Regeringens proposition nr 12 år 1975 Prop. 1975:12

Nr 12

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), m. m.;

beslutad den 16 januari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakUga innehåll

1 propositionen föresläs vissa ändringar i skadeståndslagen. De nya reglerna gäller framför allt skadestånd vid personskada.

Reglerna innebär bl. a. att ersättning för förlorad inkomst till den som har skadats skall bättre än förut motsvara den verkliga inkomstförlusten. När skadeståndet bestäms skall man beakta alla omständigheter som kan inverka på den skadades möjligheler att arbeta. Man skall alltså inte bara se till skadans medicinska utveckling utan också ta hänsyn till den skadades personliga förhällanden av olika slag, t. ex. ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke.

Om den skadade avlider, skall de som har försörjts av honom kunna få skadestånd för förlorat underhåll. Sådant skadestånd skall kunna utgå inte bara till personer som den avlidne enligt lag var skyldig att försörja utan ocksä till andra som var beroende av honom för sin försörjning.

Regler införs också om i vilka fall ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll skall minskas på grund av försäkringsersättningar och andra förmåner som utgår på grund av skadan. Vidare föresläs regler om omprövning av skadestånd, om väsentligt ändrade förhållanden skulle inträffa.

Liksom f. n. skall skadestånd kunna jämkas på grund av den skade-Udandes medvållande. Vid personskada skall dock jämkning inte kunna ske annat än i rena undantagsfall, nämligen om den skadelidande har medverkat uppsåtligen eller grovt vårdslöst.

1 propositionen föreslås slutligen en regel om jämkning av skadestånd

1 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 12

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas ocksä i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mol den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den som har gfort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som elfest är ska-deslåndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfatlar ersältningför

1. sfukvårdskoslnad och andra utgifter,

2. inkomstförlust,

3. sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till fölfd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosällningsförhål-landen och därmed fämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust likställes intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.

Nuvarande lydelse

ning för läkararvode och annan

kostnad till fölfd av skadan, för

hinder eller förlust i den skadades

näring, för sveda och värk samt

för lyte eller annat stadigvarande

men.

Föreslagen lydelse

1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till fölfd av dödsfallet,

2. förlust av underhåll.

Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rält till underhåll av den avlidne eller som elfest var beroende av honom för sin för-sörfning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framlid därefter. Förlusten ersattes i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterievandes förmåga och möfligheter att genom eget arbete eller elfest, på annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, sfälv bidraga till sin försörfning. Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Den som enligt lag har rätt lill underhåll av någon som har blivit dödad skall, om han till fölfd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad som finnes skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av

1. ersättning som utgär på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring , eller annan likartad förmån,

2. sfuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tfänstepensionsförsäk-ring,

4. periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls-

Prop. 1975:12 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 KAP.

Gemensamma bestämmelser 1 §

Skadestånd kan fämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av personskada får dock fämkas endast om den skadelidande sfälv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon har dödats kan även fämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat lill dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt första stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

2§

Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyl-. diges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet fämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

3§

Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ef annat fölfer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

Prop. 1975:12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare

1. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tfänstgöring,

2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,

3. den som för annans räkning elfest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den I januari 1976.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Prop. 1975:12 10

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:3S s. 1)

Härigenom föreskrives att 118, 190 och 198 §§ sjölagen (1891:35 s. I)* skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

118§

Bortfraklaren är ansvarig för skada lUI följd av all godset går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller Uand, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller någon för vilken han svarar orsakat eller medverkat tUl skadan.

Bortfraklaren är ej ansvarig, om han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjorl sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av farlygel;

b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraklaren själv;

c) fara eller olycka säregen för sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g) beslag eller annal ingripande av regering eUer annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd;

h) karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av avlaslaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annal avbrott eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning;

k) uppror eller oroUgheter;

1) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtill;

m) godsels dolda fel eller särskUda beskaffenhei eller inneboende brist;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriklig märkning; eller

p) dold brislfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med tUlbörlig omsorg.

Utan hinder av andra styckel är bortfraklaren ansvarig för skada som beror av atl han eller någon för vilken han svarar brustit i tUlbörlig omsorg atl sätta farlygel i behörigt skick före resans början. Det åligger bortfraklaren att till silt fredande från ansvarighet visa, att sådan omsorg iakttagils. ' Lagen omtryckt 1974:621.

Prop. 1975:12 13

4 Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd

av luftfart

Härigenom föreskrives att I § lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För skada, .som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.

Har den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidan-

eget vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme rätten, efter ty för varfe gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen

fall prövas skäligt, om och i sådant (1972:207).
fall till vilket belopp skadestånd
skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

1 Senaste lydelse 1968:52.

Prop. 1975:12 15

6 Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada tUl

sjöss

Härigenom föreskrives i fräga om lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss

dels atl i 6, 12, 13 och 18 §§ ordet "Konungen" skaU bytas ut mol "regeringen",

dels alt 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Oljeskada ersattes av fartygets ägare, även om varken ägaren eller någon för vilken han svarar varil vällande lUl skadan. Utgöres den olycka som orsakade skadan av en serie händelser, åvilar ansvarel den som var ägare av fartyget vid den försia av dessa händelser.

Ägaren är dock fri från ansvarighet om han visar atl skadan

1. orsakals av krigshandling eller hknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller av en naturhändelse av osedvanlig karaktär, som ej kunnai undvikas och vars följder ej kunnat förhindras, eller

2. i sin helhet väUats av Iredje man med avsikt alt orsaka skada, eller

3. i sin helhet orsakats genom fel eller försummelse av svensk eller utländsk myndighet vid fullgörandet av skyldighet all svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering.

/ fråga om verkan av medvållan- Om vållande på den skadelidan-

de på den skadelidandes sida och des sida har medverkat till skadan, om solidarisk ansvarighet för flera gäUer 6 kap. 1 § skadeståndslagen fartygsägare gäller 5 kap. 5 och 6 (1972:207). / fråga om solidarisk §§ skadeståndslagen (1972:207). ansvarighet för flera fartygsägare

gäller 6 kap. 3 § samma lag.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

Prop. 1975:12 17

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 oktober 1974.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEUER, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEUON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om skadestånd vid personskada m. m. och anför.

1 Inledning

Pä skadeslåndsrättens område har under de senasle årtiondena pågått ett omfattande reformarbete inom ramen för det nordiska lagsliftningssam-arbetet. Ell betydelsefullt resullat av detta reformarbete är skadeståndslagen (1972:207) som trädde i kraft den 1 juli 1972. Genom denna lag regleras åtskilliga problem av grundläggande natur vilka är gemensamma för hela den utomobligatoriska skadeslåndsrällen. Lagen är emellerlid inte uttömmande ulan utgör en stomme all bygga vidare pä efterhand som det skadesländsrällsliga reformarbetet fortskrider.

Skadeståndslagen grundar sig på flera olika utredningsförslag, del senaste från år 1964. Frågan om det fortsatta utredningsarbetet på skadeslåndsrättens område diskuterades vid ett möte årel därpå mellan de nordiska ländernas justitieministrar. Därvid enades man om all nya kommittéer borde tillsättas med uppdrag att utreda frågorna om ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst och om ersättning till efterlevande för förlust av underhäll.

Med anledning härav tillkallades i Sverige i november 1966 särskilda sakkunniga' för att göra en översyn av angivna frågor. 1 april 1971 utvidgades detta uppdrag till att avse även frägor om jämkning av skadestånd och om försäkringsgivares regressrätt m. m.

De sakkunniga, som antagit namnet skadeståndskommittén, avgav år 1971 belänkandel (SOU 1971:83) Skadestånd 111, innefattande förslag till en allmän regel om jämkning av skadestånd m. m. Skadeständskommittén överiämnade vidare i oktober 1973 betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V med förslag lill ändrade lagregler om skadestånd vid personskada m. m. De lagförslag som innefattas i betänkandena lorde få fogas lill statsrädsprolokollel i della ärende som bilaga 1.

' Justitierådet Erland Conradi, ordförande, samt professorn Bertil Bengtsson och advokaten Carl Erik Lindahl.

2 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 18

Nämnda betänkanden har remissbehandlals vart och ett för sig. Yttranden över båda betänkandena har avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, försvarels civilförvaltning (FCF), socialstyrelsen, slatens vägverk, försäkringsinspektionen. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och Trafikförsäkringsföreningen. RÄ har bifogat yttranden från överåklagarna i Slockholm, Göieborg och Malmö saml länsåklagarna i vissa län.

Dessulom har yttranden avgeits över Skadestånd 111 av hovrätten för Övre Norrland, sjöfartsverket, luftfartsverket, trafikmälskommittén, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges lingsrällsdomare och Försäkringsjuridiska föreningen saml över Skadestånd V av statens handikappråd, riksförsäkringsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk (SAV), slatens personalpensionsverk, länsslyrelsen i Södermanlands län, yrkesskadeförsäkringskommillén, Motormännens riksförbund och Kungl. Aulomobilklubben (KAK).

Yttranden över Skadestånd V har vidare inkommit från Svenska livsmedelsarbelareförbundet och Handikappförbundens centralkommitté (HCK).

Skadeståndskommilténs förslag har tillkommit efter samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Den danska och den finska kommittén har lagt fram betänkanden med förslag lill lagregler om skadestånd vid personskada och förlust av underhäll vilka förslag ännu inte lett lill lagsliftning. Även den norska kommittén har avslutat silt arbeie rörande dessa frågor. På grund av dess förslag har nya lagregler härom trätt i kraft den 1 januari 1974.

Vid ärendets behandling i juslitiedeparlemenlet har nordiska överläggningar ägt rum.

1 delta sammanhang vill jag även anmäla en fräga om skadestånd vid behandling av djur som aktualiserats genom skrivelse den 14 januari 1974 av lantbruksstyrelsen. 1 skrivelsen begärs en översyn av bestämmelserna i 22 kap. 4 § byggningabalken. Efter remiss har yttranden över denna framställning avgetts av Lantbrukarnas riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska kennelklubben.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Inledande anmärkningar

När någon Uder skada till person eller egendom — här bortses i princip

från de fall dä ena parlen i ett avtalsförhållande tillskyndar sin motpart skada genom atl inte fullgöra de särskilda förpliktelser han har åtagit sig

Prop. 1975:12 19

genom avtalet — kan ekonomisk gottgörelse för skadan komma att ulgå enligt båda eller etldera av två i princip skilda regelsystem. Under vissa omständigheter kan den skadelidande vända sig mot annan person under åberopande av gällande rättsregler om skadeståndsansvar. Om den skadeståndsskyldige då skyddas av s. k. ansvarsförsäkring, betalas skadeståndet av denna inom försäkringssummans ram. Av iniresse för personskadornas del är särskilt den s. k. trygghetsförsäkringen som gäller för stora delar av arbelsmarknaden. Skadan kan emellertid också helt eUer delvis täckas av enskild försäkring pä den skadeUdandes sida, t. ex. olycksfallsförsäkring, eller av socialförsäkring, dvs. den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa båda system - skadestånd och försäkring på den skadelidandes sida - fungerar ofta vid sidan av varandra men är delvis samordnade, t. ex. sä all försäkring helt eller delvis utesluter skadeståndsansvar, vilket är fallet med socialförsäkringen.

En grundläggande princip inom skadeständsrällen är alt skadeståndet skall försätta den skadelidande i samma läge som om skadan inte alls hade inträffat. Skadeståndet skall med andra ord täcka hela skadan, i den mån inte ersättning utgår från andra ersättningsanordningar vars förmåner skall samordnas med skadeståndet. Vissa avsteg från denna princip förekommer dock. Den som har gjort sig skyldig till en skadevållande handling eller annars ansvarar för denna är inte skyldig alt ersätta alla följder av handlingen. För skadeslåndsskyldighet förulsätls nämligen all del föreligger elt på visst sätl bestämt orsakssammanhang mellan handlingen och skadan. Man brukar i juridisk litteralur och praxis tala om ett krav på adekvat kausalitet. Därmed avses att den inträffande skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Vidare kan skadeståndet nedsättas på grund av atl den skadelidande har varit medvållande till skadan. Slutligen finns för vissa kategorier skadeslåndsskyldiga bestämmelser om jämkning av skadestånd i vissa särskilda fall.

För all skadeståndsansvar skall föreligga krävs normalt att skadan har vållats — uppsåtligen eller av vårdslöshet — av den mol vilken skadeståndskravet riktar sig. I vissa fall kan skadeståndsansvar emellertid föreligga även när annan har vållat skadan eller oberoende av om vållande över huvud tagel kan tillräknas nägon. När skadeståndsansvaret grundas på vållande, är det den skadelidande som har bevisbördan för atl uppsåt eller vårdslöshet föreUgger. I vissa fall gäller dock undantag härifrån. Ell sådant undantag föreligger när någon skadas tUl följd av trafik med bil. För att undgå skadeslåndsskyldighet i detla fall måste bilisten styrka alt han inle har förfarit oaktsamt. Elt annal undanlag med motsvarande innebörd gäller när skada uppstår i samband med behandling av djur. Detta undantag regleras i 22 kap. 4 § byggningabalken.

I del följande redogörs översiktligt för de regler som gäller om skadestånd vid personskada (avsnitt 2.2) och andra förmåner som utgår vid sådan skada (avsnitt 2.3) samt om samordning mellan skadestånd och

Prop. 1975:12 20

andra förmåner (avsnitt 2.4). En utförligare skildring av dessa regler finns i betänkandet Skadestånd V s. 35-111. Vidare behandlas kortfattat gällande regler om skadeUdandes medvållande (avsnill 2.5) och om jämkning av skadestånd (avsnitt 2.6). En närmare redogörelse för dessa regler finns i Skadestånd 111 s. 12-17 och 59 saml i Skadestånd V s. 68—72. Slutligen berörs bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken om skadestånd vid behandling av djur (avsnitt 2.7).

2.2 Skadestånd vid personskada

2.2.1 Allmänt

Med personskada förstås i svensk rält den fysiska eller psykiska defekt hos den skadelidande som utgör en direkt följd av skadehandlingen. Defekten kan uigöra en mekaniskt framkallad direkl skada pä den kroppsliga organismen (en krossad fot, köttsår, inre blödningar etc). Den kan också beslå i en sådan skada som har framkallats genom förgiftning, strålning e. d. (förstörda vävnader, inre sjukdomstillstånd etc). Defekten kan vidare vara av psykisk art. När en person i samband med en obehaglig upplevelse eller liknande drabbas av psykisk chock kan — om förutsättningar härför i övrigt föreligger — skadestånd utgå på grund av personskada. Detsamma gäller vid skada på den psykiska hälsan genom ärekränkning eller annan icke fysisk påverkan. Även lidande och obehag som har framkallats av elt fysiskt defekttillstånd ersätts i viss omfattning som personskada, nämUgen genom s. k. ideellt skadestånd. Slulligen föreligger personskada då nägon avlider till följd av en skadehandling.

Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen få ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. TUl ekonomisk skada räknas de kostnader som uppstår i samband med värden av den skadelidande (sjukvård m. m.). Som ekonomisk skada ersätts vidare förlorad arbetsförtjänst under den akuta sjukdomstiden saml varaktig förlust av arbetsförmågan (invaliditet) efter ulgången av denna lid. Ideell skada gollgörs i form av ersättning för sveda och värk saml för lyte eller annal stadigvarande men.

Om en skadelidande avlider innan ersättningsfrågan blivit reglerad, övergår hans räll lill ersällning för ekonomisk skada på dödsboet. Rätten till ersättning för ideell skada som har drabbat den avlidne förfaller däremot genom dödsfallet, om inte skadevåUaren dessförinnan utfäsl sig alt betala ersättningen eller ålagts ersättningsskyldighet genom dom.

1 samband med ell dödsfall kan även andra ersättningsanspråk aklualiseras. Dödsboet kan ha anspråk på ersättning för begravningskostnader m. m., och dödsbodelägarna kan ha krav pä ersättning för sorgkläder och resor i samband med begravningen. Dessulom kan de efterlevande enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen få ersättning för förlust

Prop. 1975:12 21

av underhäll som de har åtnjutit av den omkomne. Däremot finns inte någol stöd för alt tillerkänna efterlevande ersättning för icke-ekonomisk skada, t. ex. del psykiska lidande som dödsfallet i olika avseenden kan ha inneburit.

Den inom skadeståndsrätten grundläggande principen att skadeståndet skall täcka hela skadan innebär atl slora skadeståndsbelopp kan bli akluella vid personskada, I dagens praxis har koslnaderna för en personskada i flera fall närmat sig 1 milj. kr. Trots all några generella begränsningar inle finns i ersättningsnivån inom skadeständsrällen, kan del dock anlas all man i rättstillämpningen iakttar en viss restriktivitet när del gäller alt döma ut skadestånd för myckel stora inkomstförluster. En gräns blir i skaderegleringen ibland det lillgängliga försäkringsbeloppet.

2.2.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

Kostnader

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen skall den skadelidande i princip ha full ersättning för läkararvode och andra kostnader som uppkommer med anledning av skadan. Dessa kostnader läcks emellertid i slor utsträckning pä annal sätt, framför allt genom socialförsäkringen. Detta gäller t. ex. kosinader för sjukhusvärd och annan sjukvård. Del kan också tänkas alt sjukvårdskostnader — i den män de inle ersätts av del allmänna — gollgörs genom en olycksfalls- eller sjukförsäkring. Sådan försäkringsersättning avräknas när skadeståndet lUI den skadelidande bestäms. Endast i den mån den allmänna försäkringen eller privat försäkring av angivet slag inte täcker sjukvårdskostnader e. d. blir del aktuellt alt kräva dem skadeståndsvägen.

Kostnader som inte ersätts av andra ersättningsanordningar kan i sin helhet komma att falla på den skadeståndsskyldige. Detta gäller t. ex. utgifter som den skadelidande har haft för exlra hemhjälp eller annan särskild hjälp eller för särskilda anordningar i hemmet och som inle ersätts av statsmedel. Den skadelidande kan vidare länkas behöva kompensation för fördyrade levnadsomkostnader av oUka slag pä grund av skadan. Det bör dock uppmärksammas atl gottgörelse för kostnader av olika slag många gånger är inbakad i själva invaliditelsersättningen eller i ersättningen för lyte eller annat stadigvarande men. Vanligt är t. ex. att en invaliditetsUvränta förhöjs med upp till 2 000 kr. för olika löpande kostnader (taxiresor, hemhjälp etc).

Inkomstförlust

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen skall ersättning utges för hinder eller förlust i den skadades näring. Därmed avses i huvudsak förlust av arbetsinkomst. Sådan förlust kan uppkomma under den tid läkningsprocessen pågår — den akuta sjukdomstiden — men också efter denna

Prop. 1975:12 22

lidpunkl, om en stadigvarande skada har konstaterats - invaUditelstiden. Ersättningen kan avse förfluten tid ("ersättning för förlorad arbetsförtjänst") eller framtiden ("ersättning för beslående arbetsoförmåga" eller "invaliditetsersättning").

Med de inskränkningar som följer av reglerna om samordning med andra förmåner (se avsnitt 2.4) skall enligl gällande rätt fullt skadestånd ulgå för inkomstförlust i förfluten tid och i framliden. TiUämpningen av denna grundsals är emeUertid i detta hänseende förknippad med särskilda problem. Vid t, ex. sakskada vållar skadans slorlek mindre komplikationer, efiersom värderingen oftast kan göras på ell konkret underlag. Ersällning för inkomstförlust får däremot helt naturligt i stor utsträckning fastställas på grundval av anlaganden, dvs. efter en övervägande abstrakt bedömning.

När det gäller ersällning för förfluten tid är bevisläget visserUgen i aUmänhet sådani att abstrakta normer inte behöver användas. Man kan ju hålla sig tiU den inkomstförlust som faktiskt har visat sig. Det lorde numera också vara vanligt — åtminstone i skaderegleringen utom rätta — att man bestämmer ersättningen efter den skadebetingade faktiska förlust som har visal sig. Detta gäller vare sig invaliditeten enligt medicinsk bedömning är högre eller lägre än vad som svarar mot den fakliska förlusten.

I vissa fall förekommer det emellerlid alltjämt all man låler invalidi-lelsbedömningen avgöra ocksä ersättningen för förfluten tid, även om det skulle vara klarlagt all någon inkomstförlust inte har uppkommit. Också i andra fall kan ell mera abstrakt underlag behöva tillgripas även vid bedömningen för förfluten tid. Detta gäller ibland t. ex. i fråga om självständiga företagare eller personer inom yrken där inkomsten varierar mellan olika säsonger. Praktiskt viktiga fall är också skadelidande med enbart hushållsarbete. Man har inte heller alllid ansett det möjligt att utan vidare lägga dén fakliska förlusten till grund för skadeståndet, när det finns anledning anla att den skadelidande inte hell har utnyttjat sin kvarvarande arbetsförmåga. 1 sådana fall har ibland beaktats vad den skadelidande bort kunna förtjäna. Därvid har det kunnat framstå som lämpligt att använda samma norm vare sig skadeståndet avser förfluten lid eller framtiden. 1 rättspraxis torde detla dock ha skett endast om särskilda skäl har förelegal.

När det däremoi gäller ersättning för framtiden måste bedömningen ske i huvudsak abstrakt, dvs. på grundval av antaganden om den skadeUdandes framtida inkomster, om han inte hade skadats, och vilka inkomster han kan uppnå trots skadan.

Beträffande invaUditetens framlida inverkan på arbetsförmågan har de svårigheier som är förenade med bedömningen härav bidragii lill alt ersättningen ofta beslämts efter skadans medicinska invaliditetsgrad. Därmed avses den gradering av skadan i medicinskt avseende som görs av medicinsk sakkunskap. Denna gradering sker väsentligen med ulgångspunkt i yrkesskadeförsäkringens tabeller över normalgrader vid olika skador (se avsnitt 2.3.3) och annat material som grundar sig på tidigare medicinska erfarenheter av den inverkan en viss fysisk defekt har på den

Prop. 1975:12 23

mänskliga prestationsförmågan. Prövningen mynnar vanligen ul i ett procenttal som uttrycker nedsättningen i arbetsförmågan. Vid en prövning enbart med hänsyn tUI skadans medicinska invalidilelsgrad sker alltså inte nägon individuell bedömning av skadans faktiska följder för den skadelidandes förvärvsförmåga, dvs. dennes möjligheter att utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga (s.k. ekonomisk invaliditet).

1 tidigare skadeståndspraxis har avseende fästs mera vid den medicinska invaliditelsgraden i elt visst fall än vid skadans förvärvsmässiga konsekvenser för jusl den skadeUdande. Och åtminstone i domstolarnas praxis föreligger alltjämt en stark bundenhet vid den medicinska uppskattningen av invaliditeten. Så sent som år 1966 fastslog högsta domstolen all del bör fordras särskilda skäl för alt i höjande eller sänkande riktning gå från de i tabellerna angivna invalidiletsgraderna (NJA 1966 s. 254). Efter hand synes emellertid i skadeständspraxis, särskilt i den utanför domslolarna tillämpade skaderegleringen och inom ersättningsanordningar av trygghelsförsäkringens lyp (se avsnill 2.3.2), ha ägt rum en utveckling i riklning mol en mera individuell bedömning av skadeståndet. Även om den medicinska invaliditetsgraden fortfarande spelar en viktig roll, förekommer avsleg i höjande eUer sänkande riklning med hänsyn lill de anlaganden man kan göra om skadans faktiska inverkan i del särskilda fallet på den skadelidandes arbetsförmåga.

När invaUdileten i det akluella fallel har fastställts, återstår all beslämma det inkomstunderlag som invaliditelsgraden skall lillämpas på. Inkomstunderlagel är i princip den inkomst som den skadelidande, om han inte hade blivit skadad, kan vid i huvudsak oförändrat penningvärde antas ha beretl sig under den tid som skadeståndet avser. Man utgår därvid frän arbetsförtjänsten i den skadelidandes yrke vid tiden för skadeståndsprövningen. Höjningar som har ägt rum under tiden efter skadan beaktas alltså. Om den skadelidande har utövat etl s. k. fritl yrke (enskild företagare etc.) eller har sysslat med hemarbele, måste underlaget bestämmas efter en mera skönsmässig uppskattning, grundad bl. a. på Jämförelser med utövare av samma yrke eller sysselsättning.

Inom ramen för invaliditelsersättningen gottgörs ibland även andra skador än den konstaterade inkomstförlusten. Framför allt gäller della i situationer där egentlig ekonomisk förlust är svär atl påvisa eller där den framtida utvecklingen moiiverar en säkerhetsmarginal för en eventuell försämring i livssituationen. Skadeståndet fär i dessa fall lill övervägande delen karaktär av ersättning för ideell skada.

Ideell ersättning

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersätts vid sidan av den ekonomiska skadan ocksä ideell skada, nämUgen sveda och värk samt lyte eller annal stadigvarande men.

Posten sveda och värk avser närmast fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Ersättningsbeloppen har efter hand i stor omfattning standardiserats. Sveda och värk brukar ersättas i ett sammanhang sedan akuttiden har övervunnits och förhåUan-

Prop. 1975:12 24

dena kan överblickas. Den ideeUa karaktären är inte alltid renodlad. Olika utlägg för atl underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.

Poslen lyte eller annal stadigvarande men omfattar kompensation för bestående lidande eller obehag, alltså skadeföljder som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd har blivit bestående. Med lyte avses vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälla eller förlust av någon kroppsdel. Annat men än lyte tar sikle pä andra framlida följder av skadan, inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan också sädana som framkallar svårigheter för den skadelidande atl klara sig i normall liv. 1 denna form ersätts sålunda förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inle är vanställande (t. ex. rörelsehinder, lalfel eller besvär i olika sammanhang med protes). Ibland har skadeståndet i viss omfattning karaklär av ersättning för ekonomisk skada, t. ex. när den avser särskilda kostnader som uppkommer för den skadelidande och som inte ersätts pä annan väg. Ett typfall är fördyrade levnadsomkostnader av olika slag, säsom för resor, läkemedel, särskilda klädespersedlar och hjälp med oUka sysslor som den skadelidande tidigare har kunnat utföra själv.

Skadeståndets form

Ersättning för kostnader, för inkomstförlust som avser förfluten tid och för ideell skada utgår normalt i form av engångsbelopp. Även ersättning för framtida inkomstförlust (invaliditelsersättningen) bestäms ibland som engångsbelopp. Det vanligaste är dock all denna ersättning fastställs i periodiskt förfallande belopp (livränta).

Livränta är den hell dominerande ersättningsformen vid högre grader av invaUditet men förekommer även vid lägre invalidilelsgrader. Den används ibland t. o. m. när skadan inle alls eller endasi i mycket begränsad omfattning har inverkat på den skadelidandes förvärvsförmåga. Livräntan är i dessa fall avsedd att vara en säkerhetsmarginal för den framlida utveckhngen (s. k. risklivränta) eller att utgöra ersättning för den exlra anspänning, som kan krävas för atl den skadelidande trots skadan skall klara sill arbete, och att läcka vissa andra än rent förvärvsmässiga skadeföljder, t. ex. de minskade möjligheter lill ohka fritidsaktiviteter som skadan har förl med sig (s. k. besvärslivränta). Livräntan är vanligen Uvsvarig men kan ibland vara temporär, särskilt när invalidiletstillsländet kan komma alt förändras. Det är inte nödvändigt att livräntan bestäms lill samma slorlek under hela löptiden. Den kan i slället, beroende på omständigheterna, ges olika höjd under olika lidsperioder, t. ex. vissl belopp fram lill den skadelidandes pensionering och därefier reducerad ersättning lill hälften eller tvä tredjedelar. En anledning tUl att bestämma livräntan till varierande belopp kan vara anpassningssvårigheter (s. k. anpassningslivränta).

Livränta är skyddad mot förändringar i penningvärdet. Enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor skall livräntebeloppet

Prop. 1975:12 25

ändras i takt med basbeloppets förändringar, dock högst med fem procent per år. Äldre livräntor värdesäkras genom särskilda författningar.

Invaliditetsersättningen besläms i regel som engångsbelopp, om den medicinska invaliditetsgraden är relativt låg — 10 ä 15 % — och skadeföljderna inte alls eller bara i ringa mån kan antas påverka den skadelidandes ekonomiska situation. Skadeståndet kan i sådana fall inriktas pä alt täcka risken för framlida inkomstförlust och utgöra gottgörelse för särskilda ålerkommande kostnader, säsom ökade resekostnader, kostnader för hemhjälp och vissa vårdkostnader vilka rimligen bör gottgöras i förväg och inte betalas i efterskott mot räkning och kvittens för varje gäng. Vid mindre invaliditeler kombineras ofta den ekonomiska och den ideella ersättningen i ett enda belopp. Skadeståndet anges i dessa fall som förhöjd ideell ersättning, om inte — med hänsyn till att inkomstförlust går att konstatera — ell avrundat ersättningsbelopp anses kunna delas upp i en post för ekonomisk skada och en post för ideell skada.

Kombinationer mellan Uvränla och engångsbelopp lorde inte vara vanliga i värt land. Del kan däremoi förekomma atl skadestånd, som frän början har bestämts som livränta, därefter- helt eller delvis byts ul mol engångsbelopp. 1 praxis har detta dock medgetts endast när den skadelidande kunnat hänvisa till ell bestämt ändamål med utbytesbeloppet (exempelvis investering i rörelse eller bostad). När det gäller trafiklivränta som har fastställts av domstol fär sådant utbyte enligt 13 § lagen (1929:77) om trafikförsäkring ä motorfordon ske endast om det föreligger synnerliga skäl och bara efter tillständ av försäkringsinspeklionen. Molsvarande princip lorde tillämpas ocksä beträffande andra trafiklivränlor, dvs. sådana som har bestämts genom avtal mellan försäkringsbolag och skadelidande. Utbyte av sädan livränta sker i praktiken endast efter hörande av Irafiknämnden. Det förekommer även atl Uvränla som utgår på grund av ansvarsförsäkring byts ul mot engångsbelopp. Också här fordrar åtgärden skäl av viss styrka.

När Uvränla eller engångsbelopp skall bestämmas blir det av betydelse vilket kapitalbelopp som skall anses svara mol elt visst periodiskt belopp. När en försäkringsgivare fonderar kapitalbelopp för att Irygga en livränta, sker beräkningen av beloppet efter vissa grunder. Delvis andra grunder har hittills använts när engångsbelopp fastställts frän början som ersättning för framlida inkomstförlust. Man utgär då som regel från att en tänkt livränta skall täckas av engångsbeloppet, och detta kommer att utgöra en ofta tämligen grov uppskattning av livräntans kapitaliserade värde. En Iredje situation är den där en fastställd livränta skall bytas ut mot ett engångsbelopp. En översikt av olika kapitaliseringsmeloder lämnas i Skadestånd V s. 61 ff.

Skadestånd i form av livränta är i princip skattepliktig inkomst, medan engångsbelopp är skattepliktigt endast om det avser utbytt, i sin helhet skattepliktig livränta eller eljest utgör ersättning för föriorad inkomst av skattepliktig natur. För ideell ersättning föreligger inte skattskyldighet.

Prop. 1975:12 26

Omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust

Inom skadeständsrällen gäller f. n. alt man i normala fall inte kan åstadkomma någon framtida anpassning av skadeståndet till försämring eller förbättring i den skadelidandes tillstånd. När elt skadestånd har fastställts genom ett rättskraftigt avgörande, kan det inte ändras efter prövning i ny ordinär rättegång. 1 fråga om skadestånd som fastställts i form av livränta har dock i rättspraxis den .skadelidande i vissa särskUda faU — nämligen då skadans omfattning inte har kunnat slutligt avgöras vid prövningstUlfället — gelts en möjlighet att i män av behov fä ersättningsfrågan omprövad vid domstol. Processtekniskl har detta lösls på det sättet att i den första domen tagits in elt förbehåll för den skadelidande om rätt atl framdeles föra talan om ändring av Uvräntan. Förbehåll av detta slag, som ocksä kan gälla till förmån för den skadeståndsskyldige, torde framför allt komma tUl användning vid skador som drabbar barn och unga personer, där skadeföljderna i framtiden kan vara praktiskt taget omöjliga att bedöma vid tiden för prövningen. All döma av tillgänglig rättspraxis är de domslolsfall där förbehåll medges ganska få. Beträffande skadestånd som bestämts i form av livränta sker anpassningen till skadeutvecklingen i osäkra fall i prakliken i slället sä alt livräntan fastställs att utgå endast för begränsad tid för att därefter omprövas eller all ulvecklingen eljesl avvaktas under lämplig lidsperiod innan skadeståndet definitivt fastställs. Försäkringsbolagen brukar i sin skaderegleringspraxis vidare medge vissa möjligheter till omprövning även av definitiv livränta, om skadan har undergått en väsentlig medicinsk försämring. Även omprövning av engångsbelopp har ibland medgetts.

2.2.3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader m. m.

Några lagregler om rätt för den avlidnes dödsbo lill ersättning för begravningskostnader finns inle. 1 rättspraxis har emellertid slagits fast atl dödsboet kan få ersättning för vad som skäligen kan anses erforderligt till bekostande av den avlidnes begravning. Faktorer som inverkar på denna skälighetsbedömning är den avlidnes ålder och samhällsställning samt ekonomiska villkor elc. Man beaktar dock sällan delaljposterna utan i slället kostnadernas totala nivä. Inom en sådan ram kan ersättning ulgä för nästan alla utgifter som brukar förekomma i samband med en begravning. Ersättning har emellerlid i praxis vägrats för kostnad för framtida vård av gravplats och för boupptecknings- och boutrednings-kostnader.

Inte heller beträffande dödsbodelägarnas egna kostnader i samband med begravningen finns nägon lagreglering. Dessa kostnader behandlas dock i rättspraxis på samma sätt som egentliga begravningskostnader. De utdöms ofta i en klumpsumma där de egentliga kostnaderna ocksä ingår.

Prop. 1975:12 27

En individuell prövning med hänsyn lill den enskilde dödsbodelägarens behov och förhållanden sker dock ibland. Ersätiningsgilla kosinader är framför alll de som avser sorgkläder och resor i samband med begravningen. Del krävs dock att den som gör anspråk på ersällning slår i nära relation lill den avlidne. Endast efterlevande make, barn och föräldrar kommer i fråga samt, om den avlidne var elt barn, i föräldrahemmet bosatta syskon.

Förlust av underhåll

Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som enligt lag har rätt lill underhåll av nägon som bhvit dödad fä ersättning, om han till följd av dödsfallet kommer all sakna erforderligt underhäll. Ersättningen utges av den som är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet och bestäms efter vad som befinns skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhällanden och omständigheterna i övrigt.

Den krets av efterlevande som kan få skadestånd besläms alltså med ledning av den legala underhällsplikten. Detta innebär att ersällning kan ulgå endast till efterlevande make i äktenskapet eller tidigare äktenskap, barn lill den avlidne eller hans make, moder till den avlidnes barn utom äktenskap samt den avlidnes föräldrar (se 5 kap. 2 och 7 §§ och 11 kap. 14 § giftermålsbalken saml 7 kap. 1-4 och 10 §§ föräldrabalken).

För rätt till skadestånd krävs i princip all underhällsplikten har varit aktuell vid tiden för dödsfallet. I rättspraxis har dock även en framtida underhållssituation beaktats, när grundad anledning funnits lill antagande alt den avlidne tämligen snart skulle ha väsentligt bidragii lill den efterievandes underhåll. Rälien till skadestånd har inte heller ansetts böra påverkas av att den avlidne vid dödsfallet underlåtit att utge underhäll, om denna underlätenhet haft sin grund i ekonomisk oförmåga av övergående natur eller om dödsfallet inträffat innan åtgärder hunnit vidtas för att utkräva underhållsskyldigheten (NJA II 1927 s. 166).

Även om de nu angivna kraven är uppfyllda, föreligger inte nägon ovillkorUg rätt till skadestånd. Som nyss nämnts krävs också att den efterlevande genom dödsfallet skall ha gått miste om "erforderligt underhåll". Syftet bakom denna bestämmelse var ursprungligen mera alt täcka de efterievandes behov av försörjning än alt gottgöra deras förlust med anledning av dödsfallet. Numera tillämpas bestämmelsen emellerlid i en för den skadelidande generösare riktning. Skadeståndet bestäms på sådant sätt att ersättningen åstadkommer ett bibehållande av i stort sell samma standard som före dödsfallet. Förmåner som har karaktären av överflöd eller lyx ersätts dock inle. För rätt till ersättning krävs vidare att det föreligger ett orsakssammanhang mellan dödsfallet och den efterievandes försörjningsbehov. Det mätt av försörjning som anges i 5 kap. 3 § skadeståndslagen kan redan före dödsfallet ha uppfyllts av andra inkomster eller förmåner än bidrag frän den avlidne. Dödsfallet kan också föranleda sädana inkomster eller förmåner, t. ex. från socialförsäkringen,

Prop. 1975:12 28

som uppfyller mättet. Skadeståndet är subsidiärt i förhållande till förmåner av detta slag, A andra sidan behöver försörjningen inle ha tagit sig uttryck i direkta ekonomiska tillskott. När den som dödats inte har förvärvsarbetat men varit husmor i en familj, har i nutida praxis änkling och barn tillerkänts skadestånd.

När det gäller atl avgöra i vad män skadestånd lill efterlevande skall ulgä blir nalurligtvis den avlidnes inkomslförhållanden vid tiden för dödsfallet av betydelse, liksom löneökningar i hans yrke efter dödsfallet i den mån de kan bedömas. Emellertid tar man, där det är möjligt, även hänsyn lill mera ovissa framtida omständigheter, särskilt hur dessa inkomstförhållanden skulle ha utvecklats om dödsfallet inte hade inträffat. Inkomstminskningen vid den lidpunkl då den avlidne skulle ha inträtt i pensionsåldern kan t. ex. vara en viktig faktor. I vissa avseenden har schablonregler utvecklats vid skadeståndsprövningen. En änkas konsumlionsandel i familjens inkomst anses t. ex. i normalfallet vara ca 40 %, vid högre åldrar dock ca 50 %. Beräkningssättet gäller emellerlid inte belräffande högre inkomster.

När mättet av försörjning enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen har bestämts, inriktas prövningen på atl fastställa vilka förmåner från annat häll som utgår med anledning av dödsfallet. Inte heller i dessa fall begränsas prövningen till förhållandena vid dödsfallet, utan hänsyn tas även lill framtida förhällanden.

1 många fall framstår det som mest betydelsefullt att beakta den efterievandes egen förvärvsförmåga. Om han eller hon är arbetsför och hinder inte föreligger i form av skötsel av barn och hushåll, kan prövningen utmynna i alt skadestånd vägras. Ju äldre en efterlevande hustru är, deslo mindre anspråk kan man emellertid ställa pä att hon utnyttjar sin egen förvärvsförmåga. Om hindret är temporärt, brukar man försöka anpassa skadeståndet till detta. Också här tillämpas schablonregler i stor utsträckning. I ålskilliga avgöranden har anseits alt en änka som har tillsyn över sina barn kan ta förvärvsarbeie sedan yngsta barnel uppnått 1 O-årsåldern. Änkans behov av underhåll bedöms under alla omständigheter upphöra, om hon gifter sig. När det gäller underhåll till efterlevande barn finns del inte några fasta normer för hur länge underhållet skall utgå. Individuella omständigheter beakias, särskilt om barnel kan anlas komma atl genomgå högre utbildning. Det finns exempel på alt underhåll bestämls alt utgå ända lill dess elt barn har fyllt 21 år. Annars har 16 eller 18 år varit vanliga gränser. 1 skaderegleringspraxis tiUämpas i normalfallet en gräns vid 18 år, i varje fall om prövningen äger rum långt innan barnets studiebegåvning och förutsättningar har kunnat fastställas.

Vidare beakias i skälig omfattning sådan försörjning som den efterlevande kan beredas genom förmögenhet, vare sig han har innehaft den vid tiden för dödsfallet eller förvärvat den som arv efter den avlidne. Åtminstone i tidigare praxis har den efterlevande i viss män ansetis skyldig alt la själva kapitalet i anspråk för löpande försörjning. I varje fall

Prop. 1975:12 29

kan man i lämplig mån ta hänsyn till själva kapitalet som en tillgång för oförutsedda utgifter.

Även försäkringsförmåner av olika slag reducerar skadeståndet. Detsamma gäller beträffande förmåner som den avlidnes arbetsgivare direkt utger till den efterlevande med anledning av dödsfallet. Detta berörs närmare i avsnill 2.4.

När den efterievandes ersältningsbehov har fastställts, skall som tidigare nämnts prövas vad som med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhåUanden och omständigheterna i övrigl skäligen bör utgå i skadestånd (se vidare avsnitt 2.6).

Skadeståndets form

Ersättning för begravningskostnader m. m. utgår som engångsbelopp. Skadestånd lill efterlevande för förlust av underhäll kan däremot enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen bestämmas antingen som engångsbelopp eller som livränta. 1 övervägande antalet fall torde ersättningen utgå som livränta. Valet mellan engångsbelopp och livränta besläms i viss män av hur pass utpräglat försörjningsbehovet är. 1 praxis har engångsbelopp dömts ut när de efterlevande utgjorts av arbetsför änka eller föräldrar.

När skadestånd för mislal underhåll utgår som livränta, kan denna bestämmas så alt den så långt möjligl svarar mot den ersätiningsgilla framtida förlusten vid varje tidpunkt. Detta innebär att den begränsas till den tidrymd, under vilken den efterlevande kunnat räkna med försörjning av den avlidne, och anpassas lill beräknade variationer i dennes försörjningsförmåga (t. ex. pensionsålderns iniräde). Denna s. k. begräns-ningsmelod anses bäst stämma överens med skadeslåndsrätlsliga principer. 1 rättspraxis är det emellerlid vanligare all livräntan i stället besläms all utgå med samma belopp under den efterievandes återstående livstid (eller belräffande änka sä länge hon lever ogift). Eftersom den sammanlagda ersättningen inte fär överstiga förlusten av underhäll, mäste livräntan därvid som regel sällas ned, i varje fall om den efterievandes sannolika återstående livstid översliger den tid under vUken försörjning hade kunnat påräknas. Denna s. k. reduceringsmetod svarar ofta bättre mot den efterievandes behov än begränsningsmetoden. Den är också frän ulredningssynpunkl enklare all tillämpa. Även en livränta som har bestämls enligl reduceringsmetoden bör emellertid påverkas av sädana framlida förändringar i den efterievandes försörjningsläge som med viss grad av säkerhet kan förulses vid prövningen. Exempel härpå är — förutom den förändringen som elt eventuellt omgifte kan innebära - atl en änka blir berälligad lill ålderspension när hon fyller 67 ån

Omprövning av skadestånd för förlust av underhåll

Skadeståndet fastställs definitivt pä grundval av förhållandena vid tiden för prövningen och de framlida förhällanden som man har möjlighet att beakta. Om den framtida utvecklingen inte överensstämmer med beräkningarna, kan enligt gällande rätt ändring inte åstadkommas pä ordinär väg. Emellertid kan förbehåll angående rält till omprövning ibland

Prop. 1975:12 30

medges, t.ex. om vissl försörjningsbehov inle är möjligl att beräkna lång lid i förväg.

2.3 Andra förmåner vid personskada

2.3.1 Allmänl

Under senare år har del börjat växa fram försäkringssystem i vilka ersättning för personskada bestäms med anknytning till skadeslåndsrättens regler. Till följd av kolleklivavtalsreglering gäller sälunda fr. o. m. sepiember 1974 pä slora delar av arbelsmarknaden en s. k. trygghetsförsäkring, som har lill syfte all ge den som drabbas av personskada genom olycksfall i arbetet full ersättning - såväl ekonomisk som ideell - enligt skadeslåndsrättens normer utan alt det behöver visas att arbelsgivaren eller annan är skadeständsskyldig. Försäkringen, som bekostas av arbetsgivaren, meddelas av särskilt konsortium bildat av de större försäkringsbolagen. 1 huvudsak molsvarande regler gäller pä det statligt lönereglerade området på grund av kollektivavtal om ansvarighetsförsäkring för personskada m.m. (slalens personskadeförsäkring).

Vissa Ukheter med trygghetsförsäkringen har den patientförsäkring som beräknas träda i tUlämpning år 1975. Avsikten är också här att tUlgodose vissa skadelidande enligl skadesländsrällsliga principer utan att skadeståndsansvar därför behöver fastslås. Ersättningsansvaret täcks av försäkring genom särskilt konsortium av försäkringsbolag. Försäkringen bekostas av sjukvårdshuvudmännen. Fr. o. m. är 1974 lillämpas vidare en ögonskadeförsäkring, som även den har viss anknytning till skadestånds-rätten. Försäkringen gäller vid förlust eUer väsentlig nedsättning av synförmågan pä ena ögat. Avsikten är att en skadeständsskyldig genom atl teckna försäkringen för den skadelidandes räkning skall kunna fullgöra sin skyldighet atl täcka den del av skadan som molsvarar den s.k. kalaslrofrisken, dvs. risken alt den skadelidande ocksä blir av med synen på det andra ögat.

Vid sidan av skadestånd eller förmåner från ersällningsanordnmgar som bygger pä skadeslåndsrättens principer utgär i personskadefall i regel ocksä andra förmåner. Dessa kan delas in i tre huvudkategorier: förmåner frän socialförsäkringen, förmåner på grund av anställningsavtal, oavsell om de utges direkl av arbelsgivaren eller pä grund av en av denne tecknad försäkring, samt förmåner frän egen personförsäkring av annat slag än socialförsäkring.

Till socialförsäkringen, vars skydd i princip är obligatoriskt men i viss omfattning kan kompletteras med frivilliga tilläggsförsäkringar, hör bl. a. den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Beslämmelser om den allmänna försäkringen finns i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Den omfaltar sjukförsäkringen, folkpensioneringen (AFP) och tilläggspensioneringen (ATP). Yrkesskadeförsäkringens huvudförfattning är lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Den är tillämplig pä skador genom olycksfall i arbetet eller under färd till eller från

Prop. 1975:12 31

arbetsplatsen samt vissa andra skador eller andra hälsorubbningar som har orsakats av arbetet. Till yrkesskadeförsäkringen räknas också vissa författningar som bygger på samma grund som YFL, bl. a. militärersätl-ningsförordningen (1950:261). Genom socialförsäkringens olika förmåner har samhället infört etl grundskydd mot utgifter och inkomstbortfall till följd av sjukdom, invaliditet och förlust av försörjare. Även om ersättning utgär enUgt AFL eller YFL eller enligt båda lagarna, kan den skadelidande dock aldrig räkna med kompensation för mer än en viss del av sin inkomstförlust. Socialförsäkringen ger inte heller nägon särskild kompensation för ideell skada, även om yrkesskadeförsäkringens invaliditetsersättning i praktiken ofta täcker ocksä sådan skada.

Genom förmåner pä grund av anställningsavtal kan vissa kategorier av anställda vid sjukdom och olycksfall erhålla en påbyggnad av grundskyddet enligt socialförsäkringen. Dessa förmåner ulgör emellertid i huvudsak endasi ersättning för inkomstförlust (sjuklön, sjukpension e. d.). Vissa av dessa förmåner utges direkt av arbelsgivaren. Så är fallel t. ex. med sjuklönen lill en statsanställd. Andra förmåner pä grund av anställningsavtal utges genom försäkring (kollektiv tjänstepensionsförsäkring eller sjukförsäkring).

Eftersom ett fullständigt ekonomiskt skydd inte alltid kan erhållas genom socialförsäkringen eller förmåner på grund av anställningsavtal finns det behov av kompletterande förmåner från egen personförsäkring. Det enskilda försäkringsväsendet tillhandahäller också en mångfald olika typer av liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Enskilda personförsäkringar förekommer dels som individuella försäkringar, dels - och i allt siörre omfattning — som s. k. gruppförsäkringar, dvs. kollekliva försäkringar som meddelats för medlemmarna i ett större eller mindre kollektiv (t. ex. en viss yrkesgrupp eller anställda pä en viss arbelsplals). Försäkringarna är i allmänhet konstruerade som s. k. summaförsäkringar. Sådan försäkring innebär atl ersättning utgär med etl i försäkringsavtalet bestämt belopp, som i princip inte är anpassat lill den konkreta skadans omfattning. Karakteristiskt för summaförsäkringen är ocksä atl skaderegleringen är förenklad genom bruk av schabloner, t. ex. i fråga om invalidiletsbedömningen, saml atl förmånerna ofta är - i varje fall grovt— anpassade till de grundförmåner som man har anledning att räkna med. Ändamålet med ersättningen är i första hand att kompensera för inkomstförlust. I varje fall kapitalbeloppen ur liv- och olycksfallsförsäkring är emellertid otvivelaktigt inriktade på atl täcka ocksä omställningskostnader av olika slag samt ideell skada.

2.3.2 Ersältningsanordningar med anknytning till skadeslåndsrällen

Trygghetsförsäkringen

Den 16 maj 1974 träffade SAF, LO och Privattjänstemannakartellen (PTK) överenskommelse om trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY). Överenskommelsen har därefter antagits som kollektivavtal av de till dessa organisationer anslutna förbunden. Även arbetsgivarorganisationer

Prop. 1975:12 32

och arbetsgivare utanför SAF samt arbetstagarorganisationer som inle är anslutna till LO eller PTK har träffat sådana kollektivavtal. De nya bestämmelserna om TFY tillämpas fr. o. m. den 1 september 1974.

TFY gäller även på det kommunala området. Beträffande det statligt lönereglerade området tiUämpas däremoi, som förut nämnts, särskUda regler, som dock i huvudsak molsvarar dem som gäller enligt TFY.

Frän TFY utges ersättning — i huvudsak enligl skadesländsrättsliga regler - lill arbetstagare som drabbas av yrkesskada, oavsett vem som är vällande lill skadan. TFY täcker därigenom arbetsgivarens eventuella skadeståndsansvar för sådan skada. Arbetstagare för vilken TFY gäller fär inte föra talan om ersättning för yrkesskada mot sin arbelsgivare eller mot annan arbelsgivare som träffat avtal om TFY eller nägon som är anställd hos sädan arbelsgivare.

Ersättning till den som har tillfogats yrkesskada utgär för kostnader, för förlorad arbetsinkomst, för sveda och värk och bestående lyte eller men saml för rehabUilering.

Ersällning för kostnader under akut sjukdomslid som yrkesskadan medfört lämnas enligl skadeståndsrättsliga regler. 1 denna form ersätts t. ex. sjukvårdskostnader och kostnader för skadade kläder, glasögon e. d. Ersättning för framtida kostnader som föranleds av yrkesskadan anses inga i ersättning för bestående lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter. Om större framtida kosinader av bestående nalur kan väntas uppkomma, skall dock ersättning lämnas efter skadesländsrällsliga regler i form av livränta.

Ersällning för förlorad arbetsinkomst under akut sjukdomstid utgår vid arbetsoförmåga som varat mer än sju dagar fr. o. m. • dagen för insjuknandet. Under de försia 30 dagarna utges schabloniserad ersällning med krontalsbelopp enligt särskild tabell. Vid inkomster som överstiger 7,5 basbelopp ersätts dock den fakliska förlusten. Efter utgången av denna tid ersätts alltid den fakliska inkomstförlusten. Om yrkesskadan har medfört invaliditet, utgär denna ersättning liU dess all den definitiva nedsättningen i arbetsförmågan kan bedömas med tUlräcklig säkerhet. Efter denna tidpunkl utgär ersättningen för framtida förlust av arbetsinkomst i form av ärlig Uvränta, som fastställs med hänsyn lill den bestående nedsättning av arbetsförmågan som har föranletls av yrkesskadan. Vid bedömandet av i vad män arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den skadades förmåga atl trots skadan bereda sig inkomst genom sådani arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare ulbildning och verksamhei, omskolning eller annan liknande ålgärd saml ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Vid uppnådd pensionsålder reduceras livräntan med hälften. Livräntan värdesäkras enligt lagen (1973:213) en ändring av skadeståndslivränlor. Om den skadelidande begär del, kan han i släUel för livränta eller del därav fä etl engångsbelopp som svarar mol det kapitaliserade värdet av livräntan. Kan den framlida årliga förlusten av arbetsinkomsten antas komma att undersliga 10 %, skall ersättningen alllid utgå som engångsbelopp. Ersätt-

Prop. 1975:12 33

ningen skall vidare ulgå som engångsbelopp för allmänna olägenheter, om den skadade kan återgå i arbeie och den definitiva medicinska invaliditelsgraden uppgår till högst 15 %. Även vid högre medicinsk invaliditets-grad kan arbetstagare som kan återgå i arbete få ersättning med engångsbelopp för allmänna ölägenheter, om han begär del. Ersättning för allmänna olägenheter beräknas med utgångspunkt frän den medicinska invaliditelsgraden och ulgör en förhöjning, varierande mellan 0,5 och 1,5 gånger, av ersättningsbeloppen för lyte och men.

Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normalfallet vid arbetsoförmåga som har varat mer än 30 dagar. Ersättningen bestäms enligt särskilda normer. Ersättning för lyte och men lämnas när kvarstående lyte eller men kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast dä den akuta sjukdomstiden har upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild labell med ulgångspunkt frän den medicinska invaUditetsgraden och den skadades ålder. Härutöver kan ersättning lämnas enligt skadeslåndsrätlsliga regler, om det bestående lytet eller menet har medförl l.ex. vanprydande ärr, amputalions-defekt, sådan värk vartill hänsyn inte tagils vid bestämmandet av den medicinska invaUditetsgraden, förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ.

Om den skadade på grund av beslående följder av yrkesskadan inle kan återgå tiU sitt tidigare förvärvsarbeie, ersätts skäliga kosinader för erforderUg rehabilitering till annal jämförbart yrke.

Ersättning för lyte och men saml för invaliditet kan efter hörande av en rådgivande nämnd - TFY-nämnden - omprövas om det är uppenbart att i det särskilda fallet väsentlig och bestående ändring inträtt i de förhållanden som har legat lill grund för bestämmandet av ersättningen.

Ersättning vid dödsfall lämnas enligt skadesländsrättsliga regler för begravningskostnad och för förlust av underhäll lill efterlevande. Ersättning för förlust av underhäll lämnas tUl den som vid liden för dödsfallet hade rält lill eller faktiskt erhöll eller kunde antas inom en nära framtid ha erhållit underhäll av den avUdne. Vid faststäUandel av ersättning för förlust av försörjare skaU hänsyn tas till den efterievandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller pä annat sätt bidra till sin försörjning. Vissa minimibelopp utgär dock alltid till efterlevande make — med vilken jämställs sädan person som den avlidne stadigvarande bott samman med under äkienskapsliknande förhällanden - samt lill barn under 20 år och, under vissa förutsättningar, till föräldrar som vid liden för dödsfaUel bodde samman med den avlidne.

SärskUda bestämmelser gäller om samordning mellan ersättning frän TFY och andra förmåner som utgär vid personskada (se avsnitt 2.4.1) samt om medvållande (se avsnitt 2.5).

Patien tförsäkringen

Landstingsförbundet har i april 1974 lagt fram etl förslag lill beslämmelser om ersällning vid skada som drabbar patient i samband med hälso-

3 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 34

och sjukvård. Förslaget avses träda i kraft den 1 januari 1975.

Förslaget innebär i huvudsak att patient, som drabbas av kroppsskada som har direkt samband med hälso- och sjukvården, eller efterlevande till sådan patient skall ha rält tiU ersällning beräknad enligl skadeståndsrätls-Uga regler. Detta innebär bl.a. att ersättning utgår såväl för kostnader som för förlorad arbetsförtjänst och ideell skada. Vissa avvikelser frän de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna föreslås dock i syfte alt undvika den överkompensation som dessa regler kan ge och atl skapa förutsättningar för en enklare och snabbare skadereglering. Avvikelserna har tUl största delen utformats i enlighet med de principer som ligger till grund för TFY.

Ocksä denna försäkringsform är samordnad med andra förmåner vid personskada (se avsnitt 2.4.1).

Vid medvållande gäller särskilda regler (se avsnitt 2.5).

Ögonskadeförsäkringen

Ögonskadeförsäkringen, som trädde i kraft den 1 januari 1974, gäller för den som pä grund av förlust eller väsenllig nedsättning av synförmågan på elt öga är berättigad lill skadestånd. Försäkringen omfattar synskada på kvarvarande öga till följd av olycksfall eller sjukdom. Ersättning utges endast om den försäkrade förlorar synen pä kvarvarande öga eller fär sä allvarlig synnedsättning, att förvärvsförmågan varaktigt nedsätts med minsl hälften eller vårdbehov uppkommer.

Ersättningen utgår i form av Uvränta, som är avsedd atl läcka förlust av arbetsinkomst, förlust av allmän tjänstepension samt kostnader för värd och rehabilitering (omskolning). Bedömningen av förlust av arbetsinkomst sker med hänsyn till den försäkrades vanliga arbete och annat arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheler och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans ålder, utbildning och tidigare verksamhet. Livräntan värdesäkras i enlighet med bestämmelserna i lagen om ändring av skadeståndslivränlor.

2.3.3 Förmåner från socialförsäkringen

Den allmänna försäkringen

Från sjukförsäkringen utgär bl.a. ersällning för sjukvård, dvs. läkarvård, sjukhusvård, resor m.m. 1 allmänhel utgår full eUer i det närmaste full ersättning.

Vid sjukdom som orsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften medför sjukförsäkringen ocksä rält lill sjukpenning. Hel sjukpenning utgär vid hel förlust av arbetsförmågan, medan halv sjukpenning utgår i övriga fall. Hel sjukpenning utgör 90 % av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst för dag. Inkomst som översliger 7,5 basbelopp beakias inte. Om den försäkrade får förtidspension eller sjukbidrag, upphör rätten till sjukpenning.

Prop. 1975.12 35

Förtidspension från den allmänna försäkringens pensionsgrenar (AFP och ATP) utgår tiU försäkrad som har fyUt 16 år tiU dess att han fyUer 67 år, om hans arbetsförmåga pä grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst hälften. Är nedsättningen inte varaktig men kan den anlas bli beslående avsevärd tid, utgår i stället sjukbidrag. Denna förmån följer i övrigt vad som gäller om förtidspension. Försäkrad som har fyllt 60 år kan även fä förtidspension på arbelsmarknadsmässiga skäl.

Enligt 7 kap. 2 § och 13 kap. 1 § AFL utgår hel pension, två tredjedels
pension eller halv pension, beroende på i vUken omfaltning arbetsförmå
gan är nedsatt. Bedömningen härav grundar sig på de försörjningsekono
miska konsekvenserna av sjukdomen eller skadan. Vid bedömningen skall
nämligen enligl 7 kap. 3 § och 13 kap. I § AFL beaktas den försäkrades
förmåga att vid den nedsatta prestationsförmågan bereda sig inkomst
genom sådant arbete som molsvarar hans krafter och färdigheter och som
rimligen kan begäras av honom med hänsyn tUl hans utbUdning och
tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhåUanden och därmed
jämförliga omständigheter. 1 fråga om äldre försäkrad skall bedömningen
främsi avse hans förmåga och möjlighet alt bereda sig fortsatt inkomst
genom sådant arbete som han tidigare utfört eller annat för honom
tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig
omfaltning värdel av hushållsarbete i hemmet. Under liden för rehabiUte-
ringsåtgärder skaU arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkra
de pä grund av ålgärderna är förhindrad alt utföra förvärvsarbete. Frågan
om graden av nedsättningen kan omprövas. Omprövningen kan bero på
att den försäkrades arbetsförmåga ytterligare har försämrats. En väsentlig
förbättring kan å andra sidan leda liU indragning eller minskning av
pensionen. __

Grundskyddel utgör förtidspension från AFP, som inte är beroende av atl den försäkrade har kvalificerat sig för förmän genom att han varit förvärvsverk sam viss tid eller att avgifter eriagts för hans försäkring. Hel förtidspension för år uppgår lill samma belopp som ålderspension frän AFP, eller 90 % av basbeloppel för den som är ogift och i regel 70 % av basbeloppel för den som är gift. Därutöver kan utgå barntillägg, invalidilelstillägg, husirutillägg och kommunalt bostadstillägg. Under den närmaste 10-ärsperioden, räknat frän den 1 juli 1969, kommer pensionerna från AFP för den som saknar eUer har läg ATP atl successivt ökas med pensionstillskott upp lill 30 % av basbeloppet. PensionsliUskottet är f.n. 18%.

En påbyggnad pä grundskyddel ulgör förtidspension frän ATP, vars förmåner grundas pä och avvägs efter inkomsten av del förvärvsarbeie som den försäkrade har ulfört under sin akiiva tid. Pensionsgrundande inkomsi är den försäkrades årsinkomst mellan en undre gräns, som motsvaras av basbeloppel, och en övre gräns som svarar mol sju och en halv gånger basbeloppel. Denna inkomsi omvandlas lill poäng. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vjd årets ingång. Pensionsrätt kan intjänas under ett visst minsta antal år

Prop. 1975:12 36

mellan 16 och 65 års ålder. Full pension är i princip 60 % av medelpensionspoängen för de 15 bästa poängåren gånger basbeloppet för den månad pensionen avser.

Full förtidspension frän AFP och ATP motsvarar 60-90 % av den försäkrades lön till den del den understiger 7,5 basbelopp. Kompensa-lionsivän är, i synnerhet om effeklen av skattereglerna och bostadslillägg m. m. beaktas, högre för en person med låg inkomst än för en med hög inkomsi.

Uiöver förtidspension och sjukbidrag omfatlar den aUmänna försäkringen även andra förmåner vid invaliditet. Sålunda utgår invaliditetsersättning tiU vissa svårt handikappade som inle får förtidspension därför atl förvärvsförmågan finns kvar. Värd bidrag utgår för barn under 16 år, om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp för avsevärt tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tUlsyn och vård.

Vid dödsfall kan familjepension, dvs. änkepension och barnpension, utgå tiU efterlevande. Även beträffande denna pension utgår grundförmänerna från AFP och eventuella tilläggsförmåner från ATP.

Från AFP utgår änkepension, om vissa krav i fråga om änkans ålder och äktenskapets varaktighet är uppfyllda. Med änka likställs i sammanhanget kvinna som stadigvarande har sammanbott med den avlidne och som varit gift eller har eller har haft barn med honom. Hel änkepension från AFP är 90 % av basbeloppet. Den kan förhöjas med kommunalt bostadstillägg och pensionstillskott. Barnpension från AFP utgår till dess barnet har fyllt 18 år.

Från ATP utgär familjepension under vissa vUlkor. Änkepensionen bygger på pensionsrätt som den avlidne mannen har förvärvat. Pensionen är ell visst procenttal av den avlidnes egenpension, dvs. den pension som utgick till honom eller den förtidspension som han skulle ha fält om rätt lill sådan hade inträtt vid lidpunkten för dödsfallet. Procenttalet är beroende av om den avlidne efterlämnat barn som har räll till pension efter honom. Finns inle barn, är änkepensionen 40 % av egenpensionen, annars 35 %. Även barnpensionen frän ATP är knuten till den avlidnes egenpension. Den utgår liU barn under 19 år.

Yrkesskadeförsäkringen

Från yrkesskadeförsäkringen utgår ersällning för läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel och särskilda hjälpmedel, t. ex. proteser. Vidare kan utgå sjukpenning, livränta vid invaliditet, vårdbidrag, efterlevandeUvränta och begravningshjälp. Dessa förmåner aktualiseras emellertid försl efter den s. k. samordningstidens slul. Under denna tid, som uppgår till 90 dagar, utgår ersättningen från sjukförsäkringen enligl AFL. De flesta yrkesskadefallen regleras därmed inom AFL:s ram. Om skadan kvarstår efter 90-dagarsperiodens utgång, utgår emellerlid all ersättning från yrkesskadeförsäkringen.

Invalidlivränta utgår lUl den skadade, om skadan efter del akuta sjukdomstillståndets upphörande medför invaliditet som nedsätter

Prop. 1975:12 37

arbetsförmågan med minsl 10%. Livräntan kan fastställas för viss tid eller utan tidsbegränsning. Den bestäms med ledning av ett ersättningsunderlag, som är maximerat till f. n. omkring 30 000 kronor. Ersättnings-underlaget utgör viss del av den skadades ärliga arbetsförtjänst före skadan. Arbetsförtjänsten fär ibland uppskattas, t. ex. om den försäkrade inte har haft regelbunden inkomst eller om inkomstnivån har förändrats under årel närmasl före skadans inträffande. Hushållsarbete i hemmet Ukställs i skälig mån med förvärvsarbete, om det har hindrat den försäkrade att förvärvsarbeta i full utsträckning.

Livräntan utgör en viss andel av ersällningsunderlaget. Denna andel är mindre ju lägre invaliditetsgraden är. Graderingen av invaliditeten sker med hänsyn lill skadans beskaffenhet och dess inverkan inle bara pä den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomsi av arbeie ulan även pä hans förmåga att ulöva silt yrke. Nedsättningen graderas frän 100 % lill 10 % i en 24-gradig skala. För de vanligaste skador som drabbar kroppsarbetare finns s. k. normalgrader, vilka används som utgångspunkt vid bedömningarna och som i viss omfattning har samlats i tabeller. Avvikelser uppåt eller nedål i graderingen av en viss skada kan vara moliverad av skadans oUka betydelse i skUda yrken. Däremoi tillmäts den skadades ålder inle så stor roll. Föranleder viss skada omskolning, kan livränta beräknas efter 100-procentig invaliditet om den skadade inte uppbär lön under omskolningstiden. Ocksä i andra fall förekommer del all invaliditelsgraden beräknas högre under liden närmasl efter skadan. Det sker dä för all underlälta den skadades anpassning till sill gamla yrke eller liU ett nytt yrke (s. k. anpassningsersätlning).

Livränta kan omprövas, om väsentlig ändring inträder i de förhållanden som har varil avgörande för ersältningsbeslutet. Jämkning i lidigare beslutad ersättning kan ske såväl uppåt som nedåt. När skäl föreligger kan livränta enligl 16 § YFL även bytas ut mot engångsbelopp. Ulbyte bör dock ske endasi i fall dä det kan anses säkert att engångsbeloppet kommer till förnuftig användning. Större försiktighet än annars bör iakttas i fråga om högre invalidilelsgrader och myckel stora kapitalbelopp. Beträffande små livräntor kan man emellertid vara ganska liberal (prop. 1954:60 s. 175).

Efterlevandelivränta kan utgå till änkling eller änka, frånskild make, barn under 19 är saml föräldrar lill den försäkrade. Med änka likställs ogift kvinna, som .sedan avsevärd tid sammanlevt med den avlidne under äkienskapsliknande förhållanden, liksom — under vissa förutsättningar — kvinna som var trolovad med den avlidne. Förmånen är inle behovsprövad när del gäller änka och barn. I fräga om änkling och föräldrar utgår livränta, om den efterlevande genom dödsfallet kommer alt sakna erforderUgt underhåll.

Livränta till änka utgår med ell årsbelopp molsvarande 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad pä samma säll som gäller när ersältningsunderiag fastställs. När änkan fyllt 67 är sänks livräntan lill 1/4 av arbetsförtjänsten. Om änkan gifter om sig eller avsevärd tid sammanlever med annan under äkienskapsliknande förhållanden, upphör

Prop. 1975:12 38

Uvräntan. I vissa fall kan dock i stället en engångsersättning utgå. Livränta tUl änkUng får högst motsvara Uvränla eller engångsersättning till änka. Livränta tiU frånskild make utgår så länge den avlidne varil skyldig alt utge underhällsbidrag och uppgår, inom de gränser som gäller för livränta tiU änka, lill bidragets belopp. TiU barn, såväl i som ulom äktenskapet, utgår Uvränta med 1/6 av arbetsförtjänsten. Slutligen kan fader eller moder till den avUdne få Uvränla med belopp som högst motsvarar 1/6 av arbetsförtjänsten. SamtUga livräntor fr.o.m. år 1968 är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppel.

2.3.4 Förmåner på grund av anställningsavtal

Anställda i statlig tfänst

Förmånerna liU stalsansläUda utges som regel direkl av den ståtlige arbelsgivaren. En konstruktion med försäkring, meddelad av staten till förmån för arbetstagarna, förekommer dock vid vissa typer av förmåner, t.ex. ersättning ur statens grupplivförsäkring.

De flesta statstjänstemän har rält tiU sjuklön. Regler härom finns i det allmänna avlöningsavtalel för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) samt i några ytterligare avtal.

Regler om pension finns främst i statens aUmänna tjänstepensionsreglemente (SPR). Enligl dessa regler kan sjukpension ulgå tiU ansläUd, som tiU följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att pä elt lillfredsställande sätl ulföra honom åliggande arbete och därför har förklarats skyldig avgå eller beviljats rätt att avgå. Sjukpensionen är inte anpassad till någon gradering i arbetsned-sättningen. En person kan aUtså ha full SPR-pension men förtidspension enligt AFL med endast 2/3 eller 1/2 av fullt belopp. Vidare kan famUjepension tillerkännas barn under 19 är, änka eller änkling om äktenskapet ingåtts innan den anställde har fyllt 60 år samt, under vissa förutsättningar, frånskild hustru eller man.

Anställda i kommunal tfänst

Också förmånerna lill kommunalanställda utges som regel direkt av arbetsgivaren.

Anställda hos kommuner och landsting har enligl kollektivavtal rält till sjuklön som garanterar dem en viss total kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom.

De anslälldas rätt till pension regleras i reglementen (KPR och LKPR). Sjukpension kan utgå vid en arbetsoförmåga om minst 50%. Pensionen utgår med så stort belopp som motsvarar arbetsoförmågan. Reglerna om familjepension överensstämmer väsentligen med vad som gäUer inom den statliga pensioneringen.

För kommunaltjänstemän med statligt reglerade löner, l.ex. lärare i grund- och gymnasieskolan, gäller samma regler om sjuklön och pension som för de statsanstäUda.

Prop. 1975:12 39

Anställda i enskild tfänst

Sjuklöneförmäner till tjänstemän i enskild tjänst utbetalas som regel av arbelsgivaren direkt, medan deras pensionsförmåner utgär på grund av försäkring, närmare bestämt kollektiv Ijänstepensionsförsäkring. Del förekommer också atl arbelsgivaren tecknar kollektiv sjukförsäkring för sina anställda. Att enskild arbelsgivare direkt betalar ut sjuk- eller ålderspension till anställd kan länkas förekomma, men dessa fall är så ovanliga alt de kan lämnas därhän i detta sammanhang.

Sjuklön tiU tjänstemän regleras i kollektivavtalen om allmänna anställningsvUlkor.

Pension liU tjänstemän utgår antingen genom alt arbetsgivaren tecknar försäkring i Svenska Personalpensionskassan (SPP) - kollektiv Ijänstepensionsförsäkring som är en form av livförsäkring - eUer i annan försäkringsanstalt eller genom att han överlämnar nödvändiga medel lill pensionsstiftelse. En tredje väg är anslutning tUl understödsförening som meddelar pensionsförsäkring. Pensionsförmånernas omfattning regleras närmare i den s.k. ITP-planen (industrins och handelns tUläggspension för tjänstemän och arbetsledare) och motsvarande pensionsplaner för tjänstemän och arbetsledare på andra områden av arbetsmarknaden. Enligt ITP-planen utgär sjuk- och ålderspension vid arbetsoförmåga pä grund av sjukdom eller olycksfaU mellan 21 år och pensionsåldern, om arbetsoförmågan uppgår till minsl 50 % och har varat minsl 90 dagar. Vidare kan familjepension enligl ITP-planen utges lill efterlevande make och barn.

Till arbetare på LO-området utgår ersättning från AGS (av-talsgruppsjukförsäkringen). Försäkringen har lill syfte att ge motsvarande förmåner som tjänstemännen åtnjuter i form av sjuklön saml sjuk- och ålderspension enligt ITP-planen. Försäkringen, som tecknas av arbetsgivaren, är att anse som s.k. lång sjukförsäkring. Den är inte tidsbegränsad. Försäkrad arbetare, som på grund av sjukdom eUer olycksfall har blivit arbelsoförmögen tiU minst 50%, har efter en karenslid om 30 dagar rält liU ersättning under hela den akuta sjukdomstiden och ev. följande invalidiletstid, dock längst tiU dess att han fyller 67 är.

