Socialutskottets betänkande nr 1

Sol) 1975

Nr 1

Socialutskottets betänkande med anledning av motioner angående
semester- och vissa andra arbetstidsfrågor

Motionerna

1. I motionen 1975:40 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar om omedelbart slopande av kvalifikationskravet på åtta dagar
för semester och att semesterersättning utbetalas i förhållande till arbetad
tid.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1975:40 finns i motionen 1975:63.

2. I motionen 1975:82 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om lagförslag innebärande att
7 timmars arbetsdag med 35 timmars arbetsvecka är genomförd fr. o. m.
1977 och att 6 timmars arbetsdag med 30 timmars arbetsvecka är uppnådd
år 1980,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av en plan
för en snabbare nedtrappning av arbetsveckan till 30 timmar för skiftarbetare
och jämställda grupper.

3. I motionen 1975:153 av herr Helén ni. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkandena 1 och 2),

1. att riksdagen uttalar att det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen
bör vara sex-timmars arbetsdag,

2. att riksdagen begär att regeringen genom tilläggsdirektiv ger utredningen
för översyn av semesterlagen uppdrag att i samråd med utredningen
om översyn av socialförsäkringssystemet lägga fram förslag om rätt till längre
sammanhängande ledighet.

Motiveringen till yrkandena i motionen 1975:153 finns i motionen
1975:182. Tre i motionen 1975:153 framställda yrkanden angående företagshälsovård
m. m. (yrkandena 3-5) behandlas av socialutskottet i betänkandet
SoU 1975:4.

I motionen 1975:154 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen 1.

uttalar sig för en ändring av gällande semesterlagstiftning innebärande
en till 30 dagar förlängd betald semester,

2. hemställer hos regeringen om skyndsamt utarbetande av förslag om
härav föranledda lagtextändringar.

I motionen 1975:344 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) hemställs

1 Riksdagen 1975. 12 sami. Nr I

SoU 1975:1

att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om att 10 8 angående
tillåten övertid i den allmänna arbetstidslagen begränsas till följande stadgande:
När synnerliga skäl föreligger får arbetarskyddsstyrelsen medge övertid
med högst 150 timmar under ett kalenderår. Undantag från detta stadgande
kan endast göras vid nödfallsarbete, där eljest fara skulle hota person
eller egendom.

1 motionen 1975:482 av herr Hörberg (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en parlamentarisk utredning med representanter även för
arbetsmarknadens parter med uppgift

1. att förbereda lagstiftning m. m. för ett snart och successivt genomförande
av allmän arbetstidsförkortning från 40 timmar per vecka till 30
timmar, fördelade på fem dagar med sex timmar per dag,

2. att pröva möjligheten att bereda småbarnsföräldrar särskilda förmåner
när det gäller att fö minskad arbetstid per dag.

I motionen 1975:493 av herr Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av arbetstidslagen
med syfte dels att i denna införa regler om joumalföring av sjukledighet,
dels få en klarare precisering - i enlighet med vad som anförts i motionen

- av innebörden i begreppet ”särskilda skäl”.

I motionen 1975:770 av herr Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en förkortning av arbetstiden till 36 timmar
per vecka från den 1 januari 1976 för dem som är sysselsatta i kontinuerlig
drift.

I motionen 1975:776 av herr Mathsson i Fagersta m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller att 1974 års semesterkommitté ges tillläggsdirektiv
om en översyn av möjligheterna att införa någon form av
semestertillskott-rekreationsersättning till de grupper av människor som kan
antagas stå utanför av arbetsmarknadens parter träffade avtal.

I motionen 1975:779 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar att uttala sin anslutning till en förkortning av arbetstiden
per dag.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1975:779 finns i motionen 1975:949.

Gällande ordning

Semester m. m.

Enligt 7 8 semesterlagen (1963:114) utgår semester med två dagar för varje
månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den som under
en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna
sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela året har alltså

Soll 1975:1

rätt till 24 dagars semester eller-eftersom i semestern inte inräknas söndagar

- i princip fyra veckor. Arbetsdagarna behöver inte hänga samman utan
kan infalla under olika perioder under kalendermånaden. Med arbetsdag
förstås inte bara dag med full arbetstid utan även sådan dag under vilken
arbetstagaren endast del av dagen, exempelvis någon eller några arbetstimmar,
haft arbete för arbetsgivarens räkning. Den som arbetar en timme
dagligen i åtta dagar under en månad är således berättigad till semester
men däremot inte den som arbetar sju hela dagar under en månad.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs. ledighet
med lön, dels särskild semesterlön för okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning,
som utgår i samband med anställnings upphörande. Semester
skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter överenskommelse
åtnjutas tidigare. Går semesteråret till ända utan att arbetstagaren
beviljats semester, erhåller han i stället rätt till ersättning.

Semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning, och arbetstagare kan
genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen föreskriver. I fråga
om semesterns längd är sådana avtal inte ovanliga till förmån för statligt
och kommunalt anställda.

På det statliga området gäller enligt allmänna avlöningsavtalet för statliga
och vissa andra tjänstemän (AST) att om semestern, som enligt avtalet
skall utgå under kvalifikationsåret, ej kunnat utfås under kvalifikationsåret
eller arbetsgivaren finner skäl därtill, semestern får åtnjutas under tiden
den 1 januari-den 31 maj året därefter. Således finns viss möjlighet för
en statstjänsteman, som avstått från semester ett år, att påföljande år åtnjuta
en relativt lång ledighet om han bereds tillfälle att ta ut semestern för båda
åren i följd.

I fråga om annan ledighet för arbetstagare än semester saknas generella
regler.

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1945:844) om
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap och havandeskap
m. m. är manliga och kvinnliga arbetstagare berättigade att i samband
med havandeskap och barnsbörd i princip vara lediga sju månader
från arbetet och därunder uppbära föräldrapenning. Föräldrapenning utgår
under havandeskapet till modern. Efter barnets födelse kan föräldrarna själva
bestämma vem av dem som skall stanna hemma och sköta barnet och
därigenom bli berättigad till föräldrapenningen. Motsvarande rättigheter tillkommer
foster- och adoptivföräldrar, dock längst till den 240:e dagen efter
barnets födelse. Föräldrapenningen utgår med samma belopp som sjukpenningen,
dock lägst med 25 kr. om dagen.

Enligt AST har statliga tjänstemän möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla
lönen under tjänstledighet för enskild angelägenhet. Nämnas kan också att
kvinnlig tjänsteman äger rätt till tjänstledighet med full lön under 210 dagar
i samband med havandeskap och barnsbörd. Vid vård av adoptivbarn eller
i adoptionssyfte mottaget fosterbarn erhåller adoptiv- eller fostermodern lön

I* Riksdagen 1975. 12 sami. Nr I

SoU 1975:1

med B-avdrag längst t. o. m. 90:e dagen efter den då barnet kom i hennes
vård.

Enligt lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
har fr. o. m. den 1 januari 1975 varje arbetstagare fått lagfäst rätt till ledighet
från sin anställning för att undergå utbildning. Lagen gäller anställda i såväl
allmän som enskild tjänst och avser både större och mindre arbetsplatser.
Särskilda regler om ledighet vid svenskundervisning för invandrare och om
kurser för fackliga förtroendemän finns i annan lagstiftning.

För rätt till ledighet för utbildning fordras normalt att arbetstagaren vid
tiden för ledighetens början har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två
åren. Någon begränsning i fråga om utbildningens art gäller inte. Det ankommer
på arbetstagaren själv att avgöra inriktningen av utbildningen. Rena
självstudier omfattas dock inte av lagen. Ledighetens längd regleras inte
i lagen. Däremot finns utförliga regler om hur begärd ledighet skall förläggas.
Vid tvist om tillämpning av lagen är det den fackliga organisationen som
bestämmer lagens tillämpning intill dess tvisten har prövats.

I lagen ges vidare bl. a. regler om anställningsskydd för arbetstagare som
utnyttjar sin rätt till ledighet samt regler om skadeståndsskyldighet för
arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Även arbetstagarorganisation
kan åläggas att utge skadestånd om den genom sitt tolkningsföreträde
har föranlett felaktig tillämpning av lagen och har insett eller
uppenbarligen borde ha insett felaktigheten.

Flertalet regler i lagen är dispositiva för att de genom kollektivavtal skall
kunna anpassas till de varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser.
De grundläggande reglerna som bl. a. tillförsäkrar arbetstagarna rätt
till behövlig ledighet för utbildning och anställningsskydd under ledigheten
är dock tvingande.

