Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 32 år 1975       Prop. 1975: 32

Nr32

Regeringens proposition om återvinning och omhändertagande av avfall;

beslutad den 27 februari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de föfslag sorn har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syftar till ökad återvinning och bättre omhändertagande av avfall.

Statsbidrag föreslås kunna ulgå till kostnader för investering i an­läggningar vari hushållsavfall separeras, återvinns eller behandlas på annat sätt.

I syfte att möjliggöra ökad återvinning av pappersavfall föreslås att insamling av sådant avfall i framtiden väsentiigen skall ske i kommu­nernas regi inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Ge­nom bestämmelse i kommunala renhållningslagen (1970:892) föreslås regeringen få bemyndigande att meddela härför behövliga föreskrifter. Dessa skall bl.a. kunna avse att papper skall hållas skilt från annat av­fall i avvaktan på borttransport. För hushållens del föreslås separerings­skyldigheten endast avse tidningar och tidskrifter.

Vidare föreslås att även sådant kemiskt avfall som kan anses miljö­farligt skall omfattas av det kommunala renhållningsmonopolet. Rege­ringen föreslås få bemyndigande att ålägga företag hos vilka miljöfar­ligt avfall uppkommer att ärligen lämna uppgifter om avfallets art, sammansättning, mängd och hantering. Tillståndsplikt införs för före­tag som transporterar miljöfarligt avfall på väg. Sådant avfall skall inte få föras ut ur landet ulan tillstånd. Etl behandlingsföretag vari staten har inflytande föreslås inrättat. Företaget avses i princip få ensamrätt till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall.

Utvidgningen av renhållningsmonopolet till att omfatta pappersavfall och miljöfarligt avfall föreslås ske allteftersom de olika kommunerna

1    Riksdagen 1975. 1 .saml. Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                          2

hinner vidta behövliga förberedelser. Reformerna förutsätts vara helt genomförda inom en femårsperiod.

För bättre omhändertagande av skrotbilar läggs fram förslag till en bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation av bilskrotare, skrotningspremier och skrotningsavgifter. Endast auktoriserad bilskro-' tare samt kommun som inrättar mottagningsställe för skrotbilar skall få utfärda sådant skrotningsintyg som enligt förslaget skall krävas för av-registrering. Ägare av bil som avregistreras efter företeende av skrot­ningsintyg skall erhålla en skrotningspremie. Premierna skall finansieras genom att avgifter tas ut av tillverkare och importörer för varje bil sam­tidigt med den s.k. bilaccisen. Avgifterna föreslås tillföras en fond, ur vilken förutom premierna även skall kunna utgå bidrag till kommuner för undanskaffande av övergivna bilvrak.

 

Prop. 1975: 32                                                                       3

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)

Härigenom  föreskrives  i  fråga  om   kommunala  renhållningslagen (1970:892)

dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 och 6 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Kommun är skyldig att till all-  Kommun är skyldig att till be-

män avstjälpningsplats eller all- handlingsanläggning eller upplags­män destruktionsanlåggning fors- plats forsla orenlighet som härrör la orenlighet som härrör från hus- från hushåll samt hushållsavfall håll samt hushållsavfall och där- och därmed jämförligt avfall, om med jämförligt avfall, om ej rege- ej regeringen eller myndighet som ringen eller myndighet som rege- regeringen bestämmer föreskriver ringen bestämmer föreskriver an- annat, nat.

/  lokal hälsovårdsordniiig  kan            Regeringen    bemyndigas   före-

föreskrivas, att vid bebyggelse fö- skriva, att vid bebyggelse förekom-
rekommande annan orenlighet och mande annan Orenlighet och an-
annat avfall än som avses i för- nat avfall än som avses i första
sta stycket skall forslas bort ge- stycket skall forslas bort genom
nom kommunens försorg.       kommunens   försorg.   Regeringen

får överlåta åt förvaltningsmyn­dighet eller kommun att medde­la sådana föreskrifter.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens för­sorg, får annan person än den kommunen anlitar for detta ändamål ej taga befattning därmed.

5 §2

Är det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, får regering­en föreskriva att visst slag av av­fall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlig­het i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regering­en får överlåta åt förvaltnings­myndighet eller kommun att med­dela sådana föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1974:1023.

- Förutvarande 5 § upphävd genom 1974:1023.

 

Prop. 1975: 32

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

6 §

Den som yrkesmässigt eller an­nars i större omfattning samlar in och forslar bort orenlighet eller avfall i strid med 4 § tredje styc­ket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Föreskriften i 6 § träder dock i kraft först den 1 januari 1976.

2 Förslag tUl

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom föreskrives i fråga om hälsovårdsstadgan (1958:663)

dels att i 12, 14, 35 67, 68 och 86 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att i 36 § ordet "förste provinsialläkaren" skall bytas ut mot "länsläkaren",

dels att 51 och 53 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

51 §1

Orenlighet och avfall skall bort-   Orenlighet och avfall skall bort­
forslas   till   allmän  avstjälpnings- forslas  till  behandlingsanläggning
plats eller allmän destruktionsan- eller upplagsplats eller på annat
läggning  eller  på  annat   sätt   så         sätt  så  omhändertagas,   ätt  sani-'
omhändertagas, att sanitär olägen-         tär olägenhet ej uppstår.    ■
het ej uppstår.

53 §

Allmän   avstjälpningsplats   och Beftandlingsanläggning och upp-

allmän        destruktionsanlåggning     lagsplats skola vara så belägna och skola vara så belägna och anord-     anordnade samt skola så underhål-nade  samt skola  så-,underhållas    las och skötas,,att sanitär olägen-och skötas, att sanitär olägenhet     het ej uppstår, ej uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats \i,.Mpplagsplats inom hälso-
inom hälsovårdstätort skall anord- .vårdstätort skall,, anordnas fortiö-
nas fortlöpande tillsyn, över,. av-, v pande tillsyn över platsens begag-
stjälpningsplatsens begagnandp.   nandc..

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. 1 Senaste lydelse 1970:896.

 

Prop. 1975: 32

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

dels att i 1, 4—8, 10, 11, 14, 15 och 19 §§ samt i övergångsbestäm­melserna ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,,

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbju­da hantering eller import av hälso-och miljöfarlig vara av visst slag.

Är det av särskild, betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn­punkt, kan regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag.

Om det är påkallat från hälso-eller miljöskyddssynpunkt, kan re­geringen föreskriva att återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförligt för­farande för slutligt omliänderta-gande av visst slag av avfall på vil­ket denna lag är tillämplig får be­drivas yrkesmässigt endast av ju­ridisk person vari staten har infly­tande.

9 §

Myndighet som Konungen be-bestämmer får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om den­na verksamhet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskri­va att den som yrkesmässigt han­terar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet samt årligen lämna uppgift om varans art, sam­mansättning, mängd och liante-ring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

 

Prop. 1975: 32                                                                       6

4 Förslag tUi

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom föreskrives att 14 § läkemedelsförordnitigen (1962:701) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

14 §

Läkemedel som icke längre är Läkemedel som icke längre är
avsett att användas skall oskadlig- avsett att användas skall oskadlig­
göras,                                 göras   enligt   bestämmelser   som

meddelas av regeringen eller myn­
dighet som regeringen bestämmer.
Emballage, vari läkemedel varit Emballage, vari läkemedel varit
inneslutet, och redskap, som an- iimeslutet, och redskap, som an­
vänts till läkemedel, skall handha- vänts till läkemedel, skall handha­
vas så, att kvarvarande rester av vas så, att kvarvarande rester av
medlet icke kunna förorsaka ska- medlet icke kunna förorsaka ska­
da,                                     da.   Regeringen   eller   myndighet

som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådant handhavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

5 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrives att 47 § miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

47 §

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräck­ning enligt 191 § utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande Efterkommes ej föreläggande
enligt 40 § första eller andra styc- enligt 40 § första eller andra styc­
ket, skall utmätningsmannen på ket, skall utmätningsmannen på
anmodan av länsstyrelsen ombe- anmodan av länsstyrelsen ombe­
sörja att åtgärd vidtages. sörja att åtgärd vidtages på den

försumliges bekostnad.

1 Lagen omtryckt 1972: 782.

 

Prop. 1975: 32                                                          7

Det åligger polismyndighet att lämna  den  handräckning  som  be­hövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

6 Förslag tiU Bilskrotningslag

Härigenom föreskrives följande.

1 §   I denna lag förstås med

bilskrotare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra bilskrotning,

bilskrotning: yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slut­skrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försälj­ning,

skrotbil: utrangerad bil som enligt vad regeringen föreskriver skall an­ses som skrotbil,

skrotningsintyg: intyg som visar att skrotbil har omhändertagits för skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bilregisterkungörel-sen (1972:599).

Beteckning på fordon har i denna lag samma betydelse som i bil­registerkungörelsen (1972:599).

2    § Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om auktorisation av bilskrotare.

3    § Skrotningsintyg får utfärdas endast av auktoriserad bilskrotare eller av kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar.

4    § Skrotningspremie utgår för personbil och sådan med skåp-, sta­tionsvagns- eller personbilskarosseri utrustad lastbil, vars Ijänstevikl ej överstiger 1 800 kilogram, om bilen avregistreras enligt bilregisterkun­görelsen (1972:599) på grund av skrotningsintyg från auktoriserad bil­skrotare eller kommun som avses i 3 § denna lag.

5    § Regeringen bemyndigas alt meddela föreskrifter om skrotnings­premiens storlek och villkoren i övrigt för utbetalning av premien. Re­geringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter för utbetalning av premien.

6    § Bilskrotningsfonden bildas av de skrotningsavgifter som skall er­läggas enligt 9 §.

Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

 

Prop. 1975: 32                                                          8

7 §    Ur bilskrotningsfonden bestrides ,

1.    kostnad för skrotningspremier,

2.    bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för alt ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak medför olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

Bidrag enligt första stycket 2 utgår endast i den mån bilskrotnings-fondens medel ej tages i anspråk för ändamål som avses i första stycket 1.

8    § Fråga om bidrag som avses i 7 § första stycket 2 prövas av rege­ringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

9    § Skrotningsavgift skall erläggas för personbil och lastbil i de fall omsättningsskatt skall erläggas för sådan bil enligt lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon.

 

10    §    Skrolningsavgiftens storlek bestämmes av regeringen.

11    § Bestämmelserna i lagen (1956:545) om omsättningsskatt pä mo­torfordon med undantag av 4 och 6 §§ samt 15 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Dock träder föreskrifterna i 9 och II §§ i kraft först den I oktober 1975 och föreskrifterna i 3 och 4 §§ först den 1 januari 1976.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i den mån regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet med hänsyn till över­gångssvårigheter för näringslivet meddelar föreskrifter som avviker frän lagen.

 

Prop. 1975: 32

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET                   PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-02-27

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Asphng, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om återvinning och omhändertagande av avfall

1    Inledning

Under senare år har vid åtskilliga tillfällen och i olika sammanhang, bl. a. i riksdagen, aktualiserats frågor om återvinning och omhänderta­gande av avfall.

I januari 1974 tillsatte jag en särskild arbetsgrupp för att utreda vissa frågor på avfallsområdet. I november 1974 avlämnade arbetsgruppen betänkandet (Ds Jo 1974: 10 och 11) Avfall, ökad återvinning — bättre omhändertagande Del I och II. Frågor om hushållsavfall och industriav­ fall m. m. behandlas i del I, medan frågan om skrotbilar behandlas i del II. Betänkandets två delar bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1 resp. bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk efter hö­rande av produktkontrollnämnden, koncessionsnämnden för miljöskydd, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, statens pris- och kar­tellnämnd, statens planverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, sta­tens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, lantbrukshögskolan, samtliga länsstyrelser,  sakkunniga för översyn  av hälsovårdsstadgan,

' Kanslirådet Ulf Lönnqvist, ordförande, departementssekreteraren Lars Hjorth, docenten Hans O. Bouveng, sekreteraren Bengt Backman, civilingen­jören Göran Adolfsson och avdelningsdirektören Olov von Heidenstam.

 

Prop. 1975: 32                                                         10

Göteborgs, Malmö och Stockholms kommuner, Hyresgästernas riksför­bund, HSB, Ingenjörsvetenskapsakademien, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lands­tingsförbundet, Riksförbundet för allmän hälsovård. Stiftelsen Svensk återvinning. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska cellulosa- och pap-persbruksföreningen. Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen. Svenska renhållningsverksföreningen. Svenska utvecklingsaktiebolaget, Sveriges civilingenjörsförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossist-förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industri­förbund, Sveriges kemiska industrikontor, Tekniska nomenklaturcentra­len och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Över del II av be­tänkandet har yttranden dessutom avgetts av rikspolisstyrelsen, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, bilregisternämnden, försäkringsin­spektionen, riksskatteverket, Bilfragmentering AB, Föreningen Järn-skrotgrossistema, Kungl. automobil klubben (KAK), Motorbranschens riksförbund. Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motormän­nens riksförbund (M), AB Svensk bilprovning, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges bilskrotares riksförbund och Trafikförsäk­ringsföreningen. Vissa remissinstanser har bilagt yttranden av andra som hörts över förslagen. Bl.a. har vissa länsstyrelser ingett yttranden från kommuner och länsläkare och LO har bilagt yttranden från Fastighets-anställdas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska me­tallindustriarbetareförbundet och Svenska pappersindustriarbetareför­bundet. Yttranden över betänkandet har också inkommit från A. Z. Sell-bergs AB, Sveriges renhållningsenlreprenörers riksförbund. Svenska åke­riförbundet och Föreningen Vattenvärnet.

2    Arbetsgruppens betänkande

Med hänsyn till att betänkandets båda delar som nyss sagts fogats till detta protokoll som bilagor avser jag att i det följande endast lämna en kortfattad redogörelse för huvuddragen i arbetsgruppens förslag.

Arbetsgruppen uttalar sig för att synen på avfall bör ändras. Enligt det principiella synsätt som arbetsgruppen rekommenderar bör avfall betraktas som en resurs som i största möjliga utsträckning skall använ­das på nytt. Sådant avfall som inte kan återanvändas bör enligt arbets­gruppen successivt minskas. I betänkandet analyseras aktuella problem på avfallsområdet, och arbetsgruppen lämnar förslag till konkreta ålgär­der för en förbättrad avfallshantering och en ökad återvinning.

För att återanvändning av hushållsavfall skall främjas föreslår arbets­gruppen att statsbidrag med upp till 50 % av anläggningskostnaden skall kunna utgå lill försöksanläggningar för separering av sådant avfall och

 

Prop. 1975: 32                                                         11

till anläggningar för återvinning. Enligt arbetsgruppen bör statligt stöd, dock med en lägre bidragsprocent, kunna lämnas också till sådana be­handlingsanläggningar som utan att vara direkt inriktade på separering eller återviiming medför en förbättrad hantering av hushållsavfallet. I fråga om pappersavfall är det enligt arbetsgruppen möjligt och önskvärt att kraftigt öka återvinningen. I sådant syfte föreslår arbetsgruppen dels att insamlingen av återvinningsbart pappersavfall framdeles i huvudsak skall ske inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet, dels att pappersavfallet skall separeras från annat avfall av den som lämnar avfallet. När kommun byggt upp behövlig insamlingsorganisation, bör föreskrifter om renhållningsmonopol och separeringsskyldighet enligt arbetsgruppen meddelas av regeringen med stöd av bemyndiganden som förs in i kommimala renhållningslagen (1970: 892). För hushållens del innebär förslaget att tidningar och tidskrifter skall förvaras skilt från övrigt hushållsavfall i avvaktan på borttransport.

I renhållningslagen bör vidare enligt förslaget föras in en bestäm­melse, varigenom det blir straffbart att yrkesmässigt eller annars i större omfattning samla in och forsla bort pappersavfall eller annat avfall som omfattas av renhållningsmonopol utan att kommunen lämnat sitt medgi­vande.

Vad gäller kemiskt avfall föreslår arbetsgruppen att kommunall ren­hållningsmonopol skall införas för sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- och miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt avfall). Till sådant avfall räknas bl. a. olje- och lösningsmedelsavfall, avfall innehål­lande cyanider och vissa metallföreningar från elektrokemisk ytbehand­ling samt PCB-haltigt avfall. I likhet med vad som föreslagits beträf­fande pappersavfall avses att regeringen, när kommun byggt upp den in­samlingsorganisation som behövs, skall meddela föreskrift om renhåll­ningsmonopol för miljöfarligt avfall med stöd av bemyndigande som tas upp i renhållningslagen. Arbetsgruppen anser att sådant monopol bör kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

Vägtransporter av miljöfarligt avfall skall enligt arbetsgruppen få ut­föras endast av företag som fått länsstyrelsens tillstånd.

När det gäller slutligt omhändertagande — återvinning, oskadliggö­rande eller långtidsförvaring — av miljöfarligt avfall förordar arbets­gruppen att samhället skall ta ansvar för att det finns tillfredsställande resurser for sådant omhändertagande. Därför föreslås att behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall i princip skall ankomma på ett enda företag som ägs gemensamt av staten, kommunerna och nä­ringslivet (behandlingsföretaget). Enligt arbetsgruppen bör regeringen meddela erforderliga föreskrifter om ensamrätt för behandlingsföretaget med stöd av bemyndigande som förs in i lagen (1973: 329) om hälso-och miljöfarliga varor. Arbetsgruppen förordar att förhandlingar som syftar till ett samgående tas upp med nu etablerade behandlingsföretag.

 

Prop. 1975: 32                                                         12

Efter reformens genomförande kan sådana företag enligt förslaget få fortsätta att driva verksamhet efter särskilt tillstånd av regeringen.

Arbetsgruppens förslag avser inte att hindra företagens interna be­handling av miljöfarligt avfall. När miljöfarligt avfall kan behandlas i anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer, skall varken ren­hållningsmonopol eller ensamrätt för behandlingsföretaget gälla.

Företag som vill sända sitt miljöfarliga avfall utomlands, måste enligt arbetsgruppens förslag ha särskilt tillstånd av naturvårdsverket.

Arbetsgruppen föreslår dessutom att visst förtydligande görs i miljö­skyddslagen (1969: 387) för att underlätta för tillsynsmyndigheterna att ingripa mot avfallslager som ägaren inte kan förmås att oskadliggöra.

Beträffande skrot bilar konstaterar arbetsgruppen , att förekomsten av vanskötta skrotbilsupplag och av bilvrak som har övergivits i naturen eller på allmänna platser medför allvarliga olägenheter främst frän natur- och miljövårdssynpunkt men också från trafiksäkerhetssynpunkt. För att dessa olägenheter skall kunna förebyggas och avhjälpas föreslår arbetsgruppen att ett auktorisationssystem för bilskrotare införs. Endast auktoriserad bilskrotare får utfärda skrotningsintyg avseende personbil. Sådant intyg skall krävas för att personbil skall få avregistreras och därmed befrias från fortsatt skatteplikt.

Arbetsgruppen föreslår vidare att det skall tillskapas ett skrotnings-premiesystem för personbilar. En skrotningspremie på 500 kr. skall en­ligt förslaget betalas ut till bilägaren i samband med att bilen avregistre­rats efter det den lämnats in till skrotning. Premiesystemet föreslås fi­nansieras genom att en skrotaingsavgift på 400 kr. för varje bil tas ut av inhemsk tillverkare och importör. Avgifterna skall tillföras en särskild fond, som föreslås bli benämnd bilskrotningsfonden; Kommunerna före­slås kunna få bidrag av fondmedlen för att ta bort övergivna bilvrak el­ler upplag av bilvrak som utgör olägenhet från miljö- eller naturvårds-synpunkt.

För genomförande av sitt förslag i skrotbilsfrågan har arbetsgruppen utarbetat förslag till en särskild bilskrotningslag med därtill hörande tillämpningsförfattning.

I fråga om den närmare innebörden av arbetsgruppens olika förslag och betänkandets innehåll i övrigt vill jag hänvisa till bilagorna 1 och 2.

3   Remissyttrandena

3.1 Hushållsavfall

Arbetsgruppens syn på hushållsavfallet som en tillgång och resurs som i ökad utsträckning bör tas tillvara delas av remissinstanserna. Många pekar också på behovet av återvinning i stort med hänsyn till miljövård och begränsade naturresurstillgångar.

 

Prop. 1975: 32                                                         13

Enligt Svenska naturskyddsföreningen mkste åtgärder också sättas in för att minska avfallsmängderna. Föreningen menar att én övergång till returförpackningar verksamt skulle bidra härtill. Likaså anser LO att en övergång från engångsglas och plåtburkar till returglas bör prövas eftersom det bl.a. kan medföra minskat renhållningsarbeté och resurs­besparingar. Liknande synpunkter förs också fram av länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län liksom av Föreningen Vattenvärnet.

Flertalet remissinstanser anser i likhctmed arbetsgruppen att separe­ring av hushållsavfall i princip bör ske i senare hanteringsled med un­dantag för pappersavfall där separering i hushällen förordas.

Enligt konsumentverket torde bristande förvaringsmöjhgheter inom enskilda hushåll, i hyreshus och i bostadsområden försvåra en långt driven särskiljning och särförvaring av olika typer av hushållsavfall vid källan. Liknande synpunkter framförs också av länsstyrelser och kom­muner som yttrat sig i frågan. Konsumentverket aiiser vidare att en långt driven avfallsseparering också kan innebära en alltför stor ökning av arbetsbördan i hushållen. Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar dock separering även av glas och plåt i hushållen, åtminstone i avvaktan på metoder för central separering.

Örebro kommun hävdar, på grundval av egna erfarenheter, att kost­nadema för utrustniitg, administration och information är så stora att det inte är lönsamt att i hushållen separera annat än pappersavfall.

Ett stort antal remissinstanser, efterlyser en utvärdering av pågående försöksverksamhet med separering av olika komponenter av hushålls­avfallet.

Malmö kommun hävdar dock att en utvärdering av dessa försök knappast kan ligga till grund för en allmän bedömning av återvinnings­verksamheten eftersom försöken framför allt utförts inom bostadgområ-den som varit speciellt lämpade för verksamheten.

Statens pris- och kartellnämnd framhåller att konsumenterna kan löpa risk för höjning av renhållningsavgifterna om ett system med separering i hushållen införs eftersom taxesättning idag sker efter bl.a. -antalet av­fallskärl.

Stiftelsen Svensk återvinning, som medverkat till atl organisera nämnda försöksverksamhet, anmäler i sitt yttrande att en rapport inom kort kommer att färdigställas' där hittills vunna erfarenheter skall redo­visas. Sveriges industriförbund framhåller att industrin i stigande ut­sträckning har intresse av att ta hand om återvunna avfallsråvaror.

Naturvårdsverket förordar separerirtgsplikt även beträffande kemika­lierester i hushållen. Enligt Verket strider nuvarande hantering mot de allmänna principer om aktsamhet söm är ledande för miljöskydds- och produktkontrollagstiftning. Liknande synpunkter förs fram av länssty­relsen i Stockholms län.

Förslagen till statsbidrag för ökad återvinning och bättre behandling

 

Prop. 1975: 32                                                         14

av hushållsavfallet godtas överlag. LO anser dock att frågan om behov och storlek av statsbidrag bör utredas närmare. Ett villkor för bidrag bör enligt LO vara att samhället får inflytande över försöksverksamhe­ten eftersom starka ekonomiska intressen styr hela avfallscykeln. Beho­vet av statsbidrag även till förbättring av nuvarande metoder vitsordas av ett stort antal länsstyrelser. Några remissinstanser, bland dem läns­styrelsen i Värmlands län och Svenska renhållningsverksföreningen an­ser att statsbidrag helt bör täcka kostnader för försöksanläggningar. Vad gäller återvinningsanläggningar hävdar riksrevisionsverket att bidrags­procenten bör graderas efter återvinningsgrad. Liknande tankar förs fram från några länsstyrelser som gör jämförelser med de principer som nu gäller för statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk. Länsstyrel­sen i Göteborgs och Bohus län anser att statsbidrag också bör kunna utgå till åtgärder för separering av hushållsavfall i bostadsområden. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller dock att anläggningar för separering inte bör uppföras innan erfarenheter vinnes från försöksan­läggningar.

Ett flertal länsstyrelser understryker angelägenheten av regionala lös­ningar för behandling av hushållsavfallet. I detta instämmer också sta­tens industriverk och styrelsen för teknisk utveckling.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör även glesbygdskommuner med många tätorter ges möjlighet att erhålla bidrag när anslutning till en re­gional anläggning av praktiska skäl inte kan ske. Landstingsförbundet stöder likaså tanken på regionala lösningar. Förbundet påpekar att ar­betsgruppen inte närmare studerat de juridiska förutsättningarna för landstingen att delta i avfallshanteringen eller fungera som samman­hållande organ.

Flera länsstyrelser vitsordar att nuvarande hantering av hushållsav­fall inte är tillfredsställande så länge deponering är den förhärskande behandlingsmetoden. Planverket framhåller i sammanhanget vikten av en bättre planering eftersom olämplig lokalisering av en avfallsanlägg­ning kan få svåröverskådliga konsekvenser. Svenska naturskyddsför­eningen är av den meningen att det nu finns anledning att ta avstånd från deponering som behandlingsmetod. Föreningen Vattenvärnet vill fästa uppmärksamhet på att det runt om i landet finns ett stort antal nedlagda soptippar som kan vara en källa till föroreningar av olika slag i miljön.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att ersätta beteckningen "alhnän avstjälpningsplats" och "allmän destruktionsanlåggning" i renhållningslagen resp. hälsovårdsstadgan med uttrycken "upplagsplats" och "behandlingsanläggning". Några länssty­relser, bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län, hävdar dock att nuvarande be­teckningar är adekvata och bör kvarstå.

 

Prop. 1975: 32                                                         15

3.2 Fappersavfall

.Arbetsgruppens grundsyn atl avfall skall betraktas som en tillgång som i största möjliga utsträckning skall återanvändas och dess förslag att insamling av återvinningsbart pappersavfall i huvudsak skall ske in­om ramen för det kommunala renhållningsmonopolet har fått ett posi­tivt bemötande av de flesta remissinstanserna. Svenska kommunförbun­det framhåller att ett kommunalt ansvar på oinrådet är särskilt motive­rat mot bakgrund av papperets varierande värde med därav följande växlande intresse från enskilda organisationers och företags sida att be­driva insamlingsverksamhet. Det kommunala ansvaret utgör enligt för­bundet en garanti för nödvändig kontinuitet i verksamheten, vilket är väsentligt från de enskilda hushållens synpunkt. Det är enligt förbundet naturligt att pappersavfall betraktas som avfall i renhållningslagens me­ning och faller under kommunens dispositionsrätt. Ett sådant betraktel­sesätt utgör den grundläggande förutsättningen för organiserande av ett seriöst omhändertagande av pappersavfall för återvinning. En minoritet i förbundets styrelse hävdar dock att det är för tidigt att betrakta hus­hållens papper som avfall, innan utvärdering av pågående återvinnings­ försök skett. Stiftelsen Svensk återvinning betonar vikten av att åtgär­der för återvinning utformas som en reguljär och permanent kommunal angelägenhet. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen understry­ker industrins växande behov av returpapper. När pappersinsamling sätts i gång bör det ske i samverkan mellan kommunerna, pappersindustrin och den insamlande handeln. Insamling i kommunal regi i hushållen bör inte påbörjas förrän det står helt klart att avsättningen kan garan­teras under en längre period. Med hänsyn till de omfattande och dyr­bara investeringar i maskinutrustning m.m. som behövs för att ta hand om returpapper måste givetvis också industrin ställa krav på en garan­terad och långsiktig försörjning. Landstingsförbundet förordar att pap­persinsamlingen i avbidan på utvärdering av pågående försök inte görs obligatorisk utan att kommunerna i stället bereds möjlighet att frivilligt åta sig hanteringen i fråga. Liknande synpunkter och krav på längre förberedelsetid för kommunerna framförs också av bl.a. socialstyrelsen, lantbrukshögskolan, länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Väs­terbottens län. Ingenjörsvetenskapsakademien, Riksförbundet för allmän hälsovård och Svenska renhållningsverksföreningen.

Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen avstyrker att ansva­ret för insamlandet överlämnas till kommunerna och föreslår att all återvinning från hushållen av pappersavfall, som enligt föreningen bör anses som råvara, skall ombesörjas av återvinningsindustrin.

Flertalet remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag att insam­lingsarbetet skall baseras på en separering vid källan av det återvinnings­bara avfallet. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen framhåller

 

Prop. 1975: 32                                                         16

vikten härav och uttalar att man härigenom får en renare fiber och lika­så möjlighet att ordna returpapperet i olika sortiment.

HSB och Ingenjörsvetenskapsakademien avstyrker regler om skyldig­
het för hushållen att från liushållsavfallét avskilja pappersavfall och for-
ordar i stället att kommunerna genorii återkommande införmation och
propaganda intresserar och stimulerar till frivillig insamling av pappers­
avfall från hushållen. Sanima Inställning redovisar Hyresgästernas riks­
förbund. Förbundet hävdar att förslagets genomförande skulle medföra
väsentlig standardsänkning för bostadskonsUmentema. Riksrevisionsver­
ket och socialstyrelsen ställer sig tveksamma till införande av en obliga­
torisk separering, främst méd hänsyn till svårigheterna att kontrollera
efterlevnaden. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det frän prak­
tisk och ekonomisk synpVmkt kan bli svårt för hilshållen att genoniföra
separering av pappersavfalL och menar att det under alla förhållanden
behövs en väl tilltagen övergångstid innan ett nytt system införs. Läns­
styrelserna i Östergötlands och Västerbottens län, Koniimunförbundet,
Ingenjörsvetenskapsakadémien, Riksförbundet för allmän hälsovård och
Stiftelsen Svensk ätervinhing avstyrker straff för brott niot separerings-
bestämmelsen. Hovrätten för Nedre Norrland a.tiset ätt straffbestämmel­
sen bör inskränkas till fall då separeringsskyldigheten åsidosatts i vä­
sentlig mån.                         '   :     •

Krav på ytterligare utredning om de ekonomiska konsekvenserna av förslagets genomförande framförs h\ statens prli-öch kartellnämnd, länsstyrelserna i Blekinge och. Älvsborgs län, Sveriges fastighetsägare­förbund, Svenska renhållnirigsverksföreningén och Malmö kömniun. Pris- och kartellnämnden anför att det på grund aV marknadsstruktu­ren och ägandeförhållandena inom pappersinsamlirigsbrärischeB finns risk för att konsumenterna irité tillgodoförs dé intäkter söm de rimligen borde få genom separeringen, samtidigt-som förbrukarna får tillgång till billig råvara utan ätt behöva garantei-a att de färdiga produkterna förbilligas i motsvarande grad. Det är enligt rtänihden möt denna bak­grund väsentiigt med en'noggrann övervakning av effekterna av den marknadsstruktur och dé'konkurrensbegränsningar som gäller inom.pap-persinsamlingsbranschén. Näringsfrilietsombudsmannén anför att det kommunala monopolet kan bidra till att köpare samverkar för att pressa priserna på returpapper. Öm koifimunéfnå är uppniärfcsamma på deniia fara, bör emellertid risken för skadliga verkningar inte bli så ste*.

Flera remissinstanser, bland dein länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län, betonär vikten av att avsättningen av insamlat papper-tryggas, dvs. att pappersindustrin garanterar ömhäiidértagandet av hela" den kvantitet pappersavfall som komtVver att insamlas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför att möjligheterna för kommunen att få ut fullt pris för pappcrsavfallet minSkär, om det inte infors en skyldighet för pap­persbruken att ta emot papperet. Även länsstyrelsen i Jämtlands län

 

Prop. 1975:32                                                          17

ifrågasätter, om inte viss central dirigering behövs för att avsättnings­frågan skall kunna lösas. Länsstyrelsen i Stockholms län samt Stock­holms, Göteborgs och Malmö kommuner anför att kommunen måste garanteras full täckning för insamlingskostnaden. LO föreslår ätt det bildas ett samhälleligt bolag som får monopol på uppköp av det i kom­munerna insamlade papperet. För att underlätta den kommunala pla­neringen borde uppköpsföretaget kunna hålla garantipriser, så att kom­munerna inte behöver spekulera i pappersavfallsprisernas utveckling.'LO anser alt företaget på sikt kan klara garantipriset genom fonderingar från tider med hög prisnivå men att staten under ett inledande skede bör stå garant för dessa uppköpspriser.

Arbetsgruppens förslag att kommunerna även i fortsättningen skall kunna ge skilda ideella organisationer rätt att bedriva pappersinsam­lingar avstyrks av LO, eftersom enligt LO de enskilda organisationernas insamlingsverksamhet inte är av den stabila och kontinuerliga karaktär som behövs för att tillgodose kravet på en säker försörjning av avfalls­papper. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län, Göteborgs kommun och Kommunförbundet som menar att i vart fall viss restriktivitet måste iakttas beträffande tillstånd för enskilda organisationer att bedriva pappersinsamling. Däremot ställer sig förbun­det välvilligt till förslaget att meddela undantag från renhållningsmono­polet i fall där företag, affärer eller kontor på ett tillfredsställande sätt omhändertar pappersavfall för återanvändning. Enligt Sveriges industri­förbund bör kommunerna i nu angivna fall vara skyldiga att bevilja un­dantag.

Arbetsgruppens förslag att föreskrifter om separering och renhåll­ningsmonopol för pappersavfall skall gälla från och med tidpunkt som regeringen fastställer i samråd med varje kommun har godtagits av flertalet Tcm\s%ir\sXanscT. Länsstyrelserim i Kristianstads och Hallands län anser att det bör kunna ankomma på. länsstyrelsen att meddela före­skrifter om separering. Liknande synpunkter anförs av naturvårdsverket: Länsstyrelsen i Örebro län och Malmö kommun anser att det bör an­komma på kommunen själv alt bestämma när separering skall införas. Kommunförbundet anser alt den av arbetsgruppen föreslagna författ-ningstekniska lösningen atl sorteringstvång blir gällande i en kommun först när kommunen tagits in i en till renhållningskungörelsen hörande bilaga ger möjlighet till en successiv utvidgning av den skärpta regle­ringen av pappersinsamling. En anpassning kan sålunda ske till den takt i vilken kommunerna hinner organisera upp själva insamlingsverk­samheten och vidta arrangemang för att bli av med papperet. Enligt uppgifter som förbundet fått från pappersindustrin kommer det att dröja några år innan pågående och projekterade utbyggnader nått sådan ka­pacitet all industrin kan ta emof allt tidningspapper från hushållen. Trots att den tilltänkta lagstiftningen därför inte omedelbart kan beräk-

2    Riksdagen 1975.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1975:32                                                          18

nas leda till ett vidgat kommunalt engagemang enligt de skäi'pta be­stämmelserna är det dock enligt förbundet viktigt att den genomförs snarast såsom en allmän beredskapsåtgärd. För den enskilda kommunen är det viktigt att den kan utverka långsiktiga garantier om avsättnings­möjligheten för det insamlade papperet innan den fattar beslut om ob­ligatorisk pappersinsamling. Bl.a. av detta skäl bör enligt förbundet kommunernas anslutning till sådan insamling vara helt frivillig. Kom­munen bör enligt förbundet få meddela sådana undantagsföreskrifter som behövs även för andra fall än glesbygd. Fastigheter i tätort kan t.ex. vara så byggda och så belägna att det inte fiims praktiska möjlig-. heter att på ett tillfredsställande sätt ordna obligatorisk insamling.

Planverket anmärker att tillämpningsföreskrifterna till byggnadsstad­gan behöver kompletteras, om förslaget genomförs.

Naturvårdsverket framhåller vikten av att allmänheten ges god infor­mation innan den obligatoriska pappersinsamlingen genomförs. Liknan­de synpunkter framförs av konsumentverket och socialstyrelsen.

3.3 Kemiskt avfall

Arbetsgruppens förslag i fråga om kemiskt avfall har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Huvudlinjerna i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att ett bibehållande av nuvarande förhållanden i fråga om miljöfarligt avfall inger allvar­liga betänkligheter och att därför genomgripande åtgärder är nödvändi­ga. De hälso- och miljörisker som är förenade med ifrågavarande av­fallstyp kräver enligt Riksförbundet för allmän hälsovård ett samordnat ansvarstagande från samhällets sida. Detta krav kan enligt förbundet endast förverkligas genom åtgärder i den riktning som arbetsgruppen föreslagit. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är arbetsgruppens för­slag väl motiverat mot bakgrund av de brister som i dag vidlåder han­teringen av miljöfarligt avfall.

Förslaget att miljöfarligt avfall skall föras in under det kommunala renhållningsmonopolet genom föreskrift som meddelas av regeringen godtas i allmänhet av remissinstanserna. Enligt Kommunförbundet är ett kommunalt ansvar på detta område av grundläggande betydelse för samhällets möjligheter att förebygga och avhjälpa olägenheter och ris­ker som följer av hanteringen av sådant avfall. Förbundet förutsätter att det ankommer på varje kommun att själv bestämma när utvidg­ningen av renhållningsmonopolet skall ske. Det måste enligt förbundet finnas garanti för att det avfall som kommunerna samlar upp kan om­händertas vid behandlingsanläggning eller långtidslager. Länsstyrelsen i Jönköpings län betonar att det är angeläget att tidpunkten för införande

 

Prop. 1975: 32                                                         19

av monopol samordnas med utbyggnad av behandlingsanläggningar så att kommunerna inte tvingas lagra miljöfarligt avfall.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska renhållningsverksför­eningen bör förslaget om renhållningsmonopol f.n. inte genomföras med hänsyn till att flertalet kommuner i dag saknar personella, tekniska och ekonomiska resurser för att ta på sig insamlingen av miljöfarligt avfall. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser inte heller att förslaget bör ge­nomföras nu utan framhåller att man bör avvakta erfarenheterna av gällande lagstiftning och ge kommunerna tillfälle att genom införande av frivilligt renhållningsmonopol skaffa sig den kontroll av avfallet som kommunerna själva bedömer vara erforderlig. Svenska arbetsgivareför­eningen avstyrker bestämt att det kommunala renhållningsmonopolet byggs ut till att omfatta miljöfarligt avfall.

Naturvårdsverket anser att en tidsram på fem år för att införa ren­hållningsmonopol i samtiiga kommuner är rimlig. Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör renhållningsmonopol snarast genomföras för sådant av­fallsslag för vilka det redan finns behandlingsresurser såsom olje- och lösningsmedelsavfall. Också länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att skyndsamma åtgärder är angelägna. Länsstyrelsen anser dock att förberedelsearbetet i flertalet kommuner kommer att bli så omfattande att monopolet inte kommer att kunna genomföras på kortare tid än som föreslagits. Socialstyrelsen ifrågasätter om fem år är en tillräcklig tids­rymd med hänsyn till att insamlingsverksamhet av ifrågavarande slag kräver omfattande förberedelser i form av inventeringar och klassifice­ring av förekommande avfall. Liknande uppfattning hyser länsstyrelsen i Södermanlands län.

Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det i många mindre kommuner knappast kan vara rationellt att ha renhållningsmonopol på miljöfarligt avfall. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län förefaller det i många fall vara lämpligt med samarbete mellan flera kommuner för att tillskapan­det av resurser för hanteringen av ifrågavarande avfall inte skall bli alltför betungande. Också länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på be­hovet av interkommunal samverkan.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör det ankomma på länssty­relserna att pröva när och hur kommunernas skyldighet att samla in miljöfarligt avfall skall genomföras.

Med anledning av arbetsgruppens förslag att företag efter föreskrift av hälsovårdsnämnden skall vara skyldiga att anmäla sin verksamhet och däri uppkommande miljöfarligt avfall anför Kommunförbundet att det vore en bättre lösning om företagen genom en generell föreskrift åläggs en obligatorisk och fortiöpande deklarationsplikt avseende art, omfatt­ning och behandling av kemiskt avfall. Svenska naturskyddsföreningen anser att en skyndsam inventering av företagens kemiska avfall bör gö­ras i hela landet och att rapportering beträffande ifrågavarande avfall

 

Prop. 1975: 32                                                         20

sedan bör ske med jämna mellamoim till länsstyrelse eller hälsovårds­nämnd. Statskontoret pekar på att det är möjligt och praktiskt att be­handla företagens uppgifter om avfall inom miljövårdens informations­system (Ml). Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. LO föreslår ätt det från hälsovårdsnämndens sida be­drivs en aktiv kartläggning av produktion där miljöfarligt avfall upp­kommer och att ett kommunalt register upprättas över sådana arbets­platser i samarbete med de lokala fackliga organisationerna och yrkes­inspektionen.

Förslaget om införande av tillståndsplikt för företag som sysslar med vägtransporter av miljöfarligt avfall tillstyrks av så gott som samtliga remissinstanser. Kommimförbiindet anser att förslaget inte är tillräckligt långtgående och menar att reglering också krävs av frågor som hänger samman med det praktiska genomförandet av ifrågavarande transporter såsom frågor rörande emballage, säkerhetsåtgärder och rådgivning. Ar­betarskyddsstyrelsen uttalar sig på liknande sätt och framhåller ange­lägenheten av att företag som utför transporter av miljöfarligt avfall får kännedom om sammansättningen av och riskerna med avfallet. Låns­styrelserna i Stockholms och Gotlands län förordar att det införs anmäl­ningsplikt för alla sådana transporter. Länsstyrelsen i Örebro län anför att generella transportbestämmelser för hälso- och miljöfarliga varor av alla slag är att föredra framför den föreslagna tillståndsplikten. Försla­get tillstyrks dock som en temporär lösning i avvaktan på sådana be­stämmelser.

Kommunförbundet stöder arbetsgruppens förslag ätt kommunala transportföretag skall vara undantagna från tillståndstvånget. Motsatt uppfattning i denna fråga har socialstyrelsen, Kemikontoret och Svenska utvecklingsaktiebolaget.

Länsstyrelsen i Västmanlands /ä« förutsätter att riktlinjer för bedöm­ningen av transportföretags lämplighet kommer att utfärdas av central myndighet. Länsstyrelsemas organisationsnämnd ahför att ifrågavarande tillståndsprövning företer påtagliga likheter med prövning av fråga om tillstånd till yrkesmässig trafik. Enligt nämndens mening bör föreslagen tillståndsprövning regleras på sätt som motsvarar den reglering sorti gäl­ler för tillstånd till yrkesmässig trafik.

De allra flesta remissinstanser stöder arbetsgruppens förslag att sam­hället bör ta över det organisatoriska ansvaret för behandling och lång­tidsförvaring — det slutiiga omhändertagandet av miljöfariigt avfall ge­nom att inrätta ett företag med principiell ensamrätt till sådant omhän­dertagande. Planverket anser att förslaget är synnerligen välmotiverat. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det är mycket angeläget att behandlingsföretaget inrättas. Statskontoret betonar att det är väsent­ligt att även avfall som dét inte är lönsamt att ta hand om behandlas på ett tillfredsställande sätt och att det hittills visat sig svårt att få fram

 

Prop. 1975: 32                                                         21

resurser till behandling av sådant avfall. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det är särskilt viktigt att det utvecklas behandlingsmetoder för långtidsförvarat avfall och att samhället bör svara för detta såsom föreslagits genom inrättande av behandlingsföretaget. Enligt länsstyrel­sen i Östergötlands län måste möjligheterna att lösa behandlingsproblem beträffande svårbehandlat avfall bli väsentligt större genom tillskapan­det av behandlingsföretaget. Också flera andra remissinstanser, bland dem länsstyrelsen i Kristianstads län och. Kommunförbundet, framhåller att nuvarande behandlingsresurser är otillräckliga. Länsstyrelsen anser att detta förhållande i hög grad.är orsak till att i;ådande situation be­träffande omhändertagande av miljöfarligt avfall är klart otillfredsstäl­lande. Enligt Kommunförbundet kommer bristen att bli mer markerad, om renhållningsmonopol genomförs mera allmänt. Förbundet uppger vidare att det särskilt från kommunerna framförts farhågor för att rå­dande och på i huvudsak kommersiella intressen byggda hantering inte sker på betryggande sätt och i former som garanterar verksamhetens allsidighet och fortbestånd. Socialstyrelsen anser att omhändertagandet av miljöfarligt avfall är en så viktig samhällsangelägenhet att behand­lingsmonopol bör införas, även,om det finns risk för att ett monopol kan bromsa initiativ från privata företag. Nuvarande förhållanden med konkurrens mellan privata företag om sådant avfall som är lönsamt att behandla är enligt styrelsen otillfredsställande. Näringsfrihetsombuds­mannen anför att han inte har någon erinran mot att behandlingsmono­pol inrättas med hänsyn till de speciella förhållanden som föreligger be­träffande hanteringen av avfall som det här gäller. Länsstyrelsen i Hal­lands och Gotlands län framhåller att behandlingsföretaget bör inrättas skyndsamt.

Statens industriverk, som instämmer i arbetsgruppens bedömning att det inom den privata sektorn f.n. inte finns tillräckligt incitament för en ökad behandlingsverksamhet, finner förslaget om behandlingsföretaget intressant. Enligt verket kräver emellertid ett slutiigt ställningstagande till förslaget ett mer konkret underlag beträffande det tilltänkta företa­gets organisatoriska och finansiella uppbyggnad. Också länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det krävs ytterligare utredning. Länsstyrelsen pekar på att företagets imättande kommer att medföra en centralisering av behandlingsresurserna, vilket kommer att leda till onödigt höga trans­portkostnader.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Ingenjörs­vetenskapsakademien och Kemikontoret avstyrker förslaget om att in­rätta behandlingsföretaget. Industriförbundet och Kemikontoret fram­håller att monopolsituationen innebär att marknadsanpassade lösningar av avfallsfrågorna inte kommer att utvecklas i takt med de snabba för­ändringarna i industriprocesserna. Dessa båda remissinstanser föreslår att man i stället för behandlingsföretaget inrättar en beredning för mil-

 

Prop. 1975: 32                                                         22

jöfarligt avfall inom jordbruksdepartementet. Den tänkta beredningen skulle vara ett organ för samverkan mellan staten, kommunerna och industrin på detta avfallsområde. Beredningen skulle bl.a. ha till upp­gift att med olika åtgärder medverka till att befintliga behandlingsföre­tag kan fullfölja sin verksamhet. Enligt Ingenjörsvetenskapsakademien bör de av dessa behandlmgsföretag som fyller vissa krav kunna auktori­seras, och statliga investeringsbidrag bör användas som styrmedel.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbets­gruppens förslag att SAKAB bör ingå i det tänkta behandlingsföretaget. Kommunförbundet understryker att den betydande kapacitet och erfa­renhet som numera finns hos SAKAB självfallet bör tas till vara i detta sammanhang.

Flera remissinstanser, bland dem Kommunförbundet och Göteborgs kommun, betonar att en viktig uppgift för behandlingsföretaget är att samordna nuvarande behandlingsresurser. Styrelsen för teknisk utveck­ling stryker under att frågan om samgående med existerande behand­lingsföretag måste lösas. Kemikontoret och IVL instämmer i arbetsgrup­pens uttalande att lagringsresurserna bör prioriteras i inledningsskedet. Enligt IVL erhålls därigenom en bättre översikt över de kvantiteter för vilka behandlingskapacitet måste ordnas. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller i denna fråga att det är en felaktig princip att uppföra lager­byggnader för att lösa akuta kvittblivningsbehov. Länsstyrelsen i Öster­götlands län framför liknande synpunkter och anser att prioritet i stället bör ges åt resurser för att åstadkomma en tekniskt och ekonomiskt ge­nomförbar lösning av aktuella behandlingsproblem.

Statskontoret och Sveriges civilingenjörsförbund framhåller att be­handlingsföretaget bör få egna resurser för forsknings- och utvecklings­arbete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att den tillståndsprövning som en­ligt arbetsgruppens förslag lagts på länsstyrelserna i de fall då ett indu­striföretag nyttjar en mindre del av kapaciteten i egen anläggning för att behandla ett annat företags miljöfarliga avfall innebär en onödig dubbelprövning, när prövning enligt miljöskyddslagen redan ägt rum. Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län ifrågasätter om tillståndsplikt över huvud taget behövs i dessa fall. Kemikontoret för­ordar att anmälningsplikt införs i stället. Därmed skulle man enligt kon­toret uppnå en välkommen administrativ förenkling utan att man för­denskull utesluter möjligheten till inskridande från tillsynsmyndighetens sida.

Arbetsgruppens förslag om ändring i läkemedelsförordningen och miljöskyddslagen godtas av remissinstanserna. Sistnämnda förslag hälsas med särskild tillfredsställelse av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Arbetarskyddsstyrelsen anför att det varit värdefullt om arbetsgrup­pen klart hade utsagt att gruppens förslag i fråga om kemiskt avfall inte

 

Prop. 1975: 32                                                         23

medför att arbetarskyddsmyndigheternas befattning med hithörande frå­gor kommer att inskränkas.

3.4 SkrotbUar

Arbetsgruppens förslag att auktorisation av bilskrotare skall införas och att för avregistrering skall krävas skrotningsintyg av auktoriserad bilskrotare tillstyrks genomgående av remissinstanserna. I många ytt­randen framhålls därvid atl auktorisationen inte bör få karaktären av etablerjngskontroll. Helt negativ till auktorisationssystemet är närings­frihetsombudsmannen som förklarar att gällande lagar och förordningar i och för sig räcker att i avgörande utsträckning komma till rätta med bilvraksproblemet. Näringsfrihetsombudsmannen framhåller vidare att det inte gjorts sannolikt att del föreslagna systemet tillgodoser allmänna säkerhets- eller Uknande intressen av sådan styrka att auktorisation är motiverad. Systemet medför risker för negativa verkningar bl.a. på pris­bildningen. Enligt näringsfrihetsombudsmannen bör inlämnandet till skrotning i princip vara kostnadsfritt för den enskilde. Såsom huvudre­gel bör därvid gälla att kommunerna utan särskild avgift tar hand om sådana skrotbilar som inte genom ägarens försorg överlåts till skrot­ningsföretag. För sina kostnader för fordonsvrakshanteringen bör kom­munerna enligt näringsfrihetsombudsmannen kunna få kompensation av bilskattemedel.

Arbetsgruppens förslag när det gäller den närmare utformningen av auklorisationsvillkoren godtas i allmänhet av remissinstanserna. Läns­styrelsen i Västernorrlands län förklarar att auktorisationssystemet kan antas leda till ett färre antal större skrotningsanläggningar vars lokali­sering kräver större beaktande från miljö- och naturvårdssynpunkt. Det kan därför vara motiverat att ändra nuvarande krav på anmälan enligt miljöskyddslagen till ett krav på tillstånd eller dispens. Motsvarande synpunkter förs också fram av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Arbetsgruppens förslag att möjlighet skall införas för prövningsmyn­dighet att kräva säkerhet för kostnaderna för iordningställande av plat­sen för bilskrotningen avstyrks av Sveriges bilskrotares riksförbimd. Bil­fragmentering Aktiebolag betonar angelägenheten av entydiga föreskrif­ter i syfte atl få tillstånd likartade förhållanden för auktoriserade bil­skrotare över hela landet. Bolaget förklarar vidare att det bör klargöras hur mycket av en skrotbil som skall lämnas in till en auktoriserad bil­skrotare för att skrotningsintyg skall få utfärdas. Enligt bolaget krävs också föreskrifter om högsta antalet skrotbilar som får lagras hos bil­skrotare.

Enligt arbetsgruppen är det nödvändigt att de nuvarande möjlighe­terna att hålla personbil avställd begränsas för att auktorisationssystemet skall bli effektivt. Förslaget tillstyrks av bl.a. Motorförarnas helnykter-

 

Prop. 1975: 32                                                                       24

lietsförbund.  Trafiksäkerhetsverket efterlyser närmare  tillämpningsan­visningar i detta sammanhang.

Risker för negativa effekter av den konkurrensbegränsning som kan följa av auklorisalionssyslemets genomförande tas upp av några remiss­instanser bl.a. statens pris- och kartellnämnd som framhåller att nämn­den inte helt delar arbetsgruppens uppfattning att överläggningar med branschen om "riktpriser" är en lämplig åtgärd för att motverka pris­stegringar. Nämnden förklarar att en fri och individuell prissättning främjar konkurrensen och gynnar konsumenterna. Prisbildningen måste å andra sidan noga följas av samhället, varvid med stöd av allmänna prisregleringslagen prisreglerande åtgärder — exempelvis prisstopp — kan tillämpas om andra åtgärder för att påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning inte ger avsett resultat. En sådan pris­övervakning som här avses har nämnden enligt sin instruktion alt svara för.

Arbetsgruppens förslag om kommunala mottagningsanordningar bi­träds av flertalet remissinstanser som uttalar sig i frågan. I vissa yttran­den tas upp frågan om skyldighet för kommuner att inrätta skrotbils­upplag. Länsstyrelsen I Kronobergs län som pekar på de höga transport­kostnaderna för bilägare i glesbygd anser det nödvändigt att kommunala mottagningsplatser inrättas i de kommuner där det inte finns någon auktoriserad bilskrotare. Konsumentverket tillstyrker förslaget att kom­muner skall kunna få behörighet all utfärda skrotningsintyg och för­klarar att denna lösning torde vara den enda möjliga i glesbygdsområ­den. Enligt verket bör en förutsättning därför dock vara att kommuner­na tecknar varaktiga och bindande kontrakt med auktoriserade bilskro­tare så att garantier för en definitiv slutskrotning skapas.

Arbetsgruppens förslag om ett skrotningspremiesystem biträds eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Mot förslaget atl nu in­föra ett premiesystem uttalar sig statskontoret, naturvårdsverket, nä­ringsfrihetsombudsmannen, vägverket, länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Motorbranscliens riksförbund och Sveriges biliixdustri- och bilgrossist­förening, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Bilfragmentering Aktiebolag samt Motormännens riksförbund. Motorförarnas helnyk­terhetsförbund och KAK. Flera av de nu nämnda remissinstanserna bl.a. naturvårdsverket anser att auktorisationssystemet först bör prövas innan ställning tas till om ytterligare åtgärder t.ex. en skrotningspremie är nödvändig. Enligt försäkringsinspektionen bör i stället för del av ar­betsgruppen föreslagna premiesystemet övervägas ett system med direkt avräkning mellan skrothandeln och bilägarna. Riksrevisionsverket, som förklarar sig i princip inte ha något emot ett skrotningspremiesystem, anser att frågan om det ökade administrativa arbete som systemet med­för bör klariäggas innan slutiig ställning tas till förslaget.

 

Prop. 1975: 32                                                         25

Motorbranschens riksförtiund och Sveriges bilindustri- och bilgrossist­förening förklarar att avgifts- och premiesystemet är onödigt. Enligt des­sa organisationer kan det vara motiverat att under en viss tidsbegränsad period koncentrera samhällets insatser på bilskrotningsområdet. I det sammanhanget bör frågan tas upp om att i varje fall under en tidsbe­gränsad städperiod öka inköpspriset på bilskrot till världsmarknadsnivå och därigenom minska behovet av importskrot. Vidare bör en informa­tionskampanj om vad bilägaren skall göra av bilvraken och om påfölj­der vid övergivande av bilvrak i naturen sättas i gång; Problemet med en upprensning av den befintiiga bilvraksparken bör enligt organisatio­nerna till resterande del kunna finansieras med bilskattemedel. Om ett auktorisationsförfarande i kombination med en informationsdrive och en bättre skatte- och försäkringsuppföljning av icke skrotade bilar skul­le visa sig otillräckligt bör enligt dessa remissinstanser överläggningar tas upp med bilbranschens organisationer rörande bilskrotningens orga­nisation och andra problem i sammanhanget,

Flera av de remissinstanser som avstyrker premiesystemet förklarar att det förhållandet att kostnader tas,ut för bilskrotning i viss utsträck­ning beror på det exportförbud som gäller för järnskrot.-,En närmare an­passning av prisnivån till världsmarknadspriset skulle enligt dessa remiss­instanser indirekt medverka till skrptbilsproblemens lösning.

De remissinstanser som tillstyrker arbetsgruppens, förslag om skrot­ningspremier ansluter sig i regel utan närmare egna motiveringar till arbetsgruppens bedömning alt auktorisationssystemet behöver komplet­teras med ett premiesyslem för alt problemet med privatskrotningen skall elimineras. Trafiksäkerhetsverket framhåller att premiesystemet, förutom att ytterligare minska riskerna för att bilvrak hamnar i. naturen, också verkar i den riktningen att det påskyndar skrotning av bilar som börjar utgöra trafikrisker.

Rikspolisstyrelsen, som ställer sig positiv till arbetsgruppens förslag, pekar samtidigt på problemet med de höga skrotningskostnaderna i glesbygderna, t.ex. de inre delarna av övre Norrland, vilket kan med­föra att vissa bilägare också i fortsättningen överger sina bilar ute i na­turen. Enligt styrelsen kan problemet lösas på det sättet att. bilägare får möjlighet att lämna sin bil till skrotning utan att erlägga skrotnings­kostnaderna i förskott. Bilskrotningsföretagen skulle därvid få sin er­sättning genom att avdrag görs på den skrotningspremie som tillkom­mer bilägaren. Styrelsen förklarar vidare att kommunerna i glesbygder­na kan bidra till att undanröja föreliggande svårigheter genom att ställa i ordning särskilda mottagningsplatser där bilägarna i kommunen får lämna utrangerade personbilar. De särskilda svårigheterna att lösa bil-vraksfrågorna i glesbygdsområden tas upp också av andra remissinstan­ser bl.a. länsstyrelsen i Västerbotteits län som förordar någon form av transportutjämning.

 

Prop. 1975: 32                                                         26

Enligt arbetsgruppen bör det föreslagna systemet till en början endast omfatta personbilar. Frågan om att utvidga systemet till att omfatta också andra fordon bör enligt gruppen prövas först när närmare er­farenheter av reformen erhållits. Flera remissinstanser däribland läns­styrelserna i Örebro län och Västmanlands län samt riksskatteverket framhåller emellertid att systemet bör omfatta också andra registre­ringspliktiga fordon. Enligt riksskatteverket bör sålunda ingå bl.a. så­dana lätta lastbilar som är försedda med karosserier av personbilstyp och som har en tjänstevikt av högst 1 800 kg. Därigenom skulle tillämp­ningsområdet för skrotningsavgiften bli detsamma som för omsättnings­skatten. Också i vissa andra avseenden, bl.a. när det gäller återbäring av skatt för brandbilar, bör enligt riksskatteverket bestämmelserna för skrotningsavgiften motsvara dem som gäller för omsättningsskatt. En­ligt Sveriges bilskrotares riksförbund och AB Svensk bilprovning bör tillämpningsområdet för bestämmelserna om skrotningsavgift m. m. an­ges till bilar vars totalvikt inte överstiger 3,5 ton. Bl. a. med hänsyn där­till ifrågasätter AB Svensk bilprovning kopplingen till den särskilda om­sättningsskatten på motorfordon. Enligt bolaget bör övervägas om inte en eventuell skrotningsavgift bör tas ut av ägaren då fordonet registre­ras.

Malmö kommun anser att avgifts- och premiebeloppen är tilltagna i överkant. Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening motsätter sig arbetsgruppens förslag att influtna av­gifter med relativt god marginal bör överstiga beräknade premieutbetal­ningar.

Enligt arbetsgruppen skall premien inte betalas ut förrän kontroll skett av att vederbörliga skatter och avgifter betalts för den aktuella bilen. Flera remissinstanser, bl.a. försäkringsinspektionen, Malmö kommun och Bilfragmentering AB pekar på att stimulanseffekten skulle bli större om premien kunde betalas ut direkt dä bilen lämnades in för skrotning. Om ett system med avräkning ändock väljs är det enligt för­säkringsinspektionen konsekvent att göra avdrag också för trafikförsäk­ringspremier. Bilfragmentering AB förklarar att ett förhindrande av nyregistrering av fordon på person eller företag som häftar i skatte­skuld skulle ha större verkan än det föreslagna premiesystemet. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan det med hänsyn till skrot­ningspremiens syfte ifrågasättas om det kan anses riktigt att premien an­vänds till tvångsvis skattebetalning. Också Sveriges bilskrotares riksför­bund avstyrker förslaget att obetalda fordonsskatter skall avräknas vid utbetalning av premien. När det gäller finansieringen av skrotningsprc mierna förklarar några remissinstanser bl.a. Motorbranschens riksför­bund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening att en årlig avgitt på hela personbilsbeståndet är att föredra framför den av arbetsgruppen föreslagna engångsavgiften vid nyregistrering.

 

Prop. 1975: 32                                                         27

Riksrevisionsverket förklarar sig inte kunna tillstyrka att medlen spe-cialdestineras genom en särskild fond. Enligt verket bör inflytande av­gifter redovisas över en inkomsttitel i budgeten och utbetalade premier ses som en form av restitution som avräknas på inkomsttiteln eller som utbetalas över särskilt anslag.

Förslaget att medel från bilskrotningsfonden skall kunna användas för bidrag till kommunens kostnader för att ta bort övergivna bilvrak eller upplag av bilvrak tillstyrks av de remissinstanser som yttrar sig i frågan. Kommunförbundet förklarar att det av lagen klart bör framgå att full kostnadstäckning skall utgå för åtgärder som vidtagits av kommunen. Medel bör enligt förbundet också kunna utgå för upptagning av bilvrak ur vattenområden samt för transport av skrotbilar från auktoriserad bil-skrotningsanläggning eller kommunal mottagningsanläggning till frag-menteringsanlaggning eller järnbruk.

Arbetsgruppens förslag att de bestämmelser som behövs för att ge­nomföra reformen skall tas upp i en särskild lag med därtill anknytande förordning kommenteras av hovrätten för Nedre Norrland som ifråga­sätter om inte en del i den föreslagna lagen intagna detaljföreskrifter kan flyttas över till den föreslagna bilskrotningsförordningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar att tidpunkten för ikraftträ­dandet av bestämmelserna om skrotningsintyg och premiesystem bör flyttas fram till den 1 juli 1976. Också länsstyrelsen i Östergötlands län anser att tiden till ikraftträdandet av arbetsgruppens förslag är väl kort. Enligt riksskatteverket bör bestämmelserna om skrotningsavgift träda i kraft minst tre månader före bestämmelserna om premie för att pre­mierna redan från början skall kunna betalas av medel som flutit in som skrotningsavgifter. Verket anför vidare att premie endast bör utgå för personbil som godkänts vid kontrollbesiktning efter den 31 december 1974.

4    Föredraganden

Under det senaste århundradet har vi genom utnyttjande av teknik och vetenskap på ett tidigare oanat sätt lärt oss bruka naturen och för­foga över dess tillgångar. Detta har i grunden förändrat människornas tillvaro. Det tidigare på naturahushållningens grund byggda samhället har ersatts av industrisamhället med hög varuproduktion. För flertalet människor i vårt land har det betytt välstånd och frigörelse frän nöd och fattigdom.

Denna utveckling har emellertid i många fall inneburit ett hårt ut­nyttjande av naturtillgångar. Vi vet nu att dessa inte är obegränsade. Utvecklingen har också medfört svåra olägenheter från miljöskyddssyn­punkt. Därför kan vi inte utan allvarliga följder för framtiden fortsätta på samma sätt.

Kraven på en rättvisare fördelning, internationellt och nationellt, av

 

Prop. 1975: 32                                                         28

jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade re­surser.

I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda slö­seri med råvaror och på nytt ta tillvara det som en gång använts.

Detta gäller på energiområdet men det gäller också i fråga om råvaror i övrigt. Produktionsmetoderna måste utvecklas från utgångspunkten sparsamhet med råvaror och återvinning av en gång använt material.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i alltför stor utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma har gällt för det avfall som uppkommer i hushållen,, Använda varor,har be­traktats som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning fått belasta miljön.

Det synsättet måste förändras. Avfall är en resurs som i största möj­liga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grund­läggande för vårt utnyttjande av naturresurser och. för inriktningen av . vår varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansätt­ning. I vissa fall är metoder för behandling och oskadhggörande av avfallet inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn , till att hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionspro­cessen skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts.

En av mig tillsatt arbetsgrupp har med utgångspunkt i den nyss redo­visade grundsynen på avfallsfrågan gjort en bred översyn över förhållan­dena på avfallsområdet och lagt fram konkreta förslag i skilda frågor i betänkandet (Ds Jo 1974:10 och 11) Avfall, ökad återvinning — bättre omhändertagande. Betänkandet har remissbehandlats. I det följande tar jag upp arbetsgruppens förslag i sådana frågor som bör föreläggas riks­dagen,

4.1 Hushållsavfall

Under den senaste 20-årsperioden har mängden avfall från hushållen fördubblats. Avfallsmängden per person är nu ca 270 kg/år. Bl.a. har den ökade användningen av förpackningar av olika slag medfört en be­tydande ökning av mängden hushållsavfall. Avfallets sammansättning har också förändrats genom tillkomsten av nya material och vissa ke­miska medel.

 

Prop. 1975: 32                                                         29

Enligt 4 § första stycket kommunala rerihållningslagen (1970:892) är kommunen skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruk­tionsanlåggning forsla orenlighet som härrör-från hushåll samt hushålls­avfall och därmed jämförUgt avfall, om inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat (obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol). Bestämmelser om allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanlåggning finns i 51 och 53 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663). Enligt 1 § kungörelsen (1972:280) om statiigt stöd till av­fallsbehandling lämnas statligt stöd till behandlingsanläggning som fram­står som angelägen från allmän synpunkt. Stöd utgår dock inte till an­läggning avsedd att enbart behandla hushållsavfall. F.n. betalas stöd ut från reservationsanslaget Bidrag till miiljövårdande åtgärder inom indu­strin m.m. under nionde huvudtiteln. I 1975 års budgetproposition före­slås att stödet till industrin skall upphöra vid utgången av juni 1975 och att anslaget därefter skall benämnas Stöd till avfallsbehandling m.m. (prop. 1975:1 bil. 11 s. 153).

Den vanligaste hanteringsmetoden för hushållsavfall som insamlas ge­nom kommunens försorg är fortfarande uppläggning (deponering). Den­na metod används i fråga om nära 80 % av avfallet. Förbränning till-lämpas för större delen av resterande andelen. I mindre omfattning till-lämpas vissa andra metoder, främst kompostering. Nya metoder är dock under utveckling, t. ex. pyrolys och mekanisk separering av blandat hus­hållsavfall. Dessutom har en omfattande försöksverksainhet igångsatts för separering av papper, glas och plåt från annat avfall i hushållen. Denna verksamhet pågår f.n. och avses bli utvärderad under det när­maste året.

Enligt arbetsgruppen bör hushållsavfallet i ökad utsträckning ses som en tillgång och resurs. Avfallet bör därför i ökad omfattning återvinnas och metoder utvecklas för att ta tillvara olika komponenter i avfallet.

Första ledet i återvinningsprocessen är att skilja ut de användbara komponenterna från annat avfall. Detta kan ske antingen vid källan, dvs. i hushållen, eller vid avfallsanläggningen. Som redovisas i det föl­jande föreslår arbetsgruppen att pappersavfall skall skiljas från övrigt avfall — separeras — i hushållen. När det gäller glas och plåt anser inte arbetsgruppen att tillräckligt starka skäl finns för att nu ålägga hushål­len att separera även dessa produkter från annat avfall. Separeringen bör i stället ske i samband med behandlingen av avfaUet.

Såväl utomlands som i Sverige pågår f.n. utvecklingsarbete i fråga om anläggningar för separering av hushållsavfall i senare hanteringsled. Flera försöksanläggningar behöver komma till stånd. För att stimulera tillkomsten av sådana föreslår arbetsgruppen att statsbidrag med 50 % av kostnadema skall kunna utgå.

Även för slutbehandling av hushållsavfall utarbetas och prövas f.n. nya metoder. Av särskilt intresse är dels en nyligen startad anläggning för samkompostering av hushållsavfall och slam i Laxå, dels en pyrolys-

 

Prop. 1975: 32                                                         30

anläggning som inom ett år kommer att vara i drift i Gislaved. Sam­kompostering och pyrolys är former för äteranvändande av avfall som enligt arbetsgruppen kan vara av framtida intresse varför ytterligare för­söksanläggningar bör övervägas.

Arbetsgruppen framhåller att slutbehandlingen av hushållsavfall i många fall inte är tillfredsställande från miljövårdssynpunkt och att det är angeläget att en förbättring sker. Arbetsgruppen föreslår därför att statsbidrag skall kunna utgå till sådana anläggningar som innebär åter­vinning och nyttiggörande av avfallet. Statsbidraget föreslås utgå med högst 50 % av aidäggningskostnaderna. Samtidigt påpekar arbetsgrup­pen att man inte kan bortse från att det behövs förbättringar även av den nuvarande konventionella behandlingen av avfallet. Detta gäller främst metoderna för uppläggning av avfall. Med hänsyn härtill föror­dar arbetsgruppen att statsbidrag bör kunna utgå också till sådana an­läggningar som medför förbättrad hantering av avfallet och som sam­tidigt kan medföra att framtida återvinning underlättas. Bidrag till så­dana anläggningar föreslås dock böra utgå med en lägre bidragsprocent. Enligt arbetsgruppens uppfattning bör man vid bidragsprövningen främ­ja regionala lösningar. Därigenom ökas förutsättningarna för en ratio­nell och miljöriktig hantering av avfallet.

Arbetsgruppen förordar att bidragsbeloppet maximeras till 5 milj. kr. per anläggning med möjlighet för regeringen att under särskilda om­ständigheter besluta om ett högre belopp. För en 5-årsperiod kan beho­vet av statsbidrag för anläggningar som nu avses enligt arbetsgruppen beräknas till 15—20 milj. kr. per år.

Enligt arbetsgruppens mening bör beteckningarna "allmän avstjälp­ningsplats" och "allmän destruktionsanlåggning" i 4 § renhållningslagen och i 51 och 53 §§ hälsovårdsstadgan ersättas med uttrycken "upplags­plats" resp. "behandlingsanläggning". Därigenom kommer dessa författ­ningsbestämmelser enligt gruppen att stå i bättre överensstämmelse med den av gruppen förordade synen på hushållsavfallet som en tillgång och resurs som i ökad omfattning bör återvinnas.

Arbetsgruppens förslag om separering av hushållsavfall först i senare hanteringsled stöds av remissinstanserna. Samtidigt påpekas i flera ytt­randen att nu pågående separeringsförsök snarast bör utvärderas. Flera remissinstanser betonar att man måste sträva efter att minska avfalls­mängderna. Man pekar därvid särskilt på den betydelse en övergång till returglas som dryckesförpackning skulle ha. Förslagen om statsbidrag till avfallshantering tillstyrks. Från flera länsstyrelser understryks sär­skilt att det behövs statsbidrag till förbättring av nuvarande hanterings­metoder och att statsbidragen bör främja regionala lösningar för avfalls­hanteringen. Några remissinstanser menar att försöksanläggningar helt bör bekostas med statsbidrag samt att statsbidragen i övrigt bör graderas efter återvinningsgrad.

För egen del vill jag i likhet med arbetsgruppen se hushållsavfallet

 

Prop. 1975: 32                                                         31

som en tillgång och resurs som i ökad omfattning bör utnyttjas för åter­vinning. Detta synsätt får också ett kraftigt stöd från remissinstanserna. Utskiljandet av de komponenter i avfallet som kan återvinnas sker med undanlag för tidnings- och kontorspapper enligt min mening bäst i sam­band med behandlingen av avfallet. Som redovisas i det följande stöder jag, liksom flertalet remissinstanser, förslaget om separering av avfalls­papper i form av tidningar och tidskrifter i hushållen. Jag vill i sam­manhanget dock framhålla att den försöksverksamhet som pågår med utsortering av papper, glas och plåt ur avfallet redan i hushållen bör fortsätta. Resultaten av verksamheten bör så snart som möjligt utvärde­ras.

Förpackningarna spelar idag en betydande roll vid hanteringen av va­ror i vårt samhälle, ökningen av förpackningar har också medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet under senare år. I likhet med några remissinstanser anser jag att användningen av vissa förpackningar inne­bär ett slöseri med begränsade naturresurser. Frågan är f.n. föremål för granskning av miljökostnadsutredningen. Innan utredningens förslag fö­religger är jag inte beredd att föreslå några särskilda åtgärder.

En förutsättning for en ökad återvinning av nyttigheter ur hushålls­avfallet är att lämpliga och rationella separermgsanläggningar finns atf tillgå. Utvecklingsarbete för att ta fram sådana anläggningar har redan påbörjats. Detta arbete måste dock intensifieras. Detsamma bör gälla arbete för utveckling av anläggningar för nyttiggörande av hushållsav­fall. Jag förordar därför att statsbidrag bör kunna utgå med högst 50 % av investeringskostnaderna beträffande försöksanläggningar för nyttig­görande av hushållsavfall eller enbart för separering av hushållsavfall.

Jag biträder arbetsgruppens förslag om statsbidrag med högst 50 % av investeringskostnaden också till andra anläggningar för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall än försöksanläggningar.

I likhet med ett flertal remissinstanser ansluter jag mig till arbetsgrup­pens uppfattning att de metoder för omhändertagande av hushållsavfall som tillämpas i dag i många fall inte är tillfredsställande från miljö­vårdssynpunkt. En snar förbättring av förhållandena är nödvändig. För att påskynda utvecklingen bör övergångsvis statsbidrag, dock med lägre bidragsprocent än 50, kunna utgå också till anläggningar för konventio­nell avfallsbehandling, om särskilda skäl föreligger. En förutsättning för bidrag i detta fall bör vara att behandlingen vid den planerade anlägg­ningen medför att avfallet hanteras på ett bättre sätt än f.n. och att möjlighet till framtida återvinning underlättas.

Statsbidrag som nu har nämnts bör i princip maximeras till 5 milj. kr. per anläggning. Särskilda omständigheter bör kunna föranleda undan­tag. Fråga om bidrag bör prövas av regeringen eller av förvaltningsmyn­dighet som regeringen bestämmer.

Jag delar arbetsgruppens och ett flertal länsstyrelsers uppfattning att regionala lösningar bör främjas vid statsbidragsprövningen. Enligt min

 

Prop. 1975: 32                                                         32

mening talar flera skäl för att en rationell och miljöriktig hantering av avfallet kräver att framtida behandlingsanläggningar är av den storleks­ordningen att flera kommuner kan betjänas av en och samma anlägg­ning. Tidpunkten för igångsättning av arbete med anläggningar för vilka statsbidrag skall utgå bör av sysselsättningspolitiska skäl bestämmas efter samråd med arbetsmarknadsverket.

I årets budgetproposition föreslår regeringen att riksdagen anvisar ett reservationsanslag av 15 milj. kr. till Stöd till avfallsbehahdling m.m. för budgetåret 1975,76. De förslag till statsbidrag för förbättrad hantering av hushållsavfall som jag nyss har redovisat torde rymmas inom denna anslagsram.

I sammanhanget vill jag också fästa uppmärksamhet på det förhållan­det att många soptippar idag inte kah sägas vara acceptabla från miljö­vårdssynpunkt. Detta gäller också nedlagda soptippar. Risker för förore­ningar av ytvatten och grundvatten föreligger i många fall. Jag förut­sätter att tillsynsmyndigheterna noga följer detta problem och vidtar de åtgärder som behövs för att desSa risker skall kunna elimineras.

Naturvårdsverket har föreslagit att skyldighet införs för hushållen att separera kemikalierester och liknande avfall. Arbetsgruppen har inte funnit att delta avfall normalt utgör något problem. Jag är fn. inte be­ redd att biträda naturvårdsverkets förslag. Frågan öm kemikalier i hus­hållsavfallet bör dock hållas under uppsikt. Jag har anledning att Utgå ifrån att naturvårdsverket ger kommunerna råd och anvisningar i den mån en förbättrad insamling kan anses påkallad.

Jag tillstyrker slutligen arbetsgruppens förslag att beteckningarna "all­män avstjälpningsplats" och "allmän destruktionsanlåggning" i 4 § ren­hållningslagen och 51 och 53 §§ hälsovårdsstadgan bör ersättas med "upplagsplats" resp. "behandlingsanläggning". I stadgan bör vidare med anledning av nya regeringsformen ordet "Konungen" genomgående by­tas ut mot "regeringen". Därjämte bör viss annan ändring av formell natur vidtas.

4.2 Pappersavfall

Tidningar och tidskrifter och andra pappersprodukter som hushållen regelmässigt behöver göra sig av med räknas till hushållsavfall enligt 4 § första stycket renhållningslagen och omfattas således av det obligato­riska kommunala renhållningsmonopolet. Pappersavfall från industri-, affärs- eller kontorsverksamhet faller däremot i princip inte under det obligatoriska renhållningsmonopolet. Enligt 4 § andra stycket renhåll­ningslagen kan emellertid kommun genom föreskrift i lokal hälsovårds­ordning bestämma att pappersavfall från sådan verksamhet skall forslas bort genom kommunens försorg (frivilligt kommunalt renhållningsmono­pol). I 4 § tredje stycket renhållningslagen föreskrivs att när orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, dvs. när kom-

 

Prop. 1975:32                                                          33

munalt renhållningsmonopol gäller, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed. Detta förbud är dock inte straffsanktionerat. Ingripande kan sålunda inte med stöd av renhållningslagen ske t.ex. mot insamlingsföretag, som inte anlitas av kommunen.

Hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningar innehåller av hy­gieniska skäl betingade föreskrifter om hantering av avfall. Beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning och ändring däri fattas av kom­munfullmäktige och fastställs av länsstyrelsen (67 och 68 §§ hälsovårds­stadgan). Lokal hälsovårdsordning utarbetas med ledning av en normal-hälsovårdsordning som fastställs av regeringen (67 § stadgan). Gällande normalhälsovårdsordning återfinns i kungörelsen (1971:761) om fast-ställelse av normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Kommunerna har rätt att ta ut avgifter för renhållningen enligt lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter. Enligt 1 § äger kommun besluta att avgift skall utgå för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som har uppsamlats inom kom­munen enhgt renhållningslagen eller hälsovårdsstadgan. I 2 § finns före­skrifter som innebär att avgiften skall bestämmas enligt självkostnads­principen. Utförs renhållningen av entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, i den mån detta inte medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv utfört renhållningen. Enligt 3 § skall avgiften utgå enligt taxa som fastställs av kommunens fullmäktige.

Enligt arbetsgruppens betänkande insamlades år 1973 415 000 ton pappersavfall och returpapper för återvinning. Denna mängd motsvarar enligt arbetsgruppen ungefär en tredjedel av det pappersavfall som över huvud kan komma i fråga för återvinning. Pappersavfall används som råvara främst vid tillverkning av papp och kartong av olika slag samt vissa kvaliteter mjukpapper. I betänkandet redovisas att flera pappers­bruk planerar att utnyttja avfallspapper i form av gamla tidningar och tidskrifter som råvara vid tillverkning av tidningspapper och att man inom branschen beräknar att förbrukningen av pappersavfall som bas­råvara kommer att fördubblas under de närmaste fem åren.

Av det pappersavfall som återvinns härstammar enligt arbetsgruppen endast 5 % från hushållen. Enligt beräkningar som redovisas i betän­kandet bör det vara möjligt att samla in ytterligare nära 300 000 ton pappersavfall. Huvuddelen därav eller ca 200 000 ton skulle kunna kom­ma från hushållen i form av tidningar och tidskrifter, medan återstoden skulle kunna samlas in främst från affärer och kontor.

Arbetsgruppen anser att det med hänsyn till främst bristen på skogs­råvara och behovet av att spara energi är angeläget att insamlingen av pappersavfall i samhället görs effektivare så att sådant avfall i större omfattning än hittills kommer till användning som råvara vid framställ-

3    Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         34

ning av papper och papp. För att pappersbruken skall investera i sådan teknisk utrustning som gör det möjligt för dem att basera tillverkningen på pappersavfall som råvara måste brukeri enligt betänkandet garanteras tillgång på pappersavfall på lång sikt. Det är därför enligt arbetsgrup­pen angeläget att insamlingen av papper framdeles, till skillnad mot vad som f.n. är fallet, bedrivs kontinuerligt oberoende av priset på pappers­avfall. Med hänsyn härtill och till att kommunerna redan har en upp­byggd organisation för att ta hand om avfall från hushållen och i många fall också avfall från affärer och kontor föreslår arbetsgruppen att pap­persinsamlingen fortsättningsvis i huvudsak skall ske inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Enligt arbetsgruppens förslag är det främst av återvinningsskäl men också för att nå en bättre täck­ning av insamlingskostnaden angeläget att allt inom en kommun före­kommande pappersavfall som bör återvinnas omfattas av renhållnings­monopol, oavsett om avfallet härrör från hushåll, kontor eller företag av skilda slag. I betänkandet understryks att kommun dock bör medge de undantag från  renhållningsmonopolet som behövs av praktiska eller andra skäl. Det är enligt arbetsgruppen särskilt angeläget att kontor, affärer och andra företag, som redan nu på ett effektivt sätt samlar upp och till återanvändning levererar eget pappersavfall också fortsätt­ningsvis får göra detta. Också ideella organisationer som genom pappers­insamlingar finansierar en del av sin verksamhet bör enligt arbetsgrup­pen fä fortsätta med sådan insamling.

Om pappersavfall över huvud skall kunna återvinnas, måste det se­pareras från annat avfall. Av främst produktionstekniska och arbets­miljömässiga skäl anser arbetsgruppen att det pappersavfall som skall återvinnas bör separeras vid "källan". Med hänsyn härtill föreslår ar­betsgruppen att hushållen och andra som lämnar avfallspapper skall vara skyldiga att sortera ut det papper som skall återvinnas från övrigt avfall.

Allt slags pappersavfall kan inte komma i fråga för återvinning. Ar­betsgruppen föreslår att separering och insamling skall avse pappersav­fall som utgörs av tidningar, tidskrifter och emballage ävensom utgall­rade arkivhandlingar och liknande avfall från kontorsverksamhet. Hus­hållen bör dock enligt arbetsgruppen vara skyldiga att separera enbart tidningar och tidskrifter.

Enligt arbetsgruppen kan kommuns intäkter från försäljning av pap­persavfall komma att medföra att renhållningsavgiften sänks. Arbets­gruppen framhåller vidare att kommun enligt lagen om kommunala ren­hållningsavgifter torde ha möjlighet att differentiera avgiften beroende på om pappersavfall lämnas separat eller inte.

För genomförande av nu redovisade förslag föreslår arbetsgruppen att renhållningslagen kompletteras med en bestämmelse som straffbelägger överträdelser av det i 4 § tredje stycket upptagna förbudet för annan än den kommunen anlitar för ändamålet att ta befattning med avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg. Vad som-bör motver-

 

Prop. 1975: 32                                                         35

kas med straffbestämmelsen är enligt arbetsgruppen den mer eller mind­re organiserade insamling av pappersavfall som hittills har legat utanför kommunens kontroll. Med hänsyn härtill föreslås straffbestämmelsen bli tillämplig endast på den som yrkesmässigt eller annars i större omfatt­ning insamlar och forslar bort avfall i strid med ifrågavarande förbud. Bestämmelsen bör enligt arbetsgruppen kunna tillämpas inte bara i frå­ga om pappersavfall utan i fråga om allt avfall som omfattas av kom­munalt renhållningsmonopol.

Vidare föreslår arbetsgruppen att en bestämmelse om skyldighet att separera avfall tas in i renhållningslagen och utformas som ett bemyn­digande för regeringen att, om det är av särskild betydelse från åter­vinningssynpunkt, föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från orenlighet och annat avfall i avvaktan på borttransport. Överträdelse av sådan före­skrift föreslås bli straffbar. Separeringsverksamhet bör enligt betänkan­det inte sättas igång förrän kommunen vidtagit de ålgärder som krävs för att insamling och avsättning av det separerade avfallet till återvin­ningsändamål skall kunna ske. Bl.a. behöver långsiktiga kontrakt upp­rättas mellan vederbörande kommuner, å ena sidan, och pappersbruk eller insamlingsföretag, å andra sidan, för att garantera avsättning resp. tillförsel av insamlat pappersavfall. Den obligatoriska pappersinsamling­en kommer inte att kunna påbörjas samtidigt i alla kommuner. Enligt arbetsgruppen kan vidare tänkas att viss kommun med hänsyn till transportkostnader eller av annat skäl inte bör särskilt insamla pappers­avfall för återvinning. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen att föreskrift om separering skall tillämpas enbart i kommuner beträffande vilka regeringen har bestämt att så skall ske. Inom glesbygdsområden föreslås kommunen själv få besluta om undantag från meddelad separe­ringsföreskrift.

För att renhållningsmonopol skall omfatta pappersavfall som lämnas av andra än hushållen krävs enligt gällande ordning att varje kommun för sig utsträcker monopolet genom föreskrift i sin lokala hälsovårds­ordning. Ett sådant förfarande skulle enligt arbetsgruppen innebära en onödig omgång i nu ifrågavarande sammanhang. Arbetsgruppen anser det vara lämpligare att regeringen i fråga om de kommuner, där det föreslagna systemet skall tillämpas, samtidigt med separeringsföreskrift meddelar föreskrift som innebär att pappersavfall som utgörs av tid­ningar, tidskrifter och emballage ävensom iitgallrade arkivhandlingar och liknande avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, även om sådan skyldighet inte åligger kommunen enligt 4 § första stycket renhållningslagen eller enligt föreskrift i lokal hälsovårdsordning. Ar­betsgruppen föreslår att regeringen eller myndighet soiri regeringen be­stämmer bemyndigas meddela sådan föreskrift genom ett tillägg i 4 § andra stycket i renhållningslagen. Kommun föreslås få befogenhet att besluta om undantag från tillämpningen av föreskrift om renhållnings-

 

Prop. 1975: 32                                                         36

monopol beträffande viss fastighet, om det kan anses säkerställt att det pappersavfall som annars skulle ha hämtats genom kommunens försorg kommer att återvinnas utan att sådan hämtning sker. Talan mot kom­muns beslut om undantag skall enligt förslaget få föras hos länsstyrelsen genom förvaltningsbesvär.

Enligt betänkandet bör föreslagna ändringar i renhållningslagen träda i kraft den 1 juli 1975.

Arbetsgruppens förslag har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Några remissinstanser förordar dock att man avvaktar ytterligare utredning och erfarenheter av försöksverksamhet innan insamling och separering av pappersavfall görs obligatorisk eller att kommunerna ges tillfälle att förbereda reformen under en lång över­gångstid. Förslaget om straff för brott mot separeringsskyldighet av­styrks av flera remissinstanser, bland dem Kommunförbundet och Hy­resgästernas riksförbund. Angelägenheten av att avsättningen av insam­lat pappersavfall tryggas understryks i åtskilliga remissvar.

För egen del vill jag anföra följande. Ökad återanvändning av avfall är nödvändig för att minska slöseriet med naturresurser och utgör även ett viktigt led i strävandena att förbättra miljön. 1 likhet med det över­vägande flertalet remissinstanser ansluter jag mig till arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att pappersavfall tillvaratas i större omfattning än hittills för att användas som råvara vid framställning av papper och papp. Detta gäller främst sådant pappersavfall från hus­hållen som utgörs av gamla tidningar och tidskrifter men också åter­vinningsbart pappersavfall från affärer och kontor.

Den väntade bristen på skogsråvaror talar för att efterfrågan på re­turpapper kommer att öka i framtiden. De inhemska pappersbruken är enligt uppgifter från pappersindustrin beredda att successivt göra de investeringar i teknisk utrustning som behövs för att ta hand om de ökade kvantiteter returpapper som kommer att insamlas, om arbets­gruppens förslag genomförs. Som arbetsgruppen framhåller kräver de stora investeringar det här är fråga om att industrin kan räkna med en jämn och säker tillförsel av avfallsråvara. Jag ansluter mig till arbets­gruppens bedömning att det lämpligaste sättet att uppnå behövlig sta­bilitet i insamlingsverksamheten är att denna bedrivs inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet med stöd av en författningsmäs-sig reglering och att pappersavfallet därvid separeras vid källan. För hushållens del innebär detta att tidningar och tidskrifter måste förvaras skilt från övrigt hushållsavfall i avvaktan på borttransport och inte får blandas samman med sådant avfall.

Av flera skäl kan insamlingsverksamheten inte sättas i gång i full skala samtidigt i alla kommuner. Det kommer att dröja några år innan pågående och projekterade utbyggnader inom pappersmdustrin nått sådan kapacitet att denna kan ta emot allt papper som kan insamlas.

 

Prop. 1975: 32                                                         37

För att trygga avsättnmgen av insamlat papper måste långsiktiga över­enskommelser ingås med pappersbruken. Avtal kan också behöva ingås med entreprenörer om medverkan vid insamlingsarbetet och erforderliga transporter av avfall. Kommunerna behöver tid för att utarbeta prak­tiska lösningar, när det gäller anordningar för separering och insam­ling av pappersavfall. Det kan även tänkas att viss kommun av hänsyn till transportkostnader eller av annat skäl t.v. inte bör särskilt insamla pappersavfall för återvinning. Med hänsyn härtill bör som arbetsgruppen har föreslagit föreskrifter om utvidgat renhållningsmonopol och separe­ring träda i tillämpning i en kommun först när de förberedande prak­tiska arrangemangen blivit klara för kommunens del. Beslut om tillämp­ning bör meddelas av regeringen efterhand som nämnda förutsättning­ar uppfylls beträffande de olika kommunerna. Regeringen kan bl.a. antas ha överblick över kapacitetsutvecklingen inom industrin. Genom en sådan ordning bör kommunerna få tillräckligt rådrum för organise' ring av insamlingsverksamheten.

Inte minst med hänsyn till den medverkan från fastighetsägares och hyresgästers sida som fordras för ett framgångsrikt genomförande av insamlingsverksamheten är det önskvärt att denna ger ett sådant ekono­miskt resultat att renhållningskostnadema för den enskilde kan ned­bringas. Under alla omständigheter bör krävas att kommunerna får full täckning för insamlingskostnadema vid avyttringen av pappersavfallet. Bl.a. med hänsyn till att detta till följd av kommunemas leveranska­pacitet i framtiden kan utnyttjas som basråvara vid pappersframställning bör det enligt min mening finnas förutsättningar för att kommunerna skall kunna teckna för längre tidsperioder bindande leveransavtal med pappersbruk till priser som ger god kostnadstäckning. Det bör ankomma på kommunerna att sluta sådana avtal. Skulle svårigheter uppkomma får andra åtgärder övervägas.

Jag förordar sålunda att bestämmelser införs om insamling och se­parering av pappersavfall i kommunernas regi i huvudsaklig överens­stämmelse med arbetsgruppens förslag. I enlighet härmed bör genom tillägg i 4 § andra stycket renhållningslagen regeringen bemyndigas att utvidga det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även an­nat avfall än hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Därigenom kan återvinningsbart pappersavfall från affärer och kontor föras in under renhållningsmonopolet. Som kommer att beröras i det följande (avsnitt 4.3) avses att bemyndigandet också skall kunna utnyttjas i fråga om visst kemiskt avfall. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter om utvidgning av renhållnings­monopolet. För att kommunen skall kunna upprätthålla renhållnings­monopolet i fråga om insamling av papper och annat som hör under detta föreslår jag vidare att renhållningslagen i enlighet med arbetsgrup­pens förslag kompletteras med en  bestämmelse om ansvar för den som

 

Prop. 1975: 32                                                         38

yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med det förut nämnda förbudet i. 4 § tredje stycket. An­svarsbestämmelsen bör upptas i en ny paragraf, betecknad 6 §. I la­gen bör slutiigen tas in en bestämmelse, betecknad 5 §, av innehåll att regeringen skall, om det är av särskild betydelse från återvinningssyn­punkt, kunna föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Därigenom blir hushållen skyldiga att skilja ut tidningar och tidskrifter från övrigt avfall. Det föreslagna bemyndi­gandet öppnar möjlighet att föreskriva separering också beträffande t. ex. glas och plåt, även om detta inte är aktuellt f. n. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller konunun att meddela föreskrifter om separering.

För genomförande av den föreslagna separeringen av pappersavfall från hushållen krävs i första hand att särskilda utrymmen eller behålla­re iordningställs på fastigheterna för förvaring av papper. För hushållens del kommer separeringsskyldigheten att innebära att gamla tidningar och tidskrifter inte får blandas samman med vanliga sopor eller kastas i sopnedkast. Papperet måste i stället bäras till härför anvisade ut­rymmen på fastigheten. Enligt min mening kan man räkna med att det stora flertalet medborgare har en sådan positiv inställning till åter­vinning av pappersavfall att de lojalt kommer att rätta sig efter de be­hövliga föreskrifterna, även om dessa i motsats till vad arbetsgruppen har föreslagit lämnas utan straffsanktion. Jag anser det med hänsyn därtill utgöra tillräckligt påtryckningsmedel för genomförande av sepa­reringen, om kommunerna får befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå i första hand fastighetsägare att ställa sig till efterrättelse de före­skrifter om anordnande av särskilda behållare m.m. som kan komma att utfärdas. I sammanhanget kan även nämnas att kommunen som arbets­gruppen har påpekat har laglig möjlighet att differentiera renhållnings­avgifterna beroende på om pappersavfall lämnas separat eller inte (prop: 1965:21 s. 30). Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om vite.

Jag utgår från att behovet av särskilda utr}'mmen och tekniska an­ordningar för hushållens avfallsseparering kommer att beaktas i plan­verkets byggnadsföreskrifter för nybyggen.

För riksdagens information vill jag nämna att jag avser att föreslå regeringen att utnyttja de bemyndiganden som enligt vad jag nyss har förordat bör tas in i renhållningslagen i huvudsak på det sätt som arbets­gruppen har föreslagit. I det följande ämnar jag i detta hänseende uppe­hålla mig närmare vid vissa frågor som aktualiserats under remissbe­handlingen eller aimars är av särskilt intresse.

