Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGEN

PROTOKOLL BIHANG

Sami. 2:2 Justitieombudsmännens
ämbetsberättelse 1974

1974

Band C 2

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1974

1 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten under år 1973 15

I DOMSTOLAR m. m.

Framställning till Konungen angående behov av lagregler beträffande
förutsättningarna för att frånkänna myndig person processbehörighet
och beträffande ställföreträdarskap för dylik ej processbehörig
person 21

Skrivelse till Konungen angående tillämpningen av 27 kap. 1 §
rättegångsbalken för beslag till säkerställande av förverkande som
ej grundas på brott. Framställning om förtydligande lagändring .. 27

Tillämpning av 24 kap. 3 § rättegångsbalken. Övervakning i stället

för häktning 34

Sedan åtal mot två medverkande till brott särskilts har den ene
hörts upplysningsvis i anledning av åtalet mot den andre. Frågor
bl. a. om tillåtligheten av sådant förhör och om hämtning kunnat

ske till förhöret 37

Åklagares skyldighet att underrätta polismyndighet om avskrivnings beslut

m. 44

Polisens användning av våld i samband med demonstrationer .... 47

Lämpligheten av att civilklädda polismän ingripit mot demonstrant

och fråga om deras skyldighet att legitimera sig 49

Polisman har underlåtit upptaga anmälan om brottslig gärning mot

demonstranter 53

Frågor angående polisens hastighetskontroll av bil genom efterföljande
av bilen med ej »polismålat» fordon 63

Tillämpning av föreskrift om utevistelse när en i ett polisdistrikt

anhållen person förvaras i annat distrikts arrestlokaler 67

Har polismyndighet utan att verkställa beslag ägt omhändertaga och
till ägaren återställa uthyrt fordon som ej återlämnats till honom

inom överenskommen tid? 76

Fråga om polismyndighet ägt rätt att besluta om husrannsakan.

Tillika frågor om formerna för husrannsakan, utlämnande av beslagtaget
gods och grunden för nedläggande av förundersökning .. 79

Tillämpning av utlänningslagen hos statens invandrarverk och hos

polisen 89

Utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet 93

Polismyndighets prövning av ansökan om tillstånd till penninginsamling
på allmän plats som tillika är enskild mark. Fråga bl. a.
om betydelsen av att markägaren vägrat upplåta marken för insamlingen
100

Polisingripande mot spridning av tryckt skrift 103

Polismästare har i intern order avseende bekämpande av narkotikabrottsligheten
i polisdistriktet föreskrivit att polischefen skulle

svara för all information till pressen. Fråga om denna föreskrift

stred mot tryckfrihetsförordningen 107

Vissa övriga ärenden lil

II FÖRSVARET m. m.

Åtal mot löjtnant för missfirmelse mot krigsman 134

Skottlossning under inomhuslektion med värnpliktiga 142

Fråga om försvarsinformation till pressen. Viss tidning ej inbjuden

till hemvämsområdes årsstämma 146

Lämpligheten av att förbandschef bl. a. i förbandsnämnd gjort vissa
uttalanden inför val av ombud till 1972 års vämpliktskonferens .. 151

Homosexuellas möjlighet att bli befäl inom krigsmakten 153

Kompanichefs närvaro vid läkarundersökning av värnpliktiga 155

Fråga i visst fall om vem som har att lämna underrättelse enligt

80 § andra stycket militära rättegångslagen 156

Beslut om anstånd med krigsförbandsövningar återkallat på grund

av ändrade förhållanden 158

Fråga om riktigheten av att vapenvägrare förts från sitt förband

till polisförhör m. m 167

Säkerhetsåtgärder vid överskeppning av militär trupp 172

Företrädesrätt vid uthyrning av bostad inom Bodens garnison .... 175

m VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Framställning till Konungen om komplettering av föreskrifterna om
intagens beläggande med fängsel i 2 § kungörelsen (1958: 214) angående
tillämpningen av lagen (1958:213) om behandlingen av

häktade och anhållna m. fl 179

Framställning till Konungen angående beläggningssituationen vid

allmänna häktet i Stockholm 182

Framställning till Konungen angående avräkning från fängelsestraff

av tid varunder den dömde efter domen hållits i förvarsarrest 197

Tjänstemans sanningsplikt 200

Några frågor angående handläggningen av ärenden om uppskov

med verkställighet av frihetsstraff 202

En fråga om villkorlig frigivning, när tiden för ett redan påbörjat

straff förlängs av högre rätt 207

Enrumsbehandling under på förhand obestämd tid enligt 45 § behandlingslagen,
som är en behandlingsåtgärd, har i stor utsträckning
kommit att användas i stället för olika former av disciplinär

bestraffning 211

Några frågor angående arbete i enrum enligt 47 § behandlingslagen 221

Internerad har i samband med en längre tids domstolsförhandlingar
på annan ort placerats i häkte, trots att han ej varit häktad. Fråga

bl. a. om riktigheten härav 224

En fråga angående fångvårdspersonals tystnadsplikt 229

Klagomål från intagen, som påstått att han blivit misshandlad av
någon av de vårdare som dessförinnan placerat honom i spännbädd,
har efter omfattande utredning lämnats utan åtgärd, då säkra belägg
för uppsåtligt våld efter fastspänningen inte framkommit. Däremot
har kritik riktats mot att någon befälsperson varken delgivit den

intagne beslutet om åtgärden och skälet därtill eller närvarit vid

verkställandet av densamma 231

Fråga om förskrivning av narkomaniframkallande läkemedel åt intagen
på fångvårdsanstalt. Tillika frågor om bristande kontakt mellan
fångvårdsanstalt och övervakare inför villkorlig frigivning samt
om frivårdens handhavande av läkarhandlingar som tillhör den

dömdes personakt 233

Socialvård

Åtal mot socialchef för underlåtenhet att, i anledning av anmälan
om misstänkt barnmisshandel, dels föranstalta om erforderlig och
skyndsam utredning härom, dels ock vidta åtgärder för barnets omhändertagande
för utredning enligt 30 § barnavårdslagen och för

övervägande om anmälan av saken till polismyndighet 239

Åtal mot syssloman på vårdhemmet Högalid för obehörigt meddelade
»permissionsförbud» samt underlåtenhet att vidta adekvata
åtgärder med anledning av erhållen rapport om att underställd kontorist
lånat pengar av patient 257

Bamhämtning verkställd trots att hämtningsbeslutet överklagats .. 268

Omyndigs faderskapserkännande och ingående av avtal om underhållsbidrag
278

Registrering av narkotikamissbrukare 280

Gottgörelse för socialhjälp ur retroaktiv förtidspension 289

Tagande av fullmakt från socialhjälpstagare 294

Överprövningen i besvärsmål angående s. k. frivillig socialhjälp .. 310

Socialhjälp till betalning av bötesskuld 314

Vården om hemlig handling hos social centralnämnd 315

Beslutsdelegation hos social centralnämnd 317

Sjukvård m. m.

Framställning till Konungen angående bestridande av vårdkostnaderna
för person som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk

vård 323

Förflyttning av patient från s. k. fast paviljong till specialavdelning

på psykiatrisk klinik eller till annan psykiatrisk avdelning 332

Joumalföring angående försöksutskrivning från sluten psykiatrisk

vård 338

Censur på psykiatriskt sjukhus av meddelande till pressen 339

Läkares tystnadsplikt gentemot massmedia 343

Inskrivning i vårdhem av utvecklingsstörd kvinna 347

Inskrivning av spädbarn med Down’s syndrom på vårdhem 363

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 368

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Vid statens institut för hantverk och industri (sedan den 1 juli 1970
statens institut för företagsutveckling) hade fråga uppkommit om
anställande av en kurskonsulent. Behörig att besluta härom var endast
institutets överdirektör. Ehuru denne icke fattat något beslut i
saken, tillförsäkrade i brev tjänsteman vid institutet en person anställningen
som kurskonsulent. Åtal mot tjänstemannen för brevets
avlåtande och för underlåtenhet att varsko överordnade därom .... 371

Påståenden om jävsförhållanden och bristande objektivitet inom
nämnder hos styrelsen för teknisk utveckling i samband med fördelning
av forskningsmedel m. m 393

Kammarrätterna har i sina petita för budgetåret 1974/75 begärt
förstärkning med vardera två nya avdelningar. JO tillstyrker en
väsentlig förstärkning av kammarrättsorganisationen 402

Offentlighet och sekretess m. m.

Socialchefs efterforskning av meddelare till pressen 407

Underhandskommunikation och offentlighetsprincipen 412

Ordningen för sökande av ändring i beslut om avslag på framställning
om utbekommande av allmän handling 417

Myndighets utlämnande av sekretesskyddad handling till annan
myndighet 421

Exekution

Felaktigt förfarande av utmätningsman vid försäljning av utmätt

fartyg 430

Fråga om anstånd med förvandling av bötesstraff 434

Vissa övriga ärenden 437

Taxering och uppbörd

Framställning till Konungen angående rätt för suppleant i taxeringsnämnd
att närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara kallad

att tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe 443

Sedan taxeringsrevision verkställts hos skattskyldig, riktade denne
allvarliga anmärkningar mot den över revisionen upprättade promemorian.
Åtal mot taxeringsrevisor och taxeringsintendent för att de
trots anmärkningarna icke kontrollerade riktigheten av promemorian
innan denna lades till grund för yrkande om eftertaxering.

Tillika åtal mot taxeringsintendenten för underlåtenhet att lämna

prövningsnämnden erforderliga upplysningar 448

Åtal mot ordförande i taxeringsnämnd för underlåtenhet att fullgöra
den i 65 § taxeringsförordningen stadgade skyldigheten att
bereda skattskyldig tillfälle att yttra sig i anledning av taxeringsnämndens
tilltänkta åtgärd att åsätta taxering med avvikelse från

självdeklaration 459

Angående gottskrivning av ränta vid skatterestitution enligt förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst 475

Tillämpningen av reglerna om skattetillägg och förseningsavgift .. 477

Vissa övriga ärenden 480

Kommunal självstyrelse

Åtal mot sju landstingstjänstemän för brottsligt förfarande i samband
med landstings upphandling av utrustning m. m 496

Frågor om jävsförhållanden beträffande ledamot av kommunstyrelses
arbetsutskott m. 502

Beslut om indragning av skolmåltid har fattats av skolstyrelse innan
kommunfullmäktige prövat saken 507

Tjänstemannaf rågor

Åtal mot kommunalkamrer för underlåtenhet att i tid vidta åtgärder
för att pension skulle utgå till kommunal tjänsteman 511

Innefattar offentlig arbetsgivares tillämpning av s. k. arbetsgivarventil
i kollektivavtal myndighetsutövning mot enskild i förvaltningslagens
mening? 519

Diskriminering i platsannonser 523

Är tjänsteman skyldig utnyttja privat rabattkort e. d. vid tjänsteresa? 532

Frågor om uppsägningstid m. m. i samband med skolstyrelses uppsägning
av biträde vid skolmåltidsbespisning. Tillämpning av lagen

(1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare 535

Fråga om tillämpligheten av 6 och 15 §§ förvaltningslagen i ärende
hos socialnämnd om uppsägning av arbetstagare. Tillika rättelse av
uttalande i ämbetsberättelsen 1973 s. 422 om förvaltningslagens tilllämplighet
i ärende hos socialnämnd om disciplinär bestraffning .. 539

Utfärdande av tjänstgöringsbetyg 542

Vissa övriga ärenden 545

Byggnads- och planväsendet

Byggnadsnämnds bundenhet av länsstyrelsens beslut 553

Förvaltningslagens tillämpning på ärenden inom byggnadsväsendet 553

Skolärenden

Avlyssningsanordning på skoltoalett 555

Enkät i skola om elevers fritidsvanor 563

Rektors ingripande mot utställning i skola 566

Användande av »kallasnamn» i skolan 572

Övrigt

Arbetsmarknadsverkets handläggning av ärende om näringshjälp

och bostadsbyggande 577

Skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid medlemskontroll i ärende om

landstingsbidrag till ungdomsorganisation 604

Dröjsmål från länsläkarorganisation med avgivande av remissyttrande
i ärende angående buller från skjutbanor. Kritik även av länsstyrelsens
handläggning 610

Skogsvårdsstyrelses tillämpning av 1930 års lag om begränsning av

rätten att avverka skog å intecknad fastighet 613

Får hälsovårdsnämnd förbjuda camping inom kommunen? 616

Vissa andra ärenden 619

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över kreditupplysningsutredningens betänkande »Kreditupplysning
och integritet» 626

Yttrande över förhandlingsutredningens promemoria med synpunkter
på dels frågan om en översyn av gällande regler om neutralitet
och skyddsarbete vid arbetskonflikt inom det offentliga tjänstemannaområdet,
dels frågan om en särskild lagstiftning som i förväg
reglerar myndigheternas verksamhet under vissa arbetskonflikter

m. m 629

Yttrande över kreditupplysningsutredningens betänkande »God inkassosed»
634

BILAGOR

1. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen 637

2. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl.

Maj:t under år 1973 genom skrivelse från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1973 639

3. Sakregister 642

4. Summary in English 675

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 2 § instruktionen (1967:928) för riksdagens ombudsmän
överlämnas härmed ämbetsberättelse avseende ombudsmännens verksamhet
år 1973.

Vid val som ägde rum den 28 mars 1973 omvalde riksdagen justitieombudsmannen
Gunnar Thyresson.

Beträffande de under år 1973 anhängiga ärendena antecknas

Balans från år 1972 953

Nya ärenden

Administrativa ärenden 32

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 3

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 219

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 414

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 31

Summa balanserade och nya ärenden 4 652

Härav avgjorda under år 1973 3 693

Balans 31.12.1973 959

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Januari 429 392 990

Februari 283 347 926

Mars 341 343 924

April 303 258 969

Maj 313 334 948

Juni 226 253 921

Juli 270 269 922

Augusti 283 247 958

September 288 268 978

Oktober 362 338 1002

November 332 377 957

December 269 267 959

3 699 3 693

Av antalet ärenden i balans den 31 december 1973 var 494 inkomna
under sista kvartalet. Det kan förtjäna nämnas att av dessa ärenden
hänför sig 60 till den s. k. IB-affären och vad därmed sammanhänger.
Omkring 310 var föremål för remissförfarande eller annan utredning,
varför 649 var beroende på prövning.

Antalet ärenden år 1973 har ökat något jämfört med år 1972. Antalet
klagoärenden uppgick till 3 219 eller 32 mer än år 1972. Antalet initiativärenden
uppgick år 1973 till 445 mot 357 föregående år.

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden
under åren 1968—1973.

År Klagoärenden Initiativärenden

1968 2 120 494

1969 2 708 393

1970 2 606 457

1971 3 149 346

1972 3 187 357

1973 3 219 445

Av sammanställningen framgår, att klagoärendenas antal under sexårsperioden
ökat med 1 099, motsvarande drygt 50 procent.

Under år 1973 avgjordes sammanlagt 3 693 ärenden. Av dessa utgjordes
3 200 av klagoärenden samt 462 av inspektions- och andra initiativärenden.
Härtill kom 31 som administrativa ärenden diarieförda
saker. De sistnämnda hänförde sig i 28 fall till personal- och organisationsfrågor
m. m., medan 3 ärenden avsåg remisser från statsråd, vilka
besvarades genom följande utlåtanden.

JO Lundvik

Över förhandlingsutredningens promemoria med synpunkter på dels
frågan om en översyn av gällande regler om neutralitet och skyddsarbete
vid arbetskonflikt inom det offentliga tjänstemannaområdet, dels
frågan om en särskild lagstiftning som i förväg reglerar myndigheternas
verksamhet under vissa arbetskonflikter m. m.

JO Wennergren

1) Över kreditupplysningsutredningens betänkande »Kreditupplysning
och integritet»;

2) Över kreditupplysningsutredningens betänkande »God inkassosed».

Tablå över utgången i de under år 1973 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde Avgjorda Erinran el. Åtal eller Framställn. Summa

efter utredn. annan kritik disciplinär till Riks- ärenden
utan slutlig bestraffning dagen eller

anledning Kungl,

till kritik Majit

Domstolsväsendet	5	3	8
Åklagarväsendet	5	4	9
Polisväsendet	9	4	13
Försvarsväsendet	16	14	30
Kriminalvård	21	34	1 56
Bama- och ungdomsvård..	37	12	49
Social- och sjukvård	22	17	39
Exekutionsväsendet	20	12	32
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	61	69	130
Övriga förvaltningsärenden	71	25	96

Summa ärenden 267 194 1 462

Tablå över utgången i de under år 1973 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda klagoärendena

Sakområde	Awisn. eller av-görande utan sär-skild ut-redning	överläm-nande enl. 9 § instr.	Avgjor-da efter utredn. utan att fel fun-nits	Erinran el. annan kritik	Atal eller discipli-när be-straff-ning	Fram-ställning till Riks-dagen el-ler Kungl. Maj:t	Summa ärenden
Domstolsväsendet	102		114	37		1	254
Åklagarväsendet	20	26	74	6			126
Polisväsendet; brottsutred-
ning	43	13	163	22			241
Polisväsendet; övrigt	14		13	9			36
Försvarsväsendet	32	3	50	20	1		106
Kriminalvård	77	32	132	33	3	2	279
Barna- och ungdomsvård..	40	10	75	19			144
Socialhjälp och åldrings-
vård	30	8	62	12	1		113
Nykterhets- och narkoman-
vård	6	1	15	2			24
Sjukvård	153	31	140	14	1	2	341
Allmän försäkring	18	6	54	5			83
Arbetsmarknaden m. m. ..	20		37	6	1		64
Byggnads- och vägärenden	33		44	6			83
Exekutionsväsendet	39		23	12			74
Kommunal självstyrelse ..	86	2	50	6			144
Övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden	92	2	45	6			145
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	105	1	71	57	1	1	236
Utbildnings-, kultur-, kyr-
kofrågor m. m	28	4	52	20			104
Jordbruksärenden, miljö-
vård, hälsovård m. m.	53	1	40	15			109
Inrikesärenden	30	1	28	2			61
Tjänstemannaärenden	45		76	24	1		146
Offentlighetsärenden	57	1	28	21			107
Övriga förvaltningsärenden	14		20	3			37
Frågor utanför kompetens-
området och oklara yr-
kanden	143						143
Summa ärenden	1 280	142	1 406	357	9	6	3 200

Till Kungl. Majit har gjorts sju framställningar:

1) av JO Lundvik angående rätt för suppleant i taxeringsnämnd att
närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara kallad att tjänstgöra
i ordinarie ledamots ställe,

2) av JO Thyresson angående förtydligande ändring av 27 kap. 1 §
rättegångsbalken såvitt rör förutsättningarna för beslag till säkerställande
av förverkande som ej grundas på brott,

3) av JO Wennergren angående behov av lagregler beträffande
förutsättningarna för att frånkänna myndig person processbehörighet
och beträffande ställföreträdarskap för dylik ej processbehörig person,

4) av JO Wennergren angående bestridande av vårdkostnaderna för
person som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård,

5) av JO Wennergren om komplettering av föreskrifterna om intagens
beläggande med fängsel i 2 § kungörelsen (1958: 214) angående
tillämpningen av lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl.,

6) av JO Wennergren angående beläggningssituationen vid allmänna
häktet i Stockholm och

7) av JO Wennergren angående avräkning från fängelsestraff av tid
varunder den dömde efter domen hållits i förvarsarrest.

Här skall också nämnas, att JO Lundvik avlåtit skrivelse till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, vari JO på anförda skäl tillstyrkt
av kammarrätterna i petita för budgetåret 1974/75 begärd väsentlig
förstärkning av kammarrättsorganisationen.

Under år 1973 har anställts sex åtal. Ätalen har riktats mot

1) byråchef vid centralt verk för underlåtenhet att tidigare än som
skett för verksstyrelsen anmäla utestående fordringar, för vilka styrelsen
ej innehaft i leveransavtal föreskrivna säkerheter,

2) tjänstemän vid länsarbetsnämnd för bestyrkande av uppgifter om
närvaro vid yrkesutbildning utan kontroll av uppgifternas riktighet,

3) taxeringsnämndsordförande för underlåtenhet att jämlikt 65 §
taxeringsförordningen bereda skattskyldiga tillfälle att yttra sig i fråga
om taxeringsnämndens avvikelser från självdeklarationer,

4) ledamöter i socialnämnds delegationsutskott för missbruk av befogenheter
genom att uppställa olaga villkor för erhållande av socialhjälp
m. m.,

5) kommunalkamrer för dröjsmål med vidtagande av åtgärder för
utbetalning av pension till avgången tjänsteman och

6) löjtnant för missfirmelse mot krigsman.

Åtgärderna för disciplinär bestraffning har avsett

1) en vårdare vid fångvårdsanstalt för utdelning till intagen av medicin,
som utskrivits för annan person, samt för kränkande tillmäle,

2) en styresman för fångvårdsanstalt för försummelse med insändande
av dom till kriminalvårdsstyrelsen för strafftidsberäkning och

3) en provinsialläkare för utfärdande av vårdintyg enligt 5 § lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt en t. f. överläkare
vid lasarett för psykiatrisk vård för fattande av intagningsbeslut och
framställning om polishandräckning.

Det skall här antecknas att åtalet under 2) ovan beslöts efter det att,
sedan prövning av ansvarsfrågan i disciplinär väg påkallats hos arbetsmarknadsstyrelsen
i egenskap av chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna,
generaldirektören och chefen för styrelsen efter utredning beslutat
avskriva ärendet från vidare handläggning.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande
har som framgår av tablån utnyttjats i 142 ärenden. Av dessa har drygt
30 överlämnats till kriminalvårdsstyrelsen, cirka 25 till riksåklagaren
eller annan åklagare, 20 till socialstyrelsen, 10 till medicinalväsendets
ansvarsnämnd och 13 till rikspolisstyrelsen eller annan polismyndighet.
I övrigt har några eller enstaka ärenden gått till skilda myndigheter.

Beträffande inspektionsverksamheten under år 1973 hänvisas till särskild
redogörelse som följer efter denna skrivelse.

Sammanträden med riksdagens JO-delegation ägde rum den 3 maj
och den 4 juni 1973. Härvid diskuterades bl. a. frågor dels om förstärkning
av personalen på ombudsmannaexpeditionen och om expeditionens
lokaler, dels om eventuellt initiativ från svensk sida till ett möte,
där ombudsmän från olika länder i världen kunde sammanträffa och
utbyta erfarenheter.

Personalorganisationen vid ombudsmannaexpeditionen är i stort sett
oförändrad jämfört med föregående år, dock att ytterligare två föredragande
anställts på grund av arbetsbelastningen. Beträffande personalorganisationen,
ombudsmännens ledigheter och ställföreträdarnas
tjänstgöring hänvisas till en som bilaga 1 till ämbetsberättelsen fogad
särskild redogörelse. Det kan nämnas, att ställföreträdarna förutom vid
ombudsmännens semestrar tagits i anspråk för dubbleringar sammanlagt
133 dagar. Motsvarande siffra för 1972 var 266 dagar.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen är alltjämt mycket
stort utomlands. Besökare har förekommit från ett flertal länder.

JO Lundvik har deltagit i ett franskt-nordiskt juristmöte — deuxiémes
joumées juridiques franco-nordiques — i Paris den 7—10 november
1973 och i samband därmed besökt Frankrikes ombudsman (médiateur)
Antoine Pinay.

JO Thyresson har deltagit i en konferens i Haag den 21—25 maj 1973
anordnad av Société internationale de droit pénal militaire et de droit
de la guerre.

JO Wennergren har medverkat vid ett av svenska ambassaden i Rom
anordnat Sverigeseminarium för italienska politiker, journalister m. fl.
den 17—19 maj 1973 i Riva del Sole och höll därvid föredrag om den
svenska JO-institutionen. JO Wennergren har vidare deltagit som svensk
representant i möten den 26 och 27 juni samt den 10 och 11 december
1973 i Strasbourg med den av European Committé on Legal Co-Operation
(CCJ) tillsatta Sub-Committee for tile study of the protection of
the individual in relation to the acts of administrative authorities.

Såsom bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för
ärenden av mera allmänt intresse fogas dels en redogörelse för justitieombudsmännens
och deras ställföreträdares tjänstgöring samt för personalorganisationen
(bil. 1), dels en förteckning över ärenden, som varit
anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1973 genom skrivelser från
justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1973 (bil. 2), dels
ett sakregister till 1969—1974 års ämbetsberättelser (bil. 3) och dels en
kortfattad redogörelse på engelska för innehållet i ämbetsberättelsen
m. m. (bil. 4).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1974.

ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON BERTIL WENNERGREN

K. E. Uhlin

Inspektionsverksamheten under år 1973

Enligt 2 § i den för riksdagens ombudsmän fastställda instruktionen
skall ombudsmännens tillsyn bedrivas bl. a. genom inspektioner. Över
inspektionerna skall föras protokoll (15 §). Vidare är i 20 § utsagt, att
ombudsmännen får överlämna till kanslichef, byråchef eller särskilt
utsedd utredningsman att verkställa inspektion, dock utan rätt att
därvid framställa anmärkning eller göra annat uttalande på ombudsmans
vägnar.

Under senare år har inspektionsverksamheten bedrivits i större omfattning
än tidigare. Varje ombudsman har i regel ägnat i genomsnitt
30 dagar per år åt inspektioner. I någon utsträckning har inspektioner
utförts av ombudsmans ställföreträdare i ombudsmannens ställe. Vid
inspektionerna har ombudsmännen och ställföreträdarna biträtts av
tjänstemän från kansliet. I viss utsträckning har ombudsmännen därutöver
överlämnat åt tjänstemän att verkställa inspektion på ombudsmans
vägnar.

Ombudsmännens inspektioner har omfattat myndigheter inom deras
respektive tillsynsområden. Länsstyrelsernas verksamhet faller delvis
inom JO Lundviks, delvis inom JO Wennergrens tilisynsområde. Vid
inspektion av en länsstyrelse har endast en ombudsman brukat inställa
sig och har granskat verksamheten i dess helhet. Därvid har han biträtts
även av personal som den andra ombudsmannen tillhandahållit.
Om vid en länsstyrelseinspektion framkommit omständigheter av beskaffenhet
att påkalla den icke närvarande ombudsmannens ingripande,
har saken rapporterats till denne efter inspektionens slut.

JO Lundvik inledde sina inspektioner år 1973 med ett besök hos
kammarrätten i Stockholm (de till Stockholm förlagda avdelningarna).
Inspektionen, som föregåtts av en inspektion hösten 1972 av kammarrätten
i Göteborg, syftade i främsta rummet till att ge JO en inblick i
hur den nya kammarrättsorganisationen fungerade (jfr s. 402 ff i det
följande).

Under år 1973 har JO Lundvik inspekterat följande centrala verk,
nämligen
riksskatteverket,
kammarkollegiet och

sjöfartsverkets centralförvaltning och centrala depåer m.m.

JO Lundviks inspektioner har vidare under året omfattat länsstyrelsen
i Örebro län, jämte vägförvaltningen, länsbostadsnämnden och

skogsvårdsstyrelsen i samma län, statens trafiksäkerhetsverk, örebrokontoret,
Statens lokala fiskeriadministration, övre södra distriktet, samt
hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden i Örebro.

Av kronofogdemyndigheter har inspekterats myndigheterna i Örebro,
Hallsbergs, Lindesbergs, Karlskoga och Visby distrikt. Av dessa inspektioner
utfördes inspektionerna i Örebro och Visby av JO Lundvik personligen
medan övriga kronofogdemyndigheter besöktes av tjänstemän
på JO:s uppdrag.

Av lokala skattemyndigheter har JO Lundvik inspekterat myndigheterna
i Falun och Borlänge, ställföreträdande JO Sverne myndigheterna
i Örebro och Hallsberg, varjämte lokala skattemyndigheterna
i Avesta, Ludvika, Lindesberg och Karlskoga inspekterats av tjänstemän
på JO Lundviks uppdrag.

Yttermera har JO Lundvik inspekterat
lantbruksnämnden, vägförvaltningen och skogsvårdsstyrelsen i Gotlands
län,

tullkammaren i Visby,
byggnadsnämnden i Gotlands kommun samt
domkapitlet och stiftsnämnden i Visby stift.

Statens trafiksäkerhetsverk, visbykontoret, inspekterades av tjänsteman
på JO Lundviks uppdrag.

Inom JO Lundviks tillsynsområde har slutligen ställföreträdande JO
Sverne inspekterat domkapitlet och stiftsnämnden i Strängnäs stift.

Vid inspektionerna har särskild uppmärksamhet ägnats tillämpningen
av nyare lagstiftning, såsom förvaltningslagen, reglerna om löneutmätning
och lagen om statlig lönegaranti vid konkurs. Vid inspektioner av
lokala skattemyndigheter har granskats tillämpningen av de nya reglerna
om skattetillägg och förseningsavgift. Dessa regler har också bragts på
tal vid inspektionerna av riksskatteverket och länsstyrelsen i Örebro län.
Vad som framkommit vid inspektionerna har föranlett JO att upptaga
ett flertal ärenden, s.k. inspektionsanmärkningar. I många fall har JO
också gjort uttalanden till protokollet. Protokoll över inspektionerna
av kronofogdemyndigheter, lokala skattemyndigheter m. fl. har överlämnats
för kännedom till närmast överordnad myndighet.

JO Thyresson har under år 1973 inspekterat
Stockholms tingsrätt, nittonde avdelningen,
åklagarmyndigheten i Hallsbergs åklagardistrikt,
polismyndigheterna i Malmö och i Hallsbergs polisdistrikt,
infanteriinspektören med infanteri- och kavalleriavdelningen,
pansarinspektören med pansaravdelningen,
artilleriinspektören med artilleriavdelningen,
luftvärnsinspektören med luftvärnsavdelningen,

ingenjör- och signalinspektören med ingenjör- och signalavdelningen,

tränginspektören med trängavdelningen,

Södra militärområdet,

Kristianstads försvarsområde,

Södra värnpliktskontoret med södra inskrivningscentralen,

Skånska dragonregementet, Norra skånska regementet, Wendes artilleriregemente,
Skånska trängregementet och avdelningar ur Skånska flygflottiljen,
arméns fotoskola, förlagd vid Norra Skånska regementet,
samt Södra militärområdets tygverkstäder i Kristianstad och Hässleholm.

Inom JO Thyressons tillsynsområde har ställföreträdande JO Wigelius
under år 1973 inspekterat
Karlskoga tingsrätt,

åklagarmyndigheten i Karlskoga åklagardistrikt samt
polismyndigheten i Karlskoga polisdistrikt.

Vid inspektionerna av de civila myndigheterna inom JO Thyressons
tillsynsområde har ansetts viktigt att undersöka huruvida eftersläpning
förekommer beträffande handläggningen av mål och ärenden, isynnerhet
sådana som rör brott. I vad angår de inspekterade domstolarna har
vidare särskilt uppmärksammats rutiner i syfte att åstadkomma snabb
avverkning av mindre brottmål och tillämpningen av nytillkommen lagstiftning,
framför allt har det gällt inskrivningsväsendet efter de reformer
som skett på fastighetslagstiftningens område. Beträffande domstolarna
har också bl. a. särskilt undersökts om stadgade tider för expediering
av domar och beslut iakttagits. Vad beträffar åklagarmyndigheterna
har inspektionerna varit särskilt inriktade på granskning av beslut
angående anhållanden — alltså frågor avseende frihetsberövanden —
och beslut angående strafförelägganden. Även åklagarmyndigheternas
beslut om avskrivning av ärenden rörande brottmål har ägnats särskilt
intresse, isynnerhet sådana som avsett våldsbrott. Även beträffande
polismyndigheterna har ägnats särskild uppmärksamhet åt avskrivningsbesluten.
Tyngdpunkten vid inspektionerna av polismyndigheterna har
emellertid legat på myndigheternas fullgörande av uppgifterna avseende
bevakningen av ordning och säkerhet på allmänna platser. Därvid har
ofta uppkommit spörsmål angående polismyndighetens personella resurser
för detta ändamål och sättet för disponeringen av resurserna. Vid
inspektionerna hos polismyndigheterna har även upptagits frågan om
deras personella resurser att utreda invecklade brottmål, såsom sådana
som avser gäldenärsbrott, skattebrott och andra brott med svårgenomträngliga
ekonomiska sammanhang. Vidare har beträffande polismyndigheterna
särskild uppmärksamhet ägnats de s.k. tillståndsärendena,
isynnerhet i fråga om tillstånd till offentliga tillställningar och till
innehav av vapen.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har

2 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

uppmärksamhet i likhet med tidigare år särskilt ägnats rättsvården,
beskaffenheten av förläggnings- och fritidslokaler för de värnpliktiga,
mathållningen och personalvården samt säkerhetsföreskrifter och anordningar
till förekommande av olyckshändelser under militärtjänsten.
Besök har avlagts på militärhäktena. De värnpliktiga ledamöterna i
förbandsnämnderna har beretts tillfälle att framföra synpunkter varjämte
upplysningar inhämtats från personalvårdsofficerare samt personalvårdskonsulenter
och -assistenter.

Varje inspektion har avslutats med en genomgång med chefen för
den inspekterade myndigheten och övrig berörd personal, varvid JO:s
iakttagelser redovisats med de påpekanden och anmärkningar som iakttagelserna
ansetts påkalla. Tillfälle har givits till meningsutbyte om de
aktuella frågorna. Det som förekommit har — utom då det varit fråga
om mera bagatellartade förhållanden — återgivits i inspektionsprotokollen.
Inspektionerna har givit upphov till särskilda ärenden endast
då mera allvarliga fel påträffats eller frågor uppkommit som krävt
närmare utredning.

Under år 1973 har JO Wennergren inspekterat fångvårdsanstalterna
Hall, Malmö, Majorshagen, Långholmen, Norrköping, Växjö, Kalmar,
Härnösand, Kumla och Västerås samt Håga sjukhus, kriminalvårdsverkets
kursby Gruvberget och allmänna häktena i Falun, Stockholm,
Växjö, Härnösand, Västerås och Örebro. Vidare har fångvårdsanstalterna
Tygelsjö, Viskan och Bergsåker inspekterats av tjänstemän på JO:s
uppdrag. JO Wennergren har också inspekterat kriminalvårdsdirektören
i interneringsräjongen och kriminalvårdsdirektören i södra räjongen
samt övervakningsnämnderna i Malmö, första och andra avdelningen,
Falun, Leksand, Kumla och Örebro samt skyddskonsulenterna i Falu,
Malmö och Örebro distrikt.

JO Wennergrens inspektioner har under året omfattat följande sjukhus:
Ulleråkers, Långbro, S:t Lars, Beckomberga, Härnösands sjukhus,
Mellringeklinikerna vid Örebro regionsjukhus, Västra Mark och Västerviks
sjukhus’ psykiatriska klinik II. Även utskrivningsnämnden för
Malmöhus län har inspekterats.

Av försäkringskassor har inspekterats Malmöhus läns, Kopparbergs
läns, Örebro läns och Västmanlands läns allmänna försäkringskassor
samt sistnämnda kassas lokalkontor i Surahammar.

Av länsskolnämnder har JO Wennergren inspekterat nämnderna
i Malmöhus län, i Kopparbergs län och i Örebro län och av länsarbetsnämnder
nämnderna i Malmöhus län, Kopparbergs län och Örebro län.

Vidare har JO Wennergrens inspektioner under året omfattat arbetsmarknadsstyrelsen,
kammarrätten i Stockholm (Sundsvallsavdelningarna),
länsstyrelsen i Kopparbergs län, socialförvaltningen i Perstorp,

Ryagårdens ungdomsvårdsskola, socialkonsulenterna i Örebro, erkända
vårdanstalten Älvgården, rättsantropologiska laboratoriet, omsorgsstyrelsen
i Kopparbergs län med vårdhemmet Haggården samt omsorgsstyrelsen
i Örebro län.

Inom JO Wennergrens tillsynsområde har slutligen ställföreträdande
JO Sveme inspekterat övervakningsnämnden och skyddskonsulenten i
Karlstad, allmänna häktet i Karlstad, fångvårdsanstalterna Orretorp,
Västergården och Vänersborg, skyddskonsulenten i Vänersborgs distrikt,
övervakningsnämnden i Vänersborg samt socialförvaltningen i Borlänge.

Vid inspektionerna av fångvårdsanstalter har särskild uppmärksamhet
ägnats åt beläggningssituationen, lokalförhållandena och anstaltens
utrustning över huvud, tillämpningen av tvångs- och disciplinära åtgärder,
sjukvården och förtroenderådsverksamheten. Hos övervakningsnämnderna
har särskilt studerats nämndernas praxis i fråga om diarieföring,
protokollföring, meddelande av fullföljdshänvisning samt tilllämpning
av förvaltningslagen. Vid inspektioner på sjukhusen har vårdförhållandena
i största allmänhet synats och i synnerhet formerna för
vården av dem som överlämnats av domstol för sluten psykiatrisk vård.
Också narkomanvården har ägnats speciellt intresse.

Hos försäkringskassorna och länsarbetsnämnderna har granskningen
inriktats på tillämpningen av förvaltningslagen och sekretesslagen jämte
några andra frågor av allmänt intresse. Inspektionerna hos länsskolnämndema
har i huvudsak haft karaktären av informationsutbyte
rörande skolväsendet i länet. Handläggningen av disciplinärenden har
också granskats.

Inspektionen hos arbetsmarknadsstyrelsen var av begränsat slag och
föranledd av utredningen i ett särskilt ärende. Inspektionerna hos omsorgsstyrelser
har haft till syfte att studera tillämpningen av omsorgslagens
regler om förteckning av omsorgstagare och om tillhandahållande
av omsorger till dem. Hos socialförvaltningarna har inspektionerna
avsett tillämpningen av vårdlagarna på nämnd- och tjänstemannaplan.

I. Domstolar m. m.

I en den 12 mars 1973 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Wennergren följande.

I en till Örebro tingsrätt den 24 januari 1972 inkommen stämningsansökan
anhöll L. om stämning på två tjänstemän med yrkande om ansvar
och skadestånd på grund av påstådda ämbetsbrott. Tingsrätten beslöt
att inhämta yttrande från socialstyrelsen angående L:s processbehörighet.
Sådant yttrande avgavs av rättsläkarrådets rättspsykiatriska
sektion inom socialstyrelsen den 23 maj 1972. Av yttrandet framgick att
L. vårdats upprepade gånger sedan 1969 på Regionsjukhuset i örebro
för psykisk sjukdom samt att han vid tiden för stämningsansökans datering
den 20 januari 1972 varit utskriven från sjukhuset sedan den 28 juni
1971. Vidare uttalades i yttrandet följande.

Den 22.2.72 återintogs han nästa gång på sjukhuset under diagnosen
psychosis mano-depressiva-mania.

I journalen befintliga upplysningar om hans sinnestillstånd, även omfattande
tiden då han utskrev sin stämningsansökan ger enligt styrelsens
uppfattning tillräcklig grund för bedömningen av hans sinnestillstånd
vid nämnda tidpunkt och i här aktuella sammanhang.

Styrelsen finner att L. till följd av sinnessjukdom icke kan anses ha
haft rättslig handlingsförmåga vid tiden för inlämnandet av stämningsansökan,
daterad den 20.1.72 och anser vidare att han icke heller för
närvarande har rättslig handlingsförmåga och såsom part kan föra talan
i rättegång.

Genom beslut den 27 juni 1972 avvisade tingsrätten L:s talan enär
socialstyrelsens yttrande befanns klart ge vid handen att L. saknade processbehörighet.
L. anförde besvär över beslutet hos Svea hovrätt, som
dock, efter gjord återkallelse, den 15 december 1972 avskrev målet.

I skrivelse, som kom in hit den 20 juli 1972, anförde riksdagsmannen
Birger Möller klagomål mot rättsläkarrådets medlemmar Torsten Hafström,
Dan Sundberg, Gunnar Lundquist och Eva Johansson för att de
i förenämnda yttrande till tingsrätten uttalat att L. den 20 januari 1972
inte kunde anses ha haft rättslig handlingsförmåga trots att de enligt
Möllers åsikt saknat tillräcklig grund för ett sådant uttalande. Som skäl

för denna sin uppfattning anförde Möller i huvudsak följande. Det var
inte möjligt att på grundval av L:s intagning på sjukhus den 22 februari
1972 och den då ställda diagnosen med säkerhet sluta sig till L:s tillstånd
vid tidpunkten för stämningsansökningens ingivande. Ej heller
kunde anteckningar i sjukjournalen rörande L:s tillstånd den 22 februari
1972 och följande dagar ävensom uppgifter om dennes tillstånd vid den
tidigare utskrivningen från sjukhuset den 28 juni 1971 utgöra grund för
att med någon säkerhet bedöma L:s rättsliga handlingsförmåga den 20
januari 1972. Härtill kom att rättsläkarrådets bedömning inte vilade på
någon aktuell undersökning av L. Man hade inte ens hört den sjukhusläkare,
som ägde kännedom om L. och som den 11 januari 1972 haft
telefonkontakt med denne. Slutligen var inte L:s stämningsansökan
innehållsmässigt eller eljest av den karaktären att den talade för att L.
saknade processbehörighet.

Efter remiss inkom yttrande från rättsläkarrådets rättspsykiatriska
sektion inom socialstyrelsen (Hafström, Sundberg, Lundquist och Eva
Johansson). I yttrandet uttalades följande.

Socialstyrelsen har tidigare vid olika tillfällen under åren 1969—-1971
tagit ställning till frågan om L:s sinnesbeskaffenhet, nämligen dels beträffande
hans lämplighet från psykiatrisk synpunkt att betros med innehav
av körkort och dels rörande hans processhabilitet.

I bedömningen av dessa ärenden och även av det nu aktuella har styrelsen
haft tillgång till bl. a. utförliga sjukjournaler. Dessa visar att L.
sedan flera år har lidit av psykotiska tillstånd av mano-depressiv art,
vilka yttrat sig i abnormt stegrad aktivitet med paranoiska inslag. Sjukdomen
har periodvis framträtt med lättare symptom (reactio hypomanica
levis recidivans), vilka kan vara svåra för icke sakkunniga att iakttaga
och rätt bedöma.

Med hänsyn till innehåll och förlopp i L:s sjukdom ansåg styrelsen
att han vid tiden för ingivandet av stämningsansökningen daterad den
20 januari 1972 ännu icke visat sådan grad av tillfrisknande att han kunde
anses besitta rättslig handlingsförmåga.

I yttrande över rättsläkarrådets remissvar vidhöll Möller sina klagomål
samt anförde bl. a. att socialstyrelsen i ett annat av L. anhängiggjort mål
den 7 november 1972 uttalat att man inte fann skäl frångå sina tidigare
gjorda ställningstaganden rörande L:s processbehörighet. Med hänvisning
till fyra läkarintyg och ett psykologutlåtande rörande L., vilka utfärdats
under tiden den 14 juni—den 10 november 1972 och vilka samtliga
utmynnade i att L. var rättskapabel, anförde Möller vidare att socialstyrelsens
upprepade avstyrkande attityd till L:s processbehörighet vilade
på en alltför generell grundval och stred mot innehållet i nämnda läkarintyg,
vilka var grundade på undersökningar av L. och avgivna i tjänsten.

I en den 18 januari 1973 hit inkommen skrift påtalade L. själv att
rättsläkarrådet i sitt remissvar uttalat sig ha vid olika tillfällen under
åren 1969—1971 tagit ställning till hans sinnesbeskaffenhet i ärenden

rörande dels hans körkortsinnehav och dels hans processhabilitet oaktat
rättsläkarrådet, såvitt L. kunde minnas, under nämnda tidsperiod endast
bedömt frågan om hans körkortsinnehav och ej frågan om hans processhabilitet.
L. anförde vidare bl. a. att han den 17 november 1972 genomgått
en psykiatrisk undersökning hos biträdande överläkaren Björn
Wrangsjö, Långbro sjukhus, som i intyg samma dag uttalat att inga
hinder förelåg för L. att på grund av psykiska störningar kunna föra
sin egen talan inför rätta och att det ej heller fanns något i L:s aktuella
status som talade mot innehav av körkort.

Frågan om parts processbehörighet regleras ill kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken. Sedan det i första stycket slagits fast att envar kan
vara part i rättegång, föreskrivs sålunda i andra stycket att, om parten
ej råder över det, varom tvistas, eller tvisten rör rättshandling, som han
ej själv äger ingå, talan skall föras av den som är partens ställföreträdare.
I föreskriften urskils alltså två led, av vilka det första reglerar processbehörigheten
och det andra vem som skall föra dens talan som befunnits
obehörig att själv föra sin talan. Föreskrifterna tar uppenbarligen sikte
på part som är fysisk person. När det gäller fysisk person, som är omyndig
på grund av underårighet eller omyndighetsförklaring, vållar föreskrifterna
inga tillämpningssvårigheter. En sådan persons bristande rättsliga
handlingsförmåga kan lätt fastställas och det finns alltid en ställföreträdare
att tillgå som kan föra hans talan. Däremot kan föreskrifterna
inte undgå att ge upphov till tvivel och tvekan i tolkningen och tillämpningen
när en part visserligen är myndig men det på grund av hans sinnesbeskaffenhet
kan ifrågasättas om han är i stånd att ta vård om sig
och sin egendom. Med utgångspunkt i vad som sägs i lag (1924:323) om
verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet
synes det då ligga nära till hands att anse rekvisitet i föreskrifternas första
led tillämpligt och betrakta honom såsom saknande rättslig handlingsförmåga
och därmed processbehörighet. Sammanställs det första ledet
i föreskrifterna med det andra ledet kan man emellertid fråga sig om en
sådan tolkning och tillämpning kan vara avsedd. Det kan göras gällande
att förutsättningen för att en person skall kunna frånkännas processbehörighet
måste vara att han har en ställföreträdare som i så fall kan föra
talan i hans ställe (jfr Sundström, Svensk Juristtidning 1963 s. 262). Så
har emellertid lagrummet inte tolkats och tillämpats i praxis, se NJA
1971:519 med hänvisningar. Högsta domstolen har sålunda i flera fall
frånkänt myndiga personer utan ställföreträdare processbehörighet. Talan,
som väckts av eller mot den person som bedömts sakna förmåga att
själv föra sin talan, har i enlighet härmed avvisats.

Det kan tyckas att den skildrade situationen inte skulle behöva uppkomma.
Reglerna i 10 kap. 1 § föräldrabalken om omyndighetsförklaring

av den som »på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom»
borde innebära en garanti för att omyndighetsförklaring och förordnande
av förmyndare kom till stånd beträffande envar för vilken det kunde
komma på tal att ifrågasätta processbehörigheten på grund av bristande
rättskapacitet. Den rättspraxis som utbildat sig i fråga om omyndighetsförklaring
vederlägger emellertid det antagandet som framgår särskilt
åskådligt i NJA 1962 C 404, där upprepade hänvändelser till överförmyndaren
skett från såväl underrätten som hovrätten men denne ej ansett
tillräckliga skäl föreligga för ansökan om omyndigförklaring. Man
måste därför räkna med att det finns ett ej ringa antal människor i landet
som är myndiga och som ingen ansökningsberättigad anser sig böra begära
omyndigförklarade men som av domstol skulle förklaras sakna processbehörighet
om de sökte väcka talan eller någon sökte väcka talan
mot dem.

Frågan är då om det går att praktiskt komma till rätta med saken inom
ramen för gällande civil- och processlagstiftning. En lösning som framträder
(Söderlund, Kommentar till rättegångsbalken I s. 288) är att parten
förmås att anlita ombud. Denna lösning synes emellertid mycket
diskutabel. Det synes föga konsekvent att anse parten kapabel att utfärda
en rättegångsfullmakt om man samtidigt anser honom sakna rättskapacitet
i processuellt hänseende. I vart fall torde det endast i begränsad
utsträckning finnas möjlighet att göra den distinktion i fråga om
processuell rättskapacitet och rättskapacitet att utfärda fullmakt som
denna lösning förutsätter.

En annan lösning som kan diskuteras är förordnande av god man för
parten med stöd av 18 kap. 3 § föräldrabalken. Det kan rätten göra på
eget initiativ. Förutsättningen för sådant förordnande är emellertid att
parten på grund av sjukdom, som kan antas vara övergående, är ur stånd
att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom och partens samtycke skall
i princip föreligga. Denna väg kan därför inte heller vara framkomlig
annat än i enstaka undantagsfall.

Genom högsta domstolens uttalanden i de rättsfall där den nu diskuterade
frågan varit uppe kan viss vägledning erhållas om på vilka grunder
en person bör bedömas sakna förmåga att själv föra sin talan. Sålunda
uttalade högsta domstolen i NJA 1971: 519 att stor försiktighet är
att iaktta när det gäller att frånkänna en person som är myndig förmåga
att själv föra sin talan. Rättsläget måste emellertid på denna punkt sägas
vara mycket ovisst och ställa domstolarna inför svåra bedömnings- och
avvägningsfrågor. Detsamma gäller rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion
då denna på domstols begäran skall ta ställning till en processbehörighetsfråga.
I det aktuella ärendet har sektionen förklarat sig anse L.
sakna rättslig handlingsförmåga och förmåga att såsom part föra talan
i rättegång. Det framgår emellertid inte vilka bedömningsgrunder sek -

tionen därvid utgått från och om sektionen beaktat högsta domstolens
uttalande i 1971 års mål. Av såväl själva utlåtandet som yttrandet hit
förefaller det som sektionen sett som sin uppgift att uttala sig om L:s
rättsliga handlingsförmåga och förmåga att föra talan i rättegång med
utgångspunkt i de allmänna grunder som brukar användas för att bedöma
en persons rättskapacitet t. ex. i ärende om omyndigförklaring
i stället för att ta utgångspunkt i de grunder som det aktuella målets
beskaffenhet kunde motivera. Ett ytterligare moment av rättsosäkerhet
tillförs otvivelaktigt handläggningen genom att fasta hållpunkter saknas
för den kapacitetsbedömning som skall göras.

Det är svårt att överblicka vilken vidd den fråga har som här diskuterats.
Jag har emellertid mött den i flera andra JO-ärenden. Ett fall
gällde en moders rätt att själv föra sin talan hos länsrätt i mål om omhändertagande
av barn för samhällsvård. Ett annat avsåg hyresvärds
möjlighet att erhålla överexekutors handräckning för avhysning av en
hyresgäst och där talan avvisades därför att hyresgästen bedömdes ej
rättskapabel. Upplyst var i båda fallen att läkare inte ansett sig kunna
utfärda intyg för omyndigförklaring. Det finns anledning anta att den
situationen inte är helt ovanlig vare sig hos allmänna domstolar eller
förvaltningsdomstolar att anledning uppkommer att ifrågasätta en myndig
persons processbehörighet.

I anslutning till vad nu sagts bör framhållas att frågan om en myndig
person på grund av sin sinnesbeskaffenhet saknar processbehörighet alltså
inte är reglerad i rättegångsbalken och inte minst med hänsyn härtill
är mycket svårbedömd. Som i alla bedömningsfrågor av denna typ finns
utrymme för olika värderingar och meningar. Från saklig och rättslig
synpunkt kan inte annat än beklagas att frågan om L:s processbehörighet
inte blev prövad av Svea hovrätt. Jag kan nu inte i hovrättens ställe göra
den prövningen och med något anspråk på auktoritet uttala hur den
bort utfalla. Jag ingår därför inte på frågan om tingsrätten och rättsläkarrådets
rättspsykiatriska sektion intog riktiga ståndpunkter till processbehörighetsfrågan
i det påtalade fallet. Med anledning av att det mot
sektionens utlåtande invänts att det hänfört sig till förhållanden som inträffat
efter dagen för stämningsansökans ingivande anser jag mig dock
böra framhålla att prövningen av en parts processhabilitet i princip skall
ske kontinuerligt under hela processen. Det var därför i sin ordning att
beakta L:s intagning på sjukhus den 22 februari 1972. I den rättspsykiatriska
sektionens sakkunnigutlåtande redovisas det material på vilket sektionen
tagit ställning. Kravet i 40 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken
att ett sakkunnigutlåtande skall ange de omständigheter, på vilka
det däri givna omdömet är grundat, måste härigenom anses uppfyllt.
Vad härefter gäller kravet i samma lagrum på att utlåtandet också skail
ange de skäl, på vilka omdömet är grundat, märks att det enda skäl som
återfinns i utlåtandet är det att »L. till följd av sinnessjukdom icke kan

anses ha haft rättslig handlingsförmåga». Mot bakgrund av högsta domstolens
uttalanden i det förut nämnda målet måste denna motivering
sägas vara väl knapphändig och näppeligen ge tingsrätten all den ledning
vid frågans bedömning som tingsrätten kunde behöva. Som framgår av
högsta domstolens dom räcker det ju inte att parten lider av en sinnessjukdom
för att frånkänna honom rätten att föra sin talan själv. Det
torde därutöver fordras att sinnessjukdomen är av så allvarlig beskaffenhet
och tar sig sådana uttryck att det både med hänsyn till partens eget
bästa och av hänsyn till motparten och rätten inte rimligen kan tillåtas
att parten utför sin talan själv. Enligt min mening hade rättsläkarrådets
rättspsykiatriska sektion därför på ett mera upplysande sätt bort motivera
den slutsats man drog av sitt faktamaterial. Härigenom skulle utan tvekan
den avgörande prövningen hos tingsrätten ha underlättats och främjats.
Även om jag alltså anser att rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion
avgav ett ej i allo tillfredsställande utlåtande, var bristerna dock enligt
min mening ej så påtagliga att jag kan göra gällande att man gjorde sig
skyldig till försummelse. Jag inskränker mig därför till att betona önskvärdheten
av att sakkunnigutlåtanden ges en så fyllig och upplysande
motivering som möjligt.

Det har också hävdats att den rättspsykiatriska sektionen bort före
sitt ställningstagande ha låtit verkställa undersökning av L. eller eljest
inhämtat ytterligare utredning utöver förefintliga handlingar och sjukjoumal.
Härom är att säga att en instans som anlitas som sakkunnig
instans har att själv efter eget omdöme avgöra vilket faktamaterial som
behövs som underlag för det begärda utlåtandet. För att sakkunnigutlåtandets
värde skall kunna bedömas på rätt sätt är det dock av vikt att
det på ett så öppet och fullständigt sätt som möjligt redovisas varav det
faktamaterial bestått som man byggt sitt utlåtande på och så skedde som
jag förut noterat. Rum finns naturligtvis för olika meningar om hur långt
sektionens undersökningar bort sträcka sig beträffande L. för att sektionen
skulle kunna utlåta sig om hans sinnesbeskaffenhet med tillräcklig
grad av säkerhet. Jag anser dock inte att det kan läggas sektionen till last
som försummelse att man nöjde sig med det material som kom till användning.

Möller har i sin skrivelse hit understrukit att en person inte utan mycket
starka och mycket entydiga skäl bör kunna fråntas sin rättsliga handlingsförmåga.
Eljest skulle för honom till stor del det rättsskydd bli vält
över ända som ett rättssamhälle velat bygga upp till skydd för medborgarna.
Jag delar uppfattningen att man här står inför en från rättssäkerhetssynpunkt
ömtålig fråga. Det framstår som verkligt betänkligt att det
ej lagstiftningsvägen sörjts för ett klargörande av under vilka förutsättningar
en myndig person skall kunna frånkännas processbehörighet. Än
mer otillfredsställande måste det anses vara att lagstiftningen ej heller anvisat
någon ordning enligt vilken en persons talan kan förås, då han fun -

nits sakna behörighet att själv föra sin talan. Som det nu är har han i
praktiken ingen annan möjlighet att få sin talan utförd än att begära sig
omyndigförklarad för att på så sätt få en ställföreträdare som kan föra
hans talan. Det synes inte rimligt att så skall behöva vara fallet, om
omyndigförklaring inte ändå är påkallad av andra skäl. Det förtjänar
betonas att bristen på reglering skapar rättsosäkerhet inte bara för den
person vars rättskapacitet det gäller utan också för den som kan behöva
inleda process mot honom. Jag anser därför att åtgärder snarast bör vidtas
till fyllande av de luckor som lagstiftningen uppvisar i nu nämnda
hänseenden.

Med stöd av de befogenheter som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål
för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t kan finna framställningen föranleda.

I en den 27 november 1973 dagtecknad skrivelse till Konungen anförde
JO Thyresson följande.

I ett av mig denna dag avgjort ärende har framkommit bland annat
följande.

Ivar Olovsson förvärvade i maj 1970 ett antal svenska och amerikanska
guldmynt. Sedan han erfarit att mynten var falska polisanmälde
han saken under ifrågasättande av att bedrägeri begåtts och överlämnade
mynten till polismyndigheten i Visby för undersökning av myntens
äkthet. När det därefter utretts att mynten var falska tog polismyndigheten
d Stockholm den 24 juni 1971 mynten i beslag. Beslaget fastställdes
den 1 juli 1971 av kammaråklagaren i Stockholms åklagardistrikt Monica
Fåhraeus.

I en till Gotlands tingsrätt den 31 augusti 1971 inkommen ansökan
om stämning yrkade distriktsåklagaren i Visby åklagardistrikt Sven
Modin att de beslagtagna mynten skulle förklaras förverkade jämlikt
36 kap. 3 § brottsbalken.

I en skrivelse, som kom in till tingsrätten den 4 november 1971,
begärde Olovsson att tingsrätten skulle pröva huruvida beslaget av
mynten skulle bestå. Vid särskild förhandling i denna fråga den 8
november 1971 uppgav åklagaren att det då ej förekom någon utredning
om brott beträffande de beslagtagna mynten.

I beslut samma dag uttalade tingsrätten att de i beslag tagna före -

målen inte kunde antagas äga betydelse för utredning om brott och ej
heller vara genom brott någon avhända eller vara på grund av brott
förverkade. Vid sådant förhållande skulle beslaget av guldmynten
omedelbart hävas.

Svea hovrätt fann i beslut den 22 november 1971 ej skäl att bifalla
av åklagaren anförda besvär mot tingsrättens beslut.

I en skrivelse, som kom in till riksdagens ombudsmannaexpedition
den 17 november 1971, begärde Olovsson JO:s prövning av bland annat
huruvida det förelegat omständigheter för beslag enligt 27 kap. 1 §
rättegångsbalken, när beslaget fastställdes den 1 juli 1971.

Monica Fåhraeus uppgav i infordrat yttrande i huvudsak följande.

Olovsson har våren 1970 av köpmannen P. köpt 4 stycken guldmynt
20-kronor med präglingsår 1874 och 1884 samt 43 stycken guldmynt
USA 20-dollar med präglingsår 1894 och 1897. Direktören N. har sålt
mynten till P. för annan persons räkning. Sedan Olovsson erfarit att
mynten kunde vara falska, har han den 7 januari 1971, sedan anmälan
gjorts till polisen i Stockholm, frivilligt överlämnat mynten till kriminalpolisen
i Stockholm för undersökning av myntens äkthet. Mynten
har därefter via Statens kriminaltekniska laboratorium översänts till
Kgl. Mynt- och Justeringsverket, varifrån utlåtande den 24 juni 1971
inkom, att mynten var falska. Då mynten togs i beslag samma dag förelåg
misstanke mot N. om brott. Grunden för beslaget utgjorde vid
denna tidpunkt, att mynten skäligen kunde antagas dels äga betydelse
för utredning om brott samt dels vara på grund av brott förverkade.
Den 7 juli 1971 beslutade Monica Fåhraeus, att åtal ej skulle väckas
mot N., enär brott ej kunde styrkas. Utredningen hade visserligen ej
givit skäl för att någon känd person gjort sig skyldig till brott, men
enär utredningen visat att mynten var förfalskade, måste en penningförfalskning
dock ägt rum, varigenom mynten frambragts. Grunden
för beslaget vid denna tidpunkt dvs den 7 juli 1971 var att mynten skäligen
kunde antagas vara på grund av brott förverkade.

Härefter yttrade Monica Fåhraeus.

I kommentaren till 36 kap. 3 § brottsbalken (Beckman m.fl. Brottsbalken
III 2 uppl. s. 391) sägs att ”emedan för förverkande enligt förevarande
paragraf icke förutsättes att något brott ägt rum, är det icke
i alla fall, där förverkande av ett föremål enligt paragrafen är påkallat,
säkert att föremålet kan tagas i beslag. För beslag enligt RB 27 kap.
1 § fordras nämligen, att föremålet skäligen kan antagas äga betydelse
för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på
grund av brott förverkat”. Detta uttalande synes ej avse ett fall som
det nu aktuella, enär ett brott nämligen penningförfalskning här objektivt
föreligger. Exempel på vad som torde åsyftas med ovannämnda
passus kan möjligen vara följande. En person framställer ett falskt
körkort och låser in det i sitt kassaskåp. Åtgärden innebär ej fara i bevishänseende,
enär fara för att körkortet skall komma till användning
ej föreligger på grund av vissa särskilda omständigheter. Enär brott i
ett sådant fall ej föreligger är det tveksamt om körkortet kan tagas i
beslag för att senare yrkas förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.
Även i ett dylikt fall, d. v. s. när brottsligt förfarande ej kan påvisas

beträffande föremål som uppfyller förutsättningen för förverkande enligt
36 kap. 3 § brottsbalken, utgör dock detta enligt Strömberg (Tore
Strömberg ”Om konfiskation som brottspåföljd” s. 315) ej hinder för
att föremålet tages i beslag.

Mitt handlingssätt i detta ärende är sedan lång tid tillbaka vid
åklagarmyndigheten i Stockholm och Stockholms tingsrätt det gängse
förfaringssättet i dylika fall för att förhindra att falska mynt, sedlar
m. m. kommer ut i allmänna handeln.

Efter remiss inkom överåklagaren i Stockholm B. E. Berndtsson
med yttrande över en härstädes den 20 februari 1973 upprättad promemoria.
Till Berndtssons yttrande var fogade yttranden bland annat
från samtliga vid åklagarmyndigheten tjänstgörande chefsåklagare.

Därefter har riksåklagaren Holger Romander efter remiss inkommit
med yttrande.

I promemorian den 20 februari 1973 uttalades.

I 36 kap. 3 § brottsbalken stadgas.

Föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, må
förklaras förverkat även i annat fall än som avses i 2 §.

För tillämpning av nämnda lagrum behöver något brott ej ha fullbordats
eller ens förberetts eller försökts (SOU 1960:28 s. 29). En formell
förutsättning för beslag enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken är
emellertid att föremål skäligen kan antagas äga betydelse för utredning
om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott
förverkat. På grund därav är det inte i alla fall, där förverkande av ett
föremål enligt 36 kap. 3 § brottsbalken är påkallat, säkert att föremålet
kan tagas i beslag (Beckman m. fl. Brottsbalken III 2 uppl. s. 391). En
av straffrättskommittén förordad ändring på denna punkt (SOU
1944: 69 s. 76) har ej kommit till stånd (jfr prop. 1948: 80 s. 353). Enligt
Strömberg (Om konfiskation som brottspåföljd, s. 315) kan detta ej
anses utgöra hinder för att ett föremål tages i beslag, när det skäligen
kan antagas att förutsättningar för förverkande enligt 36 kap. 3 § brottsbalken
föreligger.

Av utredningen i detta ärende framgår att grunden för beslaget av
mynten till en början varit att mynten kunde antagas äga betydelse för
utredning om brott eller vara på grund av brott förverkade. Misstanke
om brott förelåg ock till en början mot en person N. Sedan åklagaren
emellertid beslutat att ej väcka åtal mot N. var den kvarstående grunden
för beslaget enligt Monica Fåhraeus att mynten skäligen kunde antagas
vara på grund av brott förverkade.

Enligt 36 kap. 4 § brottsbalken får förverkande på grund av brott
ske hos

a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts vinning,

d) den som efter brottet förvärvat egendomen på grund av giftorätt,
arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat
egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller
skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

I ärendet har ej påståtts att Olovsson skulle tillhöra någon av de
angivna kategorierna, hos vilka förverkande på grund av brott kunnat
äga rum. Förverkande av mynten kunde därför ej ske hos Olovsson
på denna grund även om det objektivt förelegat ett brott. Förutsättningen
för beslag enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken har således ej
förelegat. Det torde vara tveksamt om man utan direkt stöd av lag kan
utvidga användningen av rättegångsbalkens tvångsmedel på det sättet
att förekomsten av förutsättningar för förverkande enligt 36 kap. 3 §
brottsbalken i sig även skulle göra det möjligt att taga ett föremål i
beslag. Det kan därför ifrågasättas om Monica Fåhraeus förfarit felaktigt
genom att ej omedelbart häva beslaget på guldmynten sedan de
ej längre kunde antagas äga betydelse för utredning om brott. Monica
Fåhraeus har uppgett att hon genom praxis vid åklagarmyndigheten
i Stockholm haft stöd för sitt förfaringssätt. Yttrande torde därför inhämtas
från överåklagaren i Stockholm.

Berndtsson uppgav att förekomsten av fall av ifrågavarande slag var
synnerligen ringa och att de rättsliga avgörandena i frågan ej syntes
vara av sådan omfattning att man enligt Berndtssons mening vågade
tala om praxis på området.

Berndtsson yttrade.

Av chefsåklagarna hävdar flertalet den uppfattningen att beslag till
säkerställande av förverkande enligt 36 kap. 3 § brottsbalken med
hänsyn till nu gällande lag icke kan ske. Belägg för denna uppfattning
synes mig ligga redan i det förhållandet att det i straffrättskommitténs
betänkande SOU 1944:69 s. 76 och i propositionen 1948:80 s. 353 framhållits,
att med hänsyn till nya bestämmelser om förverkande utvidgning
av beslagsbestämmelserna i 27 kap. 1 § rättegångsbalken vore erforderlig.
Såvitt gäller beslag enbart till säkerställande av förverkande enligt
36 kap. 3 § ansluter jag mig därför till den uppfattning flertalet chefsåklagare
givit uttryck åt.

Såvitt handlingarna i det aktuella fallet visar har beslag i ärendet
ursprungligen ägt rum, enär brott kunde misstänkas. De beslagtagna
mynten kunde dels äga betydelse för utredning om brott och dels tänkas
förverkade i anledning av brott. Även efter det teknisk undersökning
gjorts av mynten, torde desamma ha betydelse för utredning angående
var, när och av vem mynten framställts. Det förhållandet att Olovsson
icke längre kunde misstänkas för brottsligt förfarande beträffande
mynten utesluter icke möjligheten att genom fortsatt utredning uppdaga
annans brottslighet, därvid tillgång till mynten kunde vara av betydelse.
Misstanke om brott förelåg fortfarande och beslagets bestående synes
mig välmotiverat med hänsyn till den misstänkta brottslighetens art.
Enär det gällde falska mynt, har förverkandeyrkande jämlikt 36 kap.
3 § framställts. Grunden för yrkandet är icke densamma som för beslaget.
Det förefaller mig möjligt att samtidigt som gods är beslagtaget
för brottsutredning yrka förverkande av samma gods på grund av bestämmelserna
i 36 kap. 3 § brottsbalken. På samma sätt finner jag, att
gods, som har förverkats enligt sistnämnda lagregel, kan bli föremål för
beslag i utredningshänseende.

Av Monica Fåhraeus’ yttrande framgår inte klart hur hon resonerat
beträffande beslaget. Vissa av hennes uttalanden tyder dock på att hon
varit medveten om att även om icke Olovsson kunde misstänkas för

brott, brott likväl måste ha blivit begånget någonstädes inom Olovssons
fångeskedja.

Med utgångspunkt från mitt sätt att se på saken, kan man ifrågasätta
huruvida icke brottsutredning bort fortsätta härstädes och ärendet överlämnats
endast såvitt avser förverkandet.

På grund av den ovisshet, som råder beträffande aktuellt spörsmål,
finner jag det angeläget med klarläggande lagstiftning på området.

Romander yttrade.

Den principiella frågan i ärendet gäller huruvida beslag lagligen kan
läggas på föremål för talan om förverkande som inte grundas på brott
enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (alternativt om åtgärd enligt 36 kap. 5 §
brottsbalken).

I 27 kap. 1 § rättegångsbalken anges som grund för beslag att föremålet
skäligen skall kunna antagas äga betydelse för utredning om brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat.
Gemensamt för de alternativa förutsättningarna för beslag är således
att de anknyter till brott. Det har ifrågasatts att denna formulering
innebär att beslag inte kan ske om det endast är fråga om förverkande
som inte grundas på brott.

Bestämmelser om förverkande som inte grundas på brott infördes i
samband med revideringen av strafflagen i vad den avsåg brott mot
staten och allmänheten (prop. 1948:80). Propositionen grundade sig på
straffrättskommitténs betänkande SOU 1944:69. Kommittén hade
också som följd av de nya förverkandebestämmelserna föreslagit ändring
av beslagsbestämmelserna i 1 § i den då gällande lagen (1933: 182) om
vissa tvångsmedel i brottmål, innebärande att lokutionen ”på grund
av brott förverkat” utbyttes mot ”böra förklaras förverkat”. Man påpekade
att en liknande ändring borde göras i 27 kap. 1 § nya rättegångsbalken,
som då ännu inte trätt i kraft. Departementschefen framhöll
i propositionen, att förhållandet till nya rättegångsbalken påkallade
inte då slutlig reglering eftersom alla före dess ikraftträdande erforderliga
lagändringar borde företas i ett sammanhang. Till detta uttalande
fogade han anmärkningen, att eftersom enligt de föreslagna nya bestämmelserna
i 2:17 andra stycket strafflagen (motsvarande 36:3 BrB) brott
inte längre var förutsättning för där avsett förverkande, en utvidgning
av den nuvarande bestämmelsen om beslag i 27 kap. 1 § nya rättegångsbalken
syntes erforderlig.

Dessa uttalanden av departementschefen är gjorda till statsrådsprotokollet
den 10 maj 1946. Redan dessförinnan hade i prop. 1946:262,
dagtecknad den 12 april 1946, framlagts förslag till lag om införande
av nya rättegångsbalken, som upptog bestämmelser om handläggning
av talan om förverkande utan åtal. Beslagsfrågan behandlades sedan
inte vidare under lagstiftningsarbetet.

Frågan om beslagsreglernas omfattning har något behandlats i litteraturen.
I Brottsbalken III (2 uppl., s. 391) påpekas sålunda — under
hänvisning till formuleringen i 27 kap. 1 § RB — att det inte i alla fall,
där förverkande av ett föremål enligt 36:3 BrB är påkallat, är säkert att
föremålet kan tas i beslag. Å andra sidan har Tore Strömberg (Om
konfiskation som brottspåföljd, s. 315) uttalat, att det förhållandet att
ändring i 27 kap. 1 § RB inte kommit till stånd, inte gärna kan anses
utgöra något hinder för att ett föremål tas i beslag, när det skäligen
kan antagas, att förutsättningar finns för förverkandetalan av här
aktuellt slag.

I enlighet med förslaget i prop. 1946:262 har i 17 § lagen om införande
av nya rättegångsbalken upptagits bestämmelser om handläggningen
av talan om förverkande mot någon som ej är åtalad. I paragrafen
föreskrivs att om sådan talan gäller i tillämpliga delar vad i nya rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal för brott varå inte kan följa
svårare straff än böter. Därjämte meddelas särskilda bestämmelser om
kungörelsedelgivning.

Frågan vilka särskilda bestämmelser i rättegångsbalken som genom
hänvisningen i 17 § RP blir tillämpliga på talan om förverkande mot den
som inte är tilltalad har något berörts i förarbetena till lagstiftningen.
Processlagberedningen erinrade sålunda i sin motivering till att välja
processformen för bötesmål bl.a. om bestämmelserna i 23:22 RB att när
det endast var fråga om sådant brott åtal kunde väckas utan förundersökning
(SOU 1944:9, s. 64). Vidare uttalade man, att i fråga om tiden
för talans väckande efter beslag reglerna i 27:7 RB blev tillämpliga
(s. 67). Varken lagrådet eller departementschefen berörde emellertid
räckvidden av hänvisningen till rättegångsbalken i 17 § RP.

Formuleringen i 17 § RP skulle kunna uppfattas som endast en hänvisning
till rättegångsbalkens bestämmelser om handläggningen i domstolen
sedan talan väckts. Processlagberedningens omnämnande av bestämmelserna
i 23: 22 och 27: 7 RB torde emellertid innebära att hänvisningen
syftar längre. Åberopandet av 23:22 RB torde få tolkas så att
man menat att i den mån utredning erfordras för att förbereda talan
om förverkande utan samband med åtal, bestämmelserna om förundersökning
i 23 kap. RB i tillämpliga delar gäller för sådan utredning.

I de flesta fall är någon form av utredning nödvändig och om hänvisningen
i 17 § RP inte avser förundersökningsreglerna, skulle förfarandet
före talans väckande vara oreglerat. Om således bestämmelserna i 23
kap. RB är tillämpliga, skulle också genom hänvisning i 16 § i kapitlet
i princip 24—28 kap. gälla.

Vid tillämpning av regler som genom denna form av hänvisning blir
gällande på ett förfarande som reglernas utformning inte direkt är
anpassade för är det nödvändigt för att hänvisningen skall få någon
mening att ersätta vissa begrepp, rekvisit och liknande i reglerna med
deras motsvarighet i det andra förfarandet. Detta innebär — för att ta
ett exempel från ett annat område än det här aktuella — att när man
i enlighet med bestämmelserna i 6 § tillämpningskungörelsen till lagen
om verkställighet av bötesstraff tillämpar bestämmelserna om förundersökning
på den utredning som skall verkställas före talan om förvandling
av böter, bestämmelser som avser ”den misstänkte” skall gälla
”den bötfällde”. När det gäller förverkandeyrkande mot den som inte
är misstänkt för brott skulle på motsvarande sätt sådana bestämmelser
avse ”den mot vilken talan skall föras”. När det vidare gäller bestämmelsen
i 23:1 RB om att skyldighet föreligger att inleda förundersökning
så snart anledning förekommer att brott förövats måste vid tilllämpning
på ett annat förfarande ”brott förövat” utbytas mot ”föremål
skall förverkas” eller motsvarande när fråga är om förverkande. Om
inte 23:1 RB på detta sätt skulle vara tillämplig skulle inte finnas någon
formell skyldighet att inleda förfarandet. På motsvarande sätt torde
åklagarens åtalsplikt enligt 20:6 RB i princip även omfatta talan om
förverkande utan samband med åtal.

Om sålunda hänvisningen i 17 § RP i princip också avser förundersökningsreglerna,
återstår frågan hur långt en transformering av för -

undersökningsreglerna får ske på ett förverkandeförfarande som inte
har samband med brottsutredning. Uppenbart är att de personella
tvångsmedlen gripande, anhållande, häktning eller reseförbud saknar
aktualitet. Det ligger i sakens natur att dessa tvångsmedel endast gäller
dem som misstänks för brott. Däremot bör det inte vara hinder mot
att använda hämtning till förhör enligt 23:7 RB. När det gäller de
reella tvångsmedlen blir kvarstad och skingringsförbud inte aktuella
vid sakförverkande. Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning
är uteslutna när det inte gäller brottsutredning på grund av att
dessa tvångsmedel förutsätter misstanke om brott varå fängelse kan
följa medan 17 § RP hänvisar till förfarandet för bötesmål. Sådant
formellt hinder mot användande av beslag föreligger inte eftersom beslag
enligt 27:1 RB kan användas vid alla slag av brott. Jag vill ifrågasätta
om inte därför på sätt som jag tidigare utvecklat beslagsreglerna
är tillämpliga även på ett förverkandeförfarande som inte grundar sig
på brott. Hänvisningen i 17 § RP till brottsmålsförfarande kan enligt
min mening tolkas så att i stället för brott enbart förutsättes grund för
förverkande. Detta skulle också innebära att beslag kan läggas på
föremål som inte kan förverkas men som väl har betydelse för utredningen
om förverkande.

Denna tolkning av hänvisningen i 17 § RP överensstämmer som
framgår av vad tidigare redovisats av förarbetena inte med vad straffrättskommittén
och departementschefen uttalat. Emellertid behöver
detta inte vara avgörande för stadgandets innebörd. Det är anmärkningsvärt,
att departementschefen efter sitt uttalande i lagrådsremissen
till prop. 1948:80 om behovet av ändring i 27:1 RB inte senare återkommer
till frågan. Det förefaller mindre troligt att detta beror av
förbiseende. Snarare finns anledning anta att det har sin grund i att
behov av ändring inte ansetts föreligga och då inte av sakliga skäl
utan av formella, nämligen att den redan föreslagna 17 § RP täcker
även de nya förverkandereglerna på sätt jag nu gjort gällande. Ordalydelsen
i 17 § RP synes mig inte strida mot en sådan tolkning.

Otvivelaktigt behövs möjlighet att ta i beslag föremål även för talan
om förverkande som inte grundar sig på brott. Bl.a. kan det bli stora
svårigheter att verkställa ett beslut om förverkande om inte föremålet
är identifierat och tillgängligt genom beslag. Men förutom att det för
genomförande av förfarandet behövs rätt till beslag, borde det också
finnas rätt att göra husrannsakan och kroppsvisitation, vilket som
tidigare framhållits nu inte är fallet. Visserligen torde ofta i inledningsskedet
ingripande kunna ske på grund av misstanke om brott. Så behöver
det dock inte alltid förhålla sig och det förutsätts då, om husrannsakan
eller kroppsvisitation inte får göras, frivillig medverkan av
den som innehar föremålet för att detta skall bli tillgängligt för erforderlig
undersökning.

Av vad jag nu anfört framgår sammanfattningsvis att jag vill ifrågasätta
om inte gällande lagstiftning ger rätt att ta i beslag föremål för
talan om förverkande som inte grundar sig på brott. Om denna tolkning
inte är hållbar, bör enligt min mening lagändring ske varvid rätt
bör ges inte bara till beslag utan även till husrannsakan och kroppsvisitation.

Jag uttalade i ärendet följande.

Av utredningen i ärendet framgår att ovisshet råder huruvida beslag

3 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

an läggas på föremål i och för talan om förverkande, som inte grundas
å brott. Det kan därför inte under några förhållanden komma i fråga
tt lägga Monica Fåhraeus hennes beslut i berörda beslagsfråga till
ast såsom fel eller försummelse. Av enahanda skäl har jag ej funnit
rforderligt att från åklagarmyndigheten i Visby, Gotlands tingsrätt och
vea hovrätt inhämta yttrande angående dessa myndigheters befattning
med frågan.

Beslag enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken utgör en straffprocessuell
tvångsåtgärd. Det är givetvis från rättssäkerhetssynpunkt av största vikt
att förutsättningarna för vidtagande av en sådan åtgärd är klart och
otvetydigt angivna i lagen. Den uppfattning om innebörden av gällande
lag, som riksåklagaren i ärendet gjort sig till tolk för, innebär en mot
lagtextens direkta ordalydelse gjord utvidgning av förutsättningarna
för beslag. Även om denna tolkning, på sätt riksåklagaren anfört, överensstämmer
med lagstiftarens intentioner är det enligt min mening
därför olämpligt att lägga den till grund för användning av beslag i detta
fall. Utan att för egen del taga ställning i den uppkomna tolkningsfrågan
anser jag dock i likhet med riksåklagaren och på av denne
anförda skäl att behov föreligger att använda beslag även för förverkande,
som ej grundar sig på brott. Enligt min mening bör därför en
lagändring komma till stånd av den innebörd som straffrättskommittén
förordade i SOU 1944:69.

Med stöd av de befogenheter, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga berörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Frågan om det för genomförande av förverkande, som ej grundar sig
på brott, även bör ges rätt till husrannsakan och kroppsvisitation har
i detta ärende ej föranlett någon särskild utredning från min sida. Jag
bringar därför endast riksåklagarens uttalanden till Eders Kungl. Maj:ts
kännedom.

Tillämpning av 24 kap. 3 § rättegångsbalken, övervakning i stället
för häktning

B. häktades såsom misstänkt för narkotikabrott (tillverkning av narkotika).
Vid ny förhandling i häktningsfrågan uppgav B. att han var
villig att underkasta sig daglig läkarkontroll. Tingsrätten meddelade den
24 februari 1972 följande beslut.

B. försättes på fri fot under följande villkor vilket han godkänt: B.
skall tre gånger per vecka, måndag, onsdag och fredag med början

25.2.1972 inställa sig hos professor Bonnichsen å Statens rättskemiska

laboratorium för avgivande av urinprov. Ny förhandling skall hållas

10.3.1972 klockan 14.00. Till denna förhandling skall B. inställa sig vid
vite av 200 kr.

Sedan det från rättskemiska laboratoriet meddelats att B. ej till fullo
följt de givna föreskrifterna hölls ny häktningsförhandling. Tingsrätten
fattade efter förhandlingen följande beslut.

Tingsrätten beslutar, att då B. svikit det förtroende som givits honom,
fara för fortsatt brottslig verksamhet måste anses föreligga varför B.
skall häktas. Då B. saknar fast bostadsadress föreligger jämväl fara för
avvikande.

Efter remiss angående bland annat de formella och materiella grunderna
för förenämnda båda beslut yttrade tingsrättens ordförande bland
annat följande.

Det kunde icke i någon mån anges när analysresultatet kunde föreligga
från Statens kriminaltekniska laboratorium om och i vad mån av
B. framställda produkter innehöll narkotiskt ämne. B. kunde därför
få sitta häktad lång tid utan att utredningen märkbart fortskred. Han
syntes lida påtagligt av att vara berövad friheten och därigenom hindrad
att aktivt verka för ett beslut om återupptagande av den legala
förskrivning, som tidigare gällt för honom. Han syntes nära nog desperat
samtidigt som han försäkrade, att han både kunde och ville avhålla
sig från att bruka narkotika. Han hävdade, att han skulle söka kontakt
med läkare som kunde vara positiva till att han på nytt skulle få
legal förskrivning av narkotika och att han behövde vara på fri fot för
att kunna genomföra sina planer. B. erbjöd självmant, att han ville låta
kontrollera sina förehavanden. Det var han som framförde tanken på
att kontroll skulle ske genom urinanalyser för att visa att han ej begagnade
narkotiskt ämne. Eftersom häktningen grundades på misstanke
att han tillverkat narkotika endast för eget behov, ansågs den erbjudna
kontrollmöjligheten, om den kunde förverkligas effektivt, tillfyllest
för att konstatera, om B. fortsatte med narkotikabrott. På fråga
förklarade sig professorn Roger Bonnichsen villig att medverka vid
kontrollen. —• Den vidtagna anordningen att försätta B. på fri fot med
angivna föreskrifter synes väl täckt av institutet övervakning som avses
i 24 kap. 3 § rättegångsbalken. B. kunde klart bedömas som en genom
långvarig tillvänjning till narkotika därav beroende person — en
person alltså som var sjuk i samma mening som en kronisk alkoholmissbrukare
är. De lämnade föreskrifterna innefattade en så långt möjligt
effektiv övervakning, som snabbt kunde ge besked om B. avhöll
sig från narkotikabrott eller ej. Man kan gott säga att denna övervakning
tillkom i B:s eget intresse. B. medverkade också frivilligt till
övervakningens utformning. Den var en rimlig och sakligt befogad åtgärd
mot bakgrund av att han eljest skulle få sitta häktad under mycket
lång tid utan att detta gagnade utredningen. Den beslutade övervakningen
är alltså att bedöma såsom en inom häktningsinstitutets ram
vidtagen, mindre ingripande åtgärd på prov. — Övervakningen ersatte
för övrigt ett reseförbud med samma föreskrifter som de nu givna. Om
frågan om ett sådant förbud aktualiserats av part, kunde reseförbud
mycket väl ha kommit till stånd. Med nu erbjuden och beslutad över -

vakning kom frågan om reseförbud ej på tal och vanns likväl ett likvärdigt
resultat.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bland
annat följande.

124 kap. 3 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs.

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga,
må han ej häktas. — Vill den misstänkte ej underkasta sig övervakning,
som nu nämnts, skall häktning ske.

I 26—28 § § förundersölcningskungörelsen föreskrivs.

26 §. Föreligger med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § rättegångsbalken
stadgas anledning antaga att häktning ej må ske, om övervakning ordnas,
skall undersökningsledaren så snart det kan ske söka ordna erforderlig
övervakning.

Övervakning må anordnas i den misstänktes hem eller annat enskilt
hem eller genom att den misstänkte intages på lämplig anstalt. Är den
misstänkte redan intagen på anstalt, har undersökningsledaren att överväga,
huruvida särskild övervakning kan vara erforderlig på anstalten,
samt att i samråd med anstaltens styrelse eller föreståndare söka
få till stånd dylik övervakning.

27 §. Har övervakning beslutats, må den misstänkte åläggas skyldighet
att å vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats
så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.

28 §. Anordnas övervakning av anhållen person, skall anhållandet
hävas.

Det ankommer således i allmänhet på förundersökningsledaren/åklagaren
att söka anordna övervakning men även domstolen äger besluta
därom (se Gustaf Petrén: Om offentligrättslig användning av våld mot
person s. 208, jfr Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken s.
271). Enligt min mening bör det dock i första hand vara åklagaren som
anordnar och beslutar om övervakning enligt RB 24: 3.

Domstolen har sedan endast att pröva huruvida den anordnade övervakningen
på de i RB 24: 3 angivna grunderna kan ersätta häktning.
Om så är fallet skall häktningsyrkandet ogillas och den anhållne försättas
på fri fot. Rättegångsbalkens regler om tid för åtals väckande
eller förnyad häktningsförhandling blir ej tillämpliga och domstolen
äger ej ex officio inskrida mot den misstänkte om denne bryter mot
eventuella med övervakningen förenade villkor. Fråga om åtgärdens
ersättande av häktning kan alltså, innan åtal väckts, upptagas endast
på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren (RB 24: 17).

Fråga om rätta tillämpningen av RB 24: 3 är dock oklar och jag kan
därför ej rikta någon kritik mot tingsrätten för dess användning av bestämmelsen
i och för sig.

Vad som förekommit i ärendet gav Wigelius anledning att vidare uttala
bland annat följande.

Enligt tingsrättens ordförande var tingsrättens beslut den 24 februari
1972 ett beslut om övervakning enligt RB 24: 3. Detta borde enligt
min mening klarare ha framgått av beslutet som lämpligen också
bort innehålla skälen till att rätten funnit bestämmelsen kunna komma
till användning. För egen del är jag tveksam huruvida B. genom de i
beslutet meddelade villkoren kan anses ha ställts under sådan betryggande
övervakning att — vid förekomst av häktningsgrunden fara för
fortsatt brottslig verksamhet — skäl till häktning ej längre förelåg.
Genom det föreskrivna arrangemanget har ju i och för sig inte kunnat
kontrolleras om B. alltjämt tillverkade narkotika. Beslutet har således
enligt min mening i detta fall varit olämpligt. Det må nämnas att hänvisningen
till ett reseförbud med samma föreskrifter inte är träffande,
eftersom reseförbud ej kommer i fråga vid fara för fortsatt brottslig
verksamhet (se Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken, s. 343). Emellertid
har lämpligheten av föreskrifterna varit en bedömningsfråga och
jag kan ej göra gällande att rättens ordförande åsidosatt sin tjänsteplikt
genom att meddela dem.

Sedan åtal mot två medverkande till brott särskilts har den ene hörts
upplysningsvis i anledning av åtalet mot den andre. Frågor bl. a. om
tillåtligheten av sådant förhör och om hämtning kunnat ske till förhöret I

en skrivelse, som kom in till JO den 15 december 1971, framställde
Å. klagomål över att hon den 12 november 1971 hade hämtats till huvudförhandling
inför Stockholms tingsrätt. Å. begärde att JO skulle
inleda undersökning för att klargöra om hämtningen varit berättigad.

Av tingsrättens akt framgår bland annat följande.

I stämningsansökan, som kom in till tingsrätten den 29 oktober 1971,
yrkade kammaråklagaren K. G. Svensson ansvar å bland andra N. och
Å. Åtalet avsåg koppleri (Å.) och medhjälp till koppleri (N.). N. var
häktad i målet. Tingsrätten utfärdade stämningar i målet och kallade
parterna till huvudförhandling den 9 november, 11 november och 12
november 1971. Å. ingav den 8 november 1971 läkarintyg att hon var
förhindrad att infinna sig inför rätta. Hon inställde sig ej den 9 november
1971. Vid huvudförhandlingens början föredrogs läkarintyget,
varefter tingsrätten beslutade att huvudförhandlingen skulle inställas
såvitt avsåg Å. Huvudförhandlingen påbörjades beträffande de övriga
åtalade. Sedan åklagaren vid fortsatt huvudförhandling den 11 november
1971 begärt och erhållit paus för kompletteringar i förundersök -

ningen förklarade denne efter pausen att han hållit kompletterande
förhör med Å. Polisläkaren Nils Bejerot hade enligt åklagaren förklarat
att hinder mot Å:s hörande inte förelåg. Sedan N:s offentlige försvarare
begärt att Å. skulle höras beträffande åtalet mot N. anmodade
tingsrätten Bejerot att inställa sig för att yttra sig över Å:s fysiska och
psykiska status. Bejerot inställde sig och förordnades att som sakkunnig
muntligen avge sådant yttrande. Härefter förklarade åklagaren att
Å. borde inkallas för att svara i målet. N:s försvarare uttalade att han
endast påfordrade att Å. hördes upplysningsvis över åtalet mot N.
Tingsrätten uttalade härefter att det av Bejerots utsaga fick anses framgå
att Å. var i stånd att inställa sig inför rätta och svara i målet. Med
hänsyn till att huvudförhandlingen i sådant fall måste tagas om från
början och till att N. var häktad fann tingsrätten att åtalet mot Å.
borde handläggas särskilt vid senare tillfälle. Ä. skulle emellertid inställa
sig vid den nu pågående huvudförhandlingen för att höras i anledning
av åtalet mot N. Å:s offentlige försvarare, som var närvarande
vid rättegången, uppmanades att meddela Å. att hon skulle inställa
sig för nyssnämnda ändamål den 12 november 1971. Vid fortsatt
huvudförhandling den 12 november 1971 inställde sig Å. ej. Försvararen
uppgav att Å. till honom meddelat att hon inte ämnade inställa
sig, om hennes hälsotillstånd inte hade förändrats. Tingsrätten beslöt
då, enär anledning förekom att Å. inte skulle iakttaga vitesföreläggande,
att hon omedelbart skulle hämtas till tingsrätten genom polismyndighets
försorg, samt att därvid polisens jourhavande läkare skulle
närvara. Senare under dagen förordnade tingsrätten att enär förhör
med Å. ej skulle medhinnas så skulle hämtningsbeslutet inte verkställas.
— För att höras i anledning av åtalet mot N. kallades Å. till huvudförhandling
den 17 november 1971. Enligt kallelsen skulle hon inställa
sig personligen vid vite av 200 kr. Å. inställde sig och hördes den
17 november 1971. Tingsrätten dömde i dom den 30 november 1971
bl. a. N. för medhjälp till koppleri.

I en inom justitieombudsmannaexpeditionen den 17 mars 1972 upprättad
P. M. uttalades följande.

Förhör i rättegång kan enligt rättegångsbalken ske genom hörande
av part, målsägande, vittne eller sakkunnig. För envar av dessa kategorier
ges i rättegångsbalken bestämmelser om kallelse och om påföljd
för utevaro m. m. I förevarande fall hade Å. till en början kallats såsom
part (tilltalad) till huvudförhandling med början 9.11.1971. Sedan
hon företett läkarintyg angående hinder för inställelse hade emellertid
tingsrätten beslutat att inställa huvudförhandlingen beträffande
henne. Förutsättningar för att därefter återigen inkalla Å. såsom tilltalad
torde inte ha förelegat med mindre ny huvudförhandling mot
henne utsattes. — Sedan det utretts och konstaterats att Å. saknade
laga förfall för utevaro såsom tilltalad har hon kallats att höras i anledning
av åtalet mot N. Kallelsen har skett formlöst genom hennes
försvarare. Sedan Å. inte inställt sig enligt denna kallelse har tings -

rätten förordnat om hennes omedelbara hämtande till tingsrätten.
Tingsrätten synes härvid ha tillämpat 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken
angående kallelse av tilltalad. Från tingsrätten torde inhämtas
yttrande huruvida det med hänsyn till att Å. ej skulle höras
såsom tilltalad vid huvudförhandlingen funnits förutsättningar för att
låta hämta henne 12.11.1971 och huruvida de i kallelsen till förhöret
17.11.1971 angivna äventyren lagligen kunnat föreskrivas.

Från tingsrätten bör vidare inhämtas yttrande rörande lämpligheten
av att utan Å:s hörande återtaga det godkännande av läkarintyget,
som får anses ha skett genom beslutet 9.11.1971 att utan utdömande
av vite inställa huvudförhandlingen beträffande Å.

Tingsrättens ordförande t. f. rådmannen Thorsten Lindelöf yttrade
i ett av tingsrätten åberopat yttrande den 24 april 1972.

1. Frågan »huruvida det med hänsyn till att A. ej skulle höras såsom
tilltalad vid huvudförhandlingen funnits förutsättningar för att låta
hämta henne 12.11.1971».

I målet får i den del som avses med remissen anses ha förelegat ett
fall av subjektiv kumulation. Enligt min uppfattning har den omständigheten
att huvudförhandlingen inställts beträffande Å. icke föranlett
att hon fått annan ställning i processen än som tilltalad. Även om
man, vilket torde vara systematiskt riktigt, anser att beslutet om inställande
av huvudförhandlingen beträffande Å. inneburit ett särskiljande
av åtalet mot henne från åtalet mot N. jämlikt 45 kap. 3 §
3 st. rättegångsbalken, synes Å., när hennes hörande i anledning av
åtalet mot N. påkallades, alltjämt ha haft egenskapen av tilltalad. Ett
motsatt betraktelsesätt torde jämlikt 36 kap. 1 § rättegångsbalken medföra,
att hon fick ställningen av vittne. Att höra en person under vittnesed
angående medhjälp till en gärning, för vilken vederbörande själv
står under åtal, synes emellertid, även med beaktande av stadgandet

1 36 kap. 6 § rättegångsbalken, ägnat att ingiva starka betänkligheter,
icke minst mot bakgrunden av att stadgandet i 15 kap. 4 § 2 st. brottsbalken
i praxis torde tillämpas med restriktivitet. (Jfr Gärde m. fl. Nya
rättegångsbalken s. 495 x-y, Ekelöf, Rättegång IV 1963 s. 122 y-123 x;
JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 22 ff). Varken åklagaren eller någon av
försvararna synes ha räknat med att Å. vid det ifrågavarande förhöret
kom att bliva hörd i annan egenskap än som tilltalad. Jag har mig
icke bekant något fall, där domstol hört en person i motsvarande situation
som vittne. Eftersom Å. sålunda alltjämt synes ha haft ställning
som tilltalad och då rättegångsbalken icke innehåller särskilda
regler om kallelser å och äventyr för tilltalad som skall höras endast
upplysningsvis, torde balkens allmänna regler i dessa hänseenden ha
varit tillämpliga. Beslutet om hämtning fattades jämlikt 45 kap. 15 §

2 st. rättegångsbalken. Jag är medveten om att tillämpning av lagrummets
regel om hämtning i en situation som den förevarande bör ske
med försiktighet.

2. Frågan »huruvida de i kallelsen till förhöret 17.11.1971 angivna
äventyren lagligen kunnat föreskrivas».

Jag ber härutinnan att få hänvisa till vad som anförts ovan under 1.
Kallelsen utfärdades med tillämpning av 45 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken.
— Besked om rättens beslut att hämtningen icke skulle verk -

ställas lämnades under en paus i huvudförhandlingen per telefon av
mig personligen till den befälhavande polismannen, vilken jämte övrig
för hämtningen avdelad personal då anlänt till Å:s bostad. Även
Å. kom därvid till telefonen, och jag redogjorde för bakgrunden till
hämtningsbeslutet ävensom för anledningen till att det icke skulle verkställas.
Å., som gav intryck av att vara lugn och samlad, förklarade
utan påtryckning från min sida att hon var beredd att inställa sig i och
för ifrågavarande förhör vid fortsatt huvudförhandling under den följande
veckan. Möjligen nämndes därvid onsdagen 17.11 som lämplig
dag för hennes inställelse. Med anledning av vad som förekommit vid
samtalet ansåg sig tingsrätten kunna underlåta att förordna om Å:s
hämtande till förhandlingen 17.11.

3. Frågan »rörande lämpligheten av att utan Åts hörande återtaga det
godkännande av läkarintyget, som får anses ha skett genom beslutet
9.11.1971 att utan utdömande av vite inställa huvudförhandlingen
beträffande Å».

Här må till en början anmärkas att läkarintyget är kortfattat och
saknar närmare beskrivning av Å:s sjukdomsbild. Såvitt jag kan erinra
mig kom det mig tillhanda först på morgonen 9.11. omedelbart
före huvudförhandlingens början. Ehuru åklagaren lät förstå att han
var tveksam i fråga om intygets riktighet, ansåg sig tingsrätten i brist
på annan utredning om Å:s psykiska tillstånd icke kunna underlåta
att godtaga intyget som bevis om laga förfall för Å. 9.11. Enär huvudförhandlingen
avseende övriga tre tilltalade av flera orsaker icke lämpligen
kunde flyttas till senare dagar och den med remissen avsedda
delen av målet borde handläggas först, återstod för tingsrätten icke
annat än att inställa förhandlingen beträffande Å. — Genom förhöret
med Bejerot 11.11 bibragtes tingsrätten den bestämda uppfattningen
att Å:s hälsotillstånd icke utgjorde hinder för det begärda förhöret
med henne. Jag ber att i detta sammanhang få hänvisa till utskrift av
förhöret med Bejerot. Tingsrätten styrktes ytterligare i sin nämnda
uppfattning genom uppgifter av åklagaren, som närvarit vid kompletterande
polisförhör med Å. tidigare samma dag. Härtill kom att i ett
annat av Å. ingivet, för försäkringskassa avsett läkarintyg, vilket senast
hade förnyats 4.11, angivits att hon var sjukskriven från och med
3.9 till och med 30.11 men att däri icke nämndes något om den sjukdom,
som enligt ovannämnda intyg förklarats utgöra hinder för hennes
inställelse. — Det förtjänar måhända också att nämnas, att Å:s offentlige
försvarare, advokaten Sune Haller, var tillstädes vid förhandlingen
11.11 och fick tillfälle att ställa frågor till Bejerot. — På grund av
vad sålunda och i övrigt förekommit ansåg sig tingsrätten utan Å:s
hörande kunna besluta att hon skulle förhöras inför rätten i anledning
av åtalet mot N. Det är därvid att märka, att ett sådant förhör
kunde antagas bliva betydligt mindre pressande för henne än om hon
kallats in för att svara i målet samt att såväl N:s försvarare, advokaten
Leif Silbersky, som åklagaren utfäste sig att taga all möjlig hänsyn
till hennes hälsotillstånd. Så skedde också när förhöret omsider
kom till stånd 17.11. Å. var då av allt att döma i god balans och kunde
utan synbar svårighet lämna en klar och sammanhängande berättelse.

Slutligen får jag anföra följande. Förutom Å. och N. var, som ovan
nämnts, ytterligare två personer åtalade i målet. Detta omfattade två

avsnitt. I det ena, vilket är det som avses med JO:s remiss, var Å.
åtalad för koppleri och N. för medhjälp därtill. I det andra avsnittet
var N. och ytterligare en person åtalade för koppleri samt den
fjärde personen för medhjälp till koppleri. N. hade i målet hållits häktad
sedan 1.10.1971. Efter samråd med åklagaren och de offentliga försvararna
före målets utsättande bedömdes huvudförhandlingen kunna
slutföras på tre dagar. Genom olika omständigheter kunde det uppgjorda
tidsschemat icke hållas. Detta berodde bl. a. på att förhören
med målsägandena blev onormalt tidskrävande, att åklagaren med anledning
av uppgifter vid ett av dessa förhör såg sig föranlåten att personligen
närvara vid polisförhör för komplettering av förundersökningen
i målet, vilket nödvändiggjorde en längre paus i förhandlingen,
samt att N:s försvarare hade engagerat sig i en häktningsförhandling
i ett större brottmål, vilket jämväl nödvändiggjorde avbrott i huvudförhandlingen.
Redan vid middagstiden 11.11 framstod det som helt
klart att förhandlingen icke skulle kunna slutföras 12.11, varför det
blev aktuellt att fortsätta densamma i den följande veckan. Eftersom
såväl åklagaren som försvararna då var upptagna av förhandlingar i
andra mål, visade det sig omedelbart erbjuda mycket stora svårigheter
att finna lämplig tid för fortsättande av huvudförhandlingen. Under
överläggningarna härom framkom att det kunde bliva nödvändigt
att entlediga Silbersky som försvarare för N. och utse ny försvarare
för denne. I den uppkomna situationen ansåg jag det synnerligen angeläget
att medan Silbersky ännu kvarstod som försvarare hålla förhöret
med Å. och därigenom få möjlighet att slutföra ifrågavarande avsnitt
innan försvararbyte ägde rum. Efter hämtningsbeslutet på förmiddagen
12.11 inträdde ytterligare dröjsmål med huvudförhandlingen,
vilket omöjliggjorde Å:s hörande nämnda dag. Såvitt jag kan erinra mig
blev det först i den följande veckan helt klart, att Silbersky kunde kvarstå
som försvarare för N.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

I 45 kap. 3 § rättegångsbalken föreskrivs:

Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för
att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång,
om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal,
som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång,
om det är till gagn för utredningen.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol
och denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tilllämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.

Lagrummet reglerar förutsättningarna för sammanföring (kumulation)
av allmänna åtal. Genom lagändring den 14 december 1956 har
en tidigare gällande absolut kumulationsregel mjukats upp. Det främsta
motivet för den då vidtagna ändringen var att motverka uppkomsten
av vidlyftiga rättegångar (se SOU 1955: 10 s. 16 ff). Huvudregeln är

dock fortfarande att åtal mot någon för flera brott eller mot flera för
att ha tagit del i samma brott skall handläggas i samma rättegång.

N. och Å. har tagit del i samma brott. Åtalen mot dem skulle därför
enligt förenämnda lagrum i första hand företas gemensamt. Bevisningen
var delvis gemensam och de tilltalades uppgifter hade betydelse
för båda åtalen. Rättens beslut den 9 november 1971 att inställa
huvudförhandlingen mot Å. och påbörja huvudförhandlingen mot N.
torde få anses ha inneburit att rätten särskilt åtalen. De särskilda skäl
som rätten funnit härför har såvitt framkommit i första hand varit
intresset av att kunna avgöra målet mot N., som var häktad i målet.
Enligt min mening har dock starka skäl talat för att Å:s utevaro bort
föranleda uppskov med handläggningen av målet även mot N. Så har
kunnat ske enligt 45 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken. Jag kan
emellertid ej göra gällande att rätten genom att påbörja huvudförhandlingen
mot N. gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken får envar som inte är part i målet
höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden icke vittna även
om han ej för talan.

Lindelöf har med hänvisning till sistnämnda lagrum uttalat att det
är ägnat att inge starka betänkligheter att höra en person under vittnesed
angående medhjälp till en gärning för vilken vederbörande själv
står under åtal. I enlighet härmed har Å. enligt Lindelöf ej kunnat
inkallas att höras såsom vittne mot N. Motivet till vittnesförbudet i
36 kap. 1 § rättegångsbalken är att en part, som underkastas vittnesförhör,
kan råka i en svår intressekollision och starkt frestas att begå
mened. Det är inte alldeles klart hur lagrummet skall tillämpas, då
åtal mot flera medverkande till samma brott handläggs i skilda rättegångar.
JO Gunnar Thyresson har i JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 24
uttalat att om någon av de medverkande redan dömts för brottet i särskild
rättegång och skall höras i målet mot de övriga, kan detta enligt
gällande rätt endast ske i form av vittnesförhör. Med hänsyn till att
de åtalade skulle ha hörts upplysningsvis mot varandra om samtliga
åtal väckts på en gång kan det enligt JO Thyresson (s. 26) framstå såsom
inkonsekvent att, när åtalen handläggs i skilda rättegångar, en av
de medverkande kan komma att vittna under edsansvar mot de övriga.
Trots dessa och andra anförda betänkligheter häremot anses det
dock enligt doktrin och praxis vara möjligt att den som dömts för
brott i särskild rättegång höres som vittne mot medverkande till brotten
(Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken s. 495, jfr NJA 1972 s. 532).

Betänkligheterna mot att höra medverkande såsom vittne blir naturligtvis
mycket starkare, då den hörde alltjämt står under åtal för
sin medverkan. I det läget har det i praxis förekommit att en medverkande
hörts i rättegång mot annan medverkande såsom tilltalad, oaktat
att åtalen efter särskild dom och fullföljd beträffande den ene kommit
att handläggas i skilda instanser (SvJT 1957 rf. s. 17).

Frågan hur termen »mål» i 36 kap. 1 § rättegångsbalken bör tolkas
och därmed sammanhängande spörsmål har varit föremål för åtskillig
diskussion. Här må endast hänvisas till Olivecrona, Rättegången i
brottmål, 3 uppl. s. 89, Thorsten Cars i Svensk Juristtidning 1956 s.
657 samt Ekelöf, Rättegång IV, 1973 s. 116. För egen del finner jag
det naturligt att man numera, efter ändringen i kumulationsreglerna,
tillämpar 36 kap. 1 § rättegångsbalken med beaktande främst av den
rättsliga situationens sakliga innebörd och således i någon mån bortser
från att lagrummet nog vid tillkomsten ansågs hänföra sig till mål som
formellt begrepp, närmast lika med rättegång vid viss domstol. Enligt
min mening skulle då medverkande till brott anses som part i målet
och hindrad att vittna om brottet så länge han står under åtal, även
om eller när åtalet mot honom inte handläggs gemensamt med åtalet
mot annan medverkande.

Jag har förut anfört att åtalet mot Å. i förevarande fall måste anses
ha särskilts från åtalet mot N. I enlighet med vad jag sist anfört skulle
det dock ej vara möjligt att höra Å. såsom vittne mot N. Jag gillar således
den bedömning, som kommit till uttryck i Lindelöfs hit avgivna
remissyttrande.

Lagstiftaren synes ej ha förutsett den situationen att en tilltalad i
domstol behöver höras angående den åtalade gärningen i annat sammanhang
än vid handläggningen av åtalet mot honom. En sådan situation
var ju ej heller aktuell så länge kumulationsregeln i 45 kap.
3 § rättegångsbalken var obligatorisk.

Om ett förhör enligt det förut sagda ej kan äga rum som vittnesförhör
och om det ej heller skulle vara möjligt att på annat sätt höra
den tilltalade vid handläggningen av mål mot en medverkande skulle
domstolen således vara förhindrad att utnyttja en för målets bedömning
måhända avgörande upplysningskälla. Ett sådant resultat vore
orimligt och stridande mot rättegångsbalkens ledande princip om fri
bevisprövning. En medverkande bör alltså kunna höras i rättegången
mot annan medverkande även om åtalen ej handläggs i ett sammanhang.
Så har som nämnts också skett i praxis. Problem har emellertid
därvid uppstått beträffande den hördes rätt till ersättning för inställelse
(se förenämnda SvJT 1957 rf. s. 17). Fråga kan också uppstå exempelvis
om offentlig försvarares ställning vid förhöret och om ersättning
till honom för inställelse.

Reglerna i rättegångsbalken beträffande den tilltalades rättigheter
och skyldigheter i processen tar helt naturligt sikte endast på handläggningen
av åtalet mot honom. Det är därför enligt min mening ej givet
att dessa regler utan vidare kan tillämpas då den tilltalade endast skall
höras i anledning av åtalet mot medverkande. Eftersom några särskilda
föreskrifter ej meddelats härför bör det enligt min mening antagas
att domstolen — bortsett från fall då förhörspersonen är berövad fri -

heten — endast kan använda föreläggande enligt 9 kap. 7 § rättegångsbalken
för att framtvinga hans inställelse. I enlighet härmed och med
hänsyn till vad jag förut anfört angående särskiljandet av åtalen mot
N. och Å. så skulle tingsrätten ej haft möjlighet att med tillämpning
av 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken förordna om Å:s hämtande
till rätten.

Vad som framkommit i ärendet ger ej anledning att anta annat än
att Å. — såsom rätten efter Bejerots hörande funnit — varit i stånd
att inställa sig inför rätten. Eftersom rätten tidigare accepterat att Å.
haft laga förfall, hade det måhända varit lämpligast att Å., innan inställelsen
påfordrades, beretts tillfälle att yttra sig över vad som förekommit
i frågan. Med hänsyn till vad Lindelöf anfört härstädes om
vad som föregått rättens beslut om Å:s hörande och med beaktande
av de särskilda omständigheter som förelegat i fallet anser jag mig dock
ej kunna rikta någon kritik mot att rätten ej inhämtade yttrande av Å.

För den händelse att det skulle anses att anmärkning i något hänseende
kan riktas mot Lindelöfs handläggning av målet, har han hemställt
att han före ärendets slutförande ånyo erhåller tillfälle att yttra
sig. Med anledning härav vill jag uttala följande. Jag är väl medveten
om att tingsrätten när den ställts inför frågan om hörande och eventuell
hämtning av Å. haft begränsad tid att överväga sitt handlingssätt,
och jag ifrågasätter ej annat än att tingsrättens avgörande i första
hand bestämts av önskemålet av en för tingsrätten och parterna smidig
lösning. Såvitt jag funnit kan tingsrättens åtgärder och beslut ej heller
i något avseende läggas någon tjänsteman till last såsom fel eller försummelse.

Med hänsyn till det sagda har jag ej funnit skäl att bereda Lindelöf
tillfälle till ytterligare yttrande i saken.

Åklagares skyldighet att underrätta polismyndighet om avskrivningsbeslut
m. m.

M. J. klagade över att hon från en åklagarmyndighet erhållit ett
skriftligt meddelande om att åtal inte skulle väckas mot henne för
snatteri oaktat hon inte varit misstänkt för sådant brott. M. J. hemställde,
att JO skulle ingripa för att utröna dels anledningen till underrättelsen
och dels om hon förekommer i polisens eller åklagarens register
på grund av snatteri.

Av åklagarmyndighetens akt framgick bl. a. följande. En kvinna
hördes av polisen såsom misstänkt för snatteri av matvaror. Kvinnan
erkände brottet och legitimerade sig med ett sjukförsäkringsbesked,
vilket var utfärdat för M. J. Förhörsledaren redovisade därefter ut -

redningen till åklagarmyndigheten som utfärdade strafföreläggande
beträffande M. J. för snatteri. Sedan hon erhållit föreläggandet uppsökte
hon polisen och förklarade att hon var oskyldig till brottet. Hon
uppgav att hon förlorat sitt försäkringsbesked och att hon varit på sitt
arbete vid tidpunkten för brottet. Sedan med anledning härav viss
kompletterande utredning verkställts, som inte vederläde M. J.:s uppgifter,
avskrevs ärendet om snatteri genom beslut den 6 november 1972
med motiveringen »Brott kan ej styrkas».

JO inhämtade yttrande bl. a. från riksåklagaren angående åklagarmyndighets
skyldighet att underrätta polismyndighet om avskrivningsbeslut.
Riksåklagaren, som till sitt den 6 mars 1973 dagtecknade yttrande
fogade en skrivelse den 23 mars 1970 angående vissa ändrade regler
för personbladsredovisningen m. m., anförde följande.

Den 16 december 1964 utfärdade riksåklagarämbetet cirkulär A 3
med föreskrifter om diarieföring m. m. att gälla fr. o. m. den 1 januari
1965, då åklagarväsendet omorganiserades. Enligt cirkuläret skulle redovisning
till den lokala polismyndighetens centralregister av måls
utgång alltid ske. Underrättelseskyldigheten fullgjordes normalt på olika
blanketter eller diarietalonger som överlämnats av polisen i samband
med målets redovisning till åklagarmyndigheten. Vid avvikelser från
normalrutinen skulle underrättelseskyldigheten fullgöras enligt lokala
arbetsanvisningar utfärdade av överåklagarna och de länsåklagarmyndigheterna
underställda chefsåklagarna efter samråd med vederbörande
polischef. Bestämmelserna om såväl omfattningen av som formerna
för underrättelseskyldigheten har därefter vid flera tillfällen ändrats
under uppbyggnaden av rättsväsendets informationssystem (RI). Den
1 mars 1967 infördes den nuvarande personbladsrutinen, som dock först
fr. o. m. den 1 januari 1968 kom att påverka sättet att i vissa fall lämna
uppgifter. Den 7 december 1967 utfärdade jag cirkulär A 27 med vissa
ändrade bestämmelser om diarieföring, statistikredovisning m. m. I
bilaga 1 till cirkuläret finns intagna föreskrifter om åklagarmyndigheternas
redovisning av måls utgång. Avdelning A i bilagan berör redovisningen
av mål där personblad har upprättats. Bestämmelserna gäller
fortfarande, utom i fråga om dom/slutligt beslut där uppgiftskyldigheten
numera fullgörs av vederbörande domstol. Avdelning B — som
numera inte gäller — reglerade underrättelseskyldigheten i erkända
bötesmål som redovisats från polisen på blanketten Rapport med straffföreläggande.
I avdelning C slutligen föreskrivs att underrättelse i andra
fall än A och B skall lämnas i enlighet med lokalt utfärdade anvisningar
— dvs. samma bestämmelser som tidigare i cirkulär A 3. Som
framgår nedan har underrättelseskyldigheten i sistnämnda fall numera
väsentligen begränsats.

Den 1 april 1970 infördes en helt ny strafförelägganderutin baserad
på ADB-teknik. Underrättelse till lokal polismyndighet om utfärdade
och godkända strafförelägganden lämnas därefter inte längre av vederbörande
åklagarmyndighet utan av rikspolisstyrelsen (RPS). I anslutning
till den nya strafförelägganderutinen utfärdade jag anvisningar
den 23 mars 1970. Enligt dessa behöver polisen inte längre upprätta
personblad då någon är skäligen misstänkt för brott som omfattas av
personbladsrutinen men som kan komma att avgöras genom straff -

föreläggande. Om målet avgörs på annat sätt än genom att strafföreläggande
utfärdas redovisas detta av åklagarmyndigheten i enlighet
med föreskrifterna i anvisningarna. Vidare bör framhållas den begränsning
i underrättelseskyldigheten som motsvaras av RPS:s anvisningar
om personregistrering hos lokal polismyndighet.

I det här aktuella fallet bestreds strafföreläggandet, och handlingarna
återremitterades av RPS till åklagarmyndigheten för ny åtalsprövning,
som resulterade i att målet avskrevs med motiveringen
»brott ej styrkt». Någon skyldighet att underrätta den lokala polismyndigheten
om det negativa åtalsbeslutet i detta skede föreligger
inte enligt förenämnda anvisningar.

Jag vill framhålla att begränsningen av underrättelseskyldigheten och
registerföringen såvitt avser bötesbrott tillkommit i arbetsbesparande
syfte. Avsaknaden av uppgift i centralregistret i vissa fall om målets
utgång torde inte vara till men för den enskilde. När slagning sker med
anledning av begäran om tillstånd eller intyg från polismyndigheten
skall nämligen, enligt RPS:s anvisningar, polisen i här angivna fall
hos åklagarmyndigheten efterhöra vad som hänt i målet.

JO erhöll emellertid härefter från riksåklagaren bilaga 2 till dennes
cirkulär A 35. Bilagan innehåller anvisningar och föreskrifter för straffförelägganderutinen,
vilka gäller fr. o. m. den 1 maj 1973. Av anvisningarna
framgår att vid ett avskrivningsbeslut som i förevarande
fall lokal polismyndighets centralregister skall underrättas av åklagarmyndighet
om beslutet på det sätt varom överenskommelse träffats
med vederbörande polischef.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson bland annat följande.

Vad gäller den i ärendet ifrågavarande åklagarens beslut att inte
väcka åtal mot M. J. kan enligt min uppfattning tvekan råda om den
av åklagaren i beslutet angivna avskrivningsgrunden var riktig. För
egen del är jag närmast av den uppfattningen att den i riksåklagarens
cirkulär C 62 upptagna formuleringen »Misstänkt oskyldig» skulle ha
angivits som avskrivningsgrund. Man kan dock bedöma saken olika
och jag anser mig inte ha grund för direkt kritik mot åklagaren för
hans bedömning.

Jag finner det vara helt i sin ordning att åklagarmyndigheten underrättade
M. J. skriftligen om att åtal inte skulle väckas mot henne.
Omständigheterna får nämligen anses ha varit sådana att det framstått
som lämpligt att underrätta henne om beslutet oaktat hon inte
hörts av polisen såsom misstänkt.

Det förhållandet att M. J. blivit antecknad i polismyndighetens och
åklagarmyndighetens register är inte av beskaffenhet att föranleda
något ingripande från min sida, eftersom dessa registreringar skett i
enlighet med gällande bestämmelser.

Jag finner det tillfredsställande att lokal polismyndighets central -

register numera skall underrättas av åklagarmyndighet om ett avskrivningsbeslut
som det förevarande på sätt varom överenskommelse
träffats med vederbörande polischef. Med hänsyn härtill och till att
den i ärendet ifrågavarande polismyndigheten vidtagit åtgärder för att
i sitt register anteckna att snatteriet avskrivits beträffande M. J. finner
jag ej skäl till ytterligare åtgärd.

Polisens användning av våld i samband med demonstrationer

I en från Sveriges arbetares centralorganisation den 7 september 1972
till JO inkommen skrivelse framfördes klagomål mot polisens användning
av våld i samband med demonstrationer. Det gjordes gällande att
polisens bruk av våld vid sådana tillfällen tilltagit. »Även vid demonstrationer
som samlar ytterst få deltagare och som normalt skulle kunna
förflyta på ett förhållandevis diskret sätt har polisens benägenhet
att ingripa föranlett våldsamheter», anfördes det i skrivelsen. Som exempel
på en demonstration då polisen skulle ha använt mer våld än
vad situationen krävt åberopade klaganden den demonstration som ägde
rum den 4 september 1972 på Arlanda flygplats när en taiwanesisk
medborgare skulle utlämnas från Sverige. I en tidningsartikel, som bifogats
skrivelsen, uppgavs att demonstrationen var våldsam, att demonstranter
drabbade samman med polisen och att polisen därvid använde
batonger. Tidningen innehöll också bilder angående händelsen.
Vidare togs i skrivelsen upp frågor rörande rekrytering och utbildning
av polispersonal. Det hemställdes därjämte att JO skulle medverka till
en förbättring av förhållandet mellan polis och allmänhet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att använda våld finns
i 24 kap. 2 § första stycket brottsbalken, vari stadgas att om polisman
som skall verkställa tjänsteåtgärd mötes eller angripes med våld eller
hot om våld han för åtgärdens genomförande får bruka det våld som
med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Vidare finns
i 16 § polisinstruktionen föreskrifter om användning av våld. Enligt
andra stycket i denna paragraf får våld tillgripas endast när tjänsteuppgiften
ej kan lösas på annat sätt. Tillgripes våld skall den lindrigaste
form som kan leda till det avsedda resultatet användas. Våld får ej
brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Vid en redogörelse
för polisens befogenheter att använda våld måste också uppmärksammas
de allmänna nödvärnsbestämmelserna i 24 kap. 1 § brottsbalken.
Polisman — liksom varje annan person — som t. ex. söker av -

värja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller
egendom, äger enligt detta lagrum använda allt det våld som med
hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse inte
är uppenbart oförsvarligt.

Det är således omständigheterna i det särskilda fallet som är avgörande
för omfattningen och arten av det våld som polisen får använda.

1 första hand är det helt naturligt det våld eller hot om våld som möter
polismannen i det enskilda fallet som får bestämma vilket mått av
våld han själv äger bruka. Men även beträffande polisingripanden överhuvudtaget
gäller att när man skall bedöma det befogade i den våldsanvändning
som då må ha förekommit från polisens sida hänsyn måste
tas till samtliga omständigheter av betydelse som förelegat vid tillfället.
Det går alltså inte att kritisera polisen för att ha använt alltför kraftigt
våld om man inte vid bedömningen av våldsanvändningen först satt
våldet i relation till alla de faktorer som varit för handen vid ingripandet
och då påverkat polisens handlande.

Många gånger är det emellertid i det enskilda fallet svårt att vid en
efterhandsgranskning få en säker bild av den situation som förelegat
eller av det våld som kommit till användning från polisens sida. Inte
sällan möter särskilda svårigheter att avgöra om situationen varit sådan
att polismannen haft rätt att använda våld enligt 24 kap. 1 eller

2 § brottsbalken. Som framgått av det tidigare anförda är utrymmet för
våld snävare enligt 2 § än enligt 1 §. Jag vågar dock påstå att polisen
mycket ofta försätts i nödvärnssituationer, dvs. i situationer där den
kan vara berättigad att använda våld intill gränsen för vad som är att
anse som uppenbart oförsvarligt.

I detta sammanhang vill jag till belysning av det sist sagda nämna
att rikspolisstyrelsen gjort två kartläggningar av fall beträffande våld
mot polismän i tjänsteutövning. Den första kartläggningen avsåg tiden
den 1 januari 1965—den 30 september 1966 och den andra kartläggningen
tiden den 1 januari 1969—den 30 september 1970. Vid en jämförelse
mellan de båda kartläggningsperioderna framgår att det totala
antalet fall av våld mot polisman i tjänsteutövning ökat från 933 till
1 432 alltså med 499 fall eller med 53,5 procent. Stockholms polisdistrikt
hade det största antalet fall eller 406, vilket innebar en ökning
med 75 procent. Nämnas bör också att under år 1971 blev 210 polismän
i Stockholm misshandlade i tjänsten. Motsvarande siffra för år 1972
var 236.

Jag har i ett antal s. k. demonstrationsärenden haft att pröva polisens
våldsanvändning. Efter de utredningar som företagits i dessa ärenden
har vid en samlad bedömning av de omständigheter som förelegat
i varje särskilt fall inte kunnat påvisas att polisen använt olagligt våld.
Utredningarna har därför inte givit mig anledning att rikta kritik mot
polisen i förevarande hänseende. Enligt min mening finns det över -

huvudtaget inte något belägg för sådana allmänna påståenden, som
ofta framförs i olika sammanhang, att polisens våldsanvändning inte
sällan står i bristande överensstämmelse med gällande bestämmelser
eller tenderar att sträcka sig längre än vad dessa medger. Samtidigt
vill jag understryka att frågan om polisens befogenhet att bruka våld
givetvis är en mycket viktig fråga som jag följer med stor uppmärksamhet
och att åtgärder självfallet måste vidtagas mot varje polisman
som brukar mer våld än vad situationen ger honom laglig rätt till. Det
skulle vara helt ödeläggande för allmänhetens tillit till polisen om det
skulle finnas grund för uppfattningen att polisen utövade sin makt utöver
de lagliga gränser som utstakats för dess maktutövning. Jag vill
emellertid i detta sammanhang inte underlåta att framhålla att — på
grund av skilda orsaker som jag ej har anledning att här gå närmare in
på — polisens arbete utan tvekan numera blivit vanskligare för att inte
säga mera riskfyllt än tidigare.

Vad gäller den i klagoskrivelsen omnämnda demonstrationen den 4
september 1972 på Arlanda flygplats så har varken det åberopade tidningsreportaget
eller någon annan omständighet givit mig anledning
att misstänka att polisen vid tillfället överskridit sin befogenhet att använda
våld. Jag har därför inte funnit skäl att inleda någon undersökning
i saken. Beträffande själva verkställandet av ifrågavarande utlämning
har jag i beslut den 29 november 1972 i ärende dnr 2309/72
efter företagen utredning inte funnit någon omständighet som givit
stöd för antagande att fel eller försummelse förekommit från någon
tjänstemans sida.

De frågor om rekrytering och utbildning av polispersonal samt om
förhållandet mellan polis och allmänhet som berörts i klagoskrivelsen
kan jag inte här upptaga till behandling. Beträffande sistnämnda fråga
vill jag dock hänvisa till en av utredningen »Polisen i Stockholm» den
7 februari 1973 till Brottskommissionen avgiven promemoria och till
kommissionens den 22 mars 1973 dagtecknade betänkande »Åtgärder
för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen»
(Ds Ju 1973:5) samt prop. 1973: 115, vari föreslagits åtgärder i syfte
att främja goda förhållanden mellan polis och allmänhet.

Med detta är ärendet av mig slutbehandlat.

Lämpligheten av att civilklädda polismän ingripit mot demonstrant
och fråga om deras skyldighet att legitimera sig

S., som greps av polisen i samband med en förstamajdemonstration
i Stockholm 1972, framförde i en den 18 maj 1972 till JO inkommen
skrivelse — vari hänvisades till innehållet i en samtidigt ingiven artikel i

4 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

tidningen Gnistan, nr 5 för 1972 — klagomål, bl. a. över att de polismän
som grep honom var civilklädda och inte legitimerade sig. Ej
heller på annat sätt gjorde de klart för S. att de hade befogenhet att
gripa honom.

Yttrande infordrades från rikspolisstyrelsen. Till styrelsens yttrande,
som inkom den 18 oktober 1972, var fogat ett av styrelsen inhämtat
yttrande från polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt. I yttrandena
gjordes gällande att det inte förelåg anledning till klander mot
någon polisman.

S. tillställdes utredningen och bereddes tillfälle att yttra sig men avhördes
ej.

I ärendet införskaffades Stockholms tingsrätts dom den 28 november
1972, DB 784, och Svea hovrätts dom den 10 maj 1973, DB 73,
avseende prövning av åtal mot S. för missfirmelse mot tjänsteman och
våldsamt motstånd.

Chefen för ordningsavdelningen vid polismyndigheten i Stockholms
polisdistrikt utfärdade den 27 april 1972 en kommenderingsorder med
anledning av demonstrationståg och möten den 1 maj 1972. Av ordern
framgår att Stockholms Arbetarekommun, Kommunistiska Förbundet
Marxist-Leninisterna och Stockholmsavdelningen av Kommunistiska
Förbundet Marxist-Leninisterna (Revolutionärerna) skulle anordna var
sitt demonstrationståg. Enligt ordern skulle Kommunistiska Förbundet
Marxist-Leninisterna ha avslutningsmöte tillsammans med Stockholms
Arbetarekommun på Norra Latins skolgård vid Norra Bantorget. I
poliskommenderingen skulle ingå såväl uniformsklädda som civila polismän.

Kriminalkommissarien vid polismyndigheten i Stockholm Rolf Malmby,
som vid kommenderingstillfället den 1 maj 1972 var chef för en av
kriminalpolisens grupper, uppgav i anmälan samma dag följande.

Tre av kriminalavdelningens tjänstefordon stod uppställda vid busshållplatserna
på Norra Bantorgets sydöstra sida och i anslutning till
varandra. Civilklädd polispersonal uppehöll sig i eller invid bilarna. I
bakre bilen satt kriminalinspektörerna Stig B. Carlsson och Tommy
Söderlund. En för oss okänd kvinna och en man, som sedermera visade
sig vara S., gick fram till ifrågavarande bil och fotograferade såväl
denna som polismännen. Det var kvinnan som höll i kameran.
Både S. och kvinnan uppträdde provocerande och utmanande gentemot
polismännen. Efter en kort stund började S. missfirma dem genom att
kalla dem för »djävla svarta svin», »svartfötter» m. m. förklenande tillmälen.
Dessutom yttrade S.: »Ni är inte värda att spotta på en gång».
Polismännen svarade inte på dessa tillmälen utan förhöll sig helt passiva.
Under tiden S:s provocerande uppträdande fortgick, kom mellan fem
och tio personer till platsen, sannolikt ditlockade genom S:s högljudd -

het. Flera av de polismän, som uppehöll sig i och invid de andra fordonen
åhörde S:s yttranden och åsåg hans beteende. Då alltmer folk
kom tillstädes och även dessa började uppträda provokativt beslöts att
S. skulle tillfälligt omhändertagas jämlikt 19 § i polisinstruktionen1
enär hans uppträdande innebar en omedelbar fara för allmän ordning
och säkerhet. Klockan 15.30 omhändertogs S. av kriminalinspektörerna
L. I. S. Karlsson och S. Wihlborg och fördes mot en av tjänstebilarna.
S. satte sig därvid till våldsamt motstånd genom att streta emot med
armar och ben samt kasta med kroppen jämte att gripa tag i fordonen.
Så småningom kunde dock motståndet betvingas och han insattes i
nämnda bil och fördes till kriminalstationen, dit han infördes av kriminalinspektören
T. Söderlund och polismannen B. L. A. Johansson klockan
15.40. Under det att S. höll på att föras in i fordonet skrek han
högljutt att »säpofolket har tagit mig, befria mig från säpofolket, kasta
er framför bilarna, så att de inte kan köra etc.» I samband därmed
började en del av de tillstädeskomna personerna att i talkörer skrika
»säpo, säpo», »stoppa säpofolket» m. fl. liknande uttryck. Genom dessa
talkörer kom ytterligare folk till platsen, företrädesvis yngre människor,
och sökte förhindra att tjänstefordonen fördes från platsen. Genom att
ställa sig framför dessa samt gripa tag i dörrhandtag jämte att kasta
olika föremål på dem och utsätta dem för sparkar och slag sökte man
förhindra polispersonalens tjänsteåtgärder. Sedan förstärkning kommit
till platsen genom uniformerad personal, av vilka någon utsattes för
misshandel, kunde tjänstefordonen förås därifrån. Det torde framstå
som helt uppenbart att S. känt till, att de personer han utsatte för missfirmelse
var polismän i tjänst. Inne på kriminalstationen meddelades
S. att han senare skulle komma att kallas till polisförhör med anledning
av det inträffade. Sedan S:s identitet fastställts, fick han lämna kriminalstationen
samma dag klockan 17.25.

I anledning av Malmbys anmälan verkställdes förundersökning, varvid

S., ett flertal polismän och tre personer som S. åberopat hördes.

Kriminalinspektören Lars-Ingvar Karlsson, som tillsammans med kriminalinspektören
Sven Gunnar Wihlborg omhändertog S., har uppgivit
att de tre polisfordonen var »civila» och att dessa stod uppställda på
rad längst ner mot Torsgatan vid Norra Bantorget.

Karlsson har vidare uppgivit följande.

Tillsammans med Wihlborg gick han fram till S. och tog tag i hans
högra arm. Omedelbart uppstod en hotfull stämning mot polismännen.
De var angelägna att komma från platsen så fort som möjligt med den
omhändertagne. Någon möjlighet att legitimera sig som polisman hade
Karlsson inte. S. följde med mot bilen utan motstånd. Då polismännen
skulle föra in honom i bilen satte han upp benen mot bilens sida och
spjärnade emot. Mycket folk tryckte på bakifrån. Karlsson blev undanknuffad.
S. infördes i bilen av andra polismän. Han skrek då: »Jag
har blivit tagen av säpo. Kamrater, sätt er framför bilarna». En del
personer gick fram mot bilens framdel. Karlsson sprang dit och motade
bort dem. Därefter körde bilen från platsen.

1 19 § polisinstruktionen motsvaras numera av 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande
(SFS 1973: 558).

Wihlborg har avgivit en utsaga som i allt väsentligt överensstämmer
med Karlssons berättelse. Han har bl. a. framhållit att det inte fanns
någon möjlighet för honom att legitimera sig i det tumult som uppstod
vid omhändertagandet.

Polismannen Britt-Louise Johansson, som förde den bil med vilken
S. transporterades till polisstationen, har uppgivit följande.

När S. förts in i bilen ropade han till de andra demonstranterna:
»Kamrater, frita mig, säpo har gripit mig. Släng er framför bilen».
Ett flertal av demonstranterna åtlydde S:s uppmaning och ställde sig
framför fordonet, några försökte rycka i dörren på Britt-Louise Johanssons
sida, i tydlig avsikt att hindra henne från att köra. Någon av
demonstranterna slog mot fordonets tak så att en kraftig duns uppstod.
Hela tiden ropade de: »säpo, säpo, säpo», i kör. Efter det att
uniformerad personal kommit till platsen kunde hon utföra transporten.

S. åtalades sedermera vid Stockholms tingsrätt för missfirmelse mot
tjänsteman och våldsamt motstånd enligt följande gärningsbeskrivning.

S. har den 1 maj 1972 på Norra Bantorget i Stockholm missfirmat
kriminalinspektörerna Stig Bengt Carlsson och Lars Tommy Söderlund
i och för deras tjänst genom att upprepade gånger högljutt yttra kränkande
tillmälen till polismännen såsom »Era djävla svartfötter» och
»Era djävla svin» samt vidare yttra att »Ni är inte värda att spotta på
en gång».

Sedan S. på grund av sitt högljudda och ordningsstörande beteende
omhändertagits av kriminalinspektören Sten Gunnar Wihlborg och polismannen
Lars-Ingvar Stig Karlsson, har S. satt sig till motvärn genom
att spjärna emot med armar och ben, rycka och slita samt hålla sig fast
i en av dörrarna till den bil, i vilken han skulle införas.

S. erkände vid huvudförhandlingen inför tingsrätten att han fällt de
i ansvarspåståendet angivna yttrandena eller liknande av missfirmande
innebörd och att han satt sig till våldsamt motstånd på sätt som påståtts
i gärningsbeskrivningen. Han bestred dock ansvar under påstående
att han inte insåg att de personer med vilka han samtalade var
polismän.

Vid tingsrätten hölls målsägande- eller vittnesförhör med åtta personer,
varav fem polismän.

Tingsrätten, som meddelade dom den 28 november 1972, fann S:s
nyssnämnda invändning mot åtalet vederlagd. S. fälldes i domen till
ansvar för de åtalade gärningarna. Han överklagade och yrkade befrielse
från ansvar. Svea hovrätt meddelade dom den 10 maj 1973 och
fann ej skäl att på talan av S. göra ändring i tingsrättens dom. Hovrättens
dom vann laga kraft.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Av utredningen framgår att det varit personal från kriminalavdel -

ningen vid polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt och sålunda inte
befattningshavare vid säkerhetspolisen som ingripit mot S.

Utredningen visar att S. uppträtt på sådant sätt att Malmbys beslut
att omhändertaga S. i och för sig varit motiverat.

Jag har i ett beslut som meddelats den 2 juli 1971 (JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 35) understrukit att det från principiell synpunkt är av
vikt att den polis som vid folksamlingar i omedelbar konfrontation med
allmänheten skall direkt ingripa för ordningens upprätthållande är uniformerad
så att det inte hos allmänheten uppstår någon tvekan om vem
det är som svarar för ordningshållningen. I förevarande fall har det
enligt utredningen förhållit sig så att S. gått fram till ett antal civilklädda
polismän, som uppehållit sig i eller invid sina tjänstefordon ett
stycke från platsen för avslutningsmötet, samt uppträtt missfirmande
och provocerande mot dessa med påföljd att det blivit erforderligt att
omhändertaga honom. Någon uniformerad polispersonal som kunde
ombesörja omhändertagandet fanns då inte på plats. Sådan personal
synes ha kommit tillstädes först när S. skulle borttransporteras i en av
polisens bilar. Det kan rimligtvis inte anses ha varit möjligt att anstå
med omhändertagandet till dess uniformerad polis hunnit komma till
platsen. Under angivna omständigheter kan kritik inte riktas mot att
det var civilklädda polismän som ingrep mot S.

Vad gäller frågan om dessa polismän borde ha legitimerat sig för S.
vill jag först framhålla att det i här tidigare avgjorda ärenden ansetts
att polisman i princip är skyldig att legitimera sig. Sådan skyldighet
har dock inte ansetts föreligga om någon i trakasseringssyfte eller eljest
utan grundad anledning begär att få veta polismannens namn eller
om trängande tjänsteuppgifter eller annan särskild omständighet talar
däremot (JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 136, 1968 s. 84 och 1969 s. 86).
I S:s fall finner jag i likhet med domstolarna att S. måste ha insett att
det var polismän som omhändertog honom. Härtill kommer att det
genom den hotfulla stämning som rått vid omhändertagandet av S. till
följd av tillströmmande personers uppträdande knappast funnits utrymme
för polismännen att legitimera sig. Jag anser således att det inte
finns fog för kritik mot polismännen för att de inte legitimerat sig.

Att S. borttransporterades i ett inte polisskyltat fordon kan givetvis
inte föranleda någon anmärkning.

Polisman har underlåtit upptaga anmälan om brottslig gärning
mot demonstranter

Stockholms FNL-grupp och Svenska kommittén för Vietnam anordnade
den 17 maj 1972 med polismyndighetens tillstånd ett demonstrationståg
som gick från Kungsträdgården till amerikanska ambassaden

vid Strandvägen 101 i Stockholm. När demonstrationståget befann sig
i korsningen mellan Strandvägen och Laboratoriegatan inträffade en
händelse som sedermera ledde till att allmän åklagare väckte åtal mot
en man, här kallad A., för ofredande. Gärningen bestod enligt åklagaren
i att A. hällt ut en blandning av lacknafta och vatten på gatan
omedelbart framför första ledet i demonstrationståget och därefter
kastat brinnande tändstickor mot vätskan för att ge sken av att vilja
antända den. Mannen dömdes den 20 oktober 1972 av Stockholms tingsrätt
att för ofredande böta 60 dagsböter. Domen vann laga kraft.

Ebbe Carlsson anförde i skrivelse som inkom till JO den 19 maj 1972
följande. Vid samlingen utanför USA:s ambassad lade han vid 21.00-tiden märke till en grupp ungdomar som försökte att ta sig igenom
poliskedjan i korsningen mellan Strandvägen och Gärdesvägen. Ungdomarna
ville komma till tals med ett polisbefäl, sannolikt en kommissarie,
som stod strax bakom poliskedjan. Ungdomarna bad att polismannen
skulle komma fram till poliskedjan, något som denne också
gjorde. En flicka talade om för polismannen att en yngling, som hon
pekade på och som stod alldeles intill poliskedjan, hade kastat fotogen
mot täten i demonstrationståget. Ynglingen sa med hög röst att detta
hade han gjort därför att han var ”så djävla förbannad på kommunismen”.
Polismannen svarade flickan att ”ni är minsann inte så goda ni
heller” och ”ni sköter er inte alltid ni heller”. Vidare använde polismannen
uttryck som Carlsson ansåg förklenande. Han sa t.ex. till
flickan ”jag talar inte med en sån som dej”. Polismannen vägrade att
befatta sig med ungdomarna och sa åt dessa att gå sin väg. Själv gick
polismannen bort från poliskedjan. Ungdomarna försökte att få reda
på polismannens namn. De frågade en annan polisman men denne ville
inte lämna ut namnet. En stund senare träffade Carlsson riksdagsledamoten
Birgitta Dahl, som gått med i demonstrationståget. Hon uppgav
på fråga av Carlsson att hon sett den förutnämnda händelsen när en
vätska hälldes ut på gatan framför demonstrationståget. Carlsson uppmanade
Birgitta Dahl att polisanmäla händelsen. Hon gick fram till
samma polisman som ungdomarna talat med. Samtalet mellan Birgitta
Dahl och polismannen åhördes delvis av Carlsson samt av ett antal
journalister. Polismannen menade att ”det var inte någon idé att ta upp
anmälan eftersom ingen skadats”. Han sa också att ”det minsann inte
alltid varit sådan ordning i era egna led”. Polismannen använde en
ton och en argumentationsteknik som Carlsson vill beteckna som spydig
och oförskämd. Carlsson bad senare en journalist att ta reda på vem
polismannen var. Det visade sig att polismannen var poliskommissarien
Hans Fredlund.

Erik Zetterström anförde i skrivelse som inkom till JO den 23 maj
1972 följande. Han tjänstgjorde som vakt under demonstrationståget.
På Laboratoriegatan gick Zetterström fram till en polisbil som stod par -

kerad där och talade om för de två polismän som satt i bilén hur A.
handlat. Han pekade ut A., som befann sig alldeles i närheten av polisbilen,
och uppmanade polismännen att ingripa. De ”rörde inte en fena”
och förebar som skäl härför att de inte fick lämna sin post utanför en
av ambassadbyggnaderna. Zetterström vände sig därefter till en av de
konstaplar som ingick i den poliskedja som avspärrade Gärdesgatan och
riktade samma uppmaning till denne efter att först ha berättat vad
som inträffat. Polismannen stod helt likgiltig när Zetterström bad
honom att ingripa. A. stod även vid detta tillfälle på endast en armlängds
avstånd. Till sist blev Zetterström hänvisad till en kommissarie
som fanns på platsen. Zetterström redogjorde för fallet och framhöll
för kommissarien att det var önskvärt att A. greps och att man undersökte
omständigheterna kring det inträffade. Även kommissarien var
helt ovillig att lyssna på Zetterström och ville inte ta upp en anmälan av
honom. A. befann sig också nu inom syn- och hörhåll. När Zetterström
strax härefter försökte få tala med kommissarien för att få reda på
dennes namn gjorde kommissarien en avvärjande gest och ropade ungefär
följande: ”Jag snackar inte med såna som du.”

Carlsson och Zetterström framställde i sina skrivelser olika frågor
angående polisens uppträdande och handlande i övrigt under demonstrationen.
Carlsson hemställde vidare att JO ville klarlägga vilka skyldigheter
att uppge sin identitet som en polisman under tjänsteutövning
har.

Med anledning av skrivelserna från Carlsson och Zetterström inhämtades
yttrande från polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt.

Polismyndighetens yttrande, som inkom den 8 februari 1973, tillställdes
Carlsson och Zetterström.

Carlsson avgav påminnelser, medan Zetterström inte avhörde sig.

Såväl Carlsson som Zetterström hördes under den förundersökning
som låg till grund för åtalet mot A. Carlsson uppgav endast att han
inte sett när A. störde demonstrationståget, att han däremot ”bevittnat
händelsen med polisbefälet” och att han beträffande den händelsen sänt
en kopia av sin JO-anmälan i saken till polismästaren i Stockholm.

Av protokoll över förhöret med Zetterström framgår inte huruvida
han under förhöret tillfrågades om han med anledning av A:s handlande
påkallat något ingripande av polisen. Enligt protokollet har
Zetterström inte vid förhöret lämnat några upplysningar om att han
varit i förbindelse med polisen i saken.

Under förundersökningen hördes vidare en person vid namn Ulf
Mårtensson samt även riksdagsledamoten Birgitta Dahl.

Mårtensson uppgav följande. Han fick höra att några vakter försökt
att få polisen att ingripa mot A. men att polisen vägrat. Mårtensson
gick då fram till en polisman och talade med denne. Polismannen vägrade
att ingripa. Därefter talade Mårtensson med ett polisbefäl som

kom fram till honom. Mårtensson försökte att få göra en anmälan mot
A. men polisbefälet vägrade att ta upp någon anmälan och gav inte
någon förklaring därtill. Riksdagsledamoten Birgitta Dahl fick senare
tala med polisbefälet.

Birgitta Dahl uppgav följande. Några vakter kom fram till henne och
omtalade att de försökt få polisen att gripa A. men att de misslyckats
därmed. Hon talade först med några polismän. De hänvisade henne till
närmaste polisstation för att göra anmälan om händelsen. Därefter
talade hon med ett polisbefäl. Denne vägrade att gripa A. och att taga
upp en anmälan om saken.

Poliskommissarien Hans Fredlund uppgav i en den 18 maj 1972 dagtecknad
s.k. erfarenhetsberättelse i huvudsak följande.

Efter mötets slut då större delen av demonstranterna lämnat mötesplatsen
och då jag uppehöll mig på Gärdesgatan vid Strandvägen kom
en kvinna, som sedan visade sig vara Birgitta Dahl, fram och omtalade,
att det tidigare under kvällen, då täten av demonstrationståget passerade
någon plats, uppehållit sig en okänd yngling vid sidan av tåget
och att denne kastat en plastpåse innehållande bensin eller fotogen mot
demonstranterna. På fråga berättade hon, att det skulle finnas brännbar
vätska i påsen men hon kunde icke förklara hur hon kände till att
väskan var brännbar. Ändock frågade jag därom minst två gånger.
Vidare berättade Birgitta Dahl, att påsen icke träffat någon person eller
egendom utan att påsen fallit till marken vid sidan av några deltagare
i tåget av vilka en skulle vara herr Ingvar Carlsson. Vidare berättade
hon, att tågets ordningsman snabbt var framme och sparkade undan
påsen samtidigt som ynglingen fotograferades och ordningsmännen samtalade
med honom.

Vi samtalade vidare och jag gjorde ytterligare några frågor för att
försöka få en klarare bild av händelsen samtidigt som jag försökte
”sätta” en rubrik på det inträffade. Jag frågade också Birgitta Dahl om
hon hade någon brottsrubricering.

Samtidigt därmed måste jag avbryta mitt samtal med Birgitta Dahl
emedan jag av kommenderingschefen erhöll uppdrag för avdelningen.

Den 18 maj 1972 — dagen efter demonstrationen — uppringdes jag
av kommenderingschefen som omtalade, att det av demonstrationsledningen
anmälts, att en yngling kastat en påse med brännbar vätska mot
demonstrationståget och tänt på varvid det skulle flammat upp en eld.

Vid mitt samtal med Birgitta Dahl på kvällen demonstrationsdagen
talade hon icke om att det uppstått någon eld. Min bedömning av händelsen
så som Birgitta Dahl framförde den till mig var att jag ansåg
händelsen så bagatellartad att den ej ansågs vara föremål för något
polisingripande på platsen då den inträffat tidigare under kvällen. Något
tal om att ynglingen skulle befinna sig i närheten framfördes inte av
Birgitta Dahl.

Nämnas bör, att en kvinna som är känd av flertalet polismän i Stockholm
och som heter Hogendorn en kort stund innan mitt samtal med
Birgitta Dahl uppehöll sig vid poliskedjan vid Strandvägen—Gärdesgatan
gestikulerade och talade högt om att hon ville tala med mig men tillsades
av mig att hålla tyst och att jag inte ville tala med henne.

Med anledning av JO:s begäran om yttrande från polismyndigheten
i Stockholms polisdistrikt hölls förhör med Fredlund.

Beträffande den av Fredlund i erfarenhetsberättelsen omnämnda
kvinnan Hogendorn uppgav Fredlund vid förhöret att han inte kunde
sätta kvinnans agerande i samband med händelsen då A. störde demonstrationståget.
Fredlund sade åt kvinnan, som var högljudd, att hon
skulle vara tyst. Han förnekade att han sade till henne att ”jag talar
inte med en sån som du”. Däremot sade Fredlund till kvinnan att ”jag
har ingen anledning att tala med dig” eller ”jag vill inte tala med dig”.
Uttalandet grundade sig på att Fredlund träffat kvinnan vid ”de flesta
demonstrationskommenderingar som varit under årens lopp här i Stockholm”.
Fredlund kände kvinnan och hennes uppträdande ganska väl.
De av Carlsson angivna uttrycken ”ni är minsann inte så goda ni
heller” och ”ni sköter er inte alltid ni heller” fällde Fredlund inte till
den nu aktuella kvinnan.

Fredlund uppgav vidare följande under förhöret. Mellan 90 och 95 %
av mötesdeltagarna hade lämnat platsen när Fredlund kallades fram
till poliskedjan för att tala med en man som måste ha varit Zetterström
eller Mårtensson. Mannen berättade att en person tidigare under
kvällen kastat en påse mot demonstrationståget. Fredlund minns inte om
det vid detta tillfälle var något tal om att påsen innehållit brännbar
vätska. Det framgick att påsen inte träffat någon eller något. Den man
som tagit kontakt med Fredlund utpekade den person som kastat
påsen. Denne stod i närheten av Fredlund. Personen i fråga visade
upp en plastkasse som han höll i handen. I kassen fanns inte något
annat än en äggkartong. Fredlund förmodar att mannen med kassen
yttrade något men vad som kan ha sagts kommer Fredlund inte ihåg.
Han uppfattade det inte så att mannen som sökt upp honom — Zetterström
eller Mårtensson — ville göra en anmälan. Mannens uppgifter
var ”väldans tunna och vaga”. Man fick inte någon riktig bild av vad
som inträffat. Fredlund ”såg det som ett intermezzo som kan ha inträffat
var och när som helst och som inte hade lett till någonting. Det
inträffar ju ofta intermezzon av olika slag när det är demonstrationståg”.
Om det inträffade inte kunde betraktas som ett skämt, så var det
i vart fall inte ett sådant störande av demonstrationen som kunde rubriceras
såsom något brott. Fredlund ansåg därför att saken inte påfordrade
något polisingripande. Fredlund är säker på att han inte talade
med både Zetterström och Mårtensson.

Fredlund uppgav härjämte följande. Efter en stund kom riksdagsledamoten
Birgitta Dahl fram till honom och bad om ett samtal. Birgitta
Dahl berättade att det under demonstrationstågets gång hade kastats en
plastpåse fylld med brännbar vätska på gatan. Fredlund frågade hur
hon kunde veta att det var en brännbar vätska i påsen. Trots att han
frågade ytterligare ett par gånger därom fick han inte något besked på

den punkten. Däremot uppgav Birgitta Dahl på fråga att påsen inte
träffat någon person och inte heller något föremål, t. ex. en flagga eller
en banderoll. Birgitta Dahl sa ”något ytterligare om händelsen”, men
Fredlund kommer inte ihåg vad det rörde sig om. Händelsen hade inträffat
omkring en och en halv timme innan samtalet mellan Birgitta
Dahl och Fredlund ägde rum. Han fann det egendomligt att man inte
tidigare hade kontaktat polisen. Enligt Birgitta Dahl hade några vakter
som tillhörde demonstrationståget gripit mannen och fört honom åt
sidan. Fredlund försökte gå igenom vad för slags brott mannen kunde
ha gjort sig skyldig till, men han kunde inte finna någon brottsrubricering.
Detta talade han om för Birgitta Dahl. Ej heller kunde Fredlund
finna några skäl för gripande eller någon orsak att identifiera mannen
som kastat plastpåsen. Fredlund skymtade denne i närheten av poliskedjan.
Vid något tillfälle under samtalet med Birgitta Dahl fällde
Fredlund ett yttrande om demonstranterna — han kommer inte längre
ihåg precis hur orden föll — men yttrandet hade ungefär följande innebörd:
”Dessa demonstranter som demonstrerade vid amerikanska ambassaden
dom är ju inte själva alltid så goda och deras förehavanden
lämnar väl mycket i övrigt att önska beträffande deras uppträdande.”
Plötsligt blev Fredlund avbruten i samtalet med Birgitta Dahl. Det var
kommenderingschefen som gav Fredlund och hans avdelning ett uppdrag.
Fredlund måste därför lämna Birgitta Dahl.

Fredlund har förnekat att han blivit tillfrågad om sitt namn och att
han skulle ha sagt till Zetterstöm att ”jag snackar inte med såna som
du”.

Anmälningar som finns intagna i det förutnämnda förundersökningsprotkollet
utvisar följande. Birgitta Dahl och Ulf Mårtensson kom vid
22.00-tiden den 17 maj 1972 in på andra vaktdistriktets polisstation tillsammans
med A. och anmälde att A. kastat en plastkasse med brännbar
vätska på marken framför demonstrationståget och att A. försökt att
antända vätskan. A. erkände att han handlat på det sätt som Birgitta
Dahl och Mårtensson angav. Upprättat personblad visar följande. A.
greps den 17 maj 1972 klockan 22.10 (sedan han inkommit på polisstationen).
Han anhölls den 18 maj 1972 klockan 01.50 som misstänkt
för försök till mordbrand. Den 19 maj 1972 klockan 15.30 försattes A.
på fri fot.

Som inledningsvis anförts åtalades och dömdes A. sedermera för
ofredande.

T.f. polisöverintendenten Sven Robertsson anförde i ett den 17 juli
1972 dagtecknat yttrande till juridiska avdelningen vid polismyndigheten
i Stockholm bl.a. följande.

Det framstår som anmärkningsvärt att Fredlund inte ingrep mot A.
om det inträffade beskrevs på platsen på det sätt som framgår av anmälningarna.
I så fall borde skälig misstanke om försök till mordbrand

alternativt olaga hot eller förargelseväckande beteende ha uppkommit
och föranlett ett omedelbart gripande av förövaren och vidtagande av
förstahandsåtgärder i övrigt för att säkra bevisning m.m. Fredlund
synes ha felbedömt situationen eller har händelsen framställts för honom
på ett oklart sätt. Vid bedömning av Fredlunds handlande måste
hänsyn tas till hans primära uppgift att skydda ambassaden och hindra
personer att genombryta spärrkedjan. Det inträffar inte sällan att demonstranter
söker provocera polismän att göra ingripanden för att
åstadkomma uttunning av bevakningen och lättare kunna genombryta
en avspärrning. Detta jämte förhållandet att händelsen anmäldes relativt
lång tid efter det den inträffat samt den omständigheten att gärningen
inte förorsakat någon på håll synbart hindrande effekt på demonstrationståget
kan vara faktorer som även påverkat Fredlunds bedömning
av ärendet.

I samband med demonstrationens avslutning på Strandvägen, sannolikt
vid den tidpunkt då riksdagsledamoten Dahl samtalade med Fredlund,
såg jag i egenskap av kommenderingschef från min uppehållsplats
utanför huvudingången till ambassaden att Strandvägens norra körbana
strax väster om Gärdesgatan var blockerad av en folksamling, varför
jag via radio beordrade Fredlund att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
trafikframkomlighet. Min order torde också ha påverkat Fredlunds
ställningstagande i ärendet genom att han bedömt det angelägnare
att omsätta ordern i verkställighet än att ägna sig åt en långt tidigare
inträffad händelse som kunde anmälas på närmaste polisstation. Fredlund
bekräftade ordern utan att anmäla förekomsten av annan arbetsuppgift.

Oaktat man som polisman i den situation Fredlund vid tillfället
befunnit sig i skulle kunnat handla annorlunda anser jag att Fredlund
haft fog för sina åtgärder. Han hade haft att tänka på sin huvuduppgift,
skyddet av ambassaden — faran för intrång och skada på ambassadområdet
var ej överstånden i och med att den tillståndsgivna allmänna
sammankomsten var avslutad — varför en anmälan om ett förfarande
som den anmälande parten ansåg kunde vara brottsligt och som inträffat
kanske två timmar tidigare borde kunna bero med att målsägaren gjorde
anmälan direkt på en polisstation. Det förefaller troligt att beskrivningen
av händelsen, som Fredlund hävdar, varit bristfällig från anmälarnas
sida, enär han bedömt det inträffade som ej särskilt anmärkningsvärt
i demonstrationssammanhang. Hans möjligheter att personligen
på platsen närmare söka klarlägga vad som ägt rum hade begränsats
av den order han fått om verkställande av en ny arbetsuppgift.
Även om Fredlund i något avseende bedömt det som anmälts till honom
felaktigt eller betett sig oskickligt kan jag inte finna att detta varit av
så allvarlig karaktär att han bör lastas för tjänstefel.

Polismästaren Curt Lindroth anförde i ett den 5 februari 1973 dagtecknat
yttrande följande.

Fredlund har liksom Robertsson framhållit åtskilliga omständigheter
som kan vara ägnade att förklara varför Fredlund underlåtit att vidta
åtgärder med anledning av den händelse som rapporterats till honom
och vars upphovsman fanns inom räckhåll. Vad som anförts till stöd för
Fredlunds handlande kan dock inte undanröja det intrycket att Fredlund
felbedömt situationen. Det måste ha stått klart för honom att det

inträffade i hög grad upprört demonstranterna. Om han icke ansett sig
ha skäl till misstanke om något grövre brott, borde han dock ha insett
att händelsen varit ägnad att störa demonstrationen och därigenom
kunnat få allvarliga efterverkningar. Den beskrivning av händelsen som
Fredlund fått måste åtminstone hos honom ha framkallat intryck av ett
i hög grad förargelseväckande beteende. Han hade därför bort föranstalta
om upptagande av identitetsuppgifter beträffande den utpekade
gärningsmannen och eventuella vittnen, till möjliggörande av en efterföljande
bedömning under lugnare förhållanden av brottslighetsfrågan.
Att även andra brottskategorier än förargelseväckande beteende kunde
komma in i bilden borde inte ha stått främmande för Fredlund. Denne
borde heller inte i det då aktuella framskridna skedet av demonstrationen
— Fredlund uppger själv att så gott som alla mötesdeltagare hade
lämnat platsen — ha känt sig förhindrad att vidta de tjänsteåtgärder
som påkallats för ändamålet.

Vad härefter gäller Fredlunds uppträdande i övrigt kan jag ej finna
annat styrkt än att denne dels förklarat sig ej vilja tala med en kvinnlig
demonstrant dels ock att han för riksdagsledamoten Birgitta Dahl uttalat,
att även demonstranter ej alltid handlade klanderfritt. Det har
inte kunnat utredas, huruvida Fredlund härvid uttryckt sig klandervärt.
Ej heller kan jag finna styrkt, att Fredlund skulle ha vägrat uppge sitt
namn för någon person som haft anledning begära uppgift härom av
honom.

Under förundersökningen mot A. har vittnet T. påstått, att hon
överlämnat den av A. kastade plastpåsen till besättningen i en polismärkt
Volkswagenbil. Särskild utredning har med anledning härav
verkställts till utrönande av om någon polisman förfarit felaktigt genom
att underlåta att redovisa påsen som bevismaterial. Utredningen har
prövats av kammaråklagaren P.-H Bondestam, som i beslut den 31
oktober 1972 funnit att ärendet inte skulle föranleda vidare åtgärd.

Zetterström uppger, att han med utpekande av den skyldige påkallade
åtgärd i saken dels av en polispiket på Laboratoriegatan med en besättning
av två man och dels av en konstapel i poliskedjan, som spärrade
av Gärdesgatan. Yad Zetterström härom uppgivit synes med hänsyn till
tid och omständigheter kunna åsyfta samma händelser som vikarierande
polisinspektören Leif Nordstrand omnämnt i en av honom avgiven
i förundersökningsprotokollet intagen erfarenhetsberättelse den 18 maj
1972 till polisintendenten Robertsson. Berättelsen skrevs innan Zetterströms
klagomål blev kända. Uppgifterna synes därför förtjäna avseende
och torde, under nyssnämnda förutsättning ej påkalla något särskilt
uttalande från min sida.

Nordstrand uppgav följande.

Omkring kl. 20.55 kom en yngling fram till mig och presenterade sig
såsom nämndeman vid Stockholms tingsrätt. Ynglingen uppgav att han
i området vid Laboratoriegatan observerat en annan yngling vilken
medförde en papperskasse ur vilken det kunde kännas lukt av bensin.
Då det var ca 30 m fram till den aktuella platsen där den misstänkte
ynglingen skulle uppehålla sig och det var stor trängsel samt vissa oroligheter,
togs kontakt med SHA 3 för vidare order. Då vi ej fick några
direktiv beslutade jag att gruppen skulle kvarstanna på anbefalld plats.
Efter demonstrationens slut uppgav de polismän som utposterats på

Laboratoriegatan att en yngling, vilken uppgav sig vara nämndeman i
Stockholms tingsrätt, samt en grupp funktionärer tillhörande demonstrationsgrupperna
omtalat att en yngling som skulle uppehålla sig i området
Laboratoriegatan/Strandvägen medförde en plastkasse ur vilken
det luktade bensin. De utpekade även ynglingen vilken på anmodan av
polismännen steg in i bussen samt uppvisade för dem en plastkasse
innehållande ägg. Någon lukt av bensin kunde inte märkas. Den i tjänst
äldste polismannen beslöt att inga åtgärder skulle vidtagas mot ynglingen.
Denne fick lämna platsen. Några anteckningar gjordes inte.

I anslutning till omnämnandet av Nordstrands uppgifter hänvisade
Lindroth i sitt yttrande till en i förundersökningsprotokollet intagen,
den 20 maj 1972 upprättad skrivelse från vakterna Leif Lindkvist och
Jan Bengtsson till kriminalpolisen. Skrivelsen har följande lydelse.

Denna redogörelse sändes med anledning av ”bensinbombskastningen”
mot den av Svenska Kommittén för Vietnam och de förenade FNLgrupperna
anordnade demonstrationen till förmån för Vietnam onsdagen
den 17.5.1972.

Undertecknad, Leif Lindkvist, iakttog mannen när han kastade en
plastkasse i gatan. Därefter tände han en tändsticka som kastades mot
marken där innehållet i kassen runnit ut. Detta fattade dock inte eld.
När han då tände en ny tändsticka hindrades hans förehavanden av tillskyndande
ordningsvakter.

Mannen avlägsnade sig därefter i riktning mot Förenta Staternas
ambassad men följdes av några ordningsvakter eftersom han bar på
ytterligare en plastkasse.

I samband med detta tillkallades undertecknad, Jan Bengtsson.

Efter en stund återvände han förbi platsen där plastkassen kastats
och fortsatte in på Laboratoriegatan. Ca 20 m in på gatan stannade han
och talade en kort stund med två polismän i en bil. Därefter fortsatte
han. Undertecknade ordningsvakter, och strax därefter två till uppmanade
de två polismännen i bilen att kontrollera innehållet i kassen,
samt att gripa honom. Mannen kallades tillbaka och polismännen
gjorde en kontroll av innehållet i kassen, vilken man fann innehålla
ägg. Mannen uppmanades därefter av en av polismännen att ”gå härifrån”.
Han ville då gå tillbaka in på Strandvägen men hindrades av
en polisman som sa till honom att fortsätta Laboratoriegatan fram.
Därefter avlägsnade sig ordningsvakterna, däribland undertecknade,
tillbaka till demonstrationståget.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Av utredningen framgår att A. hällt ut en brännbar vätska bestående
av lacknafta och vatten på gatan framför demonstrationståget och att
han därefter försökt att antända vätskan. Vidare får av utredningen
anses framgå att åtminstone Birgitta Dahl samt antingen Zetterström
eller Mårtensson tagit kontakt med Fredlund för att anmäla A. Jag
finner det uteslutet att inte någon av anmälarna därvid skulle ha omnämnt
det som ändå måste betecknas såsom det mest graverande i sammanhanget,
nämligen att A. försökt att antända vätskan. Enligt vad

Fredlund uppgivit har Birgitta Dahl omtalat för honom att A. hällt ut
en ”brännbar” vätska på marken.

Jag anser det i hög grad osannolikt att Fredlund inte skulle ha uppfattat
vad som sagts om A:s försök att antända vätskan. Under alla förhållanden
måste Fredlund ha insett att det begärdes av honom att han
skulle upptaga en anmälan mot A. Det borde vidare ha stått klart för
Fredlund att det kunde antagas att A. begått brott av något slag. I detta
läge borde Fredlund ha vidtagit åtgärder i första hand för bestämmande
av A:s identitet och säkrande av bevisning men också för bedömande
av om det fanns skäl för gripande av A. Jag kan inte finna
att det förelåg några omständigheter som fritog Fredlund från att
handla på angivet sätt. Som framgått av det förut anförda blev A. en
kort stund efter Fredlunds samtal med anmälarna gripen och något
senare anhållen.

Genom sin underlåtenhet att vidtaga de åtgärder som Fredlund enligt
det anförda borde ha vidtagit måste Fredlund anses ha av oförstånd
åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten. Underlåtenheten är därför
att bedöma som tjänstefel.

Emellertid måste beaktas att polispersonalens arbetsförhållanden i
samband med demonstrationer merendels är krävande och att Fredlund
kan antagas ha varit så pressad vid tillfället att den felbedömning
som ligger bakom hans underlåtenhet får anses i viss mån ursäktlig.
Därvid fäster jag avseende också vid att han, såsom framgår av utredningen,
under samtalet med Birgitta Dahl fick ett särskilt tjänstgöringsuppdrag
av kommenderingschefen. Härtill kommer att jag saknar tillräcklig
grund att antaga att Fredlund medvetet tagit ställning mot anmälarna
för att därigenom skydda A. Med hänsyn till vad sålunda
upptagits finner jag att Fredlunds underlåtenhet att ingripa mot A.,
ehuru jag betraktar den som betänklig, inte är av så allvarlig beskaffenhet
att det är påkallat att väcka åtal mot Fredlund för tjänstefel. Jag
låter därför i denna del av ärendet bero vid den kritik mot Fredlund
som innefattas i det anförda.

Fredlund har uppgivit att han vid något tillfälle under samtalet med
Birgitta Dahl fällt ungefär följande yttrande: ”Dessa demonstranter
som demonstrerar vid amerikanska ambassaden dom är ju inte själva
alltid så goda och deras förehavanden lämnar väl mycket i övrigt att
önska beträffande deras uppträdande.” Enligt min mening förelåg det
knappast något godtagbart skäl för Fredlund att i förevarande sammanhang
yttra sig på det sätt som han tydligen gjort. Jag anser därför
att Fredlund inte borde ha fällt yttrandet

De klagomål i övrigt som framförts i Carlssons och Zetterströms skrivelser
hit är obestyrkta och torde inte kunna bekräftas genom fortsatt
utredning. Jag lämnar därför dessa klagomål utan vidare åtgärd.

Beträffande Carlssons hemställan om ett klarläggande besked an -

gående vilka skyldigheter en polisman i tjänsteutövning har att uppge
sin identitet vill jag erinra om att frågan om polismans skyldighet att
uppge sitt namn varit föremål för uttalanden av JO vid flera tillfällen.
I JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 137 uttalades att det finns fog för att
hävda att det av polistjänstens beskaffenhet följer att en polisman
skall upplysa om sitt namn när den som blivit föremål för ett polisingripande
begär sådan upplysning och trängande tjänsteuppgifter eller
annan särskild omständighet ej talar mot att upplysningen lämnas.
Skyldighet att uppge namn bör enligt vad som framhölls i JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 84 inte föreligga om någon i trakasseringssyfte eller
eljest utan grundad anledning begär att få veta polismannens namn.
Till vad sålunda uttalats finns i förevarande sammanhang intet att tilllägga.

Vad som eljest framkommit i ärendena har jag inte funnit vara av
beskaffenhet att påkalla någon åtgärd av mig.

Frågor angående polisens hastighetskontroll av bil genom efterföljande
av bilen med ej »polismålat» fordon

Under tjänsteresa den 29 mars 1971 i en polisväsendet tillhörig bil,
som ej var »polismålad», omkördes polismästaren i Umeå polisdistrikt
Lennart Levander på väg E 4 mellan Umeå och Skellefteå av en personbil
förd av D. Eftersom Levander fann att personbilens hastighet
översteg den högsta tillåtna hastigheten 90 km/tim., ökade han tjänstebilens
hastighet för att avläsa den omkörande personbilens hastighet
och registreringsnummer. Under efterföljandet visade tjänstebilens hastighetsmätare
140 km/tim. Genom bilens kommunikationsradio togs
kontakt med polisen i Skellefteå, som stoppade personbilen.

D. åtalades vid Skellefteå tingsrätt för hastighetsförseelse med påstående
att han vid avtagsvägen till Bjuröklubb, Lövångers kommun,
fört personbilen med en uppmätt hastighet av minst 130 km/tim. oaktat
högsta tillåtna hastighet var 90 km/tim. Såsom bevisning åberopades
vittnesförhör med två polistjänstemän, som medföljt i Levanders
tjänstebil. D. medgav fortkörning men bestred den av åklagaren påstådda
hastigheten. Enligt Skellefteå tingsrätts dom den 20 december
1971 uppgav D. vid tingsrätten bl. a. följande.

Den aktuella dagen var han på väg från Umeå till Skellefteå, där
han skulle vara kl 12.00. Han hade inte bråttom under den första delen
av resan, men efter ett uppehåll i Robertsfors upptäckte han, att
han nog skulle komma för sent. Han ökade då farten. När han kommit
förbi Ånäset blev han irriterad av en medtrafikant och kände sig sedan
ur balans. Efter infarten till Lövånger körde han fatt en långtradare
och en röd Volkswagen. Han körde om båda bilarna. Den röda

bilen körde därefter om lastbilen, och han såg att personbilen »hängde
på» honom. Den var då ca 4—500 meter efter honom. Personbilen låg
efter honom ett par kilometer och hade tillfälle att köra om honom i
Bureå, där han höll den stipulerade hastigheten, 70 km/tim. Han blev
stoppad söder om Skellefteå. Den röda bilen stannade också. Det visade
sig då, att det var en polisbil.

Tingsrätten fann av D:s egna uppgifter i förening med åklagarens
bevisning styrkt att D. framfört bilen med en hastighet av minst 130
km/tim. Åtalet bifölls därför.

I en skrivelse, som kom in till JO den 23 december 1971, hemställde
Carl G. Holmgren att JO skulle utreda de författningsenliga omständigheterna
kring ingripandet. Holmgren kritiserade bland annat att tjänstemännen
fått framföra sitt fordon utan författningsenlig polisiär utryckningsutrustning
med en så hög hastighet som 140 km/tim.

Efter remiss inkom Levander med yttrande, dagtecknat den 4 april
1972. Levander uppgav i huvudsak följande.

Vid tjänsteresa den 29.3.1971 förde Levander en tjänstebil från
Umeå mot Skellefteå. I bilen medföljde polisintendenten Nils Holst
och polissekreteraren Göran Tivesjö.

Något försök gjordes inte att köra om personbilen utan kontakt
togs per radio med polisstationen i Skellefteå med begäran att fordonet
skulle stoppas söder om Skellefteå.

Tjänstebilen, som var relativt ny, hade mycket goda vägegenskaper.
Vid de fåtaliga omkörningar, som förekom under efterföljandet, höll
intendent Holst fordonets »polisspade» mot vindrutan för att markera
polisbil. Levander är mycket van bilförare och den förhållandevis höga
hastigheten utgjorde inte någon trafikfara.

Överskridande av gällande hastighetsbegränsning skedde med stöd av
56 § 5 mom. och 61 § 5 mom. vägtrafikförordningen. Det måste anses
vara en polismans skyldighet att på sätt som skett ingripa vid flagranta
hastighetsöverträdelser, om detta kan ske utan att trafiksäkerheten eftersättes.

Till Levanders yttrande var fogade kopior av polismyndighetens i
Skellefteå förundersökningsprotokoll och Skellefteå tingsrätts förenämnda
dom den 20 december 1971.

Efter remiss inkom därefter rikspolisstyrelsen med begärt yttrande
rörande den beskrivna metoden för hastighetskontroll.

Rikspolisstyrelsen yttrade bl. a.

Vid tidpunkten för de händelser som avhandlas i ärendet gällde polisinstruktionen
1965: 686. När polisinstruktionen åberopas avses dessa
äldre bestämmelser.

Polisens primära uppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
i vid bemärkelse. Enligt 7 § polisinstruktionen avses med polisman
bl. a. polismästare. Polisman är enligt instruktionen (14 §) skyldig
att rapportera brott som hör under allmänt åtal. Även tjänstefri polisman
är skyldig att ingripa för att trygga allmän ordning och säkerhet
inom sitt polisdistrikt eller verksamhetsområde (70 §). Begreppet »tryg -

ga allmän ordning och säkerhet» innebär dock en mera begränsad skyldighet
att ingripa än den som inryms i begreppet »upprätthålla allmän
ordning och säkerhet». Enklare ordningsförseelser torde inte inrymmas
härunder. Polisman är emellertid behörig att ingripa även om skyldighet
inte föreligger.

Vid utövande av polisverksamhet och de maktbefogenheter som polisinstruktionen
medger måste det föreligga en rimlig proportion mellan
det mål man vill nå och de medel som används. Det ankommer således
på den enskilde polismannen att vid varje tillfälle pröva om det
ingripande han tänker göra står i rimlig proportion till den brottsliga
gärningens beskaffenhet. Viss restriktivitet har i skilda sammanhang
rekommenderats då det gäller tjänstefri civilklädd polismans ingripanden.

Då ett fordons hastighet kontrolleras med aktuell metod är det nödvändigt
att polismannen följer efter det kontrollerade fordonet på relativt
kort avstånd och under tillräckligt lång vägsträcka för att kunna
göra en säker bedömning av hastigheten. Efterföljande av fordon skall
inte företas om risk för skada på vägtrafikant eller fordon kan befaras
uppkomma och vägsträckan bör också begränsas till vad som är nödvändigt
för konstaterande av förseelsen och identifiering av fordonet.
Detta bör särskilt gälla när kontrollen företas med privat fordon eller
med ej polismålat tjänstefordon som saknar larmanordningar för att
påkalla trafikanters uppmärksamhet. Sådant fordon uppfattas helt naturligt
som »vanligt fordon». Levander syns ha iakttagit den försiktighet
som bör eftersträvas. Han vidtog de åtgärder som ledde till att
fordonet stoppades av uniformerade polismän sedan han konstaterat
att fordonsföraren betydligt överträtt den för aktuell vägsträcka gällande
högsta färdhastigheten.

Levander förde tjänstebilen med hastighet som väsentligt översteg
den för vägsträckorna högsta tillåtna. Enligt 56 § 5 mom. och 61 § 5
mom. vägtrafikförordningen (SFS 1951: 648) får emellertid polisman i
brådskande yrkesutövning föra fordon med högre hastighet än vad som
eljest är tillåtet. Kontroll av en person som misstänks för brott mot
hastighetsbestämmelserna kan i liknande situation inte lämpligen lösas
på annat sätt än genom att följa efter fordonet.

Tillvägagångssättet syns således inte strida mot lag eller författning.

Holmgren avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I rikspolisstyrelsens anvisningar (FAP 104—1) rörande åtgärder då
person söker undkomma med motorfordon anges inledningsvis en del
allmänna synpunkter på de intresseavvägningar som måste ske då en
för brott misstänkt person söker undkomma i motorfordon. Sålunda
anges å ena sidan att det i det brottsbekämpande arbetet är ofrånkomligt
för polisen att kunna vidta åtgärder även i fall då en för brott misstänkt
person söker undkomma i motorfordon men att det å andra sidan
är uppenbart, att förföljanden under vissa omständigheter — med hänsyn
till risker för olyckshändelser — inte kan anses stå i rimligt för -

5 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

hållande till de intressen som skall skyddas eller den fara som skall avvärjas.
Rikspolisstyrelsen har i anvisningarna uppgivit att det knappast
är möjligt att ange alla de skiftande situationer, som kan tänkas
uppkomma i samband med åtgärder för att hejda en i motorfordon
flyende person och samtidigt anvisa det tillvägagångssätt som i varje
enskilt fall är det mest lämpliga och att rikspolisstyrelsen därför inte
ansett sig böra utfärda detaljreglerande anvisningar. Härav följer, fortsätter
anvisningarna, att avväganden och bedömanden — liksom i så
många andra situationer i polisens arbete — i stor utsträckning måste
överlåtas åt den enskilda polismannen. Som grundregel för bedömningen
huruvida ett förföljande skall upptas eller vilka andra åtgärder som
skall vidtas hänvisas i anvisningarna till 18 § polisinstruktionen — motsvarande
16 § i den nuvarande, fr. o. m. den 1 januari 1973 gällande
polisinstruktionen. I denna bestämmelse stadgas att polisman för att
verkställa tjänsteåtgärd inte får använda strängare medel än förhållandena
kräver och att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften
inte kan lösas på annat sätt samt att om våld tillgrips den lindrigaste
form skall användas som kan leda till det avsedda resultatet.

Rikspolisstyrelsen har vidare i anvisningarna upptagit att ett förföljande
av ett annat fordon i höga farter ofta innebär att polismannen,
den förföljde och andra trafikanter utsätts för stora risker att skadas
och som en grundregel i anvisningarna angett att förföljanden en längre
vägsträcka därför får tillgripas endast om andra, mindre riskfyllda
åtgärder bedöms otillräckliga och de intressen som skall skyddas har
sådan styrka att det framstår som fullt försvarligt att förföljandet fortsätts
tills föraren gripits eller omhändertagits.

Dessa synpunkter äger också tillämpning vid sådan av polisman genomförd
hastighetskontroll, som sker genom efterföljande i privat bil
eller i ej polismålat tjänstefordon. Vid sådan kontroll föreligger enligt
min mening stor risk att den förföljde missuppfattar situationen och
blir hetsad eller skrämd. Detta är naturligtvis från trafiksäkerhetssynpunkt
synnerligen olyckligt och kan dessutom verka som en provokation
till ytterligare överträdelser av trafikregler. Enligt min mening
talar starka skäl för att återhållsamhet skall iakttagas beträffande hastighetskontroll
genom efterföljande med fordon som ej är polismålat
och inte har larmanordning. Om sådan kontroll befinnes böra ske bör
efterföljandet göras så kort som möjligt och polisen bör genom uppvisande
av polisspade eller på annat sätt försöka markera att fråga är
om åtgärd av polis.

I detta ärende har ej framkommit annat än att Levander haft fog
för sitt ingripande och att han vid genomförandet av hastighetskontrollen
iakttagit vad som med hänsyn till trafikförhållandena varit påkallat.
Hans förfarande har, såsom rikspolisstyrelsen anfört, inte stått
i strid med de förut angivna bestämmelserna i 1951 års vägtrafikför -

ordning, som i vissa fall medgav undantag från givna hastighetsföreskrifter.
Bestämmelserna motsvaras numera av 68 och 155 §§ 1972 års
vägtrafikkungörelse, SFS 1972: 603.

Ärendet föranleder, utöver de i det föregående gjorda allmänna uttalandena,
ej vidare åtgärd från min sida.

Tillämpning av föreskrift om utevistelse när en i ett polisdistrikt anhållen
person förvaras i annat distrikts arrestlokaler

Vid förundersökning, som bedrevs av polismyndigheten i Täby polisdistrikt,
greps den 13 januari 1972 en person B., vilken samma dag
klockan 16.20 anhölls såsom på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott.
Gripandet skedde i Täby polisdistrikt och gjordes av polismän
tillhörande polismyndigheten därstädes. Den anhållne överfördes omedelbart
till Danderyds polisdistrikts arrestlokaler och avlämnades klockan
16.30 med begäran om att han tills vidare skulle förvaras där. Han
förvarades därefter till den 21 januari 1972 i Danderyds polisdistrikts
arrestlokaler.

I klagomål anförde B. bland annat att han under förvaringen i Danderyds
polisdistrikts arrestlokaler inte fått vistas utomhus i föreskriven
omfattning.

Enligt 7 § kungörelsen den 25 april 1958 angående tillämpningen av
lagen samma dag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
»skall intagen, som kvarhållits längre än ett dygn, såvitt hinder ej möter,
dagligen vistas utomhus minst en timme».

B:s klagomål remitterades till polismästaren i Danderyds polisdistrikt
för utredning och yttrande, såvitt klagomålen avsåg polismyndigheten
i Danderyd. I avgivet yttrande med anledning av remissen uppgav polismästaren
Sven Sundin att en patrull från Täby polisdistrikt den 18
januari 1972 skött om att B. fått vistas ute i det fria. Sundin anförde
vidare bl. a. följande.

Då det efter polisväsendets förstatligande blev aktuellt att här förvara
arrestanter från andra polisdistrikt meddelade jag muntligen respektive
polismästare att så — om plats fanns — kunde ske. Rastning
skulle emellertid ombesörjas av hemortsdistriktet.

I Täby polisdistrikt har byte på polismästartjänsten skett. Polismästare
Olsson och jag har troligen ej tidigare berört denna fråga.

De flesta arrestanterna från annat polisdistrikt kommer från Solna
och Täby polisdistrikt.

Den med anledning av klagomålen upptagna frågan om rastning av
arrestanter remitterades härefter till rikspolisstyrelsen för utredning
och yttrande enligt en vid ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria
av bl. a. följande lydelse.

Enligt 7 § kungörelsen den 25 april 1958 angående tillämpningen av
lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall intagen,
som kvarhållits längre än ett dygn, såvitt hinder ej möter, dagligen vistas
utomhus minst en timme. Tillämpningen av föreskriften, som måste
anses förestavad av hänsynen till den intagnes hälsa, är ej beroende
av begäran om utevistelse från den intagne utan skall iakttagas, »såvitt
hinder ej möter». Med detta uttryck avses enligt förarbetena till
stadgandet (SOU 1955: 54 s. 47) »närmast sådana hinder för utevistelse
som omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller utpräglad
benägenhet att avvika».

Det torde få anses att den polismyndighet som handhar skötsel, underhåll
o. dyl. av viss polisarrest inom polisdistriktet också har skyldighet
att övervaka, att samtliga där intagna behandlas i överensstämmelse
med vad därom är stadgat (jfr numera upphävda kungörelsen den
25 april 1958 om föreståndare för häradshäkten, stadshäkten och polisarrester).
Hinder kan dock ej föreligga att personal från annat polisdistrikt
anlitas för bevakning av arrestanterna, t. ex. vid föreskriven
utomhusvistelse. I den mån det för sådan personal föreskrivits skyldighet
av vederbörande befäl att handha rastningen utgör det en tjänsteplikt
för personalen att efterkomma sådana föreskrifter. Ett avtal mellan
två polismyndigheter att bevakningen skall utövas av personal från
annan myndighet än den där den intagne förvaras, torde emellertid ej
upphäva ansvaret för den myndighet, i vars polisarrest den intagne förvaras,
att tillse att föreskriven utomhusvistelse kommer till stånd. Ifall
inte ens påminnelse om den andra myndighetens åtagande leder till att
föreskriften om utomhusvistelse blir iakttagen torde därför polismyndigheten,
i vars arrest den intagne förvaras, med egen personal själv
få ombesörja att föreskriven utomhusvistelse äger rum. Ansvaret för
övervakning av att de intagna behandlas i överensstämmelse med gällande
bestämmelser torde således inte kunna övervältras, låt vara att
ingånget avtal av berört slag kan medföra tjänsteplikt till handlande
också för befattningshavare hos den andra myndigheten. Med anledning
av uppgifterna om personalbrist som hinder för Danderyds polismyndighet
att utöva bevakning vid rastning av intagna från andra polisdistrikt
och uppgiften i arrestantbladet beträffande B. att vederbörande
befäl i Täby polisdistrikt vid underrättelse den 17 januari 1972
om behovet av rastning uppgav att sådan skulle ordnas om någon möjlighet
yppade sig, må framhållas att med uttrycket »såvitt hinder ej möter»
i 7 § kungörelsen angående tillämpningen av lagen om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. enligt förarbetena (SOU 1955: 54
s. 47) till stadgandet närmast avses sådana hinder för utevistelse som
omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller utpräglad benägenhet
att avvika.

Med anledning av remissen till rikspolisstyrelsen inkom yttrande från
styrelsen. Till yttrandet var fogade handlingar rörande den utredning,
som rikspolisstyrelsen låtit verkställa, däribland yttrande av biträdande
länspolischefen i Stockholm län och yttranden av polisstyrelserna i
Danderyds och Täby polisdistrikt.

I sitt yttrande i ärendet till länspolischefen i Stockholms län anförde
polisstyrelsen i Danderyds polisdistrikt i huvudsak följande.

Inte desto mindre kan svårigheter ändock uppkomma för en så relativt
liten polisstyrka, som samtidigt tjänstgör i polisdistrikt av Danderyds
storleksordning, i vad avser rastning av intagna. Särskilt när alla
arrestlokalerna är belagda. Då rastgård eller dylikt saknas erfordras en
biltransport c:a 4 km enkel resa för en tillfredsställande rastning. Den
på ordningsavdelningen i tjänst varande styrkan skulle vid full arrestbeläggning
vara sysselsatt med rastning 6—8 tim. dagligen. Härtill kommer
utspisning, tid för hygien, bäddning, städning etc.

Under den tid B. var intagen i arrest fanns ytterligare två arrestanter
i samma utredning och därmed speciellt förenade omständigheter.
Under viss tid ytterligare två anhållna och därutöver ett par personer
omhändertagna för fylleri o. d. Ofta har förekommit, att intagna på
grund av psykisk eller fysisk obalans, otjänlig väderlek eller dylikt inte
velat bli rastade utomhus. Detta har kunnat utbytas mot extra rökning
eller samtal i utspisningsutrymmet. Har det sammanfallit med polispersonalens
raster, har många gånger den intagne bjudits på kaffe.
Anteckning härom har dock inte regelmässigt skett i avvisiteringsbladet.

Sedan polisstyrelsen tagit del av JO:s tolkning av uttrycket »såvitt
hinder ej möter» har order givits om, att Danderyds polisdistrikt skall
intill dess eventuellt andra föreskrifter meddelas av överordnad myndighet
rasta »gästande» arrestanter i de fall hemdistriktet ej kan ombesörja
detta. Det torde vara värdefullt med särskilda föreskrifter för
undvikande av ärenden av nu aktuellt slag.

Rikspolisstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Rikspolisstyrelsen instämmer helt i den uppfattning beträffande ansvarsfördelningen
för i polisarrest intagna personer som redovisas i den
till remisskrivelsen från justitieombudsmannen fogade promemorian.
Den polisstyrelse som handhar skötsel, underhåll etc. av polisarrest
skall också ha skyldighet att övervaka att samtliga där intagna behandlas
i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Om föreskrifterna
på grund av personalbrist inte kan följas, bör det polisdistrikt i vars
arrest den intagne förvaras ombesörja att erforderlig personalförstärkning
tillhandahålls distriktet. Detta kan ske antingen genom överenskommelse
med det distrikt för vars räkning förvaringen sker eller genom
framställning om personalförstärkning hos vederbörande länsstyrelse.

Enligt 68 § polisinstruktionen fastställer rikspolisstyrelsen normalarbetsordning
för polisdistrikten. Det åligger sedan polisstyrelsen att
med stöd av 67 § instruktionen och med ledning av normalarbetsordningen
utfärda lokala arbetsordningar och tjänsteföreskrifter för arbetet
i polisdistriktet. Vid fall som det här aktuella, där överenskommelse
träffats mellan två polisdistrikt om förvaring av arrestanter, kan
det ej anses tillfyllest att — såsom skett — endast muntlig överenskommelse
träffas och muntliga direktiv lämnas vederbörande polisbefäl.
Styrelsen finner det helt klart, att överenskommelsen måste skriftligen
bekräftas och att skriftliga tjänsteföreskrifter för berörd personal måste
utfärdas. Av överenskommelsen och tjänsteföreskrifterna måste klart
framgå vem som har ansvaret för vidtagande av de olika åtgärder som
kan bli aktuella i sammanhanget.

Med hänsyn till att såväl överenskommelse som tjänsteföreskrifter
kräver anpassning till de lokala förhållandena i varje särskilt fall och

till att innehållet kan komma att omfatta en reglering av annat än enbart
utomhusvistelsen (transporter, kontinuerlig bevakning etc) finner
styrelsen det mindre lämpligt att centrala anvisningar eller föreskrifter
utfärdas i detta hänseende. Rikspolisstyrelsen är däremot beredd att så
snart JO:s beslut föreligger tillställa samtliga polisstyrelser detta beslut
jämte en erinran om skyldigheten att tillse att angivna åtgärder omedelbart
vidtas i de fall så inte redan har skett.

Av utredningen från länsstyrelsen i Stockholms län framgår att frågan
om vem som hade ansvaret för rastning av arrestanter från andra
polisdistrikt inte var helt klarlagd för en del av det berörda polisbefälet.
Orsaken till att B. inte kom i åtnjutande av utomhusvistelse i den
omfattning, vartill han var berättigad, torde närmast vara att härleda
till att entydiga tjänsteföreskrifter inte var utfärdade, vare sig i Danderyds
eller i Täby distrikt. Bl. a. genom att det till följd härav saknades
uppgift om den tid på dagen, då utomhusvistelsen skulle äga rum,
ställer det sig svårt att ange visst vakthavande befäl som direkt ansvarigt
för underlåtenheten. Härtill kommer att det inte varit möjligt
att helt klarlägga vilka åtgärder vissa av befälen kan ha vidtagit för
att åstadkomma ett genomförande av utomhusvistelse för B.

Ansvaret för att tillfredsställande föreskrifter inte varit utfärdade
åvilar närmast polischeferna i de båda distrikten. Mot bakgrund av att
det tillämpade systemet fungerat tillfredsställande i förhållande mellan
bl. a. Danderyds och Solna distrikt samt att åtgärder numera har vidtagits
för att förhindra ett upprepande får rikspolistyrelsen föreslå att
ärendet inte skall föranleda vidare åtgärd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson bl. a. följande.

Föreskriften i 7 § kungörelsen den 25 april 1958 angående tillämpningen
av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. att
intagen, som kvarhållits längre än ett dygn, dagligen skall vistas utomhus
minst en timme, såvitt hinder ej möter, får anses förestavad av
hänsynen till den intagnes hälsa. Detta framgår av exemplifieringen
i förarbetena till föreskriften (SOU 1955: 54 s. 47) på vilka hinder för
utevistelse som närmast skulle kunna komma i fråga, nämligen »omhändertagens
oro, våldsamhet, sjukdom eller utpräglad benägenhet att
avvika». Föreligger inte dylikt eller likartat hinder mot utevistelse har
den omhändertagne således rätt till föreskriven utevistelse.

Rätten härtill är emellertid inte beroende av den intagnes begäran
utan det får anses åligga vederbörande polismyndighet att tillse att
utevistelse kommer till stånd. Det är självklart att hinder kan anses
föreligga, ifall den omhändertagne emotsätter sig utevistelse och härigenom
kan anses befinna sig i »oro», men principen måste vara att
den omhändertagne skall beredas föreskriven utevistelse. Skälen för
sådan utevistelse kan ju inte enbart vara att den omhändertagne skall
få uppleva att han vistas annorstädes än i ett förvaringsrum utan bland
skälen ingår också att den omhändertagne skall få frisk luft, så att
instängdheten inte inverkar menligt på hans hälsa.

Härav följer att föreskriften om utevistelse inte kan anses uppfylld
blott genom att den omhändertagne får komma ut ur sitt förvaringsrum
och t. ex. medfölja en transport i bil till annan förhörslokal eller,
vilket uppgivits ofta ha förekommit i Danderyds polisdistrikt arrestlokaler,
vistas i polismännens gemensamhetsutrymmen för samtal eller
»extra rökning». Utbyte av utevistelse i friska luften mot vistelse i en
lokal för att ge den omhändertagne tillfälle till extra rökning kan självfallet
inte anses lämpligt — föreskrifternas syfte blir ju på det sättet
inte blott åsidosatt utan direkt motverkat. Tillämpningen av föreskriften
får inte leda till att polismännen av egen bekvämlighet eller av
hänsyn till att »rastningen» anses jämförelsevis oviktig, erbjuder den
intagne vistelsealternativ, som denne måhända uppfattar som bättre,
men som innebär att den föreskrivna utevistelsen inte blir av. Härmed
är naturligtvis inte uttalat något klander i och för sig mot att den omhändertagne
behandlas med den vänlighet, som vistelse i polisens gemensamhetsutrymmen
med samtal, rökning och kaffedrickning kan
medföra, blott den formen av behandling inte faktiskt ersätter föreskriven
utevistelse.

Till hinder mot utevistelse kan inte generellt räknas att polismyndigheten
i fråga har personalbrist. Som rikspolisstyrelsen anfört får i sådana
fall tillses att erforderlig personalförstärkning tillhandahålls antingen
genom framställning hos länsstyrelsen om personalförstärkning
eller, om den omhändertagne förvaras för annat polisdistrikts räkning,
genom överenskommelse med det andra polisdistriktet om att personal
från detta skall ombesörja att den intagne får utevistelse.

Ansvaret för att föreskriven utevistelse kommer till stånd åvilar emellertid
i första hand den polisstyrelse som handhar skötsel, underhåll
etc. av den arrestlokal, vari den omhändertagne vistas. Även om —
vilket kan förefalla lämpligt ifall förvarandet av arrestanter i annat
polisdistrikts arrestlokaler inte sker ömsesidigt i ungefärligen lika omfattning
— överenskommelse träffas att ombesörjandet av utevistelse
skall ske av personal från det polisdistrikt, för vars räkning förvaringen
sker, kan detta inte få medföra, att polisledningen i det distrikt, där
arrestlokalerna finns, frånsäger sig allt ansvar för de omhändertagnas
utevistelse. Den polismyndighet som har hand om arrestlokalerna har
nämligen skyldighet att tillse att de däri intagna behandlas i överensstämmelse
med gällande bestämmelser och saknar därför befogenhet
att genom överenskommelse med annat polisdistrikts ledning övervältra
hela ansvaret på denna. Träffas en överenskommelse i frågan kan denna
således väl föreskriva vilket polisdistrikts personal som i berörda fall
skall ombesörja »rastning», blott den inte ges sådan avfattning att personal
i det distrikt, vari arrestlokalerna är belägna, felaktigt får uppfattningen
att de inte har med »rastningen» att göra när denna skall
ombesörjas av personal ur det andra distriktet. Personalen i det di -

strikt, som har arrestlokalerna, har således att utöva kontroll över att
föreskriven »rastning» äger rum och att vid behov själva vidtaga erforderliga
åtgärder för att få till stånd att utevistelse äger ram, i första
hand påminnelser till det andra distriktet och till sist egna åtgärder
genom beordrande av egen personal.

Viktigt är givetvis att den omhändertagnes rättighet och polisväsendets
skyldigheter härutinnan inte kommer i kläm mellan de uppgörelser,
som träffas mellan polisdistrikten, och att det hela inte drar ut
på tiden i sådan mån att föreskriften om utevistelse inte kan följas.
Jag förstår rikspolisstyrelsens synpunkt att det kan vara mindre lämpligt
att centralt utfärda anvisningar eller föreskrifter om dylika överenskommelser
mellan polisdistrikten, eftersom anpassning krävs till de
lokala förhållandena. Med hänsyn härtill föreligger inte skäl för mig
att vidtaga någon åtgärd för att få till stånd ett generellt reglerande
av hur det i polisdistrikten lämpligen bör förfaras i frågor om utevistelse
för arrestanter, som förvaras för annat polisdistrikts räkning. Det
ankommer ej heller på mig att ge anvisning om vilka åtgärder som bör
vidtagas.

Utöver min anförda synpunkt att överenskommelse mellan polisdistrikten
inte bör avfattas så att polispersonal i det distrikt, vari arrestlokalerna
finns, kan bibringas den oriktiga uppfattningen att överenskommelsen
upphävde dess ansvar för tillsyn av att utevistelse faktiskt
skedde, vill jag dock med anledning av rikspolisstyrelsens yttrande ej
undandra mig att framföra min mening att det synes erforderligt för
att en dylik överenskommelse skall kunna fungera på ett sätt, som
överensstämmer med författningsföreskriften om utevistelse, att de lokala
tjänsteföreskrifterna i anslutning till överenskommelsens innehåll
avfattas så att den som eljest leder behandlingen av dem, som förvaras
i arrestlokalerna, uttryckligen åläggs att tillse att erforderliga åtgärder
för utevistelse blir vidtagna, oavsett om detta ernås med påminnelse
om överenskommelsen eller kräver order till egen personal. Huruvida
det kan vara lämpligt att generellt föreskriva vid vilken tidpunkt t. ex.
dylik tillsyn skall ske blir beroende av många faktorer, antalet omhändertagna
från andra distrikt, reslängden mellan distrikten, förhörsverksamhetens
omfattning och förläggning till tid och plats och liknande
omständigheter.

Beträffande vad som härutinnan gällt mellan Danderyds och Täby
polisdistrikt framgår av yttrandena i klagoärendet att polismästaren i
Danderyds polisdistrikt — när det efter polisväsendets förstatligande
blev aktuellt att i distriktets arrestlokaler förvara arrestanter från
andra polisdistrikt — muntligen meddelade respektive polismästare att
så kunde ske, om det fanns plats, men att rastning skulle ombesörjas
av personal från det distrikt, som fått den omhändertagne placerad i
Danderys polisdistrikts arrestlokaler. För berörd polispersonal i båda

polisdistrikten synes ha varit oklart vad som gällt i fråga om rastning
av dem som i överensstämmelse med polismästarens i Danderyds polisdistrikt
sålunda lämnade medgivande förvarades i distriktets arrestlokaler.
En del polismän i Danderyds polisdistrikt synes sålunda ha haft
uppfattningen att personalen i Danderyds polisdistrikt inte hade något
ansvar för rastningen och en del polismän i Täby polisdistrikt synes ha
haft uppfattningen — även sedan genom order den 1 februari 1972
föreskrivits skyldighet för vakthavande befäl i Täby polisdistrikt att
tillse att rastning verkställdes — att rastningen ankom på personalen i
Danderys polisdistrikt eller att denna i allt fall hade att underrätta om
när personal från Täby polisdistrikt skulle ombesörja att utevistelse
kom till stånd. Vidare har i klagoärendet upplysts att polismästaren i
Danderyds polisdistrikt under klagoärendets handläggning dels skriftligen
underrättat berörda polisdistrikt att rastning på grund av personalbrist
ej kunde verkställas av personal ur Danderyds polisdistrikt,
dels anmodat befälen i Danderyds polisdistrikt att i förekommande fall
per telefon påminna berörda polisdistrikt om skyldigheten att verkställa
rastning, dels ock givit order om att, intill dess överordnad myndighet
eventuellt föreskrev annat, arrestanter från andra polisdistrikt skulle
rastas av personal från Danderyds polisdistrikt i de fall, då personal
från det distrikt, som placerat arrestanten i Danderyds distrikts arrestlokaler,
inte kunde ombesörja rastning.

De meddelanden, föreskrifter och order som sålunda givits skulle
kunna tolkas i överensstämmelse med den mening jag tidigare utvecklat
angående innebörden av föreskriften om utevistelse i nämnda kungörelse.
Det är emellertid uppenbart att regleringen inte varit tillfyllest
för att ge entydiga upplysningar, vilket delvis — såvitt gäller Danderyds
polisdistrikt — synes ha berott på att inte ens polisledningen
hade fullt klart för sig innebörden av författningsföreskriften och ansvarsfördelningen,
när överenskommelse träffades om förvaring av arrestanter
från andra polisdistrikt. Vad som enligt min mening främst
saknats är ett tillräckligt tydligt uttryck för huvudregeln att den omhändertagne
skall få vistas utomhus minst den tid som anges i kungörelsen.
Vid frånvaron härav synes reglerna om vilka som praktiskt
hade att verkställa att utevistelse skedde ha uppfattats som huvudregler
för handlandet och fara uppkommit att det egentliga syftet med författningsföreskriften
— att värna om den omhändertagnes hälsa —
kommit i skymundan. Någon egentlig kritik kan emellertid inte riktas
mot de enskilda polismän som i viss mån missförstått innebörden av
vad som borde gälla. Däremot är det otillfredsställande att polisledningarna
i distrikten, främst i Danderyds polisdistrikt, inte tillsett att
berörda polismän bibringats tillräckliga upplysningar om vad som rätteligen
gällde. I vilken omfattning missuppfattningar lett till att föreskriven
utevistelse inte kommit till stånd i andra fall än de klagomålen

avser låter sig inte avgöras av utredningen i ärendet. Det väsentliga
är dock givetvis att i den mån felaktig behandling härvidlag skett, åtgärder
vidtas till förhindrande av att dylika fel inträffar. Jag förutsätter
att vad som i detta ärende framkommit kan bidra till ett sådant
resultat. Med hänsyn härtill anser jag inte påkallat att i vidare mån
än som nu skett företa någon åtgärd i saken.

Vad gäller B:s klagomål över utebliven utevistelse framgår av utredningen
att han under vistelsen den 13 januari 1972 kl. 16.30 —
den 21 januari 1972 i Danderyds polisdistrikts arrestlokaler enligt avvisiteringsbladet
beträffande honom erhöll utevistelse genom försorg av
personal från Täby polisdistrikt den 18 och 19 januari 1972 samt att det
i avvisiteringsbladet för den 17 eller 18 januari 1972 antecknats att
jourhavande polisinspektör i Täby polisdistrikt underrättats om att den
anhållne behövde promenad i det fria, vilket denne lovade ordna om
någon möjlighet yppade sig.

Enligt tjänsteföreskrifter den 1 februari 1968 av polismästaren i Danderyds
polisdistrikt avseende bl. a. vården och tillsynen av anhållna
skulle förvarad, som kvarhölls längre tid än ett dygn, såvitt hinder ej
mötte, vistas ute minst en timme under den ljusa tiden av dygnet, och
vidare var vakthavande befäl närmast under poliskommissarien vid
ordningsavdelningen ansvarig för behandlingen av förvarad person. I
januari månad inträder mörker före klockan 16, då skifte skedde av
pass såsom vakthavande befäl i Danderyds polisdistrikt. Utevistelse enligt
tjänsteföreskrifterna skulle således ägt rum under vakthavande befäls
tjänstepass klockan 8—16. Under tiden den 14—den 17 och den
20 januari 1972, för vilka dagar anteckning om utevistelse saknas i
avvisiteringsbladet beträffande B., tjänstgjorde såsom vakthavande befäl
i Danderyds polisdistrikt under angivet tjänstgöringspass fyra polisinspektörer.
Eftersom, såsom tidigare utvecklats, ansvaret för att
föreskriven utevistelse ägde rum ytterst åvilade personalen i Danderyds
polisdistrikt och enligt tjänsteföreskrifterna vakthavande befäl hade
att utöva tillsynen av anhållna och deras behandling, var det således
de fyra polisinspektörerna som ytterst hade ansvaret för att B. fick
föreskriven utevistelse.

Med anledning av innehållet i klagomålen och i avvisiteringsbladet
saknas enligt min mening anledning till antagande att B. fick utevistelse
under nämnda tjänstgöringspass. Jag anser i stället utredningen
bestyrka klagomålen till den grad att det får anses klarlagt att B.
under denna tid inte kom i åtnjutande av föreskriven utevistelse. Enligt
utredningen ägde under denna tid förhör med B. rum blott den
20 januari 1972 klockan 13.15—14.10 och då i Danderyds polisdistrikt.
Anledning saknas därför till antagande att B. ens i form av transporterande
till annan förhörslokal fick tillfälle att i begränsad omfattning
vistas utomhus. Enligt min mening är det således klarlagt att B. i an -

givet hänseende behandlades på felaktigt sätt och att de fyra polisinspektörerna
i första hand är ansvariga härför. För polisinspektörerna
urskuldande är emellertid, såsom tidigare uttalats angående enskilda
polismäns missförståelse av innebörden av vad som gällde ifråga om
utevistelse, att utfärdade tjänsteföreskrifter, meddelanden och order
inte varit tillräckligt klarläggande och att polisinspektörerna därför synes
ha trott att de handlat rätt. Framför allt torde det inträffade ha
berott av att deras arbetsbörda i övrigt var så stor att de vid prioritering
av sina arbetsinsatser valde att eftersätta att tillse att utevistelse
kom till stånd, måhända till följd av missuppfattning — till synes
omfattad också av polisledningen i polisdistriktet — om innebörden
av undantaget från föreskriften om utevistelse, dvs. uttrycket »såvitt
hinder ej möter», eller i förlitan på att personal ur Täby polisdistrikt
skulle vidta erforderliga åtgärder och att de därför inte behövde ägna
saken någon större uppmärksamhet. Sistnämnda resultat hade, enligt
min mening, inte så lätt kunnat uppstå, ifall avvisiteringsbladet innehållit
utrymme och rubrik avseende obligatorisk anteckning om utevistelse.
Detta är nu inte fallet, men synes vara en skäligen enkel åtgärd
att från rikspolisstyrelsens sida införa, ifall det, vilket enligt min mening
är fallet, anses angeläget att söka automatiskt få till stånd en kontroll
av att föreskriften om utevistelse efterföljs. På anförda skäl och då
det genom utredningen i allt fall inte klarlagts att B. inte fått utevistelse
på grund av någon mot honom riktad illvilja eller uppenbar nonchalans
anser jag mig med nu gjorda uttalanden kunna låta bero vid
vad i saken framkommit rörande de namngivna befattningshavarnas
handläggning av frågan om utevistelse för B.

Vilken uppfattning Sundin haft såväl om författningsföreskriften beträffande
utevistelse som om sina egna överenskommelser, tjänsteföreskrifter
och under hand utfärdade order i saken framgår ej otvetydigt;
rörande undantagsregeln i författningsföreskriften synes han dock ha
haft annan mening än som framgår av återgivna uttalanden i förarbetena.
Jag utgår ifrån att erforderliga åtgärder nu vidtages av honom,
liksom i förekommande fall av annan polisledning, för att få till stånd
att föreskriften om utevistelse blir tillämpad i överensstämmelse med
sin av mig förut angivna innebörd. Sammanföres gällande lokala föreskrifter
till en enhetlig reglering, som gäller också förvaringen av omhändertagna
i annat polisdistrikts arrestlokaler och vad därmed hänger
samman, och riktas uppmärksamheten på att det merarbete, som en
rättsenlig tillämpning av föreskriften om utevistelse kan innebära, inte
får medföra föreskriftens åsidosättande utan, såsom rikspolisstyrelsen
anfört, bör föranleda personalförstärkning i någon form, föreligger
enligt min mening goda förutsättningar för att en situation likartad
den som förevarit i B:s fall inte skall behöva uppstå. Med dessa uttalanden
lämnar jag frågan om ansvar för polisledningarna i Danderyds

och Täby polisdistrikt avseende B:s uteblivna utevistelse dagligen under
den tid han förvarades i Danderyds polisdistrikts arrestlokaler.

Har polismyndighet utan att verkställa beslag ägt omhändertaga
och till ägaren återställa uthyrt fordon som ej återlämnats till honom
inom överenskommen tid?

I en skrivelse, som kom in till JO den 9 mars 1972, framställde F. R.
klagomål över att en av dennes son, C.R., förhyrd personbil omhändertagits
av polis den 14 maj 1970 och att polisen därefter vägrat att genast
till F.R. utlämna i bilen förvarad lös egendom.

I ärendet infordrades åklagarmyndighetens i Malmö åklagardistrikt
akt rörande anmälan mot C.R. för olovligt förfogande och överåklagarens
i Malmö akt rörande anmälan av F.R. angående egenmäktigt förfarande
från polismäns sida.

Av handlingarna framgick i huvudsak följande.

Distriktschefen Bo Ehrman i Hertz Biluthyrning AB i Malmö anmälde
den 14 maj 1970 hos polisen i Malmö att C.R. den 31 mars 1970 hade
hyrt en personbil av företaget, att han inte återlämnat bilen på överenskommen
tid samt att han enligt uppgift slutat sin anställning och avflyttat
från sin tidigare uppgivna adress. Ehrman uppgav att han per
telefon anonymt erhållit besked om att bilen fanns uppställd på en
gata i Malmö. Efter underhandskontakt med åklagare hämtades bilen
på den uppgivna adressen av polismän. Bilen överlämnades till företaget.
I bilen befintlig lös egendom överlämnades den 14—15 maj 1970 till
F.R. Efter förundersökning beslöt t. f. kammaråklagaren G. Ekelund
den 17 juni 1970 att åtal ej skulle väckas mot C.R., enär brott ej kunde
visas.

F.R. gjorde därefter den 20 juli 1971 anmälan angående egenmäktigt
förfarande vid polisens omhändertagande av bilen den 14 maj 1970.
Efter viss utredning beslöt överåklagaren Erik Gamstedt den 19 augusti
1971 att F.R:s anmälan ej skulle föranleda förundersökning.

I en vid riksdagens ombudsmannaexpedition den 30 mars 1972 upprättad
PM uttalades bl.a. följande.

Enligt RB 27:1 får föremål tagas i beslag bland annat om det skäligen
kan antagas vara avhänt någon genom brott. Åtgärden skall beslutas
av förundersökningsledare eller åklagare men kan vid fara i dröjsmål
verkställas av polis utan sådant beslut. I sistnämnda fall skall åtgärden
snarast underställas åklagare eller förundersökningsledare för
prövning av beslagsfrågan. I övrigt har i rättegångsbalken inte meddelats
några bestämmelser om återställande till ägaren av föremål som
avhänts honom genom brott. Föremål, som uppenbarligen avhänts
ägaren genom brott, anses dock kunna av polisen omedelbart omhänder -

tagas och återställas till ägaren. Detta är ej beslag i egentlig mening (se
Gärde, Nya rättegångsbalken s. 369, Olivecrona, Rättegången i brottmål
enligt RB s. 241, JO 1955 s. 195). Sådant ifrågakommer endast om det
kan antagas att innehavaren gör gällande någon rätt till föremålet. I
föreliggande fall har ej meddelats beslut om beslag av bilen. Från överåklagaren
i Malmö torde i anslutning till det sagda inhämtas yttrande
huruvida det på grund av de i anmälan den 14 maj 1970 lämnade uppgifterna
funnits skäl för att utan hörande av C.R. eller vidtagande av
annan kompletterande utredning omedelbart omhändertaga bilen för
att återställa den till ägaren.

Efter remiss ingav Gamstedt därefter den 18 april 1972 såsom eget
yttrande en av chefsåklagaren Harry Hågeman den 13 april 1972 upprättad
PM. Häri uttalade Hågeman.

Undertecknad inkopplades på detta ärende genom att kriminalassistenten
Bengt Eriksson uppsökte mig, troligen på grund av att jag hade
s.k. dagjour. Enligt min minnesbild befann sig en radiobilpatrull samt
personal från biluthyrningsfirman på Aspgatan, där bilen anträffats
efter anonym påringning till firman. Enligt anmälan och uppgifter som
lämnades till Eriksson per telefon från firmans representant på Aspgatan
hade bilen förhyrts på kort tid av en man vid namn C.R. Bilen
hade ej återlämnats efter en vecka som man muntligen avtalat. Ej heller
hade bilen återställts den 5 maj 1970 enligt av C.R. föregående dag givet
löfte. C.R. bodde ej på den uppgivna adressen och han hade slutat sin
anställning. Distriktschefen Ehrman hos biluthyrningsfirman har nu
meddelat, att han vid den aktuella tidpunkten genom undersökning
kom fram till att C.R. redan vid tiden för bilens förhyrande hade flyttat
från sin i hyreskontraktet uppgivna adress. Då ärendet föredrogs för mig
var, såvitt jag minns, ej någon annan adress känd utan denna dvs.
Aspgatan 1 blev troligen uppdagad senare av personerna på platsen.
Beslut måste snabbt fattas. Det kunde med skäl antagas att brott förelåg.
Valet stod mellan att taga bilen i beslag eller att låta bilfirmans
personal på platsen återfå bilen. Jag har resonerat så, att bilinnehavaren
uppenbarligen ej kunde åsamkas större skada genom att bilen
överlämnades till firman än om bilen togs i beslag. Däremot skulle vid
beslag sannolikt bilfirman komma att åsamkas ytterligare olägenhet
och skada, vars storlek var beroende av när bilinnehavaren anträffades.
Uppenbarligen hade firman en fordran på C.R. på betydande belopp
(enligt nu lämnad uppgift drygt 3 000 kronor). Det föreföll mig uppenbart
att C.R. ej hade någon rätt till bilen, varför jag beslöt att bilen
fick omhändertagas av firman, som är känd och välrenommerad.

Det av mig medgivna utlämnandet av bilen föreföll mig också vara
det i praktiken lämpligaste förfaringssättet, enär någon rättsförlust icke
rimligen kunde tillskyndas bilinnehavaren genom just denna åtgärd.
Den föreföll mig vara ägnad att undvika ytterligare förlust för målsägandebolaget,
som tydligen var mycket angeläget att återfå den dyrbara
bilen och som under lång tid förgäves sökt efter bilen och C.R.
Hade beslag ägt rum hade detta kunnat hävas redan nästa dag, då C.R.
gav sig till känna och ej hävdade någon rätt till bilen. Man kunde, då
mitt beslut meddelades, ej förutse eller med säkerhet räkna med att
kontakt med C.R. kunde uppnås så snart. Någon befattning med i bilen
anträffad lösegendom har jag ej tagit.

Det kan meddelas, att C.R. ännu ej betalat någon hyra för ifrågavarande
bil.

F.R. avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Vid anmälan den 14 maj 1970 företedde Ehrman hyreskontrakt angående
uthyrningen den 31 mars 1970 till C.R. I kontraktet var ej
angiven någon bestämd dag för bilens återlämnande. I anmälan uppgavs
att parterna muntligen överenskommit om en hyrestid av en vecka.
Vidare uppgavs att C.R. efter påstötning den 4 maj 1970 ännu ej återlämnat
bilen samt att hans vistelseadress vid tiden för anmälan var
okänd.

På grund av de lämnade uppgifterna kunde, såsom Hågeman uttalat,
med skäl antagas att brott förelåg. Med hänsyn emellertid till innehållet
i kontraktet och till att endast anmälarens uppgifter förelåg kan det
enligt min mening ingalunda ha varit uppenbart att så var fallet. Förutsättningar
för ett omedelbart omhändertagande och återställande av
bilen till målsäganden har därför ej förelegat i enlighet med vad som
uttalats i förenämnda PM den 30 mars 1972. Bilen borde istället enligt
min mening ha tagits i beslag, varefter beslagets eventuella hävande
och bilens återställande till målsäganden fått bli beroende av den vidare
utredningen i saken. Hågemans beslut i ärendet har således enligt min
mening varit felaktigt. Saken var dock delvis en bedömningsfråga och
vad som förekommit kan ej läggas Hågeman till last såsom tjänstefel.
Jag låter det därför i denna del stanna vid den kritik, som innefattas
i det sagda.

Vad i ärendet framkommit ger ej stöd för antagande att vederbörande
polismän vid bilens omhändertagande gjort sig skyldiga till fel eller försummelse.

Med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet av bilen borde den
däri befintliga lösa egendomen, vare sig bilen beslagstogs eller ej,
omedelbart ha utlämnats till behörig ägare. Av en av kriminalassistenten
Bengt Eriksson i anledning av F.R:s anmälan den 20 juli 1971 avgiven
förklaring framgår att viss egendom i bilen den 14 maj 1970 överlämnats
till F.R. Annan egendom hade dock legat i ett låst bagageutrymme,
när bilen utlämnades till målsäganden. Denna egendom överlämnades
till F.R. i dennes bostad den 15 maj 1970.

När polisen enligt åklagarens beslut återlämnade bilen till målsäganden
borde man naturligtvis ha tillsett att bilen inte innehöll egendom
tillhörig annan person än målsäganden. Så har dock tydligen ej skett.
Med hänsyn till att F.R. eller annan knappast kom att lida någon skada
härav och då polismyndigheten eljest ej förfarit felaktigt vid sin befatt -

ning med lösegendomen föranleder saken dock, utöver detta påpekande,
ej någon vidare åtgärd från min sida.

Fråga om polismyndighet ägt rätt att besluta om husrannsakan.
Tillika frågor om formerna för husrannsakan, utlämnande av beslagtaget
gods och grunden för nedläggande av förundersökning

Martin Graf anförde i en den 1 mars 1972 till JO inkommen skrivelse
i huvudsak följande. Vakter, anställda vid Volvo, sökte den 30
september 1971 vid Backa vägen i Göteborg igenom nio rum i ett hus,
där vid Volvo anställda utländska praktikanter disponerade rum. Vakterna
påträffade gods som kunde misstänkas vara stulet från Volvo.
Senare samma dag verkställde polis jämte vakter från Volvo på samma
plats husrannsakningar i 64 ytterligare rum, vilka disponerades av
andra utländska praktikanter, som också var anställda vid Volvo. När
husrannsakningarna företogs var praktikanterna inte närvarande utan
på sina arbetsplatser. En av praktikanterna såg vid återkomsten till
sitt rum den 30 september att hans tillhörigheter i rummet blivit genomsökta.
Inte förrän den 5 oktober 1971 fick praktikanten genom ett
anslag upplysning om att polisen företagit husrannsakan den 30 september.
Praktikanten lämnade Sverige den 9 oktober 1971 utan att ha
fått någon upplysning om anledningen till att husrannsakan företagits.
De praktikanter hos vilka stöldgods påträffades »fördes den 1 oktober
på förhör till Volvovakten». Polisen var inte med vid förhören.

Graf, som blivit uppmanad att »inte rota i saken», ifrågasatte riktigheten
av de genomförda åtgärderna och hemställde om JO:s ingripande.

Efter remiss inkom yttrande från polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt,
som inhämtat upplysningar från polisöverintendenten Bengt
Ekeroth och polisintendenten Gunnar Björkman. Till yttrandet var
fogade kopior av, dels tjänsteföreskrifter angående ledningen av förundersökning
i brottmål, utfärdade av överåklagaren och polismästaren
i Göteborg, och dels två meddelanden från Volvo och enskild person.

JO Thyresson tog del av vissa av polismyndighetens i Göteborgs polisdistrikt
utredningshandlingar i ärendet.

Graf avgav påminnelser i anledning av polismyndighetens yttrande.

Kompletterande uppgifter i ärendet inhämtades från Björkman.

Graf avgav påminnelser i anledning av Björkmans uppgifter och inkom
med ytterligare en skrivelse.

JO inhämtade härefter vissa kompletterande uppgifter från Björkman
och kriminalinspektören vid polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt
Jean Strömberg.

Polismyndigheten anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Den 29 och
30 september 1971 gjorde två säkerhetsvakter vid Volvo, Baaz och Weber,
sådana iakttagelser att anställda vid Volvo kunde misstänkas för
att ha stulit viss utrustning från Volvo. De konstaterade vidare att
gods, som kunde antagas vara frånhänt Volvo, förvarades i rum i en
av de Volvo tillhöriga bostadspaviljongerna vid Backavägen i Göteborg.
Med anledning härav tillkallades polis vid 12-tiden den 30 september.
Fyra kriminalinspektörer infann sig. Bland dem var kriminalinspektören
Jean Strömberg som huvudsakligen handlägger ärenden
rörande tillgrepp på arbetsplatser. Sedan Strömberg informerats om
förhållandena beslöt han att husrannsakningar skulle verkställas i sex
rum i paviljong 9. Vid husrannsakningarna beslagtogs i samtliga rum
föremål, som uppenbarligen tillgripits från Volvo. Sammanlagda värdet
av föremålen var 570 kronor. I beaktande av att hyresgästerna i respektive
rum ej var närvarande bröts inga lås upp och ej heller öppnades
låsta väskor. Vid förrättningen närvar förutom polismännen och Baaz
och Weber tillsyningsmannen Ström vid Volvo. Strömberg informerades
om att rummen beboddes av utländska praktikanter och att dessa
inom någon dag — en stor del av dem redan den 1 oktober — skulle
lämna landet. Strömberg upplystes vidare om att sammanlagt ett 60-tal utländska praktikanter, tillhörande samma kontingent, bodde inom
området. Med hänsyn härtill och till utfallet av de verkställda husrannsakningarna
tog Strömberg per telefon kontakt med sitt närmaste befäl
i polishuset. Efter föredragning beslöt Björkman att husrannsakningar
skulle företagas även i de övriga rum som disponerades av
praktikanterna. Husrannsakningar verkställdes i enlighet härmed omedelbart
i ytterligare 66 rum i paviljonger på platsen. Därvid gjordes i
18 rum beslag av gods som uppenbarligen var tillgripet från Volvo.
Godset hade ett värde av tillhopa ca 1 000 kronor. Husrannsakningarna
kom alltså att omfatta totalt 72 rum. Beslag verkställdes till ett sammanlagt
värde av 1 545 kronor i 24 av rummen. Protokoll upprättades
över husrannsakningarna och i de fall beslag ägde rum upprättades
även beslagsprotokoll och anmälan om tillgreppsbrott. Det beslagtagna
godset överlämnades på platsen till Volvos representanter. Innan Strömberg
fattade det första beslutet om husrannsakningar efterhörde han
möjligheterna att få praktikanterna till platsen. Han fick av Volvos
representanter besked om att det var förenat med stora svårigheter att
ta dessa praktikanter, som vid tillfället hade arbetspass vid Volvos fabriker,
ur produktionen för att ha dem närvarande vid åtgärdernas
genomförande.

Polismyndigheten anförde vidare följande. Beslut om husrannsakningarna
syntes ha fattats i två etapper. Dels beslöt Strömberg om husrannsakningarna
i de först aktuella rummen och dels beslöt Björkman
om de fortsatta åtgärderna. Jämlikt 28 kap. 5 § rättegångsbalken är

förutsättningarna för att en polisman må företaga husrannsakan utan
särskilt förordnande bl. a. att åtgärden har till syfte att verkställa beslag
å föremål som å färsk gärning följts eller spårats eller att fara är i dröjsmål.
Oavsett vad som uppgivits i fråga om den snara avresan för i vart
fall en del av de i rummen boende synes det tveksamt om sådan fara
i dröjsmål förelegat som stadgandet i rättegångsbalken avser. Sett enbart
ur denna synpunkt hade åtgärderna sannolikt kunnat anstå intill dess
Strömberg fått tillfälle att föredraga frågan för normalt beslutsbehörig
befattningshavare. Å andra sidan lärer man med visst fog kunna påstå
att godset blivit »å färsk gärning följt eller spårat» och att det på den
grunden förelåg skäl för Strömberg att fatta sitt beslut. Alldeles uppenbart
skulle en sådan inledande begränsad undersökning dessutom utgöra
ett mycket värdefullt led i den fortsatta bedömningen av ärendets handläggning.
Man kan i detta sammanhang icke bortse ifrån beskaffenheten
av de bostadsutrymmen varom fråga var. Erfarenhetsmässigt erbjuder
sådana mer eller mindre gruppbetonade förläggningsutrymmen särskilda
problem. Att man i detta skede företog åtgärderna utan närvaro av de
i rummen boende måste ses mot bakgrunden av de synnerliga svårigheter
som förelåg att taga praktikanterna ur produktionen. Någon påtaglig
olägenhet synes ej heller ha förorsakats alldenstund inga väskor
eller låsta utrymmen genomsöktes. De anmärkningar som i denna del
kan riktas mot företagna åtgärder bör inte vara alltför tungt vägande.
Som framgår av det följande har emellertid även i denna del ärendet
givit anledning till genomgång med personalen, varvid betonats vikten
av omsorgsfull bedömning av alla de rekvisit som erfordras för att
tvångsåtgärder av olika slag skall få vidtagas. Med stöd av en mellan
riksåklagaren och rikspolisstyrelsen träffad överenskommelse angående
förundersökningsledning i vissa brottmål är polismyndigheten i Göteborg
förundersökningsledare bl. a. vad gäller här aktuellt slag av tillgreppsbrott.
Enligt gällande delegationsbestämmelser inom polisdistriktet
är Björkman behörig att meddela på polismyndigheten i brottmål
ankommande beslut under förundersökning angående bl. a. husrannsakan.
Sedan anmälningar upprättats beträffande de personer hos vilka
beslagtagna föremål anträffats överlämnades därför ärendena till Björkman
för vidare förordnande. Björkman, som med stöd av nämnda bestämmelser
även ägde fatta beslut om avskrivning i dessa ärenden, beslöt
den 11 oktober 1971 att förundersökningen skulle nedläggas i samtliga
fall under den huvudsakliga motiveringen att de misstänkta var
utländska medborgare och hade lämnat landet. Andra åtgärder hade
icke vidtagits under förundersökningen än nu aktuella tvångsåtgärder
och upprättande av anmälningar.

Polismyndigheten anförde dessutom följande. Tillgrepp på arbetsplatser
sker nu för tiden i mycket stor utsträckning och är i regel
svåra att komma till rätta med. I förevarande fall har vid den första

6 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

husrannsakan stulet gods anträffats i samtliga rum som undersöktes.
Frågan om undersökningarna skulle avslutas i och med att den första
paviljongen genomsökts med nämnt resultat eller om undersökningarna
skulle fortsätta i kvarvarande utrymmen har utan tvekan varit en svår
avvägningsfråga. Den avgörande faktorn har varit dels det 100-procentiga
utfallet av husrannsakningarna i den första paviljongen, och dels
att samtliga personer hos vilka husrannsakningar verkställdes tillhörde
samma kontingent. Sannolikheten att mer gods skulle anträffas vid
ytterligare undersökningar av utrymmen som disponerades av praktikanterna
var således stor. Vid de fortsatta undersökningarna påträffades
också stulet gods i jämförelsevis många utrymmen. Även om det skulle
anses att undersökningsledarens bedömande varit grundat på alltför
lösa misstankar och sålunda kan synas diskutabelt bör det dock enligt
polismyndighetens bedömande ej anses som direkt felaktigt. Ärendets
fortsatta handläggning synes ge anledning till tre frågeställningar av intresse,
dels huruvida ärendet bort underställas åklagare, dels om åtgärderna
bort vidtagas på sätt som skedde utan att de därav berörda gavs
tillfälle att närvara, och dels huruvida underrättelse om åtgärderna
jämlikt 28 kap. 7 § rättegångsbalken gjorts på ett godtagbart sätt. Till
synes har åtgärderna varit av sådan omfattning att åklagare bort inkopplas
i vart fall om man tar i betraktande antalet genomsökta rum.
Detta är dock knappast avgörande för frågan. Tidigare har antytts att
bostädernas karaktär av förläggning otvivelaktigt påverkar det praktiska
handlandet och med tanke på den uppläggning av sökandet som
gjordes — enbart en tämligen summarisk undersökning av rummen och
icke något brytande av lås — har husrannsakningarna i verkligheten
icke haft särskilt betydande omfång. Redan från början torde det också
ha stått klart att anledning till ingripande (anhållande) mot person icke
förelåg, varför ej heller på denna grund anledning till åklagares beslut
förelåg. I och för sig hade husrannsakningarna kunnat anstå tills berörda
personer slutat dagens arbete och återkommit. Det kan ifrågasättas
om icke det hade varit ur många synpunkter att föredra. Klart
är emellertid att det kommit att medföra att undersökningarna i rätt
betydande mån uppehållits. Personalinsatsen hade från polisens sida för
att få meningsfylld verkan och ej förorsaka ytterligare olägenhet för
de berörda blivit så betydande att svårigheter med att anskaffa tillräckligt
med personal måste antagas ha förelegat. Å andra sidan blev nu
förrättningarna genomförda med de vakter som anmält tillgreppen som
vittnen, vilket var mindre tillfredsställande. Därutöver hade någon
annan bort närvara. Som i annat sammanhang antytts tillsåg emellertid
Strömberg hela tiden att minsta möjliga olägenhet åstadkoms. I denna
del kan förrättningarna otvivelaktigt ge anledning till kritik. Enligt
polismyndighetens bedömande bör dock anledning icke förefinnas att
lägga någon befattningshavare påtalbar försummelse till last. Den un -

derrättelse som jämlikt 27 kap. 11 § och 28 kap. 7 § rättegångsbalken
skall ske till dem hos vilka husrannsakan och beslag förekommit har
uppenbarligen ej lämnats inom den tid som förutsatts i rättegångsbalken.
I och för sig var åtgärden att överlåta åt Volvo att på lämpligt sätt meddela
vad som förevarit invändningsfri. Polismyndigheten hade emellertid
att tillse att underrättelserna verkligen lämnades. Volvos personal
uppsatte anslag i paviljongerna först den 5 oktober 1971. Ett flertal av
praktikanterna hade dock lämnat Sverige redan den 1 oktober. Beträffande
dem som berördes av både husrannsakan och beslag skedde dock
underrättelse genom Volvos försorg direkt till vederbörande. Underrättelse
lämnades snarast möjligt och i vart fall innan de lämnade landet.
Vad som i detta avseende förevarit synes dock icke innebära att
någon enskild befattningshavare låtit sig komma påtalbart tjänstefel
till last.

Angående handläggningen av förundersökningen efter åtgärderna
den 30 september anförde polismyndigheten följande. Ett omfattande
arbete förelåg med att upprätta vederbörliga protokoll och anmälningar
och med att infordra personuppgifter beträffande de praktikanter
som kunde misstänkas för tillgreppsbrotten. I beaktande av att en del
misstänkta lämnade landet redan den 1 oktober stod ej någon längre tid
till buds för att slutföra undersökningen. Med tanke på, dels att de misstänkta
var utländska medborgare i begrepp att lämna landet för att ej
återvända, dels att de eventuella brotten ej var av så allvarlig karaktär
att de ovillkorligen påkallade lagföring omgående, dels att målsägandekrav
ej förelåg, och dels att resurser ej fanns för att på den korta tid
som stod till buds slutföra förundersökningen genom förhör med de
misstänkta och eventuella vittnen framstår det som väl försvarbart att
förundersökningen ej slutfördes omedelbart och i ett sammanhang. Ett
färdigställande av undersökningen torde även ha drabbat misstänkta
och vittnen på ett kännbart sätt i beaktande av de rådande speciella
omständigheterna. Att slutföra förundersökningen sedan de misstänkta
lämnat landet torde få anses vara inte endast ogörligt utan även helt
ändamålslöst. Björkmans beslut den 11 oktober 1971 att nedlägga undersökningen
måste sålunda anses vara helt riktigt. I sin klagoskrift
har Graf uppgivit att han bl. a. blivit uppmanad »att inte rota i saken».
Björkman har upplyst att han uppringts av Graf som presenterade sig
med namn och upplyste att han var psykolog och anställd vid Volvo
samt att han önskade diskutera här aktuellt händelseförlopp. Björkman
har uppgivit att han ej fällt det påtalade yttrandet. Förfrågningar som
Björkman gjort hos honom underställd personal har ej givit vid handen
att yttrandet över huvud taget fällts.

Polismyndigheten anförde slutligen följande. Det som inträffat i ärendet
har givit polismyndigheten anledning att vidtaga åtgärder. Sålunda
har genom chefens för kriminalavdelningens försorg påbörjats och ge -

nomförts genomgångar med personalen i fråga om kriterierna för ingripanden
av skilda slag. Det bör finnas all anledning utgå från att det
skall ha god effekt och bidraga till ökad säkerhet hos personalen. Vad
som sålunda förevarit lämnar visst utrymme för kritik. I ärendet måste
dock hänsyn tagas till det mycket bekymmersamma problem som stölder
på arbetsplatser utgör och det angelägna i att smidigt och utan tidsutdräkt
lösa föreliggande arbetsuppgifter samtidigt som minsta obehag
för den berörde åstadkommes. Enär de visade bristerna ej synes vara
av allvarlig karaktär och åtgärder vidtagits för förhindrande av vidare
felaktiga förfaranden i berörda hänseenden får polismyndigheten hemställa
att ärendet måtte bero med vad som förevarit.

Björkman uppgav, utöver vad polismyndigheten anfört, i huvudsak
följande. Polismyndigheten bedömdes vara förundersökningsledare i
ärendet. Björkman beslöt därför att det belagtagna godset skulle överlämnas
till Volvo. Skälen härför var bl. a. att det i viss mån är praxis
att stöldgods återställs till målsäganden i de fall då godset ej har direkt
bevisvärde och det är klart att det är stöldgods. Vid husrannsakningarna
var representanter för Volvo närvarande och de kunde konstatera,
att de anträffade sakerna var sådant gods som användes »på bandet»
d. v. s. i produktionen och sammansättningen av fordon. Bl. a. fanns det
arbetshandskar med Volvos stämpel och andra saker med intern märkning.
Gods med sådan stämpel och märkning kan ej köpas i allmän handel
eller i Volvos personalhandel. Inte någon av de personer hos vilka
gods anträffats har framfört protest mot att anträffat gods beslagtagits.
Ej heller har någon gjort gällande att det gods som anträffats inte skulle
ha varit stulet eller att det skulle ha tillhört annan person. Det fanns
med hänsyn till de omständigheter som förelåg ett flertal skäl till nedläggning
av undersökningen. I och med att de misstänkta hade lämnat
riket fanns inte någon anledning att ur allmän synpunkt driva förundersökningen
till åtal. Den extra notering som gjordes på arkivexemplaret
av anmälan »den misstänkte är utländsk medborgare och har lämnat
riket» var huvudskälet till att förundersökningen nedlades. Vid husrannsakningarna
kunde inte direkt sägas vilka som bodde i de olika
rummen. I några fall fanns namnuppgift på dörrarna och i andra fall
inte. Volvos personalavdelning hade dessa uppgifter. Det överenskoms
med Volvos representanter att uppgifterna skulle införskaffas och sammanställas
med beslagen som verkställts och åtgärderna i övrigt i syfte
att beslagsprotokoll över samtliga husrannsakningar och anmälningar
beträffande dem hos vilka gods anträffats skulle kunna upprättas.

Björkman uppgav vidare följande. Strömberg överenskom med vaktchefen
vid Volvo att underrättelser skulle lämnas genom Volvos försorg
om vad som förekommit för att de som innehade stöldgods skulle få
reda på att godset beslagtagits och återställts till Volvo. Någon kontroll
av att underrättelser lämnades på sätt som överenskommits gjordes inte,

eftersom samtliga personer rest eller skulle resa från Sverige inom de
närmaste dagarna efter åtgärdernas genomförande. En fråga till Volvos
representanter om underrättelserna lämnats syntes vid tillfället ifråga
sakna betydelse. Graf har för övrigt själv i sin klagoskrift uppgivit att
de misstänkta »fördes på förhör till Volvovakten», vilket borde innebära
att de delgavs vad som förekommit. Några direktiv om hur husrannsakningarna
skulle verkställas utfärdades inte. Strömberg uppgav,
att det fanns ett fåtal låsta väskor eller portföljer, i vilka dock gods av
större omfattning sannolikt inte kunde döljas. Minsta möjliga skada
borde förorsakas vid åtgärdernas genomförande. Polisen hade därför att
välja mellan att hämta rumsinnehavarna från produktionen med de olägenheter
och obehag för dem som därav kunde följa eller att avstå från
att undersöka låsta väskor. Enär misstanke om grövre brott ej förelåg
valdes det senare alternativet. Björkman fick troligen tidigast dagen efter
det att husrannsakningarna verkställts veta att underrättelserna beträffande
de företagna åtgärderna skulle kunna lämnas av personal
från Volvo. Björkman tillstyrkte att underrättelserna lämnades genom
Volvo.

Strömberg uppgav följande. Vid tiden för husrannsakningarna var
det inte känt vilka personer som bodde i de rum som undersöktes.
Strömberg begärde därför att Volvos representanter skulle skaffa fram
uppgifter om vilka som förhyrde eller disponerade rummen. Dessutom
frågade Strömberg om Volvos representanter kunde tillse att de personer
i vars rum husrannsakningar verkställts underrättades om åtgärderna.
Strömberg förklarade dock att han först måste få ett sådant tillvägagångssätt
godkänt, varför det bestämdes att han skulle återkomma
med definitivt besked per telefon. Vid föredragning fick Strömberg besked
om att hans förslag om hur underrättelserna skulle lämnas godkändes,
vilket han meddelade till Volvos representanter.

Av förenämnda tjänsteföreskrifter angående ledningen av förundersökning
i brottmål framgår bl. a. följande. Beträffande stöld skall åklagare
inträda som förundersökningsledare när fråga uppstår om användande
av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledaren att
besluta därom jämlikt 24—28 kap. rättegångsbalken med undantag för
bl. a. husrannsakan, som ej är av större omfattning, i vilket fall polismyndighet
skall vara förundersökningsledare.

Av polisens utredningshandlingar framgår bl. a. att Weber den 29
september 1971 såg att utlänningar medförde gods som kunde misstänkas
vara stulet från deras arbetsplatser hos Volvo till bostäderna vid
Backavägen i Göteborg, att Baaz, Weber och Ström den 30 september
uppmärksammade att det i en paviljong låg framme bl. a. verktyg med
Volvos märkning och att de därefter tillkallade polis, som gjorde husrannsakningar.
Det framgick vidare av handlingarna att Björkman nedlade
förundersökningen den 11 oktober 1971, enär åtal ej var påkallat

ur allmän synpunkt. På den blankett där beslutet är skrivet står även
antecknat att de misstänkta var utländska medborgare, som lämnat riket.
I protokollen över beslagen finns antecknat att det beslagtagna godset
återlämnades omedelbart till personal hos Volvo.

Från polismyndigheten har inhämtats, dels att Baaz och Weber men
inte Ström innehade förordnande som ordningsvakter, och dels att en
av åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt inledd förundersökning
pågår mot bl. a. Baaz och Weber i anledning av att Graf till polisen
anmält vakter vid Volvo för hemfridsbrott den 30 september 1971
i rummen i paviljongerna vid Backavägen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Ström står inte under JO:s tillsyn. Jag kan därför inte företaga någon
bedömning angående hans befattning med saken.

Jag upptager inte heller den befattning Baaz och Weber haft med
saken till bedömning, eftersom förundersökning pågår mot dem vid vederbörande
åklagarmyndighet angående samma sak som Graf anmält
till JO.

I 28 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas bl. a. att om anledning förekommer,
att brott förövats, varå fängelse kan följa, må i hus, rum eller
slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande av föremål,
som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredning om brottet. I 4 § samma kapitel
stadgas bl. a. att förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Slutligen stadgas i 5 § samma
kapitel bl. a. att utan förordnande, som sägs i 4 §, polisman må
företaga husrannsakan, om åtgärden har till syfte att verkställa beslag
å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara
är i dröjsmål.

I likhet med polismyndigheten anser jag det vara tveksamt om fara
i dröjsmål förelåg när Strömberg ställdes inför avgörandet om han själv
skulle kunna besluta om husrannsakningar. Mot bakgrund av de uppgifter
Strömberg enligt polismyndigheten erhållit angående bl. a. misstanken
om tillgrepp kan däremot såsom polismyndigheten anfört förhållandena
sägas ha varit sådana att det fanns visst fog för uppfattningen
att godset »blivit å färsk gärning följt eller spårat». Med hänsyn
härtill finner jag det inte föreligga grund för kritik mot Strömberg för
att han själv beslutade om husrannsakningar i de sex rummen i paviljong
9.

Beträffande frågan om ytterligare husrannsakningar skulle verkställas
i 66 rum bedömde Björkman att förhållandena var sådana att polismyndigheten
enligt förutnämnda tjänsteföreskrifter var förundersök -

ningsledare och att Björkman därför själv kunde fatta beslutet om husrannsakningarna.
Jag anser på grund av bl. a. åtgärdernas omfattning
att frågan rätteligen borde ha underställts åklagare för beslut. Björkmans
bedömning härutinnan var alltså enligt min uppfattning felaktig.
Vad som förevarit är dock enligt min mening inte av sådan beskaffenhet
att något mitt ingripande mot Björkman bör komma i fråga.

Det kan vara tveksamt om lagliga förutsättningar förelåg för de av
Björkman beslutade husrannsakningarna. För egen del är jag närmast
benägen anse att det förhållandet att polisen vid de tidigare husrannsakningarna
påträffat stöldgods, att de personer som bodde i de 66
rummen ingick i samma kontingent som de personer hos vilka husrannsakningar
och beslag företagits, och att de bodde på samma plats inte
utgjorde tillräcklig anledning för ytterligare husrannsakningar. Huruvida
skäl för en husrannsakan föreligger eller inte kan dock ofta vara
en svår bedömningsfråga, där inte sällan olika omständigheter får vägas
mot varandra och ett visst utrymme för skilda uppfattningar naturligt
nog kan finnas. Så var här fallet. Vid min granskning har jag därför
inte kunnat finna direkt anledning till anmärkning mot de överväganden
som legat till grund för bedömningen av huruvida lagliga förutsättningar
förelegat för de av Björkman beslutade husrannsakningarna.

I 28 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas bl. a. att vid husrannsakan
olägenhet eller skada ej må förorsakas utöver vad som är oundgängligen
nödvändigt. I 7 § samma kapitel stadgas bl. a. följande. Vid husrannsakan
skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt
vittne närvara. Förättningsmannen äger anlita erforderligt biträde av
sakkunnig eller annan. Den, hos vilken husrannsakan företages, eller,
om han ej är tillstädes, hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle
att övervaka förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen
därigenom uppehålles. Har varken han eller någon av
hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit, skall han, så snart
det kan ske utan men för utredningen, underrättas om den vidtagna
åtgärden. I 27 kap. 11 § samma balk stadgas dessutom att om den, från
vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, han utan dröjsmål
skall underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna.

Vad gäller frågan om anledning finns till kritik mot polisen för att
de personer som berördes av husrannsakningarna inte gavs tillfälle att
närvara därvid ifrågasätter jag om det inte hade varit att föredraga att
låta husrannsakningarna anstå tills personerna återkommit från sitt arbete.
Enligt polismyndighetens uppfattning skulle emellertid om man inväntade
personerna undersökningarna uppehållas och vidare skulle den
erforderliga polisiära insatsen bli av sådan omfattning att olägenheter
skulle uppstå för personerna ifråga. Onekligen finns visst fog för denna
uppfattning. Jag saknar därför anledning till kritik i denna del.

Det var emellertid enligt min mening inte helt tillfredsställande att

husrannsakningarna verkställdes i närvaro endast av de vakter från
Volvo sorn anmälde tillgreppen, eftersom de företrädde Volvo, som
var målsägande. På grund av att de personer som berördes av husrannsakningarna
inte fått tillfälle att närvara eller tillkalla vittnen borde
polisen ha anmodat några utomstående trovärdiga personer att närvara
vid husrannsakningarna som vittnen. Med hänsyn till vad som framkommit
i ärendet i denna del anser jag dock inte att anmärkning kan
riktas mot Strömberg och Björkman för att de under rådande förhållanden
genomförde husrannsakningarna utan vittnen.

De personer, i vilkas rum husrannsakningarna och beslagen företogs
den 30 september 1971, hade såsom framkommit inte underrättats i
förväg av polisen om åtgärderna. Det var därför angeläget för Björkman
såsom ansvarig förundersökningsledare att tillse att personerna
utan dröjsmål blev underrättade om husrannsakningarna och beslagen.
Omständigheterna var sådana att underrättelserna borde ha lämnats
av polisen, vilket kunde ha skett exempelvis genom att polisen lämnat
ett skriftligt meddelande om vad som förevarit i respektive rum. Polisens
åtgärd att överlåta åt företrädare för Volvo att lämna underrättelserna
och inte ens kontrollera att de lämnades enligt lagens föreskrifter
var därför felaktig. Åtgärden fick till följd att de personer hos vilka
beslag skett inte fick kännedom om att husrannsakningar och beslag
ägt rum förrän den 1 oktober vid förhör inför företrädare för Volvo
och att meddelande om vad som förevarit inte blev anslaget förrän den
5 oktober, vid vilken tid de flesta praktikanterna, således även de hos
vilka endast husrannsakan och inte beslag verkställts, lämnat landet.
Från rättssäkerhetssynpunkt framstår det därför som mycket otillfredsställande
att underrättelserna under de rådande förhållandena inte lämnades
av polisen så snart husrannsakningarna och beslagen verkställts.

Av den företagna utredningen framgår att det beslagtagna godset utlämnades
till företrädare för Volvo omedelbart efter husrannsakningarnas
genomförande. Det främsta skälet härför var att godset uppenbarligen
tillgripits från Volvo. Björkman borde dock ha avvaktat med att
låta utlämna godset tills förhören ägt rum med de personer vilka berördes
av beslagen. Det kunde nämligen inte helt uteslutas att någon
eller några av personerna vid förhören kunde göra anspråk på godset
under åberopande av t. ex. att godset inte var stulet eller att det köpts
i god tro. Sådana anspråk har emellertid inte ställts och klagomål har
inte framförts mot polisen för att godset utlämnades.

Med hänsyn till vad polismyndigheten och Björkman uppgivit finner
jag inte anledning till kritik mot Björkman för att han nedlade förundersökningen
den 11 oktober 1971. Jag vill dock framhålla att den riktiga
motiveringen för förundersökningens nedläggande var »misstänkt
utländsk medborgare som lämnat riket» och inte »åtal ej påkallat ur
allmän synpunkt», eftersom den senare motiveringen i förevarande

sammanhang inte kunde tillämpas som grund för att nedlägga förundersökningen
(jfr 8 kap. 13 § brottsbalken).

Den gjorda utredningen ger såsom framgår av det förut sagda anledning
till viss kritik mot Björkman. För den enskildes rättssäkerhet är
det av stor vikt att lagens bestämmelser om tvångsmedel noggrant följes,
vilket Björkman inte kan anses ha gjort i tillräcklig utsträckning
i kritiserade avseenden. På grund av vad polismyndigheten anfört anser
jag mig dock kunna förutsätta att ifrågavarande bestämmelser i
fortsättningen kommer att noggrant iakttagas. Med hänsyn härtill och
till vad som i övrigt förekommit anser jag mig kunna låta bero vid de
av mig gjorda uttalandena.

Jag finner inte skäl till ytterligare åtgärd i anledning av Grafs klagomål.

Tillämpning av utlänningslagen hos statens invandrarverk och
hos polisen
I

I september 1971 inspekterade JO Lundvik statens invandrarverk.
Därvid framkom bl. a. att verket i ärenden om utlännings avlägsnande
från riket ofta upphävde beslut som polismyndighet meddelat om utlänningens
tagande i förvar. En viss kritik framfördes vid inspektionen
från tjänstemäns sida mot polismyndigheternas praxis.

JO inhämtade sedermera skriftligt yttrande från invandrarverket om
vad det iakttagit rörande polismyndigheternas praxis i fråga om tagande
i förvar samt angående invandrarverkets egen praxis i dessa frågor.
Av verkets yttrande framgick, att verket under år 1971 avgjort 1 904
avlägsnandeärenden. I dessa ärenden förekom beslut om förvar i 72
fall, varav 67 beslut meddelats av polismyndighet, 2 av länsstyrelse och
3 av invandrarverket. I 44 fall hade verket hävt polismyndighets förvarsbeslut.

Efter remiss inkom härefter rikspolisstyrelsen med yttrande. Styrelsen
sade, att den inte kunde finna att det generellt kunde göras gällande
att inom polisen förekom missbruk av förvarsinstitutet eller onödiga
beslut om förvarstagande. Ett antal polismyndigheter som yttrat sig till
styrelsen hade kritiserat invandrarverket för dess praxis som förmenades
försvåra polisens arbete. Styrelsen ifrågasatte om invandrarverket medhann
att grunda sina beslut på allsidig sakprövning.

I skrivelse den 26 mars 1973 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
anförde JO Lundvik, efter att ha redogjort för vad
handlingarna i ärendet innehöll, följande.

Vad som framkommit i samband med min inspektion visar, att invandrarverket
och polisen i viss mån har olika syn på frågan om när
en utlänning bör hållas i förvar i ärende som uppkommit om hans avlägsnande
ur riket. Invandrarverket har tillämpat reglerna om förvarstagande
mycket restriktivt och ofta hävt de förvarsbeslut som polismyndighet
meddelat. Från polisens sida har man riktat kritik mot denna
praxis som ansetts medföra arbetsbelastning och andra olägenheter för
polisen.

Att frihetsberövande åtgärder icke bör tillgripas mot utlänning annat
än när sådana i det särskilda fallet är påkallade av ett allvarligt behov
framstår för mig som uppenbart. Å andra sidan förekommer helt visst
fall där ett frihetsberövande är både berättigat och högst angeläget för
samhällets skydd. I vad mån polisen generellt sett gått för långt vid
utnyttjandet av de möjligheter utlänningslagen ger att taga utlänning
i förvar undandrar sig mitt bedömande. I min verksamhet som JO har
jag kommit i beröring med ett antal fall av förvarstagande men antalet
är för litet för att bilda underlag för några allmängiltiga slutsatser.
Vad angår invandrarverkets praxis och frågan om denna, såsom påståtts,
skulle ha vållat olägenheter saknar jag likaledes möjlighet att göra en
bedömning som sträcker sig längre än till enstaka fall som kommit till
min kännedom.

Den meningsmotsättning som råder mellan invandrarverket och
polisen får åtminstone delvis ses mot bakgrund av ätt utlänningslagens
regler om förvarstagande är ytterst knapphändiga. Det anges exempelvis
icke, att en förutsättning för att sådant ingripande skall få ske är att
det kan befaras att utlänningen försvårar eller förhindrar verkställigheten
av ett blivande beslut om avlägsnande. Enligt förarbetena till
lagen är det dock inte tillfyllest att avlägsnande ej genast kan verkställas
utan det fordras att även andra omständigheter gör ett förvarstagande
påkallat. Utlänningsutredningen har i ett den 29 november 1972
dagtecknat betänkande — Frihetsberövande enligt utlänningslagen (Ds
In 1972:20) — föreslagit ändringar i utlänningslagen för att undanröja
den nu påtalade oklarheten.

Frågan hur reglerna om utlännings tagande i förvar tillämpas kommer
även i fortsättningen att uppmärksammas av mig. Då vad i förevarande
ärende framkommit synes kunna vara av intresse vid ställningstagande
till utlänningsutredningens nyssberörda betänkande, överlämnar
jag handlingarna i ärendet till Herr Statsrådet. I övrigt föranleder inspektionsiakttagelsema
ingen omedelbar åtgärd från min sida.

Bulgariske medborgaren J. lärde 1971 vid tjänst som livräddningsvakt
på en badplats i Bulgarien känna en svensk turist, Mona-Britt P.,
bosatt i Sundsvall. De uppehöll brevkontakt i fortsättningen och Mona -

Britt besökte även J. under 1972. De hade talat om att gifta sig. Då
han icke tilläts lämna Bulgarien för att besöka Mona-Britt i Sverige,
tog han anställning på ett bulgariskt fartyg i avsikt att rymma från fartyget
och på så sätt söka nå Sverige. Den 9 december 1972 lyckades
han rymma från ett fartyg, då detta anlöpte Gibraltar. Han uppsökte
polisen i Gibraltar för att få hjälp med resa till Sverige. Det bestämdes
dock att han skulle med flyg förås tillbaka till Bulgarien via London.
Han anträdde resan utan bevakning. I London lyckades J. ändra flygbiljetten
till att avse resa till Arlanda. Vid utresan från London och
vid inresan på Arlanda visade han — i avsaknad av pass — fram sin
sjömansbok och fick stämplar i denna. Han anlände till Arlanda den
14 december 1972, fortsatte till Sundsvall och uppsökte Mona-Britt,
som tog kontakt med polismyndigheten i Sundsvall den 17 december
för att efterhöra möjligheterna för honom att erhålla politisk asyl i
Sverige. Efter förhör beslöt polismyndigheten den 18 december att J.
skulle avvisas med stöd av 18 § punkt 1 utlänningslagen, då vid utredningen
framkommit att han saknade giltig passhandling. J. avgav den
20 december nöjdförklaring enligt 48 § utlänningslagen. Verkställigheten
påbörjades den 21 december genom flygtransport till Bulgarien
via Arlanda. Sedan ett ombud för J. samma dag anfört besvär över
avvisningsbeslutet hos statens invandrarverk, beslöt verket uppskjuta
fortsatt verkställighet av avvisningsbeslutet i avvaktan på verkets beslut
över de anförda besvären. Transporten av J. avbröts på Arlanda.
Invandrarverket upphävde den 9 januari 1973 — sedan utlänningsnämnden
tillstyrkt bifall till besvären — det J. meddelade avvisningsbeslutet.

I en den 27 december 1972 inkommen skrift anhöll en person —
under åberopande av innehållet i en artikel i tidningen Expressen för
den 21 december 1972 — om JO:s undersökning av polismyndighetens
handläggning av avvisningsärendet.

Efter remiss avgav polismästaren i Sundsvall Bengt Resare yttrande,
till vilket fogades polismyndighetens handlingar i ärendet. I yttrandet
anfördes bl.a. följande.

Enligt 57 § första stycket utlänningslagen kunde avvisningsbeslutet
verkställas utan hinder av anförda besvär. Avvisningen skulle jämlikt
58 § första stycket ske snarast möjligt. J. påstod icke att han löpte risk
att bliva utsatt för politisk förföljelse därest han återvände till hemlandet.
Något hinder mot att avvisa honom till hemlandet syntes följaktligen
icke föreligga. Utlänning som avvisas bör dock enligt 55 §
utlänningslagen befordras till land varifrån han ankommit hit. J:s uppgifter
att han ankommit hit från England syntes vinna stöd av två
stämplar i hans sjöfartsbok med text bl.a. 14 dec 1972 London Airport.
Emellertid fanns i sjöfartsboken ännu en stämpel med text ”Landed on
condition of direct transit through United Kingdom to Bulgaria”.
J. hade alltså icke inrest i England utan hade erhållit tillstånd endast
till genomresa. Med hänsyn härtill bedömde jag det enligt 55 § första

stycket andra punkten såsom lämpligast att han återfördes till sitt
hemland. Verkställigheten påbörjades 1972-12-21 med flygtransport
från Sundsvalls—Härnösands flygplats till Stockholm f.v.b. till Belgrad
och Sofia. Resrouten bestämdes i samråd med Interpol.

