Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 87 år 1974           Prop. 1974: 87

Nr 87

Kungl. Majrts proposition angående vissa pensionsfrågor, m. m.; given den 29 mars 1974.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag ora vars avlåtande till riksdagen föredraganden heraställt.

CARL GUSTAF

BERTIL LÖFBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa riktlinjer för pensionering av personal med korttidsanställning vid statsunderstödda teater- och musikinstilu­tioner.

Förslag läggs också fram ora pensionering av personal vid nordisk institution i Sverige, Handikappinstitutet och Gällöfsta kurscentrura.

Förslag läggs vidare frara om ersättning för personskada, viss annan särskUd ersättning eller skadelivränta åt vissa personer. Dessutom före­slås ändrade grunder för förtidspension i vissa fall.

Slutligen föreslås visst ansvarsåtagande för staten vid viss arbets-marknadsutbildning ra. m.

1    Riksdagen 1974.1 saml Nr 87

 

Prop. 1974: 87

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 29 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANS­SON, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Löfberg anmäler efter geraensara beredning med statsrå­dets övriga ledamöter vissa pensionsfrågor, m. m., och anför.

I.    Pensionering av personal med korttidsanställning vid statsunder­stödda teater- och musikinstitutioner

Statsanställdas förbund och Tjänstemännens centralorganisations stats-Ijänsteraannasektion har vid överläggningar inom finansdepartementet tagit upp frågan ora viss reglering av pensionsrätt för arbetstagare vid Svenska riksteatern, de statsunderstödda teatrarna (i det följande kallade stadsteatrarna) i Stockholra, Göteborg, Malraö, Helsingborg, Borås, Uppsala, Norrköping-Linköping och Norrbottens län särat de statsun­derstödda rausikinstitutionerna i Siockholm, Göteborg, Malmö, Norr­köping, Helsingborg och Gävle.

Anställnings- och arbetsvillkoren för de anställda vid nämnda teatrar, utora Borås stadsteater, regleras bl. a. enligt skilda kollektivavtal raellan, å ena sidan, Teatrarnas riksförbund och, å andra sidan. Svenska teater-förbundet resp. Svenska musikerförbundet.

Enligl avtalet med Svenska teaterförbundet tillärapas anställnings­formerna fast anställning och extra anställning. För konstnärlig eller scenteknisk personal ra. fl., vars tjänstgöring har direkt samband med föreställningsverksamheten, innebär fast anställning i princip engage­mang för spelar och extra anställning engageraang för viss tid, pjäs, turné eUer föreställning. För annan personal som omfattas av avtalet fortlöper fasl anställning tUls vidare raedan extra anställning regleras genora individuella överenskoraraelser.

Avtalet raed Svenska rausikerförbundet avser den teatertekniska per­sonalen, alltså i första hand scenarbetarna. Enligt det avtalet är arbets­lagaren ordinarie ora han antagits sora sådan eller fullgjort kontinuerlig tjänstgöring under elt år. I annat fall är han extra anställd.

För personalen vid Borås stadsteater och rausikinstitutionerna gäller i huvudsak samraa anställnings- och arbetsvUlkor.

 

Prop. 1974: 87                                                                         3

I det följande avses raed korttidsanställda sådan extra anställd konst­närlig, scenleknisk eller viss annan personal, vars tjänstgöring har direkt samband med föreställningsverksamheten.

Pensionsförhållandena för personalen vid här avsedda teater- och rau-sikinstitutioner regleras enligt statliga pensionsbestämmelser. Statens all­männa tjänslepensionsreglemente (1959r 287) — SPR — tillämpas allt­så på dessa i den omfattning och på de vUlkor sora följer av regle-raentet.

Varken för stadsteatrarna, utora Borås stadsteater och Norrbottens länsteater, eller för rausikinstitutionerna finns det något formellt hinder mot att få personal med korttidsanställning registrerad för pensionsrält enligt SPR. Statens personalpensionsverk har dock hittills beslutat om sådan registrering endast i raycket ringa omfattning.

Beträffande Svenska riksteatern beslöt 1969 års riksdag (prop. 1969r 79, SU 1969r 91, rskr 1969r 220) ora statiig pensionering för perso­nalen. I propositionen behandlades även frågan ora pensionering av kort­tidsanställda arbetstagare vid de nu avsedda teater- och rausikinstitutio­nerna.

Statens personalpensionsverk hade uttalat att registrering av korttids­anställd personal skulle ytterligare komplicera pensioneringens admi­nistration, som redan för den fast anställda tealerpersonalen är förenad raed särskilda problera. Därför hade pensionsverket inte ansett sig böra tillstyrka att personal raed korttidsanställning vid riksteatern skulle ora­fattas av SPR. Detsarama borde enligt pensionsverkets mening gälla korttidsanställda arbetstagare vid andra teatrar och vid musikinstitutio­nerna. Föredragande statsrådet fann del nödvändigt att närmare utreda denna fråga. I avvaktan härpå förordades att korttidsanställda arbets­tagare vid riksteatern t. v. skulle undantas från reglementets tillämpning. Det förutsattes dock att korttidsanställning skulle få beaktas i pensions­hänseende om arbetstagaren senare fick statlig pensionsrätt.

Den 2 oktober 1969 tillkallades en särskild utredningsman för att utreda bl. a. frågan om riktlinjer för pensioneringen av personal med korttidsanställning vid de statsunderstödda teater- och musikinstitutio­nerna. Utredningsmannen överläranade den 30 noveraber 1972 en pro­memoria i frågan.

Av promeraorian fraragår alt korttidsanställning under liden den 1 juli 1967—den 31 deceraber 1970 varit vanligast hos Svenska rikstea­tern. Där var antalet korttidsanställda då ungefär dubbelt så stort som antalet fast anställda. Även övriga teatrar utnyttjade korttidsanställning i ganska stor omfattning. Inora musikinslitulionerna förekom sådan an­ställning endast i ringa orafattning.

Det finns enligt utredningsraannens raening skäl alt överväga ora inle kortlidsanställning, som innehas vid pensioneringsperiodens nedre gräns.

1 Direktören G. Lindenbaum

 

Prop. 1974: 87                                                                       4

i vissa fall bör kunna ge rätt till pension på sarama sätt som fast an­ställning. Som förutsättning härför bör gälla att den sammanlagda an­ställningstiden uppgår till rainst 10—15 år.

Yttranden över proraeraorian har avgivits av statens personalpen­sionsverk. Svenska koraraunförbundet. Svenska riksteatern, teater- och musikrådet samt Teatrarnas riksförbund.

Inget reraissorgan har haft något att erinra raot utredningsmannens förslag att de korttidsanställda arbetstagarna skall få pension. Svenska kommunförbundet uttalar i denna fråga alt det ibland förekommer kort­tidsanställningar vid stadsteatrarna under sådana omständigheter att starka skälighetshänsyn kan tala för ålderspension. Förbundet syftar därvid fraraför allt på sådana arbetstagare som har varit anställda för spelar men sora på grand av sjunkande prestationsförraåga eller sjunkan­de popularitet vid relativt hög ålder inte längre kan behålla spelårsan-ställning utan får nöja sig raed korttidsanställningar.

Vid reraissbehandlingen har inte heller fraraförls några erinringar raot utredningsraannens förslag att det för pension åt korttidsanställd arbets­tagare bör förutsättas en viss rainsta anställningstid, förslagsvis 10—15 år. Teatrarnas riksförbund finner det i första hand vara angeläget för framtiden att korttidsanställda får räll till pension för tid före 67 års ålder. Enligt förbundet bör också frilansengagerade sora har varit an­ställda före ATP-reforraens genomförande få någon form av rätt till korapletterande pensionering inora SPR-systeraet.