Som har framgått av det föregående är avsikten att den obligatoriska

 

Prop. 1975:32                                                    39

pappersinsamUngen skall byggas ut successivt. De;tta,bör ske genom att regeringen beslutar att föreskrifter om titvidgning av renhållningsmono­polet och separering av pappersavfall skall träda i, tillämpning i de olika kommunerna allteftersom pappersindustrins kapacitet byggs ut och kom­munerna hinner organisera insamlingsverksamheten och. vidta arrange­mang för avsättning av papperet. I anslutning till uUalande av kommun förbundet och vissa andra remissinstanser vill jag betona att dylika be­slut av regeringen givetvis kommer att föregås av samråd med berörda kommuner.

Det bör ankomma på kommunerna att besluta om formerna för och omfattningen av insamlingsverksamheten. Kommun bör alltså, som ar­betsgruppen föreslagit, kunna besluta att separeringsföreskrift inte skall tillämpas i t.ex. glesbygdsområden. Inom sådana områden kan utbytet i många fall antas bli så ringa att insamling inte kan anses motiverad med hänsyn till transportkostnaderna. Kommunen bör också få bemyn­digande att meddela närmare bestämmelser för tillämpning av föreskrif­ter om utvidgat renhållningsmonopol och separering. Härvid bör kom­munen bl.a. kunna föreskriva att pappersavfall skall avlämnas på annan plats än förvaringsplats på enskild fastighet, t.ex. i en container. I samr band med meddelande av föreskrifter om separering måste självfallet . beaktas att förvaring av pappersavfall kan medföra olägenheter från bl.a brandskydds- och miljövårdssynpunkter.

Det bör också ankomma på kommun alt medge undantag från till-lämpningen av renhållningsmonopolet i särskilda fall. Som arbetsgrup­pen har framhållit bör kommunen kunna medge sådant undantag i fråga om kontor, affärer och andra företag som på ett seriöst och rationellt sätt själva sköter insamlingen av pappersavfall. Då frågan om undantag i nu nämnda fall kan ha stor ekonomisk betydelse för dylika företag med hänsyn till investeringar som gjorts i maskinella anordningar för bunt-ning av pappersavfall m.m. bör talan mot kommuns beslut få föras hos länsstyrelsen såsom förvaltningsbesvär.

Jag vill i likhet med arbetsgruppen understryka vikten av att ideella organisationer som bedriver seriös insamlingsverksamhet ges möjlighet att också i fortsättningen göra detta. På samma sätt som en kommun kan anlita utomstående för att ombesörja borttransport av avfall kan kommunen träffa avtal med ideella organisationer om medverkan i in­samlingsarbetet på särskilda villkor. Som bl.a. kommunförbundet har framhållit kan dock kommunernas ansvar för att insamlingsverksamhe­ten bedrivs så rationellt som möjligt i vissa fall leda till en viss restriktivi­tet i detta hänseende.

Jag förordar att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1975 utom såvitt avser ansvarsbestämmelsen i 6 §. Denna bör träda i kraft först den 1 januari 1976 för att bereda företag och orga­nisationer som nu sysslar med insamlingsverksamhet på vilken bestäm-

 

Prop. 1975: 32                                                         40

melsen är tillämplig skälig tid att inrätta sig efter de nya förhållandena. Som framgått av det föregående avses att de genom de föreslagna lag­ändringarna givna bemyndigandena för regeringen skall utnyttjas i den takt som kapacitetsutbyggnaden inom pappersindustrin och förberedel­searbetet i de olika kommunerna medger. Obligatorisk pappersinsamling bör enligt min uppfattning kunna vara fullt genomförd före år 1980 i alla de delar av landet där sådan insamling är praktiskt genomförbar och motiverad.

Till frågan om information till allmänheten om förslagets innehåll återkommer jag i det följande (avsnitt 4.5).

4.3    Kemiskt avfall

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor är tillämplig på ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk­kemiska egenskaper och hanteringen kan befaras medföra skada på människor eller i miljön (1 § första stycket). Till hälso- och miljöfarlig vara räknas också vara som innehåller eller behandlats med ämne eller beredning som nu sagts, om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Med hälso- och miljöfarlig vara avses även avfall som med hänsyn till an­givna egenskaper och hanteringen kan befaras medföra hälso- och miljö­risker. När det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskydds­synpunkt, får regeringen enligt paragrafens andra stycke föreskriva att vad som i lagen sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara än sådan som avses i första stycket. I 2 § anges att lagen är tillämplig på all slags hantering såsom tillverkning, trans­port, förvaring och destruktion.

Den som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara är skyldig vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön (5 §). Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer enligt 6 § före­skriva att hälso- och miljöfarlig vara av visst slag får hanteras eller im­porteras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller im­port av sådan vara skall gälla särskilt villkor. Myndighet som regeringen bestämmer får enligt 9 § föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet. Centrala bedömningar som kan vara aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor görs av ett särskilt organ, produktkon­trollnämnden, som i administrativt hänseende är knutet till naturvårds­verket. Enligt 50 § kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfariiga varor kan produktkontrollnämnden meddela ytterligare föreskrifter om försiktighetsmått m.m. enligt 5 § lagen. Tillsyn över lagens efterievnad

 

Prop. 1975: 32                                                         41

utövas av naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsen, yrkes­inspektionen och hälsovårdsnämnden.

Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar, som upp­kommer genom användning av mark, byggnad eller anläggning. Åt­gärd eller verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet kan hos koncessionsnämnden för miljöskydd ansöka om tillstånd till verksamheten (9 §). Regeringen har med stöd av bemyndi­gande i 10 § miljöskyddslagen i stor utsträckning föreskrivit skyldighet att inhämta tillstånd (koncessionsplikt). Från koncessionsplikt kan na­turvårdsverket enligt 10 § andra stycket miljöskyddslagen medge un­dantag (dispens) efter prövning i varje särskilt fall. Till skydd mot mil­jöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna intressen skall enligt 38 § miljöskyddslagen tillsyn utövas av naturvårdsverket och läns­styrelserna. Om tillstånd inte givits enligt lagen, kan länsstyrelsen enligt 40 § första stycket meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I 47 § miljöskyddslagen finns bestämmelser om hand­räckning. Där föreskrivs bl.a. att utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen skall ombesörja att åtgärd vidtas, om länsstyrelsens före­läggande om försiktighetsmått eller förbud inte efterkoms.

Bestämmelser om oskadliggörande av läkemedel finns i 14 § läke­medelsförordningen (1962:701).

Som tidigare har anförts kan statligt stöd i form av bidrag med högst 50% av kostnaden utgå till behandlingsanläggning som framstår som angelägen från allmän synpunkt enligt kungörelsen om statligt stöd till avfallsbehandling. Statligt stöd kan också utgå i form av garanti för ekonomiska förluster som kan uppkomma vid lagring av kemiskt avfall eller annat avfall som är miljöfarligt.

Enligt arbetsgruppens betänkande uppkommer årligen ansenliga mängder kemiskt avfall av skilda slag i vårt land. Största delen av detta avfall uppkommer som processavfall hos industrin. Många industriföre­tag har möjligheter att oskadliggöra avfall internt, dvs. i anslutning till den anläggning där det har uppkommit. Relativt stora mängder kemiskt avfall uppkommer emellertid under sådana förhållanden att avfallet måste transporteras bort för att oskadliggöras på annat håll.. Nuvarande resurser för att ta hand om det kemiska avfallet är enligt arbetsgruppen otillräckliga, vilket antas vara en bidragande orsak till att endast några få kommuner har utvidgat det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även industrins kemiska avfall. Arbetsgruppen understryker att samhället i dag beträffande det kemiska avfallet saknar tillfredsställande kunskaper om mängd, art och sätt på vilket det slutliga omhändertagan­det sker. Bl.a. med hänsyn härtill är samhällets faktiska möjligheter att

 

Prop. 1975: 32                                                         42

utöva tillsyn och kontroll i fråga om hanteringen av kemiskt avfall f.n. påtagligt begränsade. Mot bakgrund av att olämplig hantering av ke­miskt avfall i allmänhet får antas,innebära risk för skada på människor eller i miljön måste ett bibehållaiide av nuvarande förhållanden enligt arbetsgruppen anses inge allvarliga betänkligheter. Det är nödvändigt att få till stånd en förbättring av förhållandena på detta område. Grup­pens överväganden och förslag inriktas på sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- eller miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt . avfall). Till sådant avfall, vill gruppen främst hänföra olje- och lös­ningsmedelsavfall, koncentrerat surt eller alkaliskt avfall, metallhaltigt resp. cyanidhaltigt avfall från. ytbehandlingsverksamhet ävensom be­kämpningsmedelsavfall .och ayfall som innehåller PCB.

Målet bör enligt arbetsgruppen vara att skaffa samhället insyn i och kontroll av samtliga led i hanteringen av miljöfarligt avfall. I sådant syfte föreslår arbetsgruppen att kommunalt renhållningsmonopol i frå­ga om miljöfarligt avfall införs i hela landet. Detta bör enligt arbets­gruppen ske på motsvarande sätt som gruppen har förordat beträf­fande visst pappersavfall. Arbetsgruppen föreslår sålunda att regeringen med stöd av den föreslagna bemyndigandebestämirielsen i renhållnings­lagen skall meddela föreskrifter om införande av kommunalt renhåll­ningsmonopol för miljöfarligt avfall i de ohka kommunerna efterhand som dessa hunnit vidta nödvändiga förberedelser för insamlingen av det miljöfarliga avfallet. Enligt gruppens uppfattning bör sådant monopol kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

För att skaffa sig ett tillräckligt underlag för beslut rörande den ren­hållningsorganisation som behövs till följd av det föreslagna renhåll­ningsmonopolet måste kommunerna enligt arbetsgruppen som en första åtgärd inventera omfattningen och arten av industrins miljöfarliga av­fall. Företag som driver verksamhet vari miljöfarligt avfall uppkommer skall enligt förslaget efter föreskrift av hälsovårdsnämnden vara skyl­diga att anmäla verksamheten och däri uppkommande avfall till nämn­den. Om det behövs, bör företagen enligt arbetsgruppen också vara skyldiga att efter anmodan i varje särskilt fall lämna närmare uppgifter om avfallets innehåll.

De nuvarande förhållandena i fråga om vägtransporter av miljöfar­ligt avfall är enligt arbetsgruppen inte tillfredsställande. Även om ren­hållningsmonopol innebär en viss samhällskontroll också av transpor­terna, är det enligt arbetsgruppen motiverat att införa tillståndsplikt fÖr den som yrkesmässigt vill transportera miljöfarligt avfall på väg. Läns­styrelsen föreslås vara tillståndsmyndighet. För att sökanden skall få tillstånd beviljat bör han enligt förslaget kunna visa att han har per-, sonella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att transportera miljö­ farligt avfall på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställan-

 

Prop. 1975: 32                                                         43

de sätt och att han har de tillstånd som kan fordras för verksamheten enligt gällande annan lagstiftning. Av sökanden bör enligt arbetsgmppen dessutom krävas att han ställer godtagbar säkerhet för behandlingskost­naderna för sådant avfall som han, temporärt lagrar. Länsstyrelsen bör vidare enligt förslaget kunna meddela föreskrift om den största mängd miljöfarligt avfall som samtidigt får förvaras hos transportföretaget. Företag som drivs av kommun föreslås vara undantagna från skyldig-, het att söka tillstånd.

I vårt land finns enligt betänkandet f.n. sju anläggningar för extern behandling av miljöfarligt avfall. Den huvudsakliga verksainheten vid fyra av dessa anläggningar avser behandling av oljeavfall. Industride-stillation AB som är elt helägt dotterbolag till Svensk Avfallskonverte-ring AB (SAKAB) behandlar vid sin anläggning i Lövsta utanför Stock­holm utöver oljeavfall också lösningsmedelsavfall och förbränner dess­utom en del fast avfall. SAKAB ägs till hälften av det statliga företaget Svenska Utvecklings AB, medan den andra hälften till lika delar ägs av Svenska kommunförbundet. Kooperativa förbundet och Alfa Laval AB.

Arbetsgruppen anser det vara nödvändigt att en utbyggnad av be­handlingsresurserna för miljöfarligt avfall kommer till stånd främst för att fler avfallstyper skall kunna behandlas samt för att en bättre regio­nal täckning skall erhållas. Enligt arbetsgruppen måste det också finnas en viss beredskap för att klara av behandlingsbehov som i dag inte är kända. Införs kommunalt renhållningsmonopol mera allmänt i fråga om miljöfarligt avfall kommer behovet av behandlingsresurser att öka. Ut­byggnaden härav bör enligt arbetsgruppen ske stegvis i takt med de be­hov som föranleds av monopolets införande. Den framtida behandlings­verksamheten, som enligt arbetsgruppen också bör inbegripa långtidsför­varing av sådant avfall som av tekniska eller ekonomiska skäl f.n. inte kan återvinnas eller oskadliggöras, bör ha sådan bredd att i princip alla slag av miljöfarligt avfall skall kunna tas om hand. Med hänsyn till att det råder osäkerhet om den mängd och de slag av avfall som måste omhändertas är det enligt arbetsgruppen motiverat att i inled­ningsskedet prioritera utbyggnad av lagringsresurser. Arbetsgruppen an­ser att det från samhällets sida måste krävas att behandlingsverksamhet av ifrågavarande slag bedrivs uthålligt under samhällsansvar. Det måste finnas garanti för att allt miljöfarligt avfall verkligen blir omhänder­taget och att detta sker på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt till­fredsställande sätt. Med hänsyn till att den avfallsbehandling som det här gäller av flera skäl inte kan i sin helhet bli företagsekonomiskt lön­sam kan man enligt arbetsgruppen inte räkna med att satsning på detta område från privata företag kommer att ske i sådan takt och omfatt­ning att föreliggande och kommande behandlingsbehov verkligen blir

 

Prop. 1975: 32                                                                      44

tillgodosedda eller att därvid tillräcklig hänsyn tas till lämpligaste lo­kalisering ur avfallsproducentemas synvinkel. Mot bakgnmd härav anser arbetsgruppen att garanti för att allt mUjöfarligt avfall blir om­händertaget på ett tillfredsställande sätt kan vinnas endast genom att samhället tar över hela det organisatoriska ansvaret för det slutliga om­händertagandet av sådant avfall. Detta bör enligt arbetsgruppen ske ge­nom att det tillskapas ett av staten, kommunerna och näringslivet ge­mensamt ägt behandlingsföretag som i princip får ensamrätt att be­handla miljöfarligt avfall. Allt avfall behöver, sägs det i betänkandet, inte tas om hand vid behandlingsföretagets egna anläggningar. Det kan vara rationellt att utnyttja kapacitet som finns på annat håll inom eller utom landet. Arbetsgruppen finner det naturligt att SAKAB kommer att ingå som en del i det tänkta behandlingsföretaget. Enligt arbetsgrup­pen bör förhandlingar som syftar till ett samgående med behandlings­företaget tas upp med de företag som nu driver särskild rörelse för att behandla miljöfarligt avfall. Därigenom kan en lämplig samordning av nuvarande resurser ske. Även efter reformens genomförande bör det enligt förslaget i viss omfattning vara möjligt för andra behandlings­företag att driva verksamhet som nu avses efter särskilt tillstånd.

Enligt arbetsgruppens mening bör industriföretagen i princip ges möj­lighet att behandla sitt avfall på det mest rationella och ekonomiskt för­delaktiga sättet under fömtsättning att den avsedda behandlingen står i överensstämmelse med de krav som ställs i miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det måste anses önskvärt att före­tagen i första hand strävar efter interna lösningar på sina avfallspro­blem. För att intern behandling av det avfall som det här gäller skall få ske enligt gällande bestämmelser torde normalt krävas att verksam­heten prövats enligt miljöskyddslagen. Det finns därför enligt arbets­gruppen inte anledning att renhållningsmonopol eller ensamrätt för behandlingsföretaget skall gälla i de fall då miljöfarligt avfall behandlas i anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer. Från sam­hällets sida bör man enligt arbetsgmppen också se positivt på att indu­striföretag samarbetar när det gäller behandling av miljöfarligt avfall. Om ett tillverkningsföretag har kapacitet att i sina anläggnmgar åter­vinna eller oskadliggöra också viss mängd miljöfarligt avfall från annat sådant företag, framstår det enligt arbetsgmppen som naturligt att före­tagen samverkar. Under förutsättning att behandlingen av avfallet sker i enlighet med miljöskyddslagstiftningens krav bör den form av sam­arbete som nu beskrivits inte hindras eller onödigtvis försvåras genom behandlingsföretagets inrättande. Samhället bör emellertid enligt arbets­gruppen beredas möjlighet att kontrollera att angivna krav uppfylls. Med hänsyn härtill föreslår gruppen att det företag som skall behandla avfallet skall vara skyldigt att söka särskilt tillstånd till den avsedda be­handlingen. Tillstånd som här avses skall alltid beviljas, om det visas att

 

Prop. 1975: 32                                                        45

behandlingen kommer att ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens enligt miljöskyddslagen. Fråga om tillstånd bör enligt förslaget prövas av länsstyrelsen.

Samarbete mellan industriföretag för att behandla miljöfarligt avfall kan enligt arbetsgmppen också iimebära att två eller flera företag går ihop om att bygga upp en gemensam anläggning för återvinning eller oskadliggörande av avfall. Med hänsyn till sitt förslag om inrättande av behandlingsföretaget anser arbetsgmppen att det inte utan vidare bör vara tillåtet att etablera och driva särskild behandlingsrörelse vid sidan av behandlingsföretaget. I likhet med vad arbetsgruppen föreslagit i fråga om befintliga behandlingsföretag bör det enligt gruppen vara möjligt att efter särskilt tillstånd etablera behandlingsrörelse efter re­formens ikraftträdande. Frågan humvida sådan behandlingsrörelse skall få inrättas måste enligt gmppen bedömas såväl från miljöskyddssyn­punkt som från samhällsekonomiska synpunkter. Prövningen av frågan om särskilt behandlingstillstånd i nu avsedda fall är av sådan karaktär att den föreslås ankomma på regeringen. Särskilt tillstånd bör enligt arbetsgruppen inte få avse långtidsförvaring med hänsyn till att lag­ringsresurserna lämpligen bör koncentreras till behandlingsföretaget. Ar­betsgruppen föreslår att särskilt behandlingstillstånd bör kunna förenas med föreskrift om att företaget skall ställa godtagbar säkerhet för be­handlingskostnaderna för temporärt lagrat avfall. Det finns annars en risk, menar arbetsgruppen, att dessa kostnader drabbar det allmänna, om tillståndet återkallas eller företaget av annan orsak upphör med verksamheten.

Kostnaderna för behandlingsföretagets verksamhet skall enligt betän­kandet i princip betalas av dem som utnyttjar företagets tjänster. De avgifter som tas ut skall utöver rörliga kostnader täcka också kalkyl­mässiga avskrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Enligt arbets­gmppen bör inflytande avgifter däremot inte ge vinst i företagsekono­misk mening. Av flera skäl kan det emellertid vara svårt att nå full täckning för kapitalkostnaderna. Intäkterna kan vara svåra att kalky­lera på grund av avfallsmarknadens föränderliga karaktär. Detsamma gäller när resurserna är under uppbyggnad. Arbetsgruppen framhåller att avgift för transport och behandling av avfallet skall fastställas och tas ut av kommunerna med stöd av lagen om kommunala renhållnings­avgifter.

Med hänsyn till att det är uttalade samhälleliga intressen som ligger bakom förslaget att inrätta behandlingsföretaget och bygga ut nuvaran­de behandlingsresurser för miljöfarligt avfall finner arbetsgruppen det naturligt att staten på lämpligt sätt garanterar finansieringen av företa­gets fasta investeringar. Också den risk som enligt vad förut sagts finns för att full täckning för kapitalkostnaderna inte alltid erhålls talar en­ligt gmppen för att staten bör garantera finansieringen av dessa inves-

 

Prop.1975: 32                                                          46

teringar. När reformen genomförts, bör enligt arbetsgruppens inening statligt stöd till avfallsbehandling varom nu är fråga endast undantags­vis utgå till annat företag än behandlingsföretaget.

Behandlingsföretagets investeringar bör enligt arbetsgruppen avse an­läggningar som skall tillämpa etablerad teknik. Om det är påkallat bör företaget dock kunna delta i visst angeläget utvecklingsarbete.

Enligt arbetsgruppens förslag bör företag som har miljöfarligt avfall ha rätt att för slutligt omhändertagande anlita behandlingsanläggning utomlands. Emellertid bör svensk myndighet ha möjlighet att kontrolle­ra att omhändertagandet i det andra landet kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen alt det införs krav på särskilt tillstånd för att utförsel av miljöfarligt avfall ska få ske. Behandlingsföretaget före­slås dock vara undantaget från skyldighet att söka tillstånd. Tillstånds­prövningen bör enligt förslaget ankomma på naturvårdsverket.

Såsom antytts inledningsvis är lagen om hälso- och miljöfarliga varor i princip tillämplig på sådant avfall som avses med arbetsgruppens nu redovisade förslag. Också vissa bestämmelser av allmän karaktär i kun­görelsen om hälso- och miljöfarliga varor äger tillämpning på miljöfar­ligt avfall. Mot bakgmnd härav anser arbetsgruppen det vara både na­turligt och lämpligt att de grundläggande författningsbestämmelserna för nu ifrågavarande reform upptas i nämnda lag. Vad gäller den före­slagna ensamrätten för behandlingsföretaget föreslår arbetsgruppen att i lagen tas in en ny paragraf, som innehåller bemyndigande för rege­ringen att, om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, föreskriva att återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller an­nat därmed jämförligt förfarande för slutligt omhändertagande av mil­jöfarligt avfall får bedrivas yrkesmässigt endast av juridisk person vari staten har inflytande. Arbetsgruppen föreslår vidare att bestämmelser om behandlingsföretaget och om särskilt tillstånd att vid sidan av före­taget bedriva avfallsbehandling meddelas av regeringen i en särskild författning, kallad förordningen om miljöfarligt avfall. Enligt arbets­gruppen kan erforderliga föreskrifter för att genomföra vad gruppen föreslagit i fråga om anmälningsskyldighet för verksamhet vari miljö­farligt avfall uppkommer och i fråga om tillstånd till yrkesmässig transport av miljöfarligt avfall meddelas av regeringen i samma författ­ning med stöd av 9 § resp. 6 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor. För att undvika tillämpningssvårigheter är det enligt arbetsgmppens mening nödvändigt att i den föreslagna förordningen räkna upp de av­fallsslag som skall anses miljöfariiga och för vilka den föreslagna reg­leringen skall gälla. I det konkreta fallet kan det förhålla sig så att visst avfall som enligt den angivna uppräkningen skall omfattas av den tänkta förordningen inte kan anses falla under definitionen på hälso- och mil­jöfarlig vara i 1 § första stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

 

Prop. 1975: 32                                                         47

Med anledning härav föreslår arbetsgruppen alt regeringen med stöd , av 1 § andra stycket nämnda lag skall föreskriva att vad i lagen sägs skall gälla i fråga om de i förordningen uppräknade ävfallsslagen.

Arbetsgruppen framhåller att särskilda ansvars- och tillsynsbestäm­melser inte behöver meddelas. Bestämmelser i dessa ämnen i lagen om hälso- och miljöfarliga varor blir tillämpliga också på den reglering av miljöfarligt avfall som föreslagits.

När det gäller läkemedel och läkemedelsavfall anser arbetsgruppen att den föreslagna förordningen inte bör vara tillämplig. Oskadliggö­rande av läkemedel regleras uteslutande i läkemedelsförordningen. Ar­betsgruppen, som anser att en skärpning av bestämmelserna på detta område bör ske, föreslår att socialstyrelsen åläggs att meddela före­skrifter om oskadliggörande av läkemedel.

Föreläggande enligt 40 § miljöskyddslagen kan enligt arbetsgruppen avse t.ex. oskadliggörande av visst miljöfarligt avfall som lagrats. Efter­koms inte sådant föreläggande, skall utmätningsmannen som förut sagts enligt 47 § tredje stycket miljöskyddslagen ombesörja att åtgärden vid­tas. I fråga om tolkningen av handräckningsbestämmelsen konstaterar arbetsgruppen att effekten av förelägganden som det här är fråga om skulle försämras avsevärt, om den försumlige inte behövde betala kost­naden för handräckningen. Arbetsgruppen anser för sin del att lagstif­taren torde utgått från att den försumlige även utan uttrycklig före­skrift skulle svara för handräckningskostriaden. Vid tillkomsten av väg­lagen (1971:948) gjordes emellertid ett uttalande som enligt arbetsgrup­pens mening kan föranleda osäkerhet om innebörden av gällande rätt i förevarande hänseende. För att undanröja den osäkerhet som kan råda i frågan föreslår arbetsgmppen att det genom ett tillägg i 47 § tredje stycket miljöskyddslagen klart utsägs att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad. Arbetsgruppen framhåller också att de medel som behövs för att förskottera handräckningskostnad bör ställas till länsstyrelsernas förfogande från anslaget Bidrag till miljövårdande åt­gärder inom industrin m.m. Det bör enligt arbetsgmppen ankomma på regeringen att besluta om medel till vederbörande länsstyrelse efter framställning i varje särskilt fall.

Föreslagna lagändringar bör enligt arbetsgmppen kunna träda i kraft den 1 juli 1975. Av de föreskrifter som avses komma att meddelas av regeringen bör enligt arbetsgruppen föreskrifterna om renhållningsmo­nopol, såvitt gäller de kommuner där monopol då kan införas, tillstånds­plikt för transportföretag och föreskrifter om behandlingsföretaget träda i kraft den 1 januari 1976. övriga föreskrifter föreslås träda i kraft den 1 juli 1975.

Under remissbehandlingen har de förslag som jag nu redovisat i hu­vudsak godtagits eller lämnats utan erinran. Många remissinstanser har uttalat tillfredsställelse över skilda delar av förslagen. Några remissin-

 

Prop. 1975: 32                                                                     48

stanser har dock avstyrkt eller ställt sig tveksamma till införande av kommunalt renhållningsmonopol för miljöfarhgt avfall. Även inrättan­det av det föreslagna behandlingsföretaget har avstyrkts av några re­missinstanser.

Som framgår av arbetsgruppens redovisning hanteras f.n. icke obe­tydliga kvantiteter kemiskt avfall på ett från hälso- och miljösynpunkt oacceptabelt sätt. Samhällets faktiska möjligheter att utöva kontroll och tillsyn över denna hantering är påtagligt begränsade. Resurserna att omhänderta hälso- och miljöfariigt avfall är klart otillräckliga. Enligt min mening är det en angelägen samhällsuppgift att åstadkomma en förbättring av förhållandena på detta område. I likhet med det över­vägande flertalet remissinstanser anser jag att detta bör ske genom åtgärder i den riktning arbetsgruppen förordat.

Jag tillstyrker alltså att kommunalt renhållningsmonopol successivt införs för miljöfarligt avfall i samtliga kommuner på det sätt arbets­gruppen föreslagit. Därigenom bör bättre betingelser för kontroll och omhändertagande av miljöfarligt avfall skapas. Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrift att monopol skall gälla i viss kommun. Sådan föreskrift bör meddelas efter samråd med berörd kommun när kommunen vidtagit erforderliga förberedelser för monopolets införande. Jag delar arbetsgruppens bedömning att kommunalt renhållnings­monopol för miljöfarligt avfall bör kunna vara infört i samtliga kom­muner senast fem år efter reformens ikraftträdande. Jag vill också i lik­het med flera remissinstanser framhålla att det i många fall kan vara lämpligt att kommuner inom samma region samverkar när det gäller insamling av miljöfarligt avfall. Det behandlingsföretag vars inrättande jag föreslår i det följande avses få resurser att ta emot allt insamlat av­fall för behandling eller långtidslagring. Den enskilda kommunen kom­mer sålunda alltid att ha möjlighet att lämna allt insamlat miljöfarhgt avfall till detta företag.

Jag vill upplysningsvis nämna att jag ämnar föreslå regeringen att i en särskild förordning om miljöfarhgt avfall ange de slag av avfall som skall föras in under det kommunala renhållningsmonopolet. Dit bör i första hand hänföras de avfallstyper som nämnts av arbetsgmppen. Miljöfarligt avfall som omhändertas i den anläggning där avfallet upp­kommer bör i enlighet med arbetsgmppens förslag inte omfattas av renhållningsmonopolet.

Jag biträder arbetsgruppens uppfattning att företagen skall vara skyl­diga att till myndighet lämna uppgifter om det miljöfarliga avfall som uppkommer i verksamheten. Enligt min mening bör dock, som bl. a. Kommunförbundet har föreslagit, införas en obUgatorisk deklarations­plikt för företagen i detta hänseende. Uppgifter om företagens miljöfar­liga avfall är betydelsefulla inte bara som underlag för beslut om insam­lingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten enligt både miljö-

 

Prop. 1975: 32                                                        49

skyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor.' Då såväl mängd
som sammansättning av miljöfarligt avfall hos ett och'samma företag
snabbt kan förändras, behövs enligt' min mening" en fortlöpande rap­
portering från företagen. I likhet nied Svenska naturskyddsföreningen
anser jag därför att deklaratiorisplikten bör fullgöras med jämna mel­
lanrum, lämpligen en gång om året. Rapporteringsskyldigheten bör i
första hand avse avfallets art, sammansättning, mängd och hantering.
Som förordats av statskontoret bör den information som företagens
deklarationer innehåller tas om hand och behandlas inom ramen för
miljövårdens informationssystem (Ml). Pågående projekt inom detta
system berör bl.a.  information från tillsynsverksamhet enligt miljö­
skyddslagen samt infoririation om hälso- och miljöfarliga varor och lä­
kemedel. Ml bör enligt mlrt mening i framtiden kunna användas för att
sammanställa uppgifter om avfallshantering på ett sätt som hälsovårds­
nämnderna, länsstyrelserna, naturvårdsverket och arbetarskyddsmyndig­
heterna har nytta av i sin verksamhet. Det är därför naturligt att upp­
gifterna från företagens årliga avfallsdeklarationer ingår i Ml. Under
den fortsatta utvecklingen'av Ml bör särskilt utredas hur dessa uppgif­
ter bör sammanställas för att tillgodose skilda intressenters behov. Jag
föreslår att regeringen eller inyndighet som regeringen bestämmer ge­
nom ett tillägg i 9 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor ges bemyn­
digande att föreskriva ätt den som yrkesmässigt hanterar eller impor­
terar hälso- och miljöfarlig vara årligen skall lämna' uppgift om varans
art, sammansättning, mängd och hantering. 1 de falL uppkoihmande
miljöfarligt avfall sänds iväg'till annan plåts bör självfallet sådan upp­
gift inbegripa upplysning öm plats och sätt för omhändertagandet. Upp­
lysningsvis vill jag meddelåatf jag äirinar föreslå att deklarationer om
miljöfarligt avfall skall avges på formulär, som fastställs under medver­
kan av bl.a. miljödatanämnden." Jag'hyser Samma lippfattniifg somi LO
om betydelsen av kommunala register över arbetsplatser med miljöfar­
ligt avfall. LO:s förslag om upprättande av sådana register bör enhgt
min mening tas upp i samband med ätt ställning tas till utnyttjandet av
den information som erhålls genom'företagens deklarationer av miljö­
farligt avfall.              '

Under remissbehandlingen har allmänt vitsordats att dét är påkallat att införa kontroll av kompetens och kvalifikationer hos företag som ut­för vägtransporter av miljöfarligt avfall. Arbetsgmppens föirslag om in­förande av tillståndsplikt för sådana företag tillstyrks av flertalet remiss­instanser. Kommunförbundet anser att förslaget inte är tillräckligt långt­gående och menar att reglering även krävs av frågor som hänger sam­man med det praktiska genomförandet av ifrågavarande transporter. Anmälningsplikt för alla sådana transporter föreslås av ett par remiss­instanser. En länsstyrelse anför att generella transportbestämmelser för hälso- och miljöfarliga varor av alla slag är att föredra framför den 4   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         50

föreslagna tillståndsplikten men tillstyrker förslaget såsom en temporär lösning. Ett par remissinstanser föreslår att även kommunala transport­företag skall omfattas av tillståndsplikt. Arbetarskyddsstyrelsen fram­håller angelägenheten av att företag som sysslar med transport av miljö­farligt avfall får kännedom om sammansättningen av och riskema med avfallet.

För egen del kan jag med hänsyn till nuvarande förhållanden på om­rådet ansluta mig till arbetsgruppens bedömning att det är motiverat att införa tillståndspUkt för den som vill yrkesmässigt syssla med transporter av hälso- och miljöfarligt avfall. EnUgt min mening finns åtminstone tills vidare behov av en sådan kontroll vid sidan av de generella före­skrifter för transport på väg av hälso- och miljöfarliga varor som f.n. håller på att utarbetas av produktkontrollnämnden. Jag utgår från att Kommunförbundets och arbetarskyddsstyrelsens synpunkter kommer att tillgodoses genom nämnda föreskrifter.

Skäl att införa tillståndsplikt för inrättning eller företag som drivs av kommun föreligger inte enligt min mening. Det bör ankomma på rege­ringen att meddela föreskrifter om tillståndsplikt med stöd av bemyn­digandet i 6 § lagen om hälso- och mUjöfarliga varor.

Förslaget att tillskapa ett samhällsägt behandlingsföretag med ensam­rätt att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall har fått omfat­tande stöd vid remissbehandlingen. Från flera håll understryks att för­slaget bör genomföras skyndsamt. Sveriges industriförbund och några andra remissinstanser har dock avstyrkt förslaget under framhållande att monopolsituationen skulle göra det svårare att utveckla marknads-anpassade lösningar av avfallsfrågorna i takt med de snabba förändring­arna i industriprocesserna. Vissa remissinstanser har föreslagit uppskov med ställningstagande i frågan.

Som jag ser det utgör dagens otillfredsställande situation på avfalls­området i sig själv ett påtagligt vittnesbörd om att man inte genom att förlita sig enbart på marknadskrafterna kommer till rätta med avfalls­frågorna. De nu befintiiga behandlingsföretagen har inriktat sig på be­handling av relativt lättbehandlat avfall som gett någorlunda lönsamma återvinningsprodukter, medan intresset att omhänderta avfall som inte kan behandlas med lönsamhet varit mindre. I likhet med det stora fler­talet remissinstanser anser jag det nödvändigt att samhället nu tar över det organisatoriska ansvaret för det slutiiga omhändertagandet av miljö­fariigt avfall genom att inrätta det av arbetsgruppen föreslagna behand­lingsföretaget. Endast härigenom kan, enligt min mening garantier ska­pas för att allt miljöfarligt avfall bhr omhändertaget och att detta sker på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande sätt. Jag föreslår sålunda att regeringen bemyndigas meddela de föreskrifter som behövs för att tillförsäkra behandlingsföretaget en principiell ensamrätt att be­handla och långtidsförvara miljöfarligt avfall. Bemyndigandet bör utfor-

 

Prop. 1975: 32                                                         51

mas i enlighet med arbetsgruppens förslag och föras in som ett nytt and­ra stycke i 7 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

För riksdagens information vill jag nämna att jag avser att föreslå regeringen att utnyttja nämnda bemyndigande i huvudsak i överens­stämmelse med vad arbetsgruppen föreslagit. Nu verksamma företag som inte går samman med behandlingsföretaget bör få tillstånd att tills vidare fortsätta verksamheten. Särskilt tillstånd till nyetablering av be­handlingsrörelse kan exempelvis konuna i fråga i fall då industrierna i viss bransch gemensamt vill uppföra en anläggning för hehandling av visst för branschen specifikt avfall. Eftersom behandlingsmonopolet en­dast bör upprätthållas mot den som avser att etablera särskild rörelse för behandling av miljöfarligt avfall, anser jag i likhet med vissa remiss­instanser att det är onödigt att kräva särskilt behandlingstillstånd i de fall då ett industriföretag nyttjar en mindre del av kapaciteten i egen anläggning till att behandla avfall som härrör från annat företag. Tillräcklig kontroll av att behandlingen i sådana fall sker i överens­stämmelse med miljöskyddslagstiftningens krav och att den inte strider mot bestämmelserna om behandlingsföretagets ensamrätt bör enligt min mening kunna åstadkommas genom att de företag som utför behand­lingen åläggs att göra anmälan härom till länsstyrelsen.

Arbetsgruppens uttalande att utbyggnaden av lagringsresurser bör prioriteras i inledningsskedet får uttryckligt stöd av Kemikontoret och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller däremot att uppförande av lagerbyggnader för att lösa akuta kvittblivningsbehov är en felaktig princip. På samma linje går länsstyrel­sen i Östergötiands län som understryker att prioritet i stället ges åt resurser för att åstadkomma en tekniskt och ekonomiskt genomförbar lösning av aktuella behandlingsproblem. I fråga om långtidsförvaring av miljöfarligt avfall ansluter jag mig till de båda länsstyrelsemas prin­cipiella syn. Sådan förvaring bör tillgripas endast om tvingande skäl föreligger. Avgiften för förvaringen bör bestämmas så att den inbegriper kostnad för framtida behandling. A andra sidan kommer man inte från att det torde vara nödvändigt att i inledningsskedet tillskapa en del lagringsresurser i avvaktan på att behandlmgskapaciteten byggs ut. Att omedelbart uppföra dyrbara behandlingsanläggningar kan visa sig vara en felinvestering med hänsyn till den osäkerhet som i dag råder om de mängder och slag av avfall som behöver tas om hand framdeles. För min del har jag den uppfattningen att behandlingsföretaget bör byggas upp successivt och anpassas till de behov av omhändertagande som skapas genom införandet av kommunalt renhällningsmonopol. Det torde redan i dag stå klart att en behandlingsanläggning måste inrättas i västra Sverige inom kommande femårsperiod. Vilka ytter­ligare behandlingsanläggningar som kan behöva uppföras kan inte bedömas nu. Behandlingen behöver inte enbart ske i egna anläggningar utan företaget kan genom avtal anlita tillgänglig kapacitet såväl inom

 

Prop. 1975: 32                                                         52

som utom landet. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att alla möjligheter till nordiskt samarbete på detta område tas till vara. Bl.a. bör företaget samverka med den av de nordiska industriförbiinden inrättade nordiska avfallsbörsen. Det ankommer i första hand på före­tagets styrelse att ta ställning till i vilken form och takt utbyggnaden av företagets resurser bör ske.

De avgifter som tas ut av behandhngsföi-etaget bör som arbetsgrup­pen har framhållit vara beräknade så att de skall täcka utöver rörliga kostnader även kalkylmässiga avskrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Jag delar emellertid arbetsgmppens uppfattning att det sanno­likt inte går att anlägga strikt företagsekonomiska principer på behand­lingsföretagets verksamhet. Det torde därför bli nödvändigt att Staten i lämpliga former garanterar finansieringen av företagets fasta investe­ringar. En naturlig följd av att det statiiga stödet till behandhng av miljöfarligt avfall komnier att vara koncentrerat till behandlihgsföre-taget måste enligt min mening bli att stöd till andra företag ges enbart i undantagsfall.

Jag anser att behandlingsförétagetmed härisyn till den dominerande ställning företaget kommer att få bör i större utsträckning än vad ar­betsgmppen fömtsatt delta i forsknings- och utvecklingsarbete på be­handlingsområdet.

För att behandlingsföretaget skall kunna bildas krävs förhandlingar ■ mellan företrädare för staten, kommunerna och näringslivet. Staten bör ha majoritetsinflytande i företaget. Enligt min mening är det betydelse­fullt att behandlingsföretaget genOm delat ägarskap förankras hos de nämnda intressenterna. Att så sker bör dock inte vara en nödvändig för­utsättning för företagets bildande. SAKAB bör bilda stommen i det nya företaget. Innan SAKAB kan övertas av behandlingsföretaget torde en uppgörelse behöva träffas mellan staten och övriga delägare i SAKAB. Förhandlingar om samgående med behandlingsföretaget måste också föras med företrädare för nu verksamma behandlingsföretag. Vid för­handlingarna måste självfallet överenskommelse träffas om finansiering­en av behandlingsföretagets investeringar och andra ekonoriiiska frågor som hänger samman med företagets bildande och kommande verksam­het.

När de överenskomirielser som behövs för att inrätta behandlings­företaget träffats avser jag att föreslå regeringen att återkomma till riks­dagen med de anslagsfrågor m.m. som kan aktualiseras i anledning av ingångna avtal.

Som arbetsgmppen förordat bör dét ankomma på regeringen att med­dela föreslagna föreskrifter om utförsel av miljöfarligt avfall. Regering­en, som f.n. saknar befogenhet härtill, har nyligen begärt riksdagens be­myndigande att meddela sådana föreskrifter. Detta har skett i prop. 1975:8 om följdlagstiftnmg med anledning av den nya regeringsformens

 

Prop. 1975: 32                                                         53

bestämmelser om normgivning genom förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

Med anledning av påpekande från arbetarskyddsstyrelsen vill jag be­tona att den reglering jag nu förordat i fråga om hanteringen av miljö­farligt avfall på intet sätt inskränker arbetarskyddsmyndigheternas be­fattning med hithörande frågor. Regleringen innefattar inte heller ställ­ningstaganden beträffande de åtgärder som kan behöva vidtas med an­ledning av Sveriges tillträde till 1973 års havsföroreningskonvention och konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. Denna fråga torde få prövas i samband med att frågan om ratificering av kon ven-, tionerna underställs riksdagen.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit eller lämnat utan erinran arbetsgmppens förslag till ändringar i läkemedelsförordningen och mil­jöskyddslagen. Inte heller jag finner anledning till erinran mot vad ar­betsgruppen anfört och föreslagit i dessa delar. Jag tillstyrker således i sak arbetsgruppens förslag i detta avseende.

Jag biträder vidare arbetsgmppens förslag att kostnader för hand­räckning som avses i 47 § miljöskyddslagen skall, när de skall förskjutas av allmänna medel, bestridas från det i årets budgetproposition begärda anslaget Stöd till avfallsbehandling m.m.

De i detta avsnitt föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975.

4.4 Skrotbilar

Varje år överges ett stort antal utrangerade bilar i naturen, vid vägar eller på andra allmänna eller enskilda platser. Övergivna bilvrak ger upphov till olägenheter från bl.a. miljövårds- och trafiksäkerhetssyn­punkter. Betydande olägenheter är också förknippade med vanskötta upplag av skrotbilar.

Frågan hur man skall få till stånd en effektivare organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar har under de se­naste åren behandlats i olika sammanhang. Statskontoret avlämnade år 1971 rapporten Auktoriserad bilskrotning. Arbetsgmppen för avfalls­frågor har på gmndval av statskontorets rapport och däröver avgivna remissyttranden lagt fram förslag i bilskrotningsfrågan.

Bestämmelser av betydelse i ämnet finns på flera håll i lagstiftningen. Har utrangerat fordon övergivits på plats utomhus, åligger det i vissa fall kommunen enligt 3 § renhållningslagen att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Enligt byggnads­stadgan (1959:612) får upplag inte inrättas utan byggnadslov (54 § 1 mom.). I 8 § miljöskyddskungörelsen föreskrivs att skrotupplag och an­läggning för skrothantering inte får anläggas utan att anmälan görs till

 

Prop. 1975:32                                                          54

länsstyrelse i god tid innan verksamheten påbörjas. Förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och annat begagnat gods (skrot-handelsförordningen) är tillämplig på yrkesmässig handel med järn- och annat metallskrot och lump samt begagnat gods av vissa slag, bl.a. mo­peder, cyklar, kameror och smycken (1 §). För rätt att idka handel en­ligt förordningen krävs särskilt tillstånd av polismyndigheten (3 och 4 §§). Fast handlande får inte för rörelsens utövande eller för förvaring av gods använda annat ställe än sådant som godkänts av polismyndigheten (10 §). Förordningen ses f. n. över av utredningen (H 1974: 04) rörande översyn av skrothandelsförordningen.

I bilregisterkungörelsen (1972:599) finns bestämmelser om registre­ring av motordrivna fordon, släpfordon och terrängsläp i ett för landet gemensamt bilregister och om kontroll av sådana fordon genom registret (1 §). Central registreringsmyndighet är bilregistemämnden och lokala registreringsmyndigheter är länsstyrelserna (2 §). Bil, varmed förstås personbil,lastbil eller buss,får inte brukas utan att vara registrerad (8 |). Anmäler bilägare skriftligen till länsstyrelsen att han under viss tid inte kommer att bmka bilen, avställs bilen (33, 34 §§). Enligt 59 § avregistre­ras fordon efter skriftlig anmälan av ägaren bl.a. i det fall ägaren visar att fordonet har förstörts eller att annan åtgärd vidtagits, som gör sanno­likt att fordonet ej mera kommer att brukas i trafik. Skrotningsintyg torde vara det bevismedel som åberopas i de allra flesta fall vid avregi­strering enligt denna bestämmelse. Bilregistret förs av bilregistemämn­den genom automatisk databehandling (70 §). Bilregistemämnden upphör som särskild myndighet vid utgången av juni 1975. Nämndens uppgifter tas därefter över av statens traflksäkerhetsverk. Enligt 2 § vägtrafik­skattelagen (1973:601) utgår fordonsskatt för bl.a. motorfordon, om fordonet är eller bör vara registrerat och inte är avställt. Skattskyldig för visst fordon är vid varje tillfälle den som är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet i bilregistret (7 §). Enligt 1 § lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon skall omsättningsskatt erläggas till staten för vissa skattepliktiga motorfordon, bl.a. personbilar samt vissa lastbilar vars tjänstevikt inte överstiger 1 800 kg, om fordonet inte är eller tidigare har varit upptaget i bilregister. För bilar som tillverkas i landet eller hit införs av registrerad importör inträder skattskyldighet för tillverkaren resp. importören, när fordonet levereras till köpare eller ut-tas från rörelsen utan samband med försäljning (2 och 3 §§). I nu an­givna fall är riksskatteverket beskattningsmyndighet (5 §).

Enligt arbetsgruppens betänkande kan totala antalet skrotbilsupplag uppskattas till mellan 2 000 och 3 000. Om en utrangerad bil inte har värdefulla reservdelar som kan säljas av bUskrotaren, får bilägaren i all­mänhet betala för att få bilen omhändertagen för skrotning. Skrotnings­kostnaden för en bil som helt saknar värdefulla reservdelar uppges i be­tänkandet normalt ligga mellan 75 och 175 kr. För att slippa skrotnings-

 

Prop. 1975: 32                                                         55

kostnaden överger många bilägare sina bilar i naturen. De företag som är verksamma som bilskrotare kan enligt betänkandet indelas i bildels­parker, bildemonterare och skrothandlare. De två förstnämnda säljer reservdelar och uppskattas i antal till 1 000 resp. 400. Skrothandlarna utvinner och bearbetar järn och metallskrot ur bilvrak och andra av­fallsprodukter. Antalet skrothandlare uppgår till ca 400, Bilskrotets slut­liga avnämare är järnverken. När det gäller uppköp av järnskrot råder konkurrensbegränsande samverkan, vilken enligt betänkandet har nära samband med det exportförbud i fråga om järnskrot som gäller sedan år 1927.

De metoder som används för att göra bilvrak till järnråvara är klipp­ning, pressning och fragmentering. Enligt betänkandet finns i Sverige ett tiotal skrotsaxar, ett hundratal pressar av olika storlekar, ca 25 tillplatt-ningsmaskiner samt en fragmenteringsanläggning. Den senare, som drivs av Bilfragmentering AB i vilket staten genom Statsföretag AB är del­ägare, startades år 1971 och svarar numera för en betydande del av bil­skrotningen i landet.

Enligt arbetsgmppens mening är det påkallat att nu vidta särskilda åtgärder för att förebygga och avhjälpa de olägenheter som orsakas av vanskötta skrotbilsupplag och av övergivna bilvrak. Arbetsgmppen an­ser att det i sådant hänseende är en både lämplig och angelägen åtgärd att införa ett auktorisationssystem för bilskrotare i huvudsaklig över­ensstämmelse med vad statskontoret har föreslagit i sin rapport. Systemet, som enligt arbetsgruppen bör utformas så att det inte i nämnvärd mån blir till förfång för näringsfrihets- och konsumentintressena, bör bygga på skrotningsintyget. Grundprincipen i systemet bör vara att auktorise­rade bilskrotare har ensamrätt att utfärda skrotningsintyg. Principen bör enligt arbetsgmppen förverldigas genom att den ordningen tillskapas att endast skrotningsintyg som utfärdas av bilskrotare som är auktoriserad godtas för att avregistrera personbil på gmnd av skrotning. Så länge personbil inte avregistrerats består ägarens skattskyldighet för bilen. På grund härav kommer flertalet bilägare att lämna sina utrangerade bilar till auktoriserad bilskrotare. För att bli effektivt fömtsätter auktorisa­tionssystemet enligt arbetsgmppen att nuvarande möjligheter att hålla personbil avställd begränsas.

I motsats till statskontoret och flertalet av de remissinstanser som ytt­rat sig över statskontorets rapport anser arbetsgmppen att införandet av det föreslagna auktorisationssystemet inte är en tillräcklig åtgärd för att lösa bilskrotningsfrågan i hela dess vidd. På goda gmnder kan nämligen enligt arbetsgmppen antas att privatskrotriing kommer att ske i en om­fattning som inte kan godtas även efter det auktorisationssystemet ge­nomförts. Arbetsgruppen instämmer därför med de remissinstanser — bl.a. rikspolisstyrelsen, riksrevisionsverket, länsstyrelsernas organisations­nämnd och Kommunförbundet — som i yttrande över nämnda rapport

 

Prop. 1975:32      ,                                                   56

ansett att auktorisationssystemet bör kompletteras med ett skrotnings­premiesystem av det slag som statskontoret utrett isin rapport. En skrot­ningspremie är enligt arbetsgruppens mening nödvändig som stimulans för att alla bilägare skall lämna sin utrangerade bil till auktoriserad bil­skrotare. Först därigenom kommer problemet med privatskrotningen att elimineras. Ett ytterligare skäl för att införa ett skrotningspremiesystem är enligt arbetsgmppen att de tillgångar som skapas, genom skrotnings­avgifterna lämpligen kan användas också till att bestrida en del av kom­munernas kostnader för att ordna slutskrotning av sådana bilvrak,som privatskrotats före reformens genomförande eller som finns i upplag som har nedlagts eller av miljövårdsskäl bör nedläggas men där inneha­varen inte kan förmås att forsla bort vraken.

Enligt arbetsgruppen bör den föreslagna reformen från starten inte omfatta andra fordon än personbilar.

Auktorisationsprövningen bör enUgt arbetsgruppens mening inte syfta till etableringskontroll av bilskrotare i den meningen att auktorisation enbart beviljas företag som anses behövliga. För att handeln med be­gagnade bildelar inte skall försvåras bör villkoren för auktorisation vara sådana att inte bara företag som sysslar med slutskrotning utaa också företag som sysslar med demontering av bildelar kan erhålla auktorisa­tion. Auktorisationsprövningen bör enligt förslaget ligga hos länsstyrel­sen.

Vad gäller den närmare utformningen av villkoren för auktorisation ansluter sig arbetsgruppen i huvudsak till det av statskontoret tidigare framlagda förslaget. Arbetsgruppen föreslår sålunda att det som viHkor för att erhålla auktorisation i första hand krävs att bilskrotaren har till­stånd till fast handel enligt skrothandelsförordningen. Vidare bör krävas att bilskrotaren innehar, byggnadslov enligt byggnadsstadgan, tillstånd enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen eller dispens enligt sist­nämnda lag, om sådant lov, tillstånd eller dispens behövs för upplag, byggnad eller annan anläggning som hör till verksamheten. Ett ytter­ligare krav som samhället enligt arbetsgruppens uppfattning har anled­ning ställa på den som vill bli auktoriserad är att de bilar,som omhän­dertas verkligen blir slutskrptade, Bilskrotare med egen maskinell an­läggning för omvandling av skrotbil till metallskrot synes ha lättast att uppfylla ett sådant krav. Men då demonteringsföretag också bör kunna auktoriseras bör krav på, sådan mainell aiiläggning inte gälla oin­skränkt. Arbetsgruppen föreslår att auktorisation skall kunna beviljas skrotningsföretag, om det med hänsyn till avtal mellan bildemonterare och auktoriserad bilskrotare med maskinell anläggning eller på annat sätt kan anses säkerställt att av demonteraren mottagna skrotbilar kom­mer att bli slutskrotade. Om det finns anledning till antagande, att skrot-handelstillstånd bör omprövas eller att sökanden handlar i strid med vad som åligger honom i fråga om verksamheten enligt gällande lagstiftning

 

Prop. 1975: 32                                                         57

om bebyggelse, naturvård eller miljövård, bör auktorisation enligt ar­betsgruppens mening kunna vägras. Skulle auktoriserad bilskrotare inte längre uppfylla auktorisationskraven, skall auktorisationen enligt för­slaget kunna återkallas..    .

Arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsen i samband med auktorisation skall kunna föreskriva att bilskrotare skall vara skyldig att avhämta skrotbilar inom visst närmare angivet område och att ställa godtagbar säkerhet för fullgörandet av nödvändiga åtgärder i syfte att ställa i ord­ning skrotningsplatsen i, händelse verksamheten upphör.

Förmånen av att vara auktoriserade bör, enhgt arbetsgruppen medföra vissa skyldigheter i förhållande till bilskrotare som inte är auktoriserad. Den auktoriserade bilskrotaren föreslås sålunda bli skyldig att ta emot skrotbil som lämnas vid hans anläggning, om begärd avgift för omhänder­tagandet samtidigt erläggs. Annars skulle det enligt arbetsgruppens me­ning i vissa fall kunna uppstå svårigheter för bilägare att bli av med skrotbilar. För att motverka att bilar som tjänat ut av ålder eller på grund av skador återförs till trafiken och att krockskadade bilar får låna sin identitet till stulna bUar föreslår arbetsgruppen att det införs förbud för den som innehar auktorisation att överlåta avregistrerad skrotbil till annan än auktoriserad bilskrotare. Om särskilda skäl före­ligger, bör länsstyrelsen kunna medge undantag från förbudet.

Bilskrotare som blir auktoriserad kan enligt betänkandet i vissa fall
förutses i praktiken komma att få lokalt monopol på bilskrotning på
grund av avsaknad av konkurrens. Enligt arbetsgruppens mening bör
man kunna komma till rätta med befarade olägenheter från konsu­
mentsynpunkt av sådant lokalt monopol genom att överläggningar tas
upp med branschen angående riktpriser för transport och skrotning av
utrangerade personbilar. Skulle prisutvecklmgen ändå bli alltför ogynn­
sam för konsumenterna, bör regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer äga meddela föreskrift om prisstopp. Arbetsgruppen fram­
håller vidare att övervakning av priser och konkurrensförhållanden in­
om bilskrotningsbranschen faller inom ramen för pris- och kartellnämn­
dens verksamhetsområde.                        ..       ,    ,

Vad gäller frågan om auktorisationssystemets verkningar för landets glesbygder, främst Norrlands inland, uttalades under remissbehandling­en av statskontorets rapport farhågor för att företag som får auktorisa­tion kommer att vara etablerade i de mera tättbefolkade områdena av Norrlands kustland, varför transportkostnaderna skulle komma att bli betydande för bilägare i inlandet som vill lämna sin bil till ett auktorise­rat företag. Det förelåg därför risk för privatskrotning. Enligt arbets­gruppens mening kan man inte bortse från dessa farhågor. Även om det är rimligt att anta att transportkostnadernas negativa verkningar kom­mer att starkt begränsas genom skrotningspremien anser arbetsgruppen att det finns anledning ta fasta på ett förslag från riksrevisionsverket

 

Prop. 1975: 32                                                         58

enligt vilket kommun skall kunna anordna mottagnmgsplats för skrot­bilar. Arbetsgmppen framhåller att kommunens kostnader för omhän­dertagande och transport självfallet bör täckas av en avgift som betalas av bilägaren. Eftersom personbil som lämnas till kommunal mottag­ningsplats bör kunna avregistreras utan dröjsmål, föreslås att kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar får be­fogenhet att utfärda skrotningsintyg.

I fråga om skrotningsintyg skall enligt arbetsgruppens förslag gälla att auktoriserad bilskrotare skall vara skyldig utfärda sådant intyg, när han mottar skrotbil. En förutsättning för denna skyldighet är dock att bilen finns i bilregistret.

Som tidigare sagts föreslår arbetsgmppen att auktorisationssystemet kompletteras med ett skrotningspremiesystem. De båda systemen knyts samman genom att skrotningspremie föreslås utgå endast för personbil som avregistrerats på grund av skrotningsintyg som har utfärdats av auk­toriserad skrotare eller av kommun som har inrättat mottagningsställe för skrotbilar. Utbetalning av premie föreslås ske genom automatisk da­tabehandling i samband med avregistreringen. Arbetsgruppen anser att premiebeloppet bör fastställas med beaktande av att premien skall vara ett verkningsfullt incitament för bilägare som står i begrepp att skrota sin bil att lämna bilen till auktoriserad bilskrotare. Premien bör därför ge bilägaren ett ordentligt överskott sedan kostnaderna för skrotningen betalts. Ett premiebelopp på 300 kr. såsom statskontoret har föreslagit i sin rapport är enligt arbetsgmppen för lågt. I dagens läge torde 500 kr. utgöra ett lämpligare premiebelopp. Enligt arbetsgruppen talar rättvise­skäl för att den bilägare som inte har fullgjort sina skyldigheter i fråga om bilskatten inte skall tillgodoföras premien förrän skatten har betalts. Därför föreslås att länsstyrelsen skall avräkna vad som kan utestå obe­talt av fordonsskatt eller kilometerskatt enligt vägtrafikskattelagen, innan utbetalning av premien sker.

Vad gäller finansieringen av skrotningspremiema ansluter sig arbets­gruppen till statskontorets uppfattning att kostnaderna för skrotnings­premierna bör belasta bilismen så att ett belopp i stort motsvarande ut­betalda skrotningspremier årligen tas ut i form av skrotningsavgifter. I motsats till statskontoret som ansett att finansieringen av premiesyste­met bör ske med årliga avgifter föreslår arbetsgmppen att finansiering­en sker med engångsavgifter som tas ut på nya bilar. Avgifterna kom­mer sålunda att belasta produktionen respektive importen av personbilar och skall erläggas av producent respektive importör. Avgiftsuttaget skall enligt förslaget samordnas med uttag av omsättningsskatt för personbil enligt lagen om omsättningsskatt på motorfordon. Influtna skrotnings­avgifter bör enligt arbetsgmppen föras till en särskild fond som be­nämns bilskrotningsfonden. Ur denna bör kommunerna enligt förslaget

 

Prop. 1975: 32                                                         59

kunna erhålla bidrag för att ta bort övergivna bilvrak eller upplag av bilvrak som utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

För att kunna ta ställning till hur stor skrotningsavgift som behöver tas ut har arbetsgruppen gjort vissa beräkningar med utgångspunkt i befintiiga prognoser rörande nyregistrering och skrotning av personbi­lar. Med en skrotningsavgift på 500 kr. skulle bilskrotningsfondens in­täkter år 1975 uppgå till 119 milj. kr. och med den föreslagna premien på 500 kr. blir fondens utgifter 75 milj. kr. Ett ungefär lika stort över­skott, ca 45 milj. kr., uppkommer därefter årligen fram till och med år 1985. Sätts avgiften till 400 kr. blir det ett överskott på 18—20 milj. kr. åriigen under tiden 1975—1980 och 13 milj. kr. år 1985. En avgift på 300 kr. ger däremot årliga underskott i fonden under hela den ak­tuella tiden. Med hänsyn till prognosernas osäkerhet och med beaktan­de av att fondmedlen bör räcka till bidrag åt kommunerna bör skrot­ningsavgiftens storlek enligt arbetsgruppen bestämmas så att influtna avgifter med relativt god marginal överstiger beräknade premieutbetal­ningar. Avgiften föreslås bli fastställd till 400 kr. Utvecklingen i fråga om nyregistrering och skrotning av personbilar kan redan efter något eller några år föranleda att avgiftsbeloppet behöver justeras. Detsamma torde enligt arbetsgmppen också gälla premiebeloppet. Enligt förslaget bör det därför ankomma på regeringen att besluta om sådana juste­ringar.

Enligt arbetsgruppen kommer förslagen, om de genomförs, att för­svåra men inte omöjliggöra att den bilskrotare som inte får auk­torisation fortsätter sin verksamhet. Denne kan nämligen köpa upp ut­rangerade bilar och betala skrotningspremien till ägaren, varefter bil­skrotaren anmäler äganderättsövergången till bilregistret. Sedan värde­fulla delar plockats bort från skrotbilen, kan han överlåta vraket till auktoriserad bilskrotare och erhåller på så sätt skrotningsintyg och skrotningspremie. Skrotningspremien har sålunda, påpekar arbetsgrup­pen, i detta fall den förtjänsten att den icke auktoriserade bilskrotaren av ekonomiska skäl tvingas att lämna sina bilvrak till auktoriserad bil­skrotare. Till följd därav anser arbetsgruppen att det inte kommer att uppstå skrotbilsupplag som inte är önskvärda.

Arbetsgruppen har utarbetat förslag till författningsbestämmelser som behövs för att genomföra gmppens förslag i bilskrotningsfrågan. Med undantag av att viss ändring görs i bilregisterkungörelsen skall bestäm­melserna enhgt förslaget tas upp i en särskild lag med därtill hörande dll-lämpningsförfattning. Arbetsgmppen föreslår att författningarna kallas bilskrotningslagen resp. bilskrotningsförordningen.

Lagen bör enligt arbetsgmppen i princip kunna träda i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna om skrotningsintyg och skrotningspremiesys-temet föreslås dock gälla först från och med den 1 januari 1976. Ar-

 

Prop. 1975: 32                                                         60

betsgruppen föreslår sluthgen att regeringen eller myndighet som rege­ringen bestämmer bemyndigas föreskriva de avvikelser som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för näringslivet.

Remissinstansema instämmer allniänt i arbetsgmppeiis uppfattning att särskilda åtgärder är påkallade för att förebygga och avhjälpa olägen­heter som orsakas av vanskötta skrotbilsupplag och övergivna bilvrak. Förslaget om ett auktorisationssystem för bilskrotare tillstyrks nästan genomgående av remissinstanserna. Det övervägande flertalet remissin­stanser tillstyrker också eller lämnar utan erinran förslaget om ett, skrot­ningspremiesystem. Bland dessa remissinstanser kan nämnas rikspolis­styrelsen, trafiksäkerhetsverket, bilregistemämnden, så gott som alla länsstyrelser, Kommunförbundet och AB Svensk bilprovning. Försla­get om skrotningspremier avstyrks dock av flera remissinstanser, bland dem statskontoret, naturvårdsverket, Sveriges industriförbund och Sve­riges bilindustri- och bilgrossistförening. Som motiv härför anförs bl.a. att man först bör pröva auktorisationssystemet innan ställning tas tiU behovet av ytterligare åtgärder.

För egen del vill jag anföra följande. I likhet med praktiskt taget samthga remissinstanser anser jag det motiverat att ett auktorisations­system som i princip är utformat enligt arbetsgruppens förslag införs för att rätta till de missförhållanden som obestridligen råder i fråga om bil­skrotningen. Bilskrotare bör alltså genom auktorisationen tillförsäkras ensamrätt att utfärda skrotningsintyg och företeende av sådant intyg bör utgöra villkor för avregistrering av skrotbil. Skatte- och försäkrings­plikten för sådan bil kommer således i princip inte att upphöra förrän skrotningsintyg har företetts.

Införandet av ett auktorisationssystem av nu nämnt slag kan antas leda till att privatskrotningen minskar. Med hänsyn till att bilägare nor­malt kommer att åsamkas kostnader för att få sin bil omhändertagen av en auktoriserad bilskrotare anser jag dock, i likhet med arbetsgmppen och flertalet remissinstanser, att det finns anledning räkna med att pri­vatskrotning även i fortsättningen skulle komma att ske i en omfattning som inte kan godtas. Mot bakgmnd härav är det enligt min mening be­fogat att införa någon form av ekonomisk stimulans för att få till stånd en tillfredsställande skrotning Som trafiksäkerhetsverket påpekar torde härigenom också vinnas att utskrotningen av trafikfarUga bilar påskyn­das. Jag tillstyrker därför att auktorisationssystemet kombineras med ett skrotningspremiesystem. Detta bör i sina huvuddrag utformas i över­ensstämmelse med arbetsgmppens förslag. Jag anser också att skrot­ningsavgifterna bör kunna användas även för att bestrida kostnader som kommunerna kan ha för att undanskaffa bilvrak som har övergetts i naturen eller finns uppställda på illa skötta skrotupplag.

 

Prop. 1975: 32                                                         61

I fråga om auklorisationsvillkoren kan jag i stort sett ansluta mig till: arbetsgruppens förslag. Auktorisationsprövningen kommer sålunda inte att innebära någon etableringskontroll utan enbart en kontroll av att bilskrotaren har för skrotningsverksamheten behövliga tillstånd och be­driver verksamheten på ett sätt som är förenligt med dessa och méd gäl­lande lagstiftning om bebyggelse, naturvård och miljöskydd samt har till­gång till nödvändig maskinell utrustning. Bildemonteringsföretag som inte utför slulskrotning bör också enligt min uppfattning ha möjlighet att erhålla auktorisation med hänsyn till den betydelse sådana företag kan ha för handeln med begagnade bildelar. Jag tillstyrker därför att man inte i alla fall som villkor för auktorisation kräver att bilskrotare skall ha egen maskinell anläggning för slutskrotningen. Givetvis bör inte hel­ler tillstånd enligt skrothandelsförordningen krävas i fråga om sådana bildemonteringsföretag på vilka förordningen inte är tillämplig.

Fråga om auktorisation bör prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör kunna meddela föreskrifter av det Slag som arbetsgruppen föreslagit. Som några remissinstanser har framhållit bör länsstyrelsen också kunna ge föreskrift om det högsta antal skrotbilar som samtidigt får finnas'i lager hos bilskrotare sorn är auktoriserad.

Auktoriserad bilskrotare skall ha skyldighet att ta emot skrotbil för ' vilken begärd mottagningsavgift erVåggs.

Som statens pris- och kartellnämnd framhållit'bör negativa effekter av den konkurrensbegränsning som kan följa av auktorisationssystemets genomförande främst motverkas genom en fortlöpande och systematisk övervakning från nämridéns sida. Visar det sig att prisutvecklingen inger. betänkligheter ankommer det på nämnden att i enlighet med sin in--struktion söka påverka bilskrotarnas prissättning i en för konsumenterna gynnsam riktning genom överiäggningar med vederbörande företag.,. Skulle sådana överläggningar inte leda till avsett resultat, börehligl min mening prisreglerande åtgärder tillgripas. De åtgärder söm i sådant hän­seende står till buds enhgt allmänria prisregleringslagen (1956:236) tor­de vara fullt tillräckliga för att hindra oskälig prissättning. Jag anser därför att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen om prisstopp är obehövlig.

Förslaget att kommun som inrättar upplag eller annat mottagnings­ställe för skrotbilar skall få befogénhet'att utfärda skrotningsintyg god­tas av flertalet remissinstanser. Några länsstyrelser föreslår att skyldig­het införs för kommunerna att inrätta-sådant mottagningsställe. Jag är inte beredd att tillstyrka detta förslag, men jag vill understryka att jag anser det angeläget att främst glesbygdskommunerna ordnar med upp­samling av utrangerade bilar för kommunens invånare om det inte finns auktoriserad bilskrotare på rimligt avstånd.

Flera remissinstanser, bland dem AB Svensk bilprovning och Sveriges bilskrotares riksförbund, anser att det är lämpligt att auktorisations-

 

Prop. 1975: 32                                                         62

systemet omfattar inte bara personbilar såsom föreslås i betänkandet utan också sådana lätta lastbilar och mindre bussar som är försedda med karosserier av personbilstyp. Jag ansluter mig till denna upp­fattning och förordar således att det för avregistrering av lastbilar och bussar av nämnda typ med anledning av skrotning ställs krav på före­teende av skrotningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun som får utfärda sådant intyg.

Kostnaderna för skrotningspremiesystemet bör såsom arbetsgruppen förordat bäras av bilismen och tas ut genom särskilda avgifter. Som be­tonats vid remissbehandlingen är det angeläget att uppbörden sker på ett administrativt lätthanterligt sätt. Främst med hänsyn härtill tillstyrker jag förslaget att finansieringen skall ske genom att engångsavgifter tas ut av tillverkare och importörer samtidigt med omsättningsskatt enligt lagen om omsättningsskatt på motorfordon. Av administrativa skäl för­ordar jag att premiesystemet skall omfatta alla sådana bilar för vilka gäller skatteplikt enligt nämnda lag. Premiesystemet kommer därigenom att utöver personbilar omfatta också vissa lastbilar med en tjänstevikt som inte överstiger 1 800 kg.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de premie- och avgifts­belopp som har föreslagits i betänkandet. Malmö kommun anser dock att beloppen är tilltagna i överkant. För egen del anser jag också att de av arbetsgruppen föreslagna beloppen är väl höga. Jag förordar att pre­mien och avgiften tills vidare sätts till 300 kr. resp. 250 kr. Dessa belopp bör vara tillräckliga för att den avsedda stimulanseffekten skall uppnås.

Som anförts i betänkandet kan beloppen behöva justeras efter någon tid. Enligt de prognoser rörande nyregistrering och skrotning av person­bilar som arbetsgmppen använt vid sina beräkningar skulle inflytande avgifter med de belopp jag nu förordat årligen överstiga utbetalda pre­mier med 13—15 milj. kr. under åren 1976—1980 och med 11 milj. kr. år 1985. De överskott som sålunda beräknas uppkomma bedömer jag vara så pass betryggande att det kan fömtses att kommimerna kommer att kunna få bidrag till undanskaffande av övergivna bilvrak och bil-vraksupplag i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Enligt min mening bör inflytande avgifter såsom arbetsgruppen för­ordat tillföras en fond varifrån premierna betalas ut.

Enligt betänkandet föreslås kopplingen mellan auktorisationssystemet och skrotningspremiesystemet ske genom att det för utbetalning av pre­mien för skrotbil krävs att bilen har avregistrerats på grund av skrot­ningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun. Jag har ingen erinran mot förslaget i denna del. Som framhållits av arbetsgmppen bör utbetalningarna ske genom automatisk databehandling, och premien bör tillställas den som är antecknad som ägare i bilregistret.

Arbetsgmppens förslag att länsstyrelsen vid utbetalning av premie skall avräkna vad som kan utestå obetalt av fordonsskatt eller kilome-

 

Prop. 1975: 32                                                         63

terskatt har kritiserats under remissbehandlingen. Flera remissinstanser, bland dem riksskatteverket och Industriförbundet, menar att en del av premiesystemets stimulanseffekt går förlorad, om avräkning för obetal­da skatter skall ske. Även om vissa skäl talar för detta kan det enligt min mening inte godtas från rättvisesynpunkt att den som inte har full­gjort de skyldigheter gentemot samhället som är förenade med innehav av bil skall kunna erhålla lika stor skrotningspremie som den bilägare som fullgjort sina skyldigheter. Jag finner därför inte anledning att från­gå arbetsgruppens förslag i denna del.

Jag tillstyrker arbetsgmppens förslag att de bestämmelser som behövs för att genomföra ifrågavarande reform tas upp i en särskild lag med därtill anknytande förordning. Författningarna bör såsom föresla­gits benämnas bilskrotningslagen och bilskrotningsförordningen. Där­jämte behöver bilregisterkungörelsen ändras i vissa avseenden. I fråga om lagförslagets utformning ifrågasätter hovrätten för Nedre Norrland om inte de bestämmelser av detalj karaktär som tagits upp i förslaget bör flyttas över till förordningen. Jag delar denna uppfattning och vill i övrigt beträffande lagens utformning anföra följande.

Lagens 1 § föreslås innehålla vissa definitioner. Det auktorisations­system som jag nu har föreslagit har sådan innebörd att de föreskrifter som behövs för att genomföra förslaget faller inom det primära lagom-rådet. Enligt 8 kap. 7 § regeringsformen kan emellertid befogenhet att meddela föreskrifterna i fråga delegeras till regeringen. Jag föreslår att regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer ge­nom föreskrift i bilskrotningslagen får bemyndigande att meddela före­skrifter om auktorisation av bilskrotare. I övrigt bör lagen i fråga om auktorisationssystemet endast uppta en bestämmelse som anger den gmndläggande principen att skrotningsintyg får utfärdas endast av auk­toriserad bilskrotare och sådan kommun som har inrättat mottagnings­ställe för skrotbilar. Nu avsedda bestämmelser föreslås bli intagna som 2 resp. 3 §. Jag avser att föreslå regeringen att meddela de föreskrifter rörande auktorisationssystemet som föranleds av vad jag anfört i det föregående. Regeringen bör vara oförhindrad att göra avvikelse som inte är av principiell natur eller annars av väsentiig betydelse.

De förordade reglerna om skrotningspremier föreslås bli upptagna i 4 §. Genom bestämmelse i 5 § föreslås regeringen få bemyndigande att meddela föreskrifter om premiens storlek och övriga villkor för utbetal­ningen. Regeringen bör kunna delegera till förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter om utbetalningar. Enligt min mening bör rege­ringen vara oförhindrad att göra avvikelser från de belopp och villkor som har redovisats i det föregående, om detta påkallas av utveckUngen. 6—8 §§ föreslås innehålla bestämmelser om bilskrotningsfonden. Fon­den skall som har nämnts tidigare bildas av de skrotningsavgifter som skall erläggas enligt lagen. Bestämmelser om fondens förvaltning bör

 

Prop. 1975: 32                                                         64

meddelas av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen be­stämmer. Om användning av medel ur fonden till skrotningspremier och bidrag till kommun bör ges regler i enlighet med vad jag sagt förut. Fråga om sådant bidrag bör prövas av regeringen,eller förvaltningsmyn­dighet som regeringen bestämmer. Lagens 9 § föreslås innehålla att skrotningsavgift skall erläggas för personbil och lastbil i de fall omsätt­ningsskatt skall erläggas för sådan bil enligt lagen Om omsättningsskatt-på motorfordon. 10 § föreslås innehålla bemyndigande för regeringen att bestämma skrotningsavgiftens storlek. Slutligen bör i 11 § anges att be­stämmelserna i lagen om omsättningsskatt med vissa undantag skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 3 och 4 §§ om skrotningsintyg och skrotningspremie bör dock av administrativa skäl gälla först från och med den 1 januari 1976. Då premierna såsom riksskatteverket förordat redan från början bör kunna betalas med in­flutna skrotningsavgifter, föreslås att bestämmelserna om dessa avgifter i 9 och 11 §§ skall träda i kraft den 1 oktober 1975.

Jag föreslår slutligen att regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer genom en övergångsbestämmelse får bertiyndigan-de att föreskriva de avvikelser från lagen som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för näringslivet. Med stöd härav bör t.ex. i-syfte alt motverka spekulativ lagring av skrotbilar till skåda bl.a. för järnver­kens skrotförsörjning kunna ges föreskrifter om att skrotningspremie i princip skall betalas ut endast för-skrotbil som godkänts vid kontroll­besiktning senast viss tid före lagens ikraftträdande. Föreskrifter kan också behöva meddelas för alt avhjälpa sådana övergångssvårigheter främst inom bilskrotningsbranschen som nu inle kan förutses i detalj.

4.5 Information

De åtgärder som jag har föreslagit i det föregående får sådan betydelse för medborgarna alt stat och kommun bör ta på sig ett betydande an­svar för nödvändiga informationsinsatser. Detta understryks också av flera remissinstanser. Den föreslagna separationen av papper från övrigt avfall berör samtliga hushåll i landet. Den föreslagna ordningen vid skrotning av bilar berör alla de hushåll som innehar biL Främst på dessa två områden är informationsinsatser nödvändiga gentemot alhnänheten. Även förslagen rörande kemiskt avfall fordrar vissa informationsåtgär­der.

Tidpunkten för informationsinsatserna bör anpassas till den nya lag­stiftningens ikraftträdande. Beträffande separering ■ av papper innebär detta att informationen bör ske successivt allt efter det föreskrift om separering träder i tillämpning i olika delar av landet. Informationen får därigenom en starkt lokal betoning. Den föreslagna ordningen vid

 

Prop. 1975: 32                                                         65

skrotning av bilar genomförs vid ett och samma tillfälle över hela lan­det, varför i detta fall tyngdpunkten bör läggas på en mer generell och samlad information från centrala myndigheter.

För att genomföra behövliga centrala informationsinsatser krävs i initialskedet ganska omfattande åtgärder. Differentierade åtgärder mås­te vidtas för information till de skilda grupper, som berörs av de nya reglerna. Dit hör t.ex. annonsering i all dagspress, viss vecko- och folk­rörelsepress, invandrarpress och viss övergripande fackpress samt infor­mation i TV och radio. Vidare behövs basinformation i foldrar sorn skall finnas tillgängliga när informationen behövs i de olika kommu­nerna.

För de statliga centrala informationsåtgärderna bör för budgetåret 1975/76 anvisas 1 milj. kr. Jag förordar sålunda att i statsbudgeten för budgetåret 1975/76 förs upp ett reservationsanslag av 1 milj. kr. be­nämnt Information om reformer på avfallsområdet. Av praktiska skäl bör dock kostnaden för verksamheten bestridas från anslaget Miljö­vårdsinformation. Detta anslag kommer härigenom att belastas med ett högre belopp än vad som beräknats i budgetpropositionen. Det av mig förordade anslaget kommer således att fungera som s.k. täckningsan­slag.

5    Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upp­rättats förslag till

1.    lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892),

2.    lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

3.    lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfariiga varor,

4.    lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

5.    lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

6.    bilskrotningslag.

I fråga om förslagen under 2 och 4 har samråd ägt rum med chefen för socialdepartementet och i fråga om förslaget under 5 med statsrådet Lidbom.

6   Specialmotivering

6.1 Förstaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

4 § Ändringen i första stycket är i huvudsak av formell karaktär och har

kommenterats i allmäima motiveringen. 5   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975:32                                                          66

1 andra stycket har som första punkt införts det i den allmänna mo­tiveringen föreslagna bemyndigandet för regeringen att meddela före­skrift om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet. För eventuella framtida behov har det ansetts lämpligt att låta bemyndigan­det täcka även orenlighet och annat avfall än pappersavfall och miljö­farligt avfall. Aktuella föreskrifter om utvidgning av renhållningsmono­polet avses bli införda i renhålhiingskungörelsen (1974:1024). Enligt andra punkten i andra stycket av förevarande paragraf får regeringen överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrift-ter om utvidgning av monopolet. Nuvarande bestämmelse i andra stycket om utvidgning av monopolet genom föreskrift i lokal hälso­vårdsordning har tagits bort med hänsyn till att riksdagen enligt nya regeringsformen inte kan delegera normgivningskompetens direkt till kommun. Sådan kompetens avseende utvidgning av monopolet får i stället delegeras till kommun genom föreskrift av regeringen.

Av regeringen meddelad föreskrift om utvidgat renhållningsmonopol får anses ta över föreskrift i lokal hälsovårdsordning som har samma innebörd. Detla innebär bl.a. att prövning av fråga om undantag inte skall ske enligt bestämmelser i lokal hälsovårdsordning utan i förekom­mande fall enligt bestämmelse i renhållningskungörelsen.

5 §

I föievarande paragraf, som är ny, har tagits upp bemyndigandet för regeringen eller förvaltningsmyndighet eller kommun som regeringen bestämmer att föreskriva att visst avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Av praktiska skäl bör, som sagts i den allmänna motive­ringen, överlåtas åt kommunen att meddela kompletterande och kon­kreta föreskrifter om hur pappersavfallet skall förvaras för att samman­blandning inte skall ske. I fråga om flerfamiljshus bör sådan föreskrift i första hand gå ut på att såväl hyresvärd som hyresgäst skall se till att tidningar och tidskrifter inte blandas med orenlighet eller annat avfall. Hyresvärd kan alltså åläggas att ordna så att det inom fastigheten finns ett särskilt ställe att förvara pappersavfallet på. Detsamma gäller i fråga om innehavare av villafastighet. Föreskrift som nu avses får självfallet inte innefatta krav på ändring av befintiig byggnads utformning. Hyres­gäst får inte blanda tidningar med övrigt hushållsavfall och alltså inte kasta tidningar i sopnedkast, som är avsett för vanliga sopor.

Föreskrift om separering innebär givetvis inte att hushållen är för­hindrade alt använda tidningar till bränsle eller omslag eller liknande ändamål.

Av paragrafens ordalydelse framgår att föreskrift om separering en­bart kan rikta sig till hyresgäster och fastighetsägare som skall lämna

 

Prop. 1975: 32                                                         67

pappersavfall för bortforsling. Bemyndigandet kan sålunda inte utnyttjas för att ålägga kommun skyldighet att separera avfall vid sopstation eller liknande anläggning.

6 §

Enligt denna paragraf som också är ny döms den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med 4 § tredje stycket till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som forslar bort eget avfall kan inte anses syssla med insamling. Det blir alltså även i fortsättningen tillåtet för enskilda hushåll som har pappers­avfall att själva forsla bort detta för alt exempelvis sälja det. Ansvar in­träder inte heller för den som vid enstaka tillfälle, t.ex. vid en vinds­röjning, åt annan transporterar bort också sådant som får anses ut­göra avfall. Även om transporten i detta fall sker yrkesmässigt, kan det inte anses vara fråga om att samla in avfall. Sådan insamling får där­emot anses föreligga, när avfall hämtas regelbundet hos en och samme avfallslämnare eller när t.ex. pappersavfall hämtas hos flera avfallsläm-nare vid samma tillfälle. 1 förstnämnda fall torde verksamheten så gott som alltid kunna betraktas som yrkesmässig och på grund därav falla under straffbestämmelsen i denna paragraf. Har pappersinsamlingen i det senare fallet varit av större omfattning, inträder ansvar enligt be­stämmelsen även om insamlingen inte skett yrkesmässigt.

6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och mil­jöfarliga varor

I anledning av nya regeringsformen har ordet "Konungen" genom­gående bytts ut mot "regeringen".

7 §

I andra stycket av denna paragraf har tagits upp det bemyndigande som regeringen behöver för att införa ensamrätt för ett visst företag att behandla miljöfarligt avfall. Det ligger i regeringens hand att avgöra om och i vilken omfattning bemyndigandet skall användas. Regeringen kan inskränka behandlingsföretagets ensamrätt genom att ge annat företag särskilt tillstånd att behandla miljöfarligt avfall i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen.

Den behandlingsverksamhet varom fråga är har i paragrafen beskri­vits med uttrycket "återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförUgt förfarande för slutiigt omhändertagande". En­samrätt kan följaktUgen inte införas i fråga om transporter och s.k. mellanlagring av miljöfarligt avfall.

 

Prop. 1975: 32                                                                      68

7    Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen dels att antaga förslagen till

1.    lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892),

2.    lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

3.    lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor,

4.    lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

5.    lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

6. bilskrotningslag,
dels att

7.    godkänna de grunder för statiigt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som jag har förordat,

8.    godkänna vad jag har anfört i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt avfaU,

9.    till Information om reformer på avfallsområdet för budgetåret 1975/76 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kr.

8   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före­draganden har lagt fram.

 

Prop. 1975: 32

Bilaga 1

AVFALL

ökad återvinning - bättre omhändertagande

Del 1

Hushållsavfall, industriavfall m. m.

Betänkande avgivet av arbetsgruppen för avfallsfrågor

Jordbmksdepartementet Ds Jo 1974:10

 

Prop. 1975: 32

Till Statsrådet och Chefen för jordbruksdepartementet

I januari 1974 tillsatte chefen för jordbmksdepartementet, statsrådet Lundkvist, en särskild arbetsgrupp för att utreda vissa frågor på avfalls­området. Till ledamöter i arbetsgruppen utsågs kanslirådet Ulf Lönn­qvist, jordbmksdepartementet, tillika ordförande, departementssekrete­raren Lars Hjorth, industridepartementet, docenten Hans O. Bouveng, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, sekreteraren Bengt Back­man och civilingenjören Göran Adolfsson, Svenska kommunförbundet, samt avdelningsdirektören Olov von Heidenstam, statens naturvårds­verk. Till arbetsgmppens sekreterare utsågs departementssekreteraren Lennart Lindgren, jordbruksdepartementet.

I delar av gruppens arbete har också deltagit direktören Nils Holm­berg och sekreteraren Eric Olerud, båda från Svenska kommunförbun­det.

Hovrättsassessorn Arne Kardell, jordbruksdepartementet, har biträtt med utarbetande av gmppens författningsförslag.

Arbetsgruppen har den 26 juni 1974 avgivit rapporten Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5). Efter föredragning och diskussion i arbets­gruppen överlämnades den 26 juni 1974 också PM med förslag till ren­hållningskungörelse (Ds Jo 1974: 4).

Sedan arbetsgmppen nu slutfört sitt arbete, får gruppen härmed över­lämna sitt betänkande AVFALL, ökad återvinning — bättre omhänder­tagande Del I och II. Arbetsgruppens förslag är enhälligt.

Stockholm den 19 november 1974.

Ulf Lönnqvist

Lars Hjorth                                             Hans O. Bouveng

Bengt Backman                                        Göran Adolfsson

Olov von Heidenstam                               /Lennart Lindgren

 

Prop. 1975: 32

Innehåll

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet  . .    2

Sammanfattning   .............................................................. ...... 6

1.    Utredningsuppdraget och arbetets genomförande   ... ...... 9

2.    Terminologi och  avfallsmängder   ............................... ...... 9

 

2.1       Terminologi    ......................................................       9

2.2       Avfallsmängder      ..............................................     11

 

3.    Gällande   lagstiftning   ................................................     12

4.    Myndigheter  och  organisationer   ..............................     20

 

4.1       Myndigheter   ...................................................... ... 20

4.2       Organisationer m. m............................................     23

 

5.    FoU — Forskning och utveckling.................................... ... 24

6.    Statliga utredningar ..................................................... ... 26

7.    Regional   avfallshantering   .........................................     27

8.    Internationellt    ...........................................................     29

 

8.1       Internationella   konventioner   ..........................     29

8.2       Internationella organisationer  ...........................     30

8.3       Enskilda länder....................................................     32

9. Riksdagsbehandling   1968—1973   ............................. ... 37

10.   Arbetsgruppens principiella överväganden   ................ ... 41

11.   Hushållsavfall    ............................................................     42

 

11.1       AUmänt   .............................................................     42

11.2       Mängd  och  sammansättning   ...........................     42

11.3       Förpackningar   ...................................................     44

11.4       Hantering    ......................................................... ... 48

11.5       Återvinning     ...................................................... ... 52

11.6       Arbetsgruppens överväganden och förslag......... ... 60

12. Pappersavfall     ........................................................... ... 63

12.1       Översiktlig beskrivning......................................... ... 63

12.2       Synpunkter på tillämpningen av gällande författningar        70

12.3       Arbetsgruppens överväganden och förslag......... ... 71

13. Industriavfall     ............................................................     77

13.1       Allmänt   .............................................................. ... 77

13.2       Skogsindustrin    .................................................     78

13.3       Järn- och stålindustrin m. m.................................     80

13.3.1.................................................................. Järn-  och  stålskrot                    80

13.3.2                                                                   Gjutjärnsskrot                 81

13.3.3.................................................................. Metallskrot                      81

13.4       Verkstadsindustrin     ..........................................    82

13.5       Glasindustrin   ..................................................... .. 82

13.6       Plastavfall   .......................................................... .. 83

13.7       Gummiavfall   ....................................................... .. 83

13.8       Gruvavfall   .......................................................... .. 84

13.9       Texlilavfall.............................................................    84

13.10    Livsmedelsindustrin   ...........................................    85

13.11    Jordbmksavfall   ................................................... .. 87

13.12    Planerad sorteringsanläggning för industriavfall  .. 89

13.13    Arbetsgruppens synpunkter ................................    89

14.                                                                                       Kemiskt avfall                 90

 

Prop. 1975: 32                                                          4

14.1       Allmänt; avfallsmängder  ........................... . 90

14.2       Insamling    ............................................. . 92

14.3       Behandlmg; allmänt .................................. . 93

14.4       Behandlingsanläggningar   ..........................   95

 

14.4.1    Behandlingsanläggningar i Sverige ........     95

14.4.2    Behandlingsanläggningar  i övriga Norden   ....    97

14.5 Nordiskt samarbete för behandling av kemiskt avfall ..    98

14.5.1    Nordisk avfallsbörs   .......................... .. 98

14.5.2    Nordisk arbetsgmpp för avfallsfrågor  ....    99

 

14.6       Behandling av avfall från vissa industrier........    99

14.7       Behandling av vissa avfallstyper................... 102

14.8       Övrigt kemiskt avfall   ............................... 106

 

14.9       Behandlingskostnader   ............................. 106

14.10    Lagring    ............................................... 107

14.11    Statsbidrag ............................................. 107

14.12    Deponering     ......................................... 108

14.13    Kommunal hantering av kemiskt avfall........... 108

 

14.13.1     Göteborgs kommun    ....................... . 108

14.13.2     Stockholms kommun   ......................   110

 

14.14    UKA-utredningen om kemiskt avfall............... . 111

14.15    Arbetsgruppens överväganden och förslag  ...   114

15..................................................................... Slam från kommunala avloppsreningsverk         125

15.1       ÖversiktUg beskrivning     ..........................    125

15.2       Arbetsgruppens överväganden och förslag  ...    131

16..................................................................... Övrigt avfall        132

16.1       Sjukhusavfall ........................................... 132

16.2       ByggnadsavfaU   ...................................... 134

16.3       Övrigt .................................................... 136

16.4       Arbetsgruppens överväganden och förslag..... 136

17..................................................................... Avfall  som  energikälla                    137

17.1       Sammanfattning av arbetsgruppens delrapport 137

17.2       Arbetsgruppens synpunkter  ....................... 140

 

18.    Upprättade  författningsförslag   ........................ 141

19.    Specialmotivering tiU författningsförslagen ........... 141

 

19.1       Förslaget till lag om ändring i kommunala renhållnings­lagen (1970: 892)              141

19.2       Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)                  143

19.3       Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om häl­so- och miljöfarliga varor            143

19.4       Förslaget till ändrmg i det förslag till renhållningskun­görelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974: 4 ..   144

19.5       Förslaget till förordning om miljöfarligt avfall...    147

19.6       Förslaget till förordning om ändring i miljöskyddskun­görelsen (1969: 388)            152

19.7       Övriga författningsförslag    ........................    153

Litteratur............................................................    154

Bilagor

A. Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

B. Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

 

Prop. 1975: 32                                                          5

C. Lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor

D. Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701)

E. Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

F.    Ändring i det förslag till renhållningskungörelse som lagts fram i
promemorian Ds Jo 1974: 4

G. Förordning om miljöfarligt avfall

H. Förordning om ändring i miljöskyddskungörelsen (1969: 388)

Del II Skrotbilar — Ds Jo 1974: 11

 

Prop. 1975: 32                                                          6

Sammanfattning

Hushållsavfall

1.  Enligt arbetsgruppen är hushållsavfallet en tillgång och resurs, vars innehåll i största möjliga utsträckning skall återanvändas.

2.  För att öka äteranvändningen av hushållsavfall förordar arbets­gruppen att olika nylligheter huvudsakUgen skiljs ut i samband med be­handlingen av avfallet. Tidningar och tidskrifter föreslås dock sk'iljas ut i hushåUen.

3.   Gruppen föreslår atl statsbidrag med upp lill 50 % av anläggnings­
kostnaden skall kunna utgå liU försöksanläggningar för avfallssepare­
ring.

Arbetsgruppen förslår vidare att statsbidrag med upp till 50 % av an­läggningskostnaden skall utgå till anläggningar för återvinning av av­fall.

Av miljöskäl är det vidare nödvändigt alt behandlingen av avfall för­bättras. Arbetsgmppen förordar därför statsbidrag också lill sådana an­läggningar dock med lägre bidragsprocent.

Vid statsbidragsgivning bör enligt arbetsgruppen regionala lösningar främjas om förutsättningarna för en rationeU och miljöriklig hantering därigenom förbättras.

4.   Arbetsgruppen föreslår dessutom alt i gällande lagstiftning beteck­
ningarna "avstjälpningsplats" och "destmklionsanläggning" ersätts med
"upplagsplats" resp. "behandlingsanläggning" för att bättre svara mot
gruppens syn på avfall som en nytiighet.

Pappersavfall

1.   Arbetsgruppen föreslår att insamling av återvinningsbart pappers­avfall i huvudsak skall ske inom ramen för det kommunala renhållnings-monopolet. För att nå bästa effekt skall insamlingen baseras på en sepa­rering vid källan av det återvinningsbara avfallet. Detta innebär för hus-håUens del att tidningar och tidskrifter skaU förvaras skilt från övrigt hushållsavfall i avvaktan på borttransport.

2.   Föreskrift om renhållningsmonopol och separering meddelas av re­geringen med stöd av bemyndigande som förs in i kommunala renhåll­ningslagen (1970: 892). Bemyndigandena täcker även annat avfall än pappersavfall såsom plåt och glas. Regeringen har härigenom möjlighet att meddela föreskrift om utvidgad separering cm detta befinns vara av betydelse från återvinningssynpunkt.

3.   Det föreslås bli straffbart att yrkesmässigt eller annars i större om­fattning samla och forsla bort pappersavfall och annat avfaU ulan alt ha kommunens medgivande.

