Lagutskottets betänkande nr 4 LU 1975:4

Nr 4

Lagutskottets betänkande med anledning av motion om granskningsmyndighet
för boutredningsmannaarvode m. m.

Motionen

I motionen 1975:22 av herr Börjesson i Falköping (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om utredning och förslag till inrättande av en granskningsmyndighet
för bedömning av skälighet i boutredningsmans arvode
m. m.

Till stöd för yrkandet anför motionären att man borde bereda möjlighet
för dödsbodelägare att få boutredningsmans arvodesräkning granskad av
domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) eller annan opartisk myndighet
på samma sätt som sker när Advokatsamfundet kontrollerar arvodesräkningar.
Beträffande motiveringen i övrigt hänvisar utskottet till den
tryckta motionen.

Gällande rätt m. m.

När en person avlidit, skall hans egendom övergå till hans arvingar och
testamentstagare; var den döde gift, skall efterlevande makes giftorätt dock
först tas ut. Egendomen kan emellertid icke omedelbart delas. Först måste
fastställas vad som hör till kvarlåtenskapen. Vidare måste den dödes skulder
utredas och om möjligt betalas samt andra behövliga avvecklingsåtgärder
vidtas. Efter dödsfallet följer alltså närmast en längre eller kortare tid av
boutredning; under denna tid måste en stundom mycket enkel, stundom
mycket omfattande förmögenhetsförvaltning äga rum. Boutredning avslutas
regelmässigt med delning av de behållna tillgångarna genom arvskifte.

I 18 kap. 1 ij ärvdabalken (ÄB) stadgas att dödsbodelägare har att, om
ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för
boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. Förvaltningen
av dödsboet är således överlämnad åt dödsbodelägarna. Varje dödsbodelägare
kan emellertid enligt 19 kap. 1 ij göra ansökan om att rätten måtte förordna
att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utse
någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Val av boutredningsman
skall ske så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets
beskaffenhet kräver (19:3). Tingsrätten skall vid valet fästa särskilt avseende
vid förslag av dem vilkas rätt är beroende av boutredningen. Dödsbodelägare
kan förordnas till boutredningsman. Har den avlidne i testamente utsett
särskild testamentsexekutör skall denne utses lill boutredningsman, om det

1 Riksdagen IV75. fi sand. Nr 4

LU 1975:4

2

inte föreligger särskilda skäl däremot. Möjlighet finns att förordna flera boutredningsmän,
om så skulle vara erforderligt.

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad som är stadgat om
sysslomän (19:19 1 st.). Detta innebär enligt 18 kap. 9 ij handelsbaden att
talan måste anställas inom ett år från det att boutredningsmannen avgett
slutredovisning forsin förvaltning. Boutredningsman har rätt att av dödsboet
fä skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader (19:19 2 st. ÄB). Räcker
dödsboets medel inte till att betala ersättning till boutredningsmannen skall
den som ansökt om boutredningsmannaförordnandet gälda ersättningen.

I lagen har icke upptagits föreskrift om någon särskild ordning, i vilken
arvode och kostnadsersättning skall bestämmas. Stadgandet om talan å boutredningsmannens
förvaltning äger i stället tillämpning. Om ett boutredningsarvode
är oskäligt kan jämkning ifrågakomma enligt allmänna avtalsrättsliga
regler. Vid sin prövning skall rätten enligt förarbetena till lagen
(NJA 11 1933 s. 281) fästa avseende vid det arbete som uppdraget krävt
och den tid som åtgått, men i betraktande kommer jämväl den skicklighet,
varmed boutredningen genomförts. 1 viss mån kan boets omfattning öva
inflytande på arvodesbeloppet. Detta får emellertid inte t. ex. sättas i omedelbar
relation till behållningen i boet, så att beloppet i verkligheten bestämmes
i form av viss procent å behållna dödsboet i stället för, såsom
sig bör, efter en uppskattning av förvaltningens omfattning. Inte heller får
arvodet utgå efter den tid som boutredningen varar.

Enligt Sveriges advokatsamfunds stadgar (33 §) är advokat skyldig att underkasta
sig skiljedom i tvist med huvudman om arvode och kostnad för
utfört uppdrag, om huvudmannen inom ett år från sluträknings avgivande
hos styrelsen skriftligen påkallar detta. Skiljedom meddelas av styrelsen
eller av särskild skiljenämnd. Genom en skiljedom är tvisten definitivt avgjord.
Detta innebär att om boutredningsmannen är advokat, och dödsbodelägare
påkallat skiljedom kan skiljenämndens avgörande inte omprövas
av rätten.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1974behandlade riksdagenen motion(1974:389)med liknande yrkande
som det nu ifrågavarande. Lagutskottet inhämtade yttranden över motionen.
Samtliga remissinstanser avstyrkte bifall till densamma. Beträffande det närmare
innehållet i remissvaren hänvisar utskottet till den i utskottets betänkande
LU 1974:20 intagna remissammanställningen.

