just dessa kurser ändå upplevs mycket positivt av många ungdomar.

Fr. o. m. år 1974 har alla från 16 års ålder elt grundskydd vid arbetslöshet, del kontanta arbetsmarknadsstödet. För detla gäller etl arbetsvillkor, liksom för ersättning från arbetslöshetskassa. Föratl fä kontant arbetsmarknadsstöd skall vederbörande i regel ha arbetat under fem av de senasle tolv månaderna. För den som inle har arbetat efter avslutad ungdomsutbildning gäller i stället en karenstid på tre månader under vilken man skall slå lill arbetsmarknadens förfogande. Som chefen för inrikesdepartementet anförde i prop. 1973:56 (s. 210) förutsätts i princip all de som uppbär arbetsmarknadsstöd har uttömt sina möjligheter lill yrkesutbildning i den reguljära ungdomsskolan. KAMU anser i likhet med de flesta remissinstanser atl den som har räll lill ersättning vid arbetslöshet också bör ha räll till slöd under en arbetsmarknadsutbildning som syftar lill alt konstruktivt lösa vederbörandes problem. RRV avstyrker en sådan utvidgning av ungdomens räll lill arbetsmarknadsutbildning och varnar för att en klar gränsdragning mol ungdomsskolans ansvarsområde då inle längre kan göras. För min del bedömer jag det i nuvarande läge som väsentligt alt effektiva åtgärder vidtas för att hjälpa ungdomar med bristfällig utbildning. Jag tillslyrker därför alt ungdomar som har rätt till kontant arbetsmarknadsstöd får beviljas arbetsmarknadsutbildning vid särskilt anordnade kurser. Samlidigl anser jag del angelägel att såvitt möjligt skapa klara gränser mellan de olika utbildnings- och sludieslödsformerna. Med hänsyn lill nämnda gränsdragningsproblem kan jag inte biträda KAMU:s förslag lill den del som det innebär all ungdomar utan yrkeserfarenhet i vissa fall skall kunna beviljas utbildningsbidrag redan innan de uppfyller karenslidsvillkoret för kontant arbetsmarknadsstöd.

Prop. 1975:45

7.3 Utbildningens innehåll och kursformer

7.3.1 Allmänt

Arbetsmarknadsutbildningens främsta uppgift är all genom yrkesutbildning medföra lämpligl sladigvarande arbele som annars inle kan komma lill stånd. Detta måste ske i enlighet med de övergripande målen för arbetsmarknadspolitiken som helhet. Samhällets ambitioner på arbetsmarknadspolitikens område har höjts väsentligt under senare år. Nya riktlinjer och bestämmelser har tillkommit om bl. a. anställningstrygghet och arbetsmiljö, vilkel självfallet har slor betydelse för vad som skall anses vara lämpliga mål för arbelsmarknadsulbildningen.

Det arbetsmarknadspoliliska målet att öka möjligheterna lill yrkesmässig röriighet är centralt. Röriighet i viss mening är också ofta en förutsättning för all den enskilde skall kunna uppnå egna mål som personlig tillfredsställelse och möjlighet lill utveckling i arbetet. Den är vidare nödvändig för all olika grupper i samhällel skall kunna bli mera jämställda.

KAMU framhåller all en rad särskilda krav i regel måste ställas på kurserna med hänsyn till arbetsmarknadsutbildningens speciella uppgift. Utbildningen bör sålunda vara inriktad mot ell bestämt yrke snarare än ell hell yrkesområde. Innehållet av allmänna ämnen på gymnasieskolenivå bör koncentreras lill del som behövs för den åsyftade yrkeskompetensen. Önskemålet att såvitt möjligt begränsa kurstiderna är starkare än i andra utbildningsformer. Utbildningen bör vara anpassad för vuxna deltagare och bedrivas på heltid året runt ulan terminsindelning. Också jag anser del viktigt all dessa krav uppfylls, även om de ibland kan efterges i individuella fall om utbildningens arbetsmarknadspoliliska syfte kräver del. Några formella regler som utesluter vissa kursformer bör således inte heller i forlsätlningen finnas.

Del är som KAMU anför viktigt att kursutbudet är flexibelt föratl kunna möta krav på förändringar i både omfattning och inriktning. Jag framhöll inledningsvis atl bl.a. kravet på flexibilitet ställer särskilda krav på kurs-anordnaren i fråga om både lokaler, lärare och materiel. Det kan sannolikt liksom f n. inle heller i framliden undvikas att AMU-centren periodvis måsle ha en betydande överkapacitet för all den önskvärda beredskapen skall kunna upprätlhällas. Överkapaciteten måsle dock på alll säll begränsas. Del är viktigt att frågan om lärarnas ställning ordnas så atl behovet av flexibilitet och återkommande möjligheter lill praktisk yrkesverksamhet tillgodoses ulan all deras anställningstrygghet äventyras. Lämpliga arrangemang för detla måste åstadkommas i samråd med berörda fackliga organisationer.

SÖ anför att vissa planer föreligger om ökad samplanering av kursutbudet hos olika anordnare. Jag vill framhålla vikten av alt denna samplanering intensifieras. Inte minst är del väsentligt alt huvudmännen för del reguljära

Prop.1975:45 78

utbildningsväsendet hålls väl informerade om behovet av arbetsmarknadsutbildning och de särskilda krav som ställs på denna, så atl de kan överväga sina möjligheter atl anordna kurser hell eller delvis för arbetsmarknadsutbildningens behov. 1 vissa fall kan det vara lämpligt atl arbeismarknads-verkel köper hela kurser i del reguljära utbildningsväsendet eller i företag, vilka anpassas särskilt för ändamålet. Delta förekommer f n. i relalivi liten utsträckning. Jag vill i detla sammanhang också erinra om all frågan om ökal samarbele mellan den kommunala vuxenutbildningen och statens industriverks enhet för företagsutveckling utreds inom industriverket i samråd med bl. a. SÖ.

Utbudet av AMU-kurser bestäms lill sina huvuddrag i den årliga ramplaneringen. De organisatoriska formema för detta bestäms av berörda myndigheter själva. Jag kommer i ett senare avsnitt atl föreslå en förstärkning av kursnämnderna, som har en viktig funktion i sammanhanget. Kursnämnderna är organiserade länsvis och företräder olika yrkesområden. Del är angelägel all också de övriga organ som deltar i ramplanearbetet ges ökade möjligheter lill saklig diskussion av planernas innehåll. AMS och SÖ ansvarar för detta. Ramplaneringen bör regelmässigt innefatta diskussioner med övriga kursanordnare liksom med alla parter på arbetsmarknaden inkl. kommuner och landsting. Planeringen bör som KAMU anför normalt beröra alla slags kurser som i nämnvärd omfattning behöver utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning, vilket ställer ökade krav på främsl skolmyndigheterna.

7.3.2 Förberedande utbildning

Många vuxna har en svag allmän utbildningsbakgrund. Att i vuxen ålder förbättra sina grundläggande kunskaper i allmänna ämnen möter ofta en rad problem av både praktisk och ekonomisk art. Chefen för utbildningsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit nya bidrag och andra åtgärder för atl underiätta och stimulera kursverksamhet med sådant syfte i bl. a. studieförbundens regi. Även arbelsmarknadsulbildningen fyller en viktig funktion i sammanhanget, även om dess huvudsyfte är ett annat. Jag anser sålunda i likhel med KAMU atl den undervisning i allmänna ämnen som r n. ges under åtta veckor i samband med de flesta AMU-kurser är ett värdefullt inslag. Sådan undervisning bör även i fortsättningen normall ges alla deltagare som har kortare tidigare allmän utbildning än vad som motsvarar nioårig grundskola, i den mån kursernas innehåll inte är sådant att del krävs längre förberedande utbildning.

Behovet av preparandkurser som direkt förberedelse för yrkesutbildningarna kan som KAMU anför väntas öka för dem som saknar grundskolekompelens. Samtidigt kan denna grupps andel av dellagarna förutses minska.

Prop. 1975:45 79

KAMU föreslår atl utbudet av förberedande ulbildningar hos olika kursanordnare skall samordnas bättre än f. n. Kommitién anför vidare atl denna utbildning även i rorlsällningen i princip bör kunna anordnas av vilken huvudman som helst, men kommittén anser ändå atl de preparandkurser som anordnas vid AMU-centren bäst uppfyller de krav som i allmänhet bör ställas på en arbetsmarknadsutbildning. Därför föreslår kommittén alt dessa preparandkurser föriängs och individualiseras, t. ex. genom ell modulsystem. Försök pågår f. n. med sådana modulsystem. Jag instämmer i alll väsentligt med vad KAMU har anfört om individualisering av preparandkurserna. Del ankommer på myndigheterna atl besluta om prepa-randkursernas framlida utformning härvidlag när försöken har ulvärderals. Frågan om en eventuell föriängning av preparandkurserna får prövas mol bakgrund av kraven i de olika yrkesutbildningarna.

Vissa remissinstanser, bl. a. LO, TCO, FÖVUX, Landstingsförbundet och folkhögskoleutredningen, anser alt andra kursformer som t. ex. folkhögskolan eller studieförbunden borde kunna utnyttjas i större utsträckning än vad KAMU har förutsatt. Jag vill framhålla all det inle finns några formella hinder för detta, och de olika kursformerna har var och en specifika fördelar som kan vara avgörande för vissa grupper. För huvuddelen av deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen måste dock de tidigare nämnda särskilda kraven på denna utbildning vara avgörande. Möjligheterna all i ökad omfattning utnyttja det reguljära utbildningsväsendet och studieförbunden för förberedande utbildning inom arbetsmarknadsutbildningen beror således på i vad mån dessa kursanordnare kan tillgodose nämnda särskilda krav.

7.3.3  Yrkesutbildningen

Arbetsmarknadsutbildningens yrkeskurser skall enligt KAMU:s förslag vara upplagda så att de medför långsiktig trygghet och möjlighet till personlig tillfredsställelse i arbetet. De skall ge sådana kunskaper som i förening med yrkeserfarenhet kan utgöra grund för befordran, och de bör också ge en lämplig grund för vidare utbildning i resp. yrkesområde. Enligl KAMU:s mening bör huvuddelen av kursutbudet ha likartad principiell ambitionsnivå härvidlag, även om kursernas faktiska längd varierar.

Flertalet remissinstanser instämmer i eller har ingen erinran mol vad KAMU har anfört om yrkesutbildningarnas omfattning.

För min del vill jag slå fast atl utbildningarna genomgående måsle inriktas mol arbeten som faktiskt finns på arbetsmarknaden och därvid avse ett bestämt yrke. Jag delar samtidigt kommitténs åsikl all det inle kan vara en arbetsmarknadspolitisk uppgift alt utbilda arbetslösa för kortvariga arbeten eller arbeten med osäkra framtidsutsikter, som inle innebär någon sladigvarande lösning av vederbörandes problem. Arbetsförmedlingen måste i varje enskilt fall pröva vilken utbildning som kan behövas för atl varaktigt

Prop. 1975:45 80

lösa problemen. De olika utbildningarna får inle utformas så alt de kan förstärka klyftor mellan olika grupper i samhället eller på annat sätt stå i strid med arbetsmarknadspolitikens allmänna mål.

