Socialutskottets betänkande nr 6

SoU 1975:6

Nr 6

Socialutskottets betänkande med anledning av motioner om akupunktur,
hälsohem, vissa kiropraktorer och naturläkemedel, m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1975:495 av herr Sellgren m. fl. (fp,c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om utfärdande av sådana bestämmelser

1. att licensforsäljning av naturläkemedel, som är godkända i annat europeiskt
land, generellt medges för läkare som önskar ordinera sådana läkemedel
på begäran av patient,

2. att legitimerade läkare som så önskar genom regeringens dispens meddelas
tillstånd att över apotek från utlandet inköpa läkemedlet Iscador,

3. att svenskt företag, som tillverkar läkemedel som ej faller under läkemedelsförordningen,
efter ansökan tills vidare medges rätt att tillverka
naturläkemedel, som är godtagna i annat europeiskt land.

I motionen 1975:767 av herr Bengtsson i Göteborg m. fl. (c, s, m, fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och åtgärder för
legitimation av Doetors of Chiropractic.

I motionen 1975:1244 av herr Gernandt (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär

1. att socialstyrelsen ges möjlighet att mer aktivt än hitintills studera akupunkturtekniken
inom och utom landet och föranstalta om lämplig försöksverksamhet
särskilt med utnyttjande av den erfarenhet och det kunnande
som redan finns inom landet,

2. att den kontrollverksamhet rörande amatörmässigt utövad akupunkturverksamhet,
som redan påbörjats, fullföljs men med hänsyftning på att
sedermera kunna medverka till viss vidareutbildning och begränsad legitimationsgivning,
t. ex. vid samverkan med legitimerade läkare.

I motionen 1975:1248 av herr Gernandt m. fl. (c,m,fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om

1. stödåtgärder för att främja verksamheten vid seriöst arbetande s. k.
hälsohem i huvudsak enligt motionens mening,

2. utredning beträffande utbildningsstöd, samverkansmöjligheter med den
etablerade sjukvården samt krav och legitimationsnivåer för utövare av verksamhet
inom den icke konventionella sjukvården som nämnts i motionen.

I motionen 1975:1251 av herr Granstedt m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om

1 Riksdagen 1975. 12 sami. Nr 6

SoU 1975:6

2

1. utfärdandet av sådana regler, att legitimerade läkare, genom dispensförfarande,
tillåts i avvaktan på naturläkemedelsutredningens arbete förskriva
naturläkemedel,

2. att de läkemedel som sålunda ordineras också får, under tillfredsställande
kontroll, tillverkas, importeras och försäljas i Sverige.

I motionen 1975:1253 av fru Hambraeus m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar ge regeringen till känna vad som anförts i motionen angående stöd
till hälsohem.

I motionen 1975:1267 av herr Lothigius (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att preparaten THX, Paspat och vissa naturläkemedel under
socialstyrelsens kontroll får användas inom sjukvården under en längre försöksperiod
i enlighet med vad i motionen anförts.

Bestämmelser om yrkesutövare inom hälso- och sjukvården m. m.

Om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelser om utövande
av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken omfattar
dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, tillkom år 1960 (prop. 1960:141, 2LU 1960:44).

Beträffande uppdelningen av bestämmelserna på området på två särskilda
lagar anförde föredragande departementschefen i prop. 1960:141 s. 34 bl. a.
att lagstiftningen borde som dittills omfatta regler för den speciella form
av behörighet, som borde tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och
utbildade läkarna, samt, med utgångspunkt i att envar äger frihet att utöva
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, uppta de begränsningar i
denna frihet som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Föredragande
departementschefen anförde att han härvid ville förorda att de
båda ämnesområdena behandlades i var sin lag och tilläde att härigenom
skulle markeras också formellt att det i allmänhet föreligger en väsentlig
skillnad mellan de utbildade läkarnas verksamhet, å ena sidan, samt kvacksalvarnas
och andra icke auktoriserade utövares verksamhet, å andra sidan.

Bestämmelser om behörighet att utöva läkaryrket och om läkares yrkesutövning

Bestämmelser om behörighet att utöva läkaryrket finns i lagen (1960:408)
om behörighet att utöva läkaryrket och i den till lagen anknutna kungörelsen
(1972:678) med tillämpningsbestämmelser till lagen om behörighet att utöva
läkaryrket.

Legitimation såsom läkare meddelas av socialstyrelsen. Bevis på specialistkompetens
och på allmänläkarkompetens meddelas av nämnden för läkares
vidareutbildning.

SoU 1975:6

3

Bestämmelser beträffande utövningen av läkaryrket har meddelats i allmänna
läkarinstruktionen (1963:341). Enligt 2 § gäller bl. a. att läkare i utövningen
av läkaryrket är ställd under socialstyrelsens inseende. Han är
pliktig att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar föreskriver,
att låta sin verksamhet inspekteras av styrelsen eller den styrelsen
förordnar därtill samt att till styrelsen och länsläkarorganisationen skyndsamt
avgiva infordrade förklaringar, utlåtanden, upplysningar och rapporter.
I 3 § föreskrivs bl. a. att varje läkare, vare sig han är i allmän tjänst eller
enskilt utövar läkaryrket, åligger ”att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den
behandling, som patientens tillstånd fordrar”.

Skyldigheten för läkare enligt allmän läkarinstruktion att handla i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet har inte närmare
preciserats genom föreskrifter. Socialstyrelsen har i princip meddelat råd
och anvisningar enbart beträffande verksamhet, där stora risker föreligger.
Detta har medfört att vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet
ytterst utformas av medicinalväsendets ansvarsnämnd och de allmänna
domstolarna i samband med behandling av frågor om fel och försummelser
av läkare.

Lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område

Lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område (”kvacksalverilagen”) äger tillämpning på den som mot ersättning
undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte, jjcstämmelserna i lagen gäller dock
inte den som innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest är
i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under socialstyrelsens
tillsyn.

Enligt lagen är behandling av vissa smittsamma sjukdomar (däribland
veneriska sjukdomar), cancer och andra elakartade svulster, sockersjuka,
epilepsi och sjukdomar i samband med havandeskap och förlossning förbjuden.
Vidare är undersökning eller behandling av barn, som inte fyllt
åtta år, samt rådgivning per korrespondens utan personlig undersökning
förbjudna. Som förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoder anges
allmän bedövning, lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel,
hypnos samt radiologiska metoder. Ambulerande verksamhet och verksamhet
av den som inte är svensk medborgare är vidare förbjudna.

Legitimation för vissa kategorier yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område

Bestämmelser om legitimation finns - förutom för läkare - för följande
kategorier yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område, nämligen tand -

SoU 1975:6

4

läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster och glasögonoptiker.
Legitimation meddelas av socialstyrelsen.

Bestämmelserna om legitimation finns beträffande tandläkare i lagen
(1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket, beträffande sjuksköterskor
i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor, beträffande barnmorskor
i reglementet (1955:592) tor barnmorskor, beträffande sjukgymnaster i
kungörelsen (1937:864) om legitimation av sjukgymnaster samt beträffande
glasögonoptiker i kungörelsen (1963:456) om legitimation av glasögonoptiker.

Personalkategorier inom den offentliga sjukvården

1 sjukvårdslagen (1962:242)- vari meddelats bestämmelser om skyldighet
för landsting och kommuner som inte tillhör landsting att ombesörja sjukvård
samt grundläggande bestämmelser om organisationen av landstingens
resp. kommuners som inte tillhör landsting sjukvårdsverksamhet - finns
när det gäller olika personalkategorier för sjukvården närmare bestämmelser
endast om läkare. I fråga om annan personal på sjukhus och i läkardistrikt
stadgas i 23 § sjukvårdslagen att - utöver de i lagen särskilt angivna befattningshavarna
i ledningen och läkarpersonalen - ”skall för den sjukvårdande
verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att
god vård skall kunna meddelas”. I sjukvårdskungörelsen (1972:676), vilken
innehåller tillämpningsbestämmelser till sjukvårdslagen, har inte meddelats
bestämmelser om skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att anställa personal
av olika slag. Däremot har meddelats bestämmelser om behörighet
till läkartjänster samt till tjänster som sjuksköterska, barnmorska eller sjukgymnast.
1 fråga om sistnämnda tjänster är sålunda i 36 § föreskrivet att
tjänst som sjuksköterska, barnmorska eller sjukgymnast får tillsättas endast
med den som har legitimation samt att detsamma gäller även i fråga om
vikarie på sådan tjänst, om inte socialstyrelsen medgett undantag.

Tillsyn

För bl. a. läkare, tandläkare, sjuksköterska, barnmorska och sjukgymnast
gäller vissa föreskrifter om åligganden m. m., som meddelats i kungörelsen
(1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende. Medicinalpersonal
står i yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende, och den
som tillhör medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner och
andra föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar (2 §).
Bestämmelser finns bl. a. om påföljder för försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i yrkesutövningen.

Akupunktör och kiropraktor är inte underkastade bestämmelserna i
kungörelsen.

SoU 1975:6

5

Enligt instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet har länsläkarorganisationen
till uppgift att bl. a. ha tillsyn över personer som yrkesmässigt
utövar hälso-och sjukvårdande verksamhet,dvs. bl. a. akupunktörer
och kiropraktorer.

Bestämmelser om läkemedel m. m.

Utvecklingen från växtsubstanser till kemiska substanser bland läkemedlen

Ännu i slutet av 1700-talet utgjordes de viktigaste läkemedlen av växtdroger
och enklare beredningar av sådana droger, vartill kom sedan gammalt
nyttjade oorganiska salter och ett fåtal alkaloider. Kemins och den experimentella
farmakologins utveckling under senare delen av 1800-talet ledde
till insikt om att läkemedlens effekt till väsentlig del betingas av de verksamma
beståndsdelarnas kemiska egenskaper. Nästa steg i utvecklingen representeras
av den syntetiska kemin, med vars hjälp det blev möjligt att
framställa läkemedelssubstanser. Läkemedelsforskningen kom härigenom
i helt nya banor. Genom tillkomsten och utvecklingen av nya vetenskapliga
discipliner såsom biokemin, bakteriologin och serologin gjordes mot slutet
av 1800-talet och början av 1900-talet ytterligare landvinningar inom läkemedelsområdet.
Tiden därefter kännetecknas av ett alltmera stegrat tempo,
och läkemedelsarsenalen har tillförts ett stort antal läkemedel.