Statens personalpensionsverk uttalar följande i frågan ora forraerna för pensioneringen. Med hänsyn frärast till skiftningarna i anställning­arnas antal och varaktighet skulle en vanlig personalpensionering av kort-tidsanslälld personal fömtsätta speciella och sinseraellan olika regler. Dessa skuUe inte kunna hindra obilliga eller stötande resultat i vissa fall. Adrainistrationskostnaderna skulle också enligt pensionsverket bli ojäm­förligt större för kortlidsanställningarna än för de fasta anställningarna. Mot denna bakgrund förordar verket att frågan ora pension åt korttids­anställda löses efter prövning av Kungl. Majrt i varje särskilt faU.

I fråga ora finansieringen av pensioneringen erinrar Svenska kom­munförbundet om att stadsteatrarna varje år har att till pensionsverket erlägga avgifter som är beräknade efter ell visst avgiftsunderlag. I detta underlag ingår, enligt vad koraraunförbundet föratsätter, inte löner tUl personal raed korttidsanställning. Eftersora utredningsraannens förslag förutsätter en prövning i efterhand av pensionsrätlen anser förbundet att lönerna till den korttidsanställda personalen inte heller i fortsätt-nmgen bör ingå i avgiftsunderlaget. Inte heller Svenska riksteatern och Teatrarnas riksförbund anser att de kortlidsanslälldas pensionering bör raedföra ökade kostnader för de berörda huvudraännen.

Svenska kommunförbundet tar upp frågan om de korttidsanställdas raöjligheter att få räkna tjänstår för förfluten tid. Förbundet anser det

 

Prop. 1974: 87                                                                         5

inte godtagbart att den huvudraan, hos vUken den kortlidsanslällde ar­betstagaren är anstäUd vid pensioneringstillfället, raåste svara för tidiga­re inte betalade pensionsavgifter genora att erlägga engångsavgift eller liknande. Ett sådant systera skulle kunna leda till all huvudmännen inte vill anställa äldre personer för korttidsanställning eftersora de inte vill riskera alt debileras engångsavgift för dessa arbetstagares tidigare anställning. Härigenora minskar ytterligare de redan nu få arbetstiUfäl-lena för äldre korttidsanställda.

Enligt statens personalpensionsverk skulle ell krav på engångsavgifter medföra att en korttidsanställd, som ofta har raånga sporadiska anställ­ningar hos ett flertal huvudraan, kan få vidkännas bortfall av sararaan­lagt ganska lång anställningstid. Det ofta slurapmässiga förhållandet att den sista anställningen före pensioneringen är "avgiftsanställning" eller "avgiftsfri" anställning måste ge långt större utslag vid Ijänslårsberäk-ningen för korttidsanställda än för fast anställda.

Det torde enligt pensionsverket vidare vara svårt att lösa de korttids-anställdas pensionsfråga på ett tillfredsställande sätt så länge vissa huvud­män inom området orafattas av anordningen raed pensionsavgifter. Ver­ket erinrar ora att raan i tidigare sararaanhang har föreslagit att avgif­terna slopas för dessa huvudraan saratidigt som statsbidragets storlek prövas ora. Också Svenska kommunförbundet sätter i fråga ora del inte finns praktiska skäl för att slopa avgifterna inora teaterområdet. Väsent­liga adrainistrativa fördelar skulle i så fall kunna uppnås. Den kostnads­ökning sora raed en sådan ordning skuUe åsamkas statsverket får beaktas när statsbidragen avvägs.

Föredraganden

Med korttidsanställda avses, som närants, här sådan extra anställd konstnärlig, scenteknisk eller annan personal, vars tjänstgöring har direkt samband med föreställningsverksamheten.

Under större delen av sin aktiva tid försörjer sig vissa teateranställda genom korttidsanställningar vid olika teatrar. Skälen härtill kan variera. Det kan vara fråga ora artister som vill ägna sig åt olika rollfack men också ora arbetstagare som inte kan få fast anställning.

Enligt de nuvarande reglerna i SPR kan korttidsanställda arbetstagare vid Svenska riksteatern, Borås stadsteater eller Norrbottens länsleater inte i denna egenskap vara underkastade reglementet. För sådana ar­betstagare vid de andra stadsteatrarna och vid rausikinstitutionerna finns det visserligen inle några forraella hinder mot statiig pensionering men arbetstagarna saknar ändå ofta pensionsrätt eftersom de hittUls i regel inte har registrerats hos statens personalpensionsverk.

Arbetstagare raed rätt till pensionsförraån får tillgodoräkna tid för korttidsanställning sora tjänstår i pensionshänseende. Innehav av korttids­anställning vid sådan teater, där arbetstagaren inte kan vara underkastad

If    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 87

 

Prop. 1974: 87                                                                          6

SPR i egenskap av kortlidsanställd, behöver alltså inte medföra någon pensionsförlust om arbetstagaren är underkastad reglementet då pen­sionsfall inträffar. I andra fall kan han bli utan rätt till personalpensions­förmån trots alt han kanske har innehaft korttidsanställning under hu­vuddelen av sin aktiva tid.

Administrationen av pensioneringen för den fast anställda teaterper­sonalen är, sora statens personalpensionsverk frarahållit, förenad med särskilda problem m.ed hänsyn till löne- och anställningsförhåUandena. En aUraän registrering av de korttidsanställda skulle leda till en ytter­ligare komplicering av administrationen.

På anförda skäl kan jag ansluta mig till utredningsmannens uppfatt­ning att särskilda regler bör gälla vid pensionering av den korttidsan­ställda personalen. Jag föreslår att Kungl. Majrt får, på sätt statens per­sonalpensionsverk förordat, besluta om pension åt korttidsanställda arbetstagare efter prövning i varje särskilt fall. På motsvarande sätt bör även efterlevande till sådan arbetstagare kunna tillerkännas pension.

Pensionsfrågan bör prövas i huvudsak enligt de allmänna normer som gäller för Kungl. Majrts prövning av frågor om pension i särskild ord­ning. En fömtsättning bör alltså vara att den sammanlagda anstäUnings-tiden utgör minst tio år. Är del fråga om sjukpension bör under vissa förutsättningar tid från avgången till pensioneringsperiodens övre gräns kunna likställas raed tjänstgöringstid.

Vid bifall till raitl nu fraralagda förslag ora pension åt personal med korttidsanställning bör, som pensionsverket föreslagit, innehavare av sådan anställning vid här avsedda teater- och musikinstilutioner gene­rellt undantas från möjligheten att bli underkastad SPR.

Mitt förslag till ordnande av pensionering för den korttidsanställda personalen förutsätter en prövning i efterhand. Jag anser mig därför inte böra räkna med att huvudmannen för en stadsteater skall genom erläggande av avgifter kontinuerligt bidra till fraratida pensionskostnader för personal sora är korttidsanställd vid teatern. Lönen för sådan per­sonal bör därför i fortsättningen inte inräknas i avgiftsunderlaget. Jag räknar emellertid med all det i efterhand skall lämnas vissa bidrag tUl statens kostnader för pension åt kortlidsanställd arbetstagare. Det blir huvudmännen för berörda teatrar som får slå för den kostnaden raen den kan komraa att i sista hand stanna på korarauner och/eller lands­tingskommuner genom deras bidragsgivning. Det nu sagda gäller även bidrag till kostnaderna för pension åt kortlidsanställd arbetstagare vid musikinstitution. Överläggningar i dessa frågor har ägt rum raed före­trädare för Svenska koraraunförbundet och Landstingsförbundet.

Kostnaden för pension sora beviljas korltidsanställd arbetstagare vid Svenska riksteatern bör bestridas helt av statsraedel. Detta bör medföra att i statsbidraget till Svenska riksteatern inräknas ett lönekostnads­pålägg som även omfattar ett pensionsåtagande för den korttidsanställda

 

Prop. 1974: 87                                                                       7

personalen. Denna princip för beräkning av lönekostnadspålägget bör tUlämpas först fr. o. ra. budgetåret 1975/76.

