Kungl. Majrts proposition nr 89 år 1974 Prop. 1974: 89

Nr 89

Kungl. Majrts proposition angående ändringar i valutalagstiftningen, m. m.; given den 29 mars 1974.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag ora vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhärata riksdagens yttrande över vad föredragande departeraents-chefen förordat.

CARL GUSTAF

G.E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att valutalagen ändras så all det blir forraellt raöjligt för riksbankens valutastyrelse att vid prövning av fråga ora tillstånd för svenska företag att göra direktinvesteringar uloralands beakta även industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Vidare föreslås att valutaslyrelsen utökas med fyra ledamöter vid prövning av ärenden om utlandsinvesteringar. Dessa ledaraöter, som skall utses av Kungl. Majrt, utgörs av två departeraentsrepresentanter och två företrädare för de anställdas organisationer. På yrkande av rainst tre av de ledamöter eller suppleanter sora deltagit i styrelsens beslut skall beslutet underställas riksbanksfullraäktiges prövning.

I propositionen begärs vidare riksdagens saratycke till förordnande ora fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975. För riksdagens yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämraelser om fortsalt gUtighet av valutaförordningen under samma tid.

Slutligen föreslås ändring i valutalagen och valulaförordningen innebärande att postverket kan, i stället för postbanken som den 1 juli 1974 går sararaan raed Sveriges Kreditbank tUl PK-banken, förordnas som valutabank.

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

1 Riksdagen 1974.1 saml Nr 89

1 §

Koraraer riket i krig, skola bestäramelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ träda i tillärapning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, sora börjar näst efter krigels slut, att bestäramelserna icke vidare skola tiUärapas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestäraraelserna alltjämt skola äga tUlärapning på gmnd av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av fullraäktige i riksbanken, förordna, alt näranda bestäraraelser skola till-lärapas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inora en raånad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inora två raånader från del underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före nästkoraraande riksdagssessions avslutande raeddelat förordnande av Konungen upphävas, i den raån bestämmelserna icke på grund av förordnande järalikt tredje stycket alltjärat skola gälla.

Då i andra fall än sora avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet äger, på fraraslällning av fullraäktige i riksbanken. Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket särat 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga lillärapning. Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensora 5 § 1) och 3) särat 9 § raå Konungen utan saratycke av riksdagen raeddela förordnande som nu sagts, ora riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet, avvaktas. Sådant förordnande skall inora en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en raånad från början av nästkoraraande session underställas riksdagen. Vad i andra

1 Senaste lydelse 1959 r 262.

Då i andra fall än sora avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för att med beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska strävanden nå det mål, sora fastställts för riksbankens penningpolitiska verksarahet, eller eljest raed hänsyn till rikets betalningsförhållanden raed utiandet äger, på fraraslällning av fullraäktige i riksbanken. Konungen raed riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga till-lärapning. Såviti angår 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § raå Konungen utan saratycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inora en raånad från början

Nuvarande lydelse stycket sägs ora påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tUlämpning i fall som nu avses.

Föreslagen lydelse av nästkoraraande session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs ora påföljden, därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två raånader godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall sora nu avses. Under tid, då bestäraraelse i 2 § första stycket eller 5 § eUer 9 § äger

tillärapning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen

tUlämpas. Då underställning av förordnande sker eller saratycke till förordnande

begäres, skola även de föreskrifter, sora Konungen i förordnandet med

stöd av bestäraraelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat

eller avser alt utfärda, föreläggas riksdagen.

2 §2 Konungen äger i förordnande, sora av honora meddelas, föreskrivar

2) alt utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, raot vederlag som bestärames i svenskt mynt, för-, värvas och föryttras allenast i den orafattning-och på de viUkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestäraraer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen raot kontant ersättning i svenskt raynt;

4) att svenska och utländska betalningsraedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd raå utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas å den, sora är bosatt i utiandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tUlstånd av riksbanken må införas till riket;

6) att över värdepapper, sora införes till riket eller sora här förvaras för den, sora är bosatt i utiandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare raån än Konungen eller, efter Konungens berayndigande, riksbanken bestäraraer;

7) att i annat hänseende än under 2)—-6) sägs ej raå över utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genora föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

Senaste lydelse 1973 r 294.

Riksbanken äger raeddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsraedel och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar; samt

c) bank eller annan tillstånd alt driva den rörelse med utländska betalningsraedel och utländska banktillgodohavanden, sora riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med raedel för reseändaraål.

Bank, sora erhållit tillstånd varora under a) sägs, benäranes i denna förordning valutabank.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd alt, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsraedel och utländska fordringar; samt

b) bank eller annan tillstånd alt driva den rörelse raed utiändska betalningsraedel och utiändska banktillgodohavanden, sora riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Den, som erhållit tillstånd varora under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank.

Prop. 1974: 89

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 29 mars 1974.

Närvarande: slatsrainistern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-VALLÉN.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensara beredning med statsrådets övriga ledaraöter fråga om ändringar i valutalagstiftningen, m. m., och anför.

1 Inledning

Tillstånd för svenska företag att göra direkta investeringar utomlands prövas av riksbanken, i den mån investeringarna faller under valuta-regleringen, vilket regelmässigt är fallet. För alt inte skapa utryrarae för en försärarad betalningsbalans införde Sverige år 1969 restriktioner för bl. a. direkta investeringar i utlandet. Tillstånd till överföring av kapital från Sverige lämnades i enlighet härraed bara då investeringen bedörades ha en exportfrärajande eller valulabesparande effekt eller avsåg land sora är huvudraottagare av svenskt bistånd. Restriktionerna består fortfarande men en uppmjukning i tillämpningen har genoraförts gradvis allteftersora betalningsbalansen förbättrats. Emellertid har vissa svagheter i den nuvarande valutalagstiftningen blivit alltmer fraraträdande i samband med tUlämpningen av densamma. Den ger sålunda inte tillräckligt stöd för beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter i tillståndsgivningen. Inte heller ger lagstiftningen utrymme för ett upprätthållande av en effektiv övervakning och kontroll av utlandsinvesteringarna, när betalningsbalansen är god. I syfte att närraare undersöka fömtsättningarna att korama tUl rätta med de angivna svagheterna i valutalagsliftningen har en översyn av denna gjorts i berörda delar. Inora industridepartementet har upprättats promeraorian (Ds I 1974r 2) Riktlinjer för prövning av tUlstånd för svenska direktinvesteringar uloralands. Proraeraorian har utarbetats i sararåd med den av industriministern den 22 mars 1973 tillsatta arbetsgmppen med uppgift att bereda frågor rörande multinationella företag.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av bankinspektionen, koraraerskollegiura. Näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholras, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län

Prop. 1974: 89 7

och vidare av fullmäktige i Sveriges riksbank. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen. Svenska företagares riksförbund. Svenska handelskararaarförbundet. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges akaderaikers centralorganisation (SACO), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Svenska bankföreningen. Svenska handelskararaarförbundet och Sveriges industriförbund har avgelt geraensamt yttrande, i det följande redovisat under beteckningen Svenska bankföreningen.

I skrivelse den 31 januari 1974 till finansdepartementet har fullraäktige i Sveriges riksbank — raed framhållande av alt förordnande ora valutareglering raeddelats för tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974

— heraställt om fortsalt valulareglering under tiden den 1 juli 1974—den
30 juni 1975 särat att Kungl. Majrt fraralägger förslag ora alt valuta
förordningen (1959 r 264) skall äga fortsatt giltighet till utgången av
juni 1975.

Över riksbanksfullraäktiges skrivelse har reraissyttranden avgetts av fullraäktige i riksgäldskonlorel. Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

I skrivelse den 13 raars 1974 tiU finansdeparteraenlet har poststyrelsen

— under åberopande av att postbanken, som f. n. innehar förordnande
som valutabank, den 1 juli 1974 går sararaan raed Sveriges Kreditbank
till PK-banken — hemställt att valutalagen och valutaförordningen änd
ras så att möjlighet föreligger att sora valutabank förordna postverket
i stället för postbanken.

Över poststyrelsens skrivelse har remissyttranden avgetts av bankinspektionen och riksbanksfullmäktige.

2 Nuvarande ordning

Valutalagen (1939r 350, ändrad senast 1973r 294) gäller fr. o. ra. den 1 juli 1959 t. v. Valutalagen är en fullraaktslag. Den ger sålunda Kurigl. Majrt befogenhet att under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering.

De närmare förutsättningarna för valutareglering anges i 1 §. Paragrafen innehåller i första och andra styckena regler för fall av krig och krigsfara. I tredje stycket finns bestäraraelser om valutareglering för andra fall. Där uppställs sora förutsättning för förordnande ora valutareglering att elt sådant förordnande bedöras erforderligt för att uppnå det raål, sora fastställts för riksbankens penningpolitiska verksarahet, eller eljest raed hänsyn lUl rikets belalningsförhållanden raed utlandet.

Förordnande ora valutareglering i andra fall än vid krig eller krigsfara raeddelas med riksdagens saratycke efter framställning av riks-

Prop. 1974: 89 8

banksfullmäktige. Ora riksdagens saratycke inte skulle kunna avvaktas utan synnerlig olägenhet, kan Kungl. Majrt eraellertid utan sådant saratycke interiraistiskt förordna om valutareglering i viss utsträckning.

När Kungl. Majrt begär riksdagens saratycke tUl förordnande ora valutareglering skall även de valutareglerande föreskrifter sora Kungl. Majrt avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen.

Huvudbestämmelserna om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i 2 § första stycket punkterna 1—8.

Sålunda kan föreskrivas att endast riksbanken och annan bank, sora riksbanken därtUl bemyndigar (valutabank), får driva handel med utländska sedlar och skiljeraynt, raed växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, sora innefattar rätt tUl betalning i utiändskt mynt (utiändska betalningsmedel och utiändska fordringar), liksom raed aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av någon som är bosalt i utiandet (punkt 1).

Vidare kan föreskrivas, all utländska betalningsmedel, utiändska fordringar och utiändska värdepapper endast i den omfattning och på de viUkor Kungl. Majrt eller — efter Kungl. Majrts bemyndigande — riksbanken bestämraer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt raynt (punkt 2). För att tUlgodose behovet av utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utiändska värdepapper kan införas föreskrift ora att sådana tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen raot kontant ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Bestämraelser kan även raeddelas ora alt svenska och utiändska betalningsraedel, fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får ulföras ur Sverige eller på annat sätt överföras till utiandet eller överlåtas på den som är bosatt i utlandet (punkt 4) och att sådana tUlgångar inte får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken (punkt 5). Dessutora kan föreskrivas att förfogande inte får ske över värdepapper, sora införs tUl Sverige eller sora förvaras här för uloralands bosatt person, eller över köpeskilling, sora influtit vid försäljning av sådana värdepapper, i vidare raån än Kungl. Majrt eller — efter Kungl. Majrts bemyndigande — riksbanken bestämmer (punkt 6).

Vidare kan helt allmänt förordnas, alt något förfogande i annat hänseende än förut nämnts över utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utländska värdepapper inte får ske utan tillstånd av riksbanken på annat sätt än genora föryttring till denna eller till valutabank (punkt 7).

Slutligen föreskrivs (punkt 8) all avgift sora bestäms med stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken. Genora förordnande som avses i punkterna 1—8 får inskränkning inte ske i riksbanken tillkoraraande befogenheter.

Utan hinder av sådana valutareglerande bestämmelser sora nu angetts

Prop. 1974: 89 9

kan riksbanken enligt 3 § raeddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att på villkor, som riksbanken bestämraer, driva den rörelse raed utländska betalningsraedel och utländska banktillgodohavanden som riksbanken finner behövlig för att tillhandagå allmänheten med medel för reseändaraål.

När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av elt valutareglerande förordnande, kan Kungl. Majrt enligt 5 § föreskriva skyldighet att förete handelsböcker järate därtill hörande handlingar (punkt 1) särat medge polismyndighet, riksbanken eller av denna förordnad tjänsteman rätt att öppna och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet (punkt 2). Kungl. Majrt kan även i övrigt raeddela de föreskrifter, sora behövs för att genomföra förordnandet och för alt hindra åtgärder vUka är ägnade att uppenbart motverka ändaraålet raed detta (punkt 3).

Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas inora riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen), sora består av sju ledaraöter. Fyra av ledamöterna och suppleanter för dem utses av Kungl. Majrt samt övriga ledamöter och suppleanter av riksbanksfullmäktige (6 a § första stycket). Valutastyrelsens beslut får överklagas hos riksbanksfullmäktige. Av fullmäktige utsedd ledaraot eller suppleant, sora deltagit i styrelsens beslut, kan fordra att beslutet underställs fullraäktige för prövning. Mot fullmäktiges beslut får talan ej föras (6 a § andra—fjärde styckena).

För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen, får enligt 9 § stadgas straff, högst fängelse i två år. Dessutom kan meddelas bestäraraelser ora förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, sora brottet avser, eller av vederlag för sådan egendora eller om utgivande av motsvarande värde.

Förordnande ora valulareglering enligt de fr. o. ra. den 1 juli 1959 gällande bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. ra. sararaa dag t. o. m. den 30 juni 1960. Därefter har getts förnyade förordnanden, senast för tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974. Sålunda har Kungl. Majrt genom kungörelse (1973r 295) om lillärapning av valutalagen — raed riksdagens saratycke och raed stöd av 1 § tredje stycket valutalagen — förordnat, att bestäraraelsema i 2 § första stycket 1, 2 och 4—-8, 5 § 1 och 3 särat 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna om herabudsskyldighet — 2 § första stycket 3 — och ora brevkontroll — 5 § 2 — omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Majrt meddelat med stöd av valutalagen, återfinns i valulaförordningen (1959r 264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats efler riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden t. o. ra. den 30 juni 1960 raen har, likaledes efter riksdagens hörande, tillagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1974 genora kungörelse (1973 r 296).

Prop. 1974: 89 10

Valutaförordningen innehåUer f. n. i stort sett följande. Efter en inledande bestämmelse i 1 §, vari ges vissa gmndläggande definitioner, finns i 2 § första stycket en föreskrift, sora lägger all växling mellan utländsk och svensk valuta under riksbankens kontroll. Förvärv av utländska betalningsraedel eller fordringar mot vederlag i svenskt raynt eller föryttring av sådana tUlgångar får ske endast från resp. till riksbanken eller genom dess förraedling. Från denna föreskrift raedges dock vissa undantag. Riksbanken kan sålunda enhgt 2 § andra stycket raeddela bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att för egen eller riksbankens räkning driva handel raed utländska betalningsraedel och utländska fordringar. Riksbanken får även ge postverket tUlstånd att driva den handel med utländska betalningsraedel sora fordras för verkets rörelse raed postanvisningar. Vidare kan riksbanken bevUja bank eller annan tillstånd att driva den rörelse raed utländska betalningsraedel och utländska banktillgodohavanden som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens tiUhandagående med medel för reseända-mål. Bank, sora enligt den först återgivna undantagsbestäraraelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet att driva valulahandel, kallas i förordningen, liksora i valutalagen, valutabank.

Riksbanken får enligt 3 § första stycket beslärama närmare, i vilken orafattning och på vilka villkor utländska betalningsraedel och utländska fordringar får förvärvas eller föryttras raot vederlag i svenskt raynt. I ett andra stycke i paragrafen sägs att, ora villkor är förenat raed föreskrift om att avgift skall utgå, riksbanken även får bestämraa att avgiften skall tillfalla riksbanken. Begränsning får enligt tredje stycket inte ske i orafallningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allraänheten av utländska betalningsraedel eller utländska fordringar, sora härrör från eller fordras för löpande betalning.

Efter den nu redovisade grundregeln ora valutahandelsraonopol följer i valutaförordningen tre olika avsnitt sora innehåller skilda förbud raot att Utan riksbankens tUlstånd vidta valutadisponerande åtgärder. Dessa förbud gäller nuraera väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar ges näraligen i ett följande avsnitt besläramelser ora vittgående undantag från de allraänna förbudsreglerna.

I det första av de tre nyssnäranda avsnitten ges ramen av förbud beträffande utströraningen ur landet av de värden sora berörs av valutaregleringen (4 och 5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud i fråga ora den ingående ströramen (6—8 §§). Dessa förbud beträffande utgående resp. ingående betalningsströraraar svarar i stor utsträckning raot varandra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens tUlstånd ut- eller införa andra betalningsmedel än växlar. Resande får eraellertid ul- eller införa resevaluta till belopp som riksbanken raedger. Utförselförbudel gäller utan inskränkning även värdepapper, under det all införselförbud beträffande värdepapper gäller endast i

Prop. 1974:89 11

den raån de inte införs genora översändande till riksbanken eller tUl valutabank.

I avsnittet rörande utgående betalningsströraraar ges, utöver förbud raot konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (s. k. valutainlänning) att verkställa betalning tUl eller till förraån för den sora är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande sätt föreskrivs i avsnittet rörande ingående betalningsströraraar principiellt förbud för valutainlänning att direkt eller genom annans förraedling ta eraot betalning från valutautlänning. Några närraare anvisningar om vad som avses med betalning lämnas inte. Vissa förfaranden anges eraellertid uttryckligen som förbjudna. Hit hör överförande av tillgodohavande här i riket till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel, värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till valutautlänning samt valutainlännings inbetalning på eller överföring till konto eller räkning sora förs i Sverige till förraån för valutautlänning. I avsnittet ora ingående betalningar finns vidare ett förbud för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautiänning, ora det inte är fråga om ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade villkor eller ora vidtagande av därraed jämförliga åtgärder.

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och 10 §§) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över innehav av utländska betalningsraedel och utländska banktillgodohavanden på sådant sätt, att hans innehav av dylika tUlgångar rainskas. Tillstånd fordras dock inte för förytlring till riksbanken eller till valutabank eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett raotsvarande förfogandeförbud gäller även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska fordringar än banktillgodohavanden liksora hans innehav av utländska värdepapper. För att hindra kringgående av valutaförordningens bestäraraelser har vidare föreskrivits att valutainlänning, som gentemot utlandet har rätt att kräva betalning eller sora genteraot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet, inte får raedge anstånd raed eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning annorledes än raed vanliga betalningsraedel, såvitt inte annat följer av handelsbmk. Valutainlänning får inte heller, i syfte att kringgå valutaförordningens bestäraraelser, till valutautlänning, raed vilken han har gemensarat ekonomiskt intresse, sälja eller av honora köpa varor till annat pris än det sora i allmänhet gäller eller i sådant syfte vidta andra liknande åtgärder.

Löpande betalningar har i allmänhet undantagils från valutareglering. 110 a § har angetts de betalningar av delta slag, sora kan ske ulan hinder av de tidigare återgivna förbudsreglerna. Sålunda får valutainlänning genora valutabank och på betalningsväg, sora anvisats av riksbanken, såväl verkställa som ta eraot löpande betalning i förhållande till valutautlänning. Med betalning genora valutabank järaställs därvid dels betalning

Prop. 1974: 89 12

genora avräkning i kontokurantförhållande, linder förutsättning att valutainlänningen är bokföringsskyldig och att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg iakttas, dels betalning raed postanvisning. Vidare undantas vissa direkta betalningar raellan valutainlänningar och valutautlänningar från valutaregleringen. Sålunda får valutainlänning i Sverige verkställa betalning tUl eller till förmån för valutautlänning för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige, och vidare i Sverige verkställa betalning till eller till förraån för valutautiänning sora gåva eller understöd till denne. Valutainlänning får dessutora under vistelse uloralands verkställa betalning till valutautiänning för uppehållskoslna-der uloralands och för inköp för personligt bruk. På raotsvarande sätt får valutainlänning under vistelse utomlands ta emot betalning från valutautlänning för arbetsprestation, sora betalningsraottagaren utfört utomlands. Vidare får valutainlänning ta emot betalning i Sverige från valutautiänning for dennes uppehållskoslnader här och för inköp, som kan antas vara avsedda för köparens personliga bmk.

I en särskild anvisning till 3 och 10 a §§ har närraare angetts vad sora' i valutaförordningen avses med löpande betalning. Hit hör exerapelvis norraala likvider vid export och iraport av varor och tjänster, oraköst-nader raed anledning därav, andra norraala betalningar i saraband raed näringsverksarahet, vissa försäkringsbelalningar, ränta och annan avkastning av kapitaltUlgång, norraala reseutgifler särat pensioner, understöd och liknande personliga betalningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att betalning i saraband med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan kapilalbetalning inte anses som löpande betalning. Riksbanken meddelar de närraare föreskrifter sora fordras för att besläraraa vad sora skall hänföras till löpande betalning.

Till de nu återgivna centrala bestäraraelserna har fogats en bestäraraelr se (13 §) ora möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller sig i Sverige, att deklarera bl. a. sina utländska betalningsraedel, fordringar och värdepapper särat sina tillgångar och skulder i utlandet. I ett sista avsnitt finns regler ora ansvar för överträdelse av valutaförordningens besläramelser (15—21 §§).

Sora förul nämnts består valutaslyrelsen av sju ledamöter och lika många suppleanter. Av de fyra ledamöter sora utses av Kungl. Majrt representerar en finansdeparteraenlet, en bankväsendet och två näringslivet i övrigt. Enligt regleraenlet för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoregleraentet) skall vice riksbankschefen, en fuUraäktig eller suppleant för fuUraäktig och en bankdirektör utses av riksbanksfullmäktige till ledaraöter i styrelsen. Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande och till vice ordförande skall fullmäktige förordna en av de övriga inora riksbanken utsedda ledaraöterna. Valutastyrelsen är beslutför när minst tre ledaraöter är närvarande. Ordföranden har utslagsröst

Prop. 1974: 89 13

(bankoregleraentet 13 § 2 raora.). Vid valutastyrelsens sararaanträden är suppleant närvarande endast vid ledaraots frånvaro.

I det föregående har bl. a. redovisats bestämraelser, enligt vilka riksbanken kan pröva svenska företags utlandsinvesteringar från penningpolitiska utgångspunkter. När det gäller raöjligheterna att pröva sådana investeringar från andra utgångspunkter, särskilt från. industri- och sysselsältningspolitiska utgångspunkter, begränsas raöjligheterna av de åtaganden som följer av Sveriges anslutning till OECD och den inom denna organisation antagna kapitalliberaliseringsstadgan.

Enligt denna stadga skall raedlerasstalerna sinsemellan avveckla restriktioner för kapitalrörelser "i den utsträckning sora är nödvändig för effektivt ekonoraiskl saraarbete". Sverige har, när stadgan infördes, utan reservation godtagit stadgans förpliktelse alt fritt raedge utgående direkta investeringar. För direkta investeringar raedges inte alt reservation görs i efterhand. Stadgan gér dock raöjligheter till vissa inskränkningar i detta liberaliseringsåtagande.

De undantagsbeslämraelser sora synes kunna ifrågakomma för en prövning av utlandsinvesteringarna också från industri- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter torde vara stadgans artikel 7 (b) och den andra s. k. anmärkningen rörande direkta investeringar.

Genora tillärapning av undanlagsklausulerna i artikel 7 i stadgan kan ett medierasland för kortare eller längre tid begränsa sina liberaliseringsförpliktelser. Sverige har sedan september 1969 begränsat sina förpliktelser genora åberopande av artikel 7 (c) avseende betalningsbalanssvårigheter. Artikeln lar direkt sikte på utvecklingen av en raed-lerasslats betalningsbalans och valutareserv. Artikel 7 (b) i stadgan medger däreraot upphävande av liberaliseringsåtagandena då dessa medför allvarliga ekonomiska och finansiella störningar i en medlemsstat. Klausulen bedöms inte kunna åberopas i förebyggande syfte och kan därför inte läggas till grund för hänsynstagande till förväntade industri- och sysselsättningspolitiska effekter av utlandsinvesteringar.

I s. k. anmärkningar preciseras bl. a. transaktioner och överföringar vilka ej behöver godlas trots att de orafattas av den allmänna fri-listningsbestäramelsen. För direkta investeringar, såväl utgående sora ingående, finns två sådana anraärkningar. En av dessa, den s.k. andra anraärkningen, anger att den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får åsidosättas, ora en enskild investering på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en utoraordentligt skadlig verkan på ett raedleraslands intressen. Ett. åberopande av denna anraärkning måste alltså knytas till enstaka investeringar av företrädesvis betydande omfattning, och OECD skall enhgl stadgan underrättas härom. Det får anses att denna anraärkning kan tillämpas på investeringar av större omfattning eller betydelse vid en prövning från industri- och sysselsättnings-pohtiska utgångspunkter. Någon raot denna bedöraning stridande ve-

Prop. 1974: 89 14

dertagen tolkning eller etablerad praxis i fråga ora anraärkningens användbarhet i konkreta fall föreligger inle.

Kapitalliberaliseringsstadgan läranar föga utryrarae för en prövning av utlandsinvesteringarna från utrikespolitiska utgångspunkter. Medierasstat är dock enligt stadgans artikel 3 inte förhindrad att vidta åtgärder för uppfyllande av förpliktelser rörande internationell fred och säkerhet.

3 Direkta investeringar utomlands 3.1. Promemorian

3.1.1 Inledning

I promeraorian framhålls att de svenska företagens investeringar utomlands ökat kraftigt under senare år. I följande två tabeller belyses denna utveckhng från olika utgångspunkter.

