Socialutskottets betänkande nr 10

SoU 1975:10

Nr 10

Socialutskottets betänkande med anledning av motioner om insyn,
integritet, medinflytande och rättssäkerhet inom sjukvården m. m.

Motionerna

I motionen 1975:259 av herr Carlshamre m. fl. (m, s, c, fp, vpk) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller att medicinalansvarskommittén fär
i uppdrag att pröva de åtgärder syftande till ökad rättssäkerhet för patienter
inom hälso- och sjukvården som förordats i motionen.

I motionen 1975:778 av herr Molin m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att frågan om en patienträttighetslag och om förstärkt
närdemokrati inom vårdområdet görs till föremål för utredning.

I motionen 1975:259 förordas att i allmänna läkarinstruktionen ( 1963:341)
införs föreskrift om skyldighet för läkare att informera sina patienter och/eller
deras anhöriga om riskerna för biverkningar av medicin, operationsrisker
och liknande.

Vidare förordas i motionen att strikt skadeståndsansvar införs inom sjukvården,
så att patienter som drabbas av läkemedelsbiverkningar eller erhåller
andra skador i samband med behandling erhåller skadeersättning även om
skadan inte rimligen kunnat förutses och oavsett om det är fråga om felbehandling.

Motionärerna begär vidare - för att underlätta för patienterna och deras
anhöriga att ta del av patientjournaler - att socialstyrelsen skall utarbeta
blanketter för rekvisition av patientjournal och att dessa blanketter skall
finnas tillgängliga t. ex. hos försäkringskassorna.

Slutligen begärs att följande krav skall gälla för förandet av patientjournaler
liksom gäller för bokföring enligt bokföringslagen (1929:117), nämligen att
radering inte får förekomma, att uteslutning av text m. m. i stället skall
ske genom överstrykning och att oskrivna utrymmen skall ”slutas” genom
spärrmarkering. I anslutning härtill begärs att utskrift av dikterade band
och liknande skall godkännas och signeras av läkaren.

I motionen 1975:778 framhålls att särskilda åtgärder måste vidtas för att
skydda patienternas rättigheter och att en första förutsättning härför är att
patienterna fåren fullständig och adekvat information om sin situation och
om regler av olika slag inom respektive vårdanstalt. Motionärerna anför
bl. a. att sådana rutiner bör införas vid vårdanstalterna att patienterna normalt
får all den information de behöver för att kunna ta till vara sina rättigheter
och att de för denna information på ett begripligt sätt.

I Riksdagen 1975. 12 sami. Nr 10

SoU 1975:10

I motionen framförs vidare kravet på en patientombudsman eller vårdombudsman
med en från sjukvårdshuvudmännen fristående ställning, vilken
skall ha till uppgift att hjälpa patienterna och deras anhöriga i rättsfrågor
och i rättstvister med anstaltsledning eller styrelse samt att underlätta kontakterna
mellan patienter och personal.

Motionärerna påpekar att det är viktigt att vården utformas så, att patienternas
integritet så långt möjligt skyddas när det gäller genomförandet
av undersökningar, utlämnande av uppgifter om patienten till utomstående
och utformningen av vårdlokalerna. Den patient som har starka personliga
skäl för att få den avskildhet som ett enskilt rum skänker bör, sägs det,
ha möjlighet att fl detta önskemål tillgodosett.

Motionärerna påpekar vidare det angelägna i att möjligheter finns för
den enskilde att erhålla ersättning för det lidande och den förlorade arbetsförmåga,
som kan följa av en feldiagnos eller en felaktig behandling.