Samtliga kategorier anställda

Anställda i såväl offentlig som enskUd tjänst bereds ett enhetligt skydd genom statens grupplivförsäkring resp. TGL (tjänslegrupplivförsäk-ringen), som har karaklär av summaförsäkring. Ersättning utgår vid dödsfall med vissa engångsbelopp, som varierar med hänsyn tiU den avlidnes ålder. Efterlämnar den avlidne barn som vid dödsfallet inte fyllt 20 är (enligl statens grupplivförsäkring) resp. 21 år (enligt TGL), utgår vissa tilläggsbelopp.

2.3.5 Förmåner från egen person för säkring

Livförsäkring

Livförsäkring är antingen dödsfallsförsäkring eller livsfallsförsäkring. Vid dödsfaUsförsäkring betalas försäkringssumman ul vid den försäkrades

Prop. 1975:12 40

död. Vid livsfallsförsäkring sker utbetalning när den försäkrade uppnår viss ålder. Vissa Uvförsäkringar inrymmer ett sparande, dvs. försäkringen medför under alla förhällanden utbetalning av försäkringsbelopp. Andra livförsäkringar är rena riskförsäkringar.

Livförsäkring utfaller i form av antingen visst kapital - som utgår på en gäng eller i delposter, s. k. rater - eller livränta under den eller de försäkrades livslid eller viss annan tid. De viktigaste formerna av livförsäkring är sammansatt kapitalförsäkring, ren kapitalförsäkring, kapitalförsäkring för livsfall och pensionsförsäkring. Vid sammansatt kapitalförsäkring utbetalas försäkringssumman antingen då viss ålder uppnås eUer vid dödsfall dessförinnan. Ren kapitalförsäkring innebär att kapitalbelopp utbetalas vid dödsfall, eventueUt endast vid dödsfaU som inträffar före viss ålder. Vid kapitalförsäkring för livsfall utbetalas kapitalbelopp då viss ålder uppnås. Frän pensionsförsäkring utgär vanligen betalning i rater under visst anlal år eller frän viss ålder under den eller de försäkrades livstid.

Grupplivförsäkringar har under senare är fäll myckel stor spridning. Exempel utgör TGL (se avsnitt 2.3.4). Också rent friviUig grupplivförsäkring har stor utbredning och omfattar i dag över tre miljoner försäkringstagare. Försäkringssumman motsvarar som regel den försäkrades årslön. Även pensionsförsäkring tecknas ofta kollektivt. Exempel pä sådan pensionförsäkring är SPP-försäkring av förmåner enligt ITP-planen (se avsnitt 2.3.4).

Genom grupplivförsäkring som innefattar rätt tiU förtidsutbetalning bereds även skydd mot olycksfall och sjukdom. Denna försäkringsform innebär att den försäkrade vid varaktig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eUer olycksfall kan för eget bruk få disponera viss del av del tecknade beloppel. Försäkringsformen kan anses ligga olycksfallsförsäkringen mycket nära.

Oly cksfallsförsäkring

Olycksfallsförsäkring karakteriseras av att ersällning utgår med visst i försäkringsavtalet bestämt belopp vid dödsfall eller invaliditet till följd av olycksfall. Med olycksfall förstås kroppsskada som har drabbat den försäkrade ofriviUigl genom plötslig yttre händelse. Vid övergående arbetsoförmåga kan dagsersättning utgå med visst i försäkringsavtalet besläml belopp per dag. Försäkringen kan vara antingen individuell eller kollektiv och kombineras ofta med livförsäkring.

Ersättning för invaliditet utgår vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Till grund för invaliditetsbedömningen läggs sådana av olycksfallet föranledda skador och symptom som kan objektivt fastställas. När del gäller större skador sker bedömningen av invaliditelsgraden efter förvärvsmässiga grunder. Därvid lar man hänsyn tUl den försäkrades vanliga arbete och annat arbeie som motsvarar hans krafter och färdigheler oeh som rimligen kan begäras av honom med hänsyn tiU hans ålder, ulbildning och tidigare verksamhet. Beträffande mindre skador, där den

Prop. 1975:12 41

förvärvsmässiga invaliditeten är lägre än 50 %, sker bedömningen däremot efter samma medicinska labell som används inom yrkesskadeförsäkringen. Även vid de siörre skadorna har tabellinvaliditeten betydelse. Vid sådana skador som finns i tabellen skall nämligen invaliditetsgraden alltid sättas tUl minst det värde som tabellen upptar.

Invaliditelsersättningen utgår i regel i form av engångsbelopp. Dessutom kan ersättning utgå för hjälpmedel och andra åtgärder. Vid högre invaliditetsgrader förekommer ocksä olika tiUägg till invaUditetsersätt-ningen (hjälplöshetstUlägg, rehabiliteringstillägg). Avsikten är dock att de successivt skaU avlösas av en möjlighet alt, vid sidan av standardförsäkringen, teckna en försäkring som ger ersättning först fr. o. m. 50% invaliditet.

Dagsersättning vid arbetsoförmåga är ett frivilligt moment. Rält till dagsersättning föreligger, om olycksfallsskadan förorsakar ett sjukdomstillstånd med arbetsoförmåga av minst 50 %. Förlust av arbetsförmågan medför rätt till hela försäkringsbeloppet för dagsersättning. Nedsättning av arbetsförmågan med minsl 50 % medför rätt till en sä stor del av detta belopp som svarar mot nedsättningen. Ersällning utgär efter viss karenstid så länge arbetsoförmågan varar, dock längst till dess rätt till invaliditetsersättning föreligger.

Ersättning ur olycksfallsförsäkring kan också utgå för läkekostnader, tandskadekostnader och resekostnader. Även rätt till dödsfallsersättning föreligger, om olycksfallskadan föranleder den försäkrades död inom tre år från olyckstillfället. Denna ersättning utgår i form av engångsbelopp.

Sfukförsäkring

Sjukförsäkring kan vara kort eller lång. Den korta sjukförsäkringen har kort avtalstid och siktar främst till att ge ett skydd under den första sjukdomstiden. Denna försäkringsform har numera begränsad spridning och saknar intresse i detta sammanhang. Den länga sjukförsäkringen är i sin traditionella form ouppsägbar frän försäkringsgivarens sida och har lång ersättningstid, ofta fram till dess alt försäkringstagaren fyller 65 eller 67 år. Utvecklingen av den allmänna försäkringens förmåner och av anslällningsförmänerna har emellertid starkl försämrat betingelserna för läng sjukförsäkring i denna form. Den kan numera - med bibehållande av den länga ersätiningsliden - endast tecknas med kort premiebindnings-tid, ej över 5 är. Denna försäkringsvariant fär allt större betydelse som komplement tUl förmånerna frän AFP och ATP samt ITP-förmäner. Försäkringsformen inriklas numera pä all upp till lämplig kompensationsnivå (omkring 95 % av inkomstförlusten) fylla ut grundförmänerna. Försäkringen tecknas antingen individuellt eller i grupp (t. ex. AGS).

Ersättning från sjukförsäkringen utges vid säväl sjukdom som olycksfall (i eller utom arbete). Rätt till ersättning föreligger, om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minsl 50% på grund

Prop. 1975:12 42

av sjukdom eller olycksfall. Fullständig arbetsoförmåga medför rält till hela försäkringsbeloppet. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften utgår ersättning med så stor del av försäkringsbeloppet som svarar mot nedsättningen. Till grund för bedömningen av arbetsoförmågan läggs sådana symptom som kan fastställas objektivt.

Genom ersättningen kompenseras i försia hand inkomstförlust. Försäkringen kan emellertid byggas ut sä att den t. ex. för rörelseidkare även ger skydd för oundvikliga fasla kosinader under viss tid. I vissa fall kan den också tecknas för person som inte har inkomster. Ersättningen betalas ut med månadsbelopp efter en viss karenslid, varierande mellan 14 dagar och 2 år. S. k. flytande karens innebär att ersällning inle utgår under den tid dä den försäkrande uppbär sjukpenning enligt AFL. Ersättningen lämnas då vanligen från den tidpunkt då den försäkrade får förtidspension enUgt AFL.

2.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada

2.4.1 Allmänt

När skadestånd sammanträffar med annan förmän som utgär med anledning av skadan, uppslår frågan om och i vilken omfattning förmånerna skall påverka varandra. Några enhetliga grundsatser angäende förhållandet mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada finns f. n. inte.

De principer som gäller inom skadeständsrällen framgår i vissa hänseenden av annan lagstiftning än den rent skadesländsrättsliga. I andra hänseenden har i lagstiftningen helt lämnats öppet vad som skall gälla vid sammanträffande med skadestånd. I viss omfattning styrs samordningen därvid av vad som gäller om regressrätt beträffande den andra förmånen. Föreligger regressrätt för den som utger förmånen, mäste denna nämligen avräknas pä skadeståndet. 1 den män nuvarande regressbestämmelser inte gör det nödvändigt med en avräkning "krona för krona", kan samordningen ske efter mera skönsmässig grund.

Nuvarande principer om samordningen bärs upp av ibland ganska skilda intressen och kan därför ge olika resultat beträffande olika slags förmåner. Förmåner som utgår från socialförsäkringen avräknas till hela sill belopp från skadeståndet. Delsamma gäller beträffande förmåner på grund av anställningsavtal som utges direkl av arbetsgivaren. Anställningsförmåner som utgår ur personförsäkring för anställd reducerar däremoi inte skadeståndet. Inte heller förmåner pä grund av egen personförsäkring avräknas på skadeståndet, om försäkringen - som oftast är fallet - har karaktär av summaförsäkring. Om regressförbehäll undanlagsvis skulle finnas beträffande försäkringsförmånen, lorde denna dock inle kunna utgå vid sidan av skadeståndet.

När skadestånd sammanträffar med annan förmån som skall inverka pä prövningen, sker samordningen antingen enligt en brullomelod eller enligl en neltomelod. Bruttoinetoden innebär att skadeståndet fastställs

Prop. 1975:12 43

tUl elt belopp som svarar mot hela skadan men atl vid betalningen avdrag sker för de andra förmåner som samtidigt utgår eller kommer att ulgå. Skadeståndets storlek blir alltså vid varje utbelalningstillfäUe beroende av hur stora de andra förmånerna är för molsvarande lidsperiod. Enligt nettometoden däremot sker en slutlig avräkning redan när skadeståndet prövas. Skadeståndet fastställs därvid till ett nettobelopp, motsvarande skillnaden mellan den totala skadan och de andra förmånerna liU deras akluella belopp. Om dessa förmåner därefter ändrar slorlek, påverkar della inte skadeståndet. När en förmän som skall samordnas med skadestånd är förenad med regressrätt, kan inle nellometoden utan endasi bruttometoden användas. Dä måste nämligen förmånen och skadeståndet — i den män regressförpliktelsen inte fullgörs med ett engångsbelopp - kontinuerligt anpassas tUl varandra för all inte den skadeslåndsskyldige skall drabbas av större samlad börda än vad som svarar mot själva skadan.

Även beträffande förmåner, som enligt ersättningsanordningar med anknytning till skadeständsrällen utgår i stället för skadestånd, finns regler om samordning med andra utgående förmåner. För trygghetsförsäkringens del gäller att den skadeUdande inte har rätt till ersättning i den mån ersättning kan utges frän slal, kommun, försäkringsanslalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk ersättning eller i form av ersättning för kostnader, sveda och värk, lyte och men eller allmänna olägenheter. Vid samordningen skall hänsyn las till skattefrihet som kan föreligga belräffande uigående förmåner. Samordning skall inle ske beträffande ersättning på grund av försäkring som tecknats och i sin helhet betalats av den skadelidande utom när fräga är om kostnader. Avsiklen är att liknande samordningsprinciper skaU iakttas inom patientförsäkringen.

Också i fråga om det inbördes förhållandet mellan andra uigående förmåner än skadestånd gäller särskilda regler om samordning. Inom t. ex. socialförsäkringen skall enligt huvudregeln förtidspension från den aUmänna försäkringen minskas med tre fjärdedelar av yrkesskadelivränta som utgår för samma tid som pensionen.

2.4.2 Samordning med socialförsäkringen

Förhållandel mellan skadestånd och förmåner från socialförsäkringen regleras inom socialförsäkringens ram, främsi 20 kap. 7 § AFL och 51 § YFL. Denna reglering innebär alt den skadelidande kan kräva skadestånd endasi för utgift eUer förlust som socialförsäkringen inte täcker. Skadestånd för framlida inkomstförlust i form av livränta reduceras alltså med samtidigt utgående förtidspension frän AFP och ATP, livränta enligl YFL etc. Dessa förmåner från socialförsäkringen kan som nyss nämnts i sin tur ha samordnats med varandra sä atl överkompensation inte uppkommer. Samordningen mellan skadestånd och förmåner frän socialförsäkringen skall i princip ske endast beträffande ersättningar som är av samma nalur. Ersättning för inkomstförlust som utgär t. ex. i form av förtidspension enligt AFL ställs alltså mot skadeståndslivränta som avses täcka sådan

Prop. 1975:12 44

förlust. I allmänhet torde del i rättstillämpningen inte ha uppkommit några större problem när det gällt att avgöra om förmåner från olika håll är av likartad nalur och alltså kan avräknas mol varandra. När skadeståndet haft övervägande karaktär av ersättning för olika besvär, fördyrade levnadsomkostnader e. d. (besvärslivränta), har emellertid samordning ansetts inte böra ske, trots alt såväl skadestånd som socialförsäkringsförmän utgått i form av livränta.

Förmåner som utgär frän socialförsäkringen med anledning av en personskada kan inte krävas äter från den skadeslåndsskyldige. 1 och med att regress alltså inte kan utövas, föreligger inle nägot hinder mol att samordningen mellan periodiskt utgående förmån från socialförsäkringen och skadestånd i form av livränta sker enUgl nettometoden. Inom skaderegleringen förekommer emellertid i mänga fall att bruttometoden används vid samordningen. Detla torde i viss mån hänga samman med all regressrätt inom socialförsäkringen avskaffades helt först år 1969 och atl samordningen dessförinnan aUtså i vissa faU kunde ske endast enligt bruttometoden. En anledning kan också vara ovisshet om den framtida storleken av förmånen frän socialförsäkringen, t.ex. vad som skall gälla då den skadelidande blir berättigad tiU ålderspension.

2.4.3 Samordning med förmåner på grund av anställningsavtal

En arbetsgivare som har betalat sjuklön till en anställd som drabbats av personskada anses ha rätt att regressvis kräva åter av den skadestånds-skyldige vad han har utgett i sjuklön. En följd härav är atl sjuklönen skall avräknas på skadeståndet. Även beträffande pension som utges direkt av arbetsgivaren (säsom fallet är pä den statliga och kommunala sektorn) föreligger regressrätt, varför avräkning skall ske ocksä i detta fall. Ett undantag utgör dock pension till efterlevande. Av 5 kap. 3 § skadeståndslagen följer nämligen att skadeståndsrätlen i detta fall utesluts i samma män som pension utgär. Ytterligare undantag kan tänkas i andra fall där skadeståndet bestäms skönsmässigt.

När det däremot gäller förmåner som utgår pä grund av personförsäkring för anställd skall avräkning i princip inte ske. Dessa försäkringar betraktas nämligen som summaförsäkringar (se avsnitt 2.4.4). Sä är t. ex. fallet med pensionsförmåner som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring i SPP (se NJA 1961 s. 215). Även dagsersättning från AGS är att anse som en förmän pä grund av summaförsäkring. Villkoren för denna försäkring innehåller emellertid en överlätelseklausul. Om ersättning lämnas för skada, för vilken den försäkrade har rätt till skadestånd, är han enligt klausulen skyldig att i molsvarande mån överiåla sin skadeståndsrätl till försäkringsgivaren. Denne kan alltså utöva regress, och avräkning synes därför vara nödvändig.

2.4.4 Samordning med förmåner från egen personförsäkring

Som förut nämnts har liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring oftast karaktär

Prop. 1975:12 45

av summaförsäkring, dvs. ersättningen utgår med ett pä förhand bestämt belopp som inte är anpassat lill den konkreta skadans omfaltning. Eftersom försäkringen alltså i princip inte avser ersättning för liden skada har det ansetts alt den som uppbär försäkringsbeloppet är oförhindrad atl jämsides med sitt anspråk mot försäkringsgivaren göra gällande skadeståndskrav, i den mån skadeståndsbestämmelserna inte lägger hinder i vägen. Enligt 25 § andra styckel försia ledet lagen (1927:77) om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen) kan försäkringsgivaren i detta fall inte inträda i någons rätt till skadestånd och ulöva regress. Nägon avräkning av försäkringsersättningen pä skadeståndet skall därför inte ske. Sett ur den skadesländsskyldiges synvinkel innebär detta att han inte, som t. ex. i fräga om förmånerna frän socialförsäkringen, har nägon fördel av att försäkringsersättningen utgär. När det gäller skadestånd lill efterlevande kan visserligen förmän frän summaförsäkring ända ibland inverka vid bestämmande av skadeståndet. Della följer emellertid av alt skadeståndet dä enUgl 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall fastställas efter behovsprövning.

Bestämmelsen i 25 § andra styckel första ledet försäkringsavtalslagen är dispositiv. I vissa fall kan det därför finnas försäkringsvillkor om regress eller om atl skadeståndsanspråket skall överlåtas lill försäkringsgivaren. I så fall måste avräkning ske. Sådana föreskrifter lorde emellerlid i dag inte vara vanliga. De förekommer dock t. ex. inom AGS (se avsnitt 2.4.3).

Om ersättning från liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring skall utgå med verkliga beloppel av skadan, vilket är fallel t. ex. med ersällning för sjukvårdskostnader och liknande, föreligger i själva verket skadeförsäkring! Försäkringsgivaren har i sådant fall rätt atl ulöva regress mot den skadeslåndsskyldige för vad han utgett (25 § andra styckel andra ledet försäkringsavlalslagen). Ersättningen skall alltså räknas av på samtidigt uigående skadestånd.

2.5 Skadelidandes medvållande

Om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat till skadan, skall skadeståndet enUgl 5 kap. 5 § skadeståndslagen jämkas efter vad som finnes skäUgt. Bestämmelsen är tUlämplig i alla de faU då skadestånds-skyldighet föreligger enligt skadeståndslagen, alltså säväl vid personskada som vid sakskada eller ren förmögenhetsskada. Jämkning pä grund av medvållande kan ocksä ske vid skadeståndsansvar som grundas pä oskrivna rättsregler, t. ex. vid renl strikt ansvar på grund av farlig verksamhet, eller på föreskrifter i skadeständsrättslig speciaUagsliflning, i den män denna inte innehåller särskilda bestämmelser om verkan av medvållande. Jämkning med stöd av bestämmelsen kan vidare ske inle bara när den skadelidande själv är medvållande utan också när vissa andra personer som stär i elt särskUt förhällande till honom — t. ex. hans anställda - har vållat skadan (s. k. passiv identifikation). Om oaktsamhet föreligger hos en person tillhörande en sädan kaiegori, nedsätts alltså

Prop. 1975:12 46

ersättningen till den skadeUdande. Vid personskada torde emellertid sådan nedsättning komma i fråga endast när skadestånd krävs enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen för förlust av underhåll av en omkommen person som varit medvållande till olyckan. 1 sådana fall synes jämkningen ske pä samma sätl som om den medvållande hade överlevt olyckan och själv krävt ersättning för sina skador.

Vid den skälighelsprövning som föreskrivs i 5 kap. 5 § skadeståndslagen spelar graden av skuld på den ansvariges och den skadelidandes sida den viktigasie rollen. Även vissa andra faktorer anses emellerlid kunna inverka, bl. a. hur slor del av skadan som den skadelidandes medverkan kan ha orsakat och hur pass farligt handlandet på ömse sidor har varit. Däremot saknas i gällande rätt slöd för atl låla pariernas ekonomiska förhällanden påverka jämkningen.

Särskilda jämkningsbestämmelser finns i bl. a. 220 § andra stycket sjölagen (1891:35 s. 1), 7§ lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar m. m. (elanläggningslagen), 2 § andra styckel och 5 § andra stycket lagen (1916:312) angäende ansvarighet för skada i följd av automobUtrafik (bUansvarighetslagen), 1 § andra stycket lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart (luftfarlsskadelagen), 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) och 13 § atomansvarighetslagen (1968:45). Av dessa lagar föreskrivs i bilansvarighetslagen, luftfarlsskadelagen och luftfartslagen en allmän skälighetsbedömning, liknande prövningen enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. När ansvarel, som i dessa faU, vilar pä annan grund än bevisat vållande, kan skälighetsbedömningen dock inte ske genom en jämförelse mellan vållandet pä ömse sidor. Sannolikt torde graden av skuld pä den skadelidandes sida spela en viktig roll vid skälighetsbedömningen, och även den omfattning vari parterna kan antas ha påverkat skadans omfattning torde fä betydelse. När det gäller de övriga nämnda lagarna kan framhållas, atl jämkning enligl atomansvarighetslagen skall ske endast vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan lill skadan. Även enligt elanläggningslagen utgär i vissa fall ojämkad ersättning vid vårdslöshet som inte är atl anse som grov, medan å andra sidan grovt medvållande medförl att ansvaret helt bortfaller.

Inom Irygghelsförsäkringen följer medvällandebedömningen särskilda regler som innebär atl endasi mera kvaUficerad medverkan frän den skadelidandes sida inverkar på rätten till ersättning. Sålunda utgår inte ersättning lill den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv vållat skadan. Ersättning lämnas inle heller för skada föranledd av att den skadelidande uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Enligt förslaget till patientförsäkringen fär jämkning ske endast när den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat tiU skadan.

Jämkning på grund av 5 kap. 5 § skadeståndslagen och andra medvållanderegler sker normall lill viss kvotdel av skadans belopp, numera mestadels 1/3, 1/2 eller 2/3 av beloppet. Medvållandel kan också leda till att någol skadestånd inte alls döms ul ("jämkning lill noll"), när den skadelidandes oaktsamhet varit betydande. Del förekommer å andra

Prop. 1975:12 47

sidan alt full ersättning döms ul trots medvållandel. Närmast kommer delta i fråga när medvållandel framstår som sä ringa i förhällande tUl det vällande som förekommit pä motsidan, att den skadelidande skäligen inle bör bära nägon del av skadan.

Om del blir aktuellt alt tillämpa medvållandereglerna i fall, dä den skadesländsskyldiges ansvarighet skall bestämmas på grundval av en skälighelsprövning eller då ansvarigheten skall jämkas ocksä pä annan grund än den skadeUdandes medvållande (se avsnitt 2.6), kan man förfara pä två säll. Antingen kan man göra en samlad bedömning av situationen och fastställa skadeståndet lill en viss kvotdel med beakiande pä en gång av medvållandel och de andra omständigheter som inverkar pä bedömningen. Eller också kan man först ta slällning lill vilken verkan medvållandel bör ha och därefier undersöka om det sälunda jämkade skadeståndet pä annan grund bör sältas ned ytterUgare. Vilkendera metoden som bör väljas fär bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen. 1 varje fall när del gäller en samtidig lillämpning av medvållandereglerna och bestämmelserna i 2 kap. 2 eller 3 §, 3 kap. 6 § eller 4 kap. 1 § skadeståndslagen lorde det dock ligga närmast till hands att begagna sig av den sist nämnda metoden (se prop. 1972:5 s. 585 ff).

2.6 Jämkning av skadestånd

Bortsett frän de regler om jämkning av skadestånd vid medvållande som behandlats i avsnitt 2.5 finns inte i svensk rätt någon allmän regel eller grundsats om jämkning av skadestånd. Endast i vissa hänseenden gäller regler som innebär alt skadestånd kan bestämmas eller nedsättas efter en skälighelsprövning.

Beslämmelser av della slag återfinns i 2 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen, som behandlar skadeståndsansvarets omfattning när skada har våUats av person under 18 år och av vissa psykiskt abnorma personer. Skadan skall i sådant fall ersättas i den män det är skäligt med hänsyn till dels den underåriges ålder och utveckling eller den psykiskt abnorma personens sinnestillstånd, dels handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden saml övriga omständigheter. Del är alltså tekniskt sett inte fråga om en regel att skadeståndet kan nedsättas, utan man skall pröva om skadestånd över huvud taget bör utgå och i så fall med vilket belopp. Det skadestånd som skälighetsprövningen kan resultera i bör i allmänhet fastställas till etl bestämt belopp i pengar, inte - som i lidigare praxis — lill viss kvotdel av fullt skadestånd (se prop. 1972:5 s. 167).

Ett annat fall när skadestånd skall bestämmas efter en allmän skälighelsprövning gäller stats och kommuns ansvar för ren förmögenhelsskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande slaten eller kommunen svarar. Enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen skall ersättning för ren förmögenhelsskada, som uppkommit till följd av inträng i näringsverksamhet, utgå endasi i den mån del är skäligt med hänsyn lill intrångets art och varaktighet.

Prop. 1975:12 48

felels och försummelsens beskaffenhei och övriga omständigheter.

1 3 kap. 6 § skadeståndslagen finns en beslämmelse om jämkning av skadestånd som en arbetsgivare är skyldig att utge pä grund av att skadan har vållats av en hos honom anställd arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten (arbetsgivarens s. k. principalansvar). Bestämmelsen lar även sikte på sådant skadestånd som staten eller kommun är skyldig alt ersätta pä grund av att skadan har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande slaten eller kommunen svarar. I dessa fall kan skadeståndet jämkas, om det finnes oskäligt betungande med hänsyn lill den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter. Vid sakskada kan jämkning ocksä ske, om del är skäligt med hänsyn lUI föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Beträffande arbetstagares skadeståndsansvar gäller enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen att frågan i vad mån skadeständsskyldighet föreligger skall bestämmas efter en skälighelsprövning. Arbetstagare, som vållat skada genom fel eller försummelse i tjänsten, är nämligen enligt denna regel ansvarig härför endast i den män synnerUga skäl föreligger med hänsyn tiU handlingens beskaffenhet, arbetstagarens stäUning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Vid sidan av denna regel gäller enligl arbetsrättslig lagstiftning särskilda beslämmelser om jämkning av skadestånd som åvilar bl. a. arbetstagare.

Som nämnts i avsnitt 2.2.3 innehåller ocksä 5 kap. 3 § skadeståndslagen en regel som gör skadeståndet beroende av en skäUghetsbedömning. Enligt denna regel skall skadestånd till efterlevande för förlust av erforderligt underhåll bestämmas efter vad som befinns skäligt med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden och omständigheterna i övrigl.

Slutligen kan nämnas atl särskilda regler om nedsättning av skadeståndsansvar efter skälighet har getts i viss lagstiftning pä kommunikationsväsendets område saml inom arbetsrätten, associationsrätten och immaterialrätlen.

2.7 Skadestånd vid behandling av djur

1 22 kap. 4 § byggningabalken, vilken bestämmelse fick sin nuvarande lydelse i och med atl 1734 ärs lag trädde i kraft, föreskrivs följande: "Tager nägon lön före, att läka eller åderlåta fä, och får det död eUer skada genom hans vällande; gälde fä äter, och behålle det. Gitter han fuUtyga, att han ej varil därtill vällande; vare saklös".

Om etl djur skadas i samband med behandling av 1. ex. en veterinär, mäste alllså denne för alt undgå skadeslåndsskyldighet visa att han inte har förfarit oaktsamt. Detta innebär en omkastad bevisbörda mot vad som normalt gäller inom skadeständsrällen. Som lidigare nämnts är nämUgen huvudregeln alt del är den skadelidande som mäsle bevisa att vållande föreligger hos den som skadeståndsyrkandet rikias mot eller hos någon annan för vars vällande denne ansvarar. Bestämmelsen skiljer sig

Prop. 1975:12 49

därigenom från vad som gäller för t. ex. läkare och annan sjukvårdspersonal vid skador pä patienter.

3 Utländska förhållanden

Liksom i Sverige har i övriga nordiska länder de viktigaste reglerna om skadestånd vid personskada tidigare utvecklats i rättstillämpningen. Lagstiftningen har hiltills gett endast kortfattade bestämmelser. Som förut nämnts har emellertid del samnordiska reformarbete som sedan länge bedrivits på skadeståndsrättens område resulterat i förslag till nya personskaderegler i de oUka länderna. Även förslag till regler om jämkning av oskäligt betungande skadestånd har lagts fram i dessa länder. I Norge har de föreslagna nya skadeståndsreglerna redan antagils och trätt i kraft den 1 januari 1974.

F. n. gäller i huvudsak samma regler i Danmark och Finland som i Sverige. Den största skillnaden Ugger i sättet all beslämma skadestånd vid framtida inkomstförlust. I vart och ett av dessa länder gäller särskUda principer, som bl. a. tar sig uttryck i atl ersättningsnivån varierar avsevärt mellan länderna. De högsta skadeståndsbeloppen förekommer i Sverige. Också i Norge har ersättningsbeloppen i vissa fall varit tämligen höga. När det gäller skadestånd med anledning av förlust av underhåll följer man i viss män olika principer i de nordiska länderna. En skUlnad mellan de olika länderna föreligger ocksä genom att generella regler om jämkning av skadestånd pä grund av den skadeUdandes medväUande saknas i Danmark och Norge.

Under det nordiska lagstiftningssamarbetel har en strävan varit att få en så längl möjUgl överensstämmande reglering i de fyra länderna. De förslag som har lagts fram i Danmark, Finland och Sverige samt de nya regler som redan har trätt i kraft i Norge uppvisar ocksä stora likheter.

En närmare redogörelse för nuvarande förhållanden i de övriga nordiska länderna, liksom för de föreslagna nya reglerna i dessa länder, finns i betänkandena Skadestånd III s. 18 ff saml Skadestånd V s. 112 ff och 252 ff. Där finns även en översikt av förhållandena i vissa utomnordiska länder.

4 Kommittén

4.1 Förslagens huvudgmnder

I Skadestånd III föresläs tvä delreformer pä skadeslåndsrättens område. Den ena avser införande av en allmän regel om jämkning av

A Riksdagen 1975.1 saml Nr 12

Prop, 1975.12 50

skadestånd. Regeln innebär att skadestånd skall kunna jämkas, om skyldigheten att utge skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn tiU parternas ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.

Det andra förslaget som läggs fram i Skadestånd III innebär en ändring i skadeståndslagens bestämmelse om jämkning av skadestånd vid skadelidandes medvållande. Enligt bestämmelsen (5 kap. 5 §) skall skadeståndet i elt sådant faU jämkas efter vad som är skäligt. Vid denna skälighetsbedömning har i rättstillämpningen skuldgraden på ömse sidor spelat en avgörande roll. Enligt kommilléns mening bör emellertid även parternas ekonomiska förhällanden kunna vägas in vid bedömningen. För alt markera detla har den nuvarande regeln omformulerats. Enligt kommilléns förslag skall jämkning av skadestånd vid medvållande kunna ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

I Skadestånd V föreslås nya regler om skadestånd till den som har tillfogats personskada och om skadestånd med anledning av att någon har dödats. 1 anslutning härtUl föreslår kommittén ändrade bestämmelser för bedömningen av medvållande vid personskada.

Beträffande skadestånd liU den som har tillfogats personskada föreslår kommittén att sådant skadestånd liksom f. n. skall omfaita ersättning för kostnader tUl följd av skadan, för inkomstförlust säväl i förfluten tid som i framtiden och för ideeU skada. Belräffande ersättning för inkomstförlust innebär förslagel all skadeståndet skall bestämmas så nära den faktiska förlusten som möjligt. Delta utgör särskilt i fräga om ersällning för bestående nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) en ändring gentemot vad som gäller f. n. 1 nuvarande rättstillämpning tiUmäts nämligen den s. k. medicinska invaliditetsgraden stor betydelse vid bestämmandet av ersättningen. Kommittén föreslär atl den framtida inkomstförlusten i stället skall beräknas på grundval av ett ekonomiskl invalidiletsbegrepp. Ersättningen skall alllså avse de försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan.

Skadestånd med anledning av alt nägon har dödats skall enligt kommitténs förslag omfatta ersättning för begravningskostnad och andra utgifter tUl följd av dödsfallet. Vidare skall ersättning kunna utgå till efterlevande för föriust av underhäll. Till skillnad från vad som gäller f. n. skall inle bara den som enligt lag är underhållsberättigad utan också den som faktiskt har försörjts av den avUdne kunna fä skadestånd som efterlevande. Vidare skall full ersättning för mistat underhåU kunna ulgå. Hänsyn skall dock las lill den efterievandes förmåga och möjligheter atl genom egel arbete eller på annat sätt själv bidra till sin försörjning.

Vid sidan av skadestånd kan i ett personskadefall utgå även vissa andra förmåner. Frägan huruvida sådana förmåner skall avräknas på skadeståndet skall enligl kommittéförslagei bli reglerad genom särskilda beslämmelser i skadeståndslagen. Enligt dessa beslämmelser skall avräkning ske belräffande periodiska förmåner enligl socialförsäkringen, sjuklön

Prop. 1975:12 51

och pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal, pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt periodisk ersättning på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring. De föreslagna reglerna innebär vidare atl avräkningen skall ske enligt en nellometod, dvs. skadeståndet besläms lill den del av förlusten som de andra förmånerna inle täcker.

Skadestånd vid personskada och förlust av underhäll utgår f. n. vanligen i form av livränta. Kommittén förordar alt engångsbelopp skall komma lill siörre användning än hiltills. Nägra tvingande regler om valet av ersättningsform föresläs dock inte. Enligt kommitléns förslag skall en beslämmelse i ämnet endast innehålla, att skadestånd för invaliditet eUer förlust av underhåll fastställs i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte ell engångsbelopp samt att fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eUer delvis bytas ul mol engångsbelopp.

F. n. gäller inom skadeståndsrätlen att man i normala fall inte kan ompröva ett faslslälll skadestånd, om förändrade förhållanden inträffar i framtiden. När det gäller skadestånd för invaUditet som beslämts i form av livränta bör enligt kommittén en viss omprövningsrält dock finnas. Kommittén föreslår därför atl i skadeståndslagen tas in en beslämmelse, enligl vilken beloppet av sådan livränta kan höjas eller sänkas om del är uppenbart all i det särskilda fallel väsentlig och bestående ändring inträtt i de förhållanden som har legal lill grund för invahdilelsbedömningen.

Kommittén har ingående övervägt om skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhäll skall begränsas lUl en viss högsla nivå. En sädan regel, som i och för sig kunde vara motiverad av rättvise- och jämlikhetsskäl, skulle emellertid bli komplicerad och i praktiken få endasi begränsad betydelse. Kommillén har därför stannat för atl inte föreslä nägon sådan regel.

SlutUgen föreslår kommittén ett lillägg till den i Skadestånd III förordade regeln om jämkning av skadestånd vid medvållande. Enligt detta tillägg fär ersättning med anledning av personskada jämkas endasi om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov vårdslöshet medverkat till skadan eller om annars synnerUga skäl föreligger tiU jämkning, säsom att skadan väsentligen framstår som självförvållad eller att den skadelidande medvetet och ulan rimlig anledning har utsatt sig för risk att skadas.

4.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

Enligt kommitténs förslag skall, som tidigare nämnts, skadestånd till den som har tillfogats personskada omfatta ersättning för dels kostnader till följd av skadan, dels inkomstförlust, dels ideell skada.

När det gäller ersättning för kosinader (sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan) innehåUer förslaget inte några nyheter i förhåUande lill gällande rätt. Kommittén förordar dock att denna ersällning i fortsättningen beräknas särskilt för sig och inte.

Prop. 1975:12 52

som ibland sker f. n., kommer lill ullryck endasi som en förhöjning av skadeståndet i övrigt. Vidare bör ersättningen enUgt kommitténs åsikt delas upp i skilda poster för förfluten tid och för framtiden. Några särskilda lagregler härom föreslås dock inte.

Inte heUer beträffande ersällning för inkomstförlust anser kommittén att det föreligger behov av några reformer som mera avsevärt förändrar rättsläget i dag. Detta hindrar dock inte att det finns utrymme för nya grundsatser på detta område. En ulgängspunkl är att man bör söka förhindra tillämpningen av principer som kan antas medföra onödig över- eller underkompensation. En annan ulgångspunkt är atl skadeständsrällen bör bringas i närmare överensslämmelse med andra förekommande ersältningsanordningar, framför alll socialförsäkringen.

Kommittén framhåller atl skadestånd för inkomstförlust i förfluten tid eller i framliden i princip skall försälta den skadelidande i samma situalion som om skadan inte alls hade inträffat. Ersättningen bör alltså moisvara skillnaden mellan å ena sidan den skadelidandes inkomst sådan den sannolikt skulle ha blivit, om skadan inte hade inträffat, och å andra sidan den inkomst som den skadelidande faktiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå med hänsyn till skadans inverkan pä förvärvsförmågan. Skadeståndsprövningen släller på grund härav stora krav på ulredningen. Man mäste i allmänhet försöka överblicka den skadelidandes situation under mycket läng tid, och hänsyn skall las inte bara till skadans medicinska ulveckling och den skadelidandes personliga förhällanden av olika slag utan också, så långl del är möjligt, till arbetsmarknadssituationen och flera andra omständigheter av mera allmän nalur. Enligl kommittén har den ovisshet, som till följd härav inte sällan präglar övervägandena, naturiiglvis i hög grad medverkat lill bruket av schabloner. Den schablon som ofta fått dominera skadeståndsprövningen är den medicinska invaliditetsgraden. Men också andra normer används mer eUer mindre ulan prövning i det individuella fallel. Kommillén har emellertid den principiella uppfattningen att man bör vara äterhållsam med schabloner vid förluslprövningen. Detta gäller särskilt de medicinska invaliditetsgraderna. Vid prövningen av ersättningen för ekonomisk skada bör man enligt kommittén i slället försöka följa den beräknade faktiska förlusten så nära som möjligt. Det kan därför vara nödvändigt all utveckla delvis nya principer inom skadeståndsrätlen.

Kommittén anser att man även i forlsällningen bör dela upp ersättningen för nedsatt arbetsförmåga i två poster, en avseende förfluten lid och en beträffande framliden. Med hänsyn lill olikheterna i bevislägel bör gränsen mellan dessa poster dras så nära lidpunkten för den slutliga prövningen av skadeständsfrägan som del är praktiskt möjligl.

Förlust som avser förfluten tid i förhållande till prövningen bör enligt kommillén i princip fastställas på grundval av den faktiska förlust som har visat sig. Som huvudregel bör delta gälla även om etl invalidiletstill-ständ har inträtt vid den lidpunkt dä prövningen sker. Bedömningen bör alltså inte i detta fall, sä som ibland förekommer f. n., grundas på samma

Prop. 1975:12 53

underlag sorn används för invaliditelsersättningen för framliden. En bedömning som bygger pä abstrakta normer när faktiskt underlag finns att tUlgå anser kommittén nämligen vara mindre lämplig. Detla bör dock inle hindra alt samma principer kan vägleda prövningen av de båda posterna, där del av särskilda skäl är befogat. Om den skadelidande haft sädan arbetsförmåga och sådana arbetstillfällen atl han i större omfattning än som skett hade bort bidra till sin egen försörjning, kan delta vara en anledning alt reducera ersättningen för förfluten tid på samma sätt som beräkningen av ersättningen för framtiden kan komma att påverkas av della förhållande.

När del gäller ersättning för framtida inkomstförlust är bedömningen regelmässigt mera komplicerad. Som förut nämnts får man i detla fall ofta röra sig med antaganden om framtida förhåUanden. Enligt kommittén är den medicinska invaliditeten en mindre lämplig norm för denna bedömning. Variationerna i den inverkan som en viss defekt har på förvärvsförmågan hos olika människor är aUtför stora, beroende på en rad oUka fakiorer. Hit hör den skadelidandes ålder och återstående livstid (som kan bli väsentligt kortare än normalt på grund av skadan), hans yrke och utbildning, möjlighelerna att han i större eller mindre grad övervinner skadeföljderna genom tillvänjning eller rehabilitering och åtskilliga andra förhällanden. Den medicinska invaliditetsgraden är emellertid en schablon som i alldeles övervägande antalel fall saknar samband med den situation i vilken den används och som till följd härav utgör elt otillförlilligt mätt pä väntad inkomstförlust. Erfarenhetsmässigt medför den ocksä ofta överkompensation vid ringare invaliditet, medan den vid allvarligare invaUditet kan komma att ge den skadelidande otillräcklig ersättning.

Enligt kornmitlén finns del alltså starka skäl att nu ompröva den inställning till invaliditetsbedömningen som kommit till uttryck i domstolspraxis. 1 slället för att gottgöra defekten som sådan med hänsyn till den fysiska funktionsinskränkning som den har medfört bör ersättningen avse de försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan. Kommillén föreslår alltså alt den framtida förlusten, på samma sätt som enhgt lagen om allmän försäkring, skall beräknas på grundval av ett ekonomiskl invalidiletsbegrepp. De medicinska invalidiletsgraderna vill kommittén ge betydelse endast som elt hjälpmedel bland mänga andra. Vid bedömningen av invaliditeten skall enligl kommitténs förslag hänsyn tas lill den skadelidandes förmåga alt trots skadan bereda sig inkomsi genom sådani arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare ulbildning och verksamhei, omskolning eller annan dylik åtgärd saml ålder, bosättningsförhåUanden och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete skall enligl förslaget i skälig omfattning likstäUas värdet av hushåUsarbete i

hemmet.

Etl ekonorniskl invaliditetsbegrepp av det slag som kommittén förordar innebär att invaliditetsersällningen skall avse bestående inkomstförlust, aktuell eller framtida, som kan beräknas i det särskilda fallet.

Prop. 1975:12 54

Kommittén framhåUer att det f. n., åtminstone vid mindre skador, är vanligt atl invaliditetsersättningen inte alls eller bara delvis svarar mot inkomstförlust. Skadeståndet kan här närmast ses som en gottgörelse för vissa skadeföljder av ideell natur, eller i varje fall blandad ideell och ekonomisk nalur. Exempel utgör besvär och ölägenheter av skadan i arbelel samt vissa obestämda framtidsrisker och kostnader. Kommittén anser att skadeföljder av detla slag i fortsättningen bör gottgöras enbart som ersättning för ideell skada, närmare bestämt som ersättning för lyte eller annal stadigvarande men. Området för sädan ersättning bör enligt kommitléns mening ulvidgas. I dessa faU bör den medicinska invaliditetsgraden få särskild betydelse vid bestämmandet av skadeståndet. Någon särskild lagbestämmelse om när skadestånd skaU bestämmas som ersättning för inkomstförlust eller som ideell ersättning föreslås dock inte. Kommittén finner inte heUer anledning alt i övrigt föreslå ändringar i de nuvarande reglerna i skadeståndslagen om ideeU ersättning vid personskada.

Vad gäller skadeståndets form framhåller kommittén att Uvräntan har stadig förankring i vår rätt. Engångsbelopp används endasi i ett förhåUandevis Utet antal fall. Enligt kommittén talar emellertid både praktiska och administrativa skäl till förmån för engångsbelopp. Det är elt intresse för säväl den förpliktade som den berättigade atl ersättningsfrågan klaras av i elt enda sammanhang. Vidare kommer inle ansvarsförsäkringen att belastas med kostnaderna för den administration som en livränta innebär. Engångsbeloppen spelar också en stor roll för den skadades möjligheter att öka sin förvärvsförmåga genom att investera kapitalel på lämpligt sätt. Dessa fördelar med engångsbelopp gör sig slarkl gällande även i många andra situationer än dem där man i dag väljer denna ersättningsform. Kommittén anser därför att engångsbelopp bör få ökad användning som skadestånd vid invaliditet. Enligt kommittén är delta även en naturlig följd av att man i skadeståndsrätten inför etl ekonomiskl invaUdiletsbegrepp. Engångsbelopp bör vara huvudregel i lindrigare invalidiletsfall ulan inkomstförlust. I dessa fall bör skadeståndet fastställas som ersättning för ideell skada. Delsamma bör gälla även vid någol allvarUgare skador utan inkomstförlust. Har skadan medförl viss inkomstförlust, kan engångsbeloppet i stäUet delas upp i en del avseende ekonomisk skada (inkomstförlusten) och en del avseende ideell skada (närmasl "aUmänna olägenheter"). Högre engångsbelopp än tio basbelopp enUgt AFL bör dock i allmänhel inle förekomma. Överstiger skadeståndet denna nivå, Uksom om skadeståndet i andra fall kan anlas få en inte oväsentlig betydelse för den skadelidandes löpande försörjning, bör livränta även i fortsättningen vara regel. Engångsbelopp bör dock kunna förekomma även vid allvarligare skador antingen som komplemenl tiU en livränta eller, om betydande periodiska förmåner utgär från t. ex. socialförsäkringen eller privat försäkring, som enda ersättning.

Kommittén påpekar att de intressen som talar för atl engångsbelopp används i siörre utsträckning än lidigare får betydelse också i situationer där ersättningen frän början har bestämts i form av Uvränta. Kommittén

Prop. 1975:12 55

förordar därför all livräntan i sin helhet skall kunna bytas ut mol engångsbelopp efter hknande grunder som föreslagits gälla för engångsbelopp som bestäms redan frän början som enda ersällning. Även utbyte av en del av en livränta bör kunna ske i samma män som livränta redan frän början skall kunna kombineras med engångsbelopp.

Enligt kommittén bör emellertid inle nägra tvingande rättsregler införas om valet av ersättningsform. I stället bör efter omständigheterna i varje enskilt fall avgöras vilken ersättningsform som är den lämpligaste. Därvid bör, om skadeståndet är av nägon väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, dennes egen önskan all fä Uvränta i regel respekteras. Så långt det är lämpligt och möjligl bör man även tillmötesgå hans önskan om engångsbelopp.

Kommittén har i delta sammanhang också övervägt frägan om beskattning av engångsbelopp. Bakgrunden härtiU är all ersättning i form av engångsbelopp med nuvarande skalleregler kan leda tUl oliUfredsslällande resultat för den skadelidande. Enligt kommilléns beräkningar skulle i vissa fall hälften eller mer av elt större engångsbelopp avseende ekonomisk skada gä ät tUl skatt, medan skatten på molsvarande livränta skulle bU betydligt lägre. Del faller visserligen ulom kommitténs uppdrag atl avge något förslag lill ändring i skattelagstiftningen. Som underlag för en fortsalt prövning av denna fråga har kommittén emellertid diskuterat olika utvägar att komma från de skattemässiga ölägenheterna med engångsbelopp. Denna diskussion leder fram till all del skulle vara en frän sociala synpunkler godtagbar lösning, om ett belopp motsvarande fem basbelopp undantogs frän beskattning och återstoden enligt förordningen (1951:763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomsi togs upp lill beskallning under en tidsperiod av lio är.

Kommittén behandlar slutligen frägan huruvida omprövning av skadestånd för framlida inkomstförlust skall kunna ske vid framtida förändringar. Har invaliditeten gottgjorts med etl engångsbelopp, bör skadeståndets slorlek enligt kommitléns mening inte kunna prövas pä nyll. En del av fördelarna med denna ersättningsform skulle i så fall gä förlorade. När det däremot gäller skadestånd som bestämls i form av livränta ligger saken enligl kommittén annorlunda tUl. Elt ekonomiskt invaliditetsbegrepp förutsätter nämUgen en möjlighet till omprövning av livräntan vid ändring i de förhåUanden av medicinsk eller annan art som har lagts tiU gmnd för prövningen. En sådan omprövningsrält skulle emellertid innebära elt ingrepp i principen om domars rättskraft. Den kan dessulom vara svår atl beräkna för försäkringsbolagen när de skaU sälla av medel som täcker framtida livräntebetalningar. Kommjttén föreslär därför att omprövning fär ske endast i särskilda, mycket angelägna situationer. Mälsättningen alt skadeståndet skall följa den faktiska förlusten sä nära som möjligl bör i övrigt tiUgodoses genom all man i osäkra fall väntar med slutUg prövning under en längre lid för att utveckUngen skaU kunna studeras. Vidare bör åtminstone underkompensation kunna undvikas genom atl ersättningen fastställs med marginal för oförutsedd utveckUng.

Prop. 1975:12 56

Pä grund härav föreslär kommittén en bestämmelse, enligt vilken beloppet av livränta som utgär med anledning av invaliditet kan höjas eller sänkas, om del är uppenbart att i det särskilda fallet inträtt väsentlig och bestående ändring i de förhållanden som har legat lill grund för invaUdiletsbedömningen.

4.3 Skadestånd vid dödsfaU

Enligt kommitténs förslag skaU skadestånd med anledning av att nägon har dödats tiU en början omfaita ersättning för begravningskostnad och andra uigifter lill följd av dödsfallet. Kommittén föreslår alt en uttrycklig bestämmelse härom tas in i skadeståndslagen. Detta innebär inte nägon saklig ändring i förhåUande liU gäUande rätt.

Kommittén behandlar vidare frägan om ersättning för förlust av underhåll. Den frågan inrymmer två delproblem, dels vUka som skall vara berättigade tiU skadestånd, dels skadeslåndsskyldig-helens omfattning.

När det gäller frågan om kretsen av de personer som skall vara berättigade atl begära skadestånd för förlust av underhåU bör man enUgt kommittén tUl en början utgå frän den familjerättsliga underhällspliklen. Rätt till skadestånd skall alltså som hittills tillkomma den som gentemot den avlidne har kunnat åberopa ell familjerättsligt stadgande om underhållsplikt. 1 enlighet med hittills utvecklad praxis bör inte nödvändigtvis krävas att den familjerättsUga plikten har tagit sig uttryck i faktisk försörjning vid tiden för dödsfallet. Skadestånd bör kunna utgå även när aktuell försörjning inte har förekommit pä grund av ekonomisk oförmåga hos den avUdne. En förutsättning härför bör dock vara att hindret har varit av övergående natur och all försörjningen skulle ha blivit aktuell inom en tämligen nära framtid i förhållande till tidpunkten för dödsfallet.

Enligl kommittén bör man emellerlid inle stanna vid en anknytning

enbart till familjerättsligt grundade underhållsrelationer. Intresset av att underhåUsberättigade fär sin försörjning tryggad vid dödsfall är nämligen i mänga fall lika stort, vare sig familjerättslig underhållsplikt har förelegat eller inte. Skadeständsrällen släpar också efter på detta område, om man jämför med efterievandes ställning enligt andra ersättningsanordningar, framför allt socialförsäkringen. Det kan emellerlid enligl kommittén inle komma i fråga att man i skadeständslagsliftningen mera detaljerat, efter mönster av socialförsäkringen, anger när etl samlevnadsförhällande bör grunda skadeståndsrätl för efterlevande. Man får nöja sig med en mera allmän formulering, som innefattar olika situationer av faktisk försörjning. 1 enlighet härmed föreslår kommillén att skadestånd för förlust av underhåll skall kunna utgå även tUl den som visserligen inte kan åberopa familjerättslig underhällsplikt men som faktiskt försörjts eller inom en nära framtid kunde antas komma alt försörjas av den avlidne. Enligt kommittén skall dock den begränsningen gälla, atl underhållsrelationen

Prop. 1975:12 57

bör ha viss överensslämmelse med dem som sanktioneras inom familjerätten. Skadestånd skall alltså kunna utgå t. ex. vid samlevnad i äkten--skapsliknande förhållanden eUer tiU fosterbarn, barnbarn eller syskon till den avlidne, när de har varit beroende av underhäll från honom. Faktisk försörjning vid tiden för dödsfallet bör ocksä kunna leda till skadestånd, om försörjningen har ägt rum på grund av långvarigt tjänsteförhällande. I övrigl bör enligt kommitténs uppfattning skadestånd inte komma i fräga, ej ens om underhållet utgått på grund av avtal.

I fråga om skadeståndsskyldighetens omfattning erinrar kommittén till en början om att man i rättstiUämpningen inte längre strikt iakttar den nuvarande begränsningen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen att ersättning utgär endast för "erforderligt underhåll" utan i slället i regel bestämmer skadeståndet så atl del i slorl sett garanterar den efterlevande bibehållen levnadsstandard. Enligt kommillén är denna utveckling i rättstillämpningen naturUg och riktig. Kommittén förordar alltså att den nuvarande bestämmelsen om efterievandes skadeständsrält formuleras om, så alt del klart framgår atl principen om full ersättning skall gäUa också på detta område.

Kommittén betonar dock alt principen om full ersättning inte innebär atl skadeståndet ensamt skall täcka förlusten av underhåll. Som hittills bör man la hänsyn till den försörjning som den efterlevande kan fä på annat sätl. Sålunda bör den efterievandes förmåga att försörja sig genom eget arbeie inverka på rätten till skadestånd. Skadeståndet skall alltså bara fylla ut den del av förlusten som den egna försörjningen inte täcker. Det kan ocksä tänkas atl man bör ta hänsyn tiU försörjning frän annan person än den avlidne, exempelvis försörjning som efterlevande make fär genom omgifte. Skadeståndet bör vidare bestämmas med beaktande av avkastning av mera betydande förmögenhetstillgångar eller större engångsbelopp frän liv- eller olycksfallsförsäkring. Vad slutligen gäller förmåner från socialförsäkring, arbetsgivarförmäner och periodiska förmåner från olycksfalls- eller sjukförsäkring bör dessa beaktas pä så sätt att de samordnas med skadeståndet enligt de delvis hya regler som kommittén samtidigt föreslår (se avsnitt 4.4).

Enligt kommittén finns det inte anledning att behålla den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen om att den skadesländsskyldiges förhällanden och övriga omständigheter skall inverka på skade-ståndsprövningen. Kommitténs avsikt är nämligen att den allmänna regeln om jämkning av oskäligl betungande skadestånd skall kunna tillämpas ocksä i dessa fall.

Belräffande skadeståndets form framhåller kommittén all höga engångsbelopp kan anlas leda lUl relativt hög skalt och därmed lill ell naturligt företräde för livräntan som ersättningsform. Enligt kommittén hindrar della dock inle att engångsbelopp bör kunna komma till viss ökad användning även som skadestånd till efterlevande. SärskUl bör beakias alt efterlevande numera som regel får en tiUfredsstäUande löpande försörjning genom socialförsäkring, Ijänslepensionering och liknande anordning. Inle bara tillfälliga underhållsbehov — på grund av

Prop, 1975:12 58

t. ex. anpassningssvårigheter eller depressionstillstånd efter dödsfaUet -ulan även beslående behov skall enligt kommittén kunna kompenseras genom engångsbelopp. Ersättning som är av större betydelse för den löpande försörjningen bör emeUertid utgå i form av livränta. Lika Utet som i invalidiletsfallen föreslås emellertid några tvingande beslämmelser om valel av ersättningsform, utan den för dessa fall förordade nya bestämmelsen (se avsnitt 4.2) skall enUgt kommitléns förslag gälla även i fråga om skadestånd för förlust av försörjare.

Enligt kommitléns mening bör omprövning av skadestånd för förlust av underhåll inte kunna ske ens om skadeståndet utgår i form av Uvränta.

4.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada

Enligl kommitténs uppfattning bör man sä långl det är möjligt sträva efter all en skadelidande i etl personskadefaU inte kompenseras mer än en gäng för viss utgift eller förlust som har drabbat honom. Täcks skadan av en ersältningsanordning, bör han i princip inle få gottgörelse för samma förlust ur en annan anordning. Som huvudprincip bör därför gälla atl förmåner, som med anledning av personskada utgär vid sidan av skadestånd, skall avräknas på skadeståndet. Belräffande mänga förmåner iakttas denna princip redan i dag. Sä är fallel med t. ex. förmåner från socialförsäkringen och förmåner som utges direkt av arbetsgivare. När ersättning från summaförsäkring (liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring) utgår vid sidan av skadestånd, sker emellerlid inte — annat än i vissa undantagsfall - någon avräkning, utan fullt skadestånd utgär. Kommittén har därför övervägl om förmåner som utges på grund av summaförsäkring är av sådan speciell beskaffenhet atl avsteg från avräkningsprincipen även i fortsättningen är befogal beträffande dem.

Kommittén framhåller all rätlen att kumulera förmåner från summaförsäkring med skadestånd i första hand är en följd av atl man inom summaförsäkringen använder en schematisk teknik när försäkringsförmånerna bestäms. Eftersom någon exakt anpassning till den faktiskt inträffade förlusten därför inte uppkommer, har den skadelidande ansetts böra vara oförhindrad all begära skadestånd med det belopp som han fakiiskt har förlorat på grund av skadan. Detla argument har emellertid enligt kommittén inte längre så stor bärkraft. Åtskilliga förmåner som inte får kumuleras med skadeståndet, bl. a. socialförsäkringsförmånerna, besläms i förväg med en leknik som har många gerriensamma drag med den som används inom summaförsäkringen. Och även om anpassningen till beräknad förlust blir grov och delvis slumpbelonad, är förmånema ändå avsedda alt i stor utsträckning läcka förluster som skadeståndet ocksä täcker. Elt annal argument som ofta anförs lill försvar för nuvarande ordning är alt den försäkring som förmånen utgår ur är elt skydd som den skadelidande själv har skaffai sig på egel initiativ och egen bekostnad och som inom vissa försäkringsförmåner t. o. m. inrymmer etl

Prop. 1975:12 59

sparande. Med delta betraktelsesätt är försäkringsförmånen "den skadelidandes ensak" och bör inte, som om avräkning skedde, inverka pä omfattningen av den skadeståndsskyldiges ansvar. Därigenom premieras i en skadeslåndssitualion den egna förtänksamheten. Inle heller dessa argument har emellertid enligl kommitténs mening numera någon siörre bärkraft, såvitt gäller rena riskförsäkringar. Även förmåner som f. n. avräknas på skadeståndet kan sägas vara i siörre eller mindre grad bekostade av den skadelidande själv. Det kan inle anlas att införande av en avräkningsprincip skulle ha annal än rent marginell betydelse när del gäller folks benägenhet all teckna frivilliga riskförsäkringar av typ olycksfalls- eller sjukförsäkring. En annan bedömning bör dock göras, när del gäller försäkringsformer som i större eller mindre omfattning inrymmer sparande. Drar man in förmåner frän livförsäkring med sparmomenl i samordningen med skadestånd, kommer man myckel nära ell syslem med skälighelsprövning av skadeståndet med hänsyn till den skadelidandes förmögenhetsförhållanden. Kommittén viU för sin del inte förorda en sä långtgående reform.

Kommitléns överväganden beträffande summaförsäkringsförmänema leder alllså fram till atl vissa sådana förmåner bör avräknas pä skadeståndet, medan det beträffande andra sådana förmåner fortfarande kan finnas anledning att i större eller mindre omfattning tillåta kumulering.

Beträffande förmåner från livförsäkring framgår det av vad nyss ätergetts, att sädana förmåner enligl kommitténs mening bör hållas ulanför samordningen, när förmånerna innefattar etl moment av sparande: Avräkning bör vidare underlåtas när det gäller försäkringsformer med blandade spar- och riskmomenl. Det kan nämligen inle gärna komma i fräga alt dela upp förmånen efter sparmomenl och riskpremie och bara räkna av den sisinämnda delen. Systemet skulle dä bli alltför komplicerat. Även livförsäkringar av den vanliga lyp som enbart täcker dödsfallsrisken, t. ex. grupplivförsäkringen, bör enligt kommittén hällas ulanför avräkningsdiskussionen. En avräkning förutsätter nämUgen atl man kan ställa hela eller delar av det kapitalbelopp som det vanligen är fråga om vid livförsäkring mot viss förlust som kan täckas också genom skadestånd. Även om sä i viss utsträckning är möjligl belräffande de efterievandes behov av underhäll efter den avlidne, skulle en reducering av skadeståndet komma att vila på etl alltför osäkert underlag. Förmåner på grund av livförsäkring bör alltså i delta sammanhang behandlas som en enhetlig grupp, som kan kumuleras med skadestånd.

När det gäller förmåner från kollektiv Ijänstepensionsförsäkring saml olycksfalls- och sjukförsäkring bör bedömningen enligt kommitténs mening utfalla olika, beroende på om ersättningen utgår i periodisk form eller som kapitalbelopp. Karakteristiskt för den periodiska ersättningen är att beloppen är anpassade till den försäkrades inkomst, även om anpassningen många gånger är grov. Denna ersättning har därför sådan nära överensstämmelse med skadestånd för samma förlust, atl avräkning bör ske. Syftet atl goitgöra inkomstförlust är så dominerande att hela ersättningsbeloppet i princip bör avräknas, även om ersättningen också

Prop. 1975:12 60

avses inrymma gottgörelse för merulgifter, omställningsbesvär, ideell skada e. d. Ersättning i form av kapitalbelopp är däremot i mycket högre grad än periodisk ersällning avsedd att läcka även andra skadeföljder än inkomstförlust, framför allt omställningskoslnader och ideeU skada. Atl här mäta eventuell överkompensation i elt givet fall är av den anledningen nästan ogörUgt. Motivet för att hell eller delvis hälla ersättningen utanför samordningen med skadeståndet är därför betydligt starkare när det gäller engångsersättning än när det gäller periodisk ersättning. Kommittén har visserligen övervägl möjligheterna atl lösa frägan om avräkning av engångsersättning på så sätl att endast en viss del av kapitalersättningen samordnas med skadeståndet. Den samordningsfria delen skulle emellertid av bl. a. sociala och humanitära skäl behöva sättas tiU ett sä högt belopp — minsl vad som svarar mot ett ärligt basbelopp -att ända de flesta nu vanhga engångsbelopp inom olycksfallsförsäkringen i sin helhet skulle falla utanför samordningen. Även om del fria beloppet sattes till ett halvt årligt basbelopp, skulle full kumulationsrätl bibehållas i elt mycket slorl anlal fall. Kommittén kan för sin del inte finna det rationellt att man inför ett komplicerat samordningssystem bara för atl möjliggöra samordning mellan skadestånd och viss, kanske mindre del av de störsia engångsersättningarna. Kommillén har därför stannat för att engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring, liksom även förlidskapital ur livförsäkring, som hittiUs skall fä kumuleras med skadestånd.

När skadestånd sammanträffar med förmån som bör inverka vid prövningen, kan skadeständsbeloppel bestämmas antingen till den lidna skadan eller förlusten med förordnande all vid betalningen avräkning skall ske av samordningsförmänen (bruttosamordning) eller till den del av skadan eller förlusten som samordningsförmånen inte täcker (nellosam-ordning). Vid bruttosamordning följs skadestånd och samordningsförmän åt under hela den tid samordningen är aktuell. Om samordningsförmänen varierar i slorlek inverkar delta också på skadeståndets storiek. Vid nettosamordning däremot avgörs frågan om skadeståndets storlek i princip med hänsyn till storleken av samordningsförmänen vid tidpunkten för skadesländsprövningen.

Kommittén framhåUer att nettometoden genom sin enkelhet har avsevärda fördelar framför bruttometoden. Den stämmer ocksä bäst med del faktiska förhållandet i dag att skadeståndet i alll högre grad bara är en restpost vid sidan av de andra ersätlningsanordningarna. Om regressrätt inte föreligger belräffande någon av de andra förmånerna, kan den skadeståndsskyldige räkna med att hans förpliktelse inle omfattar mer än restposten. En eventuell regressulövning gör däremot brutlosamordning nödvändig. Regress är emellerlid i dag mindre vanlig belräffande förmånerna vid sidan av skadeståndet. Kommittén förordar att sådan regressrätt i fortsättningen inte skall kunna utövas ens i de faU där rätlen alltjämt utnyttjas, vilket är förhållandel främst med statlig sjuklön. Mot den bakgrunden anser kommittén all samordningen i framliden bör ske enligt nellometoden. Visserligen innebär denna metod, atl skadeståndet inte påverkas av om samordningsförmånerna i framtiden ändrar slorlek

Prop. 1975:12 61

eller upphör alt ulgå. Della är emellerlid enligl kommilléns mening inget argument mol metoden. Om mera påtagliga förändringar av della slag kan vänlas, bör skadeståndet anpassas härlUI redan frän början. I övrigt bör man kunna accepiera den över- eller underkompensation som uppkommer vid mera mättliga förändringar.

I enlighet med det anförda förordar kommittén en bestämmelse enligt vilken skadestånd med anledning av inkomstförlust eUer förlust av underhåll skall samordnas enhgt nellometoden med periodiska förmåner enligt socialförsäkringen eller författning som bygger på yrkesskadeförsäkringslagens grunder, med sjuklön eller pension som utges av arbelsgivare på grund av anställningsavtal, med pension som utgår på grund av kollektiv tiänslepensionsförsäkring och med periodisk ersättning på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring.

4.5 Ersättningsnivån vid personskada

Kommittén framhäller alt principen om fullt skadestånd inte är oomlvistad i värl land. Under senare är har den frägan alllmer kommit i blickpunklen, om man inle borde införa en maximering av skadestånden vid personskada. En regel av detla innehåll skulle vara elt led i den strävan alt jämna ut inkomstskillnaderna mellan olika grupper av medborgare som hittills har kommit lill uttryck främsi i skallelagstiftningen. Del skulle vidare pä längre sikt vara lättare att uppnå att de allmänl verkande ersätlningsanordningarna - framför allt socialförsäkringen — hell övertar skadeståndets funktioner när del gäller all gottgöra inkomstförlust och förlust av underhåU. Förutom sociala och samhällsekonomiska syften skulle en standardisering av skadestånden tillgodose försäkringsmässiga intressen — ansvarsförsäkringen skulle redan i skadeståndsreglerna få ell maximum för den möjliga omfaltningen av de skador som den skall läcka. Ell ytterligare motiv är att man med en begränsning av skadeständsnivän kunde uppnå större nordisk rättslikhet när del gäller ersällning vid personskada.

Tankegångar av delta slag fördes fram av chefen för justitiedepartementet i den proposition som läg till grund för skadeståndslagen (prop. 1972:5). Kommittén har med anledning härav tagit upp frägan om en begränsning av ersättningsnivån vid personskada till närmare behandling. Kommittén diskuterar därvid tvä huvudalternativ, nämligen å ena sidan en så föga ingripande begränsningsregel att den endast träffar de högsla inkomsttagarna — dvs. inkomster som överstiger 12 å 15 basbelopp — och å andra sidan en regel med följder även för förhållandevis låga inkomster - inkomster över 7,5 å 10 basbelopp.

Mot en regel om begränsning pä hög nivä lalar enligt kommittén flera skäl. Atl döma av tillgänglig statistik har höga inkomstunderiag hittills varit mycket ovanliga i skaderegleringen. De belopp som frigörs för andra ändamäl skulle därför antagligen bU så obetydliga alt reformen från den synpunkten är helt förfelad. Inte heller för försäkringsbolagen skulle reformen troligen t. v. bli annat än margineU. Den skulle vidare le sig

Prop. 1975:12 62

oskälig för en inte obetydlig grupp av personer, vUkas insalser annars värderas högt, och knappast vara värd de lekniska komplikationer som den för med sig inom personskadereglernas ram, särskilt vid samordningen med andra förmåner.

Endast genom en regel om begränsning på relativt låg nivå kan man enligt kommittén vänta praktiskt betydelsefuUa resultat av del slag som åsyftas. Kommillén ifrågasätter emellerlid om ens en sådan reform skulle ge sä slora samhällsekonomiska och andra vinster att dessa kan accepteras som argument. Den skulle Iräffa en slor mängd löntagare och andra, av vilka många saknar möjlighet eUer resurser all skaffa fullgott kompletterande skydd genom egen försäkring. Enligl kommilléns mening är det ocksä föga tilltalande atl sälla in inkomstutjämnande åtgärder just när en inkomsttagare drabbas av allvarlig personskada. Man kan inle heller förbigå de lekniska svårigheter som en begränsningsregel skulle föra med sig när del gäller all beslämma ersättningen i personskadefallen. T. o. m. en regel pä hög nivä kan vänlas innebära komplikationer som inte enbart blir av teoretiskt intresse. En regel på läg nivå skulle självfallel mera allmänt leda lill besvärligare skadeslåndsuträkningar.

Kommittén har av dessa skäl stannat för all inte föreslå någon begränsningsregel. Kommittén framhäller all den allmänna jämkningsregel som berörs närmare i det följande ger vissa möjligheter atl begränsa verkligt slora skadestånd, t. ex. i situationer där försäkringsbeloppet inle räcker till. 1 övrigl bör de sociala rättvise- och jämlikhelssynpunkler, som skulle uigöra de väsentiiga skälen lill en begränsningsregel, enligt kommitléns mening kunna pä ell effektivt sätl lillgodoses genom skattelagstiftningen. Skadeståndsreglerna mäsle i själva verket anses som etl ganska olämpligt instrument för inkomstutjämning. Skattereglerna är i och för sig mera lämpade för detta syfte, inte minst därför atl de i allmänhet drabbar medborgarna pä samma sätt före och efter skadefallel.

4.6 Skadelidandes medvållande

I Skadestånd III diskuterar kommittén om skadeståndslagens beslämmelse om jämkning vid medväUande helt stämmer med de tankegångar som i övrigt framträder inom modern svensk skadeståndsrätl. De motiveringar som kan anföras till stöd för bestämmelsen finner kommittén inte bärande. Detla gäUer t. ex. argumentet att jämkning vid medvållande skulle vara av värde från prevenlionssynpunkl eller med hänsyn tiU allmänhetens rättsmedvetande. Inte heller från systematisk eUer rättsteknisk synpunkt framslår beslämmelsen som nödvändig. EnUgl kommilléns mening präglas den alllså av i någon mån föråldrade åskådningar eller av samhällsförhållanden som närmast liUhör en gången tid, före försäkringens genombrott. Mot detta står de sociala och humanitära hänsyn som talar för alt en behövande skadeUdande skaU få ojämkad ersättning, även när han genom oförsiklighel medverkat till skadan. Framför allt gäller detla i personskadefallen. Vid sakskada och ren förmögenhetsskada framträder knappast nackdelarna med nuvarande

Prop. 1975:12 63

principer lUca klarl. Enligl kommillén kan de emellerlid även vid sådana skador ibland leda lill slötande resultat.

Kommillén förklarar sig emellertid inte vara beredd att i della sammanhang förorda några mera långtgående ändringar i gällande räll. Kommittén föreslår endasi att man i nägon mån skall utvidga möjligheten atl la hänsyn lill andra faktorer än skuldgraden vid skälighetsbedömningen i medvållandefall. Enligl kommitténs ståndpunkt skall visserligen graden av skuld på ömse sidor liksom hiltills vara den viktigasie faktorn vid prövningen om och i vilken mån skadeståndet bör jämkas. Men dessulom bör också pariernas ekonomiska förhållanden kunna beakias. Nedsättning på grund av medväUande bör inle kunna gå så långt all den framstår som obUlig mol den skadelidande. På grund härav föreslär kommillén en omformulering av jämkningsregeln som innebär alt, om medvållande föreligger på den skadelidandes sida, skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt med hänsyn tUl graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigl.

Kommittén framhåller atl den föreslagna reformen får sin största betydelse i personskadefallen. Framför allt gäller delta i tre fall där slarka sociala och humanitära skäl lalar för atl förbättra den skadelidandes slällning, nämligen när arbetstagare har skadats genom olycksfall i arbetet, när fotgängare och cyklister har skadats i Irafiken samt vid skadeståndskrav av efterlevande tiU omkommen person som har varit medvållande liU dödsolyckan. Undanlagsvis kan reformen emellerlid få betydelse även vid sakskada eller ren förmögenhetsskada.

1 Skadestånd V går kommittén etl sleg vidare när del gäUer medvållande till personskada. Kommittén erinrar om all de nuvarande medvållandereglerna i personskadefallen kan leda till följder som från sociala och humanitära synpunkler svårligen kan accepteras. Inte sällan får den skadelidande under hela Uvel lida för en lillfällig oaktsamhet, om skadeståndet jämkas på grund av medvållande. Om man ger fullt skadestånd även i medvällandefallen, slås risken i stället ut på flera händer. Skadeståndet läcks nämligen oftast av ansvarsförsäkring eller trafikförsäkring. Däremoi kan man inte rimUgen räkna med all den skadelidande alllid har egel försäkringsskydd som läcker den borljämka-de delen av skadeståndet. Som kommittén framhållit i Skadestånd 111 har den nuvarande medvållanderegeln knappast något värde frän prevenlionssynpunkl när det är fräga om personskador. De ekonomiska följderna för de skadeslåndsskyldiga och deras försäkringsgivare, som elt borttagande av denna regel skuUe kunna leda lill, kan inte heller vänlas bli allvarliga ens om en sädan reform betraktas isolerad. De blir det än mindre om reformen ses som en del av kommitléns samlade förslag, som i vissa avseenden innebär all skadesländsbördan lättas för den skadeståndsskyldige. Av dessa skäl bör enligl kommittén för personskadefallen uppställas den huvudregeln att fullt skadestånd skall utgå även när medvållande liU skadan föreligger pä den skadelidandes sida.

