Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 5

SfU 1975:5

Nr 5

Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner
om kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1975:257 av herr Jonsson i Mora m. fl. (fp) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till höjning av de inkomstgränser
vid vilka de kommunala bostadstilläggen börjar avtrappas;

motionen 1975:339 av fru Nilsson i Sunne m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag syftande till att
åstadkomma ett såvitt möjligt likvärdigt stöd till pensionärernas boendekostnader
enligt i huvudsak de riktlinjer som skissartat anges i motionen;

motionen 1975:462 av herr Gillström (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att kommunalekonomiska utredningen genom tilläggsdirektiv
får i uppdrag att överväga en ändring av gällande bestämmelser så
att bostadstillägg till folkpensionärer utgår enligt likartade principer i landets
samtliga kommuner;

motionen 1975:755 av herrar Hörberg (fp) och Molin (fp) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till

1. att standardhöjning av folkpensionen i sin helhet skall komma alla
folkpensionärer till godo,

2. att i motionen påtalade "orättvisor” mellan folkpensionärer till följd
av bostadstilläggen elimineras;

motionen 1975:1809 (jfr 1975:1053) av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande ett grundbidrag
till pensionärernas bostadstillägg.

Motionen 1975:755 behandlas i detta betänkande endast såvitt avser yrkandet
under punkten 2. Yrkandet under punkten 1 behandlar utskottet
i sitt betänkande 1975:6.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 jj lagen (1962:392)om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension tillkommer hustrutillägg hustru till den, som åtnjuter folkpension
i form av ålderspension eller förtidspension, om hustrun är mellan
60 och 67 år - fr. o. m. den I juli 1976 65 år - under förutsättning att

1 Riksdagen IV75. II sami. Nr 5

SfU 1975:5

hon själv inte erhåller folkpension och att makarna varit gifta minst fem
år. Om särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå trots att vissa av
dessa förutsättningar inte är uppfyllda.

Enligt 2 $ nyssnämnda lag utgår kommunalt bostadstillägg, efter beslut
av vederbörande kommun, till den som åtnjuter folkpension i form av ålderspension,
förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom
kommunen, liksom till där mantalsskriven kvinna som åtnjuter hustrutillägg.

Hustrutillägg och kommunala bostadstillägg är inkomstprövade. Reglerna
härom innebär att förmånen minskas med 33 1/3 % av pensionärens årsinkomst
vid sidan av folkpensionen, i den mån sidoinkomsten överstiger
1 500 kr. för den som är gift (3 000 kr. för makar tillhopa) och 2 000 kr.
för ensamstående. Minskning skall först göras på bostadstillägget och därefter
på hustrutillägget. Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, tilläggspension
till den del den föranlett minskning av pensionstillskott eller barntillägg,
livränta, som avräknats mot ATP, eller understöd från anförvant.
Vid uppskattning av förmögenhets avkastning höjs denna med 10 % av
det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som är gift 40 000
kr. och för annan 50 000 kr. För sammanlevande makar beräknas vardera
makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och
värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

De kommunala bostadstilläggen utgår enligt grunder som kommunen
själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna
får dock inte göras och inte heller får kommunen uppställa villkor
om viss tids bosättning i kommunen eller liknande. För pensionärer som
är bosatta i ålderdomshem eller därmed likställt hem äger regeringen maximera
bostadstillägget.

Kostnaderna för bostadstilläggen bestrids av vederbörande kommun.

I syfte att främja en utveckling mot större enhetlighet utfärdade Svenska
kommunförbundet i november 1968 en rekommendation beträffande grunderna
för bostadstillägget. Enligt denna skulle målsättningen vara att ge
största möjliga grupp folkpensionärer täckning för den verkliga bostadskostnaden.
Detta borde ske inom ramen för en rimlig kostnad för kommunerna
och med rimlig administrativ belastning för försäkringskassorna. Utifrån
denna målsättning rekommenderade förbundet att grunderna för de kommunala
bostadstilläggen utformas så att till alla pensionärer utgårett generellt
grundbelopp, vilket som regel inte bör överstiga 700-1 000 kr., samt att
bostadskostnad över grundbeloppet täcks intill ett tak, som kan vara antingen
beloppsmässigt eller standardmässigt fixerat.

Kommunerna har i huvudsak utformat grunderna för bostadstillägget enligt
något av följande alternativ.

Alternativ I: Bostadstillägget utgår med ett generellt belopp oberoende
av den verkliga bostadskostnaden.