Jag vill också anmäla att jag ämnar överväga möjligheterna att finna en ändrad teknisk lösning för berörda huvudmäns medverkan vid finan­sieringen av pensionsförmånerna för de anställda vid stadsteatrarna och rausikinstitutionerna.

Kungl. Majrt bör inhärata riksdagens bemyndigande att ändra SPR med anslutande föreskrifter och besluta om pension åt personal med korttidsanställning enligt vad jag här har förordat.

II.    Pensionering av viss personal m. m. .4. Personal vid nordisk institution i Sverige

Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har den 31 januari 1974 träffat överenskommelse om de anställdas rättsställning vid nordiska institutioner. Med överenskommelsen åsyftas bl. a. att få enhetiiga an­ställnings- och arbetsvillkor för de anstäUda.

Överenskommelsen skall gälla vid de institutioner och i den ut­sträckning inom dessa sora Nordiska rainisterrådet beslutar om. Efter ratificering träder överenskommelsen i kraft vid den tidpunkt minister­rådet bestämmer.

Överenskommelsen har för Sveriges del föregåtts av överläggningar med representanter för StatsanstäUdas förbund. Statstjänstemännens riksförbund SR, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänste­männens centralorganisations statstjänstemannasektion. Organisationer­na har tillstyrkt överenskoramelsen.

I pensionshänseende gäller följande enligt artikel 5 i överenskommel­sen. Varje tjänstgöringsland förbinder sig att ta in anställda vid nordiska institutioner som raedleraraar i sin statliga pensionsordning på sarama villkor som gäller för motsvarande statliga tjänster i landet såvida inte annat fastställts genom avtal med den anställde.

Avtal, som ingåtts eller kommer att ingås mellan de nordiska länderna om samordning av rättigheter intjänade i statliga pensionsordningar, skail enligt samma artikel även gälla för de anställda vid nordiska institutioner vilka har pensionsrättigheter i de nordiska länder som har tillträtt överenskommelsen. Danmark, Finland, Norge och Sverige har ingått sådant avtal den 18 december 1973 (prop. 1967r 122, SU 1967r 93, rskr 1967r 208r jfr kungörelserna 1973r 962, 963 och 1974r 6).

Föredraganden

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen föreslår jag att SPR får tillämpas på personal vid nordisk institution i Sverige i de fall då Nordiska ministerrådet beslutar alt överenskommelsen mellan de nor-

 

Prop. 1974: 87                                                          8

diska länderna om de anställdas rättsställning vid nordiska institutioner skall tUlämpas vid institutionen.

Anslutningen av anställningar tUl SPR bör i princip ske på vUlkor alt de anmäls till och registreras hos statens personalpensionsverk.

Kostnaderna för pensioneringen bör för institution som avses här tas ut genora ett lönekostnadspålägg sora överförs till inkomsttiteln Pen­sionsmedel ra. m. Under sådana förhållanden bör avgifter till pensions­verket inte utgå.

Anslutningen till SPR bör gälla tidigast fr. o. ra. den 1 juli 1974. Det bör ankoraraa på Kungl. Majrt att besluta ora tUlgodoräkning i pen­sionshänseende av tid för anställning vid här avsedd nordisk institution före den 1 juli 1974 och om villkoren härför.

Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra vad jag nu har förordat. Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens berayndigande att göra dessa ändringar.

B. Personal vid Handikappinstitutet

Handikappinstitutet inrättades den 1 juli 1968. Enligt avtal drivs institutet geraensarat av staten och Svenska centralkomraittén för re-habUitering (SVCR).

Institutets verksamhet regleras i stadgar som fastställts av Kungl. Majrt. Institutet har till ändamål att främja, samordna och medverka i utprövning saml utvecklings- och forskningsarbete inom området för tekniska hjälpraedel för olika grupper av handikappade. Institutet verkar också som informationsorgan på hjälpmedelsområdet och bistår sjukvårdshuvudmännen, som svarar för den lokala organisationen av hjälpraedelsverksamhelen. Vidare har institutet att utarbeta riktlinjer för individuell anpassning av bosläder för olika grapper av handikappade.

Institutets verksarahet finansieras för statens och SVCRrs del genom bidrag på grundval av en inkomststat sora Kungl. Majrt fastställer årligen. För innevarande budgetår är statens bidrag 4 960 000 kr. och SVCRrs bidrag 100 000 kr. Institutet har vidare inkomster från upp­dragsverksamhet. Dessa inkomster skall inte påverka institutels utgifts-stat som också fastställs av Kungl. Majrt.

Institutet leds av en styrelse raed nio ledamöter. Av dera tillsätter Kungl. Majrt ordföranden och ytterligare sex ledamöter. Övriga två ledamöter utses av SVCR. Chef för institutet är en direktör. Institutets verksamhet är uppdelad på tre avdelningar. Styrelsen anställer den personal sora behövs.

Institutets fast anställda personal åtnjuter pensions- och tjänstegrupp-llvskydd på grund av försäkring hos Svenska Personal-Pensionskassan (SPP).

Antalet anställda vid institutet är f. n. orakring 80. För dera gäller

 

Prop. 1974: 87                                                                         9

sararaa avlöningsvillkor som för statstjänstemän. Således tillämpas grunderna i Allmänt avlöningsavtal för statiiga och vissa andra tjänste­män (AST).

Handikappinstitutet har i skrivelse den 27 juni 1972 hemstäUt alt institutets personal skall anslutas tiU SPR.

Statens personalpensionsverk anför följande i yttrande den 5 septem­ber 1972. Med hänsyn till institutets organisatoriska och finansiella relationer till staten finns det inte några invändningar mot alt institutets personal ansluts till den statliga personalpensioneringen. Som vUlkor för en sådan anslutning bör gälla alt den berörda personalens lön och övriga anställningsvillkor regleras materiellt enligt reguljära statliga grunder. Vidare bör anslutningen göras beroende av särskild registre­ringsanmälan till pensionsverket.

Föredraganden

Handikappinstitutets verksamhet finansieras till helt övervägande del med statsbidrag och har också i övrigt komrait alt frarastå sora en statiig angelägenhet. Jag förordar därför att SPR får tUlärapas på anställningar­na vid institutet. Härvid bör dock bara de anställningar som är förenade med avlönings- och anställningsvillkor enligt statliga grunder komraa i fråga.

Anställningarna bör anslutas till SPR fr. o. ra. den 1 juli 1974 på villkor att deras innehavare anraäls till och registreras hos pensions­verket.

Kungl. Majrt bör besluta om tillgodoräkning av tid för anställning vid institutet eller SVCR före nämnda dag och om villkoren härför, i den mån sådan tillgodoräkning inte följer av gällande regler för sam­ordning av statlig ijänstepensionsrätt med pensionsrätt på grund av icke-statlig tjänstepensionering.

Staten bör i princip inte raedverka till att personal vid institutet får pensionsvillkor enligt icke-statliga grunder. Del kan dock finnas skäl att under särskilda förutsättningar medge undantag för arbetstagare som nu omfattas av sådana grunder.

Kostnaderna för pensioneringen bör tas ut genora ett lönekostnads­pålägg som överförs till inkomsttiteln Pensionsmedel ra. ra.

Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genoraföra den före­slagna anslutningen av institutets personal tiU SPR. Kungl. Majrt bör inhärata riksdagens bemyndigande alt göra denna ändring och raed­dela de föreskrifter i övrigt som kan behövas.

