Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 2

SfU 1975:2

Nr 2

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
allmän begravningsförsäkring och obligatorisk grupplivförsäkring

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1975:27 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Hörberg (fp)
vari hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag om en
allmän obligatorisk begravningsförsäkring inom ramen för lagen om allmän
försäkring;

motionen 1975:340 av herrar Werner i Malmö (m) och Komstedt (m)
vari hemställs att riksdagen uttalar vad i motionen anförts om bestridandet
av begravningskostnader och den verksamhet som har anknytning härtill;

motionen 1975:1220 (jfr 1975:1142) av herr Olsson i Stockholm m. fl.
(vpk) vari hemställsatt riksdagen uttalarsig för och hos regeringen hemställer
om förslag till lagstiftning som innebär att tjänstegrupplivförsäkringen blir
obligatorisk.

Gällande bestämmelser m. m.

Y rkesskadeforsäkringen

I flera utländska lagstiftningar ingår begravningshjälp som ett led i sjukförsäkringen.
I vårt land inrymmer den allmänna sjukförsäkringen emellertid
inte någon sådan hjälp. Bestämmelserom obligatorisk begravningshjälp finns
däremot i yrkesskadeförsäkringslagen med avseende på dödsfall vid yrkesskada.
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfattar i princip varje
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Begravningshjälpen vid dödsfall
på grund av yrkesskada utgörs av ett belopp motsvarande 20 procent av
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring vid ingången av det år då
dödsfallet inträffade. För närvarande uppgår således ersättningen till 1 800
kr.

Begravningskassor

Det är av intresse i sammanhanget att med några siffror belysa omfattningen
av den rörelse som bedrivs av begravningskassor samt av sjuk- och
begravningskassor. Båda slagen är föreningar som faller under 1972 års lag

1 Riksdagen 1975. II sami. Nr 2

SfU 1975:2

2

om understödsföreningar. Med en understödsförening förstås en sådan förening
för inbördes bistånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande
av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring.

Medlemsantalet i de båda typerna av kassor har under senare år gått
ned betydligt. År 1955 utgjorde medlemsantalet i begravningskassorna ca
828 000 och i sjuk- och begravningskassorna ca 153 000, medan motsvarande
siffror för år 1972 uppgick till ca 517 000 resp. 70 000. Det långt övervägande
antalet personer är försäkrade i föreningar, som kan utge kapitalunderstöd
till högre belopp än 1 000 kr. Medelförsäkringssumman i detta slag av föreningar
uppgick år 1972 till 643 kr.

Grupplivförsäkringar

På såväl den offentliga som den privata arbetsmarknaden har under 1960-talet tillkommit olika tjänstegrupplivförsäkringar med i allt väsentligt likartade
bestämmelser. Sålunda finns sedan 1963 efter avtal mellan Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) en försäkring
för såväl organiserade som oorganiserade arbetare vilken meddelas av Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag (AFA). Liknande grupplivförsäkringar
finns för arbetstagare hos stat, kommun eller kooperation samt för
värnpliktiga. Försäkringsavgifterna erläggs av arbetsgivarna. I allmänhet berättigar
försäkringen till följande förmåner. Då en arbetstagare, som fyllt
18 men ej 55 år, avlider utgår i regel ett grundbelopp om 51 000 kr. Om
arbetstagaren är 55 år eller äldre och inte har barn under 17 år reduceras
beloppet. Tilläggsbelopp med högst 15 000 kr. utgår för barn under 20 år,
som den avlidne efterlämnar. Med vissa undantag utgår samma förmån
även för arbetstagare som är yngre än 18 år. För arbetstagare som saknar
närstående utgår begravningshjälp med 3 500 kr. För arbetstagare som är
äldre än 67 år men som kvarstår i arbetet även efter denna tidpunkt kan
begravningshjälp med samma belopp utgå efter särskild prövning. Försäkringsbelopp
utfaller med vissa undantag även vid arbetstagarens makes frånfälle
under förutsättning att makarna har gemensamt, hemmaboende barn
under 17 år. Därvid gäller, att begravningshjälp utgår med 3 500 kr. samt
halvt tilläggsbelopp med 7 500 kr. för varje barn. Även arbetsgivare och
dennes make eller maka har i vissa fall möjlighet att ansluta sig till den
försäkring som gäller för de anställda i företaget. - Tjänstegrupplivförsäkringarna
omfattar i dag ca 3,2 milj. personer.

Vid sidan om tjänstegrupplivförsäkringar har utvecklats en vidsträckt
verksamhet med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier
människor. Försäkringarna lämnar regelmässigt utrymme för medinträde
för den försäkrades maka eller make. De frivilliga grupplivförsäkringarna
omfattar f. n. ca 3,6 milj. direkt försäkrade.

