Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 6

SfU 1975:6

Nr 6

Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner
om samordningen mellan offentlig tjänstemans tjänstepension och
pensionsförmåner enligt den allmänna försäkringen m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1975:755 av herrar Hörberg (fp) och Molin (fp) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till

1. att standardhöjning av folkpensionen i sin helhet skall komma alla
folkpensionärer till godo,

2. att i motionen påtalade ”orättvisor” mellan folkpensionärer till följd
av bostadstilläggen elimineras;

motionen 1975:1223 av herr Ringaby m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär dess medverkan till på lämpligt sätt utförd

1. prövning av om de statsanställdas möjlighet att erhålla pension från
ATP på sidoinkomster överensstämmer med intentionerna i lagen om allmän
försäkring,

2. inventering av gamla, uppskjutna pensioner och livräntor, syftande
till att uppräkna och/eller värdesäkra dessa,

3. översyn i övrigt av samordningsbestämmelserna för statstjänstemännens
pensionsfrågor i syfte att förenkla dem och skapa större rättvisa,

4. parallell översyn av samordningsbestämmelserna för kommunaltjänstemännens
pensionsfrågor, likaledes i förenklings- och rättvisesyfte.

Av motionen 1975:755 behandlas i detta betänkande yrkandet under punkten
1. Motionen i övrigt behandlar utskottet i sitt betänkande SfU 1975:5.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (SPR) med följdförfattningar. Vissa bestämmelser
i reglementet har med verkan fr. o. m. den 10 december 1974 givits avtalskaraktär.
Administrationen av statspensionerna handhas av statens personalpensionsverk.
Det statliga pensionsreglementet omfattar statsanställda
tjänstemän, oavsett anställningsform, vilka fyllt 20 år och innehar anställning
med minst halvtidstjänstgöring.

Pension kan utgå i form av ålderspension, sjukpension (beräknad på samma
sätt som ålderspensionen), förtidspension, egenlivränta, familjepension

1 Riksdagen 1975. II sami. Nr 6

SfU 1975:6

2

samt familjelivränta. Fr. o. m. den 1 januari 1974 har de statliga livräntorna
gjorts värdebeständiga. De bestäms numera på grundval av basbeloppet vid
ingången av det år då de utbetalas.

För full ålderspension krävs i princip 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget
utgörs av slutlöneklassens lönebelopp i den lönegrad den anställde befinner
sig vid pensionsfallet. Har den anställde haft lönegraden kortare tid än fem
år kan dock pensionsunderlaget bli något lägre. Vid högre lönegrader än
C 2 inräknas inte hela lönen i pensionsunderlaget. Ålderspensionen och
sjukpensionen utgör 65 % av pensionsunderlaget vartill kommer vissa tilllägg.
Familjepensionens storlek beror på antalet efterlevande.

De statliga pensionsförmånerna är samordnade enligt den s. k. bruttometoden
med förmånerna från den allmänna pensioneringen, dvs. folk- och
tilläggspensioneringen i lagen om allmän försäkring. Bruttosamordningen
innebär att den enskilde är berättigad till minst de förmåner som skall utgå
enligt pensionsreglementet. Skulle folk- och tilläggspension tillsammantagna
vid något utbetalningstillfälle överstiga tjänstepensionens belopp, skall det
högre beloppet utbetalas. Samordningen är sålunda individuell och innebär
att den enskilde är garanterad att alltid få ut minst så stora förmåner som
följer av den allmänna pensioneringen. Samordningen gäller enbart sådana
pensioner som intjänats samtidigt. En anställd med endast tjugo tjänsteår
får därför endast två tredjedelar av folkpensionen samordnad. Har en sådan
anställd under tid då han inte hade statlig tjänst förvärvat pensionspoäng
inom ATP-systemet på grund av anställning eller annat förvärvsarbete, samordnas
inte den del av tilläggspensionen som dessa pensionspoäng ger upphov
till. För vissa familjepensionsförmåner gäller särskilda samordningsregler.

