Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 40                    Prop. 1975:40

Nr 40

Regeringens proposition om kommunal konsumentpolitisk verk­samhet m. m.

beslutad den 27 februari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll saml lämnar riksdagen tillfälle all avge yttrande i det hänseende som föredraganden enligt utdraget har hem­ställt om.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen förordas en väsentlig utbyggnad av kommunernas med­verkan i konsumentpolitiken. Riktlinjer dras upp för verksamhetens innehåll och organisation.

För alt kommunerna skall kunna fä den hjälp i det konsumentpoliliska arbetet som behövs och för att de problem som kan uppkomma snabbi skall kunna behandlas föreslås en förstärkning av konsumentverkets re­surser.

Den i propositionen förordade ordningen innebär att betydande delar av del arbete som f n. utförs av hemkonsulenterna vid länsstyrelserna förs ut i kommunerna, samtidigt som den stödjande verksamheten föriäggs lill konsumentverket, Mol denna bakgrund och för alt möjliggöra de behövliga förstärkningarna hos konsumentverket avses hemkonsulenlljänsterna dras in med verkan från den 1 januari 1977. 1 vissa fall blir del dock möjligt all hålla regionalt stationerade tjänstemän även efter denna lidpunkt.

1 Riksdagen 1975. I saml. Nr 40

 

Prop. 1975:40                                                           2

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-02-27

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Jo­hansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löf­berg, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon.

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om kommunal konsumentpolitisk verksamhet m. m.

1 Inledning

Den 2 maj 1974 tillsattes en arbetsgrupp inom handelsdepartementet med uppdrag all utarbeta förslag i fråga om kommunernas medverkan i kon­sumentpolitiken. 1 promemorian (Ds H 1974:1) Kommunal konsumentpo­litisk verksamhet, innehåll och organisation har arbetsgruppen lagt fram förslag i ämnet.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts av domstolsväsen-dels organisalionsnämnd (DON), statens personalnämnd (SPN), socialsty­relsens nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden), statens livsmedelsverk, marknadsdomstolen, konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, samtliga länsstyrelser, konsumeni-Ijänslutredningen, dislribulionsulredningen. Svenska kommunförbundet. Botkyrka, Stockholms, Upplands-Bro, Uppsala, Katrineholms, Nyköpings, Linköpings, Norrköpings, Jönköpings, Växjö, Kalmar, Väslerviks, Gotlands, Kariskrona, Kristianstads, Perstorps, Helsingborgs, Malmö, Halmstads, Gö­teborgs, Uddevalla, Ale, Borås, Vänersborgs, Skara, Skövde, Karistads, Västerås, Boriänge, Falu, Bollnäs, Gävle, Hudiksvalls, Ovanåkers, Sand­vikens, Söderhamns, Sundsvalls, Östersunds, Skellefteå, Umeå, Gällivare, Kiruna och Luleå kommuner, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpman­naförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges akademikers centralorgani­sation (SACO), Hushållslärarnas riksförening, Sveriges hemkonsulenters för­ening. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund. Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Husmodersförbundet hem och samhälle. Kooperativa gillesförbundet samt gemensamt av Kooperativa förbundet. Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i Sverige (betecknas fortsättningsvis KF-LO-TCO).

 

Prop. 1975:40                                                           3

Flera länsstyrelser och kommuner har i sin tur inhämtat och bifogat yt­tranden från olika håll. Vidare har skrivelser med anledning av förslaget inkommit från i första hand olika organisationer. Till följd härav föreligger yttranden även från bl. a. Ekerö, Huddinge, Solna, Södertälje, Upplands Väsby, Eskilstuna, Oxelösunds, Nässjö, Borgholms, Nybro, Ängelholms, Falkenbergs, Kungsbacka, Laholms, Mölndals, Orusls, Stenungsunds, Ta-nums, Marks, Kariskoga, Kumla, Lindesbergs, Bräcke, Härjedalens, Kro­koms, Strömsunds, Vilhelmina, Arjeplogs, Pajala och Piteå kommuner. Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Jönköpings, Kalmar, Kris­tianstads och Jämtlands län. Svenska företagares riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Hushållningssäll­skapens förbund, Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, Älvsborgs läns norra hushållningssällskap. Svenska slöjdföreningen. Svenska järnvägsmännens fritidsförbund. Mode­rata samlingspartiet och Centerpartiet i Kristianstads län samt Kalmar, Sköv­de, Karistads och Västerås konsumenlkommilléer.

2 Bakgrund

1 samband med riksdagsbehandlingen av propositionen (1972:33) med förslag lill riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. m. framhöll statsmakterna behovet av all konsumentpolitiken ges en lokal förankring. Vidare uttalades all lokal konsumentpolitisk verksamhet aren uppgift för offentliga organ och atl fortsalla överväganden borde inriktas på att finna möjligheter för ett kommunall engagemang i verksamheten. Härvid skulle eftersträvas en lösning, som inle i någon högre grad belastar kommunernas ekonomi och som inte medför risk för kompelenskonflikter i kommunerna.

En huvuduppgift för verksamheten skulle bli att svara pä allmänhetens frågor och lämna råd och anvisningar lill konsumenterna. En sådan funktion borde kommunerna kunna upprätthålla lill förhållandevis blygsam kostnad. Organisationen av verksamheten skulle kommunerna själva avgöra. Ex­empel på några länkbara lösningar gavs i propositionen.

Riksdagen förutsatte i sitt beslut (NU 1972:40; rskr 1972:225), atl rege­ringen och de konsumentpoliliska organen skulle betrakta en vidareutveck­ling av den begränsade lokala verksamheten som en angelägen uppgift och så snart del var möjligt framlägga de förslag som ytteriigare erfarenheter och överväganden kunde ge anledning lill.

Efter statsmakternas beslut har kommunerna i varierande utsträckning och på olika sätt börjat engagera sig i den konsumentpoliliska verksamheten. Härvid har kommunerna erhållit bistånd från olika håll, i första hand från konsumentverket. Kommunförbundet och hemkonsulenterna på länsstyrel­serna.

Den hittillsvarande utvecklingen har emellertid inle helt motsvarat de förväntningar som från olika håll ställts på verksamheten. Sålunda väcktes

 

Prop. 1975:40                                                           4

i riksdagen under 1974 års vårsession två motioner (mot. 1974:1509, 1513) med krav på ökade kommunala insatser på del konsumentpoliliska området. Motionerna föranledde riksdagen atl uttala viklen av atl centrala och re­gionala konsumenlorgan på allt sätt stimulerar och stödjer insatser från kom­munernas sida på området (NU 1974:6; rskr 1974:62).

1 en skrivelse lill handelsdepartementet i april 1974 redogjorde konsu­mentverket för sin syn på utvecklingen dittills inom kommunerna. Verket framhöll atl verksamhetens innehåll och organisation varierade kraftigt mel­lan- olika kommuner och atl några kommuner ställt sig tveksamma till elt engagemang på området. Verket menade, atl delta i många fall hade sin grund i oklarhet om hur frågorna skall hanteras. Konsumentverket under­strök behovet av en lokal konsumentpolitisk verksamhet för alt nå de kon­sumenter, som bäst behöver samhällets stöd, samt efteriyste ökade kom­munala insatser.

Det var bl. a. mot bakgrund av här nämnda önskemål om ökade kom­munala insatser, som jag i maj 1974 tillsatte den arbetsgrupp, vars förslag nu föreligger.

3 Promemorian

3.1 Inledande beskrivningar

3.1.1 Konsumentpolitiken

Inledningsvis lämnar arbetsgruppen en beskrivning av den organisatoriska ramen för del statliga konsumentpolitiska arbetet. Härvid nämns särskilt konsumentverket, som sedan den 1 januari 1973 är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och har lill uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.

Allmänna reklamationsnämnden inrättades år 1968 på försök av statens konsumenlråd. Konsumentverket är numera huvudman för verksamheten. Nämnden har till uppgift atl på begäran av konsument pröva tvist mellan konsumenten och näringsidkare saml besluta om hur tvisten enligt nämn­dens mening bör lösas.

Andra centrala myndigheter med konsumentpolitisk verksamhet är mark­nadsdomstolen, konsumentombudsmannen (KO) och livsmedelsverket. Dessa myndigheter arbetar huvudsakligen med stöd av särskild lagstiftning.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) ät ccn\ra\ förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning. Det åligger nämnden bl. a., alt genorn över­läggningar med förelag och branschorganisationer m. fl. söka påverka pris­utvecklingen i en för konsumenterna gynnsam riktning. Vidare skall nämn­den främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet.

Delar av den konsumentpoliliska verksamheten bedrivs av regionall verk­samma organ, anför arbetsgruppen. Hit hör de sedan den 1 juli 1970 vid

 

Prop. 1975:40                                                           5

länsstyrelserna stationerade hemkonsulenterna. F. n. finns 39 sådana tjänster. Hemkonsulenternas verksamhet sorlerar sedan den 1 januari 1973 under konsumentverket.

Hemkonsulenterna har till uppgift all stödja och främja utvecklingen av kommunal och annan konsumentpolitisk verksamhet. De skall vidare för­medla material och synpunkter från sådan verksamhet till konsumentverket. Hemkonsulenterna bedriver även allmän informations- och kampanjverk­samhet i för konsumenterna vikliga frågor samt lämnar råd och vägledning till konsumenterna.

Vid länsstyrelserna finns vidare priskonior, som biträder SPK i frågor om prisövervakning m. m.

Arbetsgruppen övergår härefter lill alt lämna en översiktlig beskrivning av den lagstiftning, som finns eller övervägs på det konsumentpoliliska området. Härvid konstateras all den lagstiftning som hillills införts lill stor del är av förebyggande karaktär. Den inriktar sig pä all skydda kon­sumenterna mot olika former av otillböriiga affärsmetoder och mot fariiga eller på annat sätt olämpliga produkter. Emellertid har på senare tid också ålgärder vidtagits i syfte all skapa garantier för all konsumenterna på etl tillfredsställande sätt skall kunna få rättelse i efterhand.

Arbetsgruppen erinrar först om all viss produktkontroll har införts genom lagen (1973:329) om hälso- och miljöfariiga varor, som trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen gör del möjligt atl vid behov ingripa mol hälso- och miljöfariiga varor och föreskriva särskilda villkor rörande hanteringen av dessa. Ytterst kan tillverkning och försäljning av viss vara helt förbjudas. Lagen riktar sig emellertid inle i första hand mot konsumentprodukter. Behovet av lagstiftning som mera direkt riktar sig mol sådana produkter har påtalats i olika sammanhang. Bl. a. har varudeklaralionsutredningen fö­reslagit bestämmelser, som gör del möjligt alt föreskriva all varor som be­döms fariiga från hälso- och säkerhetssynpunkt inte får saluföras om de inle uppfyller bestämda krav i fråga om innehåll eller beskaffenhet, s. k. grundkrav.

En noggrann och systematiserad produkikonlroll har genomförts med stöd av livsmedelslagen (1971:511). Sålunda har bestämmelser införts om bl. a. livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande samt om personalhygien, livsmedelslokaler m. m. Statens livsmedelsverk är cent­ral myndighet för livsmedelsfrågor. Länsstyrelserna och hälsovårdsnämn­derna är livsmedelsmyndigheler på regionalt och lokall plan.

Härefter behandlas frågor om lagstiftning rörande marknadsföring. Härvid nämns lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring, marknadsförings­lagen. Syftet med denna är atl, framför allt i konsumenternas intresse, skapa effektiva garantier för alt reklam och annan marknadsföring inle bedrivs med otillböriiga meloder. Lagen tillämpas i första hand av marknadsdom­stolen och KO. KO:s uppgift är härvid alt övervaka reklam och annan mark­nadsföring. Detla sker genom en löpande granskning av alla former av kom-

 

Prop. 1975:40                                                           6

mersiell marknadsföring. Av stor betydelse är också de anmälningar, som allmänheten gör till KO.

Arbetsgruppen redogör vidare för de förslag rörande marknadsföring som lämnats av varudeklarations- och reklamulredningarna. Varudeklarations-utredningen avlämnade i april 1973 sill betänkande (SOU 1973:20) Varu­deklaration - ett medel i konsumentpolitiken. Belänkandet innehåller bl. a. förslag till lag om varudeklaration. Lagförslaget innehåller bestämmelser, som öppnar möjlighet all föreskriva varudeklaration som villkor för alt viss produkt skall få saluhållas, om det är av väsentlig betydelse från konsu­mentsynpunkt. Utredningen har även lämnat förslag lill förbättringar av del frivilliga varudeklaralionssyslem, som konsumrntverket svarar för.

Reklamutredningen avgav våren 1974 ett delbetänkande (SOU 1974:23) Information i reklamen. Belänkandet innehåller bl.a. förslag till lag om information i reklam och annan marknadsföring. Utredningens förslag in­nebär alt reklamen skall kunna användas som ett medel alt tillgodose kon­sumenternas informationsbehov. Den föreslagna lagen, som i huvudsak läcker den av varudeklarationsutredningen föreslagna, innebär sålunda alt obligatorisk produktinformation kan föreskrivas i reklam och annan mark­nadsföring i de fall då frivilliga ålgärder ej bedöms tillräckliga och infor­mationen är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

De regler som införts eller övervägs vöranAc försäljningsverksamhet i olika former berörs sedan av arbetsgruppen. Hit hör lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, avialsvillkorslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1971. Lagen syftar lill all skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser som kan finnas i tryckta avtalsformulär, s. k. slandardkontrakt. Avialsvill­korslagen tillämpas, liksom marknadsföringslagen, i första hand av mark­nadsdomstolen och KO.

Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m., hemförsäljningslagen, trädde i kraft den I juli 1971. Den ger konsumenterna räll atl inom en vecka ångra vissa köp, dvs. avbeställa och låta köpet gå tillbaka. Ar 1973 tillkallades en särskild kommitté, hemförsäljningskommittén, med uppgift alt göra en översyn av hemförsäljningslagen. 1 kommitténs uppdrag ingår även att un­dersöka om del är möjligt och lämpligt atl lagstiftningsvägen införa en allmän rätt för konsumenterna atl inom viss lid åleriämna köpta varor.

Ett särskilt avsnitt i arbetsgruppens redogörelse behandlar köprätistiga reg­ler. Härvid nämns inledningsvis konsumeniköplagen (1973:877), som trädde i kraft den 1 januari 1974. Lagen garanterar konsumenten vissa grundläg­gande rättigheter, som han alllid skall ha när han köper en vara av nä­ringsidkare.

Härefter erinrar arbetsgruppen om två utredningar, som arbetar på om­rådet, nämligen konsumentljänslutredningen och kredilköpkommitlén. Den förra har i uppdrag atl utarbeta en civilrätislig lagstiftning lill konsumen­ternas skydd på serviceområdet. Den senare har i uppgift atl se över i första

 

Prop. 1975:40                                                           7

hand lagen om avbetalningsköp men också andra former av kreditköp.

Arbetsgruppens redogörelse omfattar vidare lagstiftningen om allmän rättshjälp och förenklat rättegångsförfarande. Enligt rätlshjälpslagen (1972:429), som trädde i kraft den 1 juli 1973, kan allmän rättshjälp ulgå i vissa rättsliga angelägenheter samt för mera allmän juridisk rådgivning.

Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, som trädde i kraft den 1 juli 1974, innebär atl elt förenklat rättegångsförfarande tillämpas i tvistemål, där ivisteföremålels värde uppenbart inle överstiger ett halvt basbelopp för oktober månad året före rättegången. Det förenklade förfa­randet skall oavsett Ivisteföremålels värde kunna tillämpas om tvisten hu­vudsakligen rör fråga varöver utlåtande har avgivits av reklamationsnämnd. Den nya ordningen innebär också, all tingsrätterna hjälper allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter atl fl tvister prövade vid domstol eller reklamalionsnämnd.

Frågor om distribution av varor och tjänster har under senare år allt mer fått konsumentpolitisk karaktär, anför arbetsgruppen. Sådana frågor som rör näringsfrihet och därmed sammanhängande etableringsfrågor har också bedömts vara av särskilt intresse. Gruppen lämnar därför en översikt över aktuellt reformarbete på området. Härvid erinras om det statliga stödel till kommersiell service i glesbygd som infördes fr. o. m. den 1 juli 1973. Slödel, som i första hand avser del s. k. inre stödområdet, syftar lill all tillförsäkra befolkningen i glesbygd tillfredsställande kommersiell service, i första hand vad avser dagligvaror. Arbetsgruppen nämner i sammanhanget också dis­tributionsutredningen, vars uppdrag är all bedöma pågående utveckling inom distributionen i förhållande lill olika konsumentgruppers situation. Utred­ningen skall bl. a. överväga behovet av och formerna för samhälleliga åt­gärder för alt tillgodose rimliga konsumenlönskemäl om närhelsservice.

3.1.2 Allmänt om kommunerna

Arbetsgruppen behandlar i elt avsnitt i promemorian kommunernas or­ganisation och verksamhet. Efter en allmän redogörelse förden kommunala indelningen behandlas frågan om den kommunala kompetensen. Det konsta­teras alt de grundläggande bestämmelserna härom finns i 3 S kommunal­lagen (1953:753). Där föreskrivs atl kommun äger själv vårda sina an­gelägenheter, om inle handhavandet av dessa enligt gällande författningar tillkommer annan. Vidare hänvisas i paragrafen lill vad som är särskilt föreskrivet angående vissa kommunala angelägenheter.

Kompelensregeln bygger på principen, att kommunala ålgärder skall till­godose allmänna, lill kommunen knutna intressen. Genom att avfalla regeln som en generalklausul avsåg man enligt motiven atl möjliggöra en fortsatt anpassning av kommunernas befogenheter efter samhällsutvecklingens krav.

 

Prop. 1975:40                                                           8

Grundläggande för.den kommunala kompetensen är lokaliseringsprin­cipen, framhåller arbetsgruppen. Den innebär, att en angelägenhet måste bäras upp av ett lill kommunen knutet intresse för all kunna bli föremål för kommunens omvårdnad. Principen är dock försedd med vikliga mo­difikationer, som hänger samman med befolkningens röriighet och kom-munindelningsförändringar. Den utesluter således inte kommunala anord­ningar, som används av andra än kommunmedlemmarna. En annan grund­sats är objektivitet och rättvisa. Principerna om likställighet mellan kom­munmedlemmarna och om förbud all lämna understöd ål enskild kan ses som delprinciper av grundsatsen om objektivitet och rättvisa. Likställig­hetsprincipen innebär i korthet, att kommunens medlemmar skall vara lik­ställda i sina rättigheter och skyldigheter gentemot kommunen. En tredje allmänt kompeiensbegränsande grundsats är enligt rättspraxis själ vkosinads-principen.

