Lagutskottets betänkande nr 16

LU 1975:16

Nr 16

Lagutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:12
med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), m. m.
jämte motioner

I propositionen 1975:12 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande
av lagrådet föreslagit riksdagen att antaga i propositionen framlagda
förslag till

l.lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar,

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd
av luftfart,

5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport,

8. lag om ändring i byggningabalken.

Motioner som behandlas i samband med propositionen redovisas på
s. 17-19.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i skadeståndslagen. De nya
reglerna gäller framför allt skadestånd vid personskada.

Reglerna innebär bl. a. att ersättning för förlorad inkomst till den som
har skadats skall bättre än förut motsvara den verkliga inkomstförlusten.
När skadeståndet bestäms skall man beakta alla omständigheter som kan
inverka på den skadades möjligheter att arbeta. Man skall alltså inte bara
se till skadans medicinska utveckling utan också ta hänsyn till den
skadades personliga förhållanden av olika slag, t. ex. ålder, bosättning,
utbildning och tidigare yrke.

Om den skadade avlider, skall de som har försörjts av honom kunna få
skadestånd för förlorat underhåll. Sådant skadestånd skall kunna utgå
inte bara till personer som den avlidne enligt lag var skyldig att försörja
utan också till andra som var beroende av honom för sin försörjning.

Regler införs också om i vilka fall ersättning för inkomstförlust och
förlust av underhåll skall minskas på grund av försäkringsersättningar och
andra förmåner som utgår på grund av skadan. Vidare föreslås regler om
omprövning av skadestånd, om väsentligt ändrade förhållanden skulle
inträffa.

1 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 16

LU 1975:16

Liksom f. n. skall skadestånd kunna jämkas på grund av den skadelidandes
medvållande. Vid personskada skall dock jämkning inte kunna
ske annat än i rena undantagsfall, nämligen om den skadelidande har
medverkat uppsåtligen eller grovt vårdslöst.

1 propositionen föreslås slutligen en regel om jämkning av skadestånd
som är oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. Vid en sådan
nedsättning skall man emellertid också beakta den skadades behov av
skadeståndet. En nedsättning av skadeståndsskyldigheten får inte gå så
långt att resultatet blir oskäligt för den skadade.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

LU 1975:16

Lagförslagen

De i propositionen framlagda lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrives i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 5 kap. 8 och 9 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 kap. 6 §, 5 kap. 1—7 §§ och rubriken till 5 kap. skall ha

nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 3 § och 2 kap.

5 §, samt ett nytt kapitel, 6 kap., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 KAP.

3 §

Bestämmelserna i denna lag om
skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande
som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten,
genom annat ofredande som innefattar
brott eller genom ärekränkning
eller dylik brottslig gärning.

2 KAP.

5 §

För skada som vållats genom
underlåtenhet att avslöja brott utgår
ej ersättning enligt denna lag
enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt
23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

3 KAP.

6§

Skadestånd enligt 1 eller 2 §
kan jämkas, om skadeståndet finnes
oskäligt betungande med hänsyn
till den skadeständsskyldiges
ekonomiska förhållanden och öv -

Ersättning enligt 1 eller 2 § för
sakskada kan jämkas, om det är
skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

LU 1975:16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

riga omständigheter. Vid sakskada
kan jämkning också ske om det är

skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

5 KAP.

Gemensamma bestämmelser Skadeståndets bestämmande

Bestämmelserna i denna lag om
skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande,
som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten,
genom annat ofredande, som
innefattar brott, eller genom ärekränkning
eller dylik brottslig gärning.

Den som har gjort sig skyldig
till ärekränkning eller dylik brottslig
gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig
med anledning av
sådant brott kan på yrkande av
den kränkte i mål om gärningen
efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera
tidningar av dom i målet.

Skadestånd till den som tillfogats
personskada omfattar ersätt -

Skadestånd till den som har tillfogats
personskada omfattar ersättning
för

1. sjukvårdskostnad och andra
utgifter,

2. inkomstförlust,

3. sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt olägenheter
i övrigt till följd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust
motsvarar skillnaden mellan den
inkomst som den skadelidande
skulle ha kunnat uppbära, om han
icke hade skadats, och den inkomst
som han trots skadan har
eller borde ha uppnått eller som
han kan beräknas komma att uppnå
genom sådant arbete som motsvarar
hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till tidigare
utbildning och verksamhet, omskolning
eller annan liknande åtgärd
samt ålder, bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust likställes
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställes värdet av hushållsarbete
i hemmet.

Har personskada lett till döden,
utgår ersättning för

LU 1975:16

Nuvarande lydelse

ning för läkararvode och annan

kostnad till följd av skadan, för

hinder eller förlust i den skadades

näring, för sveda och värk samt

för lyte eller annat stadigvarande

men.

Föreslagen lydelse

1. begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet,

2. förlust av underhåll.

Ersättning för förlust av underhåll
tillkommer efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll
av den avlidne eller som eljest var
beroende av honom för sin försörjning,
om underhåll utgick vid
tiden för dödsfallet eller om det
kan antagas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersättes
i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den efterlevandes
förmåga och möjligheter att genom
eget arbete eller eljest, på annat sätt
än genom förmån som avses i 3 §,
själv bidraga till sin försörjning.
Med underhåll likställes värdet av
den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Den som enligt lag har rätt till
underhåll av någon som har blivit
dödad skall, om han till följd av
dödsfallet kommer att sakna erforderligt
underhåll, av den som är
skadeståndsskyldig med anledning
av dödsfallet erhålla ersättning efter
vad som finnes skäligt med
hänsyn till dennes ekonomiska
förhållanden och omständigheterna
i övrigt. Ersättningen kan bestämmas
att utgå på en gång eller
på särskilda tider.

Vid bestämmande av ersättning
för inkomstförlust eller förlust av
underhåll avräknas förmån som
den skadelidande med anledning
av förlusten har rätt till i form av

1. ersättningt som utgår på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring , eller
annan likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som utges
av arbetsgivare på grund av
anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund
av kollektiv tjänstepensionsförsäkring,

4. periodisk ersättning som utgår
på grund av sådan olycksfalls -

LU 1975:16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller sjukförsäkring som har meddelats
på grund av kollektivavtal.

I skälig omfattning avräknas
även periodisk ersättning som den
skadelidande med anledning av
förlusten har rätt till på grund av
annan olycksfalls- eller sjukförsäkring
än som omfattas av första
stycket.

Vid sakskada omfattar skadeståndet
ersättning för sakens värde
eller för reparationskostnad och
värdeminskning, för annan kostnad
till följd av skadan samt för
hinder eller förlust i den skadelidandes
näring.

Ersättning för framtida inkomstförlust
eller förlust av underhåll
fastställes i form av livränta
eller engångsbelopp eller som
livränta jämte engångsbelopp. Är
ersättningen av väsentlig betydelse
för den skadelidandes försörjning,
skall den utgå som livränta, om
icke särskilda skäl talar däremot.

Fastställd livränta kan, om skäl
föreligger, helt eller delvis utbytas
mot engångsbelopp.

5 §

Om vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan,
jämkas skadeståndet efter vad som
finnes skäligt.

Ersättning för inkomstförlust
eller förlust av underhåll som utgår
i form av livränta kan höjas
eller sänkas, om i detta kapitel
avsedda förhållanden som har legat
till grund för ersättningens bestämmande
väsentligt har ändrats.
Har ersättningen fastställts i form
av engångsbelopp, kan den skadelidande
under samma förutsättning
tillerkännas ytterligare ersättning.

Om ändring i skadeståndslivränta
med anledning av förändringar i
penningvärdet finns särskilda bestämmelser.

LU 1975:16

Nuvarande lydelse

Skall två eller flera ersätta samma
skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat
följer av att begränsning gäller i
den skadeständsskyldighet som
åvilar någon av dem.

Föreslagen lydelse

Skadestånd med anledning av
sakskada omfattar ersättning för

1. sakens värde eller reparationskostnad
och värdeminskning,

2. annan kostnad till följd av
skadan,

3. inkomstförlust eller intrång i
näringsverksamhet.

Vid tillämpning av denna lag
skall med arbetstagare likställas
värnpliktiga och andra som fullgör
i lag föreskriven tjänstgöring, de
som under utbildning vid skola
eller vård i anstalt utför arbete
som till sin art liknar sådant som
vanligen utföres av arbetstagare
samt de som för annans räkning
eljest utför arbete under omständigheter
liknande dem som förekommer
i anställningsförhållande.

Om ändring av skadeståndslivränta
med anledning av förändringar
i penningvärdet gäller särskilda
föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1973:215.

LU 1975:16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 KAP.

Gemensamma bestämmelser

Skadestånd kan jämkas, om vållande
på den skadelidandes sida
har medverkat till skadan. Skadestånd
med anledning av personskada
får dock jämkas endast om den
skadelidande själv uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
med anledning av att någon har
dödats kan även jämkas, om den
avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt
första stycket sker efter vad som
är skäligt med hänsyn till graden
av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

2 §

Är skyldighet att utge skadestånd
oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter vad
som är skäligt, varvid även den
skadelidandes behov av skadeståndet
och övriga omständigheter
skall beaktas.

Skall två eller flera ersätta samma
skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat
följer av att begränsning gäller i
den skadeståndsskyldighet som
åvilar någon av dem.

LU 1975:16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Vid tillämpning av denna lag
likställes med arbetstagare

1. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring,

2. den som under utbildning vid
skola eller vård i anstalt utför
arbete som till sin art liknar sådant
som vanligen utföres av arbetstagare,

3. den som för annans räkning
eljest utför arbete under omständigheter
liknande dem som förekommer
i anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

LU 1975:16

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrives att 118, 190 och 198 § § sjölagen (1891:35 s. I)1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

118 §

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går förlorat,
skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller iland, om han
ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller någon för
vilken han svarar orsakat eller medverkat till skadan.

Bortfraktaren är ej ansvarig, om han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid
navigeringen eller handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren
själv;

c) fara eller olycka säregen för sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g) beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd;

h) karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller hans
agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;

k) uppror eller oroligheter;

1) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller
försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende
brist;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning; eller

p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Utan hinder av andra stycket är bortfraktaren ansvarig för skada som
beror av att han eller någon för vilken han svarar brustit i tillbörlig
omsorg att sätta fartyget i behörigt skick före resans början. Det åligger
bortfraktaren att till sitt fredande från ansvarighet visa, att sådan omsorg
iakttagits.

1 Lagen omtryckt 1974:621.

LU 1975:16

Nuvarande lydelse

Om vållande på befraktarens
sida medverkat till skadan, gäller
vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen (1972:207).

190

Om vållande på passagerarens
sida medverkat till skada, som
avses i 188 eller 189 §, gäller vad
som är föreskrivet i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen (1972:207).

198

Krav på ersättning för personskada
eller försening av passagerare
får väckas endast av passageraren
eller dennes rättsinnehavare
eller, vid dödsfall, den som har
rätt till skadestånd enligt 5 kap.

3 § skadeståndslagen (1972:207).

Föreslagen lydelse
Om vållande på befraktarens
sida medverkat till skadan, gäller 6
kap. 1 § skadeståndslagen (1972:
207).

Om vållande på passagerarens
sida medverkat till skada, som
avses i 188 eller 189 §, gäller 6
kap. 1 § skadeståndslagen (1972:
207).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

LU 1975:16

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrives att 7 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Från ersättningsskyldighet, som
i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings
innehavare fri, där den, som
skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan
grov vårdslöshet själv vållade skadan,
eller skadan var föranledd
genom hans uraktlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt åtagande eller
av annan grund åliggande skyldigheter
emot den elektriska anläggningens
ägare eller innehavare.

Föreslagen lydelse

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund
pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å
egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes
av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

LU 1975:16

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd
av luftfart

Härigenom föreskrives att 1 § lagen (1922:382) angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i luftfart tillfogas
person eller egendom, som icke befordras med luftfartyget, vare luftfartygets
ägare ansvarig, ändå han ej är vållande till skadan.

Har den, som led skadan, genom Om vållande på den skadelidaneget
vållande medverkat därtill, des sida har medverkat till skadan,

bestämme rätten, efter ty för varje gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen

fall prövas skäligt, om och i sådant (1972:207).

fall till vilket belopp skadestånd
skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

1 Senaste lydelse 1968:52.

LU 1975:16

5 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrives att 9 kap. 21 § luftfartslagen (1957:297) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
9 kap.

21 §'

Visar fraktföraren att den som
lidit skadan medverkat därtill genom
eget vållande, skall ersättningen
jämkas efter vad som prövas
skäligt.

Visar fraktföraren att den som
lidit skadan medverkat därtill genom
eget vållande, gäller 6 kap.
1 § skadeståndslagen (1972:207).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

1 Senaste lydelse 1960:69.

LU 1975:16

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till
sjöss

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:1 198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss

dels att i 6, 12, 13 och 18 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot
”regeringen”,
dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Oljeskada ersättes av fartygets ägare, även om varken ägaren eller
någon för vilken han svarar varit vållande till skadan. Utgöres den olycka
som orsakade skadan av en serie händelser, åvilar ansvaret den som var
ägare av fartyget vid den första av dessa händelser.

Ägaren är dock fri från ansvarighet om han visar att skadan

1. orsakats av krigshandling eller liknande handling under väpnad
konflikt, inbördeskrig eller uppror eller av en naturhändelse av osedvanlig
karaktär, som ej kunnat undvikas och vars följder ej kunnat förhindras,
eller

2. i sin helhet vållats av tredje man med avsikt att orsaka skada, eller

3. i sin helhet orsakats genom fel eller försummelse av svensk eller
utländsk myndighet vid fullgörandet av skyldighet att svara för underhåll
av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering.

/ fråga om verkan av medvållan• Om vållande på den skadelidande
på den skadelidandes sida och des sida har medverkat till skadan,

om solidarisk ansvarighet för flera gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen

fartygsägare gäller 5 kap. 5 och 6 (1972:207). I fråga om solidarisk

§§ skadeståndslagen (1972:207). ansvarighet för flera fartygsägare

gäller 6 kap. 3 § samma lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

LU 1975:16

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport

Härigenom föreskrives att 39 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Har avsändare eller, såvitt angår
befordran av tillfällig art, fraktförare
ådragit sig skadeståndsskyldighet
enligt denna lag, kan skadeståndet
jämkas, om skadeståndsskyldigheten
finnes oskäligt betungande
med hänsyn till parternas
ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning när någon för
vilken avsändaren eller fraktföraren
svarar ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Föreslagen lydelse

Har avsändare eller, såvitt angår
befordran av tillfällig art, fraktförare
ådragit sig skadeståndsskyldighet
enligt denna lag, kan skadeståndet
jämkas efter vad som föreskrives
i 6 kap. 2 § skadeståndslagen
(1972:207).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

8 Förslag till

Lag om ändring i byggningabalken

Härigenom föreskrives att 22 kap. 4 § byggningabalken skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1975.

LU 1975:16

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande motioner.

I. de med anledning av propositionen väckta motionerna

A. 1975:1817 av herrar Boo (c) och Torwald (c) vari hemställs att riksdagen
beslutar att 5 kap. 5 § förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207) ges en sådan utformning, att i motionen nämnda grupper av
skadelidande får sin livränta omprövad på det sätt och på de grunder som
i motionen anförts.

B. 1975:1818 av herrar Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar

1.att uppdra åt regeringen att under innevarande år förelägga riksdagen
förslag till tillägg i skadeståndslagen, syftande till ett ökat ansvarstagande
från statens sida, så att den som vållats person- eller egendomsskada till
följd av annans brottsliga gärning skall hållas skadeslös, och att regressregler
utformas som möjliggör ett ökat hänsynstagande till de skadevållandes sociala
rehabilitering i enlighet med vad i motionen anförs,

2. att 3 kap. 6 § förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
skall ha följande som motionärernas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Motionärernas förslag

3 KAP.

Ersättning enligt 1 eller2 8 för sak- Ersättning enligt 1 8 för sakskada

skada kan jämkas, om det är skäligt kan jämkas, om det är skäligt med

med hänsyn till föreliggande försäk- hänsyn till föreliggande försäkringar
ringar eller försäkringsmöjligheter. eller försäkringsmöjligheter.

C. 1975:1820 av fru Kristensson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att andra stycket i 5 kap. 3 8 förslaget till lag om ändring skadeståndslagen
(1972:207) skall utgå ur lagtexten i enlighet med nedanstående
som motionärernas förslag betecknade lydelse av lagrummet:

Regeringens förslag Motionärernas förslag

5 KAP.

Vid bestämmande (regeringens förslag) av kollektivavtal.

I skälig omfattning avräknas även
periodisk ersättning som den skadelidande
med anledning av förlusten har

2 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 16

LU 1975:16

rätt till på grund av annan olycksfallseller
sjukförsäkring än som omfattas av
forsta stycket.

2. att 6 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
skall ha följande som motionärernas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

6 KAP.

2 §

Är skyldighet att utge skadestånd
oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt,
varvid även den skadelidandes behov
av skadeståndet och övriga omständigheter
skall beaktas.

Är skyldighet att utge skadestånd
oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt.

Sålunda jämkat skadestånd kan hö -jas om i denna paragraf avsedda förhållanden,
som har legat till grund för
skadeståndets bestämmande, senast
tio år från skaderegleringen väsentligt
ändrats.

3. att hos regeringen hemställa att brottsskadeutredningen får tilläggsdirektiv
rörande kompensation åt skadelidande, vars ekonomiska läge på
ett obilligt sätt försämrats genom jämkning av skadestånd till följd av ekonomiska
förhållanden på den skadevållandes sida.

D. 1975:1821 av herr Lindahl i Lidingö (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
att anhålla hos regeringen om sådan lagändring att skadestånd för
inkomstförlust eller förlust av försörjare begränsas till tolv basbelopp per
år.

II. de vid början av 1975 års riksmöte väckta fristående motionerna

A. 1975:104 av herr Börjesson i Falköping (c) vari - såvitt gäller punkterna
1 och 2 i motionens hemställan vilka utskottet behandlar i förevarande
betänkande - hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller om
utredning i syfte att få till stånd sådana kompletteringar av lagen

1. att utdömd livränta på grund av skadevållande i barnaåren inte skall
följa vederbörande livet ut utan begränsas till exempelvis en tioårsperiod,

2. att i de fall då detta fortfarande förekommer samhället träder emellan
och befriar den dömde från dessa åtaganden.

Det i motionens hemställan under punkten 3 upptagna yrkandet, som
gäller viss individuell livränta, behandlar utskottet i betänkandet LU 1975:23.

LU 1975:16

B. 1975:726 av fru Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till åtgärder som gör det möjligt för den som drabbas
av egendomsskada vållad av person som är intagen på vårdinrättning med
landsting eller kommun som huvudman att erhålla ersättning.

C. 1975:1134 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär

1. att staten såsom huvudman för sjukvård måtte överväga möjligheterna
att retroaktivt tillämpa nu praktiserat system med ersättning till tidigare
behandlingsskadade patienter eller att åtminstone bereda tidigare behandlingsskadade
fri sjukvård för sin behandlingsskada, samt

2. att staten måtte stimulera övriga sjukvårdshuvudmän till liknande överväganden.

D. 1975:1142 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) vari hemställs att
riksdagen uttalar sig för och hos regeringen hemställer om förslag till lagstiftning
som innebär

1. att principen ”omvänd bevisföring” genomföres, innebärande att företag
har att bevisa sig fri från skuld vid framställda skadeståndskrav,

2. att objektivt eller s. k. strikt skadeståndsansvar införes.

Utskottet

Inledning

Under 1950-talet påbörjades ett omfattande samnordiskt utredningsarbete
med syfte att successivt reformera skadeståndslagstiftningen. För svensk
rätts del utgör skadeståndslagen (1972:207; SkL), som trädde i kraft den 1
juli 1972, det hittills mest betydelsefulla resultatet av detta reformarbete.
I SkL har upptagits dels regler som motsvarar äldre rätts bestämmelser i
6 kap. i 1864 års strafflag, dels allmänna regler om principalansvar, och
dels regler om stats och kommuns skadeståndsansvar.

