Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13

SfU 1975:13

Nr 13

Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner
om sjukförsäkringsförmåner till dem som begärt undantagande från
tilläggspension, m. m.

Motionerna

1 detta betänkande behandlas

motionen 1975:78 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i lagen om allmän
försäkring att även personer med undantagande från ATP bereds möjlighet
erhålla grundsjukpenning;

motionen 1975:1190 av herr Andersson i Nybro (c) och fröken Pehrsson
(c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning
om möjligheter för s. k. hemmadöttrar och jämförbara grupper att få sjukpenning
vid sjukdom;

motionen 1975:1191 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av gällande
bestämmelser i lagen om allmän försäkring att även den som begärt undantagande
från ATP skall kunna vara ansluten till sjukförsäkringen;

motionen 1975:1202 av herrar Hyltander (fp) och Jonsson i Mora (fp)
vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till nästkommande
riksdag om sådana ändringar i lagen om allmän försäkring att även den
som begärt utträde ur ATP-systemet bereds möjlighet att på proportionellt
rimliga villkor kunna ansluta sig till sjukförsäkringen.

Gällande rätt

Lagen om allmän försäkring (AFL) omfattar sjukförsäkringen och den
allmänna pensioneringen (folkpensioneringen och tilläggspensioneringen).
De båda försäkringarna är samordnade enligt principen att det inte bör uppkomma
vare sig luckor i försäkringsskyddet eller någon form av dubbelersättning.
Rätt att uppbära sjukpenning från sjukförsäkringen föreligger
därför i princip till dess ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå.
Försäkringskassa har möjlighet att tillerkänna en försäkrad som åtnjuter
sjukpenning förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom.

Sjukpenning utgår till i försäkringskassa inskriven försäkrad under förutsättning
antingen att hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till

1 Riksdagen 1975. 11 sami. Nr 13

SfU 1975:13

2

minst fyratusenfemhundra kronor eller att han är gift och stadigvarande
sammanbor med sin make eller, i annat fall, med barn under 16 år till
honom och hans make eller med någon, med vilken han varit gift eller
har eller har haft barn. Den senare försäkringsformen benämns i dagligt
tal hemmamakeförsäkringen.

Sjukpenning utgår med 90 procent av den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst. Sådan inkomst är inkomst - lön eller naturaförmåner -som försäkrad för år räknat kan komma att tills vidare åtnjuta antingen
som arbetstagare (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst
av annat förvärvsarbete). Vid bestämmandet av den sjukpenninggrundande
inkomsten medräknas inte inkomster över sju och ett halvt basbelopp. Har
försäkrad inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete bortses
vid beräkningen i första hand från inkomster av sistnämnda slag. Sjukpenning
för hemmamakeförsäkrad utgör 8 kr. per dag. Den som tillhör
hemmamakeförsäkringen har möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring.
Den sammanlagda sjukpenningen kan i sådant fall uppgå till högst
20 kr. per dag.

Inkomst av förvärvsarbete, som försäkrad utför under sina aktiva år, grundar
rätt till tilläggspension. Pensionen är avvägd i förhållande till årsinkomsternas
storlek och antalet verksamma år. Inkomsten hänförs antingen
till inkomst av anställning eller till inkomst av annat förvärvsarbete. Den
pensionsgrundande inkomsten beräknas på summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
det vid årets ingång gällande basbeloppet och uppgår till högst sju och en
halv gånger samma belopp. Det belopp som inte får grunda rätt till pension
avräknas även i detta fall i första hand från inkomst av annat förvärvsarbete.

Inom sjukförsäkringen finns en viss valfrihet för företagare och andra
som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning att välja en karenstid
om 3, 33 eller 93 dagar. Däremot finns inte möjlighet att välja pensionsnivå
inom tilläggsförsäkringen, om man bortser från rätten att med reducerat
belopp göra förtida uttag.

Försäkrad kan göra anmälan om undantagande från försäkringen för tillläggspension
såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Om undantagande skett, tas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
hänsyn endast till inkomst av anställning. Undantagande kan återkallas
tidigast fr. o. m. det årsskifte som inträffar sedan undantagandet ägt giltighet
i fem år. Har anmälan om undantagande återkallats, kan den försäkrade
inte ånyo göra sådan anmälan. Undantagande från försäkringen för tillläggspension
medför för den försäkrade även den konsekvensen att sjukpenningförsäkringen
upphör att gälla.