Den s. k. oreglerade kompetensen kompletteras av en omfattande och variationsrik speciallagslifining. En avsevärd del av dagens kommunala verksamhet grundar sig på speciallagstiftning, konstaterar arbetsgruppen. Som exempel på verksamhetsområden, vilka helt eller lill övervägande del regleras av speciallagstiftning, nämns bostadsförsörjningen, brandväsendel, byggnadsväsendet, hälsovården, socialvården och undervisningsväsendet.

1 promemorian lämnas vidare en redogörelse för den kommimala nämnd­organisationen m. m. Det konstateras, all kommunallagen skiljer mellan å ena sidan beslutanderätt och å andra sidan förvaltning och verkställighet. Beslutanderätten utövas av fullmäktige medan förvaltning och verkställighet tillkommer förvaltningsorgan, som med etl gemensamt begrepp kallas nämnder. Dessa kan vid sidan av kommunstyrelsen vara av olika slag, nämligen dels obligatoriska nämnder tillsatta enligt speciallagstiftning (nämnder för reglerad förvaltning), dels fakultativa nämnder tillsatta enligt kommunallagen (nämnder för oreglerad förvaltning), dels fakultativa nämn­der tillsatta enligt speciallagstiftning. I de fall fakultativa nämnder enligt speciallagstiftning inle inrättas ansvarar annat kommunalt organ för upp­gifterna i fråga.

De kommunala nämnderna är med få undanlag i sin helhet politiskt sammansatta. De handhar inte enbart förvaltnings- och verkställighetsupp­gifter utan utövar även viss beslutanderätt. Detla krävs för det löpande arbetet men därtill är förvaltningsorganen tillförsäkrade beslutsbefogenheter genom lagar och andra författningar. På de specialreglerade områdena kan fullmäktige inte ingripa. Fullmäktige har dock visst inflytande över dessa verksamheter genom valet av ledamöter och genom anslagsbesluten.

Som helhet konstaterar arbetsgruppen, atl kommunerna åtnjuter relalivi stor frihet på det organisatoriska området. Ett uttryck för detla är avsaknaden i stort av delaljbestämmelser på det av kommunallag reglerade förvaltnings­området och bestämmelserna om delegation av nämnds beslutanderätt. Full­mäktige kan vidare tillsätta kommittéer, samrådsgrupper, referensgrupper.

 

Prop. 1975:40                                                          9

tillfälliga beredningar etc. om detta inle strider mot specialförfaitning eller det odelade nämndansvareis princip. Om sådana organs sammansättning, mandattider, arbetsformer etc. har fullmäktige i princip fri beslutanderätt. Någon förvaltande eller verkställande funktion kan dock inle tilldelas dem. Kompetensområdet innefattar som regel endast beredande uppgifter.

Arbetsgruppen lämnar härefter exempel på olika organisatoriska konstruk­tioner för kommunal förvaltning hämtade från socialvården, kulturområdet och fritidssektorn. Härav framgår bl. a. alt olika samarbelsorgan på senare lid har inrättats för att utgöra referensgrupper lill ansvariga nämnder. 1 dessa ingår representanter för olika intressen på resp. områden. Samarbels-organen kan vara forum för meningsutbyte rörande mål-, resurs-, planerings-och verksamhetsfrågor. Organen kan också ha en allmän kontaktfunktion och över huvud ge de kommunala nämnderna vägledning i deras arbete.

Redogörelsen för kommunernas verksamhet avslutas med en beskrivning av kommunernas roll i samhällsutvecklingen. Arbetsgruppen erinrar härvid bl. a. om vad föredragande departementschefen framhöll i propositionen (1961:80) med förslag till kommunindelningsreform:

Vilka uppgifter primärkommunerna bör ombesörja är självfallet ingen­ting en gång för alla givet. Även i detla avseende måsle en fortlöpande anpassning ske efter utvecklingen, varvid den vägledande principen bör vara ändamålsenligheten; uppgiften bör ankomma på den myndighet som har de bästa förutsättningarna all sköta den på ett verkligt rationellt och ändamålsenligt sätt. Med denna utgångspunkt bör på kommunerna ankom­ma sådana angelägenheter, som bäst tillgodoses genom lokal självstyrelse och kommunal förvaltningsorganisation.

3.1.3 Utvecklingen hittills av lokal konsumentpolitisk verksamhet

Den lokala konsumentpoliliska verksamheten har huvudsakligen vuxit fram under de senaste sju åren, framhåller arbetsgruppen och lämnar en redogörelse för den hittillsvarande utvecklingen på området. Härvid redo­visas särskilt erfarenheterna från försöksverksamheten med lokala konsumenlkommilléer.

De lokala konsumentkommiitéerna tillkom år 1967 på sex orter i landet efter initiativ av den av Socialdemokratiska arbetarepartiet och Landsor­ganisationen i Sverige (LO) tillsatta kommittén i prisfrågor (Skoglundgrup­pen). 1 verksamheten deltog förutom LO även Tjänstemännens centralor­ganisation (TCO), Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Tjänstemännens bildningsverksamhel (TBV) och Kooperativa gillesförbundel. Senare ut­ökades kretsen med Husmodersförbundel hem och samhälle. Ett centralt råd inrättades i maj 1967 för all leda och stödja verksamheten. Rådet skulle även se lill alt erfarenheterna från denna logs till vara. För det löpande arbetet fanns en konlaklsekreterare knuten till varje kommitté.

En huvuduppgift för kommittéerna var all ta emot och bistå konsumenter.

 

Prop. 1975:40                                                          10

som ville lägga fram problem eller göra förfrågningar, saml att sprida allmän konsumentupplysning. Verksamheten inriktades också på konsumentpro­blem av allmän giltighet. En uppgift var härvid atl på olika vägar söka nå för konsumenterna gynnsamma förändringar, exempelvis genom atl rap­portera förhållanden till ansvariga myndigheter. För att fa underiag för verk­samheten genomfördes undersökningar av olika konsumeniproblem.

Försöksverksamheten upphörde med utgången av år 1972. Erfarenheterna sammanfattades av del centrala rådei, som bl.a. pekade på följande för­hållanden.

Den lokala verksamheten hade i högre grad än den centrala och regionala nått de konsumenter, som bäst behöver samhällets hjälp. Konsumenter, som råkat i tvist med näringsidkare, kunde i stor utsträckning få rättelse genom kommittéernas medverkan.

Rådet konstaterade vidare atl den lokala verksamheten givit en klar insikt i olika konsumentgruppers problem saml visat på möjligheterna atl lokall utföra undersökningar av intresse för slora konsumentgrupper. Via lokal­press och regionalradio saml vid offentliga möten och debatter hade kom­mittéerna verksamt kunnat informera om väsentliga konsumeniproblem.

Arbetsgruppen lämnar vidare en redogörelse för utvecklingen av den kommunala konsumentpoliliska verksamheten efter statsmakternas beslut år 1972 i frågan. Gruppen har via Kommunförbundet genomfört en enkät hos rikets kommuner i syfte atl klargöra omfattningen av kommunernas engagemang.

Enkätresultatet, som avser förhållandena den 1 juni 1974, visar att kom­munala konsumenlnämnder vid denna tidpunkt fanns i tre kommuner, nämligen Botkyrka, Kristianstad och Helsingborg. 1 nio kommuner hade referensgrupp eller annat forum för diskussion av konsumentfrågor inrättats. Härutöver fanns fem av de sex lokala konsumentkommiitéerna från för­sökstiden fortfarande kvar. Verksamheten hos dessa finansierades med kom­munala bidrag.

Resultatet visar vidare atl drygt hälften av kommunerna eller 143 stycken hade anställt eller avdelat någon för konsumentpoliliska uppgifter. Sålunda hade 121 kommuner kontaktman till hemkonsulenterna, medan övriga 22 kommuner mera självständigt svarade för viss rådgivnings- och upplys­ningsverksamhet. 1 fyra av de senare fanns heltidsanställd personal för dessa uppgifter.

Arbetsgruppen konstaterar mot denna bakgrund, att endast ett begränsat antal kommuner bedriver någon mera aktiv konsumentpolitisk verksamhet. Det noteras dock, alt förslag om konsumentpolitisk verksamhet finns i ytter­ligare 87 kommuner.

 

Prop. 1975:40                                                                      11

3.2 Överväganden och förslag

3.2.1 Innehållet I den kommunala konsumentpolitiska verksamheten

Arbetsgruppen framhåller all en nära kontakt mellan samhällets kon­sumentverksamhet och de enskilda konsumenterna är en grundläggande förutsättning för alt de konsumentpolitiska åtgärderna skall bli verkligt fram­gångsrika. Denna kontakt skall enligt gruppen syfta till att dels sprida in­formation och kunskap lill enskilda konsumenter, dels ge de ansvariga or­ganen en kännedom om konsumenternas förhållanden och problem i olika avseenden.

Gjorda erfarenheter visar atl en lokal verksamhet har de bästa förut-sätiningarna atl upprätthålla en direktkontakt med konsumenterna och deras problem. Vidare är del enligt arbetsgruppen tydligt att den lokala verk­samheten i större utsträckning än den som bedrivs på central och regional nivå når konsumentgrupper, som i olika avseenden kan bedömas som re­surssvaga och som därför är särskilt beroende av samhällets stöd.

Arbetsgruppen finner det mol denna bakgrund angeläget alt en väl ut­vecklad lokal konsumentpolitisk verksamhet tillskapas. Ny lagstiftning och andra åtgärder för att stärka konsumenternas ställning lorde ytteriigare un­derstryka behovet av en sådan verksamhet, anför gruppen vidare.

Arbetsgruppen konstaterar alt statsmakterna tidigare fastslagit all lokal konsumentpolitisk verksamhet bör vara en uppgift för offentliga organ och att del i första hand bör åligga kommunerna all svara för verksamheten. Gruppen har inle funnit några skäl, som talar för att andra än kommunerna bör ansvara för verksamheten. Det framhålls härvid all kommunerna redan har uppgifter, som ligger den konsumentpoliliska verksamheten nära, och alt det rent allmänt är naturligt för många medborgare atl vända sig lill kommunala instanser med sina problem.

En anledning till all den kommunala konsumentpoliliska verksamheten ännu inle nått någon större omfattning är enligt arbetsgruppen en osäkerhet kring verksamhetens innehåll. Gruppen har därför funnit del angeläget alt närmare ange de uppgifter som bör kunna utgöra grunden i verksamheten. En utgångspunkt har härvid varit, alt kommunerna huvudsakligen skall svara för sådana uppgifter, som kräver nära kontakt med enskilda kon­sumenter. Del föreslås vidare all de frågor, som kräver särskild hänsyn lill lokala förhållanden, skall handläggas inom kommunerna.

Vägledning förenskilda konsumen te rblir enligt förslaget en huvuduppgift för den kommunala konsumentpoliliska verksamheten. Denna uppgift kan vara av allmän karaktär och omfatta rådgivning i större hushållsekonomiska frågor. Den kan också anknyta till de problem, som möter konsumenterna i samband med atl köp eller hyra i någon form över­vägs. Vägledningen fyller slutligen en viktig funktion efter det all köp har genomförts och kan då omfatta bl. a. reklamalionsfrågor.

Den mera allmänna vägledning, som inle hänför sig lill enskilda köpsi-

 

Prop. 1975:40                                                          12

lualioner.har fåll en framskjuten plats i den nuvarande konsumentpolitiken, konstaterar arbetsgruppen. Verksamheten inriktas på atl ge konsumenterna underiag fören rationell fördelning av sina resurser. Rådgivning i hushålls­budgetfrågor föreslås därför bli en väsentlig del i den allmänna vägledningen. Sådan rådgivning bör enligt arbetsgruppen syfta till all hjälpa konsumenlerna lill en rationellare hushållsekonomi. Den allmänna vägledningen föreslås också omfatta rådgivning i frågorom konsumtionens sammansättning och i skötselfrågor på olika områden. Arbetsgruppen anmärker härvid, atl den allmänna vägledningen bör omfatta vad som kan betraktas som naluriiga konsumentfrågor och atl det således inte bör vara en uppgift för den kom­munala verksamheten att bistå med utredningar av utpräglat juridisk ka­raktär. Rätt forum för dessa frågor är i stället advokatbyråer, där den statliga rättshjälpen eventuellt kan vara tillämplig.

Rådgivning före köp kan enligt arbetsgruppen i praktiken ofta innebära, alt konsumenten ges viss information om resultat från varuprovningar eller andra undersökningar. Där sådant material ej finns kan rådgivningen inriktas på mera allmän information om vad konsumenten bör tänka på vid val av produkt, inköpsställe, kreditköpsformer etc. Sålunda föreslås atl viss all­män information skall kunna lämnas om kostnaderna för olika kreditformer och om rabatter. Vidare föreslås information kunna lämnas om prisnivåer i olika butikstyper och om huruvida några näringsidkare vägrat följa re­kommendationer från allmänna reklamaiionsnämnden eller på annat sätt dokumenterat en ovilja atl följa god affärssed.

1 andra fall kan konsumenten vara i behov av en ingående diskussion av elt köps konsekvenser. Vägledningen får då mera djupgående karaktär och måsle innefatta en analys av konsumentens behov och av vilka resurser denne har till sitt förfogande.

Rådgivning vid tvister md\an konsumenter och näringsidkare utgör elt vik­tigt och delvis svårhanleriigi moment i vägledningsverksamhelen, fram­håller arbetsgruppen och konstaterar, all erfarenheterna från hittillsvarande lokala konsumentpoliliska aklivileler utvisar alt reklamalionsfrågor kan bli relativt vanligt förekommande. Reklamationsfrågorna är enligt gruppen van­ligen av en sådan karaktär att de på formella eller andra grunder inle kan slutligt avgöras inom den kommunala verksamheten. Arbetsgruppen re­dogör härefter för sin närmare syn på dessa frågor.

Vid tvist mellan konsument och näringsidkare har parterna vanligen olika uppfattningar om huruvida en produkt är behäftad med fel eller inte. Är man ense om att fel föreligger, kan tvisten i stället gälla vem som skall bära ansvaret härför. Tvist kan också gälla avialslolkning i fråga om pris, leveransvillkor, etc.

Arbetsgruppen konstaterar, atl kommunerna inle ulan stöd i lagstiftning kan ta ställning för eller emot enskild part. Formellt saknas därför för­utsättningar all inom ramen för en kommunal konsumentpolitisk verk­samhet lösa konsumenttvister i strid mot någon parts önskan. Denna uppgift

 

Prop. 1975:40                                                          13

måste enligt gruppen i stället tillkomma de organ, som särskilt inrättats för sådana uppgifter, dvs. f. n. i första hand allmänna reklamaiionsnämnden och de allmänna domstolarna. Detta utesluter enligt arbetsgruppen inle all reklamationsfrågor ofta ändå kan lösas genom kommunal medverkan.

Del första som bör göras när en reklamalionsfråga aktualiseras är enligt arbetsgruppen alt söka utreda om tvist över huvud taget föreligger. Kon­sumenten har kanske underiåtii alt först vända sig lill näringsidkaren med sina klagomål. Om så är fallet, bör konsumenten rådas alt försöka få rättelse den vägen. Erfarenheterna från bl. a. allmänna reklamaiionsnämnden visar alt många reklamationsfrågor på så sätt löses ulan atl något ytteriigare in­gripande behövs.

Lyckas inle konsumenten få problemet uppklarat vid sina kontakter med näringsidkaren kan det ibland vara motiverat all mera aktivt söka bidra lill problemets lösande, anser arbetsgruppen. Del kan exempelvis tänkas alt parterna bara missförstått varandra eller att näringsidkaren ändrar mening, om tidigare praxis i reklamalionsnämnd eller i andra sammanhang tydligt visar alt denne har fel. I sådana fall bör en kontakt med vederbörande kunna vara tillräcklig för alt ställa saken lill rätta.

Längre än vad som nu sagts anses emellertid den kommunala verksam­heten inle böra sträcka sig. Skulle problemet kvarstå olöst, föreslås ansträng­ningarna inriktas på alt lämna konsumenten råd om hur denne kan gå vidare med sin sak.

1 de flesta fall bordel vara naturiigt alt hänvisa konsumenten till allmänna reklamaiionsnämnden, anser gruppen. Förfarandet i nämnden är kost­nadsfritt och följsamheien lill dess beslut god. Vissa branschorganisationer har för medlemmarnas räkning utfäsl atl dessa skall följa nämndens beslut. En annan möjlighet är all hänvisa konsumenten lill de allmänna dom­stolarna, dvs. i första instans tingsrätten. Denna möjlighet bör dock enligt arbetsgruppen förbehållas situationer, där reklamationsnämnden inte kan pröva frågan eller där det finns grundad anledning misstänka att närings­idkaren inte kommer alt följa elt för konsumenten gynnsamt beslut i nämn­den. Oavsett vilken av dessa lösningar som väljs bör konsumenten på olika sätt få hjälp au kontakta institutionen i fråga, anförs del vidare. Konsu­menten föreslås få nödiga blanketter och anvisningar om reklamationsför-farandel saml uppgifter om adress, öppeihållandetider m. m.

Konsumentivister kan stundom vara av myckel komplicerad natur och röra slora värden, framhåller arbetsgmppen. 1 de fall då tvisten ej kan prövas av reklamaiionsnämnden ulan enbart av allmän domstol enligt vanlig pro­cessordning kan en föriusl i målet medföra dryga kostnader för konsumen­ten. 1 en sådan situation bör del vara naturiigt atl råda konsumenten alt diskutera sin sak med juridiskt sakkunnig person och atl upplysa denne om möjligheten all utnyttja den allmänna rättshjälpen. Härvid bör enligt gmppen konsumenten kunna ges de råd och anvisningar, som krävs för atl denne skall vara väl rustad för kontakten med advokatbyrån. Det un-

 

Prop. 1975:40                                                          14

derstryks dock att någon juridisk rådgivning i egentlig mening inte bör komma i fråga inom den kommunala verksamheten.

Arbetsgruppen konstaterar härefter mera allmänt alt en förutsättning för alt vägledningsverksamheten skall fungera tillfredsställande ofla är alt pro­blemen kan diskuteras vid personliga samtal. Häri ligger naluriigtvis en styrka hos den kommunala verksamheten, eftersom de personer som deltar i denna blir relativt lätta alt nå. Samtidigt ställs stora kompetenskrav på vägledningen. Grundläggande för verksamheten är del arbete, som utförs inom konsumentverket och andra centrala organ såsom KO och siatens pris- och kartellnämnd. Mol denna bakgrund framhålls vikten av alt kom­munerna förses med material från dessa myndigheter.

Arbetsgruppen övergår härefter lill en redogörelse för uppgifterna vid sidan av vägledningen. Härvid behandlas inledningsvis den mera allmänna informationsverksamhet, som är av kunskapshöjande karaktär och bl. a. syftar lill all skapa bättre förutsättningar för ett kritiskt tänkande hos konsumenlerna.