I en skrivelse daterad 1972-12-21, som nådde mig klockan 10 samma
dag, hemställde ett ombud för J. att avvisningsbeslutet ej skulle verkställas
förrän det vunnit laga kraft. Såsom skäl för anstånd med verkställigheten
anfördes att J. och hans fästmö Mona-Britt därigenom
skulle få tillfälle att ordna sina förhållanden så att J. kunde erhålla
uppehållstillstånd i Sverige. Politiskt flyktingskap åberopades icke.
Innan jag tagit ställning till skrivelsen meddelade statens invandrarverk
via telex, att verket uppskjutit meddelat awisningsbeslut i avvaktan på
verkets beslut angående i ärendet anförda besvär och att J. skulle
ställas under uppsikt med daglig anmälningsplikt hos polismyndigheten
i Märsta polisdistrikt. Verkställigheten hade härmed avbrutits. J:s ombud
underrättades då om att hans framställning till polismyndigheten
om uppskov med verkställigheten av avvisningsbeslutet ej föranledde
någon vidare åtgärd från min sida med hänsyn till att invandrarverket
avbrutit verkställigheten.

Efter att ha tagit del av invandrarverkets handlingar i saken anförde
JO Lundvik vid ärendets avgörande följande.

Enligt 20 § utlänningslagen skall avvisning ske vid utlännings ankomst
till riket eller omedelbart därefter. Finner polismyndigheten skäl
till avvisning föreligga men påstår utlänningen att han i det land, från
vilket han kommit, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller
att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han
löper sådan risk, och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet
underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Denna har att, efter
utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske.
Samma regler rörande underställning och ärendets vidare behandling
skall gälla bl. a. då polismyndigheten finner det vara tveksamt om utlänning,
mot vilken avvisningsanledning förekommer, bör avvisas.

Vid förhör inför polismyndigheten uppgav J. enligt det förda protokollet,
att han icke löpte risk att bli utsatt för politisk förföljelse om
han återvände till Bulgarien. Han skulle däremot komma att få förklara
sin rymning från fartyget i Gibraltar och bli helt utestängd från möjligheten
att erhålla pass och utresa till annat land. Han skulle även få
ett långvarigt fängelsestraff. I praxis har utlänningar under liknande
förhållanden brukat få kvarstanna i Sverige.

Vad J. uppgav vid förhöret har, sammantaget med övriga omständigheter,
enligt min mening bort föranleda att ärendet underställts invandrarverket.
Att så ej skett är beklagligt men kan dock rimligen
icke läggas någon befattningshavare vid polismyndigheten till last som
straffbar gärning. Jag finner inte skäl att göra ytterligare uttalanden
med anledning av vad som förekommit i ärendet utan avskriver detta
från handläggning.

Utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet

I en den 21 mars 1972 till JO inkommen skrivelse begärde socialchefen
Arne Isaksson utredning huruvida någon befattningshavare vid
polismyndigheten i Uppsala polisdistrikt gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att en holländsk polisman (E. M. Dekker) fått medverka i en
utredning hos polismyndigheten.

Till skrivelsen var fogad en artikel i Aftonbladet den 16 mars 1972
angående utlämning från Sverige till Holland av algeriske medborgaren
Abdelmalek Kadri. Enligt artikeln hade Dekker bl. a. deltagit i en husrannsakan
i Kadris bostad i Uppsala samt tillåtits att hålla minst ett
förhör med Kadri.

Sedan vissa upplysningar i saken inhämtats från polismyndigheten i
Uppsala, begärdes att rikspolisstyrelsen skulle avgiva yttrande, särskilt
om och i vilken utsträckning utländsk polisman bör tillåtas att medverka
i en här i riket bedriven polisutredning.

I yttrande som inkom den 22 mars 1973 anförde rikspolisstyrelsen
följande.

1 Rättsregler och principer för det internationella samarbetet vid utredning
i brottmål

Internationellt samarbete på rättshjälpsområdet finns bl.a. reglerat på
multinationell bas mellan de europeiska staterna genom den europeiska
konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål.

Enligt Kap I artikel 1 i konventionen åtar sig de fördragsslutande
staterna att i enlighet med konventionens bestämmelser i största möjliga
utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som handläggs
av judiciell myndighet i annan konventionsstat.

Olika former av rättshjälp behandlas i konventionen. Kap II handlar
om sådan rättshjälp som myndighet i den anmodade staten verkställer
i syfte att för utländsk myndighets räkning anskaffa utredning i ett av
den senare handlagt brottmål. Sådant bistånd benämns i konventionens
svenska text ”bevisupptagning”. I artikel 3 definieras bevisupptagning
såsom åtgärd för utredning eller tillhandahållande av bevismaterial eller
handlingar. En typisk form för rättshjälp enligt konventionen utgörs
av förhör med part eller vittnen.

Artikel 3 stadgar även att de ågärder som åsyftas med framställning
om utredning från judiciell myndighet i en ansökande stat skall verkställas
i den ordning lagen i den anmodade staten stadgar.

Enligt artikel 4 äger den utländska myndigheten närvara vid bevisupptagningen,
om den anmodade staten medger detta.

Konventionen får anses innebära minimikrav på den rättshjälp som
kan lämnas. Den bör rimligen inte hindra myndighet i vårt land att
lämna bistånd utöver vad som anges i konventionen, såvida detta ej
strider mot svensk lag. Det ter sig sålunda naturligt att den inte bör
inskränka det samarbete vid spaning och utredning i brottmål som
äger rum inom ramen för gällande interpolöverenskommelse.

Sverige är tillsammans med drygt hundratalet andra stater medlem
av den internationella kriminalpolisorganisationen (INTERPOL), vars

ändamål enligt konstitutionen är att garantera och främja största möjliga
bistånd mellan kriminalpolisen i medlemsstaterna inom ramen för
den lagstiftning som gäller i respektive land.

Samarbetet inom Interpols ram baserar sig inte på någon konvention
i juridisk mening. Det finns inte någon uttrycklig text som fixerar det
internationella polissamarbetets möjligheter och begränsningar. När
textförslaget till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp
utarbetades, diskuterade man frågan huruvida inte det ömsesidiga bistånd
som förekommer mellan polismyndigheterna i olika länder borde
erkännas officiellt. Syftet härmed torde ha varit att lätta på bördan för
de judiciella myndigheterna, vilket i sin tur också skulle befrämja den
internationella kampen mot brottsligheten. Någon text i konventionen
rörande sådant bistånd ansågs emellertid inte erforderlig.

Den omständigheten att detaljerade bestämmelser om ömsesidigt bistånd
mellan interpolStaterna saknas innebär sannolikt flera fördelar
än nackdelar. Härigenom ges utrymme åt stor smidighet. Hänsyn kan
tagas till varje lands möjligheter till bistånd. Rent praktiskt har härigenom
utan tvekan åstadkommits betydligt mera än vad som varit möjligt
inom ramen för en aldrig så detaljerad text. I det dagliga samarbetet
har viss praxis utformats. Man har skapat sedvänjor efter vilka
interpolländema fogat sig, medan samma länder kanske skulle vägrat
underteckna en formell text.

Utvecklingen med en ökad rörlighet över gränserna av internationella
brottslingar har accentuerat behovet av ett utökat och fördjupat internationellt
samarbete. Detta karakteriseras framförallt av en strävan
till samordning över de nationella gränserna av insatserna vid internationella
spaningar och utredningar.

Denna samordning kräver att de polismän, som är ansvariga för eller
på annat sätt engagerade i en internationell utredning, bereds tillfälle
att arbeta tillsammans på fältet. Personliga kontakter mellan utredningsmän
från två länder, vilka gemensamt försöker slutföra en komplicerad
utredning, är idag vanligt förekommande. Det förekommer vidare
i betydande utsträckning att polismän från ett land deltar vid eller
själva medges rätt att hålla förhör i annat land och att de i samband
därmed får tillgång till handlingar som är av betydelse för förundersökningen
samt i övrigt får erforderligt bistånd för utförande av uppdraget.

Enligt rikspolisstyrelsens mening bör man inta en liberal inställning
då det gäller utländska polismäns deltagande i utredningar här i landet.
Exakt hur långt detta deltagande bör få sträcka sig är omöjligt att
generellt uttala sig om. En klar gräns dras dock av landets suveränitet.
Utländska polismän kan inte tillåtas agera så att deras handlande innefattar
eller ger sken av att innefatta ett myndighetsutövande på svenskt
territorium.

Beträffande förhör i Sverige på begäran av myndighet i annat land
samt utländsk polismans möjligheter att närvara vid eller själv hålla
förhör här i landet får styrelsen anföra följande.

Varje förhör som hålls inom ramen för interpolsamarbetet och som
inte avser bevisupptagning inför domstol eller har samband med ett utlämningsförfarande
bör jämställas med vittnesförhör. Den som är misstänkt
för brott i utlandet kan sålunda endast höras upplysningsvis,
såvida förundersökning ej kan inledas med stöd av 2 kap 2 och 3 §§
brottsbalken. Rättegångsbalkens bestämmelser om förhör bör följas

1 tillämpliga delar. Tvångsmedel kan dock ej ifrågakomma. Kan förhöret
ej hållas utan anlitande av tvångsmedel, bör den utländska myndigheten
— när det ej är fråga om ett utlämningsförfarande — ges
tillfälle att inkomma med en begäran om bevisupptagning inför domstol.

Utländsk polisman bör av svensk polismyndighet kunna medges rätt
att närvara vid förhör enligt ovan jämlikt 23 kap 10 § rättegångsbalken,
som ger undersökningsledare rätt att bestämma om annan än vittne
får övervara förhör.

Något uttryckligt förbud för en utländsk polisman att leda ett förhör
här i landet finns inte, men det ligger i sakens natur att så i princip
inte bör ske då ledning av förhör är en form av polisverksamhet. Sådan
kan här i riket utövas endast av svensk polisman. Enligt rikspolisstyrelsens
mening bör huvudregeln därför vara att en utländsk polisman inte
tillåts leda förhör här i riket. Normalt bör den utländske polismannens
roll vid förhöret inskränka sig till att via den svenske förhörsledaren
och eventuell tolk Ställa frågor till den hörde (jfr RB 23:11 andra meningen).
Emellertid har denna huvudregel under senare år både i
Sverige och på kontinenten blivit uppmjukad i det praktiska polisarbetet.
I detaljrika eller på annat sätt komplicerade utredningar, som
dessutom kompliceras av språksvårigheter, har den ordningen börjat
praktiseras att den utländske polismannen bereds tillfälle att hålla ett
sammanhängande förhör. Man torde av praktiska skäl få acceptera en
sådan ordning. Svensk polisman bör emellertid närvara för att bl.a.
tillse att otillbörliga metoder inte används. För att den svenske polismannens
närvaro skall ha någon beydelse bör förhöret antingen hållas
på ett språk som den svenske polismannen förstår eller tolkas till
svenska från förhörsspråket.

2 Rikspolisstyrelsens syn på handläggningen av fallet Kadri
Av handlingarna i ärendet framgår

att Kadri i Holland var misstänkt för brott avseende gärning som jämväl
är belagd med straff i svensk lag och som också kan föranleda
utlämning

att judiciell holländsk myndighet den 5 november 1971 meddelat sin
avsikt att sända en holländsk polisman till Sverige för förhör med
Kadri samt att en formell framställning översänts den 14 december 1971
att en holländsk polisman (Dekker) i detta syfte anlänt till Uppsala
den 11 januari 1972 och samma dag i närvaro av svensk polisman ställt
en del frågor till Kadri

att judiciell myndighet i Holland den 12 januari 1972 telegrafiskt begärt
frihetsberövande av Kadri för utlämning till Holland
att utlämningsförfarande inletts sistnämnda dag genom att Kadri anhållits;
samt

att Dekker därefter deltagit i förhör med Kadri och husrannsakan i
dennes bostad.

Dekker har den 11 januari 1972 hos polisen i Uppsala haft ett samtal
med Kadri sedan Kadri förklarat sig inte ha någon erinran mot detta.
Av anteckningar från samtalet framgår att detta hölls med hjälp av tolk
på franska/holländska. En svensk polisman var närvarande. Denne
(kriminalinspektör Gert Öqvist) har på förfrågan uppgivit att vad som
avhandlades under samtalet översattes till svenska av tolken. Då Kadri
förklarade att han inte ville fortsätta samtalet annat än i närvaro av
advokat, avbröts samtalet omedelbart och tid för nytt sammanträffande

avtalades. Någon anmärkning torde alltså inte kunna riktas mot samtalet
med hänsyn till vad tidigare anförts.

I övrigt har Dekker närvarit vid förhör och husrannsakan efter det
att utlämningsförfarandet inletts. Härvid är rättegångsbalkens regler
tillämpliga. (Jfr 16 § lagen om utlämning för brott.)

Med hänsyn till brottets allvarliga karaktär och de komplicerade sakförhållandena
synes någon anmärkning inte kunna riktas mot Dekkers
närvaro vid förhöret med Kadri den 13 januari 1972. Hans närvaro
torde tvärtom ha varit nödvändig för att meningsfulla frågor skulle
kunna ställas till Kadri.

Yad därefter gäller Dekkers närvaro vid husrannsakan hos Kadri den
14 januari 1972 bör erinras om bestämmelserna i 28 kap. 7 § rättegångsbalken,
enligt vilka förrättningsmannen vid husrannsakan äger anlita
erforderligt biträde av sakkunnig eller annan. För att syftet med husrannsakan
skall kunna vinnas måste det anses nödvändigt att den som
sitter inne med detaljer i utredningen — i detta fall Dekker — biträder
vid husrannsakan. Sådant biträde var uppenbarligen erforderligt för att
förrättningsmannen skulle kunna bedöma huruvida gjorda iakttagelser
och fynd hade någon betydelse för den holländska utredningen.

Den av rikspolisstyrelsen omnämnda europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål är av den 20 april 1959 och ratificerades
av Sverige den 15 december 1967. Sverige har dock avgivit ett antal
förbehåll.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Allmänna synpunkter på frågan om utländsk polismans medverkan i
polisutredning här i landet

Mellan poliskårer i länder som är anslutna till den internationella
kriminalpolisorganisationen (INTERPOL) torde förekomma ett förhållandevis
nära samarbete. Särskilt väl utvecklat är samarbetet mellan
de nordiska ländernas poliskårer. Rörligheten över gränserna och den
internationella brottsligheten, som ökat kraftigt under senare år, torde
ha varit de främsta orsakerna till utvecklingen av samarbetet mellan
polismyndigheter i olika länder. Detta samarbete är uppenbarligen av
stort värde. I förevarande ärende har aktualiserats det särskilda slag
av polissamarbete, varvid en utländsk polisman direkt tar del i utredning
här i riket. Det finns ingen anledning att allmänt ställa sig avvisande
till detta slags polissamarbete, men med tanke på att samarbete
kan ske i så många olika former och att behovet av samarbete sannolikt
kommer att öka med åren vill jag dock framhålla att frågan om
utländskt deltagande kan vara av Stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet
och att det bl.a. därför kan böra övervägas om inte frågan
borde bli föremål för särskild reglering. Vid en närmare bedömning där
hänsyn tas till såväl polisens intresse av ett väl utvecklat internationellt
samarbete som den enskildes rättssäkerhet kan rikspolisstyrelsens upp -

fattning, att det sannolikt innebär fler fördelar än nackdelar att det
saknas detaljerade bestämmelser om ömsesidigt bistånd mellan interpolstaterna
måhända behöva revideras i vad avser just utländsk polismans
verksamhet här i riket. Som det nu är grundar sig utländskt deltagande
huvudsakligen på praxis. Ur rättssäkerhetssynpunkt borde ett system
med skrivna regler vara att föredra framför ett som bygger på praxis.
Man kan inte bortse från risken att praxis kan variera på ett mindre
tillfredsställande sätt, t. ex. mellan olika polismyndigheter, och att en
utveckling under hand kan ta en icke önskvärd riktning. Det kan väl
också tänkas att omfattningen med nuvarande ordning i allt för hög
grad kan bli beroende av den utsträckning i vilken svensk polisman
brukar få eller förväntas få medverka i den utländske polismannens
hemland.

Vid en eventuell reglering av frågan om utländsk medverkan är det
helt naturligt omfattningen av medverkan och formerna därför som
i första hand bör ses över. Deltagande kan aktualiseras i en rad olika
fall. Sannolikt finns det anledning att i och för sig visa en liberal
inställning till utländsk medverkan, men när det gäller de närmare
formerna för deltagande kan det i vissa avseenden föreligga skäl för
en mer restriktiv hållning. En allmän strävan bör givetvis vara att i
möjlig mån inte tillåta sådana former av medverkan i vilka den utländske
polismannen antingen på grund av bristande kännedom om
de bestämmelser som reglerar den svenska polisverksamheten eller
eljest kan komma att begå handlingar som skulle vara att bedöma som
tjänstefel om de begåtts av en svensk polisman. Det är självfallet också
av stor betydelse att alla former av medverkan blir föremål för fortlöpande
kontroll från svensk sida, vilket väl i princip torde böra innebära
krav på att allt deltagande skall utövas i närvaro av svensk polisman.

Om utländskt deltagande tillätes, torde medverkan såvitt jag kan
förstå regelmässigt få anses medföra rätt för den utländske polismannen
att vara närvarande vid förhör och åtgärder som husrannsakan,
beslag etc. En central fråga är om och i vilken utsträckning utländskt
deltagande kan innebära något mera än sådan närmast passiv medverkan.

Vad gäller en aktiv medverkan i fråga om förhör vill jag hänvisa till
att det i föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP) 068-1
punkt 2.1 framhållits att det finns betydande inskränkningar i möjligheterna
för svensk utredningspersonal att få deltaga i brottsutredningar
i utomnordiska länder och att det i princip inte är möjligt för en
svensk utredningsman att själv hålla förhör i utlandet samt att enbart
närvaro vid förhör ofta kräver särskild skrivelse från svensk åklagare
och tillstånd från behörig judiciell myndighet i utlandet. Beträffande
det nordiska samarbetet sägs i FAP 061-2 punkt 4.1.3 att om utred -

7 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

ningsmaterialet är komplicerat eller omfattande så bör det övervägas
huruvida inte en begäran om förhör bör ersättas med en framställning
om att svensk utredningsman får biträda i vederbörande nordiska land.

— Att en utländsk polisman tillåtes att efter ett avslutat förhör, hållet
av svensk polisman, få ställa några kompletterande frågor kan det måhända
finnas anledning att acceptera. Däremot anser jag för egen del

— det vill jag framhålla i anslutning till klagomålen i detta ärende —
att det i princip inte bör vara tillåtet för en utländsk polisman att själv
hålla förhör även om en svensk polisman är närvarande. Jag är dock
medveten om att det vid en reglering av de här aktuella frågorna kan
visa sig nödvändigt att i någon mån mjuka upp principen, närmast i
fråga om polis från annat nordiskt land.

Vid åtgärder som husrannsakan, beslag, gripande och hämtning torde
det väl som regel knappast kunna bli fråga om en aktiv medverkan av
utländsk polisman. Det rör sig ju här om åtgärder som inte sällan måste
genomföras med våld. Bestämmelserna om polismans befogenhet att
bruka våld i det allmänna stadgandet i 24 kap. 2 § första stycket brottsbalken
och i polisinstruktionen saknar tillämpning på en medverkande
utländsk polisman. En annan sak är den rätt att bruka våld utländsk
polisman kan ha enligt 24 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken. Jag vill
för övrigt påpeka att Sverige inte lämnar sådan rättshjälp åt andra
länder vilken innefattar verkställande av framställning om husrannsakan
och beslag (se artikel 5 i den europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål och av Sverige gjort förbehåll beträffande
nämnda artikel).

Frågan om utländsk polismans rätt att få deltaga i utredningar här
i landet rymmer också vissa sekretessproblem. Det är frågor om rätt
att få ta del av sekretessbelagda förundersökningshandlingar och om
tystnadsplikt som det kan finnas anledning att närmare studera.

Det kan måhända också finnas skäl att se över själva det förfarande
som bör tillämpas när det framställs en begäran om utländskt deltagande.
Jag tänker här bl. a. på sådana frågor som vem som skall pröva
ansökan om medverkan, vilka omständigheter som särskilt bör beaktas
vid prövningen och hur man skall sörja för att den utländske polismannen
informeras om i vilken utsträckning han får medverka och vad
han därvid har att iakttaga samt för att kontroll sker av att deltagandet
inte äger rum i otillbörliga former eller i en utsträckning som inte tilllåtits.

Jag vill avsluta detta avsnitt med att uttala en förhoppning att rikspolisstyrelsen
ville ta upp frågan om utländsk polismedverkan till
närmare prövning och därvid överväga om det inte kan finnas skäl för
en reglering av hithörande frågor. Om det härvidlag är tillfyllest med
anvisningar el. dyl. från rikspolisstyrelsen eller om författning vartill
Kungl. Majit medverkat är den rätta formen, har jag ej funnit anled -

ning att ge några synpunkter på. Det torde redan ha framgått och må
understrykas att jag med det ovan anförda endast syftar på en eventuell
reglering på svensk sida, någon ömsesidighet i förhållande till
andra stater har jag inte haft i tankarna.

Dekkers medverkan i utredningen beträffande Kadri

Beträffande det i rikspolisstyrelsens yttrande omnämnda samtalet
mellan Dekker och Kadri, så har jag tagit del av en uppteckning därav.
Inledningsvis har i denna antecknats: ”Förhör med Kadri 11.1.1972 på
polisens uti avd med Dekker som förhörsledare”. Utskriften avslutas
på följande sätt: ”Förhöret hölls under tiden klockan 14.20—15.30
med fru Marthe Wolters som tolk på franska/holländska. Förhörsvittne
krinsp G. Öqvist. Uppsala som ovan: E M Dekker”.

Öqvist har uppgivit i huvudsak följande. Han mötte Dekker på Arlanda
den 11 januari 1972. De begav sig därefter till polismyndigheten
i Uppsala. Vid besök på polisens utlänningsavdelning uppgavs att Kadri
just befann sig på avdelningen. Han hade egentligen kallats dit först
påföljande dag. Dekker var intresserad av att få tala med Kadri.
Öqvist tog därför kontakt med Kadri och frågade om denne hade något
emot att ”polisman Dekker från Holland” ställde några frågor till
honom. Kadri hade inte något att invända däremot. Samtalet ägde
därefter rum på utlänningsavdelningen.

Den polisman som handlagt utredningen hos polismyndigheten i
Uppsala, numera pensionerade kriminalinspektören Sigvard Lindström,
har uppgivit att han fått en översättning av de anteckningar som
Dekker fört vid sitt samtal med Kadri samt att han felaktigt kallat anteckningarna
för förhör i samband med att dessa tillförts utredningsmaterialet.

Enligt uppteckningen har Kadri lämnat ett antal upplysningar som
svar på frågor som ställts av Dekker. Om man betecknar detta som
ett samtal mellan Dekker och Kadri eller som ett av Dekker lett förhör
med Kadri, torde sakna betydelse. Det väsentliga är att Dekker varit
den aktive, medan den närvarande svenske polismannen, Öqvist, synes
ha förhållit sig helt passiv och endast tjänstgjort som vittne. Enligt min
mening är detta en form av utländsk medverkan som i princip inte
bör förekomma och som inte borde ha tillåtits i Kadris fall. Förfarandet
har emellertid inte stridit mot någon bestämmelse och, i vart fall
inte direkt, mot den praxis som utbildat sig på området. En nu i efterhand
gjord granskning av uppteckningen får vidare anses ge vid handen
att några otillbörliga metoder inte förekommit vid Dekkers samtal
eller förhör med Kadri. Jag finner därför inte skäl att rikta kritik mot
någon enskild befattningshavare vid polismyndigheten i Uppsala för den
medverkan av Dekker som förekommit den 11 januari 1972.

Av upplysningarna från Lindström och Öqvist framgår vidare följande.

100

Den 13 januari 1972 höll Lindström förhör med Kadri i närvaro av
Öqvist, Dekker och en tolk. Under förhöret Ställde Lindström en del
frågor till Dekker för att få klarhet i vad som framkommit under den
utredning som verkställts i saken av den holländska polisen. Dekker
svarade på dessa frågor men ställde inte några egna frågor under förhöret.

Den 14 januari 1972 ägde husrannsakan rum hos Kadri efter beslut
av undersökningsledaren, chefsåklagaren vid åklagarmyndigheten i
Uppsala åklagardistrikt Bengt-Georg Gilmark. Dekker hade av Gilmark
fått tillstånd att närvara vid husrannsakan för att eventuellt biträda
med uppgifter som kunde vara av betydelse. Husrannsakan verkställdes
av Öqvist och Lindström. Kadris fästmö var närvarande. Vid ett par
tillfällen tillfrågades Dekker om namnuppgifter som fanns antecknade
i Kadris bostad.

Mot Dekkers närvaro och medverkan vid förhöret den 13 januari
1972 och vid husrannsakan följande dag finner jag inte anledning att
rikta någon kritik.

Vad i övrigt framkommit i denna del påkallar inte någon åtgärd
av mig.

en skrivelse, som kom in till JO den 8 november 1971, anförde länspolischefen
i Uppsala län Gösta A. Lindberg i huvudsak följande. Under
beredning vid länsstyrelsen av ett ärende avseende besvär över beslut
av polismyndigheten i Uppsala angående ianspråktagande av allmän
plats för uppställande av reklamskyltar och penninginsamling hade
Lindberg beretts tillfälle redovisa sin uppfattning. Av betydelse för
Lindbergs ställningstagande var tolkningen av innebörden i JO:s uttalanden
i två skilda fall, redovisade i ämbetsberättelsen 1970 s. 43 och
1971 s. 67. Då delade meningar förelåg angående innebörden av JO:s
uttalanden tillämpade på besvärsärendet i fråga anhöll Lindberg att
JO ytterligare klarlade hur de tidigare uttalandena skulle tolkas med
avseende på detta fall. JO hade i de åberopade uttalandena framhållit,
att då fråga var om ianspråktagande av allmän plats, som primärt disponeras
av stat eller kommun för annat ändamål än samfärdsel, eller
av markområde, som tillhör enskild men som nyttjas för allmän samfärdsel,
skulle utöver polismyndighetens tillstånd krävas medgivande av
den myndighet, som disponerade marken, eller av markens ägare. JO

101

hade i första fallet rekommenderat att polismyndigheten införskaffade
besked från den myndighet, som disponerade marken, så att sökanden
fick svar i ett sammanhang på sin fråga om den ifrågavarande sammankomsten
finge hållas på begärd plats. I det senare fallet däremot hade
JO ansett det inte vara polismyndighetens sak att efterhöra markägarens
synpunkter utan i stället rekommenderat att i tillståndet intogs en erinran
om det ytterligare medgivande, som kunde erfordras från markägarens
sida. Lindberg anförde vidare att han för sin del ansåg en rad
olika i skrivelsen närmare angivna omständigheter tala för att tillämpa
samma praxis i båda fallen samt att han ansåg att den från praktiska
synpunkter bästa lösningen skulle uppnås, om före polismyndighetens
avgörande markägarens ståndpunkt inhämtades och tillstånd meddelades
endast då medgivande från denne förelåg.

I en skrift, som kom in till JO den 16 november 1971, anförde Uppsala
FNL-grupp genom Staffan Rylander med hänvisning till Lindbergs
skrivelse bl. a. följande. Den omedelbara anledningen till Lindbergs
hemställan var ett besvärsärende hos länsstyrelsen, som rörde
FNL-gruppens rätt att bedriva bössinsamling på allmän plats, ägd av
Aktiebolaget Wessels. Enligt meddelande från länsstyrelsen skulle det
nämnda ärendet vila i avvaktan på ett klarläggande uttalande från JO
i frågan. FNL-gruppen ville ifrågasätta om länsstyrelsen härvid förfarit
riktigt och begärde att JO uttalade sig om lämpligheten av länsstyrelsens
förfarande. FNL-gruppen redogjorde vidare för sin ståndpunkt i
sakfrågan samt hemställde att dess inställning måtte beaktas vid JO:s
handläggning av ärendet.

I ärendet inkom den 26 november 1971 även en skrift från advokaten
Sven-Olof Lundén såsom ombud för Aktiebolaget Wessels och Aktiebolaget
Stormarknad, nyttjanderättshavare respektive ägare av berörd
fastighet. Till skriften var fogade inlagor från fastighetsägaren till
länsstyrelsen i besvärsärenden av ifrågavarande slag. Av inlagorna framgick
bl. a. att fastighetsägaren anfört besvär över polismyndighetens
beslut att meddela tillstånd till penninginsamling på fastighetsägarens
mark. Såsom grund för besvären hade anförts i första hand att markägaren
vägrat medgiva ianspråktagande av den enskilda marken för
ifrågavarande aktivitet.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Vad Lindberg anfört är att förstå som en hemställan till JO om uttalande
i en rättstillämpningsfråga. Myndighet bör som regel inte hänvända
sig till JO med sådan fråga. Varje myndighet har ju att självständigt
fatta beslut i sina egna ärenden. En hänvändelse till JO kan
också onödigt fördröja handläggningen av ett ärende. JO är för övrigt
inte skyldig att göra allmänna uttalanden angående rättstillämpning.

102

Eftersom det enligt Lindberg föreligger delade meningar rörande innebörden
av dåvarande ställföreträdande JO Petréns två tidigare uttalanden
i förevarande fråga har jag dock förståelse för Lindbergs hänvändelse
hit och jag vill därför inte undandra mig att ingå på de frågeställningar
som uttalandena i de tidigare ärendena velat belysa. Handläggningen
av besvärsärendet hos länsstyrelsen har jag emellertid inte
funnit anledning att närmare gå in på.

Enligt 1 § allmänna ordningsstadgan (AOst; SFS 1956: 617) förstås
med allmän plats bl. a. område, som är upplåtet till eller eljest nyttjas
för allmän samfärdsel. Enligt 2 § samma stadga gäller för allmän plats
inom visst planlagt område att den icke utan tillstånd av polismyndigheten
får nyttjas på sätt som icke överensstämmer med det ändamål
för vilket den upplåtits eller anvisats eller som ej är allmänt vedertaget.
Ifrågavarande tillståndsprövning är betingad av hänsyn till den
allmänna ordningen.

I de fall då allmän plats av stat eller kommun primärt disponeras för
annat ändamål än allmän samfärdsel eller äges av enskild kan — utöver
tillstånd enligt AOst — jämväl krävas medgivande av den myndighet
som disponerar marken eller av ägaren till densamma. Äganderätten
till fast egendom innefattar enligt gällande svensk rätt i viss utsträckning
befogenhet att utestänga andra från mark. Mot vissa obehöriga
intrång ges markägaren ett straffsanktionerat skydd i olika bestämmelser
i BrB, t. ex. i 12: 2 andra stycket angående vissa med åverkan
jämställda ingrepp, i 12: 4 om tagande av olovlig väg eller i 8: 11
andra stycket angående vissa intrång, som är att jämställa med egenmäktigt
förfarande. I fall då straffpåföljd ej ifrågakommer kan markägaren
måhända i stället utverka vitesförbud mot ett visst intrång, som
medför förfång för honom. I detta sammanhang kan även erinras om
de möjligheter utsökningslagen ger att återställa olovliga besittningsrubbningar.
Denna markägarens rätt att utestänga andra från sin mark
är emellertid ingalunda obetingad. Tvärtom anses allmänheten i stor utsträckning
ha anspråk på att få färdas och uppehålla sig fritt på annans
mark, så länge skada ej åsamkas. I detta hänseende kan nämnas
bestämmelserna i 15—17 §§ naturvårdslagen (1964: 822), vilka till skydd
för allemansrätten inskränker ägarens rådighet över marken.

Som förut nämnts är tillståndsprövningen enligt 2 § AOst betingad
av hänsyn till den allmänna ordningen. Det är sålunda här fråga om
en från offentligrättsliga synpunkter, främst ordningssynpunkter, företagen
reglering. Givetvis äger polismyndigheten icke rätt att till grund
för sitt beslut lägga andra synpunkter än dem ifrågavarande lagstiftning
avsett att reglera. Därest de offentligrättsliga synpunkterna icke lägger
hinder i vägen, kan således polismyndigheten inte vägra att meddela tillstånd
under förebärande att markägaren inte lämnat samtycke till aktiviteten
ifråga. Att så måste vara fallet framstår så mycket klarare om

103

man betänker vad förut sagts angående markägarens begränsade befogenheter
att hindra olika aktiviteter på sin mark. Huruvida ett visst
intrång är obehörigt eller medför ett sådant förfång för markägaren
att han bör äga rätt att hindra detsamma måste avgöras från fall till
fall. Uppenbart är att en prövning av det rättmätiga i en markägares
vägran i detta hänseende inte ligger under polismyndighetens kompetensområde.

Att, såsom Lindberg föreslagit, meddela ifrågavarande tillstånd enligt
AOst endast då medgivande föreligger från markägaren finner jag
därför vara felaktigt. På förut anförda skäl måste det även vara felaktigt
att såsom villkor för ett tillstånd uppställa krav på markägarens
medgivande. Såsom ställföreträdande JO Petrén i de tidigare uttalandena
anfört kan det emellertid vara lämpligt att i tillståndet intaga en
erinran om det ytterligare medgivande, som kan erfordras från markägarens
sida eller från den myndighet sorn disponerar marken. Av vad
Lindberg anfört framgår att han synes överdriva skillnaden mellan de
rekommendationer som i de tidigare uttalandena givits för respektive
fall. I uttalandena anfördes endast att man i det fall dispositionen till
markområdet tillkommer annan statlig myndighet kunde tänka sig att
gå ett steg längre och kräva att samråd äger rum mellan berörda myndigheter
så att sökanden i ett sammanhang får besked i tillståndsfrågan.
Givetvis får inte detta tolkas så att den andra myndighetens eventuella
vägran att medgiva den ansökta åtgärden till någon del skulle kunna
utgöra skäl att icke meddela tillstånd enligt 2 § AOst. Vad man med
det för detta fall rekommenderade förfarandet ytterligare skulle kunna
uppnå, vore endast att polismyndigheten i tillståndsbeslutet kunde
inte endast erinra om ett eventuellt krav på ytterligare tillstånd utan
även upplysa om att sådant tillstånd ej var att förvänta.

Polisingripande mot spridning av tryckt skrift

I anmälan till JO klagade Jan Ekelöf över att han och en kamrat
förbjudits att på Storforsens Dag den 18 juni 1972 i Älvsby kommun
försälja tidningen Norrlandsbulletinen och tidningen Folket i Bild/
Kulturfront. De gick omkring på en parkeringsplats och sålde tidningar
då först en jägmästare vid domänverket och därefter en polisman ingrep
och hindrade dem att fortsätta försäljningen. De fick ej heller sälja
tidningar på vägen fram till parkeringsplatsen.

Av verkställd utredning — omfattande bl.a. förhör med Ekelöf samt
med jägmästaren Hermann Plikk och polisinspektören Bror Johansson,
vilka varit de som ingrep mot Ekelöf och hans kamrat — framgick
följande.

104

I beslut den 1 november 1971 förklarade länsstyrelsen i Norrbottens
län med stöd av 7 § naturvårdslagen ett område bestående av Storforsen
i Pite älv, den nordväst om forsen liggande gamla älvfåran, en
skogbeväxt del i älven samt ett område sydost om älven inom Älvsby
kommun för naturreservat, benämnt Storforsen. På ett ej inhägnat område
inom reservatet anordnas årligen av fritidsnämnden i Älvsby kommun
en familjefest, kallad Storforsens Dag. Markupplåtare är domänverket.
I protokoll fört vid sammanträde den 9 maj 1972 med arbetsgruppen
Storforsens Dag antecknades följande under § 9:

”Äng. försäljning under Storforsens Dag 1972.

Föreslås att i likhet med tidigare år ej tillåta någon kommersiell
försäljning inom området.

Undantagna är husmodersföreningarna och arrendatorn av kaféstugan.

Arbetsgruppen beslutar i enlighet med förslaget.”

Vid beslutets fattande var Plikk närvarande som representant för
domänverket. Som nämnts ägde Storforsens Dag 1972 rum den 18 juni.
Någon entréavgift uttogs ej. Däremot fick bilister som ställde sina
bilar på en parkeringsplats i närheten av festplatsområdet betala en
avgift. Från parkeringsplatsen leder en anslutningsväg till länsväg 662.

Ekelöf uppgav: Som skäl för att han och hans kamrat ej fick sälja
tidningar åberopade både Plikk och Johansson en överenskommelse
mellan Älvsby kommun och domänverket om förbud mot försäljning
på Storforsens Dag. Förbudet gällde såväl parkeringsplatsen som anslutningsvägen.
Plikk var mycket agggressiv och stötte till Ekelöf så att
han tappade tidningarna på marken. Efter ingripandet mot Ekelöf och
hans kamrat upphörde de med tidningsförsäljningen. Ekelöf anser att
försäljningen ägde rum på allmän plats.

Plikk uppgav: På grund av arbetsgruppens beslut den 9 maj 1972 uppmanade
han Ekelöf och dennes kamrat att upphöra med tidningsförsäljningen.
Han stötte aldrig till Ekelöf. Det var uteslutande naturvårdssynpunkter
som föranlett förbudet mot kommersiell försäljning vid tillställningen.
Vid försäljningar kastas alltid papper på marken. Flera
småföreningar hade begärt att få anordna tombola m. m. inom området,
men detta hade avvisats bl. a. på den grund att markägaren var ansvarig
för renhållningen. Huruvida området var allmän plats eller inte ”i lagens
mening” kan Plikk inte uttala sig om. Plikk kände inte närmare
till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om spridning av tryckta
skrifter.

Johansson uppgav: På den av Plikk angivna grunden ingrep han mot
Ekelöf och dennes kamrat när Plikk begärde hans biträde. Han ansåg
vidare att området var enskild plats. Ekelöfs och kamratens placering
var också enligt Johansson olämplig av den anledningen att förbipasserande
till festplatsområdet lätt kunde få den uppfattningen att inköp av

105

en tidning utgjorde inträdesavgift. Johansson ansåg inte att tidningsförsäljningen
på parkeringsplatsen var hindrande för trafiken. Däremot
bedömde Johansson att försäljning på anslutningsvägen skulle vara störande
för trafiken. Han hänvisade därför Ekelöf och dennes kamrat
till den plats där anslutningsvägen mynnade ut på länsvägen 662. Johansson
reflekterade aldrig på att det i tryckfrihetsförordningen ”finns
stadgat angående kringföringshandel med tryckta skrifter”.

Länspolischefen anförde bl. a. följande.

Ett beslut som försvårar att sprida tryckt skrift måste fattas med
största varsamhet enär det rör en i grundlag stadgad rättighet. Den
gjorda utredningen visar enligt min mening inte att det förelåg vägande
skäl för att avvisa klaganden från platsen. Plikks och Johanssons
handlande har grundats på felaktiga förutsättningar och ej av ont uppsåt.
På grund härav och förhållandena i övrigt, med de många tjänstgöringsuppgifter
som ålåg Plikk och Johansson att fullgöra vid tillfället,
kan deras handlande i detta fall bedömas som ursäktligt.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Jag vill till en början framhålla att det i förevarande fall varit fråga
om tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening (1 kap. 5 och
6 §§) och att parkeringsplatsen vid tiden för försäljningen där måste
anses ha varit allmän plats.

Enligt 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen får myndighet
eller annat allmänt organ inte på grund av tryckt skrifts innehåll
hindra dess spridning bland allmänheten genom åtgärd som saknar
stöd i förordningen. Jämför bestämmelsen i 6 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
som handlar om varje svensk medborgares rätt att sprida
tryckt skrift. Den som vill sprida tryckt skrift måste dock iakttaga
allmänna ordnings- och trafikföreskrifter. Samhällets organ kan också
ingripa mot spridande som stör allmän ordning eller hindrar trafiken
på allmän plats. Stor försiktighet måste dock iakttagas när en myndighet
överväger att från ordnings- eller trafiksynpunkt ingripa mot spridning
av tryckt skrift. Sådana synpunkter får aldrig användas som svepskäl
för att kringgå tryckfrihetsförordningens förbud mot spridningshinder.

Enligt 16 § allmänna ordningsstadgan har anordnaren av en offentlig
tillställning att svara för att god ordning råder vid tillställningen samt är
pliktig att ställa sig till efterrättelse föreskrifter med avseende på ordning
och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter
sådan föreskrift får avvisas.

Till efterkommande av sitt åliggande att svara för god ordning vid
en offentlig tillställning har anordnaren dels att ingripa mot inträffande
ordningsstörningar för att genom att tala ordningsstöraren till rätta
eller på annat sätt söka återställa ordningen, dels att förebygga uppkomsten
av ordningsstörningar genom olika praktiska åtgärder, t.ex.

106

avskärmningar, och genom ordningsregler innefattande t.ex. förbud
mot rökning och förtäring av alkoholhaltiga drycker. Sådana ordningsregler
kan bekantgöras på olika sätt t.ex. genom anslag på platsen eller
genom annons i dagspressen.

Förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen mot
hindrande av tryckt skrifts spridning bland allmänheten genom åtgärd
som saknar stöd i tryckfrihetsförordningen riktar sig endast mot myndighet
eller annat allmänt organ. En privat person eller sammanslutning
som anordnar en offentlig tillställning är därför i och för sig oförhindrad
att uppställa en regel för tillställningen som innebär hinder
mot tryckt skrifts spridning, t.ex. förbud mot vissa namngivna tidskrifters
försäljning vid tillställningen. En besökares skyldighet att
ställa sig regeln till efterrättelse blir emellertid i så fall att bedöma
efter privaträttsliga, enkannerligen kontraktsrättsliga, regler. En särskild
tolkningsfråga blir härvid vilken betydelse stadgandet i 6 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen om den varje svensk medborgare tillkommande
rätten att sprida tryckta skrifter bör tillmätas.

I det aktuella fallet var såväl anordnaren som markupplåtaren en
myndighet. De var bundna av förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
mot hindrande av tryckt skrifts spridning. Detta
förbud är dock inte att uppfatta så att det skulle utesluta ett hindrande
som ej har sin grund i den tryckta skriftens innehåll utan betingas av
andra skäl, oftast då ordningsskäl. Det är alltså i och för sig inte oförenligt
med tryckfrihetsförordningen att av ordningsskäl utfärda ett
försäljningsförbud vid en offentlig tillställning, vilket också skall gälla
försäljning av tryckt skrift, även om naturligen särskilt vägande skäl
bör föreligga för en sådan åtgärd. Även om det kan diskuteras om tillräckliga
skäl förelåg i det aktuella fallet att låta förbudet omfatta
också tryckta skrifter, anser jag mig därför inte kunna rikta någon
anmärkning mot det av arbetsgruppen Storforsens Dag den 9 maj 1972
fattade beslutet om försäljning under Storforsens Dag 1972.

Beslutet blev emellertid såvitt upplysts inte bekantgjort för allmänheten
eller för besökarna genom annons, anslag eller på annat sätt.
Det kom att stanna på papperet, och det gick redan av den anledningen
inte att göra det gällande mot besökarna. Någon förpliktelse på kontraktsrättslig
eller annan privaträttslig grund att ställa sig beslutet till
efterrättelse kunde inte anses åligga någon besökare under angivna förhållande.
Ekelöf och hans kamrat var därför i sin fulla rätt enligt 6
kap. 1 § tryckfrihetsförordningen att sprida de tryckta skrifterna vid
den offentliga tillställningen genom att där utbjuda dem till försäljning.
Plikk förfor alltså fel då han ingrep mot deras försäljning och
sökte stoppa den. Plikk synes ha saknat närmare kännedom om vad
som gäller angående rätten att sprida tryckta skrifter, och hans handlingssätt
framstår med hänsyn härtill som i viss mån ursäktligt. På grund

107

härav och med beaktande av att det fanns ett principbeslut om förbud
mot försäljning vid tillställningen, vilket tydligen tillkommit efter önskemål
från domänverket som markägare, är det förklarligt att Plikk i
egenskap av tjänsteman hos verket handlade som han gjorde. Jag, som
också beaktar att intet tyder på att Plikks ingripande föranleddes av
tidningarnas innehåll, låter det därför stanna vid ett påpekande av det
felaktiga handlandet.

Betraktar man härefter händelsen ur polisens synvinkel märks att
befogenhet inte torde föreligga för polisen att ingripa mot vad som tilldrar
sig vid en offentlig tillställning i andra fall än då fråga är om att
förebygga eller beivra brott, som ej utgör tryckfrihetsbrott, eller att
hindra att den allmänna ordningen eller säkerheten störs. Johansson
har uppgivit att han ingripit mot Ekelöf och dennes kamrat på den
av Plikk angivna grunden men att han inte ansett att tidningsförsäljningen
på parkeringsplatsen var hindrande för trafiken. Fråga var
alltså varken om sådan brottslig eller ordningshotande gärning från
Ekelöfs och dennes kamrats sida som polisen äger befatta sig med.
Johansson hade därför ingen som helst befogenhet att ingripa mot dem.
Johanssons handlande torde ha berott på okunnighet om gällande rättsregler.
Även om detta inte kan anses lika ursäktligt som beträffande
Plikk, måste dock beaktas att det rört frågor inom ett rättsområde
som en polisman — åtminstone i polisdistrikt utanför de större städerna
— mer sällan kommer i kontakt med. Det kan därför inte läggas Johansson
till last såsom tjänstefel att han vid ingripandet inte hade rättsläget
omedelbart klart för sig och att han till följd härav inte insåg att
det saknades stöd för den åtgärd som han vidtog. Inte heller i fråga om
Johansson har det framkommit något som tyder på att hans ingripande
haft samband med innehållet i de tidningar som försåldes.

På grund av vad sålunda anförts finner jag inte skäl att vidtaga någon
åtgärd mot Johansson för det felaktiga ingripande som jag anser gjordes
mot Ekelöf och hans kamrat i syfte att stoppa tidningsförsäljningen.
Jag stannar sålunda vid de påpekanden som jag enligt det anförda
funnit anledning till. Jag vill tillägga att jag inte har någon invändning
att göra mot Johanssons bedömning att försäljning på anslutningsvägen
skulle ha varit störande för trafiken.

Polismästare har i intern order avseende bekämpande av narkotikabrottsligheten
i polisdistriktet föreskrivit att polischefen skulle svara
för all information till pressen. Fråga om denna föreskrift stred mot
tryckfrihetsförordningen

I en den 17 maj 1972 till JO inkommen skrivelse anförde Karl Jonsson
följande. Fram till februari 1972 var han verksam som reporter i

108

Norrköping. Vid ett tillfälle ringde han till polisen för att fråga om
läget på knarkfronten. Den polisman som han talade med svarade att
han tyvärr inte kunde lämna några uppgifter, eftersom en order lade
hinder i vägen. Enligt ordern tillkom det endast polismästaren att lämna
information i ämnet. Jonsson blev mycket förvånad och uppsökte polismannen
något senare. Han fick då en kopia av ordern.

Jonsson hemställde om utredning huruvida ordern, som bifogats
Jonssons skrivelse, stred mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.
Yttrande inhämtades från polismästaren i Norrköpings polisdistrikt.
Utredningen tillställdes Jonsson för påminnelser. Remisshandlingarna
återkom dock såsom obeställbara.

Den i Jonssons skrivelse omnämnda ordern — A-order nr 1/69 —
var i hithörande del av följande lydelse.

Angående narkotikabekämpning
Jämlikt Rikspolisstyrelsens beslut skall tills vidare narkotikabekämpning
prioriteras.

Med anledning härav föreskrives följande:

Organisation av arbetsenhet

1.1 Särskild arbetsenhet inrättas. Den skall träda i funktion den
13.1.1969. Organisationsplan närslutes som bilaga 1.

A rbe t sanvisningar

2.1 Föreskrifter i RPS protokoll den 17.12.1968 (se bilaga 2) och RPS
anvisningar om spaningsuppslag i narkotikaärenden (se bilaga 3) samt
länspolischefens anvisningar den 27.12.1968 (se bilaga 4) skall gälla.

2.2 Blanketter för spaningsuppslag skall finnas hos varje arbetsenhet.
Spaningsuppslag skall utskrivas av mottagande polisman i fyra exemplar
och expedieras till spaningscentralen hos skyddssektionen för vidare
åtgärd.

2.3 Anmälan om behov av narkotikahund för särskilt spaningstillfälle
skall göras hos Rikskriminalens narkotikakommission, Stockholm, tel.
08-24 10 60.

2.4 Samarbete med tullmyndigheten i Norrköping skall ske beträffande
spaningsuppslag, som kan beröra tullmyndigheten.

2.5 Trafiksektion och länstrafikgrupp skall till spaningscentralen anmäla
planerade trafikkontroller i distriktet för samordning med narkotikaspanande
verksamhet.

2.6 Samtliga polismän skall till spaningscentralen anmäla varje förhållande,
som tyder på narkotikabrott. Awisiterande polismän skall särskilt
beakta om märken efter stick med injektionsnålar kan iakttagas
på omhändertagna personer.

2.7 Vederbörande utredningsman svarar för avlyssning till spaningscentralen
beträffande ärende som handlägges av honom.

Intern information

3.1 Utöver vad som sagts i RPS protokoll den 17.12.1968 om intern
information skall all icke tjänstefri personal i arbetsenheten dagligen
kl. 08.15 utom lör- och söndagar samt helgdagar samlas till konferens

109

i kriminalsektionens orderrum. (Samlingen den 13.1.1969 skall dock
ske kl. 14.00.)

Polischefen svarar för all information till pressen.

Polismästaren Ingvar Andersson anförde i sitt yttrande, som inkom
den 25 juli 1972, följande:

A-ordern nr 1/69 utfärdades av mig och avsåg, som framgår av densamma,
organisation av en särskild enhet för bekämpning av narkotikabrottslighet
inom Norrköpings polisdistrikt. Personal från olika avdelningar,
sammanlagt 26 man, skulle ingå i enheten. Förutom ordern,
som var intern och avsedd för polispersonalen, skedde muntlig information
till berörd personal om hur arbetsinsatsen skulle läggas upp. Inte
någon av den personal som var närvarande vid informationen bör ha
kunnat missuppfatta orderns syfte och målsättning. Jag ledde personligen
en presskonferens där polisledningen jämte polispersonal på ledande
poster i den planerade organisationen deltog. Dessutom ställde
jag mig till förfogande för en intervju i Sveriges Radio. Jag sammankallade
vidare representanter för olika myndigheter och organisationer,
militär, tull, skolor m.fl. för att informera om den tilltänkta organisationen.
Vid en konferens den 17 januari 1969 informerade jag om uppläggningen
av polisens arbete, medan en kriminalkommissarie informerade
om den aktuella utredningssidan på kriminalavdelningen. En
samarbetskommitté bildades vid sammanträdet med mig som sammankallande.
— Det måste understrykas att A-ordern nr 1/69 inte avsåg
frågan om lämnande av upplysningar till pressen utan organiserandet
av en enhet för narkotikabekämpning. Den mening som handlar om
pressinformation avsåg de av mig relaterade presskonferenserna m.m.,
ingenting annat. Ordern innehöll inte förbud för någon att lämna upplysningar
till pressen. Tvärtemot vad klaganden synes göra gällande
sökte jag väl tillgodose även den externa informationen angående narkotikabrottsligheten,
eftersom jag ansåg att det var ett viktigt led
i bekämpandet av den. — Sedan den 1 januari 1969 har kriminalavdelningen
på grund av omorganisation och nybefordringar tillförts 50
befattningshavare. En stor del av den personalen delgavs inte den information
som lämnades i samband med A-ordems nr 1/69 utfärdande,
eftersom den då ej tillhörde kriminalavdelningen. Möjligen kan detta
vara en förklaring till den felaktiga upplysning som lämnats till klaganden.
Om denne vänt sig till mig skulle han givetvis omgående erhållit
besked om att uppgiften som han erhållit var felaktig. — En order
avseende en särskild personalinsats brukar ej upphävas formellt. Ibland
är kommenderingen redan i ordern begränsad till viss tidpunkt. I andra
fall får ordern angående en viss personalinsats anses upphöra utan
formellt upphävande i och med att personalen genom andra order
tilldelas andra enheter. A-ordern nr 1/69 upphörde att gälla när den
särskilda satsningen på narkotikabekämpningen inte längre kunde ske
i så stor utsträckning som angavs i ordern. För att förebygga missförstånd
har jag dock i en den 21 juli 1972 utfärdad A-order nr 12/1972
meddelat att A-order nr 1/69 inte längre äger tillämpning.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren följande.

Till bedömning föreligger huruvida Andersson genom att i A-order
nr 1/69 inta satsen ”Polischefen svarar för all information till pressen”

110

förfarit i strid mot tryckfrihetsförordningens regler om medborgares
rätt att fritt lämna meddelanden till pressen. Beträffande dessa reglers
innehåll märks att det enligt 1 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen
skall stå envar svensk medborgare — alltså även en offentlig
tjänsteman — fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som är
meddelade i förordningen till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet,
i tryckt skrift bl.a. meddela uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst. Syftet härmed är enligt stadgandet att säkerställa ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. En av förutsättningarna
för att denna grundlagsskyddade frihet skall kunna utövas effektivt är
att upplysningar av olika slag utan obehörigt hinder kan lämnas till
framför allt tidningspressen. I 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
stadgas därför också att det står envar fritt att, i alla de
fall då annat inte föreskrives i förordningen, för offentliggörande i
tryckt skrift till bl.a. pressen meddela uppgifter och underrättelser i
vad ämne som helst.

I 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen finns vissa undantag
från den här angivna meddelandefriheten. Undantag gäller bl.a.
den som skulle bryta mot en lagstadgad tystnadsplikt genom att —
även om uppgiften utlämnas för offentliggörande i tryckt skrift —
omtala något som han enligt tystnadsplikten inte äger röja. Undantaget
gäller alltså endast då tystnadsplikten är föreskriven i lag och berör ej
tystnadsplikt som kan vara föreskriven i annan författning eller följa
av tjänstens beskaffenhet m.m.

Polismans tystnadsplikt är reglerad i polisinstruktionen (13 §) och
är följaktligen inte en tystnadsplikt på grund av lag. Detta innebär att
polisman inte kan ställas till ansvar för brott mot tystnadsplikt om han
till pressen lämnar upplysningar t.ex. om vad som förekommit vid en
förundersökning. Polismannens grundlagsstadgade meddelandefrihet tar
över. Härav följer att polisbefäl inte under några omständigheter får
ålägga polisman tystnadsplikt gentemot pressen. Ett sådant åläggande
strider mot 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.

Det förekommer inte sällan hos myndigheter att upplysningar till
pressen anses böra lämnas av viss befattningshavare, t.ex. av en pressombudsman
eller — för att nämna polisverksamheten — av polismästaren.
Jag medger att praktiska skäl kan åberopas för en sådan ordning.
Att en särskilt förordnad eller utvald tjänsteman handhar myndighetens
pressinformation kan dessutom sägas utgöra en garanti för att korrekta
upplysningar lämnas. Vad gäller polisen kan vidare utredningsskäl motivera
att information till pressen skötes av t.ex. undersökningsledaren.
Ett system med information till pressen genom särskilt utsedd befattningshavare
får emellertid aldrig utformas så att munkavle läggs på
andra tjänstemän inom myndigheten. Det måste därför också krävas att
systemet tillkännages för berörda tjänstemän i sådana former att dessa

lil

får fullt klart för sig att det inte rubbar deras gängse grundlagsenliga
rätt att själva lämna information till pressen.

För att anknyta till förevarande fall, där fråga var om information
till bl.a. pressen om en förestående aktivering av narkotikabekämpningen
hos polismyndigheten i Norrköping, vill jag mot bakgrund av
vad ovan anförts framhålla att det stått varje befattningshavare vid
polismyndigheten fritt att lämna upplysningar till pressen såväl om
den planerade polisaktionen som om ”läget på knarkfronten” i Norrköping.
Passusen i A-ordern att polischefen svarar för all information
till pressen har emellertid lätt kunnat vålla missförstånd och inge enskilda
polismän den felaktiga föreställningen att de inte fick lämna
pressen information om narkotikabekämpningen. Klagomålen tyder
också på att passusen missuppfattats på detta sätt. Enligt min mening
borde den därför inte ha givits en så kategorisk och imperativ utformning
som var fallet. Den kunde t.ex. i stället ha givits det innehållet
att polismästaren åtog sig att sköta polismyndighetens information till
pressen. Vidare borde lämpligen dessutom uttryckligen ha påpekats att
detta givetvis inte innebar någon inskränkning av envar polisman
enligt tryckfrihetsförordningen privat tillkommande rättighet att fritt
lämna uppgifter och upplysningar till tidningspressen. Jag anser mig
emellertid inte ha anledning göra gällande att polismästarens avsikt
med föreskriften varit att göra intrång i den enskilde polismannens
meddelandefrihet och då ordern med ifrågavarande föreskrift inte
längre är i kraft, finner jag ej skäl till vidare åtgärd i saken.

Vissa övriga ärenden

Tidsfrist vid föreläggande till part som varaktigt befinner sig utomlands

B., som var bosatt i England, var svarande i en tingsrätt i mål angående
hemskillnad. B. klagade bl. a. över att han för sent delgivits kallelse
till första inställelse i målet och att tingsrätten vägrat senarelägga
förhandlingen.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade med anledning därav.

Vid kallelse eller föreläggande till part, som varaktigt befinner sig
utomlands, har rätten att vid utsättande av tidsfrister taga hänsyn till
de särskilda svårigheter parten kan ha att ordna med biträde i saken
eller att personligen infinna sig i rätten. I början av ett måls behandling
bör man sålunda enligt min mening normalt inte gärna räkna med mindre
tid än två å tre månader från utfärdandet av föreläggandet etc. till fullgörelsen.
Stämningen med kallelse på B. till första inställelse den 28
mars 1972 utgick den 18 februari 1972. Av det förut sagda framgår att
tidsfristen i fråga enligt min mening varit alltför knappt tilltagen. Enligt
en från B. den 13 mars 1972 till tingsrätten inkommen skrivelse hade

112

denne delgivits handlingarna den 7 mars 1972. Med hänsyn till innehållet
i skrivelsen och vad som då uppdagades om oklarheter, bland annat
beträffande rätt dag för förhandlingen, borde tingsrätten enligt min
mening omedelbart ha inställt förhandlingen den 28 mars 1972. Jag
finner alltså att kritik kan riktas mot handläggningen av målet i förevarande
avseende.

Skyldighet att underrätta partsombud om tid för förhandling i hyresnämnd I

ett ärende framförde direktören A. klagomål över att han, som var
ombud för en fastighetsägare i en tvist vid en hyresnämnd, ej hade vidtalats
innan han erhöll kallelse till sammanträde inför nämnden.

I ärendet framkom att A. ej var känd för den tjänsteman, som expedierat
kallelsen.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

Någon lagstadgad skyldighet att före kallelse till sammanträde inför
t. ex. hyresnämnd eller domstol från ombud inhämta upplysning om
den bestämda tiden passar vederbörande föreligger inte. Det torde dock
vara regel att sådan s. k. vidtalning sker beträffande ombud, om vilka
man vet att de är verksamma på advokatbyråer eller andra juridiska
byråer. Detta har givetvis främst sin grund i att risken är störst när det
gäller dessa kategorier, att den som skall kallas är upptagen av annan
förhandling vid samma tid.

Wigelius uttalade, att han inte kunde finna att vederbörande tjänsteman
genom sin underlåtenhet att vidtala A. förfarit felaktigt.

Fråga om huvudförhandling borde ha inställts i förväg på grund av
bristfällig delgivning m. m.

Polismannen L. hade kallats såsom vittne till huvudförhandling i en
tingsrätt i ett mål mellan åklagaren och V. angående våldsamt motstånd
m. m. Till förhandlingen hade också kallats offentlig försvarare, målsägande,
andra vittnen och tolk (V. var utlänning). V. som inte bevisligen
delgivits kallelse till förhandlingen hade uteblivit och förhandlingen
hade inställts. L. klagade över handläggningen och menade att tingsrätten
handlat nonchalant mot dem som kallats till förhandlingen.

Tingsrättens ordförande uppgav i infordrat yttrande att målet utsatts
med endast sex dagars varsel för att efterkomma önskemål från en kurs
för rättstolkar att övervara en förhandling med tolk. Dagen före förhandlingen
inhämtades det från vederbörande stämningsman att denne
ej fått kontakt med V. personligen men att han vid telefonkontakt med
en kamrat till V. fått den uppfattningen att V. kände till att han skulle
inställa sig. På grund därav och då V. tidigare inställt sig efter kallelse
hade huvudförhandlingen ej inställts. V. kom dock ej tillstädes och huvudförhandlingen
inställdes.

113

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

I 32 kap. 1 § rättegångsbalken är föreskrivet att om part eller annan
enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något
i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill. Därav följer att
kallelser till exempelvis huvudförhandling i brottmål principiellt skall
utsändas i god tid före förhandlingsdagen. Om så sker kan domstolen
dessutom i tid före förhandlingen förvissa sig om att samtliga kallade
erhållit kallelsen och att ingen, vars utevaro skulle utgöra hinder för
förhandlingen, är förhindrad att inställa sig. Att, som skett i förevarande
fall, förhandlingen inställs först sedan ett stort antal personer kommit
tillstädes bör av naturliga skäl så långt möjligt undvikas.

Jag är emellertid medveten om att särskilt brottmål ofta måste utsättas
till huvudförhandling med tämligen kort varsel. Så är mycket ofta
fallet då den tilltalade är häktad. I sådana fall måste kallelser till vittnen
och andra utsändas så tidigt som möjligt och det kan ofta vara lämpligt
att per telefon underrätta om den kommande kallelsen. I mål där den
tilltalade är häktad bereder dock dennes inställelse inga problem.

I förevarande fall har kallelser utsänts till huvudförhandling sex dagar
före förhandlingen i ett mål där ett betydande antal personer skulle
höras och där den tilltalade var på fri fot utan fastare bostad än på
ett ungkarlshotell. Lämpligheten därav kan naturligtvis diskuteras men
mot bakgrund av vad som anförts i yttrandet om anledningen till målets
utsättande med kort varsel och de möjligheter man ansåg sig ha att delge
kallelser med samtliga berörda personer finner jag tingsrättens handlande
försvarligt.

Det är önskvärt att domstol i så stor utsträckning som möjligt beaktar
önskemål om huvudförhandlingstider från polismän, som ofta
måste inställa sig vid rättegångar, men det torde vara en praktisk omöjlighet
att, särskilt då stora mål måste utsättas med kort varsel, i varje
särskilt fall ta hänsyn till polismans fridag. Ofta åberopas, som i förevarande
fall, förhör med endera av två polismän, vilket kan underlätta
att polisman slipper inställa sig under fritid. Särskilda svårigheter föreligger
naturligtvis om, som i det aktuella målet, förhör åberopas med
ett stort antal polismän. L. har anfört att tingsrätten bort kalla målsägare
och vittnen först sedan V. bevisligen delgivits kallelse till huvudförhandlingen.
Ett sådant förfaringssätt, som kan vara lämpligt i mål
som utsätts till huvudförhandling på mycket lång sikt med hänsyn till
förutsedda svårigheter att delge den tilltalade kallelse, måste vara helt
olämpligt i ett mål som utsätts med så kort varsel som det aktuella.

Vad därefter angår tingsrättens underlåtelse att inställa huvudförhandlingen,
trots att man ännu dagen före saknade bevis att V. erhållit kallelse,
så kan tingsrättens beslut även i detta avseende diskuteras. För
egen del anser jag visserligen att skälen för att räkna med att förhandlingen
skulle kunna genomföras var tämligen svaga på detta stadium
och att det därför hade varit välbetänkt att genast besluta om inställande.
Det rör sig dock här om en kinkig bedömningsfråga, som inte
blev enklare av att även arrangemanget med deltagarna i tolkkursen
fick i någon mån beaktas. Jag anser mig därför inte kunna hävda att
beslutet var felaktigt.

I anslutning till det ovan anförda vill jag framhålla att jag vid de
gjorda bedömningarna med hänsyn till klagomålens inriktning ej ansett

8 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

114

mig behöva särskilt undersöka om V:s intresse av rådrum för förberedande
av försvaret blivit rätt beaktat.

Tillämpningen av 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken (brottmåls
avgörande utan den tilltalades närvaro)

A. åtalades vid en tingsrätt för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.
Enligt gämingspåståendet hade A. med sin personbil påkört en
planka mellan två parkeringsplatser. Plankan hade lossnat och sammanstött
med en parkerad bil, som skadats. A. hade avlägsnat sig från platsen
och undandragit sig att medverka till de åtgärder, vartill olyckan
bort föranleda.

Tingsrätten utfärdade stämning mot A. och kallade honom till huvudförhandling.
A. förelädes att inställa sig personligen vid vite av 200
kronor.

Därefter inkom till tingsrätten från advokaten G. ett såsom erkännande
rubricerat meddelande undertecknat av A. Meddelandet hade
i huvudsak följande lydelse.

Sedan undertecknad A. ställts under åtal för förseelse mot 5 § trafikbrottslagen,
får jag härmed meddela att förseelsen erkännes.

Anledningen till att jag ej närmare undersökte vilka skador, som uppstod
när jag körde på den planka som var uppsatt för avskillnad mellan
parkeringsplatserna, var den att jag var av den uppfattningen att endast
plankan träffats av min bil. Den person, som medföljde min bil uppgav
också att någon skada ej inträffat. Nu efteråt förstår jag emellertid,
att jag borde såsom åklagaren påstått ha gått ur bilen och närmare undersökt
om skada uppkommit eller ej.

Vid tingsrättens huvudförhandling inställde sig A. genom G. såsom
befullmäktigat ombud. G. förklarade att A. erkände gärningen.

Tingsrätten meddelade dom samma dag. A. dömdes i enlighet med
åtalet till dagsböter. Domen uppsattes i förenklad form.

I en skrivelse till riksdagens ombudsmannaexpedition uppgav A. att
han blivit oskyldigt dömd. G. hade mot A:s vilja förmått honom att
skriva under ett erkännande att han stött till plankan. G. hade sedan
hindrat A. att inställa sig i rätten. A. menade att han aldrig läst eller
skrivit under ett sådant erkännande som ingivits till rätten.

Efter remiss inkom tingsrättens ordförande med upplysningar och
uppgav därvid i huvudsak följande.

A. hade vid förundersökningen visserligen erkänt att han påkört en
planka så att den lossnat men förnekat att plankan sammanstött med
en parkerad bil. A. hade t. o. m. förnekat att någon annan bil än hans
egen vid tillfället befunnit sig på platsen. G. hade före huvudförhandlingen
meddelat tingsrätten, att han kom att uppträda som ombud för
A. vid huvudförhandlingen, att A. vid samtal med G. förklarat sig
komma att erkänna gärningen och att enligt G:s mening vittnesförhör
var onödigt. Sedan åklagaren fått del av G:s meddelande återkallade

115

åklagaren tidigare framställd begäran om vittnesförhör. Tingsrätten
återkallade därför kallelsen till vittnet.

Då målet påropades var endast G. och åklagaren närvarande. G.
meddelade att A. ej önskade inställa sig vid rätten. Innan huvudförhandlingen
påbörjades påpekade ordföranden för parterna att A. föregående
dag inkommit med en såsom erkännande betecknad skrift men
att skriften ej klart angav huruvida A. erkände gärningen i sin helhet.
G. förklarade emellertid att A. vid ett ingående samtal med honom
erkänt gärningen i sin helhet och hemställde att målet avgjordes utan
hinder av att A. ej var personligen närvarande. Sedan åklagaren förklarat
sig biträda G:s hemställan företogs målet till huvudförhandling,
varvid G. såsom ombud för A. erkände gärningen.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande bland
annat följande.

A. hade under förundersökningen erkänt att han påkört en planka
men förnekat att plankan sammanstött med en annan bil. Hans personliga
närvaro vid huvudförhandlingen hade därför till en början ej
antagits sakna betydelse för utredningen. Tingsrätten hade i enlighet
härmed kallat A. att vid vite personligen inställa sig till huvudförhandlingen.
Det »erkännande» som kom in till tingsrätten före huvudförhandlingen
kan ej anses ha innefattat någon ändring i A:s inställning.
Närmare utredning var således erforderlig för att utreda A:s inställning
till åtalet. Tingsrätten hade således, då A. ej inställde sig vid huvudförhandlingen,
att enligt 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken pröva
huruvida saken nöjaktigt kunde utredas oaktat A. ej infunnit sig personligen.
Som framgår av ordförandens yttrande har tingsrätten uppmärksammat
G. på att det av A. underskrivna och ingivna erkännandet ej
avsåg den åtalade gärningen i dess helhet. Då G., som var befullmäktigat
ombud för A., därvid särskilt tillfrågad uppgav att erkännandet avsåg
hela den åtalade gärningen, kan tingsrätten enligt min mening inte
klandras för att den fann saken nöjaktigt utredd och ansåg sig kunna
avgöra målet utan att höra A. personligen.

Hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt

I en skrift framställde E. klagomål mot en hovrätt angående handläggningen
av ett mål i vilket E. dömts för fylleri och missfirmelse av
tjänsteman till dagsböter. Klagomålen avsåg att hovrätten avgjort målet
utan att höra E.

Av hovrättens akt framgick att E. personligen ingett vadeinlaga med
begäran om offentlig försvarare i hovrätten. Vid telefonkontakt med
E. hade denne förklarat, att han tidigare haft advokaten P. som försvarare
och att han inte hade något att erinra mot att P. förordnades till
offentlig försvarare. Hovrätten förordnade P. som offentlig försvarare
för E. Sedermera utfärdades föreläggande för P. att — då målet kunde
komma att avgöras utan huvudförhandling — slutföra E:s talan. Någon
fullmakt av E. infordrades ej från P. Hovrätten avgjorde målet utan
huvudförhandling.

116

I infordrat yttrande uppgav hovrätten bl. a. följande. Sedan P. förordnats
till offentlig försvarare för E. synes av förbiseende fullmakt
för P. av E. ej ha infordrats. Då E. själv fullföljt talan mot domen, synes
emellertid P. efter förordnandet som offentlig försvarare för E. ha enligt
21 kap. 8 § rättegångsbalken varit behörig att vidtaga erforderliga processhandlingar
för tillvaratagande av E:s rätt, dock ej att mottaga delgivning
av inlagor och andra handlingar (se Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken
s. 271). Åklagarens genmäle, föreläggande om slutförande
av Ers talan samt åklagarens slutskrift synes därför, då fullmakt för P.
saknades, rent formellt ha bort översändas till E. personligen. P. har
emellertid varit i kontakt med E. och gjort vad han rimligen kunnat göra
för att tillvarataga Ers rätt och E. synes inte genom att nämnda handlingar
översänts till P. i stället för till honom själv ha lidit rättsförlust
eller skada i övrigt.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

Hovrätt får enligt 51 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken (RB)
avgöra mål utan huvudförhandling bl. a. om underrätten dömt den tilltalade
till böter och anledning ej förekommer till ådömande av svårare
straff eller att ådöma annan påföljd. Att hovrätten avgjort målet på
handlingarna stod alltså inte i strid med denna bestämmelse.

I ärendet har emellertid framkommit att P., som av hovrätten förordnats
som offentlig försvarare för E., inte innehade fullmakt att vara
dennes ombud. Enligt RB 21: 8 får försvarare göra framställning vid
rätten och vidtaga åtgärd som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes
rätt och, om målet fullföljs, biträda honom i högre rätt. Eftersom
E. själv fullföljt talan mot rådhusrättens dom, synes P. — som hovrätten
anfört i sitt yttrande — ha varit behörig att vidtaga erforderliga
processhandlingar för tillvaratagande av Ers rätt, däremot ej att för
E. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar. Åklagarens genmäle,
föreläggande om slutförande av Ers talan och åklagarens slutskrift
borde därför ha sänts till E. personligen och ej till P.

Jag finner det förvånande att inte någon ledamot av hovrätten under
målets handläggning uppmärksammat att P. saknade fullmakt från E.
Särskilt anmärkningsvärt är det att inte referenten efter föredragningen
av målet uppmärksammat detta vid kontrolläsningen av handlingarna
i hovrättens akt eller i samband med granskningen av förslaget till dom
eller genomläsningen av domsutskriften. Härtill kommer att P. inte i
domen angivits som ombud. Det naturligaste hade varit om det felaktiga
antagandet att P. var ombud hade lett till att han också angivits
så i domen. Detta skulle i så fall ha skett genom kryssmarkering i en
särskild ruta på första sidan. Någon sådan markering har inte skett.
Däremot har genom ett kryss i en bredvidstående ruta markerats att
P. var offentlig försvarare för E. Det är ett egendomligt sammanträffande
att man genom förbiseende utgått från att P. var ombud för E. och
samtidigt på grund av förbiseende eller annat oavsiktligt handlande inte
angivit P. som ombud i domen. Nämnda förhållanden kan emellertid
inte anses styrka att referenten eller någon annan av de ledamöter som
deltagit i avgörandet av målet mot E. varit medveten om att P. saknade

117

fullmakt. En misstanke i sådan riktning stöds inte heller av någon annan
omständighet som framkommit i ärendet. Förklaringen från de ledamöter
som är ansvariga för domen, att de förbisett att P. inte var befullmäktigat
ombud för E., bör sålunda godtagas.

Vid bedömande av hovrättens handlande bör följande beaktas. Offentlig
försvarare förordnades av hovrätten på E:s begäran. Enligt anteckning
på hovrättens dagboksblad förklarade E. vid telefonförfrågan att
han tidigare haft P. som försvarare och att han inte hade något emot
att denne förordnades. E. och P. hade haft kontakt med varandra, låt
vara sporadiskt, och det kan inte gärna antagas annat än att P. hade
E:s uppdrag att handla för hans räkning även om detta inte bekräftats
genom skriftlig fullmakt. Vidare har E. uppenbarligen genom P. kunnat
hålla sig underrättad om målets utveckling till och med slutföreläggandet.
Den omständigheten att P. i stället för E. fått del av slutföreläggandet
och åklagarens inlagor synes sålunda inte ha varit avgörande för
E:s möjligheter att tillvarataga sin rätt i målet. Till detta vill jag lägga
att jag — efter ingående granskning av de i ärendet tillgängliga handlingarna
— inte finner det sannolikt att det begångna felet faktiskt inverkat
på utgången i brottmålet mot E.

Med hänsyn till det nu anförda har jag ansett mig kunna underlåta
att aktualisera frågan om tjänstefelsansvar med anledning av hovrättens
felaktiga förfarande, varigenom E. dömts utan att han på rätt sätt fått
tillfälle att själv eller genom ombud slutföra sin talan. Jag låter därför
bero vid en erinran om vikten av att i ett fall som det förevarande i
första hand referenten noggrant tillser att fullmakt finns från den
tilltalade eller att denne får tillfälle att själv yttra sig samt av att referenten
eller annan ledamot noggrant kontrolläser handlingarna i ett
föredraget mål. (Jfr 14, 16 och 27 §§ i arbetsordningen för rikets
hovrätter.)

Wigelius tilläde.

Såsom förut anförts har jag inte funnit det sannolikt att det i hovrätten
begångna felet faktiskt inverkat på utgången i brottmålet mot
E. Jag har på grund härav inte ansett mig ha anledning att ta initiativ
till att en prövning kommer till stånd, huruvida förutsättningar föreligger
för resning till E:s förmån. Jag vill dock påpeka för E. att han
äger rätt att antingen själv ansöka hos högsta domstolen om resning
eller begära hos riksåklagaren att denne prövar om han skall ansöka
om resning till E:s förmån.

Åberopande i hovrätt av ny grund i tvistemål

I en till riksdagens ombudsmannaexpedition inkommen klagoskrift
påtalades, att en hovrätt i tvistemål som ny grund för ena partens talan
upptagit vad parten, som var vadekärande, anfört under pläderingen
i hovrätten i december 1969. Enligt klagoskriften stred det mot rättegångsbalkens
reglering av det processuella förfarandet att tillåta införandet
av en ny grund under parts slutanförande och det hade under alla
omständigheter ålegat hovrätten att avisera motparten, så att han fått
tillfälle att endera bestrida att den nya grunden upptogs eller begära
anstånd för dess bemötande.

118

Hovrätten uppgav i infordrat yttrande bland annat att invändning
ej gjorts om att grunden skulle avvisas av hovrätten eller att huvudförhandlingen
skulle uppskjutas till senare dag för att bereda motparten
tillfälle att bemöta grunden, och att skäl ej heller förelåg till antagande
att parten underlåtit att tidigare åberopa omständigheten i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet. Grunden hade därför — ehuru åberopad
först i slutpläderingen inför hovrätten — upptagits till prövning. Detta
förfarande torde enligt hovrättens mening stå i full överensstämmelse
med rättegångsbalken i dess dåvarande lydelse. Stadgandet i 50 kap. 25 §
rättegångsbalken (RB) har ändrats genom lag den 27 maj 1971, som
trädde i kraft den 1 juli samma år.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande bland
annat följande.

Medan stadgandet i RB 50: 25 st. 3 reglerar frågan om parten överhuvudtaget
får åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten, tar
regeln i RB 43: 10, som på grund av RB 50: 15 är tillämplig på huvudförhandling
i hovrätt, sikte på fall då detta visserligen får ske, men parten
i överrumplingssyfte eller annat otillbörligt syfte underlåter att nämna
det nya materialet i vadeinlagan eller eljest under målets beredande
och för fram det först vid huvudförhandlingen. Om part vid huvudförhandlingen
åberopar omständighet eller bevis som inte uppgetts före
huvudförhandlingens början, kan rätten sålunda med stöd av RB 43: 10
lämna det nya processmaterialet utan avseende, om det kan antas att
partens förfarande skett för att förhala rättegången eller att överrumpla
motparten eller annars i otillbörligt syfte. I detta fall tillmäts inte grov
vårdslöshet den betydelse den har i RB 50: 25. Vårdslöshet eller försummelse
kan emellertid inverka på rättegångskostnadsfördelningen enligt
RB 18:6. I förarbetena till ändringen av RB 50: 25 uttalades (prop.
1971:45 s. 57) beträffande stadgandet i RB 43: 10 att uppsåtligt handlande
krävs och att motparten måste göra antagligt att otillbörligt syfte
förelegat, om det inte framgår av omständigheterna.

Nu återgivna bestämmelser bör jämföras också med stadgandet i RB
17: 3 att dom, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten, ej må
grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans
talan.

Av det sagda framgår att något ovillkorligt förbud mot åberopande
under huvudförhandlingen i hovrätt av ny omständighet ej föreligger.
Inte heller kan gärna de bestämmelser som gäller huvudförhandlingens
förlopp i skilda avsnitt anses innefatta något sådant förbud mot åberopande
under så att säga fel avsnitt.

Beträffande den av klaganden påtalade underlåtenheten av hovrätten
att på något sätt under huvudförhandlingen bekantgöra hovrättens uppfattning
att vadekäranden åberopade nya omständigheter till grund för
vadetalan uttalade Wigelius vidare.

Det vanliga torde väl vara att en part, som vill komplettera sin talan
på senare stadium under förhandlingen än normalt, själv understryker
den processuella innebörden av sin åtgärd, om inte annat så för att för -

119

säkra sig om att domstolens ledamöter förstår honom rätt. Gör han inte
detta torde det åligga rätten att på lämpligt sätt se till att det blir fullt
klart både att parten avsett ett åberopande och att motparten uppfattat
att så är fallet. Detta följer enligt min mening redan av RB 43: 4. Enligt
detta stadgande, som även är tillämpligt i hovrätt, har rätten att vaka
över att vid handläggningen ordning och reda iakttages, att tillse att
målet blir uttömmande behandlat samt vidare att genom frågor och
erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.
(Jfr. även Robert Boman, Om åberopande och åberopsbörda
i dispositiva tvistemål, s. 14 ff).

I förevarande fall är det mycket — framför allt att åberopandet
skedde under pläderingen då nytt sådant vanligtvis ej kan förväntas —
som tyder på att hovrätten åtminstone bort tillkännage sin uppfattning
att vadekäranden åberopat en ny grund. Det är dock inte uteslutet att
situationen för hovrätten kan ha tett sig sådan att något klarläggande ingripande
inte var påkallat. Hovrätten har då tydligen funnit det uppenbart
både att en ny grund åberopats och att motparten var medveten
härom. Att denne, som man numera vet, inte uppfattat åberopandet
som ett sådant, kan ha sin förklaring i att han ansåg ett så sent åberopande
vara rättsligt uteslutet; något som hovrätten inte kunde känna
till. Vidare gick motparten i svaromål i sak. Detta bör för hovrätten ha
verkat som en bekräftelse på bedömningen att ingripande från dess sida
ej behövdes. Mot bakgrunden av det nu sist anförda anser jag att det
inte finns underlag för kritik mot hovrätten för handläggningen i berört
hänseende.

Fråga om motivering och delgivning av beslut under rättegång

I ett ärende rörande tingsrätts handläggning av yrkande om ersättning
till personundersökare uttalade ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

Som huvudregel kan sägas gälla att om det erfordras skall i domstols
beslut anges de skäl varå beslutet grundas (30 kap. 10 § 1 st. och 11 §

1 st. rättegångsbalken). Ogillas ett ersättningsyrkande helt eller delvis
får det enligt min mening merendels anses erforderligt med en motivering
för beslutet. I förevarande fall grundade sig beslutet om nedsättning
av två av de yrkade beloppen på en skälighetsbedömning. Jag anser
att åtminstone detta borde ha framgått av beslutet.

Beslut om ersättning till personundersökare är ett sådant beslut under
rättegång mot vilket talan får föras särskilt genom besvär. Har beslut
under rättegång meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling
skall besvärstiden — två veckor — räknas från den dag klaganden
erhöll del av beslutet (49 kap. 4 § 1 st. punkt 5 och 2 st. samt 52
kap. 1 § 1 st. rättegångsbalken). Varken i rättegångsbalken eller annorstädes
finnes någon bestämmelse om hur klaganden skall erhålla del av
beslutet eller underrättas om detsamma. Det kan därför inte utan vidare
göras gällande att domstolen skall delgiva beslutet med klaganden (jfr.

1 § 1 st. delgivningslagen och övergångsbestämmelserna till lagen). Något
hinder för domstolen att i sådant fall tillämpa bestämmelserna i delgivningslagen
torde dock inte föreligga och när fråga är om beslut som
gått klaganden emot talar enligt min mening övervägande skäl för att
domstolen regelmässigt bör delgiva beslutet med klaganden.

120

Försenade expeditionstider i tingsrätt beträffande brottmålsdomar

I ett mål mellan åklagaren och W. angående olovlig körning hade en
tingsrätt meddelat dom den 24 september 1971. W. klagade hos JO över
att domen expedierats till honom så sent att han fått oskäligt kort tid
på sig för att inge vadeinlaga. Från tingsrätten uppgavs att domen mot
W. expedierats den 4 eller den 5 oktober 1971.

Vid ärendets avgörande uttalade ställeföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

I 30 kap. 7 § femte stycket rättegångsbalken föreskrives att när brottmål
avgjorts skriftlig underrättelse om utgången i målet snarast skall
ges den tilltalade. Särskilda föreskrifter härom har meddelats i kungörelsen
den 20 mars 1970 om skyldighet för domstol att underrätta tilltalad
om dom m. m.

Vidare finnes i expeditionskungörelsen (1964: 618) bestämmelser om
expediering av dom och slutligt beslut (se 17 §).

Jag finner det angeläget att understryka vikten av att ifrågavarande
bestämmelser om underrättelse och expediering av dom och slutligt
beslut fullgöres på föreskrivet sätt.

I de fall då den tilltalade inte är närvarande vid huvudförhandlingen
eller domens avkunnande eller då domen meddelas genom att hållas
tillgänglig å rättens kansli är det naturligtvis av särskild betydelse att
den tilltalade snarast får underrättelse om domen och vad han har att
iakttaga om han vill överklaga domen.

Den försening som inträffat i förevarande fall är beklaglig. Förseningen
får bedömas mot bakgrund av de speciella och svårbemästrade
förhållanden som rått och som för övrigt alltjämt torde råda vid tingsrätten
till följd av den synnerligen kraftiga måltillströmningen. Vid den
tid varom här är fråga — omkring månadsskiftet september/oktober
1971 — synes personalläget ha varit särskilt hårt ansträngt.

Utredningen visar att domen kom W. tillhanda inom fullföljdstiden
och att domen överklagats. Någon rättsförlust kan W. således inte anses
ha lidit på grund av den försenade domsexpedieringen. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt bör den inträffade förseningen
inte medföra tjänstefelsansvar för någon befattningshavare vid tingsrätten.
Jag nöjer mig därför med att än en gång understryka vikten av
att gällande bestämmelser angående underrättelse och expediering av
dom och slutligt beslut noggrant efterlevs.

Härutöver vill jag anföra följande.

Åtskilliga domstolar har idag betydande målbalanser. Oftast anses
att de alltför stora balanserna beror på att personalstyrkan är för liten.
En tyngande arbetsbörda och otillräckliga personalresurser kan helt
naturligt sätta rättssäkerheten i fara och medföra olägenheter från personalvårdssynpunkt.
En risk som det här finns anledning att framhålla
är att rättsförluster inträffar till följd av att fastställda expeditionstider
inte kan hållas. För att nedbringa målbalanserna är det synnerligen angeläget
att kraftfulla åtgärder vidtages. Rationaliseringar i fråga om arbetsrutiner
och dylikt kan säkert ge vinster i en del fall. Det måste dock
alltid tillses att vid domstolarna finns en så stor personalstyrka att målbalanserna
kan hållas på en ur rättssäkerhetssynpunkt acceptabel nivå,
att bestämmelser av olika slag angående verksamhetens bedrivande kan

121

följas, att arbetet kan fullgöras på ett effektivt och tillfredsställande
sätt samt att personalvårdande synpunkter inte behöver bli åsidosatta.
Ansvaret härför vilar ytterst på statsmakterna. Berörda befattningshavare
vid domstolarna får dock aldrig slå sig till ro och acceptera att det
räder personalbrist. Jag känner mig övertygad om att som regel detta
inte heller sker. Är arbetsläget vid t. ex. en tingsrätt besvärande eller
tenderar det att förvärras ankommer det på de ansvariga befattningshavarna
vid domstolen att snarast söka komma till rätta med förhållandena.
Vad som därvid närmast måste ske är att vederbörande hovrätt
utan dröjsmål underrättas om läget och att om behov av ytterligare personal
anses föreligga framställning göres om förstärkning av domar-,
kansli- eller skrivpersonal. Först när initiativ på detta sätt tagits till erforderliga
åtgärder kan de ansvariga befattningshavarna vid domstolen
gå fria från klander, om till följd av otillräckliga personalresurser målbalansen
är alltför stor eller om expeditionstiderna av samma skäl inte
kan hållas.

Fråga om skyldighet för domstol att tillhandahålla utskrift av bandupptaget
vittnesmål

I ett ärende framfördes klagomål över att en domstol inte tillhandahållit
utskrift av bandupptaget vittnesmål vid domstolen.

JO Wennergren uttalade i anledning härav.

I 11 § protokollskungörelsen är föreskrivet att stenogram och fonogram
över utsaga som upptagits enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken skall
återges i vanlig skrift, när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt
finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift. I ett JObeslut
(1955 års ämbetsberättelse s. 173) har mot bakgrund av bl. a.
denna bestämmelse anförts att fonogrammet i och för sig uppenbarligen
inte kan hänföras under allmänna handlingar enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Någon skyldighet skulle därmed inte föreligga enligt
2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen att ställa bandupptagningen till förfogande
för »läsning eller avskrivning på stället». Den enskilde skulle
endast ha den rätt att få upptagningen återgiven i vanlig skrift som anges
i 11 § protokollskungörelsen.

Frågan har också behandlats av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
i dess betänkande »Data och integritet» (SOU 1972: 47).
Kommittén framhåller däri bl. a. (s. 51) efter redogörelse för JO-beslutet
att utvecklingen i praxis under de senaste femton åren inneburit
en utvidgning av handlingsbegreppet, uppenbarligen motiverad av en
önskan att slå vakt om offentlighetsprincipen, och hänvisar till RÅ 1965
ref. 25, 1969 ref. 11 och 1971 ref. 15. Kommittén konstaterar emellertid
att regeringsrätten ännu inte i praxis tagit ställning till i vilken form
utlämnande av magnetband o. d. skall ske och hävdar beträffande RÅ
1971 ref. 15, där kopia av själva magnetbandet sedermera utlämnats,
att, ehuru handlingen av rättstekniska skäl blivit det centrala begreppet
i offentlighetslagstiftningen, det ju normalt är informationen, tankeinnehållet,
som det gäller att hålla tillgängligt, och att det därför med fog
kan hävdas att det varit tillräckligt med en utskrift av magnetbandet.

Även om med den utveckling av synsättet som ägt rum sedan 1955
års JO-beslut att fonogram numera skulle vara att betrakta som allmän
och offentlig handling, måste beaktas att skyldighet att tillhandahålla

122

sådan handling på stället inte föreligger enligt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
om betydande hinder härför möter, och att skyldigheten
i övrigt hänför sig till att utlämna en avskrift. Med hänsyn härtill och
till att bestämmelserna i protokollskungörelsen tydligt utgår från att
någon rätt att avlyssna själva fonogrammet inte tillkommer envar, anser
jag inte att det kan läggas en domstol till last som fel att part ej tillhandahålls
ett bandupptaget vittnesmål på annat sätt än genom sådan
avskrift som sägs i 11 § protokollskungörelsen. Det är givetvis önskvärt
att sådan avskrift tillhandahålls före fullföljdstidens utgång, men det
lär dessvärre inte på alla håll vara möjligt att ge den servicen.

Gäldenärs rätt till ersättning för rättegångskostnader i mål om betalningsföreläggande A.

ansökte hos en tingsrätt om betalningsföreläggande för B. Med
påstående att delgivningen skett med fel gäldenär och att B. inte häftade
i skuld till A. bestred B. ansökningen. A. återkallade härefter ansökningen.
Tingsrätten meddelade resolution, varigenom B. bereddes tillfälle,
vid äventyr att målet eljest i befintligt skick avskrevs från vidare
handläggning, att inkomma med yttrande. B. yrkade ersättning för
kostnaderna för bestridande m. m. Tingsrätten avskrev målet från vidare
handläggning och förpliktade A. att till B. utge ersättning för
rättegångskostnader. A. anförde besvär mot beslutet. Hovrätten fann att
tingsrätten ej ägt ingå i prövning av yrkandet om rättegångskostnader
och undanröjde därför överklagade beslutet, såvitt därigenom A. ålagts
betalningsskyldighet.

B. begärde JO:s prövning.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson till en början följande.

Något uttryckligt stadgande om gäldenärs rättegångskostnad, när
borgenären återkallar sin ansökan, förekommer inte i lagsökningslagen.
En tillämpning av rättegångsbalkens principer skulle däremot medföra,
att gäldenär i dylikt fall, om ej särskilda omständigheter föranledde
att ersättningsskyldigheten bestämdes annorlunda, fick sina kostnader
ersatta (jfr. 18 kap. 5 § rättegångsbalken).

Thyresson redogjorde därefter för ett i JO:s ämbetsberättelse 1958
s. 83 ff återgivet beslut i vilket JO Lundvik funnit det inte vara medgivet
att tillerkänna gäldenär ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Thyresson anförde för egen del.

Av JO Lundviks uttalande, vartill jag ansluter mig, följer att A:s
återkallelse ej borde ha delgivits B. för yttrande och att tingsrätten ej
borde ha tillerkänt B. ersättning för kostnader å målet. Det påtalade
beslutet av hovrätten innebär rättelse i överensstämmelse härmed och
kan ej föranleda någon kritik. Skäl saknas emellertid inte för en motsatt
uppfattning i ersättningsfrågan och jag anser mig därför inte böra
ingå i prövning av fråga om ansvar för befattningshavare i tingsrätten.

123

Försummelse att göra ansökan om omyndighetsförklaring

I en klagoskrift anförde L. i huvudsak följande. Sedan hans far avlidit
den 13 augusti 1972, uppstod behov för de efterlevande av omyndighetsförklaring
av modern, som sedan omkring ett år vårdades på
sjukhus på grund av psykisk sjukdom. Handlingarna för ansökan om
omyndighetsförklaring översändes den 14 september 1972 till vederbörande
överförmyndare, för att denne skulle vidarebefordra dem till
tingsrätten. Handlingarna kom emellertid tingsrätten tillhanda först den
8 december 1972. L. påtalade att det dröjsmål som uppstått förorsakat
dödsboet ekonomiska förluster.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson bland annat följande.

Enligt 1 § överförmyndarkungörelsen åligger det överförmyndare
att vinnlägga sig om skyndsamt avgörande av ärenden, som ankommer
på honom.

I förevarande ärende framgår att tidsutdräkten med avgivandet till
domstolen av ansökan om omyndighetsförklaring inte berott av att
överförmyndarens prövning varit tidskrävande utan av att framställningen
överhuvudtaget inte prövades av honom förrän han blev påmind
i ärendet. Även om viss kortare tid försvarligt kunnat åtgå ifall prövningen
skett då framställningen inkom är det tydligt att överförmyndarens
uraktlåtenhet medfört längre tidsutdräkt än som eljest skolat
uppstå.

Ansvaret för den bristande handläggningen åvilar överförmyndaren.
Av dennes yttrande framgår att han, då felet förekom, innehaft sitt
uppdrag tämligen kort tid och då ej upplagt en rutin ägnad att förhindra
dylika fel men att han numera vidtagit åtgärder ägnade att i framtida
fall förhindra ett upprepande av vad som i det påtalade ärendet förekommit.

Det kan ej antagas att dröjsmålet i ärendet varit avsiktligt. Klagomålen
kan ej heller anses ge vid handen att förorsakad tidsutdräkt medfört
att försummelsen eljest bör anses som grov. På grund härav och då
överförmyndaren vidgått sin försummelse finner jag saken kunna bero
vid erinran om överförmyndares skyldighet att vinnlägga sig om skyndsamt
avgörande av sina ärenden.

Utlämnande av egendom som varit under beslag

I en klagoskrift frågade M. med vilken rätt en polisman utlämnat
M. tillhörig egendom till annan person.

Av utredningen framgick bl. a. följande.

Under en förundersökning verkställdes beslag hos M. och G. Sedan
vissa beslag hävts tillfrågades förundersökningsledaren om den egendom
som varit under beslag kunde utlämnas till G., som var M:s fästmö.
Förundersökningsledaren lämnade tillstånd därtill. M. tillfrågades inte
innan egendomen utlämnades till G. och någon fullmakt från M. fanns
inte.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

124

Då beslag hävs skall den egendom som varit under beslag utlämnas
till den som är berättigad att erhålla densamma. Därvid kan egendomen
utlämnas till den, åt vilken den berättigade uppdragit att avhämta egendomen,
eller till den som begär att utfå egendomen, om den berättigade
lämnar sitt medgivande därtill. Jag vill understryka att det i fall som
nu avses givetvis måste stå helt klart för den som beslutar om egendomens
utlämnande till annan än den berättigade, att utlämnandet sker
med dennes samtycke. Som regel torde få krävas att fullmakt eller
medgivande lämnas skriftligen. I vart fall måste det på betryggande sätt
kunna styrkas att utlämnandet sker med den berättigades vilja.

Med anledning av att förundersökningsledaren i infordrat yttrande
uppgett att G. vid ifrågavarande tidpunkt måste anses ha intagit sådan
ställning att hon haft fullmakt att för M:s räkning mottaga honom
tillhörig egendom får jag anföra följande. Då fullmakt eller medgivande
inte föreligger från den berättigade och inte heller kan inhämtas
från denne, torde det i enstaka fall få godtagas att egendom som varit
under beslag utlämnas till någon som står den berättigade nära,
som regel någon han varaktigt sammanbor med. Stor restriktivitet
måste dock iakttagas av hänsyn till den berättigade, som inte haft
tillfälle att lämna något uppdrag eller medgivande, och utlämnandet
bör endast avse egendom som uppenbarligen är avsedd för den berättigades
och mottagarens gemensamma räkning eller för den senares
behov. En särskild anledning till stor försiktighet är att det oftast torde
vara svårt för den som skall besluta om egendomens utlämnande
att bilda sig en säker uppfattning om kontrahenternas inbördes relationer
vid den tidpunkt då ett utlämnande övervägs.

Bland den egendom som G. mottog fanns egendom som beslagtagits
hos henne. Mot utlämnandet av sådan egendom till G. kan givetvis
inte riktas någon anmärkning. Vidare fanns bland den till G. utlämnade
egendomen även egendom som beslagtagits hos M. men som
måste antagas ha tillhört G. Jag anser mig inte heller ha stöd för "någon
kritik mot utlämnandet av denna egendom till G. När nu i fortsättningen
talas om egendom avses egendom som beslagtogs hos M.
och som utlämnades till G. men som hon, såvitt framkommit, ej kan
anses ha haft någon ägande- eller besittningsrätt till.

Som framgått av förundersökningsledarens yttrande häktades M.
den 13 december 1971. Av handlingarna i tingsrättens akt framgår att
M. enligt dom den 14 januari 1972 skulle kvarbli i häktet till dess
domen, som lydde på fängelse tre månader, vann laga kraft mot honom
samt att M. den 18 januari 1972 avgav nöjdförklaring. M. kunde
således vid båda tillfällena då egendom utlämnades till G. med lätthet
ha kontaktats och tillfrågats om han medgav att hon fick utkvittera
egendomen. Ett sådant medgivande hade t. ex. kunnat inhämtas per
telefon och bestyrkas av en tjänsteman på häktet. Egendomen borde
således inte ha utlämnats till G. utan att medgivande inhämtats från M.

Även om besked av någon anledning inte skulle ha kunnat inhämtas
från M. har det enligt min mening inte funnits förutsättningar för
att utlämna egendomen till G. För det första kan ifrågasättas om fog
funnits för den bedömning av M:s och G:s förhållanden som legat
till grund för uppfattningen att egendomen kunde utlämnas till G.
Med anledning av förundersökningsledarens uppgifter om vad han
vid huvudförhandlingen erfor rörande M:s och G:s »inbördes reia -

125

tioner och ekonomiska förhållanden» vill jag påpeka att en stor del
av egendomen utlämnades redan före huvudförhandlingen. Enligt en
i målet upprättad personundersökning rörande M. hade denne till personundersökaren
uppgivit att han för cirka ett år sedan träffade sin
fästmö, G., att de förlovade sig och att de numera bodde tillsammans.
G. å sin sida hade till personundersökaren uppgivit bl. a. följande: »Förhållandet
dem emellan är det allra bästa och några problem med fästmannen
har hon aldrig haft. Han brukar bo ute hos henne, men att
de sammanbor för gott är kanske att ta till.» Jag vill nämna att M. i
sina påminnelser riktat kritik mot förundersökningsledarens beskrivning
av förhållandet mellan M. och G. För det andra har det såvitt
jag kan bedöma inte i något fall varit fråga om egendom som var avsedd
för M:s eller G:s gemensamma räkning eller för enbart hennes
behov. Som tidigare framgått rörde det sig i flera fall om egendom —
bl. a. bankböcker — som inte tillhörde vare sig M. eller G.

Jag finner sålunda att förundersökningsledaren förfarit fel genom
att ge tillstånd till att egendomen utlämnades till G. Även om jag anser
hans handlande anmärkningsvärt är det dock inte av sådan allvarlig
beskaffenhet att det bör medföra tjänstefelsansvar för honom.
Jag låter därför bero vid den erinran som innefattas i det anförda och
vid ett understrykande av vikten av att största försiktighet iakttages
vid utlämnande av egendom, som varit under beslag, till annan än den
berättigade.

Läkarundersökning av omhändertagen narkotikaberusad

I föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP) 253—1 föreskrives
beträffande omhändertagande, förvaring och vård av berusade
eller eljest omtöcknade personer att dessa skall läkarundersökas
bland annat då berusningen eller omtöckningen kan misstänkas vara
förorsakad helt eller delvis av andra medel än alkoholhaltiga drycker.

E. omhändertogs enligt 19 § polisinstruktionen och fördes till en
en polisstation.1 Han var vid införandet klockan 14.30 barfota och bar
på överkroppen. E. var påverkad av narkotika men visade inte tecken
på någon sjukdom eller svaghet. Han bedömdes ej vara lämplig för
frigivning och insattes i arrest klockan 14.35. E:s tillstånd förändrades
inte fram till klockan 20.00. Då tillkallades läkare som undersökte
E. under tiden 22.20—23.10. Enligt läkaren företedde E. s. k.
»knarknoja» och sluten psykiatrisk vård var oundgängligen påkallad.
Läkaren utfärdade vårdintyg enligt lagen om sluten psykiatrisk vård.
Ambulans rekvirerades och E. fördes klockan 00.30 till mentalsjukhus.
Kort efter intagningen på sjukhuset överfördes E. till kroppssjukhus,
där han avled under natten. Efter rättsmedicinsk obduktion konstaterades
att dödsfallet till fullo förklarades av hjärtsjukdom, som kunde
vara orsakad av fenmetralinförgiftning.

I en klagoskrivelse begärde E:s föräldrar att JO skulle utreda om -

1 19 § polisinstruktionen motsvaras numera av 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande
(SFS 1973 : 558).

126

ständigheterna kring E:s död. Klagandena ifrågasatte det riktiga i att
E. inte blivit läkarundersökt förrän efter 10 timmars vistelse på polisstationen.

Efter remiss inkom bl. a. rikspolisstyrelsen med yttrande rörande
tillämpningen av de i FAP 253—1, p. 1.4 intagna bestämmelserna om
läkarundersökning av omhändertagen person.

Rikspolisstyrelsen yttrade bl. a. följande.

Rikspolisstyrelsens anvisningar rörande omhändertagande, förvaring
och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer tillkom 1966
efter samråd med bl. a. dåvarande medicinalstyrelsen.

Vid tiden för anvisningarnas tillkomst var antalet av polisen omhändertagna
narkotikaberusade personer relativt ringa i förhållande
till antalet alkoholberusade. Polisen hade stor erfarenhet av att bedöma
en alkoholberusad persons status medan erfarenhet i stort sett
saknades för bedömningen av en narkotikaberusad. Rikspolisstyrelsens
anvisningar utformades därför mycket strikt med avseende på skyldigheten
att låta läkarundersöka person som var berusad eller omtöcknad
av andra medel än alkohol.

Vid en strikt tillämpning av anvisningen i det aktuella fallet borde
sålunda beslut ha fattats om läkarundersökning så snart misstanke
uppstod att E. var påverkad av annat medel än alkoholhaltig dryck,
dvs. strax efter införandet på polisstationen.

Under senare år har missbruket av narkotika blivit allt vanligare.
Antalet av polisen omhändertagna narkotikaberusade personer har
stigit avsevärt. Detta har i åtskilliga fall medfört att läkare inte funnits
tillgänglig för verkställande av undersökning. Polispersonalen har också
förvärvat rutin och erfarenhet vid bedömningen av narkotikaberusade
personers tillstånd.

På grund av dessa omständigheter synes en glidning i tillämpningen
av punkt 1.4 ha skett därhän att endast svårare fall av narkotikaberusning
numera kommer under omedelbar läkarkontroll genom polisens
försorg medan man i övriga fall avvaktar hur den berusades tillstånd
utvecklas.

Rikspolisstyrelsen har uppmärksammat de svårigheter som föreligger
att strikt tillämpa gällande anvisningar. En översyn av anvisningen
har därför igångsatts i samråd med bl. a. socialstyrelsen.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

Såsom rikspolisstyrelsen uttalat borde med strikt tillämpning av gällande
föreskrifter läkare omedelbart ha inkallats för undersökning av
E. sedan denne införts på polisstationen.

Av rikspolisstyrelsens yttrande framgår emellertid att gällande föreskrifter
rörande läkarundersökning av narkotikapåverkad person numera
tillämpas så att endast svårare fall av narkotikaberusning kommer
under omedelbar läkarkontroll medan man i övriga fall avvaktar
hur den berusades tillstånd utvecklas. I ärendet är ej visat att polismyndighetens
handläggning av saken avvikit från den rutin, som numera
tillämpas. Vad som förekommit kan därför ej läggas någon tjänsteman
hos polismyndigheten till last såsom tjänstefel.

127

Vad som framkommit i ärendet ger ej heller för övrigt stöd för kritik
mot polismyndighetens befattning med omhändertagandet och kvarhållandet
av E.

Jag förutsätter att den i samråd med bland andra socialstyrelsen
pågående översynen inom kort leder till ändring av gällande föreskrifter,
som tillkommit under andra förhållanden och som numera svårligen
praktiskt kan tillämpas. Jag finner ej anledning att närmare ingå
på det lämpliga innehållet i nya föreskrifter.

Polismans bärande av politiskt märke

En civilklädd polisman hade under tjänsteutövning i samband med
en FNL-demonstration i Stockholm ett märke med texten »Viet Cong
Hunting Club» fastsytt på sin kavajrock.

I infordrat yttrande anförde polismästaren i Stockholms polisdistrikt
bl. a. följande.

Den utpekade polismannen, polisassistenten K., har vid förhör framhållit
att han haft märket fastsatt på sin kavaj sedan ca ett år. Sedan
den 1 april detta år har han under tjänstgöring såsom civilpatrull
begagnat kavajen med ifrågavarande märke. När K. den 17 april
1973 under civiltjänstgöring oförberett kommenderades till platsen
för FNL-demonstrationen tog han för att undvika att uppträda provokativt
en regnrock på sig när han gick ut ur den bil som transporterade
honom till platsen. När de sista demonstranterna befann sig på ett
avstånd av ca 50—100 meter tog han av sig regnrocken i samband med
att han skulle bege sig från platsen. Det var vid detta tillfälle som fotografierna
togs. K:s uppgifter bestyrkes delvis av ett tidningsfotografi.

Ifrågavarande märke har en utformning och en text, som måste betecknas
såsom i hög grad provocerande för stor del av befolkningen.
Även om gällande polisförfattningar saknar föreskrifter om polismans
klädsel under civiltjänstgöring måste dock de allmänna reglerna i polisinstruktionen
beträffande polismans allmänna åligganden m. m. vara
tillämpliga även i detta avseende. Det synes mig uppenbart att bärande
av ett dylikt märke under tjänsteutövning icke kan anses förenligt
med stadgandet i polisinstruktionens § 7 om att polisman i sin tjänsteutövning
skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning.

Av utredningen framgår att K. burit märket under civiltjänstgöring
under drygt två veckor.

K. har därigenom enligt mitt förmenande visat oförstånd i tjänsten.
Emellertid har han åtminstone i samband med demonstrationen den
17 april försökt dölja märket eftersom det då kunde anses såsom särskilt
provocerande. Han bär numera inte längre märket i tjänsten.

För att förhindra att det inträffade upprepas har polisbefälet erinrats
om skyldigheten att ha sin uppmärksamhet riktad även på de
civiltjänstgörande polismännens klädsel.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson följande.

Jag instämmer i polismästarens bedömning. K. har sålunda enligt
min mening visat oförstånd i tjänsten genom att han under kommendering
haft ett märke med texten »Viet Cong Hunting Club» fastsytt
på den civila kavajrock som han bar vid tillfället. Ehuru jag finner

128

K:s förfarande betänkligt anser jag mig dock kunna underlåta att väcka
åtal mot K. för tjänstefel. Jag låter därför bero vid en erinran om
vikten av att en polisman under tjänsteutövning uppträder på sådant
sätt att han inger förtroende och aktning och därvid bl. a. — även
om han är civilklädd — avhåller sig från att ha märke eller annat som
kan verka provocerande eller anstötligt anbringat på sin klädsel.

Beaktande av politiska motsättningar vid val av tolk

En polismyndighet hade vid förhör med en grekisk medborgare,
misstänkt för stöld, anlitat en annan grekisk medborgare, E., som
tolk. E. hade även uppträtt som tolk inför tingsrätt vid häktningsförhandling
beträffande den misstänkte och anlitats som tolk vid polisförhör
med andra grekiska medborgare i avvisningsärende. I ett klagoärende
ifrågasattes lämpligheten av att E. anlitats som tolk vid
nämnda tillfällen, eftersom E. haft anställning som tjänsteman vid
grekiskt konsulat och haft en från de hörda avvikande politisk uppfattning.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson bland annat följande.

I syfte att upprätthålla kravet på en tolks opartiskhet och objektivitet
stadgas i 5 kap. 6 § rättegångsbalken att den vilken till saken eller
till någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad ej må anlitas som tolk. Med hänsyn
härtill bör en person regelmässigt anses vara olämplig som tolk
bl. a. om det kan konstateras att han har en politisk uppfattning som
starkt avviker från den hördes.

I de båda föreliggande fallen skulle E. enligt vissa påståenden ha
haft en politisk uppfattning som avvikit från de hörda personernas.
Något belägg härför har inte framkommit genom polisens undersökningar.
Enbart det förhållandet att E. tidigare haft anställning på
grekiskt konsulat kan i och för sig inte anses utgöra grund för att
E. skulle anses vara olämplig som tolk vid de nu aktuella förhören.

Vid utseende av tolk bör särskilt beaktas farhågor för att personer
från länder med starka politiska motsättningar kan utsättas för menliga
åtgärder från sitt hemlands sida med hjälp bl. a. från tolkar, som
anlitas av svensk myndighet (se JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 71).

Husrannsakan i bil?

I ett ärende framfördes klagomål över att en polisman undersökt
föremål i en olåst personbil. I klagoskriften gjordes gällande att åtgärden
är att bedöma enligt reglerna för husrannsakan.

JO Thyresson uttalade med anledning härav följande.

En olåst bil kan enligt min mening inte anses utgöra sådant slutet
förvaringsställe som avses i 28 kap. 1 § rättegångsbalken. Polismannens
förfarande kan därför inte betraktas som en husrannsakan. Inte
heller kan en undersökning av en olåst bil i och för sig hänföras till
sådan undersökning som avses i 28 kap. 10 § rättegångsbalken. Om po -

129

lisman likväl kan anses berättigad att företaga undersökning av föremål
i en olåst bil får i varje särskilt fall bedömas utifrån allmänna
lämplighetssynpunkter.

Polismyndighets ansvar för lös egendom i omhändertagen bil

G. som färdades i sin personbil stoppades av polismän och omhändertogs
såsom misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. Bilen kördes
av en polisman till polishusets garage för flygande inspektion.
Omedelbart efter det att inspektionen slutförts fördes bilen ut ur garaget,
där den omhändertogs av en bilfirma. En av de anställda på denna
firma transporterade bilen till firmans uppställningsplats. Innan så
skedde hade bilnycklarna på G:s begäran avskilts från en nyckelknippa,
vilken därefter återlämnats till G. Bilen stod på uppställningsplatsen
under sex dagar varefter den hämtades av G. och bogserades till
en parkeringsplats vid hans bostad. Senare anmälde G. till polisen att
han blivit bestulen på en transistorradio och en kassettgrammofon. Föremålen
hade enligt G. förvarats i bilen, då denna togs om hand av
polisen, men fanns inte kvar då bilen hämtades på uppställningsplatsen.

Av utredningen framgick att den polisman som kört bilen till polishuset
lagt märke till att det låg en mindre transistorradio i bilen
framme vid vindrutan. Polismannen hade flyttat radion till högra
framsätet. Vidare framkom att radion låg kvar på högra framsätet
i bilen, då denna överlämnades till bilfirman.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bland
annat följande.

Det finns inte någon direkt föreskriven skyldighet för polismän att
tillvarataga föremål som förvaras i av polisen omhändertagna fordon,
såvitt det inte är fråga om gods som av en eller annan anledning må
tagas i beslag. Däremot åligger det polisen — enligt 2 § polisinstruktionen
— att förebygga brott och när det gäller tillgrepp ur bilar har
rikspolisstyrelsen i syfte att nedbringa antalet sådana brott propagandavägen
uppmanat allmänheten att inte kvarlämna värdeföremål i fordon.
Mot bakgrunden härav skulle det framstå som märkligt om polisen
vid befattningen med omhändertagna bilar endast skulle tillvarataga
gods som faller under beslag och generellt förbigå andra föremål.
Det bör ligga i sakens natur att polisen i största möjliga utsträckning
tillvaratager eller på annat sätt säkrar föremål som kan tänkas
vara begärliga stöldobjekt. Sådana åtgärder kan också vara påkallade
i situationer där det visserligen inte är fråga om direkt omhändertagna
fordon men där ändå ett visst ansvar för dem kan anses åvila polisen.
Exempel på sådana situationer kan vara ingripanden mot misstänkta
rattfyllerister där fordonen lämnas kvar på platsen för ingripandet
eller trafikolyckor där förare och eventuella passagerare på grund av
skador är förhindrade att själva vidtaga åtgärder med fordonen. Det
förhållandet att fordon parkeras i garage eller inom inhägnat område

9 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

130

torde inte i och för sig innebära att polisen bör avstå från att tillvarataga
stöldbegärligt gods i enlighet med vad som tidigare sagts. I det
aktuella fallet hade radion och grammofonen kunnat överlämnas till
G. innan hans bil borttransporterades. Åtminstone hade det varit lämpligt
att han tillfrågats om han inte önskade utfå dessa tillhörigheter.
Det inträffade bör emellertid inte läggas någon vid polismyndigheten
till last som fel eller försummelse i tjänsten.

Identifiering hos polismyndighet

S. T. greps av polis vid ett tillfälle såsom misstänkt för fylleri och
vid ett annat tillfälle för att han deltagit i ett lägenhetsbråk. S. T. uppgav
vid båda tillfällena sin broder L. T:s namn. L. T. tilldelades sedermera
varning såsom körkortsinnehavare.

I anledning av klagomål från L. T. uttalade ställföreträdande JO
Wigelius beträffande identitetskontrollen hos polisen bland annat följande.

Polisen måste som regel kontrollera en misstänkts identitet. Vilka
åtgärder som polisen därvid har att vidtaga är beroende på omständigheterna
i varje särskilt fall. Allmänt kan sägas att den misstänkte bör
anmodas att förete identitetskort eller annan personhandling och att
utan hjälp av sådan handling uppgiva sitt fullständiga namn, personnummer
och bostadsadress samt att polisen på lämpligt sätt måste
kontrollera de framkomna uppgifterna, t. ex. i hos polisen eller annan
myndighet tillgängligt register. Mer långtgående kontrollåtgärder
kan givetvis ibland bli erforderliga.

Jag finner det angeläget att understryka vikten av att noggrannhet
iakttages vid identitetskontroller. Samtidigt är jag medveten om att
det inte sällan föreligger svårigheter att utföra sådana kontroller och
att det ofta inte kan begäras att polisen utöver det rutinmässiga lägger
ner ett mer omfattande arbete på att kontrollera en misstänkts
identitet. Polisen får dock aldrig begränsa kontrollen så att man känner
sig osäker på identiteten hos den misstänkte.

Vad beträffar förevarande fall är det i viss mån oklart vad som
förekommit i de hänseenden som är av betydelse för bedömande av
polisens identitetskontroll. Så t. ex. framgår inte av utredningen hur
pass fullständiga personuppgifter som S. T. avkrävts. Delvis motstridiga
uppgifter föreligger också. Det kan även i övrigt råda tvekan
om identitetskontrollen skett med tillbörlig noggrannhet. Utredningen
visar dock att polisen i fråga om fylleriförseelsen ringt och samtalat
med en polisman i L. T:s hemort och att man genom denna åtgärd
ansett sig ha fått bekräftelse på att den omhändertagne var L. T. Beträffande
det andra ingripandet mot S. T. har från polisens sida uppgivits
att den omhändertagne innehaft någon sorts handling som styrkte
de uppgifter denne lämnat om sig samt att man tagit kontakt med
polisens sambandscentral och därvid fått uppgift om att L. T. inte var
efterlyst men att han fanns antecknad för en ännu inte »avdömd»
fylleriförseelse. Jag anser mig på grund härav och med hänsyn till
omständigheterna i övrigt — särskilt till att det inte varit fråga om
några allvarligare förseelser som föranlett ingripandena mot S. T. —
inte kunna rikta någon kritik mot polisens identitetskontroll. Fort -

131

satt utredning härom skulle enligt min mening inte kunna leda till
annat bedömande.

Skyldigheten att bevara konceptanteckningar från polisförhör m. m.

I ett klagoärende framkom att konceptprotokoll upprättade vid en
under hösten 1968 verkställd förundersökning hade makulerats.

I anledning härav inhämtades yttrande från rikspolisstyrelsen beträffande
frågan om arkivering av protokoll och kortfattade anteckningar.
Rikspolisstyrelsen anförde därvid följande.

I serien »Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet» (FAP) utgav
rikspolisstyrelsen den 10 augusti 1970 anvisningar för arkivbildning
och arkivvård (FAP 182—1). I dessa anvisningar sägs i fråga om
bevarande och gallring av handlingar bl. a. följande.

Avsnitt 1, blad 2:

»Till arkivhandlingar räknas inte
a. —.—.—.—.—.—.

c. anteckningar och meddelanden av endast tillfällig betydelse eller
sådana utkast, kladdar och liknande arbetspapper, vilkas betydelse
upphör i och med upprättande av slutligt koncept eller fullbordande
av arbete.

Handlingar under c. skall inte bevaras, »—.—.

Avsnitt 6, blad 6—7:

»Med gallring i ett arkiv förstås, att ett arkiv minskas genom att
vissa handlingar utgallras, dvs. kasseras och förstörs. Att gallra en
arkivserie innebär, att vissa handlingar i serien avlägsnas och förstörs;
att utgallra en serie innebär, att hela serien avlägsnas och förstörs.»

»Slutligen bör upprepas, att anteckningar och meddelanden av endast
tillfällig betydelse samt utkast, kladdar och arbetspapper, vilkas
betydelse upphör i och med upprättande av slutligt koncept eller fullbordande
av arbete, inte heller skall bevaras.

När ett förundersökningsprotokoll är renskrivet, bör därför i regel
alla förarbeten i form av kladdanteckningar och koncept snarast möjligt
förstöras, dock ej så länge ärendet handläggs av polismyndighet,
åklagarmyndighet eller domstol.»

Ovannämnda anvisningar gäller fr. o. m. den 15 augusti 1970. I ämnet
fanns dessförinnan inte några särskilda anvisningar utfärdade av
styrelsen.

Av remisshandlingarna framgår bl. a. att förhörsledare hållit förhör
på kriminalavdelning, varvid förhörsprotokoll (koncept) utskrivits direkt
med maskinskrift. Innan förhören avslutades fick de berörda personerna
taga del av protokollen för godkännande. Protokollen överlämnades
härefter till en skrivcentral, där de skrevs över på origram.
Förhörsledaren kontrollerade att texten på origrammen stämde överens
med texten på de protokoll, som utskrevs vid förhören, varefter
förhörsledaren undertecknade origramprotokollen. De ursprungliga
protokollen makulerades.

132

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är konceptprotokoll, av vilka
den hörde tagit del, att anse som koncept (slutligt koncept) i den mening
som avses i FAP 182—1. Sådant konceptprotokoll skall således
bevaras så länge ärendet handläggs av polismyndighet, åklagarmyndighet
eller domstol.

Av utredningen framgår vidare att förhörsledaren hållit förhör dels
per telefon och dels vid besök i hörda personers hem. Vid förhören
fördes kortfattade anteckningar, som därefter renskrevs av förhörsledaren
i protokollsform. De på detta sätt upprättade förhörsprotokollen
delgavs de hörda personerna. Protokollen överlämnades därefter
till en skrivcentral, där de skrevs över på origram. Origramutskriften
kontrollerades av förhörsledaren mot de förhörsprotokoll (koncept),
som legat till grund vid utskrift av origrammen. Efter denna
kontroll makulerades konceptprotokollen.

Sedan de kortfattade anteckningarna resulterat i slutliga konceptprotokoll
och dessa delgivits hörda personer har, enligt styrelsens förmenande,
betydelsen av anteckningarna upphört. På grund härav syns
inte föreligga något hinder mot att anteckningarna makuleras. De
konceptprotokoll, av vilka de hörda tagit del, är däremot att betrakta
som sådana koncept vilka skall bevaras så länge ärendet handläggs
av polismyndighet, åklagarmyndighet eller domstol.

När utsaga tagits upp på tonband, ljudband eller annat ljudmedium
bör i här aktuellt avseende sådan upptagning likställas med koncept
enligt FAP 182—1. Ifrågavarande ljudmedium bör således bevaras i
oförändrat skick så länge ärendet handläggs av polismyndighet, åklagarmyndighet
eller domstol. Har ljudupptagningen återgivits i vanlig skrift
bör ljudmediet dock kunna avmagnetiseras, dvs. ljudet tas bort, under
förutsättning av att utsagan har intalats av förhörsledaren och
att den hörde tagit del av utskriften. Under sådana förhållanden måste
betydelsen av inspelningen anses ha upphört. Har utsaga däremot
intalats av den hörde, bör ljudmediet bevaras i oförändrat skick så
länge ärendet handläggs av polismyndighet, åklagarmyndighet eller
domstol.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson bland annat följande.

Vad beträffar bedömningen av makuleringen av konceptprotokoll
är att beakta 23 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken vari stadgas:
»Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret
avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att
granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något
att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall
antecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först
efter granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas
handlingarna.» De av rikspolisstyrelsen utfärdade anvisningarna
för arkivbildning och arkivvård trädde i kraft den 15 augusti 1970
och gällde således inte när den nu aktuella polisutredningen verkställdes.

Under polisutredningen har konceptprotokollen makulerats efter det
att de skrivits över på origram. Ett sådant förfaringssätt kan inte
anses stå i överensstämmelse med det återgivna stadgandet i rätte -

133

gångsbalken. Under beaktande av att det vid tiden för polisutredningen
inte fanns de detaljerade bestämmelser som nu givits i rikspolisstyrelsens
anvisningar och då jag saknar grund att ifrågasätta riktigheten
av lämnade uppgifter om att vederbörande handläggare kontrollerat
att origramutskrifterna överensstämde med konceptprotokollen
finner jag makuleringen av protokollen inte böra läggas handläggaren
till last som fel eller försummelse.

Fråga om anstånd med förvandling av bötesstraff
Referat angående ärende rörande detta spörsmål är intaget i det
följande i avsnittet Exekution s. 434.

134

II. Försvaret m. m.

Åtal mot löjtnant för missfirmelse mot krigsman

I en skrivelse, som inkom till JO den 26 november 1971, anförde
värnpliktige Lars Lindgren följande.

Lindgren tillhörde 1. jägarplutonen vid Norrlands dragoners 3. skvadron.
Löjtnanten vid kavalleriet Beyron Ruben Charles Johansson —
vilken när skrivelsen inkom var fanjunkare — var Lindgrens plutonchef.
På grund av att Lindgren stukat ena foten var han den 26—28 oktober
1971 sjukskriven med vård i förläggningen och den 28 oktober—den
15 november 1971 sjukskriven i grupp 2, innebärande att han endast
fick utföra inomhustjänst. Den 15 november bedömde läkaren att
Lindgren kunde deltaga i utomhustjänst med den inskränkningen att
han skulle vara befriad från fysisk träning, marsch och cykelåkning.
Lindgren sjukskrevs därför i grupp 1 med tillägget »Fri fys. trän.,
marsch, cykel». Vid återbesök den 18 november befriades Lindgren
även från skidåkning.

Lindgren klagade hos JO över Johanssons uppträdande mot honom
vid skilda tillfällen i följande hänseenden.

1. Före lunch den 16 november 1971

På grund av sjukskrivningen deltog Lindgren inte i en patrulltävling
som den 16 november 1971 ägde rum vid 3. skvadronen. Lindgren hade
i stället av skvadronadjutanten bl. a. fått i uppdrag att tillsammans
med andra värnpliktiga ordna omflyttning av sängar och skåp i andra
logementet, i vilket Lindgren var förlagd. När Lindgren och värnpliktige
S. Olemyr inne på logementet diskuterade hur omflyttningen
skulle ske kom Johansson dit och beordrade alla sjukskrivna vid plutonen
att ställa upp i korridoren. Därefter skällde Johansson ut dem
för att de inte gjorde någonting utan »bara dräller omkring på logementen
och ligger slängda på sängarna». Lindgren invände att åtminstone
de värnpliktiga på andra logementet inte »drällde» utan hade
diskuterat hur omflyttningen skulle genomföras. Johansson svarade
ungefär: »Jag börjar bli less på dej! Du har inte gjort ett djävla dugg
utan bara varit en djävla myglare under de sista veckorna!» Lindgren
genmälde att Johanssons uttalande var ett angrepp på läkaren, varvid
Johansson replikerade: »Vem har gett dej rätt att yttra dej? Du pratar
först när jag säger till dej!» Johansson slet därefter upp dörren till
andra logementet och sade: »Här ser ju för djävligt ut!» Sedan pekade

135

han på Lindgrens säng, på vilken bädden inte var perfekt sträckt, och
skrek: »Titta på den där! Det är rent svinaktigt hur den ser ut!» Därefter
kommenderade Johansson Lindgren att gå ut och skotta bort snö
från kasernaltanerna och cykelställen. Linder detta arbete skulle Lindgren
endast få ta så lång lunchrast som erfordrades för själva ätandet.
Rasten skulle således inte som vanligt få omfatta en och en halv timme.

2. Efter lunch den 16 november 1971

Efter att ha hållit på med snöskottningen ca 40 minuter gick Lindgren
omkring kl. 11.40 till matsalen och åt. Han hade ätit färdigt omkring
kl. 12.20. Eftersom han ansåg sig förolämpad av Johansson beslöt
han att vända sig till skvadronchefen, som den ifrågavarande dagen
hade mottagning för de värnpliktiga kl. 12.30—13.00. Besöket hos
skvadronchefen avslutades omkring kl. 13.00. Lindgren gick omedelbart
därefter till vapenvårdslokalen för att hämta snöskottningsredskapen.
Johansson kom då dit och skrek: »Var i helvete har Lindgren
hållit hus?» Lindgren omtalade att han varit hos skvadronchefen och
gick sedan bort för att fortsätta snöskottningen på en altan. Johanssson
följde efter och sade: »Du ska ge fan i att smita från tjänsten!» Lindgren
förnekade att han smitit från arbetet. Johansson skrek: »Jag kan
nog se till att du får ett helvete! Du skall djävlar i mej lära dej lyda,
ditt djävla tjocka äckel!» Lindgren — som är 188 cm lång och väger
drygt 90 kg — frågade om Johansson sagt »tjocka äckel», vilket Johansson
bekräftade. Därefter fortsatte Johansson: »Nu går du och fortsätter
skotta! Med språng!» Det var 15 meter till den plats där Lindgren
skulle skotta. När han sprungit 6—7 meter kallades han tillbaka av
Johansson, som ropade: »Lindgren kom tillbaka! Med språng sa jag. Det
betyder högsta hastighet! Med språng!» Lindgren sprang men kallades
åter tillbaka. Johansson sade: »Jag ska djävlar i mej lära dej att sätta
fart på fläsket!» Därpå kommenderade han Lindgren att springa runt
i en oval framför kasernen. Då förklarade Lindgren att han av läkaren
befriats från fysisk träning och därför inte skulle springa. Johansson
genmälde att Lindgren inte var befriad från språng. Sedan Lindgren
förklarat att läkarens beslut innebar att han inte skulle springa utan
ha sin fot i stillhet, sade Johansson till honom att omedelbart återuppta
arbetet.

3. Morgonen den 18 november 1971

På morgonen den 18 november 1971 var Lindgren på återbesök på
sjukvårdsavdelningen. När han och andra värnpliktiga kom därifrån
hade skvadronen gett sig ut på en övning som skulle vara hela dagen.
De sjukanmälda som friskskrivits eller, såsom Lindgren, sjukskrivits
i grupp 1 fick av skvadronadjutanten order att ställa upp kl. 10.00 för

136

att med en matbil transporteras till övningsområdet dit det var ca 4,5
km. Kl. 09.50 kom emellertid Johansson och sade till Lindgren och
värnpliktige S.-E. Asp, vilka var de som tillhörde 1. jägarplutonen, att
de inte skulle åka med matbilen utan cykla till övningsområdet. Lindgren
förklarade att han befriats från cykelåkning och att det var för
långt att cykla 9 km. »Då får du väl gå», svarade Johansson. Lindgren
genmälde att han även var befriad från marsch. »Upp till 3 km ja»,
svarade Johansson, »då får du väl gå 3 km, vila en stund, och sen gå
fram. Du kan gå 20 km om dygnet om så behövs, bara du går i 3 kmetapper».
Därpå avlägsnade sig Johansson, och Lindgren och Asp cyklade
till övningsområdet. Övriga sjukskrivna vid skvadronen fick åka
med matbilen.

Tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen höll den 24 januari 1972
förhör i saken med — förutom dåvarande fanjunkaren Johansson —
värnpliktiga Olemyr, Asp, R. Rönnholm, N. Holmgaard, R. Johansson
och I. Persson samt rustmästarna R. Forsberg och H. Bäckström.

De hörda uppgav följande.

1. Händelsen före lunch den 16 november 1971

Olemyr: På förmiddagen den 16 november 1971 hade Olemyr och
Lindgren av skvadronadjutanten fått order att göra vissa omflyttningar
i andra logementet. Sedan de gjort en del av arbetet blev de villrådiga
beträffande det fortsatta arbetet. De stod därför stilla i logementet när
Johansson kom dit. När de sjukskrivna på Johanssons order stod uppställda
i korridoren påstod Johansson att de inte gjorde någonting utan
bara drällde omkring eller låg på sängarna. Lindgren opponerade sig.
Vad som yttrades av Johansson och Lindgren kommer Olemyr inte ihåg
exakt. Lindgrens skrivelse till JO hade emellertid satts upp strax efter
händelsen och Olemyr hade då tagit del av densamma och vitsordat den
i förevarande del. Det är därför riktigt att Johansson sade att Lindgren
var en myglare och att han var trött på Lindgren m. m. dylikt.

Holmgaard: Han deltog i det nämnda omflyttningsarbetet. Sedan de
sjukskrivna på Johanssons order ställt upp i korridoren förklarade Johansson
att de inte gjorde någonting utan bara drällde omkring. När
Lindgren opponerade sig sade Johansson någonting om att Lindgren
inte skulle tala förrän han blev tillfrågad. Vidare sade Johansson någonting
om att han ansåg Lindgren vara en djävla myglare. Johansson inspekterade
också andra logementet och yttrade därvid någonting om att
det såg för djävligt ut. Troligen åsyftade han att Lindgrens bädd inte
var tillräckligt sträckt.

Asp och Rönnholm berättade i likhet med Holmgaard.

Fanjunkaren Johansson: De i plutonen som sjukskrivs i grupp 1 skall
efter besök på sjukvårdsavdelningen anmäla sig för plutonbefälet för
erhållande av arbetsuppgifter. Arbetsuppgifterna för dem som sjukskrivs
i grupp 2 bestäms av skvadronadjutanten. Ifrågavarande dag hade skvadronadjutanten
bestämt att de i grupp 2 sjukskrivna skulle flytta om
skåp och sängar. Lindgren och ytterligare någon som sjukskrivits i grupp

137

1 hade inte anmält sig till Johansson för att få arbetsuppgifter. När
Johansson skulle kontrollera vad de gjorde upptäckte han i andra logementet
att Lindgren låg på sin säng, att några satt på andra sängar och
att en del stod mitt på golvet. Ingen arbetade. På Johanssons order
ställde de värnpliktiga upp sig i korridoren. Därefter framhöll Johansson
för de värnpliktiga att en del av dem fått order att arbeta och att
de som inte fått någon sådan order skulle ha anmält sig för Johansson.
Han sade också att han tyckte att de nog var myglare när de inte arbetade.
Därefter fick de som tillhörde grupp 2 fortsätta med sitt arbete.
De som tillhörde grupp 1 beordrades till andra arbetsuppgifter, Lindgren
att skotta snö. Johansson hade använt ordet myglare därför att
de som skulle ha anmält sig till honom inte gjort det utan vilade sig och
de som fått arbetsuppgifter inte utförde dessa. Det är mycket möjligt
att Johansson använt svordomar men han kan inte komma ihåg vilka.
Han tyckte att det såg för jäkligt ut i andra logementet därför att det
stod en massa stolar runt Lindgrens säng och Lindgren hade legat på
sängen. Att Lindgren inte skulle få ta så lång lunchrast som vanligt,
en och en halv timme, berodde på att huvuddelen av plutonen i samband
med gruppfälttävlingen skulle få endast 20—30 minuters lunchrast.

2. Händelsen efter lunch den 16 november 1971

Olemyr: Medan Olemyr uppehöll sig i vapenvårdslokalen kom först
Lindgren och därefter Johansson in i lokalen. Johansson sade till Lindgren
någonting sådant som »var i helvete har Lindgren hållit hus?»
Det fanns ingen tvekan om att Johansson svor.

Värnpliktige Johansson: Johansson hade kommenderats att skotta snö
på samma ställe som Lindgren. När Lindgren efter besöket hos skvadronchefen
kom till arbetsplatsen hörde Johansson att Lindgren fick
förebråelser av fanjunkaren Johansson. Denne sade därefter till Lindgren
att hämta skyffel och kvast, som stod 10—15 meter därifrån. Tydligen
ansåg fanjunkaren att Lindgren rörde sig för långsamt, ty han
kommenderade tillbaka Lindgren och sade att Lindgren skulle förflytta
sig med språng. Detta upprepades ett par gånger och i samband därmed
kallade fanjunkaren Lindgren för »ditt tjocka äckel» och sade att
han skulle lära Lindgren att sätta fart. Lindgren kommenderades också
att springa runt, vilket han gjorde en stund. Därefter blev Lindgren tillsagd
att hjälpa till med snöskottningen. Under eftermiddagen kontrollerade
fanjunkaren oupphörligen vad Lindgren gjorde. Lindgren fick
hålla på med snöskottning hela eftermiddagen.

Persson: När Persson befann sig på kasernens norra altan såg han
Lindgren komma bärande på en snöskyffel. I hans sällskap var fanjunkaren
Johansson. När Lindgren och Johansson befann sig 6—7 meter
från Persson hörde denne att Johansson sade någonting om att Lindgren
inte skulle smita från sin kommendering och att Johansson nog
skulle kunna ställa till ett helvete för Lindgren. Johansson tilläde någonting
om »ditt djävla tjocka äckel». Lindgren kommenderades sedan att
med språng förflytta sig till den plats där han skulle arbeta. Tydligen
rörde sig inte Lindgren tillräckligt fort ty han återkallades av Johansson,
som ånyo kommenderade Lindgren att förflytta sig med språng. Persson
avlägsnade sig från platsen och var därför inte vittne till vad som därefter
utspelades mellan Johansson och Lindgren.

138

Forsberg: När Forsberg befann sig i närheten av kaserngårdens norra
altan uppehöll sig Johansson och Lindgren 20—25 meter därifrån. Lindgren
skottade snö och var troligen inbegripen i något resonemang med
Johansson. Forsberg lyssnade inte på vad de sade men råkade höra att
Johansson kommenderade språng. Forsberg såg också att Lindgren
sprang. Efter en stund stannade emellertid Lindgren och ropade till
Johansson att han var befriad från språng eller fysisk träning. Forsberg
tyckte sig uppfatta att Johansson sade någonting om att Lindgren skulle
börja arbeta igen. Något ytterligare hörde inte Forsberg och omedelbart
därefter gick han därifrån.

Bäckström: Han var i sällskap med Forsberg, Han såg att Johansson
och Lindgren stod intill varandra och att Johansson yttrade något. Vad
Johansson sade kunde Bäckström inte uppfatta från den plats där han
befann sig.

Fanjunkaren Johansson: När Johansson hade slutat sin lunch kl. 13.00
kunde han inte hitta Lindgren på den plats där Lindgren borde utföra
snöskottning. Kl. 13.30 gick Johansson in i vapenvårdslokalen. Där satt
Lindgren på ett bord och talade med andra värnpliktiga. Johansson
beordrade Lindgren att sätta i gång med snöskottningen och frågade
var Lindgren varit. Johansson och Lindgren gick ut från kasernen och
Johansson beordrade Lindgren att springa bort och börja med arbetet.
Lindgren började sakta lufsa varför Johansson ropade honom tillbaka.
Då Johansson därefter sade att Lindgren skulle springa påpekade Lindgren
att han var befriad från språng. Johansson svarade att Lindgren
fick gå bort och börja med snöskottningen. Dessförinnan sade Johansson
att han tyckte att Lindgren var som ett stort jäkla äckel som inte
kunde fullfölja de uppgifter han fått utan smet från dem. Johansson
hade alltså inte sagt »ditt jävla tjocka äckel» utan att Lindgren var som
ett stort äckel. Johansson hade sagt att Lindgren inte skulle smita från
tjänsten men han tror inte att han sagt att Lindgren skulle få ett rent
helvete om han gjorde det.

3. Händelsen den 18 november 1971

Asp: Efter det att Asp och Lindgren besökt sjukvårdsavdelningen —
där Asp blev friskskriven — beordrade skvadronadjutanten dem att
följa med en matbil till skvadronens övningsområde. När de därefter
sammanträffade med fanjunkaren Johansson förklarade denne att de
skulle cykla till övningsområdet. Lindgren upplyste Johansson om att
han var befriad från cykling. Johansson sade då att Lindgren fick gå
i stället. Lindgren omtalade att han även var befriad från marsch. Johansson
förklarade då att Lindgren fick gå 3 km, därefter vila och så
gå på nytt. Därmed var samtalet slut och Lindgren och Asp cyklade till
övningsområdet. De cyklade även tillbaka till kasernen.

Fanjunkaren Johansson: Ifrågavarande dag skulle plutonen ha en
dagsövning 2]/2—3 km från kasernen. Innan Forsberg cyklade ut med
plutonen hade cyklar uthämtats även till dem som vid avfärden besökte
sjukvårdsavdelningen. När dessa kom tillbaka från sjukvårdsavdelningen
talade Johansson om för dem var deras cyklar fanns. Lindgren
påpekade då att de som varit på sjukvårdsavdelningen skulle få
åka ut med matbilen. Johansson framhöll att övningen skulle pågå till
kvällen, att de värnpliktiga skulle ha med sig cyklarna ut för att kunna
cykla tillbaka till kasernen, att det inte fanns någon orsak till att de

139

skulle åka bil en så kort sträcka och att det gick fortare att komma ut
med cykel, eftersom matbilen inte skulle avgå förrän om någon timme.
När Lindgren sade att han var befriad från att cykla svarade Johansson
att han fick cykla 5 km och gå 3 km samt att sträckan ut troligen
var 3—4 km men att om den var längre Lindgren fick cykla 5 km
och gå resten av sträckan. Johansson grundade sin uppfattning om att
det inte fanns medicinskt hinder för Lindgren att cykla 5 km eller gå
3 km på innehållet i ett på anslagstavlan i tredje skvadronens befälskorridor
uppsatt anslag, benämnt kodförteckning. I denna förteckning
står angivet »Cm = Fri Cykelmarsch Befriad från cykelåkning mer än
5 km, helt från cykeltolkning och skidtolkning» och »M = Fri marsch,
språngmarsch, exercis, fysisk träning. Förflyttning till fots eller på
skidor högst 3 km ofta i egen takt».

Med anledning av Johanssons uppgifter beträffande förenämnda kodförteckning
införskaffades densamma och de skriftliga meddelanden
angående inskränkningar i bl. a. Lindgrens tjänstgöring som från sjukvårdsavdelningen
översänts till 3. skvadronen under tiden den 28 oktober—den
18 november 1971 (angivna på en blankett som kallas
HS-blanketten). Tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen höll den
28 februari 1972 förhör med fanjunkaren Johansson, förbandschefen
överstelöjtnanten B. Dieden och tjänsteläkaren T. Mjörndal angående
sagda handlingar. Därvid uppgav de hörda följande.

Dieden: Kodförteckningen torde ha tillkommit före 1969. Den har
av läkaren utsänts till de olika kompanierna. Den är att betrakta som
en tjänstegrensanvisning som befälet skall följa. Dieden har inte utfärdat
några direktiv i saken. — Om på HS-blanketten angivits kodbeteckningen
M innebär det att vederbörande soldat är fri marsch men
får förflytta sig till fots 3 km. Detsamma är förhållandet om på HSblanketten
i klartext angivits »fri marsch». — Att kommendera den
som befriats från marsch att med språng förflytta sig ens en mycket
kort sträcka är klart olämpligt.

Mjörndal: Kodförteckningen används men inskränkning i tjänstbarhet
anges på HS-blanketten i klartext. I förteckningen anges »Cm =
Fri Cykelmarsch Befriad från cykelåkning mer än 5 km, helt från cykeltolkning
och skidtolkning». Enligt Mjörndals uppfattning skall emellertid
den angivna sträckan vara 3 km. Härom hade han instruerats i
samband med att han tillträdde sin tjänst. Om det anses att soldaten
inte alls bör cykla anges på HS-blanketten exempelvis »helt fri från
cykel». Den på HS-blanketten för den 18 november 1971 angivna inskränkningen
i tjänstgöringen, »Fri fys trän, marsch + cykel + skidor»,
innebär att Lindgren var helt befriad från fysisk träning och att
han om nödvändigt fick förflytta sig 3 km under marsch, på cykel eller
på skidor. — Att kommendera den som är befriad från marsch att
förflytta sig med språng kan inte anses tillåtet ens om det gäller en
mycket kort sträcka.

Fanjunkaren Johansson: När Johansson på eftermiddagen den 16
november 1971 kommenderade Lindgren att förflytta sig med språng
visste han inte att Lindgren var befriad från marsch utan endast att
Lindgren var sjukskriven i grupp 1. Befälet på plutonerna ser sällan

140

den ifyllda HS-blanketten. Från skvadronadjutanten får respektive plutonchef
en lista över plutonens sjukskrivna och i denna anges ofta endast
vilken grupp vederbörande är sjukskriven i. Johansson kände inte
till huruvida truppbefälet var skyldigt att ta del av meddelandena på
HS-blanketten. Han hade inte hört talas om att den som var »fri cykelåkning»
fick cykla högst 3 km i stället för högst 5 km som anges på
kodförteckningen. Johansson hade aldrig fått några direktiv om hur
ifrågakomna bestämmelser i förteckningen skulle tolkas.

Johansson underrättades om att han var misstänkt för missfirmelse
mot krigsman i det hänseende som framgår av det följande. Samtidigt
bereddes Johansson tillfälle att inkomma med uppgifter om den
ytterligare utredning han kunde finna erforderlig ävensom det yttrande
han kunde finna anledning till. Sådan uppgift eller yttrande inkom
ej från Johansson.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde JO Thyresson i en den 7 september 1973 dagtecknad åtalsinstruktion
följande.

Av utredningen framgår följande.

Den 15 november 1971 sjukskrevs Lindgren i grupp 1, varvid han
av läkaren befriades från fysisk träning, marsch och cykelåkning. I
meddelande från läkaren till truppbefälet angavs beträffande Lindgren
»Fri fys. trän.marsch + cykel» och att Lindgren den 18 november 1971
återigen skulle besöka läkaren. Efter återbesöket angavs i meddelande
till truppbefälet att Lindgren, fortfarande sjukskriven i grupp 1, var
»Fri fys. trän. marsch + cykel + skidor».

På förmiddagen den 16 november 1971 kontrollerade Johansson vad
skvadronens sjukskrivna gjorde. Då han fick den uppfattningen att de
undandrog sig arbete beordrade han dem att ställa upp sig i en korridor,
varefter han starkt kritiserade dem, kryddande kritiken med svordomar.
Johansson sade bl. a. att Lindgren var en djävla myglare.

Genom att använda detta uttryck mot Lindgren har Johansson inte
fullt ut iakttagit bestämmelsen i 6 kap. 34 mom. tjänstereglementet för
krigsmakten att kritik skall meddelas på grannlaga sätt så att den felandes
värdighet och anseende inte nedsättes. Med hänsyn till omständigheterna
anser jag dock inte vad som förevarit vara av beskaffenhet
att böra direkt betecknas såsom oskickligt beteende enligt 21 kap. 9 §
brottsbalken. Jag finner mig därför kunna stanna vid det påpekande
om olämpligt uppträdande som ligger i det sagda.

Under resten av arbetsdagen den 16 november 1971 hade Lindgren
enligt order av Johansson att skotta snö på kaserngården. Lindgren
gjorde ett uppehåll i snöskottningen för lunch och besök hos skvadronchefen.
Därefter begav sig Lindgren till en vapenvårdslokal, där snöredskapen
förvarades. Johansson, som letat efter Lindgren, upptäckte

141

Lindgren i lokalen och kommenderade Lindgren att fortsätta med snöskottningen.
Enär Johansson ansåg att Lindgren rörde sig för långsamt
beordrade han Lindgren att förflytta sig med språng. Då Johansson
tyckte att Lindgren ändock rörde sig för långsamt återkallade han
Lindgren och beordrade honom ånyo att förflytta sig med språng. I
samband med dessa order kallade Johansson Lindgren för ett stort jäkla
äckel eller fällde ett yttrande av åtminstone den innebörden att han
tyckte att Lindgren var ett stort tjockt äckel.

Genom att fälla ett uttryck av dylik innebörd har Johansson förolämpat
Lindgren i hans tjänst och därigenom gjort sig skyldig till missfirmelse
mot krigsman jämlikt 21 kap. 8 § brottsbalken. Däremot anser
jag inte att Johansson genom upprepade order till Lindgren om förflyttning
med språng gjort sig skyldig till straffbar gärning. Men jag
kan inte underlåta att uttala att det enligt min mening förefaller ha
varit ganska onödigt och framför allt opsykologiskt att kommendera
förflyttning med språng den korta sträcka det tydligen här var fråga
om, cirka femton meter.

Vad beträffar Johanssons order till Lindgren att cykla till skvadronens
övningsområde kan, med hänsyn till osäkerheten beträffande innebörden
av inskränkningen i Lindgrens tjänstgöring, Johansson inte
lastas för att han utdelade ordern.

I enlighet med det anförda beslutar jag att det mot Johansson —
som numera såsom löjtnant tillhör Livgardesskvadronen — skall väckas
åtal vid Stockholms tingsrätt jämlikt 21 kap. 8 § brottsbalken för
missfirmelse mot krigsman, bestående i att Johansson den 16 november
1971 på Norrlands dragoners kasernområde i Umeå under tjänsteutövning
förolämpat värnpliktige Lindgren genom att till honom fälla
uttryck av innebörd att Johansson tyckte att Lindgren var ett stort
tjockt äckel.

JO uppdrog åt föredraganden vid riksdagens ombudsmannaexpedition,
kammaråklagaren Göran Salmonson att i enlighet med sålunda
meddelad åtalsinstruktion väcka och utföra åtal mot Johansson.

Salmonson påstod vid tingsrätten ansvar å Johansson i enlighet med
åtalsinstruktionen.

Stockholms tingsrätt meddelade dom i målet den 16 oktober 1973
och dömde därvid Johansson jämlikt 21 kap. 8 § brottsbalken för missfirmelse
mot krigsman till disciplinbot för tio dagar med sjutton kronor
för dag.

I domskälen angavs att Johansson erkänt vad åklagaren lagt honom
till last samt att erkännandet styrktes av övrig utredning.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

142

Skottlossning under inomhuslektion med värnpliktiga

I en den 19 juli 1971 till JO inkommen skrift anförde värnpliktige
Peter Örtegren för egen del och på uppdrag av 47 andra värnpliktiga
vid arméns stabs- och sambandsskolas 10. skolkompani klagomål mot
kaptenen Helge Viktor Franke. I klagoskriften anfördes följande. Den
15 juli 1971 var 10. skolkompaniet, drygt 100 soldater, samlat i Brunnspaviljongen
för att se tre filmer om in- och utlämingspsykologi. Sedan
två filmer visats höll Franke, som då var löjtnant och tjänstförrättande
kompanichef, en kort repetition av filmernas innehåll. Under repetitionen
slocknade plötsligt ljuset och automateld öppnades med, som det
senare visade sig, lös ammunition från en kulsprutepistol. Skytten befann
sig i en dörröppning två meter bakom den besatta bänkraden
längst bak i salongen. Det utbröt panik bland soldaterna. Alla värnpliktiga
vid kompaniet var på grund av defekter, såsom hörselskador
och hjärtbesvär, hänförda till besiktningsgrupp 3. Tre hörselskadade
befann sig i omedelbar närhet av skytten. Med tanke på kompaniets
sammansättning och lektionens art var denna ”övning” synnerligen
makaber.

Efter remiss inkom skolchefen översten B. Hedberg med utredning
och eget yttrande. I utredningen ingick skriftliga redogörelser av Franke,
värnpliktige sergeanten K.-Å. Andersson och överfuriren B. Vegraeus
ävensom förhör med dem och Örtegren. Vidare har förhör hållits
med värnpliktiga 480209-8634 Wilhelmsson, 490804-1793 Cleverdal,
490914-0354 Ånmark, 500213-2958 Hermansson, 471011-2410 Ericsson,
490624-6238 Malmberg, 490505-8139 Halldin, 510510-7113 Stenberg,
480714-2759 Rosén, 490122-6979 Elander och 490723-7913 Ökvist. Därjämte
har tjänsteläkaren vid arméns underofficersskola lämnat utdrag
av journalkort beträffande värnpliktiga 490905-7319 Andersson,
480916-4652 Eriksson och 490226-8590 Bäckström, vilka deltagit i lektionen
och den 16 juli 1971 uppsökt sjukvårdsavdelningen. I utredningen
ingick också en skiss över biografsalongen.

Örtegren avgav påminnelser.

I sina skriftliga redogörelser anförde Franke, Andersson och Vegraeus
följande.

Franke: Jag hade 10. komp (1.—4. avd) samlat för två timmars lektion
avseende befälsutbildning. Jag visade under den första timmen
filmerna ”Att lära att lära” och ”Ensam öva många”. Inför den andra
lektionstimmen hade jag beordrat öfu Vegraeus att sedan tio minuter
förflutit av lektionstiden genomföra följande överraskningsmoment. Beordra
filmskötaren att släcka ljuset i salongen och därefter omedelbart
avlossa ett tiotal lösa skott med kpist i dörröppningen längst bak i
salongen. Momentet avsågs vara ett exempel på en metod att aktivera
en okoncentrerad och måttligt uppmärksam församling. Momentet
genomfördes planenligt. Öfu Vegraeus höll vapnet riktat något nedåt

143

mot gången mellan bänkarna och norra väggen. Någon personal
fanns ej i pipans längdriktning. Närmaste åhörare satt ca två meter
från kpisten. Omedelbart efter skottlossningen tändes ljuset ånyo.
Komp reaktion blev långt häftigare än jag hade beräknat. På tio
sekunder var halva salongen utrymd genom den norra och södra
dörren. Många blev av allt att döma panikslagna och rusade ut i tron
att det var skarpa skott som hade avlossats. Utan särskild svårighet
lyckades jag återsamla komp i salongen. Ett tjugotal elever föreföll
mycket upprörda över det inträffade medan huvuddelen tog det
hela lättsamt skrattande och med en axelryckning. Jag förklarade
min avsikt med överraskningsmomentet varefter jag fortsatte lektionen
med att visa ytterligare en film, ”Att leda lektion”. Efter filmen påpekade
jag att om jag hade givit eleverna en minut av realism i deras
femton månaders fredsutbildning, var detta egentligen inte för mycket.
Dock var det, sade jag, inte min avsikt att skapa ett paniktillstånd.
Bland eleverna fanns några, som var befriade från skjutning. Jag bedömde
dock före ”övningen” att de inte skulle taga någon skada av
skjutningen, vilket heller inte har skett. Några fysiska skador uppkom
ej. Tre elever 490905-7319 (105) Andersson, 480916-4652 (121) Eriksson
och 490226-8590 (126) Bäckström sjukanmälde sig dock idag, juli
16 p g a psykiska skäl och ordinerades av läkaren AUS att vila på logementet
under förmiddagen.

Andersson: Kl. 15.20 får jag av öfu Vegraeus veta, att kompch beordrat
”uppryckningsövn” med hjälp av kpisteld (ca 10 skott). Jag
medföljer öfu V. till BP för att på platsen iakttaga elevernas beteende
före, under och efter övnmomentet. Min observationsplats är utrymmet
där filmapparaten står. Mina iakttagelser om händelseutvecklingen är
följande.

1) Före: under 10—15 min ser jag hur elevernas uppmärksamhet
mer och mer minskar (lappar skickas, elever sitter och nickar till m.m.).

2) Under: ljuset släcks, kpisteld hörs (elden kommer bakifrån, från
dörren längst bak i BP). Eleverna reagerar på olika sätt. En del sitter
kvar, andra kastar sig ner på golvet och en tredje kategori rusar ut ur
salen. Allmän förvirring råder.

3) Efter: eleverna hämtar sig ganska snabbt och intar på nytt sina
platser.

Vegraeus: Jag blev under eftermiddagen av Lt Franke ombedd medverka
vid hans lektion i befälsutbildning. I den andra lektionstimmans
10. min skulle jag avlossa kpisteld (c:a 10 skott) för att ge exempel på
hur man kan ”väcka” ett mindre uppmärksamt auditorium.

C:a fem min före lektionens början anlände jag till Brunnspaviljongen.
Där sökte jag samband med filmskötaren som skulle släcka
ljuset enl överenskommelse med mig.

Från maskinrummet studerade jag sedan åhörarna från lektionens
början kl 15.40. Efter bara några min såg jag därifrån hur eleverna
började slappna av, skruva på sig, samtala med varandra och skicka
lappar. Det syntes också tydligt att det var den bakre halvan som var
mest ouppmärksam.

Sju min efter lektionens början gick jag till bakdörren till salen
medhavande min kpist, öppnade dörren och kontrollerade att ingen
fanns i vapnets skjutriktning. Därefter släcktes ljuset via tecken från
mig. Så fort ljuset slocknat avlossade jag mina skott med mynningen

144

riktad mot golvet och norra väggen. Omedelbart efter skottlossningen
tändes ljuset och jag sprang ut till min bil med vapnet. När jag kom
ut såg jag hur elever rusade ut på gården i panik. Eleverna återgick
emellertid mycket snabbt in i salen och jag avlägsnade mig från platsen.

Vid förhören uppgavs följande.

örtegren: Vid skottlossningen reagerade ungefär halva kompaniet
(ca 50 soldater) på det sättet att de sökte skydd eller försökte ta sig ut
genom dörrarna på lokalens långsidor. Återsamlingen av soldaterna
gick friktionsfritt. 3—5 minuter efter det att Franke börjat visa en ny
film fick soldaterna emellertid en efterreaktion och ca 25 soldater, av
vilka de flesta suttit i bakre delen av lokalen, lämnade densamma.
Franke hade uppenbara svårigheter att återsamla dem. Två av dem
gick till sjukavdelningen för att sjukskriva sig. Läkaren var emellertid
inte i tjänst och de sjukanmälde sig först nästa dag. Tre hörselskadade,
av vilka en var befriad från skjutning, hade suttit inom 5 meters avstånd
från Vegraeus. Det susade i deras öron både den 15 och 16 juli
1971. — Det fanns en korthållsbana i närheten av Brunnspaviljongen
och soldaterna kunde i skottlossningsögonblicket ha fått för sig att
någon från korthållsbanan tagit sig in i Brunnspaviljongen och öppnat
eld med skarpladdat vapen.

Franke: När han planerade skottlossningen hade han inte en tanke på
att soldaterna skulle kunna tro att någon obehörig med skarpladdat
vapen tagit sig in i Brunnspaviljongen från den 100 m därifrån belägna
skjutbanan. — Med anledning av Örtegrens påstående om en efterreaktion
hos soldaterna framhöll Franke att ett mindre antal soldater
lämnade lokalen i en paus som uppstod när den sist visade filmen gick
sönder efter 3—5 minuter och att det inte var några svårigheter att
återsamla dessa soldater.

Vegraeus: Han kände till att vid kulsprutepistolskjutning med lös
ammunition vapnet inte får riktas mot levande mål på avstånd under
5 m och att i mörker vapnet skall riktas uppåt. Innan han började
skottlossningen öppnade han dörren medan ljuset var tänt och kontrollerade
att ingen person befann sig i skjutriktningen. För att dämpa
ekot av skotten och inte stänka ned övre delen av väggen riktade han
vapnet snett nedåt mot väggen.

Wilhelmsson, Cleverdal, Ånmark, Hermansson, Ericsson, Malmberg,
Halldin och Stenberg förklarade att klagoskrivelsen och de av Örtegren
i övrigt lämnade uppgifterna på ett riktigt sätt återgav händelseförloppet
och soldaternas reaktion.

Rosén, Elander och Ökvist uppgav att de vid inskrivningen blivit
nedgrupperade på grund av hörselskador och att de fått ont i öronen
vid skottlossningen. Ingen av dem hade dock sjukanmält sig.

De förenämnda utdragen av journalkorten beträffande Andersson,
Eriksson och Bäckström innehåller följande.

145

Andersson

Chockad i samband med skottlossning. Kom i kläm med knäna.
Status knäleder: Intet objektivt. Tjänstbarhetsgrupp I avförd den 17.7.

Eriksson

Uppriven efter kpistsalva vid tjänsten i går. Valium 2 mgx2. Tjänstbarhetsgrupp
I avförd den 17.7.

Bäckström

Blev skrämd i samband med avlossande av kpistsalva häromdagen.
Lugnande terapi. Valium 2 mgx2. Tjänstbarhetsgrupp I avförd den 17.7.

Översten Hedberg anförde i sitt yttrande att han kommit till den
uppfattningen att överraskningsmomentet var planlagt med gott uppsåt
men olämpligt valt och olämpligt genomfört, att närheten till korthållsbanan
förmodligen bidragit till den för Franke oväntade reaktionen
hos soldaterna samt att Franke tidigare visat prov på gott omdöme. —
Hedberg har dessutom meddelat att Franke med utgången av maj
månad 1973 lämnar sin anställning vid krigsmakten.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

Av utredningen framgår i huvudsak följande.

Den 15 juli 1971 höll Franke två lektioner med filmförevisning för
drygt 100 soldater i Brunnspa vil jongén vid arméns stabs- och sambandsskola.
Franke ansåg att soldaterna inte var tillräckligt uppmärksamma
och beslöt därför att införa ett överraskningsmoment i undervisningen.
Detta bestod däri att sedan 10 minuter förflutit av andra lektionen
ljuset i salongen släcktes och ett tiotal lösa skott avlossades med en
kulsprutepistol av en skytt som befann sig i dörröppningen längst bak
i salongen. Ett stort antal soldater blev mycket uppskrämda. En del
sökte taga skydd och andra rusade ut från salongen. Följande dag
uppsökte tre soldater läkare för psykiska besvär på grund av skottlossningen.

Det förefaller helt otänkbart att soldaternas intresse för filmförevisningen
skulle ha kunnat aktiveras genom att i salongen plötsligt avlossades
en skottsalva. Inte heller har överraskningsmomentet på annat
sätt varit motiverat från utbildningssynpunkt. Detsamma framstår
därför som helt meningslöst.

Soldaterna var inte på minsta sätt förberedda på att lektionen skulle
kunna avbrytas på det drastiska sätt som skedde. För många av dem
blev uppenbarligen händelsen också en chockartad upplevelse.

Enligt den vid tillfället gällande säkerhetsinstruktionen för armén
(Säkl) mom. 70 fick vid skjutning med 9 mm lös ammunition vapnet
inte riktas mot levande mål på avstånd under 5 m. Enligt samma

10 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

146

moment skulle vidare vid eldgivning på mindre avstånd än 5 m och
i mörker och dimma samt när det eljest var svårt att bedöma avståndet
till målet vapnet riktas uppåt. Nämnda bestämmelser visar att försiktighet
och omdöme måste iakttagas vid skjutning med lös ammunition.
Även om vid ifrågavarande tillfälle berörda bestämmelser iakttogs kan
man inte bortse från att det varit förbundet med vissa risker att låta
avlossa en skottsalva i en lokal i vilken vistades mer än 100 personer,
i all synnerhet som skottlossningen ägde rum samtidigt med att ljuset
släcktes och några få meter bakom dem som satt längs bak i salongen.

Frankes handlande måste på grund av det sagda betecknas som så
omdömeslöst att Franke får anses ha av oförstånd och oskicklighet
åsidosatt vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom. Hans
handlande är därför att bedöma som tjänstefel enligt 20 kap. 4 §
brottsbalken.

Jag finner emellertid, ehuru med tvekan, felet inte vara så allvarligt
att det bör föranleda åtal eller anmälan till bestraffningsberättigad
militär chef utan anser mig kunna låta bero vid den allvarliga erinran
som innefattas i det sagda.

Fråga om försvarsinformation till pressen. Viss tidning ej inbjuden
till hemvärnsområdes årsstämma

I en skrivelse, som kom in till JO den 27 januari 1972, klagade redaktören
Ulf Matson på att hemvärnschefen i Markaryds hemvärnsområde
B. Ewerfält underlåtit att till hemvärnsområdets årsstämma den
23 januari 1972 inbjuda Knut Strömberg i dennes egenskap av lokalredaktör
i Markaryd för tidningen Smålänningen. Enligt ett till skrivelsen
fogat urklipp ur Smålänningen hade Ewerfält sagt till Strömberg
att den uteblivna inbjudan berodde på att ”Vi vill inte ha kommunister
på våra möten!” Vidare skulle Ewerfält ha sagt att beslutet att utestänga
kommunister från stämman kom från högre ort. Matson fann
det högst otillfredsställande att en chef för en allmännyttig organisation
diskriminerade en enskild person på grund av dennes politiska hemvist
och försökte mörklägga sin organisations verksamhet för en större allmänhet.
Än allvarligare ansåg Matson det vara om Ewerfält handlat
på order från högre ort.

Efter remiss inkom befälhavaren för Kalmar samt Växjö försvarsområden,
översten B. Liming, med — förutom eget yttrande — yttrande
från Ewerfält.

Ewerfält anförde följande.

För det första vill jag framhålla, att jag icke tillhör några politiska
nämnder eller Styrelser i Markaryd och har ingen anledning att gynna
— eller missgynna — någon viss tidning.

147

Markaryd är en gränsort där det läses ett otal tidningar och där det
finns en mångfald lokalredaktörer. För en hemvämschef är det en praktisk
omöjlighet att inför en stämma eller övning ha tid att tänka på
dem alla. Till den aktuella stämman var två tidningar inbjudna, men
minst fyra till blev inte alls inbjudna. Lokalredaktörer brukar underrätta
varandra och ”klippa” notiser ur varandras tidningar. Varför inte
så denna gång?

Tidningen Smålänningens lokalredaktör hade till någon tidning yttrat
”att han känt på sig” att han inte blivit inbjuden därför att han tillhör
vpk. Någon politisk värdering av lokalredaktörer har ej förekommit.
Anmälaren har talat om ”mörkläggning av Hemvärnets verksamhet”.
Det är rena nonsens. Den ena av de inbjudna tidningarna täcker ett
område långt söder Hässleholm och i norr upp till Strömsnäsbruk i
Småland. Den andra tidningen ett område från Helsingborg i söder till
Markaryd i norr.

Någon order från ”högre ort” att ej inbjuda viss tidnings lokalredaktör
har jag ej erhållit. Ej heller har jag till bemälde lokalredaktör eller
annan yttrat ”att vi vill inte ha några kommunister i Hemvärnet”. Detta
yttrande måste avse vad lokalredaktören själv ”trodde” — och detta
kan ju inte jag lastas för.

Efter noggrant studium av Instruktion för hemvärnschefer och andra
Hemvärnets författningar, har jag ingenstans kunnat finna någon föreskrift
som säger att hemvämschef är skyldig inbjuda pressen till våra
övningar och stämmor.

Det bör tilläggas, att jag vid andra tillfällen inbjudit ett flertal olika
tidningar — även Smålänningen — men ingen alls har kommit.

Med anledning av vad jag här ovan anfört bestrider jag på det bestämdaste
att jag brustit i mitt tjänsteansvar i min egenskap av hemvämschef.

Liming anförde i sitt yttrande bl.a. följande.

Som försvarsområdesbefälhavare har jag städse framhållit behovet
av publicitet på olika områden inom mitt verksamhetsområde och då i
synnerhet inom hemvärnet. — I Kronobergs län är hemvärnsofficeren
i Växjö direkt under mig ansvarig för hemvärnets verksamhet i länet.
Han har reglerat presstjänsten så, att vid lokala övningar inom ett
hemvämsområde sköter hemvämschefen kontakten med pressen, medan
han själv vid större övningar tar erforderliga presskontakter. Minst två
gånger per år har hemvärnsofficeren sina hemvärnschefer samlade för
gemensamma genomgångar. Behovet av publicitet och goda kontakter
med pressen framhålles därvid i regel alltid. Dessutom framhålles behovet
av samarbete genom av hemvärnsofficeren kontinuerligt utgiven
skriftlig hemvärnsorder. — Då Ewerfälts svar torde täcka de i anmälan
framförda erinringarna, har jag intet att tillägga.

Den 3 mars 1972 inkom från Strömberg en skrivelse, i vilken han anförde
bl. a. följande. Han hade i pressen läst en redogörelse för Ewerfälts
förenämnda yttrande. Detta var felaktigt. Strömberg hade ringt
upp hemvämschef en och frågat: ”Varför inbjöds inte Smålännningen
till stämman? Är det för att jag är här?” (dvs lokalredaktör för tidningen
i Markaryd). Hemvämschefen svarade ”ja”. Strömberg frågade där -

148

efter: ”Är det för att jag är medlem i vpk?” Svaret var: ”Ja. Det är order
från högre ort”. Två vittnen hade åhört telefonsamtalet och ett
vittne kunde bekräfta att hemvärnschefen sade: ”Det är order från högre
ort”.

Matson har avgivit påminnelser. I dessa uppgav han att det kommit
till hans kännedom att Sven Holm och Anders Lindhoff, båda anställda
vid Helsingborgs Annonsblads lokalredaktion i Markaryd, tagit del av
det aktuella telefonsamtalet mellan Strömberg och Ewerfält eller i
varje fall av Ewerfält fått besked om att Strömberg inte inbjudits till
hemvärnsstämman på grund av sin politiska åskådning. Matson anförde
vidare bl.a. följande.

Sju tidningar är representerade på orten, endast tre av dem har lokalredaktion
i egentlig bemärkelse, nämligen Smålänningen, Norra Skåne
samt Helsingborgs Annonsblad. I fallen Kronobergaren, Smålandsposten
och Hallands-Posten finns kontraktsbundna medarbetare och
s.k. radskrivare, medan den sjunde tidningen, Laholms tidning, förses
med material från en av de lokalredaktörer som verkar för en av de
övriga tidningarna.

Av dessa tidningar har Norra Skåne och Helsingborgs Annonsblad
inbjudits, dvs två av de tre med egentlig lokalredaktion! I hemvärnschefens
yttrande hänvisas till dessa två tidningars spridningsområde men
mer intressant torde vara täckningsprocenten i Markaryds kommun.
Enligt uppgift hämtad ur Tidningsstatistik AB hade tidningen Smålänningen
under första halvåret 1971 en täckning med 58 procent, tidningen
Norra Skåne betydligt under hälften, 22 procent, och tidningen
Helsingborgs Annonsblad blott 9 procent. Sammantaget täcker de båda
inbjudna tidningarna alltså bara drygt hälften (!) av de hushåll som
tidningen Smålänningen når. Vilket inte torde vara obekant för ortsboma
inklusive hemvärnschefen. Uttalandet ”För en hemvämschef är
det en praktisk omöjlighet att inför en stämma eller övning ha tid att
tänka på dem alla”, är under sådana omständigheter anmärkningsvärt,
vederbörande borde i varje fall enligt min mening erinrat sig ortens
klart dominerande tidning.

Tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen sammanträffade den 17
oktober 1972 med Strömberg, Lindhoff, Holm och Ewerfält och hade
med envar av dem samtal i saken. De uppgav enligt de vid samtalen
förda protokollen följande.

Strömberg:

Han och Ewerfält kände varandra sedan länge och Ewerfält visste
att Strömberg tillhörde vpk. När Strömberg i telefon frågade Ewerfält
om anledningen till att Smålänningen inte hade inbjudits till hemvärnsstämman
var att Strömberg tjänstgjorde vid tidningen svarade
Ewerfält ”ja”. Strömberg frågade därefter: ”Är det för att jag är medlem
i vpk?” Ewerfält svarade ja även på denna fråga och tilläde att det
förelåg order från högre ort. Strömberg hade ställt frågorna så att de
inte kunde missuppfattas av Ewerfält. Strömberg och Ewerfält hade
kanske också resonerat litet hit och dit men i stort sett var de nämnda

149

frågorna och svaren det enda av betydelse som förekom vid samtalet.
När samtalet avslutades sade Ewerfält: ”Vi behöver ju inte vara
ovänner för detta på något sätt”.

Lindhoff:

En måndag när Lindhoff på Smålänningens lokalredaktion i Markaryd
sammanträffat med Strömberg hade denne, som uppmärksammat
att Helsingborgs Dagblad och Norra Skåne innehöll referat om ifrågavarande
hemvärnsstämma, sagt att det var anmärkningsvärt att Smålänningen,
som var den största tidningen i Markaryd, inte inbjudits
till stämman. Strömberg ringde därför till Ewerfält. Lindhoff uppehöll
sig i rummet under telefonsamtalet. Han hörde att Strömberg
frågade efter anledningen till den uteblivna inbjudningen. Efter att ha
fått något svar frågade Strömberg om anledningen var att det var
Strömberg som fungerade som lokalredaktör. När frågan besvarats sade
Strömberg ”jaha”. Lindhoff kunde inte erinra sig att han hört Strömberg
fråga: ”Är det för att jag är medlem i vpk?”. Detta utesluter
emellertid inte att frågan ställts. Efter telefonsamtalet hade Strömberg
sagt att orsaken till den uteblivna inbjudningen var att Strömberg fungerade
som lokalredaktör. Lindhoff är säker på att Strömberg inte
nämnde något om att Ewerfält sagt någonting om order från högre ort.

Holm:

Sedan hemvärnsstämman refererats i Helsingborgs Dagblad hade
Strömberg sagt till Holm att han undrade varför inte Smålänningen
inbjudits. Holm som inte kände till anledningen hade senare sagt till
Ewerfält att man på Smålänningen var missbelåten för att tidningen
inte inbjudits. Ewerfält hade då förklarat att det var order från högre
ort som föranlett att Smålänningen inte inbjudits. Holm hade inte närmare
reflekterat över Ewerfälts yttrande och kunde inte uppfatta att
det låg några politiska skäl bakom detta.

Ewerfält:

Vid telefonsamtalet mellan Strömberg och Ewerfält hade Strömberg
gång på gång upprepat att han ville veta anledningen till att Smålänningen
inte blivit inbjuden till hemvärnsstämman. Ewerfält tyckte att
Strömberg blev väl långrandig och Ewerfält ville få slut på samtalet.
Ewerfält, som känner Strömberg sedan flera år, sade därför ”att det
där får du fråga högre upp” eller någonting sådant, vilket Strömberg
tydligen hade tolkat som ett påstående om att Ewerfält stödde sig på
en order från högre ort. Något tal om Strömbergs politiska hemvist
var det inte. Strömbergs påstående att hans frågor varit preciserade
och att Ewerfälts svar varit klara och entydiga var delvis felaktigt.
Ewerfält hade inte lagt på minnet exakt vilka frågor som Strömberg
ställt och kunde inte minnas att han svarat ja på någon av frågorna.
Han trodde inte att han bejakat någon fråga om att anledningen till
den uteblivna inbjudningen var att Strömberg tillhörde vpk. Ewerfält
reflekterar inte över politisk tillhörighet. Strömberg hade fått en felaktig
uppfattning om innebörden av vad som förekommit vid telefonsamtalet.
För övrigt hade Ewerfält ringt till Strömberg någon eller
några dagar före stämman för att inbjuda honom till denna. Ingen hade
emellertid svarat på telefonen och Ewerfält hade inte gjort något ytterligare
försök att få tag på Strömberg. När Holm hade frågat Ewerfält

150

om anledningen till att Smålänningen inte inbjudits till stämman förstod
Ewerfält att det skulle bli utredning om saken. Därför tyckte han
att han borde säga likadant till Holm som till Strömberg. Han sade
således till Holm att ”det var order från högre ort” eller ”högre upp”
eller något liknande. — Sedan anmälan gjorts till JO hade Ewerfält
funderat över vad som förekom vid samtalet med Strömberg. De exakta
frågorna och svaren hade han inte kunnat erinra sig, men han ville
med skärpa framhålla att han varken till Strömberg eller någon annan
sagt att Strömbergs politiska tillhörighet var orsaken till att Smålänningen
inte inbjöds till stämman.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I skrivelse den 6 juli 1966 (bilaga VIII c till Handbok för Presstjänst
i fred) har överbefälhavaren — som enligt kap. 16 mom. 14 tjänstereglementet
för krigsmakten har att utfärda bestämmelser för försvarsinformation,
omfattande försvarsupplysning och presstjänst — förklarat att
under förberedelser för pressbesök, visning o.d. bör noga övervägas vilka
publicitetsorgan, som mot bakgrunden av syftet med besöket/visningen
skall inbjudas att sända representanter. I skrivelsen ges vissa riktlinjer
för urvalet av publicitetsorgan för sådan inbjudan. Vid urvalet bör hänsyn
tas bl. a. till besöks/visningsobjektets lämplighet för olika slag av
publicitetsmedia (i fråga om dagspressen riks- och/eller läns- och ortstidningar),
vilka publicitetsorgan som med hänsyn till läsekrets kan
anses ha intresse för besöket/visningen och komma att utnyttja sitt material
på sådant sätt att det gagnar försvaret, samt slutligen tidpunkten
då respektive publicitetsorgan kan offentliggöra materialet (utgivningsresp
utsändningstid). I skrivelsen anges att det i och för sig inte föreligger
någon skyldighet för militär myndighet att inbjuda samtliga kategorier
publicitetsorgan eller inom någon kategori samtliga företrädare
för denna. — Någon bestämmelse om att tidning eller tidningsrepresentant
av viss politisk schattering ej skall inbjudas finns inte.

Strömberg har påstått att Ewerfält inte inbjudit honom till ifrågavarande
hemvämsstämma av politiska skäl, vilket förnekats av Ewerfält.
Till stöd för sitt påstående har Strömberg åberopat vad som förekommit
vid förenämnda telefonsamtal mellan honom och Ewerfält. Deras uppgifter
härom är dock motstridiga. I vart fall har emellertid Ewerfält
vid telefonsamtalet — liksom vid ett senare samtal med redaktören
Holm — uttryckt sig på ett sådant sätt att det framstått som om den
uteblivna inbjudningen berott på en order från högre ort, vilket varit
helt felaktigt.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit i denna del av
ärendet anser jag att Strömbergs uppfattning om anledningen till den
uteblivna inbjudningen inte varit helt ogrundad. Jag kan dock mot
Ewerfälts bestridande inte göra gällande att han underlåtit att inbjuda
Strömberg av politiska skäl.

151

Förenämnda föreskrifter i Handbok för Presstjänst i fred utgår från
det i och för sig självklara förhållandet att det är viktigt att behovet
av upplysning till allmänheten om totalförsvaret tillgodoses i så stor
utsträckning som möjligt. Detta innebär, såvitt angår försvarsverksamhet
av såsom i förevarande fall framför allt lokalt intresse, bl.a. att vid
bestämmandet av vilka tidningar som genom sina representanter bör
erhålla inbjudan, avseende regelmässigt bör fästas vid vilka tidningar
som har den största läsekretsen inom det område som berörs av verksamheten.

På grund härav borde enligt min mening Smålänningen, som otvivelaktigt
är den mest lästa tidningen i Markaryds hemvärnsområde, ha
inbjudits att sända en representant till hemvärnsområdets årsstämma
1972.

Lämpligheten av att förbandschef bl. a. i förbandsnämnd gjort vissa
uttalanden inför val av ombud till 1972 års värnpliktskonferens

I en skrift, som kom in till JO den 13 mars 1972, anförde Pär Jonsson
i huvudsak följande. Den 17 december 1971 samlades de värnpliktiga
vid Norrbottens pansarbataljon (P 5) för genomgång, varvid bataljonschefen,
överstelöjtnanten Gillis Hallagård, och bataljonens personalvårdsofficer
gav de värnpliktiga allmän information angående 1972
års värnpliktskonferens. Vid denna genomgång uttalade Hallagård, i
strid med vad som angavs i en folder utgiven av försvarsstabens personalvårdsbyrå,
att konferensen enbart skulle behandla de värnpliktigas
intressefrågor av rent facklig karaktär och inte befatta sig med
frågor av mera politisk art. — Vid sammanträde med förbandsnämnden
vid P 5 den 14 februari 1972 yttrade sig Hallagård angående valet
till värnpliktskonferensen. Enligt vad Jonsson hört från ledamöter i
nämnden sade Hallagård att det på förbandet nominerats kandidater
som inte skulle vara lämpliga som ombud på konferensen. Dessa element
skulle nämligen enligt Hallagård vara farliga för försvaret och
för kamratskapet mellan de värnpliktiga. De hade också fördärvat de
förut goda förhållandena mellan värnpliktiga och befäl. De värnpliktiga
skulle noga tänka över saken innan de gav dessa kandidater sina
röster. Hallagård menade att vissa kandidater var styrda av organisationer,
varvid han också nämnde Jonsson vid namn. Han gjorde också
gällande att Jonsson inte hade skrivit sina motioner själv och att han
visste vilken partipolitisk organisation Jonsson var medlem i.

Jonsson ansåg att Hallagård gjort sig skyldig till tjänstefel dels genom
att vid genomgången den 17 december 1971 inskränka värnpliktskonferensens
kompetensområde samt dels genom att på förbandsnämnds -

152

sammanträdet den 14 februari 1972 försöka påverka valet av ombud
till värnpliktsriksdagen och avråda från val av Jonsson på grund av
dennes politiska åsikter. Därjämte hade Hallagård enligt Jonssons mening
genom att ta upp förenämnda frågor på sammanträde med förbandsnämnden
gått utanför nämndens kompetensområde.

Efter remiss inkom Hallagård med upplysningar och yttrande, varvid
han anförde följande.

1971.12.17 ägde genomgång för de värnpliktiga vid P 5 rum. Inledningsvis
hänvisade Hallagård till 1 § i tillämpningsföreskrifterna för
anordnandet av 1972 års värnpliktsriksdag (TKO nr 71041), som han
läste upp. Han tilläde förklarande, att någon begränsning av motionsrätten
när det gällde frågor rörande försvaret alltså inte förelåg, men
att han personligen tyckte att det var mest ändamålsenligt att motionerna
inriktade sig på för de värnpliktiga näraliggande problem med
hänsyn till konferensens tidsmässiga begränsning och till den mängd
motioner som kunde förväntas. Stora och avgörande frågor som exempelvis
försvarets vara eller inte vara kunde man inte beräkna att få
lösta inom konferensens ram.

1972.02.14 hölls förbandsnämndssammanträde inom P 5. Hallagård
framhöll därvid att det bland kandidaterna till värnpliktskonferensen
fanns sådana som hade en negativ inställning till försvaret och krigsmakten
och strävade efter att förstöra den goda anda och det goda
förhållande som rådde bland de värnpliktiga och mellan dessa och befälet.

1972.01.28 fick samtliga värnpliktiga vid P 5 under 45 min. presentation
av kandidaterna, varvid tillfälle gavs för dessa att kortfattat redogöra
för sina motioner och svara på frågor. Bl. a. redogjorde Jonsson
för sina motioner. I förbandsnämnden orienterade Hallagård om att de
motioner Jonsson stod för hade han fått utskrivna och (eller) skrivna
av någon annan, sannolikt någon organisation. Detta därför att han på
bataljonsexpeditionen bett att få motionerna utskrivna. Han lämnade
därvid på maskin utskrivna motioner som koncept. Några dagar tidigare
hade han fått dessa sig tillsända, klippt isär de olika delarna och
skrivit under med sitt namn. Hallagård orienterade nämnden om detta
med framhållande av att motionerna sannolikt var centralstyrda och
fördelade på olika kandidater ute på förbanden. Dock framhöll Hallagård
att var och en (fick förbereda motionerna på vilket sätt han ville.

Hallagård framhöll också att några av motionerna föreföll lämpliga
men några inte kunde anses vara sådana att de skulle vinna gehör hos
många värnpliktiga t. ex. att de värnpliktiga tillförsäkras fri strejkrätt
eller att de värnpliktiga skulle bedriva politisk verksamhet i enlighet
med »Motion om politiska rättigheter för värnpliktiga». Av dessa
anledningar nämndes Jonsson vid namn och Hallagårds agerande föranleddes
av att han ansåg det vara sin skyldighet att belysa med exempel
vart vissa värnpliktiga syftade och att det inte torde överensstämma
med de uppfattningar, som vår regering och riksdag hade.

Slutligen framhöll Hallagård för förbandsnämndens ledamöter att de
bland kamraterna på kompanierna skulle sprida kunskap om motionernas
innehåll och poängterade vikten av det ansvar som ligger på den
kandidat som vid valet inom P 5 skulle komma att utses.

153

Jonsson inkom med påminnelser, varvid han upplyste att han skrivit
ifrågavarande motioner tillsammans med en kamrat på Norrlands signalbataljon.
Hallagårds uppgifter härvidlag vid sammanträdet med förbandsnämnden
var således enligt Jonsson felaktiga.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Vad först beträffar genomgången den 17 december 1971 kan jag inte
finna anledning till anmärkning mot Hallagård för att denne uttalat
sin åsikt om vilka frågor som i första hand borde avhandlas vid värnpliktsriksdagen.

I föreskrifterna för förbandsnämnd (bilaga 12: 3 till tjänstereglementet
för krigsmakten) anges vilka ämnesområden som får behandlas i
förbandsnämnd. Bland dessa kan nämnas allmän personalvård, sociala
och ekonomiska förhållanden, förströelseverksamhet, hälso- och sjukvård,
ledighet och trivselfrågor, dvs. ämnen som i stor utsträckning
återkommer i motioner till värnpliktsriksdagen. Det kan därför enligt
min mening inte anses ligga utanför förbandsnämndens kompetensområde
att ta upp frågor som har samband med värnpliktsriksdagens verksamhet.

Även om jag inte vill ifrågasätta annat än att Hallagård haft de
värnpliktigas bästa för ögonen, anser jag emellertid att det var mindre
lämpligt av honom att i sammanhanget gå in på enskilda kandidaters
lämplighet som ombud för bataljonen. Sådana yttranden är i stor utsträckning
ägnade att väcka misstankar hos de värnpliktiga om att
förbandsledningen försöker styra valen i viss riktning.

Än mer betänkligt finner jag Hallagårds yttrande om att Jonsson
inte hade tillverkat sina motioner själv, särskilt som påståendet tydligen
varit felaktigt. Hallagård har i sitt yttrande hit uppgivit att hans uttalande
föranletts av att han ville med exempel belysa vart vissa värnpliktiga
syftar och att det inte torde överensstämma med de uppfattningar
som regering och riksdag i dag har. Jag finner inte Hallagårds
förklaring innefatta bärande skäl för yttranden som uppenbarligen är
ägnade att hos de värnpliktiga väcka misstro mot en viss bestämd kamrat.
Jag finner emellertid att Hallagårds av mig kritiserade förfarande
närmast måste ha berott på obetänksamhet och låter därför bero vid
de av mig gjorda påpekandena.

Homosexuellas möjlighet att bli befäl inom krigsmakten

Med en skrivelse, som kom in till JO den 30 oktober 1972, överlämnade
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande ett av förbundet

154

gjort principuttalande beträffande frågan om homosexuellas möjligheter
att bli befäl inom krigsmakten. Vid skrivelsen var fogad en genom
förbundets försorg gjord uppteckning av ett samtal som representanter
för förbundet haft i saken med överbefälhavaren. I sitt principuttalande
uppgav förbundet att överbefälhavaren vid samtalet fällt ett yttrande
som innebar att homosexuella generellt skulle vara olämpliga som
befäl, därför att de skulle utnyttja sin befälsrätt gentemot underlydande
värnpliktiga. Förbundet menade att uttalandet var kränkande mot de
homosexuella och, vad som var allvarligare, helt satte den enskilde
medborgarens rättssäkerhet ur funktion. Förbundet ansåg det motiverat
med en prövning av frågan huruvida en sådan uppfattning som överbefälhavaren
gett uttryck åt var acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Det finns — såsom enligt sagda uppteckning överbefälhavaren även
framhållit vid det förenämnda samtalet — inte något generellt förbud
mot uttagning av homosexuella för utbildning till befäl inom krigsmakten.

Huvudprincipen vid uttagning till tjänst eller befattning överhuvudtaget
inom krigsmakten är enligt 6 § femte stycket värnpliktslagen
att värnpliktig skall såvitt möjligt uttagas för den utbildning för vilken
han kan anses bäst lämpad. För att detta skall kunna ske måste självfallet
göras en bedömning av vederbörandes förutsättningar i olika avseenden.
Därvid beaktas givetvis personliga egenskaper och läggning.

Med rådande värderingar i samhället förhåller det sig ovedersägligen
så att det i fråga om personer med homosexuell läggning kan uppstå
speciella problem, ibland av allvarlig natur, såväl för vederbörande
själva som för andra. Man kan vid befälsuttagning uppenbarligen lika
litet bortse härifrån som man vid uttagningen kan bortse från personliga
egenskaper av annat slag som kan orsaka problem. Vid uttagningen
skall emellertid ske en samlad bedömning av en persons egenskaper
överhuvudtaget. Frågan huruvida homosexuella drag skall inverka på
utfallet av bedömningen får avgöras från fall till fall. Vid bedömningen
bör iakttagas den vidsynthet som detta ömtåliga ämne kräver.

Vad angår det uttalande som överbefälhavaren enligt förbundet skulle
ha fällt måste det för att kunna rätt förstås ses mot bakgrund av vad
överbefälhavaren enligt förenämnda uppteckning i övrigt skulle ha
yttrat vid förbundsrepresentanternas samtal med honom. Enligt uppteckningen
framhöll överbefälhavaren — i viss överensstämmelse med
vad jag själv förut uttalat — att med nuvarande värderingar i samhället
kan upplysningar om en människas homosexualitet skada vederbörande.
Längre hade man nu inte kommit i åsiktsutvecklingen och
man fick utgå från samhället som det är. Överbefälhavaren yttrade

155

enligt uppteckningen att det principiellt kan sägas att man inte gärna
vill ha någon som är homosexuell i befälsställning på grund av risken
för att vederbörande skulle missbruka sin position eller utnyttjas. Överbefälhavaren
underströk särskilt att man inom krigsmakten ville skydda
individen från att utsättas för pennalism och andra övergrepp.

Enligt min mening bör inte överbefälhavarens uttalande — såsom
förbundet vill göra gällande — uppfattas som kränkande mot de homosexuella.
Uttalandet är ej heller ägnat att sätta den enskilde medborgarens
rättssäkerhet ur funktion.

Kompanichefs närvaro vid läkarundersökning av värnpliktiga

I en skrivelse, som kom in till JO den 21 mars 1973, anförde värnpliktige
Lennart Lundin att kompanichefen majoren A. Fridolfsson,
Bohusläns regemente, närvarit vid läkarundersökning av två värnpliktiga
utan att de lämnat sitt medgivande härtill. Lundin ville ha prövat
om Fridolfsson härigenom brutit mot den i tjänstereglementet för
krigsmakten kap. 21 mom. 37 givna bestämmelsen att kompanichef
eller högre chef får, om särskilda skäl föreligger, efter medgivande av
läkaren och patienten närvara vid läkarundersökning.

Efter remiss inkom tjänstförrättande regementschefen överstelöjtnanten
A. Rolff med yttrande från regementsläkaren B. Bergner och
eget yttrande. Lundin avgav påminnelser. Ärendet remitterades därefter
ånyo till regementschefen. Rolff inkom med yttrande från Fridolfsson
och tjänsteläkaren B. Smith och eget förnyat yttrande. Lundin bereddes
tillfälle att avgiva nya påminnelser men lät sig inte avhöra.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande följande.

Ifrågavarande läkarundersökning verkställdes av Smith. Denne hade
lämnat Fridolfsson tillstånd att närvara. De två värnpliktiga hade inte
lämnat sitt uttryckliga medgivande till Fridolfssons närvaro. När den
ene värnpliktige begärde att Fridolfsson skulle avlägsna sig gjorde Fridolfsson
det. Fridolfssons syfte med närvaron var enligt vad han uppgivit
att vidmakthålla kontakten kompanichef—läkare.

Rolff har förklarat att Fridolfssons närvaro stod helt i överensstämmelse
med andemeningen i förenämnda bestämmelser.

Frågan huruvida värnpliktigs uttryckliga medgivande erfordras för
att kompanichef skall få närvara vid läkarundersökning har tidigare
behandlats av dåvarande ställföreträdande JO Petrén i ett i JO:s ämbetsberättelse
1970 s. 141—142 återgivet ärende, i vilket patientens

156

uttryckliga medgivande inte inhämtats utan den omständigheten att
patienten inte opponerat sig mot närvaron ansetts innebära ett tyst
medgivande. Petrén ansåg sig inte kunna beteckna den tolkning av
bestämmelsen som sålunda kommit till uttryck som felaktig men förordade
den tillämpningen av bestämmelsen att patientens uttryckliga
medgivande inhämtades. I Handbok för medicinalpersonal för krigsmakten
(H Med K), fastställd av försvarets sjukvårdsstyrelse, har också
genom en den 27 oktober 1970 fastställd ändring av handboken angivits
att patientens uttryckliga medgivande skall inhämtas i varje särskilt
fall (s. 100).

Såvitt jag kan finna måste ifrågavarande bestämmelse i tjänstereglementet
tolkas så, att uttryckligt medgivande skall inhämtas från såväl
läkaren som patienten innan undersökning börjar i chefens närvaro.
Detta innebär att enligt min mening den tolkning av bestämmelsen
som angivits i H Med K är riktig.

Jag finner alltså beträffande det aktuella fallet att den värnpliktiges
passivitet inte bort tagas för likvärdig med sådant medgivande som
reglementsbestämmelsen avser. Det må tilläggas att läkaren ej torde ha
bort lämna sitt medgivande förrän den värnpliktige lämnat sitt.

Fråga i visst fall om vem som har att lämna underrättelse enligt
80 § andra stycket militära rättegångslagen

Vid ställföreträdande JO Wigelius’ inspektion av Norrbottens regemente
den 17 och 18 oktober 1972 antecknades följande.

Genom dom den 26 januari 1971 dömde Bodens tingsrätt en värnpliktig
för förseelse mot vägtrafikförordningen bestående i hastighetsöverträdelse
med militärt fordon. Kontrollkort upprättades först den
3 februari 1971, då tingsrättens dom kom regementschefen tillhanda.

När förundersökning inleds beträffande brott av beskaffenhet att
fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål, skall enligt
80 § andra stycket militära rättegångslagen den som närmast äger bestraffningsrätt
i disciplinmål över den misstänkte genast underrättas.
Sådan underrättelse synes inte ha skett i förevarande fall.

Yttrande i saken inhämtades från polismyndigheten i Skellefteå polisdistrikt.

Till sitt yttrande fogade polismästaren Filip Gerhardsson en av kriminalkommissarien
Einar Lindgren upprättad promemoria, vari Lindgren
anförde i huvudsak följande. Ärendets handläggning hos polismyndigheten
sköttes av Lindgren. Då den värnpliktige under för handen
varande omständigheter enligt Lindgrens mening kunde misstänkas
förutom för fortköming även för tjänstefel, upprättades s. k. K -

157

anmälan mot den värnpliktige med angivande av brottshändelsen
»åsidosättande av tjänsteplikt genom fortkörning med militärt motorfordon».
Samtidigt upprättade Lindgren personblad i tanke på att
överlämna ärendet till åklagarmyndigheten för åklagarinträde och bedömning
av om förundersökning skulle inledas mot den värnpliktige
för tjänstefel. Det sistnämnda föranleddes enligt Lindgren av att polismyndigheten
inte är undersökningsledare i mål av den arten. Lindgren
förklarade sig ha varit medveten om att det förelåg skyldighet att vid
påbörjad förundersökning i ifrågavarande slag av ärenden underrätta
den som närmast ägde bestraffningsrätt över den misstänkte. Att sådan
underrättelse inte lämnats av polismyndigheten berodde på att
Lindgren tolkade bestämmelsen så att underrättelseskyldigheten inte
ålåg polismyndigheten utan åklagarmyndigheten, eftersom sistnämnda
myndighet hade att besluta om förundersökning om tjänstefel skulle
upptagas.

Gerhardsson uppgav i sitt yttrande att enligt hans bedömning borde
polismyndigheten i Skellefteå, där ärendet först registrerats, ha gjort
anmälan enligt 80 § andra stycket militära rättegångslagen.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Militieombudsmannen har tidigare behandlat frågan om vem som är
skyldig att lämna underrättelse enligt 80 § andra stycket militära rättegångslagen
(MO:s ämbetsberättelse 1957 s. 37). Som huvudregel angavs
då, att den myndighet som beslutar om inledande av förundersökning
också är skyldig att underrätta den som närmast äger bestraffningsrätt
över den misstänkte om undersökningen.

I 21 kap. 18 § brottsbalken stadgas att, om krigsman, som ej är underkastad
ämbetsansvar, av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller
andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet
skall han dömas för tjänstefel, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff. Denna bestämmelse
var inte tillämplig i förevarande fall, då den begångna förseelsen var
belagd med straff i vägtrafikförordningen. Ej heller kunde det bli fråga
om tillämpning av stadgandet i 20 kap. 5 § brottsbalken om åsidosättande
av tjänsteplikt. Detta stadgande äger inte tillämpning på sådana
värnpliktiga som inte är underkastade ämbetsansvar. Någon motsvarande
bestämmelse finns heller inte i 21 kap. samma balk. Något
hinder för Lindgren att inleda förundersökning förelåg således inte.

I förevarande fall synes någon förundersökning över huvud taget inte
ha inletts utan utredningen synes ha verkställts i enlighet med bestämmelsen
i 23 kap. 22 § rättegångsbalken. Däri stadgas att förundersök -

158

ning ej är erforderlig bl. a. beträffande brott, för vilket svårare påföljd
än böter ej är stadgad, om tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger. Sådana
fall omfattas enligt ordalydelsen inte av 80 § militära rättegångslagen.
Självfallet är det emellertid av lika stor betydelse, när formell
förundersökning inte erfordras, att bestraffningsberättigad chef så snart
som möjligt underrättas om brottet, så att risken för att han i disciplinmål
ålägger den misstänkte straff för annat brott förebyggs i så stor
utsträckning som möjligt.

Fråga uppstår då om vem som i dessa fall har att lämna underrättelse
till bestraffningsberättigad chef. Med hänsyn till att det är av stor vikt
att underrättelse lämnas på ett så tidigt stadium som möjligt måste det
anses lämpligast att den myndighet som mottar anmälan om brottet
också lämnar underrättelsen. I de fall då frågan, om förundersökning
skall inledas eller tillämpning av stadgandet i 23 kap. 22 § rättegångsbalken
skall ske, underställs åklagaren, torde ändå polismyndigheten
böra ombesörja att brottet kommer till bestraffningsberättigad chefs kännedom.
Om åklagaren underställs frågan om överlämnande av målet till
bestraffningsberättigad befattningshavare enligt 80 § första stycket militära
rättegångslagen bör däremot av naturliga skäl underrättelse inte
lämnas av polismyndigheten, utan det bör ombesörjas av åklagaren om
han finner att saken bör handläggas av civil myndighet. I det säkerligen
sällsynta fallet att anmälan om bötesbrott inkommer direkt till åklagaren
åligger det naturligtvis denne att lämna underrättelsen.

Den brottsliga handling varom i ärendet är fråga har bestått i hastighetsöverträdelse
med militärt fordon. Av 9 § militära rättegångslagen
framgår att bestraffningsberättigad befattningshavare inte äger ålägga
straff för sådant brott. Även enligt den syn på saken som Lindgren
redovisat borde han således enligt min mening ha underrättat bestraffningsberättigad
chef om brottet. Jag vill understryka att det är av
mindre betydelse om gärningen rubriceras helt korrekt i underrättelsen.
Huvudsaken är att den militära chefen får kännedom om gärningen.

Beslut om anstånd med krigsförbandsövningar återkallat på grund
av ändrade förhållanden

Värnpliktige Lars Axsäter var sedan den 1 juni 1970 inkallad för att
fullgöra honom i fredstid åliggande grundutbildning och fem krigsförbandsövningar.
Han var uttagen till värnpliktig i handräckningstjänst
med placering vid Stockholms stabskompani, Livgardeskvadronen (K 1).

Axsäter ansökte i skrivelse den 14 januari 1971 om anstånd med
krigsförbandsövningarna, vilka i direkt anslutning till grundutbildningen
skulle fullgöras under tiden den 24 mars—den 24 juni 1971. Ansökan

159

bifölls genom beslut den 8 februari 1971 av truppregistreringsmyndigheten,
sekundchefen för Svea livgarde (I 1). Genom beslut den 24 mars
1971 återkallade sekundchefen sitt tidigare beslut om anstånd och
överlämnade anståndsärendet till värnpliktsverket för avgörande. Värnpliktsverket
avslog genom beslut den 26 mars 1971 Axsäters ansökan.
Axsäter besvärade sig hos vämpliktsnämnden, som genom beslut den
8 april 1971 beviljade honom det sökta anståndet.

I en skrivelse, som kom in till JO den 7 april 1971, klagade Axsäter
på värnpliktsverkets handläggning av anståndsärendet. Han anförde
bl.a. att det den 8 februari 1971 meddelade beslutet om anstånd inte
bort ändras på sätt som skett, eftersom de sakliga skälen för beslutet
enligt hans uppfattning kvarstod oförändrade. Handläggningen av ärendet
hade vidare varit bristfällig på grund av att återkallelsen och ändringen
vidtagits vid en så sen tidpunkt. Axsäter erhöll del av beslutet
om återkallelse dagen före den planerade utryckningsdagen den 26
mars 1971 och värnpliktsverkets avslagsbeslut kom honom tillhanda
först den 6 april 1971. Värnpliktsverkets beslut saknade besvärshänvisning.
Med undantag av sistnämnda beslut hade övriga postförsändelser
till Axsäter i ärendet avsänts utan mottagningsbevis, vilket Axsäter
likaså ansåg felaktigt.

Efter remiss inkom värnpliktsverket med utredning och yttrande.

Axsäter inkom därefter med påminnelser.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande.

Av utredningen i ärendet framgår följande.

Såsom skäl för sin ansökan om anstånd med krigsförbandsövningarna
åberopade Axsäter i skrivelsen den 14 januari 1971 i första hand att
han — som avlagt civilingenjörs- och civilekonomexamen — erbjudits
anställning vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) fr.o.m. den 1 april
1971. I skrivelsen anförde Axsäter vidare bl.a.: Min ekonomiska situation,
som följd av det faktum att jag påbörjat militärtjänstgöringen
direkt efter avslutade studier, karakteriseras av skulder på i runt tal
40 000 kr. med åtföljande dryga amorteringar. Då jag i dag står i
begrepp att gifta mig omöjliggöres detta på grund av min ekonomiska
situation om icke en inkomstbringande anställning kan påbörjas med
det snaraste. Ovan relaterade erbjudande om anställning vid FOA
fr.o.m. den 1 april 1971 skänker mig denna möjlighet. På grund av
FOA:s inställning i denna fråga skulle ett avslag av denna ansökan
starkt äventyra mina chanser att erhålla nämnda anställning, ett förhållande
som inte endast omöjliggör mina giftermålsplaner för lång
framtid utan också på ett allvarligt sätt skadar min personliga utveckling
och karriär, då anställningen i fråga för mig utgör ett unikt tillfälle
till en meriterande befattning.

Till ansökan var fogat ett den 13 januari 1971 dagtecknat intyg från

160

FOA av följande innehåll. Härmed intygas att FOA avser att anställa
Axsäter som forskningsingenjör med placering vid försvarsstabens OAgrupp.
Axsäter avses tjänstgöra på försvarsstabens studieavdelning för
att deltaga i arbetet med inriktning av nästa perspektivplan. Det är
angeläget att Axsäter kan få börja sin anställning den 1 april 1971 dels
för att få deltaga i arbetet från dess början, dels för att få tillfälle att
inhämta erfarenheter från den personal som varit engagerad i föregående
perspektivplan. Denna personal kommer att avsluta sin tjänstgöring
vid försvarsstaben inom relativt snar framtid. FOA tillstyrker
därför att Axsäter beviljas uppskov med den repetitionsövning som
skall fullgöras den 24 mars—24 juni 1971.

Personal vårdsassistenten vid K 1 avstyrkte i yttrande den 22 januari
1972 bifall till Axsäters anståndsansökan och anförde därvid följande.

Som skäl för det sökta anståndet åberopar Axsäter dels att han fått
erbjudande om arbete vid FOA, dels att han har stora skulder. Vid
telefonsamtal med K.G. Mattson, som är t.f. chef för planeringsavdelningen
vid FOA och som utfärdat det av Axsäter åberopade anställningsintyget,
har framkommit att Axsäter är civilingenjör, teknisk
fysik, att Axsäter anses mycket skicklig på sitt område och att det är
FOA som är mest angelägen om att Axsäter får anstånd. Enligt Mattson
får Axsäter lätt arbete på annat håll efter utryckningen varför FOA
gärna ser att han får rycka ut tidigare och börja arbeta på FOA. Beträffande
Axsäters skulder har en specifikation infordrats. Enligt specifikationen
är 30.000 kr. studieskulder med ”amorteringsregler enligt
studiemedelsförordningen”, vilket innebär att det är lätt att få anstånd
under värnpliktstjänstgöring. Detsamma torde gälla om en uppgiven
skuld å 4.400 kr. till överingenjören Gunnar Axsäter.

Sekundchefen K 1 tillstyrkte i yttrande den 28 januari 1971 Axsäters
ansökan med motiveringen, att Axsäter torde göra försvaret lika stor
nytta om han blev anställd vid FOA.

Sekundchefen I 1 beviljade genom beslut den 8 februari 1971 Axsäter
det sökta anståndet och angav som grund för beslutet ekonomiska skäl.

Från FOA anmäldes den 15 mars 1971 per telefon till värnpliktsverket,
att Axsäter meddelat att han inte avsåg att tillträda anställningen
vid FOA. Sekundchefen underrättades härom av vämpliktsverket
genom skrivelse den 17 mars 1971 av följande innehåll. Då FOA
anmält att Axsäter icke har för avsikt att börja avtalad anställning vid
anstalten och då anstalten anser sig ha genom intyg medverkat till att
anstånd bifallits, hemställer värnpliktsverket att sekundchefen med
hänsyn till detta ändrade förhållande omprövar beslutet för eventuell
fortsatt handläggning vid värnpliktsverket.

I skrivelse, dagtecknad den 24 mars 1971 och ställd till Axsäter,
anförde personalofficeren I 1 på uppdrag av sekundchefen följande.

Sekundchefen I 1 har meddelats, att Ni återtagit Edert avtal med
FOA om anställning hos detta företag. Då tidigare av sekundchefen
meddelat anstånd med fem krigsförbandsövningar byggde på denna

161

förutsättning och densamma nu bortfallit, återkallar sekundchefen härmed
tidigare meddelat anstånd. Resolutionen av 8.2.1971 återsändes i
bifogade kuvert. Edert ärende är — på grund av ovanstående ändring
av faktiska förhållanden — insänt till vämpliktsverket.

Med följebrev den 24 mars 1971 översände sekundchefen till värnpliktsverket
Axsäters anståndsansökan ”för prövning i högre instans”.
Axsäter tog samma dag per telefon kontakt med vämpliktsverket och
hemställde att ärendet ej skulle avgöras innan han hunnit komplettera
det med intyg angående en ny arbetsanställning hos SAS.

I en den 24 mars 1971 dagtecknad skrivelse — rubricerad ”Tillägg
till ansökan av den 14/1 1971 angående anstånd KFÖ-tjg” — anförde
Axsäter bl.a.

Då jag av såväl personliga som ekonomiska skäl funnit att den tidigare
planerade anställningen vid FOA passar mig sämre än ett plötsligt
påkommet erbjudande från SAS om anställning från samma datum,
1.4.1971, har jag beslutat ompröva min tidigare inställning i denna
fråga och acceptera en anställning vid SAS i stället. Då nu frågan
om mitt anstånd kommer upp till förnyad prövning vill jag i anslutning
härtill påpeka följande. Den nya anställningen ändrar i sak inte på
någon punkt min tidigare anståndsansökan. Beträffande företagets
lidande härvidlag, se separat intyg från SAS. Anståndet har i beslutet
8.2.1971 motiverats ”av ekonomiska skäl”. De ekonomiska skälen
styrks på följande punkter: (1) anställningen vid SAS medför en 903 kr.
högre månadslön räknat i 1970 års löneläge (2) då jag på goda grunder
planerat utryckning från 26.3.1971, har jag 1.3.1971 bytt lägenhet
varigenom utgiften för månadshyra stigit från 210 kr. till 665 kr. Vidare
vill jag framhålla att följderna av ett upprivet beslut är av genomgripande
och i dag oöverskådlig natur. Klart är emellertid att mitt
planerade giftermål senare i vår måste inställas och att förbindelser att
undervisa vid Enskede Vuxengymnasium under tiden 26.3—1.4.1971
måste brytas. Jag vill slutligen framhålla att ett frångående av tidigare
principbeslut i denna fråga måste uppfattas som grovt rättskränkande,
då ett tidigare felslut på detta sätt kommer att drabba tredje man.

I ett av SAS den 25 mars 1971 utfärdat intyg, vilket följande dag
inkom till vämpliktsverket, anfördes följande.

När Axsäter för någon tid sedan anställdes av SAS bedömdes arbetet
kunna påbörjas 1.4.1971. Med detta datum som utgångspunkt har följande
tre arbetsuppgifter inplanerats: (1) deltagande i projektteam för
utveckling av ett datorbaserat styrsystem för SAS personal (ca 1.000
man) inom flygstation Köpenhamn (2) deltagande i projektteam för
utveckling av simuleringssystem för värdering av förslag till nya flygtrafikprogram
(3) deltagande i projektteam för utveckling av styrsystem
för SAS’ fraktverksamhet. Axsäter ingår i nämnda projektteam
som företagets för närvarande ende expert på operationsanalys. Därest
påbörjandet av anställningen skulle uppskjutas, kommer nämnda
projektarbete att i stort sett i motsvarande grad försenas, vilket för
SAS bedöms medföra betydande olägenheter.

Vämpliktsverket meddelade den 26 mars 1971 följande beslut.

11 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

162

Anstånd med ifrågavarande tjänstgöring bifalles icke. Sekundchefen
I 1 har, då den väsentliga grunden för tidigare beslut genom sökandens
åtgärd försvunnit, återkallat tidigare meddelat anstånd. Ekonomiska
skäl, styrkta av utredning vid K 1, kan icke anses bärande. Socialt skäl,
uppskjutna giftermålsplaner, måste anses ha mindre vikt. Anställningsskälet
har genom händelsernas utveckling samt styrkt i FOA intyg
visat sig icke vara ett ”unikt tillfälle”, och då av SAS intyg kan utläsas,
att sökanden icke kommer att gå miste om anställningen, kan
icke heller detta skäl anses berättiga till anstånd.

Värnpliktsverkets beslut meddelades per telefon till I 1 och översändes
skriftligen dit för delgivning. Från I 1 sändes den 29 mars 1971
beslutet i rekommenderat brev med mottagningsbevis till Axsäter under
adress Stockholms stabskompani. Axsäter kvitterade försändelsen den
6 april 1971.

Axsäter anförde genom skrivelse den 6 april 1971 besvär hos värnpliktsnämnden
över värnpliktsverkets beslut. Besvärsskriften hade i
huvudsak samma innehåll som Axsäters den 7 april 1971 hit inkomna
klagoskrift.

Genom beslut den 8 april 1971 beviljade värnpliktsnämnden Axsäter
anstånd med ifrågavarande tjänstgöring på grund av de särskilda olägenheter
som Axsäter åberopat.

I sitt yttrande hit har värn pliktsverket anfört bl. a. följande.

Av föreliggande intyg från FOA framgår att det ur FOA:s synvinkel
var ytterligt angeläget att Axsäter kunde tillträda sin tjänst där 1.4.1971.
Vid bedömningen av anståndsärendet har sekundchefen tagit hänsyn till
Axsäters ekonomiska förhållanden, arbetsbehovet vid FOA och behovet
av handräckningsvärnpliktiga under den aktuella tiden. Sekundchefen
fann därvid att om han genom att bevilja Axsäter anstånd
kunde tillmötesgå FOA:s önskemål om att anställa Axsäter skulle detta
vara till gagn för såväl försvaret som för Axsäter själv. Sekundchefen
har vid sin bedömning även fäst avseende vid att Axsäters möjligheter
att få anställning vid FOA skulle kunna äventyras om han inte kunde
tillträda tjänsten 1.4.1971. När beslutet sedermera skrevs ut kom det
enligt vad sekundchefen I 1 meddelat att något missvisande motiveras
med ”ekonomiska skäl”, vilka skäl alltså inte varit av avgörande betydelse
för utgången av ärendet. Axsäter har sedermera under alltjämt
pågående tjänstgöring genom eget initiativ föranlett en ändring i underlaget
för beslutet om anstånd. Att beslutet fattats under vissa förutsättningar
kan knappast hävdas skola äga ovillkorlig tillämpning vid ändrade
förutsättningar. I och med att dessa kommer till värnpliktsverkets
kännedom måste verket pröva eventuell åtgärd. I den nya situationen
har en väsentlig ändring inträtt genom att Axsäters tillträdande av
tjänst hos SAS inte var villkorslöst förenad med tillträdesdatum 1.4.1971
utan att den tjänsten stod öppen för honom i och med avslutad värnpliktstjänstgöring.
Detta innebär enligt värnpliktsverkets bedömande
att av anförda skäl kvarstår endast de ekonomiska förhållandena vilka
tidigare föranlett avstyrkande av personal vårdskonsulenten vid K 1.
Axsäter hävdar att ställningstagandet måste vara detsamma oavsett
om arbetsgivaren är statlig myndighet eller privat företagare och att

163

avsteg härifrån vore en kränkning av rättssäkerheten. Vämpliktsverket
delar Axsäters uppfattning men vill göra det tillägget att jämförelsen
måste avse en klart likartad situation. Enligt vad som ovan anförts är
detta enligt vämpliktsverkets uppfattning inte fallet i föreliggande
ärende. Axsäters situation är enligt vämpliktsverkets uppfattning inte
så avvikande från många andra värnpliktigas med avslutade studier och
från studietiden kvarstående studieskuld, att han till skillnad från andra
bör medges anstånd.

Axsäter har i sina påminnelser genmält bl.a.

Sekundchefen påstås vid fattandet av beslutet 8.2.1971 ha fäst avseende
vid att mina möjligheter att få anställning vid FOA skulle kunna
äventyras om jag ej kunde tillträda tjänsten 1.4.1971. I FOA:s intyg
antyds ingenting om en sådan utveckling. Tvärtom framgår det av
personalvårdskonsulentens utredning att det var FOA, som var angelägen
om anställningen vid denna tidpunkt, då jag annars lätt skulle
kunna få arbete på annat håll. Det kvarstående beslutsskälet var således
försvarsnyttan och FOA:s önskemål. I sitt beslut 24.3.1971 återkallade
sekundchefen det medgivna anståndet endast på grund av att beslutsskälen
försvarsnyttan och FOA:s önskemål ej längre kvarstod. — När
jag antog erbjudandet om anställning hos SAS trodde jag, att detta inte
skulle påverka det meddelade anståndsbeslutet, eftersom beslutet var
grundat på ”ekonomiska skäl” och dessa inte förändrats. Jag var följaktligen
i god tro vid mitt handlande, vilket enligt min mening bort
vara ett tillräckligt skäl för vämpliktsverket att bifalla min anståndsansökan.
Vämpliktsverket tar således ingen hänsyn till sekundchefens i
beslutet 8.2.1971 anförda motivering utan gör i stället gällande att
beslutsunderlaget på en väsentlig punkt förändrats genom att tillträdandet
av tjänsten hos SAS inte var villkorslöst förenat med tillträdesdag
1.4.1971. Situationen skulle därigenom inte vara likartad i de båda
fallen. Av en jämförelse mellan intygen framgår emellertid att någon
sådan skillnad ej kan utläsas.

Bestämmelser om anstånd med värnpliktstjänstgöring återfinns i bl.a.
tjänstgöringskungörelsen (1969:380). Enligt 22 § kan anstånd med att
börja tjänstgöring eller att fullgöra påbörjad tjänstgöring beviljas värnpliktig
som visar att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i
påbörjade studier eller vålla väsentlig olägenhet i hans arbete eller
bereda honom eller nära anhörig till honom väsentliga svårigheter.
Ansökan om anstånd skall enligt 25 § göras hos truppregistreringsmyndigheten.
Ansökan skall vara skriftlig och innefatta sökandens
skäl för ansökningen. Vid ansökningshandlingen skall fogas
de intyg och andra handlingar som sökanden önskar åberopa. I 26 §
lämnas närmare föreskrifter om intyg till styrkande av behov av
anstånd. I ett fall som det nu förevarande skall behovet styrkas genom
intyg av person i förtroendeställning eller annan som är väl förtrogen
med sökandens förhållanden. Vid i ärendet aktuell tidpunkt stadgades
i 27 § att beslut i anståndsärende skulle delges sökanden utan dröjsmål
och att, om ansökningen lämnades utan bifall av vämpliktsverket,
beslutet skulle innefatta besvärshänvisning.

164

Om handläggningen av anståndsärende lämnas bestämmelser i 29 §
värnpliktslagen (1941:967) i dess lydelse efter den 1 juli 1969. Beslut
om anstånd meddelas av truppregistreringsmyndighet efter ansökan av
den värnpliktige. Anser sig truppregistreringsmyndigheten icke kunna
bifalla ansökningen, skall myndigheten med eget yttrande överlämna
handlingarna till vämpliktsverket, som beslutar i ärendet. Talan mot
vämpliktsverkets beslut föres hos värnpliktsnämnden genom besvär
som skall ha inkommit till nämnden inom två veckor från den dag
klaganden fick del av beslutet. Mot värnpliktsnämndens beslut må
talan ej föras.

Några föreskrifter om vad som vid tillämpningen av 22 § tjänstgöringskungörelsen
skall avses med väsentlig olägenhet i arbetet eller
väsentliga svårigheter finns inte. Emellertid framhöll chefen för försvarsdepartementet
i samband med de år 1966 genomförda ändringarna
i värnpliktslagen m.m. vikten av att särskild restriktivitet iakttas vid
beviljande av anstånd med repetitionsutbildning (se prop. 1966:106 s.
169).

Genom beslutet den 8 februari 1971 hade Axsäter vunnit fullt bifall
till sin anståndsansökan. Eftersom besvärsberättigad motpart saknades,
måste beslutet betraktas som lagakraftvunnet i och med meddelandet.
Det ges inga i författning meddelade bestämmelser om att ett dylikt
anståndsbeslut kan återkallas på grund av exempelvis nya faktiska omständigheter.
Inte heller hade något förbehåll om återkallelse intagits
i beslutet.

Frågan, huruvida anståndsbeslutet ändock kunnat återkallas och
ändras av myndigheterna på sätt här skett, aktualiserar det svårlösta
problemet om rättskraft i förvaltningsförfarandet. Med ett avgörandes
rättskraft förstås, att beslutet binder myndigheterna på sådant sätt, att
de inte beträffande samma sak kan meddela ett beslut av annat innehåll
— positivt eller negativt. Problemet om rättskraft i förvaltningsförfarandet
har behandlats bl.a. av besvärssakkunniga i betänkandet
”Lag om förvaltningsförfarandet” (SOU 1964:27 s. 476—481) och i ett
inom justitiedepartementet utarbetat lagförslag ”Förvaltningslag” (SOU
1968:27 s. 214—220). Av dessa utredningar framgår sammanfattningsvis,
att rättskraften i förvaltningsförfarandet inte har någon fix innebörd
utan blir beroende av överväganden i det särskilda fallet. Under
beaktande av framför allt tillämplig författnings syften och den enskildes
behov av trygghet får från område till område, sak till sak prövas,
om en sak som en gång prövats skall kunna tas upp till ny prövning för
att ett materiellt eller rättsligt riktigare beslut skall komma till stånd.
Till bilden hör också att sakläget sällan är statiskt. I och med att det
förskjuts genom att nya omständigheter tillkommer, förändras saken
och grunden för ett res judicataresonemang rycks undan. Om och i
vilken utsträckning ett nytt eller ändrat beslut får meddelas angående

165

en sak eller ett beslut får tas tillbaka, blir sålunda i förvaltningsförfarande
ofta en lämplighets-, skälighets- eller värderingsfråga snarare
än en fråga om processuella principer.

Av nu antydda skäl har det befunnits ogörligt att uppställa några
generella regler om förvaltningsbesluts rättskraft och några bestämmelser
härom har heller inte upptagits i förvaltningslagen (1971:290) som
trädde i kraft den 1 januari 1972.

Uppenbart är emellertid, att mycket starka skäl måste föreligga för
att en återkallelse av ett gynnande beslut skall vara försvarlig med
hänsyn till den enskildes intresse av trygghet. Axsäter har otvivelaktigt
haft anledning att ordna sina angelägenheter i förlitan på att anståndsbeslutet
var slutgiltigt. Det synes dock tveksamt om detta också inneburit
att Axsäter utan risk för att beslutet skulle kunna ändras ägt
antaga en ur hans synpunkt förmånligare anställning hos SAS i stället
för den i anståndsansökan åberopade anställningen hos FOA, varom
vederbörligt intyg företetts i anståndsärendet. Axsäter kan knappast
ha varit omedveten om att anställningen hos FOA utgjort en betydelsefull
bedömningsfaktor i anståndsärendet. I ansökan har Axsäter sålunda
själv framhållit, att ett avslag skulle starkt äventyra hans chanser
att erhålla anställningen i fråga och att densamma utgjorde ett unikt
tillfälle för honom till en meriterande befattning. Mot bakgrund härav
och med hänsyn till bestämmelserna i 26 § tjänstgöringskungörelsen
om att behov av anstånd regelmässigt måste styrkas genom intyg torde
det kunna hävdas att Axsäter normalt sett inte bort förlita sig på
anståndsbeslutet med mindre han underrättat beslutsmyndigheten om
den förändring som inträtt i fråga om hans blivande arbetsförhållanden.

I förevarande fall föreligger emellertid den komplikationen att det
av den anförda beslutsmotiveringen inte klart framgår vilken betydelse
som tillmätts det förhållandet att det i första hand åberopade skälet
för det sökta anståndet var tillträdandet av en anställning hos FOA.
Visserligen kan det beträffande beslut av denna beskaffenhet inte
ställas alltför stora anspråk på att beslutsmotiveringen skall vara distinkt
eller fullständig och det är därför inte berättigat att av de redovisade
beslutsmotiven motsättningsvis sluta sig till att vissa, i beslutet inte
omnämnda faktorer skulle saknat betydelse för avgörandet. Ställningstagande
till om anstånd kan medgivas enligt 22 § tjänstgöringskungörelsen
grundas ju på diskretionära överväganden. Det kan knappast
komma i fråga att som beslutsmotiv i detalj redovisa alla de värderingar
— ofta av allmän karaktär — som spelat in i en sådan bedömning.
Detta skulle ofta leda till en orimlig vidlyftighet i angivandet av
skälen för beslutet och innebära ett betydande merarbete för den beslutande
myndigheten (se justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1972
s. 89 f). Inte desto mindre lämnar onekligen den i beslutet den 8 februari
1971 redovisade motiveringen, ”ekonomiska skäl”, visst utrymme

166

för en tolkning i den riktning Axsäter härstädes gjort gällande. Med
hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt synes Axsäters uppgift,
att han vid antagandet av erbjudandet om anställning hos SAS
trodde att detta inte skulle påverka det meddelade anståndsbeslutet,
böra tagas för god. Axsäters uppfattning i nämnda hänseende, som
kommit till uttryck redan i hans skrivelse den 24 mars 1971 till värnpliktsverket,
utgör vid en skälighetsavvägning en omständighet som
talar emot att anståndsbeslutet skulle ändras.

Det förhållandet, att mycket kort tid stod till buds för att genomföra
en eventuell återkallelse och ändring av anståndsbeslutet, utgör ytterligare
ett återhållande moment vid bedömandet av om en sådan åtgärd
var skäligen påkallad.

Vid en separat bedömning av det anståndsbehov, som förelåg sedan
Axsäter slutit anställningsavtal med SAS, delar jag den uppfattning
som värnpliktsverket givit uttryck för genom avslagsbeslutet den 26
mars 1971. Det oaktat kan det på nyss angivna grunder enligt min
mening med fog ifrågasättas om tillräckliga skäl för återkallelse av
det tidigare anståndsbeslutet var för handen. Värnpliktsnämndens beslut
den 8 april 1971 torde också ge uttryck för en sådan uppfattning. Å
andra sidan kan i vämpliktsverkets yttrande antydda rättviseskäl inte
frånkännas väsentlig betydelse i detta sammanhang, vilket försvårat en
rätt bedömning av fallet. Med hänsyn härtill och till att någon enhetlig
rättsuppfattning i principfrågan inte utbildat sig kan åtgärden att återkalla
och ändra det meddelade anståndsbeslutet inte rimligen läggas
vederbörande till last som fel eller försummelse i tjänsten.

Värnpliktsverket har lämnat obestridd Axsäters uppgift därom, att
beslutet den 26 mars 1971 saknat besvärshänvisning. Såsom framgått
av ovanstående redogörelse för tillämpliga författningsbestämmelser
förelåg enligt 27 § tjänstgöringskungörelsen skyldighet för värnpliktsverket
att i ett fall som det förevarande bifoga besvärshänvisning.
Handläggningen av ärendet har således härvidlag varit försumlig.
Eftersom försummelsen får antagas ha berott på ett tillfälligt förbiseende
och då Axsäter ej synes ha lidit någon skada genom det inträffade,
finner jag mig dock kunna stanna vid det påpekande som innefattas
i det sagda.

Att vämpliktsverkets beslut den 26 mars 1971 kommit Axsäter tillhanda
först den 6 april 1971 är beklagligt. Jag anser det emellertid
inte påkallat att utreda anledningen till att delgivningen blev så sen.

Vad slutligen gäller klagomålen över att vissa postförsändelser till
Axsäter i ärendet — dock ej vämpliktsverkets beslut den 26 mars 1971
— sänts utan mottagningsbevis, finner jag nämnda förfarande ej motivera
någon utredning eller annan åtgärd från min sida.

167

Fråga om riktigheten av att vapenvägrare förts från sitt förband
till polisförhör m.m.

I en skrift, som kom in till JO den 9 juni 1971, anförde Mats Öhström
i huvudsak följande. Han inkallades till militärtjänstgöring vid
Norrlands trängregemente (T 3) i Sollefteå med inryckningsdag den
1 juni 1971. Vid inställelsen till regementet avsåg Öhström att vägra
värnplikt, vilket han också gjorde. Följande inträffade vid Öhströms
inställelse. Omedelbart efter ankomsten till regementet meddelade öhström
skolchefen, löjtnanten Pedersson, att han totalvägrade och ville
tala med kompanichefen, kaptenen Sandén, vilken beordrade öhström
att inställa sig på kompaniexpeditionen tre timmar senare. När Sandén
gått beordrade Pedersson Öhström att gå in i hans rum. Pedersson ville
veta varför Öhström totalvägrade och förklarade samtidigt att han var
medveten om att han inte hade någon rätt att ställa frågor. Under samtalet,
som varade en halvtimme, ställde dock Pedersson frågor om
Öhströms inställning till olika företeelser. — När Öhström släpptes in
till Sandén upprepade han ”vänligt/civilt” att han avsåg att totalvägra.
Sandén förklarade irriterat att det inte var något att se glad ut för.
Därefter tillfrågades Öhström om han sökt vapenfri tjänst och om han
var medveten om konsekvenserna för totalvägrare, vilket Öhström
bejakade, öhström beordrades därpå att stanna på regementet över
natten för att tänka igenom situationen. — Nästa morgon kallades
Öhström in till Sandén. Denne frågade om öhström tänkt igenom situationen
och om hans beslut stod fast. öhström svarade ja. En furir
kallades då in som vittne och Öhström vägrade i dennes närvaro att
motta en k-pist. Öhström väntade sig att omedelbart bli hemförlovad
och få lämna regementet, men Sandén förklarade att öhström skulle
vänta tills alla nödvändiga handlingar utskrivits, tills regementschefen
hade talat med honom och tills polisen var beredd att ”ta hand om
honom”. — Då Öhström efter viss diskussion med Sandén kom ut från
kompaniexpeditionen förklarade han för en förvaltare Israelsson att
han avsåg att omedelbart lämna regementet. Israelsson svarade att det
”tamejfan var regementet som bestämde” när öhström skulle få lämna
området. Han försåg emellertid Öhströms inskrivningsbok med följande
text: Hemf 414/66 SFS, § 26. öhström ansåg sig då formellt vara hemförlovad.
Han begav sig till regementets personalregistrator, som förklarade
att ”allt var klart” och uppmanade öhström att gå till ”bevakningsmannen”
i huvudkasernen, som skulle föra öhström ut från regementet.
”Bevakningsmannen” förklarade emellertid att Öhström skulle
stanna på regementet tills man var klar med honom (regementschefen
skulle tala med honom) och förde ut honom till ett angränsande rum,
i vilket Öhström och en annan totalvägrare sattes under bevakning av
en värnpliktig vakt. Vid det därpå följande samtalet med regements -

168

chefen, översten Dag Nordenskiöld, förklarade denne att öhström —
enligt lokal praxis — inte fick lämna regementet förrän polisen var
beredd att ta emot honom och till polisen skulle han transporteras av
regementets vakt tillsammans med polisanmälan. Detta arrangemang
motiverade Nordenskiöld med att han ville ”spara pengar åt statsverket”.
— öhström och den andre vämpliktsvägraren kördes sedan
i bil till polisen i Sollefteå. Omedelbart vid framkomsten förklarade
öhström att han ville göra en anmälan mot regementet för att det höll
värnpliktsvägrare kvar längre än det hade rätt till. Polisen vägrade att
ta emot anmälan. Öhström tilläts inte ens tala till punkt. Vakten överlämnade
den skriftliga anmälan om Öhströms ”brott” till polisen och
en utredning gjordes. Därefter fick han inte lämna polisstationen förrän
man fått klartecken från T 3.

Öhström ville hävda att officerare vid T 3 utsatt honom i egenskap
av värnpliktsvägrare för ett otillbörligt tryck genom samtalen för att få
honom att ompröva sin inställning, att man tvingat Öhström stanna
på regementet på ett lagstridigt sätt efter ett genomfört lydnadsbrott,
att polisen alltför lättvindigt avfärdat Öhströms anmälan mot T 3
samt att polisen visat ett mindre lämpligt beroende av regementet, då
den frågat regementet om lov för öhström att lämna staden.

Efter remiss inkom Nordenskiöld med upplysningar, vartill fogats
PM över Sandéns, Pederssons och Israelssons kontakter med öhström.

Israelsson medgav i sin PM att han till Öhström yttrat sig på ett
olämpligt sätt.

Nordenskiöld anförde följande.

Han hade tolkat 26 § KK med vissa bestämmelser om vapenfria
värnpliktiga sålunda:

1. Bestämmelsen i andra stycket om att den värnpliktige omedelbart
skall hemförlovas innebär att han hemförlovas samma dag som han
vägrar att fullgöra vad som åligger honom. Så hade också skett i det
aktuella fallet.

2. Anmälan till polismyndighet skall göras genast dvs utan varje
tidsutdräkt. Så hade också skett.

I fall av värnpliktsvägran samtalade Nordenskiöld regelmässigt med
den värnpliktige efter det denne vägrat, bl. a. för att få underlag för
beslut om hemförlovning, anmälan till Kungl Maj:t samt för att fastställa
om förutsättning för sådan anmälan till Kungl Maj:t, som avses
i 27 § nämnda kungörelse, föreligger. Sådant samtal genomfördes också
med öhström, som emellertid icke var villig att närmare gå in på
motiven för sin vägran.

Med anledning av K eirk om särskild skyndsamhet vid behandling
av militära brottmål hade överenskommelse träffats med militäråklagaren
vid åklagarmyndigheten i Sollefteå åklagardistrikt om att sedan
anmälan till polisen gjorts, polismyndigheten omgående höll förhör med
värnpliktig, som vägrade fullgöra värnpliktstjänstgöring. Anmälan från
polisen att den var beredd genomföra förhör omedelbart gjordes till
rättsvårdsunderofficeren vid regementet, vilket samtidigt var polisens

169

kallelse av den värnpliktige för förhör. Polisförhöret fick emellertid
icke medföra att hemförlovning samma dag omöjliggjordes. För tids
vinnande transporterades den värnpliktige till polisen i kronans bil.

I det nu aktuella fallet skedde transporten samtidigt med två ”vapenvägrare”.
Som bilförare tjänstgjorde en värnpliktig handräckningsman.
Någon ”militär vakt” förekom icke. I Öhströms anmälan talades om
”bevakningsman”. Här torde avses rättsvårdsofficeren, som tillika är
bevakare.

Nordenskiöld ansåg icke att Öhström utsatts för ”otillbörligt tryck”,
ej heller att han tvingats stanna på regementet på ett lagstridigt sätt.

Öhströms påstående att polisen visat ”mindre lämpligt beroende av
regementet” saknade enligt Nordenskiölds uppfattning grund.

Rustmästaren Israelsson hade vid samtal med öhström haft ett
olämpligt ordval. Nordenskiöld hade erinrat Israelsson om bestämmelserna
i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) kap. 6:11.

öhström avgav påminnelser.

Åklagarmyndigheten i Sollefteå åklagardistrikt inkom härefter med
upplysningar och yttrande, såvitt avsåg förfarandet att inställa värnpliktiga
till polisförhör, vari distriktsåklagaren Lars Arfors anförde
följande.

Anmälan om att Öhström misstänktes för lydnadsbrott inkom till
åklagarmyndigheten 2.6.1971. Rutinmässigt överlämnades därvid samma
anmälan direkt till polisens utredningsavdelning, som är belägen omkring
600 meter från åklagarmyndighetens expedition. Anmälan från
ortens två regementen överlämnades vanligen genom bud och sagda
förfarande praktiserades efter överenskommelse för vinnande av tid.
Skulle särskilda direktiv från åklagare erfordras kunde sådana meddelas
per telefon med anledning av anmälan, som redan fanns hos
polisen.

I Sollefteå åklagardistrikt anmäldes under år 1970 54 fall av lydnadsbrott
innefattande totalvägran och år 1971 36 fall. Brottstillfällena
koncentrerades i huvudsak till inryckningsperioder under sommaren.

Förundersökningsprotokoll rörande öhström inkom 4.6.71 — en
fredag och troligen kort före arbetstidens slut. 8.6.71 överlämnades
ärendet till åklagarmyndigheten i Gävle åklagardistrikt för fortsatt
handläggning. Enligt per telefon inhämtade upplysningar dömdes
öhström i tingsrätt 29.6.1971 och i hovrätt 10.9.1971 varefter Kungl
Maj:t 3.12.71 beslöt ej medge prövningstillstånd.

Det var för Arfors känt och lämnat utan erinran att polisen efter
erhållen anmälan om lydnadsbrott meddelar bevakaren vid regementet
när man kan verkställa förhör. Normalt avdelas — om möjligt — flera
man för att kunna verkställa förhör med flera misstänkta så snabbt
som möjligt. Denna underrättelse till bevakaren utgör samtidigt kallelse
till den värnpliktige.

Att de till förhör kallade värnpliktiga i Kronans bil skjutsades till
polisen i en för dem ofta främmande stad betraktade Arfors som service
liksom polisens åtgärd att efter förhöret vid regementet kontrollera att
den värnpliktige erhållit biljett, matersättning m.m.

Förfarandet hade dittills fungerat väl och syntes överensstämma med
kravet på såväl skyndsamhet som minsta olägenhet för den hörde.

Skulle förhör med misstänkt begäras på annan ort — i huvudsak

170

under semestertid — var det realistiskt att räkna med att laga kraftägande
dom kunde föreligga först avsevärd tid efter brottet.

Upplysningar och yttrande inhämtades även från polismyndigheten i
Sollefteå polisdistrikt, varvid t.f. polismästaren Ulf Wall såsom eget
yttrande åberopade en av kriminalkommissarien Roland Fagerström
upprättad promemoria. Beträffande förfarandet att inställa värnpliktiga
till polisförhör konfirmerade Fagerström vad Arfors anfört i sitt yttrande.

Angående Öhströms påstående att polisen underlåtit att uppta anmälan
mot T 3 uppgav Fagerström följande.

Förhörsledaren, kriminalinspektören Sixten Nordholm, hade på fråga
uppgivit, att Öhström till honom icke framfört önskan att göra anmälan
mot T 3. Öhström hade icke diskuterat eller över huvud taget nämnt
ett ord om den saken.

Vid telefonkontakt den 14 november 1972 med öhström hade denne
till Fagerström uppgivit, att han ”inställdes” vid polisstationen för
förhör vid något tillfälle mellan kl. 9.00 och 10.00 den 2 juni 1971.
Förhöret tog högst 15—20 min., och öhström hann därefter nätt och
jämnt till tåget, som avgick kl. 10.21. Sin begäran om att få göra anmälan
mot T 3 framställde han genast han kommit in i vaktrummet till
där tjänstgörande polisman. I vaktrummet fanns ytterligare en polisman
— civilklädd. Det kunde möjligen ha varit den, som sedermera verkställde
förhöret med öhström, men det var öhström inte helt säker på.
Han kände ingen av dem han kom i kontakt med. Vid förfrågan hos
såväl vakthavande befäl som ”vakthavande” polisman vid den aktuella
tidpunkten — polisinspektören Paul Gidlöf resp. polisassistenten Bengt
Jonsson — hade dessa sagt sig inte minnas öhströms besök i polisstationen
eller hans påstådda begäran om att få göra anmälan mot T 3.
Hade en dylik begäran framförts sade sig båda säkerligen ha hänvisat
Öhström till kriminalavdelningen.

Öhström inkom härefter med förnyade påminnelser, vari han vidhöll
att han, då han infördes på polisstationen i Sollefteå, blev nedtystad,
då han ville anmäla T 3 för dess behandling av honom.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande följande.

Vad som framkommit genom utredningen ger mig inte anledning
att rikta kritik mot någon befattningshavare vid regementet för åtgärder
i samband med öhströms värnpliktsvägran eller vid handläggningen av
frågan om hemförlovning. Israelsson har dock, såsom han medgivit,
yttrat sig olämpligt gentemot Öhström. Med hänsyn till att Nordenskiöld
erinrat Israelsson om innehållet i TjRK kap. 6 mom. 11 finner
jag inte anledning att vidta ytterligare åtgärd i detta hänseende.

Vad beträffar förfarandet att transportera vämpliktsvägrare till polisförhör
vill jag anföra följande.

171

Nordenskiöld har uppgivit att överenskommelse träffats med åklagarmyndigheten
om att det beskrivna förfarandet skulle tillämpas vid
fall av värnpliktsvägran. Det föreligger enligt min mening inte något
skäl till anmärkning däremot för det fall att den misstänkte, lämpligen
efter information om gällande rättsregler, går med på att så sker.

Av de yttranden som avgivits framgår ej om förfarandet ursprungligen
avsetts att komma till användning jämväl då den misstänkte inte
är beredd att underkasta sig polisförhör i omedelbar anslutning till
genomförd värnpliktsvägran, öhström har emellertid i sin klagoskrift
uppgivit, att han upplysts om att han enligt lokal praxis inte fick lämna
regementet förrän polisen var beredd att ta emot honom och att han
skulle transporteras till polisen av regementets vakt tillsammans med
polisanmälan. Detta hade enligt öhström skett trots invändningar från
hans sida. Dessa uppgifter har inte föranlett någon gensaga från de
myndigheter som yttrat sig i ärendet. Jag utgår därför ifrån att händelseförloppet
i denna del varit sådant som Öhström uppgivit. I dylikt
fall väcker förfarandet enligt min mening betänkligheter och leder närmast
tanken till hämtning utan föregående kallelse.

Enligt 23 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken må under viss
förutsättning den som kallats till förhör men utan giltig orsak underlåtit
att hörsamma kallelsen hämtas till förhöret. I andra stycket av
samma paragraf stadgas att hämtning till förhör utan föregående kallelse
må ske om undersökningen avser brott, varå fängelse kan följa, och
att det skäligen kan befaras, att den som skall höras ej skulle hörsamma
kallelsen eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Om inte därigenom
förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens
arbete avsevärt försvåras, skall enligt 5 § förundersökningskungörelsen
förhör hållas å tid och plats, som kan antagas medföra minst
olägenhet för den som skall höras. Förhör skall också i övrigt anordnas
så, att onödig tidsspillan för den hörde undvikes. Den som skall höras
bör, där så ske kan och det ej finnes olämpligt med hänsyn till utredningen,
i god tid kallas till förhöret.

Nämnda förutsättningar för hämtning utan föregående kallelse torde
i de flesta fall av värnpliktsvägran inte kunna anses föreligga. Inte
heller synes det tillämpade tillvägagångssättet stå i överensstämmelse
med stadgandet i 5 § förundersökningskungörelsen om att kallelse skall
ske i god tid före förhöret. De undantag från denna regel som medges
synes inte kunna tillämpas enbart under hänvisning till att militära
brottmål skall behandlas med särskild skyndsamhet. Jag vill här erinra
om ett av MO gjort uttalande av innebörd att, där den misstänkte vid
brottets hänskjutande till åklagaren inte längre fullgör tjänstgöring vid
krigsmakten, det i allmänhet inte torde vara erforderligt att målet erhåller
förtursbehandling (MO:s ämbetsberättelse 1951 s. 106).

172

Om i visst fall reglerna om hämtning till förhör skulle befinnas vara
tillämpliga i fall av värnpliktsvägran, torde polismyndigheten ej vara
berättigad att av militär myndighet erhålla biträde med åtgärden. Någon
sådan rätt kan inte härledas ur bestämmelsen i 82 § militära rättegångslagen
angående åklagares och polismyndighets rätt att vid förundersökning
begära nödigt biträde av personal vid krigsmakten och
finns inte heller i övrigt stadgad. I öhströms fall, där något skäl att
tillgripa hämtning inte synes ha förelegat, måste det med desto större
skäl anses felaktigt att regementet mot Öhströms vilja transporterat
denne till polisförhöret.

Med hänsyn främst till att varken Öhström eller någon annan torde
ha lidit skada genom ifrågavarande förfaringssätt vidtar jag inte någon
ytterligare åtgärd i denna sak utan låter det stanna vid de gjorda påpekandena.

Öhströms uppgift om att han vägrats göra polisanmälan mot regementet
har bestritts från polismyndighetens sida. Uppgift står således
mot uppgift och jag finner inte skäl att anta att ytterligare utredning
skulle kunna bringa klarhet i frågan.

Säkerhetsåtgärder vid överskeppning av militär trupp

I en skrivelse, som kom in till JO den 15 juni 1971, anförde värnpliktige
C.-G. Dahlbäck bl.a. följande. Under våren 1971 var han inkallad
till en krigsförbandsövning. Det kompani Dahlbäck tillhörde
företog under slutövningarna, som leddes av befälhavaren för Älvsborgs
försvarsområde översten T. Nordin, den 10 juni 1971 överskeppning
av Karls grav (Göta kanal). Under överskeppningen passerade tre civila
fartyg i farleden. De två sista fartygen doldes nästan helt av rök som
lagts ut från överskeppningsbåtarna. Det första fartyget körde på och
slet av en draglina, som var fastsatt vid den överskeppningsbåt, i vilken
Dahlbäck satt. Han hamnade därvid i vattnet och sam i land. Vid
överskeppningen tjänstgjorde en säkerhetsofficer med en medhjälpare.
I stridslarmet saknade emellertid säkerhetsofficeren möjlighet att göra
sig hörd. En livräddningsbåt utan åror låg uppdragen på kanalkanten
(urlastningsstranden). Frälsarkransar saknades på platsen. — Dahlbäck
ifrågasatte om gällande säkerhetsföreskrifter iakttagits vid överskeppningen
och om det var lämpligt att ha en överskeppningsövning vid en
så trafikerad farled som den ifrågavarande och att lägga denna under
rök.

Efter remiss inkom Nordin med utredning och yttrande.

Dahlbäck avgav påminnelser. I dessa anförde han, med instämmande
av två av sina kamrater vid övningen, att livräddningsbåten, uppdragen

173

på urlastningsstranden, varit obemannad och helt saknat utrustning
och ifrågasatte i utredningen lämnad uppgift att två gummibåtar i
reserv funnits på urlastningsstranden.

Förnyat yttrande inhämtades från försvarsområdesbefälhavaren.

Dahlbäck avgav ånyo påminnelser. I dessa anförde han, likaledes
med instämmande av sina förenämnda två kamrater, att det av ett i
ärendet företett reversal på utlämnade båtar till övningen framgick
att antalet uttagna båtar var två mindre än som redovisats i utredningen,
vilket stödde påståendet att det inte funnits två gummibåtar i
reserv på urlastningsstranden. Vidare tyckte Dahlbäck och hans kamrater,
att det förelåg motsägelser mellan försvarsområdesbefälhavarens
yttranden därför att enligt det första yttrandet var livräddningsbåten
obemannad angjord vid stranden och båtens chef, rustmästaren S.
Nodin, placerad på stranden, medan enligt det andra yttrandet Nodin
med två man bemannade båten.

Därefter upprättades vid ombudsmannaexpeditionen en promemoria,
i vilken ifrågasattes huruvida draglinor bort på sätt som skett användas
vid överskeppningen. Promemorian jämte övriga handlingar i ärendet
remitterades till chefen för armén för yttrande. I yttrande, som inkom
den 1 mars 1973, anförde chefen för armén bl.a. följande.

Användande av draglinor på sätt som skett i det aktuella fallet är,
fastän icke reglementerat, en vid överskeppningar av smala vattendrag
använd metod, som väl kan användas i farled av Göta Kanals typ
under förutsättning att betryggande åtgärder vidtagits för att i farleden
passerande fartyg ej skall komma i kontakt med draglinorna. Om fartyg
avses passera över draglinan synes denna böra tyngas ned av t. ex. fastsätta
sänken.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Vattendraget är på övergångsstället en grävd kanal. Dess största
bredd är 60—80 m och dess minsta bredd c:a 30 m. Farleden, som är
särskilt markerad, är 20—25 m bred. Vattenströmningen är mycket
obetydlig, överskeppningsövningen planerades under visst samarbete
med Trollhätte kanalverk. Kanalverket uttalade därvid att det från
utbildningssynpunkt borde vara värdefullt att övningen genomfördes
utan inskränkningar i de civila fartygens framförande. Inom farledsavsnittet
är trafiken reglerad så, att samtidigt trafik sker endast i en
riktning. Kanalverkets personal är ständigt informerad om fartygsrörelserna.
De i övningen deltagande soldaterna hade kort före övningen
vid Älvsborgs regemente erhållit viss undervisning i överskeppning.
Som säkerhetschef vid överskeppningen tjänstgjorde kaptenen
E. Börjesson. Han biträddes av rustmästaren S. Nodin, som var sjukvårdsutbildad.
Nodin disponerade en terrängbil för eventuell sjuktrans -

174

port. Övningen började omkring kl. 05.00 den 10 juni 1971. Vädret
var klart, stilla och soligt. Börjesson, enligt uppgift kompetent livräddare,
var klädd i uniform placerad på en inom området centralt belägen
stenkista. Soldaterna överskeppades i tre omgångar i tre båtar (patrullbåt
51, av gummi). Båtarna paddlades över av de överskeppade och
drogs tillbaka med hjälp av draglinor. Rök utvecklades med rökfacklor.
När den patrullbåt, i vilken Dahlbäck satt, var nära urlastningsstranden
blev båtens återhalningslina avsliten av ett passerande fartyg. Dahlbäck
hoppade därvid överbord. Han trodde att han skulle dras ur båten.
Han fick ta några simtag för att komma i land.

När överskeppningen började fanns två båtar (öbåt 3) i reserv vid
ilastningsstranden, en livräddningsbåt vid urlastningsstranden samt
två reservbåtar av gummi på urlastningsstranden. Dahlbäcks uppgift
beträffande antalet båtar i det förenämnda reversalet måste bero
på en felläsning. Reversalet upptar nämligen 3 ”öbåtar m tbh” och
5 ”PTR-Båt 51”.

Enligt försvarsområdesbefälhavarens utredning var livräddningsbåten
bemannad av Nodin och två roddare, men på grund av det ovannämnda
olyckstillbudet uppehöll sig Nodin en stund i land i närheten av livräddningsbåten.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta dessa uppgifter.
Försvarsområdesbefälhavarens första yttrande avsåg, såvitt nu är
i fråga, förhållandena vid övningens utgångsläge. Det sägs också i yttrandet
att ”under övningen har båtarna — bemannade — varit i
rörelse”.

Dahlbäcks påstående att livräddningsbåten saknade åror och annan
utrustning motsäges av utredningen. Densamma ger vid handen att
båten var utrustad på föreskrivet sätt med undantag av att yxa för
kapning av tåg saknades liksom båtshake. Yxa hade inte ansetts erforderlig
eftersom tåg kunde lösgöras på annat sätt än genom kapning.
Att båtshake saknades synes ha berott på ett förbiseende av Nodin.

Den rök som utvecklades vid överskeppningen synes inte ha försvårat
sikten i särskilt hög grad.

Den väsentligaste frågan i ärendet är enligt min uppfattning om
draglinor bort på sätt som skedde ha använts vid överskeppningen. Att
det var ett riskabelt förfaringssätt framgår av vad som inträffade. Som
väl var gick linan till Dahlbäcks båt av när den påkördes av ett passerande
fartyg, men hade det velat sig illa hade linan kanske kunnat
fångas av propellern med en värre olycka som följd.

Chefen för armén har uttalat att draglinor bör tyngas ned av t.ex.
sänken om fartyg avses passera över dem. Med hänsyn till de omständigheter
under vilka den ifrågavarande överskeppningen ägde rum förefaller
det mig tvivelaktigt om det varit praktiskt möjligt att eliminera
olycksriskerna på nämnda sätt.

Enligt det av chefen för armén avgivna yttrandet utgör användande

175

av draglinor vid överskeppning en inte reglementerad metod. Jag anser
att det är en brist att inte några anvisningar utfärdats som belyser
metodens farlighet. Eftersom det inträffade riktat chefens för armén
uppmärksamhet på frågan om utfärdande av erforderliga anvisningar,
har jag emellertid ej anledning att taga initiativ härvidlag.

Företrädesrätt vid uthyrning av bostad inom Bodens garnison

Chefen för Norrbottens regemente är förvaltningsmyndighet för bl. a.
sju bostadshus och uthyr lägenheterna i fem av dem. Enligt regementsorder
den 7 september 1972 hade regementschefen beslutat att till
överstelöjtnanten U.H. Göthlin, Övre Norrlands militärområdesstab,
uthyra en lägenhet om fem rum och kök på 197 m2.

I en skrivelse, som kom in till JO den 14 september 1972, klagade
fanjunkaren R. Åhlund på att han inte tilldelats lägenheten. Hans famij
på sex personer bodde i en lägenhet på fyra rum och kök med en yta
av 89,5 m2. Åhlund var således i stort behov av en större lägenhet.

Utredning och yttrande inhämtades från chefen för försvarsstabens
personalvårdsbyrå. Vidare avgavs yttranden av regementschefen och
I 19—P 5 Plutonsofficersförening.

I yttrandet av chefen för personalvårdsbyrån berördes först de bostadsproblem
som uppstår för den som förflyttas i tjänsten och de
traktamentskostnader som uppstår för kronan då den förflyttade inte
kan erhålla bostad på den nya stationeringsorten. Vikten av att i så
hög grad som möjligt mildra de familjesociala och ekonomiska följderna
av en förflyttning betonades. Vidare anfördes följande.

Personalvårdsbyrån har sedan 1949 bedrivit bostadsfrämjande verksamhet
i samarbete med försvarets myndigheter, främst fortifikationsoch
civilförvaltningarna. Fortifikationsförvaltningen är central myndighet
för kronans fastigheter vari ingår såväl tjänste- som uthyrningsbostäder.
Vad gäller hyressättningen har förvaltningen att följa rekommendation
från statens personalbostadsdelegation. Några bestämmelser
om till vilka dessa bostäder skall fördelas och i vilken turordning har
icke utfärdats av förvaltningen.

Det kan i övrigt nämnas att Boden är den enda garnison i landet
som har kvar passagesystemet som innebär att den som kommer från
landets södra delar efter viss tid skall få återvända dit.

Regionalt och lokalt omhänderhas bostäderna av kasernförvaltningen.
Reparation och underhåll ingår i de normala arbetsuppgifterna för förvaltningen.
Tilldelning av ledigblivna lägenheter och intresseavvägningen
mellan olika människors önskemål avgörs som regel av regional
eller lokal chef. Arbetsrutinerna tycks vara ensartade. Någon befattningshavare
vid förbandet eller garnisonen tar emot intresseanmälan

176

då lägenhet anmälts ledig på order. Cheferna inhämtar yttrande från,
i en del fall, personalkonsulenten, ärendena handlägges i bostadskommittéer
och nämnder. Ju större bristsituationen är desto mera noggrant
måste avvägningen ske mellan de olika intressena. I stort sett har detta
arbete skötts vid sidan av annan tjänst och så att intressekonflikter
icke uppstått.

Åhlund har familj bestående av hustru och tre barn i åldern 13—18
år. Dessutom bor hustruns moder inneboende i lägenheten.

Åhlund är permanent boende i Boden och erhöll senast 1969 större
lägenhet av sin hyresvärd HSB. Han har hos dem icke ansökt om större
bostad. Han har icke heller stått i garnisonens bostadskö för att erhålla
bostad. Enligt bostadsstyrelsens rekommendationer är Åhlunds bostadssituation
klart otillfredsställande.

Göthlins familj består av fyra personer, man, hustru och två barn
i åldern 15—19 år.

Göthlin är tvångsförflyttad till Boden från Stockholm. I Stockholmsområdet
innehar han egen bostad om 7 rum och kök, bostadsyta 150 ms.
Denna bostad har han efter rekommendation från försvarets bostadsförmedling
hyrt ut till elev vid militärhögskolan under tid för tjänstgöring
i Boden. Det förefaller rimligt att Göthlin tackat nej till en
bostad om 86 ma med hänsyn till den större bostad han innehar på
tidigare stationeringsort. Då han, till skillnad från Åhlund, icke har
möjlighet stå i kö i Boden utan helt är hänvisad till åtgärder från
arbetsgivarens sida har hans situation i detta avseende varit sämre.

Chefen för personalvårdsbyrån upplyste att militärbefälhavaren enligt
avgivet yttrande hade den åsikten att regementschefen handlat fullt
riktigt och att Plutonsofficersförbundet meddelat att det stödde ett av
plutonsofficersföreningen framställt yrkande om hävande av regementschefens
beslut.

Chefen för personalvårdsbyrån förklarade också att bostadsärendet
i vad gäller Göthlin handlagts helt i överensstämmelse med de regler
som gäller för bostadsanskaffningsverksamhet inom försvaret. Dessa
regler utgöres av bestämmelser som överbefälhavaren utfärdat den 15
januari 1963 (TLB nr 3/63) och med stöd av dessa av chefen för personalvårdsbyrån
meddelade föreskrifter.

I nämnda föreskrifter anges bl.a.

Vid bostadsförmedling mm tillämpas i princip följande angelägenhetsordning,

a) Tvångsförflyttad personal med familj.

b) Annan för krigsmakten särskilt svårersättlig personal med familj.

c) Personal, som har familj, med särskild jour- och beredskapstjänst.

d) Ovan angivna personalkategorier utan familj samt övriga inom
krigsmakten, dock icke tillfälligt tjänstgörande såsom värnpliktiga m fl.

Hänsyn tages även till familjens storlek, sjukdom i familjen m m.
Bostadsbelägenhet, bostadsstandard etc, inom den garnisonsort, där

177

vederbörande söker annan bostad medför i allmänhet icke bostadsförmedling,
då denna uppgift åvilar kommunala och andra organ och
förhållandena är likartade med dem, som gäller för andra på orten.