Sjukförsäkringen finansieras till 75 procent av socialförsäkringsavgifter
från arbetsgivarna eller sjukförsäkringsavgifter från egenföretagare och andra
med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Staten bidrar med
återstoden av kostnaderna för försäkringen. Den som är ansluten till den

SfU 1975:13

3

s. k. hemmamakeförsäkringen erlägger avgift endast i den mån han är ansluten
till den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Tilläggspensioneringen finansieras helt genom avgifter från arbetsgivarna
och egenföretagama eller övriga med inkomst av annat förvärvsarbete.

Frågornas tidigare behandling

Sjukförsäkringsskyddet för dem som begärt undantagande från ATP

Sammankopplingen mellan sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen
tillkom år 1962 i samband med lagen om allmän försäkring. Sjukpenningen
var vid denna tidpunkt och fram till den 1 januari 1974 uppdelad på grundsjukpenning
och tilläggssjukpenning. Socialförsäkringskommittén, vars utredningsarbete
låg till grund för reformen, anförde i anslutning till frågan
om sammankoppling av de båda försäkringsslagen att den vid sitt ställningstagande
beaktat att tilläggssjukpenningen tillsammans med grundsjukpenningen
liksom förtidspenspensionen från folk-och tilläggspensioneringen
utgjorde ett riskskydd. Sjukpenningen och förtidspensioneringen borde samordnas
så att rätten till sjukpenning i princip upphörde vid samma tidpunkt
som rätten till förtidspension inträdde. Samordningen förutsatte att förmånerna
från sjukförsäkringen och pensioneringen var någorlunda likvärdiga.
Denna likvärdighet riskerade att gå förlorad om man medgav undantagande
från endast endera sjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen. I
praktiken skulle enligt kommittén uppstå stora svårigheter att vid långvarig
sjukdom och invaliditet dra in en relativt hög sjukpenning och ersätta den
med enbart en förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen.
Följden skulle bli en oförsvarlig extra belastning på sjukpenningförsäkringen.

Vid riksdagsbehandlingen 1962 avslogs motioner om att företagare skulle
kunna begära undantagande från endast en av försäkringsformerna.

Andra lagutskottet (2LU 1962:27 s. 215 ff.) motiverade ställningstagandet
bl. a. med att en valfrihet att tillhöra endast endera tilläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen inte var förenlig med den samordning
mellan sjukförsäkringen och pensioneringen som avsågs med lagen
om allmän försäkring. En valfrihet att tillhöra sjukpenningförsäkringen
men inte tilläggspensioneringen skulle medföra behov av två olika typer
av obligatorisk försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som
stod utanför tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot
rätten att tillhöra försäkringen för tilläggsjukpenning men ej tilläggspensioneringen
skulle avse en sjukpenningförsäkring av den typ, som innefattades
i förslaget till lag om allmän försäkring, skulle denna få bygga
på den vanskliga gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet. Detta
syntes utskottet inte möjligt. Utskottet framhöll också att en fristående
sjukpenningförsäkring, som byggde på gränsdragningen mellan sjukdom
och invaliditet, skulle ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande organen
att dröja med att bevilja pension längre än som normalt skulle ha varit

SfU 1975:13

4

fallet. Dessutom påpekade utskottet att den som ansåg sig själv kunna
svara för långtidsskydd också borde kunna ordna korttidsskyddet på egen
hand. Beträffande ökade valmöjligheter vid anslutning till tilläggspensioneringen
uttalade utskottet att rätt till anslutning till enbart förtids- och
efterlevandeskyddet skulle innebära en lämplig lösning av företagarnas individuella
trygghetsproblem. En valfrihet av detta slag skulle emellertid
bryta mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet
göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen
komplicerade.

Under åren 1963-1970 (2LU 1963:44, 1964:22, 1965:9, 1966:4, 1967:9,
1968:3, 1969:6 och 1970:4) har motioner i frågan avslagits av riksdagen med
hänvisning till skälen för riksdagens ställningstagande 1962.

