Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 90 år 1974                         Prop. 1974:90

Nr 90

Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om ändring i kommunal­skattelagen (1928r370) såvitt avser den skattemässiga behandlingen av vissa gruppsjukförsäkringar; given den 29 mars 1974.

Kungl. Majrt vUl härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifaUa det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige har träffat överenskommelse om en ändring av allmänna försäkringsvillkoren för den kollektivavtalsbundna gruppsjukförsäkringen (ÄGS). I propositio­nen föreslås att förenklingen i den skattemässiga behandlingen av arbetstagarnas förmån av fri ÄGS skall bibehållas.

1  Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1974r90

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928r370)

Härigenom förordnas att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928r370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

32 §

3 m o m.' Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom:

utlandstillägg och därmed likställda förmåner för utom riket statione­rad personal vid utrikesförvaltnigen eller i svensk biståndsverksamhet;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stal uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar;

resekostnads- och traktamentsersättning;

ägande i följd härav skaltskyldig icke göra avdrag för underskott, som kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande av därmed avsedda utgifter.

Vad i första stycket sägs skall äga tillämpning i fråga om motsvarande kostnadsersättning som anvisats av kommun eller skogsvårdsstyrelse. Riksskatteverket må därjämte, när skäl därtill äro, förklara att vad i första stycket sägs skall äga tillämpning i fråga om motsvarande ersättning, som anvisats av annan offentlig institution. Sådant beslut må, när omständighetema det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riksskatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan icke föras.

Förmånen av fri sjukvård eller     Förmånen av fri sjukvård eller

fri tandvård, så ock av fri gruppliv- fri tandvård, så ock av fri gruppliv­försäkring upptages icke såsom försäkring upptages icke såsom intäkt, oavsett om förmånen åt- intäkt, oavsett om förmånen åt­njutits på grund av statlig eller på njutits på grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild grund av kommunal eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits tjänst. Har sådan förmån åtnjutis på grund av enskild tjänst och på grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt förmånliga- utgått efter väsentligt förmånligare re grunder än som gälla för befatt- grunder än som gälla för befatt­ningshavare i statens tjänst, skall ningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom dock förmånen upptagas såsom intäkt till den del den utgått efter       intäkt till den del den utgått efter

' Senaste lydelse 1972:254.


 


Prop. 1974r90

Föreslagen lydelse

förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare gällan­de. Förmän av fri gruppsjukför­säkring enligt grunder som fast­ställts i kollektivavtal mellan ar­betsmarknadens huvudorganisatio­ner upptages ej såsom intäkt, om de ersättningar som kunna utgå på grund av försäkringen icke översti­ga av riksskatteverket för varje kalenderår fastställda belopp.

Nuvarande lydelse

förmånligare grunder än de för
nämnda befattningshavare gällan­
de. Förmån av fri gruppsjukför­
säkring enligt grunder som fast­
ställts i kollektivavtal mellan ar­
betsmarknadens huvudorganisatio­
ner upptages ej såsom intäkt, om
den dagersättning som kan utgå
tiU arbetstagare i högsta sjukpen­
ningklassen
      enligt        lagen
(1962:381) om aUmän försäkring
uppgår till högst 10 kronor per
dag under tid då sjukpenning kan
utgå enligt lagen och till högst 13
kronor per dag under tid då för­
tidspension kan utgå enligt samma
lag.

Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i annat än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört arbete.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit frän trycket i Svensk förfaltningssamhng och tillämpas första gången vid 1975 års taxering. Äldre bestämmelser gäller vid 1 974 års taxering och vid eftertaxering för år 1974 eller tidigare år.

1 * Riksdagen 1974. 1 saml Nr 90


 


Prop. 1974r90

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 29 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖF­BERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEI­JON, HJELM-WÄLLÉN.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den skattemässiga behandlingen av kollektivavtalsbunden gruppsjukförsäkring och anför.

Inledning

Den 22 juni 1971 träffade Svenska arbetsgivareföreningen (SÄF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) överenskommelse om sjukförmåner för anställda arbetstagare. För ändamålet utarbetades en försäkringslös­ning kallad avtalsgruppsjukförsäkring (ÄGS). Försäkringen kompletterar sjukpenning och förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, ÄFL, och utgick enligt det år 1971 träffade avtalet med högst 10 kr. per dag under tid dä sjukpenning kunde utgå och högst 13 kr. per dag under tid då förtidspension kunde utgå. Kostnaden för överens­kommelsen, som erläggs av arbetsgivaren, beräknades till 1,1 % av lönesumman för den kategori av arbetstagare som omfattades av överenskommelsen. Försäkringen utformades så att den i skatterättslig mening skulle behandlas som kapitalförsäkring. Efter framställning av SAF och LO intogs bestämmelser i kommunalskattelagen (1928:370), KL, av innebörd, att förmån av fri grupplivförsäkring enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer inte skulle tas upp som skattepliktig intäkt om dagersättningen inte kunde överstiga tidigare angivna belopp (prop. 1972:77, SkU 1972:27, rskr 1972:191, SFS 1972:254).

Med anledning av ändringen av den allmänna sjukförsäkringen (prop. 1973:46, SfU 1973:21, rskr 1973:197, SFS 1973:465, prop. 1973:49, SkU 1973:30, rskr 1973:199, SFS 1973:434) träffade SAF och LO överenskommelse om en anpassning av ÄGS gällande fr. o. m. den 1 januari 1974. 1 en till finansdepartementet den 9 november 1973 inkommen skrivelse hemställer SAF och LO om sådan ändring av KL som är nödvändig för att förmånen av fri ÄGS även efter ändringen får samma ställning som tidigare ur beskattningssynpunkt.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av kammarrätten i Stockholm, försäkringsinspektionen, riksförsäkringsverket, riksskatte­verket, länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs och Västmanlands län,


 


Prop. 1974r90                                                                          5

hvförsäkringsskattekommittén. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Folksam och Ko­operationens pensionsanstalt.