C. Personal vid Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum

Enligl beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970r 56, SU 1970r 109, rskr 1970r 275) inrättades fr. o. m. år 1971 Gällöfsta gård som en kursgård

 

Prop. 1974: 87                                                                        10

för kurs- och konferensverksamhet företrädesvis inom försvarets per­sonalvård och för ändaraål som hänger samraan härraed. Förvaltningen och tUlsynen är anförtrodd åt Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum. Kungl. Majrt fastställde stadgar för stiftelsen den 30 oktober 1970 och medde­lade i anslutning därtill aUmänna anvisningar för kurs- och konferens­verksamheten.

Stiftelsen förvaltas av en styrelse, som utses av Kungl. Majrt. Styrel­sen har f. n. 15 ledamöter med personliga suppleanter. Den är sam­mansatt av företrädare för främst myndigheter och organisationer med anknytning till försvaret.

Stiftelsen får fortlöpande statsanslag för administration och egen kurs-och konferensverksamhet. Kostnaderna för driften av kursgården täcks av inkomsterna från verksamheten. Kursgården har staten överlåtit tUl stiftelsen utan ersättning.

Stiftelsens personal uppgår till ett ljugotal personer, av vilka flertalet sysselsätts med driften av kursgården. Övriga tjänstgör inom administra­tionen eller den egna kurs- och konferensverksamheten. För personalen gäller i huvudsak samma avlöningsbeslämraelser sora för statens arbets­tagare.

Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum har i skrivelse den 8 augusti 1972 hemställt om pensionsrätt enligt SPR för sin personal.

Statens personalpensionsverk, som avgivit yttrande den 8 mars 1973, uttalar alt stiftelsens personal bör raed hänsyn till verksamhetens nära samband raed den statliga personalvården anslutas till SPR-pensione-ringen och där hänföras till den avgiftsfria sektorn.

Föredraganden

Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum utnyttjas i första hand för utbildning inom den statliga personaladministrationen. I likhet med statens perso­nalpensionsverk förordar jag därför att SPR får tillämpas på anställ­ningarna hos stiftelsen.

Anställningarna bör anslutas fr. o. ra. den 1 juli 1974 på villkor att deras innehavare anraäls till och registreras hos pensionsverket. Kungl. Majrt bör besluta om tillgodoräkning av tid för anställning hos stiftelsen före nämnda dag och om villkoren härför.

Kostnaderna för pensioneringen bör las ut genom ett lönekostnads­pålägg som överförs till inkomsttiteln Pensionsraedel ra. ra.

Viss ändring i bilagan till SPR behövs för all genomföra den före­slagna anslutningen av stiftelsens personal till SPR. Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.

 

Prop. 1974:87                                                                         11

D. Personal vid Institutet för svensk språkvård

Nämnden för svensk språkvård grundades år 1944. I nämnden, som är en självständig icke-statlig institution, ingår ett tjugotal s. k. stiftare, som representerar skilda myndigheter, institutioner och organisationer. Nämndens huvudsakliga verksamhet bedrivs numera vid Institutet för svensk språkvård.

Tjänsterna vid institutet är förenade med pensionsrätt enligt SPR (prop. 1971r87, InU 1971r 16, rskr 1971r 179). Härvid gäller bl.a. att institutet skall betala avgifter till statens personalpensionsverk.

I prop. 1974r 28 föreslås att verksamheten vid nämnden och institutet i fortsättningen skall bedrivas under namnet Svenska språknämnden. Personalen som nu beslår av en föreståndare, en forskningsassistent och ett deltidsanställt skrivbiträde föreslås utökad med två forsknings­assistenter och ett deltidsanställt skrivbiträde. Vidare föreslås att tjäns­terna som foreståndare och forskningsassistenter vid den ombUdade näranden blir statligt reglerade och att statsbidrag ställs till förfogande för lönekostnader för dessa tjänstemän. Någon motsvarande reglering avses inte för biträdestjänsterna.

Föredraganden

Den föreslagna nämnden bör inte erlägga avgifter till statens perso­nalpensionsverk för de tjänster som då blir statiigt reglerade. I stäUet bör kostnaden för pensioneringen tas ul genom ett lönekostnadspålägg som överförs till inkomsttiteln Pensionsmedel m. m. Avgifter bör där­emot betalas för biträdestjänsterna om de anmäls till och registreras hos pensionsverket.

Kungl. Majrt bör meddela beslut ora tillgodoräkning av tid för an­ställning vid Institutet för svensk språkvård före den 1 juli 1974 vad be­träffar föreståndare och forskningsassistenter och ora viUkoren härför.

Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra den före­slagna regleringen. Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande alt göra denna ändring.

E. Präst inom svensk kyrklig verksamhet i Schweiz

En svensk präst kallades i september 1961 till Schweiz för att leda den kyrkliga verksamheten bland svenskarna där.

Prästens verksamhetsområde har numera vidgats. Under några besöks­perioder om året tjänstgör han således också i Italien. Verksamheten leds av ett för ändamålet inrättat regionalråd under tillsyn av domkapit­let i Uppsala.

Till en början finansierades verksamheten helt på frivillig väg men fr. o. ra. den 1 juli 1968 utgår enligt beslut av 1968 års riksdag (prop.

 

Prop. 1974: 87                                                                        12

1968r 22, 3 LU 1968r 28, rskr 1968r 112) bidrag ur kyrkofonden tUl kostnaderna för avlönande av prästen. Bidraget utgick under de tre första åren raed 34 000 kr. om året men höjdes sedan med 4 000 kr. för att möjliggöra prästtjänstens anslutning till försäkringen för allmän tilläggspensionering.

Enligt de vUlkor som gäUer för bidraget ur kyrkofonden skall de svenska församlingarna i Schweiz lämna så stort tillskott tUl prästens lön att denna svarar mot lönen i löneklass A 24, orlsgrupp 5.

Domkapitlet i Uppsala har i skrivelse den 28 mars 1973 väckt frågan om alt ansluta prästtjänsten till SPR. Enligt domkapitiets uppfattning bör tjänsten funktionsmässigt järaställas raed såväl tjänst för utlands­kyrkoherde sora tjänst för sjömanspräst. Vid detta förhållande kan dom­kapitlet inte finna det rimligt att tjänstens innehavare saknar statlig pensionsrält.

Statens personalpensionsverk erinrar i yttrande den 20 juni 1973 ora alt 1959 års SPA-utredning i betänkande år 1962 uttalade alt anslut­ningen till den statiiga pensioneringen av personal inora kyrkoväsendel, för vilken inle gällde statliga avlöningsbesläraraelser, skulle begränsas till redan anslutningsbara anstäUningar i avvaktan på resultatet av utred­ningen ora förhållandet raellan stat och kyrka. SPA-utredningens förslag underställdes riksdagen genora prop. 1963 r 92 om nya grunder för den statliga personalpensioneringen av vissa icke-statiiga grupper ra. m. I propositionen gjordes inte några invändningar raot utredningens princi­piella synpunkter på orafallningen av den statliga personalpensione­ringen inora kyrkoväsendets område. Riksdagen lämnade propositionens förslag utan erinran (SU 1963r 82, rskr 1963r 197). ' Pensionsverket anser sig inte ha underlag för alt bedöma ora det nu finns skäl att intaga en annan ståndpunkt i den nu väckta anslutnings­frågan än den förut redovisade. Verket erinrar vidare ora SPA-utred­ningens uttalande att nyanslutningsärenden bör beredas i den ordning som brukar tillärapas beträffande statsbidragsfrågor.

Föredraganden

Enligt rain raening är anställningen sora präst bland svenskar i Schweiz funktionsmässigt nära jämförbar med anställning som sjömanspräst eUer utiandskyrkoherde. De båda sist näranda anställningarna är omfattade av SPR.