1 motionen tas härefter upp frågan om närdemokratin inom vårdinrättningarna.
Härvid anförs att en väsentlig åtgärd är inrättandet av speciella
samarbetsorgan inom vårdenheterna, samrådsnämnder, anstaltsnämnder,
kliniknämnder, i vilka företrädare för den ansvariga politiska styrelsen, för
personalgrupperna och för patienterna ingår och vilka skulle fH rätt att besluta
om vissa interna miljö- och trivselfrågor för den egna vårdanstalten men
också ha rätt att föra fram förslag i vårdfrågor i allmänhet till styrelsen.
Det anförs att denna typ av samarbetsorgan kan inrättas inom åldringsvården,
arbetsvärden, nykterhetsvården, rehabiliteringsverksamheten och
ungdomsvården samt inom vissa delar av sjukvården, där patienterna vistas
på respektive anstalt under längre tid, men att den passar mindre väl inom
andra delar av sjukvården, nämligen akutvården och vissa delar av mentalvården.

Motionärerna anför vidare att - för att stärka vårdpersonalens arbetsmöjligheter
och medinflytande och för att minska klyftorna mellan olika
personalkategorier inom främst sjukvården - ett närmare samarbete i det
dagliga vårdarbetet bör komma till stånd genom att sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden
och i förekommande fall även sjukhuspräst bildar ett vårdlag,
som sammanträffar så ofta som möjligt föra» diskutera patientens tillstånd,
reaktioner och uttalanden. Ett sådant rutinsamarbete skulle, sägs det, leda
till dels bättre samordnade vårdåtgärder, dels en förbättrad information till
patienterna, bl. a. genom att det antal personer som patienterna kommer
i daglig kontakt med minskar. Den sistnämnda fördelen anges vara särskilt
betydelsefull i de vårdformer där patienternas hälsotillstånd omöjliggör ett
regelbundet deltagande i samrådsgrupper av ovan nämnt slag.

Härjämte framhåller motionärerna att på högre nivå bör vidare finnas
en för hela kliniken (eller motsvarande) gemensam nämnd med beslutanderätt
i vissa organisatoriska frågor och med rätt att yttra sig i de frågor
rörande patientvård som inte är av rent medicinsk karaktär. Det förordas
att nämnden skall sammansättas av representanter för de olika personalkategorierna
med klinikchefen som ordförande.

SoU 1975:10

Information om och insyn i vårdverksamheten

I syfte att förbättra informationen inom sjukvården har Landstingsförbundet
låtit utarbeta ett förslag till normalinformation till patienter. I förslaget
finns såväl praktiskt lokalt anpassade råd som upplysningar om de
rättigheter en patient har. Även frågor om kontaktvägar, samverkansformer
och tystnadsplikt tas upp i förslaget.

Uppgifter om bakgrund till sjukdom, utförda undersökningar och deras
resultat samt behandlingsåtgärder m. m. beträffande patienter i sjukvården
skall redovisas i journaler. I betänkandet SoU 1974:15 - vilket socialutskottet
avgav i fjol med anledning av motioner om insyn, integritet och
medinflytande inom sjukvården, m. m. - finns redogörelser för gällande
bestämmelser beträffande journalföring inom sjukvården samt om utlämning
till enskilda av journaler och andra handlingar inom sjukvården.

Vissa utredningar

Den genom ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillkallade offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49) (OSK) behandlar
bl. a. frågor om offentlighet och sekretess beträffande handlingar inom sjukvården.

Den genom ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 tillkallade medicinalansvarskommittén
(S 1974:02) - vilken har i uppdrag att utreda vissa
ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården - skall bl. a. behandla informations-
och rättssäkerhetsfrågor inom sjukvården.

Ersättningsansvar vid behandlingsskada inom sjukvården och vid iäkemedelsskada Gällande

ordning beträffande skadestånd vid behandlingsskada

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade
någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt
inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 1 !} skadeståndslagen åligger det arbetsgivare att svara för
bl. a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s. k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan omfattar
även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är således
tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse förekommit
från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut

SoU 1975:10

någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att
det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för "anonyma”
fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och
en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet,
som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet
för arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist
i aktsamheten.