Den allmänna informationen kan utgöras av mölesverksamhel, utställ­ningar, massmedieåtgärder och särskilda kampanjer Del konstaleras, all denna allmänt inriktade verksamhet ofla är resurskrävande på olika sätt. Bl. a. torde många gånger specialinriklat utrednings- och planeringsarbete erfordras som underiag. Vidare krävs vanligen arbetsinsatser av personal med särskilda kvalifikationer.

Arbetsgruppen finner del inle rationellt att förorda en utbyggnad av de kommunala resurserna för en allmänt inriktad informationsverksamhet på konsumenlområdel, bl. a. eftersom en sådan verksamhet inle i nämnvärd utsträckning är avhängig av lokala förhållanden. Konsumentverket bör där­för liksom hittills ha del övergripande ansvaret för sådan verksamhet, anser gruppen. Del framhålls i sammanhanget, all viktiga bidrag till detta arbete utgörs av de kurser och studiecirklar, som drivs i folkrörelsernas regi.

Även om ansvaret för den allmänna informationen åligger andra organ, bör del enligt arbetsgruppen vara en naturiig uppgift för kommunerna all inom ramen för den konsumentpoliliska verksamheten biträda de ansvariga organen i delta arbete. Den kommunala verksamheten föreslås sålunda kun­na fungera som kontaktlänk i frågor om lämpliga lokaler och tillfällen för spridande av allmän information. Om kommunen har någon informations­central kan denna vara lämplig för hithörande uppgifter. Bibliotek, skolor och kommunala förvaltningar, såsom hälsovårdsnämnd och socialnämnd, kan också fylla en funktion i sammanhanget. Konsumentverket och andra centrala organ kan vilja föra ut material som underiag för debatt till stu­dieförbund och andra konsumentpolitiskl aktiva organisationer. Även i så­dana situationer kan en kommunal kontaktpunkt vara värdefull, konstaterar arbetsgruppen.

Något annorlunda förhåller del sig i fråga om informationen om den egna verksamheten. Sådan information föreslås lämnas både centralt och

 

Prop. 1975:40                                                          15

lokalt. Sålunda finner gruppen det naturiigt att konsumentverket i sin all­männa information söker göra konsumenlerna uppmärksamma på den ser­vice som samhället erbjuder dem genom kommunerna. Lokalt föreslås kom­munerna sprida information om den egna verksamheten och om konsu­mentfrågor över huvud laget. Delta kan enligt gruppen åstadkommas genom information i skolor och pensionärshem samt vid fackliga, politiska och ideella organisationers möten eller genom alt man via andra kommunala förvaltningar söker nå konsumenlerna.

Arbetsgruppen anser atl kommunerna bör kunna ulföra viss rapportering till centrala myndigheter m. m. Härvid konstateras lill en början alt det i den kommunala verksamheten kommer att aktualiseras förhållanden, som kan kräva aktiva ålgärder av allmän konsumentpolitisk art. Det kan ex­empelvis finnas anledning för konsumentpolitiska organ att genom över­läggningar med berörda näringsidkare söka få till stånd förändringar, som är positiva för konsumenterna.

Kontakter med producentsidan av delta slag kan dock enligt gruppen normalt inte betraktas som en kommunal uppgift. Många gånger lorde näm­ligen sådana kontakter kräva etl underiag av så kvalificerad natur, atl täm­ligen omfattande utredningsarbete kan behöva göras. Vidare framhålls risken all verksamheten kommer i konflikt med allmänna regler om kommunal kompetens. I stället föreslås den kommunala verksamheten inriktas på atl rapportera förhållanden av intresse till centrala organ, som därefter kan vidta lämpliga ålgärder. En sådan rapportering bör enligt gruppen utöver enskilda konsumentproblem även kunna omfatta mera allmänna erfarenheter kring exempelvis service- och informationsfrågor, som görs på det kommunala planet.

Rapporteringen är enligt arbetsgruppen i första hand av värde när det gäller all konstalera missförhållandena på marknaden men kan också vara ett instrument för alt mäta effekterna på marknaden av centralt vidtagna ålgärder.

Arbetsgruppen anser härutöver att den kommunala verksamheten också bör kunna omfatta begränsad dalainsamling eller därmed jämföriiga upp­gifter i anslutning till centralt initierade, riksomfattande undersökningar. Utredningsverksamhet bör dock normalt inle vara en uppgift för den kom­munala verksamheten. Eventuella utredningar bör därför begränsas till frågor av utpräglat lokal karaktär, under förutsättning alt dessa kan utredas med anlitande av de begränsade resurser, som där slår till förfogande, framhåller gruppen.

Del kommunala konsumentpolitiska arbetet föreslås vidare kunna omfatta utarbetande av remissyttranden, både sådana som är av intern kommunal natur och sådana som initieras utifrån. Arbetsgruppen anger några områden, där konsumentpoliliska synpunkter bör vara av värde. Del förordas alt man inom kommunen från den konsumentpolitiska verksamheten inhämtar syn­punkter på servicefrågor av olika slag. Även inom sociala centralnämndens

 

Prop. 1975:40                                                          16

och fritidsnämndens verksamhetsområden kan beröringspunkter finnas. Den konsumentpoliliska sakkunskapen bör sålunda enligt gruppen löpande kunna tillföras andra förvallningar genom informella kontakter och erfa­renhetsutbyte. Ansvaret för det konsumentpoliliska innehållet i de verk­samheter som här nämnts åvilar dock självfallet enbart de organ, som har ansvaret för verksamheten i dess helhet, framhålls del.

Beskrivningen av den kommunala verksamhetens innehåll avslutas med överväganden vilka övriga uppgifter, som lämpligen bör kunna inordnas i verksamheten. Hit hör enligt arbetsgruppen frågor om hemsändningsbidrag m. m. i anslutning till del statliga slödel lill kommersiell service i glesbygd. Vidare kan framdeles också aktualiseras frågor om etablering och nedlägg­ning av butiker, öppethållandelider och service i allmänhet. Resultaten av det arbete, som f n. bedrivs inom dislribulionsulredningen, kan sålunda enligt gruppen innebära att konsumentsynpunkter på etl annat säll skjuls i förgrunden vid handläggningen av frågor om varudistribution.

1 debatten om den lokala verksamheten har ofla aktualiserats frågor om konsumentpolitisk opinionsbildning m. m. Arbetsgruppen konstaterar, alt en sådan debatt är en nödvändig förutsättning för den konsumentpoliliska verksamheten och alt det bör vara en uppgift för kommunerna alt stimulera till konsumentpolitisk debatt och till studieverksamhet. Själva opinions­bildningen som sådan bör dock inte vara en uppgift för den kommunala verksamheten, framhålls del. För denna måsle politiska partier, folkrörelser m. fl. svara.

3.2.2  Verksamhetens genomförande

Arbetsgruppen har särskilt övervägt behovet av lagstiftning om verksamheten. Del konstateras, alt kommunernas verksamhet på många områden grundas på speciallagstiftning medan den på andra områden har utvecklats genom frivilliga åtaganden från kommunernas sida. Det se­nare gäller för de hittillsvarande kommunala insatserna på konsumentpo­litikens område. Viktiga utgångspunkter utgör därvid de uttalanden som statsmakterna gjort i frågan, anför arbetsgruppen som härefter konstaterar, alt innehållet i den föreslagna kommunala konsumentpoliliska verksam­heten i allt väsentligt är av samma karaktär som arbetet inom andra sektorer, vilka i dag utgör självklara delar av den kommunala verksamheten. Det var mol den bakgrunden, som statsmakterna i samband med 1972 års riks­dagsbeslut uttalade, atl kommunala insatser inom konsumentpolitiken borde komma lill stånd. Enligt arbetsgruppens uppfattning är det därför inte er­forderiigt alt i särskild lag ange, att konsumentpoliliska ålgärder av här aktuellt slag är en kommunal angelägenhet.

En annan fråga är, om det finns anledning alt närmare reglera organi­sationen av verksamheten. Härvidlag konstateras dock, all de lokala be­tingelserna för konsumentpolitisk verksamhet kan vara av mycket skiftande

 

Prop. 1975:40                                                          17

karaktär och atl det är fråga om en relativt ny verksamhet, som ännu inle funnit sina slutliga former. Härtill kommer, all konsumentpolitiken rent allmänt är stadd i stark utveckling, varför nya arbetsområden och verk­samhetsformer kan tillkomma. Delta kan antas få återverkningar även på den kommunala verksamheten, menar arbetsgruppen.

Mol denna bakgrund anser arbetsgruppen, all lagstiftning inte är moti­verad. Gruppen utgår i stället från all kommunerna genom frivilliga åta­ganden kommer all tillgodose behovet av kommunal konsumentverksam-hel.

Frågan om statsbidrag lill kommuner med konsumentpolitisk verk­samhet har också övervägts av arbetsgruppen. Härvid konstaleras bl.a., all statsmakterna på flera områden har gått in med bidrag för att stimulera kommunerna atl driva viss verksamhet. Statsbidrag skulle enligt gruppen kunna övervägas även för den konsumentpoliliska verksamheten. Mot detla talar emellertid atl bidragssystemet skulle nödvändiggöra detaljregleringar och kontroll, som i övrigt ej erfordras. Gruppen framhåller vidare att det är en strävan från såväl statligt som kommunall håll alt göra stödåtgärder lill kommunerna mera generella och undvika statsbidrag, som skall särskilt täcka vissa kostnader. Härtill kommer all varje enskild kommuns kostnader för verksamheten enligt arbetsgruppen kan beräknas bli tämligen begränsade. Mol denna bakgrund kan del inte anses försvariigi atl införa statsbidrag för verksamheten, menar arbetsgruppen.

Det framhålls emellertid all annat centralt stöd bör lämnas. Sålunda kom­mer centrala myndigheter att förse de kommunala organen med material och bidra med utbildning. Vidare kommer de centrala organen alt bistå kommunerna i det dagliga arbetet, bl. a. genom atl slå till tjänst med fack­kunskap på olika områden.

Den kommunala konsumentpoliliska verksamhetens handlägg­ning behandlas relalivi utförligt av arbetsgruppen. Inledningsvis anförs härvid all kommunernas sloriek och struktur, konsumentproblemens om­fattning och kommunförvallningens uppbyggnad skiftar starkt. Vid över­väganden om olika organisatoriska lösningar måsle därför en anpassning ske till de lokala förutsättningarna, menar arbetsgruppen. En annan grund­läggande utgångspunkt bör vara, all utformningen av organisationen skall betraktas som en kommunal angelägenhet och inte bindas av ställnings­taganden från statsmakternas sida, framhålls det vidare. En sådan ordning överensstämmer bäst med principen om den kommunala självstyrelsen och de uttalanden som gjorts i samband med beslut om kommunindelningsre-formen. Ulan atl göra avkall på dessa riktlinjer har arbetsgmppen funnit det angelägel all något beröra olika organisatoriska lösningar för de kom­munala förtroendemännens medverkan, för kontakterna mellan kommun och folkrörelser saml för uppbyggnaden av konsumenlvägledningsfunktio-nen.

1 den kommunala konsumentpoliliska verksamheten är informations- och

2 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 40

 

Prop. 1975:40                                                          18

vägledningsfunklionen den väsentligaste, konstaterar arbetsgruppen. Sam­tidigt är del enligt gruppens förmenande självfallet nödvändigt, i likhet med vad som gäller för all annan kommunal verksamhet, att de konsument­poliliska frågorna förankras i etl politiskt sammansaUförtroendemannaorgan. Arbetsgruppen har övervägl ivå olika alternativ att åstadkomma denna lek-mannaförankring, nämligen dels atl en särskild nämnd inrättas för verk­samheten, dels att den får sortera under kommunstyrelsen.

För vissa kommuner är det naturiigt atl inrätta en särskild kommunal nämnd för konsumentfrågorna-, menar gruppen. Några kommuner har redan gjort detla, medan det i andra pågår överväganden. Som en fördel med denna lösning framhålls all konsumentfrågorna får en självständig ställning i kommunen, varigenom det blir lättare atl utkräva politiskt ansvar för verksamhetens bedrivande. Det antas vidare att de konsumentpoliliska frå­gorna vid en sådan lösning får en mera framträdande ställning i den samlade kommunala verksamheten. Genom atl en särskild nämnd inrättas ökar också antalet förtroendemannaposier, vilkel enligt gruppen är positivt från de­mokratisk synpunkt.

1 sammanhanget noteras atl frågan om kompetensområdet för en kom­munal konsumenlnämnd vid olika tillfällen har diskuterats. Bl. a. har risken för kompelenskonflikter med andra nämnder framhållits. Gruppen menar alt del givelvis ytterst ankommer på kommunen själv att i reglemente för nämnden ange de närmare uppgifterna. Arbetsgruppen har bearbetat ett av Kommunförbundet upprättat förslag till reglemente, som föreslås utgöra utgångspunkt för övervägandena i dessa frågor inom sådana kom­muner, som avser au inrätta särskild konsumenlnämnd.

1 de kommuner, där kommunstyrelsen får ansvara för verksamheten, vinner man enligt arbetsgruppen den fördelen, all en samordning lättare kan ske med annan kommunal verksamhet. Som en möjlig organisatorisk åtgärd föreslås, atl de hithörande frågorna delegeras lill två eller tre av sty­relsens ledamöter.

Vid elt vidgat kommunalt konsumentpolitiskl engagemang är det enligt arbetsgruppen angeläget alt folkrörelsernas speciella förutsättningar all enga­gera medborgarna för gemensamma verksamheter och opinionsbildning las lill vara. Det övergripande ansvaret för den lokala konsumentpolitiken av vilken vägledningen är en väsentlig del förutsätts dock åvila kommunerna. Genom samordning och informationsutbyte mellan kommunen och för­eningslivet kan emellertid skapas bättre förulsätlningar att åstadkomma en konsumentpolitik på bredden och riktad lill de resurssvaga grupperna. Ar­betsgruppen förordar därför atl det i kommunerna inrättas referensgrupper för samråd med folkrörelserna.

Referensgruppen föreslås knytas till del organ, som inom kommunen har del politiska ansvaret för verksamheten. Genom gruppens samman­sättning kan exempelvis konsument-, löntagar- och bildningsorganisalio-nernas erfarenheter på området tas lill vara. Till referensgruppens uppgifter

 

Prop. 1975:40                                                         19

föreslås höra att följa verksamheten och framföra synpunkter på olika frågor.

Den kommunala konsumentpoliliska verksamheten kommer till stor del att bestå av konsumentvägledning, samtidigt som en allmän bevakning mås­le ske av konsumentfrågorna i kommunen och kontakter upprätthållas med myndigheter och organisationer, anför arbetsgruppen. Dessa och andra lö­pande arbetsuppgifter kommer självfallet att ställa krav på förvaltningsre­surser. Behovet atl samordna insatserna och strävan atl åstadkomma en rationell organisation motiverar enligt arbetsgruppens mening, alt en ra-lednlngsfunktion för konsumentfrågor inrättas i varje kommun. Denna funk­tion kan organisatoriskt inrättas på olika säll, menar arbetsgruppen. Hänsyn måste exempelvis tas lill verksamhetens omfattning, tillgänglig personal och förvaltningens uppbyggnad i övrigt. 1 normalfallet lorde del enligt grup­pens mening vara lämpligt att inordna vägledningsfunktionen i kommun­styrelsens kansli eller i informationsenheten, om sådan finns.

Oavsett vilken organisatorisk lösning kommunen väljer är det angeläget all vägledningsfunklionen inrättas på etl sådant sätt, all konsumenterna utan svårighet kan komma i kontakt med denna, anför arbetsgruppen vidare. Den geografiska tillgängligheten spelar härvid en stor roll. Som väsentligt framhålls också atl en enhetlig beteckning på handläggarna införs i alla kommuner. Härigenom kan hänvisning till den kommunala verksamheten på elt enkelt säll göras i sådan allmän konsumentinformation, som lämnas i exempelvis radio och television. Arbetsgruppen föreslår att vägledarna be­nämns konsumenlsekreterare.

När det gäller bedömning av vilka personella resurser, som väglednings­funktionen kräver, framhåller arbetsgruppen atl några bestämda schabloner inte går all ställa upp. En utgångspunkt för dessa överväganden föreslås dock vara, all verksamheten i kommuner med 20 000-30 000 invånare i ett utbyggt skede bör motivera en heltidstjänst som konsumentsekreterare.

För de kommuner, där det inle är motiverat att inrätta en heltidstjänst som konsumenlsekreterare, anges i princip två lösningar. Den ena är, att en tjänsteman avdelas eller anställs för att på dellid svara för konsument­vägledning och härmed sammanhängande frågor. Den andra är, atl flera kommuner samarbetar om en konsumenlsekreterare.

Beträffande den första lösningen konstateras, alt del torde vara mycket svårt för tjänstemannen atl på mindre än halvtid kunna fullgöra konsu­mentvägledningen, sköta övriga löpande uppgifter och dessutom hålla sig informerad om utvecklingen på det konsumentpoliliska området. Om en tjänsteman samtidigt har andra uppgifter i kommunen är del enligt arbets­gruppen två ytterligare förhållanden, som särskilt bör framhållas. För all vägledningsverksamheten skall vara verkningsfull måste det slå klart för konsumenlerna all tjänstemannen i fråga har funktionen som konsumenl­sekreterare. Vidare är det av vikt atl de andra uppgifter, som tjänstemannen handlägger, på ett naturiigt sätt är förenliga med konsumentverksamheten. Som en möjlig kombination anges, all konsumentsekreteraren också svarar

 

Prop. 1975:40                                                          20

för viss kommunal information eller utredningsverksamhet.

Med hänsyn lill de föreslagna åtgärderna beträffande den regionala verk­samheten (jfr. s. 22) anser arbetsgruppen del angelägel, alt tillräckliga per­sonalresurser avsätts redan från början. Sålunda väntas slora krav komma atl ställas på verksamheten även under uppbyggnaden. Exempelvis är be­hovet av information om vägledningsfunktionens befintlighet speciellt mar­kerat i inledningsskedet. Betydande resurser kan åtgå för all föra ul denna information på ett verkningsfullt säu. Konsumentsekreleraren behöver också på elt tidigt stadium upprätta kontakter med kommunala och andra organ samt med organisationer av olika slag.

Frågan om konsumenisekreterarens kompetens las härefter upp lill över­vägande. Härvid framhålls inledningsvis atl det svårligen låter sig uppställas några detaljerade riktlinjer för vilken bakgrund en blivande konsument­sekreterare bör ha. Några synpunkter anges dock. Även om faktaunderiag på olika sätt bör finnas alt tillgå i arbetet, är det enligt gruppen tydligt atl konsumentsekreleraren måste besitta en relativt god orientering i en mängd tämligen artskilda frågor. De dominerande områdena är hushållning och ekonomi i olika hänseenden samt frågor om konsumenternas lagliga rättigheter.

Mot denna bakgrund menar arbetsgruppen all konsumenisekreterarens teoretiska och ulbildningsmässiga bakgrund kan vara hushållsekonomisk eller samhällsvetenskaplig. Vidare är det en klar fördel, om vederbörande har juridiska kunskaper, i första hand på del konsumenirältsliga området. Gruppen anser dock inle, att högre teoretisk utbildning är ett krav. Studier vid folkhögskola, olika bildningsförbund etc. anses vara en minst lika lämplig bakgrund.

