Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 8 SfU 1975:8

Nr 8

Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner
om beräkning av sjukpenning

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1975:149 av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Sellgren (fp)
vari hemställs att regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om
allmän försäkring att utbetald sjukpenning grundas på den egentliga lönen
under sjukdomstiden;

motionen 1975:468 av herr Olsson i Edane m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till en sådan ändring
av reglerna om beräkning av sjukpenning att sjukpenningen bättre än för
närvarande ersätter inkomstbortfallet för delårs och/eller deltidsarbetande;

motionen 1975:763 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) och fru Troedsson
(m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär ändring av
gällande bestämmelser för beräkning av sjukpenning i enlighet med vad
i motionen anförts.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelserna om sjukpenning vid sjukdom återfinns i 3 kap. lagen
om allmän försäkring (AFL). Enligt dessa bestämmelser äger hos allmän
försäkringskassa inskriven försäkrad rätt till sjukpenning vid sjukdom, som
förorsakat förlust av arbetsförmågan med minst hälften, om hans sjukpenninggrundande
inkomst uppgår till minst fyratusenfemhundra kronor. Samma
rätt tillkommer vissa hemarbetande utan inkomst till nämnda belopp
(s. k. hemmamakeförsäkring).

Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i penningar
eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antagas för år räknat
komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen på grund av anställning
eller genom annat förvärvsarbete. Inkomsten, som avrundas till
närmaste hundratal kronor, fastställs av försäkringskassan med ledning av
olika föreliggande uppgifter om den försäkrade och efter förfrågan hos denne
eller arbetsgivaren om den framtida beräknade årsinkomsten. Vid beräkningen
av den sjukpenninggrundande inkomsten bortses från inkomst överstigande
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

När ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpen -

1 Riksdagen 1975. 11 sami. Nr 8

SfU 1975:8

2

ningens storlek kommit till försäkringskassans kännedom skall kassan ompröva
tidigare beslut om tillhörighet till sjukpenningförsäkringen samt i
förekommande fall fastställa ny sjukpenninggrundande inkomst. Ändring
i sjukpenningförmånen sker därvid inte förrän trettio dagar efter det försäkringskassan
fått kännedom om inkomständringen.

Hel sjukpenning utgör-bortsett från sjukpenning från hemmamakeförsäkringen
- för dag nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med trehundrasextiofem.

För den dag sjukdomsfallet inträffar utgår utom i vissa undantagsfall
ingen sjukpenning. Om sjukperioden varar högst sex dagar utöver den dag
då sjukdomsfallet inträffade, utgår sjukpenning för dag då den försäkrade
icke skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning endast
i den mån antalet sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två
(fridagsregeln).

De angivna reglerna tillämpas för regelbundet delårsarbetande på samma
sätt som för helårsarbetande. Den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas
sålunda även för delårsarbetande på grundval av den inkomst vederbörande
kan antagas tå kommande år och sjukpenning utgår för dag
med en trehundrasextiofemtedel av den sjukpenninggrundande inkomsten
oavsett om sjukdomen inträffar under period av arbete eller av arbetsuppehåll.

Genom beslut av 1973 års riksdag utgör sjukpenningen fr. o. m. den 1
januari 1974 skattepliktig och pensionsgrundande inkomst. Riksdagsbeslutet
innebar samtidigt att sjukpenningen blev bättre anpassad till inkomstbortfallet,
bl. a. genom att tidigare gällande sjukpenningklassplacering slopades
och kompensationsnivån fastställdes till nittio procent av den sjukpenninggrundande
inkomsten.

Olika metoder att sätta sjukpenningen i relation till inkomsten har undersökts
vid utredningsarbete i samband med sjukförsäkringens uppbyggnad.

Sålunda framhöll socialvårdskommittén i sitt betänkande SOU 1944:15
att man vid utformningen av sjukpenningen inom en obligatorisk sjukförsäkring
borde sträva efter att den kontanta sjukhjälpen i regel skulle,
tillsammans med möjligen förefintliga andra inkomster, förslå till den försäkrades
och hans familjemedlemmars försörjning vid inträffad sjukdom.
Ingen borde heller vid sjukdom uppbära större inkomster än som frisk.
När det gällde inkomstbedömningen diskuterade kommittén möjligheten
av att använda deklarationsuppgifterna, och kommittén anförde i anslutning
härtill att taxeringsnämndernas uppgifter grundades på inkomstdeklarationen
som avgavs året efter det inkomsten förvärvats och vars bearbetning
tog avsevärd tid. Den inkomstuppskattning i vilken taxeringsarbetet resulterade
blev därför alltför litet aktuell för att i regel lämpa sig att läggas
till grund för sjukförsäkringen. Taxeringsresultatet blev dessutom i hög grad
beroende av tillfälliga inkomstfluktuationer från vilka man i viss mån måste

