Justitieutskottets betänkande nr 16

Juli 1975:16

Nr 16

Justitieutskottets betänkande med anledning av motion om åtgärder
mot narkotikabrottsligheten m. m.

Motionen

I motionen 1975:1100 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i
fråga,

att riksdagen begär att regeringen föranstaltar om att polisen, tullen och
den civila och militära luftbevaknigen gemensamt utarbetar förslag om åtgärder
för en effektivare gränskontroll (yrkande 8),

att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till åtgärder på bred front
mot narkotikamissbruket i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande

9),

att riksdagen begär att regeringen till prövning upptar de förslag som
framläggs i motionen angående det internationella samarbetet för att komma
till rätta med narkotikamissbruket (yrkande 10) samt

att riksdagen begär att regeringen till prövning tar upp de förslag som
framläggs i motionen angående utredning för att möjliggöra att narkotikamissbrukare
kan dömas till alternativa påföljder (yrkande 11).

Narkotikamissbrukets omfattning, m. m.

I socialutredningens principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvården - Mål
och medel lämnas en redogörelse beträffande narkotikamissbrukets omfattning.
Av redogörelsen återges här följande avsnitt:

Det statistiska material som finns ger inte någon klar bild av narkotikamissbrukets
omfattning. På grundval av olika undersökningar genomförda
åren 1966-1968 uppskattade socialstyrelsens narkomanvårdskommitté(SOU
1969:52) antalet svåra missbrukare i hela landet till omkring 10 000. Missbrukargrupperna
var i stor utsträckning koncentrerade till de tre största städerna.
Enligt socialstyrelsens utredning Behandling av narkotikamissbrukare
(1973) är dessa uppgifter med all sannolikhet relevanta även i dag. Utredningen
visar emellertid att missbruket tenderar att gå allt längre ner i åldrarna.
Det sker en successiv förskjutning från lättare droger mot hallucinogener
och morfinderivat. Missbruket har vidare spritts från storstadsområdena till
vissa andra kommuner.

Socialstyrelsen redovisar i skriften även de försök som gjorts att kartlägga
och kvantifiera missbrukets omfattning inom olika vårdområden. Därav
framgår bl. a. att av de 4 742 personer som den 1.4.1972 var intagna inom
kriminalvården 1 219 eller 26 procent bedömdes vara narkotikamissbrukare.
Inom frivården, omfattande 23 196 övervakningsfall, uppskattades 2 763 eller
12 procent vara narkotikamissbrukare.

1 Riksdagen 1975. 7 sami. Nr 16

JuU 1975:16

2

Skolöverstyrelsens undersökning (i enkätform åren 1971 och 1972) visade
att 15 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna i årskurs 9 år 1972
uppgav att de någon gång använt narkotika. Andelen som vid samma undersökningstillfälle
uppgav att de fortfarande använde narkotika var för pojkarna
6 procent och för flickorna 5 procent, vilket jämfört med 1971 års
siffror innebär en ökning på ungefär en procent för respektive grupp.

Narkotikasituationen avspeglar sig också i rikspolisstyrelsens redovisning
över polisens ingripanden mot illegal narkotikahantering. År 1965 var antalet
inkomna ärenden 543. För år 1967 uppgick antalet till 1 661 och hade år
1969 stigit till 6 400. Förde tre följande åren redovisas omkring 4 500 ärenden
per år. Under första halvåret 1973 var antalet 2 407. Antalet beslag av narkotika
har ökat successivt sedan år 1965, då 300 sådana beslag företogs. Under
år 1972 gjordes 2 388 beslag. Motsvarande åtgärder under första halvåret
1973 uppgick till 1 199.

Det bör betonas att rikspolisstyrelsens statistik inte ger någon tillförlitlig
bild av antalet missbrukare i vårt land. Genom att redovisningen avser
endast illegal narkotikahantering som kommit till polisens kännedom, faller
ett stort antal missbrukare - även sådana som i annat sammanhang kommit
i kontakt med polisen - utanför statistiken. Vidare påverkas denna av sådana
faktorer som personalinsatser samt gällande regler och praxis.

Antalet missbrukare som behandlas inom den sociala vårdsektorn kan
inte anges med någon större grad av säkerhet. Behandlingsresurser med
särskild inriktning på vård av narkotikamissbrukare omfattade i januari 1973
(enligt socialstyrelsens redovisning) ett 15-tal öppna mottagningar, drygt
180 platser vid narkomanvårdsavdelningar inom den slutna psykiatriska
sjukhusvården, 145 platser fördelade på 13 behandlings- och inackorderingshem
för narkotikamissbrukare samt drygt 200 platser vid 4 ungdomsvårdsskolor
särskilt avsedda för vård av unga narkotikamissbrukare.

Inom den psykiatriska vården skrevs under år 1969 2 300 patienter ut
under diagnosen narkomani (1 401 kvinnor och 809 män).

Beträffande det nuvarande läget på narkotikaområdet i vad gäller tillgången
på och den illegala handeln med narkotika kan hänvisas till propositionen
1975:69 om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. (s. 6-7).

Frågornas behandling vid 1974 års riksdag

I justitieutskottets betänkanden JuU 1974:32 och 1974:33 behandlades
motionsyrkanden, liknande dem som nu föreligger, rörande dels åtgärder
mot den internationella brottsligheten och narkotikabrottsligheten, dels
brottspåföljderna för narkotika- och alkoholmissbrukare.