Avgörande betydelse bör enligt gruppen tillmätas förmåga atl sköta kon­takter med människor, förelag, organisationer och myndigheter. Erfaren­heter från offenllig förvaltning eller från handeln kan härvid vara av värde. Rekrytering bör också kunna ske bland personer med erfarenheter från folk-rörelsearbeie, anförs det.

3.2.3 Effekter på central och regional nivå

Den förordade utbyggnaden av den kommunala konsumenlpolitiska verk­samheten kommer alt ställa ökade krav på bistånd från de redan etablerade konsumentorganen, konstaterar arbetsgruppen. Sålunda kan kommunerna i inledningsskedet behöva råd i fråga om verksamhetens uppläggning och innehåll. Vidare är det sannolikt all konsumenlsekrelerarna i del dagliga arbetet ofla behöver råd och uppgifter från särskilt sakkunniga inom olika områden. Kommunerna kan också behöva hjälp med konsumenlsekrete-rarnas fortbildning. En utbyggd kommunal verksamhet antas härutöver medföra, atl konsumentproblem i högre grad än f n. kan samlas upp och påkalla relativt omedelbara ålgärder. Ökade krav kommer därför att ställas på central ulredningskapacilet, menar arbetsgruppen.

 

Prop. 1975:40                                                          21

Särskilt framhålls vikten av atl tillräckliga resurser redan i ett inlednings­skede avsätts för alt möta de krav, som den kommunala verksamheten kommer alt medföra. Arbetsgruppen har därför undersökt huruvida den nuvarande organisationen är så rustad, alt den kan lämna kommunerna erforderiigt bistånd. Övervägandena har begränsats till hemkonsulenterna och konsumentverket.

Hemkonsulenterna har sedan länge utgjort en viktig del av den konsumentpolitiska administrationen, framhålls del. Deras uppgifter och organisatoriska ställning har skiftat med de nya krav, som ställts på verk­samheten. De nuvarande uppgifterna sammanfattas i konsumentvägledning, spridande av allmän information inkl. utbildning och vissa utredningsål-gärder samt stöd till kommunal verksamhet. 1 anslutning lill arbetet med dessa frågor rapporteras problem och andra förhållanden av intresse lill kon­sumentverket. Med dessa arbetsuppgifter som utgångspunkt har arbetsgrup­pen analyserat behovet av en regional organisation i del läge då den kom­munala verksamheten är utbyggd.

F. n. utförs konsumentvägledning av kommunala tjänstemän och av hem­konsulenterna. Under uppbyggnaden av den kommunala verksamheten, då ännu få kommuner påbörjat någon egentlig verksamhet, har detla varit nödvändigt för att konsumenternas behov av stöd i olika situationer skulle kunna tillgodoses, anför arbetsgruppen. Om den kommunala vägledningen byggs ul kommer dock situationen atl förändras. Enligt arbetsgruppens för­slag skall vägledningen framdeles vara en kommunal uppgift. Den logiska följden härav är all vägledning på regional nivå inle samtidigt bör upp­rätthållas, menar gruppen.

Hemkonsulenterna sprider f. n. i stor utsträckning allmän konsumentin­formation. De har vidare en betydelsefull planeringsfunktion. Denna all­männa verksamhet omfatiar enligt arbetsgruppen bl. a. utställnings- och mötesverksamhet, utbildning i konsumentfrågor saml centralt upplagda, riksomfattande informationskampanjer.

Arbetsgruppen konstaterar, att de kommunala konsumentpoliliska orga­nen bör kunna hjälpa andra organ all sprida allmän konsumentinformation. Enligt gruppens förmenande lorde konsumentsekreterarna kunna överta flertalet av de uppgifter härvidlag, som f n. utförs av hemkonsulenterna. Utan tvivel kommer dock vissa informationsaktiviteier atl även fortsätt­ningsvis med fördel bedrivas av regionalt verksamma organ, såsom läns­styrelserna och Kommunförbundets länsavdelningar.

En tredje huvuduppgift för hemkonsulenterna är alt stödja den kommunala verksamheten. Sålunda bistår konsulenterna kommunerna vid uppbyggnaden av verksamheten. Vidare lämnar de råd lill kommunala vägledare för det löpande arbetet i kommunerna.

Arbetsgruppen berör närmare förutsättningarna all bibehålla en stödjande verksamhet för kommunernas räkning på regionall plan. Härvid konstateras bl. a., atl den nu förordade kommunala verksamheten förutsätts bli utbyggd

 

Prop. 1975:40                                                          22

relativt snabbt. Del är därför inle nödvändigt med särskilda resurser på regionalt plan för själva ulbyggnadsverksamheten. En annan fråga är hu­ruvida en regional verksamhet behövs för atl bistå kommunerna med sak­upplysningar i del löpande arbetet. Det bör kunna vara en fördel om särskild sakkunskap för dessa uppgifter finns på regional nivå. Arbetsgruppen har emellertid inte funnit det möjligt all föreslå en bibehållen regional orga­nisation för hithörande uppgifter. Del är huvudsakligen två skäl som legat bakom denna bedömning. Sålunda konstateras, att nya produktområden har inordnats i verksamheten, atl varor och tjänster har blivit flera och mera komplexa och atl pågående lagstiftning på området ställer nya krav på verksamheten. Detta innebär enligt arbetsgruppen atl nya och högre krav måste ställas även på innehållet i den direkta konsumentvägledningen, va­rigenom det ofta blir nödvändigt för konsumenlsekrelerarna all fråga spe­cialister lill råds. Det är enligt arbetsgruppen inle realistiskt atl räkna med all den sakkunskap, som fordras i detta sammanhang, inom rimliga kost­nader skall kunna tillhandahållas regionalt.

Vidare framhålls behovet av att de rådgivare, som konsumenlsekrelerarna vänder sig till, har tillgång till de senaste erfarenheterna på de områden som aktualiseras eller all sådan information skyndsamt kan skaffas fram. Det konstateras atl regionall verksamma tjänstemän inte helt kan svara mot dessa önskemål. Upplysningar måste därför många gånger inhämtas från konsumentverket. Den omväg som konsumenlsekrelerarna måsle gå, om den regionala funktionen bibehålls, finner arbetsgruppen från flera syn­punkter olämplig.

Arbetsgruppen anser därför, alt den löpande kommunala verksamheten bör Slå i direkt kontakt med konsumentverket.

Arbetsgruppen konstaterar baretter att väsentliga delar av den nuvarande regionala verksamheten framdeles kommer att åligga kommunerna. De upp­gifter av konsumentpolitisk natur som även framgent kommer alt åligga länsstyrelserna är enligt gruppen emellertid inte sådana, atl särskilda per­sonalresurser härför är motiverade. Arbetsgruppen föreslär därför, atl hem-konsulenttjänsterna dras in och att de resurser som därvid frigörs används för atl stärka den centrala organisationens service lill den kommunala verk­samheten. Med hänsyn till att den kommunala budgeten omfattar kalenderår föreslås indragningen ske fr. o. m. den 1 januari 1976. Del framhålls dock, atl förslaget bygger på förutsättningen att den kommunala verksamheten byggs ut efter de riktlinjer, som arbetsgruppen angett. Om så ej sker anses det inle försvariigt atl dra in hemkonsulenlljänsterna.

De tjänstemän, som i. n. innehar hemkonsulentljänster, antas på ett na­turiigt sätt kunna inordnas i den kommunala verksamheten. Del övervä­gande antalet kommuner som här är i fråga förutsätts finna det värdefullt alt direkt kunna anställa tjänstemän, som i hög grad uppfyller de krav som kan ställas på konsumenlsekrelerarna. I enstaka fall är en övergång till kom­munal tjänst inte möjlig. Härvid bör enligt arbetsgruppen särskilt uppmärk-

 

Prop. 1975:40                                                         23

sammas behovet av all bereda de tjänstemän i hemkonsulentkåren som är över 60 år möjligheter lill fortsatt statlig tjänst.

Arbetsgruppen behandlar härefter resursbehovet hos konsument­verket. Det konstaleras all höga krav i elt inledningsskede kommer att ställas på verkels rådgivning i fråga om lämpligt referensmalerial m. m. för vägledningsverksamhelen och om den kommunala verksamhetens upp­läggning i övrigt. Särskilt framhålls vikten av all konsumenlsekrelerarna redan från början har tillgång till grundläggande dokumentation i viktiga konsumentfrågor. Ökade krav kommer enligt gruppen att ställas även på samordning internt av verkels insatser gentemot kommunerna. 1 samman­hanget understryks särskilt viklen av all verket på elt tillfredsställande säll kan hanlera sådana problem, som av kommunerna rapporteras in för atl åtgärdas. Även här ställs krav på samordning.

En viktig uppgift för verket blir fortbildning av konsumenlsekreterare, anförs det vidare. Fortbildningen kan delvis avse komplettering av tidigare kunskaper och är då aktuell huvudsakligen i samband med den kommunala verksamhetens utbyggnad. Av mera regelbunden karaktär blir sådan fort­bildning, som erfordras för all konsumenlsekrelerarna skall vara orienterade om aktuell lagstiftning och om de senaste rönen på konsumenlområdel. Konsumentverket måsle enligt arbetsgruppen känna elt centralt ansvar för dessa frågor. Uppläggning och administration föreslås skötas av verket i samråd med Kommunförbundet.

Konsumentverket förutsätts också lämna viss allmän information om fö­rekomsten av kommunal verksamhet.

Arbetsgruppen framhåller särskilt betydelsen av den rådgivning i enskilda sakfrågor som verket måsle lämna lill konsumenlsekrelerarna. Härvid anförs bl. a. all direklrädgivning lill kommunerna för alt vara verkningsfull måsle vara omedelbart tillgänglig. Höga krav måste ställas pä sakkunskapen hos dem, som avdelas för hithörande uppgifter. Dessa tjänstemän måsle ha tillgång lill och behärska det material, som återfinns i verkels samlade do­kumentation. Som lämplig grund för specialisering anges de olika arbets­områden, som konsumentverket har all verka inom, dvs. f. n. mathållning, bostad, beklädnad samt frilid, resor m. m. Härutöver framhålls behovet av juridisk sakkunskap för alt vara konsumenlsekrelerarna behjälplig med kon­sumenirältsliga problem.

Härefter erinrar arbetsgruppen om all kommunerna bör kunna rapportera lill konsumentverket sådana förhållanden, som på något sätt befinns otill­fredsställande. Det är enligt gruppen angeläget, atl konsumentverket tilldelas resurser för all snabbt kunna vidta de ålgärder, som påkallas av konsu-menlsekrelerarnas rapporter. I första hand gäller detla verkels utrednings-kapacitet.

Genom indragningen av hemkonsulenlljänsterna beräknas 3,3 milj. kr. frigöras. Det föreslås all dessa resurser i den takt som de blir disponibla

 

Prop. 1975:40                                                          24

används för alt åstadkomma den nödvändiga förstärkningen av konsument­verket.

Arbetsgruppen övergår härefter till effekterna på verkets organisation. In­ledningsvis framhålls, all definitivt ställningstagande till dessa frågor bör anstå lill dess alt ytteriigare överväganden gjorts. Målsättningen bör enligt gruppen vara all smidigt anpassa de centrala åtgärderna till de krav, som i olika skeden av den kommunala utbyggnaden ställs på verket. Frågor om inrättande av tjänster m. m. behandlas därför inle närmare. Några rikt­linjer för den centrala organisationen anges dock.

Det är enligt arbetsgruppen lämpligt atl en särskild enhet inom konsu­mentverket följer den kommunala verksamheten och svarar för kontakter med kommunerna i frågor om verksamhetens uppläggning och innehåll. En sådan enhet finns redan inom verket, nämligen enheten för regional och lokal kontakt. Denna enhet är emellertid inle dimensionerad för ett läge, där den kommunala verksamheten är mera allmänt utbyggd. Det fö­reslås all enheten förstärks och framdeles benämns kommunenheten.

De närmare arbetsuppgifterna inom kommunenheten föreslås omfatta kontakter med kommuner och andra utomstående organ beträffande kom­munal konsumentpolitisk verksamhet saml bistånd till kommunerna i frågor av allmän karaktär både i samband med uppbyggnaden och i det löpande arbetet. Enheten föreslås vidare svara för alt konsumentpolitiskl material insamlas och på lämpligt sätt tillhandahålls kommunerna. Kommunenheien föreslås också kunna ha ett övergripande ansvar för att de problem som kommunerna rapporterar lill verket beaktas och om möjligt åtgärdas inom berörda delar av verket.

När det gäller organisationen av den löpande rådgivningen till konsu­menlsekrelerarna menar arbetsgruppen atl en lösning bör eftersträvas, där rådgivningen lämnas av tjänstemän, som dagligen är i nära kontakt med den utredande verksamheten. Det är enligt gruppen också viktigt, all na­luriiga kanaler skapas för beaktande av de problem, som konsumentsekre­terarna rapporterar in.

Vikten av atl verkets juridiska kapacitet förstärks framhålls särskilt. Här­utöver föreslås personalförstärkningar för att möta de ökade krav på verkets utrednings- och allmänna informationskapacitel, som den kommunala verk­samheten kommer att medföra.

4 Remissyttrandena

4.1 Behovet av en kommunal konsumentpolitisk verksamhet m. m.

Så gott som samtliga remissinstanser vitsordar behovet av en lokal konsumentpolitisk verksamhet och lillstyrker med få undan­lag all den byggs upp under kommunall huvudmannaskap huvudsakligen enligt arbetsgruppens förslag. Sålunda anför konsumentverket.

 

Prop. 1975:40                                                         25

atl en aktiv lokal konsumentverksamhet är en grundläggande förutsätining för att konsumentpolitiken skall vara framgångsrik. Verket noterar att kom­munerna har slora förutsättningar atl svara för konsumentpoliliska uppgifter och lillstyrker därför i huvudsak promemorians förslag angående kommu­nernas medverkan i konsumentpolitiken.

Kommunförbundet konstaterar alt det tidigare fastlagts all den konsument­poliliska verksamheten bör vara en uppgift för offentliga organ och alt kom­munerna redan har uppgifter som ligger denna verksamhet nära. Mol denna bakgrund och då en statlig lokal organisation skulle sakna erforderiig or­ganisatorisk förankring i kommunerna finner förbundet ett kommunall an­svar för den lokala konsumentpoliliska verksamheten vara riktigt.

Marknadsdomstolen framhåller atl föreliggande förslag synes lägga en god grund för en önskvärd väl förankrad lokal konsumentpolitisk verksamhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hälsar den föreslagna uppbyggnaden av kom­munal konsumentvägledning med tillfredsställelse eftersom den lar sikte på all skapa den lokala anknytning, som fordras för att stärka resurssvaga och särskilt utsatta konsumenter. Länsstyrelsen I Jönköpings län framhåller atl en kommunal verksamhet gör det lättare atl uppnå det särskilt angelägna målet att komma i kontakt med konsumentgrupper, som av olika skäl har svårigheter alt skaffa information i konsumentfrågor, exempelvis pensio­närer, handikappade och invandrare.

KF-LO-TCO, som är positiva till en kommunal verksamhet, understryker alt det på del lokala planet finns uppgifter för vilka folkrörelserna har stort ansvar. Del erinras bl.a. om alt konsumentföreningarna bedriver konsu­mentinformation och bevakar konsumenternas intressen i samhällsutveck­lingen. Vidare framhålls atl de fackliga organisationerna och bildningsor-ganisalionerna gör slora insatser, inte minst när del gäller opinionsbildningen på området. Det kan enligt KF-LO-TCO inte bli fråga om alt organisa­tionernas verksamhet överförs till kommunerna. 1 stället måsle samhällets och organisationernas insatser komplettera varandra. KF-LO-TCO föreslår att man i fortsättningen noga preciserar vilka uppgifter på det konsument­poliliska området som är samhälleliga och vilka som tillhör folkrörelsernas verksamhet. Liknande synpunkter anförs av ABF.

Eu fåtal instanser, huvudsakligen kommuner, ställer sig avvisande lill arbetsgruppens förslag. Sålunda menar Linköpings kommun atl man av för­söksverksamheten med lokala konsumenlkommilléer inle kan dra slutsatsen att en kommunal verksamhet skulle leda lill bättre direktkontakt än den som hemkonsulenterna kan uppnå. Kommunen anför vidare, atl del lorde vara tveksamt om hithörande verksamhetsområde kan anses vara en kom­munal angelägenhet. Enligt kommunens uppfattning bör den konsumenl­politiska verksamheten även i framtiden handhas av staten, varvid en ut­byggnad av nuvarande hemkonsulentverksamhel bör ske.

Göteborgs kommun finner inte atl den lokala verksamheten nödvändigtvis måsle stå under kommunalt huvudmannaskap. Del kan enligt kommunen

 

Prop. 1975:40                                                         26

anföras flera exempel på verksamhet under siailigi huvudmannaskap fi­nansierat av staten som erfordrar en nära kontakt med olika medborgar-grupper, inle minst de resurssvaga. Som exempel nämns försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Kalmar länsavdelning av Kommunförbundet förordar all verksamheten or­ganiseras på ett från kommunerna frislående sätt genom lokala konsument-kommittéer. Dessa kommittéer bör enligt länsavdelningen grundas på fri­villiga initiativ och vara uppbyggda på samma sätt som de kommittéer, vilka tillsattes på försök på sex platser i landet. Även Norrköpings, Kalmar, Nybro och Karlstads kommuner samt Industriförbundet pekar på denna möj­lighet.

4.2 Verksamhetens innehåll

Remissinstanserna tillstyrker allmänt atl den kommunala verksamheten i stort ges det innehåll, som föreslås av arbetsgruppen. I sammanhanget noterar flera instanser, alt den osäkerhet som tidigare behäftat denna fråga nu har röjts undan. Sålunda framhåller marknadsdomstolen, atl de riktlinjer som dragils upp i promemorian på ett verksamt sätt bör bidra till alt lösa hithörande frågor. Malmö kommun menar alt verksamhetens innehåll har konkretiserats på etl utmärkt sätt.

Kommunförbundet understryker med hänvisning till uttalande i prop. 1972:33 alt konsumentpolitiken bör avse de problem som hänger samman med konsumenternas köp av varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade principer. Frågor som berör samhällsverksamheten skall enligt förbundet bedömas inom resp. sektor av den offentliga sektorn. Förbundet framhåller också allmänt att flera av de beskrivna uppgifterna tangerar gränsområdei för den kommunala kompetensen.