Genom beslut av 1973 års riksdag blev sjukpenningen skattepliktig och
pensionsgrundande inkomst fr. o. m. den 1 januari 1974. Reformen innebär
bl. a. att uppdelningen av sjukpenningen i grundsjukpenning och tilläggssjukpenning
liksom sjukpenningklasserna slopats och ersatts av en sjukpenning,
som direkt anknyter till den sjukpenninggrundande inkomsten.
Inkomstgränsen för rätt till sjukpenning utgör numera 4 500 kr. i stället
för 1 800 kr. För dem som begärt undantagande från tilläggspensioneringen
har omläggningen fått den konsekvensen att de förlorat den tidigare utgående
grundsjukpenningen. Med anledning av ett motionsyrkande vid 1973 års
riksdag antog riksdagen övergångsbestämmelser av innebörd att de som
begärt undantagande fick möjlighet att, med verkan fr. o. m. den 1 januari
1974, återkalla detta före utgången av mars månad samma år.

Sjukpenninpförmåner för vissa ensamstående

Vid 1968 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om införande av
sjukpenningförmåner för bl. a. dels hemmadöttrar eller andra som vårdat
åldriga anhöriga mot fritt vivre och därför varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrade
och som efter de anhörigas frånfälle inte hade någon förvärvsinkomst,
dels kvinnor som tidigare omfattats av hemmafruförsäkringen men
som inte längre uppfyllde villkoren på grund av makens död eller på grund
av att hemmavarande barn uppnått 16 års ålder. Med anledning av motionerna
uttalade andra lagutskottet (2LU 1968:49) att det för dessa grupper
förelåg ett obeaktat behov av försäkringsskydd vid sjukdom och att möjligheterna
att ge dem rätt att teckna frivillig sjukpenningförsäkring därför
borde övervägas. Familjepolitiska kommittén erhöll uppdrag att utreda frågan.
Kommittén konstaterade i sitt betänkande Familjestöd (SOU 1972:34)
beträffande dem som tidigare tillhört hemmamakeförsäkringen att det inte
var motiverat att utsträcka sjukpenningskyddet - vare sig obligatoriskt eller
frivilligt - uteslutande på grund av ett förutvarande civilstånd eller samboendeförhållande.
I fråga om de s. k. hemmadöttrarna anförde kommittén

SfU 1975:13

5

att huvudproblemet för dem inte gällde ett ekonomiskt skydd vid sjukdom
utan försörjningsmöjligheterna över huvud taget och att i regel förvärvsarbete
torde vara den bästa lösningen både från den enskildes och samhällets
synpunkt. Om försök till arbetsplacering misslyckades, torde de vidgade
möjligheterna till förtidspension erbjuda en lösning i vissa fall. Kommittén
fann det inte påkallat att skapa särskilda regler inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen
med tanke på det fåtal fall då f. d. hemmadöttrar inte
erhöll förvärvsarbete eller förtidspension.

Riksdagen har därefter såväl 1973 som 1974 (SfU 1973:21 och 1974:8)
avslagit motioner i ämnet. Vid behandlingen 1973 skedde det med åberopande
av de skäl som anförts av familjepolitiska kommittén. 1974 framhöll
utskottet i fråga om dem som tillhört hemmamakeförsäkringen:

Sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring är i princip avsedd att
täcka ett inkomstbortfall vid sjukdom. Vid de speciella förhållanden som
föreligger vid hemmamakeförsäkringen har sjukpenningen tillkommit för
att täcka de kostnader, som uppstår när den hemarbetande ej kan fullgöra
sitt arbete i hemmet. Om den sammanlevnad med make eller likställd eller
med minderårigt barn, som förutsätts för tillhörighet till hemmamakeförsäkringen,
upphör föreligger enligt utskottets mening inte samma skäl att
inom den allmänna försäkringens ram kompensera kostnader för bortfallet
av en arbetsinsats i hemmet, som den sjuke eljest skulle utfört för egen
räkning. På grund härav och då skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom
torde vara tillgodosett i flertalet fall även då sammanlevnad upphört anser
utskottet sig böra vidhålla den ståndpunkt utskottet tidigare intagit i frågan.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser kan försäkrad göra anmälan om undantagande
från försäkringen för tilläggspension såvitt angår inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning. Om undantagande skett, tas vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst för tid efter ingången av året näst efter det
då anmälan gjorts hänsyn endast till inkomst av anställning. Undantagandet
medför även den konsekvensen att sjukförsäkringen såvitt gäller rätten till
sjukpenning upphör att gälla.