Kommillén framhäller alt del i vissa fall dock kan länkas föreligga ell iniresse av atl kunna jämka skadestånd pä grund av den skadelidandes

Prop. 1975:12 64

medvållande. Elt sådani fall är när den skadelidande uppsåtligen har medverkat lill sin skada. Även vid grovt medvållande bör jämkning kunna ske. Ibland skulle del nämligen kunna tänkas strida mot mänga människors rättsmedvetande, om den skadelidande inte pä nägot sätt skulle bli lidande för sin oaktsamhet. Ocksä i en del andra situationer, där uppsåt eller grovt medväUande till skadan inle föreligger, kan det enligl kommittén ligga nära till hands att sälta ned skadeståndet. Någon gång kan en personskada synas i så väsentlig grad orsakad av den skadelidandes egel handlande, att del skulle vara föga rimligt att döma ul full ersättning även om man kan konstatera ett visst vällande ocksä på motsidan. Enligt kommitténs mening skulle det inte vara lämpligt, om domstolarna i situationer av denna typ endast hade all välja mellan all döma ul ojämkad ersättning och att helt ogilla skadeståndstalan. Kommittén anser därför all jämkning bör kunna ske i dessa fall, om det framstår som skäligt med hänsyn till graden av vällande pä ömse sidor, den utsträckning vari parterna kan anses ha medverkat till skadan och omständigheterna i övrigl, bl. a. parternas ekonomiska förhällanden. En annan situalion, där del enligt kommittén kan verka otillfredsställande atl ställa domslolarna inför valet mellan allt eller intet, är när den skadelidande kan anses ha accepterat risken för den skada som inträffat. Jämkning efter skälighet bör alltså vara möjlig även vid onödigi risklagande. Kommittén framhäller slulligen att det, bortsett från de nu berörda fallen, är svårt all finna lypsituationer där det kan anses direkt stötande eller klart olämpligl att hålla fast vid en huvudregel om fullt skadestånd vid medvållande. Det är' dock tänkbart att det i andra, säregna fall kan le sig rimligt atl nedsätta ersättning för personskada vid medväUande. En ny jämkningsregel bör därför inte utesluta denna möjlighet. Kommittén betonar dock att jämkningsmöjlighelen över huvud laget skall utnyttjas mycket äterhållsaml, när inte medvållandel är grovt. Delta bör i lagtexten markeras genom att synnerliga skäl fordras för jämkning i dessa fall.

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag, att jämkning pä grund av medvållande lill personskada fär ske endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat lill skadan eller om annars synneriiga skäl föreligger, såsom att skadan väsentligen framstår som självförvållad eller all den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning har utsatt sig för risk alt skadas.

Den nya regeln om medvållande vid personskada bör enligl kommilléns mening kunna tillämpas även inom området för de flesta skadesländsrättsliga speciallagar. 1 vissa fall fordrar della lagändring. Sälunda föreslås att nuvarande medvållanderegler i 2 § bUansvarighetslagen, 1 § andra slyckel luftfarlsskadelagen och 7 § första styckel elanläggningslagen ersätts av en bestämmelse vari hänvisas lill den förordade nya medvållanderegeln i skadeståndslagen.

Prop. 1975:12 65

4.7 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

Kommillén framhäller till en början att del i gäUande rätt inte finns någon allmän jämkningsregel, som kan tillämpas vid alla lyper av skadeslåndsskyldighet och för alla kategorier av ansvariga. Enligl kommitténs mening är det emellertid inte tillfredsställande att den som har ådragit sig skadeståndsansvar oviUkorligen måste utge full ersällning utom i speciella, avgränsade undantagsfall. Detla stämmer knappast med de värderingar som i dag gör sig gällande inom civilrätten i övrigl. Tendensen går där mol all man försöker undvika stela regler, som mäsle tillämpas oavsett om de medför olämpliga och stötande konsekvenser i del enskilda fallel. Modern svensk lagsliftning lämnar i alll större utsträckning utrymme för avvikelser frän huvudreglerna i särskilda fall, där starka billighelsskäl talar för en annan lösning, t. ex. genom de generalklausuler som tillåter jämkning av avtalsvillkor vilkas tillämpning skulle leda till olUlbörligt resultat.

Enligt kommittén finns del slarka skäl all på liknande säll lämna vissl utrymme för en skälighetsbedömning inom skadeståndsrätlen. En reform i denna riktning har inte säUan föreslagits i nordisk juridisk debatt på senare år, och de nordiska skadeständskommiltéerna är i princip eniga om att den är motiverad. Inte minst påkallas reformen av de ökade skadeståndsriskerna i dagens samhälle, varigenom ell skadeståndskrav lätt kan bli ödeläggande för den enskUdes ekonomi. Om domslolarna nödgas välja mellan all antingen ålägga full skadeslåndsskyldighet eller också helt ogilla skadeståndstalan, kan de i sådana situationer tänkas bli benägna all välja den senare lösningen för att skona de ansvariga — en tendens som skuUe framstå som olycklig ocksä från de skadelidandes synpunkt.

Mot en allmän jämkningsregel skulle visserligen kunna invändas att det med hänsyn lill skadeståndets preventiva betydelse är väsentligt att principen om full ersättningsskyldighet upprätlhälls. Enligl kommitténs mening är emellertid denna invändning inte bärande. Hur del än förhåUer sig med skadeståndets prevenliva effekl anser kommittén att i varje fall en regel om alt skadeståndet under vissa förutsättningar skall kunna nedsättas inte kan möta nägon allvarligare erinran från denna synpunkl. En annan invändning som kan synas ha något siörre lyngd hänger samman med det förhållandet att ansvarsförsäkringen har blivit alltmera vanlig i vårt land. Kommittén framhåller att del uppenbariigen inle är motiverat att av sociala skäl jämka ett skadestånd som läcks av försäkring och alt det kan diskuteras om inte en jämkningsmöjlighet rentav är ägnad att motverka ansvarsförsäkringens utbredning, efiersom skadeståndsskyldigheien skulle framstå som ett mindre aUvarligt hot om en sådan regel införs. Emellerlid anser kommittén inle heller dessa betänkligheter ha någon väsenllig betydelse. Den osäkra möjligheten att ell slorl skadestånd kan nedsättas därför atl del är oskäligt lorde sällan eller aldrig avhälla nägon från all försäkra sig. Vidare kan en jämkningsregel behövas även när ansvarsförsäkring finns. Försäkringsskyddet för både privatpersoner och företagare är nämligen begränsal genom åtskiUiga undantags-

5 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 66

klausuler, ofta med ganska slor praktisk betydelse. Man fär vidare räkna med all den ansvarige av förbiseende underlåtit all försäkra sig eller alt förnya sin försäkring.

Enligt kommittén medför emellertid en allmän jämkningsregel frän en synpunkt obestridligen vissa nackdelar. Genom att den måste hänvisa lill en skälighetsbedömning av något slag är det ofrånkomligt att den fär etl i viss mån obestämt innehåll. Det är vidare uppenbart alt en skälighetsregel inte är ägnad all läggas lill grund för en uppgörelse mellan parterna utom rätta. Trots att en allmän regel om jämkning efter skälighet på detta sätt kan verka diskutabel ur vissa aspekter anser kommittén dessa invändningar väga lätt i jämförelse med regelns fördelar. Kommillén har därför stannat för atl en aUmän jämkningsregel bör införas i skadeständslagsliftningen. Bl. a. med hänsyn till riskerna för rätlsosäkerhel och svårigheterna för domstolarna alt slå fast vad som är en rimlig och ekonomiskt lämplig lösning i det enskilda fallet vill kommittén dock inte ge dem någon allmän möjlighet att bestämma skadeståndets storlek efter fritt skön. Jämkningsregeln bör enligl kommitténs mening användas bara för att hindra klart obilliga och stötande resultat.

När det gäller jämkningsregelns närmare utformning anser kommittén att den skadelidandes ekonomi och försäkringar eller försäkringsmöjligheter inte bör utgöra självständiga jämkningsskäl. Avgörande för spörsmålet om nedsättning av skadeståndet alls skall komma i fräga bör enbart vara förhållandena pä den skadeståndsskyldiges sida. Den första fråga som en domstol får ställa vid jämkningsbedömningen är alltså om det skadestånd som den ansvarige kan anses skyldig alt utge enligl övriga skadeståndsrättsliga regler skulle i sådan grad belasta hans ekonomi, alt det i varje fall från denna synpunkl ter sig obilligt atl döma ul beloppet. Besvaras denna fräga nekande, är del redan klart alt jämkningsbesläm-melsen inte kan åberopas. Annars blir nästa spörsmål, om del med hänsyn lill förhållandena i övrigl ändå är rimligt atl ojämkad ersättning utgär.

Vid avgörandet av om skadeståndet är alt anse som oskäligl med hänsyn lill den ansvariges ekonomiska förhällanden blir det enligt kommittén av betydelse, om skadeståndet täcks av ansvarsförsäkring. Härmed får likställas det fallet atl den ansvarige är en s. k. självförsäkrare, dvs. elt rättssubjekt - staten, en siörre kommun eller elt storförelag - som kan räkna med en sådan riskutjämning inom den egna verksamheten alt del är ekonomiskt fördelaktigt atl inte teckna försäkring. I sådana fall kan skadeståndet enligl kommitléns mening aldrig anses som en oskälig belastning för den ansvarige. Jämkning bör alltså kunna komma i fräga endasi beträffande skadestånd som i sista hand måste utges av den ansvarige själv utan att självförsäkring föreligger. Den omständigheten alt den ansvarige har underlåtit alt teckna ansvarsförsäkring bör dock i vissa fall utgöra elt självsländigt skäl mot jämkning. Är det fräga om en företagare, ligger det nära till hands alt anse del höra lill god ordning all han har sådant försäkringsskydd. Annars får han stå sitt kast och betala

Prop. 1975:12 67

skadeståndet, hur betungande del än är. I varje fall bör delta gälla, när han av kostnadsskäl, i obefogad optimism eller av liknande skäl medvetet låtit bli att försäkra sig. Pä samma sätl kan man däremot inte bedöma motsvarande underlåtenhet av privatpersoner. 1 varje fall f. n. bör jämkningsregeln kunna tillämpas när en privatperson saknar försäkring, oavsett anledningen härtill. Del är emellerlid tänkbart atl ansvarsförsäkringen i en framtid får en sädan utbredning bland privatpersoner, all man åtminstone av vissa kategorier bland dem kan kräva nära nog lika mycket som av en företagare, när det gäller all hålla sig med försäkringsskydd.

Om den skadeståndsskyldiges försäkringar eller försäkringsmöjligheter inle ulgör skäl mol jämkning, bUr jämkningsfrågan, som förut nämnts, i första hand beroende av hans ekonomiska förhållanden i övrigt. Enligl kommittén bör jämkning inte komma i fråga, om den skadeståndsskyldige kan väntas klara av skadeståndsbetalningen under överskådlig tid ulan alltför slora uppoffringar. Etl visst riktmärke för denna bedömning kan vara den levnadsstandard som en löntagare med genomsnittsinkomst har under en period, då han av nägon alldaglig anledning frivilligt inskränker sin livsföring, 1. ex. för alt sköta avbetalningarna pä en bil eller amorteringar på elt bosätlningslän. Är del tydligt atl den ansvarige måste inskränka sig väsentligt mera än i sädana fall eUer måste fortsätta inskränkningarna under en väsentligt längre tid, kan skadeståndet ofta anses oskäligt betungande från hans synpunkt. Vid prövningen av den ansvariges ekonomi bör hänsyn emellertid las även till hans förmögenhetsställning. Har han förmögenhet, lorde han som huvudregel fä anses skyldig atl utge dess värde till den skadelidande, hur hans ekonomiska förhällanden än ligger till för övrigt. A andra sidan mäsle domstolen vid prövningen självfallel ocksä beakta den ansvariges skulder utöver skadeståndet. Ofta blir del nödvändigl att domstolen gör en prognos, hur den ansvariges ekonomiska förhållanden kommer alt gestalta sig i framliden. Kommittén framhåller i della sammanhang alt den skadelidande inle lorde ha möjlighet all vid en förbättring av den ansvariges ekonomi väcka ny talan med yrkande om alt utfå skadestånd uiöver den jämkade ersällning som förut dömts ut. Kommillén har inte funnil skäl atl föreslå nägon lagändring på denna punkl.

Som förut berörts anser kommittén att den skadelidandes förhällanden inle bör uigöra nägot självständigt skäl lill jämkning. Detta hindrar dock inle att den skadelidandes större eller mindre behov av ersättning i vissa fall bör kunna inverka på jämkningsregelns lillämpning. Frägan huruvida del är oskäligt atl ålägga den ansvarige full ersättningsskyldighet kan enligt kommittén inte gärna bedömas hell ulan hänsyn lill den skadelidandes situalion. Del kan tänkas att sädana ömmande förhällanden föreligger pä den skadelidandes sida, all redan en reduktion av skadeståndet kan framstå som stötande. I varje fall när del gäller atl bestämma ett jämkat skadestånd lill skäligt belopp är del naturligt alt den skadelidandes behov av ersättning kan komma in i bilden. Jämkningsregeln får inle handhas på det sättet att resultatet visserligen bUr rimUgl frän den ansvariges synpunkl men i släUet blir klart obilligt mot .den

Prop. 1975:12 68

skadelidande. Dennes förhällanden bör på della säll kunna väga med vid prövningen av jämkningsfrågan, dock utan all uigöra nägon självständig jämkningsgrund.

En annan omständighet som enligt kommitténs mening bör kunna fä betydelse vid skälighetsbedömningen är graden av den ansvariges skuld. Skuldgraden bör visserligen inle utgöra något självständigt skäl för jämkning. Däremot bör det kunna utgöra etl skäl mot jämkning all den ansvarige medvetet lagil en risk — kanske för atl nedbringa koslnaderna i sin verksamhet, kanske av nonchalans eller hänsynslöshet. Jämkningsregeln är i allmänhet inte avsedd för sädana fall. A andra sidan behöver jämkning inte vara utesluten ens vid skada i samband med uppsätliga brolt, om i övrigt slarka skäl - t. ex. hänsyn liU den brottsliges möjligheler lill återanpassning - lalar för att lindra skadeståndsansvaret. Som huvudregel bör dock gälla att skadestånd pä grund av uppsåtligt brolt inle jämkas.

Kommittén framhåller att en omständighet, som också kunde tänkas utgöra elt skäl för jämkning, är att skadan av olika skäl fått en oförutsebart slor omfattning. Kommillén anser emellertid all del inte finns tillräckliga skäl atl läla redan skadeståndets omfattning medföra jämkning, oavsett hur pass hårt skadeståndet belastar den ansvarige. Skadans omfattning bör endast vara en grund för att reducera skadeståndet, när detta framstår som oskäligt betungande för den ansvarige. Inte heller del förhållandet atl, när tvä eller flera är vällande till samma skada, någon av dem medverkat i endasi ringa mån bör enligl kommitténs mening utgöra en jämkningsgrund för sig. Om del i elt sådant fall framslår som särskUt angelägel att skadeståndet nedsätts, kan delta i allmänhel ske inom ramen för den allmänna jämkningsregeln. Nägon särskild jämkningsregel behövs inte heller för del fall atl skyldighet att utge skadestånd framstår som oskäligl betungande för den som genom försummelse i vården av barn eller psykiskt sjuk person medverkat lill skada som barnet eller den psykiskt sjuke gjorl. Det är nämligen uppenbart atl den allmänna jämkningsregeln ocksä i dessa fall kan lillgodose det behov av jämkning som därvid kan föreligga.

Sammanfattningsvis föreslår kommillén en regel om att skadestånd kan jämkas, om skadeståndsskyldigheien finnes oskäligl betungande med hänsyn lill parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigl. Denna regel bör enligt kommitténs åsikt ges en generell lillämpning. 1 vissa fall bör den kunna lillämpas även vid ansvar pä grund av speciallagstiftning eller enligl kontraktsrättsliga regler, dock inte så atl den kommer i strid med de syften som ligger bakom sädana särskilda skadeståndsregler. Regeln bör vidare i princip kunna tillämpas pä ansvar för alla lyper av skada - inle bara person- och sakskada ulan också skada som uppkommer i annat sammanhang, antingen den är ekonomisk (s. k. ren förmögenhetsskada) eller av ideell nalur.

Den förordade jämkningsregeln bör enligt kommittén tas in som en särskild paragraf i skadeståndslagen. Därvid blir beslämmelsen om jämkning av oskäligt betungande principalansvar i 3 kap. 6 § första

Prop. 1975:12 69

punkten överflödig. Denna bestämmelse bör därför ulgä. Däremoi bör bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra punklen om jämkning av ansvaret för sakskada med hänsyn lill föreliggande försäkringar eller försäkringsmöj-ligheler stå kvar, åtminstone till dess alt en reform av reglerna om försäkringsgivares regressrätt har genomförts. Ocksä vissa andra särskilda regler om skälighetsbedömning av skadestånd bör bestå vid sidan av den allmänna jämkningsregeln.

5 Lantbruksstyrelsens framställning

Lanthruksstyrelsen framhåller liU en början all bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken urspmngligen inle vände sig liU en specieU yrkeskategori som var kompetent och utbildad för all behandla djur. Velerinärul-bildningen kom inte i gång i Sverige förrän i slutet av 1700-talel. Medicinsk behandling av djur var i äldre lid uppenbarligen förenad med stor fara för djuret. En beslämmelse som ställde slora krav på den som behandlade djuret utgjorde en motvikt till de risker som operativa ingrepp på djur innebar. Djurägare har således åtnjutit ell vissl ekonomiskt skydd och garanterats ersättning för skador på sina djur i samband med medicinsk behandling av dem. Trots atl förhällandena i nutidens samhälle belräffande djursjukvården är hell annorlunda än förr, har bestämmelsen stått kvar oförändrad.

Lantbrukssiyrelsen -påpekar att vanliga regler om bevisbördan gäller när patienter tillfogats skada under sjukhusbehandling. För alt få skadestånd måste patienten bevisa att vållande föreligger hos läkare eller annan sjukvårdspersonal som har behandlat honom. Lantbruksstyrelsen erinrar om all flera motioner väckts vid lidigare riksdagar med förslag om införande av etl ansvar oberoende av vållande för skador vid medicinsk behandling och skador i samband med misslyckad tandbehandling. Dessa motioner berördes i samband med tillkomsten av skadeståndslagen. Därvid framhöll departementschefen att det inte är påkallat med en särreglering beträffande sådana skador, eftersom samma synpunkter kan anföras här som i fråga om olycksfall i arbelel. Departementschefen ansåg inte heller atl ersättningsbehovet i dessa fall är siarkare än när del gäller skador av annat slag.

Enligt lantbruksstyrelsens mening mäste samma synpunkter gälla för skador som har uppstått när veterinär behandlal djur. Inget talar för alt en fortsatt särreglering bör upprällhällas belräffande djurmedicinsk behandling. Det kan ifrågasättas om skador pä djur såvitt gäller skadefrekvens, skadornas art eller de skadelidandes ersältningsbehov avviker från vad som kan förekomma i mänga andra sammanhang. Det finns enligt lantbruksstyrelsen inte skäl all sälla skadefall i samband med behandling av djur i en särställning i skadeslåndsrättsligt hänseende. Detsamma gäller även för det faU att annan än veterinär botar sjukt djur.

Sammanfattningsvis ullalar lantbruksstyrelsen all del finns skäl all se över bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken. En sådan översyn bör enligt lantbrukssiyrelsen närmast ha till syfte att upphäva bestämmelsen.

Prop. 1975:12 70

6 Remissyttrandena

6.1 Remissyttrandena över kommitténs förslag

6.1.1 Allmänna synpunkter

Kommittéförslagen har i sina huvuddrag tillstyrkis eller lämnats ulan erinran av sä gott som alla remissinslanser. Den krilik som har framkommit mot förslagen avser till övervägande delen detaljspörsmäl av saklig eUer redaktionell karaklär.

JK framhåller atl de av kommittén behandlade frågorna är av iniresse inte bara ur juridiska ulan även ur sociala och mänskliga aspekter. Skadeståndet vid personskada måste ses i relation lill andra ersältningsanordningar av enskUd eller kollekliv nalur. Eftersom skadeståndet i regel reduceras med hänsyn tiU förekomsten av andra ersättningsformer har dess tidigare dominerande roll minskat. Skadeståndet skall numera främst fylla ut vad som inle läcks pä annat sätt. Även om detta ibland inle kan ske i önskvärd utsträckning, är det dock uppenbart atl skadeståndet fortfarande har en viktig uppgift. Svea hovrätt anser all det är lillfredsslällande, om skadeslåndsrällen inom personskadeområdet i huvudsak regleras i skriven lag. Enligt hovrättens mening är kommilléns förslag väl ägnat alt läggas liU grund för lagstiftning. Statens vägverk framhåller att kommitténs förslag lill slor del innebär en kodifiering av sädana grundsatser som redan utbildats i rättstillämpningen men ätt förslagen dessulom innehåller vissa tankegångar som ännu inle fullt omfattas av praxis. Detla är enligl vägverkels mening värdefulll. De aviserade reformerna slår i god samklang med tidens krav.

Försäkringsinspektionen anser kommittéförslagen utgöra ett nytt väsentligt bidrag lill skadeslåndsrättens reformering och modernisering. Inspektionen delar kommitténs uppfattning alt personskadeslåndsrälten ännu inte torde vara mogen all hell konsumeras av socialförsäkringen och alt den inte heller kan vänlas bli del inom överblickbar tid. För del privata försäkringsväsendet, som i praktiken bär den övervägande bördan av regeltillämpningen, mäsle del framstå som en stor fördel all på ell ställe få samlade någorlunda enhetliga bestämmelser om personskadestän-dels delmoment och former. Inspektionen är i slort selt positivi inställd liU de framlagda lagförslagen. Även Landstingsförbundet finner det riktigt att som utgångspunkt se olika ersättningsformer — säsom socialförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och skadeständsrällen — som delar i elt och samma syslem vilket syfiar lill att Irygga försörjningen vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och skada. SACO finner del vara en rimlig och önskvärd utveckling atl socialförsäkringen, i den mån den ekonomiska utvecklingen i samhäUet tillåter del, i ökad utsträckning svarar för ersättning vid personskada, medan utrymmet för tillämpning av reglerna om skadeslåndsskyldighet för skadevållare i molsvarande mån minskar. Förslagen är sakligl motiverade och väl genomtänkta saml ulgör en lämplig avvägning av olika motstående intressen.

Prop. 1975:12 71

utdömandet av skadestånd har möjligheler atl la mindre hänsyn till skadeståndets eventueUa preventiva effekter och mer hänsyn lUl möjlighelerna all fä tiU stånd en ur alla synpunkter rättvis och praktisk lösning. Enligl styrelsen bör alltså i framtiden sädana synpunkler spela in som försäkringar och försäkringsmöjligheter. Ytterst bör samhället dessulom genom sin sociallagstiflning garantera den enskUde medborgaren att slippa bli försatt i en sädan ekonomiskl trängd situation att han betas sina möjligheter till elt självständigt liv och en verklig återanpassning.

6.1.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

Kommitténs uppfattning atl ersättning för inkomstförlust bör delas upp i två poster, en avseende förfluten tid och en belräffande framliden, biträds av de remissinslanser som berör denna fråga. Sveriges advokatsamfund anser dock alt del är nödvändigl med en närmare precisering av kommitténs uttalande, att gränsen mellan dessa poster skall dras så nära tidpunkten för den slutliga prövningen av skadeständsfrägan som det är praktiskt möjligt. Enligt samfundet framgår del t. ex. inte hur kommittén tänkt sig samordningen meUan prövningen av skadeständsfrägan och prövningen av livränta i yrkesskadefaUen resp. prövningen av sjukbidrag/förtidspension pä gmndval av AFP och ATP. I della sammanhang bör vidare beakias alt det - särskUt i det utomrätts-liga skaderegleringsarbetel inom nämndernas verksamhetsområde - har varil myckel vanligt att livränta tiU en början fastställts för en eller flera kortare perioder med omprövning för senare period. Av kommitténs uttalande framgår inte hur denna skaderegleringsteknik, som fungerat lUlfredsställande, skaU påverkas. En annan praktisk synpunkl som bör beaktas är enligl samfundet frågan hur skadeståndsyrkandena skall framställas vid anhängiggörandet av skadeståndstalan. I de faU rättegången förs i flera instanser kan den komma att pägå under avsevärd lidrymd. Vad som vid liden för lagakraftvunnen dom kommer atl vara framtid resp. förfluten tid kan inle avgöras vid den tidpunkt dä talan väcks eller ens när yrkandena preciseras vid försia förhandUngen.

Fiertalel remissinstanser ställer sig positiva till förslaget att ersättningen för invaliditet skall, liksom i lagen om allmän försäkring, beräknas pä grundval av elt ekonomiskl invaliditetsbegrepp. JK framhäller att det ekonomiska invaliditetsbegreppel har den stora fördelen alt det tillhandahåller en teoretiskt riklig modell för hur skaderegleringen bör ske. Uppenbart är emellertid att skadeständsuppskattning med utgångspunkt frän detta begrepp ställer stora krav pä skaderegleraren. Utrymmet för skönsmässig bedömning ökar, dä den faktiska bundenheten vid de gamla medicinska invalidiletslabellerna upphör. Betydelsen av den osäkerhetsfaktor som därvid förs in i bilden bör inle underskattas. Utformningen av skadeståndet påverkar skadornas följder. Inte bara beloppets storlek utan även det sätt på vilket det utgår - snabbt eller längl i

Prop. 1975:12 72

efterhand, ulan diskussion eller efter långvariga förhandUngar — inverkar pä möjligheterna till rehabiUtering och anpassning efter ändrade levnadsförhållanden. En ekonomisk invaUditetsuppskaltning kommer enligt JK att kräva grundlig utredning i varje ärende, även om i viss utsträckning samma material kan användas som vid prövning av pensionsfråga enligt lagen om allmän försäkring. Faktorerna i en framtidsbedömning är dock i regel ovissa. De avgöranden som slulligen fattas kommer därför atl avspegla del verkliga ersältningsbehovet bara under en begränsad tidrymd.

Svea hovrätt framhäller att en konkret invaliditelsuppskattning kräver grundlig ulredning i varje ärende. Det är önskvärt att man i så stor utsträckning som möjligt använder sig av det utredningsmaterial som kan föreligga frän prövning enligl lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt hovrättens mening bör vid lagstiftningens framtida tillämpning särskild uppmärksamhet ägnas sådana skadefall där man inte kan utnyttja utredningsmaterial inom socialförsäkringen, dvs. fall där invaliditetsgraden understiger 50 % och skadan inte ersätts enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Om en dyrbar och omfattande utredning mäste göras, kan det tänkas avhälla parterna frän att underställa skadeständsfrågor domstolarnas bedömning. Även FCF betonar att tillämpningen av ett ekonomiskt invalidiletsbegrepp kommer att medföra en ökad arbetsbelastning med hänsyn till kravet på ingående utredning i del enskilda skadefallet. De ökade utredningskostnader som därigenom kan antas uppkomma finner FCF dock väga lätt i jämförelse med de fördelar som kommitténs sakligt välmotiverade förslag i övrigt innebär.

Socialstyrelsen anser att det är en klar fördel med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp som innebär alt den medicinska invaliditeten ingär endast som ett hjälpmedel bland mänga andra vid beräkning av den framtida inkomstförlusten. Bedömningen av denna förlust kommer härigenom att grunda sig på ett bredare och mera rättvisande underlag. Enligt socialstyrelsens mening kommer man som en följd härav att lägga alll större vikt vid rehabiliterande åtgärder som kan underlätta för en skadad att återanpassas i arbetslivet. Erfarenheten av skadeståndsbedömningar som gjorts i samband med rehabilileringsätgärder pekar mol länga och svårbedömbara utredningar, vilka omöjliggjort slutreglering pä flera är. Socialstyrelsen framhåller att del i allmänhet hgger i den skadades intresse att få ersättningen reglerad sä snabbt som möjligl. Långa utredningar och väntetider motverkar motiven för och ambitionen att återgå i arbete. Del är risk för atl en vidgad social och arbetsmässig bedömning kommer att kräva lång lid innan en skadeersättning slutgiltigt kan bli fastställd. Detta ökar pressen pä den skadade. Del är därför angelägel atl en helhelsbedömning blir genomförd sä snabbt som möjligt. Enligt socialstyrelsens mening bör man därför överväga möjligheten av att fastställa en tidsram inom vilken en skadeståndsersätlning måste fastställas. I de fall en ulredning av olika skäl inte kan genomföras programen-ligl, bör man på grundval av föreUggande maierial ändå fastställa skadeständsersättningen även med risk för överkompensation. Det är

Prop. 1975:12 73

nämligen av största vikt vid alla former av rehabilitering att den skadade aktiveras så snabbt som möjligt.

Riksförsäkringsverket konstaterar att ell ekonomiskt invalidiletsbegrepp kan medföra alt den slutliga prövningen av skadeständsfrägan i osäkra fall får anstå under längre tid. Från sin verksamhet inom yrkesskadeförsäkringen har riksförsäkringsverket den erfarenheten att segdragna tvister om ersällning medför stora risker för s. k. ersättnings-neuroser. Detla talar enligt verkels mening för all avgörandet av skadeständsfrågor inte dröjer för länge. Om skadeständsfrägan inle kan avgöras snabbi, bör ersättning betalas ul å conto i avvaktan på slutligt avgörande.

Överåklagaren i Malmö anser det uppenbart att möjligheten atl bestämma elt ur den skadelidandes synpunkl skäligt skadestånd blir bäitre om man lägger den ekonomiska invaliditelsgraden till grund för bedömningen. Också SAF tillstyrker all etl ekonomiskt invalidiletsbegrepp införs och påpekar att Irygghelsförsäkringen utgär från detta begrepp.

Advokatsamfundet anser all lillämpningen av etl ekonomiskl invaliditetsbegrepp kan medföra risk för rättsförluster för vissa skadelidande. Svårigheter föreligger nämligen i många fall vid den slutgiltiga bedömningen av skadeståndet alt bilda sig en säker uppfattning om hur framliden kommer att te sig för den skadelidande. Della förhällande medför risker för underkompensation. Den rent medicinska bedömningen av invaliditetsgraden kan i detta sammanhang fortfarande ha stor betydelse. Är den medicinska invaliditetsgraden hög, kan det vara otnotiverat alt ersättningen sätts lågt blott på den grund att vid prövningsliUfället kanske ringa eller ingen inkomstförlust yppat sig. Risken för en framlida försämring bör enligt samfundets mening beakias i sädana fall. Vidare framhåller advokatsamfundet all inkomstförlust åtminstone i senare skaderegleringspraxis har beaktats fullt ut som underlag för livränta även åt mycket svårt invalidiserade personer. Enligl samfundet finns del inle anledning att frångå denna praxis. Man bör alltså inle, som kommittén har föreslagit, ge ersättning i dessa fall endast för kosinader för värd och liUsyn.

Folksam framhåller att svårigheterna att uppnå en rätt avvägd ersättning för framtida förlust inte bör underskattas. För den prakliska tUlämpningen lorde del emellertid bli nödvändigt, när del gäller många medelålders och yngre personer med svära medicinska skador, att pä lämpligt sätt hälla ersättningsfrågan öppen under betydligt längre lid än som nu är vanligt. Den föreslagna omprövningsrätten är sannolikt hell otiUräcklig för att medge önskvärd anpassning. Också Motormännens riksförbund påpekar all en alltför stark anknytning till den ekonomiska invaliditeten vid tidpunkten för fastställande av ersällning för framliden kan innebära nackdelar för den skadelidande. Den snabba strukturomvandlingen i samhällel kan i vissa sammanhang fä allvarliga konsekvenser för den skadelidandes möjligheler till försörjning. Del kan vara svårt vid prövningen att med tillfredsställande grad av säkerhet överblicka försörj-

Prop. 1975:12 74

ningsmöjligheterna.

Nägra remissinstanser kritiserar kommitténs förslag atl värdet av hushållsarbete i hemmet skall vid invaliditetsbedömningen i skälig omfattning likställas med inkomst av arbete. Enligt Svea hovrätt, SACO, advokatsamfundet och Motormännens riksförbund bör begränsningen "i skälig omfattning" inte stäUas upp. SACO tillägger att det i detta sammanhang kan vara lämpligt att i lagtexten eller motiven erinra om den uppskatlningsregel som finns i 35 kap. 5 § rättegångsbalken.

Möjligheterna liU ersättning för ideell skadai samband med invaliditet har enligt överåklagaren i Malmö inte fått en lUlfredsställande utformning i kommitténs förslag. Från klarhels- och rättvisesynpunkt skulle det ha varit fördelaktigare om man tagit steget fuUl ut och låtit elt personligt invalidiletsbegrepp utgöra den principiella gmndvalen för ersällning. Även vid en sädan grund för skadeslåndsbedömningen skulle den medicinska invaliditeten och den ekonomiska situationen spela -»vsvärd roll. Den gottgörelse som den skadelidande på grund av sina rent personliga förhållanden skulle bli berälligad till skulle emellertid genom en så fastslagen grundprincip bli belydligl hårdare markerad. Många försakar medvelel mycket av ekonomisk välfärd för att kunna utöva vad de anser vara mera motiverat. Omöjlighet eller minskad förmåga att pä grund av en kanske i och för sig ringa invaliditet ulöva någon "fritidsaktivitet" kan för mänga innebära en katastrof som är lika ersättningsmotiverad som en ekonomiskl starkt försämrad arbelssiluation. Inte minsl med hänsyn lill sädana personliga omständigheter bör en väsentligt mindre schablonartad värdering än nu bli följden, när del gäller ersättning för ideell skada. Svea hovrätt anser däremot alt ersättningen för ideell skada sä långt som möjligt bör bestämmas schablonmässigt. Hovrätten betonar dock att elt sådani förfarande förutsätter att i ersättningen normalt inte ingår moment av ekonomisk ersättning. Kommitléns förslag att ideellt skadestånd skall omfaita ersättning för vissa allmänna olägenheter synes hovrätten mindre tillfredsställande frän systematisk synpunkt. Även av rent praktiska skäl är del rikligare atl i allmänhet lämna vissa kostnader utanför det ideella skadeståndet. När koslnaderna kan beräknas bli obetydliga, bör de emellerlid kunna omfattas av ersättningen för lyte eller annat stadigvarande men. Även länsstyrelsen i Södermanlands län betonar att ersättning för ideell skada bör avse just sådan skada och inte användas som ett medel att uppnå ett tillfredsställande resultat när svårigheter föreligger att erhålla tillräcklig ulredning angående skadefallets förvärvsmässiga följder.

FCF framhåller all den föreslagna utvidgningen av ersättningen för ideell skada förefaller åtminstone delvis bygga på kommitténs uppfattning om vUka ersällningsposler som inte är skattepUktiga. EnUgl FCF:s erfarenheter kan en skatterättslig bedömning av vissa ersättningsposter, som ingår i det av kommittén använda uttrycket "allmänna olägenheter", ge lill resultat att skatteplikt anses föreligga. De poster som avses är s. k. besvärslivränta och framförallt s. k. risklivränta. Beträffande sistnämnda typ av ersättning är del, med hänsyn till eventuell samordning med

Prop. 1975:12 75

ersättning för beräknad förlorad arbetsinkomst exempelvis enligt bestämmelserna i lagen om yrkesskadeförsäkring, av väsentligt intresse atl det är klarl att ersättning, i form av livränta eller engångsbelopp, för risk för i framtiden förlorad arbetsinkomst inte är skattepliktig inkomst eller i övrigt jämförbar med ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Om det anses klarl alt ifrågavarande poster inte är skattepliktiga och om risken för framtida inkomstförluster inle kommer alt ersättas genom någon form av invaUdlivränta inom socialförsäkringen, har FCF inle någon erinran mol förslaget atl ulvidga ideell skada all inkludera allmänna olägenheter.

Beträffande skadeståndets form har kommitléns uppfattning atl engångsbelopp bör komma liU större användning än hittUls vunnit anslutning från elt stort anlal remissintanser, bl. a. Svea hovrätt, FCF, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, länsslyrelsen i Södermanlands län. Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO, SACO, Svenska försäkringsbolags riksförbund. Trafikförsäkringsföreningen, Folksam och Motormännens riksförbund. Mer uttalade farhågor för användande av engångsbelopp anförs av kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd, HCK och Svenska livsmedelsarbetareförbundet.

Svea hovrätt, försäkringsinspektionen och Folksam påpekar alt den föreslagna lagtexten inte ger ett klart uttryck för önskemålet om en ökad användning av engångsbelopp. Hovrätten ifrågasätter om inte en sä genomgripande ändring av nuvarande praxis bör komma till uttryck i lagtexten. Försäkringsinspeklionen anser för sin del alt lagtexten bör byggas ut med de rekommendationer som kommittén i motiven lämnat rörande skadeståndets form. Lagregler som ger ledning i denna fråga har enligl försäkringsinspeklionen en given plals i en lagtext som skall ha upplysningsvärde även för andra än skadeståndsrättsliga specialister. En sädan lagteknik skulle också göra valet mellan livränta och engångsbelopp principiellt oberoende av beskattningen, vilket enligt försäkringsinspeklionen är en fördel.

Landstingsförbundet anför atl en större användning av engångsbelopp Ugger i linje med de bedömningar som gjorts i samband med överväganden beträffande såväl Irygghelsförsäkringen som patientförsäkringen. Enligt LO bör engångsbelopp inte i något fall utdömas, om den skadelidande motsätter sig detta och nedsättningen av arbetsförmågan kan bedömas till 10 % eller mera.

Advokatsamfundet ställer sig tveksamt tUl kommitténs uppfattning all del även i allvarligare skadefall, när den ekonomiska förlusten är ganska betydande, kan vara rimligt att använda förhöjt engångsbelopp, antingen som etl substitut för hela den livränta som annars skulle ha beslämts eller i kombination med en reducerad livränta. Vid fall av svårare invaliditet bör man enligl samfundets mening lägga den alldeles avgörande vikten vid försörjningssynpunkten. Del måste vidare beaktas atl de svårt skadades situation är särskilt labil såvitt avser framtida försämringar i deras situalion. Har emellertid en svårt invalidiserad person fått en del av den livränta, som annars skulle ha ulgåll, i form av engångsbelopp, inverkar

Prop. 1975:12 76

den sälunda utgivna ersättningen reducerande på den förhöjda livränta som skulle kunna bli aktuell i enlighel med den föreslagna regeln om omprövning vid väsentligt ändrade förhällanden. Samfundet anser därför atl man endasi i undantagsfall bör använda förhöjd engångsersättning med reducering av livräntan som följd, när det är fräga om svårare invaliditet. I sammanhanget bör ytteriigare beakias alt även slora engångsersättningar kan förbrukas pä kort lid av skadelidande som inte är vana vid alt ha beiydande belopp lill sitt förfogande. Speciella risker ur försörjningssynpunkt föreligger härvidlag vid svåra skallskador med psykiska följdverkningar eller sänkning av försländsnivån, som dock inte leder till omyndighetsförklaring. Argumentet atl förmåner frän socialförsäkringen kan ge tillfredsställande löpande försörjning fär, särskilt när det gäller mänga yngre skadelidande, begränsad bärkraft med hänsyn till att socialförsäkringsnivån är helt beroende av den inkomsi som vederbörande hunnit uppnå före skadefallet. Även om man tillämpar s. k. antagandepoäng blir utsikten lill framtida inkomstförstärkningar helt obeaktad som underlag för bestämningen av ATP-pension, medan utsikterna i inle obetydlig mån kan beaktas vid bestämmandet av skadeståndet. Det sist sagda gäller enligt samfundet i viss män även skadelidande i vuxen älder. Även yrkesskadeförsäkringskommittén understryker viklen av alt livränta bör vara regel, om skadeståndet har en inle oväsentlig betydelse för försörjningen. Engångsbeloppen fär inle äventyra skadelidandes framtida försörjningsmöjligheter.

Enligt kriminalvårdsstyrelsen är en användning av engångsbelopp i sädan omfattning som skadeständskommittén förordar ägnad atl inge betänkligheter. Av sociala skäl kan det i vissa fall vara olämpligt att utge elt engångskapital med lanke på risken för atl den skadelidande förbrukar delta pä etl sätt som inte är till nytta för honom. Vidare mäste enligt styrelsen beaktas att, om den skadelidandes medicinska status och därigenom hans försöriningsförmäga oväntat försämras i betydande mån efter det att engångsbelopp utgivits, det saknas möjlighet att genom omprövning komma till rätta med felbedömningen. Den skadelidande blir i sådant fall underkompenserad. Det kan inte heller antas att socialförsäkringen eller andra förmåner alltid läcker hela förlusten. Motsvarande kan inträffa även vid en väsentlig försämring av den skadelidandes arbetsförhållanden. Enligt styrelsens uppfattning kan de förändringar i en människas livsförhållanden som en beslående kroppsskada av allvarligare art medför vara mycket betydande. Ofta uppvägs inte skadan ur den skadelidandes synvinkel av ekonomisk ersättning ens om denna utmäts generöst. Därför framstår det som sä mycket angelägnare atl i vart fall söka bereda den skadelidande slörsta möjliga trygghet vid föriust av framtida arbetsförtjänst. 1 detta hänseende är engångsbeloppet underlägset livräntan som ersättningsform. MöjUghetema alt vid invaliditet bestämma skadeståndet i form av engångsbelopp bör därför enligt styrelsens mening begagnas med återhållsamhet och endasi i fall där det synes klart att risk inte föreligger för framtida försämring av den skadelidandes situation. Engångsbelopp bör alltså inte komma lill

Prop. 1975:12 77

användning i sä stor omfattning som skadeständskommittén rekommenderar. Liknande synpunkter anförs av statens handikappråd, HCK och Svenska livsmedelsarbetareförbundet. Enligl HCK är engångsbelopp av flera skäl inte lämpligt. Den skadelidande har nämligen ofta svårt att bedöma sin framlida ekonomiska situation. Elt annat skäl är att engångsbelopp mänga gånger används för alt köpa en privat livförsäkring, vilket innebär exlra kostnader i form av ackvisilionsarvode m. m.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet anser att det starkt kan ifrågasättas om utbyte av livränta mot engångsbelopp bör få ske i sädan betydande omfaltning som föreslagits, nämligen t. o. m. en 30 % medicinsk invaliditetsgrad. Förbundet anser att utbyte bara bör tillåtas vid högst 15-20 % medicinsk invalidilelsgrad. Del mäsle nämligen beaktas att rälten till omprövning förloras i och med elt utbyte av livräntan. Dessutom bör utbyte få ske enbart på framställning av den skadelidande.

Förslaget om upphävande av föreskriften i 13 § Iraflkförsäkringslagen om ulbyte av trafiklivränla som fastställts av domstol lillstyrks av försäkringsinspektionen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Tra-fikförsäkringsfören ingen.

Kommitténs förslag, att högre engångsbelopp än lio basbelopp enligt lagen om allmän försäkring inte bör förekomma, har föranlett yitranden av några remissinslanser. Sålunda ifrågasätter FCF behovet av alt i lagen införa en rekommendation av detta slag. Riksförsäkringsverket, som inte har nägot att erinra mot den föreslagna regeln, påpekar atl det beträffande högre inkomsttagare inte nödvändigtvis behöver inkräkta på den skadades försörjning om högre engångsbelopp utges. Länsslyrelsen i Södermanlands län anser att gränsen tio basbelopp i undantagsfall bör kunna överskridas. Enligt länsstyrelsen kan det vidare ifrågasättas om inte elt engångsbelopp betydligt underskridande denna gräns under vissa omständigheter kan synas mindre lämpligt än livränta, även om skadeståndet från försörjningssynpunkt spelar mindre roll. Sä kan t. ex. vara förhållandet, när ersättningen för lyte eller annat stadigvarande men utgär med högt belopp. Enligl länsstyrelsen bör del övervägas, om inte detla skall komma lill uttryck i lagtexten. 5>1F ifrågasätter om en fixerad högsta värdegräns behövs. Enligt SAF:s mening bör engångsbeloppets storlek fastställas med beaktande av den skadelidandes sociala situation. Hänsyn bör alltså tas lill bl. a. hans återstående arbetsförmåga och till sociala förmåner liksom till hur slor del av skadeståndet som fastställts i form av livränta.

SACO, som inte har något att erinra mol alt ett engångsbelopp kan delas upp i en del avseende den ideella skadan och en del avseende inkomstförlusten när denna är av siörre omfaltning, anser att man vid fastställande av ell gemensamt kapitalbelopp som ersättning för säväl ideell skada som ekonomisk föriust bör klart ange hur stor del som belöper på den ideella skadan och hur stor del som utgör ersättning för den ekonomiska förlusten. Detla är motiverat redan av skalletekniska skäl, eftersom ju endasi den senare delen skall tas upp till beskattning.

Prop. 1975:12 78

Enligt SACO:s mening får det förhållandel, alt lagtexten förutsätter alt skadestånd i nu avsett fall kan fastställas i form av elt engångsbelopp, inle tilläggas nägon processuell effekl som stär i slrid mot rättegångsbalken. Har part yrkat ersättning med ett belopp för ideell skada och etl belopp för ekonomisk förlust, åligger del i princip domstol atl ange hur slor del av ett eventuellt utdömt belopp som belöper på den ena resp. den andra skadan. Skulle någol annat vara avsett med förslaget blir följden, att part inte kan föra bara en del av skadeståndsfrågorna lill högre instans för överprövning. Med elt ospecificerat engångsbelopp skulle del bli nödvändigt att låla överprövningen avse skadesituationen i hela dess vidd.

Förslaget att engångsbeloppets slorlek skall bestämmas på grundval av en beräknad periodisk ersättning, förhöjd med hänsyn till de skadeföljder som kommittén kallat allmänna olägenheter, har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. FCF har förslåelse för att man vid bestämmandet av storleken av engångsbelopp i visst skadefall gör en beräkning med en uppskattad periodisk ersättning som underlag. Däremot ställer sig FCF tveksam till kommitténs rekommendation om ersättning med viss multipel av menersätlningsbeloppet vid låga invalidilelsgrader. Enligt FCF:s mening kommer avsevärda svårigheter atl nå överenskommelse i ersättningsfrågan sannolikt atl uppstå om inle vald multipel uppenbart medför överkompensation.

Frågan om beskattning av skadestånd i form av engångsbelopp berörs av ett stort antal remissinslanser. Bland dem som förordar förmånligare skatteregler märks Svea hovrätt, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, avtalsverket, länsstyrelsen i Södermanlands län, yrkesskadeförsäkringskommittén. Landstingsförbundet, SAF, TCO, SACO, advokatsamfundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Trafikförsäkringsföreningen, Folksam och Molormännehs riksförbund. Riksskatteverket ifrågasätter däremot om problemet för den enskilde bör lösas skattevägen.

Ett par remissinslanser har tagit upp frägan om livränta tUl skadade efter inträdel i pensionsåldern. Folksam önskar elt uttalande om lämpUgheten av alt även fortsättningsvis använda nuvarande schablonregel, enligt vilken det förutsätts alt den skadelidande efter uppnådd pensionsålder skulle ha behållit arbete som gett honom hälften så stor inkomst som dessförinnan. Svenska Försäkringsbolags riksförbund hemställer för sin del att huvudregeln för framtiden får bli atl livränta fastställs att utgå till den i den skadades yrke normala pensionsåldern. Endast dä skadan medför sannolik förlust av pensionsförmån efter avräkning av samordningsförmån eller då den skadade kan göra sannolikt, att han skulle ha fortsatt att förvärvsarbeta efter pensioneringen, saml då livräntan avser kostnader som inte påverkas av alt förvärvsarbetet upphör, bör skadeståndet motsvara den uppskattade förlusten.

Advokatsamfundet anser att man bör behälla hittillsvarande praxis atl kompensera förlust av ATP-poäng genom alt livräntan efter inträdd pensionsålder reduceras endasi med en tredjedel mot vanligen förekom-

Prop. 1975:12 79

mande hälftenreducering. Också KAK anser att livräntan bör anpassas till den beräknade förlusten av bl. a. ATP-poäng som en skada för med sig.

Ett slorl anlal remissinstanser anser att införandet av ett ekonomiskl invaliditetsbegrepp förutsätter större möjligheter till omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust än som föreslagils av kommittén. Bland dessa remissinstanser märks JK, kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd, yrkesskadeförsäkringskommittén, LO, TCO, SACO, Folksam och HCK. Andra remissinstanser anser dock alt en omprövning bör kunna ske endasi i sällsynia fall. 1 denna_ riktning utlalar sig riksförsäkringsverket och SAF.

Med hänsyn till risken för s. k. ersättningsneuroser bör enligt riksförsäkringsverket omprövning av skadestånd få ske endast i undantagsfall. När mycket läng tid förflutit mellan uppkomsten av en medicinskt sett stationär invaliditet och en sedermera inträffad försämring i försörjningsförmågan kan det vara svårt atl avgöra, om den ogynnsamma utvecklingen är en följd av skadan eller beror på helt andra omständigheter, såsom sjukdom, åldersförändringar med därav orsakad nedsättning av arbetsförmågan eller allmänt försämrade sysselsättningsmöjligheter inom den skadades yrkesområde. Det kan därför enligl riksförsäkringsverkei ifrågasättas, om inte en preklusionstid bör införas för jämkningsanspräk på annan grund än försämring i det av skadan orsakade tillståndet. En sådan begränsning av rätten lill omprövning av fastställd skadeståndslivränta torde dock inte behövas, om jämkningsmöjligheten såsom kommittén föreslår görs beroende av alt väsentlig och bestående ändring uppenbart inträtt i de förhållanden som legat till grund för ersättningen. En situation i vilken omprövning av skadestånd bör kunna ske är när en med skadeståndslivränla samordnad förmån har fallit bort. SAF, som lillstyrker förslaget att Uvränta skall kunna omprövas i vissa sällsynia fall, understryker all rätlen till omprövning bör vara restriktiv, inte minsl med hänsyn lill risken för ersällningsneuroser. Denna risk accentuerar också önskemålet om att skadeslåndsfrägorna regleras snabbt. Om det i undantagsfall skulle visa sig ogörligt atl omedelbart efter del akuta sjukdomsförloppets slut fastställa ersällning för framtida inkomstförlust bör utbetalning ske ä conto i avvaktan på det slutliga avgörandet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar att även med den begränsning av omprövningsfallen som föreslagils torde man få räkna med alt anspråk på omprövning kommer all göras i åtskilliga fall där del visar sig alt räll lill ändrad ersättning inle föreligger. Dessa anspråk måste givetvis utredas och prövas innan någol ställningslagande kan göras. Den föreslagna omprövningsrätten lorde därför otvivelaktigt komma alt medföra en hel del praktiska och andra ölägenheter. Problem kommer även alt uppstå i fråga om beräkning av ersällningsreserverna. Vid t. ex. en kraftig konjunkturnedgång kan elt stort anlal omprövningsfall bli akluella. Enligt riksförbundets mening kan det vara svårt alt på förhand beräkna täckning i ersällningsreserven för en sådan situation. Det är därför länkbart alt, i varje fall inom ansvarighetsförsäkringen, begränsningar i delta hänseende måste göras för onormala situationer genom

Prop. 1975:12 80

nägon form av force-majeureklausul.

JK har svårt atl godta en så snäv omprövningsregel som föreslagits av kommittén. Principen att ersättningen för inkomstförlust vid personskada skall bestämmas så nära den fakliska förlusten som möjligl synes tala för en vidgad omprövningsrält. Atl omständigheter som, om de kunnat förutses, varit av betydelse för besiämmande av livräntebelopp skall lämnas obeaktade därför atl de inträffat helt kort lid efter Uvränlans definitiva fastställande är inte lillfredsställande. Skadelivrän-lans speciella karaklär — att periodiskt under lång tid bidra till den skadelidandes försörjning - medför att en inträdande oförutsedd differens mellan behovet av ersällning och del uigående räntebeloppel uppfattas som synnerligen besvärande av den skadelidande. Kriminalvårdsstyrelsen anser att övergången till etl ekonomiskl invalidiletsbegrepp innebär viss möjlighet alt fastställa ersättningen med en marginal för oförutsedd utveckling. Det måste dock förmodas alt detta inte kommer alt ske i samma omfattning som nu. Enligt styrelsens uppfattning är det därför erforderligt att med elt ekonomiskt invalidiletsbegrepp förena möjlighet till omprövning av skadestånd som bestämts i form av Uvränla. Kommittéförslaget är på denna punkl starkl begränsat till sin räckvidd. Enligl styrelsens mening bör regeln ges en vidare utformning. Härför talar med styrka sociala skäl, främst hänsynen lill den skadelidandes behov av ekonomisk trygghet i händelse av väsentlig och bestående försämring i framtiden. Även om man i osäkra fall kan vänta med sluilig prövning under en längre tid tillförsäkras den skadelidande därigenom inle alltid säkerhet mot felbedömningar. Elt utdraget skaderegleringsförfarande lorde också öka riskerna för ersältningsneuros. En uppmjukning av omprövningsregeln i den av styrelsen åsyftade riktningen synes kunna ske genom atl något krav på att det skall vara "uppenbart" att relevant ändring inträtt inte uppställs. Även i fräga om engångsbelopp för framtida förlust av arbetsinkomst föreligger risk för underkompensation, om det ekonomiska invaliditetsbegreppet ulgör grundval. I likhel med kommillén finner styrelsen dock alt omprövning inte kan medges beträffande skadestånd som utgår i form av engångsbelopp. Statens handikappråd understryker starkl att möjligheterna till omprövning av Uvräntebelopp, om en skada förvärras eller den skadades utkomstmöjligheter på annat sätt kraftigt försämras på grund av skadan, inle bör omgärdas av alltför stränga restriklioner. Risken för ersältningsneuros, dvs. en olämplig fixering vid ersättningsfrågan hos den skadade, bör enligt handikapprådet tillmätas ringa betydelse i jämförelse med den risk som vid strängare regler kan föreligga för kraftig underkompensation.

Yrkesskadeförsäkringskommittén anser att en naturiig följd av det ekonomiska invaliditetsbegreppel blir all del måste finnas möjlighet till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. Olika synpunkler gör sig dock gällande beträffande omprövning av socialförsäkringsförmån och omprövning av skadeståndslivränla. Kommittén har i sill utredningsarbete ännu inte tagit sluilig slällning lill omprövnings-frågan men räknar med alt möjlighelerna lill omprövning av yrkesskade-

Prop. 1975:12 81

Uvränla i kommilléns blivande förslag inte kommer atl få en fullt så restriktiv ulformning som nu föreslås för skadeslåndslivräntorna. En omprövning av periodisk ersällning kan därför bU möjlig i större utsträckning inom socialförsäkringen än inom skadeständsrällen. Eftersom en skadeståndslivränla besläms med utgångspunkt- från förlids-pension eller yrkesskadelivränla kan del synas naturligt all omprövning av socialförsäkringsförmånen föranleder ändring av skadeståndet. Den föreslagna nellometoden för samordning av skadestånd med andra förmåner innebär emellertid atl ändring av samordningsförmån inle inverkar på skadeståndets storlek. EnUgl yrkesskadeförsäkringskommit-léns mening kan ifrågasättas om skadeslåndskommittén anfört tillräckligt bärande skäl för atl ge sill förslag om omprövning av skadeståndslivränlor en så begränsad omfaltning. I vart fall lorde de ingrepp i rättskraftsprinciperna, som omprövningssystemet orsakar, inte böra tillmätas avgörande betydelse. Atl genom domstolsavgöranden beslämda periodiska prestationer ändras i en ny rättegång är inte någol unikt i svensk räll.

LO ifrågasätter om innebörden av rekvisitet väsenllig och beslående ändring är lillräckligt klar. EnUgl LO:s mening får det godtas all mindre förändringar kompenseras genom att ersättningen fastställs med viss marginal lill den skadelidandes fördel. Omprövning bör dock kunna ske, om en förändring av förhållandena uppgår lill 10 % och inte är av tillfällig karaktär. Vidare förklarar LO sig inte kunna acceptera att rätten till omprövning förbehålls endast fall där skadeståndet utgår i form av Uvränla. Skadelidande med skadestånd i form av engångsbelopp kommer i sä fall atl i princip erhålla ersällning i slrid med den grundläggande utgångspunkten all ersättningen för framtida förlust skall bestämmas så nära den fakliska förlusten som möjligl. Svårigheterna atl med någon siörre säkerhet uttala sig om eUer i vilken utsträckning unga skadelidande kommer att vidkännas inkomstförluster pä grund av nedsatt arbetsförmåga understryker detta förhållande.

Inle heller advokatsamfundet anser atl den föreslagna omprövningsregeln bör inskränkas lill fall när Uvränla utgår. Nägon sådan inskränkning har enligt samfundet inte gällt i avseende på de omprövningsfall som förekommii inom Trafikförsäkringsanslallernas nämnds verksamhetsområde. Nyligen har av nämnden prövats ell faU, i vilket den skadade för elt anlal år sedan - pä grundval av vad man då trodde var en förhållandevis gynnsam prognos - tillerkänts ell engångsbelopp av lypen förhöjd menersätlning. Efter sedermera inträdd försämring i hans hälsotillstånd har livränta fastställts för hans återstående Uvstid. Med den av kommittén förordade begränsningen till Uvränlefall skulle den skadade i del anförda exemplet ha varit förhindrad att påkalla omprövning. Della kan enligl samfundets mening inte anses vara en önskad effekl av den nya lagstiftningen, sä myckel mindre som fall av invaliditetsersättning genom engångsbelopp framdeles avses bU vanUgare än hittiUs. Någon risk för missbruk av omprövningsregeln, om denna får gälla även engångsbelopp, lorde enligl samfundels uppfattning inte vara all befara. Både enligt

6 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 82

gällande ulomrättslig praxis och enUgt den nu föreslagna lagregeln har den skadelidande i omprövningsfallel en beiydande bevisbörda mol sig. I motsats lill vad som gäller i livräntefallen bör omprövning av engångsbelopp, om bestämmelsen utvidgas till att omfatta även sädana, naturiigen kunna leda till justering bara i höjande riktning. Även Folksam anser omprövningsrätlen kunna utsträckas till fall där ersättningen ulgåll i form av engångsbelopp. Enligl bolagets erfarenhel har del snarast varil regel all den skadelidande tvekat atl välja engångsbelopp med lanke på risken för en försämring av det medicinska tillståndet. Av psykologiska skäl har bolaget ofta i sådana situationer lovat den skadelidande atl få ersättningsfrågan omprövad, om det skulle inträda en väsenllig försämring av hans tillstånd. Omprövningsrätten bör emellerlid - även i fråga om livräntor — begränsas tUl fall där väsenllig försämring inträtt i det av skadan föranledda medicinska tillståndet. Motormännens riksförbund och HCK anför liknande synpunkter.

6.1.3 Skadestånd vid dödsfall

Förslagel alt ersällning för förlust av underhåll skall kunna utges lill en vidgad krets personer och all dessa skall kunna få full ersällning tillstyrks allmänl av remissinslanserna, bl. a. Svea hovrätt, socialstyrelsen, riksförsäkringsverkei, försäkringsinspektionen, yrkesska-deförsäkringskommiltén, LO och advokatsamfundet.

Svea hovrätt anför atl en utökning av kretsen av ersättningsberältigade enUgt kommitténs förslag kan medföra lolkningssvårigheler. Hovrätten har emellertid inte någol atl erinra mol den förordade utvidgningen. Del lorde få överlämnas åt rättstillämpningen atl närmare beslämma ersäll-ningsrällens omfattning. Riksförsäkringsverket konstaterar alt de i lagen om allmän försäkring och yrkesskadeförsäkringslagen av praktiska skäl gjorda begränsningarna av förmånsrätten för efterlevande, som inle enligt lag är berättigade till underhäll, inle har några motsvarigheter i kommitléns förslag. Riksförsäkringsverket anser dock all rälten lill skadestånd bör pä föreslaget sätt kunna göras beroende av de faktiska förhållandena i de individueUa fallen.

FCF delar kommilléns uppfattning om vilka krav som bör slällas för all skadestånd skall utgå till personer, som vid tiden för dödsfallet faktiskt erhöll eller inom en nära framlid kunde antas erhålla underhåll av den avlidne. Dessa krav återges dock inte i lagtexten, vilket enligt FCF är en brisl. Med den föreslagna utformningen av lagtexten kan skadestånd komma att utgå lill den som visar atl han har fält ell inte obetydligt belopp under viss tid från den avlidne för sin försörjning. Enligt FCF kan det dock inle anses föreligga skäl alt ulvidga kretsen av ersättningsberältigade till alla personer som fått periodiska betalningar frän den avlidne. Folksam finner del tänkbart alt kommitléns förslag kan leda lill alt även kategorier, för vilka behovet av skadestånd inte ler sig lika angeläget som i andra fall, omfattas av lagregeln. Ell sätt all skilja mellan de typer av underhåU som bör ulgå med fuUt belopp och övriga fall skulle enUgl

Prop. 1975:12 83

Folksam kanske vara all använda begreppet "erforderligt underhäll" beträffande sådant underhåll som den avlidne saknat skyldighet atl utge. Därigenom skulle man i varje fall undvika risken för all skadestånd utgår för bl. a. underhåll av lyxkaraktär.

SAF delar kommitténs uppfattning att det inte är nödvändigt att i lagtexten i detalj ange när ell samlevnadsförhällande grundar skadeståndsrätl för efterlevande. SAF anser dock att kommitténs uttalanden i motiven till lagtexten är för långtgående och lätt kan ge upphov till lolkningssvårigheler. Med hänsyn härtill bör man i lagtexten markera principen alt tredje mansskada inle ersätts utom i vissa undanlagsfall. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Motormännens riksförbund anför liknande synpunkter.

Svea hovrätt och advokatsamfundet kritiserar kommitténs förslag atl värdet av den avlidnes hushållsarbete endast "i skäUg omfattning" skall likställas med underhåll. Någon sådan begränsning bör enligt dessa remissintanser inle uppställas.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte en regel bör införas om omprövning av skadestånd för förlust av underhäll. En sådan regel skulle enligt hovrätten kunna lösa vissa problem som kan uppstå, om kretsen av ersättningsberältigade ulvidgas. Hovrätten framhåller dock alt regeln förutsätter atl skadeståndet fastställs som livränta.

Slulligen tar advokatsamfundet upp en fråga som gäller skadeståndsanspråk avseende liden mellan skadefallel och dödsfallet. Enligt samfundets mening står det inte i överensstämmelse med gällande rättspraxis all sådana skadeståndsanspråk genom succession övergår på den avlidnes dödsbo till den del anspråken avser rätlen till ersättning för ideell skada. Av praxis framgår nämligen all rälten lill ersättning för ideell skada förfaller, om den skadade avlider innan ersättningen fastslällls genom bindande utfästelse av den skadeståndsskyldige eller genom dom. Enligl samfundets mening är det emellertid svårt att se något rationellt skäl för denna praxis. Samfundet anser därför all rält till ersällning för ideell skada bör övergå på dödsboet och finner del önskvärt alt detta bringas lill uttryck åtminstone i motiven.

6.1.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada

Mot förslagets huvudprinciper att olika förmåner vid personskada skall avräknas på skadeståndet och alt regress inte skall ulövas beträffande samordningsförmån har flertalet av de remissinslanser som yttrat sig i dessa avseenden inte haft något alt erinra. Det gäller bl. a. Svea hovrätt, FCF, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen. Svenska kommunförbundet och Folksam. Från flera håll uttrycks emellertid önskemål om vissa jämkningar i kommittéförslagei.

Förslagel om samordning med periodisk förmän frän socialförsäkringen kommenteras av yrkesskadeförsäkrings-

Prop. 1975:12 84

kommittén, som konstaterar att engångsbelopp från socialförsäkringen därigenom utesluts från samordning. EnUgl yrkesskadeförsäkringskommillén görs emellerlid elt avsleg från denna princip genom skadeståndskommilténs uttalande att, om yrkesskadelivränta har bytts ul när samordning aktualiseras, samordning får ske på grundval av det Uvräntebelopp som var aktuellt då utbytet skedde. Något motsvarande uttalande har inte gjorts belräffande engångsbelopp som enligt 15 kap. 3 § lagen om allmän försäkring kan träda i stället för tUläggspension. Enligl yrkesskadekommitténs uppfattning bör dock samma principer tillämpas även i detta fall. Del kan med hänsyn härtill ifrågasättas om inle lagtexten för undvikande av missförstånd bör omfatla ifrågavarande engångsbelopp. Yrkesskadeförsäkringskommillén erinrar vidare om alt den skall utreda frågan om ökad användning av engångsbelopp inom yrkesskadeförsäkringen. Om till följd härav invaliditetsersättning i form av engångsbelopp införs i yrkesskadeförsäkringen, bör ocksä sådan ersättning vara samordningsbar med skadestånd. Även riksförsäkringsverket förordar atl tilläggspension som enligt 15 kap. 3 § lagen om allmän försäkring har bytts ul mol engångsbelopp skall samordnas med skadestånd. Därvid bör anses som om tilläggspensionen fortfarande utgick.

Förslaget om samordning med periodisk ersättning på grund av privat olycksfalls- eller sjukförsäkring har mött kritik från olika häll. FCF anser att samordning bör ske även beträffande ideell ersättning och beträffande engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring eller liknande försäkringsform, varvid i försia hand ersättning för inkomstbortfall bör borträknas. Enligt FCF är det nämligen uppenbart alt en överkompensation uppkommer, när engångsbelopp utgår i invaliditetsersättning på grund av sädan försäkring. Till skillnad från kommittén anser förvaltningen det inte vara förenat med nämnvärda besvär alt mäta överkompensationen. 1 det enskilda skadefallel uireds i vad mån den skadade kan anses förlora arbetsförtjänst och vilken ideell ersättning han är berättigad lill på grund av skadan. Man bör efter sådan ulredning kunna konstatera atl utfallande kapitalbelopp fördelar sig med ell viss belopp som ersättning för förlust av arbetsinkomst och som ideell ersättning i övrigt. Även försäkringsinspektionen framhåller att förekomsten av mera beaktansvärda kapitalbelopp inom privat olycksfallsförsäkring m. m. utgör elt avräkningsproblem som måhända inle är slutiigt löst genom kommitténs förslag. Svea hovrätt påpekar all en komplikation kan uppstå vid skaderegleringen genom alt livränta och engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring inte behandlas lika. Hovrätten framhåller vidare alt man med den av kommittén valda lösningen fär räkna med atl denna kommer atl inverka på den framtida ulformningen av sådana försäkringar.

Enligt försäkringsinspektionen bör beslämmelsen om samordning med periodisk ersättning frän olycksfallsförsäkring etc. ges en sådan utformning att del klarl framgår att även ersättning från försäkring av della slag, som har tecknats direkt eller på annal sätt gäller hos ulländsk

Prop. 1975:12 85

försäkringsgivare utan koncession för rörelse här i riket, är att anse som en samordningsförmån. Inspektionen anser det vara tveksamt om den föreslagna lagtexten täcker periodiska förmåner från sådana försäkringar.

LO anser atl samordning och avräkning inle bör ske belräffande periodisk ersättning frän privat olycksfalls- eller sjukförsäkring. En samordning i dessa fall skulle nämligen gynna en skadevållare pä den skadelidandes (försäkringstagarens) bekostnad. Denna slåndpunkt delas av TCO. Också Motormännens riksförbund motsätter sig all sådana förmåner betraktas som samordningsförmåner. Framför allt är det enligl riksförbundet inte rimligt atl betrakta ersättningen som samordningsförmån i situationer då bilister tillerkänns skadestånd enligl 5 § andra slyckel bUansvarighetslagen.

Advokatsamfundet framhäller all de föreslagna samordningsreglerna innebär att de försäkringsersättningar för vUka den skadelidande eller hans arbetsgivare betalat premier inle kommer atl medföra ökat skydd för den försäkrade ulan bara gynnar den skadeslåndsskyldige. Visserligen skall sjukpenning och sjukförmåner enligl AFP och ATP redan enligt nu gällande regler avräknas vid skadeståndsberäkningen, men i de fallen rör det sig om obligatoriska försäkringar, där en avräkning kan framstå som naturlig. Då del däremot gäller frivilliga försäkringar som kanske är anpassade efter den försäkrades speciella situation eller för tillgodoseende av hans långtgående krav på ekonomisk Irygghei synes det samfundet otillfredsställande all försäkringsskyddet skall gynna den skadeslåndsskyldige i stället för den skadelidande. Förslagel syftar lill alt undvika överkompensation. Tar man hänsyn lill jämkningsreglerna i 6 kap. kan emellerlid i fall när dessa blir akluella samordningen av förmåner och skadestånd leda lill all den skadeUdande inle ens får full kompensation, trots atl han själv sörjt för visst försäkringsskydd. Delta förhållande beror på all avräkning av samordningsförmånerna sker från bruttoskadan, innan man kommer fram lill del belopp som skall betraktas som skadestånd. Delta skadestånd kan därefter i förekommande fall jämkas. Har den skadelidande i stället haft rält all i del försia ledet av skadeslåndsberäkningen kumulera sin enskUda försäkringsförmån med skadebeloppet skulle han, efter verkställd jämkning, ha fått högre täckning för sin totala förlust. Del skulle i många fall innebära full täckning för denna, medan den av kommittén föreslagna samordningen innebär all han kan åsamkas en beiydande förlust, trots all han sökt gardera sig genom egen eller av arbelsgivaren lagen försäkring. Enligt samfundels mening är detta inle förenligt med det mol den skadelidande gynnsammare synsätt som i olika avseenden annars gör sig gällande i den föreslagna lagstiftningen. De refererade synpunkterna kan enligl samfundet inte lämnas obeaktade även om jämkningsreglerna får den i förslagel angivna restriktiva utformningen, i synnerhet inte om de särskilda jämkningsreglerna i 5 § andra stycket bUansvarighetslagen skall behållas. De otillfredställande konsekvenser som en ulformning av samordningen enligt kommittéförslagei kan medföra bör enligt samfundets mening leda

Prop. 1975:12 86

till en revidering så alt avräkning av samordningsförmåner medges bara i sädan utsträckning att den skadelidande inle genom sådana förmåner och skadestånd sammanlagt kommer i etl bättre läge än om skadan inle inträffat. Den del av samordningsförmänen som inte åstadkommer sådan effekl bör den skadelidande och inte den skadeståndsskyldige få njuta förmånen av.

Elt par remissinstanser anser alt samordning bör ske även med vissa andra förmåner än dem som anges i kommitténs förslag. Sålunda anför socialstyrelsen alt förmän som täcker samma utgifter eller förluster som skadeståndet över huvud taget bör avräknas från detta för alt överkompensation skall undvikas. Som samordningsförmån bör alltså betraktas även bidrag och andra förmåner som kan ulgå enligt arbetsmarknadskungörelsen. Ocksä Folksam ifrågasäller om inte exempelvis lön frän AMS tUl skadelidande som sysselsätts på skyddad verkstad bör ha karaktär av samordningsförmän.

Förslagel att samordningen skall ske enligl en neltomelod och alt som en följd härav föreliggande regressrätt skall avskaffas föranleder det påpekandet från riksförsäkringsverket, atl detta inle innebär nägon ändring av vad som redan gäller inom socialförsäkringen. Svenska kommunförbundet konstaterar all förslagel innebär atl den av kommunerna tillämpade principen om en brutlosamordning vid beräkning av sjuklön, pension m. m. inle längre blir möjlig. Förbundet anser dock alt brullosamordningen med hänsyn till det begränsade antalet fall inte framstår som angelägen av ekonomiska skäl. Principen har dessutom visal sig förorsaka etl oproportionerligt merarbete för alla parter. Förbundet har mol bakgrund därav intet alt erinra mot kommittéförslaget i denna del.

Svea hovrätt framhåller alt den regressrätt, som enligl allmänna grunder kan anses tillkomma en arbelsgivare med avseende pä sjuklön eller pension som denne utgett pä grund av anställningsavtal, inle torde kunna avskaffas genom införande av nellometoden för bestämmande av skadestånd. Tillräckligt underlag för bedömningen av i vilken omfattning sådan regressrätt utövas och vilken inverkan detta bör ha vid ulformningen av den föreslagna lagbestämmelsen finns inte, varför hovrätten förordar kompletterande ulredning på denna punkl.