Lantbrukarnas riksförbund hänvisar som sitt yttrande till ett inom Lantbrukets skattedelegation upprättat utlåtande. SPP åberopar vad Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört i sitt yttrande.

GäUande ordning

Beskattning av försäkringstagare m. m.

1 beskattningshänseende indelas livförsäkring fr.o.m. år 1951 i pensionsförsäkring (P-försäkring) och kapitalförsäkring (K-försäkring).

Äv föreskrifterna i första punkten av anvisningarna till 31 § KL framgår vad som i skattehänseende är att anse som P-försäkring. Sådan försäkring får inte avse andra försäkringsbelopp än

1.   ålderspension som utgår högst så länge den försäkrade lever,

2.   invalidpension som utgår högst så länge den försäkrade är arbetsoför­mögen eller har nedsatt arbetsförmåga,

3.   efterlevandepension,

4.   kapitalbelopp som är förenat med ålders-, invalid- eller efterlevande­pension och som utgår i samband med att pensionen börjar utbetalas eller upphör eller försäkringen upphör.

Första punkten av anvisningarna tiU 31 § KL innehåller även ytterligare förutsättningar som skaU vara uppfyUda för att en försäkring skall anses som P-försäkring. Äv anvisningspunkten framgår vidare att med K-försäkring förstås annan hvförsäkring än P-försäkring. Till K-försäkring hänförs även mot statens grupplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.

1 fråga om P-försäkringar medges försäkringsägaren avdrag för erlagda premier vid inkomsttaxeringen under det att utfallande belopp beskattas som inkomst. Är sådan försäkring tagen i samband med tjänst, får avdrag för erlagd premie göras i förvärvskällan tjänst (33 § 1 mom. KL). Har arbetsgivaren betalat premien, får han dra av kostnaden som lönekostnad. Arbetslagaren behöver i sådant fall inte skatta för någon förmån av fri tjänstepensionsförsäkring (punkt 3 första stycket av anvisningarna till 32 §). 1 fråga om P-försäkring, som inte tagits i samband med tjänst, får avdrag för premier göras av försäkringens ägare som allmänt avdrag [46 § 2 mom. första stycket 2) och femte stycket]. Som viUkor för sådant avdrag gäller emellertid att den skattskyldige varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret. Har han varit bosatt här endast under en del av beskattningsåret, får avdrag göras endast för vad som belöper på denna tid. Vidare får avdrag inte åtnjutas med högre belopp än som svarar mot


 


Prop. I974r90                                                                           6

skillnaden mellan sammanlagda beloppet av inkomster från den skattskyl­diges förvärvskällor och övriga allmänna avdrag. Oavsett om P-försäkring tagits i samband med tjänst eller ej beskattas utfaUande belopp som intäkt av tjänst (32 § I mom.).

1 fråga om K-försäkringen gäUer att avdrag i princip medges endast för vad som ryms inom det av sociala skäl motiverade s. k. försäkringsavdra­get [46 § 2 mom. första stycket 3) och fjärde stycket], dvs. med högst 250 kr. för ogift och högst 500 kr. tiUsammans för makar. Belopp som utfaller på grund av sådan försäkring är å andra sidan inte skattepliktig inkomst. Betalar arbetsgivare premie för K-försäkring för den anstäUdes räkning, får arbetsgivaren tUlgodoföra sig avdrag för premien som för lönekostnad. För den anställde innebär arbetsgivarens premiebetalning en löneförmån, som i princip skall tas upp till beskattning som inkomst av tjänst (punkt 3 första stycket anvisningarna till 32 §). Ä andra sidan är den anstäUde - under förutsättning han äger försäkringen — berättigad att inom ramen för försäkringsavdraget tillgodoräkna sig avdrag för premiebeloppet. Vissa undantag frän principen att löneförmåner av detta slag skall inkomstbeskattas gäller emellertid enligt KL. En redogörelse för dessa undantag lämnas senare i detta avsnitt.

KL innehåller vidare bestämmelser angående beskattningen vid bl. a. sjukförsäkring. OUka regler gäller härvid, beroende på om sådan försäkring tagits i samband med tjänst eller ej. Har försäkringen tagits i samband med tjänst föreligger avdragsrätt för premien (33 § 1 mom. KL) och beskattas utfallande belopp (32 § 1 mom.). Sådan försäkring behandlas alltså som P-försäkring. Av 46 § 2 mom. första stycket 3) och fjärde stycket framgår vidare att om sådan försäkring inte tagits i samband med tjänst, avdrag får göras endast inom ramen för försäkrings­avdraget. Belopp som utfaller på sådan försäkring utgör enligt 19 § inte skattepliktig inkomst. Denna försäkring behandlas alltså som K-försäk­ring.

För att sjukförsäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst erfordras att enligt anställningsavtal skyldighet föreligger för arbetstagare att ha sådan försäkring eller att, om sådan skyldighet inte föreligger, premierna för försäkringen skall gäldas av arbetsgivaren eller av denne jämte arbetstagaren. Dessutom fordras att anmälan om att försäkringen tagits i samband med tjänst skall ha skett till försäkringsgivaren (punkt 1 fjortonde stycket av anvisningarna tiU 31 § KL).

