Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 10

SfU 1975:10

Nr 10

Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner
om rätt till sjukpenning m. m.

Motionerna

I motionen 1975:469 av fru Oskarsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär översyn av reglerna för allmän försäkring innebärande
att sjukpenning skall utgå vid regelbundet återkommande läkarkontroller
även om intervallerna är längre än 20 dagar.

I motionen 1975:1210 av fru Lindquist (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning beträffande möjligheterna för och lämpligheten
av att tillföra sjukvårdshuvudmännen de belopp som årligen kunde inbesparas
genom att karensdag återinfördes inom sjukförsäkringen för att därigenom
avhjälpa bristerna i långtidssjukvården.

Gällande bestämmelser m. m.

Sjukpenning utgår enligt 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring vid sjukdom,
som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften.
Sjukpenning utgår därvid fr. o. m. dagen efter insjuknandet. Undantag från
sistnämnda bestämmelse gäller bl. a. om ny sjukperiod inträffar inom 20
dagar efter föregående sjukperiods slut. 1 detta fall utgår sjukpenning även
för den dag det nya sjukdomsfallet inträffar. Bestämmelsen att ersättning
utgår fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen infördes år 1966 och ersatte
en tidigare gällande regel om en karenstid av tre dagar. Samtidigt borttogs
20-dagarsregeln, men denna återinfördes fr. o. m. år 1968 med anledning
av att den ledde till att försäkrade med ofta återkommande behandlingar,
i synnerhet dialyspatienter, inte kunde ersättas för sitt inkomstbortfall.

Angivna bestämmelser i AFL innebär att vid regelbundet återkommande
läkarundersökningar eller behandling av sjuka personer, som visserligen kan
vara fullt arbetsföra genom att de kan hålla sin sjukdom under kontroll,
men som härför är i behov av täta läkarundersökningar och behandlingar,
ersättning för inkomstbortfall den dag vården ges endast utgår om undersökningarna
eller behandlingarna infaller med kortare intervaller än 20 dagar.

Vid 1974 års riksdag avslogs ett motionsyrkande av samma innebörd
som yrkandet i motionen 469. I sitt betänkande SfU 1974:26 anförde
socialförsäkringsutskottet som skäl för sitt yrkande om avslag på motionsyrkandet
följande.

1 Riksdagen 1975. 11 sami. Nr 10

SfU 1975:10

2

Sjukförsäkringens regler syftar till att ge skälig kompensation för inkomstbortfall.
Bestämmelsen att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen
har bl. a. sin grund i att de som insjuknat under senare delen av
dagen oftast får vidkännas ringa eller inget inkomstbortfall och därför skulle
bli överkompenserade om sjukpenning utgick även för denna dag. Denna
avvägning har å andra sidan fått till följd att de som insjuknat i början
av dagen får bära en del av kostnaderna för sin sjukdom själva. Att i varje
enskilt fall ge rättvis kompensation för inkomstbortfall är inte möjligt utan
mycket detaljerade och administrativt tungarbetade bestämmelser. Den nuvarande
20-dagarsregeln, som ansågs obehövlig när karenstiden för utgivande
av sjukpenning togs bort 1966, återinfördes år 1968 enbart därför
att det visat sig att försäkrade med kroniska sjukdomar, i synnerhet njursjuka
som genomgick dialys varje vecka, fick ett onormalt stort inkomstbortfall
som inte kunde kompenseras på grund av regeln att insjuknandedagen inte
berättigade till sjukpenning. Samtidigt medförde detta, att regeln kom även
andra försäkrade med upprepade sjukdomsfall på grund av olika sjukdomar
inom 20 dagar till godo. Före återinförandet av bestämmelsen diskuterades
vilken lagkonstruktion, som kunde vara lämpligast för att ge de kroniskt
njursjuka och liknande grupper kompensation för inkomstbortfall. Som alternativ
till 20-dagarsregeln nämndes möjligheten att knyta rätten till sjukpenning
under insjuknandedagen till sådan sjukdom, som under lång tid
krävde regelbundet återkommande sjukhus- eller läkarvård eller att i lagen
direkt ange vilka sjukdomar, som skulle medföra rätt till sjukpenning även
för insjuknandedagen. Dessa alternativ förkastades emellertid på grund av
att de ansågs kunna medföra gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter.