Det förhållandel, atl skadeståndels storlek vid samordning enligt nellometoden inte påverkas av senare inträffade ändringar av samord-ningsförmänerna, medför enligt yrkesskadeförsäkringskommittén risk för såväl över- som underkompensation. Yrkesskadeförsäkringskommillén anför inle nägon krilik mol valel av nellometoden men framhåller atl det med hänsyn härtill kan synas naturligt att samma möjligheter till omprövning av periodisk ersättning föreligger inom skadeståndsrätlen som inom socialförsäkringen.

När del gäller frågan huruvida man vid samordningen bör la hänsyn lill föreliggande skaltefrihet för vissa förmåner erinrar försäkringsinspektionen om atl både inom sjuk- och olycksfallsförsäk-

Prop. 1975:12 87

ringen del reala utrymmet för kompletteringsförmåner beräknas med beaktande av ev. skattefrihet. Försäkringsinspektionen anser det därför vara naturligt atl man även vid avvägningen av skadeståndet tar hänsyn till skattefrihet för uigående samordningsförmäner. Denna ståndpunkt delas av riksförsäkringsverket och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Även SAF reagerar mot kommitténs förslag att hänsyn inle skall las liU om samordningsförmånerna är skattefria.

6.1.5 Ersättningsnivån vid personskada

Svea hovrätt, socialstyrelsen, advokatsamfundet, SACO och Motormännens riksförbund delar kommilléns uppfattning all skadestånd för inkomstförlust eller förlust av försörjare inte skall begränsas till viss högsta nivå. Av övriga remissinslanser är del endast Folksam som uttrycker en motsatt åsikl.

Svea hovrätt finner det inte möjligl atl med bibehållande av hittillsvarande rättsprinciper tillämpa andra jämUkhelssynpunkter än dem atl lika skadefall skall behandlas lika. I praktiken skulle slora svårigheter uppslå vid skadereglering i fall där begränsningsregeln skall tiUämpas samtidigt med reduklionsregler på grund av medväUande. Socialstyrelsen underslryker all det är föga tilltalande atl sälla in inkomstutjämnande ålgärder jusl när en inkomsttagare drabbas av allvarlig personskada. För slyrelsen framslår skattelagstiftningen i stället som del lämpliga instrumentet för atl lillgodose jämUkhelssynpunkter i förevarande avseende. Slyrelsen anser del emellerlid otillfredsslällande alt avsaknad av försäkringar eller innehav av försäkringar kan leda lill olika regleringar av etl skadestånd. Del är därför önskvärl och i vissa faU påkallat med en av staten administrerad för alla medborgare enhellig ansvarsförsäkring som grundskydd.

Enligl Folksams mening väger redan de av kommillén redovisade skälen för en begränsningsregel tyngre än skälen mot. Ytterligare ett starkt skäl för en sådan regel är all ju mer oberoende av skuld och medvållande skadeståndsskyldigheien är, deslo mer befogad är en begränsning av beloppet. En begränsning lill exempelvis 12 basbelopp -nu motsvarande cirka 100 000 kr per är - synes bolaget rimlig.

6.1.6 Skadelidandes medvållande

Kommitténs förslag i Skadestånd III lill ändrad lydelse av den allmänna medverkansregeln 15 kap. 5 § skadeståndslagen lillslyrks eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinslanser. Från flera håll uttalas dock önskemål om tydligare lagtext än den komrnitlén föreslagil. Till slor del uppehåller sig remissinstanserna vid regelns effekl i personskadefallen. Dessa synpunkler har emellerlid inle medtagits i denna sammanställning, eftersom frågan numera kommit i etl annat läge sedan kommittén i Skadestånd V föreslagil en särskild medverkansregel för dessa fall.

Prop. 1975:12 88

Enligl Svea hovrätt bör möjligheten att vid medvällandebedömningen ta hänsyn till andra fakiorer än skuldgraden inle tiUvaratas annal än för alt förebygga resultat som eljest skulle framstå som klarl obiUiga. Som huvudregel bör gälla all underlåtenhet all nedsätta skadestånd på grund av medvållande från den skadelidandes sida skall ifrågakomma endasi vid personskador och mera sällan vid sakskador.

Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaierar att utvecklingen synes gå i riktning frän ell skadestånds- och vållandelänkande mot etl syslem innebärande alt en skadelidande i möjligaste män skall få full kompensation för skada oavsell under vilka förhållanden skadan uppkommit. Förbundel ser kommitléns förslag som ell sleg i denna riklning och finner ej skäl alt motarbeta en sådan utveckling i och för sig.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser atl ell med hänsyn till omständigheterna obetydligt medvållande lill skadan från den skadelidandes sida inle bör föranleda jämkning av skadeståndet. Föreningen finner det däremot tveksamt om sociala och humanitära skäl bör kunna åberopas som grund för en dom på ojämkad ersällning faslän medvållande konstaterats. Sådana härisyn är det mera samhällets än den huvudsak-Ugen ansvariges eller dennes försäkringsgivares sak atl tillgodose.

Trafikmålskommittén framhäller alt del är tveksamt om det inom Irafikrätten finns någon anledning alt från sociala och humanitära synpunkler göra skillnad mellan sakskador och mindre personskador. Bilen spelar en stor social roU för en alldeles övervägande del av även lägre inkomsttagare. Eftersom en förlust av bUen här ofta kan få förödande ekonomiska konsekvenser blir del således från social synpunkt inle sällan ett slarkl iniresse atl även sakskador blir ersatta. Trafikmälskommittén vill således från nu anförda synpunkter uttala tveksamhel om lämpligheten av den gjorda distinktionen mellan person- och sakskador. Trafikmålskommittén framhäller vidare atl det är nödvändigt all lagsliftaren arbelar ulifrån en enhetlig grundsyn på frägan om prevenlionens betydelse inom Irafikrätten. De negaiiva följderna av felhandlingar i trafiken måste ses som en enhet. I detla utgör skadestånd, bonusförlust etc. lika väl som böler en del. Det är inle möjligt atl med bestämdhet uttala sig om de oUka komponenternas relativa betydelse. Trafikmälskommittén anser således all det är nödvändigl alt i ell sammanhang ta slällning tUl olika åtgärders preventiva effekl. Lagstiftningen mäste arbeta utifrån samma grundsyn inom skadeståndsrätl och straffrätt.

JK anser inte all kommitténs avsikt med den nya regleringen fått ett lillfredsslällande uttryck i lagtexten. Lagtexten bör få en ulformning som, även utan läsning av motiven, ger en uppfattning om lagstiftarens intentioner. Försäkringsfuridiska föreningen framför Uknande synpunkler på lagtexten och anser en överarbetning av regeln önskvärd. Även trafikmålskommittén pekar på all skadeslåndskommittén funnil del nödvändigt all för rättsbildningen främst lila lill motivultalanden och beklagar, framför aUl från processrällsliga synpunkler, all skadeslåndskommittén inle funnit del möjligl all redan vid skadeståndslagens

ulformning med större exakthet än vad som skett ge uttryck för lagstiftarens intentioner.

Också FCF finner regeln behäftad med påfallande oklarhet beträffande dess effekl i särskilda fall och befarar atl den kan medföra rättsosäkerhet. FCF framhåller vidare all svåriösla frägor kan uppkomma pä grund av den samtidiga förekomsten av de särskilda reglerna för jämkning i 5 kap. 5 § skadeståndslagen och den av kommittén föreslagna allmänna regeln om jämkning av skadestånd. Del torde enligl FCF inte kunna uteslutas all vid lillämpningen av dessa regler jämkning åtminstone delvis kan ske dubbelt eller kumuleras på ej avsett säll. Även om kommillén givetvis ej åsyftat något sådant är reglernas art och de komplicerade förhållanden, som kan föreligga vid tillämpningen, sådana all feltolkning kan ske i de särskilda fallen och leda till objektivt oriktigt resultat. Försäkringsinspektionen befarar atl bestämmelsen kommer att medföra en beaktansvärd komplikation i försäkringsbolagens ulomrällsli-ga personskadereglering i ansvars- och trafikförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ullalar att etl genomförande av förslaget lorde påverka premiekoslnaderna för trafik- och ansvarsförsäkring uppåt med några procentenheter, dock knappast med mer än fem procent.

Kommitténs uppfattning att efterlevande lill omkommen person ofta bör undgå atl fä sill skadestånd nedsatt pä grund av den omkomnes medvållande delas av Svea hovrätt och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Hovrätten tillägger alt även om skadeståndet inte nedsätts i ell sådani fall så kvarstår möjligheten att jämka skadeståndet enligl den av kommittén föreslagna allmänna regeln om jämkning av skadestånd, om delta är motiverat av hänsyn till den ansvariges förhållanden. FCF förordar däremoi alt jämkning av efterievandes skadestånd på grund av medvållande från den avlidnes sida alltjämt bör kunna ske i samma utsträckning som lidigare.

Kommitténs förslag i Skadestånd V att jämkning av skadestånd pä grund av medvållande till personskada skall kunna ske endasi i undanlagsfall tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran av elt slorl antal remissinslanser, bl. a. riksförsäkringsverket, försäkringsinspeklionen, SAF, TCO, advokatsamfundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Endast FCF avstyrker förslaget.

Svea hovrätt framhåller all någon erinran inle kan framställas mol förslagel, om del är förenligt med försäkringsmässiga synpunkler. Inle heller socialstyrelsen har någon erinran mol förslagel, även om slyrelsen i och för sig anser det vara tillräckligt med den skärpta jämkningsregeln endasi vid allvarlig personskada.

Enligl LO bör jämkning kunna ske endasi vid uppsåtligt vållande. Slarka sociala och humanitära skäl lalar för alt jämkningsgrunden grov vårdslöshet bör bortfalla med hänsyn lill all de situationer, där denna jämkningsmöjUghel kan komma i fråga, är utomordentligt begränsade. Svårigheter all avgöra vad som är grov vårdslöshet jämförd med enkel

Prop. 1975:12 90

vårdslöshet talar enligt LO också i denna riktning. Däremot skapar en jämkning besvärande sociala konsekvenser. Även den föreslagna jämkningsgrunden "synnerliga skäl" bör enligt LO las bort.

JK anser alt exempUfieringen av vad som enligt kommitténs förslag skall utgöra synnerliga skäl för jämkning bör ulgå ur lagtexten. Sociala och mänskliga skäl talar för all denna jämkningsmöjlighet - som även kan drabba efterlevande - utnyttjas med störsia försiktighet. Särskilt rekvisitet atl skadan väsentligen framstår som självförvållad kan inbjuda till inte önskvärda begränsningar av rälien lill skadestånd. Enligt JK:s mening bör det hell överlämnas lill rättstillämpningen att avgöra vad som i detta sammanhang skall förstås med synnerliga skäl lill jämkning. Socialstyrelsen, som har motsvarande inställning, anser alt förslaget kan leda till oanade och inle önskvärda konsekvenser. Styrelsen tänker särskilt på förslaget till lag om obligatorisk användning av bilbälte. Följden skulle kunna bU att en bilist som helt utan egel vållande blir påkörd och skadad får skadeståndet jämkat, om han inle använt bilbälte.

FCF framhåller atl åtskiUiga personer på grund av egen oaktsamhet försätter sig i en situation som medför besvärande konsekvenser under återstoden av deras liv. Många har ulan att oaktsamhet över huvud laget föreligger hamnat i en liknande situation. I sädana fall finns varken i nuvarande eller föreslagna regler om skadestånd ulrymme för ersällning ål den skadelidande. Samhällel ser i mån av resurser som sin uppgift atl hkväl lämna hjälp exempelvis genom socialförsäkring och socialhjälp. Kommitténs förslag innebär alltså en förbättring för den grupp av människor som hamnat i en svår situation genom alt själva orsaka sig kroppsskada men begränsar sig därvid till fall där den skadelidande inle ensam ulan tillsammans med annan vållat skadan. FCF ifrågasätter för sin del om kommitténs förslag bärs upp av vägande argument och om starka sociala och humanitära skäl talar för genomförande av förslagel. Detta gäller framför alll de medvållandefall där ansvarsförsäkring saknas oavsett om sådan bort föreligga eller ej. 1 sammanhanget bör även beaktas att kapitalbelopp ur olycksfallsförsäkring och liknande försäkring enligt kommitléns förslag inle skall samordnas med skadeståndsersätlning. I de fall då en medvållande skadelidande innehar sädan försäkring, innebär förslaget atl han överkompenseras. FCF ifrågasätter allvarligt, om inte del svenska förslaget i motsats till övriga nordiska länders inslällning i frågan kommer all i alltför många fall medföra avgöranden som ter sig direkl stötande för rättskänslan.

Beträffande lillämpningen av den nya medvållanderegeln inom området för den skadesländsrättsliga speciallagstiftningen påpekar statens vägverk att de i prakliken viktiga förarskadorna vid bilolyckor inte upptagits till behandling. Enligt verkels mening kan de nya medvållandereglerna leda till en del egenartade konsekvenser. Efiersom de nya reglerna bara gäller personskador, noterar vägverket att när både person-och sakskador samtidigt inträffar full ersättning kan komma alt utgå för personskadan men bara jämkad ersättning för sakskadan t. ex. skadade

Prop. 1975:12 91

kläder. Advokatsamfundet anser inte atl del finns skäl för all utesluta lillämpningen av den nya medvållanderegeln i de ofta förekommande fall som avses i 5 § bUansvarighetslagen. Anledning saknas enligl samfundet att slälla dessa skadelidande i en sämre situation än andra skadelidande. Atl i likhel med kommittén hänvisa till förarplatsförsäkringen förefaller ologiskt. Denna försäkring fungerar uteslulande som en olycksfallsförsäkring som inle ger ersättning för förlorad arbetsförtjänst, inle heller Uvränta molsvarande inkomstförlust och än mindre ideell ersättning. Samfundet förordar därför atl 5 § bUansvarighetslagen ändras i analogi med den föreslagna ändringen av 2 § samma lag. En sådan utvidgning av tUlämpningen av jämkningsregeln är så mycket mera påkallad om den av skadeslåndskommittén föreslagna formen för samordning med andra förmåner skulle godtas. Som samfundet lidigare påpekat leder nämligen jämkning av elt skadestånd som bestämls lill skillnaden mellan brultoska-dan och samordningsförmånerna till atl den skadelidande inle får full kompensation. Motormännens riksförbund anför liknande synpunkter.

6.1.7 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

De flesta remissinstanserna delar kommitléns uppfattning alt en generell möjlighet tiU jämkning av oskäligl betungande skadestånd bör införas i skadeståndsrätlen. Bland dessa remissinstanser märks JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, statens vägverk, luftfartsverket, försäkringsinspektionen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Föreningen Sveriges lingsrällsdomare och Försäkringsfuridiska föreningen. Flera av dem betonar all en sådan jämkningsmöjlighet bör utnyttjas med den varsamhet som kommillén förordal i motiven lill silt förslag saml alt det är angelägel att denna återhållsamma inslällning kommer lill direkl ullryck i lagtexten.

Ocksä socialstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag, som styrelsen med hänsyn framför allt lill nuvarande rättsläge på del sociala områdei och den allmänna rällsuppfallningen finner väl avvägt. Reformen är dock, som kommittén konstaterat, av begränsad räckvidd. Del är därför styrelsens förhoppning atl den endast skall ses som en delreform på väg mot en lagsliftning, där man vid utdömande av skadestånd har möjligheter atl la mindre hänsyn lill skadeståndets eventuella prevenliva effekt och mer hänsyn lill möjligheterna atl få till stånd en ur alla synpunkler rättvis och praktisk lösning. Sälunda bör i framtiden sådana synpunkler få spela in som den skadelidandes goda ekonomi, försäkringar och försäkringsmöjligheler. Ytterst bör samhället dessulom genom sin sociallagstiflning garantera den enskUde medborgaren all slippa bli försall i en sådan ekonomiskl trängd situation atl han betas sina möjligheler till ell självständigt liv eller en verklig återanpassning.

SACO konslaterar all del hänsynslagande lill förekomsten av försäkring eller försäkringsmöjlighet som numera i stor utsträckning accepteras inom vår skadeståndsrätl egentligen ulgör ell irrationellt inslag i etl

Prop. 1975:12 92

skadeslåndssyslem som baseras pä culpaprincipen. SACO ställer sig inle avvisande till kommitténs förslag som är att se som en ylterligare anpassning av skadeständsrällen till de förändrade samhällsförhållandena, särskilt till den förändrade ekonomiska strukturen och till de förändrade synsätt som denna för med sig. Kommitténs förslag är enligt SACO;s mening etl steg i rätt riktning, men etl allvarligt problem kvarstår. SACO anser att skadeståndets storlek i princip inte bör påverkas av den skadevållandes inkomsi utan enbart av skadans omfattning. Det är dock inte rimligt att den skadevållandes ekonomi skall kunna bli förstörd i decennier på grund av ansvaret för en skada. 1 den mån som den skadevållande saknar ekonomiska resurser eller försäkring bör därför samhället gripa in.

Också RÅ anser alt konflikter mellan skadevållarens och den skadeUdandes intressen på längre sikt bör lösas genom ell syslem, som garanterar skälig ersättning åt den skadelidande på försäkringsbasis eller genom alt del allmänna Iräder in i kombination med regresskrav mot skadevåUaren. Härvid blir del möjligl atl - samtidigt som den preventiva aspekten beaktas - i betydande omfattning la hänsyn lill sociala och humanitära synpunkter samt graden av vållande m. m.

LO förklarar sig kunna acceptera kommitténs förslag under tvä förutsättningar. Den ena förulsältningen är att den restriktivitet och de begränsningar som kommillén i motiven har gelt uttryck åt under inga omständigheter luckras upp till skadevållarens förmån. LO ifrågasätter om inte delta bör framgå direkt av lagtexten. Den andra förutsättningen är att en obligatorisk straffsanktionerad försäkringsplikt uppställs för arbetsgivare i enlighel med vad LO tidigare krävt i remissyttrande över betänkandet (SOU 1964:31) Skadestånd II. LO anser att detta krav nu ytterligare förstärks genom den betydelse ansvarsförsäkringens existens pä skadevållarens sida får för den skadelidande vid tillämpningen av den föreslagna jämkningsregeln.

En avvisande hållning till förslaget intas av Sveriges advokatsamfund, som anser jämkningsregeln vara äventyrlig från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt samfundet har kommittén inte visat all det föreligger någol verkligt behov av denna regel. Regeln kan givetvis ändå införas, om den ges så begränsad räckvidd att den inte medför klara nackdelar t. ex. i form av rättsosäkerhet. Av kommilléns motiv framgår emellertid atl stort utrymme skall finnas för tillämpning av regeln och alt den därför kan få avsevärd användning eller i varje fall komma alt åberopas av skadeståndsskyldiga i stor utsträckning. Enligt motiven skall vidare vid jämkningsbedömningen hänsyn i regel tas lill den skadelidandes ekonomi och försäkringar samt arten och graden av skadevållarens skuld, vilket kommer all medföra mycket svåra avvägningar för domslolarna. Etl slort moment av skönsmässighet kan inte undvikas vid tillämpningen av jämkningsregeln, i synnerhet om skadeståndet efter jämkning skall fastställas lill elt bestämt belopp och inle lill viss bråkdel av skadan. Ulgången av en rättegäng bUr pä grund härav ytterst vansklig, för all inte

Prop. 1975:12 93

säga omöjUg, all förutse. Delta medför även all uppgörelse ulom rätta i slor utsträckning kommer att försvåras. Skadeslåndstvister kan därför anlas komma att i belydligl siörre omfattning än hittills avgöras genom rättegångar. Brottmålen kommer sannolikt att avsevärt tyngas och försvåras av en allmän jämkningsregel.

Också SAF avstyrker den föreslagna jämkningsregeln. Om regeln införs, lorde parterna i ell skadefall väsentligt oftare än f. n. komma i ell läge där del är hell omöjligt alt förutse vilket resultat en domstolsprövning kan medföra. På grund härav skulle regeln sannolikt leda till minskad benägenhet alt ingå uppgörelse ulom rätta. Enligt SAF:s uppfattning bör inte de lagstiftande myndighelerna i så stor utsträckning, som skulle bli fallel om jämkningsregeln införs i lagstiftningen, överföra silt ansvarsområde lill domstolarna. Detla gäller särskilt när domstolarnas avgöranden skall Iräffas på grundval av allmänt utformade skälighelsprin-ciper, som inte tillåter sedvanlig prejudikatbildning. SAF påpekar att det redan i gällande rält finns etl ganska slorl anlal regler om jämkning av skadestånd i skilda fall. SAF motsätter sig inle alt man går vidare på de partiella reformernas väg och för beslämda, klart överbUckbara fall inför möjlighet all jämka skadestånd när della framslår som motiverat. Della innebär emellerlid någol annat än att i enlighet med kommitténs förslag genomföra en vittgående reform vars verkningar är svära alt förutse.

Även flertalet av de remissinslanser som stöder kommitténs förstag framhåller risken för all jämkningsregeln kan leda till rättsosäkerhet och medföra lillämpningssvårigheler. Från flera håU efterlyses ett bestämdare lolkningsunderlag för lillämpningen av den nya regeln saml en tydligare lagtext. I denna riklning ullalar sig bl. a. JK, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, FCF, statens vägverk, försäkringsinspektionen, trafikmålskommittén. Landstingsförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, LO, TCO, SACO, Föreningen Sveriges statsåklagare och Försäkringsfuridiska föreningen.

Särskilt förvillande anses den föreslagna formuleringen att skadestånd kan jämkas om skadeståndsskyldigheien befinns oskäligt betungande med hänsyn lill "pariernas" ekonomiska förhållanden. Enligt JK, hovrätten för Övre Norrland, SACO och Försäkringsfuridiska föreningen avspeglar inte denna beslämmelse den dominerande roll som i motiven tillmäts den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden ulan kan lätt framkalla missuppfattningen att jämkningsfrågan från början skall avgöras på grundval av en jämförelse mellan pariernas ekonomiska förhållanden. Svea hovrätt anser att den föreslagna lagtexten inle på ett lillräckligt tydligt säll ger uttryck åt den vikliga principen all skälighetsbedömningen alllid måste ske med sikte på all den skadelidandes berättigade iniresse av ersättning inle åsidosätts.

SACO ifrågasätter om det inte av lagtexten bör framgå alt jämkningsregeln är avsedd att lillämpas främst då del rör sig om ersättning av större ekonomisk betydelse för skadevåUaren. Enligt SACO bör lagtexten vidare möjligen innehålla en uttrycklig föreskrift om att jämkning inte skall

Prop. 1975:12 94

komma i fråga, när skadeståndsskyldigheien hell läcks av en försäkringsgivares eller självförsäkrares ansvar. Denna synpunkt delas av SAF. Trafikmålskommittén framhåller att den enskilde av lagtexten bör ha möjlighet all vela i vilken utsträckning han är skyldig att hålla t. ex. ansvarsförsäkring.

Enligt JK bör det i lagtexten begagnade uttrycket "omständigheterna i övrigl" byggas ul med närmare riktlinjer för bedömningen i överensstämmelse med de uttalanden kommittén gjort därom i motiven. SACO ifrågasätter om inte lagtexten bör ge direkl ullryck ål den av kommittén angivna huvudregeln all jämkning av skadestånd inle skall ske vid uppsåtligt brott.

Kommitléns uttalanden om belydelsen av den ansvariges ekonomi kritiseras av vissa remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland ställer sig tveksam till den levnadsstandard som bör förbehållas den skadeslåndsskyldige enligl kommillén. Hovrätten finner det sannolikt att de av kommittén åsyftade förutsättningarna för jämkning kommer att vara för handen i betydligt fler fall än kommittén i andra sammanhang synes anta. Försäkringsfuridiska föreningen ifrågasätter om det inle borde finnas siörre jämkningsmöjUghel i vissa fall. Vid skyldighet att ersätla ren förmögenhetsskada på grund av vårdslöshet som inte är grov synes det ej rimligt all exempelvis en medborgare i vanliga omständigheter skall tvingas uppoffra t. ex. sommarsluga och den hell övervägande delen av sill sparkapital för att ersätta förlust som uppstått genom vårdslösheten. Föreningen vill därför rekommendera all principen för jämkningen övervägs ytterligare och att lagtexten utformas så alt därav ytterligare framgår hur den avses all tillämpas. Även Folksam menar att regeln bör kunna tillämpas mer generöst än vad kommittén antyder. Den belastning som enligl kommitléns beskrivning kan åläggas den skadeståndsskyldige synes Folksam vara ungefär vad som maximalt kan avpressas honom. En jämkning som motiveras av sociala hänsyn mot den ansvarige bör kunna vara kraftigare. Enligl Folksams mening bör domstolarna ges möjlighet att göra kraftiga nedsältningar, förmodligen ganska schablonmässigt. Avvägningarna blir annars svåra och resultatet ändå ofta slumpmässigt.

Enligt Svea hovrätts mening torde del inte sällan komma atl vara förenat med svårigheier alt göra de ekonomiska prognoser rörande de ansvariga, som kommer atl bli nödvändiga, t. ex. dä den ansvarige vid tiden för bedömningen är studerande men kan antas senare komma all uppbära inkomsi. All pä grundval av en sådan prognos nå fram lill ell för såväl den skadeslåndsskyldige som den skadelidande lillfredsslällande resultat för lång tid framöver blir säkerligen inte läll. Hovrätten finner det vara en brisl all en skadelidande, som tillerkänts jämkat skadestånd efter tUlämpning av jämkningsregeln, skall vara förhindrad atl väcka ny talan med yrkande att utfå skadestånd utöver den jämkade ersättningen som tidigare utdömts. Hovrätten ifrågasäller om det inle bör finnas möjlighet all, då väsentligen ändrade förhällanden på den ansvariges sida

Prop. 1975:12 95

påkallar det, väcka ny talan för utfående av ytterligare skadestånd.' Härigenom skulle nackdelen med den osäkerhet som ligger i en bedömning grundad på ekonomiska prognoser i stor utsträckning kunna neutraliseras. Även Sveriges advokatsamfund anser det nödvändigt med en lagtext som gör del möjligt atl få skadestånd, som utdömts eller avtalats med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln, omprövat vid väsentligt förbättrade ekonomiska förhållanden för den skadeståndsskyldige,

Försäkringsfuridiska föreningen anför liknande synpunkter och framhåller därvid särskilt svårigheterna all vid en och samma rättegång överblicka skadans loiala omfaltning. Föreningen påpekar vidare att lillämpningen av den föreslagna jämkningsregeln kommer att medföra beiydande svårigheter att förebringa tillförlitlig bevisning angående de ekonomiska förhållandena.

Några remissinstanser berör de uttalanden kommittén gjort om verkan av underlåtenhet alt teckna ansvarsförsäkring. Svea hovrätt anser all man bör upprätthälla etl strängt krav på atl företagare, oavsett omfallningen av den bedrivna verksamhelen, skyddar sig genom ansvarsförsäkring. Huvudregeln bör därför vara atl underlåtenhet alt teckna ansvarsförsäkring medför att företagaren går föriustig möjligheten lill jämkning. För att underlåtenhet i sådant hänseende skall anses ursäktlig bör det åligga den ansvarige atl förebringa lungl vägande skäl för sin underlåtenhet. Då del gäller all bedöma motsvarande underlåtenhet av privatpersoner betonar hovrätten vikten av att ansvarsförsäkringen får största möjliga utbredning för att skadelidande i så stor utsträckning som möjligl skall erhålla full ersällning för liden skada. Hovrätten kan därför inle dela kommitténs uppfattning alt det regelmässigt skall anses ursäktligt alt en skadevållande privatperson underlåtit atl teckna ansvarsförsäkring. Är förhällandena sädana alt skadevåUaren haft ekonomiska möjligheter alt skydda sig genom ansvarsförsäkring bör som huvudregel gälla, atl jämkning ej skall äga rum. Svenska försäkringsbolags riksförbund utgår från alt det i rättstillämpningen kommer att anses höra till "god ordning" att en företagare - främst tillverkare av produkier som kan orsaka skada - tecknar inte endast allmän ansvarighetsförsäkring utan även produktansvarighetsförsäkring i den utsträckning en sådan normalt kan erhållas. Den allmänna jämkningsregeln skulle annars kunna tänkas fä en negaliv inverkan pä vidareutvecklingen av denna för konsumenlerna mycket viktiga försäkringsform. SAF menar däremot att det synsätt kommittén gett uttryck för när det gäller företagets omsorg och förtänksamhet i fräga om alt teckna ansvarsförsäkring inte är försvarligt.

I fräga om betydelsen av skuldgraden och ansvarsgrunden delar Svea hovrätt kommitténs uppfattning att ett medvetet risklagande i allmänhet bör frånta skadevåUaren möjlighet att få komma i åtnjutande av jämkning. Jämkning bör enligt hovrättens mening regelmässigt inte heller ske vid skador orsakade genom brotl av grov beskaffenhei.

Prop. 1975:12 96

Också Föreningen Sveriges lingsrällsdomare anser del tveksamt i vad mån jämkningsregeln bör kunna tillgripas vid skada på grund av uppsåtlig brottslig gärning. Föreningen Sveriges statsåklagare finner det däremot naturiigt atl det så gott som ensamt avgörande vid själva jämkningen av skadestånd bör vara hur slort skadeståndsbelopp som den ansvarige kan utge utan all oskäligt betungas. Med detta synsätt bör skuldgraden, menar föreningen, väga mycket lätt vid bedömning av frågan om ochi vad mån skadestånd skall jämkas. Detla finner föreningen böra gälla även vid skadestånd på grund av uppsåtligt brott. Föreningen pekar på svårigheten alt genom endast etl skadeståndsinslitul på tillfredsställande sätt lillgodose både det civilrätlsliga och det kriminalrätlsliga områdets behov. Enligl föreningens mening bör den omständigheten att skadan tillkommit genom brott i princip inle föranleda en återhållsammare tillämpning av den föreslagna jämkningsregeln än om skadan uppkommit på annat sätt. Om jämkningsregeln tiUämpas så bör emellertid enligt föreningens mening åtminstone vid uppsåtligt brotl skadeståndets reparationsfunktion tillgodoses av del allmänna enligl i stort sell vanliga skadeståndsregler.

Enligt RÅ är det förenat med principiella betänkligheter att jämka skadestånd därför all fullt skadestånd skulle försvåra skadevållarens samhällsanpassning. Del kan hävdas att delta är en angelägenhet för samhället och inle för den skadeUdande. Sföfartsverket och hovrätten för Övre Norrland anför Uknande synpunkler. Hovrätten finner dock jämkning inle vara alldeles utesluten där den brottsliges ringa skuld och betalningsförmåga inte stär i rimUg proportion lill skadans slorlek. Försäkringsfuridiska föreningen understryker att även skyldighet all utge ett för den skadelidande tämligen obelydUgt belopp kan för den skadeslåndsskyldige brottslingen allvarligt försvåra rehabiliteringen.

SACO finner del oklart i vilken utsträckning kommittén tänkt sig att också omständigheter på den skadelidandes sida skall kunna vägas in. SärskUl svårbemästrade synes bedömningarna komma att bli vid en samtidig tillämpning av den allmänna jämkningsregeln och regeln i 5 kap. 5 § då vållande föreligger pä båda sidorna. Etl liknande uttalande görs av FCF.

Folksam frågar sig vad som skall gälla vid brandskador, som intar en särställning eftersom de kan bli de mesl katastrofala sakskadorna som vållas av människor. En ringa vårdslöshet kan få ofantliga följder och slumpen spelar större roll än vid andra skadelyper. Enligl bolagets mening borde i förarbelena klarl anges att skadestånd för brandskador alltid skall jämkas, oberoende av den ansvariges ekonomiska situalion och även om han är ansvarsförsäkrad. Undanlag bör gälla bara för begränsade belopp som betingas av prevenlionshänsyn, sociala hänsyn eller liknande. Jämkningsgraden bör givelvis variera. För hyresgäst i bostadslägenhet synes vid vällande ulan anmärkningsvärda omständigheter skadeståndet kunna begränsas till ordinär självrisk i faslighelsförsäkring. 1 andra situationer med enkell vållande bör 10 000 kronor vara lämplig som

Prop. 1975:12 97

översta gräns för privatpersoner, medan 100 000 kronor i normalfallen är en lämpUg gräns för företagare.

JK anser all del av lagtexten bör framgå vUka normer som skall gälla för jämkning av ansvar på grund av speciallagstiftning eller i kontraktsförhållanden. Denna ståndpunkt delas av Svea hovrätt, som beträffande skador i konlraklsförhållanden fUlägger alt jämkning bör vara utesluten vid skada på grund av brotl mot en s. k. huvudförpliktelse, om inte starka skäl lalar för all jämkning bör ske. Den riskfördelning som avlalsslulande parter har förutsatt då avtalet ingicks bör nämligen bara undanlagsvis kunna rubbas. Hovrätten ifrågasäller om inle della bör komma till uttryck i lagtexten. Däremoi är det enligl hovrättens mening inte motiverat att vara lika återhållsam med jämkning då fråga är om mera perifera avtalsförpliktelser, särskilt i situationer som är nära nog all bedöma som utomobligatoriska skadefall. Även SAF anser att den avsedda reslriktivilelen vid tUlämpning av regeln i kontraktsförhållanden bör komma till uttryck i lagtexten.

Sföfartsverket understryker kommitténs uttalande, alt jämkningsregeln uppenbarligen inle bör tillämpas i fall där della skulle slå i slrid med av Sverige ingångna internationella avtal, och ifrågasäller om detla inle bör komma lill direkt uttryck i lagtexten.

6.2 Remissyttrandena över lantbmksstyrelsens framställning

De remissinstanser som har hörts över lantbruksslyrelsens framställning har tillstyrkt att 22 kap. 4 § byggningsbalken upphävs.

Lantbrukarnas riksförbund framhåller atl beslämmelsen enUgl förbundels erfarenheter har tillämpats endasi i sällsynia fall. Mol denna bakgrund har förbundet ansett sig kunna tillstyrka all beslämmelsen upphävs, även om delta i något enstaka fall skulle kunna vara lill nackdel för någon enskild djurägare.

Enligl Svenska försäkringsbolags riksförbund är det i dagens läge inte lätt alt se skälen till att en strängare ansvarsregel skulle gälla inom viss djursjukvård än inom sjukvården i övrigt. Skillnaden mellan "fä" och andra djur, t. ex. hundar och kattor, ler sig ocksä omöjlig atl sakligl motivera. I dagens reformslrävanden pä ersältningsområdel — såväl i skadeständsrättslig lagstiftning som inom frivUliga ersältningsanordningar pä skUda områden som avser alt ersätla skadeslåndsrällen — intar presumlionsansvarel en så blygsam plals all del närmasl kan sägas vara på avskrivning. Riksförbundet vill vidare peka pä all del torde vara en oklar fräga, som inte synes behandlad i förarbetena till skadeståndslagen, om principalansvaret för anställda veterinärer - t. ex. distriktsveterinärer — även omfattar det presumlionsansvar som det akluella stadgandet innehåller. Med hänsyn lill del sagda tillstyrker riksförbundet alt 22 kap. 4 § byggningabalken upphävs.

Svenska kennelklubben framhåller all del finns skäl göra bestämmelsen till föremål för översyn på sådant sätl all allmänna skadeståndsrätlsli-

7 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 98

ga principer i vad avser bevisbördefördelningen kommer att gälla vid veterinärs behandling av djur. Med hänsyn till alt den skadelidande måhända många gånger har mycket svårt att prestera bevisning och måste göra gällande ett disciplinärt ansvar för alt kunna få tillgång lill erforderligt bevismaterial ifrågasätter föreningen om inte ell särskilt stadgande bör finnas om skyldighet för veterinären atl tillhandagå den skadelidande med utlämnande av det material som i det aktuella fallel kan klarlägga omständigheterna vid djurels behandling. Enligl föreningen skulle en sådan bestämmelse vara ägnad att stärka tilltron till veterinären och underlätta för den skadelidande all snabbi kunna utfå journalanleckningar o. d. saml måhända minska anlalel fall av disciplinära ärenden.

7 Föredraganden

7.1 Allmänna utgångspunkter

Sedan länge har den principen gällt i vårt land all den som uppsåtligen eller av vårdslöshet våUar annan person skada är skyldig all ersätla skadan. Utgångspunkten har därvid varit all den skadelidande skall ha full ersällning för den förlust han har lidit.

Den återgivna regeln, den s. k. culparegeln, har länge utgjort grundvalen för vär skadeståndsrätl. Kring denna huvudregel har sedan utbUdats etl omfattande och komplicerat skadeståndsrällsUgl regelsystem. Före år 1972 återfanns reglerna om ulomobUgaloriskt skadestånd, dvs. skadestånd utanför kontraktsförhållanden, endasi i begränsad omfattning i skriven lag. Vissa grundläggande beslämmelser meddelades i 1864 ärs strafflag. I övrigt framgick skadeslåndsrättens regelsystem av vissa särskilda författningar och av rättspraxis. Under 195O-talet påbörjades emellerlid ell omfattande samnordiskt utredningsarbete med syfte att successivt reformera skadeständslagsliftningen. En viklig etapp i detta reformarbete utgörs av skadeståndslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1972. Denna lag innefaltar dock inte någon fullständig reglering av skadeståndsrätlen. AtskUUga frågor av allmän natur är fortfarande oreglerade.

Skadeständsrällen spelade tidigare en avgörande roU när det gällde all skydda den enskilde mol följderna av uppkomna skador. Läget har emellertid förändrats radikalt genom den kraftiga expansionen och effekliviseringen av både den offentliga och den privata försäkringen. Vid personskador bereds alla medborgare ell grundläggande ekonomiskl skydd genom socialförsäkringen, dvs. den aUmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Samhället har kontinuerligt byggt ul och förstärkt detla socialförsäkringssystem, så all del i dag spelar en viklig roll som trygghetsfaktor. Genom att socialförsäkringen verkar generellt tUlgodoser den socialt motiverade ersättningsbehov ulan atl olika grupper av skadelidande ställs ulanför och utan att rätlen till ersällning är beroende av sådana för ersättningsbehovet ovidkommande fakiorer som orsaken

Prop. 1975:12 99

liU skadans uppkomst. Det skydd som socialförsäkringen medför täcker emellertid inte alla skadeföljder. Rätt tUl ersättning för inkomstbortfall föreligger först om nedsättningen i arbetsförmågan överstiger en viss minsta gräns. Vidare kan den skadelidande inle räkna med ersättning för mer än en viss del av inkomstförlusten. Socialförsäkringen ger inte heller kompensation för skadeföljder av annan än ekonomisk natur. S. k. ideell skada, dvs. sveda och värk saml lyte eller annat stadigvarande men, faller alllså ulanför.

Vid sidan av socialförsäkringen kan medborgarna på egel initiativ skaffa sig kompletterande förmåner från personförsäkring. Del enskUda försäkringsväsendet tillhandahåller en mångfald olika typer av Uv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar, som vid sidan av socialförsäkringen bereder skydd mol de ekonomiska följderna av olycksfall och sjukdom. Av särskilt iniresse är de olika slag av gruppförsäkringar som på senare tid har vunnit vidsträckt utbredning. Bakom dessa försäkringar slår regelmässigt sammanslutningar av skUda slag, främst löntagarorganisationer, med uppgift alt ta lill vara sina medlemmars ekonomiska inlressen. Del finns anledning räkna med en fortsatt utveckling av gruppförsäkrings-systemet. Men inle heller dessa försäkringar lämnar alltid ett fullständigt ekonomiskl skydd. Vidare finns del skaderisker som del inte ter sig naturligt för intresseorganisationerna att ta upp. Delta gäller bl. a. åtskUUga av de skadefall som drabbar medborgarna i privatlivet. Slutligen är del många som står hell ulanför de grupper för vUka organisationerna verkar.

Med hänsyn lUl de luckor som sälunda finns i de nu berörda ersätlningsanordningarna fyller skadeståndsreglerna allljäml en viklig funktion vid personskador. Detta hänger främst samman med all skadeständsrällen vUar på grundsatsen om fuU ersättning för uppkomna skador. Den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna är att den skadeUdande skaU försällas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Dessutom tillgodoses hans intresse alt få ersättning för ideell skada. Även när ersättning utgår enligl skadeslåndsrätlsliga principer kommer emellertid försäkringsväsendet in i bilden. Om den skadeståndsskyldige skyddas av s. k. ansvarsförsäkring, betalas skadeståndet av försäkringsgivaren inom försäkringssummans ram. På grund av försäkringsväsendets utbredning lorde det i dag vara belydUgt vanUgare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeslåndsskyldige själv med egna medel. Av stort intresse är den trygghetsförsäkring som sedan höslen 1974 gäller på siörre delen av arbelsmarknaden och som vid yrkesskador ger full ersällning enligl skade-ståndsrällens normer utan atl det behöver visas all arbetsgivaren eller annan är skadeständsskyldig. Vissa likheter med trygghetsförsäkringen har den patientförsäkring som beräknas träda i tillämpning under är 1975.

Del är all förvänta att utveckUngen på försäkringsområdet kommer att fortsälla och att skadeståndet i alltmer utpräglad grad kommer atl få tiU

uppgift att fylla ut den del av kostnaderna och förlusterna med anledning av en skada som inle täcks på annat sätt. Enligt min mening är della ocksä en rimlig och önskvärd utveckUng. Som anfördes vid liUkomslen av skadeståndslagen bör de ekonomiska förlusterna lill följd av skadefaU fördelas mellan medborgarna pä etl sätt som tillgodoser allmänl erkända krav pä social rättvisa och trygghet och som samtidigt leder lill del mest rationella utnyttjandet av samhällets och de enskildas ekonomiska resurser. Skadeståndsrätlen är mindre lämpad för della ändamål, eftersom skadeståndet bara innebär att förlusterna lill följd av skadan flytlas över från en person till en annan som kanske inle har siörre möjligheler alt bära dem. På läng sikt bör därför eftersträvas atl skadeståndets repara-tiva funktion i så slor utsträckning som möjligl överläs av försäkringsanordningar som är bäitre ägnade än skadeståndsrätten all tillgodose kraven på social rättvisa och en rationell fördelning av tillgängliga resurser.

Även om utrymmet för skadestånd successivt blir alll mindre, kan man emellertid inle räkna med alt kompletterande försäkringsformer inom överskådlig tid utvecklas därhän all de ens liUsammantagna kommer att bereda alla skadelidande full ersättning enligl skadeslåndsrättens normer. Samtidigt är det angelägel att den som drabbas av en skada har möjlighet att fä ersättning även för skadeföljder som inle täcks försäkringsvägen. Detla innebär all del även i fortsättningen kommer att finnas behov av ändamålsenligt utformade skadeståndsregler.

När del gäller frägan om ersättning för personskada, vilket är den typ av skada som främsi skaU behandlas i detta sammanhang, framgår det av det nyss anförda all skadeståndet bör ses som en del i ett siörre syslem, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingår och som har lill syfte all ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder. Däremot finns del inte nägon anledning alt den skadeUdande genom delta ersättningssystem skall erhålla mer än full ersättning för den skada han har lidit. Vid skadeståndets besiämmande bör alltså användas principer som inte leder till vare sig över- eller underkompensation.

TUI slor del har sådana grundsatser som jag nu har förordal redan utbildats i praxis, särskUl i den ulanför domstolarna tillämpade skaderegleringen. Också ersättningsanordningar av trygghetsförsäkringens typ bygger på dessa grundsatser. Utvecklingen bör emellerlid befästas inom skadeståndsrätlen i dess helhet. Vidare är del en uppenbar fördel om dessa grundsatser framgår direkl av lag. Frän både principiella och prakliska synpunkter framstår det som lämpligt all man i skadeståndslagen anger vilka meioder som skall lillämpas vid skadeståndets bestämmande och i vilken utsträckning skadeståndet skall samordnas med andra förmåner.

De regler om ersättning vid personskada som f. n. finns i skadeståndslagen är mycket kortfattade och ger föga upplysning om vUka principer som skall iakttas vid skadeståndets bestämmande. Reglerna har numera setts över av den år 1966 tUlsalla skadeslåndskommittén, som i oktober

Prop. 1975:12 °

1973 avgetl betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V. Betänkandet upptar förslag tiU regler om fastställande av skadestånd till den som har tillfogats personskada och skadestånd med anledning av alt nägon har dödats. Dessa regler är avsedda all ersätta molsvarande beslämmelser i skadeståndslagen. Vidare föreslås nya regler om samordning av skadestånd med andra förmåner vid personskada, om skadeståndets form och om omprövning av fastställd skadeslåndsUvränta. Slulligen innehåller förslagel en beslämmelse om verkan av skadelidandes medvållande till personskada.

Skadeståndskommittén har också lagl fram vissa förslag som gäller ersällning vid alla lyper av skador, aUtså inte bara personskada. Sålunda föreslog kommittén i det tidigare avlämnade belänkandel (SOU 1971:83) Skadestånd III all man i skadeståndslagen skulle föra in en allmän regel om jämkning av skadestånd. Bakgrunden till förslagel är all principen om fuU ersättning för uppkommen skada kan leda lill all en skadevållare som inte har ansvarsförsäkring åläggs skadestånd som kan betyda hans ekonomiska ruin eller för all framlid hindra honom från all bättra sina ekonomiska villkor. Med hänsyn härtUl föreslog kommillén en regel om atl skadestånd skulle kunna jämkas, om skadeståndsskyldigheien befanns oskäligl betungande.

I belänkandel Skadestånd III lade skadeslåndskommittén också fram förslag till en allmän regel om jämkning på grund av skadelidandes medvållande, som skulle ersätta den nuvarande beslämmelsen härom i skadeståndslagen. Förslaget har allljäml viss aktualitet.

De förslag som skadeständskommittén lagt fram har fått elt positivt mollagande vid remissbehandlingen. Remissinstanserna vitsordar allmänl behovel av nya regler om skadestånd vid personskada samt delar i allt väsentligt de bedömningar som ligger lill grund för de föreslagna beslämmelserna. Den kritik som framförs avser i huvudsak enskildheter i förslagel. Även de förordade jämkningsreglerna har i alll väsentligt godtagits.

För min del har jag redan i det föregående slagit fast atl skadestånd vid personskada i princip bör ge fuU ersättning för skadan men att ä andra sidan överkompensation sä långl möjligl bör undvikas. Dessa principer tillgodoses i allt väsentligt genom kommitténs förslag. Även i övrigt synes de föreslagna reglerna väl avvägda. Delta gäller också bestämmelserna om jämkning av oskäligl betungande skadestånd och om jämkning på grund av medvållande pä den skadelidandes sida. I detaljer kan visserligen ändringar behöva göras och i nägot fall andra lösningar böra väljas. Som helhet är emellerlid kommiltéförslagen enligt min mening väl ägnade all läggas till grund för lagstiftning.

Jag ämnar i del följande närmare gå in på de olika detaljerna i kommitléns förslag. Redan här viU jag emeUertid la upp en särskUd fräga som har diskuterats av kommittén och som gäller införandel av etl högsla tak för ersättningen vid personskada.

Som skäl för införandel av en begränsningsregel har anförts alt

Prop. 1975:12 102

personer med mycket höga inkomster själva bör få skydda sig mot bortfall av den översta delen av dessa inkomster i stället för alt andra medborgare genom ansvarsförsäkring skall belastas med denna utgift eller, om sådan försäkring inte föreligger, skadevåUaren skaU åläggas skadeståndsbelopp som kan ödelägga hans ekonomi för all framtid. En regel om begränsning av skadeståndsnivån skulle vidare kunna ses som elt led i den sirävan all jämna ul inkomstskillnaderna meUan olika grupper av medborgare som hittiUs har kommit lill uttryck främsi i skattelagstiftningen. Emellerlid kan enligl min mening vägande argument anföras mot en sådan regel. Som kommittén har påvisat skulle en regel som drabbar endast de högsla inkomsttagarna medföra så ringa vinst från samhällsekonomisk synpunkt att den knappast uppväger de tekniska komplikationer som regeln skuUe ge upphov till, bl. a. vid samordningen med andra förmåner. En regel där ersättningslakel sattes lägre skulle å andra sidan träffa en mängd löntagare och andra, som i många faU torde sakna möjlighet att skaffa fullgott kompletterande skydd genom egen försäkring. Vad därefter beträffar angelägenheten av alt vidta inkomstutjämnande åtgärder anser jag visserligen att skälen är slarka för en allmän inkomstutjämning i samhället. Denna utjämning bör dock genomföras generellt -främsi skattevägen — och inte i enskilda fall när en inkomsttagare har drabbats av allvarlig personskada. I likhet med kommittén och praktiskt tagel samtliga remissinslanser anser jag därför atl någon sådan begränsningsregel som nu diskuterats inte bör ställas upp inom skadeståndsrätten. En annan sak är all det, som tidigare berörts, kan finnas skäl alt föra in en allmän regel om jämkning av skadestånd som är oskäligt betungande för skadevåUaren. Till denna regel återkommer jag i det följande.

1 detta avsnitt villjag avslutningsvis påpeka atl det skadesländsrällsliga reformarbetet inte är avslutat i och med detta lagstiftningsärende. Närmast pä programmet står en revision av trafikskadelagsliftningen. Förslag till nya regler på delta område har nyligen avgetls av trafikskadeutredningen i betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning. Förslagel upptar bl. a. vissa regler om skadelidandes medvållande lUI trafikskada, vilka har samband med skadeståndslagens allmänna bestämmelser om medvållande. Vidare fortsätter skadeständskommittén med silt arbeie på en reformering av skadeslåndsrällen. Sålunda återstår av kommitténs uppdrag frågorna om flera skadevållares ansvar och om försäkringsgivares regressrätt.

7.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada

7.2.1 Ersättningsposter m. m.

Enligl 5 kap. 2 § skadeståndslagen kan den som har tillfogats personskada fä ersättning både för ekonomisk och för ideell skada. TUl ekonomisk skada räknas läkararvode och annan kostnad till följd av

Prop. 1975:12 '°3

skadan. Som ekonomisk skada ersälls vidare hinder eller förlust i den skadades näring. Härmed förstås i huvudsak förlorad arbetsförtjänst under den akuta sjukdomstiden samt inkomstförlust på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) efter utgången av denna tid. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk under den akuta sjukdomstiden samt för lyte eUer annat stadigvarande men som kvarstår efter denna tid.

Enligl kommitténs förslag skall skadestånd till den som har liUfogals personskada omfatta samma poster som ersätts enligt nuvarande regler. Dessa poster anges dock i lagförslaget med delvis nya beteckningar. Sålunda skaU skadeståndet enligt förslagel omfatta ersättning för dels sjukvårdskostnad och andra uigifter tUl följd av skadan, dels förlorad arbetsförtjänst, dels bestående nedsättning av arbetsförmågan, dels sveda och värk, dels lyte eller annat stadigvarande men. Beträffande ersättning för kosinader i anledning av skadan innebär förslagel inle nägon saklig ändring i förhällande till de nuvarande reglerna. Däremoi föresläs vissa nyheter när del gäller skadestånd för inkomstförlust och för ideeU skada.

Beträffande skadestånd för inkomstförlust är utgångspunkten både enligt gällande rätt och enligt kommittéförslaget atl den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat. Alt della också överensstämmer med min uppfattning framgår av vad jag har anfört i föregående avsnitt. Skadeståndet skall alllså i princip moisvara skillnaden mellan å ena sidan den skadelidandes inkomsi sädan den sannoUkt skulle ha blivit, om skadan inte hade inträffat, och å andra sidan den inkomst som den skadelidande fakiiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå med hänsyn lill skadans inverkan på förvärvsförmågan. De svårigheter som är förenade med denna bedömning har bidragii tiU all vissa schabloner för skadeståndets besiämmande har utbUdals i skadeständspraxis. Enligt kommillén bör man emellerlid i fortsättningen vara äterhäUsam med schabloner och i stället försöka följa den beräknade faktiska förlusten så nära som möjligl.

När det gäller ersättning för inkomstförlust i förfluten lid skiljer sig kommitténs förslag inle i någon avsevärd mån frän de principer som iakttas f. n. Som regel kan man vid bestämmandet av denna ersättning begagna sig av del underlag för bedömningen som den'faktiska inkomst-utvecklingen ulgör. När elt invaliditelslillsländ redan har inträtt då skadeståndet fastställs, förekommer del emellerlid ibland i nuvarande skadeständspraxis att invaliditetsersällningen i sin helhet — aUtså även den del av ersättningen som hänför sig till liden före prövningen - bestäms efter de mera abstrakta normer som måste lillämpas belräffande framlida inkomstförlust. Etl sådant förfarande bör enligl kommillén inte praktiseras i fortsättningen. I stället bör all ersättning som avser förfluten lid i förhållande lill prövningen bestämmas med hänsyn lill den fakliska inkomstförlusten.

Vad kommittén sålunda anfört har godtagits av remissinslanserna.

Prop. 1975:12 104

Även jag har den uppfattningen alt del inte är lämpligt med en abstrakt bedömning när faktiskt underlag finns alt tUlgå. I vissa undantagsfaU kan del visserligen finnas anledning alt ta hänsyn även lill andra omständigheter än den fakliska inkomstförlusten. Sålunda kan denna förlust behöva jusieras, om del av ulredningen framgår all inkomstminskningen hell eller delvis beror på all den skadelidande inle lill fuUo har utnyttjat sin kvarvarande arbetsförmåga. Della återkommer jag lUl i specialmotiveringen. Som huvudregel bör dock gälla atl ersättningen för inkomstförlust i förfluten lid fastställs på grundval av den faktiska förlust som har visat sig vid tidpunkten för skadeståndets bestämmande. Denna princip bör alltså tillämpas även om etl bestående invalidiletstiUslånd har inträtt före denna lidpunkl.

Beträffande ersällning för framlida inkomstförlust är bedömningen regelmässigt mera komplicerad. Uppenbarligen är det en vansklig uppgift atl med någorlunda säkerhet avgöra vilken inverkan en skada kan ha på den skadelidandes framtida förvärvsförmåga. Härför skuUe krävas alt man kunde överblicka dennes situation under myckel läng lid och alt man därvid kunde förutse inte bara skadans medicinska utveckling och den skadelidandes personliga förhåUanden av olika slag utan också den framlida arbetsmarknadssituationen och många andra omständigheter av mera allmän natur. Bland fakiorer som ofta är okända men som ändå skulle behöva las i beräkning kan nämnas möjlighelerna atl den skadelidande övervinner skadeföljderna hell eller delvis eller alt hans arbetsgivare trots skadan behåller honom i hans tidigare arbeie samt riskerna alt den skadelidande småningom friställs eUer att han på längre sikt inle står ul med den extra anspänning som kan krävas för all han skall klara sitt arbete.

Det ligger i sakens natur att en framtidsbedömning av det slag som jag nu har nämnt mäsle vila på ett tämligen osäkert underlag och med nödvändighel bli mer eller mindre schematisk. Detla torde vara anledningen till alt bedömningen i skadeständspraxis ofta kommil atl grundas på den schablon som skadans s. k. medicinska invalidilelsgrad ulgör. Därmed avses den gradering av skadan i medicinskt avseende som görs av medicinsk sakkunskap. Denna gradering sker väsentligen med utgångspunkt i vissa inom yrkesskadeförsäkringen utvecklade tabeller över normalgrader vid olika skador samt annat material som grundar sig på tidigare medicinska erfarenheter av den inverkan en viss fysisk defekt har pä den mänskliga prestationsförmågan. Vid en prövning enbart med hänsyn lill skadans medicinska invalidilelsgrad sker alltså inte någon individuell bedömning av den skadelidandes förvärvsförmåga, dvs. dennes möjligheter alt utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga (s. k. ekonomisk invaliditet). Skadeståndspraxis skiljer sig därigenom från den allmänna försäkringen, som bygger på etl ekonomiskt invalidiletsbegrepp av delta slag. Även i skadeståndspraxis synes dock efter hand ha ägt rum en ulveckling i riktning mot en mera individuell bedömning av skadeverkningarna. Delta gäUer särskilt i den ulanför domstolarna tillämpade

Prop. 1975:12 105

skaderegleringen och inom ersättningsanordningar av trygghelsförsäkringens typ. I domstolarnas praxis synes däremot alltjämt föreligga en stark bundenhet vid den medicinska uppskattningen av invaliditeten.

Kommitléns förslag innebär i delta hänseende en brytning med nuvarande skadeständspraxis i den mån den utgår frän den medicinska invaliditelsgraden som främsta hjälpmedel vid skadeslåndsbedömningen. Kommittén föreslår nämUgen atl framtida inkomstförlust skall beräknas på grundval av ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp, dvs. med beaktande av den skadelidandes förmåga alt trots skadan bereda sig inkomst genom sådani arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimUgen kan begäras av honom med hänsyn liU lidigare utbildning och verksamhei, omskolning eller annan liknande ålgärd saml älder, bosättningsförhåUanden och därmed jämförliga omständigheter. De medicinska invalidiletsgraderna skaU enligt kommittén i fortsättningen uppfattas endasi som ett hjälpmedel bland många andra vid beräkningen av inkomstförlusten.

Remissinstanserna tillstyrker allmänl all man inom skadeständsrällen går över lill elt mera renodlat förvärvsmässigl invaUdiletsbegrepp, liknande del som används inom den allmänna försäkringen. Några remissinslanser betonar dock att en konkret invaliditetsuppskattning av detta slag kräver en grundlig och inle sällan tidsödande ulredning i varje skadeståndsärende.

Som jag nyss nämnde är de medicinska invaliditetstabellerna ursprungligen avsedda som hjälpmedel vid bestämmande av ersättning i yrkesskadefall. De har huvudsakligen tillkommil i sluiei av 1800-talel och är utformade med avseende på skadeföljderna för kroppsarbetare. De värden som tabellerna anger har därefier endast i begränsad omfaltning anpassats tiU dagens differentierade arbetsliv. Redan med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om tabellerna utgör en lämplig norm för bedömningen av en skadas framtida verkningar. Men det kan över huvud taget te sig diskutabelt att mäta inkomstförlusten i ett individuellt fall efter en sådan generell måttstock, baserad på genomsnittsvärden, som de medicinska invaliditetstabellerna utgör. Som jag förut har sagt varierar ju de ekonomiska följderna högst väsentligt i de enskilda fallen, beroende på en rad olika fakiorer såsom ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke. Om man direkl lägger tabellvärdet för en viss skada lill grund för skadeståndet, bortser man helt från sådana individuella omständigheter. Vid en tabellbunden bedömning kan man inte heller beakta möjligheterna att genom olika ålgärder för rehabilitering och för anpassning av arbetet till den skadades särskilda förutsättningar höja dennes arbetsförmåga och därmed minska de ekonomiska följderna av skadan.

De medicinska tabellerna utgör emellertid inle del enda hjälpmedlet vid den medicinska invaliditelsgraderingen. Många fall kan över huvud taget inte hänföras under en viss tabellgrad. Detta gäller framför aUt sädana sammansatta skador som är vanliga vid trafikolyckor. Då får den läkare som bestämmer invaliditelsgraden göra en bedömning pä grundval

Prop. 1975:12 '06

av annal erfarenhetsmaterial, om sådant finns all tillgå. Och även om det finns en tabellgrad belräffande en viss skadelyp, las ofta slor hänsyn lUl individueUa variationer. Som kommillén framhållil torde nämligen många läkare betrakta tabellvärdel endasi som en referensram, som kan jusieras uppåt eller nedåt när särskilda omständigheter påkallar del. När en mera individuell invaliditelsgradering sker på detla säll, finns givetvis mindre anledning atl kritisera användningen av ett medicinskt invalidiletsbegrepp. Men även i detta fall fär läkarens uppmärksamhet anlas vara inriktad mera pä skadans allmänna inverkan på den skadelidandes fysiska eller psykiska status än på dess fakliska inverkan i del särskilda fallel på den skadelidandes arbetsförmåga.

Vad jag nu har sagt lalar för att den medicinska invaliditetsgraden ulgör elt olillförlitligt mätt på de förvärvsmässiga konsekvenser som en skada kan fä för den skadelidande. Denna slulsats vinner stöd av flera olika undersökningar av skillnaden mellan en skadas medicinska och ekonomiska följder. Av dessa undersökningar framgår atl skador med endasi lägre medicinsk invalidilelsgrad i regel inte har någon påtaglig inverkan på den skadeUdandes förvärvsförmåga. I slället för all uigöra ersällning för inkomstförlust med anledning av skadan kommer ell skadestånd, som bestämls efter skadans medicinska invalidilelsgrad, i dessa fall alt i realiteten snarast fungera som kompensation för särskilda kostnader samt ölägenheter och besvär av skiftande slag. I den män dessa skadeföljder också ersätts särskilt som ideell skada, blir de alltså kompenserade dubbelt. När det gäller skador med högre medicinsk invalidilelsgrad ulvisar undersökningarna å andra sidan att skadan inte sällan medför en större inskränkning i förvärvsförmågan än vad graden ger vid handen. Sålunda är del inte ovanligt att den skadelidande blir hell utslagen i förvärvsUvel av en skada som medicinskt sett inle nedsätter arbetsförmågan med 100 procenl ulan endasi med 1. ex. 66 2/3 procent. I dessa fall bUr alltså den skadeUdande inte tillräckligt kompenserad genom ett skadestånd som bestämls efter den medicinska invaliditelsgraden.

I likhet med kommittén anser jag atl skadestånd för inkomstförlust rimligen bör avse endast skadans försörjningsekonomiska konsekvenser och inte dessutom skadeföljder av annat slag. Den överkompensation som enligl vad jag nyss nämnl inte sällan uppkommer vid en medicinsk invaliditetsbedömning kan inte försvaras med att den utgör ersättning för ideell skada, eftersom man har en särskild post för sådan ersättning. Av vad jag har sagt i föregående avsnitt framgår vidare alt man enligl min mening bör undvika alt liUämpa metoder för skadeståndets bestämmande som kan leda till över- eller underkompensation. Det finns mot denna bakgrund starka skäl för att inom skadeståndsrätlen i dess helhet överge de medicinska invalidiletsgraderna som främsta hjälpmedel vid invalidi-telsbedömningen och mera allmänt gä över lill en prövning av skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet. Härför lalar även att man därigenom skulle närma sig den invalidilelsbedömning som görs inom den allmänna försäkringen och som kan komma att införas även inom yrkes-

Prop. 1975:12 107

skadeförsäkringen. Också inom den vanliga olycksfallsförsäkringen har en sådan bedömning börjat vinna insteg. Del är givet att tillämpningen av elt enhetligt invalidiletsbegrepp inom skadeståndsrätlen, socialförsäkringen och olycksfallsförsäkringen är ägnad all underlätta skaderegleringen. Härigenom kan man i stor omfattning använda sig av samma utredningsmaterial, när ersättningsfrågan i ell och samma fall prövas inom de olika ersätlningsanordningarna. Och inte minsl vid samordningen mellan dessa ersättningsformer är det en slor fördel om man har en enhetlig syn på invaliditetsbedömningen.

En inriktning på de försörjningsmässiga i slället för de medicinska följderna av en skada gör all man inte i nägon större utsträckning kan bygga bedömningen pä schabloner o. d. I släUet får man se till alt ulredningen i det särskilda fallet blir så fuUständig som möjligl. De olägenheter som kravet på en fullständigare utredning kan innebära får man enligt min mening finna sig i, om man viU uppnå den vinst i form av bäitre avvägda skadestånd som tillämpningen av etl ekonomiskt invalidiletsbegrepp kan ge. F. ö. torde man, som jag nyss har sagt, i slor omfattning kunna använda samma utredningsmaterial vid skadeslåndsprövning som vid prövningen av ersättning frän allmän försäkring. Den noggranna ulredning som en ekonomisk invalidilelsbedömning förutsätter har inte heller hindrat all man i den ulomrällsliga skaderegleringen i alll siörre utsträckning har gått över till en sådan bedömning. Även för domstolarnas del torde en övergäng lill en ekonomisk invaliditelsbedömning kunna ske ulan en nämnvärt ökad arbetsbelastning eller olägenheter i övrigt.

Hur grundUgl ulredningen i elt skadefall än görs, är det dock oundvikligt att del kvarstår ell vissl utrymme för en skönsmässig bedömning. Detta hänger samman med vad jag förut har nämnt om svårigheterna atl med någon siörre grad av säkerhet överblicka den skadelidandes framtida försörjningsmöjligheter. Det kan därför i osäkra fall finnas anledning alt vänta med den slutliga prövningen under en längre tid för att den kommande ulvecklingen skall kunna studeras. Erfarenheten visar atl man genom ell sådant förfarande kan skaffa sig ell goll underlag för prövningen av den skadelidandes framlida situation, såväl medicinskt som förvärvsmässigl. Man kan under denna lid pröva lämpliga rehabUiteringsålgärder och få en uppfattning om hur den skadelidande allmänt sett anpassar sig till sin nya förvärvssiluation. I dagens rältslillämpning beslämmer man i sådana fall ofta en tidsbegränsad livränta som får gälla under etl vissl anlal år, t. ex. Ivä-lre år, varefter man tar upp livränlef rågan till slutlig prövning.

Om en ekonomisk invalidilelsbedömning införs i skadeståndslagstiftningen, bör metoden att på della sätt skjuta på den slutliga prövningen få ännu siörre betydelse än den har i dag. Ä andra sidan föreligger inle sällan elt starkl iniresse av alt avgörandet av skadeständsfrägan inle drar ut alltför länge på tiden. Segdragna tvister medför erfarenhetsmässigt en risk för uppkomsten av s. k. ersättningsneuroser, dvs. en olämplig fixering hos den skadeUdande vid ersättningsfrågan som kan leda tiU all skadan

Prop. 1975:12 108

förvärras. Del kan därför i vissa fall finnas anledning alt fastställa skadeståndet utan all utveckUngen under den närmaste liden avvaktas. Och även om del definitiva ställningstagandet skjuls upp i avvaktan på atl förhällandena stabiliseras, är man ändå i åtskilUga avseenden hänvisad till anlaganden. Belysande exempel är de många fall, där nägon inkomstförlust inle har visat sig under liden mellan skadan och prövningen men där sådan förlust sedermera har uppkommit. Särskilda svårigheier alt fä elt tillförlilligt underlag i fakliska förhållanden föreligger givetvis i de faU när den skadeUdande är elt barn eller en person under utbildning. Även om del i dessa fall kan vara särskilt påkallat atl hälla ersättningsfrågan öppen under en längre lid, kan den framlidsbedömning som förr eller senare ändå måste göras trots delta bli mycket vansklig.

De svårigheter med en ekonomisk invaliditetsbedömning som jag nu har pekat på leder enligl min mening fram lill all en möjlighet bör införas liU omprövning av etl fastställt skadestånd för den händelse den framlida ulvecklingen skulle la en annan riklning än den som har förutsatts vid skadeståndets besiämmande. Detta återkommer jag lUl i del följande. Med en sädan omprövningsrält föreligger emellertid enligt min mening inle någol hinder mol att personskador i fortsättningen bedöms efter den ekonomiska invaliditet som de har förl med sig. Jag tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del. Den lagtext som kommittén efter mönster av lagen om allmän försäkring har föreslagil finner jag i huvudsak lämpUg.

En övergång tiU en ekonomisk i stället för medicinsk invalidilelsbedömning innebär inte atl de medicinska invalidiletsgraderna hell skulle ha spelat ut sin roll vid skadesländsprövningen. Vid bedömningen av den skadelidandes kvarstående förvärvsförmåga kommer naturiiglvis den medicinska uppskattningen av skadeföljderna atl få betydelse även i fortsättningen. Den invalidilelsgrad som denna uppskattning kan resultera i bör användas som ett mätt pä den bestående funktionsinskränkning som skadan har medfört och kan på så säll inverka pä bedömningen som en faktor bland många andra. Särskild betydelse torde den medicinska uppskattningen fä, när den inkomstförlust som kan konstaleras vid prövningstiUfället avsevärt understiger den förlust som svarar mol den tillämpliga invaliditetsgraden. I sådana fall kan del vara motiverat att ersättningen fastställs med en viss marginal för osäker utveckling. Jag finner dock inte anledning all, som föreslagits av en remissinstans, i lagtexten ta in en uttrycklig hänvisning till de medicinska invaliditets-graderna för all därigenom markera atl en säkerhetsmarginal för oförutsedd ulveckling kan vara befogad i sädana fall som jag nu har berört. Enligt den bestämning av elt ekonomiskt invaliditetsbegrepp som jag nyss har förordal skall vid skadesländsprövningen beakias den inkomsi som den skadelidande trots skadan kan beräknas komma all uppnå genom sådant arbeie som bl. a. motsvarar hans krafter och färdigheler. Härav följer alt man i fall där den medicinska utvecklingen är osäker kan bestämma skadeståndet med en viss marginal för denna ulveckling. En uttrycklig hänvisning till de medicinska invalidiletsgraderna skulle också

kunna ge del felaktiga intrycket atl marginalen för framtida utveckling bör bestämmas enbart med ledning av den tillämpliga medicinska invaliditelsgraden.

När det däremot gäller ersättning för ideell skada bör de medicinska invalidiletsgraderna i vissa fall kunna tUläggas en mer självständig betydelse än vid faslstäUande av ersättning för inkomstförlust. Innan jag går in på denna fråga vill jag emellertid beröra del mera allmänna spörsmålet om gränsdragningen mellan ideell och ekonomisk skada.

Någon klar och alltigenom konsekveni skiljelinje mellan skadeföljder av ideell resp. ekonomisk nalur finns inte i dag. Ideell skada i Iradilionell mening avser dels del direkta fysiska eller psykiska lidande som skadan har medfört under den akuta sjukdomstiden eller som den kan medföra i framtiden, dels andra framtida följder av skadan som innebär svårigheter för den skadelidande att klara sig i normall Uv. Avsleg frän denna traditionella syn på ideell skada förekommer dock i gällande skadeständspraxis. Sålunda har ersättning för lyte eller annal stadigvarande men ibland även karaklär av ersättning för ekonomisk skada, t. ex. när den avser särskilda kosinader som uppkommer för den skadelidande och som inle ersätts på annan väg. Ell typfall är fördyrade levnadsomkostnader av olika slag, såsom för resor, läkemedel, särskilda klädespersedlar och hjälp med oUka sysslor som den skadelidande tidigare har kunnat ulföra själv. A andra sidan är del, som jag förut har sagt, åtminstone vid mindre skador med ringa inkomstförlust vanligt alt ersättningen för invaliditet inrymmer gottgörelse för vissa skadeföljder av ideell natur eller i varje fall blandad ideell och ekonomisk natur. Exempel härpå ulgör besvär och ölägenheter av skadan i arbetet saml vissa obestämda framlidsrisker och kosinader. En tydUg tendens under senare är är emellerlid att man i allt siörre utsträckning lägger skadeståndets tyngdpunkt i dessa fall pä ersättningen för ideell skada.

Enligt kommittén bör ersättning för ideell skada avse, förutom del direkta lidande som skadan har medförl, även mera indirekta psykiska påfrestningar, t. ex. de som följer av ett vanställt utseende eller minskade möjligheler atl njuta av glädjeämnen i livet. Ideell ersällning skall enligt förslaget också inbegripa vissa skadeföljder som kommittén betecknar som allmänna olägenheter. Därmed avses de besvär och andra olägenheter samt obestämda framtidsutsikter och kosinader som enligt vad jag nyss har sagt hittills ofta har gottgjorts inom ramen för invaliditetsersällningen trots atl de delvis eller huvudsakligen har ideell karaktär.

Kommilléns uppfattning atl området för ideell skada bör utvidgas har i slort sell lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Nägra remissinslanser anser dock att skadeföljder som inle typiskt sell är av ideell karaklär bör både från systematisk synpunkt och av rent prakliska skäl hållas utanför ersättningen för ideell skada.