Med anledning av yrkandet i motionen 1975:776 angående semestertillskott
eller rekreationsersättning bör här också nämnas att enligt kungörelsen
(1967:472) om statsbidrag till driften av semesterhem statsbidrag utgår till
semesterhemsanordnare med 4 kr. per dag och plats som utnyttjas av "husmor
eller annan som med hänsyn till sina sociala och ekonomiska förhållanden
behöver hjälp till vila och rekreation”. Statsbidrag betalas ut av
socialstyrelsen. Som villkor för bidraget gäller, att bidrag samtidigt utgår
från landstingskommun, kommun som ej tillhör sådan kommun eller annan
kommun med minst 1 kr. 50 öre per dag och plats. Föreligger särskilda
skäl, varmed närmast avsetts att semesterhemmet är avsqtt för gäster från
större delen av landet, kan statsbidrag utgå även om kommunalt bidrag
inte lämnas. Statsbidrag utgår även för resor till semesterhem eller resor
i samband med annan form av semestervistelse. Socialstyrelsen fördelar
därvid för detta ändamål avsedda medel mellan semesterhemsnämnderna
i landstingsområdena, varefter det ankommer på dessa nämnder att bevilja
och betala ut resebidragen.

SoU 1975:1

I Råd och anvisningar nr 203 som socialstyrelsen i december 1967 utfärdat
angående här ifrågavarande bidrags verksam het har bl. a. angivits att avsikten
är att statsbidraget till driften till semesterhem i huvudsak skall utgå för
platser, som utnyttjas av husmödrar, men att bestämmelserna dock är utformade
så, att de inte hindrar att bidrag utgår exempelvis till platser som
utnyttjas av makar, som med hänsyn till sina ekonomiska och sociala förhållanden
behöver hjälp för vila och rekreation. Resebidragen bör utgå till
personer med låg familjeinkomst, och särskild hänsyn bör tas till sjukdom
eller arbetslöshet inom familjen, stor arbetsbörda genom skötsel av flera
barn eller skötsel av handikappat barn, kroniskt sjuk eller åldrad familjemedlem.

Arbetstid i övrigt

I vissa av de i detta betänkande behandlade motionerna tas upp frågor
om arbetstiden för skiftarbetare och om övertid. I motionen 1975:493 tas
upp vissa särskilda spörsmål i arbetstidslagstiftningen om begränsningsperiodens
längd och privilegierad frånvaro. I betänkandet SoU 1974:7 lämnade
socialutskottet en redogörelse för vissa begreppsbestämningar, vartill här
kan hänvisas.

Enligt allmänna arbetstidslagen (1970:103) får fr. o. m. år 1973 den ordinarie
arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade.
Som arbetstid räknas all tid under vilken arbetstagaren är skyldig att uppehålla
sig på arbetsplatsen. Beredskapstid räknas således ej in i arbetstiden.
Regeln om 40-timmarsarbetsveckan är liksom motsvarande regel i den tidigare
lagstiftningen konstruerad som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid
än 40 timmar i veckan kan tillämpas utan att parterna behöver vidta någon
särskild åtgärd i anledning av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets
natur eller arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar
i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Kompletterande bestämmelser om arbetstider lämnas bl. a. i kollektivavtal,
andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m. Sedan lång tid
tillbaka har för olika avtalsområden eller arbetstagargrupper avtal träffats
om kortare ordinarie arbetstid än som maximalt medges. I detta sammanhang
finns skäl att särskilt nämna att i början av 1950-talet - då maximiarbetstiden
var 48 timmar i veckan - skiftarbetare i kontinuerlig drift
tillerkändes 42 timmars arbetsvecka. Vidare kan erinras om att enligt den
preliminära överenskommelse som träffades mellan LO och SAF den 25
januari 1974 förhandlingsorganisationerna rekommenderade berörda förbund
att uppta förhandlingar om förkortning av arbetstiden för arbetare
i kontinuerlig och intermittent treskiftsdrift samt i underjordsarbete. Parterna
var enligt överenskommelsen ense om att målet för dessa förhandlingar
skulle vara att arbetstiden i genomsnitt per helgfri vecka och år skall vara
36 timmar för underjordsarbetare och för skiftarbetare i kontinuerligt tre -

SoU 1975:1

skiftsarbete samt 38 timmar för skiftarbetare i intermittent treskiftsarbete.
Vidare rekommenderades att arbetstidsförkortningen skulle genomföras successivt
under perioden fr. o. m. respektive avtals ikraftträdande år 1975
t. o. m. respektive avtals utlöpningsdag år 1977 om inte förbundsparterna
överenskom annat. Rekommendationerna har lett till förkortning av arbetstiden
inom bl. a. gruv-, verkstads-, skogs-, träindustri- och järnbruksbranscherna
i huvudsaklig överensstämmelse med överenskommelsen.

Arbetstidslagstiftningen medger i och för sig att arbetsgivaren tar ut 40
timmar per vecka av sina anställda året om. Den omständigheten att en
helgdag infaller under veckan föranleder inte något undantag från denna
regel. Skulle en helgdag inträffa på en veckodag, som normalt utgör arbetsdag,
har arbetsgivaren enligt gällande bestämmelser möjlighet att - för
det fall arbete inte pågår på helgdagen - kompensera sig för arbetstidsbortfallet
genom att förlänga arbetstiden de övriga arbetsdagarna i veckan.
Denna ordning för uttag av arbetstid brukar man sammanfatta under begreppet
hård arbetsvecka.. Av avtal eller sedvänja följer emellertid ofta att
helgdagar liksom söndagar i princip skall vara arbetsfria utan att arbetstiden
övriga dagar i veckan förlängs, mjuk arbetsvecka.

Hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare.
Den mjuka arbetsveckan är helt dominerande och förekommer även till
övervägande del i arbete som pågår kontinuerligt (utan söndagsuppehåll).
Arbetstagare tillerkänns i senare fall kompensation i form av fritid för helgdagar
under vilka de arbetat.

De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på en vardag
anses motsvara i stort sett 1 timme 30 minuter per vecka i genomsnitt
under ett år.

Utöver den ordinarie arbetstiden kan enligt allmänna arbetstidslagen en
arbetstagare åläggas att fullgöra övertid. Övertid kan förekomma i fyra former,
nämligen övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten,
allmän övertid och extra övertid.

Övertid för nödfallsarbete för tas ut i obegränsad omfattning då i lagen
närmare angiven nödfallssituation föreligger (8 $). Till förhindrande av missbruk
åläggs arbetsgivaren viss anmälnings- och ansökningsskyldighet.

Övertid för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten för uttas med
högst sex timmar i veckan eller - om fyra veckors begränsningsperiod i
fråga om arbetstiden tillämpas - med högst 24 timmar under en tid av
fyra veckor (9 §).

Allmän övertid får förekomma när särskilda skäl påkallar det i högst
48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad,
dock högst 150 timmar om året (10 § första stycket).

Extra övertid får tas ut när synnerliga skäl föreligger efter dispens av
arbetarskyddsstyrelsen med högst 150 timmar om året (10 § andra stycket).

Från begränsningsreglerna beträffande allmän övertid får avsteg göras
genom kollektivavtal.

SoU 1975:1

Enligt 11 S skall arbetsgivare föra anteckningar om bl. a. övertid enligt
anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare eller facklig organisation
som företräder arbetstagare på arbetsstället har rätt att ta del av anteckningarna.

Tillsynen av efterlevnaden av arbetstidslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt yrkesinspektionens tjänstemän och kommunala tillsyningsman.

Den dagliga arbetstidens förläggning regleras i 19 och 20 §§ arbetarskyddslagen
(1949:1). Arbetstagare äger i princip rätt till ledighet för nattvila,
i vilken ledighet skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Från huvudregeln
får avvikelse ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid eller
eljest å tid efter kl. 24 eller före kl. 5. Om särskilda skäl påkallar det får
arbetarskyddsstyrelsen medge att arbetstagare används till arbete mellan
kl. 24 och 5 i vidare utsträckning än nyss sagts. Undantag kan också medges
efter framställning från arbetstagarhåll.

Enligt 21 S äger arbetstagare rätt till minst 24 timmars sammanhängande
veckovila, vilken såvitt möjligt skall förläggas till söndag och till samma
tider för alla med ett arbetsställe. Undantag härifrån kan medges av arbetarskyddsstyrelsen
efter hörande av arbetsgivare och arbetstagare. Görs
inskränkning i veckovilan skall motsvarande ledighet från arbete såvitt möjligt
beredas.