SkL har karaktären av en ramlagstiftning. Detta kommer till uttryck i
att lagen inte innefattar någon uttömmande reglering av den utomobligatoriska
skadeståndsrätten. Vidare är lagens bestämmelser utformade som
”generalklausuler”, avsedda att kunna användas under vitt skiftande förhållanden.

Det förutsattes vid tillkomsten av SkL att lagen inte skulle bli bestående
i sin nuvarande utformning under någon längre tid. Efter hand som det
fortsatta reformarbetet på skadeståndsrättens område ger resultat i form av
nya eller mer detaljerade skadeståndsregler av allmän natur har dessa avsetts
komma att bli införlivade med SkL. Lagen har därför fått en teknisk uppbyggnad
och utformning som är direkt avsedd att underlätta framtida lagändringar
och göra det möjligt att vidta önskvärda ändringar utan större
ingrepp i lagkomplexet.

LU 1975:16

I arbetet på skadeståndsrättens reformering och modernisering har turen
nu kommit till frågor om ersättning för personskada, främst ersättning för
framtida förlust av arbetsinkomst och förlust av försörjare. De regler om
ersättning vid personskada som f. n. finns i SkL är mycket kortfattade och
ger föga upplysning om vilka principer som skall iakttas vid skadeståndets
bestämmande. De tar inte heller hänsyn till det funktionella samspelet mellan
skadestånd och försäkring. Den kraftiga utbyggnad som skett av både
den offentliga och den privata försäkringen har medfört att särskilt på personskadeområdet
andra ersättningsformer än skadestånd kommit att spela
en dominerande roll. Detta får i sin tur betydelse för skadeståndsrättens
utformning, i det allt större krav ställs på en anpassning av skadeståndsreglerna
till ersättningsanordningar av försäkringsmässig art.

Propositionens förslag i denna del innebär i första hand en utbyggnad
och konkretisering av de knapphändiga allmänna bestämmelser, som f. n.
återfinns i skriven lag på personskaderättens område. Denna kodifiering
innefattar samtidigt en anpassning av skadeståndsreglerna till övriga ersättningsformer
så att en samordning åstadkommes mellan skadestånd och
andra förmåner vid personskada.

Förutom nya bestämmelser om skadestånd vid personskada behandlar
propositionen ytterligare en reformfråga som tagits upp särskilt på det nordiska
lagstiftningsprogrammet, nämligen förslag till en allmän jämkningsregel
inom skadeståndsrätten. I gällande rätt finns det inte någon allmän jämkningsregel,
som kan tillämpas vid alla typer av skadeståndsskyldighet och
för alla kategorier av ansvariga. Den föreslagna regeln, som således avses
bli tillämplig på alla skadefall, syftar till att avhjälpa denna brist. Regeln
går ut på att skadeståndet skall kunna jämkas till fördel för skadevållaren,
om hans skyldighet att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden. Även den skadelidandes behov av skadeståndet
och övriga omständigheter skall därvid beaktas.

Slutligen upptar propositionen förslag beträffande en fråga, som inte har
direkt samband med det nordiska lagstiftningsprogrammet förden allmänna
skadeståndsrättens reformering, nämligen upphävandet av en ålderdomlig
skadeståndsregel i 1734 års lag vilken gäller skadestånd vid veterinärmedicinsk
behandling av djur (22 kap. 4 § byggningabalken).

Till grund för propositionen ligger i första hand två betänkanden av skadeståndskommittén
vilka sammanförts under behandlingen i justitiedepartementet
till ett gemensamt lagförslag. Dessa kommittéförslag är dels betänkandet
(SOU 1971:83) Skadestånd III med förslag till en allmän regel
om jämkning av skadestånd m. m., dels betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd
V med förslag till ändrade lagregler om skadestånd vid personskada
m. m.

Båda betänkandena har remissbehandlats. I fråga om det förra betänkandet
har i viss utsträckning delade meningar kommit till uttryck vid remissbehandlingen.
De flesta remissinstanserna har dock anslutit sig till kom -

LU 1975:16

mitténs uppfattning att en generell möjlighet till jämkning av oskäligt betungande
skadestånd bör införas i skadeståndsrätten och de har också i
huvudsak godtagit den föreslagna regeln. Det senare kommittéförslaget har
i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser. Dessa har allmänt vitsordat behovet av nya regler på personskaderättens
område och har i allt väsentligt delat de bedömningar som
ligger till grund för de föreslagna bestämmelserna. Den remisskritik som
i denna del förekommit avser i allmänhet detaljspörsmål av saklig eller
redaktionell karaktär.

Förslaget om upphävande av den särskilda skadeståndsbestämmelsen vid
veterinärmedicinsk behandling av djur har aktualiserats genom en skrivelse
till justitiedepartementet i januari 1974 av lantbruksstyrelsen. Att bestämmelsen
upphävs har genomgående tillstyrkts av de remissinstanser som
hörts över skrivelsen.

Såsom tidigare nämnts har kommittéförslagen tillkommit efter nordiskt
samarbete. Även vid ärendets behandling i justitiedepartementet har nordiska
överläggningarägt rum. Detta nordiska lagstiftningssamarbete har syftat
till en så långt möjligt överensstämmande reglering i de fyra länderna och
har också resulterat i förslag till nya regler i alla de fyra länderna (Island
har inte deltagit i detta arbete). Full enighet har inte uppnåtts, men de
framlagda förslagen uppvisar stora likheter. Beträffande frågan om en allmän
jämkningsregel kan särskilt framhållas att vid överläggningarna med de
övriga nordiska kommittéerna har principiell enighet nåtts om värdet av
en sådan regel, men att dessa kommittéer med hänsyn till utformningen
av sina direktiv åtminstone tills vidare inskränker sina förslag till att avse
enbart jämkning av ansvar för personskada. Det norska kommittéförslaget
har redan lett till lagstiftning, som trätt i kraft den 1 januari 1974.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i propositionen hänvisar utskottet
till den med början på s. 1 intagna redogörelsen. Utskottet kommer nedan
att behandla lagförslagen i de delar som berörs av motionsyrkandena samt
i övrigt i den mån förslagen givit anledning därtill. Redan inledningsvis
vill utskottet dock framhålla att de med anledning av propositionen väckta
motionsyrkanden som hänför sig till de nya reglerna om skadestånd vid
personskada till övervägande del berör enskildheter i förslaget. I den mån
man i motionerna uttalar sig rörande den för denna skadesektor föreslagna
lagstiftningen i dess helhet uttalas tillfredsställelse över att frågorna om
ersättning för personskada nu blir i huvudsak reglerade i skriven lag. Däremot
har i motionerna - liksom vid remissbehandlingen - den förordade
allmänna jämkningsregeln föranlett erinringar och kompletterande synpunkter
av mer vittgående innebörd.

Beträffande propositionens förslag till utbyggnad av regelsystemet i SkL
vill utskottet fästa uppmärksamheten på att de nya bestämmelserna inte
innebära» lagen i berörda avseenden förlorar sin karaktär av ramlagstiftning.
Det är också viktigt att hålla i minnet att SkL har denna karaktär, när

LU 1975:16

man skal! bedöma enskildheter i det föreliggande förslaget liksom de motionsvis
förordade lösningarna av vissa detaljfrågor. Utskottet vill därför erinra
om att skadeståndsrätten hör till de rättsområden där rättstillämpningen
i betydande utsträckning måste vila på grundsatser som ej kommit till uttryck
i skriven lag, beroende bl. a. på att åtskilliga skadeståndsrättsliga begrepp
är svåra att exakt bestämma i lagtext (t. ex. principerna om ”adekvat kausalitet”,
om ”direkt” och ”indirekt” skada, om ”samverkande skadeorsaker”
och om ”passiv identifikation”). Även i fortsättningen har man
vid den praktiska tillämpningen av SkL att räkna med att ett stort antal
frågor är avsedda att besvaras med utgångspunkt i sådana allmänt erkända
grundsatser, vilka alltså kompletterar de bestämmelser som lagen innehåller.
Utskottet vill vidare erinra om det ofrånkomliga i att man i en lag av SkL:s
karaktär använder en mängd allmänt utformade begrepp och bestämningar
som när de skall tillämpas i konkreta fall måste utfyllas genom en tolkning
med ledning av i första hand lagstiftningens förarbeten (t. ex. ”vållande”,
"oskäligt betungande” och ”handlingens beskaffenhet”). Utskottet vill beträffande
lagtextens utformning härvidlag peka på de stora tekniska svårigheter
det erbjuder att i skriven lag utforma allmängiltiga regler på ett
så variationsrikt område som den utomobligatoriska skadeståndsrättens. Å
ena sidan kan en abstrakt utformning av reglerna lätt få till följd att de
blir så intetsägande att de ger föga ledning i de enskilda fallen, och då
fyller de knappast någon funktion. Å andra sidan kan en ökad konkretisering
av reglerna medföra att deras tillämpning i många situationer skulle leda
till inte önskvärda resultat. Alltför konkret utformade bestämmelser på detta
område skulle sannolikt också snart passeras av den tekniska, sociala och
ekonomiska utvecklingen och framstå som otidsenliga. Utskottet vill därför
understryka nödvändigheten av att den allmänna skadeståndsrättsliga lagstiftningen
utformas så att den lämnar domstolarna, försäkringsbolagen och
de inom försäkringssektorn verksamma rådgivande nämnderna ett ganska
vidsträckt utrymme för att anpassa rättsutvecklingen till ändrade samhällsförhållanden.

Utskottet vill i detta inledande avsnitt till sist peka på att skadeståndskommittén
fortsätter sitt arbete på en reformering av skadeståndsrätten.
Sålunda återstår av kommitténs uppdrag frågorna om flera skadevållares
ansvar och om försäkringsgivares regressrätt.

Begränsning av ersättningsnivån vid personskada

Stadgandet i 2 kap. 1 § SkL om skyldighet för den som uppsåtligen eller
av vårdslöshet vållar personskada att ersätta skadan, såvida inte annat följer
av lagen, innebär att för skadan skall regelmässigt utgå full ersättning. I
SkL stadgas undantag från denna grundsats dels i 2 kap. 2 och 3 SS beträffande
vissa kategorier av skadeståndsskyldiga (barn, ungdom och psykiskt
abnorma personer), dels i 3 kap. 6 S beträffande principalansvar och

LU 1975:16

det allmännas ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning,
och dels i 5 kap. 5 5 som handlar om medvållande på den skadelidandes
sida. Ett annat viktigt undantag är att principen om fullt ersättningsansvar
inte längre gäller för arbetstagare såvitt gäller skador vållade i tjänsten (4
kap. 1 5 SkL). Bortsett från dessa stadganden innehåller de nuvarande personskadebestämmelserna
bara en inskränkning av någon betydelse i principen
om 100-procentig täckning för skadan, och det är föreskriften i 5
kap. 3 8 SkL om att efterlevandes skadestånd skall bestämmas med hänsyn
till det underhåll som bedöms erforderligt för honom. Denna inskränkning
har emellertid ganska liten betydelse i dagens rättstillämpning, och man
kan därför säga att - bortsett från vissa av de ovannämnda reglerna om
jämkning av skadestånd i vissa fall - 100-procentnivån i praktiken gäller
över hela personskadeområdet.

Den grundläggande principen att skadeståndet skall täcka hela skadan
innebär att stora skadeståndsbelopp kan bli aktuella vid personskada. I dagens
praxis har kostnaderna för en personskada i flera fall närmat sig 1
milj. kr. Trots att några generella begränsningar inte finns i ersättningsnivån
inom skadeståndsrätten, kan det dock antas att man i rättstillämpningen
iakttar en viss restriktivitet när det gäller att döma ut skadestånd för mycket
stora inkomstförluster. En gräns blir i skaderegleringen ibland det tillgängliga
försäkringsbeloppet.

Propositionens förslag innebär inte någon ändring i fråga om principen
att skadeståndet skall täcka hela skadan, i den mån inte ersättning utgår
från andra ersättningsanordningar vars förmåner skall samordnas med skadeståndet.
Enligt förslaget utmönstras i stället den nuvarande begränsningsregeln
i 5 kap. 3 8 SkL så att principen om full ersättning för liden skada
slår igenom också beträffande skadestånd för förlust av underhåll.

Motionen 1975:1821 tar upp frågan om man bör införa en generell maximering
av skadestånden vid personskada. Motionären anser att det finns
anledning att begränsa skadestånd för inkomstförlust eller förlust av försörjare
till förslagsvis 12 basbelopp (f. n. motsvarande en livränta om 108 000
kr. om året). Den som anser sin arbetsförmåga vara värd mer än så, bör
vara hänvisad till att skydda sig genom egna olycksfalls- eller sjukförsäkringar,
anser motionären. Som motivering för förslaget om införande av
ett högsta tak för ersättningen vid personskada anförs i motionen i första
hand att skadeståndsrätten på personskadeområdet i allt högre grad får karaktären
av sociallagstiftning genom att reglerna alltmer utformas med sikte
på att tillgodose socialt motiverade behov. Motionären pekar i sammanhanget
bl. a. på propositionens förslag om att man i personskadefallen bör
begränsa möjligheterna att jämka skadestånd på grund av medvållande från
den skadelidandes sida till rena undantagsfall, nämligen om den skadelidande
har medverkat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Ett ytterligare skäl
för att införa en allmän begränsningsregel är de utredningssvårigheter som
ofta gör sig påminda när det gäller att närmare fastställa kompensationens

LU 1975:16

storlek vid mycket stora inkomstförluster, framhåller motionären.

Utskottet vill till en början peka på att en begränsning av ersättningsnivån
vid inkomstförlust förekommer vid vissa ersättningsanordningar vid sidan
av skadeståndsrätten och att detta kan sägas utgöra ett principiellt stöd
för motionsyrkandet. Sålunda är t. ex. enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring den övre gränsen för årsinkomst av förvärvsarbete, som skall
grunda rätt till sjukpenning, satt till 7,5 gånger det basbelopp som gäller
vid ingången av året. En regel om begränsning av skadestånden på hög
nivå skulle också kunna motiveras med att den som har mycket höga inkomster
också torde ha resurser att i händelse av skada själv skydda sig
mot bortfall av den översta delen av dessa inkomster.

Enligt utskottets mening kan emellertid vägande argument anföras mot
den av motionären förordade begränsningsregeln. För det första vill utskottet
peka på vissa tekniska komplikationer som regeln skulle ge upphov till.
I och för sig är det möjligt att välja olika lösningar i sak för att åstadkomma
en begränsning av ersättningsnivån vid inkomstförlust. Motionsförslaget
syftar till en regel om en nettonivå, uttryckt i visst antal basbelopp, för
själva skadeståndet. Såsom kommittén närmare utvecklat stämmer en sådan
nettoregel inte med grundskyddets konstruktion enligt socialförsäkringen
och skulle därför inte utgöra ett instrument som verkar i riktning mot en
slutlig sammansmältning av socialförsäkring och skadestånd - ett resultat
som kommittén betraktar som ett i och för sig eftersträvansvärt framtidsmål.
Nettoregeln ger nämligen en ram som vidgar sig allteftersom grundförmånema
växer i stället för den konstanta ram för den totala kompensationen
som sammansmältningen skulle kräva. En annan teknisk svaghet hos nettoregeln
är att den får större effekt ju större del av den skadelidandes förlust
som faller på skadeståndet. Den som inte har någon samordningsförmån
alls - vilket kan vara fallet med t. ex. en utlänning - får känning av regeln
redan vid en inkomstförlust som något överstiger basbeloppstaket. Ju större
samordningsförmånerna sedan är, desto högre inkomstförluster kan täckas
utan någon reduktion. Nettoregeln skulle bl. a. till följd härav komma att
gynna mindre svårt skadade på de allvarligt skadades bekostnad. Stötande
orättvisor mellan grupper av skadelidande med olika allvarliga skador skulle
visserligen i någon mån kunna undvikas genom att begränsningsregeln kompletteras
med en avtrappning av maximinivån med hänsyn till arbetsoförmågans
storlek. Men även med en sådan modifikation - som avsevärt komplicerar
regeln - skulle slumpvisa resultat lätt uppkomma, även här sammanhängande
med den betydelse för regelns praktiska effekt som samordningsförmånerna
får.

Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på att den i motionen förordade
lösningen innebär att gränsen för skadeståndsskyldigheten sätts
mycket högt. Att döma av tillgänglig statistik har emellertid så höga inkomstunderlag
hittills varit mycket ovanliga i skaderegleringen. Som kommittén
påvisat skulle en begränsningsregel på denna höga nivå medföra

LU 1975:16

så ringa vinst från samhällsekonomisk synpunkt att regeln från denna utgångspunkt
knappast kan anses uppväga de tekniska komplikationer som
den för med sig.

Utskottet vill också peka på att det under senare år börjat växa fram
försäkringssystem i vilka skadeståndsrättens princip om 100-procentig täckning
för skadan gjorts till huvudregel. Utskottet syftar här främst på de
kollektivavtalsreglerade trygghetsförsäkringar som numera införts på stora
delar av arbetsmarknaden. Om inte en motsvarande begränsningsregel skulle
slå igenom i sådana försäkringssystem torde den av motionären förordade
begränsningsregeln förlora större delen av sin praktiska betydelse.

Det avgörande argumentet mot den förordade bestämmelsen om att skadestånd
för inkomstförlust eller förlust av försörjare skall begränsas till viss
högsta nivå är emellertid enligt utskottets uppfattning att skadeståndsreglerna
i själva verket utgör ett olämpligt instrument för att tillgodose sådana
sociala rättvise- och jämlikhetssynpunkter som bär upp motionsförslaget.
Det förefaller utskottet vara föga tilltalande om man slumpvis skulle sätta
in inkomstutjämnande åtgärder just när en inkomsttagare drabbats av en
allvarlig personskada som kanske förändrat hela hans livssituation. Liknande
synpunkter gör sig gällande när en underhållsberättigad till följd av försörjarens
död kommer att gå miste om underhåll som den avlidne har utgett
under sin livstid. Såsom framhållits av föredragande statsrådet är skattereglerna
bättre lämpade för att åstadkomma inkomstutjämnande effekter
i samhället, eftersom de verkar generellt och dessutom drabbar medborgarna
på ett likformigt sätt före och efter skadefallet. Utskottet ansluter sig därför
till den ståndpunkt som statsrådet intagit, nämligen att en sådan begränsningsregel
som nu diskuterats inte bör ställas upp inom skadeståndsrätten.

Med tanke på skadevållarens situation i hithörande fall vill utskottet avslutningsvis
erinra om att den föreslagna allmänna jämkningsregeln ger
vissa möjligheter att begränsa verkligt stora skadestånd, t. ex. i situationer
där försäkringsbeloppet inte räcker till.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1975:1821.

Omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust

Inom skadeståndsrätten gäller f. n. att man i normala fall inte kan åstadkomma
någon framtida anpassning av skadeståndet till försämring eller
förbättring i den skadelidandes tillstånd. Sedan ett skadestånd har fastställts
av domstol genom ett lagakraftvunnet avgörande, kan det ändras endast
på extraordinär väg, dvs. genom resning eller besvär över domvilla. I fråga
om skadestånd som fastställts i form av livränta har dock i rättspraxis den
skadelidande i vissa särskilda fall - nämligen då skadans omfattning inte
har kunnat slutligt avgöras vid prövningstillfället - getts en möjlighet att
i mån av behov få ersättningsfrågan omprövad vid domstol. Processtekniskt
har detta lösts på det sättet att vid det första rättegångst il 1 fal 1 et har i domen

LU 1975:16

tagits in ett förbehåll för den skadelidande om rätt att framdeles föra talan
om ändring av livräntan. Förbehåll av detta slag torde framför allt komma
till användning vid skador som drabbar barn och unga personer. I dessa
fall kan det nämligen vid tiden för prövningen vara praktiskt taget omöjligt
att bedöma de framtida skadeföljderna. Att döma av tillgängliga rättsfall
kommer sådana förbehåll likväl ganska sällan till användning.