För egen del vill jag till en början framhålla all det innebär en fördel, om ersättningen för de olika skadeföljder som kan föreligga lill bedömande i elt personskadefall delas upp i skilda poster. Som jag har antytt i det föregående skall vid skadeståndets besiämmande i viss utsträckning

Prop. 1975:12 110

tiUämpas olika principer beroende på om skadeföljderna är av ekonomisk eller ideell nalur. Med hänsyn härtiU är det givelvis angelägel atl dessa skadeföljder noga skiljs åt. Genom en tydlig gränsdragning undviks också den risk för överkompensation som föreligger, om samma skadeföljder kan ersättas än som ekonomisk och än som ideell skada. En uppdelning av ersättningen på olUca poster är vidare motiverad av skatlemässiga skäl, efiersom endast ersättning för ekonomisk skada skall tas upp tiU beskattning enligt gällande skalleregler. Även när skadestånd skall samordnas med andra förmåner som utgår vid personskada eller när fråga uppkommer om omprövning av elt faslstäUl skadestånd, underlättas bedömningen om de olika skadeföljderna hållits i sär vid skadeståndets fastställande. Som påpekats under remissbehandlingen kan det ocksä från processuell synpunkt ofta vara fördelaktigt atl domstolen anger hur stor del av ell utdömt belopp som belöper på den ena resp. den andra skadan. Annars skulle en part som viU överklaga domen endasi belräffande en del av skadeslåndsfrägorna bli tvungen alt låta överklagandet avse skadeständsbeloppel i dess helhei.

Vad jag nu har sagt utesluler inte alt undanlag i vissa fall kan behöva göras från det rekommenderade förfarandet med en uppdelning mellan skadeföljder av ekonomisk och ideell nalur. Framför alll när etl skadestånd vid mindre aUvarliga skadefall fastställs att utgå som etl engångsbelopp kan del ibland vara svårt atl ange vilken del av ersättningen som avser ekonomisk resp. ideell skada. En strävan bör dock vara atl även i dessa fall så långt möjUgl fördela skadeståndsbeloppet pä de olika skadeföljder som det är avsett att läcka.

Som jag förut har sagt är gränsen mellan områdena för ekonomisk resp. ideell skada f. n. flytande. En tillämpning av ett renodlat förvärvsmässigl invalidiletsbegrepp innebär emellerlid atl invaliditelsersättningen endast skall avse den inkomstförlust som kan anlas uppkomma på grund av skadan. Denna ersättning kan aUlså inte, som lidigare, omfatta även skadeföljder som inte direkt visar sig i sädan förlust utan enbart i olika besvär, lillfälliga förluster och vissa slag av ökade kostnader. Även om skadeföljder av delta slag också kan ha ekonomiska inslag, bör de som kommittén har föreslagit i fortsättningen hell gottgöras inom ramen för ideell skada.

I enlighel med vad jag nu har sagt bör som ideell skada ersättas allmänna besvär av skadan i arbetet, ökad uttröllning med åtföljande risk för frånvaro från arbetet saml den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för alt han skall uppnå etl visst arbetsresultat. I viss omfattning bör också den risk för förlust av mera extraordinära inkomster som skadan helt allmänt kan innebära kunna hänföras till denna kategori av skadeföljder. Denna risk är ofta en följd av sådana omständigheter som jag nu har berört. Exempelvis kan del vara osäkert om den skadelidande pä grund av ökad uttröllning kan la övertidsarbete i samma utsträckning som tidigare. Skadan kan också länkas medföra att hans utsikter alt på sikt erhålla befordran i arbelel försämras. I regel är det

Prop. 1975:12 111

omöjligt alt ekonomiskt precisera riskerna för sådana skadeföljder. Det Ugger därför nära till hands att de kompenseras inom ramen för ideeU skada. En ytterligare grupp av skadeföljder som trots att de kan ha ekonomisk karaklär bör i viss omfaltning kunna ersättas som ideell skada är fördyrade levnadsomkostnader som kan uppkomma i framliden på grund av skadan, t. ex. exlra utgifter för' transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m. m. saml särskUda kostnader för rekreation och förströelse.

Området för ideell ersällning bör alllså utvidgas lill ätt omfaita, föruiom sveda och värk samt lyte eller annal stadigvarande men i Iradilionell mening, även sådana allmänna olägenheter som jag nu har berört. Detla bör uttryckligen anges i lagtexten.

Det Ugger i sakens nalur att ersättningen för ideell skada måste bestämmas tämligen schablonmässigt. Visserligen gäller också här principen om full ersättning för liden skada. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna mäta den förlust som skadan i delta avseende har medförl för den skadade, går emeUertid inle atl släUa upp. Denna förlust måste därför uppskattas efter en mera fri bedömning än när skadan har medförl skadeföljder som är av klarl ekonomisk natur. Därvid lorde omständigheterna i det särskilda faUet knappast kunna utgöra tillräckligt underlag för en konsekveni och rättvis bedömning. Av denna anledning har försäkringsbolagen i sin skaderegleringspraxis utbildat vissa i tabeller samlade normalvärden för olika vanUgen förekommande skador. Enligt min mening bör sådana standardiserade normer kunna användas även i fortsättningen som en utgångspunkt för uppskattningen av skadeföljder av ideell natur. När det gäller framtida sådana skadeföljder synes, som jag förut har nämnt, de medicinska invaliditetsgraderna därvid kunna tillmätas betydelse. Vad jag nu har sagt utesluler dock inte att avvikelser från resultatet enligt en schablonmässig bedömning bör kunna ske, om förhällandena i del enskilda fallet påkallar det. Som regel lorde sådana avvikelser dock mera sällan bli aktuella vid den utomrättsliga skaderegleringen. I dessa fall kan utredningen naturligtvis inte bli lika fuUständig som vid en domstolsprövning, och utrymmet för en differentiering och individuaUsering av ersättningarna blir därmed också mindre.

Under remissbehandUngen har från något håll gjorts gällande alt ersättningsnivån enligl rådande praxis vid ideell skada är för låg. Med anledning härav vill jag till en början framhålla alt ett överförande av de skadeföljder, som i det föregående har betecknats som allmänna olägenheter, från området för invaliditetsersättning tUl ersättning för ideell skada givetvis kommer atl medföra en förhöjning av ersättningsbeloppen för sådan skada. Denna höjning medför dock inle en höjning av del loiala skadeständsbeloppel, efiersom invaliditetsersällningen ju reduceras i motsvarande mån. När det gäller frågan huruvida ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas ytterligare delar jag uppfattningen att det på denna punkt finns skäl alt ha en något generösare inställning gentemot den skadelidande än den som hittills har kommil till ullryck i praxis. Även

Prop. 1975:12 112

om ersättningsnivån kontinuerligt har anpassats lill penningvärdets förändringar, synes motsvarande hänsyn inte ha tagits lUI den slandardök-ning och de ändrade levnadsomständigheter i övrigt som har skett i värt land under senare tid. I längden kan man emellertid knappast underlåta atl beakta t. ex, etl sådant förhällande som all arbetstiden successivt har förkortats och alt fritiden därmed har fått en allt siörre betydelse för de flesta människor. En skada som nedsätter möjligheterna atl utnyttja fritiden på etl meningsfullt sätt blir av denna anledning avsevärt mera kännbar än lidigare. Del är enligl min mening naturiigt atl della förhållande beaktas vid bestämmandet av skadestånd för ideell skada.

7.2.2 Skadeståndets form

Enligl gällande skadeständspraxis ersätts inkomstföriust i förfluten tid och ideell skada normalt med ett engångsbelopp. Även ersättning för framtida inkomstförlust besläms ibland som engångsbelopp. Framför allt sker della när den medicinska invaliditelsgraden är låg och skadan inte alls eller bara i ringa män kan antas påverka den skadelidandes ekonomiska situalion. I dessa fall kombineras ofta den ekonomiska och den ideella ersättningen i ett enda belopp. Vid högre grader av invaliditet fastställs ersättningen däremot regelmässigt i periodiskt förfallande belopp (livränta). Livränta förekommer även vid lägre invaliditetsgrader, ibland 1. o. m. när skadan bara i myckel begränsad omfattning har inverkat på den skadelidandes förvärvsförmåga. Kombinationer mellan livränta och engångsbelopp torde inte vara vanliga i vårt land. Däremoi kan det förekomma alt skadestånd, som från början har beslämts som livränta, därefter helt eller delvis byts ut mol engångsbelopp.

Enligl kommittén har engångsbelopp i vissa hänseenden stora fördelar framför ersättning i form av livränta. Kommittén förordar därför att engångsbelopp skall komma lill siörre användning än som hittills har skelt. Framför allt bör detta gälla i sådana fall när ingen eller endasi mindre ekonomisk förlust har visat sig eller är alt vänta i framtiden. I dessa fall bör skadeståndet fastställas som ersällning för ideell skada. Ocksä i allvarligare skadefall med ganska betydande ekonomisk förlust kan det enUgt kommittén i vissa fall vara rimligt alt ersättningen regleras med etl engångsbelopp eller en kombination av livränta och engångsbelopp. Även utbyte av fastställd livränta helt eller delvis bör kunna komma i fråga.

Kommittén har dock inle funnit anledning atl föreslå några tvingande lagregler om valet av ersättningsform. Enligl kommittén bör detla val avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. 1 den föreslagna lagtexten sägs därför endasi att skadestånd för invaliditet fastställs i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämle etl engångsbelopp samt atl fastställd livränta kan, om skäl föreligger, hell eller delvis bytas ut mot engångsbelopp. Kommittén framhåller alt man vid valet av ersättningsform i regel bör respektera den skadelidandes önskan alt få

Prop. 1975:12 113

livränta, om skadeståndet är av någon väsenllig betydelse för hans försörjning. Så långt det är lämpligt och möjligl bör man även tillmötesgå hans önskan om engångsbelopp. Högre engångsbelopp än lio basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring bör dock i allmänhel inte förekomma. En särskild lagregel med detta innehåll föresläs därför.

Kommitténs uppfattning att engångsbelopp bör användas i siörre utsträckning än vad som f. n. är fallel har i allmänhel godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser betonar dock att livränta bör vara regel, om skadeståndet har en inle oväsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning. Från vissa håll efterlyses lagregler som kan ge ledning i frågan om skadeståndet skall fastställas som livränta eller som engångsbelopp. Andra remissinslanser menar däremoi att man inte ens bör ha någon regel om all engångsbelopp i allmänhet ej bör överstiga en viss nivå.

Enligt min mening är det förståeligt att livräntan som ersättningsform har sladig förankring i vär rättspraxis. Det ligger nära till hands alt skadestånd för sådan periodisk förlust som framlida inkomstförlust utgör besläms att ulgä i periodiskt förfallande belopp. Härigenom kan man uppnå en bättre anpassning lill denna förlust än om ersättningen har fastställts som engångsbelopp. En livränta innebär vidare en större garanti för den skadelidandes kontinuerliga försörjning än ett engångsbelopp och kan därför frän dennes synpunkt ofta framstå som fördelaktigare. Om den skadevållande saknar ansvarsförsäkring och därför mäste betala skadeståndet själv, lorde också han mänga gånger föredra livränta som ersättningsform eftersom den medför en mer överkomlig avbetalning av skadeståndet än etl engångsbelopp.

Som kommittén anfört har emellertid engångsbelopp från andra synpunkter än dem jag nu har berört åtskilliga fördelar framför livränta. För den skadelidande innebär ell engångsbelopp siörre frihet i valel mellan olika möjligheler att utforma sin framtid. Härigenom kan han öka sin egen förvärvsförmåga genom att investera beloppet på lämpligt sätt, t. ex. i kompletterande utbildning eller i en rörelse. Elt engångsbelopp kan vidare göra det möjligt för honom atl anpassa sin bostad efter de ändrade förutsättningar som föreligger efter skadan eller att skaffa sig en annan lämpligare bostad. Genom etl engångsbelopp kan han också få medel till resor och annan behövlig rekreation. Vidare kan både den skadelidande och den skadeslåndsskyldige ha elt intresse av all ersättningsfrågan klaras av i ett enda sammanhang. När skadeståndet skall betalas av den skadeståndsskyldige själv, har etl engångsbelopp den fördelen for den skadelidande alt han inte — som vid livränta - blir beroende av den skadeståndsskyldiges framlida solvens och belalningsvil-lighet. Täcks skadeståndet å andra sidan av en ansvarsförsäkring, behöver den inte belastas med kostnaderna för den administration som följer med periodiska utbetalningar under en längre tid. Slutlig ersättning i ett enda sammanhang innebär ocksä atl man i stor utsträckning undviker de problem med s. k. ersällningsneuroser som kan förekomma i ell livräntesystem. Della system inrymmer nämligen ofta en risk för atl den

8 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 12

Prop. 1975:12 114

skadelidande mer eller mindre permanent fixeras vid ersättningsfrågan.

Med hänsyn lill de fördelar som engångsbelopp sålunda från vissa synpunkler kan erbjuda framför livränta finns det enligt min mening goda skäl för kommitténs ståndpunkt atl engångsbelopp i fortsättningen bör komma till ökad användning. Uppenbarligen bör man dock inte i en lag av den dispositiva karaktär som skadeståndslagen har föra in några bindande regler belräffande valel av ersättningsform vilka mäste följas oavsett vUken inslällning parterna i etl skadeständsärende själva har till denna fråga. Om parterna inte kan komma överens, mäsle valel alltså träffas efter en avvägning mellan de skäl som den skadelidande åberopar lill stöd för sitt yrkande och de skäl som den skadeslåndsskyldige åberopar mol delta. Hur denna intresseavvägning bör göras i det enskilda fallel låter sig knappast fånga in i någon allmän formel. Av vad jag förut har sagt framgår alt de mest skiftande skäl kan komma alt åberopas i della sammanhang. Jag delar därför kommitténs uppfattning atl lagtexten i princip inle bör förses med några närmare anvisningar om när den ena eller den andra ersättningsformen bör väljas. 1 stället bör föras in en allmänt hällen regel om att skadestånd fastställs i form av Uvränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte ett engångsbelopp samt att fastsläUd livränta kan helt eller delvis bytas ut mol engångsbelopp.

I elt hänseende finns del emellertid enUgl min mening anledning alt slälla upp en särskild beslämmelse om valel mellan livränta och engångsbelopp. 1 de fall när skadeståndet fyller ell behov för den skadelidandes kontinuerliga försörjning lalar starka sociala hänsyn för att livränta bör vara regel. Visserligen skulle mot en bestämmelse av delta innehåll kunna invändas alt den inle fyller nägon egentlig funktion så länge parterna är överens om all skadeståndet i stället skall utgå som engångsbelopp. Det sker ju då inle någon prövning av del befogade i parternas inställning. Emellerlid kan det enligt min mening antas att förekomsten av en bestämmelse med del angivna innehållet kommer alt påverka de parter som är inblandade i elt skadeständsärende. Sålunda torde den skadelidande med en sädan beslämmelse lättare få gehör för en begäran om livränta. Vidare fär det förutsättas att den skadelidandes motpart, i varje fall om del är ell försäkringsbolag, inte utan vidare går med på den skadelidandes begäran om ett engångsbelopp i de fall som beslämmelsen skulle syfta på. Jag förordar därför all man i lagen för in en beslämmelse om att skadestånd, som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall ulgå som livränta om inte särskilda skäl lalar mot detta.

I sådana situationer där den skadelidandes försörjningsbehov är mindre starkt framträdande synes valet mellan livränta och engångsbelopp i stor utsträckning kunna göras beroende av den skadelidandes egen inslällning till denna fråga. Endast när den skadesländsskyldiges skäl för en annan lösning väger avsevärt över de skäl som har åberopats av den skadelidande, bör dennes yrkande kunna frångås. Ju större belopp det är fråga om, desto större anledning kan det dock finnas att ta hänsyn till den skadeståndsskyldiges intresse av all inle behöva betala skadeståndet på en

Prop. 1975:12 115

gång utan kunna erlägga det genom sådana avbetalningar som förutsätts i ett livräntesystem. Att med hänsyn härtill uppställa en särskild bestämmelse, molsvarande den som kommittén har föreslagit, om att engångsbelopp i regel inte bör överstiga en viss högsta nivä anser jag emellertid inte påkallat. F. ö. torde skadeståndet i de flesta fallen betalas ur en ansvarsförsäkring. Dä finns inte skäl all motsätla sig den skadelidandes önskemål ens när det rör sig om förhållandevis höga engångsbelopp, om inle skadeståndet enligt vad nyss sagts har väsenllig betydelse för den skadelidandes försörjning. När skadeståndet täcks av ansvarsförsäkring lorde också den skadesländsskyldiges försäkringsbolag ha ett iniresse av atl skadeståndet utgår i form av ell engångsbelopp.

Vad slutligen gäller skadestånd som inte kan sägas ha någon betydelse alls för den skadelidandes löpande försörjning, finns enligt min mening starka skäl att ta hänsyn lill ell önskemål om alt skadeståndet skall utgå i form av ett engångsbelopp. I ett sådant fall föreligger i regel knappast något beaktansvärt intresse av att skadeståndet fastställs som livränta, åtminstone inle när del rör sig om endasi mindre belopp. Framför alll gäller detta, om skadeståndet över huvud tagel inte har till uppgift ätt läcka uppkommen eller framlida inkomstförlust. I enlighet med vad jag förut har sagt skall skadeståndet då fastställas som ersättning för ideell skada. Enligl gällande praxis är engångsbelopp den normala ersättningsformen vid sådan skada. Att området för ideell skada enligt mill förslag skall ulvidgas till att omfatla skadeföljder som i det föregående har betecknats som allmänna ölägenheter utgör enligt min mening inte anledning atl ändra denna praxis.

De synpunkler som enligt vad jag nu har sagt bör anläggas på valet mellan livränta och engångsbelopp har lillämpning även pä sådana fall när den skadelidande begär alt skadeståndet skall utgå i form av en kombination meUan dessa ersättningsformer eller atl en fastställd livränta skall helt eller delvis bytas ut mot etl engångsbelopp.

Beträffande utbyte av trafiklivränta som har fastställts av domstol gäller f.n. enligl 13 § lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon, atl sådant utbyte fär ske endast om det föreligger synnerliga skäl och försäkringsinspektionen har gett sitt tillstånd. Enligt kommittén bör denna beslämmelse upphävas. För min del anserjag emellertid att frågan inle bör behandlas i detla lagstiftningsärende utan att den får las upp i samband med behandlingen av de förslag lill nya regler på trafikförsäk-ringsområdet som har lagts fram av trafikskadeutredningen.

En omständighet som kan få betydelse vid valel mellan Uvränla och engångsbelopp är vilken effekt den ena eller den andra lösningen kan fä frän skatlesynpunkl. Nuvarande skatteregler innebär all skadestånd i form av livränta i princip är skattepliktig inkomsi, medan engångsbelopp är skauepliktigi om det avser utbytt, i sin helhet skaitepliktig livränta eller i andra fall utgör ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur. Eftersom ell engångsbelopp las upp tUl beskattning på en gång medan en livränta beskattas endast för de belopp som förfallit lill belalning under inkomståret, kan ersättning i form av engångsbelopp ofta

Prop. 1975:12 116

te sig oförmånlig för den skadeUdande. Enligt kommitténs beräkningar skulle i vissa fall hälften eller däröver av elt större engångsbelopp, avseende ekonomisk skada, gå åt tUl skatt medan skatten på ett motsvarande livräntebelopp skulle bli betydligt lägre. På grund härav kan den skadelidande komma att begära en livränta även i situationer där han av andra skäl skulle ha föredragit att få ut skadeståndet i form av ett engångsbelopp.

Enligt kommillén är del en given förutsättning för ökad användning av engångsbelopp, alt beskattningsfrågan får en rimlig lösning. Kommittén har inte framfört någol eget förslag till ändring i skallereglerna, efiersom delta inte har ingått i utredningsuppdraget. Som underlag för en fortsatt prövning av frågan har kommittén dock presenterat vissa tänkbara ändringar i skattereglerna som skulle göra skattefrågan mera neutral vid valet mellan de oUka ersättningsformerna.

Frågan om beskattning av skadestånd i form av engångsbelopp har diskuterats utförligt vid remissbehandlingen. Flertalet remissinslanser inslämmer i kommitténs uppfattning att skattereglerna bör göras förmån-Ugare för den skadelidande när skadeståndet utgår som engångsbelopp.

För egen del vill jag påpeka att frägan om beskattningen av engångsbelopp i de situationer som det här är frågan om f. n. övervägs av livförsäkringsskattekommittén. Uppenbarligen bör resultatet av detla utredningsarbete avvaktas innan slutlig slällning tas lill denna fräga. Jag vill tillägga all livförsäkringsskattekommittén i meddelade tilläggsdirektiv har anmodats atl utreda frågan skyndsamt.

7.2.3 Omprövning av skadestånd

En fråga som jag har berört i det föregående är i vad män skadestånd för framtida inkomstförlust bör kunna omprövas, om de förhållanden som har legat tUl grund för skadeståndets bestämmande därefter ändras. Av vad jag förut har sagt framgår all denna fråga får särskild betydelse i etl skadeståndssystem som förutsätter att ersättning för framtida inkomstförlust besläms så nära den faktiska föriusten som möjligt. Det sätt på vilket frägan löses kan även få återverkan på valel av ersättningsform. Om omprövning tilläts beträffande skadestånd som utgår som livränta men inle beträffande skadestånd som fastställts i form av ett engångsbelopp, kan det tänkas påverka den skadelidande att begära livränta även när ett engångsbelopp från andra synpunkter skulle vara fördelaktigare för honom.

Inom processrätten gäller alt ett domstolsavgörande i princip inte kan ändras på annat sätt än genom överklagande lill en högre instans. Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken vinner ett avgörande rättskraft, om del inte överklagas inom föreskriven tid eller om del meddelas i högsla instans. Därefter kan det angripas endast på extraordinär väg, dvs. genom resning eller besvär över domvilla. Dessa regler har ansetis innebära alt skadestånd som fastslällls genom elt rättskraftigt avgörande inle kan ändras på ordinär väg genom prövning i en ny rättegång, även om

Prop. 1975:12 117

avgörandet vilar på antaganden om den framlida utvecklingen som sedermera visar sig vara felaktiga. Däremot torde resning kunna tillgripas, om de inträffade nya omständigheterna sannolikt skulle ha lell tUl annan utgång i den första rättegången (se härom SvJT 1974 s. 687). Ansökan om resning skall göras inom ett år sedan sökanden fick kännedom om dessa nya omständigheter. Sådan ansökan görs hos högsta domstolen. Beviljas resning, skall målel las upp pä nytt av den domstol som sist dömde i mälet.

När skadeståndet fastställts som Uvränta har del i rättspraxis förekommit att den skadelidande i vissa särskilda faU — nämligen då skadans omfattning inle har kunnat slutligt avgöras vid prövningstiUfället — getts en möjlighet all i män av behov fä ersättningsfrågan omprövad vid domstol. Den första domen innehåller dä ett förbehåll för den skadelidande om rält att framdeles föra talan om ändring av livränta. Förbehåll av detta slag, som också kan meddelas lill förmån för den skadestånds-skyldige, lorde framför allt komma till användning vid skador som drabbar barn och unga personer. 1 dessa fall kan det nämligen vid tiden för prövningen vara prakiiski tagel omöjligl alt bedöma de framtida skadeföljderna. All döma av lillgängliga rättsfall förekommer sädana förbehåll ganska sällan. Belräffande skadestånd som fastställts i form av engångsbelopp saknas helt exempel på all förbehåll av detla slag har medgetts.

När ett skadestånd har fastställts på annat sätt än genom rättegäng, dvs. när det grundar sig pä en överenskommelse mellan den skadeståndsskyldige och den skadelidande, saknas rättslig möjlighet att få lill slånd en omprövning vid ändrade förhållanden i framliden. MöjUgen skulle avtalet i vissa fall kunna jämkas med slöd av avlalsrättsliga principer om verkan av brist i de förutsättningar som avtalet bygger på. Veterligen finns dock inte nägot prejudicerande rättsfall där denna fräga har prövats. Däremot förekommer det att försäkringsbolagen i sin skaderegleringspraxis medger vissa möjligheter till omprövning, om det har inträffat en väsentlig medicinsk försämring. Framför allt är detta inte ovanligt när skadeståndet har fastställts som livränta.

Enligt kommittén saknas anledning att medge omprövning i ordinär rättegäng av skadestånd för framlida inkomstförlust som har fastställts i form av ell engångsbelopp. Däremot anser kommittén att skadestånd för framtida inkomstförlust som utgår som livränta bör kunna omprövas vid ändring i de förhållanden av medicinsk eller annan art som har lagts till grund för prövningen. Sådan omprövning bör dock fä ske endast i mycket angelägna situationer. Omprövningsmöjlighelen skall enligt kommitténs förslag bara vara en yttersta utväg för livränletagaren i sådana fall när del är uppenbart att del pä grund av skadan har inträtt en väsentlig och bestående ändring i hans medicinska status eller arbetsförhållanden.

Remissinslanserna delar allmänl kommitténs uppfattning alt en ekonomisk invalidilelsbedömning förutsätter en möjlighet atl ompröva skadeståndet vid ändrade förhållanden. Från nägra håll betonas dock all omprövning bör kunna ske endasi i rena undantagsfall. Etl flertal andra

Prop. 1975:12 118

remissinslanser menar däremoi alt möjligheterna lill omprövning inle bör vara så begränsade som kommittén har föreslagit. Av dessa remissinstanser anser några, bl. a. LO, Sveriges advokatsamfund och Folksam, alt omprövning bör kunna ske även när skadeståndet har fastslällls i form av elt engångsbelopp.

En dom på skadestånd för framtida inkomstförlust grundar sig, som jag lidigare har nämnl, pä antaganden om den framlida ulvecklingen som ofta måste bU tämligen osäkra. Om denna utveckling tar en annan riklning än som förutsattes vid tidpunkten för domen, kan en fortsalt lillämpning av domen många gånger leda lill obilliga resullat för antingen den skadeståndsskyldige eller den skadelidande. Principen om domars rättskraft kan därför inle åberopas med någon större styrka när del gäller skadestånd för inkomstförlust. Visserligen lorde den som vill få till slånd en ändring av domen i vissa faU kunna begagna sig av utvägen att ansöka om resning. Men det är ell omständligt förfarande, som enligl min mening inle lämpar sig särskilt väl för dessa fall.

Beträffande skadestånd som utgår som livränta ligger det nära till hands atl jämföra med elt annal slags periodiska förpliktelser, nämligen underhållsbidragen på familjerättens område. Också när dessa bidrag fastställs måste en framtidsbedömning göras. Trots alt denna bedömning inle inrymmer lika många osäkerhetsmoment som föreligger vid bestämmandet av en skadeståndslivränla, särskilt när skadeståndet skall bestämmas efter den ekonomiska invaliditeten, har beslämmelser meddelats om omprövning av underhällsbidragen i vissa fall. Enligl dessa bestämmelser kan domstol, utan hinder av vad som tidigare beslämts genom dom eller avtal, förordna annorlunda när väsentligen ändrade förhållanden påkallar det. De skäl som har föranlett uppställandet av dessa beslämmelser gör sig gällande med ännu siörre styrka i de fall när en skadeståndslivränta fastställs på grundval av en individuell bedömning av de framlida skadeföljderna och ulvecklingen i övrigl. En motsvarande omprövningsmöjlighet vid väsentligt ändrade förhållanden bör därför införas för dessa fall. Denna möjlighet bör framför allt kunna utnyttjas för att korrigera en livränta som har blivit för låg. En omprövning bör dock kunna ske även i sänkande riktning. Liksom kommittén förutsätter jag emellertid att detta kommer att ske bara i mera sällsynia fall.

Förhållandena är inte helt likartade när det gäller skadestånd som har fastställts i form av elt engångsbelopp. Denna form har ofta valts för att skadeståndsfrågan skall bli slutligt reglerad i elt sammanhang, och parterna har i regel inrättat sig efter delta. Det ligger i sakens nalur alt engångsbelopp på grund härav mera sällan kommer i fräga när den framlida ulvecklingen är osäker och all, när engångsbelopp väljs, del därför i regel inle föreUgger nägot behov av omprövning. Del kan emellertid inte uteslutas all oväntade förändringar ändå kan komma att inlräffa. Del skulle i vissa fall kunna te sig slötande, om den som en gång har fäll ell engångsbelopp i sä faU skulle vara utesluten från ylterligare ersättning som han skulle ha kunnai få, om han från början hade erhållit en livränta. HärtiU kommer, som tidigare nämnts, att en möjlighet till

Prop. 1975:12 119

omprövning beträffande livränta men inte belräffande engångsbelopp kan tänkas föranleda den skadelidande atl begära livränta ocksä när elt engångsbelopp frän andra synpunkter skulle vara fördelaktigare för honom. Vidare skulle komplikationer kunna uppstå i de fall när skadeståndet har bestämts som en kombination av dessa ersättningsformer. En möjlighet lUI omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden bör därför gälla också när skadeståndet har fastställts som elt engångsbelopp. En omprövning bör dock i detla fall kunna ske endast i höjande riktning. Den skadelidande bör givetvis inle löpa någon risk atl behöva betala tillbaka elt redan uppburet och kanske också förbrukat belopp.

Som framgår av del sagda innebär inle den omprövningsmöjlighel som jag nu har förordal alt varje inträffad förändring i de förhällanden som har legat tUl grund för skadeståndets besiämmande skall kunna leda lill en ändring av det faslstäUda skadeståndet. En förutsättning för omprövning bör vara alt förhållandena förändras i väsentlig grad. Pä grund härav kan del finnas anledning atl, när den framtida ulvecklingen ler sig osäker vid tidpunkten för skadeståndets besiämmande, fastställa en viss säkerhetsmarginal för sädana framlida förändringar som inle kan anses vara väsentliga.

7.3 Skadestånd vid dödsfall 7.3.1 Ersältningsposter m. m.

Den som enligl skadeslåndsrättsliga regler är ansvarig för annans död kan enligt rättspraxis förpliktas all utge ersättning för vad som skäligen kan anses erforderligt lill bekostande av den avlidnes begravning och för vissa andra kostnader i samband med begravningen. Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall den skadeståndsskyldige vidare utge ersättning till den som enligl lag hade rätt liU underhäll av den avlidne, om den underhållsberättigade lill följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll.

Enligt kommitténs förslag skall skadestånd med anledning av atl någon har dödats omfatta ersällning för begravningskostnad och andra utgifter till följd av dödsfallet. Någon saklig förändring i förhållande till gällande rätt avses inte med förslaget. Kommittén anser dock alt en uttrycklig beslämmelse om denna ersällning bör las in i skadeståndslagen. Delta förslag har inte mött nägon erinran under remissbehandlingen. Också jag anser det lämpligt att den rätt till ersättning för kosinader med anledning av dödsfallet som hiltills enbart har haft slöd i rättspraxis i fortsättningen framgår direkl av lagtexten. Jag ansluter mig alllså tUl kommittéförslagei i denna del.

Kommittén föreslår vidare all ersättning skall kunna ulgä till efterlevande för förlust av underhåll som den avlidne vid tiden för dödsfallet var skyldig att utge eller som han faktiskt utgav eller inom en nära framtid kunde antas komma att utge. Della förslag har i huvudsak godtagils under remissbehandlingen. Nägra remissinslanser anser dock att

Prop. 1975:12 120

kretsen av ersättningsberältigade inle bör vara så vidsträckt som förslagel synes ge vid handen. Från ett par håll efterlyses vidare en närmare precisering i lagtexten av de fall när ersättning i fortsättningen skall kunna ulgå för förlust av underhåll.

För egen del anser jag i likhet med kommillén atl rätten liU ersättning för förlust av underhåll i första hand bör bygga på den familjerättsUga underhållsplikten pä samma sätt som gäller f. n. Ersättning för mislal underhåll bör alllså kunna utgå tUl efterlevande make i äktenskapet eller tidigare äktenskap, barn till den avlidne eller hans make, moder till den avlidnes barn ulom äktenskapet saml den avlidnes föräldrar. Liksom hittUls bör dock krävas atl underhållet faktiskt utgavs vid tiden för dödsfallet eller kunde anlas ha kommit all utges inom en nära framtid, om dödsfallet inte hade inträffat. Det synes lämpligt atl della krav framgår direkt av lagtexten.

Som kommitle'n har anfört bör man emellerlid inte stanna vid en anknytning enbart lill familjerättsligt grundade underhållsrelationer. Redan år 1946 uttalade sig försia lagutskottet för alt kretsen av ersättningsberältigade borde vidgas (1 LU 1946:33). Den ulveckling som skelt sedan dess har förstärkt behovet av en reform i denna riktning. Hänsyn bör bl. a. tas till att människor alll oftare bor tUlsammans under äkienskapsliknande förhällanden. Intresset atl efterlevande får sin försörjning tryggad vid dödsfall kan i dessa faU vara lika slort som när en familjerältslig underhållsplikt har förelegat. Också i andra fall, när etl dödsfall medför all någon går miste om underhäll som den avlidne har utgett i sin livslid, kan det le sig befogal alt denna förlust kompenseras skadesländsvägen. Som påpekats under remissbehandlingen skulle del dock leda för långl om ersättning kunde ulgå för varje underhåll som faktiskt har utgetts vid liden för dödsfallet. Sälunda kan del exempelvis inle anses vara något intresse alt tillskapa en möjlighet till skadestånd för förlust av underhåll, vars enda eller huvudsakliga syfte har varil att åsiadkomma skattelättnader eller all uigöra ersällning för vissa tjänster. Elt krav som enligt min mening bör slällas upp är att den som uppburit underhållet har varil beroende av den avlidne för sin försörjning. Är della krav uppfyllt, bör ä andra sidan hänsyn kunna las inte bara till underhäll som faktiskt har utgått vid dödsfallet utan även - på samma sätt som vid familjerättsUgl grundade underhållsanspråk - till underhåll som det kan antas alt den avlidne, om han hade levat, skulle ha utgett inom en nära framtid.

Enligt kommittén bör den på andra områden av skadeständsrällen gällande principen om full ersättning för liden skada lillämpas också beträffande skadestånd för förlust av underhåll. Med hänsyn härtill föreslår kommillén alt man lar bort den begränsning som kan ligga i den nuvarande bestämmelsen om att skadestånd utgår endasi för erforderligt underhåll. Även enligt kommitléns förslag bör man dock vid skadeståndets bestämmande la hänsyn till försörjning som den skadelidande kan få på annal sätl.

Vad kommittén i denna del föreslagil har inte mött nägon krilik vid

Prop. 1975:12 121

remissbehandlingen.

Samhällsutvecklingen under det senaste halvseklet har lett lill alt vuxna människor i aUt mindre utsträckning är beroende av anhöriga för sin försörjning. Utgångspunkten är all envar i män av förmåga skall försörja sig genom egel arbeie. Fortfarande finns dock i många fall ett behov av underhäll. Om i en sädan situation underhållet bortfaller till följd av att försörjaren avlider och nägon är ansvarig för dödsfallet, saknas anledning att inte låta del mistade underhållet ersättas fullt ut enligt allmänna skadeslåndsrättsliga regler. 1 de normalfall dä skadeståndsskyldigheten läcks av en ansvarsförsäkring är det också etl uttryck för en rimlig riskfördelning att fullt skadestånd utgår. Del nu anförda gäller självfallet i än högre grad i fråga om underhåll till barn, som regelmässigt är beroende av föräldrarna för sin försörjning.

Liksom kommittén har jag alltså den uppfattningen att skadestånd för förlust av underhåll bör bestämmas sä att de efterlevande i princip garanteras en bibehållen standard. Skadeståndet bör så långt möjligl återspegla förhållandena sådana de antagligen skulle ha gestaltat sig, om dödsfallet inte hade inträffat. Detta innebär emellertid också att man måste la hänsyn liU sådan minskning eller sådant bortfall av den underhällsskyldiges försörjningsförmåga som skulle ha inträtt även om han inte hade dödats. Som kommittén framhåUit bör vidare skadeståndels syfte att läcka förlust av bidrag till den efterievandes försörjning medföra all man vid skadeståndels bestämmande tar hänsyn tiU försörjning som den efterlevande kan få på annat sätt. I enlighet med den skadeslåndsrättsliga grundsatsen atl en skadelidande är skyldig att så långt det är möjligt begränsa skadeföljderna bör till en början beaktas den efterievandes förmåga atl försöria sig genom eget arbete. Skadeståndet bör bara fylla ut den del av förlusten som den egna försörjningen inte täcker. Om den efterlevande utan standardsänkning kan antas få försörjning genom egen arbetsinkomst, flnns med andra ord inget utrymme för skadestånd. Vidare bör skadeståndet givetvis bestämmas med hänsyn till försörjning som den efterlevande åtnjuter av annan person än den avlidne, exempelvis den försörjning som efterlevande barn fär av den andra föräldern eller som efterlevande make fär genom omgifte. Hänsyn bör ock.så i skälig omfattning tas till försörjning som den efterlevande kan bereda sig genom egen förmögenhet, vare sig den har förvärvats före dödsfallet eller tillfallit den efterlevande genom aiv eller testamente efter den avlidne. Slutligen bör försäkringsförmåner och arbetsgivarförmäner som utgår på grund av dödsfallet tas i betraktande vid skadeståndels besiämmande. Detta följer till en del av de samordningsregler som jag ämnar förorda i följande avsnitt. Även förmåner som inte omfattas av de särskilda samordningsreglerna bör emellertid avräknas i skälig omfattning vid bestämmandet av skadestånd på grund av mistat underhäll.

De principer för skadeståndels bestämmande som jag nu har förordat iakttas i alll väsentligt redan i dag. Liksom kommittén anserjag det dock

Prop. 1975:12 122

vara av värde alt dessa principer framgår direkl av lagtexten. En uttrycklig bestämmelse härom bör därför tas in i lagen.

Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall man vid besiämmande av skadestånd för föriust av underhåll även beakta vad som är skäligt med hänsyn liU den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhällanden och omständigheterna i övrigt. Enligt kommittén finns det emellertid inte anledning att behålla denna bestämmelse, eftersom den aUmänna regeln om jämkning av oskäligt betungande skadestånd bör kunna lillämpas också i dessa fall. Jag biträder denna uppfattning, som har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag återkommer tUl den allmänna jämkningsregeln i del föUande.

7.3.2 Skadeståndets form

Skadestånd för förlust av underhåll skall enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen bestämmas antingen som engångsbelopp eller som Uvränta. F. n. torde ersättningen i övervägande antalet fall utgå som livränta. Enligt kommittén bör engångsbelopp emellertid kunna komma lill ökad användning i fortsättningen. Lika litet som vid ersättning för inkomstförlust föreslås dock några tvingande bestämmelser om valel av ersättningsform, utan den tidigare behandlade bestämmelsen för inkomstförlust-fallen skall enligt kommitténs förslag gälla även i fråga om skadestånd för förlust av underhåll. Detla förslag har inte kommenterats av någon remissinstans.

Vad jag förut har anfört om valet av ersättningsform vid skadestånd för inkomstförlust har giltighet även när del gäller skadestånd för förlust av underhäll. Också i detta fall bör skadestånd som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning fastställas som livränta, om inte särskilda skäl lalar mot della. Eftersom den skadelidandes försörjningsbehov framträder särskUt starkt vid föriust av underhåll, framstår livränta som den naturliga ersättningsformen för sådan förlust. Som kommittén framhållit bör emellertid beaktas att efterlevande numera ofta fär en lUlfredsställande löpande försörining genom socialförsäkring, tjänstepension och liknande anordningar. 1 den mån skadeståndet pä grund härav får endast mindre betydelse för den skadelidandes försörjning, bör elt önskemål av denne om all i stället få ut skadeståndet i form av ell engångsbelopp ofta kunna respekteras. Och rör det sig endast om ett övergående eller annars till omfattningen mera begränsal underhållsbehov, torde skadeståndet som regel böra fastställas som engångsbelopp om någon part yrkar det.

7.3.3 Omprövning av skadestånd

Lika Utet som vid skadestånd för inkomstförlust finns del f. n. möjlighet att få skadestånd för förlust av underhåll omprövat pä ordinär väg, om den framtida utvecklingen blir annoriunda än som

Prop. 1975:12 123

antagils vid skadeståndets bestämmande. Det förekommer dock ibland att den skadelidande förbehålls rätt att få skadeståndet omprövat, 1. ex. i sådana situationer när etl visst försörjningsbehov inte är möjligt alt beräkna lång tid i förväg.

Enligt kommittén bör omprövning i ordinär väg av skadestånd för förlust av underhåll inte kunna ske ens i sådana fall när skadeståndet har fastställts som livränta. Denna ståndpunkt har i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen. Svea hovrätt ifrågasätter dock om inte en möjlighet liU omprövning bör införas även för dessa fall.

För min del vUl jag hänvisa lill vad jag förut har anfört om behovel av en omprövningsmöjlighel vid skadestånd för framtida inkomstförlust. Även om etl skadestånd för förlust av underhåll inle bygger på anlaganden om den framtida ulvecklingen av riktigt samma slag, talar starka skäl för att också etl sådant skadestånd skall kunna omprövas vid väsentligt ändrade förhållanden. Bl. a. skulle det te sig egendomligt om den som har uppburit elt underhållsbidrag inle skuUe kunna fä ett skadestånd för förlust av detla underhåll omprövat i samma utsträckning som hade kunnat ske beträffande underhållsbidraget om den underhällsskyldige aUtjämt varit i livet. På grund härav förordar jag alt skadestånd för förlust av underhåll skall kunna jämkas vid väsentligt ändrade förhållanden. Denna möjlighet lill omprövning av skadeståndet bör finnas vare sig skadeståndet utgår som livränta eller har formen av ett engångsbelopp. I del senare fallel bör omprövning dock givelvis endast kunna ske i höjande riklning.

7.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada

I det föregående har jag behandlal vilka kosinader och förluster vid personskada som kan ersättas i form av skadestånd samt hur skadeståndets storlek bör beräknas. Den skada som har föranlett skadeståndsanspråket kan emellertid medföra atl den skadelidande fär rätt till även andra förmåner än skadestånd. Hit hör förmåner från socialförsäkringen, förmåner på grund av anställningsavtal, vare sig dessa utges direkt av arbetsgivaren eller från en av denne tecknad försäkring, samt förmåner från enskUd personförsäkring. När sådana förmåner sammanträffar med .skadestånd, uppkommer frågan om de skall avräknas frän skadeståndet eller ulgä utöver delta. Syslemel med avräkning betecknar kommittén som samordning, medan det andra systemet benämns kumulation.

Några enhetliga grundsatser angående förhållandet mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada finns inle f. n. Gällande principer framgår i vissa hänseenden av annan lagstiftning än den renl skadeslåndsrättsliga. I andra hänseenden har i lagsiiftningen helt lämnats öppet vad som skall gälla vid sammanträffande mellan skadestånd och andra förmåner. 1 viss omfattning styrs samordningen av vad som gäller om regressrätt beträffande den andra förmånen. Föreligger regressrätt för den

Prop. 1975:12 124

som utger förmånen, måste denna avräknas på skadeståndet. Annars skulle den skadeståndsskyldige riskera att betala dubbelt.

Nuvarande principer om samordning bärs upp av ibland ganska olikartade inlressen och kan därför ge skilda resultat beträffande olika slags förmåner. Beträffande ideellt skadestånd sker aldrig nägon avräkning. När del gäller skadestånd som inle avser ideell skada skall avräkning ske helt och hållet av förmåner som utgår frän socialförsäkringen. Della följer av särskUda bestämmelser i lagen om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring. I vissa fall, exempelvis enligt mililärersättnings-förordningen (1950:261), utgär ersättning för olycksfall av allmänna medel enligt grunder liknande dem som föreskrivs i lagen om yrkesskadeförsäkring. Sådan ersättning bedöms vid samordningen på samma sätt som förmåner från socialförsäkringen. Ocksä beträffande förmåner som arbetsgivaren betalar direkt till den anställde, exempelvis sjuklön, sker avräkning frän skadeståndet. Arbelsgivaren kan nämligen utöva regressrätt mot den skadeståndsskyldige för sådana ullägg. I prakliken torde denna rält dock utnyttjas mera sällan.

När del gäller förmåner frän personförsäkring för anställd eller annan privat personförsäkring (liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring) blir avräkning aktuell endasi i den mån försäkringsgivaren har regressrätt. Sådan rält föreligger i dessa fall när ersättningen utgår med verkliga beloppet av utgift eller förlust, exempelvis sjukvårdskostnad. Även vid ersättning som ej utgår med verkliga beloppet (ersättning från s. k. summaförsäkring) kan regressrätt förekomma, om försäkringsgivaren ultryckligen har förbehållit sig sådan rätt. Förbehåll av delta slag torde emellertid vara ovanliga. Den avlalsgruppsjukförsäkring (AGS) som finns pä LO-området har dock sådant förbehåll. Slutligen kan nämnas att förmåner frän privat personförsäkring ibland kan inverka vid besiämmande av skadestånd för förlust av underhåU, även om avräkning inte skall ske enligt nyssnämnda regler. Delta följer av att skadeståndet i della fall enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall fastställas efter en behovsprövning, varvid skälig hänsyn tas till bl. a. vilka förmåner som de efterlevande kan få frän annat håll.

Kommitléns förslag innebär all man frän skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll skall avräkna dels periodiska ersättningar från socialförsäkring, dels periodiska förmåner som utges av arbetsgivare pä grund av anställningsavtal eller som utgår från privat försäkring i form av kollekliv pensionsförsäkring eller i form av kollekliv eller individuell olycksfalls- eller sjukförsäkring.

Från samordningen undantar kommittén övriga livförsäkringar samt engångsersättningar från olycksfalls- eller sjukförsäkring. Som skäl för att inte samordna livförsäkringsförmåner med skadestånd anför kommittén bl. a. att livförsäkringen ofta inrymmer ett sparande och att sparmomen-tet inle bör påverka skadeståndet, eftersom man då hamnar mycket nära ett system med skälighelsprövning av skadeståndet med hänsyn till den skadelidandes förmögenhetsförhållanden. En uppdelning av försäkringar efter sparmomenl och riskpremie blir ä andra sidan alltför komplicerad.

Prop. 1975:12 125

Även i de fall då livförsäkringen endast täcker risken för dödsfall, uppstår svårigheier all samordna ersättningen med skadestånd. En avräkning på skadeståndet av ett livförsäkringsbelopp som kanske avser omställningskostnader med anledning av dödsfallet, oförutsedda uigifter samt ideell skada i lika hög grad som kompensation för förlust av underhåll är enUgl kommittén inle särskilt tilltalande, särskilt som dessa poster i viss utsträckning inte gollgörs inom skadeståndsrätlen. Däremot anser kommittén alt livförsäkringsbelopp, som hittills, skall kunna beaktas skönsmässigt, när skadestånd bestämts lill efterlevande för förlust av underhäll.

Vad därefter gäller engångsersättningar från olycksfalls-eller sjukförsäkring framhåller kommittén att de i myckel högre grad än periodiska ersättningar är avsedda att läcka andra skadeföljder än inkomstförlust, framför alll omställningskoslnader och ideell skada. Visserligen är del praktiskt genomförbart att samordna skadeståndet med endasi en del av försäkringsersättningen. Förfarandel kompliceras dock. En möjlig utväg skulle enligt kommittén kunna vara alt från ersättningen avräkna exempelvis kapitalvärdet av ett årligt basbelopp. I så fall skulle emellertid de flesta nu vanliga engångsersättningar komma att utgå i sin helhet vid sidan av skadeståndet.

Möjligheten av en ökad samordning mellan skadestånd och andra , förmåner när det gäller kostnader och ideell skada berörs endast kortfattat av kommittén. Något förslag i denna del läggs inte fram.

Kommitléns sätt atl bestämma vilka försäkringsförmåner som skall samordnas med skadestånd har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Viss krilik har dock framförts. Sålunda anser man frän någol håll att engångsbelopp frän olycksfalls- eller sjukförsäkring i viss utsträckning bör samordnas med skadestånd för inkomstförlust. Ä andra sidan anser bl. a. LO och TCO att ersättning från privat olycksfalls- eller sjukförsäkring inte bör avräknas ens när ersättningen utgår periodiskt. Vidare ifrågasätter elt par remissinstanser om inte avräkning bör ske även beträffande förmåner som utgår enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) och i liknande fall.

Enligt min mening bör det, som jag redan lidigare har sagt, vara en strävan att samordna skadestånd med andra förmåner, som utgär med anledning av en skada, på sådant sätt att såväl över- som underkompen-salion undviks. Det är uppenbart alt gällande samordningsregler inte är lillfredsställande från denna synpunkt. Ovidkommande omständigheter medför atl skadestånd och annan ersättning samordnas i vissa fall men inte i andra. Detta får till följd att den skadelidande inte sällan blir överkompenserad, något som bl. a. innebär att samhällets resurser utnyttjas på ett sätt som inte är rationellt.

Det finns således anledning alt söka fä till stånd en ökad samordning pä del nu behandlade området. Samtidigt bör reglerna utformas så, att man ökar betydelsen av sådana generella förmåner som utgår oberoende av den tillfälliga omständigheten om rätt lill skadestånd föreligger. Härigenom minskar på sikt skadeståndsrättens betydelse på personskadeområdet, något som allmänt sett måste vara en fördel.

Prop. 1975:12 126

Mot denna bakgrund innebär kommitténs förslag ett betydande framsteg jämfört med gällande rätt. Förslagel medför bl. a. att man i siörre utsträckning än nu kommer att kunna undvika överkompensation. Samtidigt tillgodoses det självklara iniresset alt den skadelidande inte skall få bära någon del av förlusten själv. Från den synpunkten är det befogat att man från samordningen undantar sådana förmåner som är resultatet av sparande eller som på annat säll avser annal än den uppkomna skadan.

Från renl principiella synpunkler anser jag visserligen alt starka skäl talar för atl driva samordningen längre än vad kommittén har föreslagil. Bl. a. är det givelvis angeläget att undvika överkompensation inle bara när det gäller ersättning för inkomstförlust eller mistat underhåll utan också i fräga om ersättning för kosinader och ideell skada. Vidare kan del finnas skäl att låta samordningen omfatta även engångsbelopp från olycksfalls- eller sjukförsäkring. Jag är emellertid medveten om att avsevärda praktiska problem kan uppstå, om samordningen ulvidgas utöver vad som följer av kommitténs förslag. I detta lagstiftningsärende saknas i allt fall tillräckligt underiag för ett ställningslagande till hur en mera långtgående samordning skall utföras. En fråga som har nära samband med en vidgad samordning är bestämmelserna om försäkringsgivares regressrätt. Denna fråga har kommittén kvar att ta ställning lill. Enligt direktiven (Ju 1972:30) bör regressreglerna utformas sä all ersättning från såväl skadeförsäkring som summaförsäkring i största möjliga omfattning stannar på den skadelidandes försäkringsgivare. Mol denna bakgrund anser jag alt man inte nu i nägot väsentligt avseende bör avvika från kommitténs förslag. Frågan om en vidgad samordning kan emellertid komma att tas upp till förnyad prövning, när kommittén har lagt fram sina förslag rörande försäkringsgivares regressrätt.

Vad jag nu har sagt innebär att man i delta sammanhang inle bör införa några bestämmelser om samordning med ersättning för kostnader eller ideell skada. 1 slället bör samordningsreglerna begränsas till posterna inkomstförlust och förlust av underhäll. Härvid blir det aktuellt atl samordna skadeståndet med förmåner från socialförsäkring, anslällning samt liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring. 1 huvudsak bör dock endast periodisk ersättning avräknas.

Även om kommilléns förslag i enlighet med det nyss sagda i huvudsak bör godtas, kan det dock diskuleras i några avseenden. Förslaget innebär, såvitt gäller ersättning för inkomstförlust, att en viss förmån beaktas antingen i sin helhet eller inte alls. När det gäller ersättning för föriust av underhåll skall däremot vissa typer av förmåner beakias skönsmässigt. Enligt min mening är en sådan mjukare avgränsning mellan olika förmåner alt föredra även vid samordningen av ersättning för inkomstförlust.

En annan svaghet med kommitténs förslag är att del inle ger någon möjlighet att la hänsyn lill atl en del försäkringsförmåner är resultatet av den skadelidandes egel initiativ. Del torde främst vara inlressel av alt

Prop. 1975:12 127

kunna ta sådan hänsyn som ligger bakom LO:s och TCO:s kritik av förslaget att full avräkning alltid skall ske för periodisk ersättning frän individuell olycksfalls- eller sjukförsäkring. Även jag finner all man pä denna punkl bör frångå förslagel. Resultatet skulle i annat fall bli att den skadevållande alltid skulle komma att dra fördel av den skadelidandes förtänksamhet att skaffa sig egen försäkring. Uppenbarligen skulle ett sådani resultat i vissa fall kunna uppfattas som slötande. Som jag slrax skall återkomma lill anser jag dock inte alt avräkning skall vara hell utesluten när det gäller individuella olycksfalls- och sjukförsäkringar. I stället bör periodisk ersättning från sädana försäkringar beaktas efter skälighet.

Vad jag nu har sagt leder till all samordningsförmånerna vid såväl ersättning för inkomstförlust som ersättning för mistat underhåll bör delas in i tvä grupper, en där avräkning sker fullt ut och en där avräkning sker efter en skälighetsbedömning. 1 likhel med kommittén anserjag att tUl den första gruppen bör föras ersättningar från socialförsäkringen, sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal samt pension som utgär pä grund av kollekliv Ijänstepensionsförsäkring. Förmåner som utgår lill följd av frivillig sjukpenningförsäkring enligl lagen om allmän försäkring eller frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring bör dock inte hänföras tiU den grupp där avräkning sker fullt ul utan i slället till den andra gruppen.

När det gäller periodiska ersättningar frän olycksfalls- eller sjukförsäkring bör gränsdragningen ske så, att full avräkning alltid sker om försäkringen har meddelats på grund av kollektivavtal. Har försäkringen tecknats individuellt bör man däremot, som jag nyss har antytt, göra avräkning efter skälighet. Härigenom kan man i erforderlig mån premiera den skadelidandes förtänksamhet genom att hell eller delvis underlåta avräkning. En viss avräkning lorde dock i många fall vara befogad så atl man undviker en alltför stor överkompensation.

Vid fastställande av ersättning för mistat underhäll bör, som jag har nämnt i föregående avsnitt, även andra förmåner än de nyss angivna avräknas efter skälighet. I princip anserjag liksom kommittén att man vid bestämmandet av ersättning för förlust av underhäll bör kunna ta skälig hänsyn till alla andra lyper av förmåner än sädana som enligt vad jag nyss har sagt skall avräknas fullt ul. Jag återkommer till denna fräga i specialmoiiveringen.

Kommittén har inle diskuterat möjligheten att samordna skadestånd med utländska förmåner. Enligt min mening bör emellertid de nu föreslagna samordningsreglerna utformas så, att de även omfattar utländska anställnings- och försäkringsförmåner.

Det bör i detta sammanhang påpekas all, oavsett på vilket sätt man skall ta hänsyn till en viss förmån, så är det en förutsättning för samordning all förmånen avser att täcka samma föriust som skadeståndet. Samordning fär således inte ske i den män förmånen avseratt täcka annan förlust. Hithörande problem kommer all behandlas närmare i specialmoiiveringen.

Prop. 1975:12 128

En särskUd fråga är om man vid samordningen skall beakta den omständigheten att en samordningsförmån hell eUer delvis är skattefri för förmånstagaren. Denna fråga har numera fält minskad betydelse, sedan sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring har blivit skattepliktig inkomst. 1 rättspraxis har man inte lagit hänsyn till atl en samordningsförmån är skattefri (se NJA 1961 s. 215). Jag anser emeUertid atl skadeståndet i princip bör påverkas av atl samordningsförmån ej beskattas men skadeståndet är skattepliktig inkomst. Så skall också ske inom ramen för trygghetsförsäkringen. Jag anser det dock inte påkallat att införa en särskild lagregel pä denna punkt.

Samordning mellan skadestånd och andra förmåner kan ske antingen enligt en brullomelod eller enligt en neltomelod. Bruttometoden innebär att skadeståndet fastställs till ett belopp som i princip svarar mot hela skadan och att avräkning därefter sker vid utbetalning av skadeståndet för de förmåner som dä är akluella. Enligt nellometoden däremoi sker en sluilig avräkning redan när skadeståndet bestäms. Skadeståndet fastställs därvid lUl elt nettobelopp, motsvarande skillnaden mellan den totala skadan och de andra förmånerna till deras aktuella belopp. Om dessa förmåner därefter ändrar storlek, påverkar detla inle skadeståndet. Sådana förändringar kan alltså medföra att de olika metoderna leder till skilda resultat. När en förmån som skall samordnas med skadestånd är förenad med regressrätt, kan inte nellometoden ulan endast brutto-metoden användas. Då måste nämligen skadeståndet kontinuerligt anpassas till förmånen för att inte den skadeståndsskyldige skall drabbas av större samlad börda än som svarar mol själva skadan.

Enligl kommitte'ns mening bör samordningen i fortsättningen alltid ske enligl nettometoden och regressrätten som följd härav avskaffas belräffande de förmåner som skall ingå i samordningen. Delta förslag har inle mött någon erinran vid remissbehandlingen. Nägra remissinstanser påpekar dock att nettometoden förutsätter att skadeståndet kan omprövas, om samordningsförmånerna utvecklar sig annorlunda än som antagits vid skadeståndets bestämmande.

Enligt min mening lalar flera skäl för en samordning enligt netto-metoden. Härigenom underlättas skaderegleringen, och metoden har vidare den fördelen att parterna redan frän början kan med säkerhet beräkna skadeståndets storlek. Nackdelen med nellometoden ligger i svårigheterna att beräkna utvecklingen av samordningsförmånerna. Enligt min mening bör man dock i de flesta fall kunna uppnå lillfredsslällande resullat, om man beaktar storleken av förmånerna vid lidpunkten för skaderegleringen samt sådana förändringar som kan förutses komma att inträffa i framtiden. Och skulle förmånerna komma att avsevärt avvika från vad som från början har antagits, bör den tidigare förordade regeln om omprövning av skadestånd vid väsentligt ändrade förhållanden kunna tillämpas.

Som jag nyss har sagt förutsätter emellerlid en tillämpning av netto-metoden att man upphäver den regressrätt som f. n. föreligger beträffande vissa förmåner som skall samordnas med skadestånd för inkomst-

Prop. 1975:12 129

förlust. Enligl min mening finns det också starka skäl alt slopa regressrätten i dessa fall. Bl. a. torde denna rätt, som kommittén har framhållit, ha ringa ekonomisk betydelse. När det gäller skadestånd för förlust av underhåll är regressrätt redan nu utesluten till följd av det sätt pä vilket detla skadestånd skall bestämmas (se NJA 1960 s. 569).

Med hänsyn lill vad jag nu har anfört förordar jag att samordning i fortsättningen skall ske enligt nettometoden. Delta bör i lagtexten komma till ullryck pä sä sätt att man anger att samordningsförmånerna skall avräknas frän skadeståndet redan när detta besläms.

Även om de regler om samordning som jag har förordal i detta avsnitt endasi tar sikte på skadeslåndsposterna inkomstförlust och förlust av underhäll, följer det av andra bestämmelser eller principer att samordning i viss utsträckning skall ske även när det gäller andra skadeständsposter. Sålunda mäste man vid bestämmandet av ersättning för kostnader ta hänsyn till dels förmåner från socialförsäkring, dels förmåner som är förenade med regressrätt. Sådan rätt föreligger i första hand i fråga om förmåner som utges direkt av arbetsgivare. Försäkringsgivare har vidare regressrätt när ersättning frän olycksfalls- eller sjukförsäkring utgår med verkliga belopp av utgifterna eller förlusten, vilket kan vara fallet exempelvis vid ersällning för sjukvårdskostnad, saml när försäkringsgivaren förbehållit sig rätt att återkräva ersättningen. Avräkningen mäste i dessa fall ske i form av brutlosamordning. Ersättning frän socialförsäkring kan däremot här liksom annars avräknas enligt nellometoden.

Utöver skadestånd och andra förmåner som jag har behandlat i det föregående kan en skadelidande ofta bli berättigad lill stöd av allmänna medel, t. ex. arbetslöshetsstöd och bostadstillägg. 1 den män dessa förmåner f. n. påverkar skadeståndet, sker det i den formen atl de anses minska den kostnad eller förlust som skall ersättas genom skadeståndet. Sälunda kan vissa former av arbetslöshetsstöd jämställas med sådan inkomst som beaktas vid besiämmande av storleken av inkomstförlust. På samma sätt kan sjukvårdskostnader som ersätts genom den allmänna försäkringen medföra en minskning av levnadsomkostnaderna och därigenom påverka förlustens storlek. Däremot påverkar de nu behandlade stödformerna inte skadeståndet i den formen att de avräknas därifrån. I många fall torde en sådan påverkan f. ö. vara utesluten redan till följd av atl sambandet mellan stödet och den skada som skall ersättas genom skadeståndet är alltför avlägset. Dessutom är många stödformer inkomslprövade och sålunda sekundära lill bl. a. skadestånd. 1 viss utsträckning undviks kumulation mellan olika förmåner genom den samordning som enligt 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring skall ske mellan socialförsäkring och vissa andra förmåner.

7.5 Skadelidandes medvållande

Om vällande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, skall skadeståndet enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen jämkas efter vad som är skäligt. Bestämmelsen är tUlämplig i alla de faU då skadeslåndsskyldighet

9 Riksdagen 1975. 1 sami Nr 12

Prop. 1975:12 130

föreligger enligt skadeståndslagen, alltså såväl vid personskada som vid sakskada eller ren förmögenhetsskada. Jämkning på grund av medvållande kan ske också vid skadeståndsansvar som grundas på oskrivna rättsregler, t. ex. vid rent strikt ansvar på grund av farlig verksamhei, eller på föreskrifter i skadeständsrättslig speciallagstiftning i den mån denna inte innehåller särskUda bestämmelser om verkan av medvållande.

Vid den skälighelsprövning som föreskrivs i 5 kap. 5 § skadeståndslagen har i rättstillämpningen graden av skuld pä den ansvariges och den skadelidandes sida spelat den viktigaste rollen. Även vissa andra faktorer har dock kunnat inverka, bl. a. hur stor del av skadan som den skadelidandes medverkan kan ha orsakat och hur pass farUgl handlandet på ömse sidor har varil. När den skadesländsskyldiges ansvar vUar pä annan grund än bevisat vållande, kan skälighetsbedömningen inte ske genom en jämförelse mellan vällandet på ömse sidor. Sannolikt lorde då graden av skuld på den skadelidandes sida spela en viktig roll vid skälighetsbedömningen. Vare sig skadeståndsansvaret grundas på vållande eller ej saknas dock i gällande rätt stöd för alt låla parternas ekonomiska förhällanden påverka jämkningen.

Enligl kommitténs mening bör möjliglielerna all jämka skadestånd på grund av medvållande från den skadelidandes sida begränsas i personskadefallen. I enlighet härmed föreslär kommittén all jämkning i dessa fall fär ske endasi om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat tUl skadan eller om annars synnerliga skäl föreligger lUI jämkning, säsom atl skadan väsentligen framstår som självförvållad eller atl den skadelidande medvetet och ulan rimlig anledning har utsatt sig för risk alt skadas. Kommittén föreslär vidare att i de fall när det blir aktuellt atl jämka skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, vare sig detta sker vid personskada eller vid sakskada, även parternas ekonomiska förhällanden skali kunna vägas in vid bedömningen av vad_som utgör skälig jämkning.

Kommitténs uppfattning atl jämkning i princip inte skall kunna ske vid medvållande tiU personskada biträds av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Ett par remissinstanser vill dock gå ännu längre än kommillén och ylterligare begränsa möjligheterna lill jämkning i dessa fall. Ocksä förslaget alt man när jämkning skall ske bör kunna la skälig hänsyn även lUl parternas ekonomiska förhållanden tUlstyrks av nästan alla remissinstanser, även om några framför anmärkningar mot förslagel från lagteknisk synpunkt.

Nuvarande grundsatser om jämkning av skadestånd på grund av skadelidandes medvållande har utbUdals vid en tid då rättvisa och billighet ansågs fordra atl de ekonomiska följderna av en skada skulle bäras av alla dem som uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld till skadan, den skadelidande inbegripen. Sedermera har även andra argument anförts till stöd för regler om jämkning. Sålunda har det gjorts gällande att en möjlighet lill jämkning på grund av medvållande skulle vara värdefuU från prevenlionssynpunkl, dvs. att enskilda personer lUI följd av jämkningsrisken skulle föranledas atl iaktta siörre försiktighet. Vidare

Prop. 1975:12 131

har medvållandereglerna ansetis ha vissa fördelar frän rättssystemalisk och rättsteknisk synpunkl, främsi med hänsyn tUl sambandei mellan dessa regler och de allmänna förutsättningar för skadeståndsansvar som beslår i alt den skadegörande handlingen skall ha skelt uppsåtligen eller av oaktsamhet samt att skadan skall ha orsakats av denna handling. Medvållandereglerna har också försvarats med hänvisning lUl det allmänna rättsmedvetandet. 1 varje fall har behov ansetts föreligga av en jämkningsmöjlighet för atl man skall kunna uppnå resultat som i det enskilda fallet framstår som en rimlig kompromiss.

Som jag tidigare har sagt bör skadeståndsreglerna uiformas sä alt de tUlgodoser sociall motiverade ersältningsbehov samtidigt som de leder till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna genom skadefall. Vid personskador kan emellertid en liUämpning av de nuvarande medvållandereglerna få konsekvenser som inte är förenliga med dessa krav. TUlgängUga ekonomiska resurser ulnyltjas bäst om skaderiskerna i samhällel slås ut på så många händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgår, leder del ofta liU en acceptabel riskspridning efiersom skadeslån-del i de flesta fall täcks av en ansvarsförsäkring. RimUgtvis kan man inte räkna med all de skadelidande i molsvarande mån skall ha skyddat sig genom atl teckna frivilliga sjuk- och olycksfallsförsäkringar osv. Visserligen läcks uppkomna personskador till en del av socialförsäkringsförmåner o. d. I de flesta fall torde emellertid en jämkning av skadestånd på grund av medvållande medföra att skadan delvis kommer att stanna på den skadelidande. Från sociala och humanitära synpunkter kan det inte anses rimligt att den som drabbas av en skada på delta säll skall bli lidande för all framlid av en tUlfällig oaktsamhet e. d. Och även om den skadelidande kan skaffa sig behövlig ekonomisk hjälp från annat håll, i sista hand från socialhjälpen, kan detta inte anses innebära en rationell användning av samhällsresurserna.

När det gäller egendomsskador (sakskador och rena förmögenhels-skador) är en lillämpning av nuvarande jämkningsprinciper inte förenad med lika stora nackdelar. Här talar inle sociala och humanitära synpunkter med samma styrka för en begränsning av jämkningsmöjlighelerna. Del är även att märka att det på sakskadeområdet finns goda möjligheter för den enskilde att skaffa sig ett försäkringsskydd till rimUga kostnader. Hithörande försäkringsanordningar har också sedan länge en vidsträckt utbredning, framför allt i form av obligatoriska moment i kombinerade försäkringar av typen hemförsäkring. F. ö. kan del ofta framstå som en lämplig och rimlig riskfördelning att skadeståndsansvaret sträcker sig till den del av skadan som den skadelidande inte har kunnat förhindra, men inte längre.

Vad jag nu har sagt utesluter inte atl de nuvarande jämkningsgrund-satserna i vissa fall kan leda lill otillfredsställande resultat också vid egendomsskador, 1. ex. när den skadelidande mister oförsäkrad egendom av vital betydelse för hans försörjningsmöjligheter samtidigt som den för skadan ansvarige skyddas av försäkring. För sådana i prakliken mera sällsynia faU kan det finnas anledning att öppna en möjlighet för

Prop. 1975:12 132

domstolarna all undvika klart obilliga resultat. Detla återkommer jag lill i det följande. I övrigl bör man emellerlid inte för egendomsskadornas del överväga några mer ingripande förändringar av medvållandereglerna. När medvållandereglerna nu tas upp lill behandling bör därför det huvudsakliga intresset inriktas pä deras utformning med avseende på personskador.

De utan jämförelse vanligaste personskadorna är de som inträffar i arbetslivet och i trafiken. Dessa skador kommer emellerlid endast i begränsad omfattning in i bilden i detta sammanhang. De flesta yrkesskador ersätts numera inom ramen för den Irygghetsförsäkring som sedan september 1974 gäller för större delen av arbetsmarknaden. Denna försäkring täcker arbetsgivarens eventuella skadeståndsansvar för yrkesskador. Försäkringen innehåller bl. a. särskUda regler om medvållande. Dessa regler innebär att endasi mera kvalificerad medverkan från den skadelidandes sida inverkar på rätten till ersättning. Jämkning fär nämligen ske endast dä den skadelidande själv har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller i alkoholpäverkat tUlständ. Dessa medvållanderegler Iräder alltså i stället för de skadeslåndsrättsliga principer som annars skulle tUlämpas.

Beträffande personskador i Irafiken har trafikskadeutredningen övervägl frågan om vilken inverkan den skadelidandes medvållande bör ha pä rälten tUl skadestånd. I det nyligen avlämnade betänkandet Trafikskade-ersältning föreslår ulredningen bl. a. alt trafikskadeersätlning med anledning av personskada inte fär jämkas på grund av vällande på den skadelidandes sida i andra fall än när denne själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat tUl skadan. Remissbehandlingen av delta betänkande har ännu inte avslutats. Frågan om jämkning på grund av medvållande till personskador i trafiken bör därför inte behandlas nu utan fär anslå tUl ell senare sammanhang.

Det kan finnas anledning att återkomma även när det gäller medvållande till en annan typ av personskada, nämligen sädan som har orsakats av farliga produkier. Denna fräga övervägs f. n. av produktansvarskommittén (Ju 1973:08).

Belräffande de personskador som återstår lUI bedömande i detta sammanhang anser jag i likhet med kommittén atl de skäl, som hittills har ansetis tala för att jämkning bör kunna ske vid medvållande frän den skadelidandes sida, väger lätt i jämförelse med intresset att kunna undvika de negaiiva konsekvenser av en obegränsad jämkningsmöjlighet som jag förut har pekat på. Remissutfallet visar ocksä att det råder stor enighet om att jämkning vid dessa personskador i fortsättningen bör kunna ske endast i undantagsfall. Frågan gäller alltså närmast hur långt man bör gå i en begränsning av de nuvarande jämkningsmöjligheterna.

För egen del är jag inte beredd alt helt avskaffa möjligheten att jämka skadestånd pä grund av den skadelidandes medverkan till personskada. Det fär anses vara tämligen självklart att uppsåtlig medverkan skall kunna medföra att skadeståndet nedsätts eller eventuellt helt faller bort, i den män inte den skadelidandes medverkan har formen av ett samtycke till

Prop. 1975:12 133

skadan som utesluter skadeståndsansvar.

En mera tveksam fråga är om jämkning i enlighet med kommitléns förslag skall kunna ske även vid medvållande genom grov vårdslöshet. Under remissbehandlingen har detta förslag lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Enligt LO bör man dock inte medge jämkning i sädana fall, bl. a. med hänsyn tiU svårigheterna all avgöra när en vårdslöshet är atl anse som grov eUer ej. För min del viU jag lUl en början framhålla att det enligl gällande rätt krävs alt en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt slag för all den skall kunna betecknas som grov. En jämkningsmöjlighet i detta fall får därför mycket begränsad praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som medfört en avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han visat uppenbar likgUtighel för sitt eget liv eller hälsa skulle det kunna bli aktueUt att jämka skadeståndet pä denna grund. Enligt min mening skuUe del kunna uppfattas som stötande om den skadelidande i sådana faU, vilka står på gränsen till uppsåtlig medverkan, under alla förhållanden skulle lUlerkännas fuU gottgörelse för skada som han själv har lidit. Jag biträder därför kommitléns förslag på denna punkl. Denna lösning stämmer också överens med de medvållanderegler som gäller inom trygghelsförsäkringens område. Samtidigt vill jag erinra om att denna möjlighet alt jämka skadeståndet vid grovt värdslös medverkan frän den skadelidande inle innebär all jämkning ovillkorligen mäste ske i etl sådani fall. I varje särskild situation mäste prövas huruvida det är skäligt att jämkning sker.

Vad därefier gäller kommitténs förslag all jämkning skall kunna ske ocksä när synneriiga skäl föreligger, såsom atl skadan väsentligen framstår som självförvållad eller att den skadelidande medvetet och ulan rimlig anledning har utsatt sig för risk alt skadas, har några remissinstanser ifrågasatt om det är befogat alt tillåta jämkning i sådana fall. Regeln avstyrks helt av LO.