SfU 1975:2

3

Socialhjälp lill begravning

I de fall då medel saknas till begravningskostnaden kan ekonomisk hjälp
till denna utgå i form av socialhjälp. Sådana social hjälpsärenden har såvitt
tillgängliga uppgifter visar varit sparsamt förekommande.

Begravningsförsäkring i vissa andra länder

Utskottet har i sitt betänkande SfU 1974:2 lämnat en utförlig redogörelse
för begravningsförsäkringen i Norden och vissa andra europeiska länder.

Frågornas tidigare behandling

En obligatorisk begravningsförsäkring och ett bättre efterlevandeskydd
vid hemmamakes bortgång har återkommande aktualiserats. 1942 års försäkringsutredning
framförde i sitt betänkande SOU 1946:34 tanken på en
obligatorisk dödsfailsförsäkring, som närmast var avsedd att täcka begravningskostnaderna
men till sin storlek var så avvägd att den även skulle
bli till viss hjälp när det gällde att övervinna de första anpassningssvårigheterna
efter framför allt familjeförsörjarens frånfälle. Socialvårdskommittén
lade sedermera fram ett betänkande med utredning och förslag angående
begravningshjälp (SOU 1951:23). Förslaget innebar en allmän begravningshjälpsförsäkring
med dödsfallsbeloppet begränsat till vad som i
varje enskilt fall kunde anses behövligt för täckande av skäliga utgifter
i samband med dödsfallet. Kommitténs förslag ledde inte till lagstiftning.

Vid 1956 års riksdag väcktes motioner om utredning angående införande
av en obligatorisk dödsfailsförsäkring. Riksdagen (2LU 1956:57) biföll motionerna.
Utredningsuppdraget överlämnades till yrkesskadeutredningen. I
sitt år 1966 avlämnade betänkande (SOU 1966:54) ifrågasatte utredningen
behovet av en allmän reglering av frågan om en allmän dödsfailsförsäkring.
Utredningen hänvisade därvid till den utveckling grupplivförsäkringen erhållit.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner av innebörd att hustru skulle erhålla
laglig rätt att mot avgift träda in i makens grupplivförsäkring. Andra lagutskottet
avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 10 och framhöll därvid följande.

Enligt utskottets bedömning har praktiskt taget alla som önskar tillhöra
en grupplivförsäkring möjlighet därtill. Tjänstegrupplivförsäkringar inkluderar
makar och även de flesta frivilliga grupplivförsäkringar innebär möjlighet
till makeanslutning. Något behov av lagstiftning av den art motionärerna
syftar till kan inte anses föreligga och utskottet avstyrker därför
motionsyrkandet. De problem som kan ligga bakom motionen torde främst
hänga samman med bristande kunskap bland medborgarna om olika försäkringsmöjligheter.
Det finns anledning räkna med att försäkringsbolagen
liksom hittills kommer att vara aktiva när det gäller upplysningsverksamhet
på det aktuella området.

Sfll 1975:2

4

Frågan om trygghet för dem som inte kan erhålla ersättningar genom
existerande grupplivförsäkringar har, som tidigare nämnts, även diskuterats
i samband med frågor om förbättrat efterlevandeskydd i form av bl. a. försörjarpension.
Sålunda ställde sig andra lagutskottet år 1966 i sitt utlåtande
nr 62 avvisande till tanken på att lagstiftningsvägen tillskapa någon form
av försäkring för hemmafruar och andra som inte blev anslutna till de grupplivförsäkringar
som tillkommit avtalsvägen på arbetsmarknaden. Utskottet
hänvisade i sammanhanget till att frågan om en förbättring och en utvidgning
av det sociala trygghetssystemet för dessa grupper var föremål för utredning
i olika avseenden, bl. a. inom pensionsförsäkringskommittén.

I sitt slutbetänkande (SOU 1971:19) tog pensionsförsäkringskommittén
bl. a. upp frågan om en allmän försäkring för begravningshjälp (s. 89-97).

Kommittén redovisade viss statistik över antalet avlidna personer, av
vilken framgår bl. a. att omkring 80 000 personer årligen avlider i Sverige.
År 1969 var siffran 83 352. Av dessa var drygt 65 000 folkpensionärer (59 000
ålderspensionärer samt 6 000 änke- och förtidspensionärer), medan ca 2 000
av de avlidna var barn under 15 år. I anslutning till dessa siffror uttalade
kommittén med hänvisning till tjänstegrupplivförsäkringarnas nuvarande
utformning att frågan om behovet av en särskild försäkring för begravningshjälp
i stort sett kunde begränsas till gruppen ålderspensionärer samt
till barn och ungdomar, som ännu inte inträtt i förvärvslivet och fått det
skydd som grupplivförsäkringarna erbjuder.