Tabell 1. Anställda och tillgångar i producerande dotterbolag i utlandet 1960,1965 och 1970

	Antal företag	Antal anställda
	1970	1960	1965	1970
Totalt	428	105 511	147 807	182 649
därav inom
EEC	145	48 645	69 309	83 016
EFTA	134	22 597	30 204	39 772
Nordamerika	31	12 368	14 638	12 328
U-länder	84	17 903	27 096	37 043
	Totala tillgångar, milj. kr.
	1960	1965	1970
Totalt	3 834	8 033	15 607
därav inom
EEC	1 593	3 822	7 465
EFTA	748	1405	3211
Nordamerika	813	1320	1804
U-länder	494	1069	2 285

Kallar lUI

Tabell 1 är hämtad från en undersökning gjord av Industriens Utredningsinstitut av den svenska industrins investeringar i utlandet och belyser utvecklingen i sysselsättning och bokfört kapitalvärde. EnUgt denna undersökning har antalet sysselsatta i svenska producerande dotterbolag utomlands under perioden 1965—1970 ökat med ca 35 000 till nära 183 000. De totala tillgångarna har samtidigt nästan fördubblats eller stigit från 8 tiU 15,6 miljarder kronor; Studien visar alt den svenska industrin mellan åren 1965 och 1970 expanderat snabbare i

Prop. 1974: 89 15

utlandet än i Sverige. Detta gäller vid en jämförelse både raed de ut-landsinvesterande koncernernas tillväxt i Sverige och raed hela den svenska industrins expansion. Under senare år har såväl investeringar som sysselsättning i utiandsägda svenska företag uppgått till ca 20 % av totala investeringar resp. totalt antal sysselsatta inom industrin i Sverige. Detta mnebär, att svensk industri är raer internationaliserad än flertalet andra länders.

Tabell 2. Tillstånd till direkta investeringar utomlands. MUj. kr.

	Investerin	gar i
	försäljnings-	övriga	totalt
	företag	företag
1967	137	740	877
68	113	560	673
69	249	1447	1696
70	196	897	1 093
71	372	883	1255
72	705	1270	1975
73	419	1085	1504

Anm. Försäljningsföretag r företag vilkas ändamål enbart är försäljning av svenska produkter utomlands, övriga företag r beloppsmässigt huvudsakligen utvinnings-, tillverknings- och sarmnansättningsföretag (produktionsföretag). Kallar riksbanken

F. n. prövas tillstånd angående direkta investeringar utomlands av riksbanken i den mån investermgarna faller under valutaregleringen, vilket regelmässigt är fallet. Ar 1969 införde Sverige av betalningsbalans-raässiga skäl restriktioner för bl. a. direkta investeringar i utlandet. Dessa innebar att tillstånd till överföring av kapital från Sverige läranades, när investeringen bedörades ha en exportfrärajande eller valulabesparande effekt eller avsåg land som är huvudmottagare av svenskt bistånd. I fråga ora gränsfall avseende andra länder eller då beloppet var stort kunde tillstånd lämnas på villkor att investeringen finansierades genom mmst femårig upplåning i utiandet. I februari 1972 upphävdes kravet på utlandsfinansiering. Fortsatt uppmjukning i tillärapningen har genoraförts gradvis allteftersom betalningsbalansen förbättrats. Tillståndsgivningen har därmed i det närmaste återförts till den liberala praxis sora Sverige jämlikt sina OECD-förpliktelser följde före åberopandet av undantagsreglerna år 1969.

Tendensen beträffande tiUståndsgivningen fraragår av tabell 2 sora bl. a. visar att en topp i fråga om beviljade tUlstånd inträffade under år 1969 och en ny år 1972 efter en viss nedgång åren 1970 och 1971. Under år 1973 sjönk tUlståndsgivningen åter.

Prop. 1974: 89 16

3.1.2 Skäl för en vidare bedömning av svenska direktinvesteringar utomlands

Produktionsfaktorernas ökade rörlighet över gränserna ger upphov till en snabbare ekonomisk tillväxt genora ett raer rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Svenska företags ökade internalionalisering och den därraed följande expansionen av företagens utlandsinvesteringar är elt led i denna utveckling.

Företagandets internationalisering raedför betydande fördelar för den svenska sarahällsekonorain. De svenska utiandsinvesteringarna har bidragit till en effektiv industristruktur i Sverige. Svenska företag har genora etableringar utomlands kunnat vidmakthålla sin internationella konkurrenskraft och därmed sin svenska exportförsäljning.

Ett företag söker av naturliga skäl fördela investeringar raellan Sverige och utlandet så att högsta raöjliga lönsarahet för företaget uppnås. Utlandsinvestermgarna kan emellertid behöva bedöraas också utifrån andra synpunkter än företagets egna. Ett företags utlandsetableringar kan ibland länkas raedföra sådana negativa effekter i Sverige på sysselsättning och produktionsstruktur — vid sidan av effekter på handels-ströramar och betalningsbalans — alt tveksamhet uppstår, ora investeringarnas sarahällsekonoraiska berättigande. Så t. ex. kan utlokalisering av ett företags forsknings- och utvecklingsarbete till annat land på sikt få negativa effekter inom Sverige raed avseende på industrins utveck-lingsraöjligheter och därraed på sysselsättningen. Ett annat fall är alt ett företag förlägger tillverkning till länder raed extrerat låga produktionskostnader i stället för att fortsätta att producera i Sverige mot något lägre lönsamhetskrav. Det bör därför finnas utrymme för att bedöma effektema i Sverige av utlandsinvesteringar på sysselsättningen, industristrukturen och den regionala balansen.

Oavsett ora raotsättningarna raellan en företagsekonoraisk och en sarahällsekonoraisk bedöraning av företagens planerade utlandsetableringar kan tänkas bli raer eller raindre frekventa är det uppenbart att de svenska utiandsinvesteringarna genora sin orafattning nuraera har sådana verkningar på den svenska sarahällsekonorain att det raåste finnas legala möjligheter alt pröva utlandsinvesleringama från de mest relevanta synpunkterna.

Valutareglering får enligt valutalagen i dess nuvarande lydelse upprätthållas då "så prövas erforderligt för uppnående av det raål, sora fastställts för riksbankens permingpolitiska verksarahet". Prövningen av enskilda valutaärenden är alltså f. n. i princip begränsad tUl de synpunkter sora uppbär valutaregleringen, dvs. till hänsynslagande till den förda penningpolitiken. Riksbanken har emellertid under rådande undantagsställning i förhållande till OECDrs kapilalliberaliseringsstadga ansett sig kunna tillämpa vissa sarahällsekonoraiska bedöraningsgmnder inora ra-

Prop. 1974: 89 17

raen för den penningpolitiska prövningen. Effekterna på sysselsättningen i Sverige har sålunda varit av betydelse vid bedöraningen av vissa projekt. Alt även företagen betraktat frågeställningen sora relevant fraragår av att de ibland särskilt tagit upp sysselsättningsaspekten i sina ansökningshandlingar till riksbanken.

Svagheten med valutalagsliftningen i dess nuvarande utformning är tvåfaldig. Dels ger den inte tillräckligt stöd för beaktande av industri-och sysselsättningspolitiska synpunkter i tillståndsärendena. Dels ger den inte utryrarae för ett upprätthållande av en effektiv övervakning och kontroll av utiandsinvesteringarna i tider då betalningsbalansen är god.

I den allraänna debatten har också efterlysts möjligheten att pröva utlandsinvesteringarna raed avseende på de anställdas anställnings- och arbetsvillkor och fackliga rättigheter i etableringsländerna. Krav har också fraraförls på att utrymme skall skapas för en utrikespolitisk bedömning av svenska företags etableringar utomlands. Därvid har särskilt den sydafrikanska apartheidpoliliken och den portugisiska kolonialpolitiken stått i förgrunden för uppmärksamheten.

3.1.3 Sveriges internationella åtaganden

Sveriges internalionella åtaganden begränsar möjligheterna att vidga bedöraningen vid prövning av de svenska utiandsinvesteringarna. De åtaganden sora här avses är de sora följer av Sveriges anslutning till OECD och den inora denna organisation antagna kapitalliberaliseringsstadgan.

3.1.4 Allmänna riktlinjer

Som framgår av det föregående behöver vissa ändringar göras i valutalagsliftningen. Ändringama bör ge underlag för en skärpt övervakning av mer betydande svenska investeringar uloralands i syfte att förebygga eventuellt negativa sarahällsekonoraiska effekter. Därvid bör vid sidan av de penningpolitiska aspekterna sysselsättning och industristruktur stå i förgmnden.

Det torde vara föga ändaraålsenligt att söka ulforraa detaljerade regler och kriterier för prövningen av tUlslåndsansökningar i valulaären-den från industri- och sysselsätlningspolitiska synpunkter. De nya kriterier sora behövs kan knappast göras mer preciserade än det nuvarande penningpolitiska kriteriet. Varje investeringsprojekt har sina särskilda karakteristika och innebörden av den sarahällsekonoraiska bedöraningen är svår alt generellt ange.

Den bredare samhällsekonoraiska bedömningen av investeringsprojekten kommer till helt övervägande del all avse etablering och utbyggnad

' En redogörelse för vissa delar av denna lämnas i promemorian men har också redovisats i propositionen under 2 Nuvarande ordning, vartill här hänvisas

2 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 89

Prop. 1974: 89 18

av produktion utomlands. Prövningens omfattning får bli beroende av ifrågavarande investerings storlek eller betydelse i övrigt för den svenska sarahällsekonorain. Även raindre kapitalkrävande investeringar uloralands, främst i forskning, kan i enstaka faU behöva prövas också från industripohtiska sarahällshänsyn. Antalet ärenden sora berörs av en utvidgad prövning raåste emellertid bli begränsat.

Den pågående debatten i Sverige och utomlands om de internationella investeringarnas fördelar resp. nackdelar illustrerar svårigheten att raed bestämdhet och i genereUa termer faststäUa dessa investeringars effekter på moderländerna. I detta sammanhang erinras i promemorian ora de skUjaktiga slutsatser som dragits beträffande utiandsinvestering-arnas effekter på sysselsättningsnivån. De olika uppfattningarna rörande verkningarna på exportutvecklingen från moderländerna till följd av etableringarna utomlands frarahålls också.

Enligt vad sora framhålls i proraeraorian är del lättare att särskilja för- och nackdelar vid de enskilda investeringstillfällena, men också här är det naturligtvis svårt att på förhand bedöma effekterna av etableringen.

Utgångspunkten vid prövningen av de direkta utlandsinvesteringarna bör vara alt den svenska industrins intemationella konkurrenskraft bör vidmakthållas och i största raöjliga ulslräckning förstärkas under beaktande av den svenska ekonoraiska politikens grundläggande raål, dvs. ekonomisk tillväxt och full sysselsättning med bibehållande av inre och yttre balans.

1 detta ligger att i ett tillståndsärende hänsyn raåste kunna tas till en utlandselablerings långsiktiga effekter på sysselsättning och industriell struktur. Det raåste vara en viktig uppgift för politiken att på detta oraråde därapa industrisysselsättningens minskning i Sverige och tUlgodose de regionalpolitiska strävandena.

Utlandsinvesteringarna bör inte raotverka de industripolitiska strävandena att skapa en i teknisk-ekonoraisk raening rationell produktionsstruktur i Sverige. Det är i åtskilliga fall motiverat att viss produktion successivt lokaliseras utomlands till följd av förändringar i produktions-och marknadsförhållandena, teknisk utvecklingsnivå etc. Elt väl differentierat inhemskt näringsliv är dock av vital betydelse för dynamiken och flexibiliteten i den långsiktiga industriella utvecklingen.

En annan central industripolitisk målsättning är att vidmakthålla och främja en hög teknologisk nivå i Sverige. Företagens förläggning av forsknings- och utvecklingsresurserna spelar härvid en framträdande roll. En omfattande lokalisering av svenska förelags forskning och industriella utvecklingsarbete utomlands kan på sikt också få, förutom direkta konsekvenser i form av lägre innovationstakt och mindre snabb teknisk utveckling i de kvarvarande delarna av företagen, indirekta konsekvenser på det allraänna forskningskliraatet inora landet, exerapelvis genora utflyttnmg av forskare och annan välutbUdad arbetskraft.

Prop. 1974: 89 19

Även utvecklingen efter det att tillstånd till direkt investering lämnats raåste beaktas. Det är ur sarahällsekonoraisk synvinkel angeläget att avkastningen på svenskt kapital sora investerats i utlandet i möjligaste raån förs hera. Till frärajaride härav förknippas sedan slutet av 1940-talet tillstånden i övervägande antalet fall med en föreskrift om att kvarhållande av vinstmedel i de utiändska dotterbolagen utöver skälig fondering inte får ske. Att skapa rimlig säkerhet för att tUlfredsställande ålerflöden verkligen koraraer till stånd förblir en väsentlig uppgift.

I promeraorian anförs att det i den allraänna debatten, särskilt från arbelstagarhåll, fraraförls önskemål om att svenska företag inte skall till-låtas investera i utlandet under annan förutsättning än att det finns garantier för alt de i sin verksamhet uloralands respekterar fackliga rättigheter och erbjuder arbetstagarna godtagbara villkor.

I det sammanhanget erinras i promemorian ora del arbete som pågår inom ILO raed sikte på alt fastställa principer och riktlinjer för företagens handlande från sociala och arbetsraarknadspolitiska utgångspunkter. Sverige raedverkar aktivi i ansträngningarna att nå frara till en godtagbar internationell standard på orarådet.

När del gäller svenska förelags investeringar i fräraraande länder finns det eraellertid fraraför allt anledning att peka på de raöjligheter sora ligger i en politik sora ger löntagarna och deras organisationer ökad insyn i förelagen och tillfälle alt i olika företagsorgan utöva inflytande på den verksarahet som företagen bedriver genom sina dotterbolag i andra länder. Den politiken koraraer vartefter att bli ett allt viktigare inslag i en social kontroll över företagens investeringsverksarahet.

Utöver en social kontroll av detta slag har i den allraänna debatten också diskuterats en annan typ av kontroll sora skulle ge regeringen raöjligheter att på politiska grunder generellt förbjuda svenska investeringar i vissa länder, där förtryck råder eller där den härskande regimen annars bedriver en politik som enligt svenska värderingar är djupt motbjudande. SärskUt den sydafrikanska apartheidpolitiken och den portugisiska kolonialpolitiken har stått i förgrunden i den debatten.

Frågan ora forraellt investeringsförbud i vissa länder raåste bedöraas raot bakgrunden av Sveriges internationella åtaganden. Sverige har inte tidigare raot någon stat ensidigt vidtagit åtgärder av delta slag. När del gäller internationella ekonoraiska sanktioner har Sverige traditioneUt hävdat uppfattningen alt beslut ora sanktioner hör hemma i FNrs säkerhetsråd. Den uppfattningen har grundats på starka skäl. Först genom beslut i säkerhetsrådet kan — på grund av regeln ora de fera perraanenta raedlemmarnas vetorätt — skapas garantier för att sanktionerna grundas på en enhällig uppfattning bland stater tillhörande olika politiska grupperingar. Della är i sin tur en förutsättning för all sanktionerna skall bli effektiva.

Prop. 1974: 89 20

Sveriges ståndpunkt i sanklionsfrågan har kommit till ullryck i inhemsk lagstiftning. De svenska bestäraraelserna i ämnet — sora återfinns i lagen (1971r 176) ora vissa internationella sanktioner (den s.k. sanktionslagen) — bygger på tanken att vi bör raedverka i sanktioner endast när del förehgger beslut eller rekomraendation av säkerhetsrådet. Sanktionslagen ger regeringen behörighet att förordna ora lagens lill-lämpning i fråga om viss stat eller visst oraråde, i den raån det påkallas raed anledning av beslut sora fattats eller rekommendation som antagils av FNrs säkerhetsråd i överensstämraelse raed FNrs stadga. Förordnande ora sanklionslagens tillärapning har hittUls raeddelats i ett fall, nämligen i fråga ora Rhodesia (SFS 1971 r 177 och 178).

Även ora huvudlinjen i svensk sanktionspolitik raåste ligga fast, kan det eraellertid göras gällande att investeringar inom oraråden sora alltjärat är föreraål för kolonial exploatering utgör ett särfall. Svenska regeringen har, i likhet med en överväldigande majoritet av FNrs raedlerasstaler, vid raånga tUlfällen uttryckt sitt fördöraande av kolonialt förtryck och solidariserat sig raed befrielsesträvanden i kolonier. Som svar på en interpellation uttalade utrikesministern den 10 december 1973 i riksdagen, att svenska investeringar i Portugals kolonier inte var önskvärda med hänsyn till vikten av att det portugisiska kolonialväldet avvecklades. Han påpekade särskUt att privata företag inora dessa koloniala territorier har ett egenintresse av stabilitet, dvs. i realiteten elt bevarande av de koloniala förhållandena. Detta utgör också ett viktigt raotiv för kolonialraakten att uppmuntra utländska investeringar i kolonierna.

Några svenska ekonoraiska intressen torde eraellertid f. n. inte finnas i de portugisiska kolonierna i Afrika. Riksbankens register innehåller inte några anteckningar om svenska direkta investeringar i dessa oraråden och inte heller i Naraibia. Registren har i sin nuvarande förra förts sedan år 1955. Man torde därför våga dra slutsatsen att det under en period av nära 20 år inte har förekorarait några svenska direkta investeringar av betydelse vare sig i de portugisiska kolonierna i Afrika eher i Namibia. Såvitt kunnat utrönas föreligger inte heller f. n. några planer på investeringar i berörda områden som skulle kunna påverkas genom svensk lagstiftning.

ÅtskUliga faktorer kan antas bidra till att svenska företag inte är intresserade av att göra investeringar i de aktuella orarådena. Sådana investeringar lorde regelraässigt frarastå sora alltför riskfyllda. Men till detta kommer att den instäUning som regeringen har gett uttryck åt — raed starkt stöd från löntagarorganisationerna och den allraänna opinionen — måsle antas ha en kraftigt avhållande effekt.

Mot denna bakgmnd synes det inte påkaUat att nu införa ett formellt invesleringsförbud. Den fortsatta utvecklingen bör emellertid, framhåUs det i proraeraorian, följas raed stor vaksarahet. Någon tvekan kan inte råda om statsmakternas negativa inställning till investeringar

Prop. 1974: 89 21

i områden under kolonialt förtryck. Om utvecklingen mot förraodan skulle föranleda därtill, får frågan ora investeringsförbud aktualiseras på nytt.

För fullständighelens skull bör i detta sammanhang till sist även nämnas de möjligheter som Sverige har att i FN och andra internationella organ verka för politiska förändringar i koloniala områden. Det kan erinras ora att Sverige avser att anmäla sitt intresse för att bli invalt som medlera av säkerhetsrådet från den 1 januari 1975. Sora raedlera av rådet skulle Sverige känna ett särskUt ansvar alt följa den internationella utvecklingen i frågor sora rör de portugisiska kolonierna och Naraibia, och Sverige skulle få nya raöjligheter att ta initiativ till åtgärder som syftar till alt förverkliga principen om folkens självbe-stäraraanderätt i dessa oraråden. Det säger sig självt att vi bör utnyttja dessa möjligheter om de erbjuds oss.

3.1.5 Administrativt förfarande

Det bör ankoraraa på valutamyndigheten att med utgångspunkt från penningpolitiska, sysselsättningspolitiska och industripolitiska överväganden utforma del praktiska handhavandet av den vidgade tillståndsprövningen. Vissa frågor förtjänar dock här frarahållas.

Det är sålunda av vikt att ansökningshandlingama från företagen tillställs valutarayndigheten i så god tid sora raöjligt för att raöjhggöra en allsidig prövning av investeringsprojekten. Det är givetvis också väsentligt alt ansökningarna blir föreraål för en snabb och sraidig handläggning hos valutarayndigheten.

En förutsättning för att tillståndsprövningen skall motsvara de uppstäUda kraven är alt informationsunderlaget från företagen är tillräckligt allsidigt. Informationen bör inte bara begränsas till en statisk beskrivning av effekterna på "hemraaföretagen" på kort sikt utan också innefatta en bedöraning av utlandsinvesteringarnas effekter över ett längre tidsperspektiv. Företagen bör redovisa sin fraratida planering avseende exerapelvis ytterligare utiandsetableringar och raer långsiktiga prognoser för produktion, sysselsättning och export. Företagens planer för utvecklingen av verksamheten inora landet bör utgöra en viktig del av underlaget för ställningstagandet till den föreslagna utländska investeringen. En redovisning av här angivet slag förekommer för övrigt redan i viktigare invesleringsärenden.

Beträffande större investeringsprojekt kan redovisningen lämpligen kombineras raed valutarayndighetens direkta kontakter och sararåd raed ifrågavarande företag. I de enskilda ärendena är del av vikt alt de fackliga intressena och synpunkterna får korama till tals på lämpligt sätt. Löntagarnas representanter i företagen får förutsättas kunna framföra sina synpunkter på planerade investeringsprojekt i såväl förelagels styrelse sora i företagsnäranden. Ofta nog bör del ligga i företagsledning-

Prop. 1974: 89 22

ens eget intresse att kontakterna raed löntagarnas företrädare fungerar väl. En positiv bedöraning av en tilltänkt utlandsinvestering från fackligt håll bör i regel kunna underlätta och påskynda tillståndsprövningen.

Riksbankens beslutanderätt beträffande valutafrågor utövas av valutaslyrelsen. Denna består av sju ledaraöter och lika raånga supplean-teri.

En prövning av de svenska direklinvesteringarna utomlands också från industri- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter gör det lärapligt att utvidga valutaslyrelsen. Förutora bankväsende och näringsliv samt finansdeparteraenlet, som redan är representerade, bör de departement som svarar för arbetsmarknadspolitiken resp. industripolitiken särat de fackliga organisationerna vara företrädda. Valutastyrelsen bör därför vid prövningen av ansökningarna ora tillstånd lUl utlandsinvesteringar utökas raed förslagsvis fyra av Kungl. Majrts utsedda ledamöter jämte suppleanter. Kungl. Majrt kommer härigenom alt utse åtta ledamöter. Av dessa bör tre företräda närmast berörda departement, f. n. finans-, arbetsmarknads- och industridepartementen och två de anställdas organisationer. Tre bör hksom f. n. företräda bankväsende och näringsliv.

En utvidgning av valutastyrelsen vid prövning av utlandsinvesteringar niedför behov av ändringar i 6 a § valutalagen och 13 § 2 mom. bankoreglementet.

Bankofullraäktige bör liksora hittUls vara besvärs- och överprövningsinstans i fråga om valutastyrelsens beslut. De industripolitiska aspekterna på investeringsärendena bör i regel kunna bli tillfredsställande belysta på beredningsplanet liksom vid avgörandena i valutastyrelsen. Fullraäktige får förutsättas företräda insikter inte bara i penningpolitiska utan också i samhällsekonomiska frågor i allmänhet, varför utlandsinvesteringarna även på denna nivå kommer att kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt också från industri- och sysselsätlningspolitiska utgångspunkter.

Enligt 6 a § tredje stycket valutalagen äger av fullmäktige utsedd ledamot eller suppleant, som deltagit i styrelsens beslut, påfordra att beslutet underställs fullmäktige för prövning. Denna underställningsrält föreslås i promemorian utvidgad all gälla styrelsens samthga ledamöter. A andra sidan föreslås underställningsrällen skola begränsas genora att såsora fömtsättning för denna uppställs att rainst tre ledamöter förenar sig i yrkande ora underställning.

I enhghet raed vad sora förordals i del föregående föreslås valutalagen och bankoregleraentet ändrade på sätt sora framgår av de förslag, vilka sora bilaga 1 fogals vid denna proposition.

' En redogörelse för valutastyrelsens sammansättning m. m. finns i propositionen under 2 Nuvarande ordning, vartill här hänvisas.

Prop. 1974: 89 23

3.2. Remissyttrandena över promemorian

Det övervägande antalet remissinstanser är positiva till förslagets grundtanke att lagstiftningen bör möjliggöra en bedömning av betydari-de svenska direktinvesteringar utomlands även från vidare sarahällsekonoraiska aspekter än enbart penningpolitiska. Sysselsättnings- och industripolitiska synpunkter bör sålunda kunna beaktas vid en sådan bedömning. Flera remissinstanser anser det också vara en riklig utgångspunkt att bedöraningen sker raed sikte på att bevara eller förstärka vår industris internationella konkurrenskraft under beaktande av den svenska ekonomiska politikens mål. Bland reraissinstanser sora ger uttryck för dessa eller liknande tankegångar är industriverket, pris-och kartellnämnden, länsstyrelsen i Malmöhus län, majoriteten av fullmäktige i Sveriges riksbank, KF, LO och TCO. Positiva till förslaget i dess helhet eller i väsentliga delar är vidare kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län (raajoriteten) särat SACO.

Kommerskollegium frarahåller att Sverige tUlhör de länder sora i särskilt hög grad är beroende av sin utrikeshandel. Mot en befolkning, sorii uppskattningsvis utgör 0,2 % av världens, står en andel av världshandeln av drygt 2 %. Sveriges utrikeshandel har också fortsatt att öka i snabb takt under den senare delen av 1960-talet. Den ökning av antalet sysselsatta i svenska producerande dotterbolag utomlands, sora kunnat konstateras för åren 1965—1970, är visserligen mycket kraftig men ökningstakten ler sig i jämförelse med exportens utveckling under samma period inte särskilt anmärkningsvärd. Den årliga ökningen är i del ena faUet — antalet sysselsatta i producerande dotterbolag utomlands — mellan 4 och 5 % och i det andra fallet — exportvärdet — ca 11 %.

Den snabba utvecklingen av den svenska ekonomins utlandsberoende har skett inom ramen för en utrikesekonomisk politik, som tagit sig uttryck i Sveriges internationella åtaganden att undvika restriktioner på handelns och betalningarnas område liksom också när det gäller de direkta investeringarna. Till grund för besluten om dessa åtaganden har legat den uppfattningen, att öppenheten mot utländsk konkurrens gagnar den svenska ekonomins utveckling samt alt frihandel på det internationella planet ligger i Sveriges — liksora varje annat litet hög-industrialiserat lands — intresse. Kollegiet, sora delar della synsätt, konstaterar med tillfredsställelse, att promemorian har samma utgångspunkter.