Till naturläkemedel räknas i dag i första hand rena naturprodukter såsom
linfrö, sennablad etc. och blandningar av dylika. Beteckningen naturläkemedel
används även för homeopatiska beredningar oavsett om utspädningen
drivits så långt att produkten saknar innehåll av den ursprungliga naturprodukten.

Läkemedelskontrollen

Grundläggande bestämmelserom tillverkning, införsel, handel, hantering,
kontroll och tillsyn beträffande läkemedel finns i läkemedelsförordningen
(1962:701) och till denna knutna föreskrifter, bl. a. kungörelsen (1963:439)
om tillämpningen av läkemedelsförordningen. Förslaget till läkemedelsförordningen
framlades i prop. 1962:184, som behandlades av andra lagutskottet
i betänkandet 2LU 1962:43.

Med läkemedel förstås i läkemedelsförordningen sådan vara, som är avsedd
antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra
eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller
att eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom,
skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan
för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts
i bruksfärdigt skick (1 § 1 mom.) På varor som motsvarar denna
definition skall bestämmelserna i läkemedelsförordningen tillämpas. Dock
har i 1 § 2-4 mom. vissa varor undantagits från tillämpningen. Således skall

SoU 1975:6

6

bestämmelserna i läkemedelsförordningen, om socialstyrelsen inte i särskilt
fall bestämmer annat, inte tillämpas beträffande sådant medel, som inte
innehåller något verksamt ämne i en myckenhet överstigande en miljondel
av medlets vikt (1 § 3 mom.) Innebörden är att homeopatiska medel i-utspädning
som överstiger detta tal skall kunna vara fria handelsvaror och
hållas tillgängliga i allmänna handeln. Socialstyrelsen har emellertid år 1968
beslutat föreskriva att läkemedelsförordningen skall tillämpas beträffande
bl. a. medel, som är avsett att införas i organismen genom injektion, oavsett
om detsamma innehåller något verksamt ämne i en myckenhet överstigande
en miljondel av medlets vikt eller inte (medicinalförfattningar, MF 1968:19).

Med hänsyn till produktionssättet skiljer man mellan två huvudgrupper
av läkemedel, nämligen farmacevtiska specialiteter och extemporeberedningar.
Med farmacevtisk specialitet förstås enligt 2 g läkemedelsförordningen
standardiserat läkemedel, som är avsett att tillhandahållas förbrukaren
i tillverkarens originalförpackning. En extempore-beredning är ett
för tillfället för viss patient iordningställt läkemedel. Vissa farmacevtiska
specialiteter med biologiskt ursprung benämns i läkemedelsförordningen
bakteriologiska preparat.

Yrkesmässig tillverkning av läkemedel får bedrivas endast på apotek samt
av den som erhållit tillstånd därtill. Utan särskilt tillstånd får bakteriologiskt
preparat tillverkas vid statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och statens
veterinärmedicinska anstalt. Med tillverkning förstås i sammahanget såväl
framställning som förpackning eller ompackning (7 g läkemedelsförordningen).

Vissa bakteriologiska preparat får införas till riket endast av föreståndaren
för SBL. Annat läkemedel för införas till riket endast av den som är behörig
att tillverka eller idka handel med läkemedlet, föreståndare för vetenskaplig
institution eller motsvarande och den som har särskilt tillstånd att till riket
införa läkemedlet. Resande får emellertid införa läkemedel, som han för
personligt bruk medför till riket (8 g läkemedelsförordningen).

Enligt 12 g läkemedelsförordningen får detaljhandel med läkemedel bedrivas
endast av den som enligt vad därom är särskilt stadgat har rätt att
driva sådan handel.

I en särskild lag (1970:205) om detaljhandel med läkemedel har föreskrivits
att detaljhandel med läkemedel - varor på vilka läkemedelsförordningen
äger tillämpning - får drivas endast av staten eller av juridisk person i
vilken staten äger ett bestämmande inflytande samt att Kungl. Maj.t bestämmer
av vem och på vilka villkor detaljhandel med läkemedel får drivas.

Kungl. Maj:t har uppdragit åt Apoteksbolaget AB att - med undantag
för den rätt som tillkommer bl. a. statens bakteriologiska laboratorium -under tiden den 1 januari 1971-den 31 december 1985 med ensamrätt driva
detaljhandel med läkemedel.

I 15 g läkemedelsförordningen är föreskrivet att farmacevtisk specialitet
för, om inte annat särskilt stadgas, inte försäljas utan att vara registrerad

SoU 1975:6

7

hos socialstyrelsen. Farmacevtisk specialitet för inte registreras med mindre
den befunnits ändamålsenlig och bestämmelserna i 4-6 §§ läkemedelsforordningen
i övrigt iakttagits. Registrering får förbindas med särskilda
villkor till förebyggande av skada. I 15 fi är vidare föreskrivet att registrerad
farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom socialstyrelsens
försorg och att registrering får återkallas om förhållanden, som legat till
grund för registreringen, inte längre är för handen. Återkallelse av registrering
får också ske om villkor för specialitetens tillhandahållande åsidosätts eller
om specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven
eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper
i övrigt.

I 4 § läkemedelsförordningen är föreskrivet att läkemedel skall vara av
fullgod beskaffenhet och vid normal användning inte får medföra skadeverkningar,
som står i missförhållande till den avsedda effekten. I 5 § läkemedelsförordningen
stadgas att läkemedel vid utlämnande skall vara fullständigt
deklarerat med avseende på sammansättning samt halt av ingående
beståndsdelar, om inte socialstyrelsen medgivit annat. Vidare stadgas att
benämning på läkemedel inte får vara vilseledande med avseende på medlets
sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt och ej heller vara ägnad
att åstadkomma förväxling med annat läkemdel. I 6 § är föreskrivet att
priset på läkemedel skall vara skäligt.

Ärenden om registrering av farmacevtiska specialiteter och om återkallelse
av sådan registrering handläggs inom socialstyrelsen av socialstyrelsens läkemedelsnämnd.
För läkemedelskontrollen finns vid socialstyrelsen en särskild
läkemedelsavdelning omfattande ett laboratorium, en allmän läkemedelsbyrå
och en registreringsbyrå.

Enligt 5 § läkemedelsförordningen äger socialstyrelsen meddela föreskrifter
rörande märkning och utlämnande samt förordnande av läkemedel. Bland
annat med stöd härav har medicinalstyrelsen år 1965 utfärdat en kungörelse
angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m. m. (receptkungörelsen),
vilken är intagen i samlingen medicinalförfattningar som
MF 1965:100.

I receptkungörelsen och till denna fogade förteckningar anges läkemedel

- varmed förstås sådan vara på vilken läkemedelsförordningen är tillämplig

- som får utlämnas från apotek endast mot recept av person som äger utöva
läkar- tandläkar- eller veterinäryrket.

Enligt 5 $ punkt 5 receptkungörelsen kan läkare, tandläkare eller veterinär
beställa läkemedel för egen praktik. Läkare eller tandläkare får dock inte
till person, som är under hans behandling, utlämna läkemedel i större mängd
än som är nödvändig för den behandlades vård, intill dess denne i vanlig
ordning kan anskaffa läkemedlet från apotek.

SoU 1975:6

8

Kostnadsfrihet eller prisnedsättningför läkemedel i anknytning till sjukförsäkringen Läkemedelsförmånen

i anknytning till sjukförsäkringen regleras i en särskild
förordning vid sidan av lagen om allmän försäkring, nämligen i förordningen
(1954:519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel. Enligt
denna förordning tillhandahålls läkemedel, varå recept utfärdats av läkare
eller tandläkare, kostnadsfritt eller till nedsatt pris på apotek. Med läkemedel
förstås i förordningen sådan för människor avsedd vara, på vilken läkemedelsförordningen
är tillämplig.

Legitimation för vissa kiropraktorer

Motionen

I motionen 1975:767 av herr Bengtsson i Göteborg m. fl. (c, s, m, fp)
anförs bl. a. att det under det senaste decenniet blivit allt vanligare att svenska
läkare råder patienter med symtom som lumbago (ryggskott), ischias,
brakialneuralgi (armsmärtor), cefalalgi (huvudvärk) etc. att vända sig till
en kiropraktor om symtomen är orsakade av avvikelser i ryggraden och
bäckenets rörelsemekanism med därav uppkomna funktionella nerv- och
muskelstörningar.

Motionärerna anför vidare bl. a. att det i Sverige finns ett 30-tal kiropraktorer
med utbildning som Doetors of Chiropractic, att ytterligare ca
30 ungdomar är under utbildning och att utbildningen, som i dag förekommer
i USA, Canada och England, omfattar 4-5 års heltidsstudier med
studentexamen på naturvetenskaplig linje som grund. I motionen redovisas
de olika ämnena i utbildningen och görs jämförelser med läkarutbildningen
i USA. Motionärerna påpekar att Doetors of Chiropractic kan erhålla legitimation
i USA, Canada, Schweiz, Nya Zeeland och Australien samt redovisar
kraven för legitimation i Schweiz.

Avslutningsvis framhålls bl. a. att genom socialstyrelsens nämnd för utländsk
medicinalpersonal finns en instans att bedöma den utbildning som
sker av Doetors of Chiropractic.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett med yrkandet i motionen 1975:767 likalydande yrkande framfördes
i en motion till 1974 års riksdag. Utskottet, som behandlade denna motion,
gjorde motionen till föremål för en omfattande remissbehandling, som redovisats
i betänkandet SoU 1974:29, vari utskottet även redogjort bl. a. för
sjukdomsläran och behandlingsmetoden inom kiropraktiken samt för tidigare
behandling i riksdagen av frågor om legitimation av kiropraktorer
m. m.

SoU 1975:6

9

Riksdagen avslog på förslag av utskottet motionsyrkandet. Utskottet anförde
i förenämnda betänkade bl. a. följande, därvid beteckningen chiropraktor
användes för Doctor of Chiropractic.