SfU 1975:8

3

bortse inom sjukförsäkringen. Hade någon under loppet av ett år börjat
ägna sig åt förvärvsarbete eller slutat därmed blev taxeringsresultaten helt
värdelösa från sjukförsäkringens synpunkt. Fastställande av årsinkomsten
borde därför enligt kommitténs uppfattning ankomma på kassorna själva.
Inkomsten skulle därvid vara en beräknad framtida årsinkomst i stället för
inkomst under förfluten tid. Bedömningen av den sannolika arbetsinkomsten
borde taga sikte på tiden ett å två år framåt. Inkomsten borde vidare
beräknas som en genomsnittsinkomst, varvid tillfälliga inkomständringar
uppåt eller nedåt i princip inte borde tillmätas betydelse. Det senare var
av stor vikt i fråga om säsongarbetare och därmed likartade inkomsttagare.

Sjukpenningutredningen, som hade i uppdrag att utreda de tekniska förutsättningarna
för att inordna sjukpenningen i beskattningen, redovisade
i sitt betänkande SOU 1972:60 olika tänkbara sätt att beräkna den inkomst
som skulle grunda rätt till sjukpenning. Utredningen prövade tre olika alternativ,
nämligen en sjukpenninggrundande inkomst på grundval av 1.
förvärvsinkomsten under ett föregående kalenderår, dvs. i regel den inkomst
som framkommer vid taxeringen, 2. förvärvsinkomsten vid tiden för sjukfallets
inträffande och 3. den förvärvsinkomst som den försäkrade kunde
antas komma att tills vidare åtnjuta. Utredningen framhöll att det i alt.

1 var ganska enkelt att få fram ett underlag för sjukpenningen, men att
detta lätt blev inaktuellt beroende på att det genom taxeringsarbetet hann
förflyta en viss tid innan inkomstuppgifterna blev tillgängliga för försäkringsadministrationen.
Utredningen hade inhämtat att det inte var tekniskt
möjligt att få fram inkomstuppgifterna från skattemyndigheterna för ett
inkomstår förrän tidigast i september följande år. Att beräkna sjukpenningens
storlek enbart på uppgifterna från taxeringen kunde sålunda, anförde
utredningen, ge en sjukpenning som mången gång inte gav en riktig kompensation
vid sjukfall. För att rätta till dessa förhållanden var det nödvändigt
att ge försäkringsorganen möjligheter att göra avsteg från den taxerade inkomsten,
vilket med rådande löneutveckling kunde beräknas medföra ett
betydande merarbete om man skulle tillgodose den försäkrades intresse att
få sjukpenningen beräknad efter den verkliga arbetsinkomsten vid sjukfallet.
Utredningen kunde därför inte förorda denna metod. Det andra alternativet
att beräkna sjukpenningens storlek var enligt utredningen i praktiken tilllämpligt
i stort sett endast för arbetstagare, medan för egna företagare i
regel en annan beräkningsgrund måste användas. För tillämpningen krävdes
att i samband med att sjukdomsfallet inträffade uppgifter kunde inhämtas
från arbetsgivaren om arbetsinkomstens storlek. Den tid som krävdes för
att i samband med inträffat sjukfall fastställa den årsinkomst som skulle
ligga till grund för sjukpenningens storlek giorde att utbetalningen kunde
försenas avsevärt. Inte heller denna metod kunde förordas av utredningen.

SfU 1975:8

4

Utskottet

Sjukpenning från sjukförsäkringen utgår, utom i de fall som omfattas
av den s. k. hemmamakeförsäkringen, i förhållande till den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst. Hel sjukpenning utgör för dag räknat 90 procent
av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten delad med trehundrasextiofem.
För att sjukpenningen så nära som möjligt skall ansluta sig till
den på grund av sjukdomen förlorade inkomsten beräknas den sjukpenninggrundande
inkomsten på grundval av den inkomst den försäkrade kan
antas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete. Om den
försäkrades arbets- och inkomstförhållanden ändras, fastställs ny sjukpenninggrundande
inkomst på grundval av den nya beräknade årsinkomsten.
Även för den som regelmässigt har förvärvsarbete under endast vissa tider
av året beräknas den sjukpenninggrundande inkomsten på grundval av den
framtida årliga arbetsinkomsten. En sådan försäkrad bibehåller sålunda sitt
försäkringsskydd under hela året oavsett om han blir sjuk under tid då
han inte arbetar. Genom att den sjukpenninggrundande inkomsten för dag
räknat utgör en trehundrasextiofemtedel av årsinkomsten utgår inte full
kompensation för denna grupp försäkrade för inkomstbortfallet vid sjukdom
under arbetsperiod, medan vid sjukdom under övriga perioder sjukpenning
utgår trots att något inkomstbortfall inte uppkommer.