Gällande ordning beträffande skadestånd vid läkemedelsskada

Skadeståndslagen är tillämplig även på sådana skador som uppstår till
följd av att en viss industriell produkt, t. ex. ett läkemedel, har skadebringande
egenskaper. Neurosedynfallet utgör exempel på en sådan s. k. produktskada.
En förutsättning för skadeståndslagens tillämplighet är emellertid
att fel eller försummelse av någon befattningshavare kan visas föreligga.
I vissa fall av produktskador är det tänkbart att ersättning kan utgå enligt
regler om skadestånd i kontraktsförhållanden. Det nuvarande rättsläget är
emellertid sådant att den som blir utsatt för en s. k. produktskada i åtskilliga
situationer saknar möjlighet att få full gottgörelse för sin skada.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1972, 1973 och 1974 års riksdagar har framförts motionsförslag, som
syftat till att förbättra situationen för dem som skadas i samband med
sjukvård. Bl. a. har förslag väckts om att strikt skadeståndsansvar - dvs.
skadeståndsskyldighet oberoende av fel eller försummelse - skall gälla inom
sjukvårdsområdet.

På förslag av lagutskottet i betänkandena LU 1972:10 (s. 139 f.), LU 1973:9
och LU 1974:10 har riksdagen avslagit motionsyrkandena. Lagutskottet har
hänvisat i första hand till att Landstingsförbundet tillsammans med en arbetsgrupp
från olika försäkringsbolag utredde möjligheterna att utforma en
försäkring som skulle tillgodose behovet av ett förbättrat ekonomiskt skydd
för patienter som skadas i samband med sjukvård.

Försäkringar som ger ekonomiskt skydd vid skadefall
Socialförsäkringen

Socialförsäkringen - dvs. den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen

- ger ett ekonomiskt grundskydd vid skadefall. Ideell skada (sveda och
värk, lyte eller annat men) ersätts inte. Under akut sjukdomstid efter en
skada utgår sjukpenning som ersättning för inkomstförlust. Vidare ersätts

SoU 1975:10

helt eller delvis all läkarvård och sjukhusvård samt mediciner etc. Vid långvarig
arbetsoförmåga kan en skadad få förtidspension eller sjukbidrag från
den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada - yrkesskadelivränta från
yrkesskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag förutsätter nedsättning av
arbetsförmågan med minst 50 96, livränta nedsättning med minst 10%.
Till efterlevande utgår familjepension från den allmänna försäkringen och

- vid yrkesskada - efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen. Invaliditets-
och efterlevandeförmånerna kan kompletteras med vissa tillägg.
Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen och samtidigt
har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen
reducera skadeståndet.

Liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-, olycksfalls-
och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt - gruppförsäkringar
- eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är exempel
på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat exempel
är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på arbetsmarknaden
år 1972. Ett tredje exempel är förarplatsförsäkringen. Personförsäkringar
inom denna kategori är för det mesta s. k. summaförsäkringar. Därmed
menades ursprungligen att ett visst på förhand överenskommet belopp
utbetalas (på en gång eller i periodiska poster) då skadefallet inträffar. Men
en försäkring av detta slag kan också vara anpassad till den konkreta skadan
(t. ex. inkomstförlust till en viss nivå). Försäkringsersättningar av de former
som nu har angetts räknas normalt inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Patientförsäkringen vid be h a n d 1 i n g s s k a d a

Det ovannämnda utredningsarbetet inom Landstingsförbundet om en försäkring
till skydd för patienterna inom sjukvården har numera slutförts
och lett till att Landstingsförbundet rekommenderat landstingen att dels
med början den 1 januari 1975 åta sig ett ersättningsansvar vid skada som
drabbar patient i samband med den inom landstingskommunerna bedrivna
hälso- och sjukvården, dels träffa avtal om patientförsäkring vid behandlingsskada
med ett för detta ändamål särskilt bildat försäkringskonsortium
(Folksam, Länsförsäkringsbolagen, Skandia och Trygg-Hansa). Under hösten
1974 har samtliga landstingskommuner och de tre kommuner som står utanför
landstingen anslutit sig till denna försäkring.