Frågan om målsättning för den kommunala verksamheten berörs av bl. a. konsumentverket, som konstaterar all arbetsgruppens uppdrag har varit begränsat lill att konkretisera verksam­hetens arbetsuppgifter och föreslå former för dess organisation. Verket anser alt det härutöver bör anges en allmän målsättning för kommunernas kon­sumenlpolitiska insatser. Denna målsättning bör enligt verket vara alt öka konsumentinflylandet i kommunen genom insatser i syfte alt stödja och förbättra konsumentern-as ställning på marknaden och genom all hjälpa kon­sumenlerna alt på bästa sätt utnyttja sina resurser.

Botkyrka kommun menar all målet för verksamheten måste vara atl utifrån lokala erfarenheter eftersträva alt missförhållanden på varumarknaden och i serviceutbudet elimineras.

Några remissinstanser anför synpunkter i fråga om vägledningens roll och närmare innehåll. Sålunda menar konsumentverket att vägledningen är en central del i del kommunala konsumenlpolitiska arbetet

 

Prop. 1975:40                                                         27

men att betoningen härav inle får innebära att andra viktiga insatser inte ges tillräckligt utrymme i den kommunala verksamheten. Målsättningen för verksamheten kan endast uppnås genom eu samspel mellan olika kon­sumenlpolitiska insatser, framhåller verket.

Huddinge kommun anser all verksamheten i ett inledningsskede bör in­riktas på spridning av allmän information lill allmänheten och att via olika kanaler nå s. k. resurssvaga grupper. Viss vägledning till enskilda konsu­menter kan enligt kommunen ske exempelvis via socialarbetare och fri­tidsgårdspersonal.

Husmodersförbundel hem och samhälle finner de föreslagna uppgifterna så omfattande, atl del finns anledning befara att en del av dessa kan komma all stanna "på papperet". Förbundet understryker som angeläget, all del kommande arbetet i första hand inriktas på alt nå den enskilda konsumenten för vägledning och problemupplangning. Liknande synpunkter framförs av Oxelösunds kommun.

Frågan om rådgivning vid tvister m.m. berörs av flera re­missinstanser. Hit hör konsumentverket, som anser alt resurssvaga konsu­mentgrupper i första hand har behov av hjälpinsatser i konsumenirältsliga och andra frågor av problemlösningskaraktär. Verket framhåller i samman­hanget viklen av alt den kommunala handläggaren ges en aktiv roll då del gälleratt hjälpa konsumenterna att föra sina problem vidare lill allmänna reklamaiionsnämnden eller lill förenklat rättegångsförfarande. Härvid är det enligt verket vikligi all konsumenten får hjälp med en analys av problemet för alt konsumentens möjligheter på bästa säll skall kunna tas tillvara i samband med reklamalionsanmälan.

Luleå kommun anser all rådgivningen vid tvister bör fä en mera fram­skjuten plats än vad arbetsgruppen förespråkar. Visserligen saknar den kom­munala verksamheten formellt förutsättningar att lösa tvister i strid mot någon parts önskan, framhåller kommunen, men atl vid konsumenttvist direkt informera såväl konsumenten som näringsidkaren om resp. rättigheter och skyldigheter lorde inrymmas i den kommunala verksamhetens kom­petensområde. Kalmar kommun framhåller lämpligheten av elt utökat sam­arbete mellan den lokala konsumentpoliliska verksamheten och rättshjälps-verksamheten på de allmänna och enskilda advokatbyråerna.

DOA'anför att verkliga tvister bör lösas av de allmäilha domstolarna eller av allmänna reklamationsnämnden. För förhandlingar med näringsidkare och rådgivning bör enligt DON konsument anlita sig av den kvalificerade juridiska service, som samhället erbjuder genom rådgivning enligt rätls­hjälpslagen. Det förenklade förfarandet i tvistemål om mindre värden er­bjuder även möjlighet atl få sakkunnig hjälp och anvisningar om hur en tvist mellan näringsidkare och konsument lämpligen bör lösas. Den kom­munala vägledningen vid reklamationsfrågor bör därför enligt DON:s me­ning endasl avse råd och anvisningar om hur konsumenten praktiskt setl

 

Prop. 1975:40                                                          28

bör gå till väga saml tillhandahållande av blanketter och skriftliga anvis­ningar.

Liknande synpunkter anförs av AOoch konsumentljänslutredningen. Här­vid menar KO all om en konflikt inle kan lösas av parterna själva vid en direktkontakt bör den kommunala handläggaren många gånger avstå från all vidare engagera sig i frågan. I stället bör köparen hänvisas till all­männa reklamaiionsnämnden, tingsrätten eller advokatbyrå, menar KO och påpekar, atl tingsrätterna numera lämnar allmänna råd när del gäller kon­sumentivister i anslutning lill lagen om förenklad rättegång i tvistemål om mindre värden.

Beträffande frågan om konsumenterna skall hänvisas till allmänna re­klamationsnämnden eller tingsrätten är arbetsgruppens framställning enligt konsumentlfänstuiredningen alltför onyanserad. Allmänt anser utredningen all allmänna reklamationsnämnden är all föredra om tvisten i första hand aktualiserar en skälighelsprövning av teknisk natur och gäller en varas eller tjänsts kvalitet i vidsträckt bemärkelse. Gäller tvisten en bevis- eller rätts­fråga torde konsumenten däremot böra rådas att vända sig lill tingsrätten, anför utredningen.

Industriförbundet anför atl del i praktiken ofta kommer att bli en grannlaga uppgift all dra gränsen mellan den vägledning och upplysning om praxis, som kommunala organ förutsätts ge parterna vid tvist mellan konsument och näringsidkare, och del ställningstagande till förmån för den ena eller andra parten som måsle undvikas. 1 många fall kommer information om rättsläge och praxis all vara tillräckligt för att en överenskommelse skall kunna träffas på frivillig grund, konstaterar förbundet men framhåller, att risk självfallet föreligger att sådana upplysningar kommer atl uppfattas som etl ställningstagande liksom att en kommunal befattningshavare agerar så atl gränsen för hans befogenhet överskrids. Samtidigt måsle enligt förbundet den informella informations- och vägledningsverksamhel som arbetsgrup­pen förordar anses vara en naturlig och viktig uppgift inom verksamheten. Härigenom kan många enklare tvister undanröjas och reklamationsnämnd och domstolar behöver inte belastas. Förbundet anser alt den enda lösningen på dilemmat är att alla berördas uppmärksamhet riktas på gränsdragnings-problemet och all i första hand konsumentverket i sin utbildningsverk­samhet för de kommunala tjänstemännen behandlar problemet särskilt noga.

Ett antal remissinstanser anför synpunkter på de föreslagna uppgifterna vid sidan av vägledningen. Den allmänt inriktade informationen berörs sålunda av bl. a. konsumentverket, som påpekar alt denna verksamhet näst vägledningen är den mest resurskrävande. Verket anser del därför viktigt atl insatserna inte splittras på alltför många infor-malionsakliviieter av typen kampanjer och utställningar. Verksamheten bör enligt verkel särskilt i elt inledningsskede koncentreras lill information om den service, som den kommunala konsumentverksamheten ger.

/iF-Z.0-7"C0 anser alt kommunerna i första hand bör informera invånarna

 

Prop. 1975:40                                                         29

om den service de själva kan erbjuda konsumenterna, om lagar och för­ordningar till skydd för konsumenterna, om institutionerna som verkar på konsumenlområdel (t. ex. i reklamalionsfrågor) etc. Organisationerna anser del vidare angeläget all de olika.medier och kanaler som slår lill förfogande utnyttjas för att föra ul den allmänt inriktade informationen. Samordningen med övriga nämnder och institutioner inom kommunen måsle lösas så atl verksamheten kan nå alla målgrupper och atl resurserna kan utnyttjas ra­tionellt och effektivt. KF-LO-TCO framhåller också alt opinionsbildningen på konsumentområdet är uppgifter för folkrörelserna och deras bildnings­organisationer. Det sker bl.a. genom mötes- och sludiecirkelverksamhel. KF-LO-TCO finner del angeläget all kommunerna i olika former ger stöd till de lokala organisationernas initiativ på delta område i stället för att själva engagera sig i sådana uppgifter. Vikten av samordning och samarbete understryks också av flera kommuner samt Folkpariieis kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

KO anser alt den viktigaste informalionsuppgifien är att upplysa allmän­heten om verksamhetens existens och funktion. Det har enligt KO avgörande betydelse för hela verksamheten att denna information blir effektiv, särskilt bland resurssvaga konsumenter. Däremot menar KO alt den mera allmänt inriktade konsumentinformationen i första hand bör las fram på regional och central nivå.

Frågan om rapportering till central nivå behandlas av flera remissinstanser. Konsumentverket framhåller sålunda all en rapportering om lokala förhållanden, i första hand lill verkel, är nödvändig för atl förbättra underlaget för den centrala myndighetens prioritering av den egna verk­samheten. Dessutom skapas enligt verkel förutsättningar för atl undanröja mera generella problem för hela konsumenikollekiivel, vilkel i sin lur får en positiv återverkan på del lokala arbetet. Rutiner för denna rapportering bör utvecklas i samråd mellan Kommunförbundet, konsumentverket och befattningshavare inom kommunal konsumentverksamhet, menar verket. Även Industriförbundet understryker rapporteringens betydelse för i första hand konsumentverkets vidkommande.

KO påpekar all inte bara konsumentverket ulan även i hög grad KO och andra centrala konsument vårdande organ för sin verksamhet är beroende av au enskilda, konkreta konsumeniproblem fångas upp lokalt och rap­porteras lill respektive centrala organ. Den problemuppfangande funktionen bör enligt KO:s mening klart fastläggas som en viktig arbetsuppgift för de lokala konsumentorganen.

KF-LO-TCO fäster stor vikt vid all man kommer fram lill enkla och smidiga rapporteringsrutiner. Enligt deras bedömning kan rapporterna kom­ma lill stor nytta även för organisationer, bildningsförbund och företag.

Kommunförbundet betonar vikten av atl kommunernas arbete i denna del begränsas till uppgifter som klart är av väsentligt värde för det centrala organets verksamhet och alt en aterföring till de lokala organen sker be-

 

Prop. 1975:40                                                          30

träffande vad som framkommit vid uppgiflsinhämtandet.

Oselösunds kommun menar att rapporteringen måsle begränsas starkt, då sådana uppgifter erfarenhetsmässigt ofta tar oproportionerligt myckel lid i anspråk på bekostnad av direkt handläggande verksamhet.

Arbetsgruppens ställningstagande, alt kontakter med producentsidan normalt inle kan betraktas som en kommunal upp­gift, kommenteras av bl.a. konsumentverket, som i princip instämmer häri såvitt angår producenter i betydelsen tillverkare/fabrikant. Verket påpekar dock, atl begreppet producent ofta är samlande beteckning lör såväl till­verkare som detaljister och understryker nyttan av att de lokala organen håller kontakt med företrädare för bl. a. detaljhandelns branschorganisationer inom kommunen. Delta bör enligt verkel ske dels för alt skapa förtroende för den kommunala konsumentverksamheten, dels för att gemensamt lösa generella problem av lokal karaktär.

Socialdemokratiska h\'lnnoförbundet anser atl de kommunala organen genom kontakter med näringsidkare kan söka uppnå förbättringar i det in­formativa innehållet i marknadsföringsåtgärderna.

Flera instanser berör de kommunala konsumenlpolitiska organens med­verkan i remisser m.m. Härvid anför distributionsutredningen, att kom­munerna har en väsentlig roll atl fylla bl. a. när det gäller samhälleliga åt­gärder för all tillgodose rimliga konsumentönskemål om olika former av närhetsservice. Enligt utredningen skulle den föreslagna konsumentpolitiska verksamheten i kommunerna otvivelaktigt öka möjligheterna att fånga så­dana konsumenlönskemål. Dessa bör kunna föras vidare lill planerande tjäns­temän och beslutande instanser på ett smidigt säll. Väsentliga insatser skulle enligt utredningen också kunna göras i fråga om serviceplanering, orga­nisation av hemsändning m. m. i anslutning till slödel till kommersiell ser­vice i glesbygd. Utredningen delar även uppfattningen all frågor rörande nedläggning av butiker, öppethållande och service framdeles skulle kunna ingå i arbetsuppgifterna.

Konsumentverket. KF-LO-TCO och Socialdemokratiska kvinnojörbundci är också positiva till arbetsgruppens syn på remissfrågorna. Härvid menar KF-LO-TCO att den kommunala konsumentverksamheten bör kunna omfatta remissbehandling av såväl frågor av intern kommunal natur som utifrån initierade frågor. Organisationerna tillstyrker vidare atl uppgifter i anslutning till stödel till kommersiell service anförtros den kommunala konsument­verksamheten. När det gäller frågor om bulikselableringar, öppethållande m. m. vill organisationerna avvakta de förslag, som distributionsutredningen kommer att lägga fram.

4.3 Verksamhetens genomförande

Så gott som samtliga remissinstanser delar arbetsgruppens uppfattning, alt den kommunala konsumentpoliliska verksamheten bör bygga på frivilliga

 

Prop. 1975:40                                                          31

åtaganden från kommunernas sida och att någon lagstiftning om verksamheten följaktligen inte bör införas. Sålunda understryker/vow-munförbundet vad arbetsgruppen anför om de skiftande lokala betingelserna för konsumentpolitisk verksamhet och att del rör sig om en ny verksamhet som ej ännu funnit sina former. En lagstiftning om verksamheten kunde därför enligt förbundets uppfattning motverka utvecklandet av nya och för­bättrade arbetsmetoder.

Kiruna kommun anser att konsumentpolitiken över huvud tagel inte kan anses utgöra en samhällsverksamhet av sådan art all den lämpar sig för elt genomförande via specialreglerad kommunalförvaltning.

Följande instanser anser att lagstiftning i någon form om verksamheten erfordras, nämligen DON, Sandvikens och Luleå kommuner samt Centerns kvinnoförbund. Sålunda framhåller Luleå kommun atl flertalet kommuner i vårt land inte med någon större skyndsamhel frivilligt gjort åtaganden på del konsumentpoliliska området och alt arbetsgruppens antagande att kom­munerna genom frivilliga åtaganden kommer alt tillgodose behovet av kom­munal konsumentverksamhet är för optimistiskt. Liknande synpunkter an­förs av Centerns kvinnoförbund.

DON konstaterar all konsumenlpolitiska åtgärder hillills inle har varit någon självklar kommunal verksarnhel. Mol bakgrund av den splittrade bild, som den kommunala konsumenlpolitiska verksamheten f. n. företer, bör enligt DON:s mening i särskild lag anges vilka kommunala insatser som bör komma till stånd.

Några instanser menar alt lagstiftning inte krävs f. n. Hhhör KF-LO-TCO. som noterar att kommunernas uppgifter på det konsumenlpolitiska området nu har konkretiserats. Del finns enligt organisationerna därför anledning hoppas att en dylik verksamhet nu skall startas i betydande utsträckning. Konsumentverket anför liknande synpunkter.

Hiishåltslärarnas riksförening, som ansluter sig lill arbetsgruppens förslag i denna del, understryker dock all berörda myndigheter måste följa ut­vecklingen noggrant. Ifall del om tre till fem år visar sig att många kommuner fortfarande underiåtit atl starta konsumentverksamhet eller ambitionsnivån inte kan anses svara mol konsumenternas intressen måste lagstiftnings­åtgärder övervägas, menar föreningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anmärker alt avsaknaden av lagstiftning medför risk för alt kommunernas engagemang inle får önskvärd omfattning.

Etl stort antal remissinstanser ansluter sig till eller lämnar utan erinran arbetsgruppens ställningslagande all s t a t s b i d r a g inte bör utgå för verk­samheten. Hit hör Bollnäs kommun, som ansluter sig lill de av arbetsgruppen anförda motiven. Däremot bör annat centralt stöd lämnas, anför kommunen och pekar på det bistånd som centrala myndigheter enligt förslaget skall ge de kommunala organen.

Kommunförbundet, som inte förordar alt något statsbidrag skall utgå, an­märker dock atl man inle delar arbetsgruppens uppfattning atl kostnaderna

 

Prop. 1975:40                                                          32

för verksamheten kan betecknas som förhållandevis blygsamma. Förbundet ulgår från atl kommunerna skall kompenseras för denna nya av statsmakter­na initierade arbetsuppgift vid förekommande överläggningar mellan re­presentanter för regeringen och kommunförbunden angående kommunernas finansieringsproblem.

Länsstyrelsen I Kristianstads län framhåller atl den föreslagna utbyggnaden av den kommunala konsumeniverksamhelen innebär relativt stora kost-nadsålaganden från kommunernas sida. Länsstyrelsen anser all delta pro­blem bör uppmärksammas av den sittande kommunalekonomiska utred­ningen. Denna uppfattning framförs även av Kalmar läns avdelning av Sven­ska kommunförbundet.

Länsstyrelserna I Stockholms, Uppsala, Jönköpings. Malmöhus. Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västerbottens län, ett trettiotal kommuner, LRF, Hushållslärarnas riksförening, Centerns kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund anser atl statsbidrag bör införas eller atl frågan bör övervägas ytteriigare. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län, atl även om man allmänt kan sträva efter atl statsbidrag bör ges i mera generella former bör man inle förringa den effekt olika stimulansbidrag kan ha då en ny verksamhet skall påbörjas särskilt i mindre kommuner. Liknande argument anförs av flertalet instanser som förordar atl statsbidrag skall ulgå.

Skellefteå kommun anser att det från kommunal synpunkt inle är erfor­derligt att alllid förbinda specialdestinerade statsbidrag med deialjkoniroll över kommunen men alt man med generella statsbidrag (50-70 % av kost­naderna) kan undvika påtagliga negativa "detaljreglerande bieffekter". Flera kommuner anför liknande synpunkter. Karlskrona kommun däremot ser ing­en nackdel i atl verksamheten deialjregleras genom centrala statliga ålgärder.

Folkpartiets kvinnoförbund förordar alt statsbidrag ulgår i första hand mot­svarande åtminstone större delen av kostnaderna för en tjänsteman. Bidraget bör enligt förbundet utgå som ett schablonbidrag för atl medge så stor frihet som möjligt för kommunerna att på det för dem mest ändamålsenliga sättet anordna sin lokala konsumentverksamhet. Liknande synpunkter anförs av Centerns kvinnoförbund, som också framhåller all detta är en fråga om jäm­ställdhet mellan olika konsumenter.

De förslag som lämnas i fråga om den kommunala förlroen-demannaorganisationen tillstyrks i stort eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. De synpunkter som lämnas är i huvudsak uttalanden till förmån för det ena eller andra organisatoriska alternativet.

Konsumentverket anför att verket tidigare har framhållit del nödvändiga i alt den kommunala konsumentverksamheten ges en reell politisk för­ankring och det önskvärda i alt de organisatoriska formerna begränsas. Den kommunala konsumenlpolitiska verksamhetens homogenitet är i viss ut­sträckning avgörande för verkels möjligheter alt fånga upp konsumentpro­blem och alt fortbilda kommunala handläggare samt för möjligheterna att

 

Prop. 1975:40                                                                      33

sprida landsomfattande information om verksamheten. Verket tillstyrker därför arbetsgruppens förslag lill förtroendemannaförankring. För all den politiska förankringen skall få någon praktisk betydelse är del emellertid viktigt all även de kommuner som väljer andra alternativ än särskild kon­sumenlnämnd i princip ålägger detla organ samma ansvar för verksamheten som anges i det föreslagna reglementet för konsumenlnämnd, framhåller verkel.