Betalar arbetsgivaren premie för sjukförsäkring, som inte tagits i samband med tjänst, skall alltså arbetstagaren i princip ta upp förmån av fri sjukförsäkring till beskattning. Som tidigare angetts finns dock undantag från principen att löneförmånen skall inkomstbeskattas hos arbetstagaren. Enligt 32 § 3 mom. tredje stycket KL skall nämligen förmån av fri gruppsjukförsäkring enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer inte upptas som intäkt, om den dagersättning som kan utgå till arbetstagare i högsta sjukpenningklassen enligt AFL uppgår tUl högst 10 kr. för dag under tid då sjukpenning kan utgå enligt ÄFL och till högst 13 kr. per dag under


 


Prop. 1974r90                                                                          7

tid då förtidspension kan utgå enligt samma lag. Enhgt lagrummet gäUer vidare att förmån av fri grupplivförsäkring — i likhet med fri sjukvård och fri tandvård - inte tas upp som intäkt. Detta gäller oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig, kommunal eller enskUd tjänst. Har förmån av fri grupplivförsäkring, fri sjukvård eller fri tandvård åtnjutits på grund av enskUd tjänst och utgått efter väsentligen förmånligare grunder än som gäller befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen tas upp som intäkt tiU den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen om vad som är att hänföra till P-försäkring och tUl K-försäkring framgår att grupplivförsäkring utgör K-försäkring. Såvitt avser ÄGS betalas premierna för försäkringen av arbetsgivaren. Någon anmälan till försäkringsanstalten om att försäkring­en tagits i samband med tjänst har emellertid inte gjorts. Med hänsyn härtill behandlas ÄGS i skattehänseende som K-forsäkring. Av det föregående framgår emellertid att den anställde inte skall beskattas för förmån av bl. a. fri ÄGS.

Innebörden av ändringen av den allmänna sjukförsäkringen m. m.

Under år 1973 genomfördes en omkonstruktion av sjukpenningför­säkringen. 1 samband därmed höjdes ersättningsnivån för sjukpenning från den allmänna försäkringen i anslutning tUl att sjukpenningförmå­nerna gjordes skattepliktiga. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1974.

Reformen innebär bl. a. att tidigare system med sjukpenningklasser avskaffades. 1 stället bestäms en sjukpenninggrundande inkomst, som är beräknad direkt på den inkomst som sjukpenningen skall ersätta. Sjukpenningen utgår numera per dag med belopp som svarar mot 1/365 av 90 % av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Taket för den årsinkomst som grundar rätt till sjukpenning har satts vid samma nivå som gäller för rätt tUl tUläggspension enligt ÄFL, eller 7,5 gånger det basbelopp som gällde vid årets ingång (3 kap. 2 och 4 §§ AFL). För hemmamakar har sjukpenningen höjts från 6 kr. till 8 kr. per dag (3 kap. 4 § AFL).

Intill utgången av år 1973 förelåg vid inkomstbeskattningen inte skatteplikt för bl. a. ersättning som på grund av sjukförsäkring enligt AFL tillfallit den försäkrade. Fr. o. m. den 1 januari 1974 gäller däremot att sjukpenning enligt ÄFL utgör skattepliktig inkomst, om ersättningen grundas på en förvärvsinkomst av lägst 4 500 kr. (19 § KL). Undantagna från skatteplikt är således sjukpenning från hemmamakeförsäkringen och den frivilliga sjukförsäkringen enligt ÄFL.

Framställningen

1 framställningen erinras om att ÄGS ursprungligen utformades som ett komplement till ÄFL i dess tidigare form och att ersättningarna därvid knöt an till det då gällande sjukpenningklassystemet. Ersättning-


 


Prop. 1974r90                                                                          8

arna ökade successivt upp tUl högsta sjukpenningklassen. Detta kom att innebära att högsta beloppen från ÄGS för årslöner över 39 000 kr. blev 10 kr. per dag under sjukpenningtid och 390 kr. per månad (13 kr. per dag) under förtidspensionstid.

Med anledning av ändringen av den pUmänna sjukförsäkringen har SAF oeh LO träffat överenskommelse om en ändring av allmänna försäkringsviUkoren för ÄGS fr. o. m. den 1 januari 1974. Ändringarna i AGS-systemet innebär att ersättningsbeloppet i samtliga inkomstlägen satts tUl 3 kr. per dag under sjukpenningtid. Under förtidspensionstid erhåUer den försäkrade månadsersättning med belopp 'enligt en tabell, som finns i förhandlingsprotokoUet. Ersättningen beräknas med utgångs­punkt i den sjukpenninggrundande inkomst som låg till grund för sjukpenningens storlek vid insjuknandetillfället tiU den del inkomsten förvärvats i anställning, som omfattas av försäkringsavtal om ÄGS. Vid sjukpenninggrundande årsinkomst, som understiger 11000 kr., utgör månadsersättningen 100 kr. Det högsta beloppet i tabellen uppgår till 715 kr. per månad. Detta belopp är avsett alt utgå när den sjukpenninggrund­ande årsinkomsten överstigit 63 000 kr. men understigit 64 000 kr. Ersättning kan dock lämnas högst vid ett löneläge som svarar mot 7,5 gånger basbeloppet enligt AFL. 1 framställningen påpekas att detta högsta löneläge vid tidpunkten för framställningens avgivande utgjorde 59 250 kr., vilket motsvarar en månadsersättning av 687 kr. Den i förhandlingsprotokollet intagna tabellen torde få fogas till statsrådspro­tokollet i detta ärende som bilaga.

Det högsta ersättningsbeloppet under förtidspensionstid ligger betyd­ligt högre än i den nu gällande ÄGS. Orsaken härtill uppges vara att en jämn kompensationsnivä eftersträvats ända upp till 7,5 gånger basbe­loppet. Ändra orsaker som enligt framställningen påverkat beloppen under förtidspensionstid är att den av statsmakterna tillåtna högsta kompensationsnivån har höjts från 93 % till omkring 95 % samt att folkpensionsavgiften för löntagare slopats fr. o. ni. den I januari 1974.

Kostnaden för den nya överenskommelsen beräknas även i fortsätt­ningen uppgå till 1,1 % av lönesumman för den kategori av arbetstagare som omfattas av överenskommelsen. Enligt organisationerna innebär den nya överenskommelsen således inte någon ändring av det totala åtagandet och således inte heller av skatteeffekten.