Patienterna vid Karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala
samt vissa andra statliga institutioner omfattas av vederbörande landstingskommuners
försäkringar. Efter förhandlingar mellan socialdepartemen -

SoU 1975:10

tet och försäkringskonsortiet om hur det vidgade ersättningsansvaret för
behandlingsskada skulle införas vid övriga statliga inrättningar med uppgifter
inom hälso- och sjukvård har Kungl. Majit i december 1974 godkänt ett
avtal av motsvarande innebörd som övriga sjukvårdshuvudmäns avtal. Anslutningen
av statliga sjukhus och andra institutioner till patientförsäkringen
vid behandlingsskada har anmälts i prop. 1975:1 bil. 7 s. 68-69 och s. lil.

Patientförsäkringen vid behandlingsskada innebär bl. a. följande.

Till patient, som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller
efterlevande till sådan patient utgår ersättning för behandlingsskada oberoende
av om det kan konstateras att skadan vållats genom fel eller försummelse.
Ersättning utgår även om skadan uppkommit i samband med
tandvård, förebyggande vård, provtagning, vaccinering, blodgivning, sjukgymnastik
m. m.

Behandlingsskada definieras på tre sätt, nämligen som egentlig behandlingsskada,
som diagnosskada och som olycksfallsskada. Egentlig behandlingsskada
är skada som orsakats av vårdåtgärd, dvs. patienten tillförs en
skada som - om behandlingen inte vidtagits - inte skulle ha uppkommit.
Naturliga eller sannolika följder av en behandling ersätts dock inte. Diagnosskada
innebär att på grund av att diagnostiken inte nått upp till en
allmänt godtagbar standard ett pågående sjukdomsförlopp inte behandlats
på adekvat sätt. Med olycksfallsskada avses skada som inträffat till följd
av plötslig yttre händelse utan direkt samband med vårdåtgärd eller diagnostikåtgärd
inom lokal eller område där hälso- och sjukvård bedrivs eller
i samband med sjuktransporter.

Ett speciellt undantag gäller för skada som orsakats av läkemedel eller
tekniskt hjälpmedel - förutsatt att användningen skett enligt gällande anvisningar.
Här anses ersättningsansvaret åvila producenten. Smitta eller infektion
som överförs utan samband med ingrepp eller annan behandling
kan vid inträffad skada ej ge grund för ersättning.

Anmälan om behandlingsskada skall göras av den skadelidande till sjukvårdshuvudmannen
som sedan inger skadeanmälan till försäkringskonsortiet.

Skadeersättning beräknas enligt i huvudsak skadeståndsrättsliga regler.

Utredning av frågan om ersättning för läkemedelsskada m. m.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1973 har tillkallats produktansvarskommittén
(Ju 1973:08) för att utreda frågor angående ersättning
för produktskador.

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) har i år till produktansvarskommittén
för övervägande ingivit ett förslag till materiellt innehåll i en försäkring
för läkemedelsskador avsedd att tecknas kollektivt av alla företag som
saluför läkemedel i Sverige.

Produktansvarskommittén beräknas komma att presentera sina övervä -

SoU 1975:10

ganden i frågan om ersättning för läkemedelsskada i ett särskilt betänkande
som eventuellt kommer att avges redan under nästa år.

Här bör även nämnas att medicinalansvarskommittén skall bl. a. behandla
rättssäkerhets- och integritetsfrågor inom hälso- och sjukvården.

Vissa frågor om den personliga integriteten för patienten inom vårdverksamheten I

det tidigare nämnda betänkandet SoU 1974:15 lämnas redogörelser för
ordningen för granskning av sjukhuslokaler, för normer för utformningen
av vårdavdelningar på sjukhus, för rutiner för inhämtande av uppgifter från
patienterna och för tystnadsplikt m. m. inom sjukvården.