Historik

Semester m. m.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1974:7 behandlade utskottet
bl. a. motioner om förlängning av den lagstadgade semestern, semesterförmåner
för deltidsarbetande och rätt för arbetstagare till en längre sammanhängande
ledighet. Motionerna avstyrktes. Utskottet hänvisar till nämnda
betänkande såvitt avser historik och skälen till utskottets ställningstagande.

Vid 1972 års riksdag väcktes en motion vari begärdes utredning av frågan
hur behovet av rekreation och miljöombyte skulle kunna tillgodoses bland
låginkomstgrupper. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1972:19)
i anledning av bl. a. detta motionsförslag framhöll utskottet att när det gäller
reglerna om förmåner från anställningen under semester lagstiftningen hittills
har utgått från grundsatsen att arbetstagaren under semestertiden skall
åtnjuta väsentligen samma inkomst som han skulle ha haft om han varit
i arbete under nämnda tid. Tanken att semesterlönen genom lagstiftningen
skulle bestämmas till högre belopp än arbetslönen har således avvisats. Frågan
om ett eventuellt lönetillägg för semesterperioden, fortsatte utskottet,
har betraktats som en löneteknisk angelägenhet som arbetsmarknadsparierna
själva bör få ta ställning, till. Utskottet ansåg inte att anledning då fanns

1 ** Riksdagen 1975. 12 sami. Nr 1

SoU 1975:1

att bryta mot de principer som ditintills varit rådande i fråga om semesterförmåner
som regleras i lagstiftningen. Utskottet avstyrkte därför motionen.

Arbetstid i övrigt

Vid 1974 års riksdag behandlade socialutskottet motioner vari framställdes
yrkanden om sänkning av den generella arbetstiden och av arbetstiden för
vissa arbetstagargrupper. I en motion framställdes i huvudsak samma yrkande
om begränsning av övertidsarbete som i den nu förevarande motionen
1975:344, och i ytterligare en motion togs upp vissa frågor om dygnsmaximum,
begränsningsperiodens längd och övertidsarbete. Utskottet avstyrkte
bifall till motionerna i betänkandet SoU 1974:7. 1 betänkandet lämnas en
redogörelse för förarbetena till arbetstidslagen och tidigare riksdagsbehandling,
vartill utskottet hänvisar.

Pågående översyn m. m.

Ett omfattande offentligt utredningsarbete i arbetstidsfrågor pågår f. n.
inom olika kommittéer, arbetsgrupper och delegationer.

Semesterlagstiftningen är föremål för en allmän översyn av 1974 års semesterkommitté
(A 1974:01). En redogörelse för utredningsdirektiven finns
intagen i socialutskottets betänkande SoU 1974:7, vartill utskottet hänvisar.
Utöver vad som anförs i nämnda redogörelse bör här återges följande uttalande
i direktiven av föredragande departementschefen.

Utgångspunkten för reglerna om semesterlön i semesterlagen är att arbetstagaren
under semestern skall bibehållas vid de inkomster som han
annars erhåller för sitt arbete hos arbetsgivaren. Det är självfallet en förutsättning
för arbetstagarens möjligheter att utnyttja rätten till semesterledighet
att han inte behöver avstå från sin normala inkomst under semestertiden.
Syftet med semesterledigheten är emellertid inte enbart att
tillgodose arbetstagarens behov av vila. För att fritiden skall kunna upplevas
som meningsfull måste semestern kunna utnyttjas till rekreation och avkoppling.
Många arbetstagare har i dag goda möjligheter att använda semestern
på ett tillfredsställande sätt. Andra arbetstagare måste dock fortfarande
avstå från detta av ekonomiska skäl. LO har aktualiserat tanken
på en förstärkt semesterlön. De sakkunniga bör kunna närmare kartlägga
behovet av att förbättra arbetstagarnas ekonomiska möjligheter att utnyttja
semesterledigheten. Frågan om förstärkning av semesterlönen skall dock
ses i ett mera allmänt lönepolitiskt sammanhang och får i enlighet med
praxis i lönefrågor i vanlig ordning tas upp vid förhandling mellan arbetsmarknadens
parter.

Familjestödsutredningen (S 1974:01) har att pröva vissa frågor inom föräldraförsäkringen.
I direktiven anförs bl. a. följande.

Den sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs
förslag, närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör un -

SoU 1975:1

dersökas möjligheterna att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt att
försäkringen underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid
under en viss period efter det rätten till hel föräldrapenning upphört.
Vid bedömningen av denna fråga bör den sakkunnige, förutom de tekniska
och administrativa förutsättningarna, även pröva erfarenheterna och de pedagogiska
förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i daghem. Vidare
bör prövas möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av nämnda
slag liksom återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas
ställning på arbetsmarknaden.

Pensionsålderskommittén (S 1970:40), som prövar frågan om ökad flexibilitet
i pensionssystemet, har helt nyligen avlämnat ett delbetänkande (SOU
1975:10) Rörlig pensionsålder, vari framläggs förslag som bl. a. antingen
ger möjlighet för en person att från 60 års ålder minska sitt förvärvsarbete
och utta ålderspension, helt eller delvis, eller ger utrymme för en i kollektivavtal
reglerad delpension mellan 60 och 65 års ålder med deltidsarbete.
Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.

I anslutning till de senast nämnda två utredningarna bör också med anledning
av yrkandet i motionen 1975:153 - vari begärs att semesterkommittén
i samråd med utredningen om översyn av socialförsäkringssystemet
skall framlägga förslag till rätt till en längre sammanhängande ledighet

- anmärkas att socialförsäkringsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
SfU 1974:36 förordat att en parlamentariskt förankrad kommitté
snarast tillsätts med uppgift att verkställa en samlad översyn av hela det
socialpolitiska bidragssystemet. Kommitténs arbete bör enligt socialförsäkringsutskottets
mening lämpligen bedrivas på grundval av det material som
kommer fram genom den socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02).

Den år 1974 tillsatta avbytarutredningen (Jo 1974:01), som haft att utreda
vissa frågor rörande ett avbytarsystem inom jordbruket, har helt nyligen
slutfört sitt uppdrag genom avlämnande av betänkandet (Ds Jo 1974:13)
Avbytarverksamhet inom jordbruket. I betänkandet framläggs förslag om
ett landsomfattande avbytarsystem, öppet för alla jordbrukare med djur,
vilket så småningom skall kunna erbjuda avbytarhjälp vid bl. a. semesterledighet.

Den år 1970 tillsatta arbetsmiljöutredningen (S 1970:35) skall företa en allmän
översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag
som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt direktiven
fordrar bl. a. spörsmålen som gäller arbetstidens förläggning en grundlig
genomgång, och skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid översynen
av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser.

Frågor rörande de anställdas inflytande på arbetsmiljön har också nära
samband med spörsmålet om arbetsledningsrätten. Arbetsrättskommittén (In
1971:03) har i betänkandet (SOU 1975:1) Demokrati på arbetsplatsen framlagt
förslag till en reform i syfte att demokratisera arbetslivet. Kommitténs förslag
innebär att i princip varje fråga som rör förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare skall kunna tas upp till förhandlingar och regleras i kol -

SoU 1975:1

lektivavtal.

Lösningen av arbetstidsfrågor har också stor betydelse för sysselsättningen
i landet. Frågan om den långsiktiga sysselsättningspolitiken utreds f. n. av
sysselsättningsutredningen (A 1974:02). En översiktlig redogörelse för utredningens
direktiv finns intagen i SoU 1974:7, vartill utskottet hänvisar.

Här bör också nämnas delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan
män och kvinnor.

Inom arbetsmarknadsdepartementet tillsattes år 1974 en arbetsgrupp med
uppgift att kartlägga vissa frågor angående tillämpningen av arbetstidslagen,
bl. a. beträffande begränsningsperiodens längd, dygnsarbetstiden och övertid.