Sammanfattningsvis yttrade chefen för personalvårdsbyrån följande.
Åhlunds bostadssituation var inte i överensstämmelse med de av bostadsstyrelsen
lämnade rekommendationerna. Kommunen hade ansvaret
för att kommunmedlemmarna gavs möjlighet att erhålla bostad i enlighet
med deras behov. Lägenhetstilldelningen hade skett i enlighet med
de av överbefälhavaren och chefen för personalvårdsbyrån utfärdade
bestämmelserna. Det var av stor betydelse att uthyrningsbostäder i
första hand tilldelades i tjänsten förflyttad personal.

Regementschefen anförde bl. a. följande. För lägenhetsfördelningen
gällde de principer som anges i ovannämnda föreskrifter av chefen för
försvarsstabens personalvårdsbyrå. Under en följd av år hade lägenheter
tilldelats befälhavaren för Bodens försvarsområde, stabschefen
vid Övre Norrlands militärområdesstab och chefen för Norrlands signalbataljon.
— Den ifrågavarande lägenheten utlystes på regémentsorder
och, beträffande Norrbottens pansarbataljon och signalbataljonen,
på bataljonsorder. Ansökningstiden utgick den 10 juli 1972. Ansökan
hade då inkommit från bl.a. Göthlin och Åhlund, vilken emellertid
återtog sin ansökan. Enär det var möjligt att alla intresserade inte tagit
del av utlysningen utsträcktes ansökningstiden till den 21 augusti 1972.
Åhlund hade då ingivit ny ansökan. Sedan hos militärområdesstaben
inhämtats att Göthlin borde tilldelas lägenheten införskaffade regementschefen
yttrande i saken från berörda personalorganisationer. Regementsofficersföreningen
förordade löjtnanten Danielsson. Kompaniofficersföreningen
liksom plutonsofficersföreningen förordade i första hand
Åhlund och i andra hand Danielsson. Följande omständigheter motiverade
att Göthlin tilldelades lägenheten. Alla sökandena utom Göthlin
och majoren Ross hade bostad i Boden. Göthlin var tvångsförflyttad.
Åhlund hade inte tidigare sökt bostad i kronans lägenheter. Den nuvarande
försvarsområdesbefälhavaren utnyttjade inte någon kronans
lägenhet. Ny försvarsområdesbefälhavare beräknades tillträda 1973 eller
1974. Denne borde tillförsäkras lägenheten genom att den uthyrdes till
Göthlin under två år, efter vilken tid Göthlins tjänstgöring avsågs upphöra.

Plutonsofficersföreningen anförde bl.a. följande. Bland de sökande
till lägenheten fanns, om hänsyn togs till de av bostadsstyrelsen lämnade
anvisningarna, ingen vars bostadssituation var sådan att han borde
gå före Åhlund. Uppgiften att Göthlin var tvångsförflyttad till Boden
var felaktig. Tvångsförflyttning förekom ej inom försvaret. Genom att
godtaga kommendering till Boden hade Göthlin befordrats från major
till överstelöjtnant. Göthlin, som placerats i Boden den 1 oktober 1971,
var också kommunmedlem. Tilldelning av kronans uthyrningsbostäder

12 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

178

borde ske enligt normerna i bostadsstyrelsens rekommendationer. Samtliga
kronans hyresfastigheter i Boden borde förvaltas av endast en myndighet
och personalen få full insyn och medbestämmanderätt vid tilldelningen
av lägenheterna. Myndigheterna borde inte för snöd ekonomisk
vinnings skull få utsätta människor för orättvisa. Chefen för
Norrbottens regemente borde i första hand tilldela bostäder till den
personal som tjänstgör vid myndigheten. — Plutonsofficersföreningen
hade alltsedan tjänstebostadssystemet avskaffades 1963 arbetat för att
dess medlemmar skulle få samma möjlighet som andra personalkategorier
att få komma i åtnjutande av kronans uthymingsbostäder. Endast
en medlem hade kunnat få sådan lägenhet. Bostäderna hade från det
de tillkom i början av 1900-talet varit avsedda för regementsofficerare.
Endast till ett ytterst fåtal kompaniofficerare och inte till någon civilanställd
tjänsteman hade bostad upplåtits under de allra senaste åren.
Om man gjort en rättvis tilldelning, baserad på personalens bostadsbehov,
hade flera kompani- och plutonsofficerare samt civila tjänstemän
än nu varit bosatta i de hyresbostäder som förvaltas av regementschefen.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Utredningen ger vid handen att regementschefen fattat beslutet om
tilldelningen av den ifrågavarande lägenheten på grundval av en omsorgsfull
bedömning av de för beslutet betydelsefulla omständigheterna.
De för bostadsanskaffningsverksamheten inom försvaret gällande bestämmelserna
har därvid varit vägledande för honom. Att Åhlund fått
stå tillbaka för Göthlin kan därför inte föranleda någon anmärkning.

Plutonsofficersföreningen är missnöjd inte blott med tilldelningen av
den aktuella lägenheten. Föreningen anser att fördelningen av lägenheterna
i försvarets fastigheter i Boden överhuvudtaget är felaktig.
Föreningen och dess medlemmar liksom andra yrkeskategorier var
missgynnade. Det är väl inte uteslutet att även på andra platser vissa
yrkesgrupper inom försvaret känner sig missgynnade med fördelningen
av försvarets hyreslägenheter. För egen del anser jag att det föreliggande
fallet tyder på att de tillämpade normerna för bostadstilldelning behöver
ses över. Vilka åtgärder som kan böra vidtagas i sådan riktning,
är emellertid en fråga som det närmast torde åligga chefen för personalvårdsbyrån
att bedöma. I denna del av ärendet företar jag därför
ingen annan åtgärd än att jag fäster chefens för personalvårdsbyrån
uppmärksamhet på saken.

179

III Vårdområdet

Kriminalvård

Framställning till Konungen om komplettering av föreskrifterna om
intagens beläggande med fängsel i 2 § kungörelsen (1958:214) angående
tillämpningen av lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl.

I en den 12 juli 1973 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Wennergren följande.

I 73 § lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen)
stadgas att, när det finnes erforderligt för att betvinga våldsamt
uppträdande, så ock eljest, när säkerheten inom anstalten så kräver,
intagen får hållas skild från andra intagna samt, om andra medel
finnes otillräckliga, beläggas med lämpligt fängsel, dock ej under längre
tid än säkerheten fordrar. Anstaltens läkare skall så snart ske kan
underrättas om sådan åtgärd samt yttra sig däröver. I 74 § behandlingslagen
föreskrivs, att anteckning om bl. a. åtgärd enligt 73 § och läkares
yttrande däröver skall föras i särskild liggare med angivande av anledningen
till åtgärden.

Under förarbetena till 1945 års straffverkställighetslag, varifrån stadgandena
om samråd med läkare samt anteckningar därom oförändrade
överförts till behandlingslagen, uttalade strafflagberedningen (SOU
1944: 50 s. 51 f):

Läkaren skall underrättas oavsett om styresmannen i det särskilda
fallet finner anledning antaga att den intagnes uppträdande har sin
grund i psykisk abnormitet. Sannolikheten för att så är förhållandet
har ansetts motivera en generell underrättelseplikt. Underrättelseplikten
gäller för alla fall då åtgärd vidtagits mot intagen för att betvinga
våldsamt uppträdande; åtgärden behöver alltså ej ha varit någon av
de i paragrafen särskilt nämnda. Det ligger i sakens natur att läkaren
— även om det någon gång kan ske per telefon — skall göras noga
underrättad om den intagnes symptom. Läkaren kan ofta genom att
giva den intagne lugnande medel förebygga ytterligare våldsamheter
från hans sida och sålunda onödiggöra sådana åtgärder från anstaltspersonalens
sida som ehuru eljest nödvändiga kunna framstå som onödigt
hårdhänta.

Under den vidare behandlingen av förslaget godtogs detta utan invändningar
i nu aktuella hänseenden av både departementschefen
(prop. 1945: 342 s. 180 f och 244) och lagrådet (s. 235 f).

180

I såväl klagoärenden som vid inspektioner av fångvårdsanstalter har
jag fått anledning understryka vikten av att stadgandena i 73 och 74 §§
behandlingslagen blir följdriktigt tillämpade. I 1973 års ämbetsberättelse
(s. 191 f) har närmare redogjorts för vad jag i ett par fall uttalat
härom. Sålunda har framhållits, att den nämnda föreskriften i 73 § behandlingslagen
om inhämtande av läkares yttrande framför allt torde
motiveras av det starka kravet på att man skall kunna säkra sig mot
att den intagnes orostillstånd föranletts av sjukdom som fordrar annan,
rent medicinsk behandling samt mot att fängselbeläggning i det konkreta
fallet är en från medicinsk synpunkt olämplig åtgärd. Bestämmelsen
får ses som tillkommen i humanitetens intresse och för att förebygga
att sådana tvångsåtgärder används mot personer som skulle kunna
ta skada därav. Härvid måste även beaktas, att man vid sidan av
mekaniska tvångsmedel också kan använda psykofarmaka. Genom att
tillkalla läkare erhålls möjlighet att få till stånd en medicinskt sakkunnig
bedömning av vilken behandling som är lämpligast. Härvid måste
dock tilläggas, att användningen av psykofarmaka ej går fri från betänkligheter
och i många fall — särskilt vid snabbt övergående aggressionsutbrott
— ej är det mest humana medlet. Då längre tids fixeringar
synes vara mycket sällan förekommande på landets fångvårdsanstalter,
kan det ej medföra någon större belastning för anstaltsläkaren att
varje gång sådan åtgärd vidtas företa undersökning av den intagne.
Även om det till följd av vikariat eller dylikt inte alltid är möjligt att
tillse att den för tillfället tillgängliga läkaren har tillräckliga erfarenheter
av tjänstgöring på fångvårdsanstalt eller psykiatrisk klinik, kan
dock inte godtas några undantag från regeln om tillkallande av läkare.
Hur stor erfarenhet vårdpersonalen än kan ha av dylika situationer,
saknar den dock tillräcklig medicinsk kompetens för att kunna göra
alla de bedömningar som kan vara erforderliga.

Beträffande 74 § behandlingslagen har jag i samband med inspektioner
på fångvårdsanstalter fått anledning framhålla, att det från rättssäkerhetssynpunkt
är av största vikt att, vid tillgripandet av sådana åtgärder
som här avses, gällande författningsregler och andra bestämmelser
noggrant följs samt att detta också är en förutsättning för att
man i efterhand skall kunna få möjlighet att ta ställning till frågan
huruvida en viss behandlingsåtgärd varit den mest ändamålsenliga och
lämpliga eller ej.

Lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
(häkteslagen) är i första hand tillämplig beträffande den som är häktad
på grund av misstanke om brott eller av annan anledning (1 §). Enligt

10 § skall vad i lagen stadgas om häktad äga motsvarande tillämpning
på den som på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits. I

11 § görs slutligen ett tillägg att, där någon eljest för annat ändamål
än verkställighet av straffdom, intas i fångvårdsanstalt eller häkte, be -

181

stämmelserna i lagen också skall lända till efterrättelse i tillämpliga
delar med särskilt beaktande av anledningen till intagningen, allt under
förutsättning att annat inte är särskilt stadgat i lag eller författning.
I en särskild kungörelse (1958: 214) är meddelade föreskrifter angående
häkteslagens tillämpning.

Inom häkteslagens tillämpningsområde faller ett ej ringa antal, vitt
skilda kategorier av frihetsberövanden av annan anledning än misstanke
om brott. Stadganden finns sålunda om handräckning genom polismyndighets
försorg i exempelvis barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen
och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vid
sådan handräckning kan det inträffa att den omhändertagne, efter gripandet
men i avvaktan på vidare transport eller beslut om placering på
viss inrättning, kan komma att förvaras kortare eller längre tider, i undantagsfall
ända upp till ett pär veckor. Angående förvaringen av dessa
kategorier omhändertagna föreskrivs i regel att denna skall ske i polisarrest
eller allmänt häkte.

I 2 § första stycket häkteslagen stadgas:

Den häktade må beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt
för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn
till ordning och säkerhet.

I 2 § tillämpningskungörelsen stadgas vidare:

Belägges intagen med fängsel, skall anteckning om åtgärden göras
i särskild liggare. Anteckningen skall innehålla uppgift om fängslets
art, tiden då fängslet anbragtes och då det borttogs ävensom uppgift
om skälen till åtgärden samt underskrivas av den som beordrat densamma.

Under förarbetena till häkteslagen betonade såväl polisarrestutredningen
(SOU 1955: 54 s. 42 f) som departementschefen (prop. 1958: 68
s. 42) och lagrådet (s. 94), att frihetsinskränkningar av ifrågavarande
typ endast borde användas i den utsträckning som påkallades av ändamålet
med intagningen, ordningen i förvaringslokalen eller allmän säkerhet.
Departementschefen och lagrådet underströk också vikten av
att behandlingen skedde på sådant sätt att skadliga verkningar av frihetsförlusten
såvitt möjligt förebyggdes (jfr lagens 1 §). Från kontrollsynpunkt
ansågs det lämpligt att särskilda anteckningar skulle göras
om användande av fängsel, varför närmare föreskrifter därom skulle
upptas i tillämpningskungörelsen.

Vid en jämförelse mellan dessa bestämmelser i häkteslagen och dess
tillämpningskungörelse samt motsvarande stadganden i behandlingslagen
faller det i ögonen att man i häktesfallen saknar motsvarighet till
behandlingslagens uttryckliga föreskrifter om läkares hörande etc. Enligt
min mening kan den här föreliggande skillnaden mellan behandlingslagen
och häkteslagen inte sakligt försvaras. Snarare skulle till och

182

med än starkare skäl kunna anföras för kravet på att läkare skall höras
vid anbringande av fängsel på häktade och i detta hänseende därmed
jämställda omhändertagna. Dessa är ju i allmänhet, på grund av de i
regel kortare tiderna för omhändertagandet och den stora omsättningen
av intagna på häktena, mindre kända för personalen än de intagna på
en fångvårdsanstalt, vilka senare ju också enligt 24 § andra stycket behandlingslagens
tillämpningskungörelse (1964: 630) snarast efter intagningen
skall bli föremål för undersökning av hälsotillståndet (jfr även
38 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt, vari
föreskrivits att intagen snarast möjligt efter ankomsten till anstalten
skall undersökas av dennas läkare). Då det dessutom på många håll
saknas särskilda häkten och de häktade i stället förvaras på fångvårdsanstalt,
uppstår den situationen att man på fångvårdsanstalt inte är
tvungen att höra läkare vid anbringande av fängsel på häktad intagen
men däremot beträffande vanliga intagna. En sådan ordning måste anses
djupt otillfredsställande och kan svårligen försvaras. Inte heller synes
det föreligga större svårigheter att få kontakt med läkare från ett
häkte än från en fångvårdsanstalt. Det intryck jag fått vid mina inspektioner
på allmänna häkten har snarast varit att man där haft lättare
att lösa läkarfrågorna än vad som varit fallet på många fångvårdsanstalten
Jag vill också tillägga att jag vid sådana inspektioner kunnat
iaktta, att man trots att uttrycklig föreskrift därom saknats ändå kunnat
ha som regel att i de fall som här avses ta kontakt med läkare.

Av nu anförda skäl synes mig stadgandet i 2 § tillämpningskungörelsen
till häkteslagen böra erhålla en sådan utformning att det i nu aktuella
hänsenden kommer i huvudsak att överensstämma med de motsvarande
föreskrifterna i 73 och 74 §§ behandlingslagen.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga ovan berörda
spörsmål för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t kan finna framställningen
föranleda.

Framställning till Konungen angående beläggningssituationen vid
allmänna häktet i Stockholm

I en den 31 augusti 1973 dagtecknad framställning till Konungen
anförde JO Wennergren följande.

183

på den sorn på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits. I
11 § görs slutligen ett tillägg att, där någon eljest för annat ändamål
än verkställighet av straffdom intas i fångvårdsanstalt eller häkte, bestämmelserna
i lagen också skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar
med särskilt beaktande av anledningen till intagningen, allt under
förutsättning att annat inte är särskilt stadgat i lag eller författning.

Inom häkteslagens tillämpningsområde faller ett ej ringa antal, vitt
skilda kategorier av frihetsberövanden av annan anledning än misstanke
om brott. Erinras kan om att åtskilliga författningar öppnar möjlighet
att hos polismyndighet påkalla handräckning för omhändertagande
eller inställelse hos viss myndighet. Utöver ett antal sådana stadganden
i rättegångsbalken finns bestämmelser av denna natur i bl. a. barnavårdslagen
(17, 75 och 94 §§), nykterhetsvårdslagen (13 § 2 morn., 27,
38 och 56 §§), lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (35 §) och lagen om utlämning till eller från Danmark, Finland,
Island och Norge för verkställighet av vård eller behandling (8 §).

Vid sådan handräckning som här avses kan det inträffa att den omhändertagna
personen, efter gripandet men i avvaktan på vidare transporter
eller beslut om placering på viss inrättning, kan komma att vara
omhändertagen kortare eller längre tider, i undantagsfall ända upp till
ett par veckor. Angående förvaringen av dessa kategorier omhändertagna
föreskrivs i regel att denna kan ske i polisarrest eller allmänt
häkte. I Stockholm är polismyndighetens allmänna arrestlokaler inrymda
i allmänna häktet, vilket i sin tur är beläget i polishuset men seden
1965 lydande under kriminalvårdsstyrelsen. Enligt föreskrifter meddelade
1968 av polischefen i Stockholms polisdistrikt (A-order nr 443)
gäller att person som omhändertagits i administrativ ordning får förvaras
på allmänna häktet, dock att det beträffande barn först bör undersökas
om möjlighet finns till förvaring genom barnavårdsmyndighetens
försorg (3.1). Den som på grund av handräckningsbegäran från behörig
myndighet omhändertagits för förpassning eller inställelse får
även, i avvaktan på att förpassningen eller inställelsen kan verkställas,
förvaras i allmänna häktet; barn under 15 år dock endast för det fall
att barnet är omhändertaget för samhällsvård (3.4).

Med stöd av nu nämnda och andra bestämmelser förvaras årligen ett
stort antal såväl »för brott misstänkta» som »icke på grund av brott
omhändertagna» personer på allmänna häktet i Stockholm.

Sedan hit inkomna klagomål från Bert Bendmyr angående de sanitära
förhållandena på allmänna häktet i Stockholm remitterats till styresmannen
för häktet, inkom tillförordnade styresmannen, tillförordnade
anstaltsdirektören Ingemar Vidh den 3 december 1971 med yttrande,
vari bl. a. anfördes:

Allmänna häktet har på manliga avdelningen ett 70-tal platser fördelade
på 59 celler. Av cellantalet finns två celler med vardera fem

184

bäddar, en med tre och en med två bäddar. Övriga celler är avsedda
för enmansbeläggning. 52 av cellerna är försedda med sängar med lakan
och örngott av papper, som tillsammans med filtar bytes efter varje
intagen, medan de övriga är inredda med madrasser och kuddar av
skinn. Fördelningen av klientelet på befintliga platser sker som regel
på så sätt att anhållna och häktade placeras i celler med riktiga bäddar
medan gripna, som oftast införpassas direkt från gatan, sättes i mottagningscellema
med den skinnbeklädda sängutrustningen. Det senare
synes vara ofrånkomligt på grund av att de gripna allt emellanåt visat
sig vara både smutsiga och berusade. I berusat tillstånd, som kan ha
sitt upphov i såväl alkohol som narkotika, är det icke ovanligt att denna
kategori intagna även kan vara mycket störande för sin omgivning.

Städningsarbetet på häktet utföres av tre heltidsanställda lokalvårdare
som förutom städning har att svara för byte av lakan och filtar
i samband med varje utflyttning. Lokalvårdarna finns på häktet mellan
kl. 07.00 och 18.00 och utför sina icke alltid så trevliga uppgifter med
ansvar och noggrannhet, som hos anstaltsledningen många gånger väckt
beundran. Under den tid lokalvårdarna icke är i tjänst svarar korridorvakterna
för byte av sängkläder. Detta sker och skall ske under kontroll
av närmaste tillsynsbefäl.

Med tanke på den stora genomströmning som räder vid häktet och
den nära nog konstanta överbeläggningen förvånar det mig att icke
fler fall av ohyra rapporterats än vad som nu är fallet. Under 1970
respektive 1971 har löss förekommit hos endast två (2) intagna. Dessa
har då fått byta kläder, bada och flytta till annan cell. De nerlusade
gångkläderna samt all sängutrustning har därefter omhändertagits och
avlusats i ett på avdelningen befintligt saneringsrum med en värmepunkt
på 150°. Genom hälsovårdsnämndens försorg har cellerna sedan besprutats
och efter ett dygn skurats, innan de åter belagts med någon
intagen.

Beläggningssituationen har tidvis varit mycket besvärande för såväl
intagna som personal. Dubbelbeläggning i enmansceller med intagna
placerade på madrasser på golvet synes ur såväl humanitär som hygienisk
synpunkt vara mycket otillfredsställande. Personalen har i dylika
situationer känt sig hårt pressad men trots allt visat stort tålamod och
alltid gjort en berömvärd insats för att hålla avdelningar och celler i
bästa skick. Då läget varit som mest besvärande har anstaltsledningen
med skrivelser gjort räjongchefen och kriminalvårdsstyrelsen uppmärksammade
på förhållandena och i syfte att nå ändring i form av omplacering
av visst klientel etc. Representanter från kriminalvårdsstyrelsen
företog inspektion på häktet den 14.7.1971 med anledning av den höga
beläggningen och den påtalade nerslitningen av lokalerna. Några åtgärder
för att lätta beläggningstrycket har dock hittills icke föreslagits eller
beslutats av styrelsen. Läget är dock för dagen att beteckna som normalt,
men kan vid polisrazzia snabbt förändra sig.

Till yttrandet var fogat kopior av tre till kriminalvårdsdirektören i
östra räjongen ställda skrivelser den 26 april, den 15 juni och den 14
oktober 1971 från två tillförordnade styresmän för häktet. I den sistnämnda
av dessa anförde då tillförordnade anstaltsdirektören Rolf
Ström bl. a.:

185

Som kriminalvårdare känns det förnedrande att tvingas hysa människor
under sådana förhållanden som nu är rådande på allmänna häktet.
Endast undantagsvis kan omhändertagna få ensamcell, regeln är
numera att minst två intagna förvaras i samma cell, varav alltså en får
ligga på golvet. Vad gäller de omhändertagna mentalsjuka som skall
återföras till mentalsjukhus, omhändertagna alkoholmissbrukare som
väntar på transport till vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ungdomar
som skall återföras till skolhem och ungdomsvårdsskolor är förhållandena
ännu värre. Dessa kategorier tvingas sitta fem i varje cell. Det
är en absurd situation att klienter som vi ej får samtransportera av risk
för menlig påverkan kan få sitta i samma cell flera dygn. Det kan ej
accepteras att sjuka människor som omhändertagits för vård samt ungdomar
som samhället skall försöka hjälpa tillrätta förvaras under sådana
förhållanden. Vi har två celler med fem platser i varje och dessa
måste användas till ovannämnda kategorier som ej är misstänkta för
brott och där alltså utredningstekniska skäl medger kontakt med andra
intagna. Alla övriga cellutrymmen utnyttjas ständigt till bristningsgränsen
med dubbelbeläggning av icke målskamrater. Denna dubbelbeläggning
i alla cellutrymmen har förutom den bevakningstekniska
och humanitära aspekten även stora nackdelar ur utredningsteknisk
synpunkt. En för brott misstänkt skickar mycket lätt bud med cellkamraten,
som kanske skall släppas, till vittnen, tjuvgodsgömmor m. m.

Nämnas kan att för några timmar sedan ringde en man och klagade
på den behandling han utsatts för på allmänna häktet. Polisen hade
gripit mannen enbart för inställelse i civilmål i rätten och mannen
ifråga fick sitta 1 timme på allmänna häktet. Han ansåg det förnedrande
att han tvingats sitta tillsammans med fyra intagna »i bedrövligt
skick». Han frågade om vårt ansvar om han i sitt arbete kommer att
träffa dessa människor. Vilken situation kommer han att hamna i om
dessa människor säger att »honom har jag suttit med på häktet».

Dåvarande JO Alfred Bexelius begärde i remiss den 9 december 1971
yttrande från kriminalvårdsstyrelsen angående 1) vilka åtgärder som
vidtagits i anledning av de i skrivelserna från de olika styresmännen
för allmänna häktet påtalade missförhållandena i form av ofta återkommande
överbeläggningar vid häktet samt styrelsens inspektion den
14 juli 1971, samt 2) vilka ytterligare åtgärder som enligt styrelsens mening
borde vidtagas för att i avvaktan på färdigställandet av nya lokaler
för allmänna häktet förbättra förhållandena för såväl de intagna som
personalen därstädes.

I ett den 20 mars 1972 inkommet yttrande anförde kriminalvårdsstyrelsen
bl. a.:

Vid förstatligandet 1.1.1965 av häktesorganisationen (prop. 100/1964)
blev kriminalvårdsstyrelsen chefsmyndighet för häkten och till häkten
anslutna arrester. För fristående arrester blev polisen även i fortsättningen
huvudman.

För Stockholms del medförde förstatligandet sålunda att kriminalvården
övertog ansvaret för driften av allmänna häktet och de till häktet

186

anslutna arrestlokalerna, medan polisen svarade för övriga arrester i
stockholmsområdet.

Allmänna häktet i Stockholm (det förutvarande stadshäktet) har
nominellt 90 platser, varav 72 är avsedda för män och 18 för kvinnor.
Den ojämförligt största gruppen personer som förvaras i häktet utgörs
av gripna och anhållna. Ett inte ringa antal är sådana som efter rymning
skall föras åter till fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor
eller avvaktar transport till mentalsjukhus och nykterhetsvårdsanstalter.
På dagtid förvaras vissa dagar i veckan tillfälligt ett 20-tal personer
från Långholmens häktesavdelning, vilka skall inställas inför Stockholms
tingsrätt. Övriga häktade som förvaras i allmänna häktet utgör
i regel endast ett mindre antal, vanligen inte överstigande åtta å tio.
På kvinnoavdelningen omhändertas också kvinnliga fyllerister.

På senare år har ofta en besvärande överbeläggning förekommit. Följande
uppgifter om beläggningen är grundade på dagrapporter avseende

klockan 00.00. Ar och minad	genomsnittsbeläggning manliga kvinnliga summa	högsta beläggning manliga kvinnliga	totalt
1970
juli	76	9	85	97	21	108
augusti	74	9	83	97	14	106
september	73	9	82	92	13	99
oktober	67	11	78	89	15	100
november	67	9	76	90	17	107
december	56	9	65	79	14	85
1971
januari	58	8	66	81	13	91
februari	45	7	52	67	11	76
mars	54	9	63	83	16	93
april	66	8	74	88	12	93
maj	65	7	72	92	11	99
juni	77	8	85	102	14	110
juli	60	7	67	80	14	86
augusti	75	11	86	105	24	113
september	75	11	86	107	18	119
oktober	80	11	91	96	14	107
november	60	8	68	80	15	92
december	53	8	61	78	13	88
1972
januari	60	9	69	80	17	89
februari	66	10	76	96	16	108

Vad beträffar möjligheterna att begränsa beläggningen på allmänna
häktet vill styrelsen anföra följande.

Ett mindre antal häktade — som tidigare nämnts vanligen inte mer än
åtta å tio — får på grund av utredningsskäl efter framställning av vederbörande
åklagare stanna kvar på häktet. Övriga häktade förs snarast
efter häktningsbeslutet till Långholmens eller — efter den 15 januari
1972 — Halls häktningsavdelningar. Det har hittills inte funnits tillräckliga
skäl för att frångå detta förfarande.

Enligt utlänningskungörelsen 23.5.1969 skall utlänning som tagits i
förvar intas i fångvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest eller omhändertas
på annat sätt. Den som omhändertas på annat sätt än genom
intagning i fångvårdsanstalt skall så snart förhållandena medger

187

det överflyttas till sådan anstalt, om förvaringstiden inte kan antas bli
mycket kortvarig eller andra särskilda omständigheter föreligger. I skrivelse
17.6.1971 har vid denna tidpunkt tillförordnade styresmannen vid
häktet Arne Engstrand under åberopande av rådande platssituation
föreslagit att i förvar tagna utlänningar skulle föras över till fångvårdsanstaltema
Långholmen eller Österåker.

Beläggningen på allmänna häktet av utlänningar som tagits i förvar
var år 1971 i genomsnitt 4,5 per dag. Vid styrelsens inspektion 14.7.1971
uppgav tillförordnade styresmannen Harry Järleby att förvaringstiden
vanligen var blott någon eller några dagar och framhöll som sin mening
att åtgärder från styrelsens sida inte var erforderliga. Med anledning
härav och på grund av rådande beläggningsförhållanden på de nämnda
fångvårdsanstalterna har framställningen i denna del inte föranlett
någon styrelsens vidare åtgärd.

Vad beträffar övriga kategorier — gripna och anhållna m. fl. — saknar
kriminalvårdsstyrelsen möjligheter att nu eller framdeles påverka
beläggningen i häktet. För att bistå polisen, som har att sörja för förvaringen
av de omhändertagna personer som inte ryms i häktet, bemyndigade
emellertid styrelsen redan 1969 — i samband med polisens stora
razzior efter narkotikalangare — häktets föreståndare att vid särskilt
hög beläggning tillfälligt föra över gripna och anhållna personer till
häktesavdelningen vid Långholmen. Bemyndigandet har inte utnyttjats.

På därom gjord framställning har styrelsen efter samråd med tillsynsutredningen
22.11.1971 bemyndigat styresmannen att för särskild bevakning
i korridor m. m. ha en extra tillsynsman anställd under dagtid
måndag—fredag fr. o. m. 4.12.1971 tills vidare t. o. m. 30.6.1972. Med
nuvarande resurstilldelning är styrelsen förhindrad medge den ytterligare
personalförstärkning som eljest skulle vara påkallad såväl på tillsyns-
som på assistentsidan.

För att skapa drägligare arbetsförhållanden för administrationspersonalen
har styrelsen 11.11.1971 — på bekostnad av cellutrymme —
ställt ytterligare ett arbetsrum till denna personals förfogande.

Besvärliga beläggningsförhållanden råder inte blott på allmänna häktet
i Stockholm utan även tidvis på andra allmänna häkten och på häktesavdelningarna
vid flera fångvårdsanstalter.

Missförhållandena på allmänna häktet i Stockholm kan inte till någon
väsentlig del avhjälpas, förrän nytt platstillskott ställs till förfogande.
Så lär kunna bli fallet först när de planerade avdelningarna inom kvarteret
Kronoberg är färdiga att tas i bruk. Detta beräknas enligt uppgift
ske i slutet av år 1974. Inte ens då kan emellertid enligt kriminalvårdsstyrelsens
mening tillräckligt platsutrymme garanteras för häktade och
anhållna i stockholmsområdet. Antalet platser i det nya häktet anser
kriminalvårdsstyrelsen vara för snävt beräknade. Styrelsen har sålunda
i framställning till Kungl. Maj:t 23.6.1971, vilken i avskrift bifogas —
under åberopande av att rättspsykiatriska kliniken i Stockholm sannolikt
kommer att förläggas annorstädes än i kvarteret Kronoberg — föreslagit
att det för kliniken avsedda utrymmet i stället skall projekteras
för ytterligare häkteslokaler och arrester. Kungl. Majit har likväl i brev
30.12.1971 beslutat om lokalernas ianspråktagande under angiven förutsättning
för annat ändamål.

Kriminalvårdsstyrelsen, som avser att i höstens petita på nytt ta upp
frågan om förhållandena för de häktade både i Stockholm och på andra

188

håll i landet, bedömer situationen som oroande både för närvarande
och på längre sikt.

Enligt det i styrelsens yttrande omnämnda brevet från Kungl. Maj:t
den 30 december 1971, vilket var ställt till byggnadsstyrelsen, skall, om
överenskommelse beträffande den rättspsykiatriska kliniken träffas med
Stockholms läns landstingskommun, de utrymmen i nybyggnaden i
kvarteret Kronoberg i Stockholm som avsetts för kliniken utformas
som allmänna kontorslokaler.

I sin petita för budgetåret 1973/74 anförde kriminalvårdsstyrelsen
angående förhållandena för de häktade i landet bl. a.:

Förhållandena för de häktade är klart otillfredsställande. Deras sociala
situation vid frihetsberövanden är inte sällan störd. Många gånger
är de häktade både fysiskt och psykiskt nedgångna. Detta medför att
en rad stödåtgärder ofta behöver sättas in omedelbart. Enligt kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning måste således en vårdupprustning ske på
detta område. Ett genomförande av aktuell lagändring, varigenom häktningstiden
i sin helhet obligatoriskt skall avräknas från den av domstolen
utmätta strafftiden, gör en sådan upprustning än mera angelägen.
Häktningstiderna kommer nämligen sannolikt att förlängas på grund
av en väntad ökning i antalet överklaganden.

Styrelsen framställde yrkanden om dels ett ökat antal assistenttjänster
för den socialkurativa verksamheten, dels ett antal verkmästartjänster
för att få möjligheter att bereda de häktade en meningsfull sysselsättning,
vilka yrkanden dock inte biträddes av departementschefen i årets
statsverksproposition. Några särskilda yrkanden beträffande en utökning
av antalet platser för häktade och därmed likställda i Stockholmsområdet
synes däremot inte ha gjorts. Inte heller framför styrelsen såvitt
känt är i sin petita för budgetåret 1974/75 några sådana yrkanden.

Vid inspektion den 25 april 1972 av allmänna häktet i Stockholm
informerade jag mig närmare om förhållandena där. Vid samtal med
olika företrädare för personalen vid häktet framfördes särskilt önskemål
om att man med hänsyn till de svåra beläggningsförhållandena vid
häktet inte skulle behöva förvara andra än »för brott misstänkta» och
därmed likställda kategorier på häktet, och att övriga kategorier omhändertagna
skulle förvaras genom andra myndigheters försorg.

I remiss till socialstyrelsen begärde jag yttrande angående vilka åtgärder
man från styrelsens sida skulle kunna vidtaga för att personer,
beträffande vilka i Stockholm handräckning utföres med stöd av stadganden
i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och där förvaringen inte blir
så kortvarig som någon timma, skulle kunna förvaras på annan plats
än allmänna häktet (jfr. t. ex. socialstyrelsens anvisningar 3.2.1971 beträffande
omhändertaganden jämlikt lagen om utlämning till eller från
Danmark, Finland, Island och Norge för verkställighet av vård eller
behandling).

189

I ett den 12 februari 1973 inkommet yttrande anförde styrelsen
bl. a. följande:

Barnavårdslagen

Under tiden 1 januari—31 maj 1972 verkställdes i Stockholm c:a 200
handräckningar med förvaring i allmänna häktet av ungdomar under

20 år. Samma antal redovisas för tiden 1 juni—6 september 1972. I dessa
omkring 400 fall förelåg ej misstanke om delaktighet i brott. En stor
del av dessa ungdomar väntade endast på förpassning till ungdomsvårdsskola.

I många fall var förvaringen förenad med övernattning i allmänna
häktet och ofta översteg tiden ett dygn även i sådana fall där den omhändertagne
var intagen på en relativt närbelägen ungdomsvårdsskola.
Vid kontakter med några av de berörda ungdomsvårdsskolorna upplystes
styrelsen om att man i vissa fall kunde hämta ungdomarna i allmänna
häktet. I allmänhet saknades dock personalresurser för att genomföra
dylika individuella hämtningar. Hör ungdomarna till skolor,
som ligger på längre avstånd från Stockholm, finns inga möjligheter
att genom vederbörande skolas försorg återföra dessa.

Möjligheterna att genom Stockholms barnavårdsnämnd eller Stockholms
läns landsting ordna tillfällig förvaring av dessa ungdomar är
nästan obefintliga. Barnavårdsnämnden är i den situationen att man
måste låta en hel del ungdomar förvaras i allmänna häktet i avvaktan
på förpassning, då man saknar resurser för att taga in dem på annan
institution annat än i mycket begränsad utsträckning. Genom att landstinget
numera övertagit merparten av Stockholms eget institutionsbestånd,
har resurserna minskat betydligt. Landstinget har i första hand
fyra platser vid upptagningshemmet Centralhemmet. Detta hem är
emellertid avsett för minderåriga och används vid akutplaceringar, när
polisen ingriper på grund av familjekonflikt eller dylikt. Visserligen
finns på Centralhemmet möjlighet till isolering, men från landstingets
sida bedömer man en placering där som alternativ till allmänna häktet
vara mindre lämplig.

Även om det i och för sig är angeläget att ungdomars vistelse i allmänna
häktet helt och hållet kan undvikas eller i alla fall bli så kortvarig
som möjligt, finns dock inom ramen för nuvarande resurser inga
möjligheter att på annat sätt ordna lämplig placering för dem i Stockholmsområdet.
En väsentlig utökning av transportorganisationen vid
allmänna häktet torde emellertid till stor del kunna lösa problemet i
denna del.

Nykterhetsvårdslagen

Av handlingarna i ärendet framgår att bland de olika kategorier, som
intogs i allmänna häktet under tiden 1 januari—31 maj 1972, befann sig
dels en grupp under beteckningen »alkoholistlagen» om 102 personer,
varav 101 var män, som omhändertagits enligt nykterhetsvårdslagen,
dels en grupp under beteckningen »fyllerister» om 432 personer, varav
samtliga var kvinnor.

Den förra gruppen omfattar dels personer som omhändertagits enligt

21 § nykterhetsvårdslagen och som ofta måste kvarhållas under relativt
lång tid i avvaktan på utredning, dels personer som skall återföras till
vårdanstalt genom polismyndighetens försorg. Den senare gruppens

190

vistelse i allmänna häktet blir i regel relativt kortvarig, allra längst över
ett veckoslut.

Tidigare har de, som omhändertagits enligt 21 § nykterhetsvårdslagen,
placerats på Sankt Eriks sjukhus, en möjlighet som upphört i och med
ombyggnaden av detta sjukhus. De institutioner för nykterhetsvård som
återstår i Stockholm eller dess närhet är dels den statliga vårdanstalten
Venngarn, dels den erkända vårdanstalten Edshemmet i Upplands Väsby,
dels ock ett antal inackorderingshem tillhöriga Stockholms kommun.
Venngarn ligger relativt långt från Stockholm. Antalet platser på dess
sjuk- och mottagningsavdelning är för närvarande inte tillräckligt ens
för vårdanstaltens egna patienter. Denna anstalt kan därför inte utnyttjas
för korttidsplacering av någon av de här ovan nämnda grupperna
av omhändertagna personer. Edshemmet tillhör Stockholms kommun.
Anstalten utnyttjas för en patientgrupp med relativt god prognos. Tillfälliga
placeringar på Edshemmet av de omhändertagna skulle därför
inverka synnerligen störande på vården av anstaltens patienter. En sådan
lösning kan styrelsen därför ej föreslå. Detsamma gäller möjligheterna
att utnyttja inackorderingshemmen i Stockholms kommun.

Med hänsyn till det som anförts finns det enligt styrelsens bedömning
icke någon möjlighet att inom nykterhetsvårdens institutioner placera
någon av de aktuella grupperna.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)
och lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling

Sådant administrativt frihetsberövande av psykiskt sjuka som anges
i remissen kan ske på olika sätt bl. a. jämlikt 7 eller 35 § LSPV samt
8 § lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling.

Som framgår av 7 § LSPV är det mycket kort tid, normalt endast
några timmar, som den sjuke behöver vara omhändertagen av polismyndighet,
om han skall vårdas på sjukhus i Stockholmsområdet. Oaktat
den tidpunkt som den sjuke är omhändertagen knappast kan nedbringas,
synes enligt styrelsens uppfattning den föreskrivna ordningen fungera
så väl att någon påtaglig anledning till radikala förändringar inom Stockholmsområdet
ej föreligger.

Framställning som avses i 35 § LSPV kan i förevarande fall endast
göras av läkare i samband med utfärdande av vårdintyg eller av den
överläkare, som har eller avses få vårdansvaret för ifrågavarande patient.
Vad gäller det först nämnda fallet hänvisas till vad som anförts
beträffande 7 § LSPV. I det andra fallet kan förutsättas att vistelsetiden
i allmänna häktet blir beroende av avstånd och möjlighet till transport
till vederbörande psykiatriska klinik.

Om en patient ej skall vårdas vid sjukhus i Stockholmsområdet efter
omhändertagande jämlikt 7 eller 35 § LSPV, bör patienten redan samma
dag föras vidare till aktuellt sjukhus. Om så ej kan ske, kan problemet
lösas om det i stället gavs möjlighet att utnyttja sjukhus i Stockholmsområdet
till dess att transport kunde ordnas. Förhandlingar härom
borde därför upptagas mellan statsverket och Stockholms läns landsting.
Eftersom allmänna häktet lyder under kriminalvårdsstyrelsen,
torde det i första hand ankomma på denna myndighet att taga initiativ
härtill.

191

Vid tillämpningen av 8 § ovan nämnda lag om utlämning kan omhändertagandet
uppenbarligen bli relativt långvarigt. Det är givetvis
principiellt otillfredsställande att sjuka människor under längre tid förvaras
i allmänna häktet med begränsade möjligheter till adekvat vård
och behandling. Det är dock enligt gällande sjukvårdslagstiftning ej möjligt
att tvångsvis omhändertaga dessa patienter på psykiatriskt sjukhus
utan att de först intagits enligt LSPV. När sådan intagning skett tilllämpas
för närvarande den praxis att utlämning, utvisning eller förvisning
av utländska medborgare ej verkställes förrän patienten utskrivits.
Överföring till sjukhus i hemlandet av utländsk medborgare som intagits
enligt bestämmelserna i LSPV kan dock endast ske enligt 7 § tilllämpningskungörelsen
till LSPV. För sådant överförande erfordras i
vissa fall samtycke av patienten, vilket kan innebära att återförandet
omöjliggöres eller avsevärt försvåras.

Vid omhändertagande enligt 8 § nämnda lag om utlämnande kan problemet
förslagsvis angripas på följande sätt. De patienter som är så sjuka
att vårdintyg kan utfärdas, intages på sjukhus enligt bestämmelserna
i LSPV. För att undvika problemen med hemortssjukhus, upptagningsområden
m. m. synes även i dessa fall förhandlingar böra upptagas mellan
statsverket (kriminalvårdsstyrelsen) och Stockholms läns landsting.
Vidare kan övervägas om 7 § tillämpningskungörelsen till LSPV kan
ändras på så sätt att utlämnandet kan verkställas utan iakttagande av
alla bestämmelser i kungörelsen. Kungörelsen kommer för övrigt att
överses i sin helhet av styrelsens arbetsgrupp för översyn av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Jag har därefter den 25 maj 1973 ånyo inspekterat allmänna häktet,
varvid dess aktuella situation ävensom det av socialstyrelsen avgivna
yttrandet diskuterats med häktets tillförordnade styresman, tillförordnade
anstaltsdirektören Karl-Erik Andersson samt företagsnämnden vid
häktet.

Andersson anförde därvid bl. a.:

Den ständiga överbeläggningen på häktet utgjorde ett allt överskuggande
problem. Antalet intagna på häktet var under budgetåret 1971/72
13 826. Av häktets 87 platser var endast 68 platser tillgängliga för de
manliga intagna. Det var dock endast undantagsvis, som man var nere
i en så låg beläggning på de manliga avdelningarna som 68. En ganska
normal beläggningssiffra där var 80 intagna och man hade under det
senaste året vid ett flertal tillfällen haft 115—116 intagna på de manliga
avdelningarna. Andersson ville i detta sammanhang framhålla, att den
av kriminalvården förda beläggningsstatistiken var klart missvisande,
då beläggningssiffran endast avsåg antalet intagna klockan 00.00, vid
vilken tidpunkt på dygnet man hade det lägsta antalet intagna. I medeltal
kunde beläggningssiffrorna sägas ligga drygt 10-talet över antalet intagna
klockan 00.00. Härtill kom, att man trots påstötningar hos kriminalvårdsstyrelsens
statistiska sektion arbetade med en felaktig siffra för
det nominella platsantalet. Häktet var i första hand avsett för gripna
och anhållna, medan de som häktades normalt skulle överföras till Långholmenanstalten.
Detta hade dock inte fungerat under det senaste året
och man hade sedan hösten 1972 periodvis haft upp till 30 häktade
placerade på allmänna häktet. För dagen var antalet häktade ovanligt

192

lågt, endast 16. Till skillnad från andra anstalter och häkten hade man
på allmänna häktet inte någon som helst möjlighet att neka att ta emot
ytterligare personer. Tvärtom var man skyldig att ta emot alla, som
polisen kunde komma med. Kring årsskiftet 1972/73 hade beläggningssituationen
varit drägligare tack vare tillkomsten av ytterligare platser
för häktade inom Stockholmsregionen. Utöver den under början av 1972
tillkomna häktesavdelningen på Hallanstalten hade sålunda för häktade
tillkommit 10 platser på Österåkeranstalten och 10 platser på Håga
sjukhus. Därtill kom, att man tillfälligt också tagit i bruk Långholmenanstaltens
C-avdelning med 20 platser samt att den öppna avdelningen
Backen på Hall-anstalten under en tid endast tagit emot intagna från
Långholmen. Nu hade beläggningssituationen dock förvärrats betydligt
genom att Långholmens C-avdelning stängts fr. o. m. den 1 maj och
antalet häktade hade sedan dess ständigt uppgått till över 25. Andersson
ansåg det vara särskilt otillfredsställande, att man nödgades ha häktade
i samma celler som andra tillfälligt omhändertagna. De från 1.4.1973
gällande nya reglerna angående tillgodoräknande av häktningstid hade
också börjat ge utslag på Långholmenanstalten och fått till följd att ett
större antal häktade satt kvar där i stället för att nöjdförklara sig. Andersson
ansåg, att vad som framför allt behövdes var fler platser för
häktade i själva Stockholmsregionen och att omgående något måste
göras åt saken. Han kunde nämligen mot bakgrund av förhållandena
under tidigare år räkna med att annars få ytterst svåra förhållanden
under hösten. Den under senare år alltmer tilltagande utplaceringen av
häktade från Stockholm till andra häkten i landet var — även om den
tillfälligt lättade beläggningssituationen — dock förenad med den nackdelen,
att de häktade måste återtransporteras till allmänna häktet i
Stockholm vid tiden för rättegångarna. Särskilt besvärande var då situationen,
om man — vilket inträffat flera gånger — hade en liga i ett
narkotikamål med 12—14 häktade. På avdelningen för daghäktade,
där man placerade in sådana som tillfälligt intogs på häktet för att inställas
vid domstol i Stockholm var situationen särskilt bekymmersam.
På två—tre tillgängliga celler kunde man få placera ett 20-tal intagna,
så att dessa fick sitta sex—sju man i varje cell. Till följd av den helt
ojämförliga genomströmningen på allmänna häktet blev förhållandena
också mycket pressande för inte bara de intagna utan även personalen.
Andersson ansåg det trots allt vara förvånande, att inte fler klagomål
anförts till JO från de intagna rörande situationen på häktet.

Det uppgavs vidare, att den största beläggningen på häktet sannolikt
inträffade omkring klockan 07.00 och klockan 12.00 på dagen. Vid
det förstnämnda klockslaget hade förhören med många av dem som
gripits under natten ännu inte avslutats och de kunnat släppas och då
fanns även många interner, som anlänt för inställelser vid rättegångar.
Vid det senare klockslaget anlände många från rättegångar för utspisning.
Antalet intagna på de manliga avdelningarna uppgick för dagen
till sammanlagt 70—75. Det skulle också märkas, att man i statistiksammanhang
slog ihop de manliga avdelningarna med den kvinnliga
avdelningen men att detta blev missvisande, då det på den kvinnliga avdelningen,
som fungerade någorlunda väl, knappast över huvud förekom
någon överbeläggning.

193

Beträffande de åtgärder som föreslagits av socialstyrelsen i det förutnämnda
yttrandet uppgav Andersson vidare, att man i barnavårdsfallen
i regel skötte transporterna med häktets personal och att detta i
regel kunde ske samma dag som förpassningsordern anlände. Då denna
kom först efter expeditionstidens slut, hade man dock inte transportpersonal
tillgänglig utan fick vänta till följande dag. Likaså sökte man
prioritera transporterna av de psykiatriska vårdfallen. Vad däremot
gällde kriminalvårdens egna inträffade det ofta svårigheter för transportorganisationen
att klara av allt detta. Därför kunde det i vissa fall
uppstå dröjsmål med sådana transporter.

Enskilda ledamöter i företagsnämnden framhöll bl. a. det angelägna
i att nykterhetsvårdsfallen kom bort från häktet, eftersom dessa var
omhändertagna för att erhålla nykterhetsvård och inte borde sammanföras
med en rad kriminella intagna, vilket måste medföra en klart
kriminaliserande effekt. Beträffande barnavårdsfallen och de psykiatriska
fallen ansågs allmänt, att dessa ofta omhändertagits även såsom
misstänkta för brott och att de måste kvarhållas för brottsutredning
för att därefter överföras till ungdomsvårdskola. Särskilt framhölls,
att situationen förvärrats av att man även nödgades behålla häktade
intagna på häktet. Läget hade varit bättre under den tid, då Cavdelningen
på Långholmsanstalten hållits öppen för häktade, vilken
avdelning också ansågs ha en betydligt bättre standard än allmänna
häktet. Det ifrågasattes också om de i stor utsträckning förekommande
transporterna av häktade från Stockholm till andra häkten i landet och
återtransporter tillbaka till Stockholm vid tiden för rättegång inte ställde
sig än dyrbarare för statsverket än ett öppethållande av den stängda
C-avdelningen på Långholmen. Personalen ansåg också, att det på grund
av den svåra överbeläggningen på häktet var ytterligt svårt för personalen
att alltid vara rustad att möta de intagnas berättigade krav på
att få sina rättigheter tillgodosedda.

Enligt kriminalvårdens officiella statistik varierade den för varje
månad högsta beläggningen klockan 00.00 på häktet under tiden juni
1972—februari 1973 mellan lägst 80, varav 77 män (december), och
högst 114, varav 106 män (februari), intagna. Medeltalet av de högsta
månadstalen uppgår för perioden till drygt 96. Linder de därpå följande
sex månaderna 1973 har den högsta beläggningen uppgått till: mars
85 (76 män), april 85 (75 män), maj 92 (83 män), juni 71 (67 män),
juli 69 (58 män) och augusti 88 (81 män) intagna.

Vid en inspektion som jag företog den 21 juni 1973 av fångvårdsanstalten
Långholmen besåg jag även det där nedlagda kronohäktet samt
den till kronohäktet hörande särskilt inrättade C-avdelningen om 30
platser. Den sistnämnda avdelningen var till skillnad från den övriga
delen av kronohäktesbyggnaden upprustad och måste anses vara i ett
förhållandevis gott skick. Styresmannen uppgav, att man till följd av

13 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

194

den från anstaltens övriga avdelningar avskilda belägenheten dock nödgades
ha ett förhållandevis stort antal tjänstemän, 13 stycken, placerade
på C-avdelningen, för att denna skulle kunna hållas öppen. Beträffande
beläggningssituationen i övrigt på anstalten uppgav styresmannen,
anstaltsdirektören Sven E. Lundin bl. a.:

Genom den av Kungl. Maj:t beslutade nedläggningen av kronohäktet,
vilken skedde 15.3.1972, hade antalet platser på Långholmenanstalten
minskat med c:a 175 och det uppgick nu till nominellt 220 platser.
Platserna var fördelade så, att på de manliga avdelningarna fanns
138 platser och på den kvinnliga avdelningen 21 platser. Härtill kom
60 platser, varav 4 isoleringsplatser, för den psykiatriska avdelningen
vid anstalten. I den centrala delen av den gamla huvudbyggnaden på
anstalten var administrationslokalerna alltjämt inrymda. Av de därifrån
utlöpande fyra flyglarna användes numera endast två, den nordvästra
och den nordöstra, för placering av intagna. Den västra och den östra
flygeln tjänstgjorde endast såsom förråd. Antalet platser i de nordvästra
och nordöstra flyglarna uppgick till 138, vartill kom en avdelning
med plats för 14 häktade intagna, som avvaktade utförandet av
rättspsykiatrisk undersökning på den psykiatriska avdelningen vid anstalten.
Omedelbart norr om de nordvästra och de nordöstra flyglarna
och belägen mitt emellan dessas förlängning fanns den tidigare fasta
avdelningen, vilken numera fungerade som anstaltens kvinnoavdelning
med 21 platser. Av de för dagen där intagna utgjordes inte mindre än
13 av häktade undersökningsfall. Anstaltens kroppssjukavdelning med
nominellt 42 platser hade c:a 20 intagna. Den psykiatriska avdelningen
vid anstalten användes ej egentligen för vård av intagna som behövde
psykiatrisk vård, utan dessa hänvisades till den psykiatriska avdelningen
vid Österåkeranstalten. I inte ringa utsträckning tog man dock ändå
emot vårdbehövande på Långholmens psykiatriska avdelning. Efter
nedläggningen av kronohäktet var avsikten, att det återstående platsantalet
på Långholmenanstalten till huvudsaklig del skulle användas
för häktade intagna och att dessa efter dom så snart som överhuvudtaget
var möjligt skulle överföras till andra anstalter. Tiderna för de
intagnas vistelse på anstalten hade under våren dock blivit längre än
förr. Innan de 1.4.1973 ikraftträdda nya reglerna för avräkning av
häktningstid hade endast omkring 8 % av de dömda underlåtit att avge
nöjdförklaring med underrätternas domar. Nu hade antalet »missnöjda»
dock ökat till 25 %. Det förekom att många intagna satt kvar på
anstalten under hela fullföljdstiden för att, om de hade anhöriga i Stockholmstrakten,
kunna få utnyttja de mera förmånliga besöksförhållandena
där. En del intagna föredrog också att vara kvar som häktade
på anstalten för att slippa arbetsplikten på en vanlig anstalt. Till följd
av dessa förhållanden hade man under vintern haft en mycket besvärande
överbeläggning, och man hade på order från kriminalvårdsstyrelsen
nödgats dubbelbelägga bostadsrummen i avdelningen västra III,
något som varit ytterligt besvärligt och störande. Till följd av en uppvaktning
från Statsanställdas förbund hos kriminalvårdsstyrelsen hade
man dock fått tillstånd att öppna den i den gamla kronohäktesbyggnaden
belägna C-avdelningen med nominellt 32 platser, varav dock endast
30 platser använts. Denna avdelning som öppnats i mars månad
hade man dock fått stänga den sista april. Från anstaltens sida hade

195

man dock inte bedömt det möjligt att då stänga avdelningen, men kriminalvårdsstyrelsen
hade hänvisat till att det inom andra räjonger
fanns lediga platser, t. ex. på Kumlaanstalten. Man ansåg, att det inte
fanns några skäl varför man på Långholmenanstalten skulle behålla
några verkställighetsfall. Den uppfattningen delades visserligen av ledningen
för anstalten, men då Österåkeranstaltens mottagningsavdelning
inte fungerade som den skulle och det stundtals knappast överhuvud
var någon genomströmning av nyintagna där, saknade man på Långholmen
under långa tider möjligheter att bli av med sina mottagningsfa.
ll.
ningsfall, som inte kunnat beredas plats på Österåker. Det var inte
heller särskilt lyckligt att för endast någon eller några veckor placera
en intagen som ådömts ett kortare straff, varifrån en stor del kanske
skulle avräknas på grund av lång anhållnings- och häktningstid, inom
en annan räjong. Man hade också på Långholmen fått rådet, att sprida
de häktade över landet till andra häkten, som inte var så belastade.
Detta förekom också i ganska stor utsträckning men föranledde omfattande
klagomål från Stockholmspolisens utredningsavdelningar samt
från advokathåll, eftersom såväl utredningsmännen som advokaterna
därigenom förhindrades att hålla erforderlig kontakt med de intagna.
Inte förrän under första kvartalet 1975 beräknades Kronobergshäktet
bli klart och dessförinnan syntes man inte kunna motse någon större
förändring av förhållandena, om inte platsantalet för häktade i Stockholm
kunde utökas på annat sätt. Lundin var också angelägen att understryka,
att det inte i realiteten gick att ständigt hålla en lika stor
beläggningssiffra som antalet tillgängliga platser på anstalten. En verklig
städning av cellerna kunde endast ske, när dessa var tomma och
därför var det ett absolut krav, att man i allt fall fick ha några platser
på anstalten i reserv. Som förhållandena nu var hann »madrassen knappast
svalna» efter en tidigare intagen, förrän en nyintagen fördes in i
cellen. Man hade också regelmässigt ett stort antal transportfångar,
som bytte transportmedel i Stockholm och därför kom att under kortare
tider få vara placerade på Långholmen. Till detta kom, att de som
avvikit från anstalter och som många gånger begivit sig till Stockholm
och greps av polisen där omedelbart överfördes till Långholmen. Man
hade som regel en genomströmning av 30 man per dag men det var
inte ovanligt att denna siffra kunde stiga till 50.

Såsom torde framgå av det anförda har — frånsett den tillfälliga
förbättringen våren 1973 i och med öppethållandet av kronohäktets på
Långholmen C-avdelning — någon egentlig förbättring ej skett av den
de senaste åren besvärande beläggningssituationen vid allmänna häktet.
Såsom också framhållits av ledningen för häktet kan den av kriminalvårdsstyrelsen
i sammanhanget åberopade beläggningsstatistiken, med
hänsyn särskilt till den tidpunkt på dygnet till vilken den hänför sig,
inte anses ge en realistisk bild av beläggningssituationen vid häktet.
Den i sådana sammanhang tillämpade metoden för beräkning av beläggningsprocenttalet
ger också ett direkt missvisande tal g«nom att

196

man räknar samman de manliga avdelningarna, där den verkliga överbeläggningen
finns, med den kvinnliga avdelningen, där överbeläggning
egentligen ej alls förekommer. Enligt kriminalvårdsstyrelsens egen
statistik hade under de sju första månaderna 1973 sammanlagt 7 126
personer intagits på allmänna häktet i Stockholm, en summa som trots
att Stockholmshäktet ej är landets största är helt utan motsvarighet.
Som jämförelse kan nämnas, att landets nu största häkte, Göteborgshäktet
med nominellt 191 platser, under samma tid haft 3 938 intagna.
Även om många intagningar blir helt kortvariga, är det dock inte heller
i de fallen av mindre vikt att de givna kraven på att de intagna får en
anständig behandling inte eftersätts.

Uppenbart är, att överbeläggningen vållar en allmän otrivsel och
standardförsämring för såväl personalen som de intagna. För personalen
måste arbetsförhållandena bli mycket tunga. Utöver den omständigheten
att beläggningsförhållandena på häktet från humanitär synpunkt
måste betecknas som ytterligt otillfredsställande är också att beakta
det betänkliga i att man på häktet i stor utsträckning saknar möjlighet
att hålla isär de intagna från varandra och bereda dem placering
i enrum, något som enligt 4 § häkteslagen förutsätts utgöra huvudregeln.
Det kan här erinras om vad föredragande departementschefen i
propositionen till häkteslagen uttalade bl. a. härom (prop. 1958: 68 s.
34 f). Sålunda borde det i lagen fastslås, »att den intagne skall behandlas
på sådant sätt att skadliga verkningar av frihetsförlusten undvikes,
att erforderlig hänsyn skall tagas till ålder, kön och hälsotillstånd och

att som princip endast en intagen må förvaras i varje rum.

Det måste nu i första hand tillses att skäliga anspråk på sundhet hos
förvaringslokalerna tillgodoses. Lokalerna måste vara i sådant skick,
att de omhändertagna icke genom förvaringen utsättes för vare sig fysiskt
eller starkare psykiskt tryck än som är oundvikligen förknippat
med själva frihetsförlusten. Detta är det minimikrav som över allt måste
uppfyllas. Samtidigt bör givetvis eftersträvas, att lokalerna erhåller
en standard som icke blott uppfyller minimikravet utan även därutöver
tillfredsställer rimliga krav på bekvämlighet samt att det finns förvaringsrum
för olika kategorier intagna; . Av vikt är också att

antalet förvaringsrum ökas i sådan grad, att principen att icke mer än
en person bör förvaras i varje rum verkligen som regel kan upprätthållas.
»

Särskilt allvarligt finner jag det vara, att man inte alltid synes ha
möjlighet att ens bereda sådana intagna placering i enrum, som av utredningsskäl
inte anses böra få kontakter med andra intagna. Inte heller
synes mig den tämligen vanligt förekommande lösningen av detta
problem som består i en utplacering av intagna till häkten i landsorten
på avstånd av upp till 30-talet mil från Stockholm gå fri från invändningar.
Sålunda måste särskilt beaktas, att detta i regel medför betyd -

197

ligt försämrade möjligheter för den intagne att upprätthålla kontakten
med och motta besök av sin försvarare.

Än allvarligare är enligt min mening dock situationen för de kategorier
omhändertagna, som förvaras på häktet, inte för att de är misstänkta
för brott, utan i avvaktan på verkställigheten av en begärd handräckningsåtgärd.
Det borde vara en självklar rätt för dessa intagna att
inte annat än då detta är helt oundgängligt behöva sammanföras med
andra intagna (jfr beträffande alkoholmissbrukare JO Bexelius’ framställning
till Konungen 12.9.1968 angående de olägenheter ur vårdsynpunkt,
som den försöksvisa samordningen av transporter av fångar och
alkoholmissbrukare medfört, 1969 års ämbetsberättelse s. 243 ff).

Nu nämnda omständigheter gör, att det kan starkt ifrågasättas om
förhållandena på det allmänna häktet i Stockholm fyller de krav som
måste ställas på ett häkte för att man där skall kunna tillgodose häkteslagens
föreskrifter om de intagnas behandling.

Enligt min mening behövs med det snaraste verksamma åtgärder som
råder bot på de uppenbara missförhållanden som råder i Stockholmsområdet
i fråga om tillgång till häktesplatser. Som tänkbar, om än inte
tillräcklig, lösning av mer provisorisk karaktär i avvaktan på färdigställandet
av nybyggnaden i kvarteret Kronoberg framstår att åter ta
den stängda C-avdelningen vid kronohäktet på Långholmen i bruk. Jag
vill dock tillägga, att det intryck jag erhållit av situationen i Stockholm
gör att jag ansluter mig till kriminalvårdsstyrelsens uppfattning, att det
inte ens efter det platstillskott, som färdigställandet av det nya häktet
medför, kommer att finnas ett tillräckligt antal platser för häktade och
anhållna m. fl. i Stockholmsområdet.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovan berörda
spörsmål för den åtgärd till vilken Eders Kungl. Maj:t kan finna
framställningen föranleda.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 2 november 1973 tillkallades en
sakkunnig med uppdrag att utreda behovet av häktes- och arrestplatser
inom Stockholms, Södermanlands och Uppsala län.

Framställning till Konungen angående avräkning från fängelsestraff
av tid varunder den dömde efter domen hållits i förvarsarrest

I en den 30 november 1973 dagtecknad framställning till Konungen
anförde JO Wennergren följande.

Enligt 30 § militära rättegångslagen (1948: 472) äger förman i visst

198

fall förordna att underlydande skall tas i förvarsarrest. Är i mål som
hänskjuts till åklagare någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,
om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, enligt 85 § samma lag
till rättens prövning hänskjuta frågan om arresten skall bestå. Beslutar
rätten att arresten skall bestå, skall det enligt 86 § andra stycket
militära rättegångslagen, med visst, särskilt angivet undantag, anses
som om den arresterade vore häktad. Om den tilltalade i militärt mål
döms till annan påföljd än disciplinstraff eller böter kan rätten, enligt
86 § tredje stycket samma lag, förordna att den dömde skall i
förvarsarrest avbida att domen vinner laga kraft. Sistnämnda fråga
skall prövas enligt de grunder som anges i 30 § militära rättegångslagen.

Enligt 33 kap. 5 § brottsbalken i dess lydelse fr. o. m. den 1 april
1973 skall, då någon döms till fängelse på viss tid och han med anledning
av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under
en sammanhängande tid av minst 24 timmar varit berövad friheten
som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk
klinik enligt 9 § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, tiden för frihetsberövandet, till den del därunder
icke verkställighet av dom i annat mål skett, anses som tid under
vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd.

I samband med införandet av ifrågavarande regler om avräkning
av bl. a. häktningstid ändrades också bestämmelserna i lagen (1964:
541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen) bl. a. såtillvida,
att dess 16 § gavs det innehållet att tid under vilken den dömde
hållits i häkte i målet efter det att slutlig dom meddelats i målet skall
räknas som tid varunder straffet verkställts.

Frågan om avräkning från straffet av tid under vilken den dömde
hållits i förvarsarrest väcktes av hovrätten för Nedre Norrland i samband
med remissförfarande över förslaget till ändring av ifrågavarande
bestämmelser. Departementschefen anförde i propositionen (prop.
1972: 146) i anslutning härtill bl. a. följande (s. 50).

Institutet förvarsarrest företer som framgått stora likheter med såväl
anhållande som häktning. När domstol har förordnat att förvarsarrest
skall bestå, skall den arresterade sålunda anses som häktad. Detta
innebär bl. a. att de regler som gäller för avräkning av häktningstid
också gäller för sådan tid i förvarsarrest som infaller efter domstolens
beslut. Samma skäl som talar för en utvidgning av den allmänna
avräkningsbestämmelsen till anhållande, under förutsättning att
den sammanlagda tiden för frihetsberövandet uppgår till minst 24 timmar,
talar enligt min mening för att tid i förvarsarrest som föregår
sådant domstolsbeslut skall få avräknas fullt ut i motsvarande utsträckning.
Jag anser därför att bestämmelsen i BrB om avräkning
skall utvidgas till att gälla även tid under vilken den dömde har varit
intagen i förvarsarrest.

199

Enligt det ursprungliga förslaget angående strafftidsberäkning skulle
strafftiden när den dömde hållits häktad i målet räknas från den
dag då domen meddelades, varjämte tidigare gällande regel att, om
den häktade avgav nöjdförklaring inom tio dagar från domen, strafftiden
skulle räknas från dagen för domen, skulle utgå. På förslag av
lagrådet fick den förra delen av stadgandet emellertid behålla den tidigare
lydelsen, att strafftiden när den dömde hållits häktad skulle räknas
från den dag domen fick verkställas. Istället infördes bestämmelsen
att tid under vilken den dömde hållits i häkte i målet efter det att
slutlig dom i målet meddelats skulle räknas som tid varunder straffet
verkställts. Anledningen till att stadgandet gavs ifrågavarande lydelse
var att man därigenom ville förebygga svårigheter vid lagens tolkning.

Departementschefens uttalande, att de regler som före lagändringen
gällde för avräkning av häktningstid också gällde för sådan tid för
hållande i förvarsarrest som inföll efter domstolens beslut, torde syfta
på att det fanns möjlighet till avräkning enligt dåvarande 33 kap. 3 §
brottsbalken för tid från det rätten enligt 86 § militära rättegångslagen
förordnat att arresten skulle bestå till dess målet avgjorts genom
dom. Någon saklig ändring beträffande förvarsarrests jämställande
med häkte vad gäller avräkningssituationen skedde således inte i
och med att förvarsarrest i de nya bestämmelserna om avräkning kom
att uttryckligen anges vid sidan om häkte.

Vid en jämförelse mellan de nya reglerna i 33 kap. 5 § brottsbalken
om den avräkning domstol skall göra, och den avräkning, som
på verkställighetsstadiet enligt 16 § behandlingslagen skall ske, faller
det i ögonen att i det förra fallet förvarsarrest uttryckligen upptagits
vid sidan om bl. a. häkte, varemot så ej skett i det senare fallet. I förarbetena
till lagen har inte utsagts om man avsett att tid under vilken
den dömde hållits i förvarsarrest i målet efter det att slutlig dom däri
meddelats skall räknas som verkställighetstid. Lagrådet har dock uttalat
(prop. s. 84), att kriminalvårdsstyrelsen vid avdrag för tid som
faller efter slutlig dom i målet har att iakttaga de grunder för beräkningen,
som anges i 33 kap. 5 § brottsbalken. Mot bakgrund av bestämmelsen
i 86 § andra stycket militära rättegångslagen, om att det skall
anses som om den som är tagen i förvarsarrest vore häktad, ligger det
också nära till hands att även från straffverkställighetssynpunkt jämställa
honom med häktad. Emellertid tar sistnämnda bestämmelse enligt
sin placering i lagen i första hand syfte blott på tid för hållande
i förvarsarrest från det domstolen beslutat att arresten skall bestå till
dess dom i målet meddelas. Motsvarande torde rimligen dock anses
böra gälla även för tid efter dom när domstolen förordnat att den
dömde i förvarsarrest skall avbida att domen vinner laga kraft. Det
är emellertid att märka, att ifrågavarande bestämmelse är av processuell
natur och avser att reglera de särskilda förhållanden i rätte -

200

gången, som kommer sig därav, att ett frihetsberövande jämställbart
med häktning förekommer. Stadgandet tar således inte direkt sikte
på att reglera verkställighetsfrågor. Det ligger emellertid nära till hands
att anse, att de särbestämmelser som föreligger i straffverkställighetshänseende
beträffande häktad också bör äga motsvarande tillämpning
på den som är tagen i förvarsarrest. Det förtjänar att i sammanhanget
nämnas, att kriminalvårdsstyrelsen tillämpat tidigare gällande regel
att strafftiden vid nöjdförklaring av häktad inom tio dagar från domen
skall räknas från dagen för domen jämväl på den, som varit tagen
i förvarsarrest, detta just med hänvisning till bestämmelsen i 86 §
andra stycket militära rättegångslagen om att det skall anses som om
den som är tagen i'' förvarsarrest är häktad.

Genom att situationen då någon är tagen i förvarsarrest uttryckligen
nämnts i nuvarande 33 kap. 5 § brottsbalken varemot så inte
är fallet i 16 § behandlingslagen finns risk för motsatsslut att avräkning
skall ske i det förra men inte i det senare fallet. På grund härav
kan rättsosäkerhet uppstå. Exempel härpå utgör handläggningen av
ett frigivningsärende, vilket kommit under min prövning rörande fråga
om för sen frigivning från avtjänande av straff. De överväganden
som legat till grund för att tid varunder den dömde hållits i häkte i
målet skall räknas som tid varunder straffet verkställts talar för att
motsvarande skall ske beträffande tid varunder den dömde hållits i
förvarsarrest i målet.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga ovan berört
spörsmål för den åtgärd till vilken Eders Kungl. Maj:t kan finna framställningen
föranleda.

Tjänstemans sanningsplikt

JO Wennergren anförde i ett ärende följande.

Sedan i ärendet fråga uppkommit om en vårdare på en fångvårdsanstalt,
ett häkte eller annan inrättning, där personer omhändertagits
för vård, skall tala om vad han vet vid förhör angående anklagelser
mot en kamrat för övergrepp o. d., anförde jag att ansvar för mened
vid förtigande av sanningen inte kan komma i fråga annat än då vårdaren
hörs under vittnesed. Det framgår direkt av 15 kap. 1 § brottsbalken.
Den omständigheten att menedsansvar inte kan utkrävas av
den som förtiger sanningen, då han förhörs av exempelvis polisen, fick
dock enligt min mening inte uppfattas så att det står en vårdare fritt
att förtiga vad han vet om händelsen. Tvärtom måste det av en tjänsteman
kunna krävas att han berättar vad han vet och inte av vad jag

201

ville beteckna som kollegialitet i dålig mening undanhåller något. Frågan
fick anses ha så stort principiellt intresse att jag beslöt hemställa
om yttrande från vårdpersonalens fackorganisation för att få del av
dennas syn på saken.

Efter remiss till Statsanställdas Förbund inkom detta med följande
svar, undertecknat av Lars Sandberg och Sven Selin.

Statsanställdas Förbund utgår från att alla medlemmar — inte bara
inom kriminalvården — vid förhör angående sådana frågor som t. ex.
anmälan för övergrepp lämnar korrekta och sannfärdiga uppgifter om
händelseförloppet. I det viktiga och många gånger känsliga vård- och
behandlingsarbetet av intagna är det än mera betydelsefullt, inte minst
ur de intagnas rättsskyddssynpunkt, att personalen vid eventuell misstanke
för övergrepp lämnar riktiga uppgifter. Detta måste anses nödvändigt,
dels för att inte behandlingskontakten med de intagna skall
försämras och dels för att den ömsesidiga respekten mellan grupperna
skall kunna upprätthållas. Förbundet har under årens lopp inte
haft anledning att misstänka eller tro att medlemmarna har brustit i
fråga om att iakttaga denna inställning.

Genom föreskrift i 10 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
har riksdagen ålagt alla offentliga tjänstemän att lämna JO de upplysningar
och det biträde JO begär. För att JO rätt skall kunna fullgöra
sin uppgift är det av största vikt att tjänstemännen lojalt medverkar
vid JO:s utredningar genom att »säga hela sanningen och intet förtiga,
tillägga eller förändra».

Det är så mycket mera angeläget att understryka vikten härav som
det finns åtskilliga faktorer som kan försvaga en tjänstemans beredvillighet
till oförbehållsam medverkan. Jag har sålunda ibland kunnat
förmärka en benägenhet hos den som bevittnat t. ex. en kontrovers
med handgripliga inslag att framställa saken så att han inte sett något
eller i vart fall inte kan komma ihåg något. Först efterhand har
sanningen kommit fram. Anledningen till att så inte skett från början
uppges då vara att den hörde funnit det hela obehagligt och helst velat
stå utanför. Han har föredragit att ta det säkra för det osäkra så
att ingen skugga skulle falla på honom. Ett sådant handlande är naturligtvis
helt förkastligt.

Enligt min erfarenhet förekommer det ibland också obenägenhet
hos en vårdare att säga sanningen därför att han inte vill sätta en
kamrat i klistret. Även om man här står inför en psykologiskt sett i
och för sig begriplig reaktion kan det inte godtas att en tjänsteman på
detta sätt åsidosätter lojaliteten till tjänsten när det gäller lagstridigt
handlande från en kamrats sida. Den lojalitetskonflikt han eventuellt
kan uppleva måste lösas till förmån för tjänstens krav.

Att det mången gång visar sig svårt att vinna klarhet om vad som
inträffat vid ett visst tillfälle trots förhör med samtliga närvarande sammanhänger
naturligtvis också med att det mänskliga minnet är ofull -

202

komligt och att de närvarande kan ha svårt att dra sig till minnes detaljerna.
Detta kända faktum utnyttjas dock tyvärr emellanåt som
svepskäl av den som av den ena eller andra anledningen helst inte vill
tala om vad han vet.

Den som på tjänstens vägnar avger skriftligt yttrande till JO har
därvid i princip tjänsteplikt att lämna en sanningsenlig och uttömmande
redogörelse för den sak det gäller samt sanningsenligt svara
på de frågor som kan ha ställts i remissen från JO. Den som åsidosätter
sin tjänsteplikt gör sig skyldig till tjänstefel som kan föranleda
straffansvar. Motsvarande torde i allt väsentligt gälla då en tjänsteman
yttrar sig i tjänsten vid ett av JO eller företrädare för JO hållet
förhör.

Oavsett de påföljder i form av menedsansvar och tjänstefelsansvar
som kan drabba tjänsteman som sviker sin sanningsplikt är det av
största betydelse att hos vårdpersonalen ingjuts och upprätthålls en
anda och inställning som garanterar sanningsenligheten. Det skall för
envar vårdare vara en hederssak att tala sanning då han hörs om saker
som rör tjänsten. Från denna synpunkt sätter jag det allra största värde
på vad Statsanställdas Förbund uttalat i sitt yttrande till mig. Det är
min förhoppning att uttalandena skall få så stor spridning som möjligt
bland förbundets medlemmar och bidra till att befästa den anda som
jag ser som den viktigaste garantin för sanningskravets efterlevnad.

Några frågor angående handläggningen av ärenden om uppskov
med verkställighet av frihetsstraff

1. Korn munic ering med sökanden

Vid inspektioner av länsstyrelser har beträffande handläggningen av
uppskovsärenden särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan om kommunicering
med sökanden av utredning som tillförts ärendet.

JO Wennergren anförde i anledning av sina iakttagelser härom vid
en länsstyrelse bl.a.:

I sådant uppskovsärende varom här är fråga är 15 § förvaltningslagen
tillämplig. Enligt bestämmelserna däri får ärendet ej avgöras
utan att sökanden underrättats om det som tillförts ärendet genom
annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det.
Det material som i främsta rummet kommer i fråga för sådan kommunicering
i ett uppskovsärende är polismyndighetens utredning och
yttrande. Ett uppskovsärende får dock enligt bestämmelserna avgöras
utan kommunicering, om sådan är uppenbart obehövlig, om det kan
befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt
försvåras eller om ärendets avgörande ej kan uppskjutas. Tillämpning
av det mellersta fallet torde inte kunna bli aktuellt. Vad gäller det

203

sista fallet kan det tänkas tillämpat då det med hänsyn till gällande
sexmånadersfrist eller av annan anledning framstår som nödvändigt
med omedelbart beslut. I praktiken torde dock den vanligaste grunden
för underlåtenhet att kommunicera bli att kommunicering framstår
som uppenbart obehövlig. Typfallet utgörs här av ärende som utmynnar
i bifallsbeslut.

I de ärenden där kommunicering skall ske enligt 15 § förvaltningslagen
är det av yttersta vikt med hänsyn till uppskovsärendenas natur
att kommuniceringen handhas på ett sådant sätt att onödiga dröjsmål
undviks. Det förutsätter dels att en ändamålsenlig form väljs för
kommuniceringen dels att svarstiden för sökanden görs kort. Jag noterar
här med tillfredsställelse att länsstyrelsen ändrat sin praxis och
numera tillämpar den kortare svarstid om fem dagar som jag förordat.
Jag utgår från att länsstyrelsen också beaktar att underrättelsen till
sökanden tillställs eller delges honom på sådant sätt att han så snabbt
som möjligt får del av densamma så att svarstiden kan börja löpa
utan onödigt dröjsmål.

När ställning skall tas till om kommunicering av polismyndighetens
utredning och yttrande är uppenbart obehövlig eller ej i ett ärende som
lutar mot avslag, bör enligt min mening ej lämnas ur sikte att sökanden
ibland kan ha intresse av att ta del av också hur polismyndigheten
uppfattat uppgifter som han själv lämnat för att kontrollera att dessa
inte blivit ofullständigt återgivna eller missuppfattade eller att polismyndigheten
eljest dragit felaktiga eller missvisande slutsatser därav.
Det kan för honom också vara av betydelse för tillvaratagandet av sina
intressen att få reda på vilken utredning som i övrigt gjorts om inte
annat så för att få tillfälle att begära komplettering därav. Även om
denna polismyndighetens utredning av länsstyrelsen bedöms vara av
ringa betydelse, kan det därför inte alltid vara uppenbart obehövligt
att kommunicera den. Motsvarande gäller beträffande polismyndighetens
eget yttrande i själva uppskovsfrågan. Samtidigt som jag betonar
vikten av att uppenbart obehövlig kommunicering undviks vill jag
därför understryka betydelsen av att behovsfrågan prövas allsidigt från
fall till fall.

2. Länsstyrelse har medgivit uppskov med verkställigheten av det senare
av två skilda straff, oaktat verkställigheten påbörjats av även detta straff

Sedan F. den 30 maj 1972 börjat verkställa fängelse två månader,
lämnade Kungl. Maj:t den 22 juni 1972 en av F. gjord ansökan om
prövningstillstånd beträffande en annan dom på fängelse en månad
utan bifall. Länsstyrelsen medgav den 28 juli 1972 — på grund av en
den 30 juni 1972 inkommen ansökan — F. uppskov med det senare
straffet till den 21 december 1972. Till följd av länsstyrelsens beslut
frigavs F. den 30 juli 1972.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl. a.:

Dom å fängelse mot intagen i fångvårdsanstalt skall av styresmannen
för anstalten omedelbart befordras till verkställighet då domen hos
honom förekommer till verkställighet. Departementschefen uttalade vid
tillkomsten av 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff (straffverkställighetslagen),
varifrån ifrågavarande bestämmelse i sak oför -

204

ändrad överförts till nu gällande lag bl.a. (prop. 1945 nr 342 s. 138):
”Är den dömde redan av annan anledning intagen i fångvårdsanstalt,
när domen förekommer till verkställighet, synes emellertid i likhet med
vad som föreslagits ifråga om den som är häktad i målet verkställigheten
omedelbart böra taga sin början.” — Vid tillkomsten av nyssnämnda
lag infördes den alltfort gällande ordningen, att något formligt
beslut om verkställighet av frihetsstraff inte meddelas (se SOU 1944:50
s. 261 ff och prop. 1945 nr 342 s. 142 f). Den strafftidsberäkning som
numer kriminalvårdsstyrelsen enligt 17 § behandlingslagen har att
verkställa utgör blott ett fastställande av dagen för strafftidens slut
jämte angivande av eventuella tidpunkter av betydelse för fråga om
villkorlig frigivning, låt vara att härför krävs uppgifter om tidpunkten
för verkställighetens början.

I och med att Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1972 och Svea hovrätts
dom den 4 maj 1972 förekom till verkställighet hos styresmannen
den 23 juni 1972 hade denne att omedelbart befordra domen till verkställighet
och straffen enligt de båda domarna har därför från nämnda
dag från verkställighetssynpunkt utgjort en enhet.

Regler om uppskov med verkställigheten av lagakraftvunnen dom,
varigenom frihetsstraff utmätts, infördes i samband med införandet
av straffverkställighetslagen. Bestämmelserna har därifrån i huvudsak
oförändrade överförts till nu gällande lag (12 § behandlingslagen).
Endast med anlitande av den omväg som en nådeansökning innebar
fanns före uppskovsinstitutets införande möjlighet att erhålla anstånd
med verkställigheten av frihetsstraff.

Enligt den terminologi som kommit till uttryck i behandlingslagen
finns, bortsett från den villkorliga frigivningen, blott tre typer av fall
där verkställighet av lagakraftvunnen dom å fängelse inte kan förekomma,
nämligen vid dels anstånd med verkställigheten (12 § första
stycket behandlingslagen), dels uppskov med verkställigheten (12 §
andra stycket behandlingslagen), dels avbrott i verkställigheten (19 §
andra stycket behandlingslagen). Anstånd med verkställigheten ifrågakommer
om den dömde kan visa att han innan verkställigheten av
fängelsestraff börjat till Konungen ingivit ansökan att han av nåd
måtte bli befriad från straffet eller få detta utbytt mot viss annan påföljd.
Reglerna om uppskov har, i den utsträckning de här är av intresse,
ovan i korthet beskrivits. Avbrott i verkställigheten sker då den
dömde, sedan verkställigheten påbörjats, häktas eller avviker från anstalten.

Ehuru det ifråga om uppskovsärenden i lagtexten eller annorledes
inte direkt utsagts något om tidpunkten för ingivande av ansökan eller
meddelande av beslut i förhållande till tidpunkten för verkställighetens
början framgår av allmänt språkbruk och även indirekt av det ovan
sagda, att uppskov enbart kan förekomma som ett skjutande på framtiden
av verkställigheten av ett frihetsstraff vars avtjänande ännu vid
tidpunkten för beslutet inte påbörjats. Genom att i beslut den 28 juli
1972 medge F. uppskov med avtjänandet av det straff, vars verkställighet
påbörjats den 23 juni 1972, har länsstyrelsen förfarit felaktigt.
Eftersom den sammanlagda strafftiden i det aktuella fallet inte överstigit
fyra månader har villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 § brottsbalken
inte kunnat ifrågakomma. Någon rättsförlust för enskild har
således inte uppkommit och med hänsyn främst härtill låter jag bero
vid vad jag anfört.

205

Sedan länsstyrelsen medgivit F. uppskov med verkställigheten av
domen den 4 maj 1972 har kriminalvårdsstyrelsen, som för sin del
funnit synnerligen tveksamt om uppskov borde ha beviljats, ställts inför
valet att antingen låta sin tidigare resolution av den 10 juli 1972 kvarstå
ehuru oförenlig med länsstyrelsens beslut om uppskov eller, som
skett, utfärda ny resolution vilken inte stod i strid med uppskovsbeslutet.
Någon erinran kan inte riktas mot kriminalvårdsstyrelsen för
att styrelsen i den situation som sålunda uppkommit handlat på angivet
sätt.

3. Sedan verkställigheten av fängelse påbörjats, medan ansökan om
uppskov var anhängig hos länsstyrelsen, har länsstyrelsen ansett sig
behöva återkallelse av ansökningen för att kunna avskriva ärendet

Sedan ansökan om uppskov inkommit till länsstyrelsen den 22 mars
1972 och remitterats till polismyndigheten, dröjde det av olika skäl
till den 11 augusti 1972 innan svar kom från denna. I svaret upplystes
att sökanden sedan den 10 april 1972 var intagen på viss fångvårdsanstalt.
Beslutanden i ärendet tog då kontakt med styresmannen på
anstalten för att efterhöra om uppskovsansökan fortfarande var aktuell.
Det ledde till att återkallelse av ansökan kom till länsstyrelsen den 21
augusti 1972, varefter ärendet avskrevs följande dag. JO Wennergren
anförde efter en genomgång av författningsbestämmelserna motsvarande
den i nyss återgivna ärende att, i och med att sökanden intagits
på fångvårdsanstalten, frågan om uppskov med verkställigheten förfallit.
Det var följaktligen en helt onödig åtgärd från länsstyrelsens sida
att anmoda sökanden att återkalla sin ansökan. Ärendet hade bort
avskrivas på den grunden att uppskovsfrågan förfallit.

4. Fråga huruvida hovrätts dom varit verkställbar, trots att besvär anförts
hos Kungl. Maj:t över beslut av hovrätten att avvisa revisionsansökan
mot domen såsom för sent inkommen

Genom dom den 26 maj 1971 dömde en hovrätt Z. till fängelse.
Fullföljdstiden utgick den 23 juni 1971. Från Z. inkom den 24 juni 1971
en revisionsansökan, vilken hovrätten avvisade såsom för sent inkommen.
Efter besvär mot avvisningsbeslutet fastställde Kungl. Maj:t detta
den 30 maj 1972. Länsstyrelsen medgav därefter Z. uppskov med verkställigheten
av straffet till den 15 oktober 1972.

Ställföreträdande JO Sverne anförde härom bl.a.:

Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan om revision
(54 kap. 1 § RB). Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han
inom fyra veckor från den dag då domen gavs, till hovrätten inkomma
med revisionsinlaga (55 kap. 1 § RB). Sedan tiden för talan mot dom
utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom
domen prövats, ånyo upptagas (30 kap. 9 § RB), och domen anses
därigenom ha vunnit laga kraft.

Enligt 4 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt må — om den

206

som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering inte inom
föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden
— domen i denna del verkställas utan hinder av fullföljd från
åklagares eller målsägandes sida.

Enligt 12 § andra stycket behandlingslagen kan på ansökan av den
som inte är häktad uppskov med verkställigheten av fängelse beviljas
under viss tid, högst sex månader från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller
yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov
prövas föreligga. Sådant beslut meddelas av länsstyrelsen i den ort där
den dömde vistas och ansökan ingives till polismyndigheten i orten, som
det åligger att med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till
länsstyrelsen.

I kungörelsen angående tillämpningen av behandlingslagen (behandlingskungörelsen)
finns intagna en del närmare föreskrifter angående
förfarandet vid doms befordran till verkställighet. Enligt 7 § skall sålunda
kriminalvårdsstyrelsen, om den dömde inte är häktad eller eljest
intagen i fångvårdsanstalt, när domen må verkställas, bestämma till
vilken räjong den dömde skall hänvisas för verkställighet av domen
samt ofördröjligen sända domen jämte därvid fogade handlingar till
kriminalvårdsdirektören. Denne skall enligt 8 § i sin tur bestämma i
vilken anstalt den dömde skall intagas och omedelbart vidarebefordra
domen till polismyndigheten i den ort där den dömde har sitt hemvist
eller eljest veterligen vistas och därvid meddela i vilken anstalt han
skall intagas. Det åligger sedan enligt 11 § behandlingslagen polismyndigheten
att för verkställighet förpassa den dömde till fångvårdsanstalten
i fråga.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande slutligt medgivit, att hovrättens
dom vunnit laga kraft i och med att fullföljdstiden gått till ända den
23 juni 1971 utan att talan mot domen fullföljts. Enligt länsstyrelsens
numera intagna ståndpunkt var det därför oriktigt att — som skett i
besluten i uppskovsärendena — ange att domen vann laga kraft först
i och med högsta domstolens beslut den 30 maj 1972. Frågeställningen
gäller emellertid mer än blott en fråga om korrekt uttryckssätt i besluten.
Om man finner, att hovrättens dom vunnit laga kraft i och
med fullföljdstidens utgång den 23 juni 1971 blir ju följdfrågan, om
domen därvid också måste anses ha blivit verkställbar. Sistnämnda
fråga är i sin tur av betydelse för bedömandet av under vilken tid
uppskov kan ske.

Länsstyrelsen har i fråga om domens verkställbarhet velat göra gällande,
att domen inte kunnat verkställas förrän efter högsta domstolens
beslut, vilket skulle medföra att utgångspunkten för den längsta möjliga
uppskovsfristen skulle räknas från denna dag. För att lättare åskådliggöra
problematiken och visa det ohållbara i ett sådant resonemang som
det länsstyrelsen för kan man — utan att i sak förändra förhållandena
i det aktuella fallet — tänka sig att Z:s revisionsansökan inkommit till
hovrätten inte en dag efter fullföljdstidens utgång utan ett halvt år
därefter. Hovrättens befattning med ansökningen hade inte på något
sätt förändrats utan ansökningen hade avvisats genom beslut, mot vilket
talan i och för sig kunnat föras. Att i sådant fall tänka sig, att domens
tidigare verkställbarhet skulle upphöra till dess högsta domstolen prövat
besvär över avvisningsbeslutet ter sig helt orimligt och låter sig inte

207

förena med det grundläggande betraktelsesättet rörande domens verkställbarhet.
I det aktuella fallet synes länsstyrelsen ha blivit vilseledd av
att revisionsansökan inkommit kort efter fullföljdstidens utgång. Sistnämnda
förhållande saknar emellertid betydelse i förevarande sammanhang.
Avgörande är allenast om talan fullföljts före fullföljdstidens
utgång eller ej.

En annan fråga gäller domstolens underrättelseskyldighet enligt 17 §
kungörelsen om underrättelse om dom i vissa brottmål. Enligt detta
stadgande skall domstolen — sedan tid för talan mot domen utgått —
underrätta kriminalvårdsstyrelsen om huruvida den dömde fullföljt
talan mot domen i ansvarsfrågan. Däremot saknar det i verkställighetshänseende
intresse att veta om åklagaren eller målsäganden fullföljt
talan mot domen och domstolen skall därför inte heller — trots att
den högre rätten i och för sig äger möjlighet att exempelvis ogilla
åtalet — lämna underrättelse om sådan fullföljd skett eller ej. Inte
heller skall domstolen uttala sig i frågan huruvida domen i dess helhet
vunnit laga kraft. I det här aktuella fallet hade hovrätten därför lika
gärna kunnat underlåta att omnämna den för sent inkomna revisionsinlagan
och i stället allenast angett, att den dömde inte fullföljt talan
mot domen inom föreskriven tid.

Av det sagda framgår att länsstyrelsens bedömning av när domen blev
verkställbar ej är riktig. Domen blev verkställbar i och med att Z. vid
fullföljdstidens utgång den 23 juni 1971 ej inkommit med revisionsinlaga.
Den längsta möjliga tiden för beviljande av uppskov med verkställigheten
av straffet skulle alltså räknas från denna tidpunkt. Länsstyrelsen
hade följaktligen inte ägt uppta Z:s uppskovsansökningar till
behandling utan hade i stället haft att avvisa dem. Med hänsyn särskilt
till att länsstyrelsens handläggning av ärendena inte lett någon enskild
till förfång anser jag dock inte, att den felaktiga rättstillämpningen
är av beskaffenhet att för någon därför ansvarig tjänsteman föranleda
ansvar för tjänstefel. Jag låter därför i denna del av ärendet bero vid
mina nu gjorda uttalanden.

En fråga om villkorlig frigivning, när tiden för ett redan påbörjat
straff förlängs av högre rätt

Sedan K. av underrätt dömts till fängelse sex månader och efter
nöjdförklaring börjat verkställa straffet, hade hovrätt på talan av
åklagaren nedsatt straffet till fängelse tre månader men förklarat K.
villkorligt medgiven frihet från undergående av en straffåterstod av
åtta månader sju dagar förverkad. Övervakningsnämnden förordnade
om villkorlig frigivning, då K. avtjänat två tredjedelar av den först fastställda
strafftiden. Nämnden underlät att ändra sitt beslut sedan Kungl.
Majit avslagit en ansökan om prövningstillstånd beträffande hovrättsdomen.

Sedan övervakningsnämnden i yttrande till JO bl.a. motiverat sitt
beslut med att K. innan Kungl. Majits avslagsbeslut meddelades ingivit
en ansökan om nåd beträffande hovrättsdomen, anförde JO Wennergren
vid ärendets avgörande:

208

När övervakningsnämnden i sitt beslut den 20 mars 1973 fann skäl att
inte vidta någon ändring av sitt tidigare beslut att K. skulle friges den
23 mars 1973 hade Kungl. Majit, vilket var för övervakningsnämnden
bekant, lämnat K:s ansökan om prövningstillstånd utan bifall i följd
varav hovrättens dom stod fast. Av det straff K. därmed hade att
avtjäna, fängelse sammanlagt elva månader sju dagar, hade vid tidpunkten
för den av övervakningsnämnden bestämda dagen för villkorlig
frigivning inte halva tiden avtjänats.

I ärendet träder tolkningen av 12 och 13 §§ behandlingslagen i förgrunden.
I 12 § föreskrivs att, om någon dömts till fängelse och innan
verkställigheten börjat visar att han sökt nåd, verkställigheten skall
anstå. Det är bara om skälig anledning förekommer att den dömde
avviker som anstånd får vägras. I 13 § sägs att, om i högre rätt tiden
för fängelse vars verkställighet börjat förlängs, verkställigheten skall
fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde avger nöjdförklaring
i fråga om den nya domen eller denna eljest får verkställas.

I motiven till 13 § anfördes (prop. 1964:76 s. 26) att särskilda regler
erfordras för de speciella verkställighetsfrågor som uppkommer i fall
då annan påföljd skall träda i stället för en påföljd som redan börjat
verkställas. Föreskrifter syntes dock inte behövas för annat fall än det
att den dom som börjat verkställas inte vunnit laga kraft och sedermera
ändras i högre rätt. Även utan uttrycklig föreskrift därom syntes det
nämligen vara klart att påbörjad verkställighet av en dom inte avbryts
av en ny dom — meddelad i annat mål — enligt vilken annan påföljd
skall träda i stället för den som börjat verkställas, förrän den nya domen
är verkställbar. Frågan hur länge en redan inledd verkställighet skall
fortgå när domen sedermera ändras i högre rätt syntes böra regleras så
att verkställigheten skall pågå till dess att den nya domen får verkställas,
på grund av nöjdförklaring, underlåten fullföljd eller domstols
förordnande om omedelbar verkställighet.

En första fråga som reser sig är vad som bör förstås med att verkställigheten
skall fortgå, enkannerligen om härigenom utesluts villkorlig
frigivning i vanlig ordning. Härvidlag märks att, när föreskriften ursprungligen
tillkom, bestämmelse fanns om obligatorisk villkorlig frigivning
sedan fem sjättedelar av strafftiden verkställts. Meningen kan
inte ha varit att sätta denna bestämmelse ur kraft genom föreskriften
om att verkställigheten skall fortgå till dess den nya domen får verkställas.
Det kan därför antas att det i och för sig inte är uteslutet att
tillämpa regler om villkorlig frigivning också på fall då verkställigheten
skall fortgå enligt vad som sägs i 13 § behandlingslagen. En annan sak
är hur reglerna bör tillämpas i ett sådant fall. Härtill återkommer jag.

Nästa fråga är hur anståndsregeln i 12 § skall tillämpas när verkställigheten
av fängelse påbörjats till följd av nöjdförklaring men högre
rätt skärper påföljden. Är fråga då om att någon dömts till fängelse
med vars verkställighet skall anstå om nåd söks innan verkställigheten
av domen börjat? Tolkad efter sina ordalag kan 12 § synas innebära
detta. Ser man till innehållet i 13 § bibringas man emellertid uppfattningen
att av underrätt och överrätt ådömt fängelse skall ses som en
och samma påföljd i och med att överrättsdomen blir verkställbar.
Den slutgiltiga fängelsepåföljden skall i enlighet härmed anses ha
börjat verkställas i och med att underrättsdomen om fängelse började
verkställas. Stöd för sådan tolkning ger ordalagen i 13 § ”om i högre

209

rätt tiden för fängelse vars verkställighet börjat förlänges”, vilka förmedlar
uppfattningen att fråga får anses vara om en och samma redan
påbörjad påföljd för vilken tiden förlängs. Såvitt kunnat utrönas motsvarar
detta också betraktelsesättet i praxis. Den som ansöker om nåd
sedan överrätt förlängt tiden för ådömt fängelse anses sålunda inte ha
gjort sin ansökan ”innan verkställigheten börjat” och något utrymme
bedöms i enlighet härmed inte finnas enligt 12 § för anstånd med tillämpning
av överrättens dom när denna blir verkställbar.

I det aktuella fallet var fråga inte om förlängning av tiden för ådömt
fängelse utan om den skärpningen att tidigare villkorligt medgiven frihet
från fängelse förklarades förverkad. I 13 § behandlas inte detta fall
över huvud taget. Mot bakgrund av vad som sägs i motiven till paragrafen
står dock klart att också i ett sådant fall huvudregeln måste
gälla att verkställigheten skall fortgå enligt den tidigare domen till
dess den nya domen får verkställas. Analogivis bör då naturligen också
detsamma gälla i fråga om tillämpningen av 12 §. Något utrymme för
anstånd på grund av nådeansökan kan i enlighet härmed inte heller
i detta fall antas finnas. Uttrycket ”verkställigheten börjat” i 12 §
får också här anses syfta på den tidpunkt då underrättens dom började
verkställas.

Tidigare gällande ordning med obligatorisk frigivning sedan fem
sjättedelar av strafftiden verkställts är avskaffad. Numera finns endast
s.k. fakultativ frigivning. Övervakningsnämnden har att avgöra fråga
om villkorlig frigivning på grundval av en samlad bedömning av omständigheterna
i det aktuella fallet. Nämnden skall dock enligt 26 kap.
7 § BrB vid sin prövning särskilt beakta den dömdes uppförande under
anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasätts,
hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt
de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
En huvudsynpunkt vid prövningen måste uppenbarligen vara
den dömdes resocialisering.

När fråga uppkommer om villkorlig frigivning från verkställighet av
fängelse för vilket tiden förlängts genom högre rätts ännu ej verkställbara
dom, måste vid prövning hänsyn naturligen tas till hur förhållandena
kan komma att gestalta sig för den dömde om överrättsdomen
står fast och skall verkställas. Från resocialiseringssynpunkt torde det
som regel inte framstå sorn ändamålsenligt att den dömde villkorligt
friges från verkställigheten av fängelse enligt underrättens dom för
att sedan ånyo intas för verkställighet av den enligt överrättsdomen
tillkommande tiden för fängelse. Beaktas måste också att den dömde
genom uppdelning av verkställigheten kan komma att lida förfång i
frigivningshänseende. Totalt sett kan han därigenom komma att få
verkställa längre tid i fångvårdsanstalt än om frigivningsreglerna tilllämpas
på den sammanlagda strafftiden. Nu nämnda olika omständigheter
manar till försiktighet vid prövning av fråga om villkorlig frigivning
i sådana fall det här gäller. Hänvisas kan här till ett departementschefsuttalande
i prop. 1962:10 s. 396 ätt berörda myndigheter
bör ha sin uppmärksamhet fäst på huruvida dom å fängelse kan förekomma
till verkställighet innan den dömde har frigivits från annat
fängelsestraff och i den utsträckning det är möjligt söka förebygga för
den dömde ogynnsamma resultat. Å andra sidan kan inte heller bortses
från möjligheten att en hovrättsdom innebärande en straffskärpning
i sin tur kan ändras av högsta domstolen och tingsrättens lägre straff

14 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

210

fastställas, vilket vid en senareläggning av villkorlig frigivning med
anledning av hovrättens straffskärpning kunde innebära att den intagne
gick förlustig förmånen av en tidigare villkorlig frigivning.

När övervakningsnämnden den 8 mars 1973 beslutade att K. skulle
efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden enligt underrättens
dom villkorligt friges den 23 mars 1973, hade Kungl. Maj:ts beslut
samma dag om vägrat prövningstillstånd ännu ej expedierats. Övervakningsnämnden
stod därför formellt fri att besluta om villkorlig
frigivning. De materiella grunder som nämnden Stödde sitt beslut på
kan i och för sig ej heller föranleda någon erinran utan framstår som
mycket beaktansvärda. Jag har därför intet att invända mot frigivningsbeslutet
den 8 mars 1973.

Under tiden mellan dagen för frigivningsbeslutet och den dag då
frigivningen skulle äga rum, inkom till fångvårdsanstalten meddelande
om att högsta domstolen avslagit K:s ansökan om prövningstillstånd.
På styresmannens begäran tog nämnden vid sammanträde den 20 mars
1973 upp frigivningsfrågan till omprövning. Nämnden har i sitt yttrande
framhållit att den vid denna tidpunkt inte hade sig bekant kriminalvårdsstyrelsens
strafftidsresolution den 15 mars 1973 varigenom den
tidigare resolutionen upphävts. Emellertid gäller enligt behandlingslagen
att något formligt beslut om verkställighet av frihetsstraff inte
meddelas (jfr SOU 1944:50 s. 261 ff och prop. 1945:342 s. 136 ff och
s. 142 f). Är den dömde intagen i fångvårdsanstalt, när domen förekommer
till verkställighet, skall den enligt 11 § andra stycket behandlingslagen
av styresmannen omedelbart befordras till verkställighet.
Verkställigheten av hovrättens dom mot K. skulle alltså påbörjas när
högsta domstolens beslut att ej meddela prövningstillstånd förekom till
verkställighet hos styresmannen. Den strafftidsberäkning som kriminalvårdsstyrelsen
enligt 17 § behandlingslagen har att verkställa utgör
blott ett fastställande av dagen för strafftidens slut jämte angivande
av tidpunkter av betydelse för villkorlig frigivning. Avsaknaden av
strafftidsresolution vid beslutstillfället den 20 mars 1973 var sålunda
utan självständig betydelse i sammanhanget.

Enligt 26 kap. 23 § BrB skall, då villkorligt medgiven frihet förklaras
förverkad, med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning
återstoden av straffet anses som nytt straff. Enligt 26 kap. 8 § BrB
skall, om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, vid tillämpningen av
bestämmelserna om villkorlig frigivning i 6 § hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden. Enligt 21 § behandlingslagen skall om, sedan
den dömde börjat undergå fängelse men innan han frigivits därifrån,
till verkställighet förekommer annat sådant straff, strafftiderna sammanläggas.
I förarbetena till brottsbalken (se prop. 1962:10 s. C 250)
har strafflagberedningen uttalat, att om till verkställighet förekommer
flera domar innan den dömde frigivits från något av straffen skall
frågan om villkorlig frigivning prövas med utgångspunkt från den
sammanlagda strafftiden. En dylik tolkning överensstämmer med reglerna
i 21 § behandlingslagen om beräkning av strafftid. K. hade, då
till verkställighet förekom det enligt hovrättens dom tillkommande
straffet, ännu ej frigivits. Frigivningsbeslutet den 8 mars 1973 kunde
enligt min mening under sådana omständigheter ej verkställas. Ej
heller kunde övervakningsnämnden då fatta ett nytt beslut om frigivning
eftersom förutsättningar för ett sådan beslut ej förelåg enligt 26
kap. 6 och 8 §§ BrB. Fråga uppkommer då om övervakningsnämnd

211

har möjlighet eller rentav skyldighet att under vissa omständigheter
upphäva ett tidigare fattat beslut. Sådan möjlighet är direkt utsagd i 26
kap. 16 § brottsbalken vad gäller beslut om särskilda föreskrifter meddelade
den dömde med stöd av 26 kap. 15 § samma balk. Kriminalvårdsnämnden
har i redogörelse för sin praxis därjämte anfört, att
dess beslut ifråga om villkorlig frigivning gäller under förutsättning att
inte avbrott i verkställigheten sker eller annan omständighet som
påkallar omprövning av beslutet inträffar före frigivningen, varför
nämnden har möjlighet att före den i beslutet nämnda frigivningsdagen
ändra sitt beslut om den intagne skulle missköta sig eller om någon
nytillkommen omständighet eljest skulle ge anledning därtill (Information
från kriminalvårdsstyrelsen, KRIMA, nr 2/1968 s. 27). Motsvarande
bör anses gälla för övervakningsnämndernas del. Därutöver kan
sägas, att inte blott möjlighet utan även skyldighet för övervakningsnämnd
att ompröva tidigare fattat, ännu ej verkställt beslut i fråga om
villkorlig frigivning torde föreligga, när nämnden fått kännedom om
förhållande, som medför att de lagliga förutsättningarna för villkorlig
frigivning i enlighet med det tidigare beslutet inte längre är för handen.
Även om detta beslut — på grund av de nytillkomna omständigheterna
— inte kan verkställas, måste ju förekomsten av beslutet medföra en
betydande rättsosäkerhet och vålla villrådighet hos styresmannen på
fångvårdsanstalten, där den dömde är intagen. På grund av den utformning
reglerna om talerätt mot beslut i dylika fall fått, saknas
därjämte egentlig möjlighet att bringa saken under prövning av högre
instans. Övervakningsnämnden borde därför ha upphävt sitt beslut av
den 8 mars 1973.

Upplyst är att kriminalvårdsstyrelsen den 8 augusti 1973 meddelat en
ny strafftidsresolution med anledning av att K. den 1 augusti 1973 återintagits
i fångvårdsanstalt för fortsatt straffverkställighet. Den sammanlagda
strafftiden har därvid bestämts till elva månader sju dagar
med avräkning av vad K. tidigare avtjänat av straffet, fängelse fyra
månader. K. har sålunda ej förlorat något i straffverkställighetshänseende
på att han villkorligt frigavs den 23 mars 1973. Med hänsyn härtill
och till att läget var från rättslig synpunkt mycket svårbedömt då
övervakningsnämnden hade att ta ställning till detsamma den 20 mars
1973, låter jag det stanna vid de uttalanden jag nu gjort.

Vid en inspektion den 5—6 juni 1972 av fångvårdsanstalten Kumla
mottog JO Wennergren från intagna på anstaltens interneringsavdelning
klagomål över att man vid anstalten såsom rena bestraffningsåtgärder
för indisciplinära uppträdanden i stor utsträckning beslöt om
överföring till observationsavdelningen och behandling jämlikt 45 §
jämfört med 58 § behandlingslagen. En genomgång av behandlingsjoumalerna
rörande de 19, som vid tiden för inspektionen var intagna

212

på intemeringsavdelningen, gav vid handen att under tiden t.o.m. den
23 maj 1972 samtliga dessa — av vilka den som vistats längst på avdelningen
anlänt dit den 25 oktober 1971 — sedan ankomsten undergått
”45 §-behandling” under lägst 13 och högst 37 dagar. Beträffande
tre av de intagna saknade behandlingsjournalerna dock bl.a. fullständiga
tidsangivelser för behandlingsåtgärdernas varaktighet. I en vid
ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria, över vilken yttrande
infordrades från kriminalvårdsstyrelsen, påtalades dessa förhållanden
men även andra brister beträffande redovisningen i behandlingsjournalerna.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl.a:

Det finns i behandlingslagen åtskilliga bestämmelser som tar sikte
på ordningen inom en fångvårdsanstalt. Den grundläggande bestämmelsen
har sin plats i 23 § och anger att den intagne är skyldig att
ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler ävensom
de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens personal.
I anslutning härtill förklaras i 24 § att, om det erfordras för att upprätthålla
ordningen och säkerheten inom anstalten, de förmåner, som
enligt behandlingslagen tillkommer intagen, får inskränkas. Strafflagberedningen
anförde i motiven till sitt förslag till bestämmelserna (SOU
1944:50 s. 126) att, när fångvården görs mera human och positivt inriktad,
man har rättighet att ställa ökade krav på att de intagna gör
sitt bästa för att uppfylla sina skyldigheter och medverka till ett gott
resultat av behandlingen. Strafflagberedningen framhöll emellertid
också (a.a. s. 125) att vid genomförandet av de allmänna grundsatserna
för behandlingen hänsyn måste tas till ordnings- och säkerhetssynpunkter.

Bland de olika medel för ordningens upprätthållande som behandlingslagen
arbetar med utgör det tvångsmedel som regleras i 73 §
behandlingslagen det kraftigaste. När det finnes erforderligt för att
betvinga våldsamt uppträdande så ock eljest när säkerheten inom anstalten
så kräver, får intagen enligt detta lagrum hållas skild från
andra intagna samt om andra medel finnes otillräckliga beläggas med
fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten fordrar. Strafflagberedningen
anförde härom (a.a. s. 215) att i överensstämmelse med då
gällande rätt upptagits ett stadgande om tvångsmedel mot intagen när
det erfordras för omedelbart betvingande av våldsamt uppträdande så
ock eljest när säkerheten inom anstalten det kräver.

Om en intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt
uppförande, tänkte sig strafflagberedningen (a.a. s. 214) att
styresmannen skulle göra honom lämpliga föreställningar. Om förseelsen
var av allvarlig beskaffenhet, skulle styresmannen kunna vidta
disciplinär åtgärd. I enlighet härmed stadgas i 68 § behandlingslagen
att, om intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt
uppförande och ej låter sig rätta efter tillsägelse eller om förseelsen
är av allvarlig beskaffenhet, såsom disciplinstraff får åläggas
honom förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd
förmån, förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att köpa varor
etc. Som strängaste straff upptas inneslutning i enrum under högst
trettio dagar.

213

Strafflagberedningen anförde (a.a. s. 213) att beredningen vid sitt
bedömande av frågan om disciplinära bestraffningar utgått från att
förslagets genomförande i övriga delar väsentligt skulle minska behovet
av disciplinstraff. Sådant uppträdande som leder till bestraffning torde
enligt beredningen ha sin orsak i att behandlingen inte varit tillräckligt
individualiserad eller bero på att fången i avsaknad av intresseväckande
arbete och fritidssysselsättning koncentrerar sitt tankeliv på anstaltens
förhållanden och mer eller mindre inbillade oförrätter. Beredningen
uttalade också att det i allmänhet är mera att vinna genom att behandla
en fånge efter hans egenart, visa honom förtroende och vid
uppkommande konflikter söka tala honom till rätta än genom att helt
schematiskt ådöma honom bestraffning.

Innan beslut meddelas om disciplinstraff, skall enligt 72 § behandlingslagen
förhör hållas med den intagne. Anstaltens läkare skall såvitt
möjligt höras före beslut om inneslutning i enrum så ock eljest när
omständigheterna föranleder till det. Över vad som förekommit vid
förhör och annan undersökning skall föras protokoll. Detta skall granskas
av den hörde som därvid skall beredas tillfälle att framföra erinringar.
Beslut om disciplinstraff kan överklagas i vanlig ordning.

Att hänsyn tagits till ordnings- och säkerhetssynpunkterna vid genomförandet
av behandlingsgrundsatserna framträder särskilt tydligt i bestämmelserna
i 45 § behandlingslagen om de former under vilka arbete
skall utföras på anstalten. Huvudregeln är att den som är intagen i
sluten anstalt i regel skall arbeta tillsammans med en eller flera intagna.
Han får dock hållas till arbete i enrum om behandlingsundersökning
enligt 23 § skall äga rum samt eljest om det med hänsyn till ordning
och säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig inverkan
de intagna emellan eller av annan särskild anledning finnes erforderligt.
Då intagen arbetar i enrum, bör dörren hållas olåst, om det kan ske
utan olägenhet. Jämväl i övrigt får lättnad i isoleringen medges under
arbetstiden. Strafflagberedningen anförde som motiv (a.a. s. 200) ätt
beredningen utgått från ståndpunkten att fångarna i princip bör —
liksom människor i frihet — ha en viss kontakt med dem som lever i
samma miljö och att möjligheterna därtill bör fråntas dem endast i den
mån det nödvändiggörs av de särskilda förhållanden som måste råda
på en sluten anstalt där ett urval av missanpassade individer sammanförts.
Frågeställningen borde med andra ord inte vara huruvida den
intagne bör undergå straff i enrum eller i gemensamhet utan huruvida
särskilda skäl bör föranleda en begränsning av hans möjligheter att
komma i beröring med andra intagna. Sådana särskilda skäl kunde vara
att den intagne ej utan fara för ordning och säkerhet inom anstalten
kan sammanföras med övriga där intagna eller att viss isolering kan
förebygga menlig påverkan de intagna emellan utan att lägga hinder
i vägen för ett förnuftigt utnyttjande av anstaltstiden. Det syntes endast
sällan vara förenat med allvarliga risker att sammanföra fångar till
gemensamt arbete i små grupper. Om det uppstod behov av en kortare
tids isolering t.ex. emedan fångens allmänna uppträdande gör det nödvändigt
att observera honom närmare eller därför att han misstänks
för en disciplinär förseelse, borde styresmannen utan omgång kunna
avskilja honom från andra fångar under arbetet. Strafflagberedningen
tilläde (a.a. s. 203) att enrum borde förekomma även som disciplinär
åtgärd, varvid inneslutningen hade en strängare karaktär än eljest.

Departementschefen anförde (prop. 1945:342 s. 169) att reglerna

214

innebar att enrumsbehandling förutom på fånges egen begäran tillgrips
endast när det i det enskilda fallet föreligger ett verkligt behov därav.
Han ville särskilt framhålla att det inte borde ifrågakomma att isolera
ett flertal intagna därför att någon eller några bland dem äventyrar
ordning och säkerhet eller befaras kunna påverka de övriga i ogynnsam
riktning.

Synpunkten upprepades i prop. 1964:76 s. 41, där departementschefen
uttalade att enrumsbehandling skall tillgripas endast när det i
det enskilda fallet föreligger ett verkligt behov därav. Den intagnes
hållande till arbete i enrum borde vidare ej fortgå längre än som är
oundgängligen nödvändigt för vinnande av syftet med behandlingsåtgärden
i fråga.

Beträffande förhållandet mellan behandlingsåtgärder och disciplinära
åtgärder gjordes i prop. 1964: 76 s. 54 av departementschefen också det
uttalandet att, även om bestämmelserna om enrumsbehandling och om
de intagnas förmåner gav utrymme för isolering och förlust av beviljade
förmåner i fall av indisciplinärt beteende, torde inte minst med
hänsyn till de intagnas rättssäkerhet i lagen uttryckligen böra anges de
åtgärder som får vidtas i anledning av sådant beteende.

Av den gjorda genomgången framgår att det system som byggts upp
i behandlingslagen för upprätthållandet av ordning och säkerhet på
cn anstalt är ganska rikt varierat. Det som skiljer de olika åtgärderna
åt är inte så mycket åtgärdens konkreta karaktär som dess syfte. Detta
är särskilt påtagligt när det gäller isolering i enrum. Vidtas åtgärden
enligt 73 § skall dess syfte vara att betvinga våldsamt uppträdande o.d.
Företas den enligt 68 § skall dess syfte vara bestraffning. Sker den
enligt 45 § slutligen skall syftet vara att till förmån för ordningen,
säkerheten eller trivseln på anstalten begränsa en intagens möjligheter
att komma i beröring med andra intagna eller att ställa honom under
en från behandlingssynpunkt erforderlig observation eller att underlätta
utredningen om en förseelse.

Vid en av kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården
(KAIK) 1969 gjord undersökning rörande frekvensen och utformningen
av åtgärder (SOU 1971:74 s. 163) enligt nyssnämnda lagrum under 1968
och första halvåret 1969 visade det sig att praxis skiftade i hög grad
mellan de olika räjongerna. Inneslutning i enrum som disciplinär bestraffning
hade över huvud taget inte förekommit i östra räjongen
och endast i enstaka fall inom intemeringsräjongen. Vid de övriga
räjongerna varierade antalet bestraffningar i hög grad. I de räjonger
som inte använde isoleringsstraffet var däremot frekvensen av enrumsbehandling
enligt 45 § behandlingslagen högre än vid de övriga. Vid
misskötsamhet eller misstanke om förseelse placerades den intagne i
enrum på utrednings- eller observationsavdelning. Där fick han vistas
tills utredningen hade avslutats, vilket i regel tog sju dagar. Undersökningen
visade vidare att inneslutning i enrum som disciplinstraff
nästan alltid kombinerades med förlust av en eller flera förmåner.

Kriminalvårdsberedningen anför beträffande användningen av de
olika typerna av enrumsplacering följande (Kriminalvård, SOU 1972:64
s. 222).

I alla sociala kollektiv existerar skrivna eller oskrivna regler för
den inbördes samvaron liksom också sanktioner mot dem som bryter
mot reglerna. Ibland är sanktionerna mycket kännbara. I regel är
de dock ganska milda men ändå fullt effektiva, eftersom regelbry -

215

tarén är angelägen om att stå i ett gott förhållande till övriga gruppmedlemmar.
När det gäller kriminalvårdens anstaltsklientel är detta
inte alltid fallet eftersom de intagna i den tvångssituation som de
befinner sig har svårt att känna solidaritet med omgivningen. Anstaltskollektivet
skiljer sig sålunda från andra kollektiv genom att
det upprätthålles med tvång. Detta skapar kontrollproblem som inte
finns i andra kollektiv. Till detta kommer att i anstaltskollektivet
ingår människor beträffande vilka ett utmärkande drag just är att
de inte har förmått anpassa sig i annan kollektiv verksamhet.

Allt detta medför att allmänt förekommande medel för att upprätthålla
social kontroll stundom visar sig otillräckliga på en anstalt.
Eftersom frånvaron av kontroll sannolikt skulle leda till förhållanden
som vore outhärdliga både för personal och intagna har man
vid sidan av mera allmänt tillämpade sanktioner som tillsägelser,
löneavdrag m.m. tvingats tillgripa åtgärder som kan framstå som
hårda. Det mest iögonfallande av dessa kontrollmedel är enrumsbehandlingen
såväl när den tillgrips som behandlings- eller säkerhetsåtgärd
som när den fungerar som disciplinmedel.

Enrumsbehandling har kritiserats såsom en inhuman och förlegad
åtgärd för att lösa konfliktsituationer. Den anses också kunna medföra
allvarliga medicinska men för den isolerade. Genom att den
kombineras med andra åtgärder blir effekten ofta att den felande
drabbas av en dubbelbestraffning.

Beredningen vill för sin del slå fast att den är bestämd motståndare
till ingripanden som avskär en intagen från kontakten med andra
människor för en längre tid. Grundläggande för beredningens bedömning
är också att man bör undvika dubbelbestraffningar. Vidare
bör man tillse att disciplinära ingripanden inte försvårar behandlingen.
Dessa synpunkter bör vara vägledande vid ställningstagandet
till frågan om enrumsbehandling.

Ett alternativ till enrumsbehandlingen är att som disciplinmedel
utnyttja olika åtgärder såsom t.ex. förflyttning till mera restriktiv
anstalt, indragning av permissioner och frigång samt senareläggning
av villkorlig frigivning. Beredningen anser att sådana åtgärder
medför avsevärda nackdelar. Allt för täta förflyttningar leder lätt
till att uppgjorda behandlingsprogram måste avbrytas och att systematiska
utskrivningsförberedelser försvåras. Förflyttningarna kan
också förstärka det hos många intagna vanliga reaktionsmönstret
att undfly svårigheter och problem genom att lämna bostadsort eller
arbetsplats. Täta förflyttningar leder dessutom till att transportkostnaderna
ökar.

Genom att utnyttja åtgärder av detta slag som disciplinmedel
riskerar man således att bryta mot principen att sanktioner inte
onödigtvis skall innebära dubbelbestraffningar.

Vad först gäller lindrigare förseelser anser beredningen att ett
utnyttjande av behandlingsmässiga åtgärder ofta skulle få alltför
vittgående konsekvenser för den intagne. Beredningen har i det föregående
föreslagit verksamhetsformer vid anstalterna, vilkas genomförande
i hög grad är beroende av att verkställigheten av straffet
kan genomföras på ett planmässigt sätt. Ett alltför flitigt användande
av t.ex. förflyttningar och indragen frigång försvårar en sådan
planering.

Att i dessa fall t.ex. flytta den felande till en riksanstalt skulle

216

dels vara ett för kraftigt ingrepp dels allvarligt skada dennes rehabiliteringsmöjligheter.
Beredningen anser dessa invändningar så
väsentliga att åtgärder av nu angivet slag bör avvisas.

Å andra sidan måste man räkna med att de intagna på anstalterna
ibland kommer att göra sig skyldiga till förseelser mot anstaltsordningen
som visserligen inte är av särskilt allvarlig karaktär men
som ändå inte kan förbli opåtalade med hänsyn till den ogynnsamma
effekt som detta skulle kunna få både på den felande och
på hans medintagna. Med beredningens nyss angivna ställningstagande
återstår inte någon annan sanktion vid lindrigare förseelser
än ett kortvarigt isoleringsstraff. Därvid bör beaktas att i flertalet
fall den intagne, när beslutet om disciplinär åtgärd skall fattas, redan
har placerats i enrum genom att han omhändertagits för utredning.
Ur den intagnes synpunkt är i regel ett sådant omhändertagande att
betrakta som ett straff. Det ter sig för honom förmodligen mera
acceptabelt om den disciplinära åtgärden innebär att han under
ytterligare en kort tid får kvarstanna i enrum än om han efter avslutad
utredning bestraffas på annat sätt t.ex. genom senare frigivning.

Vad här anförts innebär enligt beredningens uppfattning att övervägande
skäl talar för att man för lindrigare förseelser behåller en
sanktion som består i ett kortare isoleringsstraff. Detta bör inte
kunna bestämmas till längre tid än sju dagar i stället för nuvarande
30 dagar för fängelse- och interneringsklientelet. Samtidigt förutsättes
att den nuvarande läkarkontrollen bibehålies. I strafftiden skall
inräknas den tid varunder den dömde har varit omhändertagen för
utredning. De nuvarande reglerna om förlust av särskilda förmåner,
av rätten att inköpa vissa varor och om förbud att inneha tidningar
m.m. bör slopas.

Om ett isoleringsstraff har utmätts skall det stå fullt klart att
inga ytterligare sanktioner får ifrågakomma för den förseelse för
vilken straffet använts. Straffet får således inte kombineras med
sanktioner av behandlingsmässig natur. Nuvarande bestämmelser
i 26 kap. 7 § brottsbalken föreslås ändrade så att reglerna om ”prövning
av den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesinriktning
vid den tid då frigivning ifrågasättes” utbytes mot att hänsyn
skall tas till sådan misskötsamhet under anstaltsvistelsen som inte
föranlett disciplinär bestraffning.

Vad som här sagts kan enligt beredningens uppfattning inte gälla
för allvarligare förseelser, t.ex. våld mot personal, rymning samt
svårare fall av arbetsvägran, avvikande från permission eller frigång.
I sådana fall är det nämligen ofrånkomligt att förseelsen måste
komma att påverka den intagnes förhållanden på anstalten. I konsekvens
härmed skall isoleringsstraff inte ifrågakomma utan sanktionen
i stället bestå i indragning av sådana förmåner som permission
och frigång. I regel kommer förseelser av detta slag också att leda
till att frigivningen senarelägges.

Valet av sanktion kommer på detta sätt att för den intagne omedelbart
klargöra förseelsens svårighetsgrad. Ett isoleringsstraff innebär
således att förseelsen bedömts som mindre allvarlig och att den
inte kommer att föranleda ytterligare påföljder. Om däremot sådant
straff inte utdömes är det klargjort att förseelsen är av allvarlig art
och att den felande har att vänta mera långtgående konsekvenser.

217

Sammanfattningsvis vill beredningen om isoleringsstraffet anföra.
De här framlagda förslagen innebär

att alla disciplinstraff över sju dagar tas bort

att en långtgående liberalisering sker i fråga om påföljder för lindrigare
förseelser

att de intagnas rättssäkerhet tillgodoses på ett avsevärt bättre sätt,
framför allt genom att dubbelbestraffningar undvikes
att behandlingsplaneringen underlättas.

Beredningens kritiska inställning till långvarig isolering gäller
även ifråga om den enrumsbehandling som grundas på behandlingslagens
45 och 47 §§.

I det förstnämnda fallet rör det sig i realiteten om tre olika typer
av åtgärder.

Vanligast är det fall då en intagen i omedelbar anslutning till en
förseelse inom anstalten eller vid återkomsten efter avvikande eller
misskött permission placeras i enrum i avvaktan på utredningen
rörande omständigheterna kring regelbrottet. En sådan enrumsplacering
blir i regel kortvarig. Förfaringssättet vid utredningen är noga
reglerat i vårdcirkuläret vilket också innehåller föreskrifter om att
denna skall företas med stor skyndsamhet.

Denna typ av enrumsbehandling kan enligt beredningens uppfattning
inte undvaras om man skall undvika att den oro som en sådan
händelse vanligen medför på anstalten inte skall leda till att ordning
och säkerhet sätts i fara. Det föreslagna förfaringssättet vid disciplinära
bestraffningar innebär en garanti för att utredningstiden
inte onödigtvis förlängs. Dessutom har beredningen föreslagit att
tiden skall avräknas.

Det andra fallet avser den enrumsbehandling som tillgripes när en
intagens uppförande är sådant att han utövar ett menligt inflytande
på andra intagna eller när ordning och säkerhet så kräver. I detta
fall gäller en tidsbegränsning på en månad. Efter beslut av vederbörande
kriminalvårdsdirektör kan dock enrumsvistelsen förlängas
med högst sex månader varje gång.

Sådan isolering bör enligt beredningens uppfattning liksom i
gällande praxis utnyttjas endast i speciella undantagsfall t. ex. när
rikets säkerhet så kräver eller när den intagne är farlig för personalens
eller medintagnas säkerhet till liv och hälsa. Även i dessa fall
bör tidsmarginalerna förkortas och beslutet om isolering omprövas
minst en gång i månaden. I övriga fall bör enrumsvistelsen ersättas
med att den intagne placeras i en liten grupp med särskilda övervakningsmöjligheter.

Behandlingslagens 45 § innehåller också bestämmelser om enrumsbehandling
av nyintagna. Även i dessa fall bör man i största
möjliga utsträckning ersätta enrumsplaceringen med möjlighet till
gemenskap i smärre grupper. Beredningen har i dessa fall dessutom
föreslagit åtgärder avsedda att avsevärt förkorta undersökningstiden.

Bestämmelserna i 73 § Bhl innebärande möjlighet att kort tid
isolera en intagen som på grund av våldsamt uppträdande utgör ett
hot mot anstaltens säkerhet måste enligt beredningens uppfattning
bibehållas liksom möjligheten att, om andra medel visar sig otillräckliga,
belägga honom med fängsel. Det bör dock kraftigt understrykas

218

att sådana åtgärder omgående skall underställas läkares prövning
samt att de inte får pågå längre än säkerheten fordrar. Inte heller
är beredningen beredd att frånta anstaltsledningen rätten till inskränkningar
i den gängse anstaltsordningen när anstaltens säkerhet
så fordrar. Reglerna bör dock vara sådana att det klart framgår
att inskränkningarna endast skall vara tillfälliga.

Med anledning av vad som här anförts föreslår beredningen att
behandlingslagens bestämmelser rörande enrumsbehandling och disciplinstraff
omarbetas med beaktande av de riktlinjer som här anvisats.
Därutöver bör 26 kap. 7 § brottsbalken ändras på föreslaget sätt.

Kriminalvårdsberedningens beskrivning av det andra typfallet av enrumsbehandling
enligt 45 § behandlingslagen framstår som föga rättvisande.
Det förhåller sig ju ingalunda så att sådan isolering tillämpas
endast i speciella undantagsfall utan har en betydande frekvens framför
allt inom den östra räjongen och interneringsräjongen. Det faller
också i ögonen att beredningen vid sin typgenomgång förbigått observationsfallet.
Över huvud taget saknar man en närmare analys av enrumsbehandlingens
ändamål och dess relation till och samspel med övriga
typer av åtgärder. Det måste beklagas att beredningen tagit så lätt på
ett för behandlingsordningen så centralt frågekomplex.

Den bärande tanken bakom isolering som behandlingsåtgärd var för
strafflagberedningen att särskilda skäl borde kunna föranleda en begränsning
av en intagens möjligheter att komma i beröring med andra
intagna. De särskilda skäl beredningen hade i tankarna var att den
intagne ej utan fara för ordning och säkerhet inom anstalten kunde
vistas tillsammans med övriga där intagna eller att viss isolering av
honom behövdes för att förebygga menlig påverkan på övriga intagna.
Mot bakgrund härav framstår åtgärden inte så mycket som ett led i
behandlingen av den enskilde individen som en av hänsyn till anstaltskollektivet
erforderlig skyddsåtgärd, som närmast kan jämföras med
ett omhändertagande enligt 17 § polisinstruktionen. Åtgärden är emellertid
också tänkt att användas när det behövs för utredningen angående
en förseelse. Den påminner då närmast om anhållande och häktning
enligt 24 kap. rättegångsbalken. Slutligen har avsikten varit att åtgärden
skall kunna användas då behov bedöms föreligga att ställa en intagen
under särskild observation. Av det anförda följer att det strängt taget
är missvisande då isolering enligt 45 § kallas behandlingsåtgärd, eftersom
det inte utom möjligen i observationsfallet kan sägas vara fråga
om en åtgärd som direkt syftar till en rehabiliterande behandling av
den som isoleras. Samtidigt ligger det emellertid i sakens natur att
åtgärden även om den primärt inte har till syfte vare sig att kurera
den intagne från hans avvikande beteende eller att bestraffa honom för
detsamma, i praktiken kan fungera både som förbättringskur och som
bestraffning. Det är därför ingalunda ägnat att förvåna att den som
isoleras enligt 45 § ofta uppfattar åtgärden som ett straff eller därmed
jämförlig sanktion. Ej heller är det överraskande att mången styresman
funnit sig kunna i allt större utsträckning lita till åtgärder enligt 45 §
vid indisciplinärt uppträdande och inskränka på tillämpningen av disciplinstraff.
Uppenbart är under alla förhållanden, att ju mera svårbemästrat
klientel man har på en anstalt, desto oftare behöver en sådan
snabb och effektiv åtgärd som placering i enrum enligt 45 § tillgripas,
och att då en intagen varit föremål för sådan åtgärd, det oftast inte ter

219

sig rimligt att sedan också disciplinärt utmäta ett isoleringsstraff, vilket
då skulle framstå som dubbelbestraffning. Med all förståelse för nu
nämnda förhållanden, som torde vara särskilt påtagliga på en sådan
avdelning som interneringsavdelningen på Kumla, måste ändå ifrågasättas
om praxis inte kommit att avlägsna sig från den i behandlingslagen
föreskrivna ordningen och den där förutsatta funktionsfördelningen
mellan skydds-, utrednings- eller observationsåtgärd och disciplinstraff.
Det vill synas som om man vid obstruktion från en intagen,
t.ex. arbetsvägran, vägran att bädda sängen eller vägran att åtlyda
en tillsägelse, schablonmässigt svarar med isolering enligt 45 § utan att
närmare överväga om åtgärden verkligen behövs av allmänna skyddsskäl,
utredningsskäl eller observationsskäl. När det gäller interneringsavdelningen
förstärks intrycket härav genom att skälen för åtgärden
inte antecknats i behandlingsjoumalen på föreskrivet sätt. Enligt min
mening kan så länge någon ändring ej skett i behandlingslagen en
sådan praxis inte godtas. Isolering enligt 45 § får inte användas som
ett surrogat för isoleringsstraff enligt 68 § utan skall strikt begränsas
till fall där åtgärden på objektiva grunder påkallas av skydds-, utrednings-
eller observationsskäl.

Kriminalvårdsstyrelsen anför att i det stora flertalet fall av enrumsplacering
på interneringsavdelningen under den granskade perioden
det rört sig om arbetsvägran och att, eftersom arbetsplikt råder, ett
sådant förfarande i princip inte kan accepteras. Härom kan några
delade meningar inte råda. Styrelsen tillägger emellertid att en arbetsvägran
kan allvarligt äventyra ordningen och säkerheten på anstalten
och att den därför i och för sig uppfyller kriterierna för ingripande
enligt 45 § behandlingslagen. Jag kan instämma häri såtillvida som att,
om en arbetsvägran är av den karaktär att den äventyrar ordningen och
säkerheten, förutsättning föreligger för åtgärd enligt 45 § behandlingslagen.
Finns det intet objektivt belägg för att viss arbetsvägran sätter
ordningen och säkerheten i fara, får kriterierna för enrumsplacering
enligt lagrummet däremot enligt min mening ej anses uppfyllda. En
schablonmässig tillämpning, enligt vilken varje arbetsvägran presumeras
äventyra ordningen och säkerheten och böra rendera den vägrande
enrumsplacering, står enligt min åsikt ej i överensstämmelse med behandlingslagen.
Att vid arbetsvägran enrumsplacering kan tillgripas
inte bara av ordnings- och säkerhetsskäl utan också av utrednings- och
observationsskäl är en annan sak och rubbar inte den principiella inställningen
till reaktionsregistret.

I detta sammanhang får inte förbises att även om åtgärden enligt
45 § och 68 § till sin natur är densamma — enrumsplacering — det
föreligger en väsentlig skillnad i förfarandehänseende. Förfarandet
enligt 68 § är sålunda i motsats till förfarandet enligt 45 § kringgärdat
med en rad rättssäkerhetsgarantier. För den intagne är det därför
ingalunda likgiltigt om åtgärden beslutas enligt 45 eller 68 §. Erinras
kan här om departementschefsuttalandet att det inte minst med hänsyn
till de intagnas rättssäkerhet i lagen uttryckligen bör finnas angivet de
åtgärder som får vidtas i anledning av indisciplinärt beteende. Det förutsätts
sålunda i behandlingslagen att, om indisciplinärt beteende finnes
böra beivras, det skall ske i den disciplinära med särskilda rättssäkerhetsgarantier
kringgärdade ordningen. Med andra ord, 68 § tar över
45 § i alla fall av indisciplinärt beteende där inte de i sistnämnda lagstadgande
angivna särskilda ingripandeskälen kan påvisas. Att tillämpa

220

45 § i stället för 68 § därför att förfarandet är så mycket enklare och
smidigare står i direkt strid mot behandlingslagen och måste med skärpa
fördömas som ett kringgående av de rättssäkerhetsgarantier lagen
byggt upp till den intagnes skydd.

Kriminalvårdsstyrelsen anför att man vid bedömningen av valet av
reaktionsform på indisciplinärt beteende måste beakta de speciella
svårigheter att lösa uppkommande konflikter som förelegat på interneringsavdelningen
vid Kumla-anstalten med hänsyn till att där placerats
det mest komplicerade klientelet. Jag kan instämma häri såtillvida
som jag är införstådd med att ju labilare läget är på en anstalt
desto mera framträdande blir behovet att tillgripa snabba och effektiva
åtgärder till skydd för ordningen och trivseln. Däremot har jag svårt
att följa kriminalvårdsstyrelsens tankegång då styrelsen framhåller att
till förmån för enrumsplacering enligt 45 § talar att en tillämpning av
68 § på ett visst klandervärt uppträdande måste te sig som mera belastande
än en tillämpning av 45 § när fråga senare uppkommer om
villkorlig frigivning eller provutskrivning av den intagne och att de
intagnas uppträdanden framstår som mindre straffvärda med tanke på
den pressande och isolerade situation som de intagna trots allt lever
i på slutna anstalter. Jag har sålunda svårt att finna att sådana synpunkter
lagligen kan vägas in vid valet av reaktionsform gentemot ett
indisciplinärt uppträdande. Bakom tankegången skymtar en föreställning
om enrumsplacering enligt 45 § som något som är lindrigare än
disciplinstraff men som ändå fullgör samma funktion som ett sådant.
Det betraktelsesättet kan inte anses förenligt med behandlingslagens
regler om å ena sidan åtgärd enligt 45 § och å andra sidan åtgärd
enligt 68 §. Behandlingslagen ger i princip inte styresmannen någon
befogenhet att välja mellan åtgärderna.

Vad kriminalvårdsstyrelsen anfört i fråga om praktiskt tänkbara
alternativ till 45 §-behandling och disciplinstraff på interneringsavdelningen
synes realistiskt och värt att bygga på. Det ligger i linje med
vad strafflagberedningen på sin tid uttalade om att det i allmänhet
är mera att vinna genom att behandla en fånge efter hans egenart,
visa honom förtroende och vid uppkommande konflikter söka tala
honom till rätta än att genom att helt schematiskt ådöma honom bestraffning
eller — kan här tilläggas — enrumsplacera honom enligt
45 §. Det ligger också i linje med tankegångar som kommit till uttryck
i kriminalvårdsberedningens förslag.

Om den praxis som utbildat sig på interneringsavdelningen i fråga
om tillämpningen av 45 § har kriminalvårdsstyrelsen uttalat att den
otvivelaktigt erhållit tyst sanktion från styrelsens sida och att den
erhållit sådan fasthet, att någon ändring i densamma inte synes böra
övervägas förrän i samband med eventuellt genomförande av kriminalvårdsberedningens
förslag. Med hänsyn härtill finner jag det uteslutet
att ifrågavarande praxis skulle kunna läggas någon enskild befattningshavare
vid Kumla-anstalten till last som tjänstefel. Som framgått av
vad jag förut anfört anser jag dock att ifrågavarande praxis står i strid
med behandlingslagen. Den bör därför enligt min mening snarast tas
upp till omprövning. Jag vill då också erinra om vad jag anfört om
den brist på klarhet och konsekvens som vidlåder kriminalvårdsberedningens
förslag just när det gäller enrumsplaceringens roll i åtgärdssystemet.
Uppenbart är att man på en sådan avdelning som interneringsavdelningen
på Kumla har ett mycket mindre register än eljest

221

att spela på när det gäller att bemästra obstruktion eller annat indisciplinärt
beteende. Detta förhållande gör emellertid att särskild uppmärksamhet
måste ägnas utformningen av behandlingsordningen på
interneringsavdelningen. Hittills synes man närmast ha prövat sig fram.
Det synes mig angeläget att man nu på grundval av all den erfarenhet
som samlats söker utforma ett system för ordningens upprätthållande
som tar hänsyn till de speciella betingelser under vilka avdelningen
fungerar.

Vad härefter gäller frågan om de i promemorian påtalade bristerna
vid behandlingsjournals förande har i ärendet framhållits att bristerna
endast är av formell art samt att de åtgärder och beslut, varom anteckningar
saknas, inte vidtagits eller fattats i strid mot behandlingslagens
regler. Även om så kan vara fallet är det dock från rättssäkerhetssynpunkt
av största vikt att vid tillgripande av sådana extraordinära
åtgärder som här avses gällande författningsregler och andra föreskrifter
noggrant följs. Detta är ju oftast en förutsättning för att man
i efterhand skall kunna få möjlighet att ta ställning till frågan huruvida
åtgärden varit den mest ändamålsenliga och riktiga. Det har inte framkommit
att någon i de nu aktuella fallen lidit men på grund av den
bristfälliga journalföringen. På grund härav och då vederbörande tjänstemän
utfäst sig att fortsättningsvis föra behandlingsjournalerna på
föreskrivet sätt finner jag mig kunna stanna vid en allvarlig erinran
om vikten av att så sker.

Vad i övrigt i detta ärende framkommit ger inte anledning till antagande
att någon tjänsteman gjort sig skyldig till fel eller försummelse
av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.

Några frågor angående arbete i enrum enligt 47 § behandlingslagen

1. Intagna som på egen begäran arbetar i enrum enligt 47 § behandlingslagen
har på viss anstalt nekats gemensamhet med andra intagna
under fritid med hänvisning till lokalförhållandena på anstalten och sin
möjlighet att få förflyttning till annan anstalt där sådan gemensamhet
medges

Sedan L., som var intagen på fångvårdsanstalten Norrköping, hos JO
anfört klagomål över att de internerade, som var intagna på anstalten
och som arbetade i enrum på egen begäran enligt 47 § behandlingslagen,
nekades gemensamhet under fritid med andra intagna, infordrades
yttranden från anstaltens styresman och kriminalvårdsstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl.a.:

I 47 § andra stycket behandlingslagen stadgas, att om intagen önskar
arbeta eller tillbringa fritid i enrum, det inte får vägras honom såframt
ej synnerliga skäl är däremot. Denna bestämmelse gäller dock ej uttryckligen
den som undergår internering. Frågan huruvida en begäran
från en person som ådömts interneringspåföljd att få arbeta i enrum
skall bifallas blir beroende av vad hänsynen till hans behandling fordrar
(prop. 1964 nr 76 s. 50). Under fritid får jämlikt 46 § den som är

222

intagen i sluten anstalt tillsammans med andra intagna deltaga i undervisning,
gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik och dylikt såframt ej
särskilda skäl är däremot. Om det kan ske utan fara för menlig påverkan
får intagen även eljest tillbringa fritiden eller del därav tillsammans
med en eller flera andra intagna. Enligt 54 § i kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt (vårdcirkuläret) skall,
därest intagen önskar arbete i enrum, vid prövningen av om detta bör
medges beaktas hans hälsa och lämpligheten i övrigt från behandlingssynpunkt
av att han arbetar ensam och bör vid behov läkaren höras.

Som JO vid flera tillfällen tidigare framhållit (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 166) bygger behandlingslagen på principen att en
intagen inte bör avskäras från gemensamhet med andra intagna utan
att särskilda omständigheter — t. ex. den intagnes egen önskan — talar
för en sådan åtgärd. I nämnda ärende anfördes bl.a. att en fullständig
isolering, åtminstone under längre tid, kan för de flesta intagna medföra
psykiska skadeverkningar och göra dem mindre skickade för livet
i frihet, att det därför är av vikt att isolering inte tillgrips i andra fall
eller i vidare mån än som i det särskilda fallet framstår såsom nödvändigt
samt att, med hänsyn till nämnda risk, det vidare är angeläget att
intagna, som arbetar i enrum, får möjlighet att under fritiden vistas
tillsammans med en eller flera andra intagna.

I förevarande ärende är upplyst att det fåtal intagna som efter egen
begäran tillåtits arbeta i enrum och därvid placerats på anstaltens östra
flygel (s.k. rosökare) ej ges möjlighet att vistas tillsammans med övriga
under sin fritid. Enligt kriminalvårdsstyrelsens yttrande är anstaltsoch
räjongledningen klart medveten om att de som frivilligt arbetar
i enrum i princip har rätt till gemenskap under sin fritid. Att denna
princip ej kunnat upprätthållas beträffande den aktuella anstalten har
förklarats med hänvisning till de lokala förhållandena vid östra flygeln,
vilken sedan gammalt varit reserverad för internerade som tvångsvis
placerats i enrum enligt bestämmelserna i 45 § behandlingslagen, varjämte
framhållits att det med de begränsade personalresurser som står
till buds är mycket svårt att där bereda särskilda förmåner åt 47:orna.

Under beaktande av det anförda och då av utredningen i ärendet
framgår att en 47:a kan få förflyttning till fångvårdsanstalten Kalmar,
där han har möjlighet att få den gemenskap under fritid som 46 §
behandlingslagen medger, föranleder de av L. i denna del anförda
klagomålen ej någon kritik från min sida. Jag vill dock framhålla vikten
av att en noggrann prövning enligt bestämmelserna i 54 § vårdcirkuläret
sker innan någon placeras som 47:a på fångvårdsanstalten Norrköpings
östra flygel, eftersom de begränsade möjligheterna där till gemenskap
med andra under fritid kan innebära fara för psykiska skadeverkningar,
särskilt om placeringen fortgår under längre tid.

2. Intagen, sorn vid ankomsten till en ny anstalt begärt arbete i enrum
enligt 47 § behandlingslagen, har nekats detta under hänvisning till att
anstalten var en produktionsanstait

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl.a.:

I behandlingslagen skils mellan ”arbete tillsammans med andra intagna”
(45 § första stycket), ”arbete i enrum” oberoende av den intagnes
önskan (45 § andra stycket) och ”arbete i enrum” på intagens

223

önskan (47 § andra stycket). B. har uppgett att han vid ankomsten till
växjöanstalten anmälde önskan enligt 47 § andra stycket behandlingslagen
om att få enrumsvistelse. Styresmannen har förklarat att B.
därvid också sagt sig ej vilja arbeta under verkställighetstiden. Det
framgår dock ej klart om B. sagt sig ej vilja arbeta över huvud taget
eller om han endast menat att han ej ville arbeta tillsammans med
andra intagna. Att märka är dock att B. enligt egen utsago begärt att
få komma i åtnjutande av 47 § och att denna paragraf åsyftar arbete
i enrum. Arbetsplikt gäller i princip också vid vistelse i enrum enligt
47 §.

Önskar intagen arbeta i enrum, får det enligt 47 § andra stycket
behandlingslagen inte vägras honom, såframt ej synnerliga skäl är
däremot. De synnerliga skäl som kan utgöra grund för vägran torde
främst vara sådana som kan hänföras till den intagnes person och särskilt
då vederbörandes hälsa (jfr 54 § i 1968 års vårdcirkulär och SOU
1944:50 s. 40). Den omständigheten att anstalten ej kan tillhandahålla
arbetsuppgifter som går att utföra i enrum bör däremot enligt min
mening i princip inte få anses som sådana synnerliga skäl vilka kan
föranleda vägran av begärd enrumsvistelse. Går det inte att ordna
arbete i enrum för en intagen på en anstalt och finnes sådant inte
kunna vägras honom, bör frågan därför lösas så att den intagne förflyttas
till annan anstalt där arbete i enrum kan arrangeras. Så har
också skett i B:s fall.

Jag har i tidigare liknande ärenden uttalat att en intagen i avvaktan
på förflyttning till annan anstalt tillfälligtvis kan placeras i enrum
med stöd av 45 § behandlingslagen, som ju medger sådan placering när
det av ”särskild anledning finnes erforderligt”. I detta fall blev B.
föremål för 45 §-behandling under tiden den 28 mars—den 5 april.
Upplyst är visserligen att B. därvid fick vistas i sin ordinarie cell men
enligt B:s utsago blev han underkastad de speciella, isolerande ordningsföreskrifter
som gäller för 45 §-placering. Detta bör till nöds
kunna godtas om det endast gäller en kort tids vistelse i cell enligt
45 § behandlingslagen men väcker betänkligheter när det gäller en så
pass lång tid som det blev fråga om i B:s fall. Enligt min mening hade
B. mot bakgrund av vad nyss sagts om intagens rätt till 47 §-placering
hellre bort vara placerad i enrum enligt 47 § under den aktuella tiden
med möjlighet bl.a. till gemenskap med övriga intagna under fritiden.
Det framstår inte som tillfredsställande om någon annat än under en
eller annan dag behandlas enligt den för 45 § bestämda normalregimen
i stället för enligt 47 § t.ex. därför att lokalförhållandena gör det, om
ej omöjligt så dock svårt att under arbetstiden hålla den intagne under
uppsikt om han behandlas enligt 47 § med den större rörelsefrihet som
då ofta kan finnas böra medges. Angeläget är därför att man, om
väntan blir längre, söker så gott det går arrangera en behandling enligt
47 §.

Ehuru B. alltså enligt min mening ej i allo blivit så behandlad som
han bort bli, är det uppenbart att styresmannen ställts inför bedömningsfrågor
som var svårbemästrade och som gav rum för olika lösningar.
Jag anser därför inte att det kan läggas honom till last som
fel att han förfor på sätt som skedde.

224

Internerad har i samband med en längre tids domstolsförhandlingar
på annan ort placerats i häkte, trots att han ej varit häktad. Fråga
bi.a. om riktigheten härav

Z., som efter nöjdförklaring sedan den 11 februari 1972 avtjänade
internering med en minsta tid för anstaltsvård av två år, dömdes i annat
mål till fortsatt internering med en minsta tid för den fortsatta anstaltsvården
av fyra år sex månader. Z. fullföljde talan mot den senare
domen hos hovrätten över Skåne och Blekinge.

I en den 25 maj 1972 till JO inkommen skrift anförde Z., som då
var placerad på interneringsavdelningen vid fångvårdsanstalten Kumla,
klagomål i bl.a. följande hänseenden: Han transporterades den 19 maj
1972 från fångvårdsanstalten Kumla till fångvårdsanstalten Malmö för
att inställas vid huvudförhandling inför hovrätten över Skåne och
Blekinge. Målet beräknades pågå till slutet av juni månad. Vid framkomsten
till Malmö omdirigerades transporten till allmänna häktet i
Helsingborg. Z. underrättades av personalen vid häktet att kriminalvårdsdirektören
Thurén, södra räjongén, beslutat att Z., oaktat han
undergick interneringspåföljd, under den tid rättegången pågick skulle
vara placerad och tillika isolerad i allmänna häktet i Helsingborg.

Yttranden infordrades från Thurén samt från kriminalvårdsstyrelsen,
vilken myndighet i beslut den 24 oktober 1972 lämnat av Z. dit anförda
klagomål mot Thuréns beslut utan åtgärd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren i denna del bl. a.:

Enligt 30 kap. 2 § brottsbalken äger behandlingen av den som dömts
till internering rum i och utom anstalt och skall ta sin början i anstalt.
Anstaltsvården skall enligt 30 kap. 4 § brottsbalken försiggå i intemeringsanstalt
eller, om särskilda skäl är därtill, i annan fångvårdsanstalt.
Det tilläggs att om vården i anstalt är särskilt stadgat. I första hand
åsyftas härmed lagen om behandling i fångsvårdsanstalt (behandlingslagen).
Av särskilt intresse är därvid 4 kap. (23—41 §§) ”Allmänna
bestämmelser om de intagnas behandling” och 7 kap. (56—60 §§) ”Om
internering”. Bestämmelserna utgår självfallet från att den intagne
under tiden för anstaltsvården skall vistas på anstalt. Samtidigt har
emellertid tagits med i beräkningen att det av olika skäl kan foga sig
så att den intagne under tiden för anstaltsvården under kortare perioder
befinner sig utanför anstalt. Regler ges i enlighet härmed för olika
typsituationer beträffande om och under vilka förutsättningar tiden
för vistelsen utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden.

Av de återgivna reglerna framgår att en dömd inte kan för verkställighet
av internering tas in på allmänt häkte. Är den dömde, då
domen blir verkställbar, intagen i sådant häkte som häktad, skall han
överföras till fångvårdsanstalt (11 § behandlingslagen). Enligt den till
den 1 april 1973 gällande lydelsen av 16 § tredje stycket behandlingslagen
kunde dock efter nöjdförklaring tid på häkte också räknas som
strafftid.

Angående frågan om verkställighet av ett genom verkställbar dom
ådömt straff under häktning i annat mål kan hänvisas till den redo -

225

görelse för de härmed sammanhängande problemen som lämnats i
betänkandet Kriminalvård i anstalt (SOU 1971:74 s. 178 ff). Det kan
här räcka med att nämna, att det för att verkställighet skall kunna
komma i fråga fordras, att den häktade är intagen på häktesavdelning
i fångvårdsanstalt, medan verkställighet däremot är omöjlig för den
som är intagen på allmänt häkte. Av betänkandet framgår att dessa
frågor bl.a. behandlats av kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse den 22
december 1966 till Kungl. Maj:t.

I samma betänkande har vidare i samband med att man föreslagit
ändrade regler för beräkningen av tidpunkten för straffverkställighetens
påbörjande bl.a. föreslagits, att det skall bli möjligt att i anslutning till
förpassning ta in den dömde tillfälligt i häkte, t. ex. för övernattning
(s. 185).

37 § behandlingslagen lyder:

Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Blir han frikänd
för det brott, för vilket han häktats, skall tiden för avbrottet inräknas
i verkställighetstiden.

Om i annat fall än som avses i första stycket domstol finner att
den intagnes personliga inställelse är påkallad, skall han inställas vid
domstolen. Tiden för sådan inställelse inräknas i verkställighetstiden,
såframt ej, när inställelsen påkallats av annan anledning än
åtal mot den intagne, särskilda skäl äro däremot.

Åtalas intagen, bör han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten
som erfordras för utförande av talan i målet.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt beslut den 24 oktober 1972 anfört
bl.a. att 37 § andra stycket behandlingslagen förutsätter att intagen i
samband med inställelse vid domstol kan vistas annorstädes än i fångvårdsanstalt,
eftersom uttryckligt stadgande gjorts att tiden för inställelsen
skall inräknas i verkställighetstiden. Styrelsen har tillagt att av
praktiska skäl placeras den intagne i regel i den fångvårdsanstalt som
ligger närmast den domstol där förhandlingarna skall äga rum men
att om lämplig fångvårdsanstalt ej finns i närheten det kan bli nödvändigt
med annan placering, i Z:s fall allmänna häktet i Helsingborg.
Mot resonemanget kan omedelbart den invändningen riktas att lagtexten
inte utsäger annat än att tiden för själva domstolsinställelsen
skall inräknas i verkställighetstiden. Att denna tid kommer att utspela
sig utanför anstalt ligger i sakens natur utom i de sällsynta fall då
domstolsförhandlingarna förläggs till fångvårdsanstalten. Lagtexten som
sådan tillåter därför knappast några slutsatser beträffande en intagens
möjligheter att vistas annorstädes än i fångvårdsanstalt utom just beträffande
den tid som åtgår för själva inställelsen. Inga slutsatser synes
kunna dras av lagtexten beträffande möjligheterna att låta den intagne
vistas utanför anstalt för övernattning o.d. i anslutning till inställelsen.
För upplysningar härom måste man ta del av de överväganden som
ligger bakom lagtexten.

Frågan om förfarandet när straffånge eller fängelsefånge skulle
rannsakas för brott upptogs av strafflagberedningen i dess betänkande
angående Verkställigheten av frihetsstraff m.m. (SOU 1944:50), vilket
låg till grund för den 1945 antagna lagen om verkställighet av frihetsstraff,
som i sin tur fr.o.m. 1965 ersatts av behandlingslagen. I betänkandet
anförde beredningen (s. 264 ff), att de dittills gällande bestämmelserna
om förfarandet när intagen skulle åtalas för brott var inveck -

15 Riksdagen 1974. 2 sanil. Nr 2

226

lade och svårtillämpade med följd att praxis också varit vacklande.
Enligt den förhärskande meningen fick rannsakan för brott inte äga
rum med mindre pågående straff avbröts. Ett särskilt spörsmål var
därvid vid vilken tidpunkt straff skulle avbrytas när fånge skulle inställas
till ny rannsakning. I regel förfors så, att den länsstyrelse eller
tillsynsman hos vilken framställning skulle göras om verkställighetens
avbrytande hos fångvårdsstyrelsen begärde, att den intagne skulle förflyttas
till den anstalt som låg närmast den ort där rannsakning skulle
äga rum. Verkställigheten avbröts därefter först fr.o.m. den dag då den
intagne lämnade anstalten för inställelse vid domstolen, dvs. i regel
samma dag som målet handlades.

Beredningen, som även framlade förslag om att den som var intagen
i fångvårdsanstalt för undergående av frihetsstraff, förvaring eller
internering inte skulle få häktas, föreslog vidare införandet av ett
stadgande att, om överåklagare fann att intagen borde åtalas vid domstol
och att hans personliga inställelse var påkallad, han skulle göra
anmälan därom hos fångvårdsstyrelsen, som hade att föranstalta om
den intagnes inställelse vid domstolen när målet skulle förekomma.
Inställelse inför domstol för sådant ändamål skulle ej anses medföra
avbrott med verkställigheten. I motiveringen till sitt förslag anförde
beredningen (s. 269) bl.a. följande:

Fångvårdsstyrelsen bör på lämpligaste sätt föranstalta om den intagnes
inställelse, varvid denne naturligtvis i första hand bör förflyttas
till den slutna anstalt eller anstaltsavdelning som ligger närmast
till rannsakningsorten. Det ligger i sakens natur att fångvårdsstyrelsen,
när den erhållit meddelande att intagen skall åtalas för
grövre brott, bör tillse att den intagne, om han är intagen i öppen
anstalt, placeras så att säkerhet föreligger för att han ej avviker eller
undanröjer bevis.

Beredningen har ansett att den intagnes inställelse inför domstolen
i regel icke skall behöva medföra att verkställigheten avbrytes.
Detta torde icke erfordras med hänsyn till vare sig åklagarens eller
den intagnes intresse. På sätt ovan anförts kan den intagne utan
avbrott i verkställigheten placeras på ett ur säkerhetssynpunkt lämpligt
sätt. Inom en modem fångvård, organiserad i enlighet med
beredningens förslag, äro möjligheterna att individualisera verkställigheten
så stora, att den intagne medan han undergår straffet
kan beviljas tillräckliga lättnader för att kunna förbereda sitt försvar.
I det stora flertalet fall torde för övrigt åtalet angå brott som
den intagne erkänt. Det synes därför onödigt att låta honom avbryta
sitt arbete för att uteslutande ägna sig åt processen. Härvid må
erinras ätt personer som befinna sig på fri fot i regel icke kunna
sluta sitt arbete därför att de bliva åtalade. Däremot måste man tillse
att den intagne erhåller samma rätt till biträde inför rättegången
som tillkommer häktad.

Beredningen föreslog vidare, att i de fall där domstol eller annan
myndighet begärde, att intagen skulle inställas inför myndigheten för
annat ändamål än åtal mot honom, fångvårdsstyrelsen skulle pröva
huruvida detta fick ske. Tid varunder intagen för sådant ändamål
vistades utom anstalten skulle inräknas i verkställigheten, såframt inte
fångvårdsstyrelsen fann särskilda skäl föranleda till annat. Angående
de fall, då det kunde finnas skäl att göra undantag från regeln att

227

vistelse utom anstalten skulle inräknas i verkställighetstiden, anförde
beredningen, att detta borde ske t. ex. om den intagne själv framprovocerat
en kallelse till myndigheten för att få ett avbrott i straffet.

I propositionen till verkställighetslagen (prop. 1945: 342) intogs i 37
och 38 §§ stadganden med — såvitt nu är ifråga — i huvudsak motsvarande
innehåll som de strafflagberedningen föreslagit. I propositionen
hade därvid — utöver en regel om avbrott i straffverkställigheten
vid häktning av intagen — även tillagts, att prövningen av frågan huruvida
personlig inställelse var påkallad också skulle kunna ankomma på
domstol. Propositionen antogs av riksdagen utan ändring i dessa delar.
Sin nuvarande utformning erhöll stadgandet genom antagandet av
behandlingslagen 1964. I propositionen härtill anförde departementschefen
(prop. 1964:76 s. 37 ff) bl.a. att frågan om domstols befogenhet
att påfordra intagens inställelse i rätten — efter förebild i bamavårdslagen
— torde böra lösas så att det i samtliga förekommande fall, där
domstol begärde detta, skulle ankomma på fångvårdsmyndigheterna att
föranstalta om den intagnes inställande vid rätten. Endast i de fall då
inställelsen skulle vara direkt olämplig ur vårdsynpunkt borde fångvårdsmyndigheten
göra anmälan därom till domstolen. Departementschefen
anförde vidare:

För fångvårdsklientelet erfordras emellertid särskilda regler om
beräkning av verkställighet när den intagne av förevarande anledning
vistas utom anstalt. I detta hänseende torde anledning icke
föreligga att frångå nu gällande ordning. När den intagne inställts
för annat ändamål än för att höras som tilltalad, torde således den
centrala fångvårdsmyndigheten alltjämt böra ha möjlighet att, om
särskild anledning föreligger därtill, göra undantag från regeln att
den tid den intagne i anledning av inställelsen vistats utom anstalt
skall inräknas i verkställighetstiden.

Såvitt kan utläsas av förarbetena ligger bakom föreskriften i 37 §
andra stycket behandlingslagen den tanken att verkställigheten — i
meningen av en planmässig behandling av den intagne — inte skall
behöva avbrytas på grund av att han inställs vid domstol med anledning
av åtal mot honom. Man har tydligen utgått från att han, om
än med vissa jämkningar, i samband med sådan inställelse skall kunna
fortsätta sin verksamhet enligt behandlingsplanen på en domstolsorten
närliggande anstalt som han då får gästa. Detta torde vara förklaringen
till att det i 37 § andra stycket behandlingslagen i motsats till exempelvis
i 27, 36 och 38 §§ lagen inte talas om tid för vistelse utom anstalt.

Klart står sålunda att bakom utformningen av 37 § andra stycket
behandlingslagen ligger en presumtion att den intagne inte kommer att
vistas utom anstalt utom just i samband med själva inställelsen och att
den intagne i övrigt för övernattningar o.d. under uppehållen i rättegångsförhandlingarna
kommer att vara intagen på en gästanstalt. Jag
kan därför inte i nämnda lagrum sådant det ter sig i belysning av
förarbetena finna något stöd för en placering av en intagen under
längre uppehåll i rättegångsförhandlingarna annorstädes än på fångvårdsanstalt.
Å andra sidan kan jag ej heller se något absolut hinder
mot att en intagen tillbringar natt- och helguppehåll o.d. i en rättegångsförhandling
någon annanstans än i fångvårdsanstalt. Med den
uppbyggnad lagtexten har och de förutsättningar den utgår från kan
det dock uppenbarligen endast i nödfall komma ifråga att välja annan

228

placering än på anstalt. Meningen är ju att den intagne i princip skall
kunna fortsätta sin verksamhet enligt behandlingsplanen under bortovaron
från sin ordinarie anstalt. Det är ju därför som tiden för bortovaron
automatiskt inräknas i verkställighetstiden. Jag ställer mig mot
bakgrund härav för övrigt frågande inför kriminalvårdsstyrelsens särskilda
beslut den 19 juni 1972 om inräkning av den på häktet tillbringade
tiden i verkställighetstiden. Antingen var tiden att bedöma
som inställelsetid och då skulle den automatiskt inräknas i verkställighetstiden
eller också var tiden att bedöma som något annat än inställelsetid
och då kunde inräkning inte komma i fråga, i vart fall inte
enligt 37 § andra stycket behandlingslagen.

Det kan diskuteras om omständigheterna i Z:s fall var sådana att
fråga kunde anses vara om ett sådant nödfall som motiverade avsteg
från åsyftad ordning. Vilken mening man än kan ha härom anser jag
dock inte att den bedömning som ledde till Z:s placering på allmänna
häktet i Helsingborg kan läggas någon för detta beslut ansvarig till
last som fel.

Vid min granskning av ärendet har jag dock inte kunnat undgå att få
ett genomgående intryck av anmärkningsvärda brister i beredskapen
inför situationer som den förevarande, såväl centralt hos styrelsen som
mer lokalt hos räjongledningen, ävensom en klart otillräcklig planering
av Z:s förflyttning från Kumla till hovrättsförhandlingama i Malmö.
Jag förutsätter dock att — om så inte redan skett — vad som förevarit
i detta ärende ger kriminalvårdsmyndighetema anledning att vidta sådana
åtgärder att man är bättre rustad nästa gång en liknande situation
uppkommer.

JO Wennergren uttalade också följande om vilka regler som varit att
tillämpa under placeringen på häktet.

Thurén har anfört, att han ansett lagen (1958:213) om behandlingen
av häktade och anhållna (häkteslagen) vara tillämplig beträffande behandlingen
av Z. under den tid han varit placerad i Helsingborg. Han
har också därför givit häktets styresman motsvarande direktiv. Kriminalvårdsstyrelsen
har i sin tur visserligen ej uttryckligen tagit ställning
i saken men har å andra sidan ej framställt någon invändning mot
Thuréns tolkning. Detta ger mig anledning att också gå in på frågan om
häkteslagens tillämpningsområde.

Häkteslagen är i första hand tillämplig på den som är häktad på
grund av misstanke om brott eller av annan anledning (1 §). Enligt
10 § skall vad i lagen stadgas om häktad äga motsvarande tillämpning
på den som på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits.
I 11 § görs slutligen ett tillägg att, där någon eljest för annat ändamål
än verkställighet av straffdom, intas i fångvårdsanstalt eller häkte, bestämmelserna
i lagen också skall lända till efterrättelse i tillämpliga
delar med särskilt beaktande av anledningen till intagningen allt under
förutsättning att annat inte är särskilt stadgat i lag eller författning.

Rörande häkteslagens tillämpningsområde kan vidare erinras om att
departementschefens förslag till lagtext i lagrådsremissen (prop. 1958:68
s. 91) såsom 1 § innehöll ett stadgande om, att lagen skulle äga tillämpning
”å den som på grund av misstanke om brott eller av annan anledning
intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i häradshäkte,
stadshäkte eller polisarrest”. I specialmotiveringen härtill (s. 38) sades

229

särskilt, att lagen ”självfallet” inte skulle tillämpas på sådana i fångvårdsanstalt
intagna personer som undergår frihetsstraff eller annan
brottspåföljd som avsågs i straffverkställighetslagen.

Lagrådet (s. 93 ff) påtalade, att genom förslaget bl.a. bestämmelser
skulle komma att saknas rörande häktade och anhållna som förvarades
i militärhäkte. Uttrycket fångvårdsanstalts häktesavdelning saknade
också erforderlig motsvarighet i organisationen i det häktade ofta förvarades
på fångvårdsanstalt utan särskild häktesavdelning. Lagrådet
ansåg det därför nödvändigt, att förslaget utformades i närmare överensstämmelse
med det dåvarande systemet. För att tillgodose detta syfte
borde förslaget jämkas så att de materiella bestämmelserna i lagen
gjordes i första hand tillämpliga på häktade. Därefter kunde införas
särskilt stadgande angående dem som är anhållna på grund av brott,
och i ytterligare ett stadgande kunde ges bestämmelser som utvidgade
tillämpningsområdet till att gälla andra med förslaget avsedda kategorier.

Departementschefen följde lagrådets ändringsförslag på dessa punkter
och lagens 1, 10 och 11 §§ erhöll sina senare antagna lydelser.

Vid utskottsbehandlingen uttalade första lagutskottet (1 LU 1958:18
s. 21) särskilt, att man ansåg det betydelsefullt att i lagens 11 §, som
utvidgade dess tillämpningsområde till andra kategorier än brottsfallen,
uttryckligen föreskrivits att tillämpningen av lagens regler å dessa
kategorier skulle ske med särskilt beaktande av anledningen till intagningen.
Uppenbarligen var det med tanke främst på socialvårdsfallen,
där vårdbehovet var särskilt framträdande, av vikt att tillbörlig hänsyn
togs till de för dessa kategorier utmärkande speciella förutsättningarna
vad angick placering, hänsynen till vederbörandes hälsotillstånd, läkarvård
och dylikt.

Av vad sålunda återgivits från förarbetena till 11 § häkteslagen framgår,
att de situationer som lagen tänkts omfatta är helt andra än den
som nu förevarit. Eftersom det enligt vad jag tidigare anfört inte heller
är avsett, att en i fångvårdsanstalt intagen under pågående verkställighet
skall placeras på häkte har man ju också saknat anledning att uppehålla
sig därvid. Emellertid kommer man med tillämpning av uteslutningsmetoden
ändå fram till att det atypiska fall som Z. utgjorde inte
kan föras in under annan paragraf än nyssnämnda 11 §. Jag anser
alltså att Z. i princip skulle behandlas i enlighet med vad där sägs.

En fråga angående fångvårdspersonals tystnadsplikt

I klagomål till JO uppgav journalisten Lars Wahlman, att han i anledning
av en rymning från fångvårdsanstalten Hudiksvall den 1 maj
1973 per telefon kontaktat anstalten för att informera sig om omständigheterna
kring händelsen, vilka han avsåg att rutinmässigt nyhetsbehandla
i den tidning, vari han medverkade. Han hade dock av den
vårdare, som skulle ha varit närvarande vid rymningstillfället och som
ägt de bästa informationerna i saken, fått till svar, att denne var förhindrad
att meddela sådan information. Vårdaren hade i stället hänvisat
honom till anstaltens tjänstgörande föreståndare, vilken i sin tur

230

uppgivit att han visserligen hört talas om en rymning men att endast
den personal som varit i tjänst vid tillfället ägde närmare kännedom om
saken. Den tjänstgörande styresmannen hade med hänsyn till att den
ifrågavarande personalen var förhindrad att yttra sig föreslagit, att
Wahlman skulle återkomma någon dag senare, då den ordinarie föreståndaren
återinträtt i tjänst. Vid Wahlmans samtal med den ifrågavarande
vårdaren hade framgått, att personalen ansett sig formellt bunden
av sin tystnadsplikt som var total och inte enbart omfattade de
intagnas personliga förhållanden. Wahlman önskade genom JO få
besked huruvida det i tjänsteinstruktioner till fångvårdspersonal förekom
inskränkningar i yttrandefriheten i påstådd omfattning och om
så var fallet huruvida dessa inskränkningar var förenliga med ”grundlagens
allmänna försäkran om yttrandefriheten”. Han ifrågasatte också
om dessa inskränkningar kunde graderas för olika befattningshavare
inom samma verksamhetsområde.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande:

Bestämmelser om tystnadsplikt för tjänstemän inom kriminalvårdsverket
finns intagna i 36 § instruktionen (1969:402) för kriminalvårdsverket,
vari stadgas att tjänsteman ej obehörigen får yppa vad han
erfarit i tjänsten om enskilds personliga förhållanden. Vad som är att
förstå med ”enskilds personliga förhållanden” utgör en vansklig tolkningsfråga
i gränsdragningshänseende. Vilka omständigheter i samband
med en rymning är exempelvis att betrakta som den intagnes
personliga förhållanden? I den av dåvarande fångvårdsstyrelsen 1963
utfärdade, alltjämt gällande arbetsordningen för fångvårdsstaten erinras
i 19 § om den sålunda stadgade tystnadsplikten, varjämte föreskrivs att
varje ny befattningshavare genom styresmannens försorg skall tillställas
en skriftlig erinran om tystnadsplikten.

Enligt 12 § arbetsordningen för fångvårdsstaten gäller vidare, att
tjänsteman, som — då han tillhandagår anhörig till intagen eller annan
utomstående med upplysningar i frågor som rör tjänsten — är tveksam
huruvida viss uppgift får utlämnas, skall hänskjuta frågan till överordnad.
Mot bakgrund av vad förut sagts om svårigheten att bestämma
gränsen för tystnadsplikten framstår denna föreskrift som mycket välmotiverad.

Enligt 12 § första stycket sekretesslagen (1937:249) får hos myndighet
vid fångvårdsanstalt upprättade handlingar rörande viss vid anstalten
intagen person ej i andra fall eller annan ordning än Konungen
bestämmer utlämnas tidigare än 70 år efter deras datum.

I servicecirkuläret (1972:406) till statsmyndigheterna föreskrivs angående
det sätt på vilket domstolar och andra statliga myndigheter
skall gå allmänheten — och därmed också pressen — tillhanda med
översändande av handlingar eller lämnande av upplysningar bl. a. följande:
Myndighet skall på begäran lämna upplysningar från akter samt
diarier, register och andra handlingar som är tillgängliga för allmänheten
i den mån det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång.
Myndighet skall också i övrigt i lämplig utsträckning gå allmänheten
tillhanda med upplysningar i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.

231

Utöver den ledning som kan hämtas från servicecirkuläret saknas
i lag, författning eller annan ordning utfärdade föreskrifter om skyldighet
för myndighet att exempelvis muntligen per telefon lämna uppgifter
till massmedia eller allmänheten. Det är vidare att märka att
den i servicecirkuläret påbjudna skyldigheten att på begäran lämna
upplysningar endast avser sådant material som är tillgängligt för allmänheten.
Uppenbarligen kommer därför en stor del av vad som
händer på en fångvårdsanstalt liksom många av de handlingar som
upprättas där att falla utanför servicecirkulärets tillämpningsområde,
och det är som förut antytts naturligt att en underordnad tjänsteman
som är tveksam om med vilken rätt han kan lämna upplysningar till
utomstående hänvisar till sina överordnade.

Vad Wahlman i sina klagomål anfört angående de besked han erhållit
av de olika tjänstemännen vid Hudiksvallsanstalten ger inte stöd
för antagande att något tjänstefel blivit begånget eller att eljest något
förevarit som skulle påkalla ingripande från min sida. Klagomålen
lämnas därför utan vidare åtgärd.

Y., som då var intagen på fångvårdsanstalten Österåker, anförde
den 30 augusti 1972 till JO klagomål över att han, då han på morgonen
den 28 augusti 1972 blivit lagd i spännbädd på anstaltens observationsavdelning
efter fastspänningen tilldelats tre knytnävsslag, varav ett i underlivet
och två i magen. Han hade tidigare under sommaren vårdats på
sjukhus för underlivsblödningar och det hade även nu uppstått kraftiga
blödningar i urinen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren under redovisning
för vad som framkommit vid utredningen i saken bl. a. följande:

Att misshandla en människa som ligger fastbunden innebär ett mycket
allvarligt övergrepp som inte får lämnas obeivrat. En omfattande
utredning har därför gjorts för att klarhet skulle vinnas om vad som
inträffat.

Den verkställda utredningen har inte givit några säkra belägg för
de två slag mot mellangärdet och det slag mot underlivet som Y. uppger
att han fått efter fastspänningen. Mot bakgrund av de redogörelser
som erhållits vid förhören med samtliga närvarande förefaller det föga
sannolikt att några slag utdelats efter det att fastspänningen avslutats.
Däremot kan det inte uteslutas att det Y. uppfattade som slag inträffade
i fastspänningens slutskede då den högra armen skulle fixeras.

232

Även om utredningen sålunda inte ger tillräckligt underlag ens
för en bedömning att vårdaren S. brukat större våld än nöden krävde,
kan jag inte annat än finna det anmärkningsvärt att S. lämnat osanna
uppgifter vid det första förhöret med honom och då förtigit för utredningen
väsentliga fakta. När man hörs som tjänsteman och skall
redogöra för sina åtgärder i tjänsten, bör man vinnlägga sig om att
tala sanning och inte förtiga något. Också tillsynsmannen H. har
brustit i detta hänseende. Betonande vikten av det nu sagda lämnar
jag denna del av ärendet.

Att belägga en person med fängsel är en ingripande åtgärd och kan
givetvis för den som drabbas av åtgärden innebära stora, inte minst
psykiska påfrestningar. I 73 § lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt,
där det anges att en intagen, om andra medel finns otillräckliga,
får beläggas med lämpligt fängsel, dock ej under längre tid,
än säkerheten fordrar, stadgas också att anstaltens läkare så snart ske
kan skall underrättas om åtgärden samt yttra sig däröver. Om åtgärd
enligt 73 § samt läkares yttrande däröver skall enligt 74 § anteckning
göras i särskild liggare med angivande av anledningen till åtgärden.
Som kriminalvårdsstyrelsen i annat sammanhang framfört (se JO:s
ämbetsberättelse 1973 s. 192) torde nämnda föreskrift framför allt vara
föranledd av det starka kravet på att man skall kunna säkra sig mot
att den intagnes orostillstånd föranletts av sjukdom som fordrar annan,
rent medicinsk behandling samt att åtgärden ur medicinsk synpunkt
är klart olämplig.

I förevarande fall har flera av de vårdare som verkställde beslutet
om Y:s läggande i spännbädd beklagat att ingen person i befälsställning
delgav Y. beslutet och anledningen därtill och jämväl att dåliga
direktiv lämnats samt att ej heller något befäl var närvarande då beslutet
skulle verkställas.

Det ligger i sakens natur att en tjänsteman i chefsställning bör vara
närvarande då en så allvarlig tjänsteåtgärd som placering av en intagen
i spännbädd skall verkställas och att chefstjänstemannen för den intagne
klargör anledningen till åtgärden. Tillsynsmannen W. har också
uppgivit att han anser att en tillsynsman normalt bör närvara då ett
beslut om bältesspänning skall verkställas men att han ej kunde närvara
i samband med fastspänningen av Y., därför att han var upptagen
av telefonering m.m. Enligt min mening borde dock W. ha
kunnat frigöra sig den relativt korta tid den aktuella åtgärden tog
i anspråk eller också tillsett att någon annan tillsynsman var närvarande
då åtgärden skulle verkställas.

Med anledning av uppgift från W. att han i den särskilda liggaren
ej antecknade att läkaren underrättats om den ifrågavarande åtgärden
samt av W. uttalad uppfattning att ej heller läkarens uttalanden skall
antecknas i liggaren vill jag understryka vikten av att bestämmelserna i
74 § behandlingslagen noga iakttas. Som jag i tidigare sammanhang
uttalat (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 192) är det från rättssäkerhetssynpunkt
av största vikt att vid tillgripande av tvångsåtgärder av nu
aktuellt slag gällande författningsregler och andra bestämmelser noggrant
följs. Detta är en förutsättning för att man i efterhand skall ha
möjlighet att ta ställning till frågan huruvida en viss behandlingsåtgärd
varit den mest ändamålsenliga och lämpliga.

233

I en den 30 december 1971 till JO inkommen skrivelse anförde leg.
läkaren Åke Hassler klagomål över 1) den förskrivning av narkomaniframkallande
medel till en person — här kallad Roger — för vilken han
var övervakare som ägt rum dels vid centrala omskolningskurserna i
Eskilstuna (100 tabletter Heminevrin), dels ock på fångvårdsanstalten
Österåker (bl.a. läkemedlen Stembamat, Doleron, Valium och Vesparax
i varierande doser och kombinationer), 2) att bristande kontakt mellan
Österåkeranstalten och frivården lett till felaktig behandling av Roger
från bl. a. Hasslers sida och 3) att han såsom övervakare för en annan
man — här kallad Roland — råkat ut för ytterligare ett sådant fall
av bristande kontakt mellan fångvårdsanstalt (Vänersborg) och frivården.
I sin skrivelse redogjorde Hassler ingående för omständigheterna
i de båda fallen.

I ärendet infordrades yttranden från socialstyrelsen (två yttranden,
det ena avgivet under åberopande av ett utlåtande av överläkaren,
docenten Sten Mårtens, det andra avgivet i form av ett yttrande av medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd i psykiatri, docenten Björn
Laurell), styresmännen för fångvårdsanstalterna Österåker och Vänersborg,
kriminalvårdsinspektören Erik Lagheim och anstaltsdirektören
Yngve Liljegren, övervakningsnämnden i Stockholm, sjätte avdelningen
(yttrandet avgivet av ordföranden, justitierådet Erland Conradi) samt
kriminalvårdsstyrelsen.

Hassler mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl.a.:

Förskrivningen av narkomaniframkallande medel

Hassler har begärt min prövning av frågan om förskrivning av narkomaniframkallande
medel på fångvårdsanstalten enkannerligen då den
förskrivning av sådana medel som förekommit till Roger under dennes
vistelse på Österåkersanstalten under hösten 1971. Sistnämnda fall och
det som upplysts därom har ställt principfrågan i en för sakens bedömning
värdefull belysning.

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår klart hur vanskliga de
bedömningsfrågor är att ta ställning till som möter i detta sammanhang.
Det är påfallande med vilken försiktighet såväl Mårtens som
Laurell uttalar sig. Ingen av dem sträcker sig längre än till att beteckna
vissa förskrivningar som olämpliga med hänsyn till preparatval och
dosstorlek. De anser sig däremot ej kunna uttala att förskrivningarna,
ehuru olämpliga, skulle kunna sägas stå i strid med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Tydligt är att den vetenskapliga forskningen ännu
ej gett tillräckligt säkert underlag för de bedömningar det gäller och

234

att inte heller den beprövade erfarenheten ger tillräckligt entydigt utslag.
Utrymme finns otvivelaktigt för den av Hassler hävdade åsikten att det
var felaktigt att utskriva psykofarmaka till Roger i sådana mängder
och kombinationer som skedde på Österåkersanstalten. Men det måste
samtidigt medges att rum också finns för de försiktigare och med fler
reservationer försedda omdömen som socialstyrelsen och dess experter
avgett. För egen del anser jag mig inte mot socialstyrelsens uppfattning
kunna göra gällande att förskrivningarna inte bara varit olämpliga
utan också stridit mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag kan
därför ej heller hävda att vederbörande läkare gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att göra dessa förskrivningar. Självfallet skall en
läkare tillse att han inte skriver ut psykofarmaka av olämpligt slag
eller i olämpliga doser. Jag förutsätter emellertid att vederbörande
läkare i detta fall noga tar del av vad socialstyrelsen och dess experter
uttalat i frågan och rättar sitt handlande härefter. Det är ju av största
vikt att psykofarmaka inte skrivs ut till en intagen på fångvårdsanstalt
utan en samvetsgrann och grundlig prövning av behovet och att härvid
valet av psykofarmaka görs med omsorg.

Laurell har som ett — närmast kompletterande — skäl varför han
inte vill sträcka sig så långt som att påstå att de gjorda ordinationerna,
ehuru doserna varit anmärkningsvärt höga och med hänsyn till Rogers
alkoholproblem även olämpliga, skulle stå i strid med vetenskap och
beprövad erfarenhet, anfört att den som tjänstgör som läkare på en
fångvårdsanstalt ställs inför ett vanligtvis mycket svårbemästrat patientklientel
som ger denne en svår och otacksam uppgift att ständigt söka
hålla stånd mot de starka krav på utskrivning av mediciner av skilda
slag, som ibland under rätt provokativa former framförs. I detta resonemang,
som inte har med vetenskap och beprövad erfarenhet att
skaffa, kan jag alls inte instämma och det förvånar mig att socialstyrelsen
inte tagit avstånd från detsamma. Resonemanget innebär ju,
om man drar ut konsekvenserna av det, att en läkare, som fallit undan
för en intagens hot, tjat e.d. och gjort en klart felaktig förskrivning
av psykofarmaka till honom, skulle kunna gå fri från ansvar enbart
under hänvisning till sitt tvångsläge. Det måste enligt min mening
med skärpa sägas ifrån att ett sådant betraktelsesätt inte kan godtas.
Det måste av envar anstaltsläkare krävas att han tar sig noga tillvara
mot att låta sig obehörigen påverkas av de intagnas viljeyttringar.
Läkaren skall med orubbad självständighet ta ställning till den intagnes
behov av psykofarmaka och typen av psykofarmaka som han lämpligen
bör ges. En läkare, som mot bättre vetande låter övertala sig att
göra en viss förskrivning, begär enligt min mening därigenom ett allvarligt
tjänstefel. Nu tror jag inte att Laurell menar att så skett i
Rogers fall utan Laurell torde endast ha framfört synpunkten mera
i förbigående utan att reflektera över dess allvarliga implikationer.
Jag anser mig därför inte behöva höra Laurell närmare på denna
punkt utan nöjer mig med de uttalanden jag gjort i själva principfrågan.

Socialstyrelsen har gjort det principiellt betydelsefulla uttalandet att
schablonmässiga förskrivningar av beroendeframkallande medel av den
typ som Hassler gett exempel på inte överensstämmer med vetenskap
och beprövad erfarenhet. Jag vill gärna ansluta mig till detta uttalande
och betona vikten av att varje förskrivning av sådana medel skall föregås
av en individuell prövning. Utredningen i ärendet, främst då Laurells
utlåtande, har inte gett stöd för antagande att förskrivningen av

235

psykofarmaka till Roger på Österåkersanstaiten skett på ett så schablonmässigt
och slentrianmässigt sätt att förskrivningarna för den skull
kan sägas ha stått i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet i det
av socialstyrelsen angivna hänseendet. Inte heller ger utredningen tillräckligt
stöd för antagande att vederbörande läkare genom kombinationen
av olika psykofarmaka kommit i konflikt med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Även om Hassler anfört vägande skäl för sin
mening i dessa hänseenden anser jag mig därför ej kunna göra gällande
att fel och försummelse av tjänstefels natur förelupit här.

Jag har under föregående år haft att pröva klagomål från ett antal
befattningshavare vid Österåkersanstaiten angående medicintilldelningen
till anstaltens interner, vilken ansågs medföra problem särskilt för
nattpersonalen. Det kunde därvid konstateras, att behandlingen av
anstaltens klientel med beroendeframkallande medel skett i något större
omfattning än vid en vanlig psykiatrisk sjukhusavdelning men, frånsett
vissa undantag, syntes enligt avgivet expertutlåtande behandlingen inte
heller då kunna sägas ha stått i strid med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Då de svåra intoxikationstillstånd bland internerna, som
påtalades av personalen, enligt expertutlåtandet inte kunde ha orsakats
av de förskrivna doserna utan sannolikt hade sin grund i en fortlöpande
uppsamling av ordinerade eller insmugglade tabletter fann jag ej skäl
att då närmare ingå på frågan om vederbörande läkares förskrivning
av beroendeframkallande läkemedel. I anslutning härtill uttalade jag
emellertid följande.

Det är emellertid samtidigt uppenbart att förhållandena på anstalten
i de hänseenden som klagandena berört inte varit fullt tillfredsställande.
Enligt vad utredningen ger vid handen sammanhänger
detta å ena sidan med anstaltens karaktär och klientelets
beskaffenhet och å andra sidan med bristen på personal av skilda
kategorier. Självfallet har härvid frånvaron av fast anställd psykiater
med tillräcklig förtrogenhet med hithörande problem varit särskilt
bidragande. Denna brist borde dock numera ha till väsentlig del
botats genom att överläkartjänsten fr.o.m. den 1 oktober 1971
besatts med ordinarie innehavare. Även i övrigt har från kriminalvårdsstyrelsens
sida vidtagits vissa åtgärder i syfte att komma till
rätta med de påtalade missförhållandena. Tydligt är emellertid att
man står inför mycket svårbemästrade problem, som måste ägnas
ständig uppmärksamhet, och att situationen ännu ej är under full
kontroll till men såväl för personalen som för de intagna. Förhoppningsvis
skall dock de ansträngningar som görs från alla sidor leda
till resultat.

Sammanfattningsvis vill jag med anledning av vad som framkommit
i ärendet understryka angelägenheten av att rekryteringsvillkoren
för kriminalvårdens läkartjänster så förbättras att det framdeles
kan undvikas att dessa tjänster, på sätt hittills skett, under
långa tider uppehålls med korttidsvikarier och att läkarresurserna
över huvud taget förstärks.

De läkemedelsförskrivningar på anstalten, som påtalas av Hassler,
har delvis skett under tid, då ordinarie överläkare funnits på anstalten.
Såsom framhållits av socialstyrelsen i förenämnda ärende måste man
emellertid räkna med en viss, icke obetydlig tid, innan en sanering av
medicineringen vid anstalten kan genomföras. Jag finner därför inte

236

heller nu anledning att låta verkställa ytterligare utredning angående
förskrivningen av beroendeframkallande medel på anstalten utan hänvisar
till vad jag anfört i nyssnämnda ärende.

Däremot synes mig förskrivningen av de 100 Heminevrintabletterna
den 5 mars 1971 vid centrala omskolningskurserna i Eskilstuna vara
av sådan art, att grundad anledning finns till antagande att tjänstefel
kan ha förekommit därvid. Omständigheterna i samband med denna
läkemedelsförskrivning bör därför närmare utredas och prövas, vilket
lämpligen kan ske hos medicinalväsendets ansvarsnämnd. Handlingarna
i ärendet skall därför tillsammans med mitt beslut överlämnas till
ansvarsnämnden.

Yad särskilt angår frågan om socialstyrelsens inställning till och kontroll
av förskrivningen av beroendeframkallande läkemedel belyses
denna dels av styrelsens ställningstagande till nyssnämnda förskrivningar
dels ock av vad styrelsen i övrigt anfört i sina yttranden i detta
ärende. Därav synes mig framgå, att styrelsen i sina anvisningar och
vid sin tillsyn intar en så restriktiv hållning till förskrivning av dylika
medel som förhållandena på vetenskapens och erfarenhetens nuvarande
ståndpunkt påkallar och medger. Kontrollen verkställs enligt upplysning
dels av styrelsen själv genom stickprovsvis granskning av recept inom
sjukförsäkringen dels ock genom vederbörande länsläkare och läkemedelsinspektörer
i samband med apoteksinspektioner. Vid misstanke
om olämplig förskrivning infordras förklaring av vederbörande läkare
och, om förskrivningen synes strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet,
överlämnas ärendet till medicinalväsendets ansvarsnämnd för
vidare handläggning. Mot en så upplagd kontroll synes i princip intet
vara att erinra. Effekten av densamma beror givetvis på i vilken omfattning
kontrollen i praktiken genomförs, vilket i sin tur är en resursfråga.
Med den restriktiva inställning styrelsen har till förskrivning av
hithörande läkemedel saknas anledning till antagande att för ändamålet
tillgängliga resurser inte skulle vederbörligen utnyttjas eller att någon
medveten underlåtenhet att ingripa mot felaktig förskrivning skulle
ligga styrelsen eller dess inspekterande organ till last. Klagomålen
föranleder därför i denna del inte någon vidare åtgärd från min sida.

Påståendena om bristande kontakt mellan fångvårdsanstalterna
och frivården

Enligt kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse BV:48—71 skulle vid
långtidspermission behandlingsjournalen (med bl. a. tillhörande läkarhandlingar)
i regel kvarstanna på anstalten och i god tid före permissionen
till vederbörande skyddskonsulent översändas fotokopia av journalen
i erforderliga delar samt av övriga handlingar av intresse. Alternativt
kunde behandlingsjournalen i original översändas till skyddskonsulenten,
som då ansvarade för att anteckningar i journalen skedde.

I förevarande fall har dessa föreskrifter ej följts, vilket också medgivits
av anstaltens styresman. Någon kopia av permissionssedeln synes
ej heller ha översänts. I sitt yttrande har styresmannen anfört att det
tidigare varit praxis att skyddskonsulenten själv i fall av behov hos
anstalten rekvirerat de handlingar som han önskat ta del av i samband
med att en intagen erhållit långtidspermission, detta beroende på att
den intagne ofta redan var känd för konsulenten.

237

Saken har i detta fall komplicerats av att personakten rörande Roger
i anslutning till dennes frigivning, som skedde en vecka senare eller den
23 november 1971, på grund av övervakningsnämndens beslut felaktigt
tillställdes skyddskonsulenten i Eskilstuna i stället för dennes kollega
i Nyköping. När sedan personakten, närmast till följd av efterlysning
från Hasslers sida den 30 november, kom sistnämnda skyddskonsulent
till handa, vilket skedde först den 14 december, befanns det att det
s.k. läkarkuvertet inte var bifogat utan av misstag kvarlåg på anstaltens
sjukavdelning, som ej fått meddelande om frigivningen. Till följd
härav kunde Hassler ej få del av medicinlistan förrän omkring en
månad efter långtidspermissionen.

En serie av olyckliga felgrepp har alltså ägt rum i kontakten mellan
vederbörande fångvårdsanstalt och skyddskonsulent, vilka enligt Hasslers
uppfattning, som delvis stöds av socialstyrelsens utredning, medfört
en inadekvat behandling av Roger efter det denne lämnat anstalten.
Ansvaret härför åvilar främst Österåkersanstaltens styresman, som ej
tillsett att underrättelse om långtidspermissionen och i övrigt föreskrivna
handlingar i god tid tillställts vederbörande skyddskonsulent, men
också övervakningsnämndens ordförande, som meddelat felaktigt beslut
om handhavandet av Rogers övervakning. Av de skäl som anförts av
dessa befattningshavare synes mig emellertid felen vara i viss mån ursäktliga
och jag kan låta det stanna vid konstaterandet av att de begångna
felen erkänts.

I anledning av vad som i ärendet förekommit har kriminalvårdsstyrelsen
numera ersatt rundskrivelsen BV: 48—71 med en ny rundskrivelse
(nr 55/1972), vari föreskrivits att vid långtidspermission behandlingsjournalen
i original alltid skall behållas på anstalten, medan till skyddskonsulenten
skall i god tid före permissionen sändas en transumt i
erforderliga delar av journalen ävensom av övriga upplysningar av
intresse. Detta bör givetvis underlätta för en övervakare, som samtidigt
är läkare, att snabbt få del av personaktens läkarkuvert i de fall
han så önskar. Vidare har jag under hand informerats om att kriminalvårdsstyrelsen
överväger att i samband med pågående revision av sitt
vårdcirkulär införa en föreskrift om att underrättelse om beslutad långtidspermission,
som nu tillställes vederbörand skyddskonsulent, framdeles
även skall översändas till utsedd övervakare, en komplettering som
synes mig önskvärd och lämplig. Visserligen inträder övervakarens,
liksom skyddskonsulentens, skyldigheter formellt först i och med frigivningen,
men såsom kriminalvårdsstyrelsen påpekat torde det i de
flesta fall vara nödvändigt att frivårdens personal bistår redan under
permissionen med råd och stöd i olika former. Med hänsyn till det
anförda finner jag vidare åtgärd från min sida ej påkallad i nu diskuterade
hänseenden.

Handhavandet av läkarhandlingar som tillhör den dömdes personakt

Klagomålen rörande Vänersborgsanstalten aktualiserar frågan, huruvida
övervakaren eller den läkare, som denne anlitar för den övervakades
vård under långtidspermission, äger rätt att få del av de medicinska
uppgifter som ingår i den övervakades personakt. Hassler påtalar
således, att varken skyddskonsulenten, övervakaren eller han
själv, trots upprepade förfrågningar per telefon, lyckats från anstalten
erhålla de uppgifter som Hassler ansåg nödvändiga för Rolands fort -

238

satta vård. Liljegrens yttrande är i denna del något oklart och i viss
mån motsägande.

Principfrågan har, såsom framgår av det föregående, berörts av såväl
övervakningsnämnden som kriminalvårdsstyrelsen. Båda är ense om att
frågan om utlämnande av medicinska uppgifter ur personakten med
hänsyn till bestämmelserna i sekretesslagen är av mycket svårbedömd
karaktär. Båda synes också anse, att en övervakare inte har någon
ovillkorlig rätt att få del av dessa uppgifter utan att frågan härom får
bedömas från fall till fall.

14 § nämnda lag utgår från att vederbörande klients samtycke bör
inhämtas före ett utlämnande. Men även utan sådant samtycke skall
enligt lagrummet handlingarna utlämnas, om med hänsyn till det ändamål,
för vilket utlämnande åstundas, och omständigheterna i övrigt
trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas
till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden
i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande bör
erforderliga förbehåll göras.

Jag delar uppfattningen att övervakare inte har någon ovillkorlig
rätt att få del av ifrågavarande handlingar. Mot bakgrunden av nyssnämnda
bestämmelser i 14 § sekretesslagen finner jag dock rimligt och
följdriktigt att hinder inte skall möta att, såsom det i detta fall gällde,
låta övervakaren genom fotokopior, ev. i slutet kuvert, eller på annat
lämpligt sätt få del av önskade handlingar för att tillhandahålla dessa
åt den läkare som handhade vården av Roland. Av Liljegrens yttrande
synes närmast framgå, att han inte ansåg sig kunna utlämna behandlingsjournalen
i original men inte hade något emot att låta Hassler få
del av läkarjournalen, om så begärts. Ett missförstånd synes därför ha
uppstått mellan övervakaren och Liljegren vid den telefonkontakt som
ägt rum i saken.

Av anteckningarna den 14 augusti 1970 i behandlingsjournalen framgick
att Roland skulle stå på antabusbehandling under långtidspermissionen.
Vidare framgick att Roland fått hormonbehandling med Estradurin
var tredje vecka sedan den 27 maj men att denna behandling
utsatts efter behandlingstillfället den 13 juli och att Roland därefter
den 10 augusti i stället ordinerats hormonmedicin i tablettform (Stilbol
1 mg dagligen). Mot bakgrund av nämnda förhållanden var det naturligtvis
av största vikt att anstalten i förväg informerade frivårdens personal
om den medicinska behandling som Roland skulle ha under
långtidspermissionen, så att det blev sörjt för att den verkligen kom
till stånd. Det kan i detta hänseende knappast anses tillräckligt att
kontakt togs med övervakaren. Också alkoholpolikliniken borde ha
kopplats in. Liljegren har inte lämnat någon riktig förklaring till bristerna
i förberedelserna och i informationen om den medicinska behandling
Roland skulle ha men försäkrat att något avsiktligt eller
medvetet undanhållande av upplysning inte förekommit från anstaltens
sida samt betecknat det inträffade som ytterst beklagligt från behandlingssynpunkt.
Jag tar fasta härpå och låter bero vid en allvarlig erinran
om vikten av ett konstruktivt och väl genomtänkt samarbete mellan en
anstalt och frivården vid en intagens långtidspermission.

239

Socialvård

I en artikel i Svenska Dagbladet för den 22 mars 1971 uppgavs, att
en treårig pojke, hemmahörande i trakten av Jönköping, hade införts
till sjukhus med allvarliga skador efter misshandel. Vederbörande läkare
hade underrättat barnavårdsnämnden men denna hade endast upprättat
en kortfattad rapport samt beslutat att barnet skulle återsändas till dem
som misshandlat det. Två månader senare hade pojken ånyo införts till
sjukhuset. Hans kropp var då täckt av blåmärken, varjämte ett öga var
igensvullet samt höger arm bruten. Barnavårdsnämnden hade då ingripit
och omhändertagit honom.

JO Wennergren beslöt den 24 mars 1971 med anledning av uppgifterna
i tidningsartikeln att ta upp saken till undersökning och anmodade
länsstyrelsen i Jönköpings län att verkställa utredning särskilt avseende
förhållandena vid tiden för barnets återsändande till hemmet. Remissen
besvarades av länsstyrelsen med eget yttrande den 4 maj 1971 till vilket
fogats yttranden av överläkaren Ingrid Gamstorp och av sociala centralnämnden
i Gislaved samt polisutredning med socialstyrelsens yttrande
jämte länsstyrelsens beslut i samhällsvårdsärendet och prövade handlingar.
Materialet remitterades härefter till socialstyrelsen med hemställan
om utlåtande angående ifrågasatt försummelse av barnavårdsnämnd.
Svar inkom från socialstyrelsen den 26 oktober 1971. På JO:s uppdrag
höll vidare förste länsassessorn Stig Dahlbom förhör med socialchefen
Gunnar Bernardson och barnavårdsnämndens ordförande Sonja Andersson
på socialkontoret i Gislaved den 13 april 1972 samt med kuratorn
Margareta Carlsson per telefon den 20 april 1972. JO tog också
del av Värnamo tingsrätts dom den 22 juli 1971, varigenom fru
Dialehti Simeonidou fällts till ansvar för grov misshandel av sin son
Simeon, vilken dom vunnit laga kraft.

Beträffande händelseförloppet framgick följande av handlingarna.

Simeon Simeonidis föddes den 23 maj 1967 i Växjö. Han är son till
grekiska medborgarna Johannis Simeonidis, född 1938, och dennes hustru
Dialehti Simeonidou, född 1947. Vid julhelgen 1967 tog Johannis
mor, som bor i Grekland, hand om vården om Simeon, som därefter

240

vistades hos henne till maj 1970, då han kom till föräldrarna i Gislaved.
Den 29 september 1970 gick Simeons far med honom till läkarstationen
i Gislaved, därför att han hade inflammationer på olika ställen på kroppen
och händer och armar hade börjat svullna. Simeon remitterades
omedelbart till Jönköpings lasarett och fadern åkte dit med taxi. Simeon
intogs omgående på barnkliniken.

Den 5 oktober 1970 utfärdade underläkaren Birgitta Runesson remiss
till sjukhusets kurator (Margareta Carlsson). I remissen antecknades.

Pojken inlagd akut p. g. a. inf. samt blödn. manifestationer i huden.
I sbd. med intagn. förnek. misshandel, och rtg tagen primärt har ej
visat fraktur (skall dock kontroll, då pojken fortfar, är svullen och öm
i vä. arm).

Fastern medd. den 2/10, att pojken blivit misshandl. i hemmet av modern,
som ej kunde tåla att pojken tydde sig mera till farmodern (som
tydl. under någon period haft hand om pojken) än till modern, som
alltså slagit pojken. Tacks, för utredn. av den soc. situat. + hembesök
samt anmälan till BVN.

Bemardson har, sedan misstanke om tjänstefel delgetts, gjort gällande
att dessa anteckningar eller misstankar ej kommit till hans kännedom
under första utredningsskedet.

Margareta Carlsson uppgav vid förhöret den 20 april 1972 att Birgitta
Runesson samt hon och hennes företrädare på kuratorstjänsten också
muntligen diskuterat saken. Fråga hade då närmast varit om misshandeln
var så uppenbar att anmälan kunde göras redan strax efter intagningen
eller om man skulle utreda saken ytterligare först på lasarettet.
Man hade emellertid funnit ytterligare utredning för ändamålet obehövlig
och Margareta Carlsson hade fått i uppdrag att anmäla saken till
barnavårdsnämnden för utredning. Enligt kuratorsjoumalen ringde Margareta
Carlsson den 7 oktober 1970 (den 6 oktober 1970?) till socialkontoret
i Gislaved och talade där med assistenten Carl Olof Stenberg.
Flon antecknade i journalen: »Kände ej till familjen. Lovade utreda
saken. Bad oss sända ett läkarutlåtande». Ett av Birgitta Runesson den
6 oktober 1970 utfärdat intyg sändes till socialkontoret. Det lydde.

Intyg till BVN

Ang. Simeon Simeonidis f. 670523, Traststigen 3, Gislaved.

Härmed intygas på begäran att pojken intogs här som akut jourfall
den 29.9.1970. Kom till mottagningen i sällskap med föräldrarna,
som uppgav att pojken anlänt till Sverige fem veckor tidigare. Var då
frisk. Enl. föräldrarna hade pojken en vecka före nämnda besök fallit
nedför en trappa varefter armarna svullnat och så småningom hade
det utvecklats blå fläckar över hela kroppen, klåda hade förekommit
och p.g.a. rivning utvecklades hudinfektion. I inkomststatus noterades
enl. journalen svullna armar på båda sidor, ett flertal hudinfektioner
vid naglarna, bakom öronen, kring näsborrarna och på läpparna. Dessutom
fanns rikligt med hudblödningar i form av subcutana hsemorrhagier
mest på armarna och på benen. Allmäntillståndet var emellertid föga

241

påverkat. Man tog akut röntgen skelett (hela figuren) och det fanns
inga skelettförändringar. Då man misstänkte blodsjukdom togs omfattande
blodstatus. Samtliga prover visade normala värden. Efter några
dagar uppvisades en påtaglig tillbakagång av hudförändringarna, men
svullnaden i armarna kvarstod så sent som den 5 oktober, speciellt
uttalad i vänster armbåge, som var ömmande. Med anledning härav har
för säkerhets skull tagits en röntgen på vänster arm. Röntgen vänster
arm den 6 oktober visade: enl. prel. svar inga tecken på fraktur men
specialundersökning av armbågsleden fortsätter den 7 oktober. Anledningen
till att man upprepade röntgenundersökningen var den, att en
faster till pat. till någon av personalen, omtalat att modern misshandlat
pojken. Den 5 oktober 1970 utfärdades remiss till barnklinikens kurator.

Att intygets innehåll stämmer med journalen intygas på heder och
samvete.

Margareta Carlsson skulle sedan enligt uppgift vid förhöret den 20
april 1972 ha ringt till socialkontoret flera gånger och diskuterat den
misshandel som Simeon antogs ha blivit utsatt för. Hon hade intryck
av att inget hände i Gislaved. Enligt kuratorsjournalen talade hon den
15 oktober 1970 med Bemardson och denne skulle då ha uppgett att
man ännu ej tagit ställning till fallet men att barnavårdsnämndens ordförande
var underrättad. Också följande dag skulle hon enligt journalen
ha talat med Bernardson och han skulle då ha uppgett att man ännu
ej fått kontakt med Simeons föräldrar. Han skulle ha diskuterat fallet
med barnavårdsnämndens ordförande. Han hade ej funnit några skäl
för att omhänderta Simeon för utredning enligt 30 § barnavårdslagen.
Det förelåg intet hinder att skicka hem Simeon. Enligt kuratorsjournalen
tog Margareta Carlsson på nytt kontakt med Bernardson per telefon
den 20 oktober 1970 och begärde att få ett skriftligt meddelande om
barnavårdsnämndens beslut. Med anledning härav tillställde Bernardson
överläkaren vid barnkliniken en så lydande, den 22 oktober 1970 undertecknad
skrivelse.

Angående Simeon Simeonidis, född 670523, Traststigen 3, Gislaved
skrivelse från doktor Birgitta Runesson, telefonsamtal från barnklinikens
kurator.

I rubricerade ärende får barnavårdsnämnden härmed meddela, att
kontakt har sökts med föräldrarna upprepade gånger under varierande
tider, även kvällstider, utan att barnavårdsnämnden lyckats få kontakt
med föräldrarna.

Barnavårdsnämnden anser det synnerligen angeläget att utreda ärendet
på tillfredsställande sätt, men finner i nuvarande skede icke tillräckliga
skäl att ingripa enligt § 30 bamavårdslagen med omhändertagande för
utredning.

Har något nytt framkommit till överläkaren eller klinikens kurator
är barnavårdsnämnden tacksam att få del av dessa uppgifter i samband
med den påbörjade utredningen.

överläkaren Ingrid Gamstorp på barnkliniken meddelade att, efter -

16 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

242

som Simeon vid det laget var frisk, föräldrarna begärde att få hem honom
och kliniken inte hade någon formell rätt att hålla kvar honom, han
utskrevs från kliniken den 27 oktober 1970.

Något hembesök hade Stenberg vid sin då nyss påbörjade utredning
ännu ej gjort vare sig i Simeons hem eller hos hans faster.

Bernardson uppgav beträffande händelseförloppet följande i yttrande
den 23 april 1971 till länsstyrelsen.

Skrivelse från lasarettet i Jönköping inkom till barnavårdsnämnden
den 7/10-70, undertecknad av Birgitta Runesson, underläkare. Före
denna dato hade undertecknad haft telefonkontakt med kurator vid lasarettet
i Jönköping.

Vid detta telefonsamtal framfördes att misstanke om misshandel av
barnet eventuellt förelåg med hänsyn till att en faster till barnet antytt
något i den riktningen till något biträde. Jag begärde då att få ett läkarutlåtande
som klargjorde om läkaren misstänkte misshandel av barnet.

Kuratorn redogjorde för föräldrarnas uppgift att barnet skulle fallit
ned för en trappa och slagit sig, att läkarna evt. misstänkte någon blodsjukdom
och att diverse prov togs på barnet av denna anledning. Vid
detta samtal med kurator påpekade jag särskilt att det är viktigt att läkaren
meddelar sin åsikt om evt. misstanke av misshandel på barnet.

När läkarutlåtandet anlände var detta en stor besvikelse då det inte
innehöll något i sak om läkarens uppfattning rörande event, misshandel.
Detta påpekade jag vid telefonsamtal med läkaren med motivering att
den i läkarutlåtandet omtalade fastern redan vid första samtal förnekar
att hon talat om misshandel och menade att det hade blivit en missuppfattning.

I samband med läkarutlåtandet översändes till barnavårdsnämnden
ett flertal foton på barnet och i samband med dessa foton bad jag om
ett direkt svar från läkaren om de blåmärken som framkommit på dessa
foton härrörde sig från skada av fall nedför en trappa eller av misshandel
fick jag det svaret att jag borde själv kunna bedöma detta. Jag svarar
att det inte är lätt för en lekman att av några foton bedöma hur en skada
uppstått. Något ytterligare besked fick jag dock ej av läkaren.

Per telefon med kuratorn vid sjukhuset talade vi några gånger om vad
som skulle hända och att lasarettet ej ville sända hem barnet innan nämnden
beslutat något i ärendet. Kuratorn hade den uppfattningen att övervakning
av barnet skulle i nuvarande skede vara relevant.

Delgiven misstanke om tjänstefel tilläde Bernardson följande.

Jag har aldrig av läkare begärt ett bestämt uttalande eller utlåtande
om misshandel eller ej, utan endast uttalande om den läkare som behandlade
barnet hade någon misstanke om evt. misshandel.

Ang. det angivna yttrandet är det inte någon kurator utan en av de
aktuella läkarna som direkt per telefon sagt till mig med anledning av de
aktuella översända foton att jag själv kunde bedöma av korten om det
var misshandel eller sjukdom eller orsakade av de uppgifter som lämnats
att barnet skulle fallit ned för en trappa. Det är en aning underligt att
läkare kommer ihåg allt annat utom de muntliga besked de lämnat till
mig.

På grund av bristande information från läkare anser jag ej sådan fel -

243

handläggning föreligger som görs gällande i Eder skrivelse. (Om denna
information har en läkare yttrat sig, och enligt de uppgifter jag fått,
medgivit något om att intyget kanske kunnat fått annan utformning, allt
enligt en TV-intervju med Fokus).

Vid mina samtal med kurator Carlsson bad jag om någon form av
skrivelse från sjukhuset om de ansåg att misshandel kunde föreligga.
I Eder utredning har kurator Carlsson sagt att de från sjukhuset var helt
övertygade om att misshandel förelåg varför kunde ej dessa misstankar
delgivits barnavårdsnämnden?

Vid förhöret den 13 april 1972 uppgav Bemardson vidare följande.

Några konkreta åtgärder vidtogs ej — såvitt Bernardson nu kan erinra
sig — innan Runessons intyg kom. Härefter uppdrog Bemardson dock
åt förste socialassistenten Carl Olof Stenberg att verkställa en utredning.
Stenberg, som var finsk medborgare, hade finsk utbildning som socialassistent.
Han hade kommit till Gislaved under hösten 1969 och då direkt
från Finland. Anställningen i Gislaved var hans första efter utbildningen.
Han var under hösten 1970 troligen 23 år gammal. Bernardson höll det
för föga troligt att Stenberg före det nu nämnda uppdraget utfört någon
bamavårdsutredning på egen hand. Däremot hade han troligen gjort någon
eller några utredningar enligt lagen om nykterhetsvård. Stenberg
fick ej några direktiv om hur utredningen skulle bedrivas eller eljest
någon handledning i ärendet. Bernardson kontrollerade ej under utredningens
gång hur arbetet därmed bedrevs och vilken tidsplan Stenberg
hade. Någon föredragning av ärendet inför nämnden kom ej till
stånd under utredningens gång emedan man inom kontoret inte då arbetade
på det sättet men ordföranden hölls i detta såväl som andra ärenden
underrättad om det aktuella läget. Det var också för Bernardson bekant
att ärendebalansen var stor vid denna tid. Man hade också en ovanligt
stor inflyttning till kommunen av utländska medborgare, vilket i sin tur
torde ha lett till att antalet besök på socialkontoret av hjälpsökande var
stort. Detta medförde i sin tur att utredningar och andra tidskrävande
uppgifter blev liggande. Stenberg hade dock gjort sig känd för att lägga
ner ett gott arbete på sina ärenden.

Beträffande prövningen inför sina meddelanden 16 och 22.10.1970
höll Bemardson för troligt att frågan om Simeons hemsändande diskuterades
vid nämndens sammanträde 19.10.1970, dock utan att protokollföras.
(Det ifrågavarande protokollet granskades vid förhöret.) Det
muntliga meddelandet 16.10. tillkom dock före nämnda sammanträde.
På fråga om underlaget för detta meddelande framhåller Bernardson att
han — oaktat ingen av dem numera kan erinra sig detta — torde ha samrått
med nämndens ordförande. Någon ordentlig föredragning av ärendet
kom dock ej till stånd. Frågan om omhändertagande enligt 30 § barnavårdslagen
torde dock ha diskuterats i vart fall på tjänstemannanivå och
med stor sannolikhet också med ordföranden. Bernardson kan ej erinra
sig annat än att ett omhändertagande då ej ansågs påkallat. Bernardson
förnekar i vart fall att hans meddelanden 16 och 22.10. tillkommit utan
prövning. Han är säker på att frågan prövats emedan han aldrig lämnar
meddelanden utan att veta att dessa är grundade. En annan sak är givetvis
att han — liksom andra — ur visst material kan dra felaktiga slutsatser.
Påvisad att det i mitten av oktober och den närmaste tiden därefter
inte torde ha funnits någon dokumenterad utredning utöver Runes -

244

sons omnämnda intyg framhåller Bernardson att Stenbergs arbetssätt utmärkte
sig bl. a. därav att han uttryckte sig ytterst knapphändigt i skrift
medan han var mer ordrik i sin muntliga framställning. Det kan därför
hållas för visst, att Stenberg i mitten av oktober inhämtat upplysningar
i ärendet och att dessa sedan muntligen vidarebefordrats till Bernardson.
Sålunda känner Bernardson till att Stenberg samtalat med en sjuksköterska
på barnavårdscentralen, syster Febe Carlstedt. Enligt vad som
senare framkommit kunde denna ej misstänka att misshandel förekommit.
Vilka underrättelser som Stenberg i övrigt skulle ha gett Bernardson
inför meddelandena 16.10. och 22.10. kan Bernardson ej erinra sig. På
särskild fråga uppger Bernardson att Stenberg ej inhämtade några informationer
i saken från kurator eller läkare i Jönköping. Ej heller hade
han någon kontakt med läkaren i orten. Det var ej heller, framhåller
Bernardson, påkallat med sådan kontakt eftersom det ej var känt att
ortens läkare haft något att göra med Simeon eller att det var denne som
remitterat Simeon till lasarettet. Inför de nämnda meddelandena inhämtade
Bernardson själv ej några upplysningar utöver vad han tidigare under
förhöret uppgett.

Mot bakgrunden av vad sålunda redovisats om utredningens bedrivande
under oktober månad samt upplysts om vad dåvarande ordföranden
uppgett om kontakterna med henne under denna tid vidhåller Bernardson,
att hans meddelanden 16.10. och 22.10. tillkommit efter noggrann
prövning och gör gällande att de självfallet resonerat om ärendet
före dessa underrättelser.

Socialstyrelsen gjorde följande bedömning i sitt yttrande till JO.

Av barnavårdsnämndens yttrande till länsstyrelsen den 23.4.1971 framgår,
att nämnden hade väntat sig att doktor Birgitta Runesson i sitt utlåtande
den 6.10.1970 skulle ta ställning till frågan huruvida Simeons
skador kunde vara förorsakade av misshandel. I skrivelsen sägs: »När
läkarutlåtandet anlände var detta en stor besvikelse då det inte innehöll
något i sak om läkarens uppfattning rörande evt. misshandel.» Beträffande
läkarutlåtande i barnmisshandelsfall har socialstyrelsen i det förut
nämnda numret av Råd och anvisningar, nr 14 sid. 19, andra spalten, uttalat:
»Vad som står i läkarutlåtandet kan vara av avgörande betydelse
för barnavårdsnämndens möjligheter att vidta åtgärder. Det är därför
angeläget, att alla fynd noggrant redovisas och att läkaren i möjligaste
mån anger sin uppfattning om vad som förorsakat skadorna (kursiverat
här). Om så behövs bör läkaren konsultera kollega med viss specialistkompetens
t. ex. barnläkare, bampsykiater eller kirurg. Ibland kan det
vara betydelsefullt att rättsläkare konsulteras.» Av doktor Runessons utlåtande
den 10.12.1970 framgår, att man på barnkliniken hyste starka
misstankar om misshandel, när Simeon första gången vårdades där (29.9
—27.10.1970). Socialstyrelsen anser, att om doktor Runesson i sitt utlåtande
den 6.10.1970 hade utsagt, att sådana misstankar förelåg och om
hennes utlåtande ev. hade kompletterats med utlåtande från rättsläkare,
skulle detta ha underlättat barnavårdsnämndens ställningstagande i
ärendet.

Gislaveds barnavårdsnämnd hade av befattningshavare vid barnkliniken
i Jönköping underrättats om, att misstanke förelåg, att Simeon hade
blivit misshandlad. Beträffande befattningshavares anmälan till barnavårdsnämnd
av barnmisshandel och de åtgärder sådan anmälan bör för -

245

anleda sägs i socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 14, Åtgärder mot
misshandel och annan skadlig behandling av barn, sid. 16, andra spalten:
»Det är (därför) inte nödvändigt, att befattningshavaren finner det fullt
utrett, att misshandel föreligger, utan det är till fyllest att sannolika skäl
härför är för handen, för att anmälan skall göras. Om det inte omedelbart
framstår som klart för nämnden, att underlag för ett omhändertagande
för samhällsvård föreligger, får barnet omhändertas för utredning
jämlikt 30 § BvL.»

Socialstyrelsen finner det anmärkningsvärt, att sådant omhändertagande
inte skedde.

När barnavårdsnämnden i skrivelse den 22.10.1970 till överläkaren
vid barnkliniken meddelade, att nämnden inte fann skäl till omhändertagande
för utredning, och därmed gav klarsignal för barnets hemsändande,
hade synbarligen ingen som helst undersökning av barnets hemförhållanden
företagits. Det uppges i den nämnda skrivelsen, att barnets
föräldrar upprepade gånger sökts men inte anträffats. Detta förhållande
understryker enligt socialstyrelsens uppfattning behovet av omhändertagande
för utredning. Om barnavårdsnämnden inte kunde komma i
kontakt med föräldrarna — försök synes inte ha gjorts att nå dem på
arbetsplatsen — borde åtminstone upplysningar ha inhämtats från barnets
faster, från grannar och övriga personer som kände till familjen.
Socialstyrelsen finner det allvarligt, att barnavårdsnämnden medverkade
till barnets hemsändande utan att ha skaffat sig någon som helst kännedom
om dess hemförhållanden.

Det hade vidare enligt socialstyrelsens mening varit befogat, att barnavårdsnämnden
redan när barnet första gången vårdades på barnkliniken
föranstaltat om polisutredning för att om möjligt få klarlagt, huruvida
misshandel förelåg.

Sonja Andersson uppgav vid förhöret den 13 april 1972 att fallet Simeon
inte nämnts vid något sammanträde med barnavårdsnämnden förrän
den 16 november 1970. Hon säger sig dock inte säkert kunna erinra
sig om fallet nämnts för henne vid hennes besök på socialkontoret under
tiden den 1 oktober—den 16 november 1970 men i princip gick hon tillsammans
med assistent eller socialchef igenom aktuella ärenden varje
vecka. Hon har dock förklarat sig övertygad om att ärendet inte vid
något tillfälle under tiden den 1 oktober—den 16 november föredragits
för henne eller att hon prövat det i fråga om ett omhändertagande av
Simeon för utredning.

Sedan Simeon återkommit hem fortsatte Stenberg sin utredning och
avslutade den till sammanträde med barnavårdsnämnden den 16 november
1970. Utredningen hade följande innehåll.

Utredning föranledd av misstanke om barnmisshandel, ang. barnet
Simeonidis, Simeon, f. 67 05 23.

Fader: Johannis Simeonidis, f. 38 04 10. Adress: Traststigen 3, 332 00
Gislaved.

Moder: Dialehti Simeonidou, f. 47 06 25. Adress: d. s.

Barnet är fött i Sverige. Vid julhelgen år 1967 flyttades det till Grekland.
Barnets farmoder hade hand om vårdnaden under vistelsen i Grek -

246

land. I maj innevarande år återvände barnet till Sverige. Vid utredningen
kontaktades först föräldrarna. Hembesök hos makarna Simeonidis föranstaltades
den 5.11. men endast fadern kunde anträffas. Föräldrarna
har varit 4 år i Sverige, men har inte lärt sig svenska tillräckligt för att
en saklig diskussion skall kunna genomföras utan tolk. Vid hembesöket
verkade barnet vara fäst vid fadern. Denne kunde emellertid inte förklara
bakgrunden till barnets blåmärken vid den aktuella intagningen
av barnet på Jönköpings lasarett. Fadern kunde endast bristfälligt med
gester och med begränsad utsträckning av ord låta påskina att barnet
fallit nedför 5—6 trappor. Vid närmare inspektion av trapporna kunde
konstateras att dessa är oroväckande nära dörren till Simeonidis lägenhet.

Distriktssköterskan, syster Febe, hade även besökt familjen Simeonidis.
Fadern hade för henne liksom för u. t. förnekat misshandel. Modern
hade vid båda hembesöken inte varit hemma.

Den 13.11. besökte u.t. fru Omerus Pavlidis, faster till barnet. Det är
tydligen fru Pavlidis, som för kuratom vid Jönköpings lasarett yppat att
någon form av fysiskt våld förelegat.

Fru Pavlidis har själv två barn i åldern 8 och 5 år. Hon arbetar tillsammans
med fm Simeonidis på Svensk Celluloid AB. Dessutom har
hon privat en frekvent kontakt med familjen Simeonidis.

Då makarna Simeonidis i maj 1970 flyttade till Gislaved och barnet
återvände till föräldrarna, saknade de till en början familjebostad. Fru
Pavlidis hyste då under 2 månaders tid in familjen Simeonidis i sin lägenhet.
Hon omtalar att hon då hade iakttagit att fm Simeonidis hade varit
hård mot sitt eget och även fm Pavlidis båda barn. Enligt fru Pavlidis
skulle modems hårdhet mot barnet bero på att modern har »städdille».
Modem uppges bli irriterad av att barnet inte håller städat då det leker.
Hon har svårt att handskas med barn. Barnet tyr sig mer till fadern,
vilket resulterar i att modem blir avundsjuk, vilket går ut över barnet.
Fm Pavlidis antar att mycket av moderns handlande beror på hennes
instängda natur, ev. kan hennes hårdhet mot barnet vara betingad av
att hon är gravid.

Fru Pavlidis uppger vidare att barnet tidigare varit rädd för modern.
Tidigare har barnet inte ens kallat modern för »mamma». Detta torde
enligt fru Pavlidis bero på att modern är ung och omogen och att hon
har svårigheter att få kontakt med barnet liksom med barn i allmänhet.
Fru Pavlidis säger att hon har försökt lära modern hur barnet skall skötas,
vilket nu även har lyckats. Barnet uppges ha närmat sig modem under
den senaste tiden och har börjat tycka om modern.

Fm Pavlidis omtalar att hon hade sett barnet en knapp vecka innan
det intogs på lasarettet i Jönköping. Barnet hade då haft öppna sår runt
näsborrarna, på öronsnibbama samt vid nagelbanden, men ej på läpparna.
Fadern hade omtalat för fru Pavlidis att barnet hade bitit sina nagelband
och kliat såren runt näsborrarna och på öronsnibbama. Fru Pavlidis
hade då föreslagit för fadern att barnet omedelbart skulle föras till
läkare, men det skedde först en knapp vecka senare då barnets armar
började svälla. Fm Pavlidis säger att hon inte kunde märka några blåmärken
då barnet besökte henne tillsammans med fadern, enär det var
fullt påklätt. Hon upptäckte emellertid att barnet hade några blåmärken
på kinderna och misstänker att dessa uppkommit av att modem skulle
ha nypit barnet. Då fru Pavlidis såg barnet hade det redan fallit nedför
trapporna förmodar hon.

247

Fru Pavlidis säger att hon senare diskuterat omständigheterna kring
barnets blåmärken med föräldrarna. Mannen uppges då ha förklarat att
han inte kände till något om blåmärkena förrän barnet fördes till läkarundersökningen.
Modem sägs ha förklarat att hon visserligen inte såg
när barnet trillade nedför trapporna men att hon likväl sett blåmärkena
från första början. Hon sägs ha frågat barnet om blåmärkena smärtade,
men då barnet inte sade sig ha ont av dem lämnade hon saken opåtalad
för fadern. Fadern uppges ha arbetat kvällsskift ifrågavarande vecka,
varför modem klätt barnet varje dag. Enligt fru Pavlidis hade fadern
sålunda ingen kännedom om att barnet skulle ha slagit sig genom att
trilla nedför trapporna förrän dess armar började svälla. Att fadern inte
visste något om bamets blåmärken förklarar fm Pavlidis med att modern
inte hade ansett skadorna nämnvärda, då barnet inte hade ont av dem.

Fm Pavlidis antar att bamets blåmärken har uppstått genom att barnet
trillat nedför trapporna. Hon anser det möjligt att blåmärkena på kinderna
kan ha uppstått genom att modem har nypit barnet. Hon anser att
modems uppfostringsmetoder har varit hårda. Hon säger att modern
blivit snällare mot barnet efter det att barnet var intaget på lasarettet i
Jönköping. Detta antar hon vara ett resultat av hennes förmaningar om
en riktig barnuppfostran.

Vid barnavårdsnämndens sammanträde den 16 november 1970 bordlädes
ärendet för delgivning av utredningen med föräldrarna. Kurator
på sjukhuset skulle också underrättas. Ärendet hann sedan aldrig att bli
slutligen avgjort förrän Simeon den 9 december 1970 ånyo intogs på
barnkliniken efter remiss från läkarstationen i Gislaved med stora subkutana
blödningar på hela kroppen, fraktur på höger arm m. m. Sedan
detta kommit till barnavårdsnämndens kännedom, beslöt nämnden den 11
december 1970 att omhänderta Simeon för utredning och göra polisanmälan.
Vid sammanträde den 16 december 1970 beslöt nämnden vidare
jämlikt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen att omhänderta Simeon för
samhällsvård. Beslutet fastställdes den 3 maj 1971 av länsstyrelsen. Simeons
mor dömdes den 22 juli 1971 för grov misshandel. Tingsrätten
anförde i domskälen att rätten funnit styrkt av i målet företedda läkarintyg
och yttrande från socialstyrelsen samt fotografier att Simeon utsatts
för misshandel. På grund av att modern medgett att hon utövat
viss misshandel av Simeon samt övriga omständigheter i målet fann
tingsrätten klarlagt att det var hon som utövat misshandeln i fråga.
Det förtjänar noteras att modern vid rättegångsförhandlingen vidhöll
att vissa av de skador Simeon företedde vid första intagningen på barnkliniken
skulle ha uppkommit då han ramlat utför trappan till deras
lägenhet. Den misshandel hon erkände hade bestått i att hon slagit honom
med flata handen i stjärten och på armarna, nupit honom samt dragit
honom i armarna.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde JO Wennergren i en den 20 september 1972 dagtecknad,

248

till länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Det ligger i sakens natur att en läkare inte alltid kan med full säkerhet
avgöra om skador som konstateras på ett barn uppkommit genom
misshandel. Än mindre kan läkaren avgöra vem som i så fall utövat
misshandeln. Anmälningsskyldighet enligt 93 § bamavårdslagen gäller
emellertid även i fall då endast misstanke föreligger om misshandel och
det är högst angeläget att anmälan verkligen sker även i sådant fall. 1
Simeons fall kunde inte helt uteslutas att hans blåmärken och övriga skador
förorsakats på annat sätt än genom misshandel. Uppgift fanns om
att han ramlat utför en trappa och det kunde tänkas att blåmärkena
och övriga skador berodde på en blödningsbenägenhet, bristsjukdom
e. d. som utlöste blåmärken och andra utgjutningar redan vid ringa
tryck eller slag. Socialstyrelsen har som sin mening uttalat att, om Birgitta
Runesson i sitt intyg den 6 oktober 1970 hade utsagt att starka
misstankar om misshandel förelåg och om hennes intyg eventuellt hade
kompletterats med utlåtande från rättsläkare, detta skulle ha underlättat
barnavårdsnämndens ställningstagande i ärendet. Detta är självklart.
Så som saken låg till anser jag mig dock inte kunna lägga Birgitta
Runesson till last som försummelse att hon ej gjorde ett så bestämt
uttalande och ej heller att hon ej tog initiativ till hörande av rättsläkare.
Medicinskt sett var fallet tydligen ej helt utrett och jag anser därför
inte heller att någon kritik kan riktas mot den läkare som avböjde att
ge Bernardson ett bestämt uttalande om hur skadorna uppkommit. Enligt
Ingrid Gamstorps yttrande kan dock varken hon, Birgitta Runesson
eller Eva Beijer erinra sig någon påringning från socialkontoret i Gislaved
under den aktuella tiden. Det troliga är därför att yttrandet fälldes
inte av någon läkare utan av Margareta Carlsson. Det väsentliga
i sammanhanget var att det från barnklinikens sida gentemot barnavårdsnämnden
gjordes fullt klart att misshandel misstänktes. Alldeles
oavsett innehållet i Birgitta Runessons intyg kan någon tvekan inte ha
rått om att barnkliniken gjorde sin anmälan till Bernardson genom
Margareta Carlsson därför att man misstänkte misshandel. Det måste
ha stått alldeles klart för Bernardson från första början att fråga var om
en anmälan om misstänkt misshandel. Från barnklinikens sida hade
man härigenom fullgjort vad på den ankom enligt 93 § bamavårdslagen.
Det ankom härefter på Bernardson och barnavårdsnämnden att
handla.

I socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 14 (juni 1970) om »Åtgärder
mot misshandel av barn» som enligt Bernardsons egen uppgift var tillgängliga
för honom vid tidpunkten för anmälan från barnkliniken anföres
bl. a. följande om anmälan från läkare (s. 17).

Misshandelsfallen upptäcks ofta av läkare. Det är nämligen vanligt att
misshandlade barn förs till läkare eller sjukhus av sina anhöriga, varvid

249

dessa lämnar mer eller mindre sannolika förklaringar till skadornas uppkomst.
Om läkaren misstänker, att misshandel föreligger, skall han —
som framgår av det tidigare sagda — anmäla detta till barnavårdsnämnden.
En sådan läkaranmälan om misstänkt barnmisshandel bör enligt
socialstyrelsens uppfattning kunna ligga till grund för ett beslut av barnavårdsnämnden
att omhänderta barnet för utredning jämlikt 30 § BvL.
Under omhändertagandetiden bör barnet genomgå fullständig klinisk
utredning på sjukhus samtidigt som social utredning görs.

Om denna utredning sägs vidare (s. 18).

114 § 1 st BvL sägs, att om barnavårdsnämnden genom anmälan eller
på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer på
nämnden kan antas vara påkallad, skall erforderlig utredning inledas
utan dröjsmål. Utredningen görs regelmässigt av tjänsteman, om sådan
finns anställd hos barnavårdsnämnden. Har barnavårdsnämnden ingen
tjänsteman, brukar ordföranden göra utredningen. Jämlikt 10 § BvL
äger barnavårdsnämnd vid behov anlita det biträde som erfordras. Härmed
åsyftas bl. a. att barnavårdsnämnden kan anlita därför lämpad person
för hjälp med utredning. En barnavårdsnämnd, som ställs inför ett
svårt ärende, där nämndens egna erfarenheter och resurser inte räcker
till, kan t. ex. för utredningen tillkalla en tränad socialarbetare. Gäller
ärendet ett barn, som är intaget på sjukhus, kan det vara lämpligt att
barnavårdsnämnden får hjälp av sjukhuskurator med utredningen. För
råd i invecklade och känsliga ärenden har nämnden möjlighet att vända
sig till barnavårdskonsulent eller socialvårdskonsulent.

Utredningen skall jämlikt 14 § 2 st BvL åsyfta att allsidigt klarlägga
de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning. Den
skall genomföras så skyndsamt som förhållandena betingar och bedrivas
på sådant sätt att obehag, olägenhet eller kostnad inte i onödan vållas
någon.

Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar nr 170 behandlat ämnet utredningar
i bamavårdsärenden. För närmare detaljer hänvisas till detta
nummer.

Utredningsmaterialet erhålles i huvudsak genom

a) samtal,

b) hembesök,

c) utlåtande av läkare och ev. andra experter samt

d) skriftliga handlingar i övrigt.

Vare sig Bemardson studerat dessa anvisningar eller ej, innan han
handlade ärendet angående misstanke om misshandel av Simeon, borde
han som det sägs i 14 § första stycket bamavårdslagen ha inlett en
bamavårdsutredning utan dröjsmål. Han borde vidare ha tillsett att utredningen
lades upp så att de omständigheter blev allsidigt klarlagda vilka
var av betydelse för ärendets bedömning och att utredningen genomfördes
så skyndsamt som förhållandena betingade. Såvitt framgår av utredningen
här har Bemardson visserligen gett Stenberg i uppdrag att
göra en utredning men han har inte vidtagit några effektiva åtgärder för
att få fram ett bedömningsunderlag innan barnkliniken måste skriva ut
Simeon. Han har heller inte gett Stenberg, som var helt oerfaren när
det gällde denna typ av utredning, några direktiv om hur han skulle gå

250

till väga i sak eller tidsmässigt eller i övrigt handlett honom i syfte att
snabbt få fram erforderligt bedömningsunderlag. Stenbergs utredning
har därför kommit att utmärkas av påfallande torftighet och ofullständighet.
Han har exempelvis inte utnyttjat den näraliggande möjligheten
att besöka Simeon på sjukhuset och där samtala med läkare, sjuksköterskor
och kurator. Inte heller har han förrän på ett sent stadium —
den 13 november 1970 — besökt Simeons faster som var den vilken
upplyst att misshandel kunde befaras. Hans försök att få kontakt med
föräldrarna för att göra hembesök var också högst otjänliga. Det som
gjordes från socialkontorets sida under oktober månad framstår som
ett skolexempel på hur en utredning enligt 14 § barnavårdslagen inte
skall bedrivas. Ansvaret härför vilar i första hand på Bemardson som
socialchef.

Enligt socialstyrelsens anvisningar bör en anmälan om misstänkt misshandel
från ett sjukhus kunna ligga till grund för ett beslut om omhändertagande
för utredning enligt 30 § bamavårdslagen. Själva anmälan
bör sålunda kunna anses ge sannolika skäl för att ingripande med stöd
av 25 § är påkallat. För beslut om omhändertagande för utredning
fordras emellertid också att omhändertagandet kan anses nödvändigt
på grund bl. a. av risker för barnets hälsa. Så länge Simeon var kvar på
sjukhuset var väl omhändertagande för utredning ej nödvändigt av
skyddsskäl. Inför hans utskrivning fanns det emellertid all anledning att
överväga omhändertagande enligt 30 §, såvida inte utredningen dessförinnan
slutförts med lugnande resultat. Bernardsons meddelande den 22
oktober 1970 ger närmast intrycket att han hyst den uppfattningen att
sådant omhändertagande inte kunde ske förrän en grundlig utredning
gjorts. Han har i så fall totalt missuppfattat institutets funktion, vilken
är att möjliggöra ett omhändertagande till skydd för barnet redan i utredningens
inledningsskede så att barnet inte, medan utredningen pågår,
utsätts för några risker. För att omhändertagande enligt 30 § skall kunna
ske fordras givetvis sannolika skäl av viss styrka för ingripande. Så starka
skäl måste dock anses ha legat i den stora oro barnkliniken lade i dagen
inför utskrivningen av Simeon och Bernardsons passivitet att skäl
övernog fanns för ett omhändertagandebeslut. Inte minst klinikens extraordinära
åtgärd att begära skriftligt besked borde ha undanröjt varje
tvekan härvidlag.

I Bernardsons meddelande den 22 oktober 1970 till överläkaren vid
barnkliniken, som utgjorde bekräftelse av muntligt meddelande den 16
oktober 1970, anförde Bernardson att barnavårdsnämnden ansåg det
synnerligen angeläget att utreda ärendet på tillfredsställande sätt men
i dåvarande skede inte fann tillräckliga skäl att ingripa enligt 30 § bamavårdslagen
med omhändertagande för utredning. Fråga om sådant omhändertagande
beslutas enligt 11 § barnavårdslagen av barnavårdsnämnden
eller dess ordförande. Såvitt framgår av utredningen har frågan om

251

eventuellt omhändertagande av Simeon för utredning inte föredragits
vare sig för nämnden eller för nämndens ordförande. Bemardson har
därför överskridit sina befogenheter då han lämnat överläkaren ifrågavarande
besked på egen hand och måste anses ha gjort sig skyldig till
en allvarlig försummelse genom att underlåta att ta upp saken till beslut
vid nämndens sammanträde den 19 oktober 1970 eller med nämndens
ordförande före eller efter detta.

En viktig fråga i ärenden om ifrågasatt barnmisshandel är om polisanmälan
skall göras eller ej. Socialstyrelsen anför i nyssnämnda Råd och
anvisningar (s. 23) att huvudregeln är att läkare som misstänker misshandel
skall göra anmälan till barnavårdsnämnd och att nämnden tar upp
frågan om polisanmälan skall ske eller inte. Det har, säger socialstyrelsen,
förekommit fall där barnavårdsnämnd överhuvudtaget inte ens diskuterat
frågan om polisanmälan, vilket är klart otillfredsställande. Vederbörande
nämnd måste nämligen regelmässigt anses vara skyldig att
ta ställning till denna fråga, när barnmisshandel har konstaterats eller
misstänks föreligga. Socialstyrelsen betonar vidare att det är angeläget
att principiellt hålla på att anmälan regelmässigt skall ske, när det gäller
fall av barnmisshandel, eftersom sådan misshandel oftast är att bedöma
som grov i varje fall om den riktar sig mot späda barn eller barn i de
tidigaste skolåren. Det måste tyvärr konstateras att fallet Simeon hör
till de fall där barnavårdsnämnden överhuvudtaget inte ens diskuterat
frågan om polisanmälan. Nämnden har nämligen aldrig fått tillfälle
därtill under det avgörande skedet, innan Simeon skulle skrivas ut, eftersom
Bemardson underlåtit att föredra ärendet inför nämnden eller
nämndens ordförande. Hans försumliga handläggning framstår med
tanke härpå som än allvarligare och frågan om ansvar för tjänstefel bör
prövas av domstol. Åtal skall ske enligt följande

Gärningsbeskrivning

Kuratorn Margareta Carlsson vid Jönköpings lasarett har den 6 eller
7 oktober 1970 till barnavårdsnämnden i Gislaveds kommun anmält att
misstanke förelåg om misshandel i hemmet av Simeon Simeonidis, född
67 05 23, som den 29 september 1970 intagits på lasarettets barnklinik.
Bemardson har underlåtit att med anledning av denna anmälan och de
kompletterande uppgifter som senare lämnades ombesörja att erforderlig
utredning blev gjord och att den blev verkställd med nödig skyndsamhet.
Bemardson har vidare underlåtit att ombesörja att frågan om Simeons
omhändertagande för utredning enligt 30 § bamavårdslagen och frågan
om anmälan av saken till polisen blev behandlade i vederbörlig tid och
ordning av barnavårdsnämnden. Genom dessa försummelser har Bernardson
åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken.
Åtalet skall väckas vid Värnamo tingsrätt.

252

JO uppdrog åt länsåklagaren Kjell Stenberg att vid Värnamo tingsrätt
väcka och utföra talan mot Bemardson i enlighet med åtalsinstruktionen.

Stenberg påstod vid tingsrätten ansvar å Bernardson i enlighet med
åtalsinstruktionen.

Värnamo tingsrätt meddelade dom i målet den 6 februari 1973 och
dömde därvid Bernardson jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel
till fyrtio dagsböter å tjugofem kronor. Härjämte förpliktades Bernardson
att till statsverket återbetala 975 kronor, som av allmänna medel tillerkänts
försvarare och ett av åklagaren åberopat vittne.

Domskälen, vari inledningsvis upptogs en redogörelse för åklagarens
utveckling av åtalet, angavs av tingsrätten i övrigt sålunda.

Sakframställning

Hörd över åtalet har Bernardsson uppgivit: År 1970 hade han som
medhjälpare Stenberg och ytterligare två socialassistenter. Enligt den
praxis som gällde fördelades bamavårdsärendena mellan Bernardsson
och socialassistenterna med beaktande av den arbetsbelastning var och
en av dem hade. Nyinkommet ärende tilldelades alltså den av dem som
vid tillfället var minst arbetstyngd. Några detaljerade instruktioner fanns
ej. Den som fått sig ett ärende tilldelat utredde detta, tills det var färdigt
för föredragning i nämnden. Bernardsson och socialasssistenterna diskuterade
dock ärendena med varandra. I nämnden föredrogs i regel
alla ärendena av Bernardsson. Dessförinnan gick Bernardsson och ordföranden
i nämnden genom ärendena för att se om någon komplettering
behövdes. — I förevarande fall tilldelades Stenberg ärendet. Stenberg
blev anställd som förste socialassistent i oktober eller november 1969.
Han hade fått utbildning som socionom i Finland. Utbildningen var
likvärdig med svensk utbildning. Före anställningen i Gislaved hade han
ej haft någon anställning i Sverige. Under utbildningen i Finland hade
han varit ute och praktiserat. Vem kuratom på lasarettet först kom i förbindelse
med i förevarande ärende, vet Bernardsson ej. Om det var Stenberg
hon kom i förbindelse med, fick dock Bernardsson redan från början
kännedom om ärendet. Han var därefter vid olika tillfällen i förbindelse
med kuratorn på lasarettet. Eftersom det brukar vara svårt att få
fram fakta, när det gäller utlänningar, begärde man att få läkarintyg
från lasarettet. Sådant intyg inkom till barnavårdsnämnden 12.10.1970.
Det innehöll ej något klart besked, huruvida läkaren ansåg att barnet
misshandlats. I intyget angavs, att föräldrarna uppgivit att barnet fallit
nedför en trappa, att man på lasarettet misstänkt blodsjukdom samt att
en faster till barnet för någon av personalen på lasarettet uppgivit att
modem misshandlat barnet. Kuratorn på lasarettet uttalade ej klart, att
man på lasarettet misstänkte misshandel. Bernardsson och Stenberg
beslöt dock att utreda, hur föräldrarna skölt barnet och om detta utsatts
för misshandel. Bernardsson gav ej Stenberg några direktiv om hur utredningen
skulle bedrivas. Assistenterna brakade arbeta självständigt.

253

Bernardsson och Stenberg diskuterade emellertid ärendet med varandra,
medan utredningen pågick. Det är riktigt, att kuratorn på lasarettet i mitten
av oktober satte sig i förbindelse med Bernardsson och ville ha besked.
Bernardson fick klart för sig, att barnet var återställt från sina
skador, och att fråga därför uppkommit, huruvida man kunde låta barnet
komma hem till föräldrarna. Han förstod också, att man på lasarettet
hade den uppfattningen att det ej stod rätt till med behandlingen av barnet
i hemmet. Han misstänkte, att man på lasarettet ej var benägen att
skicka hem barnet. Då Bernardsson emellertid ansåg det ej vara styrkt,
att barnet utsatts för misshandel, underrättade han lasarettet om att skäl
för omhändertagande av barnet enligt 30 § bamavårdslagen ej fanns och
att hinder för att skicka hem barnet därför ej förelåg. Enligt hans bedömning
fordrades för omhändertagande, att det var styrkt att barnet
utsatts för misshandel. På begäran från lasarettet lämnade Bernardsson
22.10.1970 skriftlig bekräftelse på att barnavårdsnämnden i dåvarande
skede ej funnit tillräckliga skäl att omhändertaga barnet. Varför man
på lasarettet begärde sådan bekräftelse, vet han ej. När han lämnade
lasarettet dessa besked, hade han ej annan utredning tillgänglig än vad
som anmälts från lasarettet och det därifrån 12.10.1970 inkomna läkarintyget.
Barnavårdsnämnden hade sammanträde 19.10.1970. Bernardsson
anmälde därvid ärendet för nämnden. Ärendet var ej särskilt upptaget
på föredragningslistan. Det föredrogs ej för avgörande utan endast till
information för nämndens ledamöter. Bernardsson minns ej, om han
talade om att han lämnat lasarettet muntligt besked om att skäl för omhändertagande
ej fanns och att hinder för barnets hemsändande därför
ej förelåg. Nämnden fattade ej något beslut. Av misstag gjordes ej någon
anteckning i protokollet om att ärendet anmälts. Det vitsordas, att den
utredning Stenberg avlämnade 16.11.1970 var mager. Det var emellertid
svårt att få fram fullständigare utredning. Försök gjordes att få fram
besked från grannar till barnets föräldrar. Det lyckades emellertid icke
att få fram några besked den vägen. Att komma i förbindelse med barnets
föräldrar var svårt. På begäran av Stenberg erhöll man 30.10.1970
från lasarettet ett antal fotografier, som utvisade de skador barnet hade.
Fotografierna var i svart-vitt. Bernardsson ringde upp läkaren och frågade,
om skadorna enligt läkarens uppfattning förorsakats av misshandel.
Läkaren svarade, att Bernardsson och barnavårdsnämnden med ledning
av fotografierna själv kunde bedöma, huruvida misshandel förekommit
eller ej. När Stenbergs utredning strax efter 13.11.1970 var klar, föredrogs
ärendet vid sammanträde med barnavårdsnämnden 16.11.1970.
Trots att barnet var hemsänt enligt Bernardssons till lasarettet tidigare
lämnade besked, hade likväl beslut om omhändertagande av barnet kunnat
fattas vid sammanträdet. Sådant beslut fattades dock ej. Nämnden
hade ej annan uppfattning än Bernardsson i fråga om barnets omhändertagande.
Man beslöt, att delgivning skulle ske enligt 19 § barnavårdslagen
och att i övrigt någon omedelbar åtgärd ej skulle vidtagas.
Innan delgivningsförfarandet avslutats, togs barnet ånyo in på sjukhus,
varvid konstaterades att barnet utsatts för misshandel.

Bevisning

I målet har som vittnen hörts kuratorn Margareta Carlsson i Mariestad
och fru Sonja Andersson i Gislaved på begäran av åklagaren samt
folkskolläraren Gösta Arnving i Gislaved på begäran av Bernardson.

Margareta Carlsson har uppgivit: Hon tjänstgjorde under hösten 1970

254

som kurator på barnkliniken och barnpsykiatriska kliniken vid lasarettet
i Jönköping. Hon minns förevarande ärende. En läkare på lasarettet, dr
Runesson, underrättade henne om att ett barn lagts in på lasarettet och
att läkaren misstänkte att barnet misshandlats. Läkaren bad henne undersöka
barnets förhållanden. Vid genomgång av fallet med läkaren kom
läkaren och vittnet fram till att misstankarna om misshandel var så
starka, att saken utan ytterligare utredning på lasarettet borde anmälas
till barnavårdsnämnden. Vittnet ringde därför upp barnavårdsnämnden
i Gislaved. Hon kom därvid i förbindelse med socialassistenten Stenberg
och redogjorde för fallet. Hon förklarade för Stenberg, att man på lasarettet
fått in ett barn, som misstänktes vara misshandlat, och att man
ville att en utredning skulle göras om barnets hemförhållanden. Stenberg
begärde, att man skulle skicka ett läkarutlåtande från lasarettet till barnavårdsnämnden.
Läkarutlåtande skickades några dagar senare. När
barnet något senare blivit så återställt att det snart skulle bli fråga om
att skriva ut barnet från lasarettet, ringde vittnet vid några tillfällen upp
barnavårdsnämnden och frågade, hur det gått med utredningen. Vid
dessa tillfällen blev samtalen kopplade till Bernardsson. Denne uppgav,
att man ej kommit i förbindelse med barnets föräldrar. Vittnet minns,
att det vid något av samtalen blev tal om att barnet var från annat land
och att man där hade andra principer, när det gällde aga i samband med
barnuppfostran. Bernardsson förklarade vid något av samtalen, att han
ansåg läkarutlåtandet vagt formulerat och att det ej styrkte misshandel.
Vittnet vill minnas, att Bernardsson sade sig skola sätta sig i förbindelse
med läkaren angående läkarutlåtandet. Vittnet måste emellertid absolut
ha klargjort för befattningshavarna hos barnavårdsnämnden, att man
på lasarettet misstänkte att barnet misshandlats. Redan den omständigheten
att anmälan gjorts måste anses utvisa, att man på lasarettet
misstänkte att barnet misshandlats. Av de samtal vittnet hade med
Bernardson fick hon den uppfattningen, att man vid tiden för samtalen
ej gjort någon utredning hos barnavårdsnämnden. Vid samtalen med
Bernardson framhöll vittnet, att barnet blivit friskt och att det var fråga
om att skriva ut det från lasarettet. Vid det sista av samtalen med
Bernardson sade denne att utredningen påbörjats och att den troligen
skulle leda till att familjen fick övervakare. Bernardson gav vid det andra
telefonsamtalet besked om att man skulle skicka hem barnet från lasarettet.
Överläkaren på barnavdelningen sade sig ha svårt att förstå
barnavårdsnämndens handlande och påfordrade därför skriftligt besked
från barnavårdsnämnden. Vittnet ringde med anledning därav upp barnavårdsnämnden.
Samtalet kopplades liksom de tidigare till Bernardson.
Hon begärde skriftligt besked från barnavårdsnämnden om hur det skulle
förfaras med barnet. Det uppstod viss irritation under samtalet. Bernardson
måste av samtalen med vittnet ha förstått, att man på lasarettet
misstänkte att barnet misshandlats. Därom kan ej råda någon tvekan. På
lasarettet hade man ej någon möjlighet att hålla kvar barnet, sedan detta
tillfrisknat och Bernardson meddelat att hinder ej mötte mot att sända
hem barnet. — Vittnets åtgärder i ärendet är redovisade i lasarettets
journal, av vilken avskrift finns i tingsrättens akt.

Sonja Andersson har uppgivit: Hon var ordförande i Gislaveds barnavårdsnämnd
under sex år fram till och med år 1970. Hon minns ej att
hon deltagit i något beslut, som innebar att barnet skulle sändas hem
från lasarettet. Ej heller minns hon att hon fått någon förfrågan av
Bernardsson om barnets hemsändande. Hon blev emellertid någon gång

255

före barnavårdsnämndens sammanträde 16 november 1970 av Bemardson
informerad om att en anmälan gjorts från lasarettet om ett barn
som intagits där men att barnavårdsnämnden ej kunde göra något förrän
läkarintyg kommit. Efter samtal med vittnet Arnving har hon förstått
att hon fått denna information vid sammanträdet 19 oktober 1970. Vid
barnavårdsnämndens sammanträde 16 november 1970 fick hon reda på
att Bemardson gett lasarettet besked om att sända hem barnet. Distriktssköterskan
Febe Carlstedt var närvarande vid sammanträdet. Troligen
sade hon, att barnet varit i Sverige helt kort tid. Vittnet tror, att Febe
Carlstedt ej känt till att barnet vistades i Sverige.

Arnving har berättat: Han var år 1970 ledamot i barnavårdsnämnden
sedan 1953. Han fick kännedom om förevarande ärende vid barnavårdsnämndens
sammanträde 19 oktober 1970. Nämnden fick en rapport om
vad som hänt. Det sades, att barnet inkommit till läkarstationen och
därifrån förts vidare till lasarettet i Jönköping, där det befann sig. Av
vilken orsak barnet tagits in på lasarettet var ej klart. Det nämndes, att
barnet skulle ha fallit i en trappa men att misshandel kunde misstänkas.
Vittnet vill minnas, att det var Bernardson som föredrog ärendet. Vittnet
betraktade föredragningen som en underhandsrapport. Det nämndes,
att utredning pågick och att man väntade ett klarläggande från läkarens
sida. Vittnet minns mycket väl, att något beslut ej fattades och att ärendet
ej protokollfördes. Vittnet kom till påföljande sammanträde, som
hölls 16.11.1970, med särskilt intresse för hur ärendet utvecklats. Det
var ett ovanligt ärende och det första, där misshandel kunde misstänkas.
Vittnet reagerade med förvåning, när det meddelades, att barnet redan
sänts hem från lasarettet. Vid det föregående sammanträdet hade vittnet
fått det intrycket, att barnet skulle stanna på lasarettet en längre tid. —
Vad Bernardsson 19.10.1970 sade om ärendet var ett underhandsmeddelande.
Barnavårdsnämnden väntade sig mera material. Därför blev ärendet
ej protokollfört.

Tingsrättens bedömning

Enligt 25 § barnavårdslagen har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder
enligt vad i 26—29 §§ samma lag närmare föreskrives, om någon
som ej fyllt 18 år misshandlas i hemmet.

I 14 § nämnda lag föreskrives att, om barnavårdsnämnd genom anmälan
eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer
på nämnden kan antagas vara påkallad, erforderlig utredning skall
inledas utan dröjsmål. Utredningen skall enligt samma lagrum åsyfta
att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets
bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt som förhållandena betingar
och bedrivas på sådant sätt, att obehag, olägenhet och kostnad
icke i onödan vållas någon.

Föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen
är påkallat, må barnavårdsnämnd enligt 30 § samma lag i
avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga den underårige
för utredning om detta anses nödvändigt på grund av bland annat
förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling.