Pris- och kartellnämnden framhåller att utlandsinvesteringar i många fall innebär en direkt utflyttning av verksamhet från Sverige till utiandet och kan påverka den inhemska konkurrenssituationen — antingen genom alt viss verksamhet helt upphör inom landet eller genora att oli-gopol- eller monopolsUuationer uppstår. Utlandsinvesteringar kan också leda till ökad import från länder med lägre kostnadsnivå och den

Prop. 1974: 89 24

svenska marknaden därigenora tillföras produkter, vars prisnivå understiger prisnivån för motsvarande produkter producerade inom landet.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner starka skäl att pröva utlandsinvesteringarna från bl. a. försörjnings- och sysselsätlningspolitiska synpunkter. Garantier bör också skapas för att inte någon genom investeringar i andra länder kringgår av Sverige gjorda internationella åtaganden på exerapelvis arbets- och sociallagstiflningens oraråde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att ingen allvarlig invändning kan resas raot tanken alt en prövning även från industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter bör kunna påkallas i valutaärenden. Det är snarare ägnat att förvåna all en sådan prövning inte ifrågasatts tidigare, så raycket mer som många svenska förelag är raedvetna om probleraen och — enligt vad som uppges i promemorian — själva tagit upp sysselsättningsaspekten i sina ansökningshandlingar tUl riksbanken.

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anför alt fullmäktige vid sin bedöraning av promemorians förslag utgått från grundsynen alt en tillfredsställande behandling av utiandsinvesteringarna rimligen måste innesluta beaktande av dessas samhäUsekonoraiska verkningar i moderlandet. Särskilt de svenska utgående direkta investeringarnas absolut och jämfört med det övervägande flertalet andra länder höga nivå — och därmed stora betydelse för ekonomins utveckling — påkallar enligt fullraäktiges raening ett hänsynstagande till sarahällsekonoraiska intressen. Sådana hänsynstaganden har under de senaste åren utvecklats till ett norraall inslag i valutarayndighetens prövning, särskilt när det gällt raera betydande utlandsinvesteringar, och har inte raött erinringar från de berörda företagen eller dessas organisationer under denna period. Möjligheten att kunna lägga sarahällsekonoraiska aspekter på utiandsinvesteringarna bör rimligen inte vara avhängig av kortsiktiga faktorer som förändringar i betalningsbalansen. All kunna upprätthålla den ökade allsidighelen i behandlingen av tillståndsärendena framstår alltså sora eftersträvansvärt. Därför vore det enligt fullraäktiges mening otiUfredsstäUande, om förfarandet tillätes förbli beroende av en extensiv tolkning av valutalagens hänvisning till de penningpolitiska målen och av tidsbegränsade åberopanden av en undantagsbestämmelse i OECDrs kapilalliberaliseringsstadga. Enligt fullmäktiges mening skapar de aktuella förslagen underlag för ett hänsynstagande till utlandsinvesteringarnas återverkningar på det svenska näringslivet även i normala lägen raed tUlfredsställande betalningsjämvikt.

KF betonar betydelsen av svenska företags internationalisering sett såväl ur företagsekonomiska som samhällsekonomiska aspekter. Den svenska industrin, kännetecknad av hög specialiseringsgrad och teknologisk kompetens samt begränsade avsättningsmöjligheter på heraraa-raarknaden, är för vidmakthållande av sin konkurrenskraft beroende av att förutsättningar finns för etablering utomlands. Utiandsinvesteringar-

Prop. 1974: 89 25

na har även positiva effekter på den inhemska industristrukturen och sysselsättningsläget.

Enligt LO:s uppfattning finns det ett behov av att pröva svenska direktinvesteringsprojekt i utlandet i avseenden utöver den valutamässiga eller penningpolitiska bedöraningen sora gäller valutautförselns förenlighet raed valutatillgången och betalningsbalansen. De ytterligare bedömningsgrunder som komraer i fråga gäller dels direktinvesteringarnas förenlighet raed den svenska ekonomins långsiktiga utvecklingsmål och vidare deras överensstämmelse (resp. brist på överensstämmelse), dels raed avtal och principer angående handel, produktion och ekonomiskt samarbete med andra länder, sora Sverige följer, dels med sociala framsteg i olika länder i den riktning fackföreningsrörelsen strävar i sitt samarbete. Den enskUda ansökan om direktinvestering i utlandet aktualiserar i regel inte några dramatiska effekter på ekonomin vare sig för värdlandet eller moderbolagets hemland. De långsiktiga samraantagna effekterna av många utlandsprojekt kan däremot bli betydande. Mot bakgrund av den stora omfattning som utlandsinvesteringar har fått krävs en övervakning och påverkan från samhällets sida. Prövningen av valutautförseln vid investeringstillfället kan därvid endast vara en av bitarna i ett sådant system för övervakning.

Internalionahseringen är en i raånga avseenden automatisk tendens, sora hänger saraman raed industriländernas tekniska utveckling inora tillverkning, samfärdsel och tjänstesektorn samt höjd produktivitet och konsumlionsnivå sora följd därav. De privata utländska direktinvesteringarna är dock inte en nödvändig eller självklar följd av det ökande örasesidiga beroendet mellan ländernas ekonomier. Internationaliseringen skulle kunna ledas av huvudsakligen nationellt verksamma företag, om man kan förutsätta planerade kapitalrörelser och en utvidgad handel med tillverkningsrättigheter, patent och diverse tjänster i fråga om marknadsföring och företagsledning. Sådana förutsättningar har dock inte skapats fullt ut. Hittills har de privata företagens egna utlandsetableringar i hög grad svarat för kapital- och tekniköverföringar mellan länderna.

LO frarahåller att svenska företag investerar uloralands i klart större orafattning än utländska förelag i Sverige. Trafiken av ut- och ingående direklinvesleringar i förhållande till utlandet är således inte syrametrisk. På kort sikt ger det förhållandet tillsammans med den tidvis starka nettoiramigralionen en stark inverkan på sysselsällningsbalansen. En påverkan i motsatt riktning finns också, nämligen så alt relativ arbetskraftsbrist kan påskynda utländska investeringsprojekt. Om trenden med specieUt starkt ökade investeringar i utlandet av svenska företag fortsätter, ställs riskerna för sysselsättningen, produktionsinriktningen och den regionala balansen för arbetstillfällena klart mer i förgrunden än tidigare.

TCO framhåller alt företagandels internalionalisering raedförl be-

Prop. 1974: 89 26

tydande fördelar för den svenska samhällsekonomin. Näringslivets utlandsengagemang har bidragit till framkomsten av en effektiv industristruktur och möjliggjort för Sverige alt kunna hävda sig i den internalionella konkurrensen. Mot bakgrund av den omfattning som internationaliseringen av det svenska näringslivet nått i dag med allt vad del innebär av problem och risker på olika områden, finner TCO det motiverat att vidga bedömningen utöver valutahänsynen i samband med beviljandet av tillstånd för kapitalexport.

Internationaliseringen kan under vissa förhållanden befaras komma att medföra risker för allvarliga störningar både vad gäller sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen i stort i Sverige. TCO ser därför raed tillfredsställelse att i proraemorian föreslås ändringar i valutalagsliftningen och i det administrativa förfarandet vid tillståndsprövningen beträffande kapitalexport för utlandsetableringar för all möjliggöra en bedömning även utifrån industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter.

Negativa tiU förslaget i dess helhet eller i väsentliga delar är främst vissa företrädare för näringslivet, däribland näringslivsorganisationerna. Allmänt negativa till förslaget är NO, Svensk induslriförening, SAF, Svenska bankföreningen. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges industriförbund, Svenska företagares riksförbund, Svenska sparbanksföreningen och SHIO. Även en minoritet av riksbanksfullmäktige (ledamöterna Hernelius och Nettelbrandt) liksora en minoritet inom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är negativa till förslaget.

NO frarahåller alt förslaget om en utvidgning av prövningen av svenska direktinvesteringar utomlands synes bygga bl. a. på antagandet att investeringar i Sverige är direkta alternativ till utlandsinvesteringar för företagen. Så torde enligt NO ofta inte vara fallet. Kan en investering på en utländsk marknad av något skäl inte genomföras, torde företaget i fråga ofta välja att rainska sin skuldsättning utomlands eller i hemlandet i stället för att öka investeringarna inom landet. Resultatet av vissa engelska undersökningar tyder på att så skulle vara fallet. Skulle raotsvarande förhållanden gälla även svenska företag, skulle det endast undantagsvis vara raöjligt att positivt påverka sysselsättningen i Sverige genom alt förhindra en direklinvestering.

Konsekvenserna av förslaget till utvidgad prövning av direktinvesteringar på förelagens benägenhet att la hem vinster från utländska dotterbolag behandlas inte närraare i promeraorian. Det torde eraellertid inte kunna bortses från att svenska koncerner raed dotterbolag uloralands kan bli mer benägna alt utnyttja legala möjligheter till skäliga fonderingar för att raed kvarhållna vinstmedel utomlands kunna finansiera en utbyggnad eller nyetablering vid ett utiändskt dotterbolag. Sådana konsekvenser av ett genomförande av förslaget skulle enligl NO kunna få negativa effekter från betalningsbalanssynpunkt och därmed

Prop. 1974: 89 27

raotverka ett av syftena med valutastyrelsens prövning av direktinvesteringar.

Ett genomförande av den i promemorian föreslagna utvidgade prövningen raedför enligt NO risker för negativa effekter för svenskt vidkommande. Svårigheten att bedöma effekterna av en viss direktinvestering kan tillsammans med avsaknaden av några kriterier för den avsedda prövningen leda till ökad osäkerhet om möjligheterna alt genomföra en viss investering. Härigenom kan svenska förelags planering försvåras och beslutsfattandet försenas. Redan detta förhåUande kan försämra svenska förelags konkurrensförmåga genteraot utiändska företag.

Ora den i proraeraorian föreslagna utvidgade prövningen av svenska direktinvesteringar utomlands leder till att vissa avsedda investeringar ej får genoraföras, medför detta naturligtvis ökade risker för att svensk-ägda företag kommer i ett försämrat konkurrensläge i förhållande till sina konkurrenter på världsmarknaden och därmed förlorar faktiska eller potentiella raarknader eller marknadsandelar till utländska företag. Härigenora skulle, framhåller NO, hinder för direktinvestering på sikt kunna leda till negativa effekter på sysselsättningen inom landet.

En minoritet inom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om det i nuläget verkligen behövs en beredskapslagstiftning av det slag som nu föreslås.

Svensk Industriförening anför att föreningen inle kan ansluta sig till den protektionism som promemorian andas. Vågar det svenska samhället inte låta sin industri med lönsarahelskriteriet sora riktmärke allokera sina resurser i internationell konkurrens, raåste detta bottna i tvivel på det svenska sarahällets attraktionskraft. Föreningen anser sig dock ännu inte ha anledning hysa tvivel i detta avseende. Oroande raed föreliggande lagförslag är eraellertid alt även vårt land, som länge tjänat som föredöme för världshandelns frihet och som e.xempel på det välstånd denna politik skapar, nu synes ryckas med av de protektionistiska strömningarna som uppträder litet varstans i världen. Om inte protektionism, varhelst den uppenbarar sig, effektivt bekämpas koraraer världshandelns volyra efter hand att rainska och snedbalans uppstå i de olika ländernas valutatillgångar. Allvarligast är dock att denna utveckling värst skulle drabba de sämst lottade, nämligen u-ländema. Föreningen avstyrker därför den föreslagna ändringen.

SAF anser det ytterst märkligt att ett förslag med så djupt gående verkningar fraraläggs utan några som helst utredningar eller analyser av förslagets konsekvenser och ulan att några förberedande kontakter tagits med utlandsinvesterade företag eller med näringslivets organisationer. Dessa har inte beretts tillfälle yttra sig innan förslaget slutgiltigt formulerats. Föreningen anför också exerapel på centrala frågor sora inte behandlats i promemorian.

De i promeraorian antydda motiven för lagstiftning, t. ex. utiands-

Prop. 1974: 89 28

investeringarnas omfattning, har inte under de senaste månaderna förändrats och kan inte heller förväntas göra det under återstoden av år 1974. I samband med att förslaget presenterades har regeringens företrädare uttryckligen framhåUit alt del saknas exerapel på missbmk av de svenska förelagens nuvarande frihet all investera i utiandet samt att regeringen inle heller förutser att för landet olämpliga investeringar i utiandet är aktuella. Förslagel har karakteriserats som en "bered-skapslagsliflning". Föreningen har därför svårt förslå regeringens raotiv att forcera ett antagande av lagförslaget i stället för att exempelvis lUlsälla en offentiig utredning med uppgift att snabbt framlägga elt allsidigt underlag för bedöraning av de svenska utlandsinvesteringarna och del eventuella behovet av lagstiftningsåtgärder.

SAF framhåller att den internalionella frihandeln och arbetsfördelningen utgör gmnden för den nuvarande svenska näringsstrukturen liksora för Sveriges intemationeUt sett höga välstånd. En internationell utveckling i protektionistisk riktning skulle följakthgen få raycket djupgående verkningar för näringsstrukturen och levnadsstandarden. Sverige är raer än de flesta länder beroende av sina företags export och utlandsetableringar.

Utbyggnaden av svensk export och svenska utiandsetableringar har gått hand i hand. I raycket betydande utsträckning har de utgjort varandras fömtsättningar. Utan tillgång till en större raarknad än enbart den svenska skulle en dorainerande del av den industri sora utgör ryggraden i den svenska ekonomin över huvud inle kunna existera och följaktligen inte heller kunna förse den svenska marknaden med sina produkter. De investeringar svenska företag gjort utomlands har varit nödvändiga för att bevara, förstärka eller skaffa nya marknader och förbättra företagens internationella konkurrenskraft.

Den i proraeraorian antydda föreställningen att svenska utlandsinvesteringar bidragit till en rainskad industriell sysselsättning i Sverige är enhgt SAF helt grundlös. Trots en snabb utbyggnad av de svenska industriföretagens utlandsverksamhet har de företag som bedriver produktion i utlandet saratidigt väsentligt kunnat öka sin sysselsättning även i Sverige under en period då sysselsättningen inom svensk industri som helhet har minskat.

Det föreslagna systemet för prövning av utlandsinvesteringar utgår från den lika grundlösa föreställningen att en offentlig myndighets vägran att ge tillstånd till enskilda investeringar i utlandet skulle kunna förbättra sysselsättningen i Sverige. Genoragående gäller att alternativet till planerade utländska investeringar av svenska företag inte är investering i Sverige utan investering i utiandet av konkurrerande utiändska företag. Produktion och sysselsättning i Sverige kan inte skyddas genom att hindra svenska företag att i utlandet etablera sådan verksamhet som av skilda skäl har bättre ekonomiska förutsättningar i ullandel än i Sve-

Prop. 1974: 89 29

rige. Konsekvensen av ett förbud för ett svenskt företag blir en försämrad internationell konkurrenskraft för det svenska företaget och därmed också rainskad export och rainskad sysselsättning i heralandet.

Proraeraorians förslag kommer, framhåller SAF, alt få ell flertal direkta och praktiskt avläsbara skadeverkningar utöver de sora sara-manhänger raed Sveriges situation inom ramen för den internationella frihandeln och arbetsfördelningen samt Sveriges neutralitetspolitik. Förslaget skulle fraraför allt gå ul över förelagens handlingsförraåga, be-slulsraässighet, handlingskraft och snabbhet. Svenska företag skulle få utomordentligt stora svårigheter att över huvud taget planera och genoraföra de affärstransaktioner sora krävs för investeringar sora är nödvändiga för att företagen skall kunna bevara eller stärka sin internationella konkurrenskraft på världsraarknaden.

Föreningen erinrar om all företagsledningarnas viktigaste och dorainerande uppgifi är att fatta de rätta investeringsbesluten vid rätt tidpunkt. Detta ställer utoraordentliga krav på bl. a. överblick, raarknads-kännedora, föralseende, omdörae, förhandlingsförraåga, beslulsmässig-het, handlingskraft och snabbhet i handläggmngen. Den företagsledare som gör misstag i de stora investeringsbesluten blir sällan långvarig på sin post. Han har ett direkt ansvar inför företagets styrelse. Överförs de avgörande besluten till elt utorastående statligt organ och ytterst till regeringen, ändras också de grundläggande förutsättningarna såväl för beslutsfattandet som för ansvarsfrågan. För att över huvud våga ingå förhandlmgar krävs ofta alt parterna skall kunna träffa ett avtal myckel snabbi efter en första inledande kontakt. Om planerna slipper ut, kan företaget förekoraraas i sin budgivning eller mötas av andra motåtgärder från konkurrenter och därigenom försättas i en sämre i stället för en bättre position än den ursprungliga.

Svenska bankföreningen delar uppfattningen att industri- och sysselsätlningspolitiska strävanden är viktiga inslag i den ekonomiska politiken. Sådana mål skall uppnås genora att den ekonomiska politiken utformas så alt den främjar investerings- och sysselsättningsutvecklingen i Sverige och inte genom valutarestriktioner. Valutaregleringens syfte är att uppnå valuta- och penningpolitiska mål och den får inte användas för att tUlgodose helt andra strävanden som den inte är lärapad för.

Genora lokal produktion skapas raöjlighet att snabbi fånga upp ändringar i kundernas värderingar och all snabbi anpassa produkterna efler nya krav. Anpassnmg till säkerhetsföreskrifter och andra offentliga regleringar sker ofta smidigast då produktion bedrivs på marknaden. Produktion i annat land är ofta nödvändig för alt komma över en tullmur eller för att undvika andra handelshinder. Även om tullar eller andra handelshinder vid ett visst tUlfälle inte är oöverkoraliga exporthinder, kan risken för införande av sådana åtgärder raotivera uppbyggnad av produktion i landet.

Prop. 1974: 89 30

Stora köpare av producentvaror sprider ofta — för att säkra sin försörjning av råvaror och insatsprodukler — sina inköp till företag i olika länder. Ett företag raed verksamhet i flera länder kan uppfylla detta kundkrav och just genom den internationella produktionen fräraja sin avsättning. Detta kundkrav behöver inle vara uttalat ulan följer även av sedvänja.

1 föreningens remissyttrande framhålls vidare att lokal produktion i vissa fall är ett politiskt krav från värdlandet såsora en fömtsättning för räll att exportera till landet. Delta krav reses ofta från u-länder men krav förekommer även från i-länder, åtminstone för vissa slags produkter. För företag som konkurrerar om offentlig upphandling kan produktionen i landet ofta vara en förutsättning för framgång. Statliga subventioner av lokal produktion gör det på vissa marknader omöjligt att konkurrera enbart genora export till landet i fråga.

Olika produktionsfaktorer kan föranleda utiändsk etablering. Brist på råvaror i det egna landet kan föranleda elt företag att engagera sig i råvamutvinning i annat land eUer förädlingsverksarahet i ett land raed bättre försörjningsraöjligheter beträffande sådana tillgångar.

Transportkostnader nödvändiggör ofta utländsk tillverkning. Särskilt gäller delta förädlade produkter sora är skryraraande eller tunga. Svensk export sker då av halvfabrikat och insatsvaror för sararaansättning och färdigtillverkning på avsältnhigsraarknaden.

Etablering i utlandet sker ofta genom köp av utländska företag. Sådana köp kan vara motiverade av de skäl som angivits i det föregående. De kan också raoliveras av nödvändigheten av att säkra raarknadsposi-lioner. Även företag som i Sverige räknas sora stora är ofta intemationeUt sett sraå. I branscher sora är utsatta för en snabb stmkturoravand-ling är det nödvändigt för svenska företag att själva aktivt kunna delta i fusionsprocessen för att inte bli ställda inför övermäktiga företagsgrupperingar. Förvärv av utiändska företag kan också behöva ske för att skaffa tillgång till för företagets utveckhng nödvändig know-how.

I ökad utsträckning sker intemationeU etablering i form av samarbetsprojekl (joint ventures). Sådana projekt kan vara värdefulla och nödvändiga av alla de olika skäl sora anförts i det föregående. Vid saraarbete med flera intressenter begränsas naturligen ell svenskt företags inflytande på val av etableringsort, därför alt hänsyn måste tas till andra parter.

Bankföreningen framhåller alt det anförda endast utgör exempel på skäl för internationell etablering. De visar att skälen kan vara att hänföra till myckel olika omständigheter och led i företagets produktions-och försäljningskedja. Ofta förehgger flera skäl samtidigi.

Det måste, anser bankföreningen, kraftigt frarahållas att svenska exportföretag inför en utiandsetablering inte kan grunda sina beslut på raer eller raindre enkla kalkyler ora ändrade kostnader, som vid ett

Prop. 1974: 89 31

statiskt betraktelsesätt kan kompenseras på olika sätt. Det utmärkande för dessa företag är alt de arbetar i en utsatt konkurrenssituation där allt större krav ställs på förmåga att hävda sig mot ofta raycket större företag från andra länder. Den internationella etableringen raåste bedömas med hänsyn till all en utebliven investering på en marknad inte bara kan raedföra en raerkostnad utan fraraför allt att den läranar ett vidgat handlingsutrymme åt företagels konkurrenter. På sikt kan konkurrenternas relativa fördelar härav få allvarliga konsekvenser för förelagets förmåga alt hävda sig såväl på den enskUda raarknaden sora på hela sUt avsätlningsoraråde, t. o. m. hemmamarknaden i Sverige.

Beslut ora utlandsinvestering sker i ett långt tidsperspektiv. Ofta är del enda alternativet till en utlandsinvestering att inte investera alls, vilket sålunda kan leda tUl både en utebliven exportökning och allraän försvagning av förelag. Ibland kan alternativet till utiandsetablering vara licensgivning till ett utiändskt företag. Ett sådant alternativ innebär dock regelraässigt särare styrraöjligheter än vid en direktinvestering. Möjligheterna att tillförsäkra sig avsättningsraöjligheter för i Sverige producerade insalsvaror hos en licenstagare är sämre än till ett utländskt dotterbolag. Effekterna blir även i det alternativet en försvagning.

Bankföreningen frarahåller alt i en raarknadshushållning är det för förelagens överlevnad och utveckling nödvändigt att beslutsfattandet är decentraliserat så alt företagen själva — sora generellt sett bäst känner förutsättningarna — får avgöra organisationen och inriktningen av sin verksarahet. För en trygg utveckling av företagen är raöjligheterna tUl långsiktig planering av väsentlig betydelse. Dessa raöjligheter förändras ständigt och förändringarna i marknadsbilden kan rubba förutsättningarna för uppgjorda planer. Temporära inskränkningar kan visserligen medföra allvarliga nackdelar raen torde i allraänhet inte medföra någon fundamental mbbning av planeringsförutsätlningarna för planering på lång sikt. Läget skulle däremot förändras väsentligt i negativ riktning genora den föreslagna lagstiftningen. En tillämpning av en sådan lagstiftning skulle utgöra inte endast ett temporärt hinder som bortfaller när hänsyn till betalningsbalansen ej längre kan åberopas. Hindret skulle fastmera kunnat bli definitivt. Ett företag måsle mycket ofta låta sin långtidsplanering omfatta skUda åtgärder under olika skeden långt in i framliden därvid varje åtgärd för sig kan ha stor ekonoraisk räckvidd. En direklinvestering i utlandet raåste kunna byggas in i en sådan planering, även ora investeringen enligt planen skall verkställas på ett sta-diura relativt långt in i fraratiden. Stoppas investeringen när detta sta-diura nåtts, kan orafattande arbete och betydande kostnader i tidigare stadier visa sig bortkastade, exerapelvis för raarknadsundersökningar, för förvärv av patent och know-how saml för etablering av agenturer och försäljningsbolag. En osäkerhet av detta slag beträffande möjligheterna att kunna fuUfölja uppgjorda investeringsplaner äventyrar ambitionsnivån och utvecklingsförmågan.

prop. 1974: 89 32

Den osäkerhet som nu nämnts påverkar inte enbart företaget självt utan även andra som företaget är beroende av, bl. a. kunder och leverantörer.

Bankföreningen understryker starkt betydelsen av att förelagen kan upprätthålla förtroende för sin förmåga att fullfölja investeringsplaner. Vid joint ventures är det nödvändigt att medkonlrahenter kan lita på de åtaganden ett svenskt företag gör. Stoppas ett avtalat projekt utiöses regelraässigt sanktionsmekanismer som innebär direkt kapitalförstöring för del svenska förelaget. Kan företaget exerapelvis inte delta vid utbyggnaden av en geraensara produktionsenhet hänvisas det till en raino-riletsroll sora kanske urspmngligen inte varit avsedd. Risken är också att saraverkan raed svenska företag aldrig aktualiseras utan att förbindelser raed konkurrenter byggs ut utan att svenska företag givits någon raöjlighet alt anraäla sitt intresse.

Ett intemationeUt verksarat företag har alltid flera länders myndigheler att ta hänsyn till. Stoppas en investering i ett land, kan därigenora företagets allraänna relationer tUl myndigheter och andra intressenter i det landet försäraras så att betydande skada drabbar företaget.

Svenska företagares riksförbund framhåller all svenska förelags utlandsinvesteringar sammantaget varit av utomordentligt stort värde för välståndsutvecklingen inkl. sysselsättningen här hemma. En av orsakema tUl att dessa utlandsinvesteringar gett dessa påtagligt goda resultat är att de kunnat göras vid från marknadssynpunkt lämphgt tiUfälle. Härvid har frånvaron av samhällelig prövning av investeringarnas ändamål varit ytterligt värdefull. Det nu framlagda förslaget till prövning av tillstånd för investeringar utomlands raåste raot denna bakgrund uppfattas som en negativ faktor i företagens planering.

Förslaget framstår för förbundet sora helt främmande och onödigt. Inga som helst exempel har lämnats på att några missförhållanden skulle föreligga. Det torde tvärtom ha kunnat konstateras alt de utlandsinvesteringar som gjorts från svenska företags sida skett och sker raed största omsorg om de anställda i företagen här hemma. Enligt förbundet går det inte all komma ifrån refleklionen att promemorian är ett nytt utslag av statsmakternas nyraerkantUistiska system, där åstundan all styra utvecklingen raot av politikerna beslärada raål tar över värdet av de fria raarknadskrafternas raöjligheter att påverka företagens utveckling på bästa möjliga sätt.