Utskottet vill för sin del inte hålla för uteslutet att kiropraktisk behandling,
rätt utförd, i vissa fall kan mildra smärttillstånd föranledda av funktionella
störningar i kroppens leder och att den därför kan vara ett komplement
till annan medicinsk behandling på samma sätt som t. ex. sjukgymnastik.
Såvitt avser möjligheterna för patient att få ersättning från sjukförsäkringen
för behandling hos chiropraktorer hänvisar utskottet till det i det föregående
(s. 13) redovisade betänkandet av socialförsäkringsutskottet, i vilket bl. a.
erinras om att medicinalansvarskommittén har i uppdrag att se över tillsynsoch
ansvarsfrågor inom hälso- och sjukvården. När det gäller att bedöma
den här aktuella frågan, nämligen om legitimation av chiropraktorer, måste
man enligt socialutskottets mening fasta avsevärd vikt vid att chiropraktorerna
får sin grundutbildning i utlandet och att svenska myndigheter därför
saknar möjligheter att kontrollera och påverka utbildningen. Resultaten av
chiropraktorernas verksamhet är odokumenterade, och någon utvärdering
av densamma har inte skett. Några betryggande garantier för kvalitén på
verksamheten har man därför inte. Härtill kommer att - som socialstyrelsen
framhållit i sitt remissyttrande över motionen - ett inordnande av chiropraktorerna
i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet knappast skulle ge
någon påtagligt förbättrad hälso- och sjukvård, eftersom de ca 20 yrkesverksamma
chiropraktorernas insatser inte kan ha annat än marginella effekter.

Av det anförda framgår att utskottet inte är berett medverka till en auktorisation
av chiropraktorerna. I likhet med liera av remissinstanserna anser
utskottet att önskemålen om ökad tillgång på yrkesutövare inom det aktuella
vårdområdet i första hand bör tillgodoses genom ökad och förbättrad utbildning
av sjukgymnaster och läkare. Utskottet vill erinra om ätt utbildningskapaciteten
för läkare mer än fördubblats under 1960-talet och numera
möjliggör en intagning av 1 000 nya medicine studerande per år. Antalet
läkare i landet kan härigenom beräknas öka från omkring 13 000 till mer
än 18 000 under femårsperioden 1973-1977. År 1985 kan antalet yrkesverksamma
läkare antas överstiga 23 000. Antalet intagningsplatser i sjukgymnastutbildningen
uppgår för läsåret 1973/74 till 270 och ytterligare sådana
platser beräknas tillkomma under de närmaste åren. I sammanhanget bör
också erinras om att 1968 års utbildningsutredning (U 68) föreslagit att sjukgymnastutbildningen
skall omfatta fem i stället för som nu fyra terminer.

Akupunkturverksamhet

Motionen

I motionen 1975:1244 av herr Gernandt (c) lämnas uppgifter om bl. a.
akupunkturverksamhet i olika länder och om vissa försök i Sverige. Motionären
framhåller bl. a. att då det på allt starkare grunder kan förmodas
att akupunkturtekniken är positivt verkningsfull - för såväl behandling som
bedövning - bör större uppmärksamhet än den som hittills visats komma
denna teknik till del från svenska myndigheters sida.

1 * Riksdagen 1975. 12 sami. Nr 6

SoU 1975:6

10

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Akupunktur kan beskrivas som stimulering av viss eller vissa punkter
på eller nära kroppsytan genom införande av nålar, varvid nervimpulser,
som akupunkturnålarna åstadkommer, upplevs blockera smärtförnimmelser
som har annan grund. Det hävdas på sina håll att akupunktur också har
effekt på sjukdomar.

I en motion till 1974 års riksdag framfördes förslag som syftade till att
främja seriöst utövad akupunkturverksamhet i Sverige. Socialutskottet, som
hade att behandla motionen, inhämtade yttrande över densamma från socialstyrelsen,
vilket redovisats i betänkandet SoU 1974:24.

På förslag av utskottet avslog riksdagen motionen. Utskottet anförde i
förenämnda betänkande bl. a. följande.

Resultaten av de studier av akupunkturmetoden som redovisats i detta
betänkande samt socialstyrelsens yttrande visar enligt utskottets mening
att akupunkturen som behandlings- och bedövningsmetod ännu inte kan
accepteras inom svensk sjukvård. Härför krävs ytterligare forsknings- och
utvecklingsarbete, som eventuellt kan leda till introducerandet av metoder
för ”akupunktur utan nålar”. Mot denna bakgrund bör frågan om legaliserad
utbildning i akupunktur som behandlings- och bedövningsmetod anstå. Det
är självfallet angeläget att man jämsides med forsknings- och utvecklingsarbete
inom landet följer det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs
i Kina och annorstädes beträffande akupunktur, men detta bör som socialstyrelsen
påpekar ske inom ramen för gängse vetenskaplig samverkan
på den medicinska forskningens område. Det förhållandet att vår lagstiftning
ger utrymme för lekmän att bedriva akupunkturverksamhet gör, med hänsyn
till att bristande hygien vid sådan verksamhet innebär stora risker för spridning
av bl. a. hepatitsmitta, att tillsyn på området är angelägen. Eftersom
socialstyrelsen överväger att aktivera länsläkarorganisationens inspektionsverksamhet
på området, erfordrar dock enligt utskottets mening inte heller
motionsyrkandet om kontroll av akupunkturverksamheten någon riksdagens
åtgärd.

Vissa undersökningar om akupunktur

I betänkandet SoU 1974:24 har socialutskottet redogjort för en utredning
om den smärtstillande effekten genom akupunktur, som professorn i anestesiologi
(anestesiologi = vetenskapen om bedövningsmetodema) vid universitetet
i Uppsala Martin H:son Holmdahl gjort med anledning av ett
uppdrag av socialstyrelsen år 1972 och som redovisats i januari 1973.

I nämnda betänkande har utskottet vidare redogjort för en rapport från
en studieresa till Kina, som en norsk medicinsk studiegrupp företagit i oktober
1973 för att studera akupunktur, samt för ett s. k. rundabordssamtal
i Oslo om rapporten, vari bl. a. svensk medicinsk expertis deltagit.

Till komplettering kan nämnas följande.

SoU 1975:6

II

Ett forskarlag vid fysiologiska institutionen vid universitetet i Göteborg
under ledning av bitr. professorn i fysiologi (fysiologi = läran om de normala
livsföreteelserna) vid universitetet Sven Andersson studerar sedan ca två
år tillbaka ”Smärttröskelmätningar på människa och djur under konditionerande
stimulering” som innefattar undersökning av akupunktur som
smärtbehandlingsmetod. Syftet med undersökningarna är att vidareutveckla
metodiken för erhållande av smärtlindring. Forskningsarbetet avses resultera
i doktorsavhandlingar, varav en beräknas komma att framläggas i år.

Professorn i ortopedisk kirurgi vid Linköpings högskola Olov Lindahl,
tillika överläkare vid regionsjukhuset i Linköping, som jämte medarbetare
under våren 1974 gjort vissa undersökningar om akupunktur avser att i
mån av forskningsanslag leda en undersökning om akupunkturbehandling
vid vissa sjukdomar och som bedövning vid operation och förlossning. I
forskningsprojektet skall ingå undersökningar av den terapevtiska effekten
av akupunkturbehandling vid armnervvärk, kronisk huvudvärk och narkomani
hos ungdom. Vidare skall akupunkturmetoden prövas för smärtlindring
vid förlossning samt vid vissa gynekologiska och ortopediska operationer.
I avsikt att belysa relationen mellan hypnos suggestion resp. akupunktur
skall göras en psykologisk studie på patienterna samt under ledning
av hypnosexpert tester på patienternas eventuella hypnotiska påverkan och
hypnotiserbarhet.

En delegation svenska läkare - innefattande bl. a. en avdelningschef och
en läkare hos socialstyrelsen samt fem professorer vid medicinska fakulteter

- företog på inbjudan av Folkrepubliken Kina en studieresa till Kina i januari
i år, varvid bl. a. akupunktur studerades.

Åtgärder avseende tillsynen över behandlingar med akupunktur

Socialstyrelsen hemställde i skrivelse i april 1974 till samtliga länsläkare
och förste stadsläkare i Stockholm, Göteborg och Malmö att en inventering
skulle göras beträffande antalet yrkesverksamma akupunktörer och att registeröver
dessa skulle upprättas. Länsläkarna och stadsläkarna uppmanades
att skaffa sig en uppfattning om vilka sjukdomstillstånd som behandlades
genom akupunktur och om de hygieniska förhållandena under vilka verksamheten
bedrevs - särskilt såvitt avsåg aseptik.

Till de läkare som vid länsläkarnas och förste stadsläkarnas inventering
av akupunktörer befunnits utöva akupunktur vände sig socialstyrelsen i
en skrivelse i oktober 1974. Socialstyrelsen anförde däri bl. a. att eftersom
akupunkturmetoden inte står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet anmodade styrelsen läkarna att omedelbart upphöra med
alla former av akupunkturbehandling vid deras utövning av läkaryrket.

SoU 1975:6

12

Stöd till och krav på utövare av verksamhet inom den icke-konventionella
sjukvården

Motionen

I motionen 1975:1248 av herr Gernandt m. fl. (c,m,fp) anförs beträffande
utövare av olika metoder av icke-konventionell sjukvård, vjlka utövare dock
inte närmare anges, bl. a. att det finns all orsak att påbörja en - såvitt möjligt
i vänlig, förstående och positiv anda - upprustning och sanering inom den
som motionärerna kallar fria vårdsektorn. Motionärerna anför bl. a. följande.

Seriöst utövad verksamhet som uppfattas som värdefull bör ges erforderlig
teknisk hjälp till att fungera på lämpligt sätt. Det kan vara fråga om viss
utbildningshjälp, examinering etc. Intresserade läkare bör erbjudas kompletterande
utbildning för att skapa förståelse för ifrågavarande verksamhet
inom länen. De bör kunna fungera med anknytning till hälsohem, kiropraktorer
och andra utövare, såsom lärare, inspektörer, examinatorer etc.
Detta skulle innebära en viss grad av samverkan och integration i så stor
omfattning som det av olika skäl låter sig göra.

Samtidigt bör tillskapas möjligheter att sanera bort det som är dåligt och
skadligt. Genom att med utbildningshjälp, examination och legitimationsnivåer
profilera den härför lättast godtagbara delen av fria utövare kan förhoppningsvis
en viss grad av självsanering inom området uppnås.

De i motionen föreslagna åtgärderna avser att främja ett komplement
till den konventionella sjukvården och att därmed vidga vårdsektorn med
vissa acceptabla och av många patienter önskade alternativ.

Motionärerna anför att även i hälsokostbranschen bör krävas viss utbildning
av personalen och en viss legitimationsnivå för innehavaren av en
sådan butiksverksamhet. Det bör enligt motionärerna vara angeläget för
en seriös butiksinnehavare och för branschens grossister m. fl. att rätt kunna
bedöma varornas innehåll, renhetsgrad, odlingsförhållanden m. m. för att
ärligt kunna motsvara benämningen hälsokostbutik.