Även KF-LO-TCO understryker vikten av au konsumentfrågorna i kom­munerna får en politisk förankring. Del är enligt organisationerna angelägel all man för den kommunala konsumentverksamheten, liksom för andra kommunala frågor, får lilirälle att utkräva politiskt ansvar. Organisationerna framhåller sin redan tidigare hävdade uppfattning att verksamheten bör ske i form av kommunal konsumenlnämnd. Särskilt i större kommuner framstår den lösningen som den lämpligaste, anser organisationerna. Med tanke på att de lokala betingelserna för kommunal konsumentverksamhet är av myck­et skiftande karaktär kan det dock enligt KF-LO-TCO vara motiverat atl del särskilt för de mindre kommunerna i etl inledningsskede finns möjlighet atl välja alternativet med kommunstyrelsen som ansvarigt organ.

Kommunförbundet och flera av dess länsavdelningar, länsstyrelserna i Ålvs-borgs och Jämtlands län sami Nässjö, Skara. Karlstads, Borlänge, Östersunds, Bräcke och Gällivare kommuner anser att verksamheten alternativt bör kunna handläggas inom kommunens sociala förvaltning. Som skäl för detta anför Kommunförbundet att konsumentvägledningens särskilda inriktning mol re­surssvaga grupper medför anknytningspunkter mellan den konsumentpo­liliska och den sociala verksamheten i kommunerna. Även i delta alternativ, liksom vid verksamhetens förankring hos kommunstyrelsen, bör enligt för­bundet en möjlig organisatorisk åtgärd vara alt delegera konsumentfrågorna till särskilt utskott.

Arbetsgruppens förslag om referensgrupp för samråd med folkrörelserna tillstyrks i stort eller lämnas ulan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

KF-LO-TCO anser det angeläget, atl referensgrupper med representanter för konsument- och löntagarorganisationerna tillskapas redan i inlednings­skedet av en kommunal konsumentverksamhet, och förutsätter att Kom­munförbundet vid utformningen av referensgruppernas uppgifter samråder med dessa organisationer. Beträffande referensgruppens uppgifter anför KF-LO-fCO, alt de finner del uteslutet atl dessa skulle begränsas lill att "följa verksamheten och framföra synpunkter på olika frågor". Utgångspunkt för arbetet i referensgruppen måste vara att organisationerna där far tillfälle att dels föra fram medlemmarnas problem som konsumenter, dels skapa förståelse inom kommunen för sina speciella förutsättningar att arbeta med konsumentfrågorna. Ett grundläggande drag i svensk demokrati är att män­niskorna genom sina organisationer påverkar sin egen situation och kollektivt påverkar politikens utformning. Detta gäller enligt organisationerna såväl

3 Riksdagen 1975. I saml. Nr 40

 

Prop. 1975:40                                                          34

centralt som på det lokala planet och i lika hög grad på konsun-ientpolitikens område som vad beträffar övrig samhällsverksamhet.

Köpmannaförbundet anser atl referensgruppen även bör innehålla repre­sentation för den verksamhet som dagligen har den direkta kontakten med och handläggningen av konsumentfrågorna, nämligen detaljhandeln. Lik­nande synpunkter anförs av Grossistförbundei och Kommunförbundet.

Samtliga remissinstanser som ansluter sig till uppfattningen atl den lokala konsumentpoliliska verksamheten bör vara en kommunal uppgift tillstyrker eller lämnar ulan erinran förslaget atl i varie kommun tillskapas en väg­ledningsfunktion med i stort de uppgifter och med den benämning som arbetsgruppen förordar.

Synpunkterna rörande vägledningsfunklionen avser huvudsakligen frågan om vilka resurser som skall avsättas härför. Den av arbetsgruppen angivna dimensioneringen tillstyrks härvid eller lämnas ulan erinran av flertalet re­missinstanser. Några instanser anser dock atl ambitionsnivån är för blygsam. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala län alt del här är fråga om ett tämligen omfattande verksamhetsområde och att servicen uppenbarligen skulle bli otillfredsställande med endasl deltidsanställd personal eller om flera kom­muner samarbetar om en tjänsteman. För atl en effektiv verksamhet skall kunna bedrivas bör enligl länsstyrelsen varje kommun ha heltidsanställd personal.

Flera remissinstanser, däribland Kommunförbundet, understryker arbets­gruppens uppfattning, all det inle går alt ställa upp några bestämda scha­bloner för beräkning av resursbehovet. De väsentligt olika förhållanden som kan råda i kommuner med likartat invånarantal gör del nödvändigt alt resursbehovet bedöms i varje kommun för sig, framhålls del från flera håll. Enligl Grossistförbundei bör målet självfallet vara att verksamheten blir så dimensionerad att den verkligen blir meningsfull för kommuninvånarna. Köpmannaförbundet anför liknande synpunkter.

Arbetsgruppens förslag om hur vägledningsfunklionen bör upprätthållas i kommuner där heltidstjänster inte är motiverade kommenteras av några remissinstanser. Sålunda finner länsstyrelsen i Kalmar län, mol bakgrund av del breda verksamhetsområdet, det orealistiskt atl en tjänsteman på dellid skulle kunna svara för konsumentvägledningen och härmed sammanhän­gande frågor. Länsstyrelsen förordar, att verksamheten organiseras på sådant säll, eventuellt genom samverkan mellan flera kommuner, all konsumentsekreterarna erhåller heltidssysselsättning. Denna lösning föror­das ocksä av Luleå och Västerås kommuner.

Kommunförbundet antor att den föreslagna vägledningsfunklionen åtmin­stone i etl inledningsskede i betydande utsträckning synes kunna åstad­kommas genom interkommunalt samarbete. Förbundet anmäler atl man är beredd atl genom sina länsavdelningar under år 1975 initiera överiägg­ningar om hur vägledningsfunklionen skall vara anordnad i de olika kom­munerna.

 

Prop. 1975:40                                                          35

Samverkansalternativet avstyrks av LRF, som med hänsyn lill behovet av lokal anknytning finner denna lösning förkastlig. 1 den mån kommunerna väljer att gå in för ökad verksamhet på del konsumentpoliliska området bör denna verksamhet handläggas inom kommunen och i sådana former att verksamheten icke koncentreras lill kommunernas huvudorter, anser LRF vidare. Alternativet avstyrks även av Skara kommun, som bl. a. hän­visar till de kostsamma tidsföriusierna som uppslår vid resor mellan de inblandade kommunerna.

Konsumentverket, KF-LO-TCO och Socialdemokratiska kvinnoförbundet förordar i första hand en lösning där någon på deltid handlägger konsu­mentfrågorna. Som motiv härför anför KF-LO-TCO, alt del är fördelaktigast att varje kommun har sin egen konsumenlsekreterare och all man därför i de kommuner, där man inle anser sig ha underiag för en hellidsanslälld konsumenlsekreterare, exempelvis söker kombinera tjänsten med annan in­formations- eller utredningstjänst inom kommunen.

Flera instanser, däribland Kommunförbundet och Hushållslärarnas riksför­ening, menar alt arbetsgruppens uppräkning av uppgifter som kan kom­bineras med den konsumentpoliliska vägledningsfunklionen bör komplet­teras med social verksamhet.

Frågan om hur vägledningen bör anordnas i större kommuner och stor­stadsområden berörs av några instanser. Sålunda påpekar konsumentverket all personalresurserna i större kommuner på längre sikl behöver kompletteras med ytteriigare konsumenlsekreterare eller assisienitjänsler. Vidare fram­håller verkel att speciella förhållanden gäller för storstadsområdena, där särskilda resurser kan behövas för alt upprätthålla närkonlaklen med kon­sumenterna.

Grossistförbundet anser all del i storstadsregioner kan finnas anledning all överväga ett samarbete mellan flera kommuner, även om varie kommun i och för sig är stor nog för atl bygga upp en egen verksamhet. Göteborgs kommun pekar också på denna möjlighet.

Frågorna om konsumentsekreterarens bakgrund och fortbildning m.m. berörs av bl. a. KO, som kraftigt understryker atl konsumentsekreterarna behöver både en tillfredsställande grundutbildning och en löpande vidareutbildning som omfatiar den aktuella utvecklingen på del konsumentpoliliska området. Den av arbetsgruppen skisserade ut­bildningsnivån för konsumentsekreterarna finner KO rimlig under förut­sättning alt vägledningsarbelet begränsas och all svårare problem förs vidare lill specialinslanser på lokal, regional och central nivå.

KF-LO-TCO anser alt praktisk organisalionserfarenhet samt speciell er­farenhet på konsumenlområdel och förmåga all handha kontakter med män­niskor är viktiga meriter. Juridiska och andra specialkunskaper bör enligt organisationerna kunna tillföras sekreterarna genom den särskilda utbild­ningsverksamhet som konsumentverket har ansvaret för Socialdemokratiska kvinnoförbundet anför liknande synpunkter.

 

Prop. 1975:40                                                          36

Konsumentverket konstaterar all arbetsgruppens synpunkter på konsu­menisekreterarens teoretiska och ulbildningsmässiga kompelens i stort över­ensstämmer med verkets. Konsumentverket betonar starkt atl val av kon­sumenlsekreterare främsl bör ske med hänsyn lill vederbörandes personliga lämplighet och förmåga aU handha kontakter med konsumenter. Verket erinrar i sammanhanget om dess uppgift atl ordna kurser för kommunal personal som skall arbeta med konsumentvägledning. Denna fortbildning har påbörjats och avses kunna erbjudas varje konsumenlsekreterare en ä två gånger per år.

Kommunförbundet ser det angelägel framhålla att fortbildning av kom­munal personal med hänsyn till bl.a. samordnings- och kostnadsaspekter inte ensidigt skall handhas av statliga ämbetsverk. Elt intimt samarbete måsle här ske med Kommunförbundet, som bedriver en omfattande fori-bildningsverksamhet för olika grupper av kommunal personal.

Grossistförbundet som i princip ansluter sig till arbetsgruppens inställning att förmågan all sköta kontakter med människor, företag, organisationer och myndigheter bör vara av avgörande betydelse, vill dock fästa större avseende vid de juridiska kunskaperna. Förbundet framhåller sålunda, all det inle bara är en klar fördel ulan närmast en förutsättning atl konsu­mentsekreleraren har sådana juridiska kunskaper atl han kan hjälpa kon­sumenlerna till rätta. Detta kräver i och för sig ingen juridisk examen men ändå betydande insikter i frågor som rör marknadsrätl, köprätt och avtalsrätt, menar förbundet. Liknande synpunkter anförs av Köpmannaförbundet och fndustriförbundet.

Hushållsekonomisk och konsumenljuridisk utbildning på postgymnasial nivå är enligl Folkpartiets kvinnoförbund den mest adekvata utbildningen helst kompletterad med den YRK-kurs "Marknadsföring med konsument­politik", 20 poäng, som redan förekommer vid en del universitet och som med fördel kan anordnas genom studieförbunden. Yrkeslivserfarenhet bör tillmätas stort värde liksom samarbetsförmäga och förmåga till kontakt med människor, menar förbundet vidare.

Centerns kvinnoförbund anser all konsumentsekreleraren bör ha hushålls-lärarutbildning eller därmed jämförbar utbildning med fortbildning i t. ex. juridiska frågor och samhällskunskap. Förbundet bedömer grundläggande kunskaper i bl. a. näringsfrågor och hushållsekonomi som nödvändiga. Lik­nande synpunkter anförs av Hushållslärarnas riksförening, som också fram­håller betydelsen och värdet av den pedagogiska utbildning, som hushålls­lärarna erhållit. Värdet av pedagogisk erfarenhet framhålls även av Bollnäs kommun.

Moderata samlingsparilets kvinnoförbund som ocksä anser del önskvärt med hushållsekonomisk utbildning och pedagogiska kunskaper finner inle att studier vid olika bildningsförbund kan vara fullgod utbildningsbakgrund, inte heller bör enligl förbundet rekrytering bland personer med erfarenhet enbart från folkrörelsearbetet få förekomma.

 

Prop. 1975.40                                                          37

4.4 Effekter på regional nivå

Förslaget om indragning av  hemkonsulenlljänsterna avstyrks av h-nämnden, livsmedelsverket, flertalet länsstyrelser, näringslivets organisationer, flertalet intresseorganisationer. Moderata samlingspartiets. Cen­terns och Folkpartiets kvinnoförbund saml flera kommuner.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län konstaterar atl arbetsgruppens förslag delvis innebär en centralisering avjen verksamhet som nu bedrivs på regional nivå. Länsstyrelsen finner inle alt arbetsgruppen anför sådana sakskäl för en omfördelning av arbetsuppgifterna att del motiverar en avvikelse från de allmänna strävanden lill regionalisering av den statliga verksamheten, som har kommit till uttryck under senare år.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser bl. a. all del inle lorde vara möjligt att på central nivå svara på förfrågningar från landels 278 kommuner -i varje fall inte inom rimlig tid. Dessa tidskrävande uppgifter måsle, anser länsstyrelsen, i så fall menligt påverka konsumentverkets mera angelägna planerings- och forskningsverksamhet, vilkel i sin lur medför att bakgrunds­material för den kommunala rådgivningsfunktionen inle kommer atl finnas i tillräcklig utsträckning. Länsstyrelsen finner vidare arbetsgruppens reso­nemang om behovet av regional verksamhet förvånansvärt mol bakgrund av all riksdagen vid behandlingen av prop. 1972:33 uttalade sig för en forlsall utbyggnad av hemkonsulentorganisationen.

Enligl länsstyrelsen i Värmlands län ler det sig för flertalet kommuner osan­nolikt all den rådgivnings- och hjälpverksamhet som hemkonsulenterna bedriver skulle helt kunna övertas av central myndighet. Ofta krävs per­sonligt besök i kommunen eller personligt sammanträffande med den som söker råd eller hjälp, anför länsstyrelsen, som konstaterar atl detta kan åstad­kommas av lill länsstyrelsen knutna och för uppgiften väl utbildade be­fattningshavare, men knappast genom en personell utökning av den centrala myndigheten. Länsstyrelsen framhåller vidare att inle bara en central myn­dighet är engagerad i den verksamhet hemkonsulenterna bedriver. Förutom konsumentverket nämns KO, allmänna reklamationsnämnden, SPK, so­cialstyrelsen och livsmedelsverket. Länsstyrelsen pekar ocksä på del för­hållandet atl hemkonsulenterna i sin verksamhet i stor utsträckning sam­arbetar med andra myndigheter och organisationer på länsplanel.

Även Sveriges hemkonsulenters förening framhåller atl andra centrala organ har behov av en regional förankring med specialisering på konsumentfrågor. Föreningen anför vidare, all en regional instans har bättre förutsättningar än en central all på ett naturiigt sätt utjämna de variationer som förekommer lokall i den konsumenlpolitiska verksamheten och tillika fungera som en sammanhållande länk mellan kommunerna inom en region. Härutöver på­pekar föreningen atl del finns regionala organ inom många väsentliga verk­samhetsområden av politisk, facklig, branschmässig och samhällelig karak­tär, liksom inom TV, radio och press, och att samverkan med dessa organ

4  Rili-Kdnon tQ7S   t nml   Nr 40

 

Prop. 1975:40                                                          38

är nödvändig också inom det konsumentpoliliska omrädet. Denna sam­verkan sker enligl föreningen bäst genom etl bibehållande av den nu på regional nivå fungerande konsumentverksamheten.

Hemkonsulenternas betydelse i regioner där avstånden är stora och kon­taktmöjligheterna försvårade framhålls av bl. a. Kiruna kommun, som anser atl den regionala organisationen utgör etl värdefullt stöd för kommunernas verksamhet, icke minst i utbildningshänseende och i informationsverksam­heten. En centralisering av denna organisation skulle medföra försvårade kontaktmöjligheter och ökad byråkralisering, anför kommunen och menar, alt kommunerna även i fortsättningen bör ha tillgång lill regionalt placerad personal för rådgivning och annan vägledning. I varje fall bör det enligt kommunen stå klart att behov av den regionala organisationen föreligger i etl län av Norrbottens struktur.

Enligt h-nämnden skulle den föreslagna indragningen av hemkonsulen­terna innebära en betydande försvagning av möjligheterna till koslupplys-ning i samverkan med övrig hälsoupplysning. Förslaget avstyrks därför.

Några av de remissinstanser, som avstyrker en avveckling, hävdar alt hemkonsulenlorganisationen i stället bör förslärkas, varvid en specialisering på olika områden borde kunna åstadkommas inom varje län. Hit hör länsstyrelsen i Gävleborgs län, Hushållslärarnas riksförening och Sveriges hem­konsulenters förening.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt del regionala organet kommer atl ha vikliga länsomfaltande informations-och utbildningsuppgifter saml kom­pletterande specialistfunklioner inom konsumtionens delområden såsom ekonomi, konsumenlräll, kost- och näringsfrågor, bostad, beklädnad, frilid m. m.

Några remissinstanser anser att hemkonsulenlljänsterna inte får avvecklas enbart på de grunder som arbetsgruppen anfört ulan förordar alt frågan övervägs ytteriigare. Hit hör KO, som framhåller atl arbetsgruppen inte redovisat hur de hittills uppbyggda regionala konsumentvärdsfunklionerna fungerat i praktiken. Vidare saknar KO en genomlysning av de särskilda förhållanden och erfarenheter som finns när del gäller den hittillsvarande regionala och lokala konsumentverksamheten i storstadsområdena. Dessa frågor måsle enligl KO anses vara av sådan vikt all de bör närmare belysas innan formerna för den regionala och den lokala konsumentverksamheten slutligt fastställs.

Övriga instanser som förordar atl hemkonsulenlfrågan utreds ytteriigare är länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Örebro län. Botkyrka, Jönkö­pings, Skara, Skövde och Gävle kommuner saml Jönköpings länsavdelning av Svenska kommunförbundet.