KAMU föreslår all yrkesutbildningarna genomgående skall läggas upp så atl återkommande utbildning blir möjlig. Förslaget innebär all kurser för personer ulan tidigare kunskaper i elt yrke läggs upp så atl de kan användas både för praktiskt arbele och som grund för forlsall utbildning i yrket. Enligl KAMU bör även de följande etapperna i en återkommande utbildning kunna utgöra arbelsmarknadsulbildning, men kommittén räknar också med all senare ulbildningselapper skall kunna bedrivas i annan form.

Remissinstanserna äröveriag positiva lill återkommande utbildning inom arbetsmarknadsutbildningen. Även jag anser övervägande skäl tala för all utbildningarna i allmänhet läggs upp sä atl återkommande utbildning blir möjlig. Del ankommer på myndigheterna all bestämma kursernas uppläggning i enlighet med deras arbetsmarknadspoliliska funktion. Som KAMU påpekar har f. n. utbildningarna inom bl. a. del verksladsmekaniska området, plåt- och svetsområdel samt de iräinduslriella och de livsmedelsiekniska yrkena en uppdelning i etapper med gradvis specialisering.

Enligt min mening kan ett system med återkommande utbildning innebära slora fördelar från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. De leder lill större röriighet och ökad framlida valfrihet för den enskilde, samtidigt som denne inte redan vid utbildningens början behöver bestämma sig för dess hela längd och grad av specialisering. Del kan dessutom som KAMU anför finnas slora pedagogiska fördelar med all varva utbildningen med praktiskt arbete. Jag anser vidare i likhet med LO all de senare utbildningselapperna om möjligt bör kunna anpassas även för den som har skaffat sig grundläggande kunskaper i yrket på annat sätt än genom arbetsmarknadsutbildningens kurser.

Begreppet återkommande utbildning innebär i allmänhet ökade krav på bredden hos de grundläggande utbildningarna. Det kan således inte komma ifråga att göra en grundkurs särskilt kort med hänvisning till alt den senare kan byggas på med återkommande utbildning. Den inledande kursen måsle som KAMU anför alltid medföra en rejäl start i yrket, förutom alt ge grund för fortsalt utbildning.

Återkommande utbildning innebär som jag nyss nämnt inle nödvändigtvis atl alla utbildningselapperna måsle utgöra arbelsmarknadsulbildning. För all etl sådant syslem skall fungera är det tvärtom ofta nödvändigt all de olika ulbildningsanordnarna i samhällel kan samordna sill utbud, så atl en kurs hos en huvudman senare kan utgöra grund för fortsatt utbildning hos en annan. Denna samordning får självfallet inte leda lill alt de särskilda krav som måsle ställas på AMU-kurserna blir eftersatta.

Om alla etapper i en återkommande utbildning skall utgöra arbetsmark-

Prop. 1975:45 81

nadsutbildning, måsle i normalfallet krävas att vederbörande efter en lids arbele pä nytt blir arbetslös eller riskerar arbetslöshet. Detta bör självfallet inte inträffa om den inledande kursen fyller sin uppgift att ge stadigvarande arbele. Jag räknar därför inte med atl de senare utbildningselapperna kan komma atl utgöra arbelsmarknadsulbildning i nämnvärd utsträckning annat än inom bristyrkesulbildningens ram.

Sädana särskilda försök med alt slopa arbetslösheiskriteriel för påbyggnadskurser i kontorsområdel som KAMU föreslår kan jag inte tillstyrka annat än i den mån försöken kan rymmas inom bristyrkesulbildningen. Brislyrkesulbildning får f. n. bedrivas i vissa yrken inom konlorsområdet. Jag avser alt senare föreslå regeringen all bristyrkesulbildningen inom delta område skall få ske i de yrken som AMS och SÖ bestämmer efter samråd med arbetsmarknadens parter.

7.3.4 Utbildning på eftergymnasial nivå samt gymnasieskolestudier utan direkt yrkesinriktning

KAMU förordar atl det också i fortsättningen skall gälla en särskild begränsning av möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå. Även beträffande de icke yrkesinriktade gymnasielinjerna, som utgör förberedelse för eftergymnasiala studier, förordar kommitién fortsall återhållsamhet. Det kan enligl kommittén anföras både rättviseskäl och arbetsmarknadspoliliska skäl mot all vissa personer skulle beviljas mångdubbelt längre arbetsmarknadsutbildningar än de flesta andra. Del är ofla inte möjligt att med någon säkerhet bedöma en persons utsikter att kunna fullfölja en planerad utbildning som varar i många år och därefter fä arbele i utbild-ningsyrkel.

Erfarenheterna visar enligt KAMU all fördelar kan nås om kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen på högskolenivå kan styras genom ramplaneringen. Kommitién föreslår därför all arbetsmarknadsutbildningen på denna nivå även i fortsättningen koncentreras lill kurser som köps och vid behov anpassas särskilt för ändamålet. Dessutom bör AMS enligl KAMU kunna göra upp en förteckning över enstaka konare reguljära ulbildningar inom den ordinarie högskolan, vilka kan anses uppfylla de ställda kraven för arbelsmarknadsulbildning.

De flesla remissinstanser instämmer med KAMU:s överväganden beträffande högskoleutbildningarna. Undantag är bl. a. CSN, som inte anser all några särskilda regler behövs för ulbildningar pä denna nivå. Inle heller TCO anser någon särskild restriktivitet motiverad, annat än i den män den är betingad av efterfrågan på en utbildning.

För min del kan jag i huvudsak instämma i KAMU:s överväganden och förslag i denna del. Behovet av arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå

6 Riksdagen 1975 1 samt. Nr 45

Prop. 1975:45 82

måste således bedömas mol bakgrund av utvecklingen av arbetskrafisefter-frågan och arbetslöshetens sammansättning. Detla behov bör dock som kommittén anför mötas främsl med särskilt anordnade kurser. Dessutom bör i undantagsfall även korta yrkesinriktade reguljära kurser kunna utnyttjas. Jag anser del liksom KAMU inle rimligt all personer som redan tidigare fltt längre utbildning än de flesla vuxna vid arbetslöshet skall kunna beviljas betydligt längre arbetsmarknadsutbildning än vad övriga grupper normall flr i motsvarande situation. Det vore enligt min mening i allmänhet inle heller förenligt med arbetsmarknadsutbildningens allmänna inriktning och avgränsning mol annan utbildning all låta den omfatta mångåriga studievägar. Utbildningarna måste kunna planeras mot bakgrund av aktuella bedömningar av arbetsmarknadsläget och fakta om den strukturella utvecklingen i berörda näringsgrenar. Detla hindrar dock inte att de som till följd av allvariigare handikapp har särskilt små valmöjligheter på arbetsmarknaden kan behöva längre utbildningstid än normall för alt uppnå ell mera individuellt anpassat utbildningsmål. Därvid måsle självfallet utbildningstidens hela längd beaktas när yrkesutbildningen planeras, även om bara en del av den är avsedd atl finansieras med utbildningsbidrag.

Som jag tidigare har redovisat gäller f. n. i vissa avseenden särskilt generösa regler för handikappade och ensamslällda föräldrar som studerar pä högskolenivå. Dessa regler är närmast avsedda alt undanlagsvis komplettera del reguljära studiestödet för vuxna i den mån detta inle inrymmer tillräckliga möjligheter atl beakta dessa gruppers speciella förutsättningar. Jag är inte beredd alt nu förorda någon ändring av dessa regler. Det bör emellertid ankomma på regeringen atl pröva i vad mån det reguljära studiestödet för vuxna även i framliden behöver kompletteras på detta sätt inom arbetsmarknadspolitikens ram.

7.3.5 Jämställdhet mellan män och kvinnor

Alt medverka lill atl skapa jämställdhet mellan könen är elt viktigt arbelsmarknadspoliliskt mål. Kvinnornas inträde pä arbetsmarknaden måsle underiäilas, varvid effektiva arbetsmarknadspoliliska stödåtgärder är av grundläggande betydelse. Del är också nödvändigt all bryta den traditionella uppdelningen på manligt och kvinnligt dominerade yrken.

Jag delar i huvudsak KAMU:s uppfattning om arbetsmarknadsutbildningens roll i sammanhanget. Den måsle ha sådan kapacitet och inriktning all den kan tillgodose behovet av yrkesutbildning och förberedande teoretisk utbildning hos hemarbelande personer som söker sig ut i arbetslivet. Utbildningsbidragen måste vara sä utformade all de innebär en stimulans Ull utbildning även för denna grupp. Vidare måste arbetsförmedlingen aktivt motverka slentrianmässigt könsbundna utbildnings- och yrkesval, samtidigt som kurserna i traditionella kvinnoyrken utformas med särskild hänsyn till atl könsrollsmönslren inte flr fixeras.

Prop. 1975:45

83

Utvecklingen på arbetsmarknaden har under senare år inneburit all antalet kvinnor i arbetskraften har ökal snabbt. Samtidigt har kvinnorna i ökad ulslräckning sökt sig lill traditionellt manliga yrkesområden, t. ex. inom industrin. Enligt SCB:s arbelskraftsundersökningar har antalet kvinnor i vissa traditionellt manliga industri- och byggnadsyrken' under är 1974 ökal med 12 000, vilket kan jämföras med en ökning med 10 000 under hela perioden 1969-1973. Jag finner denna utveckling glädjande. Jag vill samtidigt understryka all del är nödvändigt alt aktivt motverka koncentrationen av kvinnor i etl begränsat anlal yrken med traditionellt kvinnlig rekrytering. Arbetsmarknadsutbildningen är här ell viktigt instmment genom atl den skapar förutsättningar för en långsiktig lösning av sysselsättningsfrågan för dem som sökt sig ut på arbetsmarknaden efter en lids bortavaro. Den under vissa lider relalivi goda tillgången på mer eller mindre tillfälliga arbeten i traditionella kvinnoyrken, som ställer små krav på utbildning, får inte fresta till kortsiktiga lösningar vid valet av yrkesutbildning. Del är en viktig uppgift för arbetsförmedlingen att förvissa sig om att varje arbets- och ulbildningssökande får riklig information om situationen på både kort och lång sikl i olika yrken.

De s. k. ALU-kurserna, vilka innehåller allmän arbetsmarknadsinforma-lion och praktik, fyller som KAMU anför en viktig funktion. Många arbetssökande har mycket bristfälliga kunskaper om förhållandena pä arbetsmarknaden. Deras möjligheter atl omedelbart fatta ell väl övervägl beslut om sitt yrkesval är därför små. Flera undersökningar har också visat atl mänga deltagare i yrkesutbildningar inom arbelsmarknadsulbildningen är missnöjda med den information som gavs före kursens början. Mol denna bakgmnd är del enligl min mening särskilt viktigt all ALU-kurserna kommer lill användning för alt ge information om olika alternativa yrken och därmed könsrollsfrågorna på arbetsmarknaden.

KAMU har föreslagit all praktiken i samband med ALU-kurserna inte skall fl koncentreras till enbart yrken som domineras av samma kön som eleverna. AMS och SÖ har ställt sig iveksamma lill delta förslag, bl. a. därför att de befarar svårigheter atl finna praklikplatser som är lämpliga med hänsyn till arbetsmarknaden i olika orter. Jag finner dessa farhågor överdrivna. 1 ALU-kurserna finns självfallet både manliga och kvinnliga elever, och praktikplatser ordnas f n. i en rad olika yrken. Enligl min mening bör del vara en naturiig föresals all en kurs som syftar lill all ge arbetsmarknadsinformation åt personer som är osäkra inför sitt yrkesval måste göras så allsidig som möjligt.