Före de lagändringar som antogs vid 1973 års riksdag och som innebar
att sjukpenningen blev skattepliktig och pensionsgrundande inkomst var
sjukpenningen uppdelad i grundsjukpenning och tilläggssjukpenning.
Undantagande från ATP fick därvid endast den betydelsen att den försäkrade
uteslöts från rätten till tilläggssjukpenning, medan skyddet i form av grundsjukpenning
fortfarande gällde. Genom att uppdelningen av sjukpenningen
och indelningen i sjukpenningklasser slopades miste emellertid de som begärt
undantagande sitt skydd i form av grundsjukpenning. De fick dock
genom en särskild övergångsbestämmelse möjlighet att under tiden den
1 januari-den 31 mars 1974 återkalla undantagandet.

I motionerna 78, 1191 och 1202 kritiseras de konsekvenser i sjukför -

SfU 1975:13

6

säkringshänseende som en begäran om undantagande medför för företagare
och andra med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Särskilt
betonas de försämringar som enligt motionärernas uppfattning blivit följden
av 1973 års riksdagsbeslut. I motionen 78 begärs sådan ändring i AFL,
att även försäkrad som begärt undantagande från ATP får rätt att uppbära
grundsjukpenning, medan motionärerna i motionerna 1191 och 1202 vill
att rätten att tillhöra sjukpenningförsäkringen skall gälla oberoende av om
den försäkrade är ansluten till ATP-systemet eller ej.

Yrkanden av samma innebörd som de i motionerna 1191 och 1202 väcktes
första gången år 1962 i samband med att riksdagen antog lagen om allmän
försäkring. Frågan återkom därefter under åren 1963-1970. Riksdagen avslog
vid samtliga tillfällen motionerna. De skäl som därvid åberopats och som
redovisats i inledningen till detta betänkande äger alltjämt giltighet. Enligt
utskottets mening torde det vara svårt att helt slopa sammankopplingen
mellan sjukpenningförsäkringen och försäkringen för tilläggspension. Samtidigt
är utskottet medvetet om att den aktuella frågan genom 1973 års
riksdagsbeslut kommit i ett i viss mån annat läge. Utskottet tänker härvidlag
på den grupp försäkrade som genom sjukpenningreformen mist sin möjlighet
att erhålla grundsjukpenning. Det är enligt utskottets mening otillfredsställande
att dessa inte har möjlighet att i någon form av frivillig försäkring
inom den allmänna försäkringens ram bereda sig ett grundskydd vid sjukdom.
Utskottet är därför berett förorda en översyn av gällande bestämmelser
i syfte att söka åstadkomma ett sådant grundskydd.

Den förordade översynen bör enligt utskottets mening kunna göras antingen
av den arbetsgrupp inom riksförsäkringsverket som i anledning av
tidigare riksdagsbeslut (jfr 2LU 1969:46) prövar frågor i anslutning till reglerna
om undantagande från ATP eller inom ramen för pensionsålderskommitténs
arbete.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna. Med det anförda
anser utskottet sig ha besvarat motionerna 78, 1191 och 1202.

Den som har en årlig sjukpenninggrundande inkomst av minst 4 500
kr. är obligatoriskt ansluten till sjukpenningförsäkringen och erhåller vid
sjukdom en sjukpenning som motsvarar 90 procent av inkomstbortfallet.
Vidare är den vars inkomst understiger nämnda belopp, men som är gift
och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, med barn
under 16 år till honom eller hans make eller med någon, med vilken han
varit gift eller har eller har haft barn, obligatoriskt ansluten till den s. k.
hemmamakeförsäkringen. I det senare fallet utgör sjukpenningen 8 kr. per
dag. Hemmamakeförsäkrad har möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring,
varvid den sammanlagda sjukpenningen kan uppgå till högst 20
kr. per dag. Sjukpenning som utgår från hemmamakeförsäkringen och den
frivilliga sjukpenningförsäkringen utgör i motsats till annan sjukpenning
icke skattepliktig inkomst.