SAF och LO hemställer om den ändring av skattelagstiftningen som är nödvändig för att förmånen av AGS även efter ändringen skall få samma ställning som tidigare frän beskattningssynpunkt. Organisationerna anser det vidare önskvärt att man vid utformningen av lagtexten tar hänsyn till att högsta ersättningsbeloppet skall kunna öka i takt med stigande basbelopp. Lagtexten föreslås därför få i sak det innehållet att förmån av fri gruppsjukförsäkring enligt de grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer inte skall tas upp som intäkt, om den ersättning som kan utgå till arbetstagare tillsammans med andra förmåner som beror av anställning och ersättning enligt AFL inte ger en högre ersättning för inkomstbortfallet än omkring 95 % efter skatt, beräknad på den del av inkomsten som ligger inom ramen för 7,5


 


Prop. 1974r90                                                                          9

gånger basbeloppet, eller om ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring utges med högst 3 kr. per dag som enda förmån i anställningen till följd av sjukdom utöver förmåner enligt AFL.

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser tiUstyrker bifall till framställ­ningen. Flera instanser är emellertid tveksamma i vad avser frågan om AGS bör behandlas som K-försäkring. 1 ett par remissyttranden framförs önskemålet att den skattefria förmånen skall avse försäkringar som ger ersättningar motsvarande 95 % av inkomstbortfallet även vid ett högre löneläge än 7,5 basbelopp.

KF, Folksam och Kooperationens pensionsanstalt, som tillstyrker bifall till framstäUningen, åberopar sina remissyttranden över den framställning som SAF och LO gjorde med anledning av den ursprang­ligen träffade överenskommelsen om AGS. Enligt remissinstanserna gäller fortfarande de skäl som då framfördes för bifall till framställningen, nämligen de betydande administrativa problem skattskyldighet för förmånen av fri AGS skulle medföra. Då dessutom en betydande del av förmånerna skulle rymmas inom ramen för det allmänna försäkrings­avdraget, skulle skatteeffekten bli begränsad om de beskattades. Koope­rationens pensionsanstalt upplyser vidare att inom konsumentkoopera­tionen en uppgörelse träffats mellan Kooperationens Förhandlingsorgani­sation och LO om sjukförmåner för arbetstagare (AGS—K) som motsvarar SAF—LO överenskommelsen den 22 juni 1971.

Riksskatteverket, som inte vill motsätta sig den av organisationerna föreslagna lösningen av beskattningsfrågan, påpekar att kostnaden för ÄGS alltjämt skall motsvara 1,1 % av lönesumman men att en förskjut­ning sker inom ÄGS på så sätt att sjukförsäkringsdelen minskar och pensionsdelen ökar. Genom ersättningsbeloppets storlek kan skattefri ersättning överstigande 8 000 kr. för år utgå. Vidare framhåller verket att den av vårriksdagen 1973 beslutade reformen med beskattad sjukpenning m. m. bl. a. avsåg att genom den allmänna självdeklarationen få en bättre bild av den skattskyldiges inkomstförhållanden. Detta uppnås inte, om belopp av den storleksordning varom här är fråga inte beskattas. Konsekvensen blir att t. ex. bostadstillägg och avdrag för nedsatt skatteförmåga kan komma att medges skattskyldig, som rätteligen inte skulle ha dessa förmåner med hänsyn till sina verkliga inkomster, heter det vidare i verkets remissyttrande.

Skattefrihet för ÄGS slår enligt riksskatteverket inte i överensstäm­melse med beskattningens allmänna princip, dvs. den s. k. skatteförmåge-principen. Den som åtnjuter förmån av AGS borde enligt verket rätteligen beskattas för förmånens värde motsvarande försäkringspre­miens storlek. Den inkonsekvens skattefriheten innebär kommer man ifrån, om förmånens, värde beskattas. Detta skulle dock medföra administrativa svårigheter.

ÄGS  är utformad  som kapitalförsäkring, och för sådan  försäkring


 


Prop. 1974 r90                                                                        10

gäUer allmänl att utfallande ersättning inte beskattas och att försäkrings­premien inte är avdragsgill utöver vad som ryms inom försäkringsavdraget på 250 resp. 500 kr. Enhgt dessa principer skulle arbetstagarna beskattas för förmän av försäkringen motsvarande värdet av försäkringspremien men vara berättigade tUl allmänt avdrag med samma belopp i den mån det ryms inom försäkringsavdraget på 250 resp. 500 kr. Vid införandet av ÄGS tiUstyrkte riksskatteverket den föreslagna beskattningsordningen med hänsyn tiU den betydande förenkling i tUlämpningen som den föreslagna ordningen skulle innebära heter det fortsättningsvis i remiss­yttrandet. Verket vill dock påpeka att förenkling också skulle kunna uppnås, om pensionsdelen inom AGS hänförts tiU pensionsförsäkring. Vid sådant förhåUande hade den skattepliktiga förmånen av AGS kvittats mot avdragsrätten för premien, och några komplikationer vid taxeringen inte uppkommit.

Liknande synpunkter framför flera andra remissinstanser. Länsstyrel­serna i Skaraborgs och Västmanlands län uttalar sig båda för att månadsersätlningarna vid förtidspension bör bli föremål för beskattning. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att sedan AGS-avtalet numera ändrats skäl föreligger att ompröva gäUande skattefrihet. Den träffade överenskommelsen innebär uppenbarligen att under sjukdomstid utgåen­de AGS-belopp fortfarande kommer att bli förhållandevis små. Detta till trots synes emellertid enligt länsstyrelsens mening denna ersättningsform böra behandlas på likartat sätt som sjukförsäkringsförmänerna i övrigt. Länsstyrelsen förordar därför -- inte minst av rättviseskäl och med beaktande av intresset av enkelhet och likformighet vid taxeringen — att ifrågavarande förmåner nu blir föremål för beskattning.