Alternativ 11: Bostadstillägget bestäms av bostadskostnaden eventuellt
upp till ett visst belopp och/eller maximerat till bostadsstorlek.

SfU 1975:5

Alternativ III: Bostadstillägget består dels av ett generellt grundbelopp,
dels av ett belopp som är knutet till bostadskostnaden.

Sedan Kommunförbundet i sitt cirkulär 1968 gav synpunkter på konstruktionen
av kommunala bostadstillägg har en markant övergång skett
från alternativ I till alternativ II och framför allt till alternativ III. Enligt
en av Kommunförbundet i samarbete med riksförsäkringsverket utförd kartläggning,
som redovisats i förbundets promemoria den 17 januari 1975,
använde sig den 1 juli 1974 34 (12,2 96) kommuner av alternativ I, 73
(26,3 96) av alternativ II och 171 (61,5 96) av alternativ III. Antalet pensionärer
som bodde i kommuner med bostadstillägg enligt alt. I uppgick

till endast 5,7 96. Av tabell materialet framgår vidare att drygt 50 96 av

pensionärerna bor i kommuner vars maximala bostadstil läggsbelopp överstiger
4 000 kr., 36 96 av pensionärerna bor i kommuner vars maximala
bostadstilläggsbelopp ligger mellan 3 000 kr. och 4 500 kr., medan 6 96 av
pensionärerna bor i kommuner vars maximala bostadstilläggsbelopp understiger
2 000 kr.

De successiva höjningarna av de kommunala bostadstilläggen jämte ökningen
av antalet pensionärer har medfört betydande kostnadsökningar.
Kostnaderna för bostadstilläggen 1966 var ca 450 milj. kr., medan de för

innevarande budgetår beräknas till ca 1,5 miljarder kr.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

A. Resterna för inkomstprövning

Reglerna om inkomstprövning har i sin nuvarande form funnits sedan
1954. De har vid upprepade tillfällen ändrats till förmån för pensionärerna.
Sålunda höjdes 1969 de avdragsfria beloppen från 1 700 kr. för ensamstående
och 2 400 kr. för två makar till 2 000 resp. 3 000 kr. Avdragsfaktorn som
samtidigt bestämdes till 50 96 har därefter fr. o. m. den 1 januari 1975 sänkts
till 33 1/3 96.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1972 tillkallade chefen
för finansdepartementet en särskild utredning, 1972 års skatteutredning,
med uppgift att se över skattesystemet. Sedan riksdagen samma år bifallit
en vid skatteutskottets betänkande 1972:32 fogad reservation med yrkande
att nämnda utredning genom tilläggsdirektiv borde erhålla uppdrag att pröva
beskattningen av folkpensionärernas extrainkomster lät chefen för finansdepartementet
utfärda sådana direktiv. Ilan hänvisade därvid till riksdagens
uttalande att skatte- och bidragsreglerna i sin nuvarande utformning kunde
leda till otillfredsställande resultat för folkpensionärerna, att svårigheterna
hängde intimt samman med gällande avtrappningsregler för vissa bidrag
och förmåner och att skatteutredningen vid behandlingen av likartade problem
inom andra delar av skatte- och bidragssystemet också borde beakta
de särskilda problem och svårigheter som gällde folkpensionärernas extra -

I' Riksdagen I97s. II sand. Nr A

SfU 1975:5

inkomster. Utredningen lade pä grund av tilläggsdirektiven fram förslag
om en provisorisk lösning i betänkandet Förslag till skatteomläggning m. m.
(SOU 1974:20). På grundval av detta betänkande föreslogs i prop. 1974:132
och 133, numera antagna av riksdagen (SkU 1974:54, SfU 1974:33), en sänkning
av reduceringsfaktorn vid inkomstprövningen från 50 % till 33 1/3 %
och en utvidgning av rätten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen. Inom
utredningen pågår fortsatta överväganden i hithörande frågor.

Motionsyrkanden om höjning av den prövningsfria gränsen för erhållande
av bostadstillägg har under en följd av år prövats och avslagits av riksdagen,
senast vid 1974 års riksdag i samband med beslut om sänkning av avdragsfaktorn
till 33 1/3 96. Socialförsäkringsutskottet uttalade i detta sammanhang
(SfU 1974:33) att höjningen av de prövningsfria årsinkomstgränserna
hade nära samband med det arbete som pågick inom 1972 års skatteutredning,
vars överväganden beträffande olika former av avdrag borde
avvaktas innan någon ändring gjordes i nuvarande belopp.