För min del anserjag att de beteenden frän den skadelidandes sida som skulle komma att träffas med den nu angivna regeln i en del fall fär anses vara sädana att de omfattas av begreppen uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan. 1 övrigt kan jag inte finna att det föreligger någol beaktansvärt behov atl införa en jämkningsmöjUghel i de fall som kommittén har angett. Mot en regel om att jämkning skall kunna ske vid synnerliga skäl kan också anföras atl den är ägnad alt medföra en viss rättsosäkerhet och därmed försvåra medvållandereglernas tillämpning.

Sammanfattningsvis anser jag alllså atl jämkning på grund av medvållande vid personskada bör kunna ske endasi vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan.

Enligt nuvarande jämkningsprinciper kan jämkning ske inte bara när den skadelidande själv är medvållande ulan även när vissa andra personer som stär i ett särskilt förhållande till honom — t. ex. hans anställda - har medverkat till skadan. Man lalar då om passiv identifikation mellan den skadelidande och den medverkande personen. Vid personskador lorde jämkning enligt denna grundsats dock bara komma i fråga när skadestånd

Prop. 1975:12 134

krävs enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen för förlust av underhåll av en omkommen person som har varit medvållande till olyckan. I sådana fall synes jämkningen ske på samma sätt som om den medvållande hade överlevt olyckan och själv krävt ersättning för sina skador. Enligt kommUlén bör man i fortsätiningen inte tiUämpa denna princip annal än i vissa säregna undantagsfall, närmasl när den omkomne uppsåtligen har medverkat tiU olyckan. I lagförslaget har detta kommit liU uttryck på så sätt att jämkning får ske bara när den skadelidande själv har varil medvållande, såvida inle synnerliga skäl föreligger. Detla förslag har godtagits eUer lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Från nägra håll förordas dock atl grundsatsen om passiv identifikation behåUs som huvudregel vid bedömningen av efterievandes räll till skadestånd.

För min del anser jag att det kan starkt ifrågasättas, om man bör ha kvar någon möjlighet atl sätta ner efterievandes skadestånd på den grunden atl den omkomne har varit medväUande till dödsfallet. Uppenbarligen skulle en sådan regel många gånger kunna få stötande resultat från social synpunkt. Bortsett från trafikskadeområdet torde det också sällan komma att inträffa att etl dödsfall uppsåtligen har vållats av den avlidne samtidigt som också annan person är ansvarig för dödsfallet. Man torde emellerlid inle helt kunna utesluta sådana situationer. Enligt min mening kan det ocksä undantagsvis vara slötande, om skadeståndet i en sådan situation inte skulle kunna jämkas på grund av den dödes medvållande. På grund härav förordar jag en regel enligt vilken skadestånd med anledning av att någon har dödals kan jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

I övrigl anser jag emellerlid inte att man vid personskada bör kunna identifiera den skadelidande med annan som har medverkat tiU skadan och tiU följd härav jämka skadeståndet.

I de undantagsfall när jämkning även i fortsättningen skall kunna ske vid personskada bör som kommittén förordal hänsyn tas inte bara liU graden av skuld på ömse sidor ulan också lUI andra omständigheter, framför alll parternas ekonomiska förhållanden. Givetvis bör nedsättningen inte få gå så långt atl den framstår som obUlig mot den skadelidande.

En möjlighet att la hänsyn tiU vad som är rimligt med hänsyn till pariernas ekonomiska förhållanden bör finnas även när jämkning sker på grund av medvållande lill egendomsskada. Som jag förut har sagt kan nämligen en jämkning enbart med hänsyn tUl skuldgraden också i elt sådant fall någon gäng länkas leda liU otUlfredsstäUande resultat från social synpunkt.

Som jag har antytt i början av delta avsnitt förekommer vissa särskilda medvållanderegler i den skadesländsrättsliga speciallagstiftningen. Sädana bestämmelser finns i bl. a. 220 § andra styckel sjölagen (1891:35 s. 1), 7 § första styckel lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar m. m. (elanläggningslagen), 2 § andra stycket och 5 § andra stycket lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bUansvarighetslagen), 1 § andra slyckel lagen

Prop. 1975:12 135

(1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart (luftfarlsskadelagen), 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) och 13 § atomansvarighetslagen (1968:45). Av dessa lagar föreskrivs i bilansvarighetslagen, luftfarlsskadelagen och luftfartslagen en allmän skälighetsbedömning, liknande den prövning som skall ske enligt den nuvarande medvållanderegeln i skadeståndslagen. Däremot innebär jämkningsregeln i 220 § andra slyckel sjölagen, som avser skador vid sammanstötning mellan fartyg, atl skadan skall fördelas efter förhållandet mellan felen på ömse sidor, utan nägon skälighetsbedömning. Beträffande de övriga lagarna kan nämnas all jämkning enUgl alomansvarighelslagen skall ske endasi vid uppsåtlig eller grovt värdslös medverkan. Enligt elanläggningslagen utgår i vissa fall ojämkad ersättning vid vårdslöshet som inte är all anse som grov, medan å andra sidan grovt medvållande medför alt skadeståndsansvaret helt faUer bort. Slulligen innehåUer vissa lagar en hänvisning lill den nuvarande jämkningsregeln i 5 kap. 5 § skadeståndslagen eUer lill allmänna regler om skadeståndets bestämmande. Sädana hänvisningar finns bl. a. i 2 § lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift (järnvägsansvarighelslagen), 118 § fjärde stycket och 190 § sjölagen samt 3 § lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (oljeskadelagen).

Enligl kommittén bör de föreslagna nya medvållandereglerna i princip gälla också inom den skadesländsrättsliga speciallagstiftningen, i den män inte särskilda skäl talar för annal. Med hänsyn härtill föreslår kommittén etl lillägg tUl 7 § första stycket elanläggningslagen om att den nya regeln om medvållande till personskada skall tillämpas även i de fall som avses med beslämmelsen i elanläggningslagen. Vidare föresläs alt medvållandereglerna i 1 § andra stycket luftfarlsskadelagen och 2 § andra slyckel bUansvarighetslagen ersälls av en hänvisning lill de nya medvållandereglerna i skadeståndslagen. Däremot anser kommittén att de särskilda medvållanderegler som f. n. finns i 220 § andra stycket sjölagen, 9 kap. 21 § luftfartslagen och 13 § atomansvarighetslagen bör behållas oförändrade.

Som jag sagt förut bör reglerna om medvållande till personskada i trafik inle behandlas i detta lagstiftningsärende utan tas upp i samband med behandlingen av trafikskadeutredningens förslag. Detsamma bör gälla övriga frågor om medvållande på trafikskadeområdet. Bilansvarighetslagen bör därför inte ändras i detta sammanhang. Inte heller frågan om medvållande till personskada vid skadeslåndsskyldighet enligt 2 § järnvägsansvarighelslagen bör tas upp nu. Denna fråga får övervägas i samband med behandlingen av det förslag till ny lagstiftning om befordran med järnväg som nyligen har lagts fram i belänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I.

I övrigl anser jag liksom kommUtén atl de nya medvållanderegler som jag förut har förordal bör slå igenom även när ersättning utgår enligt speciallagstiftning, om inte starka skäl - såsom hänsyn liU internationella konventioner - talar mot detta. I enlighet härmed bör en hänvisning till de nya reglerna las in i 118 § fjärde styckel och 190 § sjölagen, 1 § andra

Prop. 1975:12 136

stycket luftfarlsskadelagen samt 3 § oljeskadelagen. I motsats till kommittén anserjag all även 9 kap. 21 § luftfartslagen bör ändras sä atl de nya reglerna blir tillämpliga i detta fall. En sädan ändring bör ocksä göras i 7 § första slyckel elanläggningslagen belräffande medvållande till personskada. Som kommittén utan erinran från nägon remissinstans föreslagit bör däremoi den särskilda medvållanderegel som denna beslämmelse innehåUer behållas såvitt gäller egendomsskador. Vad gäller bestämmelseni 220 § andra slyckel sjölagen grundar den sig pä 1910 års Brysselkonvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fräga om fartygs sammanstötning. Denna regel bör därför behållas oförändrad. Detsamma bör gälla den för den skadelidande särskilt förmånliga regeln i 13 § andra stycket alomansvarighelslagen.

7.6 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

Bortsett frän de regler om jämkning av skadestånd vid medvållande som jag har berört i föregående avsnitt finns inte i svensk rätt någon allmän regel eller grundsats om jämkning av skadestånd. Endasi i vissa hänseenden gäller regler som innebär att skadestånd kan bestämmas eller nedsättas efter en skälighelsprövning. Vissa bestämmelser av detta slag återfinns i skadeståndslagen. Hit hör reglerna om skadeståndsansvarets omfattning när skada har vållats av person under 18 år eller av vissa psykiskt abnorma personer (2 kap. 2 och 3 §§), stals och kommuns ansvar för ren förmögenhelsskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 5 §), arbetsgivares skadeståndsansvar för skada som har vållats av en hos honom anställd arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten (3 kap. 6 §), arbetstagares skadeståndsansvar (4 kap. 1 §) och skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll (5 kap. 3 §). Särskilda regler om skadeståndsansvar efter skälighet har också meddelats i viss lagstiftning inom arbetsrätten, associationsrätten och immaterialrätlen. På det transporträttsliga området finns en särskild jämkningsbestämmelse i 39 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport (vägtransportlagen). Utan stöd av sådana lagbestämmelser har man i rättspraxis inte varit benägen alt inskränka en skadevållares skyldighet atl utge fullt skadestånd, även om detta kan komma att drabba honom hårt.

Kommittén har för sin del funnit behov föreligga av en allmän regel om jämkning av oskäligl betungande skadestånd. Enligt kommittén bör en sådan regel dock ges begränsad räckvidd. Den bör bara syfta tUl att förebygga klart obilliga resultat för den skadeståndsskyldige. Avgörande för frågan om jämkning bör i första hand vara dennes ekonomiska förhållanden. Hänsyn skaU emellerlid enligl förslagel tas också till den skadelidandes behov av ersättning. Jämkning får enligt kommittén inte ske så att resultatet visserligen blir rimligt från den ansvariges synpunkl men i stället blir klart obilligt mol den skadelidande. Också andra omständigheter bör kunna vägas in vid bedömningen, t. ex. graden av den ansvariges skuld. 1 enlighel härmed föreslär kommil-

Prop. 1975:12 137

tén en bestämmelse om att skadestånd kan jämkas, om skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande med hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Flertalet remissinslanser delar kommitténs uppfattning att en generell möjlighet liU jämkning av oskäligt betungande skadestånd bör införas i skadeständslagsliftningen. Från några håll ifrågasätts dock om det finns någol behov av en sådan regel. Vidare framförs stark krilik mol den föreslagna lagtexten, som befaras kunna leda till rättsosäkerhet och medföra lillämpningssvårigheter. Även kommitténs uttalanden om regelns tUlämpning,i olika fall kritiseras av vissa remissinslanser.

Den fråga som har aktualiserats genom kommitténs förslag återspeglar konflikten mellan två ofta oförenliga intressen. Som jag tidigare sagt har jag den principiella uppfattningen att man så långt möjligt bör tillgodose den skadelidandes iniresse att få full ersättning för sin skada. En undanlagslös lillämpning av denna princip kan emellertid leda liU att den skadeslåndsskyldige åläggs ett skadestånd som - om det inte täcks av ansvarsförsäkring - kan betyda hans ekonomiska ruin eller för all framtid hindra honom från att bättra sina ekonomiska villkor. Ju mer skaderiskerna ökar i värt samhälle, desto större blir också risken för atl redan en relativt ringa oaktsamhet kan komma atl medföra skador av sådan slorlek att deras ersättande blir ödeläggande för den skadeståndsskyldiges ekonomi. Självfallet måste det vara ett allmänt önskemål att undvika resultat som framstår som obilliga eller olämpliga från ekonomisk och social synpunkt. Med hänsyn härtill ler det sig befogat att införa en allmän möjlighet lill jämkning av skadeståndet i sädana fall. En regel som innebär atl utrymme lämnas för avvikelse frän huvudreglerna i särskUda fall, där starka billighetsskäl talar för detta, stämmer också överens med den allmänna tendensen inom civillagstiftningen i övrigt. Jag vill särskilt peka på de generalklausuler i förmögenhetsrättslig lagstiftning som tillåter jämkning av avtalsvillkor, vilkas tillämpning leder lill otillbörliga resullat. Dessa klausuler har nyligen setts över av generalklausulutredningen (Ju 1970:58), som i betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten har förordat att domstolarna ges vidgade jämkningsmöjligheter i sädana fall.

Mot införandel av en jämkningsregel kan visserligen invändas alt ansvarsförsäkringens utbredning innebär att de flesta människor i vårt land numera är skyddade mol risken att drabbas av skadeståndsskyldighet. Detla försäkringsskydd är emellertid ofta begränsat genom undantagsklausuler, som ibland kan ha ganska stor praktisk betydelse. Man får vidare räkna med att den ansvarige kan av förbiseende ha underlåtit att försäkra sig eller att förnya sin försäkring. Man kan inte heller bortse från att det alltjämt finns personer som av exempelvis ekonomiska skäl helt saknar ansvarsförsäkring.

Med hänsyn tUl del sagda biträder jag kommitténs uppfattning om att en allmän jämkningsregel bör införas i skadeståndslagen. Som kommittén funnit bör man dock inte ge domstolarna en oinskränkt befogenhel

Prop. 1975:12 138

atl fritt jämka skadeståndet efter vad som är skäligt med hänsyn tUl samtliga omständigheter i varje särskilt fall. Det skulle vara all gå långl utöver syftet med jämkningsregeln. En allmän möjlighet atl bestämma skadeståndets storlek efter fritt skön skulle vidare kunna leda lill osäkerhel om rättsläget och därigenom bl. a. försvåra uppgörelser ulom rätta. Visserligen är del ofrånkomligt all en allmän jämkningsregel får elt i viss män obestämt innehåll. En strävan bör dock vara att den utformas så atl allmänheten och domslolarna kan få så god ledning som möjligl för dess lillämpning.

Mol denna bakgrund anser jag i likhet med kommittén all den allmänna jämkningsregeln bör ges begränsad räckvidd. Möjligheten att nedsätta skadeståndet enligt denna regel bör bara användas för alt hindra sådana resultat som är klart oskäliga mot den skadeståndsskyldige.

Bedömningen av om det är oskäligl all begära av den skadeståndsskyldige att han betalar fullt skadestånd bör givetvis i första hand ske mol bakgrund av den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden, dvs. såväl hans förmögenhetsställning som hans inkomslförhållanden. Om skadeståndet skulle i sädan grad belasta den ansvariges ekonomi atl det i varje faU frän denna synpunkl ler sig obUligl att döma ut beloppet, bör det alllså kunna bli aktuellt att tUlämpa jämkningsregeln. Vilka krav som bör ställas upp i detla hänseende avser jag att närmare utveckla i specialmotiveringen. Redan nu bör dock framhållas atl skadeståndet givelvis inle kan anses oskäligt mot den skadeslåndsskyldige, när skadeståndet täcks av en ansvarsförsäkring. Delsamma gäller också i sädana fall när den ansvarige är en s. k. självförsäkrare, dvs. ett sådant rättssubjekt - slaten, de störsia kommunerna och vissa storföretag — som med hänsyn till den riskuljämning som förekommer inom den egna verksamheten finner det ekonomiskl fördelaktigt alt inle teckna försäkring. Som kommittén ulan erinran från nägon remissinstans har föreslagit bör jämkning inte heller kunna ske, om den skadeståndsskyldige har underlåtit att teckna ansvarsförsäkring i sådana fall där han objektivt sett borde ha gjorl del. Huvudregeln bör därvid vara atl en företagare som underlåtit att teckna ansvarsförsäkring går föriustig möjligheten lill jämkning, medan en molsvarande underlåtenhet av privatpersoner får anses vara ursäktlig. I undanlagsfall kan del dock finnas anledning atl göra avsteg från denna huvudregel. Detla återkommer jag till i specialmoiiveringen.

1 delta sammanhang uppkommer frägan om även den skadelidandes ekonomiska förhållanden och försäkringar eller försäkringsmöjligheter bör inverka på bedömningen av om jämkning skall kunna ske. Om den skadelidande är välsituerad eller får sin skada täckt genom försäkring, skulle det nämligen kunna sägas vara oskäligt all skadeståndet skall betalas av någon som har avsevärt sämre ekonomi och som inte är skyddad av en ansvarsförsäkring. Enligl kommillén bör dock sådana omständigheter inte utgöra självständiga skäl för jämkning. Denna slåndpunkt har inle föranlett nägon erinran under remissbehandlingen.

Prop. 1975:12 139

Också jag har den uppfaltningen att man inte bör tillägga den skadelidandes goda ekonomi betydelse som ett självsländigt jämkningsskäl. Del är en sak alt en skadelidande kan bli tvungen atl vidkännas en reduktion av skadeståndet därför atl detla är oskäligt betungande för den skadeslåndsskyldige. En helt annan sak är emellertid att införa en möjlighet lill jämkning av skadeståndet även i sådana fall där den skadeståndsskyldige visserligen har förmåga atl belala det men där den skadelidande har ännu bättre ekonomisk förmåga. Som jag har sagt lidigare bör skadeståndsreglerna inte användas som elt instrument för atl åsiadkomma fuU ekonomisk och social rättvisa. För all nå etl sådant syfte får man ta andra rättsregler till hjälp.

Samma invändningar kan inle riktas mol en regel som går ut pä att skadeståndet skulle kunna jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den skadelidandes försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Tvärtom skulle en regel av detta innehåll kunna användas för att fä tUl slånd en jämnare fördelning av skaderiskerna än som nu är fallet. En sådan regel kan emellertid inle vinna tiUämpning på skadestånd vid personskada. I detla fall beaktas ju den den skadelidandes försäkringar i stor utsträckning inom ramen för de samordningsregler som jag förut har förordat. Och vad gäller egendomsskador hänger frågan om jämkning samman med reglerna om försäkringsgivares regressrätt. Dessa regler övervägs f. n. inom kommillén. Enligl min mening bör man inle föregripa della utredningsarbete. Av dessa skäl biträder jag kommilléns förslag alt den skadelidandes försäkringar eller försäkringsmöjligheter åtminstone inle f. n. bör utgöra självständiga skäl för jämkning.

En annan sak är atl frågan om del är oskäligl alt ålägga den ansvarige full ersättningsskyldighet inle gärna kan bedömas utan hänsyn tiU den skadelidandes situation. Även om etl skadestånd är oskäligl med hänsyn liU den skadesländsskyldiges förhällanden, bör den skadelidandes särskilda behov av skadeståndet i vissa fall kunna utgöra elt skäl mot atl skadeståndet jämkas. Som kommittén framhållit bör jämkningsregeln givelvis inte kunna användas så alt den leder till ett resultat som framstår som klart obilligt mot den skadelidande. Att den skadelidandes intresse inte bör spela nägon roll, när skadan täcks av en skadeförsäkring, är dock uppenbart. Detsamma gäller när skadeståndskrav i andra fall framställs av offentliga rättssubjekt och av större företag. I övrigt får det bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallel i vUken utsträckning förhållandena på den skadelidandes sida bör kunna medföra all en frän den skadesländsskyldiges synpunkt motiverad jämkning iinderlåts.

En omständighet som enligt kommitténs mening också bör kunna få betydelse vid prövningen av om jämkning skall ske är graden av den ansvariges skuld. Kommittén framhåller att skuldgraden visserligen inle bör utgöra någol självständigt skäl för jämkning men att del däremoi bör kunna utgöra ett skäl mol jämkning alt den ansvarige medvetet har lagit en risk. Enligt kommittén behöver jämkning å andra sidan inte vara utesluten ens vid skada i samband med uppsåtliga brotl, om i övrigt slarka skäl - t. ex. hänsyn till den brottsliges möjligheler till äteranpass-

Prop. 1975:12 140

ning — talar för att skadeståndet sätts ned. Som huvudregel bör dock gälla att skadestånd pä grund av uppsåtligt brott inte skall jämkas.

Vad kommillén sålunda anfört har godtagits av flertalet remissinstanser. Från något håU ifrågasätts dock om del är befogat atl tUlämpa jämkningsregeln restriktivare vid skada på grund av uppsåtligt brotl än vid annan skada. Frän annat håll anses del däremot vara tveksamt om jämkningsregeln över huvud taget bör tUlämpas när skadeståndsansvaret har sin grund i uppsåtlig brottslig gärning. Flera remissinstanser betonar atl ansvaret för den brottsliges återanpassning i första hand bör ävUa samhällel och inle kunna övervältras pä nägon enskild, i synnerhet inle den som drabbats hårdast av brottet.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig tiU kommitténs uttalanden i fräga om betydelsen av den ansvariges skuld. När del gäller frägan om jämkning vid skada på grund av brottslig gärning villjag dessulom erinra om att kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott innebär alt den skadelidande i ett sådani fall kan få ersättning av staten för sin skada. Dessa bestämmelser är f. n. föremål för översyn av brottsskadeutredningen (Ju 1974:18) i syfte att vidga möjligheterna för brottsoffer all fä ersättning av allmänna medel. Givetvis påverkas inte rätlen tiU ersättning av aUmänna medel av alt del enligt vad nyss har sagls kan finnas skäl atl jämka den ansvariges skadestånd med hänsyn till hans ekonomiska förhällanden och iniresset av social återanpassning.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att frågan huruvida jämkning skall ske avgörs efter en prövning i två olika led. Först får undersökas om fullt skadeståndsansvar skulle vara oskäligt betungande för den skadesländsskyldiges ekonomi. Är della fallet, blir nästa spörsmål om jämkning trots detta bör underlåtas med hänsyn till den skadelidandes behov av skadeståndet eller andra föreliggande omständigheter, t. ex. graden av den ansvariges skuld. Leder prövningen fram till alt jämkning bör ske, fär skadeståndet nedsättas till ett belopp som med hänsyn till samlliga omständigheter ter sig skäligt. Att jämkningsfrågan skall avgöras på det sätt som jag nu har nämnl bör tydligt framgå av lagtexten.

Vid prövningen om och i vad mån jämkning skall ske blir det ofta nödvändigt alt göra en prognos hur den ansvariges — och i viss utsträckning också den skadelidandes — ekonomiska förhällanden kommer atl gestalta sig i framliden. Med hänsyn härtill har nägra remissinslanser framhållit alt en möjlighet bör finnas att få jämkningsfrågan omprövad för det fall att denna prognos i framtiden slår fel. Jag har viss förståelse för denna synpunkt. Molsvarande problem uppkommer emellertid redan vid tillämpningen av de andra bestämmelser i skadeståndslagen som också går ut på atl skadeståndet skall bestämmas efter en skälighetsbedömning med hänsyn till bl. a. parternas ekonomiska förhållanden. En omprövningsregel av det slag som remissinstanserna efterlyser bör med hänsyn härtill knappast gälla bara för den nu behandlade allmänna jämkningsregelns del. Jag är emellertid inte beredd att föreslå en så vittgående omprövningsregel som det i så fall skulle bli fråga om.

Prop. 1975:12 141

Liksom kommittén anser jag atl den jämkningsregel som jag nu har behandlal bör ges en generell tUlämpning. Den bör kunna lillämpas såväl vid person- och sakskada som vid ren förmögenhetsskada. Vidare bör det i princip vara möjligt atl åberopa jämkningsregeln vid ansvar pä grund av speciallagstiftning eller enligt konlraktsrättsliga regler. Givetvis fär regeln dock inte lillämpas i strid med uttryckliga bestämmelser om skadeståndsansvarets omfattning eller på sådant sätt att man kommer i konflikt med grunderna för speciallagstiftningen eller kontraktsrättsliga principer.

En särskild fråga är i vad män jämkningsregeln kan tillämpas i fall där det har föreskrivits rent objektivt ansvar eller, som på trafikskadeområdet, skärpt ansvar. 1 praktiken torde del normalt inte finnas ulrymme för en tillämpning av jämkningsregeln i hithörande fall. En jämkning av billighetsskäl torde ofta vara svår att förena med de tankegångar som ligger bakom speciallagstiftning om etl skärpt ansvar. Fall kan dock förekomma då det är rimligt att även här i viss utsträckning jämka skadestånd av hänsyn liU den skadeslåndsskyldige. Den allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen bör då kunna tUlämpas.

Vid framtida översyn av hithörande lagar kan det bli aktuellt atl undersöka, om behov föreligger att närmare precisera i vilka fall jämkningsregeln skall kunna tillämpas på rättsområdet i fråga. Tills vidare får frågan om jämkningsregelns tillämplighet överlämnas lill rättspraxis.

Redan nu bör emellerlid tas upp den särskUda jämkningsbeslämmelse som f. n. finns i 39 § vägtransportiagen. I likhet med den nyss förordade allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen innebär vägtransporllagens jämkningsbeslämmelse att jämkning skall ske när skadeståndsskyldigheien är oskäligt betungande. Bestämmelsen tar sikte på vissa undantagssituationer. Den är sålunda inte lillämplig på del Iransporlansvar som en yrkesmässig fraktförare ådrar sig inom ramen för sin vanliga verksamhet.

Enligl min mening bör man i 39 § vägtransportlagen ta in en hänvisning till den allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen. Liksom hittUls bör jämkning komma i fråga endast beträffande det transportansvar som en fraktförare ådrar sig vid befordran av tillfällig art.

När del i övrigt gäller skadestånd i konlraklsförhållanden kan en jämkningsmöjlighet ofta stämma dåligt med de regler som gäller för rättsförhållanden mellan parterna. FaU kan dock tänkas där ell betungande skadestånd bör kunna jämkas även i ell kontraktsförhållande. Etl exempel som nämnts av kommittén är när en hyresgäst genom oförsiklighel råkat åstadkomma en förödande brandskada i hyresvärdens oförsäkrade fastighet. Andra fall kan också förekomma. Jag återkommer tiU dessa frågor i specialmotiveringen.

Som jag har nämnl i inledningen lill detta avsnitt innehåller skadeståndslagen ålskilliga regler som föreskriver att skadeståndet kan bestämmas eller nedsättas efter en skälighelsprövning. En sådan bestämmelse finns i 3 kap. 6 § försia punkten, som beträffande oskäligt betungande principalansvar medger jämkning efter samma grunder som jag förut har

Prop. 1975:12 142

förordat för den allmänna jämkningsrégelns del. Denna bestämmelse blir nu överflödig och kan därför utgå. Som jag tidigare har nämnl bör den allmänna jämkningsregeln även ersätta den nuvarande beslämmelsen i 5 kap. 3 § om att skadestånd för förlust av underhåll besläms efter vad som är skäligt med hänsyn lill den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden och omständigheterna i övrigl. I likhel med kommittén anserjag atl övriga skälighetsregler i skadeståndslagen bör bestä vid sidan av den aUmänna jämkningsregeln. Jag har inle heller funnil skäl atl göra någon ändring i de skälighetsregler som finns i viss lagstiftning inom arbetsrätten, associationsrätten och immaterialrätlen.

7.7 Skadestånd vid behandling av djur

För alt skadeståndsansvar skaU föreligga krävs normalt att skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållats av den mol vilken skadeståndskravet riktar sig. Därvid är det den skadelidande som har bevisbördan för atl uppsåt eUer vårdslöshet föreligger. I vissa faU gäUer dock undantag härifrån. Ett sådant undantag finns i 22 kap. 4 § byggningabalken som har följande lydelse: "Tager någon lön före, atl läka eUer åderlåta fä, och får det död eller skada genom hans vållande; gälde fä åter och behålle del. Gitter han fulltyga, all han ej varil därtill vållande; vare saklös." Om ell djur skadas i samband med behandling av 1. ex. en veterinär, mäsle aUtså denne för att undgå skadeståndsskyldighet visa att han inte har förfarit oaktsamt. Beslämmelsen skiljer sig därigenom från vad som gäller för t. ex. läkare och annan sjukvårdspersonal vid skador på patienter. 1 dessa fall lillämpas nämligen vanliga bevisbörderegler.

Enligl lantbruksslyrelsens mening finns del inle skäl att behälla den ifrågavarande särregleringen beträffande djurmedicinsk behandling. Lantbrukssiyrelsen förordar därför att bestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken ses över, närmast i syfte atl upphäva bestämmelsen. Atl bestämmelsen upphävs tillstyrks av de remissinslanser som har hörts över förslagel.

Även jag finner att det kan ifrågasättas om man bör behålla den särskilda skadeståndsbestämmelsen i 22 kap. 4 § byggningabalken. Beslämmelsen torde få ses mot bakgrund av de särskUda förhållanden som rådde vid dess liUkomsl år 1734. Vid den tiden fanns inte någon speciell yrkeskategori som var kompetent och utbildad för alt behandla djur. Sädan behandling var därför ofta förenad med stor fara för djuret. Med hänsyn härtill fanns behov av ett strängt skadeståndsansvar för dem som behandlade djur. 1 dag utövas djursjukvården i betydande utsträckning av distriktsveterinärer. Det ligger nära tiU hands alt för deras del jämföra med de ansvarsregler som gäller för t. ex. läkare eller landläkare. Frågan om införande av ett ansvar oberoende av våUande för skador vid medicinsk behandling eller vid landbehandling berördes vid tillkomsten av skadeståndslagen. Därvid ansågs del emellertid inte påkallat med en särreglering beträffande sådana skador. Enligl min mening finns del inte

Prop. 1975:12 143

heller anledning alt ha särskilda regler om ansvar för skador som uppslår i samband med behandling av djur. Frågan om skadeslåndsskyldighet i dessa faU bör i stället bedömas enligl allmänna principer om skadestånd i kontraktsförhållanden. Jag vUl tillägga att djurägaren i många fall skyddas redan genom möjligheten att med stöd av 3 kap. 1 § skadeståndslagen göra veterinärens arbetsgivare ansvarig för skada som veterinären har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten.

Med hänsyn till det sagda förordar jag atl 22 kap. 4 § byggningabalken upphävs.

7.8 Ikraftträdande

De nya skadeståndsregler somjag har förordal i delta lagstiftningsärende bör lämpligen träda i kraft den 1 januari 1976. Bl.a. får härige.nom försäkringsbolagen erforderiig tid att anpassa försäkringsvillkoren till dessa regler. Vidare blir det möjligt att uppnå en samordning med de nya Irafikskaderegler som kan bli ett resultat av trafikskadeutredningens belänkande. Jag räknar nämligen med alt proposiiion på grundval av utredningens förslag skall kunna föreläggas riksdagen i så god tid atl ocksä nya Irafikskaderegler kan träda i kraft den 1 januari 1976.

De nya bestämmelserna bör tillämpas i fråga om skadestånd som utgår med anledning av skadefall som inträffar efter lagstiftningens ikraftträdande. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inle (jfr. prop. 1972:5 s. 593).

8 Upprättade lagförslag

1 enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972 :207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8. lag om ändring i byggningabalken.

Beträffande lagförslaget under 3 har samråd ägt rum med chefen för industridepartementet.

Förslagen torde få fogas lill statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 2.

Prop. 1975:12 144

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

1 5 kap. skadeståndslagen finns f. n. vissa bestämmelser som är gemensamma för de olika lyper av skadeståndsansvar som regleras av skadeståndslagen. Till dessa bestämmelser hör bl. a. de som handlar om skadeståndets besiämmande vid personskada. Som kommittén har föreslagil bör de nya beslämmelser härom som jag har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitten 7.2-7.4) samlas i elt nylt femte kapitel med rubriken Skadeståndets bestämmande. 1 detta kapitel bör även tas in bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 9 § om ändring av skadeståndslivränta till följd av värdesäkringslagstiftningen samt regeln i nuvarande 5 kap. 4 § om bestämmande av skadestånd vid sakskada. Av övriga paragrafer i nuvarande 5 kap. ersätts 2 och 3 §§ av de nya beslämmelserna, medan återstående paragrafer bör föras över liU etl nytt sjätte kapital med rubriken Gemensamma beslämmelser. Där bör även tas in de i den allmänna motiveringen (avsnittet 7.5) förordade bestämmelserna om jämkning av skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, liksom den allmänna regel om jämkning av skadestånd som har behandlats i avsnittet 7.6. Som följd av den allmänna jämkningsregeln bör den nuvarande särskUda jämkningsbestämmelsen i 3 kap. 6 § första punklen upphävas.

1 enlighet med vad jag har sagt innehåller del nya 5 kap. beslämmelser om skadestånd till den som har tillfogats personskada (1 §), skadestånd med anledning av alt nägon har dödals (2 §), samordning mellan skadestånd och andra förmåner som utgär vid personskada (3 §), skadeståndels form vid framtida inkomstförlust eller förlust av underhåU (4 §), omprövning av livränta och engångsbelopp (5 §) samt skadestånd med anledning av sakskada (6 §).

1 del nya 6 kap. återfinns de nuvarande bestämmelserna om skadestånd m. m. vid vissa brolt mot den personliga integriteten (1 §), skadeståndsansvar vid underlätenhet att avslöja brott (2 §) och solidariskt ansvar mellan flera skadeståndsskyldiga (3 §). Därefter följer de nya medvållandereglerna (4 §) och den allmänna jämkningsregeln (5 §). Kapitlet avslutas med en motsvarighel tUl den nuvarande bestämmelsen om de kategorier som vid tillämpningen av lagen skall likställas med arbetstagare (6 §).

3 KAP.

6§

Denna paragraf innehåller f. n. regler om jämkning av arbetsgivares principalansvar och av det allmännas ansvar för skada genom oriklig myndighelsutövning. Bestämmelsen i försia punklen om jämkning av oskäligt betungande skadestånd ersätts genom den allmänna jämknings-

Prop. 1975:12 145

regeln i 6 kap. 5 § och har därför upphävts. Däremoi behålls regeln i andra punklen, som ger möjlighet atl jämka ersällning vid sakskada med hänsyn till föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter.

5 KAP.

Denna paragraf innehåller de nya bestämmelserna om skadestånd lill den som har liUfogats personskada. Den ersätter nuvarande 5 kap. 2 §. Paragrafen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnittet 7.2.1.

Någon definition av begreppet personskada har lika lilet som tidigare getts i lagen. Frånvaron av en sådan definition synes hittills inte ha gett upphov tUl nägra olägenheter. Jag anser det därför inte möta nägot hinder alt uttrycket personskada används även i fortsättningen utan att dess innehåll närmare preciseras. Jag vill emellertid erinra om atl det i prop. 1972:5 (s. 576) har gjorts vissa uttalanden om vad som är atl hänföra till personskada.

Första stycket innehåller en uppräkning av de olika poster som ersätts när någon har tillfogats personskada. Liksom enligt gällande räll kan både ekonomisk och ideell ersättning utgå. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnad och andra utgifter tiU följd av skadan samt inkomstförlust i förfluten lid eller i framtiden. Ideell skada gottgörs under posterna sveda och värk saml lyte eller annat stadigvarande men. Till ideell skada hänförs även allmänna ölägenheter i övrigl lill följd av skadan. Detta är en nyhet i förhållande tiU gällande rält.

Som jag har sagt i den allmänna motiveringen är det frän olika synpunkter angeläget att ekonomiska och ideella skadeföljder sä långt möjligl ersätts under skUda poster. Om ett gemensamt kapitalbelopp fastställs som ersättning för ideeU skada och inkomstförlust, bör anges hur stor del, uppskattningsvis, som belöper pä de olika skadeföljderna. Della är ofta angelägel bl. a. frän processueU synpunkt och av skatlemässiga skäl. När inkomstförlusten är helt obetydlig, synes en sådan uppdelning dock inte behöva göras. Ersättningen bör då i sin helhet kunna betraktas som ideeU ersättning.

Det är vidare ofta av praktisk betydelse alt man vid skadeståndsprövningen skiljer mellan skadeföljder som har uppstått i förfluten tid och skadeföljder som avser framtiden. Kostnader som hänför sig lill förfluten tid kan mestadels exakt verifieras, medan framtida kostnader som regel får ersättas efter uppskattning. Skiljelinjen mellan förfluten lid och framtiden har särskild betydelse när del gäller ersättning för inkomstförlust. Olikheterna i bedömningsunderlagel föranleder i viss mån skilda principer för skadesländsprövningen, beroende på om inkomstförlusten avser förfluten lid eUer framliden. Också beträffande ideell skada bör en uppdelning göras som i huvudsak följer förfluten tid och framliden. Sveda och värk avser ideell skada under den akuta sjukdomstiden, medan lyte eller annat stadigvarande men saml aUmänna olägenheter i övrigt omfattar framtida ideella skadeföljder.

10 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 146

Vad jag nu har sagt innebär inle att ersättningen i alla situationer måste fördelas på förfluten tid och på framtiden. Ibland kan del framstå som naturligt att ersättningen utgår i en enda post, framför aUt när den skall bestämmas som etl engångsbelopp.

Som kommittén har framhållit bör gränsen mellan förfluten lid och framliden dras sä nära tidpunkten för den slutliga prövningen som möjligl. Härigenom fär man som regel del säkraste underlaget för bedömningen av skadans storlek. Givetvis kommer det dock i försia hand an på parternas dispositioner i skadeståndsärendel hur gränsen skall dras. Som påpekats under remissbehandlingen kan det, när talan väcks vid domstol, ibland förflyla läng lid innan målel slutligt avgörs. Parterna kan då enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken justera sina yrkanden med hänsyn till de nya omständigheter som inträffar under processens gäng.

Som jag nyss har sagt omfattar skadestånd vid personskada för del första ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter tiU följd av skadan. Del kan härvid vara fräga om kostnader säväl i förfluten tid som i framtiden. Hit hör kostnader som syftar till atl i största möjliga utsträckning neutralisera verkningarna av skadan i den skadelidandes dagliga livsföring. Som exempel kan nämnas kostnader för sjukvård (sjukhusvärd, läkare, sjukgymnastik, eftervård, läkemedel m. m.) och kosinader för egna eller anhörigas resor i samband med sjukvården saml uigifter för särskild hjälp eller särskilda anordningar i hemmet, protes, rullstol, specialsydda kläder etc. Under denna post ersälls vidare kostnader som kan sägas syfta till all neutralisera skadans inverkan på den skadelidandes förmåga alt utföra förvärvsarbete, säsom kostnader för fördyrade resor lill och frän arbetet, ökade matkostnader i arbetet samt utgifter för särskilda anordningar på arbetsplatsen och för rehabiliteringsåtgärder av olika slag.

De kostnader som jag nu har berört läcks till största delen av andra ersältningsanordningar, framför allt inom socialförsäkringen. Della gäller t. ex. kostnader för sjukhusvård eller annan sjukvård. Till den del sådana kostnader inte ersälls av del allmänna gottgörs de ofta genom olycksfalls-eller sjukförsäkring. Alt de angivna ersättningarna i stor utsträckning skall avräknas, när skadeståndet till den skadelidande besläms, återkommer jag lill i specialmotiveringen lill 5 kap. 3 §.

Liksom hUtills bör för rätt till skadestånd krävas atl utgiften kan bedömas som nödvändig. Kostnader som ligger uiöver normal standard bör inle ersättas skadesländsvägen, om inle särskilda omständigheter föranleder det såsom att annan värd än den dyrare inte har slätt den skadelidande lill buds eller att den dyrare vården har varit påkallad av medicinska eller andra liknande skäl.

Kosinader som avser förfluten tid kan i allmänhet styrkas med kvitto eller annan verifikation, och de bör som hittills normall ersättas i en post för sig. Även framlida kostnader bör om möjligt beräknas särskilt. Som regel måste de därvid uppskattas mera skönsmässigt. Någon särskild beslämmelse har inle meddelats beträffande formen för kostnadsersätt-

Prop. 1975:12 147

ningen. Normalt lorde koslnaderna i enlighel med gällande praxis kunna ersättas med ell engångsbelopp. När det gäller mer omfattande framtida kosinader vid siörre skador kan det dock ofta vara lämpligt att ersättningen utgår som livränta, eventuellt vid sidan av förekommande livränta för inkomstförlust.

Utöver kosinader utgår ersättning för förlust av inkomsi i förfluten tid och i framliden. TUl skiUnad från vad som hittUls har gällt skall skadeståndet i denna del inriktas på att gottgöra enbart bortfall av inkomst. Även om vissa kostnader har samband med den skadelidandes förvärvsverksamhet skall de, som jag nyss har sagt, ersättas för sig och inte längre kunna komma till uttryck som en förhöjning av ersättningen för inkomstförlust. Inte heUer skadeföljder av ideell natur skaU i fortsättningen gottgöras inom ramen för ersättningen för inkomstförlust. Detta är en följd av det ekonomiska invaliditetsbegrepp som jag har förordal i den aUmänna motiveringen och som behandlas närmare i specialmotiveringen tiU andra stycket.

Enligt kommillén finns det i en del fall, när den framtida arbetsförmågan har blivit hell eller nästan helt nedsatt, det alternativet att skadeståndet inle bedöms mot bakgrund av den beräknade inkomstförlusten ulan med hänsyn tUl kosinader för värd och tUlsyn. Detta uttalande har mött viss kritik under remissbehandlingen. Jag har förståelse för denna kritik. Enligt min mening bör inkomstförlust så långt möjUgl beaktas fullt ut, även när det gäller svårt invaUdiserade personer.

Med inkomsi bör förslås, förutom lön, ocksä tiUägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer (överlidstUlägg, risklillägg e. d.). När det gäller ersättningar som närmasl har karaktären av traktamente och liknande förmåner får prövas om ersättningen uteslulande har tiU syfte att täcka kostnader eller om den — som inte säUan är fallet - helt eUer delvis kan betraktas som lönetillskott. 1 överensstämmelse med hittillsvarande praxis bör man ibland ocksä ta hänsyn lill förluster som inte avser inkomster i egentlig mening, t. ex. förlust av semester eUer av kvalifikationstid för semester. Sådan förlust bör kunna beakias genom att skadeståndet för själva inkomstförlusten ökas.

I övrigt bör emeUertid förlust av frilid gottgöras inom ramen för ersättningen för ideell skada. Man skall alltså i normala fall inte beakta de ekonomiska konsekvenser som skadan för med sig därför att den skadelidande inte kan utnyttja sin arbetskraft för uppgifier som ligger utanför egentligt förvärvsarbete. Om han på grund av skadan inte längre kan ägna sig åt fritidsverksamhet som i och för sig kan ha ekonomisk betydelse för honom, t. ex. arbete pä fritidshus, bör detta i första hand beaktas vid bestämmande av ersättning för allmänna olägenheter. Det kan emellertid tänkas gränsfall, särskUt om de preslalioner som den skadeUdande inle längre kan ulföra har haft direkl betydelse för hans försörjning. Sä kan vara faUet t. ex. om den skadelidande har kombinerat löneansläUning med lantbruk eller skogsbmk i mindre omfattning. Det är dä naturligt låla de ekonomiska förmåner som rörelsen har gett (natura-

Prop. 1975:12 148

förmåner, inkomster av försålda produkter e. d.) ingå i inkomstunderlagel.

Som inkomstförlust bör även ersättas vissa slags förluster som inte i egentlig mening är att anse som inkomstbortfaU men som ändå måste ges etl ekonomiskl värde i skadeslåndssammanhang. Ett vanligt exempel är att skada drabbar den man eller kvinna som till väsenllig del har skött hushållet i sin familj. Skadeståndet får i dessa fall uppskattas skönsmässigt. Detsamma gäller beträffande dem som är egna företagare. Hithörande frågor behandlas närmare i specialmotiveringen till tredje styckel.

Som jag tidigare har nämnt skaU ersättningen för inkomstförlust i normala fall delas upp i tvä oUka poster, en som avser förfluten tid och en som avser framtiden. Så sker lill stor del redan i dag. Del förekommer emellerlid ibland i nuvarande praxis alt en uppdelning i stället sker mellan skadeföljder som hänför sig tUl den akuta sjukdomstiden och skadeföljder som uppkommit sedan etl stadigvarande invalidiletstiUslånd har inträtt. 1 den mån della förfarande innebär att den del av ersättningen som hänför sig lill tiden före prövningen bestäms efter de mera abstrakta normer som mäste tillämpas belräffande framtida inkomstförlust, bör förfarandet inte tiUämpas i fortsättningen. Som jag har framhållit i den aUmänna motiveringen bör man nämUgen så långt det är möjligt låta ersättningen för redan uppkommen skada avse den fakliska förlust som har visat sig vid prövningen. Etl ylterligare skäl mol en uppdelning av inkomstförlusten efter tidpunkten för inträdel av ell stadigvarande invalidiletstillstånd är att denna tidpunkl ofta kan vara svår att fixera.

I enlighel med vad jag nu har sagt kan poslen inkomstförlust i förfluten tid avse säväl den akuta sjukdomstiden som en ibland betydande del av invaliditetstiden. Under poslen framtida inkomstförlust kan ä andra sidan ersättas inte bara inkomstförlust under den tid då invaliditeten är bestående ulan ocksä den inkomstförlust som kan uppkomma dessförinnan. Det senare torde emellerlid bli mindre vanligt. 1 regel synes det vara lämpligast att man avvaktar med att bestämma den slutliga ersättningen till dess alt del har kunnai konstateras om invaliditelstUl-slåndet är av stadigvarande natur.

De principer som i övrigl skall tillämpas vid besiämmande av skadestånd för inkomstförlust framgår av andra stycket. Jag återkommer närmare till dessa principer i specialmoiiveringen till detta stycke. Jag vill ocksä påpeka att skadeståndets form vid inkomstförlust regleras i 5 kap. 4§.

Vad därefter gäller ersättningen för ideell skada avser denna för det försia det direkta lidande och obehag som skadan för med sig i form av smärtor, rörelsebesvär och andra besvär i den dagliga livsföringen. Vidare kan som ideell skada ersättas mera indirekta psykiska påfrestningar, t. ex. de som följer av ell vanställt utseende, eller de minskade möjligheterna all njuta av oUka glädjeämnen i livet, som sällskapsliv, resor, sexualliv etc. SlutUgen bör till ideell skada hänföras ocksä vissa andra

Prop. 1975:12 149

skadeföljder av blandad ekonomisk och ideell natur.

Liksom enligl gällande rätt har man all skilja mellan ersättning för sveda och värk saml lyte eller annat stadigvarande men. Poslen sveda och värk syftar pä skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan poslen lyte eller annal men omfattar bestående lidande eller obehag, alltså skadeföljder som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invalidiletstillstånd kan bedömas vara varaktigt. Gränsen mellan de båda ersätlningsposlerna fär aUlså i invaUditetsfallen — lill skiUnad från vad som skall gäUa beträffande ersättningen för inkomstförlust — i huvudsak dras vid den tidpunkl då ett beslående invaliditetslUlständ har inträtt.

Jag har tidigare sagt all även andra skadeföljder än sädana som traditionellt avses med sveda och värk och lyte eller annat stadigvarande men i fortsättningen skall kunna ersättas som ideell skada. Dessa skadeföljder, som hittiUs har ersatts än som ideeU och än som ekonomisk skada, betecknas i lagförslaget som aUmänna olägenheter tiU följd av skadan. Som jag har nämnl i den allmänna motiveringen avses därmed bl. a. sädana ofta svårbestämbara faktorer som aUmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att han skaU uppnå etl visst arbetsresultat samt den risk som kan finnas atl han i framtiden drabbas av förlust av mer extraordinära inkomster. Om obehag och andra besvär av skadan bedöms kunna leda tUl tiUfäUig frånvaro från arbetet, bör även möjligheten att inkomstförlust uppkommer av sådan anledning kunna gottgöras under denna post. Ocksä vissa slag av kostnader bör kunna ersättas som allmänna olägenheter. Som exempel kan nämnas utgifter för peruk och lösländer elc. eller för anordningar som kan bidra till den skadelidandes förströelse, t. ex. Iv-apparat på sjukrummet. Även fördyrade levnadsomkostnader i övrigt av mindre omfattning bör kunna inkluderas. I andra fall bör hithörande kostnader ersättas under poslen ersättning för utgifter.

I rättstillämpningen ersätts sveda och värk schablonmässigt med vissa standardiserade belopp. Ocksä ersättningen för lyte eller annat men faststäUs huvudsakligen efter schablon. I den allmänna motiveringen har jag förordat atl sådana standardiserade normer används även i fortsättningen som en utgångspunkt för uppskattningen av ideell skada samt alt det vid faslstäUande av ersättningen för framtida ideella skadeföljder kan vara lämpligt att använda schablonmässiga ersäliningsgrunder av den lyp som de medicinska invalidiletsgraderna representerar. Därvid synes den ideella ersättningen ofta böra höjas sä alt den innefaltar även gottgörelse för de allmänna olägenheter som i fortsättningen bör ingå i denna ersättning. Ett sådant förfarande iakttas i dag i inte obetydlig utsträckning i den utomrättsliga skaderegleringen. Bl. a. är trygghetsförsäkringens ersättningssystem uppbyggt efter sädana principer.

Som jag har framhållil i den aUmänna motiveringen bör ersättningen för ideell skada som regel gottgöras med ett engångsbelopp. Någon särskild lagregel härom har jag dock inte funnit nödvändig att uppstäUa.

Andra stycket innehåller regler om hur ersättningen för inkomstförlust, såväl i förfluten tid som i framtiden, skall bestämmas. Dessa regler

Prop. 1975:12 150

innebär i princip atl inkomstbortfallet skaU beräknas efter en jämförelse meUan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnai uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han har uppnått eller kan anlas komma att uppnå i sitt skadade skick.

Beträffande det första ledet i denna jämförelse, alltså den i n-komsl som den skadelidande skulle ha kunnat uppnå om han inte hade skadats, använder man i dag som en utgångspunkt för denna beräkning ell s. k. inkomstunderiag, vare sig del är fråga om inkomstförlust i förfluten lid eller i framtiden. Enligl min mening bör detla tUlvägagångssäll iakttas även i fortsättningen.

När det gäUer förfluten tid synes inkomstunderiaget i aUmänhet kunna bestämmas med ledning av den fakliska utvecklingen. Här kommer i betraktande sädana omständigheter som den skadelidandes arbets- och inkomslförhållanden vid tiden för olycksfaUel, löneutveckUngen inom hans yrke under den tidrymd som har förflutit mellan olycksfallet och skadesländsprövningen, hans utsikter tiU ökade inkomster under samma tidrymd på grund av befordran eller övergång lill annat arbete etc.

Förhållanden i framtiden får bedömas på grundval av ell underlag som bygger på anlaganden om den skadelidandes framlida inkomstmöjligheler om skadan inte hade inträffat. Också här bör förhållandena före prövningstiUfället, i första hand den skadelidandes yrke och inkomstförhållanden vid tiden för skadehändelsen, kunna tjäna till ledning. Eventuellt behöver de lillgängliga informationerna korrigeras med hänsyn till anlaganden om framlidsulvecklingen, konjunkturerna e. d. Från framtida penningvärdeförändringar bör dock i huvudsak bortses. Hänsyn bör inte heller tas tiU den aUmänna standardhöjning i samhället som kan komma att inlräffa.

Jag viU i detla sammanhang påpeka att om skadeståndet utgår som livränta åligger det den skadeslåndsskyldige att sörja för värdesäkringen enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor. Nägra motsvarande regler om höjning pä grund av inflation finns inte när del gäUer engångsbelopp. Trots delta bör man normalt borise från risken för inflation när engångsbelopp fastställs, efiersom den skadeUdande vid utbetalningen har möjlighet atl förfoga över beloppet under hänsynstagande till risken för inflalionsförluster.

Alt inkomstunderlagel anpassas efter akluella förhållanden är en viktig fömtsättning för en övergång lill det ekonomiska invaliditetsbegrepp som jag har förordat i den aUmänna motiveringen. 1 den mån del inle går att få fram ell egentligt inkomstunderlag, t. ex. därför alt den skadelidande är ett barn eUer en ung person som ännu inte har haft någon inkomsi eller en make som har skött familjens hushåU utan särskUd lön, fär inkomstunderlaget dock som hittiUs bedömas mera skönsmässigt. Detla återkommer jag tUl i specialmotiveringen till Iredje stycket.

När de oUka beståndsdelarna i inkomstunderlagel — den tidigare inkomslen, inkomstökningar genom väntad befordran etc. — har fastställts, återstår all pröva vad som skall ingå i det andra ledet av jämförelsen, dvs. vUken inkomsi som den skadelida n-

Prop. 1975:12 151

de har uppnått eller kan antas komma att upp-n å i sitt skadade skick. Med inkomst bör i della sammanhang jämställas ersättning frän arbetslöshetskassa, kontant arbelsmarknadsslöd och annan arbetslöshetsersättning.

Vid uppskattningen av inkomstförlust i förfluten tid bör man, som jag har sagt i den allmänna motiveringen, i regel utgå från lillgängliga uppgifter om vad den skadelidande faktiskt har förtjänat i sitt skadade tiUständ. Vissa jusleringar kan dock behöva göras. 1 fråga om förluster som hänför sig tiU den akuta sjukdomstiden kan del ibland vara befogat med en mindre justering nedåt med hänsyn tUl att den skadelidande kan ha haft lägre levnadsomkostnader än normalt i samband med sjukhusvistelse e. d. Sådana förhåUanden bör ofta kunna beakias schablonmässigt Ofr NJA 1959 s. 181).

Ocksä beträffande inkomstförlust som ligger i tiden mellan den akuta sjukdomstiden och prövningstillfället kan det någon gäng finnas anledning atl justera den faktiska förlusten därför atl den skadelidande har visat arbetsovUja. Han har kanske ulan rimlig anledning vägrai all anla erbjudande om lämpligt arbete som han också i silt skadade lUlstånd bort kunna utföra. När det gäller övergående nedsättning i arbetsförmågan bör man dock inte kräva alt den skadelidande övergår lill annan sysselsättning än sin ordinarie, även om han trots nedsättningen skulle kunna skaffa sig inkomsi den vägen. Att en annan bedömning kan vara befogad vid bestående arbetsoförmåga återkommer jag lill i del följande. Den jusiering som kan vara motiverad kan tänkas ske pä det sättet atl endast så mycket ersätts som svarar mot skUlnaden meUan inkomstunderlagel och vad den skadelidande borde ha kunnai tjäna. Liksom kommittén anser jag emeUertid alt man bör vara försiklig med all göra sädana reduktioner.

Det kan å andra sidan också tänkas alt den skadelidande genom egna ansträngningar har minskat den förlust som i och för sig hade varit naturlig med tanke pä skadan. Enligt min mening bör man ta hänsyn tiU elt sådant förhållande när man bestämmer inkomstförlusten i förfluten lid. Inkomslen bör alllså justeras nedåt, vilket i sin tur fär till följd all ersättningen för inkomstförlust ökar. När del däremoi gäller framtida mkomstförlust framgår det av vad jag tidigare har sagt att en exlra anspänning av della slag skall lillgodoses genom ersättningen för allmänna olägenheter.

Bedömningen av den inkomst som den skadelidande i sitt skadade skick kan anlas uppnå i framtiden går ut på atl klarlägga den skadelidandes kvarvarande förvärvsförmåga. Prövningen skall alltså avse den ekonomiska invaUditet som skadan har medfört. Att en ekonomisk och inte enbart en medicinsk invaliditetsbedömning skall ske utgör en av de viktigaste nyheterna i de regler som förordas i detla lagstiftningsärende. Skälen tUl att man inom skadeståndsrätten i dess helhet bör gå över tiU en sådan bedömning har jag redovisat utförligt i den allmänna motiveringen.

Den nya invalidilelsbedömning som skall företas överensstämmer med

Prop. 1975:12 152

vad som redan nu iakttas vid prövningen av pensionsfrågor enligl lagen om allmän försäkring. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen innebär det en stor fördel att man får en så långl möjligt enhetlig bedömning av den framlida inkomstförlusten både inom skadestånds-rätten och inom den aUmänna försäkringen.

En lUl alla delar överensstämmande invaliditetsbedömning är emellertid inle möjlig atl uppnå. Sälunda gäller väsentliga skiUnader i fräga om villkoren för ersättning. Frän den allmänna försäkringen utgår ersättning först om förvärvsförmågan är nedsatt med minst hälften. Nägon sådan nedre kvalifikationsgräns för rält till ersällning finns inte inom skadeståndsrätten, där man alllså har atl göra med alla lyper av skadefaU, frän de allvarligaste till de lindrigaste. Ä andra sidan ersätts inom skadeståndsrätlen endasi de försörjningsekonomiska skadeföljder som kan härledas till just den aktueUa skadehändelsen. Man brukar i juridisk litteratur och praxis tala om ett krav på adekvat kausalitet. Någon sådan begränsning gäller inte inom den allmänna försäkringen, som har till syfte att vara ett grundskydd i de situationer då medborgaren behöver kompensation för inkomstförlust pä grund av nedsatt arbetsförmåga oavsett orsaken härtiU. De komplikationer som kravet pä adekvat kausalitet kan ge upphov lill vid invalidilelsprövningen inom skadeslåndsrällen har utförligt behandlats av kommittén i belänkandet Skadestånd V (s. 269—271), varliU jag här kan hänvisa.

En annan olikhet som det kan finnas anledning att peka på är att bedömningen inom den allmänna försäkringen utförs av myndigheter som har alt beakta aUa förekommande omständigheter, medan bedömningen inom skadeståndsrätten är helt beroende av det material som förebringas av parterna i skadeståndsärendet. Det kan därvid tänkas att parterna av kostnadsskäl eUer andra orsaker föredrar att låta prövningen ske pä grundval av ett betydligt mera begränsat material än som kommer lill användning inom den allmänna försäkringen.

Ylterligare en skUlnad visar sig i sättet att ange den nedsatta arbetsförmågan. Inom den allmänna försäkringen används ett intervallsystem, där den försäkrades arbetsförmåga inom en ganska vidsträckt latitud anges i relation tiU full arbetsförmåga. 1 likhet med kommittén anser jag att man inom skadeståndsrätlen inte bör använda sig av ett sådani intervallsystem eUer pä annal sätt låla invalidiletsbedömningen mynna ut i ell fixerat procenttal för den nedsatta arbetsförmågan. Bedömningen av den kvarvarande arbetsförmågan jämföri med den skadelidandes förvärvsförmåga om skadan inte hade inträffat bör i slället leda fram tiU elt vissl besläml skadestånd i form av engångsbelopp eller livränta.

Bedömnuigen inom skadeståndsrätlen av den skadelidandes kvarvarande förvärvsförmåga skall enligl andra stycket av förevarande paragraf ske med hänsyn till samtUga faktorer som kan tänkas inverka. SärskUt kommer här i fråga de aktuella inkomstförhållandena, den skadelidandes situation pä arbetsmarknaden samt hans ålder och medicinska status. Vidare spelar den skadelidandes behov av och möjligheter till rehabilitering en viklig roU. En sluilig bedömning av ersättningsfrågan bör i princip

Prop. 1975:12 153

inle göras, förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskUl faU har genomförts. Jag återkommer lUl denna fräga i den följande redogörelsen för de viktigaste faktorerna som bör beaktas vid prövningen.

Ell ekonomiskl invaliditetsbegrepp innebär att man mäsle lägga slor vikt vid den bestående faktiska inkomstförlust som har visat sig vid lidpunkten för skadeståndsprövningen. Denna förlust kan många gånger antas ge den säkraste grunden för den framtida inkomstförlusten, i varje fall vid svårare skador som har föranlett rehabilitering. I vissa fall kan det emellertid länkas alt tillfälligheter har spelat in och gjort atl den aktuella förlusten är större eller mindre än vad som i och för sig förefaller rimUgl med hänsyn till skadan. Förhållanden av detla slag, som det kan vara svårt alt påvisa, är t. ex. alt den skadelidande genom tillmötesgående frän arbelsgivaren inte behöver vidkännas den reduktion av lönen som i och för sig skulle vara moliverad med hänsyn lUl att den skadelidande inte längre gör fuU arbetsinsats. I sådana fall kan det vid skadesländsprövningen vara anledning alt räkna med en risk för framlida inkomstförlust, särskilt om det är fråga om en person i yngre älder och bedömningen alltså gäller en längre period.

Den fakliska inkomstförlusten kan undanlagsvis också behöva justeras med hänsyn tUl atl den skadeUdande borde ha kunnat nedbringa föriusten mer än han gjort. Som jag tidigare har sagt bör man emellerlid vara försiktig med att reducera skadeståndsersällningen på denna grund. Att man å andra sidan bör beakta även de ansträngningar, som den skadelidande kan tänkas göra för atl övervinna skadans inverkan på arbetsförmågan, har jag också tidigare sagt. Som jag då nämnde bör ett sådant förhällande emellerlid inle beaktas under denna post utan under poslen allmänna olägenheter.

Vid mera osäkra förhållanden, 1. ex. när den skadelidande vid skadeståndsprövningen har en anställning som inle kan bedömas vara varaktig, mäste stor försiktigliet iakttas när man bedömer belydelsen av den aktuella inkomsten. Även i sådana faU kan den dock ge en viss uppfattning om den framtida förvärvsförmågan.

För bedömningen av den skadelidandes kvarstående arbetsförmåga är givetvis också den medicinska uppskattningen av skadeföljderna av betydelse. En förvärvsmässig invaliditet måste inom skadeslåndsrällen ytterst grundas på medicinska faktorer. Som jag förut har sagt kan inkomstförlust som beror av andra,orsaker än den inträffade skadan över huvud tagel inte grunda räll lill skadestånd. Den medicinska invalidilelsgrad som läkaren sätter skall emeUertid enligt de nya reglerna om skadestånd vid personskada inle utan vidare godtas som en mätare på skadans inverkan pä förvärvsförmågan. Den skall i fortsättningen endast ses som elt mått på den bestående funktionsinskränkning som skadan har medförl.

Den omständigheten att en skada har åsatts en viss medicinsk invaliditetsgrad behöver alltså inte i och för sig föranleda skadestånd för framtida inkomstförlust. Kan det mot bakgrund av andra faktorer antas

Prop. 1975:12 154

att nägon inkomstförlust inte uppkommer i framtiden, föranleder den medicinska invaliditelsgraden inte någol skadestånd i denna del. Däremot framgår det av vad jag förut har sagt att invaUditetsgraden då kan medföra etl förhöjt ideellt skadestånd. Omvänt bör den medicinska graden i faU där den är ringa inte hindra full gottgörelse för den beräkneliga förvärvsmässiga förlusten.

När den medicinska invaliditetsgraden används som hjälpmedel vid prövningen av den framlida inkomstförlusten bör uppmärksammas möjligheterna av en framlida lUlvänjning vid skadeföljderna, särskilt när det gäller mindre skador. Ä andra sidan kan det i vissa faU finnas anledning all beakta alt funktionsinskränkningen och dess effekter på förvärvsförmågan i framtiden kan bli siörre än som svarar mol den medicinska graden. Vid högre grader bör man sålunda la hänsyn tiU den risk som därvid ofta föreUgger för atl en vid prövningsliUfället konstaterad eUer beräknelig inkomstförlust skall bli större i framtiden. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan det i fall av detta slag vara befogal all beslämma ersättningen med en viss marginal för den kommande utveckUngen.

Vid förlust av synen på ena ögal har den medicinska invaliditelsgraden hittills spelat en praktiskt laget avgörande roll i rältstUlämpningen vid bestämmandet av ersättning för framtida inkomstförlust. Kommittén har kritiserat denna praxis och förordat alt den angivna ersättningen i fortsättningen besläms enbart med hänsyn tiU den väntade inkomstförlusten med anledning av förlusten av det ena ögal. Jag delar denna uppfattning, som stär i överensslämmelse med det ekonomiska invaliditetsbegrepp somjag förut har förordat. Som kommittén framhållit kan den risk för framlida synförlust på det andra ögal, som har brukat anföras som elt av de bärande rnotiven för ersättning enligt den medicinska graden, numera i slället kompenseras genom alt den skadeståndsskyldige tiUhandahåUer en ögonskadeförsäkring ål den skadelidande ulan kostnad för denne.

Som jag har framhållil i det föregående måste man vid bedömningen av den skadelidandes kvarstående förvärvsförmåga la stor hänsyn till vilka möjligheter det finns alt genom ålgärder för rehabilitering återstäUa den fysiska eller psykiska funktionsförmågan hos den skadelidande eller hjälpa honom alt övervinna kvarstående invaliditet. Rehabilitering i denna vidsträckta bemärkelse innefaltar t. ex. utprövning av protes och följande träning samt anskaffande av andra hjälpmedel för arbetsfunktioner, liksom omskolning — inom lidigare yrke eller lUI helt nytt yrke -och arbetsträning eller andra icke medicinska ålgärder av förberedande eller direkl natur som syfiar tUl atl äter föra in den skadelidande i produktionen.

I mänga fall är det klart all rehabilitering inle blir aktuell i nägon form. Den skadelidande fortsätter t. ex. silt lidigare arbete, och den förlust som skall kompenseras inskränker sig tUl ett mindre inkomstbortfall. Om förvärvsförmågan emellertid kan bedömas bli ökad genom rehabUilering, uppkommer frägan i vilken omfattning den skadelidande har rätt atl begära resp. skall vara skyldig atl underkasta sig rehabUileran-de åtgärder.

Prop. 1975:12 155

Liksom kommittén anser jag all den skadelidande bör vara skyldig att underkasta sig rehabilitering, om den framtida inkomstförlusten därigenom kan anlas komma alt begränsas. Etl krav är givelvis all de åtgärder som ifrågasätts framstår som rimliga och skäliga med hänsyn lUl den skadelidandes förutsättningar, framför allt hans älder, tidigare sysselsättning, bostadsförhållanden och medicinska status efter skadan. Underlåter den skadelidande att medverka till åtgärder som med hänsyn lUl dessa omständigheter framstår som lämpliga och befogade och är praktiskt möjliga all genomföra, bör delta kunna räknas honom till nackdel pä så sätl alt inkomstförlust som kunnat undvikas genom de rehabUi-terande åtgärderna inle alls eller bara till nägon del ersätts.

Omvänt gäller atl man så långl som möjligt bör ta hänsyn tUl den skadelidandes egna krav på rehabilileringsätgärder, särskilt när skadan är omfattande. Hans önskemål kan dock inle alltid bli avgörande ulan fär prövas med hänsyn lUl övriga förhållanden. Den skadelidandes önskemål om ersättning för utbUdning i elt hell nylt yrke med väsentligt högre inkomstnivå än som gällt i det yrke han hade före skadan bör i allmänhet avvisas. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen skaU skadeslåndsrällen goitgöra den beräknade förlusten men inte medverka lUl ersäll-ningsmöjligheler härutöver.

InkomstbortfaU under pågående rehabilitering bör i enlighet med hittillsvarande praxis ersättas fullt ut, oberoende av invaliditetens omfattning.

I mänga fall forlsälter den skadelidande sill lidigare arbeie. I varje fall om förhållandena är stabila har man dä inle anledning atl närmare gä in på vUka krav som bör ställas på honom belräffande den fortsalla förvärvsverksamheten. Denna fräga fär emellertid aktualitet, om han måste gå över lill annan sysselsättning än den han hade före skadan, eventuellt sedan omskolning eller annan rehabilitering har ägt rum. Den prövning som dä skall ske går ul på alt fastställa vad som rimligen kan begäras av honom. Därvid bör hänsyn i första hand tas tUl förvärvsmöjlig-heterna på den del av arbetsmarknaden som motsvarar den skadelidandes tidigare ulbildning och verksamhei, inle bara omedelbart före skadefallet utan också dessförinnan.

Möjlighelerna till fortsatt förvärvsarbeie blir som regel beroende av de akluella arbelsmarknadsförhållandena och de lokala förhällandena. Man kan inte utan vidare begära alt en skadelidande byter bostadsorl för att ulnyttia föreliggande möjligheter all få arbeie på annat häll. Här inverkar bl. a. den skadelidandes älder. I regel kan man förutsätta all en yngre person har lättare än en äldre att omplaceras till arbeie pä annan ort. Men inle bara åldern spelar stor roll när det gäller atl bedöma vilka krav som kan slällas. Även åtskUliga andra omständigheter kan inverka, t. ex. om den skadelidande har make som är bunden tUl en viss ort.

Tredfe stycket lar sikte på vissa grupper av skadelidande vars inkomstförlust måste bedömas skönsmässigt. En sådan grupp är egna företagare. I deras fall kan det bli aktuellt all beakta även förluster som inte är att hänföra liU inkomstförlust i egentlig mening. Om under en lantbrukares

Prop. 1975:12 156

långvariga sjukdom, som är en följd av ådragen kroppsskada, hans kreatursbesättning måste realiseras till underpris därför atl lUlsynen inte kan ordnas, torde försäljningen visserligen ofta få tUl följd att lantbrukarens inkomster därefier minskar, men kapitalförlusten som sådan faller inte under begreppet inkomstförlust. För att möjliggöra ersättning i sådana och liknande fall föreskrivs i tredje stycket att med förlust av inkomsi även skall avses intrång i näringsverksamhet.

1 tredje stycket slås vidare fast all värdet av hushållsarbete skall likställas med inkomst. Vid uppskattningen av detta värde bör man beakta omfattningen av det arbeie som den skadelidande har utfört före skadetUlfällel (antalet personer i hushållet, den hjälp av andra som har stått lill buds etc). Ett mätt pä värdel av hushållsarbetet kan vara kostnader för den hjälp av utomstående som behöver anlitas på grund av skadan.

Även beträffande hushållsarbelande personer bör skadeståndet givelvis i förekommande fall kunna avse ersättning för att den skadelidandes möjligheter att la förvärvsarbeie begränsas. En husmor som vid skadetUI-fäUet uteslulande har skött hushållssysslor men som haft anledning räkna med atl gä ul i förvärvsarbete vid en senare tidpunkl, 1. ex. när barnen nått viss ålder, bör kunna fä ersättningen bestämd med beaktande av den inkomstförlust som skadan på grund härav kan medföra i framtiden.

Ylterligare en kategori skadelidande, där framtidsbedömningen inle kan ske mot bakgrund av faktiska inkomslförhållanden före och omedelbart efter skadan, är barn och ungdomar. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen kan det i dessa fall vara befogat atl vänta med den slutliga prövningen till dess att förhållandena kan överblickas med större säkerhet. Åtminstone bör detta ske vid allvarligare skadefall.

2§

Denna paragraf innehåUer bestämmelser om skadestånd med anledning av atl någon har dödals. Den ersätter nuvarande 5 kap. 3 §. Paragrafen har behandlats i avsnittet 7.3.1 i den allmänna motiveringen.

Vid dödsfall som inträffar en tid efter skadan kan skadestånd komma alt ulgå även enligl 5 kap. 1 §, såvitt gäller liden fram till dödsfallet. Om den skadade har haft rätt tiU ersättning för ekonomisk skada under denna tid övergår denna rätt på dödsboet, om ersättningsfrågan inle hunnit regleras dessförinnan. Beträffande ersättning för ideell skada som har drabbat den avlidne gäller däremoi enligl rättspraxis alt rälien till denna ersättning förfaller genom dödsfaUet, om inte skadevåUaren dessförinnan har utfäsl sig all betala ersättningen eller ålagts ersättningsskyldighet genom dom. Denna praxis har kritiserats av en remissinstans, som anser att även rätten till ersättning för ideell skada bör övergå på dödsboet när den skadade avlider innan ersättningsfrågan hunnil regleras. För egen del är jag emellertid inle beredd att i della sammanhang överväga nägra förändringar av gällande rält i detta hänseende.

I första stycket anges vilka ersältningsposter som blir aktuella när

Prop. 1975:12 157

nägon som enligt skadesländsrättsliga regler är ansvarig för annans död skall utge ersällning enligl förevarande paragraf.

Som en första punkl föreskrivs all ersällning utgår för begravningskostnad och andra uigifter till följd av dödsfallet. Nägon lagreglering härom har inte funnits tidigare. Rätten till ersättning för dessa kostnader har emellertid haft stöd i rättspraxis. Nägon saklig förändring i förhällande lill nuvarande praxis avses inte med den nya lagregeln.

Ersättningen för de angivna kostnaderna torde normalt utgå som engångsbelopp. Någon lagregel härom har jag dock inle ansett påkallad.

Inte sällan ersätts uigifter i samband med dödsfall på annat sätt än genom skadestånd. Frågan i vad mån sådan ersättning skall avräknas vid skadeståndels besiämmande behandlas i specialmotiveringen till 5 kap. 3§.