Det är förutsatt alt den sora innehar anställningen sora präst bland svenskar i Schweiz också skall vara präst i svenska kyrkan. Han kom­mer, ora pensionsfrågan inle löses, vid övergång från pensionsberälti-gande tjänst tiU anställningen som präst i Schweiz att förlora sin pen­sionsrätt. Även ora han raedges ledighet från sin tjänst försäraras nor­malt hans pensionssituation.

Mot bakgmnd av dessa förhållanden förordar jag all anstäUningen

 

Prop. 1974: 87                                                                        13

som präst bland svenskar i Schweiz ansluts tUl SPR. Anslutningen bör ske fr. o. ra. den 1 juli 1974 på villkor att regionalrådet anmäler anställ­ningen till statens personalpensionsverk och att den registreras där. Sär­skilda avgifter till pensionsverket bör utgå.

Det bör ankomraa på Kungl. Majrt att meddela de bestämmelser om pensionslön som kan erfordras.

Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl. Majrt bör inhärata riksdagens berayndigande all göra dessa ändringar.

III.    Ändrade grunder för förtidspension i vissa fall

Enligt avtal (ALS 1971—73) raellan statens avtalsverk särat Stats­anstäUdas förbund och Tjänstemännens centralorganisations statstjänste­mannasektion (TCO-S) skulle pensionsåldern för elt stort antal militära och civilraUilära tjänster höjas från 50 eller 55 år till 60 år fr. o. ra. den 1 januari 1972. Arbetstagare som sålunda fått höjd pensionsålder skulle under vissa förutsättningar äga eller kunna raedges avgå från sin tjänst raed ålderspension vid den lidpunkt då den tidigare pensionsåldem skulle ha inträtt. Kungl. Majrt har den 10 deceraber 1971 utfärdat bestämmel­ser därora.

Enligl 11 § 1 raora. andra stycket SPR kan Kungl. Majrt på vissa vUl­kor förklara arbetstagare berättigad till förtidspension. Ett av villkoren är att högst fera år återstår till pensioneringsperiodens nedre gräns resp. pensionsåldern. För de nyss näranda railitära eller civilraUilära arbets­tagare, sora kan avgå i förtid raed ålderspension, bestäms angivna lid av fem år i förhållande liU den nya högre pensionsåldern.

Statstjänstemannens riksförbund SR och TCO-S har heraställt att så­dana här avsedda arbetstagare som får avgå i förtid med ålderspension skall kunna få fråga om förtidspension prövad som om den tidigare pen­sionsåldern fortfarande gällde.

Överläggningar i frågan har ägt rum mellan statens avtalsverk och organisationerna. Avtalsverket har förklarat sig inle ha något alt erinra raot att organisationernas önskemål tillgodoses.

Föredraganden

Jag vUl inle motsätta raig bifall till personalorganisationernas frara­slällning. Ifrågavarande railitära eller civilmilitära tjänstemän, sora har rätt att avgå i förtid med ålderspension, bör alltså kunna medges förtids­pension under i övrigt stadgade villkor som ora den tidigare lägre pen­sionsåldern fortfarande gällde.

Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om detta.

 

Prop. 1974: 87                                                                      14

IV.    Pension åt vissa arbetstagare vid lörenaile fabriksverken

Under åren 1964—1971 har ett fyrtiotal deltidsanjtällda arbetstagare vid förenade fabriksverkens tvätteri i Alingsås fullgjort arbete i en om­fattning sora var avsedd att svara raot halvtid. Arbetet har utförts i för­middags- eller eftermiddagsskift och förlagts till tjänstgöringstider som gällt för den heltidsanställda personalen. Härigenom har liden för efter-raiddagsskiftet koramit att obetydligt understiga halvtid och därför inte blivit pensionsgrundande.

Kravel i SPR på minst halvtid sora förutsättning för reglementets till-lämpning uppfylldes först den 1 januari 1972 genom en viss omläggning av arbetstiderna.

Elsa Johansson och Rosa Persson, båda födda år 1910, tillhörde den förut nämnda kategori deltidsanställda arbetstagare vid tvätteriet i Alingsås som under åren 1964—1971 tjänstgjorde i efterraiddagsskift. De hade uppnått pensioneringsperiodens nedre gräns före den 1 januari 1972 och kunde därför inte bli underkastade SPR. När de inemot två år senare avgick ur tjänst hade de inte författningsenlig rätt till pension.

Föredraganden

De deltidsanställda vid förenade fabriksverkens tvätteri i Alingsås, sora tjänstgjort i eftermiddagsskift under åren 1964—1971, har liksom arbetsgivaren uppfattat sina anställningar som pensionsgrundande. Om deras arbetstid hade ökat med ca två procent, skulle den ha uppgått till halvtid. Under sådana förhållanden synes det rimligt att dessa deltids­anställningar i pensionshänseende behandlas som om de hade varit för­enade med pensionsrätt även under de år som avses här.

Av de skäl som här nämnts har Kungl. Majrt på mitt förslag genom beslut den 12 juli 1973 tillerkänt Elsa Johansson och Rosa Persson pen­sioner i särskild ordning.

Kungl. Majrts beslut om pensioner åt Elsa Johansson och Rosa Pers­son bör bringas till riksdagens kännedom. Vidare bör Kungl. Majrt in­hämta riksdagens bemyndigande alt besluta ora pension i det fåtal lik­nande fall sora fraradeles är att påräkna.

V.    Särskild ersättning åt f. d. kontoristen Inga Ohlin

F. d. kontoristen vid postverket Inga Ohlin, som är född den 28 december 1913, blev sjuk i januari 1964 och var sedan sjukledig nästan hela tiden till utgången av februari 1966. Då avgick hon ur tjänst med rätt till hel sjukpension enligt SPR.

Ohlin hade under tiden för sin sjukledighet rätt till sjukpenning enligt lagen (1962r 381) om allmän försäkring men uppbar ingen sådan er-

 

Prop. 1974: 87                                                                        15

sättning, eftersom regeln om arbetsgivarinträde var tillämplig. Hennes rätt till sjukpenning upphörde i och med att hon pensionerades. För­lusten av denna rätt berodde på att varken postverket eller hon själv efter pensionsavgången vidare tillställde den allmänna försäkringskassan läkarintyg om hennes fortsatta arbetsoförmåga.

Först i början av år 1971 ansökte Ohlin om rätt till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Genom beslut den 14 september samma år tillerkände kassan henne sådan pension att utgå fr. o. m. den 1 december 1970. Enligt gällande regler för samordning av statlig pension med allmän pension avräknades förtidspensionen helt på sjuk­pensionen. Ökningen av hennes pensionsinkomst begränsades därför till den s. k. "särskilda förhöjningen", elt tilläggsbelopp till sjukpension som för december 1970 utgjorde 166 kr. i månaden.

Ohlin har i skrivelse den 19 mars 1973 gjort ansökning i syfte att få uppbära motsvarande förhöjning även för tiden den 1 juli 1966—den 30 november 1970.

Statens personal pensionsverk uppger i promemoria den 12 april 1973 att pensionsverket fr. o. ra. den 1 juli 1966 tillämpar följande rutiner vid handläggning av sjukpensionsärenden. När frågan om sjukpension kommer upp, brakar pensionsverket undersöka huruvida frågan om all­män förtidspension har prövats av vederbörande försäkringskassa och, om detta inte skett, hemställa hos kassan om sådan prövning. De affärs­drivande verken tillämpar själva dessa rutiner för sin personal.

Redan när rutinerna infördes, ansåg pensionsverket alt frågan om allmän förtidspension i äldre sjukpensionsfall inte kunde tas upp av administrativa skäl. Denna fråga brukar tas upp endast i samband med omprövning av sjukpension i anslutning till föreskrifterna i 11 § 3 mom. SPR.