I betänkandet JuU 1974:33 anförde utskottet rörande den internationella
brottsligheten bl. a. följande:

Som utskottet i tidigare sammanhang (se bl. a. JuU 1972:14) haft anledning
konstatera har i den internationella brottsligheten under senare år kommit
in drag av organisering och kommersialisering. Verksamheten, som sedan
lång tid berört också vårt land, styrs av ligor eller syndikat, och det är
ofta fråga om en aktivitet vilken, som motionärerna framhåller, planläggs
i utlandet och riktar sig gentemot länder där riskerna är minst och utsikterna

JuU 1975:16

3

att lyckas är störst. Utvecklingen är naturligtvis oroande, och den har också
ägnats en betydande uppmärksamhet från svensk sida, på narkotikaområdet
och eljest. Åtgärder har som framgår av exemplifieringen i det följande
vidtagits såväl när det gäller intern, svensk lagstiftning som på det internationella
planet.

Vad gäller interna, svenska lagstiftningsåtgärder kan utskottet erinra om
att olika former av våldsdåd med internationell anknytning utförda med
vapen eller sprängämnen år 1971 ledde till en skärpning av straffen för
olaga innehav av skjutvapen och explosiva varor (prop. 1971:109, JuU
1971:14). Utskottet vill också peka på 1972 års lagstiftning mot den delvis
från utlandet styrda, illegala spelverksamheten (prop. 1972:96, JuU 1972:15).

Exempel där internationellt samarbete lett till skärpt lagstiftning i Sverige
utgör kampen mot flygplanskapningar och andra handlingar riktade mot
den internationella civila luftfartens säkerhet. Efter ett intensivt internationellt
samarbete, som bl. a. resulterat i 1970 års Haagkonvention och 1971
års Montrealkonvention, har i Sverige införts lagstiftning om flygplatskontroll,
flygplanskapning och luftfartssabotage (prop. 1970:75, 1LU 1970:75,
prop. 1971:92, JuU 1971:9 och prop. 1973:92, JuU 1973:21). I samband med
att Sverige tillträdde Haagkonventionen uttalades från statsmakternas sida
att det från flera synpunkter är angeläget att Sverige aktivt deltar i ansträngningar
på det internationella planet av det slag som här nämnts.

En annan företeelse som på senare tid också uppmärksammats i internationella
sammanhang är den politiska terrorismen. Härvidlag kan utskottet
erinra om den nyligen genomförda lagstiftningen om åtgärder mot vissa
våldsdåd med internationell bakgrund (prop. 1973:37, JuU 1973:18 och prop.
1974:55, JuU 1974:12). I detta lagstiftningsärende underströks vikten av
att stärka både det internationella polissamarbetet och mellanstatligt samarbete
av annat slag.

När det gäller svensk lagstiftning för att möta den internationella utvecklingen
av narkotikabrottsligheten vill utskottet här endast erinra om
den höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
som genomfördes år 1972, bl. a. i syfte att anpassa den svenska lagstiftningen
till den i andra länder (prop. 1972:62, JuU 1972:14). I det lagstiftningsärendet
uttalades bl. a. att en av de mest angelägna uppgifterna
i bekämpandet av den illegala narkotikahanteringen är att bygga ut det
internationella samarbetet samt att det från svensk sida satsas hårt på detta.
Till illustration av det sagda pekades bl.,a. på att 1971 års Wienkonvention
om psykotropa ämnen utarbetats under aktiv medverkan från Sverige. Vidare
nämndes bl. a. Sveriges bidrag till FN:s fond för kontroll av beroendeframkallande
medel och svenska insatser för att höja aktiviteten inom Interpol
och Internationella tullsamarbetsrådet. Det kan tilläggas att i lagstiftningsärendet
riktlinjer drogs upp för särskilda bestämmelser om placering i sluten
anstalt, avskildhet och permission beträffande vissa intagna som ägnat sig
åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt allvarlig
karaktär. Det gällde här personer - ofta utan fast anknytning till Sverige
-vilka dömts till långvariga frihetsstraff, i många fall för grova narkotikabrott
av yrkesmässig karaktär. Regler i ämnet utformades i samband med den
i år genomförda kriminalvårdsreformen (prop. 1974:20, JuU 1974:2).

Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till att statsrådet Aspling
helt nyligen vid svar på en enkel fråga om åtgärder mot narkotikamissbruket

JuU 1975:16

4

bl. a. uttalat att Sverige på det internationella planet bedrivit en utomordentligt
aktiv verksamhet när det gäller narkotikaproblemen samt att vi
kommer att fortsätta med denna verksamhet.

I fråga om mera konkreta insatser mot den internationella brottsligheten
koncentreras intresset, såsom också framhålls i motionen, på den internationella
kriminalpolisorganisationen Interpol.

Interpol bildades år 1923 och hade i början av innevarande år 117 medlemsstater.
På senare år har organisationens verksamhet vidgats och

intensifierats bl. a. när det gäller bekämpande av internationell terroristverksamhet
och narkotikahantering. Ett uttryck för Interpols satsning mot narkotikan
är en på svenskt initiativ för några år sedan tillkommen aktionsplan.
Planen innebär bl. a. att tre förbindelsemän från olika länder står till generalsekretariatets
förfogande för en en kontinuerlig uppsökande verksamhet
i de europeiska länderna. Sverige, som redan tidigare verkat för en förstärkning
av Interpols resurser, har vid organisationens generalförsamling

i år aktivt medverkat till en höjning av årsavgifterna. Sedan 1965

har Sverige också bidragit till Interpols verksamhet genom att avdela en
svensk polisman för tjänstgöring vid generalsekretariatet.

