Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1974           Prop. 1974: 81

Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lagstiftning om rätt att döda annans hund, m. m.; given den 8 mars 1974.

Kungl. Majrt vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements­chefen hemstäUt.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att jakträttsinnehavare fråntas den befogen­het som han nu har enligt lagen (1938r 274) om rätt till jakt att döda annans hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Det skall i stället ankomma på polismyndigheten alt avgöra om hunden skall av­livas.

Vidare föreslås att polismyndigheten skall inhämta yttrande från ve­terinär, innan myndigheten enligt lagen (1943: 459) om tillsyn över hun­dar fattar beslut huruvida s. k. bitsk hund skall avlivas. Dessutom be­gränsas nuvarande bestämmelse i samma lag om rätt för envar att under vissa förutsättningar döda bitsk hund till att gälla endast den som äger eller vårdar hemdjur.

I propositionen föreslås därjämte smärre ändringar i rennäringslagen (1971 r 437) och i lagen (1944r 219) om djurskydd.

1    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 81

 

Prop.1974: 81

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas att 22 § lagen (1938r 274) om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

22 §1

Löper hund lös i mark där viUebråd finnes, äger jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upptagit hund att därom ofördröjligen underrätta hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan träffas, polismyndig­heten i orten. Den som viU återfå upptagen hund skall lösa den med femtio kronor, om hunden upptagUs under tiden den 1 mars—den 20 augusti, och med tjugofem kronor i annat fall samt utgiva ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom en vecka efter det han underrättades om upptagandet eller inom två veckor efter det polismyndigheten underrättades, får jakträtts­innehavaren behålla hunden. Väcker han inom en månad efter utgången av nu angiven tid talan om att i stället erhålla lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig alt utgiva sådan enligt förut angivna grunder.

Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som där­igenom må anses hava skett å vUlebrådsbeståndet.

Låter hund, som löper lös och          Låter hund, som löper lös och
jagar  eller  ofredar vUlebråd,  sig jagar eller ofredar viUebråd, sig ic-
icke upplagas och fraingår av om- ke upplagas får polismyndigheten
ständigheterna  uppenbarligen,  att låta döda hunden, om det är ange­
hundens löslöpande beror på äga- läget från  viltvårdssynpunkt och
rens  eller  innehavarens vårdslös- försvarligt  även  med  hänsyn  till
het, må under tiden från och med övriga  omständigheter. Polismyn-
den 1 mars till och med den 20 digheten kan uppdraga åt jakträtts­
augusti jakträttsinnehavaren  eller innehavaren eller hans folk att dö-
hans folk döda hunden. Den som                                da hunden,
sålunda dödat hund skall därom
ofördröjligen göra anmälan till po­
lisman i orten vid äventyr att eljest
icke äga till sitt fredande åberopa
förhållande som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

> Senaste lydelse 1970r 192.

 

Prop. 1974: 81

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1943: 459) om tillsyn över hundar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943r 459) om tillsyn över hundar

dels att 6 och 7 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Eftersattes tillsynen över hund, äger polischefen i orten meddela de föreskrifter som omständighe­terna påkalla, såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda föreskrivits skall be­visligen delgivas hundens ägare el­ler annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen ock, där så finnes nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hunden till under­håll eller nyttjande ef äger förfoga, må den av envar dödas.

3 §

Eftersattes tillsynen över hund, äger polismyndigheten meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall va­ra försedd med munkorg eller hål­las bunden eller instängd. Vad så­lunda föreskrivits skall bevishgen delgivas hundens ägare eller an­nan som mottagit hunden till un­derhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polismyndigheten ock, där så finnes nödigt, låta döda hunden. Dessförinnan skall polis­myndigheten inhämta yttrande från veterinär, om det ej är uppen­bart obe/iövligt eller fara i dröjs­mål.

Anträffas hund som avses i 2 § lös på område där hemdjur fin­nas, får hunden, om den ej låter sig upptagas, dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren. Den som sålunda dödat hund är skyl­dig att snarast möjligt anmäla för­hållandet till polismyndigheten.