Enligt utskottets mening har genom 20-dagarsregeln de mest angelägna
grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt återkommande
sjukhus- eller läkarbesök erhållit ett tillfredsställande skydd mot inkomstbortfall.
Utskottet anser att en rimlig avvägning skett mellan dessa
gruppers berättigade intressen och angelägenheten av att inte ge övriga försäkrade
en överkompensation vid sjukdomsfall. Samtidigt har man fått en
administrativt lättillämplig regel.

Utskottet

Om sjukdom förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften
utgår sjukpenning fr. o. m. dagen efter den dag den försäkrade blivit sjuk.
Vid upprepad sjukdom inom 20 dagar utgår sjukpenning även för insjuknandedagen.
Genom denna regel har sådana försäkrade, som - för att
hålla en kronisk sjukdom under kontroll - är beroende av läkar- och sjukhusvård
inom 20-dagarsperioder, möjlighet att få ersättning för inkomstbortfall
en hel dag i samband med vården. De som med längre tidsintervaller
genomgår kontroller eller behandlingar som inte förorsakar inkomstbortfall
mer än en dag kan däremot inte få ersättning.

Motionärerna i motionen 469 tar upp frågan om ersättning från sjukförsäkringen
för sådana försäkrade, som på grund av kronisk sjukdom måste
göra läkarkontroller vilka inte infaller inom 20-dagarsintervaller men ändå
är så ofta återkommande att de förorsakar ett betydande inkomstbortfall.

SfU 1975:10

3

Motionärerna begär en utredning av frågan om rätt till sjukpenning vid
regelbundet återkommande läkarkontroller som sker med längre intervaller
än 20 dagar.

Ett motionsyrkande av samma innebörd som det förevarande avslogs
av riksdagen förra året. Som inledningsvis nämnts hänvisade utskottet därvid
till att 20-dagarsregeln som avskaffats år 1966 införts på nytt 1968, därför
att man funnit att vissa kroniskt sjuka med behov av regelbunden läkarvård
förorsakats onormalt stort inkomstbortfall i samband med vården. Utskottet
erinrade om att man vid utredningsarbete om lämpligaste metod att ge
åsyftade grupper kompensation för inkomstbortfall ansett att gränsdragnings-
och tillämpningssvårigheter skulle uppkomma om man knöt en utsträckt
rätt till sjukpenning under insjuknandedagen till vissa angivna sjukdomar.
Med de gällande bestämmelserna fick enligt utskottets mening de
mest angelägna grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt
återkommande sjukhus- och läkarbesök ett tillfredsställande skydd. Utskottet
framhöll också att enligt dess mening 20-dagarsregeln innebar en rimlig
avvägning mellan dessa gruppers berättigade intressen och angelägenheten
av att inte ge övriga försäkrade en överkompensation vid sjukdomsfall,
samtidigt som den var administrativt lättillämplig.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning men vill i sammanhanget
tillägga följande. Motionärerna har nämnt de diabetessjuka som exempel
på sådana sjuka som genom 20-dagarsregeln förorsakas onormalt stort
inkomstbortfall. För dem i denna grupp som fått sin sjukdom under sådan
kontroll att de är fullt arbetsföra torde enligt vad utskottet erfarit sjukdomen
i de flesta fall endast medföra läkarkontroller var tredje månad eller en
gång per år, detta med hänsyn till de möjligheter som numera finns för
de sjuka att själva kontrollera sin sjukdom. Utskottet hyser givetvis förståelse
för att även ett sådant regelbundet inkomstbortfall inte är utan betydelse
för den sjuke men anser att man enbart för sådana fall knappast kan skapa
särregler inom sjukförsäkringen. Det torde finnas många andra försäkrade
som på grund av allmänt nedsatt hälsotillstånd, t. ex. dåligt immunförsvar
mot förkylningar och andra infektionssjukdomar drabbas betydligt oftare
av inkomstbortfall utan att de kan hänföras till någon bestämd grupp av
sjuka. Även dessa skulle då kunna resa berättigade krav på en utsträckning
av 20-dagarsregeln. Det sagda belyser något svårigheterna att skapa större
rättvisa för särskilt utsatta grupper utan att man generellt utsträcker den
tidsperiod mellan två sjukdomsperioder som ger rätt till sjukpenning även
för insjuknandedagen. På grund av det anförda och då utskottet inte är
berett att förorda en sådan lösning avstyrker utskottet bifall till motionen
469.