Ora förslaget genomförs, försvåras företagens möjligheter till en snabb och effektiv planering av sin utlandsverksamhet vilket i sig kan innebära motsatsen till vad som åsyftats i promemorian, nämligen minskad anställningstrygghet för medarbetarna i de inhemska företagen. Enligt förbundels uppfattning är systemet samtidigt otvivelaktigt ett incitament till en ökad "raygelpolitik", en politik sora i vart fall den rupp företagare sora förbundet representerar raed all kraft vänder sig eraot.

Prop. 1974: 89 33

Åtgärder för alt befria företagen från regleringar och pålagor skulle vara en effektiv väg att stiraulera expansion och nyföretagande här hemma och därmed också på ett naturligt sätt öka sysselsättningen. Lagstiftning i enlighet med proraeraorian kan befaras verka i raotsatt riktning.

Svenska sparbanksföreningen anser det angeläget att det svenska näringslivets raöjligheter att hävda sig i en ökande internationell konkurrens inte försvåras. De regleringar och restriktioner som i ohka avseenden raåste omgärda företagsamheten bör därför så långt som raöjligt följa internationella överenskoraraelser. Det är vidare angeläget att de regleringsinstmraent som kan komraa i fråga är strikt anpassade till konkreta regleringsområden. Industri- och sysselsättningspolitiska mål bör i huvudsak uppnås genora den allraänekonoraiska politiken. Valutaregleringens syfte är att underlätta uppnåendet av de valuta- och penningpolitiska mål samhället ställer upp. Dessa mål raåste givetvis fastställas raed beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska strävanden.

SHIO anser en fri internationell handel med fria internationeUa kapitalrörelser vara önskvärd. Eventuella speciella problem raed utiändska raullinalionella bolags verksarahet i Sverige berörs inte i proraemorian och kan därför ej få påverka den totala bedöraningen av de föreslagna ändringarna i valutalagstiftningen. SHIO kan därför inte dela den grundsyn sora ligger bakom promeraorian. De föreslagna striktare reglerna kan komma att raotverka de positiva effekter för den ekonomiska utvecklingen sora följer av en internationalisering av ekonomin och en vidgad intemationell arbetsfördelning.

När det gäUer skälen för den föreslagna ändringen i 1 § valutalagen och den närmare utforraningen av förslaget råder delade raeningar bland remissinstanserna.

Bankinspektionen frarahåller rent allraänt att det sakliga underlaget för promemorian är mycket knapphändigt. Detta gör de uppdragna riktlinjerna svårbedömbara. I detta sammanhang påpekar inspektionen att promemorian inte alls behandlar utländska företags investeringar i Sverige. Dessa aktualiserar särskUda problem av likartad natur. Inspektionen anför att den i sin verksamhet iakttagit hur utiändska företags etablering i Sverige kunnat innebära att sysselsättningsraöjligheter-na breddats eller tryggats i nedläggningshotade svenska företag.

Kommerskollegium berör de två föreslagna bedöraningsgrunderna i 1 § valulalagen mot bakgrund av Sveriges internationella åtagande i OECD. Kollegiet erinrar om att det land sora främst uppmärksararaat utlandsinvesteringarnas verkningar i olika avseenden för företagens eget heraland är Araerikas förenta stater. Enligt kollegiets uppfattning föreligger här ett oraråde, sora det är angeläget att få klarlagt. Det får anses vara en brist att promemorian inte redovisar något erfarenhets-

3 Riksdagen 1974.1 saml Nr 89

Prop. 1974: 89 34

material, således inte heller från vårt eget land. Den korta remisstiden har inte heller gjort det möjligt för kollegiet att få tillgång tUl något sådant systematiserat raaterial.

I själva verket torde inga delade raeningar råda om all svenska företags utlandsinvesteringar i norraalfallet har från allmänna synpunkter godtagbara motiv och effekter. Proraeraorian synes också utgå härifrån. Investeringar i försäljningsföretag förutsätts i princip bli godkända även från industripolitiska eller sysselsättningspolitiska utgångspunkter. Men även investeringar i produktionsföretag kan uppenbarligen vara ett led i förelagens ansträngningar att befästa sin position på sina utiandsraarknader. Det synes kollegiet täraligen uppenbart all företagen i flertalet fall anser sig ha varit tvingade av konkurrensskäl till det beslut sora ligger bakom ansökan om valutatillstånd för investering i produktionsförelag utomlands. Närhet till och därraed ökad kännedom om en utiandsraarknad, önskan att hindra en konkurrent att be-mäktiga sig raarknadsutryrarae genora ett företagsköp, strävan att lägga vissa transporttunga delar av produktionen nära konsuraentema, strävan att kringgå tariffära eller icke-tariffära handelshinder, strävan att få konttoU över tillgången till viktiga råvaror särat i vissa fall värdlandets krav på att exporten dit förenas raed produktion på platsen kan allt utgöra motiv i detta samraanhang.

Mot denna bakgmnd ter det sig svårt alt i lagtext formulera principerna för sådana avsteg, som kan motiveras av väsentiiga nationella intressen. Kollegiet kan inte finna att en så allmän formulering sora "industripolitiska strävanden" är tUlfredsställande. I proraeraorian har den närmare innebörden inte klargjorts. Det kan — i brist på precisering — bli en formulering som vid ohka tidpunkter kan ges mycket olika innebörd. Det enda exempel, sora ges, ger enligt kollegiets mening inte heller något stöd för den föreslagna lagändringen. Kollegiet syftar på den uttalade målsättningen att vidmakthålla och främja en hög teknologisk nivå i Sverige och det därraed förbundna önskeraålet att påverka företagens förläggning av sina forsknings- och utvecklingsresurser. Enligt kollegiets uppfattning kan det uttalade raålet inle nås genoni prövning av — eller avslag på — fraraslällning ora valutatillstånd. En sådan lokalisering kan sålunda enligt kollegiets raening i allraänhet inte förhindras genora en prövning av valulalillståndsärenden. Kollegiet finner det därför tveksarat att införa industripolitiska strävanden som bedöraningsgmnd i valutalagen, innan detta kriterium närraare klarlagts. Härvid är del enligt kollegiets uppfattning av vikt att järaväl de särskUda problem som samraanhänger med försörjningsberedskapen beaktas.

När del gäher det andra föreslagna kriteriet, "sysselsätlningspolitiska strävanden", är del enligl kollegiets uppfattning mycket svårt att bedöraa, vUka långsiktiga effekter på sysselsättningen i Sverige, som den

Prop. 1974: 89 35

ena eller den andra ullandsetableringen kan tänkas få. Promemorian ger inte heller på denna punkt någon vägledning sora gmndar sig på redovisade svenska eller utländska erfarenheter. 1 de flesta fall kan det vara naturligt att anta att effekten blir positiv. Upplagandet av produktion utomlands är i dessa fall ett led i företagets försvar av eller utbyggande av sina positioner på utlandsmarknaden i fråga, vUket är till fördel för moderföretagets fraratida konkurrenskraft. Kollegiet finner det emellertid uppenbart, att en utflyttning av svensk produktion i det konkreta fallet kan få negativa verkningar på sysselsätlnmgen i Sverige. Kollegiet pekar särskilt på de företagsetableringar utomlands som den svenska konfektionsindustrin vidtagit utifrån bedömning av det relativa löneläget i Sverige och i etableringslandet. Man kan även föreställa sig, att ett förelags planerade dispositioner i elt enskUl fall kan till den grad påverka sysselsättningen i Sverige att raan kan ha rätt att tala ora att väsentiiga nationella intressen berörs. Kollegiet finner det sålunda rimligt alt fömtse alt sysselsättningspolitiska strävanden kan läggas till grund för avsteg från Sveriges liberaliseringsåtagande i OECD. Kollegiet tUlstyrker därför, att denna bedömningsgrund beaktas vid avgöranden i valutatiUståndsärenden om direktuivestering utomlands.

NO anför att promeraorian inte anger vilka förutsältningar sora skall vara uppfyllda för att utiandsinvesteringar skall förhindras. Vad gäller effektema på forsknings- och utvecklingsarbete framhåller NO att, även om vissa direktinvesteringar avser förvärv av utiändska företag raed egen forsknings- och utvecklingsverksamhet och en del av svenska koncerners forskningsverksamhet därigenom kommer alt ske utomlands, forsknings- och utvecklingsarbetet i Sverige normalt inte torde rainska till följd av svenska direktinvesteringar. Erfarenhetema talar snarare för att internationella företag som övertar kontrollen över utländska företag kommer att vara benägna att integrera forskning och utveckling i dessa förelag raed sin raotsvarande verksarahet i heralandet. För sådana åtgärder talar bl. a. de slordriftsfördelar som finns att vinna på forsknings- och utvecklingsområdet. Några negativa effekter för forskningen i det investerande företagets hemland torde alltså inte uppstå.

Pris- och kartellnämnden frarahåller att det inle är möjligt alt generellt fastslå vilka effekter utlandsinvesteringar kan få på prisbildning och konkurrenssituation i Sverige. Men eftersom sådana effekter kan uppslå, finns det anledning att överväga på vUket sätt hänsyn härtill skall las vid prövning av svenska förelags direktinvesteringar utomlands. En bedömning av investeringarnas inverkan på konkurrensförhållanden torde kunna inrymraas i förslaget lUl ny forraulering av 1 § valulalagen. Huruvida möjligheter finns att, med hjälp av den nya formuleringen och den nya sararaansättning av valutaslyrelsen sora föreslås, även ta hänsyn tUl en aktuell investerings inverkan på prisbildningen

Prop. 1974: 89 36

undandrar sig f. n. närandens bedömning. Nämnden finner det angeläget all möjligheter finns alt la hänsyn även till effekter av detta slag.

Industriverket finner; på grund av Sveriges anslutning till OECDrs kapilalliberaliseringsstadga, att den föreslagna bedömningen från indu-stripoUtisk och sysselsättningspolitisk synpunkt raåste begränsas till investeringar, sora kan förväntas få myckel stor negativ betydelse för svensk ekonorai. Verket konstaterar att det av proraemorian fraragår att den vidgade bedöraningen av utlandsinvesteringar skall avse dels etablering och utbyggnad av produktion uloralands, dels lokalisering av svenska företags forsknings- och utvecklingsverksarahet uloralands.

Enligt verkels raening torde innovalionstakten och den tekniska utvecklingen i ett företag vara helt oberoende av ora företagets forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs inora raoderbolaget eller inora ett inheraskt eller utländskt dotterbolag. Om en utiändsk lokalisering av forsknings- och utvecklingsarbetet av någon anledning skulle medföra hinder för spridningen av denna verksamhets resultat inora företaget, kan raan utgå ifrån alt det hgger i företagets eget intresse att bedriva verksamheten inora landet. Någon risk för alt innovationstakten och den tekniska utveckhngen i den svenska delen av företaget skulle begränsas, om forsknings- och utvecklingsarbetet bedrivs utomlands, kan knappast föreligga.

I många fall kan det även från samhällets synpunkt vara rationellt att förlägga forsknings- och utvecklingsverksamheten inom ett förelag uloralands. Delta gäller, ora man där kan dra nytta av en kompetens som inle finns, eller som finns i otUlräcklig utsträckning inora landet. Den utflyttning av forskare och annan välutbildad arbetskraft, som kan uppstå, kan sålunda mycket väl ha positiva effekter på den tekniska utvecklingen i svensk industri. Även bortsett härifrån är det tveksarat, ora en utflyttning av- forskare bör förhindras. Verket erinrar i detta sararaanhang ora att det även finns en betydande rörlighet i andra riktningen genora inflyttning av utländska forskare. En ensidig svensk begränsning av denna rörlighet på "forskarmarknaden" kan på sikt få stora negativa effekter på den svenska tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Vad gäller etableringen av produklionsverksamhet utomlands är det enligt verkets uppfattning raycket svårt all bedöma de långsikliga effekterna på industrins struktur och på sysselsättningen av én enskild sådan investering. 1 proraeraorian har det inte heller varit möjligt alt uppställa klara kriterier för en bedömning från industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Det lorde ytterst sällan vara så att elt avslag på en ansökan ora utiandsetablering skulle resultera i en raotsvarande etablering inora landet. Dock kan det i vissa fall vara nödvändigt att rayndigheterna i god tid får kännedora ora ett företags planer på en utiandsetablering. Härigenom skulle berörda myndigheter få tillfälle

Prop. 1974: 89 37

att ta upp en diskussion med företaget om möjligheterna att likställa en lokalisering i Sverige raed en utiandsinvestering Ur lönsarahetssynpunkt.

Industriverket frarahåller vidare alt ett avslag på en ansökan ora direktinvestering i utlandet enligt den föreslagna lagstiftningen i många stycken kan bli verkningslöst. Således är det inte uteslutet att för svenska företag attraktiva investeringar utomlands genomförs, oavsett ora den föreslagna skärpningen av valutalagstiftningen genoraförs eller ej. Så blir t. ex. fallet, om alternativ finns till svensk valutautförsel i form av upplåning på utiändska kapitalraarknader eller genom internfinansiering i redan existerande utländska dotterbolag.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar att det är fråga ora en bered-skapslagstiflning. Så länge det inte helt klarlagts i vUken utsträckning de svenska utiandsinvesteringama har negativa effekter på sysselsättningsutvecklingen inom landet, kvarstår vissa frågetecken kring hur de föreslagna ändringarna i valutalagstiftningen skall tillärapas.

Riksbanksfullmäktiges majoritet finner det naturligt alt raan, när det gäller den konkreta utformningen av proceduren för denna behandling, i promemorian avstått från att söka precisera några detaljer. Den valda vägen alt överlåta delta på valutastyrelsen framstår sora den bästa. Styrelsen kan tillgodogöra sig tidigare praxis under raedverkan av företrädare för alla berörda parter och raed vägledning från riksbankens valutaavdelning. TCO anför liknande synpunkter. En minoritet i riksbanksfullmäktige (ledamötema Hernelius och Nettelbrandt) anser att de i promemorian föreslagna förändringarna kan väntas reducera produktionsfaktorernas rörlighet över gränserna. En analys av effektema av en sådan reducering saknas eraellertid helt.

KF konstaterar alt detaljerade kriterier vid prövning av tillståndsansökningar från industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter inle angetts i promemorian. KF erinrar saratidigt om att sora riktlinje gäller att hänsyn skall tas till en utlandselablerings långsiktiga effekter på sysselsättning och industriell struktur särat att prövningens orafattning får bli beroende av ifrågavarande investerings storlek eller betydelse i övrigt för den svenska sarahällsekonorain. KF har förståelse för all varje enskilt investeringsprojekt har särskilda karakteristika men finner det ändock önskvärt alt vissa kriterier formuleras. För undvikande av tolkningssvårigheter och för uppfyllandet av en tillfredsslällande rättssäkerhet anser KF således, att begrepp som "mer betydande investeringar", "långsikliga effekter" etc. bör närmare definieras. Även LO anser alt behov finns av alt raer precist forraulera raål och ulforraa en långtidsplan för näringspolitiken och den ekonoraiska pohtiken i stort. Med en sådan precisering blir det lättare att ange allraänna och klara kriterier för prövning av svenska direklinvesleringar i utlandet. LO anger också vissa synpunkter på det praktiska handhavandet av den vidgade tillståndsprövhingen. TUl tjänst för de ansökande företagen

Prop. 1974: 89 38

och för valutastyrelsens tillämpningspraxis är klarast möjliga angivande av de sysselsättnings- och industripolitiska kriterierna önskvärt. Det bör ankoraraa på valutamyndigheten att ulforraa det praktiska handhavandet av den utvidgade tillståndsprövningen. Myndigheten bör emellertid redan i riksdagsbeslutet ha getts anvisningar, som är någorlunda konkreta. Det torde sedan fordras att man successivt prövar sig frara till ett förfarande som innebär ett verkligt hänsynstagande till de samhällsekonomiska effekterna.

Svensk industriförening konstaterar att någon drastisk förändring av de direkta utlandsinvesteringarnas orafattning nu inte är för handen. Kravet på utökad rätt till prövning av utlandsinvesteringar raåste följaktligen ha initierats av andra skäl. De skäl som redovisas är två exerapel. Dessa kan dock riraligen inte vara negativa från landets synpunkt annat än under mycket speciella förutsältningar. Lokalisering av elt företags forsknings- och utvecklingsarbete är således elt beslut som måste styras av ändaraålet med utvecklingen och de tillgängliga resurserna. Man raåste acceptera att den tekniska utvecklingen kan ha koramit längre på andra platser i världen och att andra både ekologiska och sociala förhållanden raåste utforskas på platsen. Endast i det fall lika eller uppenbart särare förhållanden råder för forskning och utveckling i sig på den utländska lokaliseringsorten, kan landet ha gjort en förlust. Föreningen erinrar om alt ett land med vårt internationella beroende inte nått sitt välstånd genora den höga sysselsättningsnivån i sig utan för att de produkter landet producerar varit lönsarama. Skulle mot förmodan ett förelag välja att bedriva sitt forsknings- och utvecklingsarbete i ett särare ulvecklingskliraat raed raotiveringen all forskarna av privatekonomiska skäl föredrar ett annat land framför Sverige, torde knappast detta kunna motverkas med de föreslagna lagändringarna. Det borde då i stället vara sarahällets självklara uppgift att raed andra raedel upprauntra vederbörande att fortsätta sin gärning i landet. Direkt eller indirekt tvång inora detta område torde, uttalar föreningen, vara fräraraande för vår deraokrati.

I det andra exeraplet som anges i proraeraorian berörs investering i länder raed extrerat låga produktionskostnader. Såvitt föreningen förstår kan detta endast avse löneläget i det aktuella landet. I övriga fall där extremt låga produktionskostnader råder, t. ex. tUlgång på råvara, torde det bara vara en fråga om tid innan konkurrenlhänsyn antingen tvingade det aktuella företaget tUl investering i området i fråga eller tvingade det att avveckla sin verksarahet. De länder sora i förhållande till produktivitet har extrerat låga löner är de s. k. u-länderna. En i raånga avseenden egendomlig debatt har förts beträffande investeringar i u-länder. Föreningen kan bara i sammanhanget konstatera att åtskilliga av de ansvariga i resp. u-land anser industrietablering vara den bästa formen av bistånd från den industrialiserade delen av världen. De industri-

Prop. 1974: 89 39

grenar som kan lockas till investering i dessa områden torde vara arbetsintensiva branscher, t. ex. vissa typer av träbéarbetnings- och beklädnadsindustri, lädervaruindustri samt viss elektronik- och plastindustri. Sverige har av tradition haft en raycket liberal iraportpolitik gentemot "lågprisländer". Fullföljs denna linje, får den till följd att de utiändska företag, som ulan investeringsrestriktioner kan etablera sig på orarådet i stället för de svenska, får den lokala raarknaden och på sikt även den svenska raarknaden, eftersora varorna utan näranvärda gränshinder når den prismedvetna svenska konsumenten. Hade prome-raorieförfallarna varit konsekventa, skulle följaktligen den nu föreslagna lagändringen ha koraplelterats raed förslag ora lag för iraporlbe-gränsningar.

SAF finner att det föreslagna adrainistrativa förfarandet vid tillståndsgivningen, proraeraorians redovisning av raoliven särat uttalanden sora gjorts i saraband raed att förslaget offentliggjorts ger belägg för att de nya kriterierna blir så tänjbara och definierbara alt de i praktiken ger utryrarae för en allraänpolitisk bedöraning av ora en viss investering bör tiUåtas eller ej.

Svenska bankföreningen konstaterar alt proraeraorian inle innehåller någon utredning av utlandsinvesteringarnas betydelse för sysselsättningen i Sverige. Föreningen frarahåller att det finns raaterial från en arae-rikansk undersökning som ger visst underlag för att bedöma sysselsättningseffekterna. Enligt denna undersökning har utlandselableringarna haft betydande positiva effekter på sysselsättningen i USA — raan räknar med ett nettolillskott på en halv railjon arbetstillfällen i heralandet under 60-talet.

Vid en järaförelse med svenska förhållanden (kallar Industrins utredningsinstitut) har antalet anställda i de producerande ullandsbolagen ökat med inte mindre än 25 % eller nästan 35 000 personer, raedan industrisysselsällningen i Sverige minskat raed 2 %. Föreningen anser det också viktigt alt notera, att de svenska företag sora har produktion uloralands saratidigt växer snabbt i Sverige. Det är alltså dessa företag som bidrar till att hålla verksaraheten uppe i Sverige.

För belysning av frågan är enligt bankföreningen också försäljningsutvecklingen i Sverige och på exportraarknaden av intresse. Under åren 1965—1970 ökade årligen i 200 av de svenska storföretagen — bland vilka de viktigaste ullandsetablerade företagen ingår — i löpande priser försäljningen uloralands raed över 12 % ora året raedan heraraa-marknadsexpansionen begränsades till 7,5 %. Det är framför allt utlandsverksamheten som bidragit till förelagens totala expansion.

Tillgängliga uppgifter visar sålunda att internationell integration av svenska företag snarast främjar sysselsättningen i Sverige, varför någon ytterligare myndighetskontroll från denna utgångspunkt inle är erforderlig.

Prop. 1974: 89 40

Även när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete finns ohka skäl för utiandsetablering. För företag med avancerad teknologi kan det vara nödvändigt att förlägga forskningsarbete nära ett internationellt forskningscenlmm av betydelse för företagets verksarahet. På så sätt kan det svenska företaget bättre tiUgodogöra sig internationell know-how än ora företagels forskare skulle bedriva sin verksamhet långt borta från utvecklingens centmm.

För ett konstruktivt industriellt forsknings- och utvecklingsarbete krävs elt nära samarbete raellan forsknings- och utvecklings-, produktions- och marknadsföringsfunktionerna inom ett företag. Även för forskningsarbetet är närhet tUl kundema ofta av betydelse. Detta arbete kan inle isoleras från övrig verksarahet inom företaget. För att tillgodose utiandsmarknadens speciella krav kan därför även utvecklingsarbete behöva förläggas till produktionsenheter uloralands.

Det är, framhåller bankföreningen, viktigt för svenska företag att ha tillgång tUl kvalificerade svenska forskare men det kan också vara nödvändigt för förelaget — särskilt ora det är verksarat på oraråden där svensk forskningstradition saknas — att tUl sig kunna knyta utiändska forskare. För vissa företag är själva volyraen på deras verksarahet sådan alt tUlgång till utiändska forskare är nödvändig. Med hänsyn till den internationella löne- och skattestmkturen är det ofta mycket svårt att rekrytera utländska forskare till verksamhet i Sverige. Därför kan etablerandet av forskningsanläggningar utomlands vara nödvändiga.

Den teknologiska utveckhngen bygger i hög grad på forskares internationella rörlighet och utbytet av erfarenheter mellan forskare från olika länder. Mot bakgrund härav måste företagen kunna förlägga sitt forskningsarbete till de platser där sådan samverkan bäst kan uppnås. Alt strypa denna rörhghel är alt hämma den teknologiska utvecklingen i Sverige, anser bankföreningen.

Industriellt forskningsarbete är inget självändaraål utan syftet är att forskningsresultat skall nyttiggöras i företagets produktion. Om ett företag skapat kanaler genora vilka det effektivt kan utnyttja internationellt kunnande, förbättras möjligheterna alt föra ny teknologi vidare till produktionsledet. Därigenora och genora en allraänt höjd teknisk nivå kan internationellt bedriven industriell forskning tillföra landet kunnande sora det eljest inte skulle ha fått del av. Det resoneraang sora förs i promeraorian kan medföra betydande skadeverkningar för svenska intressen och raåste, anser bankföreningen, avvisas.

Svenska sparbanksföreningen fumer att den nuvarande lydelsen av 1 § valutalagen tillfredsställande — och. på ett i förhållande till den föreslagna förändringen riktigare sätt — speglar den relevanta ansvarsfördelningen raellan ekonoraisk-politiska instruraenl på skUda nivåer och av ohka karaktär. Föreningen anser raot bakgrund härav all tillräckliga skäl för en ändring av 1 § valutalagen inte föreligger och avstyrker därför förslaget.

Prop. 1974: 89 41

SACO frarahåller att de skäl som åberopas för den utvidgade prövningen enligt organisationens mening är ofullständigt behandlade. Sålunda bör bl. a. utlandsinvesteringarnas positiva effekter för sysselsättningen och industrin i Sverige på sikt ytterligare utredasr Inte heller har en utvidgad prövning av utlandsinvesteringarna i förhållande till Sveriges internationella åtaganden utretts tUlfredsställande. Även om det från fackliga utgångspunkter är av intresse alt beakta de sysselsältnings-och industripolitiska aspekterna på utlandsinvesteringarna, bör underlaget för sådana bedömningar vara allsidigt belyst. SACO hemställer därför att frågan i nämnda avseenden ytterligare utreds och blir föreraål för ny reraissbehandling.

SHIO finner ej att de i proraeraorian anförda skälen är tillräckligt starka för att raotivera en förändring av reglerna i den riktning som föreslås. De två exerapel sora frärast anförs i proraemorian gäller lokalisering av produktion till länder med extremt låga produktionskostnader och lokalisering av företags forsknings- och utvecklingsenheter utomlands. Vad bettäffar faUet med extrerat låga produktionskostnader förefaller det från svensk sarahällsekonoraisk utgångspunkt sett som ett långsiktigt intresse alt svenska företag producerar varor på de ställen där produktionen stäUer sig ekonomiskt mest fördelaktig. Att producera en vara i Sverige tiU avsevärt högre kostnader än vad som är möjligt i utiandet innebär att den internationella arbetsfördelningens raöjligheter inte utnyttjas. Del anförda exeraplet bör således enligt SHIOrs raening inte vara ett raotiv för att avstyrka en investering uloralands. Inte heller bör lokalisering av forsknings- eller utvecklingsenheter utomlands vara ett motiv att avstyrka valulaöverföring, i den raån forskningsarbetet kan utföras effektivare uloralands. Mot bakgmnd av det anförda avstyrker organisationen att promeraorian bhr föreraål för vidare åtgärder.