4.   Arbetsgmppen fömtsätter alt kommunerna i alla de fall där före­tag, affärer och kontor på elt tillfredsställande sätt omhändertar pap-

 

Prop. 1975: 32                                                          7

persavfall för återanvändning skall meddela undantag från renhållnings-monopolet. Gmppen förutsätter vidare att kommunen ger möjlighet för idrottsförening eller annan ideell organisation alt fortsätta med pappers­insamling som hittills.

5. Föreskrifter om separering och renhållningsmonopol för pappers­avfall förslås gälla fr. o. m. tidpunkt som regeringen fastställer i samråd med varje kommun.

Kemiskt avfall

1. I betänkandet föreslår arbetsgruppen att kommunalt renhållnings­monopol skall införas för sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- och miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt kemiskt avfaU). Till sådant avfall räknas bl. a. olje- och lösningsmedelsavfall, avfall innehål­lande cyanider och vissa melallföreningar från elektrokemisk ytbe­handling samt PCB-haltigt avfall. Regeringen skall enligt förslaget med­dela föreskrift om renhållningsmonopol med stöd av bemyndigande i renhållningslagen. I kungörelse anges tidpunkt för ikraftträdande för varje kommun. Monopolet bör kunna vara infört i hela landet senast inom 5 år.

2.1 fråga om vägtransporter av miljöfarligt avfall föreslår arbetsgrup­pen att sådana transporter endast får ulföras av företag som fått länssty­relsens tiUstånd. För alt få tillstånd måste ett förelag enligt förslaget visa att det har personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att transportera mUjöfarligt avfall på ett från hälso- och miljöskyddssyn­punkt tillfredsstäUande sätt.

3.   När det gäller slutiigt omhändertagande — återvinning, oskadliggö­
rande eller långtidsförvaring — av mUjöfarligt avfall föreslår arbets­
gmppen att samhället skall ta ansvar för att det finns tUlfredsställande
resurser för sådant omhändertagande.

Därför föreslås att behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall i princip skall ankomma på elt enda företag som ägs gemensamt av staten, kommunerna och näringslivet (behandlingsföretaget). EnUgt förslaget bör regeringen med stöd av bemyndigande som förs in i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor meddela föreskrift om så­dan ensamrätt för behandlingsförelaget att slutiigt omhänderta miljöfar­ligt avfall.

4.    Arbetsgmppen förordar att förhandlingar som syftar tUl ett sam­
gående tas upp med nu etablerade behandlingsföretag. Efter reformens
genomförande kan sådana företag enligt förslaget få fortsätta alt driva
verksamhet efter särskilt tiUstånd av regeringen. Gruppens förslag om
införande av renhållningsmonopol och inrättande av behandlingsföreta­
get kommer inte alt hindra företagens interna behandling av mUjöfarligt
avfall. När miljöfarligt avfall kan behandlas i anslutning till den anlägg­
ning där avfallet uppkommer, skall nämligen vare sig renhållningsmono-

 

Prop. 1975: 32                                                          8

pol eller ensamrätt för behandlingsföretaget gäUa. Skall ett industriföre­tag behandla ett annat företags mUjöfarliga avfall, krävs dock enligt förslaget särskUt tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd skall emellertid en­ligt förslaget alltid beviljas, om det visas att den avsedda behandlingen kommer att ske i överensstämmelse med tUlstånd eller dispens som med­delats eiUigt miljöskyddslagen.

5.   Förelag som vUl sända sitt mUjöfarliga avfaU utomlands, måste en­ligt arbetsgruppens förslag ha särskilt tillstånd av naturvårdsverket.

6.   I fråga om oskadliggörande av läkemedel föreslås att socialstyrel­sen skall meddela behövliga bestämmelser.

7.   Gmppen föreslår visst förtydligande av miljöskyddslagens bestäm­
melser för alt underlätta för tillsynsmyndigheterna att ingripa mot av­
fallslager som ägaren inte kan förmås att oskadliggöra.

Industriavfall (övrigt)

Enligt arbetsgruppens mening krävs f. n. inga särskilda åtgärder. Detta industriavfall regleras liksom andra mUjöstörningar från industrin av miljöskyddslagen. Gruppen understryker nödvändigheten av att berörda myndigheter ägnar särskild och fortlöpande uppmärksamhet åt indust­rins avfallsfrågor.

Övrigt avfall

1.   Enligt arbetsgmppen torde sjukvårdens avfallsfrågor idag inle vara helt tillfredsställande lösta från mUjövårdssynpunkt. Arbetsgruppen för­ordar därför att sjukhusavfallet blir föremål för en bred översyn av sär­skilt sakkunniga.

2.   Vad gäller byggnadsavfaUet lämnar arbetsgruppen inga särskilda förslag. Efter de utredningar som nu genomförts beträffande detta avfall utgår gruppen från att byggföretag och kommuner tillsammans kan komma fram till en förbättrad avfallshantering med bättre tillvarata­gande av dessa avfallsråvaror.

Slam från kommunala avloppsreningsverk

Enhgt arbetsgruppens mening har myndigheterna numera en tillfreds­ställande överblick över slamhanteringen. Råd och anvisningar har utar­betats och en målinriktad forskningsverksamhet pågår.

Målsättningen måste vara att på olika sätt återanvända slammet så långt detta är praktiskt möjligt. Mot bakgrund av de stora investeringar som kommunerna tvingas göra för slamhantering och den långsiktiga planering som krävs är det vidare angeläget att ansvariga myndigheter mot bakgrund av såväl fortsatta praktiska erfarenheter som forsknings­resultat så långt som möjligt kan anvisa lämpUga hanteringsmetoder.

Gmppen föreslår att regeringen ger socialstyrelsen och naturvårdsver-

 

Prop. 1975: 32                                                          9

ket i uppdrag att utarbeta praktiskt orienterade anvisningar rörande me­toder för slutlig behandling och disponering av slam från avloppsre­ningsverk.

1    Utredningsuppdraget och arbetets genomförande

Den 28 januari 1974 tUlsatte jordbruksminister Svante Lundkvist en särskUd arbetsgmpp för översyn av avfallsfrågorna. I gruppen har ingått representanter för jordbmksdepartementet, industridepartementet. Insti­tutet för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska kommunförbundet och statens naturvårdsverk.

Arbetsgruppen har under sitt arbete granskat tillgängligt material och analyserat olika problemområden. Arbetsgruppen har särskilt granskat möjligheterna att spara och utvinna energi i samband med avfallshante­ringen. Dessutom har en översyn av renhållningslagens tiUämpning gjorts.

Utredningsarbetet skulle enligt uppdraget bedrivas så att en slutrap­port kunde framläggas under hösten 1974.

Arbetsgruppen har i sitt arbete strävat efter att på olika områden möjliggöra största möjliga återvinning av avfall. Förutom en bred över­syn och redovisning av avfallsområdet lämnar gmppen förslag till åtgär­der som bör leda tUl en förbättrad hantering av avfallet och en ökad återviiming.

Arbetsgmppen har haft 14 sammanträden. Vid några sammanträden har information lärrmats från företrädare för K-konsult, naturvårdsver­ket och RE Cl. Arbetsgruppen har vidare fått information av företrädare för renhållningsverket i Göteborg angående hanteringen av kemiskt av­fall.

Från enskilda och organisationer har till arbetsgruppen överlämnats skrivelser som berör utredningsuppdraget.

Arbetsgruppen har i juni 1974 överlämnat rapporten — Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5). Efter föredragning och diskussion i arbets­gmppen överlämnades i juni 1974 också PM med förslag tUl renhåll­ningskungörelse (Ds Jo 1974: 4).

2    Terminologi och avfallsmängder 2.1 Terminologi

I samband med produktion och konsumtion uppstår vissa restproduk­ter, som kan utgöras av t. ex. råvamspill, processavfall, konsumtionsres­ter.

En del av dessa restprodukter är så värdefulla att de under ordnade former normalt återförs i produktionskedjan för att där omvandlas i ny

 

Prop. 1975: 32                                                                      10

råvara eUer i oförändrat skick nyttjas som råvara för annan tillverkning eller som ny konsumtionsvara.

En annan del av restprodukterna saknar sådant värde och betecknas då som avfall och omhändertas såsom sådant. I gällande renhållnings­lagstiftning har härvid förutsatts en viss samhällsövervakning. AvfaUs-hanteringen kan också omfatta olika former av återvinning varigenom vissa nyttigheter kan tillvaratas (t. ex. tidningar, plåt och glas från hus­hållen).

Själva definitionen av begreppet avfall är en viktig fråga. De kriterier som en produkt skall uppfylla för att klassificeras som avfall är betydel­sefulla om t. ex. det kommunala renhållningsmonopolet skall utvidgas. Såväl hälsovårdsstadgan som den kommunala renhållningslagen knyter vissa rättsverkningar till avfallsbegreppet. Det är därför viktigt att kunna avgöra när elt föremål är alt anse som avfall.

IVA-STF:si ledningsgmpp för avfallsanvändning har i utredningar de­finierat avfall på följande sätt:

—    material och produkter som nått ett sådant stadium i användningen alt den avsedda huvudsakliga funktionen ej längre uppfylls till­fredsställande.

—    material och produkter som i koncentrerad form uppstår som bi­produkter vid olika processer i samhället och som ej utan viss be­handling kan nyttiggöras.

Även med denna definition finns en rad gränsfall, där det är svårt att klassificera material som avfall eller icke avfall. Exempelvis faller mine-ralberedningsavfall utanför denna definition.

Del är vidare viktigt att klargöra för vem något är ett avfall.

Ytterligare exempel på definitioner ges nedan.

Avfall är sådant material som förekommer i en viss verksamhet och som ej anses användbart i denna eller har inget eller ringa värde för verksamheten och som den därför viU bli kvitt (K-konsult).

När restprodukter av material och/eller energi lämnas bort i stället för att utnyttjas i intern cirkulation eller återanvändning kan det karak­täriseras som avfall. (UKA-utredningen)

Någon har också definierat avfall som en naturresurs som kommit på fel plats.

Gränsdragningen för vad som är avfall kan ibland ges en alltför vid innebörd. Exempelvis lämnar ca hälften av allt stålavfall inte stålverken. Avfall skulle mot denna bakgrund i stället definieras som material som förs till avfallsbehandlingsanläggning.

I såväl Sverige som i utlandet har mer eller mindre omfattande försök gjorts att klassificera avfall i karaktäristiska grupper. Mycket hetero­gena indelningsgrunder förekommer dock.

' Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Teknologföreningen (STF).

 

Prop. 1975: 32                                                         11

Man kan indela avfall efter endera av tre indelningsgrunder.

1)    Ursprung

2)    Allmänna egenskaper

3)    Egenskaper av betydelse för behandling eller utnyttjande

Med hänsyn tiU avfallets ursprung kan följande större avfallsgrupper utpekas:

Hushållsavfall                      Byggnadsavfall

Handels- och kontorsavfall    Sjukhusavfall

Industriavfall                      Galuavfall

Övrigt avfall

Vid behandling av avfallet är en indelning med hänsyn till olika be­handlingsmetoder nödvändig. Vid förbränning talar man om brännbart och icke brännbart avfaU, vid deponermg eller kompostering används benämningen biologiskt nedbrytbart resp. biologiskt ej nedbrytbart av­fall.

En indelning som utgår från avfallets sammansättning eller innehåll av olika ämnen kan också göras.

Pappersavfall                     Slam från reningsverk

Träavfall                           Oljeavfall

Metallskrot                        Kemikalieavfall, gifter o. dyl.

Schaktmassor                    Läkemedelsrester

Latrin                               etc.

En indelning efter miljöfarlighet skulle också vara tänkbar.

Diskussioner har sedan hösten 1972 förts mellan statens naturvårds­verk. Tekniska nomenklaturcentralen (TNO) och Svenska konsulterande ingenjörers förening (SKIF) för atl finna ett enhetligt system för klassi­ficering och benämning av avfaU. På uppdrag av naturvårdsverket utför Tekniska nomeiUdaturcentralen nu en särskild nomenklaturutredning inom avfallsområdet.

Terminologifrågorna var också föremål för omfattande behandling vid Elmiakonferensen 1973. Bl. a. framfördes där behov av internatio­nalisering av terminologien.

Mot bakgrund av avsaknaden av en enhetUg definhion och klassifice­ring inom avfallsområdet vill arbetsgmppen undvika att bidra ytterli­gare till begreppsfloran. Pågående utredningsarbete bör under de när­maste åren kunna leda till klarhet beträffande terminologin.

2.2 Avfallsmängder

Mängden hushållsavfall är i dag ca 270 (250—300) kg per person och år. Detla är nära nog en fördubbling sedan 1960. För de närmaste åren förutses en fortsatt ökning med ca 2—3 procent per år. Mängden in­dustriavfall beräknas till ca 700—800 kg per person och år.

Något säkert underlag för beräkning av den totala årliga avfallsmäng-

 

Prop. 1975: 32                                                         12

den i Sverige saknas. Översiktliga regionala utredningar har utförts men dessa har i huvudsak avsett hushållsavfall. I vissa län har även indu­striavfallet inventerats på olika sätt. För att belysa storleken av avfalls­mängderna kan följande uppskatlningstal lämnas:

Avfall från hushåll och kontor                     2,5 milj.   ton         per     år

Handels-och industriavfall                          1,5"   "   "   "

Skogsindustriavfall                                    3    "  "   "   "

Övrigt industriavfall                                  3 "     "   "   "
Slam från kommunala avloppsreningsverk

vid 10 % TS                                            2    "  "   "   "

Avfall och biprodukter frän jordbruk (exkl. halm)     2,5 "  "        "         "

EnUgt denna uppskattning uppgår den totala avfallsmängden således till nära 15 milj. ton per år.

3    Gällande lagstiftning

Kommunala renhållningslagen (1970: 892)

I 1 och 2 §§ kommunala renhållningslagen finns bestämmelser om ga-turenhållning. I 3 § föreskrivs viss skyldighet för kommun all städa i na­turen. I 4 § regleras sophämtningen från fastigheterna i kommunen, det s. k. kommunala renhållningsmonopolet. Lagens sista paragraf, 5 §, upptar en besvärsbestämmelse.

Enligt 4 § första stycket är kommunen skyldig alt till allmän avstjälp­ningsplats eller allmän destruktionsanlåggning forsla orenlighet som här­rör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall (obli­gatoriskt renhållningsmonopol). I prop. 1970: 157, vari förslag tUl ren­hållningslagen lades fram, anförde departementschefen (s. 88) att till hushållsavfall bör hänföras i första hand sopor, köksavfall och annan dylik orerUighet samt latrin. Till hushållsavfall bör vidare räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler och cyklar. Del­samma bör gälla även oljerester, metallföremål och plaslarliklar m. m. i de små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang. Det är väsentligt, fortsatte departementschefen, att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bo­stadsändamål. Till hushållsavfall kan med hänsyn härtill komma all hänföras även sådant avfall som traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall. Till avfall som skall anses jämförUgt med hushållsavfall räknade departementschefen sådant avfall från industrier, affärsrörelser eUer liknande verksamhet som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehåller sig i en lokal el­ler anläggning, t. ex. toalettavfaU, avfaU från personalmatsalar och re­staurangavfall.

Enligt 4 § andra stycket renhållningslagen får kommunen genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning utvidga reidiållningsmonopolet till

 

Prop. 1975: 32                                                                         13

att omfatta vid bebyggelse förekommande annan orenlighet eller annat avfall än som avses i paragrafens första stycke (frivilligt renhållnings­monopol). I prop. 1970: 157 (s. 88 och 89) anförde departementschefen att utvidgning av monopolet genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning kan avse orenlighet och avfall som kommunen anser lämpligt att själv låta ta hand om oavsett om omhändertagandet bör ske av rent sanitära eUer andra skäl. Renhållningsmonopol kan sålunda införas i fråga om t. ex. industriavfall.

I 4 § tredje stycket föreskrivs att när orenlighet och avfall skall fors­las bort genom kommunens försorg får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed. Föreskriften är inte straffsanktionerad.

I 4 § fjärde stycket sägs alt länsstyrelsen får befria kommunen från skyldighet enligt första stycket, när särskUda skäl föreligger.

Anm. I prop. 1974: 163 har lagts fram förslag till ändring i 4 § renhållnings­lagen i överensstämmelse med vad som föreslogs i arbetsgruppens promemoria (Ds Jo 1974: 4) med förslag till renhållningskungörelse. 1 n-ämnda proposition har vidare föreslagits att 5 § renhållningslagen upphävs.

Hälsovårdsstadgan (1958: 663)

1 47—53 §§ hälsovårdsstadgan finns bestämmelser om renhåUning. Enligt 47 § skall vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller förvaras så att sanitär olä­genhet inte uppstår. 48 och 49 §§ innehåller föreskrifter om hur upp­samling och förvaring av oreiUighet och avfall skall ske. I 50 § finns be­stämmelser om renhållning av gård, portgång och liknande utrymmen i fastighet. I 51 § föreskrivs att orenlighet och avfall skall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eUer allmän destruktionsanlåggning eller på annat sätt omhändertagas så att sanitär olägenhet inte uppslår. 52 § in­nehåller bestämmelser om hur bortforsling skall ske. I 53 § sägs atl all­män avstjälpningsplats och allmän destruklionsanläggning skall vara så belägna och anordnade samt skall underhåUas och skötas så att sanitär olägenhet inte uppslår. Där föreskrivs vidare alt fortiöpande tillsyn skall ordnas över avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort.

Enligt 65 § hälsovårdsstadgan meddelas i lokal hälsovårdsordning de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården som behövs ut­över stadgan. Enligt 67 § skall lokal hälsovårdsordning, som antas av kommunfullmäktige på förslag av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande, utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning som faststäUs av regeringen. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande be­stämmelse i normalhälsovårdsordnlngen. Kommuns beslut om anta­gande av eller ändring i lokal hälsovårdsordning skall enligt 68 § un­derställas länsstyrelsen för prövning.

6   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                                         14

Den som bryter mol föreskrift i lokal h"ålsovårdsordning kan enligt 84 § hälsovårdsstadgan i vissa fall dömas liU böter.

Kungörelsen (1971: 761) om fastställelse av  normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Kungörelsen upptar gällande normalhälsovårdsordning. I 14 § före­skrivs att orenlighet och avfall som det åligger kommunen att forsla bort enligt renhållningslagen eUer enligt lokal h'älsovårdsordning inte får an­vändas vid gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren. Ifrågavarande förbud är straffsanktionerat (28 §). I 14 § föreskrivs vidare att upplag eller anlägg­ning för behandhng av orenlighet och avfall inte får anordnas utan till­stånd av hälsovårdsnämnden såvida inte prövnings- eUer anmälnings­skyldighet som avses i miljöskyddskungörelsen föreligger.

Enligt 15 § får hälsovårdsn'ämnden meddela närmare föreskrifter om hur orenlighet och avfall skall förvaras inom fastigheten i avvaktan på borttransport. Nämnden får bestämma hur behållare och anordning för förvaring skall vara beskaffade.

Enligt 19 § får hälsovårdsnämnden ålägga den som utövar verksam­het, i vUken kan uppkomma annat avfall än som avses i 4 § första styc­ket renhållningslagen, all till nämnden anmäla art och mängd av avfal­let samt hur därmed förfarits. Nämnden meddelar närmare föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras.

Enligt 27 § får hälsovårdsnämnden i särskilda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning, om det är påkallat av lo­kala förhållanden eller andra omständigheter och det kan ske utan vä­sentlig olägenhet från sanitär synpunkt. Innehavare av fastighet kan alltså få tillåtelse att själv behandla sitt bushållsavfaU. I sådant fall finns inte anledning för kommunen all ordna med hämtning från fastigheten av avfallet. Kommunens skyldighet att hämta lorde dock kvarstå i och för sig, varför hämtning måste ske om fastighetens innehavare påkallar det.

Lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter

Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen, om kommunala renhållningsavgifter. Regleringen innebär i huvudsak följande. Enligt 1 § äger kommun besluta att avgift skaU utgå för bort­forsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som uppsamlats inom kommunen enligt renhållningslagen eller hälso­vårdsstadgan. I 2 § föreskrivs att avgiften skaU vara årlig eller på aimat sätt periodisk och att den skall bestämmas till högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften. Från kostnaderna skall dras vad som kan beräknas belöpa på använd-

 

Prop. 1975:32                                                          15

ning av anläggning eller utmstning för annat ändamål än renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft. Utförs renhållningen av entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften i den mån delta inle medför väsentiigt högre kostnad än om kommunen själv utfört renhållningen. Enligt 3 § skaU avgiften utgå en­ligt taxa som fastställs av kommimens fullmäktige. I taxan skall anges hur avgift faststäUs, när taxan saknar tUlämpUg bestämmelse tiU följd av att avfallets mängd eller sammansättning föranleder att bortforsling, omhändertagande eUer oskadliggörande måste ske i särskUd ordning.

Miljöskyddslagen (1969: 387) och miljöskyddskungörelsen (1969: 388)

MUjöskyddslagen innehåller bestämmelser till skydd mot vattenföro­rening, luftförorening, buller och andra störningar, som uppkommer ge­nom användning av mark, byggnad eller anläggning. Åtgärd eller verk­samhet som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet.

Enligt 2 § första stycket miljöskyddslagen gäller om miljöfarUg verk­samhet utöver bestämmelserna i lagen vad som föreskrivs i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i annan lagstiftning. Stadgan­det innebär dels att de prövningsmyndigheler som finns på miljö­skyddsområdet skall beakta bestämmelser i annan lagstiftning som är av intresse för miljöskyddet, dels alt de särskUda organ som skall tillämpa den andra lagstiftningen skall beakta de regler i denna, som är av bety­delse från mUjöskyddssynpunkt.

För mUjöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 §). För att motverka olägenheter av miljöfarlig verksamhet skaU vidtas försik­tighetsmått i den utsträckning som är skälig. Med försiktighetsmått av­ses t. ex. reningsanordningar och andra skyddsåtgärder. Till försiktig­hetsmått räknas också begränsning av den mUjöfarliga verksamheten (5 §). Om miljöfarlig verksamhet kan befaras medföra väsentiig olägenhet trots alt alla skäliga försiktighetsmått iakttas får verksamheten utövas bara om det föreligger särskilda skäl (6 § första stycket).

Den som utövar eller änrnar utöva miljöfarlig verksamhet kan hos koncessionsnämnden för mUjöskydd ansöka om tillstånd tUl verksamhe­ten (9 §). Regeruigen har med stöd av bemyndigande i 10 § miljö­skyddslagen i stor utsträckning föreskrivit skyldighet att inhämta till­stånd (koncessionsplikt). 2 § miljöskyddskungörelsen innehåller en upp­räkning i 38 punkter av olika slag av fabriker eller andra inrättningar som inte får anläggas utan tiUstånd. Enligt 3 § miljöskyddskungörelsen gäller koncessionsplikt även vid ändring av de uppräknade anläggning­arna. I tUlståndsbeslut skall enligt 18 § miljöskyddslagen noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som tillståndet avser och de vUlkor som skall gälla.

 

Prop. 1975: 32                                                         16

Från koncessionsplikt kan naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket miljöskyddslagen medge undantag (dispens) efter prövning i varje sär­skilt fall. Dispensbeslut skall förenas med viUkor om försiktighetsmått. Även länsstyrelsen kan i vissa fall medge dispens (12 § miljö­skyddskungörelsen).

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för all­männa intressen skall enligt 38 § miljöskyddslagen tillsyn utövas av na­turvårdsverket och länsstyrelserna. I 39 § sägs att tillsynsmyndigheterna skall meddela råd och anvisningar om lämpliga ålgärder för alt mot­verka olägenheter av miljöfarUg verksamhet. Om tillstånd inte givits en­ligt lagen, kan länsstyrelsen enligt 40 § första stycket meddela föreläg­gande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behöv­ligt för all lagens bestämmelser skall efterlevas. I paragrafens andra stycke sägs att tillståndsbeslut inte hindrar länsstyrelsen från att med­dela sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av sär­skUda omständigheter.

I 47 § miljöskyddslagen finns bestämmelser om handräckning. 1 para­grafens tredje stycke stadgas alt utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen skall ombesörja att åtgärd vidtas, om föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket inte efterkommes.

Enligt 2 § miljöskyddskungörelsen gäller koncessionsplikt för upplag eller anläggning för behandling av avfall såsom slam, bark eller avfall från fabrik eller hushåll, om den tillförda avfallsmängden överstiger 50 ton om året, eller upplag eller anläggning för behandling av oljeavfall, kemiskt avfall eUer annat specialavfall (punkt 36). Länsstyrelsen får en­ligt 12 § kungörelsen pröva fråga om dispens beträffande upplag eller anläggning som nu sagts, om den tillförda avfallsmängden inte översti­ger 10 000 ton om året.

Enligt 8 § miljöskyddskungörelsen får anläggning för central uppsam­ling av oljeavfall, kemiskt avfall eUer annat specialavfall inte inrättas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts hos Vänsstyrelsen (punkt 25). Anmälningsskyldighet föreligger även vid ändring av sådan anlägg­ning (9 §). I anmälningsärende skall länsstyrelsen enligt 27 § kungörel­sen meddela råd eller anvisningar eller meddela föreläggande om åtgärd eller förbud enligt 40 § första stycket mUjöskyddslagen eller lämna be­sked om att anmälan inte föranleder någon åtgärd. I 28 § miljö­skyddskungörelsen föreskrivs att länsstyrelsen skall samråda med natur­vårdsverket, innan länsstyrelsen meddelar råd och anvisningar eller föreläggande. Vad nu sagts gäller inte, om saken är så brådskande att samråd inte hinner ske.

Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten

Enligt 1 § är det förbjudet att inom landets sjöterritorium dumpa av­fall, vare sig fast ämne, vätska eller gas. Svenskt fartyg eller luftfartyg

 

Prop. 1975:32                                                          17

får inte heUer dumpa avfall i det fria havet. Vidare föreskrivs att avfall som är avsett att dumpas i det fria havet inte får föras ut ur landet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan enligt 3 § medge undantag för dumpningsförbudet i 1 §, om dumpningen kan ske utan olägenhet från miljöskyddssynpunkt.

Den som bryter mot föreskrifterna i 1 § kan enligt 5 § dömas till bö­ter eller fängelse i högst ett år.

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

I lagens inledande bestämmelser (1 § första stycket) definieras hälso-och mUjöfarlig vara som ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hanteringen kan befa­ras medföra skada på människor eller i miljön. TUl miljöfarlig vara räk­nas också vara som innehåUer eller behandlats med ämne eller bered­ning som nu sagts, om varan därigenom och med hänsyn till sin hante­ring kan befaras medföra skada på människa eller i miljön. Beteck­ningen "vara" har i sammanhanget en juridisk-teknisk funktion och in­nebär inte detsamma som "vara" i kommersieU mening. Med hälso- och miljöfarlig vara avses således även avfall som med hänsyn till angivna egenskaper och hanteringen kan befaras medföra hälso- och miljörisker. När det är av särskUd betydelse från hälso- eUer miljöskyddssynpunkt, får regeringen enligt paragrafens andra stycke föreskriva att vad som i lagen sUgs om hälso- och mUjöfarUg vara skall gälla även i fråga om an­nan vara än sådan som avses i första stycket.

I 2 § anges att lagen är tillämplig på all slags hantering såsom tillverk­ning, transport, förvaring och destruktion.

Enligt 3 § gäller inte lagen vara som är att anse som läkemedel enligt läkemedelsförordningen (1962: 701).

5 § innehåUer bestämmelser om försiktighetsmått. Enligt första styc­ket skall den som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i mUjön. Härvid skall särskilt den som tiUverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso-eller miljöskyddssynpunkt. Varan skall märkas tydligt med uppgifter av betydelse från hälso- eller mUjöskyddssynpunkt. Enligt andra stycket kan regeringen eUer myndighet som regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått och undersöknings- eller märkningsskyldighet enligt första stycket.

Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan rege­ringen eUer myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att hälso-och mUjöfarlig vara av visst slag får hanteras eller importeras endast ef­ter särskilt tillstånd eUer att för hantering eller import av sådan vara skall gälla särskUt vUlkor. Fråga om tillstånd som nu sagts prövas av

 

Prop. 1975: 32                                                         18

myndighet som regeringen bestämmer (6 §). Enligt 7 § kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda hantering eller im­port av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag. Den som yrkesmässigt hanterar eUer importerar ämne, beredning eller annan vara är enligt 8 § skyldig att lUl myndighet som regeringen bestämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans samman­sättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för ut­redning om varans hälso- eller miljöfarlighet. Myndighet som regeringen bestämmer får enligt 9 § föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet.

I fråga om tillsynen föreskriver lagen att tillsynsmyndighet har rätt alt efter anfordran erhålla upplysningar och handlingar som behövs för till­synen enligt lagen (12 §). Tillsynsmyndighet får vidare enligt 13 § med­dela föreläggande eUer förbud som uppenbart behövs för alt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Underlå­ter någon att vidta åtgärd som åligger honom enligt lagen eller enligt föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt till­synsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad.

För tillsynen äger tillsynsmyndighet enligt 14 § tUllräde till område, lokal eller annat utrymme som användes i samband med hantering av hälso- och miljöfarlig vara och får där göra undersökning eller ta prov. För uttaget prov utgår inte ersättning.

Beträffande ansvar stadgas i 16 § att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, förbud eller villkor som meddelats med stöd av 5 § andra stycket eller 6—8 § döms till böler eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot aktsamhetsbestämmelsen i 5 § första stycket.

Kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor

För att göra centrala bedömningar som kan vara aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor har inrättats ett särskilt organ, produkt­kontrollnämnden, som i administrativt hänseende är knutet till natur­vårdsverket.

Enligt 50 § kan produktkontrollnämnden meddela ytterligare före­skrifter om försiktighetsmått och undersöknings- eller märkningsskyldig­het enligt 5 § lagen. Produktkontrollnämnden eller efter bemyndigande av nämnden polismyndighet kan föreskriva att transport på väg av hälso- och mUjöfarlig vara får ske endast efter särskilt tillstånd eller, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, för­bjuda sådan transport (51 §). Enligt 52 § kan produktkontrollnämnden föreskriva att hälso- och miljöfarlig vara eller avfallsprodukt av sådan vara får destmeras, konverteras eller på aimat sätt omhändertagas en-

 

Prop. 1975: 32                                                         19

dast efter särskilt tiUstånd av nämnden. Med stöd av 53 § kan produkt­kontrollnämnden meddela ytterligare föreskrifter enligt 6 § första styc­ket lagen, såvitt avser annat särskilt villkor för hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara än förbud atl hanlera eller importera sådan vara utan särskilt tillstånd.

Enligt 55 § första stycket skall produktkontrollnämnden på begäran av den som saken angår meddela beslut humvida viss vara med hänsyn tUl sina egenskaper och uppgivna eller troliga hantering är att anse som hälsofarlig. När det är av stor betydelse från allmän synpunkt och fÖr-håUandena medger del, får nämnden enligt andra stycket även meddela beslut huruvida viss vara är att anse som miljöfarlig.

Vad gäller tiUsynen föreskrivs i 58 § alt naturvårdsverket och arbetar­skyddsstyrelsen utövar denna. Dock att arbetarskyddsstyrelsen svarar för tillsynen inom sitt verksamhetsområde och naturvårdsverket i övrigt. Under arbetarskyddsstyrelsen utövas den närmare tiUsynen av yrkesin­spektionen. I övrigt utövar, med visst undantag, länsstyrelsen den när­mare tUlsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tiU­synen inom kommunen.

Uppkommer vid tillsyn enligt 58 § fråga huruvida viss vara är att anse som hälso- eller miljöfarlig, skall frågan underställas produktkontroll­nämnden för prövning (59 §).

I 60 § sägs att tUlsynsmyndighets kostnader för provlagning och un­dersökning av prov skall i den utsträckning och enUgt de villkor pro-duktkontroUnämnden föreskriver ersättas av den i fråga om vars verk­samhet provtagningen och undersökningen utförts. Framgår genom un­dersökning av prov att brott mot lagen eller med stöd av lagen medde­lade föreskrifter har blivit begånget, skall den ansvarige ersätta kostna­dema för provtagning och undersökning.

Läkemedelsförordningen (1962: 701)

Beträffande oskadliggörande av läkemedel finns bestämmelser i 14 § läkemedelsförordningen. Enligt denna paragraf skall läkemedel som inte längre är avsett att användas oskadliggöras. Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som använts tiU läkemedel, skall handhas så, att kvarvarande rester av medlet inte kan förorsaka skada.

Strålskyddslagen (1958:110) och förordningen (1961: 568) om brandfar­liga varor

Bestämmelserna i strålskyddslagen och förordningen om brandfarliga varor är tiUämpliga i fråga om avfall som utgör radioaktivt ämne resp. brandfarlig vara. Hanteringen av sådant ämne och sådan vara är under­kastad sträng kontroll och i flera avseenden föreligger tillståndstvång.

 

Prop. 1975: 32                                                         20

Kungörelsen (1972: 280) om statligt stöd till avfallsbehandling

Enligt 1 § lämnas statligt stöd till behandlingsanläggning som fram­står som angelägen från allmän synpunkt. Stöd utgår dock inte till an­läggning avsedd att enbart behandla hushåUsavfall. I 3 och 4 §§ sägs att stödet till anläggning utgår i form av bidrag med högst 50 procent av kostnaden för aiUäggningen och de anordningar som hör tUl denna. Bi­drag utgår inle om anläggningen bedöms bli lönsam från företagsekono­misk synpunkt utan statligt stöd.

Statligt stöd enligt kungörelsen utgår också till kostnad för lagring tills vidare eller under viss tid av kemiskt avfall eUer annat avfall som är miljöfarligt (1 §). Enligt 7 § lämnas sådant stöd i form av statlig garanti för förluster vid lagringen.

Fråga om stöd enligt kungörelsen prövas av regeringen, men ansökan om stöd inges till naturvårdsverket, som inhämtar länsstyrelsens ytt­rande och sedan med eget yttrande överlämnar ansökan till regeringen (8§).

Kungörelsen (1974: 35) om internationell vägtransport av farligt gods

Enligt 1 § skall artiklarna 1 och 2 i den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR) och bestäm­melserna i bilagorna A och B lill överenskommelsen lända till efterrät­telse i fråga om sådan här i landet utförd internationell vägtransport som avses i överenskommelsen. Med farligt gods avses eiUigt artikel 1 i överenskommelsen de ämnen eller föremål som enligt bilaga A eller B inte får transporteras i internationell vägtrafik eller som får transporte­ras endast efter särskilt tUlstånd. Enligt artikel 2 får gods som inte är uteslutet från transport mottas tUl transport endast under förutsättning att tUlämpliga villkor i bilagorna A och B uppfyllts. BUagorna innehål­ler detaljerade tekniska föreskrifter om bl. a. förpackning, märkning och transport av de olika ämnen och föremål som omfattas av överenskom­melsen. Föreskrifterna är avsedda att såvitt möjligt eUminera risken för olyckor.

Anm. I del II av arbetsgruppens betänkande har lämnats en redogörelse för gällande bestämmelser med anknytning till bilskrotningsfrågan.

4   Myndigheter och organisationer

4.1 Myndigheter

Statens naturvårdsverk

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden om bl. a. renhållning utomhus. Det är vidare verkets uppgift att skapa överblick över hela arbetsområdet rörande såväl renhållning som av­fallsbehandling. Verket skall fortiöpande följa utvecklingen och utarbeta

 

Prop. 1975: 32                                                         21

råd och anvisningar för renhållning och avfallshantering. Inom verket finns en särskild arbetsenhet för renhållnings- och avfallsfrågor (RA-en-heten). RA-enheten har omfattande planerings- och utredningsuppgifter, som fordrar samverkan mellan olika myndigheter, institutioner och or­ganisationer. Naturvårdsverket har därför tillsatt en särskild referens­grupp för renhållnings- och avfallsfrågor. Gmppen har till uppgift att ge råd och förslag beträffande verkets arbete och att främja information och samordning inom arbetsområdet. Till referensgruppen har knutits två arbetsgrupper för kommunalt resp. industrieUt avfall. Arbetsgruppen för kommunalt avfall har till uppgift att följa utvecklingen vad gäller behandlingsmetoder för avfall. Målsättningen är att åstadkomma under­lag för riktlinjer beträffande hanteringen. Arbetsgmppen för industriellt avfall skall följa utvecklingen vad gäller industriellt avfall och deltas hantering bland annat genom kartering av industriavfallet, förmedling av material av avfallskaraktär och tjänster avseende behandling eUer tillvaratagande av sådant m. m.

Dispensansökningar enligt miljöskyddskungörelsen prövas av bl. a. naturvårdsverket. De ärenden som gäller avfallshantering har under se­nare tid visat markant ökning och enligt verkets bedömning kommer de att öka än mer i framtiden.

Till naturvårdsverket är vidare knutet en särskild produktkontrollbyrå som har att handlägga ärenden enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Koncessionsnämnden för miljöskydd

Koncessionsnämnden lämnar tillstånd till miljöfarlig verksamhet efter prövning enligt miljöskyddslagen. Anläggning för behandling eller de­ponering av avfall, om den tillförda avfallsmängden överstiger 50 ton om året eller anläggning för behandling av oljeavfall eller annat special­avfall, får inte anläggas utan tillstånd eller dispens.

Vid prövning av koncessionsansökningar ingår bedömning av hur av­fall från verksamheten hanteras.

Övriga centrala myndigheter

Central förvaltningsmyndighet rörande hälsovård och hygien är s o-cialstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för bl. a. arbetarskyddsfrågor och skall tillsam­mans med naturvårdsverket utöva tillsyn rörande lagen om hälso- och

' Gruppen består av representanter för naturvärdsverket, en person med erfarenhet från länsstyrelsernas naturvårdsverksamhet och ytterligare åtta medlemmar som utsetts på förslag av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen. Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund. Ingenjörsvetenskaps­akademien, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning och Svenska ren­hållningsverksföreningen.

 

Prop. 1975: 32                                                         22

miljöfariiga varor. Under arbetarskyddsstyrelsen sorterar yrkesin­spektionen som på regional nivå har tUlsynsuppgifter enligt lagen om hälso- och mUjöfarliga varor. Till arbetarskyddsstyrelsen är vidare knutet arbets medicinska institutet som bedriver utred­ning, forskning m. m. inom arbetsmedicin, yrkeshygien m. fl. områden. Statens strålskyddsinstitut är tillsynsmyndighet enligt strålskyddslagen.

Vidare kan nämnas styrelsen för teknisk utveckling (STU) och det nyligen inr'ättade industriverket. Genom STU an­slås en stor del av medlen för forsknings- och utvecklingsarbete inom avfallshanteringsområdet. Industriverket har bl. a. alt meddela föreskrif­ter rörande hantering av brandfarliga och explosiva varor. Den närmare tUlsynen över efterlevnaden av författningen rörande brandfarliga och explosiva varor utövas av statens  brandinspektion.

Länsstyrelserna

Länsstyrelserna är tiUsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen och har befogenhet atl ingripa i sådana fall då det uppenbart krävs för att lagens bestämmelser skall efterlevas. Framställning om dispens från det lag­stadgade renhållningsmonopolet görs av kommunerna till länsstyrelsen. Besvär över kommunal myndighets beslut enUgt kommunala renhåll­ningslagen eller hälsovårdsstadgan anförs hos vederbörande länsstyrelse. Även efterlevnaden av den kommunala renhållningslagen bevakas av länsstyrelserna.

Hälsovårdsfrågor och hygieniska aspekter som rör avfallshanteringen handläggs och övervakas av länshälsovårdskonsulenter och länsläkaror-ganisationerna.

Kommunerna

Enligt kommunala renhållningslagen har kommunen skyldighet att ta hand om allt hushållsavfall. Kommunen har också det yttersta ansvaret för renhållningen i naturen. Kommunen har även möjlighet att utvidga renhållningsmonopolet till att omfatta t. ex. industriavfall.

I kommunen handläggs och bevakas avfallsfrågorna av hälsovårds­nämnd och byggnadsnämnd. Hälsovårdsnämndernas uppgifter regleras av hälsovårdsstadgan och kommunala renhållningslageii. Byggnads­nämnden har att svara för efterlevnaden av bl. a. förordningen om brandfarliga varor.

För exempelvis Stockholmsregionens del handläggs en del planerings-och samordningsfrågor av regionalplanekontoret vid Stockholms läns landsting som nyligen framlagt en skiss tiU plan för avfallshantering i Stockholmsregionen.

 

Prop. 1975: 32                                                         23

4.2 Organisationer m. m.

Rådgivnings-, utrednings- och kartläggningsverksamhet inom avfalls­området bedrivs av ett stort antal organ.

Vissa landsting har tillsatt särskUda arbetsgrupper eller delega­tioner för avfallsfrågor och bl. a. låtit utreda hanteringen av sjukhusav­fall. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinsti­tut (S p r i) har utarbetat praktiska råd till socialstyrelsens råd och an­visningar beträffande hantering av sjukhusavfall. Spri arbetar vidare med specifikationer för förbränningsugnar för sjukhusavfall (se vidare kapitel 16).

Svenska kommunförbundet ger råd till kommunerna i renhållnings- och hälsovårdsfrågor, t. ex. beträffande taxor och entre­prenadavtal, återviiming, renhållningsplanering, ackordsfrågor och tolk­ning av lagstiftning. Inom förbundet handläggs dessa frågor av hälso­vårdssektionen och organisationsavdelningen.

Sveriges Industriförbund och dess branschorganisationer sysslar i viss utsträckning med avfallsfrågor. Bl. a. finns en särskild re-cycling-grupp som diskussionsforum för återvinningsfrågor. Denna gmpp sorlerar under förbundets miljövårdskommitté. I detta samman­hang bör också nämnas konferensen Industrins återvinningsdag i januari 1973 och fackmässan Elmia i Jönköping som 1973 hade temat renhåll­ning och avfallshantering. Industriförbundets livsmedelsgrupp har en speciell miljövårdskommitté, där bl. a. avfallsfrågor behandlas.

Vid Sveriges mekanförbund, branschorganisation för verkstadsindustrin, finns en miljövårdskommitté med representanter från forskningsutskotlen inom avdelningen för verkstadsteknik, Sveriges mekanförbunds slandardcentral (SMS), Svenska gjuteriföreningen samt en representant från Sveriges verkstadsförening. Bl. a. behandlas avfalls­hantering.

Även inom andra branschföreningar bedrivs utrednings­arbeten rörande avfall, t. ex. inom Svenska gjuteriföreningen. Svenska gmvföreningen, Jernkontoret och Sveriges plastförbund.

Kommunernas konsultbyrå, K-k o n s u 11, är ett av Svenska kom­munförbundet och Svenska landstingsförbundet ägt konsultförelag. By­rån har en speciell avdelning för avfallshantering.

Konsultföretaget Vattenbyggnadsbyrån AB har en spe­ciell avfallsgrupp.

Angpanneföreningen arbetar med frågor som gäUer bl. a. värme- och kraftutvinning vid förbräiming av avfall.

S e 11 b e r g Engineering AB är ett nyligen startat företag för interna­tioneU konsulterande verksamhet framför allt inom avfallshanteringsom­rådet.

Vid Ingenjörsvetenskapsakademien (I V A) bedrivs bl. a. viss utred­ningsverksamhet på avfallsområdet.

 

Prop. 1975: 32                                                         24

Svenska teknologföreningen (STF) har sedan länge be­handlat avfallsproblem. En under åren 1969—1971 verkande slamkom-mitté och en under 1971—1972 fungerande avfallsgrupp har följts av deltagande i de utredningar som bedrivs vid IVA.

Svenska utvecklings AB (SU) studerar vissa frågor på av­fallsområdet,

Inom Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (I V L) pågår sedan år 1972 ett forsknings- och utvecklingsprogram rörande avfall från hus­håll, industriell verksamhet m. m. Institutet drivs enligt avtal gemensamt av staten och Stiftelsen Industrins vatten- och luftvårdsforskning.

Vidare kan nämnas Stiftelsen Svensk återvinning och Återvinnings-system AB (A S A B) och SAKAB vars verksamhet beskrivs närmare i senare avsnitt i betänkandet.

I en rapport från IVA-STF — Underlagsmaterial nr 1 — lämnas en bred redovisning av bl. a. myndigheter och organisationer som på ett el­ler annat sätt har verksamhet på avfallsområdet. Arbetsgmppen hänvi­sar för ytterligare information tUl denna rapport.

5    FoU - Forskning och utveckling

Naturvårdsverket

Under budgetåret 1973/74 har forskningsnämnden anslagit drygt 1 milj. kr. till forskning inom avfallshanteringsområdet. Huvud­sakligen berör denna forskning slamhanteringen. I samarbete med STU har verket startat ett flerårigt projekt i stor skala med samkompostering av slam och hushållssopor. En komposteringsanläggning har byggts i Laxå kommun. Forskningsarbetet bekostas av naturvårdsverket med 1,65 milj. kr. under en 3-årsperiod, anläggningskostnaderna av STU och driftskostnaderna av kommunen.

Vid verkets R A-e n h e t genomförs karteringar av avfall av olika slag. Resultat har redovisats beträffande baskemikalieinduslrin, järn, stål- och ferrolegeringsverk samt oljeraffinaderier. För närvarande ut­reds frågan om avfall från användning av härdsalter.

Även inom verkets undersökningslaboratorium bedrivs forskning på avfallsområdet.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

STU:s nämnd för miljövårdsteknik har ett särskilt program för av­fallsområdet. Vissa medel anslås dessutom genom STU:s nämnder för livsmedelsteknik och verkstadsteknik.

Under budgetåret 1973/74 anslås ca 3,5 milj. kr. till avfallsforskning fördelade på ett tjugotal projekt.

 

Prop. 1975: 32                                                         25

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)

IVA har tillsammans med Teknologföreningen tillsatt en lednings­grupp för avfallsanvändning, som arbetar med flera utredningar.

Flera av dessa utredningar har avslutats och redovisats i rapporter. Bl. a. har livsmedelsindustrins och jordbrukets avfallshantering special-studerats, liksom aluminium- och PVC-omsätlningen i Sverige. I ett an­tal rapporter ges översikter över avfallshantering och återvinning i vissa länder (England, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna, USA, Sovjet och Japan). IVA har också i en publikation behandlat frågan om mate­rialomsättningen i samh"ället.

IVL

Genom ett mellan staten och Stiftelsen Industrins vatten- och luft­vårdsforskning träffat avtal om gemensam finansiering av ett program för FoU-verksamhet på miljövårdsområdet inbegrips även avfallsfrågor. För budgetåret 1974/75 disponeras 1,4 milj. kr. för denna forskning. Med anledning av den ökade satsningen på avfallsområdet har inom IVL utarbetats en särskild PM betr. forskningsbehovet inom avfallsom­rådet till vUken hänvisas.

övrigt

Statens råd för byggnadsforskning anslog för bud­getåret 1972/73 ca 320 000 kr. för två projekl inom avfaUsområdet. Det ena behandlar transporter från byggarbetsplatser och det andra material­omsättningen i samhället.

Forskning om avfall sker i viss omfattning även vid AB Atom­energi i Studsvik och vid FOA. Dessutom lämnar statens råd för skogs- och jordbruksforskning vissa anslag.

Stiftelsen Skogsindustriernas Vatten- och Luftvårdsforskning har sedan 1971 genomfört ett stort ut­vecklingsprojekt i syfte att minska utsläpp från tillverkningsprocesser. Totalt satsas 24 mUj. kr. varav 6 milj. kr. utgör statsbidrag. Detla pro­jekl har nu avslutats.

Svenska Förpackningforskningsinstilutet, som tillkom genom ett avtal 1970 mellan STU och Stiftelsen Svensk För­packningsforskning, bedriver forskning liksom dokumentation och viss utbildning inom förpackningsområdet.

Vid universitet och högskolor bedriver ett flertal in­stitutioner FoU inom eller i anslutning till avfallshanteringsområdet. Som exempel kan nämnas att en forskningskatalog rörande miljövårds-forskning vid högskolor och forskningsinstitut i Stockholm upptar 37 olika projekt under rubriken avfallshantering. I en motsvarande katalog från Lunds universitet är 5 projekt upptagna.

 

Prop. 1975: 32                                                         26

Totalt torde omkring 6 mUj. kr. i statliga bidrag nu utgå till avfalls­forskning.

Även industrier och branschföreningar finansierar FoU. Omfatt­ningen av denna forskning är svår att i dag uppskatta.

En översikt över FoU beträffande olika avfallskategorier har redovi­sats i jordbruksutskottets belänkande 1973: 31 samt i underlagsmaterial nr 1 från IVA-STF:s utredning om avfallshantering och åter\'inning.

6    Statliga utredningar

Utredningen rörande omhändertagande och behandling av kemiskt av­fall (UKA)

I mars 1971 tillkallades en sakkunnig med uppdrag att utreda frågor rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall in. m. Utredningen har hittills överlämnat följande betänkanden.

1.   Kemiskt avfall — uppgifter och organisation (Ds 1971: 8). Utred­
ningsförslagen resulterade bl. a. i (prop. 1972: 1):

—    50 % -igt statsbidrag tUl behandlingsanläggningar för kemiskt avfall

—    lagringsgaranti för kemiskt avfaU där godtagbara behandlingsmeto­der saknas

—    ökade resurser till naturvårdsverkets RA-enhet

—    IVL:s forskningsprogram har kompletterats med särskilda medel för avfallsforskning (efter kompletterande betänkande från UKA, Ds Jo 1972: 2).

2. Kemiskt avfaU — uppgifter och organisation, del II (Ds Jo 1973: 1).

Förslagen redovisas i kapitel 14, avsnitt 14, och tas upp till behand­ling i anslutning till arbetsgruppens överväganden och förslag (avsnitt 14.15).

3.   Anläggningar för mottagning av oljeblandat barlastvatlen (Ds K
1973: 4).

Utredningen föreslår att huvudmannen för den anläggning varifrån olja och oljeprodukter utlastas skall vara skyldig atl inrätta och driva anläggning för mottagande av oljerester. Sjöfartsverket föreslås få i upp­drag att i samråd med oljebranschen och rederinäringen samt med na­turvårdsverket lägga fram förslag om i vilka hamnar sådana anlägg­ningar skall finnas.

4.   UKA har nu kvar uppdraget om omhändertagande av alla slags ke­
mikalier och kemikalieresler från fartyg. Betänkande väntas under 1974.

Miljökostnadsutredningen

Miljökostnadsutredningen, som tUlkaUades i oktober 1971, har tiU uppgift att kartiägga vilka kostnader som är förenade med olika åtgär­der inom miljövårdens område. Även frågan om kostnadsfördelningen mellan stat, kommun, näringsliv och enskilda skall prövas liksom även

 

Prop. 1975: 32                                                                        27

frågor rörande vilka metoder som skall användas för atl en riktig kost­nadsfördelning skall uppnås.

Två av utredningens fem delutredningar behandlar avfallsfrågor.

1.    Effekterna av den särskilda avgiften på förpackningar (uppdrag
från riksdagen).

Utredningen har i ett delbetänkande (SOU 1974: 44) redovisat effek­terna hittills av denna avgift och därvid bl. a. konstaterat att avgiften inte haft någon mer betydande inverkan på kostnader, sysselsättning och miljö. Man har dock kunnat konstatera att returglasets andel av den to­tala konsumtionen ökat. Nästa delstudie från utredningen avses ut­mynna i elt ställningstagande till behovet av miljöpolitiska styrmedel inom dryckesförpackningssektorn och hur sådana styrmedel skall utfor­mas. I en tredje etapp avses diskussionerna vidgas för alt anpassa försla­gen tiU alt omfatta hela förpackningssortimenlel.

Nästa delrapport väntas omkring årsskiftet 1974/75. Slutrapport be­räknas till omkring 1/7 1975.

2.     Renhållningslagens tillämpning och kostnader.
Slutbetänkande tidigast omkring 1/7 1975.

Miljöforskningsiitredningen

Miljöforskningsutredningen tillkallades i maj 1972. Den har till upp­gift att pröva hur en bättre samordning av miljövårdsforskningen skall kunna ske. Vidare skall utredningen bl. a. föreslå ålgärder i syfte dels all förbättra avnämarnas inflytande över forskningsmedlens användning dels att snabbare ställa forskningsresultaten till avnämarnas förfogan­de. Utredningen skall också pröva frågan om hur den svenska miljö­vårdsforskningen skall samordnas med forskningen i andra länder och inom internationella organ.

Utredningen väntas lägga fram sitt slutbetänkande under november 1974.

A ka-utredningen

Utredningen tUlkaUades i början av 1973. Uppdraget är atl på olika sätt belysa frågan om hanteringen av kärnkraftens högaktiva avfall.

Utredningen överlämnade i juni 1974 en lägesrapport — Kärnkraf­tens högaktiva avfall (Ds 11974: 6).

Genom tilläggsdirektiv skall utredningen fortsättningsvis även belysa frågan om det låg- och mellanaktiva avfallet.

7    Regional avfallshantering

Avfallshanteringen torde i många fall kutma göras mera rationell om kommun- och länsgränser kan brytas. Miljöriktiga hanteringsmetodei torde också lättare kunna bli möjliga vid regional samverkan.

 

Prop. 1975: 32                                                         28

I en storstadsregion med hård konkurrens om markutnyttjandel och med stora avfaUsmängder krävs lämpliga markområden för avfallshan­teringen. Regional samverkan kan bli nödvändig.

Svenska kommunförbundet tog i mitten på 60-lalet initiativ lill en ut­redning för att närmare undersöka de tekniska och ekonomiska förut­sättningarna för ett interkommunalt samarbete rörande avfallshantering. Som undersökningsområde valdes nordvästra Skåne. Utredningen (K-Konsult 1966) visade atl samarbetsidén ur ekonomisk-teknisk synpunkt var bärkraftig. Med statliga medel igångsattes därefter, på initiativ av länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län, de första översiktliga länsulredningarna (K-Konsult 1967). Ytterligare länsulredningar följde med länsstyrelserna som initiativtagare och huvudmän.

De första utredningarna visade att ett interkommunalt samarbete er­bjöd många fördelar. Kommunförbundet påtog sig därför huvudman­naskapet för utredningar rörande övriga delar av landet. Utredningsar­betet igångsattes 1967 genom K-Konsult.

Utanför utredningen kom att ligga kemiskt avfall, slam från avlopps­reningsverken samt skrotbilar.

Huvuduppgiften i dessa översiktliga utredningar har varit alt finna ett ekonomiskt optimum meUan ökande transportkostnad och den med större anläggningar sjunkande behandlingskostnaden. Resultatet av en sådan optimering visar inom vUka geografiska gränser ett samgående i renhållningsfrågan är lämplig.

Utredningarna är nu färdigställda och redovisade.

I anslutning till dessa översiktliga utredningar bUdades Interkomm.u-nal Avfallsbehandling AB (INTERKAB) med staten och kommunför­bundet som gemensamma ägare, för att driva på utvecklingen. Arbetet gick främst ut på att skapa en samverkan och en gemensam planering av avfallshanteringen inom större regioner. Bolaget är numera helägt av utvecklingsbolaget men funktionen ligger i kommunförbundet.

De översiktliga utredningarna var tänkta som underlag för fortsatta diskussioner om samarbete. Kommunerna själva fattar dock besluten om elt fortsatt arbete.

Den totala planeringen har indelats i tre utredningsetapper, varav översikten utgör den första. Den andra skall utgöra en uppföljning och en mera detaljerad påbyggnad, med bl. a. noggrann inventering av av­fallsmängder, behandlingsmetoder, placering och utformning av be­handlingsanläggningar med hänsyn lill exempelvis föroreningsrisker samt preliminära kostnadskalkyler.

Den tredje etappen omfattar detaljprojektering samt plan för insam­lings- och transportrutiner.

Omkring 1970 planerade kommunförbundet också en riksomfattande inventering av industriavfall. I vissa län och kommuner har den över­siktliga planeringen följts av fortsatt planering.

 

Prop. 1975: 32                                                                     29

Länsutredningarna har dock ännu inte lett fram tUl någon större re­gional samverkan och tUlgång tiU billiga soptippar spelar sannolikt in här. Eventuellt kan den kommunala renhållningslagen innebära en viss osäkerhet i kommunerna beträffande regionalt samarbete.

Kommunförbundet bearbetar nu materialet från utredningarna inom sin hälsovårdsbyrå. Förbundet avser dock inte ännu att gå ut aktivt för genomförande av åtgärdsprogram. Dessutom torde utredningarna nu be­höva kompletteras.

För Stockholmsregionens del har Stockholms läns landsting nyligen lagt fram en skiss till plan för avfallshantering i Stockholm. Skissen, som föregåtts av en utredning om avfallshantering i Stockholmsregionen, är utförd av Storstockholms renhållningsutredning (STRUT). Utredning­en har diskuterat mål för avfallshanteringen i stockholmstrakten och skisserat ett handUngsprogram i tre etapper.

I den första etappen föreslår utrednmgen snabbast möjliga avveckling av de nuvarande öppna tipparna och täcktipparna i närheten av bebyg­gelse eller i de områden som i Regionplan 73 anvisas för rekreation. I dag finns ett 30-tal tippar över hela regionen, vilka föreslås avvecklade till ett fåtal större deponeringsområden vid Hagbytippen i norr ochSofie-lundstippen i söder, som de sista stora deponeringsområdena.

I etapp 2 skall mark reserveras för ett fåtal regionala storlippar be­lägna så att de inte stör bebyggelse och rekreationsområden eller orsakar vattenföroreningar.

I den tredje etappen skall avfallshanteringen kunna övergå till etl sys­tem med höggradig återvitming exempelvis genom pyrolys.

Utredningen föreslår vidare att altemativa markområden undersöks vidare. I det fortsatta regionplanearbetet bestäms antal och läge för nöd­vändiga deponeringsplatser. Dessutom rekommenderas fortsatta utred­ningar.

I Göteborgs kommun har en utredning genomförts för att belysa hur ett regionalt omhändertagande av kemiskt avfall m. m. kan organiseras och praktiskt genomföras inom regionen på ett från miljö- och säker­hetssynpunkt tiUfredsställande sätt. I första hand skall befintliga och på kort tid etablerbara kommunala, interkommunala och privata resurser utnyttjas och samordnas så att en snabbt fungerande verksamhet kan åstadkommas. Ett särskiU bolag för behandling av avfall har bildats, Göteborgsregionens Avfallsaktiebolag, GRAAB.

8    Internationellt

8.1 Intemationella konventioner

Dumpning i haven av avfaU av olika slag regleras numera av två kon­ventioner — O s I o-k onventionen och L o n d o n-k o n v e n-t ionen.

7   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         30

Oslo-konventionen, som omfattar Nordostatianten inkl. de svenska Västkustvattnen, undertecknades den 15 febmari 1972. Konventionen har nu trätt i kraft och ett första möte hållits i kommissionen. London­konventionen, som är global, öppnades för undertecknande den 29 de­cember 1972. Hittills har ett trettiotal stater (däribland Sverige) anslutit sig tUl konventionen.

Båda konventionerna är uppbyggda på principiellt samma sätt med én s. k. "svartUsta" omfattande bl. a. klorkolväten, kvicksUver och kad­mium. En s. k. "grålista" reglerar dumpningen av större mängder avfall innehållande bl. a. arsenik, bly, cyanider och fluorider. Reglerna för handhavandet av högaktivt radioaktivt avfall skaU utformas av lAEA i Wien.

Förhandlmgar om en heltäckande konvention till skydd av Östersjön avslutades med undertecknanden i Helsingfors den 22 mars 1974, då Danmark, Finland, de två tyska statema. Polen, Sovjet och Sverige sig­nerade Helsingfors-konventionen. Denna omfattar dump­ning, landbaserade utsläpp samt regler för sjöfartens miljöeffekter. På den svarta listan, annex I, står DDT och PCB. Giftiga substanser såsom kvicksUver, kadmium, antimon, arsenik, fenoler, cyanider och radioak­tiva ämnen förekonuner i annex II.

Den 5 april imdertecknade miljöministrarna i Danmark och Sverige en överenskommelse för skydd mot föroreningar i Öresund, över­enskommelsen reglerar i första hand tätorternas avloppsutsläpp men föreskriver också effektiva åtgärder för att minska utsläppen av förore­ningar från industrierna i Öresunds-området.

Det bmkar anges att 1/1 O-del av havens föroreningar kommer via dumpning och 9/10-delar från landbaserade utsläpp. För att komma till­rätta med detta inbjöd den franska regeringen Oslo-konventionens stater till överläggningar om en konvention för att reglera landbaserade ut­släpp tUl haven. På det tredje mötet i Paris den 19—21 febmari 1974 kunde man enas om en konventionstext — Paris-konventionen. I konventionen förbinder sig staterna att vidta långtgående åtgärder för att förhindra marina föroreningar. På den svarta listan står bl. a. klor-kolväten, kvicksilver, kadmium och vissa oljeprodidcter. Gråhstan om­fattar ett stort antal ämnen. De radioaktiva utsläppen regleras i ett sär­skilt annex.

8.2 Intemationella organisationer

WHO

WHO:s europakontor arbetar f. n. med att ta fram en handbok rö­rande avfallshantering ("Manual on Solid Waste Management"). Denna ingår som en del i ett långsiktigt program rörande föroreningskontroll. I handboken behandlas bl. a. kemiskt avfall ("toxic and other hazardous

 

Prop. 1975:32                                                          31

waste"). En arbetsgmpp har dessutom avlämnat en rapport med slutsat­ser och rekommendationer beträffande hantering av kemiskt avfall.

Under 1978 beräknas handboken vara helt färdigställd.

WHO:s europakontor har även i andra sammanhang genom olika arbetsgmpper behandlat avfallsfrågorna.

Dessutom har man i Zurich skapat ett referenscentrum för frågor om avfall (International Reference Centre for Waste Disposal). Detta organ som började sin verksamhet 1968, har en stab på sju personer och avser att verka genom i huvudsak tre aktiviteter — dokumentation, utbildning och FoU.

OECD

Under 1973 arbetade en arbetsgrupp för avfallsfrågor (Joint Policy Is-sues Group on Waste Disposal), gemensamt tillsatt av miljökommittén, jordbmkskommUtén, och industrikonunittén.

Som en följd av gmppens slutrapport tillsatte miljökommittén 1974 en avfaUsgrupp (Waste Management Policy Group), vUken fick i upp­drag att inom en tvåårsperiod i huvudsak genomföra det av den första poUcygmppen föreslagna programmet, som innebär:

—    att göra ett antal studier som visar vilken policy de olika medlems­staterna har och föreslå lösningar för framtiden med avseende på teknik, lagstiftning och ekonomi

—    på gmndval av dessa studier utvärdera och föreslå en övergripande policy beträffande avfallshantering. Denna poUcy skall bl. a. ha som mål att minska den totala avfaUsproduktionen, öka återanvänd-ningen av avfall samt minska mUjöriskema vid hanteringen av av­fall.

ECE

FN:s ekonomiska europakommission avser att under 1975 genomföra ett seminarium om avfallsfrågor (Collection, Disposal, Treatment and Recycling of Solid Wastes). Inför detta seminarium har en enkät utsänts som skall klarlägga den nuvarande situationen på avfallshanteringsom­rådet i medlemsländerna. Seminariet avser att — med avseende på såväl kommunala som industriella avfall — arbeta med tre teman

—    Minskning och behandling vid källan

—    Planering och hanteringsförfaranden

—    Återvinning och återanvändning.

Dessutom har ECE påbörjat ett arbete för att dra upp riktiinjer för ECE:s verksamhet betr. bl. a. giftigt avfaU (Discharges of Toxic Chemi­cals and Toxic Wastes) efter samråd med andra internationella organi­sationer.

Vidare planeras ett expertmöte imder januari 1975 för att diskutera uppläggningen av ett seminarium för att belysa möjligheterna att få

 

Prop. 1975: 32                                                         32

fram en teknologi som ger små avfallsmängder (Principles, Concepls and Praclices of non-vfaste technology).

EG

EG-kommissionen har nyUgen antagit ett utkast tUl direktiv rörande hanteringen av avfallsoljor. Kommissionen föreslår bl. a. ett licensgiv-ningsförfarande beträffande företag som insamlar eller behandlar av­fallsolja. Den insamlade avfallsoljan föreslås brännas under värmeåter­vinning eller regenereras till smörjolja.

Vidare studeras frågan om hantering av miljöfarligt avfall (toxic and other hazardous waste) med syfte att utveckla ett optimalt system för denna hantering i medlemsländerna.

EG-kommissionen har dessutom startat studier beträffande förpack­ningsavfall.

Sedan tidigare pågår dessutom inom det s. k. "COST"-programmet verksamhet beträffande frågor om slam från kommunala avloppsre­ningsverk.

Nordiska ämbetsmannakommittén för miljövårdsfrågor

Ämbetsmannakommittén har tillsatt en särskild nordisk arbetsgrupp rörande avfallsfrågor. Gmppen har i juli 1974 avlämnat sin slutrapport, som redovisas i kapitel 14.

ISWA

ISWA (International Solid Wastes and Public Cleansing Association) är en ideell organisation som arbetar med frågor om renhållning och av--fallshantering, huvudsakligen genom utgivande av tidskriften ISWA In­formation Bulletin och genom att arrangera kongresser (bl. a. i Prag 1972 och Montreal 1974).

8.3 Enskilda länder

I detta avsnitt ges en mycket kort beskrivning av avfallssituationen i några enskilda länder. Sammanställningen bygger främst på material som samlats in av OECD:s avfallsgrupp. För en fylligare beskrivning hänvisas till rapporter från IVA-STF :s utredning om avfallshantering och återvinning där bl. a. olika länders avfallshantering och avfallssitua­tion beskrivs.

Väst-Tyskland Följande avfallsmängder anges för år 1970 i milj. ton.

Hushåll                         9—18

Industri                              4

Olja och kemiskt avfall          2

Slam från reningsverk          18

 

Prop. 1975: 32                                                         33

Ett omfattande program har nu startats för att studera bl. a. reduktion av avfallsmängder, återvinning, bättre deponeringsmetoder samt utred­ning av deponeringskostnader. Huvudprincipen är att den som förore­nar skall betala.

10 arbetsgrupper har tiUsatts för att studera olika industrityper: pap­per, glas, plast, gummi, metaller, metallslam och aska, kemiskt avfall, jordbmksavfall, djuravfall samt organiskt slam. Preliminär utvärdering och förslag beräknas ske inom det närmaste halvåret.

Ny lag om farligt avfall förbereds som bl. a. kommer att kräva bättre kontroll, ökat ansvar för producenten och tillstånd för transporter.

För uppmstning och modernisering av avfallssektorn under en 10-års­period har beräknats 2,8 miljarder DM (1972).

Inom ramen för regeringens miljövårdsprogram satsas under en 10-årsperiod 45 mUj. DM för forskning inom avfallsområdet (bl. a. kemiskt avfall, pyrolys och separering för återanvändning).

Frankrike

Följande avfallsmängder anges för år 1972 i mUj. ton.

HushåU                                10—11

Industri                                    11

Gravbrytning och mineralberedning  117

För hushållsavfall är den dominerande behandlingsmetoden depone­ring. Dock fiims idag 85 förbränningsanläggningar och 65 anläggningar för kompostering.

Vad gäller industrins avfall förekommer en viss återvinnmg. Följande återvinningsprocent anges: papper 33, jäm och stål 25, koppar 57, alu­minium 34.

Statsbidrag tUl behandlingsanläggningar (20—50 %) finns för kom­munalt avfall, liksom lån med låg ränta. I vissa fall har statsbidrag även utgått till anläggningar för industriavfall,

I ett aktuellt förslag tUl avfallslag slås producenternas ansvar fast. Dessutom regleras skyldigheterna för industrier och kommunala entre­prenörer vad gäller avfallshantering.

Innevarande år satsas ca 10 milj. Francs på avfallsforskning. Bl. a. har startats en försöksanläggning för pyrolys.

Storbritannien

Den totala mängden industriavfaU uppskattas tiU 11 milj. ton/år (1972).

Flera arbetsgrupper har utrett olika avfallsfrågor, såväl hushållsavfall som kemiskt avfall. Detta arbete har legat tiU gmnd för ny lagstiftning, där främst det kemiska avfallet kommer att regleras. I september 1974 överlämnades från mUjövårds- och industriministerierna en policy-för-klaring på avfallsområdet — War on Waste.

 

Prop. 1975: 32                                                         34

Av det kemiska avfallet deponeras idag ca 90 % tillsammans med an­nat avfall. Endast en liten del återanvänds. Antalet behandlingsanlägg­ningar är få.

Forskning och undersökning pågår för att finna lämpliga depone­ringsplatser för olika typer av avfall. Totalt satsas ca 2 milj. pund varav ca 1 milj. på återanvändning. Bland forskningsprojekten ingår frågor om avfallslagring, insamling och deponering av avfall, pyrolys samt se-parationsmetoder.

Nederländerna

Följande avfaUsmängder anges för år 1970 i milj. ton.

Hushåll                         4

Industri                        1

Kemiskt avfall                1,3—1,5

Slam                            0,7

En lag om kemiskt avfall och olja finns sedan 1973, som bl. a. kräver tUlstånd för hantermg av kemiskt avfall och bokföringsskyldighet för den som behandlar avfallet. Kostnaderna för hanteringen skall betalas av avfallsproducenten.

Sedan 1972 finns arbetsgrupper inom olika återvinningsområden. Bl. a. studeras möjUghetema för återvinning av giftigt avfaU, t. ex. kvicksUver- och kromhaltigt avfall.

Förslag finns tiU en förbränningsanläggning för fast kemiskt avfall på en konstgjord ö i Nordsjön. Resursema för deponering av kemiskt avfall på land är f. n. otUlräckliga. Ett mindre antal privata hehandlingsföretag finns idag för behandlmg av kemiskt avfaU.

Japan

Följande avfaUsmängder anges

Hushållsavfall (1975)          44 000 000 ton/år

Industriavfall (1972)           2 000 000 ton/dag

(700 000 000 ton/år)

Ar 1969 behandlades hushållsavfallet enligt följande:
förbränning      tippning       kompost          div.

51 %            35 %            1 %            13 %

Ett informationscentram för avfallsfrågor har startats inom det an­svariga ministeriet för att ge bl. a. anvisningar om avfallshantering och behandling.

Principer för avfallsbehandling finns i lagen "Waste Disposal and Pu­blic Cleansing Law" från 1971. Enligt denna lag gäller i princip kom­munalt ansvar för hushållsavfall och producentansvar för industriavfall.

Möjlighet tUl statsbidrag finns i dag till behaiiclljngsanlägsningar.

Två 5-årsprogram för avloppsvattenbehandling och deponering av av-

 

Prop. 1975:32                                                          35

faU (1963—67, 1967—71) har genomförts. Ett nytt program gäller för 1971—1975 för vUket anslås 26 mUjarder yen.

För att öka återvinning från avfaU har bildats ett särskilt Clean Japan Center med följande aktiviteter:

—    databank för resursåtervinning

—    undersökning, forskning och förslag till återvinning för att spara energi och naturresurser.

USA

Följande avfallsmängder anges för 1970 i mUj. ton.

Hushåll                           120

Industri                          110

Gmvor                           1700

1973 uppskattades mängden kemiskt avfall till 10 milj. ton/år och vi­sar en tillväxttakt på 5—10 %/år.

Lagstiftningen anses bristfällig och mycket varierande mellan olika delstater.

Vissa privata företag finns för behandling av avfall. Kapaciteten är f. n. 2,5 mUj. ton/år för kemiskt avfall vUket är ca 25 % av behövlig ka­pacitet. Ändå utnyttjas denna kapacitet ej helt.

Enligt gjorda undersökningar skulle 5 större och 15 mindre anlägg­ningar erfordras till en kostnad av 940 mUj. dollar och en driftskostnad på 620 milj. dollar/år för att kunna ta hand om det miljöfarliga avfaUet. Vissa möjligheter tiU statsbidrag finns.

Följande återvinning i procent anges för olika metaller m. m.:

aluminium                      48

koppar                         61

bly                              42

zink                             14

nickel                          40

stål                             26

rostfritt stål                  88

papper                         24

textUier                        17

smörjolja                       25

Ar 1973 satsades meUan 200 och 300 milj. kr. på FoU. Innevarande år har detta anslag skurits ned då man anser att det numera finns meto­der och att delstaterna bör ta över ansvaret i ökad utsträckning.

Australien

Den totala avfallsmängden från hushåll, handel och industri beräknas f. n. tUl 8 milj. ton/år.

Avfallshanteringen regleras av såväl federala lagar som delstatslagar.

Avfallet behandlas huvudsakligen enligt konventionella metoder — deponering, förbränning och målning.

 

Jämförelse mellan olika länders   lagstiftning   beträffande ke­miskt avfall: Jämförelse mellan svensk och utländsk lagstiftning m. m. beträffande kemiskt avfall

36

 

Jämförelsepunkt

England     Tyskland    USA     Japan   Danmark   Norge    Finland Sverige

 

Nej Nej

Nej

Ja

Nej

Nej

Ja, men bara för flytande avfall Ja

Ja

Nej

Nej

Ja

Nej

Nej       Ja

Nej

Nej

Nej

Nej

(En an­läggning anses räcka i Danmark)

1.     Särskild lagstift­
ning om avfall

2.   Särskild lagstift­ning om kemiskt avfall

3.   Uppgiftsskyldighet till myndigheter för avfallsproducenter, insamlare/trans-portörer och be­handlare

4.   Bokföringsskyl­dighet för behand­lare

5.   Krav på auktorisa­tion för insamling/ transport och be­handling

7.

Kommunalt ansvar för miljöriktigt omhändertagande Förbud mot okont­rollerad införsel Riksomfattande plan för behandl.-och deponerings-anläggningar Straffsatser enklare

fall för brott

mot lag-      svårare

fall stiftningen

10.

Krav på "följe­sedlar" vid om­händertagande

11.  Statiiga investe­
ringsbidrag för
behandlingsan­
läggningar

14 15,

12.   Statliga drift bi­drag för behand­lingsanläggningar

13.   Statliga ekono­miska garantier vid tillfällig lagring Statsbidrag för FoU

16

Bidrag till för­söks- och demonsl­rationsanläggningar Statligt institut för avfallshantering

Ja

Nej

Ja

Ja

Lagför­slag finns

Ja

Ja           Kan åläg-

gas av myndighet

Omnämns Ja

i "Gode of

Practice"

Införs ev.   Frivilligt     — 1974

-             Ja

Ja

Införs ev.   Ja 1974

Böter till £400 Fängelse högst 6 mån Böter Fängelse högst 5 är

Ja

Böter till 100 000 DM Fängelse högst 3 år  —

Böter Fängelse högst 5 år

Nej

Nej

Nej

Ja, i varje   — fall i Ham­burg

Ja

Ja Ja

Ja (beslut)

 

Nej

Ja

Nej

Nej

Nej

Ja, betr. avfalls-produ­center

Nej

Nej

Nej (ev. Nej (för ja betr. behandl. träns-   anl. krävs port)     dock kon-

Nej

cession el.

dispens)

Frivilligt

Nej

Nej

Nej

Nej

 

 

Böter

 

 

Böter

 

Fängelse

 

 

Fängelse

 

högst 1 år

 

 

högst 6 mån

—

Kommer att införas

Nej

Nej

Nej

Vissa

Nej

"Vissa bi'

■  Nej

Ja

stöd-

 

drags-

 

 

möjlig-

 

möjlig-

 

 

heter

 

heter

 

 

finns

 

fiims

 

 

—

Nej

Nej

Nej

Nej

_

Nej

Nej

Nej

Ja

Ja       Möjlighet   Möjlighet —  Ja

finns       finns

—                                 Möjlighet   Möjlig-   -      Ev. från
fiims          het finns     STU

finns              eller SNV

—       Nej          Nej        Nej  Nej

I övrigt kan tilläggas, att engelska staten har krävt att kommunerna skall inventera alla anläggningar och tippar för slutligt omhändertagande av avfall. I Tyskland kan myndigheterna k räva att avfall får depo­neras i nedlagda gruvor. I Danmark har ett kommunförbundsägt bolag för behandling av kemiskt avfall bildals.

Källa: Bodin och Peterson, Teknik för miljön. — Ingenjörsföriaget 1973.

Prop. 1975: 32                                                         37

Ca 60 % av spUloljan återvinns. Resten deponeras i speciella avfalls-sumpar. Avfallsfrågorna inom pappersindustrin studeras f. n. av en spe­ciell kommission. Järn och stålindustrin producerar ca 840 000 ton av­fall/år. Inga detaljer om hanteringen är kända. Kunskapen om mängder och hantering av kemiskt avfall är otUlräcklig. Av hushållsavfallet åter­vinns 26 % papper och 45 % glas.

9   Riksdagsbehandling 1968—1973

Under de senaste åren har åtskiUiga frågor angående avfall och av­fallshantering blivit föremål för riksdagsbehandlmg. I det följande ges en sammanfattning för perioden 1968—1973.

1968

Vid 1968 års riksdag väcktes en motion med yrkande om utredning och förslag tUl åtgärder för att av hushållsavfall och industriellt avfall framställa gödningsmedel och byggnadsmaterial. Enligt allmänna bered­ningsutskottet (ABU 1968: 20) uppmärksammades de upptagna frågorna redan av vederbörande myndigheter, varför en särskild utredning avvi­sades.

1969

1 två likalydande motioner angående ett miljöpolitiskt program togs bl. a. frågan om miljöavgifter upp beträffande engångsglas, sophantering och renings- och destmktionsprocesser. Tredje lagutskottet (3LU 1969: 37) behandlade motionerna i samband med prop. 1969: 28 med förslag tUl miljöskyddslag m. m. Motionsyrkandena avstyrktes.

Vid samma års riksdag framställdes i två likalydande motioner krav om statsbidrag tUl utrednings- och projekteringskostnader för centralise­rade anläggnmgar för uppvärmning och sopdestmktion. Jordbruksut­skottet (JoU 1969: 44) ansåg att frågan berörde kostnadsfördelningen mellan stat och kommun på miljövårdsområdet. Utskottet utgick från att Kungl. Maj:t och berörda myndigheter med uppmärksamhet följde frågor om kostnadsfördelningen på miljövårdens område och vidtog lämpliga åtgärder.

I ytterligare två likalydande motioner hemställdes att riksdagen skulle ta initiativ för att upprätta ett institut för forskning angående kommu­nala föroreningsfrågor. Jordbmksutskottet (JoU 1969: 52) underströk vikten av forskning men ansåg inte det vara ändamålsenligt med ett nytt institut för denna forskning.

1970

Vid 1970 års riksdag väcktes två likalydande motioner med yrkanden om  inrättande  av  ett  institut  för  avfallsforskning.  Utskottet   (JoU

 

Prop. 1975: 32                                                         38

1970: 25) underströk vikten av ökad uppmärksamhet om avfallsfrågor. Enligt utskottet bedrevs redan en omfattande a-vfallsforskning på olika håll, bl. a. vid naturvårdsverket. Någon särskild institution ansågs ej motiverad. Den nödvändiga samordningen torde enligt utskottet natur­vårdsverket svara för.

Även allmänna beredningsutskottet behandlade motioner om avfall. I två likalydande motioner yrkades om skyndsamt uppbyggande av ett landsomfattande system av containertyp för uppsamling samt uppfö­rande av anläggningar för destmktion eller återvinning av industri- och hushållsavfall samt gift- och läkemedelsrester. Utskottet (ABU 1970: 68) hänvisade tUl prop. 1970: 157 angående kommunal renhållningslag.

I ytterUgare två likalydande motioner hemställdes om en utredning med uppgift att utarbeta ett miljövårdsprogram tUl ledning för forsk­ning, lagstiftning och åtgärder i övrigt på mUjövårdens område. Enligt motionärerna borde i ett sådant program bl. a. ingå försök i större skala med kompostering av avfall. Utskottet (ABU 1970: 69) hänvisade till frågans behandling i jordbmksutskottet (JoU 1970: 25).

I aidedning av propositionen 1970:157 med förslag tUl kommunal renhållningslag väcktes vid 1970 års riksdag ett flertal motioner som syftade till förbud mot eller inskränkning i användningen av engångsför-packningar, främst engångsglas för öl och läskedrycker. I motionerna anfördes bl. a. att användningen av engångsförpackningar ökade avfalls­mängderna och att förekomsten av engångsglas medförde problem vid hanteringen av avfall. Tredje lagutskottet (3LU 1970: 90) anförde i sin tur att betydande svårigheter var förenade med införandet av ett all­mänt förbud mot engångsförpackningar och ansåg att ett förbud ej borde genomföras förrän man prövat andra vägar för att komma till rätta med problemet. Utskottet pekade bl. a. på att genom det i proposi­tionen framlagda förslaget till kommunal renhållningslag åtgärder vidta­gits för att förbättra människors möjligheter att göra sig av med embal­lage på ett riktigt sätt. Även motionsförslag om pantsystem avslogs. Ut­skottet vUle däremot inte avvisa ett förslag om en miljövårdsnämnd för konsumentförpackningar men ansåg att miljökontrollutredningens ar­bete borde avvaktas innan frågan om inrättande av en miljövårdsnämnd togs upp med uppgift att följa utvecklingen i fråga om mUjöfarliga pro­dukter, bl. a. olika typer av engångsembaUage.

1971

I en motion hemställdes om inrättande av en institution för avfalls-forskning vid lantbmkshögskolan. Motionen blev föremål för en omfat­tande remissbehandling. Utskottet (JoU 1971:55) hänvisade bl.a. tiU beredningen av betänkandet Kemiskt avfall — uppgifter och organisa­tion (Jo 1971: 8). Utskottet betonade särskilt att stora forskningsinsatser

 

Prop. 1975: 32                                                         39

krävs och att dessa ges en tvärvetenskaplig inriktning. Man underströk också angelägenheten av återvinning av avfall.

Jordbmksutskottet behandlade 1971 ytterligare ett antal motioner om avfall. Bl. a. yrkades om avgifter för att begränsa avfallsflödet, forsk­ning angående återvinning och om en enhetUg organisation av avfalls­hanteringen. Dessutom togs frågan om rötslam som gödningsmedel upp. Utskottet (JoU 1971:65) hänvisade bl.a. tUl den tUlsatta utredningen rörande kostnadema för miljövården. Man hänvisade också till tidigare behandling av liknande frågor i riksdagen.

1972

Två motioner väcktes angående individuella lösningar om tillvarata­gande av avfall. Bl. a. förordades den s. k. multrumsmetoden. Utskottet (JoU 1972: 1 p. 37) förordade att motionerna skulle överlämnas tiU mil­jökostnad sutredn ingen.

Även näringsutskottet behandlade en motion om avfallshantering. I motionen yrkades att försöksanläggningar för avfallsdestmktion skulle anläggas i enlighet med återvinningsprincipen och att visst belopp skulle anvisas för detta ändamål. I motionen krävdes vidare en prioritering av forskningsinsatser på området och förordades upprättandet av ett pro­gram för hur återvinning på aUa områden skulle kunna ökas. Utskottet (1972:15) hänvisade tUl prop. 1972: 39 angående förslag tUl statiigt stöd tUl kollektiv forskning rörande avfall enligt vilken naturvårdsverket och STU förväntades göra insatser. Enligt utskottet borde ställningstaganden därför inte tas från riksdagen med aidedning av motionen.

Vid utskottets behandling (JoU 1972:19) av nämnda proposition be­handlades också motionsyrkanden dels om inrättandet av en institution för avfaUsforskning, dels om inrättandet av ett miljöforskningsråd, lik­som tUlskapandet av ett fristående programorgan för koUektiv forskning inom mUjövårdsområdet före förnyade förhandlingar mellan staten och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Utskottet tillstyrkte dock propositionen. I fråga om inrättande av ett miljöforskningsråd ansåg ut­skottet att det — med hänsyn till att forskningsverksamheten på miljö­vårdsområdet var splittrad på ett stort antal institutioner och organ — kunde vara motiverat med en samlad översyn av samordningsproble­men. Utskottet föreslog att en fömtsättningslös utredning i äirmet skulle komma tiU stånd. Någon särskild åtgärd ansågs dock i övrigt inte påkal­lad.

Frågan om engångsförpackningar, i första hand engångsglas, behand­lades av vårriksdagen 1972 (JoU 1972: 32). I motioner krävdes bl. a. förbud mot försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar. Utskottet underströk starkt vikten av att åtgärder vidtogs för alt minska olägenheterna med engångsembaUage. Utskottet ansåg dock alt behand­lingen av miljökontrollutredningens förslag först borde avvaktas innan

 

Prop. 1975: 32                                                         40

någon särskild åtgärd vidtogs av riksdagen. Vid voteringen i kammaren blev röstsiffrorna 157—134. Minoriteten (fp-c-vpk) önskade förbud mot engångsförpackningar (engångsglas).

I en arman motion framfördes krav om obligatorisk deklarationsplikt av industriellt avfall och förekommande hantering. Utskottet (JoU 1972: 58) framhöll vikten av att industriavfall omhändertas på ett så ef­fektivt sätt som möjligt, inte minst från miljövårdssynpunkt, samt att därvid närmare uppgifter kan erhållas angående avfallets omfattning, art och behandling. Utskottet fann det lämpligt att motionen överläm­nades tUl utredningen rörande omhändertagande och behandling av ke­miskt avfall.

1973

I skatteutskottet (SkU 1973: 3) behandlades den s.k. trepartiöverens-kommelsen om sättet för finansiering av prisstoppet på vissa livsmedel genom bl. a. avgift på engångsförpackningar. Med hänsyn till bl. a. att en sådan avgifts mUjöpolitiska värde starkt ifrågasatts av den närmast ansvariga myndigheten fann utskottet det lämpligt att i stället föreslå en avgift på såväl engångs- som returförpackningar inom dryckesområdet. Utskottet framhöll att en avgift på returförpackningar gjorde det möjligt att höja panten för sådana förpackningar vilket kunde medverka till en ökad användning av returförpacknmgar. Enligt utskottet borde avgif­ten betraktas som ett provisorium. Om avgiften skulle bestå borde det vara mera av mUjöpolitisk natur än skattemässig. Utskottet förutsat­te därför att utredningen rörande kostnaderna för miljövården skynd­samt fick i uppdrag att utreda verkningarna av den föreslagna avgiften samt överväga det framtida behovet och utformningen av en särskUd embaUageavgift. Enligt utskottet borde utredningen därvid vara oför­hindrad att även pröva möjligheten att differentiera avgiften för att till­godose miljövårdsaspektema, däri inbegripet också fullständig avgiftsbe­frielse för särskilt miljövänliga förpackningar.

I flera motioner togs frågan upp om pantsystem för engångsförpack­ningar för att stimulera ökad återlämning. Jordbmksutskottet (1973: 32) behandlade motionerna i anslutning tUl prop. 1973: 17 med förslag till lag om hälso- och mUjöfarliga varor m. m. Utskottet hänvisade också tUl tidigare behandling av liknande frågor i riksdagen. Utskottet fram­höll att förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor innebär att det blir möjligt att, om det är av särskUd betydelse från hälso- eller mUjö­skyddssynpunkt, ingripa med olika åtgärder som tillgodoser syftet med motionsyrkandena. Utskottet erinrade också om vad skatteutskottet tidi­gare uttalat.

I betänkandet 1973: 31 behandlade jordbruksutskottet en lång rad motioner angående avfallshantering. I anslutning tUl utskottets behand­ling uppdrogs åt utskottskansliet att göra en översiktlig kartläggning av

 

Prop. 1975:32                                                          41

den aktuella situationen på avfallsområdet. Denna redovisning fogades tUl utskottsbetänkandet som bilaga. Utskottet underströk att återvin­ningsprincipen ägnas ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj:t och be­rörda myndigheter och organ, liksom angelägenheten av att så långt möjligt eliminera avfallshanteringens miljöförstörande effekter. Där­emot ansåg utskottet inte att det var motiverat med nya utredningar el­ler speciella ålgärder som föreslagits i flertalet av de behandlade motio­nerna. Utskottet fann dock att verksamheten på avfallsområdet var splittrad och att de olika insatserna borde samordnas. Utskottet förut­satte att denna fråga skulle beaktas av Kungl. Maj:t och berörda organ.

10    Arbetsgruppens principiella överväganden

Etl omfattande arbete pågår i dag på olika nivåer i samhället för att bidra tiU lösningar på avfallsfrågorna. Detta gäller såväl stat och kommun som industrin. Etl omfattande utrednings- och utvecklingsarbete bedrivs inom bl. a. industrin och olika organisationer. Dessutom har avfallsfrå­gan helt eller delvis behandlats i flera statliga utredningar.

Arbetsgmppen för avfallsfrågor har som främsta uppgift haft att dels göra en översikt över situationen på avfallsområdet och redovisa ak­tuellt material, dels analysera oUka problemområden och komma med förslag till konkreta åtgärder på centrala delar av avfallsområdet. I de följande kapitien görs en sådan redovisning för de olika avfallsområ­dena.

Gruppen har i sitt arbete utgått från att synsättet på avfallet måste förändras. Avfall bör betraktas som en resurs som i största möjUga ut­sträckning skaU användas på nytt. Därför måste återanvändning av av­fall vara en ledande princip när olika metoder utarbetas för avfallets om­händertagande.

Idag finns emellertid avfall med sådan sammansättning att man inte känner metoder för dess återanvändning i produktionsprocessen. Sådant avfall måste därför oskadliggöras eller i vissa fall lagras i a-waktan på utarbetandet av lämpliga behandlingsmetoder. Målsättningen måste dock vara att delta avfall successivt minskas. Enligt arbetsgruppen är det emellertid oacceptabelt på sikt att sådant avfall som inte kan omhänder­tas på ett tUlfredsställande sätt överhuvudtaget uppkommer.

Ansvaret för det avfall som uppkommer vid framställningen av en vara måste enligt arbetsgruppen ligga hos producenten. Innan en vara produceras bör man vara medveten om hur det avfall som uppkommer vid produktionen skall behandlas liksom hur slutprodukten efter an­vändningen skall omhändertas. Det kravet bör ställas på producenterna. Vidare måste man sträva efter att materialbesparande teknik utvecklas samt att material som är mindre resurskrävande och förorenande an-

 

Prop. 1975: 32                                                         42

vänds. Likaså bör det vid planering för en ny produkt eller en ny in­dustri skapas fömtsättningar för en effektiv återvinning i slutleden.

Framför allt måste enligt arbetsgruppen strävan vara att minska mängden avfall i samhället och så långt möjligt återanvända det avfall som uppkommer.

I de följande kapitlen (11—17) gör arbetsgmppen en genomgång av olika avfallsområden och lämnar konkreta förslag till åtgärder för en förbättrad avfallshantering och en ökad återvinning.

11   Hushållsavfall 11.1 Allmänt

I den kommunala renhållningslagen föreskrivs ett obligatoriskt kom-mtmalt renhållningsmonopol för hela kommunens geografiska område. Monopolet omfattar hushållsavfall och med hushållsavfall jämförligt av­faU.

Till hushållsavfallet räknas sopor, köksavfall och liknande samt latrin, men också skrymmande avfall som t. ex. kasserade möbler och cyklar.

Även gifter, läkemedelsrester, olje- och färgrester etc. som kan upp­komma i hushåUen hänförs tUl hushåUsavfaU och omfattas av renhåll-ningsmonopolet. Begreppet hushållsavfall innefattar också sådant avfall som i stort sett sammanfaller med hushållsavfallet tUl innehåU och sam­mansättning, exempelvis avfall från affärer, hotell och restauranger.

11.2 Mängd och sammansättning

I Sverige torde det inte föreligga några större avvikelser mellan olika landsdelar beträffande den producerade avfallsmängden. Viss skillnad finns dock meUan större tätorter och mindre tätorter.

Ett stort antal vägningar och imdersökningår av hushållsavfall har gjorts under senare år. I de större tätortema (t. ex. Stockholm, Malmö och Helsingborg) har mängden uppgått tUl ca 300 kg per person och år, i de mmdre tätortema tUl ca 250. Ett medelvärde för hela landet torde idag ligga på ca 270 kg per person och år.

Utvecklingen beträffande hushållsavfallet är svår att förutspå efter­som många faktorer spelar in. Enligt vissa beräkningar skulle mängden år 1980 kunna uppgå tiU 330 kg/person och 1990 tiU 400 kg/person. Vissa mättnadstendenser har redan kunnat iakttas och den årliga ök­ningen väntas i fortsättningen begränsas tiU ca 2 %.

 

Prop. 1975:32

43

 

•Or-

o_ o o, o, o_ o_ o, o_ oo" oC rn" oo" ct" r- cn" ö"

 

oo o o o o

o

 

 

oooooooo

 

ra r-

o_ o_ o_ o__ o_ o_, o_ o__ r-'rvrod"f-m'"fs"cr

 

E

m t-

3CN

•=.r-

 

 

oooo_o,o_o

1  o"'o"

OO is" o"

rToT-TiXrvoor

0,0 3,9

15,1

3 179

•ncsvomrfSTfv vo"w-rTt"or<-rvo"r4"r-

vo

o r- vo vo

o" ■*<-)"'"

tN(S

 

 

»ncsintsrvoTf-

.-H"r

 

o

« o •ut-

" fN_ 0_ "1 ■_ CN_ O PT

o w — vo oVrfoo

«S CN

ca •o

».  a IOOWTVO Ov VO

5)

E!S

o vo

Orn»nOvt-OVOvo

 o ■»]■■" a\ vo" vo* cn" —<* o"

r- oo vo vo IN 00 «s

o'

VO 00_IO

crcs"w-r

CN

oo_CN_

ca

"ca

I !ca

Ul

ca x:

 

o vo

vo r- ri CN ov 


m CN_

r-o

S

 

c-~ ov

:0    Q

■O     3

O ;S

»j  60.

U     Ul

60     "

ta  H

E

 I

1

-s:

>?

I

1

<3

?       