B. De kommunala bostadstilläggens storlek och finansiering

Vid remissbehandlingen av pensionsförsäkringskommitténs år 1968 avlämnade
betänkande Pensionstillskott m. m. (SOU 1968:21) föreslog riksförsäkringsverket
och Svenska kommunförbundet ytterligare utredning av
vissa frågor och ansåg att det bl. a. borde övervägas om staten skulle överta
ansvaret för de kommunala bostadstilläggen. Andra remissinstanser underströk
att det var önskvärt att åstadkomma mer likartade regler för de
kommunala bostadstilläggen, eftersom de stora skillnaderna mellan olika
kommuner måste anses otillfredsställande.

I propositionen 1969:38 med förslag till lag om pensionstillskott, ni. m.
förklarade föredragande departementschefen att han inte var beredd att förorda
utredningar av det slag som riksförsäkringsverket och Kommunförbundet
föreslagit. Sådana utredningar skulle ta avsevärd tid, och de förbättringar
beträffande de inkomstprövade förmånerna, som kommittén föreslagit
och som i övervägande grad mottagits med tillfredsställelse av remissinstanserna,
skulle inte kunna genomföras förrän längre fram i tiden.
Departementschefen ansåg sig böra godta kommitténs förslag. När det gällde
påpekandena om de olikheter som förelåg mellan bostadstilläggen i olika
kommuner, erinrade departementschefen om att utvecklingen i fråga om
bostadstilläggen alltmera gått i den riktningen att deras storlek anknutits
till pensionärernas faktiska bostadskostnader. Ilan hänvisade också till innehållet
i den av Svenska kommunförbundet utfärdade rekommendationen
angående grunderna för bostadstilläggen.

Motioner med syfte att åstadkomma större enhetlighet i fråga om de
kommunala bostadstilläggen har avslagits av riksdagen åren 1970-1973. Socialförsäkringsutskottet
uttalade vid 1973 års riksdag (SfU 1973:29) att Kommunförbundets
rekommendation - i förening med kommunsammanslag -

SfU 1975:5

ningarna vid årsskiftet 1970-1971 - enligt utskottets uppfattning torde ha
bidragit till att pensionärerna i ökad utsträckning kommit att erhålla bostadstillägg
som täckte deras boendekostnader intill ett visst maximum och
att utvecklingen mot enhetliga grunder för beräkning av bostadstillägg ytterligare
torde komma att accentueras i takt med kommunsammanslagningarna.
Utskottet ansåg det därför inte motiverat att medverka till åtgärder
för större enhetlighet i fråga om de kommunala bostadstilläggen.

Även frågan om finansieringen av bostadstilläggen har behandlats av riksdagen
vid flera tillfällen med anledning av motioner om förstatligande av
bostadstilläggen eller införande av statliga bidrag till dessa. Sedan riksdagen
år 1971 begärt en utredning angående kommunernas ekonomiska situation
tillkallade chefen för finansdepartementet i december 1971 en kommitté
med uppgift att verkställa en allsidig utredning av primärkommunernas
och landstingens ekonomiska situation (kommunalekonomiska utredningen).
Enligt direktiven för utredningen (Fi 1973:40) har denna bl. a. att undersöka
kommunernas möjlighet att tillgodose efterfrågan på tjänster inom
olika områden i relation till det statliga bidragssystemet och att, i samband
med bedömningen av den framtida kommunala finansieringssituationen,
undersöka fördelar och nackdelar med en övergång till mer generella former
förstatsbidragsgivningen. Även frågan om finansieringen av bostadstilläggen
till folkpensionärer kommer - enligt vad utskottet inhämtat - att uppmärksammas
av kommittén. Riksdagen har senast 1974 (SfU 1974:7 och 1974:33)
avslagit motioner om statligt grundbidrag till kommunerna för utgivande
av kommunalt bostadstillägg med hänvisning till det arbete som bedrivs
av utredningen. Däremot har en av chefen för finansdepartementet i propositionen
1974:132 förordad kompensation till kommunerna för hela den
ökning av utgifterna för kommunala bostadstillägg till folkpensionärerna
som föranletts av sänkning av avdragsfaktom vid inkomstprövningen från
50 % till 33 1/3 % biträtts av riksdagen.