Någon egentlig karenstid innan sjukpenning kan börja utgå finns numera
normalt inte. Däremot begränsas rätten till sjukpenning dels därigenom
att sjukpenning i princip inte utgår för insjuknandedagen, dels av den s. k.
fridagsregeln. Denna innebär att sjukpenning vid sjukperiod som varar högst
sex dagar, insjuknandedagen oräknad, i princip inte utgår för sådan dag
då den försäkrade, även om han varit frisk, inte skulle ha utfört sitt huvudsakliga
arbete, såvida inte antalet sådana dagar överstiger två, då sjukpenning
utgår för överskjutande antal arbetsfria dagar.

Motionärerna i motionerna 149 och 763 påtalar vissa nackdelar som enligt
deras mening följer av nuvarande metod för beräkning av sjukpenninggrundande
inkomst. Sålunda framhålls i motionen 149 att vid sjukdomsfall
i början av året, innan nya löneavtal träffats, sjukpenning betalas ut utan
att retroaktiva löneökningar kan beaktas. De avgifter däremot som arbetsgivaren
har att betala för sjukförsäkringen kommer att beräknas på den
nya lönen. Motionärerna menar därför att reglerna bör ändras så att arbetstagarnas
sjukersättning beräknas på den egentliga lönen och att tillkommande
sjukpenning betalas ut retroaktivt på samma sätt som lönen.
Samma kritik mot sjukpenningberäkningen framför motionärerna i motionen
763, samtidigt som de betonar svårigheterna för bl. a. egenföretagarna
att rätt beräkna sin framtida årsinkomst och understryker det otillfredsställande
i att den enskilde mister en del av sin sjukpenning om han glömmer
att anmäla inkomständring och att sådana ändringar påverkar sjukpenningen
först en månad efter anmälan. I motionen föreslås därför att sjukpenningen
baseras på självdeklarationen med en definitiv reglering av sjukpenningens

SfU 1975:8

5

storlek uppåt eller nedåt samtidigt med att den slutliga skatten fastställs.
Motionärerna menar att ett sådant system med nuvarande datateknik inte
skulle behöva bli komplicerat från administrativ synpunkt.

Sjukpenningens utformning har ganska nyligen varit föremål för en omfattande
översyn, vilken bl. a. lett till att sjukpenningen fr. o. m. år 1974
- i motsats till vad som tidigare gällde - är skattepliktig och pensionsgrundande
inkomst. Sjukpenningutredningen, på vars förslag de nya bestämmelserna
bygger, undersökte olika metoder för beräkning av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Med utgångspunkt i att sjukpenningen så
långt möjligt bör vara en ersättning för det aktuella inkomstbortfallet förkastade
utredningen bl. a. ett alternativ för beräkning av den sjukpenninggrundande
inkomsten som innebar att densamma skulle beräknas på föregående
kalenderårs inkomst, dvs. i regel den inkomst som framkommer
vid taxeringen. Utredningen, som inhämtat att det inte skulle vara tekniskt
möjligt att få fram inkomstuppgifterna från skattemyndigheterna för ett
inkomstår förrän tidigast i september påföljande år, framhöll att uppgifterna
från taxeringen skulle resultera i en sjukpenning som ofta inte gav en riktig
kompensation vid sjukdom och att det med en sådan metod var nödvändigt
att ge försäkringsorganen möjlighet att göra avsteg från den taxerade inkomsten.
Med rådande löneutveckling kunde detta beräknas medföra ett
betydande merarbete om man skulle kunna tillgodose den försäkrades intresse
att få sjukpenningen beräknad efter den verkliga arbetsinkomsten
vid sjukfallet.

Utskottet finner de sålunda framförda skälen mot att beräkna sjukpenning
i efterhand vägande. De avtal om generella, delvis retroaktiva, löneökningar
som med ett eller flera års mellanrum ingås mellan arbetsmarknadens parter
omfattar majoriteten av landets löntagare. En retroaktiv sjukpenning i enlighet
med vad som föreslås i motionen 149 skulle förutsätta att försäkringskassorna
individuellt för varje försäkrad undersökte vilken generell höjning
av inkomsten som utgått retroaktivt och det antal dagar för vilka
sjukpenning utbetalats under den period den retroaktiva höjningen avser.
De relativt begränsade fördelar som ett sådant system kunde innebära för
de försäkrade finner utskottet inte stå i rimlig proportion till det administrativa
merarbete som måste antas bli följden av en sådan metod för
sjukpenningberäkning. Utskottet kan därför inte biträda yrkandet i motionen
149. Inte heller ett sjukpenningsystem med efterhandsjustering i enlighet
med förslaget i motionen 763 finner utskottet realistiskt. Av motionen framgår
inte klart om motionärerna tänker sig nu gällande system för beräkning
av sjukpenninggrundande inkomst kombinerat med en slutjustering i anslutning
till den på inkomståret följande taxeringen eller en preliminär beräkning
av den sjukpenninggrundande inkomsten på grundval av ett föregående
års taxering kombinerad med en slutjustering vid taxeringen för
det år då sjukpenningen utbetalats. Ett system i enlighet med det först
skisserade torde vara förenat med avsevärda administrativa svårigheter inte