> <

I

m

VO

O vo

o

T3 u-i

 

 c*l r* f-i 00 00 .—t

w-l O CN oo vo O "

r-- CN CN oo vo   r-

VOCNcnOO .   CN

oCvo"ov Tr"r4"  c~f

vo

« i- i»

   w           

Q, u. tS   «   o

n u u = -~       ka •-; 9" ta (u >< ca 3

00

cn"

> :o =a

c

ca X)

c c

ca .

,:ca

tti *-*.

oo

oo o

13 o

i4

fc? =a —

a :

C u

w   S

ca :ca •äP9>>

•  00

SS

i5 - «

-s-

ca-oo •o CO -3 o »o ca

3   60 '"

ca >-vo ä ca

*j   -IB .

0\CN  l; v

I -D'

> o

Ul

 

Prop. 1975: 32                                                                     44

Som jämförelse redovisas nedan hushåUsavfallsmängder i några andra europeiska länder uttryckt i kg per person och år (1971):

Norge                          200

Danmark                      230

Frankrike                     290

Tyskland                      200

Italien                         200

Luxemburg                   400

Holland                        270

Schweiz                      150

England                       272

Endasl i fråga om hushållsavfall finns mer mgående undersökningar av sammansättningen vilka omspänner en så lång tidsperiod att de hit­tillsvarande förändringarna i sammansättningen kan redovisas klart. Ta­bellen på s. 43 ger en viss uppfattning om utveckUngen sedan slutet av 1950-talet. Andelen papper har tydligt minskat medan glas och plast visar en ökande tendens, vilket har en naturlig förklaring i utvecklmgen av förpackningar inom detaljhandeln.

Hushållsavfallets sammansättning idag kan anges med följande unge­färliga procenttal:

Papper                         45 %

Matrester                     20 %

Glas                            12 %

Plast                           5 %

MetaU                         5 %

Övrigt                          13 % (bl. a. textilier, läder, gummi)

11.3 Förpackningar

Förpackningarna utgör en relativt stor andel av hushållsavfallet. I detta avsnitt ges därför en mera detaljerad redovisning av utvecklingen på förpackningsområdet.

TUlväxten för totala förbrukningen av förpackningar framgår av nedanstående tabeller.

 

 

1960

1970

1975

Papper, papp

Metall

Glas

Plast

övrigt

68 %

7 20

4

1

58 %

9 19

9

5

58%

11

15

12

4

Totalt i lon

400 000

1 050 000

1 300 000

 

Prop. 1975: 32                                                         45

Förpackningsproduktionen i Sverige 1950—1970. Värdeindex:

 

År

Förpacknings-

Industri-

BNP

 

produktion

produktion

 

1950

100

100

100

1955

175

155

155

1960

255

230

220

1965

430

345

335

1970

625

430

425

Tillväxttakten under 60-talet var enligt Svenska Förpackningsför­eningen 11,2 % per år. Motsvarande tiUväxttakt under perioden 1970 —1975 beräknas till endast 3,5 % per år. Förklaringen är den långt gående rationaliseringen inom vamdistribution och detaljhandel som skedde under 60-talet. Självbetjäningshandelns andel av livsmedelshan­delns omsättning ökade imder perioden 1960—1965 från 30 tUl 75 %. 1970 var motsvarande siffra 85 %.

Pappers- och kartongförpackningar utgörs tUl drygt hälften av konsumentförpackningar. Trots kraftig ökning har marknads­andelen minskat något. Wellpappförpackningar dominerar med försälj­ningsvärde av uppemot 325 milj. kr. Försäljiimgsvärdet av kapslar och övriga kartongförpackningar beräknas uppgå till ca 240 mUj. kr. Mot­svarande för påsförpackningar är drygt 125 milj. kr., varav hälften bär­påsar. Produktionen av papperssäckar är beräknad tUl motsvarande närmare 100 mUj. kr.

Papper och kartong kombineras ofta med plast och användnmgsom-rådet för dessa materialkombinationer har utvecklats snabbt, Totala produktionen av deima materialkombination kan beräknas till ca 200 milj. kr. och väntas kraftigt stiga. Materialkombinationen används främst till mjölkförpackningar men även inom djupfrysningsindustrin.

Huvuddelen av metallförpackningar utgörs av plåtförpack­ningar. Försäljningsvärdet för konsumentförpackningar av plåt beräk­nas till ca 230 milj. kr., varav ca 80 % förbmkas inom livsmedelsindu­strin. De dominerande användningsområdena är som konservförpack­ningar samt kaffe- och ölburkar. För aluminiumförpackningar beräknas motsvarande till ca 50 milj. kr.

Plastförpackningar har ökat kraftigt under senare år. Den fortsatta öknmgstakten är dock något osäker, bl. a. mot bakgmnd av ut­vecklingen på oljemarknaden. Försäljningsvärdet för plastpåsar beräk­nas uppgå tUl över 70 milj. kr. Bärpåsar av plast har fått en snabbt ökad användning och värdet uppgår tUl över 50 mUj. kr. Styva och halvstyva plastförpackningar i form av flaskor, burkar, tuber, askar etc. har ökat kraftigt och uppgår idag tUl över 85 mUj. kr. Dessutom förekommer plastsäckar (20 mUj. kr.), plastdunkar (10 milj. kr.) och krympfilm (15 milj. kr.).

Glasförpackningar används nästan uteslutande som konsu-8   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                                         46

mentförpackningar och har ett försäljningsvärde som beräknas uppgå till 140 milj. kr. Förbrukningen domineras helt av dryckesmarknaden.

Beträffande öl- och läskförpackningar har under den se­naste 5-årsperioden andelen biukar ökat kraftigt — från 1 % till 30 %. Konsumtionen av ölburkar var 1972 ca 345 milj. st. vUket motsvarar en materialförbrukning på drygt 20 000 ton (järn, aluminium och tenn). Motsvarande förbrukning av engångsglas var knappt 300 milj. st. För­packningar i plast (Rigello) och plast-f papper (pure-pae) har tiUkommit under de senaste åren och kvantiteten var för dessa år 1972 55 resp. 95 milj. st.

Förbrukningen i Sverige av olika förpackningstyper för öl klass I— III, kolsyrad läsk, stilldrinks och juicer framgår av nedanstående tabell (milj. enheter):

 

 

1966

1968

1970

1971

1972

Returglas miljoner

 

 

 

 

 

stycken tappningar

1 500

1440

I 245

1 260

1330

Returglas miljoner

 

 

 

 

 

styck

80

84

73

76

75

Engångsglas

273

340

310

320

285

Burk

18

160

300

310

345

Plast (Rigello)

—

—

n

15

55

Papper/plast

 

 

60

?

95

Ca 50 % av totalkonsumtionen av öl sker dock fortfarande i retur­glas. Motsvarande siffra för läskedryckskonsumtionen är 75 %.

Konsumtionen av glasförpackningar för vin och sprit torde uppgå till ca 130 milj./år varav ca 85 milj. utgörs av returförpackningar.

Totalt torde antalet övriga engångsförpackningar av metall eller glas uppgå till 1 miljard.

Av följande tabell, som visar produktionen av dryckesförpackiiingar och deras användning för olika drycker år 1972, framgår att förpack­ningstyperna varierar mellan olika drycker. Krav på exempelvis gastät­het och skydd mot ljus påverkar valet av förpackning.

 

Dryck

Produktion av

förpackningar, milj.

styck

 

 

 

Burk       En-

Ri-

Retur-

Papper/ Djup-

Summa

 

gängs

-    gello

glas

plast

fryst

 

 

glas

 

 

 

 

 

Öl

330           85

50

30

 

 

495

Kolsyrad

 

 

 

 

 

 

läsk

5         115

5

40

 

 

165

Stilldrink

45

 

a

55

 

100

Juice

10           40

 

 

40

20

110

Vin

30

 

35

 

 

65

Sprit

25

 

55

 

 

80

Summa

345         340

55

160

95

20

1015

a Stilldrinks har under senare tid i ökad utsträckning börjat tappas på
returglas,                    ,        •

Källa: Förpackningar, Näringslivsgruppens basfakta samt Näringslivets arbetsgrupp i nedskräpningsfrågor, rapport.

 

Prop. 1975: 32                                                         47

Antalet trippar (dvs. det antal gånger en returflaska används iiman den försvinner) för en öl- och läskedrycksflaska i detaljhandeln är nu ca 8. Tripptalet varierar dock kraftigt mellan olika drycker och olika konsumenter. Totalt är trippantalet så högt som 15 beroende på främst restaurangernas höga återlämning. Antalet trippar för en returflaska från Systembolaget är endast ca 1,5.

Tripptalet påverkas också av panten, som under det senaste året har ökat kraftigt, vilket framgår av nedanstående tabell.

(öre per förpackning)

 

Förpackning

Före den

19febr 1973-

Efter den

 

19 febr 1973

31jan 1974

1 febr 1974

33 cl öl, läsk

15

25

30

60 cl öl, läsk

30

40

45

100 cl läsk

60

70

80

vin och sprit samtliga

 

 

 

storlekar

15

25

30

back öl, läsk

500

600

800

Källa: miljökostnadsutredningen

I sanunanhanget kan det också vara av intresse att belysa framställ­ningskostnaden för olika förpackningar (1973):

ölburk (45 cl)                       33 öre

Rigelloflaska (45 cl)               20 "

Returglas (33 cl)                  19 "

Engångsglas (45 cl)               14 "

(33 cl)                        13 "

(28 cl)                   11"

Intresset för returförpackningar tycks också ha ökat hos såväl konsu­menter som i handelsledet. Exempelvis har Konsum Stockholm (315 000 medl.) upphört med försäljning av engångsglas. Burk finns dock fortfa­rande kvar. EnUgt Konsum Stockholm innebär detta inte några större problem i butiksarbetet.

Ett utvecklingsarbete pågår dessutom att göra returflaskorna lättare och därmed attraktivare. Vikten på ölreturflaskor har sänkts från 415 gram år 1900 till 300 gram idag. Returflaskor som väger ca 200 gram har testats och visat sig väl så starka som dagens returflaska.

Sedan våren 1973 finns en särskild avgift på 10 öre per förpackning för såväl engångs- som returförpackningar, med undantag för de minsta portionsförpackningarna på högst 20 cl. MUjökostnadsutredningen har i uppdrag att utreda effekterna av denna avgift. I en första delrapport (SOU 1974:44) ges en beskrivning av de effekter förpackningsavgiften hittUls haft. Förändringarna i det samlade förpackningssortimentet sam­manfattas på följande sätt. Den aluminiumfolierade enUtersförpack-ningen för juice har ökat kraftigt. Burken och Rigelloflaskan har behål­lit sin marknadsandel. Engångsglasets andel av den totala konsumtionen

 

Prop. 1975:32                                                                       48

har minskat. Returglasets andel har ökat. Utredningens slutsats är att avgiften hittUls inte haft någon mer betydande inverkan på kostnader, sysselsättning och miljö.

11.4 Hantering

Avfallshanteringen kan indelas i följande moment:

Insamling Transport Behandling

Insamling och transport av hushåUsavfaU utförs av kommunerna dels i egen regi och dels med hjälp av entreprenör. Enligt en nyligen företa­gen undersökning betjänas 53 % av befolkningen genom entreprenörer och 47 % direkt genom kommunen.

Den gängse metoden för hantering av avfaU inom fastighet är att av­fallet uppsamlas i behållare av engångs- eller returtyp som renhållnings­företagen hämtar med avtalat intervall. Hämtningsintervallen bör av hy­gieniska skäl inte vara längre än en vecka — tio dagar. För latrinhämt­ning är dock tvåveckors intervall vanligt.

Beträffande transport av fast avfall finns ett altemativ i det s. k. sug-transportsystemet. Metoden har utarbetats av AB Centralsug. Även Svenska Fläktfabriken har utvecklat ett liknande system. Systemet torde f. n. endast vara aktuellt inom nybyggnadsområden där avfallsproduk­tionen är hög inom ett relativt begränsat område. I bl. a. Sundbyberg finns sedan flera år en sådan anläggning i drift och andra är under byggnad eller projekteras. Även för latrin har utvecklats särskilt va­kuumsystem som börjar komma tUl användning i kombination med snålspolande toaletter på passagerarbåtar, persontåg och inom vissa bo­stadsområden.

Kostnaden för hämtning av sopor är i regel den största posten i den totala hanteringskostnaden, ofta av storleksordningen 50—70 %

Det slutliga hanteringsmomentet — behandlingen — räknas enligt miljöskyddskungörelsen till miljöfarlig verksamhet, dvs. anläggandet av en behandlingsanläggning skaU prövas av koncessionsnämnden, natur­vårdsverket eller länsstyrelsen.

Den vanligaste metoden för omhändertagande av hushåUsavfaU är uppläggning (deponering) med eUer utan föregående homogenisering som förekommer i 75 % av faUen. I mindre omfattning (ca 25 %) före­kommer förbränning och kompostering. Liknande siffror redovisas från bl. a. USA, England och Västtyskland. En anläggnmg för pyrolys är nu också under utveckling (se vidare sid. 51). I sammanhanget bör också nämnas separering av hushåUsavfall vid källan eUer vid behandlingsan­läggning (se avsnitt 11.5),

För avfallsupplag gäller alltid att valet av plats har stor betydelse. En

 

Prop. 1975: 32                                                         49

olämplig lokaUsering kan leda tiU förorening av såväl ytvatten som grundvatten. Hänsyn måste också tas till lukt, buller, insynsskydd och angränsande områdens utnyttjande. Skötseln av en anläggning är av stor betydelse för att minska störningarna. Exempelvis innebär dålig täck­ning av avfallet att detta blir lättåtkomligt för smittospridande djur så­som råttor och måsfåglar.

Avfallsupplag utan förbehandling ("soptipp") har varit och är alltjämt det vanligaste förfarandet, främst beroende på att detta sätt att hantera avfallet betraktas som relativt biUigt på kort sikt.

Avfallsupplag med förbehandling. För att minska markbehovet och samtidigt förbättra förutsättningama för nedbrytning­en av avfaUet kan detta före uppläggningen homogeniseras genom mal-nmg. Härmed minskar brandrisken och smittospridande djur får mindre möjlighet att komma åt avfallet. Kravet på täckmassor minskar avse­värt. Möjlighet till kontroll av inkommande avfall förbättras. Sambe­handling med awattnat slam från kommunala avloppsreningsverk kan också genomföras. Målning är dessutom en grundfömtsättning för sepa­rering och återvinning av komponenter ur blandat avfall såsom hus­hållsavfall.

Målning av avfaUet sker i hammarkvarnar, impaktorkvamar, raspar eller roterande tmmmor. Hammarkvarnen kan vara försedd med utmst­ning för automatisk avskiljning av ej malbara produkter. I Sverige finns för närvarande endast ett fåtal homogeniseringsanläggningar i drift, bl. a. i Malmö, Gustavsberg, Uppsala och Växjö.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är tveksamt om uppläggning av avfaU utan förbehandling fortsättningsvis bör accepteras för anlägg­ningar av den storlek som numera ofta är aktuell.

Vid kompostering eftersträvas en snabb biologisk nedbrytning av det organiska avfallet tUl en produkt, som kan återföras tiU jorden eller de­poneras med små olägenheter. Nedbrytningen kan ske i upplag eller i torn, roterande behållare etc. där betingelserna för de verksamma mi­kroorganismerna görs optimalt gynnsamma. Avloppsslam och latrin kan med fördel inblandas. Slutprodukten blir en jordliknande produkt. För att det färdiga kompostmaterialet skall kunna användas som jordför­bättringsmedel måste i flertalet faU dock metallföremål, större plastbitar o. dyl. frånskiljas.

Två huvudtyper av kompostermg kan urskiljas, öppen respektive slu­ten kompostering. Vid öppen kompostering läggs avfaUet ut i strängar eUer stackar i det fria och syrebehovet tiUfredsstäUs oih så behövs ge­nom luftinblåsning. Sluten kompostering innebär att nedbrytningsförlop­pet påskyndas i reaktorer, tom, roterande trummor eller Uknande. I dessa skapas gynnsamma betingelser genom att syretillförsel, vattenhalt, temperatur m. m. ständigt håUs på optimal nivå.

Från miljösynpunkt är kompostering av avfaU fördelaktigare och

 

Prop. 1975: 32                                                         50

lämpligare än deponering. Metoden är mer kostnadskrävande än depo­nering men ej så dyr som förbränning. Möjligheterna att avsätta kom­posten bör förberedas i varje enskilt fall eftersom det inte är självklart att allt går att avyttra. Den största kostnadsreduktion som kan bli ak­tuell är motsvarande priset för matjord. För tiUverkning av 1 ton kom­post åtgår emellertid ca 1,8 ton avfall, vilket innebär att sänkningen per ton behandlat avfall är av samma storleksordning som merkostnaden för kompostering relativt homogenisering.

I mitten av år 1974 startades ett fullskaleförsök i Laxå med samkom­postering av slam och hushållssopor. Forskningsarbetet bekostas av na­turvårdsverket (1,65 milj. kr. under en 3-årsperiod), anläggningskostna­derna av styrelsen för teknisk utveckling och driftskostnaderna av kom­munen. Samkomposteringsmetoden innebär att awattnat slam från av­loppsreningsverk blandas med hushållssopor, som sedan komposteras. Slutprodukten får en relativt enhetUg konsistens och är nästan helt lukt­fri. Bland fördelarna med en sådan kontrollerad kompostering är bl. a. bättre hygien, minskad volym och minskad risk för gmndvattenskador. Slutprodukten skall kunna användas som jordförbättringsmedel.

HushållsavfaUets höga värmevärde (ca 2 500 kcal/kg) gör att det kan förbrännas utan tiUsatsbränsle. Det ställs dock stora krav på förbrän­ningsanordningarnas utformning, eftersom avfallets sammansättning och värmevärde kan vara mycket skiftande.

Vid fullständig förbränning med syreöverskott blir slutprodukterna i huvudsak koldioxid och vattenånga. Dessutom förekommer förore­ningar i form av stoft och icke önskvärda gaser bl. a. svaveldioxid och saltsyra. Rökgaserna måste därför renas innan de släpps ut. Ofta an­vänds filter som avskiljer endast fasta föroreningar (t. ex. cyklonrenare, elektrofUter). För borttagande av även gasformiga föroreningar krävs någon form av rökgastvätt. Temperaturen i förbränningsgaserna är 900—1 000° C och måste före reningen sänkas till under 350° C för att inte reningsutrustningen skall skadas. Värmeöverskottet kan utnyttjas för fjärrvärmeförsörjning eller kraftproduktion med en verkningsgrad på ca 60 %

Den erforderliga utrustningen för stoftavskiljning utgör vid val av el-filter eller motsvarande höga kvalitet omkring 5 % av anläggningens to­talkostnad, fömtsatt att värmeåtervinnmg sker och att denna belastas med kostnaderna för nedbringande av rökgasernas temperatur. Utmst-nmg för borttagande av gasformiga föroreningar och därmed samman­hängande sekundär utmstning är mycket kostnadskrävande.

Vid förbränning minskar avfaUsvolymen till 5—10 % och vikten till 25—40 % av urspmngliga värden. För dessa rester, liksom för övrigt icke brännbart avfall, erfordras en kompletterande deponeringsanlägg-ning. Förbränning tUlämpas i flera kommuner. Totalt finns drygt 40 ug­nar med en kapacitet av minst 2 ton/tim. och fördelade på ett 20-tal an-

 

Prop. 1975: 32                                                         51

läggningar. De största finns i Stockholm (Högdalen och Lövsta) och Gö­teborg (Sävenäs).

Förutom dessa beprövade metoder finns ett flertal metoder under ut­veckling. TUl de mest intressanta hör pyrolys eller torrdestillation. Pyro­lys innebär en upphettning (ca 1 000° C) av avfallet utan tillträde eller i begränsad närvaro av syre. Avfallet sönderdelas därmed och ger som slutprodukter en gasblandning (kolmonoxid, koloxid och vätgas) samt lätta oljor, tjära och en fast återstod. Gasen kan sedan användas för uppvärmning eller som råvara för framställning av olika kemiska pro­dukter. Vid högre temperatur ökar utbytet av gas på oljefraktionens be­kostnad. I jämförelse med förbränning anses pyrolys ge mindre mängder luftföroreningar.

Med stöd av medel från STU har en särskild utredningsgrupp gjort en utvärdering av pyrolysmetodens möjligheter och problem. Bl. a. har en jämförelse gjorts med andra metoder för avfallsbehandling. Grup­pens sammanfattande bedömning visar att pyrolys som behandlingsme­tod för avfall har god potential beträffande miljö, lokalisering, teknik och ekonomi. För att få ett säkrare bedömningsunderlag förordas en svensk försöksanläggning.

I augusti i år beviljades Gislaveds Gummifabrik ett statsbidrag på 2,6 milj. kr. för att bygga en pyrolysanläggning. Vid denna anläggning kom­mer att behandlas såväl gummiavfall från fabriken som hushållsavfall från kommunen. Anläggningen beräknas vara klar inom ett år.

I en prognos för Västeuropa räknar man med följande utveckling be­träffande behandlingsmetoder för hushållsavfall (ISWA-bullentinen nr 8, oktober 1972)

 

 

1971

1980

 

%

%

Tippning

75

30

Deponering

10

.45

Förbräiming

12

22

Kompostermg

3

3

Enligt denna prognos skulle således förbränningen öka under den när­maste 10-årsperioden till ungefär det dubbla. Komposteringen skulle däremot ligga kvar på samma nivå. En kraftig förskjutning från tipp­ning mot deponering förutses.

Hämtning av skrymmande avfall (utrangerade möbler, barnvagnar, redskap etc.) sker på olika sätt runt om i landet. EnUgt nyligen genom­förd inventering i naturvårdsverkets regi är förhållandena relativt ord­nade. I ett stort antal kommuner sker hämtning 1—2 gånger om året, som regel under höst och vår. I vissa kommuner tas det skrymmande avfallet om hand samtidigt med det ordinarie hushållsavfallet. Andra al­ternativ är uppställning av container eUer hämtning efter budning. I ett antal kommuner saknas dock all organiserad uppsanilihg!

 

Prop. 1975: 32                                                         52

Beträffande omhändertagande av läkemedel och gifter som hänförs till det kommunala renhållningsmonopolet har vissa kommuner på olika sätt sökt lösa detta. Stockholms kommun har för sin del träffat avtal med Apoteksbolaget att hushållen kostnadsfritt skall få lämna avfall av detta slag till apoteken. Avtal har vidare träffats med Sveriges Färg-handlares Riksförbund att lösningsmedel, färgrester och liknande prepa­rat från hushållen kostnadsfritt skall få mlämnas till färghandelsaffä-rema. Beträffande oljor och övriga petroleumprodukter, som kan före­komma i hushållssammanhang, tar gatukontoret kostnadsfritt emot så­dant avfall vid Bromma och Fmängens renhållningsstationer. Östra ren­hållningsstationen   samt  Lövsta   och   Högdalens   förbränningsanlägg­ningar. Från apotek, färghandlare och från gatukontorets egna mottag­ningsstationer transporteras sedan avfaUet till AB Industridestillation för omhändertagande. Under 1972 insamlades ca 50 ton av dessa av­fallstyper inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. I au­gusti i år bevUjades tiU Apoteksbolaget, Astra och Kabi ett gemensamt statsbidrag på 375 000 kr. för uppförande av en förbränningsugn för läkemedelsavfall. Anläggningen kommer att byggas i Åkers Styckebmk. En regional samordning av hanteringen av hushållsavfallet till större behandlingsanläggningar kan väntas ske på längre sikt. Fördelama med en samordning i större regioner kommer att bli alltmer påtaglig aUt ef­tersom tekniken för behandling och även återvinning blir mer avance­rad. Frågan om regional avfallshanteruig behandlas ytterligare i kapitel 7.

I anslutning till regionala anläggningar kan det bli nödvändigt med omlastningsstationer. Sådana stationer finns för närvarande endast i Gö­teborgs-området. I omlastningsstationer kan man fömtse en viss sorte­ring och förbehandling av avfaUet. Avfallshanteringen torde successivt komma att bli tekniskt och systemmässigt mer avancerad i framtiden.

Kostnaden för hantering av hushållsavfallet ligger idag på ca 150— 200 kr. per hushåll och år, dvs. ungefär 60 kr. per person. Av den totala kostnaden för avfallshanteringen faller ca 65 % på insamlingen, 25 % på behandlmgen och 10 % på transporten. Mot bakgmnd av att be­handling och slutligt omhändertagande av kommunalt avfall i åtskilliga faU ej sker under tiUfredsställande former, kommer kostnaderna för kommunerna att bU högre än vad som hittiUs varit fallet. Rationalisering av insamling och transport bör kunna motverka merkostnaderna för en kvalitetshöjning beträffande behandlingen. Återvinning kan knappast göra avfallshanteringen lönande men kan bidra till att sänka kostna­dema.

11.5 Återvinning

Under senare år har intresset för återvinning successivt breddats. Från såväl statligt som kommunalt och industriellt håll är man numera

 

Prop. 1975:32                                                          53

enig om att en mer planenlig återvinning av material ur avfall kommer att bli nödvändig i framtiden. Pådrivande faktorer är miljövårdsaspek­ter, hänsyn till begränsade naturresurstUlgångar och i vissa fall ren lön­samhet.

Inom industrin förekommer redan idag en omfattande återvinnings­verksamhet. Genom bl. a. stigande råvampriser har på senare tid även återvinning ur hushållsavfall börjat bli intressant.

Ur hushållsavfaUet är det möjligt att ta tillvara papper (tidningar, tidskrifter), glas, plåt, växtnäring/humus (kompost), energi (förbrän­ning), gas och petroleumprodukter (pyrolys).

De tidigare behandlade hanteringsmetoderna — kompostering och förbränning — kan i viss utsträckning betraktas som återvinning, liksom också pyrolys.

Tillverkning av kompost ur hushållsavfall och slam från avloppsre­ningsverk har i vårt land inte fått någon större spridning beroende dels på att kostnaderna för framställning av kompost varit för höga och dels på att intresset för det framställda kompostmaterialet hittUls varit ringa. Under senare år har dock intresset för kompostering ökat beroende framför allt på de stora mängder slam som nu produceras vid våra av­loppsreningsverk. Samkompostering av slam och hushållsavfall är en tänkbar lösning, som nu är föremål för undersökning bl. a. i naturvårds­verkets s. k. Laxåprojekt.

Förbränning av avfall i samband med värme- eller kraftutvinning förekommer i ett begränsat antal fall. De största anläggningarna finns i Stockholm och Göteborg. De stegrade oljepriserna har medfört ett ökat intresse för denna typ av anläggningar. Förbränning torde dock i ett få­tal fall kunna bli ett konkurrensmässigt alternativ till den vanligaste förekommande behandlingsmetoden deponering.

Att ur den potentiella råvamkällan hushållsavfallet (2—2,5 miljoner ton per år) söka utvinna "råvaror" såsoni papper, plåt, glas etc. på an­nat sätt än genom manuell utsortering kräver utveckling av ny teknik för materialseparering. Visst utvecklingsarbete erfordras också för att förfina metoderna för processteknisk bearbetning av det utsorterade materialet, framför allt cellulosafibrer. Den erforderliga utvecklings­tiden kan uppskattas tUl 5 a 10 år.

Var i hanteringskedjan återvinning av hushållsavfall skall sättas in är ännu oklart — vid källan, dvs. i hushållen, i anslutning till omlastnings­stationer eller vid behandlingsanläggning.

En fömtsättnmg för en 'sorteringsverksamhet är att avsättningsmöjUg-hetema för de utsorterade materialen är goda liksom att materialen kan levereras kontinuerligt.

För kommunernas del innebär återvinningsverksamheten på sikt en minskad belastning på renbållningsverksamheten och för landets del en besparing av råvamresiuer.

 

Prop. 1975: 32                                                         54

Enligt en uppskattning konsumeras i hushållen;

250 000 ton glas/år

80 000 ton plåt/år

20 000 ton textil/år 400 000 ton tidnings- och journalpapper/år

Värdet fritt fabrik av detta avfall konverterat till råvara kan uppskat­tas tUl storleksordningen 100 mkr. I praktiken kan möjligen halva mäng­den återanvändas. En viss energibesparing kan dessutom göras. Följande siffror visar ungefärlig besparing om återvunnet material används som råvara:

Avfallspapper             0,1—0,2 ton olja per ton papper

Plåt                         0,3—0,5"    "    "    "   stål

Aluminium                 ca 2,9    "     "    "    "   aluminium

Glas                         20—25 % energibesparing

Beträffande glas, plåt och textilier anses industrin idag kunna ta hand om så gott som hela den kvantitet som i praktiken kan utsorteras. För papperets del kompletteras den inhemska avsättningen med export. Ex­porten får dock betraktas som något osäker. Ett par svenska pappers­bruk planerar emellertid särskilda avsvärtningsanläggningar för tid­ningspapper, varför avsättningsmöjligheterna för tidnings- och journal­pappersreturer är gynnsamma på såväl kort som lång sikt.

Idag förekommer inte någon separering av hushållsavfall vid omlast­ningsstationer eller behandlingsanläggningar. Beträffande papper och textUier bedrivs insamling sedan länge från hushållen genom t. ex. vissa ideella organisationer. Denna typ av insamlingar är dock sporadisk och helt beroende av det ekonomiska utbytet (se vidare kapitel 12 om pap­persavfall).

En ny typ av återvinning genom separering av olika komponenter i hushållsavfallet har startats genom Stiftelsen Svensk Återvinning. I stif­telsen, som bildades 1972, ingår Svenska kommunförbundet. Persöner Återvinnings AB, PLM, Supra och Stora Kopparbergs Bergslags AB. Verksamheten bedrivs dels av stiftelsen själv, dels genom elt av stiftelsen ägt bolag — Återvinnings System AB, ASAB. Målsättningen är att ge­nom återanvändning minska sopvolymerna och därmed belastningen på renhållningsväsendet. Stiftelsen skall främja forskning, ge konsultation och svara för information. Stiftelsen inriktar huvudsakligen verksamhe­ten på återvinning av hushållssopor. Ett första försök startades i Örebro (Vivallaområdet) för separering av hushållssopor. För närvarande pågår försök med kontinuerlig separering av avfaUet i ca 86 000 hushåll på olika håU i landet. Motsvarande omfattning för ett halvt år sedan var 58 000 hushåll. De material som separeras är torrt papper (tidningar, tidskrifter, wellpapp, kartonger, påsar), glas (flaskor, burkar) och plåt (burkar). Insamlingen gäller såväl flerfamiljshus som vUlaområden,: Om­fattningen av denna verksamhet framgår av tabeU på de följande sidorna.

 

Prop. 1975: 32

55

Pågående försök med återvinning av papper och glas/plåt ur hushållsso­por; ASAB

 

Kommun

Områden

Antal hushåll

System

Hanterare

Försöket påbörjat

Askersund

Villaområde

'40

Containers

Villaför.

1974.02.15

Avesta

Villa/radhusområde

'410

Bilhämtning

Lindor Strand

1974.01.02

 

Kommunal Stiftelse

'330

Soprum

i Falun AB

 

 

3 Bostadsrättsför.

'800

 

 

 

Borlänge

HSÉ, Kommunal stif-

'2 200

Containers

Persöner Åter-

1973.04.09

 

telse 0. Riksbyggen

 

+ Bilhämtning

vinning AB

 

 

Villaområden

'1 300

 

 

 

Gotland

Gotlandshem Riksbyggen

'3 000

Soprum

Persöner Åter­vinning AB

1974.02.01

 

Villaområden

'250

Container

 

 

Göteborg

Kortedala (HSB,

'7 200

Bilhämtn.

Kommunens ren-

1973.04.16

 

Familjebostäder,

 

plåttunnor/

hållningsverk

 

 

Göteborgshem,

 

containers

 

 

 

Bostadsbolaget o.

 

 

 

 

 

Riksbyggen)

 

 

 

 

Hedemora

Riksbyggen m. fl.

'800

 

Lindor Strand i Falun AB

1974.04.01

Helsingborg

Helsingborgshem

1400

Containers

Persöner Åter­vinning AB

1972.12.20

Huddinge

Allm.nyttiga bost. företag

=1200

Soprum/contain.

Södertörns renhållnings-

1974.03.15

 

Villor

400

 

tjänst

 

Hudiksvall

Kooperativa/ Allm.nyttiga bostadsföretag

=3 000

Soprum Container

AB Industrilev.

1974.01.15

Jönköping

12 villaområden

'15 600

Bilhämtning 4-containers

AB Glasåtervin­ning S Lyck

1972.11.18

 

Bostadsrättsför.

'186

Plåttunnor -f bilhämtning

»>

1973.02.15

 

öxnehaga

'2 330

Bilhämtn./

„

1973.04.02

 

Österängen

 

plåttunaor

 

 

 

Råslätt

2 680

„

„

1974.05.10

 

Ekhagen

'300

"

„

1974.05.31

 

Gränna

'1 100

bilhämtning

"

1974.05.15

Karlstad

Karlstadshus

■2 700

Soprum/bil-

Persöner Åter-

1973.10.31

 

Karlstads bostads AB

 

hämtning

vinning AB

 

 

Riksbyggen

 

 

 

 

Lindesberg

Kommunal Stiftelse, HSB, Riksbyggen

 

 

 

 

 

Containers på vissa

'6 000

Containers

AB Industrilev.

1973.05.07

 

ställen — villaomr.

 

 

 

 

Lund

2 HSB-föreningar i Klostergården

'990

Containers

Kommunens ren­hållningsverk

1973.12.18

 

Furulund, villor

'180

lastbil

Lars Andersson

1973.12.05

Malmö

12 HSB-föreningar 3 HSB-föreningar

»5 800 '1000

Containers

Södermans metall & textil AB

1972.09.01

 

MOBILIA

Återvin­nings-center för allmän­heten

Återvinnings-central

>> 

1973.03.15

 

Villaområden Belle-

'2 500

Bilhämtaing

Persöner Åter-

1973.03.21

 

vue

 

 

vinning AB

 

 

Augustenborg

'80

Lastbil

 

 

 

Kronprinsen

'800

5»

>i

 

 

Rest. Översten 0.

glas

"

»»

1974.08,26

 

Rest. Kroiiprinsen

 

 

 

 

 

Prop. 1975:

32

 

 

 

56

Kommun

Områden

Antal hushåll

System

Hanterare

Försöket påbörjat

Nässjö

Linden

1600

Lastbil

Gotthard Nilsson i Älmhult AB

1974.04.15

Solna

Bergshamra

'450

Soprum

AB Industrilev.

1973.10.01

Stockholm

Container på 6

Allmän-

Containers/

AB Industrilev.

1973.03.01

 

stationer

heten

Bilhämtning

AB Hans Andersson

 

Kv. Fältöversten

530

Bilhämtning

Sellbergs

1973.04.01

Trollhättan

2 villaområden

'1200

Bilhämtning

Kommunens ren-

 

 

1 HSB-område

•350

"

hållningsverk

 

 

1 Riksbyggen

'250

»»

 

1974.02.01

Täby

Villaområde

'300

Containers

Sellbergs ren­hållningstjänst

1974.05.01

Uddevalla

HSB, Riksbyggen

'3 086

Soprum/

Kommunens ren-

1974.02.01

 

Kommunal Stiftelse

 

Containers

hållningsverk

 

Örebro

Vivalla Summa

2 546 85 688

Sep. soprum

AB Industrilev.

1972.04.08

Beslutade ätervinningsförsök

 

 

 

 

 

Försöket

 

 

 

 

 

beräknas

 

 

 

 

 

starta

Mark

Riksbyggen, HSB Kommunal stiftelse Villaområden

'3 000

Bilhämtning

Kommunens renhållning

1974.11.15

Stockholm

områden söder Nynäsvägen

'20 000

Bilhämtning

Kommunens ren­hållningsverk -1-AB Industrilev.

1974.10.15

Ulricehamn

Riksbyggen, HSB

3000

Bilhämtning

Kommunala ren-

1974.12.15

 

Kommunal stiftelse

 

Containers

hållningsentr.

 

 

villaföreningar

26 000

 

 

 

' omfattar även plåt

' omfattar endast papper.

En av grundförutsättningarna är att denna hantering inte får vålla så­dana besvär för lägenhetsinnehavama och fastighetsskötarna att de upp­lever sorteringen som alltför stor belastning. Principen är att man i hus­hållet samlar det utsorterade avfallet under ca en vecka — glas och plåt för sig och papper för sig — samt därefter forslar avfallet till anvi­sade utrynunen. Hela ekonomin i hanteringen Ugger i att lokalt kunna samla de utsorterade materialen tiU för transportekonomien lämpliga lass. Systemen för insamling och transport är därför beroende på arten av bebyggelse. I hyresfastighet med tUlräckliga utrymmen utställs dels behållare för papper och dels behållare för glas och plåt. Lämpligt ut-rynune kan vara vanligt sopmm, storsopmm, garage och eventuellt cy­kelgarage och skyddsmm. I vissa faU utnyttjas container. Inom vUlaom­råden sker regelbunden hämtning vid grinden.

Inom ca ett år räknar man med att ha tUlräckligt underlag för att kunna göra en första större utvärdering av försöken.

Enligt en enkät (3 000 personer) som Rikskommittén Håll Sverige

 

Prop. 1975: 32                                                         57

Rent genomfört har drygt 80 % förklarat sig villiga att sortera soporna hemma.

Tillgängliga uppgifter tyder också på positiva resultat av försöken. I VivaUaområdet i Örebro, som är ett radhusområde med 7 500 boende, insamlas ca 2 000 kg glas/vecka och 1 500 kg papper/vecka. Detta in­nebär att ungefär 80 % av glaset tUlvaratas. En stickprovsundersökning har visat att det finns mycket litet användbart papper och glas kvar i sopsäckarna.

Beräkning kan göras på hur mycket avfallsmängden i genomsnitt skulle minska i ett hushåll om allt torrt papper, glas, plåt och alla texti­lier utsorteras. Varje person läser i medeltal 25—45 kg tidskrifter per år, använder imgefär lika mycket glas och plåt samt slänger ca 3 kg texti­lier dvs. sammanlagt ca 90 kg. En sådan separering skulle innebära atl 20—30 viktsprocent av avfallet aldrig skulle nå behandlingsanläggning. Om man vidare räknar med att sorteringen endast sker i 70 % av hus­hållen skulle avfallsmängden minska med 15—20 %.

Priserna för de olika återvinningsmaterialen var i september 1974 följande:

 

Glas, färgat

110

-/ton fritt bruk

Glas, vitt

130

—/ton "

Glas/plåt i mix

110

-/ton "      FRANS (se s. 59)

Textilier

ca 200

-/ton "     depå

Papper

från 145

—/ton och uppåt

Prisema på papper

varierar enligt up

pgift starkt.

Av hittillsvarande erfarenheter har kunnat utläsas att de återvuima mängderna varierar kraftigt mellan olika områden. Skälen till variatio­nerna kan vara flera. Ett par skäl kan vara t. ex. olikheter i konsumtion och skiftande attityd till återvirmingsverksamheten. I ett storstadsom­råde itmehåller t. ex. de dagliga tidningarna betydligt mera papper (flera sidor) än tidningarna i ett mindre samhälle. Ävpn förbrukningen av glas- och plåtförpackningar kan variera från område till område. Som medelvärden på kvantiteter per lägenhet och år anges från försöksområ­den i Göteborg, Jönköping och Örebro följande värden.

Plats               Antal lägenheter      Insamlad mängd omräknad

till kg/lägenhet och år
Hyreshus       Villor  Papper      Glas och plåt

53

14*

69 99*»

33 32* *•

29

17*

Göteborg          7 380        -

Jönköping         2 654      360

Örebro             2 546        -

• Enbart glas; för Göteborg glas under hela försöksperioden, plåt under en mindre del av perioden

•• Värdena är hänförliga till villor

I samband med ifrågasatt separering har också vissa problem anförts, som t. ex.

 

Prop. 1975: 32                                                         58

—    Möjligheterna att finna särskUda utrymmen för separerat avfall är normalt begränsade såväl inne i fastigheten som utanför.

—    Hygieniska olägenheter kan tänkas uppstå såväl i lägenheten som på uppsamlingsplatsen.

—    Sämre transport- och arbetsförhållanden för hämtningspersonal.

—    Utsorterat avfallspapper kan innebära brandrisk. Detta gäller sär­skUt om pappersinsamlingen sker sporadiskt och papper därmed kan bli liggande.

En beskrivning av möjligheter och problem att återvinna olika kom­ponenter av hushållsavfallet (papper, glas, metaU och plast) har lämnats i en utredning som Stockholms kommun genomfört — Återvinning av hushållsavfall.

Pappersavfallet behandlas särskilt i kapitel 12.

Metallavfallet består i hushållen huvudsakligen av bleckplåt. Bland­ningen av olika metaller (jäm, aluminium, tenn) försvårar äteranvänd­ningen. Numera accepteras bleckplåtskrot med viss tenninblandning vid tUlverkning av vissa kvaliteter, t. ex. armeringsjäm. Ett ökat intresse har under senare tid visats från järnbmken för att ta emot plåtskrot från hushållen.

Glas upptar en relativt stor volym i hushållsavfallet. Ett motiv för se­parering skulle därför kunna vara utrymmesskäl. Glasavfall kan efter krossning blandas in i övrig glasmassa. 20—25 % inblandning är vanlig vid nyproduktion. Möjligheter lär också firmas till ca 80 % inblandning. Råvaror tUl glasframstälhiing är dock rikligt förekommande (t. ex. sand och soda). Dock antyds att sodatillgångarna i världen nu minskar oro­väckande.

Mängden plast i hushållsavfallet är i genomsnitt 5 %. 1972 konsu­merades i Sverige ca 500 000 ton plast och tillväxttakten har under se­nare år varit mycket hög — 15—20 % per år. Inom den plastbearbe­tande industrin sker återvinning i hög grad. Teknik för separering av plast ur hushåUsavfallet har ännu inte utvecklats och dessutom är mäng­derna som kan återvinnas f. n. mycket små.

På marknaden konkurrerar återvunnet material ofta med jungfruliga råvaror. Karakteristiskt för återvinningsbranschen är att många av de material som går att återvinna ej tål att belastas av höga hanterings-och transportkostnader. I ett land som Sverige med en relativt gles be­folkningstäthet är transportkostnaderna många gånger avgörande för återvinningsverksamhetens lönsamhet.

Att återvinning ibland anses olönsam kan bero på ett för snävt be­traktelsesätt. Att ett enskilt företag med de kalkylramar som står tUl buds finner återvinning av ett visst material lönsamt är inte alltid givet. Men för många material är en ökad återvinning samhällsekonomiskt lönsam. Detta förhållande belyses av exemplet med telefonkatalogerna. När televerket under våren 1972 skulle distribuera nya telefonkataloger till hushållen meddelades abonnenterna att verket inte skulle återta de

 

Prop. 1975:32                                                          59

gamla katalogerna, som tidigare skett. En undersökning visade dock se­nare följande. Under 1971 fick televerket ett erbjudande av en returpap-persfirma vilket skulle ha irmeburit en förlust på 25 kr. ton papper för verket. För ett allmännyttigt bostadsföretag i Stockholm resulterade emellertid arbetsinsatserna i en kostnad för hanteringen av katalogerna på 375 kr. per ton papper. Televerkets handlande år 1972 kan sålunda sägas vara företagsekonomiskt riktigt men medförde en totalekonomiskt sett sämre lösning.

Vissa försök med separering av pappersavfall på kontor har startats under det senaste året. Vid industriförbundet omfattar försöket ca 100 anställda. Drygt 95 % av allt avfall har visat sig vara papper och insam­lingen har hittills gett ca 5 ton/månad. Enligt uppgift har sophämtnings­kostnaderna därmed kunnat reduceras med nära 80 %.

Liknande försöksverksamhet har startats inom Stockholms kommu­nala förvaltning där försöken nu omfattar drygt 1 000 anställda. Även i Kanslihuset startas hösten 1974 en sådan verksamhet.

Vad gäller möjligheterna för en maskinell separering av råvaror, (t. ex. papper, glas, plåt och ev. textil) ur hushållsavfallet torde en om­fattande utvecklingsverksamhet komma att erfordras innan en praktiskt och ekonomiskt användbar teknik finns tillgänglig. Detta gäller speciellt för separering av det "råa" hushållsavfallet. Enklare kan det tänkas vara att ur slagg och aska från en förbränningsanläggning utvinna t. ex. glas och plåt och att använda övrig del av askan och slaggen som delråvara vid tUlverkning av kompost. Forsknings- och utvecklingsverksamhet inom området pågår runt om i världen; framför allt i USA och England men även i"vårt land. Om uppskattningsvis 5 å 10 år bör anläggningar av det här slaget kunna finnas i drift.

I Franklin (ca 10 000 inv.) Ohio i USA har en försöksanläggning med en kapacitet på 150 ton/dygn byggts där avfallet mottas utan försorte­ring. Avfallet mals vått och defibreras i en s. k. hydropulper. Genom sil-ning, centrifugering, magnetseparering, flotation etc. separeras pappers­fiber, glas, metaller m. m. Restprodukterna förbränns i virvelbäddsugn tillsammans med awattnat kommunalt avloppsslam. Nettokostnaden för behandlingen uppgår tiU drygt 2 doUar per ton avfall.

I Sverige har PLM utvecklat en anläggning som automatiskt sorterar blandade plåt- och glasförpackningar i tre kategorier — glas, plåt och aluminium. Anläggningen går under namnet FRANS. Anläggningen premiärvisades vid Elmia-utstäUningen 1973. För närvarande finns tre anläggningar i bmk i Malmö, Jönköping och Surte. Vidare har STU be­viljat Svenska Fläktfabriken och Sellbergs bidrag för att pröva metoder att genom sortering återvmna material ur osorterat hushåUsavfall. Fläkt-fabrikens projekt innebär luftseparering av avfallet med en beräknad ka­pacitet av 5 ton avfall per timma. Sellbergs försök siktar på en sorte­ringsmaskin som skall kunna behandla 30 ton hushållsavfall per timma.

 

Prop. 1975: 32                                                         60

Helsingborgs kommun uppför i samarbete med Persöner Återvinning AB en sopsorteringsanläggnuig där i en första etapp blandat industriav­fall kommer att sorteras i olika komponenter.

Försök pågår också att återviima metall och glas ur slagg från för­bränningsanläggningar för hushåUsavfall. En försöksanläggning är för närvarande under uppförande vid Högdalens förbränningsanläggning i Stockholm.

En expertgmpp inom Stockholms kommun har gjort en ingående ut­redning om möjligheterna till återvinning av hushållsavfall. I en delrap­port föreslås bl. a. försöksverksamhet med regelbunden pappersinsam­ling inom en del av kommunen omfattande drygt 40 000 personer. Be­träffande metaller och glas föreslås försöksverksamhet med återvinning ur slagg efter förbränning. Vidare söker man utveckling av metoder för maskinell sortering före förbränning.

11.6 Arbetsgruppens överväganden och förslag

Mängden avfall från hushållen har under senare år ökat kraftigt. Un­der den senaste 20-årsperioden har en fördubbling skett. Avfallsmäng­den per person är nu ca 270 kg/år. Den ökade användningen av för­packningar av olika slag har länmat ett kraftigt tillskott till avfallsmäng­den i våra hushåll. Enbart förpackningarna har tUl följd av förändringar inom vamdistributionen ökat från 400 000 ton år 1960 tiU 1,2 mUj. ton i dag. Avfallels sammansättrung har också komplicerats genom tUlkoms-ten av nya material och vissa kemiska medel.

Genom den kommunala renhållningslagen insamlas numera hushålls­avfallet under ordnade former på ett likartat sätt över hela landet. Den vanligaste hanteringsmetoden för det insamlade hushållsavfallet är fort­farande uppläggning (deponering) som tUlämpas till nära 80 %. För­bränning tillämpas för större delen av den resterande andelen. I mindre omfattning tillämpas vissa andra metoder, främst kompostering. Nya metoder är dock under utveckling, t. ex. pyrolys och mekanisk separe­ring av blandat hushållsavfall.

Återvinning har under de senaste åren alltmer kommit att diskuteras i samband med hantering av hushållsavfallet. Ur hushållsavfallet är det möjligt att återvinna papper, glas och plåt genom sortering i något led av hanteringen, växtnäring/hiunus (kompostering), energi (förbränning) samt gas- och petroleumprodukter (pyrolys).

En typ av återvinning genom separering av olika avfallskomponenter i hushållen har startats av Atervmnings System AB, ASAB i kommu­nal regi i olika delar av landet. Ca 86 000 hushåll omfattas nu av denna verksamhet. Såväl hyreshus som vUlabebyggelse ingår i försöken. För­söksverksamheten har dock ännu inte utvärderats.

Den lagstiftning som reglerar hanteringen av hushåUsavfallet är den

 

Prop. 1975:32                                                          61

kommunala renhållningslagen och hälsovårdsstadgan. Sedan 1972 gäller ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol. Se vidare kapitel 3 (gäUande lagstiftning), liksom arbetsgmppens tidigare rapport "PM med förslag tUl renhållningskungörelse". Detta senare förslag innebär en smi­digare tUlämpning av renhållningslagen genom att kommunen ges möj­ligheter att i ökad utsträckning själv bestämma om renhållningsverksam­heten.

Enligt arbetsgmppen bör hushållsavfallet i ökad utsträckning ses som en tillgång och resurs. Utnyttjande för återvinning bör därför tillämpas i ökad omfattning, och metoder utvecklas för att ta tUlvara olika kompo­nenter i avfallet. Främst beträffande fiberråvaror har detta betydelse för naturresurshushåUningen, men har betydelse också för utnyttjandetiden för kommunala behandlingsanläggningar. Dessutom bör återvinnings­verksamheten åtminstone på sikt kunna ge en dämpning av kostnadsut­vecklingen inom avfallshanteruigen.

Återvinning kan ske antingen vid källan, dvs. i hushållet, eller vid av­fallsanläggning. En relativt omfattande försöksverksamhet bedrivs f. n. och där ASAB:s sortermgsverksamhet nu ät den mest omfattande. Sepa­rering av råvaror ur hushållsavfallet medför också en del problem, som måste lösas samtidigt med separeringstekniken. Exempel på sådana följdproblem är: vilka kvalitetskrav måste ställas på det utsorterade ma­terialet, hur skall det transporteras, vilken förbehandling erfordras in­nan det kan tas in i produktionsprocessen, vUka kvalitetskrav måste stäl­las på de produkter som helt eller delvis framställs av återvunnet mate­rial?

I nästa kapitel där gmppen behandlar pappersavfallet särskilt, förs fram förslag som också omfattar hushållsavfallet. Enligt gmppen är det från allmän synpunkt angeläget att insamling av pappersavfall görs ef­fektivare och att avfallspapper därför företrädesvis används som råvara och inte för energiproduktion. I anslutning tUl detta föreslår gruppen vissa författningsändringar för att möjliggöra en effektiv insamling av avfallspapper, bl. a. från hushåUen.

Beträffande övriga komponenter i hushållsavfallet anser gruppen ti­den ännu inte vara mogen för lika långtgående åtgärder som för pap­persavfallet.

Den pågående försöksverksamheten med sortering i hushållen av bl. a. papper, glas och plåt är av stort intresse och bör därför så snart som möjUgt utvärderas för att ge underlag för stäUningstaganden. I sam­manhanget vill gmppen påpeka att de författningsförslag som lagts fram beträffande pappersavfall också kan göras tUlämpliga för exempelvis utsortering av glas och plåt i hushållen.

Separering av glas i hushåUen kan enligt gmppen knappast motiveras från resurssynpunkt även om vissa mindre energivinster kan göras. Av-faUets volym kan dock påverkas och eventueUt ge minskade kostnader

9   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         62

för avfallsproducenten. Beträffande plåtburkar innebär inblandningen av vissa icke-jämmetaller en begränsning för återvinning. Ett utveck­lmgsarbete pågår dock från såväl förpackningsindustrin som från motta-garindustrin för att underlätta återvinning.

Frågan om separering av hushållsavfall i senare hanteringsled är före­mål för visst utvecklingsarbete såväl utomlands som i Sverige. Resulta­ten av dessa utredningar bör följas för senare ställningstagande tUl lämpliga metoder.

Mot bakgrand av nu kända erfarenheter förordar arbetsgruppen se­parering av hushållsavfall i senare hanteringsled med undantag för den separering i hushållen av tidningar och tidskrifter som gruppen tidigare nämnt. Detta bor ge möjligheter att rationellt ta tillvara större mängder råvaror. Gmppen vill därmed också förorda uppbyggnad av försöksan­läggningar för att ytterligare belysa denna fråga. För sådana anlägg­ningar bör statsbidrag med 50 % av kostnaderna utgå.

Även för slutbehandling av hushållsavfall utarbetas och prövas f. n. nya metoder. Av särskUt intresse i Sverige är dels den nyligen startade anläggningen för samkompostering av hushållsavfall och slam i Laxå, dels den pyrolysanläggning som inom ett år kommer att vara i drift i Gislaved. I enlighet med den återvinningsprincip arbetsgruppen satt upp bör så långt som möjligt det avfall som måste slutligt tas omband behandlas på sådant sätt att återvinning är möjlig. Pyrolys och samkom­postering kan bli intressanta alternativ tUl förbränning och deponering. Ytterligare försöksanläggningar bör övervägas.

TUl anläggningar för omhändertagande av sådant avfall som faller under det kommunala renhållningsansvaret utgår f. n. inga statsbidrag. Av det föregående har framgått att slutbehandlingen av hushållsavfall i många fall inte är tillfredsställande från miljösynpunkt. Enligt arbets­gmppen är det angeläget att en förbättring successivt kan ske. Mot bak­gmnd av arbetsgmppens gmndläggande syn på avfallet som en resurs, som så långt möjligt skall utnyttjas, föreslår gruppen att statsbidrag skall kunna utgå till sådana anläggningar som innebär återvinning och nyttig­görande av avfallet. Statsbidraget bör utgå med högst 50 %. Arbets­gruppen kan dock inte bortse från behovet av förbättringar av den nu­varande konventionella behandlingen av avfallet, i första hand då upp­läggning av avfall. Arbetsgruppen föreslår därför att statsbidrag bör kunna utgå även till anläggningar som medför förbättrad hantering av avfallet och bör kunna underlätta framtida återvinning. Till sådana an­läggningar bör dock en lägre bidragsprocent tUlämpas. Enligt arbets­gmppens uppfattning bör vid statsbidragsgivning regionala lösningar främjas för att på så sätt öka fömtsättningarna för en rationell och mU-jöriktig hantering av avfallet.

Vid statsbidragsgivning bör enhgt gmppen beloppet maximeras tiU 5 milj. kr. per anläggnmg med möjUghet för regermgen att under särskilda

 

Prop. 1975: 32                                                         63

omständigheter besluta om ett högre belopp. För en 5 -årsperiod kan be­hovet av statsbidrag beräknas till 15—20 milj. kr. per år.

Beträffande förekomsten av miljöfarliga rester i hushållsavfallet (vissa kemikaUer) har gmppen funnit att detta normalt inte utgör något pro­blem. Arbetsgruppen lägger därför inte nu fram något särskilt förslag i denna fråga. Frågan bör dock hållas under uppsikt av naturvårdsverket. Det kan inte uteslutas att en förbättrad insamling kan behövas.

Enligt 4 § renhållningslagen föreskrivs att kommunen skall forsla hus­hållsavfall till allmän avstjälpningsplats eller aUmän destmklionsanlägg­ning. Enligt arbetsgruppens mening bör beteckningarna "avstjälpnings­plats" och "destruklionsanläggning" ersättas med lämpligare ullryck. "Avstjälpningsplats" antyder oordnad tippning eller liknande verksam­het som knappast svarar mot det sätt på vilket avfallet i dag normalt tas omhand. Gruppen anser att "upplagsplats" är ett bättre uttryck. Beteck­ningen "destmklionsanläggning" har enligt gmppen en alltför begränsad innebörd och torde inte täcka anläggningar för kompostering, pyrolys, sortering eller återvinning i övrigt. "Destruklionsanläggning" bör därför lämpUgen ersättas med "behandlingsanläggning". Gmppen anser vidare att ordet "allmän" bör utgå eftersom anläggningar för omhändertagan­de av vissa avfall inte alltid behöver vara i allmän ägo. Vad som här sagts bör också gälla 51 och 53 §§ hälsovårdsstadgan. Dessa ändringar får anses stå i överensstämmelse med arbetsgmppens syn på hushållsav­faUet som en tillgång och resurs som i ökad omfattnmg bör bli föremål för återvinning. Författningsändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975.

12    Pappersavfall

12.1 översiktlig beskrivning

Pappersavfallet beskrivs här under egen huvudrubrik och ej i anslut­ning tUl hushåUsavfaU eller industriavfall eftersom det intar något av en mellanställning mellan dessa båda avfallstyper.

Sverige har den största förbrukningen per capita i Europa av pappei och papp, men ligger relativt långt efter USA (181 mot 257 kg/person åi 1971). Är 1980 beräknas konsumtionen i Sverige ha stigit till 285 kg och år 1990 tUl 345 kg/person. Råvamtillgång och konsumtionsmönster kan dock påverka prognosen.

Användningen av avfaUspapper som fiberråvara vid pappers- och papptillverkning är av stor betydelse i de flesta pappersproducerande länder. I Västeiuropa har användningen av avfallspapper ökat kraftigt sedan början av 1960-talet. Den totala förbrukningen av avfallspap­per inom detta område uppgick tUl ca 4,9 milj. ton 1960. Den steg tUl 6,6 milj. ton 1965 och överskred 9,1 milj. ton 1970. Efter en mind­re nedgång 1971 steg förbmkningen åter och uppgick 1972 tUl ungefär 9,7 mUj. ton.

 

Prop. 1975: 32

64

I en studie som publicerades 1969 gjordes prognoser på bl. a. förbruk­ningen av avfallspapper fram till 1980. Av dessa prognoser framgår att förbruknmgen 1974 skulle stiga till 10 milj. ton och 1980 tUl 11,4 mUj. ton. Redan 1972 uppgick dock konsumtionen tiU ca 10 milj. ton. Även om således användningen av returpapper har ökat kraftigt har dock dess andel av den totala fiberförbrukningen varit mycket stabU. Förskjut-nmgen mellan respektive andelar har imder en lång följd av år totalt för Västeuropa varierat mellan 1 och 2 procentenheter. Även i USA rå­der liknande förhållanden, där andelen avfallspapper i förhåUande till den totala fiberkonsumtionen legat nära nog konstant sedan 1969.

Betydelsen av avfallspapper som råvara varierar kraftigt meUan olika länder. Totalt för Västeuropa utgör avfallspapperet 28 procent av den to­tala fiberkonsumtionen. Flera länder har dock andelar som betydligt överstiger genomsnittet. Se nedanstående tabell.

 

Land

Konsumtionsökning

Konsumtion av

 

. av avfallspapper

avfallspapper i förhållande till total fiberkon­sumtion 1972

 

%

%

Danmark

73,3

48,5

Västtyskland

5,3

45,9

England

-0,2

42,4

Nederländerna

0,3

38,2

Spanien

59,8

35,8

Frankrike

8,6

35,2

Italien

22,5

33,2

Österrike

12,8

26,4

Sverige

13,4

6,8

USA

6,4

22,4

Canada

5,7

6.0

Av tabellen framgår den mycket kraftiga ökningen av avfallspappersr konsumtion i Danmark, Spanien och Italien samt den relativt stora ök­ningen i Sverige och Österrike — två länder med förhållandevis stora inhemska skogstUlgångar.

Den insamlade kvantiteten avfallspapper är i genomsnitt omkring 26 procent av den totala konsumtionen av papper och papp för länderna i Västeuropa. Variationerna länderna emellan är inte så stora som när det gäller avfallspapperets andel av fiberförbrukningen. Några länder, såsom Nederländerna och Västtyskland med hög papperskonsumtion per ca­pita och ett stort antal betydande befolkningscentra, uppvisar också här höga insamlingsandelar — betydligt över genomsnittet. En kraftig ök­ning beträffande insamlingsandelen kan noteras (1972) för länder som Danmark och Spanien. I dessa länder ökade insamlingen mellan 1971 och 1972 med 40,7 resp. 59,1 procent. Även i Belgien och Luxemburg noterades en kraftig uppgång — ca 20 procent. Av intresse är även att

' Demand and supply of wood, paper and pulp. — Arne Sundelin, Stockholm 1969.

 

Prop. 1975: 32                                                         65

insamlingen i Sverige ökade betydligt 1972. Efter de ovan nämnda län­derna kommer nämligen Sverige med en ökning i insamlingsandelen på 14,3 procent. Insamlingsandelarna i USA och Canada ligger betydligt under genomsnittet för Västeuropa. Både USA och Canada har under de senaste åren haft insamlingsandelar på ca 20 procent, vilka sedan 1969 varierat uppåt och nedåt med endast delar av en procent.

Större delen av returpapperet används vid tillverkning av papp och kartong av oUka slag samt även till vissa kvaliteter mjukpapper. För produktion av tidningspapper har avfallspapper ännu liten betydelse i hela Europa.

I Sverige har pappersåterviimingen gamla anor. Redan i början av 1900-talet utgjorde returpapper en del av råvarorna vid tillverkningen. Den tidigaste uppgiften om totala återvinningen i landet är från år 1937 och lyder på 40 000 ton. 1950 insamlades 120 000 ton och 1972 var in­samlingen uppe i 385 000 ton. För år 1973 beräknas insamUngen tiU ca 415 000 ton.

Totala förbrukningen av papper och papp i Sverige var 1973 ca 1,7 milj. ton. Av denna förbrukning insamlades således ca 415 000 ton eller 28,1 procent av återanvändbart papper. Papper och papp som ej kan återvinnas är bl. a. tapeter, takpapp, hygienpapper och hårdpapp. Den insamlade mängden avfallspapper motsvarar en råvaruförbrukning av ca 1,7 milj. msk eller ca 4—5 mUj. normalstora skogsträd per år.

Insamling av returpapper bedrevs tidigare av skrothandeln men har numera övertagits av specialiserade insamlings- och inköpsföretag. Det största är AB IndustrUeveranser i Norrköping, som svarar för ca 70 pro­cent av pappersbmkens behov av avfallspapper.

Den insamlade mängden avfallspapper kan delas upp i tre kategorier:

—   Spill från konverteringsindustri, wellpapp- och kartongfabriker, tryc­kerier, bokbinderier etc. Större delen av detta pappersspUl tas till­vara. Avhämtnmgen ombesörjs som regel av returpappershandeln.

—   Handels-, industri- och kontorsavfall. Minst 50 % av tiUgängligt re­turpapper insamlas. En viss ökning är här möjlig.

—   Hushållsavfall, främst tidningar och tidskrifter.

Av returpappersmängden kom 1973 ca 60 procent från konverterings-industrin (wellpapp — kartongfabriker, tryckerier etc.) ca 35 procent insamlades inom sektorn handel, industri och kontor saml resterande 5 procent från hushåUen.

Metoderna för insamlingen från handels- och butiksledet varierar av­sevärt — från de enklaste där den mindre butiken buntar sina kartonger och kör dem tUl returpapperscentralen — till de mer invecklade där det stora vamhuset pressar ihop emballaget maskinellt. Endast i medelstora och större tätorter har butikerna kunnat erbjudas reguljär hämtning. Ett nytt insamlingssystem för butiker i mindre tätorter är att butikerna får skicka sitt utplanade emballage tiUbaka till vamdistributionscentralen med tompallarna. Emballaget tömmes sedan i större containers för vi-

 

Prop. 1975:32                                                          66

dåre befordran tUl en returpapperscentral. En kontinuerlig utbyggnad av detta transportsystem fortgår.

Hushållsavfallet innehåller en stor andel papper — ca 50 % i vikt och ca 70 % i volymprocent. En kraftig ökning av återvinningen anses vara möjUg. Totalmängden har beräknats till 800 000 ton (10 % fukthalt) med följande fördelnmg (i ton):

Tidningar och tidskrifter       300 000
Konsumentförpackningar

(karlongkapslar, bärkassar,

påsar, emballagepapper etc.) 175 000

Sopsäckar                          25 000

Köksrullar, servetter, lakan    60 000

Papperskorgsavfall               60 000

WeU- och solidpapp             60 000

Icke återvinnbart               100 000

Totalt                              780 000

I hushållsavfallet ingår således f. n. ca 300 000 ton tidnings- och jour­nalpapper per år. Det är denna del av hushållens pappersavfall som är mest intressant för återvinning.

Konsumtionen av tidnings- och journalpapper inom Sverige utgör ca 400 000 ton (300 000 ton tidnings- och 100 000 ton journalpapper). Av detta återvinns inom första sektorn — konverteringsspUl och returer — ca 75 000 ton. Av resten — 325 000 ton — återvinns ca 25 000 ton ge­nom insamling från hushåll. 300 000 ton blir således hushållsavfall.

ökad återvinning är möjUg endast om hushållen vill åta sig besväret att avskilja papper från övrigt avfall. Endast tidningar, tidskrifter och visst emballagepapper kan för närvarande komma ifråga. Så småningom är det tänkbart att sortimentet kan utökas till att omfatta även vissa sammansatta pappers- och pappemballage, t. ex. mjölkförpackningar.

Man beräknar i dag att ytterligare totalt ca 280 000 ton avfaUspapper skulle kunna tas tUlvara utöver vad som för närvarande insamlas. Hu­vuddelen av detta skulle komma från hushållen (ca 200 000 ton) och re­sterande 80 000 ton från kontors- och affärsavfall.

För insamling av avfallspapper finns ett flertal bolag. Störst är som tidigare nämnts AB Industrileveranser. Ytterligare två bolag har under 1972 bildats för att förse vissa pappersbmk med avfaUspapper. I det ena bolaget — Pappersåtervinningsaktiebolaget, Påab — samarbetar AB Klippans Finpappersbruk, Munksjö AB, Skogsägarnas Industri AB och Holmens Bmk. I det andra bolaget samarbetar bl. a. Industrileveranser och Stora Kopparberg.

Returpapper är användbart som råvara i de fall man inte ställer höga krav på det slutiiga papperets styrka eUer vithet. I första hand används det för:

—    material för wellpapptUlverkning

—    kartong för emballage och gipsskivekartong

 

Prop. 1975:32                                                          67

—   vissa kvaliteter mjukpapper

—   tidningspapper (planeras)

Huvuddelen av det insamlade papperet användes för inhemsk pappers-produktion. Sverige exporterar dock betydande mängder avfallspapper. Exporten uppgick 1973 tUl ca 121 000 ton eUer ca 29 procent av totalt insamlad mängd. Exporten 1973 medförde en ökning i förhållande lill

1972   med 31000 ton, Importen uppgick 1973 tUl totalt något över
43 000 ton, vilket var en dryg fördubbling jämfört med föregående år.

Exporten av avfallspapper går i första hand tUl Västtyskland och Ita­lien. Dessa båda länder tog 1973 ungefär 34 resp. 23 procent av den svenska exporten. Andra vUrtiga mottagarländer är Norge och Österrike med 16 resp. 9 procent. Således går 82 procent av den totala exporten av avfallspapper från Sverige till fyra länder. Även när det gäller import av avfaUspapper sker huvuddelen av denna från ett fåtal länder, 29 000 ton eller 68 procent importeras från Västtyskland och Damnark medan resterande mängd i huvudsak kommer från Nederländerna och Norge med 14 resp. 16 procent.

Förbmkningen inom svensk pappersindustri av returpapper som fi­berråvara uppgick 1972 tUl 301 000 ton. Förbmkningen ökade under

1973   tUl 327 000 ton, en ökning med ca 8 procent. Omkring 150 000 ton
eller 45 procent av förbrukningen utgjordes av avfallspapper från solid-
och wellpappindustrin medan tidningar, journaler och telefonkataloger
totalt svarade för 84 000 ton. För närvarande fiims det i landet 4 pap­
persbmk som använder eller planerar att använda avfallspapper som rå­
vara under de närmast kommande åren. På nästa sida lämnas en för­
teckning över dessa pappersbruk.

Svenska Cellulosa- och Pappersbmksföreningen (SCPF) har beräknat förbrukningen av returpapper vid tillverkning av papper och papp fram t. o. m. 1979 enligt följande tabell.

 

 

1 000-tal ton

 

 

 

 

 

1974

1975

1976

1977

1978

1979

Blandat returpapper

23

27

28

30

31

32

Tryckeriretur

8

13

22

25

28

29

Kartongretur

15

18

19

19

22

24

Well- och solidpappretur

168

209

271

321

340

357

Returkraftpapper

14

13

12

13

13

13

Tidningar, olästa och

 

 

 

 

 

 

rensorterade

31

33

34

35

36

37

Journaler, olästa och

 

 

 

 

 

 

rensorterade

27

29

33

33

34

34

övriga tidningar och

 

 

 

 

 

 

journaler samt telefon-

 

 

 

 

 

 

kat. exkl. tidnings-

 

 

 

 

 

 

pappersbruk

49

58

59

66

75

84

Övrigt returpapper

41

43

45

55

61

64

Summa exkl. tidnings-

 

 

 

 

 

 

pappersbruk

376

443

523

597

640

674

Ökning i förhållande till

 

 

 

 

 

 

1973

15%

35%

59%

82%

95%

105 %

 

 

 

Prop. 1975: 32

 

 

68

Pappersbruk som

: använder returpapper under 1974

 

Bruk

Ort

Returpapper

Huvudsakliga

 

 

användes vid

kvaliteter

 

 

tillverkning

returpapper

 

 

av (varierande

 

 

 

inblandnings-

 

 

 

procent)

 

Billingsfors

Billingsfors

Papper för dränkning, spolar, well-pappmal. m.m.

Well/journaler

Esseltewell

Norrahammar

Wellpappmaterial

Well

Figeholm Fiskeby: Fiskeby Bruk

Figeholm

Hårdpapp

Kraft

Fiskeby

Kartong

Well/tidningar/

 

 

 

journaler

Katrinefors

Mariestad

Mjukppr, well-

Well/olästa

 

 

pappmat. (fluting)

tidningar

Forsså

Näsviken

Kartong

Well/tidningar, journaler

Holmen:

 

 

 

Hallsta

Hallstavik

Tidningspapper

Tidn./journaler (start 1975)

Hylte

Hyltebruk

Tidningspapper

Tidn./journaler (start 1975)

Inland

Lilla Edet

Kartong

Well/tidn./ journaler

Klippan:

 

 

 

Nyboholm

Kvillsfors

Mjukpapper

TF-kvaliteter

Lagerfors/

 

 

 

Alstermo

Alstermo

Hårdpapp

Blandat/journaler

Lilla Edet Munksjö: Jönköping

Lilla Edet

Mjukpapper

Olästa journaler

Jönköping

Kartong, wellpapp-Well/övrigt

 

 

mat. m.m.

 

Timsfors

Markaryd

Kartong, wellpapp-Blandat/well

 

 

mat. m.m.

 

Obbola Liner-

Obbola

Wellpappmat.

Well (start 3:e

board

 

(kraftliner)

kv. 1975)

SIAB:

 

 

 

Fridafors

Fridafors

Kartong

Well/övrigt

Strömsnäs

Strömsnäs

Kartong

Well/tidningar

Stat. Skogsind:

 

 

 

Lövholmen

Piteå

Wellpappmat.

Well (start 4:e

 

 

(kraftliner)

kv. 1974)

Örebro

Örebro

Kartong

Well/tidn- och journaler

Stora Kopparb.

 

 

 

Kvarnsveden

Borlänge

Tidningspapper

Tidn./journaler (start 1975)

Sv. Cellulosa:

 

 

 

Munksund

Piteå

Wellpappmat. (kraftliner)

Well

Matfors

Matfors

Div. omslags­papper m.m.

Well

Kramfors

Kramfors

Div. omslags-

Well (stopp

 

 

papper m.m.

31.12.74)

Sävedalen

Göteborg

Papper för spolar

Well/tidn. o. jornaler

Westervik

Västervik

Wellpappmat.

Blandat/well

 

 

(testliner)

 

Anm. Några mindre förbrukare som använder returpapper i form av spiU från egen konvertering har ej medtagits.

De största förbrukarna av returpapper 1973 var Fiskeby Bruk, Katrinefors (Fiskeby), Forsså, Inland, Lilla Edet, Munksjö, Fridafors (SIAB), Örebro (ASSI), Munksund (SCA) och Westervik.

Prop. 1975: 32                                                         69

SCPF har vidare angett att om tUlfredsställande teknisk-ekonomiska möjligheter föreligger och om samarbete med kommunerna kan komma tiU stånd väntas förbrukningen hos tidningspappersbruk av sortimenten tidningar och journaler ytterligare komma att öka med ca 40 000 ton 1975, 75 000 ton 1976, 110 000 ton 1977, 140 000 ton 1978 och närmare 200 000 ton 1979.

I en mera långsiktig prognos anges följande värden för insamling av pappersavfall (ton). Procenttalen anger andelen av totalförbrukningen av papper.

1980                             1990

Tänkbar nettoinsamling              650 000 (27 %) 1 000 000 (33 %)

Optimistisk nettoinsamling         900 000 (38 %) 1 500 000 (50 %)

Teoretisk nettoinsamling          1 400 000 (58 %) 2 100 000 (70 %)

Förbmkningen under innevarande år förväntas öka med närmare 50 000 ton eller 15 procent till totalt 375 000 ton. Detta i kombination med en stor efterfrågan på export och ökade svårigheter att importera avfallspapper kan medföra svårigheter för de pappersbruk där i dag av­ fallspapper är basråvara. Den under senare år kraftiga ökningen i efter­frågan på avfaUspapper kan illustreras av prisutvecklingen för insam­lingsvara av tidningar och journaler.

År                            Kr./ton

1967—68                    75: —

1969                          85

1970                        100

1971                          95
1972—73 (början)       85

1973(slutet)              100

1974  Januari 140 Februari 160 Maj         210

Priset på insanUingsvara av tidningar och joumaler har således stigit från 75 kr. per ton 1967 till 210 kr. per ton maj 1974. Prisuppgången har varit särskilt hög 1973 och de första månaderna 1974. Denna kraf­tiga ökning kan sannolikt tiU stor del förklaras med den extremt stora efterfrågan på papper under 1973 och 1974, samt den knapphet som un­dan för undan gjort sig gällande på virkesmarknaden inte bara i Sverige utan även för andra stora producenter av massa och papper i Europa. F. n. är dock priset åter sjunkande.

I Sverige finns idag planer på att använda viss andel returpapper vid flera tidningspappersbruk. Kapaciteten inom pappersindustrin kommer sannolikt att öka kraftigt de närmaste åren. Denna ökning är till viss del planerad att försörjas med returpapper.

För tillverkning av tidningspapper och mjukpapper från returpap-persråvara krävs dock viss teknisk utmstning, i första hand avsvärtning

 

Prop. 1975:32                                                          70

(de-inking) av returpapper med trycksvärta. Kostnaderna för avsvärt­ning är förhållandevis höga bl. a. beroende dels på det slutresultat man förväntar sig av den färdiga produkten, dels kvaliteten på returfibern. Med dagens snabbgående maskiner inom tidningspappersindustrin krävs hög rening eftersom rester av trycksvärta kan minska effektiviteten på en tidiungspappersmaskin. Som exempel kan nämnas att ett tidningspap-persbmk angivit den ungefärliga kostnaden per ton massa till ca kr. 200: — exkl. kapitalkostnad, varav kr. 80—100 utgörs av kemikaliekost­nader. Teknisk utveckling av avsvärtningsprocessen torde dock vara möjlig och i första hand anses kemikaliekostnaderna kunna minskas. Avsvärtningsprocessen medför f. n. vissa miljöproblem vad gäller främst tillvaratagande av den avskUda trycksvärtan.

Om de tekniska svårigheter som således tiU viss del fortfarande är för­knippade med användning av avfallspapper vid framställning av tid­ningspapper kan lösas, kommer efterfrågan på avfallspapper eiUigt be­räknmgar att öka från ca 327 000 ton 1973 till ca 875 000 ton 1979. Till stor del måste en ökning av denna storleksordning baseras på insamling av tidningar och journaler och då främst inom hushållssektorn där de största kvantiteterna av tidningar och journaler finns att hämta.

12.2 Synpunkter på tillämpningen av gällande författningar

I kapitel 3 redovisas gällande lagstiftning på avfallsområdet. Mot denna bakgrund ges nedan vissa synpunkter på tillämpningen av be­stämmelser av betydelse för frågan om återvinning av pappersavfall.

Eldigt uttalande av departementschefen i prop. 1970: 157 skall gamla tidningar och tidskrifter, förpackningar av papper eller papp samt andra pappersprodukter som hushållen regelmässigt har behov av att göra sig kvitt räknas till hushållsavfall enligt 4 § första stycket renhållningslagen. Det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet omfattar således även pappersavfaU från hushållen.

Däremot torde pappersavfall från t. ex. företag inom affärs- eller kon­torsverksamhet som lämnar större mängder sådant avfall knappast kunna anses jämförligt med hushållsavfall och på grund därav falla un­der det obligatoriska renhållningsmonopolet. Uppkomsten av sådant av­fall beror i huvudsak på verksamhetens art och omfattning och endast i mindre utsträckning på att människor uppehåller sig i viss lokal eller an­läggning. Om pappersavfall blandas med städsopor eller Uknande, får det dock anses naturligt att betrakta allt det blandade avfallet som jäm­förligt med hushållsavfall. Kommun som så önskar torde med stöd av 4 § andra stycket renhållningslagen kunna införa s. k. frivUligt renhåll­ningsmonopol beträffande pappersavfall från t. ex. affärs- eller kontors-

 

Prop. 1975: 32                                                         71

verksamhet. Stockholms kommun har exempelvis i sin lokala hälsovårds­ordning tagit in en föreskrift som torde innebära att pappersavfall från affärs- eller kontorsverksamhet skall forslas bort genom kommunens försorg.

Även om kommunalt renhållningsmonopol kan tillämpas i fråga om det pappersavfall som tUldrar sig störst intresse från ålervinningssyn-punkt, föreUgger inte garanti för att msamlingen av pappersavfall kom­mer att ske genom kommunens försorg. Den enskilde behöver nämligen inte anlita kommunens renhållningsorganisation, när han vill göra sig kvitt pappersavfall. Visserligen anförde departementschefen i den all­mäima motiveringen till förslaget tiU renhållningslag (prop. 1970: 157, s. 82) att kommunens ansvar för renhåUningen bör för att vara effektiv in­nefatta inte bara en skyldighet för kommunen att fullgöra denna uppgift utan även en skyldighet för den enskUde att låta kommunen ta bort av­faUet. Men denna princip har inte kommit till direkt uttryck i lagen. Den bestämmelse i lagen som närmast anknyter tiU principen återfinns i 4 § tredje stycket. Där föreskrivs enUgt vad som tidigare sagts att när orenUghet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, dvs. när kommunalt renhållningsmonopol gäller, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed. Förbu­det torde rikta sig mot både fastighetsägare och insamlingsföretag som i konkurrens med kommunen vill transportera bort avfall. Då emellertid ifrågavarande förbud kan överträdas utan att överträdelsen föranleder påföljd av något slag, föreligger i verkligheten ingen skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort avfaUet. Inte heller kan ingripande mot insamlingsföretag, som inte anlitas av kommunen, ske med tillämp­ning av renhåUningslagen.

Det i 14 § normalhälsovårdsordnlngen intagna förbudet att slutbe­handla avfall får vad gäller pappersavfall inte förstås så att det skulle vara straffbart att elda med papper inomhus i öppen spis eller värme­panna. I lokala hälsovårdsordningen för Stockholm har detla förhål­lande särskilt påpekats.

12.3 Arbetsgruppens överväganden och förslag

Som nämnts i föregående avsnitt insamlas i vårt land f. n. ca 415 000 ton pappersavfall för återvinning varje år. Den insamlade mängden motsvarar ungefär en tredjedel av det pappersavfall som kan komma i fråga för återvinningsändamål. En jämförelse med vissa andra västeuro­peiska länder visar att det går att återvinna en betydligt större andel. I vårt land insamlas de största mängderna pappersavfall från industri-, handels- och kontorsverksamhet. Endast ca 5 % av det pappersavfall som återvinns kommer från hushållen. Enligt gjorda beräkningar bör yt­terligare nära 300 000 ton pappersavfaU kunna samlas in i vårt land.

 

Prop. 1975: 32                                                         72

Huvuddelen därav eUer ca 200 000 ton, skulle komma från hushållen i form av tidningar och tidskrifter, medan återstoden skulle samlas in främst från affärer och kontor.

F. n. är intresset för pappersinsamling mycket stort främst på grund av de höga priserna på pappersavfall — drygt 200 kr./ton jämfört med ca 100 kr./ton för ett år sedan.

Som framgått av kapitel 11 angående hushållsavfallet förekommer en relativt omfattande försöksverksamhet genom ASAB i kommunernas regi för separering i hushållen av olika avfallskomponenter, bl. a. tidning­ar. Dessutom förekommer en mer eller mindre regelbunden pappersin­samling genom ideella föreningar, organisationer samt privatföretag.

Pappersavfall är i dag en betydande basråvara vid många pappers­bmk. Under de närmaste 5 åren väntas förbmkningen enligt branschens uppfattnmg komma att fördubblas. För att detta skall kunna ske krävs dock ett samarbete mellan kommunerna och de större förbrukarna. Ett utnyttjande av t. ex. hushållens tidningar kräver stora investeringar i teknisk utrustning i pappersbmken. Innan sådana investeringar görs måste enligt branschen en säker och kontinuerlig försörjning av avfalls­papper vara tryggad.

Flera skäl talar enligt arbetsgmppens menmg för en ökad återanvänd­ning av pappersavfall. Bland dessa skäl kan främst nämnas:

Råvarusynpunkt. Bristen på skogsråvara gör att pappersavfall bUr allt värdefullare som råvara för pappersbmken. För varje ton nytt papper åtgår 10—15 normalstora träd.

Energisynpunkt. Enligt gmppens tidigare publicerade rapport Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5) ger returpappersanvändning en energi­besparing i papperstillverkningen motsvarande ca 60 (KK) m' olja.

Kostnadssynpunkt. En ökad insamling av pappersavfall bör medföra reducering av renhållningskostnaden för den enskUde samt lägre kostna­der för investeringar i deponerings- och förbränningsanläggningar för kommunen.

Enligt arbetsgruppen är det således angeläget från bl. a. allmän re­surssynpunkt att insamlingen av pappersavfall i samhället görs effekti­vare så att sådant avfall i större omfattning än hittUls kommer till an­vändning som råvara vid framställningen av papper och papp. Avfalls­papper bör därför företrädesvis användas som råvara och inte för ener­giproduktion (t. ex. förbränning). Långtgående åtgärder bör vidtas för att få till stånd ökad återanvändning.

I första hand måste insamlingen av pappersavfall från hushållen nu effektiviseras.

I det hushållsavfall som årligen destmeras finns som tidigare nämnts ca 300 000 ton tidnings- och journalpapper. Det får anses både önskvärt och möjligt att återvinna huvuddelen av detta avfall. Men också från af­färs- och kontorssektorn bör insamlingen av pappersavfall kunna ökas.

 

Prop. 1975: 32                                                         73

En ytterligare förutsättning för att återvinningen av papper skall kunna öka är att pappersbruken i större utsträckning än f. n. baserar sin tUl­verkning på pappersavfall som råvara. Detta fömtsätter i sin tur att bru­ken kan garanteras tUlgång på returpapper även på lång sikt. Genom långsiktiga kontrakt torde en jämn tUlförsel av returpapper kunna ga­ranteras.

Det är därför nödvändigt att insamlingen av papper framdeles inte, såsom f. n. är fallet, görs beroende av priset på pappersavfall. Med hän­syn härtill och till att kommunerna redan har en uppbyggd organisation för att ta hand om avfall från hushållen och i många fall också avfall från affärer och kontor framstår det enligt arbetsgruppen som naturligt att den önskvärda pappersinsamlingen fortsättningsvis i huvudsak sker inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Gmppen vill dock starkt understryka att kommun bör medge de undanlag från ren­hållningsmonopolet som av praktiska och andra skäl bedöms erforder­liga. Det är särskilt angeläget att kontor, affärer och andra företag, som redan nu på ett effektivt sätt samlar upp och till återanvändning levere­rar eget pappersavfall också fortsättningsvis får göra detta. Detsamma gäller för de ileella organisationer som genom pappersinsamlingar finan­sierar en del av sin verksamhet. Denna möjlighet bör kommunerna också fortsättningsvis ge organisationerna.

Den organisatoriska åtgärd som här föreslås är emellertid inte ensam tUlräcklig för att uppnå den av gruppen önskade ökningen av returpap­persmängden. Om visst avfall över huvud skall kunna återvinnas måste avfallet separeras från annat avfall.

Enligt uttalande från Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen föredrar pappersbruken beträffande hushållens avfaUspapper separering vid käUan, dvs. i hushållen. Man erhåUer då en renare fiber och får dessutom möjlighet till uppdelning på olika sortiment. I framtiden kan separering vid centrala behandlingsanläggningar eventuellt komma att utgöra ett komplement till separering i hushållen. Om fiber tas ut från ett blandat hushållsavfall kan dock detta komma att medföra försäm­rad arbetsmUjö för bl. a. anställda vid pappersbruken. Dessutom finns risk för bakteriell förorening av det färdiga papperet. Sådan fiber tor­de därför inle kunna användas för tillverkning av papper och papp som kommer i beröring med livsmedel.

Med hänsyn till vad som här anförts anser arbetsgmppen att en ökad återanvändnmg av papper bör åstadkommas framförallt genom separe­ring av papper från övrigt avfall i hushållen. Gruppen förordar därför att bestämmelser utfärdas som framtvingar obligatorisk sortering av av­fallspapper vid källan.

För ett genomförande av arbetsgruppens förslag krävs vissa författ­ningsändringar, som redovisas i det följande.

Om insamlingen av pappersavfall sålunda skall ske inom ramen för

 

Prop. 1975: 32                                                         74

det kommunala renhållningsmonopolet, måste den som vill göra sig kvitt pappersavfall i största möjliga utsträckning lämna avfaUet till så­dan insamling som ordnas av kommunen eller av den som erhållit kom­munens uppdrag. Den lagstiftningsåtgärd som enligt gmppen i första hand förefaller nödvändig i sammanhanget är att i renhållningslagen in­föra en bestämmelse som straffbelägger överträdelser av det i 4 § tredje stycket upptagna förbudet för annan än den kommunen anlitar för än­damålet att ta befattning med avfall som skall forslas bort genom kom­munens försorg. Det kan dock inte anses erforderligt att låta alla över­trädelser av förbudet bli straffbara. Vad som bör motverkas med straff­bestämmelsen är endast den mer eller mindre organiserade insamUngen av pappersavfall som hittills legat utanför kommunens kontroll. Med hänsyn härtill bör straffbestämmelsen lämpligen begränsas och göras tUlämpUg endast på den som yrkesmässigt eller annars i större omfatt­ning insamlar och forslar bort avfall i strid med ifrågavarande förbud.

I fråga om idrottsförening eller annan ideell organisation som sysslar med pappersinsamling betyder den föreslagna bestämmelsen att organi­sationen i fortsättningen måste ha konununens uppdrag eller tillstånd att samla in papper för att ej riskera straff. Som tidigare nämnts förutsätter arbetsgmppen att kommun lämnar sådant tillstånd till ideella föreningar som bedriver seriös insamlingsverksamhet.

Även om ifrågavarande straffbestämmelse f. n. får betydelse enbart för insamlingen av pappersavfall, bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga om aUt avfall som omfattas av kommunalt renhållningsmonopol bl. a. med hänsyn tUl att det i framliden kan bli aktuellt med särskild in­samling av annat återvinningsbart avfall än papper.

Vad gäller separering har gmppen av skäl som tidigare redovisats för sin del stannat för att merparten av den önskade returpappersökningen bör åstadkommas genom separering vid källan. Även om det vore en fördel för hushållen att slippa separera avfall, kan man således inte räkna med att maskinell separering vid sopstation inom överskådlig framtid kommer att göra det obehövligt alt separera pappersavfall vid källan. Arbetsgmppen föreslår således att en bestämmelse om skyldighet att separera avfall bör tas in i renhållningslagen. Bestämmelsen bör ut­formas som ett bemyndigande för regeringen att, om det är av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från orenUghet och annat avfall i avvaktan på borttransport. Brott mot föreskrift som nu avses bör straffbeläggas genom särskild bestämmelse i lagen. Undantag bör dock göras för gärningar som är ringa.

Föreskrift om separering bör avse pappersavfall som utgörs av tid­ningar, tidskrifter och emballage. Vidare bör separering ske av utgall­rade arkivhandlingar och liknande avfall från kontorsverksamhet. Hus­hållen bör dock, såvitt nu kan bedömas, vara skyldiga att separera en-

 

Prop. 1975: 32                                                         75

bart tidningar och tidskrifter. Separeringsverksamhet bör självfallet inte sättas igång förrän kommunen vidtagit de åtgärder som krävs för att in­samling och avsättning av det separerade avfaUet till återvinningsända­mål kan ske. Den obUgatoriska pappersinsamlingen kommer därför mte att påbörjas samtidigt i alla kommuner. Det kan vidare tänkas att viss kommun med hänsyn tUl transportkostnader eller av annat skäl inte bör särskilt insamla pappersavfall för återvinning. Därför bör i föreskrift om separering särskUt anges inom vilka kommuner separering skall ske. Efter hand som insamlingen och avsättningen av pappersavfall organise­ras får föreskriften ändras genom att nya kommuner läggs till förteck­ningen av kommuner inom vilka separering skall ske. Arbetsgruppen fömtsätter dock att insamling av papper bör vara igång i de kommuner i landet där insamling bör ske senast inom ett år efter lagändringens ikraftträdande.

När det gäller insamlingen av pappersavfall i glesbygd kan utbytet i många faU antas bli så litet att insamUngen med hänsyn tUl transport­kostnaderna inte kan anses motiverad. För sådana fall bör kommunen själv få besluta om undantag från gällande separeringsföreskrift.

Av främst återvinningsskäl men också för att nå en bättre täckning av insamlingskostnaden är det angeläget att aUt inom en kommun förekom­mande pappersavfaU av det slag som anges i föreskrift om separering i princip kommer att omfattas av kommunalt renhållningsmonopol. Pap­persavfall av aktuellt slag bör således enligt gmppen omfattas av ren­hållningsmonopol, oavsett om avfallet härrör från hushåll, kontor eller företag av skilda slag.

För att detta skall ske måste enligt gällande ordning varje berörd kommun utsträcka monopolet genom föreskrift i sin lokala hälsovårds-ordning. Ett sådant förfarande förefaller enligt gmppen innebära en onödig omgång. Det torde vara lämpligare att låta regermgen samtidigt med separeringsföreskrift meddela föreskrift om att pappersavfall från hushåll, kontor, företag m. m. skall forslas bort genom kommunens för­sorg, även om sådan skyldighet inte tidigare ålegat kommimen enligt 4 § första stycket renhåUningslagen eller enligt föreskrift i lokal hälsovårds­ordning. Regeringen bör genom bestämmelse i renhållnmgslagen be­myndigas meddela sådan föreskrift.

Om återvinning av pappersavfall redan fungerar rationellt, såsom re­gelmässigt torde vara faUet hos t. ex. sådana företag inom handel och industri som installerat särskilda maskinella anordningar för buntnmg av pappersavfaU, finns från återvinningssynpunkt dock inte anledning att upprätthålla föreskrift om renhållningsmonopol. Med hänsyn till dessa och liknande fall bör kommunen ha möjlighet att medge undantag från sådan föreskrift. Eftersom beslut om vägrat undantag kan ha stor ekonomisk betydelse bör talan mot sådant beslut få föras hos länsstyrel­sen genom förvaltningsbesvär.

 

Prop. 1975: 32                                                         76

Kommun bör vidare få besluta alt hämtning av pappersavfall som skall återvinnas skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastig­heten t. ex. från en container. Detta kan gälla såväl i glesbygd som tät­ort. Kommun bör också ha möjlighet att utfärda närmare bestämmelser för tUlämpningen av föreskrifter om separering och utvidgat renhåll­ningsmonopol. Nu föreslagna föreskrifter kan lämpligen tas in i den till-lämpningsförfattning till kommunala renhållningslagen som enligt grup­pens tidigare överlämnade PM med förslag tUl renhållningskungörelse (Ds Jo 1974: 4) bör utfärdas av regeringen bl. a. för att ändra nuvarande reglering av dispensgivningen.

Meddelas föreskrift om utvidgning av renhåUningsmonopolet och om separering i fråga om visst pappersavfall i enlighet med vad som nu fö­reslagits, innebär det att regeringen funnit att avfallet skall återvinnas i stället för att destmeras. Om därför avfall, som i ett aktuellt fall separe­rats enligt föreskrift, kan återvinnas, får återvinningen inte hindras ge­nom att kommunen bränner avfallet. Principen får anses så självklar att en uttrycklig bestämmelse med denna iimebörd inte kan anses erforder­lig.

När det gäller avsättnmgen av det pappersavfall som kommer att samlas in får det, som tidigare nämnts, förutsättas att vederbörande kommuner med insamlingsföretag eller pappersbmk ingår för längre tidsperioder bindande överenskommelser som garanterar att insamlade mängder kan avsättas. Inom den framtid som med någorlunda säkerhet kan överblickas bör det finnas goda möjligheter att få avsättning för allt det pappersavfall som kan insamlas. F.n. fmns därför inte anledning överväga att med lagstiftning eUer andra medel förmå pappersbruken att i den för samhället önskvärda omfattningen använda avfallspapper som råvara.