Tingsrätten finner av utredningen framgå, att förevarande ärende enligt
den å socialkontoret tillämpade arbetsfördelningen överlämnats till
förste socialassistenten Stenberg för utredning. Bernardsson har emellertid
enligt de av honom lämnade uppgifterna deltagit i behandlingen av
ärendet. Enligt Margareta Carlssons vittnesmål och utredningen i övrigt

256

har det varit Bernardson som efter det att anmälan gjorts från lasarettet
besvarat de frågor om utredningen som därefter gjorts från lasarettet.
Av Bernardssons egna uppgifter framgår, att han regelmässigt svarat för
föredragningen i barnavårdsnämnden av där förekommande ärenden.
Bernardsson måste med hänsyn härtill och till sin ställning som socialchef
anses ansvarig för ärendets behandling.

Såsom framgår av Margareta Carlssons vittnesmål och utredningen
i övrigt gjordes lasarettets anmälan hos barnavårdsnämnden 7.10.1970.
I samband därmed begärdes från barnavårdsnämndens sida läkarutlåtande.
Enligt Bernardsons uppgift, som ej vederlagts, ankom sådant utlåtande
till barnavårdsnämnden 12.10.1970. Utlåtandet innehöll såsom
från Bernardssons sida påpekats ej något klart uttalande huruvida man
på lasarettet misstänkte att barnet misshandlats. Det innehöll uppgifter
om olika möjliga anledningar till de skador barnet företett. Emellertid
måste redan den omständigheten, att anmälan gjorts från lasarettet, för
Bernardsson ha utvisat att man på lasarettet ansåg barnets skador vara
sådana, att det var påkallat med ingripande eller åtminstone utredning
från barnavårdsnämndens sida. Därtill kommer att Margareta Carlsson
enligt sitt vittnesmål absolut klargjort för vederbörande befattningshavare
hos barnavårdsnämnden att man på lasarettet misstänkte att
barnet misshandlats. Slutligen är att beakta, att enligt vad Bernardsson
uppgivit Bernardsson och Stenberg trots otydligheten i läkarintyget beslutat
utreda, hur föräldrarna skött barnet och huruvida detta misshandlats.

Då enligt det anförda åtgärd, som ankom på barnavårdsnämnden,
kunde antagas vara påkallad, hade det enligt 14 § barnavårdslagen ålegat
Bernardson att tillse att utredningen inleddes utan dröjsmål samt bedrevs
med nödig skyndsamhet och såvitt möjligt med den fullständighet, som
för bedömande av fallet erfordrades.

Såsom framgår av Bernardsons uppgifter hade han, när han 16.10.1970
muntligen och 22.10.1970 skriftligen lämnade lasarettet besked om att
skäl för omhändertagande av barnet i dåvarande skede ej förelåg, icke
annan utredning tillgänglig än de från lasarettet erhållna uppgifterna
och det därifrån erhållna läkarutlåtandet. Trots den oro för barnets behandling
i hemmet som Bernardsson medgivit sig ha utläst av de förfrågningar
från lasarettet, som föranlett nämnda besked, har hembesök
och förhör med någon av barnets föräldrar ej skett förrän 5.11.1970, då
barnets fader hördes. Enligt den över utredningen upprättade handlingen
skedde förhöret utan tolk, trots att fadern ej behärskade svenska
språket. Såsom av handlingen framgår kunde därför icke någon saklig
diskussion med fadern ske. Modem hördes icke alls under utredningen.
Barnets faster, som var den som enligt läkarintyget uppgivit att barnet
misshandlats av modern, hördes först 13.11.1970. Med hänsyn till att
föräldrarna och fastern bodde i Gislaved och då barnavårdsnämnden enligt
barnavårdslagen har möjligheter att framtvinga förhör, kan den av
Bernardsson påstådda svårigheten att komma i förbindelse med föräldrarna
och fastern ej anses utgöra godtagbar förklaring till dröjsmålet
med hembesöket och förhören. Någon annan utredning än angivna båda
förhör och hembesöket samt en förfrågan hos distriktssköterskan, som
ej träffat barnets moder, har ej redovisats i den angående utredningen
upprättade handlingen. Det är helt uppenbart att modem, som av bamets
faster angivits ha misshandlat barnet, bort höras. Det hade också bort
vara angeläget för Bernardsson att så fort som möjligt från lasarettet in -

257

förskaffa klart besked, huruvida skadorna på barnet bedömdes härröra
från misshandel eller från annat förhållande. Om vederbörande läkaren
såsom Bernardsson gjort gällande ställt sig avvisande till en av Bernardsson
gjord förfrågan i nämnda hänseende, hade Bernardsson med hänsyn
till situationens allvar — å ena sidan var föräldrarnas rätt att ha barnet
hos sig och å andra sidan var barnets rätt att skyddas för misshandel
i fråga — icke bort åtnöjas därmed utan på andra vägar exempelvis
genom medverkan av kuratorn på lasarettet bort införskaffa sådant besked.

På grund av vad sålunda anförts finner tingsrätten, att Bernardsson
såsom åklagaren gjort gällande åsidosatt sin skyldighet att ombesörja
att erforderlig utredning blev gjord och att den blev verkställd med nödig
skyndsamhet. Härigenom har han ådragit sig ansvar för tjänstefel.

Den anmälan, som gjorts från lasarettet, och särskilt den oro för barnet
som från lasarettets sida direkt eller indirekt uttalades vid samtalen
med Bernardsson i mitten av oktober månad 1970, då fråga uppkommit
om barnets utskrivning från lasarettet, hade helt uppenbart bort föranleda
Bernardsson att med påskyndande av utredningen snarast till barnavårdsnämnden
hänskjuta frågan om barnets omhändertagande enligt
30 § bamavårdslagen liksom även — enligt socialstyrelsens anvisningar
— frågan om polisanmälan.

Såsom framgår av Bernardssons egna uppgifter samt Sonja Anderssons
och Arnvings vittnesmål har Bernardsson icke vid barnavårdsnämndens
omedelbart förestående sammanträde 19.10.1970 hänskjutit någon av
nämnda frågor till barnavårdsnämndens bedömande utan endast informerat
nämnden om att anmälan inkommit och att utredning pågick. Ej
heller har han enligt vad utredningen utvisar före sammanträdet eller
därefter förrän 16.11.1970 förelagt ärendet för nämnden. Trots detta har
han dels 16.10.1970 vid förfrågan från lasarettet muntligen förklarat, att
hinder mot att skicka hem barnet ej förelåg, och dels 22.10.1970 i skriftligt
meddelande till lasarettet förklarat, att barnavårdsnämnden i dåvarande
skede icke fann tillräckliga skäl att ingripa enligt 30 § bamavårdslagen
med omhändertagande av barnet för utredning. Genom den underlåtenhet
Bernardsson sålunda låtit komma sig till last har Bernardsson
ådragit sig ansvar för tjänstefel.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Det numera nedlagda vårdhemmet Högalid förvaltades av Stockholms
stads socialnämnd och hade till ändamål att för vård och beredande av
sysselsättning mottaga män, som ansökte om plats på hemmet. Vårdhemmet
bestod av en försörjningsavdelning och en sjukhemsavdelning.
Sistnämnda avdelning var inrättad för vård av sådana långvarigt kropps -

17 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

258

sjuka, vilka var i behov av sjukhusvård, främst i form av personlig
skötsel, men inte led av tuberkulos (jfr 6 § 6 mom. a) sjukvårdslagen).
För skötseln av hemmet svarade en syssloman, som närmast var underställd
direktören för Stockholms socialförvaltnings åldringsvårdsavdelning.
På vårdhemmet fanns också en kuratorsexpedition, där bl. a. vissa
vårdtagares privata medel omhänderhades. Kuratorerna var fr. o. m.
den 1 januari 1969 i administrativt avseende underställda sysslomannen.
Från den 1 augusti 1969 och till dess vårdhemmet avvecklats tjänstgjorde
Yngve Valdén som t. f. syssloman. Avvecklingen påbörjades i
december 1969, då försörjningsavdelningen utrymdes. Sjukhemsavdelningen
kvarstod i bruk under år 1970 och inrymde omkring 250 patienter.
Den 10 februari 1971 lämnade den siste patienten hemmet.

Bestämmelserna i sjukvårdslagen gällde för den vård, som meddelades
på Högalids sjukhemsavdelning. Lagen innehåller inga begränsningar av
en patients rätt att, när han så önskar, lämna det sjukhem, där han
vårdas. För vårdhemmet Högalid, och därmed också för dess sjukhemsavdelning,
gällde vidare ett av socialnämnden den 4 maj 1965 fastställt
reglemente jämte vissa ordningsföreskrifter bl. a. om arbetstider,
fritid och ledighet samt om förbud att införa berusningsmedel och rätt
för personalen att kontrollera förbudets efterlevnad och i förekommande
fall omhänderta berusningsmedlet. 14 § i reglementet hade följande
lydelse.

Därest det ur nykterhetsvårdssynpunkt befinnes oundgängligen nödvändigt
må sysslomannen tillhålla å hemmet boende att vid äventyr av
utskrivning enligt § 17 uteslutande vistas inom hemmets område under
viss tid, högst tre dagar. Då så är påkallat bör dessförinnan samråd ske
med vederbörande läkare och representant för nykterhetsnämnden.

17 § i reglementet var av följande lydelse.

Har någon i väsentlig mån åsidosatt gällande vård- och ordningsföreskrifter
och icke låtit sig rätta av meddelade föreställningar, äger sysslomannen,
efter samråd med berörd personal, föranstalta om utskrivning,
varvid vederbörande bör beredas annan vård eller logi, såvida det
icke är uppenbart att sådan hjälp icke är behövlig.

Tillkomsten av nämnda reglemente och ordningsföreskrifter hade
föregåtts av en inom socialförvaltningen verkställd utredning av förhållandena
på vårdhemmet Högalid. Utredningen, som delvis bedrevs
i samarbete med nykterhetsnämnden och under fortlöpande kontakt
med överståthållarämbetet och socialstyrelsen, resulterade utöver utfärdandet
av reglementet och ordningsföreskrifterna i vissa konkreta
organisatoriska åtgärder för att komma till rätta med nykterhetssituationen
vid hemmet. Under samrådet med sistnämnda båda myndigheter
upptog socialförvaltningen överläggningar rörande det inom förvaltningen
utarbetade förslaget till reglemente och ordningsföreskrifter för
hemmet. De synpunkter som därvid framfördes hade sålunda beaktats

259

i det av socialnämnden den 4 maj 1965 fastställda reglementet. Man
sade sig vidare ha byggt på de intentioner som redovisats av departementschefen
i proposition 1955: 177 med förslag till lag om socialhjälp,
vari departementschefen anförde följande beträffande frågan om ordningsregler
vid vissa institutioner av försörjningshemmens typ.

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan
finnes i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens
natur, att regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana
fall. När intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes
vilja och på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han
önskar vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på
denna arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats.

I en den 30 oktober 1970 till JO inkommen skrift anhöll socionomen
Allan Björk att JO skulle pröva vissa förhållanden vid vårdhemmet
Högalid och då i första hand tillämpningen av de regler, som berörde
vårdtagarnas personliga rörelsefrihet. Björk påtalade därvid att man på
vårdhemmet »tillämpat instängningar inom området upp till 14 dagar»,
oaktat den längsta tid en vårdtagare kunde tillhållas att inte lämna området
enligt 14 § i gällande reglemente uppgick till högst tre dagar.

Med anledning av klagomålen inkom yttrande från Stockholms stads
socialnämnd, som under hänvisning till ett av socialdirektören avgivet
tjänsteutlåtande jämte inhämtade yttranden från t. f. sysslomannen Valdén
och sjukhemsläkaren N. Kurdve hemställde, att ärendet måtte få
bero vid avgivet yttrande.

Byrådirektören vid riksdagens ombudsmannaexpedition Tore Samuelsson
höll förhör i saken med Valdén och direktören för socialförvaltningens
åldringsvårdsavdelning Bengt Göransson ävensom med två av
de patienter som ålagts permissionsförbud. Vidare granskades de på
sjukhemmet förda patientregisterkorten, som innehöll anteckningar om
tiden för permissionsförbuden och om skälen till att de meddelats.

Vid samtal med JO Wennergren den 11 april 1972 anförde Valdén
till klargörande av sin inställning bl. a. följande.

Enligt hans mening var 14 § i reglementet inte tillämplig beträffande
vården på sjukhemsavdelningen. För denna vård gällde i stället bestämmelserna
i sjukvårdslagen. Han var av den uppfattningen att sjukvårdslagen
gav utrymme för att av vårdhänsyn tillhålla en patient att kvarstanna
på sjukhemmet. Han hade handlat i sjukhemsläkarens ställe och
enbart anlagt humanitära och medicinska synpunkter på fallen. Därför
ansåg han sig inte ha begått något fel i förevarande hänseende. En patient,
som inte ville finna sig i permissionsinskränkningar, stod det fritt
att begära utskrivning. Det var alltså inte fråga om några frihetsberövanden.

Under tiden den 22 november 1969—den 24 april 1970 tjänstgjorde
Inga-Lisa Löfblom som kontorist på vårdhemmet Högalids kuratorsexpedition.
På expeditionen biträdde man de vårdtagare, som så önska -

260

de, med förvaltning av egendom. Förvaltningen skulle ske i enlighet med
av socialnämnden utfärdade anvisningar för kassaverksamheten vid
kuratorsexpeditionerna och stod under kontroll av socialförvaltningens
kameralbyrå. På expeditionen omhänderhade man bl. a. en bankbok
tillhörig pensionären L., född 1899, som sedan år 1963 var inskriven
på vårdhemmet. För uttag på L:s bankkonto gällde, att uttagningskvittot
skulle undertecknas av L. själv samt av tjänstgörande kurator. Uttaget
skulle vidare noteras i kassabok samt på s. k. viscardkort, som fanns
upplagt för varje klient. Den 30 september 1969 uppgick behållningen
på L:s bankkonto till 16 581 kr. 40 öre. Under tiden den 1 oktober 1969
—den 8 april 1970 gjordes tio uttag om sammanlagt 15 600 kr. Behållningen
uppgick därefter till 7 765 kr. 54 öre.

Sedan misstanke uppkommit om att Inga-Lisa Löfblom lånat pengar
av L. verkställdes polisutredning. Åtal väcktes mot henne och mot en
kurator med yrkande om ansvar på båda för tjänstefel. I dom, meddelad
av Stockholms tingsrätt, avdelning 11, den 19 oktober 1971, fann
tingsrätten utrett att Inga-Lisa Löfblom av L. mottagit beloppen 2 000
kr., 4 000 kr. och 50 kr. såsom gåvor. Då det inte kunde anses ha varit
förenligt med hennes tjänst att mottaga gåvorna, befanns hon vara
förfallen till ansvar för tjänstefel. Tingsrätten fann vidare, att kuratorn
i varje fall uraktlåtit att kontinuerligt följa Inga-Lisa Löfbloms sysslande
med förvaltningen av vårdtagamas medel och därigenom gjort
sig skyldig till tjänstefel.

I en den 4 januari 1971 till JO inkommen skrift påtalade socialchefen
Arne Isaksson, utom annat, att Valdén redan den 16 mars 1970
fått kännedom om att Inga-Lisa Löfblom lånat pengar av L. men trots
detta underlåtit att vidtaga några effektiva åtgärder, vilket medfört att
därefter ytterligare 4 300 kr. kunnat uttagas från L:s bankkonto.

Med anledning av klagomålen i förevarande och andra avseenden
inkom yttrande från Stockholms socialnämnd, som under hänvisning
till ett av socialdirektören avgivet tjänsteutlåtande hemställde, att ärendet
måtte få bero vid avgivet yttrande.

Till nämnda tjänsteutlåtande fanns bifogat ett av kurator Bertil Söderström
den 14 december 1970 avgivet yttrande, vari bl. a. följande anfördes.

Det har under utredningen bekräftats att syssloman Valdén redan
den 16 mars fått rapport från en extra tjänstgörande tillsynsman (ass.
S. Isaksson) att kontoristen på kuratorsexpeditionen lånat pengar av en
av gästerna på vårdhemmet, nämligen herr L. Om sysslomannen och
kuratorn redan vid detta tillfälle kontrollerat herr L:s konto hade detta
kunnat stoppats i ett tidigare skede.

Samuelsson höll även i denna del förhör med Valdén samt med assistenten
Sven Isaksson.

Valdén underrättades härefter att han var misstänkt för tjänstefel i

261

de hänseenden som närmare angavs i en den 5 maj 1972 av föredraganden
i ärendet upprättad promemoria, i vilken bl. a. uttalades följande.

Vårdhemmet Högalid byggdes år 1905 såsom en arbetsinrättning och
fungerade efter tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag som arbetshem.
Enligt nämnda lag tillädes fattigvårdsstyrelsen ganska långtgående befogenheter
i personligt hänseende gentemot personer, som åtnjöt fattigvård.
Läget ändrades på ett avgörande sätt den 1 januari 1957, då lagen
om socialhjälp trädde i kraft. I denna lag underlät man med avsikt att
intaga några bestämmelser av tvångskaraktär bortsett från de numera
upphävda bestämmelserna om åtgärder mot försumliga försörjare.
Under förarbetena till lagen framhölls, att ingripande mot personer
som uppenbart var i behov av vård men vägrade mottaga erbjuden
hjälp i regel kunde ske enligt annan lagstiftning. Ej heller 1962 års
sjukvårdslag, som alltjämt gäller, gav möjlighet till tvångsåtgärder mot
vårdbehövande patienter, som t. ex. önskade lämna en sjukvårdsinrättning.

Givetvis är det såväl på försörjningsanstalter som på sjukvårdsinrättningar
erforderligt med vissa ordningsregler, vilka vårdtagarna måste
underkasta sig. I regel finns på våra sjukhus inga skrivna ordningsregler
för patienterna. Allmänt gäller dock i praxis att den som tas in för
sluten vård inte tillåts lämna sjukhuset utan särskilt medgivande (permission).
Patient som bryter mot denna oskrivna regel riskerar i mera
flagranta fall av obstruktion att bli utskriven. På sjukhem, där sjukhusvården
meddelas främst i form av personlig skötsel, blir ordningen
dock vanligen en annan. Huvudregeln blir där naturligen att patienterna
har stående permission och kan fritt lämna hemmet under dagarna
men att de, när medicinska skäl påkallar det, kan ges förhållningsorder
om att ligga till sängs, ej lämna sjukhemmet eller dess område etc., förhållningsorder
vilka kan upplevas som »permissionsförbud». För vårdhemmet
Högalid fanns dessutom särskilda ordningsföreskrifter angående
permissionsfrågan. Dessa ger onekligen intryck av att vara utformade
främst med tanke på dem som var intagna på försörjningsavdelningen.
Eftersom intet undantag gjordes för sjukhemsavdelningen måste de dock
ha varit avsedda att tillämpas också där. Behov kunde otvivelaktigt
antas föreligga av en möjlighet att meddela också en intagen på sjukhemsavdelningen
individuell föreskrift om uteslutande vistelse inom
hemmets område vid äventyr av utskrivning. Det kan visserligen inte
antas att man genom reglementet avsett att frånhända sig möjligheten
att av medicinska skäl tillhålla en patient längre tids vistelse på sjukhemsavdelningen
på samma sätt som sker på sjukhus i övrigt. Befogenheten
att ge en patient förhållningsorder i detta hänseende måste dock
naturligen vara förbehållen avdelningens läkare. Däremot måste antas
att man genom reglementet velat inskränka en som nödvändig bedömd
befogenhet att av nykterhetsvårdsskäl meddela regelrätta permissionsförbud
till en begränsad tidrymd av tre dagar. Denna befogenhet skulle
utövas av sysslomannen, i förekommande fall efter samråd med läkaren
och nykterhetsvårdspersonal.

Av det sagda torde framgå, att möjligheterna att ålägga patienterna
på Högalids sjukhemsavdelning förbud att lämna hemmets område varit
begränsade dels genom ändamålsbestämning och dels tidsmässigt. Den
i ärendet företagna utredningen ger vid handen, att under Yaldéns
ledning av sjukhemmet åtminstone elva patienter en eller flera gånger

262

ålagts s. k. permissionsförbud överstigande den i reglementet angivna
högsta tillåtna tiden.

Valdén har gjort gällande att han enbart anlagt humanitära och medicinska
synpunkter med avseende på permissionsförbuden. Emellertid
framgår av vad som antecknats på patientregisterkorten angående
orsakerna till förbuden att också bestraffningssynpunkter synes ha
spelat in. Så t. ex. synes förseelser såsom för sen ankomst efter permission,
insmuggling av sprit, oförskämt uppträdande mot personalen
samt spritförtäring på avdelningen ha utgjort om inte huvudanledningar
så i vart fall försvårande omständigheter då permissionsförbuden
bestämts.

Av det anförda synes framgå att Valdén överskridit sina befogenheter
enligt 14 § reglementet. Valdén synes vidare ha brukat dessa befogenheter
i främmande syfte, d. v. s. andra syften än nykterhetsvårdssyftet.
Slutligen synes Valdén ha utövat befogenheter som ej tillkom
honom utan läkaren. Med hänsyn härtill och då Valdén inte velat vidgå
att han handlat felaktigt synes det ofrånkomligt, att Valdén delges
misstanke om tjänstefel, bestående i att han under år 1970 i flera fall
obehörigen meddelat olika patienter vid vårdhemmet Högalids sjukhemsavdelning
permissionsinskränkningar.

Av den härstädes företagna utredningen framgår, att Valdén den 16
mars 1970 erhållit rapport om att kontoristen vid vårdhemmet Högalids
kuratorsexpedition Inga-Lisa Löfblom skulle ha lånat pengar av patienten
L. Eftersom det ingått i Inga-Lisa Löfbloms arbetsuppgifter att
biträda med förvaltningen av patienters privata medel, har det inte
varit förenligt med hennes tjänst att upptaga lån av en patient, vars
medel omhänderhafts på kuratorsexpeditionen. Det har därför ålegat
Valdén i egenskap av syssloman och ansvarig för underställd personal
att i anledning av rapporten rörande Inga-Lisa Löfblom närmare utreda
vad som förevarit.

Uppgifter, som ger anledning till misstanke om felaktigheter eller
oegentligheter i samband med förvaltningen av patientmedel, framstår
såsom högst alarmerande. På grund härav torde det inte kunna anses
vara tillfyllest att, såsom Valdén synes ha gjort i förevarande fall, låta
saken bero vid att vederbörande patient inte längre velat vidgå sina tidigare
lämnade uppgifter och motsatt sig en utredning. Det bör kunna
krävas av Valdén att han i den uppkomna situationen förvissat sig om,
huruvida det förelegat någon grund för misstanke mot Inga-Lisa Löfblom.
Så har kunnat ske exempelvis genom att Inga-Lisa Löfblom tillfrågats
och L:s tillgodohavande kontrollerats.

Med hänsyn till det nu anförda och då Valdén inte heller i förevarande
hänseende ansett sig ha handlat fel synes han jämväl härvidlag
böra delges misstanke om tjänstefel, bestående i att han, som den 16
mars 1970 erhållit rapport om att en honom underställd kontorist vid
vårdhemmet Högalids kuratorsexpedition lånat pengar av en patient vars
privata medel förvaltats på expeditionen, underlåtit att vidtaga adekvata
åtgärder i anledning av rapporten.

I svar härå, som inkom den 22 juni 1972, vidhöll Valdén sin tidigare
under utredningen framförda inställning, nämligen att hans handlande
i påtalade hänseenden inte var att bedöma som tjänstefel.

Med hänvisning till innehållet i nämnda den 5 maj 1972 upprättade

263

promemoria anförde JO Wennergren följande i en den 30 juni 1972
dagtecknad åtalsinstruktion.

Jag beslutar att åtal skall väckas mot Valdén. Åtalet skall avse dels
att Valdén under år 1970 i flera fall överskridit sina befogenheter vid
meddelande för olika patienter vid vårdhemmet Högalids sjukhemsavdelning
av permissionsinskränkningar, dels att Valdén, som den 16 mars
1970 erhållit rapport om att en honom underställd kontorist vid vårdhemmets
kuratorsexpedition lånat pengar av en patient vars privata
medel förvaltats på expeditionen, underlåtit att vidtaga adekvata åtgärder
i anledning av rapporten. Ansvar skall yrkas för tjänstefel enligt
20 kap. 4 § brottsbalken.

JO uppdrog åt hovrättsassessorn Hans Björkegren att väcka och
utföra åtal mot Valdén i enlighet med åtalsinstruktionen.

Björkegren påstod vid Stockholms tingsrätt ansvar å Valdén i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 12 februari 1973 och ogillade
därvid åtalet. Domskälen angavs av tingsrätten sålunda.

Valdén har vitsordat att permissionsinskränkningar förekommit i den
omfattning som åklagaren påstått och han har vidgått, att han varit
ansvarig för detta. Han har förnekat att permissionsinskränkningarna
använts för ovidkommande syfte. Han har förnekat att han utövat
honom ej tillkommande befogenheter. Valdén har bestritt, att han skulle
ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

Valdén har i huvudsak anfört följande: På sjukhemsavdelningen vårdades
ett flertal långvarigt sjuka personer. De allra flesta hade svåra
alkoholproblem. Detta orsakade ständiga svårigheter för medpatienterna
och för personalen. — Det gällande reglementet, vars bestämmelser Valdén
kände, förutsatte en organisation som hade rasat samman vid den
i målet aktuella tiden. Tidigare fanns nämligen i en särskild byggnad
inrymd en intoxikationsavdelning för behandling av akut alkoholpåverkade
personer. Då fanns också i alkoholfrågor erfaren läkare tillgänglig.
På grund av flera samverkande orsaker var det i samband med avvecklingen
svårt att få någon läkare till sjukhemmet. Bland sådana orsaker
kan nämnas 7-kronorsreformen, ovisshet rörande anställningstidens
längd och ovisshet rörande andra organisatoriska frågor. Under år 1970
lyckades man emellertid att som läkare till sjukhemmet förvärva en
ortoped. Denne tjänstgjorde ett par timmar på eftermiddagarna men
denne befattade sig inte med nykterhetsvårdsfrågorna. De problem som
aktualiserades genom patienternas fylleri fordrade sin lösning redan på
morgonen. Vid beslutsfattandet tillgick i regel så att från vaktmästaren
i porten rapporterades till vederbörande avdelningssköterska att någon
patient hade passerat berusad. Valdén fick därefter per telefon från
sköterskan rapport om vad som förekommit. Valdén besökte då ifrågavarande
avdelning och tog där personlig kontakt med vederbörande
patient och med avdelningssköterskan. Härefter förekom ett samråd

264

mellan patienten, sköterskan och Valdén. Sköterskorna var vana vid
nykterhetsvårdsfrågor. De hade länge skött alkoholiserade patienter.
Valdéns beslut om permissionsinskränkningar kunde få formen av ett
»råd» till vederbörande patient, exempelvis i formen »ni behöver stanna
inne en tid för att komma i balans». Både Valdén och patienterna
visste att möjligheterna till »reträtt» genom vård i annan form var begränsade.
Detta ledde till att patienterna faktiskt fogade sig i Valdéns
tillsägelser. Det har inte någon gång behövt förekomma att Valdén
skrivit ut någon patient på grund av åsidosättande av Valdéns föreskrifter
om permissionsinskränkning. Åtgärder beträffande berusade
personer förekom så gott som dagligen. Det kunde ibland räcka med
varning eller ett »förbud» för kortare tid att lämna området. Det förelåg
inget faktiskt hinder för någon att lämna sjukhemmet eller dess
område. Om någon ville lämna sjukhemmet skulle han enligt tillämpad
ordning vara försedd med en permissionssedel från vederbörande sköterska.
Den skulle uppvisas i porten vid utgåendet. Om en patient ville
passera porten utan permissionssedel blev han tillsagd att åter gå upp
till vederbörande avdelning. Det fanns dock även andra möjligheter att
komma ut från området. — Angående de tillsägelser Valdén givit vederbörande
patient gjordes en mycket komprimerad anteckning på ett
patientregisterkort. På detta kort antecknades allt rörande patienten.
Även om så inte för varje fall antecknats, har dock berusningen varit
skälet till permissionsinskränkningen. Valdén fann det av praktiska skäl
meningslöst att vid den tidpunkt då sjukhemmet skulle avvecklas hänvända
sig till socialnämnden för att få ändrade resurser eller direktiv.
Valdén kände sig tvingad att taga ansvar för problemets lösning. Valdén
»kunde inte bara låta dem gå ut och supa sönder sig». Valdén måste
också i sina bedömningar taga hänsyn till att de alkoholpåverkade vårdtagama
uppträdde störande på avdelningen till men för medpatienter
och den fåtaliga personalen.

Valdéns uppgifter är inte vederlagda.

Vårdtagamas vistelse (intagning och kvarblivande) på vårdhemmet
har ägt rum i enlighet med deras frivilliga åtaganden. Något kvarhållande
inom hemmets område mot vårdtagarens önskan har inte kunnat
föreskrivas vare sig av socialnämnden eller någon hemmets befattningshavare,
må vara läkare eller annan. Det aktuella reglementet kan inte
medge någon som helst rätt till kvarhållande. - Det har inte påståtts
att någon faktiskt hindrats från att avlägsna sig från sjukhemmet eller
dess område. - Vårdtagarna måste anses ha - genom sin ansökan om
intagning - samtyckt till att foga sig i de föreskrifter, generella eller
individuella, som gavs i intresset av ordning.

På Valdén har vilat ansvaret att tillse att vårdsituationen varit någorlunda
tillfredsställande inte endast för de rosökande respektive störande
vårdtagarna utan även för den fåtaliga kvarvarande personalen.

Det är inte visat annat än att permissionsinskränkningarna betingats
av vårdsituationen. De har inte missbrukats.

Socialnämnden får anses ha genom reglementets 14 § velat begränsa
sysslomannens möjlighet att genom användande av permissionsinskränkningar
lösa sina uppgifter. Därför måste användande av permissionsinskränkningar
vida utöver den i 14 § reglementet angivna omfattningen
anses innefatta ett självrådigt överskridande av den befogenhet som
socialnämnden velat medgiva sysslomannen. Detta innefattar tjänstefel,

265

vilket emellertid med hänsyn till de omständigheter under vilka Valdén
ostridigt handlat, inte rimligen skall föranleda ansvar för honom.

Å talspunkten 2

Valdén har förnekat, att han skulle ha gjort sig skyldig till den påstådda
underlåtenheten.

Valdén har i denna del uppgivit i huvudsak följande: Måndagen den
16 mars 1970 blev Valdén uppringd av en man, Isaksson, som berättade
att han, då han tjänstgjorde som vakt i porten till Högalidshemmet
under lördagskvällen den 14 mars, talat med en patient L. som berusad
kom in genom porten. L. hade berättat, bland annat, att han lånat ut
ett par hundra kronor till ett biträde på kuratorsexpeditionen, Löfblom.
Valdén, som visste att patienternas privata medel förvaltades av kuratorn,
frågade samma dag, 16.3.1970, L. hur det förhöll sig med saken.
L. förnekade, att han lånat ut några pengar och bad Valdén att inte
lägga sig i L:s privata affärer. Samma den 16 mars talade Valdén med
kuratorn, Nilsson, i allmänna ordalag om det ifrågavarande problemet.
Valdén tror att han till Nilsson sade ungefärligen: »Du tillåter väl inte
lån eller gåvor från patienterna?» Nilsson förnekade att sådant förekom.
Vidare frågade Valdén Isaksson om denne ville »stå för» att L.
verkligen hade sagt att Löfblom lånat pengar av L. Isaksson ville inte
»stå för» detta. Än vidare tog Valdén upp saken ytterligare en gång
med L. vid ett samtal, vid vilket även ett vittne var närvarande. Även
då förnekade L. att någon penningutlåning förekommit. Valdén ansåg
sig nu inte ha underlag för att göra någon vidare undersökning i saken.
Han ansåg, att ett samtal med Löfblom skulle ha av henne kunnat uppfattas
som en anklagelse för vilken Valdén saknade grund.

Vad Valdén sålunda uppgivit har inte blivit vederlagt.

Tingsrätten finner inte framgå att Valdén underlåtit vidtaga de åtgärder
som föranletts av den rapport han erhöll den 16 mars 1970.
Därför skall åtalet inte bifallas.

Tingsrättens dom, i vad den avsåg åtalspunkt 2, vann laga kraft.
Beträffande åtalspunkt 1 fullföljde JO talan i Svea hovrätt under yrkande
att hovrätten måtte, med ändring av tingsrättens dom, fälla
Valdén till ansvar för tjänstefel i enlighet med åtalet under denna
punkt. I vadeinlagan anförde JO följande.

I sin dom har tingsrätten beträffande åtalspunkt 1 funnit att Valdén
självrådigt överskridit den befogenhet som enligt 14 § i det på vårdhemmet
Högalid gällande reglementet medgivits hemmets syssloman.
Detta har vidare bedömts innefatta tjänstefel, vilket dock med hänsyn
till omständigheterna inte ansetts kunna föranleda ansvar. De omständigheter,
som enligt tingsrättens mening är av beskaffenhet att frita
Valdén från ansvar, hänför sig såvitt framgår av domen till de uppgifter
Valdén lämnat om vårdsituationen på sjukhemsavdelningen. Tingsrätten
har framhållit att ingen vårdtagare faktiskt hindrats från att avlägsna
sig från vårdhemsområdet samt att förevarande permissionsinskränkningar
betingats av vårdsituationen och ej varit föremål för
missbruk.

Till en början är det genom den skriftliga bevisningen och Valdéns
egna uppgifter utrett i målet att Valdén, i den omfattning åtalet avser,

266

meddelat olika patienter på sjukhemsavdelningen s. k. permissionsförbud
överstigande den i reglementet angivna högsta tillåtna tiden av tre
dagar. Han har härigenom, såsom tingsrätten funnit, överskridit sina
befogenheter.

I åtalet påstås vidare att Valdén missbrukat sina befogenheter genom
att utöver nykterhetsvårdssyftet använda permissionsförbuden i bestraffande
syfte. Påståendet vinner stöd av de på patientregisterkorten gjorda
anteckningarna om anledningarna till permissionsförbuden. Att en
patient saknar passersedel, återkommer för sent efter permission eller
uppträder oförskämt mot personalen är sålunda förseelser, som ur
nykterhetsvårdssynpunkt saknar relevans. Eftersom dylika i sammanhanget
ovidkommande förseelser uppenbarligen fått inverka då man
ålagt patienterna permissionsförbud av viss längd, har befogenheten
missbrukats genom att brukas i andra syften än nykterhetsvårdssyftet.

Valdén har i målet gjort gällande att det under den med åtalet avsedda
tiden inte funnits någon i alkoholfrågor erfaren läkare tillgänglig
på vårdhemmet samt att sjukhemsläkaren endast tjänstgjort ett par
timmar på eftermiddagarna och inte befattat sig med nykterhetsvårdsfrågorna.
Detta kan i och för sig inte bestridas. Sjukhemsläkaren har
emellertid varit ansvarig för den medicinska vården av patienterna och
haft att ta ställning till om en patient av medicinska skäl bort stanna
inne på sjukhemmet eller dess område. Självfallet har det inte ankommit
på Valdén att verkställa dylika medicinska bedömningar. I den mån
så ändock skett har Valdén utövat befogenheter som ej tillkommit
honom utan läkaren.

Valdén har också gjort gällande att permissionsförbuden ibland fått
formen av ett råd till vederbörande patient att stanna inne viss tid för
att komma i balans samt att ingen patient faktiskt hindrats från att
avlägsna sig från sjukhemmet eller dess område. Det är visserligen riktigt
att man varken haft rätt att använda eller faktiskt har använt
några yttre tvångsmedel för att kvarhålla patienterna mot deras vilja.
Emellertid har enligt 14 § i reglementet permissionsförbuden varit förenade
med äventyr av utskrivning. Detta innebär att en patient som
inte velat finna sig i ett dylikt förbud riskerat utskrivning enligt 17 §
i reglementet till annan vård. Den vård, som i första hand kunnat bli
aktuell härvidlag, är tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
I praktiken lär något annat alternativ inte ha stått till buds
då patienterna som regel saknade bostad och anhöriga som kunnat ta
hand om dem. Härtill kommer att man på vårdhemmet använt sig av
ett system med permissionssedlar, som måste uppvisas i porten. Om en
patient saknat permissionssedel har han blivit tillsagd att återvända till
sjukhemmet. Även härvidlag har ohörsamhet kunnat medföra utskrivning.
Oavsett om permissionsförbuden haft formen av ett råd eller ett
formligt åläggande har de i realiteten inneburit en inskränkning i patienternas
rörelsefrihet som varit förenad med ett verksamt äventyr i
fall av ohörsamhet. Det kan självfallet inte anses att en vårdtagare
genom sin ansökan om intagning samtyckt till att foga sig i rörelseinskränkande
åtgärder från sysslomannens sida utöver dem som varit
tillåtna enligt gällande reglemente och ordningsregler. Inte heller finns
stöd för antagande att vårdtagarna på annat sätt lämnat samtycke av
sådan innebörd.

Otvivelaktigt har det förelegat svårigheter att komma till rätta med

267

nykterhetssituationen på vårdhemmet. Det är mot denna bakgrund man
får se tillkomsten av den i 14 § reglementet angivna bestämmelsen, som
möjliggjorde för sysslomannen att ålägga vårdtagama permissionsinskränkningar
under viss kortare tid. Man kan ifrågasätta om socialnämnden
ägt rätt att utfärda dybka rörelseinskränkande föreskrifter
över huvud taget. Föreskriften i 14 § reglementet har emellertid bedömts
äga karaktär av en ordningsregel som på grund av de särskilda
vårdförhållandena bör kunna godtas. Det bör hållas i minnet att föreskriften
utgjorde det enda stödet för Valdén att utfärda permissionsförbud.
Utan det stödet hade han inte haft någon som helst rätt att
ålägga vårdtagarna permissionsförbud ens under kortare tid. Något samtycke
från vårdtagarnas sida att underkasta sig rörelseinskränkande
åtgärder som ej funnits angivna i gällande föreskrifter kan, såsom tidigare
anförts, inte antas ha förelegat.

På anförda skäl görs det sålunda gällande att i målet även blivit
utrett dels att befogenheten att meddela permissionsförbud missbrukats
och dels att vårdsituationen på sjukhemmet ej kan åberopas som ansvarsfriande
ursäkt för att patienterna ålagts permissionsförbud överstigande
den enligt reglementet högsta tillåtna tiden av tre dagar. Därest
tingsrättens bedömning att permissionsinskränkningama betingats av
vårdsituationen och ej missbrukats ändock skulle godtas, måste emellertid
beaktas att ett konstaterat tjänstefel är ansvarsgrundande såvida
inte felet med hänsyn till omständigheterna framstår som obetydligt. I
förevarande fall är att märka att Valdéns felaktiga åtgärder upprepats
under lång tid och medfört inskränkningar i patienternas rörelsefrihet
som de inte varit skyldiga att tåla. Det är mot bakgrund härav svårt
att inse hur Valdéns upprepade tjänstefel kan framstå som så obetydliga
att de inte bör föranleda ansvar för honom.

Valdén bestred ändringsyrkandet och anförde genom sin försvarare
följande.

I den mån något ytterligare behöver anföras må härvid i så fall särskilt
betonas den strukturförändring som vårdhemmet Högalid undergick
genom att försörjningsavdelningen i slutet av 1969 överflyttades
till Skarpnäcksgården. I samband med denna överflyttning nedlades
den nykterhetsvårdande avdelning, som fanns särskilt inrättad för
onyktra pensionärer och patienter. Denna avdelning var bemannad med
specialistläkare för nykterhetsvård, sjuksköterskor samt mentalutbildade
vårdare. Efter flyttningen kom Högalidshemmet närmast att likna ett
mindre sjukhus för långtidsvård med tillgång till läkare, sjuksköterskor,
sjukgymnast, laboratorium och övrig sjukvårdspersonal i den omfattning,
som är gängse vid de mindre sjukhusen. Någon specialutbildad personal
för nykterhetsvård fanns emellertid icke längre kvar.

Det faller sig av sig själv att nya problem härigenom uppstodo och
Valdén har försökt att lösa dessa på ett ur alla synpunkter lämpligt sätt.
Han har haft att ta hänsyn såväl till personalen som till de skötsamma
nyktra intagna på sjukhuset vid sin befattning med de intagna, som
infunno sig berusade vid återkomst till sjukhuset. Valdén har löst uppkomna
problem på det sätt som varit bäst för alla parter.

Det kan till och med ifrågasättas, om den av åklagaren i stämningsansökningen
åberopade 14 § varit tillämplig efter den avgörande för -

268

ändring i vårdhemmets funktioner som inträtt efter försörjningsavdelningens
förflyttning.

Genom dom den 29 oktober 1973 ändrade hovrätten tingsrättens dom,
såvitt nu är i fråga, och dömde Valdén enligt 20 kap. 4 § brottsbalken
för tjänstefel till tjugo dagsböter å fyrtio kr. Härjämte förpliktades
Valdén att till statsverket återbetala 1 300 kr. av vad som av allmänna
medel utgått till hans försvarare.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

Hovrätten har tagit handlingarnas innehåll i övervägande.

Enligt 14 § i reglementet har Valdéns befogenhet att i egenskap av
syssloman tillhålla en på hemmet boende patient att uteslutande vistas
inom hemmets område varit begränsad till att avse en tid av högst tre
dagar och ett sådant s. k. permissionsförbud har kunnat meddelas endast
under förutsättning att det befanns oundgängligen nödvändigt från
nykterhetsvårdssynpunkt.

Av Valdéns egna uppgifter och i målet åberopade patientregisterkort
framgår att Valdén under år 1970 vid åtminstone tjugofem tillfällen
meddelat sammanlagt elva patienter permissionsförbud under mer än
tre dagar vid varje tillfälle. Han har därigenom åsidosatt vad han haft
att iakttaga enligt reglementet. Däremot är inte styrkt att Valdén meddelat
permissionsinskränkningar i annat än nykterhetsvårdande syfte.

Vad Valdén anfört som grund för sitt bestridande av åtalet samt vad
som i övrigt förekommit finner hovrätten ej vara av beskaffenhet att
fritaga honom från ansvar för de otillåtna åtgärderna. Valdén är sålunda
förfallen till ansvar för tjänstefel.

Brottet förskyller böter.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Barnhämtning verkställd trots att hämtningsbeslutet överklagats

Bestämmelser om verkställighet av domstols dom eller beslut angående
vårdnad eller umgängesrätt finns i 21 kap. föräldrabalken »Om
verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.» (1967:712;
ändrad 1971:305). I 1 § stadgas att verkställighet av vad allmän domstol
i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om
överlämnande av barn söks hos länsrätten. I 3 § sägs vidare bl. a. att
om länsrätten förordnar om verkställighet äger den om det anses nödvändigt
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets försorg.
Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad,
länder enligt 12 § omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Besvär över länsrätts beslut kan föras hos kammarrätt. Regler
angående hämtningsförfarandet finns i 8 §, vari stadgas att hämtning
och annan åtgärd beträffande barnet skall utföras på ett för barnet så
skonsamt sätt som möjligt samt att vid hämtning skall ledamot eller

269

suppleant i barnavårdsnämnd eller tjänsteman inom barnavården och,
om möjligt, läkare närvara. Närmare föreskrifter om tillämpningen av
21 kap. föräldrabalken finns i en särskild kungörelse (1967: 715; ändrad
1971:306). I 18 § kungörelsen stadgas att, om besvär inkommer
över sådant beslut om hämtning som omedelbart länder till efterrättelse,
skall länsrätten omedelbart underrättas därom. Länsrätten skall i
sin tur underrätta polismyndighet, som skall verkställa hämtningen, om
besvären och om beslut i fråga om inhibition. I 20 § föreskrivs att om
polismyndigheten får underrättelse om besvär som avses i 18 §, skall
hämtning ej äga rum innan frågan om inhibition prövats i besvärsärendet.
I 24 § stadgas vidare att i ärende om besvär över sådant beslut om
hämtning som omedelbart länder till efterrättelse, skall underrättelse
om beslut i inhibitionsfråga genast sändas till länsrätten vare sig inhibition
beslutats eller ej. Vidare lämnas i kungörelsen närmare föreskrifter
angående hämtningsförfarandet. Sålunda stadgas i 19 § att
polismyndigheten bestämmer tidpunkten för hämtning och kallar dem
som enligt 21 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken skall närvara vid
förrättningen (företrädare för barnavårdsnämnden och läkare). Vidare
föreskrivs att den som har hand om barnet skall underrättas om tidpunkten
för förrättningen, om icke synnerliga skäl föranleder annat.

I vårdnadsmål mellan makarna B. hade Helsingborgs tingsrätt förordnat
att hustrun skulle ha vårdnaden om makarnas båda döttrar samt att
mannen skulle ha viss umgängesrätt. Under åberopande av att mannen
efter utövad umgängesrätt vägrat återlämna barnen till hustrun vid
överenskommen tid yrkade hustrun hos länsrätten i Malmöhus län att
länsrätten skulle förordna om verkställighet i form av hämtning av
barnen hos mannen för överflyttning av dem till henne. I beslut den
25 juli 1972 beslöt länsrätten — som fann verkställighet böra ske genom
hämtning — med stöd av 21 kap. 3 § föräldrabalken förordna att
barnen skulle hämtas och överlämnas till hustrun genom vederbörande
polismyndighets försorg. Vid hämtningen skulle representant för barnavårdsnämnden
i Helsingborg samt, om möjligt, läkare och barnavårdskonsulenten
i länet närvara. Länsrätten föreskrev vidare i sitt beslut
att polismyndigheten vid hämtningen hade att iaktta innehållet i
19—23 §§ kungörelsen med föreskrifter om tillämpningen av 21 kap.
föräldrabalken. Länsrätten erinrade i sitt beslut vidare att detta i vad
avsåg hämtningsfrågan jämlikt 21 kap. 12 § föräldrabalken lände till
omedelbar efterrättelse. Polismyndigheten i Helsingborg erhöll den 1
augusti 1972 meddelande om länsrättens beslut och klockan 8.15 påföljande
dag (2.8) verkställdes hämtningen. Över länsrättens beslut anförde
mannen besvär hos kammarrätten i Göteborg som i beslut den
4 september 1972 förklarade att i målet numera blivit upplyst att verkställighet
skett den 2 augusti 1972 och att med hänsyn härtill besvären
inte föranledde något kammarrättens vidare yttrande. Mannen full -

270

följde sin talan hos regeringsrätten som den 18 oktober 1972 meddelade
följande beslut: Kungl. Maj:t, som finner att kammarrättens beslut
bör så förstås att besvären inte tagits upp till prövning, lämnar —
under hänvisning bl. a. till att länsrättens beslut i vad avser hämtningsfrågan
länt till omedelbar efterrättelse — besvären utan bifall.

I klagomål hos JO anförde mannen huvudsakligen följande. På morgonen
den 2 augusti 1972 anlände två polismän, en socialinspektör och
en läkare från socialförvaltningen till hans bostad för att hämta barnen.
Båda barnen låg och sov och det ena var sjukt. Trots detta drogs de
upp ur sina sängar och tvingades klä på sig. Han hade vid tre tillfällen
under förrättningen för kriminalinspektören Herman Thorén påpekat
att han överklagat länsrättens beslut. Ingen av de fyra närvarande
tjänstemännen hade tagit någon notis om detta. Han påpekade även
för dem att barnen ännu inte fått någon mat, men de fördes likväl ut
till bilen för transport till modern i Kungsbacka. Senare på dagen hade
han ringt upp till kammarrätten och frågat om polisen hade erhållit
tillstånd att hämta barnen, men hade fått till svar att något sådant tillstånd
inte getts. Vid senare kontakt med kriminalinspektör Thorén
hade denne förklarat att polisen hade att följa länsrättens beslut utan
att kontakta kammarrätten. Vidare hade Thorén då upplyst att länsrätten
i Malmöhus län vid 11-tiden samma dag hade ringt och meddelat
att någon hämtning av barnen inte fick ske. Thorén hade då upplyst
länsrätten att hämtningen redan skett. Då B. hade påpekat för
Thorén att han redan vid hämtningen inte mindre än tre gånger påpekat
att någon hämtning inte kunde ske utan kammarrättens godkännande
så hade denne försvarat sig med att han hörde mycket dåligt
och inte uppfattat vad B. hade sagt. Med anledning av vad sålunda
förekommit begärde B. JO:s ingripande. Avslutningsvis begärde han
även att barnen skulle överflyttas till honom eller till ett fosterhem i
avvaktan på pågående vårdnadsutredning och på hovrättens dom i vårdnadsfrågan.

Med anledning av klagomålen begärdes yttrande från polismyndigheten
i Helsingborgs polisdistrikt, vilken såsom svar på remissen överlämnade
en promemoria från kriminalinspektör Thorén vari anfördes
följande.

Den 1 augusti 1972 begärde länsrätten i Malmöhus län hos polismyndigheten
i Helsingborg hämtning av flickorna B. födda 21.10.1964 vilka
vistades hos fadern i Helsingborg. Flickorna skulle därefter överlämnas
till modern i Kungsbacka, som har vårdnaden om barnen.

Polismästaren Göte Friberg överlämnade samma dag ärendet till spaningsroteln
för verkställighet. Den 2 samma augusti klockan 8.15 infann
sig undertecknad, kriminalinspektör, i B:s bostad, tillsammans
med kriminalassistent Sven Lövgren, samt från socialförvaltningen doktor
Uno Ledin och socialinspektör Gertrud Ström.

B. släppte in oss i bostaden och jag framförde vårt ärende. B. för -

271

klarade under gråtattacker att han icke frivilligt kom att överlämna
barnen. Jag förklarade för honom, att hämtningen var verkställbar och
att jag som tjänsteman var nödsakad att genomföra åtgärden, med eller
mot hans vilja. B. talade lågmält och var svår att förstå på grund
av gråtattackema. Jag tillsade honom att tala tydligt till mig, enär jag
är något hörselskadad. B. bjöd in oss i ett rum och bad oss sitta där.
B. och doktor Ledin samtalade där med varandra utan att jag kunde
uppfatta allt av samtalet. Under tiden tillsade jag inspektör Ström att
gå ut i sovrummet och göra i ordning barnen för hämtningen. När hon
var färdig därmed tog B. farväl med barnen, som hela tiden var lugna
och sansade och icke visade tecken till någon oro. Ej heller kunde förmärkas
något som tydde på att någon av dem varit sjuk under natten.

Samma dag klockan 14.30 meddelade länsrätten per telefon, att B.
besvärat sig hos Kammarrätten i Göteborg över länsrättens beslut om
hämtningen. Länsrätten fick då besked, att hämtningen verkställts och
att barnen genom socialförvaltningens försorg transporterats till modern
i Kungsbacka.

B:s uppgift, att han vid hämtningen tre gånger meddelat mig, att
han överklagat länsrättens beslut, bestrider jag på det bestämdaste. Vid
mitt samtal med B. stod vi nära intill varandra i tamburen till bostaden
och jag skulle i så fall ha uppfattat detta. Sedan B. bjudit in oss i
rummet intill förekom inte något samtal oss emellan utan B. talade där
uteslutande med doktor Ledin.

Vid Thoréns promemoria var även fogade yttranden från socialläkaren
Uno Ledin och socialinspektören Gertrud Ström. I Ledins yttrande
anfördes följande.

De huvuddrag och förhållanden i samband med hämtningen som
framgår av kriminalinspektör H. Thoréns PM av den 16.8.1972 ansluter
undertecknad sig till. Stämningen under tiden i B:s hem var väsentligen
lugn och präglades framför allt av B:s nedstämdhet över hela
situationen. Samtalet mellan B. och mig gick framför allt ut på att försöka
belysa totalsituationen och i samband därmed också nödvändigheten
av det aktuella ingripandet samt löfte att återkomma till B. senare
på dagen för ytterligare samtal och en viss planering av fortsatt
kontakt.

Betr. själva omhändertagningen av flickorna har jag inget att tilllägga
utöver PM.

Betr. uppgifter att B. till kriminalinspektören skulle ha nämnt sitt
överklagande till kammarrätten kunde inte heller jag uppfatta något
sådant. Jag förmodar att uppfattningen är en s. k. efterrationalisering
av B. emedan han vid mitt återbesök senare på dagen tog upp just denna
fråga och jag då undrade varför han inte framförde det vid hämtningen
men sade sig då varit så upprörd att han inte kom att tänka
på det.

I Gertrud Ströms yttrande upplystes följande.

Vid vår ankomst befann sig en av flickorna i köket och en i sovrummet.
När vi samtalat med B. en kvart gick jag in till flickorna,
som tagit på sig kläder och med min hjälp tog fram ytterkläder. Flickorna
föreföll pigga och plockade snabbt fram vad de ville ha med sig.

272

B. sade inte något om att en av flickorna var sjuk under den tid jag
var närvarande vid samtalet med honom. Jag kunde ej se något tecken
på att flickan var sjuk och inte heller nämnde B. vid vårt samtal något
om att flickan skulle vara sjuk. Från bostaden åkte vi bil med flickorna
till socialbyrån där de fick frukost före resan till Kungsbacka. Flickorna
var glada och positiva till att komma till modern.

Med anledning av vad som anförts i klagomålen begärdes kompletterande
upplysningar från Gertrud Ström huruvida B. till henne uppgett
att han överklagat länsrättens beslut. I anledning härav uppgav
Gertrud Ström att B. inte vid något tillfälle upplyst om att så skulle
varit fallet.

Med anledning av vad som framkommit i ärendet inhämtades under
hand kompletterande muntliga upplysningar från polismyndigheten
i Helsingborg.

Vidare infordrades handlingarna i besvärsmålet angående barnhämtningen.
Därvid framkom att B:s besvär över länsrättens beslut inkommit
till kammarrätten i Göteborg den 31 juli 1972. Med anledning av
vad sålunda framkommit begärdes att kammarrätten i Göteborg, efter
hörande av länsrätten i Malmöhus län, skulle avge yttrande över klagomålen.
I sitt yttrande anförde kammarrätten följande.

I 18 § kungörelsen (1967: 715) med föreskrifter om tillämpningen av
21 kap. föräldrabalken föreskrivs att länsrätt omedelbart skall underrättas
om besvär över sådant beslut om hämtning som omedelbart länder
till efterrättelse. Länsrätten har sedan att underrätta polismyndighet,
som skall verkställa hämtningen, om besvären. För att efterkomma
kammarrättens underrättelseskyldighet enligt denna bestämmelse
tillämpar kammarrätten följande rutiner.

Sedan postbrytningen avslutats, tar aktuarien hand om samtliga besvärsskrifter.
Besvärshandlingar, som hänför sig till mål av brådskande
natur, behandlas med förtur. Arbetet härmed påbörjas som regel under
förmiddagen. Genom telefonsamtal med underinstansen inhämtar
aktuarien de kompletterande uppgifter, som kan behövas för registreringen
av målet, samtidigt som hon underrättar om besvären och
beställer underinstansens akt. Dessa telefonsamtal sker som regel med
vederbörande registrator eller liknande tjänsteman men numera i mål
som gäller föräldrabalken alltid med ordförande eller föredragande i
länsrätten, om någon av dessa är anträffbar. Skriftlig bekräftelse på
aktrekvisitionen jämte fotokopia av besvärskriften översänds till underinstansen.
Innan målet lottas på rotel, tas kontakt med vederbörande
referent per telefon. Om icke den referent som står i tur är anträffbar,
söker aktuarien annan referent och underrättar denne att mål av brådskande
natur kommer att lottas på hans rotel. Det förekommer som regel
aldrig att mål av denna beskaffenhet lottas på en rotel utan att referenten
muntligen dessförinnan blivit underrättad om målet. Sedan
ärendet därefter registrerats via datorn skickas besvärsskriften med särskilt
bud upp till avdelningens expedition, som omgående lägger upp
en akt och lämnar in målet till referenten. Detta sker under eftermiddagen
samma dag. Det ankommer sedan på referenten att vidta erforderliga
underrättelse- och kommuniceringsåtgärder.

273

Den 31 juli 1972 var endast en av kammarrättens sex avdelningar i
tjänst. Fyra av avdelningens ledamöter deltog i session. Ifrågavarande
mål lottades på assessorn Stig Granqvist som inte deltog i sessionen.
Aktuarien Ingrid Ohlsson erinrar sig att hon varit i kontakt med tjänstgörande
registrator på länsrätten samma dag och upplyst om besvären
samtidigt som hon beställde länsrättens akt. Hon erinrar sig också att
skriftlig bekräftelse på rekvisitionen av akten jämte fotokopia av besvärshandlingen
avsändes och att målet registrerades i datorn samma
dag. Däremot kan hon inte nu i detalj erinra sig de kontakter hon tog
med referenten men håller för sannolikt att hon följde den ovan redovisade
rutinen. Personalen på avdelningens expedition kan inte heller
erinra sig just det här ärendet men är av den uppfattningen att besvärsskriften
lämnades in till referenten samma dags eftermiddag enligt
sedvanlig praxis. Inte heller Granqvist minns i detalj omständigheterna
kring besvärsinlagans överlämnande till honom. Han vill dock hålla
för sannolikt att han fick in målet på eftermiddagen den 31 juli, att
han läste genom besvärsskriften och ansåg att aktuariens åtgärder —
framför allt telefonsamtalet med länsrättens kansli och översändandet
av besvärsinlagan — var tillfyllest som underrättelse enligt 18 § nämnda
kungörelse, varom han hade kännedom. Han håller för troligt att
han lämnat ut akten till avdelningsexpeditionen tämligen omgående i
avvaktan på att länsrättens akt skulle anlända. Granqvist kan inte erinra
sig att han vid telefonsamtal med länsrådet Ljungh några dagar senare
yttrat att han då ännu icke sett besvärsskriften. Däremot erinrar
han sig att Ljungh vid detta tillfälle uppgav att den ordinarie registratorn
vid länsrätten hade semester och att vikarien var orutinerad och
detta kunde ha bidragit till att Ljungh icke omedelbart underrättats
om besvärsskriften.

I det nu aktuella målet underrättade aktuarien länsrättens kansli omgående
om de inkomna besvären genom telefonsamtal samtidigt som
hon beställde handlingarna i målet. Skriftlig bekräftelse på telefonsamtalet
jämte fotokopia av besvärsskriften avsändes samma dag till
länsrättens kansli. Referenten ansåg dessa åtgärder tillfyllest för att
uppfylla bestämmelserna i 18 § kungörelsen. Enligt kammarrättens bedömning
hade det varit lämpligt att såväl den muntliga som den skriftliga
underrättelsen hade fått en sådan utformning att även en orutinerad
mottagare klart insett att underrättelsen förutsatte, att länsrätten
i sin tur skulle ombesörja omedelbar underrättelse till annan myndighet.

I det vid kammarrättens yttrande vidfogade yttrandet från länsrätten
i Malmöhus län anfördes huvudsakligen följande.

Länsrätten beslöt 1972-07-25 — i mål mellan makarna B. om verkställighet
av dom rörande vårdnaden om deras barn — om hämtning
av barnen genom vederbörande polismyndighets försorg. Länsrätten erinrade
därvid om att beslutet i vad avser hämtningsfrågan jämlikt 21
kap. 12 § föräldrabalken skulle lända till omedelbar efterrättelse.

Beslutet expedierades 1972-07-28 till parterna samt, enligt 17 § i kungörelsen
1967-12-08 om tillämpningen av 21 kap. föräldrabalken, till
polismyndigheten i Helsingborgs polisdistrikt. B:s besvär över länsrättens
beslut inkom till kammarrätten 1972-07-31. Hämtning av barnen

18 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

274

verkställdes av polismyndigheten 1972-08-02 kl. 08.15. Polismyndigheten
erhöll först något senare på förmiddagen samma dag av länsrätten
underrättelse om att besvär anförts i kammarrätten och att på grund
därav författningsenligt hinder mot verkställighet förelåg.

Jämlikt 18 § i sagda kungörelse skall, om besvär inkommer över sådant
beslut, som omedelbart länder till efterrättelse, länsrätten omedelbart
underrättas därom. Länsrätten skall underrätta polismyndigheten
om besvären.

Länsrätten hävdar att av kammarrätten vidtagna åtgärder inte kan
betraktas som sådan underrättelse, som avses i 18 §.

Enligt kammarrättens dagboksblad i akten har 1972-07-31 »rekvisition
av underrättens akt» skett. Dagboksbladet har däremot ej någon
anteckning om att underrättelse enligt 18 § i kungörelsen lämnats.
Rekvisition av handlingarna har skett samma dag dels vid telefonsamtal,
sannolikt med kansliskrivaren Mona Olsson, dels ock genom skrivelse
till länsrättens kansli med bekräftelse på den muntliga rekvisitionen,
därvid även kopia av besvärsskriften bifogades. Intet finnes som
tyder på att vid rekvisitionen någon hänvisning gjorts till 18 § eller
eljest till den betydelse ärendet hade. Det bör framhållas att rekvisition
av handlingarna på alldeles samma sätt — muntligen jämte skriftlig
bekräftelse med bifogad besvärshandling — sker i besvärsmål enligt
nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen, i vilka mål ej finnes
motsvarighet till bestämmelsen i 18 §. Det är därför förklarligt att någon
annan åtgärd än handlingarnas översändande ej omedelbart vidtogs.

Vad som företagits från kammarrättens sida är en rekvisition av
handlingar, icke en underrättelse enligt 18 §. Detta är enligt länsrättens
mening grundorsaken till att verkställighet kunde ske oaktat besvär
anförts.

Vilka krav bör då uppställas på underrättelse enligt 18 §? Är länsrättens
beslut omedelbart verkställbart är underrättelsens lämnande ett
brådskande ärende. Göres underrättelsen ej telegrafiskt, måste den ske
genom telefonsamtal. Underrättelsen bör lämnas till ordförande eller
föredragande i länsrätten. Mot att lämna underrättelsen till biträdespersonalen
på länsrättens kansli talar att fråga är om ett ärende av stor
betydelse för den enskilde. Det kräves också juridiska insikter hos mottagaren
för att förstå betydelsen av meddelandet. Det måste också beaktas
att fråga är om sällan förekommande ärenden, några stycken
om året. Man bör därför inte lägga detta ansvar på biträdespersonalen.
Därest emellertid underrättelsen lämnas till biträdespersonalen,
måste ett absolut krav vara att underrättelselämnaren gör sig helt förvissad
om att underrättelsen omedelbart kommer att vidarebefordras
till ordförande eller föredragande.

B. kom vidare in med yttrande över vad myndigheterna anfört samt
har därutöver ingivit vissa klagomål samt kopior av handlingar ställda
till andra myndigheter.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Som framgår av 18 § kungörelsen med föreskrifter om tillämpningen
av 21 kap. föräldrabalken skall kammarrätten omedelbart underrätta

275

länsrätten om besvär inkommer över sådant beslut om hämtning, som
omedelbart länder till efterrättelse. Det ankommer sedan på länsrätten
att underrätta polismyndigheten. Får polismyndigheten sådan underrättelse,
skall hämtning ej äga rum, innan besked anlänt om att
kammarrätten beslutat att ej förordna om inhibition.

Av utredningen i ärendet framgår att B. hos kammarrätten i Göteborg
anfört besvär över länsrättens beslut om hämtning, vilka kom in
till kammarrätten den 31 juli 1972, men att hämtningen verkställdes
den 2 augusti 1972 utan att kammarrätten hunnit ta ställning i inhibitionsfrågan.

Det åligger länsrätten att underrätta polismyndigheten om besvären.
Någon skyldighet för polismyndigheten att före verkställigheten på
eget initiativ ta reda på om besvär anförts finns ej föreskriven. Att så
sker framstår dock som en naturlig och lämplig åtgärd, som ej bör underlåtas,
med tanke på att, om besvär anförts, hämtningen ej får verkställas
förrän kammarrätten gett besked härom. Socialstyrelsen har
även i sina i augusti 1968 utfärdade Råd och Anvisningar nr 208 rörande
tvångsförflyttning av barn framhållit att frågan huruvida beslutet
överklagats bör uppmärksammas, då polismyndigheten fastställer
tidpunkt för hämtningen. Eftersom någon uttrycklig föreskrift om att
polismyndigheten självmant skall försäkra sig om att hämtningsbeslutet
ej överklagats inte meddelats i 21 kap. föräldrabalken eller tillämpningskungörelsen
anser jag dock att polismyndighetens underlåtenhet
att undersöka saken ej kan anses innebära att någon enskild befattningshavare
skulle ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad sedan gäller B:s klagomål över att man vid förrättningen ej tog
hänsyn till hans uppgifter om att besvär anförts, har såväl Thorén som
vid förrättningen närvarande representant för barnavården och läkare
uppgett sig ej ha uppfattat att B. lämnat några sådana upplysningar
till dem. Det framstår i och för sig som förvånansvärt att B. inte skulle
ha upplyst om besvären, men detta kan möjligen förklaras av att B.,
såvitt framgår av remissyttrandena, befann sig i stark affekt under förrättningen.
Då klagomålen sålunda ej gått att styrka avskriver jag anmälan
i denna del.

I fråga om de åtgärder kammarrätten och länsrätten vidtagit för att
underrättelse om besvären skulle överbringas till polismyndigheten har
utförlig redovisning lämnats i remissvaren. Ehuru full klarhet ej gått
att vinna om vilka åtgärder som vidtagits från kammarrättens sida får
likväl anses utrett att aktuarien vid kammarrätten, samma dag som
besvären inkom, per telefon kontaktat tjänstgörande registrator vid
länsrätten och upplyst om besvären och samtidigt rekvirerat länsrättens
handlingar i målet. Vidare är utrett att aktuarien samma dag avsänt
skriftlig bekräftelse på rekvisitionen jämte fotokopia av besvärsskrivelsen.
Av länsrättens yttrande framgår emellertid att vederböran -

276

de tjänsteman där inte uppfattat att det skulle vara fråga om en underrättelse
enligt 18 § kungörelsen med föreskrifter om tillämpningen av
21 kap. föräldrabalken utan endast uppfattat att meddelandet avsåg
rekvisition av handlingar. Såvitt framgår av utredningen skulle underrättelsen
från kammarrätten således inte ha innefattat någon uttrycklig
uppgift om att fråga tillika var om underrättelse enligt 18 §. Mot bakgrund
härav och då underrättelsen, om en regelrätt sådan lämnats,
skett till kanslipersonal vid länsrätten och ej till ordföranden eller föredraganden
i länsrätten, framstår de vidtagna åtgärderna som otillräckliga.
Kammarrätten har i sitt yttrande hit redovisat de rutiner kammarrätten
härvidlag numera tillämpar och därvid anfört följande.

Enligt kammarrättens uppfattning måste underrättelse om besvär
över beslut om hämtning, som omedelbart länder till efterrättelse, lämnas
omgående till vederbörande länsrätt per telefon. I första hand bör
telefonbeskedet riktas till ordföranden eller föredraganden i länsrätten.
Erfarenheten har emellertid visat att svårigheter många gånger föreligger
att nå någon av dessa omgående per telefon. I sådant fall bör
underrättelsen lämnas till annan jurist vid länsrätten eller i sista hand
till någon bland biträdespersonalen. I sistnämnda fall bör det åligga
kammarrätten att förvissa sig om att mottagaren förstår att i sin tur
vidarebefordra underrättelsen till jurist i länsrätten. Skriftlig bekräftelse
på underrättelsen bör avsändas omgående. Lämpligt är också att anteckning
görs på dagboksbladet om den muntliga underrättelsen, varvid
även namnet på mottagaren bör anges. Kammarrätten förfar numera
regelmässigt på detta sätt i mål av förevarande beskaffenhet.

Som kammarrätten själv framhållit kan det vara svårt att på ett tillräckligt
betryggande sätt få underrättelsen överbringad till kompetent
företrädare för länsrätten om underrättelsen sker telefonledes. Jag anser
därför att det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan vara helt tillfredsställande
med en underrättelseordning som uteslutande bygger på
telefonkommunikation. Enligt min mening måste det vara att föredra
att kammarrätten sänder underrättelse per telegram till länsrätten i de
fall där det trots försök ej gått att få direktkontakt med kompetent
företrädare för länsrätten. Kammarrätten har visserligen anfört att i
sådant fall kammarrätten skulle kunna lämna underrättelsen till någon
bland biträdespersonalen samt förvissa sig om att mottagaren förstår
att i sin tur vidarebefordra underrättelsen till jurist i länsrätten.
Med all respekt för biträdespersonals kunnande anser jag inte att härmed
vunnits den garanti för att underrättelsen kommer till länsrättens
omedelbara kännedom som erfordras. Kammarrätten bör därför ta upp
den beskrivna ordningen för underrättelse till omprövning.

I 19 § andra stycket kungörelsen med föreskrifter om tillämpning av
21 kap. föräldrabalken föreskrivs att den som har hand om barnet skall
underrättas om tidpunkten för hämtningen, om inte synnerliga skäl
föranleder annat. Socialstyrelsen har i sina Råd och Anvisningar som

277

exempel på sådana synnerliga skäl anfört att barnets vårdare med stor
sannolikhet kan befaras hindra eller försvåra hämtningen t. ex. genom
att resa bort med barnet eller gömma det eller försvåra förrättningen
genom att mobilisera grannar, släktingar eller andra personer för att
hindra genomförandet. Rörande motiven till att den som har hand om
barnet i förväg skall underrättas om hämtningen sägs i den till grund
för lagstiftningen liggande propositionen (1967: 138 s. 61) att en sådan
underrättelse i viss utsträckning torde kunna påräknas leda till
att denne blir benägen att ordna överlämnandet på frivillig väg. Socialstyrelsen
framhåller vidare i Råd och Anvisningar att sådant frivilligt
överlämnande på alla sätt bör uppmuntras och att den representant för
barnavårdsnämnden, som fått kallelse att närvara vid förrättningen
bör, om han ej bedömer det som helt utsiktslöst eller hinder för hämtningen
föreligger, ta kontakt med barnets vårdare och söka förmå honom
att frivilligt överlämna barnet. Enär det är polismyndigheten som
leder förrättningen ankommer det även på denna att lämna sådan underrättelse
till den som har hand om barnet. Av inhämtade upplysningar
framgår emellertid att någon underrättelse i förväg om hämtningen
ej lämnades till B. Enär det var Thorén, som ledde förrättningen
och denne numera avgått med pension finner jag dock ej anledning
företa vidare utredning i denna del utan nöjer mig med att konstatera
att vid min granskning av handlingarna i handräckningsmålet och införskaffad
utredning i klagoärendet inte har framkommit sådana omständigheter
som kan anses ha motiverat undantag från huvudregeln
om underrättelse om hämtningen samt att det vidare framstår som troligt
att B., om denne underrättats i förväg, i lugn och ro kunnat framföra
att han anfört besvär, varigenom hämtningen kunnat stoppas.

Vid min prövning av ärendet har jag bibringats den uppfattningen att
orsaken till att hämtningen kunnat genomföras i strid mot den ordning
som åsyftas med gällande bestämmelser främst är att hänföra till
missförstånd och bristfälliga rutiner. Jag har vidare ej funnit utredningen
ge vid handen att ärendet för någon enskild tjänstemans del blivit
handlagt på sådant sätt att anledning finns för mig att överväga
åtal för tjänstefel. Med hänsyn härtill finner jag ej anledning företa någon
åtgärd för beivrande av försummelse.

Kammarrätten i Göteborg har den 15 oktober 1973 beslutat följande
föreskrifter rörande underrättelse om besvär över hämtningsbeslut.

Aktuarien skall omgående lämna underrättelse om besvär över beslut
om hämtning, som länder till efterrättelse omedelbart, till vederbörande
länsrätt per telefon. I första hand bör telefonbeskedet riktas
till ordföranden eller föredraganden i länsrätten. Erfarenheten har
emellertid visat att svårigheter många gånger föreligger att nå någon
av dessa omgående per telefon. I sådant fall bör underrättelsen lärn -

278

nas till annan jurist vid länsrätten eller i sista hand till någon bland
biträdespersonalen. I sistnämnda fall bör aktuarien förvissa sig om att
mottagaren förstår att i sin tur vidarebefordra underrättelsen till jurist
vid länsrätten. Skriftlig bekräftelse på underrättelsen skall avsändas
samma dag enligt särskilt formulär. I de fall då kontakt ej kunnat
nås med jurist vid länsrätten avsänds dessutom bekräftelse omgående
per telegram. Vid intelefonerandet av telegrammet begärs kopia som
läggs till akten. Anteckning skall göras på dagboksbladet om den muntliga
underrättelsen, varvid även namnet på mottagaren anges.

Det ankommer på referenten att se till att kammarrättens underrättelseskyldighet
blir iakttagen.

Omyndigs faderskapserkännande och ingående av avtal om underhållsbidrag I

ett ärende upptaget vid inspektion av socialförvaltningen i Haparanda
upplystes att faderskapserkännandet för ett barn upprättats på
socialbyrån och därefter översänts till barnafadern per post för dennes
underskrift. Sedan denne inte låtit sig avhöra, tog nämnden per telefon
kontakt med honom, varvid han förklarade att ärendet fördröjts, enär
hans fader ännu ej godkänt avtalet. Av handlingarna framgick att barnafadern
(född 1952) vid denna tid ännu ej uppnått myndig ålder. Faderskapserkännandet
hade sedan upprättats på sedvanlig blankett vilken
upptar såväl faderskapserkännande som avtal om underhållsbidrag.
Vidare finns där plats för förmyndares godkännande »Ovanstående avtal
om underhållsbidrag till barn och moder godkännes» jämte plats
för datum och förmyndares underskrift. JO Wennergren gjorde i ärendet
följande bedömning.

Om sådant erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap, som
enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken fastställer faderskapet, sägs i 3 kap.
2 § föräldrabalken att det skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.
Erkännandet är en personlig rättshandling som fullgörs av barnafadern
själv under förutsättning givetvis att han har sådan intellektuell
mognad att han kan bedöma erkännandets innebörd och konsekvenser.
Det krävs alltså inte att han är myndig, se Walin, Föräldrabalken
2:a uppl. s. 54 samt de i Svensk Juristtidning refererade hovrättsavgörandena
1930 nr 14 och 1963 nr 30.

I 7 kap. 7—9 §§ föräldrabalken finns vissa regler om »avtal angående
fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet» mellan föräldrar
och barn. Om moders behörighet att ingå avtal med barns fader angående
dennes underhåll till barnet sägs däri att hon, om hon har vårdnaden
om barnet, får sluta sådant avtal ändå att hon ej uppnått myndig
ålder. Någon motsvarande bestämmelse finns ej beträffande fadern.
Vid bedömandet av om underårig fader kan med bindande verkan ingå

279

sådant avtal är till en början att beakta att huvudregeln om underårigs
ingående av avtal är den i 9 kap. 1 § föräldrabalken intagna regeln
att en underårig inte kan åta sig förbindelser i vidare mån än som följer
av vad som skall gälla på grund av lag. Av särskilt intresse i sistnämnda
hänseende är bestämmelsen i 9 kap. 3 § föräldrabalken att underårig
får råda själv över vad han genom eget arbete förvärvat efter
det han fyllt sexton år. I den rättsliga litteraturen har gjorts gällande
att en barnafader kan själv ingå avtal om underhållsskyldighet, även
om han är underårig, under förutsättning att han har tillräcklig mognad
för att kunna bedöma saken, se Walin, Föräldrabalken 2:a uppl.
s. 151 och Gunvor Wallin, Föräldrar och barn s. 59. Walin framför i
sammanhanget tanken att ett underhållsavtal inte innebär att barnafadern
åtar sig en förpliktelse. Förpliktelsen uppkommer på annat sätt.
Jag förmodar att Walin menar att den uppkommer genom lag, i så fall
7 kap. 1 § föräldrabalken. Själva avtalet skulle då innebära allenast ett
frivilligt reglerande av förpliktelsens omfattning. Med detta resonemang
skulle man kunna säga att en underårig barnafader som skriver
under ett underhållsavtal inte åtar sig förbindelser i vidare mån än som
»följer av vad som skall gälla på grund av lag». Synsättet framstår dock
som ganska krystat. I lagen anges ju inte underhållsskyldighetens omfattning
i pengar räknat och underhållsavtalet innebär ju inte bara att
barnafadern erkänner sig underhållsskyldig utan också att han åtar
sig att betala underhåll med visst belopp. I Svensk Juristtidning har
redovisats några hovrättsavgöranden som ger viss belysning, nämligen
1949 nr 16, 1963 nr 30 och 1970 nr 44. Avgörandena i fråga går ut på
att något generellt krav på förmyndares medverkan inte behöver ställas,
se särskilt 1963 nr 30. Tilläggas bör emellertid att skiljaktig mening
antecknats och att 1970 års avgörande i första hand gällt frågan om
ett underhållsavtal, som ej godkänts av förmyndaren, kunde underkännas
som exekutionstitel utan hörande av motparten. Anmärkas bör
också att regeringsrätten i ett utslag angående bidragsförskott — RÅ
1952 ref. 21 — funnit ett utan förmyndares godkännande ingånget underhållsavtal
ej vara bidragsförskottsgrundande (enligt då gällande bidragsförskottslag
var dom eller giltigt underhållsavtal förutsättning för
rätten till bidragsförskott). Något avgörande från högsta domstolen
föreligger inte beträffande den diskuterade rättsfrågan.

En annan sida av problemkomplexet är om den underåriges förmyndare
kan ingå underhållsavtal som ställföreträdare för honom. I
rättslitteraturen har uttalats att det förefaller minst sagt tveksamt om
den underhållsskyldiges förmyndare kan ingå sådant avtal (Gunvor
Wallin, Föräldrar och barn s. 59). Svaret på frågan sammanhänger uppenbarligen
med hur man ser på den rättshandling det gäller ur barnafaderns
synvinkel.

Så länge ett prejudicerande avgörande inte föreligger från högsta

280

domstolen rörande tolkningen av hithörande bestämmelser, anser jag
för min del frågan om och i vad mån en underårig barnafader kan
ingå underhållsavtal och frågan om och i vad mån förmyndares medverkan
erfordras så oviss att en barnavårdsman eller, om sådan ej finns,
en barnavårdsnämnd inte bör lämna sitt godkännande av ett underhållsavtal
på sätt sägs i 7 kap. 7 § föräldrabalken om det inte undertecknats
av såväl den underårige själv som hans förmyndare. Därvid
är att beakta att enligt huvudregeln en underårigs båda föräldrar gemensamt
är förmyndare för honom. Det räcker alltså inte att endera
av dem skriver under som man tyckts tro i detta fall.

Registrering av narkotikamissbrukare

Från sociala centralnämnden i Uppsala förelåg följande upplysningar
om de åtgärder som föranletts av förekomsten av narkotikamissbruk
i Uppsala. En särskild narkotikagrupp tillsattes i december 1966 med
uppgift att göra en socialmedicinsk undersökning för att kartlägga narkotikamissbrukets
omfattning i Uppsala och för att hjälpa missbrukare
till adekvat vård och söka vägar för förhindrande av missbrukets spridning.
Våren 1969 överfördes gruppen från barnavårdsavdelningen och
blev direkt underställd socialförvaltningens centrala ledning. I socialförvaltningens
1970 genomförda nya organisation kom narkotikagruppen
att tillhöra den allmänna socialavdelningens socialmedicinska enhet.
Narkotikagruppens fortsatta verksamhet är sedan början av 1972 föremål
för utredning. Om den registrering som skett under den av narkotikagruppen
bedrivna verksamheten lämnades följande redogörelse.

Under de första årens verksamhet kom narkotikagruppen dagligen i
kontakt med människor, som framförde misstankar om att anhörig,
elev, patient, klient, ungdomsgårdsbesökare eller annan man stod i nära
kontakt med missbrukade juridiskt klassificerat narkotikapreparat, vanligen
av cannabisslag. De uppgifter, som på detta sätt kom till gruppens
kännedom noterades i form av minnesanteckningar, som systematiserades
i alfabetisk ordning. Detta skedde dels i form av ett strimleregister
omfattande namnuppgift, löpnummer och i regel födelsedatum, dels
särskilda mappar, vari behandlingsjournaler, anteckningar och övriga
handlingar förvarats. Åtskilliga av de misstankar, som framfördes föranledde
ej minnesanteckningar, då det efter samtal med exempelvis en
orolig förälder kunde konstateras att missbruk ej förelåg. Principen har
hela tiden varit att vaga minnesanteckningar ej föranlett att kontakt
tagits med vederbörande utan detta har skett först sedan uppgifterna
ytterligare styrkts.

I de fall då en missbrukare blivit föremål för kurativa åtgärder —
sociala eller medicinska — har anteckningar härom gjorts i särskilda
behandlingsjournaler. I de flesta fall har härvid inledningsvis upprättats
ett intervjuformulär innehållande frågeställningar som ansetts ha bety -

281

delse för den fortsatta behandlingen. Dessa formulär har alltid ifyllts
tillsammans med vederbörande missbrukare. I behandlingsjournalerna
har den fortsatta behandlingen och kontakterna antecknats. Även medicinska
anteckningar har noterats i dessa journaler, dels av narkotikagruppens
konsultläkare, dels fram till våren 1972 av den till narkotikadispensären
knutna läkaren. I den mån behandlingsåtgärder vidtagits
som inneburit utgivande av socialhjälp eller som vid en behandlingsmässig
bedömning kunnat mer formellt anknytas till de lagrum i barnavårdslagen,
som ger utrymme även för åtgärder, som kan ingripa i den
enskildes integritet, har ärendena handlagts enligt gängse rutiner och
uppgifter har i dessa avseenden införts i socialregistret på sedvanligt sätt.

Det totala antalet registrerade uppgick per den 18.1.1971 till 1 100
och den 22.9.1972 till 1 164.

I skrivelser som kom in den 30 augusti 1972 och den 22 september
1972 hemställde Bo Frykholm om JO:s prövning av narkotikagruppens
materialinsamling och hantering av insamlat material. Han fann det
troligt att det arkiv över narkotikamissbrukare som upprättats inte stod
i överensstämmelse med lagens föreskrifter om upprättande av sociala
akter. Han hade i samband med vetenskaplig forskning gått igenom
över tusen akter och ville ifrågasätta om inte mer än hälften av dem var
olagliga eftersom de inneburit registrering av enskild person med namn,
personnummer och misstanke om narkotikamissbruk utan att man haft
personlig kontakt med den registrerade. Det hade också förekommit att
en registrerad person nekats att ta del av akten om honom. De akter
han bedömde som klart olagliga var sådana som upprättats enbart på
grundval av obestyrkta misstankar om narkotikamissbruk som inkommit
genom anhöriga och andra den för missbruk misstänkte närstående personer
exempelvis lärare och skolkuratorer. Åtskilliga skolelever fanns
registrerade enbart av det skälet att deras lärare och skolkuratorer hos
dem tyckt sig märka trötthet och skolleda till den grad att man befarat
att cannabismissbruk förelegat. Andra hade registrerats blott på grundval
av polisens lista över fylleriförseelser och polisrapporter om personer
som företett misstänkt psykisk sjukdom eller tablettförgiftning.

Sociala centralnämnden anförde med bifogande av en promemoria
från socialassistenten Yngve Ljung i yttrande följande med anledning av
Frykholms anmälan.

Det kan fastslås, att en rad data, genom den s. k. narkotikagruppens
försorg, registrerats rörande för narkotikamissbruk misstänkta personer
resp. personer som kunnat konstateras vara missbrukare av narkotiska
medel. I viss utsträckning rör det sig om minnesanteckningar, ofta av
preliminärt slag. I andra fall har, vad man kan kalla behandlingsjournaler,
upplagts. I dessa akter finns då redovisade de medicinskt/sociala
åtgärder, som kunnat etableras i samförstånd med den hjälpbehövande
— på helt frivilligbaserade grunder. Dessa akter innehåller alltså dels
anteckningar av i gruppen ingående socialarbetare, av konsultläkare och
fram till våren 1972 även av dispensärläkaren. Vissa akter har, som
ovan antytts, även formellt kommit att registreras i socialregistret.

282

Beträffande underåriga narkotikamissbrukare som aktualiserats hos
narkotikagruppen kan konstateras, att de stöd- och hjälpåtgärder som
erbjudits den hjälpbehövande och accepterats av denne, endast undantagsvis
registrerats som ärende enligt Bvl 25—26 §§. Den hjälp som
kunnat erbjudas har i stor utsträckning varit av medicinsk natur. Hjälpåtgärder
av mera allmänt socialkurativt och psyko/socialt terapeutiskt
slag har härutöver uppenbarligen vidtagits med stöd av Bvl 3 §, och
under de senaste åren i vissa fall även med stöd av socialhjälplagens bestämmelser.

Oavsett om registrering i socialregistret skett eller ej, har offentlighetsprincipen
följts med de inskränkningar som sekretesslagstiftningen
föranleder.

Sociala centralnämnden finner sig kunna konstatera, att narkotikagruppens
verksamhet gradvis utvecklats från en begränsad socialmedicinsk
kartläggning av missbrukare till en rent behandlande och kurativt/
terapeutiskt arbetande specialenhet.

Narkotikagruppens verksamhet har därför haft inslag av sociala och
medicinska insatser för narkotikamissbrukare och gruppen har haft en
intim samverkan med olika organ såsom polismyndigheten, sjukvårdens
huvudman och forskningen på området. Registrets uppbyggnad har därför
påverkats av detta komplexa samspel.

Sociala centralnämnden har inte kunnat finna några formella hinder
för registrering av i vid mening sociala hjälpbehov och de hjälpinsatser
som föranletts av dessa. Att sådana registreringar skulle få förekomma
uteslutande med stöd av lagen om socialregister torde vara svårt att
hävda. Det väsentliga i sammanhanget är möjligheten att uppehålla
offentlighetsprincipen med i sekretesslagstiftningen inskrivna inskränkningar.

Någon allmän kommunikationsskyldighet med »den ärenden kan
komma att röra», t. ex. i samband med obestyrkta anmälningar om missbruk,
finns inte. Man rör sig här inom något av ett gränsområde, där
rättsäkerhetsaspekter efter hand allt mer blir markerade, men där sådana
alltid i viss utsträckning måste vägas mot lämplighetsbedömningar.

Anteckningar måste givetvis alltid göras, då socialvårdens företrädare
i någon form får kännedom om att t. ex. underåriga missbrukat narkotika
eller misstänkts göra detta. Även obestyrkta misstankar måste i ett
visst tidsskede noteras, om barnavårdslagens intentioner skall följas.
Samma förhållande gäller de av anmälaren påtalade fallen, där uppgifter
om misstänkt missbruk inkommit från polismyndigheten.

Socialförvaltningens ledning avvisar bestämt att någon form av specialsekretess
i syfte att försvåra för den ärendet gällt att ta del av sin
akt förekommit. Socialassistent Yngve Ljung förnekar att någon vägrats
att få läsa det aktmaterial, som gällt honom själv.

Sociala centralnämnden kan för sin del inte finna grund för den del
av Frykholms anmälan som avser påstående om direkt tjänstefel av en
enskild tjänstemans vägran att utlämna socialakt till den ärendet rör.

Sociala centralnämnden har i detta ärende dock kunnat konstatera
en viss allmän oklarhet ifråga om principer för registrering av sociala/
medicinska stöd- och hjälpåtgärder. En i och för sig önskvärd ökad samverkan
över huvudmannaskapsgränserna inom ramen för ett helhetstänkande,
torde inte heller underlätta etablerandet av en schablonmodell
för registrering.

283

Inom socialförvaltningen kommer en allmän översyn att göras av principer
och rutiner beträffande bl. a. förandet av minnesanteckningar
samt beträffande införandet i socialregistret av socialvårdsdata.

Efter att ha fått del av sociala centralnämndens yttrande yttrade
Frykholm sig däröver och framhöll bl. a. att frågan på vilket sätt de
personers integritet, vilka utan egen kännedom om förhållandet registrerats,
har skyddats exempelvis vid interna kontakter mellan socialförvaltningens
avdelningar förblivit obesvarad.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

En första fråga som det kan ha sitt intresse att diskutera i detta ärende
är vad som är att förstå med ett personregister och under vilka förutsättningar
en myndighet får föra ett sådant register. Vissa uttalanden
härom finns i prop. 1965: 18 med förslag till lag om polisregister m. m.
Departementschefen anförde där bl. a. (s. 49) att avgörande för bedömningen
av frågan om ett register skall anses föreligga måste vara huruvida
möjlighet finns att få en sammanställning av uppgifter rörande en
viss person. En samling i kronologisk ordning förvarade akter var självfallet
inte något register. Kort eller blad, på vilka enskilda personers
alla belastningar sammanställts, bildade däremot ett register och samma
var förhållandet med hjälp- eller sökregister som innehåller hänvisningar
till allt material beträffande viss person. Önskemålet att snabbt
kunna få fram allt material om en person kunde emellertid tillgodoses
även genom att primärmaterialet, akterna, förvarades i bokstavsordning
efter namn i stället för kronologiskt. En så anordnad aktsamling
måste därför också anses som ett register från de synpunkter som här
hade betydelse. Narkotikagruppens strimleregister med tillhörande personmappar
motsvarar väl denna beskrivning av ett personregister.

I propositionen behandlas också fråga om stöd i lag bör finnas för
upprättande av personregister. Departementschefen anförde härom att
man måste ta hänsyn till två motstridande intressen. På ena sidan måste
man tillgodose det allmänna rättssäkerhetskravet att registren ges ett
innehåll som gör dem till ett så effektivt instrument som möjligt för
framför allt polisens brottsbekämpning. På andra sidan är det ett starkt
rättssäkerhetsintresse för den enskilde medborgaren att samlade uppgifter
om förhållanden som utgör belastningar för honom inte skall
finnas tillgängliga i större omfattning än som krävs av allmänna skäl.
Det förra kravet talade starkt emot att i lag begränsa registrens innehåll.
Departementschefen stannade därför för att innehållet i de lokala
polisregistren inte borde regleras i lag. Den enskildes rättsskyddssynpunkt
träddes inte för när i den mån registren endast användes internt
och uppgifterna däri inte blev tillgängliga för obehöriga.

Ser man mot denna bakgrund närmare på om och i vad mån personupplysningar
får antecknas om enskild i ett personregister och vilka krav

284

som av hänsyn till den enskildes privatlivs- och personlighetsskydd bör
iakttas vid anteckningar i sådant register, kan inledningsvis konstateras
att gällande rätt överhuvudtaget inte lägger några hinder i vägen för
att uppgifter insamlas om enskilda och antecknas i register eller på
annat sätt. I princip står det fritt för såväl myndigheter som enskilda
att bedriva sådan verksamhet. I den allmänna debatt som ägt rum kring
SÄPO:s register, folk- och bostadsräkningen samt dataregistren har uppmärksamheten
emellertid alltmer kommit att riktas mot den enskildes
behov av skydd för sitt privatliv och sin personlighet i dessa sammanhang.
Antecknandet av personupplysningar har kommit att uppfattas
som ett intrång i den enskildes personliga sfär som inte bör få ske utan
särskilda skäl, och garantier har efterlysts för att, där anteckning görs,
det sker under betryggande säkerhet för att uppgiften är riktig och med
möjlighet för den enskilde att kontrollera anteckningen och vinna rättelse
av påträffad felaktighet. Krav har också rests på garanti för att det
som antecknas inte kvarstår i registret längre tid än som är nödvändigt
för ändamålet och rimligt. Till någon lagstiftning på området har det
dock ej kommit ännu utan man befinner sig i stort sett fortfarande på
ett opinionsbildande stadium.

Vid bedömningen av vad som i rådande läge är att iaktta i fråga om
anteckningar hos en socialförvaltning angående enskilda personer är
man i första hand hänvisad att hämta ledning ur de bestämmelser som
finns i vårdlagarna, främst här då barnavårdslagen. Den föreskrift som
träder i förgrunden är föreskriften i 14 § tredje stycket barnavårdslagen
om att vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall
upptecknas i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.
Föreskriften återspeglar den viktiga grundsatsen att vad som skall finnas
dokumenterat är framför allt och i princip endast det som är väsentligt
i ett ärende. Ovidkommande uppgifter skall inte få figurera i materialet.

Att beakta är härvid också vad som sägs i 14 § andra stycket barnavårdslagen
om att utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter
som är av betydelse för ärendets bedömning. Det ställs
alltså krav på kontroll av riktigheten hos de uppgifter som erhållits. I
princip skall obestyrkta påståenden, rena misstankar o. d. inte få ingå
i slutprodukten. En annan sak är att anteckningar härom måste göras
under en utrednings inledningsskede t. ex. då man mottar en anmälan
från enskild eller myndighet, vilken finnes böra föranleda närmare
undersökning.

Vidare märks föreskriften i samma stycke om att en utredning skall
genomföras så skyndsamt som förhållandena betingar och bedrivas på
sådant sätt att obehag, olägenhet eller kostnad inte i onödan vållas
någon. Häri ligger ett allmänt krav på tillbörlig hänsyn gentemot den
enskilde.

285

Sociala centralnämnden har i sitt yttrande anfört att anteckningar
givetvis alltid måste göras då socialvårdens företrädare i någon form
får kännedom t. ex. om att en underårig missbrukat narkotika eller misstänks
göra det. Även obestyrkta misstankar måste i ett visst skede noteras
om barnavårdslagens intentioner skall följas. Häri kan jag tveklöst
instämma. En annan sak är emellertid om dessa anteckningar skall
bevaras i de fall då det i senare skede klarlagts att misstankarna var
grundlösa. Frykholm har ifrågasatt om lagens föreskrifter om upprättande
av sociala akter följts inom socialförvaltningen. Jag förmodar att
han därmed åsyftar bl. a. att en akt, som upplagts beträffande en person
med anledning av misstanke om ett missförhållande, bevarats i socialförvaltningens
arkiv även om misstanken avskrivits som grundlös. Jag
föreställer mig att Frykholm uppfattar detta som något för personen
i fråga kränkande. Frågan är då om sådana akter kan och bör utmönstras
av hänsyn bl. a. till den enskildes personliga integritet. Det måste
tyvärr konstateras att denna fråga inte är närmare reglerad. I riksarkivets
cirkulär (1958: 530) till rikets kommuner med råd och anvisningar
om gallring i kommunernas arkiv sägs att gallring bör ske med stor
försiktighet och under iakttagande av följande tre huvudregler: a) Handlingar
som kan behövas för den kommunala förvaltningen eller för
framtida utredningar bör inte utgallras; b) Handlingar som kan ha rättslig
betydelse skall självfallet ej utgallras; c) Handlingar av värde för
framtida forskning bör inte heller utgallras. Vidare märks en rekommendation
att utgallra arbetsmaterial, kladdar, minnesanteckningar, hjälpregister
och korrespondens m. m. av tillfällig karaktär, när handlingen
ej längre behövs för förvaltningen. Dessa anvisningar, som är skrivna
med hänsyn tagen till allmänna behov men ej till den enskildes integritetsskydd,
ger föga ledning för bedömning av den fråga det här gäller.
Så mycket kan dock sägas som att, om arbetsmaterial, minnesanteckningar
o. d. inte längre behövs för förvaltningen, hänsynen till den enskilde
som materialet rör utgör ett ytterligare skäl att utgallra materialet
utan dröjsmål.

Att hos socialförvaltningarna kommer att finnas anteckningar och
uppgifter om enskilda från avslutade ärenden i stor omfattning och att
där sålunda samlas ett betydande kunskapsmaterial om medborgares
privata förhållanden är ofrånkomligt. Vad jag ser som en väsentlig synpunkt
i sammanhanget är att den information som är samlad i möjligaste
mån förmedlar en korrekt uppfattning om personerna. Jag har
tyvärr i många fall kunnat konstatera att, om en felaktig uppgift blivit
antecknad, den kan återkomma gång på gång trots att den blivit vederlagd.
Det är därför angeläget att arbetsrutinerna är så upplagda att
garantier finns för att rättelser av felaktiga uppgifter verkligen tränger
igenom effektivt.

I vad mån en enskild om vilken anteckning görs med anledning av

286

anmälan eller av annan orsak skall ges del av uppgifterna och beredas
tillfälle att yttra sig däröver är att bedöma enligt 15 § förvaltningslagen.
Sociala centralnämnden har framhållit att någon allmän kommunikationsskyldighet
med »den ärendet kan komma att röra» t. ex. i samband
med obestyrkta anmälningar om missbruk inte finns. Man rör sig
här enligt nämnden inom något av ett gränsområde, där rättssäkerhetsaspekter
efter hand blivit allt mer markerade, men där sådana alltid i
viss utsträckning måste vägas mot lämplighetsbedömningar. Jag delar
nämndens uppfattning såtillvida som jag är införstådd med att en anmälan
bör kunna avskrivas som obefogad efter enkel kontroll utan att
den anmälde inkopplas. Så snart saken går till verklig utredning och
överväganden om åtgärd, aktualiseras däremot en tillämpning av 15 §
förvaltningslagen. I brist på föreskrifter härom blir bedömningen av
om den enskilde eljest skall av integritetsskyddsskäl ges tillfälle att kontrollera
vad som antecknats om honom en bedömning som socialförvaltningen
har att göra på fria grunder. Tilläggas kan att, i den mån
socialförvaltningen inte tar initiativet, den enskilde i regel har möjlighet
att på eget initiativ kontrollera vad som finns antecknat om honom.
Den aktinsyn som offentlighets- och sekretesslagstiftningen tillerkänner
den enskilde utgör därför också ett väsentligt inslag i bilden. Ytterligare
märks som en viktig faktor det skydd mot obehörig insyn från utomstående
— enskilda såväl som tjänstemän — som sekretesslagstiftningen
bereder den om vilken anteckningar gjorts.

Bland registren hos de kommunala socialförvaltningarna intar socialregistret
en särställning. Enligt 1 § lagen (1936: 56) om socialregister
skall i varje kommun av socialnämnden eller annat kommunalt organ
som kommunen utser därtill föras socialregister över hjälpverksamheten
i kommunen. I 2 § lagen sägs att i socialregistret skall antecknas de
personer som erhåller understöd eller annan hjälp genom kommunens
organ ävensom personer vilka erhåller hjälp i annan form i den mån det
registerförande organet erhåller kännedom därom och finner anteckning
om förhållandet böra inflyta i registret. Anteckningarna i registret
bygger enligt sakens natur i regel på uppgifter hämtade ur socialförvaltningens
akter i enskilda ärenden. Det förekommer emellertid också att
anteckningar görs på grundval av särskilt inhämtade eller mottagna
uppgifter eller gjorda iakttagelser. Över huvud taget växlar praxis starkt
socialförvaltningarna emellan i fråga om uppbyggnad, omfattning och
utformning i övrigt av socialregistren. Beträffande de hjälpregister för
personupplysning som i övrigt kan förekomma hos en socialförvaltning
finns inga särskilda föreskrifter beträffande innehåll, utformning eller
handhavande.

I sekretesshänseende råder en markant skillnad mellan ett socialregister
och andra personregister hos en socialförvaltning. Enligt 14 § fjärde
stycket sekretesslagen får uppgifter och anteckningar som tillhör social -

287

registret inte utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.
Denna lag innehåller inte någon föreskrift om rätt för person
som finns upptagen i registret att ta del av det som där finns antecknat
om honom. Denne kan därför inte tillåtas ta del av vad som finns registrerat
beträffande honom i socialregistret.

För övriga personregister hos en socialförvaltning gäller den vanliga
socialsekretessen enligt 14 § första och andra styckena sekretesslagen.
Huvudregeln är där att envar har rätt att ta del av de allmänna handlingar
som rör honom själv. En person kan därför normalt inte vägras
ta del av anteckningar rörande honom i ett personregister.

Av sociala centralnämndens yttrande framgår att narkotikagruppens
register är ett från socialregistret fristående register. Att primäruppgifter
från registret sekundärt noterats i socialregistret är en annan sak.

Frykholm anför i sin anmälan att personer som ägt kännedom om att
socialakt upprättats över dem och som hos Ljung ansökt om att få läsa
akten nekats detta. Ljung har häremot invänt att Frykholm inte angett
vilka personer det gäller samt förklarat att inte vid något tillfälle någon
person vänt sig till honom över huvud taget och gjort sådan framställan
som Frykholm påstått. Frykholm har genmält att han inte i offentlig
handling kan namnge personer som är registrerade av narkotikagruppen
och föreslagit att yttrande inhämtas från andra socialassistenter än
Ljung. Påståendet att Ljung i strid mot innehållet i 14 § första stycket
sekretesslagen vägrat någon att ta del av narkotikagruppens anteckningar
om honom är obestyrkt. Jag nöjer mig med att konstatera att
Ljung uppenbarligen är medveten om sin skyldighet att utlämna materialet
till den det angår om denne begär det.

Sociala centralnämnden har beträffande narkotikagruppens registrering
anfört att det väsentliga i sammanhanget är möjligheten att uppehålla
offentlighetsprincipen med i sekretesslagstiftningen inskrivna inskränkningar.
Jag kan inte hålla med om att det förhåller sig på ett fullt
så enkelt sätt. Det kan ha sitt intresse att åter jämföra med vad som gäller
i fråga om de personregister polisen har för att kunna fullgöra sina
uppgifter. I 2 § lagen (1965: 94) om polisregister m. m. föreskrivs att innehållet
i polisregister skall begränsas till uppgifter som polisen behöver
för att kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet
i övrigt. Föreskriften återspeglar den allmänna grundsatsen om att en
myndighets åtgärder skall vara försvarliga från ändamåls- och behovssynpunkt.
Denna grundsats är naturligtvis tillämplig också i socialförvaltningen.
Använder man sig inom en socialförvaltning av personregister,
bör innehållet begränsas till sådana uppgifter som man behöver
för att fullgöra sin verksamhet. Då sociala centralnämnden uppger att
åtskilliga av de misstankar som kommit till narkotikagruppens kännedom
ej föranlett någon registreringsåtgärd, när det exempelvis efter
samtal med den unges föräldrar kunnat konstateras att narkotikamiss -

288

bruk ej förelåg, har man sålunda handlat i god överensstämmelse med
angivna princip.

Enligt riksarkivets anvisningar bör hjälpregister utgallras då de inte
längre behövs för förvaltningen. När det gäller personregister framstår
det enligt min mening som särskilt angeläget av hänsyn till dem som
antecknats i registret att så sker. Och tanken bör förverkligas också
på det sättet att de enskilda registreringarna i ett register utgallras så
snart de inte längre behövs. Detta gäller i särskilt hög grad när fråga
är om personregister av typen register över narkotikamissbrukare och
liknande belastningsregister. Det kan visserligen inte påstås att den omständigheten
att någon förekommer i registret är ägnad att utsätta honom
för andras missaktning, eftersom registret inte är offentligt, men
det kan av den enskilde själv, som ju får ta del av registreringen, om
han begär det, upplevas sorn förklenande och förödmjukande att stå i ett
sådant register. Härtill kommer att det finns en risk för att t. ex. tjänstemän
inom andra avdelningar av socialförvaltningen utan närmare undersökning
noterar att personen finns antecknad i registret. Särskilt
olyckligt skulle det naturligtvis vara om en inaktuell registrering vidarebefordras
till socialregistret. Att föra ett sådant register som ett register
över narkotikamissbrukare är därför en ansvarsfull uppgift och en uppgift
som måste fullgöras under betryggande garantier för den enskildes
skydd till person och privatliv. Jag finner det vara av stor vikt att det
tillses att anteckningar om obestyrkta misstankar o. d. som ej föranlett
utredning inte tillåts stå kvar i registret. Föranleder en anmälan ingen
åtgärd i utredningshänseende, bör den heller inte få sätta något bestående
spår i själva registret över narkotikamissbrukare. Enligt min mening
bör också tillses att anteckningar som ursprungligen var befogade
avlägsnas så snart de inte längre behövs. En person bör inte finnas antecknad
i ett belastningsregister längre än som är nödvändigt. Eventuellt
kan rutinen schabloniseras så att anteckningarna avlägsnas sedan
fem år förflutit från det saken senast var aktuell.

Sociala centralnämnden har upplyst att en allmän översyn kommer att
göras inom socialförvaltningen beträffande principer och rutiner för
bl. a. förandet av minnesanteckningar samt beträffande införandet i socialregistret
av socialvårdsdata. En sådan översyn skulle med säkerhet
vara till fördel från de synpunkter jag här anlagt. Vad gäller införandet
i socialregistret av socialvårdsdata vill jag speciellt framhålla vikten av
att sådana data inte antecknas i socialregistret utan att uppgifterna finns
väl belagda i socialakt eller annan handling. Eftersom den enskilde inte
har någon insyn i socialregistret beträffande vad som där antecknats
om honom, blir det särskilt angeläget att eliminera risker för anteckning
av oriktiga uppgifter i detta register.

Sociala centralnämnden har ansett sig kunna konstatera att en viss
allmän oklarhet räder i fråga om principer för registrering av sociala/

289

medicinska stöd- och hjälpåtgärder. Jag kan instämma i detta konstaterande
och vill i sammanhanget ånyo erinra om den ökade uppmärksamhet
som under senare år ägnats myndigheters personregistrering
från synpunkten av den enskildes skydd för sin personlighet och sitt
privatliv. Diskussionen har visserligen mest kretsat kring det integritetshot
som dataregister kan utgöra men också annan personregistrering
har varit i fokus, se t. ex. SOU 1968: 4 s. 55. Det synes önskvärt att vid
socialförvaltningens översyn också beaktas de synpunkter på personregistrering
som anförts i den allmänna debatten. Jag vill då särskilt
peka på de avsnitt i offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
betänkande »Data och integritet» (SOU 1972: 47) som handlar om privatlivsskyddet
vid personregistrering.

Gottgörelse för socialhjälp ur retroaktiv förtidspension

I fråga om skyldighet att återbetala uppburen socialhjälp gäller följande
enligt socialhjälpslagen. I 33 § lagen föreskrivs att för obligatorisk
socialhjälp är hjälptagaren — förutom i vissa fall av oredlighet — ersättningsskyldig
under förutsättning att han, där socialhjälpen utgjort
förskott på förmån vartill han eljest är berättigad, efter hjälpens beviljande
kommer i åtnjutande av denna förmån. För socialhjälp, som vid
utgivandet inte betecknats som förskott, har ersättningsskyldighet enligt
nämnda lagrum inte ansetts föreligga (KÅ II 1969 ref. 3). Vidare föreskrivs
i 34 § lagen att för frivillig socialhjälp, som lämnats någon efter
det han fyllt 16 år, hjälptagaren är ersättningsskyldig. Vill socialnämnd
få socialhjälp återbetald, skall nämnden först söka få betalning godvilligt.
Lyckas det ej har nämnden enligt 39 § lagen att hos länsstyrelsen
föra talan om utbekommande av ersättningen. Anspråk på ersättning
för socialhjälp får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller någon del därav kan antas komma att sakna
erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga
skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket. Går länsstyrelsens beslut
hjälptagaren emot, kan han anföra besvär över beslutet hos kammarrätten.

För socialnämnd, som utgivit socialhjälp som förskott på pension
enligt lagen om allmän försäkring, står också en annan väg till ersättning
öppen. I 17 kap. 4 § denna lag stadgas sålunda att det pensionsbelopp,
som först förfaller till betalning efter beslut om pension, får,
där den pensionsberättigade under den tid på vilken pensionsbeloppet
belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till
den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit
försörjningen visar sig ha för nämnda tid utgivit för den pensions -

19 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

290

berättigade samt hans make och minderåriga barns försörjning uppbäras
av myndigheten. Socialnämnd, som önskar uppbära hjälptagares pension
med tillämpning av nämnda lagrum, har att göra framställning
härom hos försäkringskassan. Finner försäkringskassan att förutsättningarna
i lagrummet för socialnämndens uppbärande av pension är
uppfyllda, har försäkringskassan att besluta om att pensionsbeloppet
skall uppbäras av socialnämnden. Vill den pensionsberättigade ej låta
sig nöja härmed, kan han anföra besvär över beslutet hos riksförsäkringsverket
och därifrån till försäkringsdomstolen. Socialnämndens beslut
att göra framställning hos försäkringskassan om att få uppbära
pensionen torde inte utgöra något överklagbart beslut (Ragnemalm,
Förvaltningsbesluts överklagbarhet s. 270 ff). Ej heller torde socialnämnds
åtgärd att uppbära pensionen i enlighet med försäkringskassans
beslut kunna betraktas som ett beslut mot vilket talan kan föras genom
besvär (Ragnemalm a a s. 582, se även KÅ II 1959 ref. 7 och 1961 ref.
19).

I en JO-anmälan anförde M. bl. a., att han sedan 1968 uppburit socialhjälp,
att han i januari 1971 ansökt om förtidspension samt att han
i juni 1972 beviljats förtidspension fr. o. m. oktober 1970. Socialnämnden
hade emellertid hos försäkringskassan uppburit vad som utgivits i
socialhjälp under förfluten tid utan att vid tiden för utgivande av hjälpen
ha uppgivit att så skulle komma att ske. M. förklarade vidare att
han ansåg det felaktigt att han skulle betala skatt för de pengar som
utgivits till socialnämnden.

Efter remiss anförde Stockholms socialnämnd i yttrande den 21 september
1972 bl. a. följande.

Med anledning av underremiss har chefen för socialbyrå 3 Tore Rosenlund
den 15.8.1972 anfört:

»M. ansökte under januari 1971 om förtidspension hos försäkringskassan
i Stockholm. Han hade då sedan flera år uppburit löpande socialhjälp
genom socialbyrå 3. I ett beslutsmeddelande daterat den 16.6.72
meddelade försäkringskassan att sökanden beviljats förtidspension retroaktivt
från oktober 1970. Innan beslut om pension förelåg hade vederbörande
kretsassistent vid flera tillfällen haft kontakt med försäkringskassan
i ärendet. Försäkringskassan gjorde den 2.6.72 en förfrågan
till socialbyrån om ersättningsanspråk med anledning av utgiven socialhjälp.
Den 6.6.72 meddelades sökanden skriftligen att socialbyrån gjorde
anspråk på ersättning ur sökandens retroaktivt beviljade pension. Samma
dag underrättades försäkringskassan om socialbyråns krav på 15 836
kr., eller den summa som under tiden oktober 1970—juni 1971 utbetalats
till sökanden i socialhjälp.

Kravet har handlagts rutinmässigt enligt gällande allmänna bestämmelser.
All skriftväxling i kravärendet har skett medelst för ändamålet
avsedda formulär.

Senare har kravärendet ytterligare granskats på byrån. Den sökanden
tillerkända nettopensionen retroaktivt för tiden oktober 1970 till och
med juni 1971 har uppgått till sammanlagt 17 420 kr., varför sökanden

291

sedan socialbyråns fordran avdragits själv erhållit 1 584 kr. i »överskott»
genom försäkringskassan. Om man gör en avräkning månad för månad
under ovannämnda tid kommer man emellertid fram till att under 4
månader nämligen maj 1971, september 1971, april 1972 och maj 1972
socialhjälp utgått med högre belopp än den retroaktivt för respektive
månad beviljade nettopensionen. För dessa månader tillsammans överskrider
utgiven socialhjälp totalt inkommen pension med sammanlagt
950 kr.

Detta belopp har nu genom slutlig redovisning tillställts sökanden.

Alla skatteavdrag å pension sker ju vanligen när det gäller förstagångsutbetalningar
genom försäkringskassan och därefter genom riksförsäkringsverket.
De pensionsbelopp som ovan omnämnts äro alla nettopensioner
dvs. skatteavdrag har redan gjorts genom försäkringskassan.
»

Avräkningen omfattar tiden från och med oktober månad 1970, dvs.
från och med den månad då klaganden beviljades förtidspension, till
och med juni månad 1972, då nettopensionsbeloppet för den angivna
tiden utbetalades från försäkringskassan till socialbyrå 3. Beloppet
17 420 kronor inkom till socialbyrån 21.6.1972. Med stöd av bestämmelserna
i 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring uppbar socialbyrån ur
detta belopp vad byrån för ifrågavarande tid utgivit för klagandens försörjning
eller 15 836 kronor och redovisade överskjutande belopp 1 584
kronor till klaganden. Detta förfarande torde ha laga stöd. Då emellertid
vid Stockholms socialförvaltning tillämpas den ordningen att avräkning
av från socialbyrå utgivna belopp av det först till betalning förfallna
pensionsbeloppet skall ske socialhjälp mot pension för samma månad
har i nu förevarande ärende vid slutlig avräkning den 15.8.1972 till sökanden
redovisats ytterligare 950 kronor på sätt socialbyråchefen ovan
angivit.

Sedan ärendet för belysning av rättsfrågan remitterats till socialstyrelsen
anförde styrelsen i yttrande den 14 november 1972 bl. a. följande.

Socialstyrelsen har den 14 augusti 1972 kallat regeringsrådet B O
Härndahl att såsom vetenskapligt råd deltaga i behandlingen av ärende
11: 496/72 angående återkrav av socialhjälp som utgivits såsom förskott
på förmån. Härndahl har i skrivelse till socialstyrelsen anfört att kommun,
som utgivit socialhjälp såsom förskott på förmån kan få gottgörelse
för socialhjälpen på två skilda vägar. Kommunen kan antingen
rikta krav gentemot hjälptagaren enligt 33 § socialhjälpslagen eller ansöka
om utbetalning genom socialförsäkringsorgan enligt 17 kap. 4 §
lagen om allmän försäkring.

Beträffande återkrav enligt socialhjälpslagen 33 § anför Härndahl att
det enligt prejudikat från kammarrätten, som har stöd i förarbetena
(SOU 1950: lis. 112—113) är en förutsättning för återkrav att det vid
socialhjälpens lämnande klargjorts för hjälptagaren att hjälpen utgivits
såsom förskott på förmån. Härndahl hänvisar till kammarrättens årsbok
II 1969 referat 3 och påpekar att kammarrättens beslut meddelats under
tid då kammarrätten var sista instans i socialhjälpsmål varför utslaget
är att anse som prejudicerande.

I lagen om Allmän försäkring 17 kap. 4 § ges möjlighet för kommun
att av retroaktivt pensionsbelopp få till sig utbetalat vad som svarar mot
utgiven socialhjälp för samma tid, som den på vilken pensionsbeloppet

292

belöper. Denna ersättningsmöjlighet är fristående från återkravsrätten
enligt 33 § socialhjälpslagen enligt nämnda skrivelse från Härndahl; huruvida
det är en förutsättning för försäkringskassans beslut om utbetalning
till kommun enligt 17 kap. 4 § AFL att pensionstagaren vid socialhjälpens
lämnande varit medveten om att hjälpen lämnats såsom förskott
på förmån och således är återbetalningsskyldig skriver Härndahl
följande:

»Med vad som sagts har inte besvarats frågan huruvida en förutsättning
för försäkringskassas beslut om utbetalning till kommun enligt
17 kap. 4 § AFL är att pensionstagaren vid socialhjälpens meddelande
blivit uppmärksamgjord på att hjälpen hade karaktär av förskott på
pension. Stadgandet i 17 kap. 4 § AFL motsvarar 18 § 1 mom. lagen
1946: 431 om folkpensionering, vilket i sin tur går tillbaka på 11 § lagen
1935: 434 om folkpensionering. Ordalydelsen i 1935 års lag skiljer sig
från den i 1946 års lag och AFL såtillvida som 11 § i 1935 års lag har
ingressen »Har kommun, sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat
pension åt honom, äger kommunen etc», medan i de båda
senare lagarna som förutsättning för pensionsutdelning till kommun
endast föreskrivs att »den pensionsberättigade under den tid å vilken
pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna
medel».

Denna skillnad är avsiktlig, som framgår av förarbetena till 1946 års
lag (SOU 1945:46 s. 110), där det heter: »För närvarande gäller, att
kommun, som sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat pension
åt honom äger uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,
i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits,
och därav tillgodogöra sig förskottet. Denna bestämmelse är i vissa avseenden
otillfredsställande. Folkpension utbetalas sålunda i betydande
omfattning jämväl för viss tid före den tidpunkt pensionsansökningen
ingivits. Har sökanden under denna tid helt eller delvis försörjts av det
allmänna, är det föga tilltalande att till honom utbetala ett ganska betydande
engångsbelopp utan bör det allmänna i dylikt fall i första hand
kunna få sina kostnader täckta. Vid utgivande av hjälp för tid efter pensionsansökningens
ingivande måste med nuvarande bestämmelse uttryckligen
angivas att hjälpen utgör förskott, i annat fall har kommunen
ej rätt till folkpensionen. Detta förbises ej sällan av de kommunala
myndigheterna, vilket leder till missförstånd och skriftväxling. Kommittén
föreslår därför att, där pensionsberättigad under tid, för vilken
pension retroaktivt utgår, i väsentlig mån erhållit sin försörjning av
allmänna medel, folkpension avseende den tiden skall kunna utbetalas
till den myndighet — i regel fattigvårdsmyndighet — som tillhandahållit
försörjningen.»

Av detta uttalande, som inte föranledde någon invändning i propositionen
eller under riksdagsbehandlingen, torde framgå att det inte är en
förutsättning för kommunens möjlighet att få retroaktiv pension utbetalad
som ersättning för socialhjälp, att hjälptagaren gjorts uppmärksam
på att socialhjälpen varit avsedd som förskott på pension. Det räcker
med att hjälpen i realiteten haft denna karaktär.

Det nämnda stadgandet överfördes utan att ändring var avsedd till
17 kap. 4 § AFL. Ett stöd för att bestämmelsen alltjämt har den nyss
angivna innebörden kan vidare motsättningsvis hämtas ur 20 kap. 3 §
AFL, där det i visst fall för indragning av sjukpenning eller förtidspension
uttryckligen anges som förutsättning att den försäkrade erinrats

293

om att indragning är påföljd av vägran att underkasta sig rehabiliteringsåtgärd.
Något avgörande i frågan av försäkringsdomstolen har jag
mig inte bekant.»

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner socialstyrelsen det helt
förenligt med gällande lagstiftning att socialnämnd bevakar motsvarande
belopp som en person erhållit i socialhjälp för den tid retroaktiv pension
kommer att utbetalas, utan att hjälpen vid utgivandet betecknas
som förskott på pension. Förhållandena kan för övrigt vara sådana att
socialnämnden vid hjälpens utbetalande inte haft vetskap från vilken
tidpunkt eventuell pension kommer att beviljas. För undvikande av
missförstånd är det givetvis av vikt att pensionssökande underrättas om
kommunens föreliggande möjlighet att få retroaktiv pension utbetald
som ersättning för socialhjälp.

Enligt socialstyrelsens uppfattning bör hjälpen som utgetts för en viss
månad avräknas endast mot pensionen för samma månad. Detta ställningstagande
torde stå i korrespondens med syftet till att kommunen
fått återkravsrätt via försäkringsorganisationen. Avsikten har ju enligt
förarbetena varit att den person, som erhållit socialhjälp i avvaktan
på sin pension och sedan erhåller retroaktiv pension, inte skall uppnå
en förmånligare ställning än den som erhållit sin pension utan dröjsmål
och dessförinnan haft andra försörjningsmöjligheter. Omvänt torde därför
gälla att han inte heller skall komma i sämre ställning än om han
haft sin pension att tillgå. Har således under en viss månad hjälpbehovet
varit större än den aktuella pensionen synes det överskjutande
beloppet därför inte böra återkrävas ur ett eventuellt överskjutande belopp
för en annan månad. Såsom en jämförelse hänvisas till kungörelsen
(1962: 393) där kommun ges rätt att uppbära pensionsberättigads folkpension
för månad, om den pensionsberättigade under hel månad vistats
i hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp. Ovanstående resonemang
finner socialstyrelsen vara ett tillvägagångssätt som lämpligen bör komma
till användning. Utformningen av 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring
synes dock ge lagligt stöd för möjligheten att avräkna den hjälp
som utgivits under hela retroaktivperioden mot hela den retroaktiva
pensionen.

Beträffande frågeställningen vilken betydelse det ur återkravshänseende
har att socialhjälpen är skattefri medan pensionen är skattepliktig
hänvisas till ovan förda resonemang om syftet med kommuns återkravsrätt
från försäkringsorgan. I detta avseende synes det även rimligt att
jämförelse görs med de återkravsförhållanden, som är möjliga då hjälp
utgivits enligt 13 § socialhjälpslagen. Hjälptagaren blir då i princip återbetalningsskyldig
och om återkrav kommer till stånd får han vanligtvis
betala ur sin lön på vilken skatt i vanlig ordning har dragits.

I fråga om tolkningen av 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring kan
vidare noteras att försäkringsdomstolen i flera domar inte funnit skäl
till ändring av beslut om utbetalning av retroaktiv pension till socialnämnd
då hjälptagaren i väsentlig mån erhållit sin försörjning genom
bidrag från nämnden. Härvid synes som förutsättning inte ha krävts att
bidraget utgivits som förskott på pensionen.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

294

Av vad ovan antecknats framgår att socialnämnden då M. i juni 1972
beviljades förtidspension från och med oktober 1970, hade att ta ställning
till om socialnämnden skulle ur de pensionsbelopp som belöpte på
tid, då nämnden utgivit socialhjälp till M:s försörjning, söka få återbetalt
vad socialnämnden lagt ut. Med hänsyn till vad som upplysts om
storleken av den retroaktiva pensionen och omständigheterna i övrigt
kan ingen som helst kritik riktas mot socialnämnden för att beslut fattades
om att återbetalning skulle sökas. Dock hade socialnämnden enligt
min mening lämpligen bort underrätta M. redan då han i januari
1971 ansökte om pension att han fick vara beredd på att gottgöra socialnämnden
för vad denna lade ut för hans försörjning i avbidan på
beslut i pensionsärendet, i den mån pension beviljades för denna tid.

Som förut nämnts kan socialnämnd i ett sådant fall som det var fråga
om söka återbetalning på två vägar, som kan kallas socialhjälpsvägen
och socialförsäkringsvägen. Valet dem emellan är fritt. Ingen kritik
kan därför riktas mot socialnämnden för att nämnden valde att söka
återbetalning genom att göra framställning hos försäkringskassan om
att få uppbära så mycket av den retroaktiva pensionen som belöpte på
vad socialnämnden utgivit för M:s försörjning under ifrågavarande tid.
För att ersättning skall kunna utdömas socialhjälpsvägen fordras att
socialhjälpen betecknats som förskott på den sökta pensionen. Motsvarande
krav ställs inte i 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Enligt
detta lagrum räcker det att socialnämnden visar att den pensionsberättigade
under den tid, på vilken pensionsbeloppet belöper, i väsentlig mån
erhållit sin försörjning genom socialhjälp. Detta krav måste socialnämnden
anses ha fyllt. Ingen kritik kan därför riktas mot försäkringskassan
för att den beslöt att låta socialnämnden uppbära större delen av
de retroaktiva pensionsbeloppen eller mot socialnämnden för att den
i enlighet härmed uppbar beloppen i fråga.

Enligt 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring skall socialnämnd få
uppbära pensionsbeloppet till den del det motsvarar vad nämnden visar
sig för tiden i fråga ha utgivit för försörjningen. Socialstyrelsen har
som sin mening uttalat att avräkningen bör ske månadsvis och närmare
utvecklat skälen härför. Jag finner de anförda skälen vägande men anser
mig inte böra föregripa de ordinarie besvärsinstansernas prövning
av denna rättsfråga. Det ankommer i sista hand på försäkringsdomstolen
att ange hur lagen bör tolkas och tillämpas på denna punkt.

Tagande av fullmakt från socialhjälpstagare

I skrivelse till socialutredningen anförde JO Wennergren följande.

Lagen om socialhjälp skiljer mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp.
Enligt 12 § lagen skall obligatorisk socialhjälp utgå till minder -

295

årig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest
bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete
eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete,
i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på
annat sätt. Socialhjälpen skall utgå till livsuppehälle och till den vård,
som finnes erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl
uppfostran. Den obligatoriska socialhjälpen är kommun skyldig att
lämna.

Enligt 13 § lagen får kommun meddela socialhjälp även i andra fall
än de i 12 § nämnda efter fritt bedömande och enligt grunder, som
kommunen själv bestämmer.

14 § socialhjälpslagen innehåller bestämmelser om sättet för utbetalning
av socialhjälp. Där sägs att socialhjälp bör lämnas på sådant sätt,
att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom
eget arbete försörja sig och de sina. Hjälpen bör utgå i form av kontant
understöd, såvida ej hjälpbehovets art föranleder till annat och anledning
ej heller finnes att antaga, att dylikt understöd icke kommer till
behörig användning.

I 14 § sägs också att kommunens fullmäktige får medgiva, att socialnämnden,
om socialhjälp finnes böra utgå till bekostande av utbildning
eller inköp av redskap eller verktyg eller till annat dylikt ändamål,
i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar borgen å lån,
som erfordras för ändamålet.

Socialhjälpen skiljer sig från flertalet övriga sociala förmåner av ekonomisk
natur därigenom att återbetalningsskyldighet kan komma i fråga.
När det gäller obligatorisk socialhjälp och frivillig socialhjälp som
utgivits till någon innan han fyllt sexton år föreligger återbetalningsskyldighet
dock enligt 33 § socialhjälpslagen endast i vissa där särskilt
uppräknade fall bl. a. det där socialhjälpen utgjort förskott på förmån,
vartill hjälptagaren eljest är berättigad, och han efter socialhjälpens
beviljande kommit i åtnjutande av denna förmån. I fråga om frivillig
socialhjälp till någon efter det att han fyllt 16 år föreligger däremot
enligt 34 § socialhjälpslagen generell återbetalningsskyldighet för hjälptagaren.
Av 39 § sjätte stycket socialhjälpslagen följer dock att rätten
till återkrav viker om hjälptagaren genom att återbetala kostnaden eller
del därav kan antas komma att sakna erforderliga medel till underhåll
för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot ersättningsanspråket.
Anser kommun förutsättningar för återbetalning föreligga
skall kommunen i första hand söka få till stånd en överenskommelse
med hjälptagaren om återbetalning. Lyckas det ej kan kommunen föra
talan om ersättning hos länsstyrelsen. Sådan talan skall enligt 39 § socialhjälpslagen
anhängiggöras hos länsstyrelsen inom tre år efter det
hjälpen lämnats. Sker det ej är rätten till ersättning förlorad.

Sedan jag i ett antal ärenden blivit uppmärksam på att det i social -

296

hjälpspraxis förekommer att det socialhjälpsbeviljande organet (socialnämnd,
social centralnämnd, social distriktsnämnd etc.) avkräver hjälptagaren
fullmakt för organet att lyfta honom tillkommande belopp av
olika slag för att härigenom säkerställa återbetalning, beslöt jag att undersöka
vilken omfattning detta förfaringssätt har. Jag vände mig därför
till Svenska Kommunförbundet som välvilligt bistod mig och genom
en telefonenkät till 23 kommuner inhämtade upplysningar i frågan och
sammanställde resultatet härav i en promemoria, som överlämnades till
mig. I promemorian anfördes bl. a. följande.

Med hänvisning till bl. a. folkmängdens storlek i dessa kommuner ansågs
det lämpligt att landets till folkmängden största tre kommuner
borde ingå i undersökningen. Därefter uttogs kommunerna efter storleksordning
enligt följande; var tionde kommun t. o. m. kommuner med
minst 13 000 inv., därefter var tjugonde kommun tills sammanlagt tjugotre
kommuner erhållits. Den tjugotredje kommunen hade 5 500 inv. och
var i storleksordning den 273:e av totalt 464 kommuner. Ett stort antal
mindre kommuner omfattades således ej av undersökningen, vilket dock
bedömdes vara av mindre vikt på grund av kommunsammanläggningarna
den 1 januari 1974. En tendens till olika synsätt på frågorna om
civilrättsliga säkerheter kunde förmärkas beroende på kommunstorlek.
Det föreföll som om återkrav och säkerhet för utgiven socialhjälp ägnades
större intresse i kommuner med landsbygdskaraktär.

Vid uppgifternas inhämtande har strävan varit att intervjuerna skulle
företas med socialcheferna eller andra ledande socialtjänstemän och att
uppgifterna även skulle avspegla kommunens uppfattning där denna
avvek från den intervjuades.

U ndersökningsresul tat:

Endast ett mindre antal kommuner, företrädesvis de större kommunerna,
använde sig av tryckta formulär, medan övriga kommuner använde
sig av fullmakter som skrevs och utformades från fall till fall.

De flesta kommuner hade som huvudprincip att om möjligt undvika
fullmakter och andra civilrättsliga säkerheter. JO:s och Socialstyrelsens
uttalanden i denna fråga hade på många håll skapat osäkerhet och lett
till att flera kommuner slutat ta säkerheter. Många kommuner informerade
hjälptagare om att fullmakten kunde återkallas och om Shjl:s
återkravsbestämmelser. De flesta kommuner framhöll dock att hjälptagarna
mycket väl kände till systemet med fullmakter, varför sådan
information ej var behövlig. Även om fullmakt togs synes det relativt
ofta förekomma att kommunerna ej använde sig av densamma om ett
förändrat läge för hjälptagaren inträtt. I en del fall användes fullmakterna
som en form av skuldförbindelse även om utformningen ej var
sådan, fullmakten antogs m. a. o. ha en viss psykologisk effekt.

Flera kommuner tog ej fullmakter såvida hjälptagaren ej själv begärde
detta eller åtminstone var positiv därtill. Kommunerna hade
ganska genomgående den uppfattningen att hjälptagarna var positiva
till systemet att lämna fullmakter och flera kommuner uppgav att
nämnderna hade en restriktivare syn på användningen av fullmakter
än hjälptagarna själva. Dessa var ofta alltför villiga lämna säkerhet och
kunde i många fall ha bristande insikt om sin ekonomiska situation.

297

Av enkätsvaren framgår att hjälptagarna såg positivt på möjligheten
att relativt omgående genom fullmakter kunna »göra rätt för sig».
Flera kommuner uppgav att både hjälptagarna och socialvårdens tjänstemän
och förtroendevalda upplevde frågan om fullmakter som en frivillig
överenskommelse mellan kommun och hjälptagare.

Användningen av fullmakter:

Av de tillfrågade kommunerna var det endast två som ej använde
fullmakter. En av dessa kommuner uppgav, att fullmakter använts
fram till hösten 1971, då länets socialvårdskonsulent uppmanade kommunen
att sluta därmed, enär han ansåg sådana vara olagliga. Kommunen
ansåg sig ha haft stor praktisk nytta av fullmaktssystemet.
Hjälptagarna fick hjälp på ett snabbt och smidigt sätt och mycket
pengar återbetalades. Numera skrives endast en skuldförbindelse varvid
följden har blivit att återbetalningarna markant har minskat. Den andra
kommunen som ej använde fullmakter — den minsta på 5 500 inv. —
återkrävde ej socialhjälp. Fanns ett klart dokumenterat behov av socialhjälp
utgick sådan och kommunen skiljde därvid ej på obligatorisk
och frivillig hjälp. Kommunen ansåg sig ej ha behov av fullmakter på
grund av kommunens ringa storlek och den personkännedom som
fanns, samt de kontakter som förekom med andra myndigheter.

Flera kommuner anförde att frågan om fullmakter och dessas användning
måste ses mot bakgrunden av vilken typ av förmån som förskotterades.
Förskott på social förmån måste ses på ett annat sätt än
vanlig 13 §-hjälp. Eftersom förskott på förmån var återbetalningspliktigt
enligt Shjl. 33 § a ansågs att man i dessa ärenden var helt oförhindrad
säkra fordran genom fullmakt. En större kommun anförde att
denna lagreglering gjorde att JO:s uttalande om fullmakter ej överensstämde
med författningsreglerna.

Typsituationer där fullmakter användes:

Förskott på förmån enligt Arbetsmarknadskungörelsen 11

kommuner använde sig av fullmakter i sådana ärenden. I flera fall
där det uppgavs att fullmakter ej användes framhölls att anledningen
härtill var att Länsarbetsnämnden ej godtog sådana. Ett fåtal kommuner
uppgav att fullmakter ej användes enär förmånen ej utgick retroaktivt,
ex. som pensioner. De flesta kommuner uppgav att fullmakter förekom
endast sporadiskt. Utbetalningsrutinerna hade förbättrats hos AMS och
gjorde behovet av fullmakter mindre än tidigare. Kommunerna tillfrågades
även om i vilka typsituationer förskott på förmån enligt Arbetsmarknadskungörelsen
utgick. Enär svaren oftast var beroende av omfattningen
av sådana ärenden synes delsvaren vara av mindre värde.
Det framkom dock klart, att där fullmakter på nämnda förmåner varit
aktuella, hade det huvudsakligen rört sig om förskott på starthjälp och
utbildningsbidrag. I en kommun förekom även förskott på ersättning
från arbetslöshetskassa. Kommunerna hade överlag en restriktiv syn på
användningen av fullmakter på detta område.

Förskott på sjukpenning
Fullmakt på sjukpenning var det vanligaste förekommande typfallet.
I 21 av de 23 tillfrågade kommunerna användes fullmakter där social -

298

hjälp utgick som förskott på sjukpenning under ett och samma sjukdomsfall.
Många kommuner var dock restriktiva med fullmakter även
på sjukpenning, exempelvis användes sådana endast där det var klart
utrett att hjälptagaren ej kunde sköta sin ekonomi, där sjukpenningutredning
pågick eller då det rörde sig om större belopp. Däremot hade
kommunerna genomgående den principen att hellre ta fullmakter än
att tillämpa de bestämmelser i AFL som ger kommunen möjlighet att i
vissa fall uppbära den försäkrades sjukpenning. Även i dessa ärenden
framkom att utbetalningsrutinema hade förbättrats och minskat behovet
av fullmakter.

Kommuns rätt till ersättning för socialhjälp som utgått som förskott
på sökt förmån är reglerat i AFL 17 kap. 4 §. Någon fullmakt från
hjälptagaren är således ej behövlig i dylika ärenden.

Förskott på f a m il j e b o s t a d s b id r a g

I 16 kommuner användes fullmakter i dylika ärenden. En större
kommun uppgav att 70—80 000 kronor per mån. inflöt från hyresgäster
i ett större nybyggt bostadsområde. I allmänhet anfördes att fullmakter
på familjebostadsbidrag användes restriktivt och endast i speciella
fall, ex. där familjen regelbundet erhöll socialhjälp till hela hyran
eller där familjen stadigvarande fick socialhjälp till uppehället.

Ingen av de kommuner som ingick i undersökningen synes använda
sig av möjligheten att med stöd av Kk 1968: 425 § 18 resp. Kk 1968: 426
§ 3 söka få bostadstillägget utbetalat till annan betalningsmottagare än
den bidragsberättigade. Några kommuner anförde att bostadstillägget
automatiskt borde gå direkt till hyresvärden i de fall där vederbörande
bodde i hyreslägenhet eller till Iånemyndighet där fråga var om egnahem.
Man hade i en del kommuner den erfarenheten att bidraget användes
till »överkonsumtion» varefter kommunen nödgades bevilja socialhjälp
till bostadskostnaden.

Förskott på avlöning

I 11 kommuner användes fullmakter vid utgivande av socialhjälp
som förskott på avlöning. Kommunerna hade dock allmänt en restriktiv
och försiktig inställning till användande av fullmakter i dessa fall,
mera uttalad än i andra typfall där fullmakter förekom. Flera kommuner
— både de som använder fullmakter och kommuner som slutat
därmed — var dock osäkra på den »lagliga rätten» att ta fullmakt på
avlöning. JO:s och Socialstyrelsens uttalanden hade skapat stor villrådighet
och var i en del kommuner den direkta anledningen till att
man slutat ta fullmakt på lön. I några fall användes fullmakter på s. k.
»skott», dvs. innestående löneförmån utöver den vanliga lönen. Andra
kommuner använde fullmakt endast där hjälptagaren själv begärde detta.
En kommun anförde att arbetsgivarna var ovilliga acceptera fullmakter,
en annan kommun tog fullmakt på avlöning endast där »semesterfirare»
blivit utan kontanter och behövde hjälp till hemresa. Två
kommuner tog fullmakter endast där hjälptagaren påbörjat beredskapsarbete.
En kommun hade i flera fall använt fullmakter som säkerhet
på i konkursbo innestående lön.

Förskott på KBT

Riksförsäkringsverket har i praxis godtagit att om socialhjälp utgått
som förskott på sökt KBT blir AFL 17 kap. 4 § tillämplig om den ut -

299

givna socialhjälpen uppgår till 100: — per månad eller mer. Hjälptagaren
skall i sådana fall anses »i väsentlig mån erhållit sin försörjning av
allmänna medel».

Övrigt

Två kommuner tog fullmakter där socialhjälp utgått som förskott på
förmån från försäkringsinrättning, ex. livränta och skadestånd. Fullmakter
förekom i flera kommuner där förskott på bidragsförskott utgivits.

Behov av fullmakter

I 19 kommuner anfördes att det förelåg ett praktiskt behov av fullmakter.
Klara Nej-svar var svåra att utskilja enär de undantagsfall som
uppräknades efter det ursprungliga Nej-svaret oftast var så många att
svaret måste tolkas som ett ja. Ex. anfördes att om FK:s och AMS:s
utbetalningsrutiner kunde förbättras skulle behovet av fullmakter bli
väsentligt mindre. Nuvarande rutiner vid utbetalning av samhällets olika
förmåner gjorde dock behovet av fullmakter till en realitet. Flera kommuner
anförde att behovet av fullmakter sammanhängde med det sätt
på vilket kommunerna utformat delegationsbestämmelserna till tjänstemännen.
En vidsträckt delegationsrätt ansågs medföra att tjänstemännen
oftare kunde klara akutsituationer utan användning av fullmakter.

Angående behovet av fullmakter skiljde man i flera kommuner på
socialhjälp som förskott på förmån och annan socialhjälp. Vid förskott
på förmån ansåg man det praktiskt och i enlighet med gällande lagstiftning
att ta fullmakter för att undvika dubbel utbetalning av förmåner.
Ett fåtal kommuner hade dock en annan uppfattning; eftersom förskott
på förmån var lagreglerat behövdes inte fullmakter.

Flera kommuner ansåg sig ha stor praktisk nytta av fullmakter i sådana
fall där hjälptagaren hade inkomst som översteg socialhjälpsnormerna,
men kommunen ändå var nödsakad att utge socialhjälp, exempelvis
i fråga om barnfamiljer i vissa fall. Liksom beträffande gruppen
alkoholmissbrukare rörde det sig här oftast om personer som ej kunde
hushålla med en i och för sig tillräcklig inkomst.

Konsekvenser av att helt slopa fullmaktsförfarandet

De flesta kommunerna, 17 st., ansåg att ett förbud mot användning
av fullmakter — eller övergivandet av nuvarande praxis — skulle leda
till minskad återbetalning av utgiven socialhjälp. Kommunerna skulle bli
restriktivare med att bevilja frivillig socialhjälp, vilket självfallet skulle
gå ut över hjälptagarna. Man anförde allmänt att Shjks återkravsbestämmelser
var tungarbetade och ofördelaktiga för både kommuner och
hjälptagare. Genom att ta fullmakter löste man snabbt akuta problem
i fall där ansökan om socialhjälp i annat fall kanske skulle ha avslagits.
Sex kommuner anförde att om Shjks intentioner följdes skulle ett slopande
av systemet med fullmakter ej leda till någon restriktivare hållning
från kommunernas sida. Om hjälpbehov förelåg skulle frågan om
säkerhet för utgiven socialhjälp ej komma att påverka kommunens
handlande. Fyra kommuner anförde att säkerhet genom fullmakt ej påverkade
återbetalningsfrekvensen, samt att de medel som erhölls via
fullmakter var av ringa betydelse. Ett par kommuner menade att tjänstemännens
delegationsrätt skulle bli snävare om fullmakter förbjöds.

300

Behov av rättslig reglering av fullmaktssystemet

Ett flertal kommuner framhöll att frågan om fullmakter borde grundligt
utredas och kommunernas rätt ta fullmakter lagfästas. Åtminstone
borde från centralt håll juridiskt riktiga blanketter utformas. Kommunerna
ansåg sig behöva någon form av vägledning på detta område som
de betraktade som osäkert och svårförståeligt, särskilt efter den debatt
som förekommit i frågan. Flera kommuner hade tolkat JO:s och Socialstyrelsens
uttalanden som att ett direkt förbud förelåg mot användningen
av civilrättsliga säkerheter i socialhjälpsärenden.

Promemorian tog också upp frågan om tagande av inteckningar som
säkerhet för beviljad socialhjälp. Härom anfördes.

Inteckningar användes endast i 9 kommuner och flera av dessa betonade
den ringa och restriktiva användningen av dylika säkerheter. Påfallande
många kommuner hade slutat ta inteckningar efter JO:s uttalanden.
Flera kommuner tog inteckningar endast i samband med
borgensteckning.

I 8 kommuner ansåg man sig ha behov av inteckningssäkerheter.
Särskilt framhölls att man gärna tog inteckningar där socialhjälp utgick
till räntor och amorteringar, exempelvis för egnahem. Man ansåg
att en hyresgäst hade ett annorlunda och »sämre» läge än en fastighetsägare.
Den kapitalbildning som förekom vid socialhjälp till amorteringar
ansåg de flesta vara stötande och stridande mot Shjl:s syften.
Vid långvariga hjälpbehov försökte man undvika dessa »negativa» effekter
genom att ta inteckningar. De kommuner som använde sig av
dylika säkerheter anförde att nämnderna fick större möjlighet lämna
hjälp om sådan säkerhet togs. I många fall skulle hjälptagarna annars
tvingas sälja sina fastigheter. Genom att ta inteckningar kunde kommunen
även försäkra sig om återbetalning vid försäljning av fastigheten,
arvsskifte etc.

Till promemorian var bifogade ett antal exempel på de fullmaktsformulär
som användes.

Som allmänt riktmärke för valet av den form i vilken socialhjälp
skall meddelas uppställs som nämnts i 14 § socialhjälpslagen att socialhjälpen
bör lämnas på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir
i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.
Som huvudregel anges att hjälpen bör utgå i form av kontant understöd,
såvida ej hjälpbehovets art föranleder till annat och anledning ej
finns att anta att dylikt understöd inte kommer till behörig användning.
I förarbetena anfördes härom av departementschefen (prop. 1955:177
s. 124) att det ligger i sakens natur att hjälpbehovets art i främsta rummet
måste vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till
användning. Han diskuterade härefter i vilka fall hjälp in natura är att
föredra. Någon skillnad gjorde han härvid inte mellan obligatorisk och
frivillig socialhjälp. I samband med behandlingen av frågan om återbetalningsskyldighet
(prop. 1955: 177 s. 225) uttalade departementschefen
vidare att den frivilliga socialhjälpen i stor utsträckning skulle kom -

301

ma att få förebyggande karaktär och att den i många fall kan innebära
en betydande kapitalinsats från samhällets sida, t. ex. för att starta en
rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. d. I dessa fall kunde det vara klokt
att ge hjälpen som ett förlagslån, enär hela syftet med åtgärden skulle
kunna äventyras om vederbörande fick på egen hand disponera över
hela kapitalbeloppet utan återbetalningsskyldighet. I andra fall då frivillig
hjälp lämnades framstod det säkerligen som mindre motiverat att
föreskriva återbetalningsskyldighet. Departementschefens slutsats blev
att frågan inte gick att lösa lagstiftningsvägen utan att det i stället borde
ankomma på kommunerna att fritt pröva inte bara om frivillig
hjälp skall utges utan också huruvida meddelad hjälp av denna karaktär
skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. I 14 § socialhjälpslagen
nämns också borgensteckning som form för socialhjälp. Föreskriften
har utformats så att kommunfullmäktige bemyndigats medge
att socialnämnden, om socialhjälp finnes böra utgå till bekostande av
utbildning eller inköp av redskap eller verktyg eller till annat dylikt
ändamål, i stället för att bevilja kontant understöd skall få teckna
borgen på lån som erfordras för ändamålet. Med annat dylikt ändamål
har då åsyftats bl. a. anskaffning och förbättring av bostad. Anledningen
till att borgensteckning nämnts särskilt som socialhjälpsform
var att tvekan tidigare rått om stöd kunde ges i denna form. Departementschefen
anförde (prop. 1955: 177 s. 126) att han inte kunde finna
annat än att de kommuner som själva ville meddela hjälp genom att
teckna borgen borde ha möjlighet att göra detta och för att undanröja
den ovisshet som rådde huruvida den nuvarande lagstiftningen medgav
ett dylikt förfaringssätt borde uttryckliga bestämmelser härom tas in i
socialhjälpslagen.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att några bindande regler
inte finns beträffande den form i vilken socialhjälp skall meddelas
men att det normala förutsätts vara att socialhjälp skall utgå i form
av kontant understöd. Hjälpbehovets art får emellertid föranleda att
annan form väljs och när det gäller frivillig socialhjälp kan därvid också
exempelvis låneformen tänkas tillämpad. Om kommunfullmäktige
medger det kan borgensteckning också komma i fråga.

Enligt tidigare gällande lagstiftning betraktades det sociala understödet
som ett förskott eller ett lån till hjälptagaren, vilket skulle återbetalas
i den mån kommunen inte fann skäl till eftergift. Återbetalningsskyldigheten
var automatisk, dvs. den inträdde direkt på grund av
lagens stadgande i och med att hjälpen utgivits. Beträffande preskription
av återbetalningsanspråket gällde de vanliga reglerna om fordringspreskription.
Återbetalningsanspråket skilde sig sålunda i princip inte
från ett vanligt civilrättsligt fordringsanspråk. Dock kunde det ej prövas
av allmän domstol utan endast i den särskilda process som var inrättad
för ändamålet hos länsstyrelserna och kammarrätten. Genom

302

socialhjälpslagen begränsades den i princip oinskränkta återbetalningsskyldigheten
för hjälptagaren. Generellt föreskrevs en till tre år förkortad
preskriptionstid. I övrigt kom skillnad att göras mellan obligatorisk
och frivillig socialhjälp. Beträffande den obligatoriska socialhjälpen anförde
departementschefen (prop. 1955:177 s. 222) att denna hade karaktär
av en rättighet som vederbörande kan tilltvinga sig på processuell
väg. För nutida uppfattning torde det vara ganska främmande att ge
denna rättighet en så begränsad innebörd att den nödställde endast
skulle äga erhålla ett lån som han oberoende av omständigheterna i
det enskilda fallet skulle vara skyldig att återbetala. Departementschefen
fann därför att en hjälptagare endast i vissa undantagsfall borde
vara skyldig att återbetala vad han mottagit i obligatorisk socialhjälp.
När det gällde den frivilliga socialhjälpen borde stort avseende fästas
vid att det skall stå kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra
huruvida sådan hjälp skall utgå eller ej. Det syntes då mest konsekvent
att också överlåta åt kommunerna att bestämma om hjälpen helt eller
delvis skall återbetalas. Omständigheterna i de enskilda fallen kunde
vara så skiftande att man inte rimligen kunde fordra att socialnämnden
alltid från början tog ståndpunkt till frågan huruvida hjälpen helt
eller delvis skall återkrävas eller ej. Nämnderna borde därför inte vara
skyldiga att redan vid hjälpens beviljande ange om återbetalningsskyldighet
skall gälla eller ej. Departementschefen ansåg vidare att skyldigheten
att utge ersättning för erhållen socialhjälp inte borde göras beroende
av att nämnden meddelat beslut därom utan inträda direkt på
grund av lag. Det borde dock liksom dittills stå nämnden fritt att efterskänka
sin fordran. Den rättsliga prövningen av nämndens återkrav borde
också liksom dittills ske i särskild process hos länsstyrelserna och
kammarrätten. En fordring borde utdömas om det ej funnes kunna antas
att hjälptagaren genom att betala sin skuld eller någon del därav
skulle komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de
sina eller eljest synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket.

Av det anförda framgår att systemet är så uppbyggt att en fordran
på återbetalning av utgiven socialhjälp uppkommer direkt enligt i socialhjälpslagen
angivna förutsättningar. Vad först gäller obligatorisk socialhjälp
kan denna dock enligt lagen endast i vissa undantagsfall ge upphov
till en fordran på återbetalning. Fallen beskrivs i 33 § socialhjälpslagen.
Det från allmän synpunkt intressanta fallet är det då socialhjälpen
utgjort förskott på förmån vartill hjälptagaren eljest är berättigad
och denne efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av förmånen.
Som exempel nämndes i förarbetena (prop. 1955: 177 s. 223) att en
hjälpbehövande fyller förutsättningarna för erhållande av invalidpension
ehuru sådan ännu ej beviljats eller att han äger rätt till underhållsbidrag
som av någon anledning uteblivit. Om socialhjälp i dylikt fall

303

tilldelas honom och han sedermera skulle få uppbära sin invalidpension
eller sitt underhållsbidrag retroaktivt för den tid hjälpen avsett syntes
det rimligt att han återbetalar så stor del av vad han erhållit i socialhjälp
som täcks av pensionen eller bidraget. Eljest skulle han komma
i bättre ställning än han skulle ha varit om pensionen eller bidraget utbetalats
till honom redan innan han sökte socialhjälp. Beträffande frivillig
socialhjälp sägs i 34 § socialhjälpslagen att hjälptagaren i den
mån den utgivits till honom efter det han fyllt 16 år är ersättningsskyldig
för den. Man finner sålunda att frivillig socialhjälp ger upphov till
en fordran på hjälptagaren av i stort sett samma civilrättsliga natur
som en lånefordran. Fordringen preskriberas visserligen efter tre år och
den kan enligt 39 § sjätte stycket socialhjälpslagen ej göras rättsligt gällande
om hjälptagaren genom betalning av fordringen kan antas komma
att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller
eljest synnerliga skäl talar däremot, men bortsett härifrån har fordringen
alla de egenskaper som kännetecknar en lånefordring. Obligatorisk
socialhjälp däremot ger i princip inte upphov till någon fordran
gentemot hjälptagaren. Men utgör den förskott på förmån uppkommer
en fordran, om hjälptagaren sedermera uppbär denna förmån. Inte heller
denna fordran kan dock göras rättsligen gällande, om sociala skäl
talar mot det. Det oaktat synes det dock befogat att karakterisera också
fordringen på återbetalning av obligatorisk socialhjälp i form av förskott
på senare utfallande förmån som en med den civilrättsliga lånefordringen
jämförbar fordring.

Den som lånar ut pengar brukar i allmänhet ställa krav på säkerhet
i form av borgen, pant e. d. Eftersom frivillig socialhjälp och obligatorisk
socialhjälp i form av förskott på förmån närmast framstår som
försträckning till hjälptagaren, skulle man vänta sig att det i förarbetena
till socialhjälpslagen också diskuterats om och i vad mån krav skall
kunna ställas på att hjälptagaren ställer säkerhet för fullgörandet av
sin återbetalningsskyldighet där sådan föreligger enligt lagen.

Man letar emellertid i stort sett förgäves efter synpunkter i detta
hänseende. Dock framhöll departementschefen som redan nämnts att
frivillig socialhjälp kan tänkas utgå i form av förlagslån, vilket ju innebär
lån mot realsäkerhet. Härav och av att departementschefen mot
bakgrund bl. a. av detta omnämnande sedan uttalade att kommunerna
bör ha rätt att fritt pröva inte bara om frivillig hjälp skall utges utan
också huruvida meddelad hjälp av denna karaktär skall vara förenad
med återbetalningsskyldighet skulle kunna dräs den slutsatsen att tanken
var att det skulle stå kommunerna fritt att själva bestämma också
om beviljande av frivillig socialhjälp skall förbindas med villkor om
ställande av säkerhet för fullgörandet av den i socialhjälpslagen stadgade
återbetalningsskyldigheten. Det framstår dock som mycket tvek -

304

samt om förarbetena tillåter en så långtgående slutsats. Tystnaden tyder
snarast på att man utgått från att säkerhet skall kunna begäras endast
i sådana specialfall där hjälpbehovets art gör det motiverat att låta
hjälpen utgå i form av regelrätt lån mot säkerhet. Även om det alltså
i och för sig inte kan anses oförenligt med socialhjälp som sådan att
denna utgår i form av lån mot säkerhet torde denna form således inte
kunna tillgripas annat än då hjälpbehovets art och omständigheterna
i övrigt kommer det att framstå som ändamålsenligt från socialhjälpssynpunkt
i just det fall, som föreligger.

När det gäller den obligatoriska socialhjälpen finns inga vägledande
uttalanden i förarbetena. Att så är fallet ter sig dock naturligt. Som
framgått av vad förut sagts är den obligatoriska socialhjälpen en rättighet
som kan framtvingas på processuell väg. En ordning innebärande
att för obligatorisk socialhjälp skulle kunna som villkor uppställas
att säkerhet lämnades för återbetalning är inte förenlig härmed. Det
torde därför kunna antas att lagstiftarens mening inte varit att som
villkor för beviljande av obligatorisk socialhjälp, ens då den har form
av förskott på en förmån, skulle kunna uppställas att hjälptagaren ställer
säkerhet för återbetalning. Den nödlidande har rätt till hjälpen utan
att behöva prestera någon säkerhet.

Ser man på formuleringarna av de fullmakter som hjälptagare anmodas
utfärda i samband med mottagande av socialhjälp finner man
sådana lydelser som »undertecknad befullmäktigar härmed socialnämnden
att för återbetalning av socialhjälp av mig tillkommande lön eller
annan ersättning från arbetsgivare uppbära ett belopp av kronor...»,
»socialnämnden befullmäktigas härmed att utbekomma ett belopp om
kronor... som utgör förskott å mig tillkommande förmån från försäkringskassan»,
»fullmakt för socialbyrån att uppbära och utkvittera
mig tillkommande skadestånd från försäkringsinrättning, familjebidrag
etc.». Görs en sådan fullmakt oåterkallelig får den i realiteten karaktär
av överlåtelse av en fordran (Roos, Mysteriet med de oåterkalleliga
fullmakterna, Tidsskrift for rettsvitenskap 1967 s. 331). Även utan uttryckligt
förbehåll om oåterkallelighet framgår fullmaktens karaktär
av fordringsöverlåtelse tydligt. Vad som åsyftas är ju inte att fullmäktigen—socialnämnden
skall för huvudmannen—hjälptagarens räkning
uppbära beloppet i fråga med redovisningsskyldighet gentemot denne
utan att socialnämnden skall uppbära och tillgodogöra sig beloppet som
ersättning för den utgivna socialhjälpen. Fråga är alltså inte om fullmakt
i vanlig mening utan om en säkerhetsöverlåtelse av en i framtiden
utfallande betalning för något.

Vad särskilt gäller möjligheten att göra en fullmakt oåterkallelig kan
erinras om att enligt svensk rätt en arbetstagare inte med bindande verkan
kan överlåta sitt löneanspråk på annan innan lönen förfallit till

305

betalning (prop. 1970: 94 s. 26). Ett förbehåll om oåterkallelighet i en
fullmakt för socialnämnd att lyfta framtida lön är därför ej rättsenligt.
Detsamma gäller sådant förbehåll i fullmakt för socialnämnd att
lyfta framtida sjukpenning, pension e. d. från allmän försäkringskassa,
eftersom enligt 20 kap. 6 § lagen om allmän försäkring rätt till ersättning
enligt lagen ej får överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig för
lyftning.

Vad särskilt gäller rätt till pension kan för övrigt anmärkas att genom
17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring öppnats en särskild väg för socialnämnd
att tillgodogöra sig utfallande pension som ersättning för
socialhjälp. Där stadgas sålunda att det pensionsbelopp som först förfaller
till betalning efter beslut om pension får, där den pensionsberättigade
under den tid på vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån
erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet
motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörjningen visar
sig ha för nämnda tid utgivit för den pensionsberättigades samt hans
makes och minderåriga barns försörjning uppbäras av myndigheten.
Fullmaktsförfarandet har därför här ingen funktion att fullgöra. Om
och i vad mån socialnämnden skall kunna ur den retroaktiva pensionen
tillgodogöra sig ersättning för utgiven socialhjälp förutsätts skola
prövas enligt de förutsättningar och i den ordning som anges i lagen
om allmän försäkring.

I ett ärende, återgivet i JO.s ämbetsberättelse 1971 s. 267, kom lagenligheten
under bedömning av en förbindelse från en socialhjälpstagare
som lydde sålunda.

Till Socialnämnden i Göteborg eller order betalar undertecknad ett
belopp av Sjuhundratrettiofyra (734: —) kronor med ett hundra kronor
(100: —) i varje månad från och med den 1 juni 1968 och intill dess
full betalning sker, utgörande förberörda belopp ersättning för socialhjälp
åt mig och min hustru.

Betalningen skall erläggas på bestämd tid till socialnämndens postgirokonto
12226, till vederbörande socialbyrå eller till socialnämndens
kanslibyrå, Skånegatan 26, Göteborg 5.

Därest föreskrivna avbetalningar icke fullgöres på bestämd tid, bemyndigas
socialnämnden att genom innehavaren av denna förbindelse
hos min arbetsgivare för beloppets erhållande utkvittera och uppbära
min innestående intjänta lön tills full betalning skett.

Sedan socialförvaltningens yttrande inhämtats remitterades ärendet
till socialstyrelsen som uttalade.

I socialförvaltningens skrivelse 11.9.1969 framhålles, att den i skuldförbindelsen
stadgade betalningsordningen icke innebär att den i lagen
föreskrivna sociala prövningen underlåtes. Någon sådan prövning synes
dock knappast vara avsedd att komma till stånd i det av socialförvaltningen
tillämpade förfarandet, i vart fall icke om hjälptagaren utan
invändning godtar avdrag på lön etc. Förfarandet kan sålunda missleda
hjälptagaren så att han får svårt att tillvarataga sina rättigheter. Här -

20 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

306

till kommer att ett förfarande, som innebär avkrävande av skuldförbindelser
och fullmakter om t. ex. utkvitterande av lön, enligt socialstyrelsens
uppfattning kan ha en negativ verkan, när det gäller för
socialnämnderna att tillämpa bestämmelserna i socialhjälpslagens 14 §,
nämligen att socialhjälp bör lämnas på sådant sätt att den behövande
såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja
sig och de sina. Med hänsyn till det anförda anser socialstyrelsen att
det av socialförvaltningen tillämpade förfarandet icke står i överensstämmelse
med bestämmelserna i socialhjälpslagen.

JO Bexelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Det saknas i samband med socialhjälpslagens tillkomst uttalanden i
frågan huruvida socialnämnd har rätt att kräva säkerhet för återbetalning
av socialhjälp. Det förefaller emellertid uppenbart att man vid
lagens tillkomst inte tänkt sig att socialnämnden skulle skaffa sig säkerhet
för utgiven socialhjälp. Detta innebär inte att det under alla
förhållanden är felaktigt att en socialnämnd avkräver en hjälptagare
förbindelse för utgiven frivillig socialhjälp. Det torde sålunda inte möta
något hinder mot att en socialnämnd för dokumentation av en hjälptagares
skuld avkräver denne ett erkännande om erhållen socialhjälp
enligt 13 § socialhjälpslagen under framhållande att denna lämnats frivilligt
och att hjälptagaren därför är i princip återbetalningsskyldig
för denna. Ett erkännande i sådan form betager inte hjälptagaren rätten
till föreskriven social prövning av krav på återbetalning av lämnad
socialhjälp.

En socialnämnd äger däremot inte påfordra att erkännandet av mottagen,
frivillig socialhjälp avfattas på sådant sätt, att hjälptagaren betages
rätten till social prövning av krav på återbetalning eller vilseledes
beträffande sin rätt till sådan prövning. När det gäller att bedöma huruvida
den i ärendet aktuella förbindelsen fått ett innehåll, som i nu
nämnda hänseenden är oförenligt med socialhjälpslagens bestämmelser,
är följande att beakta.

Förbindelsen är ställd till socialnämnden eller order och är följaktligen
att anse såsom ett löpande skuldebrev. På sätt framgår av lagen
om skuldebrev är möjligheterna till invändningar mot krav på grund av
sådant skuldebrev begränsade, om skuldebrevet efter överlåtelse kommer
i godtroendes hand. Hjälptagarens rätt till social prövning av återbetalningskrav
kan på grund härav, om förbindelsen överlåtes, gå
förlorad. Förbindelsen innehåller vidare fullmakt för innehavaren att
hos utfärdarens arbetsgivare uppbära innestående, intjänad lön tills full
betalning sker. Om betalning för förbindelsen uttages i denna ordning,
kommer den sociala prövning av återbetalningsskyldigheten, som socialhjälpslagen
tillförsäkrar hjälptagaren, inte till stånd. Slutligen är uppenbart
att en förbindelse av det innehåll, varom här är fråga, är ägnad
att i hög grad vilseleda hjälptagaren om honom tillkommande rättigheter.
Det kan med hänsyn till vad nu sagts inte råda något tvivel om
att den av socialnämnden tillämpade ordningen vid utgivande av frivillig
socialhjälp är oförenlig med syftet med hithörande bestämmelser
i socialhjälpslagen.

De här diskuterade frågorna har i vissa delar också varit föremål för
JK:s prövning i beslut den 27 juni 1969 (AD 88/68). I av JK begärt
yttrande anförde socialstyrelsen i detta ärende bl. a. följande.

307

Den 18.8.1964 beviljades Nilsson borgen för lån på 6 000
kronor. Han hade då »lösa» skulder på 16 188 kronor, varav 1 819
kronor var skuld till kommunen.

Socialnämndens borgensåtagande skedde i överensstämmelse med bestämmelserna
i 14 § socialhjälpslagen och i enlighet med kommunalfullmäktiges
medgivande av 27.2.1962.

Enligt socialnämndens beslut har överenskommelse träffats med makarna
om att »insätta dessa erforderligt antal barnbidrag» i banken,
och som säkerhet för lånet skulle tas en inteckning i fastigheten på
8 000 kronor.

Socialhjälp bör enligt 14 § socialhjälpslagen lämnas på sådant sätt,
att den hjälpbehövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom
eget arbete försörja sig och de sina. Socialnämndens åtgärd att
lämna borgen på ett lån avsett att sanera Nilssons ekonomi och att ge
honom möjlighet att fortsätta sin rörelse är i princip överensstämmande
med lagens intentioner.

Före beslutet om borgensåtagandet borde emellertid ha prövats om
Nilsson verkligen hade möjligheter att sköta ett lån utan att därigenom
komma att sakna medel till erforderligt underhåll för familjen. Om så
ej var fallet borde socialnämnden i stället övervägt att bevilja ett kontant
bidrag (enligt 13 §). Socialnämnden hade då kunnat avvakta någon
tid — högst tre år — innan nämnden tog upp frågan om återbetalning
av bidraget. Det bör också beaktas, att även om situationen tillfälligt
förbättrades genom socialnämndens borgen innebar denna att familjen
fick betala räntekostnader med 1 172:30.

Rörande socialnämndens åtgärd att kräva en inteckning i Nilssons
fastighet som säkerhet för eventuella kostnader på grund av borgensåtagandet
kan följande anföras.

Socialnämndens borgensåtagande innebär i och för sig ingen kostnad
för nämnden. Nämnden ikläder sig blott samma ansvar för lånets återbetalning
som varje annan borgensman. Först om hjälptagaren ej inom
föreskriven tid (5 år) inbetalar lånet blir nämnden skyldig att träda in.
Borgensåtagandet är till sin art att hänföra till frivillig socialhjälp. Kostnaderna
utgörs således av frivillig socialhjälp, för vilken återbetalningsskyldighet
i princip föreligger. Socialnämnden är ej skyldig att utkräva
ersättning för sina utgifter utan kan meddela eftergift härifrån (37 §
socialhjälpslagen). Vill socialnämnden erhålla ersättning måste krav mot
hjälptagaren framställas inom den föreskrivna preskriptionstiden 3 år
(39 §). Betalar hjälptagaren ej godvilligt kan socialnämnden föra talan
om ersättning hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen får ej bifalla framställningen
om hjälptagaren »genom att återbetala kostnaden eller någon
del därav kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll
för sig och de sina». En sådan bedömning av återbetalningsmöjligheterna
måste socialnämnden också göra innan beslut fattas om krav
mot hjälptagaren.

Frågan huruvida socialnämnd har rätt att kräva inteckning för
socialhjälp är ej belyst i förarbetena till lagen och några regler finns
ej därom. Det råder därför tveksamhet om socialnämnd äger rätt att
kräva säkerhet för fordran hos hjälptagare. I praxis torde dock sådant
förfarande stundom förekomma.

Det är emellertid uppenbart att socialnämnd ej genom ett sådant
civilrättsligt åtagande bör kunna komma från socialhjälpslagens åter -

308

kravsbestämmelser exempelvis om preskriptionstid på tre år. Det finns
emellertid risk för att detta förhållande förbises. Socialstyrelsen anser
därför att socialnämnd i allmänhet ej bör använda sig av inteckningsförf
arande.

Socialnämnden anför i sitt yttrande att nämnden ansåg sig ha rätt
att säkerställa återbetalningarna under hänvisning till ett departementschefsuttalande
i förarbetena till lagen. Enligt socialstyrelsens mening
ger uttalandet ej stöd för socialnämndens åtgärd utan ger blott socialnämnderna
möjlighet att reglera utbetalningarna av lånet. (Det åsyftade
departementschefsuttalandet gick ut på att när fråga är om frivillig socialhjälp
det ankommer på socialnämnden att uppställa de villkor för
borgensteckningen som anses erforderliga för att lånemedlen skall
komma till behörig användning).

JK uttalade för egen del följande.

Vad angår det förhållandet att kommunen tagit en inteckning i Nilssons
fastighet som säkerhet för sina borgensåtaganden vill jag anföra
följande.

Som socialstyrelsen framhållit i sitt yttrande saknas uttalanden i samband
med socialhjälpslagens tillkomst i frågan huruvida socialnämnd
har rätt att kräva säkerhet för återbetalning av socialhjälp. Det förefaller
mig emellertid uppenbart att man vid lagens tillkomst inte tänkt
sig att kommun skulle skaffa sig säkerhet för sina borgensförbindelser.
Som socialstyrelsen framhållit förekommer detta emellertid i praxis.
Från kommunförbundets sida har också vid olika tillfällen förklarats
att lagligt hinder ej föreligger mot ett sådant förfarande (se t. ex. landskommunernas
tidskrift 1960:3 sid. 231). Det kan därför enligt min mening
inte läggas kommunens befattningshavare till last att de medverkat
till att inteckning i Nilssons fastighet tagits som säkerhet.

För egen del vill jag emellertid ansluta mig till socialstyrelsens uppfattning
att det är olämpligt att kommun skaffar sig säkerhet för sina
borgensåtaganden i socialhjälpsärenden. Som socialstyrelsen framhållit
kan detta leda till att kommunen förbiser socialhjälpslagens regler om
treårig preskription av rätten att föra talan om återkrav. Denna regel
får under inga förhållanden sättas åsido genom att kommunen skaffar
sig egen säkerhet för sitt borgensåtagande. Underlåter kommun att hos
länsstyrelsen väcka talan om sin fordran inom den treåriga preskriptionstiden
betyder detta att fordringsanspråket med utgången av denna
treårstid upphör att gälla. Om huvudfordringen på detta sätt upphört
är kommunen skyldig att omedelbart till låntagaren återställa den för
lånets fullgörande lämnade säkerheten.

Frågan om hjälptagares ersättningsskyldighet för socialhjälp när
hjälptagaren lämnat inteckning i egnahemsfastighet såsom säkerhet för
den lämnade socialhjälpen har prövats av kammarrätten i ett antal
fall (KÅ II 1961 ref. 8). Ersättningsskyldigheten prövades enligt 39 §
sjätte stycket socialhjälpslagen på vanligt sätt. Förekomsten av inteckning
som säkerhet ansågs alltså inte inverka på återbetalningsskyldigheten
som sådan.

Mot bakgrund av det anförda kommer jag till den slutsatsen att det
visserligen kan tänkas fall där det med hänsyn till hjälpbehovets art är

309

försvarligt och lämpligt från socialhjälpssynpunkt att redan i samband
med socialhjälpens beviljande föreskriva återbetalningsskyldighet och
t. o. m. att då låta socialhjälpen ta form av ett lån men att dessa fall
ändå måste utgöra undantagsfall. Än mera undantagsvis torde det från
socialhjälpssynpunkt vara försvarligt att socialnämnden i sådana fall
försäkrar sig om en säkerhet för lånet i fråga. Jag ställer mig därför
ytterst tveksam till om den praxis som vissa kommuner har i fråga om
stipulerande av återbetalningsskyldighet i samband med beviljande av
socialhjälp och säkerställande av återbetalningen genom fullmakter som
innebär överlåtelse av framtida betalningar är förenlig med socialhjälpslagen.
Enligt min mening tillåter socialhjälpslagen inte sådant förfarande
som allmän rutin utan endast som individuellt avpassad åtgärd
i fall där hjälpbehovets särskilda art och omständigheterna i övrigt
kommer åtgärden att framstå som ändamålsenlig från synpunkten av
att den behövande såvitt möjligt skall bli i stånd att för framtiden genom
eget arbete försörja sig och de sina. Och jag har svårt att finna att förfarandet
över huvud taget är förenligt med socialhjälpslagen när fråga
är om beviljande av obligatorisk socialhjälp. Ett särskilt skäl att anlägga
ett restriktivt synsätt på socialnämnds möjlighet att ta säkerhet i form
av sådan fordringsöverlåtelse som fullmakterna innebär är att åtgärden
föregriper den eftergiftsprövning som socialnämnd förutsätts skola göra
innan nämnden gör ett krav på återbetalning gällande. Det förefaller
inte följdriktigt att betinga sig en återbetalning genom en fordringsöverlåtelse,
innan den sociala prövningen av återbetalningsskyldigheten kan
verkställas. En påtaglig risk föreligger under alla förhållanden för att
den sociala prövningen blir eftersatt härigenom och att socialnämnden
med hjälp av fullmakten uppbär beloppet utan att först ha prövat om
skäl finns att efterge återbetalningskravet. Det synes mig emellertid
samtidigt som om socialhjälpslagen ej fått en helt logisk uppbyggnad
när det gäller å ena sidan reglerna om återbetalningsskyldighet i 33 och
34 §§ och å andra sidan reglerna om eftergift av återbetalningskrav i
39 § sjätte stycket. Det måste anses brista i samordningen redan i lagen.

Bland de blanketter som bifogats kommunförbundets utredning finns
också en där hjälptagaren förklarar sig villig att till socialnämnden återbetala
erhållen socialhjälp enligt viss återbetalningsplan. Jag vill inte
bestrida att fall kan förekomma där en sådan skuldförbindelse kan vara
motiverad men vill i anslutning till vad jag nyss anfört betona att dessa
fall, så som jag uppfattar den i socialhjälpslagen stadgade ordningen
för meddelande av socialhjälp, måste vara sällsynta. Det kan enligt min
mening inte vara förenligt med socialhjälpslagens grunder att mera allmänt
förelägga hjälptagarna dylika förbindelser för underskrift i samband
med mottagandet av socialhjälp. Endast på grundval av en sådan
individuell prövning som jag förut beskrivit bör det kunna ske.

Som tydligt bör ha framgått av det anförda är de frågor som här dis -

310

kuterats föga belysta i lagtext och förarbeten och därför mycket svårbedömbara.
Flertalet av de kommuner som hörts av kommunförbundet
har framhållit att frågan om fullmakter borde grundligt utredas och
kommunernas rätt att ta fullmakter lagfästas. Jag delar uppfattningen
att det bör grundligt utredas vilka befogenheter socialnämnderna bör
ha i de hänseenden som nu diskuterats och att tydliga regler bör komma
till stånd så att någon tvekan i framtiden inte behöver råda. Frågan
ryms inom det komplex som är föremål för utredning genom socialutredningen.
Jag överlämnar därför resultatet av min undersökning
och mina överväganden till socialutredningen för kännedom och för
den åtgärd utredningen kan finna påkallad.

överprövningen i besvärsmål angående s. k. frivillig socialhjälp

I en promemoria den 16 oktober 1973 anförde JO Wennergren följande.

I dom av kammarrätten i Göteborg den 3 juli 1973 i mål 527-1973
avseende besvär av fotografen Allan Nilsson angående socialhjälp till
kostnad för tandvård uttalar kammarrätten att socialnämnds beslut
i fråga om socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen inte kan överprövas
genom besvär.

I 54 § socialhjälpslagen sägs att över socialnämnds beslut i ärende
rörande meddelande av socialhjälp får besvär anföras hos länsstyrelsen.
Något undantag görs ej för beslut i ärende rörande meddelande
av socialhjälp enligt 13 § lagen. Utrymmet för saklig överprövning blir
visserligen begränsat i ärende angående socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen
på grund av att det handlar om hjälp som kommunen ej
är skyldig att meddela men detta förhållande synes inte kunna rubba
besvärsrätten som sådan.

Med hänsyn till det anförda bör yttrande inhämtas från kammarrätten
angående de grunder på vilka kammarrätten beslutat att ej pröva
ifrågavarande besvär.

Sedan promemorian remitterats till kammarrätten för yttrande inkom
svar från presidenten N. O. Wentz, till vilket fogats yttrande av
de ledamöter som beslutat domen.

Wentz anförde att såväl av yttrandet som av domen framgår att
kammarrätten sakprövat frågan om socialhjälp. Enligt kammarrättens
mening saknas anledning att rikta erinran mot att — såsom gjorts
i domen — därvid upplysa om att besvärsinstansen är förhindrad att
ändra det överklagade beslutet i den mån den finner att begäran om
socialhjälp faller utanför 12 § socialhjälpslagen.

I ledamöternas yttrande anfördes följande.

Vi vill inledningsvis påpeka att kammarrätten genom domen lämnat
de anförda besvären utan bifall. Kammarrätten har alltså inte under -

311

låtit att pröva besvären. I sådant fall borde i domslutet ha angivits
att besvären — helt eller i viss angiven del — ej tagits upp till prövning.

Bakom uttalandet i kammarrättens domskäl att socialnämndens beslut
i fråga om socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen inte kan överprövas
genom besvär, ligger följande överväganden.

Socialhjälp kan utgå antingen enligt 12 § socialhjälpslagen eller enligt
13 §. I förstnämnda fall är vederbörande kommun skyldig att lämna
socialhjälp (obligatorisk socialhjälp). I sistnämnda fall har det överlämnats
åt kommunernas fria skön att avgöra i vilken utsträckning de
vill — utöver vad som följer av 12 § — tillgodose olika hjälpbehov
genom socialhjälp (frivillig socialhjälp). Över socialnämndens beslut
i ärende rörande meddelande av socialhjälp får besvär anföras hos
länsstyrelsen och över länsstyrelsens beslut hos kammarrätten. I mål
mellan enskild person och kommun rörande meddelande av socialhjälp
föranleds besvären — huvudsakligen — antingen av att begärd socialhjälp
helt eller delvis vägrats eller av missnöje med sättet för socialhjälps
lämnande. Om besvären gäller att socialhjälp vägrats av socialnämnd,
har besvärsinstansen att pröva huruvida sådant behov av socialhjälp
som beskrivs i 12 § föreligger. Om så skulle vara fallet, kan
besvärsinstansen ålägga socialnämnd att utge socialhjälp. Skulle prövningen
emellertid leda till att socialhjälpsbehovet får anses falla under
13 §, kan besvärsinstansen inte ålägga socialnämnden att utge någon
socialhjälp, därför att frivillig socialhjälp enligt denna paragraf är beroende
av kommunens eget självständiga bedömande.

I förevarande mål har kammarrätten vid sin prövning av besvären
först tagit upp frågan huruvida den begärda socialhjälpen kunde anses
falla in under förutsättningarna för erhållande av obligatorisk socialhjälp.
Kammarrätten har funnit att så inte var fallet och har i sina
domskäl — till klagandens upplysning något utförligare än länsstyrelsen
— redovisat skälen härför. Kammarrätten har därefter avsett
att i likhet med länsstyrelsen upplysa klaganden om att besvärsmyndighet
inte kan ålägga socialnämnd att utge frivillig socialhjälp. Denna
upplysning hade måhända blivit tydligare genom t. ex. följande formulering.
»Frågan huruvida socialhjälp bör utgå enligt 13 § kan prövas
bara av socialnämnden.»

För övrigt kan hänvisas till departementschefens uttalande rörande
förevarande fråga i prop. 1918: 135 s. 494, att det måste ankomma på
länsstyrelsen att avgöra, om behov av obligatorisk fattigvård föreligger,
och »endast om så är fallet ingå i prövning av fattigvårdsstyrelsens
beslut».

JO Wennergren anförde härefter följande.

Några allmänna regler finns inte meddelade om besvärsprövningens
omfattning hos administrativ besvärsmyndighet eller förvaltningsdomstol.
Besvärssakkunniga intog visserligen sådana i sitt förslag till lag
om förvaltningsförfarandet, där 17 kap. 2 § lydde sålunda.

Vid avgörande av ärende, som anhängiggjorts genom förvaltningsbesvär,
äger besvärsmyndighet enahanda behörighet, som enligt vad
särskilt stadgas tillkommit beslutsmyndighet vid dess prövning av saken.

Besvärsmyndighets behörighet vid avgörande av ärende, som an -

312

hängiggjorts genom kommunalbesvär, följer av vad i kommunallagarna
stadgas om besvärsgrunderna.

De föreslagna reglerna hörde emellertid till dem som sovrades bort
vid den kraftiga nedskärning av materialet i den tänkta lagen om förvaltningsförfarandet
som ägde rum vid utarbetandet av den sedermera
antagna förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Reglerna ger
inte desto mindre en bild av grundsatserna för den sakprövning —
överprövning — som besvär förväntas ge upphov till hos besvärsinstansen.
Det bör emellertid observeras att i 1 kap. 3 § förslaget till
lag om förvaltningsförfarandet fanns en allmän reservation till förmån
för avvikande bestämmelser i annan författning. Sådana kan naturligtvis
finnas också i fråga om sakprövningen i besvärsärenden. Ofta
framgår avvikelser medförande begränsningar i denna prövning dock
inte annat än indirekt. Skolexemplet utgör den begränsning av sakprövningen
i kommunalbesvärsmål som följer av bestämmelserna om
besvärsgrunderna vid kommunalbesvär. Som ytterligare exempel kan
anföras sakprövningen i mål om besvär över myndighets beslut att
vägra utlämnande av allmän handling i de fall där sådant utlämnande
är avhängigt av myndighetens tillstånd, som exempelvis gäller i fråga
om handling som faller under 9 § sekretesslagen. Av sekretessreglernas
konstruktion följer här att besvärsinstansens prövning blir begränsad
till bedömningar av om den aktuella handlingen verkligen faller
under sekretesstadgandet i fråga och av om tillstånd ej lämnats. Besvärsinstansen
kan däremot inte ingå på någon materiell prövning av
själva tillståndsfrågan och kan inte i beslutsmyndighetens ställe meddela
något tillstånd (RÅ 1970 ref. 30 och SOU 1947: 60 s. 77). Det
antas att tillståndsfrågan kan bli föremål för särskild besvärsprocess.

Socialnämnds beslut att avslå framställning om socialhjälp enligt
13 § socialhjälpslagen kan enligt 54 § lagen överklagas hos länsstyrelsen
genom besvär. Enligt 13 § socialhjälpslagen gäller emellertid att
socialhjälp enligt denna paragraf meddelas enligt grunder som kommunfullmäktige
äger bestämma eller om sådana grunder ej fastställts
efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Av förarbetena framgår
att avsikten härmed varit att ge uttryck för att frågan faller inom den
kommunala självbestämmanderätten. Lagrummet kan under sådana
förhållanden inte undgå att återverka också på prövningens omfattning
i besvärsmål. Prövningen måste naturligen begränsas till om den
begärda socialhjälpen faller under 13 § lagen och om avslagsbeslutet
tillkommit i behörig ordning. Prövningen kan däremot inte få bli snävare
än den skulle varit om rättsmedlet utgjorts av kommunalbesvär.
I sistnämnda hänseende kan exempelvis komma i fråga att pröva om
beslutet eventuellt vilar på orättvis grund, t. ex. innebär otillbörlig
särbehandling — diskriminering — av hjälpsökanden. Finnes avslags -

313

beslutet ej ha tillkommit i behörig ordning, kan det visserligen ej ändras
och socialnämnden åläggas att utge den begärda socialhjälpen men
beslutet kan och skall undanröjas och saken återförvisas till socialnämnden
för ny behandling.

Till ytterligare belysning av det anförda vill jag hänvisa till vad
Sundberg anför i Allmän förvaltningsrätt s. 341. Vidare kan i sammanhanget
pekas på Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet s. 69,
särskilt hans uttalande (s. 78) att man bör hålla fast vid att begränsningar
i besvärsprövningens omfattning principiellt inte gör ett beslut
»mindre» överklagbart. I anslutning till vad Sundberg anför vill jag
också understryka vikten av att de överväganden, som görs beträffande
vilka begränsningar besvärsprövningen skall underkastas på
grund av en kompetensinskränkande regels innehåll, sker i restriktiv
anda. Man har att utgå från att överprövningen i förvaltningsbesvärsmål
enligt de allmänna grundsatserna skall vara total och inte intolka
andra begränsningar än sådana som blir en oundviklig följd av specialförfattningens
särregel. Vad särskilt gäller överprövningen i besvärsmål
angående socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen synes framför
allt angeläget att därifrån ej utesluts en prövning av om felaktighet
i avslagsbeslutets innehåll föreligger i så måtto att det »eljest vilar
på orättvis grund», dvs. som Sundberg uttrycker det innebär ett åsidosättande
av den rättviseprincip — att lika skall behandlas lika — sorn
förvaltningen måste upprätthålla om den inte skall hamna i godtycke.

Om en länsstyrelse eller kammarrätt eller regeringsrätten vid prövning
av besvär över beslut angående socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen
anser sig böra markera att dess prövning är i viss mån begränsad
måste det som framgår av det anförda ske i andra ordalag än kammarrätten
använt i det aktuella målet. Exempelvis kan en formulering
av följande typ komma till användning: »Kammarrätten, som inte kan
ålägga socialnämnden att utge socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen,
har vid sin härigenom begränsade prövning av besvären etc.».

Av kammarrättens svar på min remiss att döma har kammarrätten
emellertid inte bara använt en olycklig formulering för att upplysa om
begränsningen i besvärsprövningens omfattning utan också prövat saken
i en snävare omfattning än som enligt vad jag ovan anfört bort
vara fallet. Emellertid står man här inför en fråga som tidigare ej blivit
grundligare analyserad vare sig i lagförarbeten, kommentarer eller
annorstädes. Jag kan därför inte lägga kammarrättens ledamöter till
last som fel eller försummelse att prövningen och domsformuleringen
blev så beskaffade som var fallet. Jag begränsar mig till att framhålla
angelägenheten av att de förhållanden jag berört blir vederbörligen beaktade
i fortsättningen.

314

Socialhjälp till betalning av bötesskuld

I brev till en klient den 20 juli 1973 skrev vikarierande socialassistenten
Birgitta Ericsson hos Ekerö socialförvaltning avslutningsvis följande.

Enligt hr Pettersson har du inte betalat hyran för juni och juli. Kan
du klara detta själv? Hörde också att du hade en gammal bötesskuld.
Tag gärna kontakt med mig, om det inte går ihop sig för dig.

I skrivelse till JO anförde tre polistjänstemän att de ifrågasatte riktigheten
i att man med allmänna medel bestrider bötesskulder och hemställde
att JO utredde lagligheten härav.

JO Wennergren svarade följande.

Det finns två slag av socialhjälp, obligatorisk och frivillig. Obligatorisk
socialhjälp utgår enligt 12 § socialhjälpslagen till vederbörandes
livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig, och hjälptagaren
är inte annat än i vissa undantagsfall återbetalningsskyldig. Ekonomisk
hjälp till betalning av bötesskuld torde inte kunna inrymmas
under den rätt till socialhjälp som en person har enligt 12 § socialhjälpslagen.
JK har i ett uttalande år 1965 förklarat att socialhjälp inte
bör lämnas till betalning av böter.

I fråga om frivillig socialhjälp sägs i 13 § socialhjälpslagen att socialhjälp
i andra fall än som avses i 12 § får meddelas enligt grunder som
kommunens fullmäktige äger bestämma eller, om sådana grunder ej
fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. För sådan socialhjälp
är hjälptagaren i princip återbetalningsskyldig. I förarbetena
till paragrafen anfördes att tack vare socialnämndens obundenhet kan
de mest skiftande behov tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Det kan nämnas att i de vägledande
bestämmelser som den 27 april 1970 utfärdats för socialförvaltningen
i Göteborg anges att för att hjälp skall få lämnas i skuldsituationer
gäller att betalandet av skulden har avgörande betydelse för den hjälpsökandes
fortsatta livsföring och att denna skulle på ett avsevärt sätt
försvåras om skulden inte betalades. Anvisningen som tar sikte på skulder
över huvud taget nämner dock intet särskilt om bötesskulder.

Av vad som sålunda antecknats måste den slutsatsen dras att något
laga hinder inte föreligger för en socialförvaltning att bevilja socialhjälp
enligt 13 § socialhjälpslagen till betalning av en bötesskuld. En
annan sak är att lämpligheten härav i regel kan ifrågasättas från straffrättslig
synpunkt och att restriktivitet är påkallad. Det bör enligt min
mening krävas sociala skäl av särskild styrka för att socialhjälp skall
kunna beviljas enligt 13 § socialhjälpslagen för betalning av en bötesskuld.

315

Vården om hemlig handling hos social centralnämnd

I en skrivelse, som kom in till JO den 8 februari 1973, förklarade
sig Paul Wester vilja fästa JO:s uppmärksamhet på förvaringen av kopior
till sekretessbelagda handlingar inom Ängelholms socialförvaltning.

Efter remiss ingav sociala centralnämnden i Ängelholm yttrande och
protokollsutdrag från de sammanträden, då nämnden tagit ställning till
förvaringsfrågan och till remissen. Wester yttrade sig därefter på nytt.

Av handlingarna framgick i huvudsak följande.

I tjänsteskrivelse den 29 januari 1973, undertecknad av en befattningshavare
på Ängelholms socialbyrå, konstaterades att ledamöter och
i viss utsträckning även suppleanter i sociala centralnämnden före sammanträden
erhöll föredragningslistor med bilagor, som innehöll hemliga
uppgifter av olika slag. Ordföranden och vice ordföranden erhöll
vidare vardera en fotokopia av det fullständiga sammanträdesprotokollet.
Översända handlingar brukade behållas av mottagarna. Handlingar
kom därför att bli förvarade i ett stort antal hem, som i flertalet fall
saknade betryggande anordningar härför. Med hänvisning till reglerna
om förvaring av handlingar i 91 § barnavårdslagen, 64 § lagen om
nykterhetsvård och 64 § lagen om socialhjälp betecknades detta som
otillfredsställande. Centralnämnden föreslogs införa den ordningen, att
föredragningslistor o. d. skulle kvarlämnas på socialbyrån och förstöras
efter varje sammanträde samt att sekretessbelagda handlingar skulle
uteslutas från de sammanträdesprotokoll som tillställdes ordföranden
och vice ordföranden.

Vid sammanträde den 6 februari 1973 beslöt sociala centralnämnden
med sju röster mot fem att gällande ordning fortfarande skulle
gälla och att berörda handlingar även i fortsättningen skulle få behållas
och förvaras av förtroendemännen. Minoriteten förordade, att förslaget
i skrivelsen från förvaltningen skulle följas såvitt avsåg föredragningslistorna,
medan däremot ordföranden och vice ordföranden
alltjämt borde erhålla fullständiga protokollskopior.

Vid sammanträde den 13 mars 1973 beslöt sociala centralnämnden
med åtta röster mot fem att avge följande yttrande till JO:

Det vid sociala centralnämndens sammanträde den 6 februari 1973
fattade beslutet grundar sig på de stadganden i sociallagarna vari föreskrives
att handlingar skall förvaras så att de icke är tillgängliga för
obehöriga. Annan ytterligare inskränkning beträffande ledamöternas
förvaring och handhavanden av handlingar inom nämndens beslutsområden,
och som tillställes dem före sammanträden eller eljest, ansågs
icke motiverad eller lagligen påkallad.

Ledamotskap i nämnd får anses innefatta rätt för envar ledamot att
under ansvar förvara handlingar inom nämndens verksamhets- och
beslutsområden.

316

Protokoll, originalhandlingar och övriga handlingar som förvaras på
socialbyrån beröres icke av det beslut som påtalats i skrivelsen till JOämbetet.

Skrivelsen föreslås lämnad utan åtgärd.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Handlingar i socialärenden är jämlikt 14 § sekretesslagen oftast hemliga
i vad de angår enskilds personliga förhållanden. Att handlingar,
som ej får utlämnas till envar, måste förvaras så att de inte kan åtkommas
av obehöriga, ligger i sakens natur och har också uttryckligen
föreskrivits i de av socialförvaltningen omnämnda paragraferna i sociallagarna.
Skyldigheten att sörja för att hemlig handling skyddas mot
obehörig åtkomst åvilar envar som anförtrotts ett exemplar av handlingen.
Så länge en ledamot av sociala centralnämnden har en hemlig
handling hos sig, svarar han alltså under straffansvar för att den förvaras
så att den inte kan åtkommas av obehörig. Anser han sig inte
kunna ta ansvaret härför, därför att han i hemmet eller annorstädes
saknar tillräckligt betryggande förvaringsmöjligheter, måste han förstöra
handlingen eller återlämna den till socialförvaltningen som härefter
svarar för förvaringen. Hemliga handlingar bör vidare inte tillställas
ledamot i lösbrev om trygghet saknas mot obehörig åtkomst av
försändelsen på adresstället. Ledamot bör också ha rätt att avböja utsändande
av hemliga handlingar till honom, om han ej anser sig kunna
svara för ett betryggande innehav av handlingarna. Under förutsättning
att sociala centralnämndens ledamöter är klart medvetna om nu
skildrade ansvar, anser jag att någon avgörande invändning inte kan
riktas vare sig mot att ledamöterna tillställs föredragningslistor och
andra handlingar — även hemliga — för studium före ett sammanträde
eller mot att ledamöterna tillåts behålla handlingarna efter sammanträdet.
Lämpligt synes dock att, som en påminnelse om att en handling
är hemlig, den förses med en s. k. hemligstämpel om sekretess
enligt 14 § sekretesslagen (se 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen).
Vilken ordning som skall tillämpas hos en nämnd i fråga om utsändande
av handlingar till ledamöter är en fråga som nämnden själv bedömer
under beaktande av de olika skäl för och emot som kan anföras.
Jag anser mig inte böra göra något vidare uttalande i denna fråga.

Med hänsyn till det anförda finner jag sociala centralnämndens i
Ängelholm påtalade praxis ifråga om utsändande av föredragningslistor
m. m. och protokoll icke vara av beskaffenhet att föranleda någon anmärkning
från min sida.

317

Beslutsdelegation hos social centralnämnd

1. I 12 § barnavårdslagen, som handlar om delegation av barnavårdsnämnds
beslutsbefogenheter, föreskrivs bl. a. den begränsningen i delegationsmöjligheterna
att nämnden inte annorledes än genom samfällt
beslut får fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken.
I 7 § lagen om social centralnämnd hänvisas till nämnda lagrum.

Enligt 6 kap. 6 § föräldrabalken kan domstol i vissa uppräknade fall
av hänsyn till ett barns bästa frånta fadern eller modern vårdnaden om
barnet. Fråga härom skall upptas bl. a. på anmälan av barnavårdsnämnd.
I 6 kap. 12 § föräldrabalken regleras frågan om vårdnaden om
barn utom äktenskap och ges domstol under närmare beskrivna förutsättningar
befogenhet att överflytta vårdnaden om barnet från modern
till fadern eller särskilt förordnad förmyndare bl. a. på anmälan
av barnavårdsnämnd. I 20 kap. 28 § föräldrabalken avhandlas bl. a.
domstols entledigande av förmyndare. Fråga härom får, då det gäller
förmyndare som gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig,
tas upp på ansökan av barnavårdsnämnden. Om ansökan eller
anmälan av barnavårdsnämnd i annat fall där skäl kan föreligga att
entlediga en förmyndare sägs intet i föräldrabalken. Eftersom domstol
kan ta upp sådant ärende ex officio, är barnavårdsnämnd emellertid
oförhindrad att också i andra fall än då förmyndaren gjort sig skyldig
till försummelse i vårdnaden om underårig göra anmälan till domstolen
om att förmyndaren bör entledigas.

I 9 § tredje stycket barnavårdslagen sägs att, om barnavårdsnämnd
finner att åtgärd bör vidtas beträffande vårdnad eller förmynderskap
för underårig, nämnden har att göra anmälan eller ansökan därom hos
vederbörande domstol.

Vid JO Wennergrens inspektion av socialförvaltningen i Göteborg
den 20—24 november 1972 antecknades såvitt nu är i fråga följande
i protokollet.

I det av fullmäktige fastställda reglementet för Göteborgs kommuns
socialvård stadgas beträffande de sociala distriktsnämnderna bl. a. följande: Social

distriktsnämnd äger uppdraga åt särskild avdelning, bestående
av ledamöter eller suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eller
suppleant eller åt befattningshavare hos kommunen att å nämndens
vägnar fatta beslut i ärenden, som finnes upptagna i bilagd förteckning
samt i ärenden, som till art och betydelse är jämförliga med där
angivna. Om beslutanderätt uppdrages åt befattningshavare inom socialvården
skall uppdraget i första hand avse vederbörande socialchef.
Dock må social distriktsnämnd bestämma, att beslutanderätt, som uppdragits
åt socialchefen, beträffande vissa närmare angivna ärenden
även må utövas av annan befattningshavare. I sådant fall tillkommer
det socialchefen att bestämma, om och i vilken omfattning beslutanderätten
i angivna ärenden skall utövas av den andre befattningshavaren.

318

Sociala centralnämnden har den 18 januari 1971 med komplettering
den 1 februari 1971 beslutat rekommendera de sociala distriktsnämnderna
att delegera beslutanderätt i vissa ärenden, upptagna i en särskild
förteckning. Sociala centralnämndens rekommendation har föranlett
beslut av de sociala distriktsnämnderna i enlighet med rekommendationen.
Delegationens innehåll och beslutandenivåer framgår av
en den 17 november 1971 dagtecknad delegationsförteckning.

Enligt denna delegationsförteckning kan anmälan eller ansökan enligt
9 § tredje stycket barnavårdslagen hos vederbörande domstol beträffande
vårdnad eller förmyndarskap för underårig delegeras till socialsekreterarna
vid socialbyråerna.

JO Wennergren beslöt att inhämta yttrande från sociala centralnämnden
under hänvisning till 12 § 4 barnavårdslagen.

Sociala centralnämnden svarade följande.

Delegationsmöjligheterna och delegationsförbuden i barnavårdslagen
12 § förutsätter att fråga är om »beslut». Sålunda får barnavårdsnämnden
inte annorledes än genom samfällt beslut fullgöra vad som ankommer
på nämnden enligt föräldrabalken.

Socialförvaltningens delegationsförteckning har tillkommit bl. a. genom
en inventering av de uppgifter, som enligt vårdlagstiftningen ankommer
på de sociala distriktsnämnderna. Därvid har samtliga uppgifter
förtecknats. Denna sålunda framtagna lista har utgjort utgångspunkt
för ett arbete, som haft till syfte att fördela beslutanderätt och
arbetsuppgifter mellan distriktsnämnderna och befattningshavare på
olika nivåer och inom olika avdelningar. Genom tillvägagångssättet har
förteckningarna kommit att upptaga uppgifter, som innefattar beslut
men också uppgifter som rör förfarande, utredningsåtgärder eller verkställighet
av olika slag. För det dagliga arbetet saknar det ofta praktisk
betydelse att åtskillnad ej göres mellan dessa olika slag av uppgifter.
Den samfällda nämnden erhåller information om samtliga åtgärder som
vidtagits enligt förteckningarna.

Den omständigheten att åtgärder enligt barnavårdslagen upptagits
i socialförvaltningens delegationsförteckning innebär således inte att
alla åtgärder bör rubriceras som beslut. När det gäller ifrågavarande
anmälningar eller ansökningar till domstol vill förvaltningen ifrågasätta
om dessa är av beslutskaraktär och sålunda underkastade de restriktioner,
som gäller fattande av beslut.

Förvaltningen hävdar sålunda att det här inte är fråga om beslut och
att alltså begränsningarna i barnavårdslagen 12 § ej är tillämpliga. I
sammanhanget kan erinras om att med »beslut» i delegationssammanhang
i regel torde avses överklagbara beslut. Huruvida en framställning
från en myndighet till en annan, där författningarna icke uppställer
detaljerade regler för hur initiativrätten skall utövas, skall tillerkännas
överklagbarhet har också besvarats nekande i doktrinen (Ragnemalm,
Förvaltningsbesluts överklagbarhet bl. a. sid. 272).

Socialförvaltningen finner vidare att en anmälan till domstol enligt
barnavårdslagen 9 § tredje stycket är en åtgärd, som får anses innebära
fullgörande av annat åliggande än »vad som ankommer på nämnden
enligt föräldrabalken». Enligt föräldrabalken skall barnavårdsnämnd
ta ställning till vissa frågor, exempelvis faderskapsärenden och
behovet av barnavårdsman. Föräldrabalken saknar bestämmelser om

319

barnavårdsnämnds skyldighet att anmäla behov av åtgärd i fråga om
förmyndarskap. Denna skyldighet regleras helt av barnavårdslagen, även
om föräldrabalken anger barnavårdsnämnden som ansökningsberättigad

1 vissa fall, exempelvis i fråga om entledigande av försumlig förmyndare.

Det kan här också antecknas att socialhjälpslagen inte innehåller
något förbud att överlämna till befattningshavare att göra anmälan till
överförmyndare enligt socialhjälpslagen 63 §, ehuru nämnda lagrum
avser anmälan om behov av en för den enskilde så ingripande åtgärd
som omyndigförklaring. En anmälan enligt barnavårdslagen 9 § tredje
stycket torde för den enskilde endast kunna medföra en mindre ingripande
åtgärd.

JO Wennergren gjorde härefter följande bedömning.

Avgörande för tolkningen av delegationsförbudet i 12 § 4 barnavårdslagen
blir vad som bör förstås med »fullgöra vad som ankommer på
nämnden enligt föräldrabalken». Barnavårdsnämnd omnämns på åtskilliga
ställen i föräldrabalken. Barnavårdsnämnd skall enligt 3 kap.

2 § föräldrabalken godkänna faderskapserkännande. Barnavårdsnämnden
skall vidare på sätt närmare anges i 4 kap. 6 § föräldrabalken medverka
vid avtal om adoption och enligt 20 kap. 6 § föräldrabalken yttra
sig i adoptionsärende samt kan enligt 20 kap. 8 § föräldrabalken fullfölja
talan i adoptionsärende. Barnavårdsnämndens ingripande mot
vårdnadshavare enligt 6 kap. och mot förmyndare enligt 20 kap. föräldrabalken
genom anmälan till rätten har redan nämnts i inledningen
ovan. Enligt 7 kap. 7 och 10 §§ föräldrabalken har barnavårdsnämnd
att godkänna underhållsavtal. Enligt 8 kap. 4 § föräldrabalken förordnar
barnavårdsnämnd barnavårdsman och enligt 8 kap. 7 § föräldrabalken
kan barnavårdsnämnden förlänga uppdrag som barnavårdsman utöver
tid efter det barnet fyllt aderton år eller förordna att uppdraget skall
upphöra vid tidigare tidpunkt. Barnavårdsnämnden skall vidare enligt
8 kap. 8 § föräldrabalken ha tillsyn över barnavårdsman.

Av genomgången framgår att skilda uppgifter ankommer på barnavårdsnämnden
enligt föräldrabalken. Nämnden skall sålunda godkänna
faderskapserkännande och underhållsavtal, föra talan i adoptionsärende,
ingripa mot vårdnadshavare eller förmyndare genom anmälan till rätten
samt förordna och entlediga samt öva tillsyn över barnavårdsman. Av
dessa uppgifter är det endast uppgifterna enligt 8 kap. föräldrabalken
som har karaktär av beslutsfattande som utgör myndighetsutövning och
det finns till yttermera visso i 8 kap. 10 § föräldrabalken särskilda regler
om överklagande av barnavårdsnämnds beslut i fråga som avses i kapitlet.
Härav kan dock inte utan vidare den slutsatsen dras att orden
»fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken» endast
skulle åsyfta beslutsfattande enligt 8 kap. föräldrabalken. Det finns intet
i förarbetena som talar för en så snäv tolkning. Fastmera pekar såväl
valet av ord i 12 § 4 barnavårdslagen som det betraktelsesätt som brukar

320

anläggas i dylika sammanhang på att vad som åsyftas är inte bara uppgifter
att fatta beslut av myndighetsutövningsnatur utan jämväl uppgifter
att lämna godkännande, göra anmälan eller ansökan till rätten och fullfölja
talan. Också dylika uppgifter förutsätter beslutsfattande och har
inte karaktär av ren verkställighet. Den omständigheten att beslutet i
fråga inte kan överklagas genom förvaltningsbesvär (men väl kommunalbesvär)
kan inte förta det dess natur av beslut i den mening detta begrepp
har i 12 § barnavårdslagen. Erinras kan för övrigt om att delegationsförbudet
enligt punkt 2 gäller också framställning om intagning
i ungdomsvårdsskola, som ju tillkommer genom ett på sätt nu sagts ej
överklagbart beslut. Hade det varit lagstiftarens mening att delegationsförbudet
skulle omfatta endast »överklagbara» beslut, skulle denna åtgärd
inte ha nämnts i lagtexten. Jag finner alltså övervägande skäl tala
för att delegationsförbudet i 12 § 4 barnavårdslagen omfattar också
sådana ingripanden mot vårdnadshavare och förmyndare som avhandlas
i 6 kap. 6 och 12 §§ samt 20 kap. 28 § föräldrabalken. Däremot kan
det ej anses omfatta ingripande mot förmyndare i andra fall än det som
uttryckligen nämns i 20 kap. 28 § föräldrabalken. Slutsatsen blir därför
att föreskriften i delegationsförteckningen att anmälan eller ansökan
enligt 9 § tredje stycket barnavårdslagen hos vederbörande domstol beträffande
vårdnad eller förmynderskap för underårig kan delegeras till
socialsekreterare strider mot 12 § 4 barnavårdslagen undantagandes i
föräldrabalken ej reglerade fall av anmälan mot förmyndare. Jag får
därför anmoda sociala centralnämnden att ta sin rekommendation till
distriktsnämnderna på denna punkt under omprövning och hemställer
att nämnden underrättar mig om resultatet av sina överväganden.

2. I 12 § 2 barnavårdslagen föreskrivs också den begränsningen i
barnavårdsnämnds delegationsmöjlighet att nämnden inte annorledes
än genom samfällt beslut får vidta åtgärd enligt 26 § 2, 3 eller 4 barnavårdslagen
(förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges
levnadsförhållanden, övervakning). I 7 § lagen om social centralnämnd
hänvisas som nämnts till 12 § barnavårdslagen.

Sedan sociala centralnämnden i Värmdö hemställt hos kommunfullmäktige
att delegation skulle meddelas till socialassistenten Mary Hollstedt
att meddela vissa beslut i sociala ärenden, tillstyrkte kommunstyrelsen
bifall härtill. Vid sammanträde den 2 maj 1973 beslöt kommunfullmäktige
i enlighet med kommunstyrelsens förslag. Av bilaga till förslaget
framgick att delegationen bl. a. avsåg beslut enligt 26 § barnavårdslagen.

I en JO-anmälan begärdes att JO skulle pröva fullmäktiges beslut.
Av anmälan framgick vidare att denna främst riktade sig mot att beskaffenheten
av delegerade ärenden ej angetts i fullmäktiges beslut
samt att detta, i vad avsåg delegation enligt 26 § barnavårdslagen, stod
i strid med 12 § samma lag.

321

Med anledning av anmälan infordrades yttrande från sociala centralnämnden.

JO Wennergren gjorde härefter följande bedömning.

JO:s tillsyn omfattar endast tjänstemän och andra, som är underkastade
fullständigt ämbetsansvar. Ledamöter i kommunfullmäktige tillhör
ej denna grupp av befattningshavare. Anmälan mot kommunfullmäktige
kan därför ej upptas till prövning. Ledamöterna i kommunstyrelsen
och sociala centralnämnden är däremot underkastade fullständigt ämbetsansvar
och jag kan därför pröva den väckta frågan ur synvinkeln
av dessa myndigheters befattning med ärendets beredning till beslut.

Såvitt framgår av sociala centralnämndens framställning och kommunstyrelsens
yttrande samt fullmäktiges med anledning härav meddelade
beslut har delegationen utan inskränkningar omfattat alla åtgärder,
som nämnts i 26 § barnavårdslagen. Delegationen strider således
mot 12 § 2 barnavårdslagen. Det var därför fel av sociala centralnämnden
att begära och av kommunstyrelsen att tillstyrka delegationen i
fråga. Jag låter emellertid bero vid en erinran om vikten av att lagens
föreskrifter iakttas.

Sociala centralnämnden har i sitt yttrande hit anfört att fullmäktiges
beslut ej överklagats innan besvärstidens utgång. Jag vill med anledning
härav påpeka att ett delegationsbeslut av fullmäktige, som står i strid
mot lag, inte kan utgöra rättslig grund för den, som erhållit delegationen,
att företa åtgärder med stöd av beslutet. Fullmäktiges beslut
kan givetvis ej ges företräde framför lagens föreskrifter. Frågan huruvida
delegationsbeslutet är verksamt eller ej påverkas alltså inte av att
beslutet vinner laga kraft. (Jfr. Halvar G. F. Sundberg: Om överlåtande
av beslutanderätt; Svenska Stadsförbundets tidskrift 1932 s. 224 och
Kommunalrätt (samlad upplaga 1964) s. 487—489 samt Håkan Strömberg:
Under vilka förutsättningar bör enligt Svensk förvaltningsrätt en
förvaltningsakt anses som nullitet?; Förvaltningsrättslig tidskrift 1955
s. 121 jämte däri åberopade rättsfall.)

3. I ett vid inspektion av åklagarmyndigheten i Karlskoga åklagardistrikt
upptaget ärende angående dröjsmål hos sociala centralnämnden
i Karlskoga med yttrande till åklagarmyndigheten beträffande åtalseftergift
tog sociala centralnämnden upp frågan om delegation av befogenhet
att avge yttranden i åtalseftergiftsärenden och hemställde att
JO skulle uttala sig om lämpligheten av sådan delegation och till vilken
nivå man kunde tänka sig delegation.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande som svar.

I fråga om möjligheten att delegera beslutanderätten i ärenden varom
här är fråga föreligger, som framgår av 7 § lag om social centralnämnd,

21 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

322

ej något legalt hinder häremot. Huruvida delegation skall få ske är en
lämplighetsfråga som avgörs av kommunens fullmäktige. I sammanhanget
kan nämnas att barnavårdskommittén i sitt förslag till ny barnavårdslag
(SOU 1956: 61 s. 275 och 32 § i förslaget till ny barnavårdslag)
föreslog att yttrande till åklagare skulle i brådskande fall kunna avges
av nämndens ordförande. För egen del kan jag ej finna några avgörande
invändningar mot att delegation tillämpas i normala fall. Med hänsyn
till ärendenas brådskande natur synes det tvärtom ändamålsenligt att
de avgörs i enklare ordning än av fullsutten nämnd under förutsättning
att erforderlig kompetens föreligger. Av det sagda följer även att
enligt min mening frågan hur delegationen bör utformas är att bedöma
med utgångspunkt i å ena sidan ärendenas svårighetsgrad och å andra
sidan den kompetens som finns att tillgå inom nämnd och förvaltning.

323

Sjukvård m. m.

Framställning till Konungen angående bestridande av vårdkostnaderna
för person som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk
vård

I en den 5 juli 1973 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Wennergren följande.

131 kap. 3 § brottsbalken stadgas att, om den som begått brottslig
gärning, enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utredning,
kan beredas vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, får rätten, om den finner
behov av sådan vård föreligga, förordna att han skall överlämnas till
sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk
vård eller tillsyn, och meddelas ej förordnande enligt 3 §, får
rätten, om mera ingripande åtgärd av särskilda skäl ej finnes påkallad,
enligt 4 § samma kap. förordna att han skall överlämnas till öppen
psykiatrisk vård.

I en den 20 november 1972 hit inkommen skrift anförde advokaten
Magdalena Haeggström.

Den 6 november 1969 dömde Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt
Barbara Suszko för bl. a. grovt egenmäktigt förfarande, intrång i förvar
samt olaga hot och överlämnade Barbara Suszko till sluten psykiatrisk
vård ävensom förvisade henne ur riket med förbud att framledes återvända
hit. Barbara Suszko intogs redan den 27 oktober 1969 å Beckomberga
sjukhus, vilket sjukhus vid denna tidpunkt låg under Stockholms
stads huvudmannaskap. Den 1 januari 1971 övertog Stockholms läns
landsting Beckomberga sjukhus. Den 13 december 1971 avvek Barbara
Suszko från Beckomberga sjukhus och återfördes genom polisens försorg
den 18 oktober 1972. Dagen därpå eller den 19 oktober 1972 utskrev
Stockholms norra utskrivningsnämnd Barbara Suszko från Beckomberga
sjukhus.

Stockholms läns landstings kommun, hälso- och sjukvårdsnämnden,
kräver nu Barbara Suszko på vårdavgifter från och med den 1.1.1971 till
och med den 13 december 1971 samt för tiden den 18 oktober 1972 till
den 19 oktober 1972.

Barbara Suszko är polsk medborgare. Hon lämnade Polen för gott
1965 och kom till Sverige för andra gången den 12 maj 1967 och har
alltsedan dess varit bosatt i Stockholm. Hon erhöll vid två olika tillfällen
uppehållstillstånd för tre månader åt gången. I april 1968 utgick

324

polska passets giltighet och i juli 1968 påbörjades polisutredning om
Barbara Suszkos otillbörliga åtkomst av brev tillhöriga annan person.
Därefter har något ytterligare uppehållstillstånd icke utfärdats. Hon
är icke kyrkoskriven eller mantalsskriven i Stockholm.

Barbara Suszko har av statlig domstol dömts till överlämnande till
sluten psykiatrisk vård. Överlämnandet till sluten psykiatrisk vård är
enligt brottsbalken att anse såsom påföljd för brott. Dömer domstol
till fängelse torde denna påföljd — trots att stöd härför saknas i lagen
— vara kostnadsfri för den intagna. Då jag anser det orimligt att patienter,
som med stöd av lag av domstol ålagts att underkasta sig viss
vård, själva skall helt eller delvis stå för de därmed förenade kostnaderna
får jag härmed hemställa att Justitieombudsmannen måtte utreda
vem som har ansvaret för kostnaderna för vård av den som av domstol
överlämnats till sluten psykiatrisk vård.

Till komplettering av framställningen översändes därefter ett antal
av Beckomberga sjukhus på Suszko utställda räkningar för sjukhusvård,
avseende dagavgifter under åren 1969—71.

Efter remiss har yttranden i ärendet inkommit från statens förhandlingsnämnd
och Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd.

Statens förhandlingsnämnd (SFN) anförde i yttrande den 18 december
1972.

Statens förhandlingsnämnd (SFN) utgår från att remissen avser frågan
om staten enligt de år 1966 träffade avtalen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
om mentalsjukvården skall svara för kostnaderna
för vård i ett fall som det föreliggande. Med anledning härav vill SFN
meddela följande.

På grund av 1966 års avtal har huvudmännen från och med den 1
januari 1967 tagit över den av staten dittills bedrivna vården av psykiskt
sjuka. Genom avtalen har staten förbundit sig att ersätta huvudmännen
för deras kostnader för vården med bidrag till såväl investeringar som
drift. Bidragen baserar sig på ett i avtalen angivet antal vårdplatser.
Detta fastställdes med ledning av inventeringar av antalet inneliggande
patienter på de statliga sjukhusen, däribland s. k. kriminalpatienter samt
i riket inte mantalsskrivna utlänningar. I avtalen har inte gjorts undantag
för några patientkategorier. Enär staten alltså genom driftbidraget
ersätter huvudmännen för vården av bl. a. dem som av domstol överlämnas
till sluten psykiatrisk vård, skall staten inte vidkännas några
vårdkostnader i de enskilda fallen.

SFN vill i detta sammanhang upplysa att enligt protokoll vid förhandlingar
den 23 februari 1972 om ändring i mentalsjukvårdsavtalen
m. m. sjukvårdshuvudmännen tillhandahåller avgiftsfri undersökning
och behandling för personer, som av domstol överlämnats till öppen
psykiatrisk vård eller av utskrivningsnämnd meddelats föreskrift om
sådan vård.

Hälso- och sjukvårdsnämnden åberopade ett av sjukvårdsdirektören
den 19 februari 1973 avgivet tjänsteutlåtande, vari anfördes bl. a. följande
angående bakgrunden till debiteringen.

325

Förhållanden före 1.1.1971
Vid intagning på Beckomberga sjukhus den 27.10.1969 uppgav Suszko,
att hon när som helst var beredd att återvända till Polen. Enligt uppgift
från invandrarverket var hon ej att anse som politisk flykting. Genom
dom den 6.11.1969 hade Suszko överlämnats till sluten psykiatrisk
vård. Så snart vårdbehovet var tillgodosett skulle hon enligt domen utvisas
ur riket med förbud att framdeles återkomma hit.

Vid utredning om Suszkos eventuella bosättning i riket framkom, att
hon ej var kyrkobokförd eller mantalsskriven i Sverige och ej heller
inskriven i allmän försäkringskassa. Enligt uppgift från invandrarverket
hade Suszko ej ansökt om arbetstillstånd. Däremot sökte hon uppehållstillstånd
den 4.1.1967, som enligt beslut den 22.1.1968 beviljades tom
den 10.4.1968. Den 2.7.1968 sökte Suszko nytt uppehållstillstånd. Genom
beslut den 12.2.1969 lämnades hennes ansökan utan bifall.

Då patienten den 27.10.1969 intogs på Beckomberga sjukhus var hon
sålunda ej kyrkobokförd eller mantalsskriven i riket, hon var ej inskriven
i allmän försäkringskassa och hade fått avslag på ansökan om
förlängt uppehållstillstånd. Under angivna förhållanden beslutades av
tjänsteman vid dåvarande sjukvårdsstyrelsen enligt delegation, att patienten
ej skulle anses vara bosatt i riket och således ej anses som Stockholmsbo.

Med stöd av gällande avgiftsreglemente samt regler för avgiftsjämkning
beviljades Suszko nedsättning av avgiften. Då hon ansågs ej kunna
erlägga debiterade belopp, söktes ersättning av statsverket enligt kungl,
majrts vårdtaxa jämlikt 12 och 24 §§ socialhjälpslagen. Debiterade belopp
samt ersättning från statsverket m. m. framgår av nedanstående
uppställning.

Tiden 27.10—31.12.1969 å 15 kr. per dag 990 kr.

Från statsverket erhållen ersättning 660 „

Resterande belopp 330 kr.

Tiden 1.1—31.5.1970 å 15 kr. per dag samt

tiden 1.6—30.11.1970 å 27 kr. per dag 7 152 kr.

Från statsverket erhållen ersättning 5 475 „

Resterande belopp 1 677 kr.

De resterande beloppen 330 kr. + 1 677 kr., sammanlagt 2 007 kr.,
har 1971 avskrivits genom beslut av Stockholms socialnämnd.

Förhållanden efter 1.1.1971
Från och med 1.1.1971 uppgick Stockholms stads sjukvårdsstyrelse i
det nybildade s. k. storlandstinget.

Genom beslut den 27.10.1970 av Kommunalförbundet för Stockholms
stads och läns regionala frågor (KSL) fastställdes bl. a. följande avgifter
vid Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnds vårdinrättningar
m. fl. att gälla från och med den 1.1.1971.

A SLUTEN SJUKVÅRD.

Patientkategori m. m. Vårdavgiftkr.

I Inomlänsbor

På samtliga kliniker 10:—

326

II Patienter, ej bosatta inom länet,
som under vistelse i länet på grund
av akut insjuknande blivit i omedelbart
behov av vård och ej vårdas
enligt utomlänsavtal
a) Utom riket bosatta utländska med- Avgift utgår med belopp,

borgare, som icke är be- som motsvarar den vårddag rättigade

till ersättning för sjuk- ersättning som hemlandsting

husvärd från allmän försäkrings- har att erlägga enligt utom kassa

länsavtal

Vid sammanträde den 11.12.1972 beslutade Stockholms läns landsting
att avgiften i sluten sjukvård för inomlänsbor från och med den
1.1.1973 skulle höjas från 10 kr. till 15 kr. per vårddag. Beträffande
utom riket bosatt utländsk medborgare, som icke är berättigad till ersättning
för sjukhusvård från allmän försäkringskassa, beslutades ej
någon avgiftsändring. Vid sluten vård av sistnämnd patient uttas således
alltjämt vårdavgift med belopp, som motsvarar den vårddagsersättning
som hemlandsting har att erlägga vid vård enligt gällande utomlänsavtal,
dvs vid vård på lasarett för psykiatrisk vård debiteras avgift med
belopp som motsvarar sjukhusets självkostnader. Upplysningsvis kan
nämnas att vårddagskostnaden vid Beckomberga sjukhus under 1971
uppgick till 137 kr.

Patient, som själv har att erlägga avgift enligt utomlänstaxa, kan
efter ansökan beviljas avgiftsnedsättning enligt § 3 mom. 2 i reglementet
för hälso- och sjukvårdsnämndens vårdinrättningar.

Utifrån ovannämnda regler samt med hänsynstagande till Suszkos
behov av fickpengar har vederbörande sjukhusdirektör, i enlighet med
av hälso- och sjukvårdsnämnden den 12.1.1971 fastställda delegationsbestämmelser,
på nämndens vägnar beslutat om nedsättning av Suszkos
avgift till 27 kr. per vårddag under vårdtiderna 1.1—13.12.1971 och
18.10—19.10.1972. Under mellanliggande tid har Suszko varit avviken
från sjukhuset. Eftersom Suszko ej gjort någon avgiftsbetalning, uppgår
nämndens fordran till 9 423 kr.

Den 16.1.1973 beslutade hälso- och sjukvårdsnämnden på förslag av
sjukvårdsdirektören och delegerade för ekonomi- och förhandlingsfrågor,
att framställning skulle göras till förvaltningsutskottet om avskrivning
av landstingets fordran för vårdavgift mot Barbara Suszko, uppgående
till 9 423 kr. Förvaltningsutskottet har ännu ej beslutat i ärendet.

Med anledning av att Suszko enligt uppgift antagits ha vissa tillgångar
har ersättning från statsverket ej sökts genom primärkommunen
för år 1971.

Härefter anförde sjukvårdsdirektören bl. a.

Som torde framgå av ovanstående, gäller ej någon särbestämmelse
för person som efter domstolsförordnande intagits i sluten sjukvård
på lasarett för psykiatrisk vård. Ifrågavarande patienter är ej undantagna
från allmänna försäkringens bestämmelser, dvs för den som är
inskriven i försäkringskassa eller omfattas av försäkringen genom konvention
utgår försäkringsersättning till vårdavgiften. För vissa konventionsfall
utgår ersättning från försäkringen motsvarande sjukhusets

327

självkostnader (så är förhållandet beträffande patienter som omfattas
av konventionen med Italien och den s. k. ILO-konventionen). Utländsk
medborgare, som ej omfattas av allmänna försäkringen genom inskrivning
eller konvention, har — som ovan framhållits — själv att erlägga
avgift enligt gällande utomlänsavtal. Något undantag för tvångsintagen
patient har ej gjorts. Saknar sådan patient medel till avgiften, kan särskild
ersättning utgå av statsmedel genom vederbörlig primärkommun
efter kungl. maj:ts vårdtaxa jämlikt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen.
Undantag görs ej heller i detta hänseende för patient som
dömts till sluten psykiatrisk vård. I här ifrågavarande ärende har som
ovan meddelats sådan ersättning utgått.

Vid förhandling mellan Svenska landstingsförbundet och statens förhandlingsnämnd
rörande mentalvårdsavtalen har träffats uppgörelse
om, att sjukvårdshuvudmännen skall avstå från patientavgiften avseende
vård av patient som dömts till eller av utskrivningsnämnd föreskrivits
öppen psykiatrisk vård. Det har från Svenska landstingsförbundets
sida vid förhandlingarna framhållits, att nämnda avgiftsbefrielse ej borde
anses som legal skyldighet för sjukvårdshuvudmännen. Uppgörelsen om
nämnda befrielse kom till stånd efter en lämplighetsbedömning. Dels
bedömdes att avgiften (12 kr. per besök fr. o. m. 1.1.1973) för ifrågavarande
patienter hade ringa ekonomisk betydelse för sjukvårdshuvudmännen,
dels ansågs det otillfredsställande, om avgiften i något fall
skulle kunna åberopas som en förevändning för patient att ej söka den
vård som föreskrivits.

Vidare må upplysas i ärendet, att utskottets för utomlänsvård sekretariat
vid Svenska landstingsförbundet den 16.5.1972 tillställt socialdepartementet
en skrivelse (landstingsförbundets dnr 180/71) i principfrågan
rörande statens ersättningsskyldighet för vissa utländska medborgare,
som vårdas på lasarett för sluten psykiatrisk vård. Enligt uppgift
har skrivelsen ännu ej besvarats av departementet.

Med hänvisning till vad ovan anförts finner förvaltningen avslutningsvis
att debitering av vårdavgifter i det aktuella fallet skett i
enlighet med för Stockholms läns landsting gällande bestämmelser.

Rent principiellt är förvaltningen emellertid av den uppfattningen,
att det inte utan fog kan betraktas som oskäligt, att en person, som av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, själv kan komma att
bli betalningsansvarig för sina vårdkostnader. Samtidigt måste dock betonas,
att en generell avgiftsbefrielse för de patienter, varom fråga är,
skulle kunna uppfattas som orättvis för övriga betalande patienter och
även kunna medföra vissa s. k. överskottsproblem, då patient under
lång vårdtid har stora löpande inkomster.

Förvaltningen finner mot denna bakgrund det vara angeläget, att
frågan om ansvaret för vårdkostnader för de patienter, som efter domstols
förordnande överlämnats till sluten psykiatrisk vård, snarast blir
föremål för ett klargörande.

Med anledning av vad sjukvårdsdirektören sålunda anfört inhämtades
från SFN förnyat yttrande, varvid nämnden anförde bl. a.

Staten uttog beträffande det klientel för vilket staten svarade en enhetlig
vårdavgift som den 31 december 1966 var fem kronor. Denna
avgift höjdes senare av sjukvårdshuvudmännen till tio kronor. Stock -

328

holms läns landsting har därefter beträffande utom riket bosatta utländska
medborgare, som icke är berättigade till ersättning

för sjukhusvård från allmän försäkringskassa, beslutat att avgift, räknat
fr. o. m. den 1 januari 1971, skall utgå med belopp, som motsvarar den
vårddagersättning som hemlandsting har att erlägga enligt utomlänsavtal.
Detta beslut strider i och för sig inte mot det mellan staten och
landstinget den 3 februari 1966 träffade avtalet om mentalsjukvården.
Enligt 18 § tredje stycket, som gällde under femårsperioden 1967—1971
och som inte medtagits i 1972 års tilläggsavtal till mentalsjukvårdsavtalet,
skulle part emellertid äga påkalla förhandlingar om konsekvenserna
av ändring i eller borttagande av fastställd vårdavgift vid sjukhusen.
SFN har inte haft kännedom om ändringen i avgiften. I bidragsunderlaget
ingår ersättning för vårdplatser för i riket inte mantalsskrivna utlänningar.
Utgår vårddagersättning enligt utomlänsavtal får landstinget
en vid förhandlingarna inte åsyftad överkompensation. Landstinget
hade därför bort anmäla beslutet om avgiftshöjningen till SFN. Formellt
borde förhandlingar ha varit påkallade. Frågan synes emellertid inte ha
så stor ekonomisk betydelse, att den skulle ha påverkat resultatet av de
centrala förhandlingarna om bidrag till sjukvårdshuvudmännen för tiden
fr. o. m. den 1 januari 1972.

Såsom framgår av det anförda råder olika uppfattningar om vem
som skall stå för vårdkostnaderna för utländsk medborgare, som av
domstol jämlikt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till sluten psykiatrisk
vård och inte är berättigad till ersättning för sjukhusvård enligt
lagen om allmän försäkring. Hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att
sådan patient i princip har att själv erlägga vårdavgift enligt gällande
utomlänsavtal. Saknar patienten medel till avgiften, kan på framställning
av patienten nedsättning av eller befrielse från vårdavgiften ske enligt
3 § 2 mom. reglementet för hälso- och sjukvårdsnämndens vårdinrättningar.
Vidare äger primärkommun, som haft utgifter för vård av utlänning,
enligt 23 § lagen om socialhjälp rätt att utfå ersättning av
statsmedel jämlikt den s. k. vårdtaxan, i den mån gottgörelse ej kunnat
uttas av enskild person. Båda dessa vägar har anlitats i förevarande
fall, såvitt angår tiden före den 1 januari 1971, och resterande belopp
för nämnda tid har avskrivits genom beslut av Stockholms socialnämnd.
Beträffande vården efter nämnda tidpunkt har framställning numera
gjorts till Stockholms läns landstings förvaltningsutskott om avskrivning
av landstingets fordran, vilken framställning tillstyrkts av landstingets
revisorer. Enligt hälso- och sjukvårdsnämndens mening har debiteringen
av vårdavgifterna i detta fall skett i överensstämmelse med
landstingets bestämmelser.

SFN har — under hänvisning till gällande avtal mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen om mentalsjukvårdens övertagande — hävdat
att staten inte skall vidkännas några vårdkostnader i de enskilda fallen
vid sidan av det driftbidrag per vårdplats som utgår enligt avtalen.

329

Någon inskränkning i primärkommunernas rätt till statsbidrag enligt
socialhjälpslagen torde dock härvid inte åsyftas.

SFN har vidare framhållit, att man vid beräkning av statsbidragets
storlek enligt avtalet ursprungligen utgick från en vårdavgift av 5 kronor,
som patienten eller den för honom betalningsansvarige hade att bestrida.
Denna avgift höjdes sedermera av sjukvårdshuvudmännen till 10
kronor, en åtgärd som synes ha godtagits av SFN. Så är däremot inte
fallet beträffande den av Stockholms läns landsting beslutade nya vårdavgiften
för utländska medborgare, som inte är berättigade till ersättning
för sjukhusvård från allmän försäkringskassa. I de fall denna vårdavgift
uttas medför detta enligt SFN:s mening en inte åsyftad överkompensation
för landstinget.

Enligt 18 och 19 §§ i det mellan staten och Stockholms läns landstingskommun
år 1966 slutna avtalet om landstingets övertagande av
statens mentalsjukvård inom landstingsområdet m. m. skulle staten såsom
ersättning för mentalsjukvårdens driftkostnader till landstinget för
envar av 1 907 vårdplatser erlägga driftbidrag med 365 gånger ett belopp
motsvarande den genomsnittliga vårddagkostnaden 1966 vid andra av
staten drivna sjukhus än Furunäsets sjukhus, ökad med de genomsnittliga
kostnaderna för sjukhuspersonalens pensionering och utbildning
av mental sjukvårdspersonal ävensom med ett belopp av 25 öre per
vårddag för täckande av försäkringskostnader. De sålunda omnämnda
genomsnittskostnaderna skulle bestämmas genom att summan för envar
av de angivna delarna av driftbidraget dividerades med antalet vårddagar
vid berörda sjukhus under 1966.

Vårddagkostnaden skulle beräknas på så sätt, att summan av personalkostnaderna
och omkostnaderna för sjukhusvården, familjevården
och hjälpverksamheten samt kostnaderna för fastigheternas reparation
och underhåll, ävensom hyror och arrenden minskades med inkomster
av hyror och arrenden o. d. samt av vårdavgifter. Om fastställd vårdavgift
vid sjukhusen ändrades eller borttoges, skulle part äga påkalla förhandlingar
om konsekvenserna härav. Enligt upplysning av socialstyrelsen
har inkomsterna från vårdavgifterna under 1966 legat till grund
för avdragets storlek under följande år med viss uppräkning i anslutning
till vårdavgiftens höjning från 5 till 10 kronor fr. o. m. den 1 januari
1970. Driftbidraget skulle vara indexreglerat (21 §).

Mellan SFN och företrädare för bl. a. Svenska landstingsförbundet
har sedermera överenskommelse träffats om ändring fr. o. m. 1972 av
de ekonomiska villkoren i mentalsjukvårdsavtalen. överenskommelsen
innebär, såvitt angår statens bidrag till driftkostnaderna, att detta bidrag
skall ersättas med fasta belopp för vart och ett av åren 1972 och
1973, att utgå med samma procentuella fördelning mellan huvudmännen
som de under 1971 utbetalade driftbidragen. Statens bidrag för
1974 skall upptas till förhandlingar mellan parterna, sedan 1974 års

330

löner blivit fastställda. Vidare är parterna ense om att under 1974 ta
upp förhandlingar om de ekonomiska villkoren för mentalsjukvården
fr. o. m. 1975. Nu berörda överenskommelse har genom proposition
1972: 50 underställts riksdagen, som bemyndigat Kungl. Maj:t att godkänna
densamma och därav föranledda tilläggsavtal.

Nu nämnda avtal visar klart, att parterna från början förutsatt att
särskild vårdavgift skulle såsom dittills skett uttas av patienten eller den
för denne betalningsansvarige (i första hand allmän försäkringskassa,
i sista hand vederbörande primärkommun) samt dras av från den totala
driftkostnaden, innan statens bidrag bestämdes. Undantag gällde därvid
inte för några patientkategorier. I det ursprungliga avtalet föreskrevs
vidare att, om den då fastställda vårdavgiften ändrades eller borttogs,
part skulle äga påkalla förhandlingar om konsekvenserna härav. Sådana
förhandlingar synes också ha skett i samband med att dels vårdavgiften
höjdes från 5 till 10 kronor för inomlänspatient, dels ock överenskommelse
träffades om avgiftsbefrielse för person, som av domstol hänvisats
till öppen psykiatrisk vård eller av utskrivningsnämnd fått föreskrift
om sådan vård.

Av vad sålunda anförts framgår, att något hinder inte förelegat för
vederbörande huvudman att debitera Suszko avgift för den henne lämnade
vården. Såsom det ursprungliga avtalet utformats hade huvudmannen
också formell frihet att ändra vårdavgiftens belopp, varvid det
dock måste ha förutsatts att SFN skulle underrättas därom. Så har enligt
vad som upplysts ej skett i förevarande fall. Enligt SFN:s mening
utgår avtalet från att av hithörande patienter inte skall uttagas högre
avgift än för patienter som tillhör den allmänna försäkringen. Sett ur
denna synvinkel har Suszko i sak debiterats för hög avgift. Med hänsyn
till avtalets bristande klarhet på denna punkt och till vad SFN anfört
i sitt senaste yttrande är dock vad i detta hänseende förevarit inte av
den art att det kan läggas någon till last som tjänstefel.

Vad härefter angår den i klagoskriften upptagna principfrågan, huruvida
det kan anses rimligt att patienter, som av domstol ålagts att underkasta
sig sluten psykiatrisk vård, själva skall helt eller delvis stå för
de därmed förenade kostnaderna, har hälso- och sjukvårdsnämnden som
sin uppfattning framhållit, att det inte utan fog kan betraktas som oskäligt
att en patient, tillhörande nämnda kategori, själv kan komma att
bli betalningsansvarig för sina vårdkostnader. Samtidigt har dock nämnden
betonat, att en generell avgiftsbefrielse för ifrågavarande patienter
skulle kunna uppfattas som orättvis gentemot andra, betalande patienter
och även kunna medföra vissa överskottsproblem för långtidsvårdade.
Nämnden fann det därför angeläget att frågan om ansvaret för vårdkostnaderna
för de av domstol överlämnade patienterna snarast blev
föremål för ett klargörande.

Under ärendets utredning har vidare framkommit, att från lands -

331

tingsförbundets sida med SFN upptagits frågan om särskild ersättning
av staten för vissa utländska medborgare, som intagits för sluten psykiatrisk
vård, däribland nu ifrågavarande kategori. SFN har därvid ställt
sig avvisande till en sådan lösning av frågan under hänvisning till gällande
avtal.

I direktiven till kommittén för utredning om påföljder för psykiskt
avvikande lagöverträdare erinrar chefen för justitiedepartementet om
att domstolarna i 33 kap. 2 § brottsbalken förbjudits att använda frihetsberövande
påföljd inom kriminalvårdens ram, när brott har förövats
under inflytande av själslig abnormitet, och om att meningarna
om hur de s. k. jämställdhetsfallen skall avgränsas är i hög grad delade.
Bortsett från den oklarhet som ligger i själva uttrycket »jämställd med»
sinnessjukdom är sålunda kriterierna för när sådan jämställdhet skall
anses föreligga mycket oskarpa. Utrymmet för den undersökande läkarens
egen uppfattning blir därigenom mycket stort. Det är därför nästan
oundvikligt att olika läkare bedömer likartade fall på skilda sätt. Av
två personer som begår samma slags brott och företer likartade psykiska
egenskaper kan den ene, vars abnormitet bedöms som jämställd med
sinnessjukdom, överlämnas till sluten psykiatrisk vård, under det att den
andre, vars abnormitet inte anses jämställd med sinnessjukdom, döms
till fängelsestraff eller internering.

Det framstår som en fullständigt främmande tanke att uttaga någon
avgift av den som är intagen på en fångvårdsanstalt för vistelsen där.
Det ter sig under sådana förhållanden inte minst med tanke på jämställdhetsfallen
som inkonsekvent och stötande att den, som i stället
för frihetsstraff inom kriminalvården erhåller sluten psykiatrisk vård
som påföljd i brottmål, kan debiteras avgift för den tid frihetsberövandet
omfattar. Som framgår av utredningen kan det inte gälla många
fall eftersom det sagda blir tillämpligt endast på personer som inte tillhör
den allmänna försäkringen. Frågan torde därför gälla relativt obetydliga
belopp. Under förutsättning att SFN får härför erforderliga
bemyndiganden är det möjligt att frågan kan lösas förhandlingsvägen
vid de förhandlingar mellan staten och sjukvårdens huvudmän som
avses äga rum under år 1974. Skulle detta ej lyckas, synes mig en ändring
av 27 § sjukvårdslagen med syfte att befria ifrågavarande patientkategori
från vårdavgift böra övervägas.

Under åberopande av det anförda får jag med stöd av den befogenhet
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för att befria de personer,
som av domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård, från vårdavgift,
i den mån densamma ej erläggs av allmän försäkringskassa.

332

Förflyttning av patient från s. k. fast paviljong till specialavdelning
på psykiatrisk klinik eller till annan psykiatrisk avdelning

I remisspromemoria den 28 augusti 1972 anförde JO Wennergren
följande.

Särskilt vårdkrävande patienter inom den psykiatriska vården vårdas
dels på de s. k. specialenheterna och dels på särskilt inrättade vårdavdelningar
vid en del lasarett för psykiatrisk vård eller utspridda på
olika avdelningar inom lasarett för sådan vård. Specialenheterna utgörs
av specialavdelningarna på S:t Sigfrids och Sundsvalls sjukhus,
specialsjukhuset Karsudden samt de fasta paviljongerna på Västerviks
sjukhus och på Säters sjukhus. På de fasta paviljongerna placeras patienter
som på grund av ådagalagd farlighet eller av annan särskild
anledning bedöms behöva vårdas under särskilda säkerhetsgarantier.
Paviljongerna är helt slutna enheter med sträng övervakning, utan
möjlighet till permissioner eller andra friförmåner. Meningen är att
ingen patient skall behöva vara placerad på fast paviljong längre än
som är nödvändigt av säkerhets- och skyddsskäl. Så snart en patient
finnes kunna vårdas annorstädes skall han förflyttas från den fasta
paviljongen till annan specialenhet eller till särskilt inrättad vårdavdelning
på lasarett för psykiatrisk vård eller till annan avdelning på
lasarett för psykiatrisk vård. Angeläget anses också vara att patient
som vårdas på specialenhet i möjligaste mån, när tiden är inne, förflyttas
från specialenheten till psykiatriskt sjukhus som tillgodoser det
allmänna kravet på geografisk närhet till patientens sociala miljö för
att underlätta hans kontakt med anhöriga m. fl. Uppenbart är att
systemet ställer stora krav på samordning och samverkan inom den
psykiatriska vården och att svårigheterna att tillgodose dessa krav blir
särskilt påtagliga på grund av att de sjukhus som kan komma i fråga
lyder under skilda huvudmän (landsting).

När det gäller förflyttning från fast paviljong har den ordningen
utbildats att beslut om sådan förflyttning fattas av vederbörande överläkare
efter samråd med chefen för socialstyrelsens byrå för psykiatrisk
vård. Vid min inspektion av den fasta paviljongen vid Västerviks
sjukhus psykiatriska kliniker 27.7.1972 påtalades av flera patienter
att förflyttning tillstyrkts för deras del för åtskillig tid sedan men
att förflyttningen ännu ej blivit verkställd. Med anledning härav har
jag från socialstyrelsen begärt och fått en förteckning över de förflyttningar
från de fasta paviljongerna vid Västerviks sjukhus och vid Säters
sjukhus som tillstyrkts under tiden fr. o. m. 1.1.1971 och framåt
med uppgift tillika om när förflyttningarna kunnat verkställas. Av
förteckningarna framgår att i åtskilliga fall mycket lång tid — i några
fall mer än ett år — förflutit från tillstyrkandet till verkställigheten.
I några fall kan det bero på att patientens tillstånd försämrats så att
frågan om förflyttning måst förfalla eller förflyttningen uppskjutas
men i det stora flertalet fall torde de långa väntetiderna bero på att
plats inte kunnat utverkas inom rimlig tid på annat håll. Svårigheterna
att få en patient förflyttad från fast paviljong synes vara särskilt
stora då det gällt förflyttning till en specialavdelning eller till Karsuddens
sjukhus. Detta i sin tur torde bero på att specialavdelningarna
och Karsuddens sjukhus har mycket hög beläggning och inte i

333

önskvärd utsträckning kan förflytta patienter därifrån till andra enheter
när förutsättning härför uppnåtts. Särskilt svårt synes det vara
för dem att utverka plats för en patient på sjukhus inom storstadsregionerna.

Det måste betecknas som ytterst otillfredsställande att en patient,
som är mogen för förflyttning från fast paviljong eller från specialavdelning
eller Karsuddens sjukhus, inte kan bli föremål för sådan
förflyttning förrän efter en lång väntetid. Det kan befaras att en sådan
väntetid verkar nedbrytande på patienten och verkar starkt negativ
från rehabiliteringssynpunkt. Vidare märks att patienten under
väntetiden går miste om olika friförmåner, vilka från behandlingssynpunkt
bör kunna meddelas honom. Situationen inger därför starka
betänkligheter också från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt 13 § lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall ju
en patient inte underkastas annat tvång än sådant som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom
själv eller omgivningen. Det måste föreligga ett allvarligt fel inom
en vårdorganisation då sådana företeelser som de påtalade långa väntetiderna
för förflyttning uppkommer.

Jag har därför beslutat att ta upp detta problem till allmän undersökning
för att söka utröna orsakerna till väntetiderna och vilka åtgärder,
t. ex. i fråga om samordning av förflyttningsärendena, som
kan vidtas för att råda bot på det missförhållande som råder. Remiss
av denna promemoria går sålunda till samtliga specialenheter inom
den psykiatriska vården samt till den psykiatriska vårdens huvudmän
i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, vilka anmodas
att yttra sig i fråga om sina erfarenheter av förflyttningsproblemet,
orsakerna till väntetiderna i de enskilda fallen och vilka åtgärder
man är beredd att vidta för att få en godtagbar ordning till
stånd.

Sedan remissvaren inkommit anförde JO Wennergren.

Patienter, som genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten
psykiatrisk vård, s. k. N-fall, skall i första hand vårdas på lasarett för
psykiatrisk vård i vederbörande landstingsområde eller på sådant lasarett
där landstinget disponerar vårdplatser. På åtskilliga lasarett har
inrättats särskilda avdelningar för dem inom ifrågavarande patientkategori
som ter sig mera vårdkrävande än normalt och beträffande vilka
särskilda säkerhetsanordningar bedöms nödvändiga, t. ex. i form
av större personaltäthet och särskilda låsanordningar för dörrar och
fönster. Avdelningarna är visserligen låsta men patienterna som vårdas
där har i princip samma möjligheter till permission samt frigång
inom och utom sjukhusområdet som övriga patienter på lasarettet.
Inte för alla patienter kan emellertid en sådan avdelning fylla de krav
som måste ställas. Socialstyrelsen har härom anfört (JO:s ämbetsberättelse
1970 s. 261).

Emellertid är många av N-fallen av den karaktären att de för sin
vård bedöms kräva speciella anordningar utöver dem som finns vid
psykiatriska lasarett. Det kan vara fråga om patienter som på ett mar -

334

kant sätt demonstrerat en våldsam läggning i samband med begåendet
av brott, som medfört ifrågavarande påföljd, och/eller eljest genom
sitt allmänt dokumenterade sätt att agera i förhållande till sin
omgivning anses behöva anordningar av angiven art. Ett i sammanhanget
aktuellt slag av patienter kan också vara de som man av tidigare
erfarenheter vet regelbundet rymmer från gängse lasarett för psykiatrisk
vård eller i övrigt visar sig svårskötta på en sådan vårdenhet.
Därvid måste uppmärksammas att svårsköttheten inte nödvändigtvis
behöver ta sig uttryck i rymningsbenägenhet eller våldstendenser utan
kan framträda på andra sätt som exempelvis insmuggling av sprit och
narkotika.

Det är dessa patienter som behöver placeras på någon av den psykiatriska
vårdens specialenheter, de svåraste på fasta paviljongen i
Västervik eller fasta paviljongen i Säter och övriga på S:t Sigfrids sjukhus,
Sundsvalls sjukhus eller Karsuddens sjukhus. Av svaren på remissen
framgår att trycket på specialenheterna efterhand blivit allt
starkare. Jag har också vid mina inspektioner på specialenheterna under
det gångna året kunnat konstatera att dessa är hårt ianspråktagna,
dock att Karsuddens sjukhus på grund av läkarvakanser tvingats
inskränka det nominella patientantalet (245). Den 30 september 1972
var sålunda 136 patienter inskrivna, varav 43 försöksutskrivna. Man
uppgav att 175—190 intagna var vad sjukhuset vid full kapacitet rådde
med. Det ligger i sakens natur att en patient inte skall vårdas på
en specialenhet — och framför allt inte på fast paviljong — längre
än som är nödvändigt. Detta får också anses följa av riktpunktsstadgandet
i 13 § LSPV. Patienten bör alltså, om den psykiatriska vården fungerar
som den skall, så snart han fyller förutsättningarna härför flyttas
till hemortslasarett för vård på vanlig avdelning för psykiatrisk
vård eller på särskild avdelning för vårdkrävande. Ofta torde en patient
dock inte kunna flyttas direkt till sådan avdelning från fast paviljong
utan behöva först vistas en tid på S:t Sigfrids, Sundsvalls eller
Karsuddens sjukhus för att därefter flyttas vidare till hemortslasarett.

I remisspromemorian uttalade jag att svårigheter förelåg för specialavdelningarna
och Karsuddens sjukhus att i önskvärd utsträckning
förflytta patienter vidare därifrån och att det syntes vara särskilt svårt
för dem att utverka plats för en patient på sjukhus inom storstadsregionerna.
Av svaren på remissen framgår emellertid att sistnämnda
förhållande knappast kan anses gälla Malmö-regionen utan företrädesvis
kännetecknar Stockholms-regionen och i viss mån Göteborgsregionen.

Uppenbart är att, hur smidigt fungerande slussningssystem man än
har specialenheterna sinsemellan och mellan dessa och de psykiatriska
lasaretten med deras allmänna och särskilda avdelningar, stockningsfenomen
inte kan undvikas om belastningen blir stor. I flera ytt -

335

randen har pekats på att specialenheternas klientel tenderar att i allt
större utsträckning utgöras av personer med grav kriminell belastning.
Det ligger då nära till hands att ifrågasätta om specialenheternas
problem inte naturligen borde lösas på det sättet att sistnämnda
kategori i stället omhändertogs inom kriminalvården. Det kan då erinras
om att en särskild utredning tillsatts 1971 för översyn av påföljdssystemet
för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m. och att i
direktiven för utredningen uttalas bl. a. följande.

Överlämnande till sluten psykiatrisk vård är ett för den enskilde
allvarligt ingripande. Innan beslut härom fattas bör det därför alltid
undersökas om inte ett behov av psykiatrisk vård som föreligger i det
konkreta fallet kan tillgodoses på annat sätt. En strävan bör vara att
i så stor utsträckning som möjligt använda fria vårdformer. Inom
psykiatrisk sjukvård i allmänhet pågår en ständig utveckling i syfte att
minska inslaget av tvång. Intagning för psykiatrisk vård sker oftast
enligt sjukvårdslagen, som reglerar den fria vårdformen. Sådan intagning
förutsätter således den sjukes samtycke och kan och bör inte
heller kunna förbindas med något medel för att tvinga fram vården.
Dessa omständigheter begränsar naturligtvis användningsområdet för
vård enligt sjukvårdslagen som brottspåföljd. En möjlighet som emellertid
redan nu finns är att döma till skyddstillsyn med föreskrift om
psykiatrisk vård. Inte heller en sådan dom är exigibel i den meningen
att vården kan framtvingas, men ett åsidosättande av föreskriften kan
leda till att skyddstillsynen undanröjs och ersätts av annan påföljd.

Av vad jag tidigare har anfört framgår att jag kan tänka mig att
frihetsberövande påföljd inom kriminalvården i större utsträckning
än nu ådöms psykiskt avvikande lagöverträdare. Detta leder till krav
på ökade möjligheter att ge sådana intagna nödvändig vård och behandling.
En ledande princip bör vara att den som är dömd för brott
skall liksom andra medborgare ha tillgång till vård och behandling.

Det finns anledning anta att vetskapen om utredningen och innehållet
i dess direktiv påverkar planeringen av den psykiatriska vården
i så måtto att huvudmännen blir mindre benägna att inrätta sådana
särskilda avdelningar vid lasaretten som skulle kunna avlasta specialenheterna
eller i vart fall möjliggöra förflyttning från dessa på tidigare
stadium. Så synes framför allt vara fallet i fråga om Stockholmssjukhusen
Långbro och Beckomberga. För Stockholms läns landstings
del tillkommer den omständigheten att Karsuddens sjukhus är avsett
att i viss mån tillgodose länets behov av vårdplatser för särskilt
vårdkrävande och onödiggöra särskilda avdelningar för sådana patienter
vid de vanliga sjukhusen. Att märka är här att inskränkningen
av driften på Karsuddens sjukhus ej drabbat Stockholms läns landsting,
som där förfogar över 80 platser men som i verkligheten har ett
större antal än så inskrivna på sjukhuset (vid min inspektion den 2
oktober 1972 100 patienter).

Av intresse förutom den särskilda utredningen för översyn av på -

336

följdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare är den undersökning
av problemkomplexet som pågår i landstingsförbundets regi.
I skrivelse den 6 juni 1973 till landstingens förvaltningsutskott anför
landstingsförbundet härom.

En arbetsgrupp inom regionvårdskommittén, AÖV-gruppen, har
under 1971 framlagt utredningen »PM med förslag till riktlinjer för
försöksverksamhet rörande vården av särskilt vårdkrävande patienter».
Förslaget innebär ett försök att vårda särskilt vårdkrävande patienter
enligt principen »terapeutiskt samhälle» vid två eller tre psykiatriska
sjukhus, som för närvarande ej har någon specialenhet för ifrågavarande
patienter. Dessa sjukhus bör vara belägna i Stockholm, Göteborg
eller Malmö/Lund. Varje försöksenhet skall omfatta 60 patienter
fördelade på fyra avdelningar för »dygnet runt vård» om vardera
10 platser, 10 dagvårdsplatser och ett till enheten knutet behandlingshem
och ett inackorderingshem om vardera 5 platser.

I utredningspromemorian föreslås även åtgärder vid psykiatriska
sjukhus där försöksverksamhet ej anordnas. Det anförs bl. a. att inom
varje sjukvårdsområde bör vårdansvaret för patientgruppen anförtros
en särskild överläkare, som svarar för kontakten med befintliga specialenheter
och för vården av de patienter, som inte längre kräver
specialenheternas resurser och som därför överflyttas till sitt hemortssjukhus.
Överläkaren bör även sörja för eftervården av dessa patienter
vare sig de försöksutskrivits från specialenheten och överflyttats
till hemortssjukhuset eller de försöksutskrivits direkt från densamma.
Överläkaren behöver därför tillgång till en sluten vårdenhet
med 10—15 vårdplatser.

Utredningspromemorian har under 1972 varit föremål för remissbehandling
hos samtliga sjukvårdshuvudmän, regionsjukvårdsnämnder,
socialstyrelsen, Sveriges Läkarförbund och samarbetsnämnden för Karsuddens
sjukhus.

Förbundets styrelse har behandlat ärendet den 22 maj 1973 och därvid
bl. a. beslutat att uppdra åt förbundets social- och kulturavdelning
att i samråd med representant från socialstyrelsen uppta överläggningar
med berörda sjukvårdshuvudmän angående föreslagen försöksverksamhet.

Styrelsen vill med anledning av försöksverksamheten starkt understryka
vikten av att denna inte negativt påverkar verksamhet och investeringar
vid de vårdenheter som inte kommer att beröras av försöksverksamheten.
Vårdområdet har en längre tid varit eftersatt, varför
behov av upprustning är av vikt för både patienter och personal.

Befintliga institutioner för särskilt vårdkrävande patienter kommer
även fortsättningsvis att behövas i vårdorganisationen. Betydelsefullt
arbete har ofta under mycket pressade förhållanden lagts ned på
dessa inrättningar. En upprustning av vårdenheterna och en utveckling
av verksamheten synes dock nödvändig i enlighet med de riktlinjer
AÖV-gruppen skisserat i ovan nämnda promemoria och i rapporten
»Vissa förslag grundade på den slutförda patientinventeringen
och vårdstudien».

Förbundsstyrelsen vill därför föreslå landstingen att en upprustning
kommer till stånd såväl investeringsmässigt som med hänsyn till vårdens
inriktning på de befintliga inrättningarna samt understryka att

337

de på inrättningarna replierande huvudmännen därvid måste vara beredda
att ta konsekvenserna i kostnadshänseende av dylik upprustning.

Den särskilda utredningen för översyn av påföljdssystemet lär inte
komma att avsluta sitt arbete förrän tidigast 1974. En eventuell reform
på grundval av utredningens förslag lär därför inte kunna påräknas
förrän 1975—1976. Den av landstinget förordade försöksverksamheten
rörande vården av särskilt vårdkrävande patienter kan leda
till viss lättnad i vårdsituationen. Den synes dock inte i väsentlig mån
kunna leda till sådan förstärkning av resurserna att därigenom problemet
med förflyttningarna från de fasta paviljongerna och från specialavdelningarna
löser sig. Frågan är då vad som kan göras för att
kontroll skall vinnas över läget under de närmaste åren. De patienter,
som nu vårdas på specialenheterna, har rätt att kräva att de ej
berövas möjligheten till förflyttning från fast paviljong till specialavdelning
och från specialavdelning till hemortslasarett på grund av
dålig resursanvändning eller organisatoriska brister.

Det faller i ögonen att socialstyrelsen genom 12 § LSPV, då det
gäller initialplaceringen av den som genom dom överlämnats till sluten
psykiatrisk vård, fått befogenhet att besluta om vederbörandes
placering på visst sjukhus, medan i fråga om förflyttning från ett sjukhus
till ett annat, t. ex. från specialenhet till hemortssjukhus, socialstyrelsen
inte tillagts någon befogenhet att bestämma om omplaceringen
utan bestämmanderätten här ytterst tillkommer överläkaren på
den klinik, till vilken förflyttning ifrågasätts. Samråd skall visserligen
i fråga om förflyttningar från de fasta paviljongerna ske med överinspektören
för mentalsjukvården, och socialstyrelsen kan härigenom
öva visst inflytande i de enskilda förflyttningsfallen, men socialstyrelsen
saknar befogenheter att dirigera förflyttningarna på sätt som var
fallet innan landstingen från staten övertog huvudmannaskapen för
de psykiatriska sjukhusen. Vidare gäller samrådsskyldigheten inte förflyttningar
och vidareförflyttningar från specialavdelningarna till hemortssjukhusen.
Socialstyrelsen har förklarat att styrelsen i princip skulle
kunna utvidga samrådsförfarandet till att avse även andra förflyttningar
än de från fasta paviljongerna och att en sådan lösning skulle
kunna bidra till att åstadkomma ett för socialstyrelsen vidgat inflytande
över förflyttningarna av N-fall.