' Järnbruks-, metallvaru-, smides-, gjuteri-, verkstads- och byggnadsmetallarbele, fin-mekaniskt arbete, elektroarbele, träarbete, målnings- och lackeringsarbete samt mureri- och betongarbete.

Prop. 1975:45 84

För all stimulera lill ulbildningsval som avviker från de traditionella könsrollsmönstren föreslär KAMU ell nytt stimulansbidrag pä 20 kr. om dagen. Stimulansbidraget föresläs få ulgå på försök utöver ordinarie utbildningsbidrag lill deltagare i vissa sådana utbildningar. Detla förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av de flesta remissinstanser, men del avstyrks på principiella grunder av bl. a. några elevorganisationer och några kvinnoorganisationer. Av de instanser som tillstyrker förslagel anför flera samlidigl att information saml studie- och yrkesvägledning troligen har större betydelse.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Eftersom den hittillsvarande utvecklingen inte har givit anledning att anta att den traditionella uppdelningen på manliga och kvinnliga yrkesområden kan brytas ulan särskilda insatser har statsmakterna, bl. a. efler förslag av delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, beslutat om åtgärder med detta syfte. Jag känner stark sympati för de motiv som ligger bakom KAMU:s förslag. Det är angelägel all pä så mänga vägar som möjligt söka bryta upp de fördomar som finns hos både arbetsgivare och de arbetssökande mol icke traditionella yrkesval. Å andra sidan har jag lagit intryck av vissa av de argument mol ell införande av ett särskilt stimulansbidrag som har kommit fram vid remissbehandlingen. Rätlvisekraven utgör starka motiv för all känna tveksamhet mot förslaget. Andra särskilda åtgärder än en extra ekonomisk stimulans under själva utbildningstiden kan enligl min mening visa sig vara mera verkningsfulla. Jag vill i delta sammanhang erinra om den försöksverksamhel som pågår i bl. a. Kristianstads län. Erfarenheterna därifrån visar bl. a. att mycket positiva resultat kan nås genom att kvinnorna ges möjligheter alt själva skaffa sig en god inblick i sådana yrken som tidigare har ansetts lämpliga enbart för män och all kvinnor flr möjlighet all pröva på elt okonventionellt yrkesval i grupp lillsammans med andra kvinnor. Jag är därför inte beredd all förorda all ell särskilt stimulansbidrag skall utgå lill den som utbildar sig för yrke som avviker från traditionella könsrollsmönster.

Som KAMU anför måste man räkna med att en slor del av kvinnorna även i forlsätlningen'kommer att utbildas för traditionellt kvinnliga yrkesområden. Del är därför väsentligt att utbildningarna läggs upp så all de ger sysselsätlningslrygghet och möjlighet lill framlida befordran efler en tids arbete och ev. fortsatt utbildning.

7.3.6  Vissa frågor rörande handikappade m. fl.

KAMU redovisar statistiska uppgifter frän år 1972 om utbildningsresul-lalet för olika kategorier av handikappade i arbelsmarknadsulbildningen. Del framgår all andelen personer som har arbele inom tre månader efter

Prop. 1975:45 85

utbildningen är mindre bland de handikappade än bland de icke handikappade, men resultaten varierar starkt mellan olika handikappgrupper De som har fysiska handikapp skiljer sig från de icke handikappade främsl därigenom alt de i myckel större ulslräckning fortsätter med vidare utbildning. De beviljas nämligen i större utsträckning förberedande utbildning av olika slag före yrkesutbildningen. Kursdeltagare med psykiska och sociala handikapp synes avbryta sina utbildningar betydligt oftare än andra grupper.

Begreppet handikapp har inle någon entydig definition. Den refererade statistiken avser personer som av arbetsförmedlingen har registrerats som handikappade. Även bland de övriga kursdeltagarna finns med säkerhet många som har arbetshinder av något slag, liksom ocksä är fallet bland de sysselsatta pä arbetsmarknaden. Jag delar därför KAMU:s uppfattning all de olika elevsociala insatserna bör stå till alla kursdeltagares förfogande i mån av behov, även i den män de i första hand är avsedda för kursdeltagare med dokumenterade handikapp av skilda slag. Huvudprincipen bör således vara all kursdeltagarna inte delas upp i olika kategorier.

Vissa särskilda insatser för handikappade behövs självfallet. Om andelen personer med visst handikapp är stor vid viss kurs bör såväl undervisningen som de elevsociala resurserna anpassas därefter. Vissa grupper av bl. a. in-lellektuelll handikappade ställer särskilda krav pä pedagogiska insatser. Del ankommer på SÖ all beakta de olika handikappgruppernas särskilda problem vid utformningen av läromedel, lärarutbildning m. m. liksom när de elevsociala resurserna fördelas.

7.3.7 Invandrarna

KAMU föreslår all den svenskundervisning för invandrare som bedrivs i samband med arbetsmarknadsutbildningen föriängs. F. n. är denna svenskundervisning begränsad lill högst tvä månader. Den bör enligl KAMU få vara så lång som behövs i varje individuellt fall. Kommittén föreslär vidare atl sådan undervisning undantagsvis skall få beviljas också utan samband med yrkesutbildning saml alt fler försök skall göras med yrkesutbildning på olika invandrarspråk.

Remissinstanserna lillstyrker genomgående att begränsningen av svenskundervisningen tas bort eller mjukas upp. Även jag anser det klariagi alt två månaders svenskundervisning kan vara otillräcklig i enskilda fall som förberedelse för en yrkesutbildning som anordnas på svenska. Jag anser dock atl en begränsning måsle finnas även i forlsätlningen. Arbetsmarknadsutbildningen skall inle svara för mera ingående studier i svenska språket, ulan i normalfallet bör en ivämånaderskurs även i fortsättningen vara tillräcklig. Del ankommer pä regeringen all fastställa regler för detta. Jag avser all föreslå att svenskundervisningen enligt en huvudregel begränsas lill två månader och atl kurstiden efter individuell prövning skall kunna föriängas

Prop. 1975:45 86

med en andra ivåmånadersperiod. Denna individuella prövning måsle ske efter samråd mellan arbetsförmedling, lärare och invandraren själv. Del är viktigt att hänsyn tas till både den enskildes förutsättningar och de krav som den planerade yrkesutbildningen föranleder

Enligt min mening bör inom ramen för den nu berörda svenskundervisningen också rymmas den särskilda undervisning i svenska fackuttryck, innebörden av skyddsföreskrifter m. m. som behöver ges under yrkesutbildningarnas gång.

KäMU:s förslag att invandrare i vissa undanlagsfall skall kunna beviljas svenskundervisning som arbetsmarknadsutbildning även utan samband med yrkesutbildning är jag inte beredd att biträda. Detta skulle nämligen enligl min mening kunna försvåra en klar gränsdragning mellan arbetsmarknadsutbildningens uppgifter och arbetsgivarnas skyldigheter enligl lagen (1972:650) om rätt lill ledighet och lön vid dellagande i svenskundervisning för invandrare.

SÖ är kritisk mot KAMU:s förslag lill utökad yrkesundervisning pä invandrarspråk. Mot detta talar enligt SÖ bl. a. praktiska problem och risker för atl dellagarna blir isolerade. LO lillstyrker däremot delta förslag. För min del vill jag framhålla all undervisning på invandrarspråk sannolikt är den enda realistiska möjligheten atl nå vissa invandrare. Motivationen all lära sig svenska varierar mellan olika individer. Den av SÖ befarade risken för isolering bedömer jag som minst lika stor i de fall då personer med dåliga kunskaper i svenska sprids ut bland svenska elever. Yrkesutbildning pä invandrarspråk bör dock inle ses som ett alternativ till svenskundervisning, ulan den bör tvärtom kombineras med sådan. Alt inom ramen för yrkesutbildningen samla en grupp deltagare med gemensamt modersmål för atl kunna ge instruktioner på deras eget språk kan självfallet innebära stora pedagogiska fördelar. AMU-centren bör i så stor ulslräckning som möjUgt tillhandahålla läromedel på invandrarnas olika språk.

KAMU tar också upp frågan om analfabelundervisningens organisation. Invandrarulredningen har tidigare (SOU 1971:51) föreslagit all denna undervisning skall ske vid AMU-centren. KAMU påpekar atl detta i princip är möjligt även om ansvarsfördelningen f n. är oklar. Del väsentliga är enligt kommittén all verksamheten kommer i gång.

Jag vill med anledning av vad KAMU anfört erinra om att chefen för utbildningsdepartementet tidigare i dag i samband med sin anmälan av förslag lill reformering av slödet vid vuxenutbildning har behandlat också denna fråga. Han framhöll dä all en arbetsgrupp inom SÖ f n. ser över formerna för undervisningen av analfabeter. Sedan denna gmpp har lagt fram sina förslag bör det finnas större möjligheter än f. n. all överblicka analfabetsgmppens sammansättning saml frågan vilka studieformer som lämpligen bör användas. Del sludiesociala slödel bör utformas med hänsyn härtill. Frågan om utbildning och studiestöd för analfabeter förutsätts kunna tas upp i sådan tid atl förslag kan föreläggas riksdagen under år 1976.

Prop. 1975:45

7.3.8 Utbildning inom kriminalvården

87

KAMU har förordat all elt av AMS, kriminalvårdsstyrelsen och SÖ utarbetat förslag om arbetsmarknadsutbildning inom kriminalvården bör genomföras. Förslagel har överiämnats till regeringen. Del innebär all huvudmannaskapet för den arbelsmarknadspoliliskt motiverade yrkesutbildningen vid flngvårdsanslalterna skall föras över frän kriminalvårdsstyrelsen lill AMS och SÖ. Härigenom öppnas möjligheter all anordna arbetsmarknadsutbildning förde intagna vid såväl slutna som öppna anstalter. F. n. kan detta bara ordnas för dem som har rätt till frigång. Utbildningen kan sedan vid behov fullföljas efter frigivningen.

Enligl förslagel skall kriminalvårdsstyrelsen, inom ramen för sina resurser, utan kostnad ställa tillgängliga lokaler, verkstadsulruslning och andra hjälpmedel lill SÖ:s förfogande. Utbildningen föreslås till en början bli koncentrerad lill färre anstalter än dem där det f n. ordnas yrkesutbildning i kriminalvårdsstyrelsens regi.

SÖ föresläs svara för utrustning, undervisningsmaterial och lärare på samma sätt som inom övrig arbelsmarknadsulbildning. Kuraliv personal och personal som behövs av säkerhetsskäl skall tillhandahållas av kriminalvärds-verket. Likaså skall kriminalvårdsverket svara för kostnader, utformning och utbetalning av studieersällning lill dem som deltar i utbildningen enligt för intagna sedvanliga normer.

Ullagning av kursdeltagare skall enligl förslaget ske i den ordning som gäller för arbetsmarknadsutbildningen i övrigi, dvs. av arbetsmarknadsverket efler prövning av utbildningsbehovet i varje enskilt fall. Ledig utbildningskapacitet vid kurser i framför alll öppna anstalter bör kunna utnyttjas även för personer som inle är intagna i anstalt.

Flera remissinstanser, bl. a. LO och TCO, har förordat att förslagel genomförs ulan dröjsmål.