Kommittén hänvisade härefter till omfattningen av den socialhjälp som
utgick för begravningsändamål och framhöll att någon exakt kartläggning
av denna verksamhet inte varit möjlig. Tillgängligt material gav emellertid
vid handen att socialhjälp för begravningskostnader utgetts i förvånansvärt
få fall. Även om man därför inte fick dra den slutsatsen att hjälpbehov
inte förelegat när socialhjälp inte anlitats hade de inhämtade upplysningarna
gett kommittén den uppfattningen, att behovet av en särskild försäkring
inte var alltför framträdande. Det fanns vidare all anledning anta att det
behov av hjälp som nu kunde finnas blev mindre allteftersom fler och
fler pensionärer fick större belopp från den allmänna pensioneringen genom
tilläggspensioneringens tillväxt, och kommittén erinrade om att allmän pension
utgår även för den månad då dödsfallet inträffat. *

I betänkandet uppgavs vidare att av de ca 80 000 bouppteckningar som
inregistrerades under 1967 mindre än 10 000 inte utvisade någon behållning,
medan omkring 50 000 upptog en behållning på mer än 10 000 kr. Kommittén
uttalade vidare.

I de fall då ingen nära anhörig lever efter den avlidne kan det inte riktas
någon bärande invändning mot att behållningen eller åtminstone en del
därav i första hand tas i anspråk för att täcka begravningskostnaderna. I
viss mån andra synpunkter träder i förgrunden när make eller annan anhörig,
som delat bostad med den avlidne och även i övrigt levt i ekonomisk gemenskap
med denne, lever efter. I sådana fall kan begravningskostnaderna
när behållningen i boet är liten framstå som en börda.

SfU 1975:2

5

Även med beaktande av dessa synpunkter är det emellertid enligt kommitténs
uppfattning med hänsyn till det tidigare anförda icke motiverat
att införa en allmän hela folket omfattande dödsfallsförsäkring. Det bör
tillfogas att kostnaden vid ett försäkringsbelopp om exempelvis 1 000 kr.
skulle utgöra omkring 80 milj. kr. om året. Finansieringen skulle få ske
över budgeten, genom en speciell avgift eller genom en höjning av befintliga
socialförsäkringsavgifter. Vid den värdering av angelägenhetsgraden av olika
förslag till reformer inom den allmänna försäkringen som måste ske är frågan
om en allmän dödsfallsförsäkring enligt kommitténs uppfattning åtminstone
för närvarande inte så angelägen att den motiverar en kostnad av denna
storlek.

Riksdagen har under åren 1971-1974 (SfU 1971:20, 1972:27, 1973:11 och
1974:2) avslagit motioner om en allmän begravningsförsäkring under åberopande
av i allt väsentligt de skäl mot en sådan försäkring som redovisats
av pensionsförsäkringskommittén. Riksdagen harvidarevid 1974års riksdag
avslagit ett motionsyrkande om en obligatorisk grupplivförsäkring. Socialförsäkringsutskottet
framhöll därvid i sitt betänkande SfU 1974:36 bl. a.
att utvecklingen av tjänstegrupplivförsäkringen kommit att innebära att så
gott som alla i arbetsför ålder numera hade eller i varje fall hade möjlighet
att få ett sådant försäkringsskydd. Utskottet ansåg att de nuvarande grupplivförsäkringarna
fungerade väl och eventuellt förekommande brister i försäkringarna
förutsattes bli uppmärksammade i förhandlingsarbetet mellan
arbetsgivar- och arbetstagarparterna.

Utskottet

Inom socialförsäkringssystemet utgår begravningshjälp endast från yrkesskadeförsäkringen,
vilken i princip omfattar alla anställda i allmän eller
enskild tjänst och ger försäkringsskydd vid bl. a. dödsfall på grund av yrkesskada.
Det ekonomiska skyddet för kostnader vid dödsfall upprätthålls
i övrigt genom frivilligt tecknade försäkringar, främst tjänstegrupplivförsäkringaroch
frivilliga grupplivförsäkringar samt försäkringar i begravningskassor
och sjuk- och begravningskassor. I de fall då medel saknas,kan socialhjälp
utgå för att täcka begravningskostnaderna.