Beträffande skadestånd som bestämts i form av livränta sker i praktiken
anpassningen till skadeutvecklingen i osäkra fall i stället så att livräntan
fastställs att utgå för endast viss begränsad tid för att därefter åter prövas.

När ett skadestånd har fastställts på annat sätt än genom rättegång, dvs.
när det grundar sig på en överenskommelse mellan den skadeståndsskyldige
och den skadelidande, saknas normalt rättslig möjlighet att få till stånd
en omprövning vid ändrade förhållanden i framtiden. Däremot förekommer
det att försäkringsbolagen i sin skaderegleringspraxis medger vissa möjligheter
till omprövning även av definitiv livränta, om skadan har undergått
en väsentlig medicinsk försämring.

Beträffande skadestånd som fastställts i form av engångsbelopp uppkommer
av naturliga skäl mera sällan behov av en omprövning av ersättningsnivån.
I tillgänglig rättspraxis saknas helt exempel på domar i vilka förbehåll
intagits om sådan omprövningsrätt. Däremot har det ibland i försäkringsbolagens
skaderegleringspraxis medgetts omprövning även av engångsbelopp
när det inträffat en medicinsk försämring av betydande art.

Lika litet som vid skadestånd för inkomstförlust finns det f. n. möjlighet
att få skadestånd för förlust av underhåll omprövat på ordinär väg, om
den framtida utvecklingen blir annorlunda än som antagits vid skadeståndets
bestämmande. Det förekommer dock ibland att den skadelidande förbehålls
rätt att få skadeståndet omprövat, t. ex. i sådana situationer när ett visst
försörjningsbehov inte är möjligt att beräkna lång tid i förväg.

Såsom framgår av den ovan intagna redogörelsen för propositionens huvudsakliga
innehåll innebär förslaget att en ekonomisk invaliditetsbedömning
skall ersätta den hitintills tillämpade medicinska invaliditetsbedömningen
på personskadeområdet. Betydande utredningstekniska svårigheter
är emellertid förenade med användandet av ett mera renodlat förvärvsmässigt
invaliditetsbegrepp vid skaderegleringen. Detta ställer krav på vidgade
möjligheter till omprövning av ett fastställt skadestånd förden händelse
den framtida utvecklingen skulle ta en annan riktning än den som har
förutsatts vid skadeståndets bestämmande. I propositionen föreslås därför
att ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll som fastställts
i form av livränta skall kunna höjas eller sänkas, om de förhållanden som
har legat till grund för bedömningen väsentligt har ändrats. Har ersättningen
fastställts i form av engångsbelopp, skall enligt förslaget den skadelidande
under samma förutsättning kunna tillerkännas ytterligare ersättning. I detta
fall skall således omprövningen kunna ske endast i höjande riktning.

Det behov som ofta föreligger för yngre skadelidande att få ersättnings -

LU 1975:16

frågan omprövad tas upp i motionen 1975:1817. Motionärerna framhåller att
det beträffande denna grupp av skadelidande - framfor allt minderåriga,
värnpliktiga samt ungdomar som vid skadetillfället är under yrkesutbildning
- torde vara i det närmaste omöjligt att beräkna det framtida inkomstbortfall
som kan bli följden av skadan. För denna grupp är det angeläget med en
återkommande, automatisk översyn av livräntenivån, framhåller motionärerna.
Denna grupp måste också så långt det är möjligt ges samma möjligheter
till standardstegring som de skulle ha haft om skadan inte inträffat.
Detta kan enligt motionärernas mening endast ske genom att livräntans
storlek blir föremål för omprövning med jämna intervaller, så att justering
av beloppen kan ske med hänsyn tagen inte bara till väsentliga förändringar
i de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande, utan
med beaktande också av den allmänna standardstegringen i samhället och
de möjligheter till successivt stegrad inkomstnivå som denna grupp av skadelidande
rimligen kunnat påräkna om skadan inte inträffat. Motionärerna
förordar att beträffande barn och ungdomar en automatisk omprövning av
livräntenivån skall verkställas minst vart femte år intill dess den skadelidandes
yrkesutbildning och yrkesval är klart och man bättre kan bedöma
inkomstbortfallet till följd av skadan. I motionen hemställs att 5 kap. 5 §
förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) utformas så att
detta kommer till uttryck i lagtexten.

Utskottet vill till en början peka på att propositionens förslag innefattar
en betydelsefull utvidgning av omprövningsmöjligheterna jämfört med
kommitténs förslag. 1 kommittébetänkandet hade föreslagits att omprövning
skulle kunna ske av invaliditetslivränta men inte av engångsbelopp. Ersättning
för förlust av underhåll skulle ej alls kunna omprövas. De ändringar
som på dessa punkter vidtagits under departementsberedningen går således
i en för den skadelidande förmånlig riktning. Utskottet finner detta böra
hälsas med tillfredsställelse. I sammanhanget bör också framhållas att den
omprövningsrätt som föreslås bli införd beträffande skadestånd för förlust
av underhåll torde komma att spela den praktiskt mest betydelsefulla rollen
just för den personkrets som åsyftas i motionen.

Såsom motionärerna framhållit föreligger det särskilda svårigheter att få
ett tillförlitligt underlag för bedömningen av framtida inkomstförluster i
de fall där den skadelidande är ett barn eller en ung person under utbildning.
Skaderäntans speciella karaktär - att periodiskt under lång tid bidra till den
skadelidandes försörjning - medför vidare att en inträdande oförutsedd differens
mellan behovet av ersättning och det utgående räntebeloppet kan bli
synnerligen besvärande för den skadelidande. Utskottet hyser därför förståelse
för det syfte som ligger bakom motionsförslaget om att en automatisk
översyn av livräntenivån bör ske vart femte år när det gäller personskada
som drabbat barn och ungdomar. Utskottet kan också vitsorda att nuvarande
ordning ofta leder till en stelbent och för den skadelidande oförmånlig bedömning
när det är fråga om allvarliga skador som drabbat personer till -

LU 1975:16

hörande denna kategori. En schablonmässig uppskattning av den framtida
inkomstförlusten med ledning av den s. k. medicinska invaliditetsgraden
torde i dessa fall lätt leda till att underkompensation blir följden.

Utskottet vill emellertid understryka att propositionens förslag innebär
ett betydande framsteg jämfört med gällande rätt och att detta inte minst
gäller den grupp av unga skadelidande som åsyftas i motionen. Den föreslagna
övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp möjliggör en
individuell bedömning av inkomstförlusten som torde visa sig komma att
bli särskilt värdefull för den som blir allvarligt skadad i unga år. I stället
för att gottgöra defekten som sådan med hänsyn till den rent fysiska funktionsinskränkningen
som den har medfört skall ersättningen enligt förslaget
avse de faktiska försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan. Man
skall alltså inte bara beakta skadans medicinska utveckling utan också ta
hänsyn till den skadades personliga förhållanden av olika slag. Hit hör den
skadelidandes ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke, samt möjligheterna
att han i större eller mindre grad övervinner skadeföljderna genom
tillvänjning eller rehabilitering. Man skall också söka beakta vissa allmänna
faktorer, t. ex. arbetsmarknadssituationen.

Utskottet är medvetet om att en skadeståndsprövning av detta slag ställer
stora krav på utredningen. Eftersom man inte kan bygga bedömningen på
schabloner måste man i stället se till att utredningen i det enskilda fallet
blir så fullständig som möjligt. Särskilda svårigheter att få ett tillförlitligt
underlag i faktiska förhållanden föreligger givetvis i de fall där den skadelidande
är ett barn eller en person under utbildning.

Utskottet vill emellertid framhålla att det enligt propositionens förslag
finns flera olika metoder att komma till rätta med de utredningstekniska
svårigheter som en ekonomisk invaliditetsbedömning ger upphov till. Utskottet
vill först och främst peka på de vidsträckta möjligheter som föreslås
bli införda till omprövning av ett fastställt skadestånd för den händelse
den framtida utvecklingen skulle ta en annan riktning än den som förutsatts
vid skadeståndets bestämmande. En förutsättning för omprövning är att
förhållandena på den skadelidandes sida förändrats i väsentlig grad. Detta
innebär till en början att nya omständigheter på den skadeståndsskyldiges
sida ej omfattas av omprövningsregeln. (En annan sak är att när anledning
till omprövning väl föreligger på grund av ändring i den skadelidandes förhållanden,
hänsyn till prövningen skall tas även till den skadeståndsskyldiges
förhållanden.) Vad som åsyftas med ändring i förhållandena på den skadelidandes
sida är närmare bestämt fall, där det framstår som klart, att
utvecklingen av den skadelidandes inkomstförhållanden i väsentlig grad
avviker från vad man föreställde sig vid den tidpunkt när livräntan fastställdes,
vare sig detta beror på att skadan i medicinskt hänseende har förvärrats
eller det är att hänföra till arbetsmarknadsförhållanden och liknande.
Såväl personliga förhållanden som sådana allmänna faktorer, som ligger till
grund för invaliditetsbedömningen, skall således beaktas i omprövnings -

LU 1975:16

situationen. Utskottet vill vidare understryka att väsentlighetsrekvisitet inte
bör uppfattas som om en mycket restriktiv tillämpning är avsedd. Däremot
kan givetvis inte varje inträffad förändring i de förhållanden som legat till
grund för invaliditetsbedömningen leda till en ändring av det fastställda
skadeståndet. Såsom framhålls i propositionen får sådana mindre förändringar
som man alltid har att räkna med kompenseras genom att ersättningen
från början fastställs med viss marginal till den skadelidandes fördel. Att
omprövning en gång har ägt rum hindrar inte en ny omprövning, om förhållandena
på nytt undergår en väsentlig förändring.

Enligt utskottets mening får den föreslagna omprövningsrätten sin kanske
främsta betydelse för unga skadelidande. I propositionen anvisas emellertid
också andra vägar för att komma till rätta med svårigheterna att göra en
säker prognos i dessa skadefall. En sådan metod är att skjuta upp det definitiva
ställningstagandet i avvaktan på att förhållandena stabiliseras. Man
kan då bestämma en tidsbegränsad livränta som får gälla under t. ex. två
till tre år, varefter man tar upp livräntefrågan till ny prövning. Erfarenheten
visar att man genom ett sådant förfarande kan skaffa sig ett gott underlag
för prövningen av den skadelidandes framtida situation, såväl medicinskt
som förvärvsmässigt. Man kan under denna tid pröva lämpliga rehabiliteringsåtgärder
och få en uppfattning om hur den skadelidande allmänt
sett anpassar sig till sin nya förvärvssituation. Föredragande statsrådet framhåller
att metoden att på detta sätt skjuta på den slutliga prövningen vid
ett genomförande av propositionens förslag torde få ännu större betydelse
än den har i dag. Utskottet ansluter sig till denna bedömning och vill tillägga
att det kan vara särskilt påkallat att hålla ersättningsfrågan öppen under
en längre tid när den skadelidande är ett barn eller en person under utbildning.
Utskottet vill slutligen också erinra om att propositionens förslag
inte är avsett att medföra någon inskränkning i den nuvarande möjligheten
att vid rättegång i skadeståndsfrågan göra förbehåll för den skadelidande
om rätt att framdeles föra talan om höjning av livräntan. Rätten till förbehåll
kan användas även om den förändring som åsyftas inte är av väsentlig
natur. Också denna metod kan således användas när svårigheter föreligger
att tillförlitligt beräkna ersättningsbehovet en längre tid i förväg.

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionens förslag - särskilt
övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och den föreslagna omprövningsrätten
- innebär en tillräcklig garanti för att de syften som förestavat
motionen skall komma att bli tillgodosedda i den praktiska rättstillämpningen.
Utskottet vill också peka på att den av motionärerna förordade
tekniska lösningen torde komma att kräva inte helt obetydliga administrativa
och ekonomiska åtaganden från det allmännas sida.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1975:1817.

LU 1975:16

Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada

När skadestånd sammanträffar med andra förmåner, som den skadelidande
är berättigad till på grund av skadan, uppkommer frågan om dessa
förmåner skall avräknas från skadeståndet (s. k. samordning) eller utgå utöver
detta (s. k. kumulation). Frågan om samordning blir aktuell beträffande
dels förmåner från socialförsäkringen, dels förmåner på grund av anställningsavtal,
vare sig dessa utges direkt av arbetsgivaren eller från en av
denne tecknad försäkring, och dels förmåner från enskild personförsäkring
(liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring). I det följande uppehåller sig utskottet
i första hand vid frågan om samordning av skadestånd och förmåner från
enskild personförsäkring.

Det enskilda försäkringsväsendet tillhandahåller en mångfald olika typer
och kombinationer av liv-, olycksfalls-och sjukförsäkringar. Sådana enskilda
personförsäkringar förekommer dels som individuella försäkringar, dels som
kollektiva försäkringar (s. k. gruppförsäkringar). Dessa försäkringsformer är
i allmänhet konstruerade som s. k. summaförsäkringar, dvs. ersättningen
utgår med ett på förhand bestämt belopp som inte är anpassat till den konkreta
skadans omfattning. Karakteristiskt för summaförsäkringen är också
att skaderegleringen är förenklad genom bruk av schabloner, t. ex. i fråga
om invaliditetsbedömningen, samt att förmånerna ofta är - i varje fall grovt
- anpassade till de grundförmåner som man har anledning att räkna med.
Ändamålet med ersättningen är i första hand att kompensera för inkomstförlust.
Kapitalbeloppen ur liv- och olycksfallsförsäkring är emellertid inriktade
på att täcka också omställningskostnader av olika slag samt ideell skada.

Förevarande försäkringsformer kan likväl samtidigt innehålla skadeförsäkringsrättsliga
delmoment enligt vilka ersättning utgår med det verkliga
beloppet för viss skadepost, t. ex. läkekostnader, tandskadekostnader och
resekostnader.

Olycksfallsförsäkring kombineras ofta med livförsäkring. Försäkringsformen
privat sjukförsäkring inriktas numera vanligen på att upp till lämplig
kompensationsnivå (omkring 95 % av inkomstförlusten) fylla ut grundförmånerna
enligt den allmänna försäkringens pensionsgrenar (AFP och ATP)
samt pensionsförmåner enligt den s. k. ITP-planen (industrins och handelns
tilläggspension för tjänstemän och arbetsledare). Den privata sjukförsäkringen
kan emellertid byggas ut så att den t. ex. för rörelseidkare även ger
skydd för oundvikliga fasta kostnader under viss tid.

Utöver de förmåner som är obligatoriska enligt lagen (1962:38 Dorn allmän
försäkring (AFL) och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) medger
dessa lagar att vissa försäkringar tecknas frivilligt. Vissa personer med
inga eller ringa inkomster, främst hemmavarande make och studerande,
kan försäkra sig enligt AFL för sjukpenning eller sjukpenningtillägg till
mindre belopp. För denna försäkring utgår statsbidrag utöver egna avgifter.
Enligt YFL kan frivillig försäkring meddelas för sådana olycksfall i arbete,
som inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, och för

LU 1975:16

olycksfall utom arbete. Kostnaden för frivillig försäkring enligt YFL betalas
av försäkringstagaren och beräknas efter försäkringstekniska grunder.

Några enhetliga grundsatser angående förhållandet mellan skadestånd och
andra förmåner vid personskada finns inte för närvarande. Gällande principer
framgår i vissa hänseenden av annan lagstiftning än den rent skadeståndsrättsliga.
I andra hänseenden har i lagstiftningen helt lämnats öppet vad
som skall gälla vid sammanträffande mellan skadestånd och andra förmåner.
I viss omfattning styrs samordningen av vad som gäller om regressrätt beträffande
den andra förmånen. Föreligger regressrätt för den som utger förmånen,
måste denna avräknas på skadeståndet. Annars skulle den skadeståndsskyldige
riskera att betala dubbelt.

När det gäller förmåner från privat personförsäkring blir avräkning f. n.
aktuell endast i den mån försäkringsgivaren har regressrätt. Sådan rätt föreligger
i dessa fall bara när ersättningen undantagsvis utgår med det verkliga
beloppet av utgift eller förlust, exempelvis sjukvårdskostnad. Beträffande
ersättning från s. k. summaförsäkring gäller däremot enligt dispositiv bestämmelse
i 25 5 andra stycket försäkringsavtalslagen (1927:77) att försäkringsgivaren
i detta fall inte kan inträda i någons rätt till skadestånd och
utöva regress. Någon avräkning av försäkringsersättningen på skadeståndet
skall därför inte ske, om inte försäkringsgivaren i försäkringsavtalet uttryckligen
förbehållit sig sådan rätt. Förbehåll av detta slag torde emellertid vara
ovanliga.

Frågan om samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada
skall enligt propositionens förslag bli reglerad genom särskilda
bestämmelser i SkL. Förslagets huvudprinciper är att skadeståndet skall
täcka den verkliga förlusten så att varken över- eller underkompensation
uppstår, att olika förmåner vid personskada därför skall avräknas på skadeståndet
och att regress inte skall utövas beträffande samordningsförmån.
De föreslagna reglerna bygger vidare på grundsatsen att avräkningen skall
ske enligt en nettometod, dvs. skadeståndet bestäms till den del av förlusten
som de andra förmånerna inte täcker. Detta innebär att skadeståndsskyldighet
inte föreligger för belopp som avräknas.

Bestämmelserna angående samordning är upptagna i 5 kap. 3 § förslaget
till lagom ändring i skadeståndslagen (1972:207). Samordningsförmånerna har
enligt förslaget delats in i två grupper, en där avräkning sker fullt ut {3 i
första stycket) och en där avräkning sker efter en skälighetsbedömning (3 §
andra stycket).

När det gäller förmåner från privat liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring
innebär propositionens förslag följande. Förmåner från livförsäkring lämnas
generellt utanför samordningen. Detta gäller även grupplivförsäkring. Det
är nämligen här fråga om försäkringsformer som inrymmer ett moment
av sparande eller i vart fall blandade spar- och riskmoment. Drar man in
förmåner från livförsäkring i samordningen med skadestånd, kommer man
mycket nära ett system med skälighetsprövning av skadeståndet med hänsyn

LU 1975:16

till den skadelidandes förmögenhetsförhållanden. Ett sådant system skulle
innebära en alltför långtgående reform.

Samordningsregleringen föreslås därför i här berört avseende endast omfatta
enskilda personförsäkringar av typen olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring.
Engångsbelopp ur sådana försäkringar skall dock undantas från
samordningen och därför liksom hittills få kumuleras med skadestånd. Ersättning
i form av kapitalbelopp är nämligen ofta avsedd att täcka även
andra skadeföljder än inkomstförlust, framför allt omställningskostnader
och ideell skada. Att här mäta eventuell överkompensation i ett givet fall
har av den anledningen ansetts bli alltför komplicerat.

Beträffande periodiska ersättningar på grund av privat olycksfalls- eller
sjukförsäkring blir det däremot enligt förslaget aktuellt att verkställa avräkning
på skadeståndet. Karakteristiskt för den periodiska ersättningen är
att beloppen är anpassade till den försäkrades inkomst, även om anpassningen
många gånger är grov. Förslaget innebär att sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som meddelats på grund av kollektivavtal hänförts till de
samordningsförmåner som behandlas i 3 $ forsta stycket. Full avräkning
skall således alltid ske i fråga om periodiska ersättningar från sådana försäkringsformer.

Privat olycksfalls- eller sjukförsäkring som tecknats individuellt upptas
enligt förslaget däremot i 3 $ andra stycket. Beträffande dessa periodiska ersättningar
skall avräkning således ske efter en skälighetsbedömning. Till
denna grupp hör - förutom vanlig frivillig olycksfalls- eller sjukförsäkring
- gruppolycksfallsförsäkringar som genom medverkan av facklig organisation
erbjuds dess medlemmar. Vidare räknas hit de ovannämnda frivilliga
försäkringarna enligt AFL och YFL.