Som ovan framhållits bygger det statliga pensionssystemets ålderspension
på lönen i slutlöneklassen. Vid beräkning av ålderspensionens storlek inom
ATP-systemet utgår man från en längre tidsperiod. Avgörande för ATPpensionens
storlek blir enligt huvudregeln inkomsterna under den försäkrades
15 bästa inkomstår. En annan skillnad i systemen är att kompensationen
i det statliga tjänstepensionssystemet är något högre (65 %) än
i ATP (60 %). Det sagda innebär att vid en jämförelse av utfallet för en
enskild pensionär enligt de båda systemen den statliga tjänstepensionen
ofta blir inte oväsentligt högre. Detta medför i sin tur att statsanställda,
som vid sidan av sin tjänst har andra förvärvsinkomster, som i och för
sig berättigar till ATP, i allmänhet inte får någon direkt fördel av dessa
inkomster i pensionshänseende. Endast för det fall att sidoinkomsten har
en sådan storlek att den sammanlagda folk- och tilläggspensionen skulle
överstiga tjänstepensionen ger sidoinkomsten utslag i högre pension för statspensionären.
Om sidoinkomsten är löneinkomst, betalar arbetsgivaren avgift
till ATP. Avgiftsskyldigheten är obligatorisk och föreligger alltså oavsett
om sidoinkomsten medför förhöjd pension. Om däremot sidoinkomsten
härrör från annat förvärvsarbete än anställning - det gäller inkomst som

SfU 1975:6

3

egen företagare - skall vederbörande själv betala tilläggspensionsavgift. I
det fallet föreligger emellertid inte obligatorisk skyldighet att betala avgift.
Den försäkrade kan nämligen anmäla undantagande från ATP, såvitt angår
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har sådant undantagande
skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter ingången
av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn inte tas till inkomst
av annat förvärvsarbete. Avgiftsskyldighet föreligger självfallet inte om
undantagande gjorts. En statsanställd som i egenskap av egen företagare
har inkomster vid sidan av tjänsten kan alltså genom att i förväg anmäla
undantagande av sidoinkomsten från ATP undgå att belastas med tilläggspensionsavgift.

Undantag medför vissa konsekvenser. Den som för inkomst av annat
förvärvsarbete trätt ur ATP-systemet kan inte ånyo träda in i detsamma
förrän fem år förflutit, och den som återinträtt kan inte på nytt göra undantagande.
Dessa regler har tillkommit för att förhindra spekulation från de
försäkrades sida. Undantagande från försäkringen för tilläggspension får
vidare betydelse för sjukförsäkringen. Den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst skall nämligen, om undantagande gjorts, bestämmas med
bortseende från inkomst av annat förvärvsarbete. Undantagandet kommer
alltså att automatiskt omfatta både ATP och sjukförsäkring.

Kommunernas pensionsförpliktelser gentemot sina anställda regleras i ett
normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner, förkortat KPR
för primärkommunernas del och LKPR för sekundärkommunernas del.
Skillnaderna mellan KPR och LKPR hänför sig uteslutande till vissa detaljer.
Pensioneringen är utformad enligt bruttopensionssystemet och överensstämmer
till sin uppbyggnad i allt väsentligt med den statliga tjänstepensioneringen.
Sålunda uppgår bruttopensionen till 65 % av pensionsunderlaget
(slutlönen). Den kommunala pensioneringen handhas till alldeles övervägande
del av Kommunernas pensionsanstalt (KPA). Fr. o. m. den 1 juli
1968 sker gemensam utbetalning från KPA av såväl tjänstepension som
förmåner enligt den allmänna försäkringen. Pensionsförmånerna intjänas
från och med den månad arbetstagaren fyller 20 år. För hel pension erfordras
30 tjänsteår. Pensionsunderlaget beräknas i princip på samma sätt som enligt
de statliga personalpensionsbestämmelserna.

I fråga om såväl statlig som kommunal tjänstepension gäller att de vid
vissa tillfällen höjs efter överenskommelser vid centrala förhandlingar.