Riksförsäkringsverket tillstyrker framställningen. Enligt verkets åsikt har frågan huruvida premierna för AGS skall tas upp till beskattning för den anstäUde inte samband med frågan om beskattningen av utgående förmåner utan är närmast en fråga som har samband med konstruktionen av avdragsrätten för försäkringspremier. 1 en vid verkets yttrande fogad avvikande mening har emellertid bl. a. generaldirektören Äström och överdirektören Järnbrink pekat på att AGS skulle kunna ge ca 8 000 kr om året skattefritt ovanpå folkpension och ATP med ca 38 000 kr. per år och uttalat att försäkringens förtidspensioneringsdel borde betraktas som P-försäkring.

Försäkringsinspektionen riktar ingen invändning mot framställningen men anser P-försäkringsmodellen vara en riktigare lösning.

Kammarrätten i Stockholm anser att även om vissa praktiska skäl kan tala för bifall tUl framstäUningen, den i vart fall inte bör bifallas i vidare mån än i vad den avser den överenskomna dagersättningen om tre kronor. Med hänsyn lUl de väsenthga ändringarna i AGS-avtalet finner kammar­rätten en omprövning av skattereglerna motiverad. Kammarrätten anser att övervägande skäl talar för att de motiv, som legat till grund för beskattning av sjukpenningförmånerna, bör föranleda beskattning även av AGS-förmåner. Eftersom sjukpenning enligt AFL beskattas, bör enhgt kammarrätten AGS-försäkringen i sin helhet bedömas som pensionsför-


 


Prop. 1974 r90                                                                        11

säkring. Premierna blir då avdragsgilla utan begränsning. Då bortfaller dels problemet att redovisa premierna som inkomst, dels den orättvisa som skulle ligga i möjligheten för AGS-förmånstagare att i högre grad än andra skattskyldiga utnyttja schablonavdraget för försäkringspremier. Enligt kammarrätten är det därför inle ändamålsenligt att frågan huruvida avtalsgruppsjukförsäkring skall anses som K-försäkring eller P-försäkring skall vara beroende av om anmälan gjorts till försäkrings­givaren eller ej.

Även andra remissinstanser tar upp frågan om betydelsen av anmälan hos försäkringsanstalten för avgörandet om försäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst eller inte. Bl. a. livförsäkringsskattekommit­tén, som inledningsvis anför att principieUa skäl talar för att inte medge den begärda skattefriheten för förmån av fri ÄGS-premie, framhåller att praktiska skäl emellertid talar mot att beskatta förmånen. Om AGS-för­säkringen utformats som P-försäkring skulle dessa praktiska problem inte uppkomma. Ä andra sidan blir konsekvensen den att utgående pensioner och sjukpenningförmåner beskattas. En sådan ordning synes kommittén överensstämma med försäkringens karaktär av tjänsleförmån. Nuvarande bestämmelser i KL medger emellertid att ÄGS inte skall anses ha tagits i samband med tjänst. Kommittén påpekar att det ligger inom ramen för kommitténs arbete att undersöka om denna regel bör ändras eUer kompletteras. Med hänsyn till att kommittén ännu inte är beredd att ta ställning till frågan om sambandet mellan försäkringsförmåner och tjänsteförhållandena och eftersom arbetsgivarens premie är oförändrad i förhållande tUl lönesumman viU kommittén emellertid inte motsätta sig skattefrihet i enlighet med SAFrs och LOrs gemensamma framställning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarar sig inte ha något att erinra mot att framställningen bifalles bl. a. med hänsyn tUl att livförsäkringsskattekommittén enligt sitt yttrande i detta ärende kommer att uppmärksamma frågan om beskattning av dessa tjänsteförmåner. Enligt riksförbundet borde AGS ha utformats som P-försäkring. Vid remissbehandlingen av den tidigare framställningen från SAF-LO ville riksförbundet och flera andra remissinstanser inte motsätta sig att AGS behandlades som K-försäkring som ett provisorium i avvaktan på sjukpenningförsäkringens ställning i skattehänseende. 1 och med att sjukpenningen utgör skattepliktig inkomst stärks emellertid i och för sig önskemålet om en konsekvent behandling av tjänsteförmåner. Förbundet påpekar vidare att den åberopade förenklingsaspekten inte kan anses utgöra tillräckligt skäl för den begärda skattefriheten. En arbetstagare skulle enligt förbundet t. ex. såsom intäkt kunna påföras ett mot lönen proportionellt belopp utgörande värdet av försäkringsförmånen. Efter­som ÄGS nu utformats som K-försäkring, bör enligt riksförbundet de begärda skatteförmånerna av rättviseskäl även komma andra inkomst-tagarkategorier än LO-medlemmar tillgodo. I framställningen har visser­ligen förutsatts att andra kollektivavtalsbundna löntagargrupper skulle kunna behandlas på likartat sätt. Riksförbundet vill emellertid för sin del hävda att om en skattelättnad skall göras permanent på detta område, densamma borde få generell karaktär och gälla alla kategorier skattskyl­diga.  Det är under hänvisning till dessa synpunkter och med särskilt


 


Prop. 1974 r90                                                                        12

beaktande av angelägenheten att AGS i sin nya utformning kommer till stånd och då — som tidigare angetts — livförsäkringsskattekommittén kommer att uppmärksamma frågan om beskattning av dylik tjänsteför­mån riksförbundet inte har något att erinra mot bifall till framställ­ningen.