I motionen 1975:1820 yrkas under punkten 1 att 3 $ andra stycket skall utgå
ur lagförslaget. Motionärerna anser att den föreslagna avräkningen efter skälighet
i många fall framstår som obillig. Det gäller ju här försäkringar för
vilka den skadelidande själv betalar premien. Dylika försäkringar kan vara
anpassade till den försäkrades speciella situation eller ha tecknats för att
tillgodose önskemålet om ekonomisk trygghet, framhåller motionärerna.
Vidare skulle en samordning i dessa fall gynna skadevållaren på den skadelidandes
(försäkringstagarens) bekostnad. Detta ter sig enligt motionärernas
mening särskilt stötande i de fall försäkringstagaren under många
år erlagt sina premier.

Utskottet vill till en början framhålla att bedömningen av propositionens
förslag i denna del bör ske mot bakgrund av att kommitténs motsvarande
förslag mött kritik från remissinstanserna. Kommittéförslaget innebar bl. a.
att full avräkning alltid skulle ske beträffande periodisk ersättning från privat
olycksfalls- eller sjukförsäkring. Propositionens förslag går som tidigare
nämnts ut på att beträffande individuellt tecknad försäkring skall avräkning
ske i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till ersättningens art och
storlek. Detta innebär enligt utskottets mening ett betydande framsteg järn -

LU 1975:16

fört med kommitténs förslag. Utskottet vill också understryka att förslaget
om avräkning efter skälighet självfallet inte innebär att samordningen skall
kunna drivas så långt att den leder till uppenbart obilliga resultat för den
skadelidande. Det kan t. ex. inte bli tal om att på skadeståndet avräkna
försäkringsbelopp som motsvarar eller t. o. m. överstiger det sammanlagda
värdet av de premier som den skadelidande erlagt enligt försäkringsavtalet.
Inte heller kan det anses förenligt med den förordade skälighetsprincipen
att tillämpa bestämmelsen i förening med jämkningsregler på andra håll
i SkL på sådant sätt att slutresultatet blir att den skadelidande inte får
full kompensation för skadan.

I motiveringen till det omarbetade förslaget rörande samordningsregleringen
som läggs fram i propositionen har föredragande statsrådet beträffande
ifrågavarande försäkringsförmåner framhållit att viss avräkning i många fall
torde vara befogad så att man undviker alltför stor överkompensation. Enligt
utskottets uppfattning torde det dock i de flesta fall vara nästan ogörligt
att företa en sådan skälighetsgradering av överkompensationens storlek. Under
alla förhållanden torde enligt utskottets mening de uttalanden som gjorts
i propositionen inte ge de rättstillämpande organen tillräcklig ledning för
bedömningen. Utskottet befarar därför att bestämmelsen skulle komma att
ge upphov till tolkningssvårigheter. Även i andra avseenden finnér utskottet
den förordade lösningen diskutabel. Utskottet erinrar om att ur den skadelidandes
synvinkel uppvägs en allvarligare skada sällan av den ekonomiska
ersättningen även om denna utmäts generöst. Mot denna bakgrund kan
en försäkringstagare ha ett berättigat intresse av att vid valet av försäkringsform
sträva efter att täcka även andra skadeföljder än faktisk inkomstförlust,
framför allt omställningskostnader och ideell skada. Karakteristiskt
för frivilliga försäkringar torde just vara att de - såsom framhålls
i motionen - är anpassade efter den försäkrades speciella situation och för
tillgodoseende av hans subjektiva krav på trygghet. Den förordade principen
om avräkning efter skälighet av sådana försäkringsförmåner synes utskottet
inte helt förenlig med det mot den skadelidande gynnsammare synsätt som
i olika avseenden annars gör sig gällande i den föreslagna lagstiftningen.
Det bör heller inte bortses från att en komplikation kan uppstå vid skaderegleringen
genom att livränta och engångsbelopp ur olycksfallsförsäkring
inte behandlas lika. Med hänsyn till det nu anförda och till att den föreslagna
bestämmelsen troligen endast skulle ra en ytterst marginell betydelse i den
praktiska rättstillämpningen biträder utskottet motionärernas förslag om att
3 $ andra stycket bör utgå ur lagförslaget.

Jämkning av oskäligt betungande skadestånd

En följd av den snabba tekniska och industriella utveckling och den fortgående
urbanisering, som utgör kännetecknande drag för det moderna samhällslivet,
är att skaderiskerna ökat kraftigt. Privatpersoner kan på grund

3 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 16

LU 1975:16

av tillfälliga, ofta svårförutsedda omständigheter utsättas för ersättningskrav,
som de aldrig räknat med och som kan slå hela deras ekonomiska existens
i spillror. Också för småföretagare, t. ex. för lantbrukare, kan ett skadeståndskrav
tänkas bli ödeläggande. Verkningarna av skadeståndsskyldigheten
sträcker sig i sådana fall inte bara till skadevållarens familj utan också
till hans anställda.

Mot denna bakgrund har kritik riktats mot den rådande grundsatsen att
full ersättning skall utgå för skador oavsett skadeståndsskyldighetens konsekvenser
för den ansvarige och omständigheterna i övrigt. Det har rests
krav på smidigare skadeståndsregler, med vidgade möjligheter för domstolarna
att anpassa skadeståndsansvarets omfattning i det enskilda fallet
till ekonomiska realiteter och sociala behov. Frågan om införande av en
allmän regel om jämkning av sådant skadestånd, som skulle drabba den
skadeståndsskyldige oskäligt hårt, har såsom utredningsämne stått på programmet
för det nordiska lagsamarbetet i närmare 15 år men har hitintills
fått stå tillbaka för andra reformönskemål. Nu har tiden emellertid ansetts
mogen för en reform i denna riktning. Såsom nämnts inledningsvis (ovan
s. 21) har man under utredningsarbetet inom de nordiska skadeståndskommittéerna
uppnått principiell enighet om att en allmän jämkningsregel bör
införas i skadeståndslagstiftningen.

I enlighet härmed föreslås i propositionen såsom en betydelsefull nyhet
i svensk rätt att en allmän jämkningsregel bör upptas i 6 kap. 2 5 SkL.
Den föreslagna regeln innebär att ett skadestånd kan jämkas, om skyldigheten
att utge skadeståndet skulle vara oskäligt betungande med hänsyn
till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Vid jämkningen
skall emellertid även beaktas den skadelidandes behov av skadeståndet och
övriga omständigheter.

Jämkningsregeln är tillämplig på ansvar för alla typer av skada. Den avser
således inte bara integritetskränkningar (dvs. person- och sakskador) utan
också skada som uppkommer i annat sammanhang, antingen den är ekonomisk
(s. k. ren förmögenhetsskada) eller av ideell natur (jfr nuvarande
5 kap. 1 S SkL). Vid de senare skadetyperna får regeln emellertid mindre
betydelse, eftersom skyldigheten att ersätta dem är inskränkt redan enligt
gällande rätt.

Regeln avses få ett generellt tillämpningsområde också på så sätt, att
det skall finnas möjlighet att använda den vid skadeståndsprövning i kontraktsförhållanden
och på områden där skadeståndsrättslig speciallagstiftning
gäller. Av naturliga skäl kan den dock mera sällan åberopas i dessa fall.

Jämkningsregeln skall vidare kunna åberopas inte bara gentemot skadeståndsyrkanden
från den skadelidandes sida utan också mot regresskrav
från ett försäkringsbolag eller från en medansvarig, som ersatt skadan.

Den nya regeln är avsedd att tillämpas enligt följande metod. Vid prövning
av jämkningsfrågan skall man utgå från det ersättningsbelopp som den ansvarige
befunnits vara skyldig att utge enligt skadeståndsreglerna i övrigt.

LU 1975:16

Avgörande för spörsmålet om nedsättning av skadeståndet över huvud skall
komma i fråga är skadeståndskravets betydelse för den skadeståndsskyldiges
ekonomi, dvs. såväl hans inkomst- som hans förmögenhetsförhållanden.
Om skadeståndet bedöms komma att belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi
i sådan grad att det från denna synpunkt ter sig obilligt att döma
ut det skall jämkning kunna komma i fråga. Bedömningen härvidlag skall
ske med beaktande av att jämkningsmöjligheten är avsedd att utnyttjas
med viss återhållsamhet. Enligt vad såväl föredragande statsrådet som kommittén
framhåller skall regeln bara användas för att hindra sådana resultat
som ter sig klart oskäliga mot den skadeståndsskyldige. Beträffande enskilda
personer anges som en riktpunkt, att jämkning skall kunna komma i fråga,
om skadeståndet skulle komma att belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi
i sådan grad att hans standard därigenom skulle komma att avsevärt
understiga en genomsnittsfamiljs.

Jämkning skall enligt förslaget ej förekomma i den mån skadeståndet
täcks av ansvarsförsäkring eller när den skadeståndsskyldige är att anse
som s. k. självförsäkrare, t. ex. vid krav mot staten. Inte heller bör jämkning
ske, om den skadeståndsskyldige har underlåtit att teckna ansvarsförsäkring
i sådana fall där han objektivt sett borde ha gjort det.

Frågan, om det är oskäligt att ålägga den ansvarige full ersättningsskyldighet,
kan enligt vad som framhålls i propositionen inte gärna bedömas
helt utan beaktande av den skadelidandes situation. Även om ett skadestånd
finnes vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden, bör den skadelidandes särskilda behov av skadeståndet
i vissa fall kunna utgöra ett skäl mot att en eljest befogad jämkning
företas. Som ett exempel nämns att skadeståndet är av väsentlig betydelse
för den skadelidandes försörjning. Vid själva jämkningen får inte heller
ersättningsbeloppet nedsättas så mycket att nettoresultatet framstår som
obilligt mot den skadelidande. Den skadelidandes ekonomiska förhållanden
måste därför enligt förslaget kunna väga med vid prövningen, dock utan
att utgöra någon självständig jämkningsgrund.

En annan omständighet, som enligt motivuttalanden till förslaget också
skall kunna väga med vid jämkningsprövningen utan att för den skull utgöra
någon självständig jämkningsgrund är graden av den ansvariges skuld. Att
skuldgraden inte utgör någon självständig jämkningsgrund synes till en början
innebära att meningen inte är att det skall föreligga någon verklig proportionalitet
mellan graden av skuld till skadan och möjligheten att erhålla
nedsättning av skadeståndsbeloppet. Den som bär endast ringa skuld till
en ur ersättningssynpunkt betungande skada skall således inte av denna
anledning äga bättre förutsättningar, än som eljest skulle ha varit fallet,
att bli befriad från att ersätta hela skadan. Omvänt skall jämkning inte
vara utesluten ens vid skada i samband med uppsåtligt brott. Föredragande
statsrådet framhåller på denna punkt att det likväl är tänkbart att graden
av den ansvariges skuld åtminstone i gränsfall kan bli avgörande för be -

LU 1975:16

dömandet av om jämkning bör ske. Att döma av de övriga uttalanden
som gjorts i propositionen och kommittébetänkandet på denna punkt synes
skuldgraden i forsta hand få betydelse i jämkningsfrågan som en indikation
mot att en med hänsyn till omständigheterna i övrigt motiverad jämkning
företas. Som huvudregel föreslås således gälla att skadestånd på grund av
uppsåtligt brott inte skall jämkas. Ett skäl mot jämkning anges också vara
att den ansvarige vid skadetillfället medvetet tagit en risk - kanske för
att nedbringa kostnaderna i sin verksamhet, kanske av nonchalans eller
hänsynslöshet. Enligt förslaget är jämkningsregeln i allmänhet inte avsedd
för sådana fall.

Vad särskilt angår skada som vållats genom uppsåtlig brottslig gärning
framhålls i propositionen att avsteg från den förordade huvudregeln kan
ske om i övrigt starka skäl - t. ex. hänsyn till den brottsliges möjligheter
till återanpassning - talar för att skadeståndet sätts ned. I dessa fall bör
vidare jämkning kunna ske när själva skadan inte orsakats med avsikt av
gärningsmannen, t. ex. när en tillgripen bil skadas vid en dikeskörning.
Jämkning är enligt förslaget också tänkbar när den skada som vållats genom
ett uppsåtligt brott vida överstiger vad skadevållaren kunnat räkna med.

Vid prövningen om och i vad mån jämkning bör ske blir det enligt den
förordade jämkningsregeln ofta nödvändigt att göra en prognos över hur
skadevållarens - och i viss utsträckning också skadelidandens - ekonomiska
förhållanden kommer att utveckla sig i framtiden. Förutsägelsen av detta
förlopp kan givetvis i efterhand visa sig felaktig. Med hänsyn härtill hemställs
i motionen 1975:1820 under punkten 2 bl. a. att en möjlighet införs för skadelidande,
som tillerkänts jämkat skadestånd efter tillämpning av jämkningsregeln,
att inom en tioårsperiod därefter kunna få skadeståndet höjt,
om de förhållanden som legat till grund för skadeståndets bestämmande
vid jämkningen väsentligt har ändrats. Enligt motionärernas mening har
en skadelidande som fått finna sig i ett jämkat skadestånd ett berättigat
intresse av att få sin sak omprövad, om den skadeståndsskyldige av någon
anledning skulle få sin ekonomi avsevärt förbättrad. I varje fall gäller detta
med stor tyngd under åren närmast efter skaderegleringen och medan han
själv är sysselsatt med att bota skadan, framhåller motionärerna.

Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten på att såvitt gäller
förhållandena på den skadelidandes sida tillgodoses i huvudsak behovet
av omprövning genom den ovan behandlade bestämmelsen i 5 kap. 5 §
i förslaget, vilken således är användbar även när skadeståndet ursprungligen
utdömts eller avtalats med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln.
Rätten till omprövning enligt denna paragraf är f. n. ej inskränkt genom
annan tidsbegränsning än som följer av den allmänna tioåriga preskriptionstiden.
Utskottet vill dock i förbigående anmärka att det pågående arbetet
med översyn av preskriptionsförordningen (1862:10 s. 1) kan väntas leda
till att preskriptionstidens längd avkortas väsentligt (jfr LU 1973:3).

Motionärernas förslaggår ut påatt den skadelidande i jämkningsfallet skall få

LU 1975:16

rätt att inom en tioårsperiod väcka ny talan för utfäende av ytterligare
skadestånd även när väsentligt ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges
sida påkallar det. Utskottet kan i och för sig medge att ett konsekvent
genomförande av de nya metoder för skadeståndets bestämmande
som utmärker propositionens förslag i övrigt skulle kräva att en omprövning
i jämkningsfallet kan påkallas även på grund av ändrade förhållanden på
den skadeståndsskyldiges sida. Härigenom skulle man avsevärt neutralisera
det osäkerhetsmoment som ligger i att jämkningsregelns rekvisit förutsätter
en prognos över den skadeståndsskyldiges framtida ekonomiska villkor. Föredragande
statsrådet har också förklarat sig hysa viss förståelse för synpunkter
av detta slag, vilka kommit till uttryck i vissa remissyttranden
över kommitténs förslag. Statsrådet har emellertid hänvisat till att motsvarande
problem uppkommer redan vid tillämpningen av vissa andra bestämmelser
i SkL som också går ut på att skadeståndet skall bestämmas
efter en skälighetsbedömning med hänsyn till bl. a. parternas ekonomiska
förhållanden. Med hänsyn härtill bör en omprövningsregel av förevarande
slag knappast gälla bara för den allmänna jämkningsregelns del. Statsrådet
har emellertid förklarat att han inte är beredd att föreslå en så vittgående
omprövningsregel som det i så fall skulle bli fråga om. Även lagrådet har
yttrat sig angående detta spörsmål och har därvid framhållit att verkningarna
av en sådan vidsträckt omprövningsmöjlighet är svåra att överblicka utan
en närmare utredning. Enligt lagrådets åsikt kan det därför förefalla vanskligt
att redan nu införa en sådan omprövningsregel.

Utskottet finner att vägande argument sålunda kan anföras mot att man
redan nu och enbart för den allmänna jämkningsregelns del skulle införa
en bestämmelse om att höjning av skadeståndsersättningen får ske inte
bara vid ändring på den skadelidandes sida utan också på grund av väsentligt
ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida. Utskottet
kan därför inte biträda motionärernas förslag om lagändring. I likhet med
lagrådet anser dock utskottet att frågan bör uppmärksammas under det fortsatta
reformarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.

Mot den föreslagna allmänna jämkningsregeln har motionsledes kritik
riktats även av annat slag. Sålunda framhålls i motionerna 1975:1818 (yrkandet
1) och 1975:1820 (yrkandena 2 och 3) att den problematik som aktualiseras
vid jämkningsregelns tillämpning inte kan lösas på ett tillfredsställande
sätt utan att samhället träder in och åtar sig ett vidgat ersättningsansvar.
I förstnämnda motion framförs synpunkter av detta slag beträffande
person- och sakskada som uppstått i samband med brott. Tyngdpunkten
i kritiken avser de hårda villkor som förslaget innebär för den skadeståndsskyldiges
del. Motionärerna pekar på att den skadeståndsskyldige i dessa
fall mycket ofta befinner sig i en sådan ekonomisk situation, att vederbörande
inte inom rimlig tid kan ge den skadeståndsberättigade full ersättning. Förutsättningar
för att med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln sätta
ned skadeståndet är likväl i enlighet med den i propositionen förordade

LU 1975:16

huvudregeln mycket begränsade. 1 de fall jämkning undantagsvis ändock
genomförs av hänsyn till exempelvis skadevållarens återanpassning i samhället,
kan detta i ännu högre grad än som f. n. är fallet komma att medföra
att ekonomiska förluster för dem som drabbas av brott inte blir ersatta.
En konsekvens härav är att propositionens förslag sannolikt skulle försvåra
möjligheterna att hos en bred allmänhet vinna gehör för den öppnare och
mer humana kriminalvård som statsmakterna i stor enighet har fattat beslut
om. Motionärerna understryker vidare att det är viktigt för rehabiliteringen
av dem som begått brott och därvid ådragit sig en omfattande skadeståndsbörda,
att de snarast kan återgå till normala levnadsförhållanden och ett
ordnat arbete. Viljan att göra detta minskar om vederbörande under lång
tid tvingas leva under det hårda ekonomiska tryck som kravet på betalning
av skadestånd ofta leder till. Risken för återfall är under sådana omständigheter
stor.

Motionärerna erinrar om att frågan om ett vidgat statligt ersättningsansvar
för person- och sakskada i samband med brott f. n. är föremål för överväganden
inom brottsskadeutredningen. Motionärerna förutsätter att utredningen
kommer att lägga fram sina förslag under hösten 1975. För att göra
det möjligt för de skadelidande att få ersättning och för att inte i onödan
försvåra rehabiliteringen av dem som begått brott måste emellertid enligt
motionärernas mening även själva skadeståndsreglerna ändras. Den nu föreslagna
allmänna jämkningsregeln tillgodoser t. ex. inte på ett tillfredsställande
sätt de synpunkter som motionärerna finner angelägna beträffande
brottsskadorna. Regleringen i SkL måste enligt motionärernas mening utvidgas
till att omfatta ett stadgande om att staten skall träda in för att
dels hålla den skadelidande som utsatts för brott skadeslös, dels underlätta
rehabiliteringen av den som begått brottet och därmed vållat skadan. I motionen
hemställs därför att riksdagen beslutar anhålla hos regeringen att
riksdagen under innevarande år föreläggs förslag till tillägg i SkL som innebär
dels ett ökat ansvarstagande från statens sida, så att den som vållats personeller
egendomsskada till följd av annans brottsliga gärning kan hållas skadeslös,
dels ett införande av regressregler som möjliggör ett ökat hänsynstagande
till skadevållarens sociala rehabilitering.