Medicinalansvarskommittén

I direktiven för medicinalansvarskommitténs utredningsarbete ges kommittén
en vidsträckt befogenhet att ta upp rättssäkerhets- och integritetsfrågor
för patienter inom hälso- och sjukvården.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till 1974 års riksdag påpekades att patienter kunde vårdas
i salar där den personliga integriteten blev kringskuren, att vad som aldrig
skulle yppas angående en patients förhållanden ute i samhällslivet på sjuksalen
ofrivilligt kunde utlämnas till allmän kännedom och att det inte alls
var ovanligt att infordran av personliga data och medicinsk undersökning
skedde under ronden på sjuksalen, därvid frågor om patientens livsföring,
anhöriga eller tidigare sjukdomstillstånd utreddes inför medpatienter. Motionären
begärde att vederbörande myndighets uppmärksamhet skulle fästas
på de i motionen påtalade förhållandena och att riksdagen skulle uttala
att huvudmännen skulle förbättra lokalförhållandena för såväl patienter som
personal. På förslag av utskottet i betänkandet SoU 1974:15 avslog riksdagen
motionen. Utskottet anförde bl. a. följande.

Trots de normer, som i enlighet med det sagda uppställts i fråga om
antalet vårdplatser per patientrum inom den slutna sjukvården, finns på
vissa håll fortfarande sjukhusbyggnader med sjuksalar som rymmer ett avsevärt
större antal patienter än fyra. Efter hand som äldre sjukhusbyggnader
ersätts med modernare sådana, försvinner dessa sjuksalar, vilkas användning
bl. a. är ägnad att medföra särskilt påtagliga olägenheter av den karaktär
som anges av motionären. Det är emellertid inte under några omständigheter
tillfredsställande att en patients personliga integritet åsidosätts på sätt som
påtalas i motionen. Enligt de rutiner som i allmänhet tillämpas skall därför
redan i samband med intagningen så långt möjligt de uppgifter inhämtas
från patienten som behövs. Läkare och andra befattningshavare har vidare

SoU 1975:10

långtgående skyldigheter som en följd av de regler om tystnadsplikt som
gäller för dem. Självfallet blir möjligheterna för befattningshavarna att strikt
iakttaga sina skyldigheter i detta avseende större efter hand som behandlingsoch
samtalsrum inrättas i enlighet med det inledningsvis sagda.

Det anförda hindrar inte att det kan finnas skäl att ytterligare överväga
den problematik, som tagits upp av motionären. Med hänsyn till att medicinalansvarskommittén
har en vidsträckt befogenhet att ta upp integritetsfrågor
för patienter inom sjukvården påkallar emellertid motionen inte något
riksdagens initiativ.

Personal- och patientinflytande inom vårdområdet

I betänkandet SoU 1974:15 lämnas redogörelser för utredningsarbetet på
det företagsdemokratiska området samt för försöksverksamhet med vårddemokrati
på de statliga, landstingskommunala och primärkommunala
vårdområdena m. m.

Medicinalansvarskommittén

Medicinalansvarskommittén skall enligt direktiven bl. a. överväga vilka
åtgärder - förutom redan vidtagna - som kan vidtas för att förbättra kontakterna
mellan de för vården ansvariga och patienterna. Olika patientorganisationer
skall därvid beredas tillfälle att föra fram sina synpunkter.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till 1974 års riksdag begärdes en utredning om förbättrad
vårddemokrati på vårdområdet. I motionen framfördes förslag om inrättande
av sådana samarbetsorgan m. m. som föreslås i motionen 1975:778. På förslag
av socialutskottet i betänkandet SoU 1974:15 avslog riksdagen motionen.
Utskottet anförde bl. a. följande.