TCO har för sin del inget att erinra mot förslagen i framställningen. Från rent principiell synpunkt är dock TCO tveksam till att skattebefriel­se skaU kunna utgå på delar av ersättning vid sjukdom. TCO finner dock att om sådan skattebefrielse införs i skattelagstiftningen, befrielse rimligen skall gälla även på belopp över 7,5 gånger basbeloppet under förutsättning att den totala ersättningen inte ger högre ersättning för inkomstbortfallet än 95 % efter skatt. Även SACO, som i princip tillstyrker framställningen, delar uppfattningen att skattefriheten inte bör begränsas inom ramen för 7,5 gånger basbeloppet. Framställningen tar enbart sikte på ett visst, speciellt avtal, nämligen den nya ÄGS. Bestämmelserna bör i stället utformas så, att de täcker avtalets skallerältsligt relevanta grunder. Begränsningen i ÄGS till 7,5 gånger basbeloppet har enligt SACO ingen sådan skatterättslig relevans. Den höjning av utgående förmåner, som ett AGS-system utan begränsning liU 7,5 gånger basbeloppet skulle ge i förhållande till LO—SAFrs AGS, är försumbar liksom också den kostnadsökning som ett borttagande av begränsningen skulle åsamka arbetsgivaren. 1 varje fall är det föreslagna taket vid 7,5 gånger basbeloppet så lågt satt, att en väsentlig höjning av det inte kan inge några skatterättsliga betänkligheter i förhållande till vad själva principlösningen — skattefrihet över huvud taget — kan ge upphov till. SACO föreslår således att skattefriheten utsträcks till förmåner grundade på bortfall även utanför ramen för 7,5 gånger basbeloppet.

Departementschefen

Pensionsförsäkringar (P-försäkringar) och kapitalförsäkringar (K-för-säkringar) behandlas olika i skattehänseende. Premier för P-försäkringar är avdragsgilla och utfallande belopp skattepliktiga. För K-försäkringar är förhållandet i princip det motsatta. Avdrag för premiekostnader för K-försäkringar medges dock inom ramen för det s. k. försäkringsavdraget, som är högst 250 kr. för ogift och högst 500 kr. tillsammans för makar.

Sjukförsäkring, som tecknats i samband med tjänst eller är invalid­pensionsförsäkring, behandlas i skattehänseende som P-försäkring. Andra former av sjukförsäkring behandlas som K-försäkring.

Företagare, som betalar försäkringspremie till förmån för anställd, har rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för premien som för omkostnad i rörelsen. Avser premien P-försäkring, behöver den anställde inte ta upp belopp som motsvarar premien till beskattning. Denna ordning har tillkommit av praktiska skäl. Den anställde har nämligen i princip rätt till avdrag för premien med ett belopp, som i stort sett motsvarar förmånens värde. Är försäkringen däremot en K-försäkring, skall premien beskattas  hos  den   anställde.   Han   får  sedan  göra  avdrag  för belopp


 


Prop. 1974 r90                                                                        13

motsvarande premien i den mån del ryms inom ramen för försäkrings­avdraget. Enligt en särskild bestämmelse i kommunalskattelagen (1928:370), KL, är dock förmån av fri gruppsjukförsäkring och av fri grupplivförsäkring i viss utsträckning undantagen från beskattning. Så är fallet beträffande fri gruppsjukförsäkring enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer (AGS) om den dagersättning som kan utgå till arbetstagare i högsta sjukpenning­klassen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, uppgår till högst 10 kr. per dag under tid då sjukpenning utgår enligt lagen och till högst 13 kr. per dag under tid då förtidspension kan utgå enligt samma lag. Förmån av fri grupplivförsäkring beskattas inte, om den åtnjutits på grund av statlig eller kommunal tjänst och inte heller på grund av enskild tjänst under förutsättning att den är jämförbar med motsvarande statliga förmåner. Har förmånen åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gäller för statsanställd, tas förmånen upp till beskattning till den del den utgått efter dessa förmånligare grunder.

Skattefriheten för förmån av viss fri grupplivförsäkring infördes år 1963 (prop. 1963:120, BeU 1963:43, rskr 1963:294, SFS 1963:265) och motiverades främst av förenklingsskäl. Den dittillsvarande ordningen framstod som onödigt komplicerad och formell, särskilt sedan tjänste­grupplivförsäkringen utvidgats till att omfatta större delen av löntagarna. Motsvarande skattefrihet för förmåner av fri gruppsjukförsäkring tillkom år 1972 (prop. 1972:77, SkU 1972:27, rskr 1972:191, SFS 1972:254). Även då anfördes förenklingsskäl. 1 prop. 1972:77 (s. 24) framhölls emellertid att de förutsättningar som varit bestämmande för sådan tilläggsanordning till socialförsäkringen som AGS representerar kunde antas bli förändrade om man skuUe gå över till ett system med beskattade sjukpenningförmåner. Lösningen att AGS behandlades på samma sätt som K-försäkring och att arbetstagarna inte skulle beskattas för någon förmån av fri försäkring ansågs kunna accepteras såsom ett provisorium, som borde kunna omprövas för den händelse en omläggning av förmånernas beskattning skulle aktualiseras.

Den urspmngliga överenskommelsen om AGS för anställda arbetstagare träffades mellan SAF och LO den 22 juni 1971. AGS utformades som ett komplement till ÄFL i dess då gällande lydelse. Överenskommelsen innebar att vid långvarig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall kompensation skulle utgå ungefär upp till 93 % av arbets­inkomsten efter skatt. Hel dagersättning för anställd i högsta sjukpen­ningklass skulle utgöra 10 kr. under sjukpenningtid och 13 kr. under förtidspensionstid. Kostnaden skulle uppgå till 1,1 % av lönesumman för den kategori av arbetstagare som omfattas av överenskommelsen. Någon anmälan till försäkringsanstalten om att försäkringen tagits i samband med tjänst har inte skett. Som följd härav behandlas försäkringen i skattehänseende som K-försäkring, dvs. utfallande belopp beskattas inte hos mottagaren. De enskilda arbetstagarna är på grund av nyssnämnda bestämmelser i KL befriade  från skyldighet att redovisa förmånen av


 


Prop. 1974r90                                                                         14

arbetsgivarens premiebetalning som intäkt.