Även jag anser all slora fördelar kan vinnas genom all AMS och SÖ lar ansvaret för den arbelsmarknadspoliliskt inriktade utbildningen för alla intagna i kriminalvärdsanstalter. Ell utnyttjande av arbetsmarknadsutbildningens resurser skulle innebära en avsevärd förbättring och effeklivering av verksamheten. Arbetsförmedlingen bör under sådana förhållanden få ansvaret för all de intagna redan under anslallsvistelsen ges studie- och yrkesvägledning. Behovet av arbelsmarknadsulbildning bör därvid prövas i vanlig ordning.

Den föreslagna överflyttningen av huvudmannaskapet för den yrkesinriktade utbildningen vid kriminalvärdsansiallerna från kriminalvårdsstyrelsen till AMS och SÖ är emellertid förenad med vissa problem av administrativ och organisatorisk art som måsle lösas innan överflyttningen kan komma till stånd. Det är min avsikt all i samråd med chefen för justitiedepartementet låta utreda dessa frågor med sikte pä all förslaget skall kunna behandlas på nytt i del kommande budgetarbetet.

Prop. 1975:45 88

7.4 Arbetsmarknadsutbildning i företag

Som har framgått av den tidigare redogörelsen finns ett relalivi stort antal former av arbelsmarknadsulbildning föriagd lill företag. Sådan utbildning kan anordnas i samband med regionalpoliliska insatser, för personer eller grupper med särskilda problem på arbetsmarknaden och för att motverka permitteringar vid konjunkturnedgång. Bidrag utgår därvid lill arbetsgivaren. Stödets storlek och bidragsperiodernas längd varierar betydligt, liksom också graden av facklig medverkan vid utbildningarnas uppläggning och genomförande.

Enligt min mening är det angelägel alt förbättra och samordna de olika former av stöd lill utbildning i förelag som i dag finns. KAMU har för sin del föreslagit atl möjligheterna atl stödja förelag som utbildar äldre och handikappade bibehålls saml att ulbildningskravel vid provanställning slopas. Vidare föreslås all åldersgränsen vid utbildning av äldre personer sänks till 45 är. KAMU har också understrukit all alla ansökningar bör remitteras lill berörd facklig organisation, vilken dessutom bör öva tillsyn i olika former vid all utbildning i företag. KAMU:s förslag i dessa delar har tillstyrkts av de remissinstanser som behandlat ämnet.

Med utgångspunkt i KäMU:s förslag vill jag förorda följande i fråga om arbelsmarknadsulbildning i företag.

Vid all utbildning i företag bör gälla atl ell anställningsförhållande råder redan dä utbildningen påbörjas. Detla bör alltså - till skillnad mol f. n. - gälla alllid även dä del är fråga om utbildning av handikappade eller äldre saml vid provanställning. Jag anser vidare att benämningen provanställning i detta sammanhang bör bytas mol praklikanslällning. Samhällets ekonomiska slöd vid utbildning i företag bör i konsekvens härmed utgå till arbetsgivaren. Den utbildade skall vara anställd och uppbära avtalsenliga förmåner. 1 likhet med KAMU anser jag emellertid all undantag frän denna princip bör göras för den praktik som ingår i de s. k. ALU-kurserna. De fackliga organisationerna bör vid all utbildning i företag fl yttra sig om behovet av utbildning samt om lön och andra anställningsvillkor. De bör vidare medverka vid upprättande av läroplan och i arbetslivsorienleringen saml delta i tillsynen av utbildningen.

Slöd till utbildning i företag skall normalt kunna utgå under högst sex månader. För praktikanställning bör dock slöd kunna utgå i högst tre månader. Jag förordar atl slödet bestäms lill ell enhetligt belopp av åtta kr. per timme och anställd dä utbildning eller praktikanställning pågår. Detta belopp bör gälla vid anställning och utbildning av äldre och handikappade saml vid sådan utbildning som ett företag sätter in i stället för permiltering. Vid de pågående försöken med utbildning av män resp. kvinnor för yrken som domineras av motsatt kön bör slödet emellertid utgå med sex kr. i limmen. Jag kan inte tillstyrka någon ändring av gällande åldersgräns för slöd till anställning och utbildning av äldre personer.

Prop. 1975:45

89

Enligl beslut av 1974 års riksdag (InU 1974:5, rskr 1974:8) kan stöd utgå för utbildning av personal som riskerar atl förlora sin anställning p. g. a. konjunkturutvecklingen (den s. k. sexkronan). För sexkronan gäller för innevarande budgelår en ram av 5 milj. kr. Jag avser all senare föreslå regeringen att inhämta riksdagens bemyndigande all om det uppkommer behov därav vidga ramen under innevarande budgelår. Det bör även under nästa budgetår ankomma på regeringen alt bestämma ramen för denna verksamhet.

I anslutning lill det förslag om försöksverksamhet med brislyrkesulbildning vid varven som har lagts fram av en särskild arbetsgrupp har KAMU diskuterat avgränsningen mellan den av samhällel bekostade utbildningen och företagens inlernutbildning. Enligl KAMU är del naturiigt all arbetsgivarna - offentliga och privata - har ell stort ansvar för utbildning av de anställda och all kostnaderna härför bärs av arbetsgivarna och inle av samhällel. Stora svårigheter föreligger dock atl göra denna avgränsning, huvudsakligen därför alt kännedomen om omfattningen och inriktningen av företagens inlernutbildning är bristfällig. KAMU rekommenderar därför all en särskild utredning tillsätts för atl studera dessa frågor.

Jag delar KAMU:s uppfattning all etl stort ansvar för de anställdas utbildning åvilar arbetsgivarna. Samhällel skall genom skilda utbildningsformer, bl. a. arbelsmarknadsulbildning, ge en grundläggande yrkesutbildning. Den för varje företag eller bransch speciella utbildning som behövs härutöver skall arbetsgivarna svara för. Mellan dessa båda former av utbildning finns ell gränsdragningsproblem. Därför skulle del vara värdefullt all få belyst i vad mån den föreslagna arbetsmarknadsutbildningen vid varvsföretag är en lämplig metod all åstadkomma förbättringar och ökad kapacitet hos företagsuibildningen på vissa områden. Jag förordar all en försöksverksamhel med brislyrkesulbildning av svetsare och plålslagare föriagd till varven får påbörias i begränsad skala. Enligl min mening bör högst 1 000 personer under två år kunna komma i fråga för denna utbildning. Den skall utgöra en reell utvidgning av utbildningskapaciteten vid de berörda företagen. Jag delar LO:s och TCO:s åsikt all en relativt slor del av utbildningen bör föriäggas till AMU-center. De personer som utbildas skall vara anslällda vid varven och ha avtalsenliga löner och anställningsvillkor. Slödet till arbetsgivarna bör lill skillnad från vad arbetsgruppen föreslagit ulgå med del normalbelopp per timme som jag nyss förordat för annan utbildning i förelag, dvs. älta kr. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare föreskrifter om försöksverksamheten.

Jag har för avsikt all senare i dag begära regeringens bemyndigande all tillkalla särskilda sakkunniga för atl kartlägga den utbildning som bedrivs av förelagen. Avsikten är också alt de sakkunniga skall ges i uppdrag atl utvärdera befintliga former av arbetsmarknadsutbildning i förelag. Del skulle

Prop. 1975:45 90

i del sammanhanget vara värdefullt atl fl utvärderat ocksä den föreslagna arbetsmarknadsutbildningen vid varvsföretag.

KAMU behandlar även lokaliseringsutbildningen, som är ell av de regionalpoliliska medlen. Behovet av förändringar av formerna för det regionalpolitiska uibildningsstödel bör prövas i annat sammanhang. 1 denna fråga har jag samrätt med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

På en punkt vill jag dock redan nu föreslå en ändring beträffande reglema för ulbildningsslöd. KAMU föreslär - med instämmande av några remissinstanser, bl. a. LO - att det s. k. schablonstödet i fortsättningen inte skall betraktas som ett utbildningsstöd utan som ell renodlat introduktions- eller inkörningsstöd. Redan när schablonslödet infördes uttalade dåvarande inrikesministern (prop. 1970:75 s. 219) atl stödformen skulle avse en mer allmän inträning av personalen och inle göras beroende av om förelaget anordnar utbildning efler en detaljerad plan. Eftersom vissa missuppfattningar föreligger beträffande syftet med schablonslödet förordar jag att stödformen i fortsättningen benämns inlroduktionsstöd och inle ulbildningsslöd. Gmnderna för introduktionsstödet bör vara desamma som f n. gäller för schablonstödet.

KAMU behandlar ocksä frägan om minskning av utbildningstiden vid lokaliseringsutbildning i de fall då den anställde har genomgått arbetsmarknadsutbildning. Vidare föreslär KAMU att del individuellt anpassade uibildningsstödel skall kunna utgå även under kortare tid än sex månader. KAMU:s förslag pä dessa båda punkter kan om det skulle visa sig lämpligt tillgodoses inom ramen för gällande bestämmelser. Det ankommer pä regeringen och AMS att besluta i dessa frågor.

7.5 Bidragssystemet

7.5.1 Bidragens konstruktion

Vid arbetsmarknadsutbildning utgår f n. bidrag enligl elt syslem som grundas pä principen att eleverna skall fl täckning för sina levnadskostnader under utbildningstiden. Bidraget utgör som jag förut har nämnt summan av ett s. k. gmndbidrag och ett hyresbidrag som i regel motsvarar den faktiska bostadskostnaden. 1 förekommande fall ulgär ocksä bamlillägg, traktamente och särskilda bidrag. Bidraget reduceras på visst sätt med hänsyn till egna eller makes inkomster. Grundbidrag, hyresbidrag och bamlillägg utgör sedan år 1974 skattepliktig inkomst. KAMU har föreslagit ett nytt bidragssystem som gmndas pä inkomstbortfallsprincipen och anknyts till arbetslöshetsförsäkringen. Motivet för kommitténs ställningstagande i denna del är att del nuvarande systemet inte ger en ersättning som framstår som tillräckligt attraktiv i jämförelse med ersättningen vid arbetslöshet eller inkomsten i beredskapsarbete.

Prop. 1975:45

91

De nu skattepliktiga bidragen bör enligt KAMU ersättas av antingen etl enhetligt utbildningsbidrag eller etl bidrag som differentieras efter tidigare inkomst. KAMU har förordat del senare allernalivel, dels därför atl del första alternativet skulle medföra alltför stora kostnader och dels därför atl en stimulans för utbildning för försäkrade arbetslösa måste anses särskilt angelägen. KAMU föreslår således etl lill arbetslöshetsförsäkringen knutet bidragssystem med en enhetlig dagpenning på normall 120 kr för alla arbetslöshetsförsäkrade kursdeltagare. Samma överförsäkringsbeslämmelser föreslås gälla som i arbetslöshetsförsäkringen, men en nedre gräns föreslås motsvarande 80 kr. per dag. Utöver de nu nämnda beloppen föreslås kurs-dellagarna fl ell särskilt stimulansbidrag om tio kr. om dagen. Högsta resp. lägsta bidragsbelopp skulle alltså bli 130 resp. 90 kr. per dag, vilka belopp avses ulgå under fem dagar i veckan. För dem som inle är arbetslöshetsförsäkrade föreslår KAMU att bidraget bestäms lill ell belopp motsvarande vad som lägst kan ulgå till arbetslöshetsförsäkrade inkl. stimulansbidraget, dvs. 90 kr. per dag.