Olika synpunkter anförs på frågan om vilka faktorer sora särskilt bör beaktas i saraband med den föreslagna sarahällsekonoraiska prövningen. NO finner sålunda — i likhet raed vad som föreslås i promeraorian — att hänsyn bör tas tUl en utlandselablerings långsiktiga effekter på sysselsättning och industriell struktur vid bedöraningen av ett tillståndsärende. Oftast torde eraellertid de raer kortsiktiga effekterna av en utlandsinvestering vara de raest påtagliga. Däreraot kan det vara svårt att annat än översiktligt och raed osäkerhet ange vilka, effekter som kan uppkomma på lång sikt. Det kan inte uteslutas att åtskUliga svenska direklinvesleringar, som på lång sikt visat sig framgångsrika och skapat sysselsättning i svenska anläggningar, på kort sikt haft ingen eller t. o. m. viss negaliv effekt på sysselsättningen i landet. Det skulle därför, anser NO, ha varit värdefullt, om raan i proraeraorian närmare diskuterat hur utvärderingen av de mer långsiktiga effekterna av en tillämnad investering avses genomföras. Mot bakgrund av svårigheterna att bedöma de

Prop. 1974: 89 42

långsikliga effekterna och avsaknaden av kriterier härför komraer sannolikt de uppgifter det enskilda företaget lämnar om effekterna av en avsedd investering att spela en betydande roll vid prövningen av investeringen. Det finns därför risk för att investeringar raed likartade konsekvenser bedöms olika, så att en viss investering godkänns, medan en begäran om en liknande investering avslås. Härigenom kan konkur-rensförhållandena mellan olika svenska företag komma att påverkas.

Industriverket anser — som fraragår av den tidigare redovisningen av verkets yttrande — att det är mycket svårt att, vid prövning av en etablering av produklionsverksamheten uloralands, bedöraa de långsiktiga effekterna på industrins struktur och på sysselsättningen av en enskUd sådan investering. Det är enligt verkets uppfattning viktigt alt rayndigheterna i förväg får information om en planerad utlandsinvestering så att de i fall, då så anses erforderligt, kan söka påverka företagets lokaliseringsplaner.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att svenska företags ökande internationalisering och de därraed expanderande utlandsinvesteringarna på längre sikt är av stor betydelse för den svenska sarahällsekonorain. Den prövning av de svenska direklinvesteringarna uloralands sora föreslås i promeraorian måsle således ske raed försiktighet och utifrån ett långsiktigt perspektiv. Kortsiktiga negativa konsekvenser för t. ex. sysselsättning kan vara oundvikliga för att på längre sikt stärka del svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Det är enligt länsstyrelsen angeläget alt vid den föreslagna prövningen väga de företagsekonoraiska fördelar en utlandsinvestering kan erbjuda mot alla eventuella negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Prövningen av direktinvesteringar i utlandet bör därför, som utredningen föreslår, även ha till syfte att utröna, i vad mån det tillståndssökande företagel övervägt alternativa lokaliseringsorter inora landet. Offentiiga organ bör kunna vara det tillståndssökande företaget behjälpligt i de utredningar sådana överväganden kan kräva.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det vore av värde för regionalpolitiken, om länsstyrelsen i det eller de län där sökandeföretaget har sin verksarahet i Sverige kunde höras i fråga ora raotsvarande invesle-ringsraöjligheter på "heraorten". Länsstyrelsen herastäUer att en sådan raöjlighet beaktas i vissa ärenden. Länsstyrelsen vill däreraot inte föreslå att delta förfarande gÖrs till regel. Det är näraligen av yttersta vikt att en utvidgad prövning av valutautförsel för investeringar inle tillåts att samtidigt bli för byråkratisk eller så omständlig att goda investe-ringsraÖjligheter går förlorade.

Även KF fäster vikt vid att det långsiktiga perspektivet anläggs vid bedöraningen av de svenska utiandsinvesteringama. Hänsynstaganden till sysselsättningseffekter på enbart kort sikt kan bli raissledande och negativt inverka på utvecklingen raot en önskvärd industriell struktur.

Prop. 1974: 89 43

LO anser att bedömningen vid den långsiktiga svenska näringsutvecklingen raåsle ytterst baseras på en saramanhållen och accepterad uppfattning ora den ekonoraiska utvecklingen och näringspolitiken, som skall bidra tUl alt realisera den mest önskvärda trenden. En sådan plan bör givetvis vara specificerad bransch- och regionvis. Prövningen vid investeringstUlfället av en investering i utiandet har bara ett indhrekt samband med investeringsutvecklingen på längre sikt i Sverige. Ora raan vUl verksarat påverka den senare, krävs direkta företagsinitiativ beträffande produktutveckling och raarknadsföring samt stödjande åtgärder, t. ex. i kapitalhänseende. När man konstaterar en utarmning på längre sikt beträffande teknologin, mångsidigheten och sysselsättningsbasen på gmnd av otillräckliga initiativ i privat näringsliv, anser LO det nödvändigt att man sätter in korapletterande åtgärder bl. a. i form av utvidgat direkt statligt företagande. Det bör dock vara möjligt att bedöma, ora ett utlandsinvesteringsprojekt direkt strider mot givna samhällsekonomiska intressen och mål, och den föreslagna direktinveste-ringsprövningen är därför ett korapletterande hjälpraedel.

LO anser för sin del att en kontinuerlig övervakning genora insyn och förstärkta uppgiftsskyldigheter för att belysa eventuell konflikt raed vissa intressen är en nödvändighet. Detta berör bara delvis prövningarna vid valutautförseln utan mer den fortlöpande bevakningen av de internationella företagens verksarahet. Slutsatsen är enligt LO att vissa klart ställda informationskrav föreligger, varav en del bör ställas redan i saraband raed ansökan ora valutautförseln för direktinvestering. De oraråden sora LO anser bör täckas på det sättet är förekomst av kartellavtal med andra företag, andra saraarbetsavlal, typ av pris- och produktpolitik sora fömtses för den utländska verksaraheten, planer beträffande förädling och raarknadsföring i fråga ora råvamutvinning som planeras samt utfästelse om publicering enligt allmänna svenska regler av årsredovisning angående det utländska dotterföretaget. När det gäller den långsiktiga utvecklingen kan det enligt LOrs uppfattning vara svårt för företaget självt att bedöma vad den mest sannolika alternativa utvecklingen skulle bli (vid avslag på ansökan). Även om raan är rätt säker på saken, torde det ibland finnas starka skäl för företaget att inte ange ett klart alternativ. Anvisningama för ansökan bör innefatta ett åläggande för företaget att ange vilket handlingsalternaliv raan har. Det faller under alla oraständigheter på valutaslyrelsen själv att bedöraa vad man anser är det mest sannolika alternativet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (majoriteten) uttrycker liknande synpunkter sora LO. Båda dessa reraissinstanser anser vidare att bland de synpunkter sora bör beaktas vid prövningen av utländska direktinvesteringar är effekterna av resp. investering på värdlandets ekonorai. Utförlig inforraation därora krävs i varje särskilt fall. I likhet raed LO förordar länsstyrelsen alt förelagen i saraband raed ansökan bör utfästa sig att i Sverige publi-

Prop. 1974: 89 44

cera årsredovisningar angående det utländska dotterbolaget enligt i Sverige gällande redovisningsregler särat raeddela av dotterbolaget träffade kartell- och andra saraarbetsavlal till svensk myndighet.

SAF delar den i proraemorian uttalade uppfattningen att antalet formella avslag vid behandhngen av tUlslåndsärendena sannohkt blir mycket lågt. De maktbefogenheter lagändringen erbjuder bör ses i kombination med de ekonomiska resurser och befogenheter i övrigt som står liU en svensk regerings förfogande. I den nya situationen kan man utgå från att planerade investeringar som den svenska regeringen av politiska skäl bedömer raindre önskvärda över huvud aldrig når frara till forraellt avslag.

Den omedelbara effekten av lagändringen kan därför väntas bli att aUa ansökningar om utiandsinvesteringar i princip bUr en förhandlingsfråga mellan den svenska regeringen, företrädd av de tre närmast berörda departementen samt berörda företag. Utfallet av prövningen blir beroende av elt flertal omständigheter, t. ex. regeringens benägenhet i det enskilda fallet att bevilja särskilda förmåner för en viss investering i Sverige i stället för en planerad investering i det andra landet.

SAF erinrar ora att del i promemorian påpekas särskilt att det är "en väsentiig uppgift" för den tUlslåndsgivande myndigheten, att skapa "riralig säkerhet" för alt "tUlfredsställande" repatriering sker till Sverige av de vinster som svenska dotterföretag gör i andra länder. Sammantaget med de nya kriterierna innebär delta, framhåUer SAF, att det hädanefter skulle krävas en allsidig och noggrann politisk prövning med utgångspunkt från exklusivt svenska intressen även för att ett svenskt förelag skall få reinvestera i ett annat land de vinster sora dess svenska dotterföretag där redan gjort. För all säkerställa att svenska företag i sin ullandsverksarahet underställer de svenska rayndigheterna varje planerad investering för beslut aviseras i promemorian bl. a. utnyttjandet av repatrieringsklausuler i samband med tillståndsgivningen. Även andra möjligheter kan aktualiseras inom ramen för planerad svensk lagstiftning som berör investeringar i utlandet.

Svenska bankföreningen framhåller att, när del gäller bedömningen av utlandsinvesteringars inverkan på sysselsättningen i Sverige, det är av stor vikt att raan inte anlägger ett kortsiktigt perspektiv. På kort sikt kan det i vissa fall te sig som om en utiandsinvestering raedför att man förlägger sysselsättningstillfällen utomlands sora annars kunde ha förekommit i Sverige. I elt längre perspektiv är emellertid detta oftast en felsyn, eftersora utiandsinvesteringen kan vara en nödvändig förutsättning för att förelaget på lång sikt skall kunna överleva i Sverige eller öka sysselsättningen där. Att kvantifiera sysselsättningseffekterna är visserligen betydligt svårare i långt perspektiv än i kort, raen detta faktura får inle leda till att det kortsiktiga synsättet blir avgörande, vilket är risken med promemorians förslag.

Prop. 1974: 89 45

När det gäUer förslagets förenlighet med svenska internationella åtaganden har skUda synpunkter redovisats under remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser delar eller läranar utan erinran den i promemorian anförda raeningen att förslaget inle strider mot sådana förpliktelser från svensk sida. Kommerskollegium finner det uppenbart, att avsteg måste kunna göras från ett lands liberaliseringsåtaganden, när väsentliga nationella intressen påkallar detta. Detta erkänns i de ohka internationella avtal Sverige ingått på det ekonomiska och handelspolitiska området. Kollegiet finner — som framgår av vad tidigare anförts — rimligt att fömtse att sysselsättningspolitiska strävanden kan läggas till grund för avsteg från Sveriges liberaliseringsåtagande i OECD. Kollegiet finner eraellertid, att OECDrs kapitalliberaliseringsstadga lägger beslärada hinder i vägen för en extensiv tolkning av begreppet sysselsättningspolitiska strävanden vid tillärapning av valutalagen. Ora det skall vara raöjligt att åberopa den s. k. andra OECD-anraärkningen, raåste det vara fråga ora fall av betydande storleksordning eller räckvidd. Härtill kommer, att ett avslag på ansökan om valutatillstånd i sådana fall knappast kan vara tillräckligt för att säkra.att investeringen i stället skall äga rura i Sverige. Det är raed andra ord inte sannolikt all sarahället enbart genom all vägra valutatillstånd skulle kunna säkra fortsatt sysselsättning i Sverige. För att företaget i fråga skall gå in för alternativet alt investera i produktion i Sverige, krävs sannolikt någol ytterligare incitament, t. ex. samhälleligt stöd eller ett vidare sarahälle-ligt engageraang.

Riksbanksfullmäktige (raajoriteten) instämrrier i bedömningen i proraemorian att förslagen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden. Tillämpning av den s. k. andra anmärkningen till kapilal-liberaliseringsstadgans förpliktelser avseende direkta investeringar utgör den grund som står till buds för en permanent restriktiv prövning i förslagens anda, när bélalningsskäl ej föreligger. Häri ligger en begränsning i omfattningen och effekten av det utvidgade prövningsförfarandet.

Med hänvisning till OECDrs kapitalliberaliseringsstadgas formulering utgår KF från att endast sådana investeringar, vars verkningar är utomordentligt skadliga för dén svenska sarahällsekonorain, kan bli föreraål för ingripanden. Undantag från denna regel bör endast ske i tider raed betalningsbalanssvårigheter. Detta synsätt är särskilt viktigt för ett litet land som Sverige, vilket är beroende av en väl fungerande utrikeshandel och goda internationella förhållanden.

LO stöder den tolkningen som framförs i promemorian att den s. k. andra anmärkningen kan åberopas för att i valutastyrelsen genomföra en prövning från samhällsekonomiska utgångspunkter, däribland hänsyn till den långsiktiga inverkan på teknik, sysselsättning och näringsstruktur. LO påpekar i detta sammanhang att utvecklingen både i Sve-

Prop. 1974: 89 46

rige och uloralands raedför förändringar som gör att åtagandena i kapitalliberaliseringsstadgan kan behöva omprövas. Det synes dock inte vara skäl alt med hänsyn till den nu föreslagna utvidgade prövningen av direktinvesteringar göra en sådan oraprövning. LO anser det självklart alt tillämpning av OECDrs egna konventioner och rekoraraendationer inte skall tolkas sora brott mot kapitalliberaliseringskoden. Även TCO anser att raöjlighet tUl oraprövning av kapitalliberaliseringsstadgan bör finnas, om de raöjligheter till inskränkningar sora stadgan ger, skulle visa sig otillräckliga. De stora och snabba strukturförändringar i världs-ekonorain som ägt rura sedan OECDrs olika koder antogs motiverar enligt TCO en översyn såväl av dessa koders utforraning sora av Sveriges olika åtaganden härvidlag.

En minoritet i riksbanksfullmäktige (ledaraöterna Hernelius och Nettelbrandt) anser att proraeraorian inte analyserar, huruvida förslaget överensstäraraer raed OECDrs kapilalliberaliseringsstadga och vilka motåtgärder andra OECD-länder kan koraraa att vidta raot Sverige på grund av eventuellt brott raot denna stadga. Utan sådana analyser är det enligt rainoritelens raening omöjligt att ta ställning till de principiellt viktiga förändringar sora förslaget innebär. Detta särskilt sora det kan få genoragripande konsekvenser och trots detta inte blivit föremål för utredning med parlamentariskt inslag.

SAF anför att promemorian lämnar en ofullständig redovisning av grunderna för nuvarande prövning. Under hänsyftning på valutalagen åberopas i flera samraanhang att prövningen av utlandsinvesteringarna f. n. är "begränsad" till en penningpolilisk bedömning. Denna bedöraning framställs som ett i det närraaste permanent inslag i den svenska valutapolitiken. Ingel närans ora t. ex. den tidsraässiga raaxiraering sora gäller för utnyttjande av artikel 7 c i OECDrs kapitalliberaliseringsstadga eller att Sverige redan till bristningsgränsen utnyttjat denna undantagsklausul. Dessa inforraationer om gmndema för den nuvarande tUlståndsgivningen är givetvis raycket viktiga för att kunna bedöma förslaget och borde därför klart ha redovisats för remissinstansema, allmänheten och Sveriges riksdag. Ora promemorians beskrivning därjämte kan tolkas som ett uttryck för regeringens avsikt att låta det temporära undanlaget permanentas för Sveriges del, är detta ett viktigt politiskt beslut sora ävenledes borde ha redovisats i proraeraorian.

SAF frarahåller att i proraeraorian föreslås betydligt större och allvarligare ingrepp i Sveriges internationella åtaganden än vad sora varit raöjligt inora raraen för artikel 7 c. I de föreslagna nya bestäraraelserna har kriterierna för beviljande av utlandsinvesteringar vidgats från enbart penningpolitiska till all även avse Sveriges "industri- och sysselsättningspolitiska strävanden".

Promeraorians författare är uppenbart raedvetna ora svårigheterna att förena dessa nya villkor raed Sveriges skyldighet enligt OECDrs kapital-

Prop. 1974: 89 47

liberaliseringskod att "bevilja varje begäran om att få besluta och genoraföra affärsöverenskoramelser och transfereringar" sora avser direkta investeringar i utiandet. Sora grund för de nya villkor som nu föreslås åberopas kapitalstadgans undantagsbestämraelse (lista A I anra. 2) att ett land kan göra undantag i enskilda fall, ora en viss bestämd af-färsöverenskoraraelse eller transferering på grund av det mycket stora beloppet eller av andra skäl skulle ha exceptionellt skadliga ("ex-ceplionally detrimental") effekter på landets intressen. Del är en undantagsbestämmelse, avsedd för enskilda exceptionella situationer och inte för en generell prövning av investeringar i utlandet efter kriterier som inte är klart bundna till dessa exceptionella situationer.

Svenska bankföreningen understryker att i OECDrs kapitalliberaliseringsstadga uppställts raycket stränga rekvisit för att undanlagsregeln skall få åberopas. Det räcker inte raed att en aUraänt negativ effekt skall inträda, utan det fordras utomordentiigt skadlig verkan för att en kapitalöverföring för direktinvestering inte skall vara lUlåten. Den inhemska lagstiftningen bör vara så utformad att direkt tillämplig svensk lag hindrar överträdelser av OECD-stadgan. Den föreslagna ändringen i 1 § valutalagen har inte utformats så att den begränsning sora ligger i kriteriet "utomordentligt skadlig verkan" komrait till uttryck.

Ett litet land som Sverige kan, framhålls det i remissyttrandet, inte genora utrikes- eller handelspolitiska raaklraedel besläraraa tolkningen av intemationella överenskomraelser utan är hänvisat till en huvudsakligen rättslig argumentering. Med denna utgångspunkt bör Sverige undvika att tunna ut innebörden av de rekvisit som uppställts för tUlärapning av kapitalliberaliseringskodens undantagsbestäraraelser. Åtskilliga tendenser i världsekonomin pekar på att de protektionistiska krafterna får ett ökat inflytande. För ett litet, högt industrialiserat land som Sverige med en mycket stor utrikeshandel är det angeläget att motverka en sådan utveckling. Sverige har också ett direkt intresse av att utländska företags sysselsättningsskapande investeringar i Sverige inte hindras genora restriktioner i företagets hemland.

Några remissinstanser tar särskilt upp de konsekvenser sora ett genoraförande av promemorieförslaget skulle kunna tänkas få raed hänsyn till risken för motåtgärder från andra länder ra. ra. Bland dera sora anfört kritiska synpunkter i dessa avseenden är NO, sora anser att man inte kan bortse från att vissa risker finns för motåtgärder och andra negativa reaktioner. Detta skulle kunna få inte önskvärda effekter bl. a. för sysselsättningen i Sverige. Risken härför bör enligt NO ses inte minst mot bakgrund av att tillärapningen av det föreslagna granskningsförfarandet kan komma att strida mot den av Sverige biträdda OECD-stadgan ora liberalisering av kapitalrörelser.

SAF erinrar om att Sverige i förhållande till sin folkmängd har större utländska investeringar än något annat land. I raånga länder är de

Prop. 1974: 89 48

svenska investeringarna var för sig eller tillsararaantagna av stor betydelse för sysselsättning, industristruktur och ekonomi. Regeringarna i sådana länder kan väntas reagera raot att företag, verksararaa inom deras resp. område, i fråga om fortsatt existens och sysselsättning skall vara beroende av de diskretionära politiska bedömningar som den svenska regeringen i varje enskilt fall komraer att göra från exklusivt svenska nationella intressen. En sådan utländsk politisk styrning kan också medföra misstankar att den utiändska regeringen — i detta fall den svenska — i sitt handlande kan ha påverkals av t. ex. utrikespolitiska opinioner eller bedömningar. Den nya lagstiftningen kan således få konsekvenser som i andra länder, där svenska företag är verksararaa, skulle uppfattas som ett intrång i den egna nationella suveräniteten.

SAF anför också att andra länder kan tänkas göra motdrag för alt undanröja följdverkningar av den nya svenska lagstiftningen eUer vidta andra åtgärder för att inte ensidigt drabbas. Ett närliggande raotdrag är att berörda utländska regeringar tar upp bUaterala förhandlingar med den svenska regeringen för att säkerställa investeringar vid företag verksamma i deras resp. länder. I synnerhet länder som har betydande investeringar från Sverige kan i sådant fall i förebyggande syfte dra in även handelspolitiken i förhandlingarna. En annan närliggande motåtgärd är skärpta importrestriktioner som tvingar svenska företag att producera fler koraponenter i värdlandet, vilket kräver ökade investeringar där och följaktligen också tvingar den svenska regeringen att raedge sådana investeringar för att det svenska företaget skall kunna överleva. Länder där svenska företag har betydande verksamhet kan också införa bestämmelser som hindrar repatriering av vinster och därigenora förebygger att där verksararaa förelag i sina investeringsbeslut blir utlära-nade åt en politisk prövning i varje enskilt fall av den svenska regeringen. Nettoeffekten i de ovan berörda fallen skulle raed all sannolikhet bli en minskad sysselsättning i Sverige.

Ännu allvarligare för svensk ekonorai och levnadsstandard är enligt SAF, om andra länder med stöd av likartad lagstiftning skulle införa lika långt gående pohtiska styrmedel för utiandsinvesteringar som enligt det svenska förslaget. En mer omedelbar konsekvens för Sveriges vidkommande kan bli att svenska regeringen nödgas begära överläggningar med utländska regeringar för alt dessa inte skall vägra i Sverige verksamma företag att investera och därigenora äventyra sysselsättningen för de ca 100 000 anstäUda vid utiandsägda företag i Sverige. Den svenska regeringen kan inte heller utgå från att saratiiga utländska regeringar skulle avstå från att stäUa mer eller mindre uttalade villkor t. ex. av utrikespolitisk karaktär. Om beviljande av investeringstillstånd i utlandet blir en angelägenhet för regeringarna, kan detta utvecklas till elt effektivare påtryckningsmedel än t. ex. uteblivna ara-bassadörsulnämningar, anser SAF.

Prop. 1974: 89 49

Den i proraeraorian hävdade ståndpunkten att inte f. n. införa ett formellt förbud mot investeringar i länder, där förtryck råder eller där den härskande regimen bedriver en enligt svenska värderingar djupt motbjudande politik, delas av flertalet av de remissinstanser sora yttrat sig i frågan, däribland industriverket. Svenska bankföreningen, KF, LO och TCO.

Industriverket anser alt den risk sora är förenad raed sådana investeringar och det tryck sora regeringens och den allmänna opinionens inställning i dessa frågor utövar på företagen torde vara fullt tillräckliga för att förhindra investeringar i sådana länder.

LO anför att man kan räkna raed en bestärad avrådan från den fackliga sidan till en utlandsinvestering sora innebär att raan koraraer att medverka i elt syslera på värdlandets arbetsraarknad raed rasdiskri-rainering. Det är i sådana fall raest riraligt att företaget i sin strävan att täcka marknaden i fråga försöker sälja tillverkningsrättigheter och undviker eget direkt engageraang i landet i fråga.

TCO anser alt slatsraakterna borde överväga, om inte erhållande av tillstånd för kapitalexport kunde göras avhängigt av att erforderliga garantier erhålls från det ansökande företaget att i sin verksarahet utomlands respektera fackhga rättigheter och erbjuda arbetstagarna godtagbara sociala viUkor och iaktta de principer och riktiinjer som antagits av ILO. I detta samraanhang föreslår TCO alt frågan ora antagna ILO-konventioners och -rekomraendationers efterlevnad snarast görs tiU föremål för utredning på såväl det nationella som det internalionella planet.

SAF anser att vetskapen ora att den svenska regeringen har ett slutgiltigt och avgörande inflytande och ansvar för svenska företags utlandsinvesteringar knappast skuUe kunna undgå att raedföra att varje enskild utlandsinvestering kan komraa att betrakias sora ett led i regeringens inrikes- och utrikespolitik. Regeringen kan härigenom försättas i beslutssituationer som får allvarliga konsekvenser för de svenska förelagens internationella konkurrensförmåga och för svensk ekonomi.

Man lorde kunna utgå från att regeringen inte helt komraer att kunna bortse från inrikespolitiska opinioner sora av olika skäl raotsätter sig investeringar i vissa länder på grund av allraän ovilja raot regimen, på grund av utrikespolitiska överväganden eller på grund av kritik raot t.ex. begränsningar i fackliga rättigheter eller otillfredsställande arbetsvUlkor. SAF anger flera exerapel på länder, i vilka svenska investeringar skulle kunna bli föreraål för kraftiga opinionsyttringar i Sverige.

Man får räkna raed att utländska makter — raed rätt eller orätt — kan komma alt göra svenska regeringen ansvarig både för svenska investeringar som genomförts i andra länder och för investeringar som svenska företag planerat raen som inte komrait till stånd. En politisering av de svenska utlandsinvesteringarna kan också i övrigt skapa en

4 Riksdagen 1974.1 saml Nr 89

Prop. 1974: 89 50

ohållbar situation för de svenska företagen i de länder där de f. n. arbetar. En tänkbar följd av det föreslagna systeraet för prövning av utlandsinvesteringar är alt den svenska regeringen dels blir nödsakad att dämpa sin nuvarande s. k. "aktiva" utrikespolitik, dels i eget intresse aktivt raåste raotverka sådana opinionsströraningar sora kan lägga hinder i vägen för en rationell investeringspolitik i förhållande till utlandet. Trots detta finns det anledning befara att det nya prövningssysteraet skulle raedföra att Sveriges neutralitetspolitik kan komma att utsättas för påfrestningar.