Till belysning av organisationens verksamhet kan här nämnas att vid
den nyssnämnda generalförsamlingen i år särskilt uppmärksammades vikten
av samarbete i fråga om ekonomisk brottslighet och i fråga om kontrollen
av handel med handeldvapen.

I anslutning till samarbetet inom Interpol vill utskottet framhålla att också
det internationella polissamarbete som äger rum på bilateralt plan med främmande
länders polismyndigheter intensifierats och byggts ut i takt med
de senaste årens ökning av den internationella brottsligheten. Det niå här
erinras om att utlämnadet från Holland till Sverige nyligen av en storleverantör
av narkotika kan ses som ett resultat av sådant samarbete.

Vad gäller polisverksamheten vill utskottet till sist erinra om de mycket
betydande ekonomiska satsningar härvidlag som beslöts av 1973 års riksdag
(se JuU 1973:26) och som givetvis innebär ökade möjligheter att ingripa
mot internationell brottslighet.

I anledning av motionärernas uttalande rörande angelägenheten av att
förstärka det internationella lagstiftningssamarbetet vill utskottet, utöver
vad som anförts i det föregående, erinra om den verksamhet i detta hänseende
som pågår inom FN och Europarådet, bl. a. i den europeiska kommittén
för brottslighetsfrågor (ECCP). Utskottet vill också särskilt peka på
att vid Europarådets 53:e ministermöte i Strasbourg i år utrikesministrarna
enades om att rådet under den närmaste framtiden skulle koncentrera sin
mellanstatliga verksamhet till vissa områden, däribland juridiskt samarbete,
koordination av nationell lagstiftning, brottsbekämpning m. m. (skr.
1974:131).

Vad gäller den av motionärerna särskilt berörda kontrollen av det svenska
luftrummet har utskottet från försvarsstaben inhämtat bl. a. följande. I samband
med den under senare år konstaterade ökningen av narkotikasmuggling
till Sverige har önskemål framförts till överbefälhavaren om bistånd till tulloch
polismyndigheterna med luftbevakning av misstänkta privatflygplan.
Direktiv angående sådant bistånd har också utfärdats till den befintliga luftbevakningen,
som eljest främst är inriktad på bevakning mot främmande
militära kränkningar av svenskt territorium. Samverkan mellan krigsmakten,
tullen och polisen i angivet hänseende har ägt rum vid upprepade tillfällen,
och flera misstänkta flygningar har rapporterats. Vissa svårigheter
att upptäcka och följa alla sådana flygningar har emellertid förelegat. I takt

JuU 1975:16

5

med alt luftbevakningen tillförts modernare utrustning har förutsättningarna
för ingripande dock blivit bättre.

Vad utskottet här ovan anfört ger enligt utskottets mening vid handen
att de av motionärerna påtalade problemen i fråga om kampen mot den
internationella brottsligheten sedan en lång följd av år varit föremål för
en betydande uppmärksamhet från svensk sida. Sålunda har en rad interna
lagstiftningsåtgärder vidtagits mot skilda former av internationell brottslighet
samtidigt som polisens resurser kraftigt förstärkts. Parallellt härmed
har Sverige i skilda internationella sammanhang initierat eller aktivt verkat
för samarbete såväl på konventions- och lagstiftningsplanet som i fråga om
rent konkreta polisiära och liknande åtgärder. Det är också en klart uttalad
svensk målsättning att fortsätta denna verksamhet.

Under hänvisning till det anförda fann utskottet inte skäl till någon åtgärd
från riksdagens sida i anledning av ett i motionen 1974:151 upptaget yrkande
om åtgärder från svensk sida mot den internationella brottsligheten.

I betänkandet JuU 1974:32 anförde utskottet med anledning av ett motionsyrkande
(motion 1974:1255 yrkande 2) om utredning rörande brottspåföljderna
för narkotika- och alkoholmissbrukare bl. a. följande.

Beträffande den kriminal politiska frågan om behovet av en ny brottspåföljd
bör framhållas att brottsbalkens påföljdssystem ger möjlighet till nyanserat
påföljdsval även vad gäller brottslingar som missbrukar alkohol eller narkotika.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är möjligheten att döma
till skyddstillsyn med föreskrift att den dömde skall underkasta sig vård
eller behandling i sjukhus eller behandlingshem. En sådan dom är inte
verkställbar i den meningen att vården kan framtvingas, men ett åsidosättande
av föreskriften kan leda till att skyddstillsynen undanröjs och ersätts
av annan påföljd. Det bör också noteras att högsta domstolen i en nyligen
meddelad dom funnit att en opiatmissbrukare begått åtalade handlingar
under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, samt förordnat att missbrukaren
skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Domen torde, enligt vad riksåklagaren
anför i sitt remissyttrande, genom sitt prejudikatvärde komma att
medföra att en ganska stor grupp av narkotikamissbrukare kommer att tas
om hand vid psykiatriska sjukhus.

Av det anförda framgår att brottsbalken ger möjlighet till ett påföljdsval
som kan tillgodose vårdbehovet för alkohol- och narkotikamissbrukare som
gjort sig skyldiga till brottslig gärning. Att som motionären anför vissa svårigheter
kan förligga när det gäller verkställigheten av en dom med behandlingsföreskrift
torde inte kunna bestridas. Frågan härom har också uppmärksammats
av statsmakterna och omfattas av det utredningsuppdrag som
anförtrotts övervakningsnämndsutredningen.