Landstingsförbundets initiativ till förstärkning av vårdresurserna för
särskilt vårdkrävande patienter genom inrättande av två eller tre nya
särskilda vårdavdelningar i storstadsregionerna och genom upprustning
av befintliga vårdenheter är att hälsa med största tillfredsställelse.
Det lär emellertid dröja innan effekterna blir märkbara. Under
de närmaste åren torde därför komma att krävas en rigorös hushållning
med den psykiatriska vårdens platser för N-fall. En sådan hus -

22 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

338

hållning kan inte komma till stånd utan en fast samordning och planering
av platsdispositionen. Det ligger närmast till hands att socialstyrelsen
svarar härför. Jag finner det därför synnerligen önskvärt att
socialstyrelsen på sätt styrelsen själv tidigare uttalat utvidgar föreskriften
om samrådsförfarande att omfatta också förflyttningar från specialavdelningarna.
Skulle det visa sig att inte heller genom en sådan
utvidgad samrådsordning resursanvändningen blir den bästa tänkbara,
synes ingen annan utväg återstå än en ändring av LSPV som ger socialstyrelsen
samma bestämmanderätt ifråga om förflyttning av Nfall
som ifråga om placering av dem enligt 12 § LSPV.

Det förefaller inte osannolikt att svårigheterna att ordna förflyttning
för patienter från de fasta paviljongerna och från de övriga specialenheterna
bottnar i ovetskap hos överläkarna på de sjukhus dit
förflyttning söks om hur oefterrättliga förhållandena efterhand blivit
när det gäller väntetiderna för dem som är kvalificerade för förflyttning
till vård under friare villkor. Det synes därför också angeläget
att information sprids om det allvarliga läget så att envar på sin ort
blir medveten om vikten av att medverka så att situationen i möjligaste
mån reds upp.

Journalföring angående försöksutskrivning från sluten psykiatrisk
vård

Genom remiss inhämtades yttrande från Falbygdens sjukhus över
innehållet i en vid riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria
som löd sålunda.

Enligt 19 § andra stycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall skall utskrivning på försök avse viss tid, högst sex månader,
som kan förlängas med högst sex månader åt gången.

Av från Falbygdens sjukhus inlånad journal rörande N. framgår att
denne försöksutskrivits 2.12.1971 utan att den tid utskrivningen avsett
angivits i journalen. Vidare har N. återintagits från försöksutskrivning
25.1.1973 oaktat det av journalen ej framgår om han vid denna
tidpunkt alltjämt varit utskriven på försök.

I svar anförde överläkaren Lars Petersson följande.

De av JO påtalade bristfälligheterna i journalen torde vidlåda även
ett flertal andra journaler vid kliniken. Innan undertecknad den 16/2
1973 fick ta del av Justitieombudsmannens anmärkningar har nämligen
19:e § i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
av den 16/6 1966 icke förståtts så att skyldighet förelåge att i journalen
ange tidpunkten för försöksutskrivningens upphörande. Fast mera
har undertecknad liksom även överläkaren vid härvarande socialpsykiatriska
avdelning, Dr Lars-Olof Tjus, ansett att lagens bestämmelser

339

innebure skyldighet att inom en tidsperiod av högst sex månader ompröva
förutsättningarna för fortsatt försöksutskrivning. Därför har man
här tillämpat den rutinen att en patient innan han blir försöksutskriven
får kontakt med härvarande socialpsykiatriska avdelning. I samband
med denna kontakt meddelas vederbörande att han har att emotse hembesök
av överläkare eller föreståndare vid socialpsykiatriska avdelningen.
Dessa besök sker som regel med två månaders intervall. Efter dessa
besök tages sedan patientens ställning såsom försöksutskriven under
omprövning. Därest förutsättningar för fortsatt försöksutskrivning enl.
LSVP 17:e § ej synes föreligga blir patienten utskriven från sjukhuset.
Vidare har förutsatts att patienten skulle vara försöksutskriven intill
dess beslut om hans definitiva utskrivning fattats.

JO Wennergren uttalade vid ärendets avgörande följande.

Det kan erinras om att det enligt 2 § andra stycket 9) tillämpningskungörelsen
(1966: 585) till LSPV åligger överläkaren att tillse att sjukjournal
för patient innehåller uppgift om utskrivning på försök. Föreskriften
måste enligt min mening tolkas så att sjukjournalen skall tillföras
uppgift inte bara om när försöksutskrivning första gången beslutas
utan också om när beslut om fortsatt försöksutskrivning meddelas.
Så har ej skett i N:s fall. Det ligger vidare enligt min mening i
sakens natur att, eftersom utskrivning på försök skall avse viss tid,
i sjukjournalen görs fullständig anteckning om beslutet som alltså anger
också den tid försöksutskrivningen avser. Iakttas inte vad nu sagts
kan ovisshet uppkomma om en patients status. I avsaknad av anteckning
om fortsatt försöksutskrivning kan det t. o. m. göras gällande att
den ursprungliga försöksutskrivningen upphört och patienten de facto
är slutligt utskriven. Till förebyggande av sådana olyckliga situationer
är det angeläget att sjukjournalerna förs på det av mig angivna sättet.
Under betonande av sakens vikt låter jag bero vid det anförda.

Censur på psykiatriskt sjukhus av meddelande till pressen

I brev den 20 november 1972 till Katrineholms-Kuriren skrev S., som
var intagen på Karsuddens sjukhus, följande.

Läste artikeln om anställda och patienter samt läkarbrist på Karsuddens
sjukhus. Detta med stor förvåning vill jag tillägga. Skulle vara
roligt att som intagen få ge min syn på saken.

För den saken är ju klar: allmänheten och skattebetalarna bör och
ska ha insyn på Karsuddens familje-AB. Här dräller det ju av terapeuter,
Psykologer m. m. men så mycket blir det väl inte uträttat för
det är ju samma klientel som åker ut och in på Sveriges dyrbaraste
vårdplatser. Jag är ju obekväm patient, säger vad jag anser om detta
godartade system.

På detta s. k. sjukhus sväljer en del intagna skedskaft och försöker

340

hänga sig för att se någon förändring av något slag, »det juridiska bedömandet
är ju en ren parodi». Vi intagna vill ha insyn av press,
skattebetalare m. m. Talade med en av personalen idag och han undrade
själv varför det arbetade så mycket folk på den administrativa sidan.
Det dräller ju av psykologer och kontorspersonal. Vad gör de?
Visserligen så talas det här om att Kuriren inte gillar klientelet här på
denna anstalt, jag har inte haft ett brott på mig de sista 10 åren, men
enligt er tidning så skulle jag ha snattat fyra öl. Det betyder 10 dagsböter
sade rådman Ahlström. Det talas inte om att jag mistade mitt
skogsarbete, att jag får sitta isolerad på obestämd tid som många
olycksöden här. Tycker att Ni i pressen ska höra bägge parter på ett
sjukhus för Tengmark förskönar detta ställe i allra högsta grad. Är
en bra födkrok detta för många familjer, för det är ju mest släktingar
som arbetar här. Det ska väl inte talas om läkarbrist det finns ju tre
överläkare samt underläkare, kuratorer, psykologer, terapeuter 4 st.
på 85 patienter, som är uppdelade i 3 kliniker. På vissa avdelningar
händer det att det kan vara fyra å fem intagna, en personalstyrka på
6—7 personal. Tycker att de ska ha tid att gå rond. Läkaren är ju till
för det. Detta sjukhus är nog bra tänkt, men hur skulle det vara om
det ägnades en tanke åt eftervården? »De s. k. psykologerna har ju
sina favoriter, som de ägnar mesta tiden åt». De kostar ju mycket
pengar att ha här på Karsudden. Jag har gått ut och in på anstalter
i 25 år, så jag har ganska stor erfarenhet, men denna »anstalt för rättslösa»
är en skamfläck. Det är klart att om jag skulle sitta här för brott,
då är det ju både pensionat och paradis. Menar det juridiska förstås.
Jag kom hit som utbytespatient för en mordbrännare från Björkvik,
som de vägrade att ta hit. För fyra år sedan var för gammal för att
komma till Karsudden så det verkar som om jag blivit yngre nu eftersom
jag blivit transporterad hit, men så är det ju att vara skattebetalare
och säga vad man tycker och tänker. Sanningen är ju svår att
höra. Ska också poängtera att det i ett demokratiskt samhälle ska det
vara insyn på juridiskt och psykiskt misshandlade människor. Enligt
läkare och psykologer så erkänner de ju själva att systemet är snedvridet
och att det är tungarbetat på detta ställe.

Enligt anteckning på brevet fattade överläkaren Stanka Berki den
22 november 1972 följande beslut »Kvarhålles enl. 15 § LSPV».

S. begärde JO:s prövning av beslutet.

Efter remiss kom Berki in med yttrande i vilket hon anförde följande.

Jag har inte kommenterat närmare min motivering för kvarhållandet
av S:s brev till Katrineholms-Kuriren från den 20.11.1972 eftersom
jag tyckte, att det var så uppenbart, att det förekommit en massa
olägenheter för annan person. Jag skall bara nämna ett par exempel
som illustration: »Det juridiska bedömandet är ju en ren parodi» (åsyftas
utskrivningsnämnden) eller allusionen att Karsuddens sjukhus skulle
vara »en skamfläck» och »en anstalt för rättslösa» (tyckte att sådana
bedömningar av en välkänd kverulerande psykopat kunde enbart
skada vården) eller »de s. k. psykologerna har ju sina favoriter, som
de ägnar mesta tiden åt» (detta är helt oseriöst och grundlöst påstående
— det låter som om sympatin skulle vara avgörande i behandlingsprogrammet).
Föreslår närmare utredning om alla dessa påståenden
stämmer med verkligheten!

341

Sedan har vi patienten från Björkvik. Både han och hans anhöriga
skulle inte bli glada, om man utan vidare fick avslöja för allmänheten
patientens gärning.

Hela brevet är skrivet i ungefär samma stil, det virvlar av förolämpningar
och icke verklighetsstämmande påståenden.

Tycker inte att pressfriheten skall missbrukas i sådan grad att allmänheten
får missvisande uppgifter av obehöriga personer som åtagit
sig denna verksamhet helt ansvarslöst.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen står det envar — alltså i
princip även den som är intagen för sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV — fritt att i alla de fall då ej annat är föreskrivet i förordningen,
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare eller utgivare. Enligt
15 § LSPV får överläkaren emellertid besluta att handling som patient
önskar avsända skall kvarhållas. Som förutsättning härför krävs att
handlingen kan föranleda betydande olägenhet för honom eller annan
person. Dessa bestämmelser gäller utan hinder av den meddelandefrihet,
som är föreskriven i tryckfrihetsförordningen, också brev till tidningsredaktioner.
Det ligger emellertid särskild vikt på att bestämmelserna
inte tillämpas så att meddelandefriheten inskränks i vidare mån
än bestämmelserna medger. Patientens grundlagsskyddade meddelandefrihet
måste respekteras i alla andra fall än de i 15 § LSPV uttryckligen
undantagna.

Rätten för överläkaren enligt 15 § LSPV att kvarhålla brev som kan
föranleda betydande olägenhet för patienten eller annan person går
tillbaka på tidigare regler om brevcensur i 14 § sinnessjuklagen. I sin
kommentar till dessa regler anförde Wahlbäck (Wahlbäck, Sinnessjuklagen,
s. 37) att grunden till inskränkningen i patientens rätt var att en del
sinnessjuka, särskilt sådana som lider av förföljelseidéer, ofta i brev
till anförvanter eller andra utsätter dessa för ogrundade beskyllningar
eller lämnar av sina sjukliga föreställningar påverkade skildringar av
behandlingen på sjukhuset. Sådana skrivelser verkar ofta upprörande
på mottagaren. Wahlbäck tilläde att den tillståndsprövning som lagts
i läkarens hand givetvis inte fick utövas godtyckligt utan måste ske
efter fullt objektiva grunder. Patienten borde erhålla största möjliga
frihet i detta hänseende och tillstånd borde därför vägras endast om
läkaren fann det intresset väga över att den sjukes skriverier ej skulle
förorsaka andra olägenhet. I motiven till 15 § LSPV anförde departementschefen
att brev som patient skriver under vissa faser av sin sjukdom
kan komma att medföra betydande olägenhet för honom, när han
skrivs ut från sjukhuset och återvänder hem. Den omständigheten att
ett brev är oredigt till sitt innehåll ansåg departementschefen däremot
ej i och för sig böra utgöra skäl till kvarhållande. Dock ansåg han att

342

betydande olägenhet inte bara för mottagaren utan också för patienten-avsändaren
skulle kunna åberopas som skäl för att kvarhålla en
försändelse. Vidare borde jämväl betydande olägenhet för tredje man
kunna vara skäl att kvarhålla försändelsen. Han hade då närmast i
åtanke att grannar och släktingar i brev kan omnämnas på ett sätt som
för dem kan medföra avsevärt obehag.

Frågan är då om brevet till Katrineholms-Kuriren innehöll något som
kunde föranleda betydande olägenhet för S., Katrineholms-Kuriren eller
för tredje man. Berki har inte gjort gällande att brevet skulle kunna
föranleda betydande olägenhet för S. själv eller för Katrineholms-Kuriren
men att det skulle kunna föranleda betydande olägenhet för tredje
man. Som exempel har Berki åberopat uttalanden i brevet om förhållandena
på Karsudden. Jag anser mig med anledning härav böra framhålla
att bestämmelserna i 15 § LSPV varken enligt sina ordalag eller
sina motiv har till syfte att skydda myndigheter, tjänstemän eller institutioner
mot kritik, vederhäftig eller ovederhäftig. Den fria kritikrätt
som ligger innesluten i envar medborgares meddelandefrihet enligt
1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen får inte kringskäras. Jag kan
i sammanhanget citera vad JO Bexelius anfört rörande tillämpningen
av bestämmelserna om brevcensur i lagen om behandling i fångvårdsanstalt
(JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 214).

Bestämmelserna rörande begränsningen i rätten för intagen att avsända
brev bör dock tillämpas så att avsändande vägras endast när detta
är motiverat av sådana intressen som uppbär berörda censurstadgande,
såsom behandlingssynpunkter, omsorg om ordning och säkerhet
inom vederbörande anstalt, önskemål att förebygga ryktesspridning,
som kan oroa de intagnas anhöriga, strävan att förhindra brott o. d.
Däremot får bestämmelserna självfallet icke användas för att — när
intressen av nämnt slag ej motiverar vägran — undvika en ej önskad
publicitet för t. ex. en berörd anstalt eller eljest till onödigt och meningslöst
hemlighetsmakeri i förhållande till pressen. Med hänsyn till
syftet med det nyss återgivna stadgandet i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
bör sålunda intagen icke förvägras avsända brev till tidningsredaktion
om detta icke med styrka påkallas av de nyss omnämnda
intressen som uppbär censurstadgandet i behandlingslagen.

I anslutning härtill vill jag understryka att ett brev får kvarhållas
enligt 15 § LSPV endast på där angivna grunder — att brevet kan antas
föranleda betydande olägenhet för patienten eller annan person —
och att dessa grunder ej ger rum för en tolkning innebärande att med
»annan person» får förstås också myndighet, tjänsteman, sjukhus eller
annan institution. Bestämmelsen har inte till syfte att skydda sådana
subjekt mot offentlig kritik hur stor olägenhet sådan än skulle
kunna vålla.

Som skäl för kvarhållande av brevet har Berki också åberopat den
passus i brevet som lyder »jag kom hit som utbytespatient för en mord -

343

brännare från Björkvik, sorn de vägrade ta hit». Berki synes mena att
det skulle kunna vålla betydande olägenhet för denne patient och hans
anhöriga om brevet fått gå till Katrineholms-Kuriren. För egen del bedömer
jag inte uttalandet som så förklenande eller eljest äventyrligt
för ifrågavarande patient, som inte utan vidare torde kunna identifieras,
att det skulle innefatta tillräckliga skäl att kvarhålla brevet. Man står
emellertid här inför en bedömningsfråga som ger rum för olika meningar
och jag lägger inte Berki till last som fel att brevet kvarhölls med
utgångspunkt i att uttalandet kunde föranleda betydande olägenhet för
Björkvikspatienten.

Berki har också åberopat att brevet virvlar av förolämpningar och
icke verklighetsstämmande påståenden. Som framgår av vad förut sagts
kunde detta dock inte utgöra skäl för kvarhållande av brevet.

Slutligen har Berki anfört att pressfriheten inte bör få missbrukas
i sådan grad att allmänheten får missvisande uppgifter av obehöriga
personer. Denna synpunkt står i direkt strid mot tryckfrihetsförordningens
regler om medborgarnas frihet att meddela sig med pressen.
I sammanhanget bör hållas i minnet att tidningarna inte aningslöst
publicerar allt som tillställs dem och att ansvaret för det som publiceras
vilar inte på meddelaren utan på tidningens utgivare.

Läkares tystnadsplikt gentemot massmedia

I en JO-anmälan påtalades att docenten Carl-Gustav Groth vid Huddinge
sjukhus via massmedia låtit ge offentlighet åt omständigheterna
beträffande en patients leversjukdom. Han hade visserligen inte nämnt
patientens namn men de uppgifter han lämnat hade gjort det lätt att
identifiera denne. Patienten hade på detta sätt genom ett TY-program
fått veta hur allvarlig hans situation var. Anmälaren önskade få undersökt
om Groth åsidosatt sin tystnadsplikt.

Efter remiss inkom Groth med yttrande i vilket han anförde.

1) Den 16 november 1972 erhöll jag en skrivelse från Danderyds
sjukhus beträffande en leversjuk patient. Några dagar tidigare hade
vederbörande läkare och jag diskuterat fallet per telefon. Ifrågavarande
patients leversjukdom bedömdes av läkarna vid Danderyds sjukhus
som livshotande och man hade därför tagit upp frågan om huruvida
inplanterandet av en ny lever skulle ske. Då lämpliga levertransplantat
från avlidna ej kan erhållas med gällande dödskriterier i Sverige hade
en utredning beträffande möjligheten av behandling i utlandet påbörjats.
Kirurgiska kliniken i Cambridge, Storbritannien, hade kontaktats
i ärendet och finansieringen hade diskuterats med Stockholms läns landstings
hälso- och sjukvårdsnämnd. Patienten hade ej informerats om den
utredning som pågick, eftersom ett negativt besked från den ena eller
andra instansen ej kunde uteslutas.

344

Eftersom jag i oktober 1972 återkommit från 1 Yz års sjukhustjänst
i USA, där jag bl. a. deltagit i levertransplantationsverksamhet, ombads
jag av vederbörande läkare vid Danderyds sjukhus att yttra mig i ärendet.
Ingen personlig kontakt förekom mellan mig och patienten och
patienten hade ingen kännedom om att jag konsulterades.

2) Under Svenska Läkaresällskapets Riksstämma 1972 höll den 30
november 1972 i sektionen för kirurgi professor Lars Röhl från Heidelberg
ett föredrag betitlat »Hjärndöd givare vid njurtransplantation».
Samma dag deltog Röhl i en presskonferens som gällde föredraget. Professor
Röhl sekunderades vid denna av bl. a. undertecknad. Vid denna
konferens talade först Röhl med flera om hjärndödsproblematik och
om betydelsen av det använda dödskriteriet för tagande av transplantat
från avlidna. Undertecknad talade därefter om betydelsen av det använda
dödskriteriet för möjligheterna att erhålla viabla hjärt- och levertransplantat.
Samtidigt utdelades ett PM innehållande något mer detaljerade
synpunkter på dödskriteriets betydelse för transplantationskirurgien.

Vid presskonferensens avslutning frågade en journalist: »Finns det
några patienter som behöver levertransplanteras i Sverige?» Jag uppgav
då att »sådana patienter finnes och att detta kunde illustreras av att
vi nyligen erhållit förfrågan från Danderyds sjukhus beträffande en man
i 25-års åldern, som kunde tänkas vara i behov av levertransplantation;
sådan kunde för närvarande dock ej utföras i Sverige då en viabel lever
ej kunde erbjudas på grund av de gällande dödskriterierna». Frågan ställdes
då: »Vad skall ske med denna patient, om han ej kan behandlas i
Sverige?» Jag svarade att »vi var ställda och att patienten sannolikt
måste behandlas utomlands, t. ex. i USA; landstinget utreder frågan om
finansiering av ett sådant alternativ». Den sista frågan: »Hur lång tid
har han på sig?», besvarade jag med »ungefär 6 månader».

Efter presskonferensen intervjuades jag av en representant för Sveriges
Radio, intervjun ingick samma kväll i programmet Dagens Eko.
I mitt uttalande nämndes att landstinget utreder frågan om, huruvida
en patient kan få medel för levertransplantation utomlands. Dessutom
förekom en kort TV-intervju för programmet Aktuellt, i denna omnämndes
icke någon patient.

Följande dag, den 1.12.1972 gavs den sistnämnda delen av presskonferensen
betydande publicitet i morgontidningarna. Enligt uppgift
hade saken också refererats föregående kväll i TV-programmet Kvällsöppet.

Nästa dag den 1.12.1972 uppgav Dagens Nyheter på sidan 9 »att patienten
vid Danderyds sjukhus tagit mycket illa vid sig av att hans fall
på torsdagen återgavs offentligt i samband med läkarstämman i Stockholm.
Hans läkare hade nämligen inte alls nämnt möjligheten av en
operation inte heller hans återstående livslängd för honom». Någon
källa till detta påstående angavs icke. Uppgiften refererades samma
dag i aftontidningarna, som dramatiserade händelsen.

I anslutning till ovanstående önskar jag framhålla följande:

Ingen personlig kontakt har förekommit mellan mig och patienten
och patienten har ej haft kännedom om att jag har konsulterats.

I samband med mina kontakter med massmedia den 30.11.1972 berördes
ifrågavarande patient endast i förbigående. De uppgifter som
lämnades av mig var inte av sådant slag att en speciell patient skulle
kunna känna igen sig. Så synes heller inte ha skett i det aktuella fallet

345

eftersom patienten vid upprepade kontakter med sina läkare vid Danderyds
sjukhus under december 1972 och januari 1973 ej vid något tillfälle
berört massmedias behandling av det aktuella ärendet. Han har
heller inte antytt att han i något avseende skulle ha blivit illa berörd.

Från den bandade upptagningen av inslaget i Dagens Eko den 30
november 1972 återges här följande.

En ung patient i Stockholmstrakten har möjlighet att bli den förste
som får sin lever utbytt i Sverige men operationen kan troligen icke utföras
här och patienten måste därför flygas till USA. Landstinget i
Stockholm måste nu ta ställning till hur man skall göra eftersom fallet
brådskar. Ett läkarlag finns berett att göra ingreppet på Huddinge sjukhus
som blir det nya transplantationscentrat i Stockholm.

Just nu har Landstinget i Stockholm att ta ställning till om de vill
bekosta resor, operation och vård i Denver, Colorado, USA, för den
unge dödssjuke svensken. Högst 6 månader ger läkarna honom att leva
utan ny lever, med en ny får han en 40 %-ig chans till ett längre liv.
Så här säger docent Carl-Gustav Groth från Huddinge sjukhus: »Det
finns en sak emellertid som gör att vi idag inte kan göra en levertransplantation
i Sverige och det är att vi inte kan få ett oskadat transplantat
och det i sin tur beror på att vi i Sverige inte accepterar vad man kallar
för hjärndödsbegreppet. Det accepteras ju däremot i praktiskt taget alla
andra västländer idag bland annat i Norge och Finland. Vi är därför
ställda för ögonblicket här ur den synpunkten och vet inte vad vi ska
göra med dom patienter som finns som behöver levertransplantation
och som är här i Sverige.»

Och det finns, på papperet i alla fall, en patient som skulle kunna vara
aktuell för det här. »Ja, det finns åtminstone en patient, det finns säkert
många, många patienter, men det finns en där man bland annat
har diskuterat om han skulle kunna skickas till Amerika för sin behandling
och det har diskuterats med berörda myndigheter hur det i så fall
skulle finansieras. Och anledningen till att han måste skickas dit vore
då i så fall det här problemet som jag nyss nämnde att vi inte kan få
ett oskadat levertransplantat här. Annars skulle vi ju kunna behandla
honom här i Sverige.»

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Beträffande tystnadsplikten inom sjukvården föreskrivs i 35 § sjukvårdslagen
att ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion
ävensom den, vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som
avses i lagen, ej får till obehörig yppa något om patients sjukdom eller
personliga förhållanden i övrigt om vilka han i sin nämnda egenskap
erhållit kunskap. För läkare gäller vidare enligt 8 § allmän läkarinstruktion
(1963: 341) att han ej får yppa vad honom i denna hans egenskap
blivit i förtroende meddelat och ej heller i oträngt mål uppenbara vad
han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst. Eftersom denna
tystnadspliktsregel är meddelad i en administrativ författning och ej i
lag saknar den emellertid intresse i förevarande sammanhang.

346

En persons rätt enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen att lämna
uppgifter och meddelanden till pressen vidkänns nämligen enligt 7 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen inskränkning endast genom i lag meddelad
föreskrift om tystnadsplikt. Motsvarande gäller enligt 5 § radioansvarighetslagen
beträffande friheten att meddela sig med radio och TV.
Groths handlande blir därför att bedöma uteslutande enligt 35 § sjukvårdslagen,
eftersom det bara är den där stadgade tystnadsplikten som
är lagstadgad.

Till bedömande föreligger sålunda huruvida Groth genom att yttra
sig till pressen och Sveriges Radio på sätt som skedde till obehörig yppat
något om patients sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt om
vilka han i sin egenskap av anställd i sjukvården erhållit kunskap. Till
en början bör då uppmärksammas att tystnadsplikten inte är absolut.
Det är bara yppande till obehörig som är förbjudet. Welamson har beträffande
rekvisitet »oträngt mål» i läkarinstruktionens tystnadspliktsregel
uttalat att sannolikt får detta tilläggas en nyanserad betydelse
innebärande att läkaren har att göra en avvägning mellan sekretessintresset
och det intresse som påkallar upplysningars meddelande men
att för denna intresseavvägning några mera preciserade riktlinjer svårligen
kan uppställas. (Welamson, Läkarsekretessen s. 81). Motsvarande
torde kunna sägas beträffande rekvisitet »ej till obehörig» i sjukvårdslagens
tystnadspliktsregel liksom det i det närmaste synonyma rekvisitet
»obehörigen» som finns i andra vårdlagar. Viss ledning ger i detta
sammanhang också bestämmelserna i 14 § sekretesslagen som medger
utlämnande av sjukvårdshandling eller del därav under förutsättning
att med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och
omständigheterna i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det
ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens
personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga.
Det torde i allmänhet inte rimligen kunna hävdas en längre gående tystnadsplikt
beträffande innehållet i sådan handling än plikten att sekretesshålla
själva handlingen i motsvarande del sträcker sig.

Av det sagda framgår att det är omöjligt att exakt bestämma gränserna
för en läkares tystnadsplikt enligt 35 § sjukvårdslagen. De blir med
den vaga utformning det avgörande rekvisitet »ej till obehörig» fått med
nödvändighet flytande. Vid tolkningen av ett lagstadgande skall emellertid
alltid beaktas dess ändamål och de slutsatser som kan dras därav.
Ändamålet med ifrågavarande tystnadsplikt är att skydda patientens
personliga integritet. Det framgår av att som skyddsföremål anges
»patients sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt». Härav bör
den slutsatsen kunna dras att ett yppande av något, som ej äventyrar
patientens personliga integritet, ej strider mot tystnadsplikten även
om det yppade i och för sig rör hans sjukdom eller personliga förhållanden
i övrigt. Typexemplet på sådant yppande är ett helt avper -

347

sonifierat återgivande av ett sjukdomsfall som inte gör en identifiering
av patienten möjlig. Det har aldrig ansetts att tystnadsplikten skulle
lägga hinder i vägen för en läkare att på detta sätt presentera fall från
sin praktik. Tvärtom har det ansetts angeläget och värdefullt att en
läkare sålunda delar med sig av sin erfarenhet till en facklig läsekrets
eller ett fackligt auditorium. Det finns enligt min mening ingen anledning
att anlägga ett principiellt annorlunda betraktelsesätt visavi pressen
och massmedia. Jag vill i detta sammanhang ånyo erinra om att en läkare
är oförhindrad att lämna ut delar av t. ex. en patientjournal om
det kan ske på ett sådant sätt att det inte finns risk för att det kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för patienten eller hans nära
anhöriga.

Frågan är då om Groth, när han yttrade sig om det aktuella fallet,
gjorde det på ett sätt som innebar garanti för att patientens personliga
integritet ej äventyrades. Enligt min mening kan det göras gällande att
Groth bort uttrycka sig med större försiktighet än som skedde då han
nämnde sjukdomsfallet i fråga. Groth hade sålunda enligt min mening
ej bort nämna sjukhusets namn och ej heller patientens ålder. Man står
emellertid här inför en avvägningsfråga som ger visst rum för olika
meningar. Groth ansåg tydligen att tillräcklig trygghet ändå förelåg för
att varken någon tredje man eller patienten själv skulle kunna identifiera
fallet med ledning av de upplysningar han gav. Vad Groth upplyst
om den fortsatta utvecklingen i fallet jävar heller inte riktigheten
av den bedömningen. Ehuru jag alltså för egen del anser att Groth ej
iakttog en alldeles tillräcklig försiktighet, anser jag mig därför inte
kunna lägga Groth till last som ansvarsgrundande fel att uttalandena
till pressen och Sveriges Radio fick sådant innehåll som blev fallet.

Inskrivning i vårdhem av utvecklingsstörd kvinna

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Om E. är upplyst att hon är född 1939 och att hennes mor dog då
hon var 1 år. Fadern äger en mindre jordbruksfastighet och där har hon
vuxit upp tillsammans med sin broder. Hennes utvecklingsstörning
observerades inte förrän hon skulle börja skolan, vilket skedde först vid
9 års ålder. Vårterminen 1950 var hon elev vid Nannylunds särskola
i Eksjö men tillgodogjorde sig inte undervisningen utan flyttade hem till
fadern igen. Ytterligare skolgång synes inte ha ordnats. Hon kan inte
läsa eller skriva, endast texta sitt förnamn.

E. inskrevs i vårdhem den 17 april 1970 och togs samma dag in på
vårdhemmet Solbacken i Smålands Burseryd. Sedan hon efter permission
i hemmet förklarat sig inte vilja återvända till Solbacken, skrevs

348

hon ut därifrån den 18 juli 1970. Efter omyndigförklaring den 21
augusti 1970 skrevs hon ånyo in på Solbacken den 8 oktober 1970 på
förmyndarens initiativ.

För inskrivning av en psykiskt utvecklingsstörd på vårdhem finns i
lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(omsorgslagen) anvisad dels en s.k. fri intagningsform och dels en
tvångsintagningsform. Denna förra regleras i 34 § och den senare i 35 §.
Om den senare har det ostridigt ej varit fråga vid intagningarna av E.
i april och oktober 1970. Uppmärksamheten kan därför odelat ägnas
den förra paragrafen.

I 34 § skils mellan falt där den utvecklingsstörde ej står under förmyndare
och fall där den utvecklingsstörde på grund av underårighet
eller omyndigförklaring står under förmyndare.

Om intagning i det förra fallet sägs att vård i vårdhem skall beredas
psykiskt utvecklingsstörd under förutsättning att han är i behov därav
och ger eget samtycke. I förarbetena (prop. 1967:142 s. 162) har dock
framhållits att för att inskrivning i vårdhem skall kunna grundas på
en myndig utvecklingsstörds eget samtycke fordras att den utvecklingsstörde
förstår vad saken gäller och kan anses vara i stånd att ge
ett giltigt samtycke. Är så inte fallet kan tydligen inskrivning i vårdhem
av den utvecklingsstörde inte ske annorledes än genom tvångsintagning
med tillämpning av 35 § omsorgslagen, så länge myndigheten inte
bringats upphöra genom omyndigförklaring.

Beträffande intagning av utvecklingsstörd, som på grund av underårighet
eller omyndigförklaring står under förmyndare, gäller enligt
34 § omsorgslagen att vård i vårdhem skall beredas den utvecklingsstörde
under förutsättning att han är i behov därav och förmyndaren
(eller vårdnadshavaren) ger sitt samtycke. Har den utvecklingsstörde
fyllt femton år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas fordras
dock dessutom att han ger sitt eget samtycke. Man finner sålunda att
omsorgslagen här lämnar visst utrymme för intagning av en utvecklingsstörd
oberoende av dennes eget samtycke. Främst blir det fråga
om utvecklingsstörda som är under femton år. Också en utvecklingsstörd
som fyllt femton år kan emellertid tas in oberoende av eget samtycke
enligt 34 § omsorgslagen under förutsättning att han ej nått
sådan intellektuell mognad att hans vilja bör beaktas.

Utformningen av 34 § omsorgslagen tillkom på förslag av lagrådet
som till grund lade följande resonemang (prop. 1967:142 s. 219).

Den ordning som gäller för psykiskt sjuka torde kunna sammanfattningsvis
anges sålunda. Underårig eller omyndigförklarad kan bli intagen
enligt den fria intagnings)ormen på grund av samtycke av vårdnadshavaren
resp. förmyndaren, men i vissa fall fordras samtycke av den
sjuke själv. Dessa fall får antas vara då den sjuke, i regel äldre än
femton år, uppnått tillräcklig mognad. I överensstämmelse med de förut
återgivna, av departementschefen biträdda kommittéuttalandena be -

349

höver enbart frånvaro av sådant samtycke icke då nödvändigtvis tillerkännas
betydelse. Den sjukes inställning kommer i beaktande företrädesvis
då han uttryckligen motsätter sig intagning.

Det nu föreliggande förslaget avviker inom sitt tillämpningsområde
från denna ordning. Så snart den utvecklingsstörde står under annans
vårdnad eller är omyndigförklarad är hans uttalade vägran utan verkan
för intagningsfrågan och vårdnadshavarens resp. förmyndarens samtycke
tillräckligt för att fri intagning får komma till stånd. Förslaget
medger alltså inte något undantag för den kategori utvecklingsstörda
som nått viss mognad.

Såvitt lagrådet kan finna, lämnar förarbetena ej någon upplysning om
anledningen till att denna Ståndpunkt intas. Möjligen utgår förslaget
från att, när det gäller utvecklingsstörda, denna kategori enligt sakens
natur måste vara av så ringa omfattning att den icke behöver tas i
beräkning. Uppgifter som stöder ett sådant antagande saknas emellertid.
Här kan erinras om departementschefens uttalande i motiveringen till
34 §. Beträffande eget samtycke av myndig utvecklingsstörd sägs att
det fordras att han förstår vad saken gäller och kan anses vara i stånd
att ge ett giltigt samtycke. Tydligt är att om en 21-åring kan ha denna
förmåga, så kan detta vara fallet även med den som inte uppnått denna
ålder. Och vad omyndigförklarad angår, kan ju förklaringen vara föranledd
av bristande ekonomiskt förstånd som ej utesluter förmåga att
handha personliga angelägenheter. Icke heller kan lämnas ur sikte att
intagning enligt förslaget regelmässigt lär bli av längre varaktighet och
att omyndig utvecklingsstörd icke har någon ovillkorlig rätt själv att
påkalla utskrivning från den fria intagningen. Härtill kommer att
handräckning enligt 54 § skall lämnas även vid fri intagning. Som ytterligare
påpekande kan erinras om att, vid den formella handläggningen
av ärenden enligt lagen, betydelse i åtskilliga sammanhang just tilläggs
den omständigheten att den saken gäller fyllt 15 år.

Man får givetvis inte bortse från att intagning är avsedd att ske till
den utvecklingsstördes bästa och att den grundläggande förutsättningen
är att han behöver vård. Detsamma kan emellertid med lika rätt sägas
om psykiskt sjuka. De omsorger om psykiskt utvecklingsstörda som
sker i form av intagning på vårdhem eller specialsjukhus innefattar
påtagligen ett moment av frihetsberövande. Hänsyn till den enskildes
rättssäkerhet föranleder att vid den fria intagningen allt rimligt utrymme
skall lämnas för hans egen uttalade vilja. Intagning mot hans vilja
bör däremot i princip följa reglerna i 35 § om intagning oberoende av
samtycke. Lagrådet anser att om utvecklingsstörd, som nått 15 års
ålder och har sådan förståndsmognad och omdömesförmåga att han är
i stånd till en rimlig bedömning av ett samtyckes innebörd och verkan,
uttryckligen motsätter sig intagning, den fria intagningsformen icke får
grundas endast på samtycke av vårdnadshavare eller förmyndare. En
begäran om utskrivning skall då under motsvarande förutsättningar
ovillkorligen bifallas (38 §). — En bedömning av den utvecklingsstördes
förmåga i angivet hänseende kan vid intagning lämpligen ske i samband
med prövningen om han behöver vård.

Om inskrivning i vårdhem beslutar enligt 36 § omsorgslagen vårdchefen
efter samråd med överläkaren hos omsorgsstyrelsen (och, när
det gäller specialvårdhem, med vårdhemmets föreståndare). Vidare

350

anges i 97 § stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (omsorgsstadgan) att ärende om inskrivning i vårdhem
upptas av vårdchefen i den landstingskommun där den det gäller
är bosatt och att vårdnadshavaren eller förmyndaren skall beredas tillfälle
att yttra sig samt att, om den det gäller fyllt femton år, även hans
mening skall inhämtas om det kan ske. I motiven till 36 § omsorgslagen
uttalas att ett samtycke till inskrivning inte behöver vara skriftligt.
Vidare anges i 97 § omsorgsstadgan att för inskrivning i vårdhem fordras
läkarintyg, åldersbetyg och social utredning.

I socialstyrelsens skrivelse den 10 juli 1968 till samtliga läkare angående
inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus av vissa utvecklingsstörda
uttalas bl. a. följande.

Socialstyrelsen får påpeka att samtycke varom stadgas i 34 § inte
nödvändigtvis behöver lämnas skriftligen. Den som mottager sådant
samtycke skall emellertid i akt, journal eller på annat sätt göra tydlig
anteckning om vem som lämnat samtycket, var och när det skett samt
vad vederbörande i övrigt anfört. Samma sak gäller beträffande sådant
yttrande som omtalas i 97 § andra stycket i stadgan. Den som skall
avge samtycke eller som har att yttra sig skall lämnas nödigt rådrum
härför, om det kan ske utan olägenhet.

Om intagningarna av E. på Solbacken är följande upplyst.

I skrivelse den 16 juni 1969 till socialnämnden i Rydaholms kommun
anförde socialvårdskonsulenten Ingeborg Lundblad bl.a. följande.

Med hänvisning till tidigare telefonsamtal angående rubr. person får
jag meddela att vårdchef Anna-Lisa Elardt, tel. 0381/145 40 den 12 juni
1969 besökte familjen J. och där sammanträffade med fadern och
brodern samt med den hemsamarit som just den dagen hjälpte dem. E.
själv var icke hemma. Föreståndarinnan på vårdhemmet Björkbacka
var också med på besöket, men själv hade jag tyvärr icke tillfälle att
följa med.

Vid samtal med vårdchef Elardt efteråt har hon bett mig framföra
att det vore lämpligt att Ni tingade tid vid hjälpverksamhetens vid
Ryhov nästa mottagning i Rydaholm och att Ni ser till att E. kommer
ner till mottagningen på något sätt. Läkaren får där utfärda intyg för
att få henne omyndigförklarad och får man sedan med förmyndarens
hjälp inlämna ansökan om inskrivning vid Omsorgsstyrelsen.

Det kan här inskjutas att Lundblads resonemang torde byggt på antagande
att E. var så gravt utvecklingsstörd att inskrivningsformen
”med myndigs eget samtycke” inte gick att använda.

I promemoria den 20 mars 1970 hos Värnamo polisdistrikt antecknade
t.f. förste polisassistenten Herbert Johansson att anmälan inkommit till
polisen den 13 mars 1970 att E. var berusad och hade fallit omkull på
vägen. Han hade begivit sig till platsen. Då E. var höggradigt berusad
hade hon omhändertagits. Tillsammans med nykterhetsnämndens ordförande
hade Johansson transporterat E. till bostaden där hennes

351

broder tagit hand om henne. I promemorian anförde Herbert Johansson
avslutningsvis.

Under senaste året har ett flertal personer per telefon och genom
besök på polisstationen påtalat att ovannämnda E. ”driver omkring” på
kvällarna. Hon har besökt olika personer och förutom ovan nämnda
är det känt att hon besökt A. Flera vägtrafikanter har ringt och fäst
polisens uppmärksamhet på den trafikfara hon utgör genom att under
mörker uppehålla sig på vägen. Hon är mestadels mörkklädd och bär
ej reflexer. Socialnämnden i Rydaholm har underrättats om förhållandet.
Då E. är efterbliven och tycks vara ur stånd att själv klara sig
eller inse sin situation är hon enligt min mening i stort behov av vård.
Det kan inte vara rimligt att en person, som är utvecklingsstörd eller
lider av psykisk sjukdom, skall få utnyttjas av andra och drivas spektakel
med utan att myndigheterna i ett ”välfärdssamhälle” ingriper och
gör ett omhändertagande för vederbörandes bästa då vård inte kan
erhållas i hemmet.

Kuratorn Berit Höög gjorde den 24 mars 1970 hembesök hos E. tillsammans
med distriktssköterskan i Rydaholm och träffade därvid E.,
hennes får och bror. Hon antecknade sina iakttagelser beträffande förhållandena
i hemmet och noterade beträffande E. bl.a. att hon enligt
uppgift var ute på dagarna och nättema och att E. kallar en man som
arbetat hos familjen när fadern var sjuk sin fästman. E. blev för två
år sedan överkörd av en bil och bröt benet. Hon uppgav sig fortfarande
ha vissa besvär av detta och menade att spiken i benet skulle tas bort.
Enda sätt att tala med henne om ev. läkarbesök var enligt Höög att
ta benet som förevändning.

Höög tog samma dag kontakt med kuratom på Värnamo lasarett
och bad henne undersöka om det var meningen att E. skulle till lasarettet
och ta bort spiken. Om hon blev inlagd kunde man enligt Höög
kanske under vistelsen klara läkarintyg som fordrades. Kuratom meddelade
att E. enligt journalen inte skulle till lasarettet mera.

Den 3 april 1970 gjorde också omsorgsstyrelsens överläkare H. Jansohn
hembesök hos E. tillsammans med distriktssköterskan. Besöket
blottade enligt anteckningarna en ”mardrömsliknande misär i detta
hem”. Jansohn hade först ett samtal med fadern och brodern om nödvändigheten
av att E. fick komma till någon institution för att lära sig
något och för att hon inte skulle springa omkring på vägama och utnyttjas.
Fadern vägrade kategoriskt att medverka härtill och brodern
instämde med fadern. Jansohn uppsökte sedan E. som var i fästmannens
bostad och diskuterade saken med henne. Hon föreföll själv ej vara
nöjd med situationen i hemmet och när hon föreslogs en placering på
ett skolhem för att där få hjälp med mat och kläder samt få sysselsättning
och en liten lön var hon inte ovillig. Jansohn antecknade
härefter.

Ett försök bör göras att placera denna pat. på t.ex. Solbackens vård -

352

hem, Smål. Burseryd. De praktiska arrangemangen i sämb. med intagningen
där blir sannolikt stora p.g.a. familjens inställning, men möjligen
kan det ordnas i anslutning till en läkarundersökning vid Värnamo
lasarett. Jag skall undersöka denna möjlighet. Misslyckas placeringen
vid detta vårdhem bör pat. enligt min mening intagas vid Västra
Marks sjukhus, eftersom hon i sin nuvarande miljö far illa och utnyttjas
sexuellt.

Upplyst är vidare att tid ordnats den 17 april 1970 hos doktor Ulf
Hollertz på Värnamo lasarett och att Höög på uppdrag av vårdchefen
Anna-Lisa Elardt och Jansohn i sällskap med kuratom Maj Christiernin
åkt och hämtat E. i hemmet och kört henne till Hollertz.

I läkarintyg enligt omsorgsstadgan antecknade Hollertz först att E.
kom för att få kontrollerat sitt ena ben som hon fått spikat efter en
collumfraktur. Vidare noterade han att E. som var klart dement sade
sig vilja få någon form av utbildning för att kunna sköta ett hem för
att eventuellt senare kunna få ta hand om sitt barn som barnavårdsnämnden
omhändertagit. Enligt Hollertz vore det lämpligt om plats
kunde beredas på vårdhem för E. Hon själv var positivt inställd till att
samma dag åtminstone besöka ett sådant i Smålands Burseryd tillsammans
med Höög.

På grandval av läkarintyget och en av Höög samma dag upprättad
social utredning enligt omsorgsstadgan inskrev Elardt E. samma dag
vid vårdhemmet Solbacken. Några andra beslutsanteckningar finns ej
än de på aktkappan anbringade. De lyder.

Inskriven vid vårdhemmet Solbacken den 17/4 1970. Samtycke med
E. enl. samtal med omsorgsstyrelsens överläkare och kurator.

Av akten framgår vidare att Höög den 19 april 1970 per brev underrättat
såväl E:s fästman som hennes far om att E. vistades på Solbacken
och att hon var där för att sköta om sitt ben och för att få lära sig alla
de sysslor som förekommer i ett hem.

Den 17 maj 1970 upprättade f.d. överläkaren vid Ryhovs mentalsjukhus,
läkaren vid Solbackens vårdhem Hjalmar Kjellin läkarintyg
för omyndigförklaring av E. Elardt översände den 18 juni 1970 intyget
till överförmyndaren i Rydaholm, som hos Östbo och Västbo häradsrätt
gjorde ansökan om omyndigförklaring av E.

På omsorgsstyrelsens aktkappa finns antecknade följande två beslut
av Elardt.

Utskriven från Solbacken den 18.7.1970.

8/10 1970 åter inskriven vid Solbacken efter telefonframställning från
förmyndaren Herbert Johansson, Rydaholm.

I en skrivelse som kom in hit den 22 november 1971 anförde E:s
fästman och bror klagomål i första hand angående omyndigförklaringen
av E. De riktade emellertid också klagomål mot inskrivningarna av E.
på Solbacken.

353

Beträffande den första inskrivningen gjorde de gällande att E. lurats
med genom att man föregav för henne att det gällde ett besök på Värnamo
lasarett för behandling av benet.

Om utskrivningen den 18 juli 1970 uppgav de att E. som var hemma
på permission blivit förtvivlad när biträdet kom för att hämta henne
tillbaka till Solbacken. Hon hade gråtit och vägrat följa med.

Återintagningen hade tillgått så att förmyndaren hade kommit hem
till E. och sagt att nu var han förmyndare och skulle en vecka senare
köra henne tillbaka till Solbacken. Under den kommande veckan hade
E. varit förtvivlad. Brodern hade ringt både till överförmyndaren och
förmyndaren men de var hårda och ville inte gå med på att E. skulle
få vara hemma.

Klagoskrivelsen remitterades till sociala nämnden vid Jönköpings
läns landsting som kom in med yttrande till vilket var fogade yttranden
av Höög och Elardt.

Höög anförde om den första inskrivningen.

Frågan om, att efter läkarbesöket fortsätta till Solbackens vårdhem
diskuterades inte i hemmet, då vi visste faderns negativa inställning
till detta. Sedan doktor Hollertz undersökt E. och upprättat erforderligt
läkarintyg och vi överenskommit med vårdchef och överläkare fortsatte
vi till Solbackens vårdhem. E. hade vid tidigare tillfällen liksom
denna dag uttryckt önskemål om att få lära sig sköta sin person och att
så småningom kunna sköta ett hem, varför hon inte hade något att erinra
emot placeringen på Solbackens vårdhem. Överenskommelse hade
träffats med socialnämndens ordförande i Rydaholm, att denne samma
dag som E. stannade på Solbackens vårdhem skulle meddela fadern
detta. Då hemmet saknar telefon bekräftade jag den 19/4 1970 genom
skrivelse till fadern att E. nu var på Solbackens vårdhem.

Elardt uttalade om samma inskrivning.

Erforderligt läkarintyg för inskrivning vid vårdhem utfärdades samma
dag av leg. läkaren vid Värnamo lasarett Ulf W. Hollertz och efter
kontakt med omsorgsstyrelsens överläkare och undertecknad inskrevs
E. vid vårdhemmet Solbacken och överfördes dit, då hon själv inte
hade något att erinra däremot. I enlighet med bestämmelserna i 96 §
d) stadgan den 26 april 1968 (nr 146) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda anhöll jag att anstaltsläkaren vid vårdhemmet
Solbacken, f.d. överläkaren vid Ryhovs sjukhus, Hj. Kjellin vid
besök å vårdhemmet Solbacken skulle undersöka och ta ställning till
eventuellt utfärdande av läkarintyg för omyndighetsförklaring av E.
Sedan nämnda intyg kommit mig tillhanda översände jag detsamma till
överförmyndaren i Rydaholms kommun den 18 juni 1970. Hans agerande
beträffande förslag på förmyndare undandrar sig mitt bedömande.
Då E. frivilligt gått med på inskrivning på vårdhemmet medgavs
hon givetvis att åka hem i juli månad då hon så önskade.

Beträffande den andra inskrivningen uppgav Elardt.

I oktober månad 1970 meddelade den för E. av rätten förordnade

23 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

354

förmyndaren polisman Herbert Johansson att det var önskvärt att E.
återintogs på vårdhemmet och hon återfördes då dit genom hans
försorg.

Sociala nämnden uttalade om den första inskrivningen.

När det gäller hämtningen och placeringen av E. på vårdhemmet
Solbacken i Burseryd den 17 april 1970, anser sociala nämnden i princip
att planerade omsorger för psykiskt utvecklingsstörda alltid bör
meddelas och genomföras i samförstånd med de anhöriga även till
myndiga utvecklingsstörda. I detta ärende synes det dock nämnden
angeläget framhålla, att med hänsyn till befattningshavarnas kännedom
om faderns då mycket negativa inställning till erforderliga omsorger för
flickan samt de övriga förhållanden som flickan befann sig i, torde ett
annorlunda förfaringssätt än det använda medfört att flickan icke erhållit
de omsorger, som hon då behövde och hade rätt till. Med hänsyn
härtill anser sociala nämnden att kuratorerna i detta ärende handlat
riktigt och med flickans bästa som vägledning. Den i samförstånd med
flickan vidtagna omsorgen med inskrivning på vårdhemmet Solbacken
har sedermera visat sig vara till stor hjälp och nytta för flickans träning
och sociala anpassning.

Om den andra inskrivningen yttrade sociala nämnden sig ej alls.

Fästmannen och brodern har i skrivelser hit yttrat sig över innehållet
i yttrandena och bl.a. beträffande den första inskrivningen hävdat att,
om E. vetat om hur det i verkligheten var att vistas på Solbacken, så
skulle hon aldrig följt med dit. Om den andra inskrivningen uppgav de
att förmyndaren, då han tvingade E. tillbaka till vårdhemmet, sagt till
henne att hon endast skulle vara där en kort tid till för att få henne
att följa med lättare. Beräffande händelseförloppet då förmyndaren
hämtade E. berättade de vidare.

På morgonen den dag då förmyndaren skulle tvinga henne tillbaka
till vårdhemmet gick E. till undertecknads (fästmannens) hem. Jag
hade då redan åkt till mitt arbete. E. hade tillgång till min nyckel och
gick in i mitt hem och låste dörren om sig. Samma dags förmiddag kommer
förmyndaren till Ers hem för att hämta henne. Hennes broder och
fader säger som det är att E. gått ut, dom vet inte vart hon gått.
Herbert Johansson rusar då, utan lov, igenom deras hem och rycker
upp dörrar och letar efter E„ därefter lämnar han hemmet. Samma
dags eftermiddag kommer han till mitt hem. Han ser troligen E. igenom
något fönster och går då till den låsta dörren och slår och rycker hårt
i dörren. Därefter ryter han åt E.: ”Öppna nu annars ska här bli annat
av, jag ska skicka efter fler poliser”. E. vågar då inte annat än öppna
dörren då hon tror att han annars kommer att slå in dörren. E. känner
sig illamående och sjuk och säger att hon vill komma till läkare detta
lovar förmyndaren men i stället kör han till vårdhemmet, där E. gråtande
får stanna. Angående hämtningen, har E. för oss berättat detta.

Yttrande inhämtades också från socialstyrelsen som anförde.

Vad gäller inskrivningen den 17 april 1970 av E., så har i omsorgsstyrelsens
akt gjorts anteckning om att, enligt samtal med omsorgs -

355

styrelsens överläkare och kurator, hennes samtycke till inskrivning inhämtats.
Visserligen har därvid ej till fullo följts de ovan angivna föreskrifterna
om anteckningsskyldighet om var och när nämnda samtycke
lämnats. Anledning synes dock saknas till antagande att samtycke ej
verkligen lämnats eller att E. utsatts för rättsstridigt tvång i samband
med nämnda inskrivning. Den brist i det formella förfarandet som
ovan påtalats finner styrelsen ej vara av beskaffenhet att medföra
ansvar för några befattningshavare inom omsorgsstyrelsen.

Vid det andra inskrivningstillfället, dvs den 8 oktober 1970, var E.
omyndigförklarad. Även för denna inskrivning erfordrades enligt bestämmelserna
hennes samtycke, om hon kunde anses ha nått sådan
mognad att hennes vilja borde beaktas. Om så ej var fallet, var samtycke
från hennes förmyndare tillfyllest. Någon anteckning i akten om
att hennes samtycke lämnats vid denna inskrivning finns inte, endast en
anteckning om att inskrivningen skett efter telefonframställning från
förmyndaren. Frågan om vid detta tillfälle inskrivningen skett i strid
med gällande bestämmelser synes ytterst bli att bedöma med utgångspunkt
i frågan om E. vid inskrivningstillfället nått sådan mognad att
hennes vilja borde ha beaktats.

Den fråga som närmast skall besvaras blir då hur man skall kunna
avgöra om en utvecklingsstörd nått ifrågavarande mognad.

Omsorgslagen ger ingen vägledning härvidlag, och inte heller i förarbetena
till lagen har denna fråga penetrerats. Det är endast i specialmotiveringen
till 34 § omsorgslagen som viss ledning för bedömandet
härav kan hämtas. Där finns nämligen angivet, att för att inskrivning
i vårdhem eller specialsjukhus skall kunna grundas på en myndig utvecklingsstörds
eget samtycke fordras, att den utvecklingsstörde förstår
vad saken gäller och kan anses vara i stånd att ge ett giltigt samtycke.

Frågan om E. vid tidpunkten för den senare inskrivningen nått sådan
mognad, att hennes vilja borde ha beaktats, låter sig av socialstyrelsen
svårligen med säkerhet bedömas med ledning endast av de ingivna
handlingarna. För ett sådant avgörande torde normalt även fordras
personlig kontakt med vederbörande. Det borde dock varit naturligt
att även vid denna inskrivning ha inhämtat hennes samtycke, då så
skett vid den tidigare inskrivningen. Någon förändring i hennes mognad
till det sämre under den korta tid som förflutit mellan utskrivningen
den 18 juli 1970 och inskrivningen den 8 oktober samma år torde inte
ha inträtt.

Vid bedömning av förfarandet vid den sistnämnda inskrivningen
synes även böra beaktas vad som i rapporter, journaler m.m. anförts
beträffande E:s psykiska status och levnadsförhållanden. Av de lämnade
uppgifterna synes inte kunna uteslutas att möjlighet funnits att skriva
in henne i vårdhem med stöd av 35 § omsorgslagen, dvs oberoende av
hennes samtycke, om inskrivning enligt 34 § ej kunnat komma till
stånd. Självfallet bör — och detta framgår också av styrelsens ovan
berörda cirkulär — tvångsåtgärder undvikas, men kan i vissa fall bli
nödvändiga för att skydda de psykiskt utvecklingsstörda själva. Om
tvångsåtgärder används måste givetvis dock de lagliga förutsättningarna
härför vara för handen samt det författningsenliga tillvägagångssättet
tillämpas.

I detta sammanhang synes även böra beaktas att en passivitet från
omsorgsstyrelsens sida när det gällt att bereda omsorger för E., som
ju är klart utvecklingsstörd, utan tvivel hade inneburit att omsorgs -

356

styrelsen åsidosatt sina förpliktelser enligt 16 § omsorgslagen, vari
föreskrives skyldighet för omsorgsStyrelse att verka för att psykiskt utvecklingsstörda
får de omsorger som de behöver.

Även om viss kritik synes kunna riktas mot omsorgsstyrelsens handläggning
av ifrågavarande ärende, vill socialstyrelsen för sin del dock
— inte minst i betraktande av att omsorgsstyrelsen synes ha handlat
med E:s bästa för ögonen — låta bero vid de uttalanden socialstyrelsen
ovan gjort i ärendet.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört inhämtades per telefon
från Elardt följande kompletterande upplysningar om den andra inskrivningen.

Andra inskrivningen 8.10.1970 hade skett efter telefonframställning
från förmyndaren. Av samtalet med förmyndaren hade Elardt fått den
uppfattningen att E. själv önskade bli inskriven. Med hänsyn härtill
hade hon ej ansett nödvändigt att själv ta kontakt med E. Grunden för
inskrivningen var således samtycke från såväl förmyndaren som E.
Frågan om E. var tillräckligt mogen för att hennes samtycke skulle
vara erforderligt för inskrivning eller om sådan kunde ske utan hennes
samtycke hade således aldrig blivit aktuell. Eftersom E. var inskriven
på eget samtycke hade hon rätt att bli utskriven om hon själv begärde
detta.

Jag har härefter den 14 december 1972 personligen besökt Solbacken
och samtalat med E. om intagningarna på Solbacken och om hennes
vistelse där.

Den grundläggande bestämmelsen om det allmännas vårdansvar gentemot
den psykiskt utvecklingsstörde finns i 2 § omsorgslagen. Där sägs
att landstingskommunen skall bereda psykiskt utvecklingsstörda som är
bosätta inom landstingskommunen undervisning, vård och omsorger i
övrigt enligt denna lag. Om undervisning är ej fråga i detta ärende
utan endast om vård och omsorger i övrigt enligt lagen. Denna skiljer
mellan vård på vårdhem eller annan institution och vård i hemmet
(4 §). Som särskild omsorg nämns i 5 § beredande av bostad i annat
enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem.

Vad som bör förstås med ”vård och omsorger i övrigt enligt lagen”
anges inte närmare i författningsbestämmelserna. Den utredning som
utarbetade förslaget till lagen förklarade att alla de omsorger som ryms
inom vården borde ha till syfte att rehabilitera den utvecklingsstörde,
dvs. att på bästa sätt anpassa honom till omvärlden. Det kunde gälla
att minska hans behov av hjälp och tillsyn, så att långtidsvård på institution
uppsköts eller undveks, eller att sätta honom i stånd att helt
eller delvis klara sin dagliga personliga livsföring eller anpassning i
arbete. Också åtgärder för att skaffa lämpliga anställningar i öppna
marknaden borde ingå. Departementschefen uttalade att några närmare
bestämmelser om vad vården skulle omfatta inte borde tas in i lagen

357

bl.a. därför att det skulle kunna leda till ej önskvärda motsatsslut. Han
anförde vidare att vården borde syfta till att på bästa möjliga sätt
anpassa dem till omvärlden och omfatta bl.a. behövlig personlig och
medicinsk omvårdnad och arbetsterapi. Sammanfattningsvis synes man
efter att ha tagit del av förarbetena till lagstiftningen kunna dra den
slutsatsen att med vård och omsorger enligt lagen är att förstå de
insatser av skilda slag som behövs i det enskilda fallet för att den utvecklingsstörde
skall finna sig så väl till rätta i tillvaron som möjligt.

För att en landstingskommuns vårdansvar skall inträda gentemot en
utvecklingsstörd fordras inga särskilda formaliteter. Föreligger vårdbehov
enligt omsorgslagen, är också ansvaret för handen. Av socialvårdskonsulentens
brev den 16 juni 1969 framgår att hon varit i kontakt
med Elardt angående E. E:s behov av vård och omsorger enligt omsorgslagen,
vilket var uppenbart, var därför känt för Elardt som vårdchef
åtminstone vid denna tidpunkt. Det bör dock ha varit känt tidigare
också med hänsyn till att E. varit intagen på Nannylunds särskola.
Det är förvånande att landstingskommunen och dess vårdchef det
oaktat inte vidtagit några målmedvetna åtgärder för att hjälpa E. Såvitt
framgår av handlingarna har Elardt som vårdchef inte aktivt gripit sig
an frågan om omsorger för E. och inte heller från omsorgsorganisationens
sida i övrigt märks några insatser förrän efter det att Herbert
Johansson slagit larm i mars 1970. Omdömet härom kan inte gärna bli
annat än att den vård och de omsorger E. skulle ha enligt omsorgslagen
blivit försummade. Jag har också vid genomgången av handlingarna
fäst mig vid att något allvarligt försök inte tycks ha gjorts att klarlägga
vari E:s intellektuella handikapp består och vad som fortfarande är
möjligt att åstadkomma beträffande hennes intellektuella utveckling,
t.ex. varför hon inte kunnat lära sig läsa och om det skulle vara möjligt
att bibringa henne någon läskunskap. Något genomtänkt träningsprogram
eller någon långsiktig habiliteringsplan har heller i brist på sådan
kartläggning av hennes intellektuella situation tydligen inte lagts upp.
I mina ögon har därför landstingskommunens skyldigheter gentemot E.
blivit mycket bristfälligt uppfyllda. Samtidigt beaktar jag dock att det
mötte stora svårigheter att bereda E. vård och omsorger enligt omsorgslagen
med hänsyn till att hennes far satte sig bestämt emot att E. lämnade
hemmet och blev föremål för någon vård. Med hänsyn härtill och
till att E. var myndig var det uppenbarligen svårt att förverkliga några
förslag till omsorger för henne.

Den första inskrivningen, som ägde rum den 17 april 1970, beslöts
av Elardt. Samråd hade skett med omsorgsstyrelsens överläkare och
erforderliga läkarintyg, åldersbetyg och social utredning förelåg. Elardt
hade på grundval härav att pröva dels om vårdbehov förelåg, dels om
E. samtyckte till intagningen. Mot att Elardt fann vårdbehov föreligga
kan ingen som helst invändning göras. Vårdbehovet var uppenbart.

358

Vad härefter gäller fråga om samtycke kunde anses föreligga märks att
Elardt i beslutsanteckningarna angav ”samtycke med E. enl. samtal
med omsorgsstyrelsens överläkare och kurator”. Socialstyrelsen har
beträffande förhandenvaron av E:s samtycke anfört att samtycket bort
på sätt anges i styrelsens skrivelse den 10 juli 1968 vara dokumenterat
av den som mottagit samtycket genom tydlig anteckning i akt, journal
eller på annat sätt varav framgått var och när samtycket getts samt vad
vederbörande i övrigt anfört. Viss dokumentation i samtyckesfrågan
fanns dock dels i Jansohns joumalanteckningar och dels i Hollertz’
läkarintyg. Socialstyrelsen har vidare uttalat att anledning synes saknas
till antagande att samtycke ej verkligen lämnats eller att E. utsatts för
rättsstridigt tvång i samband med inskrivningen.

Vid mitt samtal med E. var hon inte så intresserad av att diskutera
den första intagningen i april 1970, utan uppehöll sig mest vid den
andra intagningen i oktober 1970. Hon förklarade dock att hon ansåg
sig ha blivit lurad till Solbacken av Berit Höög som sagt att hon där
skulle få hjälp för sitt ben. Å andra sidan förklarade hon att hon, sedan
hon väl kommit till Solbacken, inte satt sig emot att vara där och inte
begärt att få komma därifrån.

Frågan är om det räcker för att samtycke i lagens mening skall
kunna anses föreligga att den det gäller inte ”motsatt sig” intagning.
Ett av lagrådets uttalanden tyder på att så skulle kunna vara fallet.
Lagrådet förklarade ju sig anse att om en utvecklingsstörd, som nått
femton års ålder och har sådan förståndsmognad och omdömesförmåga
att han är i stånd till en rimlig bedömning av ett samtyckes innebörd
och verkan, uttryckligen motsätter sig intagning, den fria intagningsformen
inte får tillämpas. För egen del måste jag dock ifrågasätta om
lagen skall tolkas så att i samtyckeshänseende inte skall krävas mer än
att den utvecklingsstörda inte uttryckligen motsätter sig intagning. Det
bör hållas i minnet att lagrådets uttalande gjordes mot bakgrund av den
bedömningen att hänsyn till den enskildes rättssäkerhet föranleder att
vid den fria intagningen allt rimligt utrymme skall lämnas för hans egen
uttalade vilja och att intagning mot hans vilja i princip bör följa reglerna
i 35 §. Enligt min mening förutsätter en sådan ordning att den
utvecklingsstörde verkligen ges tillfälle att uttala sin vilja och att han
gör det efter att först ha fått en fullt objektiv redogörelse för vad saken
gäller. Åtskilligt tyder på att E. inte fått en sådan redogörelse för Solbacken
utan att man bl.a. förespeglat henne läkarbehandling av benet
och att hon inte beretts ordentlig möjlighet att uttala sin vilja. Jag
finner därför att Elardt brustit i noggrannhet vid prövningen av den
för inskrivningen avgörande omständigheten att samtycke förelåg från
E. Samtidigt anser jag mig böra framhålla att det enligt sakens natur är
utomordentligt vanskligt att bedöma vad som bör förstås med giltigt
samtycke från en utvecklingsstörd. På grund av sitt psykiska handikapp

359

är ju en sådan människa ofta mycket osjälvständig, beroende av sin
omgivning och lättpåverkad. Även om hon vid ett givet tillfälle kan ge
uttryck för viss mening, är det därför inte säkert att denna återger
hennes vilja enligt vanliga bedömningsgrunder. Vid en annan tidpunkt,
på en annan plats och i en annan omgivning kan hon ge uttryck för en
annan mening. Nu anförda omständigheter gör det emellertid enligt
min uppfattning särskilt angeläget att en vårdchef som har att besluta
om inskrivning i vårdhem av en myndig utvecklingsstörd inte bedömer
samtycke föreligga utan att ha betryggande underlag härför genom
eget samtal med den utvecklingsstörda. Skall det vara någon mening
med att i rättssäkerhetens intresse upprätthålla något krav på eget
samtycke från en utvecklingsstörd måste samtyckesfrågan ägnas en
helt annan uppmärksamhet än som var fallet då E. inskrevs den 17
april 1970 på Solbacken.

Enligt 36 § omsorgslagen kan vårdchefen hänskjuta en inskrivningsfråga
till beslutsnämnden för avgörande av denna. Enligt min mening
bör hänskjutning ske bl.a. när vårdchefen är tveksam om samtycke i
lagens mening föreligger från den utvecklingsstörda. Förhållandena vid
inskrivningen av E. den 17 april 1970 var dock knappast sådana att
det kan göras gällande att Elardt bort hänskjuta frågan om E:s inskrivning
till beslutsnämnden. Jag anser mig dock böra stryka under
vikten av att en inskrivningsfråga hänskjuts till beslutsnämnden för den
grundligare prövning av om samtyckesrekvisitet är uppfyllt som kan
ske där, så snart tvekan yppas om samtycke kan anses föreligga. Endast
härigenom kan den rättssäkerhetsgaranti till fullo vinnas som åsyftas
med det på lagrådets initiativ tillkomna kravet på den utvecklingsstördas
samtycke.

Den andra inskrivningen, som ägde rum den 8 oktober 1970, beslöts
också av Elardt. Kraven på samråd med överläkaren samt förekomst
av läkarintyg, åldersbetyg och social utredning bör, eftersom så kort tid
förflutit sedan det första intagningstillfället, kunna anses uppfyllda
genom vad som var för handen vid detta. Beslutsanteckningarna anger
endast följande. ”8/10 1970 åter inskriven vid Solbacken efter telefonframställning
från förmyndaren, Herbert Johansson, Rydaholm”. Eftersom
E. nu var omyndig fordrades för inskrivning, utöver att hon var
i behov av vård i vårdhem, att samtycke förelåg från förmyndaren och
från henne själv, om hon kunde anses ha nått sådan mognad att hennes
vilja borde beaktas. Vårdbehovet får liksom vid det första intagningstillfället
anses styrkt. Kravet på samtycke från förmyndaren var vidare
uppfyllt genom hans framställning om intagning. Återstår så frågan
om samtycke från E. fordrades och, därest så var fallet, om samtycke
förelåg.

Socialstyrelsen har förklarat att frågan om E. vid tidpunkten för
den senare inskrivningen nått sådan mognad att hennes vilja borde

360

ha beaktats svårligen låter sig av socialstyrelsen med säkerhet bedömas
med ledning endast av de ingivna handlingarna och att för ett sådant
avgörande normalt torde fordras även personlig kontakt med vederbörande.
För egen del finner jag efter att ha gått igenom handlingarna
och efter att ha samtalat med E. att hon visserligen är mycket ojämnt
utvecklad men ändå måste anses ha nått det slags mognad som motiverar
att hennes vilja beaktas när det gäller en inskrivning. Att märka
är att Elardt som haft tillfälle att lära känna E. under de gångna åren
kommit till samma slutsats. Jag finner därför att E. inte utan eget
samtycke kunde inskrivas enligt 34 § omsorgslagen på framställning
av sin förmyndare.

Nästa fråga blir då om E:s samtycke förelåg vid den andra inskrivningen.
Någon uppgift härom finns inte i beslutsanteckningen. Av
beslutsanteckningen att döma har inskrivning skett utan att E:s samtycke
inhämtats. Elardt har visserligen i efterhand uppgivit att hon av
samtalet med förmyndaren fått uppfattningen att E. själv önskade bli
inskriven. Uppenbarligen kan emellertid, även om så varit fallet, härigenom
inte kravet på prövning av om samtycke förelåg anses uppfyllt.
Skall det vara någon mening med kravet måste på sätt förut framhållits
den utvecklingsstörda ges tillfälle att inför vårdchefen uttrycka sin vilja
och det bör som socialstyrelsen anfört i akt, journal eller på annat sätt
göras tydlig anteckning om vem som lämnat samtycket, var och när
det skett och vad den utvecklingsstörda i övrigt anfört. Det går inte
att göra avkall härpå utan att rättssäkerhetsgarantin äventyras. Under
inga förhållanden kan det godtas att förmyndaren förmedlar den utvecklingsstördas
inställning. Meningen är ju att den utvecklingsstörda
skall få tillfälle att vid sidan av förmyndaren och oberoende av denne
uttrycka sin egna vilja. Syftet skulle helt förfelas om man lät förmyndaren
här företräda den utvecklingsstörda.

Vid mitt samtal med E. var hon mycket harmsen över förmyndarens
åtgärd att hämta henne tillbaka till Solbacken. Hon beskrev hur hon
låst in sig i fästmannens bostad och hur förmyndaren ryckt och slitit
i dörren för att komma in och hur han rutit åt henne. Sedan hon
öppnat hade hon sagt att hon kände sig dålig och inte ville åka med
men förmyndaren hade sagt att hon skulle få träffa en läkare och att
de skulle ut och se på ett arbete bara. Hon var fortfarande påtagligt
uppbragt över det sätt på vilket hämtningen gått till och undrade flera
gånger om man verkligen fick göra så med henne. På min fråga om
hon bett att få lämna Solbacken sedan hon väl kommit dit svarade hon
att det hade hon inte och det framgick att hon i och för sig inte hade
något emot att få vara där för att lära sig olika saker.

Förmyndare står inte under JO:s tillsyn och jag kan därför inte
pröva de klagomål som anförts mot Herbert Johansson. Av vad som kan
utläsas av handlingarna i ärendet och som framkommit vid samtalet

361

med E. får anses framgå att E:s mening inte inhämtats på sätt är
föreskrivet i 97 § omsorgsstadgan, innan Elardt meddelade beslut om
hennes inskrivning på Solbacken den 8 oktober 1970. Å andra sidan
synes också klart att E. vid ankomsten till Solbacken inte motsatte sig
att stanna där och att hon inte begärt att få komma därifrån efter
ankomsten. Med hänsyn till författningsreglernas svåröverskådlighet
och den oklarhet som kommit att vidlåda innebörden av kravet på samtycke
inte minst genom lagrådets uttalande att, om en utvecklingsstörd
uttryckligen motsätter sig intagning, den fria intagningsformen inte
får grundas endast på samtycke av förmyndaren, anser jag mig dock
ej kunna bedöma Elardts underlåtenhet att pröva samtyckesfrågan med
den rätta sorgfälligheten som någon försummelse vilken skulle kunna
föranleda ansvar för tjänstefel. Jag begränsar mig därför till att betona
vikten av att samtyckesfrågan uppmärksammas på det rätta sättet.

Jag har vid min läsning av handlingarna i ärendet fäst mig vid att
man funnit en svårighet att bereda E. vård ligga däri att hon var myndig
och att man därför siktat på att få henne omyndigförklarad för att
sedan med förmyndarens hjälp få henne intagen för vård. Det förefaller
som om man levt i den föreställningen att man kunde handla oberoende
av hennes egen vilja bara hon blivit omyndigförklarad på sätt lagen
ursprungligen var tänkt innan lagrådet tog initiativ till den ordning
som sedan lagfästes. Jag har också fäst mig vid följande passus i socialstyrelsens
skrivelse den 10 juli 1968.

För inskrivning jml 34 § fordras i regel samtycke av den som skall
underkastas vården om han är myndig eller om han fyllt 15 år och nått
sådan mognad att hans vilja bör beaktas. Är vederbörande omyndig
fordras samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren.

Hastigt läst kan detta förmedla uppfattningen att, om någon är
omyndig, samtycke fordras endast av vårdnadshavaren eller förmyndaren.
Som framgår av vad förut sagts skall emellertid en utvecklingsstörd
som har den tillräckliga mognaden behandlas på samma sätt,
vare sig hon är myndig eller omyndig, i fråga om lämnande av samtycke.

Om det nu förhöll sig så att Elardt verkligen vid inskrivningen den
8 oktober 1970 prövade om samtycke förelåg från E. — något som
motsägs av beslutsanteckningen — finner jag det anmärkningsvärt att
Elardt inte med ett ord berörde den saken i sitt yttrande hit den 7
februari 1972. Jag anser mig här också böra tillfoga att jag likaså
finner det anmärkningsvärt att sociala nämnden i sitt yttrande hit den
18 februari 1972 inte med ett ord berörde det andra intagningstillfället
som ju var det från rättslig synpunkt mest tveksamma. Jag har av dessa
förhållanden fått det intrycket att beklagligt nog varken sociala
nämnden eller dess vårdchef satt sig tillräckligt in i lagstiftningens
innebörd och inte rätt uppfattat de för den enskilda utvecklingsstördas

362

rättssäkerhet så betydelsefulla bestämmelserna i 34 § omsorgslagen.
Jag låter det emellertid stanna vid detta uttalande.

Ända till dess Elardt på direkt fråga förklarat att E. inte inskrivits
oberoende av eget samtycke utan med eget samtycke har inskrivningen
den 8 oktober 1970 haft skenet av en inskrivning som skedde på framställning
av förmyndaren oberoende av E:s samtycke. Såväl E. själv,
hennes anhöriga, socialstyrelsen och JO har härigenom förts bakom
ljuset och socialstyrelsen har betecknande nog uppehållit sig mest vid
frågan om inskrivningen kunde ske utan E:s samtycke. I sammanhanget
bör, som lagrådet framhållit, observeras att det för en omyndigförklarad
utvecklingsstörd är en väsentlig skillnad att vara inskriven
enligt 34 § med eget samtycke mot att vara inskriven enligt 35 § oberoende
av eget samtycke. I det förra fallet skall den utvecklingsstörda
ovillkorligen skrivas ut när hon begär det. I det senare fallet har hon
ingen talan i utskrivningshänseende, om hon ej bedöms ha nått sådan
mognad att hennes vilja bör beaktas, något som ju ej ansetts vara fallet,
eftersom hon skrivits in oberoende av eget samtycke. Den inskrivna
är visserligen inte rättslös eftersom hon med anhörigas eller andras
hjälp kan begära utskrivning och därvid hävda att hon nått den erforderliga
mognad som krävs för att hennes samtycke måste föreligga för
inskrivning och för att hon skall få föra talan om utskrivning. De anhöriga
har däremot inte som är fallet enligt lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall någon självständig talerätt i fråga om
utskrivning.

Med tanke på alla de utvecklingsstörda vilka liksom E. nått en viss
mognad finner jag det beklagligt att det inte i 34 § omsorgslagen gjorts
tydligare åtskillnad mellan inskrivning med eget samtycke och inskrivning
oberoende av eget samtycke. Otvivelaktigt skulle det ha varit till
fördel för tillämpningen att den senare typen av den ”fria” intagningsformen
behandlats i en paragraf för sig. Som det nu är undanskyms
lätt den från rättssäkerhetssynpunkt så betydelsefulla skiljelinjen mellan
fall då intagning fordrar den utvecklingsstördas samtycke och fall då
intagning får ske oberoende av dennas samtycke. På grund härav kan
lätt oklarhet uppstå beträffande en intagnings karaktär som blev fallet
i fråga om E:s intagning i oktober 1970.

Med anledning av vad som framkommit i ärendet anser jag mig böra
fästa socialdepartementets och socialstyrelsens uppmärksamhet på de
risker för enskilds rättssäkerhet som ligger i den utformning som 34 §
omsorgslagen har och som åskådliggörs av de åtgärder E. varit föremål
för. Jag överlämnar därför avskrifter av mitt beslut till såväl socialdepartementet
som socialstyrelsen.

363

Inskrivning av spädbarn med Down’s syndrom på vårdhem

I skrivelse till JO uppgav överläkaren Olov Celander att medicinalrådet
Karl Grunewald vid olika tillfällen offentligt uttalat att den vårdchef
som verkställer inskrivning av spädbarn med tillståndet mongolism
till vårdinstitution gör sig skyldig till tjänstefel. Åtgärden hade därutöver
av Grunewald beskrivits som en grymhet och hävdats utgöra ett
hinder för barnets psykiska utveckling. Celander begärde prövning av
Grunewalds handlande.

Sedan Grunewald yttrat sig över anmälan och Celander bemött yttrandet,
anförde JO Wennergren vid ärendets avgörande följande.

Som framgår redan av omsorgslagens titel — lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda — är lagen inte tillämplig på alla
utvecklingsstörda. I 1 § lagen anges i detta avseende att lagen avser
psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling
för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver
särskilda omsorger genom det allmänna. I begreppet psykisk utvecklingsstörning
inlade den utredning, som utarbetade det förslag vilket
sedan lades till grund för omsorgslagen, inte endast att det förelåg en
nedsättning av de intellektuella funktionerna som är hänförlig till utvecklingsperioden
utan också — vilket var en nyhet i förhållande till
det tidigare använda begreppet allmän psykisk efterblivenhet — att
denna nedsättning har sådana verkningar att personen i fråga behöver
särskilda omsorger genom det allmänna för sin utbildning eller anpassning
i samhället eller i övrigt. Tyngdpunkten lades härigenom på
undervisnings- och vårdbehovet. Departementschefen erinrade (prop.
1967:142 s. 105) först om att undervisnings- och vårdbehovet långt ifrån
alltid står i relation till den intelligenskvot som kommer fram vid
testning. Han ansåg att någon särskild precisering av den intellektuella
funktionsnedsättning som gör lagen tillämplig, t.ex. genom att man
anknyter till en viss bestämd intelligenskvot, inte var praktiskt möjlig.
Intelligenstestningar utgjorde givetvis ändå vanligen ett viktigt led vid
den helhetsbedömning som måste äga rum i varje särskilt fall. I övrigt
måste särskild vikt fästas vid om det föreligger behov av sådana särskilda
omsorger genom det allmänna som omsorgslagen avser. Med
särskilda omsorger genom det allmänna åsyftade departementschefen
(s. 106) i princip omsorger som inte skall beredas individen enligt annan
lagstiftning, t.ex. skollagen, sjukvårdslagen eller lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. När i lagen angavs att individen
skall behöva de särskilda omsorgerna för sin utbildning, eller för sin
anpassning i samhället eller i övrigt åsyftades med ”i övrigt” exempelvis
att hämningen av förståndsutvecklingen medför behov av omsorger,
vilkas uteblivande skulle äventyra den utvecklingsstördes hälsa.

De särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen sammanfattas under

364

rubrikerna undervisning och vård. Departementschefen anförde om
vården (s. 120) att den bör syfta till att på bästa möjliga sätt anpassa
de psykiskt utvecklingsstörda till omvärlden. Han ansåg att den borde
omfatta behövlig personlig och medicinsk omvårdnad, lekterapi och
arbetsterapi. Vidare behövdes i många fall talterapi och sjukgymnastik.
Några närmare bestämmelser om vad vården borde omfatta borde dock
inte tas in i lag. Detta skulle bl.a. kunna leda till inte önskvärda motsatsslut.
Däremot ansåg han det lämpligt att lagen innehöll en kortfattad
bestämmelse om vilka vårdinrättningar som skall finnas. Dessa
borde vara vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem
samt specialvårdhem för t.ex. blinda och döva. Departementschefen
biträdde också utredningens förslag att psykiskt utvecklingsstörda
som av någon anledning inte borde få vården på institution
i stället skulle kunna få den i hemmet (hemmavård). Man kunde enligt
departementschefens mening knappast göra någon precisering av hemmavården
utöver vad som framgår av sammanhanget, nämligen att det
i princip skall vara fråga om omsorger som en utvecklingsstörd egentligen
skulle ha fått i inrättning som avses i lagen men som han av särskilda
skäl i möjlig omfattning i stället får i sitt hem. Härutöver borde
hemmavård naturligtvis i särskilt hög grad kombineras med stöd och
råd till föräldrarna.

Omsorgslagen är så uppbyggd att där skils mellan vården och boendet.
Departementschefen anförde härom (s. 122) att genom att man
alltmer skiljer mellan boendeformer å ena sidan och övrig verksamhet,
exempelvis undervisning, å andra sidan, och så mycket som möjligt
genomför detta betraktelsesätt i praktiken gör man de utvecklingsstördas
tillvaro mera lik andra människors, vilket han ansåg ytterst
önskvärt. Man får också ett mera flexibelt omsorgssystem med många
olika kombinationsalternativ och kan alltså lättare ge varje utvecklingsstörd
vad just han behöver. Detta medför att gränsen mellan öppen
och sluten vård blir mindre markerad. Han ansåg att man i första hand
bör tillämpa så öppna omsorgsformer som möjligt. Ju yngre ett utvecklingsstört
barn är desto mer angeläget är det i allmänhet att barnet
får bo kvar i sitt hem. I lagtexten har dessa målsättningar inte kommit
till uttryck på annat sätt än att det i 5 § omsorgslagen sägs att psykiskt
utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men inte behöver bo i
vårdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem,
inackorderingshem eller elevhem.

Mot bakgrund av vad nu sagts kan konstateras att rätt till omsorger
enligt omsorgslagen tillkommer ett spädbarn med Down’s syndrom
under förutsättning att det är att bedöma som en psykiskt utvecklingsstörd
som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning
eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger
genom det allmänna. Grunewald anför visserligen att barn med Down’s

365

syndrom inte har en så försenad psykisk utveckling under spädbamsåret
att det i och för sig motiverar samhällets särskilda omsorger. Samtidigt
förutsätter han emellertid att barnet diagnostiseras som psykiskt
utvecklingsstört, då syndromet konstateras och bifogar material om de
olika åtgärder genom vilka samhället kan hjälpa barnet och dess föräldrar.
Någon annan mening kan heller knappast rimligen hävdas än
att också ett spädbarn med Down’s syndrom fyller förutsättningarna
för omsorger enligt omsorgslagen.

I det pressberiktigande, som Grunewald bifogat och som var infört
i GHT den 23 december 1972, anför Grunewald att barn med Down’s
syndrom ”strängt taget” inte faller under omsorgslagen under spädbarnsåret
och att de därför inte bör skrivas in på vårdhem. Omsorgslagen
omfattar nämligen bara dem som på grund av hämmad förståndsutveckling
behöver särskilda omsorger. Jag finner detta uttalande svårsmält.
Antingen faller barnen under omsorgslagen eller också gör de
det inte. Det finns intet utrymme för någon mellankategori som skulle
kunna behandlas som fallande under omsorgslagen men som strängt
taget inte hör hemma där. En dylik ambivalens går inte att göra gällande
vid tillämpning av lag. Jag vill här också erinra om departementschefens
uttalande att en helhetsbedömning skall göras vid prövningen
av om en individ faller under omsorgslagen eller ej. Man skall inte
hänga upp sig på om hämmad förståndsutveckling kan påvisas eller ej
utan göra en allsidig bedömning av omsorgsbehovet. Till fråga om inskrivning
på vårdhem återkommer jag strax.

Grunewald fäster stor vikt vid att diagnosen Down’s syndrom inte
får medföra att barnet behandlas med negativ förväntan såsom psykiskt
utvecklingshämmad av anhöriga eller samhället innan sådan hämning
i verkligheten ännu hunnit manifestera sig beteendemässigt. Det bör
eftersträvas att barnet behandlas som i huvudsak normalt så länge som
möjligt. Jag utgår från att Grunewald härmed inte menar att barnet ej
från början skall förtecknas hos omsorgsstyrelsen. Det framstår som så
mycket mera angeläget att så sker som föräldrarna behöver allt det
stöd och alla de råd som omsorgsstyrelsen kan ge dem genom sina läkare,
kuratorer, sjukgymnaster och övrig personal. Informationen till
och stödet av föräldrarna framstår som en av de viktigaste insatser
samhället i detta skede kan göra.

I betraktande av vad som är känt om Down’s syndrom synes uppenbart
att också ett spädbarn med detta syndrom och dess föräldrar behöver
det allmännas stöd redan från första början. Tydligt är emellertid
också att omsorgsbehovet växlar från individ till individ. Vissa barn
kan exempelvis vara mycket gravt handikappade i fråga om intagandet
av föda medan andra endast har lättare handikapp i detta hänseende.
I det senare fallet behövs ofta inte andra insatser från det allmänna än

366

rådgivning till föräldrarna medan i det förra fallet uppfödningen kanske
inte kan klaras annorstädes än på en vårdinstitution.

Grunewald har anfört att Celander gör sig skyldig till en missuppfattning
om han tror att som indikation för inskrivning på vårdhem
det räcker att barnet av olika skäl inte kan vårdas i sitt hem. Sammanställer
man innehållet i 4 och 5 §§ omsorgslagen finner man att vård
skall tillhandahållas i hemmet under förutsättning att barnet ”ej bör
erhålla den” i vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn eller sysselsättningshem.
Barn, som ej kan bo i eget hem men som inte behöver bo
i vårdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem,
inackorderingshem eller elevhem. Vidare märks ordalagen i 34 § omsorgslagen
”vård i vårdhem skall beredas psykiskt utvecklingsstörd som
är i behov därav”. Med utgångspunkt häri synes det därför fullt riktigt
att säga att den omständigheten att ett barn inte kan bo i eget hem
inte predestinerar barnet till institutionsvård.

Man har här i stället att välja mellan boende i vårdhem eller specialsjukhus
och boende i annat enskilt hem m.m. och som förutsättning för
boende i vårdhem eller specialsjukhus gäller att barnet behöver bo där.
Och behovsprövningen skall uppenbarligen göras med utgångspunkt i å
ena sidan det behov av särskilda omsorger barnet bedöms ha och å
andra sidan möjligheten att åvägabringa de behövliga omsorgerna utan
att barnet bor på vårdhemmet eller specialsjukhuset.

Då Grunewald uttalat sig för att spädbarn med Down’s syndrom bor
hemma, har han onekligen haft stöd för sitt synsätt i de uttalanden
departementschefen gjorde till förmån för öppen vård framför sluten
och för att ju yngre ett utvecklingsstört barn är desto angelägnare blir
det att barnet får bo kvar hemma. Det vill emellertid synas som om
Grunewald i sitt i och för sig lovvärda uppsåt att bana väg för ökad
hemmavård och ökat hemmaboende för barn med Downs’ syndrom
uttryckt sig alltför kategoriskt och onödigt tillspetsat. Det lär visserligen
gå att påvisa barn med Down’s syndrom som tagits in på vårdhem
redan som spädbarn utan att deras omsorgsbehov varit så uttalat
att de uppfyllt kriteriet att vara i behov av just vårdhemsomsorgen och
som därför i stället objektivt sett bort åtnjuta öppen vård och vara
hemmaboende eller boende i annat enskilt hem. Men det torde heller
inte kunna bestridas att åtskilliga av de spädbarn med Down’s syndrom
som vistas på vårdhem väl fyller lagens krav på att vara i behov av just
den omsorgsformen. Härvidlag märks att omsorgslagen förutsätter att,
om ett psykiskt utvecklingsstört barn ”ej kan bo i eget hem”, det skall
beredas bostad i annat enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem
men att plats inte alltid kan ordnas i sådant hem utan vårdhem blir den
enda utvägen. Tydligt är också att tolkningen och tillämpningen av
rekvisitet ”ej kan bo i eget hem” ger utrymme för olika ställningstaganden
och att dessa i betydande utsträckning måste bli beroende av

367

det egna hemmets resurser, föräldrarnas yrkesarbete, familjens storlek,
föräldrarnas psykiska stabilitet, tillgång till daghem som tar emot utvecklingsstörda
barn osv. Det ligger alltså ett betydande mått av social
prövning inneslutet i rekvisitet i fråga. Erinras kan om att enligt 97 §
omsorgsstadgan för inskrivning i vårdhem fordras bl.a. socialutredning.
Även om krav rimligen bör i barnets intresse ställas på föräldrarna att
de ägnar åtminstone lika mycket tid och omsorger åt barnet som åt
ett normalt barn, måste därför alltid en noggrann social prövning ske
innan en framställning från föräldrarna om barnets inskrivning på
vårdhem avböjs.

Grunewald har uppgivit att han vid konferens för landets vårdchefer
i Umeå i början av oktober 1972 framfört bl.a. att frågan är så allvarlig
för barnets framtid att fråga om tjänstefel kan uppstå om vårdchef
beslutar om inskrivning av ett litet barn på vårdhem, som ännu inte
har behov av den omsorgen. Uttalandet ter sig onödigt tillspetsat. Lagen
uppställer visserligen som förutsättning för vård på vårdhem att den
utvecklingsstörde har behov av den omsorgen och anvisar eljest boende
i eget hem eller annat enskilt hem jämte den öppna vård som kan behövas
vid sidan härav. Men det är som torde framgå av vad förut sagts
uppenbart att bedömningen av rätten till sluten vård på vårdhem måste
ske inom tämligen vida marginaler och att rum därför regelmässigt
finns för olika meningar i frågan. Skulle det gå att påvisa att ett barn
skrivits in på vårdhem utan att i lagens mening vara i behov av det
slaget omsorg, kan jag emellertid hålla med Grunewald om att i ett
flagrant fall fråga om ansvar för tjänstefel kan uppkomma. Ytterst är
det ju här fråga om barnets rätt till den omsorg som bäst främjar dess
utveckling och, som det heter i omsorgslagen, ”anpassning i samhället”.
Och utgörs den omsorgen av hemmaboende jämte öppen vård skall
barnet ha sådan omsorg, om det är praktiskt möjligt, och inte en omsorg
i form av sluten vård på vårdhem.

Jag har i det föregående framfört viss kritik mot Grunewald för
onödigt kategoriska och tillspetsade uttalanden. Vad jag kritiserat är
dock inte av den art att ansvar för tjänstefel kan ifrågasättas. Jag avslutar
därför ärendet utan vidare åtgärd.

368

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

I fråga om JO:s tillsynsbefogenhet må, mot bakgrunden av de under
år 1973 avgjorda ärendena, nämnas följande.

Stämningsman står under JO:s tillsyn (jfr även JO 1970 s. 72).

Nationalmuseum och Dramatiska institutet är underkastade JO:s
tillsyn.

Stiftelser är i regel undandragna JO:s tillsyn (jfr JO 1972 s. 282).
Detta gäller dock ej undantagslöst. I ett ärende anfördes klagomål mot
Stiftelsen Norrlandsfonden.

JO Lundvik uttalade i beslutet bl. a. följande.

I 20 kap. 12 § brottsbalken regleras personkretsen för ämbetsansvaret.
Däri stadgas bl. a. att vad som sägs om ämbetsmän även skall gälla
om dem, som är satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna
av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller
stiftelsers angelägenheter. Med hänsyn till att Kungl. Maj:t fastställt
stadga för Stiftelsen Norrlandsfonden, att stiftelsen består av medel,
som anvisas av Kungl. Maj:t, att stiftelsen har ett allmännyttigt
ändamål och att stiftelsen förvaltas av en styrelse, som utses av Kungl.
Maj:t, får styrelsen anses hänförlig till sådana organisationer, som
åsyftas i 20 kap. 12 § brottsbalken. Ledamöterna av stiftelsens styrelse
är därför i straffrättsligt hänseende att jämställa med ämbetsmän
och står under JO:s tillsyn. Jag är således oförhindrad att upptaga klagomål
mot stiftelsen till prövning.

I ett annat klagoärende fann ställföreträdande JO Sverne med liknande
motivering, att styrelse och ledande funktionärer i Stiftelsen Institutet
för rikskonserter står under JO:s tillsyn.

Nämnas må även, att klagomål mot Stiftelsen Nordiska museet prövats
i sak (JO 1965 s. 519).

Sveriges författarfond — varifrån utgår bl. a. ersättning till upphovsman
till litterärt verk för antalet hemlån från bibliotek (s. k. författarpenning,
se kung. 1962: 652 med senare ändringar) — har befunnits
stå under JO:s tillsyn.

Svenska Musikerförbundet är ej underkastat JO:s tillsyn.

Klagomål mot styrelsen för Konung Gustaf F:s 80-årsfond upptogs
ej till prövning, enär styrelseledamöterna befanns inte stå under JO:s
tillsyn.

Nordiska rådet och dess presidium står inte under JO:s tillsyn.

I ett ärende rörande Norra Reals vuxengymnasium sakprövades kla -

369

gomål riktade mot samarbetsnåmndens ordförande vid läroanstalten.
Gymnasiets elevråd befanns däremot ej stå under JO:s tillsyn.

Klagomål mot Göteborgs Spårvägar har prövats i sak.

Klagomål rörande ett av riksbankens direktion vägrat lån upptogs
ej till prövning, enär direktionen ej står under JO:s tillsyn (jfr jämväl
rörande JO:s tillsynskompetens beträffande riksbanken JO 1970 s. 278 o.
1971 s. 323).

Enligt 3 § kungörelsen om statliga bosättningslån (SFS 1946:570)
skall i varje kommun finnas en av kommunen vald person med uppgift
att såsom ortsombud avge yttranden över ansökningar om bosättningslån.
Till ledning för ortsombudens handläggning av bosättningslåneärenden
har riksbanken den 12 juni 1969 utfärdat en instruktion.
Klagomål mot dylikt ortsombud rörande handläggningen av låneärende
har av JO Lundvik upptagits till saklig prövning.

JO:s tillsyn omfattar inte Centralföreningen för sommarvistelse för
barn eller Kommunernas pensionsanstalt.

I ett klagoärende angående verkställighet av umgängesrätt rörande
barn anfördes missnöje med utredning som gjorts av en hos ett landsting
anställd familjerådgivare Z. vilken av länsrätten förordnats att verka
för åstadkommande av umgängesrätt. I beslutet uttalade JO Wennergren
följande.

JO:s tillsyn omfattar endast tjänstemän och andra, som är underkastade
fullständigt ämbetsansvar. Då Z. inte fullgjort ifrågavarande
uppdrag i sin tjänst och uppdraget som sådant inte synes kunna anses
utgöra sådant tjänsteärende som sägs i 20 kap. 12 § brottsbalken, gör
jag den bedömningen att uppdraget ej fullgjordes under ämbetsansvar
och att Z. följaktligen ej stod under JO:s tillsyn vid uppdragets fullgörande.
Jag tar därför inte upp B:s anmälan till prövning.

En värnpliktig klagade på den tandläkarvård han under värnpliktstjänstgöring
erhållit av tandläkaren A. Ställföreträdande JO Wigelius
anförde i beslutet härom följande.

A. har enligt avtal med regementschefen åtagit sig att utföra tandvård
å personal, som från regementet remitteras till honom, och innehar
inte någon tjänst vid regementet. Enär A. i sin ifrågavarande verksamhet
inte är att anse som tjänsteman är han inte underkastad JO:s
tillsyn. Klagomålen kan därför inte bli föremål för någon min åtgärd.

I ett klagoärende ifrågasattes, om inte en personalläkare vid en Televerkets
anläggning gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt genom
att till personalchefen vidarebefordra uppgifter som en anställd vid
sjukbesök lämnat om sitt tidigare hälsotillstånd. Utredningen visade
att läkaren tjänstgjorde som konsultations- och anvisningsläkare vid
anläggningen. JO Wennergren anförde i beslut i ärendet bl. a.

Ett uppdrag från myndighet som konsultations- och anvisningsläkare
har karaktären av ett uppdrag som lämnas en enskild läkare i den -

24 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

370

na hans egenskap. Det kan därför inte anses att uppdraget utgör sådant
offentligt uppdrag som fullgörs under ämbetsansvar. Konsultations-
och anvisningsläkare står sålunda i denna sin egenskap ej heller
under JO:s tillsyn. Jag kan därför inte uppta förevarande sak till
vidare utredning eller bedömning utan överlämnar handlingarna i ärendet
till socialstyrelsen för prövning.

Sedan klagomål anförts mot en länsjaktvårdskonsulent E. angående
spridande av kränkande skrift, anförde JO Lundvik i beslutet:

Länsjaktvårdskonsulenterna i de till Sveriges Jägareförbund anslutna
länsjaktvårdsföreningarna och jaktvårdsförbunden (däribland Dalarnas
jaktvårdsförbund) utses av och avlönas från Sveriges Jägareförbund
och är icke underkastade ämbetsansvar. JO:s tillsyn omfattar
endast dem som är underkastade fullständigt ämbetsansvar. Jag kan
följaktligen icke upptaga klagomålen mot E., som är länsjaktvårdskonsulent
vid Dalarnas jaktvårdsförbund.

Klagomål mot styrelsen för en fiskevårdsförening upptogs ej till
prövning, enär fiskevårdsföreningar är ideella föreningar och som sådana
inte står under JO:s tillsyn.

Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) står såsom varande ideell förening
ej heller under JO:s tillsyn.

Klagomål mot Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten föranledde
ej någon JO:s åtgärd enär anstalten ej står under JO:s tillsyn.
I beslutet tillädes, att anstaltens provningar skall ske enligt av kommerskollegium
fastställda bestämmelser, varför klagandena, om de
ifrågasatte om dessa bestämmelser följts, lämpligen borde vända sig
till kommerskollegium.

371

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Vid statens institut för hantverk och industri (sedan den 1 juli 1970
statens institut för företagsutveckling) hade fråga uppkommit om
anställande av en kurskonsulent. Behörig att besluta härom var
endast institutets överdirektör. Ehuru denne icke fattat något beslut
i saken, tillförsäkrade i brev tjänsteman vid institutet en person
anställningen som kurskonsulent. Åtal mot tjänstemannen för
brevets avlåtande och för underlåtenhet att varsko överordnade
därom

Vid statens institut för hantverk och industri fanns vid den allmänna
sektionen av avdelningen för värme-, ventilations- och sanitetsteknik
(VVS-avdelningen) en särskild arbetsgrupp, benämnd rörkontoret. Detta
hade (sedan den 15 februari 1968) sina lokaler vid Turbinvägen 10 i
Nacka. Arbetet vid rörkontoret leddes av ingenjören Lars Lennart
Lundquist. Denne var under den tid som här är aktuell anställd vid
institutet mot arvode motsvarande lönegrad A 26. Vid rörkontoret uppkom
i början av år 1968 fråga om man skulle upptaga vissa problem
rörande handhavandet av s.k. bultpistoler, vilka används i byggnadsoch
anläggningsindustrin. Den främsta anledningen till att frågan
bedömdes aktuell var de stora säkerhetsrisker som ansågs förbundna
med handhavandet av dessa verktyg. Arbetarskyddsstyrelsen hade tidigare
utfärdat vissa säkerhetsföreskrifter, vilka var under omarbetning.
De nya föreskrifterna skulle komma att medföra krav på viss utbildning
i säkerhetssyfte för de arbetare och andra yrkesmän som omhänderhade
bultpistoler. Verksamheten skulle bedrivas i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen.

Planeringen av verksamheten bedrevs internt inom rörkontoret,
huvudsakligen av Lundquist. Inkopplad på verksamheten var även
dåvarande chefen för VVS-avdelningen, avdelningsdirektören Poul
Rasmussen. Personalfrågan i vad avsåg det omedelbara kursledar- och
instruktörskapet vid de planerade kurserna blev tidigt aktuell och
Lundquist kom redan i mitten av januari månad 1968 att ta kontakt med
tekniske konsulten Jonas Jonasson, vilken ansågs ha stora kunskaper
rörande bultpistoler. Jonasson var anställd vid Nordisk Trading AB
med placering i Malmö men tillfälligt stationerad i Stockholm.

Lundquist införde i Dagens Nyheter för den 22 mars 1968 en annons
under rubriken ”Skjutverktyg” med följande innehåll:

Konsulenter för undervisning enl. nya ”skjutverktygsanvisningar”

372

sökes — Statens institut för Hantverk och Industri, Box 4012, Stockholm
4 — Närmare upplysningar genom ing. L. Lundquist tel. 716 29 00.

Jonasson svarade på annonsen och inkom med sedvanliga ansökningshandlingar.

Vid ett sammanträde i slutet av april månad 1968 inför institutets
dåvarande chef, överdirektören Harald Wik, upptogs bl.a. frågan om
verksamheten på bultpistolområdet. Till sammanträdet hade Jonasson
kallats, dock utan att detta anmälts i förväg för Wik. Närvarande var
vidare bl.a. Lundquist och avdelningsdirektörerna Rasmussen och Gösta
Holmberg, den senare institutets personalchef. Rasmussen och Lundquist
framställde härvid förslag om anställning av Jonasson som konsulent
för nämnda verksamhet. Jonasson ansågs av förslagsställarna besitta
expertkunskap för olika bultpistolers konstruktion och funktionssätt,
som gjorde honom lämplig för den föreslagna verksamheten. Något
besked vare sig positivt eller negativt om hur det skulle gå med anställningen
lämnades dock ej vid sammanträdet. Ej heller lämnades senare
något besked till Lundquist av innebörd att Jonasson skulle få anställas.

Den 31 maj 1968 tillställdes Jonasson en skrivelse med följande
innehåll:

”Betr. anställning som kurskonsulent vid VVS-Rörkontoret

Åberopande förda förhandlingar i ovanstående ärende är det önskvärt
att arbetet igångsättes senast den 15.8.68.

I första hand kommer arbetsuppgifterna att bestå i utarbetande av
kurskompendium och material för kursverksamheten.

Enligt förda förhandlingar blir placeringsorten Malmö, men till en
början kommer arbetet att förläggas till vårt kontor i Nacka. För
tjänsten utgår en timersättning med kr. 26:—. Senare beräknas tjänsten
bli placerad i lgr. A 21. I övrigt utgår rese- och traktamentsersättning
samt semester i enlighet med statliga bestämmelser lgr. A 21.

Om möjlighet finnes att igångsätta kompendiearbetet tidigare är vi
mycket tacksamma härför. För detta arbete utgår ersättning i vanlig
ordning.”

Skrivelsen var undertecknad ”e.u. Lars Lundquist”. Institutets chef
saknade kännedom om att en sådan skrivelse utgått. Skrivelsen passerade
ej institutets centralregistratur. I brev den 12 juni 1968 till institutet
(”attén. Ing. Lars Lundquist”) förklarade Jonasson sig acceptera
anställningen. Han tilläde, att han utgick från att antalet arbetstimmar
varje månad beräknades vara så många att han för varje månad erhöll
ett belopp minst motsvarande lön i lönegrad A 21. Jonasson började
arbetet vid institutet den 2 september 1968 efter att dessförinnan ha
fullgjort vissa uppgifter på deltid. Något sammanträffande med personalchefen
förekom ej.

Det må i detta sammanhang framhållas att institutet hade ett avdelningskontor
i Malmö.

Vid ett sammanträde i september månad 1968 inför institutets nu -

373

varande chef, överdirektören Bengt Resare, som tillträtt tjänsten den
1 september 1968, uppmärksammades av personalchefen, avdelningsdirektören
Holmberg, att Jonasson fanns upptagen som anställd inom
rörgruppen (tidigare rörkontoret). Holmberg framhöll att något anställningsbeslut
från institutet beträffande Jonasson ej förelåg.

Det beslöts att den av Lundquist träffade anställningsöverenskommelsen
skulle undanröjas. Viss medverkan från Jonassons sida i projektet
bedömdes dock motiverad, vilken borde ske i form av ett uppdragstagarförhållande
på konsultbasis till institutet. Avdelningsdirektören B. Hökbäck,
som efterträtt avdelningsdirektören Rasmussen som chef för
VVS-avdelningen, erhöll uppdrag att i saken ta kontakt med Jonasson.
Holtbäck klargjorde härvid för Jonasson att hans engagemang vid
institutet ej vidare innebar anställning utan var ett uppdragstagarförhållande
på konsultbasis. Enligt ett av Holtbäck uppgjort förslag, som
Jonasson synes ha accepterat, skulle Jonasson vid sin ifrågavarande
tjänstgöring ersättas med 25 kr. per timme, vilken taxeersättning innefattade
även ersättning för sociala förmåner och fördyrade levnadskostnader.
Uppdragsförhållandet ansågs innebära att särskild uppsägningstid
av detsamma inte förelåg.

Vid ett sammanträde inom institutet den 30 september 1968 bestämdes,
att Jonassons medverkan i projektet skulle inom ramen för det
mellan Holtbäck och Jonasson träffade konsultavtalet begränsas till en
ersättning som motsvarade högst 3 000 kr. per månad. I fortsättningen
visade det sig emellertid att den sålunda bestämda begränsningen inte
iakttogs.

Sedan institutet i skrivelse till Jonasson den 6 november 1968 bekräftat
den mellan Holtbäck och Jonasson träffade överenskommelsen rörande
hans medverkan i bultpistolsprojektet, varvid dock angavs att
ersättning för uppdraget maximerades till 3 000 kr. för månad, förklarade
Jonasson i skrivelse den 14 november 1968 till överdirektören att
ett belopp av 3 000 kr. i månaden i ett för allt inte var tillräckligt för
hans levnadskostnader.

I skrivelse den 28 november 1968 uppsade institutet fr.o.m. den 1
januari 1969 Jonassons ”expertuppdrag rörande utvecklandet av kursverksamhet
i handhavande och skötsel av s.k. bultpistoler”. Samtidigt
upphävde institutet sitt meddelande av den 6 november 1968 beträffande
ersättningen för uppdraget samt meddelade att för resterande del
av 1968 samma ersättningsprinciper som överenskoms mellan Jonasson
och Holtbäck i september 1968 skulle tillämpas. Vidare innehöll skrivelsen,
att frågan om eventuell fortsatt medverkan från Jonasson och
formen för denna skulle upptagas till avgörande så snart kunde ske.

Då institutet bedömde projektets utveckling vara sådant att Jonassons
medverkan i detsamma kunde anses i viss mån motiverad, ansåg sig
institutet kunna erbjuda Jonasson en anställning med lön i lönegrad 21

374

fr.o.m. den 1 januari 1969. Stationeringsorten skulle vara Stockholm.
I skrivelse den 19 december 1968 meddelade Jonasson dock, att han —
vid det förhållandet att hans önskemål om traktamente vid tjänstgöring
i Stockholm ej tillmötesgicks — såg sig nödsakad söka annan anställning
såvida ej institutet kunde tänka sig möjligheten att bultpistolsprojektet
förlädes till Malmö. Anställningsfrågan förföll därefter.

Jonasson hemställde senare hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t
måtte undanröja institutets uppsägningsbeslut den 28 november 1968
samt ålägga institutet att bereda Jonasson anställning vid institutets
avdelningskontor i Malmö och utge lön till Jonasson fr. o. m. den 1
januari 1969 t.o.m. den 22 augusti 1969. I beslut den 29 maj 1969 lämnade
Kungl. Maj:t — med angivande av att i ärendet inhämtats att
Jonasson den 31 maj 1968 underrättades om att den ifrågavarande
tjänsten beräknades bli placerad i lönegrad A 21 samt att Jonasson
sedermera erbjudits en tjänst vid institutet fr.o.m. den 1 januari 1969
i nämnda lönegrad och med placering i Stockholm — framställningen
utan bifall (Industridepartementets akt dnr 230/69).

I en till riksdagens ombudsmannaexpedition den 14 januari 1969
inkommen skrift begärde Jonasson att JO måtte närmare utreda institutets
handläggning av ifrågavarande anställningsärende. Jonasson
framhöll, att Lundquists handlande medfört att Jonasson — som var
bunden av en konkurrensklausul från sin tidigare anställning — blivit
arbetslös. Jonasson betonade vidare, att han av Lundquist tillförsäkrats
traktamente under tjänstgöringen i Stockholm, eftersom placeringsorten
var Malmö. Det var därför han ej kunnat godta institutets slutliga
erbjudande.

Efter remiss inkom institutet med ett den 28 februari 1969 dagtecknat
yttrande. Institutet anförde härvid rörande vad som förekommit
vid sammanträdet inför Wik i slutet av april månad 1968 och om vad
som beslutats i fråga om anställningen av Jonasson bl. a. följande.

Överdirektör Wik ansåg sig vid sammanträffandet icke böra avvisa
institutets verksamhet på bultpistolområdet, men förklarade sig närmare
vilja studera projektet för att kunna bedöma institutets förutsättningar
för ett mera permanent engagemang. Jonassons anställningsfråga
togs därför icke upp till behandling. Löneställningen för en ev anställning
av Jonasson fördes emellertid resonemangsvis på tal. Härvid
nämndes såsom lämplig löneställning lönegrad 21. Förslaget föranledde
icke invändningar från Jonassons sida. Frågan om ev stationeringsort
diskuterades icke. Stockholm kan därför ha ansetts som naturlig stationeringsort.
Enligt uppgift till Lundquist skall Jonasson ha förklarat sig
villig flytta till Stockholm. Den vid sammanträdet närvarande avdelningsdirektör
Holmberg vill också minnas, att Jonasson i händelse av
anställning förklarade sig villig att flytta till Stockholm.

Efter diskussion under de närmast följande dagarna inför överdirektör
Wik beträffande Jonassons anställningsfråga — i vilken bl.a. deltog
avdelningsdirektörerna B Ejerhed, G Holmberg och byrådirektör E

375

Ternstedt — ansågs att frågan om Jonassons anställning var för tidigt
väckt samt att denne representerade ett alltför smalt tekniskt område för
att fortlöpande anställning vid institutet skulle kunna komma ifråga.
Bultpistolverksamheten ansågs i dåvarande läge vara för osäkert och begränsat
för en anställning endast för denna arbetsuppgift. Det ansågs
också möjligt att institutet med egna hittillsvarande resurser skulle kunna
upptaga en åtminstone försöksbetonad verksamhet på bultpistolområdet.
Viss sådan verksamhet hade tidigare bedrivits vid byggnads- och trätekniska
sektionen. Frågan om anställning av Jonasson avslogs därför
av överdirektören, vilket därefter meddelades Rasmussen och Lundquist.
överdirektör Wik förklarade i samband härmed att hinder icke
mötte att Jonasson — för den händelse att institutet anordnade någon
enstaka kurs inom bultpistolområdet — engagerades såsom lärare och
föreläsare vid den särskilda kursen mot arvode för timme — som är
fallet vid de flesta av institutets kurser, där utomstående specialister
medverkar med ett begränsat antal föreläsnings- och instruktionstimmar
och där kurs/sektionsledning äger träffa avtal om timersättning och
antalet föreläsningstimmar för den särskilda kursen. Sektionschefer och
efter deras bemyndigande de särskilt förordnade kursledarna äger sålunda
träffa överenskommelse om utomstående lärår- och föreläsararvoden
upp till viss maximering av varje särskild kurs.

Institutet åberopade ett yttrande från Lundquist, dagtecknat den 21
januari 1969. I detta uppgav Lundquist bl.a.: Jonasson hade i ett tidigt
skede underrättats om att hans anställning det första halvåret utgjorde
en provtjänstgöring. Jonasson hade själv önskat lämna sin anställning
hos Nordisk Trading AB. Stationering i Malmö kunde endast komma
i fråga i ett initialskede. Jonasson hade flera gånger omnämnt att han
och hans familj gärna ville flytta till Stockholm.

I sitt yttrande anförde institutet vidare under rubriken Sammanfattning
bl.a. följande.

Den administrativa handläggningen av Jonassons anställnings/uppdrags-förhållande
till institutet uppvisar utan tvivel vissa oformligheter
och inadvertenser, bl.a. förorsakad av tjänstebyte, bristande kommunikation
och kontakt m.m. Jonassons anställning den 31 maj 1968 har
tillkommit i obehörig ordning genom en vid institutet anställd tjänstemans
åtgärd (ingenjör Lars Lundquist). Det de facto-förhållande, som
Jonassons tillträde den 1 september 1968 innebar och som strax därefter
upptäcktes av institutets centrala ledning har givetvis nödvändiggjort
ett undanröjande av verkningarna av nämnda obehöriga beslut, främst
själva anställningsförhållandet, som icke ansågs önskvärt från institutets
sida.

Vad angår anställningsbeslutet av ingenjör Lundquist den 31 maj
1968 måste enligt institutets mening ordalydelsen i skrivelsen tyda på
att anställningen måste åtminstone till en början vara av tillfällig och
lös karaktär, vilket bort inses av Jonasson. Systemet med timersättning
t.v. talar för denna uppfattning liksom lydelsen, att inplacering i lönegrad
21 senare beräknas ske. Lundquists påstående i förklaring den
21.1.1969 att han med sitt meddelande avsett provtjänstgöring kan

376

därför förtjäna ett visst beaktande. Med hänsyn sålunda till skrivelsens
utformning och innehåll och till Jonassons möjligheter, att på centralt
håll inom institutet efterhöra vid institutet tillämpade anställningsvillkor,
förefaller det egendomligt, att han kunnat acceptera Lundquists anställningserbjudande
såsom en i gängse mening fast statlig anställning
och att han för denna lämnat en välavlönad och fast enskild anställning.
Institutet måste givetvis ha haft möjlighet, att omedelbart annullera
det av Lundquist ingångna anställningsavtalet utan fråga om vidare
engagemang av Jonasson. Vad angår Lundquists överenskom melse

i övrigt finner institutet det efter ordalydelsen kunna ledas i
tvivelsmål, huruvida Jonasson såsom timavlönad författningsenligt
skulle äga uppbära tjänstgöringstraktamente vid tjänstgöring i Stockholm.
Ett sådant förhållande kan knappast vara tänkbart utan att detsamma
speciellt utsäges och tiden för den tillfälliga stationeringen bestämmes.
Utformningen av skrivelsen skulle snarast tyda på att allmänna
resereglementet endast avsetts vara tillämpligt för Jonasson vid
verkliga resor i tjänsten.

Jonasson avgav påminnelser. Han hävdade därvid bl.a., att det hela
tiden varit fråga om Malmö som placeringsort dock med en ”igångsättningstid”
i Stockholm. Påståendet om att det rört sig om en provtjänstgöring
var oriktigt.

I anledning av vad som framkommit i ärendet upprättades på ombudsmannaexpeditionen
den 30 april 1969 en promemoria, i vilken
ställdes frågor bl.a. om på vems uppdrag annonseringen i Dagens Nyheter
skett, om anledningen till att Lundquist, oaktat det honom av Wik
meddelade beslutet att någon anställning av Jonasson som konsulent
för verksamheten med bultpistolsprojektet ej skulle ifrågakomma, låtit
anställa Jonasson i dylik befattning, samt — med hänsyn till undertecknandet
av skrivelsen den 31 maj 1968 — på vems uppdrag i denna
sak Lundquist då handlat. Under hänvisning till promemorian hemställdes
att institutet måtte infordra yttrande från Lundquist i enlighet med
vad i promemorian sagts.

Den 2 juni 1969 inkom det begärda yttrandet från Lundquist ävensom
ett den 30 maj 1969 dagtecknat utlåtande från institutet. I sitt yttrande
anförde Lundquist:

1. Beträffande annons i Dagens Nyheter gjordes den ej på uppdrag av
institutet, utan för att utröna om intresse förelåg på den öppna
marknaden beträffande kursverksamheten i fråga och vilka ev.
lärarkrafter vi kunde påräkna.

Annonseringen skedde i samförstånd med Jonasson enligt brev
till undertecknad den 2.2.68.

Annonseringen anmäldes i vanlig ordning till institutets förlag
genom insändande av kopia av annonsen.

2. Beträffande ”anställningen” av Jonasson framgår av brev till Jonasson
den 31.5.68 att det rörde sig om en timtjänstgöring till en
början. Av brevet framgår att tjänsten ”senare beräknas bli placerad
i lgr A 21”. Det torde framgå av anställningens karaktär att det ej
rörde sig om en ”fast anställning” vid denna tidpunkt.

377

3. Beträffande på vems uppdrag Jonasson knutits till institutet som
timanställd kan anföras följande:

Som kursledare vid institutet ingår att kontakta lärarkrafter för
en kursverksamhets genomförande. Institutet anlitar en mängd
utomstående specialister för att driva olika kursaktiviteter. Dessa
specialister avlönas per timme och kurs och kontakten tas av resp.
kursledare, som även fördelar arbetsuppgifterna. I dylika arbetsuppgifter
kan även ingå utarbetande av kompendier och andra
aktiviteter som är nödvändiga för verksamheten.

Någon ”fast anställning” är det ej tal om. Detta var således
även tillämpligt beträffande Jonassons ”anställning” per timme,
som avsågs med det aktuella kurskomplexet.

4. Hela händelseförloppet var känt av avdelningschef Poul H Rasmussen
och senare avdelningschef Bengt Hökbäck.

Institutet anförde:

1. Regelmässigt förekommer att institutets chef först tillfrågas beträffande
utannonsering av nya anställningar vid institutet. Undantag
gäller enligt praxis närmast att utannonsering av biträdestjänster
och liknande, särskilt vad avser återbesättning av dylika tjänster,
kan ske utan att tillstånd först inhämtas. Beslutet fattas då av vederbörande
avdelningschef eller sektionschef. Institutets personalchef
underrättas i regel om annonseringen, i fall att denna icke sker
genom hans försorg.

Beträffande tillsättning av tjänster gäller enligt 8 § institutets
arbetsordning följande: ”Tjänstetillsättningar och befordringsärenden
skall inom institutet gemensamt beredas inom vederbörande
fackavdelning eller fristående sektion och institutets kansli. Dylika
ärenden avgöres i den mån de icke skall hänskjutas till institutets
styrelse, av överdirektören efter föredragning av byrådirektören i
närvaro av vederbörande avdelningschef eller sektionschef.”

Vid sammanträden rörande ärenden av ifrågavarande slag föres
protokoll.

(Med byrådirektören avses i ovannämnda fall institutets nuvarande
administrativa avdelningsdirektör.)

Enligt kanslimeddelande skall tillfälliga anställningar på sektionen
inrapporteras till institutets personalavdelning. Detta gäller dock ej
tillfälligt anlitade speciallärare. Det har vid vissa enstaka fall förekommit
att inom sektioner annonsering skett i mera marknadsundersökande
syfte — utan att omedelbart anställningsbehov förelegat
— som ett led i dess normala planeringsverksamhet. Då så
varit fallet har icke alltid sanktion först inhämtats från institutets
chef, enär tillsättning av tjänsten icke varit omedelbart aktuell.

2. Institutet utnyttjar i hög grad i sin utbildningsverksamhet experter
från näringslivet, tekniskt-vetenskapliga institutioner, branschförbund
m.fl. Dessa engageras av institutet principiellt för viss bestämd
kurs mot timarvode. Engagemanget kan ibland utsträckas i tiden
genom att flera kurser följer på varandra. Speciell ersättning kan
utgå för arbeten och utarbetande av kompendier m.m. Vid vissa
enstaka fall har även förekommit att dylika experter anlitats för
planeringsuppgifter för visst kurskomplex. Timarvode och uppdragets
utsträckning i tiden har då varit på förhand bestämt.

378

Befogenheten att engagera speciallärare för viss kurs tillkommer
sektionschefen, men kan av denne delegeras till honom underställda
kursledare för vissa utbildningsavsnitt. En dylik delegation anser
institutet förelegat beträffande Lundquist. Sektionschefen, som
även tjänstgjorde som avdelningschef och som dessutom var engagerad
i flera andra arbetsuppgifter, hade efter vad som kan utrönas
överlåtit på Lundquist att närmare utforma utbildningsplanerna
beträffande bultpistolprojektet. Tillstånd hade av institutets chef
lämnats att anordna en eller flera enstaka kurser inom området med
anlitandet av experter enligt sedvanliga normer. I och för sig kan
sålunda förklaras, att Lundquist i sin skrivelse till Jonasson den 31
maj 1969 använt beteckningen e u (enligt uppdrag).

Innebörden av avtalet med Jonasson går emellertid vida över
befogenheten att engagera speciallärare för viss bestämd kurs mot
timersättning. Begränsning såväl i tid som kursomfattning saknas
sålunda. Lundquist anser sig emellertid ha följt gällande bestämmelser
och praxis för engagemang av speciallärare och motiverar sin
åtgärd med att Jonassons insatser behövdes förutom för direkt kursledarskap
även för planering och utarbetande av kompendier m.m.,
då han ansåg kursverksamheten vara mycket aktuell och därför
behövde diverse speciella insatser. Enligt hans mening krävdes icke
någon tidsbegränsning, då anställningen till en början var av tillfällig
art och därför lätt kunde avvecklas. Han har emellertid
räknat med att bultpistolprojektet skulle komma att förutsätta en
mera fast anställning med månadslön. Huruvida Lundquist i sin
uppgivna tillämpning av bestämmelserna för anlitande av speciallärare
handlat i god tro och efter bästa förmåga eller försökt medvetet
utnyttja desamma för ordnande av en i realiteten fast anställning
för Jonasson redan från början, låter sig svårligen klarläggas.
Handlandet har emellertid varit oskickligt enligt institutets mening.

Institutet kan vitsorda Lundquists stora nit och intresse för den
planerade verksamheten på bultpistolområdet. Att han i sina olika
åtgärder gentemot Jonasson skulle ha handlat i syfte av egen vinning,
sammanhängande bl. a. med tilltänkt omorganisation av institutet
saknar enligt institutets mening all grund.

I skrivelse den 24 oktober 1969 till länsåklagaren Thorsten Rosenberg
sade JO Lundvik: Lundquist hade i brev den 31 maj 1968 tillförsäkrat
Jonasson anställning hos institutet. Institutet hade i sitt yttrande till JO
förklarat, att innebörden av avtalet gått vida över Lundquists befogenhet.
Härtill kom att institutets chef före brevets avsändande låtit meddela
Lundquist att Jonasson inte borde anställas vid institutet. Lundquist
fick vid angivna förhållanden anses vara skäligen misstänkt för tjänstefel.
JO uppdrog därför åt Rosenberg att verkställa förundersökning.

Den 24 juli 1970 inkom Rosenberg med förundersökningsprotokoll,
innefattande bl.a. protokoll över förhör med Lundquist och med avdelningsdirektören
Holmberg, samt en avskrift av en skrift från Jonasson.
Enligt sistnämnda skrift yrkade Jonasson skadestånd med 12 208 kr.
(4X2 800 kr. +9%) jämte 6% ränta härå från och med den 1 maj
1969. Jonasson anförde som grund för sitt yrkande, att Lundquist genom

379

att locka honom till en anställning vid institutet utan att ha rätt eller
befogenhet härtill förorsakat att Jonasson gått miste om en fast anställning
med 2 800 kr. i månaden jämte 9 % semesterersättning under
fyra månader som han på grund härav gått arbetslös.

Av protokollet över förhöret med Lundquist framgår följande (institutet
benämnes i protokollet SHI).

Lundquist förklarar, att då han anställdes fick han icke några instruktioner
av sin sektionschef vad han hade att iakttaga i vad det gällde
administrativa frågor och vad han hade att iakttaga då det gällde t.ex.
att anlita ny arbetskraft. Lundquist har efter hand som olika problem
uppstått, satt sig in i för SHI gällande instruktioner och föreskrifter.

Lundquist har av eget initiativ anskaffat ”SFS nr 648 för år

1965”.

Lundquist får taga del av ett sådant kanslimeddelande dagtecknat
Stockholm den 10.3.1967, vari under punkten 2 beröres ”Anställningar”.

Lundquist uppger, att han enligt de ovan angivna föreskrifterna icke
äger rätt att anställa eller på egen hand anlita arbetskraft som icke
tillhör SHI.

Lundquist medger att han känt till att han icke ägt denna befogenhet,
allt sedan han började sin anställning vid SHI. Lundquist kände till
att tjänstetillsättning rörande befattningshavare upp till högst lönegrad
22 skulle avgöras av överdirektören efter beredning av vederbörande
sektionschef.

Lundquist vill framhålla, att till följd av en mycket snabb expansion
på den tekniska verksamheten inom institutet, har den centrala kanslifunktionen
blivit eftersatt och ej varit i stånd att i alla skiftande lägen
kunna fullfölja de åligganden som kansliet hade att fullgöra enligt
utgivna kanslimeddelanden. Det blev därför så att frågor som rörde
både ekonomi och tjänstetillsättningar blev åsidosatta. Det hade därför
utvecklats till en praxis, för de befattningshavare som arbetade ”ute
på fältet”, att man löste sina problem själv, kanske med eftersättande
av de formella bestämmelserna.

I Lundquists arbetsuppgifter ingår att vara kursledare och lärare
vid kurser. Genom den underdimensionerade kamerala sektionen kunde
han icke erhålla den service, som han behövde för kalkylering av kostnader
och anskaffning av material samt lämpliga lärarkrafter. Lundquist
var därför hänvisad till att själv göra sådant arbete som normalt
skulle ha handlagts på kameral- eller personalavdelning.

Lundquist vill framhålla, att det inte var enbart han som kämpade
med sådana svårigheter utan det var samma förhållande med andra
befattningshavare i liknande ansvarsställning. Detta förhållande var icke
obekant för avdelningschefen. Lundquist uppger, att det rått samma
svårigheter under hela hans anställningstid vid SHI.

När det gällde att anlita ny lärarkraft har Lundquist alltid diskuterat
frågan med avdelningschefen. Men har det varit fråga om att skaffa
en ersättare vid någon sjukdom eller annan orsak, har Lundquist som
regel gjort detta på egen hand utan föregående kontakt med avdelningschefen.

Lundquist uppger, att anlitandet av någon ny lärarkraft har icke vid
något tillfälle skett med mindre än att Lundquist rådgjort med avdelningschefen
och så har även gjorts i fallet Jonas Jonasson.

380

Lundquist hade kommit i förbindelse med Jonasson, vilken Lundquist
ansåg borde knytas till institutet eftersom Jonasson otvivelaktigt
hade stora kunskaper rörande bultpistoler. Under januari—februari
1968 hade Lundquist i samråd med avdelningschefen Rasmussen kommit
fram till att man skulle söka bereda Jonasson en anställning vid
institutet under några år framåt eller med andra ord så länge fråga
var om undervisning inom bultpistolområdet. Man hade också diskuterat
att lönen borde motsvara lönegrad A 21. På Jonassons önskan hade
man infört en annons i Dagens Nyheter den 22.3.1968 då Jonasson ville
ha annonsen att peka på då han lämnade sin tidigare anställning.

Visserligen hade det varit Jonassons önskan att arbetet som konsult
skulle utannonseras, men det hade icke varit någon förutsättning för
att man skulle kunna anlita Jonasson. Lundquist hade på eget bevåg
avfattat annonsen och låtit införa densamma i Dagens Nyheter den

22.3.1968 för att därigenom göra en undersökning huruvida andra och
måhända mera kvalificerade personer än Jonasson voro intresserade
av arbetet. Lundquist skulle vilja hålla för troligt att man erhållit svar
från 7—8 sökande som samtliga uppsökt institutet och där fått tillfälle
redogöra för sina kunskaper inom området. Det befanns emellertid att
Jonasson, enligt Lundquists uppfattning, var den som var mest lämpad
för de tilltänkta arbetsuppgifterna.

Denna prövning av de olika sökandena hade Lundquist ensam företagit
utan att meddela någon överordnad därom. Lundquist vill framhålla,
att detta var ett förhållande som han tidigare tillämpat utan att närmare
redogöra för eller meddela till överordnad.

Lundquist uppger, att det var han som varit pådrivande kraften när
det gällde anlitande av Jonasson men att Lundquist hållit såväl avdelningsdirektören
Rasmussen som avdelningsdirektör Holmberg informerad
om hur bultpistolsprojektet arbetades fram och därmed också hur
Lundquist sökte engagera Jonasson som konsult.

Personalfrågan diskuterade Lundquist med avdelningsdirektör Holmberg
och denne hade inga invändningar mot Jonassons anställande vid
institutet som konsulent i lönegrad A 21 i likhet med vad som i övriga
fall gjordes med konsulenter. I detta första skede och innan föredragning
gjordes inför överdirektören, hade inte något timarvode diskuterats
utan det hade varit fråga om en ren anställning. Lundquist skulle hålla
för troligt att Jonasson vid denna tidpunkt icke delgavs Holmbergs
uppfattning om att tjänsten skulle lönegradsplaceras.

Lundquist skulle vilja hålla för troligt, att det var en av de sista
dagarna i april månad 1968 som han kallade Jonasson till ett sammanträde
inför dåvarande överdirektören Wik för att behandla frågan om
Jonassons anställning vid institutet. Vid detta sammanträde, som hade
som huvudfråga Jonassons anställning, hade även berörts bultpistolsprojektet
men detta mer som en underbyggnad för en motivering att
Jonasson skulle anställas för projektet. Vid detta sammanträde hade
icke något beslut fattats av överdirektören rörande Jonassons anställning
vid institutet, överdirektören hade däremot omnämnt, att han
skulle lämna ett definitivt besked inom en vecka rörande Jonasson
sedan frågan diskuterats i institutets arbetsutskott. Detta besked från
överdirektören skulle lämnas tjänstevägen, dvs det skulle ankomma
på Lundquist att delge Jonasson det slutgiltiga ställningstagandet. Jonasson
hade låtit sig nöjas med detta besked.

Något besked rörande Jonasson hade Lundquist, trots upprepade

381

förfrågningar, icke erhållit trots att Lundquist vänt sig till såväl
överdirektören som avdelningsdirektörerna Rasmussen och Holmberg.
Överdirektören för sin del uppgav, att han icke berört frågan i arbetsutskottet
och själv hade han inte fattat något beslut.

Lundquist hade icke uppfattat överdirektörens undvikande svar såsom
att denne var negativ till anställandet eller anlitandet av Jonasson.
Lundquist hade uppfattat överdirektörens passiva hållning som ett
utslag för att överdirektören icke i tillräcklig grad blivit övertygad om
de allvarliga brister som var rådande vid handhavandet av bultpistoler
och andra därmed liknande verktyg.

Lundquist, som ansåg sig vara utsatt för en viss press från Arbetarskyddsstyrelsen,
Bygghälsan m.fl. institutioner att få till stånd en viss
undervisning, hade då på eget bevåg och utan att underrätta överdirektören
Wik samt avdelningsdirektörerna Rasmussen och Holmberg,
avsänt brev till Jonasson den 31.5.1968.

Brevet till Jonasson hade Lundquist undertecknat med institutets
stämpel och under denna ”eu Lars Lundquist”. Lundquist äger inte
rätt att teckna SHI.s namn. På fråga på vems uppdrag Lundquist skrivit
detta brev, uppger Lundquist, att han inte erhållit någons uppdrag
att sända detta brev och att han helt rutinmässigt som på övriga brev,
vilka han avsänder, undertecknat detta brev ”eu Lars Lundquist”.

Enligt Lundquists uppfattning, var det avsikten, att Jonasson skulle
arbeta som konsulent i frågor rörande bultpistoler och att detta arbete
enligt Lundquists uppfattning skulle sträcka sig över en tid om c:a 3 år.
Detta var Jonasson även fullt medveten om. Enligt Lundquists egen
uppfattning, måste Jonasson styrkts i sin uppfattning att brevet av den

31.5.1968 avsåg ett erbjudande till Jonasson att börja denna anställning
till en början mot timersättning men sedermera i lönegradsplacering.
Lundquist var medveten om Jonassons dåvarande anställningsförhållande
och att Jonasson då uppbar lön som översteg den som skulle
utgå från institutet.

Som svar på Lundquists brev av den 31.5.1968 avsände Jonasson en
bekräftelse dagtecknad den 12.6.1968.

Den 15.8.1968 började Jonasson sitt arbete vid SHI:s rörkontor vid
Turbinvägen 10 i Nacka. Den 31.12.1968 lämnade Jonasson på egen
begäran sin anställning vid SHI.

Då Jonasson började sin anställning föreställdes han av Lundquist
för den nye avdelningsdirektören Bengt Hökbäck, som tillträtt sin
befattning den 1.7.1968. Såvitt Lundquist kan erinra sig, kände Hökbäck
redan då något till om Jonasson. Avdelningsdirektör Holmberg
var vid tillfället på semester och återkom inte förrän någon gång i
början av september månad 1968. —

Lundquist håller för troligt, att han informerat avdelningsdirektör
Hökbäck om tidigare överdirektör Wiks passiva inställning till en anställning
av Jonasson. Lundquist skulle tro, att denna information till
avdelningsdirektör Hökbäck senast givits då Lundquist uppgjorde arvodeslistan.
Då avdelningsdirektör Holmberg återkom i tjänst efter
semestern, gjordes av Holmberg och Hökbäck en ytterligare undersökning
rörande formerna för Jonassons anställning. Någon kritik från
avdelningsdirektör Holmbergs sida erhöll inte Lundquist för att han
anställt Jonasson.

Då Jonasson arbetade lagstadgad arbetsvecka visade det sig, att med
den utgående timersättningen, kom Jonasson att uppbära en lön som

382

nästan motsvarade lönegrad A 30 och som icke rymdes inom den för
institutet anvisade löneanslaget. Troligen i december 1968 erbjöds Jonasson
därför en tjänst med avlöning motsvarande lönegrad A 21 av överdirektör
Bengt Resare. Detta erbjudande godtog inte Jonasson utan
han lämnade sin anställning vid institutet den 31.12.1968.

Lundquist medger, att han på eget bevåg och utan att inhämta tillstånd
av sina därtill behöriga överordnade, översänt ett till Jonasson
den 31.5.1968 dagtecknat brev innehållande erbjudande om anställning
utan att därtill vara behörig enligt för SHI utfärdad instruktion och
SHI:s egna kanslimeddelanden, varigenom Lundquist gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Lundquist framhåller, att han hela tiden hållit Jonasson informerad
om överdirektören Wiks passiva ställningstagande till Jonassons anställning
vid institutet. Lundquist hade för Jonasson framhållit, att
”vi måste visa hur duktiga vi är, så att vi kan visa ett resultat och då
ordnar sig anställningen”.

Vid samtal med Jonasson hade Lundquist på tal om överdirektör
Wiks passiva ställningstagande, hänvisat Jonasson att själv kontakta
överdirektör Wik. Enligt vad Lundquist trott sig veta, har Jonasson
även gjort detta.

Lundquist uppger, att han varit medveten om att han överskridit
sina befogenheter vid anställandet av Jonasson men att han gjort detta
inför det tryck utifrån bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen, Bygghälsan, Byggnadsarbetarförbundet
m.fl. institutioner vilka påfordrade en utbildning
av handhavandet av bultpistoler.

Lundquist anser sig ha varit ställd mellan detta tryck utifrån och
den passivitet, som vidlådde institutets dåvarande ledning inför pressande
aktuella problem.

På JO:s uppdrag hölls därefter förhör med Jonasson i Malmö. Jonasson
uppgav härvid bl.a.:

Han var vid den tid då Lundquist tog kontakt med honom — i mitten
av januari 1968 — anställd som teknisk konsult och distriktschef i
Nordisk Trading AB, Arlöv, och tillfälligt stationerad i Stockholm.
Han hade där en garanterad lön av 2.800 kr. i månaden och traktamente,
då han var stationerad i Stockholm. Anställningen var förenad
med en konkurrensklausul av innebörd att han under året efter det han
slutade sin anställning hos bolaget ej fick befatta sig med konkurrerande
verksamhet i någon form, vare sig direkt eller indirekt.

Vid de samtal han hade med Lundquist gjorde han klart för denne,
att om han skulle tänka sig lämna anställningen vid Nordisk Trading
AB skulle det vara till en lön som översteg den han hade med 200—300
kr. i månaden, eller alltså minst 3.000 kr. i månaden, samt vidare att
det blev en placering vid institutets avdelningskontor i Malmö, där
han hade familjen. Han var dock beredd att under initialskedet arbeta
i Stockholm. Under den tiden skulle utgå traktamente i likhet med
vad som gällde då han för bolaget var stationerad i Stockholm. Det
sista var en absolut förutsättning, då han eljest ej skulle kunna klara av
utgifterna för två hushåll. Lundquist tyckte hans krav var rimliga. I
samband med dessa kontakter bad Lundquist honom att han skulle
göra upp en kursplan för den aktuella verksamheten och iordningställa
ett kompendium i ämnet samt konsulterade honom överhuvud i olika

383

frågor, som rörde bultpistoler. Arbetet med kursplanen och kompendiet
skulle vara klart så fort som möjligt och ersättas med, för kursplanen
30 kr. i timmen och för kompendiet 25 kr. per sida jämte omkostnader.
För utarbetande av kompendiet översände Lundquist diverse arbetsmaterial,
bl.a. de amerikanska, tyska och österrikiska bultpistolsbestämmelsema.

Vid sammanträde inför Wik fick Jonasson tillfälle att framföra sina
åsikter angående den planerade kursverksamheten och vad han hade
för kvalifikationer, då det gällde bultpistoler. Sammanträdet varade ej
någon längre tid och Wik tackade honom utan att lämna vare sig positivt
eller negativt besked om anställningen. Lundquist, som bad honom
vänta utanför, kom efter någon stund ut till honom och upplyste då,
att han gjort ett mycket positivt intryck på Wik och att det skulle
lämnas besked om anställningen inom den närmaste tiden. Det dröjde
emellertid med beskedet och Jonasson hade flera telefonsamtal i saken
med Lundquist, som då sade, att det ännu inte var klart och att det
tog sin tid. Jonasson gjorde härvid Lundquist uppmärksam på att det
var angeläget att han fick bekräftelse så fort som möjligt, om verksamheten
skulle kunna påbörjas den 2 september 1968, eftersom han
hade tre månaders uppsägningstid hos Nordisk Trading AB. Lundquist
nämnde därvid, att han kunde ta personlig kontakt med Wik för
att skynda på ärendet. Jonasson försökte ringa Wik men träffade honom
aldrig, då denne endera var utgången eller på semester. Jonasson var
själv ute och reste under denna tid och kunde ej ringa vid alla tillfällen.
Han skickade ett kortbrev till Wik, som innehöll något i stil
med ”för att bekräftelsen skall nå mig, befinner jag mig i Boden
under pingsten”. Han informerade även Lundquist, var han kunde nås,
då han var ute och reste. Sedan kom Lundquists brev av den 31 maj
1968 och då var han i Boden. Han trodde nu det hela var klart, skrev
i brev den 12 juni 1968, att han accepterade anställningen samt sade
upp sig hos Nordisk Trading AB. Lundquist hade vid sina kontakter
med Jonasson alltid uppträtt som ”en chef”, varför Jonasson trott att
Lundquist haft en högre befattning vid institutet.

Arbetet med kursplanen hade han översänt till Lundquist den 14 maj
1968 och kompendiet var färdigställt den 2 juli 1968.

När han efter uppsägningen slutat anställningen hos institutet, anmälde
han sig omedelbart hos arbetsförmedlingen i Malmö. Med hänsyn
till den specialinriktning han hade samt till konkurrensklausulen
med Nordisk Trading AB visade det sig mycket svårt för honom att få
något arbete. Först fr.o.m. den 1 maj 1969 fick han en anställning som
teknisk konsult hos AB Nils Stille.

Med hänsyn till Lundquists under förundersökningen lämnade uppgifter
att han trots upprepade förfrågningar till såväl Wik som Rasmussen
och Holmberg inte erhållit något besked rörande Jonasson
höll JO Lundvik på ombudsmannaexpeditionen förhör med Wik och
Holmberg.

Wik uppgav vid förhöret:

Efter det sammanträde som hölls på hans tjänsterum i institutets
lokaler i Stockholm i slutet av april 1968 och vid vilket Holmberg,
Rasmussen och Lundquist samt möjligen ytterligare någon person var

384

närvarande nämnde någon att Jonasson, som Lundquist önskade anställa
för bultpistolsprojektet, fanns utanför. Det var möjligt att nämnda
projekt hade diskuterats tidigare, men det kom som en ”chock” för
Wik att man utan vidare tagit dit en person som man önskade anställa.
Jonasson fick komma in till Wik, varvid projektet diskuterades. Wik
var bl.a. intresserad av att få veta om Jonasson var bunden vid något
visst fabrikat. Wik ansåg att Jonasson ej kunde anställas på så lösa
boliner, då den ekonomiska sidan av saken först måste undersökas.
Det är mycket troligt att Wik för Lundquist eller Rasmussen framhöll
att det emellertid ej förelåg något hinder att Jonasson anlitades som
lärare vid eventuella kurser i bultpistolshantering vid institutet. Det är
också möjligt att han ej lämnade något besked beträffande anställningen
så snart därefter utan att han först funderade en tid. Wik
önskade bl.a. rådgöra med chefen för byggnads- och trätekniska sektionen
om ej projektet ifråga hörde hemma under nämnda sektion. De
vanligaste kurserna vid institutet var femdagarskurser om 30—35
timmar med normalt flera lärare. Den kurs man tänkt sig att Jonasson
skulle svara för var kortare och tänkt att vara endast cirka 12 timmar
fördelade på ett par dagar. För en 12 timmars kurs kunde en lärare få
50, 75 eller 100 kr. per timme beroende på kompetens. Gällde det en
expert kunde arvodet uppgå till 300 kr. per timme. I Jonassons fall
skulle ersättningen sannolikt ha uppgått till 50—60 kr. per timme.
Wik har för sig att han i samband med att han vid ett tillfälle mötte
Rasmussen eller Lundquist, troligen den senare, i korridoren sade att
Jonasson ej kunde anställas. Wik har också ett minne av att han till
sin sekreterare, fru Maj-Britt Mattsson, sagt att hon skulle meddela att
någon anställning ej kunde ske.

Sedan Wik tagit del av Lundquists under förundersökningen lämnade
uppgifter att Lundquist skulle ha frågat olika personer vid institutet
huruvida Jonasson skulle anställas, anförde Wik: Lundquist hade troligen
ej frågat honom direkt men han kan ha ringt till Mattsson. Wik
hade sagt till henne att hon skulle hälsa Lundquist att det ej kunde
bli någon anställning. Det är möjligt att Wik vid sammanträdet i april
1968, då Jonasson var närvarande, sagt att han skulle tala med arbetsutskottet
för att på så sätt skaffa sig respit. Wik var negativ till att
Jonasson anställdes men ej till att han anlitades för kursverksamhet.
Wik såg ej det brev som Lundquist avsände den 31 maj 1968. Lundquist
sände brevet helt självsvåldigt. Om Lundquist ej fått vare sig
”ja” eller ”nej” från verksledningen har han ej haft befogenhet att
anställa Jonasson.

Holmberg anförde:

Han tror att Wik vid sammanträdet sade att Jonasson kunde anlitas
för kursverksamhet för enstaka kurs. Vid ett senare informellt sammanträffande
mellan Wik, Holmberg, avdelningsdirektören Ejerhed
och byrådirektören Ternstedt diskuterades bultpistolsprojektet, varvid
Wik sade att han ej var intresserad av föreslagen anställning för detsamma.
Besked i saken skulle av honom enligt vad som sagts vid sammanträdet
i april 1968 lämnas till Lundquist eller Rasmussen. Efter
någon vecka frågade Lundquist eller Rasmussen Holmberg om Wiks
beslut, varvid Holmberg hänvisade till Wik. Holmberg minns ej om han
fick förfrågan flera gånger men han höll sig ”avvaktande” och hän -

385

visade den frågande till Wik. Holmberg ansåg sig icke böra föregripa
överdirektörens definitiva besked i ärendet.

Holmberg fick därefter taga del av Lundquists under förundersökningen
lämnade uppgifter att han frågat huruvida Jonasson skulle
anställas och anförde därefter: Lundquist hade kanske frågat ett pär
gånger huruvida Jonasson skulle anställas. Holmberg ägde ej vetskap
om brevet av den 31 maj 1968 från Lundquist till Jonasson. I egenskap
av personalchef borde han ha fått kännedom om brevet. I samband
med att institutets nye överdirektör vid sitt tillträde presenterades
organisationstablå för VVS-avdelningen slog Holmberg larm då han i
den upptäckte namnet Jonasson. Det är möjligt att Holmberg dessförinnan
sett Jonasson i institutets lokaler men han hade ej reagerat
eftersom Jonasson kunde få anlitas för kursverksamhet för viss kurs.
Lundquist hade såsom närmaste assistent till chefen för sektionen för
WS och såsom kursledare inom densamma att organisera det aktuella
projektet inför vilket han var mycket entusiastisk, och där han räknade
med stor framgång. Det är möjligt att han intalat sig att han kunde
anställa någon kurslärare tills vidare istället för endast för en kurs i
taget, ”en medveten eller omedveten glidning”.

På JO:s uppdrag hölls därefter förhör med Rasmussen och biblioteksassistenten
Maj-Britt Mattsson.

Rasmussen uppgav bl.a.:

Lundquist hade föreslagit Jonasson som en lämplig kraft för den
planerade kursverksamheten och hade även föredragit anställningsfrågan
för Rasmussen. Innan sammanträdet med Wik i slutet av april
1968 hade Rasmussen träffat Jonasson vid ett par tillfällen. Det var
härvid klart, att vid en eventuell anställning av Jonasson placeringsorten
skulle vara Malmö men att Jonasson fick tänka sig att de första månaderna
arbeta i Stockholm med hänsyn till de kontakter som måste tas
med arbetarskyddsstyrelsen i fråga om uppläggningen av kurserna,
något som måste noga planeras. Rasmussen hade även diskuterat anställningen
av Jonasson med Holmberg innan sammanträdet.

Anledningen till sammanträdet med Wik var att Rasmussen skulle
föredraga frågan om anställning av Jonasson som kursledare för den
planerade verksamheten. Rasmussen kände troligen till att Jonasson
hade kallats till sammanträdet, något som han dock ej själv gjort.
Rasmussens minnesbild från sammanträdet var att Wik verkade positiv
till en anställning av Jonasson. Att denna skulle ha formen av en fast
tjänst vid institutet var helt klart med hänsyn till uppläggningen av projektet
och någon form av anställning för någon enstaka kurs ansåg
Rasmussen inte var lämpligt, i så fall skulle föredragning för överdirektören
ej erfordrats. Något besked i saken, vare sig positivt eller
negativt, lämnade Wik dock ej vid sammanträdet. Ej heller uttalade
Wik något om på vilket sätt han skulle underrätta om sitt ställningstagande.
Protokoll hade ej förts vid sammanträdet.

Rasmussen fick ej heller efter sammanträdet och under tiden fram till
den 28 juni 1968, då han lämnade avdelningen, besked från Wik, om
hur det skulle bli med anställningen. Såväl han som Lundquist fann
dröjsmålet med avgörandet mycket irriterande med hänsyn till pågående
planering av höstens verksamhet, ärendets brådskande karaktär
och ovissheten för Jonassons del. Det var överhuvudtaget mycket stö -

25 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

386

rande att beslut i någondera riktningen ej träffades. Rasmussen gjorde
under angivna tid flera påstötningar i saken; dessa gjordes dock troligen
endast hos Holmberg, eftersom han ansåg saken närmast vara en
kanslifråga. Holmberg lovade vid dessa tillfällen att han skulle söka få
fram ett avgörande från Wik. Något sådant hade emellertid Rasmussen
inte fått besked om. Till bilden hörde även att Wik hade varit svåranträffbar
under denna tid. Lundquists brev till Jonasson den 31 maj
1968 hade han ej känt till.

För Rasmussen upplästes därefter vad Wik och Holmberg uppgivit
vid med dem den 30 september 1970 i ärendet hållna förhör. Rasmussen
vidhöll bestämt, att Wik ej på något sätt för honom gett till känna sitt
ställningstagande i fråga om Jonassons anställning och uppgiften i styrelsens
yttrande av den 28 februari 1969 att Rasmussen skulle ha underrättats
härom var helt felaktig. Hade så skett hade givetvis Jonasson
underrättats i vederbörlig ordning.

Maj-Britt Mattsson uppgav:

Hon tjänstgjorde vid den aktuella tiden som överdirektören Wiks
handsekreterare. Hon hade ej varit närmare informerad om bultpistolsprojektet
eller frågan om eventuell anställning av Jonasson. Hon hade
ej något som helst minne av att Wik efter ifrågavarande sammanträde
i slutet av april 1968 skulle ha sagt till henne att någon anställning av
Jonasson inte skulle ske och att hon skulle underrätta Rasmussen och
Lundquist härom.

Maj-Britt Mattsson fick därefter taga del av Wiks vid förhör i
ärendet den 30 september 1970 lämnade uppgifter att Wik till henne
skulle ha sagt att hon skulle meddela att någon anställning av Jonasson
ej kunde ske. Härtill uppgav Maj-Britt Mattsson, att det föreföll henne
helt osannolikt, att något sådant uppdrag meddelats henne. Hade så
skett, hade hon självfallet sett till att vederbörande blivit underrättade.

Sedan Lundquist fått taga del av den sålunda gjorda kompletterande
utredningen, anförde han i en skrift följande.

Jag vill bestämt förneka att jag gjort mig skyldig till tjänstefel. Jag
hade som kursledare inom institutet rätt att engagera utomstående experter
för genomförande av olika kurspaket. De på så sätt anlitade
experterna anställdes mot timersättning. Genom den anställningsformen
kan de engageras som lärare, kursplanerare, kursadministratörer m.m.

Det skall vidare beaktas att bultpistolsprojektet var av sådan karaktär
att det helt låg i linje med institutets verksamhet enligt dess instruktion
SFS 1965/648. Starka önskemål från andra myndigheter, organisationer
och enskilda förelåg att projektet mycket snart skulle igångsättas.
Vidare var samtliga inom institutet som var i kontakt med projektet
mycket positivt inställda till det.

Det brev varigenom jag i enlighet med kursledares befogenheter
anlitade Jonasson har måhända formulerats olyckligt genom att rubriken
kan anses missvisande.

Vad jag angett i brevet förutom storleken på timersättning till Jonasson
är att det efter det att verksamheten kommit igång, en tjänst skulle
kunna inrättas i lönegrad 21 vilket är den för liknande verksamhet
sedvanliga lönegraden inom institutet. Det må vidare noteras att an -

387

ställningen mot timersättning ej rapporterades till verksledningen, utan
enbart till lönekontoret, enligt gällande praxis.

JO Lundvik anförde i en den 30 oktober 1970 dagtecknad åtalsinstruktion
följande.

Bestämmelser som reglerade anställning av personal vid institutet
fanns vid den här aktuella tiden i Kungl. Maj:ts instruktion för institutet
av den 3 december 1965 samt i den av institutets styrelse den 9
december 1959 fastställda arbetsordningen.

Av dessa framgår, att institutet i mån av behov och tillgång på medel
ägde anlita experter och sakkunniga (9 § i instruktionen), att frågor
om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad 23 på löneplan A och antagande
av annan personal med motsvarande löneställning avgjordes av styrelsen
för institutet (10 § i instruktionen) samt att övriga ärenden avgjordes av
överdirektören med rätt för denne att delegera mindre viktiga avgöranden
till annan (13 och 14 §§ i instruktionen). Enligt 8 § i arbetsordningen
skulle tjänstetillsättningar och befordringsärenden, som inte
skulle hänskjutas till institutets styrelse, avgöras av överdirektören
efter föredragning av byrådirektören i närvaro av vederbörande avdelningschef
och/eller sektionschef.

Slutligen hade i ett kanslimeddelande av den 10 mars 1967 till samtliga
avdelnings- och sektionschefer m.fl. under rubriken ”Anställningar”
utsagts, att alla anställningsärenden skulle anmälas till personalchefen
(chefen för allmänna avdelningen) och beredas och föredragas efter
närmare överenskommelse med denne samt att dylik anmälan även
skulle omfatta anställning av tillfällig och korttidsanställd personal på
sektionerna, t.ex. praktikanter, studerande under ferier och annan tillfällig
hjälp.

Enligt vad institutet anfört i sitt yttrande till mig av den 30 maj 1969
har bestämmelserna i nämnda kanslimeddelande ej gällt tillfälligt anlitade
speciallärare. Befogenheten att engagera speciallärare för viss
kurs tillkom — enligt vad institutet anfört — sektionschefen men kunde
av denne delegeras till kursledare för vissa utbildningsavsnitt. Såvitt rör
bultpistolsprojektet har Lundquist haft ställning av kursledare och
såsom sådan kunnat — med stöd av underförstådd delegation — engagera
speciallärare för någon eller några kurser.

överdirektören Wik har uppgivit, att de vanligaste kurserna var
femdagarskurser med normalt flera lärare. Den kurs man tänkt att
Jonasson skulle svara för var kortare. Den skulle ha pågått cirka 12
timmar, fördelade på ett par dagar.

Genom sitt brev till Jonasson av den 31 maj 1968 har Lundquist
tillförsäkrat Jonasson anställning vid institutet som kurskonsulent. Av
Jonassons svarsbrev den 12 juni samma år framgår, att han uppfattat

388

anbudet som gällande heltidsanställning. Att heltidsanställning var
åsyftad framgår för övrigt redan av innehållet i Lundquists brev och
annat har heller inte ifrågasatts av Lundquist. Ingenting tyder vidare på
att fråga var om någon helt kortvarig eller lös anställning. Lundquists
påstående att det första halvåret skulle ha karaktär av provtjänstgöring
har bestritts av Jonasson. Att Jonasson räknade med att få stanna åtminstone
ett år styrks därav, att han sade upp sin anställning vid Nordisk
Trading AB och att han enligt arbetsavtalet var förbjuden att befatta
sig med konkurrerande verksamhet i någon form under ett år efter det
han slutat. Om anställningen vid institutet upphörde dessförinnan,
skulle Jonasson därför få svårt att finna annat arbete — något som
också blev fallet.

Av vad nu anförts framgår, att den anställning som Lundquist tillförsäkrade
Jonasson uppenbarligen var av den karaktär att rätten att
besluta härom tillkom institutets överdirektör. Att vederlaget till en
början skulle utgå i form av timersättning förändrar icke bedömandet.
Institutet har också i sitt yttrande av den 30 maj 1969 sagt, att innebörden
av avtalet med Jonasson gick vida över befogenheten att engagera
speciallärare för viss bestämd kurs. Vid polisförhöret har Lundquist
sagt sig vara medveten om att han överskridit sina befogenheter
vid anställandet av Jonasson.

Lundquist var närvarande vid sammanträdet inför överdirektören Wik
i slutet av april 1968, där man diskuterade frågan om anställande av
Jonasson. Wik lovade vid sammanträdet att senare lämna ett definitivt
besked. Ostridigt är att Wik aldrig lämnat tillstånd till att Jonasson
skulle få anställas (annat än möjligen för någon eller några enstaka
kurser). Institutet har i sitt yttrande till mig av den 28 februari 1969
hävdat, att Lundquist några dagar efter sammanträdet fått besked om
att Wik icke gick med på att Jonasson anställdes (med nyss angiven
modifikation). Vid polisförhöret har Lundquist bestritt, att han fått
något sådant besked. Vad som framkommit vid den fortsatta utredningen
kan inte anses vederlägga detta Lundquists påstående. Jag gör
därför icke gällande, att han vid avlåtandet av brevet till Jonasson
den 31 maj 1968 visste att Wik beslutat att Jonasson ej fick anställas.

Vid bedömandet av Lundquists handlande måste emellertid beaktas
— förutom att han enligt vad nyss sagts icke var behörig att anställa
Jonasson på avtalade villkor — att han visste att Wik förbehållit sig
att bestämma i frågan. Tydligen har Lundquist med hänsyn härtill icke
vågat erbjuda Jonasson omedelbar anställning i viss lönegrad utan i
stället i sitt brev utfäst vederlag i form av timersättning. Den tillförsäkrade
anställningen var icke desto mindre av den karaktär att rätten
att besluta härom tillkom Wik. Genom brevets avlåtande har därför
Lundquist ådagalagt höggradigt oförstånd.

I någon mån kan Lundquists handlande ses som utslag av iver för

389

en — enligt hans mening — god sak och otålighet över att utlovat
besked ej kom från institutets ledning. Under de förhållanden som
rådde har det dock ålegat honom att omedelbart underrätta sina överordnade
om brevets avlåtande. Om Lundquist hade gjort det, hade
institutets ledning haft möjlighet att avveckla saken på ett för Jonasson
mera tillfredsställande sätt. Man hade kanske hunnit ingripa redan
innan Jonasson sade upp sin anställning hos Nordisk Trading AB.
Lundquist underlät emellertid att underrätta sina överordnade. Först
i september 1968, när Jonasson påbörjat sitt arbete vid institutet, fick
institutets ledning kännedom om att Jonasson utlovats anställning där.

Genom brevets avlåtande och sin underlåtenhet att varsko sina överordnade
härom har Lundquist — som måste anses underkastad ämbetsansvar
— åsidosatt sin tjänsteplikt och alltså gjort sig skyldig till tjänstefel.

Lundquists handlande måste anses ha medfört förfång för Jonasson.
Att institutet i den uppkomna situationen icke ville låta Jonasson fortsätta
på de villkor Lundquist utlovat har Lundquist bort taga i beräkning.
Visserligen erbjöd institutet slutligen Jonasson anställning där i
lönegrad A 21. Det förutsattes emellertid härvid, att Jonasson skulle
vara stationerad i Stockholm, varför traktamente ej kunde utgå. Erbjudandet
var därför betydligt mindre förmånligt än det Lundquist
lämnat. Enligt Lundquists brev skulle Jonasson stationeras i Malmö,
där han hade sin familj. Under en ”igångsättningstid” skulle visserligen
Jonasson arbeta i Nacka. Jonasson uppfattade — icke utan fog —
brevet så, att han skulle få traktamente under tiden i Nacka. Det må
för övrigt framhållas, att Jonassons tanke att han skulle få arbeta i
Malmö ingalunda var orealistisk. Institutet hade ju ett avdelningskontor
där. — Såsom redan anförts räknade Jonasson uppenbarligen med att
anställningen vid institutet skulle vara minst ett år. Brevet av den 31
maj 1968 säger icke direkt något om anställningens beräknade varaktighet.
Med hänsyn till vad som är skick och bruk inom statstjänsten
hade det bort klart sägas ifrån, om anställningstiden beräknades bli
helt kort. Vid de förhandlingar som föregick brevet har ej heller förekommit
något som antydde endast kortvarig anställning. Vid polisförhöret
talade Lundquist om 3 års arbete. Enligt min mening talar helt
övervägande skäl för att Jonasson — om han blivit behörigen anställd
nå erbjudna villkor — med hänsyn till syftet med anställningen skulle
ha fått stanna åtminstone ett år, förutsatt att han fullgjort sina åligganden
på godtagbart sätt. — Sedan Jonasson avböjt institutets anbud om
anställning med placering i Stockholm, gick han arbetslös i fyra månader.

Med hänsyn till vad nu upptagits finner jag mig icke kunna underlåta
att väcka åtal mot Lundquist för vad som ligger honom till last.
Åtal skall ske enligt följande gärningsbeskrivning.

390

Vid sammanträde i slutet av april månad 1968 inför överdirektören
för statens institut för hantverk och industri föredrogs frågan, om
tekniske konsulenten Jonas Jonasson skulle anställas som konsulent för
en vid institutet tilltänkt kursverksamhet avseende handhavandet och
skötseln av s.k. bultpistoler. Enligt 13 § i instruktionen och 8 § i arbetsordningen
för institutet skulle ärendet avgöras av överdirektören. Lundquist
var sålunda icke behörig att själv besluta i saken. Vid sammanträdet
var Lundquist närvarande. Överdirektören lovade att senare
lämna besked i frågan om Jonassons anställande. I brev den 31 maj
1968 till Jonasson, vilket brev var undertecknat ”e.u. Lars Lundquist”,
tillförsäkrade Lundquist Jonasson anställning vid institutet som kurskonsulent
vid ”VVS-Rörkontoret”. Något beslut om anställning av
Jonasson hade dock aldrig fattats av överdirektören, vilket förhållande
Lundquist kände till. Det har i den uppkomna situationen ålegat Lundquist
att ofördröjligen underrätta sina överordnade om brevets avlåtande.
Detta har Lundquist underlåtit. Genom brevets avlåtande
och underlåtenheten att varsko sina överordnade härom har Lundquist
åsidosatt sin tjänsteplikt.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.
Åtalet skall väckas vid Södertörns domsagas häradsrätt.

Tillfälle skall beredas Jonasson att föra skadeståndstalan i målet. Av
honom framställda yrkanden bör understödas i den mån de framstår
som rimliga och skäliga.

JO uppdrog åt dåvarande hovrättsassessorn och föredraganden hos
JO Bo G. Nordström att väcka och utföra åtal mot Lundquist i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Nordström väckte därefter åtal mot Lundquist vid Södertörns domsagas
häradsrätt (numera Södertörns tingsrätt) i enlighet med åtalsinstruktionen.

Jonasson framställde yrkande om skadestånd av Lundquist.

På därom gjord framställning blev Nordström, som lämnat sin tjänst
vid ombudsmannaexpeditionen, av JO befriad från vidare befattning
med uppdraget. JO uppdrog åt kammaråklagaren Sven Dangården att
utföra det beslutade åtalet mot Lundquist.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 5 maj 1972 och ogillade
därvid åtalet. Jämväl skadeståndsyrkandet ogillades.

I domskälen anförde tingsrätten under rubriken ANSVARSFRÅGAN
— efter att först bl.a. ha återgivit de i målet hörda personernas berättelser
— följande.

Lundquists överenskommelse med Jonasson sådan den kommit till
uttryck i Lundquists brev 31.5.1968 och Jonassons svarsbrev 12.6.1968
innebar att Jonasson engagerades som kurskonsulent för heltidsarbete

391

eller i varje fall i det närmaste heltidsarbete för institutets räkning, att
ersättningen skulle tills vidare utgå i form av timlön samt att placeringsorten
till en början skulle vara Nacka men sedermera Malmö. Frågorna
om rese- och traktamentsersättning och semester reglerades genom
hänvisning till statliga bestämmelser. Tiden för Jonassons engagemang
behandlades ej i breven. Det är dock mellan Lundquist och Jonasson
ostridigt att engagemanget skulle avse en fortlöpande tid av åtminstone
2—3 år, och det stod klart för Lundquist att Jonasson skulle säga upp
sin dåvarande anställning hos Nordisk Trading AB.

Lundquist har gjort gällande att han hade befogenhet att ingå ett
sådant avtal som det här ifrågavarande. Enligt praxis som utbildats
inom institutet hade Lundquist och även andra befattningshavare vid
institutet befogenhet att för institutets räkning anlita lärare, instruktörer
m.fl., vilka avlönades i form av timpenning.

Lundquist har påstått att det förekommit att på så sätt anlitade personer
arbetat hos institutet fortlöpande under 1—2 års tid utan att detta
föranlett någon anmärkning. Detta påstående har ej vederlagts.

Det synes i varje fall som om en betydande oklarhet rått beträffande
Lundquists — och även andra befattningshavares — rätt att mot timlön
anlita personer för arbete för institutets räkning. Det har ej framkommit
att någon begränsning funnits i fråga om den tid för vilken ett
sådant engagemang skulle gälla.

Wiks vid sammanträdet i slutet av april 1968 gjorda uttalande att
han skulle lämna besked i saken längre fram kan tolkas så att han
endast skulle tillkännage sin ståndpunkt i frågan huruvida Jonasson
skulle få en verklig anställning hos institutet.

På grund härav är ej styrkt att Lundquist genom överenskommelsen
med Jonasson överskridit sin befogenhet.

Någon skyldighet för Lundquist att underrätta överordnade om
engagemang av personer mot timlön har, såvitt visats, ej förelegat.

Det är alltså ej klarlagt att Lundquist gjort sig skyldig till tjänstefel
i de med åtalet avsedda hänseendena.

Under rubriken SKADESTÅNDSFRÅGAN fann tingsrätten härefter
på anförda skäl att Jonassons skadeståndstalan ej kunde bifallas.

Rättens ordförande var beträffande motiveringen i ansvarsfrågan
skiljaktig och ansåg att domskälen från och med det stycke som börjar
med orden ”Det synes i varje fall” fram till rubriken SKADESTÄNDSFRÅGAN
borde ha följande lydelse.

Lundquist har emellertid förklarat att det ej förekommit att han vid
anlitande av personer, varom nu är fråga, överenskommit om längden
av tiden för deras engagemang. Ej heller hade någon gång avtalats om
annan stationeringsort än Stockholm.

Det kan ej vara rimligt att den enligt instruktionen för institutet
gällande regleringen av behörigheten att tillsätta tjänster åsidosättes
genom att befattningshavare, som ej har dylik behörighet, träffar avtal
som skiljer sig från vanligt tjänsteavtal endast i så mån att lönen bestämmes
i form av timlön i stället för månadslön.

Att märka är även att Wik vid sammanträdet i slutet av april 1968
förbehållit sig att bestämma huruvida Jonasson skulle engageras för
bultpistol-projektet. Lundquist har varit medveten om att Wik därefter
ej lämnat sådant tillstånd.

392

På grund härav har Lundquist genom överenskommelsen med Jonasson
överskridit sin befogenhet.

Lundquist har härigenom — och likaledes genom underlåtenheten
att varsko sina överordnade om anlitandet av Jonasson — av oförstånd
åsidosatt sin tjänsteplikt.

Frågan om Lundquists och andra befattningshavares rätt att anlita
utomstående personer för olika verksamheter vid institutet synes
emellertid ha varit oreglerad och oklar. Lundquist har tydligen handlat
uteslutande i syfte att tillgodose ett i hans mening mycket beaktansvärt
intresse. Att Lundquist ej underrättade sin närmaste överordnade,
Rasmussen, om anlitandet av Jonasson kan förklaras med att Rasmussen
vid den aktuella tiden var på semester och därefter slutade sin
tjänst. Med hänsyn härtill finner tingsrätten att Lundquists tjänstefel
icke är av sådan beskaffenhet att det bör föranleda ansvar. Tingsrätten
har härvid jämväl beaktat att, även om Lundquists handlande förorsakat
Jonasson skada, det ej är uteslutet att denna skada kunnat undvikas
genom en smidigare handläggning av frågan om Jonassons fortsatta
engagemang hos institutet.

JO Lundvik uppdrog åt Dangården att genom vad fullfölja talan mot
tingsrättens dom.

Jämväl Jonasson vädjade mot tingsrättens dom.

Svea hovrätt meddelade dom i målet den 19 oktober 1973, varvid
tingsrättens domslut fastställdes.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

Av Lundquist härstädes lämnade i målet icke vederlagda uppgifter
framgår bl.a. att han varit i kontakt med myndigheter och organisationer
ifråga om bultpistolprojektet och mer eller mindre utfäst att
institutet skulle planera och starta utbildning, att Lundquist, då något
besked icke kunnat erhållas från Wik, sett sig tvungen att finna en
lösning och därför inom ramen för den befogenhet han ansett sig ha att
anlita experter avlåtit brevet 31.5.1968 till Jonasson samt att han dessförinnan
underrättat Jonasson om att denne icke kunde beredas anställning
i lönegrad 21 utan att Lundquist ”måste kompromissa” och tills
vidare anställa honom som arvodesavlönad per timme för utbildningsverksamheten
inom bultpistolprojektet.

Utredningen i målet visar, att de diskussioner som ägde rum under
början av år 1968 mellan Lundquist och Jonasson angående den senares
tillämnade anställning hos institutet för arbete med bultpistolprojektet
avsåg ett två—treårigt engagement på heltid. Det har alltså stått klart
för Lundquist, att anlitandet av Jonasson enligt de föreliggande planerna
skulle medföra att denne måste lämna sin dåvarande anställning för
att på heltid syssla med bultpistolprojektet.

Vid sammanträdet inför Wik i slutet av april 1968 har Rasmussen
och Lundquist sökt intressera Wik för bultpistolprojektet och har därvid
till diskussion upptagit frågan om anställande av Jonasson i lönegrad
21. Wik har vid tillfället meddelat, att han skulle lämna besked
inom en vecka. Visserligen är utrett att Lundquist, enligt vid institutet
utbildad praxis, i och för sig ägt anlita Jonasson såsom kursledare mot
timarvode. Emellertid kan Lundquist inte anses ha varit berättigad att

393

i den föreliggande situationen — då Wik ännu ej klargjort sin inställning
till frågan om bultpistolprojektet borde förverkligas — medelst
brevet 31.5.1968 föregripa Wiks avgörande genom att anlita Jonasson
mot timarvode i en utsträckning som motsvarade den tilltänkta lönegradsplacerade
anställningen.

Genom Wiks underlåtenhet att lämna besked i saken har Lundquist,
som varit mycket angelägen att fullfölja projektet och särskilt med hänsyn
till dettas betydelse för arbetarskyddet haft fog härför, försatts i en
synnerligen svår situation. Med beaktande härav och omständigheterna
i övrigt — bl. a. pågående omorganisation inom institutet och det förestånde
bytet på överdirektörsposten — framstår Lundquists åtgärder
att avlåta ifrågavarande brev och att icke varsko sina överordnade därom
som så ursäktliga, att de inte kan tillräknas honom som tjänstefel.

Vid denna bedömning kan skadeståndsyrkandet icke bifallas.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft såvitt rör frågan om ansvar
och skadestånd.

Påståenden om jävsförhållanden och bristande objektivitet inom
nämnder hos styrelsen för teknisk utveckling i samband med fördelning
av forskningsmedel m. m.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) fördelar bl. a. statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Enligt 7 § i verkets
instruktion i dess lydelse före den 1 januari 1973 inrättade styrelsen
särskilda nämnder för fördelning av stöd till tekniska forskningsprojekt
eller rådgivning inom styrelsens verksamhetsområde. I ärende rörande
fördelning av stöd till tekniskt forskningsprojekt beslutade sådan nämnd
på styrelsens vägnar. Om bidraget översteg vissa större belopp, skulle
beslutet underställas styrelsen för godkännande i plenum. I fråga om
stöd till industriellt utvecklingsarbete beslutade enligt instruktionen
verkets styrelse. Fram till den 1 januari 1972 fanns bl. a. en nämnd för
bioteknik. I 8 § instruktionen (äldre lydelse) föreskrevs att ledamot av
nämnd skulle ha framstående skicklighet och beprövad erfarenhet inom
nämndens verksamhetsområde. Nämnden för bioteknik hade följande
sammansättning: professorn Sven Brohult, ordförande, professorn CarlGöran
Hedén, vice ordförande, direktören Nils Bergling, professorn
Lennart Enebo, docenten Bo Hallgren, överingenjören Gösta Lagermalm,
professorn Ragnar Nilsson, direktören Evald Sandegren, professorn
Erik von Sydow, fil. dr Martin Tveit, direktören Alf Åkerman och
docenten Nils Molin, adjungerad. Avdelningsdirektören Rut BäcklundLarsson
tjänstgjorde som sekreterare i nämnden.

I tidningen Aftonbladet fanns i augusti 1971 två artiklar som behandlade
STU:s verksamhet. Tidningen gjorde gällande att mer än
hälften av de forskningsmedel som nämnden för bioteknik fördelat till -

394

fallit ledamöter i nämnden. I en av artiklarna ställdes frågan, varför
det var mer intressant att satsa på forskning om hundmat än på forskning
rörande u-ländernas försörjningsproblem. Därmed åsyftades å ena
sidan forskningsanslag som tilldelats Salén Interdevelop AB och å andra
sidan behandlingen av en ansökan från fil. lic. B. O. Gillberg. Tidningen
relaterade även ett fall, där Sven Brohults hustru erhållit forskningsbidrag
av nämnden. Tidningen påpekade, att riksrevisionsverket i en
rapport kritiserat STU:s sätt att tillämpa sekretessbestämmelserna. En
av artiklarna innehöll också en redogörelse för nämndledamöternas
konsultuppdrag.

Vad som förekom i dessa tidningsartiklar föranledde socialchefen
Arne Isaksson, Bollstabruk, att hos JO hemställa om utredning av
saken.

Nämnden för bioteknik diskuterade av eget initiativ innehållet i de
båda artiklarna vid ett sammanträde den 15 september 1971. Under
denna del av sammanträdet deltog på egen begäran även f. d. generaldirektören
Martin Fehrm, som lämnat sin befattning hos verket den 30
juni 1971.

Sedan ärendena därefter av JO Lundvik remitterats till STU för
yttrande, inkom STU med yttrande vari STU hänvisade till en skrivelse
från Fehrm av den 1 november 1971.

Ytterligare utredning förebragtes bl. a. genom förhör med avdelningsdirektören
Rut Bäcklund-Larsson, främst berörande jävsfrågor.

1. Allmänna frågor

Biotekniska nämnden framhöll vid sitt sammanträde den 15 september
1971 bl. a.

Tidningens påpekande att nämndledamöterna delar ut pengar till sig
själva får en klart missvisande karaktär när man underlåter att betona
att de representerar några av landets största och mest dynamiska speciallaboratorier
inom facket, exempelvis svenska institutet för konserveringsforskning
(SIK) i Göteborg och avdelningen för tillämpad mikrobiologi
(ATM) vid karolinska institutet. Det var alltså exempelvis i det
sistnämnda fallet inte Hedén och Molin som fick »majoriteten av pengarna».
Mottagare var i själva verket ett dussintal forskare inom en avdelning
som tillkommit på STU:s initiativ i syfte att åstadkomma en
punktförstärkning inom viktiga och starkt samhällstillvända områden,
där Sverige släpar efter utvecklingen utomlands. För såväl SIK som
ATM är dessutom anslagen av sådan storleksordning att de slutbehandlats
i STU:s styrelse.

Fehrm framhöll i sin skrivelse bl. a. följande.

Nämnden för bioteknik har liksom övriga nämnder sammansatts för
att erhålla en så allsidig representation som möjligt för den sakkunskap,
som erfordras för att bedöma anslagsärenden. Eftersom STU har att
behandla ärenden rörande stöd till teknisk forskning och utveckling

395

med betoning även av den industriella utvecklingsaspekten är det naturligt
att i en nämnd som den biotekniska det måste finnas sakkunskap
beträffande såväl den rent vetenskapliga som den tekniskt-industriella
aspekten av olika projekt. Jag kan inte finna annat än att ifrågavarande
nämnd mycket väl svarar mot dessa synpunkter. I Aftonbladets artikel
av den 21 augusti 1971 har beträffande nämnden framförts två kritiska
synpunkter:

1.1. Den ena är att »merparten av pengarna går till nämndledamöterna
själva». I första hand vill jag därvid hänvisa till vad som anfördes
vid nämndens sammanträde den 15 september 1971. Att anslag till SIK
och ATM slutbehandlats och godkänts av STU styrelse, enligt gällande
regler för anslag över ett visst belopp, måste otvivelaktigt tas som ett
bevis för att styrelsen ansett nämnden handlat med oväld i dessa frågor.
Jag har för min del inte funnit anledning frångå min personliga uppfattning
om nämndens oväld även vid handläggning av övriga anslagsfrågor.
De faktiska förhållandena är också att den biotekniska utvecklingen
inom landet i hög grad främjats genom nämndens insatser. Några
anmärkningar har ej heller tidigare anförts mot nämndens handläggning
av sina ärenden.

1.2. Den andra synpunkten beträffande nämnden som sådan är att
flera av ledamöterna är anställda vid eller konsultanknutna till enskilda
företag. Aftonbladets artikel den 21 augusti, där nämndledamöternas
anställnings- och konsultförhållanden redovisas, avslutas med en citerad
fråga: »Var hör den här experten egentligen hemma? Vad försvarar
han?» När det gäller nämnden för bioteknik är svaret givetvis att de
olika experterna, liksom i andra nämnder, hör hemma i nämnden i sin
egenskap av expert och inte representerar något annat än sitt kunnande.
Jag har under min mångåriga kontakt med såväl denna nämnds ledamöter
som med andra experter inom forskningsråd och nämnder inte
funnit något exempel på att inte experter lojalt sökt medverka till en
med hänsyn till avsikten med verksamheten så god lösning som möjligt
av anslagsfrågor. Att misstag kan begås är en sak — det kan aldrig uteslutas.
Att medvetet felaktigt gynnande av enskild person eller företag
skulle förekomma är en annan sak. Var och en som har något bevis
för att sådant förekommit bör givetvis omedelbart framlägga det. Jag
har inte sett något sådant bevis. Varje nämnds sammansättning med
ledamöter från såväl vetenskapliga och andra statliga institutioner som
från olika enskilda företag borgar också för att inte enbart en bred expertis
finns utan också att försök att införa ovidkommande intressen
vid handläggning av ärenden snabbt skulle upptäckas.

2. Anslag till Salén Interdevelop AB m. m.

Vid sammanträde med STU:s nämnd för bioteknik den 23 april 1971
beslutade nämnden beträffande en ansökan från Gillberg om anslag för
»fortsatta genetiska studier av bakterier tillhörande släktet Rhizobium»
att bevilja 35 000 kronor för fortsatt arbete inom landet 1.7—31.12.1971.
Nämnden förutsatte att projektet därefter kunde fortsätta med stöd
från SIDA eller statens råd för skogs- och jordbruksforskning.

Salén Interdevelop AB anhöll hos STU om anslag för att vidareutveckla
en biologisk ensileringsmetod för animaliska produkter som

396

utarbetats av professorn Ragnar Nilsson (ledamot i nämnden för bioteknik).
Nämnden för bioteknik behandlade bolagets ansökan vid ett
sammanträde den 7 juni 1971 och beslöt tillstyrka anslag för industriellt
utvecklingsarbete med vissa belopp för budgetåret 1971/72 och 1972/73.
Att Ragnar Nilsson inte skulle ha deltagit i handläggningen av detta
ärende anges inte i protokollet.

STU:s styrelse beslöt den 13 september 1971 anslå 150 000 kr. för
budgetåret 1971/72 »under förutsättning att resterande för projektet
erforderliga medel för den etapp som presenterats i ansökan tillskjutes
genom egen finansiering samt att företaget garanterar att om denna
första etapp ger ett tekniskt lyckosamt resultat, fortsätter med etapp 2
för vidareutveckling av projektet i syfte att få fram metoder för ett
bredare användningsområde. STU förutsätter vidare att tillfredsställande
avtal tecknas med uppfinnaren.»

Om bolagets ansökan framhöll nämnden för bioteknik vid sammanträdet
den 15 september 1971 följande.

Projekten rörande framställning av »hundmat» ur slakteriavfall resp.
utsädesbehandling har i tidningen framställts som konkurrerande. Så
var icke förhållandet. I ena fallet (»hundmat») rörde det sig om en
rekommendation från nämnden till STU:s styrelse beträffande ett industriellt
utvecklingsarbete, för vilken typ av projekt STU:s styrelse har
reserverat särskilda medel. I det andra fallet (utsädesbehandling) rörde
det sig om en forskningsansökan som föll inom den anslagsram som
stod till biotekniska nämndens förfogande. Projektet rörande utsädesbehandling
erhöll endast ett begränsat anslag med hänsyn till att en
tidigare exploatör efter en noggrann utredning förklarat sig ointresserad
av att fortsätta med projektet. Den sökande hade dessutom betonat
u-landsprofilen tydligare än tidigare år. Samtidigt som beslut fattades
om reducerat anslag erhöll därför SIDA en skrivelse från biotekniska
nämnden som avslutades med orden: »Biotekniska nämnden anser projektet
ytterst värdefullt och vill varmt tillstyrka anslag för fortsatt forskning
från SIDA». Detta initiativ stod helt i linje med statsmakternas
direktiv som betonar att STU:s planerande och samordnande funktioner
inom äggviteforskningen är särskilt väsentliga. Att genom utsädesbehandling
öka den biologiska kvävefixeringen utgör visserligen en indirekt
angreppsväg på problemet med den globala äggviteförsörjningen
men betydelsen av denna forskning är uppenbar. Nämnden måste
emellertid själv prioritera mera direkta och tekniskt orienterade forskningsprojekt,
särskilt sådana som kan ha betydelse för svenskt näringsliv
och svenska försörjningsproblem.

Nämnden framhöll vidare, att Ragnar Nilsson icke varit närvarande
i nämnden vid ärendets behandling.

Fehrm sade i sin skrivelse bl. a. följande om denna sak.

STU:s verksamhet måste ses mot bakgrunden att det för stöd till
annan forskning än den tekniska forsknings- och utvecklingsverksamhet,
som STU enligt statsmakternas beslut skall stödja, finns andra organ,

397

forskningsråd och motsvarande. STU överlämnar regelbundet inkommande
ansökningar som faller utanför STU:s ansvarsområde till det
organ, inom vars ansvarsområde ansökan faller, respektive hänvisar
sökande till sådant organ. I pressen anges ibland STU som det organ,
som ger statliga anslag till forskning och utveckling utan angivande
att STU:s stöd endast kan gälla tekniska FoU-projekt, enligt statsmaktsdirektiv.

Beträffande projekt, som kan vara av värde för u-länderna har STU
alltid betraktat det som en positiv egenskap, om projektet i övrigt faller
inom STU:s ansvarsområde. Med hänsyn inte minst till vad som anförts
i statsverkspropositionerna, särskilt den senaste, måste emellertid STU
enligt min uppfattning utgå från att projekt, som enbart omfattar forskning
och/eller utveckling av värde för u-länderna, icke faller inom
STU:s ansvarsområde utan bör hänvisas till andra organ, såsom SIDA
eller i förekommande fall för grundforskning ansvariga råd. Detta konstaterande
har intet att göra med min, och såvitt jag kan förstå, STU:s
styrelses känsla för behov av u-landsinsatser. Jag kan endast beklaga att
de resurser, som stått till förfogande för klart u-landsinriktad forskning,
varit för små.

Det sagda bör vara tillräckligt för att klarlägga att jag helt instämmer
i den av biotekniska nämnden anförda motiveringen för att endast bevilja
ett halvt års anslag till Gillberg för projektet »Fortsatta genetiska
studier av bakterier tillhörande släktet Rhizobium» (i avsikt att förhindra
svårigheter att fortsätta projektet under ett övergångsskede) och
därefter hänvisa projektet till stöd från SIDA eller SJFR (Statens råd
för skogs- och jordbruksforskning). — — —

Beträffande Salén Interdevelop AB:s ansökan »Vidareutveckling av
biologisk ensileringsmetod för animaliska produkter» kan jag också
hänvisa till nämndens yttrande och påpeka att detta projekt liksom
övriga, som berör industriellt utvecklingsarbete, handlagts i STU:s styrelse
(i vilken, som information till utomstående, som kan finna anledning
närmare analysera olika tidningars sätt att behandla de aktuella
frågorna, ingen av ledamöterna av biotekniska nämnden ingår) varför
styrelsen har full kännedom om detta projekts handläggning. Enligt min
uppfattning har ej heller vid behandlingen av detta projekt något förekommit,
som skulle strida mot statsmakternas instruktioner beträffande
användning av de till STU:s förfogande stående medlen.

3. Anslag till med. dr Astrid Brohult

I skrivelse till STU anhöll Sven Brohult om forskaranställning för
sin hustru Astrid Brohult för en treårsperiod, räknat från 1 januari 1971,
för undersökningar angående alkoxiglycerolernas fysiologiska egenskaper.
Tjänsten skulle placeras i lönegrad A 30. Projektets ändamål och
allmänna utförande sammanfattades på följande sätt.

Alkoxiglyceroler förekommer i små kvantiteter i många naturprodukter,
bl. a. i modersmjölk och i benmärg. Tidigare undersökningar
har visat att dessa substanser har medicinskt intresse. Sålunda har visats
(Astrid Brohult) att när alkoxiglyceroler tillförts patienter med cancer
i uterine cervix i samband med bestrålning, har detta resulterat i en högre
överlevnadsfrekvens än när enbart bestrålning använts. Undersökningar

398

planeras för att finna alkoxiglyceroler med optimal effekt och för att
utreda deras användbarhet vid cancerterapi samt som tillsats i livsmedel.

I sin ansökan framhöll Sven Brohult även följande.

Min maka har haft en viss svårighet att få riktig förståelse för dessa
arbeten. När jag nu är helt övertygad om att hon kommit fram till något
mycket väsentligt, är det min högsta önskan att göra allt vad jag kan
för att få alkoxiglycerolerna använda inom cancerterapin.

Nämnden för bioteknik beslöt vid sammanträde den 10 november
1970 anslå för budgetåret 1970/71 43 413 kr. och för budgetåret 1971/72
86 826 kr. I beslutet utsädes: »Anslaget beviljas med hänsyn till preparatens
uppenbara tekniska potential och behovet av att de fysiologiska
aspekterna utredas. Hinder föreligger ej, för inom anslagets ram avlönad
personal, att även genomföra kliniska prövningar.” Karolinska institutet
inrättade därefter en extra tjänst för Astrid Brohults räkning.
Lönekostnaderna för tjänsten bestreds av STU.

I en kompletterande ansökan anhöll Astrid Brohult om ytterligare
medel för att täcka sina kostnader för biträdeshjälp. Vid sammanträde
den 8 februari 1971 beviljade nämnden för bioteknik Astrid Brohult
ytterligare bidrag — för assistenthjälp — med 7 832 kr. för budgetåret
1970/71 och med 11 748 kr. för budgetåret 1971/72.

I biotekniska nämndens protokoll anges att Hedén tjänstgjorde som
ordförande då nämnden behandlade de båda ärenden som berörde
Astrid Brohult.

Vid sammanträdet den 15 september 1971 framhöll nämnden i förevarande
fråga följande.

Varken nämndens ordförande Sven Brohult eller ledamoten Ragnar
Nilsson var närvarande vid handläggningen av de ärenden som berörde
dem personligen.

Sven Brohult stod själv som sökande och ledare för cancerprojektet.
Det i Aftonbladet publicerade brevet med hänvisning till makans arbeten
ingick i de öppna ansökningshandlingarna och representerade ett
förtydligande av Sven Brohults uppfattning av projektets värde. Att en
sökande talar varmt för sitt eget projekt är lika självklart som att man
inte kan förmena nämndledamöter rätten att inkomma med egna ansökningar.
Att karaktärisera Astrid Brohults undersökningar som
»svårbegriplig forskning» är klart missvisande eftersom de berör något
så lättfattligt som en läkemedelseffekt. Verkningsmekanismen är emellertid
svår att förklara och anslaget avsåg därför bl. a. försök att i samverkan
mellan kliniker och biokemister belysa denna. Detta är ett viktigt
steg på vägen mot statligt godkännande och tillverkning.

Fehrm anförde i sin skrivelse i denna del följande.

Anledningen till att anslag beviljades för 1 ^ år var enligt vad jag
inhämtat, att nämnden ansåg att den blivande läkemedelsnämnden,
som skulle komma att överta bedömningen av de alltmera omfattande
ansökningarna beträffande läkemedelsutveckling från biotekniska nämn -

399

den, senare skulle få ta ställning till fortsatt anslag. I Aftonbladets
artikel den 22 augusti finns rubriken: »Professor ordnade anslag åt
hustrun fast ingen annan begrep vad hon sysslade med». Som framgår
av nämndens för bioteknik protokoll av den 15 september deltog Sven
Brohult givetvis inte i handläggningen av detta ärende. Att Sven Brohult
i särskild skrivelse motiverade sin inställning till projektet måste
ses mot bakgrunden av att det var han själv som stod som sökande.
Med kännedom om Brohults mångåriga oegennyttiga och oväldiga insatser
för att främja forskning och utveckling genom en omfattande
insats i olika STU-nämnder och tidigare TFR, synes det mig utomordentligt
osannolikt att han skulle gjort några försök att genom ovidkommande
påverkan på nämnden få ett för hans projekt positivt beslut.
Att så inte varit fallet framgick också vid sammanträdet med
nämnden den 15 september 1971 då Sven Brohult inte var närvarande.
Den enda ytterligare kommentar jag har anledning göra beträffande
nämndens beslut är att nämnden möjligen bort inskränka tiden för sitt
beslut till ett år med hänsyn till läkemedelsnämndens tillkomst. Detta
har dock givetvis ingenting att göra med min bedömning av Sven Brohults
oväld.

4. Andra jävs frågor m. m.

JO Lundvik tog del av biotekniska nämndens protokoll från sammanträdena
den 10 november 1970 samt den 8 februari, den 23 april
och den 7 juni 1971. Vid dessa sammanträden behandlade nämnden
ansökningar från bl. a. svenska institutet för konserveringsforskning
samt från nämndledamöterna Enebo, Hedén, Molin, Ragnar Nilsson
och von Sydow. Föreståndare för institutet är von Sydow.

Rut Bäcklund-Larsson uppgav att de ledamöter som nu nämnts inte
deltagit i handläggningen av de angivna ansökningarna. I något fall
har det förekommit att en jävig ledamot på nämndens begäran lämnat
en sakuppgift som komplettering till ansökan. Det har däremot inte
förekommit att någon nämndledamot, såsom sökande, fått argumentera
inför nämnden. Innan nämnden börjat diskutera en ansökan har
den jävige ledamoten lämnat sammanträdesrummet.

Om protokollens utformning anförde Rut Bäcklund-Larsson.

Då jag började min anställning på STU den 1 april 1970 och skulle
börja utarbeta protokoll såg jag att det i vissa protokoll som upprättats
inom STU angavs varje gång någon nämndledamot inte var närvarande
vid en viss punkt av sammanträdet. Ur protokollssynpunkt
blev det mycket besvärligt att ange varje gång någon nämndledamot
lämnade rummet antingen på grund av telefonsamtal eller på grund
av att nämndledamot fick lämna sammanträdet då egen ansökan eller
ansökan där nämndledamot i övrigt var jävig skulle behandlas. Jag
frågade då min närmaste chef, överingenjören Sigvard Tomner om
detta var en nödvändig upplysning i protokollet då det var helt vedertagen
praxis inom STU att nämndledamot som var jävig fick lämna
rummet vid behandlingen av den egna ansökan. Tomner svarade, att
han ej bedömde det nödvändigt att ange detta förhållande i protokollet.
Det är anledningen till att det inte framgår av protokollen att

400

nämndledamot gått ut trots att så alltid varit fallet. Jag var då inte
till fullo medveten om innebörden av allmänna verksstadgans föreskrifter
i detta hänseende.

5. Sekretessfrågor

Fehrms skrivelse innehöll i denna del följande.

Anledningen till att vissa ärenden hemligstämplas är inte någon önskan
från STU att hemlighålla dem. Ur STU:s synpunkt försvåras handläggningen
av ärenden i hög grad om hemligstämpling måste ske och
det är för STU angeläget att ha så få hemligstämplade ärenden som
möjligt. Hemligstämpeln utnyttjas för att skydda enskilda uppfinnares,
forskares och företags legitima intressen enligt gällande författning
och de flesta sekretessbeläggningar sker därför att ett offentliggörande
kan förhindra planerade patentansökningar. Den mest omfattande
sekretessbeläggningen gäller av naturliga skäl uppfinnarärenden, där
patenteringsfrågan alltid är primär. För forsknings- och utvecklingsärenden
skall sökande ange vilken del av ansökan, som han anser bör
hemligstämplas enligt gällande föreskrifter. Om STU därvid finner att
bärande motiv för hemlighållande inte synes föreligga tas kontakt med
sökande och handlingen göres offentlig om sökande inte kan motivera
hemligstämplande på ett tillfredsställande sätt. Det kan i detta sammanhang
vara anledning anföra vad ovannämnda revisor säger om
STU:s information beträffande anslag: »Spridningen av information
om beviljade anslag och slutrapporterade projekt är ambitiös och förefaller
fungera på ett tillfredsställande sätt. I sammanställningar över
beviljade forsknings- och utvecklingsanslag fördelade på olika teknikområden
anges för övrigt titeln även på hemligstämplade projekt, varför
möjligheter att överblicka hur anslagen fördelas och vad de utnyttjas
till måste betecknas som god».

JO Lundvik anförde i beslut den 30 mars 1973 följande.

I förvaltningslagen (SFS 1971: 290), som trädde i kraft den 1 januari
1972, har upptagits uttryckliga bestämmelser om jäv för förvaltningsmyndigheternas
del. Dessförinnan fanns det icke några allmänna stadganden
i lag om jäv som skulle iakttagas inom förvaltningen, låt vara
att vissa förvaltningsrättsliga specialförfattningar upptog bestämmelser
i ämnet. I betydande omfattning ansågs emellertid rättegångsbalkens
regler om domarjäv analogiskt tillämpliga. Särskilt gäller detta den
centrala jävsbestämmelsen, att ingen må vara domare i egen sak eller
i sak av vars utgång han kan vänta synnerlig nytta eller skada. Denna
grundsats har av ålder varit förankrad i rättsmedvetandet och dess
iakttagande även inom förvaltningen har framstått som mer eller mindre
självklar. Numera har grundsatsen, i den språkliga utformning som
betingas av sammanhanget, fastslagits i 4 § förvaltningslagen.

Av det anförda framgår, att det icke får förekomma att ledamot av
nämnd, såsom i förevarande fall den biotekniska, deltar i beslut över

401

ansökan som gjorts av honom själv eller av institution eller företag
vari han har ett väsentligt intresse. Den utredning som gjorts visar, att
så icke heller skett utan att reglerna om jäv strikt iakttagits.

Med anledning av de påståenden som framförts om bristande objektivitet
och om klickvälde inom biotekniska nämnden vill jag härutöver
säga följande.

I nämnden har suttit företrädare för landets främsta expertis på det
område som nämnden haft att företräda. Det vore orealistiskt att kräva
att nämndledamöterna inte själva skulle få söka och mottaga anslag.
Än mindre kan begäras att institutioner eller företag, där nämndledamöter
är verksamma, skulle avstå från möjligheten att få anslag.
Som jag redan antytt har det icke förekommit, att nämndledamot deltagit
i handläggningen av ärende där han eller institution eller företag
som nyss sagts varit sökande. Det gäller oavsett om nämnden förehaft
ärendet för avgörande eller endast för yttrande. Det har icke heller
under utredningen framkommit något belägg för att nämndens ledamöter
skulle direkt eller indirekt ha obehörigen gynnats framför andra
sökande eller att nämnden i något annat hänseende brustit i objektivitet.
Det har visserligen ofta förekommit att anslag utgått till ledamöter
i nämnden eller till institutioner där dessa är verksamma. Detta
förhållande måste emellertid ses mot bakgrund av vad nyss sagts om
ledamöternas kvalifikationer.

Även om en nämnd strängt vinnlägger sig om objektivitet och noga
iakttar jävsreglerna, framstår det ändock inte som helt tillfredsställande
om den i stor omfattning låter anslag utgå eller tillstyrker anslag
till sina egna ledamöter eller till institutioner där dessa är verksamma.
Misstankar om otillbörliga hänsyn eller kamaraderi kan lätt nog väckas,
därom bär händelserna i detta fall vittne. Det är helt visst inte lätt att
finna en lösning på de problem som här möter. En nämnd av den karaktär
varom nu är fråga måste ha erforderlig sakkunskap representerad
inom sig och kretsen av sakkunniga kan vara mycket begränsad.
Samtidigt ligger det i sakens natur att just denna krets av sakkunniga
tillhör dem som främst kommer i fråga när stöd skall ges till forskning
och utvecklingsarbete. Ett sätt att i någon mån komma till rätta
med de påtalade problemen kan vara, att man i nämnden bereder
plats också åt personer som visserligen måhända inte behärskar de tekniska
frågorna men har erfarenhet från andra sidor av samhällslivet
och står helt fria i förhållande till de intressen som sökandena företräder.
I den mån så är möjligt kan det också vara lämpligt att nämnden
inte får behålla samma sammansättning alltför länge.

Enligt vad jag inhämtat har STU:s nämnder fr. o. m. den 1 januari
1972 fått en förändrad uppbyggnad och sammansättning. Nämnden
för bioteknik har ersatts av en nämnd för livsmedelsteknik. I de nya
nämnderna ingår också personer med erfarenhet från andra sidor av

26 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

402

samhällslivet. De synpunkter som jag här givit uttryck för förefaller
således redan ha blivit beaktade.

För att återgå till nämnden för bioteknik måste jag reagera mot att
i dess protokoll icke gjorts någon anteckning, när ledamot, som i övrigt
deltog i sammanträde, avträdde på grund av jäv. Enligt 11 § allmänna
verksstadgan, som är tillämplig å STU, skall i fråga om varje
beslut av myndighet hos denna finnas handling varav framgår bl. a.
vem som fattat beslutet. Att denna föreskrift följs är av särskild vikt
när ledamot till följd av jäv är förhindrad att deltaga i handläggningen
av visst ärende.

Vad slutligen angår sekretessreglerna tog jag vid min inspektion av
STU i april 1971 del av verkets interna föreskrifter i ämnet. Sedermera
har, såsom inledningsvis antytts, riksrevisionsverket i en rapport över
verkställd förvaltningsrevision av STU framfört synpunkter på verkets
hantering av sekretessbelagda handlingar och gjort vissa förslag. Den
allmänt hållna kritik som innefattas i de åberopade tidningsartiklarna
ger mig efter vad som i övrigt förevarit icke anledning till ingripande.

Ärendena är med dessa uttalanden av mig slutbehandlade.

Kammarrätterna har i sina petita för budgetåret 1974/75 begärt
förstärkning med vardera två nya avdelningar. JO tillstyrker en
väsentlig förstärkning av kammarrättsorganisationen

I skrivelse den 26 oktober 1973 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
anförde JO Lundvik följande.

Den vid 1971 års riksdag beslutade reformen av förvaltningsprocessen
motiverades främst av den stora ökning av antalet mål och den
ökade svårighetsgrad hos målen som gjort sig gällande under senare
årtionden. Den ökade arbetsbelastning som detta medfört hade blivit
särskilt märkbar hos regeringsrätten och hade där medfört allvarliga
olägenheter. Särskilt i skattemål hade väntetiden i regeringsrätten
blivit mycket lång. Räknades tiden från taxeringsnämndens beslut,
dröjde det inemot sju år innan ärendet blev slutligt avgjort.

För att råda bot på dessa och andra missförhållanden vidtogs genom
reformen väsentliga förändringar av överinstansernas arbetsuppgifter
och organisation. Regeringsrättens dominerande uppgift blev att svara
för prejudikatbildningen, medan tyngdpunkten i den domstolsmässiga
besvärsprövningen flyttades från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt
fick ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under
regeringsrätten med i stort sett samma målområde som denna. Överflyttningen
förutsatte en kraftig utökning av kammarrättsorganisationen
med en kammarrätt i Stockholm och en i Göteborg. Antalet avdel -

403

ningar i kammarrätt ökade från nio till 15, varav sex avdelningar förlädes
till Göteborg. Departementschefen framhöll, att det var svårt att
i förväg bestämma hur stor den nya kammarrättsorganisationen behövde
vara. Det syntes lämpligast att en närmare avvägning av organisationens
storlek skedde först sedan man fått viss erfarenhet av det nya systemet.

Reformen trädde, såvitt nu är i fråga, i kraft den 1 januari 1972.
Redan under första året framkom tecken som tydde på att kammarrätterna
inte hann med de ökade uppgifter de fått sig förelagda. Många
av de nya målgrupper som tillkommit var av den karaktär att målen
måste behandlas med förtur. Detta gick ut över skattemålen som fick
komma i andra hand.

Kammarrätternas målbalans uppmärksammades i riksdagen. Som
svar på en fråga om vilka åtgärder som skulle vidtas för att nedbringa
den stora målbalansen hos kammarrätterna framhöll justitieministern
den 7 december 1972 bl.a. att det då icke var möjligt att dra några
säkra slutsatser i frågan huruvida ökningen av målbalansen berodde på
otillräcklig storlek på organisationen eller på andra omständigheter.
Enligt justitieministern måste man räkna med att handläggningstiden
beträffande mål som kammarrätt ej tidigare sysslat med var längre
under ett inledningsskede. Justitieministern pekade även på att uppbyggnaden
av kammarrätten i Göteborg av olika skäl tagit längre tid
än beräknat. Justitieministern räknade med att övergångssvårigheterna
för den nya kammarrättsorganisationen inom den närmaste tiden
skulle vara övervunna och att kammarrätternas kapacitet då skulle
visa sig vara bättre anpassad till måltillströmningen och målbalansen
än vad de statistiska uppgifterna för dagen visade.

I en motion till 1973 års riksdag (1973:409) hemställdes att riksdagen
som sin mening skulle uttala, att nuvarande eftersläpning i fråga om
skattemålen i regeringsrätten och i kammarrätt var oacceptabel och
att lämpliga åtgärder skulle vidtagas för att äntligen nedbringa väntetiden
till en mer rimlig nivå. Justitieutskottet upptog motionen till
prövning i samband med sin behandling av de i statsverkspropositionen
gjorda framställningarna om anslag för budgetåret 1973/74 till domstolsväsendet.
Utskottet hade därvid tillgång till kammarrätternas målstatistik
vid 1972 års utgång, bl.a. utvisande de vid domstolarna den
1 januari 1972 och den 1 januari 1973 anhängiga målen fördelade efter
ålder räknat från den dag de inkommit till domstolen. Utskottet, som
fann väntetiderna alltjämt vara besvärande, ansåg att man borde beakta
att förvaltningsrättsreformen innebar en genomgripande förändring
av förvaltningsdomstolarnas organisation och verksamhet samt att
erfarenheter dittills förelåg för endast ett år. Underlaget var därför
enligt utskottets mening otillräckligt för ett ställningstagande huruvida
reformen borde kompletteras med åtgärder utöver propositionens förslag
(medel för besättande av ytterligare drygt tio fiskalstjänster i

404

kammarrätterna) för att bringa målbalansen till en lägre nivå. I sitt
av riksdagen godkända betänkande 1973:8 avstyrkte därför utskottet
motionen 1973:409 men framhöll med hänsyn till de upptagna frågornas
vikt angelägenheten av att den fortsatta utvecklingen på området följdes
med stor uppmärksamhet.

Jag har den 2 och 3 oktober 1972 inspekterat kammarrätten i Göteborg
samt den 15—17 januari och den 19 februari 1973 kammarrätten
i Stockholm. Jag diskuterade därvid målbalanserna med domstolarnas
presidenter. Kammarrätten i Göteborg var vid inspektionstillfället relativt
nyuppsatt (den sjätte avdelningen trädde i funktion på inspektionens
första dag) och de från den gamla kammarrätten överlämnade
målen satte sin prägel på målstatistiken. Antalet till kammarrätten i
Göteborg inkomna ”nya” mål kunde inte heller anses representativt
för den kommande måltillströmningen med hänsyn till den dolda balans
av kammarrättsmål som vid årsskiftet 1971/72 fanns hos länsskatterätterna.
Den då tillgängliga målstatistiken för kammarrätten i
Göteborg gav ändock ett oroväckande intryck och presidenten hänvisade
under våra samtal till vad som anförts i domstolens petita för
budgetåret 1973/74, nämligen att om balansen inte så snart som möjligt
nedbringades till en rimlig omfattning, de väntetider som dittills rått
beräffande regeringsrättens avgöranden i skattemål och som var avsedda
att elimineras genom förvaltningsprocessreformen skulle komma
att flyttas ned på kammarrättsnivå. Vid min inspektion av kammarrätten
i Stockholm fick jag del av målstatistiken för år 1972 och en
kommentar till denna. Jag fann därvid att den långa väntetiden för
skattemålen var synnerligen otillfredsställande. Vid mina samtal med
presidenten vid kammarrätten i Stockholm framhöll denne bl.a. att i
de nya målkategorier, som genom förvaltningsrättsreformen tillförts
kammarrätterna, ingick ett mycket stort antal förtursmål. Dessa tryckte
tveklöst ned skattemålen, varför balansen på sistnämnda mål efterhand
skulle öka. Beträffande möjligheterna att påskynda eller underlätta
målens handläggning framhöll presidenten vidare, att någon ökad målavverkning
icke kunde åstadkommas genom utökning av sessioner,
ändrad organisation eller andra rationaliseringsåtgärder. Avdelningarna
fick anses vara ändamålsenligt och effektivt sammansatta.

Den nya statistik som kammarrätterna presenterat i sina petita för
budgetåret 1974/75 inger enligt min mening allvarliga farhågor för
framtiden. Jag har därvid särskilt skattemålen i åtanke. Av kammarrättens
i Stockholm redovisning beträffande balansen av oavgjorda mål
framgår att det den 1 juli 1973 fanns 3 319 oavgjorda skattemål, som
legat i kammarrätten mer än ett år. Av dessa hade 499 mål legat mellan
två och tre år och 151 mer än tre år. Av samtliga oavgjorda mål hade
åtta inkommit till kammarrätten år 1969, 320 år 1970 och 1 008 år
1971. Den övervägande delen av dessa utgörs av skattemål. Av skatte -

405

målen, som kom in under 1970, hänför sig något tiotal till vart och
ett av taxeringsåren 1965, 1966 och 1967 och flertalet till taxeringsåren
1968 och 1969. De oavgjorda till kammarrätten år 1971 inkomna målen
har en ungefärligen motsvarande fördelning för 1965 och följande års
taxeringar. Målen har således avseende på skatt på inkomster förvärvade
under åren 1964—1969. Jag delar helt kammarrättens uppfattning
att väntetider av detta slag inte kan anses acceptabla.

Kammarrätten i Göteborg framhåller i sin redogörelse för utvecklingen
av kammarrättens verksamhet, att måltillströmningen under
första halvåret 1973 ökat med över 25 procent jämfört med 1972. Ökningen
hänför sig väsentligen till skattemålen. Under 1972 utgjorde
denna målgrupp 65 procent av måltillströmningen. Motsvarande siffra
för första halvåret 1973 anger kammarrätten till 72,5 procent. Denna
andelsökning hänför sig bl. a. till mål, avseende skattetillägg och förseningsavgift,
vilken typ av mål beräknas kraftigt påverka måltillströmningen.
Kammarrätten betonar att den allmänna tendensen i samhällsutvecklingen
pekar mot en fortlöpande ökning av antalet mål i kammarrätt
och framhåller därvid att balanserna av oavgjorda mål i skatterätt
lär ha ökat kraftigt under de senaste åren, vilket åtminstone på sikt
måste antas påverka måltillströmningen i kammarrätt i höjande riktning.
Kammarrätten i Göteborg framhåller vidare vid sin redogörelse
för den otillfredsställande balansutvecklingen, att balansökningen under
andra halvåret 1972 torde ha huvudsakligen berott på underbemanningen,
medan balansökningen under år 1973 väsentligen är att tillskriva
den kraftiga stegringen i måltillströmningen. Den nuvarande
balansen innebär enligt kammarrättens beräkningar en genomsnittlig
omloppstid för målen av 1,4 år, vilken tid vid ingången av budgetåret
1974/75 kan beräknas ha stigit till 1,7 år. För skattemålen blir den
genomsnittliga omloppstiden betydligt längre med hänsyn till att dessa
mål i allmänhet bedöms som mindre brådskande än flertalet andra
mål. Vid utgången av juni 1973 fanns i kammarrätten i Göteborg inte
mindre än 138 mål som var mer än tre år gamla och 519 mål som var
mellan två och tre år gamla.

Vid de inspektioner som jag årligen gör hos skilda myndigheter är det
vanligt att önskemål från myndigheternas sida framförs om personalförstärkningar.
I medvetenhet om att en stark restriktivitet är påkallad
vid prövningen av framställningar i dylik riktning har jag hittills icke
vid något tillfälle tagit initiativ till personalförstärkning. I nu förevarande
fall, när det gäller kammarrätterna, vill jag dock göra ett
undantag.

För den rättssökande allmänheten är det till väsentlig olägenhet om
domstolsväsendet inte fungerar så att målen blir avgjorda inom rimlig
tid. Inte minst gäller det förvaltningsdomstolarna, vilkas avgöranden
berör en mycket stor krets av personer. Den utveckling i riktning mot

406

allt större balanser i kammarrätterna som kan spåras ter sig därför
skrämmande. Erfarenheten visar också att balanser har en inneboende
tendens att växa, även om måltillströmningen inte fortsätter att öka.
En stor balans av oavgjorda mål medför exempelvis att personal i allt
större utsträckning måste sättas in för att besvara skriftliga och muntliga
förfrågningar om när målen kan väntas bli avgjorda. I allt flera
fall begärs förtur och ställning måste tagas till dessa framställningar.
Också andra olägenheter uppkommer, såsom att ny utredning kanske
måste göras när den äldre blivit föråldrad o.s.v. Det är därför angeläget
att man söker komma till rätta med balanserna redan på ett tidigt
stadium.

Kammarrätterna har i sina petita begärt förstärkning med vardera
två nya avdelningar. Förstärkningen kan synas stor men vägande skäl
kan anföras för åtgärden. Utan att ingå på en bedömning i detalj av
kammarrätternas förslag vill jag härmed helt allmänt tillstyrka att en
väsentlig förstärkning av kammarrättsorganisationen kommer till stånd.

407

Offentlighet och sekretess m. m.

Socialchefs efterforskning av meddelare till pressen

I en skrivelse som kom in till JO den 24 april 1973 uppgav A. att
socialchefen i Lerums kommun Sonja Wikström genom förfrågan hos
redaktören Lisbeth Brattberg vid Göteborgs-Tidningen sökt få upplysning
om vem som lämnat uppgifter till tidningen i ett barnavårdsärende.
Enligt A:s mening stod Sonja Wikströms förfaringssätt ej i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens regler samt måste det anses
som en försvårande omständighet att Sonja Wikström handlat i sin
egenskap av socialchef. JO Wennergren, som inte bedömde tillräckliga
skäl föreligga att verkställa utredning på grundval av vad A. anfört,
besvarade skrivelsen genom beslut den 3 maj 1973. I beslutet anfördes
följande.

Angående anonymitet för författare och meddelare till tidningspressen
finns bestämmelser i 3 kap. tryckfrihetsförordningen. I 1 § stadgas
att boktryckare, förläggare eller annan, som har att ta befattning
med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, ej får mot författarens
vilja uppenbara vem författaren är, med mindre sådan skyldighet
är i lag föreskriven. Det sålunda stadgade förbudet är straffsanktionerat
i 5 §. Enligt 2 § får i tryckfrihetsmål fråga överhuvudtaget
ej väckas om någons författarskap till periodisk skrift. Bestämmelserna
i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skall jämlikt 4 § äga motsvarande
tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, lämnat
meddelande till tidningspressen för offentliggörande i denna. Dessa
grundlagsregler om anonymitetsskydd har ansetts utgöra hinder för
en tjänsteman att i tjänsten, utan laga skäl, efterforska meddelare till
pressen (JO 1964 s. 441 och 1973 s. 346 ff). Något uttryckligt förbud
för myndighet eller tjänsteman mot sådan efterforskning finns dock
ej intaget i tryckfrihetsförordningen.

Laga skäl till att efterforska meddelare till pressen kan föreligga
om publicerad uppgift omfattas av lagstadgad tystnadsplikt och det
därför kan antas att någon gjort sig skyldig till brott mot sådan tystnadsplikt
på sätt sägs i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen. I förevarande
ärende har enligt A:s egna uppgifter vad som publicerats i Göteborgs-Tidningen
rört ett barnavårdsfall. Lagstadgad tystnadsplikt gäller
enligt 91 § barnavårdslagen för den, som verkar inom samhällets
barnavård, beträffande enskilds personliga förhållanden. Sonja Wikström
har alltså varit oförhindrad att söka utröna om någon tjänsteman
eller förtroendeman brutit mot sin tystnadsplikt enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
i det aktuella barnavårdsärendet genom att lämna
uppgifter till Göteborgs-Tidningen. Med hänsyn härtill lämnar jag klagomålen
utan åtgärd.

408

Sedan A. fått del av beslutet påtalade han i skrivelse som kom in
den 15 maj 1973 att Wikströms förfrågan hos redaktör Lisbeth Brattberg
vid Göteborgs-Tidningen ej tog sikte på att utröna huruvida någon
förtroendeman eller tjänsteman brutit mot sin tystnadsplikt genom att
i det aktuella barnavårdsärendet lämna uppgifter till tidningen utan
huruvida A. personligen lämnat uppgifter till pressen i ärendet. Brattberg
hade vid telefonsamtal den 11 maj 1973 för A. uppgett att Wikström
direkt frågade om »A. har lämnat uppgifter till tidningen igen».
Hon ville också minnas att Wikström vänt sig med sin förfrågan även
till andra redaktörer på tidningen. A. gjorde gällande att Wikström
som socialchef allvarligt inkräktat på den honom tillkommande grundlagsenliga
rättigheten att under anonymitetsskydd enligt 3 kap. 4 §
första stycket tryckfrihetsförordningen lämna meddelande avsett för
tryckt skrift. A. uppgav också att Wikström vid personligt sammanträffande
under december månad 1972 för honom omtalat att hon tidigare
gjort förfrågan hos olika tidningar bl. a. i syfte att fastställa huruvida
hans dotters dåvarande fosterföräldrar hade »inlett presskampanjen
mot min dotter». A. hemställde att ärendet skulle tas upp till förnyad
prövning. Med bifall härtill remitterades skrivelsen till Wikström
för yttrande med beaktande av 3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen där
straff stadgas för journalist som obehörigen röjer meddelare. I sitt
svar på remissen anförde Wikström följande.

De händelser som A. åberopar ligger flera månader tillbaka i tiden.
Det är därför inte möjligt för mig att minnas exakt ordföljd eller direkt
citera från samtalen med olika journalister. Det sakliga innehållet
i och mina personliga upplevelser av samtalen kan jag dock mycket
väl erinra mig.

Vid förhandlingarna inför länsrätten i Vänersborg den 22 augusti
1972 kom förfrågan till rätten från tidningen Arbetet huruvida den
pågående förhandlingen var offentlig. Jag och min medarbetare från
socialkontoret blev bestörta och förvånade över att barnavårdsärendet
kommit till tidningens kännedom. Vi undrade givetvis vem som lämnat
ut uppgifterna till tidningen och jag frågade mig om det möjligen
kunde vara någon tjänsteman inom socialförvaltningen. En nära anknytning
till tidningen Arbetet fanns hos en av våra anställda vid socialkontoret.
Jag utgick vid dessa överväganden från att makarna A.
inte ville låta sina familjeangelägenheter bli föremål för publicering
i pressen. A. förklarade emellertid inför länsrätten att han önskade offentlig
förhandling.

Vid flera tillfällen under augusti och september månader 1972 blev
jag uppringd av olika journalister bl. a. från Göteborgs-Tidningen. Man
frågade efter beslutsunderlag, min personliga uppfattning i ärendet etc.

Kontakterna med journalisterna har alltid initierats av dessa. Vid
något tillfälle ställde jag frågan till en journalist, vem som kan ha lämnat
uppgifterna till tidningen. Jag kunde vid ifrågavarande tidpunkt
inte utesluta att någon vid socialkontoret kunde ha varit den ursprungliga
uppgiftslämnaren till pressen och jag bedömde det som min skyldighet
att söka utröna huruvida någon av de mig underställda befatt -

409

ningshavarna inom förvaltningen brutit den tystnadsplikt som är ålagd
dem enligt 91 § barnavårdslagen. Jag kunde vid nämnda tillfälle heller
inte utesluta att barnets dåvarande fosterföräldrar agerat gentemot
pressen och obehörigen lämnat ut uppgifter om barnet eller dess föräldrars
personliga förhållanden.

Att A. välvilligt ställde upp inför pressen framgick av de olika tidningsartiklarna.
Kopior av tidningsartiklarna bifogas. Av länsrätten erhöll
jag också uppgift om att A. lämnat tidningen Expressen fullmakt
att ta del av hela aktmaterialet.

Vid ett telefonsamtal med journalisten Lisbeth Brattberg diskuterade
vi rent principiellt om att tidningarna skriver om ömtåliga barnavårdsärenden.
A:s uppgift om att jag skulle direkt ha frågat red. Brattberg
om »A. har lämnat uppgifter till tidningen igen», kan jag varken
medge eller bestrida, då jag inte bestämt minns detta. Jag håller inte
för uteslutet att jag kan ha ställt en sådan fråga. Syftet med frågan —
i den händelse den över huvud taget har ställts direkt — var att söka
utröna huruvida någon av tjänstemännen inom förvaltningen obehörigen
yppat uppgifter om parts personliga förhållanden. Jag har inte under
någon fas av utvecklingen i förevarande ärende haft något som
helst intresse av att efterforska huruvida makarna A. försett pressen
med uppgifter av angivet slag. Jag är väl medveten om deras rätt att
förfara så. Min ambition har varit att klarlägga huruvida uppgifterna
kan ha sipprat ut från inom barnavården verksamma personer. De frågor
jag ställt till journalister under våra samtal om makarna A. lämnat
uppgifterna måste ses mot denna bakgrund. De av mig ställda frågorna
har på intet sätt varit provocerande — snarast torde de kunna
betecknas som mer eller mindre retoriska, då det av själva artiklarna
i pressen väl framgår vem som vederbörande journalist varit i kontakt
med vid författandet av desamma.

Ett annat tillfälle, då jag ställt frågan om vem som kan ha lämnat
uppgift till pressen var följande:

Den 20 november 1972 sedan A. på morgonen hämtat flickan Maria
då hon var på väg till skolan tog han per telefon kontakt med socialkontoret
och uppgav att han tagit flickan med sig. Han vägrade att
uppge var han befann sig med flickan. Innan vi från kontoret hunnit
få bekräftat att flickan var försvunnen från skolan, uppringdes jag av
en journalist från Göteborgs-Tidningen som omtalade att han redan
visste att flickan var bortförd. Jag ställde då spontant frågan varifrån
han fått den uppgiften. Frågan kom som en naturlig följd av min
reaktion att snarast möjligt få klarhet i var flickan befann sig. Jag
kunde vid detta tillfälle inte utesluta att flickan befann sig i fara och
jag var av den uppfattningen att A. gjort sig skyldig till straffbelagd
gärning, enär barnet var omhändertaget för samhällsvård jämlikt 29 §
barnavårdslagen och makarna A. var betagna umgängesrätt med barnet.

Vad beträffar det samtal med mig i december 1972 som A. åberopar
i skrivelsen till ämbetet så var detta initierat av honom själv. Vi diskuterade
frågan om lämpligheten av att ärenden av det angivna slaget
blir föremål för uppmärksammade tidningssensationer. A. menade då,
att han på intet sätt kopplat in pressen. Hans uppfattning, vilken han
påstod sig ha bibringats av journalister var, att uppgiften till tidningarna
kommit »från kommunen».

Jag framhöll då för honom att jag naturligtvis inte kunnat utesluta
att så kan ha varit förhållandet, varför jag ställt frågan till vissa jour -

410

nalister om vem som lämnat uppgifter. Vid vårt samtal var vi eniga
om att det från barnets synpunkt var olämpligt med omfattande tidningsskriverier.
Ars påstående att jag skulle ställt frågor till tidningsmän
i syfte att utröna huruvida fosterföräldrarna hade inlett »presskampanjen»
mot hans dotter bestrides på det bestämdaste.

Jag medger att jag vid något eller ett par tillfällen under samtal med
representanter för pressen ställt frågan om vem som kan ha varit uppgiftslämnare
till tidningarna i förevarande barnavårdsärende. Motiven
för att frågor av detta slag ställts har uteslutande varit att söka utröna
huruvida personer verksamma inom kommunens barnavård gjort sig
skyldiga till obehörigt yppande av uppgifter om parts personliga förhållanden.
A:s påstående att det varit fråga om försök från min sida
att utröna huruvida A. personligen lämnat uppgifter till pressen i ärendet
saknar all grund och bestrides bestämt. Som ovan framhållits har
uppgiften om A. lämnat upplysningar till pressen för mig endast varit
av betydelse för bedömningen av frågan om tystnadsplikt. Som inledningsvis
påpekats var situationen sådan att jag inte helt kunde utesluta
att någon kunde ha brutit mot sin tystnadsplikt. Jag har ansett
att jag haft laga stöd att söka utröna huruvida någon tjänsteman inom
socialvården brutit mot sin tystnadsplikt.

Vad slutligen beträffar samtalet med en journalist vid GöteborgsTidningen
den 20 november 1972 då jag helt spontant ställde frågan
varifrån tidningen fått uppgift om att A. hämtat flickan utan nämndens
medgivande och för vilket jag redogjort ovan är jag numera
medveten om att det är tveksamt om laga grund för utrönande av uppgiftslämnare
förelåg. Till mitt försvar vill jag dock framhålla, att jag
inte haft något obehörigt syfte med min fråga. Den måste ses som ett
led i min strävan att söka utröna var barnet befann sig för att så vitt
möjligt återföra det till fosterhemmet. Polisanmälan om hämtningen
av barnet ingavs strax efter telefonsamtalet.

JO Wennergren uttalade vid ärendets avgörande följande.

Wikström har vidgått att hon vid något tillfälle då hon i augusti—
september 1972 uppringts av journalister ställt frågan vem som kunde
ha lämnat uppgifterna till tidningen. Som förklaring till sitt handlande
har hon framhållit att hon inte kunde utesluta att någon inom socialförvaltningen
brutit mot sin tystnadsplikt eller att barnets dåvarande
fosterföräldrar agerat gentemot pressen och obehörigen lämnat
ut uppgifter om barnet eller dess föräldrars personliga förhållanden.

Som jag framhållit i mitt tidigare beslut strider det inte mot tryckfrihetsförordningen
att efterforska om en uppgift nått pressen genom
att någon med åsidosättande av en lagstadgad tystnadsplikt meddelat
pressen den. Vid en sådan efterforskning måste dock naturligtvis frågorna
ställas så att det klart framgår vad efterforskningen gäller och
så att anonymiteten för andra eventuella sagesmän än de tystnadspliktsbundna
ej äventyras. Genom att, som Wikström gjorde, oförmedlat
fråga en journalist vem som kunde ha lämnat uppgifterna till tidningen
förfor Wikström därför felaktigt. Motivet att hon ansåg sig
böra söka utröna om någon av de henne underställda befattningshavar -

411

na inom förvaltningen brutit mot sin tystnadsplikt måste dock tillmätas
försonande verkan. Däremot finner jag det mycket anmärkningsvärt
att som motiv också tjänade att Wikström ej kunde utesluta att
fosterföräldrarna obehörigen lämnat ut uppgifter. Dessa var ju inte
underkastade någon lagstadgad tystnadsplikt, och någon efterforskning
som kränkte deras anonymitetsskyddade meddelandefrihet och journalistens
tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen fick Wikström därför
ej företa. I den mån frågan till journalisten hade till syfte att utröna
om fosterföräldrarna var sagesmän innebar den sålunda att Wikström
åsidosatte sin tjänsteplikt.

Wikström har vidare förklarat att hon inte håller för uteslutet att
hon till Brattberg kan ha ställt frågan om »A. har lämnat uppgifter
till tidningen igen». Syftet med frågan skulle emellertid i så fall ha
varit att söka utröna om någon tjänsteman inom förvaltningen obehörigen
yppat något. Vad beträffar detta sätt att bedriva efterforskning
kan jag hänvisa till vad jag nyss anfört.

A. har hemställt att Brattberg skall genom JO:s försorg höras som
vittne innan ärendet slutgiltigt avgörs. Jag finner med hänsyn till vad
Wikström uppgett och vidgått en sådan åtgärd inte nödvändig.

Wikström har vidare medgett att hon, då hon den 20 november 1972
uppringdes av en journalist, spontant ställde frågan varifrån journalisten
fått uppgiften att flickan var bortförd. Frågan hade kommit som
en naturlig följd av hennes reaktion att snarast möjligt få klarhet i var
flickan befann sig. Jag anser att omständigheterna ursäktar den överilade
frågan.

Wikström har bestämt bestritt att hon försökt utröna huruvida A.
personligen lämnat uppgifter till pressen i ärendet. Hon har också närmare
utvecklat varför hon inte hade intresse av att ställa frågor härom.
Jag godtar Wikströms förklaring samtidigt som jag dock vill anmärka
att de frågor Wikström enligt egen uppgift ställt till journalister
varit så formulerade att de inte uteslöt svar angående uppgiftslämnande
från A:s sida.

Sammanfattningsvis finner jag sålunda att Wikström i sitt handlande
ej visat den respekt för tryckfrihetsförordningens regler om meddelandefrihet
och anonymitetsskydd för meddelare och om journalisters tystnadsplikt
som ålåg henne i tjänsten. Hon har därigenom gjort sig skyldig
till tjänstefel. Jag låter emellertid bero vid en erinran om vikten
av att tryckfrihetsförordningens bestämmelser noga efterlevs.

A. har i sin skrivelse även riktat klander mot föredraganden i det
första ärendet för »märklig passivitet». Han hade förväntat sig att föredraganden
vid JO-ämbetet skulle ha vidtagit nödiga åtgärder för att
införskaffa upplysningar från Brattberg. Då rutinerna vid ärendets
handläggning framstod som anmärkningsvärt passiva såg A. sig föran -

412

låten påtala förhållandet för riksdagens talman samt riksdagens konstitutionsutskott.

Jag vill med anledning av vad A. sålunda anfört framhålla att föredraganden
vid beredningen av ärendet handlade helt enligt mina direktiv
och att den kritik som kan vara att anföra mot ärendets handläggning
därför inte skall riktas mot någon annan än mig. Hur det
första ärendet bort handläggas kan i och för sig diskuteras. Att prövningen
begränsades på sätt som skedde fråntog dock på intet sätt A.
möjligheten att få saken prövad så som han sedan förklarade sig önska.
Ett JO-beslut har ju ingen rättskraft som hindrar att saken tas upp på
nytt, om skäl talar för det.

Underhandskommumkation och offentlighetsprincipen

Arkitekten Bo Yading på byggnadsstyrelsens utredningsbyrå författade
den 23 januari 1973 en PM beträffande anläggningar för sjöfartsverkets
förråds- och verkstadsrörelse. Den löd sålunda.

Sjöfartsverket disponerar i dag anläggningar på Skeppsholmen (verkstäder
och varv för sjömätningsverksamheten) samt vid Rosenvik, Djurgården
(elverkstad, huvudförråd, varv). Med anledning av bl. a. Skeppsholmsutredningen
samt med anledning av omlokaliseringen av sjöfartsverkets
centralförvaltning har fråga väckts om enheternas placering
till annan ort.

Den tekniska målsättning man inom sjöfartsverket formulerat är, att
erhålla en samlad förråds- och underhållsverksamhet av i stort nuvarande
omfattning för verkets flytande enheter utom isbrytare.

Det är en fördel om även isbrytare vid eventuellt framtida behov
kan förläggas till och repliera på den nya platsen för underhållsenheten.

Det ligger vidare fördelar i att samgruppera ett distriktsförråd för
mellersta lotsdistriktet med centralförrådet.

Slutligen kan vissa fördelar erhållas vid förläggning av enheterna till
samma ort som centralförvaltningen.

De platser som helt eller delvis uppfyller ovan nämnda mål anses
vara Nynäshamn, Oxelösund, Norrköping och Oskarshamn. En råkalkyl
för investerings- och driftkostnader utarbetades hösten 1971 av
sjöfartsverkets driftavdelning. Oskarshamn ansågs härvid kunna ge de
lägsta kostnaderna. Nynäshamn har i olika sammanhang angivits såsom
lämpligt läge för distriktsförrådet, medan centralförvaltningen
skall lokaliseras till Norrköping.

Ett behov föreligger sålunda av en mer detaljerad analys av årskostnaderna
där hänsyn tas till de tomtalternativ som kan erbjudas. För
att kunna få en smidig övergång till byggnadsärende föreslås, att byggnadsstyrelsen
erhåller uppdraget att styra en sådan utredning i samråd
med sjöfartsverket genom inkopplande av konsult. Kostnaderna härför
bör belasta sjöfartsverkets anslag intill dess beslut om lokaliseringsort
tagits av Kungl. Maj:t.

413

Ett exemplar av promemorian tillställdes den 31 januari 1973 driftdirektören
Stig Haggård hos sjöfartsverket med följesedel för kännedom.

I en JO-anmälan anförde riksdagsmannen Per Ahlmark att promemorian
inte blivit diarieförd vare sig hos byggnadsstyrelsen eller hos
sjöfartsverket. Företrädare för personalen i sjöfartsverket hade förgäves
sökt få ta del av promemorian. Det syntes Ahlmark sannolikt att
man från ledningen i främst sjöfartsverket varit angelägen om att hålla
personalen utanför beredningen av beslut om utflyttning av de centrala
depåorganen i sjöfartsverket och att man av detta skäl — enligt
Ahlmarks mening i strid mot gällande lag — lät bli att diarieföra och
tillhandahålla skrivelsen. Ahlmark begärde JO:s granskning och bedömning.

Skrivelsen remitterades för yttrande till byggnadsstyrelsen och sjöfartsverket.
Från byggnadsstyrelsen inkom svar till vilket fogats följande
redogörelse av Vading.

Den åberopade handlingen är en intern PM uppgjord av undertecknad
och ämnad att utgöra ett underlag vid förberedande diskussioner
mellan mig och chefen för utredningsbyrån (byggnadsrådet Törnquist).
Handlingen innehåller dels en kort beskrivning av dagens lokalsituation
för vissa av sjöfartsverkets förråd och verkstäder m. m. samt de
faktorer som påkallar en flyttning av lokalerna. Vidare innehåller
handlingen en ur minnet gjord grovsortering av olika fördelar man
från sjöfartsverket anfört (vid sammanträde i september 1972 med
bl. a. driftdirektör Haggård) beträffande olika lokaliseringsorter samt
slutligen mitt eget förslag till handläggning av ärendet. Den interna
diskussionen inom byggnadsstyrelsen fördes efter löfte till representanter
för sjöfartsverket (vid ovanstående sammanträde) att byggnadsstyrelsen
skulle undersöka om det var möjligt och lämpligt att byggnadsstyrelsen
påtog sig uppgiften att handlägga ärendet redan i ett så tidigt
skede (dvs. då sjöfartsverket ännu ej beslutat om lokaliseringsort
för berörda enheter). Målsättningen var, att skapa ett någorlunda enkelt
handläggningsförfarande och undvika att ärendet »hamnade mellan
två stolar» — dvs. att förebygga att ingendera parten skulle känna
ansvar för frågan.

För att bekräfta att utlovade samtal fördes på byggnadsstyrelsen samt
även för att ge möjlighet till korrigering av de åsikter beträffande olika
lokaliseringsorter, som jag i handlingen tillskrev sjöfartsverket, översände
jag den under hand för kännedom till driftdirektören Haggård.
Promemorian diariefördes ej på byggnadsstyrelsen, då den endast utgjorde
ett arbetsmaterial och då avsikten var att inte ge materialet någon
som helst karaktär av framställning från byggnadstyrelsen till sjöfartsverket
(detta med tanke på formuleringarna i sista stycket, som
inte varit föremål för några beslut inom byggnadsstyrelsen). Materialet
har tydligen uppfattats lika informellt av driftdirektör Haggård, då
denne ej heller låtit diarieföra handlingen. Den har inte heller kommit
att få någon betydelse för den fortsatta handläggningen av ärendet
vare sig inom byggnadsstyrelsen eller — såvitt jag förstår — inom
sjöfartsverket. Prövning av berörda enheters lokalisering har skett inom

414

sjöfartsverket, och byggnadsstyrelsen har i dagarna erhållit en begäran
om projektering m. m. av huvuddelen av berörda enheter i Norrköping.

Beträffande uppgiften i herr Ahlmarks skrivelse, att företrädare för
personalen i sjöfartsverket trots försök ej lyckats få ta del av promemorian,
har jag ej möjlighet att kommentera detta då jag själv inte
tillfrågats — och ej heller vad jag vet, någon annan inom byggnadsstyrelsen
(av herr Ahlmarks skrivelse framgår, att det var känt att jag
skrivit stycket). Då herr Ahlmark ringde mig läste jag upp promemorian
i telefonen samt förklarade att den i mitt tycke inte innehöll något
kontroversiellt och endast var ett diskussionsunderlag. Då herr Ahlmark
ändå begärde att få en kopia översände jag en sådan.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att jag inte sökt hålla personalen
på sjöfartsverket utanför beredning av beslut om lokaliseringsort för
de berörda enheterna (vilket väl närmast är vad herr Ahlmark åsyftar)
genom att underlåta att diarieföra den berörda promemorian. Beslut
om lokaliseringsort har inte byggnadsstyrelsen haft att ta ställning till
och promemorian ingår inte som underlag i diskussionen kring lokaliseringsort
utan som underlag i diskussionen kring handläggningssätt.
Vidare är det viktigt att påpeka, att handlingen är avsedd som diskussionsunderlag
inom byggnadsstyrelsen, att diarieföring ej skett för att
jag inte anser det rimligt att belasta registratur och arkiv med arbetsmaterial
av förberedande karaktär samt att materialet medvetet inte
givits karaktären av skrivelse från byggnadsstyrelsen till sjöfartsverket
då de i handlingen anförda åsikterna (sista stycket) inte ens utgjort
underlag till något beslut inom byggnadsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen framhöll som en sammanfattning att handlingen
var en uppteckning, avsedd att sammanfatta hittills vid beredningen
framkommet material. Den hade som ett led i beredningen översänts till
tjänsteman i annan myndighet för kännedom och kontroll. Det var alltså
ej fråga om remiss av förslag eller dylikt. Någon handling av den
art att diarieföring bort ske hade på det ifrågavarande stadiet inte förelegat.

I sjöfartsverkets svar anfördes följande.

Den i ärendet avsedda handlingen är en kopia av en promemoria
som upprättats av en tjänsteman i byggnadsstyrelsen. Promemorians
innehåll är närmast minnesanteckningar från en sammankomst mellan
representanter för byggnadsstyrelsen och sjöfartsverket rörande formerna
för handläggningen av frågan om flyttning av verkets depåanläggning
i Stockholm. Promemorian är inte undertecknad och översändes
till driftdirektören Haggård som en påminnelse.

Enligt sjöfartsverkets mening är den ifrågavarande handlingen icke
att betrakta som en i tryckfrihetsförordningens mening till sjöfartsverket
inkommen handling utan som en uppteckning, vilken verkställts
allenast för ärendets föredragning eller beredande till avgörande. Sjöfartsverket
vill i detta avseende hänvisa till de uttalanden som gjordes
av besvärssakkunniga på sid. 309 i deras betänkande (SOU 1964: 27)
med förslag till lag om förvaltningsförfarandet.

Med denna uppfattning om den ifrågavarande handlingens art och
innehåll saknades enligt sjöfartsverkets mening anledning att diarie -

415

föra densamma och ej heller förelåg skyldighet att utlämna densamma
före ärendets slutbehandling. Något hinder mot sådant utlämnande
har å andra sidan ej förelegat och efter förfrågan av representanter
för personalen har dessa fått taga del av akten i ärendet och därmed
även av den ifrågavarande handlingen. Däremot har ett önskemål
om mångfaldigande och distribution av handlingen ej ansetts böra
tillgodoses. Enligt verkets mening var handlingens innehåll ej av den
natur att sådan spridning var påkallad.

Verket bemötte avslutningsvis Ahlmarks antydan om undanhållande
av information beträffande utflyttningsfrågan som sådan.

Sedan svaren från byggnadsstyrelsen och sjöfartsverket tillställts Ahlmark,
inkom denne med yttrande i vilket han bl. a. vände sig mot förklaringen
att promemorian i fråga var »närmast minnesanteckningar»
och framhöll att detta är det traditionella försvaret för hemlighetsmakeri
i förvaltningen. Att låta bli att diarieföra promemorian tycktes
Ahlmark vara ett avsiktligt försök till mörkläggning.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Reglerna om allmänna handlingars offentlighet har konstruerats så
att en handling som tillkommer hos en myndighet i princip inte skall
anses som en upprättad och därmed allmän handling, på vilken offentlighetsprincipen
blir tillämplig, förrän det ärende till vilket handlingen
hänför sig blivit av myndigheten slutbehandlat eller handlingen expedierats
(2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen). Skrivelseförslag, beslutsutkast,
synpunktspromemorior, utredningspromemorior o. dyl. förblir
myndighetens interna handlingar till dess ärendet slutbehandlats. Expedieras
sådan handling blir den emellertid allmän handling, då den
expedierats. Syftet med denna ordning är att skydda myndighetens interna
arbete mot ej önskvärd insyn så länge ärendet är under handläggning.
Man skulle här kunna tala om en av tryckfrihetsförordningen
legaliserad mörkläggning.

Offentlighetskommittén föreslog i sitt betänkande »Offentlighet och
sekretess» (SOU 1966: 60) en regel om att allmänna handlingar, som
ej uppenbart är av ringa betydelse, skall hos myndighet hållas registrerade
eller så ordnade att det utan omgång kan fastställas, om handling
inkommit eller upprättats. Som motiv anfördes bl. a. (s. 110) att
registreringen ger allmänheten en praktisk möjlighet att få reda på att
handlingen existerar och att utverka prövning av frågan om utlämnande.
Möjligheten att vinna prövning av frågor om utlämnande fick inte
äventyras genom att handlingar undanhålls från registrering eller arkivering
eller förvaras på sådant sätt att deras tillvaro ej blir känd för
allmänheten.

Kommitténs förslag har emellertid inte genomförts. Det finns därför
inte någon allmän regel om skyldighet för myndighet att diarieföra
eller på annat sätt registrera allmänna handlingar. En sådan skyl -

416

dighet anses dock det oaktat föreligga men dess räckvidd är oklar. Att
märka är att skyldigheten hänför sig till allmänna handlingar. I vad
mån interna handlingar skall registreras är en öppen fråga.

Som förut nämnts övergår en handling från att vara intern till att
bli allmän om den expedieras. Frågan är då vad som bör förstås med
expediera i detta sammanhang. I RÅ 1963 ref. 16 hade statskontoret
på begäran av 1955 års universitetsutredning utarbetat ett förslag till
organisation av universitetsväsendet. Innan förslaget slutligt expedierats
till utredningen hade det i preliminärt skick tillställts utredningens ledamöter
och experter. Regeringsrätten ansåg att förslaget inte kunde
anses expedierat förrän genom den slutliga expedieringen. Förslagsutkastet
utgjorde alltså inte allmän handling fastän det gått ut till utanför
statskontoret stående personer. Rättsfallet visar att visst utrymme
finns för skriftligt samråd under hand mellan tjänstemän hos olika
myndigheter utan att de handlingar som utväxlas blir underkastade
offentlighet. Jag har härom i tidigare ärende uttalat (JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 326) att det undantag från offentligheten, som ligger i
att en handling som författas hos en myndighet inte blir allmän och
offentlig förrän den expedierats eller ärendet slutbehandlats, i praxis
också ansetts tillämpligt på det fall då utkast, förslag el. dyl. handling
under hand överlämnas från en myndighet till en annan för samråd.
Jag framhöll också att det inte är ovanligt att, då en myndighet anlitar
en annan myndighet för viss undersökning, utredning eller bedömning,
myndigheterna på detta sätt under arbetets gång kommunicerar med
varandra under hand utan att handlingarna blir att bedöma som annat
än arbetshandlingar vilka ej får karaktär av allmänna och offentliga
handlingar, förrän ärendet slutbehandlats. Jag tillfogade emellertid att
synsättet är ägnat att inge betänkligheter från allmän offentlighetssynpunkt
och att jag därför ansåg att det bör tillämpas med stor restriktivitet.
Vad nu sagts har hänfört sig till hur frågan gestaltar sig från
byggnadsstyrelsens horisont. Ser man den i stället ur sjöfartsverkets
synvinkel märks regeln i 2 kap. 5 § första stycket tryckfrihetsförordningen
att en handling skall anses inkommen till och därmed allmän
hos en myndighet, då den avlämnats till myndigheten eller befattningshavare,
som har att motta handlingen eller eljest ta befattning med
mål eller ärende till vilket handlingen hänför sig. Det ligger då närmast
till hands att hävda att promemorian då den kom till Haggård
blev en till sjöfartsverket inkommen och där allmän handling (jfr RÅ
1958 ref. 55). Rättsläget kan dock inte sägas vara helt klart på denna
punkt (se SOU 1966: 60 s. 138).

Med de synsätt jag förespråkat ter det sig naturligt för mig att dela
Ahlmarks uppfattning att den aktuella promemorian bort gå den officiella
vägen genom expediering från byggnadsstyrelsen till sjöfartsverket
med diarieföring på båda ställena och inte underhandsvägen

417

från tjänsteman till tjänsteman utan diarieföring på någotdera stället.
Man står emellertid här inför en rättslig bedömningsfråga som ger visst
rum för annan mening och jag anser mig inte kunna lägga Vading och
Haggård till last som fel att de tillämpade underhandskommunikation
och var för sig betraktade promemorian som en intern och ej som en
allmän handling.

Ordningen för sökande av ändring i beslut om avslag på
framställning om utbekommande av allmän handling

I skrivelse till offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén anförde
JO Wennergren följande.

I 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen (TF) föreskrivs att, om myndighet
avslagit framställning om utbekommande av allmän handling
och sökanden anser att beslutet inte är lagligen grundat, han äger i den
ordning som sägs i det följande söka ändring i beslutet. Bestämmelsen
reglerar sålunda överklagbarheten, talerätten och talegrunderna. Av
densamma framgår att endast avslagsbeslut är överklagbara, att endast
sökanden får föra talan mot beslutet och att talan endast får syfta till
rättslig överprövning. Beslut varigenom utbekommande medgivits kan
inte överklagas. Bestämmelsen utsäger däremot intet om vilket rättsmedlet
är vid överklagande eller eljest något om vad den har att iaktta
som vill överklaga. För att få upplysning härom måste man gå till
2 kap. 11 § TF.

I 2 kap. 11 § första stycket TF ges först regler om instansordningen
vid överklagandet. Som huvudregel uppställs att ändring skall sökas
hos den myndighet som har att uppta klagan över beslut eller åtgärd
i det mål eller ärende till vilket handlingen hör. Som supplerande regel
anges att, om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende till vilket
handlingen hör eller handlingen ej tillhör mål eller ärende som myndigheten
har att handlägga, ändring skall sökas hos den myndighet som
i allmänhet har att uppta klagan över myndighetens beslut eller
åtgärder.

I samma lagrum regleras härefter frågan om själva ändringssökandet.
Det sker genom en föreskrift om att ”vad nu sagts”, dvs. vad som sagts
om instansordningen, också skall gälla angående den ordning i vilken
ändring skall sökas.

Emellertid finns i 2 kap. 11 § andra stycket TF också en kompletterande
regel om ändringssökande som anger att, om enligt de i första
stycket meddelade reglerna behörig myndighet ej finns, ändring skall
sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande
beslut av myndighet som lyder under länsstyrelse, domkapitel,

27 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

418

styrelse, ämbetsverk eller annan Konungen underställd myndighet,
hos den överordnade myndigheten samt i andra fall hos regeringsrätten.
Beträffande den ordning i vilken ändring i sådana fall skall sökas, ges
intet besked.

Bestämmelserna bör läsas mot bakgrund av att tidigare ingen rättelseväg
stod öppen då handlings utlämnande vägrats. I motiven till utredningsförslaget
om öppnande av besvärsrätt (SOU 1935:5 s. 38) anfördes
bl.a. att ett administrativt besvärsinstitut varigenom utlämningsfrågor
i sista hand kunde dras under Konungens prövning kunde så mycket
hellre förordas som genom regeringsrättens inrättande erhållits en
högsta domstol för utövande av Konungens prövningsrätt i administrativa
besvärsmål där även frågor om lagligheten av vägran att utlämna
handlingar kunde erhålla en saklig och oväldig prövning. Det framhölls
att den administrativa besvärsrätten överhuvud var endast ofullständigt
reglerad men att i allmänhet det dock torde föreligga möjlighet
att söka rättelse i underordnad myndighets beslut hos överordnad
myndighet. Att skapa en särskild besvärsordning för frågor om utlämnande
av handlingar syntes inte lämpligt. I praktiken torde i de allra
flesta fall vara klart vilken ordning som ”i allmänhet” gällde för vinnande
av rättelse i en myndighets beslut. Mången gång behövde detta
inte ske genom formliga besvär. I vissa situationer söktes nämligen
rättelse i underordnade lokala myndigheters beslut genom enkel framställning
hos vederbörande chefsmyndighet. Rätt till klagan över
kommunalmyndighets beslut var enligt förslaget naturligtvis ej inskränkt
till kommunmedlemmar. I de fall då någon ordning för vinnande av
rättelse i en myndighets beslut ej fanns skulle den supplerande regeln
inträda om talan till Konungen eller Konungens befallningshavande.
Denna regel hade då följande lydelse: ”Över beslut i ärende rörande
handlings utlämnande, som meddelats av nu sagd myndighet, mot vars
beslut talan eljest ej kan förås, må besvär anföras hos Konungen, såvitt
fråga är om statsmyndighet, och hos Konungens befallningshavande,
såvitt fråga är om kommunalmyndighet.”

Departementschefen anförde (prop. 1936:140 s. 42) att vad angick
den närmare utformningen av det administrativa besvärsinstitutet förslaget
torde i huvudsak kunna godtas. Väl var det sant att vid genomförandet
av förslaget tvekan någon gång torde kunna uppstå hos vilken
myndighet besvär skall anföras, men detta berodde på att den administrativa
besvärsrätten överhuvud var så ofullständigt reglerad. Att i
detta sammanhang ta upp frågan om en mera allmän reglering av den
administrativa besvärsrätten och vad därmed sammanhängde kunde
inte komma i fråga. Farhågorna för ett mindre enhetligt bedömande
av frågorna genom den föreslagna anordningen kunde knappast anses
befogade, då besvär över alla administrativa och kommunala myndigheters
beslut regelmässigt skulle kunna fullföljas till regeringsrätten.

419

Vissa mindre jämkningar i den föreslagna ordningen för rättelses
sökande syntes emellertid böra vidtas. Såsom huvudregel borde sålunda
lämpligen gälla att rättelse vid myndighets vägran att utlämna handling
skall sökas inte i den ordning som i allmänhet gäller för vinnande
av rättelse i beslut eller åtgärder av myndigheten utan i den ordning
som gäller för vinnande av ändring i myndighetens beslut och åtgärder
i det mål eller ärende till vilket handlingen hör. Endast för den händelse
handlingen inte hänförde sig till mål eller ärende, däri klagan över
beslut av myndigheten kan äga rum — dvs. om handlingen tillhör ett
mål eller ärende i vilket någon klagan ej är tillåten eller om handlingen
befinner sig hos en myndighet som ej kan sägas handlägga det
mål eller ärende dit handlingen hör eller i varje fall ej kan fatta något
överklagbart beslut däri — borde föreskrivas att rättelse skall sökas i
den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i myndighetens
beslut eller åtgärder. Kunde talan om utlämnande inte fullföljas
enligt dessa regler — dvs. kunde talan mot beslut av den myndighet
som vägrat utlämna handling inte alls föras eller fanns i vart fall
inte någon ordning som kunde sägas i allmänhet gälla för överklagande
av dess beslut — då borde i sista hand tillämpas den regeln att besvär
fullföljs till Konungen såvitt angår statsmyndighet och till Konungens
befallningshavande såvitt angår kommunalmyndighet.

De skildrade reglerna om sökande av ändring i beslut om avslag
på framställning om utbekommande av allmän handling erbjuder påtagliga
svårigheter vid tolkningen och tillämpningen på beslut av kommunal
myndighet och landstingsmyndighet. Hör handlingen till ett
ärende som avgörs genom beslut som kan överklagas genom förvaltningsbesvär
möter väl inte några problem. Men hör handlingen till ett
ärende som avgörs genom beslut som kan överklagas genom kommunalbesvär
eller tillhör handlingen ej ett ärende som myndigheten har
att handlägga, uppkommer tvivelsmål om den rätta ordningen.

Vad som sägs om instansordningen i 2 kap. 11 § TF kan visserligen
då utan vidare tillämpas. Frågan är emellertid hur man skall tolka och
tillämpa föreskriften att vad som sagts om instansordningen också skall
gälla angående den ordning i vilken ändring skall sökas. Meningen
kan inte vara att, om klagan över beslut i det ärende till vilket handlingen
hör eller klagan i allmänhet över myndighetens beslut skall föras
genom kommunalbesvär, ändring i beslutet om avslag på framställning
om utbekommande av den allmänna handlingen skall sökas genom
kommunalbesvär. Ett antagande härom faller redan på att kommunalbesvär
inte är något rättsmedel för sökande av ändring utan för sökande
av undanröjande. Av 2 kap. 10 § TF framgår ju vidare att fråga skall
vara om administrativa besvär som förs på allmänna rättsliga grunder
och alltså ej är begränsade till de kommunala besvärsgrunderna och för
vilka besvärsrätt inte är förbehållen kommunmedlem. I Kaijser, Kom -

420

munallagama II fjärde uppl. s. 531 anförs också att ”i motsats till vad
som gäller vid kommunalbesvär” kan besvärsprövningen resultera i
åläggande för nämnden att tillhandahålla handlingen och att sökanden
har besvärsrätt oavsett om han är kommunmedlem eller ej. Vad blir
då här kvar av ”den ordning i vilken ändring i allmänhet skall sökas”?

Eftersom de besvär som får anföras är att betrakta som ett slags
förvaltningsbesvär kunde man tänka sig den tolkningen att beträffande
den ordning i vilken ändring skall sökas skall gälla vad som i allmänhet
är föreskrivet om anförande av förvaltningsbesvär, dvs. numera bestämmelserna
i 12 § förvaltningslagen. Den tolkningen är också tänkbar att
beträffande den ordning i vilken ändring skall sökas skall anses gälla i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet om anförande av kommunalbesvär.
För sistnämnda tolkning har Kaijser uttalat sig genom att i a.a.
s. 531 förklara att, om förvaltningsbesvär ej är tillämpliga beträffande
annat beslut i ärendet, kommunal myndighets utlämningsvägran överklagas
i den ordning som anges i 76 § 2 mom. kommunallagen. Vilken
tolkning som väljs får betydelse på det sättet att tiden för besvärs anförande
enligt 76 § kommunallagen och 78 § landstingslagen räknas
från den dag då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet
tillkännagivits på kommunens respektive landstingskommunens
anslagstavla, medan besvärstiden enligt 12 § förvaltningslagen räknas
från den dag då klaganden fått del av beslutet. Regeringsrätten har
nyligen i mål angående besvär över ett beslut av en sjukhusdirektion
att avslå framställning om utbekommande av sjukjournal avvisat besvären
som för sent inkomna under hänvisning till att besvären författningsenligt
skulle ha inkommit inom tre veckor från den dag, då
verkställd justering av det över direktionens beslut förda protokollet
tillkännagivits på landstingskommunens anslagstavla men besvären kommit
in efter denna tids utgång (beslut den 24 september 1973 på besvär
av R. Skärberg, 11:9, 814-1973). Den tolkning som Kaijser gjort sig
till talesman för synes sålunda omfattas av regeringsrätten.

Förvaltningslagen gäller inte ärende hos kommunal myndighet om
ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär.
Som förut anmärkts avgörs inte ett ärende om utlämnande av allmän
handling genom sådant beslut. Förvaltningslagen måste alltså anses
tillämplig i ärende hos kommunal myndighet om utlämnande av allmän
handling. Eftersom fråga får anses vara om ett myndighetsutövningsärende,
blir också de särskilda bestämmelserna i 14—20 §§
lagen tillämpliga. Av särskilt intresse i detta sammanhang är föreskriften
i 18 § att sökande skall underrättas om innehållet i beslut
varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehövligt,
och att han även skall underrättas om vad han har att iaktta vid talan
mot beslutet, om det är uppenbart att beslutet går honom emot. Det
måste sägas att det efter förvaltningslagens tillkomst framstår som

421

högst oegentligt att beträffande besvär över kommunal myndighets beslut
att vägra utlämna allmän handling tillämpa bestämmelserna om besvärstid
i kommunal- och landstingslagarna, medan på handläggningen

1 övrigt förvaltningslagen skall tillämpas.