Förslaget om en utökning av valutastyrelsen med fyra ledaraöter tiUstyrks eller läranas utan erinran av flertalet reraissinstanser. Synpunkter anförs dock på hur ledamöterna skall rekryteras och vem som skall utse dem samt på möjligheterna att hänskjuta viktigare ärenden till Kungl. Majrt. Önskemål ora införande av besvärsraöjlighet tiU Kungl. Majrt fraraförs också.

Kommerskollegium konstaterar att valutastyrelsen i sin nuvarande sammansättning upptar företrädare för bl. a. näringslivet, dvs. arbetsgivarparten. Kollegiet finner det naturligt att, oberoende av innehållet i det valutaärende som handläggs, arbetstagarparten ges hka representation. Däreraot anser kollegiet en utökad departementsrepresenlation mindre läraplig. Bedöras det nödvändigt att förslärka valutastyrelsen med företrädare för statliga organ sora svarar för sysselsättnings- resp. industrifrågor, synes dessa alltså böra häratas från rayndighetsplanet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det raed hänsyn till prövningens art nödvändigt alt valutaslyrelsen tillförs sakkunskap genora företrädare för arbetsmarknads- och industripolitiken samt genom lika representation i valutastyrelsen av arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn till alt den förstnämnda parlen redan får anses företrädd genora f. n. ingående representanter för bankväsende och näringsliv, innebär detta att valutastyrelsen förstärks raed motsvarande representation för de anställdas organisationer. Med tanke på de svårigheter sora kan antas föreligga att klart avgränsa syftet raed ohka valutaöverföringar vill styrelsen för sin del ifrågasätta, ora inte denna förstärkning av valutastyrelsen bör göras generell, ulan begränsning till visst slag av valutaärenden. Industriverket anför delvis liknande synpunkter och tillstyrker sålunda förslaget att valutaslyrelsen utökas raed representanter för arbetstagarorganisationerna och berörda myndigheler för att få en mera allsidig bedömning av vilka ärenden, som skall rapporteras resp. underställas regeringen. Eftersom industri- och arbetsmarknadsdepartementen har underställda ämbetsverk — industriverket och arbetsmarknadsstyrelsen — med uppgift att bevaka industri- och sysselsättnmgspoliliska frågor, bör dock enligt industriverkels uppfattning dessa verk, snarare än departementen, vara representerade i valutastyrelsen.

SACO, sora tillstyrker den föreslagna utökningen av valutastyrelsen.

Prop. 1974: 89 51

hemställer ora representation i styrelsen. TCO stöder förslaget raen anser att de av Kungl. Majrt utsedda ledamöterna numerärt bör om-falla lika raånga representanter från de anställdas organisationer som antalet företrädare för bankväsende och näringsliv.

Riksbanksfullmäktige (majoriteten) anraäler tveksamhet till den föreslagna ordningen för utseendet av de nya ledaraöterna av valutaslyrelsen. I och för sig har det i sak begränsad betydelse, om dessa utses av Kungl. Majrt eller av fullraäktige. Det förhållandet att riksbankens valutastyrelse sorterar under fullraäktige gör eraellertid att raan kan ifrågasätta, ora inte fullraäktige borde utse två av de tilltänkta fyra nya ledamöterna som inte företräder Kungl. Majrt. Det vore i så fall naturligt, om fullmäktige utsåg även de tre ledamöter från den privata sektorn sora traditionellt utsetts av Kungl. Majrt. Därraed skulle Kungl. Majrt komma att utse de tre ledamöter sora företräder resp. departe-raent och fuUraäktige övriga åtta.

SAF avstyrker beslärat del i proraeraorian föreslagna prövningssy-stemel och de härtill knutna nya prövningskriterierna. Valulaslyrelsens prövning bör i överensstäraraelse med Sveriges fördragsmässiga förpliktelser normalt endast omfatta en kontroll av att här berörda valuta-transaktioner har karaktären av direkta investeringar. I undantagsfall kan även en penningpolitisk bedöraning teraporärt bli aktuell. Därmed, konstaterar SAF, faller också de i promemorian anförda motiven för en utökning av valutaslyrelsen med företrädare för industri- och arbetsmarknadsdepartementen samt för löntagarorganisationerna.

Svenska bankföreningen anser att i promeraorian inte tillräckligt beaktats all de företagsekonoraiska och de sarahällsekonoraiska intressena i största utsträckning sararaanfaUer i investeringsärenden av nu aktuellt slag. Ora i enstaka undantagsfall ett företagsekonoraiskt väl motiverat projekt skulle kunna ifrågasättas från samhällsekonomisk synpunkt, finns även ulan den tänkta lagstiftningen utryrarae för elt lUlbörligt beaktande av samhällsekonomiska intressen. Även utan särskUd författ-ningsbestämraelse torde valutastyrelsen sålunda finna anledning att lUl Kungl. Majrt anraäla, ora hos styrelsen anhängiggörs ett ärende ora investering i utlandet, där bifall från valularegleringens synpunkt ifråga-koramer, men det kan ifrågasättas humvida investeringen skulle raedföra utomordentligt skadlig verkan för landet. Härtill kommer att, med de former sora redan har etablerats och fortiöpande utvecklas för utbyte av inforraation och sararåd raellan näringslivet och sarahället, investeringar av den räckvidd och betydelse, varom här är fråga, regelraässigt lorde koraraa till diskussion mellan företagen och olika samhällsorgan på skilda stadier av ärendet.

Ledamoten av riksbanksfullmäktige, fru Nettelbrandt, har inte något att invända mot att valutaslyrelsen utökas med två representanter för de fackliga organisationerna. En ökning av det fackliga inflytandet lokalt

Prop. 1974: 89 52

är emellertid den mest överlägsna vägen att påverka de industripolitiska målsättningarna. Saratidigt är del viktigt alt den svenska regerhigen i internationeUa sararaanhang kräver insatser för begränsning och kontroll av de multinationella bolagens makt.

Bankinspektionen tar upp frågan om besvärsmöjlighel och anraäler
allvarliga betänkligheter raed hänsyn till att i del fraralagda förslaget
till ändring av valulalagstiflningen raöjlighet saknas för sökandepart att
från riksbanksfullmäktige gå vidare till Kungl. Majrt med talan raot -j

beslut som fattats av valutaslyrelsen (i dess utvidgade sammansättning). / \

Inspektionen erinrar om att den redan beträffande gällande valutalag /

nyligen haft anledning att av betydelsefulla rättssäkerhetsskäl understödja ett från näringslivels sida fraraställt förslag om översyn av besvärsordningen i valutaregleringsärenden. Denna fraraslällning ter sig än raer beaktansvärd, oin den föreslagna utvidgningen av valulaslyrelsens befogenheter upphöjs till lag, eftersora de ifrågavarande avgörandena koramer att gälla ytterst känsliga och sannolikt ofta även kontroversiella frågor. Med hänsyn till att proraeraorian avser raöjlighet till långtgående statliga ingrepp i förelagens hittills självständiga sfär, finner inspektionen skälen för införande av normal besvärsrätt vara än starkare.

Även kommerskollegium finner skäl föreligga att under vissa omständigheter medge överprövningsmöjlighel hos Kungl. Majrt. Prövning av svenska direklinvesleringar utomlands från, förutora penningpolitiska även sysselsätlningspolitiska — och eventuellt industripolitiska — utgångspunkter, kräver enligt kollegiets uppfattning viss justering av den beslutsordning som gäller enligt valutalagen. Med beaktande av riksbanken tillkommande penningpolitiska uppgifter, bl. a. dess ansvar för valutareservens utveckling, saknas självfallet anledning att i de fall avgöranden kan träffas på exklusivt penningpolitiska grunder frångå nu gällande ordning enligt vilken riksbanken (valutaslyrelsen och bankofullraäktige) är enda beslutsinstans. Däreraot talar enligt kollegiets raening vägande skäl mot att betrakta beslutsfattandet uteslutande som en riksbankens angelägenhet också i sådana fall då sysselsätlningspolitiska — eller eventuellt industripolitiska — aspekter tiUkoraraer.

Kollegiet anser sålunda att frågan, humvida i elt konkret fall situationen är sådan att den andra OECD-anraärkningen skall åberopas av sysselsättningsskäl, är av sådan principiell innebörd att den raåste ankorama på Kungl. Majrt alt slutiigt avgöra. HärtUl komraer att innehållet i de eventuella statliga stödåtgärder vilka kan bli aktuella i ett dylikt samraanhang definitivt ej kan anses ligga inom riksbankens kom-pelensoraråde alt besläraraa. Med hänsyn till det anförda förordar kollegiet alt valutalagens 6 § korapletleras med föreskrift att ärenden rörande direkta investeringar utomlands där, av sysselsättningspoliliska skäl, valutalUlslånd kan antas komma att negativt inverka på väsentiiga

Prop. 1974: 89 53

svenska intressen, skall hänskjutas till Kungl. Majrt för avgörande. Kollegiet framhåller i delta sararaanhang att sora frärasla raotiv för att år 1957 slopa den befintliga raöjlighelen till överprövning av valuta-ärenden hos Kungl. Majrt, anfördes svårigheter att klart avgränsa det område inom valutavården där riksbankens kompetens var exklusiv tUl följd av grundlagens regler. Såvitt kollegiet kan förslå lorde svårigheter av della slag inle vara förknippade raed att från valutafrågorna i allraänhet frånskilja de investeringsärenden där sysselsättningssynpunkter gör sig gällande. Inte heller synes några konstitutionella skäl kunna anföras raot att tUl Kungl. Majrt förlägga del slutliga avgörandet i sådana ärenden. Enligt kollegiets uppfattning bör valutastyrelsen, förstärkt raed representanter för arbetslagarna, på elt fullt tiUfredsstäUande sätl ulan ingående undersökning kunna avgöra, huruvida valutalill-ståndsärende ora direklinvestering uloralands bör underställas Kungl. Majrts prövning. Den sålunda utökade styrelsen bör alltså kunna bedöma, om tillstånd i sådant ärende från sysselsättningspolitisk synpunkt kan tänkas få sådana utomordentiigt negativa konsekvenser alt raan kan tala om att väsentiiga nationella intressen berörs. Någon särskild utredning i del enskilda fallet uiöver den valutaslyrelsen och dess sekretariat normalt verkställer skulle sålunda raed den uppläggning kollegiet förordar ej erfordras.

Industriverket anser också alt ärenden, sora kan ha intresse från industripolitisk och sysselsättningspolitisk synpunkt, bör underställas re-geringens prövning, sora då, efler reraissbehandling hos berörda rayndig-heter, kan besluta ora avsteg från valulaslyrelsens gällande instruktioner.

KF anser inte att bankofullraäktige är rätt besvärs- och överpröv-ningsinslans i ärenden ora direklinvesleringar uloralands ulan anser att den allsidigare_bedörnning,_soni utredningsförslaget syftar tijl, lättare komraer tUl ständ, ora Kungl. Majrt utgör besvärs- pchöverpröynings-inslans

LO tillstyrker att bankofullraäktige liksora hittills bör vara besvärs-och överprövningsinstans i fråga ora valulaslyrelsens beslut. Vid ansökningar ora större direktinvesteringar, där bedömningen av projektels förenlighet med näringspolitiken är oviss, bör bankofullraäktige dockjia rätt att hänskiuta_.ärendel-tUl regeringen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (raajoriteten) uttrycker sarama uppfattning som LO i denna fråga.

Förslaget alt fackliga intressen och synpunkter bör få koraraa till tals i ärenden rörande större investeringsprojekt berörs i några reraissyttranden. Industriverket delar proraemorieförfattarnas uppfattning att frågan om de fackliga rättigheter och andra anställningsvillkor, som de svenska förelagen tillärapar i utlandet, bör kunna få en tillräcklig bevakning genom den insyn och del inflytande sora löntagarna och deras

Prop. 1974: 89 54

organisationer får genora sin representation i förelagsnärander och styrelser. Verket anser dock att det inle finns anledning all införa bestäraraelser om garantier beträffande de anställningsförhållanden, som svenska företag tillämpar i utiandet.

LO förordar att förslag föreläggs riksdagen att föregående samråd raed fackföreningarna i företaget skall vara ett villkor för prövning av ärenden ora svenska företags direktinvesteringar i utlandet. Fackföreningsrörelsen ställer krav på ordentlig insyn för de anställda i företagens verksamhet och på sararåd och planeringsraedverkan, innan viktigare beslut genoraförs. I koncernförelag raed verksarahet i flera länder behöver, till skillnad raot vad sora hiltills skett, de anstäUda informeras ora verksaraheten i alla delar av koncernen. I samråd med koncernledningen måsle fackliga representanter från alla koncernenheter ha möjlighet att delta. LO avser att verka för alt detta blir regel snarare än undanlag när del gäller de svenska internationella storföretagen. I samband med förelagslokalisering till andra länder kan det inträffa att en överföring sker av verksamhet till länder med slappare krav angående arbetarskydd och åtgärder mot olika slags yrkesrisker. Om så är fallet, sker en urholkning för ekonomiska syften av arbetsrailjöskyddet genora omlokalisering, något som bör motarbetas. LO yrkar därför att länderjämförelser görs inom en internationell koncern i detta hänseende. Då LO förutsätter att en ansökan till valutastyrelsen om direktinvestering utomlands föregåtts av sararåd med fackföreningarna i förelaget i Sverige och att därvid ingen klar avrådan till projektet komrait från den fackliga sidan, räknar organisationen med att förelaget i sammanhanget också lagt frara sina planer beträffande arbetarskydd och arbetsmiljö.

Svenska bankföreningen uppraärksaramar uttalandet i promemorian (sid. 12) att en positiv bedöraning av en tilllänkt utlandsinvestering från fackligt håll i regel bör kunna underlätta och påskynda tillståndsgivningen. Föreningen frarahåUer att den utgått från att rayndigheterna enligt svensk förvaltningstradition skall handla raed oväld och vid bedöraning av argument som tillförs ett ärende enbart beakta sakskäl och inte fästa avseende vid vera sora har en viss uppfattning. Då det gäller de anställdas insyn och raedinflytande skiljer sig en utiandsinvestering i princip inte från andra investeringar. Förelagsnärandsavtalens regler ora inforraation och sararåd om för förelaget och dess personal väsentliga frågor äger tillämpning även på della område. Genom lagen om slyrelserepresentalion har de anställda tUlförsäkrats raedinflytande även i investeringsärendena.

TCO understryker vikten av att hänsyn tas till fackliga intressen och synpunkter. Löntagarnas representanter i företagen bör beredas möjligheter att framföra synpunkter och delta i diskussioner såväl i företagens styrelser som i företagsnämnderna beträffande planerade utiands-

Prop. 1974: 89 55

etableringar liksora effekterna av dessa i olika avseenden. På sikt bör eftersträvas att ge löntagarna och deras organisationer ökad insyn i företagen och tillfälle att i olika företagsorgan utöva inflytande på den verksarahet sora företagen bedriver genom sina dotterbolag i andra länder. De åtgärder som föreslås i promeraorian är dock enligt TCOrs uppfattning på intet sätt tillräckliga för att koraraa till rätta med de problem som internalionaliseringsprocessen medför på olika oraråden.

I en del remissyttranden understryks vikten av att handläggningen av ärenden ora utlandsinvesteringar sker sraidigt och utan byråkratisering och tidsutdräkt. Bland de remissinstanser sora ger uttryck åt sådana synpunkter är kommerskoUegium, länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län (raajoriteten) och KF.

Även riksbanksfullmäktige (raajoriteten) understryker vikten av att behandlingen av ansökningarna i invesleringsärendena också i fortsättningen sker med tillbörlig omsorg och snabbhet. Inte minst raed hänsyn tUl utvidgningen av den krets som äger della i investeringsärendenas behandling raåste behovet av skyndsam handläggning ägnas uppraärksarahet. Valutaregleringen har hittills i hög grad kännetecknats av strävan att tillraölesgå sökandenas önskeraål ora snabba besked i investeringsärenden. Någon ändring härvidlag bör det självfallet inle bli tal om. Förelagen bör sora hittills, anför fullraäktige, kunna räkna raed att myndigheten behandlar inkomna ansökningar ulan tidsutdräkt och inom en tidrymd sora ej äventyrar en godtagbar investering.

SAF anser att svenska företag, som ingår i samarbetsprojekt av olika slag, skulle försättas i en ohåUbar situation, om de ständigt nödgades reservera sig för en omfattande, utdragen och oviss prövning av svenska offentliga organ, vars enda kriterier är en allraänpolitisk bedöraning av projektets värde från exklusivt svenska utgångspunkter. Man kan också utgå från att övriga partners i projektet av sekretesskäl inte gärna tilllåter att det svenska företaget på det sätt proraeraorian förutsätter över-läranar ett raycket allsidigt beslutsunderlag, i synnerhet ora detta beslutsunderlag kan bli föremål för förhandlingar mellan det svenska företagel och den svenska regeringen om alternativa investeringar. Svenska företag skulle av sararaa skäl bli svårt handikappade även när det gäller att ta upp förhandlingar raed utländska företag ora helt nya samarbetsprojekt där två eller fler partners samraanför sina resp. resurser och specialkunskaper.

Även i sin planering av utiandsinvesteringar helt i egen regi skulle svenska företag bli starkt häraraade av den byråkratisering och fördröjning av beslutsprocessen särat av de svårigheter alt förutse utgången som blir en oundviklig följd av förslaget. Det gäller t. ex., ora de stora internationellt verksamma svenska företagen vid varje investering i utlandet måste förhandla raed arbetsraarknads- och industridepartementen om alternativa eller kompletterande investerinaar.

Prop. 1974: 89 56

3.3 Departenientschefen

De svenska företagens investeringar uloralands har ökat kraftigt under senare år. I en inora industrideparteraentet upprättad promemoria (Ds I 1974r 2) frarahålls att enligt en undersökning, gjord av Industrins Utredningsinstitut, ökade under perioden 1965—1970 antalet sysselsatta i svenska producerande dotterbolag uloralands raed 6 %. Under samraa period rainskade det totala antalet sysselsatta i svensk industri i Sverige raed 2 %. De totala tUlgångarna har saratidigt ökat från 8 till drygt 15 miljarder kronor, aUtså nästan en fördubbling. Av det anförda kan dras slutsatsen att den svenska industrin under nämnda period expanderat snabbare i utiandet än i Sverige. Detta gäller vid en jämförelse både med de utlandsinvesterande koncernemas tUlväxt i Sverige och med hela den svenska industrins expansion. I promeraorian frarahålls också att såväl investeringar sora sysselsättning i utiandsägda svenska företag uppgått till ca 20 % av totala investeringar resp. totalt antal sysselsatta inora industrin i Sverige. Svensk industri är härigenom raer internationaliserad än flertalet andra länders.

I del föregående (avsnitt 2) har ingående redovisats de bestäraraelser och den praxis sora bl. a. gäller i fråga om rätt för svenska företag att föra ul medel ur landet för investering utomlands. Enligt valutalagen ankoraraer det sålunda på riksbankens valutaslyrelse att pröva ansökningar om tUlstånd till sådana investeringar. Tillståndsgivningen, räknat i railjoner kronor, var störst under åren 1969 (1 696 railj. kr.) och 1972 (1 903 railj. kr.).

Av betalningsbalansmässiga skäl införde Sverige år 1969 restriktioner för bl. a. direkta investeringar i utlandet. Restriktionerna innebar att tillstånd till utförsel av kapital ur Sverige lämnades, om investeringen bedömdes ha exportfrärajande eller valulabesparande effekt eller avsåg land sora är huvudraottagare av svenskt bistånd. I vissa fall föreskrevs att finansiering av investeringen fick ske genom utländsk upplåning. En uppmjukning av tUlståndsgivningen har skelt allteftersora betalningsbalansen förbättrats.

De bedöraningar, sora valutastyrelsen gör av svenska företags ansökningar ora tiUstånd tUl investeringar uloralands, är formellt begränsade till en prövning av att de planerade investeringarna står i överensstämmelse med den här i landet förda penningpolitiken. Bedömningarna av dessa enskUda valutaärenden skall ses mot bakgrund av valulalagens bestämraelser ora valulareglering sora får upprätthållas då det "prövas erforderligt för uppnående av det raål, sora fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet". Även om bedömningarna av de enskilda investeringsansökningarna rent formeUt är begränsade till penningpolitiska värderingar, har i praktiken vissa samhällsekonoraiska prövningar skelt inom ramen för den penningpolitiska bedömningen. Det har

Prop. 1974: 89 57

sålunda förekorarait att valutastyrelsen vid bedöraningen av vissa projekt beaktat effekterna på sysselsättningen i Sverige.

De investeringar sora ett företag gör förestavas så gott som alltid av en företagsekonomiskt motiverad önskan att nå så stor lönsamhet som raöjligt. Det är naturligt att företaget, när det står i överensstäraraelse med företagets raålinriklning, söker fördela investeringarna raellan heralandet och utiändsk marknad. Det är därvid inte alltid säkert alt den förelagsekonomiska bedöraningen leder till positiva effekter på sysselsättning och produktionsstruktur i heralandet. Sora anförs i proraeraorian kan i stället sådana negativa effekter uppkomma att tveksamhet uppstår om investeringamas sarahällsekonoraiska berättigande. Sora exempel närans i proraeraorian att utiokalisering av ett företags forsknings- och utvecklingsarbete till annat land på sikt kan få negativa effekter inom Sverige med avseende på industrins utvecklingsmöjligheter och därraed på sysselsättningen. Ett annat exerapel sora anförs i promemorian är alt ett företag förlägger tillverkning till länder raed extrerat låga produktionskostnader i stället för alt fortsätta att producera i Sverige raot något lägre lönsarahelskrav. Enligt proraeraorian bör utryrarae därför finnas alt, när företagen avser alt göra utiandsinvesteringar, bedöraa effekterna i Sverige på sysselsättningen, industristrukturen och den regionala balansen. I promeraorian föreslås på gmnd av del anförda att även industri- och sysselsätlningspolitiska synpunkter skall beaktas vid valulaslyrelsens penningpoliliska prövning av tillståndsansökningarna och alt valutalagen ändras i överensstämmelse härraed.

Förslaget i nu berörda delar tUlstyrks eller läranas utan erinran av ett flertal reraissinstanser, raedan en del avstyrker förslaget eller anför avvikande raening beträffande vissa av förslagels huvudpunkter. En majoritet i riksbanksfullmäktige framhåller att valutalagen i sin nuvarande utforraning inte utgör en tillfredsställande grundval för en tillståndsprövning också från industri- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter, åtminstone inte i ett betalningsbalansmässigt jämviktsläge. En tillfredsslällande behandling av liUslåndsansökningar rörande utlandsinvesteringar måste enligt fullraäktige riraligen innesluta ett beaktande av dessas samhällsekonomiska verkningar i moderlandet. Enligt fullraäktige ger förslagen i proraeraorian underlag för ett hänsynstagande till utlandsinvesteringarnas återverkningar på det svenska näringslivet även i normala lägen med tUlfredsställande betalningsjäravikt. KF och TCO anför liknande synpunkter och framhåller att en viktig utgångspunkt vid den föreslagna vidgade bedöraningen av investeringsansökningarna är att prövningen sker med sikte på att bevara eller förstärka den svenska industrins internalionella konkurrenskraft under beaktande av den svenska ekonomiska politikens mål. Erinringar mot förslaget framförs emellertid också, frärast från näringslivshåll. SAF och Svenska bankförening-

Prop. 1974: 89 58

en anser sålunda att den föreslagna utvidgade prövningen skuUe leda till negativa effekter på företagens raöjligheter att hävda sig i internationell konkurrens raed åtföljande negativa effekter på sysselsättningen i Sverige. Risk för raotåtgärder från utiandet framhålls också.

För egen del vill jag anföra följande. Som frarahållits i proraeraorian ger produktionsfaktoremas ökade rörlighet över gränserna upphov till en snabbare ekonomisk tillväxt genom ett mer rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Svenska företags ökade internationalisering och den därmed följande expansionen av förelagens utlandsinvesteringar är ett led i denna utveckling. Företagens internalionalisering raedför också sora regel betydande fördelar för förelagens internationella konkurrenskraft och därraed också för den svenska sarahällsekonorain. De svenska utiandsinvesteruigarna har bidragit till en effektiv industristmk-lur i Sverige. Svenska företag har genom etableringar utomlands kunnat vidmakthålla sin internationeUa konkurrenskraft och därraed sin svenska exportförsäljning. Sora fraragår av vad jag inledningsvis anfört uppgår svenska företags direkta investeringar i utlandet till betydande belopp. Orafallningen av dessa investeringar får betraktas som mycket stor även internationellt sett. Denna utveckling har fortgått oavbrutet under de senaste åren och ger enligt rain uppfattning anledning till stor uppmärksamhet inte bara från synpunkten att en god betalningsbalans raåste upprätthållas utan även med beaktande av de samhällsekonoraiska verkningar sora sådana investeringar kan få. Investeringar utomlands från elt företags sida kan få återverkningar i Sverige inle bara på det investerande företagel självt utan också på branschen i sin helhet eller rentav på näringslivsstrukturen i stort. Sådana återverkningar kan, som frarahållits i flera reraissyttranden, givelvis vara av positiv betydelse genom att företagets exporlförulsättningar, lönsamhet och allmänna utvecklingsmöjligheter i Sverige förbättras. Återverkningarna kan emellertid också vara negativa genora utlandsetable-ringens omfattning eller karaktär. Utiandsinvesteringarna kan även ha såväl positiva som negativa verkningar på sysselsättningen i Sverige. Verkningarna kan vara positiva, om utlandsinvesteringen t. ex. genererar en större export från Sverige än om investeringen inle koraraer till stånd. Å andra sidan kan faU förekoraraa där produktionen flyttas utomlands på ett sätt sora inte kan anses försvarligt från sysselsättningspolitiska synpunkter.

Jag anser det självklart att utiandsinvesteringar sora kan få effekter av här antytt slag är av sådan utoraordenllig vikt för samhäUet både i fråga ora dess sociala och ekonoraiska funktion, att raöjligheter måsle finnas från det allmännas sida till insyn och medbedömande redan på ett så tidigt stadiura att förutsebara skadeverkningar kan undvikas.

