Mot. 1975:440
7
Nr 440
av fru Ström m. fl.
om undantag från reklamskatt för trycksak rörande konsumentupplysning.
Riksdagen fattade 1972 beslut om riktlinjer för och organisation av samhällets
konsumentpolitik enligt propositionen 1972:33. Beslutet innebar bl. a.
inrättandet av konsumentverket. Det huvudsakliga målet för konsumentpolitiken
är enligt beslutet att stödja konsumenterna och förbättra deras
ställning på marknaden. Detta mål kan i första hand nås genom att hushållen
ges bättre möjlighet att planera den egna verksamheten, bl. a. genom att
de får bättre information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose
de egna behoven. Som en av förutsättningarna för att nå det angivna
målet anges medverkan från producenter och distributörer, bl. a. i utformningen
och spridningen av konsumentupplysning. Konsumenternas behov
av information, t. ex. vid val mellan olika produkter, får inte eftersättas.
”Huvudprincipen härvidlag bör vara att det skall åligga företagen att lämna
sådan information.” Betydelsen av denna medverkan i konsumentupplysningen
från parterna inom näringslivet har upprepade gånger framhållits
i den allmänna debatten.
I den konsumentpolitiska debatten har också formulerats definitioner på
konsumentupplysning och reklam, vilka klart markerar en i samhället godtagen
skillnad mellan konsumentupplysning och reklam. Av dessa definitioner
framgår att det är sändarens syfte som är av avgörande betydelse
för huruvida ett meddelande skall uppfattas som konsumentupplysning eller
reklam. Sändaren av konsumentupplysning har enbart till syfte att genom
saklig information hjälpa konsumenterna att fatta för dem själva tillfredsställande
beslut, t. ex. vid planering för hushållet, köp och användning av
varor. Sändaren av reklam utgår från producentens/säljarens intresse av
att sälja.
Denna syn på skillnaden mellan konsumentupplysning och reklam borde
prägla reklamskatteförordningen och tillämpningen av den. Så är emellertid
inte fallet. Tillämpningen av förordningen från dess tillkomst den 1 november
1972 visar att praktiskt taget all av andra än statliga myndigheter
i tryck utgiven konsumentupplysning belagts med skatt enligt förordningen.
Som exempel kan nämnas av konsumentkooperationen utgivna tryckta skrifter
med klart syfte att ge upplysningar om konsumentens situation och
allmänna villkor, behovsanalys, planering samt i samband därmed sakliga
upplysningarom varor och tjänster. Det avgörande för skattemyndigheterna
synes ha varit huruvida utgivaren av denna konsumentupplysning bedriver
Mot. 1975:440
8
affärsverksamhet eller ej. Att konsumentkooperationen bedriver sådan verksamhet
anses alltså räcka som motivering för att klassa dess rent konsumentupplysande
skrifter som reklam.
I samband med ändringen i reklamskatteförordningen den 1 september
1974 utgav riksskatteverket ett medelande (RSV lp 1974:3), i vilket det
heter att ändringen i stort sett innebär att "ali reklam som sprids till konsumenter
beskattas, medan information som enbart riktar sig till återförsäljare
faller utanför beskattningen”. Förgäves letar man i meddelandet efter
någon distinktion mellan konsumentupplysning och reklam. Den enda vägledning
som ges lyder: "Sorn exempel på meddelanden som inte utgör
reklam kan nämnas offentliga kungörelser, politiska meddelanden, samhällsinformation,
meddelanden om viss museiverksamhet, om styrelsesammanträden
och om predikoturer, kallelser till föreningssammankomster även
om mindre avgift tas ut för att täcka kostnader för lokal och förtäring
- och inbjudningar att delta i idrottstävlingar med anmälningsavgift. Som
reklam anses inte heller meddelanden som innehåller åsikter, inlägg i debatt
e. d., om de inte vid en helhetsbedömning framstår som inriktade på kommersiella
förhållanden. Det senare kan t. ex. anses gälla företagens PR- och
goodwillskapande meddelanden eller meddelanden från sammanslutningar
som är bildade för att bl. a. stimulera efterfrågan på intressenternas varor
eller tjänster.”
Riksskatteverkets sålunda dokumenterade tolkning motverkar emellertid
syftet med de av riksdagen beslutade riktlinjerna för samhällets konsumentpolitik.
Om affärsdrivande företag och organisationer bedriver konsumentupplysande
verksamhet enligt dessa riktlinjer, belastas de med den extra
kostnad som reklamskatten innebär. Samtidigt löper man risken att dessa
företag och organisationer tolkar detta som ett underkännande av deras
konsumentupplysande verksamhet, och detta leder ytterst till ett underkännande
av konsumentupplysningen som sådan, med undantag för den
som statliga myndigheter bedriver. Konsumentkooperationen har i sina stadgar
bestämmelser som ålägger rörelsen en informationsskyldighet på det
konsumentpolitiska området och producerar i mycket stor utsträckning konsumentupplysande
material. För företag och organisationer, som inte har
någon sådan skyldighet, kan frestelsen bli stark att - eftersom reklamskatt
ändå tas ut - inte ta initiativ till konsumentupplysande verksamhet utan
helt inrikta sig på reklam. Det föreligger alltså stor risk för att den av statsmakterna
bedrivna konsumentpolitiska verksamheten inte får den aktiva
medverkan i vad gäller konsumentupplysning från producent- och handelsledet
som riksdagen förutsatte 1972.
Med hänvisning till det anförda hemställs
Mot. 1975:440
9
att riksdagen beslutar uppdra åt regeringen att framlägga förslag
om sådan ändring i reklamskatteförordningen att trycksaker
som väsentligen har karaktär av konsumentupplysning undantas
från reklamskatt.
Stockholm den 23 januari 1975
TURID STRÖM (s)
HANS ALSÉN (s) ARNE BLOMKVIST (s)