Av intresse i verkställighetssammanhanget är också den möjlighet till
vistelse utanför anstalt som numera föreligger enligt 34 § lagen om kriminalvård
i anstalt för den som dömts till frihetsberövande påföljd. Vård
i behandlingshem för narkotikamissbrukare har i förarbetena till lagrummet
särskilt nämnts som exempel på en vårdform som kan ersätta anstaltsvistelsen.

Frågan om påföljderna för brott av narkotikamissbrukare övervägs från
något vidare aspekter och från olika utgångspunkter av kommittén för utredning
om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare, åtalsrättsut -

JuU 1975:16

6

redningen och en arbetsgrupp inom socialstyrelsen för översyn av lagen
om sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Som understrukits i flertalet av föreliggande
remissyttranden har de i motionen upptagna frågorna också ett
nära samband med de principfrågor rörande bl. a. användningen av tvång
inom socialvården som behandlats i socialutredningens nyligen avgivna betänkande.
Anledning finns vidare att erinra om den verksamhet på det
kriminalpolitiska fältet och på narkotikaområdet som bedrivs av brottsförebyggande
rådet och dess olika arbetsgrupper.

Det betydelsefulla och vittomspännande utredningsarbete, som sålunda
f. n. bedrivs beträffande olika spörsmål vilka alla har nära samband med
det frågekomplex som berörs av motionen i nu förevarande del, gör det
enligt utskottets mening föga meningsfullt att tillsätta en särskild utredning
i enlighet med motionärens önskemål. Mot förslaget talar också att socialstyrelsen
i sina rekommendationer för behandling av narkotikamissbrukare
uttalat att det kan finnas anledning att pröva bl. a. lagkonstruktioner som
möjliggör överenskommet kontraktstvång där en tidsbegränsad behandlingsåtgärd
väljs av den behandlade som alternativ till påföljd inom kriminalvårdens
ram. Uppslag liknande det som framförs i motionen är således
redan föremål för uppmärksamhet inom den på narkotikaområdet huvudansvariga
myndigheten, även om - som socialstyrelsen också framhåller
i nyssnämnda rekommendationer-ett slutgiltigt ställningstagande bör anstå
i avvaktan på resultaten av bl. a. socialutredningens arbete.

Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening skäl för någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionen 1974:1255 i nu berörd del.

Interpellationssvar ang. narkotikabrottslighet

I svar på en interpellation om åtgärder mot olaga införsel av heroin anförde
socialminister Aspling den 15 april 1975 bl. a. följande:

Vårt land har under flera år, kanske i större utsträckning än andra nationer,
bedrivit en utomordentligt aktiv verksamhet på det internationella planet
för att komma till rätta med narkotikaproblemen. Sverige är medlem i FN:s
narkotikakommission. Vid kommissionens senaste sammanträde i Genéve
i februari behandlades problemen i samband med Turkiets återupptagande
av odlingen av opievallmo. Den turkiska delegationen redogjorde
för de åtgärder som skall vidtas i samband med att odlingarna åter har
påbörjats. Sammanfattningsvis framkom att kraftfulla insatser görs för att

förhindra illegal användning. Självklart kommer Sverige liksom övriga

länder att med stor uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen.

De beslag som gjorts gäller heroin som smugglats till Europa från

opievallmoodlingarna i den s. k. gyllene triangeln, dvs. gränsområdet mellan
Burma, Laos och Thailand. Genom egna utredningar och genom samarbete
med utländsk polis vet rikspolisstyrelsen numera att heroinet förs till Europa
via länder i Sydostasien. Samordningen av de polisiära insatserna mot trafiken
har tagits om hand av Interpol i Paris, som från årsskiftet 1974-1975
förstärkt sin narkotikagrupp bl. a. med en svensk polisman. Interpol förstärker
också sina samordningsinsatser för Sydostasien.

I ett svar på en enkel fråga vid höstriksdagen framhöll jag att det

självfallet är oroande att heroin börjat tillföras den illegala marknaden i
landet. Någon ökning av den illegala heroininförseln har emellertid enligt

föreliggande uppgifter inte kunnat iakttas sedan jag lämnade mitt svar

i november förra året. Självfallet kommer insatserna mot narkotikamiss -

JuU 1975:16 7

bruket från polisen och övriga berörda samhällsorgan att fortsätta med all
kraft.

Utskottet

1 detta betänkande behandlas fyra yrkanden i motionen 1975:1100, som
alla gäller narkotikabrottslighet och/eller internationell brottslighet.

Den internationella brottsligheten berörs framför allt i yrkandena 10 och
8. Yrkande 10 går ut på att riksdagen skall begära att regeringen till prövning
upptar vissa i motionen framlagda förslag angående en ökad satsning på
det internationella samarbetet för att komma till rätta med narkotikamissbruket.
Förslagen är följande. Regeringen bör ta initiativ till att i samråd
med andra stater göra framställningar till de länder, där odling av opievallmo
fortfarande är tillåten för att om möjligt begränsa förädlingen och utförseln
av förädlad vara. Samarbetet kan enligt motionärerna lämpligen ske genom
FN:s narkotikaorgan i Genéve. Regeringen bör vidare försöka påverka regeringen
i Nederländerna'att ändra sin narkotikapolitik. För internationella
insatser i större skala från polisens sida synes enligt motionärerna ett svenskt
initiativ hos Interpol vara en lämplig och effektiv väg.