Pensionsverket har inte utverkat försäkringskassans prövning av frågan om rätt för Ohlin att åtnjuta allraän förtidspension, eftersom hennes sjukpension kom till genom beslut före den 1 juli 1966. Del har också saknats anledning för verket att ompröva hennes rätt till sjukpension.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa anför i promemoria den 13 juni 1973 att försäkringskassa utan ansökan får pröva fråga om för­tidspension eller sjukbidrag endast när statligt eller kommunalt personal­pensionsorgan begär del eller när den försäkrade i annat fall åtnjuter sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård. Eftersom del inte på­kallades någon prövning av Ohlins rätt till förtidspension och någol nytt läkarintyg inte sändes till kassan vid hennes pensionsavgång, kunde kassan inte då pröva frågan.

Föredraganden

Inga Ohlin avgick ur tjänst med rätt till hel sjukpension enligt SPR den 28 februari 1966. Hon ansökte inle hos vederbörande försäkrings-

 

Prop. 1974: 87                                                                     16

kassa om förtidspension enligt lagen om allmän försäkring i anslutning tUl pensionsavgången. Inte heller påkallade anställningsmyndigheten någon prövning av hennes rätt till sådan pension.

I början av år 1971 sände Ohlin elt läkarintyg till försäkringskassan. På grundval av delta intyg lilierkändes hon hel förtidspension fr. o. ra. den 1 december 1970. Efter vad jag har inhämtat skulle hon sannohkt ha fått börja uppbära den pensionen redan fr. o. ra. den 1 mars 1966, om frågan prövats redan när hon lämnade sin anställning.

Enligt reglema om samordning av statiig sjukpension med allmän förtidspension medför inle tUlkomsten av sådan förtidspension någon inkomstökning när sjukpensionen är hel. Della var anledningen till att varken Ohlin själv eller anställningsmyndigheten tog upp frågan om förtidspension när hon avgick.

Fr. o. m. den 1 juli 1966 fick emeUertid sjukpensionär rätt till förhöjd sjukpension om förtidspension eller sjukbidrag utgick samtidigt med sjuk­pensionen. I och med att Ohlin började uppbära förtidspension den 1 december 1970 fick också hon rätt till denna förhöjning.

Ohlin har nu begärt att särskild förhöjning skall utges till henne även för tiden den 1 juli 1966—den 30 november 1970.

Med hänsyn till omständigheterna finner jag det motiverat att Ohlin kompenseras för de särskUda förhöjningar av sjukpensionen som hon har gått miste om genom att förtidspensionen började utgå först några år efter hennes avgång ur tjänst. Summan av förhöjningarna utgör av­rundat 8 000 kr. Jag förordar alt Ohlin tiUerkänns särskild ersättning raed denna summa.

Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande alt besluta om den föreslagna ersättningen.

VI.    Skadelivränta åt vissa personer A. F. d. ingenjören Sven Sjögren

I prop. 1972r 82 framlades förslag om skadelivränta åt f. d. ingenjö­ren Sven Sjögren som blivit svårt skadad efter intravenös injektion av kontrastmedel i samband med röntgenundersökning.

Enhgt förslaget skulle sådan livränta utgå med 1 517 kr. i månaden fr. o. ra. den 1 januari 1972 t. o. ra. den 30 juni 1974. Delta belopp skulle inte påverkas av ändringar av beloppsersättningar som Sjögren uppbär från socialförsäkringen ra. m. Livräntan skulle vara värdesäkrad enligt grunderna i kungörelsen (1971 r 14) ora tillägg till vissa statiiga skade-livränlor, ra. m.

1972 års riksdag beslöt (InU 1972r 13, rskr 1972r 223) enligt för­slaget i propositionen.

 

Prop. 1974:87                                                                         17

Kungl. Majrt uppdrog genora beslut den 7 deceraber 1973 åt riks­försäkringsverket att utreda frågan ora fortsatt skadelivränta åt Sjögren.

I skrivelse den 20 februari 1974 har riksförsäkringsverket inkorarait raed begärd utredning. Försvarets skaderegleringsnämnd har den 7 mars samma år avgett yttrande i anledning av utredningen.

Föredraganden

Jag räknar med alt förslag ora slutlig reglering av Sjögrens skadeliv­ränla skall kunna föreläggas 1975 års riksdag.

I avvaktan härpå bör Sjögren under ytterligare ett års lid få uppbära skadelivränta enligt de grunder som har bestämts av 1972 års riksdag. Livräntans belopp bör alltså även efler utgången av juni 1974 vara 1 517 kr. i raånaden. Härtill kommer indextillägg enhgt grunderna i kungörelsen (197Ir 14) om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m. m. Detta raedför en höjning av livräntebeloppet raed f. n. 166 kr. 87 öre i raånaden.

B. F. d. niodellsnickaren Hjalmar Wallenström

F. d. modellsnickaren Hjalmar Wallenström, som är född den 16 januari 1907, ådrog sig år 1924 en ryggskada efter ett fall från några meters höjd. Han var enligt läkarintyg från år 1943 sedan flera år in­validiserad på grund av sviter av skadan.

I syfte att närmare kartlägga skadans omfattning genomgick Wallen­ström senare under sistnämnda år en röntgenundersökning på ett stat­ligt sjukhus. Undersökningen inleddes raed en injektion i ryggmärgs­kanalen av ett kontrastmedel. Detta kunde senare inte helt avlägs­nas. Till följd härav har Wallenström fått livsvariga besvär, som enligt skilda läkares uppfattning är svårt invalidiserande.

Wallenström har trots sina besvär kunnat förvärvsarbeta på heltid. Han var anställd hos AB Skoglund & Olsson i Gävle från 1920 till den 10 november 1967 då företaget lades ner. Några dagar senare fick han ett av arbetsmarknadsstyrelsen anvisat arbete med lägre lön vid skogsmuseet Silvanum. Han slutade där den 16 januari 1974 då han fyllde 67 år.

Enligt särskilda beslut av Kungl. Majrt den 4 september 1970 och den 29 oktober 1971 har Wallenström fått ut ersättning i anledning av sina besvär för tid fr. o. ra. den 13 noveraber 1967 t. o. m. den 30 juni 1971. Ersättningen utgick under det första halvåret 1971 med 451 kr. i raånaden.

På grund av anställningen vid skogsrauseel fick Wallenströra räll till ålderspension enligt STP-planen. Han nådde nedre gränsen för pen­sionsuttag den 1 augusti 1973 och fick redan fr. o. m. den dagen rätt att uppbära ålderspension med ett belopp sora utgjorde 1 020 kr. i raåna-

 

Prop. 1974: 87                                                                        18

den för liden t. o. m. december 1973. Dessa pensionsbelopp utbetala­des först i januari 1974. För tid fr. o. m. sistnämnda månad utgick ingen pension utan han fick i stället ett engångsbelopp av 2 712 kr.

Wallenström åtnjuter fr. o. ra. januari 1974 folkpension och allmän tilläggspension med f. n. 6 993 kr. resp. 7 013 kr. om året. Vidare upp­bär han yrkesskadelivränta med f. n. 396 kr. om året på gmnd av ett olycksfall i arbetet år 1927.

Wallenströra har i skrivelse den 10 oktober 1973 anhåUit om skade­livränta och ersättning för framlida men.

Yttranden i ärendet har avgivits av riksförsäkringsverket den 8 feb­ruari 1974 och av försvarets skaderegleringsnämnd den 25 i samma månad.

Riksförsäkringsverket erinrar ora att verket i skrivelse tiil statskon­toret den 2 april 1971 yttrat sig om den invaliditetsgrad som skulle hc ifrågakommit för Wallenström, om yrkesskada hade förelegat. Verket anslöt sig därvid till ett läkarutlåtande om 100-procentig invaliditet. Be­dömningen hänförde sig till hans tiUständ fr. o. ra. år 1970.