5 §

Den som icke iakttager vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första stycket, straffes med dagsböter.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller 3 § tredje stycket andra punkten eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 3 § första stycket, dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

 

Prop. 1974: 81

3    Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)

Härigenom förordnas att 93 § rennäringslagen (1971 r 437) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

93 § När renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tUlåten, skall hund i trakten som ej användes i renskötseln hållas i band eller instängd, om ej länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, såvida hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flytt­ningen.

Anträffas hund medan den jagar Anträffas hund medan den jagar
eller på annat sätt ofredar ren eller på annat sätt ofredar ren
inom område där renskötsel då är inom område där renskötsel då är
tillåten, får hunden dödas av den tillåten, får hunden, om den ej
som äger eller vårdar ren. Detsam- låter sig upptagas, dödas av den
ma skall gälla om hund utan till- som äger eller vårdar ren. Del-
syn anträffas omedelbart efter det samma skall gälla om hund utan
att den på sådant område jagat tillsyn anträffas omedelbart efter
eller på annat sätt ofredat ren. det att den på sådant område jagat

eller på annat sätt ofredat ren.

Den som sålunda dödat hund är Den som sålunda dödat hund
skyldig anmäla förhållandet till är skyldig att snarast möjligt an-
polismyndigheten,            mala förhållandet tUl polismyndig­
heten.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd

Härigenom förordnas att 7 och 9 §§ lagen (1944r 219) om djurskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

7 § Om slakt av husdjur är särskilt stadgat.

Närmare bestämmelser om av­livning av djur i annat fall än som avses i första stycket meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

 

Prop. 1974: 81                                                                         5

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

9 §1

Nötkreatur som är äldre än åtta Nötkreatur som är äldre än åtta
månader och hund får kastreras månader och hund får kastreras
endast om det är påkallat av medi- endast om det är påkaUat av me-
cinska skäl.                                  dicinska skäl, såvida ef Konungen

eller   myndighet  som   Konungen bestämmer förordnar annat.

Kastrering av djur får utföras endast av veterinär, om ej Konungen förordnar annat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

1 Senaste lydelse 1973r 269. fl   Riksdagen 1974.1 saml Nr 81

 

Prop. 1974: 81

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans Kungl. Hög­het Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena AN­DERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖF­BERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler ef­ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om äird-rad lagstiftning om rätt att döda annans hund, m. m. och anför.

1    Inledning

Om rätt att döda annans hund finns bestämmelser bl. a. i lagen (1938 r 274) om rätt till jakt (jaktiagen), lagen (1943: 459) om tillsyn över hun­dar (tillsynslagen) och rennäringslagen (1971: 437).

1968 års riksdag hemställde hos Kungl. Majrt att frågan om rätt att döda annans hund enligt 22 § tredje stycket jaktlagen skulle närmare utredas genom Kungl. Majrts försorg (mot. 1968r Ir 84 och Iir 123, 3LU 1968r 59, rskr 1968r 326).

Enligt beslut av 1969 års riksdag borde Kungl. Majrt i samband med utredningen i anledning av nämnda beslut av föregående års riksdag överväga att komplettera tillsynslagens bestämmelser om rätt för polis­chef att låta döda s. k. bitsk hund med föreskrift att veterinärbesiktning skall ske, innan polischef fattar beslut om att avliva sådan hund (mot. 1969r Ir 805 och Iir 922, 3LU 1969r 48, rskr 1969r 319).

Samtidigt med att 1971 års riksdag antog rennäringslagen beslöt riks­dagen att den översyn som pågick i Kungl. Majrts kansli rörande rätt att döda annans hund också skulle avse den reglering i samma ämne som upptogs i den antagna lagens 93 § (prop. 1971: 51, mot. 1971r 1279, JoU 1971 r 37 p. 13 och 14, rskr 1971: 216).