Utskottet påpekade i betänkandet för sin del att Advokatsamfundets prövning
av advokatsarvodesanspråk inte inskränker sig till en kontroll av arvodesräkningen
utan har naturen av skiljedom. Den av motionären föreslagna
granskningen däremot liknade enligt utskottet närmast den som sker
hos allmänna reklamationsnämnden. Utskottet anförde vidare följande.

LU 1975:4

3

Såsom framgår av remissvaren förekommer rättegångar, som rör klander
av boutredningsmans arvodesanspråk, mycket sällan. Om detta beror på
att oskäliga debiteringar är sällsynta eller, såsom motionären antytt, på att
dödsbodelägare drar sig för att väcka klandertalan vid domstol, torde vara
svårt att utreda. En av DON företagen undersökning visar emellertid att
boutredningsman förordnas endast i några få procent av de avlidnas bon.
Enligt utskottets mening måste man därför räkna med att det skulle bli
ett begränsat antal fall som skulle komma att underställas den föreslagna
granskningsmyndighetens prövning.

Av Stockholms tingsrätts yttrande framgår att av de under år 1973 vid
tingsrätten förordnade boutredningsmännen var 38 procent advokater. I regel
torde det i dessa fall röra sig om komplicerade boutredningar, som kan
medföra höga arvodesräkningar. Om en dödsbodelägare i sådant fall skulle
vara missnöjd med arvodesräkningen kan han välja mellan att begära skiljedom
hos Advokatsamfundet eller att klandra arvodesräkningen vid domstol.
Något större behov att i dessa fall få en förhandsprövning föreligger
inte. Beträffande övriga kategorier av boutredningsmän torde deras arvoden,
såsom DON framhållit, i allmänhet inte vara högre än att en tvist vid domstol
kan föras i enlighet med lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden,
som träder i kraft den 1 juli 1974. I dessa fall blir det ganska lätt att få
arvodets storlek prövat av rätten. Rör det sig om högre arvoden än som
kan prövas enligt nämnda lag kan förhållandena vara komplicerade, vilket
gör det svårt för annan myndighet än domstol - med dess möjligheter att
höra vittnen och sakkunniga - att ta ställning till arvodets skälighet.

Mot bakgrund av det anförda kan .utskottet inte finna att det i varje
fall för närvarande finns anledning att tillskapa en möjlighet till förhandsprövning
av boutredningsarvoden. Samtliga remissinstanser har också avstyrkt
motionen. Utskottet vill vidare erinra om att det på tjänsteområdet
inte finns någon motsvarighet till allmänna reklamationsnämndens prövning
på varuområdet. Att nu tillskapa en sådan motsvarighet enbart för den
lilla del av tjänsteområdet som boutredningsmännens verksamhet utgör anser
utskottet inte lämpligt.

Avslutningsvis vill utskottet understryka att DON eller den blivande centralmyndigheten
för domstolsväsendet inte får anförtros uppgifter av det
slagsom motionären föreslagit. Riksdagen hartidigarefJU 1972:8s.4)mycket
bestämt framhållit, att sistnämnda myndighets verksamhet inte får innebära
något som helst ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet,
när det gäller den dömande verksamheten, och riksdagen har tillagt att
det är en rättssäkerhetsfråga av stor vikt, som bör ägnas särskild uppmärksamhet,
att så inte blir fallet.

Utskottet hemställde att motionen skulle avslås. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Utskottet

Boutredningsman äger enligt 19 kap. 19 § ärvdabalken att av dödsboet
få skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Den som är missnöjd
med det arvode som boutredningsmannen debiterar har rätt att väcka klandertalan
vid domstol i den ordning som föreskrivs för talan å boutredningsmans
förvaltning. Om ett arvode är oskäligt kan jämkning komma i fråga

LU 1975:4

4

enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

1 motionen yrkas att riksdagen skall hos regeringen begära förslag till
inrättande av en särskild granskningsmyndighet för bedömning av skäligheten
i arvode som debiterats av boutredningsman. Syftet med yrkandet
är att göra det möjligt för dödsbodelägare att fä en förhandsprövning av
boutredningsmannaarvodet. Härigenom skulle den som vill klandra arvodesräkningen
fä en bättre grund för sin begäran om jämkning.

Våren 1974 behandlade utskottet en motion med liknande yrkande. Såsom
framgår av den ovan intagna redogörelsen för utskottets yttrande ansåg utskottet
enhälligt att det inte fanns anledning att tillskapa en möjlighet till
förhandsprövning av boutredningsarvoden. Utskottet hemställde på grund
därav att riksdagen skulle avslå motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Någon omständighet som skulle kunna utgöra anledning till ändring
i riksdagens ställningstagande har inte förebragts i förevarande ärende. Utskottet
avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:22.

Stockholm den 25 februari 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c)*. Hammarberg (s)*, Lidgård (m), Sundelin
(s), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Andersson i Södertälje (s), Torwald
(c), Olsson i Timrå (s), Winberg (m)*, fru Nilsson -i Sunne (s), herrar Olsson
i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Tillander (c) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTA B 74 8929 S Stockholm 1975