Riksförsäkringsverket framhåller att om verket haft att utge yrkes­skadeersättning till Wallenström på grund av hans ifrågavarande in­validitet, skulle ersättningen ha bestämts som livsvarig livränta. På grundval av föreliggande utredning om hans tillstånd och arbetssituation på senare år skulle invalidiletsgraden ha beräknats till 66 2/3 procent.

Försvarets skaderegleringsnämnd anser alt Wallenström, om han vo­re skadeståndsberättigad, borde tillerkännas livränta med 6 000 kr. om året för liden juli 1971—januari 1974 och med 3 000 kr. ora året för hans därefter återstående livstid. Livräntan bör för tid efter sistnämnda månad vara värdesäkrad som om den fastställts år 1974.

Föredraganden

Wallenström har tiil följd av en injektion av kontrastmedel åsamkats allvarliga besvär när han år 1943 undersöktes på ett statligt sjukhus.

Staten är inle skyldig att utge skadestånd till Wallenström. Kungl. Majrt har dock av billighetsskäl för tiden den 13 november 1967— den 30 juni 1971 tillerkänt honom gottgörelse för de svåra personliga lidanden och besvär som för hans del blivit en följd av injektionen. Mol denna bakgrund finner jag det rimligt att han får åtnjuta fort­satt gottgörelse. Den bör utgå i förra av livsvarig skadelivränta.

Med hänsyn till Wallenströms tillstånd och arbetssituation på senare år finner jag de av skaderegleringsnämnden föreslagna livräntebeloppen 6 000 resp. 3 000 kr. om året innebära en skälig gottgörelse. Eftersom han hade rätt alt uppbära ålderspension enligl STP-planen fr. o. ra. den 1 augusti 1973, bör livräntan utgå raed det lägre beloppet redan fr. o. ra. den dagen.

 

Prop. 1974: 87                                                                        19

Jag föreslär alltså att livränta utges till Wallenström med ett engångs­belopp av 12 500 kr. för tiden den 1 juli 1971—den 31 juli 1973 och med 3 000 kr. om året för hans därefter återstående livstid. Vid beräkning av tillägg enligt kungörelsen (1971 r 14) om tillägg till vissa statliga skade­livräntor, m. m. bör livräntan anses fastställd år 1973. Fr. o. m. den 1 januari 1974 utlöses härvid ett indextillägg enligl kungörelsen, vilket medför höjning av livräntebeloppet med 330 kr. om året.

Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta cm skadelivränla åt Wallenström enligt vad jag här har förordat.

VII.    Ersättning för kroppsskada vid otjcksfall under arbete inom statsövertagen verksamhet i vissa fal!

Statens avlalsverk saml Statsanställdas förbund (SF), Statstjänsteman­nens riksförbund SR, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S) har den 14 december 1972 träffat avtal om bl. a. ersättning inom avtalsverkets förhandlingsområde för personskada vid sådant olycksfall i arbetet som inträffat efter utgången av år 1972. Genora beslut den 15 december 1972 har Kungl. Majrt uppdragit åt trygghets-näranden all pröva frågor ora sådan ersättning.

I 11 § fördelningsavtal den 29 maj 1973 (FAT-73) har avtalsverket samt SF och TCO-S kommit överens om att ersättning skall kunna ut­gå även för skada som arbetstagare har åsamkats genom olycksfall i arbete före utgången av år 1972. Kungl. Majrt har den 30 augusti 1973 uppdragit åt trygghelsnämnden att pröva också dessa ersättningsfrågor och utfärdat närmare föreskrifter om denna prövning. Därvid har rätten till ersättning begränsats till skada i eller på grund av anställningar med statligt reglerade förmåner.

I gemensam skrivelse den 12 december 1973 har SF och TCO-S hemställt om uppdrag för trygghetsnämnden att pröva även frågor om ersättning i äldre skadefall sora inträffat inom verksamhetsområden som övertagits av staten sedan skadan inträffat. De verksamhetsområ­den som avses är de enskilda järnvägarna, vägväsendet och polisväsendet.

Föredraganden

Gemensamt för de här aktuella skadefallen är att skadan inträffat i eller på grund av anställning i verksamhet som övertagits av staten men under tiden före förstatligandet.

Jag finner det rikligt att ersättning för sveda och värk samt lyte och men skall efter särskild prövning kunna tillerkännas även de perso­ner som det nu är fräga om. Ersättningen bör fastställas enligt grunderna för beslutet den 30 augusti 1973. En föratsättning för att ersättning

 

Prop. 1974: 87                                                         20

skall utgå bör vara alt den skadade övergått till statlig anställning i sam­band med verksamhetens förstatligande och fortfarande innehade så­dan anställning den 31 deceraber 1973 eller avgått med pension dess­förinnan.

Kostnaderna för avsedda ersättningar bör bestridas beträffande för­utvarande järnvägsanställd av statens järnvägars driftraedel och i övrigt från inkorasllileln Pensionsmedel m. ra.

Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om ersättning vid kroppsskada i vissa fall i huvudsak enligt vad jag här har förordat.

VIII.    Ansvarsåtagande för staten vid viss arbetsmarknadsutbildning m. m.

Inom ramen för arbetsmarknadspolitiken anordnas genom skolöver­styrelsen vidareutbUdning och omskolning av personer sora är eller ris­kerar att bli arbetslösa. Genora arbetsmarknadsstyrelsen anordnas om­skolningskurser avsedda främst för äldre personer. Vidare lämnar statens arbetsklinik personer sora är arbetshindrade och från sysselsättnings­synpunkt svårbedörada tUlfälle till arbetsvård i förra av arbetsprövning.

Det förekommer i betydande utsträckning att åtgärder av den art som här nämnts förlägges till privata företag och andra arbetsplatser för alt eleverna skall få yrkespraktik eller arbetsprövning i en reell ar­betsmiljö. Ca 5 000 elever sora genoragår arbetsmarknadsutbildning och ca 2 000 som bedömts som särskilt svårplacerade med hänsyn till handikapp eller levnadsålder erhåller således århgen viss utbildning eller prövning på arbetsplatser.

Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen har i skrivelser den 8 maj 1972 resp. den 17 januari 1973 tagit upp frågan om ökat ansvar för statsverket vid skada på person eller egendom vid arbetsmarknads­utbUdning hos icke-statlig arbetsgivare. Statens arbetsklinik har i skri­velse den 30 augusti 1972 tagit upp motsvarande fråga avseende ar­betsprövning hos sådan arbetsgivare.

De nämnda myndigheterna erinrar om att i skadeståndslagen (1972 r 207) har arbetsgivarnas principalansvar vidgats till att orafatta alla ar­betstagare och inte sora tidigare bara en begränsad kategori i särskUt ansvarsfull ställning. Som arbetstagare räknas härvid även de som under UtbUdning vid skola eller under vård på anstalt utanför skola utför arbete sora till sin art liknar sådant som vanligen utförs av arbetstagare. Ett förelag bär alltså principalansvar för skada som t. ex. deltagare i arbets­marknadsutbildning orsakar då han som ett led i utbUdningen tjänstgör hos företaget.

Skolöverstyrelsen erinrar om att koraraunerna i allraänhet har an-

 

Prop. 1974: 87                                                                     21

svarsförsäkring för sådan elev vid gmndskola eller gyranasieskola sora vistas på arbetsplats utanför skolan sora ett led i pågående utbildning. Försäkringen omfattar skada som drabbar arbetsgivare, arbetstagare, annan elev eller utomstående. Efter vad skolöverstyrelsen vidare anför är svenska arbetsgivareföreningen intresserad av alt staten på samma sätt som koraraunerna övertar ansvaret för skador orsakade av elev under utbildning. Ora ansvaret inle övertas kan det enligl skolöversty­relsens uppfattning bli svårt att placera vissa av eleverna för utbild­ning vid privata företag. Statens ansvar behöver dock inte vara identiskt med kommunemas, eftersora bl. a. vissa elever är eftersökta av företa­gen.