I praktiken beaktar redan nu valutastyrelsen dessa sarahällsekonoraiska aspekter vid sina avgöranden. Proraeraorians förslag kan därför

Prop. 1974:89 59

i viss raån betraktas sora en kodifiering av gällande praxis. Alt en sara-häUsekonomisk bedöraning bör ske stäraraer också överens inte bara raed uppfattningen hos åtskiUiga av de reraissinstanser som yttrat sig i frågan ulan också — såvitt framgår av proraeraorian Och riksbanksfullraäktiges yttrande — raed synpunkter som i detta sammanhang kommit till uttryck från åtskiUiga av de tillständssökande företagen.

På grund av det anförda instämmer jag i de synpunkter som i nu berörda avseenden kommit till uttryck i promeraorian. Jag förordar därför att valutalagen ändras så alt valutastyrelsen vid prövning av ett svenskt företags ansökan ora direktinvestering i utiandet kan beakta såväl industripolitiska som sysselsättningspolitiska strävanden.

Från vissa remissinstansers sida har uttryckts önskemål alt de föreslagna prövningsrekvisUen preciseras. Jag har i och för sig förståelse för dessa önskeraål. Självfallet skulle en detaljerad bestämning av. de föreslagna kriterierna kunna vara av värde inte bara för de berörda företagen i allmänhet utan också för den lillärapande myndigheten. Man bör emellertid hålla i rainnet att det här rör sig ora ett oraråde där det enligt sakens natur är svårt alt ge detaljregler. Valutastyrelsens bedöraning av tillståndsärendena måste innefatta hänsynstaganden av mångskiftande karaktär. I överensstämmelse raed proraeraorieförslaget och i likhet med bl. a. riksbanksfullmäktige är jag av den uppfattningen att den samhällsekonomiska bedömningen ej kan närmare preciseras eller anges i detalj.

Även om det alltså enligt min mening inte finns raöjlighet all i lagen detaljerat ange vilka norraer som bör gälla vid tiUståndsprövningarna, kan dock vissa synpunkter anläggas till ledning vid den sarahällsekonoraiska bedöraningen. En självklar utgångspunkt är sålunda, som anförts i promemorian och som också framhåUits i en del remissyttranden, att bedömningen sker med sikte på att bevara eller förstärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft under beaktande av den svenska ekonomiska politikens grundläggande raål, dvs. ekonoraisk tillväxt och full sysselsättning med bibehållande av inre och yttre balans. En.viktig raålsättning måste vara att söka förhindra eUer dämpa en minskad sysselsättning inom industrin i Sverige. Långsiktiga perspektiv spelar också en roll vid bedöraningen av ansökningarna om tillstånd att investera i utlandet. Flera remissinstanser har också särskUl understmkit betydelsen av alt en prövning sker med beaktande av de långsiktiga effekterna. Vidare bör i allmänhet gälla alt företagen vid en utlandsinvestering som kräver tillstånd för valutautförsel via gängse kontakt-banor informerar de anställda. De därvid frarakorana synpunkterna kan anses underlätta valulaslyrelsens handläggning av ärendet.

Viss kritik har riktats raot de i proraeraorian anförda synpunkterna beträffande lokalisering av forsknings- och utvecklingsresurser till utlandet samt investering i länder med extrerat låga produktionskostnader.

Prop. 1974: 89 60

Från vissa reraissinstansers sida betonas att väsentliga skäl kan föreligga för att sådana lokaliseringar och investeringar bör få förekoraraa. I detta avseende vill jag erinra ora att den i proraeraorian förda diskussionen avser fall där negativa verkningar kan uppkoraraa för näringslivet och därraed på sysselsättningen i Sverige. Vad sora uttalats i proraeraorian bör eraellertid i första hand uppfattas sora exerapel på oraständigheter sora bör vägas in i den långsikliga bedöraningen av den planerade investeringens ändamålsenlighet med hänsyn till önskemålet om ell väl differentierat och fungerande näringsliv och en hög sysselsättning i landet. Självfallet förekommer fall där goda motiv föreligger all förlägga ett företags forsknings- och utvecklingsarbete till utlandet, t. ex. i anslutning till ett internationellt forskningscentrum. I sådana fall bör naturligtvis, såvitt gäller denna fråga, inga hinder resas mot den tillämnade utlandsinvesteringen.

Det andra fallet — investering i länder med extremt låga produktionskostnader — avser också att ge exempel på en situation där ett företag med hänsyn till frärast ett främmande lands mycket låga lönenivå av rent företagsekonomiska skäl väljer detta land för sin produktion, vilket kan få liknande negativa återverkningar i Sverige som nyss anförts beträffande utlokalisering av forsknings- och utvecklingsarbete. Givetvis kan även i det nu avsedda fallet skäl anföras för att förlägga exempelvis ett företags tillverkning till ett land raed låga produktionskostnader. Sådana skäl kan vara att man önskar investera i ett utvecklingsland eller att elt redan etablerat samarbete i utiandet ytterhgare skall utökas. I detta sararaanhang vill jag erinra om all en ökad satsning från bl. a. näringslivets sida på utvecklingsländerna väl stämmer överens med de synpunkter och önskemål som i denna fråga anförts från olika håll i den allmänna debatten.

Vad i promeraorian anförs till stöd för att den föreslagna utvidgade prövningen av utlandsinvesteringar står i överensstämmelse raed våra internationella åtaganden har i allraänhet inte raött några erinringar under remissbehandlingen. Några remissinstanser, däribland Svenska bankföreningen, ifrågasätter dock, ora förslagel genom den föreslagna utformningen av 1 § valutalagen kan anses stå i överensstämraelse raed OECDrs kapitalliberaliseringsstadga. Komraerskollegium anser vidare att stadgan lägger bestämda hinder i vägen för en extensiv tolkning av begreppet sysselsättningspolitiska strävanden. Några reraissinstanser är också av den uppfattningen att de föreslagna nya bedömningsgmndernas karaktär av undantag från OECD-stadgan borde ha koramit till klarare uttryck.

För egen del vill jag anföra följande. Den ifrågavarande kapitalliberaliseringsstadgan innebär för de raedleraraar i OECD, däribland Sverige, sora godtagit stadgans innehåll, ett åtagande att underlätta fria kapitalrörelser över gränserna i den utsträckning som är nödvändig för

Prop. 1974: 89 61

effektivt ekonomiskt samarbete. Sverige har utan reservation åtagit sig att fritt medge utgående direkta investeringar. Vissa möjligheter till undantag från stadgan finns dock. Således får utlandsinvesteringar begränsas av betalningsbalansskäl. I delta sararaanhang är del naturligt att, liksom hittills, hänsyn tas till sysselsättnings- och näringspolitiska aspekter på ärendet. Den allmänna liberaliseringsförpliklelsen får vidare åsidosättas, om en enskUd investering på gmnd av beloppels storlek eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen. Sistnämnda undantagsbestäramelse raåste aUtså vara tillämplig för all en planerad utlandsinvestering skall kunna hindras enbart på sysselsättnings- och näringspolitiska gmnder. Del får bli en uppgift vid tUlämpningen alt med ledning av de i det föregående anförda synpunkterna och på grundval av fortlöpande erfarenheter ulforraa praxis i enlighet med vad jag nu anfört.

I promemorian diskuteras frågan, ora förbud bör införas mot investeringar i områden sora alltjärat är föremål för kolonial exploatering, i första hand de portugisiska kolonierna i Afrika samt Naraibia. Som framhålls i promemorian har emellertid under de senaste 20 åren inga svenska investeringar av betydelse skett i dessa oraråden. Mot denna bakgrund anser jag det inte påkaUat att nu införa ett formellt investeringsförbud för dessa områden. Någon tvekan får emellertid inte råda ora Sveriges inställning tUl investeringar i oraråden under kolonialt förtryck, och den fortsatta utvecklingen koraraer att följas med stor vaksamhet.

I ett par remissyttranden frarahålls önskvärdheten av att vid bedömningen av ett ärende ora utlandsinvestering pröva den planerade investeringens överensstäraraelse raed sociala och fackliga minimikrav i fråga om de anställdas anställnings- och arbetsvillkor och fackliga rättigheter i mottagarlandet. Detta är en angelägen fräga. Den faller emellertid utanför ramen för en ändring i valutalagstiftningen, eftersom en sådan ändring begränsas av det handlingsutryrarae sora OECDrs kapi-talliberaliseringsutrymme ger oss. Sveriges aktiva deltagande i ILOrs arbete på det fackliga orarådet är enligt rain raening en raer ändamålsenlig väg att intemationeUt främja de fackliga strävandena.

Som framgår av det tidigare anförda utövas riksbankens beslutanderätt i vaUitaregleringsfrågor av valutaslyrelsen. Det är således valutastyrelsen sora prövar frågor ora tillstånd för svenska företag att göra direktinvesteringar utomlands. Sora också tidigare närants har redan enligt nuvarande praxis en bedöraning skett av dessa ärenden hos valuta-myndigheten med beaktande av de samhällsekonoraiska verkningar elt sådant tillstånd kan få i Sverige. Valutastyrelsens prövning utövas av sju ledamöter, av vilka Kungl. Majrt utser fyra och riksbanksfullmäktige tre ledaraöter. Vice riksbankschefen är ordförande i styrelsen. Av de av Kungl. Majrt utsedda ledamöterna representerar en finansdepartemen-

Prop. 1974: 89 62

tet, en bankväsendet och två näringslivet i övrigt. Riksbanksfullmäktige utser ordföranden (vice riksbankschefen), en fullmäktigeledaraot eller en suppleant för denne särat en bankdirektör i riksbanken. Valutastyrelsen är beslutför när rainst tre ledaraöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller ordförandens mening.

I promeraorian föreslås alt valutaslyrelsen utökas raed fyra ledamöter, varav en från arbetsmarknadsdepartementet, en från industridepartementet och två från de anställdas organisationer. De nya ledamöterna föreslås bh utsedda av Kungl. Majrt. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. Några anför dock erinringar. Från vissa remissinstansers sida framförs sålunda betänkligheter mol att utöka valutastyrelsen, med hänsyn till att ökad tungroddhet och försening i handläggningen av ärendena kan befaras. Bankinspektionen anser att möjlighet bör finnas alt anföra besvär hos Kungl. Majrt över valutastyrelsens beslut. Koraraerskollegiura anser alt den nuvarande beslutsordningen enligt valutalagen bör kunna bibehållas, ora valulaslyrelsens beslut baseras exklusivt på penningpolitiska grunder. Ora raed beaktande även av sysselsältnings-och industripolitiska aspekter valutatillstånd skulle kunna antas komma att negativt inverka på väsentliga svenska intressen, bör dock enligt kollegiet tillståndsfrågan hänskjutas till Kungl. Majrt för avgörande. Liknande synpunkter anförs av industriverket och LO. Kollegiet och industriverket anser inle heller att en utökad departementsrepresentation är läraplig utan föreslår att motsvarande ledamotsrepresentation rekryteras från de statliga organ som på rayndighetsplanet svarar för sysselsättnings- resp. industrifrågor. Riksbanksfullraäktige ifrågasätter, ora inte fullraäktige borde utse de två representanterna för de anställda och även de tre ledaraöter från den privata sektorn sora Kungl. Majrt f.n. utser. Några remissinstanser, däribland arbetsmarknadsstyrelsen och TCO, anser att antalet representanter för de anställda bör vara lika stort som antalet företrädare för bankväsende och näringsliv. SACO hemställer om representation i valutastyrelsen.

De från några reraissinstansers sida uttalade farhågorna att en utökning av valutaslyrelsen skulle kunna leda till en raera tungrodd och tidsödande ärendebehandling är enligt min mening obefogade. Riksbanksfullraäktige, under vars ansvar valutaslyrelsen arbetar, har i sitt reraiss-yttrande understrukit vikten av att behandlingen av ansökningarna i investeringsärenden också i fortsättningen sker raed tillbörlig orasorg och snabbhet. Fullraäktige frarahåller också att valutaregleringen hittills kännetecknats av strävan att tillraölesgå sökandenas önskemål av snabba besked i investeringsärenden och att någon ändring i detta avseende självfallet inte koraraer att ske. Några betänkligheter från rent handlägg-ningsraässiga synpunkter att utöka valutastyrelsen bör sålunda inte förehgga.

Några avgörande invändningar har enligt min mening inte heller i

Prop. 1974: 89 63

övrigt anförts mol förslaget om en utökning av valutastyrelsen. På grund av det anförda tillstyrker jag alt valutastyrelsen i forisättningen skall bestå av elva ledamöter vid handläggning av ärenden rörande direkta investeringar utomlands särat att de fyra nya ledaraöterna — en från arbetsraarknadsdeparteraentet, en från industrideparteraentet och två från de anställdas organisationer, lärapligen en från vardera LO och TCO — skall utses av Kungl. Majrt.

Syftet raed den av raig förordade utvidgade prövningen av svenska företags ansökningar ora tillstånd att göra direktinvesteringar i utlandet är, som framgår av vad jag tidigare anfört, att skapa ett ökat legalt utryrarae för en bedöraning av investeringarnas sarahällsekonoraiska verkningar. Det är däreraot inte fråga ora att generellt hindra eUer försvåra den svenska företagsamheten utomlands. Med den av mig förordade utvidgningen av valutaslyrelsen skapas särskilda garantier för att ärenden rörande direkta investeringar utomlands blir allsidigt och sakkunnigt bedörada. Genom de i proraeraorian föreslagna raöjligheterna att, på yrkande av rainst tre av de ledaraöter eller suppleanter sora deltagit i styrelsens beslut, underställa beslutet riksbanksfullraäktiges prövning tillgodoses också förekommande behov av överprövning av valutastyrelsens beslut i sådana ärenden. I detta sararaanhang vUl jag anföra följande.

Valutatransaktioner kommer att bedömas inte bara utifrån penningpolitiska och valulapolitiska utgångspunkter ulan jämväl utifrån vilken effekt sådana transaktioner kan ha på sysselsättningen, industripolitiken och näringspolitiken i vårt land. Med här angivna kriterier vidgas bedömningsfältet i förhåUande till vad som gäller enligt den nu gällande valutalagstiftningen. Valutastyrelsen och riksbanksfullraäktige kommer således att få bedöma valulautförseln utifrån kriterier sora går utanför det oraråde som traditionellt och konstitutionellt ligger inom valutastyrelsens och riksbankens kompetensoraråde. Som en logisk följd härav blir det erforderligt att valutastyrelsen resp. riksbanksfullmäktige i dessa frågor etablerar tillfredsställande kontakt med regeringen. Kontakten kan delvis anses etablerad genom att tre departement är representerade i valutastyrelsen. Jag finner det dock angeläget att understryka att vid avgörandet av större, och mera betydelsefulla ärenden där de förut angivna nya kriterierna är tillärapliga en nära och till-fredsställande kontakt hålls raellan de valulavårdande rayndigheternas lédniiig~ödrreeringejiärigenj5m_skapagara för att frågorna löseYi saraarbele raellan regering och riksbank. Under, dessa förhållanden jiser_jag ..alt,_ett_underslällningsförfärande till Kungl. Majrt eller ett besvärsinstitut med regeringen sora sista instans inte är erforderligt. Reraissopinionen på denna punkt får därraed anses besvarad. Några ändringar i förhållande till proraeraorieförslaget såvitt gäller sättet för utseende av de nya ledaraöterna eller hur de skall rekryteras anser jag inte vara raotiverade.

Prop. 1974: 89 64

I några remissyttranden har framförts önskeraål att de ansökande företagen i sina ansökningshandlingar så fullständigt sora raöjligt redovisar sådana uppgifter som kan ha betydelse för en riktig bedöraning av ansökan. Vissa konkreta förslag har i det sararaanhanget framförts från remissinstansernas sida. Även jag anser att fullständiga uppgifter i an; slutning till ett företags ansökan om tiUstånd till utlandsinvestering är ägnade att ge underlag för en noggrann bedömning av ansökan och att underlätta procedurförfarandet och därraed påskynda handläggningen hos valutaslyrelsen. Som jag nyss anfört avses även i fortsättningen en snabb behandling av ärendena äga rum. Byråkratiska former bör därvid i görligaste mån undvikas. Detta möjliggör att erforderliga kompletteringar i ett ärende kan begäras tämligen forralöst. Möjlighet finns alltså att, allt efter behov i det enskilda ärendet, infordra de ytterligare upplysningar som valutastyrelsen finner nödvändiga. Jag anser raed hänsyn härtill inte erforderligt att fastställa särskilda norraer för eller anvisningar om vilka uppgifter sora bör inflyta i ett förelags ansökan. Del får ankoraraa på valutastyrelsen att närraare ta ställning tUl detta spörsraål.

Sora fraragår av vad jag tidigare anfört bör vissa ändringar ske i valutalagen. I proraeraorian föreslås också vissa ändringar i regleraenlet för riksbankens styrelse och förvaltning (Bankoregleraentet). Ändringarna i reglementet fraragår närmare av det vid delta protokoll som bilaga 1 fogade förslaget tUl författningstext. Med hänsyn till att frågor rörande regleraenlet lorde höra tUl riksdagens ansvarsoraråde och sålunda faller utanför Kungl. Majrts kompetensområde upptas i propositionen inte något förslag till ändring i regleraenlet.

De av raig förordade ändringarna bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1974.

4 Fortsatt valutareglering

4.1 Riksbanksfullmäktiges skrivelse

I skrivelse den 31 januari 1974 har fullraäktige i Sveriges riksbank hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975. I skrivelsen anför fullraäktige bl. a. följande. Genom kungörelse den 18 maj 1973 (nr 295) ora tillärapning av valulalagen (1939r 350) har Kungl. Majrt raed stöd av 1 § tredje stycket valulalagen förordnat bl. a., att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga fortsalt tillämpning under tiden den 1 juh 1973—den 30 juni 1974. Kungl. Majrt har därjämte genom kungörelse den 18 raaj 1973 (nr 296) ora ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959r 264) förordnat bl. a., att valutaförordningen skall äga fortsalt giltighet till utgången av juni 1974.

Då anledning föreligger att alltjärat ta i anspråk gällande fulhnakter

Prop. 1974: 89 65

i valutalagen och saratidigt förläna valutaförordningen fortsatt giltighet herastäUer fullraäktige i riksbanken att Kungl. Majrt raålte dels med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära riksdagens samtycke till att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 samt 9 § sararaa lag skall äga fortsatt tUlärapning under liden den 1 juli 1974—30 juni 1975, dels fraralägga förslag ora att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet tUl utgången av juni 1975.

4.2 Remissyttrandena över riksbanksfullmäktiges skrivelse

Fidlmäktige i riksgäldskontoret och Svenska sparbanksföreningen har ingen erinran raot frarastäUningen ora fortsatt valulareglering. Svenska bankföreningen fraraför förslag i olika hänseenden ora en ytterligare liberalisering av valutarestriktionerna och föreslår tillsättande av en utredning för att se över valutaregleringen. Under förutsättning att bankföreningens förslag beaktas vUl föreningen inte invända mot att regleringens giltighet utsträcks ännu ett år. Bankföreningens förslag innebär i huvudsak följande.

I likhet raed vad bankföreningen anförde i sitt remissyttrande över riksbanksfullraäktiges skrivelse den 25 januari 1973 rörande sararaa ärane anser föreningen alltjärat alt regleringen utgör ett betydande hinder mot näringslivets expansion, för vilken en fortgående internationalisering är ett oundgängligt inslag. För att på längre sikt trygga betalningsbalansen och sysselsättningen är det angeläget att raöjligheterna inte begränsas för vårt näringsliv att delta i internationell arbetsfördelning och samarbete över gränserna, varigenom företagen kan tillgodogöra sig teknisk utveckling, breddade avsättningsmarknader och vidgade finansieringsmöjligheter. Endast härigenom kan vårt näringslivs internationella konkurrenskraft bevaras. Om valutarestriktioner bedöms nödvändiga sora korapleraent tUl den övriga valutapolitiken eller penningpolitiken, måste de därför utformas så att minsta möjliga störningar uppstår för näringslivet. Häri ligger också att restriktionerna bör avskaffas så snart grunden för deras införande upphört att gälla.

Bankföreningen erinrar ora att vissa av valutaregleringens restriktioner varit oavbrutet i kraft alltsedan regleringen infördes år 1939. Bankföreningen föreslår därför på nytt alt en utredning snarast tillsätts i syfte att undersöka raöjligheterna att helt eller delvis avveckla de generella restriktionerna eller uppmjuka tillämpningen av dem.

Beträffande vissa restriktioner har det enligt bankföreningens raening varit uppenbart att förutsättningar för avveckling och liberalisering förelegat utan att en utredning behövt avvaktas. I förra årets remissyttrande föreslog bankföreningen därför några omedelbara lättnader. Även om viss liberalisering skett i linje med dessa önskemål, är för närmgslivet viktiga utlandstransaktioner fortfarande föremål för besvärande resttiktioner.

5 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 89

Prop. 1974: 89 66

Sverige har sedan många år bl. a. genom anslutning tUl OECDrs kapilalliberaliseringsstadga erkänt fördelarna av att fritt tUlåta direklinvesleringar över gränserna. De år 1969 företagna inskränkningarna i svenska direklinvesleringar i utlandet infördes sora en åtgärd av tera-porär natur för att begränsa det kraftiga valutautflödet. Därefter har vissa lättnader i tillärapningen av inskränkningarna successivt införts. De återstående begränsningarna innebär enligt valutastyrelsens berättelse för år 1973 i huvudsak "att en planerad utlandsinvestering skall vara exportfrämjande eller annars förraånhg från belalningsbalanssyn-punkt. Delta krav har dock ej gällt i fråga ora investeringar i u-länder." Bankföreningen frarahåller att föreningen i förra årets reraissyllrande anförde att det raed hänsyn till Sveriges starka betalningsbalans och återuppbyggda valutareserv särat åtagandet genteraot andra OECD-länder inte längre var riraligt att de kvarvarande hindren raot del svenska näringslivels direklinvesleringar i utlandet upprätthölls. Under år 1973 har valutareserven ökat raed ca 3,9 railjarder kronor och ora raan räknar in bankernas tidsbundna nettofordringar i utländska valutor blir ökningen inte mindre än 5,6 miljarder kronor. Även om man i fortsättningen på grund av de höjda iraporlpriserna på oljeprodukter kan räkna med en viss försvagning av Sveriges fortsatt starka bytesbalans, ger det senaste årets valutaulveckling ökad tyngd åt bankföreningens uppfattning att restriktionerna mot utlandsinvesteringarna av betalningsbalans-och valutareservskäl bör avvecklas.

Under senare år har valutatillstånd till svensk upplåning utomlands för investering i Sverige givits även till andra industriföretag än skeppsvarven. Fortfarande gäller dock bl. a. att sådan upplåning skall ske på rainst tio år. I praktiken medför kravet att upplåningen skall vara så långfristig all endast obligationsemissioner i utlandet kan ifrågakoraraa. Denna finansiering är möjhg endast för stora och internationellt kända företag. Kravet diskriminerar härigenora raot medelstora och mindre företag och utgör dessutora ett hinder raot utiändsk finansiering i de fall då det raed avseende på investeringsprojektens art är lärapligast med raedelfristig upplåning. Bankföreningen föreslår därför all även medelfristiga lån för investeringar i Sverige får upptas utomlands.

Bankföreningen anser det välkoraraet alt en ändring i valutaregleringens praxis införts under år 1973 sora ger svenska banker raöjlighet att förraedla utländsk upplåning till förelag som fått riksbankens tillstånd tUl sådan. Fördelama härmed är att även svenska företag som är okända på den internationella låneraarknaden indirekt får tUlträde till denna och att en svensk bank vanligen kan uppta utländsk kredit på förraånligare vUlkor för det svenska företaget än detta kan självt.

Enhgt valutastyrelsens berättelse för år 1973 innebär de nya riktlinjerna att "riksbanken tills vidare är beredd att, i fall där ett svenskt företag erhållit valutatillstånd alt upptaga kredit i utlandet raed längre

Prop. 1974: 89 67

löptid än fem år eller i vissa fall tio år, under vissa förutsättningar raedge att svensk bank läranar krediten i fråga och för denna utlåning refinansierar sig i utlandet. Norraalt förutsätts härvid att de belopp sora företaget erhållit tillstånd att låna i utiandet skall uppgå till 10 rakr eller mer. Lägre belopp skall dock kunna godtagas i undantagsfall." Bankföreningen anser att de uppställda fömtsättningarna för svenska bankers raedverkan vid näringslivets upplåning i utlandet allvarligt begränsar raöjligheterna att tillvarata ovannäranda fördelar. Bankföreningen föreslår därför att några restriktioner raed avseende på krediternas löptid och storlek inte skall gälla.

Bankföreningen frarahåller, som föreningen närraare utvecklade i förra årets reraissyllrande, att den ökade kreditgivningen över gränserna och den under senare år tilltagande valulaoron ökat företagens behov alt kunna säkra sig mot de kursrisker sora är förenade med framtida betalningar i utländsk valuta. Det kan lätt visas att de verkliga kreditkostnaderna kan förändras raed flera tiotals procent per år sora följd av kursförändringar i sådana valutor som är viktiga för Sveriges be-talningsutbyle. Eftersom raan i reforraarbetet på det internationella valutasystemet nuraera har accepterat betydligt rörligare valutakurser än tidigare, är en återgång till 60-talets relativt fasta kursrelationer inte att vänta. Bankföreningen anser det därför vara högst angeläget att företagen utan hinder av valutaregleringen skall kunna skydda sig raot ofömtsebara kursförluster. Genora att via bankerna köpa och sälja valutor på terrain, dvs. för fraratida leverans till i förväg beslärada kurser, kan företagen redan då krediten görs upp kalkylera in valutakostnaderna. Terrainshandeln raed kronor försvåras eraellertid och kostnaderna för företagens kurssäkring blir onödigt höga genora alt nuvarande valutabesläraraelser allvarhgt begränsar de svenska bankernas möjligheter att göra s. k. multilaterala terminsaffärer. Bankföreningen finner det därför högst önskvärt att de svenska bankerna ges samraa möjligheter som utiändska banker har att genora multUaterala terminsaffärer tillgodose företagens uppkoraraande behov av kurssäkring. En oraprövning av gällande besläramelser och lillärapning i praxis bör enligl bankföreningens uppfattning snarast koraraa till stånd i detta syfte.