Som framgått av .tidigare lämnad redogörelse för innehåUet i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter har i lagen inte fömt-setts att kommunen kan ha intäkter från försäljning av pappersavfall el­ler annat återvinningsbart material. Sådana intäkter bör enligt arbets­gmppen med tUlämpning av grunderna för stadgandet om avgiftens be­stämmande i 2 § anses minska de kostnader vilka kommunen skall ha täckta genom avgiften. Denna bör således i motsvarande mån kunna sänkas. Ett uttalande av departementschefen vid lagens tillkomst (prop. 1965: 21, s. 30) torde innebära att kommunen får anses ha laglig möjlig­het att differentiera avgiften beroende på om pappersavfaU lämnas sepa­rat eUer inte.

I motiveringen till 3 § uttalade nämUgen departementschefen att taxeavgifteraa givetvis kan behöva differentieras. Som exempel på skäl för differentiering angavs bl. a. de omhändertagna produkternas beskaf­ fenhet. Vidare påpekade departementschefen att det i vissa faU kunde bli nödvändigt med individueU avgiftsberäkning t. ex. om avfaUet från

 

Prop. 1975: 32                                                         77

en industri hade sådan omfattning eller sammansättning att bortforsling eller oskadliggörande måste ske i särskild ordning. Enligt arbetsgrup­pens mening torde sålunda bestämmelserna i denna lag utan ändring kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt i fråga om nyss framlagda förslag om återvinning av pappersavfall.

Vad arbetsgruppen föreslagit i detta avsnitt bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975. Upprättade författningsförslag redovisas i kapitel 18.

13    IndustriavfaU 13.1 Allmänt

Vid varje tillverkning erhålls restprodukter i form av råvaruspill och processavfall. I den mån restprodukterna har så ringa värde att intern eller extern återvinning ej är attraktiv kan de karakteriseras soiii avfall.

Begreppet industriavfall omfattar praktiskt taget alla material — pap­per, trä, sågspån, bark, sprängsten och annat fyllnadsmaterial, metaller, oljor, plast, kemikalier m. m. De totala mängderna i landet ät svåra att uppskatta, men de inventeringar som gjorts tyder på att per invånare och år produceras 700—800 kg industriavfall. Totalt skulle i Sverige produceras ca 6 milj. ton industriavfall varje år exklusive avfall från gmv- och mineralberedningsindustri. Av denna mängd svarar skogs-och sågverksindustrin för drygt hälften.

Det finns inte några generella metoder för behandling av industriav­fall, men i allmänhet kan behandlingsmetoderna inordnas under någon av huvudmbrikerna återvinning, omvandling, uppläggning eller utspäd­ning.

Industriavfallet omfattas inte direkt av del kommunala renhållnings-monopolet. Däremot innebär miljöskyddslagen att industrin successivt ändrar tillverkningsprocesser och minskar sina utsläpp och avfallsmäng­der. Detta kan bl. a. leda till återanvändning i olika former.

Med stöd av bestämmelser i lokal hälsovårdsordning kan kommunen genomföra inventering av industriavfallet. I Stockholm och Göteborg har sådana inventeringar nu genomförts (se vidare nästa kapitel). Kom­munen har även möjlighet att i lokal hälsovårdsordning ta in bestäm-' melser som utvidgar det kommunala renhållningsansvaret tUl att om­fatta även industriavfall.

Kännedomen om industriavfallets sammansättning är begränsad. Vid Sofielunds sopstation i Huddinge utanför Stockholm lät dåvarande AB Huddinge reningsverk under 1971—1972 genomföra en undersökning av s.k. grovt avfall. Härmed avsågs handels-, kontors-, industri- och byggnadsavfaU samt grovsopor. Det grova avfallets sammansättning i viktprocent var:

10   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32

 

Avfallsslag

Viktsprocent

Trä

41—42

Sten, betong, tegel och jord

17—18

Papper

11—12

Plåt, smide, gjutjärn

8    9

Glas

5—6

Plast

1—1,5

Metaller

0,2—0,4

Hushållsavfall

3—4

Övrigt

10—11

78

Återvinning är inom många industribranscher redan långt driven. 1970 uppskattades återvinningen ur industriavfall till följande kvantite­ter i ton/år:

 

Smidbart jäm

900 000

Gjutjärnsskrot

150 000

Metallskrot

90 000

Textilavfall

40 000

Gummi

15 000

Plaster

5 000

De i Sverige återvunna produkterna per år representerar ett värde av ca 3(K) milj. kr., varav 135 milj. kr. för järn- och stålskrot.

Detaljkännedomen om olika typer av industriavfall är idag bristfällig. Naturvårdsverket genomför f. n. en systematisk inventering av avfaU inom några branscher. Resultaten från tre industrigrenar har publice­rats — baskemikalieindustrin, jäm-, stål och ferrolegeringsverk samt oljeraffinaderier. Inventeringen av industriavfall har också genomförts i bl. a. Stockholm och Göteborg. Dessa inventeringar redovisas kortfat­tat i nästa kapitel.

Arbetsgmppen har i sin beskrivning av industriavfallet valt att be­handla det s. k. kemiska avfaUet för sig i kapitel 13. Här, i .kapitel 12, lämnar gmppen en översiktiig redovisning av industriavfallet i övrigt.

13.2 Skogsindustrin

Skogsindustrin karakteriseras av relativt få men stora enheter. Ut­vecklingen pekar mot ännu större enheter. Vid dessa har i tUlvérknings-processen återviimingstekniken numera drivits mycket långt.

Inom skogsindustrin uppstår restprodukter från råvaror (bark, klen­ved, grenar, stubbar, barr), processer (slam m. m. från återviiming av processkemikalier, fiber- och barkslam, biologiskt slam från rökgasre­ning) och produkter (byggnadsavfaU, papper och papp med eller utan fömtsättningar för återvinning).

Volymen avfall av detta slag har beräknats tUl drygt 30 milj. m, varav ca 6 milj. m utgörs av bark. Ungefär hälften av allt skogsavfaU förbränns med olika grad av värmeutnyttjande. En del utnyttjas för

 

Prop. 1975: 32                                                         79

framställning av fiber- och spånplattor. De mängder som produceras vid mindre industrier utgör ofta ett stort problem eftersom möjligheterna till återvinning där är mindre. Från branschorganisationen har aktuali­serats en utredning om olika skogsavfall, främst då helvedsavfall och bark.

Hanteringen och behandlingen av processavfallet medför ofta risk för vatten- och luftförorening. Skogsindustrin har dock under senare år kraftigt minskat sitt processavfall genom att utveckla och tillämpa nya metoder. Som exempel kan nämnas att massaindustrin utvecklat och förfinat processerna för att återvinna kokkemikalierna. Numera strävar man också efter att återföra från avloppsvattnet avskiljda fibrer till pro­cessen. Genom att separat behandla avloppsvattnet från barkningen och i övrigt hålla avloppsvattnet fritt från föroreningar kan slammet återfö­ras tUl primamassasystemet vid ett flertal anläggningar. Råvam- och produktavfallet tar normalt betydande markområden i anspråk och kan vara nedskräpande.

Enligt branschen är möjligheterna tUl utnyttjande och återvinning av fiberråvara, kemikalier och energi från processerna nära nog fullt ut­tagna ur ekonomisk utnyttjandesynpunkt. Eventuella ytterligare förbätt­ringar har därför betydelse i huvudsak endast i vatten- och luftvårdande avseende.

Försök att utnyttja byggnadsavfall för massaframställning har inte gi­vit uppmuntrande resultat. Materialets spridning och föroreningar (spik, sand och betong) försvårar hanteringen.

Av pappersavfallet nyttiggörs som tidigare nänrnts ca 28 %.

Av hyggesavfallet utnyttjas endast 50—60 % industriellt. Ett tiUvara-tagande av stubbveden skulle kunna öka råvamtillgången med 8—10 % från skog utan rotröta. 15—20 % finns tillgängligt i klenved och grenar. En teknisk utveckling krävs dock för att klara bearbetningsproblem vid grenvirkesbehandling. Användning för spånskivetillverkning torde ligga närmast tUl hands för dessa kategorier.

Bark utgör ca 10 % av stamvirket. Ärligen faller ca 20 milj. m' löst mått (6 mUj. m fast mått). Hälften ger energi vid bränning och hälften deponeras. Enligt vissa beräkningar motsvarar den f. n. eldade bark­mängden ca 400 000 m eldningsolja. Den främsta anledningen tUl att mte mera bark bränns är att den vid sågverk faUer i för små poster för att investeringar i förbränningsutmstning skall vara lockande.

Av en enkät från naturvårdsverket har visats att barkmäögderna vid massa- och wallboardindustriema uppgår tiU drygt 9 mUj. m per år. Av denna mängd bränns 7,9 mUj. m* medan ca 1,5 mUj. m deponeras. Vid förbränningen utnyttjas vanligen rökgasemas värmeinnehåll. Vid isåg-verken bränns ca 3,2 milj. m per år medan 2,2 mUj. m* deponeras. Sågverken utnyttjar värmeiimehållet i rökgaserna endast i 60 av fal­len.

 

Prop. 1975: 32                                                         80

Inom fiberskiveindustrin har försök gjorts att använda bark som rå­vara. Den ekonomiskt optimala andelen bark har hittiUs visat sig vara 30 %. Genom användning av bark som råvara för framställning av fi­berskivor enligt den s. k. våta metoden ökar dock föroreningsmängden i avloppsvattnet avsevärt. På grund av detta har barkandelen måst mins­kas. Inblandning av bark vid andra typer av skivtillverkning eller i bygg­nadsmaterial har också prövats.

Mo och Domsjö AB har under en följd av år studerat möjligheterna att genom kompostering av bark framställa ett muUmaterial av hög kva­litet. Detta kan dock inte ta emot de stora kvantiteterna bark. SUPRA:s dotterföretag Ferterra marknadsför numera anläggnmgsjord baserad på samkompostering av bark och rötslam.

Exempel på nuvarande avsättningsmöjligheter för bark är riven rå-bark som täckmaterial och jordförbättringsmedel inom fmkt- och bär­odling, barkkompost som ersättning för torv och matjord. Sambehand­ling av bark och kommimalt avloppsslam, eventuellt med inblandning av hushållssopor, är en annan möjlighet. Denna möjlighet kommer att belysas i naturvårdsverkets samkomposteringsprojekt i Laxå.

Försök har även gjorts med bark som fyllnadsmaterial i vägar. Bark har en god isolerande förmåga och minskar risken för tjälskador men samtidigt föreligger risk för föroreningar av yt- och grundvatten. De största mängderna läggs dock upp i högar i anslutning till de produce­rande industrierna eller används för utfyllnad. Även här är risken för vattenföroreningar stor.

13.3 Järn- och stålindustri m. m.

13.3.1 Järn- och stålskrot

I Sverige insamlas årUgen 1 mUj. ton smidbart järnskrot och gjut­järnsskrot. Stålskrotet är av stor betydelse vid järnframställning. Råva­rorna för den totala svenska stålproduktionen består till 50 % av skrot — eget och köpt. Drygt 50 % av den totalt förbrukade stålskrotkvalite-ten, som 1970 uppgick till drygt 3 milj. ton, faller vid järnverken. Resten kommer huvudsakligen från skrothandeln (köpskrot). För närvarande framställs ca 800 000 ton inhemskt köpskrot. Stålskrotet är en bristvara i flera industrialiserade länder. Importen i Sverige uppgår vissa år till 300 000—400 000 ton (huvudsakligen, från öststaterna).

För export av skrot gäller särskilda bestämmelser. Sedan 1927 råder i princip exportförbud. Genom avtal har den svenska stålindustrin åtagit sig att ta hand om hela den kvantitet den organiserade skrothandeln ställer tiU industrins förfogande under fömtsättning bl. a. att skrotet är sorterat och rengjort på visst sätt. Vidare måste skrotet vara nedklippt tiU visst format. Prissättningen för olika kvaliteter faststäUs av AB Järn-bmksförnödenheter som är ett mköpsorgan för järnverken. Leveranser

 

Prop. 1975: 32                                                         81

av stålskrot tUl stålverken sker genom sju företag organiserade i För­eningen Jämgrossistema.

Skrotbranschen är uppdelad i tre handelsled nämligen uppköpare, partihandlare inklusive bilskrotningsfirmor och grossister. De registrera­de uppköparna uppgår till ca 1 500. Uppsamling sker främst från hant­verk, mindre industrier och avfallsupplag. Varan avlämnas hos parti­handlare eller grossist mot kontant betalning. Antalet partihandlare, in­klusive bilskrotningsföretagen är ca 400, med spridning över hela landet. Leverantörer tUl partihandlarna är främst uppköpare och enskUda skrotproducenter. Partihandlarna tjänstgör som underleverantörer till grossisterna, som är ca 20, huvudsakligen lokaliserade till Götaland och Svealand.

Det inhemska köpskrotet utgörs av verkstadsskrot och uppsamlings­skrot. Den del av köpskrotet som är lättast tillgänglig faller vid bear­betning av stål i verkstadsindustrin, varvsindustrin och inom byggnads­industrin. Ca 15 % av stålförbrukningen inom dessa verksamheter fal­ler som skrot.

Uppsamlmgsskrot erhålls genom utrangering av gamla maskiner, riv­ning av byggnader etc. Exempelvis levererar SJ årUgen ca 45 000— 50 000 ton stålskrot av olika kvaliteter.

Tunnplåtsskrot t. ex. skrotbilar, tomfat, kylskåp, frysboxar, diskmaski­ner etc. tas till vara i viss utsträckning bl. a. vid en fragmenteringsan­läggning i Halmstad, Bilfragmentering AB, som ägs av Statsföretag AB och tre stora företag inom skrothanteringsbranschen. Vid anlägg­ningen behandlas huvudsakligen bUskrot. Företaget har slutit avtal med ett 70-tal bUskrotningsföretag. Fragmenteringsanläggningen omhänder­tar 80 000 av de ca 120 000 bilar som skrotas varje år. Genom att införa tvåskiftsdrift kan kapaciteten ytterligare ökas. Det fragmenterade skro­tet säljs till järnverk. BUskrotningen i landet svarar för ca 10 % av det inhemska köpskrotet.

Beträffande bUskrotet hänvisas till del II av arbetsgmppens betän­kande (Ds Jo 1974:11).

13.3.2 Gjutjärnsskrot

Gjutjärnsskrot utnyttjas huvudsakligen som råmaterial för gjutjärns­produkter. F. n. faller ca 140 000—150 000 ton gjutjärnsskrot per år. Stålverken tar hand om ca 10 % medan resten går tillbaka tiU gjute-riema. Allt gjutjärnsskrot kan tUlvaratas och finna avsättning på den svenska marknaden.

13.3 J Metallskrot

Den grupp avfallsråvaror som betingar det högsta värdet är metall­skrot, som kan sorteras i 140—ISO olika kvaliteter. Eftersom metall­skrotet betingar ett högt värde är insamlingen effektiv. Efter sortering

 

Prop. 1975: 32                                                         82

går det tillbaka som halvfabrikat tiU omsmältning. Avsättningen är i dag obegränsad. En del av det material som är förorenat renas med olika metoder vid vissa företag. Hit hänföres metaller som är blandade med järn, varvid kostnaden för skrotning bUr för hög. Vidare hör till samma grupp förorenat metallspån, askor, aluminiumbronsspån etc. Det kop-parhaltiga raffineringsmaterialet skickas till bl. a. Boliden AB för rening och utvinning av värdefulla beståndsdelar.

En viktig råvara vid metallomsmältning är metaller som kommer från destmerad kabel. Uppskattningsvis 18 000—20 000 ton per år återgår tUl omsmältning. Fortsättningsvis räknar man med en 10-procentig år­lig öknmg av kabelavfaU. Materialet uppköps till ca 80 % av 15 större skrotfirmor. Resterande köps och bearbetas av ett hundratal mindre fir­mor. En begränsad import förekommer. Bränning är ännu den vanli­gaste metoden att skilja metall och isolering.

Metallåtervuming AB i Halmstad behandlar metallskrot. Genom ma­skinell utmstning söndermals förorenade metaller och vid en särskUd process skiljs olika kvaliteter ut. Bl. a. skall företaget kunna ta hand om det blandade metallavfall som uppkommer vid exempelvis bUfragmente-ring.

För återvinning av tenn och stål av ölburkar har nyligen planerats ett företag i Hammenhög.

13.4 Verkstadsindustrin

Verkstadsindustrins avfall behandlas under kapitlet om kemiskt av­faU.

13.5 Glasindustrin

Glasavfall har redan delvis behandlats under avsnittet om hushållsav­fall.

Förbrukningen av förpackningsglas (flaskor, burkar etc.) uppgår till 250 000—300 000 ton per år.

Returförpackningar förekommer för öl, läskedrycker, vin och sprit. Tripptalet (dvs. det antal gånger en returflaska används innan den för­svinner) är idag för en öl- och läskflaska ca 15 gånger. Restaurangernas höga återlämnmg bidrar i hög grad tiU detta. I början av 1960-talet var tripptalet drygt 30. För vin- och spritflaskor är tripptalet endast 1,5, men tenderar nu att öka.

Ca 20—25 % av råvarorna för förpackningsglas utgörs i dag av krossglas. Av detta produceras ca hälften av glasbruken själva. Resten av krossglaset kommer från bryggerier och livsmedelsindustrier samt från exempelvis tUlverkare av bUmtor. Var tionde flaska som nu produ­ceras är tillverkad av återvunnet glaskross.

 

Prop. 1975: 32                                                         83

Allt glasavfall kan teoretiskt användas av glasbmken för omsmält­ning. Glasbmken betalar ca 35 kr. per ton. Glasvärdet för en ölflaska är av storleksordningen 1 öre. Transport och hanteringskostnaderna är dock ofta så höga att det inte alltid är lönande med en omsmältning. Vissa experiment pågår med glas för andra användningsområden t. ex. i byggnadsmaterial och i vägbeläggningar (krossat glas + asfalt = glas-falt).

13.6    Plastavfall

Återvinning av plastavfall sker endast i begränsad omfattning. Hu­vudsakligen är det fråga om spUl av termoplaster från produktion av plastvaror. Vidare sker vid de stora vamdistributionscentralerna en ut­sortering av förpackningsfolier, säckar, påsar m. m. av polyeten. Mate­rialet sänds till en anläggning som efter fragmentering och tvättning återför det tUl produktion av ny förpackningsfolie för mindre kvalifice­rade ändamål som exempelvis sopsäckar. Den årliga insamlingen av plastavfall beräknas till ca 5 000 ton vid en totalförbrukning av ca 30 000 ton polyeten per år. De totala investeringarna för denna återvin­ning ligger på ca 1 milj. kr.

Enligt branschuppgift kan plastavfall för närvarande tas om hand en­dast på två sätt — uppläggning eller förbränning.

Rökgaserna är dock ett problem vid förbränning. Pyrolys kan even­tuellt vara en användbar metod för behandling av plastavfall.

Plast i hushållsavfall uppgår f. n. till ca 80 000 ton per år. Denna kvantitet har beräknats öka tiU 150 000 ton per år om tio år; Utveck­lingen på oljemarknaden kan dock innebära att denna utvecklingstrend bryts. Plastindustrin uppges studera olika återvinningsmetoder som f. n. tillämpas i olika delar av världen. Bl. a. finns en försöksanläggning i Ja­pan. I Japan har man bl. a. lyckats framställa bensin ur plastavfall.

13.7    Gummiavfall

Gummiavfall består tUl övervägande del av begagnade däck. 1973 skrotades ca 3,2 milj. personbUsdäck. Motsvarande siffra för lastbUs-däck från 14" var 392 000 och för ti-aktordäck 80 000. Omkrmg 50 % av alla fordonsdäck i Sverige är föremål för någon form av återanvänd­ning. En del av skrotdäcken regummeras eller går tUl tillverkningen av gummiregenerat. En mindre del används vid kajer, som sprängmattor etc. I viss utsträckning används också gummiskrot som beläggning på lekplatser och idrottsplatser. Det finns också en typ av vägbeläggning som iimehåUer krossat gummiskrot.

Nedan ges en översikt över olika möjligheter till utnyttjande av be­gagnade fordonsdäck.

 

Prop. 1975: 32

 

 

84

Princip

Exempel

Grad av ned­brytning eller omvandling

Återanvändning med bibe-

Regummering

INGEN

hållen produktidentitet

 

 

 

Återanvändning som annan

Skrotdäck som

 

 

gummiprodukt

fendrar

 

■

 

Fiskrev

 

 

Återanvändning i gummi-

Regenering

VISS

produkt efter modifiering

 

 

av materialet

 

 

TUlsals till annat

Tillsats i

VISS

material/produkt

asfalt för vägbeläggning

 

 

Användning av nedbryt-

Pyrolys

 

 

ningsprodukter

Kimrök

 

 

Bränslekälla

Ånggenerering

 

■

 

Förbränning

TOTAL

Destruktion/Tippning

Tippning

LÅNGSAM

13.8 Gruvavfall

Avfall från gmv- och mineralberedningsindustrin utgörs till största delen av mineralavfall som läggs upp i högar i anslutning till den produ­cerande industrin eller används för återfyllning i gruvor. Eftersom av­fallet är skrymmande kan upplag bli störande för landskapsbilden. Även andra miljöproblem kan uppstå. Som exempel kan nämnas slagghögarna i Kvarntorp — rester efter utvinning av olja ur oljeskiffer — vilka flera år efter nedläggningen av driften brinner och orsakar luftföroreningar.

Ett problem utgör också de stora mängder arsenik som finns i viss-malm bl.a. i Boliden. Arseniken har deponerats,i gamla gmvhål eller gjutits in i betongblock före sänkning i havet. Dumpningslagen förbju­der numera den senare deponeringsmetoden.

13.9 Textilavfall

Skrotbranschens hantering av textU för återanvändnmg uppgår till 40 000 ton. Efter sortering och i vissa fall rivning avsätts avfallet på många olika områden. Nytt textUavfaU i form av klipp från konfektions­industrin säljs efter sortering till i första hand textUindustrin, finpap-persbmk och råpappersbruk, (takpappsfabrikation). Avfall från spinne­rier, väverier och liknande går efter behandhng uteslutande till textilin­dustrin, under senare år till non-woven-industrin.

Av det msamlade textilavfallet går ungefär 25 % till råpappersbru- ken, 25 % till textUindustrin och ungefär 25 % används som putstrasor. Omkring 10 % av materialet måste kasseras. En mindre del exporteras.

Från hushållen insamlas textUavfaU i viss utsträckning av ideella or­ganisationer i samarbete med avfallsråvamföretag. Avsikten är att det insamlade materialet skall kunna ge ett kontant utbyte tUl de ideella or ganisationerna. Det insamlade materialet genomgår sedan en enkel sor­tering hos det företag som åtagit sig insamlingen.

 

Prop. 1975: 32                                                                     85

13.10 Livsmedelsindustrin

Den totala mängden avfall samt restprodukter som återvinns inom livsmedelsindustrin, uppgår till minst ca 3,4 milj. ton våt vikt. Torrsub­stansmängden uppgår tiU ca 0,5 mUj. ton. Drygt hälften utgörs av "våta" biprodukter och avfaU av typ blod, vassle, smörsköljvatten, dränk och liknande.

I livsmedelsindustrin föreligger tre huvudtyper av avfallsproblem. Den första är de s. k. "fasta" avfallen som utgöres av kasserade råvaror, bortskurna delar från produkten (bl. a. skal) samt blast, halm, jord, sand m. m. som följer med produkten in i fabriken. Den andra är flytande avfall som utgörs av vätska med upplöst organisk substans från råva­rorna och som uppstår vid förädlingen. Den tredje typen är avloppsvat­ten med upplöst och suspenderad organisk och oorganisk substans som uppstår vid transport och tvättning av råvaror och produkter samt vid rengöring av den utmstning som används. I tabellen ges en översikt av de olika avfallsslagen.

 

 

Biprodukter och

avfall frän

 

 

livsmedelsindustrin

 

Bransch

Fasta

Flytande'

Avlopps-

 

ton/år

ton/år

vatten 1000 ton/år

Slakteri- och

 

 

 

charkuteriindustri

•193 500

21000

8 800

Fjäderfäslakterier

14 500

2 500

850

Mejeriindustri

—

1090 500

5 700

Frukt- och grönsaks-

 

 

 

konservindustri

46 000

—

9000

Fisk- och fiskkonserv-

 

 

 

industri

30 000

_

1000

Olje- och fettindustri

124 300

_

7

Kvamindustri

170 500

—

7   ,

Bageriindustri

24 000

—

7

Sockerindustri

'660 000

—

2 500

Choklad- och konfekt-

 

 

 

industri

600

'   _

7

Stärkelseindustri

•    8___

600 000

200

Potatisbrännerier

 

 

 

och vinindustri

300

136 500

M 000

Bryggerier, läskedrycks-

 

 

 

fabriker

3000

66 000

»3 700

' Torrsubstanshalt (TS) 15 ä 20 %

' Dessutom ca 200 000 ton sand, jord och sten

'Ca 15 000 ton jord

*     Endast potatisbrännerier     .    .
' Endast bryggerier

•     Varav gödsel från slaktdjursstallar m.m. 87 000 ton
' Uppgifter saknas

' Livsmedelsindustrins och jordbrukets avfall och avfallshantering har nyligen belysts i två rapporter från Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) — IVA-rapport 52 och IVA-meddelande 185. Gruppens beskrivning här i avsnitt 13.10 och 13.11 bygger på material från dessa rapporter.

 

Prop. 1975: 32

86

En stor del av restprodukterna från livsmedelsindustrin används i dag för olika ändamål t.ex. som foder, jordförbättrmgs- eller gödselmedel, livsmedel etc. Av nedanstående tabell framgår användningssätten för de olika biprodukterna och avfaUen.

 

 

Användning;

ssätt

 

 

Bransch

Livs-

Djur-

Utvinning

Jordförb.

 

medel

foder

av spec.

medel

 

t/år

t/år

komponent

t/år

t/år

Slakteri- och

 

 

 

 

charkuteri

8000

75 500

 

 

Fjäderfäslakteri

 

14 000

1 500

 

Mejerier

195 000

162 000

180 000

 

Frukt- och

 

 

 

 

grönsaksindustri

 

 

1 500

 

Fiskindustri

 

25 500

4 500

 

Olje- och fettindustri

 

110000

10 000

 

Kvarn- och bageri-

 

 

 

 

industri

5000

166 500

 

 

Sockerindustri

 

465 000

10000

80 000

Choklad- och kon-

 

 

 

 

fektindustri

 

500

 

 

Stärkelseindustri

 

50 000

 

200 000

Potatisbränneri och

 

 

 

 

vinindustri

 

137 000

 

 

Bryggerier och

 

 

 

 

läskedrycksfabriker

 

69 000

 

 

övriga livsmedels-

 

 

 

 

industrier

 

 

 

 

Fördelningen på de olika sätten för omhändertagande framgår av nedanstående tabell.

 

Användnings-

Fasta

Flytande

Summa

sätt

avfall

avfall

 

 

1 000 t/år

1 000 t/år

 

Livsmedel eller kompo-

 

 

 

nenter i livsmedel

7

290

297

Djurfoder

'965

505

'1470

Jordförb. medel

85

200

285

Deponering

185

—

185

Förbränning

20

3

23

Till avlopp

—

915

915

För framställning

 

 

 

eller utvinning av

 

 

 

spec. komponenter

21

—

21

Totalt

1263

1 913

3 176

»Härav från sockerindustrin ca 465 000 ton.

En mycket liten del av de totala biprodukts- och avfallsmängderna från livsmedelsindustrin används således för framställning av Uvsmedel. Den helt övervägande delen används direkt eller efter bearbetning tUl

 

Prop. 1975: 32                                                         87

framställning av djurfoder. Förhållandevis stora mängder släpps ut i av­lopp, sprids på åkrar som jordförbättringsmedel eUer deponeras. Varje år går 444 000 ton avfall tUl upplag medan 23 000 ton bränns. Endast ca 9 % av restprodukterna kan sägas vara helt outnyttjade.

1 det följande ges några exempel på avfallshantering inom Uvsmedels-industrin.

Inom fiskberedningsindustrin uppgår sillavfallet till ca 10 000 ton och fiskavfaUet från industrier till ca 15 000 ton. Därtill kommer en troligen stor fiskavfallsmängd från företag med mindre än fem anställda. Rom­avfallet beräknas till ca 500 ton. På västkusten tar tre fabriker hand om sillavfall för tillverkning av fisk- och sillmjöl och sillolja.

Ärligen slaktas ca 35 000 ton broiler. Ungefär en tredjedel utgörs av avfall. Merparten av avfallet säljs som minkfoder. Det finns emellertid tekniskt utarbetade metoder att omvandla broileravfallet till foder. I USA finns flera anläggningar i drift.

För att en fodermjölanläggning skall bli ekonomiskt bärkraftig ford­ras emellertid avfall från minst 100 000 djur per dag. Inget svenskt broilerslakteri har f. n. en så stor kapacitet. En centralt placerad av­fallsfabrik skulle enligt uppgift kunna tUlvarata broileravfallet betydligt bättre än som sker i dag.

I Skåne planeras f. n. en anläggning för framställning av protein ur fjäderavfall. 80 % av fjäderavfallet från landets slakterier skulle kunna tas om hand. Ca 3 000 ton per år skulle på så sätt kunna framställas.

Vid Felix fabriker i Eslöv renas avloppsvatten från stora mängder stärkelse som uppkommer vid framställning av potatisprodukter genom den s. k. Symbajästmetoden som utvecklats av Sockerbolaget. I anlägg­ningen omvandlas stärkelse till en protein- och B-vitaminrik foderjäst samtidigt som vattnet renas till ca 85 % avseende BS 5 och till 50 % av­seende närsalter.

13.11 Jordbruksavfall

Jordbmkets avfall är av två slag dels fast avfall från vegetabUiepro-duktionen, dels fasta och flytande avfall från animalieproduktionen.

Mängden betblast, halm och liknande restprodukter från vegetabilie-produktion uppgår tUl ca 9 mUj. ton per år. Av detta utnyttjas i dag en relativt liten del som foder. Större delen bränns eUer plöjs ned på fälten. En del betblast och ärtgrönmassa används emellertid antingen färska el­ler ensilerade tUl nötkreatursfoder.

Den största mängden restprodukter från jordbruket utgörs av gödsel

 

Prop. 1975: 32

88

från nötkreatur, svin och höns, totalt ca 16 milj. ton per år (vid ea 10 % torrsubstanshalt). Dessa avfallsmängder används i regel duekt som jordförbättringsmedel. För att trygga avsättningen för all gödsel krävs ca 1 milj. ha. Vid koncentrerad djurhållning av främst höns och slakt­svin kan gödselhanteringen orsaka betydande problem, om avsättningen av avfallet ej kan tryggas i närheten av uppfödningsplatsema. Genom miljöskyddslagen förhindras uppkomsten av nya- olämpligt placerade an­läggningar. Försök pågår både i Sverige och i andra länder att torka gödsel (främst hönsgödsel) för återanvändning av protein.

I en krissituation med knapphet på handelsgödsel eller kraftigt höjda priser kan den naturliga gödseln liksom övriga restprodukter från jord­bruket få ett väsentligt högre värde.

Den svenska sockerbetsodlingen frambringar f. n. åriigen 1 500 000 ton sockerbetor och 1 400 000 ton blast. Hälften av blasten plöjs ner och re­sten används för foderändamål. Större delen av foderblasten ensileras, varvid 20 % rinner bort som pressvätska. För att bättre utnyttja blasten, vars torrsubstans (10—12 %) till nästan en femtedel utgörs av råprotein, pågår vid Svenska sockerfabriksaktiebolagets laboratorier försök att av betblast framställa torrt proteinrikt foder. Försöken betecknas soin myc­ket lovande.

Karlshamns oljefabrik har utarbetat en metod att framställa protein­koncentrat ur restprodukter efter avskiljningen av rapsolja ur rapsfrön.

I följande två tabeller ges en uppskattning av jordbruksavfaUet.

Uppskattning av restprodukter från vegetabilieproduktionen

 

Gröda

Medelareal

Biprodukter

 

 

 

 

ha

 

 

Fe/kg

Sa fe

 

1971

ton/ha

totalt i 1 000 ton

 

i milj.

Höstvete (halm)

210 000

6,0

1260

0,15

189

Vårvete (halm)

45 000

3,5

158

0,15

24

Råg (halm)

80 000

6.4

512

0,16

82

Korn (halm)

650 000

3,2

2 080

0,21

437

Havre (halm)

550 000

3,3

1815

0,22

399

Blandsäd (halm)

75 000

2,8

210

0,21

44

Baljväxter (halm)

7000

2,0

14

0,27

4

Oljeväxter (halm)

100 000

(2,8)

(280)

(0,10)

(28)

Frövall (halm)

15 000

3,5

53

0,28

15

Potatis (blast)

60 000

(20,0)

(1 200)

0,10.

(120)

Sockerbetor (blast)

40 000

30,0

1200

0,15

180

Ärter (rev)

5000

30,0

150

Sa fe i milj.

0,15

23 1 545

Fe = foderenheter

 

Prop. 1975: 32

 

 

 

89

Uppskattning av

totala mängden

gödsel 1972

 

 

Djurslag

Antal djur

Producerad

Reduc.

Total-

 

1972-03-01

gödselmängd

1 mängd gen.-

mängd att

 

 

ton/djur/är

avdunst. komp.betes­drift ton/år

hantera

milj.

ton/år

Kor'

764 000

16,5

10,0

7,65

Övr. nöt'

1097 000

7,3

4,0

4,10

Svin'

2 437 000

1,5

1,5

3,65

Höns'

5 211000

0,06

0,05

0,26

Unghöns»

 

 

 

 

Broiler

2 560 000

0,015

0,015

0,04

Kyckling

 

 

 

 

Hästar'

53 000

9,5

4,0

0,21 16,20

' Summa mängd träck och urin.  Mer fast gödsel i golvströ.

13.12 Planerad sorteringsanläggning för industriavfall

Helsingborgs kommun och Persöner Återvinnings AB kommer att uppföra en sorteringsanläggning för industriavfall i Helsingborg. Kost­naden för anläggningen har beräknats till ca 3,6 milj. kr. Statsbidrag ut­går med 1,6 milj. kr.

Av de 2 000 m industriavfall som varje dag tillförs deponeringsplat-sen i Helsmgborg skulle denna anläggning kunna ta hand om 600 m (ej kemiskt avfall), varav ca 50 % efter sortering skulle kunna återföras som råvaror till olika industrier.

Sorteringen avses ske dels manuellt och dels med hjälp av magnelav-skiljare. Utsortering skall kunna ske av följande råvaror: papper och papp, järn, andra metaller, glas, textil, ti-ä, gummi, plast, kromplåt. Den årliga intäkten av återvunnet material har beräknats till ca 470 000 kr.

13.13 Arbetsgruppens synpunkter

Som framgått tidigare i detta kapitel har arbetsgruppen valt att dela upp det industriella avfallet i två huvudgmpper, kemiskt avfall och öv­rigt avfall. Gruppens överväganden och förslag beträffande kemiskt av­fall redovisas i nästa kapitel.

I detta kapitel har industriavfallet i övrigt inom olika branscher kort­fattat beskrivits. Av denna beskrivning framgår att det finns betydande mängder avfall inom flera branscher, främst inom järn- och stålindu­strin, skogsindustrin samt jordbmk och livsmedelsindustri.

Merparten av detta avfall är av den karaktären att det tas om hand inom resp. bransch. Ofta är det inte fråga om avfall utan om produk­tionsrester som omedelbart återgår som produktionsråvara. Några sär­skUda åtgärder för omhändertagande och behandling av detta krävs inte från samhällets sida.

 

Prop. 1975: 32                                                         90

För mdustriavfallet gäller att hanteringen och omhändertagandet av det regleras i redan befintlig lagstiftning. Sålunda regleras industriavfal­let liksom andra miljöstörningar från industrin av miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen.

HittiUs vunna erfarenheter av tUlämpningen av denna lagstiftning i fråga om avfall är sådana att förslag om ytterligare åtgärder inte be­dömts erforderliga. Arbetsgmppen har därför inte ansett det motiverat att nu föreslå sådana. Däremot vill arbetsgmppen starkt understryka nödvändigheten av att berörda myndigheter ägnar särskild och fortiö­pande uppmärksamhet åt industrins avfallsfrågor,

14   Kemiskt avfall

14.1 Allmänt; avfallsmängder

Med begreppet kemiskt avfall förstås avfalls- och restprodukter som uppkommer vid sådana industriella processer som är att anse som ke­miska tiU sin karaktär samt vid efterföljande konvertering respektive förbmkning av de i dessa processer avsiktiigt framställda produkterna. Av praktiska skäl kan också begreppet avgränsas storleksmässigt på så sätt att det i aUmänhet inte åsyftar andra avfalls- och restprodukter än de som uppkommer i sådana mängder att ett omhändertagande för oskadliggörande behandling i annans regi och anläggning än upphovs­mannens inte möter transporttekniska eller ekonomiska hinder. Begrep­pet utesluter därigenom material som uppkommer i avsevärda mängder och som enligt gängse praxis bmkar hänföras till kategorin processav­fall, t. ex. sulfitiut, gips från fosforsyratUlverkning, slagg från ståltUlverk-ning etc. I likhet med vad som gäller för åtskilliga typer av avfall är denna begreppsbeskrivning inte helt entydig, och flera slag av gränsfall förekommer.

Kemiskt avfall kan förväntas uppkomma överallt där kemiska pro­dukter i någon form kommer tUl användning. Fömtom uppenbara käl­lor som grafisk industri, färgindustri, kemtvättinrättningar, laboratorier av olika slag osv. kan kemiskt avfall även förekomma inom tung pro­cessindustri såsom järn- och stålverk och cellulosafabriker samt inom manufakturindustri av olika slag. Det inom den kemiska industrin upp­komna avfallet erhåUs vanligen i sådan mängd att en behandling som processavfall oftast ter sig mer ändamålsenligt.

Hanteringen av processavfall beaktas, som nämnts i föregående kapi­tel, normalt i samband med prövning enligt miljöskyddslagen. För ke­miskt avfall är detta inte alltid fallet. Det bör också noteras att kemiskt avfaU inte kan anses som generellt mUjöfarligt. Många avfallsslag kräver en kvalificerad behandling för undvikande av skador på miljö eller människors hälsa medan andra slag kan vara mer eller mindre harmlösa.

Praktiska och tekniska svårigheter har medfört att de uppgifter sömt vid olika inventeringar tagits fram om mängden kemiskt avfall av olika

 

Prop. 1975: 32

91

art är relativt osäkra. Nedan ges en aktuell översikt över mängden av vissa typer av kemiskt avfall i Norden. Tabellen ingår i en utredning som utförts av en särskUd arbetsgmpp på uppdrag av nordiska minister­rådet (se vidare avsnitt 14.5.2).

 

 

 

Mängd per

år (1973)

 

 

Avfallstyp

Sverige

Norge

Danmark

Finland

Summa

Oljeavfall, m'

100 000

55 000

60 000

60 000

275 000

Lösningsmedelsavfall, m»

40 000

17000

20 000

23 000

100 000

Rester av läkemedel och

 

 

 

 

 

bekämpningsmedel, ton

650

150

400

300

1500

Div. brännbart org. avfall.

 

 

 

 

 

ton

50 000

10 000

20 000

25 000

105 000

Hydroxidslam från

 

 

 

 

 

ytbehandling (TS 30 %),

 

 

 

 

 

m'

6000

1000

2000

1000

10 000

Härdslagg (cyanid), ton

300

15

100

50

450

Div. oorganiskt kemiskt

 

 

 

 

 

avfall (arsenik), ton

50

15

20

15

100

I tabellen ges ytterligare ett exempel på mängd av kemiskt avfall hämtat från UKA-utredningens första betänkande. Vissa mängdupp­gifter lämnas också i avsnitt 14.6 och 14.13.

Flera slag av kemiskt avfall kan bearbetas för återvinning. Förutsätt­ningama i det enskilda fallet är dock ofta beroende av en rad tekniska, ekonomiska och organisatoriska problem. För några typer är återvin­ningspotentialen så god att benämningen avfall L o. m. kan vara miss­visande. Detta gäller främst förorenade men annars väldefinierade orga­niska lösningsmedel från färgtillverkning som kan återanvändas för kva­lificerat ändamål efter redestillering. Av dessa och andra skäl är det därför svårt att ge säkra och rättvisande kvalitetsuppgifter för kemiskt avfall.

Årlig avfallsmängd av kemiskt avfall 1971 (enl. UKA I)

Typ av kemiskt avfall

Mängd

 

Mineraloljor

Oljeskadade jordmassor

Lösniagsmedelsavfall från färgfabriker

Lösningsmedelsavfall frän läkemedelsindustrin

Organiska avfallsbad (trikloretylen)

Alkalier utan tungmetallföroreningar

Syror utan tungmetallföroreningar

Alkalier med tungmetallföroreningar

Syror med tungmetallföroreningai:

Bekämpningsmedel

Läkemedelsavfall

Härdslagger från metallbehandlingsindustrin

Ytbehandlingsbad med tungmetaller

Ytbehandlingsslam frän industri med egna

reningsanläggningar

Organiska halogenföreningar

Ofarliga organiska föreningar

Arsenikhaltigt avfall

Slam från bensintankar

200 000 m» 100-500 000 m* 10-50 000 m» 50 000 m»

30-100 000 ton 30-100 000 ton 10-50 000 ton 10-50 000 ton 2--7 000 ton 50-100 ton 300-1 000 ton 500-1 000 ton

10-50 000 ton

8-T7l0 000ton

5-20 000 ton

30-100 ton

10-50 000 ton

 

Prop. 1975: 32                                                                      92

14.2 Insamling

Om kemiskt avfall inte kan tas om hand inom den egna verksamheten uppstår behov av transport till en extern anläggning för behandling, de­ponering eller lagring. För att utföra sådan insamlings- och transport­verksamhet har i dag flera insamlingsföretag etablerats. Dessa företag är dock huvudsakligen inriktade på insamling av olja.

Det mest framträdande av de företag som svarar för insamling av ke­miskt avfall är RECI. Detta företag ägs numera av SUPRA och Persö­ner Återvinnings AB. Företaget sysslar endast med insamling och har inga egna behandlingsresurser. RECI insamlar idag huvudsakligen av­fallsolja, men har som målsättning att ta hand om alla slag av kemiskt avfall.

Insamlingsorganisationen bygger på lokala insamlingsstationer, i regel anordnade vid kommunala avfallsanläggningar; RECI träffar avtal med kommunerna (f. n. ett 20-tal) som ställer plats tiU förfogande. Mottag­ningsstationen — som skall vara bemannad — beslår av en eller flera behållare, vardera med en volym av 24 m. Ett 15-tal sådana stationer finns nu runt om i landet. Kommunen skall svara för alt marken hård-görs och i övrigt iordningställs enligt särskilda anvisningar. RECI sva­rar sedan för transporten från stationen genom bl. a. ett ramavtal med Svenska Äkeribolaget. Kommunen får erlägga en hyreskostnad för cis­ternerna samt dessutom en aygift, beräknad per m avfall. Kommunerna tar i sin tur ut en avgift från dem som avlämnar avfallet. RECI har också avtal med enskilda industrier.

Ett annat insamlingsföretag är Slamsugnlngs AB, som är ett dotterbo­lag till GRAAB (Göteborgs-regionens Avfalls AB). Göteborgs kommun, som infört ett totalt renhållningsansvar, utnyttjar Slamsugnlngs AB som entreprenör för omhändertagande av kemiskt avfall inom kommunen. Slamsugnlngs AB har inrättat en mottagnmgsstation för lagring av av­fallsolja och övrigt kemiskt avfall i avvaktan på transport till lämplig behandlingsanläggning. Här lagras även sådant avfall för vilket det f. n. saknas behandlingsresurser.

Från samhällets sida har ännu inte ställts några speciella krav på den personal som i insamlingsledet hanterar det kemiska avfallet. Av okun­nighet blandas därför ofta kemiskt ayfall på olämpligt sätt, dels hos av­fallsproducenten, dels hos transportören. Fömtom direkta säkerhetsris­ker medför detta att avfallet kan bli mer svårbehandlat än om det sänds till behandlingsanläggningen i oblandat skick.

För att förhindra sådan sammanblandning strävar behandlingsföreta­gen numera efter att få direktkontakt med avfallsproducenteraa så att riktlinjer och anvisningar kan utarbetas för hantering hos avfallsprodu­centen och för transporten tUl behandlingsanläggningen.

 

Prop. 1975: 32                                                                     93

14.3 Behandling; allmänt

Begreppet kemiskt avfall omfattar material med stora olikheter i egenskaper (bl. a. beträffande miljöpåverkan) och urspmng. Det är därför inte möjligt att ange några enhetiiga behandlingsprinciper- och metoder. Valet av förfaringssätt blir därför helt beroende av omständig­heterna i det enskilda fallet. I detta avsnitt ges en allmän översikt beträf­fande behandling av det kemiska avfallet.

Behandling av kemiskt avfall utförs med ett eller flera av följande syften:

—   oskadliggöra farUga beståndsdelar

—   överföra avfallet i mindre miljöfarUg form

—   återvinna material eller energi

Återvinning fordrar i aUmänhet behandhng i någon industriell process. I en del fall har behandlingen karaktär av raffinering och läm­nar då i sin tur ett avfall. Petroleumavfall och förorenade lösningsmedel är exempel på avfall som ger goda fömtsättningar för sådan behandling.

I andra fall sätts avfallet in direkt och utan särskilda ålgärder i en åter­
vinnande process. Detta sker vanligen då återvinningen är begränsad till
utvinning av energi.

Oskadliggörande används koUektivt för processer som för­bränning, kalcinering etc. som har till syfte att överföra avfallet till en i förhållande till omgivningen så ofarlig form som möjligt. Processerna kan vara såväl kemiska som mikrobiella. För orgaliiskt avfall är såväl oxidations — (förbränning, mikrobiell nedbrytning) som reduktions (py­rolys) — processer tänkbara. Vid förbränning fordras ibland utrustning som medger högre behandlingstemperatur än som normalt går atl uppnå i konventionella sopförbränningsugnar.

Deponering kan användas för "slutbehandling" av tUlfredsstäl­lande StabUa organiska och oorganiska avfall och avser en uppläggning av avfallet med eller utan övertäckning på utvald och för ändamålet ofta särskilt förberedd mark.

Lagring avser tidsbegränsad, kontrollerad uppläggning av avfall i lös eller emballerad form i avvaktan på vidarebefordran till anläggning för återvinning eller oskadliggörande.

Behandlingsmetoderna för kemiskt avfall indelas vanligen i

—   fysikaliska

—   kemiska

—   termiska

— biologiska metoder

I många fall ger de olika behandlingsstegen upphov till rester som måste lagras eller deponeras under kontrollerade betingelser. Om be­handlingsresurser saknas för någon avfallstyp måsle den lagras i avvak­tan på att resurser skapas.

II  Riksdagen 1975. 1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         94

För en riktig hantering av kemiskt avfall och inte minst vid lagring och extern behandling måste bl. a. en tUlfredsställande klassificering och karaktärisering ske. Denna kan t. ex. utföras med avseende på

—    källa (typ av företag eller verksamhet)

—    aggregalionstillstånd (fast, flytande, gasformigt)

—    kemisk sammansättning

—    farlighetsgrad (giftighet, lättantändlighet etc.)

—    lämplig behandlingsmetod

Klassificeringen av olika typer av avfall är fortfarande inte enhetlig. Även i föreliggande betänkande visas flera uppdelningar av del kemiska avfallet. Två exempel ges i föregående tabeller över avfallsmängder, ett annat i författningstexten i bUaga G.

Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) arbetar för närvarande på na­turvårdsverkets uppdrag med frågor om terminologi för avfallstyper och avfallsteknik. SannoUkt kommer också ett nordiskt projekt att startas för att få fram en enhetUg terminologi.

Kännedom om avfallets kemiska sammansättning och egenskaper i olika avseenden är gmndläggande för beslut om erforderliga åtgärder vid lagring, transport och övrig hantering. Möjligheterna tUl återvinning och sättet för slutlig behandling beror också av avfallets sammansätt­ning. Därför krävs ett intimt samråd mellan avfallsproducent, insam­lings- och transportföretag samt behåndlingsanläggning.

Såväl intern som extern återvinning torde komma att ske i ökad om­fattning allt eftersom lagstiftning och tillsyn skärps. Vidare kommer återvinning att bli än mer betydelsefull i framtiden beroende på den till­tagande knappheten på råvaror, såsom råolja och malmer. Höjda råva­rupriser har redan haft en påtaglig effekt.

I en rapport från den nordiska arbetsgruppen för avfallsfrågor berörs de regler som i dag finns och som kan komma ifråga vid hantering av kemiskt avfall.

Vad de enskilda företagen eller industribranscherna kan göra för att lösa eller minska sina avfallsproblem kan sammanfattas i följande grup­per.

Interna metoder

a)    ändra eller trimma tillverkningsprocessen så att mängden kemiskt avfall blir mindre eller helt bortfaller

b)   använda andra råvaror som ger mindre kemiskt avfall

c)    komplettera tillverkningsprocessen med en behandlingsdel som möjliggör ökad recirkulation och/eller oskadliggörande av kemiskt av­fall

d) kombinationer av metoderna a—c

Om ingen av dessa metoder är möjliga ur teknisk- eller företagseko­nomisk synpunkt måste det kemiska avfallet omhändertas externt. I detta fall kan följande gmpper förekomma:

 

Prop. 1975: 32                                                         95

Externt omhändertagande

a)    avfallet kan utgöra råvaror för tUlverkningsprocesser ipom andra företag

b)   avfallet kan omhändertagas vid speciella behandlingsanläggnmgar för kemiskt avfall eller inom anläggning vid andra industriföretag som har motsvarande behandlingsresurser för den aktuella avfallstypen eller, i vissa faU, vid kommunala avfallsanläggningar

c)    om behandlingsresurser helt saknas för någon avfallstyp måste denna lagras i avvaktan på att resursema skapas

För att avfall skall kunna utnyttjas som råvara i annan industriell process enligt a) eller behandlas vid industriföretag enligt b) krävs ofta en central organisation som kan ha överblick över behov och resurser och därigenom kan ge råd och förmedla kontakter mellan avfallsprodu­cent och den industri som kan ta emot avfallet ifråga. Försök i den rikt­ningen har gjorts genom inrättande av den nordiska avfallsbörsen (se sid 103).

14.4 Behandlingsanläggningar

14.4.1 Behandlingsanläggningar i Sverige Skandinaviska Oljecentralen, Jönköping

Raffinering av smörjoljor (ca 2 500 mVår) och rening av spillolja (6—7 000 mVår) vilket ungefär motsvarar anläggningens nuvarande ka­pacitet.

Statsbidrag har utgått med 300 000 kr. till vissa kompletterande inves­teringar om 1,2 milj. kr.

SUPRA, Kvarntorp

Använder avfallsolja för produktion av syntetsgas, kan även destmera t. ex. PCB i mindre mängder inblandad i avfallsoljan. Utnyttjar idag ca 10 000 m3 renad olja ur avfallsolja samt ca 10 000 m renad olja från Industridestillation. Hela anläggningens behov av olja är ca 60 000 mVår.

Jan Hemberg AB, Halmstad

Behandling av avfallsolja från in- och utlandet tUl eldningsolja för le­verans tUl Halmstad Järnverk och Hyltebmk med flera mottagare. TUl­stånd att producera 40 000 m* renad olja/år. Av denna kvantitet torde ca 6 000 m komma från den svenska marknaden. Anläggningens kapa­citet är ca 60 000 mVår med hänsyn till den låga vatten- och sediment-halt som den utländska oljan håller (2—3 %).

Statsbidrag har utgått med 480 000 kr. till investermgar om 1,45 milj. kr.

 

Prop. 1975: 32                                                                      96

Stora Kopparbergs Bergslags AB, Söderfors

Intern återvinning av syra och metall ur sura betbad efter betning av rostfritt stål (AX-process). Kapaciteten torde uppgå till några tusen ton/år och utnyttjas troUgen i sådan omfattning att endast mindre kvan­titeter kan tas emot från utomstående.

Ferriklor AB, Närkes Kvarntorp

TUlverkning av fällningsmedel för kommunal avloppsvattenrening ge­nom klorering av betbad från järn- och stålverk. TUlverkar ca 25 000 ton/år, vUket motsvarar ett inflöde av 10—15 000 ton betbad. Anlägg­ningen torde för närvarande utnyttjas tUl 50 % av sin kapacitet. Om nödvändigt kan kapaciteten praktiskt taget fördubblas. Vid anlägg­ningen mottages även jämsulfat från stålbetning i mindre industrian­läggningar.

Terra Bona, Närkes Kvarntorp

Vid anläggningen finns för närvarande följande behandlingslinjer:

—    Behandling av oorganiska och organiska kvicksilveravfall. Anlägg­ningen som har en kapacitet av 200 ton/år är under intrinming.

—    Awattning av hydroxidslam. Kapacitet 3 000 ton/år, vilket utnyttjas. Järnhaltiga hydroxidslam deponeras, övriga skall enligt dispensvill­koren lagras i betongbassänger eller kärl i avvaktan på vidare uppar­betning.

—    Behandling av oljiga jordmassor med kalk. Kapacitet 2 000 ton/år som utnyttjas till ca hälften.

—    En process för behandling av cyanidhaltiga härdslagger förbereds.

AB Industridestillation, ID, Lövsta

ID är ett helägt dotterbolag lill Svensk Avfallskonvertering AB, SA­KAB, som i sin tur ägs till 50 % av Svenska Utvecklings AB (SU), medan återstoden innehas till lika delar av Svenska Kommunförbundet, Kooperativa Förbundet och Alfa-Laval AB.

ID redestillerar förorenade, men i övrigt väldefinierade lösningsmedel och behandlar avfallsolja till eldningsolja samt förbränner fast och pumpbart kemiskt avfall. ArUg kapacitet för avfallsolja är 50 000 m, vUket ger ca 27 000 m renad olja; renade lösningsmedel ca 8 000 m; förbränning av fast avfall ca 3 000 ton; förbränning av pumbart avfall ca 12 000 ton. Om sökt koncession beviljas kommer även halogenhaltiga avfall såsom DDT och PCB att kunna förbrännas.

Statsbidrag har utgått med 4,1 mUj. kr. tUl investeringar om ca 12,3 milj. kr.

Uddeliolm AB, Skoghall

Avdrivning och återanvändning av tri- och perkloretylen ur tri- och per-haltigt oljeavfall. Kapacitet ca 700 ton förorenad produkt per år.

 

Prop. 1975: 32

97

Nedan ges i tabellform en översikt över den behandlingskapacitet som idag i huvudsak finns för kemiskt avfall i Sverige.

 

 

 

a

 

 

 

 

 

 

 

3

E

 

< 

 

 

 

a

 

m

 

B

 

 

 

 

 

•tÄg

n

< 

 

0

 

B

 

< 

c o

m

ä2

< ,2

E ■3

•a

5

Exempel på behandling av

X a

 

D

2

c8

 

.c

•s

"O

SL

00

-.0

avfall i tunga poster

C8

-1

Q

 

O

£

p

> 

0

Konvertering av avfallsolja

X

X

X

 

X

 

 

 

 

Omraffinering av smörjolja

 

 

 

 

X

 

 

 

 

Slambehandling

X

X

 

v

X

 

 

X

 

Behandling av emulsioner

 

X

X

 

 

 

 

 

 

Behandling av oljiga jordmassor

 

 

 

x

 

 

 

 

 

Redestillation av lösningsmedel

 

X

 

 

 

 

■   X

 

 

Dispergering av PCB

 

 

 

X»

 

 

 

 

 

Förbränning av kemiskt avfall

 

X'

 

 

 

 

 

 

 

Förbränning av PCB, DDT m. m.

 

X»

x«.

 

 

 

 

 

 

Behandling av betbad

 

 

 

X»

 

X

 

 

 

Lagring av kemiskt avfall

 

X

 

X

 

 

 

 

X

' Ej halogenhaltigt.

- Om koncession erhålles.

' Förbehandling.

' Potentiell möjlighet.

14.4.2 Behandling.sanläggningar i övriga Norden

I den tidigare näronda nordiska avfallsrapporten ges en översikt för Norden som nedan kort sammanfattas.

Behandlingskapaciteten i Sverige och Danmark är f. n. större än i Finland och Norge.

En stor anläggning är under uppbyggnad i Danmark — Kommu­nekemi A/S i Nyborg. Anläggningen beräknas kosta 50—65 milj. Dkr. Enligt uppgift är kapaciteten: behandlmg av avfallsolja 40 000 ton/år, redestillation av lösningsmedelsavfall 10 000 mVår, förbränningsanlägg­ning 25 000 ton/år. Dessutom planeras en anläggning för behandling el­ler lagring av oorganiskt kemiskt avfall (15 000 ton/år) och organiskt ke­miskt avfall (10 000 ton/år) samt diverse förorenat fast avfall (15 000 ton/år).

I Danmark finns dessutom ett par anläggningar för behandling av oljeavfall.

I Finland finns två företag som behandlar kemiskt avfall. Kao-meri Oy utanför Tammerfors raffinerar avfallsolja till smörjolja (3 000 ton/år). En utbyggnad tiU 15 000 ton/år planeras. Vid Va-Ho Oy i Hel­singfors redestilleras organiska lösnmgsmedel (700 ton/år) och förbränns fast och flytande avfall (400 ton/år). En ökning av kapaciteten planeras liksom en anläggning för behandling av avfallsolja.

I Norge  har Oslo kommuns renhållningsverk en provisorisk för-

 

Prop. 1975: 32                                                         98

brännmgsanläggning för pumpbart avfall. Roterugn för förbränning av fast och flytande kemiskt a-vfall planeras. Norsk Oljeraffinaderi Regio­nal i Oslo raffmerar smörjoljor (ca 10 000 ton/år). Vid Redest A/S i R0yken behandlas koncentrerade galvaniska bad och metallhaltigt slam.

I den nordiska avfallsrapporten redovisas också vissa behandlingsre­surser i några utomnordiska länder (England, Nederiändema, Schweiz och Västtyskland).

14.5 Nordiskt samarbete för behandling av kemiskt avfall

14.5.1. Nordisk avfallsbörs

Under det senaste året har begreppet avfallsbörs diskuterats i anslut­ning till det industriella avfallet. Med avfallsbörs avses en centralt bedri­ven informations- och förmedlingstjänst rörande industriavfall.

I Holland och Tyskland finns sedan ca ett år avfallsbörser. Båda har tills vidare formen av en rent kansUbetonad försöksverksamhet, men har hittills rönt mycket positivt gensvar.

Sedan hösten 1973 finns också en nordisk avfaUsbörs. De nordiska in­dustriförbundens miljökommitté står bakom projektet som utarbetats av IVL, dit börsens centrala verksamhet också är förlagd.

Den nordiska fonden för teknologi och industriellt samarbete har be­viljat 255 000 kr. för att under en 3-årig försöksperiod täcka vissa av börsens driftkostnader.

Förmedlingstjänsten kommer att få formen av meddelanden som i Sverige kommer att publiceras i Sveriges Industriförbunds tidskrift Vår Industri, men andra organisationer är oförhindrade att ta in börsens meddelanden.

Rådgivningen skall vara aktiv och skall dessutom sprida teknisk infor­mation med anknytning tUl industrins avfallsproblem i stort. Den kom­mer dock inte att omfatta sådant avfall som redan intresserar den eta­blerade återvinningsindustrin (skrot, pappersavfall etc). Börsen tar inte heller befattning med prissättning.

Den aktivt rådgivande delen av verksamheten kommer enligt beskriv­ning av börsen att inriktas på sådant avfall som inte kan användas för återvinning utan särskilda åtgärder. Det kan vara avfall som innehåUer vissa föroreningar, som gör bearbetningen tekniskt eller ekonomiskt svår. Mängderna kan vara så små att särskild lagring måste tUl för att skapa ekonomiskt acceptabla kvantiteter.

Det allmänna syftet sägs vara att medverka tUl att triviala praktiska omständigheter inte ska stå i vägen för en breddning av återvinningssek­torn. Avfallet skall så långt möjligt återvinnas och inte deponeras på soptipp.

 

Prop. 1975: 32                                                         99

14.5.2 Nordisk arbetsgrupp för avfallsfrågor

Nordiska ämbetsmannakommittén för mUjöfrågor upprättade i ja­nuari 1972 en arbetsgrupp för avfallsfrågor. Arbetsgruppen har i juli. 1974 avlänmat sin slutrapport — Avfallsdisponering i Norden. Gruppen har främst behandlat frågor om kemiskt avfall.

Visst material från rapporten har redovisats i det föregående (avfalls­mängder och behandlingsanläggningar).

Arbetsgruppens rekommendationer och förslag avser bl. a. viss har-monisering av lagstiftningen, administrativ samverkan — t. ex. i fråga om utredningar och analyser i anslutning till produktkontroll.

Arbetsgruppen framlägger förslag till detaljerade regler för hantering av kemiskt avfaU. Det rekommenderas att dessa regler läggs till grund för nationella bestäm.melser. Gruppen förordar en nära kontakt mellan miljövårdsmyndigheterna i syfte att samordna tillgänglig och tUlkom­mande kapacitet vid anläggning för behandling av kemiskt avfall.

Gruppen konstaterar att det finns ett behov av centraliserad informa­tion i Norden om behandlingskapacitet, priser, tullfrågor, transportfö­reskrifter etc. beträffande detta avfall. Gmppen hänvisar till den nor­diska avfallsbörsen som ett värdefullt inslag i det nordiska samarbetet.

Ett internationellt samarbete anses särskilt angeläget beträffande vissa miljöfarliga avfall som ofta föreligger i små mängder, t. ex. bekämp­ningsmedelsrester, PCB, härdslagg som innehåller cyanider eller barium. Ett nordiskt samarbete skulle här ge en säkrare behandling ur miljösyn­punkt cch även minska behandlingskostnaderna. För övriga och vanli­gare typer av kemiskt avfall anses nordiskt samarbete i första hand kunna komma ifråga vid långvariga driftstopp och liknande situationer.

Arbetsgruppens rekommendationer och förslag i övrigt avser bl. a. av­fallsproblem vid kemisk ytbehandling av metaller, förbränning av oljeavfall, återvinningsfrågor och internationellt samarbete.

Efter nationell remissbehandling skall rapporten tas upp till behand­ling i ämbetsmannakommittén vid nästa möte i februari 1975. Dessför­innan kommer tre nordiska projekt att startas avseende högtemperatur-påverkat avfall, avfallsproblem inom färg- och lackindustrin samt en nordisk ordlista över avfallstermer.

14.6 Behandling av avfaU från vissa industrier

Naturvårdsverket genomförde under 1972 en inventering avseende avfallshantering inom några industrier — baskemikalieindustrin, oljeraf­finaderier samt järn-, stål- och ferrolegeringsverk. Sammanlagt ingick 66 företag med 110 arbetsställen varav baskemikalleindustrier med 32 resp. 56, järn-, stål- och ferrolegeringsverk med 27 resp. 45 samt oljeraf­finaderier m. m. med 7 företag resp. 9 arbetsställen.

 

Prop. 1975: 32                                                        100

Nedan länmas en sammanfattning av resultaten som omfattar verk­samhetsåret 1971.

Inom baskemikalieindustrin produceras sammanlagt ca 43 000 ton kemiskt avfall. Detta avfall bestod av följande typer av ke­miskt avfall.

—    org. välskor

—    org. fasta kemikalier

—    org. slamavfall

—    plast

—    harts

—    laminat

—    lim

—    lack

—    fenolhaltigl vatten

—    feltavfall

—    kemiskt förorenat trä, spån

—    slam och aktivt kol från gasreningsanläggningar

—    avfall innehållande kvicksUver

—    oorganiskt slam och slam från vattenrening

För ifrågavarande avfaU tillämpades följande behandlingsmetoder:

—    förbränning        . 26 000 ton

—    tippning              11 000 "

—    temporär lagring    4 000 "

Av avfallet logs 30 000 ton om hand vid anläggningar som drevs av avfallsproducenten själv. 9 000 ton togs om hand vid kommunala an­läggningar och 2 500 ton vid andra anläggningar. Av de 4,000 ton som temporärt lagrades var 2 600 ton klorerade blandningar, 40 ton andra organiska blandningar, 400 ton var avfall innehållande kvicksUver och ] 000 toii annat kemiskt avfall. Ungefär 13 000 ton avfall angavs som temporärt lagrat från tidigare år.

Oljeraffinaderierna, inkl. spilloljeraffinade­rier, producerade 16 500 ton avfall.

Följande typer av avfall har rapporterats:

— oljeslam

-r- blekjordsavfall

—    syraslam

—    färgslam

—    fast avfall förorenat med olja

—    asfalt

—    tomma fat

Följande behandlingsmetoder har tillämpats:

—    tippning, 9 600 ton

—    förbränning, 5 900 ton

—    återanvändning, 1 300 ton

Av avfallet har 10 100 ton tagits om hand vid anläggningar som dri­vits av producenterna, 1 500 ton vid anläggningar som drivs av kommu­nala myndigheter och 5 200 ton vid andra anläggningar.

 

Prop. 1975: 32                                                        101

Vad beträffar järn-, stål- och ferrolegeringsindu-s t r i n skiljer inte naturvårdsverket mellan kemiskt avfall och annat in­dustriavfall. Av en total avfallsproduktion av 1 425 000 ton rapporteras 1 200 000 lon vara slagg, smter, glödskal och tegelskrol. Återstående 225 000 ton anges bestå av följande avfallstyper:

—    stoft från rökgasanläggningar

—    gjutsand

—    neutraliserade betbad

—   betbad och andra syror

—    baser och lutar

—    fasta cyanidsalter

—    fast avfall från ytbehandlingsindustri

—    lösningsmedel

—    färg

—    olja och oljeemulsioner

—    emballage, papper, sopor (rapporteras uppgå lUl 45 000 ton)

Följande behandlingsmetoder har tUlämpats:

—    tippning                 1 375 000 ton

—    förbränning                23 000"

—    återanvändning          18 000 "

—    temporär lagring          3 100 "

Av avfallet har 1 350 000 ton behandlats vid anläggningar som drivs av avfallsproducenten, 51 000 ton har tagits om hand vid kommunala anläggningar och 24 000 ton vid andra anläggningar, inkluderande 18 000 ton för återanvändning. Tillfälligt lagrade produkter består av fasta oorganiska kemikaliska avfall innehållande cyanidsalter och annat avfall från ytbehandlingsindustrin. Återanvända avfall består av lös­ningsmedel, oljor, lutar, lösningar och emballage.

Inom verkstadsindustrin faller varje år relativt stora kvan­titeter kemiskt avfall av många olika kategorier, t. ex. kasserade cyanid-och nitralbaserade salter, metallkoldioxidslam, betsyror från ytbehand­ling, oljeavfall, gjuterisand, plastavfall.

De vanligaste ytbehandlingsmetallerna är zink, nickel, krom och kop­par, men därutöver används även bl. a. guld, silver, bly, kadmium och krom. Normalt rör det sig om små mängder jämfört med andra använd­ningsområden för metaller. Ytbehandlingsindustrin använder exempelvis 500—1 000 ton nickel per år, och avfallsmängden uppskattas till 20—50 ton. Stålindustrin använder 30 000—40 000 ton av vilket merparten återanvänds efter en tid i konsumentledet.

Enligt naturvårdsverket kasseras i Sverige uppskattningsvis 35 000 m förbrukade avfettningsbad från ytbehandlingsindustrin per år. De inne­håller totalt ca 1 000 m* olja och fett. Man beräknar att det kasseras 150 000 ton betbad per år, därav 60 % svavelsyra, 6 % saltsyra och resten biandsyror.

De fyra alternativa hanteringsmeloder som står tiU buds beträffande verkstadsindustrins avfaU är

 

Prop. 1975: 32                                                        102

a)  renodlad destruktion utan utvirming av nyttigheter;

b) deponering eller lagring (kombineras ofta med a);

c)  utvinning av användbara material utan egentligt marknadsvärde;

d)    mer eller mindre lönsam återvinning av nyttigheter.

Vissa avfallsslag är föremål för organiserad återvinning som skrot. Oljeavfall renas och omraffineras eller går in i annan fabrikation. Kemi­kalier och metaller i ytbehandlingsindustrin regenereras och återvinns i viss utsträckning.

Priset på ytbehandlingsmetaller gör återvinning av dessa, framför allt av nickel och koppar, ekonomiskt attraktiv under fömtsättning att avfallet kan erhållas i tillfredsställande metallren form. Ännu framkom­mer emellertid avfallet i de flesta fall i blandad form som förhindrar återvinning till kostnader som är ekonomiskt attraktiva, så länge det för industrierna ges billigare sätt att göra sig kvitt avfallet.

Naturvårdsverket har i en nyligen utgiven rapport (PM 494) redovisat en av K-konsult genomförd undersökning om kemiskt avfall inom olika branscher. Undersökningen har omfattat intervjuer med 126 olika organisationer varifrån kemiskt avfall kan komma. Resultatet är en allmän översikt och karaktäristik av de olika branscherna. Mängd­uppgifter och problem i samband med omhändertagande anges dock endast i undantagsfall.

14.7 Behandling av vissa avfallstyper

Några typer av kemiskt avfall och dess behandling beskrivs nedan i korthet.

A v fallsol ja

Landets totala oljeförbrukning är omkring 35 milj. ton/år. Enligt tidi­gare uppskattningar skulle oljeavfallet uppgå till ca 1 %, men senare er­farenheter tyder på att den verkliga siffran är omkring eller mindre än 0,5 , dvs. mellan 100 000 och 180 000 ton/år. Avfallsoljan är därmed det kvantitativt största kemiska avfallet.

Avfallsoljan består av en mångfald olika substanser, såsom

—    använda smörjoljor

—    emulsioner

—    hydrauloljor, isoleroljor etc.

—    rester från cisternrengöringar

—    rester från övrig oljehantering

Kapacitet och produktion vid olika anläggningar för avfaUsolja fram­går av tabell på nästa sida. Dessa uppgifter tyder på att den uppgivna kapaciteten endast utnyttjas tiU en del.

Skillnaden mellan den beräknade tillgängliga mängden och den i praktiken behandlade mängden kan delvis förklaras av viss intern åter­vinning hos större förbrukare samt lokalt organiserad extern återvin­ning. Dessutom tillkommer en viss förlust genom läckage.

 

Prop. 1975: 32

103

Kapacitet och produktion vid behandlingsanläggningar för avfallsolja i Sverige

 

 

Installerad, kapacitet

Nuvarande utnyttjning

Behandlingsställe

,   Avfallsolja        Nettoolja

Nettoolja

 

brutto, m/är     m/år

m"/år

Industridestillation, Lövsta

50 000               27 500

14 000

Skandinaviska Oljecentralen,

10000               -7000

6000

Jönköping

3 000 smörj-     2 300 olja

2 500

Jan Hemberg AB, Halmstad

60 000                36 000

'30 000

SUPRA, Kvarntorp

20 000                10 000

5000

Västsvenska Oljeraffinaderiet främst smörjoljor Lissnave-fartyg, Göteborgs Hamn slop-ballastvatten ' huvudsakligen frän importerad avfallsolja

Det senaste årets prishöjningar på råolja och oljeprodukter har i hög grad påverkat förutsättningarna för hanteringen av avfallsolja. De kvan­titeter som nu är möjliga att samla in visar en klar tendens att minska. Dessutom kan man konstatera en försämring av avfallsoljans kvalitet. Utvecklingen tycks nu peka mot att den okontrollerade hanteringen av avfallsolja ökar. Genom det förändrade kostnadsläget lär avfallsolja i viss utsträckning toppsugas och inblandas i vanlig eldningsolja i stället för att som tidigare levereras in till etablerade behandUngsföretag. Vissa kvantiteter utnyttjas också av trädgårdsmästerier. Från miljösynpunkt är detta en oroande utveckling, mot bakgrund av de föroreningar som finns i en del av sortimentet.

De insamlade avfallsoljorna återanvänds huvudsakligen på tre sätt:

—   som råvara vid eldningsoljetillverkning

—   som råvara vid smörjoljetillverkning

—   som råvara vid ammoniaktlllverkning (syntetgas)

Rening av avfaUsolja för framställning av eldningsolja sker hos In­dustridestillation och Jan Hemberg AB. Processen är i stort sett den­samma i båda anläggningarna och innebär avskiljning av sediment och vatten samt justering av flampunkten i överensstämmelse med vissa spe­cifikationer. Den i Lövsta framställda eldningsoljan levereras tiU SUPRA och den i Halmstad framstäUda oljan levereras till industrier i Västsverige.

Smörjolja ur förorenad molorspUlolja framställes vid Skandinaviska Oljecentralen i Jönköping. Efter vattenavdrivning och behandling med konc. svavelsyra blandas oljan med blekjord och filtreras, varefter vissa s. k. additiver tillsätts.

Ammoniaktillverkning ur avfallsolja sker vid SUPRA:s anläggning i Kvarntorp. .Avfallsoljan ersätter i processen till en mindre del råolja. I ett första behandlingssteg avskiljs vatten och sediment som alltid före­kommer i höga halter i den insamlade avfallsoljan (45—55 %). Efter

 

Prop. 1975: 32                                                                    104

förvärmning förgasas oljan i tryckreaktorer enligt den s. k. Texaco-me-toden. Metoden har visat sig vara lämplig för den starkt uppblandade avfallsoljan. Den höga temperaturen och närvaron av syre gör att alla svårförstör bara föroreningar i olja (t. ex. PCB) kemiskt omvandlas till substanser, som lätt avlägsnas ur gasen i de efterföljande reningsstegen. Från processteknisk synpunkt är det dock ej önskvärt att behandla klor-hallig olja.

Altemativa mer eller mindre lämpliga kvittblivningssätt finns också för avfallsoljan. Dessa består i bränning i öppen grop, bränning i egen ångcentral eller bränning i speciell destruktionsugn. Bränning av olja i öppen grop innebär oftast svåra luftföroreningsproblem. Bränning i egen ångcentral har många gånger visat sig ge upphov till driftsstör­ningar. Om oljan innehåller klorhaltiga substanser — som ofta är fallet

— kan förbränningsgasen komma att innehålla korrosiva eller ofullstän­
digt förbrända substanser. Bränning i speciell destmktionsugn kräver
särskilda investeringar och driftskostnaderna blir relativt höga.

Cyanidhaltiga härdsaltavfall Härdsaltavfallets cyanidinnehåll kan exempelvis destrueras genom:

—   upplösning och kemisk oxidation med t. ex. hypoklorit

—   upplösning och elektrokemisk oxidation

 

—    upplösning,  avdrivning  av  cyanväte  genom tillsats  av  svavelsyra samt katalytisk förbränning av cyanvätel

—    förbränning av härdsalter i fast form, ensamt eller tillsammans med annat avfall

—    hydrolys med ånga under tryck

Det finns inte några externa anläggningar i landet för behandling av härdsalter innehållande cyanider. Vissa företag har dock fått sända an­vända salter tillbaka till tillverkarna. Härdsaltsavfall som levererats till SAKAB har hittiUs sänts till företag utomlands med betryggande des-tmktionsresurser.

För närvarande pågår en specialutredning av hanteringen här i landet av cyanider och cyanidavfall, speciellt härdsaltavfall. Den genomförs av naturvårdsverkets industriavfallsgrupp i samarbete med bl. a. IVL. Ut­rednmgen tar dock ej enbart sikte på problemen i samband med cyanid­hanteringen, utan även på de problem som härrör ur de stora mängder barium och strontium som ofta ingår i härdsalter. Vidare har IVF (insti­tutet för verkstadsteknisk forsknmg) utrett frågan om cyanid- och nit-rathaltigt avfall vid värmebehandling.

Lösningsmedelsavfall

Den största externa återvinningsanläggningen för lösningsmedelsavfall från färgindustri och farmacevtisk industri (förtunningar, metanol, eta-nol, aceton etc.) drivs av AB Industridestillation. Den huvudsakliga des-

 

Prop. 1975: 32

105

Jillationen utförs som legoarbete åt vissa fasta kunder. Även försäljnmg på öppna marknaden förekommer.

Uddeholm AB, som säljer utrustning och lösningsmedel för avfett-ning, erbjuder sig att ta hand om kundemas avfall. Ur dessa återvinns lösnmgsmedel, varefter återstoden — mest mineraloljor och fetter — sänds tUl SUPRA:s anläggning i Kvarntorp för slutbehandling.

Marknaden för lösningsmedelsavfall har i Sverige uppskattats till ca 5 000 ton/år, men denna kan troligen ökas avsevärt genom en intensifie­rad upplysning om möjligheterna till redestiUation av lösningsmedel.

Tungmetaller och syror

Vid Chalmers Tekniska Högskola har utvecklats vätskeextraklions-processer som skulle kunna utnyttjas för denna typ av kemiskt avfall.

En av dessa processer avser utvinning av jäm, kobolt och nickel ur skrot och legerat Stål. En process har utvecklats för regenerering av de speciella syrabad som används för behandling av rostfritt stål. I en an­nan process för samma ändamål återvinns syra genom en elektrolytisk process.

För återvinning av metaller ur hydroxidslam från galvanoteknisk in­dustri planeras en s. k. MAR-anläggning i Göteborg. I denna process lakas en blandning av metallhydroxidslam med svavelsyra varefter ex­traktion sker i en serie av steg där koppar, zink, järn och nickel utvinnes. Ett deponeringsbehov kvarstår dock efter denna process.

Gipsavfall vid fosforsyratillverkning

Fosforsyra är en basprodukt inom tung oorganisk kemisk industri och gödselmedelsindustri. Vid Bolidens kemiska anläggningar i Helsingborg (Reymersholmsverken) används fosforsyra vid framställning av dels mi­neralfodermedel och gödselmedel, dels s. k. industriella fosfater. För varje ton producerad fosforsyra erhålls 4—5 ton grips beroende på vil­ket råfosfat som används. HittUls har endast två utvägar funnits att bli av med gipsen, antingen alt lösa upp den och sprida ut i en lämplig vat-tenrecipient eller att lagra den på lämpliga markområden. Den gips­mängd som erhåUs vid den nya fosforsyrafabriken i Helsingborg (400 000—500 000 ton/år) skulle på fem år kunna bygga upp en hög lika stor som Cheopspyramiden!

I samband med koncessionsprövningen fick dock bolaget tUlstånd att pumpa ut gipsavfallet i Öresund, trots att avfallet innehöll en viss kvan­titet (0,2—0,4 ppm) kvicksilver.

En tredje möjlighet har under senare år visat sig genom användning som byggnadsmaterial, t. ex, gipsplattor och vid cementtillverkning.

Av den planerade gipskvantiteten (ca 400 000 ton/år) har redan kon­trakt tecknats för leverans av 200 000—300 000 ton/år till byggnadsma-terialmdustrin. Ytterligare kvantiteter beräknas kunna avyttras tUl bl. a.

 

Prop. 1975: 32                                                        106

Danmark och Norge. Marknadspriset på gips är dock sådant att hante­ringen för närvarande ej är helt lönsam.

14.8    övrigt kemiskt avfall

Avfall som innehåller organiska föreningar kan ofta om­vandlas till ofarliga ämnen genom förbränning. En förbränningsanlägg­ning producerar vanligen en stor mängd överskottsvärme som kan nyt­tiggöras, om förbränningsanläggningen förläggs i närheten av t. ex. des-tillations-, torknings- eller indunstningsanläggningar.

Fullskaleförsök att destmera PCB har under medverkan av natur­vårdsverket först gjorts vid Industridestillation och senare vid SUPRA :s anläggning i Kvarntorp.

Industridestillation har byggt upp en anläggning för förbränning av avfall innehållande halogenföroreningar (t.ex. klor). An­läggningen som fyller ett stort behov kan tås i bruk så snart koncession erhålles. Sådana anläggningar finns i dag i bl. a. Storbritannien.

Försök att biologiskt bryta ner vissa fasta organiska/ke­miska avfall till ofarliga ämnen har i Sverige ännu endast genom­förts i liten skala.

14.9    Behandlingskostnader

För att ge en uppfattning om prisema för behandling av kemiskt av­fall ges i nedanstående tabell några exempel. I dessa priser ingår ej transport-, insamlings- och eventuella särskilda lagringskostnader. Som jämförelse kan nämnas att förbränning av ett ton hushållsavfall kostar 85 kr. vid den nya förbränningsanläggningen i Göteborg (vid en kapaci­tet av ca 210 000 ton/år).

Avfallstyp                                                     Pris kr.jton

0—

200

250—1 000

200—

500

150

 

400—1 500

2 000—3 000

Avfallsoljor (vanligen återvinning) Lösningsmedelsavfall (vanligen återvinning) Förbränning av kemiskt avfall (ej halogenhaltigt) Behandling av VCM-tjäror vid AKZO (återvinning av

klorinnehåll) PCB (återvinning eller destruktion) Härdsalter innehållande cyanid (destruktion)

Den nordiska avfallsgmppen har i sin slutrapport redovisat kostnader för förbränning av kemiskt avfall enligt nedanstående tabell, som bygger på följande förutsättningar. Kostnadema har överslagsmässigt beräknats för förbränning av 40 000 ton kemiskt avfall per år vid fyra alternativa ungsslorlekar och lokaliseringar. Avfallet har fömtsätts uppkomma på 8 olika orter med vardera 5 000 ton avfall. Avståndet mellan orterna har satts tUl 500 km. Om orterna går samman två och två om en förbrän­ningsanläggning blir således den genomsnittliga transportsträckan 250 km, oavsett om anläggningen förläggs till en av de två orterna eller till någon plats på vägen mellan ortema osv.

 

Prop. 1975: 32

107

 

 

 

 

Alternal

iv

Investering i förbrän-

Kostnader

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ningsanl.

Omlastn.

Transport

Förbränn.

Total

■■

 

h

 

1

c o

d o

■c o

c o

a O

a o

o

 

 

 

 

 

' ix

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

zl

1

Z

 

Z

 

■ z.

V3

Z

 

8

Ugnar

ä 5 000 ton

880

704

0

0

0

0

228

182

228

182

4

ugnar

ä 10 000 ton

710

568

15

12

75

60

165

132

255

204

2

ugnar

ä 20 000 ton

560

448

22

17

111

89

126

101

259

207

1

ugn ä

40 000 ton

450

360

26

21

132

105

96

77

254

203

14.10 Lagring

I avvaktan på bättre behandUngsresurser lagras för närvarande tillfäl­ligt vissa mängder av kemiskt avfall, t. ex. DDT, härdsalter innehållande cyanid samt slam från vissa ytbehandlingsanläggningar. Statsbidrag ut­går i vissa fall till sådan lagring, för att garantera eventuella förluster i avvaktan på lämpliga behandlingsmetoder. Vissa äldre lager har av oUka skäl visat sig svåra att komma tiU rätta med. Främst har lagstift­ningen visat sig svårtolkad för ett snabbt samhällsingripande. Ett exem­pel på detta är de nu beryktade gifttunnorna i Nöbbelöv utanför Kris­tianstad.

14.11 Statsbidrag

Statsbidrag med högst 50 % av investeringskostnaderna kan utgå till anläggningar för behandling av kemiskt avfall. Bidrag kan också utgå tiU anläggningar för behandling av andra slag av avfall där det är av särskilt intresse för samhället att a-vfallet tas om hand. Bidrag utgår inte om anläggningen bedöms bli företagsekonomiskt lönsam utan stat­ligt stöd.

Vid beräkning av bidrag tas hänsyn till de slag av avfall som avses bli behandlade vid anläggningen och till värdet av substanser som vid be­handlingen kan återvinnas för att användas på nytt. Tillkomsten av an­läggningar som kan ta emot flera typer av avfall stimuleras i första hand.

Hittills har 14 företag och en kommun fått sammanlagt 10,5 milj. kr. i statsbidrag. 25 eller 50 procent har utgått i bidrag. Exempel på anlägg­ningar som fått sådant statiigt stöd är SAKAB (4,54 milj. kr.) för destil-lation-återvinning av organiska lösningsmedel, för separering-återvinning av eldningsolja och för förbränning av kemiskt avfall. Götaverken (1,37 milj. kr.) till sin "Renare Hav" -anläggning som tar hand om oljeförore-nat vatten från fartyg för återvinning. Ferriklor AB i Kvarntorp har fått

 

Prop. 1975: 32                                                        108

drygt en mUjon kr. för atl kunna tillvarata betbad från stålindustrin och av dessa tillverka fällningskemikalier.

Statligt stöd kan, som nämnts i föregående avsnitt, lämnas till kostnad för 1 a g r i n g tills vidare eller under viss tid, av kemiskt avfall eller an­nat avfall som är mUjöfarligt. Sådant stöd utgår i form av statlig ga­ranti för förluster vid lagring. Denna stödform kan komma ifråga för sådana typer av kemiskt avfall för vUka det för närvarande inte finns från miljövårdssynpunkt godtagbara behandlingsmetoder. Garanti kan då lämnas för förluster som kan uppstå på grund av svårigheterna att bestämma storleken på mottagningsavgifterna så att dessa täcker både lagringskostnaderna och de framtida behandlingskostnaderna. I sam­band med att lagringsgaranti lämnas föreskrivs villkor för verksamheten bl. a. mottagningsavgifternas storlek, platsen för lagring och vilka avfalls­typer som skall lagras.

14.12  Deponering

Ett i Sverige mindre uppmärksammat problem är deponering/lång­tidslagring av vissa farliga kemiska avfall som inte kan omvandlas till ofarlig form. Här avses bl. a. sådant avfall vars farlighet beror på närva­ron i viss lägsta koncentration av gmndämhen såsom kvicksilver, kad­mium och arsenik. STU uppdrog 1972/73 åt institutionen för kulturtek­nik vid tekniska högskolan i Stockholm att dels sammanfatta och analy­sera utiändska erfarenheter rörande utformningen av deponeringsan-läggningar för giftiga och vådliga specialavfall och dels undersöka möj­ligheterna alt använda uttömda gruvor för deponering av sådant avfall.

Enligt den rapport som numera föreligger sägs bl. a. alt svenska övergivna gruvor är svårt att utnyttja eftersom de normalt är vatten-fyllda. Iordningställande av dessa gruvhål anses bli dyrbart. I stället me­nar man i rapporten att sprängning av särskilda bergrum troligen är bUli-gare och det deponerade avfallet lättare att kontrollera. Frågan utreds nu vidare av institutionen för kulturteknik och AB Atomenergi. Under senare tid har också ifrågasatts möjligheter att deponera detta avfall i övergivna saltgruvor i Tyskland som skulle vara speciellt lämpade för denna form av långtidslagring.

14.13  Kommunal hantering av kemiskt avfall

14.13.1 Göteborgs kommun

Göteborgs kommun har, som första kommun i landet, infört totalt renhållningsmonopol. Delta gäller fr. o. m. den 1 januari 1973. Som un­derlag för delta beslut låg bl. a. en av Göteborgs hälsovårdsnämnd ge­nomförd inventering av kemiskt avfall inom kommunen. Renhållnings­verksstyrelsen uppdrogs att göra en inventering av befintliga behand-

 

Prop. 1975: 32                                                        109

lingsresurser i kommunen och föreslå eventueUa nyinvesteringar. Mål­sättningen skulle vara att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja be­fintliga behandlingsresurser.

Totalt inventerades 1 012 företag och inrättningar. Ytterligare ca 500 företag har undersökts men befunnits sakna intresse i sammanhanget.

I redovisningen uppdelas avfallet i fast avfall och specialavfall.

Till det fasta avfallet har sammanförts sådant industriavfall som inte medför nämnvärda risker vid hanteringen och som kan omhän­dertas vid konventionella anläggningar för deponering eller förbränning.

mVår      ton/år

Brännbart avfall som tippas i renhållnings­
verkets regi                                                                480 000   75 000

Brännbart avfall som behandlas inom industrin            85 000     13 000

Ej brännbart avfall som tippas i renhållnings­
verkets regi (bl. a. betongslam)                                   29 000        .   36 000

Till gruppen specialavfall har sammanförts sådant industriav­fall som kan medföra vissa risker eller kräver speciell behandling vid hanteringen. Specialavfallet har indelats i 18 olika grupper. Bl. a. omfat- ■ tar oljeavfallet 9 400 mVår och lösningsmedelsavfall 1 050 m/år. Total­mängden utgjorde drygt 30 000 ton/år.

När det gäller beräkningen av de framtida avfallsmängderna gjorde kommunen den bedömningen att den skärpta offentliga regleringen dels i form av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, dels det kommunala renhållningsmonopolet skulle komma att väsentligt reducera möjlighe­terna att på olaglig väg bli av med kemiskt avfall. Då kommunen skall ha full kostnadstäckning för omhändertagande av allt avfall inom mo­nopolet, antogs detta medföra att industrin söker begränsa kostnaderna och i stället försöka reducera avfallsmängderna. Detta kan medföra alt mängderna kemiskt avfall minskar. Kommunen avser därför inle i nulä­get att nyinvestera i någon större behandlingsanläggning för kemiskt av­fall förrän mängderna med större säkerhet kan beräknas. I första hand skall befintliga och på kort tid etablerade kommunala, interkommunala och privata resurser utnyttjas och samordnas så att en snabbt fungerande verksamhet kan åstadkommas.

Under första verksamhetsåret omhändertogs drygt 7 000 ton kemiskt avfall. Största mängderna kom från avfallsolja. I övrigt dominerade lös­ningsmedel samt färg och färgslam.

Representanter för renhållningsverket har till arbetsgruppen framfört följande planer/önskemål betr. behandlingsresurser i Göteborgs-regio­nen.

—   Förbränningsresurser för flytande, fasta och halvfasta kemiska avfall som även skall kunna vara klorhaltiga, dvs. våttvättutruslning för rökgaser erfordras.

—   Resurser för våtkemisk behandling.

12    Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 32

 

Prop. 1975:32                                                         HO

—    Anläggning för återvinning av metaller ur tungmetallavfall.

—    Eventuellt återvinningsanläggning för eldningsolja.

—    Eventuellt återvinningsanläggning för lösningsmedel.

—    Eventuellt anläggning för återvinning av fett.

—    Deponeringsplats för kontrollerad deponering av kemiskt avfall.

—    Plats för uppläggning och behandling av oljeskadad jord, fenolhal-tiga massor o. dyl.

—    Plats för destmktion av pyrotekniskt och explosivt avfall.

—    "Akulplats" (med cisterner, containers etc.) för tUlfällig, kontrolle­rad lagring av produkter i samband med katastrof- och sanerings­verksamhet.

14.13.2 Stockholms kommun

I en rapport från MUjöbcredningen (Arbetsgruppen för kemiskt av­fall; 1973) redovisas en inventering av kemiskt avfall i Stockholms kom­mun samt befintliga resurser för behandling av sådant avfall. I utred­ningsrapporten föreslås att kommunen inför renhållningsmonopol även för kemiskt avfall. Kommunfullmäktige har efter remissbehandling av rapporten beslutat att införa kommunalt renhåUningsansvar för kemiskt avfall från den 1 januari 1976.

Inventeringen har genomförts av hälsovårdsnämnden under första halvåret 1973. Samråd skedde med naturvårdsverket, giftnämnden. In­dustriförbundet, Kommunförbundet, IVL och IVA. Totalt omfattades 5 212 företag. Svarsfrekvensen var ca 90 %. Drygt 100 branscher berör­des.

Den totala mängden kemiskt avfall uppgår till drygt 1 milj. m*/år. Vatteninnehållet i vissa avfall kan dock vara mycket högt. Enligt annan beräkningsgmnd var den totala avfallsmängden 16 000 ton. Oljeavfallet uppgick till ca 7 500 m.

Behandlingsmöjligheterna redovisas enligt följande:

Återvinning                          13 %

Oskadliggörande (destruktion etc.)      87 %
Tillfällig lagring                       1 %

För detaljer hänvisas tUl bilagor i inventeringsrapporten Kemiskt av­fall i Stockholm,

I anslutning tUl utredningen gjordes en särskild bearbetning av ke­miskt avfall från företag med mindre än 5 anstäUda. Resultatet har re­dovisats av naturvårdsverket (PM 486). Bl. a. kunde konstateras att dessa små företag svarar för ca 7 % av den totala mängden kemiskt av­faU.

Kommunen har avtal med Industridestillation för omhändertagande av samtliga från kommunen ankommande spilloljor, lösningsmedel, fär­ger samt avfall från kemiska industrier och liknande. Företaget har er­bjudit sig att inom ramen för gällande avtal fungera som huvudman för omhändertagande av kemiskt avfall inom kommunen.

I Stockholm har under det senaste året vid två tillfällen gjorts under-

 

Prop. 1975:32                                                         111

sökningar om förekomsten av kemiskt avfall som omhändertas i för­bränningsanläggningarna i Högdalen och Lövsta. Undersökningarna omfattade kemiskt avfall i industriavfall och hushåUsavfall. Av under­sökningarna framgår att relativt-många typer av kemiskt avfall ingår i såväl industriavfallet som i hushållsavfallet. Exempel på ämnen som på­träffats är trikloretylen, koltetraklorid, tjära, oljefärger, spiUolja, trans­formatorolja, fotogen, fetter av olika slag, ogräsmedel, oUka typer av lim, denaturerad sprit, blymönja och olika typer av förtunningsvätskor. Mängderna kemiskt avfall är inte särskilt stora men kan ändå bidra till korrosionsskador i förbränoingsugnamas ångpannor. Det kan heller inte uteslutas att det vid förbränning av kemiskt avfall kan uppkomma luft­föroreningar.