Den kompletterande regeln i 2 kap. 11 § andra stycket TF framstår
närmast som en förvaltningsbesvärsregel av ordinärt slag på vilken
alltså 12 § förvaltningslagen blir tillämplig. Fråga om tillämpning av
den kompletterande regeln synes emellertid numera ej kunna uppkomma
vad gäller kommunala eller landstingskommunala myndigheters
beslut så som reglerna om kommunalbesvär blivit utformade i 76 §

2 mom. kommunallagen och 78 § 2 mom. landstingslagen.

I motiven till de här behandlade bestämmelserna anförde departementschefen
(prop. s. 45) att otvivelaktigt vid antagandet av den föreslagna
ordningen behovet av ett administrativt besvärsförfarande på
ifrågavarande område skulle komma att bli än mera kännbart än förut.
Häri kan man fortfarande instämma och tillägga att efter förvaltningslagens
tillkomst förutsättningar skapats för ersättande av den tämligen
improviserade ordningen med en mera ändamålsenlig. Med detta har
jag velat fästa offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs uppmärksamhet
på det behov av översyn av bestämmelserna i 2 kap. TF
om ändringssökande som förvaltningslagen väcker.

Myndighets utlämnande av sekretesskyddad handling till annan
myndighet

I ärende där länsåklagaren Bert de Woul begärt prövning av handläggningen
hos Stockholms norra utskrivningsnämnd av fråga om utskrivning
av en patient på Beckomberga sjukhus, som av domstol överlämnats
till sluten psykiatrisk vård, och av fråga om utlämnande till
honom av den beträffande patienten förda sjukjoumalen begärde utskrivningsnämnden
klarläggande svar från JO på vissa principiella
frågor som hänförde sig till tillämpningen av 38 § andra stycket sekretesslagen
om förundersökningsledares rätt att utbekomma sekretessskyddad
handling. Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren i
denna del följande.

Av tillgängliga handlingar framgår att ärendet för de Wouls del
började genom att från distriktsåklagaren L. Lindell vid åklagarmyndigheten
i Hallsbergs åklagardistrikt till länsåklagarmyndigheten inkom
en skrivelse i vilken Lindell efter redogörelse för myndigheternas
befattning med S. uttalade att det enligt hans mening var anmärkningsvärt
att S. utskrivits efter så kortvarig vistelse på sjukhuset och
under förevarande omständigheter, trots att S. dokumenterat sig så -

422

som farlig och synes haft ett akut vårdbehov. Lindell överlämnade
sin skrivelse för kännedom och för den åtgärd vartill den kunde föranleda.
Skrivelsen som kom till länsåklagarmyndigheten den 15 november
1971 föranledde de Woul att den 6 december 1971 tillskriva utskrivningsnämnden
med hemställan att få ta del av de handlingar varå
utskrivningsnämnden grundat sitt beslut den 8 september 1971 beträffande
utskrivning av S. Sedan ärendet sedermera tagits upp av lokalstyrelsen
för hälso- och sjukvårdsnämndens västra förvaltningsområde,
beslöt denna den 13 april 1972 att lämna framställningen utan bifall
och gav besvärshänvisning till Kungl. Maj:t. I styrelsens protokoll antecknades
som skäl till avslaget att det skett med hänsyn till den förtroendesituation
som måste råda mellan patient och läkare. Sjukhusdirektören
fick i protokollet som sin mening antecknat att han ansåg
att ett utlämnande av ifrågavarande journalhandlingar bort ske. I
protokollet var vidare antecknat att juridiska avdelningen vid förvaltningsutskottets
kansli i yttrande avslutningsvis anfört att ett utlämnande
av ifrågavarande handlingar till länsåklagaren var förenligt med de
sekretesskyddade intressena. Sedan de Woul anfört besvär över lokalstyrelsens
beslut och besvären först beretts på regeringsrättens kansli,
överlämnades handlingarna den 8 september 1972 från regeringsrättens
kansli till socialdepartementet för föredragning i konselj. I beslut den
6 oktober 1972 fann Kungl. Maj:t skäl inte föreligga att vägra utlämnande
av sjukjournalen rörande S. till länsåklagaren. På grund härav
upphävde Kungl. Maj:t myndigheternas beslut samt visade målet åter
till lokalstyrelsen för ny behandling.

Varken 2 kap. tryckfrihetsförordningen eller sekretesslagen innehåller
bestämmelser som hänför sig till utlämnande av allmänna handlingar
myndigheter emellan. Den fria tillgång till allmänna handlingar
som lagstiftningen reglerar begränsar sig till ”varje svensk medborgares”
rättigheter i detta hänseende. En paragraf i sekretesslagen intar emellertid
en särställning i det att den går in också på förhållandet mellan
myndigheter. I 38 § andra stycket sekretesslagen föreskrivs sålunda
att, om handling, som ej får utlämnas till envar, kan antas vara av
betydelse som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål,
kan domstol, där rättegången förs eller fråga som hör till förundersökningen
får tas upp, förordna att handlingen skall tillhandahållas
domstolen eller undersökningsledaren.

I 38 § första stycket sekretesslagen sägs ätt där det finnes erforderligt
för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt, får Konungen utan
hinder av vad eljest stadgas i lagen förordna om handlingars utlämnande.

Ursprungligen fanns i 38 § sekretesslagen endast den bestämmelse
som nu är intagen i paragrafens första stycke. Bestämmelsen går tillbaka
på förslag i betänkandet ”Förslag till ändrade bestämmelser

423

rörande allmänna handlingars offentlighet” (SOU 1935:5 s. 41). Där
anfördes att allmänna process- och förvaltningsrättsliga principer synes
böra föranleda införande av bestämmelse om parts rätt att i mål och
ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och
andra handlingar och att i liknande syfte borde finnas ett stadgande
om att Konungen, då det finnes erforderligt för tillvaratagande av
Kronans, menighets eller enskilds rätt, får utan hinder av vad eljest
stadgas i lagen förordna om handlings utlämnande. Det tillädes att
med denna regel inte åsyftades att föreskriva att Konungens tillstånd
är erforderligt för att myndighet skall kunna inge handling till domstol.
Stadgandet skulle avse det fall att handling behöver utlämnas till enskild
för tillvaratagande av Kronans eller menighets intresse eller att enskild
behöver utfå handlingen för att med densamma styrka sin rätt vare
sig inför domstol, annan myndighet, skiljemän eller enskilda.

Med anledning av att från advokatsamfundet erinrats mot förslaget
att prövningen av frågor om sådant utlämnande, som innebar brytande
av sekretess, inte borde ske av Kungl. Maj:t i statsrådet utan i stället
såvitt handlingens utfående var erforderligt för tillvaratagande av enskild
rätt som regel anförtros domstol, anförde departementschefen
(prop. 1936:140 s. 138) att det åtminstone i en del fall bör ankomma på
Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva om en handling kan utlämnas med
hänsyn till ett statsintresse som påkallar dess hemlighållande och att
det torde möta betydande svårigheter att utskilja de fall då prövningen
bör ske i denna ordning. Spörsmålet sammanhängde dessutom med
den ännu i lag väsentligen oreglerade frågan om editionsplikt i process
med avseende på handlingar överhuvud. Departementschefen anslöt sig
till ett uttalande att spörsmålet huruvida och i vad mån beträffande
hemliga allmänna handlingar en editionsplikt borde gälla för kronan
i processer vid allmän domstol lämpligen torde lösas i samband med
den allmänna rättegångsreformen.

I den proposition varigenom det nuvarande andra stycket tillädes i
38 § sekretesslagen (prop. 1947:260) anfördes (s. 23) att några allmänna
regler då ej fanns meddelade om tillhandahållande åt domstol av allmän
handling som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet. Endast
för vissa särskilda fall fanns bestämmelser utfärdade. Det uttalades
också (s. 10) att bestämmelserna i sekretesslagen avser endast allmän
handlings utlämnande till enskilda. I vad mån sådan handling skall
tillhandahållas annan myndighet än den som förvarar handlingen besvaras
inte av lagen. Föreskrifter härom fanns meddelade endast för
vissa särskilda fall. I övrigt torde av myndigheternas skyldighet att
bistå varandra i allmänhet följa att de, åtminstone i viss utsträckning,
borde tillhandagå varandra med handlingar, även om dessa är hemliga.
Hänsyn fick dock härvid tas till handlingens beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt. Enligt förslag av processlagberedningen skulle dom -

424

stol få befogenhet att, då handling som inte är offentlig kunde antas
vara av betydelse som bevis i rättegång eller för förundersökning i
brottmål, förordna om handlingens tillhandahållande för sådant ändamål
åt domstolen eller undersökningsledaren. Departementschefen anförde
(s. 27) att syftet med de i rättegångsbalken upptagna bestämmelserna
om editionsplikt varit att alla handlingar som enligt domstolens
mening kan antas äga betydelse som bevis skall företes. Endast i vissa
snävt avgränsade fall hade inskränkningar i editionsplikten medgetts.
Samma synpunkter gjorde sig gällande i fråga om allmänna handlingar
även om dessa är hemliga. Starka skäl talade därför för att fråga om
företeende av allmän handling som är hemlig prövas av domstolen.

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet erinrade i sitt
utlåtande över propositionen (1947:1 s. 10) om att hovrätten över
Skåne och Blekinge anfört betänkligheter och uttalat att sekretesslagen
allenast avser att reglera de enskilda medborgarnas rätt att från myndigheter
utbekomma allmänna handlingar men inte inlåter sig på att
bestämma i vad mån myndigheterna inbördes skall äga tillgång till
varandras handlingar. Den ursprungliga ramen för sekretesslagen skulle
därför brytas i viss mån genom en bestämmelse att domstol äger förordna
om hemlig handlings tillhandahållande. Utskottet förklarade sig
i princip dela dessa betänkligheter och menade att med hänsyn härtill
det var att föredra att utbryta det föreslagna nya stycket i 38 § sekretesslagen
till en särskild lag. Av praktiska skäl fann utskottet dock
detta mindre lämpligt. Utskottet ville dock understryka att stadgandets
införande i lagen — vilket motiverades av att det avsåg att reglera
parts rätt att få bruka en allmän handling som bevis i rättegång, ehuru
den är hemlig — inte fick föranleda en sådan tolkning av lagens bestämmelser
i övrigt att det skulle reglera handlingars utlämnande från den
ena myndigheten till den andra. Vid en kommande översyn av sekretessbestämmelserna
borde spörsmålet om formen för editionspliktens
reglering tas under förnyad omprövning. Frågan har sedermera behandlats
av offentlighetskommittén i dess betänkande ”Offentlighet och
sekretess” (SOU 1966:60 s. 101).

Enskild som är missnöjd med en förvaltningsmyndighets beslut om
avslag på framställning om utbekommande av allmän handling har i
praktiken två vägar att att välja mellan för att nå sitt mål. Han kan
sålunda antingen anföra besvär över beslutet enligt reglerna i 2 kap.
10 och 11 §§ tryckfrihetsförordningen under påstående att beslutet
inte är lagligen grundat, vilka besvär i sista instans prövas av regeringsrätten,
eller göra framställning hos Konungen i statsrådet enligt
föreskriften i 38 § första stycket sekretesslagen under påstående att det
är erforderligt för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt att han
får tillgång till handlingen. I vissa fall kan också framställning hos
Konungen i statsrådet enligt 37 § sekretesslagen komma i fråga.

425

Av förarbetena till 38 § första stycket sekretesslagen framgår att
föreskriften där är tillämplig endast då enskild önskar utbekomma en
handling trots att den är sekretesskyddad gentemot honom enligt bestämmelse
i sekretesslagen. Av uttalandena i förarbetena kan vidare
utläsas att med enskild också åsyftas företrädare för kronan eller
menighet, dvs. kommun o. 1. I sammanhanget kan emellertid inte avses
andra fall än då tjänsteman eller myndighet behöver få del av en sekretesskyddad
handling för tillvaratagande av något kronans eller kommuns
privaträttsliga intresse. Erinras kan här också om de uttalanden
som gjorts i denna riktning beträffande tolkningen av begreppet ”enskild”
i 3 § förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 334). Det kan sålunda
inte antas att bestämmelsen kan åberopas av en myndighet som önskar
utbekomma en allmän handling från en annan myndighet för att tillvarata
något offentligrättsligt allmänt intresse.

En myndighet, som nekats tillgång till en hos annan myndighet förvarad
allmän handling, är emellertid inte nödgad att finna sig häri utan
kan under vissa förutsättningar bringa saken under Kungl. Maj:ts
prövning. I 56 § 1 mom. 1928 års taxeringsförordning stadgades att
”de ämbets- och tjänstemän vilka i och för sin befattning böra erhålla
del därav” skulle ha tillgång till självdeklaration. Sedan en åklagare hos
en länsstyrelse begärt att få utbekomma avskrifter av självdeklarationer
för utredning angående påstått brott mot aktiebolagslagen, fann
länsstyrelsen ej skäl att mot vederbörandes bestridande utlämna begärda
avskrifter. Besvär av åklagaren häröver hos Kungl. Maj:t prövades av
regeringsrätten som undanröjde länsstyrelsens beslut, enär klaganden
fick anses äga utbekomma avskrift av deklarationerna i de delar som
skäligen kunde antas vara av betydelse för utredningen (RÅ 1940 ref.
63). Målet torde ha prövats i regeringsrätten på grund av att fråga var
om tillämpning av bestämmelse i taxeringsförordningen och taxeringsmål
enligt den då gällande regeringsrättslagen låg under regeringsrättens
kompetens. Ytterligare två mål av liknande natur finns refererade i
regeringsrättens årsbok (RÅ 1953 ref. 39: talan av exekutionsbiträde
om utbekommande av taxeringshandlingar och RÅ 1954 ref. 42: talan
av exekutionsdirektör om utbekommande av taxeringshandlingar).

Numera stadgas i 50 § 1 mom. sjätte stycket taxeringsförordningen
(1956:623) att självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter
vilka i och för sin verksamhet bör erhålla del därav. Vidare föreskrivs
i 46 § taxeringsförordningen att för taxering erforderlig handling skall,
då så begärs för taxeringskontroll, tillhandahållas av statligt eller kommunalt
verk, allmän inrättning eller överförmyndare. Är fråga om
sekretesskyddad handling, får handlingen dock tillhandahållas endast
efter framställning av skattechef. Finnes vid prövning av sådan framställning
att handlingens tillhandahållande skulle för det allmänna eller
med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt men,

426

får framställningen lämnas utan bifall. Skattechefen kan emellertid i
så fall ansöka hos Kungl. Majit om förordnande att handlingen skall
tillhandahållas honom.

I förarbetena till sistnämnda bestämmelser anfördes följande, sedan
det konstaterats att det torde finnas åtskilliga allmänna handlingar vilka
med hänsyn till befogade sekretessintressen inte bör få utlämnas till
taxeringsmyndighet (prop. 1955:160 s. 146).

För att dessa intressen skall vinna tillbörligt beaktande synes man
lämpligen kunna anknyta till den ordning som nu torde få anses gälla
och låta den myndighet som förvarar handlingen pröva i vad mån
denna kan tillhandahållas. Att framställningar härom i stor utsträckning
bör bifallas framgår av det förut sagda. Finnes emellertid med
hänsyn till det allmännas eller enskildas berättigade intressen att handlingens
tillhandahållande skulle kunna lända till synnerligt men, bör
handlingens tillhandahållande kunna vägras. I dylikt fall bör dock
taxeringsmyndigheten äga hänskjuta frågan till avgörande hos Kungl.
Majit i statsrådet. Motsvarande bör gälla om den myndighet, som förvarar
handlingen, finner att handlingen tillhör dem som generellt undantagits
från skyldigheten för myndighet att tillhandahålla taxeringsmyndighet
handlingar.

I förarbetena till bestämmelsen i 50 § 1 mom. sjätte stycket taxeringsförordningen
anfördes (prop. 1956:150 s. 348).

Såsom framhölls i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag torde,
i fråga om myndighets rätt att få ta del av hemliga handlingar hos
annan myndighet, såsom en huvudregel gälla att den myndighet, som
innehar sådan handling, skall äga från fall till fall pröva i vad mån
ett tillhandahållande till annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade
intresset. De nyss återgivna bestämmelserna i taxeringsförordningen
står i överensstämmelse med denna huvudregel. Att närmare
än där skett angiva i vilken utsträckning deklarationer och därmed i
sekretesshänseende jämställda handlingar bör tillhandahållas annan
myndighet skulle vara förenat med särskilda problem. Det synes nämligen
knappast kunna komma i fråga att uppställa så snäva begränsningar
som exempelvis gäller allmänna straffregistret. Det är förutsatt
att självdeklarationer skall kunna utlämnas till polismyndigheter och
åklagare, i varje fall såvitt angår fall av falskdeklaration eller vårdslös
deklaration. Domstolarna äger en ovillkorlig rätt att förordna att hemliga
taxeringshandlingar skall företes i rättegång. I två under senare
år meddelade utslag av regeringsrätten har — såsom jämväl påpekats
av länsstyrelsen i Västernorrlands län — indrivningsmyndighet tillerkänts
rätt att erhålla upplysningar ur självdeklarationer. Man torde
även i vissa andra fall kunna räkna med att en avvägning mellan å ena
sidan det sekretesskyddade intresset samt å andra sidan angelägenheten
av ett utlämnande kan leda till att ett utlämnande finnes kunna äga
rum. Det bör emellertid hållas i minne att taxeringsmyndigheterna tilllagts
förhållandevis stora befogenheter att erhålla insyn i eljest sekretesskyddade
förhållanden och att därför en tämligen restriktiv hållning
från taxeringsmyndigheternas sida torde vara motiverad. Enligt min
mening bör det åtminstone tills vidare liksom hittills överlämnas åt

427

praxis att träffa avgöranden i hithörande frågor utifrån de allmänna
principer, som framgår av det föregående, och även med ledning av
omständigheterna i de särskilda fallen.

Nämnas bör också att det i 50 § sjunde stycket taxeringsförordningen
föreskrivs att självdeklaration får, på sätt Kungl. Majit förordnar, för
statistisk bearbetning, utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman,
åt vilken Kungl. Maj:t uppdrar utförandet av sådan bearbetning.

Med anledning av den ordning som anvisats för lösande av meningsmotsättningar
mellan taxeringsmyndighet och annan myndighet om utlämnande
av hemlig allmän handling — hänskjutande till Kungl. Maj:t
i statsrådet — kan erinras om att statens myndigheter och tjänstemän
enligt 47 § regeringsformen skall ”lyda Konungens bud och befallningar
och räcka varandra handen till fullgörande därav och av allt vad rikets
tjänst utav dem fordrar”. De åberopade föreskrifterna i 50 § taxeringsförordningen
ter sig ur denna synvinkel endast som en bekräftelse av den
direktivrätt Kungl. Maj:t som högsta statsmyndighet har gentemot
underlydande statliga organ. Emellertid begränsar sig taxeringsförordningens
föreskrifter om utlämnande av hemlig allmän handling till
taxeringsmyndighet inte till statliga myndigheter. Också kommunala
myndigheter kan av Kungl. Majit med stöd av föreskrifterna åläggas
att utlämna sådan handling. I denna del får föreskrifterna anses spela
en självständig roll. Det kan tilläggas att Kungl. Majits befogenhet
som högsta statsmyndighet att förordna om att en myndighet skall tillhandahålla
en annan myndighet en hemlig allmän handling inte kan
ses som ett utflöde ur Kungl. Majits dispensmakt. Fråga är ju inte om
att medge undantag från sekretesslagen, vilken ej gäller myndigheter
emellan, utan om att överpröva en myndighets bedömning att ett utlämnande
ej är förenligt med det sekretesskyddade intresse som gör
handlingen till en hemlig handling gentemot allmänheten enligt sekretesslagen.
Som ytterligare exempel på Kungl. Majits förordnande om
utlämnande av handling till myndighet kan nämnas de förordnanden
av denna natur som Kungl. Majit meddelar till förmån för statliga
kommittéer och utredningar. Efter tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning
och det förtydligande av rättsläget med avseende på handläggningen
av frågor om utlämnande av hemlig allmän handling till
myndighet som därvid skett, har klagomål från myndighet över annan
myndighets avslag på framställning om utbekommande av taxeringshandling
ej längre prövats i regeringsrätten utan av Kungl. Majit i
statsrådet (RÅ 1963 ref. 46 avseende framställning av tjänsteman hos
försvarets civilförvaltning om utbekommande av debiteringslängd hos
lokal skattemyndighet, som prövades av Kungl. Majit i statsrådet efter
regeringsrättens hörande).

Utskrivningsnämnden har frågat om 38 § andra stycket sekretesslagen
innefattar en exklusiv reglering av förundersökningsledares rätt

428

att utbekomma sekretesskyddad handling, som kan antas vara av betydelse
för förundersökningen. Av departementschefsuttalandet rörande
tillämpningen av 50 § 1 mom. sjätte stycket taxeringsförordningen
framgår att så inte kan anses vara fallet. Den specialreglering av frågan
som getts i denna författningsbestämmelse utgör exempel på en reglering
som gäller vid sidan av 38 § andra stycket sekretesslagen. I vad
mån en förundersökningsledare också på andra områden än taxeringsområdet
med stöd av de allmänna grundsatserna för tillhandahållande
av hemliga allmänna handlingar myndigheter emellan kan — i sista
hand genom att underställa saken Kungl. Maj:t i statsrådet — erhålla
tillgång till sådan handling är en öppen fråga. Det synes dock ligga
närmast till hands att anta att, i avsaknad av sådan specialreglering
som finns i taxeringsförordningen, saken skall prövas i den i 38 §
andra stycket sekretesslagen föreskrivna ordningen, om en myndighet
inte anser sig kunna ta på eget ansvar att utlämna handlingen till förundersökningsledaren.
Något formellt hinder synes dock ej föreligga
mot att någon av myndigheterna underställer Kungl. Maj:t i statsrådet
frågan. Av vad jag nu sagt framgår också att enligt min mening föreskrifterna
i 38 § andra stycket sekretesslagen ej lägger hinder i vägen
för en förundersökningsledare att, som utskrivningsnämnden uttryckt
saken, ”gå förbi bestämmelsen genom att i stället begära handlingarnas
utlämnande direkt från den myndighet där de förvaras”. Ett sådant
förfarande bör fastmera vara det som i första hand prövas. Endast i
tveksamma fall och fall där myndigheten kan antas ställa sig avvisande
finns det skäl att begära domstolens prövning.

Vad gäller utskrivningsnämndens andra två frågor avseende den
”in dubio-regel” som nämnden tycker sig urskilja som grund för Kungl.
Maj:ts beslut ställer det sig svårare för mig att göra något uttalande. Jag
skulle naturligtvis också på denna punkt kunna hänvisa till det nyss
återgivna departementschefsuttalandet och de grundsatser som skildrats
däri. Samtidigt mäste jag emellertid i så fall göra den reservationen att
det ej för mig står klart varur Kungl. Majit hämtat befogenhet att upphäva
lokalstyrelsens beslut att ej utlämna de ifrågavarande handlingarna
till länsåklagaren. Jag vill här inskjuta att det synes helt klart att
de Woul i ärendet ansetts uppträda inte som privatperson utan på
tjänstens vägnar.

Såvitt jag kunnat förstå har Kungl. Majit ej stött sig på 38 § första
stycket sekretesslagen då Kungl. Majit förordnat om handlingarnas
utlämnande. Enligt vad förut sagts var detta ej heller möjligt, eftersom
författningsrummet endast är tillämpligt på utlämnande till enskild
och de Woul inte uppträdde som enskild i den betydelse detta begrepp
enligt vad förut sagts får anses ha i detta sammanhang. Inte heller lär
mot bakgrund av sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
uttalande 1947 någon analogitillämpning av författningsrummet kunna

tänkas i fråga om utlämnande av hemlig allmän handling till myndighet
som ej uppträder som ”enskild”. Det förefaller därmed som om Kungl.
Majit skulle ha stött sig på sina allmänna befogenheter som högsta
statsmyndighet. Beaktas kan också att lokalstyrelsen genom att ge
besvärshänvisning till Kungl. Majit själv gett uttryck för en villighet
att underkasta sig Kungl. Majits direktiv och att ärendet ej gällde
sekretesskyddade intressen av kommunal natur. Det är emellertid
det oaktat oklart vilka Kungl. Majits befogenheter är och hur långt de
sträcker sig när det gäller statsreglerad kommunalförvaltning. I princip
intar inom en kommun kommunstyrelsen respektive landstingets förvaltningsutskott
ställningen som ”regering”. Beträffande statskontrollen
över landstingskommuns sjukvårdande verksamhet anges i sjukvårdslagen
intet annat än att högsta tillsynen över denna utövas av socialstyrelsen
(5 § lagen). Det sägs alltså inte som i 5 § skollagen att ”närmast
under Konungen utövas högsta inseendet över” etc. Kungl. Majit
står inte under JOis tillsyn och jag är därför förhindrad att inleda
någon utredning om Kungl. Majits beslutsfattande i det aktuella fallet.
Det kan endast konstitutionsutskottet göra. I detta läge är det inte
heller möjligt för mig att i vidare mån än som skett besvara de frågor
utskrivningsnämnden ställt om principerna för bedömningen i ett sådant
ärende hos Kungl. Majit som det nu diskuterade.

430

Exekution

Felaktigt förfarande av utmätningsman vid försäljning av utmätt
fartyg

Åkerlunds Skrot AB i Ås köpte sommaren 1971 för 3 000 kr. fartyget
”Las Vegas”, som sedan flera år legat förtöjt vid en kaj i Östersund,
för upphuggning till skrot. Till gäldande av vissa skulder, som bolaget
ådragit sig, utmätte kronofogdemyndigheten fartyget den 23 augusti

1971. Utmätningsmannen värderade därvid fartyget till 2000 kr. Därefter
utmättes ”Las Vegas” för andra bolagets skulder vid ytterligare
tre tillfällen, nämligen den 13 januari samt den 4 och 22 februari 1972.
Kronofogdemyndigheten beslöt att försälja fartyget under hand i stället
för på exekutiv auktion. I kungörelse i ortspressen den 23 mars 1972
infordrades anbud på ”Las Vegas”. Den 10 maj 1972 antog kronofogdemyndigheten
det högsta avgivna budet, som löd på 1 350 kr.

I skrifter, som inkom till JO den 18 maj samt den 20 och 26 juni

1972, riktade Sten Åkerlund, Birger Åkerlund och Johnny Åkerlund,
var för sig, kritik mot kronofogdemyndigheten. De anförde därvid bl.a.
följande. Rörande exekution i fartyg finns speciella bestämmelser i
utsökningslagen. Kronofogdemyndigheten tillämpade dock inte dessa
bestämmelser utan de regler som gäller för utmätning av annan lös
egendom än fartyg. Detta kunde inte anses korrekt.

Efter remiss inkom yttrande från biträdande kronofogden Olof Törnkvist,
som anförde bl.a. följande.

Anledningen till att ”Las Vegas” har försålts som lös egendom i
stället för enligt reglerna för försäljningen av fartyg grundar sig på
följande övervägande.

”Las Vegas” har under åtskilliga år legat vid kaj i Östersunds hamn
och där undergått en successiv vandalisering, då förre ägaren icke hade
förutsättningar att driva den ”nattklubbsverksamhet” som var inhyst
i båten. Båten har icke gått i trafik på många år. En mäklarfirma fick
i uppdrag att försöka sälja båten, vilket skedde någon gång i juli—
augusti 1971. Båten var mycket svårsåld då i stort sett endast skrovet
var intakt; maskinen och inredningen hade plundrats på de värdefullaste
beståndsdelarna, varför stora summor måste investeras för att
båten skulle bli körduglig igen. Båten såldes därför till Åkerlunds
Skrot AB för 3 000 kronor i och för nedskrotning och säljaren garanterade
i köpehandlingen att båten icke häftade för några skulder.
Båten fick icke av bolaget iståndsättas så att den åter kom i trafik på
Storsjön. Bolaget lät bogsera båten till en uppläggningsplats i Storsjön
invid Tängs järnvägsstation, där den skulle skäras ned till skrot.

431

Då utmätningen av båten första gången skedde i augusti 1971 uppkom
över huvud taget aldrig frågan att båten skulle betraktas som ett
fartyg. Båten värderades som skrot och ansågs utgöra ett någorlunda
lätt realiserbart föremål i bolagets skrotlager. Vidare upplystes att, med
anledning av att båten skulle skrotas, båten hade blivit avförd ur fartygsregister
Denna uppgift har vid senare företagen kontroll med
fartygsregistret visat sig vara felaktig. Båten finns fortfarande intagen
i fartygsregistret under namnet ”Las Vegas” och med registreringsnummer
2985. Som ägare är registrerad Johan Tage Lindgren (förre
ägaren) och vidare har den 9.8.1971 från Lindgren inkommit en anmälan
om att båten försålts till Åkerlunds Skrot AB, Ås. Någon omregistrering
av äganderätten har icke skett då bolaget trots anmodan
brevledes icke har bekräftat att det är ägare till båten. Något avförande
ur registret blir icke aktuellt förrän bevis om att den verkligen skrotats
ned inkommit till fartygsregistret.

Den omständigheten att ”Las Vegas” fortfarande står kvar i fartygsregistret
innebär icke enligt mitt förmenande att båten därmed
ovillkorligen måste betraktas som fartyg enligt utsökningslagens bestämmelser.
Med fartyg förstås ”ett fortskaffningsmedel, som är avsett för
idkande av sjöfart”. Då dessa förutsättningar i allt väsentligt icke kunde
anses vara uppfyllda beträffande ”Las Vegas” ansåg jag att bestämmelserna
om försäljning av fartyg icke var tillämpliga vid realisationen
av den utmätta båten. Till följd av detta ståndpunktstagande har båten
försålts enligt de regler som gäller för lös egendom.

Skulle jag emellertid härutinnan ha gjort mig skyldig till en felaktig
bedömning vill jag emellertid framhålla att någon ekonomisk skada
icke kan ha åsamkats någon part genom användandet av det försäljningssätt
som skedde. Reglerna för fartygsförsäljning har tillkommit
för att skydda de borgenärer som kan ha säkerhet i fartyg i form av
fartygsinteckning eller sjöpanträtt. Några sådana rättsägare existerar
icke i detta fall då båten övergick gravationsfri i Åkerlunds Skrot AB:s
ägo. Vidare är ett försäljningsförfarande genom överexekutor förknippat
med extra kostnader jämfört med försäljning i den ordning som
stadgas för lös egendom. Som jämförelse kan nämnas att ett fartyg,
som utmättes vid ungefärligen samma tidpunkt, nyligen försålts av
överexekutor i Jämtlands län och kostnaderna uppgick därvid till drygt
300 kronor. Slutligen kan framhållas att något avsevärt högre bud än
den nu uppnådda köpeskillingen för båten, svårligen hade kunnat erhållas
genom försäljning genom överexekutors försorg.

Från inskrivningsdomaren i Stockholms domsaga inhämtades följande.
Ångfartyget ”Las Vegas” (tidigare ”Östersund”) med registreringsnummer
2985 besväras av två inteckningar. Den första inteckningen meddelades
den 23 maj 1921 till säkerhet för ett skuldebrev den 15 april
1921 å 15 000 kr. av Östersunds Ångbåtsaktiebolag till innehavaren. Den
andra inteckningen meddelades den 22 april 1964 till säkerhet för ett
skuldebrev den 6 februari 1964 å 50 000 kr. av T. Lindgren till innehavaren.

Vidare inhämtades från kronofogdemyndigheten följande. Åkerlunds
Skrot AB köpte ”Las Vegas” av Tage Lindgren. Denne hade i sin tur
förvärvat fartyget 1959. Inteckningen på 50 000 kr. innehar Lindgrens

432

bror som säkerhet för en växelaccept. Växeln är numera nedamorterad
till ca 8 000 kr. Lindgren har för Törnkvist uppgivit, att brodern ej
avser att resa några krav på ersättning med anledning av den exekutiva
försäljningen. Inteckningen på 15 000 kr. vet Lindgren ingenting om.
Den omnämndes över huvud inte då Lindgren köpte fartyget. Vid den
exekutiva försäljningen förvärvades ”Las Vegas” av Frösö båtklubb,
som avsåg att iståndsätta fartyget. Detta visade sig dock vara av ekonomiska
skäl omöjligt. Klubben har därför beslutat att taga upp fartyget
på land och använda det som klubbhus.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid anförde
följande, såvitt nu är i fråga.

För utmätning och försäljning av fartyg gäller i första hand utsökningslagens
allmänna bestämmelser om lös egendom. Utsökningslagen
innehåller emellertid även ett flertal särskilda bestämmelser om exekution
i fartyg. Sålunda lämnas exempelvis i 73 § vissa föreskrifter
angående tillvägagångssättet vid utmätning av fartyg. I 85 § 1 och 3
styckena, vilka stadganden fr.o.m. den 1 januari 1972 överförts till
47 § 1 och 2 styckena utsökningskungörelsen (1971:1098), föreskrives
vidare, att det åligger utmätningsman att underrätta dels överexekutor,
dels myndighet som handlägger ärenden angående inteckning i fartyg
om utmätning skett av fartyg, sorn blivit infört i fartygsregistret. Av
89 § och 96 a § framgår att försäljning av utmätt fartyg alltid skall ske
på auktion och således ej får ske under hand. Auktion på fartyg, som
enligt mätbrev eller på fartyget anbragt tontalsmärke har en dräktighet
av tjugo registerton eller därutöver, eller på annat fartyg, som blivit
infört i fartygsregistret, skall enligt 90 § förrättas av överexekutor.
Annat fartyg säljs av utmätningsmannen. I utsökningslagen ges också
vissa speciella bestämmelser om kungörandet av fartygsauktion, om
själva auktionen, om köpeskillingens fördelning m.m. Anledning till
dessa särskilda stadganden är att i fartyg ofta finns tredje man tillkommande
rättigheter — t.ex. sjöpanträtt och fartygsinteckning — som skall
beaktas vid försäljningen. Bl. a. framgår av 95 § 4 stycket att fartyget,
sedan köpeskillingen guldits, i köparens hand är fritt från all förre
ägarens gäld, där ej köparen träffat annan överenskommelse med
inteckningshavaren (jfr 19 § lagen om inteckning i fartyg) samt av
139 § 2 stycket att inteckningshavare har rätt till utdelning ur köpeskillingen
även om han ej gjort anmälan därom.

Vid utmätningen och den exekutiva försäljningen av ”Las Vegas” tilllämpade
kronofogdemyndigheten, sorn ej ansåg ”Las Vegas” vara fartyg
i utsökningslagens mening, de bestämmelser som gäller för exekution
av annan lös egendom än fartyg. Klagandena har ansett att myndigheten
härutinnan förfarit felaktigt och att detta felaktiga tillväga -

433

gångssätt medfört menliga ekonomiska konsekvenser såväl för dem
som för deras borgenärer.

Utsökningslagen innehåller ingen definition på begreppet fartyg.
Icke heller lämnar sjölagen eller annan lagstiftning något klart besked
i denna fråga. Det ankommer följaktligen på de exekutiva myndigheterna
att med ledning av de uttalanden som i samband med lagstiftningsarbete
och i sjörättslig litteratur må ha gjorts i denna fråga från
fall till fall pröva, om viss egendom är att anse som fartyg eller ej.
Viss vägledning torde därvid kunna erhållas bl.a. från en kommentar
till den finska sjölagen, vari anföres följande (se Rudolf Beckman:
Handbok i sjörätt, 5:e uppl. s. 4 f). I sjörättslig bemärkelse förstås i
allmänhet med fartyg ett fortskaffningsmedel, varmed sjöfart idkas.
Krav på viss storlek uppställs ej, men smärre farkoster som roddbåtar
och liknande räknas ej som fartyg liksom ej heller flottar och andra
primitiva anordningar. Införande i fartygsregistret har ej avgörande
betydelse. Det är utan betydelse för begreppet fartyg, om detta framdrives
med egen eller främmande kraft. Pråmar och dylikt kan således
vara att anse som fartyg. Övergående förlust av rörelseförmågan, såsom
uttagning av maskiner eller avlägsnande av segel, anses heller inte ha
betydelse för begreppet fartyg. Över huvud torde för förlust av egenskapen
av fartyg krävas att fartyget ej längre är iståndsättligt, dvs.
vrak.

Vid min bedömning av ärendet finner jag övervägande skäl tala för
ätt ”Las Vegas” var att anse som fartyg i utsökningslagens mening och
att de särskilda bestämmelserna om exekution i fartyg således hade bort
tillämpas. Jag har därvid särskilt beaktat, att ”Las Vegas”, som hade
en dräktighet av 95 registerton, var infört i fartygsregistret, att ”Las
Vegas” var intecknat för betydande belopp, att någon förklaring om
att båten ej var iståndsättlig ej synes ha gjorts samt att den båtklubb,
som köpte ”Las Vegas”, vid köpet ansåg det möjligt att sätta båten i
gångbart skick.

Även om jag sålunda anser att utmätningsmannen förfor felaktigt,
då han lät sälja ”Las Vegas” under hand, kan det oriktiga förfarandet
under förhandenvarande omständigheter ej läggas honom till last som
tjänstefel. Hänsyn får sålunda tagas till att rättsreglerna på ifrågavarande
område för närvarande erbjuder icke obetydliga tolkningssvårigheter.
Förslag har därför också nyligen framlagts om att ändra utsökningslagen
på sådant sätt, att utmätta, registrerade fartyg alltid skall
försäljas av överexekutor, medan icke registrerade fartyg skall försäljas
av utmätningsmannen enligt de regler i utsökningslagen som i allmänhet
gäller om försäljning av utmätt lös egendom (se SOU 1971:45).
Vidare kan i sammanhanget ej bortses från att ”Las Vegas” kort före
utmätningen försålts som skrot samt att båtklubben numera funnit,
att ett iståndsättande av ”Las Vegas” som fartyg skulle draga så stora

28 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

434

kostnader att klubben ej anser sig ha möjligheter härtill. Jag finner
följaktligen det oriktiga förfarandet vid försäljningen av ”Las Vegas”
ej böra föranleda någon ytterligare åtgärd från min sida utöver nu
gjorda uttalanden. Vid detta ståndpunktstagande har jag även beaktat,
dels att det förefaller föga sannolikt att en försäljning av ”Las Vegas”
genom överexekutors försorg skulle givit en större nettobehållning, dels
att Åkerlunds Skrot AB eller bolagets borgenärer ej torde ha lidit någon
förlust på grund av försäljningsförfarandet, dels ock att den ende kände
inteckningshavaren enligt allt att döma ej har några ersättningsanspråk.

Fråga om anstånd med förvandling av bötesstraff

Vid en av JO Thyresson företagen inspektion av en åklagarmyndighet
observerades ett ärende där vederbörande kronofogdemyndighet hos
åklagarmyndigheten hemställt om förvandling av böter som ådömts N.
I skrivelse till åklagarmyndigheten uppgavs att N. medgivits rätt att
genom månatliga avbetalningar erlägga böterna »varför anstånd meddelades
med fortsatta åtgärder i förvandlingsärendet». Kronofogdemyndigheten
anhöll i skrivelsen att ärendet skulle få kvarligga hos åklagarmyndigheten
»som påtryckningsmedel och i avvaktan på hur N. fullföljde
sina avbetalningar».

Kronofogdemyndigheten återkallade senare framställningen om bötesförvandling
då N. till fullo erlagt böterna.

Åklagarmyndigheten avskrev ärendet från vidare handläggning.

JO lät under hänvisning till 1 och 2 §§ lagen 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff inhämta yttrande från kronofogdemyndigheten
om anledningen till att kronofogdemyndigheten — sedan handlingarna
överlämnats till åklagaren — medgett N. rätt till avbetalning samt meddelat
anstånd »med fortsatta åtgärder i förvandlingsärendet». I yttrandet
skulle även lämnas förklaring till kronofogdemyndighetens begäran att
ärendet skulle få kvarligga hos åklagarmyndigheten »som påtryckningsmedel
och i avvaktan på hur N. fullföljde sina avbetalningar». — Enär
det inte framgick om de från kronofogdemyndigheten till åklagarmyndigheten
inkomna underrättelserna om »anstånd och avbetalningar»
föranlett åklagaren att avvakta med prövningen om talan om förvandling
av böterna skulle väckas eller ej inhämtades också yttrande från
åklagarmyndigheten om orsaken till att åklagaren, sedan den erforderliga
utredningen verkställts, inte företagit sådan prövning som avses
i 6 § kungörelsen den 2 oktober 1964 rörande tillämpning av lagen om
verkställighet av bötesstraff. — Vidare infordrades yttrande från exekutionsväsendets
organisationsnämnd.

Vederbörande kronofogde uppgav bl. a. att hans handlande i målet i
första hand förestavats av att den bötfällde skulle få största möjliga till -

435

fälle att betala böterna och i andra hand av att berörda myndigheter
skulle besparas onödigt arbete.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) avgav följande yttrande.

Gällande bestämmelser ger inte utmätningsman befogenhet att lämna
anstånd med handläggning av förvandlingsmål. De praktiska konsekvenserna
av ett sådant anstånd kan bli olyckliga. Anståndet torde inte utgöra
något hinder för åklagaren att väcka talan om förvandling eller
rätten att besluta därom. Anståndet kan därför bli en utfästelse, som
utmätningsmannen inte kan stå för.

Kronofogdemyndigheten har tagit upp frågan huruvida det är förenligt
med bestämmelserna i bötesverkställighetslagen och tillämpningskungörelsen
till denna att utmätningsmannen begär återkallelse i bötesförvandlingsmålet
för att sedan träffa avbetalningsuppgörelse eller
lämna anstånd i indrivningsmålet. Kronofogdemyndigheten har uppgett,
att sådan återkallelse förekommer ganska ofta i praktiken. I dessa fall
torde enligt EON:s mening i regel följande praktiska skäl åberopas för
förfarandet.

Bötesindrivningen kan återupptas utan att man behöver vänta på
åklagarens eller rättens beslut. Åklagaren och rätten besparas arbete.
Om talan redan har väckts, och rätten trots återkallelsen anser sig ha
att pröva saken, framstår det som naturligt att med tillämpning av 14 §
bötesverkställighetslagen hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten.
Även om det formellt sett skulle vara felaktigt att
utmätningsmannen återkallar, kan sålunda någon olägenhet inte vållas
av återkallelsen.

EON har förståelse för dessa praktiska skäl men hyser likväl betänkligheter.
Den redogörelse som upprättas av kronofogdemyndigheten
skulle möjligen i sak kunna betraktas som en hemställan om förvandling,
som i så fall borde kunna bli föremål för återkallelse, sedan ärendet
hänskjutits till åklagaren. Detta torde emellertid inte ha varit lagstiftarens
mening. Om det framkommer nya omständigheter, som gör att utmätningsmannen
finner att avbetalningsuppgörelse eller anstånd kan
leda till betalning av böterna, så torde den av lagstiftaren tänkta gången
vara att detta skall meddelas till åklagaren, som bör beakta förhållandet
vid sin prövning av frågan om förvandlingstalan skall väckas. Om talan
väckts, bör åklagaren meddela förhållandet till rättens kännedom för
beaktande vid prövningen av förvandlingstalan. I kommentaren till
brottsbalken av Beckman-Holmberg-Hult-Strahl (andra upplagan s. 475.)
uttalas, att genom bestämmelsen i 14 § bötesverkställighetslagen öppnas
möjlighet att göra nytt försök att få böterna betalda genom anstånd,
avbetalning eller indrivning, om utredningen är otillräcklig eller nya
omständigheter tillkommit. Sådan möjlighet skulle sålunda inte finnas,
om inte bestämmelsen i 14 § tillkommit. Hur därmed än må förhålla
sig så torde bland utmätningsmännen råda delade meningar om möjligheterna
till återkallelse i bötesförvandlingsmål. Enligt EON:s mening är
det önskvärt att praxis är enhetlig.

Åklagaren anförde bl. a. följande.

Enligt min mening kan bötesförvandlingsmål av normal beskaffenhet
ej anses tillhöra den kategori, som kräver särskilt snabb behandling och

436

som motiverar att andra mål läggs åt sidan. Föreligger ej risk för preskription
och framgår det av utredningen eller av meddelanden från
indrivningsmyndigheten att betalning av böterna kan förväntas inom
rimlig tid, finns ännu mindre anledning att forcera fram ärendet. Snarare
kan en viss fördröjning med anhängiggörandet av förvandlingstalan
vara att rekommendera. Det kan vara till förmån för den bötfällde, som
bereds tillfälle att genom betalning av böterna undgå en förvandlingsdom.
Det är en fördel för det allmänna, som får in bötesbeloppet och ej
behöver bekosta en dyrbar verkställighet i fångvårdsanstalt. Därutöver
belastas ej domstol och åklagarmyndighet med onödiga mål.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson bl. a. följande.

Jag kan helt ansluta mig till vad exekutionsväsendets organisationsnämnd
anfört beträffande såväl utmätningsmans befogenhet att lämna
anstånd med handläggning av förvandlingsmål som utmätningsmans
möjlighet att begära återkallelse i bötesförvandlingsmål för att därefter
träffa avbetalningsuppgörelse eller lämna anstånd i indrivningsmål.
Gällande bestämmelser kan inte anses giva utrymme för sådana åtgärder.

Det var alltså felaktigt av kronofogdemyndigheten att — sedan handlingarna
överlämnats till åklagarmyndigheten — medgiva N. rätt till
avbetalning och meddela anstånd »med fortsatta åtgärder i förvandlingsärendet».
Kronofogdemyndigheten har dessutom handlat direkt
olämpligt genom att begära att ärendet skulle få kvarligga hos åklagarmyndigheten
»som påtryckningsmedel och i avvaktan på hur N. fullföljde
sina avbetalningar». Det får absolut inte förekomma att myndighet
utsätter eller försöker utsätta enskild person för påtryckning av förevarande
slag. Jag finner mig dock med hänsyn till omständigheterna
kunna låta det stanna vid den kritik som innefattas i det sagda.

Med anledning av den pågående utredningen om förvandlingsstraffets
avskaffande och, därest detta straff inte avskaffas, de enligt exekutionsväsendets
organisationsnämnd förväntade åtgärderna för att undanröja
oklarheter beträffande indrivningsmåls förhållande till bötesförvandlingsmål
finner jag inte skäl till ytterligare åtgärd i denna del.

Vad åklagaren anfört i sitt yttrande som orsak till att åklagarmyndigheten,
sedan den erforderliga utredningen verkställts, inte företagit
den prövning som stadgas i tillämpningskungörelsen till bötesverkställighetslagen
är i och för sig inte av beskaffenhet att kunna utgöra grund
för kritik från min sida. Jag vill emellertid påpeka att jag inte kan dela
den av åklagaren uttalade uppfattningen att »snarare kan en viss fördröjning
med anhängiggörandet av förvandlingstalan vara att rekommendera».
Så snart allt erforderligt utredningsmaterial är klart skall
åklagaren väcka sin talan om lagliga förutsättningar därför finnes och
andra arbetsuppgifter inte lägger hinder i vägen. Utöver detta påpekande
finner jag dock ej skäl till vidare åtgärd härutinnan.

437

Vissa övriga ärenden

Bene fidum enligt 65 § 1 mom. 2 utsökningslagen

Vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Karlskoga distrikt iakttogs
ett mål angående utmätning, där förättningsmannen till gäldande
av Yvonne L:s skatteskuld utmätt en tvättmaskin, värderad till 300 kr,
och en centrifug, värderad till 150 kr.

Då det kunde ifrågasättas om bestämmelserna om gäldenärs beneficium
iakttagits, beslöt JO Lundvik att infordra kronofogdemyndighetens
yttrande i saken.

Kronofogden Ingemar Asp anförde i avgivet yttrande följande. Vid
tidpunkten för utmätningen bodde gäldenären med sin make och sina
tre barn — 12, 13 och 15 år gamla — i ett flerfamiljshus. Utmätningen
verkställdes i gäldenärens bostad. Med nyttjanderätten till bostadslägenheten
följde rätten att varje vardag — jämte övriga sextiotalet hyresgäster
— disponera en i samma hus som bostaden belägen tvättstuga
innehållande bl. a. två helautomatiska tvättmaskiner med separata centrifuger.
Tvättstugan fick efter anmälan disponeras i tretimmarspass. Varje
dag omfattade fyra pass och avgiften för varje tvättmaskin var två kronor
för tre timmar. Med hänsyn till att gäldenären utan större svårighet
hade tillgång till tvättstuga i samma hus som bostaden ansågs anträffad
tvättmaskin och centrifug ej nödvändiga för gäldenären och hennes
familj, varför utmätning verkställdes.

Vid ärendets avgörande fann JO Lundvik, att omständigheterna i
det förevarande fallet var sådana att det ej borde läggas kronofogdemyndigheten
till last som fel att tvättmaskinen och centrifugen utmättes.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Örebro län iakttog JO Lundvik
ett utsökningsmål, vari omständigheterna var följande.

Kronofogdemyndigheten i Hallsbergs distrikt hade hos Eva K. utmätt
en tvättmaskin av fabrikat Inverno, som värderades till 700 kr.
Eva K. besvärade sig över utmätningen under åberopande av att hon
var gift och hade fyra barn i åldern 11, 8 och 4 år samt en två månaders
baby och att tvättmaskinen var nödvändig för hennes hushåll.

Länsstyrelsen antecknade, att tvättstugan i det hyreshus där Eva K.
bodde innehöll bl. a. en helautomatisk tvättmaskin med inbyggd centrifug,
som rymde ca 4—6 kg tvätt. Tvättstugan fick användas alla dagar,
utom sön- och helgdagar, under tiden kl. 07.00—21.00. 24 familjer
delade på tvättstugan. Alla hyresgäster hade således möjlighet att tvätta
en hel dag (=14 timmar) var 24:e vardag eller en halv dag (=7 timmar)
var 12:e vardag. Dessutom fick tvättmaskinen användas av hyresgästerna
så fort den inte var upptagen.

Hemkonsulenten hos länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande:

438

Efter överläggning med konsumentverkets tekniska avdelning som
bl.a. handhar undersökningar om tvätt, tvättmedel och tvättmaskiner
anföres följande om familjen K:s behov av teknisk utrustning för tvätt.
Eva K. bör för att kunna hålla tvättarbetet jämnt fördelat över veckan
tvätta varje dag. Detta är beroende av familjens sammansättning. Det
finns även anledning förmoda, att familjens textilförråd är relativt
litet. Skulle hon ej ha tillgång till tvättmaskinen i bostaden, uppstår med
säkerhet den situationen, att hon tillgriper gryttvätt och sköljning i
badkaret, vilket konsumentverkets tvättexpert anser i högsta grad olämpligt.
Utöver detta dagliga tvättbehov kan man säkerligen dessutom också
räkna med, att det är nödvändigt med tvätt av större plagg såsom sänglinne
etc. varje vecka. En tvättmaskin kan knappast heller i dagens
samhälle betraktas som en lyxvara. Det ovan anförda ger mig anledning
att bestämt tillråda, att familjen K:s tvättmaskin undantas från
utmätning.

Länsstyrelsen anförde i utslag den 22 mars 1973.

Med hänsyn till familjen K:s begränsade tillgång till tvättmaskinen i
tvättstugan och till vad hemkonsulenten anfört anser länsstyrelsen, att
den utmätta tvättmaskinen utgörs av sådan utrustning, som är nödvändig
för hemmet och dess skötsel och därför jämligt 65 § första stycket 2
utsökningslagen skall undantas från utmätning.

På grund härav upphäver länsstyrelsen utmätningen.

Vad som förevarit föranledde inte någon anmärkning från JO:s sida.

Utmätning med förbehåll enligt 67 § 3 mom. utsökningslagen

Vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Örebro distrikt uppmärksammades
ett ärende där omständigheterna var följande. Till
gäldande av oguldna skatter utmätte kronofogdemyndigheten F:s personbil,
som värderades till 14 000 kr. Utmätningen skedde med förbehåll
att gäldenären efter bilens försäljning av behållna köpeskillingen skulle
utfå 10 000 kr för att kunna anskaffa vad han behövde i den försålda
egendomens ställe.

JO Lundvik undrade vilka överväganden som lett till att förbehållsbeloppet
bestämdes så högt som till 10000 kr och beslöt inhämta kronofogdemyndighetens
yttrande i saken.

Kronofogden Nils O. Frykholm anförde följande i avgivet yttrande.

F. är korvhandlare och rätt svårt handikappad på grund av ryggskada.
Då han för sin försäljning är i behov av bil erhöll han för något år
sedan en sådan från AMS. Denna bil bytte han ut mot en större och
dyrbarare. Kronofogdemyndigheten, som ansåg att F. borde ha nöjt
sig med den från AMS erhållna, utmätte den nya bilen. Vid utmätningen
bestämdes, att F. skulle av köpeskillingen utfå ett belopp, som
svarade mot värdet av den tidigare innehavda bilen. Mot detta förfarande
har F. inte fört någon talan.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

439

Enligt 65 § 1 mom. 3 utsökningslagen skall från utmätning undantagas
bl. a. arbetsredskap och annan utrustning, som fordras för gäldenärens
förvärvsverksamhet, allt till skäligt värde. Om gäldenären lider
av lyte eller allvarlig sjukdom, skall det enligt 2 mom. beaktas när utmätningsman
bestämmer vad som skall undantagas.

Vidare sägs i 67 §, att om egendom som avses i 65 § 1 mom. 1—3 har
sådant värde att den ej kan undantagas enligt vad som där sägs, utmätning
får ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens försäljning,
av behållna köpeskillingen skall utfå visst belopp för att kunna anskaffa
vad han behöver i den sålda egendomens ställe.

Av förarbetena till 67 § utsökningslagen (se lagberedningen i SOU
1964:57 s. 256) framgår att det belopp som förbehålls gäldenären ej får
sättas högre än att det föremål han anskaffar därför blir fritaget från
utmätning enligt huvudregeln i 65 §.

En bil som har ett värde av 10 000 kr torde normalt inte kunna
undantagas från utmätning med stöd av 65 § 1 mom. 3. Till belysning
av problemet vill jag säga följande. Lagberedningens förslag upptog på
förevarande punkt en fix värdegräns om 3 000 kr. I propositionen
(1968:130) användes i stället bestämningen ”skäligt värde”. Departementschefen
sade (s. 110), att avsikten var att arbetsredskap och annan
utrustning skulle undantagas i ungefärligen den utsträckning som lagberedningen
tänkt. Den ändrade lydelsen gav bättre möjlighet att ta
hänsyn till de ändringar i den allmänna uppfattningen som en fortsatt
standardhöjning och utvecklingen i övrigt kunde komma att medföra.

Som jag redan sagt är möjligheterna att undantaga egendom från utmätning
större, om gäldenären lider av lyte eller allvarlig sjukdom.
Huruvida den omständigheten att gäldenären är handikappad skall medföra
att en vanlig bil, som är värd så mycket som 10 000 kr, undantas
från utmätning är dock tveksamt. I motiven (prop. s. 113) talas om att
invalidfordon alltid bör undantagas när gäldenären verkligen behöver
det. Här rörde det sig dock, av utredningen att döma, inte om ett invalidfordon
i egentlig mening.

Mot bakgrund av det sagda vill jag sammanfattningsvis uttala, att
kronofogdemyndighetens bedömning av det aktuella fallet för mig framstår
som välvillig mot gäldenären. Med hänsyn till de speciella omständigheter
som framdragits vill jag dock inte beteckna förfarandet som
felaktigt.

Tillämpning av införsellagen

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende kritiserade A. kronofogdemyndigheten
i Uddevalla distrikt för det denna tillsänt en av hans
kunder, Kontorsmaskinservice, anmaning att med anledning av ifrågasatt
införsel lämna s.k. arbetsgivaruppgift till myndigheten. I infordrat
yttrande uppgav kronofogdemyndigheten bl. a. att personal vid myndigheten
sett A. besöka Kontorsmaskinservice så ofta att det kunde misstänkas
att han tagit anställning där.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik härom följande.

Enligt 2 § införsellagen av den 6 december 1968 får genom införsel
tagas i anspråk bl. a. arbetstagares avlöning, vare sig den utgår i form
av tidlön, ackordsersättning, provision eller annan gottgörelse, så ock

440

annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning
därvid är jämförlig med en arbetstagares.

I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen (SOU 1964:57
s. 94) bl.a., att dess förslag ej avsåg att medgiva införsel i vanliga kundfordringar
som tillkom någon vilken drev en regelrätt rörelse, med
anställd personal och kontorsorganisation. Gränsen var emellertid flytande.
Vissa hantverkare, såsom golvslipare, fönsterputsare, trädgårdsanläggare
och i vissa fall målare, brukade driva sin verksamhet i enkla
former, då den personliga arbetsinsatsen var dominerande. I den mån
en sådan yrkesutövare arbetade under längre tid åt en och samma
uppdragsgivare borde införsel, i huvudsaklig överensstämmelse med
nuvarande praxis, kunna komma i fråga.

Mot bakgrund av detta motivuttalande är det förståeligt att kronofogdemyndigheten
ansåg sig böra undersöka om A. hade sådan anknytning
till Kontorsmaskinservice att införsel kunde komma i fråga i ersättning
som A. uppbar därifrån. Vilka åtgärder en kronofogdemyndighet
får vidtaga i ett sådant läge kan förvisso diskuteras. För all
exekutiv verksamhet gäller att förrättningsmannen skall iakttaga största
möjliga hänsynsfullhet. Han skall tillse att enskilda personliga och ekonomiska
förhållanden ej obehörigen yppas. En hänvändelse till den som
förmodas stå i ett arbetsgivarförhållande till gäldenären, kan bli till
skada för gäldenären. Å andra sidan kan det vara svårt eller omöjligt
att vinna erforderlig utredning i saken utan att sådan hänvändelse göres.
I förevarande fall inskränker jag mig till att säga, att det enligt min
mening varit bättre om kronofogdemyndigheten i första hand sökt
bringa klarhet i saken genom att taga kontakt med A. själv. Först i
andra hand — om kontakt med A. ej nåddes eller ej gav tillförlitligt
resultat och det alltjämt förekom anledning förmoda att ett anställningsliknande
förhållande förelåg — kunde kontakt ha tagits med
Kontorsmaskinservice.

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Örebro län uppmärksammades
ett mål, vari länsstyrelsen (länsassessorn Henrik Källström
med länsassessorn Jan Adéll som föredragande) den 27 februari 1973
meddelat beslut i anledning av besvär från C. Beslutet upptog i de delar
som nu har intresse följande.

Efter ansökan av barnavårdsnämnden i Örebro kommun har kronofogdemyndigheten
i Lindesbergs distrikt 1972-12-15 för uttagande av
oguldna underhållsbidrag till fem av C:s barn meddelat beslut om ”införsel”
med 4 635 kr jämte ränta i hans hos länsstyrelsen i Stockholms
län innestående medel enligt lönegarantilagen avseende anläggningsfirman
Walter Nilsson AB, Stockholm, i konkurs, vilken avskrivits
enligt 185 § konkurslagen. I beslutet föreskrevs att C. skulle förbehållas
minst 800 kr i månaden.

Häröver har C. 1973-01-04 anfört besvär hos länsstyrelsen, varvid han
yrkat att endast 1 000 kr skall avdras genom införsel och att resten av
de innestående medlen skall utbetalas till honom.

Länstyrelsen betraktar det överklagade beslutet som ett beslut om
utmätning av innestående medel enligt lönegarantilagen, varvid förbehållsbeloppet
800 kr får anses avse egendom som jämlikt 65 § 7 utsök -

441

ningslagen skall undantas från utmätning. Undantaget skall bl.a. avse
vad som skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst
som täcker behovet är att vänta, dock icke utan synnerliga skäl för
längre tid än en månad.

Länsstyrelsen kan inte finna att C. anfört något skäl för att det
undantagna beloppet enligt 67 § 7 utsökningslagen skall överstiga 800
kr.

På JO:s fråga varför man inte godtog utmätningsmannens uppfattning
att det rörde sig om införsel, svarade Adell, att fordringen inte
kunde uppfattas som en lönefordran utan som en fordran på innestående
medel av annan art.

JO beslöt — under hänvisning till 5 § lönegarantilagen och 9 § lönegarantikungörelsen,
samt till vad som anföres i G. Walin och B. Rydin,
Förmånsrättslag m.m. s. 145 f — att inhämta länsstyrelsens yttrande i
saken.

I avgivet yttrande anförde länsstyrelsen bl.a. följande.

Enligt G. Walin och B. Rydin ”Förmånsrättslag m.m.” s. 145 f
synes garantibelopp vara helt jämställt med lön och jämkning av äldre
beslut eller nytt beslut om införsel eller utmätning i lön förutsätts
kunna meddelas sedan nämnda underrättelse inkommit till kronofogdemyndigheten,
vilket också framgår av JO:s uttalande i ämbetsberättelsen
1973 s. 369. Med hänsyn härtill vill länsstyrelsen instämma i vad JO
anfört i remissen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt 5 § lönegarantilagen skall länsstyrelsen vid utbetalning av
garantibelopp göra avdrag för skatt och för vad som skall innehållas
på grund av införsel eller löneutmätning. Lagen betraktar således det
belopp som utbetalas såsom i förevarande hänseende likställt med lön.
Det fanns därför inte något bärande skäl för länsstyrelsen att ej godta
utmätningsmannens uppfattning att det rörde sig om införsel. Det är
ingalunda likgiltigt om utmätning eller införsel anses föreligga. Beneficiereglerna
är t.ex. olika. Med länsstyrelsens betraktelsesätt, att objekt
för exekutionen icke var lön utan ett tillgodohavande av annan art —
jfr åberopandet av 65 § 1 mom. 7 utsökningslagen, vilket lagrum ej är
tillämpligt vid löneutmätning — inträder vidare den konsekvensen att
gäldenärens rätt att klaga över utmätningen blir till tiden begränsad,
jfr 201 § utsökningslagen, medan däremot klagan över löneutmätning
eller införsel ej är tidsbegränsad.

Det fel som enligt det anförda förekommit vid länsstyrelsens handläggning
av det aktuella målet torde dock ej haft någon menlig konsekvens
för gäldenären. På grund härav och med hänsyn till vad länsstyrelsen
anfört i yttrandet vidtar jag inte någon ytterligare åtgärd.

Besvär över beslut om s.k. kvittning

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Örebro län uppmärksammades
ett besvärsärende i vilket omständigheterna var följande. För
uttagande av oguldna böter utmätte kronofogdemyndigheten i Halls -

442

bergs distrikt gäldenärens fordran hos statsverket på överskjutande
preliminär skatt till ett belopp om 100 kr. Kronofogdemyndigheten kvittade
resten av den överskjutande skatten, 828 kr, mot restförda kvarskatter
jämlikt 68 § uppbördsförordningen. Häröver anförde gäldenären
besvär hos länsstyrelsen. Med motiveringen att gäldenären inte anfört
något skäl som kunde medföra ändring i eller upphävande av den
överklagade utmätningen eller den verkställda kvittningen, lämnade
länsstyrelsen besvären utan bifall. Besvärshänvisning gavs såsom i utsökningsmål,
alltså till Svea hovrätt.

JO Lundvik anförde till inspektionsprotokollet.

Strängt taget var det kanske inte utmätningsman som ”kvittade”
(uppbördsförordningens 68 § använder ej termen kvittning) utan länsstyrelsen
(jämför gången i det ärende som återges i Regeringsrättens
årsbok 1962 ref. nr 64 och 1964 ref. nr 42, se också JO:s ämbetsberättelse
1960 s. 278 ff). I allt fall vill JO ifrågasätta om inte ”kvittningen”
borde ses som en rent administrativ åtgärd som överexekutor inte hade
att taga befattning med och som i sista instans fick prövas av regeringsrätten
och inte i högsta domstolen.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Länsstyrelsen instämmer i vad JO anfört i remissen. S.k. kvittning
i överskjutande preliminär skatt är ett led i förfarandet vid restitution
av skatt, som det enligt 68 § uppbördsförordningen ankommer på
länsstyrelsen att verkställa. Enligt 86 § förordningen får besvär över
länsstyrelsens beslut i bl. a. restitutionsärenden föras i sista instans hos
regeringsrätten. Besvär över s.k. kvittning i överskjutande skatt bör
således prövas av länsstyrelsen (uppbördsenheten) som en framställning
från den skattskyldige om restitution av skatt.

JO Lundvik avslutade inspektionsärendet med uttalandet att vad länsstyrelsen
anfört i sitt remissyttrande överensstämde med hans åsikt.

443

Taxering och uppbörd

Framställning till Konungen ang. rätt för suppleant i taxeringsnämnd
att närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara kallad att
tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe

I en den 29 januari 1973 dagtecknad framställning till Konungen anförde
JO Lundvik följande.

I en skrift till JO frågade Björn Malmberg — ledamot av en taxeringsnämnd
i Stockholm — om suppleant har rätt att närvara vid sammanträde
i taxeringsnämnd utan att vara kallad att tjänstgöra i ordinarie
ledamots ställe. Malmberg sade att taxeringsdirektören i Stockholms
län meddelat att suppleant inte äger rätt att närvara i dessa fall.

Malmbergs klagomål föranledde att en promemoria i saken upprättades
av en tjänsteman hos ombudsmannaexpeditionen. I promemorian
anfördes bl. a. följande.

Såvitt rör kommunstyrelse, kommunala nämnder m. fl. kommunala
beslutsorgan finns i kommunalrättslig lagstiftning, praxis och doktrin
mer eller mindre fast utbildade regler rörande frågekomplexet om närvarorätt,
yttranderätt och rätt till ekonomisk ersättning även för icke
tjänstgörande suppleant; jfr t. ex. 28 och 36 §§ kommunallagen. Dessa
frågor berörs i doktrinen i bl. a. Sundberg, Kommunalrätt, samlad upplaga,
1964 s. 189 ff, Kaijser, Något om närvaro-, yttrande-, förslagsoch
beslutanderätt i fullmäktige och nämnder, Förvaltningsrättslig tidskrift
1956 s. 179 samt Kaijser, Kommunallagarna II, 1972, s. 225 f.

Taxeringsnämnderna är emellertid inte kommunala organ utan brukar
betraktas som organ för lokal självförvaltning (jfr Sundberg a.a. s. 43).
Den kommunalrättsliga lagstiftningen är således inte direkt tillämplig
på taxeringsnämnderna. I den utsträckning kommunalrättsliga regler
ansetts kunna tillämpas beträffande taxeringsnämnder har därför hänvisning
fått göras i taxeringsförordningen till dessa regler. Så har i 130 §
taxeringsförordningen hänvisats till bl. a. kommunallagen i frågan om
rätt till ekonomisk ersättning för de kommunvalda ledamöterna.

Lokal taxeringsnämnd består av ordförande och kronoombud — vilka
förordnas av länsstyrelsen — samt kommunvalda ledamöter. Antalet
valda ledamöter i nämnden skall utgöra minst tre och högst åtta. I sådan
särskild taxeringsnämnd som verkställer taxering av fysiska personer,
dödsbon och familjestiftelser må dock utses upp till tolv kommunvalda
ledamöter. För envar av de valda ledamöterna skall utses en suppleant
(6 § taxeringsförordningen). För att taxeringsnämnd skall kunna fatta
beslut om taxering erfordras att ordföranden och minst två — i vissa
fall tre — andra ledamöter är tillstädes (63 § taxeringsförordningen).

Det ankommer på ordföranden att kalla ledamöterna till taxeringsnämnds
sammanträden. Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma,

444

skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant samt tillika
härom underrätta ordföranden. Taxeringsnämnds sammanträde skall
— med visst här inte aktuellt undantag — hållas inom slutna dörrar
(61 § taxeringsförordningen). I 61 § taxeringsförordningen har positivt
angivits vilka tjänstemän som, utan att äga deltaga i nämndens beslut,
har närvaro- och yttranderätt vid nämndens sammanträde. Därvid har
ingen bestämmelse meddelats om närvarorätt för de suppleanter som
inte inträtt vid ordinarie ledamots förfall. Det kan härvid inskjutas att
i kommunallagen har ett särskilt stadgande, 36 § andra stycket, ansetts
erforderligt för att ge icke tjänstgörande suppleanter generell närvarorätt.
Jämför i detta sammanhang rättsfallet RÅ 1969 ref. 13 ang. närvarorätt
i arbetsutskott inom drätselkammare. Jag vill vidare påpeka att
i lagen om vägnämnder och länsvägnämnder, som också reglerar ett
lokalt självförvaltningsorgans förhållanden, finns ett uttryckligt påpekande
i 14 § om suppleants rätt att närvara vid sammanträde och deltaga
i överläggningarna men inte i besluten även utan att ha inträtt i
ordinarie ledamots ställe.

Vad nu upptagits talar för att endast de ordinarie ledamöterna skall
kallas till taxeringsnämndens sammanträden och att suppleant äger
ovillkorlig närvarorätt endast då den ordinarie ledamoten, för vilken
han är suppleant, fått förhinder. Något uttryckligt förbud för suppleant
att närvara även i andra fall finns dock inte stadgat. Vissa lämplighetsskäl
kan även anföras för att suppleant skulle ha en mer generell rätt
att närvara vid taxeringsnämnds sammanträde. En suppleant kan äga
särskild sakkunskap eller ortskännedom, vilket nämnden önskar utnyttja.
Det kan vidare synas lämpligt, att suppleanterna är närvarande
vid nämndens sammanträden så att de inte helt saknar kännedom om
nämndens arbetsrutiner m. m., när de skall tjänstgöra i ordinarie ledamots
ställe. Tvekan kan dock uppstå om vilken ställning suppleant, som
tillåts närvara samtidigt med sin ordinarie ledamot, skulle få. Skulle
suppleanten endast få åhöra vad som sades vid sammanträdet eller skulle
han också få deltaga i nämndens överläggningar? Det kan vidare diskuteras,
om suppleanten i sådant fall skulle ha rätt att vara närvarande
efter nämndens beslut därom med enkel majoritet eller om ett enhälligt
beslut skulle vara erforderligt (jfr 64 § taxeringsförordningen, Sundberg,
Översikt av taxeringsprocessen, 1962 s. 49 och de ovan angivna kommunalrättsliga
arbetena). Fråga är dock om inte det förhållandet, att
taxeringsnämnds arbete är så strikt kringgärdat av bestämmelser om
sekretess och tystnadsplikt, måste tillmätas så avgörande betydelse att
utvecklingen inom den kommunalrättsliga praxis, som Sundberg hänvisat
till, inte kan vara analogt tillämplig.

Enligt min mening kan det inte helt uteslutas, att en regel om suppleants
rätt att vara närvarande vid taxeringsnämnds sammanträden skulle
kunna vara till fördel vid taxeringsarbetet. Å andra sidan går det inte
att bortse från att en sådan rätt skulle kunna föranleda både principiella
betänkligheter och svårlösta problem rörande suppleantens rättigheter
och skyldigheter. En generell rätt för suppleant att närvara vid taxeringsnämnds
sammanträden skulle därjämte medföra, att sammanträdena
kom att bevistas av ordföranden, kronoombud (taxeringsassistent)
samt upp till åtta (tolv) kommunvalda ledamöter och lika många suppleanter.
Sammanträden med så många personer blir — i synnerhet om
samtliga närvarande äger rätt att deltaga i överläggningarna — erfarenhetsmässigt
ofta föga effektiva (jfr beträffande suppleant i prövningsnämnd
bevillningsutskottets betänkande 1956: 56 s. 112).

445

Promemorian remitterades till riksskatteverket och skattechefen hos
länsstyrelsen i Stockholms län för yttrande.

Riksskatteverket anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Fråga uppkommer om reglerna i 61 § TF med hänsyn till frånvaron
av en uttrycklig bestämmelse om närvarorätt för suppleant skall tolkas
så att det råder ett absolut förbud för en suppleant att närvara samtidigt
med den ordinarie ledamoten i en taxeringsnämnd eller om stadgandet
i stället skall uppfattas på det viset att frågan från lagstiftningssynpunkt
är olöst. Enligt RSV:s mening föreligger det sistnämnda alternativet.

Med hänsyn härtill bör undersökas om det kan finnas skäl att medgiva
en suppleant antingen en generell eller en begränsad rätt att närvara
vid sammanträde i taxeringsnämnd samtidigt med den ordinarie
ledamoten samt — om denna fråga besvaras jakande — hur suppleantens
yttranderätt m. fl. dylika spörsmål bör bedömas.

Att en suppleant tillåts närvara vid sammanträde samtidigt med den
ordinarie ledamoten är ingen nyhet inom den skatterättsliga rättstillämpningen.

Sålunda biföll inte riksdagen ett av 1955 års taxeringssakkunniga
framlagt, i proposition 1956 nr 150 (sid. 251) upptaget förslag om förbud
för suppleant att närvara vid sammanträde med prövningsnämnd utan
att ha inkallats till tjänstgöring vid förfall för ledamot. Dåvarande bevillningsutskottet
anförde i denna fråga (betänkande 1956 nr 56 sid. 112)
följande:

»I flera motioner har yrkats att detta förbud utgår. Enligt utskottets
mening talar starka skäl för propositionsförslaget, som är ägnat att markera
den mer domstolsmässiga karaktär man velat ge prövningsnämnden.
Å andra sidan kan det i vissa lägen vara önskvärt att suppleanter
är närvarande, även om hinder inte föreligger för ledamot. Suppleantens
närvaro kan nämligen vara önskvärd med tanke på hans sakkunskap
beträffande visst ärende eller viss grupp av ärenden eller för att nämnden
skall erhålla tillgång till särskild ortskännedom. Emellanåt kan det
vara befogat att suppleanten tjänstgör för att de ordinarie ledamöternas
arbetsbörda ej skall bli oskäligt betungande. Utskottet finner sig därför
med bifall till motionerna i denna del böra föreslå att det före varande

stadgandet utgår. Det bör emellertid särskilt framhållas att den
därigenom öppnade möjligheten att inkalla suppleant bör begagnas
restriktivt och endast då av ovan angivna eller liknande anledningar
suppleantens närvaro är påkallad. Med det anförda har utskottet även

tagit ställning till yrkandet i de likalydande motionerna att

suppleant alltid skall kallas att närvara vid prövningsnämnds sammanträden.
»

Av remissinstanserna hade dåvarande riksskattenämnden, som inte
biträdde förslaget i vad angår inkallande av suppleanter, bl. a. yttrat
följande (proposition 1956: 150 sid. 233): »Med hänsyn till att prövningsnämnderna
i många län sammanträda ofta, på sina håll regelbundet
en gång i veckan, måste svårigheter föreligga att förvärva kvalificerade
inom näringslivet verksamma ledamöter, som kunna disponera
sin tid så, att de har tillfälle att regelbundet deltaga i sammanträden.
Suppleant för ledamot bör därför kunna inkallas ej endast då,
såsom föreslagits, hinder möter för ledamot att deltaga, utan även i
andra fall för att bereda ledamöter lättnad i arbetsbördan. Vidare torde
möjlighet även böra öppnas för ordföranden att kalla suppleant, då

446

så finnes påkallat med hänsyn till målens art eller för att erhålla tillgång
till särskild ortskännedom.»

Det bör härvid noteras, att suppleant i taxeringsnämnden är personlig,
medan suppleant i prövningsnämnd var opersonlig.

Som framgår av bevillningsutskottets yttrande skulle rätten att närvara
vid sammanträden för suppleant samtidigt med ordinarie ledamot
inte vara ovillkorlig. Endast i uppräknade och liknande fall skulle
denna rätt kunna medges. Dessutom synes utskottet ha menat att möjligheten
endast skulle få stå öppen efter kallelse. Någon rätt för supplant
att utan föregående kallelse komma till ett sammanträde och begära
att få deltaga skulle sålunda inte få lov att förekomma. Suppleant
som infinner sig utan att vara behörigen kallad torde sålunda inte vara
berättigad till ersättning enligt 129 § 8 mom. TF (stadgandet har upphört
att gälla enligt lag den 4 juni 1971 nr 399). Se härom Hedborg
m. fl., Kommentar till 1956 års taxeringsförordning, 2:a upplagan 1961,
sid. 224.

Med hänsyn till det anförda finner RSV starka praktiska skäl tala
för att samma begränsning bör gälla för suppleant i taxeringsnämnd
som anges i utskottets yttrande beträffande suppleant i prövningsnämnd.
Härvid bör det ankomma på ordföranden att kalla suppleanten,
varvid suppleantens ställning i nämnden bör avgöras med hänsyn
till de skäl som föreligger för hans kallande till sammanträdet. Har
han kallats att närvara vid nämndens sammanträde för att avlasta de
övriga ledamöternas arbetsbörda, bör han sålunda få deltaga i överläggningarna
och i besluten. Om han däremot kallats på grund av sin
särskilda sakkunskap, såsom bransch-, yrkes- eller ortskännedom, bör
han ej få deltaga i överläggningarna eller i besluten. Ej heller bör så
ske om han är närvarande endast för att lära sig nämndens arbetsrutiner
m. m., vilket kan vara lämpligt för en nyvald suppleant.

RSV finner för sin del inte att reglerna om sekretess och tystnadsplikt
lägger hinder i vägen för ovanstående lösning. Såvitt kan bedömas
har aldrig någon olägenhet från denna synpunkt förelegat beträffande
dåvarande prövningsnämnderna.

Skattechefen, länsrådet Erik Johansson, hos länsstyrelsen i Stockholms
län anförde i avgivet yttrande bl. a. följande.

Grunden för mitt ställningstagande till den fråga remissen avser är
bestämmelserna i 61 och 63 §§ taxeringsförordningen jämförd med
14 § 2 mom. samma förordning. Enligt min mening är den personkrets
som äger närvara vid sammanträde med taxeringsnämnden uttömmande
angiven i dessa paragrafer. Här finns intet utrymme för att låta
ordinarie ledamot och hans personliga suppleant samtidigt närvara vid
sammanträde med taxeringsnämnd åtminstone då sammanträdet ägnas
åt överläggningar angående enskilda personers taxering. Vid förberedande
sammanträde kan väl dock läget möjligen vara annorlunda.
Närvaron av suppleanter vid taxeringsnämndens sammanträden
har regelmässigt motiverats med angelägenheten av att suppleanterna
hålls a-jour med taxeringsarbetet i kommunen så att vid förfall
för ordinarie ledamot ersättare med nödig rutin och sakkunskap skall
finnas att tillgå. I och för sig är denna synpunkt riktig. Med nuvarande
bestämmelser i taxeringsförordningen synes emellertid inte möjligt
att tillgodose önskemålet om att suppleanterna får närvara vid sam -

447

manträde med taxeringsnämnd bortsett eventuellt från förberedande
sammanträde. Fråga är också om frågan kan anses ha den vikt och
betydelse för taxeringsarbetets bedrivande att ändring av taxeringsförordningen
i denna del kan anses påkallad.

Den sak Malmberg dragit upp kan synas ha övervägande teoretiskt
intresse. Med tanke på de grannlaga arbetsuppgifter som en taxeringsnämnd
har, är dock frågan om vilka som äger närvara vid nämndens
sammanträden ingalunda utan betydelse. Då arbete nu pågår på utformningen
av en ny organisation för taxeringen i första instans, har
jag funnit lämpligt tillskriva Eders Kungl. Maj:t i denna sak.

Av vad här tidigare redovisats framgår, att gällande bestämmelser i
taxeringsförordningen är svårtolkade och knappast ger något svar på
frågan om suppleants rätt att närvara vid taxeringsnämndens sammanträden.
Det skulle därför enligt min mening vara av värde om en översyn
av taxeringsförordningen även medförde att reglerna om suppleants
närvarorätt blev entydiga.

Olika synpunkter kan läggas på frågan, om det är lämpligt eller ej
att suppleant i taxeringsnämnd får närvara vid nämndens sammanträden
när han ej trätt i ledamots ställe. Frågan har belysts i de avgivna
yttrandena. Riksskatteverket har uttalat sig för en begränsad närvarorätt.
I sak synes mig inte mycket vara att erinra häremot. Jag befarar
dock att reglerna skulle bli tämligen komplicerade och vålla svårigheter
i tillämpningen. Jag ifrågasätter, om man inte helt enkelt kan
stadga att suppleant väl alltid får närvara men äger deltaga i överläggning
och beslut endast när han trätt i ledamots ställe.

Frågan har också vissa ekonomiska aspekter om vilka jag här endast
vill erinra (jfr 130 § taxeringsförordningen som ger kommun rätt
att besluta om ersättning åt de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnd).

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga här berörda
spörsmål för de åtgärder som Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Från finansdepartementet har inhämtats: Frågan berör den utredning
som utförs inom statskontoret och riksskatteverket angående
taxeringsarbetet i första instans. Ärendet vilar i avvaktan på resultatet
av utredningsarbetet.

448

I en skrift till JO anförde revisorn Dan W. Lindskog på uppdrag av
åkeriägaren Werner Hansson klagomål mot en taxeringsrevisor för att
denne vid taxeringsrevision hos Hansson och mot en taxeringsintendent
för att denne vid ansökan om eftertaxering godtagit vissa inhämtade
uppgifter utan närmare kontroll. Vid utredning framkom bl. a. följande.

I sina till ledning för 1967 och 1968 års taxeringar avlämnade självdeklarationer
redovisade Hansson nettointäkt av rörelse (lastbilsåkeri
och oljeförsäljning) med 29 944 kr. respektive 40 331 kr. Deklarationerna
godtogs av vederbörande taxeringsnämnd.

Den 16 september 1969 uppdrogs åt dåvarande förste länsassistenten,
numera förste byråsekreteraren Sixten Paterson att utföra taxeringsrevision
hos Hansson.

Paterson lät i ett inledande skede av taxeringsrevisionen utsända förfrågningar
till personer, som vid ett eller flera tillfällen gjort postgiroinbetalning
till Hansson. Dessa personer — inalles 865 stycken — anmanades
jämlikt 39 § 1 mom. taxeringsförordningen att lämna uppgift
om samtliga betalningar till Hansson under räkenskapsåren 1964—1969.
Av de utsända anmaningarna besvarades 613 stycken eller 71 procent.
Omkring 300 av svaren, vilka omfattade sammanlagt ungefär 1 200
poster, innehöll preciserade uppgifter om inköp under åren 1966 och
1967.

I en 25 maj 1970 dagtecknad promemoria, omfattande räkenskapsåren
1964—1967, redogjorde Paterson för vad som framkommit vid
revisionen. Under rubriken »Räkenskapsåret 1964» uttalades i promemorian
bl. a., att anmaningar jämlikt 39 § 1 mom. taxeringsförordningen
utsänts till ett stort antal kunder. Vidare angavs, att samtliga tillfrågade
inte svarat samt att vissa svar grundats på skönsmässiga beräkningar,
enär kunderna icke sparat på kvitton eller antecknat kostnader
för eldningsolja. Det anmärktes, att ingen enda kontantinbetalning
bokförts under räkenskapsåren 1964 och 1965, endast inbetalningar över
postgiro. Sammanfattningsvis anfördes beträffande år 1964, att räkenskaperna
måste anses vara så bristfälliga att de inte kunde läggas till
grund för Hanssons taxering.

Även såvitt rör räkenskapsåret 1965 konstaterades allvarliga bristfälligheter
i räkenskaperna.

449

Beträffande räkenskapsåret 1966 anfördes:

Hansson har detta år haft en annan räkenskapsförare och deklarationsmedhjälpare,
nämligen Dingle Bokföringsbyrå AB Dingle, som
innehas av kamrer Allan Sohlberg. I samband härmed har man övergått
till ett annat bokföringssystem. I deklarationshänseende har rörelsen
börjat redovisas på formulär nr 8 a i stället för nr 7 a. Dessa tre förhållanden
synes ha medverkat till att kontantposter kommit att bokföras
från och med detta år, dock icke alla. Icke bokförda poster framgå
av vid denna promemoria fogad bilaga nr 3. De uppgå till ett belopp
av inalles 6 158 kronor 41 öre. Inkomstverifikationerna utgöres
från och med detta år av numrerade kopior av utsända fakturor eller
numrerade följesedlar, på vilka postgiro- och bankgirotalonger i förekommande
fall förts. Då fakturor och följesedlar bokförts å betalningsdagen,
förekomma de icke i nummerföljd i allegatpärmen. Det har ännu
icke undersökts huruvida samtliga nummer är representerade.

Sammanfattning för räkenskapsåret 1966

Då ovan påtalade fel äro nog så allvarliga och då utredningen av skäl,
som tidigare framhållits är ofullständig bör nettointäkten av rörelsen
även vid 1967 års taxering bedömas skönsmässigt till väsentligt högre
belopp än som deklarerats.

Beträffande räkenskapsåret 1967 anfördes:

Även detta år har en del kontantposter undgått bokföring. Dessa
framgå av bilaga nr 4 och uppgå sammanlagt till ett belopp av 5 443
kronor 63 öre. Det synes även vid 1968 års taxering skäligt att beräkna
nettointäkten efter skön till väsentligt högre belopp än vad deklarationen
visar.

I de i revisionspromemorian åberopade bilagorna 3 och 4 fanns angivet
betalningsdag (dock icke i samtliga fall) samt kundens namn och
adress för sammanlagt 45 inbetalningar, som enligt Patersons mening
inte bokförts i Hanssons rörelse och som därför ej heller upptagits som
intäkt vid beräkningen av rörelsens nettointäkt.

Här må inskjutas, att flera av de I bilagorna 3 och 4 upptagna
posterna icke avsåg vissa bestämda inbetalningar till Hansson. Dessa
poster hade i stället framräknats på det sättet, att det belopp som vederbörande
kund angivit som inbetalt under viss tid till Hansson minskats
med belopp från samma kund som påträffats i bokföringen.

Den 26 juni 1970 inkom Hansson med erinringar över revisionspromemorian.
Hansson uppgav, att han med hjälp av Lidköpings Bokföringsbyrå
AB (revisorn Dan W. Lindskog) granskat innehållet i promemorian
såvitt angick räkenskapsåren 1966 och 1967 och därvid funnit
att promemorian var behäftad med sådana brister att den inte kunde
läggas till grund för bedömning av Hanssons taxeringar. Av en vid
Hanssons skrift fogad uppställning framgick att han menade, att omkring
hälften av de påtalade posterna i själva verket var bokförda. Vidare
framhöll Hansson, att en felkälla kunnat vara att han i vissa av

29 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

450

fallen utfört transporten av olja till kunderna men ej stått för försäljningen.
Hansson gick igenom de påstådda felaktigheterna post för post
och redogjorde för sin uppfattning i saken. Av denna redogörelse framgick
— bortsett från vissa relativt små beloppsmässiga differenser o. d.
— sammanfattningsvis följande (öretal här och i fortsättningen utelämnade): 1966 -

1 revisionspromemorian

påtalade undandragna

inbetalningar

Hanssons uppfattning:

1. Inbetalningar som
han i själva verket
bokfört

2. Intäkter som Hansson
ej uppburit

3. Vitsordade fel

4. Ej uppgift

1967

25 å sammanlagt 6158 20 å sammanlagt 5 443

11 å sammanlagt 3 208

12 å sammanlagt
2 å sammanlagt

2 847
103

11 å sammanlagt
8 å sammanlagt
1 å

2 853
2 166
424

25 å sammanlagt 6158 20 å sammanlagt 5 443

Med anledning av Hanssons erinringar upprättade Paterson den 29
juni 1970 en tilläggspromemoria. I tilläggspremomorian, som inte sändes
till Hansson, anfördes:

Hansson har åter bytt bokföringsbyrå och denna gång sökt sig ända
till Lidköping i Skaraborgs län för att finna lämplig medhjälpare. Denna
skulle enligt påminnelserna ha kontaktat vissa personer, som enligt
tidigare upprättad revisionspromemoria gjort gällande, att de under
åren 1966 och 1967 gjort utbetalningar till Hansson för eldningsolja.
Förenämnda av medhjälparen företagna undersökning betvivlas. Den
har i varje fall icke verifierats. Däremot kan undertecknad för vederbörande
taxeringsintendent och Prövningsnämnden uppvisa det material,
baserat på frågor jämlikt 39 § 1 mom. taxeringsförordningen, som
ligger till grund för promemorian. Dessutom är det möjligt att beträffande
räkenskapsåren 1966 och 1967 företaga ytterligare en utredning,
nämligen undersöka vilka fakturor som saknas. Dessa har nämligen
numrerats från och med den 1 januari 1966. Räkenskaperna måste då
ånyo infordras. Hanssons medhjälpare har icke alls undersökt räkenskapsåren
1964 och 1965. Och det kan man förstå. Inga kontantposter
har över huvud taget bokförts dessa båda år. I detta sammanhang bör
framhållas att Hansson år 1965 granskats av Kontrollstyrelsen beträffande
brännoljeskatt. Han fick då i efterhand inbetala 28 200 kronor i
skatt och blev dessutom åtalad.

Vad Hansson i inkomna påminnelser anfört anser undertecknad icke
på någon punkt vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring av tidigare
upprättad promemoria. Hansson bör därför varje år taxeras efter
skön till avsevärt högre belopp än som deklarerats.

Den 2 september 1970 yrkade dåvarande taxeringsintendenten, numera
kammarrättsrådet Jan-Erik Rosén bl. a., att Hansson skulle eftertaxeras
för ettvart av åren 1967 och 1968 (1966 och 1967 års inkomster)
för 10 000 kr. Som stöd för yrkandet anförde Rosén:

451

Vid taxeringsrevision av 1966 (1967) års räkenskaper för den av Werner
Hansson drivna rörelsen, avseende åkeri samt försäljning av eldningsolja
och koks har framkommit, att vissa intäktsposter inte torde
ha bokförts. Så långt kontroll vid revision kunnat ske har de utelämnade
intäkterna beräknats till 6 158 kr. (5 443 kr.). I erinringar mot
innehållet i revisionspromemorian har Hansson hävdat att vissa av de
nämnda intäkterna inte skulle avsett hans rörelse; han skulle endast ha
utfört själva transporten men däremot inte ha levererat de sålda varorna
samt skulle betalningarna ha skett till säljarna av varorna. Hansson
har vidare anfört att han haft kontakt med en del av de personer
som enligt revisionspromemorian skulle ha gjort inbetalningar till honom
samt att dessa personer därvid för honom förnekat att de gjort
inbetalningar till honom.

Hansson har inte på något sätt styrkt vad han anfört i sina erinringar.
Mot hans invändningar står det skriftliga material som införskaffats
vid revisionen. Enligt min mening bör Hanssons erinringar inte förtjäna
tilltro.

Det kan inte uteslutas att även andra inbetalningar förblivit obokade
än de som hittats vid revisionen. För egen del anser jag att det finns
fog anta att de i räkenskaperna och därmed i deklarationen icke redovisade
intäkterna uppgått till åtminstone 10 000 kr.

I ett den 12 oktober 1970 till prövningsnämndens kansli inkommet
yttrande hävdade Lindskog på uppdrag av Hansson, att den vid taxeringsrevisionen
upprättade promemorian nästan uteslutande innehöll
felaktigheter. Lindskog uppgav, att han gjort en mycket noggrann och
dyrbar utredning samt att denna givit vid handen att en mängd inbetalningar
i promemorian medtagits såsom erlagda till Hansson, trots
att denne inte haft med saken att göra. Lindskog bifogade ett stort antal
fotokopior av fakturor m. m. till styrkande av de tidigare lämnade
uppgifterna. Av detta material framgick bl. a. namn och adress på de
rörelseidkare som enligt Lindskogs mening uppburit intäkter som Hansson
i promemorian påståtts ha underlåtit att deklarera. Vidare syntes
framgå, att Hansson numera vidgick att han utelämnat tre poster år
1966 och en post år 1967.

Med anledning av Hanssons yttrande gick Rosén och Paterson gemensamt
igenom de tveksamma posterna för räkenskapsåren 1966 och
1967. Vid denna förnyade granskning kunde 16 av de 25 posterna under
räkenskapsåret 1966 identifieras som bokförda eller såsom avseende
annan rörelseidkare än Hansson avföras från diskussionen. Motsvarande
gällde i fråga om 1967 års räkenskaper 17 av de 20 påtalade intäktsposterna.
Summan av de återstående (25 ./. 16=) 9 respektive
(20 ./. 17=) 3 icke identifierade eller av annan anledning avförda posterna
uppgår till 2 128 kr. respektive 954 kr. Någon sammanräkning av
beloppen gjordes dock icke på detta stadium utan först sedan saken
dragits inför JO.

Här må inskjutas, att en på riksdagens ombudsmannaexpedition gjord

452

genomgång av materialet — därvid Hanssons böcker dock ej var tillgängliga
— givit följande resultat.

1966 1967

Poster, där betalning skett till annan än Hansson 9 8

Poster, som tydligen till sist kunnat återfinnas såsom
bokförda av Hansson 6 8

Poster, där det är ovisst om betalning influtit till Hansson
eller om de verkligen helt eller delvis utelämnats i
bokföringen 7 3

Fel som Hansson slutligen vidgått 3 1

25 20

Beloppet av de poster i fråga om vilka Hansson slutligt vidgått fel,
uppgår till sammanlagt 392 kr. för 1966 och till 424 kr. för 1967.

I genmäle den 6 november 1970 anförde Rosén bl. a.:

I anledning av Hanssons erinringar har ytterligare granskning skett
beträffande inkomståren 1966 och 1967. Många av de i bilagorna 3 och
4 till revisionspromemorian angivna posterna har numera kunnat återfinnas
såsom bokförda. Så är emellertid inte fallet med samtliga poster.

På grund av det anförda nedsätter jag mitt yrkande med 5 000 kronor
till likaledes 5 000 kronor för vart och ett av taxeringsåren 1967 och
1968 .

Sedan ytterligare skriftväxling förekommit påförde prövningsnämnden
i beslut den 29 december 1970 (§§ 3572 och 3573) Hansson eftertaxering
för ettvart av taxeringsåren 1967 och 1968 med 5 000 kr.

JO Lundvik anförde i en den 4 april 1972 dagtecknad åtalsinstruktion
härom följande såvitt avsåg Paterson.

Taxeringsrevision vidtas för att kontrollera riktigheten av självdeklaration
eller andra uppgifter till ledning för taxering eller för att eljest
skaffa underlag för åsättande av riktig taxering (jfr 56 § 1 mom. taxeringsförordningen).
Enligt 56 § 3 mom. taxeringsförordningen skall
meddelande om resultatet av revisionen snarast lämnas den hos vilken
revisionen skett. I denna redogörelse (revisionspromemoria) skall granskningsmannen
objektivt redogöra för vad som framkommit vid revisionen.
I en revisionspromemoria skall exempelvis medtas även omständigheter
som talar till den skattskyldiges fördel. Om uppgifter av mer
osäker natur medtas bör detta särskilt anmärkas i promemorian. Med
hänsyn till den vikt som i allmänhet fästes vid innehållet i en taxeringsrevisionspromemoria
— taxeringsintendenten och den dömande instansen
får ju som regel aldrig tillgång till den skattskyldiges räkenskaper
m. m. — är det av synnerlig vikt att revisionsarbetet bedrives med omdöme
och noggrannhet och att revisionspromemorian utformas så att
den tydligt återger vad granskningsmannen iakttagit.

453

I sina den 26 juni 1970 inkomna erinringar framförde Hansson mycket
allvarlig kritik mot revisionspromemorians innehåll. Hansson uppgav
namn och adress för envar av de i bilagorna 3 och 4 angivna kunderna
samt betalningsdag och belopp i de fall då påstått undanhållet
belopp enligt Hanssons mening i själva verket var bokfört. Dessutom
angav Hansson dels de transaktioner som han alls ej haft att göra med,
dels ett antal fall där den påstådda kunden sagt sig icke kunna vitsorda
att han köpt något av Hansson. Hanssons kritik måste därför betecknas
som preciserad. En naturlig åtgärd från Patersons sida hade varit
att undersöka riktigheten av Hanssons uppgift att vissa poster faktiskt
var bokförda. Paterson hade därför bort ånyo ta del av Hanssons räkenskaper.
Vidare hade Paterson bort — åtminstone stickprovsvis —
ta kontakt med de kunder som enligt Hanssons erinringar förnekat att
de köpt olja av Hansson.

Paterson kontrollerade emellertid inte det befogade i Hanssons erinringar.
Utan att göra någon som helst kontroll uttalade Paterson i
sin tilläggspromemoria, att den av Hanssons medhjälpare företagna
utredningen »betvivlas» och att Hanssons erinringar inte på någon
punkt var av beskaffenhet att böra föranleda ändring av tidigare upprättad
promemoria. Paterson synes dock numera inte förneka, att de
uppgifter som lämnats i Hanssons den 26 juni 1970 inkomna erinringar
till övervägande del överensstämt med verkliga förhållanden.

Felaktigheterna i revisionspromemorian synes mig, ehuru allvarliga,
knappast vara av beskaffenhet att kunna läggas Paterson till last som
straffbar gärning. Däremot framstår det som synnerligen graverande,
att Paterson utan varje kontroll avfärdade Hanssons den 26 juni 1970
inkomna erinringar. Paterson kan inte ha varit omedveten om risken
för felaktigheter i det jämlikt 39 § 1 mom. taxeringsförordningen insamlade
materialet. Vidare måste Paterson ha insett möjligheten av att
inbetalningar, som Hansson upptagit som intäkt i sina deklarationer,
förbisetts vid granskningen av Hanssons bokföring. Patersons underlåtenhet
att kontrollera riktigheten av revisionspromemorian har varit
ägnad att försvåra Hanssons processföring och medföra risk för materiellt
godtyckligt taxeringsresultat. Någon godtagbar förklaring till det
inträffade har Paterson inte lämnat. Genom sin underlåtenhet att verkställa
kontroll samt genom utformningen av tilläggspromemorian av
den 29 juni 1970 måste Paterson anses ha i sådan mån åsidosatt vad
som ålegat honom i tjänsten att han inte kan undgå ansvar för tjänstefel.
Åtal skall ske enligt följande gärningsbeskrivning.

Gärningsbeskrivning

Paterson har i en den 25 maj 1970 dagtecknad promemoria redogjort
för vad som framkommit vid taxeringsrevision hos Hansson. Promemorian
har, såvitt gäller räkenskapsåren 1966 och 1967, varit behäftad

454

med allvarliga felaktigheter. I erinringar, som inkom den 26 juni 1970,
har Hansson riktat stark och preciserad kritik mot innehållet i promemorian.
Trots att Paterson måste ha varit medveten om att promemorian
kunnat innehålla oriktiga uppgifter, har Paterson underlåtit att
kontrollera de av Hansson lämnade uppgifterna. I tilläggspromemoria
av den 29 juni 1970 har Paterson blott konstaterat, att den av Hansson
åberopade utredningen »betvivlas». Därjämte har Paterson i tilläggspromemorian
fällt flera insinuanta och i sammanhanget irrelevanta
anmärkningar rörande Hanssons val av medhjälpare och kvaliteten på
Hanssons bokföring tidigare år m. m. Genom sin underlåtenhet att
kontrollera riktigheten av Hanssons erinringar och genom utformningen
av tilläggspromemorian har Paterson åsidosatt vad som ålegat honom
i tjänsten.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.
Åtalet skall väckas vid Göteborgs tingsrätt.

Beträffande Rosén anfördes följande i åtalsinstruktionen.

Det åligger taxeringsintendent att bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor
och att verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa
(17 § taxeringsförordningen). Det är givet, att konflikt kan uppkomma
mellan taxeringsintendents skyldighet att såsom motpart till den
skattskyldige tillvarata det fiskala intresset i målet och hans plikt att
verka för materiellt riktiga taxeringar. Hur långt taxeringsintendenten
kan gå i ena eller andra riktningen är något oklart. Såvitt gäller rättsliga
bedömningar får taxeringsintendenten förutsättas ha relativt stor
frihet. Det bör stå honom öppet att tolka föreliggande utredningsmaterial
och innehållet i gällande rätt inom relativt vida gränser. Taxeringsintendenten
får däremot inte åberopa uppgifter som han vet är
osanna. Han får inte heller medvetet förtiga fakta som är av betydelse
i målet. Därutöver skall han söka tillse att utredningen i målet blir
fullständig och att målets olika aspekter är allsidigt belysta, när detta
skall företas till avgörande.

Av det sagda framgår, att taxeringsintendenten ofta har visst spelrum
vid bedömning om han skall yrka eller tillstyrka ändring av den
skattskyldiges taxering och — i förekommande fall — med vilka belopp
ändring skall ske. Detta innebär dock inte, att han får inta vilken position
i målet som helst. Taxeringsintendentens inställning måste framstå
som rimlig i förhållande till den förebragta utredningen.

Det förhållandet att prövningsnämnden (numera länsskatterätten) eller
högre instans får tillgång till hela utredningsmaterialet, innebär inte
att taxeringsintendenten har rätt att negligera den skattskyldiges bevisning
eller argumentering. Av intendenten måste normalt krävas, att
han uttryckligen tar ställning till huruvida den skattskyldiges uppgifter
enligt hans mening kan godtas eller inte. Detta är av betydelse bl. a.

455

för att den skattskyldige skall få vägledning om på vilka punkter ytterligare
bevisning m. m. behövs och på vilka punkter den förefintliga
bevisningen är tillfyllest. Att intendenten underlåter att klart redovisa
sina ställningstaganden är inte bara ägnat att förorsaka extra arbete
och kostnader för den skattskyldige. Det kan också inträffa, att den
skattskyldige på grund av intendentens passivitet förleds att koncentrera
sin bevisning och argumentering på irrelevanta fakta eller att den
skattskyldige av kostnadsskäl avstår från ytterligare bevisning. Bristande
aktivitet från taxeringsintendents sida kan alltså inte blott medföra
onödiga kostnader för den skattskyldige utan även leda till rättsförluster.
Slutligen får inte frånses, att det sätt varpå taxeringsintendenten
framlägger sin sak är av betydelse också för den dömande instansen,
som kan bli vilseledd om oriktiga eller alltför kortfattade uppgifter
lämnas. Det är nog gott och väl att domstolen får tillgång till hela
utredningen men det är inte säkert att den hinner sätta sig in i allt på
egen hand.

De av Rosén den 2 september 1970 framställda yrkandena om eftertaxering
för åren 1967 och 1968 byggde uttryckligen på revisionspromemorians
uppgifter om att sammanlagt 45 poster obehörigen undgått beskattning.
Yrkandena var således inte baserade på allmänna antaganden
om rörelsens lönsamhet e. d. Rosén hade tagit del av Hanssons den
26 juni 1970 inkomna erinringar innan yrkandena om eftertaxering
framställdes. Trots detta förbigick Rosén helt Hanssons påstående, att
22 av de 45 i Patersons promemoria påtalade posterna i själva verket
hade bokförts. Vad angick Hanssons påstående att vissa påtalade belopp
inte utbetalats till honom — Hansson hävdade att han bara ombesörjt
transporten av olja eller att han inte alls haft någon affärsförbindelse
med angivna personer — anförde Rosén allenast, att Hanssons
uppgifter var obestyrkta. Därvid må framhållas, att det av lättförståeliga
skäl kan vara svårt för en rörelseidkare att visa att han inte uppburit
vissa intäkter.

Först sedan Hansson kommit in med en av allt att döma mycket
kostnadskrävande utredning, kommenterade Rosén påståendet att omkring
hälften av de påtalade posterna varit bokförda. I genmäle den
6 november 1970 uttalade Rosén, att »många» poster påträffats såsom
bokförda. Någon beloppsmässig precisering av de sålunda påträffade
posterna lämnades dock inte. Uppgiften att Hansson förväxlats med
andra oljeleverantörer berördes ej alls i denna inlaga, trots att Rosén
vid denna tidpunkt måste ha insett att dylika misstag ägt rum. Att
förväxlingar i flera klart konstaterbara fall skett mellan Hansson och
andra leverantörer framstår som särskilt betydelsefullt eftersom detta
föranleder misstanken att förväxlingar förekommit även eljest och att
sådana förväxlingar kan vara förklaringen till de fall som ovan betecknats
som ovissa. För egen del håller jag det ingalunda för osanno -

456

likt, att Hansson har rätt när han säger att han glömt att bokföra endast
(3 + 1=) 4 betalningar. Särskilt med tanke på att Paterson utan
vidare avfärdat Hanssons erinringar hade det därför varit på sin plats
att Rosén utan omsvep vitsordat att uppgifterna i revisionspromemorian
— och därmed även yrkandena om eftertaxering — var felaktiga
i väsentliga hänseenden.

Till undvikande av missförstånd vill jag framhålla, att det icke är det
förhållandet i och för sig att Rosén yrkade att Hansson skulle eftertaxeras
som föranleder min kritik. Vad jag vill lägga Rosén till last
är att han — trots att han byggde sina yrkanden enbart på att Hansson
utelämnat vissa intäktsposter i sin bokföring och därmed också i deklarationerna
— icke lät kontrollera riktigheten av Hanssons invändningar
innan yrkandena framställdes och än mer att han — sedan Hansson
återkommit med förnyade invändningar och utredning med anledning
därav ägt rum — icke för prövningsnämnden framlade de resultat
vartill man kommit vid utredningen. Jag vill betona, att det ingalunda
är lätt att med ledning av aktmaterialet förskaffa sig en inblick
i hur bräckligt underlaget för eftertaxeringsyrkandet egentligen var.
Rosén bör därför icke kunna urskulda sig med att prövningsnämnden
dock fick tillgång till allt materialet.

I likhet med vad som tidigare anförts beträffande Paterson har Roséns
tillvägagångssätt försvårat Hanssons processföring och varit ägnat
att medföra risk för rättsförlust. Såsom särskilt otillfredsställande vill
jag beteckna det förhållandet att Hansson aldrig fick besked om på vilka
punkter hans invändningar godtagits. Om han fått besked härom,
hade det kanske varit möjligt för honom att förebringa ytterligare utredning
beträffande de poster som kvarstod. Enligt min mening har
Rosén inte tillnärmelsevis uppfyllt de krav som måste ställas på det
allmännas representant i en taxeringsprocess. Rosén, som inte lämnat
någon godtagbar förklaring till det inträffade, kan därför inte undgå
ansvar för tjänstefel. Åtal skall väckas enligt följande gärningsbeskrivning.

Gärningsbeskrivning

1. Rosén har den 2 september 1970 hos prövningsnämnden i Göteborgs
och Bohus län yrkat att Hansson måtte eftertaxeras för ettvart
av åren 1967 och 1968 (1966 och 1967 års inkomster) för 10 000 kr. Såsom
grund för yrkandena har Rosén under hänvisning till en den 25
maj 1970 upprättad promemoria över verkställd taxeringsrevision uppgivit,
att Hansson i 1966 års räkenskaper utelämnat intäkter å sammanlagt
6 158 kr. och i 1967 års räkenskaper intäkter å sammanlagt 5 443
kr. Hansson hade dessförinnan framfört allvarliga och preciserade anmärkningar
mot innehållet i revisionspromemorian. Rosén har — innan
yrkandena om eftertaxering framställdes — inte föranstaltat om

457

någon sorn helst kontroll av Hanssons uppgifter. Trots detta har Rosén
i yrkandena anfört, att de av Hansson lämnade uppgifterna icke förtjänade
tilltro. Rosén har härigenom åsidosatt vad som ålegat honom
i tjänsten.

2. I ett genmäle den 6 november 1970 till prövningsnämnden har
Rosén nedsatt yrkandena om eftertaxering med 5 000 kr. till likaledes
5 000 kr. för ettvart av taxeringsåren 1967 och 1968. Dessförinnan hade
— i anledning av erinringar från Hansson som inkommit den 12 oktober
1970 — Rosén och Paterson företagit viss kontroll av de i revisionspromemorian
lämnade uppgifterna. Denna kontroll gav vid handen,
att de i revisionspromemorian framställda anmärkningarna måste frånfallas
i 16 av 25 fall avseende räkenskapsåret 1966 och i 17 av 20 fall
avseende räkenskapsåret 1967. Trots detta lämnade Rosén i sitt genmäle
inte närmare upplysning om resultatet av kontrollen. Han angav
sålunda icke vilka av de i promemorian påtalade posterna som visats
faktiskt vara bokförda. Ej heller framhöll han, att det i flera fall klart
konstaterats att poster som omtalats i revisionspromemorian ej gällde
betalning till Hansson. Roséns underlåtenhet att lämna erforderliga
upplysningar har försvårat Hanssons processföring och kunnat vilseleda
prövningsnämnden. Rosén har genom sitt förfarande åsidosatt vad som
ålegat honom i tjänsten.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.
Åtalet skall väckas vid Göteborgs tingsrätt.

JO uppdrog åt föredraganden vid riksdagens ombudsmannaexpedition,
kammaråklagaren Hans Lindberg att väcka och utföra åtal mot
Paterson och Rosén i enlighet med åtalsinstruktionen.

Lindberg påstod vid Göteborgs tingsrätt ansvar å Paterson och Rosén
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 21 juni 1973 och ogillade därvid
åtalet.

Vid bedömningen av vad i målet lagts Paterson till last anförde tingsrätten
bl. a. följande.

Något åsidosättande av direkt uttalad författningsbestämmelse har
Paterson ej gjort sig skyldig till. Det återstår att avgöra, huruvida han
handlat i strid med den allmänna förvaltningsrättsliga grundsatsen om
kommunikation. Ett beslut, som går den enskilde emot, får inte grundas
på annat material än sådant, som denne tagit del av. Härom handlar
det emellertid ej, eftersom detta material redan varit för Hansson tillgängligt
i samband med revisionspromemorian. Men när nu riktigheten
av detta material attackerats, uppstår fråga om underlåtenhet från Patersons
sida.

458

Det genom taxeringsrevisionen framskaffade materialet skall efter
taxeringsintendentens yrkande om eftertaxering leda fram till ett beslut
av prövningsnämnden, vilket beslut kan vara till den skattskyldiges
nackdel. Har då beslutet grundats på genom utredningen framkomna
oriktiga uppgifter, innebär ju detta en rättsförlust för den skattskyldige.
Det måste ju därför för utredningsmannen vara angeläget att så
icke sker.

Att genom en förfrågan hos revisorn Lindskog begära ett ytterligare
klargörande kan ej anses innebära någon avsevärd arbetsbelastning. Att
så likväl ej skett måste ses mot bakgrunden av Patersons tidigare erfarenheter
av Hansson. Patersons upprepade försök att under revisionens
första hälft etablera samarbete med Hansson och dennes dåvarande
revisor hade ej lyckats. Bokföringen för räkenskapsåren 1964
och 1965 hade gett berättigad anledning att betvivla riktigheten även
hos de båda följande räkenskapsåren. Paterson uppfattade sitt eget
material som godtagbart och Lindskogs påståenden var ej verifierade.
Han menade sig därför på goda grunder kunna betvivla Lindskogs uppgifter.

Tingsrätten vill härvid även uppmärksamma, att Paterson efter Hanssons
senare erinringar i oktober 1970 tillsammans med Rosén gjorde
en kontroll, som i sin tur medförde en betydande sänkning av Roséns
yrkanden till prövningsnämnden om eftertaxering. Sett i detta sammanhang
framstår underlåtenheten av den ifrågasatta första kontrollen
icke så allvarlig, som åklagaren velat göra gällande.

På grund av vad sålunda anförts finner tingsrätten väl att viss försummelse
ligger Paterson till last genom att ej efter Hanssons första
erinringar vidtaga kontrollåtgärder. Med hänsyn till den sedermera
vidtagna kontrollen samt vad Paterson själv till sitt fredande från ansvar
anfört — och härvid icke minst Hanssons tidigare visade brist på
samarbetsvilja —, finner tingsrätten att Paterson icke genom den uraktlåtna
första kontrollen och ej heller genom sitt yttrande om att utredningen
»betvivlas» gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel.

Återstår att bedöma Patersons utformning av tilläggspromemorian.
Det gäller här dels yttrandet »Hansson har åter bytt bokföringsbyrå
och denna gång sökt sig ända till Lidköping i Skaraborgs län för att
finna lämplig medhjälpare.», dels ock vad som påståtts om »kvaliteten
på Hanssons bokföring tidigare år m. m.» Enligt tingsrättens uppfattning
handlar det här om en fullt tillåten, måhända polemisk utformning
i en kontradiktorisk process, där motparten ingalunda varit särskilt
omsorgsfull i ordvalet. Tingsrätten finner vad här förekommit ej
vara av beskaffenhet att läggas Paterson till last i åtalat hänseende.

Vid bedömningen av vad i målet lagts Rosén till last anförde tingsrätten
bl. a. följande.

Något åsidosättande av direkt uttalad författningsbestämmelse har
Rosén ej gjort sig skyldig till. Vid bedömande av huruvida han handlat
i strid mot den allmänna förvaltningsrättsliga grundsatsen om kommunikation
hänvisas till vad ovan anförts angående åtalet mot Paterson.
Även om viss försummelse må kunna läggas Rosén till last, så
framstår — sett i sammanhang med den tillsammans med Paterson sedermera
vidtagna kontrollen — lika litet som beträffande Paterson
underlåtenheten så allvarlig, som gjorts gällande.

459

Tingsrätten anser vidare, att Rosén på av honom anförda skäl haft
fog för sin uppfattning, att de av Hansson lämnade uppgifterna icke
förtjänade tilltro.

Beträffande slutligen vad som lägges Rosén till last i samband med
hans genmäle den 6 november 1970 vill tingsrätten anföra följande.

Det material, varpå Rosén hade att grunda sina yrkanden om eftertaxering,
gav ej en hundraprocentig möjlighet att i exakta siffror angiva
ett visst belopp. Den föregångna taxeringsrevisionen hade lämnat
71 procent svar på framställda anmaningar. Detta förhållande i samband
med resultatet av svaren berättigade enligt tingsrättens mening
Rosén att yrka skönstaxering. Med utgångspunkt från hans förklarliga
tilltro till det inkomna materialet och — som tingsrätten funnit — berättigade
misstro till Hanssons första erinringar innebär att anledning
till erinran saknas mot Roséns tidigare yrkanden.

Såsom av doktrinen framgår vilar en hård bevisbörda på taxeringsintendenten
vid eftertaxering. Kan han ej genomföra sin uppgift härvidlag,
skall hans talan ogillas. Mot Roséns egen uppfattning anser
tingsrätten, att av en taxeringsintendent åberopade grundläggande fakta
böra vara så exakta som möjligt för en skönsmässig bedömning. Roséns
nedskrivning av sina yrkanden får emellertid anses godtagbar.
Ytterligare bemötanden skulle enligt Roséns egen bedömning ej ha
kunnat påverka hans slutliga yrkanden.

Tingsrätten finner det i hög grad osannolikt, att prövningsnämnden
med hänsyn till vad ovan antecknats angående dess kompetens och
tillgång till erforderligt material — häri också ingående av åklagaren
vid huvudförhandlingen ingivna uppställningar — för sin bedömning
skulle ha låtit sig vilseledas av vad Rosén i ärendet anfört.

Med hänsyn härtill samt till vad Rosén i övrigt till sitt fredande från
ansvar anfört, finner tingsrätten Roséns underlåtenhet att lämna ifrågasatta
detaljerade upplysningar icke varit av beskaffenhet att försvåra
Hanssons processföring eller kunnat vilseleda prövningsnämnden.

JO fann ej tillräckliga skäl att överklaga domen.

Åtal mot ordförande i taxeringsnämnd för underlåtenhet att fullgöra
den i 65 § taxeringsförordningen stadgade skyldigheten att bereda
skattskyldig tillfälle att yttra sig i anledning av taxeringsnämndens
tilltänkta åtgärd att åsätta taxering med avvikelse från självdeklaration Enligt

65 § taxeringsförordningen skall, om anledning förekommer
att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från självdeklaration,
tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan, därest hinder
ej möter. Dock är sådan kommunicering inte nödvändig i fråga om
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då
eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen inte är erforderligt
för frågans bedömande. — Denna kommunicering genomförs regel -

460

mässigt på så sätt, ätt taxeringsnämnden i lösbrev till den skattskyldige
utsänder underrättelse om ifrågasatt (preliminär) avvikelse från självdeklaration
på särskild förtryckt blankett.

Lantbrukaren Olof Bohlin var vid 1971 års taxering ordförande i
taxeringsnämnden för Silleruds taxeringsdistrikt i Värmlands län.

I en skrift, som inkom till JO den 29 september 1971, klagade Robert
Nilsson över det sätt varpå Bohlin skött sitt uppdrag som ordförande
i taxeringsnämnden vid 1971 års taxering. Nilsson uppgav bl.a. att
taxeringsnämnden vid behandling av Nilssons och flera andra personers
taxeringar underlåtit att iaktta föreskriften i 65 § taxeringsförordningen.

Efter remiss inkom Bohlin med infordrat yttrande, vari han uppgav
att Nilsson hjälpte folk att deklarera. Bohlin anförde vidare bl.a.
följande.

En del punkter i Nilssons anmälan vill jag svara på: Det äger sin
riktighet att han inte fått någon preliminär underrättelse, då jag anser
ett svar från en person, som TN anser mindre trovärdig, saknar betydelse.
Det är troligt att det finns likartade fall, huvudsakligen bland
Nilssons kunder, och då av samma anledning. Det är dock inte många,
men ”flera” behöver ju inte vara mer än tre.

Till sitt remissvar fogade Bohlin yttranden som han avgivit till länsstyrelsen
i anledning av besvär som Nilsson och en annan person,
lantbrukaren Helge Karlsson, anfört över taxeringsnämndens beslut
rörande 1971 års taxering. Nilsson hade besvärat sig bl. a. över att taxeringsnämnden
— utan att han dessförinnan fått tillfälle att yttra sig i
saken — höjt taxeringen med 3 000 kr. avseende skönsmässig beräknad
inkomst för deklarationsarbete.

I sitt yttrande över besvären anförde Bohlin bl.a. följande.

N. Robert Nilssons besvär inkom till länsstyrelsen den 26/8 1971.
Definitiv underrättelse om avvikelse (skönsmässig taxering) utsänd den
28/5 1971 från Värml. Nysäter med reknr. 30-28503. Någon ifrågasatt
underrättelse ej utsänd, då skönsmässig taxering endast kommer i fråga
vid taxering av personer, vars trovärdighet TN ifrågasätter, och svar i
sådana fall får anses ganska meningslösa.

I sina besvär hade Karlsson klagat över att taxeringsnämnden reducerat
begärt avdrag för kostnader för installationsarbeten i bostaden
m.m. Bohlin anförde i sitt yttrande över besvären bl.a.

Vid granskningen av Bröderna Karlssons deklarationer tyckte TO det
vore bra att, trots bilaga som medsänts deklarationen, få reda på vad
deklaranterna själva ansåg vara grundförbättring, och utsände för den
skull en förfrågan den 14/3 ang. byggnadsunderhåll. Som framgår av
bilaga till dekl. och svaret på förfrågan kunde ingen slutsats dragas
i detta avseende. Det var ju heller inte att vänta när Robert Nilsson
gjort bådadera såväl som besvärsskrivelsen (jmf hans egen besvärsskrivelse
i egen sak till PN).

461

Länsskatterättens akt rörande Nilssons taxering år 1971 med deklaration
nr 968 infordrades.

Härefter granskade på JO Lundviks uppdrag avdelningsdirektören
Stig von Bahr vid besök hos lokala skattemyndigheten i Säffle fögderi
och länsstyrelsen i Värmlands län den 20 och 21 december 1971 praktiskt
taget samtliga deklarationer som avlämnats till ledning för 1971
års taxering i Silleruds taxeringsdistrikt. Granskningen omfattade omkring
1 300 deklarationer och gällde huvudsakligen tillämpningen av
65 och 69 §§ taxeringsförordningen.

I en promemoria dagtecknad den 27 januari 1972 över den utförda
granskningen anförde von Bahr såvitt nu är i fråga sammanfattningsvis,
att Bohlin i 35 fall (där dock underrättelseskyldigheten enligt 69 §
taxeringsförordningen fullgjorts) ej korrekt iakttagit 65 § taxeringsförordningen.

I promemorian kommenterade von Bahr sina iakttagelser, varvid han
redovisade omständigheterna i åtta särskilt utvalda fall (andra än dem
som rörde Nilsson och Karlsson).

Vidare anförde von Bahr i promemorian, att granskningen givit vid
handen, att taxeringsnämndens materiella bedömningar — som JO på
grund av innehållet i 113 § regeringsformen (jfr också 20 kap. 12 §
brottsbalken; se ock Beckman m.fl., Brottsbalken, II, 2 u, s. 403) inte
ägde pröva — varit relativt ingående och ingalunda ensidigt inriktad
på att tillvarata det fiskala intresset. Avslutningsvis anfördes bl. a. att
taxeringsnämndens formella behandling av taxeringarna däremot varit
förenad med anmärkningsvärt många och svåra fel.

Under åberopande av promemorian uttalade JO Lundvik i skrivelse
den 2 februari 1972 till länsåklagaren i Värmlands län, att misstanke
uppkommit om att Bohlin gjort sig skyldig till tjänstefel. I skrivelsen
uppdrogs åt länsåklagaren att verkställa förundersökning samt att hit
inkomma med förundersökningsprotokoll och eget yttrande.

Den 7 mars 1973 inkom t.f. länsåklagaren Ernst Holmberg med förundersökningsprotokoll
med tillägg jämte eget yttrande.

Hörd under förundersökningen medgav Bohlin — som han slutligen
bestämde sin inställning — att han i de fall som särskilt angivits i von
Bahrs promemoria förfarit felaktigt men bestred att han därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel. Bohlin uppgav vidare, att han i de nio
fall, varom han särskilt hörts, haft en fullt godtagbar anledning att
underlåta att skicka ut underrättelser om ifrågasatt avvikelse.

I sitt yttrande anförde Holmberg bl.a. att Bohlins försummelser
rörande de i von Bahrs promemoria särskilt redovisade fallen var av
så allvarlig beskaffenhet att Bohlin icke torde kunna undgå åtal härför.

Bohlin fick del av utredningen och yttrade sig ånyo.

462

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde
JO Lundvik i en den 30 mars 1973 dagtecknad, till länsåklagaren i
Värmlands län överlämnad åtalsinstruktion bl.a. följande.

I 65 § taxeringsförordningen stadgas:

Förekommer anledning att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse
från självdeklaration, skall, där hinder ej möter, tillfälle beredas den
skattskyldige att yttra sig i frågan. Dock vare detta ej nödigt i fråga om
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då
eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt
för frågans bedömande.

Bestämmelsen är oförändrad alltsedan taxeringsförordningens tillkomst
år 1956. Den hade dessförinnan sin motsvarighet J 78 § k) av
1928 års taxeringsförordning. Denna bestämmelse tillkom år 1935 (SFS
1935:255) och löd.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen att,

därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att åsätta skattskyldig
taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan ske,
bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt
i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är för
utrednings vinnande behövligt.

Införandet av bestämmelsen skedde på initiativ av bevillningsutskottet
som anförde följande (BevU 1935:37 s. 36).

Emellertid anser utskottet det vara av utomordentlig vikt att såvitt
möjligt tillses att ett på förtroende byggt samarbete upprätthålles mellan
de myndigheter och tjänstemän, som hava att medverka för taxerings
åsättande, samt de skattskyldiga. Såsom de sakkunniga erinrat har obestridligen
underlåtenheten att lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig,
innan avvikelse från av honom avgiven deklaration sker, uppväckt en
rätt så naturlig ovilja bland de skattskyldiga. Att personlig förbindelse
med de skattskyldiga upprätthålles i dylika fall, bör vara ägnat att
åstadkomma ett förbättrat och på exakta förhållanden grundat taxeringsresultat.
På sätt jämväl departementschefen framhållit behöva
taxeringsmyndigheterna i samma mån som en verklig kontroll möjliggöres
i mindre utsträckning tillgripa förfarandet att taxera de skattskyldiga
efter fri uppskattning, ett förfarande som helt naturligt är
ägnat att väcka irritation och som innebär avsevärda risker för misstag.
Det måste därför anses som en följdriktig utveckling av de principer,
på vilka propositionen grundar sig, att taxeringsnämndsordförandena,
på sätt praktiserats av de i departementschefsyttrandet omförmälda
taxeringsassistenterna, i regel sätta sig i förbindelse med skattskyldig,
innan avvikelse sker från i självdeklarationen lämnad uppgift. Emellertid
är det uppenbart, att skattskyldigs hörande icke kan påfordras i
varje fall, då skäl anses föreligga för sådan avvikelse. Gäller det exempelvis
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller
ock tolkningsspörsmål eller annan fråga, där yttrande av den skattskyldige
uppenbarligen icke är för utrednings vinnande behövligt, bör
en sådan skyldighet icke inträda. I enlighet med det nu anförda har
utskottet föreslagit ett stadgande i 78 § av sålunda angiven innebörd.

463

Av förarbeten och kommentarer till 65 § av 1956 års taxeringsförordning
förtjänar följande att återges.

Taxeringssakkunniga anförde (SOU 1955:51 s. 107).

Det förtjänar särskilt understrykas, att varje skattskyldig måste beredas
tillfälle att yttra sig över tilltänkt avvikelse från hans självdeklaration.
I detta hänseende brister det för närvarande alltför ofta. En
följd härav är stundom att skattskyldig påföres taxering för inkomst,
som rätteligen bort påföras annan person med snarlikt namn. Sådana
misstag, som med den tidsnöd varunder taxeringsnämnderna nu arbetar
måhända kan vara ursäktliga, bör efter omorganisationen inte längre
förekomma.

Bevillningsutskottet anförde (BevU 1956:56 s. 106).

I den föreslagna 65 § stadgas, att där anledning förekommer att
åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från hans självdeklaration,
skall, där ej hinder möter, tillfälle beredas honom att yttra sig i frågan.
Dock behöver detta ej ske i fråga om felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige
uppenbarligen icke är erforderligt för frågans bedömande. I motionerna
1:606 och 11:801 yrkas att bestämmelsen skärpes så att den skattskyldige
undantagslöst får tillfälle yttra sig innan taxeringen beslutas, såvida
fråga ej är om rena skriv- och räknefel.

Härtill vill utskottet framhålla att — bortsett från fall av skriv- och
räknefel och liknande — den skattskyldige regelmässigt skall höras. Det
kan emellertid inträffa att det ej är möjligt att höra honom. Som
exempel kan nämnas det fall att den skattskyldiges deklaration kommit
nämnden till handa så sent att tiden ej tillåter kommunikation med
den skattskyldige. Utskottet vill med det sagda ha understruket att det,
för att den skattskyldige ej skall beredas tillfälle yttra sig, skall föreligga
ett verkligt hinder. Utskottet tillstyrker med det anförda propositionsförslaget
i denna del. De föreliggande motionsyrkandena avstyrkes
sålunda av utskottet.

I Hedborg m.fl., Taxeringshandbok, 2 u, s. 196 f, anförs bl.a. följande.

Med hinder avses här sådant som att den skattskyldige inte kan anträffas
under tillgänglig adress, att han genom sjukdom eller eljest blivit
urståndsatt att avgiva yttrande eller liknande. Däremot är det inte avsett
att taxeringsnämnden skall få underlåta att bereda skattskyldig
tillfälle avge yttrande enbart därför att taxeringsnämndens arbete blivit
försenat eller dyl. Om formen för ett meddelande till den skattskyldige
rörande ifrågasatt avvikelse har ingenting föreskrivits. Meddelandet kan
t.ex. ske i en anmaning — ev. med vitesföreläggande — att lämna
vissa begärda upplysningar. Det kan också ske helt formlöst genom en
telefonförfrågan. Det bör dock i så fall göras klart för den skattskyldige
att avvikelse ifrågasättes och att den skattskyldige har rätt att yttra sig
däröver. Det bör anges, på vilken eller vilka punkter avvikelse ifrågasättes.

Att den i 65 § taxeringsförordningen föreskrivna underrättelseskyldigheten
iakttas av taxeringsnämnderna är av största betydelse från

464

rättssäkerhetssynpunkt och för upprätthållande av allmänhetens förtroende
för taxeringsnämndernas verksamhet. Beslut som fattas utan
stadgad kommunicering blir erfarenhetsmässigt ofta felaktiga, vilket kan
åsamka den skattskyldige extra arbete och kostnader för att få felet
rättat eller — därest den skattskyldige inte tillvaratar möjligheten att få
ändring i högre instans — bestående rättsförluster. Jag vill i sammanhanget
även framhålla ett annat förhållande som visar betydelsen av
bestämmelsens efterlevnad. Taxeringsnämndernas underlåtenhet att
följa 65 § taxeringsförordningen medför i många fall ett omfattande
och ofta helt onödigt merarbete för andra myndigheter, främst länsstyrelserna
och lokala skattemyndigheterna. I JO:s ämbetsberättelse år
1973 s. 387 f redogörs för ett sådant fall.

JO har sedan länge lagt ned betydande energi för att hos rikets taxeringsnämnder
inskärpa vikten av att 65 § taxeringsförordningen iakttas
på ett godtagbart sätt (se JO:s ämbetsberättelser åren 1960 s. 366 f,
1962 s. 449, 1964 s. 560 f, 1966 s. 615, 1968 s. 505 f, 1970 s. 346 f,
1971 s. 420 f och 424 f, 1972 s. 351 ff och 369 ff samt 1973 s. 382 f
och 386 ff).

Dessa JO-uttalanden har bringats till taxeringsmyndigheternas kännedom
på olika sätt. Vid sidan av publicering i ämbetsberättelserna har
även särtryck av det avsnitt av ämbetsberättelserna som rört taxering
sedan år 1970 distribuerats till länsstyrelserna i ett stort antal exemplar
med anmodan att ett exemplar skulle tillställas varje taxeringsnämnd.
JO:s uttalanden har även uppmärksammats i skattetidskriftema, varjämte
påpekanden om hur taxeringsnämnderna har att handlägga
underrättelsefrågoma har gjorts bl.a. i den av riksskattenämnden år
1967 utgivna handledningen för arbetet i taxeringsnämnd s. 227.

Det skall medges att taxeringsnämndernas tillämpning av 65 § taxeringsförordningen
inte är helt utan sina svårigheter. Till skillnad från
underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration, som ovillkorligen
måste utsändas, är underrättelse om ifrågasatt avvikelse inte nödvändig
i samtliga fall då taxeringsnämnden överväger att frångå en
deklaration. Gränsdragningsproblem kan härvid ibland uppkomma i
frågan om när avvikelsen är av sådan karaktär att underrättelse är
nödvändig. Det ligger dock i sakens natur, att en taxeringsnämndsordförande
i ett gränsfall hellre bör utsända underrättelse än låta bli
att göra det.

Av vad ovan upptagits framgår, att för att ”hinder”, i den mening
som avses i 65 § taxeringsförordningen, skall kunna utgöra giltigt skäl
för taxeringsnämndens ordförande att underlåta kommunicering fordras
att hindret föreligger å den skattskyldiges sida och inte hos taxeringsnämnden.
Om den skattskyldige i rätt tid ingivit sin deklaration kan
således tidsbrist hos taxeringsnämnden inte utgöra någon godtagbar
ursäkt för underlåtenhet att bereda den skattskyldige tillfälle att yttra
sig över taxeringsnämndens tilltänkta åtgärd.

465

Såvitt rör de övriga grunder enligt vilka kommunicering enligt 65 §
taxeringsförordningen får underlåtas konstaterar jag, att den närmare
innebörden av uttrycken ”felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende” saknar betydelse för förevarande ärende, då ingen
av dessa grunder är tillämplig i de tio fall som ovan särskilt berörts.
Däremot finner jag anledning att något uppehålla mig vid innebörden
av uttrycket ”då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke
är erforderligt för frågans bedömande”. Bevillningsutskottet vid 1935
års riksdag synes med sitt då framlagda förslag, som var snarlikt det
nu gällande stadgandet men dock inte identiskt därmed, ha åsyftat
bl.a. tolkningsspörsmål. Bevillningsutskottet vid 1956 års riksdag underströk
däremot, att den skattskyldige regelmässigt skulle höras utom i
fall av skriv- eller räknefel och liknande. Redan av stadgandets ordalydelse
framgår att fråga är om en undantagsregel, som skall tillämpas
restriktivt. Bestämmelsen synes mig närmast syfta på klara fall av
missuppfattningar som kommit till uttryck i en deklaration och främst
då sådana fel som varit till den skattskyldiges egen nackdel. Jag åsyftar
härmed t. ex. frågor rörande schablonavdraget om 100 kr. vid beräkning
av inkomst av tjänst, det s.k. spara vdraget om 400 respektive 800
kr. vid beräkning av inkomst av kapital, storleken av sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän försäkring samt avvikelser som grundar
sig på ränteberäkning i samband med debitering av slutlig skatt.
Däremot kan regeln normalt inte vara tillämplig i sådana fall då den
skattskyldige lämnat en ofullständig utredning i deklarationen och
taxeringsnämnden från annat håll inhämtat närmare upplysningar i
saken. I sådant fall måste den skattskyldige få tillfälle att yttra sig.
Inte heller kan regeln anses tillämplig enbart därför att ett yrkande
som framställts i deklarationen förefaller taxeringsnämnden strida mot
skatteförfattningama eller stadgad praxis. Det kan mycket väl inträffa,
att en skattskyldig, som framställt ett till synes oacceptabelt yrkande,
kan lämna en fullgod förklaring som ställer saken i helt annat ljus om
han blott får tillfälle att yttra sig.

Jag övergår nu till att behandla de tio fall som ovan särskilt berörts.

Av Bohlins egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår att
Bohlin underlåtit att utsända underrättelser om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration i samtliga dessa tio fall. I samtliga infordrade deklarationsakter
kvarligger i utskrivet skick dels underrättelse om ifrågasatt
avvikelse och dels kopia på utsänd underrättelse.

Bohlin har upprättat underrättelserna om slutlig avvikelse i dessa
tio fall under tiden den 17 maj—den 19 juni 1971. Han har i vissa av
fallen gjort gällande, att underrättelse om ifrågasatt avvikelse inte
utsänts på grund av att taxeringsnämnden varit i tidsnöd.

Även med bortseende från att tidsnöd, såsom ovan anförts, är utan
betydelse i förevarande sammanhang konstaterar jag — med beaktande

30 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

466

av att taxeringsnämndens arbete enligt 71 § taxeringsförordningen skall
vara avslutat före utgången av juni månad och av att den skattskyldige
bör få någon tid på sig för yttrande — att nämnden i inget av de ovan
nämnda fallen varit i någon reell tidsnöd.

I åtalsinstruktionen redogjordes vidare för omständigheterna i de tio
enskilda fallen och för JO Lundviks närmare bedömning av desamma.

Avslutningsvis anförde JO Lundvik i åtalsinstruktionen följande.

Jag har således konstaterat, att Bohlin förfarit felaktigt i samtliga
dessa tio fall genom att underlåta att bereda de skattskyldiga tillfälle
att yttra sig. Hans underlåtenhet att iaktta bestämmelsen i 65 § taxeringsförordningen
har jag i sex fall betecknat som allvarlig. Bohlin har
härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Bohlin har sedan lång tid tillbaka varit förordnad som taxeringsnämndsordförande.
Han har inte kunnat sväva i ovisshet om hur gällande
bestämmelser skall tillämpas. Härom vittnar det förhållandet att
han handlagt vissa deklarationer korrekt i formellt hänseende. Bohlins
kunskaper i fråga om den materiella skatterätten synes vidare vara
goda. Vad Bohlin anfört i förevarande ärende utvisar emellertid med
all tydlighet att han tagit alltför lätt på sin skyldighet att hålla sig
underrättad om innebörden av taxeringsförordningens bestämmelser om
underrättelseplikt. Bohlin har således under förundersökningen anfört,
att en skärpning av 65 och 69 §§ taxeringsförordningen troligen skett
år 1970, då han inte hade förordnande som taxeringsnämndsordförande.
Påståendet är inte riktigt. Alltsedan dess tillkomst år 1956 är 65 §
taxeringsförordningen oförändrad i sin lydelse. (Gjorda ändringar i 69 §
är här ej relevanta.)

Bohlins felaktiga förfarande i dessa tio fall synes inte ha haft sin
grund i misstag eller brist på arbetstid. Bohlin har i stället i flera fall
förklarat sin underlåtenhet att utsända underrättelser med att detta
varit onödigt eller att den skattskyldige inte skulle ha svarat ändå.
Bohlins underlåtenhet att tillämpa 65 § taxeringsförordningen i nu behandlade
tio fall framstår därför, tagna i ett sammanhang, som ytterst
allvarlig. De uttalanden om Nilssons och andra skattskyldigas bristande
trovärdighet som Bohlin fällt och fortfarande vidhåller ger även en
belysning av hur Bohlin uppfattat sina arbetsuppgifter under taxeringsarbetet.
En taxeringsnämnd är självfallet inte tvungen att godta de
uppgifter som lämnas av den skattskyldige. Detta innebär dock inte
att taxeringsnämnden får negligera bestämmelsen i 65 § taxeringsförordningen
beträffande skattskyldiga, som taxeringsnämnden av en eller
annan anledning inte litar på. I vad mån den skattskyldiges uppgifter
kan läggas till grund för taxering kan ju bedömas först när uppgifterna
kommit nämnden tillhanda — att så att säga underkänna ett yttrande
innan det ens föreligger inger ytterst starka betänkligheter. Detta gäller
särskilt när den tilltänkta avvikelsen, som i Nilssons fall, avser skönsmässigt
tillagda inkomster.

Med hänsyn till vad nu upptagits finner jag mig icke kunna underlåta
att väcka åtal mot Bohlin för vad som ligger honom till last rörande
dessa tio fall. Åtal skall ske enligt följande gärningsbeskrivning:
Bohlin har i egenskap av ordförande i taxeringsnämnden för Silleruds
taxeringsdistrikt vid 1971 års taxering — oaktat han varit skyldig
därtill — underlåtit att jämlikt 65 § taxeringsförordningen bereda de
tio nedan angivna skattskyldiga tillfälle att yttra sig i fråga om taxeringsnämndens
tilltänkta och sedermera beslutade avvikelser från deras
självdeklarationer. Bohlins underlåtenhet hänför sig till behandlingen
av följande fall:

Skattskyldiga Deklarationsnummer

1	Åke Johansson	149
2	Harry Sellin	228
3	Sven Helge Karlsson	415
4	Olof Höglund	516
5	Ingeborg Johansson	692
6	Henry Andersson	712
7	Ester Danielsson	955
8	Robert Nilsson	968
9	Erik Lidman	1158
10	Dödsboet efter David Nordin	1564

Genom denna sin underlåtenhet har Bohlin åsidosatt vad som ålegat
honom i tjänsten.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap 4 § brottsbalken.
Åtalet skall väckas vid Arvika tingsrätt.

Länsåklagaren Olle Vagnstad påstod vid tingsrätten ansvar å Bohlin
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten, som meddelade dom den 8 juni 1973, dömde Bohlin
jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel till femton dagsböter å
trettio kronor. Tingsrätten ogillade emellertid åtalet såvitt rörde åtalspunkterna
2—5, 7 och 8, dvs. Bohlins behandling av Sellins, Karlssons,
Höglunds, Ingeborg Johanssons, Danielssons och Nilssons deklarationer.
I sina domskäl anförde tingsrätten bl.a. följande.

Bohlin har bestritt åtalet. Härvid har han påstått att han haft fog för
att i de av åklagaren angivna tio fallen underlåta att bereda de skattskyldiga
tillfälle att yttra sig i fråga om taxeringsnämndens tilltänkta
avvikelser. — Närmare hörd har Bohlin uppgett:

Beträffande tillämpningen av 65 § taxeringsförordningen har Bohlin
alltid tänkt sig att den skattskyldige skulle höras endast om det för
nämnden framstod som meningsfullt.

Bohlins tolkning av stadgandet enligt vilken taxeringsnämnden skulle
kunna underlåta att bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig, när

468

nämnden i realiteten tagit ståndpunkt och därför anser sitt beslut vara
oberoende av vad den skattskyldige må komma att anföra, har visserligen
visst stöd av stadgandets ordalydelse (jämför Halvar G. F. Sundberg:
Översikt av taxeringsprocessen 1962, sid 47). En sådan tolkning,
som skulle leda till att taxeringsnämnden i så gott som alla fall skulle
kunna underlåta kommunikation, då avvikelse från den skattskyldiges
deklaration ifrågasättes, kan självfallet inte godtagas.

Åklagaren har med stöd av förarbetena till taxeringsförordningen
visat att uttrycket ”då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen
icke är erforderligt för frågans bedömande” syftar på klara fall av missuppfattning
som kommit till uttryck i en deklaration och främst då
sådana fel som varit till den skattskyldiges nackdel. Som exempel på
fall då stadgandet skulle vara tillämpligt kan nämnas felaktigheter i
deklaration avseende olika slag av schablonavdrag eller storleken av
sjukförsäkringsavgift samt avvikelser som grundar sig på ränteberäkning
i samband med debitering av slutlig skatt. Stadgandets ordalydelse
ger vid handen att fråga är om en undantagsregel, som skall tillämpas
restriktivt.

I fråga om taxeringsnämndens behandling av de tio deklarationerna
upptar rätten följande:

1. Åke lohansson

Bohlin utsände 30.3.1971 en anhållan till Johansson med begäran om
specifikation rörande ett yrkat avdrag om 10 348 kr för inköp av nötkreatur.
Uppgift önskades bl.a. om vad djuren kostat och till vem
ersättningen utbetalats.

Johansson lämnade de begärda uppgifterna skriftligen 3.4.1971.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 27.5.1971
anförde Bohlin, att det berörda avdraget vägrades enär inköpen bedömdes
såsom nyuppsättning.

Johansson anförde besvär hos länsskatterätten.

Taxeringsintendenten tillstyrkte i yttrande till länsskatterätten Johanssons
besvär såtillvida, att avdrag i nämnda hänseende borde medges
med 6 848 kr.

Länsskatterätten biföll besvären på sätt taxeringsintendenten tillstyrkt.

Bohlin har inför rätten anfört: Johansson hade nyligen övertagit
jordbruket efter sin fader och behövde all hjälp han kunde få. Taxeringsnämnden
var ej helt kapabel att bedöma, om avdraget var berättigat,
och man kunde räkna med att länsskatterätten skulle göra en för
Johansson generösare bedömning än vad taxeringsnämnden, som kände
till Johanssons förhållanden, kunde göra. Taxeringsnämnden beslöt
därför att helt underkänna avdraget och sedan låta Johansson klaga
över beslutet. Taxeringsnämnden underrättade dock inte Johansson att
nämnden ansåg att Johansson borde överklaga beslutet. Med hänsyn till
nämndens ställningstagande framstod det som meningslöst att skicka ut
en underrättelse om ifrågasatt avvikelse.

Rättens bedömning: Bohlin utsände visserligen en anhållan om vissa
uppgifter från Johansson rörande ifrågavarande avdrag. Taxeringsnämnden
vägrade sedermera avdraget på en annan, i dess anhållan inte
berörd grund. Vid angivet förhållande har Bohlin förfarit felaktigt
genom att underlåta att fullgöra den i 65 § taxeringsförordningen stadgade
underrättelseskyldigheten. Bohlins förklaring varför Johansson inte

469

fått tillfälle att yttra sig i anledning av den ifrågasatta avvikelsen ter
sig svårförståelig och står i direkt strid mot de syften som ligger till
grund för föreskriften i 65 § taxeringsförordningen.

2. Harry Sellin

Sellin uppgav i sin deklaration intäkt av tjänst med 11 298 kr och yrkade
avdrag för kostnader för intäktens förvärvande med 7 400 kr,
därav resekostnader 6250 kr, telefon- och portokostnader 500 kr och
bilreparationskostnader m.m. 650 kr.

Taxeringsnämnden utsände 26.4.1971 en skriftlig anhållan till Sellin
att insända körjournal som styrkte yrkat avdrag för resor.

Sellin avhördes inte.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 27.5.1971
anförde Bohlin, att avdrag för resor medgivits med såsom skäligt ansedda
3 000 kr. Taxeringsnämndens beslut innebar att det yrkade avdraget
om 7 400 kr nedsattes till 3 000 kr. Något avdrag för telefonoch
portokostnader samt för bilreparationer m.m. medgavs alltså icke.

Bohlin har anfört: Sellin, som är gårdfarihandlare, hade tidigare år
inte avgivit självdeklaration och därför blivit skönstaxerad. Hans i 1971
års deklaration upptagna omkostnader stod inte i rimligt förhållande
till den redovisade inkomsten. Bohlin begärde då att Sellin med körjournal
skulle styrka reseavdraget. Något svar erhöll inte Bohlin på
sin begäran. Det framstod därför som helt meningslöst att utsända en
underrättelse om ifrågasatt avvikelse, eftersom man med skäl kunde
anta att Sellin inte heller skulle besvara en sådan skrivelse. Dessutom
saknade avdraget för bilreparationskostnader stöd i lag.

Rättens bedömning: Bohlin utsände visserligen en anhållan till Sellin
att denne skulle styrka sina resekostnader genom att insända körjournal.
Bohlins anhållan hade emellertid inte sammanhang med samtliga Sellins
avdragsyrkanden och den kan därför inte ersätta en underrättelse om
ifrågasatt avvikelse från självdeklarationen i fråga om avdragen för
telefon-, porto- och bilreparationskostnader. Bohlins handläggning av
ärendet har således varit felaktigt. Felet är med hänsyn till omständigheterna
av lindrig art.

3. Helge Karlsson

Karlsson, som var hälftendelägare i en jordbruksfastighet, yrkade i
sin deklaration avdrag för kostnader för reparation och underhåll av
byggnader med hälften av 12 579 kr.

Bohlin utsände 14.3.1971 en anhållan till Karlsson att lämna specificerad
redogörelse för de utförda arbetena.

Karlsson avgav en sådan redogörelse 19.3.1971.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 19.6.1971
anförde Bohlin på angivna skäl, att det yrkade avdraget nedsatts med
hälften av 5 000 kr, medförande en höjning av Karlssons taxering med
2 500 kr.

Karlsson anförde besvär hos länsskatterätten, som dock fann att det
av taxeringsnämnden medgivna avdraget för underhåll av byggnader
ej kunde anses för lågt beräknat. Besvären bifölls därför icke.

Bohlin har anfört: Den redogörelse, som Karlsson lämnade på Bohlins
förfrågan, var föga klarläggande och överensstämde inte med uppgifterna
i deklarationen. Bohlin, som misstrodde det ombud som Karlsson
anlitade, vände sig då till den hantverkare som utfört arbetena och

470

erhöll direkt av denne sådana upplysningar att taxeringsnämnden kunde
bedöma det yrkade avdraget. Bohlin ansåg inte att han behövde delge
Karlsson de upplysningar som inhämtats.

Rättens bedömning: Den skyldighet, som taxeringsnämnden på grund
av bestämmelsen i 65 § taxeringsförordningen haft att bereda Karlsson
tillfälle att yttra sig, då fråga uppstått att avvika från hans deklaration,
får anses fullgjord redan genom utsändandet av skrivelsen 14.3.1971.
Karlsson måste nämligen härigenom fått klart för sig att nämnden
ifrågasatte, huruvida han var berättigad till det yrkade avdraget, och
någon ytterligare kommunicering har inte varit erforderlig för att
föreskriften i 65 § taxeringsförordningen skulle anses iakttagen. En
annan sak är att det med hänsyn till de allmänna principer, som gäller
inom förvaltningsprocessen, hade varit lämpligt att Bohlin underrättat
Karlsson om de uppgifter, som han inhämtat från annat håll. Rätten
finner alltså att Bohlin i fråga om behandlingen av Karlssons deklaration
inte förfarit felaktigt i det hänseende som åklagaren gjort gällande.

4. Olof Höglund

I sin deklaration yrkade Höglund, som var ogift, avdrag för vissa
resor (till synes mellan tillfällig bostadsort och föräldrahemmet) med
835 kr.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 17.5.1971
anförde Bohlin, att resekostnader för besök i hemmet ansågs som
privata kostnader och som sådana ej avdragsgilla. Taxeringsnämndens
beslut innebar att det yrkade avdraget om 835 kr vägrades.

Bohlin har anfört: Avdraget för resor till hemmet stred mot skatteförfattningen
och det framstod därför som meningslöst att bereda Höglund
tillfälle att yttra sig, innan taxeringsnämnden fattade beslut om
avvikelsen.

Rättens bedömning: Att taxeringsnämnden anser att ett yrkande
strider mot författning befriar inte taxeringsnämndens ordförande från
skyldigheten att iaktta bestämmelsen i 65 § taxeringsförordningen.
Bohlin har således förfarit felaktigt genom att underlåta att bereda
Höglund tillfälle att yttra sig i ärendet.

5. Ingeborg Johansson

I sin deklaration yrkade Ingeborg Johansson avdrag för kostnader för
tjänsteintäkternas förvärvande med tillhopa 4 207 kr, varav 607 kr
avsåg resor, 1 920 kr logikostnad och 1 680 kr kost.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 17.5.1971
anförde Bohlin, att det yrkade avdraget godkänts med skäliga 500 kr.

Bohlin har anfört: Det yrkade avdraget framstod som författningsstridigt
och det var meningslöst att låta Ingeborg Johansson yttra sig,
innan taxeringsnämnden bestämde sig för avvikelsen.

Rättens bedömning: På skäl som anförts under punkten 4 har Bohlin
förfarit felaktigt genom att inte bereda Ingeborg Johansson tillfälle
att yttra sig i ärendet.

6. Henry Andersson

I sin deklaration yrkade Andersson avdrag med 2 000 kr för periodiskt
understöd till Barbro Andersson, född 1932.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 18.6.1971
anförde Bohlin, att avdraget inte kunde godkännas, då socialbyrån i

471

Årjäng inte kunde intyga att Andersson betalat något under år 1970.

Bohlin har anfört: Han var övertygad om att yrkandet avsåg ett
underhållsbidrag för ett barn och tog därför kontakt med socialbyrån
i Säffle för att få utrett om Henry Andersson verkligen erlagt något
bidrag. Från byrån fick han besked om att något bidrag inte utgått. Han
tänkte aldrig på möjligheten att Henry Andersson kunde ha utbetalt
ett periodiskt understöd till Barbro Andersson utan samband med något
barnbidrag. Bohlin medger i detta fall att han bort bereda Henry Andersson
tillfälle att yttra sig, innan frågan om avdraget företogs till
avgörande.

Genom Bohlins egna uppgifter, som vinner stöd av övrig utredning,
är styrkt att han i detta fall förfarit felaktigt genom att underlåta att
bereda Henry Andersson tillfälle att yttra sig enligt 65 § taxeringsförordningen.

7. Ester Danielsson

Ester Danielsson ägde en jordbruksfastighet. I sin deklaration uppgav
hon nettointäkten av fastigheten till 740 kr.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 27.5.1971
anförde Bohlin: ”Tillagt virkeslikvid från Rottneros AB 9.858:— samt
uttag på skogskonto 1 500:— och värde av el-ström privat 150:—.
Avdraget 51 kr. högre arbetsgivareavgift samt 46 kr. ATP för anställda.
”

Taxeringsnämndens avvikelser från deklarationen innebar att nettointäkten
av fastigheten upptogs till ett 11 811 kr högre belopp än det
i deklarationen redovisade eller sålunda till 12 551 kr.

Bohlin har anfört: Av inkomna kontrolluppgifter framgick att Ester
Danielsson uppburit en skogslikvid från Rottneros AB å 9 858 kr, som
ej deklarerats, och att hon från sitt skogskonto uttagit 1 500 kr mer än
vad som uppgivits i deklarationen. Eftersom Ester Danielsson är en
aning efterbliven och därför kunde tänkas ha svårt att besvara en förfrågan
från taxeringsnämnden, efterforskade Bohlin själv om kontrolluppgifterna
var riktiga. Han fick telefonledes från Rottneros AB bekräftelse
på att kontrolluppgiften därifrån var riktig och uttaget från
skogskontot kontrollerade han vid en jämförelse med Ester Danielssons
självdeklaration för år 1970.

Rättens bedömning: Bohlin har varit skyldig att enligt 65 § taxeringsförordningen
underrätta Ester Danielsson om att taxeringsnämnden
hade för avsikt att avvika från deklarationen i fråga om virkeslikviden,
uttaget från skogskontot och värdet av elström för privat bruk. Genom
att underlåta detta har han förfarit felaktigt. Oavsett att fråga varit
om tillägg av förhållandevis stora inkomstposter anser rätten med hänsyn
till de förklaringar Bohlin lämnat om sitt handlande att felet inte
är av allvarligare beskaffenhet.

8. Robert Nilsson

I sin deklaration uppgav Nilsson inkomst av tjänst med 7 300 kr.
Därvid hade han uppgivit bl.a. ersättning från ”Div. personer” till
800 kr.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 27.5.1971
anförde Bohlin: ”Tillagt inkomst från landstinget 235:— kr, samt skönsmässigt
3.000:— för deklarations- och annat arbete åt ''Div. personer’.”

472

Genom taxeringsnämndens beslut upptogs Nilssons inkomst av tjänst
till 10 535 kr.

Genom beslut vid sammanträde 9.10.1972 biföll länsskatterätten Nilssons
besvärsvis framställda yrkande att bli taxerad enligt deklarationen.

Bohlin har uppgett: Vid 1970 års taxering hade taxeringsnämnden
skönsmässigt ökat Nilssons deklarerade inkomst med 1 000 kr och
Nilsson överklagade inte detta beslut. Inom nämnden ansåg man därför
vid 1971 års taxering att 1 000 kr var en för låg höjning och beslöt att
skönsmässigt höja Nilssons deklarerade inkomst med 3 000 kr. För
frågans bedömande ansåg Bohlin det helt meningslöst att bereda Nilsson
tillfälle att yttra sig i anledning av den tilltänkta avvikelsen.

Rättens bedömning: Åtgärden att skönstaxera en person, som avlämnat
en i och för sig fullständig deklaration, utan att dessförinnan
bereda honom tillfälle att yttra sig är förkastlig och står i direkt strid
mot de syften, som ligger till grund för föreskriften i 65 § taxeringsförordningen.
Även på denna punkt har Bohlin således gjort sig skyldig
till ett felaktigt förfarande. Felet är av förhållandevis allvarlig natur.

9. Erik Lidman

I sin deklaration yrkade Lidman vid beräkning av inkomst av tjänst
avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande med 3 889 kr, varav
1 000 kr avsåg värdeminskning för en lastjeep.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 19.6.1971
anförde Bohlin, att avdraget för värdeminskning inte godkändes då
rörelsebilaga erfordrades härför. Vidare anförde Bohlin, att taxeringsnämnden
ansåg det uteslutet att Lidman åtog sig transporter i sådan
omfattning utan vinst.

Genom beslut vid sammanträde 30.6.1972 biföll länsskatterätten
Lidmans besvär, varigenom det yrkade avdraget för värdeminskning
medgavs.

Bohlin har uppgett: Inom taxeringsnämnden hade man en känsla av
att värdeminskningsavdraget inte helt saknade fog. Nämnden kunde
inte bedöma frågan, och man beslöt därför att underkänna avdraget
och räknade med att Lidman skulle överklaga beslutet för att få frågan
ordentligt bedömd. Bohlin ansåg det meningslöst att underrätta Lidman
om den tilltänkta avvikelsen.

Rättens bedömning: Bohlins förklaring varför han underlåtit att iaktta
föreskriften i 65 § taxeringsförordningen är svårförståelig och kan
under inga förhållanden godtagas. Det av Bohlin begångna felet är av
förhållandevis allvarlig karaktär.

10. Dödsboet ej ter David Nordin

I dödsboets deklaration yrkades vid beräkning av nettointäkt av
jordbruksfastighet avdrag för underhåll av byggnader med 12 816 kr.
En specifikation över byggnadskostnader m.m. ingavs.

I underrättelse om slutlig avvikelse från självdeklaration 27.5.1971
anförde Bohlin, att 2 800 kr av det yrkade avdraget vägrats. Som skäl
härför angavs att endast 60 % och inte som dödsboet yrkat 75 % av
vissa kostnader var att anse som avdragsgilla reparationskostnader.

Bohlin har uppgett: Det var tveksamt om det yrkade avdraget för
reparationskostnader var befogat. Nämnden ansåg sig inte helt kunna
bedöma frågan och underkände därför viss del av avdraget. Härvid
utgick nämnden från att dödsboet skulle överklaga nämndens beslut

473

och att saken skulle bli föremål för länsskatterättens prövning. Något
sådant överklagande kom emellertid inte till stånd.

Rättens bedömning: Bohlins förklaring varför han underlåtit att
iaktta föreskriften i 65 § taxeringsförordningen är svårförståelig och
kan under inga förhållanden godtagas. Det av Bohlin begångna felet
är av förhållandevis allvarlig karaktär.

Tingsrätten har alltså funnit utrett att Bohlin felaktigt underlåtit
att i enlighet med föreskriften i 65 § taxeringsförordningen bereda
skattskyldig tillfälle att yttra sig i nio fall (punkterna 1, 2, A—10).

Rättens bedömning: Bohlin har inte haft skyldighet att taga del av
justitieombudsmannens ämbetsberättelser och det framstår som troligt
att han inte tillställts särtrycket av ämbetsberättelsen för år 1970, då
han under detta år inte var ordförande för nämnden i Sillerud. Det kan
inte uteslutas att särtrycket av 1971 års ämbetsberättelse distribuerats så
sent att det inte blev tillgängligt, innan taxeringsnämndens verksamhet
avslutades. Någon skyldighet för Bohlin att ta del av olika skattetidskrifter
har inte förelegat. I den av riksskattenämnden utgivna handledningen
för arbetet i taxeringsnämnd behandlas bestämmelsen i 65 §
taxeringsförordningen. Någon närmare tolkning av uttrycket ”då eljest
yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt för
frågans bedömande” lämnas emellertid icke i handledningen. Bohlin
har enligt egen uppgift under en följd av år tillämpat 65 § taxeringsförordningen
på ett felaktigt sätt utan att detta påpekats av de skattskyldiga
eller av länsstyrelsen. Detta torde ha styrkt honom i tron att
hans tillämpning av bestämmelsen varit korrekt. Vid övervägande av
vad sålunda upptagits och med beaktande av att alltför stora krav på
lagtolkning inte kan ställas på en ordförande i taxeringsnämnd, som
inte i sitt yrke sysslar med skattefrågor eller juridik, finner rätten att
Bohlins villfarelse om den rätta tolkningen av 65 § taxeringsförordningen
bör leda till att han går fri från ansvar, såvitt fråga är om
punkterna 2 (Sellin), 4 (Höglund), 5 (Ingeborg Johansson), 7 (Ester
Danielsson) och 8 (Nilsson).

I fråga om de tre fall — punkterna 1 (Åke Johansson), 9 (Lidman)
och 10 (dödsboet efter David Nordin) — där Bohlin varit medveten
om att fog kunde finnas för de begärda avdragen, kan hans underlåtelse
att, innan avdragen underkändes, bereda de skattskyldiga tillfälle att
yttra sig inte godtagas, även om 65 § taxeringsförordningen på sätt
Bohlin antagit skulle tolkas efter sin ordalydelse. Bohlin måste nämligen
i dessa fall ha insett att en förklaring från de skattskyldiga kunnat klarlägga,
huruvida avdragen var berättigade.

Rätten finner alltså att Bohlin i sistnämnda tre fall och i fråga om
punkten 6 (Andersson) av oskicklighet åsidosatt vad som ålegat honom
enligt 65 § taxeringsförordningen. Härigenom har han gjort sig skyldig
till tjänstefel. Vid straffets bestämmande beaktar rätten att Bohlin som
en följd av de uppdagade felaktigheterna inte efter 1971 erhållit nytt
förordnande i taxeringsnämnden.

JO Lundvik uppdrog åt länsåklagaren att hos hovrätten för Västra
Sverige fullfölja talan mot tingsrättens dom med yrkande att åtalet
måtte vinna bifall jämväl i de delar som ogillats av tingsrätten samt att
straffskärpning måtte ske. I samband härmed anförde JO Lundvik bl.a.
följande.

474

Taxeringsnämnderna har en viktig funktion som varje år berör så
gott som samtliga vuxna medborgare. Medborgarna har ålagts en straffsanktionerad
skyldighet att lämna taxeringsmyndigheterna ett stort
antal uppgifter. Taxeringsnämnden har att fatta avgöranden som —
med de skatteuttag som sker på grundval av nämndens beslut — är av
stor betydelse för medborgarnas ekonomiska förhållanden. Medborgarna
är därför berättigade att ställa stora krav på att bli korrekt behandlade
av taxeringsnämnden.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att det vid utredning i anledning
av olika klagomål hos JO visat sig att när taxeringsnämnd handlagt
taxeringar formellt felaktigt detta ofta leder till beslut som medför
materiellt sett helt oberättigade skattekrav vilka först långt senare kan
rättas. Felet kan exempelvis ha berott på att en avlämnad kontrolluppgift
varit oriktig; den kan ha upptagit fel belopp, fel år eller fel person.
Om blott den skattskyldige fått tillfälle att förklara sig, skulle saken
ha kunnat avklaras redan hos taxeringsnämnden. I stället nödgas den
skattskyldige besvära sig hos länsskatterätten. Ofta måste han också
begära anstånd med inbetalning av sin skatt. Härtill kommer numera
att skattetillägg ibland påförs av lokala skattemyndigheten och att
den skattskyldige även måste besvära sig i den delen. Taxeringsnämndens
felaktiga handläggning leder i sådana fall till berättigad irritation
och misstro till myndigheternas effektivitet hos den skattskyldige och
till onödigt merarbete för denne. Av betydelse är också det förhållandet
att taxeringsnämndens felaktiga handläggning leder till en ytterligare
belastning av redan tidigare arbetstyngda myndigheter — länsstyrelsen
med länsskatterätt och taxeringsintendenter, lokala skattemyndigheten
och ofta även kronofogdemyndigheten. Det är således betydelsefulla
enskilda och samhälleliga intressen som jämväl måste beaktas vid en
bedömning av Bohlins felaktiga förfarande.

Av en person, som åtagit sig att tjänstgöra som taxeringsnämndsordförande
måste fordras att han förvärvar kunskaper om de viktigaste
stadgandena i taxeringsförordningen. Till dessa stadganden hör utan
minsta tvivel 65 §. Vidare måste krävas att han utövar sin tjänst med
gott omdöme, med noggrannhet och utan förutfattade meningar.

Hovrätten meddelade dom den 17 oktober 1973. Därvid ändrade hovrätten
på så sätt tingsrättens dom att hovrätten dömde Bohlin för tjänstefel
även såvitt avsåg de åtalspunkter (2, 4, 5, 7 och 8) som rörde
Bohlins behandling av Sellins, Höglunds, Ingeborg Johanssons, Danielssons
och Nilssons deklarationer samt bestämde straffet för Bohlin till
tjugofem dagsböter å trettio kronor. I sina domskäl fann hovrätten
rörande nämnda åtalspunkter att Bohlin på sätt tingsrätten funnit utrett
förfarit felaktigt genom att underlåta kommunikation. Hovrätten anförde
vidare.

För prövningen huruvida Bohlins underlåtenhet skall medföra ansvar
för tjänstefel bör följande beaktas: Bohlin hade längre tids erfarenhet
som taxeringsnämndsordförande och ägde, enligt vad utredningen visar,
goda kunskaper i den materiella delen av taxeringsprocessen. För en
taxeringsnämndsordförande med Bohlins erfarenhet kan ifrågavarande
författningsrum inte ha inneburit några särskilda tolkningssvårigheter;
och vid tveksamhet hade han lätt kunnat skaffa sig vederhäftiga upp -

475

lysningar om hur bestämmelsen skulle tillämpas. Bohlin hade emellertid
i förevarande fall underlåtit kommunikation på ett sätt som framstår
som godtyckligt. På grund härav kan han inte undgå ansvar för tjänstefel.

Bohlin är därjämte såsom tingsrätten funnit skyldig till tjänstefel
i vad avser punkterna 1, 6, 9 och 10.

Vid straffmätningen beaktar hovrätten i likhet med tingsrätten att
Bohlin som en följd av de uppdagade felaktigheterna inte erhållit nytt
förordnande i taxeringsnämnden.

I fråga om åtalspunkten rörande Bohlins behandling av Karlssons
deklaration (åtalspunkt 3) gillade hovrätten tingsrättens bedömning.
En ledamot var skiljaktig från domen därigenom att han fann Bohlin
ha gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl rörande Bohlins behandling av
Karlssons deklaration.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Angående gottskrivning av ränta vid skatterestitution enligt förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst

I ett ärende anförde en skattskyldig klagomål över skattemyndigheternas
behandling av hans framställning om skatteberäkning för
ackumulerad inkomst och hans i samband därmed gjorda ansökan om
anstånd med inbetalning av kvarstående skatt. Företagen utredning
i ärendet gav JO Lundvik anledning att påtala vissa felaktigheter som
förekommit under myndigheternas handläggning av saken, se s. 491.
JO Lundvik uppmärksammade i samband härmed vidare frågan om
gottskrivning av ränta vid skatterestitution i de fall då skatteberäkning
för ackumulerad inkomst medgivits. Härom anförde JO Lundvik
i en skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet följande:

I 5 § andra stycket förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst stadgas:

Vid restitution utgår icke ränta enligt 69 § 2 mom. uppbördsförordningen.

Bestämmelsen fick denna utformning genom beslut av 1967 års
riksdag, varigenom ett tidigare i samma stycke upptaget generellt
ränteförbud inskränktes till att endast avse restitutionsränta enligt
nämnda bestämmelse i uppbördsförordningen. Frågan om detta ränteförbud
hade prövats av bevillningsutskottet i anledning av proposition
och väckta motioner i ämnet, se utskottets betänkande 1967:53. I en
reservation till betänkandet anfördes följande.

476

Genom de ovan redovisade förslagen i propositionen har motionärernas
yrkande delvis blivit tillgodosett. Enligt utskottets mening är det
inte tillfredsställande att en skattskyldig, på sätt föreslagits i propositionen,
endast skall vara berättigad till ö-skatteränta men inte till restitutionsränta
i de i motionerna avsedda fallen. Det är inte rimligt att
en skattskyldig, som fått sitt yrkande bifallet, inte skall få kompensation
för den ränteförlust han gör under processtiden. Avsaknaden av
bestämmelser om restitutionsränta är särskilt påtaglig i sådana fall,
då fråga är om betydande skattebelopp. Utskottet är medvetet om att
det är förenat med vissa svårigheter att göra en lämplig gränsdragning
mellan fall, då restitutionsränta bör utgå, och fall, då sådan ränta kan
anses mindre befogad. Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet
har emellertid fått ökad betydelse genom utvidgningen av tillämpningsområdet
för förordningen om ackumulerad inkomst och tillkomsten
av bestämmelserna om särskild skatteberäkning för makar. Departementschefen
har i propositionen uppgivit, att frågan om skyldighet för
lokal skattemyndighet att ex officio göra beräkning av kvarskatteränta
gemensamt för samtaxerade makar kommer att tas upp till prövning
av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden snarast efter ADBsystemets
införande. Utskottet förutsätter att frågan om ändrade principer
för ränteberäkning, när tillämpningen av en speciell författningsbestämmelse
är beroende av särskild ansökan, tas upp till prövning
i detta sammanhang.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden överlämnade den 3
februari 1970 till Eder en promemoria med ett förslag, vilket såvitt nu
är i fråga innebar att skattskyldig som erhöll återbetalning av skatt
med tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst skulle gottskrivas restitutionsränta för
återbetalat belopp.

Promemorian överlämnades för kännedom till utredningen om företagens
uppgiftsplikt. I juni 1973 framlade utredningen betänkandet
Ränta och restavgift på skatt m. m. (SOU 1973: 33). Centrala folkbokförings-
och uppbördsnämndens promemoria finns där omnämnd på
s. 88 f men något ställningstagande till där berörda fråga finns, såvitt
jag kunnat finna, inte redovisat.

Avsaknaden av möjlighet att gottskriva skattskyldig restitutionsränta
i fall som avses i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst kan medföra obilliga rättsverkningar.
Jag har nyligen slutbehandlat ett ärende (Dnr 2465/72) där en skattskyldig
som ansökt om skatteberäkning för ackumulerad inkomst —
trots att han efter bästa förmåga sökte tillvarata sin rätt och trots att
taxeringsintendenten tillstyrkte hans framställning — likväl gjorde en
faktisk ränteförlust därför att restitutionen av olika skäl kom att avsevärt
fördröjas. Mitt beslut i ärendet bifogas.

Med anledning av vad som framkommit i nyssnämnda ärende har jag
velat fästa Eder uppmärksamhet på den av riksdagen år 1967 berörda
frågan.

477

Tillämpningen av reglerna om skattetillägg och förseningsavgift

I taxeringsförordningen finns under 116 a—116 j §§ regler om skattetillägg
och förseningsavgift. Reglerna trädde i kraft den 1 januari 1972.
Rörande innehållet i bestämmelserna hänvisas till JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 380. Under år 1973 skedde vissa ändringar av bestämmelserna,
se SFS 1973:367. Ärendena om skattetillägg och förseningsavgift
handläggs i första instans av lokal skattemyndighet. Avgifterna uttages
i normala fall av de skattskyldiga genom debetsedel å slutlig skatt. Av
riksskatteverkets debiteringssammandrag för 1973 års taxering framgår
att skattetillägg debiterats i ca 49 000 fall med ca 84,3 milj. kr. och att
förseningsavgift debiterats i ca 33 600 fall med ca 12 milj. kr.

Liksom under år 1972 företog JO under hösten 1973 inspektioner av
ett antal lokala skattemyndigheter. Frågan om den nya lagstiftningens
tillämpning uppmärksammades vidare under inspektioner av riksskatteverket
och länsstyrelser. Under år 1973 avgjorde JO ett stort antal
inspektions- och initiativärenden som upptagits efter 1972 års inspektioner.
Antalet klagoärenden från allmänheten inkomna till JO var
däremot påfallande litet. Iakttagelser vid inspektioner tydde också på
att frekvensen av besvär till länsskatterätt över lokal skattemyndighets
beslut var tämligen låg.

Resultatet av inspektionerna har föranlett JO Lundvik till följande
uttalanden:

Vid inspektionerna har till granskning upptagits ett stort antal fall
i vilka fråga varit om lokal skattemyndighets tillämpning av bestämmelserna
om skattetillägg i materiellt hänseende. I dessa ärenden har fråga
varit om myndighetens bedömning av dels de objektiva rekvisiten för
besluten och dels befrielsegrunderna. Till granskning har upptagits fall
där fråga varit om gränsdragningen mellan oriktig uppgift, som medför
skattetillägg, och oriktigt yrkande, som ej skall medföra sådan sanktion.
Vidare har i några ärenden uppkommit fråga om innebörden av begreppen
frivillig rättelse samt uppenbar felräkning och misskrivning.
I flera fall har jag ifrågasatt om inte befrielsegrunderna tillämpats för
snävt. —JO:s ingripanden har i många fall föranlett lokal skattemyndighet
att överlämna saken till eftergranskning hos länsstyrelsen, varefter
taxeringsintendenten ofta i besvär hos länsskatterätten anhållit att
påförd avgift skulle undanröjas. Det har visat sig att den materiella
bedömningen av ärenden om skattetillägg inrymmer, förutom rena lagtolkningsproblem,
många svåra bedömningsfrågor och besvärliga praktiska
frågor. Särskilt bereder gränsdragningen mellan oriktig uppgift
och oriktigt yrkande vissa svårigheter för de tillämpande myndigheterna.
Även bedömningen av befrielsegrunderna är ofta svår. De av riksskatteverket
utfärdade anvisningarna kan inte täcka alla situationer och blir
därför av naturliga skäl litet stela i sin kategoriindelning. En alltför

478

strikt tillämpning av anvisningarna kan ibland leda till resultat som
knappast kan ha förutsetts av lagstiftaren. Inspektionerna har även
visat att praxis hos de olika lokala skattemyndigheterna kan vara
ganska varierande och på vissa håll tämligen sträng. Brister i taxeringsnämndernas
utredningsarbete och deras skötsel av anmaning9förfarandet
återverkar kraftigt på de lokala skattemyndigheternas arbete med
skattetillägg och förseningsavgift. Dessa brister, ibland i förening med
felaktig handläggning av saken från lokal skattemyndighets sida, leder
i vissa fall till resultat som stöter mot kravet på likformighet och rättvisa,
jfr 1 § taxeringsförordningen. Slutligen bör antecknas att hos en
lokal skattemyndighet som inspekterats bestämmelserna om skattetillägg
synes ha tillämpats klart författningsstridigt i ett stort antal fall, där
de skattskyldiga påförts skattetillägg utan att rättslig grund härför förelegat.
Felen kommer att bli föremål för min närmare utredning.

I det följande redovisas några ärenden som rört främst frågor rörande
lokal skattemyndighets formella handläggning av ärendena om skattetillägg
och förseningsavgift.

Lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden om skattetillägg
och förseningsavgift

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet antecknades till protokollet
följande:

Valo V. uppgav i sin deklaration, som inkom den 10 april 1972, en
löneintäkt om 8 627 kr från Domnarvets Jernverk. Taxeringsnämndens
granskning visade att han även uppburit följande skattepliktiga intäkter:
1 056 kr från Surahammars kommun, 1 064 kr från arbetsmarknadsstyrelsen
och 750 kr i starthjälp från länsarbetsnämnden i Kopparbergs
län eller tillhopa 2 870 kr. Deklarationen var i övrigt bristfällig
och ofullständig både i sakligt och språkligt hänseende. I deklarationen
anförde V. att uppgifterna försenats, eftersom han varit intagen på
Dagöholm från och med den 14 januari 1971 (Dagöholm är en vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.) Lokala skattemyndigheten påförde V.
skattetillägg och förseningsavgift.

Fortsatt utredning visade att V., som var utländsk medborgare, varit
intagen på Dagöholm under tiden den 4 januari—den 25 maj 1972. Det
inhämtades att länsskatterätten sedermera på besvär av taxeringsintendenten
undanröjt lokala skattemyndighetens beslut att påföra V.
skattetillägg och förseningsavgift.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl.a. följande:

V. hade gjort en anteckning i sin för sent avlämnade självdeklaration
om att han varit intagen på Dagöholm från viss tidpunkt samt att detta
var orsaken till att deklarationen försenats.

Det förhåller sig visserligen så, att lokala skattemyndigheten enligt
ett uttalande av departementschefen — närmast med syftning på skattetilläggsfall
— (prop. 1971: 10 s. 272) inte har skyldighet att självmant
undersöka om grund för befrielse föreligger. Ett och annat undantag

479

från denna regel är emellertid enligt departementschefen motiverat, t.ex.
när den skattskyldige har hög ålder. Även i ett fall som V:s synes mig
lokala skattemyndigheten — även om den skattskyldige inte avhörs
i själva avgiftsärendet — böra ex officio pröva om befrielse bör ske.
V. sökte uppenbarligen i deklarationen förklara varför denna inkom
för sent. Vad han därvid uppgav borde enligt min mening ha föranlett
lokala skattemyndigheten att utreda den närmare tidpunkten för V:s
anstaltsvistelse och omständigheterna kring hans vistelse på anstalten.
Med stöd av närmare uppgifter härom borde lokala skattemyndigheten
sedan ha tagit ställning till frågan om befrielse från skattetillägg och
förseningsavgift borde ske eller ej.

Vid en sådan prövning borde lokala skattemyndigheten enligt min
mening ha befriat V. från skattetillägg och förseningsavgift av den
anledningen att flera av de befrielsegrunder som upptagits i 116 d §
taxeringsförordningen tagna tillsammans haft beaktansvärd styrka i V:s
fall. Följande omständigheter borde således ha beaktats vid en sådan
granskning. V. hade alkoholbesvär för vilka han undergick vård. Han
var utländsk medborgare och hade uppenbarligen dåliga svenska språkkunskaper
även om han vistats några år i Sverige. Slutligen avsåg de inkomster
V. utelämnat i deklarationen bl.a. starthjälp från länsarbetsnämnden
och inte ett vanligt lönebelopp.

Det är enligt min mening av stor vikt att lokal skattemyndighet vid
bedömningen av frågan om en skattskyldig bör befrias från skattetillägg
eller förseningsavgift enligt 116 d § taxeringsförordningen söker göra
en samlad bedömning av samtliga kända omständigheter och inte ser
de skilda omständigheterna isolerade från varandra. Avgörande måste
vara om omständigheterna tagna tillsammans väger så tungt att den
skattskyldiges handlande framstår som ursäktligt.

Beräkning av tidsfrist som utsatts i anmaning att avge självdeklaration
i samband med beslut om förseningsavgift

Av 116 c § taxeringsförordningen framgår att skattskyldig fysisk
person under vissa förutsättningar skall påföras förseningsavgift beräknad
på visst sätt dock högst 300 kr eller dubbel förseningsavgift med
högst 600 kr. Enligt stadgandet påföres enkel förseningsavgift i de fall
när skattskyldig, som varit skyldig att avlämna självdeklaration utan
anmaning, inte fullgjort sin deklarationsskyldighet i tid, medan dubbel
avgift påföres i det fall den skattskyldige trots anmaning inte avlämnat
självdeklaration inom föreskriven tid.

Vid en inspektion av en lokal skattemyndighet uppmärksammades
att en skattskyldig, H., påförts dubbel förseningsavgift trots att han —
efter att den 8 juni 1972 ha delgivits anmaning att inom åtta dagar
efter mottagandet avge självdeklaration — ingivit deklarationen den
16 juni 1972. Vid ärendets avgörande antecknade JO Lundvik, att länsskatterätten
på besvär av taxeringsintendenten undanröjt beslutet om
dubbel förseningsavgift och påfört endast enkel sådan avgift. JO Lundvik
anförde vidare följande:

Enligt min mening måste uttrycket ”inom åtta dagar efter mottagandet
av anmaning” förstås på det sättet att delgivningsdagen icke in -

480

räknas i fristen. Fristens längd skall därför beräknas med början från
och med dagen efter delgivningsdagen. Lokala skattemyndigheten synes
numera införstådd härmed. H. har erhållit rättelse. Jag låter det stanna
vid ett påpekande om den stora vikten av att lokala skattemyndigheten
beaktar de frister som utsatts för skattskyldiga i fall som det förevarande.

Vissa andra ärenden rörande lokal skattemyndighets befattning med
skattetillägg och förseningsavgift

I ett ärende upptog JO Lundvik till granskning de delegationsbestämmelser
som meddelats rörande vilka befattningshavare som ägde fatta
beslut om skattetillägg och förseningsavgift å lokal skattemyndighets
vägnar. Sedermera förtydligades dessa delegationsbestämmelser.

Vidare fann JO Lundvik anledning att i ett beslut påpeka att uppgifter
om de belopp varmed taxeringar åsatts lämpligen borde lämnas
även i sådana beslut om skattetillägg som lokal skattemyndighet satte
upp manuellt utan att anlita datateknik.

JO Lundvik tog också upp den både praktiskt och principiellt betydelsefulla
frågan om hur lokal skattemyndighet skulle förfara när beslut
om skattetillägg och förseningsavgift som utsänts till de skattskyldiga
kom åter i retur. Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik att det
var viktigt att de lokala skattemyndigheterna i landet handlade delgivningsfrågoma
på ett likformigt sätt och att det vöre värdefullt om riksskatteverket
gav de lokala skattemyndigheterna rekommendationer i
frågan om hur delgivningslagen borde tillämpas i sammanhanget.

Vissa övriga ärenden

Bestämmandet av tidpunkt för anstånd med avlämnande av självdeklaration Vid

JO Lundviks inspektioner av två lokala skattemyndigheter granskades
beslut om anstånd med avlämnande av självdeklaration, vilka beslut
meddelats av taxeringsdirektören vid länsstyrelsen. JO konstaterade
att tiden i ganska många fall bestämts så att den löpte ut måndagen den
30 april 1973: JO anmärkte till protokollen över inspektionerna följande:

Den s.k. söndagsregeln i 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid kan
inte anses tillämplig, vare sig direkt eller analogivis, i ett fall som det
förevarande. Icke desto mindre synes tiden vara olämpligt vald. Dels
uppfattar mången valborgsmässoafton såsom mer eller mindre jämställd
med en lördag. Dels inföll dagen år 1973 på en måndag — den föregicks
alltså av en lördag—söndag och efterföljdes av den 1 maj som likställs
med helgdag i nu aktuella hänseenden. I åtskilliga fall som JO iakttagit
hade tiden satts att utgå den 2 maj. Varför hade man inte gjort det konsekvent
i de fall då man ville ha in deklarationen omkring månadsskiftet
april/maj?

481

Taxeringsdirektören anförde i avgivet yttrande i ärendet, att anstånd
med avlämnande av självdeklaration medgivits efter den principen att
sådant beviljats längst till den dag vederbörande begärt. Vidare åberopade
taxeringsdirektören av riksskatteverket meddelade anvisningar rörande
anstånd med avlämnande av självdeklaration vari sades bl. a. att anstånd
endast i undantagsfall borde medges längre än till den 30 april
för den som hade att avge deklaration den 31 mars.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande:

Till stöd för sin åtgärd att i många fall medge anstånd med avlämnande
av självdeklaration till den 30 april 1973 har taxeringsdirektören
åberopat — förutom vissa riksskatteverkets anvisningar — det förhållandet
att många skattskyldiga begärt anstånd till den dagen.

Vad som förevarit kan självfallet inte läggas taxeringsdirektören till
last såsom tjänstefel. På de skäl jag anfört till inspektionsprotokollet
synes mig likväl den valda tidpunkten olämplig. De skattskyldiga kunde
missförstå beslutet och tro att söndagsregeln var tillämplig. Vidare kunde
det ha ställt sig svårt för dem att avlämna deklarationen den 30 april
eftersom många kontor var stängda den dagen och banker och liknande
inrättningar ej var tillgängliga de två närmast föregående dagarna. Att
en skattskyldig begärt anstånd till viss dag hindrar givetvis inte att man
ger honom längre anstånd, om så finnes lämpligt. Jag menar att anståndstiden
i dessa fall bort bestämmas till den 2 maj även om den skattskyldige
skrivit den 30 april.

Jag vill tillägga följande. Om en skattskyldig, som fått anstånd till 30
april, avlämnar sin självdeklaration till myndigheterna först den 2 maj
skall han i princip påföras förseningsavgift. Jag har sett exempel på att
så också skett, även om praxis hos de lokala skattemyndigheterna på
denna punkt synes tämligen varierande. Detta understryker vikten av
att anståndstiden inte sätts att utgå en olämplig dag. Såsom ”olämplig
dag” vill jag i detta sammanhang beteckna även en lördag och en söndag,
eftersom risk finns för missförstånd. I länet synes man iakttaga
att anståndstiden inte kommer att utlöpa en lördag eller söndag.

Jag finner anledning översända detta beslut till riksskatteverket för
kännedom.

Taxeringsnämndsordförandes behandling av frågor rörande anmaning
till skattskyldig att avgiva självdeklaration

I ett flertal fall har JO prövat taxeringsnämndernas behandling av
frågor rörande anmaning enligt 36 § taxeringsförordningen att avge
självdeklaration. Problemet har särskilt uppmärksammats i samband
med de inspektioner JO företagit av lokala skattemyndigheter. Orsaken
härtill är att taxeringsnämndsordförandenas handhavande av anmaningsrätten
är av betydelse för lokala skattemyndigheternas handläggning av
ärenden rörande skattetillägg och förseningsavgift.

JO Lundvik upptog av eget initiativ ett ärende angående delgivning
av anmaning att avge självdeklaration. I en av föredraganden i ärendet
upprättad promemoria anfördes bl.a. följande:

31 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

482

I 116 a § tredje stycket taxeringsförordningen stadgas, att skattetillägg
skall påföras skattskyldig om denne trots anmaning ej avlämnat
självdeklaration och inkomst eller förmögenhet uppskattats med stöd
av 21 § taxeringsförordningen. Av 116 c § andra stycket taxeringsförordningen
framgår, att ”dubbel” förseningsavgift skall påföras skattskyldig
som trots anmaning icke avgivit självdeklaration inom föreskriven
tid.

Om formerna för anmaning finns bestämmelser i 51—55 §§ taxeringsförordningen.
I 54 § taxeringsförordningen stadgas: Finnes beträffande
anmaning eller annan i denna förordning avsedd handling vara av
betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer skattskyldig
eller annan tillhanda, skall handlingen delgivas honom, om det ej är
känt att han icke kan anträffas.

Härefter redogjordes i promemorian för de skilda anvisningar riksskatteverket
meddelat i frågan om hur anmaning skulle tillställas den
skattskyldige samt för de iakttagelser som gjorts under JO:s inspektioner
av lokala skattemyndigheter.

Riksskatteverket avgav yttrande i saken.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik följande:

Av utredningen framgår dels att taxeringsnämndsordförandena tilllämpat
olika rutiner för att tillställa de skattskyldiga anmaning att
avlämna självdeklaration och dels att de lokala skattemyndigheterna
ställt olika krav på vilken bevisning som skall fordras i frågan om
anmaning skett eller ej. Såsom anförts i den remitterade promemorian
måste detta anses betänkligt ur likformighetssynpunkt särskilt som det
medfört att vissa skattskyldiga påförts tämligen betydande belopp som
skattetillägg, medan andra gått fria från åtgärd på grund av bevissvårigheter
eller underlåtenhet att över huvud taget anmana dem att
avlämna självdeklaration.

Det är därför med tillfredsställelse jag noterar den av riksskatteverket
numera uttalade uppfattningen att skattetillägg och förseningsavgift
i här förevarande fall endast bör påföras när det av mottagningsbevis
eller annan handling kan anses framgå, att den skattskyldige blivit
delgiven anmaning att avlämna självdeklaration. Jag delar riksskatteverkets
mening liksom den uppfattning ifråga om sättet för expedition
av anmaning som riksskatteverket givit uttryck för i den omarbetade
upplagan av verkets handledning rörande skattetillägg och förseningsavgift.

Slutligen vill jag understryka att den grundläggande förutsättningen
för att likformig behandling, såvitt nu är i fråga, av de skattskyldiga
skall kunna uppnås i ärenden om skattetillägg och förseningsavgift är
att taxeringsnämndernas ordförande eftersträvar att handlägga anmaningsfrågan
korrekt. Ordförandena har således att tillse att anmaning
sker i samtliga fall då så erfordras samt att ett korrekt delgivningsförfarande
tillämpas. Enligt min mening skulle det vara värdefullt om
riksskatteverket gav taxeringsnämnderna mera i detalj gående rekommendationer
rörande anmaning och delgivning därav.

I ett annat ärende, som upptogs i samband med en inspektion, var
omständigheterna följande: En taxeringsnämndsordförande, L., hade

483

underlåtit att utfärda anmaning att avgiva självdeklaration rörande två
makar. Dessa åsattes i stället skönstaxeringar i avsaknad av deklarationer.
I sitt yttrande i ärendet anförde L. bl.a., att det inte förelåg
någon uttrycklig skyldighet för taxeringsnämnden att utsända anmaning
samt att de skattskyldiga makarna levde under mycket knappa omständigheter
med stor försörjningsbörda och inte lidit någon rättsförlust
genom det inträffade.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande:

Jag är medveten om att taxeringsnämndsordförandena före tillkomsten
av lagstiftningen om skattetillägg och förseningsavgift ibland behandlade
taxeringsärenden, sådana som det rörande makarna Larsson,
på det sätt L. gjort — dvs. taxeringsnämnden underlät att tillämpa
anmaningsförfarandet och åsatte skönstaxering med ledning av kontrolluppgifter
m.m.

Bestämmelsen i 36 § taxeringsförordningen om anmaning att avgiva
självdeklaration är, som L. anfört, inte uttryckligen tvingande. Sedan
lagstiftningen om skattetillägg och förseningsavgift tillkommit, har
betydelsefulla rättsverkningar knutits till frågan om en anmaning att
avgiva självdeklaration skett eller ej, jfr 116 a § tredje stycket och
116 c § andra stycket taxeringsförordningen. Det framstår därför som
viktigare än förr att anmaning göres när den skattskyldige försummat
att deklarera. Annars blir ju följden den att de skattskyldiga blir olika
behandlade. Den som trots anmaning ej deklarerat blir påförd skattetillägg
och dubbel förseningsavgift medan den som ej anmanas endast
drabbas av enkel förseningsavgift om han ej avlämnar deklaration.

I ytterligare ett ärende anförde en person, S., klagomål över att
taxeringsnämnden åsatt honom skönstaxering trots att han vid ett
telefonsamtal meddelat taxeringsnämndens ordförande, B., att han
inte ansåg sig deklarationsskyldig. S. hade erinrats om sin deklarationsskyldighet
men inte anmanats att avgiva självdeklaration. Lokala skattemyndigheten
hade påfört S. förseningsavgift.

Ställföreträdande JO Sverne konstaterade vid ärendets avgörande att,
för makar, som saknade inkomster och förmögenhetstillgångar, skyldighet
inte förelåg att utan anmaning avgiva självdeklaration, jfr 22 §
taxeringsförordningen, samt anförde vidare bl.a. följande:

Under telefonsamtalet har S. uppgivit, att han studerade, att familjen
levde på studiebidrag samt att han inte hade inkomst överstigande
4 500 kr. Genom dessa upplysningar har B. fått veta att S. för sin del
inte ansåg sig skyldig att avlämna självdeklaration. I denna situation
skulle B. om han inte velat godta S:s muntliga uppgifter, ha anmanat
S. att avlämna självdeklaration. Att underlåta detta för att i stället
låta taxeringsnämnden skönsmässigt taxera S. måste anses klart otillfredsställande.
B. har emellertid påtagit sig skulden för att anmaning
inte skett i S:s fall och beklagat detta. Jag låter det därför bero vid
vad som i ärendet förekommit men anser mig avslutningsvis böra framhålla
vikten av att taxeringsnämnden handlägger frågor av denna art
korrekt även med tanke på att taxeringsnämndens beslut utgör underlaget
för lokala skattemyndighetens handläggning av ärenden rörande
skattetillägg och förseningsavgift.

484

Utredningsarbetet hos taxeringsnämnd

JO har i en del fall haft anledning att granska på vilket sätt och i
vilken utsträckning taxeringsnämnderna företar förfrågningar och andra
utredningsåtgärder vid behandling av de skattskyldigas deklarationer.

I ett fall var omständigheterna följande:

En skattskyldig, N., hade i sin självdeklaration yrkat avdrag för
periodiskt understöd till två personer bosatta i Tyskland. Taxeringsnämnden
anhöll i mars 1972 genom en skrivelse från taxeringsassistenten
R. att N. skulle ange sina släktskapsförhållanden till understödstagarna
och verifiera utbetalda belopp med kvitto eller dylikt. N. avgav
omgående svar med de begärda uppgifterna. Sedermera begärde taxeringsnämnden
att N. skulle lämna ytterligare upplysningar i vissa hänseenden
och vidare inkomma med intyg som visade eller gjorde sannolikt
att de uppgivna mottagarna varit i behov av understöd.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl.a. följande:

Jag konstaterar att N. först anmodats lämna vissa uppgifter rörande
det yrkade avdraget för periodiskt understöd genom en skrivelse som
avsänts från taxeringsnämnden i mars månad och att han därefter mer
än två månader senare och efter att ha lämnat svar ånyo erhållit en anmodan
att inkomma med viss utredning. Det är beklagligt att R. inte
redan i den först utsända skrivelsen fullständigt angivit de ytterligare
uppgifter taxeringsnämnden velat ha från N. Att så inte skedde kan
emellertid inte läggas R. till last som tjänstefel. Det föranleder mig
dock att rent allmänt uttala ett starkt önskemål om att utredningsarbetet
hos taxeringsnämnderna bedrivs med iakttagande av att de skattskyldiga
inte i onödan besväras med upprepade förfrågningar i fall då
taxeringsnämnden kunnat begära all utredning på en gång.

I ett annat fall, som uppmärksammades i samband med en inspektion
av lokal skattemyndighet vid granskning av deklarationer avgivna till
ledning för 1972 års taxering, var omständigheterna följande: Irene N.,
född 1946, uppgav i sin deklaration att hon var ogift och hade hemmavarande
barn. Finn T., född år 1942 och dansk medborgare, yrkade i
sin deklaration avdrag för periodiskt understöd till Irene N. med 2 700
kr. Taxeringsnämnden medgav Finn T. avdraget efter utredning, som
utvisade att Finn T. och Irene N. ej sammanbott under år 1971. De
skattskyldigas taxeringar prövades av en och samma taxeringsnämnd.
Taxeringsnämndens ordförande utsände en förfrågan till Irene N. av
följande lydelse: ”Herr Finn T. anger sig till Er ha utgivit periodiskt
understöd med 2 700 kr. under 1971, för vilket han yrkat och tills
vidare erhållit avdrag på sin deklaration. Ni synes ej ha deklarerat beloppet
som inkomst, vilket ju regelmässigt skall ske, under förutsättning
att periodiskt understöd verkligen utgått. Var god förklara.” Irene N.
svarade, att hon måste ha förbisett inkomsten och att hennes enda
ursäkt var att detta var hennes första egenhändiga deklaration. Taxeringsnämnden
åsatte henne taxering för bl.a. beloppet 2 700 kr. Lokala

485

skattemyndigheten påförde henne skattetillägg, enär beloppet inte
redovisats i deklarationen. Efter inspektionens slut inhämtades upplysningar
från Irene N:s harna vårdsman. Därav framgick att Finn T:s
understöd avsåg underhåll till Irene N:s barn. Vid sådant förhållande
hade Irene N. inte bort beskattas för beloppet. Finn T. hade inte bort
få avdrag för hela beloppet utan endast med 1 500 kr. Finn T., och inte
Irene N., syntes således ha lämnat oriktig uppgift i sin deklaration.
Yttrande avgavs av taxeringsnämndens ordförande, J., i frågan om
utformningen av hans skrivelse till Irene N. Sedermera inhämtades att
länsskatterätten ändrat de skattskyldigas taxeringar och undanröjt det
skattetillägg som påförts Irene N. Vid ärendets avgörande anförde JO
Lundvik bl.a. följande:

Det ankommer inte på JO att behandla frågan om taxeringsnämndens
beslut i materiellt hänseende. Jag konstaterar dock, att utredningen i
ärendet utvisat att taxeringarna blivit felaktiga och sedermera rättats
till. Det inträffade har medfört merarbete för lokala skattemyndigheten
och länsstyrelsen. Detta merarbete hade troligen kunnat undvikas om
taxeringsnämndens utredning i ärendet varit fullständigare. Således
borde taxeringsnämndens ordförande ha utformat sin förfrågan till
Irene N. på annat sätt än som nu blev fallet.

Irene N:s ärende illustrerar utomordentligt väl det förhållandet att
många skattskyldiga har mycket svårt att själva tillvarata sina rättigheter,
vilket medför att det är av stor betydelse att taxeringsnämndens
förfrågningar till skattskyldiga utformas på sådant sätt att risken för
missförstånd hos de skattskyldiga i görligaste mån undviks.

Av den i övrigt företagna utredningen framgår att lokala skattemyndighetens
och länsstyrelsens möjligheter att upptäcka fel som det
förevarande vid granskning av deklarationerna är ringa. Detta förhållande
liksom att felaktiga taxeringsbeslut medför att skattetillägg
påförs den skattskyldige gör att stora krav måste ställas på taxeringsnämndens
utredning i ärenden av detta slag.

Bristande underrättelse till skattskyldig om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration

Av 65 § taxeringsförordningen framgår, att den skattskyldige regelmässigt
skall erhålla tillfälle att yttra sig därest fråga uppkommer att
åsätta taxering med avvikelse från självdeklarationen. Liksom tidigare
har JO även under detta år haft anledning att upprepade gånger understryka
vikten av att denna bestämmelse iakttages av taxeringsnämnderna
särskilt som den nya lagstiftningen om skattetillägg medför att ökade
krav måste ställas på taxeringsnämndernas utredningsarbete.

Det förekommer ibland att taxeringsnämnderna underlåter att företa
kommunikation med de skattskyldiga såvitt rör avvikelser som rör
belopp vilka angivits i kontrolluppgift såsom lön, semesterersättning,
likvid för försålt virke el. dyl. Ett sådant fall rörde en skattskyldig, E.,
som underlåtit att i sin deklaration uppge ett lönebelopp om 1 233 kr.

Vid ärendets avgörande hänvisade JO Lundvik till nyssnämnda bestämmelse
och anförde bl.a. följande:

486

Inget av de stadgade undantagen från underrättelseskyldigheten kan
anses tillämpligt i E:s fall. I stället skulle taxeringsnämnden ha berett E
tillfälle att yttra sig enligt huvudregeln i 65 § taxeringsförordningen.
Att taxeringsnämnden varit i kontakt med arbetsgivaren ändrar inget
härvidlag. Arbetsgivarens uppgifter kan vara felaktiga såvitt rör belopp,
person eller inkomstår. Om så är fallet och den skattskyldige inte får
tillfälle att förklara sig blir också taxeringen materiellt felaktig. Taxeringsbeslutet
läggs kanske till grund för ett skattetilläggsbeslut, som
även det blir materiellt felaktigt. Både för de skattskyldigas rättssäkerhet
och för att förhindra onödigt merarbete hos andra myndigheter
är det således av största vikt att taxeringsnämnden iakttar underrättelseskyldigheten
enligt 65 § taxeringsförordningen även i fall som E:s. Jag
vill upplysa om att riksskatteverket utarbetat en särskild blankett för
just detta ändamål — ”Meddelande om ifrågasatt rättelse enligt kontrolluppgift”
(RSV 3528).

I taxeringsnämndens underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration
anges vanligen att den skattskyldige kan yttra sig inom
åtta dagar efter mottagandet av underrättelsen. I flera ärenden har
JO haft anledning att behandla frågan om hur denna tidsfrist skall
beräknas och därvid påpekat att hänsyn borde tas till bestämmelserna
i lagen om beräkning av lagstadgad tid.

I ett fall hade taxeringsnämndens ordförande, M., utsänt underrättelse
enligt 65 § taxeringsförordningen den 14 april 1972. Den skattskyldige,
P., avgav erinringar, som inkom till nämnden den 25 april.
Underrättelse om taxeringsnämndens slutliga beslut hade emellertid
utsänts redan dagen dessförinnan eller måndagen den 24 april.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl.a. följande:

Av den underrättelse som utsändes till P. angående ifrågasatt avvikelse
från självdeklarationen framgick, att P. kunde yttra sig inom
åtta dagar efter mottagandet av underrättelsen. M. har utgått från att
P. mottog försändelsen i normal ordning eller lördagen den 15 april.
Om det antas att försändelsen kom fram den dagen ägde P. yttra sig
ännu måndagen den 24 april. Denna dag var nämligen den sista inom
åttadagarsfristen, jfr 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid, vilket
lagrum måste anses analogt tillämpligt i ett fall som det förevarande.
Fristen får i princip anses ha utgått klockan 24.00. Samma den 24 april
utsände M. underrättelse om slutlig avvikelse från P:s deklaration. M.
var emellertid skyldig att avvakta åttadagarsfristens utgång innan han
utsände underrättelsen. Hans åtgärd att utsända underrättelsen redan
den 24 april var felaktig också av den anledningen att han inte kunnat
säkert veta när den första underrättelsen nått P. JO har tidigare i
liknande sammanhang framhållit, att det är nödvändigt att taxeringsnämnden
ger den skattskyldige en viss tidsmarginal för framförande
av erinringar, eftersom nämnden inte med säkerhet kan veta vid vilken
tidpunkt meddelandet kommit den skattskyldige tillhanda (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1972 s. 373 och Handledning för taxering 1972 s. 17).
Något delgivningsförfarande används inte i dessa fall utan underrättelsen
utsänds i vanligt brev. Oregelbundenheter i postgången som fördröjer
brevets befordran kan förekomma. Den skattskyldige kan ju

487

också ha varit bortrest e.d. Enligt min mening borde M. därför ha
väntat några dagar innan han utsände underrättelse om avvikelse från
självdeklaration. Om så skett, hade P:s erinringar hunnit komma in
varpå ärendet kunnat föredragas i vanlig ordning inför taxeringsnämnden
innan underrättelse om slutlig avvikelse utsändes av M. Detta hade
måhända besparat både P. och nämnden ytterligare arbete med saken.

Det förekommer slutligen att fråga om avvikelse från en skattskyldigs
deklaration uppkommer så sent under taxeringsperioden att kommunikation
med en svarsfrist om åtta dagar inte kan medhinnas. I sådana
fall har JO i flera ärenden rekommenderat taxeringsnämnderna att första
hand tillämpa en svarsfrist om minst fem dagar, varvid det på underrättelsen
till den skattskyldige bör anges dels fristens längd och dels
datum för taxeringsnämndens sista sammanträde, och i andra hand
underlåta skriftlig kommunikation och i stället söka nå den skattskyldige
per telefon. Genom dylika åtgärder minskas risken för att den
skattskyldige missuppfattar sina möjligheter att avge erinringar mot
den ifrågasatta åtgärden. I några fall, i vilka det utretts att taxeringsnämnden
inte medhunnit kommunikation med den skattskyldige men
likväl taxerat denne med avvikelse från deklarationen, har JO uttalat,
att det under rådande omständigheter varit bättre om taxeringsnämnden
utan vidare följt deklarationen, varefter ärendet kunnat överlämnas till
länsstyrelsen för eftergranskning.

Skattskyldigs rätt att anlita ombud under förfarandet hos taxeringsnämnd I

ett ärende anfördes klagomål över att en taxeringsnämndsordförande,
W., vägrat godta att ett aktiebolag lät sig företrädas av ombud
vid avgivande av erinringar över taxeringsnämndens underrättelse om
ifrågasatt avvikelse från självdeklaration.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne bl.a.
följande:

I 6 § förvaltningslagen anges som en förvaltningsrättslig huvudprincip
att den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Denna
uttryckliga bestämmelse gäller vid handläggningen av ärende hos förvaltningsmyndighet,
såvida icke i lag eller författning som beslutats av
Konungen eller riksdagen meddelats härifrån avvikande bestämmelse
(se 1 § förvaltningslagen). Av taxeringsförordningen kan det undantaget
från 6 § förvaltningslagen utläsas, att det inte är tillåtet att avge
deklaration eller därmed jämställd uppgift genom ombud, jfr 23 och 47
§§ taxeringsförordningen. Denna regel sammanhänger bl.a. med det
straffrättsliga ansvaret för skattebrott (jfr Hedborg m.fl., Taxeringshandbok,
2 u, s. 143).

W. har som ett undantag från regeln i 6 § förvaltningslagen åberopat
61 § 4 mom. taxeringsförordningen. Enligt detta stadgande är skattskyldig
berättigad att företräda inför nämnden, en rättighet, som enligt
kommentarerna till lagen däremot ej skulle tillkomma ombud (jfr Hedborg
m.fl. Taxeringshandbok s. 189). Härav kan dock enligt min me -

488

ning icke dragas den slutsatsen, att den skattskyldige skulle vara förhindrad
att anlita ombud för avgivande av yttrande över det nämndens
preliminära beslut varom han fått underrättelse. Tvärtom torde i dessa
fall 6 § förvaltningslagen utan tvekan vara tillämplig. Den skattskyldige
äger således rätt att anlita ombud i sådant sammanhang. Det är sedan
en annan sak att myndighet enligt samma lagrum äger begära att den
som har ombud skall medverka personligen.

Jag konstaterar således, att W. handlat felaktigt genom att i skrivelsen
till bolaget kategoriskt uttala, att bolaget inte ägde låta sig företrädas
av ombud under förfarandet i taxeringsnämnd.

Taxeringsnämndens behandling av erinringar och bevismaterial som den
skattskyldige ingivit till nämnden

I ett pär fall har JO haft anledning att uppmärksamma taxeringsnämndernas
behandling av erinringar och skriftlig bevisning som skattskyldiga
ingivit till myndigheterna.

I ett fall hade den skattskyldige — efter anmaning från taxeringsnämnden
att inge vissa kvitton rörande sina bilkostnader — insänt
fakturor och annat material till styrkande av yrkat avdrag. Taxeringsnämnden
vägrade avdraget och återsände verifikationerna till den skattskyldige.
Den skattskyldige besvärade sig hos länsskatterätten, varefter
taxeringsintendenten i yttrande över besvären felaktigt påstod att den
skattskyldige inte efterkommit taxeringsnämndens anmodan att styrka
sina kostnader.

JO Lundvik påpekade vid ärendets avgörande att taxeringsnämndens
ordförande borde ha gjort en tjänsteanteckning om att han tagit del
av verifikationerna innan han återställde desamma till den skattskyldige.
En sådan anteckning skulle, menade JO Lundvik, ha underlättat arbetet
för andra myndigheter som sedermera haft att befatta sig med saken.

I ett annat ärende var omständigheterna följande: Den skattskyldige,
P., ingav med sina erinringar mot taxeringsnämndens tilltänkta åtgärd
ett intyg. Avsikten härmed var att styrka hans i självdeklarationen
upptagna intäkt av växtodling, vilken intäkt taxeringsnämnden övervägde
att skönsmässigt höja. Intyget var utfärdat av Nedre Norrlands
Producentförening. Taxeringsnämndens ordförande, M., återsände P:s
erinringar jämte intyget, varvid han anförde, att vad P. anfört icke
föranlett ändring i taxeringsnämndens beslut. P. begärde vid flera tillfällen
att taxeringsnämnden skulle ompröva sitt beslut. M. återställde
P:s skrifter med begäran om omprövning till P.

JO Lundvik uttalade vid ärendets avgörande, att den utredning P.
fogat till sina erinringar inte kunde anses betydelselös, varför hans
framställning borde ha uppfattats som seriöst menad. JO Lundvik
anförde vidare följande:

När omsider taxeringsnämnden fick anledning att ånyo pröva ärendet
efter P:s påstötning, synes nämnden inte ha haft tillgång till allt

489

material i saken, eftersom det berörda intyget dessförinnan synes ha
återsänts till P. Detta framstår som otillfredsställande då det torde ha
begränsat taxeringsnämndens faktiska möjligheter att pröva saken. Som
stöd för min nu uttalade uppfattning i frågan om taxeringsnämndens
omprövning av redan beslutad taxering vill jag även hänvisa till den
ändring av 69 § 3 mom. som trätt i kraft den 19 april 1972 (SFS 1972:
83). I förarbetena till denna bestämmelse uttalade departementschefen
(prop. 1972:15 s. 63) bl.a. följande:

Det förekommer att taxeringsnämnderna efter det att en taxering
beslutats får anledning att ompröva tidigare beslut. Sådana ändringar
föranleds oftast av felräkningar och skrivfel, som upptäcks
vid längdföringen, men även genom att nytt material kommit fram,
t.ex. kontrolluppgifter. Att nya beslut fattas av taxeringsnämnden
i dessa fall får anses angeläget både med hänsyn till de skattskyldiga
och arbetsbelastningen hos skatterätten.

Jag har riktat kritik mot M. för att han återsände det av P. åberopade
intyget till P. Sedan underrättelse om slutlig avvikelse från P:s deklaration
utsänts, återställde M. vid tre tillfällen även de skrifter i vilka P.
begärde omprövning av taxeringsnämndens beslut. Att taxeringsnämnden
lät sitt tidigare beslut stå fast kan i och för sig inte föranleda kritik
från min sida. M. borde emellertid inte ha återställt skrifterna till P.
I den mån en taxeringsnämnd anser en dylik skrift från en skattskyldig
icke kunna läggas till grund för omprövning av taxeringen brukar
skriften betraktas såsom innefattande i rätt tid anförda besvär hos länsskatterätten
över taxeringsnämndens beslut. Av bestämmelserna i 12 §
förvaltningslagen och 7 § förvaltningsprocesslagen framgår nämligen,
att en till taxeringsnämnd i rätt tid inkommen skrift med besvär över
nämndens beslut anses medföra att besvär anförts i rätt tid hos länsskatterätt.
Taxeringsnämnden borde därför inte ha frånhänt sig P:s
skrifter. I stället borde desamma ha försetts med signerad anteckning
om den dag de inkommit till nämnden och överlämnats till länsskatterätten.
Vidare borde P. — när omprövningen inte ansågs kunna äga
rum — ha erhållit ett meddelande av den innebörden, att hans skrifter
överlämnats av taxeringsnämnden till länsskatterätten för vidare åtgärd.

Taxeringsrevision hos skattskyldig som tillhör sådan yrkeskategori att
han är underkastad tystnadsplikt

I 56 § 4 mom. taxeringsförordningen stadgas bia. följande:

Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av handlingar av
betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revisionen
sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll
av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen
sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens
innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock skatterätten,
på framställning av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl
föranleda därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.

I ett ärende klagade en läkare, L., över att länsstyrelsens taxeringsrevisor
begärt att få ta del av hans patientbok, som innehöll patienter -

490

nas diagnoser och bekymmer i klartext. L. ifrågasatte om boken fick
utlämnas.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne bl.a.
följande:

L. har i princip varit skyldig att i samband med taxeringsrevision
förete handlingar om vars innehåll han haft tystnadsplikt. Taxeringsrevisorn
har därför ägt rätt att begära att få ta del av L:s patientbok.
I den mån denna innehållit närmare uppgifter om patienters sjukdomar
har L. haft möjlighet att begära att materialet skulle undantas från
revision i enlighet med bestämmelserna i 56 § 4 mom. taxeringsförordningen.
Det är enligt min mening lämpligt att, när taxeringsrevision
äger rum hos skattskyldig som tillhör sådan yrkeskategori att han är
underkastad tystnadsplikt, den skattskyldige rutinmässigt underrättas
om innehållet i 56 § 4 mom. taxeringsförordningen och således även
om möjligheten att begära att viss handling undantages från revisionen.
Att så ej skett i förevarande fall, anser jag dock ej böra läggas vederbörande
revisor till last som tjänstefel, varför saken får bero med nu
gjort uttalande.

Enmammål i länsskatterått

I ett inspektionsärende uppkom fråga om länsskatterätten ägde behandla
vissa mål rörande avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
såsom enmansmål med stöd av uppenbarhetskriteriet i 6 § lagen om
skatterätt och länsrätt. I ärendet åberopades en praxis, tillämpad av
länsskatterätten i Göteborgs och Bohus län, som innebar att såsom
enmansmål behandlades mål vari taxeringsintendenten föreslagit avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga, om avdraget överensstämde med
riksskatteverkets anvisningar och tillika innebar hel skattebefrielse. Vid
ärendets avgörande hänvisade JO Lundvik till ett uttalande i JO:s ämbetsberättelse
1969 s. 368 och anförde bl.a. följande:

Den av JO i ämbetsberättelsen till 1969 års riksdag hävdade ståndpunkten
att alla mål rörande avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
borde handläggas i fullsutten rätt hänförde sig till en situation
då frågan var författningsmässigt reglerad på annat sätt än nu. Fortfarande
talar dock starka skäl för att en stor del av denna grupp mål
bör avgöras av rätten i dess helhet. Fråga är ju härvid vanligen om en
skälighetsbedömning. I de fall där en sådan prövning sker kan saken
sällan sägas vara uppenbar. Vissa mål rörande avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga, såsom de av länsskatterätten i Göteborgs och
Bohus län berörda, bör dock ofta kunna hänföras till den kategori mål
där saken är uppenbar. Därvid är det emellertid klart att domstolen
även i det enskilda fallet måste pröva om uppenbarhetskriteriet är tilllämpligt.
Målen rörande avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
kan nämligen inrymma sådana rättsfrågor och skälighetsfrågor som inte
klart besvaras i de av riksskatteverket utfärdade anvisningarna på området,
varför en del av dessa mål måste hänskjutas till fullsutten rätt.

491

Fråga om vilande]örklar ing i prövningsnämnd (länsskatterätt) av ansökan
om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
och därmed sammanhängande fråga om handläggning av ansökan om
anstånd med inbetalning av kvarstående skatt

I 6 § förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst stadgas följande:

Kan ansökan om skatteberäkning enligt denna förordning icke av
skatterätten upptagas till avgörande, emedan tidigare taxering, som
inverkar på skatteberäkningen, icke vunnit laga kraft, skall skatterätten
genom särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer
därefter på den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit
laga kraft, till skatterätten inkomma med framställning om ansökningens
upptagande till förnyad behandling. Sådan framställning skall
göras inom ett år från det slutligt utslag meddelades i taxeringsfrågan.

I ett ärende klagade en skattskyldig, S., över myndigheternas dröjsmål
med handläggning av hans ansökan om skatteberäkning för ackumulerad
inkomst. Av utredningen framgick bl.a. följande: S. besvärade
sig hos prövningsnämnden över taxeringsnämndens beslut angående
hans taxering år 1970 i visst hänseende. I sin år 1970 avgivna deklaration
och i en i juni 1970 till prövningsnämnden inkommen skrift ansökte
han vidare om skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Samtliga S:s
taxeringar, som var av betydelse i förevarande sammanhang, utom
1970 års taxering, var lagakraftvunna. Prövningsnämnden meddelade
beslut rörande 1970 års taxering i juni 1971. S. besvärade sig häröver
till kammarrätten. Taxeringsintendenten, R., tillstyrkte i yttrande S:s
ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst till viss del och
hemställde att ansökningen borde förklaras vilande. I november 1971
beslöt länsskatterätten att jämlikt 6 § nämnda förordning förklara S:s
ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst vilande. Sedan
kammarrätten i Göteborg avgjort taxeringsmålet, biföll länsskatterätten
i januari 1973 S:s ansökan i viss del. Vid ärendets avgörande anförde JO
Lundvik bl.a. följande:

Av förarbetena till 6 § förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst framgår att med uttrycket
”tidigare taxering” i författningstexten avses en eller flera av de till
grund för skatteberäkningen liggande taxeringarna för tidigare beskattningsår
än det skatteberäkningen avser (jfr SOU 1949:9 s. 154 och prop.
1951:170 s. 90). Bestämmelsen i 6 § nämnda förordning om vilandeförklaring
är således icke tillämplig i det fall då samtliga taxeringar, utom
den som rör det beskattningsår som skatteberäkningen avser, vunnit
laga kraft. Lagstiftaren har i 7 § nämnda förordning förutsett de problem
som kan uppkomma därest sistnämnda taxering undanröjes.

Mot bakgrund av det anförda finner jag att R. och prövningsnämnden
(länsskatterätten) handlagt ärendet felaktigt. Genom länsskatterättens
åtgärd att i november 1971 vilandeförklara ärendet under det
i sammanhanget oriktiga åberopandet av 6 § nämnda förordning kom

492

ärendets återupptagande att bli avhängigt av den tid som skulle komma
att förflyta innan taxeringsmålet slutligt avgjordes av högre rätt.

Jag är emellertid medveten om att den situationen någon gång kan
tänkas uppkomma att länsskatterätten kan finna sig föranlåten att
vilandeförklara en ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst
på den grund att frågan om sökandens taxering för det beskattningsår
skatteberäkningen avser är av särskilt komplicerad natur eller
detta av andra skäl framstår som lämpligt (jfr prop. 1971:30 del 2 s.
600 och 32 kap. 5 § rättegångsbalken). Om så sker kan emellertid inte
6 § förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst åberopas. Omständigheterna i S:s fall var dock inte
sådana att vilandeförklaring enligt min mening överhuvud borde ifrågakomma.
Hans ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst
borde ha avgjorts av prövningsnämnden samtidigt med hans taxeringsbesvär
eller av länsskatterätten kort därefter.

Av utredningen i ärendet rörande S:s klagomål framgick även att S.
ansökt hos lokala skattemyndigheten om anstånd med inbetalning av
skatt, dels i anledning av sina taxeringsbesvär och dels i anledning av
sin ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst, eller således
på två grunder upptagna i 49 § uppbördsförordningen, 1 mom. 2) resp.
2 mom. 2). I sitt beslut anförde JO Lundvik följande rörande lokala
skattemyndighetens handläggning av ärendet:

Lokala skattemyndigheten var behörig att pröva ansökningen på den
första grunden, medan länsstyrelsen var rätt forum för prövning av
ärendet på den andra grunden. Lokala skattemyndigheten fick efter
remiss del av R:s yttranden dels i taxeringsmålet och dels över ansökningen
om skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Av det sistnämnda
yttrandet framgick att R. tillstyrkt S:s ansökan till viss del och
med ett betydande belopp. Lokala skattemyndigheten prövade till synes
endast S:s anståndsansökan enligt 49 § 1 mom. 2) uppbördsförordningen
och lämnade ansökningen utan bifall. S:s av taxeringsintendenten
i sak delvis tillstyrkta begäran om anstånd enligt 49 § 2 mom. 2)
uppbördsförordningen lämnade lokala skattemyndigheten därhän utan
att företa någon som helst åtgärd. Därvid handlade lokala skattemyndigheten
felaktigt. Myndigheten borde antingen ha tillställt S. ett formligt
avvisningsbeslut, vari S. hänvisades att vända sig till länsstyrelsen i
fråga om sin begäran om anstånd enligt 49 § 2 mom. 2) uppbördsförordningen
eller också ha överlämnat S:s ansökan i denna del till länsstyrelsen
för vidare handläggning, varvid S. skulle ha underrättats om
den företagna åtgärden. Enligt min mening framstår sistnämnda förfaringssätt
som det i förevarande fall naturligaste.

Brister i kontrollen av mervärdeskatt

Vid avgörande av ett initiativärende angående kontrollen av mervärdeskatt
anförde JO Lundvik följande:

Jag har tagit upp detta ärende med anledning närmast därav att
kronofogdepersonal vid flera av mina inspektioner påtalat brister i
mervärdeskattekontrollen. Den utredning som gjorts har bekräftat
riktigheten av vad som sagts från kronofogdarnas sida. Sålunda har

493

de tre länsstyrelser som berörts själva bedömt sina kontrollresurser på
mervärdeskattens område som otillräckliga. Riksskatteverket har i sitt
yttrande till mig sagt, att den organisation som tillskapades för kontroll
av mervärdeskatten varit underdimensionerad från början.

Vad sålunda framkommit bekräftar de intryck jag fått även vid andra
inspektioner än de som här särskilt redovisats eller att mervärdeskatteenheterna
är fullt upptagna av att sköta den löpande administrationen
av mervärdeskattesystemet och inte har resurser till kontrollverksamhet
i önskvärd omfattning.

I riksskatteverkets svar redovisas utförligt de metoder som nu används
för kontroll av mervärdeskatten och hur dessa utvecklas. Av verkets
svar framgår, att frågan om mervärdeskattekontrollen i första hand
setts som ett problem om länsstyrelsernas personalresurser. Frågan om
och i vad mån ökade sådana resurser kan ställas till länsstyrelsernas förfogande
synes vara föremål för övervägande inom mervärdeskatteutredningen.
Jag går därför inte närmare in på denna fråga. Jag vill dock
understryka vikten av att förbättringar beträffande mervärdeskattekontrollen
snarast kommer till stånd på ett eller annat sätt. Detta är av
betydelse ur statsfinansiell synpunkt och för att motverka de negativa
effekter för allmänhetens skattemoral som den bristande skattekontrollen
kan befaras ha. Jag vill dessutom framhålla att förbättringar av
skattekontrollen medför att beskattningsmyndigheterna kan fatta sina
beslut på säkrare grundval än vad som nu är förhållandet, vilket medför
att indrivningsmyndighetemas arbete underlättas. Det nu ibland
förekommande förhållandet, att skatten fastställs efter skönsmässiga
grunder i avsaknad av deklaration utan att därvid närmare undersökningar
sker, framstår som otillfredsställande.

I samband med de nu upptagna frågorna vill jag avslutningsvis säga
något i frågan om återbetalning av överskjutande ingående skatt. Även
enligt min mening får kravet på att återbetalningen skall ske skyndsamt
inte medföra att kontrollen av nystartade eller för länsstyrelsen eljest
obekanta företag eftersätts. Jag delar riksskatteverkets uppfattning om
hur denna grupp av ärenden bör handläggas.

Jag översänder ett exemplar av detta mitt beslut till mervärdeskatteutredningen
för kännedom.

Handläggning av mervärdeskatteärende

I mervärdeskatteförordningen stadgas bl.a. följande:

31 §.

Beslut om fastställelse av skatt är preliminärt intill dess slutligt beslut
om fastställelse meddelats eller sådant beslut anses föreligga enligt 36 §
tredje stycket.

33 §.

Nytt preliminärt beslut om fastställelse av skatt meddelas när framkomna
omständigheter föranleder ändring av tidigare preliminärt beslut.

35 §.

Fråga om preliminärt beslut får icke väckas efter den 30 november
andra året efter utgången av det kalenderår under vilket redovisningsperioden
gått till ända.

494

Preliminärt beslut får icke meddelas senare än två år efter utgången
av kalenderår som anges i första stycket.

36 §.

Slutligt beslut om fastställelse av skatt skall meddelas, om den skattskyldige
begär sådant beslut inom en månad från den dag då han fått
del av preliminärt beslut.

Slutligt beslut skall innehålla uppgift om den skatt som skall betalas,
avräknas eller återbetalas.

Har slutligt beslut enligt första stycket icke meddelats och har två år
förflutit efter utgången av det kalenderår under vilket redovisningsperioden
gått till ända, anses skatten fastställd genom slutligt beslut
i enlighet med senaste meddelade preliminära beslut eller, om preliminärt
beslut icke meddelats, i enlighet med deklaration.

I ett ärende anförde en skattskyldig, A., klagomål över en länsstyrelses
handläggning av ett mervärdeskatteärende. Vid utredningen framkom
bl.a. följande: Länsstyrelsen hade beträffande mervärdeskatten
för samtliga redovisningsperioder under januari—december 1969 meddelat
preliminära beslut, dels under år 1971 och dels den 8 november
1972. Genom de sistnämnda besluten höjdes skatten. Från A. inkom
den 1 december 1972 en skrift till länsstyrelsen, vari A. åberopade de
sistnämnda besluten och anförde bl.a., att han bestred den höjning av
beskattningen som skett samt att han därför anhöll om rättelse så att
beskattning skulle komma att ske enligt de tidigare meddelade besluten.
I skrivelser till A. efter utgången av år 1972 anförde företrädare
för länsstyrelsen bl.a. att de preliminära beslut, som meddelats
den 8 november 1972, blivit slutliga vid utgången av år 1972.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl.a. följande:

A:s skrift med begäran om rättelse av det preliminära beslut som
länsstyrelsen meddelat den 8 november 1972 inkom till länsstyrelsen
den 1 december 1972. Eftersom fråga om nytt preliminärt beslut torde
ha väckts först genom nämnda skrift har länsstyrelsen på grund av
bestämmelsen i 35 § första stycket mervärdeskatteförordningen ej ägt
meddela nytt preliminärt beslut i ärendet. Det var dock uppenbart att
A. var missnöjd med det meddelade beslutet. Hans skrift inkom till
länsstyrelsen inom den i 36 § första stycket mervärdeskatteförordningen
angivna tiden och borde vid angivna förhållanden ha uppfattats som en
begäran om slutligt beslut. Länsstyrelsen borde därför ha meddelat
slutligt beslut antingen före 1972 års utgång eller också efter årets utgång
i enlighet med vad som anförts i riksskatteverkets uttalande den
30 november 1971 angående slutligt beslut i visst fall enligt 36 § förordningen
om mervärdeskatt. Förutsättningen för att den skattskyldige
skall bevaras vid sin rätt att anföra besvär i ordinarie ordning enligt
51 § mervärdeskatteförordningen är att slutligt beslut meddelas med
stöd av 36 § första stycket samma förordning. Om inte sådant beslut
meddelas utan skatten anses fastställd genom ”automatiskt” slutligt
beslut vid tvåårsfristens utgång enligt 36 § tredje stycket mervärdeskatteförordningen,
föreligger endast besvärsrätt i särskild ordning enligt
55 § mervärdeskatteförordningen. Det är därför av största vikt att
klagoskrifter från de skattskyldiga behandlas riktigt hos mervärdeskatte -

495

enheten. Det kan icke fordras att den skattskyldige i en klagoskrift
uttryckligen anger att han begär ”slutligt beslut” i ärendet. Om det av
skriftens innehåll ändå framgår att fråga måste vara om en sådan begäran,
bör länsstyrelsen handlägga ärendet i enlighet därmed. Att så inte
skedde i A:s fall framstår som otillfredsställande. Länsstyrelsen har
beklagat det inträffade. Jag låter det därför stanna vid dessa mina
påpekanden.

496

Kommunal självstyrelse

Åtal mot sju landstingstjänstemän för brottsligt förfarande i samband
med landstings upphandling av utrustning m. m.

Materialet i det förevarande ärendet är synnerligen omfattande. Till
belysning härav kan nämnas att häradsrättens dom uppgår till drygt
360 sidor. Det är vid sådant förhållande av utrymmesskäl ej möjligt
att här återge vad som i ärendet förekommit med det mått av utförlighet
som eljest är brukligt. Detta referat utgör därför ett synnerligen
starkt koncentrat. För närmare kännedom om omständigheterna hänvisas
i första hand till domarna i målet.1

Sedan en möbeltyp, den s.k. Combiserien, utarbetats i Stockholms
läns landstings regi under medverkan av arkitekten Carl Lejdström,
finansdirektören Per Erik Öberg och direktören Rolf König Berg, beställdes
och levererades under tiden 1962—1965 dylika möbler från
Landstingens Inköpscentral (LIC). Till möblerna hörande mappar och
andra s.k. systemartiklar levererades av Berg. I slutet av år 1965
upphörde leveranserna från LIC nästan helt, och i stället inträdde Berg
som leverantör även av möbler. Under perioden 1965—66 levererade
Berg möbler och systemartiklar till landstinget för ett fakturerat belopp
om ungefär fyra miljoner kronor.

I protokoll fört vid sammanträde med Stockholms läns landstings
revisionsnämnd den 15 och 16 mars 1966 riktades kritik mot handläggningen
av landstingets upphandlings-, inköps- och utrustningsfrågor.
Bl.a. uppgavs, att i kvarteret Flundran vid Råsundavägen 13—15
i Solna förhyrts lokaler vari samlats ett anmärkningsvärt stort lager
av kontorsmöbler. Något i behörig ordning fattat beslut om inköp av
dessa möbler förelåg icke, och revisorerna ville även allvarligt ifrågasätta
det befogade i lagerhållningen. Årshyran för lokalerna uppgick
till 200 256 kr. Revisorerna framhöll önskvärdheten av att en grundlig
inventering av lagret omedelbart företogs och att lagret därefter skyndsamt
avvecklades samt att inköp i fortsättningen skedde endast i mån
av behov.

Vid sammanträde den 1 september 1966 beslöt landstingets förvaltningsutskott
att till revisionsnämnden överlämna ett av Öberg utarbetat
förslag till yttrande över nämndens iakttagelser. Öberg hade i sin tur

1 Handlingarna förvaras å ombudsmannaexpeditionen och kommer att hållas
tillgängliga för konstitutionsutskottet vid dess granskning av JO:s ämbetsförvaltning.

497

infordrat yttrande från sekreteraren Ingemar Tude, sekreteraren Ulf
Stafverfeldt och landstingsassistenten Ragnar Yngerskog.

Sedan vad sålunda förekommit bragts till dåvarande JO Bexelius’
kännedom, lät denne infordra upplysningar från förvaltningsutskottet.
Till ledning vid remissens besvarande bifogades en inom riksdagens
ombudsmannaexpedition upprättad promemoria. I denna begärdes utredning
huruvida brister i beslutsförfarandet förekommit av sådan beskaffenhet
att de kunde läggas förvaltningsutskottet, någon delegation
eller befattningshavare till last såsom tjänstefel. Vidare hemställdes om
en fullständig redogörelse för hur upphandlingen av möbler och förhyrning
av lagerlokaler gått till.

I juni 1967 inkom från förvaltningsutskottet dels ett utlåtande i fråga
om beslutsförfarandet, och dels en av särskilda kommitterade upprättad,
till förvaltningsutskottet ställd skrivelse med bilagor.

Landstingets revisionsnämnd beslöt vid sammanträde den 15 mars
1967 att uppdra åt sin ordförande Gunnar Nilsson att verkställa utredning
i saken. I en den 21 juni 1967 daterad promemoria redogjorde
Nilsson för sakens utveckling och framställde allvarliga anmärkningar
främst mot Stafverfeldt.

JO Bexelius översände härefter i augusti 1967 handlingarna i ärendet
till länsåklagaren Thorsten Rosenberg med begäran om förundersökning
för utrönande av om i första hand Öberg och Stafverfeldt kunde
misstänkas för tjänstefel i samband med förhyrningen av lokaler samt
upphandlingen och lagerhållningen av möbler m.m. vilka åtgärder
syntes ha genomförts utan att behöriga beslut därom fattats. I samband
med förundersökningen borde även utredas, vilka motiv som
kunde ha legat bakom de egenartade förfaranden som framgick av
utredningen, och om någon kunde ha haft ekonomisk vinning av transaktionerna.

Frågan om Berg gjort sig skyldig till brottsligt förfarande låg ej under
JO:s prövning. Men sedan under förundersökningen misstanke uppkommit
att Berg förfarit brottsligt som leverantör till landstinget, erhöll
länsåklagaren förordnande av riksåklagaren att inleda förundersökning
även mot Berg. Av Bergs bokföring, som togs i beslag, framgick
att från Bergs företag utbetalats icke obetydliga penningbelopp
till ett flertal befattningshavare i landstinget. På JO Bexelius’ uppdrag
utsträcktes då länsåklagarens utredning till att avse jämväl dessa förhållanden.
Utredning ägde även rum i anledning av misstankar om
deklarationsbrott.

I april 1968 avgav länsåklagaren till JO förundersökningsprotokoll
jämte bilagor. I juni och augusti 1968 inkom tillägg till förundersökningsprotokollet.
Därefter delgavs Öberg, Stafverfeldt, Tude, direktörsassistenten
Cari Göran Stenström, kanslisten Bengt Olofsson, Yngerskog
samt landstingsassistenten Robert Åkerkvist misstankar om tjän -

32 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

498

stefel och andra brott, innefattande åsidosättande av tjänsteplikt. Brotten
angavs närmare i särskilda inom ombudsmannaexpeditionen upprättade
promemorior.

I en skrivelse av den 5 september 1968 uppdrog JO Bexelius — efter
att först ha redogjort för vad som i ärendet förekommit och för sin
bedömning av åtalsfrågorna — åt länsåklagaren att vid Solna domsagas
häradsrätt väcka och utföra åtal mot de misstänkta tjänstemännen.
JO förutsatte, att frågan om åtal för deklarationsbrott — vilken fråga
ej prövats av JO — därvid beaktades.

Länsåklagaren påstod därefter ansvar å tjänstemännen i enlighet med
vad därom upptagits i skrivelsen.

Mot Öberg väcktes åtal

1. för tjänstefel för att han i samband med mottagandet av tillhopa
22 340 kr. från Berg, vilka medel utgjorde ersättning för landstingets
kostnader för utformningen av Combimöbeln, dels lämnat oriktiga
uppgifter till landstinget om beloppens karaktär och ursprung, och dels
på otillbörligt sätt dröjt med redovisningen av beloppen;

2. för grovt tjänstefel för att han medverkat vid avkopplingen av
LIC och övergången till Berg som leverantör av Combimöbler utan att
vederbörliga förtroendemannainstanser fattat beslut eller ens underrättats; för

grovt tjänstemissbruk alternativt grovt tjänstefel för att han

3. dels förhyrt lokalerna i kvarteret Flundran utan att vederbörliga
beslut därom förelegat och utan att tillfredsställande utredning om behovet
av förhyrningen förebragts,

4. dels lämnat oriktiga uppgifter och förtigit väsentliga fakta i det
till förvaltningsutskottet avgivna förslaget till yttrande över revisorernas
anmärkningar,

5. dels ock medverkat till transporter av varor från Flundranlagret
till av Berg disponerade lagerlokaler och hållit vederbörande förtroendemän
i okunnighet om vad sålunda ägde rum.

Mot Stafverfeldt väcktes åtal
för grovt tjänstefel för att han

1. underlåtit att kontrollera att Bergs leveranser var behövliga för
landstinget, att fakturerat gods levererades i angiven utsträckning
och att prissättningen var rimlig;

2. godtagit att Berg — trots att ett av honom på hösten 1965 framlagt
leveransförslag aldrig uttryckligen godkänts ens av Stafverfeldt själv
och än mindre av behörigt organ för landstinget — levererade varor
till betydande värde utan beställningsförfarande;

3. för tjänstemissbruk för att han attesterat en oriktig faktura av
den 17 november 1965 avseende chefsskrivbord;

4. för grov trolöshet mot huvudman alternativt grovt tjänstefel för
att han attesterat tre fakturor av den 18 maj och en av den 24 maj

499

1966, alla upptagande varor som icke till någon del levererats till landstinget,
och därefter icke vidtagit några åtgärder;

5. för tjänstemissbruk för att han beordrat bortflyttning av varor
från Flundranlagret;

6. för tagande av otillbörlig belöning alternativt grovt tjänstefel för
det han mottagit förmåner från Berg och dennes företag;

7. för tjänstefel, därest ansvar ej skulle kunna utdömas enligt punkterna
1 och 2, bestående däri att han ej lämnat fullständiga och riktiga
uppgifter i yttrande till Öberg över de anmärkningar landstingets
revisionsnämnd framfört.

Mot Tude väcktes åtal
för tjänstefel för att han

1. ej underrättade upphandlingsdelegationen och i första hand dess
ordförande om leverantörsbytet;

2. ej lämnade fullständiga och riktiga uppgifter i anledning av revisorernas
anmärkningar;

3. för grovt tjänstefel för det han ej vidtog åtgärder i anledning av
Bergs begäran om förskott i maj 1966;

4. för tagande av otillbörlig belöning alternativt grovt tjänstefel för
det han mottagit förmåner från Berg och dennes företag.

Mot Stenström väcktes åtal

1. för tjänstemissbruk alternativt grovt tjänstefel för att han felaktigt
attesterade fakturor från Berg avseende varor som ej mottagits,
i allt fall icke i angivna kvantiteter, trots att felen måste ha insetts
av honom;

2. för osant intygande i förening med missbruk av tjänsteställning
för att han kvitterade den enligt vad han visste felaktiga fakturan
rörande chefsskrivborden;

3. för tagande av otillbörlig belöning alternativt grovt tjänstefel för
att han mottagit förmåner från Berg och dennes företag.

Mot Olofsson väcktes åtal

1. för tjänstemissbruk alternativt grovt tjänstefel för det han attesterat
fakturor utan att varor enligt fakturorna mottagits;

2. för tagande av otillbörlig belöning alternativt grovt tjänstefel för
det han mottagit förmåner från Berg och dennes företag;

3—4. för stöld och egenmäktigt förfarande i förening med åsidosättande
av tjänsteplikt.

Mot Yngerskog väcktes åtal

1. för tjänstefel för det han från Berg emottagit vissa uppdrag och
viss förmån, trots att han bort inse att detta ej var förenligt med hans
tjänsteplikt;

2—5. för falskdeklaration.

Mot Åkerkvist väcktes åtal

1. för tjänstefel för det han utfört arbete mot betalning för Bergs

500

räkning, trots att detta ej var förenligt med hans tjänsteplikt;

2—4. för falskdeklaration.

Vidare påstod länsåklagaren ansvar å Berg för grovt bedrägeri, bestickning,
falskdeklaration samt anstiftan alternativt medhjälp till
mened.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 4 augusti 1969. Utgången
av häradsrättens prövning blev följande.

Öberg dömdes för tjänstefel under punkterna 1, 3 och 5 samt grovt
tjänstefel under punkten 4. Åtalet under punkten 2 för grovt tjänstefel
ogillades. Påföljden bestämdes till avsättning.

Stafverfeldt dömdes för tjänstefel under punkterna 1—2, tjänstemissbruk
under punkterna 3 och 5, grovt tjänstemissbruk under punkten 4
samt tagande av otillbörlig belöning under punkten 6. Åtalet för tjänstefel
under punkten 7 ogillades. Påföljden bestämdes till villkorlig dom
och avsättning.

Tude dömdes för tjänstefel under punkterna 1—3 och tagande av
otillbörlig belöning under punkten 4 till suspension under tio månader.

Stenström dömdes för tjänstemissbruk under punkten 1, osant intygande
i förening med missbruk av tjänsteställning under punkten 2
samt tagande av otillbörlig belöning och tjänstefel under punkten 3
till villkorlig dom och åttio dagsböter.

Olofsson dömdes för tjänstefel under punkten 1, tagande av otillbörlig
belöning under punkten 2 samt stöld och egenmäktigt förfarande
under punkterna 3—4 till villkorlig dom och suspension under fyra
månader ävensom till femtio dagsböter.

Ynger skog dömdes dels för tjänstefel under punkten 1 till tjugo
dagsböter, och dels för falskdeklaration under punkterna 2—5 till
böter.

Åkerkvist dömdes dels för tjänstefel under punkten 1 till tjugo dagsböter,
och dels för vårdslös deklaration och falskdeklaration under
punkterna 2—4 till böter.

Berg dömdes för grovt bedrägeri, medhjälp till grov trolöshet mot
huvudman, bestickning, falskdeklaration och anstiftan till mened till
fängelse tre år.

Häradsrättens dom vann laga kraft beträffande samtliga utom Öberg,
Stenström och Berg.

I hovrätten framställdes i ansvarsfrågan följande yrkanden. Öberg,
som underkastade sig ansvar för tjänstefel under punkten 1, yrkade, att
åtalet måtte ogillas under punkema 3—5 och att påföljden måtte
bestämmas till böter. På uppdrag av JO Bexelius yrkade länsåklagaren
anslutningsvis, att Öberg måtte dömas för grovt tjänstefel under punkten
2, för grovt tjänstemissbruk alternativt grovt tjänstefel under
punkten 3, för grovt tjänstemissbruk under punkten 4 och för grovt
tjänstemissbruk alternativt grovt tjänstefel under punkten 5. Stenström,

501

som underkastade sig ansvar för vårdslös deklaration under punkten 3,
yrkade, att han i övrigt måtte befrias från ansvar samt att han i varje
fall inte måtte dömas till strängare påföljd än böter eller villkorlig
dom. — Berg yrkade ogillande av åklagarens talan mot honom.

Svea hovrätt, som meddelade dom i målet den 15 juli 1970, dömde
Öberg för tjänstefel under punkterna 1, 3 och 4, ogillade åtalet under
punkterna 2 och 5 samt bestämde påföljden till etthundra dagsböter.
För Stenströms del innebar hovrättens dom endast vissa justeringar
av brottsrubriceringar, medan den av häradsrätten bestämda påföljden
fastställdes. — Berg dömdes till fängelse två år sex månader ävensom
till avsättning från sin befattning som löjtnant i reserven.

I skrivelse till JO den 3 augusti 1970 förklarade sig länsåklagaren
hysa uppfattningen att målet såvitt avsåg Öberg borde av JO dragas
inför Högsta domstolens prövning. Länsåklagaren framhöll därvid, att
det förekom anledning till ändring av hovrättens avgörande i åtalspunkten
5 och att det ej kunde vara förenligt med god rättsuppfattning
att Öberg med hänsyn till den brottslighet han låtit sig komma till
last fick kvarstå i sin höga befattning. Rosenberg åberopade till stöd
för sin framställning bl.a. att av Öbergs dagbok framgick att han fått
kännedom om att vissa fakturor attesterats och betalts utan att leverans
skett, öberg hade likväl inte underrättat förvaltningsutskottets ledamöter
härom.

JO Bexelius ansökte därefter om revision av hovrättens dom såvitt
avsåg Öberg samt yrkade att gärningen under punkten 4 skulle bedömas
som grovt tjänstefel, att Öberg enligt punkten 5 skulle dömas för
grovt tjänstefel samt att Öberg skulle ådömas avsättning eller att påföljden
i vart fall skulle skärpas. Jämväl Öberg och Berg förde talan
mot hovrättens dom. Öberg yrkade, att åtalet måtte ogillas under
punkterna 3 och 4 samt att bötesstraffet måtte nedsättas.

Högsta domstolens dom, som meddelades den 24 maj 1973, innebar
i huvudsak följande beträffande Öberg. Hovrättens domslut beträffande
punkten 5 fastställdes. Med ändring av hovrättens domslut i övrigt
ogillades åtalet under punkterna 3 och 4 samt dömdes öberg beträffande
punkten 1 för tjänstefel till tjugo dagsböter. Två justitieråd var
skiljaktiga i fråga om åtalet mot öberg på så sätt att de, som beträffande
åtalspunkterna 1 och 5 var ense med övriga ledamöter, fann
honom skyldig till tjänstefel, som ej var att anse som grovt, enligt
punkterna 3 och 4. — Berg dömdes till fängelse två år ävensom till
avsättning från sin dåvarande befattning som kapten i reserven.

502

Frågor om jävsförhållanden beträffande ledamot av kommunstyrelses
arbetsutskott m. m.

I en skrift till JO anförde Malcolm Tigerschiöld i huvudsak:

1) att kommunstyrelsen i Båstads kommun den 11 januari 1971 beslutat
att till ledamot i planeringskommittén (vilken skulle leda kommunens
långsiktiga planläggning, t. ex. markdispositioner) välja bl. a.
Arvid Jakobsson, som var fastighetsmäklare; detta efter förslag vid
sammanträdet av Jakobsson, att kommunstyrelsens arbetsutskotts ledamöter
— varav han utgjorde en — skulle ingå i denna kommitté;

2) att Jakobsson antecknats som närvarande och även synes ha deltagit
i arbetsutskottets beslut den 2 februari 1971 att hyra ut en stencileringsapparat
till hans fastighetsförmedling;

3) att Jakobsson likaledes antecknats som närvarande och synes ha
deltagit i arbetsutskottets beslut den 16 februari 1971 att föreslå kommunstyrelsen
att anta ett förslag till byggnadsplan för bl. a. Påarp
8: 7, till vilken fastighet Jakobsson till en betydande, exploaterbar del
stod som ägare;

4) att arbetsutskottet den 1 juni 1971 beslutat att hyra ut en lägenhet
i en kommunägd fastighet till den fastighetsförmedling Jakobsson
innehade, varvid Jakobsson — även om han enligt protokollet inte
deltog i beslutet — enligt uppgift inte lämnat sammanträdeslokalen då
frågan behandlades samt

5) att Jakobsson antecknats som närvarande och även synes ha deltagit
i arbetsutskottets beslut den 20 juli 1971 att avge yttrande rörande
uthyrning av lägenheter i en kommunens fastighet till bl. a. Jakobssons
fastighetsförmedling.

Kommunstyrelsen i Båstad inkom med yttrande och anförde bl. a.:

2) Frågan om uthyrning av en stencileringsapparat togs upp till behandling
sedan föredragningslistan genomgåtts. Jakobsson begärde själv
att ärendet skulle tas till protokollet. Apparaten användes inte på kommunalkontoret
och hyran för den har beräknats efter affärsmässiga
grunder.

3) Arbetsutskottets funktion i planfrågan är endast beredande och
inskränker sig till ett yttrande, medan det ankommer på fullmäktige
att besluta om antagande av planen. I föreliggande fall har beredning
skett jämväl i kommunstyrelsen. Jakobsson var då inte närvarande
i sammanträdeslokalen.

4) Lägenheten i fråga skulle användas som bostad åt personal anställd
i Jakobssons firma. Firman har dock senare meddelat, att man

503

avstår från lägenheten, som numera är uthyrd åt annan person.

5) För att arbetsutskottet skulle kunna yttra sig till kommunstyrelsen
i frågan torde det ha varit nödvändigt att inhämta vissa sakupplysningar
om bakgrunden till uthyrningen.

I infordrat yttrande anförde Jakobsson:

Till undvikande av missförstånd vill jag inledningsvis nämna, att den
i handlingarna omnämnda rörelsen med inregistrerad firma Arvid
Jakobssons Fastighetsförmedling fram till år 1968 ägdes av mig personligen.
Sistnämnda år överläts rörelsen till Aktiebolaget Bjärefastigheter,
vari jag äger majoritetsintresse. Bolaget drev fastighetsförmedling
under det gamla firmanamnet fram till den 1.7.1971, då den
delen av rörelsen överläts till min son kamrer John Arvid Jakobsson.

Beträffande de olika av anmälaren påtalade sammanträdestillfällena,
då enligt anmälarens uppfattning jäv förelegat eller jag eljest »agerat
inom det kommunala på ett sätt som väckt viss uppmärksamhet»,
vill jag anföra följande.

1) Vid det i anmälningsskriften omnämnda sammanträdet den 11.1.
1971 framförde jag min partigrupps förslag, som innebar att kommittén
borde bestå av sju ledamöter, varibland ledamöterna i kommunstyrelsens
arbetsutskott. Anmälaren ifrågasätter lämpligheten av att jag
som fastighetsmäklare är ledamot av den kommitté, som skall leda
den långsiktiga planläggningen, t. ex. markdispositioner, i kommunen.
Gentemot detta vill jag anföra dels att jag icke längre är fastighetsmäklare
och dels att kommittén icke har annat än en beredande och således
ej någon beslutande funktion i hithörande frågor. Att man såväl
inom min partigrupp som inom kommunstyrelsen verkligen önskat
att jag skulle ingå som ledamot i kommittén torde sammanhänga med
att jag i min snart 30-åriga verksamhet som kommunalman i bygden
och i min förutvarande verksamhet som fastighetsmäklare förvärvat
en avsevärd kännedom om alla delar av kommunen. Jag tror mig faktiskt
på grund därav kunna vara till god nytta för kommittén i dess
arbete.

2) Sedan sammanträdet den 2.2.1971 var avslutat och deltagarna
redo att lämna sammanträdeslokalen, nämndes från någon annan att
kommunen efter kommunsammanslagningen hade ett antal kontorsmaskiner,
som kunde säljas eller uthyras. Då anmälde jag att min dåvarande
firma kunde vara intresserad av att hyra en stencileringsapparat
till skälig hyra, vilket ledamöterna samfällt svarade ja till. Jag
anhöll, att detta fick tagas till protokollet så att kommunens revisorer
fick kännedom om var apparaten fanns. Månadshyran framräknades
efter affärsmässiga grunder av kommunalkontorets personal och har
utgjorts av 33: — kronor. Hyresförhållandet har numera upphört och
apparaten har återlämnats. En liknande apparat kunde ha förhyrts hos
praktiskt taget vilken firma som helst i branschen, t. o. m. kanske för
lägre hyra. Någon som helst vinning för mig har således icke förelegat
och jag har verkligen icke såsom anmälaren hävdat »utnyttjat min
ställning som kommunalman». — Påståendet att förfaringssättet står
i uppenbar strid med kommunallagen får stå för anmälarens egen räkning.

Jävsförhållande bestrides.

504

3) Hösten 1968 förvärvade AB Bjärefastigheter 1/2 av fastigheten
1/72 mantal av Påarp 8: 7 medan återstående hälft förvärvades år 1971.
Fastigheten, som numera har registerbeteckningen Påarp 8: 39, omfattar
totalt 4 hektar.

Redan år 1957 föreskrev Länsstyrelsen i Kristianstads län i resolution,
att byggnadsplan skulle upprättas för bl. a. den aktuella fastigheten
och för angränsande fastigheter. Byggnadsplaneförslag har tidigare
upprättats och utställts. I mitten av 60-talet utfördes den s. k.
Bjäreutredningen och även här fanns området upptaget som lämpligt
byggnadsplaneområde. Kommunalfullmäktige i Västra Bjäre kommun,
som nu ingår i Båstads kommun, har i princip uttalat att plan skulle
upprättas.

Allt detta har ägt rum innan AB Bjärefastigheter förvärvat någon
del av fastigheten. Vidare har byggnadsnämnden i Västra Bjäre låtit
omarbeta, på nytt utställa och för fastställelse godkänna planförslag
för bl. a. angiven fastighet.

Vid det aktuella sammanträdet den 16.2.1971 med arbetsutskottet
var jag särskilt anmodad att deltaga för överläggning om vissa detaljfrågor
i förslag till exploateringsavtal mellan kommunen och AB Bjärefastigheter,
vilket tillhör byggnadsplaneförslaget. Det bör understrykas,
att ett exploateringsavtal är resultatet av en dialog mellan båda
parter — kommunen och exploatören — där kommunen knappast ensidigt
kan föreskriva avtalspunkterna. Jag vill också påpeka, att i liknande
situationer tidigare och därefter exploatören alltid kallats till
sammanträdet för diskussion. Jag har således ej behandlats på ett annat
sätt utan likartat med andra exploatörer. Det kan vidare förtjäna
påpekas, att på det aktuella området förekommer viss äldre bebyggelse,
för vilken kommunen kan få skyldighet att lösa de aktuella frågorna
angående vatten och avlopp samt gator och vägar. Dessa kostnader
torde komma att avlastas kommunen, därest exploateringsavtalet
blir godkänt och byggnadsplanen fastställd. Vid kommunstyrelsens behandling
av ärendet var jag överhuvudtaget icke närvarande.

4) Vid sammanträdet med arbetsutskottet den 1.6.1971 beslöts på
ordförandens förslag om uthyrning av en lägenhet i det s. k. Magasinet
i Torekov (kv. Hamnen 3) till renhållningsentreprenör Fredrik Jönsson
som bostad åt personal. Efter detta beslut erinrade jag om att AB
Bjärefastigheter redan i början av året anhållit om förhyrning av lägenhet
till en person anställd i firman. Då ytterligare en lägenhet stått
obebodd en längre tid beslöt arbetsutskottet utan någon som helst diskussion
att bifalla min framställning.

Det bör härvidlag påpekas, att ordföranden icke nämnde att ytterligare
hyressökande till de hyreslediga lägenheterna fanns enligt en
s. k. kölista, som ej var officiell. Som en förklaring varför han ej omnämnt
detta förhållande har ordföranden uttalat, att han kände till att
samtliga sökande på listan hade bostad. Då AB Bjärefastigheter erhöll
kännedom om de faktiska förhållandena lämnades återbud på lägenheten
och den har sedermera uthyrts åt annan hyressökande som redan
hade bostad. Personligen har jag varken haft eller kunnat förvänta mig
någon som helst vinning eller fördel av hyresförhållandet.

Jäv bestrides.

5) Vad angår frågan om min närvaro vid sammanträdet den 20.7.
1971 skall påpekas, att jag kom för sent till sammanträdet ifråga och

505

inträdde i salen under behandling av frågan beträffande uthyrningen.
Ordföranden påpekade ej detta förhållande utan började man ställa
frågor till mig i ärendet på det informella sätt, som ofta sker i en styrelse
med så begränsat antal ledamöter.

Jag vill påpeka att arbetsutskottet ej fattade beslut i ärendet utan
endast yttrade sig i frågan. När kommunstyrelsen fattade beslut på
grund av det avgivna yttrandet var jag ej närvarande. Beslutet torde
därför icke såsom anmälaren vill göra gällande vara »direkt lagstridigt
enligt jävsreglerna i kommunallagen».

Tigerschiöld yttrade sig åter i ärendet.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande följande.

JO:s tillsyn omfattade ursprungligen i princip endast statliga befattningshavare.
Först genom riksdagsbeslut år 1957 utsträcktes tillsynen
till kommunala myndigheter och tjänstemän. Därvid stadgades även
vissa alltjämt gällande begränsningar i tillsynen i syfte att förebygga att
den kommunala självstyrelsen led intrång. Kort uttryckt kan sägas, att
JO ingriper huvudsakligen endast när fråga är om uppenbart övergrepp
eller eljest fel av allvarlig beskaffenhet. Min prövning av förevarande
ärende sker från denna utgångspunkt.

I 16 § kommunallagen sägs, att fullmäktig ej får deltaga i behandling
av ärende som personligen rör honom eller närstående. Enligt 37 §
andra stycket och 45 § skall denna bestämmelse äga tillämpning även
med avseende på ledamot i kommunstyrelse och sådan nämnd för
handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr som
sägs i 44 § andra stycket samma lag. Dock gäller här att jävig ledamot
inte ens får närvara då det ärende i vilket han är jävig handläggs. Dessa
jävsregler är inte direkt tillämpliga för kommunala organ med renodlat
beredande uppgifter. Kommunstyrelses arbetsutskott intar normalt
en stark ställning och har inte bara beredande uppgifter utan utövar
även delegerad beslutanderätt. Jävsreglerna blir då tillämpliga. Till
belysning av det sagda må framhållas, att i kommunförbundets förslag
till normalreglemente för kommunstyrelse kommunallagens jävsbestämmelser
uttryckligen sagts vara tillämpliga på arbetsutskottet. Eftersom
kommunstyrelsens i Båstad arbetsutskott också har andra funktioner
än rent beredande sådana måste jävsreglerna alltså anses tilllämpliga
på utskottets ledamöter.