4.3 Departementschefen

Valutaregleringens förfaltningsraässiga grundval utgörs, som framgår av det tidigare anförda, av 1939 års valutalag. Valutalagen är en fullmaktslag, enligt vilken Kungl. Majrt har raöjlighet att under vissa i lagen givna betingelser förordna om valutareglering. Under fredstid får ett sådant förordnande i princip ges bara raed riksdagens samtycke och för en tid av högst ett år i sänder. Samtidigt skall de valutareglerande bestäraraelser sora Kungl. Majrt äranar utfärda raed stöd av den

Prop. 1974: 89 68

begärda fullraakten föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns dessa bestäraraelser i valutaförordningen. I och raed alt riksdagen lämnat saratycke till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts för raotsvarande tid.

Förordnande ora valutareglering har raed riksdagens saralycke senast raeddelats för tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974. Valulaförordningen gäller för samraa lid. I skrivelse till Kungl. Majrt har riksbanksfullmäktige funnit valutareglering behövlig även efler den 30 juni i år och har därför hemstäUt om. fortsatt valutareglering för tiden t. o. m. den 30 juni 1975. Riksgäldsfullmäktige och Svenska sparbanksföreningen har ej funnit erinran mot fortsatt valulareglering. Svenska bankföreningen accepterar en fortsatt förlängning av valutaregleringen under förutsättning att vissa av föreningen framställda förslag beaktas.

Valutareserven har efter den mycket kraftiga nedgången år 1969 åter ökat och uppgick vid utgången av år 1973 till ca 11 600 railj. kr. Detta belopp raotsvarar värdet av ca tre raånaders iraport, dvs. ungefär sarama förhållande raellan valutareserv och iraportvärde, som rådde i genomsnitt under 1960-talet. Väsentiiga skUlnader föreligger eraellertid raellan valutaläget på 1960-talet och nu. De uppraärksamraade kriserna på valutaorarådet efter år 1970 har medfört kraftiga fluktuationer i valutareserven. IntemationeUt sett har utvecklingen raedfört att kursema på flera viktiga valutor nu flyter. För Sveriges del innebär det europeiska valutasaraarbete, vari vi deltar för att bidra tUl en stabil kursutveckling, att fortsalt höga krav ställs på storleken av våra valutareserver. Vidare kan anföras att det förhållande raellan reservnivå och import, uttryckt i antal importraånader, sora gällt under år 1973 inte koraraer att bestå under år 1974 till följd av verkningarna på vår bytesbalans av de starkt ökade oljepriserna. Härtill koraraer alt de enorma kapitalflödena från de oljeproducerande länderna till de industrialiserade länderna kan ge upphov till störningar på valutamarknaderna. En ytterligare väsentUg skillnad mellan utvecklingen på 60-talet och nu är, sora jag framhållit vid behandhngen av frågan om svenska företags direktinvesteringar utomlands, att orafallningen av sådana investeringar nuraera uppgår tUl belopp som intemationeUt sett är ovanhgt höga. Denna obrutna trend i utiandsinvesteringama ger, som jag också närmare behandlat i det föregående, anledning till stor uppraärksarahet inte bara från betalningsbalansens synpunkt utan också av industri- och sysselsättningspolitiska skäl. Även om valutaregleringen inte i alla avseenden ger ett fullgott skydd mot ej önskade betalningsströraraar, talar de faktorer jag nu nämnt för ett bibehållande av de kontrollmöjligheter som genom en sådan reglering står till buds.

Jag har vid tidigare tillfällen påpekat att det är nödvändigt att kora-plettera penningpolitiken som konjunkturpolitiskt instrument med en valutareglering, som kan bringa de ingående och utgående kapitalrörel-

Prop. 1974: 89 69

serna under kontroll. Den förstärkning av valutareserven sora inträffat under de senaste åren har dock raöjliggjort vissa lättnader i den skärpta valulareglering sora infördes år 1969. De senaste årens utveckling av de direkta svenska investeringarna i utlandet ger eraellertid fortfarande anledning att bibehålla denna kontrollmöjlighet. Det har nämligen visat sig att det utgående kapitalflödet för sådana ändaraål fortgått oavbrutet även i situationer då de penningpolitiska förutsättningarna varit internalionellt sett gynnsararaa för en investeringsexpansion inora Sveriges gränser. Det är visserligen riktigt, sora Svenska bankföreningen i sitt reraissvar raenar, att produktionsordningen blivit alltraer internationaliserad och att detta i sin tur ställer motsvarande krav på kapitalförsörjningens internationalisering. Denna utveckling kan regeringen eraellertid inle avhända sig raöjligheterna till kontroll över. Enhgt rain uppfattning talar detta inte bara för ell bibehållande av den rådande valutaregleringen utan också, som framgår av vad jag tidigare anfört, för att man i valutalagsliftningen öppnar möjligheter tUl en penningpolitisk bedömning raed beaktande även av industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Jag förordar därför, i överensstäraraelse raed riksbanksfullmäktiges hemställan, att valutaregleringen fortfarande skall äga bestånd.

Giltighetstiden för det nu löpande förordnandet ora valutareglering utgår, sora jag näranl, den 30 juni delta år. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör riksdagens samtycke inhäratas till förordnande ora valutareglering för ytterligare ett år. 1 enlighet raed riksbanksfullmäktiges förslag bör förordnandet omfatta samma bestämmelser i valulalagen som f.n.

5 Möjlighet för postverket att vara valutabank 5.1 Poststyrelsens skrivelse

I skrivelse den 13 mars 1974 har poststyrelsen hemställt att valutalagen och valutaförordningen ändras så att postverket kan förordnas som valutabank i stället för postbanken, som den 1 juli 1974 går samman med Sveriges Kreditbank liU PK-banken. I skrivelsen anför poststyrelsen bl. a. följande. Det av stalsmakterna beslutade samgåendet mellan postbanken och Sveriges Kreditbank till den nya PK-banken innebär, att postbankens spar- och personkontorörelser förs över till PK-banken, medan den övervägande, icke räntebärande delen av postgirorörelsen komraer alt skiljas ut från postbanken och ligga kvar hos postverket. Även postbankens tUl postgirot i allt väsentiigt knutna utlandsrörelse skall i fortsättningen ligga kvar inora postgirot och därraed inordnas i postverket (prop. 1973r 145 s. 52). Saragåendet torde bl. a. i sistnämnda hänseende aktualisera vissa författningsändringar utöver de redan beslutade, vilka ändringar lämpligen kan behandlas i anslut-

Prop. 1974: 89 70

ning till det inom finansdepartementet pågående arbetet raed översyn av valutalagstiftningen.

Meningen är, sora fraragålt, att postgirot i fortsällningen skall förmedla utlandsbetalningar i sararaa orafattning sora hittills. Denna betalningsrörelse är av betydande orafattning och har visat en raycket gynn-sara utveckling. Antalet transaktioner var under år 1973 över 1 railjon på ett sararaanlagt belopp av ca 2,3 mUjarder kronor. Betalningarna sker enligt avtal med utländska postförvaltningar, poslgirokontor, postbanker och affärsbanker. Postbanken har genora sin auktorisation sora valutabank fungerat som valutaprövningsinstans inte bara för sparbanks- och girorörelsen utan också för den allraänna poströrelsen inora postverket och därjärate svarat för den försöksverksarahet sora vid vissa postanslalter under några år pågått raed köp och försäljning av resevaluta för kunders räkning. Denna anordning har raotsvarigheter även utomlands. Det är för övrigt vanligt, att utländska poslgirokontor auktoriserats som valutabanker. I fråga om det framtida samarbetet mellan PK-banken och postverket har den nya bankens interimsslyrelse gjort följande uttalande, som förklarats helt överensstäraraa raed önskeraål från postverkets ledningr "PK-banken skaU i inlåningsverksaraheten fullfölja den politik som hittills har följts i relationerna mellan Postbanken och Postverket och utnyttja Postverkets organisation och resurser på samma sätt som Postbanken i dag gör. Härutöver skall i raån av resurser och kapacitet viss verksarahet för kreditförraedling kunna äga mm samt service rörande resevaluta lämnas genom Postverkets raedverkan."

Den rättsliga grundvalen för postgirots utlandsrörelse utgörs f. n. — förutom av lagen (1969r 732) ora postbanken — av den raed stöd av valutalagen (1939r 350) utfärdade valutaförordningen (1959r 264). Enligl 2 § andra stycket i denna förordning äger riksbanken raeddela bl. a. postbanken tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel raed utländska betalningsraedel och utländska fordringar. Sedan lagen (1973r 934) om upphävande av lagen (1969r 732) om postbanken trätt i kraft den 1 juli 1974, kommer den hittiUsvarande möjligheten för postgirot att efter riksbankens tillstånd handla med utländska valutor ej längre att föreligga. Eftersom detta uppenbarligen inte varit avsikten, föreslår poststyrelsen viss ändring i valutalagen och valulaförordningen. Ändringarna fraragår av vid detta protokoll fogade bilaga 2. Ändringarna innebär i huvudsak, att postgirokontorets egenskap av valutabank bibehålls beträffande den del av verksaraheten sora skall bli kvar hos postverket. För undvikande av raissförstånd bör frarahåUas, att förslaget ej innefattar något ställningstagande tUl frågan på vUket sätt postgirokontoret skall reglera sina tillgodohavanden i olika valutor för att kunna behörigen fullgöra sina betalningsuppdrag. Föredragande depar-teraenlschefen har ansett det naturligt, alt verket för denna del av verksamheten anlitar PK-banken för inköp och försäljning av valutor (prop. 1973r 145 s. 52).

Prop. 1974: 89 71

De föreslagna ändringarna berör främst 2 § första stycket 1) valutalagen (1939r 350), där postverket jämstäUs raed sådan bank som efter riksbankens bemyndigande får ställning av valutabank. Efter sådant bemyndigande får postverket därigenora raöjlighet att, liksom tidigare postbanken, låta postgirokontoret driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar.

Även i 2 § valulaförordningen (1959 r 264) föreslås en ändring innebärande att i första stycket "postbanken" byts ut raot "postverket", varefter den särskilda bestäraraelsen under b) ora tUlstånd för postverket att driva den handel raed utländska betalningsraedel sora fordras för postanvisningsrörelsen kan utraönstras. Riksbanken äger på gmnd härav i och för sig ge postverket samma valulahandelslUlstånd sora kan meddelas för bankaktiebolag och sparbank. Någon saklig ändring i de nuvarande förhållandena är dock ej avsedd, och ett berayndigande för postverket bör således i princip ej ha mera vidsträckt innebörd än som behövs för alt postgirokontorets nuvarande funktioner skall kunna upprätthållas. Det raåste å andra sidan anses önskvärt alt ej alltför hårt binda postverkets valutaprövningsfunktion tiU enbart de båda rörelsegrenarna postanvisningar och postgiro. Sora förut närants har postbanken fullgjort berörda funktion bl. a. också raed avseende på andra slags betalningar ingående i den aUraänna poströrelsen inora postverket. Vissa av dessa betalningsuppdrag synes, trots att de faller utanför den traditionella girorörelsen, ligga närmare postgirokontorets än PK-bankens \'erksamhet. Vid kontakter raed företrädare för den blivande PK-banken har enighet rått om värdet av att postgirokontoret i viss orafattning ålar sig betalningsuppdrag av hithörande slag för PK-bankens räkning.

5.2 Remissyttrandena över poststyrelsens skrivelse

1 yttrande över poststyrelsens skrivelse anför bankinspektionen bl. a. följande. Poststyrelsens fraraslällning om ändring av valutalagstiftningen avser att möjliggöra att postbankens behörighet såsom valutabank vid bankens upphörande fr. o. ra. den 1 juli 1974 överförs till postverket. Enligt inspektionens raening kan invändningar av principiell natur göras häremot. En av de grundläggande förutsättningarna för samgåendet i den nya PK-banken var att någon bankverksamhet i egentlig mening inte längre skulle bedrivas av postverket. Ändringar av 1 och 2 §§ banklagen har skett i konsekvens härmed. Hade — såsora bankinspektionen föreslog i sitt yttrande i sammanslagningsfrågan — postgirot i sin helhet, liksom poslsparbanksrörelsen, övertagits av PK-banken, torde den nu föreliggande framställningen inle ha aktualiserats.

Det bör också framhållas att restriktivitet hittills iakttagits i fråga om meddelande av valutabankslillslånd såtillvida som endast affärsban-

Prop. 1974: 89 72

kerna och ett par av de största sparbankerna erhållit dylikt. Med tanke härpå framstår det som oegentligt, att behörighet som valutabank tillerkännes en institution sora inte ens är bank.

Med postgirot kvar i postverket såsora en postal rörelsegren kvarstår eraellertid för verket ett behov av att kunna genomföra därav påkallade transaktioner med utlandet. I överensstäraraelse raed den grundläggande principen för postbankens uppgående i PK-banken inställer sig då frågan, huruvida och i vilken ulslräckning det kan vara möjligt för postverket alt utan egen behörighet såsom valutabank ordna den valuta-raässiga sidan av utiandstransaktionerna i organiserat saraarbete raed PK-banken. I avsaknad av utredning härom kan inspektionen inte i nuläget närmare bedöraa frågan. Emellertid vill det synas sora om postverket utan egen behörighet att fungera som valutabank skulle få praktiska svårigheter bl. a. med hänsyn till den avsevärda volymen av postgirots betalningstrafik med utiandet. Sådana svårigheter föranledde alt postbanken fick ställning av valutabank redan flera år före år 1969 då den fick sin karaktär av självständigt bankinstitut.

En ställning som valutabank för postverket bör enligt inspektionens mening inle utesluta en samverkan med PK-banken även i valutafrågor (jfr prop. 1973 r 145, s. 52). Institutionerna koraraer att ha väsentligt olika resurser och förutsättningar. Från Sveriges Kreditbanks sida är man, enligt vad inspektionen erfarit, positiv till att postverket får den begärda raöjlighelen. Mot bakgrund av sin tidigare redovisade principiella ståndpunkt frarahåUer inspektionen att postverkels funktion söm valutabank under alla förhållanden bör begränsas tUl vad som är direkt påkallat av förut nämnda praktiska skäl.

På grund av det anförda motsätter sig bankinspektionen — trots de
principiella invändningar som kan göras — inte bifall tUl framstäUningen.
En detalj i författningsförslaget kräver dock uppraärksarahet. Valutaför
ordningens 2 § ttedje stycket inleds med ordet "Bank", vilket inte står
i överensstämraelse raed föreslagen ändring av andra stycket a) och
grunden för denna ändring i 2 § första stycket valutalagen. Förslagsvis
bör 2 § tredje stycket valulaförordningen få följande lydelser "Den som
erhållit---------- valutabank." Lagändringen bygger i forraellt av
seende på att man betraktar begreppet "valutabank" som en term, av
sedd all ange behörighet alt företräda riksbanken i valutafrågor, och
inte sora beteckning för firraa eUer affärsrörelse. I sistnäranda syfte kan
begreppet inte användas av postverket (jfr 2 § banklagen).

Riksbanksfidlmäktige anför bl. a. följande. Postbanken har sedan år 1963 haft ställning som valutabank, dvs. ägt "tUlstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utiändska betalningsraedel och utiändska fordringar" [2 § a) valulaförordningen]. Härutöver har postverket meddelats "tillstånd att driva den handel raed utländska betalningsmedel, som erfordras för verkets rörelse raed postanvisningar" [2 § b) valutaförordningen]. Postverket har också auktoriserats som för-

Prop. 1974: 89 73

säljningsställe för resevaluta i den utsträckning sora betingas äv rörelsen raed postresekreditiv. Vid del beslutade saragåendet mellan postbanken och Sveriges Kreditbank tUl den nya PK-banken skall postgirokontorörelsen liksora den tUl denna knutna utiandsrörelsen skUjas ul från postbanken och ligga kvar hos postverket. Service rörande resevaluta skall i raån av resurser och kapacitet läranas genora postverkets raedverkan.

För att postverket genora postgirot även fraradeles skall kunna förraedla utlandsbetalningar erfordras någon förra av tillstånd. Fullraäktige har inte någon invändning raot alt valulaförfaltningarna ändras så att erforderligt tUlstånd skall kunna meddelas postverket. Man kan eraellertid tänka sig två slag av tUlstånd. Antingen bör postverket meddelas valutabankslillslånd, vilket poststyrelsen här förordat, eller också bör ett raera begränsat tillstånd enligt den raodell sora gällde före år 1963 korama i fråga. Postverket ägde då rätt att driva den handel raed utländska betalningsraedel, som erfordrades för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro.

Del kunde i och för sig vara naturiigl att meddela postverket ett raera begränsat tUlstånd av det slag sora gällde före år 1963. Härför talar alt avsikten synes vara att postverket inte skall bedriva valulahandel genora arbitrageverksarnhet; sådan verksamhet avses enligt uppgift skola ankomraa på PK-banken. Delta innebär att postverkets verksarahet koraraer att inte oväsentligen avvika från andra valulabankers. För alt poslgirosystemet skall kunna användas för utiandsbetalningar — vilket i och för sig är elt självklart intresse — bör emellertid å andra sidan postverket gentemot riksbanken självständigt stå ansvaret för att gällande valutaregleringsbestäraraelser iakttages. En sådan ordning finner sin formella bekräftelse i alt postverket får ställningen av valutabank. Med hänsyn härtUl vilL fullmäktige, oavsett att annan valutabank koraraer alt anlitas för arbitrageverksamheten, ej motsätta sig de föreslagna ändringarna i valutaförfattningarna.

5.3 Departementschefen

I sin skrivelse till Kungl. Majrt har poststyrelsen heraställt alt valutalagen och valutaförordningen ändras så att därigenom görs raöjligt för postverket alt förordnas sora valutabank. Framställningen skall ses mot bakgrund av alt postbanken, sora hittills haft behörighet sora valutabank, den 1 juli 1974 går sararaan raed Sveriges Kreditbank till Post-och Kreditbanken (PK-banken). Behörighet sora valutabank innebär rätt för tUlståndsinnehavaren att för egen eller riksbankens räkning driva handel raed utländska betalningsraedel och utländska fordringar. Bestäraraelsema i valutalagen och valutaförordningen raedger emellertid postverket den mera begränsade raöjlighelen all driva sådan handel raed utländska betalningsraedel sora behövs för verkets rörelse raed

Prop.1974: 89 74

poslanvisningar. Postverket har raeddelats tUlstånd raed stöd av dessa bestämmelser. Genom att efler sararaanslagningen av de båda bankerna det inte räntebärande postgirot blir kvar i postverket som en rörelsegren i detta uppkommer behov för verket att kunna genomföra motsvarande transaktioner med utlandet sora tidigare ombesörjts av postbanken. Postverket behöver sålunda för sin fortsatta rörelse tillstånd att förmedla utiandsbetalningar.

I och för sig kunde raan, sora frarahållits under remissbehandlingen, tänka sig att göra den begränsade ändringen i valutalagen och valutaförordningen som är nödvändig för att postverket skall kunna driva sådan handel med utländska betalningsraedel sora behövs för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro. En sådan ordning gällde före år 1963. För en lösning i enlighet härraed kan möjligen tala att postverkets inköp och försäljning av valutor, enligt uttalande i prop. 1973 r 145, avses skola ske genom utnyttjande av PK-banken. Som riksbanksfullmäktige påpekat bör emellertid postverket självständigt genteraot riksbanken ansvara för att gällande valutaregleringsbestäraraelser iakttas. I likhet med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag därför att postverket forraellt bör få ställning sora valutabank. I syfte att raöjliggöra en sådan ordning förordar jag alt erforderliga ändringar vidtas i valutalagen och valutaförordningen.

6 Hemställan

Under åberopande av det anförda herastäUer jag att Kungl. Majrt

dels föreslår riksdagen att antaga inora finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i valutalagen (1939r 350),

dels begär riksdagens saratycke till alt Kungl. Majrt raed stöd av 1 § tredje stycket valutalagen (1939r 350) förordnar, att vad sora föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 särat 9 § skall äga fortsatt tillärapning under tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975,

dels inhäratar riksdagens yttrande över inom finansdepartementet upprättade förslag till

1. kungörelse om ändring i valutaförordningen (1959r 264),

2. kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959r264).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäramande av statsrådets övriga ledamöter heraställt förordnar Hans Majrt Konungen att tUl riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.

Ur protokollelr Agneta Heide

Då i andra fall än sora avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för uppnående av det mål, sora fastställts för riksbankens penningpolitiska verksarahet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken. Konungen med riksdagens samtycke förordna, alt vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gäng, äga tillämpning.

Såvitt angår----- — olägenhet

avvaktas. Sådant förordnande
— — — understäUas riksdagen.
Vad i--------- nu avses.

Då i andra fall än sora avses i första och andra styckena så prövas erforderligt för att med beaktande av industri- och syssel-sättningspolitiska strävanden nå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden raed utlandet äger, på fraraslällning av fullmäktige i riksbanken. Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tUlärapning. Såvitt angår — — — olägenhet avvaktas. Sådant förordnande —

------ underställas riksdagen. Vad

i--------- nu avses.

Prop. 1974: 89 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

riksbanken. För ledamöterna skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut-- av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot På yrkande av minst tre av de
eller suppleant, som deltagit i sty- ledamöter eller suppleanter, som
relsens beslut, äger påfordra att deltagit i styrelsens beslut, skall
beslutet underställes fullmäktige beslutet underställas fullmäktige
för prövning. Yrkande härom skall för prövning. Yrkande härora skall
fraraställas genast efter beslutets framställas genast efter beslutets
fattande. fattande.

Mot fullraäktiges---- ej föras.

Närraare bestämmelser--- i bankoregleraentet.

2 Förslag till

ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och förvaltning (Bankoreglementet)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

2 mora. Till ledaraöter i den i 6 a § valutalagen näranda valutastyrelsen skall fullraäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör. Fullraäktige skall därjärate utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullraäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledaraöterna alt vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när Valutastyrelsen är beslutför i

minst tre ledamöter är närvaraii- ärenden rörande direkta investe-
de. Vid lika röstetal gäller den ringar utomlands, när minst tre
mening som ordföranden biträ- av de för prövning av sådana
der. ärenden särskilt utsedda ledamö-

terna och minst tre av övriga ledamöter är närvarande, samt i övriga ärenden, när minst tre ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder. FuUmäktige skall utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens verksarahet. Därvid får föreskrivas att ärenden sora är av löpande eller expeditionen natur eller eljest innebär tiUärapning av fastställda riktlinjer får avgöras på styrelsens vägnar av ordföranden och bankdirektören i förening.

Har av fullmäktige utsedd leda- Har på sätt föreskrives i 6 a §

mot eller suppleant, som deltagit tredje stycket valulalagen yrkan-i valutastyrelsens beslut, enligt 6 a§ de framstäUts om att av valuta-

styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fuUraäktig får ej deltaga i fullraäktiges handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode till ledamot raed 6 000 kronor för år och tiU suppleant med 100 kronor för samraanträdesdag. Vid resa, sora föranleds av uppdraget, äger ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt vad sora gäller för bankdirektör.

Nuvarande lydelse

tredje stycket valutalagen framställt yrkande om att beslutet skall underställas fullraäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därora snarast raöjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i

Föreslagen lydelse

styrelsen meddelat beslut skall underställas fullraäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas därora snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande ora innehållet i styrelsens beslut.

Konungen äger i förordnande som av honom meddelas, föreskrivar

1) att allenast riksbanken och annan bank, sora riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), må driva handel raed utländska sedlar och skiljeraynt, raed växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, sora är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag sora besläraraes i svenskt raynt, förvärvas och föryttras allenast i den orafattning och på de vUlkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestäraraer;

3) all dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eUer valutabank till inlösen raot kontant ersättning i svenskt raynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordrmgar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd raå utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskrivar

1) att allenast riksbanken samt,
efter dess bemyndigande, annan
bank och postverket (valutabank),
raå driva handel raed utiändska
sedlar och skiljeraynt, raed växlar,
checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, sora innefatta rätt
till betalning i utiändskt raynt (ut
ländska betalningsraedel och ut
ländska fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som besläraraes i svenskt raynt, förvärvas och föryttras allenast i den orafattning och på de vUlkor Konungen eller, efter Konungens berayndigande, riksbanken bestäraraer;

3) att dylika tiUgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen raot kontant ersättning i svenskt raynt;

4) all svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet

Nuvarande lydelse

eller överlåtas å den, som är bosalt i utiandet;

5) att dylika tUlgångar icke utan tillstånd av riksbanken raå införas till riket;

6) att över värdepapper, sora införes till riket eller sora här förvaras för den, sora är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, sora influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej raå fogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens berayndigande, riksbanken bestäraraer;

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej raå över utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utiändska värdepapper utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift sora besläraraes raed stöd av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.

Föreslagen lydelse

eller överlåtas å den som är bosatt i utiandet;

5) alt dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas tUl riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den, som är bosalt i utlandet, så ock över köpeskilling, sora influtit vid försäljning av sådana värdepapper ej må förfogas i vidare mån än Konungen eller, efter Konungens bemyndigande riksbanken bestäraraer;

7) alt i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej raå över utländska betalningsraedel, utländska fordringar och utländska värdepapper ulan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genora föryttring till riksbanken eller till valutabank; och

8) alt avgift sora bestärames med stöd av raeddelat förordnande skall tillfalla riksbanken.