Motionerna 1975:27 och 1975:340 syftar båda till en obligatorisk begravningsförsäkring
inom den allmänna försäkringens ram. Motionärerna i motionen
1975:27 framhåller att yrkesskadeförsäkringen och grupplivförsäkringarna
omfattar personer i aktiv ålder medan de personer sorn bäst behöver
ett begravningsskydd, nämligen äldre samt barn och ungdomar, i allmänhet
saknar ett sådant. Motionärerna i motionen 1975:340 anser också att man
genom provisoriska åtgärder bör förstärka begravningsskyddet för pensionärer
med liten eller ingen ATP. Detta bör - menar de - lämpligen ske
genom att folkpensionen fördubblas för den månad under vilket dödsfallet
inträffar.

Utskottet har under en följd av år haft att ta ställning till frågan om
en begravningsförsäkring inom den allmänna försäkringens ram. Utskottet

SfU 1975:2

6

har därvid enhälligt anslutit sig till den bedömning som pensionsförsäkringskommittén
kommit fram till i sitt år 1971 avgivna slutbetänkande (SOU
1971:19), nämligen att behovet av en speciell försäkring för begravningshjälp
inte är särskilt framträdande och att en sådan försäkring - med tanke på
den prioritering av olika reformer inom den allmänna försäkringen som
måste ske - inte motiverar den kostnad den skulle föranleda.

Vad motionärerna anfört om behovet av begravningshjälp för vissa mycket
begränsade grupper ger inte utskottet anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt
i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1975:27 och
1975:340.

I motionen 1975:1220 har motionärerna pekat på vissa brister som de
anser föreligga i försäkringsskyddet när det gäller AFA:s grupplivförsäkring,
som tillkommit efter avtal mellan SAF och LO. Enligt motionärerna bör
bristerna avhjälpas genom att en obligatorisk grupplivförsäkring införs för
alla anställda.

Ett yrkande av samma innebörd har nyligen behandlats av utskottet i
dess betänkande 1974:36. Utskottet har därvid inte heller på grupplivförsäkringens
område funnit något behov föreligga av ett lagfäst skydd. Eventuellt
förekommande brister i försäkringarna har av utskottet förutsatts bli
uppmärksammade i förhandlingsarbetet mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna.
Innevarande år har också ny överenskommelse träffats mellan
SAF och LO om AFA:s tjänstegrupplivförsäkring. Överenskommelsen som
gäller retroaktivt från den 1 januari 1975 innebär, förutom höjningar av
försäkringsbeloppen, förbättring av efterskyddet för arbetstagare som tar anställning
hos arbetsgivare, som inte tecknat AFA-försäkring eller annan
jämförbar försäkring. En för avtalsparterna gemensam arbetsgrupp skall vidare
utreda frågan om tjänstegrupplivförsäkringsförmåner för deltidsanställd
personal. På grund av det anförda vidhåller utskottet sin tidigare uttalade
uppfattning och avstyrker följaktligen bifall även till motionen 1975:1220.

Utskottet hemställer

1. beträffande obligatorisk begravningsförsäkring att riksdagen
avslår motionerna 1975:27 och 1975:340,

2. beträffande obligatorisk grupplivförsäkring att riksdagen avslår
motionen 1975:1220.

Stockholm den 21 februari 1975
På socialförsäkringsutskottels vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s). Augustsson (s). Ringaby (m), Karlsson
i Ronneby (s). Magnusson i Nennesholm (c), Hyltander (fp). Marcusson
(s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson
i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk)*. Nilsson i Norrköping (s),
Andersson i Edsbro (c) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SfU 1975:2

7

Reservation

av herr Olsson i Stockholm (vpk) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Ett
yrkande” och slutar med ”motionen 1975:1220” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas åsikt att tjänstegrupplivförsäkringen i flera
avseenden inte är den trygghetsfaktor som den borde vara. Ett stort antal
lönearbetare kan, på grund av att arbetsgivaren inte är skyldig att ansluta
sig till försäkringen eller att han försummar att göra premieinbetalningen,
komma att stå utan försäkringsskydd. De stränga kvalifikationsvillkor som
gäller har inte så sällan medfört att den försäkrades efterlevande gått miste
om ersättningen på grund av försummelser från den försäkrades sida, vilka
inte stått i rimlig proportion till följderna. För deltids- och korttidsanställda
gäller inte sällan förbehåll i försäkringsvillkoren som innebär att de försäkrade
i många avseenden har ett bristfälligt skydd. Mot bakgrunden av
det anförda finner utskottet det angeläget att frågan om en obligatorisk
grupplivförsäkring för alla löntagare snarast får sin lösning.

Utskottet biträder således yrkandet i motionen 1975:1220.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:1220 i skrivelse till
regeringen uttalar sig för och hemställer om förslag till lagstiftning
som innebär att tjänstegrupplivförsäkringen blir obligatorisk.

GOTA B