1 första stycket anges som en andra punkt att skadeståndet omfaltar ersällning för förlust av underhäll. Berättigad till sädan ersättning är för det första efterlevande som enUgl lag, dvs. på grund av familjerättens regler, hade rätt lill underhåll av den avUdne. Detla överensstämmer med den hittillsvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 §. Vilka som f. n. är underhållsberättigade enligt familjerättsliga regler har jag angett i avsnittet 7.3.1. En förutsättning för rält till skadestånd är dock alt den familjerättsliga underhållsplikten var aktuell vid dödsfaUet eUer kunde antas ha aktualiserats inom en nära framtid därefier. Om del visserligen förelegal en familjerätlsUg underhållsskyldighet men denna inte blivit eller kunnat väntas bU utkrävd, så föreligger inle heller någon räll lill ersättning för förlust av underhåll. Ersättning kan däremot utgå, om den underhållsskyldige visserligen inle utgav underhåll vid liden för dödsfallet men denna underlåtenhet hade sin grund i ekonomisk oförmåga av övergående natur eller om dödsfallet inträffat innan ålgärder hunnil vidlas för atl utkräva underhåU.

En nyhet är att skadestånd skall kunna ulgå även lill den som ulan alt vara underhållsberättigad rent faktiskt fick underhäll av den avlidne eller kunde anlas ha fått det inom en nära framtid efter dödsfallet. Denna bestämmelse tar i första hand sikte pä sädana fall där man och kvinna har sammanbott utan atl vara gifta men inbördes bidragit tiU varandras underhåll på samma sätl som äkta makar. 1 enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör emellertid bestämmelsen kunna tiUämpas även i vissa andra underhållssituationer. Jag tänker exempelvis pä fall då ell vuxet barn bor kvar i föräldrahemmet och av en eller annan anledning alltjämt är beroende av föräldrarnas försörjning. YtterUgare kan nämnas vissa faU där underhåll utgår till släktingar ulan alt en familjerättslig underhållsplikt föreligger. Exempel på sådana fall är när far- eller morföräldrar underhåller barnbarn som förlorat sina föräldrar, när syskon underhåller ett annat syskon som på grund av sjukdom eUer invaliditet är ur slånd alt försörja sig själv eller när barn underhåller far eller mor utan att ha skyldighet till del enUgt lag. Även fosterbarnsförhållanden och försörjning pä grund av långvarigt IjänsteförhåUande hör

Prop. 1975:12 158

tiU denna kategori.

Det lorde inte vara möjligt att i en lagtext uttömmande räkna upp alla dessa och Uknande fall där skadestånd bör kunna utgå för förlust av underhåll. För att läcka alla fall som bör ingå har jag i stället valt en aUmänt hållen formulering om atl skadestånd kan utgå lUl den som var beroende av den avlidne för sin försörjning. Av denna formulering framgår att del mäsle föreligga en varaktig försörjningssituation. Etl underhåll som har utgetts endast under en kortare tid eller annars mera tillfälligt bör inte medföra att bestämmelsen blir tillämpUg.

Som nyss nämnts kan skadestånd lill den nu angivna kretsen utgå ihte bara för förlust av underhäll som faktiskt utgavs vid liden för dödsfaUet utan också för underhåU som skulle ha kommil all utges inom en nära framtid därefter. Som exempel kan nämnas atl en man och en kvinna ulan någon ömsesidig försörjning sammanbor och vänlar barn liUsammans vid den lidpunkl dä mannen dödas och atl parternas avsikt tydUgen har varit att mannen skulle försörja familjen medan barnet var litet.

Det underhåll som har gäll förlorat genom dödsfallet behöver inte ha bestått i en fuUständig försörjning av den efterlevande. Det räcker med atl den avlidne har bidragit tUl den efterievandes underhäll. Hell obetydliga bidrag skall dock inle beakias. Bidraget behöver inte ha utgjort direkl ekonomiskt bistånd i form av kontanter e.d. utan kan ha bestått i att den efterlevande har tUlhörl del hushåll som den avlidne — ensam eller tillsammans med annan försörjare — har slätt för.

Att skadeståndet utgår som livränta eller engångsbelopp eller som en kombination mellan dessa båda ersättningsformer anges i 5 kap. 4 §.

Enligl andra stycket skall ersättningen för förlust av underhåll bestämmas med skälig hänsyn tUl den efterievandes förmåga och möjligheter alt genom eget arbeie eller på annal sätl än genom samordningsförmåner som regleras i 5 kap. 3 § själv bidra tUI sjn försörjning. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f. n.

VUka krav som kan ställas pä den efterlevande när del gäller försörjning genom eget arbete får avgöras med hänsyn till den efterievandes ålder, hälsotillstånd, utbildning e. d., liksom till del rådande arbetsmarknadsläget och liknande omständigheter. Ju äldre den efterlevande är, desto mindre möjUgheter har han regelmässigt atl försörja sig själv. Detsamma gäller om den efterlevande är sjukUg. En viktig omständighet kan vidare vara om minderåriga barn kräver tUlsyn av den efterlevande föräldern.

Ofta kan skadeståndet få den funktionen att det täcker den efterievandes underhållsbehov under tid som behövs för utbildning. När det gäller efterlevande barn får skadeståndet anpassas till barnets pågående eller framtida utbildning. Det kan inte krävas att unga personer som befinner sig under utbildning skall behöva gå ul i förvärvsarbeie tidigare än om den avlidne försörjaren hade levat. Skadeståndet skall dä givelvis inle sträckas längre än det underhåll som i så fall skulle ha utgått. Det är inte meningen alt skadeståndet skall träda i slället för t. ex. sådant studiestöd som det finns anledning anta atl den efterlevande skulle ha uppburit även

Prop. 1975:12 159

om försörjaren varit i livet. Bedömningen får alltså grundas på de förhållanden som man hade kunnat räkna med om dödsfallet inle hade inträffat. På denna punkl föreligger en skillnad jämfört med bedömningen av exempelvis efterlevande makes försörjningsförmåga. 1 det senare fallet kan bestämmelsen innebära alt den efterlevande fär ändra sin situation med anledning av dödsfallet genom atl gå ul i förvärvsarbeie, även om så inte hade blivit fallet om dödsfallet inte hade inträffat.

Även försörjning från annan person än den avlidne skall beakias vid skadeståndets besiämmande. Normalt bör man dock inte räkna med evenluella möjligheter till ökning av sådant underhåll. När skadestånd besläms tUl efterlevande barn bör man alltså inte beakta atl den överlevande föräldern eventuellt kan öka sin underhållsprestation. Inte heller kan del krävas alt syskon tUl den avlidne skall behöva rycka in i en underhällsrelation som har förelegat mellan den avlidne och dennes föräldrar. Ett praktiskt vanligt fall är försörjning som efterlevande make får genom omgifte. Liksom hittills bör sådan försörjning i princip medföra atl rätten tUI skadestånd upphör.

1 skälig omfattning bör hänsyn också tas tiU efterievandes förmögenhet. Liksom f. n. bör delta dock ske bara beträffande mer beiydande förmögenhetstUlgångar. Om sådana föreligger, bör det inte uteslutas alt den efterlevande får ta även kapitalel i anspråk för sin försörjning. I sådant fall lorde nämligen någon typisk underhåUssituation inte ha förelegat (jfr. 7 kap. I § föräldrabalken). Del finns inte anledning alt se annorlunda på situationen, om förmögenheten har tUlfallit den efterlevande genom arv eller testamente från den avlidne. I enlighet med nuvarande praxis bör inle förmögenhetsbelopp som är resultatet av insamling e. d. med anledning av dödsfallet reducera skadeståndet.

Förluster med anledning av dödsfall täcks i stor utsträckning genom försäkringsförmåner och arbetsgivarförmäner e. d. Sädana förmåner skall avräknas från skadeståndet enligl reglerna i 5 kap. 3 §. Dessa regler gäller dock inte vissa lyper av försäkringsersättning, t. ex. kapitalersättning från olycksfallsförsäkring och ersättning frän annan livförsäkring än kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Mera beiydande sådana belopp bör dock beaktas skönsmässigt med slöd av förevarande paragraf när skadeståndet fastställs. Måttliga belopp på upp till några 10 000-tal kronor bör man normalt kunna bortse från.

På samma sätl som i 1 § Iredje styckel har i Ired/e stycket av förevarande paragraf slagils fast att värdet av den avlidnes hushållsarbete skall likställas med underhåll. Denna bestämmelse står i överensslämmelse med nuvarande rättspraxis.

Vid tUlämpningen av denna beslämmelse kan svårigheter uppkomma när del gäller atl värdera hushållsarbetet. Som hittills fär dessa problem överlämnas till rättstillämpningen.

Värdet av hushållsarbete blir i första hand aktuellt i de familjerättsligt reglerade underhållsrelalionerna. Även i de andra försörjningssituationer som avses i denna paragraf bör man emellertid kunna anse att försörjning

Prop. 1975:12 160

har ägt rum genom hushållsarbete. 1 fallen av sammanboende under äkienskapsliknande förhåUanden får man värdera en hushåUsarbetande parts insatser på samma sätt som om elt äktenskap hade förelegat. Ytteriigare etl praktiskt fall är hemmadottern som hjälpt sina föräldrar med hushällsgöromäl. Föräldrarna bör kunna få skadestånd om dottern dödas. En viktig förutsättning är emellertid att vederlag inte har utgått för arbetet i sådan omfattning alt det i själva verket har varit fråga om elt anställningsförhållande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samordning mellan å ena sidan skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll och å andra sidan andra förmåner som den skadelidande har rätt lill med anledning av förlusten. I det första stycket behandlas ersättningar som i sin helhet avräknas. Andra stycket innehåller regler om avräkning efter skälighet. Bestämmelserna, som inte har någon direkt motsvarighet i gällande rätt, har behandlats i avsnittet 7.4 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen lar inle sikte på skadestånd som avser kostnader eller ideell skada. Della hindrar dock inte all också dessa ersältningsposter kan påverkas av ersättning som utgår från annat häll. Sorn jag har anfört i avsnittet 7.4 kan man vid bestämmande av ersättning för kostnader behöva ta hänsyn lill dels förmåner frän socialförsäkring, dels förmåner som är förenade med regressrätt. Föreligger regressrätt i fråga om den andra förmånen - exempelvis när ersättning ur olycksfallsförsäkring utgär med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra uigifter och förluster — omfatlar skadeståndsskyldigheien visserligen formellt hela kostnaden. När skadeståndet betalas ut skall emellertid avräkning ske för den andra förmånen. Om förmånen inte är anpassad till den faktiska skadan — som fallet är t. ex. med dödsfallsersättning från olycksfalls- eller livförsäkring — bör någon avräkning dock inle ske.

När del gäller ideell skada blir del f. n. inle aktuellt med samordning med andra förmåner. Visserligen finns det förmåner som innefattar kompensation även för sädan skada. Sä är ofta fallet med förmåner från summaförsäkring. Periodisk ersättning från sädan försäkring kan beaktas efter skälighet enligl denna paragraf, även om ersättningen har ideella inslag. Detla återkommer jag till i del följande. Kapitalersättning från summaförsäkring skall å andra sidan hell hållas utanför samordningen.

Förutsättning för sådan avräkning - eller, med kommitténs uttryck, samordning - som regleras i förevarande paragraf är att den andra förmånen utgär med anledning av förlusten. Detta innebär lill en början alt man mäste undersöka ändamålet med skadeståndsposten, å ena sidan, och den samtidigt utgående förmånen å den andra. De andra förmåner som kan finnas med i bilden vid en personskada har i stor utsträckning en mer eller mindre klar inriklning pä viss eller vissa skadeföljder. Endasi förmån som har ett ändamål som helt eller delvis överensstämmer med

Prop. 1975:12 161

den aktueUa skadeståndspostens skall avräknas från denna.

Enligl principen om överensstämmande ändamäl skall förmåner som avser kosinader hållas ulanför samordningen enligl paragrafen. Vårdbidrag enligt 17 § lagen om yrkesskadeförsäkring bör t. ex. inle samordnas med skadestånd för framlida inkomstförlust eftersom värdbidraget inte avser att läcka sädan förlust. Andra exempel på förmåner som bör hållas utanför lillämpningen av paragrafen är invaliditetslillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag enligt 9 kap. lagen om allmän försäkring. Omvänt skall skadestånd som gäller ideell skada eller kostnader inte samordnas med ersättning frän annat håll som förutsäits läcka inkomstförlust.

Ibland kan det vara svårt alt avgöra om ändamålet med skadeståndet och den andra förmånen överensstämmer eller inle. Det finns förmåner som har inslag av kompensation för såväl ekonomisk som ideell skada. Ändamålet med t. ex. ersättning från olycksfallsförsäkring är ofta på detta säll blandat. Avsikten kan vara atl såväl inkomstförlust som merulgifter och ideell skada skall läckas. När del gäller periodisk ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring får emellertid syftet att gottgöra inkomstförlust oftast anses vara dominerande. Med hänsyn härtUl ingär sådana ersättningar i samordningen enligt denna paragraf. Som jag strax skall återkomma lill skall dock avräkning i dessa fall ske endast i skälig omfattning. Skulle ersättningen i någol fall ha mera påtagliga ideella inslag, finns det möjlighet att i motsvarande mån underiåla avräkning.

Av grundsatsen alt skadeständsposlen och den andra förmånen skall ha samma ändamål följer vidare bl. a. all överskott som uppkommer, därför all de andra förmånerna helt täcker den aktuella skadeföljden, inle fär avräknas på annan skadeståndsposl. Om en försäkringsförmän till mer än 100% täcker inkomstförlust under förfluten tid, leder samordningen till att inget skadestånd för sädan förlust skall utgå, men den del av försäkringsersättningen som översliger denna förlust skall inte avräknas på posten framtida inkomstförlust.

Kravet på att förmån skall ulgä med anledning av förlusten för all kunna samordnas med skadeståndet innebär också atl förmånen skall ha till syfte all ersätta den ekonomiska förändring som är en följd av den skada som skadeståndsanspråket avser. Även om skadeståndet och den andra förmånen har samma ändamål kan del tänkas fall där man måste ta hänsyn till alt den andra förmånen hell eller delvis utgår av andra orsaker än skadeståndet. Om t. ex. en person, som redan uppbär yrkesskadeUv-ränla på grund av en handampulalion, förlamas i benen efter en trafikolycka, kan del knappast bli aktuellt all samordna skadeståndet ur trafikförsäkringen med livräntan. I likhel med kommittén anser jag att frågan om hur denna och liknande situationer skall bedömas i huvudsak mäsle överlämnas ål rättstillämpningen. Ulgångspunkt för bedömningen är därvid att skadeståndels funktion är att gottgöra hela den förlust som står i orsakssammanhang med den handling eller underlåtenhet som grundar skadeståndsskyldigheten. Samordningen får därför inte drivas sä långt all den skadelidandes ekonomiska situalion i anledning av den

11 Riksdagen 1975, 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 162

skada, som skadeståndet skall ersätta, blir sämre än vad den blivit, om skadan inte hade inträffat. Ett exempel som kommittén nämner är ålderspension. Sådan pension utgår från viss älder då pensionstagaren förutsätts upphöra med förvärvsarbete. Skulle han ändå fortsätta med sådani arbete bör han, om han skadas, ha rält lUl skadestånd för del beräknade inkomslborlfaUet, ulan att pensionen inverkar på skadeslån-del. Kommittén har i della sammanhang anfört även andra typfall och exempel (se Skadestånd V s. 294-296).

Det bör understrykas alt man inle behöver utgå från atl samordningsförmån och skadestånd har olika ändamål bara därför att invalidiletsbedömningen har utfallit olika inom de båda ersättningsanordningarna. Om man t. ex. inom yrkesskadeförsäkringen har stannat för en 25-procentig medicinsk invaliditet med anledning av skadan, bör samordning sålunda kunna ske med skadestånd, utmätt på grundval av en tänkt nedsättning av arbetsförmågan med en siörre eller mindre andel av full arbetsförmåga än som svarar mot en fjärdedel.

För att samordning skall ske måste skadeståndet och den andra förmånen i princip avse samma tidsperiod. Om den skadelidande 1. ex. begär skadestånd för inkomstförlust fr. o. m. tredje sjukskrivningsmånaden, fär man inte samordna skadeståndet med sjuklön som kan ha utgått under första och andra sjukskrivningsmånaderna. Det kan även vara så att skadeståndet avser en del av den tid som den andra förmånen förulsätls ersätta. Kravet på ett tidsmässigt samband bör emellertid inte överdrivas. 1 princip bör det räcka med ett ungefärligt sådant samband.

Samordningen skall ske när skadeståndet bestäms. Man skall alltså ta hänsyn till de andra förmåner som vid denna tidpunkt har utgått, utgår eller kan väntas utgå. Detta innebär atl man skall använda sig av den s. k. nellometoden och inte av brutlomeloden, som innebär atl avräkning sker först när skadestånd betalas ut.

Som kommittén anfört är det inte nödvändigt att man, sedan förlusten och samordningsförmänerna fastställts, bestämmer skadeståndet till exakt skillnaden mellan posterna. I de fall där det ligger en skönsmässig bedömning i någon av posterna, vilket myckel ofta är fallet, bör en avrundning, företrädesvis uppåt, vara lämplig. Det bör dock vid tillämpning av första stycket inle vara fråga om några siörre marginaler.

Samordningen med skadestånd för inkomstförlust torde i regel inte bereda nägra svårigheter i fråga om förfluten tid. Skadeståndsskyldigheten omfattar skillnaden mellan inkomstförlusten och den andra förmånen, t. ex. sjukpenning. Någon avrundning av beloppet blir här sällan aktuell, eftersom posterna i allmänhet kan bestämmas exakt.

När det gäller förmän som utgår vid tiden för skadeståndels fastställande och som avses fortsätta atl ulgå, sker samordningen på grundval av den andra förmänens aktuella belopp. Framtida förändringar i den andra förmånens slorlek skall alltså i princip inle inverka. Man kan säga alt skadestånd och samordningsförmän efter den tidpunkt, när skadeståndet har faststäUts, följer sina egna vägar, t. ex. när del gäUer värdesäkringen. 1 denna situation bör skadeståndet kunna avrundas.

Prop. 1975:12 163

Även om samordning med den andra förmänens akluella belopp är huvudregel bör, som jag nämnt i avsnittel 7.4, framlida förändringar i samordningsförmånens storlek uppmärksammas. Vet man t. ex. atl förmånen upphör att utgå vid viss tidpunkl inom den period som skadeståndet avser, bör detla kunna föranleda alt skadeståndet höjs, i varje fall om förmånen är av betydelse. Del sagda kan gälla bl. a. barnpension enligt lagen om allmän försäkring, som upphör vid 18 eller 19 års ålder. Motsvarande förfarande kan vara befogal när samordningsförmänen reduceras, vilket t. ex. kan vara fallet med invalidlivränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring efter avslutad omskolning. A andra sidan bör ocksä väntad framlida höjning av samordningsförmänen kunna föranleda atl skadeståndet besläms atl utgå med olika belopp under skilda tidsperioder.

Om den andra förmånen ännu inte har börjat utgå vid tiden för skadeståndets fastställande men man med någon säkerhet kan räkna med atl den kommer att göra det från en framlida lidpunkt, bör skadeståndet kunna anpassas härefter. Det kan t. ex. vara sä atl viss karenstid för dagsersättning från sjukförsäkring skall avvaktas. 1 princip bör man emellertid undvika att bestämma skadeståndet slutligt, innan klarhet har vunnits i samordningsförmånernas storlek och löplid. Skadeståndet kan hell naturligt inle påverkas av förmån som man vid prövningen inle säkert känner till. Undanlagsvis kan emellerlid oväntade förändringar av samordningsförmån föranleda omprövning av skadeståndet enligl 5 kap. 5 § försia stycket.

Avräkning skall ske med de belopp av den andra förmånen som den skadelidande är berättigad tUl enligl socialförsäkringsförfattningarna, anställningsavtal, försäkringsavtal o. d. Detta återspeglas i lagtexten, där det talas om den skadelidandes rätt till samordningsförmån. Om den skadelidande inte utnyttjar möjligheten att få t. ex. yrkesskadelivränta efter etl arbelsolycksfall, skall den del av hans förlust som livräntan skulle täcka inte falla pä den skadeslåndsskyldige. Motsvarande bör gälla, om den skadelidande inte gör anmälan om sjukdomsfallet till försäkringskassan och därför enligt 3 kap. 10 § fjärde stycket lagen om allmän försäkring förlorar rätten lUI sjukpenning. Detta får anses följa av grundsatsen att en skadelidande är skyldig medverka till att skadeföljderna begränsas.

Bedömningen bör emellertid rimligen bli en annan, när försummelsen hänför sig lill liden före skadehändelsen. Om sälunda nägon försummelse på den skadelidandes sida före skadetillfallei medför att viss förmån som han i och för sig skulle ha varil berättigad lill inle utgår eller utgår med lägre belopp än annars, bör detta inte föranleda atl han — i paragrafens bemärkelse — anses ha rätt lill förmånen i vidare mån än den fakiiskt utgår. Etl praktiskt exempel är följande. En person underlåter att enligl 3 kap. 6 § lagen om allmän försäkring anmäla stadigvarande inkomsländ-ring till försäkringskassan. Av den anledningen kommer han att uppbära sjukpenning som inte svarar mot den nya inkomsten. Inte den i och för sig riktiga sjukpenningen utan den som faktiskt utgär bör här läggas lUI grund för samordningen.

Prop. 1975:12 164

I allmänhel torde det inle vålla några svårigheter att fä reda pä om den skadelidande har rätt till förmåner som är av den karaktären att avräkning kan komma i fråga enligl paragrafen. Att klarlägga om den skadelidande har rätt till utländska förmåner kan dock möta svårigheter. Om den skadelidande inte kan eller vill ge upplysningar, får frågan vid rättegång behandlas som andra frågor om framskaffande av bevisning i tvistemål. Detta innebär bl. a. atl förhör under sanningsförsäkran eller editionsföreläggande kan bli aktuellt. Eftersom skadeståndsfrågan, om frivillig uppgörelse inte träffas, prövas i dispositivt tvistemål, blir eventuella ålgärder i detta avseende beroende av parternas initiativ.

En fråga som också kan uppkomma är hur man skall förfara när den skadelidande visserligen har rält till viss förmån, t. ex. sjuklön, men denna inte utges av den därtill förpliktade. Denna situalion kan uppslå när exempelvis en arbelsgivare råkar i konkurs. Enligl kommittén bör samordning ske också i ell sådani fall, eftersom den skadesländsskyldiges förpliklelse inle bör utvidgas pä grund av atl annan gäldenär inle förmår fullgöra sin prestation. 1 denna del har jag en annan uppfattning. Enligt min mening bör samordningsförmänen beakias med del värde som den vid skadeståndets besiämmande kan antas ha. Kan den skadelidandes fordran beräknas bli värdelös, bör den inte beakias.

Det kan inträffa att skadeståndet skall ulgä med engångsbelopp, medan den förmån som skall samordnas utgår periodiskt. Också här mäste tidsfaktorn beakias. Den ena ersättningen kan avse en begränsad period, medan den andra avser återstående livstid. Endasi lill den del ersättningarna kan anses gälla samma period skall de samordnas.

1 de fall när skadeståndet bestäms tUl engångsbelopp har man i regel utgått frän en uppskattad periodisk ersättning. Denna uppskattade ersättning kan, innan den kapitaliseras, reduceras med en periodisk samordningsförmån. Tänkbart är också att reducera engångsbeloppet med det kapitaliserade värdel av den periodiska ersättningen.

1 lagtexten föreskrivs alt samordningsförmånen avräknas vid skadeståndets bestämmande. Detla innebär att någon skadeståndsskyldighet inte föreligger för belopp som avräknas. Regress kan alltså inte ulövas i fråga om sådant belopp. Detla gäller vare sig den som utgivit samordningsförmånen åberopar sig pä egen rätt, exempelvis reglerna i 25 § andra stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal, eller han hänför sig lill en överlåtelse från den skadelidande.

I försia stycket första punkten behandlas socialförsäkringsförmåner. 1 blickpunkten kommer främst förmåner enligt lagen om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring. Uiöver de förmåner som är obligatoriska medger dessa lagar att vissa försäkringar tecknas frivilligt. Vissa personer med små inkomster, främst hemmavarande make och studerande, kan försäkra sig enligt 21 kap. lagen om allmän försäkring för sjukpenning eller sjukpenningtillägg lill mindre belopp. För denna försäkring utgår statsbidrag uiöver egna avgifter. Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring kan frivillig försäkring meddelas för sådana olycksfall i arbeie, som inle omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, och för

Prop. 1975:12 165

olycksfall ulom arbete. Kostnaden för frivillig försäkring enligl lagen om yrkesskadeförsäkring betalas av försäkringstagaren och beräknas efter försäkringstekniska grunder. Den omständigheten all det allmänna erbjuder vissa frivilliga försäkringslösningar bör enligl min mening inle föranleda att dessa behandlas på annat sätl än andra friviUiga försäkringar. Tvekan kan endast råda om den frivilliga sjukförsäkringen med hänsyn tiU alt denna delvis bekostas av statsbidrag. Jag anser del emellertid enklast alt ocksä denna behandlas som privat försäkring. Till följd av det sagda har försia punklen ulformais sä, att den omfatlar endasi obligatorisk försäkring. De frivilliga försäkringar som jag nu har talat om kan emellertid komma att beakias enligl andra stycket.

Samordningen enligt försia stycket första punkten omfattar säväl periodiska förmåner som engångsbelopp. Samordningsbara ersättningar i form av engångsbelopp förekommer f. n. endast när periodisk förmån har bytts ut. Ulbyte kan ske dels i vissa fall när den berättigade är bosatt ulomlands (15 kap. 3 § lagen om allmän försäkring och 30 § lagen om yrkesskadeförsäkring), dels i vissa andra faU enligt 16 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Del är tänkbart atl engångsersättningar enligl lagen om yrkesskadeförsäkring i framtiden kommer alt bli vanligare. I de undantagsfall där skadestånd i form av livränta skall samordnas med engångsersättning enligl någon av de angivna lagarna torde det vara lämpligast all räkna om engångsbeloppet till periodisk ersällning.

Vissa lillägg till allmän folkpension utgår på grund av särskilda lagar, nämligen lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunall bostadslillägg till folkpension och lagen (1969:205) om pensionstillskott (jfr 9 kap. 6 § lagen om allmän försäkring). Sisinämnda förmån bör som kommittén anfört behandlas på samma sätl som allmän folkpension. Della har i förevarande beslämmelse kommit lill ullryck genom atl samordningen skall avse förmån som utgår enligt i huvudsak samma grunder som den allmänna folkpensionen. HuslruliUägg och kommunalt bostadstillägg är inkomslprövade och är i sin tur beroende av bl. a. livränta. Jag anser inte alt samordningen skall avse förmån som bestäms med hänsyn till bl. a. skadestånd. Detta anges i lagregeln på så sätt all samordningen avser endasi förmåner som utgär oberoende av rälien lill skadestånd.

Pä samma sätt som obligatoriska förmåner enligt lagen om yrkesskadeförsäkring behandlas andra förmåner som utgår enligl i huvudsak samma grunder, oavsett om ersättningen utgår av allmänna medel. Hit hör f. n. ersättningar enligl följande författningar, nämligen militärersätlningsför-ordningen (1950:261), kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria Ijänstepliktiga, förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänslgöring i civilförsvaret, kungörelsen (1962:607) om ersättning pä grund av verksamhei för brandsläckning m. m., kungörelsen (1961:457) om ersättning pä grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m., förordningen (1954:250) om ersällning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse ä anstalt m. m., lagen (1954:246) om krigsförsäkring för

Prop. 1975:12 166

sjömän m.fl., förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., samt förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som lill följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

Med nutidens rörlighet över gränserna är det inle något opraktiskt fall att, när skadestånd besläms enligl svensk rält, den skadelidande är berättigad lill socialförsäkringsförmån enligt utländsk lag. I dessa fall bör samordning ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligalorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framför alll beakias sädana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning.

I första stycket andra punkten behandlas sjuklön eller pension frän arbetsgivare pä grund av anställningsavtal. Hit hör exempelvis sjukpension och familjepension. Även utländska förmåner beaktas.

I försia styckel tredfe punkten har tagits upp pension som utgår på grund av kollektiv Ijänstepensionsförsäkring. Sådan försäkring tecknas i SPP eller i understödsförening enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar. Jämförbara individuella försäkringar kan vid förlust av underhåll beaktas enligl 5 kap. 2 § andra styckel.

Första stycket ffärde punkten avser periodisk ersättning som utgår från sädan olycksfalls- eUer sjukförsäkring som meddelats pä grund av kollek-livavtal. Med kollektivavtal avses sådant avtal som regleras i lagen (1928:253) om kollektivavtal. Den omständigheten alt försäkringen är kollekliv och alt premien eventuellt betalas genom avdrag på lön medför inle atl denna punkt blir lillämplig. Beslämmelsen avser sålunda inle exempelvis gruppolycksfallsförsäkringar som genom medverkan av facklig organisation erbjuds dessa medlemmar.

Till förmåner enUgl andra stycket hör periodiska ersättningar frän de lidigare berörda frivilliga försäkringarna enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Vidare räknas hit periodisk ersättning frän annan frivillig olycksfalls- eUer sjukförsäkring som inte har meddelats pä grund av kollektivavtal. Avräkning skall ske i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till ersättningens slorlek och art. Jag har lämnat vissa synpunkler på hur denna skälighetsbedömning skall utföras i avsnillet 7.4. Andra stycket avser liksom försia slyckel såväl ersättning för inkomstförlust som ersättning för förlust av underhåll.

Ersättning pä grund av utländsk privat personförsäkring kan avräknas enligl försia styckel Iredje eller fjärde punkierna eller enligl andra styckel. Vid förlust av underhäll kan även 5 kap. 2 § andra slyckel tillämpas.

4§

I denna paragraf behandlas skadeståndets form vid framtida inkomstförlust och förlust av underhäll. Bestämmelserna, som saknar motsvarighel i gäUande räll, har behandlats i avsnitten 7.2.2 och 7.3.2 i den

Prop. 1975:12 167

allmänna motiveringen.

Belräffande skadeståndets form vid andra ersältningsposter än framtida inkomstförlust och förlust av underhåll kan hänvisas lUl vad jag har anfört därom i specialmotiveringen lill 5 kap. 1 och 2 §§.

I första stycket anges de olika alternativ som kan komma i fråga, nämligen enbart livränta, enbart engångsbelopp eller kombination mellan livränta och engångsbelopp. Vidare ges en beslämmelse om utbyte av livränta mol engångsbelopp.

Vad som skall förstås med livränta resp. engångsbelopp torde i regel inte vara svårt att avgöra. Livränta föreligger när ersättningen har bestämts atl ulgå som periodiska belopp under kortare eller längre tid. Ersättning som har fastslällls som ett enda kapitalbelopp ulgör engångsbelopp.

Några bindande regler om valet av ersättningsform har inte meddelats. I försia hand är det alllså parternas sak att beslämma ersättningsform. Kan parterna inte komma överens fär valet, som jag har anfört i den allmänna motiveringen, träffas efter en avvägning mellan de olika skäl som parterna anför lill stöd för sina ståndpunkter. 1 stor utsträckning bör man därvid ta hänsyn till den skadelidandes önskemål. När följderna av skadan kan förmodas för framliden inskränka sig lill mindre inkomstförluster resp. när endast etl temporärt underhållsbehov föreligger, bör engångsbelopp dock vara regel. Att skadeståndet ä andra sidan bör fastställas som livränta, när skadeståndet är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, framgår av andra styckel. När skadeståndet uppgår tUl höga belopp kan ocksä den skadeslåndsskyldige länkas ha ett beaktansvärt iniresse av all skadeståndet utgår som livränta. Om den skadeslåndsskyldige inle har ansvarsförsäkring ulan måste betala skadeståndet själv, kan livränta nämligen innebära en mer överkomlig belal-ningsform för honom än etl engångsbelopp. Ett ytterligare fall när del kan finnas anledning all beakta etl önskemål om livränta är när den framtida utvecklingen ter sig osäker. I övrigt är det inte möjligt att ge nägra generella riktlinjer för bedömningen, ulan denna får bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall.

Enligt andra punkten kan en fastställd livränta hell eller delvis bytas ul mol engångsbelopp, om skäl föreligger. Sådani ulbyte kan ske inle bara när livräntan har fastställts definitivt ulan även när den har bestämls alt ulgä för viss tid för att senare kunna omprövas (jfr prop. 1973:14 s. 113, 120). I fräga om sådana tidsbestämda livräntor kan man mänga gånger räkna med ett enkelt förfarande, efiersom skadeståndet ändå skall omprövas.

Beslämmelsen atl ulbyte kan ske, om skäl föreligger, innebär atl en skadelidande som vill fä en livränta utbytt mot ett engångsbelopp måste - när parterna inte är överens - visa något beaktansvärt skäl för sin begäran. En prövning bör ske av del aktuella försörjningsbehovet och av ändamålet med utbytet. Som regel bör ulbyte av livränta som svarar mol försörjningsbehov medges bara om del finns bärande moliv, såsom att den skadeUdande behöver elt kapitalbelopp för kompletterande utbUd-

Prop. 1975:12 168

ning, investering i rörelse eller inköp av lämplig bostad. Som framgår av andra stycket fordras del särskilda skäl för utbyte av en livränta som har väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning.

Om en livränta delvis har bytts ut mol engångsbelopp, bör nytt utbyte av ylterligare en del av livräntan endasi undanlagsvis kunna ske. Liksom kommittén anser jag att del inte bör vara möjligl alt med vissa intervaller byta ul de delar av en livränta som svarar mol höjningar enligt lagen om ändring av skadeståndslivränlor. Inte heller bör ansökningar om utbyte bifallas, när del kan misstänkas all utbyte begärs endast av skatteskäl.

Som hittUls bör det vara möjligl alt byta ut en livränta som har fastställts för viss tid mol en livränta för korlare lid. Någon särskUd lagregel härom synes inte erforderlig.

En livränta skall i princip bestämmas sä alt den under löptiden följer den beräknade förlusten så nära som möjligl. Efiersom det mänga gånger föreligger stora svårigheter atl i etl individuellt fall uppskatta de framlida variationerna i den inkomsi eller det underhäll som skadeståndet är avsett all täcka, har i rältstUlämpningen utvecklats vissa schabloner vid livräntebestämningen.

Den nedgång i arbetsförmågan som successivt inlräder med stigande ålder brukar återspeglas genom all man schablonmässigt låter livränta för inkomstförlust reduceras när den skadelidande uppnår pensionsåldern. Denna reducering har i praxis ofta skett med halva beloppel. På senare lid har det dock förekommit all man för all kompensera förlust av ATP-poäng har reducerat livräntan med endasi en tredjedel. Enligt kommittén finns del goda skäl att behålla ordningen med att schablonmässigt ge viss utjämnad ersättning för inkomstförlust efter pensionsålderns inträde. Därvid bör man enligl kommitléns mening hålla fast vid principen med en hälftenreducering och aUtsä inle beakta eventuell förlust av ATP-poäng. Dessa uttalanden har under remissbehandlingen mött viss kritik.

Även om en persons inkomst som regel går ned efter uppnådd pensionsålder, varierar denna nedgång betydligt från fall lUI fall. Med hänsyn härtill är det enligl min mening mindre lämpligt att använda sig av en och samma schablon för alla dessa fall. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen bör man över huvud laget vara försiklig med schabloner när skadestånd för inkomstförlust fastställs. Jag anser därför all man i de fall som del nu gäller bör så långt möjligl försöka anpassa livräntan efter den nedgång i inkomslen efter uppnådd pensionsålder som i varje särskilt fall kunde beräknas ha inträffat, om skadan inle hade skett. Givelvis kan det dock endasi bli fråga om en grov uppskattning, och jag anser inte alt del möler någol hinder mol all olika schabloner ulbildas för vissa bestämda typfall. Vid fastställandet av livräntans storlek efter pensionsålderns iniräde bör man också la hänsyn liU det bortfall av ATP-poäng som skadan medfört. I varje fall bör delta gälla när det rör sig om ell avsevärt bortfall av sädana poäng.

Problem av liknande slag som de jag nu har berört kan uppkomma vid faslstäUande av livränta lUl efterlevande. Även i dessa fall används

Prop. 1975:12 169

schabloner i vissa fall. Sålunda antar man alt en avliden förvärvsarbetande försörjares inkomst och därmed försörjningsförmåga skulle ha minskat eller hell upphört vid den tidpunkt då han skulle ha inträtt i pensionsåldern. Därvid används ofta den förut nämnda schablonen med en hälftenreducering av den avlidnes beräknade inkomst. Även i detta fall bör man emellertid enligt min mening i fortsättningen göra en åtminstone grov uppskattning i varie särskilt fall av den förmodade nedgången i inkomsten. Nägot hinder föreligger dock inte mot alt man i stället för all sätta ned livräntan vid den lidpunkt dä den avlidne skulle ha pensionerats fördelar det loiala skadeståndet över den efterievandes återstående livslid enligl den s. k. reduceringsmetoden.

I nuvarande praxis brukar livränta tUl efterlevande hustru fastställas alt utgå så länge hon lever ogift. Denna praxis är enligt min mening befogad. Som jag har sagt i specialmotiveringen till 5 kap. 2 § bör ju rätten till skadestånd för förlust av underhåll i princip upphöra vid omgifte. Motsvarande förbehåll kan behöva ställas upp i fråga om efterlevande som har bott samman med den avlidne ulan att vara gift med denne. Däremot kan man inte gärna föreskriva atl livränta utgår till dess efterlevande make eller annan börjar etl äkienskapsliknande förhållande och därigenom kan fä sitt underhållsbehov täckt. Skulle en sådan situation inträffa efter det all livränta har fastställts, kan det finnas skäl atl tiUämpa omprövningsregeln i 5 kap. 5 § första stycket.

När skadeståndet skall fastställas som engångsbelopp, antingen i sin

helhet eller i kombination med en livränta, uppkommer frågan hur detta belopp skall beräknas. Denna fräga, som får betydelse också när en livränta byts ut mot elt engångsbelopp, har behandlats utförligt av kommittén i betänkandet Skadestånd V s. 191-194 och 307-310. Kommitténs uttalanden, som i allmänhet har godtagils vid remissbehandlingen, synes enligt min mening kunna tjäna till god ledning i den forisatta rättstillämpningen.

1 andra stycket återfinns den i det föregående omnämnda bestämmelsen om att skadestånd som är av väsenllig betydelse för den skadelidandes försörjning skaU fastställas som livränta, om inte särskilda skäl lalar mol detta. Eftersom regeln är dispositiv, står det emellertid parterna fritl alt komma överens om engångsbelopp i strid med regeln. Som jag har nämnl i avsnittet 7.2.3 kan regeln dock förväntas bli normbildande genom att den påverkar bl. a. de försäkringsbolag som är inblandade i elt skadeständsärende, så att de utger skadeståndet som livränta när det är av väsenllig betydelse för den skadelidandes försörjning.

Frägan huruvida en livränta kan anses ha väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning fär bedömas från fall till fall. När del gäller skadestånd för framtida inkomstförlust är givetvis den medicinska invaliditetsgraden en viktig omständighet. Ju högre denna är, desto större är risken för att den skadelidande inte i någon siörre utsträckning kan få sin försörjning tryggad genom egen arbetsinkomst e. d. Även när invaliditeten är hög kan emellertid skadeståndet i vissa fall ändå komma atl spela en underordnad roll för den skadelidandes försörjning. Denne kan

Prop. 1975.12 170

nämligen tänkas få en i huvudsak lillfredsställande kontinuerlig försörjning genom andra förmåner än skadestånd, exempelvis de samordningsförmåner som har berörts i föregående paragraf.

Atl etl skadestånd fastställs som ett engångsbelopp, trots att del är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, bör liUhöra säll-syntheterna. Delta har i lagtexten markerats genom kravel pä särskUda skäl. Ett fall när engångsbelopp dock bör kunna komma i fräga är dä den skadelidande avser atl investera detla belopp i ell projekl som i sin tur kan tämligen omgående ge honom en lillfredsställande försörjning (exempelvis investering i en rörelse). Även andra situationer kan tänkas där elt engångsbelopp i de nu avsedda fallen är lämpligare än en livränta.

Någon särskild beloppsgräns för engångsbelopp, motsvarande den gräns som föreslagits av kommittén, har inte stäUts upp. Även höga engångsbelopp bör kunna komma i fråga, om den skadelidande har ell högl inkomstunderiag. För all den skadelidande mot den skadesländsskyldiges önskan skall kunna få ut ett högl engångsbelopp krävs dock alt han har starka skäl för sin begäran.

5§

Paragrafen innehåller beslämmelser om ändring av ell redan fastställt skadestånd.

1 första stycket regleras omprövning av livränta eller engångsbelopp vid väsentlig ändring i de förhållanden som har legal lill grund för skadeståndets bestämmande. Denna regel har inle någon motsvarighet i gällande lag. Skälen tUl denna omprövningsmöjlighet har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitten 7.2.3 och 7.3.3).

Bestämmelsen tar endast sikte på skadestånd för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll. Något behov av en molsvarande omprövningsmöjlighet belräffande ersättning för kosinader eller ideell skada finns inte. 1 dessa fall kan del inte annat än i undantagsfall inträffa nägra nya omständigheter som skulle ha påverkat skadeståndels besiämmande, om de varil kända från börian.

En förutsättning för bestämmelsens lillämpning är atl ändringen inle har förutselts eller kunnat förutses vid den första prövningen. Sädana ändringar i exempelvis den skadelidandes arbetsförhåUanden som kan förulses redan vid den första prövningen skall i princip påverka del ursprungliga skadeståndet. Att prognosen allmänt sett har varil osäker bör emellertid inte utesluta omprövning.

Etl ytterligare villkor för omprövning är atl ändringen är väsentlig. Sådana mindre förändringar som man alllid har all räkna med får kompenseras genom att ersättningen från början fastställs med viss marginal lUI den skadelidandes fördel.

Sin främsta betydelse får beslämmelsen om omprövning vid skadestånd för framtida inkomstförlust. Omprövning kan i detta fall aklualiseras både av en inte förutsedd ändring i den skadelidandes medicinska status och av all hans arbetsförhållanden har blivit annorlunda än man

Prop. 1975:12 171

antog vid skadeståndets bestämmande. Det bör dock observeras att bestämmelsen kan tillämpas endast om del föreligger etl orsakssammanhang mellan den ursprungliga skadan och de nya omständigheter som visar sig ha inverkan pä förvärvsförmågan. Om en invalidiserad person — mot vad som har antagils vid den första prövningen — ställs utan arbete, måste det visas atl uppsägningen har föranletts av invaliditeten. Har den skadelidande sagts upp på grund av arbetsbrist, kan han inle begära omprövning, om det inle visar sig att han därefier på grund av sin ir.validitet går ulan arbeie betydligt längre tid än han skulle ha gjort om han hade varit oskadad. Som jag har nämnt i specialmotiveringen tiU 5 kap. I § måste han dock i viss utsträckning utnyttja omskolningsmöjligheter eller ta arbeie på annan ort osv.

Omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust kan också ske, om de förmåner som har avräknats från skadeståndet enligl 5 kap. 3 § ändras oförmodat i väsentlig grad.

När del gäller skadestånd för förlust av underhäll föreligger inte lika många osäkerhetsmoment. Vad som i della fall kan föranleda omprövning är att den försörjning som den skadelidande kan få på annal sätl än genom skadeståndet har undergått en väsenllig förändring mot vad som antogs vid skadeståndets bestämmande.

När skadeståndet har faslställls som etl engångsbelopp, kan en omprövning ske endasi i höjande riktning. Den skadelidande skall i ell sådant fall tillerkännas den ytterligare ersättning som de väsentligt ändrade förhällandena kan föranleda. Denna kompletterande ersättning torde normalt fastställas som ett nyll engångsbelopp. Undantagsvis kan det dock länkas all ersättningen hellre bör bestämmas som livränta.

Beträffande livränta kan omprövning ske även till den skadelidandes nackdel. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen torde detla dock komma i fråga endast i sällsynta fall. En sänkning av skadeståndslivränla bör i princip ske bara i sådana fall där det skulle framstå som slötande alt livräntan utgår med oförändrat belopp. Ett typfall är att en skadelidande, som tillerkänts en hög livränta därför att han bedömts som helt arbelsoförmögen på grund av skadan, sedermera visar sig kunna ulföra förvärvsarbeie i beiydande omfattning.

Att omprövning en gång har ägt rum hindrar inte en ny omprövning, om förhållandena på nylt undergår en väsentlig förändring.

Del kan tUläggas att omprövningsregeln i försia slyckel inle är tillämplig i sådana fall när en livränta har bestämls att utgå under viss tid för att därefter omprövas. I detta fall gäller inle något krav på atl väsentligt ändrade förhållanden skall ha inträffat. Avsikten med en tidsbegränsad livränta är att möjliggöra en betydligt friare förnyad prövning av ersättningens slorlek med hänsyn till vad som har framkommit under livräntans försia löplid. Systemet med tidsbegränsade livräntor, som bör behållas, minskar alltså utrymmet för omprövning enligt förevarande beslämmelse.

Andra stycket innehåller en erinran om alt skadeståndslivränta enligt särskilda bestämmelser kan ändras också med anledning av förändringar i

Prop. 1975:12 172

penningvärdet. Denna bestämmelse, som syfiar pä lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor, har i sak oförändrad förts över från nuvarande 5 kap. 9 §.

Denna paragraf, som innehåller en beslämmelse om vad som skall ersättas vid sakskada, motsvarar nuvarande 5 kap. 4 §. Bestämmelsen har i detta sammanhang endast underkastats vissa redaktionella ändringar. Bl. a. har den tidigare beteckningen hinder eller förlust i den skadelidandes näring bytts ut mol del mera tidsenliga uttrycket förlorad arbetsförtjänst eller intrång i näringsverksamhet. Belräffande denna ändring kan hänvisas tiU prop. 1974:97 (s. 146 och 150).

6 KAP

1§

Paragrafen innehåller bestämmelser om skadestånd för psykiskt lidande vid vissa brotl mol den personliga integriteten. Vidare finns en regel om tryckning av dom. Bestämmelserna har oförändrade förts över från nuvarande 5 kap. 1 §.

2§

Bestämmelserna i denna paragraf, som handlar om skadeståndsansvar vid underlåtenhet alt avslöja brott, har i oförändrat skick förts över från 5 kap. 7 §.

3§

Paragrafen föreskriver solidariskt ansvar för flera skadeslåndsskyldiga. Den har i oförändrat skick förts över från 5 kap. 6 §.

4§''

Paragrafen, som innehåller regler om jämkning av skadestånd vid medvållande pä den skadelidandes sida, ersätter nuvarande 5 kap. 5 §. Reglerna har behandlats i avsnittet 7.5 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tUlämplig i alla de fall dä skadeståndsskyldighet föreligger enligl skadeståndslagen, alltså säväl vid personskada som vid sakskada eUer ren förmögenhetsskada. Försia styckets andra och tredje punkter innehåUer dock specialregler för personskada. Paragrafen är vidare till-lämplig när skadeståndsansvaret grundas på oskrivna rättsregler, t. ex. vid rent sirikl ansvar på grund av farlig verksamhet, eller på föreskrifter i skadeständsrätlslig speciallagstiftning i den mån denna inle innehåller särskilda regler om verkan av medvållande.

' Paragrafen svarar i proposltionstörslaget mot 5 kap. 7 §.

I propositionsförslaget svarar paragrafens första stycke mot 1 kap. 3 § och paragrafens andra stycke mot 5 kap. 6 §. 3 Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 2 kap. 5 §. '' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 6 kap. 1 §.

Prop. 1975:12 173

I första stycket föreskrivs till en början att skadestånd kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Detla utgör inte någon ändring mot vad som nu gäller. Beträffande personskada innehåller dock andra punklen den nyheten att jämkning får ske endast om den skadelidande uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Atl skadestånd med anledning av att någon har dödats kan jämkas i ytterligare en situation framgår av tredje punkten.

Som framhållits i den allmänna motiveringen lorde den nya medvållanderegeln vid personskada innebära atl jämkning vid sädan skada blir aktuell endast i sällsynta fall. Att den skadelidande uppsåtligen medverkar till skada på sig själv lorde tillhöra ovanlighelerna. I ett sådant fall lär f. ö. skadesländsskyldigheten ofta falla bort genom alt samtycke till skadan har förelegat. När det gäller jämkning på grund av grovt vårdslös medverkan vill jag understryka vad jag redan har sagt i den allmänna motiveringen, nämligen att detta begrepp bör ges en mycket restriktiv lillämpning. Detta stär i överensstämmelse med domstolarnas inslällning i andra liknande sammanhang, bl. a. vid lillämpning av 25 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

I enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 7.5 bör man i fortsättningen inte tUlämpa grundsatsen om s. k. passiv identifikation i personskadefallen. I princip bör alltså skadestånd i sådana fall kunna jämkas endasi när del är den skadelidande själv som har medverkat tUl skadan. Etl undantag har emellertid gjorts för den situationen atl en avliden person uppsåtligen har medverkat tUl dödsfallet. I sådant fall blir det enligt en särskild regel i första stycket möjligt alt jämka del skadestånd som skall utgå till efterlevande.

Den nya medvållanderegeln vid personskada är, Uksom medvållanderegeln i försia punkten, tillämplig också när barn eller psykiskt abnorma personer har medverkat lill skadan. En sädan medverkan måste dock bedömas efter en särskilt mild måttstock. Det torde i dessa fall så gott som aldrig bli fräga om att jämka på grund av grov vårdslöshet. Skulle jämkning någon gång komma i fråga vid en uppsåtlig medverkan, kan andra stycket av förevarande paragraf tillämpas för atl förhindra obilliga resultat.

I andra stycket finns en bestämmelse om alt jämkning pä grund av medvållande sker efter vad som är skäligt med hänsyn tUl graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Som jag tidigare har nämnt är bestämmelsen tUlämplig både vid personskada och vid egendomsskada (sakskada eller ren förmögenhetsskada). Bestämmelsens formulering överensstämmer delvis med formuleringen i nuvarande 5 kap. 5 §, enligt vilken skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Denna regel har emellertid hittills tillämpats på det sättet atl skuldgraden på ömse sidor fått spela den avgörande rollen vid jämkningen. Avsikten med den nya formuleringen är att även andra omständigheter, framför aUt parternas ekonomiska förhållanden, skall kunna vägas in vid bedömningen, sä att resultat som kan framstå som obilliga mol den skadelidande kan undvikas.

Prop. 1975:12 174

Den särskilda skälighetsbedömning som föreskrivs i andra stycket lorde i praktiken komma att få begränsad betydelse. Vid personskador blir det, som jag förut har sagt, över huvud taget inte aktuellt atl jämka skadeståndet pä grund av den skadelidandes medvållande annat än i sällsynta fall. Även när det gäller medvållande till egendomsskada torde del endasi undantagsvis bli aktuellt atl beakta billighelshänsyn av del slag som jag nyss har berört. Etl fall när det emeUertid kan vara befogal att inte jämka enbart efter skuldgraden är då en småföretagare eller en lantbrukare drabbas av en så stor ekonomisk förlust att hans fortsatta verksamhet måste anses allvarligt hotad. Ell annat sådant fall är när etl egnahem eller siörre delen av bohaget förstörs för en privatperson som i övrigt inte har någon nämnvärd förmögenhet.

Den nya regeln är avsedd att tillämpas på följande sätt. Sedan domstolen har konstaterat att skadeståndsansvar föreligger och atl medvållande som kan föranleda jämkning har förekommit på den skadelidandes sida, bör den på vanligt sätt ställa frågan hur långt skuldgraden på ömse sidor och andra omständigheter kring skadefallet moiiverar en jämkning av skadeståndet. Det bör emellerlid observeras all någon jämförelse mellan vällandet på ömse sidor inte kan göras i fall då den skadesländsskyldiges ansvar vUar på annan grund än bevisat vållande. I likhel med vad som f. n. lorde ske bör prövningen då inriktas på graden av vällande på den skadelidandes sida och i vilken män parterna kan antas ha påverkat skadans omfattning.

Frågan blir sedan om den nedsättning som den nu angivna prövningen leder fram till kan anses vara oskäligt hård mol den skadelidande. I den utsträckning den skadelidande skyddas av försäkring eller är att anse som självförsäkrare, är detla uppenbarligen inle faUet. För atl hans ekonomi i andra fall skall kunna påverka skälighetsbedömningen, torde del fordras att skadan har sådan omfattning att den ifrågasatta nedsättningen av skadeståndet skulle få allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden.

Hänsyn till den skadelidande får emellertid inte drivas så långl att resultatet ter sig obUligt mot den ansvarige. Så kan emellerlid aldrig anses vara fallet, när ansvars- eller trafikförsäkring täcker skadeståndet eller den skadeståndsskyldige kan betraktas som självförsäkrare. En underlåtenhet alt jämka skadeståndet kan inte heller anses obillig mot den skadeståndsskyldige, när denne är ett företag eller elt offentligt rättssubjekt med sådana tUlgångar alt jämkningsfrågan kan anlas sakna nämnvärd ekonomisk betydelse.

När del blir aktuellt att jämka elt skadestånd pä grund av den skadelidandes medvållande, torde jämkningen som hittills normalt böra ske tiU viss kvotdel av det belopp som annars skuUe ha utgått. Är det fråga om det undantagsfaUet att jämkning skaU ske vid personskada, bör man utgå från del belopp som återstår sedan avräkning har skett enligt de tidigare behandlade samordningsreglerna.

När fråga uppkommer om lillämpning av medvållandereglerna i fall då skadeståndsansvaret skall bestämmas på grundval av en skälighetspröv-

Prop. 1975:12 175

ning eller då ansvarigheten kan jämkas också på annan grund än den skadelidandes medvållande, kan man förfara på tvä sätt. Antingen kan man göra en samlad bedömning av silualionen och fastställa skadeståndet till en viss kvotdel med beaktande pä en gång av medvållandel och de andra omständigheter som inverkar på bedömningen. Eller också kan man försl la slällning till vilken verkan medvållandel bör ha och därefter undersöka om del sålunda jämkade skadeståndet på annan grund bör sättas ned ytterligare. VUkendera metoden som bör väljas får bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen. I varje fall när del gäller en samtidig tiUämpning av medvållandereglerna och bestämmelserna i 2 kap. 2 eller 3 § eller 4 kap. 1 § skadeståndslagen torde det dock ligga närmasl till hands att begagna sig av den sist nämnda metoden (jfr prop. 1972:5 s. 585 ff). Och uppkommer fråga om atl samtidigt med medvållandereglerna lUlämpa den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 §, bör man enligt min mening alllid förfara på delta sätt, dvs. försl ta ställning till vilken verkan medvållandel bör ha.

Om en jämkning på grund av den skadelidandes medverkan som i och för sig är motiverad hell eller delvis underläts med slöd av andra stycket i förevarande paragraf därför all en sådan nedsättning av skadeståndet skulle vara oskälig, lorde det emellerlid inle bli aktuellt att därefter sälta ned skadeståndet med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 §. 1 della fall har ju den skadeståndsskyldiges intressen redan beaktats vid den skälighetsbedömning som företagits när frågan om medvållandejämk-ningen avgjordes.

5§'

Paragrafen innehåller den allmänna jämkningsregel som har behandlats i avsnillet 7.6 i den allmänna motiveringen. Denna regel är en nyhet i svensk räll.

Jämkningsregeln innebär alt ett skadestånd kan jämkas, om skyldigheten all utge skadeståndet skulle vara oskäligt betungande med hänsyn tUl den skadesländsskyldiges ekonomiska förhällanden. Vid jämkningen skall emellertid även beakias den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter.

Jämkningsregeln är tillämplig vid alla slag av skador, säväl ekonomiska som ideella. Den gäller både vid personskada och vid egendomsskada (sakskada och ren förmögenhetsskada).

Vid jämkningsregelns tUlämpning bör man utgå från den ersättning som den ansvarige kan anses skyldig all utge enligl skadeståndsreglerna i övrigl, t. ex. de tidigare genomgångna bestämmelserna om bestämmande av skadestånd för personskada och i förekommande fall medvållandereglerna i 6 kap. 4 §.

Avgörande för spörsmålet om nedsättning av skadeståndet alls skall komma i fråga är alltså enbart förhållandena på den skadeståndsskyldiges sida. Den första fråga som en domstol får slälla vid jämkningsbedömningen är om det skadestånd som den ansvarige är skyldig att utge enligt ' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 6 kap. 2 §.

Prop. 1975:12 176

övriga regler skulle i sådan grad belasta hans ekonomi, att det i varje fall från denna synpunkt ter sig oskäligl att döma ul beloppel. Besvaras denna fråga nekande, är del redan klart atl jämkningsbestämmelsen inte kan åberopas. Annars blir nästa spörsmål, om det trots följderna för den skadeståndsskyldiges ekonomi ändå föreligger sådana omständigheter i övrigl atl ojämkad ersättning bör utgå.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan ett skadestånd aldrig anses oskäligt betungande för den skadeslåndsskyldige, om skadeståndet täcks av en ansvarsförsäkring eller när den ansvarige är att bedöma som självförsäkrare. I princip bör jämkning inte heller komma i fråga när den ansvarige har underlåtit att teckna ansvarsförsäkring, trots atl han objektivt sett borde ha försäkrat sig. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen bör det anses åligga företagare all hålla sig med sådani försäkringsskydd. Om han av misstag eller förbiseende har underiåtii atl förnya en försäkring som han tidigare haft, kan det dock ibland te sig oskäligt att döma ut fullt skadestånd. Så kan även vara fallet om förelagaren verkligen har en ansvarsförsäkring som emellertid inte täcker den inträffade skadan och företagaren genom ett ursäktligt misstag inte har varit medveten om detta. Det bör emellertid understrykas att man måste slälla upp myckel stränga krav pä en företagares omsorg och förtänksamhel i dessa avseenden. En mUdare bedömning kan dock vara befogad när det gäller den som driver ett mindre jordbruk utan anställda och därmed liknande fall.

När del gäller privatpersoner kan det däremot inle begäras att dessa alllid skall hälla sig med en ansvarsförsäkring. Även om övervägande antalet hushåll har försäkringar som bl. a. inkluderar ansvarsförsäkring, måste det som regel anses ursäktligt om den skadeslåndsskyldige saknar sådani skydd.

Om den skadeståndsskyldiges försäkringar eller försäkringsmöjligheter inte ulgör skäl mot jämkning, uppkommer frågan om skadeståndet är oskäligl betungande för den skadeståndsskyldige med hänsyn tUl hans ekonomiska förhållanden i övrigt. Kan han väntas klara av skadeslåndsbetalningarna utan alltför slora uppoffringar, bör jämkning inle komma i fråga. Såvitt gäller enskilda personer synes en riktpunkt för bedömningen kunna vara, om skadeståndet skulle komma alt belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi i sädan grad atl hans standard därigenom skulle komma alt avsevärt undersliga en genomsnitts-familjs. Mäste han för att betala skadeståndet inskränka sin och sina anhörigas livsföring väsentligt mer än vad en genomsnitlsfamilj måste göra för att kunna skaffa sig något utöver det vanliga, lorde skadeståndet normall få anses oskäligt betungande. Man får här ocksä beakta risken all den skadeståndsskyldige helt ger upp sina försök all infria skadestånds-skulden, om han ådöms fullt skadestånd.

Har den ansvarige förmögenhet som förslär till att betala skadeståndet, bör jämkning som regel inte kunna ske. Undantag kan dock tänkas i nägot fall, exempelvis när förmögenheten består i etl mindre sparkapital som han behöver för sin försörjning vid förestående pensionering. Vidare

Prop. 1975:12 177

kan det anses oskäligt att tvinga den ansvarige att sälja ett ordinärt egnahem eller en gärd som han sedan länge har bebott och brukat. Däremoi får del normalt inte anses oskäligl all den ansvarige får avslå från fritidshus eller annan fastighet där han inle har sin årsboslad. Under remissbehandlingen har invänts att man med detla synsätt lägger en alltför tung börda pä den skadeståndsskyldige. Med anledning härav vUl jag erinra om atl jämkningsregeln bara är tUl för all hindra klart obUliga resultat för den skadeslåndsskyldige, inte för all — på den skadelidandes bekostnad — förhindra alt han åläggs skadestånd som kan bli kännbara för honom.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen är även den skadelidandes ekonomiska förhållanden av betydelse för frågan om jämkning skaU ske. Om skadeståndet är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning eller om han annars är i särskilt behov av atl få ut skadeståndet, kan detla uigöra ett skäl mot jämkning. Inle ens en långtgående jämkning kan dock anses obillig mol den skadelidande när skadeförsäkring täcker skadan, vare sig ersättningskravet framställs av den skadelidande själv eller regressvis av försäkringsbolaget.

I fall dä den skadelidande inte har skadeförsäkring får prövningen bero av skadans slorlek och karaktär. En enskild person lorde vanligen ha lättare atl bära en egendomsskada än en personskada. Givelvis blir förhållandet dock ell annal om förlusten vid personskada helt eller delvis kompenseras genom sådan förmän från personförsäkring som inte skall avräknas från skadeståndet enligl 5 kap. 3 §. Även förmån som har avräknats från skadeståndet kan indirekl få betydelse i detla sammanhang, eftersom den skadeUdandes försörjning mänga gånger kan komma atl tryggas genom sådan förmån och han därmed får mindre behov av det skadestånd som blir kvar efter avräkningen.

Under vissa förhållanden kan det länkas gå ul över den skadelidande att han inte har skyddat sig genom sädan försäkring som är sedvanlig i hans förhållanden. 1 varje fall brandförsäkring på byggnader får anses ha sä stor frekvens all det bör kunna åberopas lUI den skadelidandes nackdel, om han medvetet underlåtit alt hålla sädan försäkring. Etl liknande resonemang kan bli aktuellt 1. ex. om ell äkeriförelag avsiktligt underlåter all hålla sina lastbilar försäkrade eller om en privatperson inle försäkrar en konstsamling eller en dyrbar motorbåt. Atl den skadelidande uppenbarligen på grund av elt förbiseende eller misslag försummat atl förnya försäkringen bör däremoi inle minska hans rält tUl ersättning.

1 sammanhanget bör man också beakta om den skadelidande har möjlighet atl rikta krav mot annan som också är ansvarig för skadan och kan antas vara i slånd alt ersätta denna.

Också graden av den ansvariges skuld bör i viss män kunna få betydelse vid bedömningen om skadeståndet skall jämkas. Som kommittén har framhåUit är det tänkbart atl denna faktor åtminstone i gränsfall kan bli avgörande. Även med bortseende från vad förut har anförts om skyldighet för företagare att hålla ansvarsförsäkring kan

12 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 178

jämkning självfallel inle komma i fråga, om en företagare våUar olycksfall genom att hålla skyddsanordningarna i sin verksamhet i etl skick som väsentligt underskrider normal standard. Vad som särskilt fär betydelse vid skälighetsbedömningen är om den ansvarige på detta sätl medvelel har lagit en risk. Jämkningsregeln är i allmänhel inle avsedd för sådana fall.

Som jag har nämnl i den allmänna motiveringen behöver jämkning inte vara utesluten ens vid skada i samband med uppsåtliga brotl, om i övrigt starka skäl talar för att lindra skadeståndsansvaret. Förutom i sädana fall när jämkning är moliverad av hänsyn lUl skadevållarens återanpassning i samhället, bör jämkning kunna ske när själva skadan inle har orsakats med avsikt, om skadeståndet med hänsyn till omständigheterna i övrigl ter sig oskäligt betungande. Jämkning är också länkbar när den skada som vållas genom etl uppsåtligt brott vida översliger vad skadevåUaren kunnai räkna med.

Jämkningsregelns tillämpning är inte begränsad till del område som regleras av skadeståndslagen. Av 1 kap. 1 § följer all den kan tUlämpas också inom området för skadeständsrättslig speciallagstiftning. Della gäller dock bara i den män annal inte särskilt föreskrivits i denna lagstiftning. Som jag har sagt i avsnittet 7.6 fär jämkningsregeln inle heller lillämpas så att man kommer i konflikt med grunderna för sådan speciaUagsliflning. I allmänhel lorde del inle finnas utrymme för en tillämpning av jämkningsregeln pä områden där skärpt skadeståndsansvar uiöver vållande gäller. Undantagsvis kan del emellerlid finnas skäl alt tiUämpa jämkningsregeln även i dessa fall. Sålunda är jämkning redan nu möjlig enligt 39 § vägtransportiagen. Jag återkommer till denna paragraf i det följande. Liknande behov att i undantagsfaU jämka oskäligt betungande skadestånd kan göra sig gällande också på andra transporträtlsliga områden.

Jämkningsregeln blir vidare enligl 1 kap. 1 § tUlämplig i kontraktsförhållanden, om inle annat föranleds av avtalet eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. I praktiken lorde jämkningsregeln i vidsträckt omfattning sällas ur spel pä grund av uttryckliga eller under-förslådda avtalsvillkor eller kontraktsrällsliga regler. Framför alll gäller detta belräffande skadestånd på grund av brott mot en s. k. huvudför-pUklelse i kontraktet, dvs. när en av kontrahenterna har eftersatt den skyldighet som avtalet i första hand går ul på. Större utrymme för en tUlämpning av jämkningsregeln finns del vid bristande uppfyllelse av en s. k. biförpliktelse, särskilt i situationer som är nära nog alt bedöma som utomobligatoriska skadefall. Hithörande frågor har behandlats av kommittén i betänkandet Skadestånd III (s. 52 f). TUl de uttalanden som kommittén där har gjorl kan jag i alll väsentligt ansluta mig.

Vissa lagar innehåller skadeståndsregler som bygger på internationella konventioner. Så är exempelvis fallet med åtskiUiga transporträttsliga bestämmelser samt atomansvarighetslagen (1968:45) och lagen (1973: 1198) om oljeskada tiU sjöss. Självfallet bör jämkningsregeln inte tillämpas i faU där detla skuUe stå i slrid med sådana överenskommelser.

Prop. 1975.12 179

1 skadeståndslagen finns åtskUliga andra särskilda regler om skälighetsbedömning av skadestånd. Delvis tillvaratas de billighelssynpunkler som jämkningsregeln ger uttryck för redan av dessa särskUda bestämmelser, 1. ex. reglerna i 2 kap. 2 och 3 §§ samt 4 kap. 1 § om barns, psykiskt sjukas och arbetstagares ansvar. När dessa regler blir tUlämpliga, torde därför jämkningsregeln knappast få någon praktisk betydelse. I andra fall kan däremoi den ansvarige länkas ha iniresse all åberopa flera bestämmelser om nedsättning av skadeståndet samtidigt. Så kan exempelvis vara fallel om han gör gällande säväl all skadeståndet skall jämkas pä grund av den skadelidandes medvållande som att den allmänna jämkningsregeln bör tUlämpas. Inget hindrar att skadeståndet i vissa fall sätts ned på båda dessa grunder. Som jag har nämnt i specialmoiiveringen till 6 kap. 4 § bör domstolen därvid först pröva i vad män nedsättning av skadeståndet påkallas av medvållanderegeln och sedan ställa frågan om en på detla säll reducerad ersättning kan anses oskäligl betungande för den ansvarige. Den allmänna jämkningsregeln skall alltså tUlämpas i sista hand för att hindra elt obUligt resultat.

6§'

Paragrafen anger vissa kategorier av personer som vid tUlämpning av lagen skall likställas med arbetstagare. Beslämmelserna har i sak oförändrade förts över från nuvarande 5 kap. 8 §.

Övergångsbestämmelserna

De nya skadeståndsreglerna Iräder i kraft den 1 januari 1976. Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnittel 7.8) är de tUlämpliga pä skadefall som inträffar efter denna tidpunkt. Däremoi skall äldre bestämmelser tiUämpas på skadefall som har inträffat dessförinnan. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser. Särskilt bör uppmärksammas att de nya reglerna om omprövning av skadestånd med anledning av inkomstförlust eUer förlust av underhåU gäller bara belräffande skadestånd som har fastslällls alt utgå pä grund av händelse som inträffar efter ikraftträdandet.

I en särskild övergångsregel föreskrivs att om lag eller annan förfallning innehåUer hänvisning tUl föreskrift som har ersatts genom en ny beslämmelse, så tillämpas i stället den nya beslämmelsen.

9.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen

Enligt 118 § sjölagen är bortfraklaren ansvarig för vissa skador på gods som är i hans vård, om han inte visar alt varken fel eller försummelse av honom själv eller någon för vilken han svarar har orsakat eller medverkat till skadan. Belräffande verkan av vållande liU skadan pä befraktarens sida innehåUer paragrafen i fjärde stycket en hänvisning tiU den nuvarande

' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 6 kap. 4 §.

Prop. 1975:12 180

medvåUanderegeln i 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Denna hänvisning har nu bytts ut mot en erinran om atl den nya medvållanderegeln i 6 kap. 4 § skadeståndslagen i fortsättningen är tiUämplig. Efiersom borlfraktarens ansvar i detta fall vUar på annan grund än bevisat vållande, får den skälighelsprövning som föreskrivs i 6 kap. 4 § andra stycket i huvudsak inriktas pä graden av vållande på den skadelidandes sida och omständigheterna i övrigt. Jag hänvisar lUl vad jag har sagt om dessa frågor i specialmoiiveringen tUl 6 kap. 4 §.

Enligl 188 och 189 §§ sjölagen är bortfraklaren med vissa undanlag ansvarig för personskada och skada pä resgods, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vUken han svarar. Om vållande pä passagerarens sida har medverkat till skadan, gäller enligt 190 § sjölagen vad som är föreskrivel i nuvarande 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Ocksä den beslämmelsen har bytts ul mot en erinran all den nya medvållanderegeln i 6 kap. 4 § är tillämplig.

I 198 § sjölagen, som reglerar rätten att väcka krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare, har den nuvarande hänvisningen till 5 kap. 3 § skadeståndslagen ersatts med en hänvisning till den molsvarande beslämmelsen i departementsförslaget, alllså 5 kap. 2 §.

Det kan tUläggas att den särskilda jämkningsregeln vid sammanstötningsskador i 220 § andra stycket sjölagen har behållits oförändrad. 1 detta faU skaU alltså 6 kap. 4 § inle tUlämpas. Della har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.5).

9.3 Förslaget tUl lag om ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

I den nuvarande medvållandebestämmelsen i 7 § elanläggningslagen föreskrivs all elektrisk anläggnings innehavare är fri frän skadeslåndsskyldighet enligt lagen, om den skadelidande genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållat skadan eller om skadan föranletls av all han underiåtii all fuUgöra sina skyldigheter mol den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. Denna bestämmelse har lämnats orubbad såvitt gäller sakskada. Däremot har beträffande personskada införts en hänvisning lill 6 kap. 4 § skadeståndslagen. Yid sådan skada kan jämkning alllså ske endasi om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat tiU skadan saml, vid dödsfaU, om den avlidne uppsåtligen har medverkat tUl olyckan. Den bestämning av begreppel grov vårdslöshet som antyds i 7 § första stycket första punkten elanläggningslagen bör inle fä någon betydelse för personskadornas del, ulan begreppel bör i de fallen tolkas lika snävt som när skadeståndsskyldighet föreligger enligt skadeståndslagen. Att en skadelidande t. ex. under sitt arbeie av oförsiklighel kommer i kontakt med en slrömförande högspänningsledning bör sålunda i regel inle bedömas som grov vårdslöshet ens om han varnats för ledningen.

Prop. 1975:12 181

9.4 Förslaget tUl lag om ändring i lagen angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart

Enligt 1 § luftfarlsskadelagen gäller alt ägare till luftfartyg har sirikl ansvar för skada som lUl följd av luftfartygets begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom som inte befordras med luftfartyget. I paragrafens andra stycke finns f. n. en särskUd regel om jämkning efter skälighet vid medvållande på den skadelidandes sida. Denna jämknings-regel har bytts ul mol en erinran om atl den nya medvållanderegeln i 6 kap. 4 § skadeståndslagen i stället är tiUämplig.

9.5 Förslaget tUl lag om ändring i luftfartslagen

Enligl 9 kap. 17—20 §§ luftfartslagen är fraktförare under vissa förhållanden ansvarig för personskada, som drabbar passagerare ombord på luftfartyget eller i samband med atl denne går ombord på farlygel eller lämnar detta, saml för skada på gods som befinner sig i fraktförarens vård. Visar fraktföraren atl den skadelidande har medverkat lUl skadan genom eget vällande,skall ersättningen dock enligl 9 kap. 21 § luftfartslagen jämkas efter vad som prövas skäligt. Denna jämkningsregel har bytts ul mol en erinran om atl den nya medvållanderegeln i 6 kap. 4 § skadeståndslagen skall lillämpas.