Visst godkännande av enskilda yrkesutövare på sjukvårdsområdet, vilka inte är
legitimerade

I 2 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring har regeringen getts
möjlighet föreskriva att ersättning skall utgå för försäkrads utgifter för annan
vård eller behandling i anledning av sjukdom än läkarvård, tandvård och
sjukhusvård liksom för resor i samband med sådan vård eller behandling.
Närmare bestämmelser härom finns i kungörelsen (1962:387) angående ersättning
enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller
behandling i anledning av sjukdom, enligt vilken kungörelse ersättning kan
utgå för bl. a. sjukgymnastisk behandling, som utförts av legitimerad sjukgymnast,
om behandlingen föreskrivits av läkare. Med legitimerad sjukgymnast
jämställs härvid emellertid enligt 4 5 tredje stycket nämnda kungörelse
den som upptagits i en av riksförsäkringsverket fastställd förteckning

SoU 1975:6

13

över personer med sjukgymnastisk utbildning men utan svensk legitimation
som sjukgymnast.

Vissa förslag angående ersättningsreglerna för sjukvårdande behandlingar m. m.

Efter överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen träffades i januari i år en överenskommelse om
vissa finansieringsfrågor på sjukvårdsområdet vilken fogats som bilaga vid
prop. 1975:36 om ändrade ersättningsregler inom sjukförsäkringen, m. m.,
vari förslag läggs fram om lagändringar som behövs för genomförande av
åtgärder enligt överenskommelsen.

Enligt överenskommelsen skall den 1 januari 1976 införas ett enhetligt
ersättningssystem från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för
sjukvårdande behandlingar i öppen vård, vilka utförs av annan än läkare.
Behandling hos privatpraktiserande vårdgivare skall fä räknas som behandling
hos sjukvårdshuvudmannen om behandlingen utförts enligt avtal mellan
vårdgivaren och huvudmannen och med tillämpning av motsvarande
bestämmelser som gäller för behandling hos sjukvårdshuvudmannen.

Riksförsäkringsverket skall få i uppdrag att efter särskild utredning lägga
fram förslag till nytt ersättningssystem från sjukförsäkringen beträffande
behandling enligt kungörelsen angående ersättning enligt lagen om allmän
försäkring för vissa utgifter för vård och behandling i anledning av sjukdom,
som utförs av privatpraktiserande sjukgymnaster m. fl.

Regeringen har den 27 februari 1975 gett riksförsäkringsverket sådant
uppdrag. Riksförsäkringsverket skall vid fullgörande av uppdraget samråda
med socialstyrelsen, Landstingsförbundet och berörda personalorganisationer.

Tillsyn beträffande marknadsföringen av hälsokost

En arbetsgrupp bestående av representanter för socialstyrelsen, statens
livsmedelsverk och konsumentombudsmannen följer frågor rörande marknadsföringen
av livsmedel, däribland hälsokost.

Stöd till s. k. hälsohem

Motionerna

I motionen 1975:1248 av herr Gernandt m. fl. (c,m,fp) anförs bl. a. att
det är ett angeläget önskemål och en naturlig utveckling att det finns ett
eller flera kunnigt och seriöst arbetande hälsohem (hälsocenter, hälsostationer)
i varje län med tillgång till läkare med önskvärd kompletteringsutbildning
och att tanken är att kunniga och förstående läkare vid läkarstationer,
lasarett m. fl. skall ha behörighet att remittera patienter till erkända
hälsohem i de fall då detta anses vara till fyllest eller t. o. m. är lämpligare

SoU 1975:6

14

än att dosera ytterligare starka biologiskt främmande ämnen till patienter
med redan tidigare hårt belastad organism. Motionärerna påpekar bl. a. att
Tallmogården i Dalarna är ett utmärkt och välkänt exempel på hälsohem.

I motionen 1975:1253 av fru Hambraeus m. fl (c)omnämns Tallmogården
i Dalarna och påpekas att det finns åtskilliga andra hälsohem som arbetar
med gott resultat utan det minsta stöd från samhället. Motionärerna, som
vidare anför att Tallmogården godkänts som konvalescenthem av socialstyrelsen,
framhåller att socialstyrelsen bör ta initiativet till att godkänna
och stödja fler hälsohem, t. ex. genom att inrätta läkartjänster vid dessa,
och därigenom göra det möjligt att remittera patienter dit med sjukkasseersättning.

Stadgan (1970:88) om enskilda värdhem m. m.

Det får inledningsvis påpekas att hotellförordningen (1966:742) inte är
tillämplig på rörelse som avser att tillhandahålla bostad såsom led i verksamhet
för vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

För de enskilda vårdinrättningarna gäller med vissa undantag stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem m. m., vilken utfärdats efter riksdagens hörande
(prop. 1970:17, 2LU 1970:9).

Med enskilt vårdhem avses enligt stadgan inrättning, som drivs av annan
än staten, kommun eller landstingskommun och som har minst tre vårdplatser
för sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn (1 §).

I stadgan finns bestämmelser bl. a. om tillsyn, om krav på lokaler, utrustning
och personal, om tillstånd att driva enskilt vårdhem, om föreståndares
och vårdhemsläkares åligganden, om besvär, om straffpåföljd vid
överträdelse av stadgan och om tystnadsplikt. I betänkandet SoU 1974:28
har utskottet lämnat en närmare redogörelse för stadgan till vilken hänvisas.
Här får nämnas att tillstånd att driva enskilt vårdhem meddelas av socialstyrelsen.

Vissa av stadgans bestämmelser - bl. a. bestämmelserna om tillsyn och
tillstånd - gäller enligt 17 5; i tillämpliga delar även för enskild vård utom
vårdhem sorn innebär yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för sjukvård,
såvida inte Kungl. Maj:t förordnat annat eller vården drivs enligt
avtal med sjukvårdsstyrelse.

Socialstyrelsen har genom beslut i september 1974 meddelat tillstånd för
Stiftelsen Kiholms Hälsohem att i Ludvika kommun under benämningen
Hälsofrämjandets Vital Center Tallmogården driva enskilt vårdhem med
högst 34 vårdplatser för vård av konvalescenter efter somatisk sjukdom,
dock ej avsevärt rörelsehindrade. Behandlingsverksamheten omfattar badoch
duschbehandlingar, tarmsköljning m. m. Enbart vegetarisk kost ser -

SoU 1975:6

15

veras. Tallmogården i övrigt har avsetts användas som pensionat enligt
hotellförordningen.

Vissa bestämmelser om ersättning från sjukförsäkringen för vård på enskilt vårdhem
m. m.

Enligt 2 kap. 4§ lagen (1962:381) om allmän försäkring kan ersättning
för vård på enskilt vårdhem utgå från sjukförsäkringen om vårdhemmet
enligt av regeringen fastställd förteckning är att anse som sjukhus enligt
nämnda lag.

Vidare kan enligt kungörelsen (1962:387) angående ersättning enligt lagen
om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning
av sjukdom ersättning utgå för konvalescentvård, som meddelats på konvalescenthem,
som upptagits i en av riksförsäkringsverket fastställd förteckning.

Tallmogården har inte likställts med sjukhus enligt lagen om allmän försäkring
eller upptagits som konvalescenthem enligt förenämnda kungörelse.

Sådana inskränkningar i fråga om inrättande av läkartjänster som gäller
för landstingskommuner och kommuner finns inte för huvudmän för enskilda
vårdhem. Det kan i detta sammanhang nämnas att läkarutbildningen
inriktats på bl. a. långtidssjukvården.

Prövning av THX, Paspat och vissa naturläkemedel inom sjukvården

Motionen

1 motionen 1975:1267 av herr Lothigius (m) anförs att tiotusentals människor
har fött THX, att ett tusental fortfarande erhåller detta medel varje
vecka samt att Paspat, som främst handhafts av ett läkarteam på lungkliniken
i Eksjö, har använts på tusentals patienter men att socialstyrelsen förbjuder
THX, Paspat och naturläkemedel med motivering att de saknar effekt. Motionären
framhåller att då preparaten inte kan anses ha skadlig effekt borde
de kunna få användas av läkare på patienter som önskar erhålla preparaten.
Motionären framhåller avslutningsvis att genom noggrann journalföring under
längre tid samt intervjuer med patienter skulle ett brett material kunna
framställas som tillfredsställer socialstyrelsens krav på åtminstone beprövad
erfarenhet.

Angående THX

Socialstyrelsen har i juni 1974 utfärdat ett cirkulär till all medicinalpersona!
om behandling med tymusextraktet THX av följande lydelse.

Med anledning av uppgifter om tumörhämmande effekt av preparatet

SoU 1975:6

16

THX begärde medicinalstyrelsen 1954 yttranden av medlemmen av dess
vetenskapliga råd professorn Strandqvist samt av överläkaren docenten
Sköld. I deras utlåtande framhölls att inga tecken fanns på att THX påverkat
det vanliga förloppet av cancer, malign lymfogranulomatos eller leukemi.

1 de fall, där THX påståtts ha haft effekt, hade hänsyn ej tagits till resultaten
av annan, nyligen genomgången behandling.

Senare under 1950-talet har utlåtanden om THX avgivits av professorerna
Ahlgren och Abdon, docenten Klein, professorerna Caspersson och Hultberg,
docenterna Kottmeier och Gorton, överläkaren Liedholm och Karolinska
institutets lärarkollegium samt nya utlåtanden av professorn Strandqvist
och docenten Sköld. Icke i något av dessa utlåtanden, som berörde THXpreparatets
inverkan på cancer eller andra maligna tumörer, kunde någon
hämmande effekt på tumörerna fastslås vare sig i djurförsök eller på människa.

Veterinärmedicine doktor Elis Sandberg bereddes därefter genom dåvarande
inrikesministern ledighet från sin tjänst som veterinär för att framlägga
det material över THX-preparatets medicinska effekter, över vilket han sade
sig förfoga. I samband därmed framhöll statsrådet att "för att visa värdet
av funna forskningsresultat måste varje forskare själv systematisera och
i lämplig form lägga fram allt det material, varpå han stöder sig, till prövning”.