Vid en överläggning mellan regeringen och löntagarorganisationerna år
1974 lades fast att det långsiktiga målet för framtida arbetstidsförkortningar
är en 30-timmars arbetsvecka uppnådd genom en förkortning av den dagliga
arbetstiden. Samtidigt deklarerades att det är parterna på arbetsmarknaden
som måste avgöra i vilken takt detta långsiktiga mål kan uppnås och hur
generella arbetstidsförkortningar skall vägas mot andra arbetstidsreformer
och mot andra standarduttag. Som ett resultat av överläggningarna har en
särskild delegation, delegationen för arbetstidsfrågor (A 1974:09), inrättats för
att underlätta för parterna på arbetsmarknaden att överblicka det utredningsarbete
i arbetstidsfrågor som pågår i skilda sammanhang och för att
ta fram det underlag som erfordras för att bedöma i vilken takt framtida
generella arbetstidsförkortningar kan ske. Det underlag som delegationen
närmast avser att ta fram rör den faktiska arbetstidens utveckling, arbetstidsförkortningarnas
inverkan på produktion och sysselsättning, arbetsmark -nadsparternas bedömningar av hittillsvarande och framtida arbetstidsförkortningars
ekonomiska konsekvenser samt arbetstidsförkortningars inverkan
på familje- och serviceförhållanden.

Den år 1968 tillkallade kommittén (U 1969:51) för studiestöd dt vuxna
(SVUX), som utreder studiefinansieringen inom vuxenutbildningen, har år
1974 avlämnat sitt huvudbetänkande (SOU 1974:62) Studiestöd åt vuxna.
Även den år 1970 tillkallade kommittén (U 1970:56) för försöksverksamhet
med vuxenutbildning (FÖVUX) har år 1974 avlämnat ett huvudbetänkande
(SOU 1974:54) Vidgad vuxenutbildning. De framlagda förslagen utgör grundval
för regeringens förslag i propositionen 1975:23 om vidgad vuxenutbildning
samt studiestöd till vuxna m. m. Propositionen innebär bl. a. att ett
särskilt vuxenstudiestöd skall införas den 1 januari 1976 för längre studier
på grundskole-, gymnasieskole- och högskolenivå.

Slutligen bör under detta avsnitt också nämnas att statistiska centralbyrån

1974 på uppdrag av arbetarskyddsfonden utfört en undersökning av svenska
folkets arbetstidsförläggning med speciell tonvikt på oregelbunden och obekväm
arbetstid. Undersökningsresultaten har framlagts i en slutrapport Oregelbundna
och obekväma arbetstider.

SoU 1975:1

Utskottet

Utskottet behandlar i betänkandet arbetstidsfrågor som aktualiserats motionsvägen.

Under senare år har arbetslivets villkor alltmer kommit att stå i centrum
för den allmänna debatten, och reformpolitiken har i stor utsträckning kommit
att präglas av strävanden att demokratisera förhållandena på arbetsplatserna,
öka anställningstryggheten och förstärka arbetarskyddet. Ett viktigt
led i det sålunda pågående arbetet med att förändra arbetsmiljön utgör
arbetstidsfrågorna som under år 1974 tilldragit sig ett stort intresse både
från fackligt håll och från allmänheten. Till den ökade uppmärksamheten
på arbetstidsfrågorna har bidragit starka sociala och familjepolitiska skäl liksom
kraven på jämställdhet i samhällslivet mellan män och kvinnor.

Ett mycket omfattande offentligt utredningsarbete som avser arbetstidsfrågor
pågår i ett flertal kommittéer, arbetsgrupper och delegationer. I detta
betänkande finns skäl att särskilt peka på det arbete som försiggår inom
arbetsmiljöutredningen, sysselsättningsutredningen, familjestödsutredningen,
1974 års semesterkommitté samt den arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet
som har att kartlägga vissa frågor angående tillämpningen
av allmänna arbetstidslagen.

Vid en överläggning år 1974 mellan företrädare för regeringen och löntagarorganisationerna
har lagts fast att det pågående utredningsarbetet bör
fullföljas i nuvarande former, vilket ger de bästa möjligheterna att uppnå
resultat på viktiga reformområden. Vidare har vid överläggningarna konstaterats
att löntagarorganisationerna genom antagna program uttalat att det
långsiktiga målet är en 30-timmars arbetsvecka uppnådd genom en förkortning
av den dagliga arbetstiden och att regeringen delar denna uppfattning,
samt att det råder full enighet om att det är parterna på arbetsmarknaden
som måste få avgöra i vilken takt detta långsiktiga mål kan
nås och hur generella arbetstidsförkortningar skall vägas mot andra arbetstidsreformer
och mot andra standarduttag. Som ett resultat av överläggningarna
har en särskild delegation för arbetstidsfrågor inrättats för att underlätta
för parterna på arbetsmarknaden att överblicka och kontinuerligt
följa pågående arbete rörande arbetstidsfrågorna och för att ta fram det underlag
som erfordras för att bedöma i vilken takt framtida generella arbetstidsförkortningar
kan ske. I delegationen ingår bl. a. företrädare för arbetsmarknadens
parter.

I det följande behandlar utskottet i skilda avsnitt de i motionerna upptagna
spörsmålen om semester m. m. och om arbetstid i övrigt.

Semester m. m.

Enligt 1963 års semesterlag har en arbetstagare rätt till semester med
två dagar för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete hos arbetsgivaren
i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta

SoU 1975:1

dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. Antalet arbetade dagar behöver
inte vara sammanhängande, och den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse
för frågan om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär således att
den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar blir berättigad till semester
men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. En arbetstagare
som arbetat hela året har rätt till 24 dagars semester eller, eftersom i semestern
inte inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Under semesterdagarna
skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare
som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare,
exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens
lön i anställningen under kvalifikationsåret.

Yrkanden som går ut på att den lagstadgade minimisemestern skall förlängas
till 30 dagar framställs i motionen 1975:154 av herr Hermansson
m. fl. (vpk).

Enligt direktiven till 1974 års semesterkommitté, som skall göra en allmän
översyn av semesterlagstiftningen, bör de sakkunniga utreda förutsättningarna
för att vid lämplig tidpunkt förlänga semestern från fyra veckor till
fem veckor. Då således den i motionen upptagna frågan kommer att prövas
av kommittén är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte
erforderlig.

I motionen 1975:40 av herr Hermansson m. fl. (vpk) framställs önskemål
om att semesterlagens krav att arbetstagaren skall ha arbetat åtta dagar
för att fl semesterrätt omedelbart skall slopas och om att semesterersättning
skall utbetalas i förhållande till arbetad tid. Till stöd för önskemålen framhåller
motionärerna att semesterreglernas nuvarande utformning innebär
att deltidsanställda och andra arbetstagare, exempelvis de som arbetar för
flera arbetsgivare, kan bli utan semesterersättning.

I direktiven till den ovan nämnda semesterkommittén framhålls att gällande
ordning under vissa omständigheter kan leda till starkt begränsade
semesterförmåner eller inga semesterförmåner alls för särskilda grupper på
arbetsmarknaden. Föredragande departementschefen anföra» det finns problem
i semesterhänseende inte blott för korttids- och deltidsanställda utan
även för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden samt för arbetstagare
som bytt anställning. En viktig uppgift för de sakkunniga är därför att närmare
undersöka behovet av och möjligheterna att förbättra semesterrätten
för olika kategorier av arbetstagare som med gällande regler inte får semesterförmåner
som svarar mot vad de enligt rådande allmän uppfattning
bör ha. Utredningen bör överväga en årlig minimisemester för i princip
alla arbetstagare. En annan möjlighet som kan bidra till att lösa vissa problem
och därför kan behöva undersökas närmare är enligt direktiven att ändra
kvalifikationsåret så att det sammanfaller med semesteråret.

Med hänsyn till vad utredningsdirektiven sålunda innehåller påkallar motionen
inte någon åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1975:776 av herr Mathsson i Fagersta m. fl. (s) tas upp en

SoU 1975:1

fråga om semestertillskott eller rekreationsersättning för vissa låginkomstgrupper.
Motionärerna framhåller att det är en social brist att stora samhällsgrupper
inte kan få sitt behov av en meningsfull semester tillgodosett
av den anledningen att de har för låga inkomster. Enligt motionärerna kan
en uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter leda till att frågan löses för
stora löntagargrupper. En sådan uppgörelse avser dock inte den väsentliga
samhällsgrupp som utgörs av ensamstående utan kontinuerlig anställning,
sjuk- och förtidspensionärer, personer som deltar i omskolningsverksamhet
m. fl. Denna grupp kommer således alltjämt att tvingas avstå från att använda
semestern på ett meningsfullt sätt. Yrkandet går ut på att 1974 års
semesterkommitté skall få i uppdrag att se över möjligheterna att införa
någon form av semestertillskott eller rekreationsersättning till de grupper
av människor som kan antas stå utanför de avtal som träffas mellan arbetsmarknadens
parter.