SfU 1975:13

7

Motionärerna i motionen 1190 framhåller att vissa grupper, t. ex. s. k.
hemmadöttrar och änkor som inte längre uppfyller villkoren för hemmamakeförsäkringen
och som inte har pension, helt eller delvis saknar den
sociala trygghet som sjukpenningförsäkringen och möjligheten att teckna
frivillig sådan försäkring utgör. I den mån hemmadöttrarna, på grund av
värdet av förmånerna av kost eller logi, har en sjukpenninggrundande inkomst
som går upp till 4 500 kr. blir - menar motionärerna - sjukpenningen
alltför låg. Motionärerna begär därför skyndsam utredning om de berörda
gruppernas möjligheter att få sjukpenning vid sjukdom.

Frågan om sjukpenningförmåner för hemmadöttrar och för dem som inte
uppfyller villkoren för rätt att tillhöra hemmamakeförsäkringen har under
en följd av år prövats av riksdagen. Av inledningen till detta betänkande
framgår att familjepolitiska kommittén (SOU 1972:34) bestämt avvisat tanken
på att utsträcka sjukpenningskyddet uteslutande på grund av ett förutvarande
civilstånd eller samboendeförhållande och att kommittén inte heller
funnit det påkallat att enbart för f. d. hemmadöttrar skapa särskilda regler
inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

De skäl mot att utvidga hemmamakeförsäkringen som framförts av kommittén
och av riksdagen vid behandlingen av liknande motioner i annat
sammanhang äger enligt utskottets mening alltjämt i hög grad giltighet.
Vad särskilt angår uttalandet i motionen att hemmadöttrarna ofta erhåller
en låg sjukpenning vill utskottet som sin mening uttala, att detta förhållande
i och för sig inte utgör skäl att för hemmadöttrarna skapa särregler inom
sjukförsäkringen, vilka innebär avsteg från principen att sjukpenningen inte
får överstiga inkomstbortfallet. På grund av det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionen 1190.

Utskottet hemställer

1. beträffande möjlighet för den som begärt undantagande från
ATP att vara ansluten till sjukpenningförsäkringen att riksdagen a)

med anledning av motionerna 1975:78, 1975:1191 och
1975:1202 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) avslår de under a) upptagna motionerna i den mån de inte
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt; 2.

beträffande rätt till sjukpenning för hemmadöttrar m. fl. att
riksdagen avslår motionen 1975:1190.

Stockholm den 19 mars 1975

På social försäkringsutskottets vägnar
ERIC CARLSSON

SfU 1975:13

8

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Ringaby*
(m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Hyltander (fp),
Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m),
Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Nilsson i Norrköping (s),
Larsson i Vänersborg (s) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande rätt till sjukpenning för hemmadöttrar m. fl. av herrar Carlsson
i Vikmanshyttan (c), Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), fröken
Pehrsson (c), herrar Fridolfsson (m) och Andersson i Nybro (c) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Frågan
om” och slutar med "motionen 1190.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns brister i den sociala
tryggheten bl. a. när det gäller s. k. hemmadöttrar som vårdar sjuka eller
åldriga anhöriga. Den värdefulla sociala insats som deras arbete innebär
ger dem sällan annat ekonomiskt utbyte än att de får fritt vivre hos den
eller dem de vårdar. Värdet härav utgör deras enda inkomst och detta medför
att de oftast är berättigade till en mycket låg sjukpenning vid sjukdom.
I de fall de på grund av okunnighet om gällande regler förbiser att anmäla
att de har denna sjukpenninggrundande inkomst kommer någon sjukpenningöverhuvud
taget inte att utgå. Enligt utskottets mening börden angivna
gruppen försäkrade ges möjlighet att få en sjukpenning, som bättre svarar
mot det faktiska värdet av deras arbetsinsats, oavsett att den de vårdar
inte förmår ge dem skälig ersättning för arbetet. Utskottet finner det vidare
angeläget att hemmadöttrarna får behålla sin sjukpenning, när den de vårdat
avlider, så länge de står utan annan försörjningsmöjlighet. Det senare bör
enligt utskottets mening även gälla dem som tillhör hemmamakeförsäkringen
men som t. ex. på grund av makes död enligt de nuvarande reglerna
inte längre får tillhöra denna försäkring.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:1190 hos regeringen
begär skyndsam utredning och förslag om möjligheter för s. k.
hemmadöttrar och jämförbara grupper att få sjukpenning vid
sjukdom.

GOTAB 75 9136 Stockholm 1975