Den redogörelse som doktor Sandberg härefter avlämnade behandlades
i ett utlåtande av professorerna Björkman och Larsson 1964. De framhöll
att Sandbergs redogörelse innehöll en serie obestrykta och okontrollerbara
påståenden om resultat av THX-behandlingen vid tumörsjukdomar, sockersjuka,
kronisk reumatoid artrit och kroniska infektionssjukdomar. Enligt
deras uppfattning saknade arbetet vetenskaplig relevans.

Sedan frågan om den kliniska effekten av THX åter aktualiserats, tillsatte
socialstyrelsen i februari 1972 en expertgrupp för att i samråd med doktor
Sandberg bringa klarhet om eventuell terapevtisk effekt av det av Sandberg
framställda tymusextraktet THX.

I expertgruppen ingick professorn Jan Waldenström, ordförande, professorerna
Gunnar von Bahr, Lars A Carlson och Jerzy Einhorn, docenten
Sven Johnsson, professorn Rolf Luft, livmedikus Werner Olsson samt professorerna
Jan Pontén och Ragnar Romanus.

I gruppens i februari i år avgivna yttrande redovisas undersökningar beträffande
tre sjukdomsgrupper, nämligen tumörsjukdomar, ögonskador vid
diabetes och prostatism. De fall, som expertgruppen bedömt, har samtliga
utvalts i samråd med Sandberg. Dennes journaluppgifter har i erforderlig
utsträckning kompletterats med journaluppgifter från sjukhus och läkare.

Inte i något fall har expertgruppen kunnat finna någon objektivt påvisbar
effekt av THX-behandlingen.

Den mycket grundliga utredning expertgruppen företagit har sålunda fastslagit,
att THX inte har någon botande eller lindrande effekt vid cancer,
ögonsjukdom vid diabetes eller prostatism. Trots detta har många sjuka
låtit sig behandlas med THX-injektioner och i vissa fall i samband därmed
ändrat eller avbrutit pågående medicinsk behandling. Risk föreligger också
för att sjuka personer som vill bli behandlade med THX alltför sent erhåller
adekvat vård. THX-behandling kan på grund härav bli en fara för människors
hälsa. THX-behandling innebär injektioner av ett preparat, som inte underkastats
lagstadgad läkemedelskontroll. Någon gynnsam effekt på sjukdomsförlopp
har ej kunna påvisas vid THX-behandling.

Socialstyrelsen vill härmed bringa till samtlig medicinalpersonals kän -

SoU 1975:6

17

nedom att det enligt styrelsens mening ej kan anses stå i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet att behandla patienter med THX.

Angående Paspat

Preparatet Paspat, som framställs i Väst-Tyskland och består av en blandning
av bakterier och andra mikroorganismer, avses bilda antikroppar efter
införandet i organismen.

Ansökan om registrering av Paspat som farmacevtisk specialitet har avslagits.

En läkare i Eksjö har genom särskild licens kunnat förskriva Paspat.

Tillhandahållande av naturläkemedel m. m. för enskilda patienter och tillverkning
av sådana läkemedel

Motionerna

I motionen 1975:495 av herr Sellgren m. fl. (fp,c) framhålls bl. a. att det
inte finns ekonomisk och praktisk möjlighet att inom landet frambringa
det material som enligt socialstyrelsens normer behövs för en registreringsprövning
av naturläkemedel. Motionärerna anför bl. a. följande.

Bland de nu avsedda medicinerna intar Iscador en särställning därigenom
att det framför allt används mot cancer. De cancersjuka som önskar denna
medicin torde ofta befinna sig i ett desperat läge. För läkemedlet Iscador
borde gälla att det tills vidare får importeras av alla läkare som vill använda
det i sin sjukvård.

För övriga naturläkemedel bör villkoren för licensförsäljning ändras så
att de avspeglar vad som uttalats om dispensmöjligheterna i riksdagsdebatten
i naturläkemedelsfrågan. Detta innebär att en patient som önskar bli behandlad
med naturläkemedel, som är accepterat i övriga Europa, bör få

tillgång till sådan medicin om läkare ordinerar den.

Detta motsvarar i stort vad som gäller i Norge.

Det bör uppmärksammas att några svenska företag, som tillverkar läkemedel
i en spädning som klassar medlet som homeopatiskt, i och för
sig har teknisk möjlighet att tillverka ”egentlig” medicin på natursubstans.
Sådana företag bör ges möjlighet att tillverka den lägre, nu förbjudna potensen
av läkemedlen. Det förutsattes att socialstyrelsen lämnar råd och
anvisningar till dessa företag i fråga om den hygieniska standard som krävs
för medicintillverkning.

I motionen 1975:1251 av herrGranstedt m. fl. (c) framhålls att ingripanden
mot naturläkemedel gjort att patienter, som förlitat sig på sådana läkemedel,
kommit i en mycket svår situation. Det är, framhåller motionärerna, nödvändigt
att i avvaktan på socialstyrelsens naturläkemedelsutredning och de
beslut vartill den kan komma att föranleda öppna tillfälliga möjligheter till
behandling med naturläkemedel.

SoU 1975:6

18

Angående preparatet Iscador

Preparatet Iscador framställs i Schweiz av extrakt av mistelrot. Det företag
som levererat produkten på den svenska marknaden har inte haft tillstånd
att importera eller leverera läkemedel. Ansökan om registrering av preparatet
som farmacevtisk specialitet har inte gjorts.

Försäljning eller utlämning i vissa fall av oregistrerade farmacevt iska specialiteter
F r i 1 i s t n i n g

Har ansökan gjorts om registrering av vara som farmacevtisk specialitet,
äger socialstyrelsen enligt 12 § kungörelsen om tillämpningen av läkemedelsförordningen,
när särskilda skäl föreligger, medge att vara får försäljas
till dess ansökningen slutligt prövats.

Möjlighet till frilistning har öppnats mot bakgrund av den situation som
uppstår då socialstyrelsen föreskriver att läkemedelsförordningen skall tilllämpas
på vara som tidigare kunnat säljas utan registrering som farmacevtisk
specialitet.

Licensförsäljning

Enligt 13 § kungörelsen om tillämpningen av läkemedelsförordningen äger
socialstyrelsen på särskild framställning medge rätt till försäljning av sådan
icke registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas av viss läkare,
veterinär eller tandläkare eller varav viss person eller visst djur befunnits
vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd. Framställningen, som skall
göras av apoteksföreståndaren, skall vara åtföljd av motivering av vederbörande
läkare, veterinär eller tandläkare. Medgivande kan förbindas med
villkor till förebyggande av skada.

Närmare föreskrifter om licensförsäljning har meddelats i dåvarande medicinalstyrelsens
kungörelse (MF 1963:128) angående förordnande och licensförsäljning
av oregistrerade farmacevtiska specialiteter. Dessa föreskrifter
innebär bl. a. att recept på oregistrerad specialitet är giltigt under ett år från
utfärdandet och i princip inte berättigar till mer än en expedition samt att
särskild ansökan skall göras för varje läkemedel och för varje patient.

Föredragande departementschefen anförde om licensförsäljning i prop.
1962:184 bl. a. följande.

Licens för försäljning av en icke frilistad eller registrerad specialitet kan
f. n. beviljas om specialitetens verkan skall prövas av viss läkare, veterinär
eller tandläkare eller viss person med hänsyn till sitt hälsotillstånd är i behov
av specialiteten. Med hänsyn till den betydande omfattning licensförsäljningen
hade tagit redan då läkemedelsutredningen utarbetade sitt förslag
till läkemedelsförordning och då de flesta medicinska behov ansågs kunna
täckas utan anlitande av licensläkemedel, föreslog utredningen att licenser

SoU 1975:6

19

fortsättningsvis skulle beviljas mera restriktivt. Särskild motivering av vederbörande
läkare, tandläkare eller veterinär föreslogs skola åtfölja ansökan.
Förslaget har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

Som tidigare framhållits har licensgivningen under senare delen av 1950-talet ökat starkt, men under det sista året har medicinalstyrelsen börjat
tillämpa en mera restriktiv praxis och kräver nu i viss utsträckning speciell
motivering, då licens söks. Enligt min mening är det angeläget, att man
fortsätter på den sålunda inslagna vägen. Licensförfarandet bör strikt begränsas
till sådana situationer, då annat ändamålsenligt medel inte står till
buds än ett licenspreparat. Så kan vara fallet, då någon drabbats av en hos
oss sällsynt sjukdom, mot vilken lämpligt medel inte introducerats i Sverige
men finns tillgängligt utomlands. För prövningsändamål bör licens beviljas
endast i speciella fall. Den normala kliniska prövningen bör vara avslutad,
innan ett läkemedel över huvud taget blir föremål för försäljning. Dock
kan det givetvis stundom vara befogat, att ett preparat före slutgiltig prövning
av registreringsfrågan blir tillgängligt för försäljning mot recept av sådana
läkare, veterinärer eller tandläkare, som har särskilda förutsättningar att
följa verkningarna av ett visst medel på patienterna.

Klinisk prövning

Närmare bestämmelser om den kliniska prövningen av oregistrerade farmacevtiska
specialiteter finns i ett av dåvarande medicinalstyrelsen utfärdat
cirkulär (MF 1963:129) angående klinisk prövning av oregistrerade läkemedel.
Bestämmelser har meddelats dels om prövning som sker på grundval
av avtal mellan fabrikanten och vederbörande läkare efter det den experimentella,
laboratoriemässiga prövningen av det nya läkemedlet avslutats,
dels om prövning som sker i samband med licensförsäljning av läkemedel.
Före prövningens igångsättande skall anmälan härom göras till nuvarande
socialstyrelsen.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till 1974 års riksdag begärdes att - i avbidan på att utredningsarbetet
genom socialstyrelsens naturläkemedelsutredning fullgjordes

- möjligheter skulle öppnas för att naturläkemedel, som framställs i utlandet
av välrenommerade läkemedelsföretag och som ordineras av vissa legitimerade
läkare, skulle kunna importeras av och försäljas från apotek.

På förslag av socialutskottet avslog riksdagen motionsyrkandet. Utskottet
redovisade i betänkandet SoU 1974:24 bl. a att socialstyrelsen i november
1973 tillsatt en arbetsgrupp för att utreda förutsättningarna för användning
av naturläkemedel vid sjukdomsbehandling (socialstyrelsens naturläkemedelsutredning)
samt anförde följande.