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om ansvarighet
för oljeskada till sjöss

Enligt 3 § oljeskadelagen skall oljeskada som orsakals av olja frän fartyg i princip ersättas av fartygets ägare, även om varken ägaren eller någon för vilken han svarar har varil vållande lill skadan. 1 paragrafens Iredje siycke hänvisas tiU de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ skadeståndslagen om verkan av medvållande på den skadelidandes sida och om solidarisk ansvarighet för flera fartygsägare. Denna hänvisning har bytts ul mot en erinran om alt motsvarande beslämmelser i departementsförslaget, alllså 6 kap. 4 § resp. 3 §, är tillämpliga.

9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen om inrikes vägtransport

Enligt vägtransportiagen kan avsändare av gods samt fraktförare under vissa omständigheter drabbas av skadeståndsansvar. I 39 § försia stycket föreskrivs atl skadeståndet kan jämkas, om skadeståndsskyldigheien är oskäligl betungande med hänsyn tUl pariernas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Belräffande fraktförare kan jämkning dock ske bara när fråga är om befordran av tillfällig art. Enligt 39 § andra styckel äger jämkningsbestämmelsen motsvarande lillämpning när någon för vUken avsändaren eller fraktföraren svarar har ådragit sig skadestånds-skyldighet.

Prop. 1975:12 182

Den särskUda jämkningsregeln i 39 § försia stycket vägtransportiagen har ersatts med en hänvisning till den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 § skadeståndslagen. Del innebär all skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt, om skadeståndsskyldigheien skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till avsändarens resp. fraktförarens ekonomiska förhållanden, och att man i det sammanhanget skaU beakta även den skadeUdandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter. Det bör emeUertid observeras att jämkning av fraktförares skadestånd liksom hiltills kan ske endast såviii angår befordran av lillfällig art.

Beslämmelsen i 39 § andra stycket om atl jämkning kan ske också av skadestånd som åvilar nägon för vilken avsändaren eller fraktföraren svarar har upphävts. Efiersom del här är fråga om elt utomobligaloriskt culpaansvar är det helt klart all den aUmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 § skadeståndslagen är lillämplig.

9.8 Förslaget till lag om ändring i byggningabalken

Ändringen innebär att 22 kap. 4 § byggningabalken upphävs. Frågan har behandlats i avsnittet 7.7 i den allmänna motiveringen.

En remissinstans har ifrågasatt om inle en särskUd beslämmelse bör införas belräffande skyldighet för veterinär all liUhandagå den skadelidande med utlämnande av del maierial som i elt skadefall skuUe kunna klarlägga omständigheterna vid djurets behandling. Jag har emellertid inte funnit skäl att förorda en sädan beslämmelse.

10 Hemställan

Jag hemställer all lagrådels yttrande över förslagen till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa beslämmelser om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada liU sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8. lag om ändring i byggningabalken
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöler hemställt bifaUer Hans Maj:l Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Nuvarande lydelse

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Föreslagen lydelse

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den skadades förmåga att trots skadan bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan dylik åtgärd samt älder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning för läkararvode och annan kostnad till följd av skadan, för hinder eller förlust i den skadades näring, för sveda och värk saml för lyte eller annal stadigvarande men.

Skadestånd med anledning av att någon dödats omfattar ersättning för begravningskostnad och andra utgifter till följd av dödsfallet samt gottgörelse till efterlevande för förlust av underhåll, som den avlidne vid tiden för dödsfallet var skyldig att utge eller som han faktiskt utgav eller inom en nära framtid kunde antagas komma att utge (förlust av försörjare). Med underhäll likställes i skälig omfattning värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Vid fastställande av ersättning för förlust av försörjare skall hänsyn tagas till den efterievandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest själv bidraga till sin försörjning.

Nuvarande lydelse

dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som är skadeständsskyldig med anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad som finnes skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

Föreslagen lydelse med anledning av skadan eller förlusten erhålla förmän som nämns i andra stycket (samordningsförmån), skall skadeståndsskyldigheten bestämmas så att skadeståndet tillsammans med samordningsförmånen utgör gottgörelse för skadan eller förlusten.

Samordningsförmåner är:

\.periodisk förmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller författning som bygger på sistnämnda lags grunder,

2. sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt

4. periodisk ersättning på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som avses i lagen (192 7: 77) om försäkringsavtal

Prop. 1975:12 187

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§'

Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

6 KAR

Gemensamma bestämmelser 1§

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också ifråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeständsskyldig med anledning av sådant brott kan pä yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

2§

Föreligger medvållande till skadan pä den skadelidandes sida, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt med hänsyn tdl graden av vållande pd ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Ersättning med anledning av personskada fdr dock jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan eller om eljest synnerliga skäl till jämkning föreligger, såsom att skadan väsentligen framstår som sfälv-

' Senaste lydelse 1973:215.

Prop. 1975:12 188

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förvdllad eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för risk att skadas.

3§

Skall tvä eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat fölfer av att begränsning gäller i den skadeslåndsskyldighet som åvilar någon av dem.

4§

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning enligt denna lag enbart pä den grund att straff för underlätenheten kan fölfa enligt 23 kap. 6 § första styckel brottsbalken.

5§

Skadeståndet kan fämkas, om skadeståndsskyldigh et en finnes oskäligt betungande med hänsyn till parternas ekonomiska förhål tanden och omständigheterna i övrigt.

6§

Vid tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tfänstgöring, de som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare samt de som för annans räkning eljest utför arbete under omstän-

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan ied, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet all fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare.

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet all fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eUer mnehavare. Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till personskada, skall dock gälla vad som stadgas i 6 kap. 2 § andra stycket skadeståndslagen (1972:207).

Prop. 1975.12 190

3 Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1916:312) ang. ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik

Härigenom förordnas, all 2 § lagen (1916:312) ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 V

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person än föraren eUer sådan egendom, som icke med automobUen befordras, vare automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats av bristf, llighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den, som skadan led, genom Om vållande på den skadelidan-
eget vällande därtill medverkat, des sida har medverkat till skadan,
bestämme rätten, efter ty för varje skall 6 kap. 2 § skadeståndslagen
fall prövas skäligt, om och i sådant (1972:207) äga motsvarande till
fall till vilket belopp skadestånd lämpning.
skall utgå.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sädan skada, som ovan sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varil vållande tiU skadan.

Denna lag träder i kraft den

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av

luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

' Senaste lydelse 1939:284.

Prop. 1975:12 191

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§'

För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas person eUer egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygets ägare ansvarig, ändå han ej är vållande tUl skadan.

Har den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidan-

eget vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme rätten, efter ty för skall 6 kap. 2 § skadeståndslagen

varje fall prövas skäligt, om och i (1972:207) äga motsvarande till-

sådarit fall till vilket belopp skade- lämpning.
stånd skall utgå.

Om atomskada gäUa särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon skaU upphöra att gäUa vid utgången av

1 Senaste lydelse 1968:52.

Bestämmelserna i denna lagom skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den som har gfort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som elfest är skadeständsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfatlar ersättning för

1. sfukvårdskoslnad och andra utgifter,

2. inkomstförlust i förfluten tid och för framtiden,

3. sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt all
männa olägenheter i övrigt till
följd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande

Skadestånd till den som liUfogats personskada omfattar ersättning för läkararvode och annan kostnad till fölfd av skadan, för hinder eller förlust i den skadades näring, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande men.

Skadestånd med anledning av att någon har dödats omfattar ersättning för

1. begravningskostnad och andra utgifter till fölfd av dödsfallet,

2. förlust av underhåll som den avlidne vid tiden för dödsfallet utgav eller inom en nära framtid skulle ha kommit att utge till efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som annars var beroende av honom för sin försörfning.

Vid bestämmande av ersättning för förlust av underhåll tages skälig hänsyn till den efterievandes förmåga och möfligheter att genom eget arbete eller på annat sätt än genom förmån som avses i 3 § sfälv bidraga till sin försörfning.

Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Den som enligt lag har rätt till underhåll av någon som blivit dödad skall, om han till fölfd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, av den som är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet erhålla ersättning efter vad som finnes skäligt med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ersättningen kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

Från ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll skall vid skadeståndets bestämmande avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av

1. ersättning som oberoende av rätten lill skadestånd utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller på grund av annan författning enligt i huvudsak samma grunder,

2. sfuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tfänstepensionsförsäk-ring,

4. periodisk ersättning som utgår från sådan olycksfalls- eller sfukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.

1 skälig omfattning skall avräkning ske även beträffande periodisk ersättning som utgår från annan olycksfalls- eller sfukförsäkring än som avses i första stycket.

Prop. 1975:12 196

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare samt de som för annans räkning elfest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

9§'

Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

6 KAP.

Gemensamma bestämmelser

Bestämmelserna i denna lagom skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den som har gfort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som elfest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

2§

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöfa brott ut-

1 Senaste lydelse 1973:215

Prop. 1975:12 197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

går ef ersättning enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan fölfa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

3§

Skall två eller fiera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ef annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

4§

Skadestånd kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Ersättning med anledning av personskada får dock fämkas endast om den skadelidande sfälv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon har dödats kan även fämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt första stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande pä ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

5§

Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet fämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

Prop. 1975:12 198

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Vid tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas

1. värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tfänstgöring,

2. de som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,

3. de som för annans räkning elfest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lUl föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tUlämpas i stället den nya beslämmelsen.

Prop. 1975:12 199

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom förordnas all 118, 190 och 198 §§ sjölagen (1891:35 s. 1)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

n8§

Bortfraklaren är ansvarig för skada lill följd av all godset går förlorat, skadas eller försenas medan del är i hans värd ombord eller Uand, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller nägon för vilken han svarar orsakat eller medverkat tUl skadan.

Bortfraklaren är ej ansvarig, om han visar all skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan, som utför arbeie i fartygets tjänsl, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom fel eUer försummelse av bortfraklaren själv;

c) fara eller olycka säregen för sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g) beslag eller annat ingripande av regering eUer annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd;

h) karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av avlaslaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning;

k) uppror eller oroligheler;

1) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtUI;

m) godsets dolda fel eller särskUda beskaffenhet eller inneboende brisl;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning; eller

p) dold bristfällighel hos fartyget som ej kunnat upptäckas med tillbörlig omsorg.

Utan hinder av andra slyckel är bortfraklaren ansvarig för skada som beror av atl han eller nägon för vilken han svarar brustit i tUlbörlig omsorg alt sätta farlygel i behörigt skick före resans början. Det åligger bortfraklaren atl lill sitt fredande från ansvarighet visa, all sädan omsorg iakttagits. • Lagen omtryckt 1974:621.

Frän ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans urakllälenhel atl fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheler emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare.

Frän ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till personskada, gäller dock 6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207).

Prop. 1975:12 202

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd

av luftfart

Härigenom förordnas all 1 § lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§'

För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygels ägare ansvarig, ändå han ej är vällande lill skadan.

Har den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidan-

eget vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme rätten, efter ty för varfe gäller 6 kap. 4 § skadeståndslagen

fall prövas skäligt, om och i sådant (1972:207).
fall till vilket belopp skadestånd
skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda beslämmelser.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

• Senaste lydelse 1968:52.

Prop. 1975:12 204

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada tUl

sjöss

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss

dels att i 6, 12, 13 och 18 §§ ordet "Konungen" skall bytas ul mol "regeringen",

dels all 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Oljeskada ersattes av fartygets ägare, även om varken ägaren eller nägon för vUken han svarar varil vållande lUl skadan. Utgöres den olycka som orsakade skadan av en serie händelser, åvilar ansvarel den som var ägare av farlygel vid den försia av dessa händelser.

Ägaren är dock fri frän ansvarighet om han visar all skadan

1. orsakals av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller av en naturhändelse av osedvanlig karaktär, som ej kunnai undvikas och vars följder ej kunnat förhindras, eller

2. i sin helhet vållats av Iredje man med avsikt alt orsaka skada, eller

3. i sin helhet orsakats genom fel eller försummelse av svensk eller utländsk myndighet vid fullgörandet av skyldighet all svara för underhäll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering.

I fråga om verkan av medvål- I fråga om solidarisk ansvarig-

kinde på den skadelidandes sida hel för flera fartygsägare gäller 6

och om solidarisk ansvarighet för kap. 3 § skadeståndslagen (1972:

flera fartygsägare gäller 5 kap. 5 207). Om vållande på den skade-

och 6 J skadeståndslagen (1972: lidandes sida har medverkat till

207). skadan, gäller 6 kap. 4 § samma

lag.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1976.

Prop. 1975:12 206

Utdrag ur protokoll, hållet i lagrådet den 14 januari 1975

7Vä>vara«c?e.-justitierådet BERGSTEN, regeringsrådet LIDBECK, justitierådet HÖGLUND, justitierådet BRUNDIN.

Enligt lagrådet den 8 januari 1975 tillhandakommet uldrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 oktober 1974, har Kungl. Maj:l förordnat atl lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa beslämmelser om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angäende ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8. lag om ändring i byggningabalken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har under tiden den 2 — den 17 december 1974 föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Edvard Nilsson.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Lagrådet:

Det till lagrådet remitterade förslaget ulgör ett led i det nordiska lagstiftningsprogram som skisserades i tre särskilda principbetänkanden, avgivna år 1950 i Sverige, Danmark och Norge efter samverkan mellan särskilt tillkallade sakkunniga i de tre länderna. Enligt de riktlinjer som de sakkunniga dä enade sig om borde reformarbetet inriktas på att åstadkomma en allmän nordisk skadeståndslag. En sä omfattande reform ansågs dock inle kunna genomföras i ett sammanhang, utan i enlighet med de sakkunnigas rekommendationer kom arbetet alt bedrivas i etapper med inriktning i första hand på reformer inom de områden där reformarbetet var mest angelägel. Viktiga delar av skadeståndsrätlen, särskilt frågorna om skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna, har sålunda i Sverige blivit föremål för lagreglering genom den är 1972 antagna skadeståndslagen (1972:207), som Irädde i kraft den 1 juli 1972. Turen har nu kommit till frågor om ersättning för personskada, främsi ersällning för framtida förlust av arbetsinkomst och för förlust av försörjare. Samtidigt föreUgger nu också förslag till en allmän jämknings-

Prop. 1975:12 207

regel inom skadeståndsrätten, även det en reformfråga som tagits upp särskilt pä det nordiska lagstiftningsprogrammet.

De år 1950 framlagda riktlinjerna för reformarbetet innehöll vittsyftande reformplaner, även i sakligl hänseende. Särskilt intresse tilldrog sig de i det svenska betänkandet framförda tankarna, att skadeståndsrätten i stor utsträckning skulle ersättas med försäkring i en eller annan form, åtminstone i fråga om personskador. Den samhällsutveckling som därefter skett har medverkat till att dessa tankar kommit att sälta betydande spär i reformarbetet, inte minst i det arbete som lett till nu föreliggande förslag. Den kraftiga utbyggnad som skett av både den offentliga och den privata försäkringen har medfört, att särskUt på personskadeområdet andra ersättningsformer än skadestånd kommit att spela en dominerande roll. Denna utveckling kan väntas fortsätta. I föreliggande remissprotokoll framhåller sålunda föredragande statsrådet, att det pä läng sikt bör eftersträvas att skadeståndets reparativa funktion i så stor utsträckning som möjligt övertas av försäkringsanordningar som är bättre ägnade än skadeslåndsrällen atl tiUgodose kraven på social rättvisa och en rationell fördelning av tillgängliga resurser. 1 en sädan utveckling förlorar skadeståndet sin avgörande betydelse för den enskildes skydd mol följderna av uppkomna skador och blir i slället endast en del i ett siörre syslem, som rymmer även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar. Detla får i sin lur betydelse för skadeslåndsrättens ulformning, i det alt alll större krav ställs på en anpassning av skadeståndsreglerna till övriga ersättningsformer. Det nu remitterade förslaget innefattar en sädan anpassning.

Uttryck för denna anpassning är till en början de nya metoder för skadeståndets bestämmande som avses med förslaget. Dessa rör ersättningar för inkomstförlust och för ideell skada. 1 fråga om ersättning för inkomstföriust syftar förslaget till en mera individuell bedömning av skadeverkningarna. 1 stället för nuvarande ordning, som till övervägande grad bygger på schabloner i anslutning till skadans s. k. medicinska invaliditetsgrad, föreslås att ersättningsfrågan prövas i närmare anslutning till skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet. Därmed närmas skadesländsprövningen till den invaliditetsbedömning som sker inom den allmänna försäkringen och som kan antas bli införd även inom yrkesskadeförsäkringen. Ocksä inom den vanliga olycksfallsförsäkringen har en sädan bedömning börjat vinna insteg. Den fullständigare utredning som en sådan metod förutsätter möter självfallet ofta sväriglieter, i det att den skadelidandes framtida försörjningsmöjligheter inte kan överblickas med någon större grad av säkerhet. För sådana fall fär, enligt vad som anförs i remissprotokollet, metoden att skjuta upp den slutliga prövningen och för mellantiden fastställa en tidsbegränsad livränta siörre betydelse än den har i dag. Elt annal sätt atl möta dessa svårigheter är att införa möjlighet till omprövning av ett fastställt skadestånd för den händelse de förhållanden som legat till grund för invaliditetsbedömningen ändras. Förslaget innehåller bestämmelser om en sädan omprövningsrätt.

Prop. 1975:12 208

En följd av alt ett mera renodlat förvärvsmässigl invalidiletsbegrepp införs är, att invaliditetsersättningen skall avse endast den inkomstförlust som skadan kan antas medföra. Däremot skall den inte omfaita skadeföljder av annat slag, såsom olika besvär, tillfälliga förluster och vissa ökade kostnader. Dessa skall i stället ersättas inom ramen för ideell skada. Området för ideell ersättning utvidgas sålunda till att omfatta även vad som i det remitterade förslaget betecknas som allmänna olägenheter. Såsom närmare skall beröras i det följande kommer det av flera anledningar att bli av betydelse att vid skadeståndets bestännnande hålla i sär de olika skadeföljderna.

Ett annal uttryck för anpassningen av skadeståndet till andra ersättningsformer är regler som föreslås angäende samordning av ersättningen för inkomstförlust och föriust av underhåll med främst förmåner frän socialförsäkringen och vissa andra försäkringsförmåner. I samma riktning pekar i viss mån också de nya regler som föresläs rörande verkan av medvållande på den skadelidandes sida. Förslaget innebär i denna del en begränsning av den allmänna jämkningsprincipen i personskadefallen. Enligt nämnda princip, sädan den inskrivits i 5 kap. 5 § skadeståndslagen, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt när vällande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enkel vårdslöshet pä den skadelidandes sida kan sälunda föranleda jämkning. Nu föreslås för personskadefallen, att jämkning får ske endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Förslaget innebär vidare att i de undantagsfall då jämkning kommer i fråga vid personskada hänsyn skall tas inte bara lill graden av vållande på ömse sidor utan ocksä till andra omständigheter, främst pariernas ekonomiska förhållanden. Detta föreslås gälla även för andra skadefall än personskadefallen.

Den nya regeln om verkan av medvållande vid personskada synes främst vara förestavad av sociala och humanitära synpunkter. Liknande skäl anförs för den nya allmänna jämkningsregeln, som emellertid slår i motsatt riklning. Den går ut på att skadeståndet kan jämkas till fördel för skadevåUaren, om hans skyldighet all utge skadestånd är oskäligl betungande med hänsyn till hans ekonomiska förhällanden. Även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas. Regeln avses bli tillämplig på alla skadefall.

Skäl som nu sist berörts kan sägas återspegla den ledande principen för det remitterade förslaget, nämligen att skadeståndsreglerna bör tillgodose sociall motiverade ersättningsbehov samtidigt som de leder till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av föriusterna genom skadefall. Förslaget för därmed regelsystemet ytterligare framåt mot det rättspo-litiska mäl som föredragande departementschefen vid skadeståndslagens tillkomst uppställde för reformarbetet. En sådan programförklaring lar emellertid sikte enbart på skadeståndets reparativa funktion. Vid skadeståndslagens tillkomst gav departementschefen uttryck även åt preventionstanken genom tillägget, att en given utgångspunkt också

Prop. 1975:12 209

måste vara atl ersättningssystem utformas så att de främjar strävandena att förebygga skador och nedbringa antalet skadefall. I nu föreliggande remiss saknas denna tanke. Den väsentliga förklaringen därtill torde vara att på personskadeområdel andra faktorer, såsom straffansvar, anlas spela större roll än skadeståndet i preventivt hänseende. En annan förklaring kan vara bristerna i vär kunskap om skadeståndsreglernas funktion. De riktlinjer förslaget följer ger ett vidsträckt spelrum för olika lösningar i skilda hänseenden. Förslagel innefattar ocksä ett ganska komplicerat system av regler, som återverkar pä varandra utan att detta synes ha blivit helt klarlagt i motiven. Allmänt sett torde den föreslagna regleringen bli svårare att tillämpa än nuvarande ordning och därmed ställa större krav på skadereglerare och domstolar. Bestämmelserna är därtill, vilket torde vara ofrånkomligt, allmänt hållna och det kan dröja innan en vägledande rättspraxis utbildats. Den osäkerhet i tillämpningen som må föranledas härav är emellertid en följd som får tas, om nuvarande regelsystem modifieras till förmån för elt system som är mera inriktat på att medföra en samhällsekonomiskt rationell fördelning av skadeförluster och samtidigt tillgodose vissa krav på social rättvisa. Förslaget i sina huvudgrunder möler inte erinran från lagrådets sida.

Av särskild betydelse är att förslaget i enlighet med de ursprungliga planerna har tillkommit efter nordiskt samarbete. Det grundar sig på förslag av den år 1966 tillsatta skadeståndskommittén, vilken bedrivit sitt utredningsarbete i samråd med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Även vid ärendets behandling i justitiedepartementet har nordiska överläggningar ägt rum. Detta nordiska lagstiftningssamarbete har syftat till en så långt möjligt överensstämmande reglering i de fyra länderna och har ocksä resulterat i förslag till nya regler i alla de fyra länderna. Full enighet har inte uppnåtts, men de framlagda förslagen uppvisar stora likheter. Det norska förslaget har redan lett till lagstiftning, som trätt i kraft den 1 januari 1974. I den män lagrådsgranskningen har föranlett förslag till ändringar har iakttagits, att avvikelser inte sker från de gemensamma lösningarna i sak.

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

Ingressen

Lagrådet:

Frånsett den föreslagna ändringen av 3 kap. 6 § innebär det remitterade förslaget i redaktionellt hänseende, alt etl nytt kapitel, benämnt 6 kap., fogas till skadeståndslagen och atl i detta nya kapitel tas in dels vissa paragrafer som nu finns i 5 kap. eller har sin motsvarighet där, dels en helt ny paragraf. Det förhållandet att ett flertal paragrafer sälunda flyttas från 5 kap. till 6 kap. - en del i oförändrat skick, andra efter gjorda ändringar - har emellertid inte kommit lill uttryck i den föreslagna ingressen. Där anges t. ex. att 5 kap. 7-9 §§ skall upphöra att

14 Riksdagen 1975.1 saml. Nr 12

Prop. 1975:12 210

gälla, ehuru alla dessa paragrafer i själva verket åierfinns i den nya lagen, låt vara under andra beteckningar. Lagrådet hemställer, att ingressen ges en lydelse som bättre återspeglar den reella innebörden av nu föreslagna ändringar.

5 KAP.

1 § Lagrådet:

I denna paragraf, som ersätter 5 kap. 2 § i gällande lag, anges skadeståndsskyldighetens omfattning vid personskada. I första stycket uppräknas under tre särskilda punkter i vilka hänseenden ersättning utgår. Sålimda ersätts enligt punklen 1 sjukvårdskostnad och andra utgifter, enligt punkten 2 inkomstförlust samt enligt punkten 3 sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och allmänna olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Skadeposten inkomstförlust i punkten 2 har i lagtexten preciserats till "inkomstförlust i förfluten tid och för framtiden". Med den föreslagna lydelsen avses att utmärka, att ersättningen för inkomstförlust bör bestämmas efter skilda principer beroende pä om inkomstförlusten hänför sig till förfluten tid eller framtiden i förhållande till tidpunkten för ersättningens bestämmande. När det gäller förfluten tid är det meningen att ersättningen skall motsvara den inkomstförlust som faktiskt uppkommit, medan ersättningen för framtida inkomstförlust får grundas pä mer eller mindre osäkra antaganden. 1 kommitténs förslag har denna skillnad kommit till uttryck sålunda att det förra slaget av inkomstföriust benämns "förlorad arbetsförtjänst" och det senare "bestående nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)". Det remitterade förslaget har den förtjänsten framför kommitténs förslag att det något bättre antyder, att även ersättning för beslående nedsättning av arbetsförmågan skall bestämmas efter skilda principer, allteftersom ersättningen hänför sig till förfluten tid eller framtiden i förhållande lill nyssnämnda tidpunkt. Emellertid är uttrycket "i förfluten tid" inte sä lämpligt i lagtexten. Det bör undvikas att, om det inte är alldeles nödvändigt, i skadeståndslagen införa en ny relevant tidpunkt — tidpunkten för skadeståndets bestämmande - vid sidan av tidpunkten för skadans uppkomst. Del bästa synes vara att under punkten 2 helt kort nämna endast "inkomstförlust". Skillnaden mellan de båda slagen av inkomstförlust'lorde, såvitt lagtexten angår, framgå tillräckligt tydligt av andra stycket. Den är dessutom klart utvecklad i motiven.

Enligt uttalande av föredragande statsrådet bör det inte längre förekomma att, såsom stundom skett i praxis, inkomstförlust som ligger i tiden mellan den akuta sjukdomstiden och skadeprövningen ersätts enligt normerna för beräkning av framtida inkomstförlust. Lagrådet vill i

Prop. 1975:12 211

anslulning härtill endast anmärka, att det med hänsyn till skadeståndslagens dispositiva natur självfallet stär parterna fritt atl tillämpa ett sådant förfarande, om de så finner lämpligt.

Genom att punkten 3 omfattar "allmänna olägenheter" vidgas området för ideell ersättning. Denna utvidgning sammanhänger med att invaliditetsersättning enligt punkten 2 skall bestämmas enligt ändrade grunder i förhållande till vad som hittills tillämpats. Som inledningsvis berörts skall sädan ersättning bestämmas på grundval av elt renodlat förvärvsmässigl invaliditelsbegrepp, innebärande att ersättningen skall avse endast inkomstförlust. Skadeföljder som inte direkt visar sig i sädan förlust utan kommer till uttryck i olika besvär, tillfälliga förluster och vissa slag av ökade kostnader skall, även om de har ekonomiska inslag, ersättas som ideell skada. I remissprotokollet nämns även vissa andra svårbedömda faktorer, som i hittillsvarande tillämpning brukat beaktas vid bestämmandel av antingen ekonomisk eller ideell ersättning men som nu i princip skall föras till det ideella ersältningsområdel. De sälunda avsedda skadeföljderna bildar en tämligen heterogen grupp, i förslaget sammanfattade under beteckningen allmänna olägenheter, och tvekan kan råda i vad mån. de är av ideell natur. Det kan medföra vissa problem i tillämpningen, främst sammanhängande med all ersättningen så nära som möjligt skall ansluta sig till den faktiska förlusten, sådan den föreligger eller sådan den beräknas bli. Inkomstförlust för förfluten tid skall sålunda i princip ersättas på grundval av den faktiska förlust som har visat sig föreligga. Olägenheter under samma tid — såsom allmänna besvär av skadan i arbetet eUer ökad uttröllning och därav föranledd frånvaro från arbetet - har i regel påverkat inkomstförlusten. 1 allmänhet kommer därför sådana olägenheter alt bli kompenserade genom den ersättning som fastställs för inkomstförlust under den förflutna tiden. När det gäller ersättning för framtiden däremot skall särskild ersättning beräknas för olägenheterna. Denna skillnad i behandlingen av olägenheterna kommer särskilt till synes i fall dä ersättning för de skilda slagen av skadeföljder besläms vid olika tidpunkter. Det är naturligtvis önskvärt alt en klar gräns hålls mellan de rent ekonomiska och de ideella skadeföljderna. Som framgår av exemplifieringen i remissprotokollet torde det emellertid inle vara möjligt atl dra en formellt tydlig gräns mellan de båda slagen av skadeföljder. Lagrådet vill därför understryka vikten av att i tillämpningen de faktorer som inverkat på ersättningens bestämmande redovisas sä noga som möjligl. Detta får betydelse inte bara i fall då ersättningen för olika slag av skadeföljder bestäms vid skilda tidpunkter utan också för det fall att ersättningen i sin helhet bestäms vid ett och samma tillfälle men fråga senare uppkommer att ompröva ersättningen enligt 5 kap. 5 § i förslaget. Sådan omprövning kan avse inkomstförlust men inte olägenheter. Detta medför, att det inte ens i fall då all ersättning bestäms vid ett och samma tillfälle gärna blir möjligt atl göra avsteg frän kravel på precisering av de omständigheter

Prop. 1975:12 212

som legal lill grund för bedömningen.

Som anförs i remissprotokollet kan en säkrare skadeståndsbedömning ofta vinnas om den slutliga prövningen fär anstå en tid. Utom atl sådant anstånd ibland kan vara förenat med vissa olägenheter, såsom risk för s. k. ersältningsneuros, och därför bör undvikas, är möjligheten för domstol all skjuta upp den slutliga prövningen begränsad av processuella hänsyn. Domstolen mäste träffa sitt avgörande inom ramen för parternas yrkanden i målet och torde således inte kunna ex officio besluta all prövningen av yrkad ersättning i dess helhet eller lill viss del skall anslå. Inte bara den skadelidandes begäran utan också yrkande av motparten torde kunna föranleda sådani anstånd (NJA 1958 s. 550).

De skadeföljder som enligt förslaget skall inrymmas under begreppel allmänna ölägenheter kan sägas vara av allmän karaktär närmast i den meningen all de ofta är svåra atl precisera och definiera. Dä även ölägenheter som inte gärna kan betecknas som allmänna i vanlig mening skall inbegripas förefaller det riktigast alt som samlande beteckning använda enbart ordet "olägenheter". Lagrådet förordar därför att ordet "allmänna" får utgå ur lagtexten.

Vad angår den i andra stycket upptagna regeln om beräkning av ersällning för inkomstförlust skall enligl motiven sådan ersällning som avser inkomstförlust för förfluten tid beräknas till skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inle skadats och den inkomst som han trots skadan faktiskt har uppnått eller som han borde ha uppnått. För att detla skall få uttryck i lagtexten kan före orden "uppnått" insättas "eller borde ha" och efter det därpå följande "eller" tillfogas "som han". Om den skadelidande genom särskilda ansträngningar minskat den inkomstförlust som annars skulle ha uppkommit genom skadan, bör likväl ersättningen beräknas på grundval av den inkomst som han i verkligheten uppburit. Skulle omständigheterna ge anledning till att den skadelidande bör kompenseras för sina ansträngningar alt nedbringa inkomstförlusten, bör detta ske i form av ersättning för olägenheter.

I paragrafens sista stycke föreskrivs atl med inkomstförlust "avses även" intrång i näringsverksamhet. Uttryckssättet stämmer inte så väl med den terminologi som tidigare valts i skadeståndslagen. Enligl denna är en arbetstagares verksamhet för arbetsgivarens räkning inte alt hänföra till näringsverksamhet i den mening detta ord förekommer i 3 kap. 5 §. För atl nå terminologisk överensstämmelse bör uttrycket "avses även" utbytas mot "likställes".

2§

Lagrådet:

Denna paragraf reglerar skadeståndets omfattning i det fall då någon har dödals. Skadeståndslagen avser främsi s. k. integritetskränkningar.

Prop. 1975:12 213

dvs. person- och sakskador. Delta kommer till uttryck exempelvis i 2 kap. I §, som stadgar skadeslåndsskyldighet för den som vållar person-eller sakskada. För alt anknyta till denna systematik, som sålunda skiljer mellan de två skadetyperna personskada och sakskada, synes en omformulering av de inledande orden till paragrafen vara att förorda. Samtidigt kan därmed ocksä vinnas bättre samband med 5 kap. 1 §, som utgör huvudparagrafen i personskadeavsnitlel. Detta är en fördel bl. a. med hänsyn till alt i fall som här avses skadestånd kan komma alt utgå enligt både 1 och 2 §, nämligen om dödsfallet inträffar en tid efter skadans tillfogande. Lagrådet vill enligt det sagda förorda, att paragrafen inleds med orden "Har personskada lett till döden, utgår ersättning tör etc. . . ."

Enligt punkten I i första styckel omfaltar skadeståndet ersättning för "begravningskostnad och andra uigifter till följd av dödsfallet". Av motiven framgår att avsikten är atl på denna punkt lagfästa nuvarande praxis. Det innebär, att ersättning skall utges för vad som skäligen kan anses ha varit erforderligt till bekostande av den avlidnes begravning samt kostnader för gravplats och gravslen. Likaså utgår ersättning till nära anhöriga för sorgkläder och resor till begravningen i viss omfattning. I rättspraxis finns även exempel på att ersättning utgått för förlust av arbetsinkomst samt tidsspillan i samband med omhändertagande av barn och kvarlätenskap. Däremot har ersättning vägrats för bouppteckningskostnader och boutredningskoslnader under motivering, all anspråk pä sädan ersällning saknat laga grund. Den nu föreslagna lydelsen av punkt I ger emellerlid anledning lill att även sådana kostnader skall ersättas, eftersom de synes falla in under ullrycket "utgifter lill följd av dödsfallet". Till jämförelse kan nämnas 13 § 1 mom. arvsskattelagen, som under punkten 3 medger avdrag i bouppteckning för "begravnings-och bouppleckningskostnad". Del är inte så lätt alt genom en enkel formulering undgå denna mera vidsträckta men ej åsyftade innebörd av regeln och samtidigt läcka det innehåll rättspraxis har. Den begränsning av regelns omfattning som avses torde kunna uttryckas med orden "begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet".

Enligl punkten 2 i första stycker ersätts förlust av underhåll, som den avlidne vid tiden för dödsfallet utgav eller inom en nära framlid skulle ha kommit att utge till efterlevande som enligl lag hade rält till underhäll av den avlidne eller som annars var beroende av honom för sin försörjning. Innebörden av bestämmelsen är, atl ersättning kan ulgå inle bara med anledning av redan föreliggande underhållsskyldighet utan också när sådan skyldighet vid tiden för dödsfallet kunde väntas inträda inom en nära framtid. Den föreslagna lydelsen är emellertid ej fullt tydlig i delta hänseende. Den bör därför preciseras. Lagrådet viU också förorda den redaktionella ändringen att som punkt 2 i första stycket nämns endasi "förlust av underhåU" medan samtliga de bestämningar som behövs förs samman i andra stycket. I detta skulle förslagsvis som en första punkl

Prop. 1975:12 214

kunna tas upp vad som i det remitterade förslaget anges under punkten 2 i första stycket och som en andra punkt innehållet i andra styckel i det remitterade förslaget. I enlighet härmed kan första punkten, efter vissa redaktionella jämkningar, innehålla, atl ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som eljesl var beroende av honom för sin försörjning, om underhåU utgick vid liden för dödsfallet eller om det kan antas atl underhåll skulle ha kommil att utgå inom en nära framtid därefter. Andra punkten kan, likaså efter vissa redaktionella jämkrringar, innehålla att förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterievandes möjligheter atl genom eget arbete eller eljest, på annat sätl än genom förmån som avses i 3 §, själv bidraga lill sin försörjning.

3§ Lagrådet:

Förevarande paragraf ger uttryck åt den s. k. nellometoden för avräkning av socialförsäkringsförmåner m. m. vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller föriust av underhåll. Nettometoden innebär, att avräkning av berörda förmåner skall ske vid skadeståndels besiämmande. Till förtydligande av vad som avses förordar lagrådet, att paragrafens inledning får den lydelsen att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller föriust av underhåll sädan förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till skall avräknas. En sådan lydelse framhäver också bättre, att paragrafen behandlar enbart de ersättningsposter som nämns i 1 § första stycket 2 och 2 § första stycket 2.

Enligt punkten 1 i första stycket avräknas i första hand socialförsäkringsförmåner dvs. förmåner eiUigt lagen orn allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring. Även vissa andra fömåner som utgär enligt särskilda lagar avses i denna punkt. Meningen är att endast sådana förmåner som utgär oberoende av rätten till skadestånd skall avräknas, vilket också utsägs i lagtexten. Redaktionellt har denna bestämning kommit att omfatta även förmånerna enligt de båda förstnämnda lagarna. 1 fråga om dem är den emellerlid obehövlig, eftersom den framgår av särskilda bestämmelser i nämnda lagar. Lagrådet förordar fördenskull den redaktionella ändringen att bestämningen får ulgå. De förmåner som enligt remissprotokollet avses utöver socialförsäkringsförmånerna torde kunna anges med uttrycket "annan likartad förmån". Ordel "likartad" får därvid utmärka bl. a. atl förmånen utgår oberoende av rätten till skadestånd.

Enligt punkten 2 skall sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal avräknas. Här avses tydligtvis alla sådana sjuklöne- och pensionsförmåner som utges på annat sätt än genom försäkring.

Prop. 1975:12 215

4§ Lagrådet:

Enligt den inledande 1 § i 5 kap. omfatlar det skadestånd som utgår i anledning av personskada ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter, ersättning för inkomstförlust och ersättning för ideell skada. 1 2 § anges på motsvarande sätt ylterligare skadeståndsposter, bland dem ersättning för förlust av underhåll, för det fall att personskada lett till döden. Förevarande paragraf bör avfallas så att det för läsaren direkt framgår atl fråga är enbart om framtida inkomstförlust och förlust av underhäll. I stället för uttrycket "skadestånd med anledning av" framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll synes därför böra, i anslulning till ordalagen i 1 och 2 §§, väljas uttrycket "ersättning för" nämnda förluster.

Enligt första stycket i den föreslagna paragrafen fastställs ersättning som nu nämnts i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Vidare stadgas i en andra punkt av samma stycke, att fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp. I andra stycket föreskrivs, att skadestånd som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörining skall utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot. Enligt lagrådets mening skulle en naturligare ordning mellan de föreslagna bestämmelserna erhållas, om föreskriften i andra punkten av försia stycket får byta plats med den i andra stycket.

I enlighet med det anförda torde paragrafen som första stycke böra innehålla dels i en första punkt, att ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs i form av livränta eller engångs-, belopp eller som livränta jämle engångsbelopp, dels i en andra punkt, alt om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, den skall utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot. Som andra stycke i paragrafen torde därefter fä följa föreskriften, att fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

Lagrådet:

Paragrafen innehåller bestämmelser angående omprövning av fastställd ersättning i vissa fall. Enligt gällande rätt kan skadestånd som fastställts genom rättskraftigt avgörande ändras endast på extraordinär väg, dvs. genom resning eller besvär över domvilla. Förslaget innebär att ersättning för inkomstförlust eller föriust av underhåll som fastställts i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Har ersätt-

Prop. 1975:12 216

ningen fastslällls i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning. Enligt kommitléns förslag skulle omprövning kunna ske av invaliditetslivränta men inte av engångsbelopp. Ersättning för förlust av underhåll skulle ej alls kunna omprövas.

Den föreslagna omprövningsrätlen skall ses mot bakgrunden av förslaget att en ekonomisk invaliditetsbedömning skall ersätta den hitintills tillämpade medicinska invaliditetsbedömningen. De svårigheter som är förenade med en sådan prövning bör, säsom föredragande statsrådet framhåller, medföra en möjlighet att ompröva ett en gång faslslälll skadestånd för den händelse den framtida ulvecklingen blir en annan än som förutsattes vid skadeståndets bestämmande. Utvidgningen av omprövningsrätlen till alt omfatta även engångsbelopp kan väl - med tanke på den restriktiva tillämpning av en omprövningsregel som kommittén på goda grunder stannade för och som också haft förespråkare under remissbehandlingen — väcka betänkligheter. Lagrådet anser dock förslaget kunna godtas. Det kan tilläggas alt det med hänsyn till lagstiftningens dispositiva natur står parterna fritt att överenskomma att ersättningen, vare sig den fastställts som livränta eller som engångsbelopp, skall vara definitiv och således ej kunna bli föremål för omprövning.

För all ändring skall kunna ske av fastställt skadestånd krävs enligl del remitterade förslaget, att de förhållanden som har legat till grund för skadeståndets bestämmande väsentligt har ändrats. Av motiven att döma synes vara förutsatt att ändringen skall avse förhållandena pä den skadelidandes sida. Delta kommer till tydligt uttryck i kommitténs förslag, som förutsätter ändring i de förhällanden som "skall ligga till grund för invaliditetsbedömningen". Om detla är meningen även med det remitterade förslaget, bör ett förtydligande göras i denna del. Alt märka är nämligen atl "skadeståndets besiämmande" beror inle bara av sädana faktorer som är atl hänföra till den skadelidandes förhållanden. Det kan också ha rönt inverkan av omständigheter på den skadeståndsskyldiges sida. Sålunda kan vid skadeståndets bestämmande ha tagits hänsyn till förhållanden som kan föranleda skälighelsprövning enligt de föregående 2 kap. 2 och 3 §§ eller 4 kap. 1 §. Vidare kan jämkningsgrund enligt 6 kap. 5 § i förslaget ha inverkat. En annan sak är alt när anledning till omprövning väl föreligger pä grund av ändring i den skadelidandes förhällanden hänsyn vid prövningen skall las även lill den skadesländsskyldiges förhållanden. I enlighet med det anförda vill lagrådet förorda en precisering av lagtexten, förslagsvis sålunda all framför ordet "förhållanden" inskjuts "i detta kapitel avsedda".

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har emellertid också förordats att omprövning skall kunna ske inle bara vid ändring pä den skadelidandes sida ulan också pä grund av väsentligt ändrade förhällanden på den skadesländsskyldiges sida. Särskilt för det fall att den föreslagna allmänna jämkningsregeln — 6 kap. 5 § i det remitterade förslaget - tillämpats anses en möjlighet böra finnas till höjning av

Prop. 1975:12 217

ersättningen. En konsekvent lillämpning av de sociala skäl som enligl vad inledningsvis berörts utmärker det föreliggande förslagel leder onekligen till alt omprövning bör kunna föranledas även av ändrade förhällanden på den skadeståndsskyldiges sida. Verkningarna av en sädan vidsträckt omprövningsmöjlighet är emellertid svåra att överbUcka utan en närmare ulredning. Del kan därför förefalla vanskligt atl genomföra den nu. Enligl lagrådets mening bör frågan uppmärksammas under det fortsatta reformarbetet.

1 remissprotokollel berörs ej frågan huruvida någon lidsbegränsning skall gälla för rätten lill ändring. I ulländsk räll finns exempel på atl yrkande om omprövning måste framställas inom viss korlare tid, t. ex. två är. När såsom i det remitterade förslaget särskild beslämmelse härom saknas, torde den aUmänna preskriptionsregeln bli tillämplig. Yrkande om omprövning lorde sälunda böra framställas inom lio år från det slutliga avgörandet i skadeståndsmålet för all kunna vinna bifall.

Slutligen vill lagrådet förorda en redaktionell jämkning i överensslämmelse med vad lagrådet anfört i anslulning lill 4 §. Liksom i denna paragraf bör i förevarande 5 § göras den ändringen alt uttrycket "skadestånd med anledning av" framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll ersätts med uttrycket "ersättning för" nämnda förluster. Som följd härav bör även i övrigl ordel ersättning fä träda i stället för ordet skadestånd.

6§

Lagrådet:

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar nuvarande 5 kap. 4 § och anger i tre särskilda punkter omfattningen av skadestånd för sakskada. Som punkt 3 nämns "förlorad arbetsförtjänst eller intrång i näringsverksamhet", vilket ullryck ersätter det nuvarande "hinder eller förlust i den skadelidandes näring". För att vinna överensstämmelse med den terminologi som används i det remitterade förslaget i fräga om personskada förordar lagrådet uttrycket "inkomstförlust eller inträng i näringsverksamhet".

6 KAP.

Lagrådet:

Som framgår av del förut anförda är detta kapitel nyll och ersätter nuvarande 5 kap., från vilket det övertar rubriken "Gemensamma beslämmelser". Liksom nuvarande 5 kap. kommer det nya 6 kap. att innehålla bestämmelser av olika slag. Om, säsom det remitterade förslaget innebär, samtliga regler om bestämmande av ersättning för personskada och för sakskada förs samman lill ell nylt 5 kap., vinns inte bara all delta kapitel får en enhetlig prägel ulan ocksä att 6 kap. genom de regler

15 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 12

Prop. 1975:12 218

som där återstår bUr i högre grad än del nuvarande 5 kap. sammansatt av bestämmelser som förtjänar beteckningen gemensamma. Bland dessa smälter den nya allmänna jämkningsregeln väl in, i förslaget intagen som 6 kap. 5 §. En avvikande karaktär hår däremoi de bestämmelser som enligt förslaget bildar 1 § i 6 kap. Genom sin begränsade innebörd får dessa en mera självständig natur och kan knappast betecknas som gemensamma. Försia stycket innehåUer sålunda en särskUd regel om ersättning för lidande genom vissa brotl mot den personliga integriteten. Regeln innebär all i fråga om sådant lidande bestämmelserna i lagen om skyldighet att ersätla personskada skall tillämpas. Andra stycket innehåller likaledes en speciell regel, nämligen all den som är skadeständsskyldig med anledning av ärekränkning eller dylik brottslig gärning kan åläggas all bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Av dessa beslämmelser synes den i första stycket närmast höra hemma i 1 kap. och den i andra slyckel äga siörre samband med bestämmelserna om personskada i 5 kap. än med de följande beslämmelserna i 6 kap. I enlighet härmed borde första stycket av 1 § fä bilda en ny paragraf i I kap., betecknad 3 §, och andra stycket få uigöra en ny paragraf i 5 kap. närmasl efter beslämmelserna om personskada och alltså med beteckningen 6 § med därav föranledd förskjutning av den nu som 6 § i förslaget intagna bestämmelsen om sakskada. Om sälunda även dessa bestämmelser flytlas bort från 6 kap., kommer detta all innehålla enbart bestämmelser som rör samtiiga de i lagen behandlade skadetyperna personskada, sakskada och ren förmögenhelsskada och därmed bällre motsvara rubriken "gemensamma bestämmelser". Lagrådet förordar att en omdisposition enligl det anförda nu företas.

4§

Justitierådet Bergsten och regeringsrådet Lidbeck:

De nya regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande som i del remitterade förslagel upptagits i denna paragraf föranleder ej i sak någon invändning från vär sida.

1 redaktionellt avseende är paragrafen såvitt gäller förutsättningarna för jämkning utformad så, alt försl som allmän regel sägs att skadestånd kan jämkas, om vällande på den skadelidandes sida har medverkat lill skadan, varefter upptas vissa undantag från denna regel. Paragrafen skulle vinna i överskådlighet om jämkningsförulsätlningarna i stället direkt anges för de olika skadetyperna. 1 enlighet härmed föreslås alt första styckel uppdelas i tvä stycken, av vilka det första får avse personskada samt det andra sakskada och ren förmögenhetsskada. Första stycket får då innehålla atl skadestånd lill den som har tillfogats personskada kan jämkas, om han uppsåtligen eUer genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan, samt vidare all skadestånd med anledning av personskada som har lett lUl döden kan jämkas, om den avlidne uppsålUgen har medverkat

Prop. 1975:12 219

tiU dödsfaUet och likaså om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat lill skadan. Andra styckel fär uppta regeln att skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat lill skadan. Det remitterande förslagets andra stycke kommer, om förslaget beakias, att få bilda ett tredje stycke i paragrafen.

Justitieråden Höglund och Brundin:

Enligl nuvarande 5 kap. 5 § skall, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt. Vid skälighetsprövningen läggs avgörande vikt vid graden av skuld på skadevållarens och den skadelidandes sida. Del remitterade förslaget innebär en ändring i två hänseenden. Dels skall, helt allmänl, skälighetsprövningen ske med hänsyn inle bara till graden av skuld på ömse sidor utan också lill andra omständigheter, främsi pariernas ekonomiska förhållanden, dels skall möjligheten till jämkning i personskadefallen vara begränsad sålunda, att jämkning fär ske endast när den skadelidande själv har medverkat lill skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Har skadan lell lill döden, kan jämkning ske även när den avlidne uppsåtligen medverkat lill dödsfallet.

Förslaget innebär som synes en mycket stark begränsning av jämkningsmöjlighelen vid personskada och går i denna del längre än kommitténs förslag. Till slöd för en begränsning åberopas i remissprotokollet liksom i kommitléns betänkanden främst sociala och humanitära skäl. Del anses inte rimUgl att den som drabbas av personskada skall lill följd av den minskning av ersättningen som en jämkning enligl nuvarande regel kan medföra bli lidande i all framlid för eh lillfällig oaktsamhet eller liknande. Resonemanget grundas väsentligen på del förhållandel att skadeståndet i de flesta fall täcks av ansvarsförsäkring, medan däremoi de skadelidande inle i motsvarande män är skyddade genom sjuk- och olycksfallsförsäkringar. En ordning enligl vilken fullt skadestånd som regel utgär leder därmed till en rimlig riskfördelning, i det att skaderiskerna i samhället slås ut på så många händer som möjligl. Denna grundtanke bakom förslagel förefaller i och för sig helt riktig. Förutsättningar synes emellertid ännu saknas för atl genomföra den fullt ul över hela linjen.

Enligt remissprotokollel är de utan jämförelse vanligaste personskadorna de som inträffar i arbetslivet och i Irafiken. Pä dessa områden har utvecklingen nu nått så långt all prakiiski laget alla skadefall täcks av ansvarsförsäkring, inom arbetslivet av den Irygghetsförsäkring som gäller sedan september 1974 och i trafiken av trafikförsäkringen. Pä dessa områden är sälunda de anförda skälen för en begränsning av jämkningsmöjligheten klart framträdande. Men ulanför de områden där ansvarsförsäkring föreligger brister resonemanget. Elt sätt att lösa jämkningsfrågan är visserligen all se den i slorl och välja en regel som, om den felar

Prop. 1975:12 220

i en del fall, dock slår rält i flertalet fall. En sådan regel medför den lagtekniska fördelen att den kan göras jämförelsevis enkel. Nu är emellertid som förut berörts skadeständslagsliftningen inriktad på ett regelsyslem som såvitt möjligt överlag leder lill sociall tillfredsställande resullat. Ett sådant socialt betraktelsesätt blir påtagligt hallande, om del begränsas lill enbart den ena sidan i skadefallen, t. ex. den skadelidande. Detta är inle heller fallel med det remitterade förslaget, sett i dess helhet. Särskilt den föreslagna aUmänna jämkningsregeln i 6 kap. 5 § är uttryck för hänsyn lUI skadevåUaren av det slag som nu avses. Liknande uttryck finns redan tidigare i beslämmelser om skälighetsprövning i skadeståndslagen, såsom i 2 kap. 2 och 3 §§ samt 3 kap. 5 och 6 §§.

Medan del remitterade förslaget i övrigt lill slor del karakteriseras av strävanden alt söka avvärja klart obUliga resultat i skadeprövningen, är den nu ifrågavarande medvåUanderegeln, sådan den utformats i departementsförslaget, ägnad att leda lill jusl sådana resultat i vissa fall. Det gäller då skadevåUaren är en enskild person och ansvarsförsäkring saknas. Dessa fall lorde ännu inle vara så fåtaliga att de kan lämnas åsido. Om t. ex. två enskilda personer råkar medverka till en olycka och den ene undkommer utan skador, blir han enligl förslagel ersätlningsskyldig fullt ul mot den andre, även om denne i alldeles övervägande grad själv varit den som vållat olyckan. Och det är inte säkert att olyckan drabbar just den mindre välsituerade av de tvä. Den som i sill dagliga arbete har ställning av arbetstagare och då är betjänt av en snäv jämkningsregel för den händelse han kommer till skada kan i annal sammanhang vara den skadevållande och dä ha motsatt iniresse. En snäv medvållanderegel kan leda till en skev skadereglering även om i del tänkta fallet båda kommer lill skada. Var och en blir dä enligt den föreslagna regeln skyldig atl ersätta den andras skada men skall ej vidkännas någon del av sin egen skada, alldeles oavsett om på den ena sidan men inte den andra finns både ansvars- och olycksfallsförsäkring. Det bör inte heller bortses frän att när olyckor inträffar i vardagliga förhällanden inte bara renl ekonomiska fakiorer hör till bilden utan att även psykologiska faktorer — rent mänskUga hänsyn -spelar in. Självfallet kommer den som skadas främsi i blickpunklen. Men det lärer för mången ingalunda vara likgiltigt, huruvida han genom att åläggas fullt skadeståndsansvar blir den som får känna hela bördan av ansvarel för själva olyckan, även om denna främst orsakals av den andre.

Vissa möjligheter finns väl att komma till rätta med olägenheterna av den föreslagna regeln men de är begränsade och inle särdeles lämpliga. En sådan möjlighet erbjuder den allmänna jämkningsregel som föreslås i 6 kap. 5 §. Dess tillämpningsområde är emellertid som framgått av motiven tänkt att vara myckel begränsat. Det kan inte uteslutas att en olämplig medvållanderegel kan leda till en uttänjning av denna allmänna jämkningsregels tillämpningsområde. En sådan ulveckling skulle komma i strid med förslagets syfte och bör undvikas. En annan möjlighet är att bedömningen av våUandefrågan anpassas lill en rimUg ulgång sålunda att skadevållarens oaktsamhet bedöms som så ringa i förhållande till den

Prop. 1975:12 221

skadelidandes all den inle bör föranleda skadeståndsansvar. Denna utväg har emellertid två påtagliga nackdelar. Den ena är alt endasi tvä alternativ står till buds, antingen fullt skadestånd eUer intet. Den andra är att i faU dä både personskada och sakskada uppkommer i samma skadefall metoden inle tillåter en nyanserad bedömning, när försäkringar föreligger avseende den ena men inle den andra skadan.

Del sist sagda belyser en allmän svaghet hos en ordning med skilda bedömningsgrunder för personskada och sakskada, ägnad all väcka betänkligheter. Det förhäller sig inte bara sä att de sociala och humanitära synpunkterna i vissa personskadefall föranleder hänsyn lill skadevåUaren. Dessa synpunkler kan också, såsom anförts i remissprotokollel, i sakskadefall framträda starkt till den skadelidandes förmån, t. ex. när egendom av betydelse för hans fcrsörjningsmöjligheter kommer tiU skada eUer går förlorad. Om likväl skilda principer antas - vilket enligt remissprotokollel vunnit så gott som allmänl slöd under remissbehandlingen av kommitténs förslag — förefaller del onödigt atl jusl i nu ifrågavarande hänseende tillskapa en reglering som genom sin stelhet omöjliggör den nyanserade bedömning som skadeståndslagen i övrigt ger ulrymme ål.

På grund av det anförda vill vi förorda atl jämkningsmöjlighelen vid personskada inte begränsas så starkt som skett i det remitterade förslaget. Den av kommittén föreslagna lösningen motsvarar bättre de krav som bör kunna ställas i denna del. Alt märka är alt en uividgning i linje med kommilléns förslag ingalunda behöver beiyda en annan tillämpning än som avses med det remitterade förslaget i de fall då skälen talar därför, såsom i yrkesskade- och trafikskadefallen. Intel hindrar heller all inom områden som de nu nämnda en särskild ordning anlas avtalsvis eller genom särskild lag. Men den allmänna skadeståndslagen, som skall tillämpas i de mesl skilda situationer, bör ha ett sådant innehåll atl den ocksä blir duglig över hela fältet.

Redaktionellt innebär värt förslag den ändringen i del remitterade förslaget alt första stycket andra och tredje punkterna ersätts med föreskriften, all skadestånd med anledning av personskada dock får jämkas endasi om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om eljesl synnerliga skäl lill jämkning föreligger.

Lagrådet:

I fråga om tillämpningen av den föreslagna medvållanderegeln uttalas i specialmotiveringen all jämkningen som hiltills normall torde böra ske till viss kvotdel av det belopp som annars skulle ha utgått. Den nya ulformningen av regeln, innebärande att även andra omständigheter än graden av vållande på ömse sidor skall beaktas, gör enligt lagrådets mening etl sådant uttalande osäkert. Della gäller i än högre grad om också andra jämkningsskäl enligt andra lagrum skall beaktas. En följd av att

Prop. 1975:12 222

flera jämkningsregler kan bli tillämpliga i elt skadefaU bUr att del utan ulredning om skadans omfattning svåriigen kan fastställas huruvida eller lUl vilken del skadeslåndsskyldighet föreligger. Detta fär i sin tur betydelse för möjligheten att föra fastställelsetalan om sådan skyldighet (jfr NJA 1973 s. 412). Med hänsyn tiU alla tänkbara fakiorer som efter förslagets genomförande kan komma att inverka på skadeständsfrägan torde utrymmet för en sådan talan bU begränsal i forlsällningen.

5§

Justitierådet Bergsten och regeringsrådet Lidbeck:

Denna paragraf i förslagel innehåller en allmän regel om jämkning av sådant skadestånd som skulle drabba den skadeståndsskyldige särskilt hårt. En sådan allmän regel innebär en betydelsefull nyhet i svensk räll.

I den föreslagna regeln stadgas att jämkning skall kunna ske om skadeståndsskyldigheien är oskäligt betungande med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden. Enligl motiven är del avsett att jämkningsmöjligheten skall utnyttjas med stor försiktighet. Jämkning skall sålunda få tillgripas endasi för all hindra klart obilliga resullat för den skadeståndsskyldige. Som exempel nämns skadestånd som kan betyda ekonomisk ruin för den skadeslåndsskyldige eller för all framtid hindra honom från alt förbättra sina ekonomiska villkor. Beträffande enskUda personer anges som en riktpunkt, all jämkning skall kunna komma i fråga, om skadeståndet skulle komma all belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi i sådan grad att hans standard därigenom skulle komma atl avsevärt understiga en genomsnittsfamiljs. Del sägs vidare i motiven att jämkning ej skall förekomma, om skadeståndet läcks av ansvarsförsäkring eller när den skadeslåndsskyldige är att bedöma som självförsäkrare, samt all jämkning ej heller som regel bör ske, om den skadeslåndsskyldige har underlåtit alt teckna ansvarsförsäkring i sådana fall där han "objektivt sett" borde ha gjort detta. I fråga om jämkningens omfattning, när jämkning kommer i fråga, sägs i den föreslagna regeln att jämkning skaU ske efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet skaU beaktas.

Vi finner i sak ej anledning lill erinran mol förslaget men anser atl lagtexten fått en utformning som inte i tillräcklig grad klargör den avsedda restriktiva innebörden. Räckvidden av möjligheterna att med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska situation jämka skadeståndet bör sålunda anges mera konkret än som skett i förslaget. Härvid lorde i första hand kunna nämnas del fallet atl den skadeståndsskyldige bedöms sakna förmåga att under tid som kan överblickas gälda skadeståndet fullt ut, hur mycket han än anstränger sig och vilka uppoffringar han än gör i fråga om sin standard. Beträffande detla fall kan i lagtexten sägas alt jämkning kan ske om den skadeslåndsskyldige ej förmår betala skadeståndet inom överskådlig tid. De övriga fall dä

Prop. 1975:12 223

jämkning skall ifrågakomma är sådana, då den skadeslåndsskyldige väl kan betala skadeståndet men endast med stora uppoffringar. Här synes den avsedda räckvidden av jämkningsregeln komma till någorlunda tydligt uttryck med stadgande all skadeståndet får jämkas, om det skulle vara ekonomiskt förödande för den skadeståndsskyldige all fullgöra betalningsskyldigheten. Därmed markeras all förutsällning för jämkning är all den skadeslåndsskyldige verkligen slår inför ekonomisk ruin om han måste erlägga hela skadeståndet. Vi anser vidare atl vad som sägs i motiven angående belydelsen av ansvarsförsäkring bör få klarl uttryck också i lagtexten. Det bör sålunda av denna framgå att jämkningsmöjlighelen är begränsad till skadestånd som ej är tryggat genom försäkring och att särskilda skäl fordras för jämkning, om del bristande försäkringsskyddet kan tillräknas den skadeslåndsskyldige som försummelse. Frägan huruvida försummelse skall anses föreligga får bedömas med hänsyn till vad som skäligen kunnat krävas av honom i fråga om ordnande av sådant skydd.

Som framgår av det föregående innebär del remitterade förslaget alt — om jämkning kommer i fräga med hänsyn till belastningen pä den skadesländsskyldiges ekonomi — jämkning skall ske efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet skaU beaktas. Della synes i lagtexten hellre böra uttryckas sä, atl jämkning skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna och all därvid särskilt avseende skall fästas vid den skadelidandes behov av skadeståndet.

1 enlighel med del anförda föreslår vi alt paragrafen får innehålla, i ell första stycke, atl skadestånd som ej är tryggat genom försäkring kan jämkas, om den skadeslåndsskyldige ej förmår belala skadeståndet inom överskådlig tid eller om det skulle vara ekonomiskl förödande för honom alt fullgöra betalningsskyldigheten, och vidare atl särskilda skäl fordras för jämkning, om det brislande försäkringsskyddet med hänsyn lill vad som skäligen kunnat krävas av den skadeslåndsskyldige i fräga om ordnande av sådant skydd kan tillräknas honom som försummelse, samt i ett andra stycke, all jämkning enligl första styckel sker efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, varvid särskUl avseende skall fästas vid den skadelidandes behov av skadeståndet.

Justitieråden Höglund och Brundin:

Denna paragraf i förslaget föranleder ej erinran frän vår sida.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1975:12 224

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-16

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lötöerg, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Lidbom

Proposition om skadestånd vid personskada m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,

5. lagom ändring i luftfartslagen (1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8. lag om ändring i byggningabalken.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Vad lagrådet har ultalal i anslutning till de föreslagna reglerna i 5 kap. 1 § skadeståndslagen kan jag biiräda. Vad särskilt angår det fallet att den skadelidande genom särskilda anslrängningar har minskat den inkomstförlust som annars skulle ha uppkommit genom skadan förefaller det rimligt alt, som lagrådet har framhållil, ersättningen likväl beräknas på grundval av den inkomsi som han har uppburit i verkligheten. Finns del skäl att kompensera den skadelidande för hans anslrängningar alt nedbringa inkomslföriusten, bör det i så fall ske genom förhöjning av ersättningen för ideell skada. Den lyp av ideell skada som det här blir fråga om faller under den ersältningsposl som i remissprotokollel har betecknats aUmänna olägenheter. Jag delar lagrådets uppfattning att man som beteckning på denna ersällningspost bör använda enbart ordet "olägenheter". Även i övrigl godtar jag lagrådets förslag liU omformulering av förevarande paragraf.

' Beslut om lagrädsremiss fattat den 30 oktober 1974.

Prop. 1975:12 225

Vad gäller 5 kap. 2 § framgår av remissprotokollet att den föreslagna regeln om ersättning för begravningskostnader och andra utgifter har avsetts böra tillämpas pä sätt som överensstämmer med hittillsvarande praxis. Jag delar lagrådets uppfattning att detta kommer lill tydligare uttryck om man använder orden "begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet". Jag biträder också lagrådets förslag i övrigt beträffande avfattningen av 5 kap. 2 §.

Lagrådets förslag i fräga om 5 kap. 3 § ger mig inte anledning till erinran. Vad särskilt gäller försia slyckel punkten 2 faller härunder, som lagrådet har framhållit, alla sjuklöne- och pensionsförmåner på grund av anställningsavtal som utges på annat sätt än genom försäkring.

Lagrådets förslag till redaktionell ändring av 5 kap. 4 § anser jag mig kunna godta. Jag vill påpeka att omformuleringen inle innebär någon saklig ändring av förutsättningarna all få fastställd livränta utbytt mot engångsbelopp. Som jag har sagt i remissprotokollet krävs alltså särskilda skäl för utbyte av en livränta som har väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning.

När det gäller den föreslagna beslämmelsen i 5 kap. 5 § om omprövning av skadestånd vid väsentligt ändrade förhållanden är det givelvis riktigt, som lagrådet har framhållit, att bestämmelsen i likhet med övriga regler i skadeståndslagen är dispositiv och att parterna följaktligen kan komma överens att ersättningen skall vara definitiv och inte kunna omprövas. Bestämmelsen fyller dock den viktiga funktionen atl parterna - till skillnad från vad som gäller f. n. — garanteras en rätt till omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden så länge de inte har ell gemensamt intresse av att skadeståndet blir en gäng för alla fastställt vid den första prövningen.

I anslutning till 5 kap. 5 § har lagrådet ocksä gjort vissa uttalanden om den tid inom vilken yrkande om omprövning skall fastställas. Det kan enligl min mening ifrågasättas om gällande regler på denna punkt är tillfredsställande. Jag finner dock inle anledning att i delta sammanhang gå närmare in på hithörande problem. Frägan om preskription av rälien till omprövning av skadestånd får i slället las upp i samband med den översyn av gällande regler om fordringspreskription som f. n. pägär inom justitiedepartementet.

Lagrådets förslag lill redaktionell jämkning av 5 kap. 5 § bör godtas. Detsamma gäller lagrådets förslag beträffande 5 kap. 6 §.

Vad beträffar den föreslagna regeln i 6 kap. 4 § om jämkning av skadestånd vid personskada på grund av den skadelidandes medvållande har tvä ledamöter av lagrådet ansett alt jämkningsmöjligheten inte bör begränsas så starkt som har skett i förslaget. Jag flnner emellertid inte skäl att frångå min tidigare ståndpunkt i denna fråga. Inte heller finner jag anledning att ändra den föreslagna regelns ulformning i annal avseende än att ordet "ersättning" byts ul mot "skadestånd".

Bestämmelsen i 6 kap. 5 § om jämkning av oskäligt betungande

Prop. 1975:12 226

skadestånd har godtagils av tvä ledamöter av lagrådet, medan tvä andra ledamöler har förordat en annan utformning. För min del anser jag all beslämmelsen bör ha den lydelse som den har getts i remissprotokollel.

Jag delar lagrådels uppfattning alt de regler som f. n. finns i 5 kap. 1 § skadeståndslagen och som i remissprotokollel har tagits in i 6 kap. 1 § passar mindre väl i etl kapitel som har rubriken "Gemensamma beslämmelser". Jag anser mig därför böra godta lagrådets förslag till omdisposition, så alt paragrafens första stycke får bUda en ny paragraf i 1 kap., betecknad 3 §, medan andra stycket får utgöra en ny paragraf i 5 kap. med beteckningen 6 §. Detta föranleder en förskjutning av den paragraf som i remissprotokollel har tagits in som 5 kap. 6 §. Samtidigt bör enligl min mening den paragraf som i remissprotokollel har betecknats som 6 kap. 2 § föras över till 2 kap. och där bilda en ny 5 §. Till följd härav bör del nya 6 kap. inledas med beslämmelsen om jämkning vid medvållande på den skadelidandes sida (6 kap. 4 § i remissprotokollet). Därefter bör följa beslämmelserna om jämkning av oskäligt betungande skadestånd (6 kap. 5 § i remissprotokollel) och om solidariskt ansvar för flera skadevållare (6 kap. 3 § i remissprotokollel). Liksom i det remitterade förslagel bör kapitlel avslutas med bestämmelsen om vilka som vid tillämpningen av skadeståndslagen är att likställa med arbetstagare (6 kap. 6 § i remissprotokollel).

Vad gäller ingressen till lagen om ändring i skadeståndslagen finner jag inle skäl alt göra annan ändring än som föranleds av den nu förordade omdisposilionen av lagen.

Utöver vad jag nu har föreslagit bör vissa andra redaktionella jämkningar göras i skadeståndslagen. Även de övriga lagförslag som har tagits upp i remissprotokollet bör jämkas på vissa punkter, huvudsakligen som följd av den förordade omdisposilionen av skadeståndslagen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen

atl aniaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig lill föredragandens övervägariden och beslutar att genom proposiiion föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop, 1975:12 227

Sid. Innehållsförteckning

Lagförslag .................................................................... ....... 3

Utdrag av slalsrådsprotokoUel den 30 oktober 1974 ... .... 17

1 Inledning ................................................................... .... 17

2 Nuvarande förhållanden .......................................... .... 18

2.1 Inledande anmärkningar ...................................... 18

2.2 Skadestånd vid personskada................................... .... 20

2.2.1 AUmänt ......................................................... .... 20

2.2.2 Skadestånd lill den som har tillfogals personskada ... 21

2.2.3 Skadestånd vid dödsfall.................................... 26

2.3 Andra förmåner vid personskada................... •....... 30

2.3.1 Allmänl .......................................................... 30

2.3.2 Ersältningsanordningar med anknytning tiU skadeständsrällen 31

2.3.3 Förmåner frän socialförsäkringen .................. 34

2.3.4 Förmåner på grund av anställningsavtal ...... 38

2.3.5 Förmåner från egen personförsäkring ........... .... 39

2.4............................................................................ Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid per
sonskada ............................................................. 42

2.4.1 Allmänl .......................................................... 42

2.4.2 Samordning med socialförsäkringen .............. 43

2.4.3 Samordning med förmåner på grund av anställningsavtal 44

2.4.4 Samordning med förmåner från egen personförsäkring . . 44

2.5 Skadelidandes medvållande ................................. 45

2.6 Jämkning av skadestånd ..................................... 47

2.7 Skadestånd vid behandling av djur.......................... 48

3 Utländska förhållanden .............................................. 49

4 Kommittén .................................................................. 49

4.1 Förslagens huvudgrunder......................................... 49

4.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada 51

4.3 Skadestånd vid dödsfaU........................................... 56

4.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada 58

4.5 Ersättningsnivån vid personskada ....................... 61

4.6 Skadelidandes medvållande ................................. 62

4.7 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd......... 65

5 Lantbruksstyrelsens framställning ............................ 69

Prop. 1975:12 228

Sid.

6 Remissyttrandena .................................................... ... 70

6.1 Remissyllrandena över kommitténs förslag ........... 70

6.1.1 Allmänna synpunkter .................................... ... 70

6.1.2 Skadestånd till den som har tillfogals personskada ... 71

6.1.3 Skadestånd vid dödsfall.................................... 82

6.1.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada 83

6.1.5 Ersättningsnivån vid personskada ............... ... 87

6.1.6 Skadelidandes medvållande ........................ 87

6.1.7 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd 91

6.2 Remissyttrandena över lantbruksslyrelsens framställning ... 97

7 Föredraganden ........................................................ 98

7.1 Allmänna utgångspunkter .................................... ... 98

7.2 Skadestånd till den som har tillfogats personskada 102

7.2.1 Ersältningsposter m. m..................................... . 102

7.2.2 Skadeståndels form ...................................... . 112

7.2.3 Omprövning av skadestånd.............................. . 116

7.3 Skadestånd vid dödsfaU........................................... . 119

7.3.1 Ersättningsposter m. m.................................... . 119

7.3.2 Skadeståndets form ..................................... . 122

7.3.3 Omprövning av skadestånd.............................. . 122

7.4 Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada 123

7.5 Skadelidandes medvållande ................................. . 129

7.6 Jämkning av oskäligl betungande skadestånd......... . 136

7.7 Skadestånd vid behandling av djur.......................... 142

7.8 Ikraftträdande.......................................................... 143

8 Upprättade lagförslag................................................... 143

9 Specialmotivering.......................................................... . 144

9.1 Förslagel tUl lag om ändring i skadeståndslagen . 144

9.2 Förslaget tiU lag om ändring i sjölagen.................... 179

9.3 Förslaget tiU lag om ändring i lagen innefattande vissa bestämmelserom elektriska anläggningar ................................................................................. 180

9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen angående ansvarighet för skada i följd av luftfart 181

9.5 Förslaget till lagom ändring i luftfartslagen .......... . 181

9.6 Förslaget tiU lag om ändring i lagen om ansvarighet för oljeskada lUl sjöss 181

9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen om inrikes vägtransport . 181

9.8 Förslaget tUl lag om ändring i byggningabalken ... . 182