Yrkande 8 i motionen innebär att riksdagen skall begära att regeringen
föranstaltarom att polisen, tullen och den civila och militära luftbevakningen
gemensamt utarbetar förslag till åtgärder för en effektivare gränskontroll.
Till stöd för det yrkandet anför motionärerna att, om illegal införsel av
narkotika, vapen m. m. skall kunna förhindras, de för närvarande otillräckliga
möjligheterna att kontrollera det svenska luftrummet måste förbättras
och samarbetet mellan luftbevakningen, tullen och polismyndigheterna intensifieras.
Också gränskontrollen bör enligt motionärerna effektiviseras, och
det kan enligt deras mening även bli nödvändigt att skärpa kontrollen i
den nordiska trafiken, t. ex. genom ökad stickprovskontroll.

Nu berörda frågor behandlades ingående av 1974 års riksdag med anledning
av motioner med yrkanden som i sak väsentligen överensstämmer
med dem som nyss redovisats. Som närmare framgår av redogörelsen ovan
gav utskottet i betänkandet JuU 1974:33 - dagtecknat den 19 november
1974 - en rad exempel, där Sverige aktivt verkat för samarbete såväl på
konventions- och lagstiftningsplanet som i fråga om rent konkreta polisiära
och liknande insatser. Även den i yrkande 8 berörda problematiken rörande
kontrollen av det svenska luftrummet belystes. Sammanfattningsvis uttalades
att vad utskottet anfört gav vid handen att de av motionärerna påtalade
problemen i fråga om kampen mot den internationella brottsligheten sedan
en lång följd av år varit föremål för en betydande uppmärksamhet från
svensk sida och att det var en klart uttalad svensk målsättning att även
i fortsättningen initiera och aktivt verka för ett internationellt samarbete
på detta område. Under hänvisning härtill fann utskottet inte skäl till någon

JuU 1975:16

8

åtgärd från riksdagens sida med anledning av de ifrågavarande motionsyrkandena.
Riksdagen följde utskottet.

Under den korta tid som förflutit efter nyssnämnda överväganden har
inte inträffat några omständigheter som bör föranleda ett annat ställningstagande
till nu ifrågavarande motionsyrkanden. Motionärernas förslag om
initiativ från svensk sida i fråga om odlingen av opievallmo ger emellertid
utskottet anledning framhålla att frågor härom behandlats vid det senaste
sammanträdet med FN:s narkotikakommission, vari Sverige är medlem.
Därvid framkom att i anslutning till Turkiets återupptagande av odlingen
av opievallmo kraftfulla insatser görs för att förhindra att vallmon kommer
till illegal användning. Utskottet vill också erinra om att årets riksdag anvisat
ett belopp av 200 000 kr. som bidrag till FN:s fond för kontroll av beroendeframkallande
medel (SoU 1975:5, rskr 80). Denna fond, som bildades
år 1971, stöder projekt som syftar till att förstärka kontrollåtgärderna och
till att begränsa den illegala efterfrågan och det illegala utbudet av narkotika
och psykotropa medel. Ett aktuellt projekt syftar till att påvisa möjligheterna
för befolkningen i det av motionärerna särskilt berörda gränsområdet mellan
Burma, Laos och Thailand - den s. k. gyllene triangeln - att ersätta odling
av opievallmo med odling av andra grödor och andra ekonomiska aktiviteter.
Med anledning av motionärernas uttalanden rörande den nederländska narkotikapolitiken
vill utskottet också nämna, att FN:s narkotikakommission
vid sitt nyssnämnda sammanträde beslöt rekommendera FN:s ekonomiska
och sociala råd att anta en resolution, vari bl. a. framhölls angelägenheten
av att inget land underlåter att vidta åtgärder för att bekämpa missbruk
av och illegal handel med cannabis.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena
8 och 10 i motionen 1100.

I yrkande 9 hemställs att riksdagen skall begära att regeringen tar initiativ
till åtgärder på bred front mot narkotikamissbruket. Den ökande tillgången
på heroin motiverar enligt motionärerna en kraftig satsning från polisens
sida av det slag som gjordes år 1969. Samtidigt måste åtgärder sättas in
på vårdsidan för att åstadkomma en effektiv rehabilitering av de vårdbehövande
narkomanerna.

Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet understryka att narkotikabrottsligheten
alltjämt är av sådan omfattning, att den utgör ett allvarligt
samhällsproblem. Särskilt oroväckande är det av motionärerna påtalade
förhållandet att den illegala marknaden i landet börjat tillföras heroin.
Beträffande de centralstimulerande medlen - som under senare år dominerat
missbruksbilden - anser sig polisen ha läget någorlunda under kontroll.
Den illegala handeln är, som närmare framgår av en redogörelse av rikspolisstyrelsen
i propositionen 1975:69 angående förlängd giltighet av telefonavlyssningslagen,
genomorganiserad och drivs så gott som uteslutande
av professionella, många gånger internationella förbrytare.