Socialutskottet, som förutsätter att det nämnda utredningsarbetet kommer
att bedrivas med all den skyndsamhet som är möjlig, anser att det inte
finns anledning att medan utredningsarbetet pågår ändra de bestämmelser
som reglerar möjligheterna att tillhandahålla läkemedel, som inte är re -

SoU 1975:6

20

gistrerade. Utskottet erinrar härvid om de möjligheter som finns - frilistning,
licensförsäljning och klinisk prövning - att få tillgång till icke registrerade
läkemedel. Utskottet vill i anslutning härtill nämna att, enligt vad utskottet
inhämtat, det i debatten om naturläkemedel aktuella schweiziska preparatet
Iscador, vilket är framställt av extrakt av mistelrot, i vissa fall har kunnat
tillhandahållas patienter genom licensförsäljning.

Vissa utredningar m. m.

Socialstyrelsens naturläkemedelsutredning

Socialstyrelsen beslutade i november 1973 tillsätta en arbetsgrupp för att
utreda förutsättningarna för användning av s. k. naturläkemedel vid sjukdomsbehandling
(naturläkemedelsutredningen). Sammankallande i arbetsgruppen
är en ledamot av regeringsrätten. Övriga ledamöter representerar
sakkunskap i farmaci, farmakologi och invärtes medicin. I direktiven för
arbetsgruppen redovisas kortfattat krav som ställs för registrering av farmacevtiska
specialiteter enligt läkemedelslagstiftningen samt att kritik riktats
mot socialstyrelsen för dess ingripanden mot användningen av s. k. naturläkemedel
m. m. Härefter anförs följande.

Av den förda diskussionen om de s. k. naturläkemedlen framgår att önskemål
föreligger om att de skall kunna användas utan att ovannämnda
krav uppfylls. Styrelsen tillsätter därför en utredning om dessa önskemål
helt eller delvis kan anses berättigade och hur de i så fall skall kunna tillmötesgås.
En förutsättning för en särbehandling av dessa medel måste vara
en tillfreasställande avgränsning av denna grupp, vilken för närvarande synes
oklart definierad. En närmare precisering av önskemålen om preparatens
tillgänglighet och av vilka krav som skall kunna ställas på dem bör kunna
lämnas från representanter för de organisationer som förespråkar särbehandling
av dessa preparat. Ett sådant material bör kunna bli utgångsmaterial
för gruppens arbete.

Arbetsgruppen har i en skrivelse i januari 1974 till vissa organisationer
m. fl. - representerande bl. a. läkare såsom läkarföreningen för antroposofiskt
orienterad medicin och fabrikanter - berett dessa tillfälle att närmare precisera
önskemålen om preparatens tillgänglighet.

Arbetsgruppen beräknas komma att redovisa sina överväganden för socialstyrelsen
i juni i år.

Medicinalansvarskommittén

Med stöd av ett Kungl. Maj.ts bemyndigande i januari 1974 har chefen
för socialdepartementet, statsrådet Aspling, tillkallat medicinalansvarskommittén
(S 1974:02) för att göra en allsidig översyn av reglerna för samhällets
tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården.

I direktiven för utredningsarbetet framhålls bl. a. att de sakkunniga bör
överväga i vilken utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården i

SoU 1975:6

21

fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Det påpekas att härvid
bör det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer till inom
vårdverksamheten liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav
samt ansvarsfrågan beaktas.

Förslag av socialstyrelsen, angående klinisk prövning av inortodoxa behandlingar
och behandlingsmetoder

I skrivelse i december 1974 till socialdepartementet har socialstyrelsen
begärt besked om möjligheterna att erhålla ekonomiska resurser för klinisk
prövning av inortodoxa behandlingar och behandlingsmetoder.

Socialstyrelsen anför bl. a. att vid sidan av vetenskapligt prövade medicinska
arbetsmetoder har sedan längre eller kortare tid funnits vård- eller
behandlingsformer av olika andra slag. Såsom exempel anges homeopati,
kiropraktik, akupunktur, faste- och råkostterapi och behandling med s. k.
naturläkemedel. Det påpekas att de teorier som ligger bakom många av
dessa vård- och behandlingsmetoder - som betecknas inortodoxa - inte står
i samklang med kända och väl belagda medicinska fakta och att forskare
inom det medicinska fältet därför har varit relativt obenägna att av tillgängliga
knappa resurser avsätta medel för forskningsprojekt kring dessa
metoder vars grunder sålunda är oklara.

Socialstyrelsen anför vidare bl. a. följande.

För att på ett tillfredsställande sätt kunna värdera de metoder, som av
den icke auktoriserade medicinen förs fram som medel att hjälpa även svårt
sjuka människor till hälsa, krävs att kontrollerade kliniska prövningar utförs.
Det torde också vara av intresse att närmare studera de effekter som hänför
sig till behandlingens utförande, behandlarens personlighet, behandlingsmetodens
karaktär av icke auktoriserad terapi m. m. Vid sådana undersökningar
vore det därför av värde att komplettera den medicinska utvärderingen
av behandlingen med studier utförda av beteendevetenskap!ig expertis.

Socialstyrelsen finnér det angeläget att undersökningar av denna typ kan
komma till stånd och är beredd att initiera och stödja sådana prövningar
av metoder vilka ur allmän synpunkt kan vara av intresse. Sådana vetenskapliga
undersökningar torde även kunna ge allmänheten en bättre förståelse
för de prövade metodernas eller behandlingarnas bakgrund och begränsning.

Medlemsförslag i Nordiska rådet om likartade nordiska bestämmelser för naturläkemedel I

ett medlemsförslag till Nordiska rådet i september 1974 har begärts
utredning om dels ökad utbildning för läkare i ämnet farmakognosi (drogkännedom),
dels etablering av kontakter från berörda myndigheter med
utländska institutioner som använder naturläkemedel, dels likartade bestämmelser
om s. k. naturläkemedel.

SoU 1975:6

22

Medlemsförslaget har varit föremål för remissbehandling och beräknas
komma att behandlas av Nordiska rådets socialpolitiska utskott i juni i
år.

Utskottet

1 betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden, som i huvudsak syftar
till att icke-konventionella läkemetoder samt naturläkemedel skall komma
till ökad användning inom den svenska sjukvården och därigenom medverka
till en ytterligare förbättring av denna.

Lagstiftningen om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område utgår från principen att vem som helst äger frihet att utöva sådan
verksamhet. Från denna utgångspunkt har dels i lagen (1960:408) om behörighet
att utöva läkaryrket stäUts upp regler för den speciella form av
behörighet att utöva verksamhet på området som ansetts böra tilläggas de
på vetenskapi ig grund arbetande och utbildade läkarna, dels i lagen (1960:409)
om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
(den s. k. kvacksalverilagen) meddelats bestämmelser om de begränsningar
i nämnda frihet som ansetts nödvändiga för att skydda allmänheten. I allmänna
läkarinstruktionen (1963:341) har inskrivits en skyldighet för läkare
att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela
patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd
fordrar, vilken skyldighet är grundläggande för läkares yrkesutövning.

Beträffande läkemedel finns grundläggande bestämmelser om tillverkning,
införsel, handel, hantering, kontroll och tillsyn i läkemedelsförordningen
(1962:701) och till denna knutna föreskrifter bl. a. i kungörelsen
(1963:349) om tillämpningen av läkemedelsförordningen. Med läkemedel
förstås sådan vara som är avsedd att antingen vid invärtes eller utvärtes
bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom
hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband
med behandling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning,
allt under förutsättning att varan för sådant ändamål genom beredning,
dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. För
tillverkning och införsel av läkemedel krävs tillstånd. Huvuddelen av alla
läkemedel är standardiserade och tillhandahålls i orginalförpackning (s. k.
farmacevtiska specialiteter). För att sådan specialitet skall få försäljas måste
den i princip vara inregistrerad hos socialstyrelsen. För registreringen fordras
att läkemedlet är av fullgod beskaffenhet och vid normal användning inte
medför skadeverkningar, som står i missförhållande till den avsedda effekten,
att dess sammansättning är fullständigt deklarerad, att benämningen
inte är vilseledande, att priset är skäligt samt att läkemedlet befunnits ändamålsenligt.
Till ansökan om registrering skall fogas dokumentation, som
styrker medlets medicinska ändamålsenlighet. Avgörande för registrering
är inte om läkemeklet framställts på syntetisk väg eller utgör ett s. k. na -

SoU 1975:6

23

turläkemedel, utan läkemedlets dokumenterade effekt.

För en fullständigare redovisning av bestämmelserna rörande verksamheten
på hälso- och sjukvårdens område samt rörande läkemedelskontrollen,
hänvisar utskottet till s. 2-8 i betänkandet.

Som bakgrund till övervägandena rörande flera av motionsyrkandena finns
skäl att även redovisa följande initiativ av socialstyrelsen, vilka utskottet
närmare berör i det följande.

Socialstyrelsen tillsatte i november 1973 en arbetsgrupp för att utreda
förutsättningarna för användning av naturläkemedel vid sjukdomsbehandling
(socialstyrelsens naturläkemedelsutredning).

I skrivelse i december 1974 till socialdepartementet (i det följande kallad
socialstyrelsens decemberskrivelse) har socialstyrelsen anhållit om ett principiellt
ställningstagande till möjligheterna att få ekonomiska resurser för
klinisk prövning av inortodoxa behandlingar och behandlingsmetoder, såsom
homeopati, kiropraktik, akupunktur, faste- och råkostterapi och behandling
med naturläkemedel. 1 skrivelsen anför styrelsen bl. a. att det är
angeläget att avsedda undersökningar kan komma till stånd och att styrelsen
är beredd att initiera och stödja sådana prövningar av metoder vilka från
allmän synpunkt kan vara av intresse.

Legitimation m. m. för utövare av icke-konventionell sjukvård

I motionen 1975:1248 av herr Gernandt m. fl. (c, m, fp) begärs att en
utredning skall tillsättas som syftar till att utövare av icke-konventionell
sjukvård - varmed motionärerna avser yrkesutövare inom sjukvårdsområdet
tillhörande kategorier som nu inte är representerade i den offentliga sjukvården
- skall ges utbildningsstöd, möjligheter till legitimation och möjligheter
till samverkan med den etablerade sjukvården m. m. Motionärerna
framhåller att många av de personer som ägnar sig åt icke-konventionell
sjukvård obetingat har stora teoretiska kunskaper, omfattande erfarenhet
och något som bör vara tillåtet att kalla skicklighet inom sitt verksamhetsområde.
Å andra sidan, framhålls det, förekommer i stor utsträckning
"omfattande och okunnig amatörverksamhet". Motionärerna vill att sådana
yrkesutövare som skapar risker för patienter skall avstängas från möjlighet
att behandla patienter, medan utövare med visst kunnande och erfarenhet
bör ges ökad möjlighet att verka i samhället. I motionen förordas också
bl. a. att i hälsokostbranschen viss utbildning av personalen skall krävas,
liksom en viss legitimationsnivå för innehavare av hälsokostbutiker.