Otvivelaktigt finns det i vårt land många människor som av ekonomiska
skäl tvingas avstå från välbehövlig rekreation och avkoppling, och utskottet
delar därför motionärernas uppfattning att det är angeläget att problemen
på detta område för en tillfredsställande lösning. Samtidigt bör emellertid
beaktas att när det gäller reglerna om förmåner från anställning under semester
lagstiftningen hittills utgått från grundsatsen att arbetstagaren under
semestertiden skall åtnjuta väsentligen samma inkomst som han skulle ha
haft om han varit i arbete under nämnda tid. Frågan om en förstärkning
av semesterlönen har setts som en löneteknisk angelägenhet som i enlighet
med praxis i lönefrågor i vanlig ordning för tas upp vid förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Utskottet vill dock erinra om att enligt direktiven
till 1974 års semesterkommitté de sakkunniga bör kunna närmare kartlägga
behovet av att förbättra arbetstagarnas ekonomiska möjligheter att utnyttja
semesterledigheten.

Vad gäller frågan om åtgärder för att tillgodose rekreationsbehovet hos
andra samhällsgrupper än arbetstagarna är detta spörsmål främst att se som
en socialpolitisk reformfråga. En lösning härav förutsätter hänsynstagande
till andra synpunkter än sådana som i första hand gör sig gällande vid
utformningen av semesterlagens förmånssystem. Utskottet kan därför inte
ställa sig bakom yrkandet i motionen att frågan om semestertillskott eller
rekreationsersättning skall prövas i samband med den pågående översynen
av semesterlagen. Utskottet avstyrker således bifall till motionen 1975:776.

I motionen 1975:153 (yrkande 2) av herr Helén m. fl. (fp) framställs ett
yrkande som går ut på att semesterkommittén skall ges i uppdrag att i
samråd med den av 1974 års riksdag begärda utredningen för en översyn
av socialförsäkringssystemet framlägga förslag om rätt till längre sammanhängande
ledighet.

Enligt utskottets mening kan motionärernas önskemål i viss utsträckning
tillgodoses inom ramen för den av riksdagen år 1974 antagna lagen om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. Lagen innebär att arbetstagarna

SoU 1975:1

har fött lagfäst rätt till ledighet från sin anställning för utbildning. Någon
begränsning av utbildningens art eller ledighetens längd finns inte stadgad
i lagen. I anslutning till det sagda finns det skäl att erinra om det förslag
till ett väsentligt förbättrat studiestöd för vuxna som i dagarna framlagts
i propositionen 1975:23 om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd för
vuxna m. m. Utskottet vill också hänvisa till att semesterkommittén fått
i uppdrag att i samband med prövningen av frågan om en förlängning av
den lagstadgade semestern även undersöka olika lösningar med avseende
på utformningen av en femveckorssemester.

Motioner, som syftat till införande av en rätt till längre sammanhängande
ledighet, har flera gånger avslagits av riksdagen under åberopande bl. a.
av att ett allmänt genomförande av en rätt till ledighet i den omfattning
som förordats i motionerna skulle medföra mycket höga kostnader och måste
betecknas som mindre angeläget vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav.
Utskottet anser att samma bedömning måste göras vid prövningen
av det nu aktuella motionsyrkandet. Med hänsyn härtill och under hänvisning
till det ovan anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1975:153
i här aktuell del.

Arbetstid i övrigt

Enligt allmänna arbetstidslagen är arbetstiden fr. o. m. år 1973 högst 40
timmar i veckan. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt för arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i
genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

I motionen 1975:82 (yrkande 1) av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs
en generell förkortning av arbetstiden till 35 timmar i veckan fördelade
på fem dagar i veckan fr. o. m. år 1977 och till 30 timmar i veckan med
sex timmars arbetsdag fr. o. m. år 1980.

I motionen 1975:482 av herr Hörberg (fp) framställs önskemål om en
parlamentarisk utredning, i vilken även skall ingå representanter för arbetsmarknadens
parter, med uppgift att dels förbereda lagstiftning m. m.
för ett snart och successivt genomförande av allmän arbetstidsförkortning
till 30 timmar i veckan med sex timmars arbetsdag, dels pröva möjligheten
att bereda småbarnsföräldrar särskilda förmåner när det gäller att få minskad
arbetstid per dag.

Som utskottet tidigare framhållit då motioner om sänkning av arbetstiden
behandlats i riksdagen är frågan om en förkortning av arbetstiden liksom
spörsmålen om en förlängning av semestern och andra former för uttag
av en möjlig standardhöjning främst att se som en fråga om prioritering
mellan olika aktuella behov. I första hand är det arbetstagarnas sak att
göra denna avvägning och besluta när man vill aktualisera frågor av detta
slag. Vid samhällsekonomiska bedömningar av förevarande art måste arbetstagarnas
prioriteringar tillmätas stor vikt. Arbetstagarnas organisationer
har bedömt behovet av en förlängd semester och vissa andra förbättringar

SoU 1975:1

på semesterlagstiftningens område som f. n. mest angelägna. Samtidigt har
organisationerna uttalat att det långsiktiga målet i arbetstidsfrågan är en
30-timmars arbetsvecka uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden.

När det gäller utrymmet för standarduttag vill utskottet också hänvisa
till att 1974 års riksdag beslutat om en sänkning av pensionsåldern från
67 år till 65 år den 1 juli 1976 samt om att pensionsålderskommittén helt
nyligen framlagt ett förslag om rörlig pensionsålder, som bl. a. ger antingen
möjlighet för en person att från 60 års ålder minska sitt förvärvsarbete och
utta ålderspension, helt eller delvis, eller utrymme för en i kollektivavtal
reglerad delpension mellan 60 och 65 års ålder med deltidsarbete. Reformen
föreslås träda i kraft samtidigt med pensionsåldersreformen dvs. den 1 juli
1976. Med hänsyn till bl. a. de sålunda aktuella reformerna saknas enligt
utskottets mening f. n. samhällsekonomiskt utrymme för en arbetstidsreform
av den omfattning motionärerna förespråkar.

Vad särskilt angår det i motionen 1975:482 framförda yrkandet vill utskottet
tillägga att den tidigare omnämnda delegationen för arbetstidsfrågor
har till uppgift bl. a. att ta fram det underlag som erfordras för att bedöma
i vilken takt framtida generella arbetstidsförkortningar kan ske. Vidare åligger
det familjestödsutredningen att undersöka möjligheterna att förlänga
ersättningstiden enligt föräldraförsäkringen på ett sådant sätt att försäkringen
underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid under
en viss period efter det rätten till föräldrapenning upphört samt att pröva
möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av sådant slag liksom
återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas ställning
på arbetsmarknaden. Motionärens önskemål om utredning för förberedande
av en lagstiftning om arbetstidsförkortning och för prövning av möjligheterna
att bereda småbarnsföräldrar särskilda förmåner när det gäller en sänkning
av den dagliga arbetstiden är således i allt väsentligt redan tillgodosett.
Att nu tillsätta ytterligare en utredning på området kan inte anses motiverat.

Under hänvisning till vad ovan anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
1975:82 i nu behandlad del och motionen 1975:482.

Frågan om en förkortning av arbetstiden tas även upp i motionen 1975:153
(yrkande 1) av herr Helén m. fl. (fp), vari begärs att riksdagen skall uttala
att det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen bör vara sex timmars
arbetsdag, och i motionen 1975:779 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c),
vari yrkas att riksdagen skall uttala sin anslutning till förkortning av arbetstiden
per dag.

Som utskottet ovan berört är det främst en uppgift för arbetstagarna att
göra avvägningar mellan olika sätt för dem att ta ut en möjlig standardförbättring.
Såväl LO som TCO har klart deklarerat att det långsiktiga målet
i arbetstidsfrågan bör vara en arbetsvecka om 30 timmar fördelade med
sex timmar per arbetsdag. Vid överläggningen mellan företrädare för regeringen
och löntagarnas organisationer i juni 1974 har, som tidigare berörts.