Liknande synpunkter framförs från mer allmänna utgångspunkter i motionen
1975:1820 under punkterna 2 (delvis) och 3. Motionärerna hänvisar
till att av motivuttalandena till den föreslagna allmänna jämkningsregeln
torde få dras den slutsatsen att, sedan prövningen av skadevållarens ekonomiska
förhållanden indikerat att jämkning är motiverad, en bedömning
skall företas av den skadelidandes ekonomiska situation. Befinnes denna
vara så besvärande att konsekvensen av en jämkning för hans del framstår
som i mer eller mindre grad obillig, skall ifrågasatt jämkning inte genomföras
eller i vart fall begränsas. Motionärerna betonar att resultatet många gånger
kan bli synnerligen otillfredsställande för båda parter. Vad man i dessa fall
åstadkommer med tillämpning av jämkningsregeln är endast ett jämvikts -

LU 1975:16

läge mellan parterna på en ofta alltför låg ekonomisk nivå. De yttersta
konsekvenserna kan bli att båda parter för sin försörjning får förlita sig
på samhällets hjälpåtgärder. Detta framstår inte som en särdeles praktisk
eller tillfredsställande lösning, understryker motionärerna. Mera rationellt
förefaller det att vara att jämkningen genomförs i den utsträckning som
är motiverad med hänsyn till den skadeståndsskyldiges situation och att
den skadelidande i stället tillförsäkras täckning för sin skada på annat sätt.
Ett sätt att nå detta resultat är att söka genomföra en samordning med
det ersättningssystem till brottsoffer som brottsskadeutredningen enligt sina
direktiv har att lägga fram förslag om. I motionen hemställs därför att brottsskadeutredningen
får tilläggsdirektiv rörande kompensation åt skadelidande,
vars ekonomiska läge på ett obilligt sätt försämrats genom jämkning av
skadestånd till följd av ekonomiska förhållanden på skadevållarens sida.

I konsekvens härmed förordar motionärerna också att rekvisitet om beaktande
av den skadelidandes behov av skadeståndet skall utgå ur den
föreslagna lagtexten. Vidare anser motionärerna att under dessa förutsättningar
blir den i lagtexten intagna hänvisningen till ”övriga omständigheter”
förvillande. Att döma av uttalandena i propositionen synes detta uttryck
enbart syfta på graden av den ansvariges skuld. Vid sådant förhållande
bör hänvisningen utgå ur lagtexten. Såvitt gäller den situationen att den
skadelidande medverkat till skadan, kan jämkning med beaktande av graden
av skuld på den ansvariges och den skadelidandes sida ändock ske enligt
de allmänna medvållandereglerna (6 kap. 1 § i förslaget), påpekar motionärerna.

Utskottet vill till en början erinra om att - såsom framhålls i båda motionerna
- kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada
på grund av brott f. n. är föremål för översyn av brottsskadeutredningen
(direktiv, se 1975 års kommittéberättelse Ju 71). Utredningen har tillsatts
på riksdagens begäran (JuU 1974:1, rskr 1974:42) för att framlägga förslag
om ett ersättningssystem som bättre än f. n. tillgodoser önskemålet att ge
ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Enligt
direktiven skall utredningsarbetet i första hand ta sikte på att bygga ut
de nuvarande möjligheterna till ersättning för personskador. De sakkunniga
skall dock även pröva om ersättningssystemet bör vidgas till att avse också
ersättning för sakskador. Det betonas dock i direktiven att de sakkunniga
noga bör överväga vilka konsekvenser det kan ha från olika synpunkter
- t. ex. med hänsyn till föreliggande försäkringsmöjligheter - om staten
tar på sig ansvaret för sakskador. Det framhålls också att det kan finnas
skäl att i fråga om sakskador införa någon form av begränsning av ersättningsrätten
vid vissa brottstyper, t. ex. vid bedrägeri och andra förmögenhetsbrott.
När det gäller ren förmögenhetsskada, dvs. skada som uppkommer
utan samband med att någon lider person- eller sakskada, bör enligt direktiven
de sakkunniga utgå från att sådan skada inte till någon del bör
inrymmas under ett statligt ersättningssystem. 1 ett speciellt fall talar dock

LU 1975:16

starka skäl för att staten bör ersätta skadelidande även för ren förmögenhetsskada,
nämligen vid skada som drabbar omyndig genom förmyndares
eller god mans förskingring. Brottsskadeutredningen har därför i februari
1975 fått tilläggsdirektiv att pröva hur ett statligt ersättningssystem bör vara
utformat, om man vill ersätta dels förluster genom förmyndares och gode
mäns förskingringar, dels vissa närliggande brott av förmyndare eller god
man mot den han företräder, t. ex. trolöshet mot huvudman. Även denna
del av utredningsuppdraget har tillkommit på begäran av riksdagen (LU
1974:38, rskr 1974:404). I direktiven för utredningen framhålls att redan
av administrativa skäl kan vissa begränsningar av ersättningsrätten vara
påkallade. Dessutom bör vid utformningen av ersättningsreglerna beaktas
att syftet med ett ersättningssystem i första hand är att tillgodose de socialt
mest angelägna behoven.

I brottsskadeutredningens uppdrag ingår vidare att pröva vilket eller vilka
organ som bör ha hand om ersättningsprövningen. Vissa skäl sägs i direktiven
tala för att man skulle flytta prövningen i ärenden om ersättning
till brottsoffer från Kungl. Maj:t till annan myndighet. De sakkunniga bör
bl. a. överväga en ordning där ärendena handläggs av en domstolsliknande
nämnd eller av någon redan befintlig myndighet, t. ex. justitiekanslern.

Med hänvisning till 1971 års kungörelse och brottsskadeutredningens uppdrag
framhålls i propositionen att rätten till ersättning av allmänna medel
vid skada på grund av brott inte skall påverkas av att det kan finnas skäl
att med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln sätta ned den ansvariges
skadestånd med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och intresset
av social återanpassning. Utskottet kan i och för sig medge att denna
ståndpunkt har visst fog, förutsatt att man utgår från det utvidgade ersättningssystem
som kan väntas bli resultatet av brottsskadeutredningens
arbete och dessutom ser saken enbart ur den skadelidandes synvinkel. Även
om man utgår från dessa begränsade förutsättningar anser dock utskottet
att förslaget ger anledning till erinringar. Utskottet vill i första hand peka
på att ersättningsrätten är beroende av att den skadelidande - efter det
att skadeståndet blivit fastställt av domstol med eller utan tillämpning av
den allmänna jämkningsregeln - inger särskild ansökan därom. Det förutsätts
sålunda visst initiativ från den skadelidandes sida för att han skall
komma i åtnjutande av ersättning. Vidare är ersättningen subsidiär i förhållande
till bl. a. skadestånd och försäkrinsförmåner som den skadelidande
kan ha uppburit eller kan väntas få uppbära. Sistnämnda förhållande synes
kunna leda till förseningar och komplikationer i ärendets handläggning,
särskilt när det gäller det i praktiken inte ovanliga fallet att solidarisk skadeståndsskyldighet
ålagts flera tilltalade med sinsemellan olika ekonomiska
villkor.

Viktigare är emellertid enligt utskottets mening de invändningar som
kan riktas mot förslaget i denna del om man ser saken från skadevållarens
synpunkt. Huvudregeln föreslås sålunda vara att skadestånd på grund av

LU 1975:16

uppsåtligt brott inte skall jämkas. Domstolsprövningen kommer således -åtminstone beträffande i brottsbalken upptagna brott - att i allmänhet resultera
i att den tilltalade åläggs full skadeståndsskyldighet. Detta kan i
många fall innebära en betydande psykologisk belastning för skadevållaren.
Han får också räkna med att bli utsatt för betalningskrav med anledning
av domen. Såvitt gäller möjligheterna att utverka att ersättning för skadan
helt eller delvis utgår av allmänna medel är den skadeståndsskyldige beroende
av den skadeståndsberättigades eget initiativ och han saknar likaså
formella möjligheter att påverka bedömningen av själva ersättningsfrågan.
Härtill kommer att det är oklart vad som kan komma att gälla i regresshänseende
för det fall att statlig ersättning utgått.

I anslutning härtill vill utskottet understryka svårigheterna att enbart med
jämkningsregelns hjälp beakta både skadeståndets reparativa funktion och
de rehabiliteringssynpunkter som anmäler sig inom kriminalvården, dvs.
att på en gång tillgodose både civilrättsliga och kriminalrättsliga behov. Utskottet
vill i sammanhanget peka på att många av dem som gör sig skyldiga
till brott redan före skadeståndsprövningen har en ekonomisk standard som
avsevärt understiger en genomsnittsfamiljs. Fastän förutsättningar för tilllämpning
av den allmänna jämkningsregeln således i allmänhet skulle vara
för handen i dessa fall, förordas i propositionen ändock som huvudregel
att skadeståndet inte skall jämkas. Enligt utskottets mening kan det emellertid
från sociala och humanitära synpunkter te sig olyckligt att i enlighet
med den förordade huvudprincipen ålägga en tilltalad en skadeståndsskyldighet
som han inte kan fullgöra, hur väl han än sköter sig i fortsättningen.
Skadeståndet kan då bli ett avgörande hinder för hans återanpassning i samhället.
Det kan också te sig meningslöst att döma en förut många gånger
straffad person att utge skadestånd som han omöjligen kan betala. Redan
skyldigheten att utge ett för den skadelidande tämligen obetydligt belopp
kan för den skadeståndsskyldige brottslingen allvarligt försvåra rehabiliteringen.

Det kan enligt utskottets mening vidare hävdas att det bör vara en angelägenhet
för samhället, och inte för den enskilda medborgare som slumpvis
drabbas av en brottsskada, att göra de ekonomiska uppoffringar som är
nödvändiga för att anpassa ersättningskravet så att det inte i onödan försvårar
skadevållarens samhällsanpassning. Utskottet ansluter sig även på denna
punkt till den uppfattning som kommer till uttryck i motionen 1975:1818,
nämligen att skadeståndets reparativa funktion i dessa fall -såväl beträffande
person- som sakskador - bör tillgodoses av det allmänna enligt i stort sett
vanliga skadeståndsregler, och att regressregler utformas som möjliggör ett
ökat hänsynstagande till de skadevållandes sociala rehabilitering.

I enlighet med vad som anförs i motionen 1975:1820 bör man emellertid
enligt utskottets mening även i andra situationer än då fråga är om skadestånd
på grund av brott kunna tänka sig att statlig ersättning skall utgå
till skadelidande, nämligen när ett i och för sig berättigat civilt skade -

LU 1975:16

ståndsanspråk blivit nedsatt genom jämkning till följd av ekonomiska förhållanden
på skadevållarens sida. Även i många sådana fall torde starka
sociala och humanitära skäl tala för en reform i riktning mot ett ökat ersättningsåtagande
från statens sida. Utskottet delar sålunda motionärernas
bedömning att tillämpningen av den allmänna jämkningsregeln kan befaras
ofta komma att leda till ett otillfredsställande resultat för båda parter, genom
att själva jämkningen genomförs så att man stannar vid ett jämviktsläge
mellan parterna på en alltför låg ekonomisk nivå. Utskottet förordar därför
att man utreder möjligheterna att åstadkomma en allmän koordination mellan
ett utbyggt statligt ersättningssystem till skadelidande, å ena sidan, och
SkL:s regel om jämkning av oskäligt betungande skadestånd, å den andra.
Utskottet är dock medvetet om att den allmänna jämkningsregelns dispositiva
natur medför betydande svårigheter att åstadkomma en sådan samordning
annat än i vissa begränsade fall, i första hand då tvist förelegat
mellan parterna i själva jämkningsfrågan och frågan underställs domstols
prövning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts förordar utskottet att brottsskadeutredningen
får tilläggsdirektiv om att skyndsamt lägga fram förslag i
de båda frågor som berörs i motionerna 1975:1818,yrkandet l,och 1975:1820,
yrkandet 3. När det gäller regleringen av de enskilda problem som aktualiseras
av utredningsuppdraget och formerna för den lagtekniska utredningen,
anser utskottet att utredningen bör vara obunden. Utskottet förutsätter
dock att man under utredningsarbetet beaktar de synpunkter som förs fram
i motionerna, liksom vad utskottet framhållit här ovan.

Vad utskottet i anledning av propositionen och motionerna 1975:1818
och 1975:1820 anfört beträffande tilläggsdirektiv till brottsskadeutredningen
bör ges regeringen till känna.

Patientförsäkring

Vid landets sjukhus och läkarmottagningar utförs dagligen ett stort antal
undersökningar och behandlingar. Antalet intagningar i sluten sjukhusvård
är varje år cirka 1,5 miljoner. Antalet läkarbesök i öppen vård överstiger
20 miljoner per år. Inom folktandvården behandlas mer än 2 miljoner pa -

LU 1975:16

tienter per år. Dessutom förekommer en omfattande vård även i andra former
såsom mödra- och barnavård, sjukgymnastik, distriktsvård m. m.

Det har visat sig att skada någon gång uppkommer i samband med den
sjuk- och hälsovård som sker på vårdinrättningar. En sådan behandlingsskada
kunde tidigare endast ersättas genom respektive landstingskommuns
ansvarsförsäkring om patienten kunde bevisa att någon av vårdpersonalen
varit vårdslös. Detta har i de flesta fall varit svårt och ersättning har därför
ofta uteblivit.

Sjukvårdshuvudmännen har med hänsyn härtill ansett det angeläget att
finna en annan försäkringsform som bättre tillgodoser behovet av ersättning
vid olycksfall inom sjukvården. I samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen
och ett konsortium bestående av de större försäkringsbolagen har därför
skapats ett nytt försäkringssystem kallat ”Patientförsäkring vid behandlingsskada”.
Samtliga landstingskommuner och de tre kommuner som står utanför
landstingen har fr. o. m. den 1 januari 1975 anslutit sig till denna försäkring.
Kostnaderna för försäkringen utgör för hela riket cirka 16 milj. kr.

Patientförsäkringen gäller vid oförutsedda skador i direkt samband med
hälso- och sjukvård och som orsakats vid undersökning, medicinering, behandling
eller olycksfall. Patient, som drabbas av skada, eller efterlevande
till sådan patient skall ha rätt till ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga
principer. Detta innebär att ersättning utgår för såväl kostnader
som förlorad arbetsförtjänst och ideell skada. Patientförsäkringen är samordnad
med andra förmåner vid personskada på så sätt att ersättning på
grund av försäkringen är sekundär till de andra utgående förmånerna. Till
följd härav - och då ersättningen är tänkt att utgå i stället för skadestånd
- har ersättning enligt patientförsäkring inte karaktären av sådan samordningsförmån
som enligt propositionens förslag skall avräknas från skadestånd.
Inte heller i övrigt berörs försäkringsformen av det nu framlagda
lagförslaget.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en särskild skadenämnd,som består av sex ledamöter. Ordföranden
utses av regeringen, som också utser en ledamot som företrädare för allmänheten.
Övriga ledamöter utses av sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivarna.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjutes dit. Skadelidande,
sjukvårdshuvudman eller försäkringsgivare kan begära att ett
ärende tas upp till prövning av nämnden. Om nämndens beslut inte godtas
kan ärendet hänskjutas till skiljemän.

Vid behandling av motioner om förbättrat ekonomiskt skydd för patienter
som skadas i samband med sjukvård har man från riksdagens sida förutsatt,
att staten med avseende på den statliga sjukvården skulle göra åtaganden
som svarade mot det ersättningssystem som kunde komma att gälla beträffande
vården inom den kommunala sektorn (se LU 1972:10 s. 143 f.
samt 1973:9 och 1974:10). Mellan socialdepartementet och försäkringskonsortiet
har förhandlingar förts om hur det vidgade ersättningsansvaret för

LU 1975:16

behandlingsskada skall införas vid statliga inrättningar med uppgifter inom
hälso- och sjukvård. Dessa förhandlingar har resulterat i ett av Kungl. Maj:t
den 13 december 1974 godkänt avtal av motsvarande innebörd som övriga
sjukvårdshuvudmäns avtal. Avtalet innebär att staten skall erlägga en försäkringspremie
om cirka 68 000 kr. per år. 1 1975 års budgetproposition
har medel beräknats för detta ändamål (prop. 1975:1 Bilaga 7 s. 69).

Motionen 1975:1134 tar upp frågan om ersättningsansvaret vid behandlingsskada.
Det nu införda ersättningssystemet är enligt motionärens mening
orättvist mot sådana patienter, som drabbats av behandlingsskada före den
tidpunkt från vilken patientförsäkringen gäller. Motionären anser att staten
såsom huvudman för sjukvård bör överväga möjligheterna att retroaktivt
tillämpa nu praktiserade ersättningssystem med avseende på tidigare behandlingsskadade
patienter eller att åtminstone bereda tidigare behandlingsskadade
patienter fri sjukvård för sin skada. Motionären anser vidare att
staten bör stimulera övriga sjukvårdshuvudmän tili liknande överväganden.

Utskottet vill till en början uttala sin tillfredsställelse över att man numera
lyckats lösa problemet med att på sjukvårdens område införa ett enkelt,
snabbt och rättvist ersättningssystem. Den nya patientförsäkringen innebär
att full ekonomisk kompensation i fortsättningen utgår oberoende av culpa
vid ”medicinska olycksfall” såväl inom den av landstingskommunerna bedrivna
hälso- och sjukvården som vid statliga sjukvårdsinrättningar. Enligt
utskottets mening är det ur många synpunkter glädjande att patienterna
på detta sätt tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd som är helt oberoende
av påvisad vårdslöshet eller bristande skicklighet från sjukvårdspersonalens
sida. Utskottet vill i sammanhanget understryka att patientförsäkringen även
i övrigt innebär ett ansvarsåtagande från sjukvårdshuvudmännens sida som
sträcker sig väsentligt längre än som följer av skadeståndsrättens regler,
bl. a. genom att innefatta ansvar för underlåten åtgärd i samband med diagnostik.

Patientförsäkringen gäller för behandlingsskada som inträffat efter den
1 januari 1975. Enligt vad utskottet inhämtat hade det intill den 10 april
i år inkommit sammanlagt 48 skadeanmälningar till konsortiet för patientförsäkring.
Av anmälningarna avsåg 9 tandskador, 9 kirurgiska skador, 9
sjukhussmitta, 5 medicinska skador, 4 diagnosskador och 12 olycksfall.

I förevarande motion förordas att systemet med patientförsäkring bör
tillämpas retroaktivt eller att i vart fall tidigare drabbade patienter skall
(å fri vård för sin behandlingsskada. Utskottet har i och för sig förståelse
för syftet med motionen. Det ligger emellertid i sakens natur att även betydande
sociala reformer kan uppfattas som orättvisa mot dem, som av
olika skäl - framför allt kostnadsmässiga - inte kan få del av desamma.
Utformningen av patientförsäkringen har självfallet i hög grad påverkats
av de ekonomiska förutsättningarna.

Utskottet vill dock framför allt betona att det här är fråga om en försäkringsmässig
ersättningsanordning. Utmärkande för försäkringen som av -

LU 1975:16

talsform är att någon som vill skydda sig på förhand mot viss risk betingar
sig ersättning om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag även
om skaderisken ej skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således avse
en oviss händelse och det teoretiska underlaget för beräkningen av ersättningsbelopp,
försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m. m. utgörs
av sannolikhetskalkylen. En händelse, som redan inträffat, kan ej täckas
genom försäkring. Utskottet kan därför inte ansluta sig till tankegångarna
i motionen om att man bör överväga att börja tillämpa systemet med patientförsäkring
retroaktivt. Det nu sagda innebär givetvis inte att utskottet
ej skulle finna det angeläget att ekonomiska förbättringar i olika avseenden
införs för tidigare behandlingsskadade patienter, t. ex. genom att - såsom
nämns i motionen - de som tidigare drabbats av behandlingsskada får helt
kostnadsfri vård för skadan. Från allmänhetens synpunkt torde särskilt behandlingsskador
i form av sjukhussmitta te sig som speciellt ömmande
fall, där det kan anses naturligt att samhället åtar sig att svara för alla former
av vårdkostnader. Ekonomiska lättnader av detta slag är emellertid något
helt annat än att man retroaktivt skulle införa ett på skadeståndsrättsliga
principer grundat ersättningssystem av patientförsäkringens typ. I förevarande
lagstiftningsärende finns det därför inte anledning att gå närmare
in på sådana frågeställningar.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
1975:1134.