Genoni beslut av statsmakterna år 1973 konstruerades sjukpenningför­säkringen om. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen höjdes till 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten och den övre gränsen för sjukpenninggrundande inkomst till ett belopp motsvarande 7,5 basbe­lopp. 1 samband härmed gjordes sjukpenningen skattepliktig (prop. 1972r49, SkU 1973:30, rskr 1973:199, SFS 1973:434).

Med anledning av ändringen av den allmänna sjukförsäkringen och slopandet av skyldigheten för löntagare att erlägga folkpensionsavgift (prop. 1973:144, SfU 1973:28, rskr 1973:339, SFS 1973:908) träffade SÄF och LO överenskommelse om en anpassning av AGS. Anpassningen gäUer från ingången av år 1974. Överenskommelsen innebär en omför­delning av ersättningarna mellan sjukpenningtid och förtidspensionstid. Ersättningen i samtliga inkomstlägen är bestämd till 3 kr. per dag under sjukpenningtid. Under förtidspensionstid erhåller den försäkrade månads­ersättning med belopp enligt en tabell, som finns intagen i förhandlings­protokollet. Ersättningen beräknas med utgångspunkt i den sjukpenning­grundande inkomst som låg till grund för sjukpenningens storlek vid insjuknandetillfället till den del inkomsten förvärvats i anställningar som omfattas av försäkringsavtal om AGS. Tabellen är fogad som bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende. Kostnaden för den nya överenskom­melsen beräknas även i fortsättningen uppgå till 1,1 % av den totala lönesumman för arbetstagare som omfattas av överenskommelsen. Den nya överenskommelsen innebär således inte någon ändring av totala åtagandet.

SÄF och LO har begärt att förmånen av fri ÄGS även efter den nya överenskommelsen skall få samma ställning i skattehänseende som hittills. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt framställningen. Åtskilliga instanser anser dock att AGS bör behandlas som P-försäkring.

För egen del vill jag framhålla följande.

I prop. 1973:46 (s. 104) uttalade chefen för socialdepartementet att den obligatoriska sjukförsäkringen borde vara den grund för med­borgarnas skydd under sjukdom, efter vilken kompletterande hjälpför-måner borde anpassas, samtidigt som den försäkrade inte genom sjukförmånerna borde få en bättre ekonomi än dä han är frisk. Av samhällsekonomiska skäl får det anses motiverat med viss självrisk för det sammanlagda försäkringsskyddet vid sjukdom. Denna självrisk borde inte sättas högre än som är nödvändigt och i första hand ta sikte på de mer kortvariga sjukdomsfallen. Eftersom sjukpenningen från den allmänna försäkringen i dess nya utformning skulle ge så hög kompensationsnivå som 90 %, kunde inte nägon anledning föreligga att kompletterande sjukersättning skulle utgå vid korttidssjukdom. Kompletterande ersätt­ningar borde endast medges efter en karenstid av minst 30 dagar. En riktpunkt för kompensationsnivån i dessa fall borde vara att komplette­ringsförmåner och sjukpenning inte tillsammans ger högre ersättning för inkomstbortfallet än omkring 95 %, varvid, om kompletteringsför­månerna  är skattefria,  hänsyn givetvis måste tas tUl detta. Chefen för


 


Prop. 1974 r90                                                                        15

socialdepartementet, som förutsatte att de förordade riktlinjerna skulle beaktas av arbetsmarknadens parter vid införande av nya sjukförmåner, påpekade att även med dessa begränsningar skuUe det komma att finnas utrymme att träffa avtal om kompletterande anordningar av den typ som t. ex. AGS-försäkringen representerar.

Såväl sjukpenning som förtidspension är att betrakta som ersättning för arbetsinkomst som går förlorad genom sjukdom eller invaliditet. Arbetsinkomst är skattepliktig inkomst. En principiellt riktig linje är således — i likhet med vad som också på sistone skett i fråga om sjukpenningen - att betrakta utfallande belopp som skattepliktig inkomst.

1 prop. 1973r49 (s. 52) uttalade jag att bl. a. praktiska skäl talade för att den nuvarande skattefriheten skulle behållas för AGS-förmåner och ersättning som faller ut på grund av AGS. Genom att den maximala kompensationsnivån för försäkring i princip avses ligga vid 95 % av inkomstbortfallet, skulle AGS-belopp som utgår under sjukpenningtid komma att bli förhållandevis små. Jag fann därför inte anledning att då lägga fram förslag om ändrade skatteregler i detta hänseende. 1 den mån justeringar av de nuvarande bestämmelserna borde ske som en följd av eventuella ändringar i AGS-avtalet skulle detta tas upp i annat samman­hang.

Den nya överenskommelsen mellan SAF och LO innebär som framgått av det föregående en väsentlig omfördelning av ersättningarna mellan sjukpenningtid och förtidspensionstid i gruppsjukförsäkringen. En­ligt nuvarande regler är skattefriheten för förmån av fri avtalsgruppsjuk­försäkring knuten till vissa högsta ersättningar vid sjukdom och förtids­pension. Genom omfördelningen överstiger ersättningarna vid förtids­pensioner de i KL angivna ersättningsbeloppen. En omprövning av AGS-förmånens behandling i beskattningshänseende är därför påkallad.

Såväl den nu aktuella gruppsjukförsäkringen som tjänstegruppliv­försäkringen bygger var för sig ut det sociala trygghetssystemet på ett angeläget sätt. Detta samband mellan de båda försäkringsformerna kan enligt min mening alltjämt motivera en hkartad behandling i skatte­hänseende av förmånerna av fria sädana försäkringar. Ätt den nya överenskommelsen mellan SÄF och LO innebär en väsentlig omför­delning av ersättningarna i ÄGS mellan sjukpenningtid och förtidspen­sionstid utgör i sig ingen anledning att frångå tidigare ställningstagande i frågan. Härför talar bl. a. den omständigheten att kostnaden för gruppsjukförsäkringen alltjämt skall uppgå till 1,1 % av lönesumman. En beskattning av premie för fri AGS hos arbetstagarna skulle f. ö. ofta bli rent formell, eftersom hela eller en stor del av premien i ett stort antal fall kan förutsättas rymmas inom försäkringsavdraget.