Utskottet

Kommunalt bostadstillägg kan utgå till den som uppbär folkpension i
form av ålderspension, förtidspension eller änkepension och till kvinna som
uppbär hustrutillägg. Kommunerna får själva bestämma grunderna för utgivande
av bostadstillägg men är bundna av vissa bestämmelser om inkomstprövning.
Dessa har genom beslut av 1974 års riksdag ändrats med
verkan fr. o. m. den 1 januari i år och innebär att bostadstillägget skall reduceras
med en tredjedel av pensionärens årsinkomst vid sidan av bl. a.
folkpension i den mån sidoinkomsten överstiger 2 000 kr. för ensamstående
och 1 500 kr. för gift person. Vid uppskattning av förmögenhets
avkastning höjs denna enligt särskilda regler, om förmögenheten överstiger
ett visst belopp. I fråga om makar fördelas deras sammanlagda årsinkomst
och förmögenhet med hälften på vardera maken. Därefter sker inkomstpröv -

SfU 1975:5

ningen för vardera maken lör sig.

Samtliga kommuner i landet utger numera kommunalt bostadstillägg.
Kommunerna tillämpar olika grunder för beräkningen av bostadstilläggen
och detta har bl. a. medfört att tilläggen beloppsmässigt uppvisar betydande
variationer mellan kommunerna.

De kommunala bostadstilläggen finansieras av kommunerna. Genom beslut
av 1974 års riksdag skall staten dock utge kompensation till kommunerna
för de ökade kostnader som uppstår genom den samtidigt beslutade
sänkningen av reduktionsfaktorn vid inkomstprövningen från hälften till
en tredjedel.

I motionen 1975:257 framhålls att de inkomstgränser efter vilka bostadstillläggen
reduceras varit oförändrade sedan 1969 medan under samma tid
levnadskostnaderna kraftigt höjts. Motionärerna begär därför, i syfte att återställa
förmånernas värde och för att eliminera de enligt deras mening besvärande
marginaleffekter som uppstår genom reduktionen av det icke skattepliktiga
bostadstillägget och beskattningen av sidoinkomster, en uppräkning
av de reduceringsfria inkomstbeloppen.

Frågan om marginaleffekternas inverkan tas även upp i motionen
1975:755. Motionärerna framhåller att konstruktionen av inkomstprövningsreglerna
medför att bostadstilläggen skapar orättvisor mellan å ena sidan
pensionärer med sådana tillägg och å andra sidan pensionärer med sidoinkomster
som visserligen är begränsade men dock av sådan storlek att
bostadstillägg inte kan utgå. Motionärerna hävdar att en pensionär som
tillhör den senare gruppen genom beskattningen av sidoinkomsterna i vissa
fall kan få lägre disponibel inkomst än en folkpensionär med bostadstillägg.
Motionärerna begär därfören översyn av reglerna för utgivande av bostadstillägg Under

senare år har fortlöpande olika åtgärder vidtagits för att förbättra
folkpensionärernas ekonomiska villkor. Utskottet vill särskilt erinra om de
reformer riksdagen beslöt föregående år och som innebär - förutom en sänkning
av pensionsåldern till 65 år fr. o. m. den 1 juli 1976 - höjningar av
folkpensionens grundbelopp och successiva förbättringar fram till den 1 juli
1981 av pensionstillskotten. Jämsides med förbättringarna av pensionerna
har införts ökade möjligheter till extra avdrag vid beskattningen. Den samtidigt
beslutade sänkningen av reduceringsfaktorn vid inkomstprövningen
av de kommunala bostadstilläggen innebär otvivelaktigt inte bara en beloppsmässig
förbättring av bostadstilläggen för pensionärer med mindre sidoinkomster
över inkomstprövningsgränserna utan också en minskning av
de marginaleffekter som tidigare inkomstprövningsregler inneburit för dessa
pensionärer.

1972 års skattekommitté, på vars provisoriska förslag (SOU 1974:20) förra
årets riksdagsbeslut om ändrade reduceringsfaktorer byggde, har enligt sina
direktiv att uppmärksamma de särskilda problem som gäller folkpensionärernas
extrainkomster. Utskottet, som tidigare (SfU 1974:33) uttalat att

SfU 1975:5

resultatet av dessa överväganden bör avvaktas innan någon ändring görs
i fråga om nu gällande inkomstprövningsgränser för de kommunala bostadstilläggen,
vidhåller denna uppfattning. På grund härav och då frågan
om sänkning av marginaleffekterna står i direkt samband med de förslag
till avdrags- och bidragsregler som skattekommittén kan komma att lägga
fram avstyrker utskottet bifall till motionerna 1975:257 och 1975:755, sistnämnda
motion såvitt nu är i fråga.