Utskottet vill understryka det angelägna i att former för ökat personaloch
patientinflytande utvecklas inom vårdområdet. Då landstingen och primärkommunerna
är huvudmän för större delen av vårdområdet måste enligt
utskottets mening utvecklingen mot ökat personal- och patientinflytande
främst bygga på initiativ av dessa huvudmän. Utvecklingen mot ökat personalinflytande
förutsätter också aktivitet av personalen och dess organisationer.
Problem när det gäller patientinflytande inom sjukvården är den
utveckling mot korta vårdtider som skett och det förhållandet att många
patienter på grund av sin sjukdom kan vara förhindrade att göra en aktiv
insats. Detta måste beaktas när det gäller att finna lämpliga former för
patientinflytande.

Med hänsyn till det nu anförda, till den omfattande försöksverksamhet
m. m. som redan pågår när det gäller att utveckla personalinflytandet på
vårdområdet samt till medicinalansvarskommitténs uppdrag anser utskottet
det inte motiverat att en sådan utredning tillsätts som förordas av motionärerna.

SoU 1975:10

Patentombudsman eller vårdombudsman

Vid 1971, 1972, 1973 och 1974 års riksdagar har väckts motioner om
patientombudsmän eller vårdombudsmän. Motionerna har behandlats av
socialutskottet i betänkandena SoU 1971:37, 1972:3, 1973:10 och 1974:15.

Utskottet har i samband med behandlingen av motionerna lämnat närmare
redogörelser för dels organ med kurativa och övervakande uppgifter inom
sjukvården, såsom kuratorerna, justitieombudsmännen, justitiekanslern, socialstyrelsen
och länsläkarorganisationen (SoU 1971:37, s. 14-15), dels initiativ
med kontaktman (patientombudsman) hos Stockholms läns landsting
och med patientombudsman (mottagare av patientobservationer) vid Mölndals
lasarett (SoU 1972:3 s. 8-9), dels visst utredningsarbete hos Malmöhus
läns landsting och ett av Landstingsförbundet utarbetat förslag till patientbroschyr
(SoU 1973:10 s. 12-13).

Medieinalansvarskommittén

I direktiven för medieinalansvarskommittén har efter en redovisning av
vissa åtgärder, som vidtagits för att förbättra informationen för patienterna
m. m., anförts att kommittén bör överväga vilka ytterligare åtgärder som
kan vidtas för att förbättra kontakterna mellan de för vården ansvariga och
patienterna och att olika patientorganisationer bör därvid beredas tillfälle
att föra fram sina synpunkter. Det anges att kommittén bör sträva efter
lösningar som knyter an till den sjuk vårdspolitiska målsättningen att decentralisera
sjukvården och till strävandena att förbättra närservicen och
kontinuiteten inom hälso- och sjukvården. Vidare anges att kommittén därvid
bör söka finna lösningar som kan genomföras genom vederbörande
sjukvårdshuvudmans försorg och som är utformade på ett sådant sätt att
de mänskliga kontakterna mellan patienten och de för sjukvården ansvariga
underlättas och att kontinuiteten i kontakterna mellan patient och läkare
upprätthålls.

Direktiven innehåller vidare bl. a. ett allmänt bemyndigande för kommittén
att ta upp andra frågor, bl. a. rättssäkerhets- och integritetsfrågor,
som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för utredningen.

Riksdagsbehandlingen år 1974

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1974:15 anförde socialutskottet
bl. a. följande.

Då det enligt utskottets mening ankommer på sjukvårdshuvudmännen
att ta initiativ när det gäller att utvidga kontaktvägarna på sjukvårdsområdet
och då vissa frågor beträffande en vårdombudsmannainstitution kan för -

SoU 1975:10

utsättas bli belysta av medicinalansvarskommittén bör motionen 1974:1342
i här aktuell del inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Utskottet

I de två motioner som behandlas i betänkandet tas upp frågor om insyn,
integritet, medinflytande och rättssäkerhet inom sjukvården m. m.