Den nya överenskommelsen mellan SÄF och LO innebär vidare att ersättningen vid såväl sjukdom som vid förtidspension tUlsammans med andra förmåner på grund av anställning och ersättning enligt ÄFL i stort ligger inom ramen för kompensationsnivån 95 % av inkomstbortfallet efter skatt beräknad på den del av inkomsten som högst uppgår till 7,5


 


Prop. 1974r90                                                                         16

basbelopp. Enligt min mening bör skattefriheten för förmån av fri avtalsgruppsjukförsäkring begränsas till att avse arbetstagare, som berörs av överenskommelsen och motsvarande kategorier. Har för någon grupp av anställda avtalats om gruppsjukförsäkring, som innefattar högre ersättningar än som kan utgå enligt den numera mellan SAF och LÖ träffade överenskommelsen, bör förmånerna av fri sådan försäkring i sin helhet tas upp som skattepliktig inkomst. Jag vill också i detta sammanhang understryka nödvändigheten av att de avtalade ersätt­ningarna på grund av försäkringen granskas vid förändring av skattebelast­ningen såväl på den statliga som den kommunala sidan. Den situationen får givetvis inte uppkomma att kompletteringsförmåner och ersättning enligt AFL tillsammans ger en högre kompensationsnivå än 95 %. Enligt min mening bör det ankomma på försäkringsinspektionen att övervaka att så inte kan bli fallet.

Vid sjukpenningtid kommer enligt överenskommelsen högsta ersätt­ning att utgöra 3 kr. för dag. Månadsersättning under förtidspensionstid har gjorts beroende av den vid insjuknandetillfället pensionsgrundande inkomsten med anledning av anställningar som omfattas av försäkrings­avtal om AGS. Enligt förhandlingsprotokollet är högsta månadsersätt­ningen 715 kr. Sådan ersättning skall utgå vid en sjukpenninggrundande årsinkomst av mellan 63 000 och 64 000 kr. Vid höjning av basbeloppet kan högsta sjukpenninggrundande årsinkomst komma att överstiga 64 000 kr. Överenskommelse om högre månadsersättning än 715 kr. kan då komma att träffas. Att som nu knyta skattefriheten för den fria förmånen till viss högsta ersättning under förtidspensionstid är därför inte möjligt. Organisationernas förslag att sätta gränsen till en högsta ersättning, som tillsammans med andra förmåner som beror av anställning och ersättning enligt AFL inte får överstiga 95 % av inkomstbortfallet efter skatt på inkomst inom 7,5 basbelopp, är en godtagbar princip. En regel med sådan innebörd torde emellertid vara svårtUlämpad för taxeringsmyndigheterna. Enligt min mening bör det få ankomma på riksskatteverket att efter samråd med försäkringsinspektionen och arbetsmarknadens huvudorganisationer för varje år fastställa de högsta ersättningar som får utgå på försäkringar av typen AGS utan att skattskyldighet inträder. Jag föreslår därför att förmån av fri gruppsjuk­försäkring skall vara skattefri för arbetstagaren, om den utgår enligt kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer under förut­sättning att ersättningen på grund av försäkringen kan utgå med högst de belopp riksskatteverket fastställt för beskattningsåret.

Flera remissinstanser anser att ersättningsbeloppen på grund av nu aktuell gruppsjukförsäkring borde bli föremål för beskattning. Härvid pekas bl. a. på att ett sådant förfarande skulle ligga i linje med vad som legat bakom den numera genomförda förändringen beträffande sjukpen­ningen. Jag anser emellertid att man i fråga om AGS kan godta ett avsteg från principen att utgående ersättningar med anledning av anställning skall bli föremål för beskattning. Såvitt avser sjukpenningtid kommer ersättning att utgå med förhållandevis små belopp och vid förtidspen-


 


Prop. 1974 r90                                                                        17

sionstid kommer, som jag tidigare anfört, kompensationsnivån 95 % av inkomstbortfallet efter skatt upp till en inkomst motsvarande 7,5 basbelopp alltid att vara en yttersta gräns. Denna begränsning jämte kompletteringsförmånens speciella natur utgör enligt min mening motiv för att utfallande belopp undantas från beskattning.

Hemställan

Under  åberopande  av det anförda hemställer jag att  Kungl.  Majrt föreslår riksdagen

att antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (I928r370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Agneta Heide


 


Prop. 1974r90

Bilaga

Mänadsersättning till försäkrad under förtidspensionstid med utgångspunkt i den sjukpenninggrundande inkomst som läg till grund för sjukpenningens storiek vid insjuknandetillfället.


Sjukpenninggrundande

 

årsinkomst (tkr.)

 

uppgår

men ej

till

till

11

11

12

12

13

13

14

14

15

15

16

16

17

17

18

18

19

19

20

20

21

21

22

22

23

23

24

24

25

25

26

26

27

27

28

28

29

29

30

30

31

31

32

32

33

33

34

34

35

35

36

36

37

37

38

38

39

39

40

40

41

41

42

42

43

43

44

44

45

45

46

46

47

47

48

48

49

49

50

50

51

51

52

52

53


Månadsersättning (kr.)

100 128 154 178 205 228 249 270 292 314 333 346 361 380 394 405 413 417 418 420 423 424 425 428 434 439 445 447 451 458 463 466 478 495 499 506 519 534 549 563 578 595 608


 


Prop. 1974r90                                                                            19

Månadsersättning (kr.)

625 638 652 663 674 681 687 693 700 708 715


 

Sjukpenninggrundande

 

årsinkomst (tkr.)

 

uppgår

men ej

till

till

53

54

54

55

55

56

56

57

57

58

58

59

59

60

60

61

61

62

62

63

63

64


 


GOTAB 74 7142 S    Stockholm 1974