Tidigare behandling

Frågan om samordning mellan å ena sidan de statliga och kommunala
pensionssystemen och å andra sidan pensionerna från socialförsäkringen
prövades av riksdagen senast år 1974. Riksdagen avvisade då på förslag
av socialförsäkringsutskottet (SfU 1974:17) motionskrav om ändrade samordningsbestämmelser
i fråga om de statsanställdas - och om möjligt även

SfLI 1975:6

4

de kommunalanställdas - pensioner i syfte att komma till rätta med de
enligt motionärernas mening oförmånliga konsekvenser som gällande system
innebar för förmånstagarna. Utskottet framhöll därvid bl. a.

Det statliga tjänstepensionssystemet torde ofta ge en inte oväsentligt högre
pension än den allmänna tilläggspensioneringen. Detta beror dels på att
det statliga pensionssystemets ålderspension inte är begränsad till sju och
en halv gånger basbeloppet, dels på att den statliga pensionen bygger på
lönen i slutlöneklassen, medan man vid beräkning av ålderspension inom
tilläggspensioneringen utgår från den försäkrades 15 bästa inkomstår, och
dels på att den statliga pensionen ger en kompensation om 65 % mot den
allmänna tilläggspensioneringens 60 96.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kan det förhållandet
att en statstjänstemans pension stundom är lägre än som motiveras
av de ATP-avgifter som erlagts för densamma bero antingen på att den
stats- eller kommunalanställde vid sidan av sin ordinarie lön haft inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning och underlåtit att begära undantagande
från den allmänna försäkringen för denna inkomst eller att han -förutom sin lön från stat eller kommun - haft ytterligare inkomst av anställning,
för vilken något undantagande inte kunnat ske.

Utskottet framhöll också att samordningsbestämmelserna liksom de övriga
pensionsbestämmelser som gällde stats- och kommunalanställda var
frågor om vilka de anställda kunde förhandla och träffa avtal. Också den
i motionen 1975:1223 aktualiserade frågan om en uppräkning av äldre livräntor
prövades av socialförsäkringsutskottet förra året. Enligt utskottets
mening (SfU 1974:17) borde även denna fråga i första hand lösas genom
förhandlingar mellan berörda parter, och utskottet avstyrkte därför bifall
til! motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet

De förevarande motionerna tar upp frågor som gäller samordningen mellan
de statliga och kommunala pensionsförmånerna å ena sidan och förmånerna
från den allmänna försäkringen å den andra. Motionärerna i motionen 1223
begär en prövning av frågan om de statsanställdas möjlighet att erhålla
pension från ATP på sidoinkomster överensstämmer med intentionerna i
lagen om allmän försäkring. De vill också, i förenklings- och rättvisesyfte,
ha en översyn av samordningsbestämmelserna för stats- och kommunaltjänstemännens
pensionsfrågor liksom en inventering av gamla, uppskjutna
pensioner och livräntor i syfte att åstadkomma en uppräkning eller värdesäkring
av dessa. I motionen 755 begärs förslag till riksdagen av innebörd
att standardhöjningar av folkpensionen i sin helhet skall komma alla folkpensionärer
till godo.

En redogörelse för samordningsbestämmelserna har lämnats i inledningen
till detta betänkande. Av denna framgår att de statliga pensionsförmånerna
är samordnade med folk- och tilläggspensioneringen enligt den s. k. brutto -

SfU 1975:6

5

metoden, innebärande att den enskilde är berättigad till minst de förmåner
som skall utgå enligt pensionsreglementet men att han å andra sidan, om
folk- och tilläggspensioneringen skulle vid något utbetalningstillfalle överstiga
tjänstepensionens belopp, har rätt att uppbära det högre beloppet. Samordningen
är alltså individuell och innebär att den statsanställde aldrig kan
bli sämre ställd i pensionshänseende än den som uppbär enbart förmåner
från den allmänna pensioneringen.