Hälsovårdsförvaltningen har under 1972 mottagit 40 anmälningar om olägenheter orsakade av olja och kemikalier. Av dessa avsåg 12 anmäl­ningar verksamheter där fortlöpande hantering sker av olja eUer kemi­kalier. 15 anmälningar avsåg direkta olyckshändelser (överfyllnad eller läckage från cistern). Tömning av olja eller kemikalier direkt p& marken i uppenbar avsikt att göra sig av med substansen kunde konstateras i 6 fall.

Stockholms kommun har i anslutning till Lövsta förbränningsanlägg­ning haft en så kallad slamgrop avsedd för mottagning av slam från re­ning av gatubmnnar m. m. Denna slamgrop utnyttjades dock otiUbörligt för tömning av avloppsslam, spUloljor, bottenslam från oljecisterner samt för diverse kemiska avfallsprodukter. Då stor risk förelåg för läc­kage till Mälaren stängde gatukontoret den 15 oktober 1971 slamgropen vid Lövsta och hänvisade avfallslämnama till bl, a. ID.

14.14 UKA-utredningen om kemiskt avfall

Utredningen rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m. m. (UKA) avlämnade i febmari 1973 betänkandet Kemiskt av­fall — uppgifter och organisation, del II (Ds Jo 1973:1).

I betänkandet ges vissa allmänna riktiinjer för hanteringen av ke­miska avfall och utredningen pekar på olika åtgärder som i samverkan mellan myndigheter och berörda industribranscher bör vidtas för att re­ducera avfallsmängderna. Bl. a. anser utredningen att utbyggnad av in-samUngs- och behandlingsresurser bör ske stegvis och i anslutning till branschvisa inventeringar. Utredningen har därvid också pekat pi beho­vet av en enhetlig terminologi och klassificering av avfall.

Dessutom betonas länsstyrelsemas och hälsovårdsnämndemas stora betydelse när det gäller att åstadkomma en tillfredsställande avfaUshan-lering. Bl. a. bör, enligt utredningen, nänmderna inhämta uppgifter om hur avfallet inom olUca industrier hanteras och även i övrigt vidta så­dana åtgärder som främjar en helt lämplig avfallshantering.

 

Prop. 1975:32                                                         112

Ett av huvudförslagen i betänkandet är att 4 § kommunala renhåll­ningslagen ändras så att möjlighet skapas för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer alt besluta om kommunalt monopol på annat avfall än hushållsavfall. Enligt utredningen är det av olika skäl ännu inte möjligt att införa ett generellt kommunalt monopol på allt kemiskt avfall, möjligen med undantag för oljeavfall. Utredningen framhåUer också att en utvidgning av monopolet bör föregås av överläggningar med kommunförbundet och andra berörda. En förutsättning är också att möjUgheter firms alt ta hand om avfallet.

Vidare föreslår utredningen en ändring av 14 § läkemedelsförord­ningen som bemyndigar socialstyrelsen att meddela särskilda bestäm­melser för oskadliggörande av läkemedelsrester och läkemedelsembal­lage. Enligt utredningen bör erforderliga tillämpningsföreskrifter utfär­das i samråd med naturvårdsverket.

Vad gäller organisatoriska frågor föreslås att en särskild lednings­grupp knyts till naturvårdsverket. Denna grupp skall enligt utredningen "verka för att de frågor av oUka karaktär som har samband med ke­miskt avfaU skall få en så tUlfredsställande lösning som möjUgt". Enligt utredningen bör naturvårdsverket, industriverket, kommunförbundet, industriförbundet och IVL i första hand vara representerade. Vidare bör en samordnande tjänsteman knytas till gmppen. Gmppens uppgift blir att först göra en ÖversiktUg genomgång av hela det aktuella området och utarbeta en bestämd lids- och prioriteringsplan. Därefter avses avfalls­frågorna inom olika branscher tas upp tUl behandling enligt en särskild plan. Utredningen förutsatte att kostnaderna för varje branschundersök­ning skulle kunna fördelas mellan stat, kommun och berörda branscher.

Utredningen föreslår dessutom att nu gällande statliga stöd tUl av-faUsbehandling utvidgas till att även avse bidrag till anskaffande av lo­kaler för lagring. Statsbidraget skulle enligt förslaget utgå med högst 50 %.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrel­sen, giftnämnden, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Stockholms län efter hörande av Stockholms, Södertälje, Nynäshamns, Huddinge, Sund­bybergs, Upplands-Väsby och Järfälla kommuner, länsstyrelsen i Jönkö­pings län efter hörande av Jönköpmgs kommun, länsstyrelsen i Göte­borgs och Bohus län, länsstyrelsen i Örebro län efter hörande av Örebro och Hallsbergs kommuner, miljökostnadsutredningen, Institutet för vat­ten- och luftvårdsforskning (IVL), Svenska kommunförbundet samt Sve­riges industriförbund efter hörande av kemUcontoret.

Utredningens förslag tUl ändring av 4 § kommunala renhållningslagen har fått ett blandat mottagande. Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket och länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt verket är det viktigt att sam­råd först sker med kommunförbundet och andra berörda organ. Lik­nande synpunkter framförs av länsstyrelsen som särskilt pekar på beho-

 

Prop. 1975:32                                                         113

vet av kostnadsuppskattningar för kommunernas del. Från övriga läns­styrelser anförs tveksamhet tUl förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdar att ett utvidgat monopol ännu inle torde vara aktuellt att mföra med hänsyn tUl den bristande kännedomen om avfallsproble­mets storlek och art även om man inte motsätter sig att de rättsliga möj­ligheterna nu införs. Länsstyrelsen i Örebro län anser atl den föreslagna ändringen kan vara ändamålsenlig men betonar samtidigt att bristen på behandlingsresurser gör att denna lagändring inte får.någon.reell inne­börd. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län finns det anledning att avvakta för atl se vad kommunerna och industrin själva kan åstadkomma. I lik-hel med flera andra remissmyndigheter anser länsstyrelsen att till­gång till behandUngsresurser är en förutsättning för den föreslagna lagändringen. Stockholms kommun hävdar alt tillräckliga skäl inte an­förts för att staten skaU ges denna bestämmanderätt över kommunerna. Man påminner om att redan gällande bestämmelser ger kommunerna möjlighet att på eget initiativ införa monopol för det kemiska avfallet. Socialstyrelsen avstyrker förslaget och menar att ett frivilligt kommu­nalt monopol bör eftersträvas. Styrelsen hävdar också att kommunerna måste anses som för små enheter för att ta emot och bygga upp behand­lingsanläggningar för olika typer av specialavfall. Svenska kommunför­bundet avstyrker med liknande motiveringar som de som anförts av Stockholms kommun och socialstyrelsen. Det föreslagna monopolet kan enligt kommunförbundet också leda till att på kommunerna överförs det ansvar som ligger på de avfallsproducerande industrierna liksom på sta­ten som ytterst ansvarig för miljövården i landet.

Förslaget till ändring av 14 § läkemedelsförordningen tillstyrks av so­cialstyrelsen och länsstyrelsen i Örebro län, men lämnas i övrigt ulan erinran.

Den föreslagna ledningsgruppen knuten till naturvårdsverkets renhåll­nings- och avfallsenhet, avstyrks av naturvårdsverket. Verket anser att den föreslagna organisationsförändringen inte innebär någon fördel ur effektivitetssynpunkt. I stället befaras att en sådan organisation skulle försvåra en effektiv handläggning och eventuellt innebära etl orationellt dubbelarbete. Verket förordar i stället en personeU förstärkning tUl den befintliga organisationsformen. Verket hänvisade också tUl den då på­gående översynen av verkets organisation. Övriga remissinstanser till­styrker förslaget eller lämnar det utan närmare kommentar. Socialsty­relsen framhåller dock att det är angeläget alt även medicinsk och eko­logisk sakkunskap bUr representerad i ledningsgruppen. Enligt länssty­relserna bör i ledningsgruppen även ingå en representant för länssty­relserna för att bl. a. praktiska och regionala synpunkter skall bli belysta. IVL ser i ledningsgruppen ett värdefullt komplement till de befintliga resurserna för praktiskt inriktat arbete inom avfallsområdet. Industriför­bundet hävdar alt erfarenheten visar att en grupp av det slag som före-

 

Prop. 1975:32                                                         114

slås får goda möjUgheter att prioritera och pröva de olika lösningar som kan bli aktuella beträffande olika former av kemiskt avfall.

Vad slutiigen gäller förslaget om en utvidgning av statsbidraget av­styrks det endast av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen anser att lagring endast bör tillgripas i mycket speciella fall och menar vidare att lagringsverksamhet utan behandlingsanknytning kan bli en alltför be­kväm kvittblivnmgsmetod. övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan avseende. Kommunförbundet och länsstyrelsen i Jönkö­pings län anser dock att statsbidragsmöjligheten också skall utsträckas till att omfatta även kommunala mottagningsstationer för kemiskt avfall.

14.15 Arbetsgmppens överväganden och förslag

Enligt de uppskattningar som redovisats i föregående avsnitt uppkom­mer årligen ansenliga mängder kemiskt avfall av skilda slag i vårt land. Största delen av detta avfaH uppstår som processavfall hos industrin. Många industriföretag har möjligheter att oskadliggöra avfall internt dvs. i anslutning tUl den anläggning där det uppkommit. Sådant oskad­liggörande har inte sällan inslag av återvinning.

Relativt stora mängder kemiskt avfall uppkommer emellertid under sådana förhållanden att avfallet måste transporteras bort för att oskad­liggöras på annat håll. Trots att landets resurser att behandla eUer på atmat sätt slutligt omhänderta kemiskt avfaU ökat under senare år, ger det utredningsmaterial som redovisats i tidigare avsnitt enligt arbets­gruppens mening vid handen att nuvarande resurser är otillräckliga. Detta förhållande får antas vara en bidragande orsak till att enbart några kommuner utvidgat det kommunala renhållningsmonopolet tUl att omfatta även industrins kemiska avfall.

Beträffande det kemiska avfallet saknas i dag från samhällets sida tUlfredsställande kunskaper om mängd, art och sätt på vilket det slutliga omhändertagandet sker. Bl. a. med hänsyn härtill är samhällets faktiska möjligheter att utöva tiUsyn och kontroll i fråga om hanteringen av ke­miskt avfall f. n. påtagligt begränsade. Enligt arbetsgruppens uppfatt­ning är detta allvarligt, eftersom det inte kan uteslutas att en hel del ke­miskt avfall hanteras på ett sätt som inte kan godtas från hälso- och mU­jöskyddssynpunkt. Det kan enligt arbetsgmppen antas att olämplig han­tering av kemiskt avfaU är vanligare i mindre än i större företag. Detta torde i många fall förklaras av att de mindre företagen ofta inte förfo­gar över den kompetens och de kunskaper som behövs för att anpassa den egna avfallshanteringen till gällande regler.

Mot bakgrund av att olämplig hantering av kemiskt avfall i allmänhet får antas innebära risk för skada på människor eller i miljön måste ett bibehållande av nuvarande förhållanden anses inge allvarliga betänklig-

 

Prop. 1975:32                                                         115

heter. Arbetsgruppen anser därför att det från hälso- och miljö­skyddssynpunkter är nödvändigt alt få till stånd en förbättring av för­hållandena på ifrågavarande avfallsområde. Gruppens överväganden och förslag inriktas på sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- eller miljörisker vid hantermgen (miljöfariigt avfall). Till sådant avfall vUl gmppen främst hänföra olje- och lösningsmedelsavfall, kon­centrerat surt eller alkaliskt avfall, metallhaltigt resp. cyanidhaltigt av­fall från ytbehandlingsverksamhet ävensom bekämpningsmedelsavfall. Vidare bör tUl miljöfarligt avfall räknas avfall som innehåller PCB. Om man undantar olje- och lösningsmedelsavfall, kan antas att övriga slag av miljöfarligt avfall förekommer i ganska begränsade mängder. Även en mindre mängd avfall kan emellertid vid oriktig hantering medföra risk eller skada av betydelse. I vissa faU kan avfallet ha sådan samman­sättnmg eUer sådana egenskaper att omhändertagande och oskadliggö­rande av även små mängder blir förenat med svårigheter och höga kost­nader.

Målet bör enligt arbetsgruppen vara att skaffa samhället insyn i och kontroU av samtiiga led i hanteringen av miljöfarligt avfall. För att detta mål skall uppnås måste samhällets möjligheter och befogenheter kraftigt förstärkas. Arbetsgruppen föreslår i likhet med UKA att kom­munalt renhållningsmonopol i fråga om miljöfarligt avfall införs över hela landet. Innan sådant monopol kan införas måste givetvis erforderlig organisation för insamlingen av avfallet byggas upp. Vidare måste till­räckliga resurser för behandling eller lagring av avfallet tillskapas.

Mot bakgmnd av detta måste man räkna med att det kommer att ta en viss tid att genomföra förslaget. I överensstämmelse med vad arbets­gruppen anfört och föreslagit i fråga om befogenhet för regeringen att införa kommunalt renhållningsmonopol beträffande visst pappersavfall bör regeringen med stöd av bemyndigande i renhållningslagen också kunna föreskriva i vilka kommuner renhållningsmonopol skall gälla för miljöfarligt a-vfall. Det får förutsättas att sådan föreskrift inte meddelas förrän kommunen hunnit vidta erforderliga förberedelser för insam­lingen av det miljöfarliga avfallet. Föreskrift som nu avses bör lämp­ligen tas in i den tidigare nämnda renhållningskungörelsen.

För att skaffa sig etl tillräckligt underlag för beslut rörande den ren­hållningsorganisation som behövs till följd av det föreslagna renhåll­ningsmonopolet måste kommunerna som en första åtgärd inventera om­fattningen och arten av industrins miljöfariiga avfall. Kommunerna måste därvid ha tillgång till detaljerade uppgifter om avfallens mängd, art och urspmng. Vidare bör kommunen ha uppgift om hur avfallet tas om hand. Företag som driver verksamhet vari miljöfarligt avfall upp­kommer bör således enligt arbetsgruppens uppfattning vara skyldiga att anmäla verksamheten och däri uppkommande avfall till hälsovårds­nämnden. Om det behövs, bör företagen också vara skyldiga att lämna

 

Prop. 1975:32                                                         116

närmare uppgifter om avfallets innehåU. Kostnaden för att ta fram be­hövliga uppgifter skall åvila vederbörande företag.

Arbetsgruppen anser att kommunerna bör vidta skyndsamma ålgär­der i syfte alt utvidga renhåUningsmonopolet till miljöfarligt avfall. En­ligt gruppens uppfattning bör sådant monopol kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

Betydelsefulla led i hanteringen av miljöfarligt avfaU är insamlingen och den därefter följande transporten till behandlingsanläggning. Det är viktigt atl såväl insamlingen — däri inbegripet den tillfälliga lagring som kan behöva förekomma — som transporten sker på elt kompetent sätt och med ändamålsenlig utrustning. De nuvarande förhållandena i fråga om vägtransporter av miljöfarligt avfall är inte tillfredsställande. Också beträffande vägtransporter är det därför nödvändigt med ökad insyn och kontroll från samhällets sida. Även om renhållningsmonopol innebär en viss kontroll också av transporterna, är det enligt arbetsgrup­pen motiverat att införa tillslåndsplikt för den som yrkesmässigt vill transportera miljöfarligt avfall på väg. Kommun bör beträffande egen transportverksamhet vara undantagen från skyldighet alt söka tUlstånd. Länsstyrelsen bör vara tillsfåndsmyndighet. För att få tillstånd beviljat bör sökanden kunna visa alt han har personella, tekniska och ekono­miska förutsättningar alt transportera miljöfarligt avfall på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tiUfredsställande sätt. Endast den som har de tillstånd som kan erfordras för verksamheten enligt gällande lag­stiftning bör bevUjas tUlstånd att transportera miljöfarUgt avfall. Av sö­kanden bör dessutom krävas att han ställer godtagbar säkerhet för be-handUngskoslnaderna för sådant avfall som han temporärt lagrar. Läns­styrelsen bör kunna meddela föreskrift om den största mängd miljöfar­ligt avfall som samtidigt får förvaras hos transportföretaget i avvaktan på transport till behandlingsanläggning.

Tillstånd som nu avses måste självfallet kunna återkallas, om till-ståndshavaren åsidosätter vad som åligger honom enligt de bestämmel­ser som gäller för den aktuella transportverksamheten. Därutöver bör återkaUelse kunna ske, om det inträffar sådan omständighet som skulle medfört alt tillstånd inte skuUe ha meddelats.

För förelag som i likhet med RECI sysslar med insamling och Irans­port av miljöfarligt avfall och därvid nyttjar enbart kontrakterade resur­ser synes det enligt arbetsgruppen inte finnas anledning införa tillstånds­plikt. När kommunalt renhållningsmonopol utvidgas tiU att omfatta också sådant miljöfarligt avfall som dessa företag f. n. samlar in, får företagens fortsatta verksamhet grundas på avtal med vederbörande kommun.

Om arbetsgruppens hittills framlagda förslag om miljöfarligt avfall genomförs, kommer en påtaglig förbättring på ifrågavarande avfallsom­råde att inträda. Så länge behandlingsresurserna för sådant avfall som

 

Prop. 1975: 32                                                        117

nyss konstaterats är otillräckliga kommer emellertid den avgörande för­bättringen inte att ske. Arbetsgruppen anser det vara nödvändigt alt en utbyggnad av behandlingsresurserna för miljöfarligt avfaU kommer till stånd främst för att fler avfallstyper skall kunna behandlas saml för alt få en bättre regional täckning. Enligt arbetsgruppen måsle del också fin­nas en viss beredskap för alt klara av behandlingsbehov som i dag inte är kända. Införs kommunalt renhållningsmonopol mera allmänt i fråga om mUjöfarligt avfall kommer behovet av behandlingsresurser att öka. En utbyggnad torde f. ö. såsom nyss påpekats kunna anses vara en av förutsättningarna för att renhållningsmonopolet skall kunna sträckas ut till att omfatta mUjöfarligt avfaU i alla kommuner.- Det förefaller lämp­ligt att låta utbyggnaden ske stegvis i takt med det behov som skapas ge­nom att ifrågavarande renhåUningsmonopol införs i aUt fler kommuner. Den framtida behandlingsverksamhetenj som också bör inbegripa lång­tidsförvaring av sådant avfall som av tekniska' eller ekonomiska skäl ' f.n. inte kan återvinnas eller oskadliggöras, bör ha sådan bredd alt i princip alla slag av mUjöfarligt avfaU skaU kunna tas om hand. Med hänsyn tiU att det råder osäkerhet om de mängder och de olika slag av miljöfariigt avfall som måste omhändertas framstår det som motiverat ati i inledningsskedet prioritera utbyggnad av lagringsresurser.

Arbetsgruppen anser att det från samhällets sida måste krävas atl be­handlingsverksamhet av ifrågavarande slag måste bedrivas uthålligt un­der samhällsansvar. Det måste finnas garanti för att allt miljöfarligt av­fall verkligen blir omhändertaget och atl detta sker på etl från hälso-och miljöskyddssynpunkt tillfredsstäUande sätt.

Produkt- och processutveckling inom industrin, råvaruknapphet och konjunkturväxlingar är några faktorer som orsakar snabba förändringar på avfallsmarknaden. Den osäkerhet om marknadens utveckling som så­lunda råder har lett till alt behandlingsresurser i första hand skapats för sådant avfall som är relativt lättbehandlat och ensartat och som samti­digt innehållit återvinningsbara produkter med visst marknadsvärde. Möjligheterna till kommersiellt utnyttjande av de återvunna produk­terna har uppenbarligen varit en drivfjäder för etablering av verksamhet med inriktning på sådant avfall. Som exempel på här avsett avfall kan nämnas avfallsolja. Emellertid har på senare lid framkommit eller pla­nerats resurser även för avfall för vilka återvinningsmöjUgheter helt sak­nas eller där värdet av återvinningsprodukten är så osäkert atl mottag­ningen måste bygga på avgifter som täcker hela kostnaden för omhän­ dertagande och behandling. Även om intresset varit störst för behand­lingsverksamhet för att få fram säljbara produkter har sålunda initiativ till annan behandlmgsverksamhet inte saknats. Enligt arbetsgruppen kan man emellertid inte räkna med att satsning på detla område från privata företag kommer alt ske i sådan takt och omfattning all föreliggande och kommande behandlingsbehov verkligen blir tillgodosedda och all till-

 

Prop. 1975:32                                                         118

räcklig hänsyn tas till lämpligaste lokalisering ur avfallsproducentemas synvinkel. Visserligen kommer en utvidgning av det kommunala renhåll­ningsansvaret även till miljöfarligt avfall att medföra ett bättre och säk­rare marknadsunderlag med därav följande ökad stabUitet för behand­lingsverksamhet avseende sådant avfall av aUa slag. A andra sidan kan inte bortses från att avfallsmarknaden beträffande nu aktuella produkter kännetecknas av stor föränderlighet i behovet av behandlingsresurser. Med den utveckling som skett på det tekniska området — bl. a. under trycket av ökade insatser inom mUjövårdsområdet i allmänhet och tUl­fällig eller mer långvarig knapphet på råvaror — måste man bl. a. räkna med att nya eller effektivare behandlingsmetoder slår igenom med risk för att redan etablerade resurser kommer i underläge eller blir onyttiga.

Mot bakgrund av ovan redovisade skäl anser arbetsgruppen att ett ge­nomförande av UKA:s förslag om en särskild ledningsgmpp för att ut­arbeta planer för olika industribranschers behandling av sitt avfall med all sannolikhet inte kommer att leda till det resultat arbetsgruppen efter­strävar. Arbetsgmppen anser att enda garantin för att allt miljöfarligt avfall blir omhändertaget på ett tiUfredsställande sätt är att samhäUet tar över hela det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhänderta­gandet av sådant avfall. Detla bör ske genom att det tUlskapas ett av staten, kommunerna och näringslivet gemensamt ägt behandlingsföretag som i princip får ensamrätt att behandla miljöfarligt avfall. Kommun bör dock även i fortsättningen ha möjlighet att anordna långtidsförva­ring av mUjöfarligt avfall. Arbetsgmppen finner det naturligt att SAKAB kommer att utgöra del av det tänkta behandlingsföretaget.

Arbetsgmppen anser alt tUlskapandet av ett företag med organisato­riskt ansvar för behandlingen av miljöfarligt avfall ger en del ytterligare fördelar. Bl. a. ökar möjligheterna att få en god beläggning i behand-lingsanläggningama och det blir lättare att planera framtida investe­ringar. På gmnd av att kostnaderna för behandling till övervägande del är fasta är det viktigt att få en god beläggning. Annars kan företaget råka i ekonomiska svårigheter. Allt avfall behöver givetvis inte tas om hand vid behandlingsföretagets egna anläggningar. Det kan vara ratio­nellt att utnyttja kapacitet som finns på annat håll inom eller utom lan­det.

Enligt arbetsgmppen bör förhandlingar som syftar till ett samgående med behandlingsföretaget tas upp med de företag som nu driver särskild rörelse för att behandla mUjöfarligt avfall. Därigenom kan en lämplig samordning av nuvarande resurser ske. Även efter reformens genomfö­rande bör det i viss omfattning vara möjligt för andra behandlingsföre­tag att driva verksamhet som nu avses efter särskUt tUlstånd.

Det är enligt arbetsgruppens mening viktigt att betingelserna för till­verkningsindustrin inte i onödan försvåras genom hittiUs framlagda för­slag om kommunalt renhållningsmonopol och behandlingsansvar. I prin-

 

Prop. 1975:32                                                        119

cip bör industriföretagen ges möjlighet behandla sitt avfall på det mest rationella och ekonomiskt fördelaktiga sättet under fömtsättning att den avsedda behandlingen står i överensstämmelse med de krav som ställs i miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det måste anses önskvärt att företagen i första hand strävar efter interna lösningar på sina avfallsproblem. För att intern behandling av det avfall som det här gäller skall få ske enligt gällande bestämmelser, torde krävas att verksamheten prövats enligt mUjöskyddslagen. Det finns därför enligt arbetsgruppen inte anledning att ha en ordning enligt vilken renhåll­ningsmonopol eller ensamrätt för behandlingsföretaget gäller i de fall då miljöfarligt avfall behandlas i anslutning tUl den anläggning där avfallet uppkommer. Företag med intern behandling bör dock inte vara undan­taget från tidigare föreslagen skyldighet att till hälsovårdsnämnden an­mäla verksamheten och däri uppkommande avfall.

Från samhällets sida bör man enligt arbetsgmppen också se positivt på att industriföretag samarbetar när det gäUer behandling av miljöfar­ligt avfall. Om ett tUlverkningsföretag har kapacitet att i sina anlägg­ningar återvinna eUer oskadliggöra också viss mängd mUjöfarligt avfall från annat sådant företag, framstår det som naturligt att företagen sam­verkar. För det behandlande företaget kan sålunda det miljöfarliga av­fallet i dessa fall utgöra antingen en råvaruresurs som jämte andra råva­ror sätts in i produktionen eller ett avfall som man har kapacitet att oskadliggöra. Oskadliggörandet torde kunna ske såväl i anläggning som är avsedd för att ta om hand det behandlande företagets eget avfall som i anläggning som i huvudsak är avsedd för annat ändamål. I samman­hanget bör påpekas att nordiska avfallsbörsen har till uppgift att främja sådan samverkan som här åsyftas.

Under fömtsättning att behandlingen av avfallet sker i enlighet med miljöskyddslagstiftningens krav bör den form av samarbete som nu be­skrivits inte hindras eller onödigtvis försvåras genom behandlingsföreta­gets inrättande. Samhället bör emellertid beredas möjlighet att kontrol­lera att angivna krav uppfylls. Med hänsyn härtUl bör det företag som skall behandla avfallet vara skyldigt att söka särskUt tillstånd till den av­sedda behandlmgen. Detta bör gälla oavsett om det behandlande företa­get i juridisk mening är samma företag som det som lämnar avfallet. Be­hovet av särskild kontroll inträder enligt arbetsgmppen så snart miljö­farligt avfall måste transporteras bort för behandling. Sådant tillstånd som här avses skall beviljas, om det visas att behandlingen kommer alt ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens enligt miljöskyddsla­gen. Fråga om särskilt behandlingstillstånd bör lämpligen prövas av länsstyrelsen.

Samarbete meUan industriföretag för att behandla miljöfarligt avfall kan också innebära att två eller flera företag går ihop om att bygga upp en gemensam anläggning för återvinning eller oskadliggörande. Även

 

Prop. 1975: 32                                                        120

om man som nyss framhållits bör se positivt på den typ av samarbete som det här gäller, kan det med hänsyn till nyss gjort ställningstagande för inrättandet av behandlingsföretaget uppenbarligen inte få vara en rättighet att etablera och driva särskild behandlingsrörelse vid sidan av behandlingsföretaget. I likhet med vad arbetsgmppen nyss föreslagit i fråga om befintliga behandlmgsföretag bör det dock med särskilt tUl­stånd vara möjligt att etablera särskUd behandlingsrörelse efter refor­mens ikraftträdande. Frågan humvida sådan behandlingsrörelse skall få inrättas måste bedömas såväl från mUjöskyddssynpunkt som från sam­hällsekonomiska synpunkter. Prövningen av frågan om särskilt behand-lingstUlstånd i nu avsedda fall är av sådan karaktär att den bör an­komma på regeringen.

Arbetsgruppens förslag i fråga om särskilt tillstånd atl yrkesmässigt behandla miljöfarligt avfall vid sidan av behandlingsföretaget innebär sammanfattningsvis att dylikt tUlstånd kan avse sådan avfallsbehandling som sker dels hos företag vars huvudsakliga verksamhet är inriktad på annat än återvinning eller oskadliggörande av miljöfarligt avfall, dels hos företag som vid reformens ikraftträdande driver eller därefter inrät­tar särskild behandlingsrörelse. TiUståndsfrågan prövas i det först nämnda fallet av länsstyrelsen och i det senare fallet av regeringen. Sär­skilt tillstånd bör enligt arbetsgruppen inle få avse långtidsförvaring med hänsyn till att lagringsresurserna lämpligen bör koncentreras till behandlingsföretaget.

Bl. a. med tanke på den nordiska avfallsbörsens verksamhet bör före­tag som har miljöfarligt avfall också ha rätt att för slutligt omhänderta­gande anlita behandlingsanläggning utomlands. EmeUertid bör svensk myndighet ha möjlighet att kontrollera alt omhändertagandet i det andra landet kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tUlfredsställande sätt. Annars finns risk för att svenska företag for att undgå den kostnad som en miljöriklig behandling drar med sig sänder sitt avfall till utiändskt företag som inte driver seriös behandlingsverk­samhet. Enligt arbetsgruppens uppfattning finhs inte anledning att tillåta svenska företag att medverka i sådan avfallshantering. SärskUt tillstånd bör därför krävas för alt utförsel av miljöfarligt avfall skall få ske. Be­handlingsföretaget bör dock vara undantaget från skyldighet alt söka tillstånd. Med hänsyn tUl att det vid prövning av fråga om tillstånd inte så sällan torde bli nödvändigt att samråda med miljömyndighet i motta­garlandet bör prövningen ankomma på naturvårdsverket.

När miljöfarligt avfall skall behandlas hos företag som erhållit särskilt tUlstånd till behandling förefaller det vara opraktiskt att i de fall ren­hållningsmonopol gäller ha en ordning enligt vilken avfallet skall trans­porteras bort genom kommunens försorg. Detsamma torde gälla när miljöfarligt avfall efter särskilt tillstånd skall sändas utomlands. Arbets­gruppen föreslår all en anmälan till kommunen i nu avsedda fall bör

 

Prop. 1975: 32                                                        121

medföra att bestämmelsen om renhållningsmonopol inle är tillämplig. Behövliga föreskrifter om anmälningsförfarandet bör meddelas av na­turvårdsverket.

Behandlingsföretaget bör ha samarbete med behandlingsföretag i de övriga nordiska länderna för att få tiU stånd en lämplig nordisk sam­ordning av resurser på förevarande område. Samarbete bör också eta­bleras med den nordiska avfallsbörsen;

Kostnaderna för behandlingsföretagels verksamhet skall i princip be­talas av dem som utnyttjar företagets tjänster. Pe avgifter som tas ut skall sålunda täcka utöver rörliga kostnader också kalkylmässiga av­skrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Enligt arbetsgruppen bör inflytande avgifter däremot inte ge vinst i företagsekonomisk me­ning. Av flera skäl kan det emellertid vara svårt att nå full täckning för kapitalkostnadema. Intäkterna kan vara svåra att kalkylera på grund av avfallsmarknadens föränderliga karaktär. Detsamma gäller när resur­serna är under uppbyggnad.

Arbetsgruppen vill framhålla att avgift för, transport och behandling av avfallet skaU av kommunema fastställas och tas ut med stöd av lagen om kommunala renhållningsavgifter. Av behandlingsföretaget tilläm­pade avgifter kommer sålunda att ligga till gmnd för kommunens ren­hållningstaxa. Arbetsgmppen förutsätter att kommuner och behand­lingsföretaget kommer att reglera sina mellanhavanden genom avtal. Avgifterna kommer också att få betydelse för industrin när det gäller att avgöra frågan om miljöfarUgt avfall skall behandlas hos behandlingsfö­retaget eller genom utnyttjande av apnan resurs.

De avgifter som tas ut för omhändertagande av miljöfarligt avfall som skall långtidsförvaras bör vara satta så att de täcker inte bara för-varingskostnaderna utan även förväntade framtida behandlingskostna­der. Behandlingsföretaget bör vara skyldigt att särskilt fondera medel som är avsedda för framtida behandlingskostnader. Även om företag med särskilt tillstånd att behandla miljöfarligt avfall inte tillåts att lång­tidsförvara sådant avfaU, kommer temporär förvaring av avfall att äga rum hos sådant företag. EnUgt arbetsgruppen bör tUlstånd som nu avses kunna förenas med föreskrift om att företagel skall stäUa godtagbar sä­kerhet för behandlingskostnaderna för temporärt lagrat avfall. Det finns annars risk för att dessa kostnader drabbar det allmänna, om tillståndet återkallas eller företaget av annan orsak upphör med verksamheten.

Med hänsyn tUl att det är uttalade sanihälleliga intressen som ligger bakom förslaget att inrätta behandUngsföretaget och bygga ut nuva­rande behandlingsresurser för miljöfarUgt avfall förefaller det naturligt att staten på lämpligt sätt garanterar finansieringen av företagets fasta investeringar. Också den risk som enligt vad förut sagts finns för att full täckning för kapitalkostnadema inte alltid erhålls talar för att staten bör garantera finansieringen av dessa investeringar. Finansieringen av nöd-

 

Prop. 1975: 32                                                        122

vändiga investeringar kan tänkas ske med utnyttjande av befintiiga stat­
liga stödformer t. ex. enligt kungörelsen om statUgt stöd till avfallsbc-
handling. Men även andra former kan tänkas. Formerna för finansie­
ringen bör avgöras vid förhandlingar mellan behandlingsföretagets; in­
tressenter.                            -

Om reformen genomförs, bör enligt arbetsgmppens mening statligt stöd till avfallsbehandling varom nu är fråga endast undantagsvis utgå till annat företag än behandlingsföretaget.

Behandlingsföretagets investeringar bör avse anläggningar som skall tUlämpa etablerad teknik. Forsknings- och utvecklingsarbete på behand­lingsområdet bör sålunda enligt arbetsgmppen bedrivas i huvudsak utanför behandlingsföretaget. Det statliga stödet till forsknings- och ut­vecklingsarbete i fråga om avfallsbehandling bör ske i samma former som hittiUs. Om det är påkallat, bör behandUngsföretaget dock kunna delta i finansieringen av visst angeläget utvecklingsarbete.

Såsom antytts i avsnittet om gällande bestämmelser är lagen om hälso- och miljöfarliga varor i prmcip tUlämplig på sådant avfall som avses med arbetsgmppens nu redovisade förslag. Också vissa bestäm­melser av allmän karaktär i kungörelsen om hälso- och mUjöfarliga va­ror äger tillämpning på miljöfarligt avfall. Mot bakgrund härav förefal­ler det både naturligt och lämpUgt att ha de gmndläggande författnings­bestämmelserna för ifrågavarande reform i nämnda lag. Regeringen torde inte med stöd av gällande bcmyndigandebestämmelscr i lagens 5— 10 §§ kunna införa den föreslagna ensamrätten för behandlingsföreta­get. Arbetsgmppen föreslår därför att det i lagen skall tas in en ny para­graf, som innehåller bemyndigande för regeringen att föreskriva att yr­kesmässig behandlingsverksamhet endast får bedrivas av juridisk person vari staten har inflytande. Bestämmelser om behandlingsföretaget och om särskilt tillstånd att vid sidan av företaget bedriva avfallsbehandling kan sedan tas in i nyssnämnda tillämpningskungörelse eller i en särskUd författning. Då det förstnämnda alternativet kräver en relativt genom­gripande omarbeming av kungörelsen i redaktionellt hänseende, har ar­betsgruppen stannat för alternativet med en särskild författning. Enligt arbetsgruppen kan erforderliga föreskrifter för att genomföra vad grup­pen föreslagit i fråga om anmälningsskyldighet för verksamhet, vari mil­jöfarligt avfall uppkommer, och i fråga om tillstånd till yrkesmässig transport av mUjöfarligt avfall meddelas med stöd av 9 § resp. 6 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt 9 § kan regeringen föreskriva sådan anmälningsskyldighet och enligt 6 § kan regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer föreskriva att hälso- och mUjöfarlig vara av visst slag får hanteras endast efter särskilt tillstånd eller att för hante­ring av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. De bestämmelser som behövs för att reglera nu angivna frågor om anmälan och tUlstånd bör tas in i samma författning som bestämmelserna om behandlingsförc-

 

Prop. 1975: 32                                                        123

taget. Arbetsgruppen föreslår att författningen kallas förordningen om miljöfariigt avfaU.

För att undvika tillämpningssvårigheter är det enligt arbetsgruppens mening nödvändigt att i den föreslagna förordningen genom en uppräk­ning peka ut de avfallsslag som skaU anses miljöfarliga och för vilka den föreslagna regleringen skall gälla. I huvudsak bör därmed de avfallsslag som inledningsvis nänmdes komma i fråga dvs. olje- och lösningsmedels­avfall, koncentrerat surt eller alkaliskt avfaU, metallhaltigt, cyanidhal­tigt resp. PCB-haltigt a-vfall ävensom bekämpningsmedelsavfall. I det konkreta fallet kan det förhålla sig så att visst avfall som enligt den an­givna uppräkningen skall omfattas av den tänkta förordningen inte kan anses faUa under definitionen på hälso- och mUjöfarUg vara i 1 § första stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I sådant faU är lagens bestämmelser inte utan vidare tUlämpliga. Inte heller den föreslagna för­ordningen kommer att gälla i den utsträckning som den meddelats med stöd av lagens föreskrifter. Enligt arbetsgmppen torde det från miljö­skyddssynpunkt framstå som angeläget att angivna avfall omfattas av regleringen i den tänkta förordningen om mUjöfariigt avfall, även om visst avfall i det särskUda fallet inte skulle anses utgöra hälso- och mUjö­farlig vara. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgmppen att regeringen med stöd av 1 § andra stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreskriver att vad i lagen sägs skall gäUa i fråga om de i förordningen uppräknade ävfallsslagen. För att förordningens tUlämpningsområdc inte skall bli för vittomfattande bör naturvårdsverket få befogenhet att undanta visst slags avfaU.

Naturvårdsverket bör få bestämma att också annat avfall än som sär­skilt uppräknats bör omfattas av regleringen, om avfallet kan anses ut­göra hälso- och mUjöfarUg vara enligt 1 § första stycket nämnda lag. Det bör vidare ankomma på naturvårdsverket att offentliggöra vägle­dande förtecknmg över miljöfarligt avfall. I en sådan förteckning kan avfallsslagen anges mera precist än i förordningen.

Genom den av arbetsgmppen nu förordade lagstiftningsmetoden vinns den fördelen att särskUda ansvars- och tillsynsbestämmelser inte behöver meddelas. Bestämmelser i dessa änmen i lagen om hälso- och miljöfarliga varor blir tillämpliga också på den reglering av miljöfarligt avfall som nu föreslås. I fråga om detta avfall kommer också tillsynsbe-stämmelsema i kungörelsen om hälso- och mUjöfarliga varor att vara till­lämpliga. Detsamma gäller vissa andra i kungörelsen intagna bestämmel­ser såsom bestämmelser om rätt för produktkontrollnämnden att med­dela föreskrifter i vissa fall samt beslut humvida viss vara är att anse som hälsofarlig eller miljöfarlig.

Som fömt antytts bör föreskrifter om renhåUningsmonopol beträf­fande miljöfarligt avfall och undantag från sådant monopol tas in i tidi­gare omtalad renhållningskungörelse.

 

Prop. 1975: 32                                                        124

När det gäUer läkemedel och läkemedelsavfall kommer den före­slagna förordningen inte att vara tillämplig. Oskadliggörande av läkeme­del regleras uteslutande i läkemedelsförordningen. Enligt arbetsgruppen bör en skärpning av dessa bestämmelser ske genom att socialstyrelsen, i likhet med vad UKA föreslagit, åläggs att meddela föreskrifter om oskadliggörande av läkemedel.

Enligt 40 § miljöskyddslagen kan länsstyrelsen meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. Sådant föreläggande kan t. ex. gå ul på en skyldighet att låta oskadliggöra visst miljöfarligt avfall som lagrats. Efterkommes inte sådant föreläggande, skall utmätningsmannen enligt 47 § tredje stycket miljöskyddslagen ombesörja att åtgärden vid­tas. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i 39 § andra styc­ket naturvårdslagen (1964:822). I fråga om tolkningen av dessa hand­räckningsbestämmelser kan konstateras alt effekten av förelägganden som är aktuella skulle försämras avsevärt om den försumlige inte be­hövde betala kostnaden för handräckningen. Arbetsgmppen anser för sin del att lagstiftaren torde utgått från att den försunilige ,även utan ut­trycklig föreskrift skulle svara för handräckningskostnaden. Vid till­komsten av väglagen (1971:948) gjordes emellertid ett uttalande (prop. 1971:123 s. 207) som kan föranleda osäkerhet om innebörden av gäl­lande rätt i förevarande hänseende. För att undanröja den osäkerhet som kan råda bör enligt arbetsgruppen i 47 § tredje stycket miljö­skyddslagen läggas lill att åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad.

Efter förebUd av 20 § nalurvårdskungörelsen bör i miljöskyddskungö­relsen tas in en bestämmelse om att kostnaden för handräckning som avses i 47 § miljöskyddslagen på begäran av utmätningsmannen skall. förskjutas av allmänna medel, när handräckningen begärs av statlig myndighet. Handräckningskostnad i fall som avses i 47 § tredje stycket miljöskyddslagen kan i vissa fall t, ex. i fråga om oskadliggörande av miljöfarligt avfall uppgå tUl betydande belopp. Tyvärr kan befaras att kostnaden i många fall inte kan uttas av den försumlige. Kostnaden kommer följaktligen i sådana fall att få bäras av det allmänna. Med hänsyn lill anförda omständigheter finner arbetsgruppen det vara lämp­ligt att länsstyrelsen samråder med naturvårdsverket, innan länsstyrelsen begär handräckningen. Bestämmelserna om samrådsskyldighet i miljö­skyddskungörelsen bör sålunda kompletteras.

I sammanhanget vill arbetsgruppen fästa uppmärksamheten på att de medel som behövs för att förskottera sådan handräckningskostnad som här är aktuell ställs till länsstyrelsernas förfogande. Med hänsyn till ar­ten av de åtgärder som handräckningen i förevarande fall kan komma att avse förefaller det gruppen naturligt atl kostnaderna bestrids från nionde huvudtiteln anslaget Bidrag tUl miljövårdande ålgärder inom in­dustrin m. m. Det bör ankomma på regeringen alt betala ut behövliga

 

Prop. 1975: 32                                                        125

medel tiU vederbörande länsstyrelse efter framställning i varje särskilt fall. Arbetsgruppen föreslår sålunda att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande till att få använda nämnda anslag även till ändamål som

nu sagts.

Bestämmelserna om renhållningsmonopol, tillslåndsplikt för trans­portföretag och bestämmelserna om behandlingsförelaget lorde inte kunna träda i kraft förrän den 1 januari 1976. övriga delar av förslagen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975.

15    Slam från kommunala avloppsreningsverk

Innehållet i detta kapitel är främst en sammanfattnmg av ett material som naturvårdsverket sammanställt och som i sin helhet kommer att ges ut i verkels publikationsserie i början av år 1975. Socialstyrelsens anvis­ningar för användning av rötslam som jordförbättringsmedel redovisas också i delta kapitel.

15.1 Översiktlig beskrivning

Rening av avloppsvatten innebär att man på olika sätt fångar upp i vatten uppslammade och lösta föroreningar som sedan avskiljes i form av slam.

Mängden slam har under den senaste 10-årsperioden ökat kraftigt till följd av den snabba utbyggnaden av avloppsreningsverk och de succes­sivt skärpta kraven på effektivare renmg. Det kan här erinras om att drygt 30 % av tätortsbefolkningen saknade rening för tio år sedan, medan motsvarande siffra i dag är knappt 1 %. Den högsta reningsgra­den — kemisk och biologisk-kemisk rening — saknades i stort sett för 10 år sedan; i dag är drygt 50 % av tätortsbefolkningen anslutna till så­dana reningsverk.

Slammängden beräknas 1974 uppgå tiU närmare 6 milj. m* räknat som slam med 4 % torrsubstanshalt. Den årliga tillväxten fram till 1980 har beräknats lill 0,5—1,0 mUj. m. Detta slam måste fortlöpande undan­skaffas eftersom lagringskapaciteten inom reningsverken som regel är mycket begränsad.

I samarbete med samtiiga länsstyrelser har naturvårdsverket genom­fört en inventering av kommunernas slamhantering. Inventeringen avser förhåUandena den 1 mars 1973 och omfattar samtliga tätorter. I nedan­stående tabell redovisas den årliga avskilda totalmängden slam vid av­loppsreningsverken. Den totala torrsubstansmängden är enligt denna sanunanställning 210 000 ton per år.

13   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                        126

Slam fr;'in                                 Mängd torrsubstans

Avloppsreningsverk                     170 000 ton/år

Ansluten industri                        20 000 "

Enskilda slamavskiljaie                 10 000 "

Tillägg för kalkfällning                  10 000 "

Sammanlagt                              210 000 ton/år

Beroende på använd reningsmetod uppkommer vid rening av av­loppsvatten följande huvudtyper av slam.

—    Primärslam (mekaniskt slam) utgörs av uppslammat m.aterial som medföljer avloppsvattnet och som vanligen avskiljs i en försedimen-teringsbassäng.

—    Biologiskt slam (bioslam) bildas vid biologisk rening i luftningsbas-säng eller biobädd.

—    Kemiskt slam (kemslam) bildas vid avloppsvattnets behandling med fällningskemikalier (aluminiumsalter, järnsaller, kalk).

Dessa slamtyper skiljer sig från varandra såväl i fråga om samman­sättning och egenskaper som genom den mängd slam per m avloppsvat­ten, som bildas vid respektive reningsförfarande. Slammängden ökar av­sevärt med effektivare rening — ca 33 kg/person och år vid biologisk-kemisk rening, jämfört med ca 18 kg/person och år vid mekanisk re­ning.

Gemensamt för alla slamtyper är att de innehåller stora mängder vat­ten. Beroende på typ av slam och reningsprocess Ugger torrsubstanshal­ten hos det avskilda slammet på 0,5—4 % — dvs. slammet innehåller 96—99,5 % vatien.

Slam innehåller nedbrylbara organiska ämnen som vid förvaring ger upphov till besvärande lukt. I primärt och biologiskt slam utgör orga­niskt material 60—80 % av torrsubstansinnehållet.

Kemiskt slam består till större delen av oorganiskt material från de använda fällningsmedlen. Slam innehåller också stora mängder mikroor­ganismer —■ bakterier, vii-us, parasiter — oorganiska salter, bl. a. växt­näringsämnena fosfor och kväve samt metallsalter. Av undersölmingar som gjorts vet man att drygt 80 % av allt råslam och 24 % av allt rotat slam innehåller salmonellabakterier. Om industriavloppsvatlen tillförs re­ningsanläggningen kan metallinnehållet i slammet bli betydande. Bl. a. förekommer en rad metaller som kan ha skadliga miljöeffekter. Exem­pel på sådana ämnen är kvicksilver, bly och kadmium. Även andra skadliga ämnen — exempelvis olja och klorerade kolväten — kan på detta sätt tillföras slammet och försvåra dess behandling och/eller slut­liga omhändertagande.

För att på lämpligt sätt kunna hantera och slutligt omhänderta det avskilda slammet fordras som regel att det undergår viss behandling vid reningsverket. De behandlingsmetoder som främst kan komma ifråga är

 

Prop. 1975: 32                                                        127

förtjockning, stabUisering och awattning. På så sätt kan t. ex. transport­kostnader sänkas och behovet av områden för upplag minskas. Utöver dessa metoder kan behandlingen kompletteras med pastörisering, tork­ning, förbränning eller kompostering. Nedan ges en kort beskrivning av de olika behandlingsmetoderna.

Genom förtjockning ökar slammets torrsubstanshalt 2—3 gånger, varvid slamvolymen reduceras i motsvarande omfattning. Lukt-problem kan uppstå vid lång uppehållslid i förtjockningsanläggning.

Stabilisering är en kontrollerad biologisk omvandlingsprocess, avsedd att minska risken för luklobehag och smittorisken vid vidare hantering och slutligt omhändertagande av slammet. Därför måste som regel allt slam — främst primärt och biologiskt — genomgå sådan be­handling. Stabilisering kan ske genom rötning (anaerob stabilisering) el­ler långtidsluftning (aerob stabilisering). Kalkning kan under begränsad tid ge motsvarande effekter som stabilisering genom att den biologiska nedbrytningen hämmas och viss avdödning av smittämnen sker.

Genom awattning ökar slammets torrsubstanshalt, medan slamvolymen reduceras i motsvarande grad. Avvattningen har stor bety­delse från transportekonomisk synpunkt och reducerar också miljöris­kerna vid slammets hantering.

I stora tätorter, där svårigheter kan uppstå att kontinuerligt borttrans-portera och slutligt omhänderta slam, trots långt driven mekanisk av-vattning, kan ytterligare reduktion av slamvolymen ske genom t e r -misk behandling i form av torkning eller förbränning. Termisk slambehandling kräver relativt stora investeringar. Även driftkostna­derna kan bli betydande. Värmetorkat slam samt aska och slagg är in-vändningsfria från hygienisk synpunkt, däremot innehåller de fortfa­rande huvuddelen av slammets ursprungliga oorganiska ämnen (sal-terna). Genom volymmmskning föreligger salter och farliga ämnen i högre koncentration än i slammet.

Vid torkning kan också betydande luktolägenheter uppslå. Värmetor­kat slam med höga torrsubstanshalter har något sämre verkan som jord-förbätlringsmedel än awattnat slam. Det kan också ge upphov lill dammproblem.

Slammets behandling genom kompostering bygger på förmult-ningsprincipen, som är en långsamt fortskridande biologisk nedbrytnings­process. Genom inverkan på olika mikroorganismer under lufttillträde omvandlas organiskt material tUl en stabil humusliknande substans. Kompostermgseffekten påverkas gynnsamt av en balanserad tillsats av porösa kolhydratrika substanser. Förfarandet erbjuder därför en möjlig­het att samtidigt med slam behandla flera andra avfallsprodukter t. ex. bark eller hushållssopor. Ett projekt avseende sådan samkompostering pågår för närvarande i samverkan mellan naturvårdsverket, STU och Laxå kommun.

 

Prop. 1975: 32                                                        128

Förutom en avsevärd vikt-, volym- och luktreduktion uppnås genom kompostering en långt gående mineralisering av materialet och näringen blir bättre tillgänglig för växterna. Samtidigt uppnås en reduktion av smittorisken, medan däremot slammets metallinnehåll inte påverkas.

I likhet med torkning och förbränning är kompostering en relativt dyr behandlingsmetod, i synnerhet om man för att påskynda processens för­lopp använder sig av en s. k. reaktoranläggning. Från miljösynpunkt kan dock kompostering ha många fördelar.

Flera av de nämnda behandlingsmetoderna medför olika grad av hygienisering av slammet. Effekten är måttlig i samband med stabilisering, ökar vid kemisk fällning med släckt kalk, vid torkning eller kompostering, samt är fullständig -vid förbränning. För att minska de hygieniska riskerna vid hantering av slam är en kompletterande biolo­gisk, kemisk eller termisk behandling önskvärd. Omfattningen och gra­den av behandlingen måsle avgöras med hänsyn till den epidemiologiska situationen och sättet för slammets slutliga omhändertagande. Behand­lingen kan också kompletteras med särskilda åtgärder. Klorering av slam är tänkbar men ger inte tillräcklig reduktion av sjukdomsalstrande organismer. Genom tillsats av bränd kalk uppnås en temperaturstegring (drygt 70° C), som i förening med högt pH i slammet ger en långt­gående hygienisering. Liknande effekt nås vid pastörisering genom di-rektinblåsning av lågtrycksånga. Pastöriseringsanläggningar fordrar om­fattande tillsyn och kan därför komma ifråga endast vid större avlopps­ reningsverk.

Enligt en sammanställning som gjorts av naturvårdsverket undergår drygt 80 % av slammet något form av stabilisering. Tas också kalkbe­handlingen med i denna gmpp, stiger procenttalet lill omkring 90. Hy­gienisering förekommer till ca 30 %, främst i form av torkning och kalk­behandling. Närmare 80 % av slammet avvattnas, till större delen (60 %) i mekaniska anläggningar. Någon egentlig skillnad i behandling av slam, som deponeras i upplag respektive sådant som används för jordbruksändamål, har inte konstaterats. Närmare 70 % av allt slam för dessa båda ändamål underkastas för närvarande såväl stabilisering som awattning.

De metoder för slutligt omhändertagande av slam, som för närva­rande tillämpas, är inle från alla synpunkter helt invändningsfria. Under vissa betingelser och under fömtsättning att hanteringen sker under be­tryggande kontroll, har de dock bedömts medge god säkerhet vid hante­ringen och torde medföra obetydliga risker för människor och miljö.

En kritisk granskning av de för närvarande aktueUa metoderna för omhändertagande av slam ger vid handen, att slutligt omhändertagande kan uppnås endast enligt två huvudprinciper:

—   Deponering i upplag eller som utfyllnad.

—   Agrikulturell användning (för jordförbättring eller som jordersätl-ning).

 

Prop. 1975: 32                                                        129

Torkning, förbränning och kompostering utgör endast led i bearbet-lungen av slammet. Omhändertagandet av därvid uppkomna produkter fömtsätter i sin lur tillämpningen av endera av de ovan nämnda huvud­principerna.

Såväl vid deponering som vid agrikulturell användning står marken som slutlig mottagare av slanunet. Problemställningarna blir dock något olika, beroende på sättet för omhändertagandet. I det ena fallet är det fråga om att förhindra störningar från punktvisa avfallskoncentrationer. I det senare fallet understryks nyttoaspekten — en form av återvinning, där främst slammets kvalitet måste ägnas särskild uppmärksamhet.

I anslutning tiU naturvårdsverkets tidigare nänrnda slaminventering redovisas också en fördelning på olika former av slutligt omhänderta­gande av slam enligt nedanstående tabell.

 

Form för slutligt omhändertagande

Procent av total slammängd

Ton torrsubstans per är

Upplag

Jordbruk/jordförbättring

Lagun

Förbränning

Övrigt

Totalt

44 40 10

2 4

100

92 000 84 000 21 000 3 000 10 000

210 000

Stora regionala skillnader visar sig också föreligga i behandlingsmeto­derna. I t. ex. Göteborg och i Västernorrlands län deponeras det mesta på tipp medan i Stockholms och Östergötlands län endast några procent går tUI tipp. I Stockholm används slammet i stor utsträckning inom jordbruket som jordförbättringsmedel. I Jämtlands och Västerbottens län sker huvudsakligen förbränning. I Malmöhus län laguneras i stället stora mängder slam.

I del följande ges en närmare beskrivning av de olika formerna av slutiigt omhändertagande. Denna bygger också på socialstyrelsens anvis­ningar. Alla slamtyper, oberoende av kvalitet, måste kunna omhändertas i någon form av upplag. För slamprodukter som är starkt förorenade genom industriutsläpp, toxiska substanser eller som av andra orsaker inte kan nyttiggöras, är deponering i upplag för närvarande den enda metoden för slutligt omhändertagande.

Med hänsyn tUl miljömässiga och hygieniska risker måste höga krav ställas på deponeringsplats. Föroreningsrisk för yt- och grundvatten finns alltid under mycket lång tid. Därför måste en rad skyddsåtgärder vidtas, som exempelvis avledning av nederbördsvatten från omgivning­arna, uppsamling och oskadliggörande av avrinnande slamvatten, invall-ning, inhägnad och kontrollåtgärder. Denna risk kvarstår även sedan den egentliga verksamheten upphört, varför upplaget under lång tid frahiåt måsle stå under regelbunden kontroll.

 

Prop. 1975: 32                                                        130

Beroende på slammets karaktär kan uppläggning ske i lagun, på tork­bädd eller i upplag. Det är viktigt att såväl lokalisering som markförhål­landen övervägs noga före val av plats.

Användning av slam och slamprodukter för fyllnadsändamål och markbyggnad måste närmast jämställas med deponering, även om metoden i praktiken innebär ett visst nyttiggörande av avfallet. För markbyggnad kan sannolikt i en framtid jordersättningsprodukter med slam som en väsentiig komponent så småningom i allt större omfattning komma till användning.

Användning av slam och slamprodukter som fyllnadsmassa eller för markbyggnadsändamål torde normalt heller inte behöva omges med samma restriktioner som förekommer vid ordinär uppläggning av avfall. Vid användning av slam och slamprodukter i anslutning till bebyggelse och i trädgårdar skall dock av hygieniska skäl vissa restriktioner iakttas. I de fall då marken endast skall besås med gräs eller bära vildväxande vegetation (t. ex. vägbankar, idrottsplatser, återställningsarbeten, skogs­plantering), kan även sådana slamprodukter användas som annars på gmnd av förhöjda metallhalter inte lämpar sig för odling av livsmedels­produkter.

Sedan länge har slam i relativt stor omfattning utnyttjats som göd­sel- och jordförbättringsmedel i jordbruket. Slammets innehåll av organiskt material inverkar positivt på markens mullhalt. Genom att öka mullhalten kan slammet gynnsamt påverka markens stmktur och vattenhållande förmåga. Transportkostnaderna medför dock att slammet blir av relativt liten betydelse för jordbruksnäringen i stort. För enskilda jordbmk på rimligt avstånd från tätorter kan däremot fördelarna av slam bli betydande.

Erfarenheter hittills av slamanvändning inom jordbruket har i huvud­sak varit positiva. För användning vid produktion av födoämnen finns dock vissa riskmoment som i flera fall ännu inte kunnat kvantifieras. Socialstyrelsen har i en utredning belyst denna fråga och på grundval därav utfärdat råd och anvisningar för användning av rötslam som jord­förbättringsmedel (Soc.styr. medd. 30: 1973). Användning av slam i en­lighet med socialstyrelsens anvisningar gör det möjligt att utan olägen­heter ta hand om en betydande del av dagens slamproduktion.

För användning av rötslam som jordförbättringsmedel gäller sam­manfattningsvis följande.

Slam kan användas till all normal växtodling inom jordbruket om till­förseln sker i samband med jordbearbetning. Områden nära bebyggelse eller vattentäkter skall undvikas.

Spridningen skall planläggas i samråd med hälsovårdsnämnden, som också har att utfärda föreskrifter med hänsyn till de lokala förhållan­dena.

Awattnat slam reducerar riskerna i samband med spridning. Våtslam

 

Prop. 1975:32                                                        131

skall spridas nära marken utan onödig finfördeining av vätskan. Slam­met skall nedbrukas i så nära anslutning tUl utspridningen som möjligt.

Spridning bör ske i samband med vår- och höslbruk samt vid trädes-bmk. Spridning på snötäckt eller fmsen mark bör ej utföras med våt­slam och bör undvikas beträffande annat slam eUer inskränkas till plana fält på betryggande avstånd från vattendrag. Om risk för ytavrinning föreligger bör slamgivan delas upp på flera spridningslUlfällen.

Slamgivans storlek skall normalt avpassas med hänsyn lill växtnärings­behovet. Från miljövårdssynpunkt bör slamgivans storlek på enskilt skifte inte överstiga 5 lon TS per ha. Innehållsdeklarationen måsle ut­göra underlag för denna bedömning. För bedömning av arealbehovet bör man emellertid räkna med en genomsnittsgiva om 1 ton TS/ha och år, vilket innebär att 5 ton TS per ha kan påföras vart 5:e år på samma skifte.

Ofullständigt hygieniserat slam får inte spridas på slätter- och betes-vallar eUer annan växande gröda. Inte heller får det användas i träd-gårdsodUng för produkter avsedda för direkt konsumtion (grönsaker, lågväxande bärsorter).

Gödsling med slam i samband med födoämnesproduktion förutsätter emellertid en mera ingående kontroU av slammets sammansättning och kvalitet an andra användningsområden. Därför bör varje slamproducent kunna tUlhandahålla en aktuell innehållsdeklaration för slam. Särskilt intresse tilldrar sig i detla sammanhang slammets innehåll av vissa me­taUer, såsom exempelvis bly och kadmium. Därför har särskilda normer fastställts för bedömning av slammets kvalitet.

Frågan om metallernas farlighet är ännu inte tiUräckligt utredd. Slut­lig bedömning av deras biologiska effekt kan därför ännu inte göras. Be­gränsning av metallhalterna i slam genom direkta åtgärder vid källan (främst inom industrin) är för närvarande en av de mest angelägna åt­gärderna för att förbättra slammets kvalitet och öka dess användbarhet.

15.2 Arbetsgruppens överväganden och förslag

Slam från kommunala avloppsreningsverk blev mot slutet av 60-talet ett allt större problem i samband med den mycket snabba utbyggnaden av avloppsreningsverken. Slamproduktionen ligger f. n. på ca 6 mUj. ton per år räknat som slam' med 4 % torrsubstans.

Problemen är flera. De stora mängderna slam leder till problem vid förvaring och slutligt omhändertagande. Slammets innehåll av smit­toämnen och lungmetaUer motiverar vidare en viss tveksamhet och för­siktighet vid hanteringen, främst vid användning av slammet som jord­förbättringsmedel. Olämplig hantering av slammet kan också leda till miljöstörningar av olika slag.

I dag återanvänds ca 40 % av slammet i jordbruket. Spridningen av

 

Prop. 1975:32                                                         132

rötslam regleras numera genom anvisningar från socialstyrelsen. Dess­utom övervakar naturvårdsverket slamhanteringen genom olika anvis­ningar och föreskrifter.

Naturvårdsverket har också initierat en relativt omfattande forskning rörande slam och slamhantering. Bl. a. har naturvårdsverket och styrel­sen för teknisk utveckling (STU) i samarbete med Laxå kommun startat ett projekt i full skala för att belysa möjligheterna till samkompostering av slam och hushållsavfall. Även andra försök pågår att utnyttja slam som jordförbättringsmedel.

Enligt arbetsgmppens mening har myndigheterna nu en tillfredsstäl­lande överblick över slamhanteringen. Råd och anvisningar har utarbe­tats och en målinriktad forskningsverksamhet pågår.

Gruppen ser därför ingen anledning att nu föreslå mera omfattande ändringar eller förbättringar. Gruppen vill dock framföra några syn­punkter. Mot bakgrund av den oro som finns i fråga om smittoämnen och tungmetaller i slam vill gruppen framhålla angelägenheten av alt forskningsinsatser koncentreras på belysning av dessa problem. Dess­utom bör man genom en fortlöpande kontroll av innehållet av vissa me­taller i kommunalt slam kunna klassificera slammet efter fastighetsgrad inför olika former av återanvändning. På så sätt skulle äteranvänd­ningen av slam kunna ökas utan att kraven på miljömässig kontroll åsi­dosätts. Enligt arbetsgruppen måste målsättningen vara att på olika sätt återanvända slammet så långt detta är praktiskt möjligt och att därmed successivt minska sådana metoder som t. ex. förbränning och depone­ring.

Mot bakgrund av de stora investeringar som kommunerna tvingas göra för slamhantering och den långsiktiga planering som krävs är det vidare angeläget att ansvariga myndigheter mot bakgrund av såväl fort­satta praktiska erfarenheter som forskningsresultat så snart som möjligt kan anvisa lämpliga hanteringsmetoder.

Gruppen föreslår att regeringen ger socialstyrelsen och naturvårdsver­ket i uppdrag att utarbeta praktiskt orienterade anvisningar rörande me­toder för slutlig behandling och disponering av slam från avloppsre­ningsverk.

16    övrigt avfall 16.1 SjukhusavfaU

Socialstyrelsen utgav 1970 råd och anvisningar rörande "Omhänderta­gande av avfaU från sjukvårds- och liknande inrättningar". Ar 1973 ut­gav SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationalise­ringsinstitut) råd om avfallshantering inom sjukvården som komplement och kommentarer till socialstyrelsens tidigare utgivna anvisningar.

 

Prop. 1975: 32                                                        133

Sjukvårdsavfallet kan indelas i konventionellt avfall och riskavfall. Det konventionella avfallet är i prmcip av samma typ som hushållsav­fallet. Beträffande riskavfallet görs följande uppdelning:

—    smiltförande avfall

—    biologiskt material

—    engångsspmtor

—    skärande och stickande avfall (exempelvis knivblad, kanyler, nå­lar och glasavfall)

—    radioaktivt avfall

—    gifter och läkemedelsrester

Underlag för helt tillfredsställande bedömning av avfallsmängden vid olika sjukvårdsinrättningar saknas idag. Flera undersökningar har emel­lertid gjorts under senare år. Uppmätningar vid ett 10-lal sjukhus under åren 1964—66 gav avfallsmängder på 12—20 Ut/vårdplats och dygn. 1967—68 gjordes undersökningar som uppvisade en relativt kraftig ök­ning, lill 25—30 lit/vårdplats och dygn. En undersökning vid Allmänna sjukhuset i Malmö 1972 visade en genomsnittlig avfallsmängd på 36 lit/ vårdplats och dygn.

Avfallsmängden visar således en successiv ökning. Under första hälf­ten av 1960-talet var den årliga ökningen 3—4 %. Den årliga ökningen nu lorde vara minst lika stor.

Enligt utredningar som gjorts vid ett flertal sjukhus (Akademiska sjukhuset i Uppsala, Boden, Gällivare och Kristianstad m. fl.) beräknas avfaUsmängden i början av 1980-talet uppgå till 60—70 Ut/vårdplats och dygn.

Samtidigt som avfaUsmängden har ökat har emellertid volymvikten minskat. Undersökningar vid vissa sjukhus pekar mot en volymvikt 1980 på 70—80 kg/m och i en undersökning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala förväntas volymvikten minska lill ca 45 kg/m, jämfört med 150 kg/m» 1960.

Ökningen av avfallsmängderna under 1960-lalet berodde lill stor del på en omfatlnade övergång från flergångsartiklar till engångsartiklar.

Beträffande omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande anläggningar sker avgörandet om vad som skall behandlas som risk­avfall på det enskilda sjukhuset med ledning av socialstyrelsens anvis­ningar. Riskavfallets andel kan därför variera starkt mellan olika inrätt­ningar. Vid vissa sjukhus har man t. ex. valt alt behandla aUt avfall som riskavfall med hänsyn till befarade svårigheter att hålla riskavfallet av­skilt från det konventionella avfallet.

Riskavfall kan behandlas på flera sätt för att eliminera riskerna. Det kan t. ex. behandlas direkt vid produktionsplatsen genom desinfektion, sterilisering eller för engångsspmtor genom förstöring. Undantagsvis kan riskavfall deponeras i obehandlat skick på särskUda upplag i sådana fall måste dock vissa miljömässiga och hygieniska viUkor uppfyllas.

Socialstyrelsen rekommenderar att riskavfallet slutbehandlas genom

 

Prop. 1975:32                                                         134

förbränning. Om detta skall ske i en speciell förbränningsanläggning el­ler i en tillgänglig kommunal anläggning är föremål för diskussion. Det primära är atl riskavfallet hanteras så att risken för smittspridning un­danröjs. Detta fömtsätter att transporten till behandlingsanläggningen sker på ett tillfredsställande sätt, genom att avfallet upphettas tillräckligt länge och med tillräckligt hög temperatur så att smittorisken helt elimi­neras. I flertalet fall har man ansett att behandlingen av riskavfall sker säkrast i en separat anläggning.

Enligt uppgifter från bl. a. naturvårdsverket torde förbränningsutrust­ningen på många sjukhus fungera otUlfredsställande. Förbränningen av riskavfall är besvärlig, eftersom riskavfallet innehåller dels stora mäng­der plast (högt värmevärde; brinner hastigt) dels biologiskt material (fuktigt; fordrar upphettning under relativt lång tid) och sprutor och dy­likt som inte förbränns. I ugnar, som byggs speciellt för sjukhusavfall finns i allmänhet en kremeringsficka.

I vissa kommuner t. ex. Arjeplog, Hofors, Järfälla, Kiruna, Malmö, Motala, Piteå och Överkalix har riskavfall från sjukvårdsinrättningar in­kluderats i det kommunala renhållningsmonopolet.

SPRI:s råd behandlar dessutom hur avfallshanteringen bör organise­ras och administreras för att bli hygieniskt tUlfredsställande. För enhet­lig bedömning inom hela landet om vad som är riskavfall rekommende­ras konferenser och kurser på såväl riksplanet som regionalt. Dessutom ges rekommendationer beträffande samarbetsformerna mellan berörda organ. Vissa personalfrågor berörs också, t. ex. utbUdning och skydds-ympning.

I Stockholms kommun har frågan om riskavfallet från sjukhusen varit föremål för överläggningar mellan kommunen och landstinget. Gifter och läkemedelsrester omhändertas i Stockholms kommun och sänds till farmaceutiska centralen vid Södersjukhuset. Läkemedelsresterna vidare­befordras sedan lill AB Induslridestillalion i Lövsta. Vacciner sänds lill Siatens Bakteriologiska Laboratorium i Solna och kvicksilveravfall rege­nereras hos Kebo AB.

16.2 Byggnadsavfall

Byggnadsavfall kan hänföras till två kategorier dels avfall från ny­byggnation, dels rivningsavfall. I energiprognosutredningens slutbetän­kande uppskattas dessa mängder tUl 0,5 milj. ton per år respektive 1,2 milj. ton per år. Statens råd för byggnadsforskning och AB Skånska Ce-mentgjuteriet har i en utredning studerat byggavfall från nyproduktion och speciellt transport av delta avfall från byggplatsen. Resultaten be­handlas i en rapport från Byggforskningen RI: 1974: "Transporter från byggplatsen. Specialstudier av byggavfallet".

Med hjälp av föreliggande utredning och befintlig statistik kan den

 

Prop. 1975: 32                                                        135

totala avfallsmängden för 1972 vid nyproduktion av bostadslägenheter beräknas till ca 390 000 m fast volym. Den brännbara andelen utgör ungefär 150 000 m eller 90 000 ton. Över 30 000 ton av det brännbara materialet kommer från förpackningsmaterial och emballage. För när­varande eldar man i stor utsträcknmg på arbetsplatserna. Någon utsor­tering av brännbart och inte brännbart material sker dock sällan innan det körs till soptipp.

Byggavfallets sammansättning, storlek och hantering har i nämnda ut­redning studerats genom stickprovsundersökningar på 7 olika byggplat­ser i Stockholmsområdet.

Vid jämförelse av avfallsmängden mellan de olika byggplatserna framgår att de prefabricerade hustyperna ger de minsta mängderna av­fall. Avfallsmängden från dessa byggplatser är ca 1 fm/lgh (fast m* per lägenhet). För övriga byggplatser överstiger avfallsmängderna 3 fmVlgh. Fömtom prefabriceringsgraden påverkas avfallsmängden exempelvis av planering, förpackningsmetoder och redskap.

Kostnaden för avfallshantering och städning varierar kraftigt mellan olika byggen — 500—1 400 kr per lägenhet.

Byggnadsavfallets materialvärde varierade i de olika fallen mellan 462 kr. och 2 508 kr. per lägenhet.

OnUiändertagandel av byggnadsavfaUet sker på olika sätt. Till största delen fraktas avfallet till extern tipp med lastbU eller i container. Reste­rande avfall eldas upp på olika sätt.

Om hela denna mängd transporteras i container eller på lastbil till av-fallstipp, kostar transporterna från byggplatserna över 25 milj. kr. per år med 1972 års priser.

Det torde mot bakgrund av dessa siffror finnas anledning att utveckla bättre hanteringsmetoder, t. ex. sortering, komprimering och återvin­ning.

Vid sortering av byggavfaUet kan följande effekter uppnås:

—    avfallet tar mindre plats

—    återvinning kan minska totalkostnaderna

—    arbetskostnaden för avfallshanteringen på byggplatsen kan öka.

Sorteringen kan drivas olika långt. Den sortering som ligger närmast tUl hands är att skilja brännbart och icke brännbart avfall. På den bygg­plats i undersökningen där en sådan sortering genomfördes blev utnytt­jandet i containerbortfrakter ungefär 3 gånger effektivare än för de öv­riga byggplatserna. En sortering skulle göra det möjligt att tillvarata värmeenergi i den brännbara delen och använda det obrännbara som fyllning. Del brännbara byggavfallet har ett värmevärde som motsvarar 0,3 TWh (miljarder kilovattimmar) vilket kan jämföras med den totala energiförbrukningen i landet 1972 som var 481 TWh.

Den återvinning av byggavfall som är mest intressant redovisas i föl­jande tabell. Priserna avser början av 1973, fritt mottagaren.

 

Prop. 1975: 32

 

 

136

Material

Behandling

Användnings-

Ung. skrotpris

 

 

sätt

fritt mottagaren

virke

flisning sällning

fiber råvara

25: -/m» flis

wellpapp

sortering komprimering

fiber råvara

130: -;'ton i bal

papp, papper

sortering komprimering

fiber råvara

90: -/ton i bal

jarn

sortering

nytt järn

60; -/ton

obrännbar

ingen

fyllning pä

12: -/m»

fyllning

 

täcktipp

 

Dessutom torde vissa typer av pallar och transportförpackningar kunna returneras i större utsträckning än vad som nu sker.

Återvinning kan i vissa fall försvåras genom förorening av virket i form av t. ex. betong och spik.

16.3 Övrigt

Bland övriga avfallsslag kan nämnas avfall från yttre renhållning och radioaktivt avfall.

Beträffande avfall från yttre renhållning vill gruppen särskilt peka på snötippning som i vissa fall kan medföra miljöproblem.

Frågan om radioaktivt avfall har ej behandlats särskilt av arbetsgrup­pen. Radioaktivt avfall uppkommer främst vid kärnkraftverk, men också från t. ex. sjukhus och vissa vetenskapliga institutioner. Ansvarig myndighet för bedömning av avfallets farlighet och lämplig behand­lingsåtgärd är statens strålskyddsinstitut. De små mängder radioaktivt avfall som hittills produceras i Sverige tas om hand av AB Atomenergi i Studsvik eller i vissa faU exporteras avfallet för lämplig behandlmg.

Det låg- och mellanaktiva avfallet och dess omhändertagande har ut­retts av en särskUd arbetsgrupp som avgav en slutrapport 1972 — För­slag till riktiinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall — Statens strålskyddsinstitut.

Den planerade utbyggnaden av kärnkraftverk i landet kommer att in­nebära kraftigt ökade mängder av radioaktivt avfall, bl. a. plutoniumav­fall. Denna fråga behandlas nu av en särskild utredning — utredningen om radioaktivt avfall, förkortat Aka-utredningen. Utredningen över­lämnade i juni 1974 en lägesrapport — Kärnkraftens högaktiva avfall (Ds I 1974: 6). Genom tilläggsdirektiv skall utredningen även belysa frå­gan om det låg- och mellanaktiva avfallet.

16.4 Arbetsgruppens överväganden och förslag

Arbetsgruppen har under rubriken "övrigt avfaU" främst behandlat sjukhusavfall och byggnadsavfall.

 

Prop. 1975: 32                                                        137

SjukhusavfaUet tUlhör de mera svårhanleriiga avfallsslagen och inne­håller såväl konventionellt avfall som riskavfall. Riskavfallet är mångfa-selterat med t. ex. smiltförande avfaU, radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester. Delta komplicerar hanteringen och slutbehandlingen. Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar 1970 förordas förbränning. SPRI har 1973 kompletterat och kommenterat dessa råd och anvis­ningar.

Enligt arbetsgruppen lorde avfallshanteringen inom sjukvården idag inte vara helt tUlfredsställande från mUjövårdssynpunkt. Under hand har gruppen fått kännedom om att det fortfarande bl. a. förekommer deponering på soptipp med de många risker detta kan föra med sig. Ar­betsgruppen förordar därför att sjukhusens avfall blir föremål för en bred översyn vars resultat skall kunna läggas till grund för en från mil­jösynpunkt heh tillfredsställande hantering. En särskUd utredning med uppdrag alt utföra denna översyn bör snarast tillsättas.

Vad gäller byggnadsavfall har arbetsgmppen funnit att dessa avfalls­mängder är mycket stora. Från resurssynpunkt är det självfallet angelä­get att även detta avfall kan tas om hand och på lämpUgt sätt nyttiggö­ras. Den utredning som siatens råd för byggnadsforskning låtit genom­föra har givit en rad intressanta resultat som torde kunna leda till ett bättre tUlvaratagande av byggnadsavfallet. Arbetsgruppen lämnar be­träffande detta avfall inga särskilda förslag, utan utgår från att i första hand byggföretag och kommuner tillsammans kan komma fram till en förbättrad avfallshantering med bättre tillvaralagande av dessa avfalls­råvaror.

Dessutom har arbetsgruppen pekat på miljörisker av avfall från ytire renhållning, särskilt snötippning.

Frågan om radioaktivt avfall har ej behandlats av arbetsgruppen.

17    Avfall som energikälla

17.1 Sammanfattning av arbetsgruppens delrapport

I juni 1974 avlämnade arbetsgruppen en delrapport — Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5). Rapporten hade utarbetats av K-konsuU på uppdrag av arbetsgruppen. I detta kapitel lämnas en sammanfattning av rapporten samt vissa synpunkter från gruppen.

I rapporten behandlas huvudsakligen hushållsavfall, visst blandat han­dels- och industriavfall, returpapper, bark, avfallsolja samt halm. Där­emot tog rapporten inte upp frågan om avfallsvärme (överskottsvärme).

Energiberäkningarna bygger på nedanstående avfallsmängder för år 1971/72 samt beräkningar av energiinnehåll:

 

Prop. 1975: 32                                                                       133

Milj. ton per år    Kcal/kg

Hushållsavfall                      2,3               2 500

Handels- och industriavfall  1,5               1 700

SjukhusavfaU                       0,1

Papper och papp                 1,0               M 500

Bark och spån                      20 milj. m             "

Avfallsolja                            0,1               9 900

Däck                                     0,03             8 600

Halm                                    6,0             =3 000

' Gäller utsorterat biandpapper.

= Barkens torrsubstans har relativt högt värmevärde, 4 500 — 7 000 kcal/kg, men den höga vattenhalten — en följd av bl.a. våtbarkning — gör att effektiva värmevärdet är väsentligt lägre. Som ett genomsnitt har räknats med 420 Mcal/ m-' löst mått.

'Halmens värmevärde är 3 400 — 3 700 kcal/kg. P.g.a. osäkerheten om vattenhalten har halmens genomsnittliga värmevärde antagits till 3 000 kcal/kg.

Mot bakgrund av de siffror som redovisats i föregående tabell kan följande sammanställning göras rörande avfallets totala effektiva ener­giinnehåll (brutto).

 

 

 

 

1971/72

1980

1990

Avfallskategori

 

 

10» Gcal

10» Gcal

10« Gcal'

Hushållsavfall,

 

 

 

 

 

grovavfall

 

 

5,4

8,1

10,1

Sjukhusavfall

 

 

0,2

0,2

0,2

Handels- och industriavfall

2,4

2,9

3,2

Returpapper

 

 

1,2

2,1

3,1

Bark och spån

 

 

8,4

8,4

8,4

Avfallsolja

 

 

1,8

2,1

2,4

Däck

 

 

0,3

0,3

0,3

Halm

 

 

18,0

18,0

18,0

Summa

 

 

37,7

42,1

45,7

Ekv oljemängd x

10»

m=

4 030

4 520

4910

Värde omräknat till Eo 5

 

 

 

lågsvavlig 364 kr.

im'

(Sthlm

 

 

 

1974) 10» kr.

 

 

1 470

1 650

1 790

Do vid 10 % ärlig pr

is-

 

 

 

stegring till 1980=

10*

kr.

 

2 600

2 900

' 10» Gcal = 107 500 m' eldningsolja. Oljans värmevärde satt till 9 300 kcal/ liter.

" "Energy, Europé and the 1980's", Institution of Electrical Engineers, London, Konferensreferat, DN. Råoljepriset bedöms fortsätta stiga med 10 % per år fram till början av 1980-talet med en utplåning av priskurvan, därefter möjligen prissänkning. Samma förändring har här antagits för eldningsoljan.

Samtliga dessa avfallstyper kan förbrännas utan stödbränsle och vär­men i den avgående rökgasen kan utnyttjas för olika ändamål — t. ex. bostadsuppvärmning eller el-generering.

Inom landet finns ett flertal sopförbränningsanläggningar, i vilka av­fallets energiinnehåll nyttiggörs, t. ex. i Göteborg, Stockholm, Uppsala, Linköping och Borås. En stor del av energiinnehållet i bark- och spån-

 

Prop. 1975: 32                                                        139

avfallet utnyttjas idag. Samma är fallet med avfallsoljan. Energin i halm och bildäck utnyttjas däremot inte i nämnvärd utsträckning genom förbränning.

Anläggningar för förbrännmg med värmeålervinning är kapitalkrä­vande och ger höga driftkostnader. För en sopförbränningsanläggning kan undre storleksgränsen sägas motsvara ett befolkningsunderlag pä ca 50 000 personer. Som alternativ till konventionell förbränning diskuteras numera också pyrolys.

Av det effektiva energiinnehållet i de olika avfallsslagen kan av olika skäl endast en del utnyttjas (potentiell återvinningsmöjlighet). Nedan­stående tabell visar detta samt hur mycket som redan tas tillvara.

 

 

Eff. energi-

Potentiell

Åter-

 

 

innehåll

återvinnings-möjlighet

vinning av energi

 

 

10« Gcal'

10» Gcal

10' Gcal

 

Hushållsavfall, grov-

 

 

 

 

avfall, sjukhusavfall,

 

 

 

 

handels- och industri-

 

 

 

 

avfall

8,0

"-2,0

0,67

 

Returpapper

1,2

0,5

0,5

 

Bark och spån

8,4

=5,0

3,0

 

Avfallsolja

1,8

'1,5

1,5

 

Däck

0,3

0

0

 

Halm

18,0

0,5

0

 

Summa

37,7

9,5

5,67

 

' 10» Gcal = ca 107 500 m= eldningsolja. Oljans värmevärde satt till 9 300 kcal/ liter.

= Vid 50 % årsverkningsgrad som genomsnitt för samtliga anläggningar. ' Vid 70 % verkningsgrad. ' Vid 90 °'ö verkningsgrad.

Energiinnehållet i det avfall som studerats i arbetsgruppens rapport, motsvarar ca 10 % av landets totala energiomsättning.

Av avfallels totala energiinnehåll bedöms endast ca 25 % vara prak­tiskt möjligt nyttiggöra vid förbränning, vilket motsvarar ca 1 milj. m* olja. Idag är ca 60 % utnyttjat, huvudsakligen inom cellulosa-, pappers-och sågverksmduslrin. Av den energimängd som är möjlig att utnyttja återstår således 40 %. Huvuddelen av denna energimängd finns i skogs­industrins barkavfall och i det kommunala avfaUet. Dessa outnyttjade 40 % motsvarar omkring 1 % av vår totala energiomsättning.

En stor del av den ännu outnyttjade energimängden i avfallet väntas bli utnyttjad relativt snart. Med de ökade oljepriserna har skogsindu­strin påskyndat användningen av alternativa energUiällor till olja och har nu ett omfattande program för att utnyttja barken som bränsle. Förut­ sättningarna för att utnyttja energimängden i avfallet inom den kommu­nala sektorn är mindre an inom industrin.

Rapporten belyser också möjligheterna till återvinning av avfallskom­ponenter och vilka effekter den har för energiutnyttjande.

 

Prop. 1975: 32                                                        140

Beträffande pappersavfall ger t. ex. en ökad tidningsinsamling med 150 000 ton/år en energiföriust (ca 0,1 XIO Gcal) i de befintiiga för­bränningsanläggningar där värmeåtervuining nu förekommer. Detla motsvarar ca 4,4 milj. kr. omräknat som inköpt olja vid 364 kr./m och 90 % pann verkningsgrad.

Enligt beräkningar skulle ca 30 000 ton glas kunna återvinnas vid se­parering i hushållen. Denna mängd uppskattas ge en reduktion av ener­giförbrukningen i glasbruken på ca 0,025X10" Gcal motsvarande ca 2 500 lon olja.

Vad gäller metaller sägs i rapporten att om hela mängden järn (ca 90 % av totalmängden eller 110 000 ton) kunde återvinnas i hushållsav­fallet skulle energibesparingen motsvara ca 0,7X10" Gcal eller 70 000 ton olja. Separering i hushållen i den form den nu bedrivs antas kunna resultera i ca 30 000 ton burkplål och 2 000 ton aluminium per år. Som jämförelse kan nämnas alt den traditionella skrolhandeln omsätter ca 1,3 milj. ton/år.

Plaslandelen i hushållsavfallet har som genomsnitt satts tUl ca 7 %, varvid mängden i hushållsavfallet är omkring 160 000 ton/år. Därtill kommer plast i andra avfallskategorier och totala mängden uppskattas till 200 000 ton motsvarande 1,7 XlO Gcal i energi. På grund av den blandning av olika plastlyper som förekommer i avfallet har det idag inte något marknadsvärde annat än möjligen som bränsle. F. n. utnyttjas ca 0.3X10" Gcal (30 000 ton olja) i förbränningsanläggningar med vär­meåtervinning.

I rapporten ges också beskrivning av olika behandlingsmetoder med avseende på energiutvinning.

17.2 Arbetsgruppens synpunkter

Arbetsgruppen har i en delrapport (Ds Jo 1974: 5) belyst möjlighe­terna att utnyttja avfall som energikälla. Av rapporten framgår att ener­giinnehållet i avfall uppgår tiU ca 10 % av den totala energiomsätt­ningen i landet. I praktiken kan emellertid endast ca 60 procent nyttig­göras efter omvandlings- och överföringsförluster. Detla förutsätter dessutom alt nyttiggörandet kan ske över hela landet, vUket inte är möj­ligt. Sammantaget är det därför bara en fjärdedel (25 %) av avfallets to­tala energiinnehåll som i praktiken är möjligt att utnyttja. Detta motsva­rar 1 milj. kubikmeter olja. Av denna energimängd utnyttjas i dag om­kring 60 procent. Återstår således 40 procent, vilket motsvarar ungefär 400 000 kubikmeter olja. Dessa outnyttjade 40 procent motsvarar inte mer än omkring 1 % av vår totala energiomsättning.

Sett från rikssynpunkt är avfallet som energikälla således av liten be­tydelse. Arbetsgmppen vill dock framhålla att det i vissa lokala sam­manhang kan vara av större betydelse.

 

Prop. 1975: 32                                                        141

Arbetsgmppen konstaterar mot bakgrund av i rapporten redovisat material att energiutvinning ur avfall är ett alternativ för återanvänd­ning av avfall. Samtidigt vill gruppen understryka att andra åleranvänd-ningssätt kan ge bättre resursutnyttjande. Detta gäller användningen av t. ex. papper i avfallet som råvara vid pappersframställning. Enligt ar­betsgruppen är det därför angeläget att i varje särskilt fall söka nå fram till det totalt sett bästa resursutnyttjandet av avfallet.

18    Upprättade författningsförslag

I enlighet med de överväganden som redovisats i fråga om hushållsav­fall, pappersavfall och kemiskt avfall (kapitel 11, 12 och 14) har arbets­gruppen upprättat förslag till

1.    lag om ändring i kommunala renhåUningslagen (1970: 892),

2.    lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

3.    lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga va­ror,

4.    lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

5.    lag om ändring i mUjöskyddslagen (1969: 387),

6.    ändring i det förslag till renhållningskungörelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974: 4,

7.    förordning om miljöfarligt avfall,

8. förordning om ändring i miljöskyddskungörelsen (1969: 388).
Förslagen bifogas denna rapport som bUagoma A—H.

19    Specialmotivering till författningsförslagen

19.1 Förslaget  till  lag   om  ändring  i  kommunala   renhåUningslagen (1970: 892)

Med anledning av nya regeringsformen som träder i kraft den 1 janu­ari 1975 har begreppet "regeringen" använts genomgående i de före­slagna nya bestämmelserna i stället för det i lagtext tidigare bmkade be­greppet "Konungen".

4 §

Ändringen i första stycket har kommenterats i allmänna motive­ringen.

I andra stycket har som första punkt införts det i den allmänna mo­tiveringen föreslagna bemyndigandet för regeringen alt meddela före­skrifter om utvidgning av det kommunala renhåUningsmonopolet. Rege­ringen kan delegera sin befogenhet tUl underordnad myndighet. För eventuella framtida behov har det ansetts lämpligt att låta bemyndigan­det täcka även orenlighet och annat avfall än pappersavfall och miljö-14   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                        142

farligt avfall. Aktuella föreskrifter om utvidgning av renhåUningsmono­polet har införts i fråga om pappersavfaU i 5 § första stycket 1 och i fråga om miljöfarligt avfall i 6 § förslaget till ändring i tidigare framlagt förslag till renhållningskungörelse. Som andra punkt i andra stycket av förevarande paragraf har upptagits nuvarande bestämmelse om utsträck­ning av monopolet genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning.

5 §

Som framgår av lagförslagets ingress har nuvarande 5 § betecknats 7 § och i förevarande paragraf av förslaget har i stället tagits upp bemyn­digandet för regeringen all meddela föreskrift om separering. Alt med­dela sådan föreskrift kan enligt förslaget inle delegeras tUl underordnad myndighet. Behov därav torde inle finnas.

Av bestämmelsens ordalydelse framgår att föreskrift om separering enbart kan rikta sig till enskild som skall lämna pappersavfall för bort­forsling. Bemyndigandet kan sålunda inte utnyttjas för att ålägga kom­mun skyldighet att separera avfall vid sopstation eller liknande anlägg­ning.

Den närmare innebörden av en föreskrift om skyldighet att förvara visst avfall skUt från orenlighet och annat avfall kommenteras nedan under 5 § i förslaget till ändring i tidigare framlagt förslag tUl renhåU-ningskungörelse.

Bestämmelse om straff för den som bryter mot föreskrift som medde­lats med stöd av förevarande paragraf har tagits upp i 6 § andra stycket av förevarande lagförslag.

6 §

Enligt första stycket döms den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med 4 § tredje styc­ket till böler eller fängelse i högst sex månader. Såsom framhåUits i den allmänna motiveringen kan det inte anses erforderligt att låta aUa över­trädelser av ifrågavarande förbud att transportera bort a-vfall vara straffbara. Straffbestämmelsen har med hänsyn härtill utformats så att endast insamling som sker yrkesmässigt eller i större omfattning är straffbar.

Den som forslar bort eget avfall kan inte anses syssla med insamling och går därför fri från straff. Det blir alltså även i fortsättningen tillåtet för enskilda hushåll som har pappersavfall att själva forsla bort detta för att exempelvis sälja det. Ansvar inträder inte heller för den som vid en­staka tillfälle, t. ex. vid en vindsröjning, åt annan transporterar bort också sådant som får anses utgöra avfall. Även om transporten i detla fall sker yrkesmässigt, kan det inle anses vara fråga om alt samla in av­fall. Sådan insamling får däremot anses föreligga, när avfall hämtas re­gelbundet hos en och samme avfallslämnare eller när t. ex. pappersavfall

 

Prop. 1975: 32                                                        143

hämtas hos flera avfallslämnare vid samma tillfälle. I förstnämnda fall torde verksamheten så gott som alltid kunna betraktas som yrkesmässig och på grund därav falla under straffbestämmelsen i första stycket i denna paragraf. Har pappersinsamUngen i det senare faUet varit av större omfattning, inträder ansvar enligt samma bestämmelse även om insamlingen inte skett yrkesmässigt.

Det har ansetts lämpligt att låta straffbestämmelsen i första stycket omfatta också orenlighet.

För brott mot föreskrift om separering av avfall har penningböter an­setts som tillräcklig påföljd. Straffbestämmelsen har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

19.2    Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

51 och 53 §§

1 förevarande paragrafer har de nuvarande beteckningarna "avstjälp­ningsplats" och "destruktionsanlåggning" ersatts med "upplagsplats" resp. "behandlingsanläggning" samtidigt som ordningsföljden kastats om. Dessutom har ordet "allmän" utgått. Ändringarna har kommente­rats i den allmänna motiveringen.

Att anläggning eller upplag för omhändertagande av orenlighet och avfall skall vara i allmän ägo torde inte vara av samma betydelse i dag som när stadgan kom tiU år 1958. Enligt 3 och 8 §§ mUjöskyddskungö-relsen får vissa slag av anläggningar eller upplag som nu avses inte in­rättas ulan tillstånd eller anmälan. Anläggningar eller upplag för vilka tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöskyddskungörelsen inte gäl­ler får inte anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden enligt 14 § normalhälsovårdsordnlngen. Med hänsyn härtill torde kravet på att an­läggning eller upplag skall vara allmän kunna slopas utan att man för den skull behöver befara alt omhändertagandet kommer att ske i former som inle kan godtas från hälso- eller miljövårdssynpunkt.

19.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och
miljöfarliga varor

7a §

Denna paragraf innehåller det bemyndigande som regeringen behöver för att införa ensamrätt för ett visst förelag att behandla mUjöfarUgt av­fall. Det ligger i regeringens hand att avgöra om och i vUken omfattning bemyndigandet skall användas. Med hänsyn till bemyndigandets utform­ning får regeringen utan uttrycklig föreskrift i lagen anses kunna in­skränka behandlingsföretagets ensamrätt genom att ge annat företag sär­skilt tillstånd att behandla vissa kvantiteter miljöfarligt avfall i enlighet med vad som föreslås i 13 § i den föreslagna förordningen om miljöfar-

 

Prop. 1975: 32                                                        144

ligt avfall. Del bör vidare vara möjligt för regeringen att utan uttrycklig föreskrift i lagen uppdra åt underordnad myndighet att avgöra fråga om särskilt tillstånd. Föreskrift om sådant tUlstånd innebär att det bemyndi­gande som finns i denna paragraf inte utnyttjas fullt ut.

Den behandlingsverksamhet varom fråga är har i paragrafen beskri­vits med uttrycket "återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförligt förfarande för slutligt omhändertagande". En­samrätt kan följaktligen inte införas i fråga om transporter och s.k. mellanlagring av miljöfarligt avfaU.

19.4 Förslaget till ändring i det förslag till renhållningskungörelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974: 4

2 §

Denna paragraf har behandlats i nyss angiven promemoria. För att kommun såsom anförts i den allmänna motiveringen skall kunna utan dispens ordna hämtningen av återvinningsbart pappersavfall från con­tainer även i tätort har uttrycket "pappersavfall som skall återvinnas" lagts till beskrivningen i 2 § första stycket andra punkten.