SfU 1975:8

6

minst därigenom att den sjukpenninggrundande inkomsten, om arbets- och
inkomstforändringar skett under ett kalenderår, inte enbart grundar sig på
kalenderårsinkomsten utan, efter inkomständringen, också på inkomsten
ett år framåt från tidpunkten för denna. Deklarationen däremot grundar
sig nästan alltid på inkomsten under ett kalenderår. I de fall sjukpenningen
inte överensstämde med inkomsten skulle det därför bli nödvändigt att
undersöka om och när under året inkomständring skett och om sjukpenning
utgått före eller efter inkomständringen. Ett system där även den preliminära
sjukpenninggrundande inkomsten anslöt sig till taxeringen skulle, som sjukpenningutredningen
anfört, i de flesta fall ge en felaktig kompensation för
inkomstbortfallet. Den slutliga justeringen i anslutning till taxeringen skulle
medföra att den försäkrade antingen fick ytterligare skattepliktiga sjukpenningbelopp
eller att han måste betala tillbaka redan beskattade och deklarerade
belopp. Justeringar fick därefter företas i självdeklarationerna antingen
av taxeringsnämnderna eller av de skattskyldiga i påföljande års deklaration.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall även till motionen 763.

I motionen 468 berörs olika problem i anslutning till sjukpenningförmånerna
för deltids- och delårsarbetande. Motionärerna framhåller att ungefär
1,5 milj. förvärvsarbetande under ett år kan hänföras till dessa kategorier
förvärvsarbetande och att sjukpenningreglerna för dem ofta medför en för
låg kompensationsnivå. Motionärerna begär därför en översyn av bestämmelserna
så att sjukpenningen bättre än för närvarande skall ersätta inkomstbortfallet
för de delårs- och/eller deltidsarbetande.

Utskottet finner de av motionärerna framförda synpunkterna värda beaktande.
Enligt vad utskottet erfarit har riksförsäkringsverket i samband
med övergången till systemet med beskattad sjukpenning uppmärksammat
de av motionärerna berörda problemen. Verket har med anledning härav
tillsatt en arbetsgrupp för att se över de aktuella reglerna och föreslå förbättringar
av desamma. Då frågan sålunda redan är föremål för utredning,
finner utskottet yrkandet i motionen inte för närvarande böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1975:149, 1975:468 och 1975:763.

Stockholm den 11 mars 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1975:8

7

Närvarande: herrar Fredriksson (s)*, Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s),
Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s)*, herrar Hyltander (fp), Marcusson
(s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson
i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Nilsson
i Norrköping (s) och Andersson i Edsbro (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Hyltander (fp) som anför:

Sjukpenningsystemet är uppbyggt så att sjukpenningen så nära som möjligt
skall utgöra kompensation för inkomstbortfallet vid sjukdom. Besked
om retroaktiva löneökningar föreligger oftast först sedan flera månader förflutit
under inkomståret. Vid sjukdom under denna tid har sjukpenning
utgått på grundval av den gamla lönen utan att löneförhöjningen kunnat
beaktas, vilket i synnerhet för långtidssjuka är otillfredsställande. Vad beträffar
arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter tas dessa ut med hänsynstagande
till den nya lönen.

Utskottet har ansett att det skulle bli administrativt betungande att undersöka
alla fall av retroaktiv löneökning och justera eventuellt utbetalda
för låga sjukpenningbelopp. Jag delar denna uppfattning. Tilläggas kan
emellertid följande. Om man begränsade antalet fall där justeringar skulle
få förekomma till att avse sådana där för låg sjukpenning utgått under ett
flertal dagar, förslagsvis minst under en vecka, och lät det ankomma på
de försäkrade att själva framställa anspråk på tilläggsbelopp före en viss
tidpunkt under inkomståret skulle det administrativa merarbetet troligen
kunna nedbringas betydligt, samtidigt som större rättvisa skapades. Den
försäkrade kunde i anslutning till att sjukpenning utgick vid sjukdom under
våren erhålla lämplig information om sina möjligheter att få sjukpenningen
justerad på grund av retroaktiv löneökning. Jag förutsätter att man i lämpligt
sammanhang tar upp denna fråga och avstår därför f. n. från att framställa
något yrkande i frågan.

GOTAB 75 9064 S Stockholm 1975