Följande instanser, som inte lar närmare ställning i fråga om avvecklingen av hemkonsulenterna, anser att behov finns av konsumentpolitisk resurs på regional nivå, nämligen konsumentverket, KF-LO-TCO, ABF och Kris-lianstads kommun. Härvid anför konsumentverket atl man delar arbetsgrup-

 

Prop. 1975:40                                                          39

pens uppfattning om att all direkt konsumentvägledning bör ske genom kommunernas försorg. När det gäller det bistånd till kommunerna som gäller sakupplysningar i del löpande arbetet instämmer konsumentverket i arbetsgruppens uttalande om atl den kommunala verksamheten bör slå i direkt kontakt med konsumentverket. Verket biträder vidare meningen atl stora krav kommer atl ställas på centrala personalresurser och beredskap för alt lill alla delar kunna tillgodose behovet av direkt hjälp ute i kom­munerna. Enligt verkels bedömning kan del emellertid även på regionall plan behövas vissa resurser för atl bistå kommunerna, främsl i samband med uppbyggnaden. Vidare framhålls all vissa uppgifter av konsument­politisk natur även framgent kommer att åligga länsstyrelserna och atl sär­skilda resurser kan komma atl krävas även härför. Verkel understryker i sammanhanget behovet av atl kunna delegera uppgifter som ledning, kon­takter med massmedier, regionala och lokala organ saml direkta informa­tionsåtgärder i samband med bl. a. kampanjer och utställningar. Former och uppgifter för en regional organisation bör beredas i samband med ställ­ningstagande till arbetsgruppens promemoria, anser verket.

KF-LO-TCO anför att vissa uppgifter av konsumentpolitisk natur även i framliden kommer alt åligga länsstyrelserna och räknar med alt nya ar­betsområden kan tillkomma, varför en funktion för konsumentfrågor behövs även i framtiden på länsstyrelserna. 1 sammanhanget konstaterar organi­sationerna all frågan om bildningsorganisationerna skulle kunna la ansvaret för vissa uppgifter på det regionala planet inie har berörts av arbetsgruppen. KF-LO-TCO anser frågan av sådan vikt atl konsumentverket, i samråd med de centrala bildningsorganisaiionerna, närmare bör undersöka förut­sättningarna härför.

Uppgifter med utbildning, organisation av ulslällningsverksamhel och vissa länsomfaltande informationsinsatser måsle fullgöras även i framtiden och en viss regional samordning av lokala insatser måsle ses som rationell och önskvärd, anför ABF. Enligl förbundet kan ansvaret för arbetsuppgif­terna, som måste skötas på regional nivå, överföras lill bildningsorgani-salionernas dislriktsorganisalioner, som är väl lämpade all handha utbild­nings- och ulslällningsverksamhel saml olika kampanjer. ABF påpekar all man har en väl fungerande konsulenlverksamhel som skulle kunna byggas ut och förslärkas med nya uppgifter av detta slag. Även konsumentverket finner del viktigt att folkrörelsernas speciella förutsättningar all engagera medborgarna för gemensamma verksamheter och opinionsbildning tas till­vara även på regional nivå och menar all en nära samverkan mellan kon­sumentverket och folkrörelsernas regionala organisationer således måsle ses som angelägen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar att det lorde vara nödvändigt alt vissa uppgifter i fråga om utbildning, ulslällningsverksamhel m. m. ligger kvar hos länsstyrelsen och ifrågasätter därför om det är välbetänkt all helt dra in de nuvarande hemkonsulenlljänsterna. Länsstyrelsen är av den upp-

 

Prop. 1975:40                                                         40

fattningen alt det bör övervägas om en hemkonsulenlljänsl bör finnas vid varje länsstyrelse även i fortsättningen. Liknande synpunkter anförs av Svenska kommunförbundets länsavdelning i Kristianstads län samt Växjö och Malmö kommuner.

Förslaget om avveckling av den regionala funktionen tillstyrks, i några fall med smärre reservationer, eller lämnas utan erinran av DON, SPN, marknadsdomstolen, SPK, länsstyrelserna i Kalmar och Ålvsborgs län, distribu­tionsutredningen, konsumenttjänstutredningen. Kommunförbundet, åtskilliga kommuner. Socialdemokratiska kvinnoförbundet saml Svenska företagares riks­förbund. Kommunförbundet finner att de skäl, som anförs för atl den löpande kommunala verksamheten bör stå i direkt kontakt med konsumentverket och att sålunda en regional verksamhet som mellaninslans är onödig, är välgrundade. Förbundet tillstyrker därför all hemkonsulenlljänsterna vid länsstyrelsen dras in i och med all den kommunala verksamheten byggs ut. Den kurs- och ulslällningsverksamhel i t. ex. hushålls- och beklädnads­frågor som hemkonsulenterna i icke ringa omfattning initierat och bedrivit kan det dock bli svårt för kommunerna all svara för. Förbundet förulsälter emellertid all fortsatt verksamhet av delta slag ombesörjs av konsument­verket centralt lillsammans med organisationer av olika slag. Bl. a. bör stu­dieförbunden tillsammans med Kommunförbundet och dess länsavdelning­ar kunna användas som kanaler. För utställningar och informationssam-mankomsler bör biblioteken i betydande utsträckning kunna utnyttjas, anser förbundet.

Kommunförbundet menar dock att arbetsgruppens tidsplan för föränd­ringen kan vara något för optimistisk. De hemkonsulenter vilka kvarstår i sina befallningarvid 1976 års ingång bör därför enligl förbundet t. v. arbeta som förut men i nära kontakt med den kommunala organisation som byggs upp. Genom en sådan successiv övergäng lill del nya systemet undviks all det för allmänheten uppslår en lucka i tillgången till service pä kon­sumentrådgivningens område, framhåller förbundet. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Ålvsborgs län.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet konstaterar att hemkonsulenterna be­sitter stor erfarenhet och har blivit uppskattade som upplysare. Förbundet förutsätter alt hemkonsulentkårens kunskaper och resurser väl tillvaratas inom konsumentarbetel och att detta sker genom atl hemkonsulenterna går över lill den kommunala konsumentpoliliska verksamheten eller ut­nyttjas centralt. Under utbyggnadsskedet lorde dock en viss forisatt regional verksamhet behövas, menar förbundet.

Centerns kvinnoförbund anför all man i en framlid kan diskutera att kon­sumentverksamheten på länsplanel har landstinget som huvudman för alt få verksamheten pariamenlariskl förankrad i likhet med den kommunala. Denna tanke förs också fram av Bollnäs kommun.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att länsstyrelsens ringa be­fattning med den konsumenlpolitiska verksamheten som sådan i och för

 

Prop. 1975:40                                                          41

sig talar för atl hemkonsulenltjänsterna överförs till konsumentverket. Un­der förutsättning atl hemkonsulenternas nuvarande regionala staiionering bibehålls har länsstyrelsen därför intet alt erinra mol en sådan ändring i huvudmannaskapet.

SPK berör effekterna på priskontoren vid länsstyrelserna och anför all dessa i betydande grad kommer alt påverkas av den föreslagna utbyggnaden av den kommunala verksamheten. Del är naturiigt att priskontoren när det gäller prisfrågor kommer atl utnyttjas av de kommunala tjänstemännen, menar nämnden som mol bakgrund härav anser en resursförstärkning vid kontoren som nödvändig.

4.5 Effekter på central nivå

Förslaget alt förstärka resurserna hos konsumentverket tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom SACO och Svenska företagares riksförbund. Flera av de instanser, som tillstyrker en förstärkning, understryker att detta är av avgörande betydelse för en effektiv kommunal verksamhet. Särskilt understryks behovet av juridisk förstärkning.

Konsumentverket framhåller, att en kraftig förstärkning av konsument­verkets resurser behövs redan fr. om. budgelårel 1975/76 för atl verkel skall kunna möta kraven från den kommunala verksamheten, och under­stryker alt förstärkningen är nödvändig även om det finns en regional or­ganisation. Förstärkningen måsle omfatta såväl service- och väglednings-funktionerna som utbildnings- och uiredningskapaciielen, anser verkel och pekar särskilt på det angelägna i atl den juridiska kapaciteten och resurserna för bearbetning och analys av inrapporterade problem förstärks.

Verket lillstyrker, atl den personal som skall svara för servicen i sakfrågor lill konsumenlsekrelerarna specialiseras med verkets delprogram mathåll­ning, bostad, beklädnad, frilid, konsumenlräll och övriga konsumentfrågor som utgångspunkt. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller all en lösning bör eftersträvas där rådgivning lämnas av tjänstemän pä konsumentverket, som dagligen är i nära kontakt med den utredande verksamheten.

Kommunförbundet finner del angeläget alt konsumentverkets dokumen­tation och rådgivning till de kommunala konsumentvägledarna kan om­besörjas på ett tillfredsställande sätt. En utbyggnad av resurserna för verkets informations- och rådgivningsservice lill kommunerna tillstyrks därför. För­bundet finner del samtidigt angelägel betona atl verkets uppgifter gentemot kommunerna skall vara av servicekaraktär och inte får utvecklas mol tillsyn och anvisningar.

SACO, som finner den föreslagna förstärkningen anmärkningsvärd inle minst med hänsyn lill alt arbetsgruppen inle lagt fram något förslag om hur verket skall organiseras för atl lilirredssiällande kunna ge service ät kommunernas konsumentverksamhet, avstyrker bestämt all den genomförs.

 

Prop. 1975:40                                                          42

Följande instanser anser alt verkel, för alt kunna ge kommunerna till­fredsställande service, måsle ha en väl utvecklad forsknings- och provnings­verksamhet, nämligen länsstyrelserna I Skaraborgs och Örebro län. Botkyrka och Luleå kommuner saml Hushållningssällskapens förbund och Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Härvid anför länsstyrelsen I Skaraborgs län atl om konsumentverket trots resursförstärkning ensamt skall svara för direkt­kontakten med de lokala konsumenirådgivarna och överta den regionala verksamheten så finns det risk att detta kommer au ske pä bekostnad av forsknings- och provningsverksamheten. Denna är i sin tur en förutsätining för en meningsfylld lokal vägledning och rådgivning.

Hushållningssällskapens förbund anser atl del vid utbyggnad av konsument­verkets resurser är synnerligen angelägel, atl forsknings- och provnings­verksamheten byggs ut. En rådgivare måste ha tillgång till objektiva test­resultat och dessa resultat måste snabbi komma fram efter marknadsförandet av en produkt. 1 detta avseende är förhållandena i dag myckel otillfreds­ställande, framhåller förbundet.

SPK framhåller det angelägna i atl konsekvenserna för nämndens egen situation av det aktuella förslaget penetreras. Nämnden anför alt man är beredd atl stödja och engagera sig i en utökad kommunal konsumentpolitisk verksamhet så långt tillgängliga resurser tillåter.

5 Föredraganden 5.1 Inledning

Konsumentfrågorna har under de senaste åren ägnats ökande uppmärk­samhet. Statsmakterna har inom ramen för samhällets konsumentpolitik på flera områden vidtagit ålgärder som syftar lill all stärka konsumenternas ställning. Det kan här vara pä sin plats all kortfattat erinra om några av dessa.

En rad lagar har tillkommit under senare år, vilka alla syftar lill alt stärka konsumentskyddet. Hit hör lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring (marknadsföringslagen), lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtals­villkor (avtalsviUkorslagen), konsumeniköplagen (1973:877), lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. (hemförsäljningslagen) och livsmedelslagen (1971:511). Här bör också nämnas rätthjälpslagen (1972:429) och lagen (1974:8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden. Vidare arbetar flera utredningar med sikte på att föreslå ytteriigare lagstiftning på området, ex­empelvis vad gäller kreditköp och konsumenttjänster.

En delvis ny organisation har tillskapats för det konsumentpoliliska ar­betet. För att tillämpa de särskilda lagarna om otillböriig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor inrättades konsumentombudsmannen (KO) och marknadsrådel (numera marknadsdomstolen). Därefter tillkom konsument­verket som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Verkets lill-

 

Prop. 1975:40                                                          43

komst innebar atl vikliga centrala konsumentpoliliska uppgifter samord­nades.

Konsumentintressena har beaktats även på andra säll. Ålgärder har så­lunda vidtagits för alt förbättra servicen för olika konsumentgrupper. Etl exempel utgör del stöd, som sedan den I juli 1973 ulgår lill kommersiell service i glesbygd. Distributionsfrågorna är föremål för en mera övergripande översyn av dislribulionsulredningen (H 1970:14).

Vid sidan av samhällets konsumentpoliliska aklivileler utförs ett tämligen omfattande frivilligt arbete inom konsumenlområdel. Jag tänker i första hand pä den verksamhet som bedrivs inom folkrörelser av skilda slag. Hit hör bl. a. konsumentkooperationen, fackliga organisationer, studieförbund samt pensionärsföreningar. Dessa organisationer lämnar värdefulla bidrag lill del konsumentpolitiska arbetet, bl. a. genom sina opinionsbildande och allmänt informativa insatser.

Av vad jag nu har anfört framgår alt de konsumentpoliliska insatserna i flera avseenden har intensifierats på senare lid. I olika sammanhang har emellertid framhållits vikten av atl konsumentpolitiken ges en förstärkt lokal förankring. Så skedde i samband med riksdagsbehandlingen av pro­positionen med förslag lill riktlinjer för och organisation av samhällets kon­sumentpolitik m. m. (prop. 1972:33; NU 1972:40; rskr 1972:225), där del slogs fast att verksamheten aren uppgift för offentliga organ och att fortsatta överväganden skulle inriktas pä att finna möjligheter för ett kommunall engagemang.

Kommunerna har emellertid endasl i begränsad utsträckning engagerat sig i konsumentpolitiken. En anledning härtill synes ha varit en tämligen utbredd osäkerhet om den kommunala verksamhetens innehåll och orga­nisation. Förutsättningar bör nu finnas atl undanröja denna osäkerhet saml alt fä till stånd en fördjupad kommunal medverkan i konsumentpolitiken. En arbetsgrupp inom handelsdepartementet har övervägt dessa frågor. Ar­betsgruppens rapport har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

5.2 Allmänt om kommunernas medverkan i konsumentpolitiken

Arbetsgruppen framhåller att en nära kontakt mellan samhällets kon­sumentverksamhet och de enskilda konsumenlerna är en grundläggande förutsätining för atl konsumentpolitiken skall bli verkligt framgångsrik. Vidare menar arbetsgruppen att en sådan kontakt bäst upprätthålls pä lokal nivå och all det därför är angelägel alt en väl utvecklad lokal verksamhet kommer till stånd. Gruppen har kommit lill slutsatsen atl den lokala verk­samheten i första hand bör bedrivas under kommunall huvudmannaskap.

1 likhet med en bred remis.sopinion ansluter jag mig lill arbetsgruppens bedömningar rörande behovet av en lokal konsumentpolitisk verksamhet. Vidare vill jag liksom flertalet remissinstanser understryka, alt denna verk­samhet bör ankomma pä kommunerna.

Arbetsgruppen har övervägl om den kommunala konsumentpoliliska

 

Prop. 1975:40                                                          44

verksamheten bör regleras i lag. Härvid konstaleras bl. a. atl verksamheten i allt väsentligt är av samma karaktär som arbetet inom andra sektorer, vilka i dag utgör självklara delar av den kommunala verksamheten. Vidare konstateras att de lokala betingelserna för verksamheten kan vara skiftande, vartill kommer au konsumentpolitiken rent allmänt är sladd i stark ut­veckling. Arbetsgruppen anser del mol denna bakgrund varken nödvändigt eller lämpligt med lagstiftning utan utgår från att kommunernas medverkan kommer lill stånd genom frivilliga åtaganden.

Arbetsgruppen avvisar vidare tanken på statsbidrag till kommuner, som engagerar sig i den konsumentpoliliska verksamheten. Som skäl härför an­förs bl. a., alt del är en allmän strävan all göra slödätg".rder till kommunerna mera generella och undvika statsbidrag, som skall särskilt läcka vissa kost-pader. Vidare skulle ett bidragssystem nödvändiggöra detaljregleringar och kontroll.

Endasl elt fåtal remissinstanser förordar att verksamheten skall regleras i lag. Däremot anser åtskilliga instanser till skillnad från arbetsgruppen att statsbidrag bör utgå. I båda fallen anförs som huvudsakligt motiv att kom­munernas engagemang annars inle kan väntas fä önskvärd omfattning. Kommunförbundet, som inte har någon erinran mol ståndpunkten alt stats­bidrag inte skall utgå, förutsätter att kommunerna skall kompenseras för de nya uppgifterna som elt resultat av förekommande överiäggningar med regeringen om kommunernas finansieringsproblem.

Enligt min mening flr den verksamhet som det här blir fråga om anses vara sådana angelägenheter, som det enligt kommunallagstiftningen an­kommer på kommunerna alt handha. 1 likhet med flertalet remissinstanser delar jag arbetsgruppens uppfattning atl en lagreglering av verksamheten varken är behövlig eller lämplig.

Regeringen har i februari 1975 slutit en överenskommelse med Kom­munförbundet, som bl. a. innebär alt kommunerna under åren 1976 och 1977 kommer alt erhålla betydande generella statliga bidrag. Jag är mot bakgrund härav och vad Kommunförbundet anför samt med hänsyn lill de motiv som arbetsgruppen anger inle beredd atl förorda särskilda stats­bidrag på detta område.

5.3 Verksamhetens innehåll och organisation

Konsumentpolitiken syftar lill alt stödja konsumenlerna och förbättra deras ställning på marknaden. Den är avgränsad till de problem som hänger samman med konsumenternas köp -av varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade prin­ciper. Arbetet inom konsumentpolitiken omfattar uppgifter av skilda slag. Vilka uppgifter som i första hand skall ankomma på kommunerna måsle bestämmas med hänsyn lill vad som är mest ändamålsenligt.

Arbetsgruppen föreslår atl vägledning för enskilda konsumenter blir en

 

Prop, 1975:40                                                          45

huvuduppgift för den kommunala konsumenlpolitiska verksamheten. And­ra uppgifter föresläs bli atl lämna allmän information i konsumentfrågor, rapportera förhållanden av intresse till centrala myndigheter, avge remiss­yttranden samt stödja konsumentpolitiska aktiviteter inom kommunen.

Två alternativa lösningar i fråga om ansvarigt kommunall organ diskuteras av arbetsgruppen. Den ena lösningen är alt särskild konsumentnämnd in­rättas, och den andra är alt frågorna får sortera direkt under kommun­styrelsen. För samordning och informationsutbyte mellan kommunerna och folkrörelserna föresläs atl särskilda referensgrupper knyts till det ansvariga organet. För det löpande arbetet föreslås kommunerna inrätta en vägled­ningsfunktion i förvaltningen.

Arbetsgruppens riktlinjer för den kommunala konsumenlpolitiska verk­samheten har på de flesta punkter vunnit bred anslutning hos remissin­stanserna. Även jag kan i stort ansluta mig till arbetsgruppens förslag här­vidlag. Genom den föreslagna verksamheten skapas bättre möjligheter för medborgarna all tillgodogöra sig det stöd, som samhället erbjuder inom ramen för konsumentpolitiken. Den nära kontakten med enskilda konsu­menter, som en kommunal verksamhet innebär, medför vidare atl kon­sumentproblemen lättare kan registreras och vid behov föras vidare till lämp­lig instans inom eller utom kommunen. Förslagen bör enligl min mening kunna vara vägledande för kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. På några punkter vill jag bl. a. mot bakgrund av vad remissinstanserna anför emellertid närmare kommentera arbetsgruppens förslag.