SoU 1975:1

detta långsiktiga mål för framtida arbetstidsförkortningar lagts fast. Den
särskilda delegationen för arbetstidsfrågor har inrättats i syfte att ta fram
det underlag som erfordras för att bedöma i vilken takt framtida generella
arbetstidsförkortningar kan ske. En lösning av frågan om arbetstidsförkortningen
i enlighet med de fackliga organisationernas uttalanden ligger väl
i linje med strävandena att skapa jämställdhet i samhällslivet mellan män
och kvinnor och med de synpunkter av social och familjepolitisk natur
som framförts i den allmänna debatten i arbetstidsfrågan. Någon oenighet
när det gäller formen för en framtida arbetstidsförkortning torde inte råda.
Mot den angivna bakgrunden saknas enligt utskottets mening anledning
till annat antagande än att spörsmålet om en framtida förkortning av arbetstiden
kommer att lösas i enlighet med arbetstagarorganisationernas önskemål.
Utskottet anser därför att det inte föreligger skäl att göra något sådant
uttalande som begärts i motionerna 1975:153 och 1975:779. Utskottet avstyrker
således bifall till motionen 1975:153 i förevarande del och motionen
1975:779.

I motionen 1975:82 (yrkande 2) av herr Hermansson m. fl. (vpk) och
1975:770 av herr Fransson m. fl. (c) framförs önskemål om arbetstidsförkortning
för vissa arbetstagargrupper. I den förstnämnda motionen yrkas
utarbetande av en plan för nedtrappning av arbetsveckan till 30 timmar
för skiftarbetare och jämställda grupper före år 1980. I motionen 1975:770
yrkas att riksdagen skall begära förslag om en förkortning av arbetstiden
till 36 timmar i veckan från den 1 januari 1976 för dem som är sysselsatta
i kontinuerlig drift. I båda motionerna åberopas bl. a. skyddssynpunkter
som stöd för motionsyrkandena.

Motioner syftande till en förkortning av arbetstiden för skiftarbetare m. fl.
har flera gånger, senast år 1974 (SoU 1974:7), prövats av riksdagen. Som
skäl för riksdagens ställningstagande har åberopats att i arbetstidslagen inte
bör införas undantagsregler för tillgodoseende av skyddssynpunkter utan
skyddsaspekterna på arbetstidsområdet bör beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen,
vilken är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen.
Det kan förutsättas att utredningen kommer att beakta de särskilda
problem som uppkommer vid skiftarbete och annat därmed jämförligt arbete.
Vidare har hänvisats till att de differentierade anställningsförmåner som
kan vara motiverade med hänsyn till att olika arbeten är olika krävande
i första hand bör lösas avtalsvägen. Motionerna har avslagits under hänvisning
till vad sålunda anförts. Enligt utskottets mening är de tidigare
åberopade skälen alltjämt bärande. Vad särskilt angår önskemålet i motionen
1975:770 finns det anledning att erinra om att 1974 års avtalsuppgörelse
mellan SAF och LO bl. a. innehöll en rekommendation till berörda förbund
om successiv förkortning av arbetstiden för arbetare i kontinuerligt treskiftsarbete
och i underjordsarbete till 36 timmar i veckan samt för arbetare
i intermittent treskiftsarbete till 38 timmar i veckan. Vidare rekommenderades
att arbetstidsförkortningen skulle genomföras successivt fr. o. m.

SoU 1975:1

respektive avtals ikraftträdande år 1975 t. o. m. dess utlöpningsdag år 1977.
Vid de efterföljande förbundsförhandlingarna har rekommendationen i huvudsak
följts. Arbetstiden för i vart fall huvuddelen arbetstagare i kontinuerligt
treskiftsarbete utgör numera eller kommer under avtalsperioden
att utgöra 36 timmar i veckan. Motionärernas önskemål har således redan
tillgodosetts, och det förhållandet att tidpunkten för arbetstidsförkortningen
inom alla berörda branscher ej är densamma utgör enligt utskottets mening
inte skäl för ett ingripande lagstiftningsvägen.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1975:82 i här behandlad del och motionen 1975:770.

1 motionen 1975:344 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk)och i motionen
1975:493 av herr Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) tas upp vissa frågor
om övertid. Enligt 8 § allmänna arbetstidslagen får övertid tas ut i den
utsträckning förhållandena kräver då vissa närmare angivna nödsituationer
föreligger. Övertid för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten får
på villkor som anges i 9 § tas ut med högst sex timmar i veckan eller

- om fyra veckors begränsningsperiod tillämpas i fråga om arbetstiden -med högst 24 timmar under en tid av fyra veckor. Utöver nu angivna
övertidsformer för enligt 10 § första stycket övertid förekomma när särskilda
skäl påkallar det i högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50
timmar under en kalendermånad (allmän övertid). Den totala övertiden under
ett år får dock inte överstiga 150 timmar. Från begränsningarna för
enligt tredje stycket avsteg göras genom kollektivavtal. Vidare stadgas i
10 § andra stycket att när synnerliga skäl föreligger arbetarskyddsstyrelsen
får medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

I motionen 1975:493 framhålls att uttaget av allmän övertid ökar oroväckande
och efterlyses regler som klargör vilka skäl som skall föreligga
för att sådan övertid skall fö tillgripas. Motionärerna vänder sig vidare mot
utformningen av den regel som medger en längre begränsningsperiod för
arbetstiden än en vecka och mot det förhållandet att ledighet för sjukdom
m. m. inte anses som arbetad tid. Enligt motionärerna kan de anförda bristerna
i arbetstidslagen fö till följd att regeln om begränsning av övertiden
blir åsidosatt. För att närmare belysa innebörden av gällande regler anför
motionärerna följande exempel. En arbetstagare, som är sjuk de två första
veckorna av begränsningsperioden, fullgör 120 timmars arbete under de
två återstående veckorna, varav 80 på ordinarie tid och 40 timmar utanför
ordinarie tid. Enligt lagen har någon övertid inte uppkommit. Genom reglernas
utformning kan således enligt motionärerna en arbetstagare komma
att i realiteten fullgöra övertidsarbete som vida överskrider de i lagen fastställda
maximigränserna. Yrkandet i motionen går ut på en översyn av
arbetstidslagstiftningen som skall syfta till att det i lagen införs regler om
journalföring av sjukledighet som arbetad tid och till att en klarare precisering
av begreppet särskilda skäl kommer till stånd.

Allmänna arbetstidslagen trädde i kraft år 1971 och innebar en radikal

SoU 1975:1

omgestaltning av tidigare gällande lagstiftning på arbetstidsområdet. För
att lagen skulle kunna anpassas till det moderna arbetslivets krav måste
ett helt nytt synsätt anläggas i grundläggande frågor. Till grund för arbetstidslagen
låg ett förslag från arbetstidskommittén som i allt väsentligt godtogs
av statsmakterna (prop. 1970:5, 2LU 1970:1). Bl. a. det i motionen upptagna
spörsmålet om begränsningsperiodens längd var föremål för noggranna överväganden
under förarbetet till lagen.

Inom arbetsmarknadsdepartementet tillsattes år 1974 en arbetsgrupp med
uppdrag att göra en allmän analys av utvecklingen på arbetstidsområdet
under de år som allmänna arbetstidslagen varit i kraft. Därjämte skall
gruppen göra en kartläggning av bl. a. utvecklingen i fråga om begränsningsperiodens
längd, dygnsarbetstiden, övertid, jourtid och beredskapstjänstgöring.
De i motionen aktualiserade spörsmålen omfattas således av
arbetsgruppens uppdrag. Eftersom resultatet av gruppens arbete uppenbarligen
blir av väsentlig betydelse för en bedömning av behovet av en översyn
av arbetstidslagen - samt inriktningen och omfattningen av en sådan översyn

- bör gruppens arbete avvaktas innan slutlig ställning tas till den i motionen
upptagna frågan. Med hänsyn härtill och då enligt vad utskottet inhämtat
arbetsgruppen beräknar att framlägga resultatet av sitt arbete under våren

1975 bör motionen 1975:493 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Yrkandet i motionen 1975:344 går ut på att bestämmelserna om övertid
i 10 § allmänna arbetstidslagen skall ändras så att uttag av övertid endast
får ske när synnerliga skäl föreligger och arbetarskyddsstyrelsen medgivit
det.