Med hänsyn till att det i motionen saknas en precisering av vilka yrkesgrupper
som motionärerna avser är det inte möjligt för utskottet att
göra annat än vissa allmänna överväganden rörande det här aktuella motionsyrkandet.
Utskottet kan till en början inte undgå att göra konstaterandet
att yrkandet synes stå i viss motsättning till krav som under de senaste
åren i olika sammanhang framförts av innehåll att samhället skall öka möjligheten
för läkare att förskriva naturläkemedel och för patienter att få tillgång

SoU 1975:6

24

till sådana läkemedel även i fall, där samhället inte kan ge garantier för
att läkemedlen uppfyller de krav som uppställs i den gällande läkemedelslagstiftningen.
Utskottet behandlar i följande avsnitt flera motionsyrkanden
av denna karaktär. Vid bedömningen av det här aktuella
yrkandet finns skäl att erinra om den princip för utövande av verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område, som den nuvarande lagstiftningen bygger
på, nämligen att med vissa inskränkningar vem som helst äger frihet att
utöva sådan verksamhet. Utskottet anser inte att det är motiverat att nu
ompröva denna princip eller att i överensstämmelse med motionsyrkandet
väsentligt inskränka möjligheterna att arbeta på hälso- och sjukvårdens område
för dem som saknar läkarutbildning och som inte heller eljest för närvarande
står under socialstyrelsens tillsyn i sin yrkesutövning. Ett bifall
till motionsyrkandet skulle nämligen samtidigt innebära att utskottet i princip
var berett att - efter utredning - förorda en auktorisation eller i vart
fall ett faktiskt godkännande av viss del av yrkesutövarna inom en mångfald
verksamhetsgrenar inom hälso- och sjukvårdsområdet, trots att det ännu
inte vetenskapligt belagts att de använda vård- och behandlingsmetoderna
ger effekt och, så långt möjligt, samtidigt är riskfria för patienterna. Att
bland yrkesutövare, vilkas kompetens över huvud taget inte dokumenterats,
åstadkomma en avgränsning mellan personer som bör få bedriva verksamhet
på hälso- och sjukvårdsområdet och personer som bör förbjudas utöva sådan
verksamhet skulle vara olämpligt främst med hänsyn till att det allmänna
skulle framstå som en garant för att de personer som fått verksamhetstillstånd
skulle besitta en särskild yrkesskicklighet.

Det sagda hindrar inte att det finns skäl för en allmän översyn av vilka
yrkesgrupper på hälso- och sjukvårdsområdet, som bör stå under socialstyrelsens
tillsyn. En sådan översyn pågår inom den förra året tillkallade
medicinalansvarskommittén. Vid sidan härav kan det emellertid vara motiverat
att, i överensstämmelse med de tankegångar motionen bygger på,
beakta önskemål om en vetenskaplig prövning av särskilda vård- och behandlingsmetoder,
som nu inte används inom den etablerade hälso- och
sjukvården. Med hänsyn till de höga kvalitetskrav som inom denna samhällssektor
med rätta ställs på verksamheten är det emellertid uppenbart
att varje prövning som syftar till att en ny behandlingsmetod skall tillföras
vården måste bli både tids- och kostnadskrävande. En prioritering av de
önskemål som kommer fram måste därför ske. Utskottet har inte anledning
att gå in närmare härpå i detta sammanhang, detta i all synnerhet som
motionärerna inte angivit vilka yrkesgrupper de åsyftar. Med hänsyn till
att enligt vad som ovan angivits frågan om ett principiellt ställningstagande
till klinisk prövning av inortodoxa behandlingar och behandlingsmetoder
aktualiserats genom socialstyrelsens decemberskrivelse är något riksdagens
initiativ inte påkallat.

Såvitt avser den i motionen upptagna frågan om hälsokost finns skäl
att erinra om att en arbetsgrupp bestående av representanter för social -

SoU 1975:6

25

styrelsen, statens livsmedelsverk och konsumentombudsmannen följer frågor
rörande bl. a. marknadsföringen av hälsokost. Utskottet, som vill understryka
betydelsen av att personer som är anställda i hälsokostbranschen
har god varukännedom, anser mot bakgrunden av det sagda att någon riksdagens
åtgärd inte heller i här aktuellt avseende är erforderlig.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1975:1248, såvitt
här är i fråga.

Kiropraktisk behandling torde tillhöra den grupp behandlingsmetoder som
åsyftas i den nyss diskuterade motionen. I motionen 1975:767 av herr Bengtsson
i Göteborg m. fl. (c, s, m, fp) framställs ett yrkande som syftar till
att vissa utövare av kiropraktik skall få ett ökat erkännande. I motionen
hemställs att riksdagen skall begära utredning och andra åtgärder i syfte
att möjliggöra legitimation av Doetors of Chiropractic. Motionärerna framhåller
att det i Sverige f. n. finns ett 30-tal Doetors of Chiropractic, att
ca 30 ungdomar är under utbildning och att utbildningen, som i dag kan
ske i USA, Canada och England, omfattar 4-5 års heltidsstudier med studentexamen
på naturvetenskaplig linje som inträdeskrav. Motionärerna anser,
mot bakgrund av den enligt deras uppfattning grundliga utbildning
som Doetors of Chiropractic genomgår, starka skäl tala för att man inför
legitimation för i Sverige verksamma Doetors of Chiropractic.

Utskottet behandlade förra året ett likalydande motionsyrkande, vilket
utskottet efter en omfattande remissbehandling avstyrkte i sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1974:29. Utskottet anförde bl. a. att det inte ville
hålla för uteslutet att kiropraktisk behandling, rätt utförd, i vissa fall kan
mildra smärttillstånd föranledda av funktionella störningar i kroppens leder
och därför kan vara ett komplement till annan medicinsk behandling på
samma sätt som t. ex. sjukgymnastik. Utskottet påpekade emellertid att
Doetors of Chiropractic fick sin grundutbildning i utlandet och att svenska
myndigheter därför saknade möjligheter att kontrollera och påverka utbildningen.
Vidare påpekade utskottet att resultaten av kiropraktisk verksamhet
var odokumenterade, att någon utvärdering av densamma inte skett och
att man därför inte hade några betryggande garantier för kvalitén på verksamheten.
Härjämte framhöll utskottet att ett inordnande av Doetors of
Chiropractic i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet knappast skulle ge
någon påtagligt förbättrad hälso- och sjukvård, eftersom insatserna av de
då ca 20 yrkesverksamma Doetors of Chiropractic inte kunde ha annat än
marginella effekter samt att önskemålen om ökad tillgång på yrkesutövare
inom det aktuella vårdområdet i första hand borde tillgodoses genom ökad
och förbättrad utbildning av sjukgymnaster och läkare. Utskottet erinrade
härvid om ökningen under senare år av läkar- och sjukgymnastutbildningen.

Utskottet finner inte anledning att nu ompröva sitt tidigare ställningstagande
till frågan om legitimation av Doetors of Chiropractic. Utskottet

- som här också vill nämna att socialstyrelsen i decemberskrivelsen förklarat
sig beredd att stödja prövningar av bl. a. kiropraktik - avstyrker således

Soll 1975:6

26

bifall till motionen 1975:767.

Även i motionen 1975:1244 av herr Gernandt (c) tas upp en fråga, som
avser icke-konventionell sjukvård, nämligen akupunkturbehandling. I motionen
framhålls bl. a. att det på allt starkare grunder kan förmodas att
akupunkturtekniken har en positiv verkan vid såväl behandling som bedövning
och att därför större uppmärksamhet än den som hittills visats
bör komma akupunkturtekniken till del från svenska myndigheters sida.
Motionären begär att socialstyrelsen skall få möjlighet att mera aktivt än
hittills studera akupunkturtekniken inom och utom landet och att föranstalta
om lämplig försöksverksamhet med utnyttjande av den erfarenhet och det
kunnande som redan finns inom landet. Vidare begär motionären att den
kontrollverksamhet rörande amatörmässigt utövad akupunkturverksamhet,
som redan påbörjats, fullföljs. Därvid skulle syftet vara att akupunktörerna
sedermera skulle vå viss vidareutbildning och begränsad legitimation då
de samverkade med läkare.

I en motion till 1974 års riksdag framfördes förslag om bl. a. utbildning
i akupunktur och om kontroll av akupunkturverksamhet med hänsyn till
risk för spridning av hepatitsmitta. På hemställan av utskottet avslogs motionen
(SoU 1974:24). I betänkandet redogjorde utskottet för ett i början
av år 1973 framlagt yttrande från en undersökning av bedövningseffekten
av akupunktur, som gjorts av en medlem av socialstyrelsens vetenskapliga
råd, för en rapport från en studieresa till Kina i oktober 1973, som en norsk
medicinsk studiegrupp företagit för att studera akupunktur samt för en diskussion
som ägt rum på grundval av denna rapport. Utskottet anförde bl. a.
att resultaten av de studier av akupunkturmetoden som utskottet redovisat
i betänkandet samt det yttrande socialstyrelsen avgett över motionen visade
att akupunktur som behandlings- och bedövningsmetod ännu inte kan accepteras
inom svensk sjukvård utan härför krävs ytterligare forsknings- och
utvecklingsarbete.

Som komplettering till redogörelsen för pågående undersökningar m. m.
om akupunktur kan nämnas att vid fysiologiska institutionen vid universitetet
i Göteborg en undersökning av akupunktur som smärtbehandlingsmetod
pågår samt att vid Linköpings högskola undersökningar påbörjats
som inledning till en undersökning om akupunkturbehandling vid vissa
sjukdomar och som bedövning vid operation och förlossning. Vidare har
i år en grupp svenska läkare - med bl. a. representanter för socialstyrelsen

- företagit en studieresa till Kina varvid bl. a. akupunktur studerats. Slutligen
bör här nämnas att, enligt vad utskottet inhämtat, riksbankens jubileumsfond
i dagarna beviljat anslag till undersökningarna vid Linköpings högskola.