Extra stimulansbidrag utöver nämnda belopp föreslås ocksä utgå i mindre omfattning vid särskilt angelägna ulbildningar enligl AMS' och SÖ:s bestämmande. Kommitién föreslär ocksä som tidigare nämnts ell stimulansbidrag pä 20 kr. per dag vid vissa ulbildningsval som inle följer de traditionella könsrollsmönstren.

För personer under 20 år som beviljas arbetsmarknadsutbildning bör bidraget enligt KAMU vara lägre än för vuxna. För den som har vårdnad om barn föresläs bidraget dock utgå enligt reglerna för vuxna. För ungdomar utan barn föresläs ell bidrag motsvarande summan av del kontanta arbetsmarknadsstödet, dvs. 35 kr., och ett stimulansbidrag på tio kr. eller tillhopa 45 kr. per dag under fem dagar i veckan.

Slutligen har KAMU föreslagit att den som uppbär sjukpenning skall fl etl stimulansbidrag vid utbildning om tio kr. per dag. Summan av sjukpenning och stimulansbidrag föresläs inte fl överstiga vad som annars maximalt kan utgå i utbildningsbidrag. För den som uppbär pension, livränta och liknande ersättningar föreslås dagpenningen reduceras med ersättningsbeloppet och stimulansbidraget utgå intill ell sammanlagt belopp av högst 130 kr.

Tillämpningen av inkomslbortfallsprincipen bör enligl KAMU leda lill all bidragen inte som f. n. reduceras med hänsyn lill makes inkomster.

KAMU:s förslag till uppbyggnad av bidragssystemet och lill bidragsbelopp i olika fall har tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstanser. De remissinstanser som har avvikande uppfattning förordar i stället antingen atl nuvarande syslem bibehålls men med väsentligt höjda bidragsbelopp eller atl bidragsbeloppen görs enhetliga. För egen del har jag blivit övertygad om att del av KAMU föreslagna bidragssystemet har betydande fördelar framför del nuvarande. Den största fördelen ligger i systemets anknytning

Prop. 1975:45 92

till de ersättningar som utgår vid arbetslöshet, vare sig vederbörande är kassaförsäkrad eller har rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Del föreslagna stimulansbidraget innebär atl det framstår som ekonomiskt fördelaktigt för den enskilde att utnyttja perioder av arbetslöshet lill alt förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden genom utbildning. Ell enhetligt bidragsbelopp som KAMU har diskuterat och flera remissinstanser har förordat skulle få samma effekt endasl om del sattes sä högt atl del översteg den högsta ersättning som arbetslöshetsförsäkrade har rätt till vid arbetslöshet. Elt sådant syslem skulle medföra myckel slora kostnader för samhällel och kan därför enligl min mening inle komma i fråga. Jag anser del också rimligt att den som har haft arbete och är medlem av arbetslöshetskassa ges ett högre bidrag än övriga. Jag förordar alltså alt bidraget vid arbetsmarknadsutbildning bestäms i huvudsak enligt de riktlinjer som KAMU har dragit upp. Även de bidragsnivåer som kommittén föreslagit finner jag väl avvägda.

Detla ställningstagande från min sida innebär att jag också ansluter mig till inkomstbortfallsprincipen som grund för bidragels bestämmande och därmed också till KAMU:s förslag alt utbildningsbidraget inle skall reduceras i de fall då make har inkomster över elt visst belopp. Ingen remissinstans har haft något all invända mol detla förslag. Inte heller bör bidraget minskas med hänsyn till inkomster som elev skaffar sig under utbildning genom arbete eller på annat sätt utom då fråga är om sjukpenning, pension eller livränta. Jag återkommer strax till denna senare fråga.

Svenska kommunförbundet har framhållit all bidraget bör vara så stort att tillskott av socialhjälp inte behöver förekomma i nämnvärd ulslräckning. Med anledning härav vill jag framhålla all de föreslagna beloppen för en arbelslöshetsförsäkrad med högsta kassaersäilning innebär ell månatligt bidrag av närmare 2 900 kr. och för en icke kassaförsäkrad närmare 2 000 kr. Dessa belopp lorde jämte övriga utgående sociala förmåner, t. ex. barnbidrag saml kommunala och statliga bostadstillägg, ge tillfredsställande täckning av levnadskostnaderna i de flesta fall.

KAMU och flera remissinstanser, bl. a. AMS och LO, har framhållit vikten av all bidraget anpassas till pris- och löneutvecklingen och arbetslöshels-försäkringen. Jag vill dä påpeka att en viss anpassning lill arbetslöshetsförsäkringen följer redan därav att det föreslagna systemet innehåller en "överförsäkringsregel" motsvarande den som finns i försäkringen. Skulle maximiersättningen inom arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet höjas är det emellertid en naturiig konsekvens av utbildningsbidragets konstruktion att detla bidrag anpassas till en sådan höjning. Det bör ankomma pä regeringen all företa denna anpassning. Beträffande de olika delarna i det av KAMU föreslagna bidragssystemet vill jag framhålla följande.

Del högsta bidragsbeloppet, 120 kr. per dag jämte stimulansbidrag, bör utgå lill den som är medlem av erkänd arbetslöshetskassa och har upparbetat

Prop. 1975:45 93

ersätlningsrätt i denna. Jag utgår ifrån att kassamedlem som blir arbetslös i de allra flesta fall skall finna det förenligt med sina intressen atl snarast efter det han blivit arbetslös la upp en diskussion med arbetsförmedlingen om lämpligheten och möjligheten av att genomgå arbelsmarknadsulbildning. Vid valet mellan all uppbära kassaersäilning resp. all gå i utbildning torde del senare framstå som betydligt attraktivare, dels därför alt ersättningen är högre och dels därför all utbildningen ger vederbörande möjlighet att snabbare få nytt arbele. En fördel med all välja utbildning är också all denna utgör s. k. överhoppningsbar tid i både arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet.

KAMUis förslag att bidraget exkl. stimulansbidraget inle flr översliga 91,7 96 av tidigare inkomst och att lägsta bidrag för arbetslöshetsförsäkrade skall vara 80 kr. jämte stimulansbidrag har inle mött några invändningar från remissinstanserna. Även jag ansluter mig lill förslagen, men jag förordar dessutom alt de totala bidragen utöver sammanlagt 90 kr. om dagen inle i något fall skall få överstiga vederbörandes tidigare inkomst.

I fråga om bidraget till dem som inle är medlemmar av arbetslöshetskassa har KAMU ansett sig böra frångå inkomslborlfallsprincipen eftersom denna inle skulle kunna tillämpas konsekvent. För arbetslösa ulan rätt lill kassaersäilning innebär utbildningen inget direkt inkomstbortfall, utom beträffande dem som är berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd. Detla Slöd kan å andra sidan enligl KAMU:s mening inte läggas till grund för bidragsberäkningen för denna grupp. Det är nämligen avsett huvudsakligen för kortare perioder och kan inle anses ge vuxna en rimlig försörjning under en utbildning. KAMU har i stället föreslagit all utbildningsbidraget i dessa fall skall sällas lill ell belopp motsvarande vad som lägst kan utgå lill försäkrade, dvs. 90 kr. per dag. För egen del finner jag det föreslagna beloppet väl avvägt. Som jag förut framhållit bör bidraget inle sältas högre för oförsäkrade än för försäkrade. Å andra sidan bör det med hänsyn lill levnadskostnaderna inte heller sättas lägre än 90 kr.

Jag tillstyrker ocksä KAMU:s förslag i fråga om utbildningsbidrag lill person under 20 är som enligl de dispensregler jag tidigare har behandlat flr genomgå arbetsmarknadsutbildning. Bidraget bör alltså i flertalet fall ulgå med 45 kr. om dagen, vilket motsvarar del kontanta arbetsmarknadsstödet jämte tio kr. om dagen som stimulans. Detla belopp bör gälla både för dem som redan enligt nuvarande regler kan få utbildningsbidrag och för sådana ungdomar som i övrigt är berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd. Undantag bör som KAMU föreslår göras för ungdomar som har vårdnaden om barn. De bör få bidrag med samma belopp som vuxna i motsvarande situation. 1 enlighet med vad AMS, LO och samorganlsationen har anfört i sina yttranden förordar jag vidare all undanlag ocksä görs från huvudregeln när det gäller ungdomar som är medlemmar och har upparbetat ersätlningsrätl i arbetslöshetskassa. Även dessa ungdomar bör i bidrags-

Prop. 1975:45 94

hänseende jämställas med vuxna.

Jag kan inte tillstyrka KAMU:s förslag om alt AMS och SÖ skall bemyndigas all bevilja extra stimulansbidrag vid särskilt angelägna ulbildningar eller i särskilda konjunkturiägen.

KAMU har lämnat förslag i fråga om utbildningsbidrag lill dem som under arbetsmarknadsutbildning uppbär sjukpenning eller pension, livränta m. m. Jag anser del motiverat atl de som har hel pension (förtidspension, sjukpension eller ålderspension) och de som är konlinueriigt sjukskrivna beviljas enbart elt stimulansbidrag av tio kr. om dagen. De som uppbär mindre än hel pension och de som uppbär livränta m. m. bör däremot som KAMU föreslår kunna få både dagpenning, som minskas med ersättningsbeloppet, och stimulansbidrag. Stimulansbidrag med tio kr. bör således utgå i samtliga fall ulan begränsning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om all handikappade som genomgår arbetsprövning och arbelsträning flr s. k. eleversältning enligl samma grunder som gäller för utbildningsbidrag. Ersättningen utbetalas av verksamhetens huvudman, som flr statsbidrag av arbetsmarknadsverket. Överensstämmelsen i de ekonomiska villkoren vid olika arbelsvärdande åtgärder bör enligt min mening bibehållas, så all arbetsförmedlingen skall kunna rekommendera den i varje enskilt fall lämpligaste åtgärden utan hänsyn till bidragsfrågan.

Vid sin behandling av bidragssystemet har KAMU slutligen tagit upp vissa frågor rörande traktamenten och särskilda ersättningar under arbetsmarknadsutbildning. KAMU:s förslag i dessa hänseenden är av sådan art all de inte torde behöva underställas riksdagens prövning. Jag anhåller all fl återkomma lill dessa frågor i annat sammanhang.

Jag övergår nu lill frågan om bidragssystemels administration.

7.5.2 Administration av bidragsgivningen

KAMU har inle närmare behandlat frågan om bidragsgivningens administration, dvs. formerna för beslut om samt beräkning och utbetalning av bidrag. Prövningen av en ansökan om arbetsmarknadsutbildning görs nu av länsarbetsnämnden eller i dess ställe av chefen för distriklskontor eller i vissa fall av chefen för lokalkontor. Länsarbetsnämnden ombesörjer beräkningen av bidraget, varefter det betalas ut via arbetsmarknadsverkels dalaanläggning.