En motion av i huvudsak samma innehåll som motionen 1223 prövades
av utskottet vid 1974 års riksdag. Utskottet framhöll därvid bl. a. att samordningsbestämmelserna,
liksom de bestämmelser som gällde beräkningen
av stats- och kommunalanställdas pensioner och av statliga livräntor, var
frågor om vilka de anställda kunde förhandla och träffa avtal. Utskottet,
som vidhåller denna uppfattning, vill erinra om att statens avtalsverk nyligen
godkänt att krav från TCO/S och SACO/SR om värdesäkring av statspensionerna
genom en anknytning av dessa till basbeloppet inom den allmänna
försäkringen. Inom avtalsverket planerar man, enligt vad utskottet erfarit,
en översyn av pensionsbestämmelserna i syfte att söka åstadkomma en
nettosamordning mellan de statliga pensionsförmånerna samt folk- och
tilläggspensioneringen. En sådan nettosamordning skulle innebära att statstjänstemännen
fick möjlighet att inom ramen för den statliga pensionsnivån,
som utgör 65 % av lönen i slutlöneklassen, tillgodoräkna sig såväl förbättringar
av folkpensionen som ATP-poäng på sidoinkomster.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 755 och 1223,
förstnämnda motion i vad den behandlas i detta betänkande.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1975:755 i vad den behandlas i detta betänkande,

2. motionen 1975:1223.

Stockholm den 4 mars 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Ringaby (m). Karlsson i Ronneby (s),
Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik* (s), herrar Hyltander (fp), Marcusson
(s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson
i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Nilsson
i Norrköping (s) och Andersson i Edsbro (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SfU 1975:6

6

Reservation

av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets betänkande på s. 5 som börjar med ”En
motion” och slutar med ”detta betänkande” bort ha följande lydelse:

Den statliga pensionen är en ren kompletteringspension till förmånerna
från den allmänna försäkringen. Syftet med pensionen är således uteslutande
att tillförsäkra den statsanställde minst den garanterade bruttopensionen.
Bruttopensionen kan höjas vid centrala förhandlingar. Samordningen med
den allmänna pensioneringens förmåner får emellertid till följd att den statliga
pensionen reduceras med samma belopp som de indexreglerade förmånerna
folkpension (inkl. pensionstillskott) och tilläggspension ökar.

En statsanställds inkomster vid sidan av statstjänsten torde i det helt
övervägande antalet fall härröra från anställning. Han har alltså i allmänhet
ingen möjlighet att begära undantagande från och på så sätt slippa erlägga
avgifter till ATP för dessa inkomster. Trots detta kan han p. g. a. samordningsbestämmelsema
endast i sällsynta undantagsfall tillgodoräkna sig
några ATP-poäng på sidoinkomsterna. Detta är enligt utskottets mening
otillfredsställande.

Frågan om beräkning av pensionsgrundande inkomst och om finansieringsreglerna
inom ATP är f. n. föremål för överväganden inom pensionsålderskommittén.
Den i motionen aktualiserade frågan om statstjänstemans
möjligheter att tillgodoräkna sig pensionspoäng på inkomster vid sidan av
statstjänsten har nära anknytning till dessa och andra frågor vilka kommittén
har att pröva.

Vad särskilt angår frågan om de statliga livräntorna (egenlivränta och
familjelivränta) vill utskottet erinra om att dessa fr. o. m. 1974 är indexreglerade.
En förutsättning för indexregleringen är emellertid att vederbörande
statstjänsteman avgår ur tjänsten efter år 1973. Enligt utskottets mening
är det rimligt att även äldre livräntor kan uppräknas. Den nu berörda
frågan har samband med de standardsäkringsfrågor inom den allmänna pensioneringen
som ingår i pensionsålderskommitténs fortsatta utredningsuppdrag.
Utskottet anser sig därför böra förorda att även denna fråga prövas
av kommittén.

dels att utskottet bort hemställa

a. att riksdagen med anledning av motionerna 1975:1223 och
1975:755, sistnämnda motion i vad den behandlas i detta betänkande,
hos regeringen begär att pensionsålderskommittén
får i uppdrag att pröva frågan om statsanställdas möjlighet att
erhålla pension från ATP på sidoinkomster;

b. att riksdagen med anledning av motionen 1975:1223 hos regeringen
begär att pensionsålderskommittén får i uppdrag att
pröva frågan om möjligheten att uppräkna och värdesäkra även
äldre livräntor.

GOTAB 74 9014 S Stockholm 1975