Vad så angår de särskilda klagopunkterna vill jag säga följande.

1) I ärendet är upplyst, att planeringskommittén har endast beredande
funktioner — låt vara betydelsefulla sådana. Härav följer, att
kommunallagens jävsregler inte är direkt tillämpliga på kommitténs
ledamöter. Till belysning av det problem klaganden dragit upp vill jag
även nämna, att konstitutionsutskottet i sitt i anledning av Kungl.

506

Maj:ts proposition med förslag till kommunallag avgivna utlåtande
22/1953 (sid. 42) sade, att jäv inte kan anses komma i fråga för ledamot
av ett kommunalt organ blott på den grund att han såsom verksam
inom viss näringsgren kan ha intresse och kanske ekonomisk nytta
av att ett ärende avgörs på visst sätt. Mot bakgrund av det framdragna
vill jag — oavsett om Jakobsson vid den aktuella tidpunkten var verksam
som fastighetsmäklare eller ej — inte beteckna det som fel att
kommunstyrelsen invalde honom i planeringskommittén.

Inte heller kan jag finna att hinder mött för Jakobsson att delta i
valet av kommittéledamöter. I kommunallagskommitténs betänkande
III (SOU 1952: 14, sid. 250) framhölls, att »när den offentligrättsliga
skyldigheten för kommunmedlem att mottaga kommunalt förtroendeuppdrag
aktualiseras genom att någon föreslås till dylikt uppdrag, frågan
icke bör anses röra den föreslagne personligen i den mening som
avses med den ifrågasatta bestämmelsen. Denna bör sålunda t. ex. ej
hindra fullmäktig, som föreslagits till ledamot i kommunens styrelse,
att deltaga i valet av styrelsen».

2) Även om Jakobsson strängt taget bort avlägsna sig då frågan om
förhyrning av stencileringsapparaten kom upp i arbetsutskottet, finner
jag dock — med hänsyn till ärendets ringa vikt och till att hyran påstås
senare ha uträknats efter affärsmässiga grunder av kommunalkontorets
personal — vad som i denna del förevarit icke motivera vidare
åtgärd från min sida.

3) I förevarande fall har beredning skett även i kommunstyrelsen,
där för övrigt arbetsutskottets förslag avslogs efter votering. När kommunstyrelsen
behandlade frågan, var Jakobsson överhuvudtaget inte
närvarande. Jakobsson har uppgett, att han särskilt anmodats att som
exploatör deltaga i utskottssammanträdet för överläggning om vissa detaljfrågor
i ett förslag till exploateringsavtal samt att exploatören regelmässigt
kallas till sådant sammanträde för diskussion rörande avtalspunkterna.

Skäl kan anföras för att Jakobsson i detta fall varit att anse som
personligen berörd av ärendet och att han följaktligen på grund av jäv
bort avträda sedan han lämnat begärda upplysningar. Saken är dock
icke höjd över diskussion och det förhållandet att han deltog i yttrandets
avgivande, kan inte läggas honom till last som tjänstefel.

4) Beslutet att hyra ut en lägenhet till Arvid Jakobssons fastighetsförmedling
måste — med hänsyn till Jakobssons majoritetsintresse i
bolaget — anses ha rört Jakobsson personligen så att han som jävig
borde ha avträtt från sammanträdet. Som förut sagts är det enligt gällande
jävsregler nämligen inte tillräckligt att vederbörande ej deltar i
beslutet. Det kan här heller inte uteslutas att utskottet vid beslutsfattandet
medvetet eller omedvetet påverkats av Jakobssons närvaro. Enligt
vad Jakobsson uppgett lämnades inte besked om att det fanns flera

507

spekulanter till lägenheten. När firman sedermera fick vetskap härom,
lämnades återbud och uthyrning skedde till en av de på kölistan upptagna
personerna. Med hänsyn till förhållandena kan Jakobssons underlåtenhet
att avlägsna sig från sammanträdeslokalen i allt fall inte
rubriceras som tjänstefel.

5) Arbetsutskottet fattade inte beslut i frågan — som gällde den uthyrning
som berörts ovan under 4 — utan lämnade endast ett begärt
yttrande till kommunstyrelsen. Vid frågans senare behandling i kommunstyrelsen
var Jakobsson inte närvarande. Jag kan inte finna att det
inträffade ger anledning till någon kritik från min sida.

Beslut om indragning av skolmåltid har fattats av skolstyrelse
innan kommunfullmäktige prövat saken

Kommunfullmäktige i Nacka kommun beslöt vid sammanträde den
22 februari 1971 att anslå 625.000 kr. till mellanmål vid kommunens
skolor under 1971. I den av fullmäktige den 25 oktober 1971 antagna
budgeten för 1972 anslogs medel för fortsatt tillhandahållande av sådana
mellanmål. I skrivelse den 18 augusti 1972 till kommunstyrelsen anförde
skolstyrelsen följande.

Skolstyrelsen har vid sammanträde den 17.8.1972 behandlat frågan
om servering av mellanmål till skolelever under höstterminen 1972.

Av det i budgeten för ändamålet upptagna beloppet återstår ca
250.000:— kr., vilket skulle räcka till servering i samma omfattning
som under vårterminen.

Skolstyrelsen har emellertid av hänsyn till kommunens ekonomiska
situation och då man befarar att medel ej kommer att beviljas i 1973
års budget för ändamålet ansett, att mellanmålet bör slopas redan nu.
Styrelsen anser också, att det är lämpligare att göra förändringen vid
läsårets början än vid terminsskiftet.

Skolstyrelsen har därför beslutat
att hos kommunstyrelsen föreslå, att mellanmålet i skolorna omedelbart
indrages och

att i avvaktan på kommunstyrelsens beslut icke servera mellanmål
fr.o.m. höstterminens början.

Vid sammanträde med kommunstyrelsen den 5 september 1972 beslöt
styrelsen med 8 röster mot 7 att hos kommunfullmäktige tillstyrka att
mellanmålet omedelbart indrogs, med 8 röster mot 7 att uttala att
mellanmålet inte skulle serveras intill dess kommunfullmäktige fattat
beslut i ärendet samt med 7 röster mot 7 och ordförandens utslagsröst
samt 1 nedlagd röst att hos kommunfullmäktige avstyrka ett yrkande
att skolstyrelsens handlande skulle förklaras helt felaktigt. Vid kommunfullmäktiges
sammanträde den 25 september 1972 biföll fullmäktige
kommunstyrelsens förslag. Mot beslutet anfördes följande reservation.

508

Den socialdemokratiska gruppen i kommunfullmäktige reserverar sig
genom undertecknad mot kommunfullmäktiges beslut att godkänna
skolstyrelsens borgerliga majoritetsbeslut av den 17 augusti 1972, § 320,
innebärande att skolstyrelsen icke längre ansåg sig förpliktigad att verkställa
fullmäktiges beslut av den 22 februari 1971, § 39, om att servera
mellanmål i kommunens skolor. Beslutet om fortsatt mellanmål har
dessutom fattats av kommunfullmäktige i samband med budgetbeslutet
i kommunfullmäktige den 25 oktober 1971, § 353.

Angående kompetensfrågan önskar jag framhålla följande.

Det beslutande organet, kommunfullmäktige, har således beslutat att
mellanmål skall serveras i skolorna samt anvisat anslag härför.

För kännedom kan det nämnas att beslutet i fullmäktige tillkommit
med anledning av motion i kommunfullmäktige.

Förvaltnings- och verkställighetsorganet, skolstyrelsen, har nu således
genom den borgerliga majoriteten beslutat att verkställandet av fullmäktiges
beslut skulle upphöra fr.o.m. höstterminens början innevarande
år utan att först invänta beslut av den beslutande församlingen,
kommunfullmäktige.

Här föreligger enligt vår mening ett klart kompetensöverskridande
jämlikt reglerna i 4 § kommunallagen. Där framkommer att kommunens
beslutanderätt utövas av kommunfullmäktige och att verkställighet
tillkommer kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder.

Skolstyrelsens uppgifter enligt skollagen anges särskilt i 9—10 §§2
kap. nämnda lag.

9 § Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets
område, följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och
taga erforderliga initiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen
tillfredsställande utbildning.

Skolstyrelsen skall vidare

a) i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter
avseende skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning
och verkställighet,

b) tillse, att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter
och sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c) främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning samt

d) verka för samarbete mellan hem och skola.

10 § ger anvisning — genom hänvisning till ett antal ytterligare paragrafer
— på vissa konkreta uppgifter och tillägger i ett sista stycke:
”Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas
handläggning enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.”

Av skolstyrelsens befogenheter enligt skollagen och kommunallagen
framgår det således med all önskvärd tydlighet att skolstyrelsen överskridit
sina befogenheter.

Det verkställande organets egenmäktiga förfarande har nu godkänts
av den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige. Med detta förfarande
har en ny kommunal praxis bildats i Nacka kommun innebärande,
att de verkställande organen själva får avgöra om de ska verkställa
de beslut som fattats i kommunfullmäktige under förutsättning att
majoriteten i det aktuella förvaltningsorganet, som nu skett, i förväg
säkerställer sig om stöd av majoritetsgrupperna i den beslutande församlingen,
kommunfullmäktige. Minoriteten i fullmäktige ställs i sådana
fall inför fullbordat faktum, vilket icke överensstämmer med intentionerna
i kommunallagen och ej heller med kommunal praxis.

509

Den socialdemokratiska fullmäktigegruppen beklagar att den borgerliga
majoriteten på detta flagranta sätt utnyttjat sin maktställning.

I skrivelse från Nacka SSU-krets hemställdes att JO skulle utreda om
skolstyrelsens förfaringssätt överensstämmer med de intentioner som
ges i kommunallagen och skollagen vad gäller skolstyrelsens kompetensområde.

Efter remiss inkom skolstyrelsen i Nacka kommun med yttrande i
vilket bl.a. anfördes att vid en bedömning av skolstyrelsens beslut måste
beaktas att skolstyrelsen vid sammanträdet den 17 augusti måste fatta
beslut i ärendet och detta av organisatoriska och personaladministrativa
skäl. Frågan kunde då ej uppskjutas. Kommunfullmäktiges närmaste
sammanträde skulle hållas den 25 september. Kommunstyrelsens och
kommunfullmäktiges beslut sedermera då man stött skolstyrelsens beslut
visade att skolstyrelsen vid sin behandling av frågan rätt uppfattat
kommunfullmäktiges intentioner i ärendet. Skolstyrelsen tillbakavisade
därför den kritik som framförts av Nacka SSU-krets.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

I 4 § kommunallagen ges de grundläggande bestämmelserna för
kompetensfördelningen inom den kommunala självstyrelsen. Enligt
dessa utövas kommuns beslutanderätt av kommunfullmäktige, medan
förvaltning och verkställighet tillkommer kommunstyrelsen och kommunens
övriga nämnder. Om kommunstyrelsen sägs i 30 § kommunallagen
att styrelsen skall leda förvaltningen av kommunens angelägenheter
och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Styrelsen skall
med uppmärksamhet följa de frågor, som kan inverka på kommunens
utveckling och ekonomiska ställning, samt hos kommunfullmäktige
och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar,
som finnes påkallade. Styrelsen har vidare bl.a. att ombesörja
verkställighet av kommunfullmäktiges beslut, i den mån ej verkställigheten
uppdragits åt annan. Om skolstyrelsen sägs i 2 kap. 9 §
skollagen att denna skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets
område, följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och ta
erforderliga initiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredsställande
utbildning. Skolstyrelsen skall vidare bl.a. i den mån det
ej tillkommer annan ombesörja de angelägenheter avseende skolväsendet
i kommunen, vilka är att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Upplyst är att kommunfullmäktige fattat beslut om tillhandahållande
av mellanmål i kommunens skolor och anvisat medel till ändamålet för
1972. Verkställigheten härav ankom på skolstyrelsen.

Det är självklart att de kommunala verkställighetsorganen skall lojalt
sätta kommunfullmäktiges beslut i verket. Det kravet måste emellertid
samtidigt ställas på dem att de fullgör uppgiften med omdöme och
under tillvaratagande av kommunens intressen. Besluten skall inte verk -

510

ställas slaviskt eller blint. Inte bara kommunstyrelsen utan också övriga
verkställighetsorgan skall hos kommunfullmäktige göra framställningar
som finnes påkallade på grund av förhållanden som påverkar verkställigheten.
Kaijser har härom uttalat (Kommunallagarna II, fjärde uppl.,
s. 333) att om organet känner sig bestämt övertygat om att ett verkställande
skulle bli till uppenbar nackdel för kommunen, exempelvis
därför att beslutsförutsättningarna ändrats, organet bör söka få en
skyndsam omprövning av beslutet till stånd.

Mot bakgrund av vad nu sagts finner jag att någon anmärkning ej
kan riktas mot skolstyrelsen för att styrelsen i augusti 1972 tog initiativ
till en omprövning av beslutet om mellanmål i skolorna.

Skolstyrelsen beslöt emellertid samtidigt att inställa sin verkställighet
av mellanmålsbeslutet med påföljd att då höstterminen började några
gratis mellanmål ej längre serverades i skolorna. Ett verkställighetsorgan
kan naturligtvis undantagsvis ställas inför en situation där ett
verkställande framstår som uppenbart oförenligt med kommunens intressen.
Det kan då ej vara verkställighetsorganet förmenat att på
eget initiativ inhibera verkställigheten till dess kommunfullmäktige fått
tillfälle att ompröva sitt beslut. Det torde tvärtom få anses åligga
organet att i sådana speciella fall låta verkställigheten anstå. Såvitt
framgår av redogörelsen för det aktuella ärendet förelåg dock inte ett
sd akut och trängande behov av omprövning. Ett särskilt skäl att iaktta
återhållsamhet utgjorde också den omständigheten att mellanmålsbeslutet
kunde sägas konstituera en rätt för eleverna till mellanmål
under skolgången. Av hänsyn till deras rättssäkerhet borde därför särskild
försiktighet iakttas i sammanhanget. Å andra sidan kan ej bortses
från att skolstyrelsens beslut kunde överklagas genom kommunalbesvär
och den enskildes rätt härigenom skyddas, även om skyddet blev tämligen
illusoriskt genom att länsstyrelsen knappast kunde antas hinna
undanröja beslutet innan frågan behandlades i kommunfullmäktige.
Ehuru jag anser att skolstyrelsen handlade förhastat och utan erforderligt
stöd i sakförhållandena då styrelsen avbröt verkställigheten av
mellanmålsbeslutet, innan kommunfullmäktige prövat frågan och beslutat
härom, vill jag med hänsyn till det speciella sätt på vilket den
kommunala förvaltningen och medborgarkontrollen över densamma är
uppbyggt dock ej göra gällande att felet var av den beskaffenhet att
ansvar för tjänstefel kan komma i fråga. Med de nu gjorda uttalandena
är ärendet därför avslutat.

511

Tjänstemannafrågor

Åtal mot kommunalkamrer för underlåtenhet att i tid vidta åtgärder
för att pension skulle utgå till kommunal tjänsteman

Ombudsmannen för Svenska Kommunalarbetareförbundets Skaraborgsavdelning
Gösta Kenndal klagade i en den 19 oktober 1972 till
JO inkommen skrift över att kommunalkamreren Lars-Åke Eckervald
i Stenstorps kommun gjort sig skyldig till avsevärt dröjsmål vid utbetalning
av pension till f.d. kokerskan i kommunens tjänst Elsa Kvist.

Yttranden inhämtades från kommunstyrelsen och Eckervald.

JO Lundvik uppdrog härefter åt länsåklagaren i Skaraborgs län att
verkställa förundersökning i saken.

Den 10 april 1973 inkom länsåklagaren Sven-OIof Håkansson med
förundersökningsprotokoll och yttrande. Håkansson ansåg att Eckervald
genom sin underlåtenhet att tillse att Kvist inom tillbörlig tid
utfått sin pension gjort sig skyldig till tjänstefel.

Ytterligare utredning förebragtes.

JO Lundvik anförde i en den 27 juni 1973 dagtecknad åtalsinstruktion
följande.

Av utredningen framgår att Eckervald i sin egenskap av kommunalkamrer
var ansvarig för att kommunens beslut om pension till Kvist
verkställdes i rätt tid och på rätt sätt.

Kvist ansökte den 1 september 1970 om avsked med pension från
och med den 1 oktober 1970. Ansökningen bifölls men det överenskoms
att Kvist tills vidare skulle stå kvar i tjänst till dess ny kokerska kunde
tillträda. Ny kokerska anställdes den 1 december 1970 och tillträdde
tjänsten den 1 januari 1971.

Även om Eckervald inte var fullt införstådd med när Kvist skulle
sluta, måste det dock under hösten 1970 ha stått klart för honom att
pensionsavgången var nära förestående. Han borde därför redan under
hösten 1970 ha vidtagit åtgärder för att pensionen skulle kunna börja
utgå när Kvist avgick.

Eckervald fick i januari 1971 klart för sig att Kvist avgått från sin
tjänst med utgången av december. Eftersom han inte tidigare vidtagit
åtgärder för att få hennes pensionsfråga ordnad borde han nu omedelbart
ha föranstaltat om sådana åtgärder. Enligt det i Stenstorps kommun
gällande normalpensionsreglementet för arbetstagare hos kommuner,
KPR, 23 § 2 p. utbetalas pensionsförmån normalt månadsvis. Över -

512

enskommelse eller beslut av pensionsmyndigheten om andra utbetalningstider
föreligger, såvitt framgår av utredningen, icke. Pension borde
därför rätteligen ha utbetalats till Kvist första gången i januari 1971 och
därefter regelbundet varje månad.

Eckervald vidtog emellertid under våren 1971 inte självmant några
åtgärder för uträkning och utbetalning av pension till Kvist, utan lät
tiden gå tills Kvist i april eller maj 1971 själv hörde av sig. Det kan
inte ha inneburit något särskilt tidskrävande arbete att ta fram uppgifter
om Kvists kommunala anställningar, som hela tiden varit knutna
till Stenstorps kommun eller ett kommunalförbund vari Stenstorps kommun
ingick. Hjälp med uträknandet av pensionen kunde för övrigt ha
erhållits från Kommunernas Pensionsanstalt (KPA).

Såsom framgår av utredningen kände Eckervald också till möjligheten
att koppla in KPA. Redan på ett tidigt stadium var det tydligen
hans tanke att anlita KPA, men han avsåg därvid att låta registrera
alla anställda inom kommunen, inklusive Kvist, på en gång och att låta
arbetet härmed utföras av en praktikant som senare skulle anställas på
kommunalkontoret.

På denna punkt har emellertid omdömet uppenbarligen svikit Eckervald.
Han borde nämligen ha insett att arbetet med registreringen av
alla anställda kunde komma att dra ut på tiden och att det inte kunde
vara rimligt att låta avgörandet av Kvists pensionsfråga fördröjas av
arbetet med registrering av icke-aktuella pensionsfall.

När Kvist sedan i april eller maj 1971 vände sig till Eckervald och
frågade om sin pension, borde det ha framstått som angeläget för
honom att snarast söka lösa hennes pensionsfråga. Att han då uppmanade
Kvist att i samråd med Kenndal räkna fram ett pensionsbelopp
som kunde utbetalas preliminärt av kommunen i väntan på ett definitivt
pensionsbesked kan i och för sig godtagas. Med hänsyn till det stora
dröjsmål som redan förevarit borde Eckervald emellertid inte ha förhållit
sig passiv ända till den 1 juli, då Kenndal hörde av sig, utan han
borde själv långt tidigare ha tagit kontakt med Kvist eller Kenndal för
att höra efter hur det gick med uträkningen av den preliminära pensionen.
Vidare borde han i detta skede ha frångått sin avsikt att låta
registrera Kvist hos KPA samtidigt med alla andra anställda, vilkas
pensionsfråga ännu ej aktualiserats, och i stället ha tagit upp och till
KPA anmält hennes pensionsfråga separat för att så snart som möjligt
få definitivt besked om hennes pension.

Sedan överenskommelse den 1 juli 1971 träffats mellan Kenndal och
Eckervald om utbetalning av preliminär pension till Kvist med 500
kr/mån, borde det ha stått klart för Eckervald — inte minst med tanke
på att Kvist då fått vänta i hela sex månader på pension — att utbetalning
av preliminär pension för förfluten tid måste ske snarast
möjligt. Först den 21 september 1971 gjordes emellertid en utbetalning

513

med 4 000 kr (varifrån dock avgick preliminär skatt med 488 kr), avseende
tiden januari—augusti 1971, vilket uppenbarligen var alldeles
för sent.

Utredningen har inte bragt full klarhet i vad som orsakade detta
dröjsmål. Eckervald har hänvisat till att kommunalkontoret varit stängt
under fjorton dagar i juli och att i övrigt under tiden den 1 juli—den
15 augusti han och övrig personal växelvis haft semester. Med hänsyn
till att Kvist redan fått vänta sex månader på sin pension borde dock
utbetalningen till henne — som rimligen inte kan ha krävt lång tid —
ha gjorts omedelbart och i allt fall inte ha fått anstå till den 21 september.

Under hösten 1971 utfördes arbetet med registrering av alla anställda
inom kommunen för pensionering genom KPA. Arbetet blev klart i
november och uppgifter för samtliga anställda, däribland Kvist, insändes
i december till KPA.

Kvists pensionsfall bröts alltså inte ut för separat behandling trots
att Eckervald måste ha förstått att utredningen av samtliga anställdas
pensionsförhållanden skulle komma att ta lång tid.

Som särskilt anmärkningsvärt framstår att efter utbetalningen till
Kvist i september 1971 av preliminär pension för januari—augusti 1971
några ytterligare utbetalningar av sådan pension inte skedde under det
året.

Eckervald har i denna del uppgivit att det varit hans avsikt att den
preliminära pensionen om 500 kr i månaden skulle betalas ut fortlöpande
varje månad fr.o.m. september 1971, och att han hade den
uppfattningen att han givit i uppdrag åt avlöningsförrättaren att sköta
denna utbetalning i samband med att lönerna utbetalades. Han har
vidare uttalat att han inte hade känt till, att de preliminära beloppen
senare inte utgick regelbundet, beroende på att avlöningsförrättaren
hade missuppfattat utbetalningsordern, och att rättelse skulle ha skett
om Kvist bara hade meddelat att hon inte fick den preliminära pensionen.

Även om det förhöll sig så som Eckervald påstått, borde Eckervald
ha tillsett att ordern effektuerades, inte minst med hänsyn till det
dröjsmål som redan förevarit och till att det definitiva bestämmandet
av Kvists pension skulle komma att dra ut på tiden.

Från och med januari månad 1972 utbetalades pension till Kvist
från KPA. Däremot dröjde det ända till oktober 1972 innan hon fick
resterande pension för år 1971. I denna del vill jag säga följande.

Sekreteraren Per Persson vid KPA har uppgivit att KPA på förfrågan
under hand från kommunen upplyst denna om att Kvists pension den
1 januari 1971 skulle vara 1 065 kr/mån. När förfrågningen gjordes och
när svar lämnades framgår inte av Perssons uppgifter. Av allt att döma
torde emellertid kommunen ha framställt sin underhandsförfrågan

33 Riksdagen 1974.

2 sami. Nr 2

514

ungefär samtidigt som den begärde KPA:s hjälp med att utreda och
uträkna Kvists pension fr.o.m. den 1 januari 1972, dvs i mitten av december
1971. Svar på förfrågningen fick kommunen i varje fall i januari
1972. I protokollet från sammanträde med lönenämnden den 13 januari
1972 antecknades sålunda, att det anmäldes att KPA uträknat pensionen
till Kvist för år 1971 och att beloppet skulle vara 1 065 kr/mån.
Eckervald var närvarande viji detta sammanträde som sekreterare.

Vidare har Eckervald, enligt vad han själv uppgivit vid den kompletterande
förundersökningen, någon gång under januari månad 1972 — i
samband med att löneuppgiftema för år 1971 lämnades — upptäckt
att Kvist inte fått någon pension för tiden september—december 1971.
Han hade då frågat avlöningsförrättaren härom och hon hade bekräftat
att någon preliminär pension inte hade utgått för denna tid.

Eckervald har med andra ord i januari 1972 fått veta hur hög pension
Kvist rätteligen borde ha fått under 1971. Han har vidare i samma
månad fått klart för sig att inte ens den avtalade preliminära pensionen
utgått till Kvist för tiden september—december 1971. Så snart Eckervald
kommit till klarhet om dessa förhållanden måste det för honom,
som genom sin tidigare handläggning av ärendet förorsakat dröjsmålet
med det definitiva bestämmandet av Kvists pension, ha framstått som
en angelägenhet av allra största vikt att kommunens till drygt 8 000
kr uppgående pensionsskuld till Kvist snarast reglerades. Eckervald
borde därför genast ha ombesörjt att skuldbeloppet utbetalades till
Kvist.

Inte ens i Idetta skede tog emellertid Eckervald något initiativ till
utbetalning av resterande pension för år 1971 utan förföll i den passivitet
som utmärkt hans handläggning av ärendet redan från början. Först
sedan Kvist i september 1972 kontaktat Kenndal och denne i sin tur
vänt sig till Eckervald med krav på omedelbar utbetalning av pensionsskulden,
lät Eckervald i början av oktober 1972 betala skulden med
ränta.

Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera, att de löpande månadsutbetalningama
av Kvists pension kom i gång först i januari 1972 eller
alltså ett år för sent och att slutreglering av hennes pension för år
1971 kom till stånd först i oktober 1972 sedan en mindre del preliminärt
utbetalats i september 1971.

För en pensionstagare är det i regel av den allra största betydelse att
snarast komma i åtnjutande av pensionen, som ofta är hans enda eller
i allt fall huvudsakliga levebröd. Även om Kvist hade en sparad slant
att taga av i avbidan på att pensionen skulle börja utgå och även i
betraktande av att hon visat en ovanligt stor tålmodighet, framstår
Eckervalds försumlighet att låta henne få ut vad hon hade rätt till som
något ytterligt allvarligt.

Eckervald har till sitt försvar åberopat att han haft en mycket stor

515

arbetsbörda sammanhängande med att kommunalkontoret var underbemannat
och att arbetet släpat efter till följd av att Eckervald varit
sjukskriven vissa tider under andra halvåret 1970. Vidare har han
hänvisat till att han inte hade någon erfarenhet av pensionsärenden.
Såvitt rör underlåtenheten att tidigare under år 1972 utbetala vad som
resterade för 1971 har Eckervald lämnat huvudsakligen två förklaringar.
Den ena är att han ansett att kommunen i sammanhanget
spelade samma roll som en bankinrättning, varifrån beloppet skulle
utbetalas med ränta till Kvist så fort hon det begärde. Den andra är
att kommunen under de tre första kvartalen befann sig i en svår likviditetskris,
som gjorde att varenda krona behövdes. Med hänsyn härtill
och då Kvists pension fortlöpande utbetalades för år 1972 samt då hon
skulle få ränta på icke reglerat belopp för år 1971 har Eckervald ansett
att slutbetalningen kunde anstå tills det kom en anfordran från Kvist.

Att Eckervald haft en stor arbetsbörda och saknat erfarenhet av pensionsärenden
skall icke betvivlas. Med hänsyn till att han utan omgång
kunnat få hjälp av KPA med Kvists pensionsfråga kan nu angivna omständigheter
dock inte fritaga Eckervald från ansvar. I viss utsträckning
har Eckervald vidtagit åtgärder men detta har skett sent och först efter
påstötning från Kenndal. I den mån Eckervald till äventyrs i tid givit
order om utbetalning av det engångsbelopp, varom överenskommelse
träffats den 1 juli 1971, eller han beordrat fortsatta utbetalningar av
en till 500 kronor i månaden preliminärt bestämd pension för återstoden
av 1971 så har han dock icke tillsett att dessa order blivit effektuerade.

Vad angår dröjsmålet under år 1972 med slutreglering av pensionen
för 1971 kan vad Eckervald anfört till sitt försvar inte godtagas. Det
har sålunda otvivelaktigt ålegat honom att utan anfordran snarast möjligt
reglera kommunens pensionsskuld till Kvist. En sak för sig är att
han hade kunnat träffa en överenskommelse med Kvist om att låta
pengarna innestå tills vidare hos kommunen mot ränta. Någon sådan
överenskommelse har emellertid enligt vad Eckervald själv uppgivit
ej träffats.

Mot bakgrund av det sålunda anförda finner jag att Eckervald i sådan
mån åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten att han ej bör undgå
ansvar för tjänstefel. Åtal skall ske enligt följande gärningsbeskrivning.

Gärningsbeskrivning

Sedan kokerskan Elsa Kvist den 31 december 1970 avgått ur Stenstorps
kommuns tjänst med rätt till pension, har det ålegat Eckervald
att vidtaga åtgärder för att pensionen skulle utgå. Eckervald har åsidosatt
denna sin plikt. Som följd härav har pensionsutbetalningar till
Kvist i stadgad ordning börjat först i januari 1972 och reglering av
Kvists pension för år 1971 skett först i oktober 1972.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.

516

Åtalet skall väckas vid Falköpings tingsrätt. I målet bör Kvist höras
såsom målsägande och Kenndal såsom vittne.

JO uppdrog åt länsåklagaren i Skaraborgs län att väcka och utföra
åtal mot Eckervald i enlighet med åtalsinstruktionen.

Håkansson yrkade vid Falköpings tingsrätt ansvar å Eckervald i
enlighet med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 16 oktober 1973 och dömde
därvid Eckervald jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel till
tjugofem dagsböter å tjugoen kronor.

I tingsrättens dom antecknades bl.a. att Eckervald till en början förnekat,
att han åsidosatt sin plikt eller ådagalagt oförstånd under pensionsärendets
gång, och bestritt ansvar för tjänstefel för den mindre
försummelse som i pensionsärendet förekommit å hans sida. I slutet av
huvudförhandlingen inför tingsrätten hade emellertid Eckervald i samband
med slutförandet av sin talan erkänt att han gjort sig skyldig till
tjänstefel i enlighet med åtalet.

Efter att ha redogjort för åklagarens utveckling av åtalet anförde
tingsrätten i domskälen följande.

Elsa Kvist har hörts som målsägande i anledning av åtalet och
berättat. Hon känner Eckervald sedan länge men de har inte haft något
med varandra att göra under hennes tjänstgöring i kommunen. Hon
bor i kommunalhuset, samma fastighet där kommunalkontoret är inrymt.
Hyran har dragits på hennes lön. Efter det hon gått i pension
har hon, genom sin bank, låtit inbetala hyran till kommunen. Redan
före avgången ur tjänsten hade hon räknat fram ett ungefärligt månatligt
pensionsbelopp efter skatt om 500 kronor i månaden. När efter pensioneringen
inga pensionsbetalningar kom, tog hon av egna, sparade
medel ut omkring 6 000 kronor från sin bankräkning för sitt uppehälle.
Hon hade dessutom i januari 1971 fått ut retroaktiv semesterersättning
m.m. från kommunen. Hon tyckte det var obehagligt att
stöta på hos Eckervald, som hon trodde hade hand om pensionsärendet.
för att få ut sin pension. Först i maj eller möjligen i början av juni
1971, sedan förutvarande arbetskamrater uppmuntrat henne därtill,
vände hon sig till Eckervald rörande pensionen. Han svarade henne att
det var besvärligt och att det egentligen inte var han utan KPA som
skulle lia hand om pensionsärendet. Vid detta sammanträffande med
Eckervald hade hon nog sin egen pensionsuträkning med sig. Eckervald
ringde senare upp henne och anmodade henne att kontakta Kenndal.
Hon fick stöta på ytterligare en gång hos Eckervald innan hon sedan
i september 1971 fick ut pension för tiden januari—augusti 1971 med
500 kronor för varje månad. Hon hade klart för sig att hon skulle få
mera för dessa månader. Från och med januari 1972 fick hon pensionen
från KPA, det rörde sig om cirka 800 kronor netto efter skatt per
månad. Vid deklarationstiden i början av år 1972 mottog hon besök
av Eckervald, som då upplyste henne om ett fel i den kontrolluppgift

517

hon fått från kommunen. Vid det tillfället förekom intet tal om pensionen.
Först på hösten 1972, troligen i september, uppsökte hon Kenndal
för att få reda på om hon kunde fordra ränta för den pension hon
inte utfått. Kenndal tyckte att det var oförskämt att hon då ännu icke
fått sin pension reglerad. Han ringde i hennes närvaro till Eckervald.
Sedan blev pensionen slutreglerad. Elsa Kvist har numera utfått vad
hon skall ha av kommunen.

Eckervald, som vitsordat av åklagaren angivna data och belopp, har
förklarat att han har haft ansvaret för att Elsa Kvist erhöll henne
tillkommande pension samt vidare uppgivit. Han har varit kommunalkamrer
i Stenstorps kommun allt sedan 1963. Av kommunens cirka
60—70 anställda har hittills ingen utom Elsa Kvist avgått med pension.
Avtal föreligger mellan kommunen och KPA därom att KPA skall ha
hand om pensionsärendena; erforderlig registrering av de anställda hos
KPA hade vid den tid då hon skulle avgå med pension ännu icke skett.
Det var meningen, att detta arbete skulle påbörjas vid den tiden. Hans
enorma arbetsbörda gjorde det dock omöjligt för honom att själv syssla
med detta arbete utan det uppsköts i avvaktan på att en socionomaspirant
skulle tjänstgöra i kommunen efter sommaren 1971. Eckervald
tror inte att han fick reda på att Elsa Kvist gått i pension förrän han
deltog i den avskedsfest som i mars 1971 hölls för henne. Den stora
arbetsbördan måste ha varit anledningen till att ingenting gjordes åt
Elsa Kvists pensionsfråga. Kommunalkontoret var underbemannat,
en tillstyrkt förstärkning blev inte av. Först i maj 1971 hörde Elsa
Kvist av sig, hon hade då med sig sin uträkning av pensionen. Efter
uppmaning av Eckervald återkom hon någon dag senare med kompletterande
uppgifter rörande sina anställningstider, vilka Eckervald hade
svårt att få fram. Då Eckervald även då hade mycket att göra, gjorde
han intet åt hennes pensionsfråga utom det att han skrev till KPA med
begäran om blanketter och information rörande erforderliga åtgärder.
Det är riktigt att Kenndal tog kontakt med Eckervald i början av juli
1971 och att det då träffades överenskommelse rörande den preliminära
pensionen. Semester pågick då, kommunalkontoret var helt
stängt någon vecka under juli månad. Detta kan ha varit anledningen
till att utbetalningen av den preliminära pensionen till Elsa Kvist ej
skedde förrän i september 1971; möjligen har den utskrivna betalningsanvisningen
blivit liggande i avvaktan på attest respektive utanordning.
Eckervald kontrollerade icke detta. Ej heller kontrollerade han att
preliminärpensionen i fortsättningen utbetalades till Elsa Kvist. Han
tror att han givit en av kontoristerna på kommunalkontoret instruktion
om sådana fortsatta utbetalningar men det måste ha blivit något missförstånd
i detta hänseende. När pensionsuträkningen kom från KPA
bedömde Eckervald, som hade klart för sig att Elsa Kvist i vart fall
hade att fordra vad som skilde mellan preliminärpensionsbeloppen och
de belopp som enligt uträkningen skulle utgått, saken så att pengarna
stod lika säkra inne hos kommunen som i en bank. Vid besöket hos
Elsa Kvist i februari 1972 fick han det intrycket att det ej var så
bråttom med slutregleringen av hennes pension för år 1971. Det var nog
tal om regleringen av kommunens skuld men han minns ej vad Elsa
Kvist svarade. Vid denna tid, första halvåret 1972, befann sig kommunen
i en likviditetskris. — Anledningen till att han icke såg till att
uträkningen av hennes pension och framtagningen av därför erforderliga
uppgifter skedde med förtur före de övriga anställdas registrering

518

hos KPA var den att han utgick från den förutsättningen att hon regelmässigt
erhöll den överenskomna preliminärpensionen.

Eckervald har vidare uppgivit. Personalen på kommunalkontoret bestod
av honom själv och två kontorister. Han hade att svara för budgetfrågor
och bokslut; han fungerade som sekreterare i flertalet ”tunga”
nämnder, vilket ofta fordrade hans närvaro vid sammanträden även
kvällstid. Ett beslut om att anställa en socialassistent på kommunalkontoret
hade fattas 1970, men när ingen kvalificerad sökande anmälde
sig återkallades det beslutet; endast en halvtidsanställd socialarbetare
kom till och dennes verksamhet var förlagd enbart till sociala nämnden.
Den förestående kommunsammanslagningen gjorde senare att man
icke ville anställa ytterligare folk. Med den arbetsbörda Eckervald hade
var det omöjligt för honom att syssla med framtagandet av uppgifterna
för de anställdas registrering hos KPA. Detta arbete fick anstå till
dess den socionomstuderande, som skulle komma på hösten 1971, trätt
i tjänst. Det blev också hon som fick göra detta arbete. Förutom stor
arbetsbörda i sitt egentliga arbete hade Eckervald vid den ifrågavarande
tiden också ett avsevärt merarbete till följd av att två ingenjörer i kommunen
slutade sina tjänster och de nytillträdande tjänstemännen i
början ständigt behövde anlita honom för råd och upplysningar. Under
två perioder på hösten 1970, 17—31.8 och 3.11—22.11, var han helt
sjukskriven och ytterligare en period, 23.11—6.12, halvt sjukskriven.
Under hans bortovaro på grund av sjukdom, liksom också när han
hade semester, blev hans arbete liggande och måste arbetas in efteråt.

Ombudsmannen Gösta Kenndal har hörts som vittne i målet. Han
har i sitt vittnesmål berättat om sin befattning med Elsa Kvists pensionsärende
i överensstämmelse med vad som framgår av åklagarens
skildring av händelseförloppet samt Elsa Kvists och Eckervalds uppgifter.

Tingsrätten gör följande bedömning.

När Elsa Kvist gick i pension 1.1.1971 var hon pensionsberättigad.
Senast i mars 1971 kände Eckervald till att hon gått i pension. Han var
ansvarig för att hon fick sin pension. Trots påstötning om utfående av
pensionen från hennes sida i maj 1971 fick hon ingen pensionsutbetalning
förrän i september 1971. Redan detta dröjsmål med pensionsutbetalningarna
är anmärkningsvärt och måste tillräknas Eckervald som
försummelse.

Efter det att Elsa Kvist erhållit preliminär pension för tiden 1.1.1971
—31.8.1971 uteblev vidare pensionsbetalningar för år 1971 ända till
dess slutreglering av pensionen för det året — efter påstötningar —
skedde i september—oktober 1972. Underlåtenheten att kontrollera
att fortsatta betalningar av pensionen skedde efter september 1971
liksom underlåtenheten att omgående efter det den definitiva uträkningen
av Elsa Kvists pension förelåg i januari 1972 ombesörja slutreglering
av hennes pensionsfordran för år 1971 är att bedöma som
försummelse av de plikter som åvilade Eckervald i dessa hänseenden.

Dröjsmålet med uträkningen av den pension som tillkom Elsa Kvist
beror uppenbarligen på Eckervalds underlåtenhet att snarast efter
erhållen vetskap om hennes avgång med pension se till att de för pensionsuträkningen
erforderliga data tillställdes KPA. Eckervalds bedömning
att detta kunde anstå till dess uppgifterna för samtliga kommunens
anställda samlats in är oförsvarlig och måste bedömas som oförstånd
i tjänsten.

519

Slutligen måste det bedömas som oförstånd i tjänsten att Eckervald,
efter det han i januari 1972 erhållit KPA:s uträkning av Elsa Kvists
pension för 1971, lät det henne tillkommande skillnadsbeloppet mellan
överenskomna och enligt vad han trodde för 12 månader 1971 utbetalade
500 kronor i månaden och den framräknade pensionen om 1.065
kronor i månaden innestå hos kommunen utan att ens tillfråga henne
i detta hänseende.

Vid bedömningen av vad Eckervald enligt det anförda låtit komma
sig till last bör visserligen beaktas att han enligt sina oemotsagda uppgifter
haft en mycket stor arbetsbörda under den ifrågavarande tidsperioden.
Och visserligen kan beaktas, att det av Eckervald begångna
felet icke förelupit inom det område av kommunal verksamhet där fråga
är om utövande av offentlig myndighet sådant detta begrepp definierats
på senare tid (jfr SOU 1972:1, Ämbetsansvaret II, och lagrådsremissen
19.3.1971 till förslag till skadeståndslagen), och att alltså det förelupna
felet icke skiljer sig från vad som kan förekomma även i förhållandet
mellan en enskild arbetsgivare och dennes pensionsberättigade arbetstagare.
Likväl framstår de brister i handläggningen av Elsa Kvists pensionsangelägenhet
som ligger Eckervald till last som så allvarliga att
Eckervald icke kan undgå ansvar för tjänstefel i enlighet med åtalet.

Anledning att tillgripa annan påföljd än böter föreligger ej.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Innefattar offentlig arbetsgivares tillämpning av s. k. arbetsgivarventil
i kollektivavtal myndighetsutövning mot enskild i förvaltningslagens
mening?

I en skrivelse till statens avtalsverk den 6 augusti 1971 anförde Lennart
Björck, att han sedan den 1 juni samma år tjänstgjorde som förste
byråintendent i lönegrad Ae 23 vid värnpliktsverket med placering vid
huvudkontoret i Solna. Han förenade denna tjänst med tjänst som förvaltare
i Ao 19 vid intendenturen med placering i Filipstad. I samband
med att värnpliktsverkets huvudkontor omlokaliserades till Karlstad
ämnade han förklara sig villig att omplaceras dit. Omlokaliseringen till
Karlstad kunde enligt Björck väntas komma att genomföras våren 1974.
Med hänsyn härtill och under åberopande av vissa härmed sammanhängande
skäl anhöll Björck att få bibehålla Filipstad som stationeringsort
intill den 1 april 1974.

Genom beslut den 30 juni 1972 lämnade avtalsverket framställningen
utan bifall. Ingen motivering gavs.

I en skrift som kom in till JO den 14 september 1972 anförde Björck
klagomål i skilda hänseenden mot avtalsverkets handläggning av ärendet.
Bl. a. hävdade han, att avtalsverket borde ha angett skälen för sitt avslagsbeslut.
Avtalsverket yttrade sig om Björcks klagomål och anförde
därvid, såvitt nu är i fråga, följande.

520

Enligt de av avtalsverket slutna kollektivavtalen för offentliga tjänstemän
har parterna i vissa fall överlåtit åt arbetsgivaren att besluta om
avvikelse från avtalen. I de allra flesta fall rör det sig om situationer
där de i avtalet angivna förutsättningarna för rätt till en löneförmån
inte föreligger men där avtalet genom en s. k. skälighetsventil överlämnar
åt arbetsgivaren att efter skälighetsbedömning medge att tjänsteman
likväl erhåller förmånen. Exempel på sådana ventiler är den tidigare
nämnda bestämmelsen i 7 § 5 mom. AST. Enligt avtalen avses med
arbetsgivaren, om inte Kungl. Majit föreskriver annat, avtalsverket
eller myndighet som avtalsverket bestämmer (se exempelvis 6 § 9 mom.
AST). Avtalsverket har i s. k. arbetsgivarnycklar till avtalen bestämt
att dessa arbetsgivarens befogenheter skall utövas av avtalsverket i vissa
fall och av vederbörande myndighet i andra fall under förutsättning
att Kungl. Majit inte föreskriver annat. I förevarande fall är det fråga
om ett sådant s. k. skälighetsärende i vilket avtalsverket utövar arbetsgivarens
befogenhet. Inom avtalsverket är det huvudmannaområde VII
(enheten för skälighetsfrågor) som handlägger dessa ärenden. I vissa
fall, dock inte i fråga om ärenden enligt 7 § 5 mom. AST, har Kungl.
Majit övertagit arbetsgivarbefogenheterna (jfr. t. ex. KK 1971:760 om
utövande av arbetsgivarens befogenhet i vissa fall enligt allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän, AST). Skälighetsärendena
avgörs alltså antingen av Kungl. Majit i statsrådet eller av
avtalsverket eller av vederbörande myndighet. Av 25 § instruktionen
för avtalsverket (1965: 642) följer att talan inte får föras mot beslut av
avtalsverket i skälighetsärende. När skälighetsärende avgjorts av annan
myndighet än avtalsverket prövas besvär över beslutet fr. o. m. 1.1.1972
i sista instans av Kungl. Majit i statsrådet (prop. 1971: 176 s. 48 ff).
Vissa processuella frågor rörande skälighetsärenden behandlas i AD
1967:23 och RÅ 1968 nr 63 (jfr. Lidbeck m. fl., Statens tjänstemän
s. 63 och 65).

I förvaltningslagen har i avsnittet »Särskilda bestämmelser för vissa
ärenden» (14—20 §§ ), närmare bestämt i 17 §, intagits föreskrifter om
motivering av vissa myndighetsbeslut. Av 3 § första stycket förvaltningslagen
följer att bestämmelserna i 14—20 §§ i lagen skall tillämpas
endast i den mån ärende innefattar myndighetsutövning. Detta framgår
av vissa uttalanden på s. 331 ff i propositionen 1971: 30 del 2. Departementschefen
förklarar där, att lagens särskilda bestämmelser »inte bör
gälla annat än i ärenden där förvaltningsmyndighet i egenskap av organ
för det allmänna och med stöd i författning (understruket här) ensidigt
meddelar beslut som får bestämda rättsverkningar av positiv eller negativ
innebörd för den enskilde» (s. 331). I överensstämmelse härmed sägs
i fortsättningen, att de särskilda bestämmelserna kan bli tillämpliga
också i ärende, som rör en i och för sig avtalsbar fråga, »men där myndigheten
likväl har att ensidigt besluta i saken, därför att kollektivavtal
ännu inte träffats (understruket här) mellan den offentliga arbetsgivaren
och tjänstemannaorganisationen» (s. 332). I skälighetsärendena beslutar
myndigheten inte med stöd av författning utan med stöd av kollektivavtal
där parterna i vissa särskilt angivna fall överlåtit åt arbetsgivaren
att besluta om avsteg från vad som eljest gäller enligt kollektivavtalet.
På s. 334 har departementschefen gjort ytterligare ett förtydligande:
»Den precisering av begreppet myndighetsutövning som gjorts i det föregående
utgår från förutsättningen att myndigheten grundar sin befogenhet
att bestämma för enskild på författning eller på beslut av Kungl.

521

Maj:t eller riksdagen. Någon uttrycklig erinran härom torde emellertid
inte behöva tas in i 3 §.” Med hänsyn till dessa uttalanden i propositionen
anser avtalsverket, att de särskilda bestämmelserna för vissa
ärenden i förvaltningslagen, bl. a. bestämmelserna om beslutsmotivering
i 17 §, inte är tillämpliga i ärenden som enligt avtal skall avgöras av
myndighet, t. ex. här avsedda skälighetsärenden (jfr. Vogel, Svensk
juristtidning 1972 s. 372 ff). Inte heller i annan författning finns bestämmelser
som medför skyldighet att motivera beslut i skälighetsärende.

Att skyldighet att motivera beslut i skälighetsärenden inte föreligger
är också naturligt med hänsyn till dessa ärendens särskilda beskaffenhet.
Vid prövning av skälighetsärenden måste beaktas de särskilda omständigheter
som föreligger och prövas om dessa är av den arten att de lämpligen
motiverar avsteg från vad som eljest gäller enligt kollektivavtalet.
Det skulle möta stora svårigheter att på ett meningsfullt sätt ange skälen
för beslut om avslag i dessa ärenden. I princip skulle knappast mera
kunna sägas än att särskilda skäl att frångå de i avtalet uppställda villkoren
inte föreligger.

Vad särskilt beträffar handläggningen av skälighetsärenden i avtalsverket
vill verket nämna följande.

Vid skälighetsärendenas handläggning inom avtalsverket delas ärendena
upp på två grupper, betecknade L (lärarärenden) och A (övriga
ärenden). Ärendena avgörs av avtalsverket efter överläggningar hos
verket med särskilda av SF, SR, SACO och TCO-S utsedda representanter.
Avgörandena sker visserligen genom ett ensidigt beslut av avtalsverket,
men huvudorganisationerna kan på detta sätt kontinuerligt
följa ärendenas behandling, framlägga sina synpunkter på de olika fallen
och påverka avtalsverkets praxis. Är organisationerna inte nöjda med
resultatet kan de yrka ändring i avtalsbestämmelserna vid kommande
avtalsförhandlingar. Genom ändring i kollektivavtalet kan dessutom
arbetsgivarens befogenhet i det här avseendet upphävas när parterna
finner lämpligt.

Antalet till avtalsverket inkomna skälighetsärenden var under tiden
1.7.1970—30.6.1971 1 076 och under tiden 1.7.1971—30.6.1972 1 209.
Vid handläggningen av skälighetsärendena förekommer en omfattande
remissverksamhet och nära kontakt med verkets förhandlingssida och
personalorganisationerna, vilket bl. a. gör en omfattande promemorieskrivning
nödvändig. Genom promemoriorna får organisationerna före
överläggningarna alla tillgängliga fakta samt synpunkter på ärendet och
dessutom, i många fall, förslag till beslut. På detta sätt och genom överläggningarna
är det sörjt för att arbetstagarparterna får full insyn i alla
dessa ärenden.

Vid flera tillfällen har inom avtalsverket övervägts frågan om införande
av motivering av de skälighetsbeslut som fattas i verket. Överläggningar
härom har ägt rum även med representanter för huvudorganisationerna,
bl. a. med anledning av tillkomsten av förvaltningslagen
och förarbetena till denna. Vid dessa överläggningar har parterna varit
överens om att motiveringar inte bör införas med hänsyn till ärendenas
särskilda beskaffenhet. Det kan också nämnas att avtalsverket och organisationerna
kan ha sinsemellan olika motiv för samma ställningstagande
i ett ärende.

522

Ärendet avgjordes av JO Lundvik, som därvid i här aktuell del anförde
följande.

Huruvida den befogenhet att besluta i vissa frågor, som enligt kollektivavtal
tillagts myndighet i dess egenskap av arbetsgivare enligt kollektivavtal,
innefattar myndighetsutövning mot enskild i förvaltningslagens
mening är en fråga som erbjuder vissa tolkningssvårigheter. Bland experterna
på området har framförts olika meningar.

Sålunda har Bertil Wennergren, som deltagit i förarbetena till förvaltningslagen,
i första upplagan av sin förutnämnda bok Handläggning
(s. 18) gjort sig till tolk för den uppfattningen att här föreligger en form
av myndighetsutövning i förvaltningslagens mening. Han uttalade härom
att ärenden angående de offentliga tjänstemännens avtalsreglerade
avlöningsförmåner i princip inte är några myndighetsutövningsärenden,
men att det kan ha förbehållits myndigheterna att ensidigt bestämma
om förmånerna. Så var fallet bl. a. beträffande de s. k. arbetsgivarventilerna,
dvs. befogenheter för arbetsgivaren att besluta efter eget
skön. Vid tillämpningen av sådana i kollektivavtal förbehållna befogenheter
måste, enligt vad Wennergren anförde, myndigheten anses myndighetsutövande.
I tredje upplagan av boken, utkommen 1973, säger
Wennergren däremot (s. 18 f) att frågan är i viss mån tveksam.

Lorentz Vogel, som i likhet med Wennergren deltog i den arbetsgrupp
som utarbetade förslaget till förvaltningslag, har i sin anmälan
av första upplagan av Wennergrens bok i Svensk Juristtidning 1972 s.
372 ff hävdat en annan uppfattning än den av Wennergren framförda.
Vogel framhåller, att när den offentlige arbetsgivaren fattar beslut i
ärenden av ifrågavarande typ, han inte utövar några samhällets maktbefogenheter
mot den enskilde. Myndigheterna beslutar här inte med
stöd av någon kvardröjande offentligrättslig avlöningsförfattning utan
därför att avtalet ger dem befogenheten. Skälighetsärendena är ett rent
utflöde av det föreliggande avtalet. Den offentlige arbetsgivaren har
här, enligt vad Vogel vidare framhåller, inte annan ställning än en enskild
arbetsgivare kan ha på grund av ingånget kollektivavtal. Med hänsyn
härtill torde, enligt vad Vogel avslutningsvis uttalar, i ärenden angående
tillämpning av s. k. arbetsgivarventiler fråga inte vara om sådan
myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 § första stycket förvaltningslagen.

Avtalsverket har såsom framgår av dess remissyttrande intagit den
ståndpunkten att här inte föreligger myndighetsutövning mot enskild,
varvid verket hänvisar till vissa uttalanden av departementschefen i
förarbetena till förvaltningslagen och till Vogels nyssberörda anmälan.

Vad som ytterst utmärker begreppet »myndighetsutövning mot enskild»
synes enligt de av avtalsverket åberopade uttalandena av departementschefen
(särskilt s. 334 i prop.) vara, att »myndigheten grundar
sin befogenhet att bestämma för enskild på författning eller på beslut

523

av Kungl. Majit eller riksdagen» (se även Håkan Strömberg, Myndighet
och myndighetsutövning, Förvaltningsrättslig tidskrift 1972 s. 250
f). Myndighets rätt att besluta enligt de s. k. arbetsgivarventilema är
inte grundad på offentligrättsliga regler utan på kollektivavtal. Jag ansluter
mig därför till avtalsverkets uppfattning att verkets beslut i den
aktuella stationeringsfrågan enligt 7 § 5 mom. AST inte innebär myndighetsutövning
mot enskild enligt 3 § första stycket förvaltningslagen.
Härav följer att bestämmelsen i 17 § förvaltningslagen om beslutsmotivering
inte är tillämplig.

Bestämmelserna i förvaltningslagen anger bara en minimistandard
för myndigheternas arbete. Det är ingenting som hindrar att en myndighet
går längre i tillmötesgående av de sökande än vad förvaltningslagen
föreskriver. Att avtalsverket inte ansett sig böra förse sina beslut
i skälighetsärendena med motivering finner jag dock med hänsyn till
ärendenas beskaffenhet och övriga upplysta förhållanden inte ge mig
anledning till kritik.

Diskriminering i platsannonser

I skrivelse den 15 januari 1973 till arbetsmarknadsstyrelsen anförde
JO Lundvik följande.

I min verksamhet som JO har jag vid flera olika tillfällen haft anledning
att påtala fall av diskriminerande köns- eller åldersvillkor i
platsannonser. I JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 387 ff redogörs för undersökningar
som jag under 1969 företog med anledning av vissa tidningsartiklar
och inkomna klagomål. Där återges också de bestämmelser
som gäller på området. Bl. a. har i kungörelse den 15 juni 1945
(SFS nr 424) förordnats, att statsmyndighet icke utan Kungl. Majits
medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag
för endast män eller endast kvinnor. Vidare har Kungl. Majit i cirkulär
den 26 augusti 1960 (SFS nr 538) gjort statsmyndigheterna uppmärksamma
på ett uttalande av utredningen om äldre arbetskraft i
statstjänst, att faktiska åldersgränser icke bör införas genom att i samband
med ledigannonsering etc. önskemål om viss ålder uttalas.

Vid avgörandet i december 1969 av de nyssnämnda ärendena framhöll
jag till en början att min granskning i första hand omfattat fall
som rörde statliga myndigheters handlande. Statliga bolag och rent
privata företags annonser hade ej granskats, eftersom JOis tillsyn ej
omfattade sådana företag. Beträffande kommunerna konstaterade jag,
att gällande förbud mot särskiljande efter kön och ålder endast riktade
sig till statliga myndigheter. Några motsvarande förbud fanns ej
meddelade för kommunala myndigheter. Jag gav dock uttryck åt den

524

meningen att det är oförenligt med de allmänna strävandena i vårt
land att från kommuns sida utestänga personer av visst kön eller viss
ålder från anställning.

Vidare anförde jag, med avseende på två fall av könsvillkor som
särskilt uppmärksammats vid undersökningen och föranlett mig infordra
yttrande från vederbörande myndighet:

Såväl statens vattenfallsverk som statistiska centralbyrån har i annonser
efterlyst » stansopera triser». Myndigheterna har hänvisat till att yrkesbenämningen
följt »gängse språkbruk» eller är »den mest brukliga
på den personal som utför renodlat stansarbete». Båda har förklarat
att de icke avsett att utesluta manliga sökande. Benämningen »stansoperatör»
har de förmenat vara en »manlig form» (statistiska centralbyrån)
eller »rent av avse en annan yrkeskår» (vattenfallsverket).

Jag är medveten om att de »könsbundna» yrkesbenämningarna utgör
ett besvärligt problem. Det finns helt neutrala benämningar, som t. ex.
»kontorist» och »programmerare». Det finns också många benämningar
som till sin ursprungliga natur är maskulina men som efter hand
blivit beteckningar inom vilka också kvinnliga yrkesutövare ryms. Å
andra sidan har jag utomordentligt svårt att förstå, att en yrkesbenämning
som »stansoperatris» kan uppfattas annat än som en, inom vilken
ryms enbart kvinnliga anställda. Vattenfallsverkets uppfattning att det
inte bara är en språklig skillnad mellan operatör och operatris har ej
närmare utvecklats. I annonser ser man båda formerna, utan att någon
yrkesmässig skillnad synes vara åsyftad. För egen del menar jag, att
det — till dess vi måhända genomgående får helt neutrala beteckningar
— är bättre och säkrare utesluter risken för missförstånd, om i ett fall
som här föreliggande den »manliga» beteckningen »operatör» användes,
när tjänsten skall stå öppen för såväl manliga som kvinnliga sökande.
Tyvärr synes det icke gå att komma ifrån att vårt språk på
denna punkt är fattigt. Det vore dock uppenbarligen av värde, om vid
de översyner av gällande statliga tjänstebenämningar som kontinuerligt
företages även iakttages möjligheterna att få bort könsbundenheten i
dessa.

Jag kan tillägga, att jag i ett fall sett en annons, vari myndighet
(värnpliktsverket) ledigförklarat tjänster för »datapersonal — kvinnliga
eller manliga». Initiativet synes mig förtjänstfullt, ehuru det är
ofrånkomligt att metoden medför en något ökad kostnad.

Jag tilläde, att könsdiskrimineringen i de fall som redovisats bestått
däri att tjänster mer eller mindre uttryckligen förbehållits kvinnliga
sökande. Det skulle kunna göras gällande, att de tjänster det rört sig
om var av den natur att män ändå inte skulle vilja ifrågakomma och
att de begångna felen därför var av mera formell natur. Oavsett hur
det må förhålla sig med mäns villighet att åtaga sig arbete som kontorist
eller stansoperatör, var det icke utan sina olägenheter om vissa
grenar av yrkeslivet faktiskt kom att förbehållas kvinnor. Jag ville endast
erinra om de ofta återkommande uttalandena i den allmänna debatten
om hur kvinnoyrkena blev eftersatta i lönehänseende m. m.

Vad angår åldersdiskriminering i platsannonser anförde jag bl. a.

525

Det har här gällt annonser sorn utformats på ett sätt som gett äldre
personer den föreställningen att de ej kunde ifrågakomma för anställning.
Jag är medveten om att vissa arbeten med hänsyn till sin karaktär
lämpligen inte kan utföras av t. ex. den som har svag rygg. Alla
äldre personer har emellertid icke ryggbesvär. Ändå utestängs generellt
äldre sökande, om man ställer ett krav på t. ex. 30—40 års ålder. Detta
är orimligt. Speciella hänsyn till arbetets krav får och bör däremot tagas
vid urvalet bland de sökande. Det kan också vara lämpligt att man
redan vid annonseringen klargör, t. ex. att det fordras att vederbörande
kan bära tunga bördor eller föra moped. Cirkuläret av den 26 augusti
1960 (SFS 1960: 538) tar sikte på slopande av övre åldersgränser. Det
är också utan tvivel så, att det är den äldre arbetskraftens placering
som vållar bekymren i praktiken. Icke desto mindre synes det mig som
om man rent principiellt ej heller bör — i allt fall icke utan vägande
skäl — uppställa några krav på viss lägsta ålder. Härvid är dock att
märka, att enligt 5 § statstjänstemannastadgan och 4 § stadgan den 3
december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. ordinarie
tjänst endast får innehas av den som fyllt 20 år och extra ordinarie
tjänst endast av den som fyllt 19 år. I lag och författning (se t. ex. 4
kap. 1 § rättegångsbalken om domare) finns härutöver i vissa fall ålderskrav,
som givetvis måste iakttagas.

Med anledning av dessa mina uttalanden gav arbetsmarknadsstyrelsen
i cirkulärmeddelande den 19 maj 1970, A 21/1970, till samtliga
länsarbetsnämnder anvisningar för redigering av platsinformation i regionala
och lokala platslistor. Anvisningarna hade den innebörden, att
arbetsförmedlingarna vid redigeringen av de enskilda platsnotiserna
inte borde ställa sina resurser till förfogande för att distribuera platsinformation,
som innehöll köns- eller åldersvillkor och som därmed motarbetade
arbetsmarknadsverkets klart uttalade intentioner att söka undanröja
diskriminerande drag i rekryteringspraxis.

Under år 1970 lät jag utföra en ny undersökning av platsannonser
m. m. Undersökningen, som var av väsentligt större omfattning än den
år 1969 verkställda, innefattade en genomgång av platslistor från samtliga
arbetsförmedlingskontor i riket där sådana listor framställs. Därjämte
genomgicks platsannonser i dagspressen. Undersökningen, som
avsåg platslistor och annonser under en vecka i augusti månad, visade
att det alltjämt i stor omfattning förekom, att platsnotiser upptog villkor
eller önskemål i fråga om kön eller ålder. I de flesta fallen härrörde
dessa notiser från privata arbetsgivare men det förekom även
notiser av sådant innehåll, som avsåg anställning hos allmänt organ.

I skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen den 28 augusti 1970 redogjorde
jag för mina vid undersökningen gjorda iakttagelser, som befunnits
giva vid handen att arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar i cirkulärmeddelandet
av den 19 maj 1970 icke blivit efterföljda i alla fall.
Jag förklarade mig utgå från att styrelsen skulle ägna hithörande frågor
fortsatt uppmärksamhet och vidta de ytterligare åtgärder som kunde
anses motiverade.

526

Under år 1972 lät jag härefter ånyo granska platslistor från samtliga
arbetsförmedlingskontor i riket där sådana listor framställs. Granskningen
avsåg platslistor som utkommit under vecka 25 (11 t. o. m. 17
juni). Vidare granskades platsannonser i vissa dagstidningar under samma
tid.

Undersökningen gav vid handen, att sådana platsannonser i dagspressen
som härrörde från privata arbetsgivare mycket ofta upptog villkor
om visst kön eller viss ålder. Några annonser från statlig myndighet
som upptog köns- eller åldersvillkor påträffades däremot icke. I
kommunala myndigheters annonser påträffades i några fall formuleringar
som antydde att kvinnliga sökande efterfrågades.

Vad angår platslistorna visade undersökningen, att det i stor utsträckning
förekom att platsnotiser utformades på sätt som stred mot
arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar i nyssberörda cirkulär om att
köns- eller åldersvillkor inte fick utsättas. Notiser med dylika villkor
påträffades i samtliga platslistor. Det helt övervägande antalet härrörde
från privata arbetsgivare. I några fall var det kommunal myndighet
som låtit införa notisen. Fel i platsnotis från statlig myndighet påträffades
endast i några enstaka fall.

I skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen den 3 augusti 1972 anförde
jag:

Det synes mig beklagligt att arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar
inte åtlyds bättre. Jag har inte låtit undersöka vad som i de enskilda
fallen föranlett avstegen från anvisningarna. Det kan ha berott på ouppmärksamhet,
okunnighet om anvisningarnas innehåll eller andra dylika
orsaker. Förklaringen kan måhända också ligga däri att förmedling
stundom utsatts för påtryckningar från arbetsgivarens sida. Att de anvisningar
arbetsförmedlingarna fått ej alltid stämmer överens med arbetsgivarnas
önskemål framgick bl. a. av klagomål som under år 1972
anförts hos JO av en privat arbetsgivare.

Det må här inskjutas, att den nyssberörda arbetsgivaren önskade anställa
en flicka men tvingades av arbetsförmedlingen att utforma sin
platsnotis så att könsvillkoret ej kom fram. Påföljden blev, enligt vad
klaganden påstod, att en mängd pojkar och äldre män ringde och sökte
platsen till olägenhet både för dem själva och för klaganden.

I min skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen anförde jag vidare.

Det kan kanske diskuteras, om kravet på att köns- och åldersvillkor
ej får förekomma kan och bör upprätthållas urskiljningslöst. Såvitt
gäller könsvillkor är ju sådana, väl att märka, icke helt förbjudna inom
statsförvaltningen; de får förekomma med Kungl. Maj:ts tillstånd. Å
andra sidan kan naturligtvis sägas, att det är mycket vanskligt att här
göra några eftergifter. Arbetsförmedlingskontoren ställs inför en svår
uppgift om de skall nödgas välja och vraka bland inkomna önskemål
som upptar villkor i fråga om kön eller ålder. Att huvudregeln under
alla förhållanden måste vara att köns- eller åldersvillkor ej tolereras
synes mig klart.

527

Jag begärde yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen i anledning av
vad jag anfört.

Med anledning av min remiss lät arbetsmarknadsstyrelsen granska
platslistorna för vecka 25 år 1972 samt infordrade yttranden från länsarbetsnämnderna.

Arbetsmarknadsstyrelsen gav i en promemoria följande sammanfattning
av länsarbetsnämndernas yttrande.

Allmänna synpunkter

Självfallet ifrågasätter ingen länsarbetsnämnd att otillbörliga könsoch
åldersvillkor måste arbetas bort. Det framgår dock av nämndernas
yttranden att ett generellt förbud mot att ange kön och ålder i platsnotiserna
vållar svårigheter. Starkast framkommer detta i yttrandena
från nämnderna i storstadslänen, där ungefär hälften av de till arbetsförmedlingen
lediganmälda platserna finns, men också flera andra
nämnder anser detta. Svårigheterna tar sig ofta uttryck i irritation vid
kontakterna med arbetsgivare. Dessa kan ibland erinra om att de oavsett
notisernas utformning ändå har frihet att anställa den person de
själva önskar liksom att motsvarande restriktioner inte gäller vid annonsering
i pressen. Flera nämnder framhåller att det händer att arbetsgivare
tar tillbaka sin anmälan om arbetskraft och i stället annonserar
i pressen. I flera yttranden framkommer att arbetssökande ofta
ger uttryck för sitt missnöje över att i onödan få kontakta många företag
som lämnar avböjande svar. Man anser att detta i många fall kunde
ha undvikits om notiserna innehållit de köns- och åldersangivelser
som i praktiken gällde. Det har förekommit att arbetssökande därvid
även gjort anspråk på ersättning av förmedlingen i form av bl. a. resekostnader
som de menar att förmedlingen har orsakat dem genom att
informationen om ledig plats varit ofullständig eller missvisande.

Flera nämnder anser att förmedlingen bör ha möjlighet att göra undantag
i de fall bestämmelserna kommer i konflikt med dess primära
uppgift, att medverka till en utjämning mellan tillgång och efterfrågan
av arbetskraft. Vissa undantag från nuvarande bestämmelser skulle enligt
flera nämnder kunna eliminera negativa effekter med hänsyn till
förmedlingens möjligheter att fullgöra dessa uppgifter på ett smidigt
sätt.

Med tanke på ev. införande av undantagsbestämmelser från villkor
om kön och ålder i platslistorna betonar nämnderna angelägenheten av
att undantagen utformas så, att inga svåra tolkningsproblem uppstår.

Könsbestämningar

Några nämnder framhåller, att under lång tid framåt kommer ändringar
av yrkesbenämningar att vålla svårigheter. Detta gäller t. ex.
sådana nya yrkesbenämningar där man tar bort en tidigare feminin
form. »Diskerska» heter numera »diskare» i Nordisk yrkesklassificering
(NYK), vilket medför att många tolkar detta i en platsnotis som
att manlig sökande avses. Detta anges ibland som motiv till att dubbelteckningen
»diskerska/diskare» införts i listan. Liknande problem skulle
t.ex. även uppstå om »kock» och »kokerska» (båda benämningarna
återfinns i NYK) sammanfördes till det språkligt könsneutrala ordet

528

»kock». Även då skulle sannolikt många kvinnor avhållas från att söka
en så rubricerad anställning, i tron att manlig sökande avses. Exemplen
visar att man vid ändring av yrkesbenämningar under en övergångstid
kan få motsatta effekter än de avsedda.

Från flera nämnder framhålls att det ingår i arbetsmarknadsverkets
uppgifter att vidga sysselsättningsmöjligheterna bl. a. för den kvinnliga
arbetskraften. Det uppfattas därför som en inkonsekvens att då inte
få ange i platsnotisen att kvinnlig sökande önskas, när detta är ägnat
att vidga ramen för sökandet för denna grupp av arbetstagare. Likaså,
påpekas det, bör det kunna verka i utjämnande syfte att vid traditionellt
manliga yrken få ange att även kvinnliga sökande kan ifrågakomma
och tvärt om. Ibland anges även att en begäran om sökande av visst
kön kan vara betingad av rent lokalitetsmässiga skäl, dvs. omklädningsrum
och andra »sanitära» anordningar saknas för att kunna bereda
båda könen arbete. Som ytterligare exempel på tänkbara undantag
anges sådana fall där arbetskraft efterfrågas till mera speciella arbetsuppgifter
som mannekänger, modeller och skådespelare.

Åldersbestämningar

Flera nämnder anser att nedre åldersgränser måste godtas i olika
situationer. En nämnd hänvisar t. ex. till att ordinarie eller extra ordinarie
tjänst inom den offentliga sektorn av olika skäl stadgar viss minimiålder.
Dessa skäl måste i vissa fall accepteras även för det privata
arbetslivet, påpekar denna nämnd. Arbetarskyddslagen, vägtrafikförordningen,
avtal m. m. gör att en nedre åldersgräns måste accepteras.
Det framhålls t. ex. att beteckningen »gärna äldre» ofta tillkommit för
att underlätta anställning för äldre arbetstagare. Främst från storstadslänen
men också flera andra län framhålls att på större orter där tusentals
ungdomar samtidigt söker feriearbete kommer troligen en stor
del av sådan förmedling att försvåras eller inte alls ske genom arbetsförmedlingen
om inte åldersangivelser får utsättas. Arbetsgivarna kommer
då sannolikt att i ökad utsträckning enbart annonsera i dagspressen.
Detta skulle ur flera synpunkter vara en beklaglig utveckling bl. a.
med hänsyn till att dessa platser även används som praktikplatser. I tider
då arbetslösheten bland ungdomar är omfattande bör, på samma
sätt som redan sagts beträffande kvinnor, ackvirerade platser kunna få
annonseras på så sätt att de kommer ungdomarna till godo.

För egen del anförde arbetsmarknadsstyrelsen i promemorian.
Allmänt

Arbetsmarknadspolitiken har under de senaste åren fått många nya
uppgifter. Flertalet syftar till att ge stöd i olika former åt sökande som
eljest skulle ha svårt att få sin sysselsättningsfråga löst. Till de grupper
som i detta sammanhang behövt ägnas särskild uppmärksamhet
hör den äldre arbetskraften, tidigare icke yrkesverksamma kvinnor och
vissa grupper av ungdomar. För dessa grupper av sökande kan erhållande
av anställning försvåras av hinder som beror på traditionella
föreställningar om vad som är en för hög ålder och vad som är manligt
resp. kvinnligt arbete. Arbetsmarknadsverket har som sin allmänna
policy klart uttalat att sådana otillbörliga hinder på arbetsmarknaden
måste undanröjas, om arbetsmarknadspolitikens mål om full sysselsätt -

529

ning skall kunna uppnås även för nämnda grupper. Då t. ex. arbetsförmedlingarnas
platslistor under senare år kommit att inta en alltmera
växande betydelse i själva förmedlingsarbetet måste givetvis denna policy
också gälla dessa listor.

Anvisningar till arbetsförmedlingarna om redigering av platsinformation
i regionala och lokala platslistor med avseende på otillbörliga
köns- och åldersbegränsningar har därför lämnats av styrelsen i dess
cirkulärmeddelande A 21/1970. Av länsarbetsnämndernas yttranden
framgår dock att dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning kommit
att förorsaka olägenheter i förmedlingsarbetet som delvis försvårar
fullgörandet av de arbetsmarknadspolitiska insatserna för nämnda
grupper. Anvisningarna behöver därför förtydligas och undantag medges,
enligt vilka köns- och åldersangivelser kan få förekomma när detta
är motiverat av lagar och förordningar samt av arbetsmarknadspolitiska
skäl. När köns- och åldersangivelser förekommer i dessa sammanhang
anser styrelsen att de ej utgör någon diskriminering.

Användandet av NYK:s yrkesbenämningar

Vid ovan nämnda granskning av arbetsförmedlingarnas platslistor
framkom bl. a. att det i 2 750 notiser förekom någon angivelse av kön.
Av dessa var 2 094 (76,1 %) sådan könsbestämd yrkesbenämning som
är i överensstämmelse med NYK. Detta visar att NYK alltjämt innehåller
ett relativt stort antal yrkesbenämningar som kan anses vara
könsbestämda. Dessa benämningar måste ändå t. v. användas av arbetsförmedlingarna,
bl. a. i deras platslistor.

De nordiska regeringarna har på rekommendation av Nordiska rådet
uppdragit åt Nordiska arbetsmarknadsutskottet (samarbetsorgan mellan
de nordiska arbetsmarknadsmyndigheterna) att se över yrkesklassificeringarna
i NYK och i samråd med arbetsmarknadens organisationer
avlägsna könsbundna benämningar. För det samordnande arbetet har
i Sverige upprättats ett sekretariat inom arbetsmarknadsstyrelsen. I
samband med det pågående arbetet med att söka avlägsna könsbestämda
yrkesbenämningar ur NYK kan följande framhållas. Nya yrkesbenämningar
måste, för att få rätt mening och innehåll, införas med bistånd
av berörda fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer och
andra huvudintressenter, samtidigt som benämningarna införs i lagar
och författningar, avtal, tjänsteförteckningar, kursplaner och läroböcker
för skolbruk.

Det anförda visar att nya yrkesbenämningar inte utan vidare ensidigt
kan börja användas av arbetsförmedlingen. Att helt kunna införa
yrkesbenämningar som ej skall kunna tolkas som könsbundna måste
ses som ett arbete på relativt lång sikt. Under tiden måste NYK alltså
godtas och dess benämningar komma till användning i arbetsförmedlingarnas
platslistor. Efter hand som ovan nämnda arbete med översyn
av NYK ger resultat och nya icke könsbundna yrkesbenämningar kan
börja tas i bruk kommer dessa att meddelas arbetsförmedlingarna, som
då har att komplettera NYK med dessa uppgifter.

Frågan om undantag från nu gällande bestämmelser om köns- och
åldersangivelser i arbetsförmedlingarnas platslistor

Undantag från nu gällande bestämmelser om köns- och åldersangivelser
i arbetsförmedlingarnas platslistor kan anses vara motiverade i

34 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

530

nedan angivna fall. Dessa bör även till väsentliga delar kunna undanröja
de olägenheter länsarbetsnämnderna påtalar i sina yttranden. Undantag
måste i första hand gälla beträffande åldersangivelser i de fall
där lagar och förordningar, avtal etc. föreskriver viss ålder. Likaså bör
undantag i fråga om att ange ålder och kön kunna göras av arbetsmarknadspolitiska
skäl för att underlätta för vissa grupper att få arbete.
Slutligen är det erforderligt att de i Nordisk yrkesklassificering (NYK)
fastställda yrkesbenämningarna tillämpas för arbetsförmedlingarnas
platslistor.

Arbetsmarknadsstyrelsen avser att utfärda nya bestämmelser till länsarbetsnämnderna
i anslutning till vad ovan angivits. Styrelsen kommer
att med regelbundna mellanrum låta göra inventering av platslistornas
innehåll i fråga om bl. a. köns- och åldersangivelser och i samband
därmed inhämta länsarbetsnämndernas yttranden över tillämpningen
av bestämmelserna.

I cirkulärmeddelande till samtliga länsarbetsnämnder den 20 november
1972, nr E 4/1972, gav arbetsmarknadsstyrelsen länsarbetsnämnderna
del av vad styrelsen anfört till JO. Vidare anfördes.

I fortsättningen får köns- eller åldersangivelser i arbetsförmedlingarnas
platslistor förekomma i nedan angivna tre fall:

då lagar och författningar, avtal etc. föreskriver viss ålder;

då angivande av kön och ålder motiveras av arbetsmarknadspolitiska
skäl, exempelvis för att underlätta för vissa sökandegrupper att få arbete; då

i Nordisk yrkesklassificering (NYK) fastställda yrkesbenämningar
användes.

Såsom framgår av den här förut lämnade redogörelsen har mina ingripanden
på de aktuella områdena med tiden fått en något ändrad inriktning.
Till en början avsåg min granskning endast frågan, om statliga
myndigheter iakttog de för dem gällande bestämmelserna när de
sökte arbetskraft. Senare har jag funnit anledning att ingå även på
andra, närliggande spörsmål och då främst på frågan, hur de under
arbetsmarknadsstyrelsen lydande organen tillämpat styrelsens anvisningar
för utformningen av de s. k. platslistorna vilka upptar information
om lediga platser i både allmän och enskild tjänst.

I vad gäller statsmyndigheternas egen annonsering förefaller det som
en successiv förbättring inträtt.

Även om det fortfarande kan förekomma felgrepp, har respekten för
gällande bestämmelser påtagligt ökat. Detta gäller såväl vid annonsering
i dagspressen som vid anlitandet av platslistorna.

Några föreskrifter som direkt vänder sig mot uppställande av könseller
åldersvillkor vid tillsättandet av kommunala tjänster har icke meddelats.
Än mindre gäller något förbud för privat arbetsgivare att uppställa
sådana villkor. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid, som tidi -

531

gare framhållits, lämnat arbetsförmedlingarna anvisning att vid redigering
av platsnotiser icke ställa sina resurser till förfogande för att
distribuera platsinformation som innehåller köns- eller åldersvillkor.
Anvisningarna får ses som ett led i arbetsmarknadsstyrelsens — enligt
min mening högst vällovliga — strävan att söka undanröja diskriminerande
drag i rekryteringspraxis.

Den granskning jag låtit utföra av platslistorna under år 1970 och
1972 har gett vid handen, att notiserna ganska ofta utformats på sätt
som kunnat inge uppfattningen att arbetsgivaren efterfrågade personer
av visst kön eller av viss ålder. I vad gäller notiser som kan tolkas
så att endast män eller endast kvinnor efterfrågas möter det problemet
att man på arbetsmarknaden alltjämt i viss utsträckning använder yrkesbenämningar
som är könsbundna. Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar
i sitt remissvar, att yrkesbenämningar som överensstämmer med Nordisk
yrkesklassificering måste få användas även om de är könsbundna.
Frånräknas de fall där notiserna endast genom användande av en sådan
benämning ger uttryck för könsbundenhet, kvarstår likväl ett betydande
antal notiser som innehåller villkor om kön och som följaktligen
klart strider mot styrelsens anvisningar i deras ursprungliga utformning.
Även villkor om ålder har påträffats i åtskilliga fall.

Att arbetsförmedlingarna inte ställt sig styrelsens anvisningar bättre
till efterrättelse är otillfredsställande. Styrelsens i remissyttrandet uttalade
avsikt att med regelbundna mellanrum låta göra inventering av
platslistornas innehåll framstår därför som ett lämpligt initiativ. Det
rör sig ju här inte bara eller främst om en ordningsfråga. Bakom arbetsmarknadsstyrelsens
anvisningar står ju en strävan att komma till
rätta med ett samhälleligt problem av allvarlig art, nämligen köns- och
åldersdiskrimineringen i arbetslivet. De avsteg som arbetsförmedlingarna
gjort från styrelsens anvisningar har troligen i de allra flesta fallen
sin orsak däri att förmedlingarna inte velat eller kunnat gå emot arbetsgivarnas
bestämda önskemål. Könsrollstänkandet är nämligen alltjämt
mycket utbrett och detsamma kan sägas om ålderstänkandet. Det
fordras en fast övervakning från arbetsmarknadsstyrelsens sida för att
lämnade anvisningar skall bli respekterade och inte stanna på papperet.

Mot bakgrund av vad nyss sagts om könsrolls- och ålderstänkandets
alltjämt stora utbredning kan det diskuteras om inte arbetsmarknadsstyrelsen
gick något för långt i sina första anvisningar. Det är inte möjligt
att på en dag bryta invanda föreställningssätt och vanor. Ändrade
regler för platslistorna kan endast påskynda en utveckling som redan
är på gång. De kan inte åstadkomma någon omedelbar förändring. Det
förtjänar ju också framhållas, att det inte ens inom statlig tjänst råder
något absolut förbud mot annonsering efter enbart manlig eller enbart
kvinnlig arbetskraft. Med Kungl. Maj:ts tillstånd — som dock lämnas
endast sparsamt — kan sådant få förekomma. I lag och författning

532

förekommer också bestämmelser om viss minimiålder för olika tjänster.
Det kan inte förtänkas en enskild arbetsgivare, om han menar att han
också bör kunna göra ett avsteg från vad som anses principiellt önskvärt.
Om nu ett rigoröst fasthållande av mycket strikta anvisningar för
platslistorna skulle medföra — såsom det stundom antytts — att arbetsgivare
föredrar att anlita andra vägar för sin rekrytering, t. ex. annonsering
i dagspressen, så har ju intet vunnits. Snarare har syftet med
anvisningarna blivit förfelat.

Jag vill här också säga, att vad man strävar efter inte enbart är ändrad
utformning av platsannonseringen utan ytterst en ändring av principerna
för arbetsgivarnas urval bland de sökande, eller med andra ord
att de vid tillsättandet av lediga tjänster inte utan vidare skall låta visst
kön eller viss ålder få företräde. Vägen till detta mål är lång och mödosam.
Jag föreställer mig att det stundom kan bli nödvändigt att ta
det med lämpor.

När arbetsmarknadsstyrelsen nu gjort vissa modifikationer av anvisningarna,
ger åtgärden icke anledning till erinran från min sida. Fastmer
finner jag det tydligt att vissa uppmjukningar var erforderliga. Jag
ingår inte på någon detaljgranskning av anvisningarna i deras nya utformning
men förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen följer utvecklingen
med uppmärksamhet och gör de ändringar i ena eller andra riktningen
som kan visa sig erforderliga.

Ärendet är med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

Är tjänsteman skyldig utnyttja privat rabattkort e.d. vid
tjänsteresa?

I en skrift som kom in till JO den 6 oktober 1972 anhöll Nils G.
Mölleby om JO:s provning huruvida vissa till skriften fogade anvisningar,
som utfärdats av televerket och betecknats ”Användande av
SL:s 50-kronorskort vid tjänsteresor”, var juridiskt bindande. Han
vände sig därvid särskilt mot att det ålagts befattningshavare, som hade
eget 50-kronorskort för resor till och från arbetet, att använda detta
vid tjänsteresor med SL:s kommunikationsmedel. Han fann det orimligt,
att det skulle finnas någon förpliktelse för den enskilde befattningshavaren
att för televerket uppge innehav av ett privat av egna medel
inköpt 50-kronorskort.

De ifrågavarande anvisningarna, som utfärdats av telekontoret i
Stockholm, har i de delar, som här är av intresse, följande lydelse:

Till ledning vid bedömandet av i vilken utsträckning rubricerade
rabattkort skall användas vid tjänsteresor, lämnas här några anvisningar.

533

Allmänt

Befattningshavare, som använder eget 50-kronorskort för resor till
och från arbetet, är skyldig använda detta vid resor i tjänsten, som
företas med SL:s kommunikationsmedel. 50-kronorskortet är att betrakta
som sådant månadskort som anges i 6 § Tb ARR T 6:2a. På
reseräkningen skall alltså ej tas upp kostnader för dylika resor.

Avsaknad av 50-kronorskort skall av förrättningsmannen anges på
reseräkningen genom en enkel underskriven anteckning.

Efter remiss avgav televerkets centralförvaltning yttrande efter hörande
av bl.a. teledirektören M. Sylvan.

I sitt yttrande anförde Sylvan bl. a. följande:

Anvisningarnas bakgrund är de regler och föreskrifter, som

finns intagna i allmänna resereglementet (1952: 735) och Kungl. Maj:ts
tilläggsbestämmelser till reglementet (1952:736) samt televerkets med
stöd av 2 § 1 mom reglementet och 7 § 5 mom tilläggsbestämmelserna
utfärdade anvisningar, tillämpningsföreskrifter och bestämmelser. Reglementet
jämte tillämpningsföreskrifter återfinns i televerkets författningssamling
serie C som nr 22. I televerkets anvisning till

6 § 2 mom i tilläggsbestämmelserna (T 6:2a) sägs bl. a. att ”Resekostnadsersättning
utgår icke för sådan med reguljärt trafikmedel företagen
resa, vid vilken förrättningsmannen begagnar sig av månadskort, enär
resan i sådant fall icke medfört extra kostnad för vederbörande”. Denna
anvisning lämnar sålunda till förrättningsmannen att själv avgöra om
han skall begagna sig av det periodkort han eventuellt innehar eller om
han skall lösa särskild färdbiljett för tjänsteresan. Det vill synas som
om det för såväl tjänstemannen som televerket mest praktiska förfarandet
vore att i sådana lägen använda det ”privata” 50-kronorskortet.
Den anställde vinner i tid och bekvämlighet utan att han ådrar sig
någon kostnad och televerket besparas arbete med ett kontrollmoment
vid reseräkningsgranskningen. När teleområdets anvisningar skulle utformas
bedömdes det därför som lämpligt och rimligt att i dessa införa
en regel om att för egna medel inköpt 50-kronorskort normalt skulle
användas vid resa i tjänsten inom SL:s trafikområde. Anvisningarna
synes dock på denna punkt ha fått en väl kategorisk formulering.
Anvisningarna har nu tillämpats sedan 1.9.1972 och har såvitt bekant
accepterats av berörd personal.

Sammanfattningsvis kan sägas att den formella bakgrunden till de
ifrågavarande anvisningarna är oklar. I den praktiska tillämpningen
ger dock anvisningarna ett för den enskilde fullt godtagbart resultat
eftersom han inte åsamkas någon kostnad eller orsakas någon tids- eller
bekvämlighetsförlust. Anvisningarna har dock fått en alltför kategorisk
formulering och bl.a. på grund av Möllebys besvär har anvisningarna
omarbetats. Avsnittet ”Allmänt”, som torde vara det i sammanhanget
intressanta, har därvid givits den utformning som framgår av bilaga.

De i aktuella delar omarbetade anvisningarna har följande lydelse:
Allmänt

Befattningshavare, som innehar för egna medel inköpt 50-kronorskort,
bör som regel använda detta även vid resor i tjänsten, som företas med

534

SL:s kommunikationsmedel. Eftersom ingen extra resekostnad därvid
uppstår skall ersättning inte yrkas på reseräkning (se C:22, anvisningen
T 6:2a).

I de fall befattningshavaren av någon anledning inte använt sig av
det egna 50-kortet eller inte har sådant skall givetvis ersättning yrkas
i vanlig ordning. Reseräkningen skall därvid förses med en enkel underskriven
anteckning att 50-kort ej använts.

Televerkets centralförvaltning framhöll i sitt yttrande bl.a. att med
den utformning som de ifrågavarande föreskrifterna nu hade skäl inte
fanns att hysa de betänkligheter, som Mölleby framfört i sin skrivelse.

Vid ärendets avgörande gjorde ställföreträdande JO Sverne följande
uttalanden.

I 6 § 1 mom. sista stycket allmänt resereglemente (1952: 735) stadgas
att resekostnadsersättning vid begagnande av färdmedel i reguljär trafik
inte utgår med högre belopp än förrättningsmannen erlagt i avgift för
resan. Enligt punkt 3 i anvisningarna till 6 § kungörelsen (1952:736)
med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet innebär nyssnämnda
bestämmelse bl.a. att förrättningsman, som begagnat rabattkort,
tur- och returbiljett eller annan liknande biljett, äger uppbära
resekostnadsersättning endast för den verkliga utgiften för den biljett
som för resan anskaffats.

Av nämnda författningsbestämmelser torde framgå att resekostnadsersättning
inte kan utgå till förrättningsman för sådan tjänsteresa där
han faktiskt begagnat sig av SL:s 50-kronorskort (jfr kammarrättens
årsbok 1964 not 266, 1968 not 92 och 1970 not 108). Detta har också
televerket fastslagit i sina anvisningar, intagna under p. T6:2a i verkets
författningssamling serie C:22.

Däremot ger inte bestämmelserna i allmänna resereglementet och dithörande
författningar stöd för införande av skyldighet för förrättningsman,
som innehar ett privat 50-kronorskort, att också begagna sig av
det vid tjänsteresor, även om det förefaller naturligt att så sker. Han
har alltså möjlighet att köpa och använda särskild färdbiljett för
tjänsteresan och att få ersättning härför enligt gängse normer, vilket
kan ha betydelse exempelvis om 50-kronorskortet glömts i bostaden.
De av telekontoret i Stockholm ursprungligen utfärdade anvisningarna
i ärendet framstår mot bakgrunden härav som alltför långtgående i
angivna hänseende.

Teledirektören, liksom televerkets centralförvaltning, har också vitsordat
att anvisningarna fått en alltför kategorisk utformning och har
därför låtit omarbeta desamma. Anvisningarna i deras nya lydelse
ger mig ej anledning till kritik.

535

Frågor om uppsägningstid m. m. i samband med skolstyrelses uppsägning
av biträde vid skolmåltidsbespisning. Tillämpning av lagen
(1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare

I en skrift som kom in till JO den 31 oktober 1972 anförde Birgit
Andersson klagomål mot Ljungby kommuns skolstyrelse och dess arbetsutskott
rörande deras handlande i samband med att hon blev uppsagd
från befattningen som biträde vid skolmåltidsbespisningen vid
Angelstads skola. Hon uppgav därvid bl. a. att hon blivit uppsagd på
dagen utan vederlag och att husmor fått hennes biträdesplats.

Skolstyrelsen anförde i remissyttrande den 7 november 1972 under
hänvisning till ett antal bifogade handlingar:

Den 1/1 1971 skedde med kort varsel kommunsammanslagning mellan
Ljungby stad samt kommunerna Annerstad, Berga, Hamneda, Lidhult,
Ryssby och delar av Bolmsö och Tannåkers kommuner.

Den nya skolstyrelsen fick många och stora problem att lösa. De av
ekonomisk art största frågorna gällde personal-, skolskjuts- och skolmåltidsfrågor.
De ovan nämnda kommunerna hade löst sina problem i
stort sett var för sig, men nu gällde det att få en samordning till stånd.

Skolmåltidsutredningen blev klar den 15/4 1971. Skolstyrelsen observerade
den stora skillnaden i arbetstid per dag jämfört med antalet elever
vid enheten och beslöt att något slags rationalisering måste göras.
Kontakter togs med avdelningen av Svenska Kommunalarbetarförbundet.
En obehaglig tvist hade uppstått mellan de två anställda vid skolmåltidsverksamheten
vid Angelstads skola, fruarna Sonja Holmgren
och Birgit Andersson. Hur länge denna tvist pågått har Ljungby nuvarande
skolstyrelse ansett sig ej ha anledning att efterforska. Fru Birgit
Andersson hade anklagat fru Sonja Holmgren för snatterier. Målet
hade dock av åklagarmyndigheten i Ljungby avskrivits.

Fru Sonja Holmgren hade ansett sig föranlåten att anklaga fru Birgit
Andersson för uraktlåtenhet att lyda givna arbetsorder.

Skolstyrelsen, som ej ansåg det möjligt att bedöma vem av de båda
som hade rätt eller fel, gav arbetsutskottet i uppdrag att söka lösa tvisten
vid Angelstads skola.

Arbetsutskottet löste tvisten vid skolan så att fr. o. m. höstterminen
1971 endast en anställd skulle finnas vid enheten. Detta var helt i överensstämmelse
med skolstyrelsens rationaliseringssträvanden. Maten
skulle tillagas vid en närbelägen skola och fraktas med bilskjuts till
Angelstad. Personaltiden fastställdes till 5 tim/dag mot tidigare 13
tim/dag. Kommunen gjorde genom åtgärden en besparing på cirka
60: — kronor per skoldag. En av de anställda erhöll tjänsten (de hade
varit anställda lika lång tid). Arbetsutskottets beslut var enhälligt, när
det gällde att anställa fru Sonja Holmgren.

Fru Birgit Andersson har vid tillfälle såväl skriftligt som muntligt
genom sin make framfört att den kvarvarande tjänsten borde ha ledigförklarats.
Skolstyrelsen har ej ansett att ett dylikt förfaringssätt hai
varit ändamålsenligt. Två anställda fanns, av vilka den ena kunde behållas,
den andra måste friställas.

I dagens för kommunerna svåra ekonomiska läge anser sig skolstyrelsen
tvungen att fortsätta rationaliseringsåtgärderna, där så kan ske.

536

Alla åtgärder sker i fullt samförstånd med Svenska kommunalarbetarförbundets
avdelning. Skolstyrelsen anser sig ej ha handlat fel, då styrelsen
tvingats till rationaliseringar. Inte heller anser skolstyrelsen att
det är mer att vinna genom att fortsätta taga del i den tvist, som tydligen
funnits mellan personalen vid Angelstads skola, då den enes uttalande
endast står mot den andres.

Av de i ärendet ingivna handlingarna framgick i'' övrigt bl. a. följande.

I skrivelse till skolstyrelsen den 13 juni 1971 riktade Holmgren vissa
klagomål mot Andersson rörande Anderssons förhållanden i tjänsten.
Däri uttalade hon avslutningsvis att hon under hand erfarit att viss
omorganisation av skolmåltidsverksamheten kunde tänkas bli aktuell
fr. o. m. höstterminen 1971, varvid arbetstider vid bl. a. Angelstads skola
genom centralisering och rationalisering eventuellt kunde bli nedskurna
något. Under åberopande härav och av hennes i skrivelsen anförda
klagomål hemställde hon att skolstyrelsen måtte vidta lämpliga åtgärder
för att skolmåltidsverksamheten i fortsättningen skulle kunna bedrivas
på ett ur alla synpunkter riktigt sätt.

Vid sammanträde den 29 juni 1971 uppdrog skolstyrelsen åt arbetsutskottet
att söka lösa den tvist som uppstått mellan personalen vid
bespisningen i Angelstads skola och att därvid ta kontakt med såväl
berörda parter som kommunalarbetareförbundets representanter.

Den 8 juli 1971 fattade arbetsutskottet i anledning av nämnda uppdrag
beslut i frågan. Därvid antecknades följande.

Arbetsutskottet hade fått skolstyrelsens uppdrag att söka lösa den
tvist som uppstått mellan personalen vid skolmåltidsverksamheten i
Angelstads skola.

Någon möjlighet till enande ansåg AU ej förefinnas.

Ljungby skolstyrelse hade gjort utredning över såväl matkostnader
som personalantalet vid kommunens skolmåltidsverksamhet och därvid
funnit att vissa rationaliseringsåtgärder i bespisningshänseende måste
göras.

AU beslöt, att vid Angelstads skola fr. o. m. höstterminen 1971 mat
ej skulle tillagas på platsen. Färdiglagad mat skall fraktas till skolan
för att där utportioneras. Personalantalet minskas till ett biträde med
tills vidare fem timmars arbetstid per skoldag.

Till innehavare av denna tjänst utsågs fru Sonja Holmgren. Biträdet
fru Birgit Andersson uppsäges från sin tjänst.

I skrivelse samma dag från skolstyrelsen, undertecknad av ordföranden
H. Nordenhager och skolchefen H. Landberg, till Andersson uppsades
Andersson från sin anställning. Skrivelsen hade följande lydelse.

Ljungby skolstyrelse har gjort utredning över såväl matkostnader
som personalantalet vid kommunens skolmåltidsverksamhet. Skolstyrelsen
har funnit att vissa rationaliseringsåtgärder i besparingshänseende
måste göras.

För Angelstads skola gäller fr. o. m. höstterminen 1971 att tillagning
av mat på platsen ej kan anses vara motiverad. Färdiglagad mat kom -

537

mer att fraktas till skolan för att utportioneras. Personalantalet minskas
till ett biträde med tills vidare fem timmars arbetstid per skoldag.

På grund av ovanstående har skolstyrelsen ansett sig nödsakad uppsäga
Eder från tidigare anställning. Därest nytt lämpligt arbetstillfälle
skulle visa sig uppstå, är skolstyrelsen beredd att diskutera anställning
med Eder. Innehar Ni eventuellt nycklar till skolans lokaler torde dessa
snarast överlämnas till tillsynslärare Folke Linderot.

Kontakt har i ärendet tagits med Svenska Kommunalarbetarförbundets
avdelning.

Den 8 juli 1971 skrev skolstyrelsen (Nordenhager och Landberg) även
till Svenska kommunalarbetareförbundet, avd. 386, ordföranden S.
Scherling, och informerade denne om den beslutade rationaliseringsåtgärden
och uppsägningen.

Andersson inkom till JO med påminnelser. I dessa gjorde hon bl. a.
gällande att arbetsutskottet, i strid mot sitt uppdrag, ej hade tagit kontakt
med henne i förväg. Hon framhöll vidare bl. a. att hon inte hade
misskött sig.

Från Nordenhager, Landberg och ombudsmannen N. Karlsson,
Svenska kommunalarbetareförbundet, inhämtades under hand, att arbetsutskottet
före sitt beslut den 8 juli 1971 tagit kontakt med ordföranden
vid förbundets lokalavdelning och därvid informerat denne om
den förestående rationaliseringsåtgärden och uppsägningen samt att
från lokalavdelningens sida ingen erinran gjorts däremot. Vidare inhämtades
att uppsägningsbeslutet först sändes med lösbrev till Andersson
den 8 juli 1971 och att senare eller den 29 juli 1971, ytterligare ett
exemplar av beslutet översändes till henne, denna gång i rekommenderat
brev med mottagningsbevis, samt att den sista försändelsen löstes
ut av Andersson den 30 juli 1971. Slutligen har under hand upplysts
att höstterminen 1971 vid skolan började den 18 augusti.

Sedan JO Lundvik vid sin granskning av handlingarna i ärendet uppmärksammat
att lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare,
vilken trädde i kraft den 11 juni 1971, inte syntes ha beaktats
vid uppsägningen, infordrade JO på nytt från skolstyrelsen yttrande,
vari skulle anges om nämnda lag ansetts tillämplig i ärendet och
om i så fall de i 1 § i lagen angivna uppsägningstiderna iakttagits.

I remissyttrande den 3 januari 1973 anförde skolstyrelsen, att skolstyrelsen
den 8 juli 1971, då Andersson uppsades från sin tjänst, ej
observerat lagen om anställningsskydd. De i 1 § angivna uppsägningstiderna
hade sålunda ej iakttagits. Därest Andersson, som är född den
14 september 1921, enligt 1 § 1 mom. i lagen var berättigad till där
angiven uppsägningstid om två månader, var skolstyrelsen, enligt vad
den avslutningsvis anförde, villig att ekonomiskt gottgöra henne för
arbetstid fram till den 8 september 1971.

Andersson inkom med nya påminnelser.

Under hand uppgav skolstyrelsens ordförande Nordenhager att skol -

538

styrelsen var beredd att ekonomiskt gottgöra Andersson för arbetstid
fram till den dag då två månader förflutit sedan uppsägningsbeslutet
delgavs henne.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Av utredningen framgår att skolstyrelsen kort tid efter kommunsammanslagningen
den 1 januari 1971 i princip bestämde sig för en
omorganisation och rationalisering i besparingssyfte av skolmåltidsverksamheten
vid de olika skolorna inom den nybildade kommunen. Som
ett led häri får anses ingå beslutet den 8 juli 1971, att fr. o. m. höstterminen
1971 mat inte längre skulle tillagas vid Angelstads skola utan
fraktas dit färdiglagad och att i anledning därav personalen skulle
minskas till ett biträde. Den verkliga orsaken till personalindragningen
synes alltså ej ha varit de personliga konflikterna mellan Andersson
och Holmgren och eventuell misskötsamhet från Anderssons sida. En
annan sak är att tvistigheterna mellan dem kan ha medfört att frågan
om rationalisering och personalindragning vid Angelstads skola korn
att tas upp något tidigare än vad som kanske annars skulle ha skett.
Detta ger emellertid i så fall ej anledning till kritik från min sida.

När det gäller valet av vem som skulle sägas upp, har skolstyrelsen
uppgivit att Andersson och Holmgren varit anställda lika länge. Vem
som i en sådan situation skall drabbas av åtgärden kan diskuteras. Gällande
avtal ABK/ABKD 70 ger ej vägledning. Vilken uppfattning man
än må hysa i denna fråga kan arbetsutskottets beslut att uppsäga Andersson
och ej Holmgren inte anses felaktigt, särskilt som vederbörande
fackliga organ i förväg kontaktats och därvid ej haft något att erinra.

Enligt gällande avtal ABK/ABKD 70, § 3 mom. 1 a), var Andersson,
som varit anställd sedan hösten 1965, berättigad till en uppsägningstid
om 30 dagar.

Emellertid var den förut nämnda lagen (1971: 199) om anställningsskydd
för vissa arbetstagare tillämplig i detta fall. Enligt 1 § första
stycket p. 1 av denna lag ägde Andersson, som är född den 14 september
1921, åtnjuta längre uppsägningstid än vad avtalet medgav, nämligen
minst två månader. På grund av bestämmelserna i 4 § var hon
i princip berättigad till lön under uppsägningstiden.

Skolstyrelsens arbetsutskott har inte iakttagit bestämmelserna i nyssnämnda
lag. Denna hade emellertid trätt i kraft kort tid innan uppsägningsbeslutet
meddelades. Det framstår därför såsom i viss mån
ursäktligt att arbetsutskottet inte uppmärksammat den nya lagen. Med
hänsyn härtill och då skolstyrelsen förklarat sig villig att ekonomiskt
gottgöra Andersson för vad hon enligt lagen är berättigad till i lön
under uppsägningstiden, finner jag anledning saknas till ytterligare
åtgärd i denna del från min sida.

539

Vad Andersson i övrigt anfört i ärendet ger mig ej anledning till åtgärd
eller särskilt uttalande.

Fråga om tillämpligheten av 6 och 15 §§ förvaltningslagen i ärende
hos socialnämnd om uppsägning av arbetstagare. Tillika rättelse
av uttalande i ämbetsberättelsen 1973 s. 422 om förvaltningslagens
tillämplighet i ärende hos socialnämnd om disciplinär bestraffning

Socialnämnden i Vikbolandets kommun beslöt den 8 december 1972
att uppsäga L. från hennes anställning som föreståndare vid Wijkagårdens
ålderdomshem. Beslutet hade följande innehåll.

Med hänvisning till vad som i övrigt tidigare förekommit och utretts
betr. arbetsförhållandena på Wijkagården antecknades till protokollet
att nämnden kallat till sammanträde för diskussion av arbetsförhållandena
med berörda parter 22/9 1972 kl. 12.00, vilken kallelse tillställts
även föreståndaren L., men att hon vägrat att inställa sig personligen,

att från företrädare för övrig personal på Wijkagården inkommit
skrivelse 6/11 1972 ang. trivselfrågor på hemmet,
att nämnden enl. kallelse 17/11 1972 kallat till sammanträde 23/11
1972 kl. 15.00 på Wijkagården med berörda parter för att diskutera
åtgärder för fortsatt samarbete och för att förbättra trevnaden på hemmet,
vilken kallelse personligen överlämnats till L.,
att L. i skrivelse 20/11 1972 till nämnden förklarat sig icke ämna
medverka i sammanträdet utan biträde,
samt att L. därefter ej heller inställt sig till sistnämnda sammanträde.
Vad som enl. det ovan sagda har förekommit visar enl. socialnämndens
uppfattning dels att det föreligger samarbetssvårigheter mellan L.
å ena sidan samt socialnämnden och vid Wijkagården anställda övriga
arbetstagare å den andra av sådan art att förhållandena med hänsyn
till även åldringarnas intressen icke kan fortsätta, dels att L. genom
sitt uppträdande i denna sak har visat brist på vilja till samarbete.

Under angivna omständigheter kan socialnämnden p.g.a. sitt lagenliga
ansvar för verksamheten och för arbetsförhållandena och trivseln på
hemmet ej stå till svars med att låta förhållandena fortgå oförändrade.

Socialnämnden beslöt därför enhälligt att med stöd av ABT 70 §
10 mom. 1 och 2 under åberopande som saklig grund av ovannämnda
samarbetssvårigheter och brist på samarbetsvilja att uppsäga L. från
anställningen som föreståndare vid Wijkagården med den i avtalet angivna
uppsägningstiden sex månader.

I en skrift som kom in till JO den 9 januari 1973 anförde L. klagomål
i två hänseenden mot socialnämndens handläggning av uppsägningsärendet.
Hon påtalade för det första, att hon inte innan ärendet avgjordes
fått tillfälle att yttra sig över påståendena om samarbetssvårigheter och
brist på vilja till samarbete. Hon hänvisade därvid till ett beslut av
JO Lundvik den 6 oktober 1972 (se JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 422),

540

vari JO uttalade att socialnämnden förfarit uppenbart felaktigt genom
att besluta om disciplinär åtgärd (varning) mot henne utan att hon dessförinnan
fått tillfälle att yttra sig. Men vidare hävdade hon, att nämnden
handlat felaktigt när den vägrat henne att låta sig biträdas av
lämplig person vid sammanträffanden med nämnden. I denna del
uttalade hon att såväl hon som det biträde hon utsett, advokaten Carl
Hultbom i Norrköping, upprepade gånger hade framhållit att hon
varit villig att när som helst på lämplig tid sammanträffa med nämnden
eller av den utsedda ledamöter. Det enda villkor som hon därvid hade
ställt hade varit att Hultbom skulle biträda henne vid sammanträdena,
eftersom hon inte känt sig stark nog att ensam träffa nämnden och
personalens fackliga ombud. Hon hade nämligen i förväg känt till att
det från personalens fackliga representanter vid sammanträdet skulle
krävas att hon uppsades från sin tjänst. Men detta villkor hade nämnden
vägrat uppfylla.

Efter remiss avgav socialnämnden yttrande.

L. yttrade sig ånyo i ärendet.

Det skall här antecknas, att L. anfört kommunalbesvär över socialnämndens
beslut men att hennes talan ogillats såväl av länsstyrelsen
som av regeringsrätten.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik som därvid anförde.

Jag upptar till en början frågan, om socialnämnden var skyldig att
bereda L. tillfälle att yttra sig innan den sade upp henne. I det sammanhanget
vill jag också något beröra mitt beslut av den 6 oktober 1972
om förfarandet i disciplinärendet mot L. Vad jag vill säga är följande.

Förvaltningslagen innehåller i 14—20 §§ särskilda bestämmelser för
vissa ärenden. Bland dessa bestämmelser ingår stadgandet i 15 §, att
ärende — utom i vissa undantagsfall — ej får avgöras utan att sökande,
klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet
genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig
över det.

Enligt 2 § 2 är emellertid förvaltningslagen över huvud inte tillämplig
på ärende hos kommunal myndighet, om ärendet avgörs genom beslut
som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd.

Av 54 § lagen om socialhjälp framgår, att socialnämnds beslut i ärende
rörande meddelande av socialhjälp eller rörande avgift för vård i ålderdomshem
överklagas genom s. k. förvaltningsbesvär. Såvitt rör beslut
som meddelats av socialnämnd i annat ärende gäller enligt 76 § kommunallagen,
att besluten — såvitt de ej är av rent förberedande eller
verkställande art — kan överklagas genom kommunalbesvär eller, när
fråga är om beslut bl.a. i ärenden om entledigande från kommunal
tjänstebefattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare,

541

genom besvär hos kommunal besvärsnämnd där sådan finns inrättad.

Jag vill än ytterligare säga, att av 1 § förvaltningslagen följer att
lagens föreskrifter och därmed även det nyssberörda Stadgandet i 2 § 2
sätts å sido om avvikande bestämmelse meddelats av Kungl. Maj:t eller
riksdagen. I 4 § lagen om socialhjälp har också stadgats, att 4 och 5 §§
förvaltningslagen (jävsbestämmelserna) skall utan hinder av vad som
sägs i 2 § 2 förvaltningslagen äga tillämpning i samtliga ärenden hos
socialnämnd. Någon motsvarande föreskrift om tillämpning av 15 §
förvaltningslagen hos socialnämnd har emellertid icke meddelats.

Av vad jag nu sagt följer, att socialnämnds beslut i ärende om disciplinär
bestraffning av tjänsteman eller uppsägning av sådan överklagas
genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd.
Följaktligen blir 15 § förvaltningslagen inte tillämplig i sådant ärende.
(Att organiserad arbetstagare kan sakna besvärsrätt enligt lagen den 3
juni 1965 om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut är en sak för sig och inverkar ej på vad nu sagts, jfr
angående besvärsrätt för annan kommunmedlem JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 426.)

När jag i mitt beslut den 6 oktober 1972 — till stöd för påpekandet
att socialnämnden förfor felaktigt genom att icke bereda L. tillfälle
yttra sig innan nämnden vidtog disciplinär åtgärd mot henne — åberopade
förutom annat även 15 § förvaltningslagen tog jag miste, vilket
jag härmed beklagar. Stadgandet var inte tillämpligt i det då aktuella
fallet. Emellertid var nämnden ändå, på grund av uttrycklig föreskrift
i kollektivavtal och enligt allmänna rättsgrundsatser, skyldig att bereda
L. tillfälle att yttra sig, vilket också framgår av mitt beslut. Min anmärkning
mot nämndens sätt att handlägga ärendet kvarstår därför.

I nu förevarande fall rör det sig inte om disciplinär bestraffning utan
om uppsägning. Såsom jag redan sagt är 15 § förvaltningslagen här
inte tillämplig i ärende hos socialnämnd. Det kollektivavtal, ABT 70,
som åberopats och som för L. gällt som enskilt tjänsteavtal stadgar
inte skyldighet för nämnden att bereda tjänstemannen tillfälle till yttrande
i sådant fall. Ej heller finns det i övrigt någon föreskrift som
stadgar sådan skyldighet. Väl kan skäl anföras för att även på det område
där 15 § förvaltningslagen ej ingriper uppsägning på grund av
misskötsamhet, samarbetssvårigheter e.d. ej bör ske innan vederbörande
fått tillfälle att yttra sig i någon form. Jag vill dock inte lägga det
socialnämnden till last som fel att nämnden i detta mycket speciella
fall — där försök dock gjorts att ta kontakt med L. — inte formligen
beredde L. tillfälle att yttra sig innan man skred till uppsägning.

Vidkommande därefter frågan om rätt för L. att anlita biträde vill
jag säga följande.

Enligt 6 § förvaltningslagen får den som för talan i ärende anlita
ombud eller biträde.

542

Såsom framgår av det föregående var emellertid bestämmelserna i
förvaltningslagen, däribland bestämmelserna i 6 §, inte tillämpliga på
socialnämndens handläggning av förevarande uppsägningsärende.

Inte heller innehåller annan lag eller författning eller gällande avtal
bestämmelser som uttryckligen gav L. rätt att anlita biträde vid sammanträffandena
med nämnden.

Enligt vad socialnämnden anfört och enligt vad som framgår av kallelsen
till sammanträdet den 23 november 1972 gällde detta inte frågan
om uppsägning av L. utan samarbets- och trivselfrågor på arbetsplatsen.
Inte heller övriga av nämnden begärda sammanträffanden med L. synes
ha direkt avsett uppsägning. Nämnden har hävdat att det kan vara
olämpligt att de olika berörda parterna har med sig juridiska biträden
vid sammanträde som endast avser en diskussion om sådana personliga
förhållanden varom här var tal. Nämndens uppfattning framstår inte
som orimlig och jag finner ej heller i denna del fog för kritik mot
nämnden.

Utfärdande av tjänstgöringsbetyg

I en skrift som kom in till JO den 24 april 1972 klagade musikläraren
Jan Bergström vid Västerviks kommunala musikskola på att musikledaren
vid skolan Ivar Pierrou i ett tjänstgöringsbetyg den 14 maj 1971
givit honom vitsordet ”Personligt: Mindre gott uppförande”. Pierrou
hade därvid enligt Bergström inte följt anvisningarna till det använda
betygsformuläret. Bergström ansåg det utsiktslöst att på grund av detta
tjänstgöringsbetyg erhålla ny anställning som musiklärare. För att visa
hur andra personer bedömt hans pedagogiska gärning och övriga kvalifikationer
som musiklärare bifogade Bergström avskrifter av sju intyg
och fyra betyg.

Bergström företedde en kopia av tjänstgöringsbetyget. Detta är utskrivet
på ett formulär som utgivits den 22 december 1958 av skolöverstyrelsen
och som var avsett för lärare i folkskolan och grundskolans
låg- och mellanstadium (utom övningslärare). Formuläret inleds med
uppgifter om lärarens namn, tjänstgöringskommun och personnummer,
vilka ifyllts av Pierrou. Därefter skall enligt formuläret i olika kolumner
antecknas befattning, skolform och skoltyp, anställningstid och tjänstledighet.
Pierrou har här noterat, i kolumnen ”befattning” musiklärare,
i kolumnen ”skolform och skoltyp” de instrument som Bergström undervisade
på och i kolumnen ”anställningstid” 1/1-69—14/5-71. Enligt
formuläret skall slutligen anges på vilket sätt läraren under den ifrågavarande
tjänstgöringen fullgjort sin tjänst. Enligt anvisningar på formulärets
baksida skall därvid endast användas vitsorden gott och mindre

543

gott. Vitsordet beträffande lärarens sätt att fullgöra sin tjänst anses
enligt anvisningarna även omfatta vitsord beträffande vederbörandes
nit. Pierrou har här angivit att Bergström under sin tjänstgöring fullgjort
sin tjänst på ett gott sätt. — Till dessa uppgifter, som således skall
fyllas i på anvisade platser i formuläret, har Pierrou, såsom klaganden
framhållit, nederst på blanketten fogat det av honom själv formulerade
omdömet ”Personligt: Mindre gott uppförande”.

Efter remiss yttrade Pierrou följande.

För den frivilliga kommunala musikundervisningen finns inga regler
för utfärdande av tjänstgöringsbetyg. Som också framgår av Bergströms
åberopade betyg från andra arbetsplatser är förfarandet formlöst
och ofta mycket växlande. Då jag utfärdade mitt betyg till Bergström
skedde detta på en blankett uppgjord av skolöverstyrelsen, i
första hand avsedd för grundskolans låg- och mellanstadium. Även om
jag kanske borde undvikit denna blankett kan det väl knappast åberopas
mot mig att jag inte använt de på blanketten närmare föreskrivna vitsorden.
Det är obestridligt, att jag i ett tjänstgöringsbetyg för lärare i
den kommunala musikundervisningen äger rätt — i fall sakliga skäl
föreligger — att utfärda vitsord på sätt som skett.

Som framgår av p. 4 i bifogade promemoria, upprättad av musiknämnden,
har ifrågavarande tjänstgöringsbetyg annullerats, varför detsamma
inte som Bergström framhåller kan skada honom vid sökande
av tjänst.

I den av Pierrou åberopade promemorian, som utarbetats den 26
november 1971 av musiknämndens arbetsutskott, uttalade utskottet inledningsvis
att utskottet tagit del av skrivelser från Bergström och en
annan musiklärare samt haft muntliga samtal med ytterligare två andra
musiklärare och med Pierrou. Utskottet konstaterade att det rådde
starka motsättningar inom musikskolan och erinrade allvarligt alla
anställda, inklusive musikledaren, om nödvändigheten av ett korrekt
uppträdande i tjänsten och ådagaläggande av ömsesidig hänsyn och
respekt samt efterlyste samarbetsvilja. Utskottet meddelade avslutningsvis
besked i vissa aktuella frågor, varvid under p. 4 angavs, att under
år 1971 utfärdade tjänstgöringsbetyg annullerades och att betyg i fortsättningen
utfärdades av ordföranden och musikledaren i samråd.

Ytterligare utredning gjordes. Därvid uppgav musiknämndens ordförande
ämnesläraren Erik Mansfeld bl. a. att beslutet att annullera
tjänstgöringsbetygen skedde i samförstånd med Pierrou och att musiknämnden
enhälligt godkänt de olika av arbetsutskottet enligt förenämnda
promemoria vidtagna åtgärderna.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne.
Tjänstgöringsbetyg är i huvudsak avsett att användas som en merithandling
av den som betyget gäller, t. ex. vid sökande av annan anställning,
och att tjäna som vägledning för en blivande arbetsgivare, när

544

denne bedömer sökandens kvalifikationer i samband med beslut om anställning.
Det är sålunda uppenbart att tjänstgöringsbetyget är en
mycket viktig handling. Med hänsyn härtill är det av stor betydelse att
den betygsutfärdande tjänstemannen eller myndigheten, särskilt vid
avgivande av värderande omdömen, vinnlägger sig om att iaktta objektivitet.

Det ligger emellertid i sakens natur att tjänstgöringsbetyg i vad det
innehåller vitsord ofta måste — även om utfärdaren vinnlägger sig om
objektivitet — ganska starkt präglas av subjektiva värderingar och att
prövningen av sådana frågor därför i och för sig lämnar ett tämligen
vitt utrymme för olika meningar (jfr JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 413).
Vad jag kan pröva i ärendet är därför endast om Pierrou vid den gjorda
värderingen iakttagit rimlig objektivitet och beaktat alla relevanta omständigheter
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 125).

Vid bedömandet av sistnämnda fråga kan först konstateras att Bergström
fått goda vitsord från tidigare anställningar och skolor enligt de
intyg och betyg han företett i ärendet. Jag kan vidare inte befria mig
från intrycket att de starka motsättningar som enligt musiknämndens
i ärendet redovisade promemoria rått inom skolan kommit att återspeglas
i Pierrous förevarande tjänstgöringsbetyg. Med stöd enbart av
den utredning som hittills införskaffats i ärendet kan jag likväl inte ta
bestämd ställning till om Pierrou vid avgivandet av vitsordet om Bergströms
uppförande brustit i rimlig objektivitet. Ytterligare utredning
skulle erfordras härför. Med hänsyn till att det ifrågavarande tjänstgöringsbetyget
sedermera annullerats, att musiknämnden anmodat
berörda parter att i fortsättningen vinnlägga sig om ett gott samarbete
samt att nya principer för utfärdande av betyg bestämts kan jag dock
inte finna att det föreligger tillräckliga skäl för att vidtaga kompletterande
utredning i frågan.

Däremot vill jag något närmare kommentera användandet av det
ifrågavarande betygsformuläret och sättet härför.

Det finns inga särskilda blanketter med tillhörande anvisningar när
det gäller tjänstgöringsbetyg för musiklärare vid kommunala musikskolor.
Det kan vid sådant förhållande inte anses felaktigt att Pierrou
använde sig av en av skolöverstyrelsen utfärdad blankett för tjänstgöringsbetyg
för lärare i allmänhet.

När nu blanketten faktiskt användes var det emellertid otvivelaktigt
ägnat att väcka speciell uppmärksamhet att, såsom skedde, vid sidan
av det vitsord, som enligt formuläret skulle lämnas rörande sättet att
fullgöra tjänsten, vitsord avgavs också i annat hänseende, som inte
förutsetts i formuläret, och därtill ett negativt sådant. Även om omdömet
i och för sig skulle ha varit riktigt — vilket jag enligt vad jag
förut uttalat inte kan bedöma — måste det ändå anses olämpligt att
det lämnades i så utmanande form som här var fallet. Ansågs det moti -

545

verat att vitsordet avgavs, borde enligt min mening tjänstgöringsbetyget
ha skrivits utan användande av formulär, och därvid borde Bergströms
positiva och negativa egenskaper ha beskrivits något mer utförligt och
nyanserat med angivande av de omständigheter på vilka värderingarna
grundades (jfr JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 378—379). Med hänsyn till
att uttryckliga regler och anvisningar för utfärdande av tjänstgöringsbetyg
saknas, vill jag dock inte beteckna Pierrous förfarande i detta
hänseende som tjänstefel.

Avslutningsvis vill jag — mot bakgrunden av musiknämndens utredning
— ta upp frågan om det med hänsyn till det starka motsatsförhållande,
som uppenbarligen rådde mellan Pierrou och Bergström, var
lämpligt att Pierrou utfärdade tjänstgöringsbetyg för Bergström. Bestämmelserna
i kommunallagen upptar endast s.k. intressent- och släktskapsjäv
(se 16 och 37 §§ andra stycket kommunallagen), varom inte
var fråga. Någon formell jävssituation förelåg alltså inte i detta fall.
Vidare är att märka att Pierrou torde ha varit den ende i överordnad
ställning vid skolan, som med säkerhet kunde bedöma Bergströms egenskaper
som lärare. Detta förhållande utesluter dock inte att betygsättningen
kunde ha gjorts av nämnden eller dess ordförande efter hörande
eller i samråd med Pierrou, varvid vissa garantier torde ha vunnits mot
att motsättningarna mellan Pierrou och Bergström fått påverka betygsättningen
i alltför hög grad. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
den s.k. betygsutredningen i sitt betänkande Tjänstgöringsbetyg (SOU
1970:28 s. 53) framhållit att handläggningen av betygsärendena inte bör
splittras i alltför hög grad och att ett visst avstånd mellan den som
skall betygsättas och betygsättaren även är ägnat att minska subjektiviteten
i bedömningen. Sedan musiknämnden kommit på det klara med
rådande misshälligheter har den beslutat att betyg i fortsättningen skall
utfärdas av ordföranden i samråd med musikledaren. Jag finner beslutet
välbetänkt.

Vissa övriga ärenden

Delgivning av beslut i tjänstetillsättningsärende

I en skrift som kom in till JO den 28 december 1972 anförde M.
klagomål över konsumentverkets sätt att delge beslut i ett tjänstetillsättningsärende.
Enligt M. hade beslutet endast tillkännagetts genom
anslag varjämte han hade fått en skrivelse från organisationskommittén
för konsumentverket, daterad den 22 december 1972, som blott innehöll
en upplysning att den av honom sökta befattningen i verket tillsatts
med annan, ej namngiven sökande, samtidigt som ansökningshandlingarna
hade återsänts. M. frågade om inte 18 § förvaltningslagen gällde

35 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

546

även i tjänstetillsättningsärenden vilket i så fall betydde att sökande
måste få en personlig underrättelse om beslutet med besvärshänvisning.
Eftersom, enligt vad M. avslutningsvis uttalade, även andra myndigheter
fortsatte med att tillkännage beslut i tjänstetillsättningsärenden
enbart genom anslag, hemställde han att JO uttalade sig principiellt
i frågan om tillämpning av förvaltningslagen i sådana ärenden.

I ärendet införskaffades direktiv, fastställda av Kungl. Maj:t i konselj
den 24 mars 1972, för organisationskommittén för det fr.o.m. den 1
januari 1973 inrättade konsumentverket (jfr Riksdagsberättelsen 1973
s. 403).

Sedan utredning verkställts anförde JO Lundvik.

I 18 § första stycket förvaltningslagen föreskrivs, att sökande, klagande
eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom
myndighet avgör ärende om det ej är uppenbart obehövligt.
Enligt samma lagrum skall han även, om det är uppenbart att beslutet
går honom emot, underrättas om vad han har att iaktta vid talan mot
beslutet. I dessa bestämmelser ligger ett krav på personlig underrättelse
till parten.

12 § andra stycket förvaltningslagen innehåller en allmän regel om
besvärstid. Enligt denna skall besvärshandlingen ha kommit in till
vederbörande myndighet inom tre veckor från den dag då klaganden
fick del av beslutet. En person anses ha fått del av ett beslut då han
personligen underrättas om det (jfr Bertil Wennergrens bok Handläggning,
s. 108).

I 1 § förvaltningslagen behandlas frågan om lagens tillämpningsområde.
I andra Stycket sägs, att om i lag eller författning som beslutats
av Konungen eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från
förvaltningslagen, den bestämmelsen skall gälla.

Beträffande tillsättning av tjänst finns vissa regler meddelade i statstjänstemannastadgan.
I 12 § föreskrivs att tillkännagivande om myndighets
beslut om tillsättning av tjänst (som kungjorts ledig i viss
ordning, jfr dock även 13 §) genast skall anslås enligt 10 § andra
stycket, dvs i myndighetens lokal, med uppgift om den dag då anslaget
skedde. Vidare föreskrivs i 13 a § att besvärshänvisning skall anslås
samtidigt med beslutet.

Dessa bestämmelser i statstjänstemannastadgan om tillkännagivande
av myndighetens tillsättningsbeslut med besvärshänvisning är sådana i
1 § andra stycket förvaltningslagen åsyftade bestämmelser, som avviker
från vad som eljest skulle gälla enligt förvaltningslagen. Tillkännagivandet
genom anslag är avsett att ersätta den underrättelse om beslut och
om besvärshänvisning, varom stadgas i 18 § förvaltningslagen. Se härom
departementschefens uttalande vid 18 § förvaltningslagen i prop. 1971:
30, del 2 s. 502.

Vad gäller utgångspunkten för beräkningen av besvärstiden föreskrivs
i 18 § tredje stycket allmänna verksstadgan, att i fråga om sådant
beslut om tjänstetillsättning, som tillkännages genom anslag, besvärstiden
räknas från den dag då anslaget skedde hos den myndighet som
meddelat beslutet. Även här föreligger sålunda en bestämmelse, som
på grund av föreskriften i 1 § andra stycket förvaltningslagen tar över

547

förvaltningslagens basregler, i detta fall den förut nämnda föreskriften
i 12 § andra stycket om att besvärstiden skall räknas från den dag
då klaganden fick personlig underrättelse om beslutet. — Enligt 1 §
allmänna verksstadgan skall den tillämpas på statsmyndighet i den mån
Kungl. Maj:t bestämmer. I direktiven för organisationskommittén hade
Kungl. Maj:t förordnat, att för kommittén i tillämpliga delar skulle
gälla bl. a. föreskrifterna i 18 § stadgan, varvid där avsedd besvärstid
skulle räknas från den dag då anslaget skedde i handelsdepartementets
lokaler.

Av det anförda framgår, att organisationskommittén iakttagit sina
skyldigheter i berörda hänseenden genom anslag i den ordning som
anges i 12 och 13 a §§ statstjänstemannastadgan och i direktiven för
kommittén samt att besvärstiden skall räknas från den dag då anslaget
skedde i vederbörlig ordning.

M. har kritiserat den här beskrivna ordningen för underrättelse i
tjänstetillsättningsärenden, vilken medför att sökanden tvingas att
själv hålla reda på när myndigheten meddelar och anslår beslut i ärendet.

Anledningen till att skyldighet ej ålagts statsmyndighet att i tjänstetillsättningsärende
tillställa varje sökande en personlig underrättelse
om beslutet med besvärshänvisning torde vara att i de fall där ett
mycket stort antal sökande anmält sig en sådan skyldighet skulle bli
alltför betungande för myndigheten. I sådana fall då endast ett fåtal
sökt en tjänst och det inte innebär något större besvär för myndigheten
att särskilt underrätta var och en av dem om beslutet, talar enligt min
mening goda skäl för att myndigheten visar sökandena det tillmötesgåendet
att den ger dem sådan underrättelse.

Enligt vad jag under hand inhämtat hade till organisationskommittén
inkommit ett mycket stort antal ansökningar till de ledigförklarade
tjänsterna vid det nybildade konsumentverket. Det var enligt uppgift
inte praktiskt möjligt att före besvärstidens utgång hinna personligen
underrätta alla sökanden, som inte fått tjänst.

Med hänsyn till det anförda kan enligt min mening någon kritik
inte riktas mot att organisationskommittén begränsat sig till att tillkännage
beslutet och besvärshänvisningen genom anslag.

Är tjänsteman skyldig återbetala lön i den mån den utbetalats med
för högt belopp?

Kammarkollegiet är, jämte försvarets civilförvaltning, bevakningsmyndighet
enligt kungörelsen (1965:921) om bevakning och avskrivning
av vissa statens fordringar, m.m. I denna sin egenskap skall kammarkollegiet
lämna övriga myndigheter råd och anvisningar om bevakning
och indrivning av fordringar.

Vid JO Lundviks inspektion av kammarkollegiet berättade t.f. förste
advokatfiskalen Astrid Charpentier följande:

Felaktiga utbetalningar av lön eller arvode förekom ganska ofta.
Under år 1972 hade hon gjort en enkät om saken hos ett antal myndigheter.
Svaren visade, att myndigheterna hade olika praxis i frågan om
återbetalning skulle krävas eller icke. Charpentier hade även skrivit ett
förslag till kollegiets cirkulärskrivelse med anvisningar. Anvisningarna

548

skulle gå ut på att krav alltid borde framställas men att, om vederbörande
vägrade att betala igen medlen under påstående att han varit
i god tro eller förbrukat medlen, det fortsatta förfarandet borde få bero
av omständigheterna. — Förslaget hade hittills inte föranlett någon
kollegiets åtgärd.

JO tog sedermera upp frågan vid ett samtal med kollegiets chef. JO
sade.

I äldre tider ansågs självklart, att en tjänsteman som uppburit lön
med för högt belopp utan vidare var skyldig att återbära det felaktigt
utbetalda. Sedermera har emellertid högsta domstolen i två uppmärksammade
rättsfall (NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475) frångått denna
strikta ståndpunkt och förklarat, att tjänstemännen i fråga vilka i god
tro uppburit och förbrukat utbetalda lönebelopp icke kunde förpliktas
återgälda vad som utgått för mycket. I båda fallen togs hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter. Det är därför ovisst, vilken räckvidd
prejudikaten skall anses äga. Något senare rättsfall i just denna fråga
synes inte föreligga. Fallet NJA 1970 s. 539, som rör felaktigt utbetald
skördeskadeersättning, förtjänar dock nämnas i detta sammanhang.
Ett antal jordbrukare förpliktades här att återgälda kronan belopp som
utbetalats av misstag. Högsta domstolen framhöll i sin dom bl.a. att de
i vart fall inom mycket kort tid efter betalningen fått veta eller haft
skälig anledning antaga att betalningen var felaktig. I frågan om skyldighet
att återbetala lön som utgått med för högt belopp vill JO vidare
hänvisa till prop. 1970:94 s. 41 samt Walin—Rydin, Förmånsrättslag,
lönegaranti, kvittning mot lön m.m. s. 179 och Sigeman, Kvittningslagen
s. 84 f. — Sammanfattningsvis kan sägas, att rättsläget är delvis
oklart men att det numera ingalunda kan antagas att tjänsteman utan
vidare är pliktig återbära vad som utgått för mycket. JO kan inte finna
det tilltalande, om man — såsom föreslagits i en inom kollegiet upprättad
handling — alltid skulle framställa krav på återbetalning när
lön utgått med för stort belopp. JO vill rekommendera att man — gärna
i samförstånd med vederbörande organisationer — låter några typfall
gå till rättegång och driver saken upp till högsta domstolen så att man
får några prejudikat att rätta sig efter.

Uppsägning av e.o. lärare utan bärande skäl. De angivna skälen
missvisande

Filosofie magistern A. som var anställd som extra ordinarie adjunkt
vid grundskolan i Årjäng sedan den 1 juli 1968, uppsades den 24 mars
1971 av skolstyrelsen i Årjängs kommun från sin anställning vid skolan,
”då fortsatt tjänstgöring inte kan garanteras”. Uppsägningen gällde
entledigande från den 30 juni 1971. A., som i sin filosofie ämbetsexamen
hade historia och geografi som huvudämnen, hade genomgått
praktisk-pedagogisk utbildning i dessa ämnen. Enligt ett av t.f. rektorn
Bengt Nilsson utfärdat tjänstgöringsbetyg den 16 juni 1971 hade hon
fullgjort tjänsten på ett gott sätt. A. anförde inte besvär över uppsägningen.

Den 11 oktober 1971 inkom A. med en skrift, i vilken hon anmälde

549

skolstyrelsens förfarande vid uppsägningen till JO. Hon hänvisade därvid
till vad distriktsombudsmannen i Lärarnas Riksförbund Ivar Håkansson
anfört i en bifogad skrift. I denna redogjorde Håkansson för
uppsägningen av A. Han uppgav vidare, att skolstyrelsen vid uppsägningen
ej haft grunder för att anse det organisatoriska underlaget för
tjänsten oåterkalleligen förlorat och att uppsägningen skett ”för säkerhets
skull”.

Yttranden inhämtades från skolstyrelsen i Årjäng och från länsskolnämnden
i Värmlands län.

Skolstyrelsen anförde bl.a. följande.

Enligt 36 § kommunaltjänstemannastadgan får uppsägning ske om
tjänsteman visat bristande lämplighet för tjänsten eller om det finns
anledning att dra in tjänsten. Skolstyrelsen hade skäl att dra in tjänsten
på grund av bristande tjänsteunderlag. Det hade även framkommit att
A. hade påtagliga disciplinära problem. Med hänsyn till att tjänsteunderlaget
syntes försvinna ansåg skolstyrelsen det emellertid vara rimligt
att ej påtala A:s sätt att fullgöra sin tjänst utan låta henne få tillfälle
att söka annan tjänst och ompröva sina möjligheter.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sveme.

Enligt 36 § kommunaltjänstemannastadgan (1965:602), vilken är tilllämplig
i förevarande fall, får tjänsteman, som är förordnad tills vidare,
efter skriftlig uppsägning skiljas från tjänsten. Uppsägning får ske
endast om tjänstemannen visat bristande lämplighet för tjänsten eller
det finnes anledning att draga in denna eller uppsägningen av annat
skäl är påkallad från allmän synpunkt.

A:s tjänst var en extraordinarie tjänst. En sådan tjänst anses traditionellt
medföra ett starkare anställningsskydd än icke-ordinarie tjänster
i allmänhet. En innehavare av en extraordinarie tjänst åtnjuter visserligen
inte i likhet med innehavaren av en ordinarie tjänst ett absolut
uppsägningsskydd men typiskt sett krävs det starka skäl för en uppsägning.
Arbetsgivaren förväntas ta särskild hänsyn till den som anställts
på en extraordinarie tjänst, därför att arbetsgivaren just genom att
tjänsten betecknas så förutsättes ha ställt i utsikt att anställningen
skall vara av fastare slag än en extra tjänst eller annan icke-ordinarie
tjänst. Den anställde anses vidare till följd härav med fog kunna lita
på att tjänsteförhållandet består om det inte är uppenbart att det organisatoriska
underlaget oåterkalleligen gått förlorat. Arbetsgivaren bör
därför inte utan tvingande skäl använda sig av möjligheten att vid
minskat tjänsteunderlag säga upp och skilja lärare från sådan tjänst.

I förevarande fall har skolstyrelsen i sitt beslut såsom skäl för detsamma
allenast åberopat, att fortsatt tjänstgöring ej kunde garanteras.
Härmed har enligt vad skolstyrelsen uppgivit i sitt yttrande avsetts att
tjänsteunderlaget var så vikande att fortsatt anställning ej kunde
beredas.

Av vad länsskolnämnden anfört och av vad som upplysts i studierektorn
B. Nilssons, till skolstyrelsens yttrande fogade promemoria
framgår emellertid att möjligheter funnits att tilldela A. så många

550

veckotimmars undervisning att fortsatt anställning kunnat beredas
henne. Att uppsägning skett på grund av bristande tjänsteunderlag
synes följaktligen ej godtagbart. Om uppsägningen — såsom numera
uppgivits — i själva verket grundat sig på att A. ansetts olämplig för
tjänsten kan å andra sidan ej godtagas, att skolstyrelsen i beslutet om
uppsägningen angivit ett helt annat skäl. Att A. skulle varit olämplig
för tjänsten motsäges för övrigt av det betyg som utfärdats för A.

Enligt min mening har skolstyrelsen betänkligt brustit i fråga om det
ansvar som en arbetsgivare bör hysa för en innehavare av extraordinarie
tjänst. A. har emellertid ej överklagat beslutet och klagomålen
hit synes vara av mera principiell karaktär. Med hänsyn härtill och
till övriga omständigheter anser jag mig kunna låta bero med en erinran
till skolstyrelsen i Årjäng om att uppsägning från extraordinarie
anställning ej må ske utan bärande skäl samt att skälen för uppsägningen
icke får angivas på ett missvisande sätt.

Kravet på skriftlig form vid uppsägning från anställning

En person klagade hos JO bl.a. över att A.C. uppsagts från anställning
hos allmän försäkringskassa utan föregående skriftlig uppsägning.

Utredning verkställdes.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sveme såvitt
nu är i fråga.

När det gäller uppsägningen av A.C. enligt överenskommelsen om
tillfällig personal finns däremot bestämmelser i 36 § kommunaltjänstemannastadgan.
I dessa föreskrives skriftlig uppsägning, vilket till yttermera
visso även angivits i A.C:s anställningsbevis.

Man kan diskutera om kravet på skriftlig form endast är en ordningsföreskrift
eller om det är ett oavvisligt krav vars underlåtande
medför att uppsägningen blir ogiltig. Såsom riksförsäkringsverket påpekat
finns inga klara uttalanden i frågan i förarbetena till statstjänstemanna-
och kommunaltjänstemannalagama. Däremot har, såsom verket
likaledes framhållit, i den redogörelse för nuvarande förhållanden
som intagits i ovannämnda proposition 1973:129 (s. 27) den ifrågavarande
föreskriften uppgetts vara ”ett formkrav, vars underlåtande
medför att uppsägningen blir ogiltig”. Jag vill i detta sammanhang
vidare erinra om att det i den av Lidbeck m.fl. år 1970 utgivna kommentaren
till 1965 års statstjänstemannalag, Statens tjänstemän, har
uttalats (s. 157) att kravet på skriftlig form inte endast är en ordningsföreskrift
och att uppsägningen sålunda blir ogiltig om inte kravet
iakttagits. För egen del anser jag att denna uppfattning är uttryck för
gällande rätt på området.

Mot bakgrunden av det anförda får övervägas om uppsägningen av
A.C. uppfyller kravet på skriftlig form. Som förut nämnts försiggick
uppsägningen på det sättet att uppsägningsdagen, anledningen till uppsägningen
och sista anställningsdagen angavs på personalkortet, varefter
företrädare för arbetsgivaren och A.C. tecknade sina namn i särskilda
kolumner invid nyssnämnda uppgifter. När A.C. skrev sitt namn på
personalkortet finns inte angivet, men det finns ingen anledning att
anta att detta skett senare än på uppsägningsdagen.

Såsom förut framhållits är syftet med kravet på skriftlig form bl.a.
att förebygga tvister om huruvida och när uppsägning skett. Det i ären -

551

det praktiserade uppsägningsförfarandet uppfyller formellt kravet på
skriftlig form och tillgodoser det angivna syftet med detta krav, möjligen
med undantag av att det inte riktigt klart angivits när A. C.
tecknade sitt namn på uppsägningshandlingen-personalkortet. Jag kan
därför inte finna annat än att uppsägningen är giltig.

Även om uppsägningen är giltig kan likväl ifrågasättas om inte densamma
bort ske på det sätt som är brukligt vid uppsägningar, nämligen
genom att skriftlig handling tillställdes A.C. Härvid är dock att märka
att bestämmelserna i förvaltningslagen om beräkning av utgångspunkten
för besvärstiden (12 §) och om underrättelse om beslut (18 §) egentligen
inte kräver mer än att parten bevisligen fått en personlig underrättelse
i någon form om beslutet och således inte att han formligen fått del
av en fullständig expedition rörande beslutet (se prop. 1971:30 del 2 s.
417—418 och 501—502). Det i ärendet tillämpade uppsägningssättet
uppfyller sålunda även de krav som förvaltningslagen ställer i fråga om
underrättelse om beslut och beräkning av besvärstid, i sistnämnda hänseende
dock även här med reservation för att dagen för A.C:s undertecknande
av uppsägningshandlingen kunde ha angivits klarare.

Stadsombudsmans bisysslor

En person påtalade hos JO att stadsombudsmannen S. sysslade med
inkassoverksamhet och undrade om detta var lämpligt med hänsyn till
hans befattning.

Utredning verkställdes, varav framgick att S. var ombud för vissa
köpmannaföreningar och i denna sin egenskap hade att lämna soliditetsupplysningar
och verkställa eventuella inkasseringar. Det upplystes,
att verksamheten var av ringa omfattning, cirka fem soliditetsupplysningar
per år och ytterst sällan någon inkassering.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Statstjänstemannalagen, statstjänstemannastadgan och kommunaltjänstemannastadgan
upptar vissa allmänna regler om tjänstemäns rätt till
bisysslor. Ingen av dessa författningar är emellertid tillämplig på S.
såsom stadsombudsman. Inte heller innehåller, enligt vad jag under
hand erfarit, kommunens reglementen några föreskrifter i ämnet. De
enda uttryckliga bestämmelser om bisysslor som gäller för stadsombudsman
är de av S. åberopade föreskrifterna i 8 § i 1970 års kollektivavtal
för kommunala tjänstemän, ABT 70.

Enligt sistnämnda paragraf är tjänsteman skyldig att efter anfordran
anmäla bisyssla och lämna de uppgifter, som arbetsgivaren anser
erforderliga för bisysslas bedömande. Där arbetsgivaren finner bisysslan
inverka hindrande för arbetsuppgifterna eller kunna påverka tjänstemannens
handläggning av ärenden i tjänsten, äger arbetsgivaren, enligt
vad i paragrafen vidare stadgas, meddela förbud mot bisysslans
utövande.

S. har i sina remissvar uppgivit att staden ursprungligen medgivit
honom att driva privat verksamhet och att medgivandet därefter ej
återkallats. Under hand har han vidare uttalat, att kommunen väl känt
till just det uppdrag, varom nu var fråga, och att kommunen inte avkrävt
honom anmälan och uppgifter om uppdraget, än mindre meddelat
honom förbud mot att utöva detsamma.

552

Med hänsyn till vad sålunda framkommit och den förevarande bisysslans
art finner jag ej grund för något mitt ingripande.

Myndighets skyldighet att lämna information om otillåtna bisysslor

Enligt 37 § första stycket statstjänstemannastadgan skall myndighet
på lämpligt sätt informera tjänstemännen om vilka bisysslor eller slag
av bisyssla som enligt myndighetens bedömande ej är förenliga med
13 § statstjänstemannalagen.

JO Lundvik har vid inspektioner funnit anledning att bringa stadgandet
i erinran. Vid inspektion av riksskatteverket företeddes en där upprättad
promemoria i bisysslofrågan. JO sade:

Promemorian innefattar i huvudsak endast en redogörelse för gällande
författningsbestämmelser och Kungl. Maj:ts praxis i vissa dispensärenden.
Promemorian kan därför inte anses motsvara kraven enligt
37 § statstjänstemannastadgan på att myndigheten skall informera
tjänstemännen om vilka bisysslor eller slag av bisyssla som enligt myndighetens
bedömande ej är förenliga med 13 § statst jänstemannalagen.
Kammarrätten i Stockholm har gett sina anställda sådan information.
Den kanske kan tjäna som ledning för riksskatteverket vid utarbetandet
av en ny promemoria.

Vid JO:s inspektion av kammarkollegiet uppgavs, att informationen
till personalen om bisysslors tillåtlighet lämnats muntligen. JO Lundvik
anförde härom.

Bestämmelserna i 37 § statstjänstemannastadgan anger inte närmare
hur informationen skall lämnas. Det kan därför inte anses direkt fel
att lämna den muntligen. JO vill dock rekommendera att informationen
lämnas skriftligen. Det har visat sig, att det ingalunda är lätt att
ange vilka bisysslor som tjänstemännen ej bör få ägna sig åt. En blott
muntlig information blir snart nog bortglömd, åtminstone såvitt rör
detaljerna. Den når vidare inte de tjänstemän som anställes efter det
informationen givits. Om information ges endast muntligen, bör man
i allt fall tillse att den upprepas med lämpliga mellanrum, t. ex. vartannat
år.

553

Byggnads- och planväsendet

Byggnadsnämnds bundenhet av länsstyrelsens beslut

I ett byggnadslovsärende förekom bl.a. följande. Byggnadsnämnden
hade avslagit en ansökan om byggnadslov för uppförande av bostadshus
över vilket beslut besvär anfördes hos länsstyrelsen. Av länsstyrelsens
beslut framgick att husets placering inte kunde anses strida mot de
funktions- och utseendesynpunkter som nämnden på grund av stadgandena
i 38 § byggnadsstadgan hade att beakta. Länsstyrelsen undanröjde
det överklagade beslutet och återförvisade målet till byggnadsnämnden
för ny handläggning. Byggnadsnämnden meddelade därefter
avslag på vad som får uppfattas vara samma grund som tidigare underkänts
av länsstyrelsen, nämligen att förslaget stred mot föreskrifterna
i 38 § byggnadsstadgan.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Sverne följande.

I de fall en högre instans efter besvär undanröjer en underordnad
myndighets utslag och i stället för att själv meddela det gynnande beslutet
återförvisar målet kan det som regel ej anses godtagbart, att
den underordnade myndigheten vidmakthåller sin tidigare uppfattning
och meddelar nytt avslag på samma grund som underkänts av den högre
instansen (se Ole Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten s.
277 f). Byggnadsnämnden förfor följaktligen enligt min mening felaktigt,
då den ånyo avslog klagandens ansökan på en av högre instans
redan underkänd grund. Om byggnadsnämnden inte delade länsstyrelsens
uppfattning i frågan sådan denna kom till uttryck i länsstyrelsens
beslut den 19 december 1968, borde nämnden, i stället för att vidmakthålla
sin inställning på sätt som skedde, ha anfört besvär över nämnda
beslut.

Förvaltningslagens tillämpning på ärenden inom byggnadsväsende t

I ett ärende rörande klagomål mot byggnadsnämnd samt i ett inspektionsärende
iakttogs, att förvaltningslagens regler angående meddelande
av besvärshänvisning inte följts av byggnadsnämnderna. I klagoärendet
hade byggnadsnämnden beviljat två grannar till NN byggnadslov för
staket och murar vilka anordningar, enligt NN:s uppfattning, skymde
hans utsikt. Byggnadsnämnden förklarade i infordrat yttrande att de
beslut NN förklarat sig missnöjd med ej gått emot dem på vars ansökan
besluten fattats. Någon besvärshänvisning hade därför nämnden ej
ansett erforderlig.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik i anslutning härtill
följande.

Jämlikt 18 § första stycket förvaltningslagen skall sökande, klagande
eller annan part underrättas om innehållet i beslut varigenom myndig -

554

het avgör ärende om det ej är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart
att beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han
har att iakttaga vid talan mot beslutet. NN, som fört talan i de bägge
ärendena angående byggnadslov och därvid1 yrkat att anläggningarna
skulle borttagas eller ändras, får anses ha varit sådan part varom 18 §
första stycket förvaltningslagen talar. Besluten har uppenbarligen gått
NN emot. Enligt min mening har det därför ålegat byggnadsnämnden
att meddela NN besvärshänvisning. Att nämnden underlåtit att ge NN
besvärshänvisning beror — av nämndens till mig avgivna yttrande att
döma — på ett missförstånd i fråga om lagtextens innebörd. Om beslut
ej går sökanden emot, behöver han ej ha besvärshänvisning, men det
kan ju — som i detta fall — finnas en motpart som tappar och då
skall motparten få en besvärshänvisning.

I inspektionsärendet hade iakttagits att byggnadsnämnd i ett flertal
fall där beslutet gick sökanden emot ej meddelat besvärshänvisning.
I något av fallen syntes dock beslutet vara av den karaktär att talan
däremot enligt 71 § 1 mom. andra Stycket byggnadsstadgan ej fick
föras.

Sedan byggnadsnämnden avgivit yttrande i saken, anförde JO Lundvik.

Enligt 18 § förvaltningslagen skall myndighet som meddelat beslut
vilket uppenbarligen går sökande emot meddela besvärshänvisning.
En förutsättning härför är givetvis att beslutet kan överklagas. Skyldighet
att upplysa om att visst beslut, enligt vad därom är föreskrivet, ej
får överklagas har icke stadgats. Med hänsyn till vad byggnadsnämnden
uppgivit och då jag förutsätter att nämnden fortsättningsvis meddelar
besvärshänvisning i samtliga de fall där besluten går sökanden emot
och kan överklagas, låter jag det stanna vid ett påpekande om vikten
av att förvaltningslagens regler i hithörande sammanhang noggrant
iakttas.

555

Skolärenden

Avlyssningsanordning på skoltoalett

I artiklar publicerade i Aftonbladet den 10 och 11 mars 1973 uppgavs
att eleverna vid Skansenskolan i Mörbylånga avlyssnades genom en
hemlig mikrofon på skoltoaletten. Mikrofonen skulle ha installerats
med anledning av omfattande skadegörelse och mobbning på toaletten.
Skolstyrelsen skulle ha varit ovetande om avlyssningsanordningen.

Saken togs upp av JO Wennergren och remitterades till länsskolnämnden
i Kalmar län, som från skolstyrelsen i Mörbylånga kommun
inhämtade bl.a. att Skansenskolans toaletter, som används endast av
högstadieelever, varit utsatta för omfattande skadegörelse, som vållat
skolstyrelsen stora problem och medfört höga reparationskostnader.
Vid skolan förekom vidare mobbning, som under senare år tenderat
att öka och som var mycket svår att komma till rätta med.

Beträffande de aktuella toaletterna upplystes.

Den etapp av Skansenskolan, i vilken de här aktuella toaletterna är
inrymda, byggdes under åren 1953—55, och densamma avsåg att tillgodose
högstadiets i den storkommun Mörbylånga, som bildades den
1 jan. 1952, krav. Toaletten var en samlingstoalett där WC-stolama
ordnats i ”hytter” vid två motsatta väggar, medan återstående två
väggar den ena försetts med tvättställ och den andra med urinoarrännor.
Ett större öppet utrymme var tillgängligt mitt på golvet. Pojkoch
flicktoaletter var i stort byggda på samma sätt.

Vad gäller ombyggnaden av toaletterna 1972 uppgavs bl.a.

Vid utformningen av toaletten måste särskild hänsyn tagas till två
faktorer dels förebyggande åtgärder mot olika former av övergrepp
elever emellan dels måste toaletten byggas så att skadegörelse av tidigare
typer i möjligaste mån skulle förhindras. Beträffande det sistnämnda
må endast anföras: Tak och väggar utfördes med räfflig TTklinker
för att motverka klotter samt för att det ej skulle synas om
eleverna som tidigare eldade med pappershanddukar och därmed klottrade
i taket. Handfat, urinoarer och toalettstolar är av rostfri plåt samt
extraförstärktes med ytterligare konsoler. El.-belysning består av gallerförsedda
lampor av den typ som användes i kulvertar. Beträffande
mobbning och andra övergrepp elever emellan var problemet betydligt
svårare. För att förhindra att alltför många elever samlades i förrummet
minskades den nu renoverade toaletten till c:a 1/4 av tidigare
utrymme. Dörrarna in till de två toalettstolarna gjordes i 3 mm järnplåt
samt försågs med lås och reglar omöjliggörande att någon utifrån kunde
komma in medan toalettstolarna användes. Ytterdörren försågs med
magnetlås. En tvåvägs porttelefonanläggning av märket Telcall installe -

556

rades dels i skolvärdinnornas expedition och dels i förrummet till pojktoaletten.
Portdelen, som placerades i pojktoalettens förrum, byggdes
in i en nisch i väggen strax under taket och förseddes med skyddsgaller
mot åverkan. Såväl galler som bakom detsamma befintlig högtalare
placerades fullt synliga. Anledningen till placeringen var att bereda
eleverna möjlighet att ropa på hjälp vid övergrepp samtidigt som
elevernas integritet helt skulle bevaras. Då dessutom lediga trådar i en
tidigare installerad kabel för lokaltelefoner och en radio- och stereoanläggning
från skolvärdinnornas expedition till ett av elevernas uppehållsrum
(uppehållsrummet ligger mellan skolvärdinnornas expedition
och pojktoaletten) användes, skedde överhöming så att högtalaren
erhöll bakgrundsmusik.

Skolstyrelsen uppgav vidare följande.

Skolledningen ansåg det på grund av konstaterad skadegörelse, vilken
framför allt skedde på håltimmar, och rapporterad mobbning icke
lämpligt att hålla toalettutrymmet öppet annat än under rasttid. Öppning
och stängning av detsamma skulle ombesörjas av skolvärdinnorna.
Under schemalagd skoltid finnes dagligen en skolvärdinna i tjänst för
att hjälpa och tillse eleverna på högstadiet. Skolvärdinnorna skulle
alltså vid rasternas början gå till toaletterna och öppna ytterdörren och
vid rastens slut göra en ny vandring från dem anvisat tjänsterum till
dörren för att stänga den. Detta medförde en inskränkning i deras
elevövervakande uppgift i samband med elevernas ut- och ingång från
och till lektionerna. I syfte att befria skolvärdinnorna från vandringarna
mellan tjänsterum—toalett—tjänsterum försågs toalettutrymmets
ytterdörr med magnetlås, vilket kunde manövreras från skolvärdinnornas
tjänsterum. För att förebygga att någon elev blev instängd i toalettutrymmet
vid rastens slut skulle en orderhögtalare insättas i detta för
att ge skolvärdinnorna möjlighet att genom en mikrofon i sitt tjänsterum
via högtalaren i pojktoaletten meddela eleverna, när denna
stängdes.

Med hänsyn till det elevförtryck, som förekommit på toaletterna,
ändrade intendenten envägsförbindelsen till att bli en tvåvägsförbindelse
av porttelefontyp.

Något beslut om den här aktuella porttelefonen har icke fattats av
skolstyrelsen. Telefonen har på intendenten Sven Fagerströms eget initiativ
inmonterats i syfte att komma till rätta med den mobbning, som
förekommit på toaletterna. Skolstyrelsen och skolledningen var emellertid
helt ovetande om denna anläggning vid dess ibruktagande, vilket
skedde torsdagen den 8 mars 1973, kl. 12.00.

Betr. tidningens uppgifter om hemliga mikrofoner får skolstyrelsen
meddela, att samtliga manliga elever på högstadiet — innan toaletterna
öppnades — var samlade i aulan årskursvis under skoltid i och för
information. Därvid lämnades av intendenten en redogörelse för de
verkställda reparationerna, anledningen till dessa, den inmonterade
tvåvägs porttelefonanläggningen och dess funktion, anledningen till att
denna inmonterats, pennalismen å toaletterna etc. Eleverna bereddes
tillfälle att i samband med den lämnade informationen ställa frågor.
Skolstyrelsen verifierar detta konstaterande med intyg från vid informationen
närvarande lärare och från elevkårens manlige representant i
Samarbetsnämnden vid Grundskolan i Mörbylånga.

557

Skolstyrelsen vill slutligen konstatera, att intendenten Sven Fagerström
gjort ett försök att med bevarande av respekten för skolungdomarnas
personliga integritet skydda svaga elever från övergrepp. Som
en följd av den av Justitieombudsmannen begärda utredningen har
porttelefonerna avlägsnats från toaletterna. Genom denna åtgärd kan
fortsatt mobbning följaktligen icke uteslutas. Skolstyrelsen hemställer
därför, att JO vid prövningen av ärendet inte endast vill överväga
frågan om huruvida det var lämpligt eller ej att inmontera en porttelefon
på det sätt och i det syfte, som skett, utan vid ett event, fastslående
av det felaktiga i arrangemanget, ville meddela anvisningar om
lämpliga åtgärder, som skolstyrelsen och skolledningen kunna tillämpa,
när det gäller att komma till rätta med mobbningsproblemet vid Skansenskolan.

Länsskolnämnden anförde i sitt yttrande till JO bl.a. följande.

Det är självfallet inte önskvärt att avlyssningsapparater används i
ordningsuppehållande syfte. Med hänsyn till förekomna problem är det
emellertid förståeligt att man, då andra åtgärder visat sig förgäves,
tillgriper en sådan.

Om nu detta anses böra ske måste vissa garantier föreligga mot att
avlyssningsapparaten inte kan användas felaktigt. Den bör endast kunna
användas för sitt speciella syfte. Man måste tala om för eleverna att
apparaten finns — någon hemlig mikrofonavlyssning får inte förekomma.
Vidare bör åtgärden om möjligt i förväg ”förankras” hos eleverna
genom deras samtycke eller medverkan.

I detta fall var apparaten en lokaltelefonanläggning mellan skolvärdinnornas
expedition och pojktoaletten. Möjligheten att lyssna dämpades
av s.k. bakgrundsmusik. Rop på hjälp kunde höras till expeditionen
men inte vanligt samtal.

Önskvärt hade varit att eleverna själva på något sätt fått ta del i
beslutet om åtgärderna. Man kunde i tid innan kopplat in skolans
elevråd och på så sätt fått anordningen förankrad hos eleverna. Det
måste vidare anses vara ett förbiseende av skolintendenten att inte
före apparatens uppsättande inhämta rektors tillstånd därtill.

Det kan nämnas att i hem- och skolaföreningen i Mörbylånga, som
framgår av bilagda tidningsurklipp av 12.4.1973, nu framställts önskemål
om att lyssnarapparaten skall sättas upp igen.

Sammanfattningsvis uttalar länsskolnämnden.

Nämnden finner visserligen beklagligt men i det hela förklarligt att
man när ordningsproblemen i skolan haft sådan karaktär och omfattning
funnit anledning tillgripa denna metod för att kontrollera dem och
vid behov kunna ingripa.

Det har i förevarande fall inte varit fråga om någon ”hemlig mikrofon”
på pojktoaletten. Kritik kan dock riktas mot sättet att besluta om
anordningen. Dessa kritiska synpunkter kan emellertid enligt nämndens
mening inte medföra att någon befattningshavare får anses ha gjort sig
skyldig till tjänstefel. Den använda apparatens anordning var i och för
sig lämplig för ändamålet.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Det kan till en början konstateras att den toalett, där ifrågavarande
avlyssningsanordning anbringats, var en samlingstoalett och att själva

558

mikrofonen satts upp i toalettens förrum. Av företett fotografi framgår
också att mikrofonen visserligen fällts in i väggen och försetts med
skyddsgaller men att den var fullt synlig. Utrett är också att eleverna
informerats om de vidtagna åtgärderna innan toaletten tagits i bruk
igen efter den verkställda ombyggnaden. Någon hemlig avlyssning har
det därför inte varit fråga om.

Att upprätthålla ordningen på en skolas samlingstoalett har väl i alla
tider inneburit problem. Riskerna för skadegörelse och mobbning i
denna lokalitet har varit och är brännande problem för många skolor.
Olika former av övervakning har prövats genom tiderna. Den moderna
tekniken erbjuder numera nya hjälpmedel. Veterligen är det dock första
gången någon skola tagit det drastiska steget att för övervakningsändamål
använda en avlyssningsanordning på en skoltoalett. Åtgärden
är så extraordinär och säregen till sin natur att den förtjänar tas upp
till särskild skärskådan och diskussion. Av speciellt intresse är härvid
att få saken belyst från synpunkten av skyddet för den personliga
integriteten.

Den svenska rättsordningen har sedan gammalt sökt garantera samhällsmedlemmarna
hemfrid, med det skydd för privatlivet inom hemmets
väggar, som detta innebär. Till skydd för enskilds personliga förhållanden
har det också blivit kriminaliserat att olovligen avlyssna telefonsamtal
eller bereda sig tillgång till postförsändelse, telegram eller
annat telemeddelande som är under befordran. I övrigt saknas emellertid
bortsett från regler till skydd mot ärekränkning o.d. bestämmelser
av allmän räckvidd som tar sikte på skydd för den enskildes privatliv
och personliga förhållanden. Samtidigt kan dock bakom reglerna om
hemfrid samt post- och telehemlighet urskiljas en grundtanke om att
tillbörlig hänsyn skall visas den enskildes privatliv och personliga förhållanden.
Vad detta närmare besett innebär utanför de lagreglerade
områdena är emellertid ännu höljt i dunkel. Gränsen mellan tillbörligt
och otillbörligt är ännu föremål för den allmänna opinionsbildningen.
Den personliga integriteten är också i många hänseenden ett diffust
begrepp. Integritetsskyddskommittén anför i sitt betänkande ”Skydd
mot avlyssning” (SOU 1970:47 s. 58) att mycket tyder på en allmän
grundsyn att den enskildes intresse av att hans privata förhållanden
inte skall komma till utomståendes kännedom utan hans vilja och vetskap
i och för sig förtjänar rättsordningens skydd och att rättsligt skydd
för den personliga integriteten i denna mening otvivelaktigt skulle vara
av stor betydelse för den enskildes självkänsla och sinnesfrid. Kommittén
tillägger att önskemål att integritetsintresset erkänns av rättsordningen
och tillförsäkras skydd i större omfattning än vad fallet är i
gällande rätt har gjort sig märkbara i våra dagar och att det samtidigt
är uppenbart att den tekniska utvecklingen skapat utomordentliga
möjligheter för den som så önskar att skaffa sig kunskap om andras

559

privatliv. Bland de typer av handlingar som enligt kommittén framstår
som integritetskränkningar märks avlyssning av samtal eller monologer
utan den talandes vetskap med hjälp av dold avlyssningsapparatur.

Integritetsskyddskommittén framhåller emellertid också (s. 56) att
en individ som lever i ett samhälle och sålunda ingår i en gemenskap
med andra människor självfallet inte kan göra gällande något
absolut anspråk på att få leva i fred för andra individer eller ostörd
av samhällets organ. Eftersom gemenskapen med andra människor och
samhörigheten med samhället är grundläggande för den enskilda människans
villkor är det tydligt att tanke på skydd för dylika anspråk står
i motsats till åtskilligt som av andra skäl måste gälla. Regler som syftar
till att skydda den enskildes personliga integritet måste sålunda förses
med olika, i skilda situationer mer eller mindre vittgående undantag
eller på annat sätt begränsas till sin giltighet så att andra människors
och samhällets intressen i övrigt inte träds för när.

Det kan inte komma i fråga att här diskutera de olika intressekonflikter
som kan göra sig gällande mellan integritetsskyddsanspråken å
ena sidan och samhällets anspråk å andra sidan och genom vilka avvägningar
dessa konflikter bör lösas. Uppmärksamheten får i stället
koncentreras på den integritetsskyddsproblematik som är förknippad
med samhällets övervakning av medborgarna. Att vara övervakad upplevs
av mången som en kränkning av den personliga integriteten. Ändå
torde de flesta vara införstådda med att övervakning inte kan undvaras
för det allmänna bästa på vägar, gator, allmänna platser och samlingslokaler
m.m. Medborgaren finner sig utan protester i att polisen håller
ett öga på honom i trafiken, i samlingslokaler etc. Han förstår att hans
enskilda intresse av personlig integritet måste vika för de allmänna
intressen av ordning och säkerhet som motiverar övervakningen. Det
allmänna rättsmedvetandet reagerar emellertid mot övervakning i dolda
former. Därför anses polisen och andra organ med övervakande funktioner,
t. ex. tullen, inte böra använda sig av dold övervakning om inte
särskilda skäl talar för det. Den allmänna misstron mot dold övervakning
torde också förklara varför mången ser med ogillande på övervakning
av allmänna platser o. d. medelst tv-kameror. Sådan övervakning
uppfattas som försåtlig och därför kränkande för den personliga
integriteten. Den är dock numera godtagen och har säkerligen kommit
för att stanna.

Behov av övervakning kan emellertid göra sig gällande också t.ex. i
förhållandet mellan varuhus, restauranger m.fl. och deras kunder samt
mellan ett företag och dess anställda. Olika tekniska hjälpmedel, såväl
optiska som akustiska, har under senare tid satts in för övervakning
av kunder på varuhus, arbetare på arbetsplatser m.m. Dessa ses inte
med blida ögon av alla men intet i gällande lagstiftning förbjuder sådana
installationer. Det brukar dock hävdas som riktmärke att övervakningen

560

skall annonseras öppet och i princip inte ske utan de övervakades vetskap.
Några lagregler som möjliggör beivrande av dold övervakning
finns dock ej. Den allmänna opinionen utgör här det enda skyddet.

Integritetsskyddskommittén uppehåller sig särskilt vid frågan om
rätt för den, som äger eller av annat skäl disponerar över affärslokaler,
arbetsplatser och andra sådana utrymmen, att bruka avlyssnings- eller
inspelningsapparat där. Kommittén anför (s. 75) att behov kan bedömas
föreligga av särskilda tekniska anordningar för olika övervakningsändamål.
Det kan gälla övervakning av utrymmet som sådant, t. ex. i syfte
att uppdaga stölder. Vidare kan i fråga om en arbetsplats arbetsgivaren
vilja använda teknisk apparatur för övervakning av arbetstagarnas sätt
att fullgöra sina uppgifter eller av vissa moment i tillverkningsprocess
eller annan arbetsprocedur. I de flesta fall när teknisk apparatur kommer
till användning för övervakningsändamål är det fråga om TVkameror
eller annan optisk apparatur. TV-kameror är emellertid ofta
förbundna med mikrofon som möjliggör ljudupptagning. Också i samband
med bildupptagning kan avlyssning i övervakningssyfte förekomma.
Enligt kommitténs mening kan kunders och andra tillfälliga besökares
intresse av skydd för sin integritet, när de vistas inom affärslokaler,
kontor, fabrik e.d., i regel inte anses särskilt framträdande.
Behovet för innehavaren att övervaka området kan däremot vara beaktansvärt.
Denne bör därför ha rätt att använda avlyssningsapparatur,
även om han därigenom kränker kunders eller andra tillfälliga besökares
integritet. När det gäller kunder på en restaurang gör kommittén
däremot en annan bedömning. Kommittén anför sålunda att gästerna
kan ha stort intresse av att vara skyddade mot varje form av avlyssning,
eftersom just på restauranger förekommer förtroliga eller hemliga
samtal. I fråga om avlyssningsapparatur för övervakningsändamål på en
arbetsplats finner kommittén det uppenbart att de anställdas integritet
härigenom kan kränkas. Anställda som stadigvarande uppehåller sig
inom en arbetsplats kan uppleva den kontinuerliga risken för integritetskränkning
som i hög grad besvärande och generellt taget måste anställdas
anspråk på integritetsskydd anses vara betydande, därför att de på
sin arbetsplats tillbringar en stor del av sin tid. Vid kommitténs kontakter
med arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer har från arbetstagarehåll
framförts, att lagstiftningen bör innehålla en generalklausul
som förbjuder bruket av avlyssnings- och inspelningsanordningar men
lämnar utrymme för att arbetsgivaren och de anställda träffar överenskommelse
om rätt för arbetsgivaren att använda avlyssningsapparater.

När kommittén vid sin genomgång nämner att en i övervakningssyfte
installerad avlyssningsapparat kan kränka dens integritet som blir avlyssnad
syftar kommittén uppenbarligen på fall då två eller flera personer
har ett förtroligt eller eljest personligt hållet samtal med varandra
i lokalen, det må vara en affärslokal, en restaurang eller en

561

arbetsplats. Däremot kan kommittén inte åsyfta det förhållandet att en
enskild persons rörelser, hostningar, harklingar, mumlande för sig själv
etc. avlyssnas. Ljuden kan visserligen förmedla personlighetsdrag men
inte av sådan karaktär att de förtjänar rättsordningens skydd. Enligt
min mening begränsar sig det skyddsvärda i integritetshänseende till
sådant som ligger på det förtroliga, intima planet i personlighets- och
privatlivshänseende. Det är dock ingalunda en lätt sak att dra gränsen
mellan integriteten och de yttre dragen. Och än vanskligare problem
möter när avvägningar skall göras mellan det enskilda intresset av
integritetsskydd och ett motstående allmänt eller enskilt intresse av
insyn. Att här dra gränsen mellan tillbörligt och otillbörligt avkall på
integriteten inrymmer en rad svåra värderingar.

Efter denna inledande genomgång av rättsläget och den rättsliga
diskussion som pågår beträffande integritetsskyddet, enkannerligen då
visavi avlyssning, övergår jag till att på grundval därav bedöma om
den avlyssningsinstallation som gjordes på Skansenskolans toalett innebar
ett otillbörligt integritetsintrång eller ej. Ändamålet med installationen
var att möjliggöra en övervakning av toaletten som skulle förhindra
dels skadegörelse, dels mobbning. Ändamålet var i och för sig
legitimt. Samtidigt skulle hänsyn emellertid tas till elevernas också i
och för sig legitima intresse av skydd för den personliga integriteten
under besök på toaletten. Härvid måste hållas i minnet att fråga var
om en allmän toalett och inte om någon enrumstoalett och att avlyssningsapparaten
fanns monterad endast i toalettens förrum. Det är inte
ovanligt att en sådan lokal vare sig den befinner sig i en skola, på en
teater, ett hotell, en restaurang eller i anslutning till annan samlingslokal
blir plats för privata åsiktsutbyten och meddelanden som inte är
avsedda för utomståendes öron. Besökaren känner sig här på ett särskilt
sätt skyddad mot insyn och avlyssning. Denna omständighet torde emellertid
också förklara varför vandalisering, misshandel och andra oarter
så ofta inträffar just på allmänna toaletter. Risken för upptäckt bedöms
som så mycket mindre här än på andra ställen. Det oaktat framstår
integritetsintresset som så beaktansvärt att det inte bör träda tillbaka
för övervakningsintresset om inte mycket starka skäl talar för det.
Vad som upplysts i detta ärende ger mig inte tillräckligt underlag att
bedöma om behovet av övervakning medelst avlyssning verkligen gjorde
sig gällande med sådan styrka att det var försvarligt att tillgripa en så
drastisk och ingripande åtgärd som installationen av avlyssningsapparaten
innebar. Jag begränsar mig därför till att understryka vikten av
att avlyssningsapparatur som kan skada den personliga integriteten inte
tillgrips för övervakningsändamål annat än då mycket tungt vägande
skäl kan anföras för det.

Vidare vill jag framhålla att, om en avlyssningsapparatur installeras
för övervakningsändamål, det kravet under alla förhållanden måste

36 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

562

iakttas att avlyssningen sker fullt öppet. Dold övervakning kan ej
godtas. Kravet på öppenhet måste emellertid anses ha blivit tillgodosett
i det aktuella fallet genom att eleverna vid Skansenskolan i förväg
orienterades om hur avlyssningen skulle gå till och genom att mikrofonen
placerades på synlig plats. Helst borde emellertid också genom
anslag vid ingången besökarna ha underrättats om förekomsten av avlyssningsapparat.

Som omständighet vilken minskade betänkligheterna mot avlyssningsapparaturen
måste betraktas att avlyssningen arrangerats med
bakgrundsmusik och i övrigt på sådant sätt att samtal förda i vanlig
samtalston inte kunde avlyssnas. Från integritetssynpunkt blev installationen
därigenom mindre stötande.

Yad härefter gäller de former under vilka beslut fattades om ifrågavarande
avlyssningsanordning märks att styrelse för grundskolan och
därtill hörande verksamhet är skolstyrelsen. Enligt 9 § skollagen skall
skolstyrelsen beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område,
följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och ta erforderliga
initiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredsställande
utbildning. Enligt 2 kap. 1 § skolstadgan får styrelsen för skolan utfärda
ordningsstadga som upptar allmänna föreskrifter om ordningen
vid skolenheterna samt om tillsyn över och vård av lokaler, inventarier
och utbildningsmateriel. I ärende om allmänna föreskrifter om ordningen
vid skolenheterna bör personal och elever beredas tillfälle att
yttra sig. I 2 § samma kapitel stadgas att styrelsen för skolan bör
samarbeta med barnavårdsnämnden i viktiga frågor om elevernas uppförande
och ordning.

Av utredningen framgår att frågan om reparation och ombyggnad
av skoltoaletten med anledning av omfattande skadegörelse varit föremål
för behandling i skolstyrelsen, som givit skolchefen och skolintendenten
i uppdrag att tillse att föreslagna åtgärder blev utförda. Det har
uppgivits att vid skolan dessutom förekom mobbning av mycket allvarligt
slag och installerandet av avlyssningsanordningen har främst
skett för att komma till rätta med detta problem. Det måste i första
hand ankomma på skolstyrelsen att besluta vilka åtgärder som skall
vidtagas i ett så allvarligt läge som det som synes ha rått i Skansenskolan.
I all synnerhet bör beslut i en från principiell synpunkt så
viktig fråga som den angående installation av en avlyssningsapparat
fattas av skolstyrelsen efter hörande av personal och elever. Skolstyrelsens
uppdrag till skolledaren och skolintendenten har inte omfattat
annat än reparation m.m. av toaletten. Skolintendenten har ensam
beslutat i fråga om avlyssningsanordningen utan att informera vare sig
skolstyrelse eller skolledning och jag kan inte finna annat än att han
därvid överskridit sina befogenheter. Jag låter det dock stanna vid påpekandet
härav.

563

Jag förutsätter att skolstyrelsen i förut angiven ordning tar upp till
övervägande vilka åtgärder som erfordras till skydd mot skadegörelse
och mobbning på skoltoaletterna och därvid också under beaktande
av de synpunkter jag anfört överväger om övervakning genom avlyssning
kan anses påkallad.

Enkät i skola om elevers fritidsvanor

I en JO-anmälan anfördes att skolstyrelsen i Tyresö kommun givit
tillstånd till utdelning i skolorna av ett frågeformulär, som barnen skulle
fylla i under lektionstid. I formuläret frågades barnen om bl.a. vissa
familjeförhållanden, sina fritidssysselsättningar, kvällsvanor, fickpengar
m.m. Barnen behövde inte sätta ut sina namn men uppgifter om ålder,
skola, syskon, antalet vuxna i hemmet, bostadsområde m. m. skulle
lämnas. Barnen upplystes inte om att uppgiftslämnandet var frivilligt
och barnens föräldrar informerades inte heller om utredningen. Då
utfrågningen gjordes under lektionstid och i närvaro av lärare, hade
skolan utnyttjat barnens okunnighet om att de kunde vägra att deltaga.

Efter remiss anförde länsskolnämnden i Stockholms län med bifogande
av yttrande från skolstyrelsen i Tyresö kommun i eget yttrande
bl.a. följande.

På förslag av ungdomsberedningen i Tyresö beslöt skolstyrelsens
arbetsutskott i Tyresö kommun 1972-09-25 att en enkät, utarbetad av
psykolog Åsne Liedén PBU och sociolog Per Lundberg, skulle distribueras
till eleverna i årskurserna 4—9.

Enkätens syfte: Undersökningen avsåg att kartlägga elevernas faktiska
fritidssysselsättningar och deras inställning till olika fritidsverksamheter.
Resultatet skulle tjäna som underlag för förslag till eventuella
åtgärder för att täcka behovet av fritidssysselsättningar bland de
ökande ungdomskullarna i Tyresö.

Typ av frågor i enkäten: Elevernas kön, ålder, bostadstyp och -område,
familjesammansättning, kvälls- och fritidsvanor, eventuella fickpengar,
önskemål om typ av fritidsgårdsverksamhet.

Undersökningens utförande: Undersökningen skedde 1972-10-12 på
lektionstid och under lärares medverkan.

Beträffande anonymitetsskyddet framgår av instruktionen till eleverna
att utsättande av namn var frivilligt. Föräldrarna informerades inte
i förväg om undersökningen.

Skolstyrelsen framhöll i sitt yttrande sammanfattningsvis

att den av ungdomsberedningen i Tyresö kommun föranstaltade undersökningen
av skolungdomens inställning till fritidsfrågor haft
sådant syfte och innehåll att den kunnat betraktas som ett led i
skolans verksamhet,
att enkäten på grundval av skolstyrelsens dittillsvarande erfarenhet av
liknande undersökningar inte uppfattas vara av så grannlaga karak -

564

tär att den bort föregås av sådana särskilda åtgärder som kontakt
med föräldrar samt
att skolstyrelsen, mot bakgrund av den erfarenheten att även ifrågavarande
undersökning uppenbarligen inte har kunnat uppfattas
som ett kränkande av barns rättigheter, är beredd att med yttersta
noggrannhet behandla eventuellt inkommande framställningar om
undersökningar bland eleverna, utan att därför möjligheten att
kunna genomföra angelägna enkäter spolieras.

Länsskolnämnden gjorde följande bedömning.

Enkätundersökningar bör följa vissa etiska och praktiska regler.
Enligt länsskolnämndens mening bör dessa regler bl.a. innefatta följande.

1. Vissa bakgrundsdata, ålder, kön, familjesammansättning osv skall
medtagas endast om de kan antagas ge underlag för beskrivning eller
förklaring av kvantitativa eller kvalitativa skillnader mellan olika
svarsmönster.

Undersökningen synes fylla kravet i detta avseende.

2. Deltagandet skall vara frivilligt.

Före ifyllandet av formuläret borde eleverna ha meddelats, att besvarandet
var frivilligt, liksom också enkätens syfte och eventuellt
bortfalls betydelse för resultatets tillförlitlighet.

3. Besvarandet bör ske anonymt. Den svarandes identitet har intresse
endast om undersökningen skall följas av intervjuer för ytterligare belysning
av vissa frågeställningar. Hans identitet bör i sådana fall vara
känd endast av undersökningsledaren.

I den nu aktuella undersökningen har enligt undersökningsledaren
ca 10 % av eleverna frivilligt skrivit sitt namn på formuläret.

Det torde av praktiska skäl inte vara möjligt att genomföra undersökningen
utan lärarnas medverkan. Ett sätt att tillförsäkra eleverna
anonymitet inför lärama hade varit att förse varje formulär med kuvert
som eleven själv förseglade.

4. Frågornas innehåll måste ställas i relation till undersökningens
syfte och angelägenhetsgrad. Det är t. ex. väsentligt för samhället att
känna till alkohol- och narkotikamissbruk bland ungdomar. Frågornas
innehåll måste i en enkätundersökning i hithörande frågor bli av synnerligen
grannlaga natur. Värdet av vunna kunskaper som underlag
för eventuell åtgärdsplanering gör emellertid att frågor måste ställas,
även om de kan anses utgöra ett intrång i den personliga integriteten.
Intrångets allvarliga karaktär minskas, om de tidigare omnämnda reglerna
1—3 tillämpas.

Syftet med den nu aktuella undersökningen var att i första hand
skaffa sig kännedom om elevernas fritidsverksamhet.

Enligt mål och riktlinjer i läroplanen ”måste skolan se till, att de
unga inriktas och utrustas så, att de under den på senare år alltmer
ökade fritiden både vill och kan göra aktiva insatser i samhällslivet samt
även i övrigt ge fritiden ett utvecklande och värdefullt innehåll” (Lgr
-69, s. 14).

I läroplanens allmänna anvisningar framhålles att fritidsverksamheten
skall betraktas som en ungdomens egen angelägenhet. ”Den skall inte
arrangeras så, att den uppfattas som påtvingad. Ungdomarna skall
känna, att de i skolan har ett stöd när deras egna resurser inte räcker
till... Viktigt är att det stöd skolan erbjuder ges i samråd och sam -

565

verkan med föräldrar och med företrädare för motsvarande verksamhet
utanför skolan samt med representanter för samhällets hama- och ungdomsvård”.
(Lgr -69, s 31.)

Länsskolnämnden delar skolstyrelsens i Tyresö kommun uppfattning,
att det sålunda enligt fastställd läroplan är en skolangelägenhet att
stödja skolungdomens fritidsverksamhet och att detta bör ske med utgångspunkt
i ungdomens egna synpunkter och värderingar och i samverkan
mellan ungdomsvårdande organ. Länsskolnämnden anser att här
ifrågavarande enkätundersökning är ett värdefullt led i strävan mot att
uppfylla läroplanens intentioner i dessa avseenden.

Med hänvisning till vad som ovan anförts vill länsskolnämnden i
likhet med skolstyrelsen sammanfattningsvis framhålla

att den av ungdomsberedningen i Tyresö kommun föranstaltade undersökningen
av skolungdomens inställning till fritidsfrågor haft
sådant syfte och innehåll att den kunnat betraktas som ett led i
skolans verksamhet, och
att undersökningen inte föregicks av kontakt med föräldrarna inte
kan läggas skolstyrelsen till last, enär frågornas innehåll inte är av
sådan grannlaga natur att tillstånd från föräldrarna kan anses vara
en nödvändig förutsättning för undersökningens genomförande.
Länsskolnämnden anser,
att ifrågavarande undersökning inte torde kunna uppfattas som en
kränkning av elevernas rättigheter. Före ifyllandet av svaren borde
dock frivilligheten i deltagandet ha framhållits för eleverna. Anonymitetsskydd
inför lärare och kamrater kunde ha tillförsäkrats
dem genom att förse varje enskild elev med ett kuvert i vilket han
förseglat sitt besvarade formulär.

Efter att också ha tagit del av innehållet i frågeformuläret anförde
JO Wennergren.

Jag kan i allt väsentligt instämma i länsskolnämndens bedömningar.
I likhet med nämnden finner jag det sålunda försvarligt att enkätundersökningar
görs i skolan också rörande elevernas fritid. Sättet för den
aktuella undersökningens genomförande kan dock inte gå fritt från
kritik. Särskilt bör framhållas att en elevs privatliv och därtill hörande
åsikter är hans och att han inte gentemot skolan är skyldig att avslöja
något därav. I läroplanen framhålls att samlivet i det demokratiska
samhället måste utformas av fria och självständiga människor och att
en av skolans huvuduppgifter är att väcka respekt för rätten till personlig
integritet. Så mycket mera anmärkningsvärt är det då att det inte
före undersökningens början gjordes klart för eleverna att de inte var
tvungna att delta utan att deltagande var något frivilligt. Vidare finner
jag i likhet med länsskolnämnden att man på ett bättre sätt borde ha
sörjt för skydd av deltagarnas anonymitet. Att elevernas föräldrar inte
informerades om undersökningen föranleder dock inte någon kritik
från min sida.

Ehuru således undersökningen kunnat och bort genomföras på ett
mera tillfredsställande sätt, anser jag inte att skolstyrelsen eller någon
befattningshavare vid skolorna för den skull gjort sig skyldig till fel
eller försummelse som kan grunda ansvar för tjänstefel.

566

Rektors ingripande mot utställning i skola

Enligt företett protokoll hölls den 5 oktober 1971 vid Varlaskolan
i Kungsbacka ”gemensam konferens i åk 9 i ämnena svenska, teckning
och samhällskunskap”. Följande lärare deltog: Bodil Sporsén, Ann-Sofie
Strömberg, Ann-Mari Martinsson, Hans Malmstedt, Heikki Värendel,
Britt-Mari Andersson och Inger Fässberg. Enligt protokollet diskuterades
vid konferensen ”det planerade grupparbetet i åk 9 under rubriken
Att möta våld och fastslogs en plan som i stort kunde koncentreras
under rubrikerna: Våld i kamratkretsen, våld i uppfostran, rasförföljelse
och minoritetsfrågor, underhållningsvåld, ekonomiskt våld”. De
teckningar, collage och andra illustrationer som blev resultatet av
grupparbetet arrangerades i form av en utställning i Varlaskolans
centrala korridor. Det skedde omkring den 20 januari 1972. Efter omkring
en vecka — den 26 januari 1972 — beslöt rektor Lennart Gustavsson
att låta från utställningen avlägsna vissa inslag.

I skrivelse till JO anhöll Fässberg och Malmstedt om JO:s granskning
i vad gällde:

att rektor Gustavsson ånyo åsidosatt elevernas rätt enligt läroplanen
att genom publicistisk verksamhet fritt få uttrycka sig för att delge
varandra sina idéer och arbetsresultat (i detta fallet i form av en utställning),

att rektor Gustavsson med hänvisning till den opinion som sägs utgöras
av ”företrädare för ortens näringsliv” sökt hindra att faktiska förhållanden
inom samhällslivet belyses och behandlas i elevernas arbetsmaterial
och detta med motiveringen att sådant lätt kunde tolkas som
kritik av rådande förhållanden och därmed verka utmanande (jfr läroplanens
ord om skolans uppgift att stimulera eleverna att debattera
och ifrågasätta rådande förhållanden!),

att rektor Gustavsson under förevändning att utställningen kunde rubba
tilltron till att en objektiv undervisning bedrives vid skolan tillagt sig
själv diktatoriska befogenheter i vad gäller rätten att tolka innehållet
i begreppet objektivitet, då han utifrån sina egna värderingar ingripit
med ett censurförfarande mot både elevers och lärares arbeten.

Skrivelsen remitterades till länsskolnämnden i Hallands län för yttrande
efter hörande av Gustavsson. Gustavsson anförde till länsskolnämnden.

På initiativ av länsskolnämndens konsulent i teckning Lennart von
Bothmer har sedan en längre tid bedrivits en organiserad samverkan
mellan ämnena teckning och svenska vid flera av länets högstadieskolor;
så ock vid Varlaskolan i Kungsbacka.

Under ht -71 beslöt man att i åk 9 välja temat ”Att möta våld” och
utvidgade verksamheten att omfatta även ämnet samhällskunskap.
Uppslaget har man fått via en svensklärare i åk 9, adj. Britt-Marie
Andersson, från lärarhögskolan i Göteborg. Som ex. på våld ingick därvid
inte ”ekonomiskt våld”.

567

Det som i anmälan rubriceras som en enig ämneskonferens i ämnena
teckning, svenska och samhällskunskap visar sig vid närmare granskning
av anmälarnas bilaga 1 ej alls vara någon ämneskonferens utan en
konferens mellan några lärare i svenska och samhällskunskap i åk 9.
En av de lärare som har såväl svenska som samhällskunskap i åk 9
var ej närvarande, ej heller någon teckningslärare eller huvudläraren
i samhällskunskap. Jag hade som rektor enligt Skolstadgan 3 kap.
11 § ej kallat eller låtit kalla till konferensen. Inte heller hade jag blivit
underrättad om densamma. Jag finner det märkligt att anmälarna
handskas så ovarsamt med sanningen i ett så pass allvarligt officiellt
aktstycke som en anmälan till riksdagens justitieombudsman.

Bland de former av våld som skulle behandlas återfinner man som
sista rubrik ”ekonomiskt våld”. I det i protokollet nämnda förslaget
på arbetsområden, som timlär. Ann-Marie Martinsson utarbetat för
samhällskunskap, återfinnes ej ”ekonomiskt våld”. Hennes uppläggning
följdes i stort även av läraren i Sk i 9gC adj. Britt-Marie Näsström. Det
var tydligen endast adj. Hans Malmstedt som tog upp i ämnet samhällskunskap
”ekonomiskt våld” och möjligen adj. Inger Fässberg i ämnet
svenska.

Vid framställningen i ämnet teckning av utställningen ”Att möta
våld” deltog följande klasser: 9gC, 9hl och 9h2. Dessa undervisas i Sv
av resp. adjunkterna Ann-Sofie Strömberg, Britt-Marie Andersson och
Inger Fässberg och i Sk av adjunkterna Britt-Marie Näsström (9gC)
och Hans Malmstedt (9hl och 9h2). Utställningen bestod ungefär till
hälften av illustrationer till underhållningsvåld (serier, biografannonser
o. dyl.). Den övriga hälften avsåg troligen att illustrera ”ekonomiskt
våld”. De flesta bilder från arbetslivet var inspirerade av en broschyr
av Folke Isaksson. Andra bilder skulle på ett drastiskt sätt åskådliggöra
klasskillnaden i samhället och materiella skillnader mellan i-länder och
u-länder. På vad sätt detta hade med våld att göra eller vilket slags
våld det var fråga om antyddes, så vitt jag minns, ej särskilt tydligt
med några rubriker, förklaringar el. dyl. Dessa brister i presentationen
av utställningen kunde ju göra en utomstående åskådare konfunderad
och leda till för skolan oförmånliga tolkningar och slutsatser om dess
undervisning.

När själva utställningen skulle anbringas hade man valt ett avsevärt
väggutrymme i skolans centrala korridor, som tidigare aldrig varit
allmänt upplåtet för utställningsverksamhet. Något initiativ till samråd
med tillsynslärare, studierektor eller mig togs inte, ett i mitt tycke något
självsvåldigt beteende i en skola, som enligt läroplanen bör präglas av
samverkan.

Då jag fick se denna utställning som ett resultat av det samverkansprojekt,
som jag visste hade pågått under läsåret i ämnena svenska och
teckning och som jag nu såg även omfattade ämnet samhällskunskap,
kunde jag ej undgå att göra vissa reflexioner, inte minst över det omfattande
politiska inslaget men också över vad som saknades av sådant
som man allmänt i första hand torde förknippa med begreppet våld.
Jag saknade således eleverna så näraliggande företeelser som våld
inom kamratkretsen (mobbning) och annat våld i skolans värld, barnmisshandel
och våld inom familjen, inte minst i samband med alkoholmissbruk,
misshandel ute i samhället, hur polisen anser sig tvingad
att använda våld i olika sammanhang, vårt eget och andra länders
militärväsen, vars hela verksamhet går ut på att bruka våld i försvars -

568

eller anfallssyfte samt våld i samband med rasmotsättningar, befrielserörelser
o. dyl. Det förtjänar att omnämnas att timlär. Martinssons
plan i stort präglades av ovannämnda aspekter på ämnet.

Jag anade att det politiskt kontroversiella inslaget i utställningen
kunde leda till en upprepad kritik av de båda lärarna Malmstedts och
Fässbergs undervisning på Varlaskolan, ty få skulle säkert tolka utställningen
som ett uttryck för elevernas egna spontana och ursprungliga
värderingar. Ett omedelbart ingripande från min sida bjöd mig
emot, då detta skulle kunna tolkas som otillbörlig censur, något som
jag i enlighet med mina egna värderingar vill undvika. Att jag visste att
dessa värderingar delades även av högre myndigheter, t.ex. JO, styrkte
mig givetvis i mitt beslut att ej ingripa.

Under den tid utställningen var uppsatt, kom till min kännedom
reaktioner från utomstående, vilka kvällstid vistades i skolan, som då
till stor del är upplåten för studiecirklar. Man reagerade mot den ensidiga
politiska tendensen i utställningen och sammankopplade av
naturliga skäl denna tendens med de anklagelser som tidigare riktats
mot adjunkterna Inger Fässberg och Hans Malmstedt för bristande
objektivitet i undervisningen. Skolstyrelsens ordf. Erland Jacobsson såg
utställningen vid ett av sina besök på skolan och reagerade som socialdemokrat
starkt mot att svenska arbetare framställdes som kuvade
robotar utan möjlighet att hävda några krav gentemot sin fackliga
motpart.

Efter att utställningen suttit uppe över en vecka talade jag med
teckningslärare Hjördis Johansson, som är ny vid skolan detta läsår
och som kom hit direkt efter sin teckningslärarutbildning. Jag redogjorde
för henne hur stört förhållandet mellan en stor föräldragrupp
och ett par lärare här vid Varlaskolan varit sedan ett par år tillbaka.
Eftersom hon var närmast ansvarig för utställningen anmodade jag
henne att plocka ner åminstone den politiskt kontroversiella delen av
utställningen för att inte göra ont värre i förhållanden mellan hem och
skola. Även om hon ej var positiv till min anmodan står det dock klart
att hon hade uppfattat denna eftersom hon (enligt vad hon själv senare
spontant uppgav inför studierektor och mig) hade rådfrågat kolleger
hur hon skulle förfara med anledning av min anmodan till henne. Ett
flertal lärare hade rått henne att göra som jag sagt, medan adj. Hans
Malmstedt bestämt hade avrått henne från detta. Hon följde hans råd
utan att meddela mig detta.

Då jag onsdagen den 26/1 omkring kl. 18.30 kom till skolan, en
halv timme före att ett föräldramöte skulle hållas med föräldrarna till
eleverna i åk 9, fann jag att ingen åtgärd vidtagits beträffande utställningen,
varvid jag anmodade en vaktmästare att ta bort den politiskt
kontroversiella delen av denna.

Föräldramötet hade sammankallats för att orientera föräldrarna om
de olika studiealternativen efter grundskolan. Eftersom många av föräldrarna
tidigare var med och reagerade mot förment partiskhet i
adjunkterna Fässbergs och Malmstedts undervisning, tyckte jag mig ha
anledning frukta en ny och kanske häftig reaktion, då föräldrarna fick
se denna utställning som ett resultat av bl.a. de nämnda lärarnas undervisning.
De spridda reaktioner, som kommit mig till del från olika håll
under de föregående dagarna och som jag tidigare redogjort för, styrkte
mig i denna uppfattning. Adj. Inger Fässbergs make fil.mag. Lennart
Fässberg hade genom sina reaktioner i olika slag av massmedia mot de

569

beskyllningar för en icke objektiv undervisning, som från föräldrahåll
riktats mot honom, hans fru och adj. Hans Malmstedt, och mot den
varning, som länsskolnämnden tilldelat dem, ej bidragit till att undanröja
stora föräldragruppers misstro i vad det gäller objektiviteten i deras
undervisning. I ett sådant läge ansåg jag mig ha största fog för att
beakta vad som står i skolstadgans 12 kap. 7 § 3 morn., nämligen att
rektor inom sitt arbetsområde skall främja samarbetet mellan hemmen
och grundskolan. Det ansåg jag mig göra genom min åtgärd att avlägsna
något som kunde ha blivit en orsak till irritation från ett flertal föräldrars
sida.

I anslutning till Gustavssons yttrande tillskrev också skolstyrelsen i
Kungsbacka genom Lars Ekelund länsskolnämnden i saken och anförde
synpunkter.

Länsskolnämnden yttrade för egen del.

Länsskolnämndens ledamöter saknar närmare kännedom om det utställningsmaterial
som omnämnes i klagandenas anmälan den 15 februari
1972.

Utställningsmaterialet i fråga är resultat av internt skolarbete av
elever i tre klasser i årskurs 9 i Varlaskolan.

Det torde ligga i sakens natur, att det ej kan tillåtas envar lärare
vid en skolenhet att efter eget bedömande få redovisa utanför klassrummet
— på andra håll inom skolan — sitt undervisningsresultat t. ex.
genom uppsättande av teckningar i skolans korridorer eller samlingssalar.
För en redovisning av undervisningsresultatet på dylikt sätt krävs
självfallet tillstånd från skolledningens — från rektorns — sida.

I förevarande fall har rektor Gustavsson enligt egen uppgift icke
ens blivit tillfrågad rörande uppsättandet av utställningsmaterialet i
skolans korridorer, än mindre lämnat sitt tillstånd därtill. I konsekvens
härmed kan hinder icke anses ha förelegat för rektor Gustavsson att
låta taga bort utställningsmaterialet.

Länsskolnämnden hemställer att, då något fog icke föreligger för
nu ifrågavarande anmälan, densamma måtte lämnas utan avseende.

Efter att ha tagit del av de avgivna yttrandena inkom Inger Fässberg
med påminnelser.

JO Wennergren gjorde följande bedömning.

Enligt 12 kap. 7 § skolstadgan åligger det rektor bl.a. att under skolstyrelsen
och skolchefen ha den omedelbara ledningen av verksamheten
och tillse att denna fortgår enligt gällande bestämmelser samt att meddela
erforderliga ordningsföreskrifter. I fråga om skolförvaltningen skall
rektor enligt 12 kap. 9 § särskilt ha tillsyn bl.a. över lokaler och inventarier.

I läroplan för grundskolan (Lgr 69 s. 153) sägs att för att eleverna
skall kunna delge varandra sina idéer och arbetsresultat de lämpligen
kan anordna utställningar och redovisningar av olika typer. Detta kan
göras mycket enkelt genom ett fåtal teckningar på en vägg eller mer
omfattande både vad lokal, utställningsobjekt och deltagare beträffar.

570

Utställningen kan innehålla elevernas egna verk, annat bildmaterial
eller föremål av skilda slag. Ordnandet av utställningen innebär övning
att arrangera materialet instruktivt och tydligt men även estetiskt. Vidare
ger den lärare och elever en samlad överblick över ett tema eller en
arbetsgång. Man får således underlag för samtal och värdering av elevernas
arbetsresultat, bildframställningamas innehåll, uttryck osv. Det är
viktigt att eleverna aktiveras att på egen hand upptäcka samt formulera
och nyansera sina synpunkter på det som utställningen visar.

I ett tidigare ärende angående rektors ingripande mot utställning i
skolans lokaler (JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 442) uttalade JO Lundvik
att några regler som klargör på vilka villkor av elever organiserade och
anordnade utställningar skall få förekomma i skolan veterligen ej
finns. Redan med hänsyn till att utställningar normalt kräver utrymme
inom skolan tedde det sig emellertid naturligt, att tillstånd söks hos
rektor eller, om i tveksamma fall rektor överlämnar ärendet dit, skolans
samarbetsnämnd. I dessa uttalanden kan jag instämma under hänvisning
till de befogenheter nyssnämnda författningsföreskrifter ger rektor
att bestämma beträffande lokalerna och ordningshållningen inom skolan.
Med utgångspunkt häri framstår det alltså som fel från de lärares
och elevers sida som arrangerade utställningen i skolkorridoren att göra
detta utan att först ha inhämtat rektors medgivande. Genom att inte
ingripa mot utställningen när den uppenbarade sig får Gustavsson
emellertid anses lia givit sitt tysta samtycke till den.

En särskild fråga är vilka hänsyn en rektor får ta vid sin prövning
av om en utställning skall få avhållas i skolans lokaler eller ej. Någon
tvekan behöver inte råda om att rektor skall beakta lokalvårdande intressen
och intressen i fråga om ordning och trivsel. Han kan säga nej
till en utställning på den grund att den kan antas vålla skada på lokalerna
eller åsamka oordning eller annan praktisk olägenhet. Diskutabelt
är i vad mån rektor också bör kunna ta hänsyn till innehållet i de
budskap och åsikter som utställningen avser att förmedla. På grund av
de särskilda regler som finns i 16 kap. 12 § brottsbalken och 6 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen torde det dock klart åligga rektor att tillse
att utställningen inte innehåller något som kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Som exempel
härpå har nämnts rashetspropaganda, mordskildringar samt moral och
gängse seder grovt sårande framställningar. Frågan är då om rektor
härutöver kan underkasta utställningens innehåll någon lämplighetsprövning.
JO Lundvik uttalade i det förut nämnda ärendet att det är
tveksamt om själva innehållet i en utställning bör få utgöra hinder för
dess anordnande eller berättiga till ingrepp mot den. Vad som ansetts
gälla beträffande skolföreningars affischering i skolan (JO:s ämbetsberättelse
1970 s. 294) torde enligt JO Lundvik överfört på utställningar
dock tala för restriktivitet vid ingrepp av olika slag. Det intresse

571

som tryckfrihetsförordningen slår vakt om eller att säkerställa ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning gör sig enligt JO Lundvik
gällande även på detta område. Själv har jag i ett ärende om spridning
av tryckta skrifter inom en skola (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 491)
härutöver uttalat att när det inom en skola övervägs om och i vad mån
spridning av tryckta skrifter skall kunna tillåtas, man har att å ena sidan
beakta de betänkligheter som sådan spridning kan inge från ordningssynpunkt,
t. ex. beträffande risker för nedskräpning, trängsel och otrevnad,
och å andra sidan önskvärdheten från allmän synpunkt av fri och
allsidig information. Särskilt beaktande bör då i sistnämnda hänseende
fästas vid att läroplanen uppmuntrar till medvetenhet och vakenhet i
samhällsfrågor jämte politiska frågor (jfr Lgr 69 s. 31). Jag tilläde att
det i sammanhanget framstår som en konstlad ordning att göra skillnad
mellan tryckt information och på annat sätt framställd information.

Med utgångspunkt i dessa tidigare JO-uttalanden gör jag den bedömningen
att Gustavsson var i sin fulla rätt att av lokalvårds- och ordningsskäl
förbjuda utställningens hållande i skolans lokaler ävensom att
av samma skäl besluta om utställningens nedtagning om den under
utställningstiden visade sig vara till men i dessa hänseenden. Det kravet
bör dock i så fall samtidigt ha kunnat ställas på Gustavsson att han
därvid beaktade det allmänna intresset av fri och allsidig information
och inte utan verkligt vägande ordningsskäl förbjöd utställningen eller
beslöt om dess nedtagning. Gustavsson hade också att beakta vad Lgr
69 säger om främjandet av utställningar som medel att aktivera eleverna
och låta dem delge varandra sina idéer. Gustavsson hade vidare rätt
och skyldighet att tillse att utställningen inte innehöll något som kunde
verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran.

Som stöd för sin åtgärd att ingripa mot utställningen och beordra
nedtagning av delar av densamma har Gustavsson emellertid inte åberopat
ordningsskäl utan att rektor enligt 12 kap. 7 § skolstadgan inom
sitt arbetsområde skall främja samarbetet mellan hemmen och grundskolan
och att sådana delar av utställningen avlägsnats som kunnat bli
orsak till irritation från ett flertal föräldrars sida på grund av sitt
politiskt kontroversiella innehåll. Gustavssons ställningstagande innebar
att han satte intresset av ett gott samarbete mellan skolan och föräldrarna
framför intresset av fri information och fritt meningsutbyte inom
skolan. I vad mån och på vad sätt en fri åsiktsbildning och fri information
skall främjas i grundskolan är i betydande grad en öppen fråga.

I den praktiska tillämpningen ställs skolledningen intill dess mera preciserade
riktlinjer dragits upp inför bedömningar och värderingar som
ger utrymme för skilda ställningstaganden. Visst rum måste därför i
och för sig anses ha funnits för ett sådant ställningstagande som Gustavssons.
Ehuru jag för egen del anser att det åberopade samarbets -

572

intresset utgjorde en oegentlig och ej tillräckligt tungt vägande grund
för ingripande mot utställningen och att ingripandet bort undvikas i
den fria åsiktsbildningens intresse, anser jag mig därför inte kunna
lägga Gustavsson detsamma till last som fel.

Användande av »kallasnamn» i skolan

I en klagoskrift till JO anförde Göran Nordin följande: Han hade
en son, Johan Nordin, som gick i skola i Sätra. Göran Nordin hade fått
kännedom om att sonen i skolan kallades Gregefalk. Anledningen härtill
var enligt rektorn, att pojkens styvfader Börje Gregefalk »i egenskap
av vårdnadshavare» i samband med inskrivningen begärt att barnet
skulle kallas Gregefalk i skolan samt att skolan tillmötesgått vårdnadshavarens
begäran. Göran Nordin hemställde att JO skulle pröva
om detta förfaringssätt stod i överensstämmelse med gällande rätt och
kunde anses lämpligt. Han anmärkte vidare på att styvfadern i skolpliktsregistret
för Stockholm och i elevregistret för Sätra rektorsområde
felaktigt angivits som förälder och vårdnadshavare till Johan Nordin.

Ärendet remitterades till skolöverstyrelsen, som inhämtade yttrande
från Stockholms skoldirektion. Vid skoldirektionens utredning förklarade
rektorn i Sätra rektorsområde Gösta Blid bl. a., att Johan Nordins
moder vid inskrivning av sonen i skolan uppgivit att sonen under
hela sin uppväxttid lystrat till namnet Gregefalk samt att pojken överhuvudtaget
inte kände till att han egentligen hade ett annat släktnamn.
Rektor Blid anförde vidare att pojken inte varit medveten om att den
man han kallade pappa icke var identisk med den biologiske fadern.

Skoldirektionen uppgav ifråga om bruket av skallasnamn» i huvudsak
följande. Skolorna hade åtminstone under de senaste 20 åren medgivit
eleverna rätt att i skolan använda »kallasnamn». I samband med
att frågan om användande av »kallasnamn» i skolkatalog och betyg
diskuterats år 1969 hade en prövning av frågan begärts av stadsjuristen.
Denne hade svarat, att det ej förelåg något lagligt hinder mot ett
sådant bruk men att bruket av »kallasnamn» var olämpligt och att man
i vart fall borde undvika att skriftligt bruka det felaktiga namnet. Stadsjuristens
svar hade tillställts samtliga rektorer. Bruket av »kallasnamn»
hade emellertid därmed ej helt upphört. Skälen för dess användning
var omtanke om barnet och skolans strävan »att förebygga uppkomsten
av skolsvårigheter och andra personliga problem för den enskilde»
(läroplanens anvisningar angående skolans elevvård; Lgr 69 s. 85).
Bruket av »kallasnamn» medförde dock vissa problem, exempelvis i
samband med elevregistrering i skolpliktsregister, elevs flyttning till annan
kommun och intern rapportering av elever mellan skolor och rek -

573

torsområden. Enligt stadsjuristen fanns också vissa risker för att eleven
kunde förledas begagna felaktigt namn på sådant sätt att det kunde
bli fråga om brott. Av dessa skäl kunde anledning finnas att överväga
en omprövning av praxis. Härvid borde även beaktas de ändringar
som skett ifråga om formerna för familjebildning och att det inte
längre tedde sig lika angeläget för en skolelev att kallas vid samma efternamn
som övriga familjemedlemmar.

Beträffande skolans registrering av elevs vårdnadshavare anförde
skoldirektionen bl. a. följande. Rutiner saknades vid skolan, då det
gällde att ange vem som var elevens vårdnadshavare i juridisk mening.
I de blanketter som skolöverstyrelsen utarbetat för elevregistret användes
begreppet förälder. Inom skolförvaltningens skolpliktsregister
användes emellertid en annan blankett med rubriken »Förälder, vårdnadshavare».
Folkbokföringen omfattade inte begreppet vårdnadshavare
utan där skulle endast anges huvudman för minderårig. För gift
kvinna angavs maken som huvudman och denne angavs även som huvudman
för mannens eller hustruns barn. I förevarande fall hade följaktligen
från pastorsämbetet till folkbokföringsmyndigheten angivits
att Börje Gregefalk var huvudman för Johan Nordin. I skolförvaltningens
elevregistersystem hade huvudman likställts med förälder/vårdnadshavare
och så hade skett även i förevarande fall. Då detta inte alltid
syntes vara korrekt, skulle blanketterna bli föremål för översyn.

Skolöverstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

SÖ får för egen del först konstatera, att det från SÖ inte utgått några
anvisningar eller rekommendationer beträffande bruket av »kallasnamn».
I likhet med vad stadsjuristen funnit i sin utredning, anser SÖ
att inget lagligt hinder för användande av »kallasnamn» inom skolan
föreligger. Av allmänna och praktiska skäl, varav skoldirektionen pekat
på en del i sitt yttrande, bör dock bruket begränsas så mycket som
möjligt. Endast i fall där riskerna för personliga svårigheter hos eleven
kan bedömas som stora, och han sedan tidigare vant sig vid »kallasnamn»,
bör i skolan användas annat namn än det eleven är kyrkobokförd
under. I betyg och andra handlingar av offentlig karaktär bör
aldrig »kallasnamn» användas. Den omprövning av praxis som skoldirektionen
i Stockholm förutskickat kommer förhoppningsvis att leda
till ytterligare inskränkning i bruket av »kallasnamn» där.

Skolöverstyrelsen framhöll vidare att man vid en allmän översyn
inom styrelsen av elevregistreringsrutinerna även avsåg att granska
förefintliga registreringsblanketter.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sveme följande.

Frågor om förvärv och brukande av namn var före 1964 upptagna
i flera olika författningar. 1956 tillsattes en utredning rörande rätten
till släktnamn och därmed sammanhängande frågor, namnrättskommittén,
som 1960 avgav sitt betänkande med förslag till namnlag (SOU

574

1960: 5). Kommittén, som konstaterade att namnets funktion av allmänt
individualiseringsmedel gör namnrätten till en viktig offentligrättslig
angelägenhet samt att namnet även i hög grad är förknippat
med den enskildes intresse, föreslog att lagen skulle innehålla bestämmelse
om bl. a. namnrätt och namnplikt. Namnplikten uttrycktes så
att envar skulle, där annat ej följde av lag eller sedvänja, vara pliktig
att bära honom tillkommande namn. Med termen bära avsåg kommittén
det faktiska brukandet. Kommittén framhöll att den enskilde i
praktiken icke själv kan göra något åt vilket namn, som rättsligen tillkommer
honom enligt de handlingar, som normerar den offentligrättsliga
sidan av namnrätten. Däremot kan han faktiskt avvika från dessa
normer. Lagbestämmelsen om namnplikt skulle verka som en spärr
häremot genom den vederbörande ålagda plikten att framträda under
det släktnamn och det eller de förnamn, som han lagligen förvärvat.
Med hänsyn till den enskildes behov att stundom få vara anonym ville
kommittén emellertid inte såsom skett i våra nordiska grannländer förbinda
namnplikten med straffansvar.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag anmärkte bl. a. Svea
hovrätt på den föreslagna regeln om namnplikt, då regeln ej syntes utsäga
annat eller mera än vad som redan får anses gälla och den därtill
kraftigt urholkats genom det allmänna undantaget för sedvänja. (Prop.
1963: 37 s. 26.)

Departementschefen anförde i förevarande fråga följande. (Se prop.
s. 35 f.)

Kommittén har föreslagit, att i ett inledande stadgande skall upptagas
generella regler om namnrätt och namnplikt. Stadgandet har i
förslaget formulerats så, att släktnamn och förnamn tillkommer svensk
medborgare enligt vad i lagen stadgas och att envar är, där annat ej
följer av lag eller sedvänja, pliktig att bära honom tillkommande namn.
Ett pär hovrätter och familjerättskommittén har invänt, att namnplikten
härvid fått en mindre lämplig utformning. Såsom namnrättskommittén
själv påpekat i betänkandet upprätthålles kravet på namnplikt
genom olika författningar, i vilka påföljder för brott mot namnplikten
stadgas. Den av kommittén föreslagna regelns enda syfte är, heter det
i kritiken, att understödja ett visst namnbruk, som därförutan uppehåller
sig självt. När kommittén nu avstyrker att namnplikten förknippas
med straffansvar, anser man, att motivering saknas för ett deklaratoriskt
stadgande angående generell namnplikt. Svea hovrätt har även
ifrågasatt, om icke den inledande bestämmelsen om namnrätt, som
saknar motsvarighet i grannländernas förslag, bör utgå, därest bestämmelsen
om namnplikt strykes.

Jag kan i huvudsak dela den uppfattning som kommit till synes i
kritiken och anser ej tillräckliga skäl föreligga att i lagen upptaga ett
stadgande om namnplikt, som skenbart men icke reellt går utöver vad
som gäller enligt annan författning eller enligt sakens natur. Ej heller
den generella bestämmelsen om namnrätt synes ha någon väsentlig
funktion att fylla. Jag har därför låtit hela det ifrågavarande stadgandet
i förslaget utgå.

575

Ehuru således gällande lagstiftning på namnrättens område inte innehåller
någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet att framträda under
lagligen förvärvat namn synes med de undantag som följer av lag
och sedvänja namnplikt allmänt få anses gälla och förvärv av annat
namn endast kunna ske enligt namnlagens regler. I fråga om barns i
äktenskap rätt att förvärva styvfaderns släktnamn saknades lagregler
före namnlagens tillkomst. Enligt en hos namnmyndigheten utbildad
praxis kunde dock barn i äktenskap, vars moder ingått nytt äktenskap,
förvärva hennes nye makes släktnamn. För bifall gällde i huvudsak,
om barnet var omyndigt, att styvfadern lämnat sitt samtycke. Fadern
bereddes tillfälle att yttra sig men hans medgivande saknade avgörande
betydelse. Genom 4 § första stycket namnlagen infördes en lagstadgad
rätt för barn under aderton år, vars moder är gift med annan än barnets
fader, att genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn,
om denne samtyckte därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt
med barnets bästa. Av förarbetena till lagbestämmelsen framgår
att namnrättskommittén föreslog att frågan om namnbyte skulle prövas
av namnmyndigheten men departementschefen fann att prövning
av domstol skulle komma att tjäna såsom spärr mot namnbyten, som
är olämpliga från familjens och barnets synpunkt. Att frågan om namnbyte
för barn i äktenskap i praxis blir föremål för en ingående och allsidig
prövning framgår bl. a. av två fall från högsta domstolen (NJA
1965 s. 259). I det ena av dessa fall åberopades av barnens vårdnadshavare
till stöd för namnbyte, förutom strävandena att skapa en harmonisk
familjeenhet och den psykiska belastning det innebar för barnen
att bära annat namn än familjen i övrigt, praktiska olägenheter,
exempelvis beträffande adress och telefonnummer samt att barnen
ifråga själva kallade sig vid moderns namn och även kallades så i skolan.
Ansökan om namnbyte lämnades emellertid främst med tanke på
faderns kontakt med barnen utan bifall.

Av vad sålunda återgivits framgår enligt min mening att barn under
aderton år ej bör tillåtas byta eller bruka annat släktnamn med mindre
domstol prövat frågan och funnit namnbyte vara förenligt med barnets
bästa. Denna fråga kräver ofta en ingående prövning av barnets relationer
till övriga anhöriga. Att sätta lagstiftningens krav på en sådan
prövning ur kraft genom att tillåta barnet att i skolan bruka annat
namn än sitt rätta förefaller ej godtagbart. Det kan f. ö. även ur andra
synpunkter ifrågasättas om bruket av »kallasnamn » är av godo. Det
är således ej givet att det är en fördel för barnet att ha ett »kallasnamn»
och ett »betygsnamn». Vidare synes det, som stadsjuristen framhållit,
vara mindre lämpligt att eleverna i skolan får använda orätt
namn också ur den synpunkten, att de kan förledas att även utom
skolan begagna felaktigt namn »på sådant sätt och i sådant sammanhang
att rekvisiten för brottslig handling (osant intygande och missbruk

576

av urkund) närmar sig uppfyllande». Skäl kan därjämte finnas för att
påpeka, att det i vissa specialförfattningar stadgas straff för den som
uppger oriktigt namn. Som exempel kan nämnas hotellförordningen,
enligt vilken gäst som lämnar oriktig uppgift om bl. a. namn kan dömas
till böter. Icke minst med tanke härpå finns anledning att ställa
sig kritisk till att skolan, enligt vad Blid uppgivit, låter eleverna på högstadiet
själva avgöra med vilket namn de skall kvittera nycklar och
böcker.

Att bruket med »kallasnamn» kommit att utvecklas på sätt som skett
kan givetvis dock ej läggas någon myndighet eller tjänsteman till last
som fel eller försummelse, desto mindre som syftet otvivelaktigt varit
att hjälpa eleverna i en besvärlig situation. Detta syfte bör emellertid
i stället tillgodoses genom att vårdnadshavaren upplyses om möjligheterna
enligt namnlagen att begära namnbyte för barnet.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att jag funnit bruket av
»kallasnamn» i skolan stå i strid med de tankegångar som ligger till
grund för namnlagen och att jag därför starkt ifrågasätter om ej åtgärder
bör vidtagas för att avskaffa detta bruk eller i allt fall begränsa
det till speciella undantagsfall. I ärendet har upplysts, att bruket med
»kallasnamn» förekommit i Stockholms kommuns skolor under en längre
tid. Hur därmed förhåller sig i övriga delar av landet är inte utrett
men av det ovan berörda rättsfallet kan dragas den slutsatsen att bruket
förekommer även utanför Stockholm. Frågan förefaller alltså ha
sådan räckvidd att en omprövning bör ske icke blott av skoldirektionen
i Stockholm utan även av skolmyndigheterna i landet i övrigt. En sådan
omprövning synes lämpligast kunna initieras av skolöverstyrelsen,
som för övervägande av frågan om ett sådant initiativ skall erhålla del
av beslutet.

Vad därefter angår frågan om registreringen av eleverna finner jag
med anledning av vad som förevarit skäl framhålla, att det givetvis
är av stor vikt att felaktig person ej anges som en elevs förälder och
vårdnadshavare. Den felaktiga uppgiften synes emellertid i förevarande
fall bero på att i registerblanketterna tryckts en felaktig rubricering
på den person som skall antecknas. Då blanketterna numera är föremål
för översyn, anser jag mig icke behöva ytterligare uppehålla mig
vid denna bristfälliga avfattning av blanketten. Däremot anser jag mig
böra påpeka, att det, då detta fel framhållits av Göran Nordin, funnits
all anledning att i det av honom angivna fallet vidtaga rättelse,
exempelvis genom att ändra rubriceringen. Saken är emellertid med
hänsyn till omständigheterna ej att bedöma som tjänstefel av vederbörande
befattningshavare och föranleder därför ej någon ytterligare åtgärd
från min sida. Jag utgår därvid ifrån att rättelse nu sker.

577

Övrigt

Arbetsmarknadsverkets handläggning av ärende om näringshjälp
och bostadsbyggande

JO Wennergren meddelade följande beslut.

Bror Oscarsson, som är född 1932 och lider bl. a. av medfött hjärtfel,
blev 1966 av medicinska rehabiliteringskliniken i Borås remitterad
till länsarbetsnämnden i Älvsborgs län för förutsättningslös arbetsvårdsutredning.
I september samma år inköpte Oscarsson på eget initiativ
en jordbruksfastighet i Fröjereds kommun, Skaraborgs län. Han begärde
därefter bidrag med stöd av arbetsmarknadskungörelsen till startande
av kalkonuppfödning på fastigheten. Sådant bidrag beviljades
honom i november 1966 av länsarbetsnämnden med 12 000 kr. Beloppet
använde Oscarsson till att betala den kontanta delen av köpeskillingen
för jordbruksfastigheten. Vidare beviljade länsarbetsnämnden
i början av 1967 Oscarsson ett flyttningsbidrag på 1 500 kr. Beslut om
förnyad näringshjälp i form av bidrag med 12 000 kr. till inköp av
skörderedskap, kalvar, kalkoner och foder meddelades härefter i augusti
1967 av arbetsmarknadsstyrelsen (arbetsvårdsbyrån), som därjämte
den 20 augusti 1970 beslöt att bevilja ytterligare näringshjälp som enligt
Oscarssons ansökan erfordrades bl. a. för täckande av kostnader
för arbetslokaler och förråd för rörelsen i samband med uppförande
av familjebostad åt honom. Hjälpen utgick då med 15 000 kr. i bidrag
och 30 000 kr. i lån.

Av länsarbetsnämnden erhöll Oscarsson dessutom ett lån på 9 770
kr. i juni 1968 för inköp av bil och ett bidrag på 15 000 kr. i november
1970 för samma ändamål. Härtill'' kom att landstinget i Älvsborgs
län och Skepplanda kommuns socialnämnd i början av 1967 beviljade
vardera 3 000 kr. till Oscarsson som ytterligare bidrag till den planerade
rörelsen.

Enär bostadshuset och ladugården på den av Oscarsson inköpta fastigheten
var ålderdomliga och nedslitna samt inte lämpade för Oscarssons
planerade verksamhet och då Oscarsson enligt beslut den 18
april 1969 av Kungl. Majit ej kunde få statligt bostadslån, upptogs
diskussioner mellan arbetsvårdsbyrån och kameralbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen
angående hur Oscarssons bostadsfråga skulle lösas.
På kameralbyrån beslöt man därefter i juni 1970 att från Aneby-Hus
AB upphandla ett monteringsfärdigt bostadshus för 59 500 kr. exklusive
moms att levereras till Oscarssons fastighet. Vidare antog man

37 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

578

ett anbud från byggmästare Arnold Falk i Tidaholm avseende uppförande
av huset till en kostnad av 120 500 kr. exklusive moms. Mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och Oscarsson träffades sedan i augusti 1970
ett hyresavtal enligt vilket styrelsen skulle till Oscarssons förfogande
ställa en monteringsfärdig träbyggnad att användas som bostad efter
det att styrelsen ombesörjt och bekostat uppmontering samt byggnadens
färdigställande inklusive VVS- och elinstallationer. Styrelsen
skulle vidare i anslutning till byggnadens montering på Oscarssons bekostnad
uppföra grund för byggnaden. Iordningställandet av tomten
skulle ankomma på Oscarsson. Denne skulle erlägga hyra för byggnaden
med 600 kr. i månaden samt sedermera »vid erhållande av näringsbidrag»
inlösa byggnaden, varvid avdrag skulle göras för erlagd
hyra.

Av skäl som närmare behandlas i det följande kom byggnadsföretaget
på Oscarssons fastighet att dra en kostnad, som i början av 1972
beräknades till ca 631 000 kr. Hur stor kostnaden slutligen blir, synes
ännu inte kunna med bestämdhet anges.

Med en den 25 maj 1972 hit inkommen skrivelse överlämnade riksdagens
revisorer till JO två hos revisorerna upprättade promemorior
jämte remissyttranden angående bostadsbyggnadsföretaget på Oscarssons
fastighet för den åtgärd JO kunde finna påkallad. I den 11 juli,
den 29 september och den 19 oktober 1972 hit inkomna skrivelser
hemställde Oscarsson att JO skulle pröva om arbetsmarknadsstyrelsen
vid befattningen med förevarande byggnadsföretag i olika avseenden
förfarit riktigt. Han anhöll vidare att JO skulle utreda om styrelsen
eller hälsovårdsnämnden begått tjänstefel genom att inte meddela besked
med anledning av Oscarssons framställning i en avloppsfråga.

Efter att ha tagit del av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens och länsarbetsnämndens
handlingar i saken samt efter hållet förhör med byråchefen
Sven Vegerfors vid styrelsens kameralbyrå meddelade jag i
skrivelse den 27 december 1972 Vegerfors och ytterligare fem tjänstemän
vid kameralbyrån att de av mig skäligen misstänktes för tjänstefel
i angivna hänseenden samt lämnade dem tillfälle att ange den ytterligare
utredning de kunde anse erforderlig samt att eljest anföra
vad de aktade nödigt. I inkomna svar härå bestred de misstänkta att
de skulle ha gjort sig skyldiga till tjänstefel.

Med anledning av vad som anfördes i svaren hit och för att närmare
söka klarlägga de olika tjänstemännens ansvar har jag även hållit
förhör med avdelningschefen hos arbetsmarknadsstyrelsen Allan Wennerberg
samt med fyra av de utom Vegerfors misstänkta tjänstemännen,
nämligen byrådirektören Gösta Carlsson, förste byråingenjören
Yngve Reinhammar, ingenjören Alvar Sundkvist och byråinspektören
Nils Karlsson.

På grundval av vad som sålunda utretts verkställde jag en samlad

579

bedömning av ärendet, varvid jag kom till den slutsatsen att i vart fall
Vegerfors’ handlingssätt var att bedöma som tjänstefel. Inför mitt slutliga
ställningstagande lät jag emellertid i skrivelse den 23 juli1 1973
Vegerfors ta del av utkastet till min bedömning samt yttra sig däröver.
Med anledning av att Vegerfors blivit allvarligt sjuk framhöll
jag i skrivelsen att det för mina överväganden i åtalsfrågan var av
största betydelse att erhålla besked om och i vad mån Vegerfors’ sjukdom
inverkade på hans möjligheter att vid ett åtal som tilltalad delta
i en rättegång. I svar härå, som inkom hit den 30 augusti 1973, anförde
Vegerfors att min samlade bedömning av ärendet inte föranledde
något tillägg från hans sida utöver vad han tidigare anfört. Beträffande
sitt hälsotillstånd hänvisade Vegerfors till ett bilagt läkarutlåtande
utfärdat den 28 augusti 1973 av arbetsmarknadsstyrelsens
förtroendeläkare Sten S. Gustafsson. Av utlåtandet framgår att Vegerfors’
sjukdom är av mycket allvarlig karaktär och att en eventuell rättegång
med Vegerfors som tilltalad måste från medicinsk synpunkt bedömas
vara fysiskt och psykiskt ytterligare nedbrytande och därför
innebära en stor hälsorisk. Läkaren uttalar slutligen som sin mening
att en dylik rättegång måste av medicinska skäl bedömas vara helt
olämplig och till alla delar avrådas.

Såsom komplettering av utredningen har jag härefter även hållit
förhör med förre byråchefen vid arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå
Albert Bergh samt förnyat förhör med avdelningschefen Wennerberg.
Jag har också inhämtat upplysningar från förste byråsekreteraren
Greta Sundin på arbetsvårdsbyrån samt tagit del av inrikesdepartementets
akt dnr B 1246/68. Vidare har jag den 4 oktober 1973
företagit inspektion av arbetsmarknadstyrelsens enheter för arbetsvärd
och intendentur.

Näringshjälpsfrågan

Bestämmelser om näringshjälp till egen företagare finns i 57—61 §§
arbetsmarknadskungörelsen. Näringshjälp för att börja en verksamhet
som egen företagare kan utgå till handikappad, ensamställd kvinna eller
medelålders eller äldre arbetstagare som inte kunnat få lämpligt
arbete på öppna arbetsmarknaden. Hjälpen kan utgå i form av bidrag
eller lån och avse anskaffande eller ersättande av arbetsmaskin eller
verktyg eller annan kostnad för den egna företagarens verksamhet.
Beslut om näringshjälp fattas av länsarbetsnämnd. Är fråga om förnyad
näringshjälp ligger avgörandet dock hos arbetsmarknadsstyrelsen
(arbetsvårdsbyrån, numera).

Såsom förut nämnts meddelades besluten i november 1966 och i början
av 1967 om bidrag till Oscarsson för startande av egen rörelse och
om flyttningsbidrag av länsarbetsnämnden, medan beslut om förnyad
näringshjälp i form av bidrag och lån i augusti 1967 och augusti 1970

580

meddelades av arbetsmarknadsstyrelsen (arbetsvårdsbyrån) efter beredning
av länsarbetsnämnden. I länsarbetsnämndens yttrande till arbetsmarknadsstyrelsen
i samband med ansökan om förnyad näringshjälp
1967 anförde nämnden bl. a. att mycket talade för att man borde fullfölja
satsningen och ge Oscarsson en verklig chans som kunde bli en
lösning för honom och hans familj om hustru och fyra små barn. I juli

1967 avgavs ett utlåtande av lantbruksnämndens ekonomiske expert.
Enligt honom erfordrades i investeringar som absolut minimum 10 000
kr. för bostaden, 10 000 kr. för ladugården och 10 000 kr. i maskiner
samt ca 21 500 kr. i kalvar, kalkonkycklingar och rörelsekapital. Då
hade ej medräknats kostnader för centralvärme och sanitär upprustning
av bostaden som syntes nödvändig för en familj med små barn.
Lantbrukskonsulenten gjorde följande slutsammanfattning: »Av lönsamhetskalkylen
framgår att företaget inte ger någon arbetsersättning
eller förräntning på insatt kapital. Inte ens om företaget vore skuldfritt
skulle det ge arbetsinkomst för en man.»

Antecknas kan också att fjäderfäkonsulenten i Skara i ett hösten

1968 avgivet utlåtande sammanfattningsvis anförde, att med hänsyn
till lokalernas beskaffenhet och det stora investeringsbehovet samt de
mindre goda lönsamhetsutsikterna inom kalkonproduktionen det torde
vara nödvändigt att familjens huvudsakliga inkomstbehov täcktes från
annan källa.

I riksdagens revisorers remisspromemoria anfördes följande om näringshjälpsfrågans
handläggning.

Det kan i och för sig vara motiverat att vederbörande myndigheter
gör insatser utöver det vanliga för att inordna även svåranpassade personer
i normalt arbetsliv. Med hänsyn till 0:s tidigare försörjningsförhållanden
och personliga förutsättningar synes det dock självklart, att
ifrågavarande fall hade bort påkalla särskild noggrannhet i fråga om
planering och kostnadskalkyler. Redan i samband med beslutet att
stödja O. vid förvärvet av jordbruksfastigheten borde mera preciserade
planer och bedömanden ha förelegat, exempelvis rörande användningen
av åkermarken, hållbarheten i uppgjorda kalkyler för kalkonuppfödning
samt 0:s personliga förutsättningar att uppföda djur av
olika slag och hans möjligheter att tillskjuta egna eller från annat
håll anskaffade medel för att ordna godtagbara försörjningsmöjligheter
på gården. Givetvis borde också full klarhet ha skapats om bostadens
användbarhet och byggnadsbeståndet i övrigt. Mera ingående överväganden
av dessa faktorer hade troligen kunnat leda till att AMS
avstått från att fullfölja stödåtgärderna, eventuellt redan då frågan om
ytterligare näringshjälpsbidrag var föremål för prövning i augusti 1967.

I sitt remissvar anförde arbetsmarknadsstyrelsen.

Sammanfattningsvis sägs i nämnda promemoria att handläggningen
av ärendet utvisar brister i fråga om planering, styrning och kontroll
i anmärkningsvärd omfattning. Styrelsen delar denna uppfattning
och har vidtagit åtgärder för att söka förhindra ett upprepande.

581

Det finns tyvärr många arbetsvårdsfall — fall som kostar socialvården
stora belopp — där det är svårt att göra en avvägning mellan kostnaderna
för en rehabilitering och samhällets kostnader för en fortlöpande
försörjning. I en sådan avvägning måste man också ta in de
psykologiska och sociala vinster som följer med en rehabilitering. Inom
arbetsvärden är man ständigt utsatt för en utomordentligt stark press
att söka finna lösningar även av de svåraste arbetsvårdsfall.

Det skall vara arbetsmarknadsstyrelsen angeläget att med föreliggande
ärende som exempel och med iakttagande av gällande regler
söka göra sådana avvägningar att de enskildas intressen kan tillgodoses
inom ramen för rimliga kostnader.

I riksdagens revisorers slutpromemoria anförs att deras utredning
och överväganden inte omfattat frågan huruvida fel eller försummelse
i tjänsten eventuellt förekommit i ärendet, men att det synes motiverat
att en prövning av denna fråga också kommer till stånd. Sådan
prövning ankommer på mig. Härvid märks emellertid att länsarbetsnämndens
första beslut i näringshjälpsärendet ligger mer än fem år
tillbaka i tiden och att frågan om straffrättsligt ansvar därför i denna
del är förfallen. Vad gäller de senare besluten i ärendet, vilka fattats
av arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå i samverkan med länsarbetsnämnden
och av vilka det första numera ligger mera än fem år
tillbaka i tiden, kan jag i stort instämma i den bedömning som kommit
till uttryck i revisorernas remisspromemoria. Såsom jag närmare
kommer att utveckla i det följande kan dock beslutet den 20 augusti
1970 inte ses isolerat från näringshjälpssynpunkt, enär det för sin tillkomst
även förutsatte en viss lösning av Oscarssons bostadsfråga. Frågan
om beslutet varit felaktigt eller ej hänger sålunda samman med
hur man bedömer bostadsfrågans lösning. Med avseende på näringshjälpen
vill jag emellertid tillägga att jag finner det särskilt betänkligt
att större vikt inte fästs vid behovet av ordentliga lönsamhetsutredningar
och övriga grundläggande ekonomiska utredningar och att
hörda experters varnande röster rönt så föga beaktande. Det kan här
erinras om följande departementschefsuttalande (prop. 1966: 52 s. 236).

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att beslut i näringshjälpsärenden
föregås av omsorgsfull utredning. I den mån företagareföreningarna
inte kopplas in vid handläggningen bör annan företagsekonomisk
expertis anlitas. Om det råder tvekan beträffande förutsättningarna
att driva den tillämnade verksamheten framgångsrikt, bör
näringshjälp inte lämnas. Skälet till denna restriktivitet är inte bara
att man måste ställa krav på det tilltänkta företagets kreditvärdighet
och därmed också på dess möjlighet att på sikt ge rörelseidkaren försörjning
utan också och inte minst att det är viktigt att förebygga misslyckanden,
som i de fall det här gäller också kan innebära personliga
katastrofer.

Det ligger likväl i näringshjälpens natur att den ofta måste innebära
en viss chanstagning. Näringshjälpen kan och får inte begränsas till

582

projekt som kan bedömas som helt säkra. Den skulle då förfela sitt
syfte. Det måste därför godtas att misslyckanden inträffar. Hur stort
risktagande som bör få förekomma i ett enskilt ärende blir en bedömningsfråga.
Med den utformning reglerna om näringshjälp fått och den
praxis som utbildat sig blir utrymmet för arbetsmarknadsstyrelsens
diskretionära bedömning här trots allt förhållandevis vitt. Ehuru det
efteråt kan sägas att arbetsmarknadsstyrelsen gjort felbedömningar i
Oscarssons fall och det kan ifrågasättas om inte risktagandet sträckts
alltför långt, kommer jag dock till slutsatsen att beviljandet av näringshjälp,
sett för sig, inte bör betraktas som så felaktigt att ansvar för
tjänstefel bör ifrågakomma.

Bostadsfrågan

Oscarsson inköpte på eget initiativ i september 1966 jordbruksfastigheten
Rödesand 1: 7 och 1:13 i Korsberga socken, Fröjereds kommun.
Köpet finansierades med det näringshjälpsbidrag han i november
1966 erhöll av länsarbetsnämnden. Arbetsmarknadsstyrelsen beviljade
sedan i augusti 1967 förnyad näringshjälp till inköp av skörderedskap,
kalvar, kalkoner och foder för den rörelse som skulle startas
på fastigheten. Då bostadshuset på fastigheten inte kunde anses vara
i det skick att det lämpade sig för en familj med små barn och byggnadsbeståndet
över huvud taget var dåligt, ansökte Oscarsson hos länsbostadsnämnden
i Skaraborgs län om bostadslån för uppförande av ett
enfamiljshus på fastigheten för en uppgiven produktionskostnad av
121 100 kr. Vid sammanträde den 29 februari 1968 beslöt nämnden
meddela det kommunala förmedlingsorganet att nämnden ej var beredd
att lämna bostadslån till företaget med hänsyn till att jordbruksfastigheten
inte utgjorde ett bestående jordbruk och var för liten för
att kunna bära kostnaden för en så stor investering samt att framställningen
hade avstyrkts av lantbruksnämnden i länet. Häröver
anförde Oscarsson besvär hos bostadsstyrelsen. Genom beslut den 3
oktober 1968 lämnade bostadsstyrelsen besvären utan bifall, enär Oscarsson
fick antas sakna förutsättningar att genomföra bostadsföretaget.
Av journalanteckningar från arbetsvårdsbyrån på arbetsmarknadsstyrelsen
framgår att man där följde bostadslåneärendet med uppmärksamhet.
Byråchefen Bergh gav den 4 oktober 1968 förste byråsekreteraren
Rågfeldt i uppdrag att kontakta bostadsstyrelsen och
framhålla vikten av att bostadsfrågan löstes. Vid telefonkontakt samma
dag med byrådirektören Halling hos bostadsstyrelsen upplyste denne
Rågfeldt om det dagen innan fattade beslutet. Huvudorsaken till
avslaget uppgavs vara att kommunen avstyrkt. För övrigt ansågs en
satsning på 130 000 kr. i en bostad med det läget som orimlig och kapitalet
skulle riskeras. Vid föredragning av avslagsbeslutet för Bergh
den 7 oktober 1968 gav Bergh Rågfeldt i uppdrag att meddela Oscars -

583

son att han borde överklaga bostadsstyrelsens beslut hos Konungen
och att arbetsmarknadsverket inte kunde ingripa här. Den 9 oktober
1968 meddelade Oscarsson Rågfeldt att statssekreteraren Ingvar Carlsson
vid samtal med honom samma dag angett att arbetsmarknadsverket
handlat helt felaktigt i ärendet. »Verket kan inte lämna familjen
Oscarsson vind för våg.» Berghs attityd var helt felaktig. Då Rågfeldt
efter samtalet tog kontakt med Carlsson förklarade denne emellertid
att han inte gett några som helst utfästelser, löften eller omdömen i
ärendet. Den 10 oktober 1968 tog Bergh kontakt med länsarbetsdirektören
Fredriksson och uppmanade denne att ta upp ärendet med
länsbostadsnämnden.

Sedan Oscarsson anfört besvär över bostadsstyrelsens beslut hos
Kungl. Maj:t avgav bostadsstyrelsen den 19 december 1968 yttrande
varav bl. a. framgick att kommunalnämnden i Fröjereds kommun vid
sammanträde den 1 november 1968 beslutat att ej teckna borgen för
det sökta bostadslånet. I skrivelse som kom in till inrikesdepartementet
den 14 mars 1969 gjorde förste inspektören Sven Bergström hos
länsarbetsnämnden gällande att föreskrivet samråd ej ägt rum i ärendet
med nämndens arbetsvårdsexpedition och ifrågasatte om ärendet
ej borde återremitteras till länsbostadsnämnden. Samma dag anmodade
departementet arbetsmarknadsstyrelsen att skyndsamt avge yttrande
i ärendet.

I yttrande, undertecknat av avdelningschefen Allan Wennerberg,
byråchefen Albert Bergh och förste byråsekreteraren Gunnar Rågfeldt,
anförde arbetsmarknadsstyrelsen avslutningsvis.

Inför ärendets avgörande hemställer arbetsmarknadsstyrelsen att
följande måtte beaktas. För Oscarssons del betyder ett avslag på besvären
att fråga om hans placering i den öppna marknaden åter blir
aktuell. Arbetsmarknadsstyrelsen har redan inledningsvis redogjort för
hans handikapp och de därav betingade svårigheterna att finna en lösning
på problemet. Därtill kommer att såväl den ekonomiska som personliga
insats som redan gjorts går helt förlorad. En lösning av bostadsfrågan
i Fröjereds kommun betyder å andra sidan, att Oscarsson
— såvitt nu kan bedömas — utan hinder av sitt berörda handikapp
synes komma att fungera inom såväl näringslivet som den sociala gemenskapen.

I Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1969 antecknades att i ärendet
var upplyst att Oscarsson förvärvat fastigheterna för att där bedriva
djuruppfödning, att han av länsarbetsnämnden i Älvsborgs län och arbetsmarknadstyrelsen
beviljats näringshjälp för detta ändamål med
sammanlagt 24 000 kr. i bidrag och 9 770 kr. som lån, varjämte bidrag
beviljats honom av landsting och kommun för samma ändamål, samt
att han, om statligt bostadslån ej kunde beviljas honom, var beredd
att genomföra byggnadsföretaget utan statligt stöd. Kungl. Maj:t lämnade
besvären utan bifall men förklarade med hänsyn till i ärendet

584

föreliggande särskilda omständigheter hinder inte möta mot att Oscarsson
meddelades igångsättningstillstånd för uppförande av enfamiljshus
utan statligt stöd på ifrågavarande fastigheter, oaktat arbetet ej
kunde inrymmas inom den av Kungl. Maj:t fastställda ramen för bostadsbyggande
utan statligt stöd för år 1969.

I skrivelse som kom in till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå
den 22 juli 1969 anförde Bergström bl. a. följande.

Glädjen över beskedet att den segslitna bostadsfrågan fått en lösning
var stor och pressen redovisade ett lyckat ingripande. Ärendet
har dock ej förts så mycket närmare sin lösning då erforderliga medel
visat sig svåra att anskaffa. Den bostad Oscarsson avser att uppföra
skulle vara på ca 125 kvadratmeter och draga en kostnad på mellan
140—150 000 kr. enligt vad han själv uppger.

Oscarsson har ingivit en låneansökan till Tidaholms sparbank och
man har där beslutat bevilja honom ett lån på 50 000 kr. Utöver detta
belopp behöver Oscarsson ett lån på 75 000 kr.

Departementssekreteraren Jan Olof Karlsson, inrikesdepartementet,
följer ärendets gång och har uppmanat Oscarsson att förhöra sig hos
arbetsmarknadsstyrelsen om dess möjligheter att medverka till en lösning
av bostadsfrågan.

Länsarbetsnämnden meddelar detta för att styrelsen skall vara underrättad
om ärendets gång och om någon medverkan kan lämnas
till ärendets lösning.

Från det närmaste halvåret härefter finns intet dokumenterat angående
frågans handläggning hos arbetsmarknadsstyrelsen. Den 6 april
1970 översände Bergström till departementssekreteraren Jan Olof Karlsson,
som berett ärendet i inrikesdepartementet men dåmera tjänstgjorde
i statsrådsberedningen, en Bergströms skrivelse i Oscarssons bostadsärende
till arbetsmarknadsstyrelsen. Skrivelsen var daterad den 31
mars 1970. I missivskrivelse uppgav Bergström att huvudskrivelsen
hade kvarhållits hos länsarbetsnämnden medan kopia översänts också
till byråchefen Sven Vegerfors. Bergström tilläde att det ju vore underbart
om det gick att hitta på någon utväg så att arbetsmarknadsstyrelsen
kunde få tillstånd att bygga huset exempelvis på samma sätt
som till zigenare och förtidspensionärer i Norrland. I skrivelse den 23
april 1970 till arbetsmarknadsstyrelsen anförde länsarbetsnämnden genom
länsarbetsdirektören Helge Peterson och Bergström.

Arbetslokal och bostad till handikappad

Föreliggande ärende har varit föremål för ställningstaganden inom
såväl inrikesdepartementet som bostadsstyrelsen.

Den aktuella frågan gäller uppförande av familjebostad även innefattande
arbetslokal för 320722 Oscarsson Bror Evert, Box 38, 440 43
Alvhem, på den av honom ägda jordbruksfastigheten Rödesand 1: 7
och 1: 13 i Fröjereds kommun, Skaraborgs län.

Efter samråd med byråchef Sven Vegerfors, arbetsmarknadsstyrelsens
kameralbyrå, har fullständigt byggnadsförslag införskaffats vit -

585

ket uppgjorts efter Oscarssons önskemål och vilket sedermera också
godkänts av honom.

Oscarsson uppger att han personligen är beredd att insätta 30 000
kr. i byggnaden som handpenning.

Distriktschef en för Aneby-Hus Erik Gustavsson, P1 3144, Våmb,
Skövde, har möjlighet anskaffa byggmästare om besked ang. byggnationen
kan erhållas inom den närmaste tiden.

Gustavsson har uppgivit en produktionskostnad av huset på 170 000
kr., vilket är tilltaget med god marginal enl. vad Oscarsson uppgiver.
Oscarsson är beredd avstå från taktegel och i stället endast t. v. ha
underhållsfri papp vilket skulle medföra minskade kostnader. Det
valmade taket skulle ej fördyra och det förlänar ju byggnaden ett
bättre utseende. Hydrofor har anskaffats tidigare.

Det i källarlokalerna planerade fjäderfäslakteriet ändras till arbetslokaler
och förråd för Oscarssons planerade verksamhet.

Oscarsson har erhållit Kungl. Maj:ts medgivande om igångsättningstillstånd
för uppförande av enfamiljshus i beslut av den 18.4.1969 dnr
B 1246/68.

Huset kan vid första påseende verka något stort men med hänsyn
till familjens storlek och kombinationen med verksamheten kan det
försvaras.

En annan sak som verkar riktig i Oscarssons planering är att han
har för avsikt att hysa sin 65-åriga svärmor som är ensamstående och
arbetar som kaffekokerska på restaurang Valand i Göteborg. Hon vill
gärna komma ifrån kvällsarbetet och få en annan sysselsättning. Hon
skulle i fortsättningen hjälpa till med barnen och hushållet för att
båda makarna Oscarsson skulle kunna förvärvsarbeta. Det arbete fru
Oscarsson förutom gårdsarbetet är inställd på härvidlag är sjukvårdsarbete
och det finns att tillgå i trakten.

Om Oscarsson kan påräkna hjälp med bostaden har han för avsikt
att snarast starta sitt arbete på gården med 2 000 kalkonkycklingar
och köttdjur. Familjen skulle då t. v. bo kvar i Alvhem och Oscarsson
bor provisoriskt i den gamla utdömda bostaden på gården. Köttdjur
och kycklingar erhålles mot 6 mån. kredit. Kalkonkycklingarna kan
f. n. erhållas till förmånligt pris.

Frågan om förnyad näringshjälp som hjälp till arbetslokalerna kommer
att upptagas till särskild behandling sedan den principiella frågan
om arbetsmarknadsstyrelsens engagemang i bostadsfrågan lösts.

Länsarbetsnämnden överlämnar ärendet till arbetsmarknadsstyrelsens
prövning och beslut.

Skrivelsen, som var i huvudsak likalydande med den kvarhållna
skrivelsen den 31 mars 1970, har synbarligen lottats på kameralbyrån
vid ankomsten till arbetsmarknadsstyrelsen. Den har emellertid ej kunnat
återfinnas bland kameralbyråns hit överlämnade handlingar.

Såsom framgår av länsarbetsnämndens ovan återgivna skrivelse hade
nämnden efter kontakter med Vegerfors införskaffat fullständigt byggnadsförslag
från Aneby-Hus. Dessförinnan — sannolikt på hösten 1969
— hade Bergh frågat Vegerfors om det var möjligt för kameralbyrån,
som bl. a. handlade frågor om inköp och förvaltning av byggnader och
materiel inom arbetsmarknadsstyrelsen, att medverka till byggande av

586

bostad åt Oscarsson. Kontakter i saken förekom också mellan Wennerberg
och Vegerfors. Wennerberg skulle därvid enligt egen uppgift
ha klargjort att det var uteslutet att ingå på länsarbetsnämndens förslag
om inköp av ett bostadshus från Aneby-Hus samt att man endast kunde
överväga att till Oscarsson överlåta en inom styrelsens förläggningsverksamhet
använd tolvmannabarack, som skulle kunna omändras att
passa ifrågavarande ändamål. En sådan barack visades också för Oscarsson,
som emellertid inte ansåg sig kunna godta en dylik lösning av bostadsfrågan.
Vegerfors måste någon gång härefter ha bestämt sig för
att kameralbyrån med användande av anslaget »Förläggningsbyggnader
m. m.» skulle medverka till uppförandet av ett bostadshus på Oscarssons
fastighet att i första hand förhyras av Oscarsson.

Något formligt, vederbörligen dokumenterat beslut fattade Vegerfors
emellertid inte då. Under utredningen har emellertid framkommit
en kopia av ett av Vegerfors den 7 juni 1970 författat handbrev till
medarbetarna på kameralbyrån Hans Jepsson och Gösta Carlsson.
Brevet har bl. a. följande innehåll.

Hasse och Gösta!

Jag har fått upprepade påstötningar betr. fallet Oscarsson. Vi mås te

försöka lösa det. Vi gör så här:

1. Vi köper ett hus enl. Oscarssons förslag från Aneby enl. offert

som vi fått och till det pressade pris Gösta kan få.

2. Vi hyr ut detta till Oscarsson.

3. Vi ställer upp huset på Oscarssons tomt med ledningar. Så småningom
ska Oscarsson få näringsbidrag men i avvaktan på detta betalar
vi uppsättningen. Oscarsson sätter in de 30 000 kr. han har. Detta
bör stå i kontraktet.

Att döma av vad som anförs i nedan återgivna skrivelse från länsarbetsnämnden
konfirmerades lösningen vid sammanträffande med
Oscarsson den 9 juni 1970.

Enligt föredragningslista den 15 juni 1970 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen
att från Aneby-Hus AB upphandla ett bostadshus av typ
E 2: 144 till ett pris av 59 500 kr. exklusive moms fritt levererat byggplatsen
i Fröjered. I beslutet, som fattades på styrelsens kameralbyrå,
deltog enligt föredragningslistan byråchefen Sven Vegerfors, avdelningsdirektören
H. Jepsson och förste byråingenjören Y. Reinhammar,
den sistnämnde i egenskap av föredragande. Vad gäller antagandet
av entreprenör för uppförande av huset finns i arbetsmarknadsstyrelsens
akt två anbud för uppförande av huset, det ena upprättat
av byggnadsfirman S. W. Johansson med en anbudssumma på 125 600
kr. och det andra avgivet av byggmästare Falk med en anbudssumma
på 120 500 kr. exklusive mervärdeskatt. Arbetsmarknadsstyrelsen meddelade
genom skrivelse den 16 juni 1970, undertecknad av S. Vegerfors
och Y. Reinhammar, att styrelsen antog Falks anbud. Arbetena

587

skulle enligt samma skrivelse påbörjas senast den 3 augusti 1970 och
drivas så att huset kunde vara inflyttningsklart under hösten. Styrelsen
emotsåg orderbekräftelse. Någon sådan synes dock inte ha inkommit
till styrelsen eller ha vidare påfordrats.

Angående tillkomsten av nämnda upphandlingsbeslut uppgav Reinhammar
vid härstädes hållet förhör bl. a. följande.

Innan upphandling av förläggningsbyggnad sker, har i regel efter
ansökan av en länsarbetsnämnd principbeslut fattats om företaget.
Först därefter får han ärendet för verkställighet, varvid han efter visst
anbudsförfarande kan föredraga ärendet för beslut beträffande vilket
anbud som skall antas.

Föredragningslistan den 15 juni 1970 satte han upp på order av Vegerfors,
som tillsammans med Gösta Carlsson vid1 tillfället kom in till
honom. Vegerfors uppgav därvid att beslut tidigare fattats om att uppföra
ett Anebyhus åt Oscarsson. Något anbudsförfarande behövdes
inte i detta fall eftersom man redan bestämt sig för Anebyhuset. Något
tal om att upphandlingen skulle betalas med förläggningsbyggnadsmedel
var det inte. Reinhammar skulle endast uppsätta föredragningslista
på vanligt sätt och anteckna Vegerfors som beslutande, sig själv
som föredragande och Vegerfors’ ställföreträdare Jepsson som deltagande.
Såvitt han kunde minnas skulle Gösta Carlsson börja sin semester
samma eller nästa dag och kunde därför inte tas upp som deltagande
i beslutet. Han satte upp listan med beslutet i enlighet med erhållna
direktiv, signerade den samt skickade den vidare till'' Jepsson.
Tydligen var Jepsson inte anträffbar vid tillfället, varför listan gick
direkt till Vegerfors. Något sammanträde i ärendet mellan honom,
Vegerfors och Jepsson förkom inte. Också beställningen den 16 juni
1970 till byggmästare Falk satte han upp på order av Vegerfors och
under samma förutsättningar.

Den 9 juli 1970 inkom till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå
från länsarbetsnämnden en av Peterson och Bergström undertecknad
så lydande skrivelse.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län överlämnade i skrivelse av den
23.4.1970 ärendet om uppförande av arbetslokal och bostad åt betingat
arbetsföre 320722 Oscarsson, Bror, Box 38, 440 43 Alvhem, till Arbetsmarknadsstyrelsen
för prövning och beslut.

Styrelsen har begärt att ansökan om förnyad näringshjälp skulle inhämtas
från Oscarsson. Ansökan bil med tillstyrkan.

Den 9 juni 1970 ordnades ett sammanträffande mellan Oscarsson
och Arbetsmarknadsstyrelsens representanter, byrådirektör Gösta Carlsson
och förste byråingenjör Yngve Reinhammar, varvid överenskommelse
träffades om att Arbetsmarknadsstyrelsen skulle låta uppföra
provisorisk bostadsfastighet med arbetslokaler på den av Oscarsson ägda
jordbruksfastigheten Rödesand 1:7, 1: 13 i Korsberga socken, Fröjereds
kommun.

Som byggmästare antogs Arnold Falk, Tidaholm.

Arbetet beräknas kunna påbörjas i början av augusti månad. Byggmästare
Falk skulle ordna ansökan om byggnadslov.

Oscarsson har förklarat sig nöjd med planlösningen av huset och

588

dess placering. Han är angelägen att bostaden så snart sig göra låter
kan tagas i bruk, så att han inte behöver avbryta sin nu återupptagna
fjäderfäproduktion för ännu en vinter i Alvhem.

Vid skrivelsen var fogad en av Oscarsson undertecknad näringshjälpansökan
i vilken lämnades bl. a. följande upplysningar.

För byggnation av fastighet med lokaler för rörelsen har anbud
från Aneby-Hus inhämtats. Byggsats offererad för 58 500: —. Tillkommer
uppförande med vatten, avlopp, elinstallation, målning och
tapetsering m. m. cirka 125 000: —. Egen insats 30 000: —, lån i Tidaholms
sparbank 50 000: —, näringshjälpsbidrag 15 000: —, lån
30 000:—, AMS ytterligare insats 59 000:—. Den redan 1966 planerade
djuruppfödningen har endast kunnat bedrivas i begränsad omfattning
men har ändå givit vid handen att jag kan få mitt levebröd
på detta och att det dessutom är lämpligt för mig ur hälsosynpunkt.
Vid försäljning av uppfödda djur m. m. har jag så pass kunnat förvalta
den hjälp jag erhållit att jag nu har 25 000:— kr. undanlagda
för rörelsen. Bostaden på min lantgård är ej lämplig för barnfamilj —
varför nybygge måste ske. Bostaden skall hysa familjen om fem personer
jämte bostad för min 65-åriga svärmor som förklarat sig beredd
hjälpa oss med tillsyn av hus och barn medan både min hustru och
jag arbetar. Min fru som är sjukvårdsutbildad kan nämligen taga nattvak
och få god inkomst därav samt även biträda i rörelsen.