5 §

I första stycket av denna paragraf har upptagits två föreskrifter som båda skall vara tillämpliga samtidigt inom särskUt angivna kommuner i fråga om pappersavfall som utgöres av tidningar, tidskrifter och embal­lage ävensom utgallrade arkivhandlingar och liknande avfall från kon­torsverksamhet. Genom punkt 1 sträcks renhållningsmonopolet ut till att omfatta allt pappersavfall av angivet slag, oavsett om det härrör från hushåll eller inte. Härigenom åläggs kommunen att insamla sådant pap­persavfall från bl. a. affärs- och kontorsverksamhet. Bestämmelse som ger möjlighet till undantag har införts i nästa paragraf.

Genom punkt 2 i första stycket föreskrivs separeringsskyldighet be­träffande ifrågavarande pappersavfall. För hushåUens del begränsas dock denna skyldighet till tidningar och tidskrifter enligt uttrycklig före­skrift i andra stycket. I fråga om flerfamiljshus får föreskriften om sepa­rering anses innebära att såväl hyresvärd som hyresgäst skall se till att ifrågavarande pappersavfall inte blandas med orenlighet eller annat av­fall. Det åligger således hyresvärden att ordna så att det inom fastighe­ten finns ett särskilt ställe att förvara pappersavfallet på. För hyresgäs­ten gäller att han inte får blanda tidningar med övrigt hushållsavfall. Han får alltså inte kasta tidningar i sopnedkast, om dessa därigenom skuUe blandas med annat avfall. Beträffande innehavare av villafastig­het gäller att också denne blir skyldig att förvara tidningar och tidskrif­ter på en särskild plats i avvaktan på borttransport.

 

Prop. 1975: 32                                                        145

Föreskrift om separering hindrar inte hushållen från att använda tid­ningar till bränsle eUer omslag eller liknande ändamål.

Förteckningen i bilagan är endast exempel på hur en sådan kan komma att se ut. Det torde i detta skede vara för tidigt all ta ställning till vilka kommimer som från början skall omfattas av föreskrifterna i denna paragraf.

6 §

Enligt första stycket i denna paragraf införs kommunalt renhållnings­monopol på miljöfarligt avfall i de kommuner som anges i bilaga 2 lill kungörelsen. Bestämmelsen är utformad i överensstämmelse med mot­svarande bestämmelse rörande pappersavfall i 5 §. Genom att det ut­tryckligen sägs att renhållningsmonopolet skall gälla avfall på vUket för­ordningen om miljöfarligt avfall är tillämplig står det klart alt renhåll­ningsmonopolet inte omfattar avfall som behandlas internt vid ett indu­striföretag. Monopolet kommer sålunda endast alt gälla det avfall som skall forslas bort.

I andra stycket har intagits den i den allmänna motiveringen före­slagna regleringen alt en anmälan till kommunen att visst mUjöfarligt avfall skall behandlas hos den som erhållit särskilt tillstånd enligt 13 § första stycket 2 i den föreslagna förordningen om miljöfarligt avfall, skall föranleda att renhållningsmonopolet inte tillämpas på det avfall som avses med anmälan. Anmälan bör innehålla sådana uppgifter som gör det möjligt att kontrollera att avfaUet kommer tUl den behandlings­anläggning som uppges. Det ankommer på naturvårdsverket att meddela närmare bestämmelser om hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras. Bestämmelserna i detta stycke är också tillämpliga när miljöfarligt av­fall skall sändas utomlands efter särskilt tillstånd enligt 20 § första, styc­ket 2 nämnda förordning.

7  §

I denna paragraf regleras kommuns rätt att besluta om undanlag från de i föregående två paragrafer upptagna föreskrifterna om utvidgat ren­hållningsmonopol och separering. Enligt punkt 1 får kommun beträf­fande viss fastighet besluta om undanlag från utvidgat renhållningsmo­nopol, om det kan anses säkerställt att det pappersavfall som annars skulle ha hämtats genom kommunens försorg kommer att återvinnas utan att sådan hämtning sker. Härigenom får konununen i enlighet med vad som sagts i den allmänna motiveringen möjlighet att medge undan­tag från föreskrift om renhållningsmonopol i fråga om sådana stora pappersförbrukare mom affärs-, kontors- eller industriverksamhet som redan nu har ordnat det så att pappersavfallet levereras till avfallsgros­sist eller direkt tiU pappersbruk. I fråga om sådant spUl som uppkommer vid pappersframställning hos bmken eller hos tryckerier — inbegripet

 

Prop. 1975: 32                                                        146

returupplagor av tidningar eller tidskrifter — torde frågan om undantag inte bli aktuell med hänsyn tUl alt dylikt spill knappast kan anses utgöra avfall i renhållningslagens mening. Genom bestämmelsen i punkt 2 har berörd kommun tillagts befogenhet att undanta glesbygden från tillämp­ning av föreskriften om separering.

Enligt punkt 3 får kommunen besluta om undantag från monopol som införts genom 6 §. Det måste vara säkerställt att återvinning eller oskadliggörande kommer alt ske på ett från hälso- och miljöskyddssyn­punkt fullt betryggande sätt, innan undantag får meddelas. Med hänsyn till bestämmelsen i 6 § andra stycket torde det knappast finnas något större behov av förevarande undantagsbestämmelse.

Beträffande undantag från sådan föreskrift om kommunalt renhåll­ningsmonopol som meddelats i lokal hälsovårdsordning finns bestäm­melser i 27 § normalhälsovårdsordnlngen. Enligt dessa får hälsovårds­nämnden medge undantag, om det är påkallat av lokala förhållanden el­ler andra omständigheter och det kan ske utan väsentiig olägenhet från sanitär synpunkt.

8 §

Första stycket i denna paragraf innehåller den i allmänna motive­ringen föreslagna besvärsbestämmelsen i fråga om kommuns beslut om undantag från renhållningsmonopol såvitt gäller pappersavfall. Enligt andra stycket fullföljes talan mot länsstyrelsens beslut till regeringen.

9 §

Enligt denna paragraf har kommun möjlighet alt utfärda detaljbe­stämmelser i fråga om tillämpningen av 5 §. Bl. a. kan det beträffande andra lämnare av pappersavfall än hushåll vara påkaUat att föreskriva att olika slags pappersavfall inte får blandas. Med hänsyn lill att avfallet används som råvara vid framställning av skilda pappersprodukter kan det vara till fördel om t.ex. wellpapp och pappersavfall frän kontor skiljs åt.

I förevarande sammanhang finns anledning erinra om alt enligt 15 § normalhälsovårdsordnlngen hälsovårdsnämnden får meddela närmare föreskrifter om hur orenlighet och avfall skall förvaras inom fastighet i awaktan på borttransport.

Ikraftträdandet

I promemorian Ds Jo 1974: 4 har föreslagits att renhållningskungörel­sen skall träda i kraft den 1 januari 1975. De bestämmelser i kungörel­sen som föreslagits i förevarande promemoria kan uppenbarligen inte träda i kraft vid den tidpunkten. Bestämmelserna bör dock kunna träda i kraft den 1 juli 1975 med undantag för de bestämmelser som avsei mUjöfarligt avfall. I den delen bör som anförts i den allmänna motive ringen ikraftträdandet ske först den 1 januari 1976.

 

Prop. 1975: 32                                                       147

19.5 Förslaget tiU förordnuig om mUjöfarligt avfall

1 §

Första stycket av paragrafen innehåller en uppräkning av de olika slags avfall som förordningen skall vara tillämplig på. Förteckningen gör inle anspråk på att vara en gång för alla given. Den kan behöva kompletteras bl. a. med hänsyn lUl utvecklingen inom industrin. Redan i dag finns kanske andra avfall som med hänsyn till hälso- och miljöris­ken borde omfattas av förordningen. Tänkbart är att så borde vara fallet med vissa avfall innehållande gift. Som strax skall beröras har natur­vårdsverket enligt tredje stycket viss befogenhet att utvidga förordning­ens tillämpningsområde. Naturvårdsverket kan också inskränka tiUämp-ningsområdet enligt den bestämmelse som föreslås i 3 §.

I andra stycket av denna paragraf har förverkligats det i den all­männa motiveringen framförda förslaget att utnyttja bemyndigandet i 1 § andra stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor i fråga om det i paragrafen särskilt angivna avfaUet. Lagens bestämmelser blir aUtså till-lämpliga på allt avfall som kan hänföras till sådant avfall som särskilt räknas upp, oavsett om avfallet i det konkreta fallet är att anse som hälso- och miljöfarlig vara eller inte. Härigenom kommer bestämmel­serna om bl. a. ansvar och tUlsyn i lagen om hälso- och miljöfarliga va­ror att gälla det avfall varpå denna förordning är tUlämplig.

I tredje stycket har upptagits den i det föregående berörda befogenhe­ten för naturvårdsverket att bestämma att förordningen skall tiUämpas också på annat avfall än som anges i första stycket. Med hänsyn till att bemyndigandet i 1 § andra stycket lagen om hälso- och miljöfarliga va­ror inte kan delegeras till underordnad myndighet, kan naturvårdsver­kets beslut) förevarande hänseende enbart avse avfall som kan anses ut­göra hälso- och miljöfarlig vara enligt 1 § första stycket i lagen. Natur­vårdsverkets beslut innebär inte att det med bindande verkan slagits fast att det aktuella avfallet verkligen utgör hälso- och miljöfarlig vara. Be­hörighet att avgöra huruvida visst avfaU är att anse som hälsofarligt eller miljöfarligt tillkonmier endast produktkontrollnämnden enligt 55 § kungörelsen om hälso- och mUjöfarliga varor. I tveksamma fall måsle naturvårdsverket sålunda inhämta produklkontrollnämndens besked, in­nan beslut enligt förevarande stycke meddelas.

I fjärde stycket föreskrivs alt sådant avfall som avses i paragrafen kallas miljöfarligt avfall. Därigenom har beteckningen miljöfarligt avfall erhållit en juridisk-teknisk funktion i förevarande förordning.

Författningstexten har inte ansetts böra tyngas av detaljerade uppgif­ter om de avfall varpå förordningen skall vara tUlämplig. För tiUämp-ningen torde det emellertid vara nödvändigt alt ha tillgång tiU sådana uppgifter. Därför har i 4 § föreslagits att naturvårdsverket skall offent­liggöra vägledande förteckning över miljöfarligt avfall.

 

Prop. 1975: 32                                                        148

Som tidigare anmärkts är förordningen inte tillämplig på avfall som utgjort läkemedel. Utan hinder av läkemedelsförordningen lorde föreva­rande förordning dock kunna göras tillämplig på avfall och spill som uppstår vid tUlverkning av läkemedel.

2 §

I denna paragraf anges två fall av undantag från förordningens till-lämpning. I första stycket föreskrivs att förordningen inte skall vara tUl-lämplig i den mån miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsav­fall. Enligt arbetsgruppen vore del opraktiskt att ha en annan ordning.

I andra stycket finns förut berört undantag för industrins interna be­handlingsverksamhet. Förordningen är sålunda inte tillämplig, när slut­ligt omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning tiU den an­läggning där avfallet uppkommer. Anmälningsskyldighet som införs med stöd av 7 § har dock ansetts böra gälla även företag med intern hantering.

3 och 4 §§

Enligt 3 § får naturvårdsverket medge att förordningen inte skall till-lämpas i fråga om visst slag av miljöfarligt avfall, om särskUda skäl före­ligger. Behovet av undantag torde inte komma att vara särskilt stort med hänsyn till alt verket enligt 4 § utger vägledande förteckning över miljöfarligt avfall. Förteckningen torde nämligen kunna utformas så att behov av undantag sällan uppkommer. I realiteten kommer innehållet i förteckningen att vara avgörande för förordningens tillämpningsområde. Förebild till bestämmelsen i 4 § har hämtats från 5 § kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt den bestämmelsen åligger det pro­duktkontrollnämnden att offentliggöra vägledande förteckning i fråga om giftiga och vådliga ämnen.

Det kan förutsättas all naturvårdsverket samråder med produktkon­trollnämnden, innan förteckning över miljöfarligt avfall utfärdas.

5 §

Denna paragraf innehåller samma definition på slutligt omhänderta­gande som återfinns i den föreslagna nya 7 a § i lagen. Dessutom anges att med uttrycket "behandling" ej avses långtidsförvaring.

6 §

Bestämmelserna i denna paragraf är av upplysningskaraktär och anger de författningar som i övrigt reglerar spörsmål om miljöfarligt avfall. Bestämmelserna i de angivna författningarna gäller vid sidan av bestäm­melserna i denna förordning. Att kungörelsen om hälso- och miljöfar­liga varor gäller följer redan av föreskriften i 1 § andra stycket.

 

Prop. 1975: 32                                                        149

7 §

Enligt denna paragraf får hälsovårdsnänmden föreskriva alt den som utövar verksamhet vari miljöfarligt avfall uppkommer skall anmäla verksamheten tUl nämnden. Som anförts i den allmänna motiveringen är anmälningsskyldigheten ett led i den inventering som kommunen i regel måste göra, innan renhåUningsmonopol införs.

Bestämmelsen i paragrafen meddelas som tidigare sagts med stöd av bemyndigande som finns i 9 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I prop. 1973: 17 anfördes i specialmotiveringen till nämnda paragraf att anmälningsskyldigheten främst bör omfatta företagets namn och adress, tUlverknings- eller importört, namn och beteckning på de varor som hanteras samt avsedd användning av varorna. En tillämpning av detta uttalande i fråga om miljöfarligt avfall föranleder arbetsgruppen till uppfattningen att hälsovårdsnämndens föreskrift bör kunna avse skyldig­het för företag att anmäla förutom namn och adress också det slag av miljöfarligt avfall som hanteras och den behandling som avfallet under­kastas. Nämnden kan sedan med stöd av tUlsynsbestämmelserna i 12 § lagen om hälso- och mUjöfarliga varor ålägga företag med miljöfarligt avfall att inkomma med detaljerade uppgifter om avfallsmängder och av­fallets sammansättning. Sådana uppgifter kan även infordras med stöd av föreskrift i lokal hälsovårdsordning, om däri intagits föreskrift mot­svarande 19 § normalhälsovårdsordnlngen. Som anförts i den allmänna motiveringen får företaget bära eventuella kostnader för att ta fram be­hövliga uppgifter.

8—12 §§

För bestämmelserna i dessa paragrafer har utförligt redogjorts i den allmänna motiveringen.

Den omständigheten att konamunala transportföretag undantagits från skyldighet att söka tillstånd innebär givetvis inte att det i något hän­seende ställs mindre krav på dessa företags transporter. Vad som för­anlett undantaget är att länsstyrelsens kontroll av dessa förelag har an­setts obehövlig.

Den säkerhet som skaU ställas enligt 10 § första stycket 3 kan tas i an­språk bl. a. när tillsynsmyndighet med stöd av 13 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor förordnar om rättelse på bekostnad av den som åsido­satt vad som åligger honom enligt lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

I 10 § andra stycket har intagits vissa föreskrifter om vad ansökan om tillstånd skall innehåUa.

För internationella transporter av miljöfarligt avfall finns som nämnts bestämmelser i kungörelsen om internationell vägtransport för farligt gods. För inhemska transporter pågår arbete med att utarbeta bestäm­melser som avses komma att meddelas av produktkontroUnämnden.

 

Prop. 1975: 32                                                        150

13 §

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om rätten all slutligt omhänderta miljöfarligt a-vfall.

Första stycket innebär inte att behandlingsföretaget inom egna an­läggningar måste behandla allt avfall som tas emot. Som anmärkts tidi­gare står del behandlingsföretaget fritt att anlita annat företag för om­händertagande av visst slag av avfaU. Behandlingsföretaget har dock all­tid ansvaret för att avfallet blir omhändertaget och oskadliggjort på etl tillfredsslållande sätt. I den aUmänna motiveringen har också pekats på lämpligheten av nordiskt samarbete på ifrågavarande område. I specieUa fall kan t. o. m. tänkas att visst avfall bör sändas till oskadliggörande i land utanför Norden.

Atl det skall vara fråga om yrkesmässigt omhändertagande får anses betyda bl. a. att verksamheten skall vara av en viss omfattning för att föreskriften om behandlingsföretagets ensamrätt skall vara tillämplig. Den som vid enstaka tillfälle själv oskadliggör en mindre mängd miljö­farligt avfall utan särskilt tillstånd bryter följaktiigen inte mot första styc­ket i denna paragraf.

Ansvaret för att miljöfarUgt avfall över huvud kommer till behand­ling hos behandlingsförelaget åvilar primärt kommunen, när renhåll­ningsmonopol införts. Som tidigare anförts torde kommunerna och be­handlingsföretaget ha anledning reglera sina mellanhavanden genom för längre tidsperioder gällande avtal. Med hänsyn till att behandUngsföreta­get har ansvaret för att det alltid finns resurser för omhändertagande av miljöfarligt avfall måsle förelaget ha skyldighet att ta emot miljöfarligt avfall, även om avtal som nu nämnts inte föreligger. Firms inte behand­lingsresurs tillgänglig vid mottagandet, har behandlingsföretaget alltid möjlighet atl lagra avfallet.

14 §

Enligt denna paragraf får särskilt tillstånd att vid sidan av behand­lingsförelaget behandla miljöfarligt avfall begränsas till mängd och slag. Vidare föreskrivs att tillstånd kan förenas med villkor. Denna bestäm­melse syftar bl. a. på det i den allmänna motiveringen upptagna försla­get att företag som villkor för särskilt tillstånd bör kunna åläggas att ställa godtagbar säkerhet för behandlingskostnaderna för temporärt lag­rat avfall.

15 §

Denna paragraf upptar bestämmelser om prövningen av fråga om sär­skUt tillstånd att behandla mUjöfariigt avfaU. I den allmänna motive­ringen har redogjorts för att särskilt tillstånd kan lämnas dels industri­företag med behandlingsanläggning som i hu-vudsak används till annat

 

Prop,1975: 32                                                         151

än återvinning eller oskadliggörande av miljöfarligt avfall som härrör från andra företag, dels företag som driver särskild behandlingsrörelse.

I första stycket föreskrivs att regeringen prövar fråga om särskilt till­stånd, om sökanden avser att bedriva särskild rörelse för behandling av miljöfarligt avfall. Enligt andra stycket prövar länsstyrelsen fråga om tUlstånd i andra fall än som avses i första stycket. En särskild behand­lingsrörelse föreligger först och främst i fall då ett företag ägnar sig ute­slutande åt behandling av miljöfarUgt avfall som härrör från annan. Men även i andra fall får det anses föreligga en särskild behandlingsrö­relse. Elt tillverkningsföretag får t. ex. anses bedriva särskild behand­lingsrörelse, om företaget har behandlingsanläggning som i huvudsak nyttjas för behandling av annat avfall än sådant som uppkommer inom företaget. Med företag förstås i förvarande sammanhang även del av vad som i associalionsrältslig mening skall anses som en företagsenhet.

Det får antas kunna förekomma gränsfall i vilka det kan vara svårt för sökanden att avgöra huruvida den med ansökan avsedda behand­lingsverksamheten skall anses utgöra särskild behandlingsrörelse eller inte. Det finns i sådana fall risk för att ansökan felaktigt kommer att in­ges tUl länsstyrelsen i stället för regeringen. Eftersom länsstyrelsen inte är behörig pröva fråga om tillstånd beträffande särskild behandlingsrö­relse, har i tredje stycket föreskrivits att länsstyrelsen med eget yttrande skall lämna över ett ärende till regeringen för avgörande, om länsstyrel­sen finner att sökandens rörelse måste anses som en särskild behand­lingsrörelse.

16      §

I denna paragraf ges bestämmelser för länsstyrelsens prövning av fråga om särskilt tillstånd. Av innehåUet i bestämmelserna framgår att tillstånd som avses i dessa fall inte kan vägras, om behandlingen kom­mer atl ske i överensstämmelse med tUlstånd eller dispens enligt miljö­skyddslagen. Om viss anläggning i något fall kunnat inrättas utan till­stånd eller dispens enligt mUjöskyddslagen, skall tillstånd till behand­lingen lämnas såvida sökanden visar att behandlingen kommer alt ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt.

Den omständigheten att det måste anses vara en rättighet få tiUstånd som nu avses återverkar på valet av mstans för prövning av besvär över länsstyrelses beslut i tiUståndsfråga. Enligt 23 § i förevarande förslag fullföljs talan mot sådana beslut hos kammarrätten.

17      och 18 §§

17   § innehåller detaljerade föreskrifter om, vad ansökan om behand-lingstillstånd skall innehålla.

18   § innehåller den närmast självklara föreskriften att behandlingstill­stånd kan återkallas, om tillståndshavaren åsidosätter vad som åligger

 

Prop, 1975: 32                                                        152

honom enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor eller miljöskyddsla­gen eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av endera lagen.

20 och 21 §§

Paragraferna innehåller den i allmänna motiveringen föreslagna ut­förselkontrollen av miljöfarligt avfall.

Med hänsyn tUl att naturvårdsverket enligt 1 § dumpningskungörelsen (1971:1156) också prövar fråga om medgivande till dumpning undviks dubbelprövning i fråga om utförsel av mUjöfarligt avfall, om ansökan om dumpning av sådant avfall skulle göras.

Naturvårdsverkets beslut i fråga om utförsel kan överklagas till kam­marrätten enligt 23 § första stycket i detta förslag. Sådant beslut får an­ses ha samma karaktär som de beslut av länsstyrelse som anges i nämnda paragrafs andra stycke.

Naturvårdsverket bör lämpligen med stöd av 25 § i detta författnings­förslag meddela föreskrifter angående ansökan om särskilt tillstånd till utförsel.

22—25 §§

22   § har intagits i upplysande syfte.

23   § innehåller besvärsbestämmelser. Av bestämmelserna i andra och tredje styckena följer att länsstyrelses beslut att överlämna ärende till re­geringen enligt 14 § tredje stycket inte kan överklagas. Naturvårdsverket har tillagts befogenhet att föra talan mot länsstyrelses beslut i fråga om tillstånd eller återkaUelse av tillstånd för att tillvarata allmänna intres­sen. Förebild till bestämmelsen har hämtats från 48 § fjärde stycket mil­jöskyddslagen.

I 24 § har föreskrivits att länsstyrelse skaU sända beslut i tillstånds-ärende till naturvårdsverket och hälsovårdsnämnden.

Enligt 25 § får naturvårdsverket meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av förordningen.

19.6 Förslaget till  förordning  om  ändring i  miljöskyddskungörelsen (1969: 388)

28 §

Paragrafen innehåller den i allmänna motiveringen föreslagna sam­rådsskyldigheten för länsstyrelse, innan handräckning enligt 47 § tredje stycket miljöskyddslagen begärs.

35 §

Denna paragraf är ny. Efter mönster av 20 § naturvårdskungörelsen har föreskrivits att statlig myndighet på begäran av utmätningsmannen

 

Prop, 1975: 32                                                        153

får förskjuta kostnaden för handräckning  som  avses i 47   §  mUjö­skyddslagen.

I 6 § andra stycket exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) sägs alt staten är befriad från skyldighet att förskjuta avgifter enligt kungörelsen och att betala sädana avgifter, om de i utsöknlngsmålet inte kan tas ut av motparten. Med hänsyn tUl alt detta stadgande knappast torde vara avsett att tillämpas i fråga om kostnad för sådan handräckningsåtgärd som t. ex. innebär oskadliggörande av miljöfarligt avfall har bestämmel­sen i förevarande paragraf ansetts behövlig. Utan den föreslagna be­stämmelsen skulle kronofogdemyndigheten riskera alt dess anslag skulle komma att nyttjas tUl betalning av miljöskyddsåtgärder. En sådan ordning har ansetts olämplig.

19.7 övriga författningsförslag

Innebörden av dessa författningsförslag får anses tillräckligt belysta i den allmänna motiveringen.

 

Prop. 1975:32                                                                        154

Litteratur

1.  Industrins återvinningsdag — Sveriges industriförbund 1973

2.  Kemiskt avfall — uppgifter och organisation Ds Jo 1971: 8

3.  Kemiskt avfall — uppgifter och organisation, del II Ds Jo 1973: 1

4.  Kemiskt avfall i Stockholm — MUjöbcredningen, arbetsgruppen för kemiskt avfall. 1973

5.  Avfall — Svenska naturskyddsföreningen 1973

6.  Elmia. AvfaU -73 — Konferens K 1

7.  Lokalisering av en behandlingsanläggning för specialavfall — J.-E. Gustavsson och L. I. Tenggren, Insl. för kulturteknik, KTH. 1971

8.  Avfallshanteringen inom några industrigrenar — SNV publikationer 1973:9

9.  Renhållningslagsliflningens tillämpning — SNV publikationer 1972:3

 

10.  Återvinning ur avfall i Sverige — Nordisk arbetsgrupp om avfallsbe-handUng. G. Granath. SNV 1974

11.  Inte bara skräp — Bo Rosén 1973. Rabén & Sjögren

12.  Nordiskt samarbete angående behandling av problemavfall — K-konsult, G. Adolfsson. 1974

13.  Sammanfattning av resultaten från naturvårdsverkets enkätunder­sökning 1972 om barkens omhändertagande — SNV. Vattenvårds­byrån 1973-02-19

14.  Toxic and other hazardous waste — status raport from Sweden — Alf Petersson 1973. Rapport lill WHO

15—18. Miljövårdsberedningen, bakgrundsmaterial och protokoll:

—    Avfallshantering med sikte på återvinning. 7/11 1972

—    Omhändertagande av slam från kommunala reningsverk.  12/2 1973

—    Industrins avfall och återvinning. 5/4 1973

—    Avfall och återvinning. 6/6 1973

 

19.  Lönar sig återvinning? — Kommunal Tidskrift 4/1973. N.-G. Ljung-quist

20.  Vi bygger oss allt högre staplar .. . (Förpackningens roll i samhäl­let). — Ekonomen 8/1972. Y. Hammarberg

21.  PM beträffande hantering av avfall i mindre poster — H. Bouveng, IVL. 1973

22.  Naturvårdsverkets årsbok 1972

23.  AvfaUshantering — K-Kontur 4/1970

24.  Hantering och oskadliggörande av giftrester och kemikalieavfall — E. TennevaU. Praktisk miljökunskap/Miljögifter 1971

25.  Mejeriindustrins avfallshantering — IVA-STF

26.  Terra Bona — Reci. Sammanställningar rörande kemiskt avfall. G. Salomonsson 1973

27.  Avfall — avfallshantering — G. Adolfsson. Väg- och vattenbygga­ren 2/1973

28.  Förslag till riktiinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall -— Arbetsgruppsrapport lill strålskyddsinstUutet 1972

29.  Inventering av industriavfall inom Göteborgs kommun — Hygienisk Revy 2/1972. T. Anden och G. JarUnder

30.  Industriavfall  —  översiktlig   inventering   avseende   industrier  och

 

Prop. 1975: 32                                                                    155

vissa andra inrättningar — Utredning för Göteborgs hälsovårdsför­valtning. VIAK AB 1971

31.  Återvinning av hushållsavfall — rapport nr 1 från expertgruppen för återvinning av hushållsavfall — Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen, mars 1974

32.  Avfallspapper — råvara med miljöaspekter — Svensk papperstid­ning 8/1973

33.  Återvinning av material — Stadsbyggnad 6/1973. B. Enhörning

34.  Hur bli kvitt kemiskt avfaU? — Modern Kemi 1—2/1973. G. Salo-monsson

35.  Mineralisering av avfall — Modern Kemi 7—8/1973

36.  Teknik för miljön ■— Ingenjörsförlaget 1973

 

—    Avfallssituationen i Sverige — G. Adolfsson

—    Återvinning av avfall — det dagsaktuella läget i Sverige — L. Redin

—    Kemiskt avfall — A, Peterson & I. Bodin

 

37.  Avfallshanteringen i Stockholmsregionen — Storstockholms renhåll­ningsutredning (STRUT) 1969

38.  Avfall blir råvara — PLM-nytt 5/1973. Temanummer om återvin­ning

 

39.  Jordbruksutskottels betänkande 1973:31 bilaga: promemoria an­gående avfallshantering

40.  Auktoriserad bilskrotning — Statskontoret 1971

41.  Användning av rölslam som jordförbättringsmedel — Råd och an­visningar från Socialstyrelsen 1973: 30

42.  Hushållsavfallels sammansättning och faktorer som påverkar sam­mansättningen — STU-rapport 72-1200

43.  Avfall — rest eller resurs? — Modern Kemi 5/1973. H. Bouveng

44.  PM ang. fullskaleförsök med samkompostering av slam och sopor

— SNV 9/6 1972. L. Danielsson

45.  Nu startar nordisk avfaUsbörs — Vår industri 8/73. B. Helmerson

46.  Energi och emballage — Vår industri 4/73. B. Helmerson

47.  Utredning om energibehoven från råvara till avfallsbehandling för fyra svenska ölförpackningsalternativ — G. Sundström AB för Ri­gello AB. 1973

48.  Miljöaktuellt nr 1/1974 — Slamhantering

49.  PM betr. forskningsbehovet inom avfallsområdet — IVL (Bouveng) sept. 1973

50.  Promemoria angående förbrukningen av energi vid hanteringen av avfall — SNV, Stencil RA 1974: 2

51.  Återvinning ur hushåUsavfaU — med särskild vikt lagd vid separe­ring i hushållen — Svenska kommunförbundet. 1974

52.  Avfallsdisponering i Norden — Rapport fra arbeidsgruppe under Nordisk embetsmannskomité for mUj0vernssp0rsmål — Nordisk Mi­nisterråd 1974

 

53.  Kemiskt avfall från företag med mindre än 5 anstäUda inom Stock­holms kommun — Statens naturvårdsverk, PM 486.1974

54.  Sammanställning av inventermgar rörande kemiskt avfall — Siatens naturvårdsverk, PM 487. 1974

55.  Intervju av branschorganisationer beträffande förekomst av kemiskt avfall — Statens naturvårdsverk, PM 494. 1974

56.  Transporter från byggplatser. Specialstudier av byggavfallet — Byggforskningen R 1: 1974

 

Prop.1975:32                                                          156

57.   Avfallshantering inom sjukvården — SPRI-råd 6.8, 1973

58.   Aluminium och PVC — omsättningen i Sverige. — IVA-rapport 65, 1974

59.   War on Waste. A policy for reclamation — Miljö- och induslrimi-nisterierna, London sept. 1974

60.   AvfaU som energikälla — Rapport från arbetsgruppen för avfallsfrå­gor. Jordbruksdepartementet Stencil Jo 1974: 5

61. PM med förslag liU renhåUningskungörelse — Jordbruksdeparte­
mentet Ds Jo 1974: 4

62.   Livsmedelsindustrins och jordbrukets avfallshantering. Del 3 Möjlig­heter till återvinning — förslag tUl åtgärder — IVA meddelande 185

63.   Pyrolys av hushållsavfall — STU-utredning Nr 29: 1974

64.   Förpackningsindustrins struktur. Konsumentförpackningar av plast, papper, kartong och aluminium. — Statens pris- och kartellnämnd. 1974

65.   Materialomsättningen i samhället — IVA Meddelande 182

66.   Effekter av förpackningsavgiften — Rapport av utredningen om kostnaderna för miljövården. SOU 1974: 44

67—75. IVA-STFs utredning om avfallshantering och återvinning — Underlagsmaterial. 1974

1.      Myndigheter, organisationer, lagar samt forskning inom området avfallshantering — Återvinning i Sverige

2.      Avfallshantering — Återvinning i Nederländerna

3.      Avfallshantering — Återvinning i Japan. Fast och flytande avfall

4.      MUjövård i Sovjetunionen. Myndigheter, organisationer, lagstift­ning

5.      Avfallshantering — Återvinning i USA

6.      Avfallshantering — Återvinning i Tyska Förbundsrepubliken

7.      Avfallshantering — Återvinning i Frankrike

8.      Avfallshantering — Återvinning i England

9.      AvfaUshantering — Återvinning — Internationellt samarbete

 

76.   Undersökning över möjUgheten att använda uttömda gmvor för de­ponering av giftiga och vådliga specialavfall — STU. 1973

77.   RenhåUningsavgifler — Kommunförbundet 1973

78.   Översiktiig renhållningsplanering för Göteborgs och Bohus län — K-konsult, 1971

79.   ÖversiktUg renhållningsplanering för Södermanlands län — K-kon­sult, 1970

80.   AvfaUsutredning för Södermalands län, Etapp II — K-konsult, 1972

81.   Emballage för kemiskt industriavfall — K-konsult, 1971

82.   Hushållsavfall. Mängd och sammansättning m. m. nu och i framli­den — K-konsult, 1972

 

Prop. 1975: 32                                                        157

Bilaga A

Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhåUningslagen (1970: 892)

Härigenom förordnas i fråga om kommunala renhållningslagen (1970: 892)

dels att nuvarande 5 §i skall betecknas 7 §,

dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skaU införas två nya paragrafer, 5 och 6 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 §
Kommun är skyldig att till all-  Kommun är skyldig att till be-

män   avstjälpningsplats   eller   all-     handlingsanläggning eller upplags­män destruktionsanlåggning forsla     plats forsla orenlighet som härrör orenlighet som härrör från hushåll     från  hushåll  samt  hushåUsavfall samt   hushållsavfall   och   därmed     och därmed jämförligt avfall, jämförligt avfall.

/  lokal hälsovårdsordning  kan Regeringen eller myndighet som

föreskrivas, att vid bebyggelse regeringen bestämmer kan före-
förekommande annan orenlighet skriva, att vid bebyggelse före-
och annat avfall än som avses i kommande annan orenlighet och
första stycket skall forslas bort ge- annat avfall än som avses i första
nom kommunens försorg.        stycket skall forslas bort genom

kommunens försorg. Sådan före­skrift kan även meddelas i lokal hälsovårdsordning.

När orenlighet och avfall skaU forslas bort genom kommunens för­sorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.

5 §

Är det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, kan re­geringen föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort ge­nom kommunens försorg skall för­varas skilt från orenlighet och an­nat avfall i avvaktan på borttrans­port.

' Paragrafen föreslås upphävd i prop. 1974:163. 15   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                                       158

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6 §

Den som yrkesmässigt eller aft­nars i större omfattning samlar in och forslar bort orenlighet eller avfall i strid med 4 § tredje styc­ket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligeix eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 § dömes till böter, högst femhundra kronor, om ej gärningen är ringa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

 

Prop. 1975: 32

159

Bilaga B

Förslag till

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas att 51 och 53 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

51 OrenUghet och avfaU skall bort­forslas till allmän avstjälpnings­plats eller allmän destruktioixsan-läggning eller på annat sätt så om­händertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Föreslagen lydelse

§1

Orenlighet och avfall skall bort­forslas till behandlingsanläggning eUer upplagsplats eller på annat sätt så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

53 §

Allmän avstjälpningsplats och
allmän       destruktionsanlåggning

skola vara så belägna och anord­nade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppslår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstälort skall an­ordnas fortlöpande tillsyn över av-stjälpningsplatsens begagnande.

Behandlingsanläggning  och

upplagsplats skola vara så belägna och anordnade samt skola så un­derhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Vid upplagsplats inom hälso­vårdstälort skall anordnas fortiö­pande tiUsyn över platsens begag­nande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Senaste lydelse 1970: 896.

 

Prop. 1975: 32

160

Bilaga C

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga va­ror

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1973: 329) om hälso- och mU­jöfarliga varor

dels att i 1, 4—11, 14, 15 och 19 §§ samt i övergångsbestämmelserna ordet "Konungen" skaU bytas ut mot "regeringen",

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 7a §

Om det är påkallat från hälso-eller miljöskyddssynpunkt, kan re­geringen föreskriva att återvin­ning, oskadliggörande, långtidsför­varing eller annat därmed jämför­ligt förfarande för slutligt omhän­dertagande av visst slag av avfall på vilket denna lag är tillämplig får bedrivas yrkesmässigt endast av juridisk person vari staten har inflytande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

 

Prop. 1975: 32

161

Bilaga D

Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701)

Härigenom förordnas att 14 § läkemedelsförordningen (1962: 701) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadlig­göras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som an­vänts till läkemedel, skall handha­vas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka skada.

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadlig­göras enligt bestämmelser som meddelas av socialstyrelsen.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap som an­vänts tUl läkemedel, skall handha­vas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka skada. Socialstyrelsen kan med­dela föreskrifter om sådant hand­havande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

 

Prop. 1975:32                                                         162

Bilaga E

Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom förordnas att 47 § mUjöskyddslagen (1969: 387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

47 §

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräck­ning enligt 191 § utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes   ej   föreläggande  Efterkommes   ej   föreläggande

enligt 40 § första eller andra styc- enligt 40 § första eller andra styc­
ket, skall utmätningsmannen på ket, skall utmätningsmannen på
anmodan av länsstyrelsen ombe- anmodan av länsstyrelsen ombe­
sörja att åtgärd vidtages.       sörja att åtgärd vidtages på den

försumliges bekostnad.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

 

Prop, 1975: 32                                                                       163

Bilaga F

Förslag till

ändring i det förslag till renhåUningskungörelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974:4

Härigenom förordnas i fråga om förslaget till renhållningskungörelse dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förslaget till kungörelse skall införas fem nya paragrafer, 5—9 §§, av nedan angivna lydelse.

/   promemorian   Ds   Jo   1974:4     Här föreslagen lydelse föreslagen lydelse

2 §

Kommunen    får    besluta    att  Kommunen    får    besluta    att

hämtning av orenlighet och avfall hämtning av orenlighet och avfall
som avses i 4 § första stycket som avses i 4 § första stycket
kommunala      renhållningslagen     kommunala renhåUningslagen

(1970: 892) från fastighet, som ej (1970: 892) från fastighet, som ej
ingår i tätbebyggelse med mer än ingår i tätbebyggelse med mer än
200 invånare, skall ske från annan 200 invånare, skall ske från annan
plats än förvaringsplatsen på fas- plats än förvaringsplatsen på fas­
tigheten, om kostnaden för hämt- tigheten, om kostnaden för hämt­
ningen därigenom minskar i vä- ningen därigenom minskar i vä­
sentlig mån. I fråga om skrym- senllig mån. I fråga om skrym­
mande avfall samt överblivna lä- mande avfall, pappersavfall som
kemedel och rester av olja, kemi- skall återvinnas samt överblivna
kaller och liknande ämnen får så- läkemedel och rester av olja, ke-
dant beslut meddelas även beträf- mikalier och liknande ämnen får
fande tätbebyggelse med mer än sådant beslut meddelas även be-
200 invånare.                              träffande tätbebyggelse med mer

än 200 invånare.

Beslut som avses i första stycket får meddelas endast om forsling till och förvaring på hämlningsplatsen kan ske utan olägenhet från miljö­vårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

Beslut som avses i första stycket första punkten gäller endast i fråga om fastighet vars innehavare gentemot kommunen åtagit sig att forsla på fastigheten uppkommande orenlighet och avfall till hämtningsplat­sen. ÅterkaUas sådant åtagande, gäller det ändå under sex månader efter återkallelsen, om ej kommunen medger annat.

5 §      ,

Inom kommun som anges i bi­laga 1 till denna kungörelse skall pappersavfall som utgöres av tid­ningar, tidskrifter och emballagi ävensom utgallrade arkivhand lingar och liknande avfall från kontorsverksamhet

 

Prop, 1975: 32                                                                     164

/   promemorian   Ds   Jo   1974: 4     Här föreslagen lydelse föreslagen lydelse

1.    forslas bort genom kommu­nens försorg, även om sådan skyl­dighet ej åligger kommunen enligt 4 § första stycket kommunala ren­hållningslagen (1970:892) eller enligt föreskrift i lokal hälsovårds­ordning,

2.    förvaras skilt från orenlighet och annat avfall i avvaktan på borttransport.

I fråga om pappersavfaU från hushåll gäller första stycket 2 en­dast tidningar och tidskrifter.

6 §

Inom kommun som anges i bi­
laga 2 till denna kungörelse skall
avfall på vilket förordningen
(1975: 000) om miljöfarligt avfall
äger tillämpning forslas bort ge­
nom kommunens försorg, även
om sådan skyldighet ej åligger
kommun enligt 4 § första stycket
kommunala      renhållningslagen

(1970: 892) eller enligt föreskrift i lokal hälsovårdsordning.

Anmäls till kommunen att visst miljöfarligt avfall skall behandlas hos den som erhållit tillstånd en­ligt 13 § första stycket 2 förord­ningen (1975: 000) om miljöfarligt avfall eller utföras ur riket efter tillstånd enligt 20 § första stycket 2 nämnda förordning, tillämpas första stycket ej på det avfall som avses med anmälan. Statens natur­vårdsverk meddelar närmare be­stämmelser om hur anmälnings­skyldigheten skall fullgöras.

7         §

Kommun får besluta om undan­tag från tillämpningen av

1. 5 § första stycket 1 i fråga om viss fastighet, om det kan anses sä­kerställt att det pappersavfall som annars skulle ha hämtats genom kommunens försorg kommer att återvinnas utan att sådan hämt­ning sker.

 

Prop. 1975: 32                                                        165

/   promemorian   Ds   Jo   1974:4     Här föreslagen lydelse föreslagen lydelse

2.  5 § första stycket 2 i fråga om bebyggelse som ej ingår i tätort,

3.  6 § första stycket, om det kan anses säkerställt att återvinning el­ler oskadliggörande kommer att ske på ett från hälso- och miljö­skyddssynpunkt fullt betryggande sätt i fråga om det avfall som an­nars skulle ha hämtats genom kommunens försorg.

8 §

Talan mot kommunal myndig­hets beslut enligt 7 § 1 föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt första stycket föres hos re­geringen genom besvär.

9 §

Kommun får meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av 5 och 6 §§.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 6 § och 7 § 3 gäller dock först från och med den 1 januari 1976,

 

Prop, 1975: 32                                                        166

Bilaga 1

Förteckning över kommuner inom vilka kommunalt renhåUningsmono­pol i fråga om visst pappersavfall införts genom 5 § renhållningskungö­relsen (1974: 000)

Stockholms län

Stockholm

Nacka

Malmöhus län

Malmö

Lund

Göteborgs och Bohus län Göteborg

1 Förteckningen tjänar enbart som exempel.

 

Prop, 1975:32                                                         167

Bilaga 2

Förteckning över kommuner inom vilka kommunalt renhåUningsmono­pol i fråga om miljöfarligt avfall införts genom 6 § renhållningskungö­relsen (1974: 000)

Stockholms län

Stockholm Nacka

Göteborgs och Bolins län Göteborg

1 Förteckningen tjänar enbart som exempel.

 

Prop. 1975: 32                                                                    168

Bilaga G

Förslag till

Förordning om miljöfarligt avfall

Härigenom förordnas följande.

Inledande bestämmelser

1 §   Denna förordning är tiUämplig på fast eller flytande avfall av föl­
jande slag:

oljeavfaU,

lösningsmedelsavfall,

färg-, lim- eller lackavfall,

koncentrerat surt eller alkaliskt avfall,

ytbehandlingsavfall innehållande föreningar av koppar, nickel, zink, krom, kadmium eller tenn,

kvicksUverhaltigt avfall,

cyanidhaltigt avfall,

PCB-haltigt avfall,

bekämpningsmedelsavfall.

Vad som sägs i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor gäller i fråga om avfall som avses i första stycket även om avfallet inte kan anses utgöra hälso- och miljöfarlig vara enligt 1 § första stycket nänrnda lag.

Statens naturvårdsverk får bestämma att förordningen skall tUlämpas också på annat avfaU än som anges i första stycket, om avfallet kan an­ses utgöra hälso- och mUjöfarlig vara enligt 1 § första stycket lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor.

Avfall som avses i denna paragraf kallas miljöfarligt avfall.

2 § Denna förordning tillämpas dock ej i den mån miljöfarUgt avfall
ingår som beståndsdel i orenlighet från hushåll, hushållsavfall eller
därmed jämförligt avfall enligt 4 § första stycket kommunala renhåll­
ningslagen (1970: 892).

Ej heller är förordningen tillämplig, när omhändertagande av miljö­farligt avfall sker i anslutning till den anläggning där avfallet uppkom­mer. 7 § är dock tUlämplig även i sådant fall.

3    § Statens naturvårdsverk får medge att förordningen icke skall tiU-lämpas i fråga om visst slag av miljöfarligt avfall, om särskilda skäl före­Ugger.

4    § Statens natiuårdsverk offenthggör vägledande förteckning över nuljöfarligt avfall.

5    § Med slutiigt omhändertagande av avfall förstås i denna förord­ning återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller aimat därmed jämförligt förfarande. Med behandling avses sådant omhändertagande som ej är långtidsförvaring.

 

Prop. 1975: 32                                                        169

6    § Bestämmelser om miljöfarligt avfall finns, också i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfariiga varor, miljöskyddslagen (1969: 387), miljöskyddskungörelsen (1969: 388) ävensom i kommunala renhållnmgslagen (1970: 892) och renhåUningskungörelsen (1974: 000).

7    § Hälsovårdsnämnden får föreskriva att den som yrkesmässigt ut­övar verksamhet där mUjöfarligt avfall uppkommer skall anmäla verk­samheten till nämnden,

Transport

8 §   Miljöfarligt avfall får transporteras på väg yrkesmässigt endast av

1.    inrätming eller företag som drivs av kommun,

2.    den som erhållit särskUt tillstånd.

9 § Fråga om tillstånd enligt 8 § 2 prövas av länsstyrelsen i det län
där sökanden utövar den huvudsakliga delen av sin rörelse.

Tillstånd kan avse visst slag av miljöfarligt avfall eller sådant avfall i allmänhet och meddelas för viss tid eller tUls vidare.

10 §   TUlstånd som avses i 8 § 2 får beviljas endast om sökanden

1.   visar att han har personella, tekniska och ekonomiska förutsätt­ningar att transportera det avfall som avses med ansökan på ett från hälso- och mUjöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt,

2.   innehar de tillstånd som kan erfordras för verksamheten enligt an­nan lagstiftning,

3.   ställer godtagbar säkerhet som om tillståndet återkallas kan tas i anspråk för att bekosta slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall som han dessförinnan samlat in men ej vidarebefordrat till anläggning för sådant omhändertagande.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig och innehålla uppgifter om de förhåUanden som avses i första stycket 1 och 2. Vid ansökan skall fo­gas de handlingar som sökanden vUl åberopa tUl bevis att han uppfyller de villkor som anges i första stycket 1 och 2.

11    § Länsstyrelsen kan meddela föreskrift om den största mängd mil­jöfarUgt avfall som tUlståndshavare samtidigt får förvara i awaktan på transport tUl anläggning för slutiigt omhändertagande.

12    §   Tillstånd enligt 8 § 2 får helt eller delvis återkallas, om

 

1.    beträffande tillståndshavaren inträder sådan omständighet att han enligt 10 § ej skulle erhåUit tillstånd eller

2.    tillståndshavaren åsidosätter vad som åligger honom enligt lagen (1973: 329) om hälso- och mUjöfarliga varor, den i 6 § nämnda lagstift-nmgen, denna förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

Slutligt omhändertagande

13 §   MiljöfarUgt avfall får slutligt omhändertagas yrkesmässigt endast av

1.    Aktiebolaget NN,

2.    den som erhållit särskUt tUlstånd.

TUlstånd som avses i första stycket 2 kan ej avse långtidsförvaring av miljöfarligt avfaU.

 

Prop. 1975:32                                                         170

14    § TiUstånd enligt 13 § första stycket 2 kan avse viss årlig mängd av visst slag av miljöfarligt avfall och meddelas för viss tid eller tills vidare. TiUstånd får förenas med vUlkor.

15    § Regeringen prövar fråga om tillstånd enligt 13 § första stycket 2, om sökanden avser att bedriva särskUd rörelse för behandling av mUjö­farligt avfall.

Länsstyrelsen prövar fråga om tillstånd i andra fall än som avses i första stycket.

Finner länsstyrelsen vid prövning av fråga om tUlstånd att sökandens rörelse är av det slag som avses i första stycket, skaU länsstyrelsen med eget yttrande lämna över ärendet tUl regeringen för avgörande.

16    § Länsstyrelsen skall lämna tiUstånd att behandla miljöfarligt av­fall, om sökanden visar alt den behandling som avses med ansökan kommer alt ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens som med­delats efter prövning enligt miljöskyddslagen (1969: 387) av den anlägg­ning vari behandUngen skall äga rum. Erfordras ej tillstånd eller dispens enligt nämnda lag, skall tUlstånd lämnas om sökanden visar att behand­lingen kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tUl­fredsställande sätt.

17    § Ansökan om tillstånd enligt 13 § första stycket 2 skall vara skriftlig och innehålla uppgift om

 

1.    art och mängd av det miljöfarliga avfall som sökanden avser att behandla,

2.    varifrån avfallet kommer,

3.    var och på vUket sätt avfallet skall behandlas,

4.    övriga förhållanden av betydelse för bedömningen av verksamhe­tens beskaffenhet och omfattning.

Vid ansökan skall i förekommande fall fogas sådant beslut om till­stånd eller dispens som avses i 16 § samt de övriga handlingar som sö­kanden önskar åberopa.

Ansökan som skall prövas av regeringen inges till statens naturvårds­verk, som inhämtar länsstyrelsens yttrande över ansökningen och med eget yttrande överlämnar den till regeringen.

18 § Tillstånd enligt 13 § första stycket 2 kan återkallas, om tillstånds­
havaren åsidosätter vad som åligger honom enligt lagen (1973: 329) om
hälso- och mUjöfarUga varor eller mUjöskyddslagen (1969: 387) eller en­
ligt föreskrift som meddelats med stöd av endera lagen.

19 §   Kommun äger utan hinder av 13 § bedriva långtidsförvaring miljöfarligt avfall.

av

Utförsel

20 §   Miljöfarligt avfall får utföras ur riket endast av

1.    det bolag som avses i 13 § första stycket 1,

2.    den som erhållit särskilt tillstånd.

21 §   Fråga om tUlstånd enligt 20 § första stycket 2 prövas av statens
naturvårdsverk.

Tillstånd som avses i första stycket skall meddelas, om det kan anses säkerställt att det avfall som avses med ansökan kommer att slutligt ta-

 

Prop. 1975: 32                                                        171

gas om hand på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt godtagbart sätt.

Ansvar, besvär m. m.

22    § Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot denna förord­ning eller föreskrift som meddelats med stöd därav finns i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor. För brott mot 20 § finns dock bestämmelser om ansvar i lagen (1960: 418) om straff för varu­smuggling.

23    § Talan mot beslut av statens naturvårdsverk enligt 1 § tredje styc­ket föres hos regeringen genom besvär. Talan mot naturvårdsverkels be­slut enligt 20 § första stycket 2 föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut varigenom avgjorts fråga om tUlstånd eller återkaUelse av tillstånd enligt denna förordning föres hos kammar­rätten genom besvär. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i detta stycke för att tillvarataga allmänna intressen.

Mot annat beslut av naturvårdsverket eller länsstyrelsen enligt denna förordning får talan ej föras.

24    § Sådant beslut av länsstyrelsen som avses i 23 § andra stycket skall sändas tUl statens naturvårdsverk och hälsovårdsnämnden.

25    § Ytterligare föreskrifter för tUlämpningen av denna förordning meddelas av statens naturvårdsverk.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 8 och 13 §§ gäller dock först från och med den 1 januari 1976.

 

Prop. 1975:32

172

Bilaga H

Förslag tm

Förordning om ändring i miljöskyddskungörelsen (1969:388)

Härigenom förordnas i fråga om miljöskyddskungörelsen (1969: 388) dels att 28 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i kungörelsen skall införas en ny paragraf, 35 §, av nedan an­givna lydelse.

Nuvarande lydelse

28 Länsstyrelsen skall samråda med statens naturvårdsverk, innan länsstyrelsen meddelar råd och anvisningar enligt 39 § miljö­skyddslagen eller föreläggande en­ligt 40 § miljöskyddslagen. Vad som sagts nu gäller ej, om saken är så brådskande att samråd ej hinner ske.

Föreslagen lydelse

§

Länsstyrelsen skall samråda med statens naturvårdsverk, innan länsstyrelsen meddelar råd och anvisningar enligt 39 § miljö­skyddslagen eller föreläggande en­ligt 40 § miljöskyddslagen. Sam­råd med naturvårdsverket skall också ske, innan länsstyrelsen be­gär handräckning enligt 47 § tredje stycket nämnda lag, om det kan befaras att kostnaden för handräckningen ej kan uttagas av den försumlige. Vad som sagts nu gäller ej, om saken är så bråds­kande att samråd ej hinner ske.

35 §

Har statlig myndighet sökt handräckning som avses i 47 § miljöskyddslagen, får kostnaden för handräckningen på begäran av utmätningsmannen förskjutas av allmänna medel.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975.

 

AVFALL

ökad återvinning - bättre omhändertagande

Del II

Skrotbilar

Betänkande avgivet av arbetsgmppen för avfaUsfrågor

Jordbruksdepartementet Ds Jo 1974:11 16   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

Bilaga 2

 

Prop, 1975: 32

Innehåll

Sid.

Sammanfattning   ................................................       3

1    Inledning   ....................................................... ..... 3

2    Nuvarande   förhållanden   ..................................       4

3    Vissa bestämmelser av betydelse för bUskrotningsfrågan         6

4    Statskontorets   förslag   ................................... ... 12

 

4.1    Auktorisation av bUskrotare  ........................... ... 12

4.2    Skrotningspremie  .........................................     15

 

5    Remissyttrandena    ..........................................     18

6    Arbetsgruppens överväganden och förslag .............     25

7    Specialmotivering     ..........................................     34

 

7.1    Förslaget tUl bilskrotningslag........................... ... 34

7.2    Förslaget tiU bilskrotningsförordning..................    38

7.3    Förslaget tiU förordning om ändring i bilregisterkungörelsen (1972: 599)              40

Bilagor

Författningsförslag  ..............................................

A Bilskrotningslagen   ........................................... .. 43

B Bilskrotningsförordningen  ................................... .. 47

'C Bilregisterkungörelsen   .....................................    50

 

Prop. 1975: 32                                                          3

Sammanfattning

I detla belänkande föreslår den av jordbruksministern särskilt tillsatta arbetsgmppen för avfallsfrågor åtgärder för att få till stånd en effekti­vare organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade personbilar. Enligt förslaget införs auktorisation av bUskrotare. För alt en personbil skall kunna avregistreras och ägaren därmed befrias från fortsatt skatteplikt kommer normalt att krävas skrotningsintyg från auk­toriserad bilskrotare.

För att stimulera bilägarna att lämna in utrangerade personbilar till skrotning föreslår gruppen vidare att ett skrotningspremiesystem införs. Enligt förslaget skall en skrotningspremie på 500 kr. betalas ul lill äga­ren i samband med att bilen lämnas in till skrotning och avregislreras. Premiesyslemet föreslås finansieras genom att en skrotningsavgift på 400 kr. tas ut för varje ny bU som tillverkas i landet eller importeras. Avgifterna tillförs en särskild fond, kallad bilskrotningsfonden, från vil­ken sedan premien betalas ut. Från fonden skall också kunna ulgå bi­drag till kommunerna för omhändertagande av bilvrak som i dag finns övergivna t. ex. i naturen eller på illa skötta skrotupplag och som inle omfattas av det nya premiesystemet, För att storleken av premie eller avgift smidigt skall kunna anpassas tUl ändrade förhållanden i fråga om nyregistrering eller ulskrotning av personbilar föreslås regeringen få be­myndigande att fastställa beloppen för premie och avgift.

När närmare erfarenheter av reformen vunnits kan det bli aktuellt alt utvidga reformen till alt omfatta även andra fordonsslag än personbilar.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna om skrotningspremiesystemet skall dock gälla först fr. o. m. den 1 januari 1976. För att motverka spekulativ lagring av skrotbUar i avvaktan på re­formens ikraftträdande föreslås att skrotningspremie enbart skall betalas ut beträffande personbil som godkänts vid kontrollbesiktning efter den 31 december 1974.

1    Inledning

Frågor om åtgärder för att få tUl stånd en effektivare organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar har under de se­naste åren behandlats i olika sammanhang. Den 20 november 1970 upp­drog regeringen åt statskontoret att närmare utreda frågan om att införa ett avgiftssystem för bilar i syfte att imderlätta omhändertagande och skrotning av bilvrak samt att tUl regeringen inkomma med därav för­anledda förslag. Statskontoret har den 30 juli 1971 avlämnat rapporten Auktoriserad bilskrotning.

Efter remiss har yttranden över statskontorets förslag avgetts av riks­åklagaren, rikspolisstyrelsen,  statens vägverk,  statens trafiksäkerhets-

 

Prop. 1975: 32                                                          4

verk, bUregistemämnden, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Älvsborgs och Örebro lan, bilskatteutredningen, AB Svensk Bilprovning, BUfragmentering AB, Föreningen Jämskrotgrossisterna, Motorbran­schens riksförbund. Motororganisationernas samarbetsdelegation. Stats­konsult AB, Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen, Svenska kommunförbundet, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges bilskrotares riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen. Gemensamt yttrande har avgetts av Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilin­dustri- och bilgrossistförening.

2   Nuvarande förhållanden

Varje år överges ett stort antal utrangerade bilar i naturen, vid vägar eller på andra allmänna eller enskilda platser. Statskontoret uppger i sin rapport att 2 500 sådana bUar insamlades i Stockholms kommun år 1970. Övergivna bUvrak ger upphov tUl olägenheter från bl. a. miljö­vårds- och trafiksäkerhetssynpunkter. Betydande sådana olägenheter är också förknippade med vanskötta upplag av skrotbilar. Totala antalet skrotbilsupplag i landet har uppskattals tUl mellan 2 000 och 3 000.

BUägare får i regel vidkännas vissa kostnader för att få sin bil skrotad av en bUskrotare. Om en utrangerad bil inte har värdefulla reservdelar som kan säljas av bilskrotaren, får bilägaren normalt betala för att få bi­len omhändertagen för skrotning. Därjämte kan bilägare få vidkännas kostnader för transport av bUen till en bUskrotare. Enligt vad statskon­toret uppger i sin rapport beräknar branschen skrotningskostnaden för en bil som helt saknar värdefuUa reservdelar till normalt mellan 75 och 175 kr. Kostnaden kan emellertid variera avsevärt beroende på bl. a. bil­typ och lokala förhållanden. För att slippa skrotningskostnaden överger många bUägare sina bilar t. ex. i naturen — s. k. privatskrotning. I en del faU vänder sig vidare bilägaren till företag som erbjuder förmånli­gare viUkor än seriösa företag i branschen. Förutsättningen för sådana erbjudanden är i regel att slutskrotnmg inte sker på godtagbart sätt. Det förekommer dessutom att mottagna skrotbUar säljs för att användas på nytt i trafiken.

Statskontoret lämnar i sin utredning en översiktlig redogörelse för skrotbilsmarknadens stmktur samt de ekonomiska och tekniska förhål­landen som gäller inom branschen. De företag som är verksamma på skrotbUsmarknaden kan indelas i bUdelsparker, bUdemonterare, skrot­handlare samt grossister. Bildelsparker och bildemonterare bedriver rö­relse med reservdelar. BUdemonteringsföretagen tar själva ut reservdelar

 

Prop. 1975: 32                                                          5

ur bilvrak och lagrar för försäljning, medan bildelsparkerna i regel är ordnade enligt självbetjäningsprincipen där köparen av bildelar själv får plocka dessa ur vraken. Antalet bUdelsparker uppskattas till ca 1 000 och antalet bildemonterare till ca 400. Branschorganisation för bilde­mon terarna är Sveriges bUskrotares riksförbund. Bildelsparkerna saknar branschorganisation. Skrothandlarna utvinner och bearbetar järn- och metallskrot ur bilvrak liksom ur andra avfallsråvaror. Skrothandlarna är ca 400 till antalet. Branschorganisation är Svenska järn- och metall­skrothandlareföreningen. Bilskrotets slutliga avnämare är järnverken. Enligt avtal tar dessa emot skrot endast från de sju grossistföretag som är medlemmar i Föreningen Jämskrotgrossisterna. Grossistföretagen som köper sitt skrot från bildemonterare, bildelsparker och skrothand­lare bedriver egen skrotning på ett flertal ställen 1 landet.

Av statskontorets redogörelse framgår att demontering och försälj­ning av reservdelar samt av motorer m. m. i och för sig är lönsam. Att ställa i ordning och frakta bort resterande vrak tUl slutskrotning sänker emellertid lönsamheten eller gör rörelsen förlustbringande. De företa­gare som låter bilvraken bli stående efter demontering eller på annat sätt håller osnygga upplag undandrar sig kostnader som belastar mer se­riösa konkiurrenter. Härigenom kan vissa företag i skrotbranschen betala mer till alternativt ta mindre betalt av bUägare som levererar utrange­rade bUar. Sådana företag kan också hålla lägre priser på reservdelar.

Slutskrotning av bUvrak för försäljning av järnskrot är i och för sig lönsam under förutsättning alt vraken preparerats på visst sätt och inle belastas med höga kostnader för intransporter. De metoder som används för att bereda bilvrak till jämråvara är pressning, klippning eller frag­mentering. Pressning innebär att bilen pressas ihop tUl ett paket, ca en meter långt, 20 cm högt och 40—50 cm brett. Klippning innebär att bi­len placeras i en låda försedd med en giljotinsax som klipper sönder bi­len i relativt små delar. Fragmentering innebär att bilvrak slås sönder av en hammarkvarn tUl knytnävsstora stycken. Av transportekonomiska skäl brukar bilvrak före fragmentering tUlplattas till en ca 30 cm hög skiva.

För att demolera ett bUvrak genom fragmentering krävs i regel bort-tagiung av motor, växellåda, däck, bensintank, säten, batteri och kylare. För klippning krävs dessutom bortmontering av kromlister, kopparkab­lar, instmmentbräda, ratt, stoppning i taken och glas, under det att bensintanken vid klippningsaltemativet kan lämnas kvar. För pressning gäller samma krav som för klippning med tUlägg alt i vissa fall hjulax­larna skall tas bort. Beträffande både klippning och pressning gäller atl en föregående bränning ger en skrotprodukt av högre värde. Vid frag­mentering äger bränning inte mm.

Enligt statskontoret finns i Sverige ett tiotal skrotsaxar, ett hundratal pressar av olika storlekar, ca 25 tUlplattningsmaskiner samt en fragmen­teringsanläggning. Den senare som drivs av Bilfragmentering AB i vilket

 

Prop. 1975: 32                                                          6

staten genom Statsföretag AB är delägare startades år 1971 och svarar numera för en mycket betydande del av bilskrotningen i landet.

Av betydelse för förhållandena inom skrotbilsbranschen är del ex­portförbud som gäller i fråga om järnskrot. Förbudet infördes år 1927 och föranleddes av särskilda förhållanden på den europeiska skrolmark-naden vilka då ledde till en mycket kraftig export från Sverige, Export­förbudet gällde ursprungligen endast för en kortare tid men har sedan successivt förlängts. Frågan om exportförbudet har under de senaste åren prövats bl. a. i riksdagen som år 1970 lämnade en motion med krav på slopande av exportförbudet ulan åtgärd. Frågan har också tagits upp av näringsfrihetsombudsmannen som år 1967 i skrivelse till chefen för handelsdepartementet hemställde att frågan skulle tas upp lill prövning. Skrivelsen har emellertid inle föranlett någon åtgärd. Nära samband med exportförbudet har den konkurrensbegränsande samverkan som förekommer i fråga om skrot och som innebär dels att järnverken sins­emellan träffat avtal om prissättning och kvotering av stålskrot, dels att avtal träffats mellan järnverken och skrolgrossisterna varigenom skrot­leveranserna till järnverken reglerats. Konkurrensbegränsningens effek­ter i pris- och straklurhänseende har prövats av näringsfrihetsombuds­mannen som i beslut i april 1971 inte fann tillräckliga skäl föreligga att bringa frågan under dåvarande marknadsrådets bedömning. Genom den reglering av marknaden som sålunda finns hålls det inhemska skrotpri­set på en lägre nivå än importpriset.

3    Vissa bestämmelser av betydelse för bilskrotningsfrågan

Om samhällets möjUgheter att ingripa när fordon övergivits i naturen och på allmänna platser finns bestämmelser i lagen (1967: 420) om flytt­ning av fordon i vissa fall (ändrad senast 1969: 728) (fordonsflyttnings-lagen), naturvårdslagen (1964: 822, omtryckt 1972: 779 och ändrad se­nast 1974: 435) och kommunala renhållningslagen (1970: 892, ändrad senast 1971: 949).

Enligt 2 § fordonsflyttningslagen finns möjlighet att i tre fall ingripa mot olämpligt uppställda och övergivna fordon. För det första får flytt­ning ske av fordon som utgör trafikfara eller betydande hinder i trafi­ken. För det andra får fordon flyttas om det är uppstäUt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att renhållning, snöröjning eller annat arbete avsevärt försvåras. Det tredje flyttningsfallet avser över­givna fordon, däribland bilvrak. I det första fallet meddelar och verk­ställer polismyndigheten beslut om flyttningen. I de två andra fallen meddelas beslut om flyttnmg av polismyndighet, om vägförvaltning eller kommimal myndighet begär det. Flyttning utförs då av den som påkal­lat beslutet. Fordonsvrak som flyttas skaU skrotas så snart det kan ske eUer skaffas undan på annat sätt (4 §). Annat fordon som flyttas skall

 

Prop. 1975: 32                                                          7

ställas upp i närheten av den plats där det anträffats. Om detla inle lämpligen kan ske eller om fordonet är atl anse som övergivet, skall det föras tiU särskilt anordnad uppställningsplats och förvaras där under vårdnadsplikt. För särskild uppställningsplats svarar kommun, polis­myndighet eller vägförvaltning. Om ägare inte hämtar sill fordon inom viss tidsfrist, tillfaller det staten eller kommunen (7 § första stycket). Be­träffande fordonsvrak gäller enligt 7 § andra stycket atl det när det flyt­tats omedelbart tillfaller staten eller kommunen. Fordonsägaren är i princip skyldig att svara för flyttningskostnaderna och i förekommande fall även för skrolningskostnaderna (8 §).

Enligt 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen får kommun genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning utvidga det kommunala ren­håUningsmonopolet till att omfatta också utrangerade bilar.

I 23 § naturvårdslagen föreskrivs att envar skall tillse alt han inle skräpar ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, papper, avfall eller annat. Den som gjort sig skyldig till sådan nedskräpning som avses i lagen kan dömas till böter eller fängelse (37 §). Hälsovårdsnämnden kan vidare förelägga den som vållat ned­skräpningen att ställa 1 ordning platsen samt vidta behövliga förebyg­gande ålgärder för framtiden (24 §). EnUgt 39 § kan sådant föreläg­gande förenas med vite. I sista hand äger nämnden vidta åtgärder på den försumliges bekostnad. Kan rättelse inte nås med hjälp av natur­vårdslagen, åligger det kommunen enligt 3 § kommunala renhållningsla­gen att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhål­landena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Nu nämnda bestämmelser rörande nedskräpning är tUl-lämpUga på bl. a. övergivna bilvrak. Bestämmelserna har däremot inte ansetts tiUämpliga på sådana bUskrotupplag som kan anses utgöra ar­betsföretag. För sådana upplag kan i stället bestämmelserna i 19 § na­turvårdslagen till skydd för landskapsbilden bli tillämpliga. Enligt dessa kan länsstyrelse förordna att visst slag av företag t. ex. upplag inte får ulföras utan länsstyrelsens tillstånd inom visst område, där upplagen kan antas väsentligt skada landskapsbilden. Även när tillståndstvång inte föreUgger finns möjlighet att ingripa mot företag som väsentligt kan ändra landskapsbUden (20 §).

Bestänunelser som är tillämpliga i fråga om bUskrotupplag finns vi­dare i bl, a. byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1972: 776 och änd­rad senast 1974: 341), miljöskyddslagen (1969: 387, omtryckt 1972: 782 och ändrad senast 1973: 927), miljöskyddskungörelsen (1969: 388, änd­rad senast 1972: 224), allmänna ordningsstadgan (1956: 617, ändrad se­nast 1973:1178) och hälsovårdsstadgan (1958:663, ändrad senast 1972: 675).

Byggnadsstadgans 5 kap. innehåller bestämmelser om byggande och byggnadslov. I fråga om upplag föreskrivs att det ej får anordnas så att

 

Prop. 1975: 32                                                                       g

det orsakar brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafi­ken eller närboende, vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse (52 §). Upplag får ej inrättas utan byggnadslov (54 § 1 mom.). Före den 1 januari 1972 var dessa bestämmelser i princip till­lämpliga endast inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Skrotupplag som inrättades utanför planlagt område var således inte underkastat krav på byggnads­lov. Bestämmelserna gällde emellertid utanför sådant område i fråga om uppförande av bl. a. industribyggnader. Fr. o. m. den 1 januari 1972 har bestämmelserna om byggnadslov utsträckts till att gälla i princip hela landet (prop. 1971: 118, CU 1971: 26, rskr 1971: 309).

I 2 § mUjöskyddskungörelsen föreskrivs att vissa typer av fabriker el­ler andra inrättningar inte får anläggas utan tillstånd eller dispens enligt miljöskyddslagen. I andra fall krävs att anmälan görs till länsstyrelse i god tid innan verksamheten påbörjas. Skrotupplag och anläggning för skrothantering hör till denna senare kategori (8 § kungörelsen). Anmä­lan bereder länsstyrelsen, som är regional tillsynsmyndighet, tillfäUe att ingripa på sätt som kan ske också mot pågående verksamhet med stöd av miljöskyddslagens tillsynsregler. Enligt dessa kan länsstyrelsen eller statens naturvårdsverk som är central tiUsynsmyndighet meddela råd och anvisningar för att motverka olägenheter genom miljöfarlig verk­samhet (39 §). I sådana faU då tillstånd enligt lagen inte givits för verk­samheten, kan länsstyrelsen vidare meddela föreläggande om sådant för­siktighetsmått eller förbud som är uppenbarligen behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas (40 §). Naturvårdsverket kan hos konces­sionsnämnden begära förbud mot sådan verksamhet som inte är lillållig enligt lagen eller kräva föreskrifter om särskilda försiktighetsmått (41

§).

Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan får allmän plats inom samhälle inte användas för upplag utan tillstånd av polismyndighet (2 § ändrad senast 1972: 784).

I 62 § hälsovårdsstadgan föreskrivs att upplag skall anordnas och skö­tas så att det ej medför sanitär olägenhet.

Förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och an­nat begagnat gods (skrothandelsförordningen) är tillämplig på yrkesmäs­sig handel med järn- och annat metallskrot och lump samt begagnat gods av vissa slag, bl. a. mopeder, cyklar, kameror och smycken. Till handeln hänförs även rörelse, i vilken förvärvat gods avyttras efter repa­ration, nedsmältnmg eller mindre bearbetning (1 § ändrad 1963: 579). Förordnmgen är dock inte tillämplig på handel med begagnade bUar el­ler bildelar.

I förordningen skiljes i olika avseenden mellan fast handlande — var­med förstås den som för utövande av rörelsen innehar kontors- eller bu­tikslokal eller upplagsställe — och uppköpare, dvs. annan person, som idkar rörelse (2 §).

 

Prop. 1975: 32                                                          9

För rätt att idka handel enligt förordningen krävs särskUt tillstånd av polismyndigheten i den ort, där rörelsen huvudsakligen bedrivs. TUl­stånd kan beviljas bolag eller ekonomisk förening samt enskild person, som gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig. TUlstånd skall omfatta visst eller vissa slag av gods (3—5 §§, 4 § ändrad senast 1968: 573 och 5 § ändrad 1963: 579).

Rörelse, som bedrivs av bolag eller ekonomisk förening, skall ha av poUsmyndighet godkänd föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens behöriga utövande. Såsom ansvarig föreståndare får endast den godkän­nas som uppfyller villkoren för tillstånd alt idka handel (6 § ändrad 1963: 579). Föreståndare skaU i fråga om rörelsens skötsel anses såsom utövare av rörelsen (8 §).

Tillstånd till handel samt godkännande av föreståndare kan återkal­las, när anmärkningar mot rörelsens skötsel eller mot vederbörandes lämplighet föranleder detla (9 §).

Fast handlande får ej för rörelsens utövande eller för förvaring av gods använda annat ställe än det, som blivit godkänt av polismyndighe­ten (10 §). Gods får ej förvärvas från annan än den som är känd för handlanden eller hans personal eller som kan legitimera sig på ett till­fredsställande sätt. Beträffande person, som kan antas bedriva yrkes­mässig handel med godset, är handlanden dessutom skyldig att förvissa sig om alt vederbörande innehar tillstånd att idka sådan handel (11 §).

I bilregisterkungörelsen (1972: 599, omtryckt 1973: 765 och ändrad senast 1974:104) finns bestämmelser om registrering av motordrivna fordon, släpfordon och terrängsläp i ett för landet gemensamt bilregister och om kontroU av sådana fordon genom registret (1 §). Central regisl-reringsmyndighet är bilregistemämnden och lokala registreringsmyndig­heter är länsstyrelserna (2 §). Bil, varmed förstås personbil, lastbil eller buss, får ej brukas utan att vara registrerad (8 §). Undantag gäUer dock bl. a. för bil som används uteslutande inom inhägnat område (9 §).

Anmäler bUägare skriftligen tUl länsstyrelsen att han under viss tid inte kommer att bmka bUen, avställes bilen (33, 34 §§). Avställning motsvarar närmast reservregistrering som kunde ske enligt äldre bestäm­melser. Ett avställt fordon står dock kvar i registret men är inte skatte­pliktigt. En bil som är avställd får bmkas endast inom inhägnat område och i vissa detaljerat angivna undantagsfall t. ex. för färd kortaste lämp­liga väg tUl eller från besiktningsman (37, 40 och 47 §§). Beslut om av­ställning som sker på bilägarens anmälan får ej meddelas för längre tid än sex månader. Efter ny anmälan förlänges avställningstiden med högst sex månader åt gången (35 §). Innan avställningstiden utgår, erinrar bil­registernämnden ägaren om dagen för avställningens upphörande och om vad som skall iakttas för att bilen skall få bmkas (77 §). Också för avställd bil gäller körförbud, om föreskriven kontrollbesiktning inte sker.

 

Prop. 1975: 32                                                         10

Övergår registrerad bil till ny ägare skall den nye ägaren anmäla för­värvet till länsstyrelsen. Vid köp är även förre ägaren skyldig göra sådan anmälan (51 §). Är nye ägaren fysisk person skall anmälan innehålla bl. a. dennes namn, adress och personnummer (52 §).

Enligt 59 § avregistreras fordon efter skriftlig anmälan av ägaren i följande fall: 1. Ägaren visar att fordonet förstörts eUer att annan åt­gärd vidtagits, som gör sannolikt att fordonet ej mera kommer att bm­kas i trafik. 2. Fordonet har ändrats så att det ej längre är att hänföra till fordonsslag, för vUket registreringsplikt föreligger. 3. Fordonet har registrerats i det militära fordonsregislret. 4. Det visas att fordonet va­raktigt utförts ur landet. 5. Fordonet har frånhänls ägaren genom brott och ej anträffats inom två år därefter. — Skrotningsintyg torde vara det bevismedel som åberopas i de allra flesta fall vid avregistrering enligt punkt 1.

Fordon avregislreras även om anmälan ej gjorts, när länsstyrelsen får kännedom om att omständighet som avses i punkt 1, 3, 4 eller 5 inträf­fat. Anmälan om avregistrering av bU anses ej gjord i vederbörlig ordning, förrän registreringsskyltarna lämnats in till länsstyrelsen (60 §).

Enligt 61 § skall bil avregistreras, om ägaren under fem år i följd inte kunnat anträffas för uttagande av skatt för bilen.

Om bil bmkas i strid med bestämmelsen om registrering eller avställ­ning, döms ägaren till böter (87 §). TUl samma straff döms den som i anmälan enligt kungörelsen uppsåtiigen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbal­ken (89 §).

Bilregistret förs av bilregistemämnden genom automatisk databe­handling (70 §). Enligt 71 § skall i bilregistret föras in de uppgifter som anges i bilaga till kungörelsen. I annan bilaga anges den myndighet som svarar för att uppgift förs in i registret. Bilregisternämnden upphör som särskUd myndighet vid utgången av juni 1975 och nämndens uppgifter tas därefter över av statens trafiksäkerhetsverk.

Enligt 1 § lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon (lagen ändrad senast 1973: 235) är ägare skyldig att ta och vidmakthålla trafik­försäkring dels på motorfordon som är registrerat och som inte är av­ställt, dels på annat motorfordon som bmkas i trafik. Försäkringsplikt föreligger således inte för avställt motorfordon i annat fall än när det brukas i trafik. Den som underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt kan enligt 24 § dömas tiU böter. TiU samma straff döms den som brukar motorfordon med kännedom om att föreskriven försäkring inte finns. Enligt 25 § kan domstol i samband med ansvarstalan eller i särskilt mål förelägga ägare att vid vUe fullgöra sin försäkringsplikt.

Enligt 1 § vägtrafikskatteförordningen (1973: 601) utgår vägtrafik­skatt i form av fordonsskatt och kilometerskatt. Fordonsskatt utgår för bl. a. motorfordon, om fordonet är eller bör vara registrerat och inte är

 

Prop, 1975:32                                                          11

avställt. Kilometerskatt utgår för skattepliktig bil som är inrättad för alt drivas med annat drivmedel än bensin eller gasol (2 §). Enligt 3 och 4 §§ är länsstyrelsen beskattningsmyndighet och riksskatteverket central förvaltningsmyndighet i fråga om vägtrafikskatt.

Skattskyldig för visst fordon ar vid varje tillfäUe den som är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet i bilregistret (7 §). Upphör skat­teplikt för fordon under tid för vilken fordonsskatt erlagts, återbetalas överskjutande skatt till den som var upplagen i bilregistret som ägare av fordonet när skatteplikten upphörde (15 §). Enligt 16 § är det förbjudet att bmka skattepliktigt fordon, om skatt inte erlagts för det innevarande och det närmast föregående skatteåret. Med skalteår avses en samman­hängande tid av tolv kalendermånader. Enligt 18 § utgår kilometerskatt för den körsträcka som fordon tillryggalagt under tid, då del varit kilo-meterskattepliktigt. Inle heller kilometerskallepliktigt fordon får brukas, om skatten för innevarande och närmast föregående skatteår inte beta­lats (21 §). För överträdelse av förbud att bmka fordon döms tUl böler enligt 34 §.

Vägtrafikskatt påförs genom automatisk databehandling på grundval av uppgifter i bUregisfret utan att beslut meddelas av beskaltningsmyn-digheten (22 §).

Enligt bUaga 1 till väglrafikskatteförordningen utgör fordonsskatten för personbil med tjänstevikt som inte överstiger 900 kg 165 kr. per skatteår. För personbil med tjänstevikt däröver uppgår skatten till 207 kr. i gmndbelopp och 42 kr. i tilläggsbelopp för varje helt hundratal ki­logram över 901 kg.

Enligt 10 § vägtrafikskattekungörelsen (1973: 776) påför bilregister­nämnden för beskattningsmyndighetens räkning fordonsskatt och kilo­meterskatt och verkställer uppbörd av sådan skatt. Vad i uppbördsför­ordningen (1953: 272) sägs om bl. a. indrivning av skatt skall i tillämp­liga delar gälla fordonsskatt och kilometerskatt. För sådan skatt får in­försel enligt införsellagen (1968: 621) äga mm (28 § vägtrafikskatte­kungörelsen).

Enligt 1 § förordningen (1956:545) om omsättningsskatt på mo­torfordon (1 § ändrad senast 1973: 885) skall omsättningsskatt erläggas till staten för vissa skattepliktiga motorfordon bl. a. personbilar. För personbilar som tillverkas i landet eller hit införs av registrerad impor­tör inträder skattskyldighet för tillverkaren resp. importören, när fordo­net levereras tUl köpare eller uttas från rörelsen utan samband med för­säljning (2 och 3 §§, ändrade senast 1973: 986). I nu angivna fall är riks­skatteverket beskattningsmyndighet (5 §, ändrad senast 1973: 986). Om personbU förs in i landet av annan än registrerad importör, erläggs skat­ten till tullmyndighet och tullagen (1973: 670) är tiUämplig i fråga om skatten (2 § andra stycket förordningen).

 

Prop. 1975: 32                                                                      12

4    Statskontorets förslag 4.1 Auktorisation av bUskrotare

Enligt statskontoret är bilskrotupplag som ett led i kommersiell verk­samhet med utrangerade bUar ett större miljöproblem än enskilda bilar som överges i naturen, på allmän plats eller på privat tomtmark. Man bör därför i första hand ingripa mot sådant kommersiellt omhänderta­gande av utrangerade bUar som sker i former som inte uppfyller rimliga krav från samhällets sida. Olägenheterna med privalskrotning bör emel­lertid inte underskattas. Statskontoret anser att miljömässigt betingade åtgärder mot Hla skötta bilskrotupplag också kan höja trafiksäkerheten och försvåra kriminell verksamhet med utrangerade bilar. Från skrot­upplag kan nämligen bUdelar och bilar återföras tUl trafiken trots att de är tekniskt sett uttjänta. Vidare förekommer enligt statskontoret hop-montering av stulna bilar och krockskadade bilar varvid de förra över­tar de senares identitet.

Åtgärder som riktar sig mot skrotupplagen kan öka allmänhetens be­nägenhet till privatskrotning. Det är därför enligt statskontoret fördelak­tigt om man kan samordna lösningen av båda problemen. Statskontoret anser att skrotningsintyget kan utnyttjas för en sådan lösning. Statskon­toret föreslår att kravet på skrotningsintyg skärps genom att för avre­gistrering endast får godtas intyg som är utfärdat av bilskrotare som er­hållit offentlig auktorisation. Bilägaren torde enligt statskontorets upp­fattning i princip vara skyldig att betala försäkring och skatt för ett for­don så länge detta står kvar i registret. Så länge skrotningsintyg inte företetts kommer således ägarens skyldighet att hålla fordonet försäkrat och skattat att bestå. Eftersom engångskostnaden för slulskrotning hos auktoriserad bilskrotare är lägre än de återkommande utgifterna för för­säkring och skatt, kommer enligt statskontoret praktiskt taget alla bil­ägare att föredra att lämna bilen tUl sådan bUskrotare, när den inte längre kan repareras.

För att erhålla auktorisation bör bilskrotare enligt statskontorets för­slag ha dels tUlstånd enligt skrothandelsförordningen att bedriva fast handel med utrangerade bUar (skrotbilar och demonteringsobjekt), dels byggnadslov enligt byggnadsstadgan dels ock dispens enligt miljö­skyddskungörelsen. Vad gäller byggnadslov anser statskontoret att så­dant lov alltid skall finnas i fråga om bilskrotarens upplag. Enligt miljö­skyddskungörelsen hör skrotupplag och anläggning för skrothantering till den kategori inrättningar för vilka endast föreskrivits anmälnings­skyldighet. Enligt statskontoret bör nuvarande bestämmelser skärpas ge­nom att kravet på anmälan ändras till krav på tillstånd eller dispens. Enligt statskontoret bör bUskrotare för att erhålla auktorisation ha fått åtminstone dispens efter prövning av länsstyrelsen, även om anläggning eller upplag uppförts, innan skyldighet att söka tillstånd införts. Stats-

 

Prop. 1975: 32                                                         13

kontoret förutsätter att naturvårdsverket kommer att ange de generella vUlkor som skall åtfölja dispensbeslut rörande verksamhet med skrotbi­lar. Naturvårdsverket bör därvid bl. a. pröva lämpligheten av att sådan verksamhet hålls avskild från annan skrothantering genom stängsel, plank eller på annat tydligt sätt.

Enligt statskontorets förslag bör vissa ytterligare villkor för auktorisa­tion av bilskrotare ställas upp. När auktorisation skall beviljas, bör sö­kanden sålunda antingen ha egen anläggning för bearbetning av utran­gerade bilar till stålskrot eller ha avtal med ett företag som har sådan an­läggning. Vidare bör sökanden ha avtal med kommunen eller entrepre­nör angående uppsamling och borttransport av avfall, t. ex. olja. Aukto-risationsbeslut bör enligt statskontoret kunna förenas med föreskrifter. Det högsta antal oskrotade bilar som samtidigt får finnas på området bör sålunda fastställas. Vidare bör föreskrivas att bilskrotaren skall vara skyldig att inom viss region hämta bilvrak, oavsett var dessa finns inom regionen eller i vUket skick de befinner sig. Länsstyrelsen och auktorisa-tionssökande bilskrotare bör i samråd dra upp gränserna för denna re­gion. Därjämte föreslås att ett visst garantibelopp skall kunna krävas av bilskrotaren. Beloppet skall kunna tas i anspråk för att ställa i ordning bilskrotningsområdet för den händelse verksamheten upphör utan att företaget fullgjort denna skyldighet. Beloppets storlek bör fastställas av den auktorisalionsbeviljande myndigheten.

Länsstyrelsen bör enligt statskontoret bevilja auktorisation av bilskro­tare. Ansökan om auktorisation skall innehålla erforderliga uppgifter om tUlstånd enligt skrothandelsförordningen, byggnadslov och dispens enligt miljöskyddskungörelsen. Statskontoret framhåller att länsstyrelsen vid sin bedömning av en ansökan om auktorisation inte bör pröva beho­vet av den ifrågavarande verksamheten ur branschmässig eller konsu­mentsynpunkt. Inte heller bör andra rent affärsmässiga bedömnings­grunder användas. Auktorisationssystemet bör således inte bli en etable­ringskontroll som förhindrar uppkomsten av konkurrerande företag. När länsstyrelsen beviljar auktorisation skall den auktoriserade bilskro­tarens firmanamn och nummer anmälas till bilregistret. Auktorisation bör enligt förslaget beviljas tills vidare och bör kunna bil föremål för förnyad prövning om förhållanden på vilka auktorisationen bygger änd­ras.

Enligt statskontoret innebär det föreslagna auktorisationssystemet ingen reell förändring av konkurrenssUuationen inom bilskrotningsbran­schen vad gäller bUskrotare som blir auktoriserade. Liksom tidigare kommer service- och priserbjudanden att vara avgörande konkurrens­faktorer. En risk är emellertid att auktoriserade bilskrotare i praktiken kan få något av lägesmonopol på gmnd av att kostnaderna för intrans­port av skrotbU tiU närmaste konkurrent är höga. Det är sannolikt bara i större städer som bUägaren lätt kan nå flera auktoriserade bilskrotare.

 

Prop, 1975: 32                                                         14

Det är därför enligt statskontorets uppfattning inte uteslutet att sådana monopolsituationer missbmkas så att auktoriserad bilskrotare begär oskäligt höga priser för intransport och skrotning. Man kan enligt stats­kontoret inte heller bortse från risken av avtal i konkurrensbegränsande syfte. Auktoriserade bUskrotares priser bör fortlöpande övervakas av statens pris- och kartellnämnd. Sådan övervakning underlättas enligt förslaget, om bUskrotarna ålägges att ange på skrolningsintyget det pris som bilägaren betalt för intransport och slutskrotnmg.

De olägenheter från konkurrenssynpunkt som monopolprissättning och prisöverenskommelser föranleder kan enligt statskontoret tämligen lätt undanröjas genom ett aktivt kommunalt agerande. Kommuner har enligt statskontorets uppfattning goda möjligheter att konkurrera genom att bilda kommunala bUskrotningsföretag, Kommunerna har ofla redan lämplig mark för mottagning och beredning för slutskrotning av utran­gerade bilar i anslutning till kommunala avstjälpningsplatser. Att starta bilskrotningsverksamhet i den begränsade mening att specialistföretag konlrakteras för bortforsling och slutskrotning är enligt statskontoret skäligen okomplicerat ur såväl personal- som investeringssynpunkt.

Att marknadssituationen framdeles kraftigt förändras för bilskrotare som inte auktoriseras är enligt statskontoret ett syfte med auktorisa­tionssystemet. Den fortsatta verksamheten för inte auktoriserade företag omöjliggörs emellertid inte helt. Uppköpare av utrangerade bilar kan se­dan de tagit lill vara användbara reservdelar låta auktoriserad bilskrotare ta hand om återstoden av bilvraken och därigenom erhålla skrotningsin­tyg för avregistrering. Under fömtsättning att skrotbil registrerats på uppköparen blir denne skyldig betala skatt och försäkring för bilen. För att slippa dessa utgifter kommer uppköparen enligt statskontoret att av­ställa bilen i registret. Statskontoret förutsätter att länsstyrelsen inle kommer att medge uppköpare av utrangerade bilar förlängd avställning i registret när första sexmånadersperioden löpt ut. Besvären med ägan­derättsöverlåtelse och avställning kommer sannolikt alt minska lönsam­heten för uppköpare som inte är auktoriserad. Denne måste konkurrera med den auktoriserade skrotaren som också antas ha intresse av och ka­pacitet att själv demontera bilar och försälja reservdelar. Auktorisa­tionssystemet kommer därför enligt statskontorets bedömning att väsent­ligt reducera antalet bildelsparker och bUdemonteringsföretag av mindre seriös natur. Därigenom minskar också fömtsättningarna för rent krimi­nell verksamhet varigenom utrangerade bilar åter förs ut på marknaden och in i trafiken. Statskontoret anser emellertid att det är rimligt att ge de skrotningsföretag som i dagsläget inte uppfyller fordringarna för auk­torisation viss tid för nödvändig omställning.

I fråga om auktorisationssystemet finner statskontoret slutiigen att det finns vissa möjligheter för bilägare att trots allt undandra sig skyldighe­ten att i vederbörlig ordning ombesörja slutskrotning. Den bilägare som

 

Prop. 1975:32                                                          15

privatskrolat sin bU men som i anmälan liU bilregistret uppger sig ha sålt bilen till en fingerad person blir nämligen fri från försäkrings- och skattskyldighet. För att motverka sådana förfaranden föreslår statskon­toret att bilägare som uppger sig ha sålt sitt fordon till oidentifierbar person skall vara skyldig att erlägga 300 kr. i skrotningsavgift till natur­vårdsverket. Ett liknande problem erbjuder enligt statskontorets uppfatt­ning stöldanmälda bUar som inte kommer lill rätta. I sinom tid uppträ­der den stulna bilen som ett inte identifierbart utrangerat fordon vars slutskrotning samhället tvingas ombesörja. I valet mellan att låta skrot­ningskostnaden drabba den enskilde bilägaren eller det allmänna för­ordar statskontoret det förra alternativet. Därför föreslås att också för sådana bilar skall erläggas en avgift på 300 kr., innan avregistrering får ske. En sådan ordning kan enligt statskontoret vidare avhålla bilägare från falsk stöldanmälan i syfte att undgå kostnader för slutskrotning.

4.2 Skrotningspremie

Oaktat statskontoret anser att ett genomförande av det föreslagna auktorisationssystemet är en tiUräcklig åtgärd för att komma till rätta med bilvraksproblemet, lägger statskontoret med hänsyn till innehållet i utredningsdirektiven fram förslag till ett premie- och avgiftssystem enligt vilket bUägare genom skrotningspremie skall stimuleras alt låta skrota utrangerad bil på elt sätt som kan godtas från samhällets sida. Förslaget innebär alt premiesystemet knyts samman med auktorisationssystemet genom att skrotnmgspremie kommer alt betalas ut endast om utrange­rad bil lämnas till auktoriserad bUskrotare. Premien bör kompensera bil­ägaren för kostnader i samband med intransport och skrotning samt därutöver ge visst överskott. Med beaktande av skrotningskostnaderna borde en eventuell skrolningspremie uppgå till 300 kr. enligt statskonto­ret. Endast i ytterst ogynnsamma fall kommer en sådan premie inle att läcka den enskilde bilägarens samtliga skrotningskostnader.

Även om bilägare i glesbygdsregioner sannolikt vidkänns större kost­nader för intransport än bilägare i tälortsregioner, bör skrotningspre­mien enligt statskontoret tUls vidare inle differentieras regionalt. Stats­kontoret föreslår att ett system med skrotningspremie tills vidare endast skall omfatta personbilar med hänsyn till att del I huvudsak är skrot­ningen av sådana bilar som föranleder ölägenheter från miljövårdssyn­punkt. Naturvårdsverket bör emellertid med utgångspunkt från framtida erfarenheter av skrotningspremiesystemet la ställning till humvida också andra fordonstyper bör omfattas av systemet.

När det gäller administrationen av skrotningspremiesystemet framhål­ler statskontoret att det nya bUregistret är väl lämpat att utnyttjas också för rutinmässig dataadministration av skrotningspremien. Enligt stats­kontoret skall fömtsättningen för utbetalning av skrotningspremie vara

 

Prop. 1975: 32                                                         16

att personbilen återfinns i det nya centrala bilregistret, att tidigare omta­lat skrolningsintyg beträffande bUen ingivits till länsstyrelsen samt alt vederbörliga avgifter och skatt erlagts för bUen.

Införandet av ett premiesystem medför enUgl statskontoret vissa spe­kulationsmöjligheter. Vissa bUägare kan förväntas uppskjuta skrot­ningen av sina utrangerade bilar i avvaktan på att skrotningspremiesys­temet genomförts. Det är också sannolikt att vissa företagare försöker hamstra skrotbilar i större skala under perioden som föregår skrotnings­premiesystemet. Denna uppskjutna skrotning skulle enligt statskontoret kunna få allvarliga följder för skrotbranschen. För alt minska möjlighe­terna till spekulation föreslås en övergångsbestämmelse av innebörd att skrotningspremie under det första året då systemet är i kraft utbetalas enbart för bil som godkänts vid kontrollbesiktning under föregående år eller senare. Marknadsmekanismen kommer att gradvis höja värdet på utrangerade bilar under perioden närmast före premiesystemets infö­rande. Det är realistiskt att räkna med att inflödet av bUar till skrotning minskar under samma period och att skrotningen når en topp de första månaderna efter reformens genomförande. En motvägande faktor kan dock tänkas vara att bilskrotare som söker auktorisation genomför ut­rensningar av gamla bilvrakslager dels för att uppfylla myndigheternas krav på resp. skrotgårdar, dels för att förbereda för inflödet av skrotbl-lar under det första året.