I motionen 1975:259 av herr Carlshamre m. fl. (m, s, c, fp, vpk) begärs
sålunda att den i fjol tillkallade medicinalansvarskommittén (S 1974:02) skall
få i uppdrag att pröva följande krav som syftar till ökad rättssäkerhet för
patienter inom hälso- och sjukvården, nämligen (1) att allmänna läkarinstruktionen
(1963:341) skall förtydligas med avseende på skyldigheten att
informera om riskerna för läkemedelsbiverkningar, operationsrisker och liknande,
(2) att strikt skadeståndsansvar - dvs. skadeståndsansvar oberoende
av fel eller försummelse - generellt skall införas inom sjukvården, (3) att
av socialstyrelsen utarbetade blanketter för rekvisition av patientjournaler
skall finnas tillgängliga t. ex. på försäkringskassorna samt (4) att förandet
av patientjournaler skall underkastas samma krav som bokföring enligt bokföringslagen
(1929:117). Motionärerna framhåller beträffande sistnämnda
krav bl. a. att radering i journalerna inte bör få förekomma.

I motionen 1975:778 av herr Molin m. fl. (fp) begärs att frågorna om
en patienträttighetslag och om förstärkt närdemokrati inom vårdområdet
skall utredas. Motionärerna understryker betydelsen av att patienterna får
information om sitt hälsotillstånd och om de regler av olika slag som gäller
inom vårdinrättningen. Motionärerna framställer vidare krav på en patientombudsman
eller vårdombudsman med en från sjukvårdshuvudmännen
fristående ställning och krav på att patienternas integritet skyddas genom
åtgärder i fråga om formerna för genomförande av undersökningar och utformningen
av vårdlokalerna m. m. 1 motionen framhålls vidare angelägenheten
av att ersättning lämnas vid skada till följd av feldiagnos eller
felaktig behandling. För att närdemokratin på vårdinrättningarna skall förbättras
bör enligt motionärerna bl. a. inrättas samrådsnämnder eller liknande
organ, som skall bestå av förtroendemän som representerar styrelsen samt
av företrädare för personalgrupperna och för patienterna. Organet i fråga
skall ha rätt att besluta i vissa interna miljö- och trivselfrågor m. m. För
att få till stånd ett närmare samarbete i det dagliga vårdarbetet inom sjukvården
bör sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden och sjukhuspräst bilda vårdlag,
som så ofta som möjligt skall diskutera patientens ”tillstånd, reaktioner
och uttalanden”. Vidare bör för klinik eller motsvarande enhet finnas en
nämnd, som skall bestå av representanter för de olika personalkategorierna
och som skall ha beslutanderätt i vissa organisatoriska frågor. Nämnden
skulle ha rätt att yttra sig i de frågor rörande patientvård som inte är av
rent medicinsk karaktär.

Även i motioner som utskottet behandlade i fjol togs upp frågor om
inrättande av vårdombudsmän, om åtgärder till skydd för patientens in -

SoU 1975:10

tegritet i samband med undersökningar m. m. samt om utredning av frågan
om förbättrad närdemokrati inom vårdinrättningar genom inrättande av
nämnder m. m. av det slag som föreslås i motionen 1975:778. Utskottet,
som behandlade motionerna i betänkandet SoU 1974:15, hänvisade till olika
initiativ m. m. som tagits för att främja syften, som angivits i motionerna.
Utskottet hänvisade vidare till att frågorna skulle komma att behandlas
av medicinalansvarskommittén.

När det gäller de i årets motioner upptagna frågorna om ersättningsansvar
vid skador inom sjukvården finns skäl framhålla att sjukvårdshuvudmännen
fr. o. m. den 1 januari 1975 åtagit sig att - oberoende av om skadan vållats
genom fel eller försummelse - utge ersättning vid skada som drabbar patient
i samband med hälso- och sjukvård m. m. samt att detta åtagande täckts
genom en särskild patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen ger
ekonomiskt skydd vid såväl egentliga behandlingsskador som diagnosskador
och olycksfallsskador. Skador som orsakats av läkemedel omfattas dock
inte av sjukvårdshuvudmännens åtagande. Frågor angående ersättning vid
läkemedelsskador prövas emellertid av den år 1973 tillkallade produktansvarskommittén
(Ju 1973:08), vilken beräknas komma att under nästa år
avge ett betänkande i ämnet.