Någon ändring av gällande ordning för prövning av frågan om en person skall fl genomgå arbelsmarknadsulbildning bör inle ske. Denna prövning bör liksom hillills ankomma på arbetsmarknadsverket. När del gäller beräkningen och utbetalningen av bidraget till den enskilde vill jag först erinra om alt chefen för utbildningsdepartementet tidigare i dag har förordat alt det särskilda vuxenstudieslödel skall beräknas och utbetalas av de allmänna

Prop. 1975:45 95

försäkringskassorna. Som motiv härför har framhållits atl försäkringskassorna genom sin nuvarande verksamhet har tillgäng till de erforderiiga uppgifterna fördel slaget av beräkningar. De har dessutom väl inarbetade rutiner för beräkning av preliminär skatt och utfärdande av inkomstuppgifler. De har slutligen god geografisk spridning med minst ell kontor i varje kommun. Den konstruktion för beräkning av bidraget vid arbetsmarknadsutbildning som jag i del föregående har förordat gör all flera av de skäl som talar för att vuxenstudieslödel beräknas av försäkringskassorna enligl min mening kan åberopas för att kassorna också flr biträda med beräkning och utbetalning av bidraget vid arbetsmarknadsutbildning. Vissa rationaliseringsvinster skulle ocksä uppnås genom all sammanföra beräknings- och kassamliner av i stort sett samma slag lill etl och samma ställe. Jag vill erinra om all utbetalningen av kontant slöd vid arbetslöshet ombesörjs av försäkringskassorna. Efter samråd med chefen för socialdepartementet förordar jag därför atl beräkningen och utbetalningen av bidrag vid arbetsmarknadsutbildning anförtros försäkringskassorna. Del bör ankomma pä regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer atl utfärda närmare föreskrifter om handläggningsordningen. Vad jag nu har förordat medför ocksä vissa förändringar i fråga om besvärsordningen. Besvär över beslut i enskilda fall om arbetsmarknadsutbildning bör liksom hittills föras hos arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen, medan besvär över beräkning och utbetalning av bidrag bör handläggas av riksförsäkringsverket och försäkringsdomslolen.

7.6 Övriga frågor

7.6.1 Organisatoriska frågor

KAMU anser alt den nuvarande fördelningen av ansvarel för arbetsmarknadsutbildningen på central nivå mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna bör bibehållas. 1 det sammanhanget behandlar KAMU också frågan om forsknings- och utvecklingsarbete kring arbetsmarknadsutbildningen och dess resultat. KAMU menar atl hillills alltför begränsade resurser har satsals pä forskning om arbetsmarknadsutbildningen och atl kraven pä ett utvecklingsarbete inom denna utbildning i fortsättningen kommer atl öka. Tyngdpunkten i forskningen bör enligt KAMU ligga vid tillämpad forskning, undersökningar och uppföljningar vars resultal snabbi kan omsättas i praktiska åtgärder inom verksamheten. KAMU föreslär all en fast basorganisation inrättas för sådant forsknings- och utvecklingsarbete och knyts lill SÖ, som liksom hittills bör ha ansvaret för sådant arbete. Samarbelsdelegationen mellan AMS och SÖ, SAMS i vilken arbetsmarknadens parter är representerade, bör emellertid ha ell avgörande inflytande pä verksamheten. Ut-giftema för forsknings- och utvecklingsarbete bör enligl KAMU belasta anslaget till arbetsmarknadsutbildning.

Prop. 1975:45 96

Flera remissinstanser har i sina yttranden understrukit vikten av all forskningen kring och uppföljningen av resultaten av arbetsmarknadsutbildningen intensifieras. Några av dem tillslyrker också förslagel om inrättande av en fast basorganisalion. SÖ anser emellertid all förslaget närmare bör övervägas inom SÖ i samråd med SAMS och EFA och hävdar att organisationen av forskningen kring arbetsmarknadsutbildningen bör inordnas i en vidare ram.

För egen del kan jag hell instämma i vad KAMU och remissinstanserna har ullalat om behovet av vidgad forskning på delta område. Del är närmast självklart atl en så omfattande och för många människor betydelsefull verksamhet som arbetsmarknadsutbildningen fortlöpande studeras från olika utgångspunkter. En sådan verksamhet bedrivs ocksä sedan läng lid tillbaka både i myndigheters regi och genom särskilda forskningsinsatser. Jag vill här erinra om del särskilda forskningsprojekt som bedrivs med expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA) som huvudman och som delvis har redovisats i betänkandet (SOU 1974:29) All utvärdera arbetsmarknadspolitik. Däremot har jag inle blivit övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten av all för ändamålet inrätta en sådan fast basorganisation som KAMU föreslår. En utveckling av den redan pågående forsknings- och uppföljningsverksamhelen på det sätt som framstår som angeläget bör sålunda enligt min mening mycket väl kunna ske inom den redan etablerade organisatoriska ramen. Jag vill i del sammanhanget erinra om vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet anförde vid sin anmälan av EFA:s nyssnämnda betänkande i årets budgetproposition. Det var enligt hans mening naturiigt atl AMS - och delta bör enligt min mening ocksä gälla SÖ - inom ramen för de anslag som ställs lill förfogande för skilda arbetsmarknadspolitiska program fortlöpande följer användningen av olika arbetsmarknadspoliliska medel inte enbart genom statistisk registrering av verksamhetens omfattning och inriktning ulan ocksä genom en analys av denna statistik för all klariägga om och i vad män åsyftade effekter har uppnåtts. 1 den män utveckling och introduktion av uppföljnings- och utvärderingsmetoder ställde krav på särskild forsknings- och utredningsverksamhet utöver vad som kan ses som ett normalt inslag i myndighetens verksamhet var denna enligl departementschefen självfallet oförhindrad all ansöka om medel härför från departementets särskilda forskningsanslag. Han framhöll slutligen atl EFA med den sammansättning gruppen har enligt hans mening var etl lämpligt organ för att upprätthålla kontakten mellan forskningen och de administrativa instanserna.

KAMU har beträffande administrationen av arbetsmarknadsutbildningen pä länsnivå bl. a. föreslagit att det skall inrättas särskilda partsammansatta beredningsgrupper för ramplaneringen. De remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga har tillstyrkt förslaget, i vissa fall med tilläggsförslag i fråga om vilka inslanser som skall vara företrädda i beredningsgrupperna.

Prop. 1975:45

97

Ansvaret för ramplaneringen pä länsnivå åvilar länsarbetsnämnderna. Särskilda kursslyrelser finns inrättade med representanter för länsarbetsnämnder, länsskolnämnder samt SAF, LO och TCO. Där ingår också en särskild sakkunnig i yrkesulbildningsfrägor. Dessa kursstyrelser har bl. a. lill uppgift alt fortlöpande bedöma hur de tillgängliga utbildningsresurserna bäst skall utnyttjas. Utöver kursstyrelserna finns regionala kursnämnder, som kurs-styrelserna tillsätter för olika branscher, och i vissa fall lokala kursnämnder. Kursnämnd beslår som regel av tre ledamöter representerande arbetstagarna, arbetsgivarna resp. kursslyrelsen. De har till uppgift all följa uppläggningen av utbildningen inom ett yrke eller en yrkesgrupp och att komma med förslag i fråga om förändringar i utbildningen.

Äv den korta beskrivning jag nu har lämnat framgår att flera organ verkar pä länsnivå för alt bereda och övervaka frågor som har samband med arbetsmarknadsutbildningen. I samtliga befintliga organ är arbetsmarknadens parter representerade. Inrättandet av ytteriigare beredningsorgan skulle enligl min mening innebära risker för en överorganisation med åtföljande oklarheter om arbets- och ansvarsfördelning. Svaren pä den enkät som KAMU har riktat lill ledamöterna i de försöksvis inrättade beredningsgrupperna styrker mig i denna uppfattning. Jag kan alltså inte tillstyrka K AMU:s förslag om inrättandet av särskilda beredningsgrupper för ramplanering. Ansvarel för denna planering ligger hos länsarbetsnämnden som har den bästa överblicken över behov och resurser. Om länsarbetsnämnden finner anledning att samräda med arbetsmarknadens parter utöver vad som kan uppnås inom länsarbetsnämnden genom kontakter med kursstyrelser och kursnämnder bör detta ske genom informella sammankomster och konsultationer.

KAMU har vidare föreslagit all antalet ledamöter i kursnämnderna skall ulökas frän tre lill sju, vilka skall representera länsarbetsnämnden, SÖ, arbetsgivarna (2), arbetstagarna (2) samt kursdeltagarna. Dessutom föreslås alt till kursnämnderna skall kunna knytas särskilda branschkunniga konsulenter. Jag delar KAMU:s uppfattning om betydelsen av den verksamhet som bedrivs inom kursnämnderna. Jag anser således liksom KAMU och de remissinstanser som har yttrat sig i frägan alt förutsättningarna för kursnämndernas arbete bör förbättras. Jag finner del också angeläget alt parternas inflytande förstärks och att en representant för eleverna bereds lilirälle att delta i nämndens arbele. Jag tillstyrker därför förslaget om en ökning av antalet ledamöter frän tre till sju. Däremot kan jag inle ansluta mig till förslagel om anställning av särskilda branschkonsulenler för kursnämndernas behov. Jag utgår ifrån att den för nämnderna erforderiiga sakkunskapen skall kunna bli tillgodosedd i och med att parterna på arbetsmarknaden i fortsättningen flr lämna förslag till vardera två representanter i nämnderna.

Jag kan inte heller tillstyrka K AMU:s förslag om atl arvoden lill ledamöter i kursslyrelser och kursnämnder skall utgå i vidare män än vad som nu är fallet. Arvode ulgär f n. till sådan ledamot av kursslyrelse och särskild kursnämnd som ej är tjänsteman i arbetsmarknadsverket.

7 Riksdagen 1975 1 saml. Nr 45

Prop. 1975:45 98

KAMU har vid sin behandling av de organisatoriska frågorna också lagit upp formerna för elevernas inflytande på verksamheten vid AMU-center. KAMU anser del väsentligt att de av SÖ beslutade samarbelsnämnderna vid dessa center snarast inrättas. Vidare anser KAMU all det skall föreskrivas atl kursstyrelserna skall ha ansvaret för atl elevråd inrättas vid varje AMU-center. Samhällel bör vidare söka fl lill stånd elt representativt forum på riksnivå för dem som deltar i arbelsmarknadsulbildning, vad KAMU kallar en "AMU-riksdag".

Jag delar hell den uppfattning hos KAMU som ligger bakom de sålunda framlagda förslagen. Eleverna i arbelsmarknadsulbildning bör liksom andra grupper i samhällel ha räll och möjlighet atl framföra sina synpunkter i sedvanliga demokratiska former. Elt uttryck för denna min inställning är del förslag jag nyss har tillstyrkt om räll för eleverna att utse ledamot av kursnämnd. Jag tror emellertid alt elevråd och formerna för elevsamverkan pä riksnivå måste växa fram naturligt genom elevernas egna initiativ. Självklart bör myndigheterna stödja eleverna i deras strävan atl åsladkomma sädana former för elevsamverkan. Jag förutsätter all den arbetsgrupp som SÖ enligl remissyttrandet har tillsatt med syfte all finna vägar för all främja sådan elevsamverkan arbetar med den målsättning jag nu har angett.

KAMU har slutligen i detla sammanhang aktualiserat behovet av vissa personalförslärkningar vid länsarbetsnämnderna och SÖ. 1 1975 års budgetproposition (bil. 10 s. 142) framhöll föredraganden med anledning av SÖ:s i sin anslagsframställning framförda förslag om personalförstärkning vid byrå V 3 vid SÖ att behovet av personalförslärkning vid denna byrå borde övervägas i samband med beredningen av KAMU:s förslag. Efler samråd med slalsrädel Hjelm-Wallén har jag räknat med atl SÖ behöver tillföras två tjänster för handläggande personal med anledning av det merarbete som de förslag jag fört fram i del föregående medför för ämbetsverket. Jag kommer atl föreslå regeringen all bevilja medel för här nämnd personalförslärkning i form av överskridande budgetåret 1975/76 av det under åttonde huvudtiteln upptagna anslaget lill skolöverstyrelsen.