Motionärerna i motionerna 1975:339 och 1975:462 tar upp frågan om olikheterna
mellan kommunerna när det gäller principerna föra» utge bostadstillägg.
Sålunda framhåller motionärerna i motionen 1975:339 vikten av statliga
insatser föra» stimulera kommunerna till en satsning på att eliminera skillnaderna
i utgående bostadstillägg. De menar att det är möjligt att införa
ett statsbidrag till kostnaden för kommunala bostadstillägg i de kommuner
vilkas andel pensionärer överstiger och vilkas skattekraft understiger medeltalet
för rikets kommuner och begär att frågan om statliga insatser skall
utredas. I motionen 1975:462 hemställs att kommunalekonomiska utredningen
får i uppdrag att överväga en ändring av gällande bestämmelser
så att bostadstillägg kan utgå enligt likartade principer i landets alla kommuner.
Motionärerna i motionen 1975:1809 slutligen anser att man snabbt
bör åstadkomma ekonomiska lättnader för kommuner och landsting och
begär därför förslag till riksdagen om statligt bidrag till pensionärernas bostadstillägg.

I kommunerna har under senare år skett en kraftig satsning på att bygga
ut stödet till pensionärernas bostadskostnader i enlighet med den målsättning
som Kommunförbundet ställt upp i en rekommendation till kommunerna
1968. Enligt denna bör så många folkpensionärer som möjligt erhålla täckning
för sin verkliga bostadskostnad. Enligt en av Kommunförbundet i samråd
med riksförsäkringsverket nyligen genomförd kartläggning av bostadstillläggen
till folkpensionärerna ger numera 87,8 procent av kommunerna bostadstillägg
som anknyter till vederbörande pensionärs bostadskostnad. Samma
undersökning visar emellertid betydliga beloppsmässiga variationer mellan
bostadstilläggen i olika kommuner beroende på att bostadstilläggen i
allmänhet maximeras till ett visst belopp. Till en del kan detta hänga samman
med nivåskillnader i bostadskostnaderna mellan större tätorter och annorstädes.
Undersökningarna visar därvid att högre bostadstillägg i allmänhet
utgår i storstadsområdena än i övriga delar av landet. Variationerna i bostadstilläggen
måste emellertid antas till största delen hänga samman med
skillnaderna i kommunernas ekonomiska förutsättningar för att utge sådana
tillägg.

Den av Kommunförbundet genomförda kartläggningen kan antas leda
till en ytterligare strävan inom kommunerna a» i mån av resurser minska
skillnaderna dem emellan när det gäller de grunder efter vilka de kommunala
bostadstilläggen skall utgå. Därutöver kan det emellertid finnas anledning
att vidta åtgärder för a» få reglerna mera enhetliga. I detta hänseende kan

SfU 1975:5

hänvisas tili det bostadspolitiska arbete som pågår inom bostadsfinansieringsutredningen
och boendeutredningen. Arbetet inom dessa båda utredningar,
som kan beräknas bli slutfört i år, omfattar bl. a. frågor om en
eventuell samordning av statskommunala och kommunala bostadstillägg.
Utskottet vill i sammanhanget också erinra om kommunalekonomiska utredningen
i vars uppdrag ingår att undersöka kommunernas ekonomiska
situation och pröva för- och nackdelar med en övergång till mer generella
former för statsbidragsgivningen. Vid denna utrednings arbete kommer också
finansieringen av bostadstilläggen att uppmärksammas.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
inte är påkallad med anledning av yrkandena i motionerna 1975:339,
1975:462 och 1975:1809 och utskottet avstyrker därför bifall till dessa.
Utskottet hemställer

1. beträffande höjning av inkomstprövningsgränserna
att riksdagen avslår motionen 1975:257,

2. beträffande översyn av reglerna för utgivande av bostadstillägg
att riksdagen avslår motionen 1975:755 i vad den behandlas
i detta betänkande,

3. beträffande åtgärder för att minska skillnaderna mellan kommunerna
vid utgivandet av bostadstillägg

att riksdagen avslår motionerna 1975:339 och 1975:462,

4. beträffande grundbidrag till kommunerna
att riksdagen avslår motionen 1975:1809.