I fråga om finansieringen av skrotningspremiesystemet utgår statskon­toret från 1963 års trafikpolitiska beslut enligt vUket varje trafikgren — i detta fall bilismen — i princip skall svara för sina kostnader. Statskon­toret föreslår således att bilismen årligen belastas med ett belopp som motsvarar under varje år utbetalda skrotnirigspremier. För den enskUde bilägaren innebär förslaget att denne betalar elt slags pant — fortsätt­ningsvis kallad skrotningsavgift — som återfås vid utskrotningen. Avgif­ten kan tas ut antingen som engångsavgift vid första skattedebiteringen för bilen eller som en årlig avgift i samband med den årliga bilskatten. Statskontoret anser att båda lösningarna är administrativt enkla.

Statskontoret framhåller att prognoser beträffande skrotningsavgifter blir mer tillförlitiiga vid alternativet med årliga avgifter, eftersom effek­ten av konjunkturfluktuationer i nyinköp inte slår igenom tillnärmelse­vis så kraftigt som vid alternativet med engångsavgift. Ä andra sidan är både nyinköp och skrotning föremål för fluktuationer som jämnar ut varandra. När nyinköpen minskar, minskar också skrotningarna. Under hela 1960-talet har sålunda nettoökningen av personbilsbeståndet varit ca 100 000 fordon/år.

Statskontoret har övervägt de två altemativen med avseende på mark­nadseffekter inom bilbranschen och rättviseaspekter mellan olika kate­gorier och generationer bilägare. Skrotningsavgiftens återverkan på nyinköp och på prisutvecklingen inom marknaden för begagnade bilar

 

Prop. 1975: 32                                                         17

förefaller enligt statskontoret vara i det närmaste försumbar. Man kan inte heller finna att endera alternativet leder till orimliga ekonomiska omfördelningar meUan bilägare under fömtsättning att vid alternativet med årlig avgift antalet inbetalningar maximeras till tolv för varje bil. I bedömningen av denna fråga har avseende fästs vid vUket alternativ som skapar störst flexibUitet. Det är enligt statskontoret uppenbart att förändringar i fråga om såväl skrotningspremiens storlek som avgiftsut­taget måste göras på längre sikt. Bl. a. kommer penningvärdeutveck­lingen och destmktionsteknologins utveckUng att nödvändiggöra sådana förändringar.

Avgiftens storlek ■— antingen den är av engångskaraktär eller årlig —-bör bestämmas med utgångspunkt från en skrotningsprognos. Då under­laget för sådana prognoser i allmänhet är ganska bräckligt förordar statskontoret att man fastställer ett belopp som avses gälla tills vidare och som med god marginal täcker beräknade utlägg för skrotningspre­mier. Vid indikationer på kommande väsentliga förändringar i skrot­ningsfrekvensen kan detta belopp ändras.

Statskontoret har undersökt de ekonomiska konsekvenserna av sex olika avgiftsalternativ, nämligen engångsavgifter på 300 kr., 250 kr. och 200 kr. samt årliga avgifter på 25 kr., 22 kr. och 20 kr. Det visar sig att sådana beräkningar är ytterst känsliga för olika prognoser rörande bil­skrotningen. Vidare framgår att engångsavgift på 300 kr. skulle ge ett kraftigt betalningsöverskott i samtliga prognosfall. En engångsavgift på 250 kr. resp. årliga avgifter på 25 kr. förefaller med god marginal täcka kostnaderna för skrotningspremien. Ärliga avgifter på 22 kr. tycks med viss marginal täcka dessa kostnader, medan årliga avgifter på 20 kr. resp. en engångsavgift på 200 kr. inte ger full kostiladstäckning.

Sannolikt kommer enligt statskontoret en viss förskjutning av ulskrot­ning att ske så att en större mängd bUar skrotas det första året systemet är i bruk. En betydande marginal första året synes därför motiverad. Mot bakgrund av de resonemang och siffror som framlagts förordar statskontoret att man väljer alternativet årlig skrotningsavgift för finan­siering av skrotningspremiesystemet och att avgiften fastställs lUl 25 kr. att gäUa tills vidare. Skyldigheten att erlägga årliga skrotningsavgifter föreslås upphöra när tolv avgifter erlagts för bilen. Skrolningsavgiften bör Inbetalas samtidigt som bilskatten. Enligt statskontoret bör det an­komma på trafiksäkerhetsverket, från vars anslag skrotningspremier bör utbetalas, att vid behov väcka förslag om förändring av skrotningsavgif­tens storlek.

Såsom inledningsvis i detta avsnitt antytts anser statskontoret att det föreslagna auktorisationssystemet ensamt är tillräckligt för att lösa bU­skrotningsfrågan. Den ytterligare betydelse som skrotningspremiesyste­met skulle få för frågans lösning kan enligt statskontoret inte motivera att en ny pålaga i form av skrotningsavgift läggs på allmänheten.

17   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop, 1975: 32                                                         18

5    Remissyttrandena

Det övervägande flertalet remissinstanser godtar i princip statskonto­rets förslag att auktorisation av bilskrotare införs och att avregistrering av personbU inle skall kunna ske, om inte skrolningsintyg utfärdat av auktoriserad bilskrotare uppvisas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och rikspolisstyrelsen anser alt undantag i vissa fall kan behöva göras från regeln att skrotning genom auktoriserad bilskrotare skall vara förutsätt­ning för avregistrering.

Flera remissinstanser som är positiva till förslaget förklarar att aukto­risationssystemet inte räcker för att lösa hela bilvraksproblemet och alt det därför kan behöva kompletteras med andra ålgärder. Länsstyrelsen i Malmöhus län tar i detta sammanhang i likhet med några andra remiss­instanser upp frågan om befintliga bilskrotupplag som inte kan antas söka auktorisation och där verksamheten inte kommer att fortsätta. Det finns då stor risk för att bilvraken blir kvar i många mindre skrot­upplag. Det är enligt länsstyrelsen ofrånkomligt att denna fråga klar­läggs. Också Svenska kommunförbundet, som i och för sig tillstyrker auktorisationssystemet, förklarar att det inte är tillräckligt. Enligt för­bundet kommer kostnaderna för intransport och avlämning av utrange­rade fordon till auktoriserad bilskrotare av många alt anses som så höga att man hellre lämnar fordonen på allmän plats eller i naturen vilket kommer att leda till stora kostnader för kommunerna. Även kostnader för utredningar rörande ägare till övergivet fordon, identifiering av for­donet, utredning huruvida fordonet stulits, kostnader för bärgning, städ­ning m. m. kan uppgå till betydande belopp som i sista hand måste be­stridas av samhäUet. Påföljden att få betala skatt och försäkring torde enligt förbundet inte heller förhindra, att fordonet olagligt lämnas i na­turen av den som inle känner tillräckligt ansvar i detta hänseende och kanske också saknar utmätningsbara tUlgångar.

Riksrevisionsverket förklarar att auktorisationssystemet bygger på förutsättningen att auktoriserade bUskrotare är villiga att etablera sig i landets alla delar. Det är dock tveksamt om det i utpräglade glesbygder finns underlag för dylika anläggningar. Den enskilde bilägaren kan därför komma att drabbas av relativt höga kostnader för transport av fordonet till närmaste anläggning. Riksrevisionsverket föreslår därför att man närmare överväger alt låta kommunernas ansvar enligt den nya kommunala renhållningslagen utökas till att omfatta även bilskrotnings­området. Varje kommun skulle vara skyldig att svara för att det inom kommunen finns tillgång antingen till auktoriserad bUskrotare eller till kommunal mottagningsplals. Också kommunen skulle då kunna utfärda skrotningsintyg. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelsernas or­ganisationsnämnd som förklarar alt en övergång till det av statskontoret föreslagna systemet ställer krav på en långtgående omstrukturering och

 

Prop, 1975: 32                                                         19

sanering av bilskrotningsbranschen. Då en rationell och ändamålsenlig skrotningshantering dessutom förutsätter tämligen stora enheter och be­tydande kapitalinsatser är det enligt nämnden knappast realistiskt att annat än på lång sikt få lill stånd en lösning i enlighet med statskonto­rets förslag. Det är tveksamt om ett system på rent kommersiell basis är lämpligt för mera glest befolkade delar av landet. Nämnden anser därför att statskontoret underskattat de svårigheter som är förenade med att bygga upp ett ändamålsenligt och landsomfattande system för bilskrotning. Bl. a. borde frågan om ett ökat samhälleligt engagemang närmare undersökts. Detta är befogat bl. a. mot bakgrund av kommu­nernas ansvar i dag för renhållningen.

Principiella invändningar mot det föreslagna auktorisationssystemet framförs av näringsfrihetsombudsmannen som pekar på auktorisatio-nens konkurrensbegränsande verkningar och riskerna därav från konsu­mentsynpunkt. Han framhåller att statsmakterna tidigare genomgående ställt sig negativa tiU krav på auktorisation om inte särskilda skäl fun­nits. Sådana skäl har varit t. ex. säkerhetssynpunkter eller sociala, sani­tära eller polisiära skäl. Risk föreligger i detla fall för att de auktorise­rade bUskrotarna får något av ett lägesmonopol, som kan missbrukas med orimligt höga priser för intransport och skrotning samt ogynn­samma servicevillkor som följd. Ett genomförande av utredningens för­slag om auktorisering i förening med krav på garantibelopp skulle i hög grad försvåra eller i många fall omöjliggöra verksamheten för bUskrot­ningsföretag som inte blev auktoriserade. Förslaget kan därför också få negativa konsekvenser från konsumentsynpunkt med hänsyn till den ekonomiska betydelse handeln med begagnade bildelar har. EnUgt nä­ringsfrihetsombudsmannen är det osannolikt att införandet av ytterli­gare en reglering ovanpå de redan befintliga kommer att få åsyftad ef­fekt och kunna genomföras utan ytterligare personalkrävande åtgärder från samhällets sida. En lösning av skrotbilsproblemet måste sökas efter andra linjer. Det alternativa förslaget om ett skrotningspremiesystem ut­gör inte heller en godtagbar lösning. Del bör ankomma på samhället alt göra det möjligt för bilägare att göra sig av med en skrotfärdig bil. Det kommunala renhållningsmonopolet bör kunna utvidgas tiU att omfatta även skrotbilar. Om man vill främja miljöskyddssyfiet bör avlämnandet till skrotning för den enskilde i princip vara kostnadsfritt. För atl mot­verka tendensen att överge skrotfärdiga bilar bör därför som en huvud­regel gälla att kommunerna utan särskild avgift omhändertar sådana skrotbilar som ej genom ägarens egen försorg överlåtes till skrotningsfö­retag. Kommunens kostnader för omhändertagandet bör enligt nä­ringsfrihetsombudsmannen täckas genom den kommunala beskatt­ningen.

Behovet av auktorisation ifrågasätts av Svenska järn- och metallskrot­handlareföreningen som anser att gällande regler i och för sig är till-

 

Prop, 1975: 32                                                         20

räckliga för att komma till rätta med bilskrotningsproblemet. För­eningen förklarar att skrotningen till övervägande dels utförs av s.k. fasta handlare vilka erhållit tillstånd av polismyndighet och vilka redan är skyldiga att ställa sig tiU efterrättelse de föreskrifter myndigheterna meddelar med hänsyn till hälso- och miljövården. Det synes därför en­ligt föreningen inte stå något att vinna med att förse dessa handlare med något slag av auktorisation.

I flera remissyttranden berörs frågan om de närmare villkoren för auktorisation. Naturvårdsverket uttalar sin tveksamhet när det gäller förslaget till ändring av miljöskyddslagstiftningen. Om en ändring skulle göras bör den gälla hela skrothanteringen med hänsyn till att ett nära samband råder mellan bilskrotning och annan skrothantering. Trafiksä­kerhetsverket menar alt de transportproblem som uppstår i glesbygder och då främst i Norrlands inland inte tillräckligt beaktats. EnUgt verket kommer de uppställda auktorisationskraven att medföra att auktorise­rade skrotningsföretag endast kommer att etableras i mera tätt befol­kade områden i Norrlands kustland. Transportkostnaderna från glesbyg­derna kan därvid komma att bli betydande. För att en tätortskoncentra­tion av de auktoriserade bilskrotningsföretagen skall motverkas bör därför kraven på auktorisation vara mindre stränga i vissa glesbygdsom­råden. Också riksrevisionsverket pekar på de problem som de höga transportkostnaderna i glesbygderna medför.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det inte synes vara möjligt att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov i fråga om upplag som tUl-kommit innan byggnadslovsplikt för upplaget infördes. Samma bedöm­ning görs också av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelserna i Stock­holms och Älvsborgs län uttalar att anledning torde saknas att göra skillnad mellan bilskrotning och annan skrothantering. Det kan därför ifrågasättas om inte dispens enligt 2 § miljöskyddskungörelsen bör gälla för all skrotverksamhet av viss omfattning och inte enbart för bilskrot­ning. Länsstyrelsen i Örebro län som stöder utredningens förslag om så­dan ändring i mUjöskyddskungörelsen att dispens erfordras för anläg­gande av bilskrotningsanläggning anser det dock tveksamt om en sådan lagändring kan ges retroaktiv verkan för tidigare anlagda upplag. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är en ändring av miljöskyddslagstiftningen i och för sig inte nödvändig eftersom redan gällande bestämmelser ger möjlighet att ingripa mot både befintliga och nytillkommande anlägg­ningar. Länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborgs län ställer sig båda tveksamma till förslaget om garantibelopp. Andra former av garantiför­bindelser torde vara till fyllest och ur företagsekonomiska synpunkter mera gynnsamma. Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Uppsala län an­ser också att garantibeloppet kan ersättas av borgen för motsvarande be­lopp.

Att länsstyrelsen skall vara auktorisationsbeviljande myndighet tUl-

 

Prop, 1975: 32                                                         21

styrks av de remissmyndigheter som yttrat sig i frågan med undantag av rikspolisstyrelsen som föreslår att polismyndighet skall vara auktorisa-tionsmyndighet. Ur tillståndssökandenas synpunkt anges detia vara en enklare, snabbare och billigare lösning. Vid sin prövning av ansökan om tillstånd tUl handel enligt skrothandelsförordningen har polismyndighet tillgång till alla fakta som är av betydelse för auktorisationsfrågan. Prövningen härav torde ej heller behöva medföra vare sig nämnvärd extra arbetsbelastning eller svårigheter för polismyndigheterna. Riksre­visionsverket anser att statskontoret underskattat samordningsproblemen när det gäller de myndigheter som berörs av tillståndsgivning och in­spektionsverksamhet och att ett konkret förslag till lösning av detta pro­blem saknas. Svenska kommunförbundet framhåller att länsstyrelserna bör samråda med kommunerna vid beslut om auktorisation.

Statskontorets förslag att kommunerna skulle starta egna bUskrot­ningsföretag kritiseras av pris- och kartellnämnden och 'länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen uttrycker tveksamhet när det gäller kom­munens möjligheter att effektivt undanröja negativa effekter av mono­pol och prisöverenskommelser. Motorbranschens riksförbund och Sveri­ges bilindustri- och bilgrossistförening förklarar att man allvarligt avrå­der från elt sådant kommunalt engagemang i skrotbranschen som stats­kontoret anvisar för att motverka monopolprissättning.

Frågan om auktorisationssystemets inverkan på förhållandena inom bilskrotningsbranschen berörs i flera yttranden. Naturvårdsverket anser att det är väsentligt att de auktoriserade företagen blir bärkraftiga och att det bl. a. skapas garantier för att materialtillflödet blir tillräckligt. Det bör därför vid auktorisationen krävas en allsidig bedömning av eko­nomiska och andra förutsättningar att etablera bUskrotningsföretag. Riksrevisionsverket framhåller däremot att auktorisationen inte får bli en etableringskontroll och att länsstyrelserna därför inte får företa nå­gon behovsprövning av verksamheten. Med hänsyn till negativa effekter av tidigare auktorisationssystem inom olika områden bör denna princip enligt verket uttryckllngen tas In i lagtexten. Också Motorbranscheris riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening betonar att auktorisationen inte får innebära en etableringskontroll utan endast bör säkerställa att företagen uppfyller den standard som ur allmän synpunkt redan krävs. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Järnskrot­grossisterna som framhåller att auktoriseringen borde bli mera liberal än vad statskontoret anger så att ett från konkurrenssynpunkt tUlfredsstäl­lande antal skrotföretag kommer att vara behöriga att utfärda skrot­ningsintyg.

Vad gäller frågan om prisövervakning av de auktoriserade skrothand­larna förklarar sig pris- och kartellnämnden beredd att inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser utarbeta system för övervakning av prissättningen på bilskrotning. Om ett system med prisövervakning

 

Prop. 1975: 32

-)7

skall uppnå avsedd effekt fordras emellertid enligt nämndens uppfatt­ning att undersökningsresultaten av myndigheterna i påkallade fall kan omsättas i mer direkt verkande åtgärder. Nämnden anser således alt ett auktoriserat företag som fortlöpande tillämpar priser som klart översti­ger de priser som jämförbara företag tillämpar skall kunna fråntas sin auktorisation av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Uppsala iän anser att en maximitaxa bör fastställas. Inom ramen för denna kan konkurrensför-håUandena bidra tUl att priserna pressas. I de fall lägesmonopol uppstår behöver kunderna inte betala oskäliga priser.

I några yttranden diskuteras det närmare förfarandet när det gäller bl. a. skrotningsintygen. Riksåklagaren ifrågasätter om man inte för att försvåra förfalskning bör standardisera intygsblanketterna samt före­skriva att bilskrotaren på fordonets besiktningsinstrument skall intyga att skrotning skett samt därefter skicka instrumentet till länsstyrelsen. Genom sistnämnda föreskrift skulle man få en viss garanti för att det är rätt fordon som skrotas och att skrotningen sker med ägarens samtycke. Motororganisationernas samarbetsdelegation anser att skrotningsintyg skall innehålla uppgift om den kostnad som skrotningen kräver och att de auktoriserade skrothandlarna skall sända intygen direkt till länssty­relserna. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör bilägaren inte behöva avvakta att slutskrotning skett innan skrotningsintyg utfärdas. För att motverka skatte- och försäkringsskulder för fordon och stimulera till att skrotningsintyg anskaffas föreslår Bilfragmentering AB att centrala bil­registret spärrar nyregistrering av fordon på person eller firma, som häf­tar i sådana skulder intUl dessa betalts.

Statskontorets förslag att bilägare vars bil stöldanmälls och inle åter­funnits skall vara skyldig att betala en skrotningsavgift på 300 kr. innan bilen kan avregistreras, möter mycket starka invändningar från ett stort antal remissinstanser. Denna del av bilvraksproblemet bör enligt natur­vårdsverkets mening bli föremål för ytterligare utredning. Också försla­get att bilägare som uppger sig ha sålt sitt fordon till oidentifierbar per­son skall vara skyldig erlägga 300 kr. i skrotningsavgift avstyrks i all­mänhet av de remissinstanser som tar upp frågan. Naturvårdsverket samt länsstyrelserna i Uppsala och Örebro län ställer sig emellertid posi­tiva till förslaget.

Statskontorets bedömning att det är överflödigt att komplettera auk­torisationssystemet med ett skrotningspremiesystem delas i huvudsak av riksåklagaren, vägverket, bilregisternämnden, riksskatteverket, försäk­ringsinspektionen, naturvårdsverket, pris- och kartellnämnden, länssty­relserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Älvsborgs och Örebro län, Bilfragmentering AB, Motororganisationernas samarbetsdelegation, Motorbranschens riksförbund samt Sveriges bilindustri- och bilgrossist­förening.

För ett kombinerat auktorisations- och premiesystem uttalar sig riks-

 

Prop. 1975:32                                                                         23

polisstyrelsen, riksrevisionsverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Föreningen Järnskrotgrossisterna, Statskonsult AB, Svenska bilskrotares riksförbund och Svenska kommunförbundet.

Bilskatteutredningen och Trafikförsäkringsföreningen anser sig inte kunna ta ställning till frågan huruvida auktorisationssystemet bör kom­pletteras med ett skrotningspremiesystem.

De remissinstanser som avstyrker del av statskontoret utformade skrotningspremiesystemet ansluter sig i regel tUl bedömningen att det föreslagna auktorisationssystemet kommer att vara tillräckligt för att komma till rätta med bilvraksproblemet. I några fall anser man dock att frågan kan behöva prövas ytterligare. Bilregisternämnden anser det inte helt klarlagt alt enbart det föreslagna auktorisationssystemet kommer att leda till en acceptabel slutskrotning av fordonen. Detta förslag bör dock genomföras som elt första steg och på försök. Om det senare visar sig alt åtgärderna inte är tillräckliga kan det redovisade premiesystemet med kort varsel införas. Försäkringsinspektionen anser att man genom auktorisationssystemet och genom en konsekvent tiUämpning av gäl­lande lagar i huvudsak bör komma lUl rätta med bUvraksproblemet. Det torde dock inte helt elimineras då en stor del av bilvraken överges av mindre ansvarsmedvetna personer som sannolikt varken betalat skatt el­ler försäkring. Dessa personer torde dock ej heller stimuleras av det av statskontoret skisserade premiesyslemet med inbyggd fiskalisk kontroll men däremot möjligtvis om en .skrotningspremie utbetalades direkt av skrolningsföretaget utan sådan kontroll eller om fri bilskrotning vid auktoriserade skrotningsförelag erbjöds. En principlösning med direkt avräkning mellan bil- och skrolhandeln förtjänar därför enligt inspektio­nen alt närmare övervägas.

De remissyttranden som förordar ett premiesystem tvivlar i allmänhet på att auktorisationssystemet kommer att bli effektivt utan ekonomisk stimulans för bilägarna. Rikspolisstyrelsen framhåller att det f. n. är ett stort antal bilägare som inte fullgör sina skyldigheter i fråga om bUskatt och bilförsäkring och alt det finns grundad anledning anta att detta också blir fallet i fortsättningen. Eftersom flertalet torde sakna utmät­ningsbara tillgångar blir följden bl. a. att staten måsle betala skrotningen av fordonet. Länsstyrelsens organisationsnämnd anser att auklorisations-förfarandet inte blir effektivt om man inte samtidigt inför någon form av skrotningspremier. Det förhållandet att skatte- och försäkringsplikt fortsätter att gälla för fordonet torde långt ifrån aUtid medföra att man väljer att lämna bUen för skrotning och ta de därmed förenade kostna­derna som i varje fall i glest befolkade områden med hänsyn till intrans­portkostnaderna kan bli kännbara nog. Systemet behöver därför kombi­neras med någon form av skrotningspremier. Liknande synpunkter framförs av Statskonsult AB, Föreningen Järnskrotgrossisterna och Sve­riges bilskrotares riksförbund, som anser alt ett ekonomiskt incitament

 

Prop, 1975: 32                                                         24

bör tillkomma. Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen säger sig inte ha något att erinra mot systemet med skrotningspremie. Riksre­visionsverket förklarar att auktorisations- och premiesystemet är över­lägset från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt. Premien kommer i slutet av bilens livslängd att representera en relativt stor del av bUens totala värde. Premien blir därför ett betydelsefullt incitament och påskyndar skrotning av bilar som sannolikt ofta representerar betydande Irafikris-ker.

Svenska kommunförbundet som anser alt auktorisationssystemet inte kommer att leda till en definitiv lösning av bilvraksfrågan framhåller att det måsle kompletteras med ett premiesystem. Därigenom skulle också ägare av fordon med lågt eller intet värde stimuleras alt avlämna fordo­net på ett för samhället acceptabelt sätt. Statskontorets förslag kommer enligt kommunförbundet inte att leda tUl någon definitiv lösning av bU­vraksproblemet. I vart fall kommer det att lämna betydande reslproblem som kommunerna får lösa och bekosta. Ett för kommunerna och sam­hället acceptabelt system bör syfta tiU att problemet elimineras utan kostnader för det allmänna. Denna effekt kan knappast nås om man inte är beredd godta ett system med en i förväg inbetald skrotningspremie som animerar till laga skrotning och som samtidigt fungerar som ett ga­rantibelopp för uppkommande kostnader. Det av kommunförbundet förordade systemet innebär att inbetalningen av skrotningspremier kom­mer att snabbt skapa en fond av betydande storlek. Detta förhållande bör föranleda att avkastningen av fonden skall kunna begagnas för alt bestrida de kostnader som till dess det nya systemet får fuU effekt upp­står för samhället tiU följd av olagligt avlämnade bUvrak eller övergivna bilskrolupplag.

Flera remissinstanser framför synpunkter på frågan om utformningen av elt avgifts- eller premiesystem. Rikspolisstyrelsen finner den enklaste konstruktionen av ett avgiftssystem vara, att staten svarar för kostna­derna för bilskrotning och kompenserar sig för detta genom alt varje år ta ut motsvarande belopp genom höjning av bilskatten.

Föreningen Järnskrotgrossisterna ifrågasätter om inte det ekonomiska incitamentet skulle bil ännu starkare om skrotningspremien betalades ut kontant redan vid bUens avlämnande till skrotningsföretaget i stället för att skickas på posten någon lid senare.

AB Svensk Bilprovning anser att inbetalning av skrotningsavgift bör ske maximalt sex gånger och med 50 kr. per gång. Bolaget ifrågasätter om den föreslagna avgiftsnivån och dess fördelning över tiden ger intäk­ter som motsvarar de utbetalda skrotningspremierna. Bolaget föreslår en bestämmelse om att skrotningspremien reduceras med 1/6 för varje gång/år avgift ej hunnit erläggas. En sådan regel synes motiverad även av det skälet att relativt nya bilar representerar ett högre skrotnings-värde än äldre fordon. Bolaget framhåller vidare att elt premiesystem

 

Prop, 1975: 32                                                         25

inte bör begränsas tUl enbart personbUar utan kunna omfatta även last­bilar och bussar. Statskonsult AB anser beträffande finansieringsfrågan alt det finns flera argument som talar för en engångsavgift. Endast den som sköter sin bil och sålunda får den att vara användbar under minst 12 år får vid ett system med årlig avgift betala full avgift. Den som i stället sköter bilen dåligt eller kör slarvigt får en lägre avgift men sanuna premie. Genom att en engångsavgift följer bilen under dess livs­längd kommer avgiften vid varje försäljning att diskonteras med ut­gångspunkt från fordonets allmänna tillstånd och beräknade återstående livslängd. Varje ägare belastas sålunda med en kostnad som står i pro­portion till bilens värde i övrigt. Svenska kommunförbundet anser också alt skrotningsavgiften bör erläggas som ett engångsbelopp och föreslår att detta sker i samband med köp av nytt fordon. Riksrevisionsverket förklarar att de faktorer som ligger bakom bestämningen av avgiftens storlek är bristfälligt redovisade. Enligt verket talar bl. a. en enklare ad­ministration för engångsavgifter i stället för årliga avgifter.

6    Arbetsgruppens överväganden och förslag

Såsom statskontoret och praktiskt taget samtliga remissinstanser fun­nit är nuvarande förhållanden i fråga om skrotning av utrangerade bilar i hög grad otillfredsställande. Förekomsten av vanskötta skrotbilsupplag och av bilvrak som övergivits i naturen eller på allmänna platser medför allvarliga olägenheter främst från natur- och miljövårdssynpunkt men också från trafiksäkerhetssynpunkt. Enligt arbetsgruppens mening är det påkallat alt nu vidta särskilda åtgärder för att förebygga och avhjälpa dessa olägenheter.

Arbetsgruppen anser i likhet med flertalet remissinstanser att det i så­dant hänseende är en både lämplig och angelägen åtgärd att införa ett auktorisationssystem i huvudsaklig överensstämmelse med vad statskon­toret föreslagit. Systemet bör utformas så att det inte i nämnvärd mån blir till förfång for näringsfrihets- och konsumentintressena. Auktorisa­tionssystemet kommer inte bara att avsevärt förbättra förhållandena inom bilskrotningsbranschen utan också att motverka privatskrotning av utrangerade bilar, I motsats till statskontoret och flertalet remissinstan­ser anser emellertid arbetsgruppen att införande av auktorisationssyste­met inle är en tillräcklig åtgärd för att lösa bilskrotningsfrågan i hela dess vidd. På goda grunder kan nämligen antas att privatskrotning kom­mer att ske i en omfattning som inte kan godtas även efter det auktori­sationssystemet genomförts. Arbetsgmppen instämmer därför med de re­missinstanser — bl. a. rikspolisstyrelsen, riksrevisionsverket, länsstyrel­sernas organisationsnämnd och Kommunförbundet — som anser att auktorisationssystemet bör kompletteras med ett skrotningspremiesystem av det slag som statskontoret utrett i sin rapport. En skrotningspremie

 

Prop. 1975: 32                                                         26

är enligt arbetsgruppens mening nödvändig som stimulans för atl alla bilägare skall lämna sin utrangerade bU till auktoriserad bilskrotare. Först därigenom kommer problemet med privatskrotningen att elimine­ras. Ett ytterligare skäl för att införa ett skrotningspremiesystem är att de tillgångar som skapas genom skrotningsavgifterna lämpligen kan an­vändas också till att bestrida en del av kommunemas kostnader för att ordna slutskrotning av sådana bUvrak som privatskrotats före reformens genomförande eller som finns i upplag som nedlagts eller av miljö­vårdsskäl bör nedläggas men där innehavaren inte kan förmås att forsla bort vraken.

Såsom statskontoret framhållit är det i huvudsak utrangerade person­bilar som orsakat nuvarande ölägenheter. Bl. a. mot bakgrund härav bi­träder arbetsgruppen statskontorets förslag att ifrågavarande reform från staten inte bör omfatta andra fordon än personbilar. Frågan om alt utvidga reformen till andra fordon bör prövas först när närmare er­farenheter av reformen erhållits.

Det auktorisationssystem som bör införas bör som statskontoret före­slagit bygga på skrotningsintyget. Gmndprincipen i systemet bör så­lunda vara att auktoriserade bUskrotare har ensamrätt att utfärda skrot­ningsintyg. Principen bör i enlighet med statskontorets förslag förverkli­gas genom att den ordningen tillskapas att endast skrolningsintyg som utfärdas av bilskrotare som är auktoriserad godtas för att avregistrera personbil på grund av skrotning. För att bli effektivt förutsätter auktori­sationssystemet att nuvarande möjligheter att hålla personbil avställd begränsas. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen att gällande be­stämmelser om avställning ändras så att förlängning av avställning efter den första sexmånadersperioden försvåras. Nu berörda förslag föranle­der således ändringar i bUregislerkungörelsen.

Den kommande auktorisationsprövningen bör enligt arbetsgruppens mening inte syfta till etableringskontroll av bilskrotare i den meningen att auktorisation enbart beviljas företag som anses behövliga. Såsom på­pekats under remissbehandlingen är handeln med begagnade bildelar be­tydelsefull för konsumenterna. För att denna handel inte skall försvåras bör villkoren för auktorisation vara sådana att inte bara företag som sysslar med slutskrotning utan också företag som sysslar med demonte­ring av bildelar kan erhålla auktorisation. Auktorisation skall självfaUet meddelas oavsett om bilskrotnbgsverksamheten bedrivs av fysisk eller juridisk person.

I likhet med statskontoret och flertalet remissinstanser anser arbets­gruppen att auktorisationsprövningen bör ligga hos länsstyrelsen.

Vad gäller den närmare utformningen av villkoren för auktorisation kan arbetsgruppen i huvudsak ansluta sig till statskontorets förslag. Som villkor för att erhålla auktorisation bör sålunda uppställas i första hand att bilskrotaren har tillstånd till fast handel enligt skrothandelsförord-

 

Prop. 1975: 32                                                         27

ningen. Därigenom skapas så långt det är möjligt garanti för att auktori­sation enbart ges till företagare som är kända för att sköta verksamheten med redbarhet och ordenllighet. Vidare bör krävas att bUskrotaren inne­har byggnadslov enligt byggnadsstadgan, tillstånd enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen eller dispens enligt sistnämnda lag, om sådant lov, tillstånd eller dispens erfordras för upplag, byggnad eller annan anlägg­ning som hör till verksamheten. Statskontorets förslag att med retroaktiv verkan införa skyldighet att söka byggnadslov och tillstånd enligt miljö­skyddslagen i fråga om befintiiga anläggningar bör sålunda inte följas.

Elt ytterligare krav som samhället enligt arbetsgruppens uppfattning har anledning ställa på den som vill bli auktoriserad är att de bilar som omhändertas verkligen blir slutskrotade. BUskrotare med egen maskinell anläggning för omvandling av skrotbU tiU metallskrot synes ha lättast att uppfylla etl sådant krav. Men då såsom nyss anförts demonteringsföre­tag också bör kunna auktoriseras bör krav på maskinell anläggning inle gälla oinskränkt. Om det med hänsyn till avtal mellan bildemonterare och auktoriserad bilskrotare med maskinell anläggning eller på annat sätt kan anses säkerställt att av demonteraren mottagna skrotbilar kom­mer alt bil slutskrotade, skall auktorisation kunna beviljas demontera­ren.

I auktorisationsärende bör länsstyrelsen enligt arbetsgruppens upp­fattning inhämta yttrande från kommun och polismyndighet. Om den utredning som förebringas i sådant ärende ger anledning till antagande att skrothandelstillstånd bör omprövas eller att sökanden handlar i strid med vad som åligger honom i fråga om verksamheten enligt gällande lagstiftning om bebyggelse, naturvård eller miljövård, bör auktorisation enligt arbetsgmppens mening kunna vägras. Ett tänkbart fall då dylikt åsidosättande bör föranleda att auktorisation vägras, är det fall att sö­kanden inle efterkommit föreläggande som meddelats av tillsynsmyndig­het. Auktorisation bör vidare vägras den som är omyndig eller i konkurs­tillstånd. Skulle auktoriserad bilskrotare inte längre uppfylla auktorisa­tionskraven bör självfallet auktorisationen kunna återkallas.

Arbetsgmppen kan i huvudsak godta vad statskontoret föreslagit i fråga om föreskrifter som skall kunna meddelas i samband med auktori­sation. Länsstyrelsen bör sålunda kunna föreskriva att bilskrotare skall vara skyldig att avhämta skrotbUar inom visst närmare angivet område. Självfallet skall han ha rätt att få betalt för transport och skrotning. Vad gäller den föreslagna föreskriften om skyldighet att inbetala ett visst be­lopp som garanti för att skrotningsplatsen ställes i ordning i händelse verksamheten upphör, anser arbetsgmppen i likhet med flera remissin­stanser att det är tillräckligt om auktoriserad bUskrotare avkrävs godtag­bar säkerhet för att erforderliga åtgärder kommer att utföras. Antalet skrotbilar som hålles i lager jämte rörelsens omfattning i övrigt bör in­verka vid fastställandet av storleken på säkerheten. Arbetsgruppen stal-

 

Prop, 1975: 32                                                         28

ler sig tveksam tUl förslaget att föreskrift om ett högsta antal skrotbilar som får finnas i upplag skall kunna meddelas. En sådan föreskrift torde vara svår att tillämpa i fråga om kommersiell verksamhet. Då fördelarna med föreskriften inte heller synes vara särskilt stora, bör förslaget i den delen inte genomföras.

Förmånen av auktorisation bör medföra vissa skyldigheter i förhål­lande till bilskrotare som inte är auktoriserad. Den auktoriserade bil­skrotaren bör S'dlunda vara skyldig att ta emot skrotbU som lämnas vid hans anläggning, om begärd avgift för omhändertagandet samtidigt er­läggs. Annars skulle det i vissa fall kunna bli svårigheter för bilägare att bli av med skrotbUar. Det framgår av statskontorets utredning att bilar som tjänat ut av ålder eller skador i vissa fall återförts till trafiken och att krockskadade bilar fått låna sin identitet tUl stulna bilar. För att höja trafiksäkerheten och motverka dylik brottslig verksamhet bör enligt ar­betsgruppens mening införas förbud för den som innehar auktorisation att överlåta avregistrerad skrotbil till annan än auktoriserad bilskrotare. Om särskUda skäl föreligger, bör länsstyrelsen kunna medge undantag från förbudet.

Frågan om åtgärder för att motverka eventuella olägenheter från kon­sumentsynpunkt av att bilskrotare som blir auktoriserad i vissa fall kan få lokalt monopol på bilskrotning har tagits upp av statskontoret och flera remissinstanser. Statskontoret föreslår i sådant hänseende prisöver­vakning och igångsättande av kommunal bUskrotningsverksamhet. Stats­kontoret framhåller vidare att prisövervakningen sannolikt kan göras både enkel och billig, om avgift för skrotning och eventuell transport tas upp i skrotningsintyget och databehandlas samtidigt med övriga uppgif­ter i intyget. Utöver prisövervakning torde det också vara nödvändigt att undersöka andra förhållanden som kan påverkas av att konkurrensen begränsas eller bortfaller.

Enligt arbetsgruppens mening bör frågan i första hand lösas genom att överläggningar tas upp med branschen angående riktpriser för trans­port och skrotning av utrangerade personbilar. Skulle prisutvecklingen ändå bli alltför ogynnsam för konsumenterna, bör regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer äga meddela föreskrift om prisstopp. Som pris- och kartellnämnden förklarat i sitt remissyttrande faller över­vakning av priser och konkurrensförhållanden inom bUskrotningsbran-schen inom ramen för nämndens verksamhetsområde. Med stöd av la­gen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensför­hållanden torde nämnden kunna avkräva bilskrotare de uppgifter som krävs för ifrågavarande övervakning. Om övervakningen skall ske ge­nom bearbetning av uppgifter i skrotningsintyg, bör nämnden medverka vid utformningen av formulär tUl sådana intyg.

Arbetsgruppen anser att frågan om kommunal bUskrotningsverksam­het bör bedömas i samband med spörsmålet om auktorisationssystemets

 

Prop. 1975: 32                                                         29

verkningar för landets glesbygder, främst Norrlands inland. Enligt tra­fiksäkerhetsverket och riksrevisionsverket kommer företag som får auk­torisation att vara etablerade i de mera tätt befolkade områdena av Norrlands kustland. Transportkostnaderna kommer därför att bli bety­dande för den bilägare i inlandet som vill lämna sin bil till ett auktorise­rat företag. Kommunförbundet befarar att den enskildes kostnader för skrotning i vissa fall blir så stora att det fmns risk för privatskrotning. Riksrevisionsverket föreslår att varje kommun skall vara skyldig att svara för att det finns en kommunal mottagningsplats för utrangerade bilar i de fall det mte finns någon auktoriserad bUskrotare i kommunen. Kommunen skall då vara behörig att utfärda skrotningsintyg. Även om man inte kan bortse från de farhågor som uttalats rörande auktorisa­tionssystemets verkningar för bUägarna i glesbygdsområdena, är det en­ligt arbetsgruppens mening rimligt att anta att transportkostnadernas ne­gativa verkningar kommer att starkt begränsas genom införande av skrotnmgspremien. Det finns dock anledning ta fasta på riksrevisions­verkets förslag att kommun skall kunna anordna mottagningsplats för skrotbilar. Kommunerna bör emeUertid inte åläggas att inrätta sådana mottagningsplatser. Om det inte finns auktoriserat bUskrotningsföretag på rimligt avstånd för kommunens invånare, bör det ligga i kommunens eget intresse att ordna med uppsamling av utrangerade bilar. Uppsam­ling kan t. ex. ske i anslutning till befintlig avstjälpningsplats. Kommu­nen kan avtala med auktoriserad bUskrotare om hämtning av mottagna skrotbilar.

Kommunens kostnader för omhändertagande och transport bör själv­fallet täckas av en avgift som betalas av bilägaren. Personbil som läm­nas till kommunal mottagningsplats bör enligt arbetsgruppens mening kunna avregistreras utan dröjsmål. Därför föreslås att kommun som in­rättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar får befogenhet att utfärda skrolningsintyg. Kommun som nu avses bör vara skyldig alt iaktta de bestämmelser som gäller för auktoriserade bUskrotare.

I fråga om skrotningsmtyg bör gäUa att auktoriserad bilskrotare skall vara skyldig utfärda sådant intyg, när han mottar skrotbil. En förutsätt­ning för denna skyldighet bör dock vara att bilen finns i bUregistret. En­dast i sådant fall är det nämligen meningsfullt att utfärda Intyget. Skrol­ningsintyget bör utfärdas på formulär. Huvudansvaret för utformningen av sådant formulär bör enligt arbetsgruppen vila på trafiksäkerhetsver­ket. Som statskontoret funnit behövs det särskilda åtgärder för att före­bygga att skrolningsintyg förfalskas. I sådant hänseende föreslår arbets­gruppen att rätten att underteckna skrotningsintyg förbehålles bestämda personer om vUka uppgift finns hos länsstyrelsen. Varje intyg måste före avregistrering granskas bl. a. i fråga om namnunderskriften, och läns­styrelsen får endast godta intyg som undertecknats av behörig person. I fråga om juridisk person som erhållit auktorisation bör firmateckna-

 

Prop. 1975: 32                                                         30

ren inte automatiskt ha behörighet att skriva under skrotningsintyg. Så­dan behörighet bör i stället tillkomma den person som enligt skrothan­delsförordningen är godkänd som föreståndare för rörelsen. Av praktis­ka skäl bör länsstyrelsen på ansökan av auktoriserad bilskrotare kunna besluta att ifrågavarande behörighet skall tillkomma anställd person som är känd för redbarhet och ordentlighet. Beträffande kommun som in­rättar mottagningsställe för skrotbUar bör behörighet att skriva under skrolningsintyg tillkomma den eller de personer kommunen anmäler till länsstyrelsen.

Enligt arbetsgruppens mening bör trafiksäkerhetsverket upprätta för­teckning över auktoriserade bilskrotare, kommuner som inrättat mottag­ningsställe och personer som är behöriga att underteckna skrolningsin­tyg. Förteckningen och meddelande om ändringar däri skaU lämnas till varje länsstyrelse. För att förteckningen skaU kunna hållas aktuell bör föreskrifter meddelas om anmälningsskyldighet i fråga om förhållanden som kan inverka på behörigheten att utfärda skrotningsintyg.

Statskontoret uppehåller sig i sin rapport ganska utförligt vid de möj­ligheter som finns att undkomma kravet på skrolningsintyg genom att orikligt anmäla att bilen stulits eller överlåtits. I syfte att motverka så­dana förfaranden föreslås en skrotningsavgift på 300 kronor som skall erläggas både av den som uppger att bilen stulits och den som anmäler att bilen överlåtits till person som sedermera visar sig vara oidentifier­bar. Förslaget har mött kraftig kritik under remissbehandlingen. Arbets­gruppen anser i likhet med ett stort antal remissinstanser att det måste anses stötande att belasta en bilägare som fått sin bU stulen med en kost­nad på 300 kronor. Eftersom det inte finns laglig skyldighet för säljare av bil att förvissa sig om identiteten hos köparen, torde man inte heller kunna ålägga den som sålt en personbil till oidentifierbar person att be­tala en avgift på 300 kronor. Med hänsyn till skrotningspremien torde risken för att bilägarna skall försöka slingra sig undan skrotningsskyl­digheten vara ganska liten. Det bör i sammanhanget framhållas att det enligt 89 § bilregisterkungörelsen är straffbart att uppsåtligen eller av oaktsamhet lämna orikliga uppgifter i anmälan till bilregistret.

För att få till stånd den bästa tänkbara lösningen av bilvraksproblemet bör det nu redovisade auktorisationssystemet som inledningsvis framhål­lits kompletteras med ett skrotningspremiesystem. De båda systemen knyts samman genom alt skrolningspremie föreslås utgå endast för per­sonbil som avregislrerats på grund av skrotningsintyg som utfärdats av auktoriserad skrotare eller av kommun som inrättat mottagningsställe för skrotbilar. Utbetalning av premie bör kunna ske genom automatisk databehandling i samband med avregistreringen. Skrotningspremie bör tillfalla den som i bilregistret står antecknad som ägare av personbil, när den avregistreras. Arbetsgruppen anser att premiebeloppet bör faststäl­las med beaktande av alt premien skall vara elt verkningsfullt incita-

 

Prop. 1975: 32                                                                     31

ment för bilägare som slår i begrepp att skrota sin bil att lämna bilen tiU auktoriserad bilskrotare. Premien bör därför ge bilägaren ett ordentligt överskott sedan kostnaderna för skrotningen betalts. Ett premiebelopp på 300 kronor såsom statskontoret föreslagit måste anses för lågt. I da­gens läge torde enligt arbetsgruppens mening 500 kronor utgöra ett lämpligare premiebelopp. Ett införande av skrotningspremier kommer med all sannolikhet att föranleda spekulativ lagring av skrotbilar i av­vaktan på reformens ikraftträdande, om inte såsom föreslås i det följ­ande särskilda övergångsbestämmelser i motverkande syfte meddelas.

Enligt statskontorets förslag skall utbetalning av skrotningspremie inte få ske, i fall vederbörliga skatter och avgifter inte betalts för den ak­tuella bilen. Enligt arbetsgruppens mening talar rättviseskäl för att den bUägare som inle fullgjort sina skyldigheter i fråga om bUskatten inle skall tillgodoföras premien förrän skatten betalts. Innan utbetalning av premien sker, bör länsstyrelsen därför avräkna vad som kan utestå obe­talt av fordonsskatt eller kUometerskatt enligt väglrafikskatteförord­ningen. Avräkningen bör gäUa i fråga om skatt som påförts inte bara för det löpande skatleåret utan också för det närmast föregående året. En­ligt arbetsgruppen bör avräkning ske oavsett om skattskyldigheten åvilar tidigare ägare. Annars vore det möjligt för bilägare som resterar med bilskatt alt tillskansa sig en oavkortad premie genom skenöverlåtelse omedelbart före avregistreringen.

Vad gäller finansieringen av skrotningspremierna bör som statskonto­ret framhållit kostnaderna för skrotningspremierna belasta bilismen så att elt belopp i stort motsvarande utbetalda skrotningspremier årligen tas ut i form av skrotningsavgifter. I fråga om avgiftsuttag har statskontoret redovisat två huvudalternativ, nämligen engångsavgift eller årliga avgif­ter. Lika med statskontoret anser arbetsgruppen att båda alternativen kan accepteras med hänsyn lill marknadseffekter inom bilbranschen och rättviseaspekter mellan olika kategorier bilägare. Statskontoret har för­ordat alternativet med årliga avgifter som betalas av varje bUägare sam­tidigt som fordonsskatten betalas. Därvid har statskontoret ansett att år­liga avgifter medger större flexibUitet i avgiftsuttaget och pekat på att penningvärdeutvecklingen och destmktionsteknologins utveckling kom­mer att nödvändiggöra ändringar i storleken på både skrolningspremie och skrotningsavgift. Enligt arbetsgruppens mening ger~utlag genom en­gångsavgift tillräckliga möjligheter att anpassa uttaget till ändrade för­hållanden. Arbetsgruppen anser i likhet med Statskonsult AB att det finns flera skäl som talar för engångsavgift. En sådan avgift följer en bil under hela dess livslängd och vid varje försäljning av bilen kommer så­som Statskonsult AB uppgett avgiften att diskonteras och den nya äga­ren belastas med en kostnad som står i proportion tUl bilens värde i öv­rigt. Engångsavgiften kan vidare som Kommunförbundet pekat på tas ut på nya bilar hos bilförsäljningsföretagen. Dessutom är engångsavgift

 

Prop. 1975: 32                                                         32

som riksrevisionsverket framhävt enklare att administrera. Arbetsgrup­pen föreslår alltså alt skrotningspremiesystemet skall finansieras med en­gångsavgifter. Avgiften bör tas ut på nya bilar och belasta produktionen respektive importen av personbUar. Producenten respektive importören blir alltså skyldig att erlägga skrotningsavgift. Avgiftsuttaget kan sam­ordnas med uttag av omsättningsskatt för personbil enligt förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfordon. Om skrotningsavgif­ten utgår i de fall omsättningsskatt skall erläggas, behövs inga särskilda regler för uppbörd av avgiften utan en hänvisning till bestämmelserna i nämnda förordning torde vara tillräcklig.

Influtna skrotningsavgifter bör enligt arbetsgruppen föras till en sär­skUd fond som benämns bilskrotningsfonden. Denna bör förvaltas av kammarkollegiet. Ur fondmedlen bör såsom inledningsvis antyddes kommunerna kunna erhålla bidrag för att ta bort övergivna bilvrak eller upplag av bilvrak som utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssyn­punki.

För att kunna ta ställning till hur stor skrotningsavgift som behöver tas ut har arbetsgruppen gjort vissa beräkningar med utgångspunkt i de prognoser rörande nyregistrering och skrotning av personbUar som In­dustrins utredningsinstitut redovisat i publikationen Bilprognos 1972— 1985. Beträffande dessa prognoser finns tre olika alternativ, nämligen ett huvudalternativ samt ett lågt och ett högt prognosalternativ. Från in­stitutet har inhämtats att det låga prognosalternativet f. n. synes vara det mest realistiska. För år 1975 innebär detta att 238 000 personbilar nyre-gistreras medan 149 000 skrotas. Med en skrotningsavgift på 500 kronor uppgår bilskrotningsfondens intäkter till 119 miljoner och med den före­slagna premien på 500 kronor blir fondens utgifter 75 miljoner. Ett överskott på 44 miljoner uppkommer således. Ett ungefär lika stort överskott uppkommer därefter årligen fram till och med år 1980. För år 1985 blir överskottet 41 miljoner. Sättes avgiften tiU 400 kronor blir det ett överskott på 18—20 mUjoner årligen under tiden 1975—1980 och 13 miljoner år 1985. En avgift på 300 kronor ger däremot årliga under­skott i fonden under hela den aktuella tiden. Med hänsyn till prognoser­nas osäkerhet bör skrotningsavgiftens storlek bestämmas så att influtna avgifter med relativt god marginal överstiger beräknade premieutbetal­ningar. Enligt arbetsgmppen är det från miljövårdssynpunkt angeläget att fondmedlen också räcker till att lämna kommunerna bidrag tUl nyss angivna ålgärder i fråga om övergivna bilvrak. Med beaktande av vad nu anförts finner arbetsgruppen att skrotningsavgiften lämpligen bör fastställas till 400 kronor. Utvecklingen i fråga om nyregistrering och skrotning av personbilar kan redan efter något eller några år föranleda att avgiftsbeloppet behöver justeras. Detsamma torde också gälla pre­miebeloppet. Det bör ankomma på regeringen att besluta om sådana justeringar.

 

Prop. 1975: 32                                                         33

Ett genomförande av det förslag som arbetsgmppen nu framlagt kom­mer enligt gruppens uppfattning visserligen att försvåra men inte att omöjUggöra att den bilskrotare som inte får auktorisation fortsätter sin verksamhet. Den inte auktoriserade skrotaren kan nämligen köpa upp utrangerade bUar och betala skrotningspremien tUl ägaren, varefter bil­skrotaren anmäler äganderättsövergången till bUregistret. Sedan värde­fuUa delar plockats bort från skrotbUen, kan han överiåta vraket till auktoriserad bilskrotare och erhåller på så sätt skrotningsintyg och skrotningspremie. Skrotningspremien har sålunda i förevarande fall den stora förtjänsten att den icke auktoriserade bUskrotaren av ekonomiska skäl tvingas att lämna sina bilvrak tUl auktoriserad bilskrotare. Till följd därav anser sig arbetsgmppen ha anledning anta att det hos den typ av bUskrotnmgsföretag som nu avses framdeles inte kommer att uppstå skrotbilsupplag som inte är önskvärda.

Enligt arbetsgruppens mening går det knappast att genomföra grup­pens förslag i bUskrotningsfrågan genom ändring i befintliga författ­ningar. Med undantag av vad ovan föreslagits i fråga om ändring i bilre-gisterkimgörelsen bör erforderliga bestämmelser tas upp i en särskild lag med därtill hörande tillämpningsförfattning. Arbetsgruppen vill föreslå att författningarna kallas bilskrotningslagen resp. bilskrotningsförord­ningen. Utöver de gnmdläggande bestämmelserna för auktorisationssys­temet och skrotningspremiesystemet bör lagen därjämte innehålla be­stämmelser om ansvar, tystnadsplikt och besvär. Som fömt sagts är pro­gnoser om den framtida nyregistreringen och utskrotningen av personbi­lar osäkra. För den skull bör i lagen inte bestämmas storleken på skrot­ningspremie resp. skrotningsavgift med hänsyn till att beloppen smidigt bör kunna anpassas till ändrade förhållanden. Regeringen bör i stället med stöd av bemyndigande i lagen få bestämma storleken på ifrågava­rande belopp.

BUskrotningslagen och bUskrotningsförordningen bör enligt arbets­gruppen kunna träda i kraft den 1 juli 1975. Med hänsyn till att det vid den tidpunkten inte finns några auktoriserade bUskrotare kan bestäm­melserna om skrotningsintyg och skrotningspremiesystemet inte samti­digt börja tUlämpas. Arbetsgmppen anser att alla bUskrotare som vill ha auktorisation bör ha beretts tUlfälle att få auktorisationsansökan prövad, mnan skrotningspremiesystemet träder i kraft. Auktorisationspröv­ningen bör i stort sett kunna vara avklarad uiom ett halvår. Inom samma tid bör också datatekniska och andra administrativa förberedelser ha hunnit genomföras. Bestämmelserna om skrotningsintyg och skrot­ningspremiesystemet jämte ändringen i bUregislerkungörelsen bör så­lunda träda i tUlämpnmg först från och med den 1 januari 1976. För att bemästra de svårigheter som kan uppkomma i bUskrotningsbranschen behövs vissa övergångsbestämmelser.

18   Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         34

I enlighet med nu redovisade överväganden har arbetsgruppen upp­rättat förslag till

1.    bilskrotningslag,

2.    bilskrotningsförordning,

3.    förordning om ändring i bilregisterkungörelsen (1972: 599). Förslagen bifogas detta belänkande som bilagorna A—C.

7    Specialmotivering

7.1 Förslaget till bilskromingslag

1 §

Paragrafen innehåller definition av vissa beteckningar som återkom­mer i förevarande lag och i bilskrotningsförordningen. Genom hänvis­ning i 1 § förordningen får beteckningar samma betydelse i båda författ­ningarna.

En sammanställning av definitionerna för bilskrotare och bilskrolning ger vid handen att också bildemonterare skall anses som bilskrotare. Auktorisation skall såsom i den aUmänna motiveringen anförts också kimna ges till bUdemonterare.

Definitionen av skrotbU utvisar att tillämpningsområdet i fråga om fordonsslag är begränsat till personbUar.

I undantagsfall torde från miljövårdssynpunkt kunna godtas även an­nan kvittbllvning av skrotbilar än destruktion till metallskrot. Man kan t. ex. tänka sig att skrotbUar exporteras. Hänsyn till sådana eventualite­ter har tagits vid utformningen av definitionen av slutskrotning.

2 §

Paragrafens första stycke innehåller den för hela reformen centrala bestämmelsen att skrotningsintyg endast får utfärdas av auktoriserad bUskrotare eller sådan kommun som avses i 12 §. Innebörden av aukto­risationen och det som skiljer auktoriserad bUskrotare från icke auktori­serad är sålimda befogenheten att utfärda skrotningsintyg. Med hänsyn till att skrotnuigsintyg från aiman bUskrotare än sådan som har auktori­sation inte godtas för avregistrering enligt förslaget till ändring i 59 § bilregisterkungörelsen får den bUskrotare som utfärdar skrotningsintyg utan att inneha auktorisation anses obehörigen utge sig för att vara auk­toriserad. Detta är straffbart enligt 21 § första stycket 4 förevarande lag.

3 §

I denna paragraf upptas de vUlkor som skall vara uppfyllda för att auktorisation skaU kunna bevUjas. VUlkoren har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen. Auktorisationsprövningen kommer väsent­ ligen att iimebära en kontroU av att de för skrotningsverksamheten er-

 

Prop. 1975: 32                                                         35

forderliga tillstånden finns och att verksamheten drivs på ett sätt som ar förenligt med dessa tUlstånd och gällande lagstiftning om bebyggelse, naturvård och miljövård. Nya krav på bilskrotare införs sålunda inte ge­nom beslämmelsema i denna paragraf.

Från näringsfrihetssynpunkt är det angeläget alt understryka att bil­skrotare har en obetingad rätt att erhåUa auktorisation, om han uppfyl­ler de vUlkor som föreskrivs i förevarande paragraf. Auktorisationspröv­ningen innebär således inte någon etableringskontroll av bUskrotningsfö­retag.

4 §

I paragrafen anges två olika föreskrifter som kan meddelas auktorise­rad bilskrotare i samband med auktorisationen eller senare. Det i första stycket angivna uttrycket myndighet som enligt lag får förfoga över bi­len avser i första hand vägförvaltning eller kommunal myndighet som äger förfoga över fordonsvrak enUgt lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Beträffande andra stycket är att märka att förevarande kungörelse inte inför någon ny skyldighet för bUskrotare att ställa i ordning platsen för bilskrotningen, när verksamheten upphör. Skyldighet att vara verk­sam i sådant hänseende regleras i annan lagstiftning bl. a. i byggnads­stadgan (1959: 612) och naturvårdslagen (1964: 822). Den stäUda säker­heten kommer alltså att avse kostnader för åtgärder som framdeles eventuellt kan åvila bUskrotaren enligt den nämnda eller annan lagstift­ning. Möjligheten att föreskriva ställande av säkerhet kan med hänsyn härtiU uppfattas som ett komplement till bestämmelserna i denna lag­stiftning om vitesföreläggande eller handräckning. Föreskrift om säker­het bör ändras, om ändring i rörelsens omfattning föranleder det.

5 och 6 §§

Dessa paragrafer innehåller föreskrifter om att auktoriserad bilskro­tare inte får vägra motta skrotbU som lämnas tiU honom samt att han inte får överlåta skrotbil, för vilken skrolningsintyg utfärdats, till annan än auktoriserad bUskrotare. Att överlåtelse får ske tUl auktoriserad kol­lega är nödvändigt, om bUdemonterare som inte själv ombesörjer slul­skrotning skall kunna vara auktoriserad.

Överträdelse av föreskrifterna i 5 § och 6 § första stycket är straffbe­lagt i 21 § första stycket 2.

7 §

Paragrafen innehåUer bestämmelser om prisstopp. Det får anses tvek­samt om prisstopp som avses i denna paragraf kan införas med stöd av 1 § aUmänna prisregleringslagen (1956:236) (1 § ändrad senast 1973: 301). Med hänsyn härtUl har ansetts erforderligt att i förevarande

 

Prop. 1975: 32                                                         36

lag ha en uttryckUg bestämmelse i änmet. Vid utformningen av bestäm­melsen bar 2 § allmänna prisregleringslagen utgjort förebild.

8 och 9 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om återkaUelse av auktori­sation (8 §) och om auktorisationens upphörande till följd av dödsfall, omyndigförklaring eUer konkurs (9 §). Bestämmelserna om återkaUelse har kommenterats i den allmänna motiveringen. 9 § torde inte kräva närmare motivering. Motsvarande reglering finns i annan lagstiftning bl. a. i 6 § hoteUförordningen (1966: 742).

10 och 11 §§

Förevarande paragrafer innehåller bestämmelser om skrotningsintyg. 10 § innefattar en skyldighet för auktoriserad bilskrotare att utfärda skrotningsintyg. Som framgår av 21 § första stycket 2 är denna skyldig­het straffsanktionerad. Anledningen härtUl är den stora betydelse som skrotningsintyget kommer att ha för bilägare efter genomförandet av ifrågavarande reform. Genom 11 § får regeringen eller myndighet som regeringen bestänamer bemyndigande att föreskriva vem som skall ha behörighet att underteckna skrotningsintyg. Föreskrifter härom har ta­gits upp i 5 § förslaget tUl bilskrotningsförordning.

12 §

Genom denna paragraf erhåller kommun samma rättigheter och skyl­digheter i fråga om skrotningsintyg som auktoriserad bilskrotare har. Fömtsättningen är att kommunen inrättar upplag eller annat mottag­ningsställe för skrotbUar. Bestämmelsen har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen.

Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning kan kommun införa ren­håUningsmonopol i fråga om utrangerade bilar. Införs sådant monopol, får endast kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet om­händerta och forsla bort skrotbUar som kommuninvånarna viU göra sig kvitt. Det torde endast vara ett fåtal kommuner som har ett så vid­sträckt monopol att det även omfattar utrangerade bUar. Anledningen härtill torde vara att ett sådant monopol bedömts kräva en alltför omfat­tande mottagningsapparat. Upplag eller mottagningsställe som avses i förevarande paragraf kan inrättas, även om kommunalt renhållningsmo­nopol inte gäller i fråga om skrotbilar. Bakom förslaget i denna paragraf ligger sålunda mte någon avsikt att förmå kommunema att införa så­dant monopol.

13 och 14 §§

Dessa paragrafer innehåller föreskrifter om skrotningspremien. För­slaget i denna del har utförligt kommenterats i den aUmänna motive-

 

Prop. 1975: 32                                                         37

ringen. Enligt 13 § utgår skrotningspremie för personbU som avregistre­ras på grund av skrotningsintyg från auktoriserad bUskrotare eller kom­mun som avses i 12 §. I andra fall av avregistrering utgår sålunda ingen premie, även om det för den aktuella bilen skulle erlagts skrotningsav­gift som avses i 18 §.

Enligt 14 § bemyndigas regeringen fastställa premiens storlek och öv­riga villkor för utbetalningen. Sådana föreskrifter har meddelats i 10— 12 §§ förslaget till bilskrotningsförordning.

15—17 §§

I dessa paragrafer finns bestämmelser om bilskrotningsfonden.

Enligt 16 § kan såsom redovisats i den allmänna motiveringen fon­dens medel också användas till att bestrida bidrag till kommuner, om medlen inte behöver tas i anspråk för utbetalning av skrotningspremier. Sannolikt kommer den föreslagna engångsavgiften på 400 kronor att ge överskott. Bidrag utgår till åtgärd för att ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt. I första'hand bör bidrag utgå till åtgärder varigenom ifrågavarande vrak befordras till slutskrotning. Det bör observeras att med vrak av motordrivna fordon avses även vrak av andra fordon än personbilar.

Med stöd av 17 § har i 14 § förslaget till bilskrotningsförordning stad­gats att ärenden om bidrag skall avgöras av regeringen.

18—20 §§

Förevarande paragrafer innehåller bestämmelser om skrotningsavgif­ten. Regleringen har i sina huvuddrag redovisats i föregående avsnitt. Av 18 och 20 §§ följer att skrotningsavgift för personbil skall betalas samtidigt med att omsättnmgsskatt för bUen-erläggs enligt förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfordon. Skyldighet att betala skrotningsavgift inträder sålunda för personbil som tillverkas i landet fel-ler som införs hit av registrerad importör, när personbilen levereras till köpare eller uttages från rörelse ulan samband med försäljning. Införs personbil till landet av annan än registrerad hnportör, skall skrotnings­avgiften erläggas till tulhnyndighet. Skyldiga att erlägga avgiften är till­verkare, importör och den som skall betala tull för införd bil till tull­myndighet. I sistnämnda fall kommer skrotningsavgiften att gälla även begagnade bUar. Också sådana bilar kommer så småningom att behöva skrotas, varför skäl mot uttag av skrotningsavgift knappast föreligger.

De bestämmelser i nyss nämnd förordning som enligt 20 § i föreva­rande lagförslag inte skall vara tillämpliga på skrotningsavgiften avser beräkning av omsättningsskatten och återbetalning av omsättningsskatt i vissa fall.

Skrotningsavgiftens storlek fastställes av regeringen med stöd av be-19    Riksdagen 1975.1 saml Nr 32

 

Prop. 1975: 32                                                         38

myndigandet i 19 §. Bemyndigandet utnyttjas genom bestämmelsen i 15 § förslaget tUl bilskrotningsförordning.

21—24 §§

Ansvarsbestämmelserna i 21 § har kommenterats i det föregående. Bl. a. med hänsyn lill att återkaUelse av auktorisationen också kan till­gripas mot den som åsidosätter sina skyldigheter som auktoriserad bU­skrotare har böter ansetts vara en tillräckligt ingripande påföljd för brott enligt 21 §.

I 22 § finns sedvanliga bestämmelser om tystnadspUkt. Paragrafen torde komma att få betydelse främsl vid handläggningen av ärenden om auktorisation.

23 § innehåller bestämmelser om besvär och 24 § upptar gängse före­skrift om befogenhet för regeringen eller myndighet som regeringen be­stämmer alt meddela tUlämpningsbestämmelser.

Övergångsbestämmelserna

Första stycket innehåller de bestämmelser om ikraftträdandet som re­dovisats i den allmänna motiveringen.

Som antytts i den allmänna motiveringen kan ifrågavarande reforms ikraftträdande medföra vissa problem. Statskontoret, som uttryckt far­hågor för att en spekulativ lagring av skrotbilar skulle komma att ske och att till följd därav störningar på skrotmarknaden skulle inträffa, har föreslagit införande av en övergångsregel som innebär att skrotningspre­mie enbart skall betalas ut för skrotbU som godkänts vid kontrollbesikt-ning som ägt rum inom viss tid före ikraftträdandet. Arbetsgruppen bit­räder detta förslag. Enligt arbetsgruppens mening kommer sannolikt andra särskUda föreskrifter också att behöva meddelas för att avhjälpa övergångssvårigheter främst inom bilskrotningsbranschen.

Dessa svårigheter torde på det här stadiet inte kunna i detalj förutses. Lagen bör inte innehålla nämnda övergångsregel eller andra detaljerade övergångsbestämmelser utan endast ett bemyndigande för regeringen el­ler myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva de avvikelser från lagen som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för nä­ringslivet. Bemyndigandet har tagits upp i andra stycket av övergångs­bestämmelserna. Med stöd av detta bemyndigande kan erforderliga övergångsbestämmelser tas in i förordningen.

7.2 Förslaget till bilskrotningsförordning

4 §

Föreskriften i första stycket att trafiksäkerhetsverket skall samråda med pris- och kartellnämnden, innan formulär till skrotningsintyg fast­ställs, beror på den i allmänna motiveringen föreslagna prisövervakning

 

Prop. 1975: 32                                                         39

som skall ombesörjas av nämnden. Om övervakningen såsom föreslagits skall till viss del ske genom automatisk databehandling, måste intygen utformas så att de i detta hänseende kan användas för sådan behandling. I andra stycket åläggs auktoriserad bUskrotare eller kommun skyldig­het att sända kopia av skrotningsintyget till länsstyrelsen. Därigenom kan länsstyrelsens bilregisterenhet bevaka att ägare anmäler avregistre­ring. Skulle bUägare trots skrotningspremien underlåta att anmäla avre­gistrering, kan länsstyrelsen med stöd av 59 § andra stycket bilregister-kungörelsen ändå avregistrera bilen på grundval av kopian av skrot-ningsintyget.

5 §

Denna paragraf innehåUer bestämmelser om vem som är behörig att underteckna skrolningsintyg. Bakgrunden till bestämmelserna har redo­visats i den allmänna motiveringen.

6—9§§

Enligt 6 § åligger det auktoriserad bilskrotare, sådan bilskrotares dödsbo, förmyndare eller konkursförvaltare att till länsstyrelsen anmäla när förändringar i behörigheten att underskriva skrotningsintyg inträf­fat. Anmälningsskyldigheten, som är straffsanktionerad enligt 21 § för­sta stycket 3 förslaget till bilskrotningslag, är nödvändig med hänsyn till vikten av att den förteckning som skall upprättas enligt 8 § förevarande förordning alltid är aktuell. Skyldighet för länsstyrelsen att sända upp­gifterna i anmälan vidare till trafiksäkerhetsverket har upptagits i 9 §. Bestämmelserna i 7 § torde inte behöva särskilt kommenteras.

10—12 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om skrotnmgspremies stor­lek och utbetalning. Bestämmelserna har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen. Vad gäller 12 § kan kanske tyckas att det är orättvist mot den siste bUägaren att en tidigare bUägares försummelse att betala skatt skall minska skrotningspremien. Emellertid kan den siste bilägaren inte vara ovetande om denna försummelse när han förvärvar bilen, eftersom körförbud enligt vägtrafikskatteförordningen (1973: 601) inträtt till följd av att skatten inte erlagts. Av denna anledning har inte giltigt kontrollmärke funnits för bilen.

16 §

De bestämmelser som anges i denna paragraf är tillämpningsbesläm-melser till förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfor­don.

 

Prop. 1975: 32                                                         40

17 §

I den mån det inte ankommer på särskilt angiven myndighet i andra stycket att utfärda tillämpningsbestämmelser, ankommer det enligt för­sta stycket på naturvårdsverket att meddela sådana bestämmelser. Tra­fiksäkerhetsverket kommer att fr. o. m. den 1 juli 1975 att ansvara för de uppgifter som f. n. åvilar bilregisternämnden.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1 innehåller ikraftträdandebestämmelser vilka utförligt kom­menterats i den allmänna motiveringen.

Enligt punkt 2 utgår skrotningspremie endast för personbU som efter den 31 december 1974 godkänts vid kontrollbesiktning enligt fordons­kungörelsen (1972: 595). Som fömt berörts är syftet med denna bestäm­melse att motverka spekulativ lagring av skrotbilar i avvaktan på skrot-ningspremiesystemets ikraftträdande.

I punkt 3 har det i lagens övergångsbestämmelser upptagna bemyndi­gandet utnyttjats för att ge de myndigheter som meddelar tillämpnings­föreskrifter enligt 17 § rätt att föreskriva de avvikelser för förordning­en som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för bUskrotnings­branschen.

7.3 Förslaget   till   förordning   om   ändrmg   i   bilregisterkungörelsen (1972: 599)

Om syftet med auktorisationssystemet skall nås, måste såsom fram­hållits i allmänna motiveringen ställas två krav på regleringen i bilregis­terkungörelsen. För det första skall personbil inte kunna avregistreras på grund av skrotning utan att skrotningsintyg från auktoriserad bUskro­tare företetts. För det andra skall ägare av utrangerad personbil inte kunna befrias från vissa ekonomiska skyldigheter i fråga om bilen på annat sätt än genom avregistrering. Båda dessa krav bör enligt arbets­gruppens mening vara uppfyllda genom här föreslagna ändringar i 59 § resp. 35 § i kungörelsen.

Vad gäller frågan om bilägares ekonomiska skyldigheter för bil som privatskrotats men inte avregistrerats synes flertalet remissinstanser dela statskontorets uppfattning att såväl skatt- som försäkringsplikten kvar­står för fordonet. Denna uppfattning om innehållet i gällande rätt är uppenbarligen riktig i fråga om vägtrafikskatten. Avgörande för frågan huruvida skatteplikt och skattskyldighet föreligger i fråga om viss per­sonbil är nämligen uppgifter som är eller bör vara antecknade i bilre­gistret. EnUgt 2 § väglrafikskatteförordningen (1973: 601) föreligger skatteplikt för motorfordon, om fordonet är eller bör vara registrerat och ej är avställt. Enligt 7 § samma förordning är den skattskyldig som är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet i bUregistret. Den

 

Prop. 1975: 32                                                         41

som enligt bilregistret är ägare lill däri upptagen bil som inte avställts torde därför vara skyldig att betala skatt för bilen, även om bUen över­givits i naturen eller på annat sätt privatskrotats så att äganderätt i civil­rättslig mening inte kan anses vara för handen.

Det är däremot mycket tveksamt om motsvarande kan anses gälla i fråga om trafikförsäkringsplUcten. Skyldigheten att hålla en bil trafikför-säkrad har införts för att ekonomiskt skydda den som skadas till följd av att bUen brukas i trafik. Skyldigheten avser alt ingå eller vidmakt­hålla clvilrättsligt avtal med ett försäkringsbolag. Försäkringsplikt kan knappast anses föreligga i fråga om en bil som privatskrotats och som av den anledningen inle finns i sinnevärlden eller utgör fordonsvrak som är varaktigt obrukbart. Delta torde gälla oavsett att bilen inle är avre­gistrerad. Enligt trafikförsäkringslagen kan försäkringsplikten nämUgen inte anses grundad på förhållanden som antecknats i bilregistret. Arbets­gmppen anser att det varken från samhällets eller den enskildes sida torde kunna anföras något förnuftigt motiv till att hålla bilvrak som här avses trafikförsäkrat. En sådan ordning skulle bara leda till att försäk­ringsbolagen gjorde oskäliga och obehöriga vinster. Det torde sålunda med nuvarande reglering i trafikförsäkringslagen inte vara möjligt alt använda trafikförsäkringsplikten som påtryckningsmedel eller sanktion i förevarande sammanhang.

35 §

Den reglering som föreslås i andra stycket av förevarande paragraf överensstämmer i stort med vad bilregisterutredningen föreslog i detta ämne i sitt förslag till bilregisterkungörelsen (SOU 1971:11, s. 124, 15 §). Enligt förevarande förslag får länsstyrelsen i efterhand förelägga per­sonbilsägare som anmält förlängning av avställningstid att styrka att for­donet finns i behåU i brukbart skick. Om föreläggandet mte efterkom­mes får länsstyrelsen besluta att avställningen omedelbart skall upphöra. Enär den som berövats sitt fordon genom brott självfallet inte kan styrka att det finns i behåll, har genom särskilt undanlag stadgats alt be­slut om upphörande av avställning inte får meddelas, om ägaren visar att han till polisen anmält att fordonet frånhänts honom genom brott. Bakom förslaget ligger bl. a. den tanken att trafiksäkerhelsverket med hjälp av automatisk databehandling låter plocka ut anmälningar som re­presenterar vissa typfall, där misstanke om obehörigt utnyttjande av möjUgheten till avställning kan anses starkast.

För att bestämmelserna om särskild prövning av anmälan om förläng­ning av avstäUningstid inte skall kunna kringgås har bestämmelserna också gjorts tUlämpliga på anmälan om avställning som görs inom två månader efter det tidigare avställning upphört.

 

Prop. 1975: 32                                                         42

59 §

Också förslaget till ändring i denna paragraf överensstämmer i stort med den reglering i ämnet som föreslogs av bilregisterutredningen i nyss nämnt betänkande. Förevarande förslag skiljer sig emellertid från utred­ningens genom att skrotningsintyg eller särskUda skäl skall föreligga även i de faU länsstyrelsen självmant beslutar om avregistrering av per­sonbil. Som exempel på vad som avses med särskilda skäl kan nämnas att bil efter nedkörning i vattendrag inte kan bärgas eller att bil skall omhändertas som museiföremål.

 

Prop. 1975: 32                                                                     43

Bilaga A

Förslag till Bilskrotningslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §    I denna lag förstås med

bUskrotare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra bilskrotning,

bilskrolning: yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slut­skrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försälj­ning,

personbil: bil som enligt bilregisterkungörelsen (1972: 599) betecknas som personbil,

skrotbU: personbil som utrangerats för att ej mera brukas i trafik eller karosseri eller chassi till sådant fordon,

skrolningsintyg: intyg som visar att viss personbU skrotats eller om­händertagits för skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bil­registerkungörelsen (1972: 599),

slutskrotning: omvandling av skrotbil till metallskrot eller annat från miljöskyddssynpunkt godtagbart förfarande för slutligt omhänderta­gande av sådan bU.

Auktorisation av bilskrotare

2 §    Skrotningsintyg får endast utfärdas av auktoriserad bUskrotare el­
ler sådan kommun som avses i 12 §.

Auktorisation av bilskrotare meddelas av länsstyrelsen i det län där bilskrotningen huvudsakligen skall ske.

Auktorisation meddelas för viss tid eller tills vidare.

3 §   Bilskrotare äger efter ansökan erhålla auktorisation, om

1.    han har tillstånd att bedriva fast handel med skrot enligt förord­ningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

2.    byggnadslov enligt byggnadsstadgan (1959: 612), tillstånd enligt naturvårdslagen (1964: 822) eller miljöskyddslagen (1969: 387) eller dis­pens enligt sistnämnda lag meddelats för upplag, byggnad eller annan anläggning som hör till verksamheten i fall där lov, tillstånd eller dis­pens som nu sagts erfordras,

3.    han innehar maskinell anläggning för omvandling av skrotbil till metallskrot eller det genom avtal som han mgått med auktoriserad bil­skrotare med sådan anläggning eller på annat sätt kan anses säkerställt att mottagna skrotbUar kommer att slutskrotas,

4.    anledning ej finnes till antagande att tillstånd som avses under 1 bör omprövas eller att sökanden åsidosätter villkor som gäller för bygg­nadslov, tillstånd eller dispens som avses under 2 eUer på annat sätt

 

Prop. 1975: 32                                                         44

handlar i strid med vad som åUgger honom i fråga om verksamheten en­ligt gällande lagstiftning angående bebyggelse, naturvård eller miljövård. Auktorisation får ej meddelas den som är omyndig eller i konkurstill­stånd.

Åligganden för auktoriserad bilskrotare

4 § Länsstyrelsen kan föreskriva att auktoriserad bilskrotare skall vara
skyldig alt inom visst område mot ersättning avhämta skrotbU på begä­
ran av ägaren eller myndighet som enligt lag får förfoga över bilen.

Auktoriserad bUskrotare kan åläggas atl stäUa säkerhet för fuUgöran-det av sådana ålgärder för att iordningställa platsen för bilskrotningen som kan åligga honom, om verksamheten upphör.

5    § Auktoriserad bilskrotare får ej vägra att ta emot skrotbil som läm­nas vid anläggning där han driver sin verksamhet, om begärd avgift för omhändertagandet samtidigt erlägges.

6    § Den som innehar auktorisation får ej överlåta skrolbil, för vilken skrotningsintyg utfärdats, tUl annan än auktoriserad bilskrotare.

Länsstyrelsen får medge undantag från första stycket, om särskilda skäl föreligger.

Prisstopp

7 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får före­
skriva visst pris att gälla som det högsta pris auktoriserad bilskrotare får
betinga sig för bilskrotning eller avhämtning av skrotbil. Föreskrift om
högstpris kan begränsas till att gälla viss eller vissa kommuner.

Högstpriset får ej överskridas utan tiUstånd. Den som fastställt högst­priset får bestämma på vUken myndighet det skall ankomma att be­vilja sådant tiUstånd.

ÅterkaUelse av auktorisation m, m,

8 §    Auktorisation kan återkallas av länsstyrelsen, om

1.   beträffande auktoriserad bilskrotare inträder sådan omständighet att han enligt 3 § första stycket 1 eller 3 ej skuUe ha varit berättigad att erhåUa auktorisation,

2.   bilskrotaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden enligt denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller vad som åligger honom i fråga om verksamheten enligt gällande lagstiftning angående bebyggelse, naturvård eller miljövård, eller

3.   bilskrotaren för att omhänderta eller avhämta skrolbilar tar ut av­gifter som väsentligt överstiger vad jämförliga företag betingar sig.

9 §    Om auktoriserad bilskrotare avlider, förklaras omyndig eller för­
sättes 1 konkurs, förfaller auktorisationen efter ett år.

Skrotningsintyg

10 § Skrotningsintyg skall utfärdas av auktoriserad bilskrotare, när skrotbU mottages. Vad nu sagts gäller dock endast om bUen är regist­rerad enligt bilregisterkungörelsen (1972: 599).

 

Prop, 1975:32                                                          45

11 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om behörighet alt underteckna skrolningsintyg.

Kommunalt mottagningsställe

12 § Bestämmelserna i 5, 6, 10 och 11 §§ denna lag äger motsvarande
tillämpning i fråga om kommun som inrättar upplag eller annat mottag­
ningsställe för skrotbilar.

Skrotningspremie

13    § Skrotningspremie utgår för personbU som avregistreras enligt 59 § första stycket 1 bilregisterkungörelsen (1972: 599) på grund av skrot­ningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun som avses i 12 § denna lag.

14    § Om skrotningspremiens storlek och villkoren i övrigt för utbetal­ning av premien meddelas föreskrifter av regeringen.

Bilskrotningsfonden

15 § Bilskrotningsfonden bUdas av de skrotningsavgifter som skall er­
läggas enligt 18 §.

Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av regeringen.

16 §    Ur bilskrotningsfonden bestrides

1.    kostnad för skrotningspremier,

2.    bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för alt ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunki.

Bidrag enligt första stycket 2 utgår endast i den mån bilskrotningsfon­dens medel ej behöver tas i anspråk för ändamål som avses i första styc­ket 1.

17 § Fråga om bidrag som avses i 16 § första stycket 2 prövas av re­
geringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Slu-otningsavgift

18    § Skrotningsavgift skall erläggas för personbil i de fall omsättnings­skatt skall erläggas för sådan bil enligt förordningen (1956: 545) om om­sättningsskatt på motorfordon.

19    §    Skrotningsavgiftens storlek bestämmes av regeringen.

20    § Bestämmelserna i förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfordon med undantag av 4 och 6 §§ samt 15 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Ansvar och besvär m, m.

21 §   TiU böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. lämnar oriklig uppgift i samband med ansökan eller anmälan, som ingetts till myndighet enligt denna lag eller enligt föreskrift som medde­lats med stöd av lagen,

 

Prop. 1975: 32                                                         46

2.    åsidosätter skyldighet som åvilar honom enligt 5 eller 10 § eller bryter mot 6 § första stycket eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 7 § första stycket,

3.    underlåter att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna lag,

4.    obehörigen utger sig alt vara auktoriserad bilskrotare.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

22    § Den som tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obe­hörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter här­emot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. AUmänt åtal får väc­kas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

23    § Talan mot länsstyrelsens beslut varigenom avgjorts fråga om auktorisation eller återkaUelse av auktorisation eller meddelats föreskrift enligt 4 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot beslut enligt 7 eller 17 § av annan myndighet än rege­ringen föres hos regeringen genom besvär.

Mot annat beslut som meddelats enligt denna lag får talan ej föras.

24 § Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas
av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 5—7 och 10—20 §§, 21 § första stycket 2 samt 23 § andra stycket gäller dock först från och med den 1 januari 1976.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva de a-wikelser från derma lag som behövs med hänsyn till övergångssvå­righeter för näringslivet.

 

Prop. 1975: 32                                                                     47

Bilaga B

Förslag till Bilskrotningsförordning

Inledande bestämmelser

1 § Beteckning i denna förordning har samma betydelse som i bil­
skrotningslagen (1975: 000).

Auktorisationsansökan m, m,

2 § Ansökan om auktorisation av bilskrotare skall vara skriftlig och
innehålla uppgift om

1.    sökandens namn, firma och postadress samt, i fråga om fysisk per­son, tilldelat personnummer och, i fråga om juridisk person, tilldelat nummer i länsstyrelsens register över skattskyldiga eller annat motsva­rande nummer,

2.    namn och personnummer på godkänd föreståndare enligt 6 § för­ordningen (1949: 723) angående handel med lump, skrot och begagnat gods, om sådan föreståndare finns,

3.    belägenhet av upplag, byggnad eller annan anläggning där sökan­den bedriver eller avser att bedriva bilskrotning,

4.    förhållanden som avses i 3 § första stycket 1—3 bilskrotningslagen (1975: 000).

Vid ansökan skall fogas de handlingar som sökanden vill åberopa till bevis alt han uppfyller de villkor som anges i 3 § första stycket 1—3 och andra stycket nämnda lag.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som länsstyrelsen bestäm­mer.

3 § I ärende om auktorisation skaU länsstyrelsen inhämta yttrande från
kommunens styrelse och polismyndigheten samt om sökanden avser att
till någon del utföra bilskrotningen vid anläggning i annat län, länssty­
relsen i det länet.

Skrotningsintyg

4 § Skrotningsintyg skall utfärdas enligt formulär som fastställs av
statens trafUcsäkerhetsverk efter samråd med statens pris- och kartell­
nämnd.

När skrotningsintyg utfärdas, skall kopia av intyget sändas till länssty­relsen.

5 §    Behörighet att underteckna skrotningsintyg tillkommer

1.    auktoriserad bilskrotare som är fysisk person, om han ej är omyn­dig eller i konkurstillstånd,

2.    sådan föreståndare för auktoriserad bilskrotares rörelse som god­känts av polismyndighet enligt 6 eller 7 § förordningen (1949: 723) an­gående handel med lump, skrot och begagnat gods, •

 

Prop, 1975: 32                                                         48

3.    annan för redbarhet och ordenllighet känd person som är anställd hos auktoriserad bilskrotare och av länsstyrelsen godkänts som behörig att underteckna skrotningsintyg,

4.    förmyndare eller konkursförvaltare för auktoriserad bilskrotare som förklarats omyndig respektive försalts i konkurs,

5.    den eUer de personer kommun anmäler tiU länsstyrelsen i samband med att upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar inrättas av kommunen.

Godkännande som avses i första stycket 3 förfaller, om den anställde förklaras omyndig eller försätts i konkurs eller anställningen upphör. Godkännandet kan återkallas, om anmärkningar mot vederbörandes lämplighet ger anledning därtill.

Anmälan m. in.

6    § Auktoriserad bilskrotare eller sådan bilskrotares dödsbo, förmyn­dare eller konkursförvaltare skall skriftiigen anmäla till länsstyrelsen om föreståndare som avses i 5 § första stycket 2 avgått eller ny föreståndare godkänts eller om person som avses i 5 § första stycket 3 ej längre får underteckna skrotningsintyg. Förmyndare och förvaltare skall även göra anmälan om omyndighetsförklaringen respektive egendomsavträdet. An­mälan enligt delta stycke skall ske utan dröjsmål.

7    § Auktoriserad bUskrotare som upphör med sin rörelse skall snarast skriftligen anmäla detta till länsstyrelsen. Detsamma gäUer om han inte vill utnyttja auktorisationen eller hinder mot att börja rörelsen upp­kommer.

Förteckning över bilskrotare

8 § Förteckning över auktoriserade bilskrotare, kommuner som upp­
rättat upplag eller annat mottagningsstäUe för skrotbUar och personer
som är behöriga att imderteckna skrotningsintyg upprättas och föres av
siatens trafiksäkerhetsverk.

Förteckningen tillställes varje länsstyrelse. Trafiksäkerhetsverket skall underrätta länsstyrelserna om tillägg eUer ändringar som göres i för­teckningen.

9 § För den förteckning som avses i 8 § skall länsstyrelsen till statens
trafiksäkerhetsverk lämna uppgift om

1.    beslut varigenom auktorisation meddelas eller återkallas,

2.    auktorisation som förfallit enligt 9 § bilskrotningslagen (1975: 000),

3.    kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbUar,

4.    vem som är behörig att underteckna skrotningsintyg enligt 5 §,

5.    ändring i förhållande som avses i 3 eller 4.

Skrotningspremie

10    §   Skrotningspremien utgör 500 kronor.

11    § Utbetalning av skrolningspremie ombesörjes av länsstyrelsen i samband med avregistrering av den personbil för vilken premien utgår.

Om ej annat följer av 12 §, sker utbetalningen genom automatisk da-

 

Prop, 1975: 32                                                         49

tabehandling utan att beslut meddelas av länsstyrelsen till den som vid avregistreringen är antecknad som ägare av personbilen i bUregistret.

12 § Skrolningspremie användes till betalning av fordonsskatt eller ki-
lomelerskatt enligt vägtrafikskatteförordningen (1973: 601), i den mån
lill betalning förfallen sådan skatt för det innevarande eller det närmast
föregående skatteåret ej erlagts i fråga om personbU för vilken premie
utgår. I förekommande fall betalas överskjutande premiebelopp ut till
ägare som avses i 11 § andra stycket.

Åtgärd som avses i första stycket beslutas av länsstyrelsen.

BUskrotningsfonden

13    §    Bilskrotningsfonden förvaltas av kammarkollegiet.

14    § Ärende rörande bidrag som avses i 16 § första stycket 2 bilskrot­ningslagen (1975: 000) avgöres av regeringen.

Ansökan om bidrag inges till statens naturvårdsverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen.

Skrotningsavgift

15    §   Skrotningsavgiften utgör 400 kronor för varje personbil.

16    § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ kungörelsen (1956: 546) om omsätt­ningsskatt på motorfordon äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Övriga bestämmelser

17 § Ytterligare föreskrifter för tiUämpningen av bUskrotningslagen
(1975: 000) och derma förordning meddelas av statens naturvårdsverk.

Föreskrifter som avses i första stycket meddelas dock

1.    i fråga om tillämpningen av föreskrift om stoppris av statens pris-och kartellnämnd,

2.    i fråga om skrotningsintyg, utbetalning av skrotningspremie och andra spörsmål med anknytning till bilregistrets förande av statens tra­fiksäkerhetsverk,

3.    i fråga om skrotnmgsavgift av riksskatteverket.

18 § Talan mot länsstyrelsens beslut varigenom avgjorts fråga om
godkännande eller återkaUelse av godkännande som avses i 5 § första
stycket 3 eller fråga om åtgärd som avses i 12 § föres hos kammarrätten
genom besvär.

1.    Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 4, 5, 10—16 och 18 §§ gäUer dock först från och med den 1 januari 1976.

2.    Skrotningspremie utgår endast för personbil som efter den 31 de­cember 1974 godkänts vid kontrollbesiktning enligt fordonskungörelsen (1972: 595).

3.    Myndighet som avses i 17 § får föreskriva de avvikelser från denna förordning som i övrigt behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för näringslivet.

 

Prop. 1975: 32                                                                        50

Bilaga C

Förslag till

Förordning

om ändring i bilregisterkungörelsen (1972: 599)

Härigenom   förordnas   att   35   och   59   §§   bilregisterkungörelsen (1972: 599) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

35 § Beslut om avställning i annat fall än som avses i 34 § första stycket får ej meddelas för längre tid än sex månader. Efter ny anmälan för­länges avställningstiden med högst sex månader åt gången. Avställnings­tiden räknas från och med den dag anmälan inkom till länsstyrelsen. Avställningen upphör före den beslutade avställningslidens utgång, om ägaren begär det.

Länsstyrelse får förelägga den som gjort anmälan om förläng­ning enligt första stycket i fråga om personbil att styrka att fordo­net finnes i behåll i sådant skick att det sannolikt ånyo kommer att brukas i trafik. Efterkommes ej föreläggandet, får länsstyrelsen besluta att avställningen omedel­bart skall upphöra. Sådant beslut får dock ej meddelas, om ägaren visar att han till polismyndighet anmält att fordonet frånhänts ho­nom genom brott. Bestämmel­serna i detta stycke äger motsva­rande tillämpning, om anmälan om avställning gjorts inom två månader efter det att tidigare av­ställning upphört.

59 § Fordon avregistreras efter skriftiig anmälan av ägaren till länsstyrelse

1.    om ägaren visar att fordonet förstörts eller att annan åtgärd vidta­gits, som gör sannolikt att fordonet ej mera kommer att brukas i trafik,

2.    om fordonet ändrats så att det ej längre är att hänföra till for­donsslag, för vilket registreringsplikt föreligger,

3.    om fordonet registrerats i det militära fordonsregistret,

4.    om det visas alt fordonet varaktigt utförts ur riket,

5.    om fordonet frånhänts ägaren genom brott och ej anträffats inom två år därefter.

Får länsstyrelse kännedom om att omständighet som avses i första stycket 1, 3, 4 eller 5 inträffat avregistreras fordonet, även om anmälan ej gjorts.

 

Prop, 1975:32                                                                         51

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Avregistrering av personbil på grund av omständighet som avses i första stycket 1 får ske endast om sådant av auktoriserad bilskro­tare eller kommun utfärdat skrot­ningsintyg som avses i bilskrot­ningslagen (1975: 000) ingivits till länsstyrelsen eller särskilda skäl föreligger.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976.

 

Prop. 1975: 32

INNEHÅLL

Propositionen........................ ,............................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll.. ■.................. .... 1

Lagförslag   ....................................................... ... 3

1. lag om ändring i kommunala renhållningslagen

(1970:892)................................................... ... 3

2.   lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)    ... 4

3.   lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och mUjöfarliga varor                   5

4.   lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)            6

5.   lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)...... ... 6

6. bUskrotningslag............................................. ... 7

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1975-02-27                   9

1.    Inledning    .................................................. ... 9

2.    Arbetsgruppens betänkande    ........................ ... 10

3.    Remissyttrandena.......................................... ... 12

 

3.1    HushåUsavfaU    ...................................... ... 12

3.2    PappersavfaU ..........................................     15

3.3    Kemiskt avfall    .......................................     18

3.4    SkrotbUar    ............................................ ... 23

4. Föredraganden    ........................................... .. 27

4.1    Hushållsavfall     ......................................     28

4.2    Pappersavfall ...........................................     32

4.3    Kemiskt avfall    ....................................... ... 40

4.4    Skrotbilar    ............................................. ... 53

4.5    Information    ..........................................    64

 

5.    Upprättade lagförslag .....................................    65

6.    Specialmotivering...........................................    65

 

6.1    Förslaget tiU lag om ändring i kommunala renhåUnmgs-lagen (1970:892)                       65

6.2    Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor            67

 

7.    Hemställan     ..............................................    68

8.    Regeringens beslut    .....................................    68

Bilagal Avfall,  ökad  återvinning — bättre  omhändertagande, del I (Ds Jo 1974:10)

Bilaga 2 AvfaU, ökad återvinning — bättre  omhändertagande, del II (Ds Jo 1974:11)

"CUNCL.BOKTR. STOCKHOLM 197$     7S0016