Mot bakgrund av det intresse som således visats för studier och prövning
av akupunktur och under hänvisning till att akupunktur särskilt nämnts
i socialstyrelsens decemberskrivelse bör motionen 1975:1244 i denna del
inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Tillsynen över förekommande akupunkturverksamhet åvilar

SoU 1975:6

27

länsläkarorganisationen, som har till uppgift att bl. a. ha tillsyn över personer
som yrkesmässigt utövar hälso- och sjukvårdande verksamhet. Socialstyrelsen
begärde i skrivelse i april i fjol till länsläkarna och förste stadsläkarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö att en inventering skall ske och ett register
beträffande yrkesverksamma akupunktörer skall upprättas. Länsläkarna och
stadsläkarna uppmanades bl. a. att undersöka de hygieniska förhållanden,
under vilka akupunkturverksamheten bedrivs. Utskottet, som har anledning
räkna med att de erfarenheter av akupunkturverksamheten, som kan komma
fram vid utövandet av tillsynsverksamheten, tas till vara som ett led i studierna
av behandlingstekniken i fråga, anser att motionen 1975:1244 inte
heller i vad den avser tillsyn av akupunktörers verksamhet bör föranleda
någon åtgärd av riksdagen.

Stöd för s. k. hälsohem

I två motioner - motionen 1975:1248 av herr Gernandt m. fl. (c, m, fp)
och motionen 1975:1253 av fru Hambraeus m. fl. (c) - framställs yrkanden
som syftar till att ett ökat stöd från samhällets sida skall ges till seriöst
arbetande s. k. hälsohem. 1 båda motionerna nämns som exempel på sådana
hälsohem anläggningen Tallmogården i Dalarna.

Med hänsyn till det ansvar för hälso- och sjukvården som åvilar landstingen
ankommer det i första hand på dessa att pröva frågan om att inrätta
och att stödja anläggningar av den karaktär, som motionerna avser. Mot
denna bakgrund och under hänvisning till att bl. a. faste- och råkostterapi
av socialstyrelsen hänförs till de behandlingsmetoder vilka enligt decemberskrivelsen
förtjänar en närmare undersökning anser utskottet att något
riksdagens initiativ i anledning av motionsyrkandena inte är påkallat. Vid
denna bedömning beaktar utskottet även följande. Kommittén för planering
av turistanläggningar och friluftsområden m. m. har i sitt slutbetänkande
(SOU 1973:52) tagit upp frågan om hälso- och sjukvårdens roll i turistoch
rekreationspolitiken. Kommittén har därvid pekat på behovet av anläggningar
i form av hälsocentra för såväl hälsoinriktad rekreation som för
rehabilitering och konvalescent vård. Från kommitténs utgångspunkt har
det inte varit möjligt att närmare behandla dessa frågor, som inrymmer
flera gränsdragningsproblem. Med anledning härav har kommittén föreslagit
att frågan om hälsocentra borde närmare utredas. Sedan remissinstanserna
inte haft något att erinra häremot, har regeringen den 6 mars i år uppdragit
åt socialdepartementets sjukvårdsdelegation att i samråd med Landstingsförbundet
utreda frågan om s. k. hälsocentra.

Vissa frågor rörande s. k. naturläkemedel

Under de senaste tre åren har förts en intensiv debatt både i och utanför
riksdagen rörande de s. k. naturläkemedlen. Därvid har ställts krav på att

SoU 1975:6

28

de faktiska möjligheterna för läkare att förskriva sådana medel och möjligheterna
för patienterna att få tillgång till sådana medel avsevärt skulle
vidgas. I sammanhanget har framhållits det stora värdet av och den ofarlighet
som skulle karaktärisera naturprodukter eller biologiska medel jämfört
med industriellt framställda läkemedel. Önskemål har framförts om att de
s. k. naturläkemedlen skulle kunna användas utan att de stränga kraven
uppfylls, som i vårt land eljest ställs på läkemedel. Ett av skälen härtill
är att den forskning, som krävs för att ett läkemedel skall kunna inregistreras
som farmacevtisk specialitet, i allmänhet är utomordentligt kostsam, och
att läkemedlen i fråga förekommer i så många varianter att en inregistrering
av dem skulle medföra orimligt höga kostnader.

I flera motioner framställs yrkanden, som anknyter till den debatt som
i enlighet med det sagda pågår. Utskottet åsyftar motionen, 1975:495 av
herr Sellgren m. fl. (fp, c), motionen 1975:1251 av herr Granstedt m. fl.
(c) och motionen 1975:1267 av herr Lothigius (m). De båda förstnämnda
motionerna syftar till en liberalisering av gällande bestämmelser på läkemedelsområdet
i avvaktan på resultatet av den naturläkemedelsutredning
som tillsattesav socialstyrelsen hösten 1973. Den tredje motionen 1975:1267,
liksom ett av yrkandena i motionen 1975:495, tar sikte på användningen
under en försöksperiod av vissa särskilda preparat. För det närmare innehållet
i motionsyrkandena hänvisar utskottet till redovisningen för motionsyrkandena
(s. 1 och 2) och för motionsskälen (s. 15 och 17).

Naturläkemedelsutredningen utgör en arbetsgrupp som tillsatts för att
utreda huvuvida de ovan angivna önskemålen - om att ifrågavarande läkemedel
skulle kunna användas utan att de krav uppfyllts, som eljest ställs
på läkemedel - helt eller delvis kan anses berättigade och hur de i så fall
skall kunna tillmötesgås. En förutsättning för särbehandling av medlen,
anförs i en promemoria som upprättades vid utredningens tillsättande, måste
vara en tillfredsställande avgränsning av gruppen, vilken syntes oklart definierad.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningsarbetet att vara slutfört
inom de närmaste månaderna. Det finns med hänsyn härtill inte anledning
att medan utredningsarbetet pågår ändra de bestämmelser som reglerar tillhandahållandet
av läkemedel som inte är registrerade. Utskottet erinrar härvid
om de möjligheter som finns - bl. a. genom licensförsäljning och klinisk
prövning-att få tillgång till icke registrerade läkemedel. Utskottet vill utöver
det sagda anföra följande. Utskottet anser sig kunna utgå från att, då naturläkemedelsutredningen
framlagt resultatet av sitt arbete, socialstyrelsen

- utan att avvakta slutligt ställningstagande till utredningsförslaget -ofördröjligen prövar frågan huruvida det inom ramen för gällande
läkemedelslagstiftning bör utfärdas bestämmelser som tillgodoser önskemål
som ligger bakom tillsättandet av utredningen och tar erforderliga initiativ
i angivna hänseende.

Såvitt avser prövning av vissa angivna läkemedel vill utskottet också

SoU 1975:6

29

erinra om den utredning rörande THX-preparatet som redan verkställts och
till att socialstyrelsen i decemberskrivelsen uttalat att styrelsen är beredd
att stödja prövningen av naturläkemedel.

På grund av det anförda påkallar motionerna 1975:495, 1975:1251 och
1975:1267 inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om legitimation m. m. för utövare av
icke-konventionell sjukvård att riksdagen avslår motionen
1975:1248 i motsvarande del,

2. beträffande legitimation av vissa kiropraktorer att riksdagen
avslår motionen 1975:767,

3. beträffande försöksverksamhet och kontroll rörande akupunktur
att riksdagen avslår motionen 1975:1244,

4. beträffande stöd för s. k. hälsohem att riksdagen avslår motionen
1975:1248 i motsvarande del samt motionen 1975:1253,

5. beträffande prövning och tillhandahållande av naturläkemedel
m. m. att riksdagen avslår motionerna 1975:495, 1975:1251 och
1975:1267.

Stockholm den 15 april 1975

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s). Gustavsson i Alvesta (c).
Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Larsson i Öskevik (c), Romanus
(fp), Johnsson i Blentarp (s), Nordberg (s), Åkerlind (m), fröken Andersson
(c), fru Marklund (vpk), fru Wigenfeldt (c), fru Lagergren (s), herr Alftin
(s) och fru Ohlin (s).

Reservation

beträffande legitimation av vissa kiropraktorer (punkt 2 i hemställan) av
herrar Gustavsson i Alvesta (c) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 25 med ”Utskottet
behandlade” och slutar på s. 26 med ”motionen 1975:767" bort
ha följande lydelse:

Socialutskottet vill understryka att läkare genom sin utbildning samt
genom möjligheter till nära samarbete med specialister inom olika grenar
av läkarvetenskapen och till biträde från medicinska laboratorier m. m. har
de bästa förutsättningarna att ställa en korrekt diagnos, vilken är avgörande
för att en sjukdomsbehandling skall bli framgångsrik. Det bör därför vara
naturligt att man vid sjukdomar av olika slag i första hand vänder sig till

SoU 1975:6

30

läkare. I själva behandlingsarbetet har emellertid även andra kategorier än
läkare fött uppgifter såsom bl. a. arbetsterapeuter, bandagister, sjuksköterskor/sjukskötare,
sjukgymnaster, vilka fött erkännande genom legitimation
eller genom att anlitas inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Sedan länge tillbaka har människor vid ryggbesvär m. m. vänt sig till
kiropraktorer för att få hjälp. Att den kiropraktiska verksamheten betecknats
som ovetenskaplig och att vissa kiropraktorer haft bristande utbildning
har dock gjort att kiropraktiken inte kunnat vinna erkännande av samhället.
Det har ändå omvittnats av många människor att de upplevt sig
ha fått lindring eller bot i sina ryggbesvär m. m. då de vänt sig till kiropraktor.
I vårt land har emellertid allt fler kiropraktorer som i utlandet erhållit utbildning
som Doetors of Chiropractic börjat verka. Denna utbildning, som
omfattar fyra-fem års studier på högskolenivå och som framför allt finns
att tillgå i USA, kan i åtskilliga avseenden anses motsvara grundutbildningen
för läkare i USA. När det gäller områden av särskild betydelse för kiropraktisk
verksamhet är utbildningen för Doetors of Chiropractic mer omfattande än
utbildningen för läkare. Samhället bör genom legitimation ge erkännande
även åt seriöst utbildade och verksamma kiropraktorer, dvs. sådana med
utbildning som Doctor of Chiropractic. Genom legitimation för såväl läkare,
som vill remittera patient till kiropraktisk behandling, som patienter som
söker sådan behandling ledning vid val av kiropraktor.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att ett utredningsarbete om
en ordning för legitimation av vissa kiropraktorer bör komma till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975:767 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande legitimation av vissa kiropraktorer att riksdagen
med anledning av motionen 1975:767 ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

GOTAB 75 9074 S Stockholm 1975