Stockholm den 4 mars 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Augustsson* (s) Ringaby (m), Karlsson
i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik* (s), herrar Hyltander
(fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (s), herrar Lindström (s), Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro (c), Andersson i Edsbro (c), Nisser* (m)
och Hagberg i Borlänge* (vpk).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer och särskilt yttrande

vid punkten 1 beträffande höjning av inkomstprövningsgränserna

1. reservation av herr Hyltander (fp) som anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”1972
års” och slutar på s. 7 med ”i fråga.” bort ha följande lydelse:

SfU 1975:5

För många pensionärer med små sidoinkomster och ingen eller liten tillläggspension
är möjligheten att få bostadstillägg av stor betydelse. De inkomstgränser,
vid vilka tilläggen börjar avtrappas, har varit oförändrade
sedan 1969. Under samma tid har en avsevärd höjning skett av såväl bostadskostnaderna
som levnadskostnaderna i övrigt. Trots den förbättring
av bostadstilläggens faktiska värde som sänkningen av reduceringsfaktorn
innebär framstår det därför som angeläget att inkomstprövningsgränserna
höjs så att bostadstilläggens värde återställs. Utskottet tillstyrker därför bifall
till motionen 1975:257.

1972 års skattekommitté, på vars provisoriska förslag (SOU 1974:20) förra
årets riksdagsbeslut om ändrad reduceringsfaktor byggde, har enligt sina
direktiv att uppmärksamma de särskilda problem som gäller folkpensionärernas
extrainkomster. Då frågan om en sänkning av marginaleffekterna
står i direkt samband med de förslag till avdrags- och bidragsregler som
skattekommittén kan komma att lägga fram avstyrker utskottet bifall till
motionen 1975:755.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:257 hos regeringen begär
förslag till höjning av de inkomstgränser vid vilka de kommunala
bostadstilläggen börjar avtrappas.

vid punkten 4 beträffande grundbidrag till kommunerna

2. reservation av herr Olsson i Stockholm (vpk) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”till dessa.” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet inte att någon riksdagens
åtgärd är påkallad i anledning av yrkandena i motionerna 1975:399 och
1975:462.1 avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete finner emellertid
utskottet inte minst med hänsyn till pensionärernas intresse provisoriska
åtgärder erforderliga för att snabbt uppnå ekonomiska lättnader för
kommunerna. Ett statligt grundbidrag av det slag som avses i motionen
1975:1809 är enligt utskottets mening en lämplig väg för att uppnå sådana
förbättringar. Utskottet tillstyrker därför bifall till yrkandet i sistnämnda
motion.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:1809 hos regeringen
begär förslag rörande ett grundbidrag till pensionärernas bostadstillägg.

3. särskilt yttrande av herr Hyltander (fp) som anför:

Kommunernas kostnader för de kommunala bostadstilläggen, som i dag
utgår till ca 800 000 pensionärer, har på tio år mer än tredubblats och kommer
för budgetåret 1975/76 att uppgå till ca 1,5 miljarder kronor. Detta innebär

SfU 1975:5

givetvis en avsevärd belastning på kommunernas ekonomi och har också
för pensionärernas del medfört att tilläggen utgår med varierande belopp
beroende på vederbörande kommuns ekonomiska resurser. Enligt en nyligen
genomförd undersökning finns det sålunda, låt vara ett fåtal, kommuner
som ger bostadstillägg med endast omkring 100 kr. i månaden. Med hänsyn
till de under senare år ökade bostadskostnaderna är detta ett orimligt lågt
belopp för att täcka kostnaderna för pensionärsbostad av godtagbar standard.
Lägsta godtagbara bostadstillägg borde vara omkring 200 kr. i månaden.

Om staten ger ett generellt bidrag till kommunerna med t. ex. ett sådant
belopp för varje bostadstilläggsberättigad skulle detta innebära en avsevärd
stimulans för kommunerna att ge bostadstillägg som bättre knyter an till
den verkliga kostnaden för en bostad av godtagbar standard på orten. Ett
sådant bidrag skulle också medverka till att utjämna skillnaderna mellan
kommunerna beträffande nu utgående bostadstillägg.

Med hänsyn till att frågan om kommunernas ekonomi och spörsmålet
om mera generella statsbidrag till kommunerna f. n. är föremål för översyn
inom den kommunalekonomiska utredningen finner jag inte anledning att
nu begära ett generellt statsbidrag. Jag förutsätter emellertid att man så
snabbt som möjligt söker lösa den berörda frågan inom den kommunalekonomiska
utredningen så att förslag i ämnet utan onödigt dröjsmål kan
föreläggas riksdagen.