7.6.2 Informationsfrågor

Under denna rubrik lar KAMU i första hand upp frägan om information lill deltagare i arbetsmarknadsutbildning. KAMU understryker därvid betydelsen både för individen och samhällel av alt denna information, särskilt studie- och yrkesorienteringen, blir så grundlig all riskerna för felaktiga sludieval och därmed onödiga kostnader begränsas. Studie- och yrkesvalsinformationen flr enligl KAMU inle anses avslutad i och med all utbildningen påbörjas utan måste fortsätta under denna sä all felval kan upptäckas så lidigl som möjligt. I delta sammanhang pekar KAMU på att införandet av ALU-kurserna och en ökad användning av anlagsprov under senare tid

Prop. 1975:45

99

har inneburit en förstärkning av studie- och yrkesorienteringen. ALU-kurserna anses utgöra ett värdefullt men dyrbart instrument för detta ändamål och bör därför kompletteras med utbyggda möjligheter lill information vid arbetsförmedlingarna. Remissinstanserna har inle haft några invändningar mot KAMU:s här redovisade uppfattning. AMS och SIV påpekar all särskilda informationsinsatser behövs för invandrare.

För egen del ansluter jag mig till den bedömning som KAMU gör om behovet av en god studie- och yrkesorientering både före och efter utbildningen. Det är viktigt atl en effektiv information kan ges redan på arbetsförmedlingen. 1 många fall är dock den form av praktisk yrkesorientering i kombination med information som ges i de s. k. ALU-kurserna överiägsen en aldrig så ingående studie- och yrkesorientering vid förmedlingen.

Jag ulgår ifrån att SÖ och AMS i samråd överväger vilka ålgärder som kan behövas för att tillgodose det påtalade behovet av särskilda informationsinsatser för invandare som kan komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning. Jag vill också erinra om att särskilda sakkunniga har tillkallats för all utreda den yrkesinriktade rehabiliteringen. 1 de sakkunnigas uppdrag ingår bl. a. atl pröva frägan om dimensionering och inriktning av den ar-betspsykologiska utredningsverksamhet som bedrivs inom arbetsmarknadspolitikens ram.

KAMU tar vidare upp frågan om information lill allmänheten om möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och betonar nödvändigheten av atl denna information samordnas med information om annan vuxenutbildning. Jag vill i anledning härav erinra om vad utbildningsministern har anfört tidigare idag vid sin anmälan av förslaget om vidgad vuxenutbildning. Informationen om möjligheterna lill vuxenutbildning skall i huvudsak bedrivas på arbetsplatserna genom de fackliga organisationernas försorg. Det förutsattes alt delta sker genom särskilda studieorganisatörer som därvid skall kunna lämna upplysningar om olika former av vuxenutbildning, bl. a. arbetsmarknadsutbildning. Utbildningsministern har också förordat alt särskilda medel ställs till förfogande för utbildning av dessa studieorganisatörer. Jag vill vidare anmäla atl jag har för avsikt all låta utarbeta en sammanfallande informationsbroschyr om innebörden av de nya reglerna för arbelsmarknadsulbildningen. Denna broschyr, som jag räknar med skall föreligga i tryck kortast möjliga tid efter del all riksdagen har faltal beslut i ämnet, kommer också att innehålla kortfattade redogörelser för övriga möjligheter lill vuxenutbildning. Även AMS och SÖ måsle självfallet i olika former bedriva upplysningsverksamhet om möjligheterna lill och villkoren för arbetsmarknadsutbildning. Det torde fl ankomma på regeringen all med utnyttjande av anslaget lill arbetsmarknadsutbildning fä bestämma de ekonomiska ramarna för och inriktningen av denna informationsverksamhet.

Den av KAMU väckta frägan om alt ge arbetsgivare information om

Prop. 1975:45 100

innebörden av en viss arbelsmarknadsulbildning genom någon form av intyg eller pä annat säll lorde vara av den natur all den i första hand bör prövas av AMS och SÖ i samråd.

7.6.3 Kursdeltagarnas sociala situation

Under denna rubrik lar KAMU upp åtskilliga frågor som rör kursdeltagarnas situation vid utbildningscentra och vid arbetsmarknadsutbildning i övrigi. Jag kan ansluta mig lill KAMU:s grundläggande syn beträffande vikten av atl eleverna flr slöd inle bara med sludierädgivning och arbetsförmedling utan också i andra hänseenden. Flertalet av de förslag som KAMU framlägger om detta är emellertid av sådan art alt de kan prövas av regeringen eller vederbörande myndigheter. Del gäller bl. a. frågor om olika kurativa åtgärder, hälsovård m. m. och barntillsyn under arbetsmarknadsutbildning.

KAMU har föreslagit alt den pågående försöksverksamheten med barntillsyn inom arbelsmarknadsulbildningen skall successivt utvidgas allteftersom behov uppstår Den verksamhet som nu bedrivs har tillkommit för atl elev som beviljas arbetsmarknadsutbildning utanför hemortskommunen inle skall tvingas avstå från denna därför atl barnlillsynsfrågan inle kan lösas på etl tillfredsställande säll. Del bör ankomma pä regeringen all besluta om de justeringar av bestämmelserna som kan visa sig motiverade.

KAMU har också föreslagit all utbildningsbidrag skall jämställas med inkomst av förvärvsarbete inom sjukförsäkringen. Motsvarande gäller redan nu beträffande beräkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP. Förslagel syftar lill att även den som inte haft sjukpenninggrundande inkomst före utbildningen skall fl elt försäkringsskydd mol sjukdom som inträffar under utbildning. Detta skulle emellertid ocksä kunna uppnås genom all kursdeltagarna vid sjukdom får behålla utbildningsbidraget, i likhel med vad som gäller inom del ordinarie studiestödet. KAMU har vidare ansett det otillfredsställande att kursdeltagare inle kan uppbära sjukpenning för all vårda sjukt barn.

1 dag har kursdeltagarna räll lill ledighet under i regel högst 25 - och i vissa fall 35 - dagar under etl är för sjukdom med bibehållande av utbildningsbidraget. Jag är inte beredd förorda annan ändring i denna bestämmelse än all den kompletteras med en räll lill ledighet med bibehållet utbildningsbidrag under sammanlagt högst 10 dagar under en tolvmåna-dersperiod för värd av sjukt barn. Detta motsvarar den bestämmelse som gäller inom sjukförsäkringen om rätt till sjukpenning för angivet ändamål.

Frågan om räll lill semester för deltagare i arbetsmarknadsutbildning prövas r n. av 1974 års semeslerkommillé, som beräknas framlägga sina förslag under loppet av år 1975. Jag är därför inle beredd alt nu ta ställning lill denna fråga. Jag vill erinra om atl den nuvarande rätten lill viss ledighet

Prop. 1975:45

101

för enskild angelägenhet i praktiken har en omfattning som i de flesla fall är jämförbar med rätt lill semester vid förvärvsarbete.

7.7 Anslagsberäkning

Vid anmälan av mina förslag i årets budgetproposition beräknade jag medelsbehovet för arbetsmarknadsutbildning under budgetåret 1975/76 till I 086,7 milj. kr Beräkningen avsåg utgifter för verksamheten enligl nu gällande bestämmelser.

De nya riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen som jag nyss har redogjort för bör träda i kraft den 1 januari 1976. Jag beräknar helårseffeklen av reformen till 690 milj. kr. Av beloppet avser ca 520 milj. kr. utbildningsbidrag, varav ca 180 milj. kr. faller pä den ökning av antalet kursdeltagare som kan väntas uppkomma till följd av de olika förslagen. Jag räknar med att deltagarna i arbetsmarknadsutbildning om förslagen genomförs kommer alt vara i genomsnitt ca 7 000 fler än vad som annars kan väntas bli fallet. Detla motsvarar 15 000-20 000 personer i utbildning under ell hell år.

För att läcka arbetsmarknadsutbildningens ökade kostnader anser jag all en särskild arbetsgivaravgift bör införas fr. o. m. den 1 januari 1976. Jag vill i det sammanhanget erinra om vad chefen för finansdepartementet har anfört härom i prop. 1975:1 (Bil. I s. 22). Avgiflsunderiaget för arbetsgivaravgiften bör vara samma som inom den allmänna sjukförsäkringen. Medlen från avgiften bör tillföras en särskild fond - arbetsmarknadsutbildningsfonden. Arbetsmarknadsutbildningsfonden bör utformas enligl i huvudsak samma principer som gäller för sjukförsäkringsfonden inom den allmänna försäkringen och arbetslöshelsfonden. Över fonden, som bör redovisas över inkomstskattelileln, skall utgifterna för arbetsmarknadsutbildningen bestridas. Fonden skall finansieras dels av arbetsgivaravgifter, dels av bidrag över statsbudgeten. Som framgår av beräkningarna tidigare kommer den lolala kostnaden år 1976 för de föreslagna reformerna att uppgå till ca 690 milj. kr. Förslag till lag om arbetsgivaravgift lill arbetsmarknadsutbildningen läggs nu fram. Motiv lill lagen redovisas i det följande (8.2).

För de nuvarande utbildningsbidragen i form av grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och bamlillägg, gäller att skatteintäkterna tillgodoförs staten. Chefen för finansdepartementet kommer inom kort att föreslå att samma princip skall gälla för dagpenning och stimulansbidrag i del nya bidrags-syslem som föreslås i denna proposition. Vid beskattning av de reformerade utbildningsbidragen stiger skatteinkomsterna för staten med drygt 160 milj. kr. Denna ökning har sin grund i dels alt utbildningsbidragen höjs, del att antalet elever i utbildning stiger till följd av reformen. Ell motsvarande belopp bör enligl min mening tillgodoföras arbelsmarknadsulbildningen i form av statliga budgetmedel. Härigenom kan uttaget av arbetsgivaravgift reduceras. För atl finansiera reformkoslnaderna sedan dessa minskats med

Prop. 1975:45 102

ökningen av statens skatteinkomster - 530 milj. kr. per helt år - krävs att arbetsgivaravgiften las ul med 0,4 % från den 1 januari  1976.

Mot bakgrund av vad jag här anfört är del lämpligl alt den nuvarande anslagsposten Arbetsmarknadsutbildning under anslaget Arbetsmarknads-service förs upp som ell särskilt obetecknat anslag benämnt Bidrag till arbetsmarknadsutbildning. Anslaget för budgetåret 1975/76 bör beräknas till 1 150 milj. kr., dvs. drygt 60 milj. kr. mer än som redovisades i 1975 års budgetproposition. Denna anslagsökning svarar mol de ökade skatteinbetalningar till slalen under första halvåret 1976, vilka följer av de föreslagna reformerna. Jag förutsätter atl utskottet lägger fram erforderiiga förslag med anledning av vad jag nu förordat.

Jag har för avsikt att vid anslagsberäkningen i 1976 års budgetproposition återkomma till frågan om del medelsbehov som svarar mot de resterande skatteinbetalningarna är 1976, vilka kan beräknas till 100 milj. kr.