JuU 1975:16

9

Mot denna bakgrund har-som delvis framgått av det föregående - Sverige
under flera år bedrivit en utomordentligt aktiv verksamhet på det internationella
planet för att komma til! rätta med narkotikaproblemen. På det
nationella planet har polisen sedan årsskiftet 1968-1969 mer systematiskt
ägnat sig åt bekämpning av den illegala narkotikahandeln. Anledning finns
att erinra om de mycket betydande satsningar vad gäller polisverksamheten
som beslöts av 1973 års riksdag och som givetvis innebär ökade möjligheter
att ingripa i kampen mot narkotikabrottsligheten. Eftersom den grova narkotikabrottsligheten
domineras av välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat
skulle emellertid, om enbart konventionella spaningsmetoder
kom till användning, krävas helt andra polisiära resurser än som rimligen
kan ställas till förfogande. Genom lagen om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. har därför skapats
möjlighet att använda telefonavlyssning som komplement till de vanliga
spaningsmetoderna vid bekämpandet av den grova narkotikabrottsligheten.
Metoden har visat sig vara av stor betydelse. I betänkandet JuU 1975:15
har utskottet tillstyrkt att lagens giltighetstid förlängs ytterligare ett år.

Det räcker emellertid inte med enbart polisiära insatser för att komma
till rätta med narkotikaproblemet. En oundgänglig förutsättning för att lyckas
härmed är att efterfrågan minskas genom att missbrukarna ges hjälp och
vård. För de svenska insatserna på vårdsidan lämnas en utförlig redogörelse
i socialutskottets betänkande SoU 1974:5 s. 30 f., vartill utskottet hänvisar.
Här skall endast erinras om att socialutredningen är sysselsatt med ett övergripande
utredningsarbete, som också innefattar problemen kring vården
av narkomaner, och att det brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för narkotikafrågor
bl. a. skall verka för samordning av olika myndigheters och
organisationers insatser på narkotikaområdet.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att några särskilda åtgärder
av det slag motionärerna förordar inte är påkallade. Självfallet måste emellertid
insatserna mot narkotikamissbruket från polisen och övriga berörda
samhällsorgan fortsätta med all kraft. Utskottet förutsätter att så sker utan
några särskilda framställningar från riksdagens sida. I enlighet härmed avstyrks
motionsyrkandet.

Motionen upptar slutligen ett yrkande 11, vari hemställs att riksdagen
skall begära att regeringen till prövning tar upp frågan om utredning för
att möjliggöra att narkotikamissbrukare kan dömas till alternativa påföljder.

I motionen framförs i överensstämmelse med vad som gjordes i en motion
till 1974 års riksdag tanken på ett behandlingskontrakt innebärande att en
narkotikamissbrukare som begått brott kan välja att, i stället för att bli
ådömd frihetsstraff, underkasta sig en kombination av frivilliga och tvångsmässiga
behandlingsåtgärder. Fullföljs inte det avtalade vårdalternativet, går
enligt förslaget frihetsstraffet i verkställighet.

Vid förra årets riksdagsbehandling av samma ämne erinrade utskottet

JuU 1975:16

10

om det betydelsefulla och vittomspännande utredningsarbete beträffande
olika frågor med nära anknytning till motionsspörsmålet som f. n. bedrivs
inom bl. a. socialutredningen, kommittén för utredning av påföljder för psykiskt
avvikande lagöverträdare och åtalsrättskommittén. Under hänvisning
härtill och med beaktande att uppslag liknande det som framförts i motionen
redan var föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet fann utskottet inte
skäl för någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen (JuU 1974:32).

Några omständigheter som bör föranleda ett annat ställningstagande till
nu föreliggande motionsyrkande har inte inträffat. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 1100 även i nu berörd del.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande den internationella brottsligheten
m. m. avslår motionen 1975:1100 i denna del (yrkande 8 och

10),

2. att riksdagen beträffande åtgärder på bred front mot narkotikamissbruket
avslår motionen 1975:1100 i denna del (yrkande
9),

3. att riksdagen beträffande brottspåföljderna för narkotikamissbrukare
avslår motionen 1975:1100 i denna del (yrkande 11).

Stockholm den 29 april 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Bengtsson i Göteborg
(c), fru Bergander (s), herrar Nilsson i Visby (s), Fransson (c), fru André
(c), fru Andersson i Kumla (s), fru Lindquist (m) och herr Pettersson i Västerås
(vpk).

Reservationer

1. vid punkten 1

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande den internationella
brottsligheten m. m. anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Nu berörda”
och slutar på s. 8 med ”motionen 1100” bort ha följande lydelse:

Den senaste tidens utveckling tyder inte på någon minskning av den
internationella brottsligheten. Snarare förefaller det som om den skulle få
allt större utbredning och finna allt effektivare former. Även om ett enskilt
land har begränsade möjligheter att hejda utvecklingen måste det givetvis

JuU 1975:16

11

göra allt för att skydda sig mot sådan brottslighet. Därtill måste en samverkan
över hela fältet äga rum mellan olika berörda länder.

Ett område, där verkningsfulla insatser från svensk sida är starkt motiverade,
är arbetet i mellanstatliga organisationer som FN och Europarådet
på att åstadkomma en bättre harmonisering av de enskilda ländernas kriminallagstiftning.
Ett skäl härfor är att många former av organiserad internationell
brottslighet koncentrerats till vissa länder efter en rent affärsmässig
bedömning av var vinstutsikterna är störst och var riskerna - vid
ett eventuellt polisingripande och lagföring - är minst. I många fall försvåras
eller omöjliggörs också det internationella polissamarbetet av att olika länder
från straffrättslig synpunkt behandlar ett och samma förfarande på olika
sätt. Här kan pekas på regleringen av t. ex. handel med ädla metaller och
innehav av skjutvapen, där skiljaktigheterna mellan olika länder är betydande.
Mycket allvarlig är också den i vissa länder rådande mycket liberala
synen på narkotikaproblematiken, som möjliggjort uppbyggandet av effektiva
distributionsorganisationer riktade mot bl. a. vårt land. I dylika fall
bör det vara naturligt att från svensk sida - parallellt med vad som kan
göras i mellanstatliga organisationer - ta direkta kontakter med berörda
länder i syfte att för de ansvariga myndigheterna där framlägga vår syn
på problemen.