Förste byråsekreteraren Greta Sundin på arbetsvårdsbyrån skrev den
17 augusti 1970 följande till Vegerfors.

Enligt bc Albert Bergh kan näringshjälpsmedel endast användas till
arbetslokal och förråd för rörelsen. Hur mycket av de beräknade kostnaderna
belöper sig härpå?

Svar på denna förfrågan inkom till arbetsvårdsbyrån den 20 augusti
1970 från Vegerfors. Av svaret framgick att totalt 49 000 kr. borde
anses falla på rörelsen.

Beslut fattades i näringshjälpsärendet enligt föredragningslista den
20 augusti 1970. Som beslutande upptogs Wennerberg, som föredragande
Sundin och som övrig i handläggningen deltagande Bergh. Det
beslöts bevilja Oscarsson ytterligare näringshjälp med 15 000 kr. i form
av bidrag samt ett lån på 30 000 kr. för ifrågavarande ändamål (verksamhet
som egen företagare, djuruppfödning). Wennerberg har den 3
september 1970 gjort en tjänsteanteckning på länsarbetsnämndens skrivelse
i ärendet och samma dag har besked om den beslutade näringshjälpen
expedierats till länsarbetsnämnden.

Vid förhör med Bergh och Wennerberg jämte samtal med Sundin
har följande framkommit angående handläggningen och beslutsfattandet.
I samband med att Bergh fick beskedet av Vegerfors att kameralbyrån
var beredd att bygga åt Oscarsson, uppkom frågan om att bevilja
ytterligare näringshjälp för de lokaler i källarvåningen som skulle
användas i Oscarssons rörelse. Det var fråga om lokaler för kalkon -

589

slakteri och förråd. Bergh hade från början uppfattningen att man
ämnade uppföra någon typ av barack på Oscarssons fastighet sorn en
provisorisk lösning av bostads- och lokalfrågan. Då Oscarssons näringshjälpsansökan
i juli 1970 inkom till arbetsvårdsbyrån fick Bergh
emellertid fullt klart för sig att man skulle bygga ett s. k. Anebyhus.
Arbetsvårdsbyrån kunde inte ta någon befattning med själva bostaden.
Däremot var det möjligt att bevilja näringshjälp för arbetslokalerna
i källarvåningen. Man var på byrån utomordentligt tveksam till
att bevilja ytterligare näringshjälp men ansåg slutligen att en möjlighet
fanns att därigenom skaffa Oscarsson sysselsättning. Enligt då rådande
praxis skulle beslut i näringshjälpsfrågor fattas på avdelningschefsnivå.
Något sammanträde mellan de för beslutet ansvariga förekom
inte. Såvitt Bergh kunde minnas föredrog Rågfeldt ärendet för
honom. Det var Sundin som uppsatte föredragningslistan därför att
Rågfeldt gått på semester. Listan signerades sedan av Bergh, varefter
den sändes vidare till Wennerberg med all sannolikhet, som brukligt
var, tillsammans med akten i ärendet. Som avdelningschef hade Wennerberg
vid denna tidpunkt mycket stor arbetsbörda. Bl. a. var han sysselsatt
i det pågående petitaarbetet. Näringshjälpsärendena brukade han
därför gå igenom i sin bostad på lördagar och söndagar. Oscarssonsärendet
hade man tidigare diskuterat. Wennerberg hade därvid också
gjort klart att man i bostadsfrågan endast kunde överväga en provisorisk
lösning i form av uppsättande av någon typ av barack. Diskussionerna
därefter rörde främst om man skulle satsa vidare på Oscarsson
eller ej. Sannolikt kom man sedan per telefon överens om att ge
Oscarsson en sista chans. När föredragningslistan kom till Wennerberg
torde han ha utgått ifrån att beslutet var fattat i överensstämmelse med
de tidigare diskussionerna. Han hade för sin del inget minne av att han
läst själva näringshjälpsansökan. Det kunde inte uteslutas att ansökan
saknats då Wennerberg granskade ärendet. Om han fått klart för sig
att man ämnade bygga ett Anebyhus åt Oscarsson, hade han avslagit
ärendet och tagit upp saken med verksledningen. När beslutet i näringshjälpsärendet
fattades kände varken Wennerberg eller Bergh till
det avtal som då redan tecknats med Oscarsson om uthyrning och
framtida inlösen av Anebyhuset.

I min skrivelse den 27 december 1972, varigenom Vegerfors m. fl.
delgavs min misstanke om tjänstefel, uttalade jag bl. a. att det framstod
som anmärkningsvärt att något formligt beslut inte hade fattats
i frågan om arbetsmarknadsstyrelsens medverkan till uppförandet av
ett bostadshus på Oscarssons fastighet samt att varken ställningstagandet
eller de närmare detaljerna beträffande förverkligandet av detsamma
fanns dokumenterade. Jag uttalade vidare att ansvariga för de
beslut, åtgärder och underlåtenheter från arbetsmarknadsstyrelsen som
behandlats i skrivelsen var såvitt kunnat utrönas:

590

1. För beslutet 15.6.1970 att för förläggningsbyggnadsmedel från
Aneby-Hus upphandla ett bostadshus till en kostnad av 59 500 kr.

byråchefen S. Vegerfors som beslutsfattare
förste byråingenjören Y. Reinhammar som föredragande
avdelningsdirektören H. Jepsson som övrig deltagare i ärendets slutliga
handläggning.

2. För beslutet 16.6.1970 att för förläggningsbyggnadsmedel anta anbud
från byggmästare Falk beträffande uppförande av huset till en
kostnad av 120 500 kr. exklusive mervärdeskatt

byråchefen S. Vegerfors som beslutsfattare

förste byråingenjören Y. Reinhammar som föredragande.

Vegerfors anförde i sitt svar hit i denna del bl. a. följande.

Frågan om tillhandahållandet av en familjebostad till familjen Oscarsson
för att möjliggöra genomförandet av den näring, vartill Oscarsson
beviljats bidrag, väcktes av styrelsens arbetsvårdsbyrå. Vid
överläggningar mellan denna byrå och kameralbyrån framhölls från
den förstnämnda byråns sida med stor skärpa angelägenheten att med
alla medel söka bidraga till frågans lösning. Därvid hänvisades inte
blott till de åtgärder, som från Kungl. Maj:ts sida vidtagits, nämligen
beviljandet av byggnadstillstånd trots avstyrkan från bostadsmyndighetens
sida i fråga om statligt lån och utöver kvoten för bostadsbyggnader,
som disponerades av länsmyndigheten, utan även till upprepade
telefonsamtal från tjänstemän i statsrådsberedningen. Kameralbyrån,
som inte hade anledning att pröva frågan om näringshjälp, bibringades
härigenom den uppfattningen att fullföljandet av näringshjälpen
genom medverkan till bostadsbyggandet var angeläget. Denna
uppfattning styrktes i ännu högre grad genom upprepade telefonsamtal
från kanslihuset till undertecknad och medarbetare inom kameralbyråns
intendentursektion under utredningens gång. Dessa telefonsamtal
framfördes ofta i en ton som av befattningshavare uppfattades som
kritik av bristande intresse och vilja för frågans lösning. Ett samtal
med byrådirektören G. Carlsson avslutades med en uppmaning att omgående
sätta igång bostadsbyggandet. Under första delen av byggnadsskedet
förekom också omständigheter, som ådagalade ett fortsatt intresse
för byggnation från statsrådsberedningens tjänstemäns sida.

Det vore önskvärt, om det kunde utredas, att detta påstående från
min sida är riktigt.

Trots dessa ovanliga och olustiga påtryckningar upprättades inom
intendentursektionen förslag till avböjande skrivelse till Oscarsson, vilken
signerades av mig. Påtryckningarna visade sig till sist dock ha den
tyngden, att olika uppslag undersöktes i syfte att lösa frågan. Oscarsson
underlät inte att åberopa kontakten med Kungl. Maj:ts kansli i
denna fråga, kontakter som i sin tur utlöste förfrågningar och påpekanden
i ärendet till tjänstemän på intendentursektionen. Ärendet uppfattades
som humanitärt behjärtansvärt. Från kameralbyråns sida uppfattades
ärendet från början som ett fullföljande av näringshjälpsärendet
genom uthyrning till Oscarsson av en monteringsbar byggnad som
bostad för honom och i rörelsen sysselsatta. Uthyrning av sådana
byggnader sker i likhet med uthyrning av förläggningsbyggnader oftast
efter framställning från länsarbetsnämnder eller efter yttrande
från dessa, utan andra beslut än de hyresavtal, som tecknas mellan

591

parterna. Så skedde också i detta fall. Vid överläggningarna med arbetsvårdsbyrån
liksom vid de ovan nämnda samtalen från tjänstemän i
statsrådsberedningen framhölls oftast styrelsens möjligheter att uppföra
och tillhandahålla bostäder för zigenare. Sådana bostäder har
ofta efter viss hyrestid övertagits av berörda kommuner och utnyttjats
för permanent bostadsbehov. Dessa ärenden har handlagts av arbetsvårdsbyrån
och kameralbyrån i förening. Inte heller i dessa frågor har
andra beslut fattats än hyresavtal mellan styrelsen och kommunen. I
dessa avtal har också ingått överenskommelsen om hyrestagarnas framtida
övertagande av byggnaderna. Den ordning som tillämpats i detta
ärende, saknar således inte förebilder.

Avsaknandet av beslut i fråga om uthyrningen, vilket förhållande
av justitieombudsmannen bedömts framstå som anmärkningsvärt, bör
ses mot bakgrunden av ovan relaterade omständigheter. Därest en mera
byråkratisk ordning med beslut i varje särskilt fall skulle tillämpas,
skulle den smidighet och snabbhet, som normalt kännetecknar styrelsens
verksamhet vid tillgodoseende av enskilda medborgares behov av
insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas sida, kunna äventyras till
förfång för de sökande. I nu förevarande ärende skulle ett formellt
beslut inte heller påverkat ärendets handläggning eller utveckling.

I fråga om ianspråk tagande av anslaget till förläggningsbyggnader
m. m. finner justitieombudsmannen att styrelsen åsidosatt sina skyldigheter
som förvaltare av ifrågavarande anslag.

Den av justitieombudsmannen uttalade meningen att anslaget inte
är avsett för permanenta byggnader, med undantag för zigenarbostäder,
är uppenbart riktig. Här skall dock framhållas, att skillnaden mellan
en temporär och en permanent byggnad huvudsakligen ligger i den
grad av prefabricering som sker. Den från Aneby Industrier AB inköpta
byggnaden är tillverkad i blockkonstruktion och avsedd att monteras
på platsen. På detta sätt tillverkades och levererades alla byggnader,
som styrelsen och dess företrädare anskaffade fram till 1950-talet och i begränsad omfattning fortfarande använder och flyttar. Det
helt övervägande antalet zigenarbostäder som anskaffats av styrelsen
har också tillverkats enligt denna princip. Den i nu förevarande fall
anskaffade byggnaden är likaledes användbar för såväl temporärt som
permanent ändamål. Ianspråktagande av anslaget till förläggningsbyggnader
för byggnadens anskaffande på denna grund synes därför
ej böra innebära åsidosättande av de anvisningar, som gäller för anslaget.
I fråga om uppförandet av byggnaden bör noteras att kostnaderna
för grunden vid ifrågavarande tidpunkt beräknades till 30 000
kr., vilket belopp skulle före arbetets igångsättning av Oscarsson inbetalas
till styrelsen. Man avsåg således inte att ianspråktaga medel från
anslaget Förläggningsbyggnader m. m. för arbetena med grunden. Det
av byggmästare Falk sedermera avgivna anbudet visar att beräkningen
av kostnaderna för grunden inte från början kunde anses orealistisk.

Jepsson anförde i sitt svar följande.

På den föredragningslista som redovisas till ärendet är jag upptagen
som i övrigt deltagande vid ärendets slutgiltiga handläggning tillsammans
med byråchefen Vegerfors, som varit beslutande och förste byråingenjör
Reinhammar föredragande.

592

Någon föredragning inför Vegerfors, då ärendet slutgiltigt handlagts,
har jag inte varit närvarande vid. Ej heller har jag deltagit i
något sammanträde, där Vegerfors och Reinhammar varit närvarande,
vid vilket ärendet slutgiltigt kan ha behandlats. Mellan Vegerfors
och mig har inte heller ärendet diskuterats i anslutning till dess avgörande.

Jag har inget minne av att Reinhammar tagit upp ärendet med mig
inför slutbehandlingen av detta eller att jag vid tidpunkten för upphandlingen
har sett den föredragningslista som redovisats i ärendet.
Denna är ju inte heller signerad av mig, men väl av Vegerfors och
Reinhammar, och jag har ej heller blivit anmodad att göra det.

Med stöd av vad som anförts här ovan bestrider jag tjänstefel.

Såsom ombud för Reinhammar m. fl. anförde förbundsjuristen Kurt
Persson hos statstjänstemannaförbundet i svar följande.

Reinhammars handläggning av ärenden om upphandling av byggnader
eller entreprenad för uppförande av sådana tillgår i vanliga fall
på följande sätt.

Sedan beslut — vari Reinhammar ej alls deltager — fattats av styrelsen
att byggnad eller entreprenad skall upphandlas har Reinhammar
till uppgift att utarbeta eller på annat sätt framtaga erforderliga
ritningar och beskrivningar m. m., vilka skall gälla för utförandet av
byggnaden/entreprenaden. Dessa handlingar (anbudsunderlag) tillställes
minst tre firmor med en inbjudan till dem att inkomma med anbud
senast viss angiven dag.

Sedan anbuden inkommit gör Reinhammar en bedömning av vilket
av dessa som kan anses mest förmånligt. Han upprättar därefter en
sammanställning av anbuden med redogörelse för sin bedömning härav,
varefter föredragning sker inför chef med beslutsrätt. Reinhammar
tecknar sig därvid som föredragande på föredragningslistan.

I det aktuella fallet har förfarandet helt avvikit från det normala.
Reinhammar meddelades blott av byråledningen den 15.6.1970 att anbudet
från Aneby-Hus hade antagits och han beordrades att utskriva
föredragningslistan i enlighet härmed. Reinhammar antecknades därvid
formellt som föredragande.

Antagandet av anbudet från byggmästare Falk genom skrivelsen till
denne påföljande dag meddelades Reinhammar på samma sätt. På dennes
därom framställda förfrågan uppgavs att någon föredragningslista
ej erfordrades.

Av JO:s skrivelse (s. 8) framgår att det troligen i slutet av 1969
bestämdes inom kameralbyrån att styrelsen skulle taga förläggningsbyggnadsmedel
i anspråk för att medverka till uppförande av ett bostadshus
åt Oscarsson. Reinhammar har vare sig som föredragande eller
eljest deltagit i byråns ställningstagande härvidlag. Det ankommer
inte på honom att befatta sig härmed.

Finansieringen av bostadsbyggandet på Oscarssons fastighet har skett
med medel från anslaget »Förläggningsbyggnader m. m.». Detta anslag
fanns första gången uppfört i riksstaten budgetåret 1965/66 och kom
då att utgöra ett samlingsanslag för medel som tidigare fördelats på
flera olika anslag. I 1965 års statsverksproposition anförde föredragande
departementschefen beträffande ifrågavarande anslag bl. a.

593

Den största utgiftsposten under anslaget till kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet har utgjorts av kostnader för
anskaffning av förläggningsbyggnader. Dessa anvisas som provisoriska
bostäder åt personer som sysselsättes i beredskapsarbeten, undergår
omskolning eller överflyttas till anställningar i sådana områden med
brist på arbetskraft, där bostad inte kan beredas på annat sätt. Vidare
hyr styrelsen ut förläggningsbyggnader till andra myndigheter såsom
tillfälliga personalbostäder m. m. Verksamheten omfattar slutligen temporära
familjebostäder för flyktingfamiljer, zigenare samt omflyttade
familjer, som inte annorledes kunnat beredas bostad. Dessa bostäder
hyres ut till vederbörande kommun som i sin tur upplåter bostäderna
till angivna kategorier familjer. Temporära familjebostäder har under
de senaste åren ej anordnats för andra än zigenare.

För förläggningsbyggnader som uthyres till kommuner, industrier,
myndigheter m. fl. uttages en hyra motsvarande styrelsens kostnader
för anskaffning av byggnaderna jämte ränta på dessa kostnader. För
de temporära familjebostäderna för flyktingar och zigenare m. fl. uttages
av respektive kommuner en hyra som beräknas täcka styrelsens
självkostnad för anskaffning och uppförande av bostäderna. Dessa hyresintäkter
tillgodoföres vederbörligt sakanslag.

För egen del vill jag framhålla att det för en rationell lokalisering
av beredskapsarbetena och omskolningsverksamheten är nödvändigt att
lösa bostadsfrågan för berörd arbetskraft på ett tillfredsställande sätt.
När det gäller förmedling av arbetskraft från arbetslöshetsområden till
orter, där de arbetslösa kan erhålla tryggad sysselsättning, försvåras
denna ofta av brist på bostäder. Det är då angeläget att åtminstone
tillfälliga bostadsförläggningar kan upplåtas i avbidan på att familjebostad
kan tillhandahållas på inflyttningsorten.

Av de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna för anslaget »Förläggningsbyggnader
m. m.» för budgetåret 1969/70, för vilket år anslaget
uppgick till 24 milj. kr., framgår bl. a.

Medlen utbetalas av arbetsmarknadsstyrelsen, som får disponera dem
för därmed avsett ändamål.

Från anslaget skall bestridas samtliga utgifter för arbetsmarknadsstyrelsens
bostadsförläggningsverksamhet för i beredskapsarbeten sysselsatta,
deltagare i arbetsmarknadsutbildning och överflyttad arbetskraft
samt för anskaffande och uppförande av familjebostäder åt zigenare.
Inkomster av bostadsförläggningsverksamheten skall redovisas
under anslaget.

STAT

Utgifter

1 Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m. 10 500 000

2 Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnader, förslagsvis
3 000 000

3 Underhålls- och driftkostnader, förslagsvis 23 700 000

Från anslagsposten 1 skall bekostas anskaffning av ytterligare förläggningsbyggnader
samt anskaffning och uppförande av familjebostäder
för zigenare.

38 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

594

Arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigas att — inom ramen för tillgängliga
medel under anslagsposten — anskaffa ytterligare högst 50 flyttbara
hus avsedda som provisoriska familjebostäder.

Av vad som ovan anförts om anslaget »Förläggningsbyggnader
m. m.» framgår att detta anslag tillkommit framför allt för att bereda
provisoriska bostäder åt personer som flyttar från områden med arbetslöshet
till plats där tryggad sysselsättning kan ordnas. Därutöver
har anslaget kunnat användas för anskaffande av »temporära» familjebostäder
för vissa särskilt angivna kategorier. I bestämmelserna för
1969/70 nämns härvidlag endast zigenare.

I förevarande fall har anslaget »Förläggningsbyggnader m. m.» tagits
i anspråk för bekostande av uppförandet av en villa, som skulle
tjäna som permanent bostad åt Oscarsson och hans familj, samt dessutom
för markanläggningar m. m. i anslutning till villan.

Vad först gäller frågan om ianspråktagandet till sitt syfte varit förenligt
med de ändamål som angetts för anslaget har från Vegerfors’
sida anförts att man ansett sig kunna se projektet som en åtgärd att
bereda överflyttad arbetskraft bostad på ort där arbete kunde ordnas
åt dem. Som överflyttad arbetskraft har då betraktats ej Oscarsson
själv, som ju var att anse som egen företagare, men väl Oscarssons
hustru och hans svärmor, som var 65 år vid tiden för byggstarten och
som hade arbete som kaffekokerska i Göteborg. Resonemanget framstår
som mycket krystat och jag kan svårligen finna det förenligt med
de överväganden på vilka anslaget vilar.

Anvisningarna förutsätter visserligen att anslaget också skall kunna
användas för anskaffande och uppförande av familjebostäder åt zigenare.
Familjen Oscarsson tillhörde dock inte kategorin zigenare och
inte heller någon av de övriga kategorier som denna väg kunnat få
»temporär» familjebostad. Vegerfors har också själv uppgivit att anslagsfrågan
i familjens fall bedömts med utgångspunkt i att endast
hustrun och svärmodern kunde betraktas som överflyttad arbetskraft.
Att då tolka anslagsanvisningarna så att enbart den omständigheten,
att styrelsen kunde få använda anslaget också för anskaffande och
uppförande av familjebostäder till zigenare, skulle berättiga styrelsen
att ta anslaget i anspråk för att anskaffa och uppföra en familjebostad
åt Oscarsson och hans familj på dennes egen fastighet ter sig
mycket långsökt. En så extensiv tolkning och tillämpning av anslagsföreskrifterna
kan rimligen ej rymmas inom deras ram.

Vegerfors har vidare anfört att den upphandlade byggnaden är användbar
för såväl temporärt som permanent ändamål och det kan
medges att när det gäller familjebostad till zigenare m. fl. gränsen mellan
temporär och permanent bostad torde vara i viss mån flytande. Av
utredningen framgår dock att man i Oscarssons fall tänkt sig att denne

595

skulle inlösa byggnaden och därför även få utöva inflytande rörande
byggnadens utformning. Det kan inte råda någon tvekan om att avsikten
varit att anskaffa Oscarsson en bostad för så permanent bruk
att den omöjligen kunde uppfattas som temporär i anvisningarnas mening.
Enligt min bedömning har sålunda Vegerfors genom att ta förläggningsbyggnadsmedlen
i anspråk för ifrågavarande byggnadsföretag
använt medlen för sakligt främmande ändamål och också därigenom
överskridit sina befogenheter. Som särskilt anmärkningsvärt framstår
att medlen dessutom tagits i anspråk för arbeten med bl. a. väg
och tomt oaktat sådana arbeten är av den karaktär att de omöjligen
kan rymmas inom anslagsramen.

Även om anslagsmedlen kunnat användas också för sådant speciellt
ändamål som det gällde, skulle det enligt min mening inte ha varit
sakligt försvarligt att i Oscarssons fall ta dem i anspråk härför. Från
arbetslokaliseringssynpunkt var i stort sett intet att vinna på en stödåtgärd
i bostadshänseende. I vart fall synes det helt uppenbart att de
vinster som eventuellt stod att uppnå för att bereda arbetstillfällen
och främja en företagslokalisering inte stod i någon som helst proportion
till de kostnader som byggnadsföretaget, även om det genomförts
utan komplikationer, skulle ha dragit.

Vegerfors har uppgivit att han från början varit mycket tveksam
och närmast inställd på att avslå förslaget om att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle uppföra ett bostadshus åt Oscarsson. Det senare ställningstagandet
till förmån för företaget ville han se som ett ställningstagande
i en tveksam situation, där man kunde väga för och emot och
valt att vara positiv och försöka nå ett resultat. Man ville hellre hjälpa
än stjälpa. Vegerfors har också uppgivit att kameralbyrån av arbetsvårdsbyrån
bibringats uppfattningen att en medverkan från arbetsmarknadsstyrelsen
till bostadsbyggandet var angelägen och att uppfattningen
styrkts genom upprepade telefonsamtal från kanslihuset till
honom och hans medarbetare inom kameralbyråns intendentursektion
under utredningens gång. Vegerfors har förklarat att det vore önskvärt
om det kunde utredas att hans påstående om sådana påtryckningar
från kanslihustjänstemän var riktigt. Under den fortsatta utredningen
har Gösta Carlsson vid förhör med honom bekräftat att han
mottagit ett sådant telefonsamtal från en kanslihustjänsteman vars
namn han ej kunde påminna sig. Jag saknar — mot bakgrund av vad
som är upplyst om bostadsfrågans förspel i anslutning till det i inrikesdepartementet
handlagda besvärsärendet om statligt bostadslån åt
Oscarsson — anledning att betvivla Vegerfors’ uppgifter att påstötningar
förekommit från kanslihustjänstemän i ärendet. Det finns emellertid
så mycket mindre anledning att utreda omfattningen av denna
aktivitet och innehållet i de samtal vilka utväxlats som någon betydelse
inte kan tillmätas förekomsten härav vid ansvarsfrågans bedöm -

596

ning. Det heter visserligen i 47 § regeringsformen att alla tjänstemän
skall lyda Konungens bud och befallningar men med Konungen förstås
här Konungen i statsrådet, dvs. regeringen. Enskilt statsråd kan ej
ge några direktiv till tjänstemän hos underlydande myndigheter och
än mindre kan någon departementstjänsteman göra det. Det åligger
en förvaltningstjänstemän att självständigt och på eget ansvar handlägga
honom anförtrodda ärenden utan att låta sig påverka obehörigen
av meningsyttringar från kanslihuset. En annan sak är att samråd mellan
ett departement och underlydande myndighet ofta kan vara påkallat
från saklig synpunkt och allmän informationssynpunkt. Vattentäta
skott mellan ett departement och dess myndigheter är otänkbara också
i ett hierarkiskt system så uppbyggt som den svenska statsförvaltningen.
En förvaltningstjänstemän kan emellertid aldrig fria sig från ansvar
för ett av honom fattat beslut genom att hänvisa till att han handlat
enligt anvisningar från ett statsråd eller en departementstjänsteman.
Det krävs fastmera av honom att han visserligen tar väl vara på de
upplysningar och synpunkter han kan få vid kontakter med befattningshavare
i kanslihuset men handlar fullständigt opåverkad av obehöriga
viljeyttringar från detta håll samt med bevarad integritet och
självständigt omdöme. Vad som förekommit i anslutning till bostadslåneärendet
och bemyndigandet om igångsättningstillstånd för Oscarsson
kan dock i viss mån förklara hur Vegerfors kommit fram till sitt
mycket speciella ställningstagande.

Jag vill också betona att jag ingalunda är främmande för att det
inom den offentliga förvaltningen måste finnas utrymme för friska
initiativ och uppslagsrikedom. Tvärtom anser jag det vara av största
vikt att en förvaltningstjänstemän inte låter sig klavbindas av den offentliga
förvaltningens regelsystem och ängsligt skyggar för alla nya
grepp. Sker det, går den dynamik förlorad, som utgör den offentliga
förvaltningens livsnerv, och urartar förvaltningen till stelbent byråkrati.
Samtidigt måste dock ständigt hållas i minnet att den offentliga förvaltningens
funktion till sin karaktär är verkställande och inte får inkräkta
på den lagstiftande och styrande maktens domäner. Den funktionsfördelning
vi har i vårt land mellan politik och förvaltning sätter
bestämda gränser för förvaltningstjänstemännens initiativtagande. Initiativkraften
får inte ta sig uttryck som spränger de gränser som regering
och riksdag utstakat. Det låter sig inte göra att fatta beslut som
saknar täckning i meddelade kompetensföreskrifter. Hur övertygad
man än känner sig om att en viss fråga måste lösas och att det bör
ske på ett visst sätt, måste man försäkra sig om att man har den erforderliga
behörigheten härför och, om den saknas, hemställa om särskilt
bemyndigande. Med all respekt för initiativkraften som sådan vilken
Vegerfors visat prov på kan jag därför ändå alls inte finna hans
handlande i det hänseende det här gäller godtagbart.

597

Sammanfattningsvis anser jag sålunda att Vegerfors i denna del gjort
sig skyldig till tjänstefel genom att i strid mot gällande anslagsanvisningar
besluta om att använda medel från anslaget »Förläggningsbyggnader
m. m.» till inköp och uppförande av permanentbostad åt Oscarsson.

Enligt 20 § instruktionen (1965: 667) för arbetsmarknadsstyrelsen får
i arbetsordning eller genom särskilt beslut överlämnas åt annan tjänsteman
än generaldirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden
som inte är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
generaldirektören. I arbetsordning för arbetsmarknadsverket (arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulär 2.9.1966 nr 0:2) anges till en början hur
ärendena skall fördelas mellan och inom de olika byråerna samt vissa
tjänstemäns allmänna åligganden. Beträffande beslut och föredragning
sägs i 15 § att föreskrifter om beslutanderätt i ärende eller grupp av
ärenden, som får avgöras av annan tjänsteman än generaldirektören,
meddelas av honom i kansliorder eller genom annat särskilt beslut. Vidare
kan byråchef i den utsträckning generaldirektören medger delegera
sin beslutanderätt till underställd tjänsteman. Föreskrifter och
uppdrag angående beslutanderätt, som ej är av helt tillfällig karaktär,
skall registreras och arkiveras på kanslibyrån under beteckningen »Beslutsordning».
Såvitt framkommit har beträffande kameralbyrån inte
funnits någon sådan skriftlig beslutsordning registrerad förrän den 6
april 1973. Den delegation av beslutanderätt, som tidigare förekommit
från generaldirektören till byråchefen och eventuellt från byråchefen
till underställda tjänstemän, synes sålunda väsentligen ha utbildats utan
annan ledning än den i arbetsordningen gjorda fördelningen av ärendena
mellan byråerna och inom dessa.

Enligt 24 § instruktionen skall ärende avgöras efter föredragning.
Denna beslutsform innebär att i avgörandet deltar två tjänstemän, den
ene såsom beslutande och den andre såsom föredragande, och att de
tillsammans solidariskt bär ansvaret för beslutet. Beslutsfunktionen kan
sålunda sägas ha lämnats i uppdrag åt ett tvåmanskollegium med de
garantier för en allsidigare och grundligare bedömning som ligger häri
vid jämförelse med beslutsfattande genom en tjänsteman ensam. Tanken
är att, om de två tjänstemännen inte kan enas om utgången, »votering»
skall ske vid vilken beslutanden har utslagsröst. Det åligger i
sådant fall föredraganden att låta anteckna skiljaktig mening. Gör han
ej det, anses han ha instämt i beslutandens mening och blir jämte denne
ansvarig för beslutet. Ordningen återspeglas i 25 § instruktionen där
det sägs att, om föredraganden har skiljaktig mening, denna skall antecknas.
Det kan enligt 11 § allmänna verksstadgan ske i protokoll eller
annan handling. Motsvarande gäller också annan som närvarit vid
den slutliga handläggningen av ett ärende.

I 24 § instruktionen förklaras emellertid också att i arbetsordning

598

eller genom särskilt beslut får medges att ett ärende, som handläggs
av annan tjänsteman än generaldirektören, avgörs utan föredragning.
Denna möjlighet att låta vissa ärenden eller ärendegrupper handläggas
som enmansärenden i stället för som föredragningsärenden synes
dock inte ha utnyttjats inom arbetsmarknadsstyrelsen, i vart fall inte
beträffande de typer av ärenden som varit aktuella i förevarande sammanhang.
Någon tvekan kan därför inte råda om att alla ärenden av
vikt varom här varit fråga skolat avgöras efter föredragning och att
intet av dem kunnat avgöras som enmansärende utan medverkande
av en föredragande.

I 11 § allmänna verksstadgan föreskrivs att i fråga om varje beslut
av myndigheten hos denna skall finnas handling varav framgår vem
som fattat beslutet, vem som i övrigt närvarit vid den slutliga handläggningen
av ärendet och vem som varit föredragande samt beslutets
dag och dess innehåll. I anslutning härtill är i 18 § arbetsordningen för
arbetsmarknadsverket föreskrivet att ärende i vilket beslut fattats av
byråchef eller tjänsteman som är underställd byråchef skall, i den utsträckning
byråchefen bestämmer, upptas i föredragningslista. På denna
skall beslut antecknas och genom signering bekräftas av de tjänstemän
som deltagit i handläggningen. Av föreskrifterna framgår att byråchefen
kan bestämma att ärende inte skall upptas i föredragningslista.
Det betyder emellertid inte att dokumentation av beslutet kan
underlåtas utan endast att byråchefen kan bestämma om annan form
för dokumentation av beslutet, t. ex. protokoll eller koncept. Kvar
står nämligen under alla förhållanden den grundläggande skyldighet
att dokumentera fattat beslut som gäller enligt 11 § allmänna verksstadgan.

Med den fördelning av ärendena mellan arbetsmarknadsstyrelsens
olika byråer som varit gällande har frågan om ytterligare näringshjälp
till Oscarsson fallit på arbetsvårdsbyrån medan bostadsfrågan ankommit
på kameralbyrån. Eftersom frågorna varit avhängiga av varandra
på det sättet att bostadsfrågans lösning varit beroende av att ytterligare
näringshjälp beviljats och vice versa kan det emellertid enligt
min mening inte råda någon tvekan om att frågorna bort avgöras i
ett sammanhang och då på avdelningschefsnivå. Det har ankommit på
Vegerfors att hänskjuta bostadsfrågans prövning till Wennerberg som
haft överinseendet beträffande såväl arbetsvårdsbyrån som kameralbyrån.
Ett särskilt skäl för Vegerfors att hänskjuta frågan till Wennerberg
utgjorde de besked angående möjlig lösning som Wennerberg tidigare
givit uttryck för. Formellt har dock Vegerfors haft befogenhet
att besluta i bostadsfrågan. Jag anser mig därför inte kunna lägga honom
till last som tjänstefel att han underlät att såsom bort ske hänskjuta
ärendet till Wennerberg. Att märka är att, eftersom föreskrifter
saknats om delegation av beslutsbefogenheter till byråcheferna inom

599

arbetsmarknadsstyrelsen, några föreskrifter ej heller funnits om byråchefs
skyldighet att hänskjuta avgörandet i ärenden av större vikt eller
principiell betydelse till avdelningschef eller högre chef motsvarande
de föreskrifter härom som fanns i kansliorder nr 9/1967 beträffande
avdelningschefs och överdirektörens åligganden i detta hänseende.

Avsaknaden av formligt beslut om arbetsmarknadsstyrelsens medverkan
i Oscarssons bostadsbyggande och om ianspråktagande av förläggningsbyggnadsmedel
framstår som en mycket allvarlig brist i handläggningen.
Den enda dokumentation som finns i fråga om det grundläggande
ställningstagandet i det genom länsarbetsnämndens skrivelse
den 23 april 1970 väckta ärendet är i själva verket Vegerfors’ handbrev
till Jepsson och Gösta Carlsson den 7 juni 1970. Genom att gå till väga
på sätt som var fallet har Vegerfors åsidosatt de föreskrifter som finns
i allmänna verksstadgan, instruktionen och arbetsordningen beträffande
beslutsfattande och beslutsdokumentation. Som särskilt graverande
ter sig den omständigheten att Vegerfors de facto ensam fattat beslut
i ett ärende som enligt instruktionen skulle avgöras efter föredragning
med de garantier denna beslutsform ger för överläggningar mellan två
beslutsansvariga tjänstemän som leder till en särskilt grundlig och allsidig
prövning. Det kan inte anses tillfyllest att beslutet indirekt kommit
till uttryck i de särskilda upphandlingsbesluten och i avtalet med
Oscarsson. Jag anser sålunda att Vegerfors också härutinnan gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Av Oscarssons näringshjälpsansökan, som inkom till arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsbyrå den 9 juli 1970, kan utläsas hur man
tänkt sig finansieringen av förevarande byggnadsföretag. Det kan synas
egendomligt att inte Bergh eller någon annan av de i ärendet inbegripna
tjänstemännen på arbetsvårdsbyrån allvarligt övervägt om
kameralbyrån verkligen ägt befogenhet att satsa 59 000 kr., som enligt
ansökan skulle utgöra arbetsmarknadsstyrelsens ytterligare åtagande
utöver näringshjälpen. Uppenbarligen har man dock med hänsyn
till ärendefördelningen mellan byråerna inte ansett sig kunna ingå på
någon prövning av den frågan, som ju föll inom kameralbyråns kompetensområde.
Man har också haft anledning räkna med att saken
skulle bli föremål för övervägande av avdelningschefen Wennerberg,
som hade att fatta beslutet i näringshjälpsärendet. Någon kritik anser
jag därför inte kunna riktas mot Bergh eller mot annan tjänsteman på
arbetsvårdsbyrån i denna del.

Såvitt framgår av vad Wennerberg härstädes uppgivit har han inte
tagit del av Oscarssons näringshjälpsansökan innan han fattade beslut
i ärendet. Även om Wennerberg mot bakgrund av tidigare kännedom
om ärendet och de diskussioner som då förts inte haft anledning räkna
med att Oscarssons bostadsfråga skulle få den lösning ansökan utvisade,
har det självfallet ålegat honom att före beslutet genomläsa an -

600

sökningen som ju utgjorde underlag för näringshjälpsbeslutet. Den
omständigheten att Wennerberg vid tillfället haft stor arbetsbörda utgör
en förklaring till hans underlåtenhet men ingen ursäkt. En genomläsning
av ansökningen kan inte ta nämnvärd tid i anspråk. Om ansökningen
mot vanligheten inte funnits bilagd ärendet vid'' Wennerbergs
granskning, hade han givetvis bort efterforska den. Jag anser sålunda
att Wennerberg gjort sig skyldig till ett betänkligt fel genom att underlåta
att ta del av ansökningen. Med hänsyn till att man på kameralbyrån
redan före beslutet i näringshjälpsfrågan verkställt upphandling
av Anebyhuset och av entreprenaden för husets uppförande samt
träffat hyresavtalet med Oscarsson framstår det som ovisst vilka åtgärder
Wennerberg skulle ha kunnat vidta därest han uppmärksammat
saken. Om så skett kan dock antas att ärendet blivit underställt verksledningen.
Denna hade därigenom fått möjlighet att överväga lämpliga
åtgärder för en avveckling av projektet, ty det måste hållas för visst
att — såsom också Wennerberg härstädes uppgivit — arbetsmarknadsstyrelsen
inte lagligen kunde medverka till en sådan lösning av Oscarssons
bostadsfråga som den nu ifrågavarande. Såsom framgår av
vad jag förut anfört åvilar huvudansvaret för det inträffade Vegerfors
som redan före näringshjälpsbeslutet bundit styrelsen för satsningen
i bostadsfrågan. Mot bakgrund härav och då Wennerberg vidgått
sin försummelse att ej ta del av näringshjälpsansökan låter jag beträffande
honom bero vid den erinran som ligger i det sagda.

I avsaknad av dokumentation rörande ett beslut om byggnation på
Oscarssons fastighet med förläggningsbyggnadsmedel har jag i min skrivelse
den 27 december 1972 betraktat besluten den 15 juni 1970 och
den 16 juni 1970 om upphandling av Anebyhus respektive av Falks
entreprenad som beslut vilka innefattade beslut också i frågan om ianspråktagande
av förläggningsbyggnadsmedel och jag har på grund härav
ifrågasatt medansvar för Reinhammar och Jepsson.

Av vad Reinhammar härstädes uppgivit framgår att hans befattning
med upphandlingsärenden normalt består i att på verkställighetsplanet
iordningställa anbudshandlingar och att efter anbudsförfarande
föredraga ärendena för beslut beträffande vilket anbud som skall antas.
I Oscarssonsärendet har Reinhammar av Vegerfors bibringats uppfattningen
att beslut förelegat om anskaffande av ett Anebyhus åt Oscarsson.
Att uppsätta föredragningslistan den 15 juni 1970 och beställningen
den 16 juni 1970 till Falk har Reinhammar därför uppfattat
som närmast expeditionella åtgärder. Även om jag mot denna bakgrund
väl kan förstå Reinhammars inställning, anser jag det anmärkningsvärt
att han inte ifrågasatte riktigheten av arbetsmarknadsstyrelsens
engagemang i Oscarssons bostadsproblem. Ärendet måste dock ha
framstått som unikt, eftersom Oscarsson inte tillhörde kategorin zigenare,
flykting eller annan, som styrelsen kunde tänkas hjälpa med

601

avseende på bostad. Med hänsyn till de omständigheter Reinhammar
anfört och vad i övrigt förekommit finner jag emellertid att han inte
kan hållas ansvarig för att förläggningsbyggnadsmedel använts för inköpet
och uppförandet av Anebyhuset på Oscarssons fastighet. Jag avskriver
därför min misstanke mot Reinhammar för tjänstefel i denna
del.

Såvitt framkommit har Jepsson erhållit del av det till honom och
Gösta Carlsson ställda av Vegerfors författade handbrevet av den 7
juni 1970. I brevet skisseras den lösning av Oscarssons bostadsfråga
som innefattar ett enligt vad jag tidigare utvecklat klart felaktigt ianspråktagande
av anslagna medel. Det är förvånande att inte Jepsson
omedelbart reagerade och upptog diskussion med Vegerfors om det
var möjligt att lösa frågan på det sätt Vegerfors föreslagit. Såsom förut
nämnts har något formligt beslut om medelsanvändningen inte fattats.
Beslutet den 15 juni 1970 ger dock indirekt vid handen att förläggningsbyggnadsmedel
skulle tas i anspråk för upphandling av Anebyhuset.
Jepsson har förnekat att han medverkat till detta beslut. Av
utredningen framgår också att Jepsson blivit uppsatt på föredragningslistan
den 15 juni 1970 utan att dessförinnan ha vidtalats. Ej heller
har någon egentlig föredragning i saken förekommit. Härtill kommer
att Jepsson varken signerat listan eller blivit anmodad att göra så. Det
har sålunda inte varit möjligt för Jepsson att anmäla eventuellt skiljaktig
mening i samband med beslutsfattandet. På grund härav och då
Jepsson ej heller i övrigt deltagit i några dokumenterade beslut i Oscarssonsärendet
avskriver jag min misstanke mot honom för tjänstefel.

Vid de härstädes hållna förhören och vid min inspektion på arbetsmarknadsstyrelsen
har jag bibringats uppfattningen att man hos styrelsen
inte är tillräckligt medveten om vikten av ändamålsenliga former
för beslutsfattande och därmed sammanhängande frågor, såsom t. ex.
när delegerade ärenden skall underställas högre chef för beslut och när
rapportering skall ske till verksledningen. Man har uttalat en rädsla för
»byråkratisering», som man menar skufle inverka fördröjande på ärendenas
avgörande. För egen del ser jag emellertid saken så att klara och
entydiga regler i förevarande hänseenden snarast är ägnade att underlätta
ärendenas handläggning och främja verksamheten. Sådana regler
bör också utgöra en garanti för att besluten, så långt det är möjligt, får
ett materiellt riktigt innehåll. Inom alla hierarkiskt uppbyggda system
är fördelningen av uppgifterna mellan nivåerna och samspelet dem
emellan av avgörande betydelse för systemets funktionsduglighet.

Det är givetvis inte möjligt att med någon bestämdhet avgöra vad
tillgången till en skriven väl genomtänkt beslutsordning för kameralbyråns
del skulle ha betytt exempelvis för ett förebyggande av Vegerfors’
underlåtenhet att underställa Wennerberg Oscarssons bostadsfråga.
Ej heller kan man med full säkerhet säga att en sådan besluts -

602

ordning skulle ha förhindrat att föredragande tjänstemän uppsatt föredragningslistor
på order som en slags expeditionell åtgärd utan att tillräckligt
besinna sitt ansvar för fattade beslut. Det synes dock sannolikt
att förekomsten av en väl genomarbetad och bekantgjord beslutsordning
skulle ha utgjort ett verkligt värn mot sådana missgrepp som här
kunnat konstateras. Jag vill därför kraftigt understryka vikten av att
ändamålsenliga regler i förevarande hänseenden finns intagna i arbetseller
beslutsordning och att de noga efterlevs. Man står här inte inför
formella frågor av underordnad betydelse utan inför spörsmål av vital
karaktär. Det måste beklagas att arbetsmarknadsstyrelsen tagit så lätt
på denna sida av sin verksamhet.

Upphandlings- och byggnads frågorna

Beslutet har i dessa delar inte bedömts vara av så allmänt intresse
att det behöver återges i ämbetsberättelsen.

Övriga frågor

I min ovan gjorda bedömning av de olika tjänstemännens ansvar i
sammanhanget har jag funnit att fel begåtts av Vegerfors, Wennerberg
och Nils Karlsson samt att viss kritik kunnat riktas mot Reinhammar,
Jepsson och Gösta Carlsson. Beträffande Wennerberg och Nils Karlsson
har jag låtit bero vid en erinran. I Vegerfors’ fall anser jag det
genom utredningen vara klarlagt att han gjort sig skyldig till tjänstefel
i ett flertal förut nämnda avseenden.

De felaktigheter som jag funnit vidlåda Vegerfors’ handhavande av
förevarande byggnadsärende synes mig allvarliga och ha förorsakat det
allmänna betydande kostnader. På grund härav och då Vegerfors bestritt
att hans handlande kan bedömas innefatta tjänstefel borde principiellt
sett saken genom åtal mot honom underställas domstols prövning,
ändå att jag funnit tjänstefelen klarlagda. Vid mitt ställningstagande
till om åtal bör ske eller ej har jag att iaktta vad som sägs i 12 §
instruktionen för riksdagens ombudsmän. Enligt detta stadgande bör
jag låta bero vid erinran, vunnen rättelse, avgiven förklaring eller vad
som i övrigt förekommit i stället för att väcka åtal, under förutsättning
att förekommet fel ej är av allvarlig beskaffenhet och särskilda skäl
inte föranleder annat. Stadgandet bör dock jämföras med 20 kap. 7 §
rättegångsbalken som ger allmän åklagare rätt att besluta att inte tala
å brott bl. a. om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd
än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring
ej finnes påkallad ur allmän synpunkt eller om det av särskilda
skäl är uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna
ej heller eljest är påkallat att åtal väcks. I praxis har allvarlig sjukdom
ansetts kunna beaktas vid tillämpningen av rekvisitet särskilda skäl.

603

Det förtjänar framhållas att såväl stadgandet i 12 § instruktionen för
riksdagens ombudsmän som bestämmelserna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken
utgår från att det utretts att brott begåtts. Lagrådet anförde
i anslutning till förslaget till lydelse av sistnämnda lagrum att det i motiveringen
dryftats hur fullständig utredningen rörande brottsligheten
behöver göras i fall, då beslut att ej anställa åtal kommer i fråga. I motiveringen
hade uttalats att det måste krävas att det blir klarlagt att
brott begåtts av den misstänkte. Därutöver borde emellertid enligt lagrådets
mening i normala fall krävas att den misstänkte erkänt brottet.
Departementschefen instämde häri men ville härtill understryka att
frågan om utredningens fullständighet borde prövas i enlighet med de
synpunkter som framlagts när förslaget remitterades och att krav på
erkännande ej kunde uppställas som någon ovillkorlig regel.

Såsom framgår av förutnämnda av Vegerfors hit ingivna läkarutlåtande
lider han av allvarlig sjukdom och en rättegång mot honom
skulle utgöra en stor hälsorisk. Med hänsyn härtill och till det ovan
anförda anser jag mig böra underlåta att väcka åtal mot Vegerfors
oaktat han ej erkänt de felaktigheter jag funnit ligga honom till last
och oaktat dessa av mig bedömts vara av allvarlig beskaffenhet. Jag
låter alltså bero vid vad som förekommit.

Den valda lösningen innebär, som alltid då JO beslutar om åtalseftergift,
att jag på anförda skäl finner att Vegerfors gjort sig skyldig
till tjänstefel men låter bero vid mina uttalanden härom. Kritik har i
skilda sammanhang riktats mot att JO på detta sätt uttalar sig om ämbetsbrott
från en tjänstemans sida utan att denne kan få JO:s bedömning
överprövad, eftersom JO:s beslut ej kan överklagas. Mot sådan
kritik brukar invändas att tjänstemannen har möjlighet att begära åtal
mot sig av JO för att få saken prövad av domstol. I Vegerfors’ fall är
denna utväg dock stängd på grund av att hans hälsotillstånd ansetts ej
medge en rättegång. Med hänsyn härtill och till att de gärningar jag
lagt Vegerfors till last som tjänstefel av mig beskrivs som allvarliga,
har jag känt mycket stor tveksamhet inför hur jag bort gå till väga i
detta fall. Ett alternativ jag övervägt är att avstå från att ingå på varje
bedömning av Vegerfors’ handlande och inte uttala mig om huruvida
Vegerfors enligt min mening handlat på sätt som kan bedömas som
tjänstefel. Med hänsyn till det stora allmänna intresse som knutits till
saken, den utomordentligt stora uppmärksamhet den väckt och de
många från principiell synpunkt viktiga frågor den aktualiserat, har
jag dock funnit övervägande skäl tala häremot. Allmänheten måste
anses ha ett berättigat intresse av att få en fullständig bedömning av
i vad mån det inträffade berott på fel eller försummelse av enskilda
tjänstemän eller haft annan orsak. Jag har därför, om ock med blandade
känslor, funnit mig inte kunna avstå från att tillämpa de gängse
formerna för avgörande genom åtalseftergift.

604

Skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid medlemskontroll i ärende om
landstingsbidrag till ungdomsorganisation

Kristianstads läns landsting har fastställt bestämmelser angående
landstingsbidrag till ungdomsorganisationer, studiedistrikt, länsbildningsförbund
och idrottsrörelsen att gälla fr.o.m. den 1 januari 1972
med ändringar fr.o.m. den 27 november 1972. Enligt 1.1.1 i bestämmelserna
utgår landstingsbidrag till inom landstinget verksam distriktsorganisation
vars riksorganisation erhåller statsbidrag för sin centrala
verksamhet enligt kungörelsen (1971:388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer.
Landstingsbidrag utgår dock endast till ungdomsorganisation
som har minst 300 inom landstingsområdet bosatta medlemmar
i åldern 10—25 år och som har lokalavdelningar i mer än ett kommunblock
inom landstingsområdet. Enligt 1.2.2 får som medlem i ungdomsorganisation
i överensstämmelse med de statliga bestämmelserna räknas
dels den som under närmast föregående redovisningsår varit registrerad
som medlem i organisationens medlemsmatrikel, dels den som utan
att vara registrerad som medlem under nämnda redovisningsår deltagit
i verksamhet bedriven av organisationen vid minst tio sammankomster.

Enligt 1.4.1 bestäms grundbidrag och rörligt bidrag efter antal medlemmar
och lokalavdelningar den 31 december under närmast föregående
redovisningsår. Utbetalning sker efter det komplett ansökan
lämnats enligt 1.4.4, där det föreskrivs att distriktsorganisation som
erhållit bidrag årligen skall till landstinget avlämna verksamhets- och
revisionsberättelse och att organisationen i övrigt är skyldig att på
anfordran lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial som kan
befinnas erforderligt för granskning av organisationens rekvisition.

Vid sammanträde med landstingets utbildningsnämnd den 27 november
1972 beslöt nämnden att ungdomsdistrikten vid redovisningen av
medlemsantalet per den 31 december 1972 skulle till utbildningsavdelningen
inlämna förteckningar upptagande namn jämte adress på anslutna
medlemmar. Sedan invändningar riktats mot beslutet från vissa
organisationers sida beslöt nämnden vid sammanträde den 8 januari
1973 att vidhålla beslutet men att inhämta yttrande från landstingsförbundet
i frågan. Landstingsförbundet svarade genom skrivelse den 8
februari 1973 och anförde bl.a.

Förbundsstyrelsen har den 15 april 1971 utfärdat rekommendation
till landstingen avseende landstingsbidrag till bl.a. ungdomsorganisationer.
Bland förutsättningarna för bidrag ingår bl.a. att organisationen
skall ha minst 300 inom länet bosatta medlemmar i åldern 10—25 år.
Medlemsantal över 300 föranleder enligt rekommendationen ett med
hänsyn till medlemsantalet successivt ökande vägningstal, som i sin tur
är vägledande för det rörliga bidrag som kompletterar ett fast grundbelopp.
Bidragssökande organisation är enligt rekommendationen skyldig
att på anfordran lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial

605

som kan befinnas erforderligt för granskning av organisationens rekvisition.
Förebild för rekommendationen har varit kungörelsen (1971:388)
om statsbidrag till ungdomsorganisationer, vilken bl.a. innehåller en
motsvarighet till sistnämnda föreskrift (20 §).

Enligt förbundets mening har utbildningsnämnden i det förevarande
fallet ägt infordra medlemsmatriklar bland de bidragssökande ungdomsorganisationernas
ansökningshandlingar i den mån nämnden funnit det
erforderligt. Nämnden bör också äga rätt att begära nödvändiga kompletteringar
av sådana handlingar och t.o.m. — om sådan begäran inte
leder till efterrättelse — avvisa ansökningar som inte följer de normer
nämnden ansett sig ha skäl att uppställa. Det synes dock med hänsyn
till rekommendationens anda naturligt att den sistnämnda åtgärden
endast ifrågakommer i rena undantagssituationer.

Om en medlemsmatrikel bifogas en bidragsansökan kan bestämmelserna
i sekretesslagen inte åberopas som stöd för att matrikeln inte
skulle vara att betrakta som offentlig handling. Lagen medger alltså
inte att handlingar av detta slag kan hemligstämplas. Detta medför i
sin tur att envar som önskar det kan ta del av matrikelns innehåll.
Med hänsyn härtill bör det visas förståelse för att t. ex. en politisk
ungdomsorganisation motsätter sig att bifoga sin medlemsmatrikel till
en ansökan om bidrag till sin verksamhet.

Utbildningsnämndens önskan att få ett tillförlitligt underlag för sitt
bidragsbeslut och ungdomsorganisationernas önskan om anonymitet för
sina enskilda medlemmar torde emellertid enligt förbundets mening
båda kunna tillgodoses genom att man i samförstånd verkar för att en
neutral granskning av medlemsmatriklama företas, endera genom notarius
publicus eller genom medverkan av respektive organisations revisorer.
Nämnden synes på detta sätt kunna i lämplig form få styrkt att
det medlemsantal organisationen uppgett i sin ansökan är riktigt utan
att intressen som organisationen önskar ha skyddade träds för när. Det
kontrollförfarande nämnden vidtar bör därvid vara detsamma för alla
bidragssökande organisationer, oavsett vilket skäl en viss organisation
kan ha åberopat för att inte lämna in sin medlemsmatrikel.

I en JO-anmälan ifrågasatte Unga Örnars riksförbund om det stod
i överensstämmelse med lag om skydd av enskild persons integritet att
ungdomsorganisation avkrävdes förteckning upptagande namn jämte
adress på till organisationen anslutna medlemmar och hemställde om
JO:s granskning av utbildningsnämndens beslut.

Efter remiss inkom utbildningsnämnden med yttrande i vilket nämnden
anförde bl.a. följande.

Utbildningsnämnden har hela tiden ansett att samtliga organisationer
skulle behandlas lika, oavsett om de har politisk, religiös eller
annan bas.

Vid nämndens behandling av ärendet har nämnden för jämförelse
tagit del av 1971 års riksdags behandling av proposition nr 32 angående
statsbidrag till ungdomsorganisationer jämte till ärendet hörande motion
nr 1250 av Kaj Björk angående skydd av personlig integritet för medlemmar
i ungdomsorganisationer.

Nämnden har även funnit att sekretesslag och anvisningar gällande
handlingars offentlighet ej ger möjlighet för hemligstämpling av till
landstinget inkomna matriklar.

606

Vid ärendets fortsatta behandling vid nämndssammanträde 1973-03-05
diskuterades olika möjligheter för kontroll av matriklarna bl.a. genom
Notarius Publicus försorg. Nämnden fann emellertid att Notarius Publicus
granskning endast skulle avse antalet redovisade namn och ej
ålder, ev. adress och ev. angivet datum för medlemsavgiftens inbetalning,
vilket av nämnden bedömdes som betydelsefullt för kontroll av
uppgifternas trovärdighet.

Vid sammanträdet lämnades nämnden en redovisning över olika
organisationer som inkommit med medlemsmatriklar. Av förteckningen
framgår att SSU och CUF norra uppvisat sina förteckningar på kansliet
inför en förtroendeman och en tjänsteman. Senare har även MUF på
samma sätt redovisat sina medlemmar. Av organisationer utanför de
politiska återstår några vilka av administrativa eller ekonomiska skäl
inte inkommit med redovisning. Det stora flertalet organisationer har
emellertid efterföljt nämndens önskan.

Nämnden har ej haft för avsikt att liknande redovisning skall göras
årligen, utan var nämndens mening att efter denna totalkontroll skulle
huvudsakligen stickprovsundersökningar göras i mån av behov.

För att redovisa nämndens allvar att ej begå oförrätt mot den enskilda
personens integritet bifogas samtliga övriga skrivelser, PM m.m.,
vilka redovisar de kontakter som tagits för att bringa klarhet huruvida
bestämmelser fanns som kunde påverka nämndens ursprungliga ställningstagande.

Sedan yttrandet tillställts Unga Örnars riksförbund yttrade förbundet
sig däröver och anförde bl.a. att förbundet ansåg det ytterst angeläget
att få tolkat vad som åsyftas med skydd av personlig integritet i sammanhanget.
Förbundet hänvisade till riksdagsbehandlingen av prop.
1971:32 angående stöd till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet
m.m.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Utbildningsnämndens beslut att ungdomsdistrikten till utbildningsavdelningen
skulle inlämna förteckningar upptagande namn och adress på
sina medlemmar är fattat med stöd av föreskriften i 1.4.4 landstingsbestämmelserna
om att bidragssökande organisation skall på anfordran
lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial som kan befinnas
erforderligt för granskning av organisationens rekvisition. Som landstingsförbundet
anfört har som förebild för denna föreskrift stått 20 §
kungörelsen (1971:388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer där
det sägs att ungdomsorganisation är skyldig att på anfordran av vederbörande
statliga myndighet lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial
som fordras för myndighets granskning. Förarbetena (prop.
1971:32) kastar visst ljus över denna bestämmelse.

Kungörelsen bygger på ett förslag som utarbetades av statens ungdomsråds
arbetsgrupp för stöd till lokal verksamhet. Arbetsgruppen
föreslog en medlemsdefinition som sedan inflöt i 5 § statsbidragskungörelsen
och har sin motsvarighet i 1.2.2 landstingsbestämmelserna. Till

607

definitionen hade arbetsgruppen emellertid fogat en föreskrift om att
listor med namn och adresser på sammankomstdeltagare som ej var
medlemsregistrerade skulle på tillsynsmyndighetens anmodan kunna uppvisas
för denna. Arbetsgruppen anförde vidare att uppgifter om datum
för aktiviteterna, antalet deltagare, verksamhetens art samt ansvarig
ledare dessutom skulle finnas tillgängliga hos lokalavdelningen för att
kunna uppvisas vid kontroll. Arbetsgruppen framhöll att den föreslagna
bidragskonstruktionen innebar att ansvaret för kontrollen av bidragsmedlens
användning främst kom att ligga på organisationerna själva.
Arbetsgruppen hade övervägt att införa krav på redovisning av namn
och adresser på deltagarna i sammankomsterna men kommit till slutsatsen
att så inte borde ske. Föredraganden, statsrådet Odhnoff, anförde
att hon i huvudsak anslöt sig till vad statens ungdomsråd anfört rörande
redovisning och kontroll. I motion 1971:1250 i anledning av propositionen
framhöll Kaj Björk att den föreslagna ordningen väckte allvarliga
betänkligheter. Avsikten var tydligen att tillsynsmyndigheten i kontrollsyfte
skulle kunna bereda sig tillgång till register av vilka framgår att
namngivna ungdomar under viss tid deltagit i exempelvis viss politisk
eller religiös ungdomsorganisations verksamhet. Även om syftet med
denna anordning uppenbarligen inte var att skaffa sig kunskap om
vederbörande ungdomars politiska eller religiösa orientering, måste
det beaktas att kontrollsystemet kunde uppfattas på detta sätt av de
berörda. Under senare tid hade allmänhetens uppmärksamhet alltmer
inriktats på statliga registreringsåtgärder som i något avseende kunde
anses innebära ett hot mot den personliga integriteten. Kulturutskottet
borde vid behandlingen av propositionen undersöka möjligheterna att
utforma alternativa kontrollmöjligheter som ej behöver uppfattas som
hot mot den personliga integriteten. Kulturutskottet anförde vid sin
behandling av propositionen och motionen (betänkande 1971:12) att
utskottet var medvetet om behovet av kontroll i någon form men att
utskottet liksom motionären hyste bestämda betänkligheter mot det
system som förordats i propositionen. Det borde uppdras åt tillsynsmyndigheten
att överväga hur kontrollsynpunkterna skulle kunna tillgodoses
utan de risker för intrång i den privata sfären som motionären
pekat på.

Vid kammarbehandlingen (1971:99) erinrade statsrådet Odhnoff om
att de förslag som avsågs innebar att tillsynsmyndigheten skall ha möjligheter
att kontrollera deltagarförteckningar och att sådana därför skall
finnas hos organisationerna. Detta hade emellertid enligt SÖ:s anvisningar
redan förut varit möjligt men utnyttjats bara i sällsynta undantagsfall.
I ett förtroendefullt samarbete kunde sådana element knappast
vara störande. Något integritetsproblem hade henne veterligt aldrig
uppkommit och någon utvidgning av kontrollfunktionen ansåg hon inte
påkallad. Förslaget gick inte utanför dåvarande praxis. Herr Björk gen -

608

malde bl.a. att hon måhända ej observerat att problemet ändå förändrade
karaktär i någon mån när det nya bidragssystemet direkt kom
att beröra sammankomster av klart ideologisk karaktär inom olika
politiska och religiösa organisationer, att hela situationen därmed blev
mera ömtålig, att det måste väcka något starkare invändningar om ett
statligt organ har insyn i vilka ungdomar som deltar i det slaget av
sammankomster.

Det kan noteras att som resultat av riksdagsbehandlingen (?) den av
statens ungdomsråds arbetsgrupp föreslagna föreskriften om uppvisande
av listor med namn och adresser på ej medlemsregistrerade deltagare
i sammankomster ej togs med i 5 § statsbidragskungörelsen.

I 2 kap. 4 § förslaget till ny regeringsform sägs att varje medborgare
skall skyddas mot att myndighet tvingar honom att ge sina åsikter till
känna. Grundlagberedningen uttalade om denna fråga (SOU 1972: 15
s. 156) att yttrandefrihetens ”negativa” sida, dvs. rätten att underlåta
att ge sina åsikter till känna, skyddas i ett viktigt hänseende direkt i
grundlag, nämligen genom en föreskrift om hemliga val. Inte heller i
övrigt torde det finnas några offentligrättsliga skyldigheter att ge sina
åsikter till känna. Departementschefen anförde (prop. 1973:90 s. 244).

Jag delar uppfattningen att det självfallet inte bör komma i fråga att
en medborgare vare sig i lag eller på annat sätt åläggs att avslöja sin
politiska eller religiösa åskådning. Beredningen har sannolikt lagt denna
begränsade innebörd i ordet åsikter. Ordet är emellertid inte entydigt.
Ett absolut grundlagsförbud mot att ålägga någon att yppa sina åsikter
skulle därför kunna komma i konflikt med ett legitimt behov av att
föreskriva uppgiftsskyldighet i skilda hänseenden. Jag kan därför inte
förorda ett absolut grundlagsförbud av nu behandlat slag. Det torde inte
heller vara möjligt att uppställa ett sådant förbud begränsat till att
avse åsikter i politiska och religiösa frågor. Särskilt den första av dessa
två bestämningar är så vag att man, även om man gör den nämnda
begränsningen, måste befara att det uppstår tvister om grundlagsenligheten
av föreskrifter om uppgiftsskyldighet av helt legitimt slag. Jag
vill å andra sidan inte heller låta den av beredningen föreslagna bestämmelsen
utgå, eftersom detta skulle innebära att behörighet att föreskriva
en sådan skyldighet som avses i bestämmelsen i vissa fall skulle kunna
delegeras till regeringen.

Jag vill med anledning av ett påpekande av en remissinstans framhålla
att skyddet för friheten att hålla inne med sina åsikter självfallet
också omfattar sådana faktiska uppgifter, varigenom någons åsikter
röjs, exempelvis tillhörighet till politiskt parti.

Utbildningsnämndens beslut den 27 november 1972 innebär att bidragssökande
ungdomsorganisation — även en politisk eller religiös
sådan — av kontrollskäl skall till sin redovisning av medlemsantalet
i organisationen bifoga förteckningar upptagande namn och adresser
på sina medlemmar. Redan den omständigheten att möjlighet saknas
att sekretessbelägga sådan förteckning när den inkommer till utbildningsavdelningen
väcker starka betänkligheter mot utbildningsnämndens

609

beslut. Landstingsförbundet har föreslagit att ungdomsorganisationernas
önskan om anonymitet för sina enskilda medlemmar tillgodoses genom
att man i samförstånd verkar för en neutral granskning av medlemsmatriklarna,
endera genom notarius publicus eller genom medverkan av
respektive organisations revisorer. Utbildningsnämnden har på anförda
skäl avvisat tanken om kontroll genom notarius publicus samt upplyst
att saken i stället för några organisationers del lösts på det sättet att
organisationerna inför en förtroendeman och en tjänsteman uppvisat
sina matriklar.

Det i den nya grundlagen stadgade skyddet för åsiktsfriheten har visserligen
ännu ej trätt i kraft. Vad som sägs härom är emellertid närmast
att se som en kodifiering av en allmän rättsgrundsats som vunnit insteg
i vår rättsordning. Det synes under alla förhållanden angeläget att
grundsatsen i fråga respekteras av det allmännas organ. Som framgår
av departementschefens uttalande är det meningen att skydd skall åtnjutas
också mot att myndighet ställer krav på faktiska uppgifter varigenom
någons åsikter röjs, exempelvis hans tillhörighet till politiskt
parti. Ett krav på ingivande av en politisk eller religiös ungdomsorganisations
medlemsmatrikel kan ses som exempel på ett avkrävande av
uppgifter som röjer enskildas åsikter. Departementschefen har inte uteslutit
att sådana krav stundom måste ställas av helt legitima skäl men
förutsatt att uppgiftsskyldigheten i så fall inte skall kunna tillkomma
utan riksdagens medverkan.

Mot bakgrund av vad nu sagts finner jag Unga Örnars riksförbunds
kritik mot utbildningsnämndens beslut den 27 november 1972 berättigad.
Beslutet står inte i överensstämmelse med den syn på skyddet för
enskilds åsiktsfrihet som kommit till uttryck i den nya grundlagen och
som får anses representativ för rättsuppfattningen i vårt land. Från
synpunkten av detta skydd kan även lämpligheten av förfaringssättet
att låta den bidragssökande organisationen uppvisa sin medlemsmatrikel
för en förtroendeman och en tjänsteman starkt ifrågasättas. Landstingsförbundets
förslag att den kontroll som bedöms erforderlig i stället
åvägabringas med hjälp av organisationens revisorer synes vara den
enda av de diskuterade lösningarna som kan gå helt fri från kritik
under förutsättning att samverkan i fråga organiseras på ett sätt som
inte äventyrar den medlemmarnas rätt till anonymitet som erfordras
för att skyddet för deras åsiktsfrihet skall bli effektivt.

39 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

610

Dröjsmål från länsläkarorganisation med avgivande av remissyttrande
i ärende angående buller från skjutbanor. Kritik även av
länsstyrelsens handläggning

I en skrift av den 1 maj 1969 till hälsovårdsnämnden i Gävle framförde
Stig Andersson jämte 19 andra personer, som var bosatta i kvarteret
Ulvskogen i Sätraområdet i Gävle, klagomål över bullerstörningar
från Rödjningens Skjutbanor med yrkande om stängning av skjutbanorna
eller begränsning av skjuttiden till ett par timmar per dag. Med
anledning av klagomålen verkställde förste hälsovårdsinspektören Folke
Sidenström den 1 juni 1969 ljudnivåmätning. I sin rapport till hälsovårdsnämnden
uttalade Sidenström som sin uppfattning, att störningarna
var av sådan art att sanitär olägenhet enligt hälsovårdsstadgan förelåg
för dem som bodde intill skjutbanorna.

Vid sammanträde den 11 juni 1969 beslutade hälsovårdsnämnden att
rapporten för dagen icke skulle föranleda någon vidare åtgärd, enär
fastighetsnämnden beslutat om åtgärder i bullerdämpande syfte.

I en till länsstyrelsen i Gävleborgs län den 26 augusti 1969 inkommen
skrift anförde Andersson besvär över hälsovårdsnämndens beslut
och anförde därvid följande. Hälsovårdsnämndens beslut innebar att
man ämnade sätta upp skyddsskärmar vid de olika skjutbanoma. Detta
skulle nedbringa ljudet till strax under tillåtna värden, men en så obetydlig
förbättring kunde hyresgästerna ej acceptera. Förutom bullret
förelåg säkerhetsrisker för barnen i det bamrika området. Då skjutbanoma
på sikt måste flyttas, var provisoriska åtgärder både dyrbara
och onödiga.

I yttrande över besvären den 11 november 1969 till länsstyrelsen
framhöll hälsovårdsnämnden, att hälsovårdsnämnden skulle hos fastighetsnämnden
hemställa att ljudabsorberande skydd över skjutstationerna
snarast möjligt utfördes samt att hälsovårdsbyrån fått i uppdrag att
utföra ljudmätningar och meddela länsstyrelsen resultatet av dessa.

Den 2 december 1969 remitterade länsstyrelsen ärendet till länsläkarorganisationen
för yttrande. Ärendet inkom till länsläkarorganisationen
den 4 december 1969.

Den 7 juli 1972 inkom till länsstyrelsen begärt yttrande från länsläkarorganisationen.

I beslut den 5 oktober 1972 fann länsstyrelsen med hänsyn till de
bullerdämpande åtgärder som numera vidtagits att sanitär olägenhet för
närboende ej förelåg. Besvären lämnades därför utan bifall. Som emellertid
störningarna icke helt eliminerats och skjutbanornas belägenhet
i förhållande till bostadsområdet måste anses olämplig, fann länsstyrelsen
dock olägenhet av betydelse från allmän synpunkt föreligga.
Länsstyrelsen ville därför, i egenskap av tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen,
i särskild ordning pröva vilka åtgärder som kunde erfordras
enligt nämnda lag för att motverka denna olägenhet.

611

I klagomål, inkomna till JO den 7 april 1972, framhölls att två år
och fyra månader förflutit sedan länsstyrelsen remitterat besvärsärendet
till länsläkarorganisationen för yttrande och att länsläkarorganisationen
vid flera tillfällen erhållit påminnelser från länsstyrelsen om remissyttrandet.
Klaganden fann det otillfredsställande att begärt yttrande ännu
icke avgivits, i all synnerhet som saken påkallade skyndsam handläggning.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl.a. följande.

Vad länsstyrelsen i besvärsmålet hade att ta ställning till var, om
omedelbart ingripande måste göras för att få bort störningarna från
skjutbanorna eller om man, såsom hälsovårdsnämnden tydligen menade,
kunde avvakta och se om fastighetsnämndens åtgärder skulle medföra
bättring. Såsom tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen kunde och
borde länsstyrelsen, därest omedelbart ingripande inte ansågs påkallat,
ändå följa sakernas utveckling. Med hänsyn till vad nu sagts framstår
det som uppseendeväckande att besvärsmålet inte bragtes till avgörande
förrän i oktober 1972. Bullerdämpande åtgärder hade då redan genomförts.
Härigenom har Andersson aldrig fått något svar på sitt yrkande
om ett omedelbart ingripande mot skjutningen utan avvaktande av
bullerdämpande åtgärder. Genom förfarandet har han berövats möjligheten
att föra sin talan vidare till högre instans.

Att handläggningen inte gick snabbare berodde främst därpå, att
länsläkarorganisationen dröjde så länge med att avge det yttrande i
saken som länsstyrelsen begärt. Härom vill jag säga följande.

Länsstyrelsens remiss inkom till länsläkarorganisationen den 4 december
1969. Någon senaste tidpunkt för yttrandets avgivande hade ej
angivits. Först den 6 juli 1972 — sedan klagomål anförts hos JO —
avgavs begärt yttrande. Handläggningstiden hos länsläkarorganisationen
uppgick således till drygt två och ett halvt år.

Av de till länsläkarorganisationen remitterade handlingarna framgick,
att fastighetsnämnden avsåg att sätta upp skyddsskärmar vid skjutbanorna
och att hälsovårdsnämnden givit hälsovårdsbyrån i uppdrag att
verkställa förnyad ljudnivåmätning då dessa anordningar färdigställts.
Länsläkarorganisationen ansåg sig ej böra avge yttrande, förrän skärmarna
fanns på plats och man ägde kännedom om vilken verkan de
hade på bullret. Då arbetet med att sätta upp skyddsskärmarna skulle
påbörjas omgående och knappast kunde förväntas taga någon längre tid
i anspråk, vill jag ej rikta någon egentlig kritik mot denna länsläkarorganisationens
bedömning.

Sedan skärmarna satts upp, gjorde hälsovårdsbyrån förnyad ljudnivåmätning
i september 1970. Härom erhöll länsläkarorganisationen kännedom
i november samma år. Nu hade således närmare ett år förflutit
sedan ärendet inkom till länsläkarorganisationen, redan det ett avsevärt
dröjsmål.

612

Länsläkarorganisationen har framhållit, att man hos hälsovårdsbyrån
givit till känna sin önskan att närvara vid den förnyade ljudnivåmätningen
och taga del av resultatet av denna men att byrån ej hörde av
sig förrän i november 1970. Man synes mena, att hälsovårdsbyrån och
ej länsläkarorganisationen borde bära ansvaret för det mätningen
dröjde. Det må förhålla sig hur det vill med kontakterna mellan länsläkarorganisationen
och hälsovårdsbyrån. Ansvaret för remissärendet
åvilade länsläkarorganisationen och kunde icke vältras över på hälsovårdsbyrån.
När tiden gick och byrån ej avhördes, borde länsläkarorganisationen
ha agerat på något vis. Organisationen kunde antingen
ha avgivit yttrande, baserat på befintligt material eller också — och
det hade väl varit det naturliga — själv genomfört ljudnivåmätning.
Om så skett hade yttrandet kunnat avges redan våren eller sommaren
1970.

Samtidigt som länsläkarorganisationen i november 1970 fick resultatet
av den förnyade ljudnivåmätningen, som visade att skyddsskärmarna
ej medförde önskad bullerdämpande effekt, erhöll den kännedom
om att hälsovårdsnämnden beslutat att hos drätselkammaren dels
hemställa om förbättrade skyddsanordningar och dels understryka vikten
av förflyttning av skjutbanorna till annat område. T.f. länsläkaren
Lindström och länshälsovårdskonsulenten Lysén beslutade att remissyttrandet
ej skulle avges förrän skjutbanefrågan i hela dess vidd fått en
tillfredsställande lösning, vilket rimligen — det borde Lindström och
Lysén ha insett — skulle komma att dröja avsevärt.

Vid det här laget hade länsläkarorganisationen mottagit fem skriftliga
påminnelser och måste därför ha varit medveten om att länsstyrelsen
var angelägen att erhålla yttrandet utan vidare dröjsmål. Länsläkarorganisationen
har gjort gällande att påminnelserna fick uppfattas som
”formelia”. Länsstyrelsen har bestritt att påminnelserna var av endast
formell natur, och jag kan ej se att omständigheterna var sådana att
länsläkarorganisationen hade fog för sin uppfattning härvidlag. Mot
bakgrund av den långa tid som förflutit och med hänsyn till de upprepade
påminnelserna framstår det som märkligt, ätt länsläkarorganisationen
i november 1970 beslutade att dröja ytterligare med sitt yttrande,
särskilt som det kunde förutses att dröjsmålet skulle komma att förlängas
högst avsevärt. I allt fall borde länsläkarorganisationen inte ha
fattat detta beslut med mindre länsstyrelsen vid uttrycklig förfrågan
förklarat sig ej ha någon erinran häremot.

Till undvikande av missförstånd vill jag betona att det inte är det
förhållandet ätt länsläkarorganisationen engagerade sig i de planerade
nya bullerdämpande anordningarna och flyttningsfrågan som jag vänder
mig mot utan endast det förhållandet att dessa engagemang bedömdes
vara skäl att ytterligare dröja med remissvaret. Som jag redan antytt
hade ju länsstyrelsen möjlighet att följa skjutbanefrågan även om besvärsmålet
avgjordes.

613

När länsläkaren Nordeman den 1 oktober 1971 tillträdde tjänsten som
länsläkare och remissärendet strax därefter föredrogs för honom, hade
inemot två år gått sedan ärendet anhängiggjorts hos länsläkarorganisationen
och tillhopa åtta skriftliga påminnelser hade inkommit från
länsstyrelsen. Det är vid sådant förhållande förvånande att icke Nordeman
på ett mera kraftfullt sätt verkade för att yttrandet omgående
avläts.

Länsläkarorganisationen har ansett den långa handläggningstiden
vara försvarlig bl.a. av den anledningen att hälsovårdsnämnden ej
ansett sanitär olägenhet föreligga och att organisationen på ett tidigt
stadium kommit till samma uppfattning. Men det var just den frågan
— om sanitär olägenhet förelåg eller icke — som det ankom på länsstyrelsen
att taga ställning i. Länsläkarorganisationen får lika litet som
någon annan remissinstans hindra länsstyrelsen från att meddela beslut
på anförda besvär inom rimlig tid. Att organisationen för egen del
finner besvären oberättigade inverkar icke på det sagda.

Jag kan därför icke undgå att kritisera länsläkarorganisationens
handläggning av remissärendet. Jag vill emellertid inte lägga det inträffade
någon enskild befattningshavare till last som tjänstefel. Jag
beaktar därvid särskilt de utomordentligt besvärliga personalförhållanden
som varit rådande vid länsläkarorganisationen och den i allt fall
tidvis pressade arbetssituationen.

Avslutningsvis vill jag något beröra länsstyrelsens handläggning av
besvärsärendet. När remissvaret dröjde, borde inte länsstyrelsen ha nöjt
sig med att gång efter annan sända påminnelser till länsläkarorganisationen
och att då och då muntligen uttala sin önskan om snart svar.
När något halvår gått och ett flertal påminnelser visat sig verkningslösa,
borde länsstyrelsen ha ingripit på ett verkningsfullt sätt, t.ex. genom
att vid sammanträde med länsläkaren förskaffa sig kännedom om
skälen till dröjsmålet och därvid klargöra huruvida dessa skäl kunde
godtas och när svaret senast skulle avges. Då emellertid länsstyrelsen
förklarat sig ämna fortsättningsvis bättre uppmärksamma ärenden där
särskild handläggningsordning är påkallad, finner jag ej anledning att
vidta någon ytterligare åtgärd.

Skogsvårdsstyrelses tillämpning av 1930 års lag om begränsning av
rätten att avverka skog å intecknad fastighet

Vid inspektion av skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län iakttogs ett
ärende vari 12 § skogsvårdslagen åberopats. JO Lundvik fann anledning
inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen inkom
med begärt yttrande och åberopade en av länsjägmästaren upprättad
promemoria. I denna anfördes bl.a. följande.

614

Vid lantbruksnämndens lånegarantier på fastigheter med skogstillgångar,
där befintlig skog utgör viss del av säkerheten, har efter samråd
mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen sedan 1952 tecknats
överenskommelse jämlikt 12 § skogsvårdslagen mellan markägaren
och skogsvårdsstyrelsen med följande tillägg beträffande inskränkning
i avverkningsrätten:

”Ali avverkning av skog på fastigheten skall ske efter skogsvårdsstyrelsens
utstämpling och godkännande. Upplåtelse av avverkningsrätt
må ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.”

Vid lån från Skånska Hypoteksföreningen regleras säkerheten med
stöd av lagen den 6 juni 1930.

Genom Kungörelsen 1957 nr 96 angående tillämpningen av lagen
den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet har Kungl. Maj:t funnit gott förordna, ”att nämnda
lag skall äga tillämpning å följande långivare, nämligen lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
samt, i fråga om lån mot statlig garanti, bankaktiebolag, sparbank,
hypoteksförening, kassa för jordbrukskredit och försäkringsbolag.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1957, då kungörelsen den
30 juni 1943 (nr 515) angående tillämpningen av lagen den 6 juni 1930
(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
skall upphöra att gälla.”

Vid lantbruksnämndernas tillkomst 1948 saknades således intill 1957
särskild författning som reglerade rätten att avverka skog å intecknad
fastighet med lantbruksnämnden som garantigivare.

Skogsvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande, att styrelsen efter den
verkställda utredningen undersökte möjligheterna att efter samråd
med lantbruksnämnden, markägarna och berörda låneinstitut överföra
de enligt 12 § skogsvårdslagen tecknade överenskommelserna till det
system för avverkningsbegränsning, som gäller enligt 1930 års begränsningslag.

Ärendet remitterades därefter för yttrande till skogsstyrelsen, som
anförde bl.a. följande.

På grund av en överenskommelse i ämnet mellan lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har skogsvårdsstyrelsen alltsedan
1952 tillämpat ett särskilt system för avverkningsbegränsning i
vissa skogsbelåningsärenden. I fall då lantbruksnämnden beviljat garanti
för lån mot inteckning i fastighet vars skog belånats har skogsvårdsstyrelsen
sålunda regelmässigt träffat överenskommelse enligt 12 §
skogsvårdslagen med fastighetens ägare angående avverkningen på
fastigheten. Överenskommelsen innefattade att avverkning och upplåtelse
av avverkningsrätt fick ske endast efter skogsvårdsstyrelsens
medgivande.

Enligt skogsstyrelsens mening är det av skogsvårdsstyrelsen praktiserade
förfaringssättet oriktigt. Överenskommelseinstitutet i 12 §
skogsvårdslagen är inte tillämpligt i andra fall än då avverkning antingen
företagits i strid mot lagens avverkningsbestämmelser eller vissa
skogsvårdsstyrelsens föreskrifter eller ock planlagts så, att den skulle
komma i strid mot sagda bestämmelser eller föreskrifter.

615

Skogsstyrelsen har inte ägt kännedom om skogsvårdsstyrelsens förfaringssätt.
Än mindre har ämbetsverket gett några direktiv därom.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas medverkan för bevarande av här
ifrågavarande säkerheters värde har regler getts i dels lagen (1930:202)
om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, dels
förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser (2 § sjätte stycket).
Dessa regler har skogsvårdsstyrelserna självfallet att följa. Skogsstyrelsen
har i en cirkulärskrivelse till skogsvårdsstyrelserna den 28
februari 1973 (A nr 8) lämnat en redogörelse för den författningsmässiga
regleringen av styrelsernas befattningstagande med skogsbelånade
fastigheter.

Läns jägmästarens uttalande att det intill 1957 skulle ha saknats särskild
författning som reglerade rätten att avverka skog på intecknad
fastighet med lantbruksnämnden som garantigivare synes inte vara
riktigt. Tillkomsten av kungörelsen 1957: 96 innebar i det hänseende
varom här är fråga inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för
1930 års begränsningslag utan tvärtom en inskränkning i förhållande
till vad som gällt enligt kungörelsen 1943: 515. Genom kungörelsen
1957: 96 kom sålunda 1930 års lag att beträffande vissa långivare vara
tillämplig endast i fråga om lån mot statlig garanti i stället för som
tidigare även i fråga om lån utan sådan garanti.

Såvitt skogsstyrelsen kan bedöma torde skogsvårdsstyrelserna förfaringssätt
inte ha inneburit något men för någon därav berörd part —
skogsägare, långivare eller garantigivare. I sitt yttrande har skogsvårdsstyrelsen
anmält att den är i färd med att undersöka möjligheterna
att överföra de jämlikt 12 § skogsvårdslagen träffade överenskommelserna
till det system för avverkningsbegränsning som gäller enligt 1930
års begränsningslag. Skogsstyrelsen anser för sin del sistnämnda omständigheter
vara värda stort beaktande.

JO Lundvik anförde följande vid ärendets avgörande.

Av utredningen framgår, att skogsvårdsstyrelsen i sådana fall, då
lantbruksnämnd beviljat garanti för lån mot inteckning i fastighet med
växande skog som utgör säkerhet för lånet, regelmässigt träffat överenskommelse
enligt 12 § skogsvårdslagen med fastighetens ägare angående
avverkningen på fastigheten. Jag anser i likhet med skogsstyrelsen
att denna skogsvårdsstyrelsens praxis är felaktig. I de förevarande
fallen skulle rätteligen ha tillämpats 1930 års lag om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet (begränsningslagen)
och ej skogsvårdslagen. Att skogsvårdsstyrelses åligganden enligt
begränsningslagen i väsentliga hänseenden skiljer sig från vad som
ankommer på skogsvårdsstyrelse enligt 12 § skogsvårdslagen framgår
bl.a. av skogsstyrelsens cirkulärskrivelse av den 28 februari 1973 A nr
8 angående den författningsmässiga regleringen av skogsvårdsstyrelsernas
befattningstagande med skogsbelånade fastigheter m.m. och behöver
inte här närmare utföras.

Då skogsvårdsstyrelsens oriktiga förfaringssätt ej torde haft några
menliga följder och då styrelsen avser att överföra de ifrågavarande

616

överenskommelserna till det system för avverkningsbegränsning som
gäller enligt begränsningslagen, vidtar jag ej någon ytterligare åtgärd
i saken.

Får hälsovårdsnämnd förbjuda camping inom kommunen?

I en skrift, som inkom till JO den 12 oktober 1972, anförde PerAnders
Elfvin klagomål mot Smögens kommun och önskade utredning
huruvida kommunen genom en skylt, som förbjöd camping, kunde sätta
”lagen om allemansrätten” ur kraft. Elfvin bifogade ett av honom
sommaren 1972 taget fotografi, enligt vilket skylten bär följande text:

ÄRADE SMÖGENBESÖKARE
göres uppmärksam på att
camping icke är tillåten
inom Smögen

Smögens kommun

Från kommunen infordrades gällande lokala hälsovårdsordning samt
utdrag ur kommunalfullmäktiges och hälsovårdsnämndens protokoll
med beslut om campingförbudet.

Av dessa handlingar framgick följande:

Kommunalnämnden föreslog den 21 februari 1963 kommunalfullmäktige
att med stöd av 70 § hälsovårdsstadgan antaga och hos länsstyrelsen
söka fastställelse av följande föreskrift:

Inom Smögens kommun, utom för särskilt iordningställt område
invid Hasselökilen, är förbjudet att för friluftsliv tälta eller anordna
med tält jämförligt tillfälligt skydd för nattläger eller bo i husvagn
(s.k. camping).

Därjämte föreskrevs vissa ansvarsbestämmelser. Kommunalfullmäktige
beslöt vid sammanträde den 2 mars 1963 i enlighet med kommunalnämndens
förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarade sig inte kunna
fastställa föreskriften, emedan rätten att utfärda sådan föreskrift tillkom
kommunens hälsovårdsnämnd. Kommunalfullmäktige uppdrog
därför åt hälsovårdsnämnden att fatta beslut enligt 70 § hälsovårdsstadgan
för att därmed skapa författningsenligt stöd för tillämpning
av campingförbudet. Det upplystes därjämte att befintlig campingplats
nedlagts, varför campingförbudet skulle gälla inom hela kommunen.

Hälsovårdsnämnden beslöt vid sammanträde den 9 juni 1964 meddela
följande föreskrift att gälla tills vidare:

Inom Smögens kommun är förbjudet att för friluftsliv tälta eller anordna
med tält jämförligt tillfälligt skydd för nattläger eller bo i husvagn
(s.k. camping).

617

Detta förbud gäller icke camping å bostadstomt eller i omedelbar
anslutning till bostadsfastighet, då den företages under fastighetsägarens
ansvar och överenskommelse träffats om begagnande av sanitära anordningar
i fastigheten. Förseelser mot denna föreskrift bestraffas såsom
i 84 § hälsovårdsstadgan sägs.

Hälsovårdsnämnden överlät åt kommunalnämnden att vidtaga åtgärder
beträffande övervakning av förbudet.

I lokal hälsovårdsordning för Smögens kommun, antagen av dess
kommunalfullmäktige den 26 september 1970 och fastställd av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län den 11 juni 1971, har ej intagits
bestämmelse om förbud mot camping inom kommunen.

Efter remiss inkom kommunstyrelsen med yttrande, vari anfördes
bl.a. följande: Inom kommunen finns varken förutsättningar att campa
eller iordningställd campingplats för allmänheten. Beträffande tolkningen
av skylten avses campingförbudet gälla för besökande som
stannar längre än ett dygn inom kommunen med påföljande nedskräpning.
Då dessa kriterier uppfyllts, avvisas vederbörande med stöd av
70 § hälsovårdsstadgan, vilket ej torde stå i strid med allemansrätten.
Ordalydelsen på skylten måste ses utifrån denna bakgrund att på ett
enkelt sätt klargöra för besökande att det ej finns campingplats inom
kommunen. I förslag till lokal hälsovårdsordning för den blivande
storkommunen Sotenäs, i vilken Smögen uppgår den 1 januari 1974, är
bestämmelse om campingförbud på ön Smögen under utarbetande.

Kommunstyrelsen hänvisade därjämte till en skrivelse från kommunalkamreren
Ulf Magnusson. Denne anförde bl.a.: Ifrågavarande
campingförbud har aldrig tillämpats vid avvisning av campande. I de
fall avhysning verkställts har detta skett med beaktande av bestämmelsen
i 70 § hälsovårdsstadgan, dvs. då vistelsen varat över ett dygn
med påföljande nedskräpning av naturen.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sverne, som därvid anförde.

Enligt vad som upplysts i ärendet grundar sig kommunens föreskrift
om förbud inom kommunen att tälta eller att anordna med tält jämförligt
tillfälligt skydd för nattläger eller att bo i husvagn (s. k. camping)
å 70 § hälsovårdsstadgan. Enligt denna paragraf äger hälsovårdsnämnd
för särskilda fall meddela de föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan
och den lokala hälsovårdsordningen finnes erforderliga till
förebyggande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband
med utnyttjandet av plats eller lokal, till vilken allmänheten äger
tillträde.

Befogenheten för kommunen att utfärda föreskrift enligt 70 § hälsovårdsstadgan
är avsedd att komma till användning dels då det i ett akut

618

läge visar sig erforderligt med föreskrifter exempelvis ifråga om renhållning
för att undvika sanitära olägenheter, dels då det behövs särskilda
föreskrifter för exempelvis en badplats eller ett lägerområde,
som börjat bli så allmänt begagnat att anhopningen av människor föranleder
särskilda sanitära åtgärder. Är däremot fråga om allmängiltiga
och varaktiga föreskrifter skall de intagas i den lokala hälsovårdsordningen.
En sådan för hela kommunen gällande allmängiltig och
varaktig föreskrift som den förevarande hör alltså — om den överhuvudtaget
skall meddelas — hemma i en lokal hälsovårdsordning.

Såväl beträffande föreskrifter i lokala hälsovårdsordningar enligt 65 §
hälsovårdsstadgan som beträffande föreskrifter enligt 70 § samma
stadga gäller att föreskrifterna skall vara erforderliga, dvs. motsvara
ett verkligt behov ur hälsovårdssynpunkt. Vidare har i hälsovårdsstadgan
särskilt angivits att genom sådana föreskrifter ej får läggas onödigt
tvång på allmänheten eller eljest göras obefogad inskränkning i den
enskildes frihet. Av ålder har det ansetts tillåtet att vid färd i skog och
mark eller över vattenområde taga rastplatser för måltider och nattvila
i erforderlig utsträckning. Tältning, som ej sker i omedelbar närhet av
boningshus, anses därvid tillåten i allt fall under ett dygn. (Se SOU
1962:36 s. 182 ff.) Det av Smögens kommun meddelade campingförbudet
innebär — såsom förbudet enligt hälsovårdsnämndens beslut och
den uppsatta skylten utformats — utan tvekan att den allemansrätt
som av ålder anses gälla i väsentliga hänseenden begränsats. Av vad
kommunstyrelsen uppgivit i sitt yttrande hit om hur kommunen i praktiken
tolkar förbudet framgår vidare, att behov av en så väsentlig inskränkning
av allemansrätten, som förbudet enligt sin ordalydelse innefattar,
ej föreligger. Det å skylten återgivna förbudet mot camping
strider följaktligen mot vad som sägs i 65 och 70 §§ hälsovårdsstadgan.

Av det sagda framgår att det av kommunen meddelade campingförbudet
varken i formellt eller sakligt hänseende står i överensstämmelse
med bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. I ärendet är emellertid upplyst,
att Smögens kommun fr. o. m. den 1 januari 1974 kommer att tillsammans
med Tossene och Södra Sotenäs kommuner bilda en ny kommun
samt att frågan om vilka inskränkningar, som bör gälla i campinghänseende
på Smögen, kommer att behandlas i samband med utarbetande
av lokal hälsovårdsordning för den nya kommunen. Sådan lokal
hälsovårdsordning skall enligt 68 § hälsovårdsstadgan underställas länsstyrelsen
för prövning. Jag anser mig under dessa förhållanden i nu
förevarande ärende kunna nöja mig med att för kännedom översända
ett exemplar av detta beslut till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.

619

Vissa andra ärenden

Avvisande av talan när fullmakt ej före te t ts
Vid inspektion av en länsstyrelses uppbördsenhet iakttogs ett ärende,
i vilket en bokföringsbyrå uppträdde som ombud för en skattskyldig
beträffande ansökan om befrielse från restavgift. I samband med att
bokföringsbyrån erhöll tillfälle att inkomma med påminnelser i ärendet
anmodades byrån att komplettera handlingarna med fullmakt för byrån
att föra den skattskyldiges talan. Länsstyrelsens skrivelse hade inte
besvarats. I sitt beslut lämnade länsstyrelsen ansökningen utan åtgärd,
då begärd fullmakt inte inkommit.

JO Lundvik anförde bl.a. följande till inspektionsprotokollet.

I 6 § förvaltningslagen stadgas bl.a. att den som för talan i ärende får
anlita ombud eller biträde. Departementschefen anförde härom att de
av en del remissinstanser framförda önskemålen om komplettering av
reglerna i bl.a. frågan om ombuds fullmakt och behörighet inte kunde
tillgodoses i förevarande sammanhang med hänsyn till lagens allmänna
syfte samt att vad gällde frågan om fullmakt reglerna i 49 § förslaget
till förvaltningsprocesslag vid behov torde kunna tjäna till vägledning
(prop. 1971: 30 s. 362). I 49 § förvaltningsprocesslagen stadgas bl. a.
följande: Styrker ombud ej sin behörighet, skall rätten förelägga ombudet
eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings-
eller besvärshandling undertecknad av ombud, skall i föreläggandet
anges att talan upptages till prövning endast om detta iakttages.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med infordrat yttrande i frågan om
dess beslut att avvisa bolagets ansökan kunde anses riktigt när bolaget
aldrig underrättats om risken för att så kunde ske. Länsstyrelsen hänvisade
till en av vederbörande uppbördsdirektör upprättad promemoria,
vari anfördes bl.a. följande: Länsstyrelsens anhållan om komplettering
hade gjorts i enlighet med föreskrifterna i servicecirkuläret av år 1946.
Vid det tillfälle då kompletteringen begärdes gällde inte förvaltningslagen.
En bestämmelse som liknade servicecirkulärets infördes emellertid
i 8 § förvaltningslagen. Genom sin skrivelse till bokföringsbyrån
hade länsstyrelsen avsett att handlägga ärendet i enlighet med de intentioner
som sedan fastställdes genom förvaltningslagen. Länsstyrelsen
hade vid ärendets behandling inte funnit anledning att analogivis tilllämpa
49 § förvaltningsprocesslagen och således inte meddelat bokföringsbyrån
föreläggande att komplettera ärendet med fullmakt.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Bestämmelsen i 8 § förvaltningslagen reglerar myndighets skyldighet
att vägleda den som lämnar in en ofullständig ansökningshandling eller
annan skrivelse till myndigheten. Bestämmelsen lyder:

Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från
någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett
enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för
att han skall kunna ta till vara sin rätt.

620

Stadgandet lämnar som synes inte något direkt svar på den fråga
som nu är aktuell, dvs. om avvisning förutsätter att parten i förväg
varskotts om att denna påföljd kan inträda om han inte inkommer med
komplettering. I orden att myndigheten Skall ”vägleda” parten ligger
dock en fingervisning. Det är en dålig vägledning om ej parten får
klart för sig att hans ansökan kan bli avvisad därest han inte efterkommer
myndighetens anvisningar. Besvärssakkunniga kom i sitt betänkande
Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27) s. 417 in på denna
fråga och anförde följande.

Ett särskilt spörsmål är, huruvida i de fall, då talans avvisande kan
komma i fråga vid parts underlåtenhet att begagna tillfälle till brists
avhjälpande, påföljden i fråga uttryckligen skall framhållas för
parten. Någon absolut regel härom torde ej kunna uppställas. De
sakkunnigas åsikt är emellertid att, om avvisande kan komma i
fråga, myndigheten bör underrätta parten om denna risk. Meddelas
formligt föreläggande, bör sådant meddelande regelmässigt ej underlåtas.
I detsamma bör följaktligen angivas, att framställningen kan
komma att icke upptagas till prövning, därest föreläggandet ej efterkommes.

Även om detta uttalande inte föranlett att någon uttrycklig bestämmelse
i ämnet intagits i förvaltningslagen får uttalandet likväl anses ge
uttryck för en allmän princip inom förvaltningsrätten.

För egen del anser jag sålunda att länsstyrelsen — när den nu fann
det behövligt att begära att ombudet skulle styrka sin behörighet (jfr i
denna del lagen, 1946:807, om handläggning av domstolsärenden 2 §
tredje stycket) — borde ha för ombudet framhållit att länsstyrelsen
kunde komma att avvisa ansökningen om fullmakt inte företeddes.
Denna länsstyrelsens åtgärd kunde lämpligen ha tagit den formen att
ombudet eller huvudmannen delgavs ett föreläggande i saken. Att
formligt föreläggande ej gjordes vill jag dock inte beteckna som fel.
Mera betänkligt är att länsstyrelsen i skrivelsen till bolaget inte ens
antydde att talan kunde komma att avvisas. Skrivelsen var även i övrigt
mycket vagt utformad. Sålunda har ordet ”torde” många betydelser
och det kan i ett sådant sammanhang som det förevarande inte anses
synonymt med ”skall” eller ”måste”. För mig framstår skrivelsen i
denna del endast som ett påpekande för bolaget om lämpligheten av
att fullmakt ingavs. Jag kan inte finna det annat än otillfredsställande
att länsstyrelsen därefter avvisade partens talan när fullmakt ej inkom.

Då vad nu förevarit dock under alla förhållanden inte kan läggas
någon till last som tjänstefel, vidtar jag ej vidare åtgärd.

Kommunikation i ärende angående tilldelande av varning jämlikt 41 §
första stycket luftf artskungörelsen
Luftfartsverket tilldelade C. den 29 juli 1971 varning jämlikt 41 §
första stycket luftfartskungörelsen för hans åtgärd att påbörja och fortsätta
viss flygning trots rådande betingelser.

C. anförde klagomål över luftfartsverkets beslut och påtalade särskilt
att han ej före beslutets meddelande fått taga del av utredningen.

Efter remiss inkom luftfartsverket med yttrande, som bemöttes av C.
Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik — som icke fann anled -

621

ning till ingripande beträffande luftfartsverkets bedömning av ärendet i
sak — följande uttalanden i frågan om kommunikation av utredningsmaterialet.

Sedan trafikledningskontoret vid Göteborg/Torslanda flygplats rapporterat,
att C. den 11 maj 1971 tvingats landa på ett fält norr om
Säve på grund av dåligt väder, anmodade luftfartsverket C. att inkomma
med redogörelse för planeringen av flygningen. C. efterkom
denna anmodan. Såvitt framgår av handlingarna fick C. icke härefter
tillfälle att yttra sig innan beslut meddelades. Han fick inte del av
utredningsmaterialet; inte heller underrättades han om att fråga om
varning väckts. Enligt min mening borde materialet ha delgivits C.
såsom också luftfartsstyrelsen sedermera medgett och numera direkt
följer av 15 § förvaltningslagen. Jag håller också före, att C. borde —
t. ex. i samband med delgivning av utredningsmaterialet — ha underrättats
om att varning kunde komma i fråga. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det av vikt att vederbörande får klart för sig att ärendet kan ta en
för honom allvarlig vändning. Med hänsyn till att några regler om
förfarandet i dessa fall icke förelåg vid tiden för handläggningen och
luftfartsverket tydligen är medvetet om att kommunicering numera
krävs enligt förvaltningslagen, låter jag det stanna vid dessa mina
uttalanden.

Av vitesföreläggande måste framgå mot vem det riktar sig

Vid JO Lundviks inspektion av hälsovårdsnämnden i Örebro iakttogs,
att nämnden i ett ärende angående djurhållning vid firma Axel Karlssons
slakteri Kilsmo beslutat att vid vite av 2 000 kronor förbjuda Axel
Karlssons slakteriaffär, fabrikörerna Rune och Sven Karlsson, att efter
den 31 december 1972 förvara bl.a. nötkreatur i firmans djurstallar i
fastigheten Kilsmo 1:64.

JO anförde i anledning härav:

Av ett vitesföreläggande måste klart framgå mot vem föreläggandet
riktar sig. Detta krav kan inte anses uppfyllt i förevarande fall. Det är
mycket möjligt att firman Axel Karlssons slakteri betecknar ett handelsbolag.
Av föreläggandet framgår ej otvetydigt om detta riktas mot
handelsbolaget — något som i och för sig är möjligt att göra om än
mindre vanligt — eller mot bolagsmännen Rune och Sven Karlsson
eller kanske rent av mot såväl bolaget som bolagsmännen. Det bör
också framhållas, att enligt ett prejudikat från år 1971 solidariskt betalningsansvar
för vite ej bör ifrågakomma (se NJA 1971 s. 269).

Tillämpning av 16 § lönegarantikungörelsen

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet iakttogs att vederbörande
länsstyrelse i två konkurser förordnat kronofogdemyndigheten enligt
16 § kungörelsen om statlig lönegaranti vid konkurs (SFS 1970:745)
att i fråga om statens rätt på grund av betalning av lönegarantibelopp
företräda staten i konkursen. De två konkurserna handlades enligt 185 §
konkurslagen.

JO Lundvik anmärkte följande i inspektionsprotokollet:

622

Tillämpning av 16 § lönegarantikungörelsen kommer icke i fråga
när konkursen handläggs enligt 185 § konkurslagen. Någon utdelning
till borgenärerna blir ju icke aktuell och i regel är konkursen redan
avslutad innan länsstyrelsen får kännedom om den.

Sedan länsstyrelsen i infordrat yttrande förklarat sig helt införstådd
med att förordnanden att företräda staten i konkurs ej var aktuellt
då densamma handlades enligt 185 § konkurslagen, beslöt JO Lundvik
ej vidta någon ytterligare åtgärd i saken.

Signatur i stället för namnunderskrift på registreringsbevis för
aktiebolag

En advokat anförde klagomål över vissa brister i ett av patent- och
registreringsverket utfärdat registreringsbevis för ett aktiebolag. Beviset
utgjordes av en uppförstorad kopia av de mikrofilmade registeruppgifterna.
Med stämpel hade påtecknats intyg om uppgifternas fullständighet.
Intyget var signerat och försett med verkets stämpel. Advokaten
framhöll bl.a. att ett bevis utfärdat av offentlig myndighet borde
vara försett med underskrift och dessutom, om namnteckningen ej var
läsbar, med namnet i maskinskrift. Detta var av betydelse t.ex. för det
fall att beviset skulle åberopas vid utländsk myndighet.

I infordrat yttrande anförde patent- och registreringsverket följande
i frågan.

Eftersom antalet utfärdade bevis per dag i genomsnitt är ca 500, är
utskrivandet av namnet för beviskontorets föreståndare, som har denna
uppgift, en mycket tidsödande detalj. För att snabbt kunna expediera
färdigställda bevis har därför verksledningen medgivit att underskriften
får ersättas med signatur jämte verkets stämpel. Något hinder för en
sådan förenkling vid massexpeditioner har verket inte kunnat finna.
På särskild begäran förses emellertid handlingen med namnunderskrift,
exempelvis då det uppges att bevis skall översättas till främmande språk
eller eljest användas i korrespondens med utlandet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl.a. följande.

Under en följd av år har patent- och registreringsverket haft att
kämpa med stora svårigheter när det gällt expedieringen av registreringsbevis.
Efterfrågan av sådana bevis har ökat mycket starkt, vilket
haft till följd en tidvis mycket besvärande eftersläpning vid expedieringen.
Genom rationaliseringsåtgärder har expeditionstiden numera
kunnat nedbringas till en vecka. Tidsmässigt kan läget sägas därmed
vara under kontroll. Rationaliseringsåtgärderna har emellertid i sin tur
medfört vissa problem, vilka belyses av vad som framkommit i detta
ärende.

Tidigare har det betraktats som mer eller mindre självklart att en
officiell handling, som utfärdats för att tjäna som bevis, skall vara
underskriven av den som svarar för uppgifternas riktighet. Det är inte
bara klaganden som reagerat mot den nya ordningen; förhållandet har
under hand påtalats för mig även från andra håll.

623

Onekligen förekommer det situationer där det är nödvändigt eller
åtminstone starkt önskvärt att ha tillgång till ett registreringsbevis
som är undertecknat i hävdvunnen ordning. Särskilt gäller detta vid
kontakter med utlandet, där myndigheterna stundom är mycket formalistiska
och nog inte skulle godtaga ett bevis som inte är vederbörligen
undertecknat. I andra sammanhang — och de är nog de vanligaste —
är behovet av fullständig namnunderskrift inte så framträdande. I någon
mån kan väl registreringsbevisen jämföras med de många, ofta betydelsefulla,
handlingar som framställs på datateknisk väg och som inte
brukar vara underskrivna.

Av patent- och registreringsverkets yttrande framgår, att verket
är berett att förse registreringsbevisen med namnunderskrift om det
särskilt begärs av sökanden. Det förefaller dock som om denna möjlighet
att få underskrivet bevis inte är tillräckligt känd bland allmänheten.
Det synes mig därför lämpligt att verket på något sätt fäster allmänhetens
uppmärksamhet på förhållandet. Verket lär tillhandahålla stencilerade
blanketter för beställning av registreringsbevis. Det vore kanske
praktiskt om blanketterna utformades så att sökanden, t.ex. genom
kryssmarkering, kan ange om namnunderskrift önskas.

Återstår så frågan, om det bör accepteras att verket i övriga fall —
då namnunderskrift inte särskilt begärts — utfärdar bevisen på det nu
aktuella sättet dvs. med underskriften ersatt med signum. Antalet bevis
som skall expedieras varje dag är mycket stort, i genomsnitt cirka 500
per dag enligt verkets uppgift. Utan tvivel måste det vara mycket betungande
för en tjänsteman att underskriva så många bevis. Man kan
naturligtvis fördela uppgiften på flera personer. Kvar står dock att
undertecknandet av hundratals bevis per dag representerar ett för
verket betungande och dyrbart arbetsmoment. Huruvida kostnaden
och besväret svarar mot den nytta som kan följa av att bevisen framträder
i en mera betryggande och tilltalande form tål att diskuteras.
För egen del vill jag inte lägga det verksledningen till last såsom fel
att man gjort den avvägningen att underskriften får ersättas av signum
om ej sökanden begärt underskrivet bevis.

Länsstyrelses handläggning av besvär över val till taxeringsnämnd

Av 6 § taxeringsförordningen framgår att val av andra ledamöter i
taxeringsnämnd än ordförande och kronoombud verkställs av fullmäktige
i vederbörande kommun samt att valet skall äga rum under december
månad för nästföljande år.

I 6 § 4 mom. samma förordning stadgas följande.

Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd må
anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och
skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen
är stadgat angående besvär över beslut av kommunens
fullmäktige. Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om
nytt val på grund därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom
är stadgat i 13 § 1 mom. kännedom om olika grupper av skattskyldiga
blivit vederbörligen företrädd, har länsstyrelsen att meddela föreskrift,
huru många ledamöter för varje grupp som skola väljas, överklagas det
därefter företagna valet och befinnes detsamma icke böra fastställas,
äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

624

I klagomål mot länsstyrelsen i Västernorrlands län anförde B. följande.
Han hade hos länsstyrelsen besvärat sig över Sollefteå kommunfullmäktiges
val av ledamöter i taxeringsnämnder. Besvären var dagtecknade
den 7 januari 1973. Handlingarna kom dock Sollefteå kommunstyrelse
till handa först den 14 mars eller mer än två månader
efter det besvären inkom till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens yttrande anfördes bl.a. att klagandens skrift inkom
till rättsenheten den 9 januari 1973 och överlämnades till allmänna
enhetens diarium den 12 januari. Skrivelsens ovanliga innehåll medförde
att fråga uppkom om var ärendet skulle handläggas och om omfattningen
av länsstyrelsens utredning före beslut. Länsstyrelsen fattade
beslut i ärendet den 14 maj 1973.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne bl.a.
följande.

Beträffande länsstyrelsens formella handläggning av besvärsärendet
får utredningen anses utvisa, att länsstyrelsen varit oviss om hos vilken
avdelning — förvaltnings- eller skatteavdelningen — ärendet skulle
handläggas, att remiss till kommunfullmäktige skett först sedan viss
tid förflutit samt att beslut i ärendet meddelats först den 14 maj 1973.

Av 6 § 4 mom. taxeringsförordningen kan utläsas att besvär enligt
samma bestämmelse — utom såvitt rör besvärstidsberäkningen — skall
handläggas enligt kommunallagens regler om kommunalbesvär. Någon
tvekan om att ett ärende av nu förevarande art skall handläggas på
förvaltningsavdelningens allmänna enhet har alltså ej alls behövt råda.
Jag kan emellertid ha viss förståelse för att svårigheter ibland kan
uppkomma när det gäller att snabbt bestämma till vilken enhet hos
länsstyrelsen ett ärende skall hänföras. Spörsmål av denna art bör dock
ej tillåtas fördröja ärendets handläggning mer än högst ett par dagar.
B:s besvär synes emellertid ha remitterats till kommunen först i mars
månad och ärendet har av länsstyrelsen icke avgjorts förrän mer än en
månad efter det länsstyrelsen mottagit JO:s remiss rörande saken.

Taxeringsnämnderna inleder normalt sitt arbete för året med sammanträden
under april månad. Även de nu berörda taxeringsnämnderna
får förmodas ha inlett sitt arbete vid denna tidpunkt. Det ligger
därför i sakens natur att länsstyrelsen skall behandla besvärsärenden
av nu förevarande slag skyndsamt. Det förhållandet att länsstyrelsens
beslut inte kan överklagas har sin grund i att taxeringsnämndens sammansättning
måste föreligga slutgiltigt bestämd före taxeringsarbetets
början. Bestämmelsen om att länsstyrelsens beslut enligt 6 § taxeringsförordningen
inte får överklagas har överförts från ett stadgande som
ursprungligen upptogs i 1910 års taxeringsförordning. Rörande detta
stadgande anförde departementschefen i prop. 1910:90 s. 85 ff bl.a.
följande.

I ändamål att påskynda val af taxeringsnämnder och säkerställa
deras sammansättning enligt föreskrifna grunder hafva stadgandena
i denna paragraf omarbetats i jämförelse med motsvarande bestämmelser
i nu gällande bevillningsförordning.

Det har ofta klagats öfver att besvärstalan angående val af ledamöter
i taxeringsnämnd vore ändamålslös, enär tiden för valet och

625

tiden för taxeringsnämndens sammanträdande läge så nära hvarandra,
att besvär öfver valet icke hunne slutligen afgöras, innan
taxeringsnämndens förrättningar redan afslutats.

Då besvär således skola anföras senast den 29 eller 30 januari,
måste besvären hinna afgöras och, i händelse valet upphäfves, även
nytt val hållas, förrän taxeringsnämnden sammanträder, hvilket väl
sällan sker tidigare än i senare delen af april.

Jag hänvisar i sammanhanget även till uttalanden i Hedborg m.fl.,
Taxeringshandbok, 2 u, s. 18—19 och Lundevall, Handbok i taxeringsförfarandet,
1959, s. 21.

Mot bakgrund av det nu anförda framstår länsstyrelsens behandling
av ärendet som klart otillfredsställande. Vad länsstyrelsen till sitt försvar
anfört om arbetsbelastningen på förvaltningsavdelningens allmänna
enhet kan ej anses utgöra en godtagbar ursäkt för dröjsmålet. Med hänsyn
till omständigheterna anser jag mig emellertid kunna låta i ärendet
bero vid en erinran om vikten av att ärenden rörande besvär över val
av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd alltid behandlas skyndsamt.

Styrelseledamots skyldighet att delta i votering vid ärendes avgörande

Vid JO Wennergrens inspektion av länsstyrelsen i Kopparbergs län
diskuterades med landshövdingen och chefstjänstemännen vissa frågor
av allmänt intresse. I samband med genomgång av vad som gäller i
fråga om skyldighet för ledamot i länsstyrelsens styrelse att ej närvara
vid behandling av ärende i vilket han är jävig ställdes frågan om, såsom
i parlamentariska församlingar, närvarande ledamot kunde lägga ned
sin röst när votering skulle ske. JO Wennergren svarade följande.

Varje vid sammanträde närvarande ledamot i en statlig myndighets
styrelse är skyldig att delta i den slutliga handläggningen av ärende
som tas upp till beslut vid sammanträdet. Därest styrelseledamot har
avvikande mening, skall han anmäla denna. Däremot har han ej rätt
att lägga ned sin röst. Om en styrelseledamot vägrar delta i beslutet,
ankommer det i första hand på ordföranden att upplysa ledamoten om
hans skyldigheter. Tar han ej rättelse, kan anmälan ytterst göras till
allmän åklagare eller JK angående tjänstefel.

40 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

626

V. Remissyttranden

Yttrande över kreditupplysningsutredningens betänkande »Kreditupplysning
och integritet»

Genom remiss den 15 november 1972 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1972:79).

Med anledning härav avgav JO Wennergren den 8 januari 1973 följande
yttrande till departementet.

I förslaget till lag om kreditupplysningsverksamhet har någon skillnad
inte gjorts mellan verksamhet som bedrivs med hjälp av ADB-system
och verksamhet som utövas med konventionell kontorsteknik. Principiellt
sett framstår detta som riktigt, fastän det är uppenbart att det i
första hand är ADB-teknikens ianspråktagande på kreditupplysningsområdet
som väckt kravet på offentlig kontroll. Det förhållandet att den
föreslagna tillsynsordningen skall omfatta också datorbaserade kreditupplysningssystem
påkallar emellertid särskild uppmärksamhet i samordningshänseende
gentemot det förslag som offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(OSK) framlagt beträffande kontrollen av
datorbaserade personinformationssystem över huvud taget. Jag förutsätter
att denna samordningsfråga blir beaktad under lagstiftningsfrågans
fortsatta handläggning.

Lagförslaget inleds med en legaldefinition av begreppet kreditupplysning.
Med kreditupplysning skall sålunda förstås uppgift, omdöme eller
råd som yrkesmässigt lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet
eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Skillnad
görs sedan mellan kreditupplysning som utgör företagsupplysning
och kreditupplysning som utgör personupplysning. Häremot synes i och
för sig intet vara att erinra. Lämpligheten av att i definitionen av begreppet
kreditupplysning inflika ett yrkesmässighetskriterium kan däremot
diskuteras. Detta kriterium hänför sig enligt det naturliga sättet
att se på saken inte till själva kreditupplysningen utan till karaktären
av den verksamhet under vilken upplysningen meddelas. Med utredningens
terminologi blir exempelvis en kreditupplysning som meddelas av en
advokatbyrå inte en kreditupplysning i lagens mening. En juridisk terminologi
som på detta sätt avviker från det vanliga språkbruket bör inte
godtas. Det finns så mycket mindre anledning att göra det som termen
kreditupplysningsverksamhet ändå måste användas i lagen (4 §) och
yrkesmässighetskriteriet därför lätt kan inordnas under detta begrepp

627

där det naturligen hör hemma på sätt för övrigt också skett i förslaget
till ändring i tryckfrihetsförordningen.

I 1 § andra stycket undantas från lagens tillämpningsområde kreditupplysning
som bankinstitut lämnar till annat bankinstitut eller till kreditinrättning
som står under bankinspektionens tillsyn. Genom att denna
kreditupplysningssektor avskils går den enskilde miste om de garantier
för personlighetsskydd, insyn, rättelse m. m. som bereds genom föreskrifterna
i 8—16 §§. Det framgår inte att han genom bankinspektionen
skall tillförsäkras motsvarande garantier. Förslaget är här oklart.

I 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen är föreskrivet att för missbruk
av tryckfriheten eller medverkan däri ej någon får i annan ordning eller
i annat fall än förordningen bestämmer kunna tilltalas eller dömas till
ansvar eller ersättningsskyldighet. Enligt 3 § lagförslaget skall bl. a. reglerna
om skadeståndsansvar i 22 och 23 §§ lagförslaget gälla också för
yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom tryckt
skrift. Utan stöd härför i själva tryckfrihetsförordningen lär detta inte
vara möjligt. Skilda uppfattningar kan hysas om lämpligheten av att
nagga tryckfriheten i kanten till förmån för kreditupplysningskontrollen.
Utredningen har dock enligt min mening anfört bärkraftiga skäl för sitt
förslag. Hur bestämmelsen om det stöd som fordras i tryckfrihetsförordningen
skall formuleras och i vilket kapitel bestämmelsen skall placeras
i förordningen kan diskuteras. Jag har dock inte någon avgörande invändning
mot att bestämmelsen på sätt utredningen föreslagit tas in som
en nionde paragraf i 1 kap. och ges det innehåll som utredningen tänkt
sig. Jag tolkar bestämmelsen så att tryckfrihetsförordningens regler om
spridning, ansvar etc. skall gälla i vanlig ordning där specialregler ej
meddelas på grund av att tryckfriheten utnyttjas för yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet.
Med denna tolkning kommer man dock inte
ifrån att göra skillnad mellan publicering som utgör yttrandefrihetsbrott
(överskridande av yttrandefrihetens gränser) och publicering som »bara»
utgör »otillbörligt intrång» eller »oriktig uppgift». Kanske behövs här
en kollisionsnorm som vägdelare.

Med den utformning den föreslagna nionde paragrafen fått skulle det
i och för sig vara möjligt också att underkasta yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet
som bedrivs genom tryckt skrift tillståndstvång. Jag
anser emellertid att utredningen intagit en riktig ståndpunkt då den ej
föreslagit en sådan ordning utan i 3 § lagförslaget angett att tillstånd
inte behövs för kreditupplysning (rätteligen yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet)
som lämnas i tryckt skrift. Det skulle innebära ett alltför
stötande avsteg från 86 § regeringsformen och tryckfrihetsförordningens
censurförbud att införa en annan ordning. Med anledning av
utredningens påpekande (s. 112) att undantaget inte gäller kreditupplysningspublikationer
som faller utanför tryckfrihetsförordningen, t. ex. de
stencilerade »listor» över betalningsanmärkningar som förekommer i

628

nuläget, bör observeras att begreppet tryckt skrift kan komma att ändras
efter den revision som massmedieutredningen skall föreslå och att det
inte är uteslutet att sådana listor som de åsyftade kan komma att falla
inom begreppet tryckt skrift i framtiden.

De taxeringskalendrar som utges av trycket på privat initiativ har
bl. a. till syfte att förmedla uppgifter till ledning för bedömning av personers
kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt, för att använda utredningens
terminologi. Taxeringskalendrarna synes därför komma att
falla inom den av utredningen i 3 § lagförslaget angivna regleringen
(jfr s. 35). Till denna hör emellertid inte bestämmelsen i 13 § lagförslaget
om att enskild person får förbjuda att personupplysning lämnas om
honom. Känt är att mången uppfattar det som stötande att uppgifter får
publiceras i en taxeringskalender om enskild person och att den enskilde
inte har någon möjlighet att förhindra sådan publicering. Hur avvägningen
här bör utfalla mellan offentlighetsintresset och intresset för privatlivsskyddet
utgör en vansklig bedömningsfråga. Utan att själv ta någon
ställning begränsar jag mig till att fästa uppmärksamheten på frågeställningen.

Av största intresse är kardinalbestämmelsen i 8 § lagförslaget att kreditupplysningsverksamhet
skall drivas så att verksamheten ej leder till
otillbörligt intrång i personlig integritet. Bestämmelsen har utformats på
samma sätt som motsvarande huvudregel i 3 § OSK:s förslag till datalag.
Jag har i mitt yttrande över OSK:s förslag riktat viss kritik mot ordval
och uppbyggnad i övrigt av ett på detta sätt konstruerat privatlivs- och
personlighetsskydd. Jag anser mig inte behöva upprepa mina synpunkter
här utan tillåter mig att hänvisa till vad jag anfört i nämnda yttrande
under framhållande av vikten av en enhetlig utformning av personlighetsskyddet
på de närstående områden som behandlas i offentlighetsoch
sekretesslagstiftningen, en eventuell datalag och en eventuell lag om
kreditupplysning. Jag tillåter mig också att erinra om den tanke jag framförde
i yttrandet över OSK:s betänkande om att ett särskilt personlighetsfridsbrott
bör övervägas för 4 kap. brottsbalken som basstadgande för
privatlivs- och personlighetsskyddet.

De detaljföreskrifter till förmån för personlighetsfriden som finns i
9—16 §§ lagförslaget måste anses fylla högt ställda anspråk i de hänseenden
det gäller. Föreskrifterna motsvarar i allt väsentligt de önskemål
som framkommit i den allmänna debatten och föreskrifter i förslaget
till datalag. Det bör emellertid hållas i minnet att kreditupplysningsverksamheten
fullgör en väsentlig samhällsnyttig funktion och alt
det därför också finns ett allmänt intresse att slå vakt om. Från denna
synpunkt kan diskuteras om ej utredningen på vissa punkter gått väl långt
i sin vällovliga strävan att stärka den enskildes skydd. Det kan exempelvis
ifrågasättas om den enskildes vilja ej tillmätts för stor vikt då i
13 § lagförslaget angetts att kreditupplysningsnämnden skall kunna med -

629

ge undantag från enskilds förbud mot lämnande av personupplysning
om honom endast för den händelse förbudet tillkommit i syfte att förhindra
bevakning av beviljad kredit eller eljest synnerliga skäl föreligger
att lämna kreditupplysning.

De tillsynsuppgifter som ingår i den föreslagna kontrollen över yrkesmässig
kreditupplysningsverksamhet bör lämpligen samlas hos en
myndighet. Om som kontrollorgan bör väljas en redan existerande myndighet,
t. ex. bankinspektionen, eller en nybildad myndighet, en kreditupplysningsnämnd
som utredningen föreslår, kan diskuteras. Vilken lösning
som än väljs måste emellertid tillses att erforderlig samordning
kommer till stånd med en datainspektion om en sådan inrättas i enlighet
med OSK:s förslag.

Frånsett den begreppsmässiga oklarhet som vidlåder 20 § lagförslaget
(vart har yrkesmässighetskriteriet nu tagit vägen?) väcker det som där
föreslås betänkligheter. Tillsynsorganets kompetens synes alltför vagt
bestämd för att kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Utan återförsäkring
i ett allmänt personlighetsfridsbrott, som uppdrar de allmänna
gränserna för privatlivs- och personlighetsskyddet, och den rättspraxis
som kan utbildas där, synes det knappast tillrådligt att låta tillsynsorganet
utan mera precisa hållpunkter självt diskretionärt avgöra på vilka områden
ingripanden skall göras och vad som bör förstås med otillbörligt
intrång i skilda sammanhang.

Enligt 25 § lagförslaget är det tänkt att besvär över kreditupplysningsnämndens
beslut skall få föras hos regeringen. Eftersom det inte gäller
politiskt färgade frågor utan i stället utpräglade frågor om enskild frihet
och rätt, måste den rätta besvärsvägen anses vara den som leder till
förvaltningsdomstol. Det kan inte vara riktigt att förelägganden och förbud
enligt 18 eller 20 § lagförslaget eller medgivanden enligt 13 § lagförslaget
undandras domstolsprövning. Föreskrifter av det slag som föreslås
i 20 § synes över huvud taget inte kunna meddelas om möjlighet till
domstolsprövning saknas av de förelägganden och förbud som föreskrifterna
kan ge upphov till.

Yttrande över förhandlingsutredningens promemoria med synpunkter
på dels frågan om en översyn av gällande regler om neutralitet och
skyddsarbete vid arbetskonflikt inom det offentliga tjänstemannaområdet,
dels frågan om en särskild lagstiftning som i förväg reglerar
myndigheternas verksamhet under vissa arbetskonflikter m. m.

Finansdepartementet beredde genom remiss den 6 april 1973 riksdagens
ombudsmän tillfälle att sist den 4 juni 1973 yttra sig över rubricerade
promemoria (Ds Fi 1973: 8).

630

Med anledning härav anförde JO Lundvik — som förutskickade att
den begränsade remisstiden inte gjort det möjligt för honom att närmare
penetrera de delvis invecklade frågor som ämnet inrymde — i
skrivelse till statsrådet Löfberg följande.

Reglerna om neutralitet och skyddsarbete

Utredningens överväganden i denna del har inte lett fram till några
förslag om lagändring eller kompletterande föreskrifter i någon form.
De problem som möter har tydligen ansetts alltför svåra och alltför
skiftande efter förhållandena i varje särskilt fall för att någon närmare
reglering skulle vara genomförbar.

För egen del kan jag inte finna det annat än otillfredsställande och
högst beklagligt att utredningen gett upp försöken att lösa problemen.
Som jag i annat sammanhang (JO:s ämbetsberättelse 1973 sid. 416) framhållit,
rör det sig här om frågor som endast undantagsvis kan tänkas
bli föremål för domstols prövning. De uttalanden från JO:s sida som
gjorts och kan göras ersätter inte prejudikat från högsta domstolen eller
arbetsdomstolen. Och även om JO-uttalanden likväl kan ha ett värde
som vägledning, får man inte förbise att olika ombudsmän anlagt olika
synpunkter på vissa av de hithörande frågorna och kommit till skilda
resultat. Rättsläget måste därför fortfarande betecknas som ovisst.
Detta är olyckligt särskilt som problemen främst gör sig gällande i konfliktsituationer
där stämningen lätt blir uppjagad.

Meningsskiljaktigheten ombudsmännen emellan har väsentligen gällt
frågan, om det skall anses vara offentlig myndighet ovillkorligen förbjudet
att utnyttja oneutralt arbete även när sådant ställs till myndighetens
förfogande genom ett helt frivilligt erbjudande. Utredningen gör
inget allvarligt försök att lösa detta problem. De hänvisningar den gör
till allmänt vedertagna grundsatser på den privata arbetsmarknaden och
till att myndighetens anseende för objektivitet inte får lida skada har
ett föga gripbart innehåll.

Tjänstemans i 17 § statstjänstemannalagen och 5 § kommunaltjänstemannalagen
tillförsäkrade rätt till neutralitet lider bl. a. den inskränkningen
att den som står utanför arbetskonflikt är skyldig att fullgöra
sina vanliga tjänsteåligganden. Tvekan har i flera fall uppkommit
om vad som skall anses inbegripet härunder. Utredningen har ansett
det ogörligt att i en rättsregel definiera begreppet »vanliga tjänsteåligganden».
Lätt är det förvisso inte, men i någon mån borde det dock
vara möjligt att bringa ökad klarhet. Stadgandet skulle exempelvis bli
tydligare, om ordalagen ändrades till »vanliga göromål». Det skulle då
betyda, att tjänsteman, såvitt nu är i fråga, skall utföra samma sysslor
som han normalt utför. Till det sagda skall läggas att stadgandet får ses
som ett undantag från regeln om tjänstemans rätt till neutralitet och
alltså inte som en självständig regel om vilka arbetsuppgifter som gene -

631

rellt får läggas på en tjänsteman. Härav följer i princip att stadgandet
inte hindrar en omfördelning av arbetsuppgifter under konflikt förutsatt
att omfördelningen eljest varit möjlig och icke innefattar åläggande
att utföra oneutralt arbete. Huruvida det skulle vara lämpligt att omformulera
lagrummet på nu antytt sätt vill jag dock lämna öppet. Det
kan bl. a. ifrågasättas, om inte därmed verkschefens ansvar för att myndighetens
uppgifter såvitt möjligt fullföljes och hans därav följande skyldighet
att själv ingripa skulle komma att alltför mycket begränsas. Å
andra sidan vill jag framhålla, att Lidbeck m. fl. i sin bok Statens tjänstemän
sid. 118 utlägger gällande rätts innebörd på denna punkt på ett
sätt som föga skiljer sig från vad jag menar kunde ernås genom omformuleringen.
Framställningen berör inte närmare de problem som är
förknippade med verkschefernas ställning. Helt otänkbart vore kanske
inte att reglera de problemen för sig.

I 17 § statstjänstemannalagen och 5 § kommunaltjänstemannalagen
sägs vidare, att tjänsteman som står utanför arbetskonflikt är skyldig
att utföra skyddsarbete. Till sådant hänföres arbete som fordras för
avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarbart sätt eller till
förebyggande av fara för människor eller skada på egendom. Bestämmelsen
har vid flera tillfällen vållat svårigheter i tillämpningen. Utredningen
bagatelliserar dessa och menar att det bör överlåtas åt myndigheterna
att utbilda en praxis på förevarande områden med utgångspunkt
av vunna erfarenheter och med ledning av de uttalanden och undersökningar
av arbetsrättsligt intresse som i olika sammanhang gjorts
efter förhandlingsrättsreformens genomförande.

Även här kan jag vitsorda, att det inte är lätt att lösa de uppkomna
problemen genom lagändring. Det borde dock vara möjligt att ge åtminstone
några riktlinjer för bedömningen. Det har framhållits, att den
nuvarande regeln hämtats från den privata arbetsmarknaden, närmare
bestämt från Saltsjöbadsavtalet, och att det är en stor fördel att kunna
röra sig med en gemensam definition för hela arbetsmarknaden. I och
för sig är det självfallet en fördel att ha en enhetlig begreppsbildning
inom olika delar av arbetsrätten. Det bör emellertid observeras, att åtskilliga
av de problem som uppkommit inom den offentliga sektorn
inte har någon motsvarighet inom den privata. Saltsjöbadsavtalet slöts
mellan Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige.
Det är med hänsyn härtill naturligt att avtalets skyddsarbetsbegrepp
fått sin utformning med tanke främst på de sysslor som utförs
av arbetare. Tillämpat på uppgifter som utförs av tjänstemän och då
särskilt offentliga sådana blir begreppet skyddsarbete tämligen diffust.
Enhetligheten i regelbildningen är därför delvis endast formell. Det kan
starkt ifrågasättas om denna formella enhetlighet medför fördelar som
kan uppväga nackdelarna av att viktiga spörsmål på den offentliga sektorn
lämnas olösta med allt vad detta drar med sig.

632

Jag skall här endast peka på ett problem som gjort sig gällande.
Skyddsarbete omfattar i första hand arbete som fordras för avveckling
av verksamheten. Sådant arbete torde i regel vara av relativt kortvarig
natur. Härutöver omfattar skyddsarbete arbete som fordras till förebyggande
av fara för människor eller skada på egendom. Man kan nu
fråga sig, om härunder ryms även arbete som fortgår längre tid —
kanske under hela tiden för konflikten. Kan man t. ex. tänka sig att
en konfliktdrabbad socialförvaltning får fortsätta »på sparlåga» för att
tillgodose de mest nödlidandes hjälpbehov? Frågan synes mig ha stor
praktisk betydelse och det borde vara möjligt att lösa den genom ett
förtydligande uttalande av lagstiftaren.

I min framställning till Kungl. Maj:t den 1 november 1972 (JO:s
ämbetsberättelse 1973 sid. 415) tog jag även upp frågan om de kommunala
förtroendemännens ställning under arbetskonflikt. Utredningen
hävdar att frågan helt faller utom ramen för dess uppdrag. Den säger
att en analog tillämpning av tjänstemannalagarnas regler om neutralitet
på förtroendemännen saknar stöd i förarbetena till förhandlingsrättsreformen
och ej har gensvar från kommunalt håll. Frågan synes
mig vara alltför ömtålig och viktig för att kunna avfärdas på detta sätt.
Allmänhetens reaktion mot »strejkbryteri» är stark och man får ej
förtänka en folkvald förtroendeman om han drar sig för att utföra arbete
som av många uppfattas som oneutralt. Problemet är inte lättlöst.
En utväg vore kanske att inrätta någon sorts hedersdomstol, dit frågor
av denna art kunde hänskjutas.

Utkastet till lag med särskilda bestämmelser om statliga och kommunala
myndigheters verksamhet vid arbetskonflikt

Vid genomförandet av 1965 års förhandlingsrättsreform diskuterade
statsmakterna behovet av en särskild beredskapslag, som angav formerna
och de allmänna principerna för sådana tvångsingripanden på
det offentliga tjänstemannaområdet som i undantagsfall kunde bli nödvändiga.
Vad man därvid närmast hade i tankarna var en fullmaktslag
om tjänsteplikt. Med hänsyn till de huvudavtal som staten och kommunförbunden
träffat med de offentliga tjänstemännens huvudorganisationer
ansågs emellertid riskerna för samhällsfarliga konflikter på
det offentliga området inte vara så uppenbara att en beredskapslag behövdes.

De konflikter som ägt rum på det offentliga tjänstemannaområdet
i tiden efter förhandlingsrättsreformen och vad som i samband därmed
förekommit har tytt på att ett behov av samhällsskydd dock förelegat,
om än kanske i delvis annan form än man tänkt sig tidigare. Frågan
togs upp av JO Alfred Bexelius efter 1966 års konflikter. Han ifrågasatte,
om inte en särskild lagstiftning behövdes som i förväg reglerade
myndigheternas verksamhet under utomordentliga förhållanden, föranledda
av svår arbetskonflikt.

633

Numera har nytt huvudavtal träffats mellan statens avtalsverk och
de statliga tjänstemännens huvudorganisationer i syfte att förebygga
stridsåtgärder vilka med hänsyn till sina verkningar för samhället eller
enskilda inte bör få förekomma. I avtalet sägs bl. a. att stridsåtgärd
inte får omfatta innehavarna av vissa närmare angivna tjänster.

Det kan diskuteras, om det nya huvudavtalet medfört att en beredskapslag
inte längre är behövlig. För egen del har jag svårt att inse att
behovet av en sådan lag skulle ha minskat på ett avgörande sätt. Den
av JO Bexelius tänkta lagstiftningen avsåg att i förväg reglera myndigheternas
verksamhet under arbetskonflikt. Undantas nu ett större antal
tjänster från konflikt, kan det väl tänkas att en lagstiftning är behövlig
som reglerar i vilken omfattning och på vilket sätt myndigheterna skall
fungera med hjälp av dessa tjänstemän. Vidare kan inte det nu ingångna
avtalet i och för sig sägas innebära en garanti för att ej under arbetskonflikt
situationer uppstår som fordrar en lösning utanför avtalets
ram. Härtill kan fogas att — såvitt jag har mig bekant — det huvudavtal
som gällt mellan kommunförbunden och de kommunala tjänstemännens
huvudorganisationer inte sagts upp utan fortfarande är i kraft.
Någon enhetlig reglering i avtal såvitt gäller de offentliga tjänstemännens
ställning vid en eventuell arbetskonflikt torde alltså för närvarande
inte råda.

Utredningen har framlagt ett utkast till beredskapslag utan att dock
själv vilja förorda dess genomförande. Utredningen grundar sin ståndpunkt
därpå, att en beredskapslag måste få ett förhållandevis begränsat
innehåll för att inte kollidera med tjänstemännens rätt till neutralitet
men att lagen ändå kan vara ägnad att i en konfliktsituation inge en
tjänstemannaorganisation föreställningen att staten genom lagen förskaffat
sig ett försteg i förhandlingshänseende.

För egen del kan jag instämma i att stor försiktighet måste iakttagas
vid en reglering av förevarande slag. Även om en beredskapslag därför
måste få ett begränsat innehåll, bör den dock kunna bli till nytta. Jämfört
med alternativet att lagstifta först när en konflikt utbrutit och visat
sig medföra svåra skadeverkningar synes mig utvägen med en på förhand
antagen lag vara att avgjort föredraga. Bl. a. vet då organisationerna
åtminstone i stora drag vad de kan vänta sig och behöver inte
känna sig plötsligt och orättvist drabbade av ett ingripande in casu. Jag
kan vidare inte frigöra mig från intrycket att utredningen vid sina överväganden
alltför mycket bortsett från samhällets och allmänhetens intressen.
Den enskilde medborgarens rätt och bästa får inte lämnas helt
ur sikte i en konfliktsituation.

Beträffande detaljerna i utkastet begränsar jag mig till att säga följande.

I 3 § stadgas, att om hinder möter för myndighet att avgöra mål eller
ärenden med det antal ledamöter eller tjänstemän som är stadgat eller

634

i den ordning som gäller, Konungen kan förordna om nödvändiga avvikelser.
Utredningen framhåller, att från rättssäkerhetssynpunkt skäl
i vissa fall kan tala mot att tillåta beslutsförhet med färre antal ledamöter
än instruktioner och arbetsordningar föreskriver. Synpunkten
saknar helt visst inte sitt berättigande. Å andra sidan sätts rättssäkerheten
också — och kanske ännu mer — i fara om mål och ärenden
inte blir avgjorda inom rimlig tid.

Genomförs vad som föreslagits under 3 §, erfordras kanske också
en regel som ger myndighet möjlighet att efter konfliktens slut fortsätta
påbörjad handläggning av mål eller ärende i den sammansättning myndigheten
hade under konflikten. För de allmänna domstolarnas del ter
sig en sådan regel direkt påkallad (jfr 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § rättegångsbalken).

Under 7 § upptas föreskrift om att utredning, som enligt lag eller
annan författning skall förebringas i viss ordning, under angiven förutsättning
kan få införskaffas på annat sätt. Utredningen har anfört betänkligheter
mot att införa en sådan regel, som onekligen är mycket
vittgående. För egen del vill jag tillråda att räckvidden av regeln om
möjligt begränsas. Läget kan emellertid bli sådant att en regel av antytt
slag ter sig ofrånkomlig. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det vara bättre
att beslut fattas med stöd av en summarisk utredning än att besluten
helt får anstå. Tillämpad med försiktighet och i begränsad omfattning
bör regeln inte heller anses kränkande för neutralitetsrätten.

Med de reservationer som framgår av det nu sagda synes mig utkastets
bestämmelser i princip väl försvara sin plats i en arbetskonfliktslagstiftning.

Yttrande över kreditupplysningsutredningens betänkande
”God inkassosed”

Genom remiss den 24 september 1973 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1973:39).

Med anledning härav avgav JO Wennergren den 31 oktober 1973
följande yttrande till departementet.

Jag begränsar mitt yttrande till avsnittet 5 God inkassosed — allmänna
överväganden.

Utredningen har koncentrerat sig på frågor om god inkassosed i
förhållande till gäldenären. Som riktmärken uppställer utredningen inledningsvis
att gäldenären bör ha ett rimligt rättsskydd så att han inte
onödigtvis vållas skada eller olägenhet samt att hans integritet måste
respekteras i rimlig mån så att han inte utsätts för otillbörlig påtryckning
eller annan otillbörlig inkassoåtgärd.

635

Vad utredningen anför om onödig skada och olägenhet föranleder
ingen kommentar från min sida utom i fråga om uttalandet (s. 39) att
inkassoföretag inte bör få anlitas förrän det visat sig att fordringsägarens
egna bevakningsåtgärder är otillräckliga. Detta krav torde inte
böra drivas så långt att det betraktas som otillåtet att befria sig från
all bevakning genom att anlita t.ex. företag som diskonterar avbetalningskontrakt
eller köper och avvecklar reskontror.

Då utredningen framhåller att gäldenärens integritet måste respekteras
kan man fråga sig vilken eller vilka typer av integritet utredningen
har i tankarna. På integritetsfältet kan man urskilja den rumsliga integriteten
(hemfriden), den materiella integriteten (egendomsskyddet),
den kroppsliga integriteten (skyddet för liv och hälsa, mot kroppsvisitation
m.m.), den personliga integriteten i fysisk mening (skyddet
för den personliga friheten) och den personliga integriteten i ideell
mening (skyddet för personligheten och för information om de personliga
förhållandena). Utredningen förtydligar visserligen sitt uttalande
genom att tillägga att integriteten skall respekteras ”så att gäldenären
inte utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd”.
Uttalandet förblir dock oklart genom att det inte preciserats
vad utredningen lägger i begreppet integritet i detta sammanhang.

Möjligt är att utredningen åsyftar alla nyss nämnda typer av integritet,
och under alla förhållanden är det naturligt att utgå från det allmänna
integritetsskydd som brottsbalken garanterar när man diskuterar
vad som bör förstås med otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig
inkassoåtgärd. Anledning synes då finnas att främst förutom
reglerna i 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid uppmärksamma
reglerna i 5 kap. brottsbalken om ärekränkning. Det kan erinras
om att sistnämnda regler tar sikte på skydd dels av en persons goda
namn och rykte (ära i objektiv mening), dels av hans egen känsla av
att vara aktad och ansedd (ära i subjektiv mening) och att kränkning
av äran i objektiv mening kriminaliserats som förtal medan kränkning
av äran i subjektiv mening kriminaliserats som förolämpning. Vidare
märks att förtal kan begås endast genom yttranden medan förolämpning
kan begås såväl genom skällsord, skymfliga hotelser eller beskyllningar
(verbalinjurier) som genom skymfliga åtbörder eller bildframställningar
(formalinjurier) och föraktfull behandling av annans kropp,
t.ex. bespottning (realinjurier). Bestämmelserna om förtal och förolämpning
ger tillsammans med övriga regler i brottsbalken som syftar
till integritetsskydd ett grundskydd också mot kränkande inkassoåtgärder.
Det finns anledning att erinra härom med hänsyn till att utredningen
i sin exemplifiering av otillbörliga inkassoåtgärder nämner
fall av vilseledande, hot, krav under uppseendeväckande former och
kränkande uttalanden. I och för sig har jag intet att erinra mot vad
utredningen (s. 46) anför om den inkassoetik som bör eftersträvas, men

636

det skulle enligt min mening vara till fördel om den sattes i relation
till det grundskydd som brottsbalken redan ger så att det klart framgår
i vilken utsträckning det föreslagna otillbörlighetsrekvisitet skall medföra
en påbyggnad av detta skydd.

I mitt yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
betänkande ”Data och integritet” (SOU 1972:47) efterlyste jag en
central kriminalisering i brottsbalken till skydd för den personliga integriteten
i ideell mening, vad jag ville kalla personlighetsfriheten. Utredningen
snuddar endast vid denna integritetsproblematik då utredningen
(s. 47), efter omnämnande av att hos inkassoföretagen kan
samlas ingående information om gäldenärers ekonomiska och personliga
förhållanden, framhåller att det enligt utredningens mening är av
vikt att företagen tillämpar gallringsprinciper som tar hänsyn till gäldenäremas
integritet. Det synes angeläget att informationsintegriteten
ägnas en mera ingående uppmärksamhet än så och att en samordning
här sker med de grundsatser som återspeglas i datalagen.

637

Bilaga 1

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Lundvik
26 februari—2 mars, 2—27 juli, 24 september—5 oktober.
Justitieombudsmannen Thyresson

19—23 februari, 16—27 april, 30 maj, 25 juni—13 juli, 1—5 oktober,
8—10 oktober (sjukledighet).

Justitieombudsmannen Wennergren

16—19 mars, 16—19 april, 17—18 maj, 24—30 maj, 16 juli—10 augusti,
19—23 november.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring

Ställföreträdande justitieombudsmannen Wigelius 25 januari (dubblering),
12—18 februari (dubblering), 19—23 februari, 24 februari—9
mars (dubblering), 16—27 april, 28 april—4 maj (dubblering), 21—29
maj (dubblering), 30 maj, 18—21 juni (dubblering), 22 juni—27 juli,
17 augusti (dubblering), 17—30 september (dubblering), 1—10 oktober,
11—26 oktober (dubblering), 26—27 november (dubblering), 18
december (dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Sverne 15—19 januari (dubblering),
26 februari—2 mars, 3—9 mars (dubblering), 27—30 mars
(dubblering), 9—15 april (dubblering), 16—19 april, 21—23 maj (dubblering),
24—30 maj, 2 juli—10 augusti, 24 september—5 oktober, 29
oktober—16 november (dubblering), 17—23 november, 24 november
—4 december (dubblering), 14 december (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin

Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Byråchefen Lars Levin (domstolsbyrån)

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Ulf Hagström (andra förvaltningsbyrån)

Byråchefen Carl Carlsson Norström (första förvaltningsbyrån)
Avdelningsdirektören Per-Gunnar Hesslén (byggnadsärenden m. m.)
Avdelningsdirektören Charlotte Meyer (utbildningsärenden m. m.)
Byrådirektören Dan Fernqvist (militära ärenden m. m.)

Byrådirektören Tore Samuelsson (till förfogande för utredningar).

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1973
tjänstgjort:

Länsassessorn Christina Ahlner, kammarrättsfiskalen Johan Hirschfeldt,
avdelningsdirektören Torsten Johansson, kammaråklagaren Hans Lindberg,
kammarrättsfiskalen Jörgen Bengtsson (fr. o. m. 8 oktober), hovrättsassessorn
Sten Englund, hovrättsfiskalen Nils-Olof Berggren (t. o. m.
30 september), kammaråklagaren Göran Salmonson, hovrättsfiskalen

638

Olof Egerstedt (fr. o. m. 1 september), hovrättsassessorn Hans Björkegren,
byrådirektören Bengt Carlsson, hovrättsfiskalen Sven Norberg
(t. o. m. 2 september), hovrättsassessorn Marianne Adolfsson (fr. o. m.
1 september) och hovrättsfiskalen Kjell Björnberg (fr. o. m. 1 april).

639

Bilaga 2

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Majit under år 1973
genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1
januari 1973.

1. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående arkivfotografering
av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk
databehandling på inskrivningsväsendets område. Denna fråga
övervägs f. n. inom justitiedepartementet på grundval av inskrivningskommitténs
betänkande ADB inom inskrivningsväsendet. (Justitiedepartementet.
)

2. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande
av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för
borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den
22 april 1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU
1963: 28). Betänkandet är i förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962),
angående behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta
särskilda rådgivningsbyråer utan personellt samröre med
enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera
överlämnat ärendet till rikspolisstyrelsen. I sina anslagsäskanden för
budgetåret 1974/75 har rikspolisstyrelsen liksom föregående år tagit upp
frågan om statens övertagande av de polistekniska rådgivningsbyråerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö men inte yrkat medel härför. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1964 den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns
rätt till fribiljetter från transportföretag.

Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t genom beslut 23.11.1973 på
anförda skäl lämnat JO:s skrivelse utan åtgärd. (Kommunikationsdeparmentet.
)

5. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem
tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med
laga skifte inom Ore socken, m. m.

Kungl. Maj:t har i prop. 1973: 156 lagt fram förslag till lag om avveckling
av vissa godmanskap för delägare i skifteslag. Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

640

6. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av
6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa
fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen
vid de svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida
gällande bestämmelser om den militära straffregistreringen bör
överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna
om handläggning av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens
tjänstemän.

Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen.
Kungl. Maj:t har genom beslut den 29 juni 1973 fastställt vissa ändringar
i grundstadgarna för Vetenskapsakademien. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Utbildningsdepartementet.)

10. 1970 den 2 februari (nr 2913/1969), angående tolkningen av bestämmelsen
i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.

Ärendet remitterat till socialstyrelsen och Sveriges läkarförbund 19.2.
1970. Svar inkommet från socialstyrelsen 5.11.1970 och från läkarförbundet
2.7.1970. Ärendet har visst samband med frågan om ny lagstiftning
om transplantation, som är beroende på Kungl. Majris prövning.
En departementspromemoria med förslag i dessa frågor håller på att
utarbetas. (Socialdepartementet.)

11. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Ärendet prövas i samband med statskontorets utredningsrapport 22.6.
1970 med principförslag till omorganisation av taxeringen i första instans.
Principförslaget jämte annat utredningsmaterial är föremål för
ytterligare överväganden inom statskontoret och riksskatteverket. (Finansdepartementet.
)

12. 1970 den 1 april (nr 1440/1968), angående ansvaret för kostnaderna
för vård och behandling av den som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård m. m.

Ärendet remitterat till statens förhandlingsnämnd 23.11.1970. Återredovisat
av förhandlingsnämnden i samband med att nämnden 1.3.1972
underställt Kungl. Majri överenskommelse om ändring i mentalsjukvårdsavtalen
m. m. Överenskommelsen innebär att sjukvårdshuvudmännen
tillhandahåller avgiftsfri undersökning och behandling för personer,
som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård eller av utskrivningsnämnd
meddelats föreskrifter om sådan vård. Kungl. Majri har
genom beslut den 28.12.1972 godkänt överenskommelse mellan staten
och berörda sjukvårdshuvudmän om ändring i mentalsjukvårdsavtalen
m. m. och tilläggsavtal till dessa avtal. Ärendet är därmed avslutat.
(Socialdepartementet.)

641

13. 1970 den 30 november (nr 2809/1970), angående oberättigade krav

å skatt.

De frågor som berörs i skrivelsen har utretts av statskontoret i samråd
med riksskatteverket och exekutionsväsendets organisationsnämnd. Myndigheterna
har därvid haft kännedom om skrivelsen. Statskontoret har
i PM 24.4.1972 ang. kreditering och restföring av preliminär B-skatt
samt kvarstående och tillkommande skatt föreslagit åtgärder för undvikande
av oberättigade krav från kronofogdemyndighets sida. Promemorian
har remissbehandlats. De berörda frågorna hänger även samman
med vissa förslag som framlagts av statskontoret under år 1973 bl. a. angående
debitering och jämkning av preliminär skatt. Förslagen har remissbehandlats
och övervägs f. n. inom finansdepartementet. (Finansdepartementet.
)

14. 1972 den 14 mars (nr 291/1972), angående ändring av stadgandet
i 12 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt ang.
utgångspunkten för beräkning av tidsfristen för beviljande av anstånd
med straffverkställighet.

Frågan har tagits upp i det förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i
anstalt m. m., som remitterats till lagrådet 9.11.1973. (Justitiedepartementet.
)

15. 1972 den 30 juni (nr 1694/1971), angående nödvändigheten av
s. k. personundersökningsförhandlingar.

Ärendet har prövats i Kungl. Maj:ts prop. 1973:173 med förslag till lag
om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. Departementschefen
har därvid på anförda skäl ansett det inte behövligt
att genomföra någon lagändring av den innebörd som JO ifrågasatt.
Ärendet är därmed avslutat. (Justitiedepartementet.)

Riksdagen 1974.

2 sami.

642

Bilaga 5

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1969—1974

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Aktbildning, 72: 294.

Allemansrätt, sjöfartverkets befogenhet att dirigera allmänheten till viss
plats under utnyttjande av allemansrätten, 71: 601.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276; —
fråga om sjukpenning, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter
sjukperiodens utgång, 72: 493; — kvittning mot tidigare oriktigt utbetald
sjukpenning, 71: 554; — mot utbildningsbidrag, 73:547; — se
även Motivering av beslut.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till
det s. k. innetorget i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän
plats, 70: 38; — tillståndsgivning för allmän sammankomst på
kasernområde som tillika är allmän plats samt om upprätthållande av
allmän ordning å sådant område m. m., 70: 43; — se även Penninginsamling.

Allmän sammankomst, fråga om upplösning av allmän sammankomst,
72: 42; — polischefs beslutanderätt får ej delegeras, 71: 94; — se även
Allmän plats, Offentlig tillställning.

Allmänna handlingar, fråga om den som begär utlämnande av allmän
handling kan åläggas styrka att han är svensk medborgare, 71: 348; —
utlämnande av tjänsteansökningshandlingar för vilka sökanden begärt
konfidentiell behandling; tillika fråga om utlämnande kan förhindras
genom handlingarnas återställande till sökanden, 71: 348; — hemlighållande
av anställningsavtal, 73: 319; — förundersökningsprotokoll
som ej fått slutlig form, 71: 88; — fråga om gymnasieinspektörs rapport
till SÖ var internt arbetsmaterial, 72: 298; — fråga om yttrande
i ärende till kommunalnämnd blir offentlig handling, innan ärendet
slutbehandlats, 72: 315; — fråga om av socialdirektör avgivet tjänsteutlåtande
blir allmän handling innan det aktuella ärendet slutbehandlats
i socialnämnden, 73: 328; — tidpunkt då kommunalt budgetförslag
blir allmän handling, 71: 365; — till myndighet under hand överlämnat
korrektur till statsverkspropositionen ej allmän handling,
73: 325; — utkast och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter
behöver därigenom ej bli allmänna handlingar, 73: 326; —
fråga om mellan myndigheter under hand kommunicerad PM var
intern eller bort såsom allmän handling diarieföras, 74:412; —
information till tidningar om landstingsval, 72: 319; — utlämnande
av handling som endast till en del var hemlig, 71: 333; — fråga huru -

vida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd tillrättavisningsförteckning
utgör hemlig handling, 69: 117; — fråga om röntgenfilm utgör
allmän och offentlig handling, 69: 313; — tidpunkten då röntgenfilm
blir allmän handling, 73: 332; — utbekommande av sjukjournal,
70: 315; — fråga om i fall, då sjukhusjournal anses ej kunna utlämnas
till patient, dennes advokat bör få del av journalen, 72: 312;

— bedömningsgrunder m. m. vid prövning av utskriven patients begäran
genom ombud att få ta del av sjukjournal, 73: 345; — handläggningen
hos sjukhusdirektion av ärende angående utlämnande av
sjukjournal, 73: 343; — fråga om polis och kronofogdemyndighet äger
utnyttja sjukvårdsinrättnings patientregister för delgivning, 72: 302;

— myndighets utlämnande av sekretesskyddad handling till annan
myndighet, 74: 421; — utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport
som inkommit till kommunalnämnd, 70: 319; — fråga om promemoria
med riktlinjer för medaljtilldelning har karaktär av allmän handling,
70: 310; — fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad
handling, 70: 312; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga
vid professorstillsättning, 69: 313; — formerna för tillhandahållande
av allmän handling för läsning på stället, 73: 335; — myndighets service
i samband därmed, 73: 334; — ordningen för tillhandahållande av
handlingar i myndighets arkiv, 69: 314; — utlåning av handlingar från
myndighets arkiv, 71: 86; — utlämnande av bostadsförmedlings handlingar
för mikrofotografering, 69: 315; — åtal mot domprost för vägran
att utlämna vissa uppgifter ur kyrkoböcker, 73: 307; — frågor i
samband med pastors avslag å begäran att för avskrivande på stället
få ta del av samtliga personavier rörande personer födda visst år,
72: 306; — frivårdens handhavande av läkarhandlingar som tillhör den
dömdes personakt, 74: 233; — intagens rätt att ta del av fångvårdsanstalts
portionsstat, 70: 187; — fråga om handlingar var förvarade
hos kommunal myndighet, 73: 324; — åtal mot kommunalnämndsordförande,
kommunalkamrerare och kommunalassistent för lämnande
av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling, 70: 285;

— möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar
eller att själv göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av
kommunal myndighet, som tillhandahåller avskrift av allmän handling,
69: 316; — tillhandahållande av allmän offentlig handling genom
avgiftsbelagd avskrift, 70: 309; — hos statlig myndighet diarieförd
handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146; — fråga
om allmän handling angått någon myndighetens rättstvist, 70: 318; —
utnyttjande av myndigheters dataanläggningar, 70: 308; — yttrande
över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
»Data och integritet», 73: 588; — disciplinär åtgärd mot polisman för
försumlighet vid handhavandet av hemliga handlingar, 69: 59; — fråga
om beslut att uppdraga å enskilt företag att utföra visst projekteringsarbete
kan hemlighållas med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381;

— tillämpning av vissa sekretessbestämmelser, 70: 121; — fråga om
hemlighållande av handlingar hos försvarets sjukvårdsstyrelse jämlikt
14 § sekretesslagen, 70: 136; — kronofogdes indrivningskort allmän
handling, 73: 334; — offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära
åtgärder mot skolelever, 70: 313; — nykterhetsnämnds yttrande
i körkortsärende, 72: 314; — sekretesskydd för anmälare i barnavårdsärende,
71: 354, 72: 227; — moders rätt att ta del av hand -

644

lingar rörande barn som ej står under hennes vårdnad, 73: 340; —
sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst, 71: 356; — värnpliktigs
rätt att ta del av vid inskrivningsförrättning upprättade handlingar
rörande honom, 73: 336; — fråga om registerkort vid försvarets personalvårdsexpeditioner
är allmän handling, 73: 339; — registrering av
narkotikamissbrukare, 74: 280; — vården om hemlig handling hos
social centralnämnd, 74: 315; — sekretess i ärende om återkallelse av
vapenlicens (promemoria om licensinnehavarens psykiska tillstånd),
71: 361; — fråga när fastighetstaxeringsavi blir allmän handling;
tillika fråga om tillämpning av 17 § SekrL på sådan avi och på underrättelse
om avvikelse från självdeklaration, 71: 374; — pensionär bör
ej anmodas förete kopia av sin självdeklaration, 73: 266; — sekretessskydd
hos pris- och kartellnämnden, 71: 359; — sekretessbeläggning
av bl. a. uppfinnarärenden hos STU, 74: 393; — användning av handbrev
i befordringsärende, 73: 128; — se även Diarieföring, Fullföljd
av talan, Personlig integritet, Tryckfrihet, Tystnadsplikt. Jfr Inskrivning
av värnpliktiga.

Anstånd, se Värnpliktstjänstgöring.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetsgivarventil i kollektivavtal, se Myndighetsutövning mot enskild.

Arbetskonflikt, lovligheten av s. k. paragraflotsning, 71: 473; — skyddet
för strejkrätten och för tjänstemans neutralitetsrätt, 71:480, 72:411;

— vissa ärenden föranledda av tjänstemannakonflikten våren 1971,
73: 399; — yttrande över förhandlingsutredningens PM med synpunkter
på frågan om en översyn av gällande regler om neutralitet och
skyddsarbete vid arbetskonflikt inom det offentliga tjänstemannaområdet
m. m., 74: 629.

Arbetsmarknaden, räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet
att meddela tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen,
72: 486; — se även Handläggning.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds
och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, 69: 472.

Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra
sig, 69: 408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181;

— ej avtjänat arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling enligt
28: 3 BrB, 71: 175; — straffarrestants rätt till bädd under dagen,
70: 145; — utevistelse för anhållen förvarad i polisarrest, 74: 67.

Avbetalningsköp, fråga hur utmätningsmannen skall förfara när vid
handräckning enligt lagen om avbetalningsköp sökanden inte infunnit
sig för att taga godset om hand, 73: 378; — uppskjutande av återtagning
av avbetalningsgods på grund av sökandens konkurs, 73: 378.

Avhysning, se Vräkning.

Avvisande av talan, se Fullmakt, Huvudförhandling.

645

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning
av avvisningsärende, 70: 454.

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling,
69: 39; — vid personutredning i vapenfriärende, 72: 129; — fråga om
skyldighet för domstol att tillhandahålla bandupptaget vittnesmål,
74: 121.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas,
69: 226; — spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas,
72: 202; — yttrande från flera barnavårdsnämnder i vårdnadsfråga,
73: 237; — fråga om barnavårdsnämnds skyldighet att kommunicera
utredning i vårdnadsmål före avgivande av yttrande, 69: 231, 70: 235,
73: 236; — fråga om barnavårdsnämnd vid vårdnadsutredning äger
förordna om barnpsykiatrisk undersökning av barnet, 72: 198; —
barnavårdsmans efterforskande av faderskap, 69:233, 72:228; —
omyndigs faderskapserkännande och ingående av avtal om underhållsbidrag,
74: 278; — fråga om läkares skyldighet att tillhandagå barnavårdsnämnd
med undersökning och utlåtande, 73: 235; — tillämpningen
av bestämmelserna i 21 kap. 6 och 7 §§ FB om överflyttning
av barn, 72: 216; — verkställighet av beslut om hämtning, 74: 268; —
fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott,
69: 240; — fråga om varning enligt 26 § barnavårdslagen,
69: 241; — för samhällsvård omhändertaget barn bör ej längre tid
vistas i föräldrahemmet, 69: 242, 71: 240; — framställning om upphörande
av frivillig samhällsvård skall prövas utan dröjsmål, 73: 235; —
dröjsmål med vårdnadsutredningar, 69: 242, 72: 226; — barnavårdsmans
lämplighet som vårdnadsutredare, 71: 257; — framställning om
ersättning av allmänna medel för att täcka förlust för barn till följd av
barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka barnets rätt till barnpension,
70: 203; — fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande av
barn för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; — brister i barnavårdsmannaorganisationen
i Stockholms stad, 70: 219; — barnavårdsmännens stora arbetsbörda,
70: 233; — barnavårdsmans ansvar, 73: 211; — barnavårdsmans
medverkan till förverkligande av domstols beslut om umgängesrätt,
73: 223; — barnavårdsman får ej betinga sig ersättning av enskild för
fullgörande av sitt uppdrag, 73: 224; — barnavårdsnämnds ansvar i
fråga om kontroll av den miljö i vilken för samhällsvård omhändertaget
barn vistas under permission och bristande samordning mellan
barnavårdsnämndens olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223;

— ansvarsfördelningen mellan barnavårdsnämnderna i hem- och vistelsekommunerna
vid ingripanden enligt BvL, 72: 207; — barnavårdsnämnds
och barnavårdsmans skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande
av misshandel av barn och att göra polisanmälan om misshandel,
70: 228, 72: 190; — åtal mot socialchef för underlåtenhet att
ingripa vid misstänkt barnmisshandel, 74: 239; — häktning av lagöverträdare
under 18 år, 71: 227; — omhändertagande av barn för
utredning då behov av omedelbar omplacering ej föreligger, 71:237;

— förhållandet mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 31 §
BvL och övervakning enligt 26 § BvL samt mellan sådan övervakning
och omhändertagande för utredning, 71: 243; — fråga om övervakare

646

ägt och bort lämna övervakads arbetsgivare upplysningar om övervakads
personliga förhållanden, 72: 193; — fråga om i vilken utsträckning
barnavårdsnämnd bör lämna upplysningar till inskrivningsmyndighet,
73: 228; — barnavårdsnämnds skyldighet att utöva tillsyn över
barn som omhändertagits för samhällsvård enligt 31 § BvL, 72: 221;

— frågor om åtgärder enligt 26 § BvL samt om påföljd enligt BrB
beträffande den som omhändertagits enligt 31 § BvL, 72: 222; —
tillämpningen av 37 § BvL, 72: 225; — villkorligt upphörande av samhällsvård,
72: 225; —- dröjsmål med besvarande av remisser från åklagare
angående ifrågasatt åtalsunderlåtelse, 71:247; — barnavårdsnämnds
skyldighet att ingripa vid misstänkt fall av otukt med minderåriga,
71: 249; — delgivning av läkarintyg med part i samhällsvårdsärende,
71: 252; — hänsyn till umgängesberättigads önskemål vid placering
av barn i feriehem, 71: 254; — barnavårdsnämnds ansvar för
kommunen tillhörig egendom, 72: 226; — fördelning av daghemsplatser
åt studenter med barn, 72: 227; — ungdomsproblemen i Stockholm
och den framtida inriktningen av barna- och ungdomsvården, 73: 202;

— nämndledamots skyldigheter i diskretionshänseende, 73: 225; —
frågor om förfarande vid fastställande av faderskap, 73: 207; — fråga
om kvittning i underhållsbidrag, 73: 243; — länsrätts prövning i underställt
samhällsvårdsärende, 73: 240; — registrering av narkotikamissbrukare,
74: 280; — beslutsdelegation hos social centralnämnd, 74:
317; — se även Åtal.

Bebyggelse, underlåtenhet av länsstyrelse att ingripa mot olämplig bebyggelse,
72:431; — bebyggelseplaneringen i Stockholms skärgård
jämte tolkning av tätbebyggelsebegreppet, 73: 429; — ersättning för
mistad glesbebyggelserätt samt hävande av strandskyddsförordnande,
73: 440.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Beredskapsstyrka, nyttjad som handräckning vid officerskårs uppvaktning
av regementschef, 71: 169.

Besiktning, statlig myndighet har åsidosatt regeln att besiktning av utfört
arbete bör företagas i båda parternas närvaro, 73: 537.

Beslag, hävande av, 72:72, 73: lil; — framställning angående tillämpningen
av 27 kap. 1 § RB för beslag till säkerställande av förverkande
som ej grundas på brott, 74: 27; — omhändertagande och återställande
till ägaren av uthyrt fordon, 74: 76; — utlämnande av beslagtaget
gods, 74: 79, 123; — se även Rusdrycker, Straffverkställighet.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Teknisk utveckling, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om
betalningsföreläggande, 70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om
betalningsföreläggande, 70: 64; — gäldenärs rätt till ersättning för
rättegångskostnader i mål om betalningsföreläggande, 74: 122; —
motivering av yrkande om inkassokostnad, 73: 108.

Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev
och stamvitsord för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reserv -

647

officer, 70: 143; — beaktande av vitsord från specialtjänst, 71: 176;
— fråga om utredning före vitsordssättning samt delgivning av vitsord,
73: 128; — betygsättning på licentiatavhandling, 71: 536; — yttrande
över betänkandet »Tjänstgöringsbetyg», 71:616; — fråga om
innehållet i tjänstgöringsbetyg, 70: 372; — användning av visst formulär
till tjänstgöringsbetyg för lärare: tillika fråga om jäv för
betygsutfärdaren, 74: 542.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig,
69: 30; — felaktig skiss i trafikmål, 73: 30; — se även Huvudförhandling.

Bisyssla, fråga om polisman som bisyssla ägt bedriva fastighetsmäkleri,
73: 423; — stadsombudsmans bisysslor, 74: 551; — yttrande över bisyssleutredningens
betänkande »Offentliga tjänstemäns bisysslor»,
70: 479; — information om bisysslor, 72: 427, 74: 552.

Borgen, aktiebolags ställande av säkerhet för återställningsåtgärder i
täktärende i form av borgen av ende aktieägaren, 73: 560.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att
tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad
byteslägenhet, kan vägras bostad genom bostadsförmedlingens försorg,
69: 376; — företrädesrätt vid uthyrning av bostad inom Bodens
garnison, 74: 175.

Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65, 71: 85.

Boutredningsman, entledigande av, 73: 104.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.

Brofjorden-ärendet, fråga om remissyttrande från sjöfartsverket motsvarade
de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande, 72: 474.

Brottmål, former för inhämtande av yttrande som avses i 31 kap. 1 §
BrB, 72: 71; — fråga om påföljd enligt BrB beträffande den som omhändertagits
enligt 31 § BvL, 72:222; — expeditionstider i tingsrätt,
74: 120; — se även Huvudförhandling, Personundersökning.

Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
i dispensärende, 70: 411; — byggnadsnämnds överskridande av dispensbefogenhet,
71:496, 514; — länsstyrelses tillsyn över byggnadsnämnd,
71: 524, 528, 530; — risk för misstanke om favorisering vid
länsstyrelses handläggning av ärende om tillstånd till nybyggnad inom
strandskyddsområde, 71:518.

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för
nybyggnad oaktat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft,
69: 425, 72: 428; — skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomtgräns, 69: 425;
— fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410; -— återförvisning eller meddelande
av byggnadslov hos länsstyrelse i besvärsmål, 71: 530; — rätt
att vägra byggnadslov på grund av utformningen av tak på fritidshus,
72: 428; — fråga om anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 67) är
bindande för byggnadsnämnd, 72: 428; — önskvärdheten av samtidig

648

granskning av byggnadsritningar från byggnadsteknisk och bostadsteknisk
synpunkt, 72: 430; — avstängning i byggnadslovsärende av ansvarig
arbetsledare för byggnadsföretag, 72: 434; — rätt att lämna
tillfälligt byggnadslov i stället för dispens, 72: 429; — se även Fullföljd
av talan, Återförvisning.

Byggnadsplan, skyldighet för planförfattare att samråda med fastighetsägare,
som är berörd av förslag till byggnadsplan, 72: 433.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — uppskov
i bötesförvandlingsmål, 73: 109; — anstånd med förvandling av bötesstraff,
74: 434; — underrättelse till utmätningsman i bötesförvandlingsmål,
73: 110; — flera penningböters omräkning i dagsböter,
71:75; — upprepade uppskov i bötesförvandlingsmål, 69:46; — se
även Socialhjälp, Verkställighet.

Camping, se Hälsovård.

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även
Häktad, Häktning, Psykiatrisk vård, Straffverkställighet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter
för tillgodoseende av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan
beordras som ledningspersonal då civila flygplan anlitar militära flygplatser,
69: 183; — frågor om beordrande av personal ur krigsmakten
att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal mot officerare
för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94, 72: 87; — se
även Tävlingar.

Delegation, av beslutanderätt, 72: 289, 74: 317.

Delgivning, av beslut under rättegång, 74: 119; — med i fångvårdsanstalt
intagen, 70: 188; — verkställighet av delgivning i offentlig lokal,
70: 72; — genom uniformerad polispersonal, 72: 77; — delgivning
genom hotellportier, 71: 95; — kungörelsedelgivning, 70: 55; — formerna
för efterforskning av persons adress i samband med delgivning,
70: 71; — delgivning av länsskatterätts beslut i enmansmål, 73: 391; —
av beslut i tjänstetillsättningsärende, 74: 545; — se även Betyg, Huvudförhandling,
Hyresreglering, Nöjdförklaring.

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63;

— vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — polisens
användning av våld i samband med demonstrationer, 74: 47; — lämpligheten
av att civilklädda polismän ingripit mot demonstrant, 74: 49;

— fråga om banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd,
70: 67; — polisman har underlåtit upptaga anmälan om brottslig gärning
mot demonstranter, 74: 53; — fråga om upplösning av allmän
sammankomst, 72: 42.

Diarieföring, 69: 323, 324, 70: 146, 307, 354, 412, 71: 63, 77; — av
hemliga handlingar, 71: 341, 73: 317, 507; — av under hand kommunicerad
PM, 74: 412.

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i
disciplinmål, ålagd disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

649

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska
förhållandena, 70: 144; — disciplinärt förfarande beträffande
gärning som är föremål för JO:s prövning, 71: 331; — besvärshänvisning
och nöjdförklaring vid beslut om suspension, 71: 174; — se även
Disciplinbot, Ersättningsmål, Kommunicering, Militärförhör, Mäss,
Preskription.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt vid militär utbildningsanstalt,
73: 122.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387, 71: 486, 74: 523.

Djurskydd, transport av och förevisning av björnar, 73: 520.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras,
69: 403; — av underhandsmedgivande, 71:285; — bristande dokumentation
av beslut, 74: 577; — se även Protokoll, Taxering.

Dom, tilltalads rätt till frikännande dom, 72: 72; — avfattande av, 73:
105; — tillhandahållande av, 70: 61; — expeditionstider i tingsrätt,
74: 120.

Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningshandlingens
företeende, 70: 63; — se även Hyresreglering.

Domkapitel, se Folkbokföringen.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant,
70: 21.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av
domstols behörighet, 70: 54.

Domstolsadministration, yttrande över domstolsverksutredningens betänkande
»Ny domstolsadministration», 72: 506.

Dop, se Religionsutövning.

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av
skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd
med insändande av besvärsakter till kammarrätten, 70:
338; — av länsläkarorganisation med avgivande av remissyttrande,
74: 610; — med avgörande av ärende om tillstånd jämlikt 19 kap.
13 § ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande
av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan
m. m., 70: 379; — med färdigställande och expediering av
domar, 71: 21, 74: 120; — med meddelande av dom mot häktad, 71:
28; — med delgivning av beslut om körkortsåterkallelse, 71:576; —
med tillstånd jämlikt förordningen om brandfarliga oljor, 72:431; —
se även Barnavård, Hyresnämnd, Nykterhetsvård, Pension, Uppbörd,
Val.

Dödsbevis, olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis
avlämnas, 71: 321.

Entledigande, fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med
tillräcklig omsorg genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till
hans anställningsförhållanden, 70: 372; — förutsättningar för entle -

650

digande av tjänsteman mot hans vilja under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — uppsägning av kommunal tjänsteman anställd för
viss tid, 72: 389; — anställd tills vidare med viss tids provtjänstgöring,
73:417; — uppsägningstid m. m. för biträde vid skolmåltidsbespisning;
tillämpning av lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare,
74: 535; — uppsägning av lärare utan bärande skäl; skälen
missvisande, 74: 548; — felaktig handläggning av ärende om ålderspension
och avsked, 72: 420; — av ärende om sjukpensionering och
avsked, 72: 420; — former för uppsägning, 72: 425, 74: 550; — se
även Förvaltning.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör,
som lidit skada genom fel från myndigheters sida, 69: 435; — ersättning
av statsmedel vid ingripanden i hälsovårdens intresse, 73:
505. Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt
befäl ersättningsskyldighet, 70: 145; — handläggning av trafikskador
på militära fordon, 73: 126; — bevarande av avskrift av protokoll,
71: 176; — bevakande av ersättningsmål, 72: 98.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt
bil om godtagande av inrop och om överexekutor bort efter besvär
av gäldenären häva auktionen, 70: 321; — bostadsstyrelsens, länsbostadsnämnds
och länsstyrelses befattning med exekutiv auktion å fastighet,
varvid bevakats statligt lån, 72: 324; — rätt att uppbära förfallna
hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats av syssloman, blivit
exekutivt försåld, 72: 346; — felaktigt förfarande av utmätningsman
vid försäljning av utmätt fartyg, 74: 430.

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av
expedition, 70: 66; — felaktiga expeditionsåtgärder vid domstol då
värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans hämtande till militärtjänstgöring,
70; 61; — ansvar för fullgörande av expeditionsgöromål
vid domstol, 73: 110; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande
av fastighet i samband med expropriation, 69: 385; — se även
Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition
av anslagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån för de
värnpliktiga och deras familjer, 70: 91.

Fartyg, se Vrak.

Firma, patent- och registreringsverkets praxis vid firmagranskning, 73:
529; — fråga om patent- och registreringsverket förfarit felaktigt vid
firmaregistrering i fall då domstol sedermera förbjudit användningen
av firman, 73: 531.

651

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss
ändring i luftfartslagen, 70: 73.

Flygning, parkeringsförhållandena för det s. k. allmänflyget på Bromma
flygplats, 73: 553; — se även Civil verksamhet.

Folkbokföringen, fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas
befattning med folkbokföringen, 72: 451; — felaktig anteckning i personakt
om faderskap och trolovning m. m., 73: 499.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Fordon, omhändertagande av fordon vid trafikonykterhetsbrott m. m.,
71: 89; — flyttning av fordon, 71: 580, 72: 394.

Forum, se Domstols behörighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera
rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59; — socialförvaltnings
befattning med uppgifter för erhållande av fri rättegång,
72: 245.

Frihetsberövande, se Vårdhem.

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till
sitt förband därför att han stört allmän ordning, skall beordras lägga
sig på sitt kompani, är förenlig med gällande bestämmelser om värnpliktigs
fritid, 69: 113; — sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid,
73: 143.

Fullföljd av talan, oriktiga fullföljdshänvisningar beträffande klagan
över exekutiv auktion, 70: 321; — fullfÖljdshänvisning i ärenden inom
byggnadsväsendet, 74: 553; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas
som besvärsskrift, 70: 466; — besvärsrätt i fråga om beslut av
lärarråd vid lärarhögskola, 71: 532; — fråga om omprövning av beslut
sedan besvär anförts, 72: 293; — ordningen för sökande av ändring
i beslut om avslag på framställning om utbekommande av allmän
handling, 74: 417; — överprövningen i besvärsmål ang. s. k.
frivillig socialhjälp, 74: 310.

Fullmakt, hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt, 74:
115; — avvisande av talan när fullmakt ej företetts, 74: 619; — fullmaktsformuleringar
i ansökningsblankett för utbildningsbidrag beträffande
återbetalning av bidrag, 73: 543.

Fängelse, se Straffmätning.

Fängsel, se Straffverkställighet.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande
om komplettering av stämningsansökningen, 69: 25; — rökning
under förberedelsesammanträde, 73: 113.

Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit
i av nämnden företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära
oavkortad lön, resekostnadsersättning och traktamente, 69: 176.

652

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal
tjänst, 69: 405.

Förhör, kvarhållande för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — fråga
om till förhör medtagen får förvaras i arrest i väntan på förhörets
hållande, 72: 51; — fråga om den som skall hämtas till förhör får
kvarhållas i arrest i avvaktan på tidpunkten för förhöret, 73: 37; —
förhör med nära anhörig till den misstänkte, 71:94; — utskrift av
vittnesmål i stället för polisförhör, 71: 92; — skyldigheten att bevara
konceptanteckningar från polisförhör m. m., 74: 131; — val av tolk
vid polisförhör med politisk flykting, 70: 70, 74: 128; — se även Husrannsakan,
Värnpliktsvägran.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot
förmyndare, 69: 51. Jfr Kungörelse.

Förseningsavgift, se Taxering.

Försvarare, för den som är under tjugoett år, 71: 78; — entledigande av
offentlig försvarare, 71:78; — fördelning av uppdrag som offentlig
försvarare, 70: 56; — se även Fri rättegång.

Försvarsinformation, till pressen (tidning ej inbjuden till årsstämma),
74: 146.

Förundersökning, då Kungl. Maj:ts tillstånd fordras för åtal, 71: 87; —
utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning
bör icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att
vägra vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna
uppgifter till pressen och att motivera vägran att lämna uppgift, 69:
77; — förundersöknings bedrivande då fråga är om ett stort antal
brott och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den
misstänkte är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivande
av misstanke för brott lämna underrättelse om rätt att anlita
försvarare, 69: 92; — fråga om förundersökning mot journalister som
i reportagesyfte begett sig in i fastighet utan fastighetsägarens samtycke,
72: 47; — polismyndighets skyldighet att underrätta målsägande
vid nedläggande av förundersökning, 70: 71; — handläggningsrutiner
vid utredning av dödsolycka, 71: 58; — utnyttjande av fotografisk bild
vid förundersökning, 72: 76; — felaktig skiss i trafikmål, 73: 30; —
försummelse att jämlikt 80 § 2 st. militära rättegångslagen underrätta
bestraffningsberättigad militär befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 73: 124; — grund för nedläggande av förundersökning,
74: 79; — utländsk polismans deltagande i polisutredning
här i landet, 74: 93; — fråga i visst fall om vem som har att lämna
underrättelse enligt 80 § 2 st. militära rättegångslagen, 74: 156; —
se även Förhör, Gripande, Provokation, Åklagare, Åtal.

Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande
»Förvaltningsrättskipning», 69: 480; — över förslag till förvaltningslag,
70: 470; — över betänkande angående offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden m. m., 73: 582; — fråga om tilllämpligheten
av 6 och 15 §§ förvaltningslagen i ärende hos socialnämnd
om uppsägning av arbetstagare; tillika rättelse av uttalande i
ämbetsberättelsen 1973 s. 422 om förvaltningslagens tillämplighet i
ärende hos socialnämnd om disciplinär bestraffning, 74: 539; — för -

653

valtningslagens tillämpning pä ärenden inom byggnadsväsendet, 74:
553; — se även Myndighetsutövning mot enskild. Jfr Kammarrätterna.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen,
69: 104, 71: 172.

Granskningsnämnd, anteckning om psykisk status i beslut, 71: 177; —
spörsmål angående granskningsnämnds uppgifter, 73: 154.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69:
89, 92; — polismans skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92;

— underlåtenhet att skyndsamt anmäla gripande, 69: 93.

Grundlagarna, yttrande över betänkandet »Ny regeringsform — Ny
riksdagsordning», 73: 570.

Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten
mottagna skrivelser, 69: 145; — skyldighet att besvara inkomna förfrågningar,
72: 295; — kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet
genom att utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal,
69: 385; — kommunalnämnds kompetensöverskridande, 70: 363;

— beslut om indragning av skolmåltid fattat av skolstyrelse innan
kommunfullmäktige prövat saken, 74: 507; — fråga om kommunalt
organs rätt att omgöra beslut, 72: 389; — skolstyrelses ordförande har
förfarit felaktigt genom att ensam avgöra frågor som bort upptas av
skolstyrelsen och genom underlåtenhet att utsätta sammanträde med
styrelsen, 70:355, 71:438; — skolintendent har självrådigt beslutat
om installation av avlyssningsapparat, 74: 555; — verkstyrelse får ej
själv bestämma sitt arvode, 72:291; — handläggningstiderna i kommunala
besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse
av besvärsärende angående vitesföreläggande, 70: 412; — länsstyrelses
bevakning av remissvar i besvärsärende, 74: 610; — komplettering av
ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon, 70: 468; —
handläggning av framställning om utfående av allmän handling (sjukjournal),
70: 315; — formerna för expertgrupps arbete; underlåtenhet
att redovisa skiljaktiga meningar inom expertgruppen, 70: 420; —
korrespondens med svenskt konsulat i utlandet, 72: 295; — översättning
av inlagor på utländskt språk, 72: 295; — ärendes handläggning
i samband med författningsändring, 73: 548; — felaktig handläggning
av ärende om näringshjälp och bostadsbyggande, 74: 577; — se
även Delegation, Dokumentation, Ersättningsmål, Fullföljd av talan,
Fullmakt, Handräckning, Hemförlovning, Hälsovård, Kommunalbesvär,
Hyresreglering, Säkerhetsfrågor, Tjänstetillsättning, Utlämning,
Val.

Handräckning, skyldighet för myndighet att vid ärendets avgörande beakta
hela det i ärendet föreliggande materialet, 72: 347; — se även
Avbetalningsköp, Nykterhetsvård, Psykiatrisk vård.

Hemförlovning, 71: 171, 73: 134.

Homosexualitet, homosexuellas möjligheter att bli befäl inom krigsmakten,
74: 153.

654

Hovrätt, hovrätt har utan huvudförhandling avgjort mål efter slutföreläggande
till offentlig försvarare som ej företett fullmakt, 74: 115;

— åberopande i hovrätt av ny grund i tvistemål, 74: 117.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd
ej stadgad, 69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan
enligt 28: 1 RB eller undersökning enligt 28: 10 RB, 70: 69; —
informell husrannsakan under sken av förhör, 71: 92; — fråga om
polismyndighet ägt rätt att besluta om husrannsakan, 74: 79; — polisens
undersökning av föremål i olåst bil ej att anse som husrannsakan,
74: 128.

Huvudförhandling, rättens domförhet vid förfall för nämndeman på
grund av jäv, 72: 17; — äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga,
71: 80; — brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; —
fråga om brottmål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69: 40, 42,
74: 114; — fråga om huvudförhandling borde ha inställts i förväg på
grund av bristfällig delgivning m. m., 74: 112; — fråga om tilltalads
befrielse från inställelseskyldighet efter skriftligt erkännande å s. k.
erkännandeblankett, 69:41; — fråga om skriftligt erkännande bort
godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att höra vårdnadshavare
innan skyddstillsyn ådomes, 69: 43; — framställning angående rätt
för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse i brottmål
mot den underårige, 70: 19; — frist för huvudförhandling i mål
mot unga lagöverträdare, 73: 106; — fråga om hörande i brottmål
upplysningsvis av person som ej är part, 69: 44; — frågor till person
som vägrat vittna, 71: 77; — fråga om bedömning av yrkande om
jämkning av skadestånd, 69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet
i mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten åsidosatt,
70: 56; — utformningen av beslut om avvisande av talan, 70: 60; —
rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum för
anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — telefonledes gjord återkallelse
av enskilt anspråk, 72: 72; — rätt för tilltalad att ha biträde som ej
är ställföreträdare, ombud, rättegångsbiträde eller försvarare, 73: 32;

— laga förfall för utevaro, 73: 105; — se även Bandinspelning, Hovrätt,
Protokoll, Straffverkställighet, Vittne, Vittnesförhör, Åtal.

Hyra, tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av i hyresavtalet intagna
ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen inom sjukhusområde,
72: 469.

Hyresnämnd, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med
avgörande av mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; —
åtal mot ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med sammanträde
och meddelande av utslag, 73: 21; — kallelse till besiktning som äger
rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465; — kallelse till sammanträde med
hyresnämnd, 71: 37; — skyldighet att underrätta partsombud om tid
för förhandling i hyresnämnd, 74: 112; — fattande och meddelande
av beslut hos hyresnämnd, 71: 42; — beslutförhet och överklagbarhet
vid avgörande av jävsfråga, 71: 86.

Hårvård, krigsmans hårvård, 72: 128; — skyldighet för värnpliktiga som
utför visst arbete att hålla håret klippt, 73: 147.

Häktad, Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till
rätten om häktning, 69: 82; — kontakt med häktads arbetsgivare.

655

71: 87; — censur av häktads post, 72: 75; — avräkning av häktningstid,
71: 79; — övervakning enligt 24 kap. 3 § RB, 74: 34; — framställning
ang. föreskrifter om tillkallande av läkare då intagen på
häkte belägges med fängsel, 74: 179; — framställning ang. beläggningssituationen
på allmänna häktet i Stockholm, 74: 182; — i samband
med domstolsförhandlingar på annan ort har internerad, som
ej varit häktad, intagits i allmänt häkte, 74: 224; — se även Barnavård,
Dröjsmål, Straffverkställighet.

Hälsovård, ersättning av statsmedel vid ingripanden i hälsovårdens intresse,
73: 505; — hälsovårdsnämnds handläggning av ärende rörande
störande buller från industri, 73: 513; — fråga om hälsovårdsnämnd
får förbjuda camping inom kommunen, 74: 616; — se även Kommunicering.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; —
hämtning av gäldenär för utmätningsed, fråga om kvarhållande i
arrest, 73: 37; — av för samhällsvård omhändertaget barn, 70: 207,
217; — uttagande av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt
förband, 71:138; — framställning om civil klädsel m. m. vid
hämtningar inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens
områden, 70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör
utan föregående kallelse, 70: 67; — hämtning av för brott åtalad person
för förhör upplysningsvis i anledning av åtal mot medverkande
till brottet, 74: 37. Jfr Värnpliktsvägran.

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande
till militärtjänstgöring, 70: 138, 71: 138; — se även Expedition.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande
oguldna skatter, 69:330; — oberättigade krav på skatt, 71:
404; — kronofogdemyndigheternas behandling av omräkningsbesked
m. m. 73: 376; — indrivning av skatt, 72: 347, 73: 373.

Införsel, för böter förutsätter lagakraftvunnen dom, 71: 401; — fråga
om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; —
fråga om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag,
69: 339; — tillämpning av 22 § införsellagen, 72: 344; — inhämtande
av s. k. arbetsgivaruppgift hos kund med anledning av
ifrågasatt införsel, 74: 439; — införsel i innestående medel enligt
lönegarantilagen, 74: 440.

Inhibition, se Lagsökning.

Inkasso, se Personlig integritet.

Inskrivning av värnpliktiga, lämpligheten av viss fråga i frågeformulär
vid inskrivning, 73: 132; — ersättning för resa i samband med inskrivningsförrättning,
73: 150. Jfr Barnavård.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan
har ägodelningsdomare felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias
från nyttjanderättsinteckning, avseende mark utanför fastigheten,
69: 49; — se även Skogsvård.

656

Integritet, se Personlig integritet.

JO, tillsynskompetens, 70:278, 71:323, 330, 72:281, 73:305, 74:368;

— om utredning i JO-ärenden, 70: 280, 74:200; — åtalseftergift,
74: 577; — se även Disciplinmål, Tystnadsplikt, Åtal.

Jordförvärvslagen, se Lagfart.

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra
taxeringsintendentsuppgifter och att vara taxeringsnämndsordförande,
69: 343; — ej förenligt med god ordning att polischef förordnar
sig själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; — jävsfrågor vid tillsättning
av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av byggnad,
70: 362; — grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70:465; — för
vårdintygsskrivande läkare, 71:315; — hos byggnadsnämnd, 71:524,
72: 431; — hos kommunstyrelses arbetsutskott, 74: 502; — för personundersökare,
71: 223; — för nänmndeman, 72: 17, 73: 561; — mot
ledamot och expert i valutakommissionen, 72: 284; — jävsfrågor vid
utfärdande av tjänstgöringsbetyg, 74: 542; — tvåinstans jäv, 72: 292;

— påståenden om jävsförhållanden och bristande objektivitet inom
nämnder hos STU, 74: 393; — se även Hyresreglering.

Kammarrätterna, JO tillstyrker förstärkning av kammarrättsorganisationen,
74: 402; — se även Fullföljd av talan.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts
som reaktionsmedel i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181;

— se även Psykiatrisk vård.

Kommissionär, granskning av kommissionärs räkenskaper, 72: 291.

Kommunal kompetens, yttrande över kommunalrättskommitténs betänkande
XIV »Kommunal kompetens», 73: 585.

Kommunalbesvär, 70:364, 71:439; — 1965 års lag om inskränkning i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut medför ej hinder
för tredje man att i händelse av befogenhet anföra kommunalbesvär,
73: 426. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares
rätt att få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — underlåten
kommunicering i disciplinärende, 73: 422, 74: 539; — länsstyrelse har
oriktigt förelagt part att avge yttrande inom viss tid vid äventyr att
ärendet annars avskrevs (stupstocksremiss), 69: 310; — i ärende hos
luftfartsverket om varning enl. 41 § luftfartskungörelsen, 74: 620; —
vid prisundersökningar, 69: 440; — med konkursgäldenär av framställning
om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 651; — med
konkursborgenär, 72: 73; — av rättegångsbiträdes ersättningsyrkande,
70: 59; — i ärende rörande förverkande av villkorligt medgiven
frihet, 70: 192; —• med sökanden i ärende ang. uppskov med verkställighet
av frihetsstraff, 74: 202; — med inropare vid klagan över
exekutiv auktion, 70: 321; — vid fråga om tjänstemans entledigande
under löpande pensioneringsperiod, 70: 379; — i sjukpensionerings -

657

ärende, 72:420; — i ärende om vapenfri tjänst, 71: 163, 72: 89; —
i ärenden om anstånd med militärtjänst, 72: 89; — i mål om omyndighetsförklaring,
71: 81; — hos övervakningsnämnd vid entledigande av
övervakare, 71: 223; — hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 72:
263; — vid inspektion och vitesföreläggande i hälso vårdsärende, 72:
462; — övervakningsnämnds handläggning av fråga om villkorlig frigivning,
71: 216; — invandrarverkets praxis i fråga om kommunikation
av utlänningsnämndens yttranden, 73: 525; — se även Arbetsvärd,
Barnavård, Förvaltning, Taxering, Uppbörd.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Konkurrensbegränsning, tillämpning av lagstiftning härom på ideell organisation,
71: 567.

Konkurs, rättens ombudsmans tecknande av borgen för konkursboets
lån, 71:48; — avfattande av konkursbeslut, 73: lil; — kostnad för
bevakning av fordran i konkurs, 73: 112; — tillämpning av lagen om
statlig lönegaranti vid konkurs, 73: 369; — tillämpning av 16 § lönegarantikungörelsen,
74:621; — se även Hämtning, Kommunicering.

Kontrollkort, underlåtenhet att lägga upp kontrollkort i militärt brottmål,
73: 124.

Kreditupplysning, se Personlig integritet.

Krigsspel, anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
m. fl. (»Operation Jonas»), 72: lil.

Kriminalvård, se Straffverkställighet.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande
av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr Laga kraft.

Kungörelsedelgivning, 70: 55.

Kurs, brister i planering och genomförande av kurs, 71: 96.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.

Kvittning, tillämpning av lagen om arbetsgivares kvittningsrätt, 73: 368;

— besvär över beslut om s. k. kvittning enligt 68 § uppbördsförordningen,
74: 441; — se även Allmän försäkring, Införsel, Lön, Studiemedel,
Utbildningsbidrag, Återbetalningsskyldighet.

Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade
med intelligenskvot under 65 och om översyn av meddelade anvisningar
rörande läkarundersökning för erhållande av körkort, 70: 426;
—■ olämplig praxis av polismyndighet vid utfärdande av s. k. negativa
lämplighetsintyg för körkortssökande, 70: 432; — se även Dröjsmål,
Psykiatrisk vård.

Laga förfall, se Huvudförhandling.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Kungörelse.

Lagfart, tillämpning av jordförvärvslagen i inskrivningsärende, 72: 74;

— inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.

42 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

658

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av
lagsökningsutslag och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget,
ägt i samband med domen förordna om fortsatt inhibition, 69: 33; —
fråga om godtagande i lagsökningsmål av avskrift, som ej helt överensstämt
med originalet, 69: 47; — företeende av fordringshandling
i original, 73: 107; — formen för avgörande när det av lagsökningsmål
endast återstår kostnadsyrkande, 72: 75; — föreläggande i lagsökningsmål,
73:108.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande
av sin talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol,
69: 182.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, se Jäv, Tillsyn.

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen,
69: 88; — förbandsläkares tillsägelser med anledning av värnpliktigas
uppträdande vid sjuk visitation, 72: 99; — militärläkares befälsrätt,
72: 128; — förbandsläkare har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner,
70: 130; — kompanichefs närvaro vid läkarundersökning
av värnpliktiga, 70: 141, 74: 155; — fråga om läkare felaktigt föreslagit
hemförlovning, 73: 134. Jfr Sjukvård, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt
för bedömande av militär tjänstbarhet, 72: 126; — se även Allmän
försäkring, Psykiatrisk vård.

Läkarundersökning, formlös handläggning av ärende om föreläggande
att undergå läkarundersökning, 72: 422; — läkarundersökning av hos
polis omhändertagen narkotikaberusad, 74: 125.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för
rättande av tidigare löneutbetalning som bedömts vara felaktig,
69: 395; — fråga om inhämtande av tjänstemans medgivande vid verkställande
av löneavdrag för fackföreningsavgifter, 69: 322; — framställning
om förbättrade avlöningsförmåner för befattningshavare vid
milostab, 72: 82; — retroaktivt beslut om lön till tjänstemans nackdel,
72: 426; — se även Företagsnämnd, Återbetalningsskyldighet.

Mantalslängd, mantalslängds fastighetsliggare avser numera fastighetslängd,
71: 85.

Massmedia, efterforskning av meddelare till massmedia, 73: 346; — se
även Tystnadsplikt.

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militär utbildning, se Utbildning.

Militär övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla,
69: 185; — anordnande av orienteringslöpning över annans mark,
71: 161; — säkerhetsåtgärder vid överskeppning av militär trupp, 74:
172; —förebyggande av olovliga spritinköp, 71: 168; — se även Skjutning.

659

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande
verksamhet erhålla utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll
vid militärförhör, 70: 143; — förhörsvittne, 71: 174; — utredning i
mål som återlämnats från åklagare, 71: 174.

Militärhäkte, användande av fängsel i militärhäkte, 72: 129.

Militärmusik, vid regementschefs avgång, 71: 169.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100, 74: 134. Jfr Oskickligt
beteende.

Motivering av beslut, motivering av beslut under rättegång, 74: 119; —
medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare precisera
skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310; — fråga om skyldighet
att närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende, 69:
311, 72:494 (försäkringsdomstolen), 72:496 (försäkringsrådet); —
motivering av avslagsbeslut på ansökan om forskningsanslag, 69: 311;
— lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit ansökan om
befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning utan godtagbar
motivering, 70: 341; — avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicensärenden,
70: 466; — hos värnpliktsverket och värnpliktsnämnden, 71:
178, 72: 89; — fråga om motivering av myndighets beslut enligt s. k.
arbetsgivarventil i kollektivavtal, 74: 519; — se även Taxering, Tjänstetillsättning,
Uppbörd. Jfr Entledigande.

Motorfordon, se Fordon, Skadestånd.

Museum, visning av samlagsscener, 71: 561.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om offentlig arbetsgivares tilllämpning
av s. k. arbetsgivarventil i kollektivavtal innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 74: 519.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — underrättelse
till målsägande om beslut att ej väcka åtal, 72: 76. Jfr Åtal.

Mäss, fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § BrB i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten, 72: 94.

Namn, se Namnunderskrift, Släktnamn.

Namnunderskrift, signatur i stället för namnunderskrift på registreringsbevis
för aktiebolag, 74: 622.

Narkotika, medicinalstyrelsens medgivande till försöksverksamhet med
förskrivning av narkotika till narkomaner, 71:274; — se även Allmän
handling, Polismyndighet.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen
för uppsättande av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69:
418; — dröjsmål vid exploatering av område för fritidsbebyggelse genom
naturvårdskrav framförda av olika myndigheter, 69:423. Jfr
Byggnadsdispens.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval
av bristfällig utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning

660

varit erforderlig och om underlåten förvarning om handräckningen,
69: 249; — förutsättningar för polishandräckning, 72: 237; — fråga
om polismyndighets handräckning för intagens återhämtande till vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, 73: 247; — polismyndighets anmälningsskyldighet
enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255, 72: 229; —
fråga om åtgärder vid tjänstemans onykterhet i tjänsten samt i vilken
utsträckning nykterhetsnämnd bör anmäla tjänstemans alkoholmissbruk
till arbetsgivaren, 72: 230; — bedrivandet av undersökningar
enligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — om nykterhetsnämnds
utredning i ärende angående ansökan om trafikkort, 73: 256; — den
som avses med ansökan om tvångsintagning bör personligen höras,
69: 256; — frågor om vad som är att hänföra till hjälpåtgärd enligt
14 § 1 mom. samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen,
69: 257, 258; — innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69:
259; — delgivning av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen, 69: 259, 71: 263; — övervakares
råd till alkoholmissbrukares hustru att söka skilsmässa oförenligt
med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tillämpning av reglerna
om avstängning från inköp av rusdrycker, 70:241, 71:263; — från
inköp av öl, 71:261, 73:244; — dröjsmål i ärende om förverkande
av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning,
70: 242; — dröjsmål vid handläggning av ärende angående omhändertagen
alkoholmissbrukare, 70:243; — fråga om nykterhetsnämnd
ingripit med tillräcklig kraft mot alkoholmissbrukare, 72: 232:
— dröjsmål vid utseende av övervakare för försökspermitterad, 71
263; — omhändertagande av person som farlig alkoholmissbrukare
sedan domstol funnit att skäl till häktning ej förelåg, 71: 258; — polisanmälan
från nykterhetsnämndsordförande om misstänkt rattfylleribrott,
71: 262; — se även Straffverkställighet.

Nämndeman, information om jävsregler m. m., 71: 81; — val av nämndemän
i länsrätt och länsskatterätt, 73: 561; — se även Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt
få del av meddelad dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring
avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen, 70: 144; — se även
Disciplinmål.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten
inom statsförvaltningen», 69: 487.

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter
på frågan om obduktion bör ske, 69: 306; — framställning om klargörande
tolkning av bestämmelserna härom, 71:289; — brister vid
handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion, 71: 305.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Offentlig tillställning, tillstånd för juridisk person respektive för omyndig,
71: 69; — polismyndighets tillstånd till offentlig förevisning av
djur och återkallande därav, 73: 520.

Ombud, skyldighet ställa ombud vid hinder mot personlig inställelse,
71: 83; — se även Förvaltning. Jfr Taxering.

661

Omsorgslagen, fråga om omhändertagande av dövstum, nästan blind
epileptiker, som dock ej kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd,
för vård på hem för blinda utvecklingsstörda, 72: 253; — inskrivning
i vårdhem av utvecklingsstörd kvinna, 74: 347; — av spädbarn med
Down’s syndrom, 74: 363.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70:
467; — se även Allmän plats, Offentlig tillställning.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100, 71: 137; —
av domare mot underordnad vid tillrättavisning, 71:461; — mot
mötesdeltagare, 70: 43; — se även Polismyndighet.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig
belöning, 69: 386.

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning
upptaget hinder möter däremot, 69: 453; — se även Psykiatrisk
vård, Straffverkställighet.

Penninginsamling, kommunens hörande i ärende om tillstånd till penninginsamling
med bössor, 71: 65; — tillstånd till penninginsamling
på allmän plats, 71: 67, 74: 100.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång,
69: 409; — myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är
fullständig och riktig, 69: 322; — bevakning av rätt till barnpension,
70: 203; — åtal mot kommunalkamrer för underlåtenhet att i tid
vidta åtgärder för att pension skulle utgå till kommunal tjänsteman,
74: 511. Jfr Entledigande.

Permission, fråga om belöningspermission i militärtjänst, 72: 99.

Personalkontroll, skrivelse till riksdagen angående personalkontroll inom
riksdagsförvaltningen och riksdagens verk, 73: 493; — handläggningen
av personalkontrollärende i luftfartsverket, 73: 494.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård»,
69: 460; — yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande,
71: 614; — förvaltning av personalkassemedel, 71: 157.

Personbevis, felaktig uppgift om personens biologiske får, 71:585.

Personlig integritet, avlyssningsanordning på skoltoalett, 74:555; —
enkät i skola om elevers fritidsvanor, 74: 563; — yttrande över offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande »Data och integritet»,
73: 588; — över kreditupplysningsutredningens betänkanden
»Kreditupplysning och integritet», 74:626, och »God inkassosed»,
74: 634; — se även Åsiktsfrihet.

Personundersökning, dröjsmål med § 7-undersökningar, 72: 276; — personundersökare
i brottmål äger icke utreda omständigheterna kring
brottet, 69: 28; — redovisning av inhämtade upplysningar vid personundersökning,
73: 118; — personundersökningsförhandlingar, 73: 19;
— se även Jäv.

662

Placering, se Tjänstetillsättning.

Polismyndighet, polismans underlåtenhet att mottaga brottsanmälan,
71:51; 74:53; — identifiering hos polismyndighet, 73:117, 74: 130;

— polismyndighets ansvar för lös egendom i omhändertagen bil, 74:
129; — polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; —
vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — polisens användning
av våld i samband med demonstrationer, 74: 47; — för
skydd av främmande makts ambassad, 72: 28; — biljakt, disciplinär
åtgärd mot polisbefäl, 73: 95; — vakthavande befäls befattning med
biljakt, 73: 118; — hastighetskontroll genom efterföljande med ej
»polismålat» fordon, 74: 63; — användande av tårgas mot 15-årig
yngling, 73: 116; — polismans skyldighet att legitimera sig, 69: 86,
70: 68, 74: 49; — polismän har överträtt sina befogenheter då de sökt
förskaffa en person tillträde till en annans bostad, 69: 87; — åtal mot
polismästare för obefogat ingripande mot enskild, 70: 22; — mot polismästare
för otillbörligt uttalande om underordnad, 70: 26; — mot
kriminalassistent för bl. a. opåkallat omhändertagande av demonstrant,
70: 28; — förande av tillfälligt omhändertagen person till sjukhus,
71:90; — läkarundersökning av omhändertagen narkotikaberusad,
74: 125; — polismyndighets befattning med tryckt affisch som
påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets åtgärder
vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; — dold
polisövervakning, 71:55; — yttrande över »Polisen i samhället», 71:
618; — transport av deltagare i TV-program, 73: 103; — polismästares
order om information till pressen, 74: 107; — polismans bärande
av politiskt märke, 74: 127; — se även Allmän sammankomst, Arrest,
Beslag, Förundersökning, Säkerhetspolisen, Tryckfrihet, Utlämning,
Utlänning. Jfr Avvisning, Delgivning, Fordon, Förhör, Körkort, Läkare,
Läkarvård, Offentlig tillställning, Penninginsamling, Psykiatrisk
vård.

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning
av polisregistret, 69: 94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av
socialnämnd med stöd av 16 § socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter
ur polisregistret beträffande hjälpsökande saknar stöd i gällande
bestämmelser, 69:95; — yttrande över förslag till lagändringar, 71:
605.

Politisk information, statlig myndighet bör ej distribuera politiska ungdomsförbunds
informationsmaterial inför vämpliktsriksdag, 73: 539;

— se även Tjänstebrev.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414; —
av fordran, 72: 297; — av skatt, 72: 324.

Presskonferens, regementschefs förfarande vid, 72: 99.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande
att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69:
39; — se även Tjänsteplikt.

Processbehörighet, framställning angående förutsättningar för frånkännande
av processbehörighet för myndig person, 74: 21.

663

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit
att protokollföra beslut, 69: 381; — protokollföring i taxeringsnämnd,
71: 413; — i nämnd hos STU, 74: 393; — justering av kommunala
protokoll, 71: 434, 437, 72: 389; — anteckning om deklarationshandlingar
i protokoll från huvudförhandling i mål enligt skattestrafflagen,
71: 80. Jfr Dokumentation.

Provokation, ifrågasatt provokation till brott under pågående förundersökning,
73: 91.

Prästämbete, fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna, 72: 448.

Psykiatrisk vård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus,
tillika fråga om intagningsbeslutet var sakligt grundat, 69: 287; —
förutsättningarna för polishandräckning för tvångsintagning på mentalsjukhus,
69: 298; — fråga om förtur vid intagning av den som av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en
individuell inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande
av intagens pass, 69: 304; — frågor om brevcensur,
69: 304, 73: 284, 74: 339; — man som begått grova våldsbrott mot
hemskild hustru har av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk
vård och av socialstyrelsen placerats i närheten av hustruns hem.
Fråga om erforderlig hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna
trygghet, 70: 258; — fråga om intagning på mentalsjukhus av person,
som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — tvångsintagning
av underårig, 72: 247; — förutsättningar för kvarhållande,
72: 249; — vården av s. k. N-fall, 70: 271; — förflyttning av patient
från s. k. fast paviljong till specialavdelning på psykiatrisk klinik eller
till annan psykiatrisk avdelning, 74: 332; — behandlingen av psykiskt
avvikande på Karsuddens sjukhus, 73: 268; — fråga om det var
förenligt med omsorgslagen att omhändertaga dövstum, nästan blind
epileptiker, som dock ej kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd,
för vård på hem för blinda utvecklingsstörda, 72: 253; — skyldighet
för ansökande myndighet (polismyndighet) att självständigt pröva
om tvångsintagning på mentalsjukhus är påkallad, 71: 314; — läkares
rätt att efter framställning per telefon utlämna kopia av vårdintyg,
71: 317; — framställning ang. ansvaret för kostnaderna för vård
och behandling av den som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk
vård m. m., 71: 295; — framställning ang. vårdkostnaderna
för person som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård,
74: 323; — framställning om anvisningar för att i intyg och utlåtanden
på det psykiatriska området undvika för patienten onödigt nedsättande
uttalanden, 71: 301; — krav på självständig bedömning av
vårdbehov vid utfärdande av vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus,
70: 265; — innehållet i vårdintyg, 71: 312; — journalföring
ang. försöksutskrivning från sluten psykiatrisk vård, 74: 338; —
behandlingen av och servicen för patienter, 72: 250; — mentalsjukhusens
rätt att omhändertaga patients medel och värdehandlingar,
72: 251; — fråga om betryggande åtgärder i samband med patients
hemsändande, 72: 251; — fråga om sjukhusdirektions återkallande
av medgivande för patientförening att disponera lokaler inom sjukhuset
utgjort otillbörligt intrång i föreningsfriheten, 72:257; — se
även Jäv, Omsorgslagen.

664

Rabattkort, se Rese- och traktamentsersättning.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop
förrättas, 69: 451.

Rese- och traktamentsersättning, fråga om tjänsteman är skyldig utnyttja
privat rabattkort e. d. vid tjänsteresa, 74: 532; — se även Företagsnämnd.

Riksbanken, JO:s tillsynskompetens betr. riksbanken, 70: 278, 71: 323,
74: 369.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144, 72: 182.

Rättegångsförhandling, tidsfrist vid föreläggande till part som varaktigt
befinner sig utomlands, 74: lil; — se även Huvudförhandling,
Hyresnämnd, Personundersökning.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad
i expropriationsmål, 69:21; — se även Betalningsföreläggande,
Fri rättegång.

Rättshjälp, i förvaltningsärenden, 73: 582.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147, 72: 275; —
narkoanalys vid, 72: 278.

Rökning, under förberedelsesammanträde, 73: 113.

Sakkunniga, se Brofjorden-ärendet.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt. Jfr Protokoll.

Service, telefonservice vid inskrivningsavdelning, 71: 84.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
73: 134.

Sjukvisitation, se Läkare, Läkarvård.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277; — lämpligheten
av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen,
71: 311; — neurosedynfrågan, 71: 319; — ersättning för
skada i anledning av olycksfall på sjukhus, 72: 271; — tvångsåtgärder
inom åldringssjukvården, 71: 318; — användning av aborterade foster
för vetenskapligt ändamål, 71: 320; — provskjutning mot lik i studiesyfte,
73: 292; — användning av biologiskt material från människa
för vetenskapligt ändamål, 73:297; — medicinalväsendets ansvarsnämnds
handläggning av disciplinmål, 72: 263, 265; — disciplinärendes
anhängiggörande hos ansvarsnämnden, 73: 304; — framställning
om avveckling av ordningen med begränsning i behörigheten att utöva
läkaryrket för vissa utländska läkare med hänsyn till patienternas
status, 72: 268; — se även Narkotika, Psykiatrisk vård.

Självrättelse, se Ändring av beslut.

665

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat
skada genom grov vårdslöshet, 69: 96.

Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Skattetillägg, se Taxering.

Skiss, felaktig skiss i trafikmål, 73: 30.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende
vid skjutövning, 70: 117; — skottlossning under inomhuslektion
med värnpliktiga, 74: 142.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelses tillämpning av 1930 års lag om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, 74: 613.

Skolan, åtal mot rektor för olovlig »permittering» av elever, ersättande
av friluftsdag med lovdag och underlåtenhet att fullgöra undervisningsskyldighet,
73: 444; — skolöverstyrelsens åtgärder mot elever
som uteblivit från föreskrivet obligatoriskt prov, 71: 556; — avstängning
av skolelev, 73: 469; — förbud mot politisk propaganda i skola,
72: 437; — vissa åtgärder från rektorers och lärares sida mot elever
bl. a. ang. skoltidning, 71:558; — hinder mot utgivande av skoltidning,
72: 439; — försäljning av tryckt skrift inom skolas område,
73:491; — rektors ingripande mot utställning i skolans lokaler, 72:
442, 74: 566; — beslutskompetens och beslutsordning beträffande tillhandahållande
av läroböcker i grundskolan, 73: 479; — fråga om användningen
av boken »Samspel» i sexualundervisningen, 69: 429; —
inställande av skoldans såsom »kollektiv bestraffning», 72: 445; —
se även Personlig integritet, Släktnamn, Utbildning.

Släktnamn, användande av »kallasnamn» i skolan, 74: 572.

Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande
pension, 69: 282, 72: 237; — tagande av fullmakt från socialhjälpstagare,
74: 294; — fråga huruvida kommun ägt mot dödsboet
efter en avliden vårdtagare framställa krav på ersättning för vårdkostnader
m. m., 69: 283; — fråga om återkrav av lämnad socialhjälp,
72: 242; — gottgörelse för socialhjälp ur retroaktiv förtidspension,
74: 289; — fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betalningsföreläggande
och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256; — socialhjälp till betalning
av skulder, 71: 264; — socialhjälp till betalning av bötesskuld, 74: 314;
— socialhjälp till fickpengar till pensionärer på ålderdomshem, 71:
265, 72: 237; — socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen, 72: 244; —
lagligheten av skuldebrev avseende återbetalningsskyldighet för utgiven
frivillig socialhjälp, 71:267; — fråga om lämpligheten av utredning
genom polismyndighets försorg om hjälptagares ekonomiska
förhållanden, 72: 246; — se även Allmänna handlingar, Fullföljd av
talan, Vårdhem, Ålderdomshem. Jfr Fri rättegång.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med
fastighetsägarna i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny
stadsplan för området, 69: 422.

666

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning
medför ej rätt att delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning
att han ej var skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde
påta sig ansvar för densamma hade icke bort godtagas som ett godkännande,
69: 57; — fråga om åklagare ägt avskriva ärende då straffföreläggande
ej kunnat delges den misstänkte, 73: 115; — för förseelse
mot vägtrafikförordningen, 73: 33.

Straffmätning, fängelse kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler
bestämmas till kortare tid än en månad, 72: 26.

Straffskala, fråga om en eller två straffskalor i visst lagrum, 72: 70.

Straffverkställighet, frågor om uppskov med straffverkställighet, 73: 157,
161, 164, 165, 167, 74:202, 203, 205; — framställning angående avräkning
från fängelsestraff av tid varunder den dömde efter domen
hållits i förvarsarrest, 74: 197; — sjukvård och tandvård, 69: 207,
70: 171, 72: 136, 73: 191; — testning av bantningsmedel på intagna,
73: 196; — förskrivning av narkomaniframkallande medel åt intagna,
74: 233; — kosthållet, 72: 139; — intagens användande för arbete
åt tjänsteman, 69: 217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens
egendom, 70: 192; — anstaltsplacering, 70: 162, 72: 140; — handläggning
av disciplinärende, 70: 188; — till fängelsestraff dömd person
ej mottagen för straffets avtjänande, 71: 183; — ostörd samvaro
vid hustrus eller fästmös besök, 71: 185; — besök av underåriga,
73: 197; — disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning av
underåriga i enrum under längre tid än behandlingslagen medger,
69: 191; — mot assistent för oriktigt förfarande i premissionsärende,
72: 144; — förvaring av intagen i låst källarrum, 69: 194; — isoleringsstraff,
70: 163; — tillämpningen av 73 och 74 §§ behandlingslagen
beträffande underrättelse till läkare och anteckning av dennes
yttrande, 73: 191; — fråga bl. a. angående befälspersons skyldighet
närvara vid placering av intagen i spännbädd, 74: 231; — övergrepp,
72: 130; — samtal med personal, 72: 133; — placering i isoleringscell
på grund av platsbrist, 70: 167; — förlust av förmåner under
vistelse på sjukavdelning och under enrumsvistelse, 71: 191; — arbetsvägran
vid Kumla-anstalten, 69: 199; — inlåsning och omplacering
av hungerstrejkande, 72: 148; — tillämpning av 45 § behandlingslagen,
69: 203, 72: 140, 142, 159, 74: 211; — av 46 och 47 §§ behandlingslagen,
72: 163, 74: 221, 222; — av 26 och 35 §§ lagen,
70: 160; — frågor angående brevgranskning vid fångvårdsanstalter,
69: 209, 70: 176, 72: 134, 167, 73: 185; — avlyssning av telefonsamtal,
73: 187; — lättnad i verkställigheten för utförande av talan vid
domstol, 69: 219; — permissioner, 72: 135; — medicinering med alkoholavlänkande
preparat såsom villkor för permission, 73: 196; — användande
av besparade medel för permissionskostnad, 69: 220; —
förvaltning av häktads penningmedel, 72: 135; — rätt att förfoga
över egna medel för inköp, 72: 177; — intagens rättsliga handlingsförmåga,
73: 177; — intagens rätt att mot avgift erhålla avskrift av anslaget
beslut; tillika fråga om penninginsamling bort förbjudas, 69:
221; — användande av fängsel vid transport och under domstolsförhandling
av häktad eller vid fångvårdsanstalt intagen, 69: 222, 70:

667

168, 169, 73: 200; — framställning med anledning av olägenheter ur
vårdnadssynpunkt vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare,
69: 243; — om transporter av intagna, 70: 169; — mathållning
vid transporter, 70: 176; — klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående
motarbetande av KRUM, 70: 154; — förtroenderåd och dess
verksamhet, 73:183; — rökförbud som disciplinär påföljd, 71:203;
— förflyttning till följd av strejkaktion, 71:205; — studiemöjligheterna,
71:207, 73:184; — TV-underhållning, 71:210; — telefonsamtal
med advokat, 71:211, 72:184; — intagens självdeklaration,
72: 185; — information för utländska medborgare, 71: 213; — förlängd
strafftid, 72: 143; — beslag av sprit, som besökande medfört,
72: 182; — felaktig frigivning på grund av bristfällig identitetskontroll,
72: 187; — fråga om villkorlig frigivning, när tiden för ett redan
påbörjat straff förlängs av högre rätt, 74: 207; — bristande kontakt
mellan fångvårdsanstalt och övervakare inför villkorlig frigivning,
74: 233; — arbetsbetyg från fångvårdsanstalt, 73: 194; — försöksverksamheten
med observationsrapportering vid vissa fångvårdsanstalten
73: 195; — beviljande av pass för intagen, 73: 198; — oriktiga
uppgifter i behandlingsjournal m. m., 73: 188; — frågor om obehörigt
yppande av intagens förhållanden, 71: 215, 73: 189; — styresmans
åliggande att utfärda instruktioner för bevakningsuppdrag och
vårdares fullgörande av detsamma, 73: 193; — tjänstemans försummelse
att på begäran av intagen ombesörja inbetalning av försäkringspremie,
73: 199; — tjänstemans skyldighet att vid anfordran uppge
namn, 73: 199; — se även Delgivning, Häktad, Häktning.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, bristfällig handläggning hos studiemedelsnämnd, 71:538,
551; — kvittning vid utbetalning av studiemedel, 71: 552.

Ställföreträdare, för myndig person som saknar processbehörighet,
74: 21.

Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig
för rättegång, 69: 25.

Säkerhet, se Borgen.

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären
utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor,
69: 462.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Militärövning, Skjutning.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens i
Örebro, 73: 43.

Tandvård, ansvaret för utebliven skoltandvård, 71: 320.

Taxering, organisationen av taxeringen i första instans, 72: 351; — närvarorätt
för suppleant i taxeringsnämnd, 74: 443; — anstånd med
avgivande av självdeklaration, 70: 345, 74: 480; — anmaning till skattskyldig
att avgiva självdeklaration, 74: 481; — fråga om dokumentation
av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts

668

taxeringsärende, 69:361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa
utredning, 70: 346, 74: 484; — taxeringsnämndens behandling
av erinringar och bevismaterial, 74: 488; — syn genom taxeringsnämndsordförande,
71:419; — kallelse på skattskyldig till taxeringsnämnds
sammanträde, 71: 425; — taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmaterial,
70: 347; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder
då skattskyldig skall taxeras på flera orter, 69: 363; — skattskyldigs
rätt att anlita ombud hos taxeringsnämnden, 74: 487; — fråga
om innebörden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet i olika
fall, 69: 340, 360, 70: 346, 71: 420, 72: 369, 372, 373, 73: 386, 74: 459
(åtal) och 485; — skyldighet att dagteckna underrättelser m. m.,
69: 365, 70: 347; — om taxeringsnämnds beslutskompetens och nämndens
rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30 juni,
69: 362; — uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud,
72: 355; — ansvarsfördelningen mellan ordförande och kronoombud,
71: 426; — taxeringsnämnds bundenhet av mantalsskrivning,
72: 364; — taxeringsnämnds bundenhet av prejudikat, 72: 375; —
ordförandes skyldighet att verkställa taxeringsnämnds beslut m. m.,
72: 366; — rättelse av beslut efter taxeringsnämndens sista sammanträde,
71: 427; — outlösta underrättelser om taxeringsnämnds beslut,
71:428; — om befattning med skattskyldigas skrifter som inkommit
efter taxeringsarbetets avslutande, 73:388; — om skyldighet att
tillhandahålla utdrag av taxeringslängd och av nämndens protokoll,
69: 365; — handläggning av »besvärsskrifter» som inkommer till
länsstyrelse under pågående taxering i första instans, 72: 376; 73: 390;
— rättelse av klart felaktiga taxeringsnämndsbeslut, 72: 376; — skriftväxling
hos prövningsnämnd, 70: 348, 72: 377; — muntlig förhandling
i prövningsnämnd, 71: 430; — prövningsnämnds processledning i fall
då taxeringsintendent företagit felräkning i besvärsskrift, 73: 384; —
enmansmål i prövningsnämnd och länsskatterätt, 69: 368; 71:432,
72: 379, 74: 490; — vilandeförklaring av ansökan om beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, 74: 491; — formulering
av prövningsnämnds beslut i fall då taxeringsbesvär ej upptagits
till prövning, 69: 350; — otillfredsställande beslutsredovisning
hos prövningsnämnd och kammarrätt, 69: 368, 70: 329, 72: 360; —
arbetsrutinerna vid handläggning av besvär över fastighetstaxering,
73: 391; — expediering av länsskatterättsbeslut, 73: 391; — taxeringsintendents
kompetens är i princip begränsad till taxeringar i det egna
länet, 69: 365; — taxeringsintendents medverkan vid taxeringen i
första instans, 72: 364; — taxeringsintendents utredningsskyldighet
vid desertionsinvändning, 69: 367; — åtal för handläggning av skattskyldigs
erinringar mot taxeringsrevision, 74:448; — om skyldighet
att lämna kvitto å omhändertagna handlingar vid taxeringsrevision,
69: 365; — taxeringsrevision hos skattskyldig som är underkastad
tystnadsplikt, 74: 489; — beslutsförfarandet hos länsstyrelses
mervärdeskatteenhet, 73: 392, 74: 493; — kontroll av mervärdeskatt,
74: 492; — frågor om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen om
rättelse av taxering, 69: 371, 70: 349; — särskild skatteberäkning för
makar, 70: 351; — diarieföring av ansökningar om särskild skatteberäkning,
70: 354; — iakttagelser rörande tillämpningen av de nya
reglerna om skattetillägg och förseningsavgift, 73: 380, 74: 477; —
se även Dröjsmål, Indrivning, Jäv, Protokoll, Utredning. Jfr Val.

669

Teknisk utveckling, lämplig utformning av bestämmelser om återbetalningsskyldighet
beträffande av styrelsen för teknisk utveckling beviljade
bidrag, tillika fråga om besvärsrätt över återbetalningsbeslut,
73: 533. Jfr Allmänna handlingar, Jäv.

Televerket, grunderna för debitering av samtalsavgifter, 71: 588.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst
skall angivas om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift, 69: 116; — avbrott i verkställighet av
utegångsförbud, 72: 127; — ändring av beslut om tillrättavisning,
73: 156. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455, 71: 94; — över utmätningsman, 69: 337;
— över överförmyndare, 71: 85.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att föra körjournal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om
grupplivförsäkring, 69: 321; — hos teknisk högskola, 71: 595; — hos
pastorsämbeten, 71:598; — vid förbandssjukhus, 71:600; — hos
skogsvårdsstyrelse, 71:601; — hos socialstyrelsen (distribution av
politiskt informationsmaterial inför värnpliktsriksdag), 73: 539.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Barnavård, Civil verksamhet,
Explosiva varor, Handläggning, Hyresnämnd, Oskickligt
beteende, Pension, Polismyndighet, Skjutning, Skolan, Taxering,
Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdhem, Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet
i fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella
inslag, 69: 389; — tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom
tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397; — kritik mot
rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449; — fråga om uttalanden
i privatbrev innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, 71:491; —
tjänsteman bör vid telefonsamtal uppge sitt namn, 71: 494; — olämpligt
uppträdande av tjänsteman, 72: 296; — tjänsteman har förhindrats
utöva sin tjänst, 72: 423; — tjänstemans sanningsplikt, 74: 200.
Jfr Arbetskonflikt, Nykterhetsvård, Straffverkställighet.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd
förbehålla viss tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393;
tjänstemans utnyttjande av den fria kritikrätten får ej ligga honom
till last i fråga om befordran, 69: 401; — frågor om vidimation av
betyg och om komplettering av ansökningshandlingar, 69:401; —
fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående
tillsättning av professur, 69: 404; — användande av psykologisk test
vid tjänstetillsättning, 69: 403; — yttrande över testutredningens betänkande
»Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen», 72:
508; — underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av

670

tidigare tillsättningsbeslut, 69:404; — frågor om återkallelse av
tjänstetillsättningsbeslut, 69:411, 413, 70:406; — brister i fråga om
skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande e. o.
lärare, 70: 438; — socialnämnd har tillsatt tjänst under villkor att vederbörande
inger godtagbart läkarintyg. Kritik av nämndens åtgärder
sedan ingivet läkarintyg befunnits icke godtagbart, 72: 404; —
åtal mot tjänsteman, som obehörigen tillförsäkrat en person anställning,
74:371; — diskriminering i platsannonser, 70:387, 71:486,
74: 523; — underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407, 72: 424,
74: 545; — motivering av beslut i tjänstetillsättningsärende, 72:424;
— besvärshänvisning i tjänstemannaärenden, 70:408; — förnyad
ledigförklaring av tjänst, 71:489, 72:404; — placering av militär
personal, 73: 154. Jfr Delgivning, Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

Tolk, se Förhör.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse
redovisa inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning,
69: 420.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende
drosktrafrk i Stockholm, 69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid
samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar om trafiktillstånd,
70: 434.

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna
upplysningar till pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation,
69: 316, 317, 74: 107, 339; — påverkan av ledamot av
samarbetskommitté att avstå från rätten att lämna meddelande till
pressen, 71: 365; — efterforskande av meddelare till tidning, 71: 367,
74: 407; — anonymitetsskydd för meddelare till pressen, 69: 319; —
press release och allmänna handlingars offentlighet, 70: 304; — information
till tidningar om landstingsval, 72:319; — försvarsinformation
till pressen, 74: 146; — polismyndighets befattning med tryckt
affisch som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polisingripande
mot spridning av tryckt skrift, 74: 103; — skolföreningars
affischering på skolas anslagstavla, 70: 294; — se även Allmänna
handlingar, Massmedia, Psykiatrisk vård.

Tvångsmedel, se Beslag, Förhör, Gripande, Husrannsakan, Straffverkställighet,
Åklagare.

Tystnadsplikt, skolkurators tystnadsplikt, 70: 315; — tystnadsplikt inom
domstolsväsendet, 71: 19; — kriminalvårdstjänstemans tystnadsplikt
gentemot intagens anhöriga och utomstående, 71: 215; 73: 189, 74:
229; — militärläkares anmälan om trafikfarlig sjukdom, 71: 381; —
läkares intyg i hyresmål, 73: 302; — läkares tystnadsplikt gentemot
massmedia, 74: 343; — nykterhetsvårdstjänsteman beträffande uppgifter
som han intagit i en anmälan till JO, 71: 371; — övervakares
och socialvårdstjänstemans tystnadsplikt enligt barnavårdslagen, 72:
193, 74: 407; — socialchef visavi bostadsföretag beträffande bostadssökandes
personliga förhållanden, 71: 373; — socialvårdstjänsteman
gentemot utomstående beträffande tjänsteutlåtande i ej slutbehandlat
socialärende, 73: 328.

671

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undanhållande, för sen ankomst på grund av bilhaveri, 71: 173.

Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits
från skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande
preliminärskatt, 69: 352, 73: 393; — utbetalning av överskjutande
preliminär skatt till person bosatt i utlandet, 73: 396; — obefogad
debitering av tillkommande skatt m. m., 72: 360, 73: 397; — samordningsfrågor
vid samtidigt yrkande om anstånd med betalning av kvarstående
skatt och anförande av besvär över taxering m. m., 69: 373,
72: 383, 74: 491; — dröjsmål med upprättande av omräkningsbesked,
72: 382; — dröjsmål med återbetalning av skatt i anledning av beslut
om nedsatt taxering, 69: 374; — dröjsmål med återbetalning av skatt
som inbetalats av misstag, 73: 395; — ränta vid skatterestitution enligt
förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, 74:475; — behovet av remittering, 72: 384; —
oriktiga krav på restavgift, 72: 385; — redovisning av hur restituerat
belopp beräknats, 72: 386; — tillhandahållande av blanketter hos lokal
skattemyndighet, 73: 396; — se även Indrivning, Motivering av beslut,
Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden,
69: 165, 188; — anskaffning av flygplan för krigsmakten, 71: 141; —
åtal mot landstingstjänstemän för brottsligt förfarande i samband
med upphandling av kontorsutrustning m. m., 74: 496.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått
som inblandning i den politiska debatten, 69: 180.

Utbildning, slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan,
72: 120; — fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär
verkstadsskola och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom,
69: 169; — elevs intagning i kommunal damfrisörskola får ej göras
beroende av facklig organisationstillhörighet, 70:446; — se även
Skolan.

Utbildningsbidrag, återbetalningsskyldighet, kvittning mot studiemedel
m. m.; kvittning sjukpenning—utbildningsbidrag, 73: 543, 547.

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon
skall utlämnas från annat land till Sverige, 70: 49; — utlännings rättsskydd
i ärende om utlämning för brott, 72: 496.

Utlänning, fråga hur polis och åklagare bör förfara då utlänning på tillfälligt
besök i Sverige gjort sig skyldig till fortkörning, 72: 64; —
tillämpning av utlänningslagen hos statens invandrarverk och hos
polisen, 74: 89.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning
trots formfel vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild
eller giftorättsgods saknar betydelse vid utmätning, 69: 337; —
fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall utmätas i dess helhet,

672

69: 337; — länsstyrelses åtgärd att, sedan T:s fordran mot statsverket
tagits i mät och förbud som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen delgivits
länsstyrelsen, utbetala beloppet till Y, som påstår sig vara rätt
borgenär, 72: 332; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69:
337; — fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende
av det i utslaget avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs
underrättande i förväg om utmätning, 69: 338, 71:402; — obefogat
krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328; — utmätning av makes lott
i oskiftat bo efter dom å äktenskapsskillnad, 71: 385; — gäldenärens
beneficium, 73: 370, 74: 437; — utmätning med förbehåll enligt 67 §
3 mom. utsökningslagen, 74: 438; — utmätning av penningar som förklarats
förverkade, 73: 371; — utmätning av inteckning vilken lämnats
som säkerhet för skuld hos tredje man, 71: 389; — utmätning av
säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt, innehållande föreskrift
att köparen skall lämna accept på ogulden del av köpeskillingen,
72: 335; — fråga vid utmätning om fordran var grundad på avbetalningskontrakt,
71: 390; — utmätning till gäldande av en preskriberad
vederlagsfordran, 73: 363; — fråga om rätten till förskott å blivande
honorar enligt förlagskontrakt kunnat utmätas innan manuskriptet
avlämnats, 73: 360; — fråga om militär befattningshavares beslut om
åläggande av ersättningsskyldighet utgör exekutionsurkund, 71: 391;
— å brev till persons hemadress bör ej anges att han är intagen i
fångvårdsanstalt, 71: 395; — utmätning av lön, 72: 345; — utmätning
för bötesskuld av teckningsrätt till bostad, 71:397; — utmätning av
obelånad företagsinteckning, 71: 398; — utmätning av överskjutande
skatt, 73: 372; — försäljning på auktion av skjutvapen, 71: 399; —
förbudet mot utmätning i enskilt mål av skattefordran, 71:400; —
tillämpning av 58 § utsökningslagen, 72: 346; — omhändertagande av
fordringshandling, när fordran utmätts, 71: 400; — dröjsmål med försäljning
av utmätt egendom, 71:401; — säkerställande av utmätning
genom att ta vård om viss egendom, 71:402; — löneutmätning,
73: 366; — utformning av beslut i fall då utmätningsman finner sig ej
kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning, 72: 340; — underrättelse
om inställd utmätningsförrättning, 72: 347; — säkerhetsutmätning,
73: 367; — samordning av utmätning för oguldna allmänna
medel och utmätning för enskild gäld, 73: 371; — avfattningen av
utmätningsprotokoll, 73: 372; — se även Exekutiv auktion.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående
anstånd med betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets
och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet i
taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion, 70: 329; — utredningen
hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även JO.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

Val, upprop av röstandes nummer i röstlängden, 71: 584; — länsstyrelses
handläggning av besvär över val till taxeringsnämnd, 74: 623. Jfr
Nämndeman.

Valuta, omhändertagande vid inresa, 71: 564.

Vapenfri tjänst, framställning angående vapenfrinämnden, 72: 78; —

673

inkallelse av den som sökt vapenfri tjänst, 71: 169; — information om
vapenfri tjänst, 71: 181; — se även Bandinspelning, Kommunicering.

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål,
innefattande förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark,
och om fel vid handläggningen, 69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet
av hovrätts bötesdom, 69: 335; — se även Vräkning.

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande
av besöksförbud i hemskillnadsmål, 69: 45; — vid rivningsförcläggande
enligt byggnadsstadgan, 72:433; — av vitesföreläggande måste
framgå mot vem det riktar sig, 74: 621.

Vitsord, se Betyg.

Vittne, Vittnesförhör, vittnesförhör med den, som medverkat till brott,
för att styrka åtal mot annan för medverkan till samma brott, 72: 22;
— ifrågasatt vittnes rätt att närvara vid rättegångsförhandling, 73: 32.

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares
skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med
avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336; — förfarandet
vid avhysning, om den vräkte ej själv kan ta hand om sitt bohag.
73: 350; — fråga om förrättningsman för att förbereda vräkning ägt
rätt att bereda sig tillträde till lägenhet innan hyresgästen åtnjutit den
frist som skall lämnas vid vräkning, 73: 357; — fråga om tillämpningen
av stadgandet i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen.
73: 377.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid
vårdhem att i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69:261; — åtal
mot syssloman på vårdhem för obehörigt meddelande av »permissionsförbud»
och underlåtenhet att ingripa då anställd lånat pengar av
patient, 74: 257; — se även Omsorgslagen.

Väg, kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar,
72: 452.

Värnpliktskonfcrens, säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens
i Örebro, 73: 43; — chefs uttalanden inför val av ombud till värnpliktskonferens,
74: 151.

Värnpliktstjänstgöring, beslut om anstånd med krigsförbandsövningar
återkallat på grund av ändrade förhållanden, 74: 158.

Värnpliktsvägran, fråga om riktigheten av att värnpliktsvägrare förts
från sitt förband till polisförhör m. m., 74: 167.

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket
och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet,
70: 367.

43 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara. 69: 54; — åklagares
skyldighet att underrätta polismyndighet om avskrivningsbeslut
m. m., 74: 44; — se även Förundersökning. Häktad. Häktning. Straffföreläggande,
Utlänning. Jfr Målsägande.

Ålderdomshem, tvångsbadning på ålderdomshem. 73: 258; — fråga om
socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare vid fastighetsförsäljning,
69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem
för åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens affärstransaktioner
med intagen på hemmet. 70: 245; — differentierade
avgifter vid vård på ålderdomshem, 70: 255; — utlämnande av avliden
pensionärs tillhörigheter, 73: 264.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid medlemskontroll i
ärende om landstingsbidrag till ungdomsorganisation, 74: 604.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt
nedlagt sedan köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från
säljaren, 69: 83;.— fråga om väckande av åtal innan förundersökning
avslutats, 69: 85; — yttrande över departementspromemoria angående
åtalsunderlåtelse i vissa fall, 72: 505; — åtal för smitning och rattonykterhet,
73: 33; — åtalsprövning enligt 20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken
och 69 § barnavårdslagen, 73: 114; — fråga om angivelse till
åtal, 73: 115; — enskilt åtal i anslutning till JO-prövning av klagomål,
73: 306; — handläggning av åtal mot medverkande till samma brott,
74: 37.

Återbetalningsskyldighet, för bidrag från styrelsen för teknisk utveckling,
73: 533; — för utbildningsbidrag, 73: 543; — fråga om tjänstemans
skyldighet att återbetala felaktigt utbetald lön, 74: 547.

Återförvisning, byggnadsnämnds bundenhet av länsstyrelsens beslut vid
återförvisning, 74: 553.

Äktenskapsmål, gemensam ansökan ej möjlig efter mellandom i skillnadsfrågan,
71: 82.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande
»Ämbetsansvaret», 70: 484; — över slutbetänkandet »Ämbetsansvaret
II», 73: 563.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312; — se även Värnpliktstjänstgöring.
Jfr Disciplinbot, Fullföljd av talan, Handläggning, Taxering,
Tillrättavisning, Tjänstetillsättning, Återförvisning.

överförmyndare, prövning vid ansökan om tillstånd att uttaga omyndigs
medel som innestår hos bank, 73: 120; — försummelse att göra ansökan
om omyndighetsförklaring, 74: 123.

Övervakning, Övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet
att under övervakningstid vidta åtgärder beträffande person som
dömts till skyddstillsyn, 70: 194, 73: 169. Se även Kommunicering,
Straffverkställighet.

Övning, se Krigsspel, Militär övning.

675

Bilaga 4.

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Annual Report for 1973
Sum mary in Eng lisli

The office of Parliamentary Ombudsman was created in Sweden in
1809, for the purpose of ensuring that the laws enacted by the Swedish
Riksdag were observed by ali judges, civil servants and military officers
in the execution of their official duties. The title of the officer — “Justitieombudsman”
(JO), or Commissioner of Justiee — and the requirement
that he should be a qualified lawyer emphasized his röle as a guardian
of the law. The fundamental principles relating to the office of the
Ombudsman were laid down in the Swedish Constitution. The Swedish
Riksdag issues additional instruetions to the Ombudsman from time to
time.

From 1915 to 1968 supervision of the military field was not inoluded
in the general supervisory duties of the “Justitieombudsman” but was
the responsibility of a Military Ombudsman. Since 1968 there has been
only one office, but its duties are divided between three Ombudsmen.
They all havé the same rank, but are responsible for different spheres
of supervision.

The Ombudsmen are elected by the Swedish Riksdag for a term of
four years. It also elects two Deputy Ombudsmen to serve when an
Ombudsman is away on tours of inspection, at times when he is investigating
a particularly time-consuming case or when he is on holiday.

The Ombudsmen are: Mr. Ulf Lundvik, re-elected 1972, Mr. Gunnar
Thyresson, re-elected 1973, and Mr. Bertil Wennergren, elected 1972.

Mr. Lundvik handles cases on taxation and execution of judgements
and all other matters concerning civil administration not supervised by
Mr. Wennergren.

Mr. Thyresson supervises the courts of justiee, the public prosecutors,
the police and the armed forces including authorities responsible to the
latter.

Mr. Wennergren’s main responsibility is to supervise the field of social
welfare. He is also in charge of matters relating to social Insurance and
education, as well as those concerning the access of the general public
to official documents.

In 1973, 3,699 new cases were registered with the Ombudsmen; 3,219
of these were complaints received and 445 were cases initiated by the
Ombudsmen themselves on the basis of information contained in newspaper
articles, observations made during inspections or on other grounds.
Remaining cases related to organizational matters.

676

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during 1973

Activity concemcd Result

	Proposals Prosecu-to Parlin- tions or mern or the disciplin.!ry Government proceedings	Admoni- tions	Finished without final criticism	Total
Courts		3	5	8
Public prosecutors		4	5	9
Police authorities		4	9	13
Armed forces		14	16	30
Prison administration	1	34	21	56
Child welf are		12	37	49
Social and medical care ..		17	22	39
Execution		12	20	32
Taxation and revenue		69	61	130
Miscellaneous		25	71	96
Total	1	194	267	462

Schedule of complaint cases finished during 1973
Activity concerned	Result
Proposals to Parla-ment or the Government	Prosecu-tions or disciplinary proceedings	Admoni- tions	No criti-cism after investiga-tion	Referred to other agcncies or State organs	Dismis- sed without investi- gation	Total
Courts	1		37	114		102	254
Public prosecutors			6	74	26	20	126
Police authorities			31	176	13	57	277
Armed forces		1	20	50	3	32	106
Prison administration ....	2	3	33	132	32	77	279
Child welf are			19	75	10	40	144
Social welfare		1	12	62	S	30	113
Care of alcoholics			2	15	1	6	24
Medical care	2	1	14	140	31	153	341
Social insurance			5	54	6	18	83
Labour märket etc		1	6	37		20	64
Plänning			6	44		33	83
Execution			12	23		39	74
Local government			6	50	2	86	144
Communications			6	45	2	92	145
Taxation and revenue ....	1	1	57	71	1	105	236
Education, eulture,
State Church			20	52	4	28	104
Agriculture, environmental
management, public health			15	40	1	53	109
Domestic matters			2	28	1	30	61
Miscellaneous		1	48	124	1	116	290
Complaints outside juris-
didion and complaints of
obscurc meaning						143	143
Total	6	9	357	1 406	142	1 280	3 200

677

Seven proposals havé been presented to the Government.

Legal proceedings havé been instituted in six cases during 1973.
Proceedings havé been taken against:

1) a Head of Division at a central government agency for the tardy
reporting of outstanding claims to the board of the agency, claims for
which the board did not havé the prescribed guarantees in the delivery
contract;

2) two officials of a county labour board for their verifications of
attendance figures for vocational training without having checked the
attendance;

3) a chairman of a tax assessment board for not giving taxpayers the
opportunity of making statements on ohanges made by the board in tax
returns, as provided for in Section 65 of the Taxation Ordinance;

4) members of a special committee of a social welfare board för the
misuse of powers in that they laid down unlawful terms för the granting
of social assistance;

5) a municipal treasurer för delay in taking measures for the payment
of pension to a retired employee, and

6) a lieutenant for insulting a member of the armed forces.

Disciplinary measures havé been taken in three cases, namely against:

1) a warder at a prison for giving an inmäte medicine which had been
prescribed for another person, and för offensive abuse;

2) a director of a prison for neglecting to send a judgement to the
National Correctional Administration for the calculation of the term
of imprisonment, and

3) a district medical officer for issuing a treatment certificate not in
accordance with Section 5 of the Law on the provision of institutional
psychiatric care in certain cases, and an acting chief medical officer
at a hospital för psychiatric treatment för deciding upon that certificate
on an admission and requesting police assistance.

The following are some of the cases coming under the jurisdiction of
Mr. Ulf Lundvik:

A cook had left her employment with a municipality as from the end
of December 1970. A municipal treasurer did not take the necessary
steps to ensure that her pension would be paid out to her. The result
was that her pension was not paid out un til January 1972 and the adjustment
of the pension for 1971 was made first in October 1972. The
Parliamentary Ombudsman made a statement to the effect that it was
of vital importance that a pensioner should receive his or her pension
as early as possible. The municipal treasurer was prosecuted by the
Parliamentary Ombudsman and sentenced för breach of duty to 25 dayfines.

If a tax assessment board wishes to make changes in a tax retum, the

44 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 2

678

taxpayer shall be given opportunity, if there is no legal impediment,
to give his opinion on the matter. Complaints havé been received that
a chairman of a tax assessment board has neglected to observe this rule.
A scrutiny of all tax retums (about 1 300) sent in during 1971 in the
taxation district concemed revealed that in 35 cases the chairman of the
tax assessment board had not strictly observed the rule on the obligation
to inform taxpayers. Ten of these cases were so grave that the Parliamentary
Ombudsman prosecuted the chairman of the tax assessment
board. He was sentenced to 25 day-fines.

On January 1, 1972 the administrative courts system was reformed.
The principal task of the Supreme Administrative Court is the establishment
of precedents, whereas the greater part of the court examination
of appeals has been transferred from the Supreme Administrative Court
to the Appellate Administrative Courts. This transfer necessitated a
considerable expansion of the appellate court organization. There were
already signs in 1972 that in spite of reinforcements the administrative
courts of appeal were overloaded with cases. Many of the new cases
had to be given priority and this meant that tax suits had to be postponed.
In the light of the increased number of cases, both the appellate
administrative courts requested reinforcements. In an official letter to
the Government, Parliamentary Ombudsman Lundvik said that he was
aware of the necessity of restrictivity when considering requests from
authorities for personnel reinforcements and that he had never before
taken the initiative in such a matter. But he now wished to make this
exception and recommended a considerable strengthening of the appellate
court organization.

According to certain provisions, a govemment authority may not
without the permission of the Government reserve any govemment
appointment for men only or for women only. In 1969, the Parliamentary
Ombudsman initiated an investigation on account of certain newspaper
articles and complaints received. The statement made by the
Parliamentary Ombudsman led the Labour Märket Board to issue
directions to ali county labour boards concerning the drawing up of
information about jöb vacancies. In 1970 and 1972, the Parliamentary
Ombudsman initiated new investigations. Both investigations showed
that some discrimination was still practised. The Parliamentary Ombudsman
requested the Labour Märket Board to watch development
closely.

A person had complained to a county administration about noise from
a shooting range and the county administration had requested the opinion
of the county medical officer. More thån two and a half years passed
before the medical officer gave his opinion. The Parliamentary Ombudsman
criticised the long delay in the medical officers handling of the
case.

679

New provisions in tax legislation on extra tax charges and late delivery
charges camé into force on January 1, 1972. Extra tax charges are
imposed if a taxpayer submits incorrect particulars on his tax retura
and a late delivery charge is imposed if tax retums are not submitted
in time. The application of the new rules was checked by the Parliamentary
Ombudsman in the course of inspections in 1972 and 1973.

Swedish debt recovery legislation contains special provisions concerning
execution on ships. At the compulsory sale of a steamship that had been
anchored at a quay for many years waiting to be braken up as scrap,
the executory authority, who did not consider the boat to be a vessel
in the strict sense of the word, applied the regulations governing the
distraint of chattels other thån a vessel. When making a decision on
the case, Deputy Pariiamentary Ombudsman Sveme pointed out that
the Debt Recovery Act contained no definition of the concept “vessel”.
Nor was any clear definition contained in any other legislation. The
Pariiamentary Ombudsman found there were good grounds for assuming
that the boat was a vessel in the meaning of the Debt Recovery Act.
The Pariiamentary Ombudsman took into account the fact that the boat
was entered in the Register of Ships, was mortgaged and that it was
possible to make the boat seaworthy. Considering the fact that the legal
provisions in this field were far from easy to interpret, the Pariiamentary
Ombudsman found that the incorrect procedure could not be regarded
as a breach of duty on the part of the executory officer.

The following are some of the cases dealt with by Mr. Gunnar Thyresson: The

police officers on duty to keep order on the occasion of a political
demonstration included some plain clothes policemen. One demonstrator
who insulted some of these knowing that they were police
was taken in charge by them. The demonstrator made a complaint
because the officer had not presented his police authorization. The
opinion of the Ombudsman was that, in principle, police officers are
obliged to present their police authorization, but that an officer has no
such obligation in cases where a person in order to harass or without
due reason demands to know the officers name or if the officer has
reason to refuse because of pressing duties or other circumstances. The
Ombudsman was of the opinion that in this particular case there were
no grounds for criticising the police officers för not having produced
their police authorization. In the opinion of the Ombudsman, it was
hardly possible for the police officers to produce their police cards on
account of the dangerous atmosphere prevailing when they took charge
of the demonstrator due to the behaviour of the people crowding around
them.

A police officer in plain clothes on duty för the maintenance of law

680

and order at a so-called FNL demonstration, was reprimanded by the
Ombudsman for wearing a badge with a political hearing. The badge
bore the text “Viet Cong Hunting Club”. The Ombudsman emphasized
the importance of police officers on duty refraining from having badges
or other signs on their clothing that can cause provocation or offence.

At a police enquiry conceming a Citizen from a foreign State who was
suspected of an offence, a Citizen from the same foreign state had been
engaged as an interpreter. A complaint raised the question as to whether
it was appropriate to engage the latter as an interpreter as he had a
political view divergent from that of the suspected person. The Ombudsman
found that in this particular case, the interpreter was not unsuitable
for the task but emphasized that when appointing interpreters it was
very important to take into consideration the possibility of persons from
countries with strong political factions being subjected to detrimental
measures by their native land through the agency of interpreters employed
by a Swedish authority.

When an educational film was shown för a hundred or so conscripts,
their officer considered that they were not paying sufficient attention
and therefore decided to introduce an element of surprise to stimulate
their interest. When the lights in the hall had been put out, about ten
blank bullets were fired from a machine gun by a rifleman standing in
the doorway at the back of the hall. A great number of the soldiers
were very frightened. Some tried to take cover and other rushed out of
the hall. The Ombudsman declared that it was quite unthinkable that
the soldiers’ interest in the film could be stimulated by a volley of shots
being suddenly fired and that the element of surprise was not in any
other way justified from the training point of view. The Ombudsman
considered the action of the officer as quite meaningless and so injudicious
that he described it as a breach of duty.

When a conscript underwent a medical examination flis officer was
allowed by the medical officer to be present at the examination. The
Ombudsman declared that the rules laid down concerning such an
examination require the express consent of both the medical officer and
the patient before an examination may commence in the presence of an
officer. The passivity of a conscript may not, in the opinion of the
Ombudsman, be regarded as equivalent to the consent of the conscript,
and a medical officer should not give his consent before consent has
first been given by the conscript.

The following is a selection of cases dealt with by Mr. Bertil Wennergren: The

matter requiring the most intensive investigations during the year
was the management by the Labour Märket Board and its subordinate
regional authority of a case concerning the granting of public funds to

681

a disabled person so that he could make a living by breeding turkeys
etc., on property he had bought. The authorities granted him not only
working capital but also decided high-handedly to budd a house för
him on the property. Partly on account of poor plänning, the cost of
this house exceeded 600 000 Swedish crowns. The investigation instituted
by the Ombudsman revealed that a Head of Division at the Labour
Märket Board was guilty of breach of duty on severa! different counts.
On account of the official becoming seriously ill, however, the Ombudsman
decided not to prosecute.

In the field of correctional treatment of offenders, inspections of
prisons and arrests together with the examination of complaints from
prisoners havé given the Ombudsman reason to take measures for the
improvement of conditions and the establishment of improved practices.
In some cases, attention has been drawn to the overcrowding of prisons
and arrests. Particular attention has been paid to questions of solitary
confinement of prisoners as a means of keeping order in prisons. Various
questions concerning drug abuse in prisons and excessive prescription
of psychodrugs havé also been considered. Because of the difficulties
that sometimes arise in the investigation of complaints of unfair treatment
of prisoners by prison personnel, the Ombudsman has, after consultation
with the prison employees’ organization, stressed the obligation
of a warder to speak the truth when being questioned by the Ombudsman.
As in former years, a comparatively large number of cases
concerning the censorship of letters at prison institutions havé been
examined. The Ombudsman has also paid dose attention to the noninstitutional
treatment of offenders and when inspecting supervisory
boards and probation officers to study their activities the Ombudsman
has criticized certain aspects and recommended improvements.

In the social welfare field, the number of complaints has been unusually
large this year, partly due to the fact that the municipal agencies
havé been required to economize and they havé therefore not been able
to grant social assistance on the same scale as before, giving rise to
dissatisfaction on the part of those seeking social assistance. Many cases
havé concerned the care of children, particularly questions of the custody
of children after divorce, of the right of parents to associate with
children of whom the other parent has custody, and the taking charge of
children by children’s welfare authorities against the will of the parents.
By order of the Ombudsman, the public prosecutor took legal proceedings
against the head of a social department for neglecting to take charge
of a ehild who it was suspected had been maltreated in its home. Later
the ehild was maltreated again, and that time it was found that dt was
the child’s mother who was guilty. The head of the social department
was declared by the court to havé failed in his duty inasmuch as he
had not fulfilled his obligation to protect the ehild. In another case taken

682

to court by the Ombudsman, the superintendent of a nursing home for
alcoholics was found guilty of breach of duty because he had exceeded
his powers by refusing to grant the patients leave of absence.

In the field of medical services, the Ombudsman has had to examine
some cases conceming doctor’s oath of secrecy. These cases havé concerned
matters of principle and the statements made by the Ombudsman
havé mainly been of a directive nature. In many cases, the Ombudsman
has had to consider the right of patients to read their medical case
histories. Here, too, the Ombudsman has sought to give guidance for the
promotion of an improved practice in this field. Otherwise most of the
work of the Ombudsman has been concentrated to psychiatric treatment,
particularly that of criminal patients. A special investigation has
been carried out by the Ombudsman concerning the transfer of such
patients from the guarded, prison-like hospitals to ordinary psychiatric
hospitals. Questions of the censorship of letters and various measures of
coercion havé been examined in a number of cases. Another sector of
the medical services demanding the attention of the Ombudsman has
been the care of the mentally retarded. In several cases, the Ombudsman
has had to State his opinion on the application of the rules governing
the admission of such patients to nursing hörnes.

In conclusion, it should be mentioned that a great number of cases
this year havé concerned questions of privacy. These included a case
conceming the registration of drng addicts, one case on the installation
of a listening control device in a school lavatory for the prevention of
mobbing and vandalism there, one case on a questionnaire to the pupils
of a school regarding the leisure activities of the pupils and one case
on the requirement for political and religions youth organizations to
supply lists of their members in order to get local grants for their activities.
In these cases, the Ombudsman has analysed the legal position and
sought to give guidance and recommendations. Questions regarding the
freedom of expression havé come under consideration, for instance, in
cases conceming the powers a police officer has to take action against
the distribution of printed matter, and concerning the powers of the
principal of a school to intervene against an exhibition arranged by
pupils which was to illustrate violence in society and which was politically
biased.