Motioner med samma syfte som den nu behandlade motionen har tidigare
avslagits av riksdagen (2LU 1970:1 och SoU 1974:7). Som skäl för ställningstagandena
har anförts bl. a. att man även i framtiden uppenbarligen
måste lämna utrymme för uttag av övertid i viss omfattning vid sidan
av den ordinarie arbetstiden och att det skulle medföra en omotiverad byråkratisering
att hänvisa arbetsgivarna till att söka dispens för uttag av övertid
i alla de fall då tillfälliga behov av ökat arbetstidsuttag av särskilda skäl
föreligger. I enlighet med vad som tidigare framhållits kan också hänvisas
till att arbetsgivarens skyldighet att föra anteckning om uttag av övertid
garanterar att tillsynsmyndigheten får praktiska möjligheter att kontrollera
bestämmelsens efterlevnad. Utskottet vidhåller vidare vad utskottet anförde
år 1974, nämligen att, liksom när det gäller arbetstidens längd, eventuella
skyddsaspekter bör beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen, vilken
f. n. är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen. Det finns också
skäl att erinra om att den ovan nämnda arbetsgruppen inom arbetsmarknadsdepartementet
bl. a. skall göra en kartläggning av utvecklingen i fråga
om bl. a. övertid. På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen 1975:344.

SoU 1975:1

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande semesterns längd att riksdagen avslår motionen
1975:154,

2. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav att riksdagen avslår
motionen 1975:40,

3. beträffande semestertillskott eller rekreationsersättning att riksdagen
avslår motionen 1975:776,

4. beträffande längre sammanhängande ledighet att riksdagen avslår
motionen 1975:153 yrkande 2,

5. beträffande den ordinarie arbetstidens längd m. m. att riksdagen
avslår motionen 1975:82 yrkande 1 och motionen
1975:482,

6. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen
att riksdagen avslår motionen 1975:153 yrkande 1 och motionen
1975:779,

7. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper
att riksdagen avslår motionen 1975:82 yrkande 2 och motionen
1975:770,

8. beträffande översyn av arbetstidslagstiftningen att riksdagen
avslår motionen 1975:493,

9. beträffande allmän övertid att riksdagen avslår motionen
1975:344.

Stockholm den 11 mars 1975

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Carlshamre (m), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Romanus (fp), Johnsson
i Blentarp (s), Nordberg (s). Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson
(c), fru Marklund (vpk), fru Wigenfeldt (c), fru Lagergren (s) och
herr Alftin (s).

Reservationer

1. beträffande semesterns längd (punkt 1 i hemställan) av fru Marklund
(vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 12 som börjar med "Enligt
direktiven” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

SoU 1975:1

Utskottet vill erinra om att den nuvarande semesterlagen är utformad
som en skyddslagstiftning. Den skall vara ett skydd mot överansträngning
och förtida förslitning. Den skall garantera en ekonomiskt tryggad arbetsfri
period av sådan längd att tillfälle kan ges till fullständig avkoppling från
arbetet.

Utvecklingen inom arbetslivet för med sig allt snabbare förslitning av
människorna. Rationaliseringar baserade på effektivitetsjakt skruvar upp arbetstempot.
Allvarliga hot skapas mot de arbetandes fysiska och psykiska
hälsa. Dåliga arbetsmiljöer leder till att många slås ut urproduktionen. Dessa
förhållanden måste givetvis bekämpas med flera åtgärder. En sådan åtgärd
är en förlängning av semestern, som också är att se som ett led i utjämningen
av skillnaderna mellan kroppsarbete och annat arbete.

En femte semestervecka är - liksom en förkortning av arbetstiden - en
anpassning till utvecklingen på arbetslivets område. Utskottet anser därför
att det inte minst från rättvisesynpunkt är hög tid att förlänga den lagstadgade
minimisemenstern till 30 dagar. I enlighet med vad som anförs i motionen
1975:154 bör därför förslag om en femte semestervecka skyndsamt utarbetas
och föreläggas riksdagen. Vad utskottet anfört borges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande semesterns längd att riksdagen med anledning av
motionen 1975:154 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav (punkt 2 i hemställan) av
fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 12 som börjar med "I
direktiven” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Antalet deltidsarbetande växer ständigt, inte minst bland kvinnliga arbetare.
Enligt utskottets mening är det angeläget att lagstiftningsvägen
tillförsäkra dem samma förmåner som andra anställda och därmed också
förbättra kvinnornas konkurrenssituation på arbetsmarknaden. Också andra
stora arbetargrupper saknar de förmåner i bl. a. semesterhänseende som bör
tillkomma dem.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet för sin del att kvalifikationskravet
på åtta dagars arbete i månaden för semester snarast möjligt
bör slopas och att de anställda bör berättigas till semesterersättning efter
arbetad tid. Förslag till lagstiftning i frågan bör föreläggas riksdagen i höst.
Vad utskottet anfört med anledning av motionen 1975:40 bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav att riksdagen
med anledning av motionen 1975:40 ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

SoU 1975:1

3. beträffande längre sammanhängande ledighet (punkt 4 i hemställan) av
herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 13 med ”Enl igt
utskottets” och slutar på s. 14 med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i yttrande
över motioner med i huvudsak samma innehåll som den aktuella, nämligen
att frågan om möjligheter för enskilda individer att få en längre sammanhängande
ledighet än semestern är av stort intresse. Bland annat dagens
höga tempo i arbetslivet och den koncentrerade tätortsmiljön utsätter människor
för sådana påfrestningar att en längre tids vila och miljöbyte kan
vara av stort värde.

Utskottet erinrar om att möjligheter till långledighet av åsyftad art införts
i allt fler länder. De utländska erfarenheterna är enligt utskottets mening
värda att noga studeras.

I Sverige ökar anslutningen, inte minst från fackligt håll, till tankegången
om en längre återhämtningsperiod under det aktiva livet.

Den av riksdagen år 1974 antagna lagen om arbetstagares rätt till ledighet
för utbildning liksom de i dagarna framlagda förslagen till ett nytt studiestöd
för vuxna utgör ett steg i utvecklingen mot möjligheten att ta ut en längre
sammanhängande ledighet.

Nuvarande professorn i arbetsmarknadspolitik Gösta Rehn har under flera
år pläderat för samma tankegångar som motionärerna framför och därvid
bl. a. anfört följande:

På alla områden av arbetslivet kommer vi att möta oemotståndliga krav
på ökad flexibilitet, ökade valmöjligheter, variabilitet i varje särskilt arbete
och ökad differentiering av arbetstidernas längd och förläggning, både per
dag, per vecka, per år och per liv. för att vi skall kunna skapa denna rörlighet
krävs det att vi bygger upp eller rättare sagt komponerar ihop, alla de försäkringsanordningar,
tvångssparandeanordningaroch alla de skatteuttag som
för närvarande görs för att klara utbildning av ungdom och utbildning av
äldre, för att klara kanske också semester, för att klara pensionerna.

Enligt Gösta Rehn skulle finansieringen ske genom någon form av dragningsrätter.
Sett över en tidsperiod skulle systemet egentligen inte föranleda
några kostnader utan endast en större flexibilitet i arbetstiden över skilda
perioder.

Utskottet kan i huvudsak instämma i vad Gösta Rehn anfort och vill
erinra om att riksdagen beslutat om en sänkning av pensionsåldern samt
om att pensionsålderskommittén helt nyligen framlagt förslag om rörlig
pensionsålder. Man kan härvid inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper
kan finnas människor som vill och förmår kvarstå i produktionslivet
efter uppnådd pensionsålder men som kan vara intresserade av att i ett
tidigare skede av sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig åt aktiviteter
som den i motionen förordade långledigheten är avsedd att ge utrymme

SoU 1975:1

åt. Enligt utskottets mening bör en sådan ledighet om den skall fylla sin
uppgift kunna vara av betydligt längre varaktighet än vad som kan bli möjligt
genom sparande av en femte semestervecka.

Även om arbetstidsfrågor i forsta hand bör lösas av arbetsmarknadens
parter, torde när det gäller frågan om möjligheten till en längre sammanhängande
ledighet staten böra träda in om möjligheten skall stå öppen för
alla på en rörlig arbetsmarknad och om, som påpekats i tidigare motioner
i ämnet och antytts av Gösta Rehn, någon form av samordning med den
allmänna försäkringen erfordras.

I enlighet med det anförda anser utskottet att frågan om eh längre sammanhängande
ledighet för arbetstagarna bör utredas närmare. Med hänsyn
till att semesterkommittén skall undersöka olika lösningar med avseende
på utformningen av en femte semestervecka anser utskottet det lämpligt
att de sakkunniga även tar upp den näraliggande frågan om en längre sammanhängande
ledighet. Utredningsarbetet bör bedrivas i samråd med den
av riksdagen beslutade utredningen om översyn av socialförsäkringssystemet.
Utskottet förordar således att semesterkommittén ges tilläggsdirektiv
att i samråd med sistnämnda utredning framlägga förslag som gör det möjligt
för de anställda att under den aktiva yrkesperioden kunna ta ut en längre
sammanhängande ledighet.