Ersättning för skador vållade av intagna på kommunal vårdinrättning

Vid sidan av brottsskadeanslaget finns det f. n. ett särskilt anslag på socialdepartementets
huvudtitel som avser ersättningar för skador vållade av
vissa rymlingar m. fl. (se prop. 1975:1 Bilaga 7 s. 161). Administrationen
av rymlingsanslaget handhas i princip av socialstyrelsen. Från anslaget betalas
ersättning för sakskador och, i viss utsträckning, förmögenhetsskador.
Ersättning för personskador förekommer sällan.

Ersättning utgår för skador som vållats av personer intagna på ungdomsvårdsskolor,
allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, kriminalvårdsanstalter
m. m. Ersättning utgår också för skada som orsakats av intagen
som avvikit från skolan eller anstalten eller som lämnat denna som frigångare
eller efter permission. Dessutom utgår ersättning för skada vållad av ungdomsvårdsskoleelev
som vårdas utom skola samt av person som intagits
på allmän vårdanstalt men bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.

1 direktiven för brottsskadeutredningen framhålls att vissa skäl talar för
att man sammanför rymlingsskadefrågorna och frågorna om ersättning till
brottsoffer till en gemensam administration under justitiedepartementet. Beaktas
bör bl. a. att de skador som avses med rymlingsanslaget till övervägande
del är brottsskador, påpekas det i direktiven. De sakkunniga bör

LU 1975:16

därför förutsättningslöst pröva huruvida en sammanföring av de båda ersättningssystemen
bör ske. Även om en sammanföring kommer till stånd, kan
det finnas skäl att i vissa avseenden ha en särreglering för de skador som
nu omfattas av rymlingsanslaget. Det framhålls i direktiven att administrativa
förändringar inte får leda till större återhållsamhet än f. n. när det
gäller ersättning för dessa skador.

I motionen 1975:726 förordas att det statliga ersättningssystemet utvidgas
till att omfatta också egendomsskador som vållats av personer intagna på
vårdinrättningar med landstingskommun eller primärkommun som huvudman.
Motionären framhåller att rymlingsanslaget inte täcker egendomsskador
som orsakas av patienter vid sådana vårdinrättningar, t. ex. mentalsjukhus
och barnhem. Det är enligt motionärens mening angeläget att alla
skadelidande får rätt till ersättning i här aktuella situationer, oberoende av
vem som är huvudman för vårdverksamheten. I en del fall har de kommunala
huvudmännen tecknat särskild ansvarsförsäkring som täcker skador
av detta slag. Landstingsförbundet har rekommenderat landstingen att teckna
sådan försäkring, men denna rekommendation har inte följts i någon
större utsträckning, påpekar motionären. Om försäkring saknas, har de drabbade
i regel ingen möjlighet att erhålla ersättning. Enligt motionärens uppfattning
är det därför motiverat att överväga lagstiftningsåtgärder, som gör
det möjligt för den som drabbats av egendomsskada vållad av person som
är intagen på vårdinrättning med landsting eller kommun som huvudman
att erhålla ersättning.

Enligt vad utskottet inhämtat torde samtliga landstingskommuner ha
tecknat ett komplement till sin sedvanliga ansvarsförsäkring, såvitt avser
de psykiatriska vårdanstalterna. Varje sådan anstalt är härigenom försäkrad,
så att ersättning utgår för skada som intagen vållar tredje man, oberoende
av om fel eller försummelse kan konstateras hos vårdpersonalen. Denna
särskilda ansvarsförsäkring tillkom i samband med att landstingen övertog
huvudmannaskapet för mentalsjukhusen vid mitten av 1960-talet. Landstingen
har dessutom möjlighet att teckna motsvarande kompletterande ansvarsförsäkring
för omsorgsverksamheten bland psykiskt utvecklingsstörda
och för barnavårdsverksamheten. Det förekommer dock endast i mindre
utsträckning att försäkring tecknas för dessa vårdområden.

Utskottet delar helt motionärens uppfattning om att det är otillfredsställande
att det inom den kommunala vårdsektorn f. n. finns ett sämre skydd
för skador som kan drabba tredje man än vid motsvarande statliga vårdinrättningar.
I likhet med vad som framhålls i motionen finner utskottet
det angeläget att berörda landsting och primärkommuner utnyttjar den föreliggande
möjligheten att teckna kompletterande ansvarsförsäkringar för
alla grenar av vårdverksamheten i enlighet med Landstingsförbundets rekommendation.
Uppenbarligen är det beträffande förevarande typ av skador
fråga om så speciella förhållanden, att det allmänna i princip bör svara för
att skadorna blir ersatta. Utskottet vill emellertid understryka att det grund -

LU 1975:16

läggande betraktelsesättet vid denna form av ersättningsåtagande har varit
att det allmänna bör bära dessa skador som ett slags omkostnad för anstaltsväsendet
(jff 1LU 1964:12 s. 18). Bl. a. har framhållits att faran för
skador är särskilt stor i grannskapet av vissa vårdinrättningar och att det
därför skulle vara obilligt att just de kringboende skulle behöva löpa större
risker än övriga medborgare. Utskottet anser därför att man bör hålla fast
vid principen om att ersättningsfrågan i dessa fall bör lösas genom ett frivilligt
försäkringsskydd som skall bekostas av de kommunala huvudmännen själva.
Utskottet vill således inte tillstyrka motionärens förslag om att riksdagen
skall ta initiativ till lagstiftningsåtgärder, som syftar till att bygga ut det
statliga ersättningssystemet till att omfatta även sådan vårdverksamhet som
bedrivs av landsting eller kommun. Utskottet vill emellertid peka på att
lösningen av frågan åtminstone på längre sikt kan komma att påverkas
av det utredningsarbete som pågår inom brottsskadeutredningen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen 1975:726.

Barns och ungdoms skadeståndsskyldighet

Regeln om barns och ungdoms ansvar för skador i 2 kap. 2 S SkL är
konstruerad så att skadeståndsskyldighet förutsätter en särskild skälighetsbedömning
när den som vållat skadan är under aderton år. Vidare är paragrafen
skriven så att tillämpningen kan varieras efter barnets utvecklingsgrad.
Ju yngre barnet är desto mildare blir bedömningen. Beträffande de
allra minsta barnen kan man överhuvud ej tala om uppsåt eller oaktsamhet
vid orsakande av skada, och de kan därför ej bli skadeståndsskyldiga. Skadeståndets
storlek kan även i övrigt avpassas efter omständigheterna i det
särskilda fallet, t. ex. ekonomiska förhållanden eller utvecklingsstörningar.
Ett möjligt resultat av prövningen är att barnet av sådana skäl inte åläggs
något skadestånd alls. När ansvarsförsäkring täcker skadeståndsskyldigheten,
skall nedsättning av skadeståndet dock ej förekomma.

I realiteten blir det självfallet oftast föräldrarna som betalar sina barns
skadestånd. En förälder kan dock själv bli skadeståndsansvarig om han
eller hon varit vårdslös, t. ex. genom att ge barnet farliga leksaker. Ingenting
hindrar heller att både barnet och vårdnadshavaren blir ansvariga för skadan.
Då tillämpas reglerna om solidariskt skadeståndsansvar.

I motionen 1975:104 hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om
utredning i syfte att få till stånd kompletteringar av SkL så att utdömd
livränta på grund av skadevållande i barnaåren inte skall belasta den skadeståndsskyldige
livet ut utan begränsas till exempelvis en tioårsperiod. Motionären
förordar vidare att i de fall där sådan skadeståndsskyldighet f. n.
förekommer samhället bör träda emellan och befria den skadeståndssky Idige
från hans betalningsbörda. Motionären understryker att det från humanitär
och psykologisk synpunkt är fel att en människa under hela sin aktiva
tid skall behöva betala en livränta och härigenom ständigt bli påmind om

LU 1975:16

sin skuld till den ifrågavarande olyckan.

Utskottet vill till en början peka på att gällande regler innebär att ett
barn inte skall behöva svara för sina handlingar i samma omfattning som
en vuxen. Skadeståndsskyldigheten prövas i stället efter vad som är skäligt
i det särskilda fallet. Jämkning av skadeståndet kan därvid ske ända till
noll. Utskottet vill också erinra om att ifall familjen - som numera i stor
utsträckning är fallet - har en ansvarsförsäkring, så skyddas barnet av denna.
Sådan försäkring ingår i den vanliga typen hem- eller villahemförsäkring
och gäller för samtliga familjemedlemmars skadeståndsansvar. Utskottet
vill i sammanhanget understryka det angelägna i att föräldrar tecknar sådan
ansvarsförsäkring och på den vägen svarar för kostnaden för de skador som
deras barn vållar.

Mot nu angivna bakgrund kan utskottet inte finna att den av motionären
förordade tekniska lösningen med en generell tidsbegränsning av livräntan
skulle innebära några fördelar ur jämkningssynpunkt jämfört med de begränsningsprinciper
som f. n. gäller i fråga om barns skadeståndsansvar.
Inte heller vill utskottet förorda att det allmänna - t. o. m. med retroaktiv
verkan - träder in och efter viss tid övertar ersättningsansvaret på denna
begränsade sektor av skadefall. Utskottet anser att samhällets insatser till
stöd för dessa skadelidande liksom hittills i första hand skall kanaliseras
via de olika förmåner som utgår från socialförsäkringen.

Avslutningsvis vill utskottet peka på att den i propositionen föreslagna
regeln om omprövning av skadestånd kan användas även till skadevållarens
fördel såtillvida som en sänkning av utgående livränta kan ske när en väsentlig
ändring till det bättre inträtt i den skadelidandes förhållanden. Utskottet
vill vidare framhålla att den föreslagna allmänna jämkningsregeln
visserligen inte är tillämplig beträffande barns skadeståndsskyldighet, men
att regeln kan tillgodose det behov av jämkning som kan föreligga, när
skyldigheten att utge fullt skadestånd framstår som oskäligt betungande
för en förälder som genom försummelse i vårdnaden medverkat till skada
som barnet gjort.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1975:104,
såvitt nu är i fråga.

Jämkning av det allmännas skadeståndsansvar

Såsom tidigare nämnts (se ovan s. 22) innehåller SkL åtskilliga regler
som föreskriver att skadeståndet kan bestämmas eller nedsättas efter en
skälighetsprövning. En sådan bestämmelse finns i 3 kap. 6 S SkL. Denna
paragraf anvisar två särskilda möjligheter att jämka arbetsgivares principalansvar
enligt 3 kap. 1 S och det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 S för
fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Dels är jämkning möjlig,
när skadeståndet anses vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter {för -

LU 1975:16

sta punkten). Dels kan ersättning för sakskada jämkas, om det är skäligt
med hänsyn till föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter (andra
punkten). Dessa två jämkningsfall har olika motiv och syften och de bör
noga skiljas åt.

Jämkning av oskäligt betungande skadestånd (dvs. jämkningsregeln i 3 kap.
6 ii första punkten) kan tillämpas beträffande både enskildas och det allmännas
skadeståndsansvar. Den grundläggande förutsättningen för jämkning
är att det skulle bli oskäligt hårt mot den ansvarige, om han fick
betala fullt skadestånd. Regeln utgör ett slags kompensation för det utvidgade
principalansvar som ålagts arbetsgivarna enligt 3 kap. 1 ii SkL. Utgångspunkten
är att arbetsgivaren normalt skall bära kostnaden för de skador
som arbetstagare vållar men att, om på grund av särskilda förhållanden
skadeståndsskyldigheten skulle kunna bli oskäligt betungande för en arbetsgivarejämkning
skall vara möjlig. När det finns ansvarsförsäkring, saknas
dock regelmässigt skäl till sådan jämkning. Om den skadeståndsskyldige
inte skyddas av ansvarsförsäkring, måste man enligt denna bestämmelse
pröva, om han bort hålla sådan försäkring. Blott i de fall, där en ansvarsförsäkring
ej kunnat eller bort tecknas - därför att ingen försäkring står
till buds eller därför att den skulle bli alltför kostsam eller därför att gängse
försäkring ej täcker ifrågavarande förlust - är förevarande jämkningsregel
avsedd att tillämpas som ett slags säkerhetsventil i syfte att förebygga att
ansvaret blir helt ruinerande för den skadeståndsskyldige.

Som nyss nämnts gäller denna jämkningsgrund även beträffande det allmännas
skadeståndsansvar. I förarbetena till stadgandet framhålls dock att
det naturligtvis är sällsynt, att ansvar för det allmänna kan anses vara oskäligt
betungande. Det påpekas att detta endast undantagsvis kan bli aktuellt i
fråga om mindre kommuner, församlingar och kyrkliga samhälligheter. I
förarbetena understryks vidare att på liknande sätt som när ansvarsförsäkring
föreligger har man att bedöma den situationen, att den skadeståndsskyldige
är staten, en stor kommun eller annan s. k. självförsäkrare, dvs. någon som
har så omfattande verksamhet att han kan bära skadeståndsskyldighet i
olika sammanhang utan ansvarsförsäkringens hjälp ochdärför medvetet låter
bli att teckna sådan försäkring. Huvudregeln i sådana fall är således att
jämkning ej skall komma i fråga.

Vid tillkomsten av stadgandet betonades vidare att förevarande jämkningsgrund
bara utgjorde ett första steg på vägen mot en allmän möjlighet
att jämka skadeståndsskyldighet som är oskäligt betungande. Om man senare
skulle införa en jämkningsregel av detta slag beträffande allt skadeståndsansvar
skulle den särskilda bestämmelsen i 3 kap. 6 5 första punkten
komma att bli överflödig, påpekades det.

Jämkning på grund'av försäkringar och försäkringsmöjligheter (dvs. jämkningsregeln
i 3 kap. 6 $ andra punkten) har endast betydelse vid sakskada.
I övrigt är tillämpningsområdet detsamma som för regeln i första punkten,
dvs. jämkningsmöjligheten avser såväl principalansvar som det allmännas

4 Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 16

LU 1975:16

ansvar för myndighetsutövning. Den till grund för stadgandet liggande tankegången
är att om skadad egendom är försäkrad, skall jämkning stundom
kunna ske. Detta innebär till en början att inom området för principalansvar
och det allmännas ansvar för myndighetsutövning har genom SkL införts
ett annat och mera skönsmässigt bortfall av försäkringsbolagens regressmöjligheter
än som följer av reglerna om försäkringsgivares regressrätt i 25 S
försäkringsavtalslagen (1927:77). Meningen med förevarande jämkningsgrund
är att i varje fall vissa stora sakskador delvis skall stanna på den
försäkringsgivare som försäkrat den skadade egendomen. Den genomgående
synpunkten är att förlusten i ett sådant fall i största möjliga utsträckning
skall fördelas genom försäkring (eller, när staten eller kommun är part,
på skattebetalarna). Jämkningen skall därför ske med hänsyn till försäkringar
på båda sidor - ansvarsförsäkring på den skadeståndsskyldiges sida, sakförsäkringar
på skadelidarsidan. Vidare skall man ta hänsyn till försäkringsmöjligheterna,
dvs. om någon av parterna är självförsäkrare eller om någon
av dem försummat att hålla ansvars- resp. sakförsäkring som får anses naturlig
vid verksamheten i fråga. Regresskrav skall vara tillåtna i full utsträckning
mot en försäkringstagare med ansvarsförsäkring, eller mot en
självförsäkrare (t. ex. staten) i samma omfattning som en ansvarsförsäkring
skulle ha täckt skadeståndet. Men till den del skadeståndsansvaret går utöver
vad ansvarsförsäkringen ersätter eller kunnat ersätta, skall skadan stanna
på försäkringsbolaget. Den närmare tillämpningen av jämkningsregeln i andra
punkten blir ganska komplicerad, men förarbetena ger vissa anvisningar
om hur man skall gå till väga. Metoden går ut på att man vid bedömningen
skall skilja mellan krav från flera olika kategorier skadelidande och ansvar
för flera olika kategorier av skadeståndsskyldiga.

I propositionen framhålls att den nu föreslagna allmänna jämkningsregeln
medger jämkning efter samma grunder som den nuvarande bestämmelsen
i 3 kap. 6 (i första punkten. Sistnämnda bestämmelse blir härigenom överflödig
och föreslås därför bli upphävd. Däremot behålls enligt förslaget regeln
i 3 kap. 6 i; andra punkten. Den möjlighet som detta stadgande ger att
beträffande principalansvar och det allmännas ansvar för skada genom oriktig
myndighetsutövning jämka ersättning vid sakskada med hänsyn till föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter föreslås sålunda komma
att bestå vid sidan av den allmänna jämkningsregeln.

I motionen 1975:1818, yrkandet 2, förordas att hänvisningen till det allmännas
ansvar vid oriktig myndighetsutövning i 3 kap. 2 5 skall utgå ur
3 kap. 6 i? i förslaget. Motionärerna framhåller att det är osannolikt med
jämkningsfall beroende på den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden
när det gäller den offentliga sektorn. Lagstiftningen bör därför inte
tyngas med regler härom. Sådana regler torde enligt motionärernas mening
vara ägnade att skapa förvirring i rättstillämpningen genom att föranleda
lagtolkaren till att fundera på om det kan antas föreligga några motiveringar
för att nedsätta det skadestånd som kan komma att åläggas staten eller
kommunal samfällighet.

LU 1975:16

Såsom den föregående framställningen ger vid handen synes motionsyrkandet
delvis vara grundat på en missuppfattning av innebörden i propositionens
förslag. Utskottet vill erinra om att förslaget innebär att bestämmelsen
i 3 kap. 6 S första punkten om jämkning av oskäligt betungande
principalansvar m. m. upphävs och ersätts av den föreslagna allmänna jämkningsregeln.
Utskottet vill tillägga att utskottet förutsätter att möjligheterna
till jämkning enligt denna grund även i fortsättningen utnyttjas mycket
restriktivt när det gäller ansvar för det allmänna i enlighet med de motivuttalanden
som gjordes vid SkL:s tillkomst och som delvis återgivits här
ovan. Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet vidare erinra om
att den enligt propositionens förslag kvarstående jämkningsregeln i den nuvarande
andra punkten, som ger viss möjlighet att vid sakskada ta hänsyn
till bl. a. försäkring på den skadelidandes sida, omfattar såväl enskilda och
offentliga arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap. 1 5 som det allmännas
ansvar för myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 §. Något skäl att i förevarande
avseende göra skillnad mellan statens och kommunernas principalansvar,
å ena sidan, och deras ansvar för myndighetsutövning, å den andra, torde
enligt utskottets mening knappast kunna anföras. Det kan i sammanhanget
påpekas att det allmännas ansvar för myndighetsutövning har större räckvidd
än principalansvaret genom att det omfattar även ren förmögenhetsskada
på grund av culpa i utomobligatoriska förhållanden.

Såsom tidigare nämnts gör den nuvarande jämkningsregeln i 3 kap. 6 §
andra punkten det möjligt att även till förmån för staten eller en kommun
mildra skadeståndsskyldigheten när den skadelidande har försäkring. Enligt
utskottets mening är det nödvändigt att också med avseende på det allmännas
ansvar ha tillgång till denna jämkningsmöjlighet. Av uttalanden
i samband med stadgandets tillkomst framgår att man tänkt bl. a. på skador
på fartyg och flygplan, vilka representerar mycket stora värden och regelbundet
är eller kan vara försäkrade. Förevarande jämkningsregel gör det
således möjligt att ålägga staten ett begränsat skadeståndsansvar, om t. ex.
ett fel av en trafikledare på en statlig flygplats medföratt ett försäkrat flygplan
havererar, eller om en felaktig sjömärkning leder till en fartygskatastrof.
Regeln får till följd att i sådana fall utgår fullt skadestånd för personskador,
men däremot inte för skada på flygplanet respektive fartyget. Att jämkningsgrunden
bör omfatta också oriktig myndighetsutövning finner utskottet
likaså befogat. Det kan i sammanhanget erinras om att även beslut som
utgör ett led i obligatorisk kontrollverksamhet - t. ex. rörande byggnader,
hissar, vattendrag, bilar, fartyg, livsmedel och läkemedel - är att hänföra
till myndighetsutövning.

Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på att fastän propositionens
förslag inte innebär några nyheter i sak beträffande jämkning av det allmännas
skadeståndsansvar så medför förslaget dock betydande fördelar ur
lagteknisk synpunkt. Den nuvarande redaktionella uppställningen med två
skilda jämkningsgrunder sammanförda i 3 kap. 6 5 SkL synes utskottet

LU 1975:16

onödigt försvåra lagtextens läsbarhet. Genom att jämkningsregeln i den nuvarande
första punkten utgår, blir paragrafens innehåll i fortsättningen betydligt
lättare att uppfatta.

Såsom tidigare nämnts har den kvarvarande regeln om jämkning på grund
av försäkringar och försäkringsmöjligheter ett nära samband med försäkringsbolagens
möjligheter att utöva regressrätt. Med hänsyn härtill vill utskottet
avslutningsvis erinra om att i skadeståndskommitténs återstående
uppdrag ingår att utreda en reform av reglerna om försäkringsgivares regressrätt
och därmed sammanhängande frågor, bl. a. om självförsäkrares
rätt till skadestånd och den verkan det kan ha på skadeståndsansvaret att
den skadelidande underlåtit att skydda sig genom sedvanlig försäkring.
Kommittén har ställt i utsikt att den i samband med slutförandet av sitt
uppdrag kommeratt lägga fram förslag till bl. a. generella regler om jämkning
och bortfall av skadeståndsskyldighet på grund av den skadelidandes försäkringar
och försäkringsmöjligheter (SOU 1971:83 s. 37, 49 och 70). Utredningsarbetet
synes i denna del komma att bedrivas i samråd med försäkringsrättskommittén
(direktiv, se 1975 års kommittéberättelse Ju 62).
Det torde således med hänsyn till det nu anförda finnas anledning för riksdagen
att framdeles återkomma till den fråga som motionärerna här tagit
upp.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
1975:1818, såvitt nu är i fråga.

Införande av strikt skadeståndsansvar för arbetsgivare m. m.

Den allmänna culparegeln har lagfästs i 2 kap. 1 (i SkL. Det stadgas där
att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av lagen.

Egen culpa är emellertid ej alltid förutsättning för utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Samhällsutvecklingen, framför allt utvecklingen inom industrin
och kommunikationsväsendet med de ofantligt ökade skaderisker
dessa verksamheter innebär, har medfört att i allt större utsträckning -på grund av bestämmelser i speciallagstiftning eller enligt grundsatser som
utbildats i rättspraxis - objektivt (strikt) skadeståndsansvar kommit att tilllämpas,
dvs. ansvar för annans vållande eller ansvar oberoende av om vållande
ligger någon till last. 1 det senare fallet brukar ansvaret betecknas
som rent objektivt eller rent strikt ansvar.

Regler om strikt ansvar återfinns i ett flertal lagar, t. ex. järnvägsansvarighetslagen
(1886:7 s. 1), elanläggningslagen (1902:71 s. 1), luftfartsansvarighetslagen
(1922:382), ägofredslagen (1933:269), lagen (1943:459)om tillsyn
av hundar, atomansvarighetslagen (1968:45), miljöskyddslagen (1969:387),
datalagen (1973:269) och lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada
till sjöss (vilken ännu ej trätt i kraft). Utan stöd av skriven lag har i rättspraxis
utbildats regler om strikt ansvar för vissa former av farlig verksamhet, såsom

LU 1975:16

omfattande sprängningsarbeten och särskilt farliga militärövningar.

Vad beträffar ansvar för annans vållande utan eget vållande stadgas i
3 kap. 1 8 SkL att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta personeller
sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten
och att motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada
genom brott. Principalansvar enligt dessa bestämmelser
skall gälla oavsett om den skadevållande medhjälparen intar en överordnad
ställning eller har en mer underordnad befattning och skall tillämpas oberoende
av om skadan har drabbat en utomstående person eller någon av
arbetsgivarens egna anställda.

En fråga av stor betydelse för både skadeståndsskydliga och skadelidande
är vem av dem som skall bevisa de olika omständigheter som kan inverka
på skadeståndsfrågan. Huvudregeln kan sägas vara att bevisbördan beträffande
en viss omständighet ligger på den part som vill åberopa omständigheten
till sin fördel. Vid culpaansvar skall alltså den skadelidande bevisa
att den som han begär skadestånd av har varit vållande. Lyckas han inte
med det, godtar man hans motparts påstående att denne handlat fullt korrekt.
Det är också den skadelidande som skall bevisa att det föreligger adekvat
kausalitet mellan vållandet och skadan. Vid strikt ansvar måste den skadelidande
på motsvarande sätt bevisa att den skada han har lidit är av
den art som avses med de särskilda reglerna om strikt ansvar och att den
härrör från motpartens verksamhet eller egendom. Vidare är det den skadelidandes
sak att bevisa omfattningen av sina skador. Han måste därvid
kunna styrka att det föreligger ett adekvat orsakssammanhang mellan skadefallet
och de kostnader och förluster han begär ersättning för. Däremot
åligger det den skadeståndsskyldige att bevisa att den skadelidande medverkat
till skadan, om han till sitt försvar vill åberopa reglerna om jämkning
på grund av medvållande.

Enligt vissa lagar slipper den skadelidande bevisa vållande på motpartens
sida. I stället är det den mot vilken skadeståndsanspråket riktas som får
skaffa fram bevisning om att han, eller dem han ansvarar för, inte har
varit oaktsam. Bevisbördan är således omkastad så att det åligger svaranden
i skadeståndsmålet att visa sig vara fri från vållande ("exculpation”). Ett på dylik
presumerad culpa grundat ansvar kallas ofta presumtionsansvar.
Den i praktiken viktigaste lagen som föreskriver ansvar av denna typ är
bilansvarighetslagen (1916:312). Presumtionsansvar gäller också enligt sjölagen
(1891:35 s. 1) i de flesta skadefall för redaren.

I motionen 1975:1142 hemställs att strikt ansvar införs för alla företag,
så att företagen blir skadeståndsskyldiga för skador som uppstår i samband
med arbetet. Vidare hemställs att principen om "omvänd bevisföring”
genomförs på detta område, så att företag har att bevisa sig fria från skuld
med avseende på framställda skadeståndskrav. Motionärerna pekar på att
arbetare ständigt utsätts för nya skaderisker. Industrin använder allt fler
nya kemiska preparat med okända verkningar på människorna. Förgiftnings 5

Riksdagen 1975. 8 sami. Nr 16

LU 1975:16

fallen ökar samtidigt som skadorna blir allt svårare att bota. För att motverka
dessa effekter måste enligt motionärernas uppfattning bl. a. skadeståndsreglerna
ändras på det sätt som föreslås i motionen.

Utskottet har flera gånger tidigare haft att ta ställning till frågor av det
slag som berörs i motionen (se LU 1972:10 s. 135-137 och LU 1973:24).
Utskottet har därvid avstyrkt bifall till liknande motionsyrkanden och de
invändningar som från utskottets sida anförts mot förslagen finner utskottet
alltjämt äga giltighet. Vad först gäller förslaget om införande av strikt skadeståndsansvar
för alla arbetsgivare vill utskottet erinra om att man just
på yrkesskadornas område övergått från ett ersättningssystem byggt på strikt
ansvar för arbetsgivare till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem,
som successivt byggts ut och förstärkts. Det bör enligt utskottets mening
i detta sammanhang understrykas att skyldigheten att betala premier till
yrkesskadeförsäkringen är ett sätt på vilket arbetsgivarna lämnar ersättningar
för olycksfall i arbete. Därjämte lämnar arbetsgivarna betydande bidrag till
den allmänna sjukförsäkringen och erlägger avgifterna för allmän tilläggspension,
vilken bl. a. inkluderar s. k. förtidspension till den som blivit varaktigt
arbetsoförmögen, t. ex. genom olycksfall i arbete. Utskottet vill vidare
framhålla att det skulle vara onödigt dyrbart och innebära slöseri med tillgängliga
resurser att för reglering av ersättning för olycksfall i arbetet ha
två system, ett skadeståndsrättsligt byggt på strikt ansvar och ett system
byggt på yrkesskadeförsäkringen. Utskottet vill i sammanhanget påpeka att
den senare lagen täcker också vissa yrkessjukdomar, vilka ej kan rubriceras
som olycksfall och som således ej skulle kunna ersättas om man enbart
hade att lita till skadeståndsregler för att lösa ersättningsfrågan.

Uppenbarligen är det i motionen aktualiserade problemet om den fortsatta
utbyggnaden av det ekonomiska olycksfallsskyddet vid yrkesskadefall en
viktigt social fråga, som tillmäts hög prioritet av arbetsmarknadens parter.
När det gäller att ta ställning till vilka metoder man bör välja för att lösa
detta problem vill utskottet till en början erinra om att yrkesskadeförsäkringen
f. n. är föremål för översyn av yrkesskadeförsäkringskommittén. Utskottet
vill vidare hänvisa till att i samband med SkL:s tillkomst år 1972
framhölls det från statsmakternas sida att i den mån föreliggande önskemål
om förbättringar av det ekonomiska olycksfallsskyddet inte kunde tillgodoses
genom en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen borde behoven
täckas genom att arbetsmarknadsparterna gemensamt inrättar kollektiva
försäkringssystem till arbetstagarnas förmån. Sådana gruppförsäkringsanordningar
kan i fråga om grunderna för beräkning av ersättningarna
delvis anpassas till vad som gäller inom skadeståndsrätten,och arbetstagarna
kan därigenom beredas ett skydd som är i stort sett likvärdigt med det
skydd som regler om strikt skadeståndsansvar skulle ge. Vidare kan skaderegleringen
göras avsevärt billigare och snabbare än i ett skadeståndsrättsligt
system genom att vissa ersättningar, bl. a. för sveda och värk o. d.,
särskilt i mindre komplicerade fall, fastställs att utgå enligt på förhand be -

LU 1975:16

stämda schabloner. Slutligen bör också erinras om de möjligheter till en
differentiering av ersättningsnivån efter skiftande behov och resurser som
försäkringsanordningar av detta slag inrymmer och som saknar motsvarighet
i ett skadeståndsrättsligt system.

Utskottet vill mot denna bakgrund peka på att under senare år ett stort
antal kollektiva försäkringssystem har tillskapats som ger ett ytterligare ekonomisk
olycksfallsskydd vid yrkesskador. Sålunda finns sedan år 1963 efter
avtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen en
tjänstegrupplivförsäkring för såväl organiserade som oorganiserade arbetstagare,
vilken meddelas av Arbetsmarknadens försäkringsbolag (AFA). Liknande
grupplivförsäkringar finns för arbetstagare hos staten, kommunerna
och kooperationen samt för värnpliktiga. Försäkringsavgifterna erläggs av
arbetsgivarna. Vid sidan av tjänstegrupplivförsäkringarna, som i dag omfattar
cirka 3,2 miljoner personer, har utvecklats en vidsträckt verksamhet
med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier av människor.
Dessa försäkringar lämnar regelmässigt utrymme för medinträde för
den försäkrades maka eller make. De frivilliga grupplivförsäkringarna omfattar
f. n. cirka 3,6 miljoner direkt försäkrade.

De anställdas krav på trygghet kan också tillgodoses av frivillig försäkring
på den skadeståndsskyldiges sida, nämligen om arbetsgivaren har försäkringsskydd
i form av ansvarsförsäkring (s. k. företagsansvarsförsäkring). En
särskild form av ansvarsförsäkring är den trygghetsförsäkring vid yrkesskada
(TFY) som till följd av kollektivavtalsreglering gäller på stora delar av arbetsmarknaden
fr. o. m. den 1 september 1974. Trygghetsförsäkringen har
till syfte att ge den som drabbas av personskada genom olycksfall i arbetet
full ersättning - såväl ekonomisk som ideell - enligt skadeståndsrättens
normer utan att det behöver visas att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig.
Försäkringen meddelas av ett särskilt konsortium bildat av
de större försäkringsbolagen. I huvudsak motsvarande regler gäller på det
statligt lönereglerade området på grund av kollektivavtal om ansvarighetsförsäkring
för personskada m. m. (statens personskadeförsäkring).

Den kraftiga expansion av olika kollektiva försäkringssystem, som ägt
rum på arbetsmarknaden under senare år, bekräftar enligt utskottets mening
det riktiga i den målsättning för det fortsatta reformarbetet på yrkesskadeområdet,
som statsmakterna gav uttryck för i samband med antagandet
av SkL. Enligt utskottets uppfattning bör önskemålen om förbättringar av
det ekonomiska skyddet vid yrkesskadefall även i fortsättningen tillgodoses
genom en successiv utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen och av kompletterade
ersättningsanordningar i form av kollektiva försäkringar. Ett bifall
till motionärernas förslag om införande av strikt skadeståndsansvar för arbetsgivarna
skulle emellertid rycka undan grunden för de redan existerande
kollektivavtalsreglerade försäkringarna och skulle även omöjliggöra en önskvärd
ytterligare expansion av sådana ersättningssystem. Utskottet avstyrker
därför bifall till förevarande motionsyrkande.

LU 1975:16

Vad slutligen gäller förslaget om omvänd bevisbörda bör det framhållas
att man därigenom i realiteten uppnår samma skadeståndsansvar som om
ett strikt skadeståndsansvar gällde. De invändningar som kan riktas mot
ett strikt ansvar äger följaktligen giltighet också beträffande ett ansvar med
omvänd bevisbörda (s. k. presumtionsansvar). Beträffande de nuvarande bevisnormerna
vill utskottet dock fästa uppmärksamheten på att vållandet
i själva verket är sammansatt av så många olika faktorer, att det är svårt
att tala om någon enhetlig bevisbörda rörande dem. Det ankommer i praxis
säkerligen på den skadelidande att visa att någon felaktighet ligger den
till last som påstås vara oaktsam, men beträffande tänkbara ursäkter torde
bevisbördan snarare åvila den som gör gällande att de varit för handen
i det särskilda fallet. I den praktiska rättstillämpningen uppkommer i sådana
fall ofta ett slags exculperingssituation för svaranden. Man kan också peka
på att de rättstillämpande organen ibland godtar att endast stor sannolikhet
kan påvisas beträffande orsakssambandet mellan skadan och den händelse
som påstås vara ansvarsgrundande.

För att ge en mera rättvisande bild av de nuvarande reglerna om bevisbördans
placering vill utskottet också peka på att talan om skadestånd
enligt SkL kan grundas på anonyma fel - skadevållaren kan inte utpekas
- eller kumulerade fel - flera mindre fel som inte vart för sig uppfyller
kravet på culpa. Med hänsyn härtill har genom SkL uppkommit ett i förhållande
till äldre rätt gynnsammare bevisläge för den skadelidande. Den
skadelidandes bevisskyldighet bör vidare sättas i relation till den skadeståndsgrundande
handlingsföreskrift som återfinns i 7 Sj första stycket arbetarskyddslagen
(1949:1) och som ålägger arbetsgivare att "iakttaga allt som
med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall
däri”.

Utskottet vill dock avslutningsvis erinra om den debatt som under senare
tid förekommit beträffande svårigheterna att få vissa sjukdomstillstånd att
bli klassificerade som yrkesjukdomar enligt yrkesskadeförsäkringen. Svårigheterna
har i dessa fall berott på den osäkerhet som från vetenskaplig
synpunkt förelegat i fråga om eventuella sjukdomsalstrande egenskaper hos
vissa kemiska ämnen. Detta har i sin tur medfört problem angående orsakssamband
och orsakskonkurrens. Såsom tidigare nämnts är yrkesskadeförsäkringen
f. n. föremål för översyn av yrkesskadeförsäkringskommittén.
Självfallet kan resultatet av kommitténs ställningstaganden till frågeställningar
av detta slag komma att få återverkningar även på de allmänna skadeståndsrättsliga
bevisbördereglerna, åtminstone inom yrkesskadeområdet.
F. n. finns det emellertid enligt utskottets mening ej anledning att frångå
den ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit med avseende på motionsyrkanden
angående omvänd bevisbörda.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1975:1142.

LU 1975:16

Samordningen med de nya trafikskadereglerna

De genom propositionen framlagda lagförslagen föreslås träda i kraft den
1 januari 1976. Avsikten har varit att beträffande medvållandereglerna uppnå
en samordning med de nya trafikskaderegler som kan väntas bli resultatet
av trafikskadeutredningens betänkande (SOU 1974:87) Trafiksskadeersättning.
Utredningens förslag upptar bl. a. vissa regler om skadelidandes medvållande
till trafikskada, vilka har samband med skadeståndslagens allmänna
bestämmelser om medvållande. Föredragande statsrådet har vid framläggandet
av förevarande lagförslag räknat med att propositionen på grundval
av utredningens betänkande skulle kunna föreläggas riksdagen i så god tid
att också nya trafikskaderegler kunde träda i kraft den 1 januari 1976.

Arbetet med sistnämnda lagförslag har emellertid tagit längre tid än som
ursprungligen beräknats. Man torde för närvarande böra räkna med att nya
trafikskaderegler kan träda i kraft tidigast den 1 juli 1976.

Utskottet har övervägt om vid sådant förhållande utskottet i detta lagstiftningsärende
bör genom utskottsinitiativ framlägga förslag om en särskild
reglering av frågan, vilken inverkan den skadelidandes medvållande bör
ha på rätten till skadestånd vid trafikolycksfall. Utskottet har emellertid
stannat för att inte f. n. föreslå några sådana lagändringar.

Utöver det ovan anförda har de i propositionen framlagda förslagen inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande begränsning av ersättningsnivån vid personskada
att riksdagen avslår motionen 1975:1821,

2. beträffande omprövning av skadestånd att riksdagen med avslag
på motionen 1975:1817 antar 5 kap. 5 i det genom propositionen
1975:12 framlagda förslaget till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207),

3. beträffande samordning mellan skadestånd och andra förmåner
vid personskada att riksdagen - med förklaring att propositionen
i denna del inte kunnat oförändrad godtas - med bifall
till motionen 1975:1820, yrkandet 1, antar 5 kap. 3 !: förslaget
till lag om ändring i skadeståndslagen med i här nedan som
utskottets förslag betecknad lydelse:

Regeringens förslag Utskottets .förslag

5 KAP.

3 5

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten

Ll) 1975:16

har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
eller annan likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring,

4. periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.

/ skälig omfattning avräknas även
periodisk ersättning som den skadelidande
med anledning av förlusten har
rätt till pä grund av annan olycksfallseller
sjukförsäkring än som omfattas av
forsta stycket.

4. beträffande omprövningsrätt på grund av ändrade förhållanden
på den skadeståndsskyldiges sida att riksdagen med anledning
av motionen 1975:1820, yrkandet 2 i motsvarande del, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande jämkning av oskäligt betungande skadestånd att
riksdagen

a) med anledning av motionerna 1975:1818, yrkandet 1, och
1975:1820, yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört angående tilläggsdirektiv till brottsskadeutredningen,

b) med anledning av motionen 1975:1820, yrkandet 2, såvitt
nu är i fråga,godkänner vad utskottet anfört angående rekvisitet
om beaktande av den skadelidandes behov av skadeståndet
m. m.,

6. att riksdagen med avslag på motionen 1975:1820, yrkandet'2,
antar 6 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen,

7. beträffande patientförsäkring att riksdagen avslår motionen
1975:1134,

8. beträffande skador vållade av intagna på kommunal vårdinrättning
att riksdagen avslår motionen 1975:726,

9. beträffande barns och ungdoms skadeståndsskyldighet att riksdagen
avslår motionen 1975:104, yrkandena 1 och 2,

10.beträffande jämkning av det allmännas skadeståndsansvar att
riksdagen med avslag på motionen 1975:1818, yrkandet 2, antar
3 kap. 6 $ förslaget till lag oni ändring i skadeståndslagen,

11. beträffande införande av strikt skadeståndsansvar m. m. att
riksdagen avslår motionen 1975:1142,

LU 1975:16

12. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
i vad förslaget ej omfattas av utskottets hemställan under
2, 3, 6 och 10,

13. att riksdagen antar övriga i propositionen framlagda lagförslag.