Även arbetsmarknadsstyrelsen och statens arbetsklinik uttrycker far­hågor för att de icke-statliga arbetsgivarnas ökade skadeansvar skall rainska deras intresse att ta eraot personer för arbetsraarknadsulbildning eller arbetsprövning.

Alla de tre myndigheterna har hemställt att staten i de fall sora avses här skall ikläda sig ansvar för skador orsakade av elever. Skolöverstyrel­sen räknar härvid raed att åtagandet skall ske genora ensidiga utfästelser eller örasesidiga avtal sora styrelsen tecknar i den utsträckning ora-ständighetema motiverar.

Föredraganden

Genora de nya skadeståndsreglerna har arbetsgivaren ålagts elt vid­gat ansvar för skada sora hans anställda vållar i tjänsten. I förhållande iHl vad sora gällde tidigare har detta ansvar (det s. k. principalansvaret) utsträckts till att orafatta alla arbetstagare och inte bara dera sora till­hör drifts- eller arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning i öv­rigt. Sora arbetstagare räknas härvid också den sora under utbUdning vid skola eller under vård på anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utförs av arbetstagare.

Arbetsgivare sora tar eraot elev i skola eller kurs för provanställning eller annan utbildning blir alltså nuraera på grund av skadeståndslagen ansvarig för skador sora eleven vållar arbetsgivaren eller annan person. Koraraunerna och landstingskommunerna har gentemot arbetsgivare, som tar emot elev i grundskola eller gymnasieskola m. fl. för pryoverk-sarahel, elevpraktik ra. ra., i princip tagit på sig ansvaret för sådana skador.

I betydande utsträckning tar icke-statiig arbetsgivare eraot deltagare i omskolnings- och andra arbetsraarknadsutbildningskurser för provan­ställning eller annan verksarahet som utgör ett led i utbildningen. Far­hågor har uttalals att arbetsgivarnas ökade principalansvar skulle mins­ka deras villighet alt på della sätt raedverka vid omskolning eller annan utbildning av dem sora är eller löper risk alt bli arbetslösa. Detta skulle kunna få särskUt allvarliga följder för arbetet raed att ge handikappade personer möjligheter att delta i arbetslivet.

 

Prop. 1974: 87                                                        22

Arbetsmarknadsutbildningen och arbetsvärden är hjälpmedel sora är betydelsefulla för arbetsraarknadspolitiken. Staten bör därför genteraot icke-statlig arbetsgivare ta på sig elt ansvar vid skada på person eller egendom vid arbetsmarknadsutbUdning eller arbetsprövning.

Statens åtagande bör avse sådan elev i arbetsmarknadsutbildning som har utbildningsbidrag eller elev vid statens arbetsklinik och i princip gälla under tid då eleven som ett led i pågående utbildning eller arbets­prövning vistas på arbetsplats i den öppna raarknaden.

Ersättning bör, oavsett vållande, utgå för person- eller sakskada sora eleven har orsakat arbetsgivaren eller någon sora är anställd hos denne. Delsamma bör gälla förmögenhetsskada i saraband raed brott. Ersätt­ning bör också utgå vid skada som eleven vållat annan elev eller utom­stående. Ersättningen bör kunna jämkas, t. ex. ora arbetsgivaren eller någon sora är anställd hos honora har varit vållande till skadan. Vid sakskada bör ersättningen också kunna järakas, om det är skäligt raed beaktande av föreliggande försäkringsförhållanden.

Komraunernas och landstingskoraraunernas ansvar för skador sora avses här har begränsats till belopp sora f. n. utgör 2 000 000 kr. vid personskada och 100 000 kr. vid sakskada. Jag räknar med en motsva­rande begränsning av de här avsedda ersättningarna som kan koraraa att utgå av statsraedel.

Kungl. Majrt bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om statens ansvar för skada vid arbetsmarknadsutbildning eller arbetspröv­ning hos icke-statlig arbetsgivare i huvudsaklig överensstämraelse raed vad jag här har föreslagit. Ersättningar sora kan komraa att utgå bör bestridas från förslagsanslaget Arbetsmarknadsservice.

IX.    Ikraftträdande m. m.

Vad jag förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1974, om jag ej angett annat. Kungl. Majrt bör få utfärda de övergångsbe-stäraraelser som kan behövas.

X.    Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Majrt föreslår riksdagen alt berayndiga Kungl. Majrt att

1.    vidtaga ändringar i statens allraänna tjänslepensionsreglemente (1959r 287) med anslutande föreskrifter och besluta ora pension åt per­sonal med korttidsanställning vid statsunderstödda teater- och musik­instilutioner enligt vad jag har förordat under I och II,

2.    reglera pensionsförhållandena för viss personal vid nordisk institu-

 

Prop. 1974: 87                                                                     23

tion i Sverige, Handikappinstitutet, Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum och Institutet för svensk språkvård särat för anställningen sora präst inora svensk kyrklig verksarahet i Schweiz enligt vad jag har förordat under II,

3.    pröva fråga ora förtidspension i vissa fall enligt vad jag har för­ordat under III,

4.    besluta ora pension åt vissa arbetstagare vid förenade fabriksverken enligt vad jag har förordat under IV,

5.    besluta ora särskild ersättning åt f. d. kontoristen Inga Ohlin enhgt vad jag har förordat under V,

6.    besluta om skadelivränta åt f. d. ingenjören Sven Sjögren och f. d. modellsnickaren Hjalmar Wallenströra enligt vad jag har förordat un­der VI,

7.    besluta ora ersättning för kroppsskada i vissa fall i huvudsak enligt vad jag har förordat under VII,

8.    besluta ora ansvarsåtagande för staten vid viss arbetsraarknadsul­bildning ra. ra. enligt vad jag har förordat under Vill,

9.    raeddela de övergångsbestäramelser sora kan behövas enligt vad jag har förordat under IX.

Jag hemställer vidare att Kungl. Majrt beslutar ge riksdagen till känna vad jag anfört om pension ål f. d. städerskorna Elsa Johansson och Rosa Persson.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäraraande av statsrådets övriga ledaraöter heraställt förordnar Hans Majrt Konungen att till riksdagen skall avlålas proposition av den ly­delse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokoUetr Agneta Heide

 

Prop. 1974: 87                                                                     24

Innehållsförteckning

I.               Pensionering av personal raed korttidsanställning vid stats-underslödda teater- och musikinstUutioner   ................................................................. .... 2

II.             Pensionering av viss personal ra. ra.

A. Personal vid nordisk institution i Sverige ........ .... 7

B. Personal vid Handikappinstitutet................... .... 8

C. Personal vid Stiftelsen Gällöfsta kurscentmra       9

D. Personal vid Institutet för svensk språkvård... .. 11

E. Präst inora svensk kyrklig verksarahet i Schweiz            11

III.           Ändrade grunder för förtidspension i vissa fall ....    13

IV.           Pension åt vissa arbetstagare vid förenade fabriksverken . .         14

V.             Särskild ersättning åt f. d. kontoristen Inga Ohlin .. 14

VI.           Skadelivränla åt vissa personer

A. F. d. ingenjören Sven Sjögren ..................... .. 16

B. F. d. modellsnickaren Hjalmar Wallenströra .... .. 17

VIL    Ersättning för kroppsskada vid olycksfall under arbete inora

statsövertagen verksamhet i vissa fall    .......... .. 19

VIII.       Ansvarsåtagande för staten vid viss  arbetsmarknadsutbUd­ning m. ra                   20

IX.          Ikraftträdande ra. ra.....................................    22

X.            Heraställan     .............................................    22

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974     7401 9»