Också på det nationella planet måste i högre grad än hittills uppmärksamhet
ägnas åt den internationella narkotikahanteringen och annan organiserad
eller systematisk kriminell verksamhet av allvarlig karaktär. Den
liberala kriminalpolitik som Sverige under lång tid bedrev ledde till att deinternationella
ligorna på ett tidigt stadium riktade sin uppmärksamhet mot
vårt land, ocn nu kan man säga att den internationella brottsligheten verkligen
fått fotfäste här. Mot denna bakgrund är det en angelägen uppgift
att tillse att kriminalvårdens bevakning av intagna som gjort sig skyldiga
till eller misstänks för brottslighet av angivet slag blir effektiv. Det måste
bl. a. undvikas att flera samtidigt häktade medlemmar i en liga placeras
på samma häkte med de möjligheter till kommunikation detta innebär.
För att effektivare säkerhetsåtgärder skall kunna vidtas måste också all berörd
personal i kriminalvårdsanstalter och häkten få information om arten av
den brottslighet den intagne är misstänkt eller dömd för. Över huvud taget
erfordras en övergripande och metodisk analys av kriminalvårdens organisation
och utformning från säkerhetssynpunkt när det gäller sådana intagna
som här berörts.

Utvecklingen under senare år har vidare gjort det nödvändigt att - vid
sidan av förstärkningen av polisens allmänt brottsbekämpande resurser -genom organisatoriska förbättringar effektivisera den polisiära verksamheten
vid våra större internationella flygplatser. Den ökade användningen av skjutvapen
bland de internationellt opererande brottslingarna gör det också påkallat
att i detta sammanhang överväga en skärpning av den särskilda flygplatskontrollen
bl. a. när det gäller ankommande resenärer och bagage. 1
syfte att förebygga illegal införsel med privatflygplan av narkotika, vapen

JuU 1975:16

12

m. m. måste vidare de f. n. otillräckliga möjligheterna att kontrollera det
svenska luftrummet förbättras och samarbetet mellan den militära luftbevakningen
och tull- och polismyndigheterna intensifieras. 1 sammanhanget
måste också observeras de problem, som i övrigt föreligger i fråga om att
upprätthålla kontrollen vid våra gränser. T. ex. gäller sedan det gemensamma
nordiska passkontrollområdet infördes år 1958 att kontrollen i princip är
begränsad till direkt inresa från eller utresa till icke-nordisk stat. Under
trycket av den senaste tidens utveckling har dock Danmark tvingats överväga
att för sin del skärpa kontrollen i den nordiska trafiken. För vårt vidkommande
kan skäl av motsvarande slag liksom Danmarks anslutning till
den europeiska gemenskapen med dess fria rörlighet över gränserna motivera
att man ägnar ökad uppmärksamhet åt gränskontrollens organisation och
funktion. Passfriheten mellan de nordiska länderna bör givetvis bestå, men
ökad stickprovskontroll kan bli erforderlig.

Under hänvisning till det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna
att polisen, tullen och den civila och militära luftbevakningen bör
ges i uppdrag att gemensamt framlägga förslag till åtgärder för en effektivare
gränskontroll. Eventuellt bör även invandrarverket delta i arbetet. Beträffande
den internationella narkotikahanteringen bör i enlighet med motionärernas
förslag regeringen ta initiativ till att i samråd med andra länder
göra framställningar till de länder där opiumodling fortfarande är tillåten
för att om möjligt begränsa förädlingen och utförseln av förädlad vara. Ett
dylikt samarbete kan lämpligen ske genom FN:s narkotikaorgan i Genéve.
När det gäller internationella insatser i större skala från polisens sida i narkotikabekämpningen
synes ett svenskt initiativ hos Interpol vara en lämplig
och effektiv väg. Ett särskilt problem utgör Nederländernas mycket liberala
narkotikapolitik. Regeringen bör undersöka lämpliga vägar att försöka påverka
regeringen i Nederländerna att ändra sin inställning i hithörande frågor.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen beträffande den internationella brottsligheten med bifall
till motionen 1975:1100 i denna del (yrkandena 8 och 10) begär att regeringen
dels föranlstaltar om att polisen, tullen och den civila och militära luftbevakningen
gemensamt utarbetar förslag om åtgärder för en effektivare
gränskontroll, dels till prövning upptar de förslag som i motionen framlagts
angående det internationella samarbetet för att komma till rätta med narkotikamissbruket; 2.

vid punkten 2

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande åtgärder
på bred front mot narkotikamissbruket anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”1 yrkande”
och slutar på s. 9 med ”avstyrks motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det narkotikamissbruk som
i dag förekommer är ytterst allvarligt. En under långa tider felinriktad kri -

JuU 1975:16

13

minalpolitik och en vårdpolitik, som under vissa perioder varit mycket bristfällig,
har nu lett till att missbruket fått en oroväckande omfattning. Det
allvarligaste är trots allt att heroinet har fått fäste i vårt land. Detta förhållande
måste föranleda ytterligare skärpt vaksamhet. Heroinet är särskilt allvarligt
genom att det leder till snabb tillvänjning. Chanserna till avvänjning är
praktiskt taget obefintliga. Riskerna för överdosering är stora och leder lätt
till dödsfall. Heroinet har en vida större spridningseffekt än vad missbruket
av annan narkotika har. Därtill kommer att det är mycket lätt att smuggla.