Motionen 1210 syftar till att få till stånd en om prioritering av tillgängliga
resurser för sjukvårdskostnader. Motionären framhåller att situationen
för långvårdspatienterna är sådan att det är ett oeftergivligt krav
att förhållandena avsevärt förbättras och att medel härtill ställs till förfo -

SfU 1975:10

4

gande. Genom återinförandet av en karensdag inom sjukförsäkringen kunde
medel inbesparas och i stället tilldelas sjukvårdshuvudmännen för att avhjälpa
bristerna inom långtidsvården. Motionären begär därför utredning
av möjligheten och lämpligheten av att genomföra en sådan omfördelning.

Som tidigare nämnts gällde fram till utgången av år 1966 inom sjukförsäkringen
den regeln att ersättning från försäkringen inte utgick för de
tre första dagarna av sjukdomsperioden. Samtidigt var betydande grupper
av löntagare genom kollektivavtal tillförsäkrade förmåner som innebar att
sjuklön utgick redan fr. o. m. första dagen av sjukdomsperioden. Dessa förmåner
tillkom i allmänhet tjänstemännen i statlig, kommunal och enskild
tjänst liksom övriga anställda i statlig och kommunal tjänst. Borttagandet
av karensdagarna inom sjukförsäkringen innebär därför inte endast ett förbättrat
skydd mot inkomstbortfall för stora grupper försäkrade utan även
en angelägen rättvisereform, som medförde större likställdhet mellan olika
löntagargrupper.

En återgång till ett system med karensdagar skulle enligt utskottets mening
motverka ett av de främsta syftena med 1966 års reform. Härtill kommer
att utskottet principiellt hyser den uppfattningen att kostnaderna för vård
av sjuka människor i främsta hand skall bäras av dem, som har de bästa
förutsättningarna härför, nämligen de friska medborgarna. Ett förslag i enlighet
med det av motionären skisserade innebär att man vältrar över kostnaderna
för de långtidssjuka på andra sjuka. Utskottet ställer sig helt avvisande
till en sådan ändring av gällande regler.

På grund av det anförda och då efterfrågeutvecklingen inom sjukvården
och finansieringen därav ingår i det arbete som för närvarande bedrivs inom
kommunalekonomiska utredningen kan utskottet inte biträda yrkandet i
motionen 1210.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1975:469 och 1975:1210.

Stockholm den 19 mars 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson* (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Ringaby*
(m), Karlsson i Ronneby (s), Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson
i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Nilsson i Norrköping (s),
Andersson i Edsbro (c) och fröken Engman (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SfU 1975:10

5

Särskilt yttrande

av fröken Pehrsson (c) som anför:

De som på grund av exempelvis kronisk sjukdom med täta mellanrum
måste besöka läkare åsamkas otvivelaktigt betydande kostnader. Det kan
gälla utgifter för läkarvård och resor. Särskilt betungande torde läkarbesöken
bli för patienter som faller utanför 20-dagarsregeln och därigenom förlorar
en icke obetydlig del av sin arbetsinkomst. Frågan om sådana patienters
läkarvårdskostnader har uppmärksammats av flera sjukvårdshuvudmän.
Man har sökt lösa problemet så att patienterna inte behöver erlägga avgift
i den mån läkarvårdskostnaderna för år räknat överstiger visst belopp. Enligt
min mening är det angeläget att man också söker mildra den ekonomiska
belastning som en utebliven kompensation för inkomstbortfall vid läkarbesök
kan utgöra. Jag anser mig i nuläget böra biträda utskottets förslag.
Jag förutsätter emellertid att man i lämpligt sammanhang gör en översyn
av gällande regler, så att den tidsperiod mellan två sjukdomsperioder som
ger rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen utsträcks till förslagsvis
30 dagar.

GOTAB 75 9127 S Stockholm 1975