Flera remissinstanser kommenterar vägledningens närmare innehåll, var­vid några menar att arbetsgruppens förslag om kommunernas handläggning av reklamalionsfrågor kan innebära risker för alt gränserna för den kom­munala kompetensen överskrids. Andra instanser menar all den kommunala verksamheten bör ges en mera aktiv roll i fråga om reklamationslvisier än vad arbetsgruppen föreslår. Flera instanser berör också frågan om rap­portering lill centrala myndigheter. Några av dessa, företrädesvis de som representerar kommunerna, menar att rapporteringen måste begränsas, me­dan andra, huvudsakligen centrala myndigheter och organisationer, betonar -rapporteringens betydelse för den egna verksamheten.

För egen del finner jag all den föreslagna hanteringen av reklamations-frågorna får anses uppfylla de krav på objektivitet och likabehandling, som måste ställas pä en kommunal verksamhet. Rapporteringen lill centrala myn­digheter är betydelsefull för del konsumentpoliliska arbetet. Jag vill dock betona all del gäller alt finna former för rapporteringen som är enkla och inte innebär atl några mera betydande resurser måste avhändas andra vikliga delar av verksamheten. Denna fråga bör observeras av de centrala organen i del fortsatta arbetet på området.

En fråga av särskilt intresse är samspelet mellan kommunerna och or-ganisationslivel. Arbetsgruppen anser att en uppgift för kommunerna skall vara att stimulera lill konsumentpolitisk debatt och lill studieverksamhet.

 

Prop. 1975:40                                                          46

Vidare framhåller arbetsgruppen all det är angeläget alt folkrörelsernas spe­ciella förutsättningar atl engagera medborgarna för gemensamma verksam­heter och opinionsbildning tas till vara. Detta synsätt, som inte möter några invändningar från remissinstanserna, delar jag.

Jag vill i sammanhanget betona att en kommunal konsumentpolitisk verk­samhet inte minskar behovet av insatser från organisationer och folkrörelser. Deras engagemang torde vara en förutsättning för en bred förankring av konsumentpolitiken och för att den skall nå de grupper som bäst behöver samhällets stöd. Den aktiva, fria och värderingsinriklade opinionsbildningen måste politiska partier, folkrörelser m. fl. svara för. Dessa organisationer bör emellertid dessutom kunna sprida allmän konsumentpolitisk informa­tion, dvs. förmedla kunskaperom de konkreta inslagen i konsumentpolitiken genom bl. a. studie- och mötesverksamhet. Organisationslivets informeran­de och opinionsbildande aktiviteter ökar också förulsältningarna för en ef­fektiv kommunal verksamhet. Det är därför naturiigt alt kommunerna på olika sätt underiältar och stimulerar dessa aktiviteter.

Arbetsgruppens överväganden beträffande den organisatoriska uppbygg­naden i kommunerna har jag ingen erinran mol. Jag har redan tidigare framhållit alt den lokala konsumentpoliliska verksamheten är atl anse som en kommunal angelägenhet. Hur organisationen närmare skall utformas bör därför vederbörande kommun fl avgöra själv. Härvid ulgår jag från alt kommunerna finner det både lämpligt och naturiigt all förankra verk­samheten hos förtroendemän med ett uttalat ansvar för de konsument­politiska frågorna. Jag ulgår också från all en självständig resurs (konsu­menlsekreterare) tillskapas för del löpande arbetet.

Jag vill vidare understryka viklen av all de enskilda konsumenternas kontakter med ansvariga kommunala organ underiäilas. Det är därför an­geläget alt antalet organisatoriska lösningar i kommunerna begränsas och att sä långt möjligt enhetliga beteckningar eftersträvas. Härigenom ökarock-så förutsättningarna för elt väl fungerande samarbete mellan statliga och kommunala organ.

Den av arbetsgmppen föreslagna referensgruppen bör ses mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om samspelet mellan kommunerna och folk­rörelserna. Den bör kunna utgöra ett verksamt instrument för att samordna de skilda aktiviteterna inom kommunen. Jag vill därför särskilt understryka viklen av atl kommunerna inrättar referensgrupper av detta slag.

Jag utgår från atl vad jag nu har anfört beaktas i samband med verk­samhetens uppbyggnad och all de ytteriigare rekommendationer som kan erfordras utfärdas av Kommunförbundet.

Arbetsgruppens förslag i fråga om slorieken a v de resurser som bör avsällas för del löpande arbetet i kommunerna möter inga allvariigare invändningar från remissinstansernas sida. För egen del finner jag den valda dimensio­neringen godtagbar i stort. Den torde i normalfallet kunna motsvara de behov som i etl inledningsskede finns i kommunerna. Som några remiss-

 

Prop. 1975:40                                                         47

instanser framhåller kan dock behoven variera kraftigt mellan olika kom­muner. Den slutliga bedömningen måste därför göras av varje kommun för sig. Kommunförbundet har förklarat sig villigt all genom sina länsavdelningar under år 1975 ta upp överiäggningar om hur väglednings­funktionen skall vara anordnad i de olika kommunerna.

5.4 Effekter pä central och regional nivå

Enligl arbetsgruppen är del utomordentligt viktigt atl tillräckliga statliga resurser redan i ett inledningsskede avsätts för all möta de krav, som den kommunala verksamheten kommer atl medföra. Gruppen har därför un­dersökt huruvida nuvarande centrala och regionala organisation är rustad alt lämna kommunerna del bistånd som behövs.

Hemkonsulenternas nuvarande uppgiftersammanfattas i konsumentväg­ledning, spridande av allmän information och stöd till kommunal verk­samhet. Arbetsgruppen menar att all konsumentvägledning och slora delar av den allmänna konsumentinformationen i framliden bör vara kommunala uppgifter. Gruppen framhåller vidare att några särskilda regionala resurser för bistånd lill kommunerna vid verksamhetens uppbyggnad inte längre lorde behövas och all kommunerna i del löpande arbetet bör få råd och annat bistånd direkt frän konsumentverket. Arbetsgruppen konstaterar här­efter att de uppgifter, som även framgent kommer atl åligga den regionala nivån, inle motiverar särskilda personalresurser. Det föreslås därför, atl hem-konsulenttjänsterna dras in. Indragningen bör enligl gruppen ske med verkan från den 1 januari 1976.

Beträffande resursbehovet på central nivå konstaterar arbetsgruppen alt ökade och delvis nya krav kommer atl ställas på i första hand konsument­verket. Det föreslås därför att verkets resurser förstärks i olika avseenden. Sålunda föreslås en förstärkning av enheten för regional och lokal kontakt, vilken skall svara för kontakter med kommuner och andra utomstående organ beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet samt för bi­stånd lill kommunerna i samband med uppbyggnaden och i det löpande arbetet. Vidare föreslår arbetsgruppen förstärkningar för den löpande di-rekträdgivningen till de kommunala handläggarna. 1 sammanhanget fram­hålls särskilt viklen av all verkels juridiska kapacitet förstärks. Härutöver förordar arbetsgruppen atl resursförstärkningar görs för atl möta de ökade krav på verkets utrednings- och allmänna informationskapacitel, som den kommunala verksamheten kommer all medföra. Förstärkningarna bör enligl arbetsgruppen åstadkommas genom atl de resurser, som frigörs när hem­konsulenlljänsterna dras in, successivt tillförs verket.

Etl stort antal remissinstanser, som i och för sig delar uppfattningen atl all konsumentvägledning bör vara en kommunal uppgift, anser atl det även i framtiden är nödvändigt med konsumenlpolitiska resurser på regional nivå. Åtskilliga av dessa instanser menar alt hemkonsulenterna bör bibehållas,

 

Prop. 1975:40                                                          48

och några förordar atl en förstärkning av hemkonsulenikåren görs. Härvid framhålls bl.a., alt konsumentverket inle kan klara den nödvändiga kon­takten med alla kommuner och alt en regional instans är nödvändig för all utjämna lokala variationer i konsumentrådgivningen. Några instanser finner arbetsgruppens förslag anmärkningsvärt mol bakgrund av riksdags-uttalandet år 1972 om det önskvärda i en fortsatt utbyggnad av hemkon­sulenlorganisationen. Från flera håll anförs atl frågan är otillräckligt utredd och atl hemkonsulenterna inte bör avskaffas utan alt ytteriigare övervä­ganden görs. Flera instanser anser all vikliga samordnings- och informa-lionsuppgifier även i framliden kräver personal på regional nivå. Några in­stanser menar härvid all bildningsorganisationerna skulle kunna fullgöra vissa uppgifter.

Förslaget om förstärkning av konsumentverkets resurser tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Behovet av en förstärkning på den juridiska sidan understryks särskilt.

För egen del vill jag först framhålla, att hemkonsulenterna har gjort värdefulla insatser på del konsumenlpolitiska området. Den nu fö­reslagna kommunala verksamheten kan delvis ses som en vidareutveckling och förstärkning av hemkonsulenternas verksamhet. Den erfarenhet och del kunnande, som byggts upp inom hemkonsulentkåren, kommer därför alt vara av stort värde i det kommunala arbetet.

Innan jag redovisar mina ställningstaganden i fråga om den centrala och regionala organisationen vill jag vidare framhålla, all riksdagens uttalande år 1972 om en utbyggnad av hemkonsulenlorganisationen måsle ses mot bakgrund av del relativt blygsamma kommunala engagemang som då kunde förutses. Arbetsgruppen har emellertid angett en betydligt högre ambitions­nivå för den kommunala verksamheten, något som vunnit anslutning från flertalet remissinstanser. Sålunda skall bl. a. all vägledning direkt lill kon­sumenter i framtiden ske genom kommunernas försorg. Den prövning som nu skall ske utgår således från andra förutsättningar än som var för handen då riksdagen gjorde nämnda uttalande.

Bedömningen av resursbehovet på central och regional nivå saml för­delningen dem emellan måste utgå frän de krav som den kommunala verk­samheten kommer att ställa på statligt bistånd i olika avseenden. 1 första hand har kommunerna behov av att i enskilda vägledningssituationer snabbi kunna fl tillgång till specialinriklad och aktuell information. Vidare behöver kommunerna mera allmänt stöd i samband med verksamhetens praktiska uppläggning. Krav kommer ocksä all ställas på resurser för allmän infor­mation och för fortbildning av kommunala handläggare. Härutöver är det angeläget alt statliga resurser finns för alt behandla de allmänna problem, som kommer alt uppdagas i del kommunala arbetet. Dessa problem kan exempelvis röra otillfredsställande produkter eller försäljningsvillkor.

Hur den stödjande verksamheten lämpligast skall utformas är naluriigtvis i hög grad en resursfråga. Här bör framhållas all etl genomförande av den

 

Prop. 1975:40                                                         49

föreslagna kommunala verksamheten kommer att innebära en myckel kraf­tig utbyggnad av de samlade konsumenlpolitiska resurserna. Jag är mot denna bakgrund inte beredd atl samtidigt föreslå en ytterligare uppräkning av de statliga resurserna för dessa ändamål. Utgångspunkt för mina över­väganden är därför att de resurser som behövs för biståndet till kommunerna skall tillskapas inom ramen för oförändrad statlig medelstilldelning.

Som arbetsgruppen konstaterar lorde det normalt inte vara möjligt atl lill rimliga kostnader kunna erbjuda kommunerna behövlig service på re­gional nivå. 1 stället bör eftersträvas en lösning, där kommunerna slår i direkt kontakt med konsumentverket. Härigenom vinner man också, vilket arbetsgruppen framhåller, att en bredare sakkunskap ställs lill kommunernas förfogande och all uppgifter som lämnas lill kommunerna i del löpande arbetet alltid är så aktuella som möjligt. Vidare skapas förutsättningar för alt de problem som rapporteras in från kommunerna blir föremål för snara ålgärder.

Konsumentverkets nuvarande resurser är emellertid avpassade för etl läge, där kommunernas engagemang i konsumentpolitiken har varit förhållan­devis blygsamt och där delar av kontakterna med kommunerna har ålegat hemkonsulenterna. Den ordning som jag nu har uttalat mig för innebär att ökade krav kommer all ställas pä verket. 1 likhet med flertalet remiss­instanser finner jag del därför angelägel atl konsumentverkets resurser för­stärks. Jag återkommer lill denna fråga i det följande.

Av vad jag hittills har anfört framgår alt betydande delar av hemkon­sulenternas verksamhet kommer alt föras ul i kommunerna, samtidigt som den stödjande verksamheten i huvudsak blir en uppgift för konsument­verket. Flera remissinstanser ullalar önskemål om all den kapacitet som härigenom blir ledig används för ökade informations- och kampanjakliviteler på regional nivå. Emellertid torde det inte vara möjligt alt inom ramen för oförändrad statlig medelstilldelning i någon mera betydande utsträckning tillgodose dessa önskemål samtidigt som konsumentverket ges de nödvän­diga resursförstärkningarna. Mol denna bakgrund finner jag förslaget all dra in hemkonsulenlljänsterna och atl använda de resurser som dä frigörs lill förstärkningar av konsumentverket i princip rikligt. Beträffande infor­mationsverksamheten på regional nivå vill jag dessutom peka på de bidrag som folkrörelsernas regionala organ kan lämna, något som även flera re­missinstanser framhållit.

Vid mina överväganden rörande indragning av hemkonsulenlljänsterna har jag lagit intryck av de invändningar som på några punkter rests av remissinstanserna. Särskilt angeläget är del givelvis atl avbrott inle uppstår i den direkta konsumentvägledningen. En avgörande faktor härvidlag är självfallet takten i den kommunala verksamhetens utbyggnad. Med hänsyn härtill anser jag atl tjänsterna normall bör dras in med verkan först från den 1 januari 1977. Del ankommer på regeringen atl besluta i denna fråga. I samband med indragningen kan del vara nödvändigt att vidta vissa över-

 

Prop. 1975:40                                                          50

gångsåtgärder för vissa av de berörda tjänstemännen. Regeringen bör in­hämta riksdagens bemyndigande alt vidta sådana åtgärder.

Den praktiska frågan om del i vissa fall kan vara motiverat med regionall stöd lill den kommunala verksamheten även efter denna tidpunkt bör över­vägas av konsumentverket. Dessa överväganden bör göras inom ramen för den medelstilldelning, som jag tidigare har uttalat mig för. Övervägandena bör också omfatta behovet av all bereda fortsatt sysselsättning för de hem­konsulenter, som av olika skäl inle går över i den kommunala verksamheten.

Jag övergår nu lill all redovisa mina ställningstaganden beträffande re­sursförstärkningen hos konsumentverket. 1 enlighet med vad jag tidigare har anfört bör förstärkningen i princip åstadkommas genom en överföring till verket av resurser, som frigörs när hemkonsulenltjänsterna dras in. Vid beräkningen av de resurser som nu bör tillföras verken har jag utgått frän en samlad bedömning av de resurser som kommer att bli disponibla under de närmaste åren. Innan jag redovisar mina ställningstaganden i anslags­frågorna vill jag något redogöra för min syn på inriktningen av resursför­stärkningen hos verket.

Huvudansvaret för verkels kontakter med kommunerna bör liksom hillills åvila den lill informationsenheten hörande underenheten för regional och lokal kontakt. För alt möta de kommande kraven måste enheten, som fram­deles bör benämnas kommunenheien, förstärkas. Förstärkningen bör delvis åstadkommas genom all de rådgivare, som i dag svarar för direktrådgiv-ningen lill konsumenlerna och som är placerade på enheten för utbildning, utställning och rådgivning, överförs till kommunenheten för all där bistå kommunerna i det löpande arbetet. Det kan antas, alt viss direklrädgivning lill konsumenter under en övergångsperiod måsle utföras av dessa tjäns­temän. För de uppgifter jag har angett i del föregående lorde denna för­stärkning av kommunenheien inle vara tillräcklig. Jag förordar därför en allmän uppräkning av verkets personalresurser med nio tjänster.

Utöver personalförstärkningen bör även en uppräkning ske av verkets medel för information, utbildning och material till kommunerna.

5.5 Anslagsfrågor

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1975:1 bil. 12 s. 63) fö­reslagit riksdagen alt till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för bud­getåret 1975/76 anvisa ett förslagsanslag av 18 033 000 kr. I det föregående har jag förordat vissa förstärkningar av konsumentverkets resurser, vilka hänför sig till den föreslagna utbyggnaden av den kommunala konsumenl­politiska verksamheten. Jag beräknar ökningen av medelsbehovet till 1 710 000 kr. Uppräkningen torde i sin helhet kunna hänföras lill verkels program Information och utbildning.

 

Prop. 1975:40                                                                      51

5.6 Hemställan

Jag hemställer alt regeringen dels föreslår riksdagen

1.    all lill Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1975/76 under tionde huvudtiteln utöver i prop. 1975:1 bil. 12 s. 63 föreslaget förslagsanslag anvisa ytteriigare 1 710 000 kr.,

2.    alt bemyndiga regeringen alt vidta de övergångsåtgärder som föranleds av den förordade utbyggnaden av kommunernas medverkan i konsumentpolitiken,

dels lämnar riksdagen lillfälle att avge yttrande över vad jag har anfört om kommunal konsumentpolitisk verksamhet.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition dels föreslå riksdagen all antaga de förslag som fö­redraganden lagt fram, dels lämna riksdagen tillfälle alt avge yttrande i det hänseende som föredraganden har hemställt om.

 

Prop. 1975:40                                                                     52

Innehåll

Propositionen   .................................................        1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ...... 1

Uldrag av regeringsprolokollet den 27 februari 1975         2

1     Inledning  ....................................................        2

2     Bakgrund  .................................................... ...... 3

3     Promemorian   ............................................... ...... 4

3.1 Inledande beskrivningar ............................. ...... 4

3.1.1      Konsumentpolitiken   ..........................       4

3.1.2      Allmänt om kommunerna   ...................       7

3.1.3      Utvecklingen hittills av lokal konsumentpolitisk verk­samhet                9

3.2 Överväganden och förslag .........................      11

3.2.1      Innehållet i den kommunala konsumentpolitiska verk­samheten                     11

3.2.2      Verksamhetens genomförande   ............      16

3.2.3      Effekter på central och regional nivå .....      20

4  Remissyttrandena ..........................................      24

4.1      Behovet av en kommunal konsumentpolitisk verksamhet m.m            24

4.2      Verksamhetens innehåll ............................. .... 26

4.3      Verksamhetens genomförande   .................. .... 30

4.4      Effekter på regional nivå   .......................... .... 37

4.5      Effekter på central nivå.............................. .... 41

5  Föredraganden   ............................................ .... 42

5.1      Inledning ................................................     42

5.2      Allmänt om kommunernas medverkan i konsumentpolitiken 43

5.3      Verksamhetens innehåll och organisation   .... ... 44

5.4      Effekter pä central och regional nivå............. ... 47

5.5      Anslagsfrågor   ........................................ ... 50

5.6      Hemställan   ............................................ ... 51

GOTAB 75 8964 S    Slockholm 1975