Vad gäller övriga narkotiska medel bör framhållas att den illegala handeln
med centralstimulantia synes vara på väg att reorganiseras. Sverige utsätts
för ett hårt tryck från internationellt arbetande ligor, för vilka Sverige är
och synes förbli en attraktiv marknad. Missbruket av hasch är det kvantitativt
största problemet. Det finns f. n. god tillgång på hasch i Sverige.
Erfarenheten visar att hasch är inkörsporten till tyngre narkotika. Det är
därför viktigt att effektiva åtgärder vidtas även mot haschmissbruket.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet det vara nödvändigt att
få till stånd en kraftig satsning från polisens sida i kampen mot narkotikan
i likhet med vad som skedde år 1969. Polisen måste ges resurser för att
genomföra en effektiv spaning. Exempel har getts under senare tid på att
polisen i vissa områden påbörjat avslöjandet av narkotikaligor men ej kunnat
fullfölja arbetet på grund av alltför knappa personella resurser. Det är givetvis
helt oacceptabelt. Att 1969 års satsning inte var utan effekt kan belysas
av antalet polisingripanden mot illegal narkotikahantering. År 1967 var antalet
1 661. Under år 1969 steg det till 6 400 för att under de närmaste
följande åren minska till ca 4 500 ingripanden per år.

Enbart polisiära insatser hjälper emellertid inte för att komma till rätta
med narkotikabrottsligheten. Åtgärder måste som motionärerna framhåller
samtidigt sättas in på vårdsidan i syfte att åstadkomma en effektiv rehabilitering
av de vårdbehövande narkomanerna. Lyckas man härmed finns
anledning räkna med att efterfrågan på narkotika minskas och att den svenska
marknaden därigenom blir mindre lockande för de professionella ligor
som numera praktiskt taget helt svarar för den illegala handeln även i vårt
land.

På anförda skäl ansluter sig utskottet till motionärernas uppfattning att
regeringen bör ta initiativ till en sådan satsning på bred front mot narkotikamissbruket
som förordats i det föregående.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen beträffande åtgärder på bred front mot narkotikamissbruket
med bifall till motionen 1975:1100 (yrkande 9) begär att regeringen
tar initiativ till åtgärder på bred front mot narkotikamissbruket i enlighet
med vad som anförts i motionen.

JuU 1975:16

14

3. vid punkten 3

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande brottspåföljderna
för narkotikamissbrukare anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Motionen
upptar” och slutar på s. 10 med "berörd del” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att den oklarhet som råder
beträffande vårdpolitiken när det gäller alkoholister och narkomaner i många
fall leder till att otillräckliga eller inga vårdinsatser vidtas när domstol dömt
en narkotikamissbrukare till skyddstillsyn med föreskrift att den dömde
skall underkasta sig vård eller behandling för sitt missbruk. I regel saknas
underlag för ett konstaterande att den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden
enligt domen, varför möjlighet inte föreligger att undanröja skyddstillsynen
och bestämma annan påföljd. Följden blir därför ofta att den dömde
återfaller i sitt alkohol- eller narkotikamissbruk och att brottsbalkens påföljdssystem
successivt urholkas.

För att hejda en utveckling av nu angivet slag krävs som motionärerna
framhåller särskilda överväganden. Uppmärksamhet bör därvid ägnas åt motionärernas
förslag om ett alternativ till straff, bestående av en kombination
av frivilliga och tvångsmässiga behandlingsåtgärder exempelvis i form av
en kortare sjukhusvistelse med avgiftning, följd av kontrollerad eftervård
i kombination med socialkurativa åtgärder. Utskottet vill erinra om att olika
former av "behandlingskontrakt”, liknande det som förordas i motionen,
med viss framgång används bl. a. i USA och i Frankrike och även av socialstyrelsen
ansetts värda att prövas i vårt land, även om några konkreta
initiativ inte tagits. Det av motionärerna förordade vårdalternativet innebär
dels den principiella nyheten att en narkotikamissbrukare som begått brott
får rätt att inom vissa gränser välja påföljd, dels att misskötsamhet automatiskt
leder till att det alternativa frihetsstraffet verkställs. Ett genomförande
av motionärernas förslag kräver straffrättsliga och vårdtekniska överväganden
som bör möjliggöras genom sedvanligt utredningsförfarande. Uppdraget
kan måhända med fördel anförtros någon av de olika kommittéer
och arbetsgrupper som f. n. arbetar med näraliggande frågor på vårdområdet
och det kriminalpolitiska fältet. Alternativt bör en särskild utredning tillsättas.
Avgörandet härvidlag bör ankomma på regeringen.

Utskottet tillstyrker således bifall till motionen 1100 även i nu berörd
del.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande brottspåföljderna för narkotikamissbrukare
med bifall till motionen 1975:1100 i denna del (yrkande 11) begär att regeringen
till prövning upptar de förslag som framlagts i motionen angående
utredning för att möjliggöra att narkotikamissbrukare kan dömas till alternativa
påföljder.

I

.

GOTAB 75 9416 S Stockholm 1975