I detta sammanhang finns också skäl nämna att den år 1969 tillkallade
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (Ju 1970:49) i sitt för några
dagar sedan avlämnade slutbetänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna
handlingar behandlat bl. a. frågor om offentlighet och sekretess beträffande
handlingar inom sjukvården.

I direktiven för medicinalansvarskommittén har framhållits betydelsen
av att patienterna för tillräckligt med information från den behandlande
personalen om sitt hälsotillstånd och om den behandling som pågår eller
planeras. Kommittén har att överväga vilka åtgärder utöver redan vidtagna
som kan sättas in för att förbättra kontakterna mellan de för vården ansvariga
och patienterna. Medicinalansvarskommittén skall enligt direktiven söka
finna lösningar som bl. a. är utformade på ett sådant sätt att de mänskliga
kontakterna mellan patienten och de för sjukvården ansvariga underlättas
och att kontinuiteten i kontakterna mellan patient och läkare upprätthålls.

Utskottet vill mot bakgrund av de upptagna informationsfrågorna understryka
att det bästa sättet för en patient att få information om sin sjukdom,
om risker med vissa behandlingar och om andra liknande frågor i allmänhet
är att patienten tar kontakt med den för vården ansvarige läkaren eller
annan vårdpersonal. Information genom tillgång till patientjournal och andra
handlingar - som i och för sig i möjligaste mån bör underlättas - måste
betraktas som ett substitut för direktinformation från läkare och andra.

De direktiv, som utfärdats för medicinalansvarskommittén, innebär att
kommittén har att inom en mycket vid ram behandla rättssäkerhets- och
integritetsfrågor inom hälso- och sjukvården. Kommittén äger också ta upp
rättssäkerhets- och integritetsfrågor som aktualiseras under arbetets gång.

SoU 1975:10

Utskottet har därför befogad anledning räkna med att kommittén även kommer
att ta upp till behandling sådana i motionerna aktualiserade frågor som
utskottet inte särskilt kommenterat i det föregående.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet det inte
erforderligt med någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna 1975:259
ocn 1975:778. Utskottet avstyrker således motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1975:259 och 1975:778.

Stockholm den 29 april 1975

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson
i Kungälv (s), Carlshamre (m), Larsson i Öskevik (c), Romanus (fp),
Johnsson i Blentarp (s), Nordberg (s), Åkerlind (m), fröken Andersson (c),
fru Wigenfeldt (c), fru Lagergren (s), herr Alftin (s) och fru Ohlin (s)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 11 med ”De
direktiv” och slutar på s. 12 med ”således motionerna” bort ha följande
lydelse:

De direktiv (= utskottet) arbetets gång.

Enligt utskottets mening avser såväl de frågor som utskottet kommenterat
i det föregående som de frågor som i övrigt behandlats i motionerna sådana
spörsmål som ligger inom ramen för medicinalansvarskommitténs utredningsuppdrag.
Kommittén bör emellertid särskilt uppmärksammas på de
synpunkter som redovisas i motionerna. Dessa bör därför överlämnas till
kommittén för beaktande vid kommitténs fortsatta arbete. Utskottet anser
det särskilt angeläget att kommittén överväger vilka åtgärder som erfordras
för att patienten av sjukvårdshuvudmannen skall erhålla ersättning för skada
som orsakats av läkemedel. Därvid bör även frågan om regressrätt för sjukvårdshuvudmannen
gentemot läkemedlets tillverkare eller dennes företrädare
i vårt land övervägas.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1975:259 och
1975:778 bör ges regeringen till känna.

SoU 1975:10

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna 1975:259 och 1975:778
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 75 9326 S Stockholm 1975