Stockholm den 22 april 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)‘, Börjesson
i Falköping (c)2, fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Torwald
(c), Olsson i Timrå (s), Winberg (m)3, Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk)4,
fru Fredgardh (c), fru Tillander (c)5, herr Gustafsson i Stockholm (s), fru
Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s), herrar Henmark (fp), Lövenborg (vpk)‘
och fru Karlsson (c)7.

Ej närvarande vid p. 7-13 i utskottets hemställan
Endast närvarande vid p. 7, 9, 10 i utskottets hemställan
Endast närvarande vid p. 7-13 i utskottets hemställan

Endast närvarande vid p. 4-6 i utskottets hemställan

Endast närvarande vid p. 11-13 i utskottets hemställan

Endast närvarande vid p. 1-3 i utskottets hemställan

Endast närvarande vid p. 1-6, 8 i utskottets hemställan

Reservation

beträffande./ö/wAwng av oskäligt betungande skadestånd (punkt 5 i hemställan)

av herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje
(s), Olsson i Timrå (s), Israelsson (vpk), Gustafsson i Stockholm (s) och
fru Hjalmarsson (s), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 40 med ”Med
hänvisning” och slutar på s. 42 med ”vissa skadelidande” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det i och för sig naturligt att man vid en
skälighetsprövning av det slag som avses med den allmänna jämkningsregeln
beaktar så markerade skillnader i skuldgraden som mellan å ena sidan vanlig

LU 1975:16

oaktsamhet och å andra sidan uppsåt eller grov vårdslöshet hos den skadeståndsskyldige.
Det torde stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
att jämkningsregeln framfor allt kommer till användning i
det förra fallet och att den tillämpas mer restriktivt i de senare fallen.

Vad särskilt angår skador på grund av uppsåtlig brottslig gärning kan
omständigheterna å andra sidan ofta vara sådana att det för den skadeståndsskyldige
skulle vara oskäligt betungande att behöva betala fullt skadestånd.
Enligt utskottets mening skulle det från sociala och humanitära
synpunkter te sig olyckligt att ålägga en tilltalad en skadeståndsskyldighet
som han inte kan fullgöra hur väl han än sköter sig i fortsättningen. Skadeståndet
kan då bli ett avgörande hinder för hans återanpassning i samhället.
Det kan också te sig meningslöst att döma en förut många gånger straffad
person att utge skadestånd som han omöjligen kan betala. Redan skyldigheten
att utge ett för den skadelidande tämligen obetydligt belopp kan
för den skadeståndsskyldige brottslingen allvarligt försvåra dennes rehabilitering.

Med hänsyn till det sagda bör jämkningsregeln, som också framhålls i
propositionen, kunna tillämpas även vid skada i samband med uppsåtliga
brott, om i övrigt starka skäl - t. ex. hänsyn till den brottsliges möjligheter
till återanpassning - talar för att skadeståndet sätts ned.

När det gäller frågan huruvida staten skall träda in och ta på sig ett
ersättningsansvar för den del av skadeståndet som kan komma att sättas
ned av hänsyn till skadevållarens sociala rehabilitering, vill utskottet erinra
om att det ankommer på brottsskadeutredningen att överväga om det finns
skäl att införa ett vidgat statligt ersättningsansvar för person- och sakskada
i samband med brott. Propositionen innebär att den skadelidande har rätt
till ersättning av allmänna medel för sin skada enligt vanliga regler även
om hans skadeståndstalan mot den brottslige skadevållaren har satts ned
av hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden och intresset av återanpassning.
Huruvida den ersättning som har utgetts av staten till den skadelidande
skall kunna återkrävas från skadevållaren är en fråga som det
ankommer på brottsskadeutredningen att överväga.

Av det nu anförda framgår att de frågor som har väckts i motionen
1975:1818, yrkandet 1, f. n. är föremål för överväganden inom brottsskadedeutredningen.
Uppenbarligen bör resultatet av detta utredningsarbete först
avvaktas innan man tar slutlig ställning till dessa frågor. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet bifall till denna motion, såvitt nu är i fråga.

Motionen 1975:1820, yrkandet 3, rör frågan om man även i andra fall
än när skadestånd grundas på brott bör införa en möjlighet till statlig ersättning
åt skadelidande vars skadestånd har blivit nedsatt genom jämkning
till följd av ekonomiska förhållanden på skadevållarens sida. Utskottet vill
för sin del erinra om att samhället genom socialförsäkringen bereder alla
medborgare ett grundläggande skydd vid personskador och att det på sakskadeområdet
finns goda möjligheter för den enskilde att skaffa sig ett

LU 1975:16

försäkringsskydd till rimliga kostnader. Frågan är alltså om staten bör träda
in och ersätta den del av skadan som inte täcks av sådana försäkringsförmåner.
Uppenbarligen kan staten inte ta på sig ett generellt ersättningsansvar
för person- eller sakskador som inte täcks av socialförsäkring eller
annan försäkring. Än orimligare skulle det vara om staten skulle svara för
ren förmögenhetsskada. Och det finns inte någon anledning till att just
den som får sitt skadestånd nedsatt med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln
skulle få större möjligheter till ersättning av allmänna medel
än den som skadats under sådana omständigheter att han över huvud taget
inte har rätt till skadestånd.

Utskottet vill vidare peka på att det med hänsyn till SkL:s dispositiva
natur torde vara i det närmaste ogörligt att förverkliga tankegångarna i motionen
om att inom den allmänna jämkningsregelns tillämpningsområde
infora koordinerande regler om statlig ersättning till de skadelidande. En
sådan samordning synes vara teknisk genomförbar endast i de fall då tvist
föreligger mellan parterna i själva jämkningsfrågan och saken underställs
domstols prövning. Utskottet vill i anslutning härtill påpeka att det f. n.
bara är en liten del av skadefallen som går till domstol och att när rättegång
anställs det sällan överlämnas till domstolen att avgöra frågor om ersättningsposter
som skulle kräva vidlyftig handläggning. Oftast är nämligen
parternas syfte att endast erhålla ett avgörande i ansvarsfrågan, eventuellt
också av frågan om och i vilken grad den skadelidande varit medvållande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till
motionen 1975:1820, yrkandet 3.

Beträffande den allmänna jämkningsregeln upptar såsom tidigare nämnts
motionen 1975:1820 under punkten 2 dessutom förslag till vissa ändringar
i den föreslagna lagtexten, vilka sammanhänger med yrkandet om tilläggsdirektiv
för brottsskadeutredningen. Ändringsförslaget går ut på att dels rekvisitet
om beaktande av den skadelidandes behov av skadeståndet, dels
hänvisningen till ”övriga omständigheter” skall utgå ur paragrafen. Som
framgår av det nyss anförda har utskottet ställt sig avvisande till tankegångarna
om att införa statligt ersättningsansvar för de jämkningsfall som
motionärerna avser. Redan som en följd av detta ställningstagande kan
utskottet inte biträda yrkandet om ändrad lydelse av den allmänna jämkningsregeln.
Utskottet vill emellertid tillägga att det enligt utskottets mening
är angeläget att skadeståndsreglerna utformas så att de inte leder till stötande
eller obilliga resultat. På grund härav bör det vid tillämpning av den allmänna
jämkningsregeln vara möjligt att beakta både den skadeståndsskyldiges intresse
att inte åläggas oskäligt betungande skadestånd och den skadelidandes
intresse att få ut det skadestånd som han behöver t. ex. för sin försörjning.
Att en sådan intresseavvägning skall företas bör komma till klart uttryck
i lagtexten. Beträffande hänvisningen i lagrummet till ”övriga omständigheter”
har motionärerna anfört att detta endast skulle syfta på graden av
den ansvariges skuld. Till förebyggande av missförstånd på denna punkt

LU 1975:16

vill utskottet framhålla, att uttrycket ”övriga omständigheter” avser även
åtskilliga andra motivuttalanden angående de närmare förutsättningarna för
jämkningsregelns tillämpning, t. ex. det förhållandet att jämkning ej skall
förekomma, om skadeståndet täcks av ansvarsförsäkring eller när den skadeståndsskyldige
är att bedöma som självförsäkrare, och att jämkning ej
heller som regel bör ske, om den skadeståndsskyldige har underlåtit att
teckna ansvarsförsäkring i sådana fall där han objektivt sett borde ha gjort
detta.

Enligt utskottets uppfattning bör förevarande regel således ha den utformning
som har förordats i propositionen. 1 samband härmed bör dock
påpekas att utskottets förslag när det gäller samordningen mellan skadestånd
och förmåner från privata sjuk- och olycksfallsförsäkringar leder till ett ökat
utrymme för en tillämpning av den allmänna jämkningsregeln. Närén skadelidande
har rätt till sådana förmåner, minskar givetvis hans behov av
att dessutom fä fullt skadestånd.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande jämkning av oskäligt betungande skadestånd att
riksdagen

a) avslår motionerna 1975:1818, yrkandet 1, och 1975:1820,
yrkandet 3,

b) med avslag på motionen 1975:1820, yrkandet 2, såvitt nu
är i fråga, godkänner vad utskottet anfört angående rekvisitet
om beaktande av den skadelidandes behov av skadeståndet

m. m..

Särskilda yttranden

1. beträffande begränsning av ersättningsnivån vid personskada

av herr Olsson i Timrå (s) och fru Hjalmarsson (s) som anför:

Utskottets främsta argument mot en begränsning av ersättningen vid
personskada är, att skadeståndsreglerna inte är något lämpligt instrument
för att åstadkomma inkomstutjämning.

Detta påstås inte heller i motionen. Tvärtom påpekas att höginkomsttagaren
kan skaffa sig kompletterande egen försäkring. Samma påpekande
gjordes i propositionen 1972:5, där tanken på en begränsningsregel framfördes.
Eftersom många olyckor inträffar under sådana omständigheter att
ingen kan krävas på skadestånd, är det under alla omständigheter naturligt
för höginkomsttagaren att skaffa sig ett kompletterande försäkringsskydd.

Motionärens argument är i stället att skadeståndsrätten alltmer får karaktär
av sociallagstiftning när det gäller personskada. Den som anses skadeståndsskyldig
drabbas av hela det ekonomiska ansvaret även om han
hade ringa eller kanske rentav ingen skuld till skadan. En övre gräns som

LU 1975:16

i socialförsäkringen ter sig då inte orimlig.

Beträffande utformningen av en eventuell begränsningsregel anser utskottet
att den kunde kompletteras med en avtrappning av maximinivån
med hänsyn till arbetsoförmågans storlek. Detta är också vår åsikt. T. ex.
kunde man tänka sig att om gränsen vid hel arbetsoförmåga är 12 basbelopp,
skulle den vid halv arbetsoförmåga vara 6 basbelopp osv. Utskottet anser
emellertid att en dylik avtrappning skulle innebära avsevärd komplikation.

Frågan är om detta är riktigt. Tillvägagångssättet torde bli följande. Först
fastställes inkomstförlusten. Sedan göres avdrag för samordningsförmån.
Återstoden är skadeståndet, och det är först här, alltså i sista ledet, som
begränsningen skulle komma in.

Utskottet påpekar att kompensationsgraden skulle komma att variera,
bl. a. med hänsyn till samordningsförmånerna. En utlänning skulle maximalt
kunna (1 t. ex. 108 000 kr. i årlig livränta även om hans inkomstbortfall
var vida högre. En svensk i samma inkomstläge skulle kunna få 108 000
kr. -i-den samordningsförmån, han eventuellt är berättigad till. Mot bakgrund
av att utskottet dels fastslagit, att skadeståndsreglerna inte åsyftar
inkomstutjämning, dels föreslagit borttagande av 5 kap. 3 5 andra stycket
i förslaget, borde man inte ha någon invändning mot att en höginkomsttagare
med samordningsförmån kan bli bättre ställd än en utan sådan förmån.
Indirekt har han ju betalat för sin samordningsförmån, t. ex. en löntagare
för yrkesskadeförsäkringen.

Med detta särskilda yttrande har vi velat markera att frågan om en allmän
begränsning av ersättningsnivån vid personskada inte bör anses vara definitivt
avförd ur diskussionen utan att det enligt vår uppfattning finns
anledning att återkomma till denna fråga under det fortsatta reformarbetet.

2. beträffande omprövning av skadestånd

av herrar Svanström (c). Torwald (c), Olsson i Sundsvall (c), fru Fredgardh
(c) och fru Karlsson (c), som anför:

Utskottet har understrukit att, när det gäller omprövning av livränta och
engångsbelopp, kravet på väsentlig ändring inte får tas till intäkt för en
mycket restriktiv tillämpning. Vi finner angeläget påpeka att kravet på väsentlig
ändring inte bara avser den skadelidandes personliga förhållanden
utan samtliga de faktorer, som legat till grund för den livränta eller det
engångsbelopp som ursprungligen fastställts. Detta innebär exempelvis, att
om löneutveckling m. m. för den jämförelsegrupp eller dylikt till vilken
den skadelidande hänförts blivit väsentligt gynnsammare än man vid ersättningens
fastställande räknade med, så bör detta grunda rätt till omprövning.
Detta är särskilt angeläget, när vederbörande vid skadetillfället
nyligen avslutat en utbildning och endast kort tid varit verksam inom ett
nytt yrkesområde. Som exempel kan anföras en tidigare hemmafru, som
efter reaktiveringskurs fått sin första kanske tillfälliga anställning.

LU 1975:16

3. beträffande samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada av

herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje
(s). Olsson i Timrå (s), Gustafsson i Stockholm (s), fru Hjalmarsson (s) och
herr Lövenborg (vpk), som anför:

Om en avräkning skall ske för periodisk ersättning från individuell olycksfalls-
eller sjukförsäkring kan den gynna en skadevållare på den skadelidandes
bekostnad. Ett sådant resultat, som alltså innebär att den skadevållande
alltid drar fördel av den skadelidandes förtänksamhet att skaffa
sig egen försäkring, kan i vissa fall uppfattas som stötande. Vi anser liksom
LO och TCO framhållit i sina remissyttranden att avräkning ibland kan
vara obilligt.

I propositionen har föreslagits att hithörande försäkringsförmåner skall
kunna avräknas efter skälighet. Meningen är att man i erforderlig mån skall
kunna premiera den skadelidandes förtänksamhet genom att helt eller delvis
underlåta avräkning.

Även om man alltså enligt propositionens förslag skall kunna underlåta
avräkning i många fall, så att man undviker obilliga resultat, talar de skäl
vi förut anfört för att man inte nu medger möjlighet att avräkna hithörande
förmåner. Vi vill emellertid liksom föredragande statsrådet påpeka att underlåtenheten
att avräkna förmånerna ibland kan leda till överkompensation.
Det kan under hand finnas anledning att återkomma tili denna fråga när
skadeståndskommittén har lagt fram sitt slutbetänkande. I propositionen
har också förutskickats att avräkningsproblemen då kan komma att tas upp
till förnyad prövning.

4. beträffande omprövningsrätt på grund av ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges
sida

av herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje
(s), Olsson i Timrå (s). Israelsson (vpk). Gustafsson i Stockholm (s) och
fru Hjalmarsson (s), som anför:

När man inom ramen för det fortsatta reformarbetet överväger frågan
om omprövning skall kunna ske på grund av väsentligt ändrade förhållanden
på den skadeståndsskyldiges sida, bör man enligt vår mening noga beakta
vilka konsekvenseromprövningsregeln kan fä förden skadeståndsskyldige.
En omprövningsregel av detta slag får inte innebära ett sådant osäkerhetsmoment
för den skadeståndsskyldige att hans möjligheter att överblicka
sin ekonomiska situation och planera sina framtida utgifter på ett oacceptabelt
sätt försvåras. Vi vill också framhålla att den diskuterade omprövningsrätten
i många fall kan få direkt obilliga resultat. Detta blir enligt
vår mening fallet om t. ex. en studerande, vars skadeståndsskyldighet blivit
nedsatt genom jämkning, skulle riskera att varje inkomstökning som han
kan uppnå i framtiden leder till att han åläggs att betala ytterligare ska -

LU 1975:16

destånd. Vi anser mot bakgrund av det nu anförda att utrymmet för en
omprövningsmöjlighet av förevarande slag i realiteten är ringa.

5. beträffande barns och ungdoms skadestdndsskyldighet

av herr Börjesson i Falköping (c), som anför:

Det torde förekomma att domstol utdömt skadestånd som följer den dömde
under hela hans återstående levnad. Detta är ett straff, vilket icke kan
sägas stämma överens med principerna för humanisering av kriminalvården.
När en påföljd utdöms bör största möjliga hänsyn tagas till den dömdes
återanpassning i samhället. Exempel kan anföras som ger belägg för att
den utdömda påföljden är av den storleksordningen att den dömde resignerar
och därmed omöjliggöres en normal livsföring och en meningsfull livstillvaro.

Som framgår av det anförda exemplet i min motion 1975:104 har jag
där tagit upp ett konkret fall för att belysa hur orimligt en straffpåföljd
kan verka i det enskilda fallet. Här är det fråga om vad ett barn, under
lek, gjort sig skyldig till och vars straffsanktioner följer vederbörande så
länge denne lever. Jag är medveten om, att som utskottet framhållit jämkning
av skadestånd i större utsträckning sker nu än tidigare, likaså att familjer
numera i de allra flesta fall har ansvarsförsäkring som skyddar barnen i
händelse att det kan bli fråga om vållande av skada för annans liv och
egendom.

Med hänsyn härtill anser utskottet att skäl icke föreligger för att tillstyrka
en sådan generell tidsbegränsning som jag förordat i motionen. Det skall
dock framhållas att vad jag avsåg med nämnda motion var att påtala det
förhållandet att det har förekommit att skadeståndspåföljder har utdömts
utan hänsyn till jämkningssynpunkten. I det exempel som anfördes i ovannämnda
motion hade starka skäl talat för att skadeståndsansvaret skulle
jämkas med hänsyn till att det var fråga om ett barn som var skadevållande.

Även om jag förordat generell tidsbegränsning av livräntan, så ansluter
jag mig till de synpunkter som utskottet anfört beträffande de begränsningsprinciper
som f. n. gäller i fråga om barns skadeståndsansvar.

Däremot anser jag att när det gäller utdömda livräntor, där vederbörande
skadevållande erhåller ett alltför hårt straff och när man kan befara att hans
återanpassning till en samhällsnormal tillvaro äventyras, då bör samhället
övertaga ersättningsansvaret.

Dessa synpunkter har jag härmed velat ge till känna.

LU 1975:16 66

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Propositionen 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Lagförslagen 3

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 3

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) 10

3. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar 12

4. lag om ändring i lagen (1922:382) angående ansvarighet för

skada i följd av luftfart 13

5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) 14

6. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada
till sjöss 15

7. lag om ändring i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport 16

8. lag om ändring i byggningabalken 16

Motionsyrkanden 17

Utskottet 19

Inledning 19

Begränsning av ersättningsnivån vid personskada 22

Omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust 25

Samordning mellan skadestånd och andra förmåner vid personskada
30

Jämkning av oskäligt betungande skadestånd 33

Patientförsäkring 42

Ersättning för skador vållade av intagna på kommunal vårdinrättning
45

Barns och ungdoms skadeståndsskyldighet 47

Jämkning av det allmännas skadeståndsansvar 48

Införande av strikt skadeståndsansvar för arbetsgivare 52

Samordning med de nya trafikskadereglerna 57

Hemställan 57

Reservation 59

Särskilda yttranden 62

GOTAB 75 9258 Stockholm 1975