Bland de förvaltningskostnader som nu redovisas under anslaget Arbelsmarknadsservice ingår vissa kostnader för arbetsmarknadsutbildningen. Övergångsvis bör under budgetåret 1975/76 dessa kostnader bestridas frän detta anslag. 1 1976 års budgetproposition har jag för avsikt att föreslå att de förvaltningskostnader som nu hänför sig till arbelsmarknadsulbildningen läcks med medel från del nya anslaget Bidrag lill arbelsmarknadsulbildningen.

8 Vissa lagfrågor

8.1 Beskattning av utbildningsbidrag m. m.

Enligt beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973:49, SkU 1973:30, rskr 1973:199) beskallas utbildningsbidrag såvitt gäller grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och bamlillägg. Bestämmelserna härom återfinns i punkt 12 av anvisningarna lill 32 § kommunalskaltelagen (1928:370). Enligl 37 § 1 mom. 3 c taxeringslagen (1956:623) är AMS skyldig atl lämna kontrolluppgift beträffande den som åtnjutit utbildningsbidrag i form av grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och bamlillägg, om utgivet belopp uppgår lill sammanlagt minst 100 kr. för hela året. 1 fråga om avdrag för preliminär A-skatt gäller enligt 3 § 2 mom. 1 och 39 § 3 mom. uppbördslagen beträffande utbildningsbidrag vad regeringen särskilt mä föreskriva. Skatleinläkterna på utbildningsbidragen skall enligl 2 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt tillgodoföras staten. Att utbildningsbidrag i form av grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och bamlillägg skall medtas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring framgår av 11 kap. 2 § första stycket O samma lag.

KäMU:s förslag innebär alt grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och barntillägg ersätts med dagpenning och stimulansbidrag. Kommittén föreslär

Prop.1975:45 103

till följd därav att utbildningsbidrag i form av dagpenning och stimulansbidrag beskattas samt att dessa ersättningar tas med vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Dessutom föreslår KAMU atl dagpenning och stimulansbidrag skall jämställas med inkomst av anställning vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Kommittén har i betänkandet lagt fram förslag om erforderiiga ändringar i punkt 12 av anvisningarna till kommunalskaltelagen, 37 § 1 mom. 3 c taxeringslagen saml i 3 kap. 2§ och 11 kap. 2§ lagen om allmän försäkring.

Av remissinstanserna har endast RSV behandlat förslagen om ändringar i kommunalskaltelagen och taxeringslagen saml därvid förordat vissa mindre tillägg som berör skaltefriheten för traktamenten och särskilda ersättningar. 1 övrigt har några erinringar mot förslagen inte framställts.

Genomförs de förslag som jag har förordat i fråga om utformningen av utbildningsbidraget, bör självfallet vidtas de följdändringar i kommunalskaltelagen och taxeringslagen saml lagen med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighels utdebitering av skall som behövs. Chefen för finansdepartementet avser alt inom kort föreslå all proposition läggs fram för riksdagen om beskattning av utbildningsbidrag i form av dagpenning och stimulansbidrag. Förslag lill erforderiiga ändringar i nyssnämnda lagar kommer därvid all läggas fram.

KAMU:s förslag i fråga om ändringar i lagen om allmän försäkring bör såvitt gäller frågan i vad mån utbildningsbidrag skall betraktas som sjukpenninggrundande inkomst inle las upp i detla sammanhang. Vad gäller förslaget all dagpenning och stimulansbidrag skall betraktas som inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst har jag samrått med chefen för socialdepartementet. Självfallet bör dagpenning och stimulansbidrag som enligt vad jag har förordat nu ersätter gmndbidrag, hyresbidrag på hemorten och bamlillägg vid beräkning av pensionsgrundande inkomst likställas med inkomst av anställning. För atl underiätta en lag-teknisk Samordning av erforderiiga ändringar i lagen om allmän försäkring med anledning av förslagel i fråga om utbildningsbidrag och de förslag som har lagts fram av bl. a. chefen för utbildningsdepartementet i fråga om statligt slöd till vuxenutbildning, bör något förslag lill ändring av 11 kap. 2 S inle läggas fram nu. Chefen för socialdepartementet kommer i stället all vid senare tidpunkt föreslå all berörda lagändringar tas upp i annan proposition lill riksdagen i är.

8.2 Förslaget tUl lag om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsutbildningen

1§

Enligl denna paragraf skall för varje är eriäggas arbetsgivaravgift lill staten för finansiering av arbetsmarknadsutbildningen.

Prop.1975:45 104

2§

Paragrafen innehåller bestämmelser om avgiftsunderiagel och avgiftens storlek. Avgiflsunderiaget har bestämts så, att det stämmer överens med underiagei för socialförsäkringsavgiften lill sjukförsäkring. Det innebär bl. a. alt hänsyn vid avgiftsberäkningen inle tas lill arbetstagare lön eller annan avgiftsgrundande ersättning i vad den överstiger 7 1/2 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligl lagen om allmän försäkring. Som jag närmare har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.7) blir ell avgiftsuttag på 0,4 % av avgiftsunderiagel för sjukförsäkringen nödvändigt. Arbetsgivaravgiften sätts därför till detla procenttal.

3 §

Genom denna paragraf bestäms kretsen avgifisskyldiga på sådant säll alt överensstämmelse nås med vad som gäller för sjukförsäkringen.

4 §

Genom denna paragraf blir lagen (1959:552; omtryckt 1974:938) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. tillämplig på arbetsgivaravgiften till arbelsmarknadsulbildningen.

Enligl denna paragraf skall avgifternas föras lill en fond, benämnd ar-belsmarknadsulbildningsfonden, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

9 Lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till lag om arbetsgivaravgift lill arbelsmarkands-utbildningen.

10      Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen atl

1. antaga de riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen som jag har förordat i det föregående,

2. godkänna de föreslagna nya grunderna för utbildningsbidrag till kursdeltagare och stöd lill företag som anordnar utbildning av anställda,

3. bemyndiga regeringen att vid behov med hänsyn lill arbetsmarknadsläget göra undantag från 20-årsgränsen för utbildningsbidrag,

4. bemyndiga regeringen atl fastställa ram för stöd lill företag som anordnar utbildning av anslällda vid risk för permiltering eller uppsägning.

Prop. 1975:45

105

5. antaga förslaget lill lag om arbetsgivaravgift lill arbelsmarknadsulbildningen.

11 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1975:45 106

Innehåll

Sid.

Propositionen  .................................................. I

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Förslag till Lag om arbetsgivaravgift lill arbelsmarknadsulbildningen 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1975-02-27 5

1 Inledning ..................................................... ...... 5

2 Arbetsmarknadsutbildningens omfattning och mål           8

2.1 Nuvarande förhållanden.............................. ...... 8

2.2 KAMU   ................................................... .... 10

2.2.1 Del framlida behovet av arbetsmarknadsutbildning 10

2.2.2 Principiell avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter        11

Arbetsmarknadspoliliska mål   ............... .... 11

Fördelningspolitiska mäl   .................... .... 12

Utbildningspoliliska mäl ........................ .... 12

Avgränsningsfrågor   .......................... 13

Återkommande utbildning..................... 14

2.3 Remissyttranden   ..................................... 15

3  Villkor för den enskildes rätt till arbetsmarknadsutbildning .. 17

3.1 Nuvarande förhållanden ............................. .... 17

3.2 KAMU:s överväganden och förslag   ............. .... 18

3.2.1 Bristyrkesutbildning............................. .... 18

3.2.2 Utbildning av låginkomsttagare   ........... .... 19

3.2.3 Risk för arbetslöshet .......................... .... 20

3.2.4 20-ärsgränsen   ................................ .... 21

3.3 Reservation ............................................. 22

3.4 Remissyttranden   .................................... 23

4  Utbildningens innehåll och kursformer   ............... 26

4.1 Nuvarande förhållanden.............................. .... 27

4.2 Förslag till viss utbildning av anslällda inom varvsindustrin 28

Remissyttranden ............................... 31

4.3 KAMU:s överväganden och förslag   ............. 32

4.3.1                                                        Utbildningamas inriktning och uppbyggnad       32

Förberedande utbildning   .................... ... 33

Yrkesutbildning   ............................... 34

Längre utbildningar............................. ... 34

4.3.2                                                        Kursanordnare     35

Arbetsmarknadsutbildning i företag........ ... 36

Avgränsningen mot företagsintern utbildning    37

Prop. 1975:45

107

4.3.3   Arbetsmarknadsutbildning för några grupper med spe
ciella problem på arbetsmarknaden  ...... .... 39

Kvinnorna  ....................................... .... 39

De handikappade ............................... .... 40

Invandrarna ..................................... 41

4.4 Reservation ............................................. 42

4.5 Remissyttranden   .................................... 43

5  Utbildningsbidrag ........................................... 51

5.1 Nuvarande förhållanden ............................. 51

5.2 KAMU:s Överväganden och förslag   ............ 51

5.3 Remissyttranden   .................................... 54

6  Övriga frågor   .............................................. 57

6.1 KAMU:s Överväganden och förslag   ............ 57

6.1.1                                                       Organisatoriska frågor      57

FoU   .............................................. 58

6.1.2 Informationsfrågor  ............................ 59

6.1.3 Kursdeltagarnas sociala situation   ........ 60

6.1.4 Kostnadsberäkningar och finansiering ..... 62

6.2 Remissyttranden   .................................... 63

7  Föredraganden   ............................................ 69

7.1 Arbetsmarknadsutbildningens omfattning och mäl      69

7.2 Villkor för rätt till arbelsmarknadsulbildning ..... 71

7.2.1 Allmänt   ......................................... 71

7.2.2 Risk för arbetslöshet .......................... 72

7.2.3 Brislyrkesulbildning ............................. .... 72

7.2.4 20-ärsgränsen   ................................ .... 74

7.3 Utbildningens innehåll och kursformer   ......... 77

7.3.1 Allmänt  ........................................... 77

7.3.2 Förberedande utbildning   .................... 7g

7.3.3 Yrkesutbildningen   ............................ 79

7.3.4 Utbildning pä eftergymnasial nivå samt gymnasieskolestudier utan direki yrkesinriktning       g]

7.3.5 Jämställdhet mellan män och kvinnor...... 82

7.3.6 Vissa frågor rörande handikappade m.fl... 84

7.3.7 Invandrarna ..................................... .... 85

7.3.8 Utbildning inom kriminalvården   ............ .... 87

7.4 Arbetsmarknadsutbildning i förelag   ............. 88

7.5 Bidragssystemet  ...................................... 90

7.5.1 Bidragens konstruktion ....................... 90

7.5.2 Administration av bidragsgivningen   ..... 94

7.6 Övriga frågor   ......................................... .... 95

7.6.1 Organisatoriska frågor ........................ 95

7.6.2 Informationsfrågor  ............................ 98

7.6.3 Kursdeltagarnas sociala situation   ........ 100

Prop. 1975:45 108

7.7   Anslagsberäkning  .............................. ..... 101

8  Vissa lagfrågor   .......................................... 102

8.1   Beskattning av utbildningsbidrag m. m......... 102

8.2- Förslaget till lag om arbetsgivaravgift lill arbelsmarknadsul
bildningen .............................................. 103

9 Lagförslag   ................................................. 104

10 Hemställan   ............................................... ... 104

11 Beslut ........................................................ ... 105