En rad viktiga frågor måste därvid noga undersökas. Det kan exempelvis
vara motiverat att fastställa en viss karenstid innan rätt eller möjlighet till
sammanhängande ledighet kan föreligga. Formerna för arbetsgivarens medbestämmanderätt
måste också utredas. Vidare måste önskemålet om en
sammanhängande ledighet kunna förenas med funktionsdugligheten på skilda
arbetsområden. Det är också väsentligt att frågan inte får en sådan lösning
att arbetskraften binds till ett visst avtalsområde genom att man ”samlar
ihop” ledighet som endast kan tas ut inom detta område.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande längre sammanhängande ledighet att riksdagen
med anledning av motionen 1975:153 yrkande 2 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande den ordinarie arbetstidens längd m. m. (punkt 5 i hemställan)
av fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med ”Sorn
utskottet” och slutar på s. 15 med ”motionen 1975:482” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att flera åtgärder måste vidtas för att förbättra lönearbetarnas
arbetsvillkor, bl. a. en förkortning av arbetstiden. Arbetstidslagen
är - liksom semesterlagen - den lag som reglerar arbetarens arbetstid. Lagstadgad
arbetstid om 40 timmar i veckan var genomförd den 1 januari
1973. Detta hade skett i etapper. Emellertid har utvecklingen inneburit att

SoU 1975:1

det allmänt anses som alltför lång arbetstid. Skälen härtill är flera. Ett av
de viktigaste är att 40-timmarsveckan innebär att många kvinnor är förhindrade
att söka sig ut i förvärvslivet eller konkurrera på lika villkor
med männen på arbetsmarknaden.

Ett annat viktigt skäl är att arbetsförhållandena som de i dag gestaltar
sig kräver att arbetstagarna kommer i åtnjutande av en kortare arbetstid
för att inte utslagningarna från produktionen skall öka. Utskottet kan därför
ställa sig bakom förslaget i motionen 1975:82 om en förkortning av arbetstiden
genom en sänkning av den dagliga arbetstiden. En kortare arbetsdag
onödiggör en uppsplittring mellan hel- och deltidsarbeten och motverkar
på så sätt att arbetsmarknaden blir könsindelad. En kortare arbetsdag
för både män och kvinnor skulle göra det möjligt för männen att dela ansvaret
med kvinnorna för hem och barn. En sådan reform ger också ökade
möjligheter för deltagande i det politiska och fackliga livet och medverkar
därigenom till brytandet av den s. k. politiska fattigdomen.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet kravet i motionen
1975:82 att förslag snarast bör föreläggas riksdagen, innebärande att 7 timmars
arbetsdag med 35 timmars arbetsvecka uppnås fr. o. m. år 1977 och 6 timmars
arbetsdag med 30 timmars arbetsvecka är uppnådd år 1980.

Vad utskottet anfört borges regeringen till känna. Ställningstagandet innebär
att önskemålet i motionen 1975:482 i allt väsentligt blir tillgodosett.
Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen är således inte erforderlig.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande den ordinarie arbetstidens längd m. m. att riksdagen
med anledning av motionen 1975:82 yrkande 1 och med
avslag på motionen 1975:482 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

5. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen (punkt 6
i hemställan) av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Larsson i Öskevik (c),
Romanus (fp), fröken Andersson (c) och fru Wigenfeldt (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 15 med ”Sorn
utskottet” och slutar på s. 16 med ”motionen 1975:779” bort ha följande
lydelse:

Samma skäl som tidigare åberopats mot införande av en fyra dagars arbetsvecka
om 40 timmar talar för att en framtida arbetstidsförkortning tas
ut genom en sänkning av den dagliga arbetstiden. Enligt utskottets mening
ligger den i motionerna förordade lösningen av frågan om arbetstidsförkortningen
väl i linje med strävandena att skapa jämställdhet i samhällslivet
mellan män och kvinnor och att ge förvärvsarbetande föräldrar mer tid
för samvaro i familjen. En kortare arbetsdag framstår som särskilt angelägen
för småbarnsföräldrarna och skulle innebära att den tid per dag under vilken
barnen vistas på daghem kunde minskas. Också från andra synpunkter fram -

SoU 1975:1

står en förkortning av arbetsdagen som angelägen. En sådan reform skulle
minska uttröttning och förslitning och därmed risken för olycksfall i arbetet.
Den skulle också ge arbetstagarna större möjligheter att delta i samhällsarbete.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna
att målsättningen för den framtida arbetstidsförkortningen bör vara en
minskning av den dagliga arbetstiden till sex timmar. LO, TCO och SACO
har anslutit sig till denna målsättning. Denna arbetstidsförkortning måste
genomföras successivt, och därvid bör bl. a. en avvägning ske mellan önskemålen
om en femte semestervecka och en kortare arbetsdag.

Riksdagen bör uttala sin anslutning till målsättningen: 6 timmars arbetsdag,
vilket bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen
att riksdagen med anledning av motionen 1975:153 yrkande
1 och motionen 1975:779 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

6. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper (punkt
7 i hemställan) av fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med ”Motioner
syftande” och slutar på s. 17 med ”motionen 1975:770” bort ha följande
lydelse:

Nuvarande arbetstidslag är utformad som en normlag, vilket innebär att
inga särskilda hänsyn tas till de problem som skift- och underjordsarbetare
samt därmed jämförliga arbetare har. Detta förhållande innebär att dessa
grupper, som gör en stor uppoffrande arbetsinsats, inte har stöd i lagstiftningen
för en kortare arbetstid. I stället är de utelämnade till förhandlingar
där kompromisser försämrar de resultat som vore önskvärda.

I den avslutade avtalsrörelsen mellan LO och SAF utgick en rekommendation
om kortare arbetstid. Resultatet av den uppgörelsen är bristfälligt.
Resultaten på de olika förbunden är ojämna. Likaså har den så viktiga arbetstidsförkortningen
förskjutits något år i framtiden. Tvåskiftsarbetarna berörs
inte alls av arbetstidsförkortningen. Med dessa brister i förhållandena
för skift- och underjordsarbetarna och jämförbara grupper bör riksdagen
begära av regeringen att dessa gruppers arbetstid regleras i arbetstidslagen
för att därmed uppnå de rättmätiga krav som dessa grupper har.

Utskottet anser därför att regeringen bör utarbeta en plan för nedtrappning
av arbetstiden till 30 timmar i veckan för skiftarbetare och jämställda grupper
före år 1980.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen 1975:82 i här behandlad
del bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att önskemålet
i motionen 1975:770 i allt väsentligt blir tillgodosett.

SoU 1975:1

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper
att riksdagen med anledning av motionen 1975:82 yrkande 2
och motionen 1975:770 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

7. beträffande allmän övertid (punkt 9 i hemställan) av fru Marklund (vpk)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med ”Motioner
med” och slutar med ”motionen 1975:344” bort ha följande lydelse:

Ändringarna år 1970 i arbetstidslagstiftningen innebar bl. a. ett accepterande
av övertid som en normal företeelse, vilket har fått stora negativa
konsekvenser. Företagen räknar med att utöver den ordinarie arbetstiden
kunna utnyttja arbetarna under 150 timmar om året. Exempel finns på att
företag i sin planläggning räknar med viss övertid. Vidare används övertidsreglerna
av företagen för att de skall slippa anställa ny arbetskraft.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att begreppet övertid
måste få en ny innebörd. Övertid bör endast få förekomma i de i 8 § arbetstidslagen
angivna situationerna samt därutöver med högst 150 timmar
om året då synnerliga skäl föreligger för uttag av övertid och arbetarskyddsstyrelsen
har medgivit att övertid får tas ut. Det sagda innebär att utskottet
i allt väsentligt instämmer med önskemålen i motionen 1975:344. Enligt
utskottets mening bör således förslag skyndsamt föreläggas riksdagen, innebärande
att bestämmelserna i 9 § och 10 § första och tredje styckena upphävs
samt att bestämmelsen i 10 § andra stycket anpassas härtill, dvs. att
möjligheterna att ta ut allmän övertid och övertid för förberedelse- och
avslutningsarbeten försvinner.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande allmän övertid att riksdagen med anledning av motionen
1975:344 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.