Svenska kennelklubben har i framställning den 20 september 1968 till chefen för justitiedepartementet om en allmän översyn av lagstiftningen i fråga om rätten att hålla hund särskUt pekat på behovet av en omar­betning av bestämmelserna om rätt att döda annans hund i jaktiagen och tillsynslagen. Framställningen har överlämnats till jordbruksdeparte­mentet.

Den av riksdagen begärda översynen av gällande reglering i fråga om rätten att döda annans hund har redovisats i en inom jordbruksdeparte-

 

Prop. 1974: 81                                                                       7

mentet utarbetad promemoria (Ds Jo 1973: 9) med förslag tiU ändrad lagstiftning om rätt att döda annans hund.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens naturvårds­verk, Jägarnas riksförbund, Lantbmkamas riksförbund (LRF), Svenska dreverklubben, Svenska jägareförbundet, Svenska kennelklubben, Sveri­ges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska samernas riksförbund (SSR). En skrift med vissa synpunkter på promemorians förslag har in­kommit också från Föreningen för svensk hjortavel.

I framställningar den 22 oktober och den 12 december 1973 har lant­bruksstyrelsen föreslagit viss koinplettering av 7 resp. 9 § lagen (1944r 219) om djurskydd (djurskyddslagen) (9 § ändrad senast 1973r 269). I framställningarna föreslås att i 7 § skall införas en bestämmelse som be­myndigar lantbruksstyrelsen att meddela föreskrifter om avlivning av sällskapsdjur m. m. och att i 9 § skall läggas till en bestämmelse varige­nom Kungl. Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt bestämmer får befogenhet att medge undantag från det i paragrafen intagna förbudet att kastrera hund.

Efter remiss har yttranden över lantbmksstyrelsens framställningar av­getts av statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärhögskolan, LRF, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges veterinärförbund, Sveriges päls­djursuppfödares riksförbund, Föreningen Djurens vänners riksorganisa­tion, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska djur­skyddsföreningen.

2    Jaktlagen

2.1. Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om rätt att döda annans hund i jaktiagen liksom mot­svarande bestämmelser i tillsynslagen och rennäringslagen bör ses mot bakgrund av vissa bestämmelser i brottsbalken. Den som dödar annans hund utan att ha rätt eller lov därtUl gör sig skyldig till skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken. Som straff stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Den som vid avlivande av djur otillbörligen utsätter djuret för lidande kan dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år enligt 16 kap. 13 § samma balk. En föratsättning för straff­ansvar var tidigare att man handlat uppsåtligen. Genom lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1973 har straffansvaret emellertid utvidgats till att omfatta även handlingar som innefattar grov oaktsamhet. Straff­bestämmelsen om djurplågeri är givetvis tiUämplig även i fall där dju­rets avlivande inte innebär skadegörelse.

' promemorians förslag till ändringar i jaktlagen, tillsynslagen och rennärings­lagen överensstämmer med propositionens författningsförslag, såvitt avser dessa lagar.

 

Prop. 1974: 81                                                          8

Enligt 22 § jaktiagen gäUer följande. Löper hund lös i mark där det finns villebråd, har jakträttsiimehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Den som sålunda fångat in annans hund är skyldig att genast underrätta hundens ägare eller innehavare. Är denne okänd eUer oan­träffbar, skall polismyndigheten i orten underrättas. Den som vill få tUlbaka upptagen hund skall lösa den med 50 kr., om hunden upptagits under tiden den 1 mars—den 20 augusti, och med 25 kr. i annat fall. Han skall vidare utge ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ägaren eller innehavaren inte löst hunden inom en vecka efter det han underrättades om upptagandet eller inom två veckor efler det polis­myndigheten underrättades, får jakträttsinnehavaren behålla hunden. Väcker han inom en månad efter utgången av nu angiven tid talan om att i stället erhålla lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig att utge sådan enligt fömt nämnda gmnder (22 § första stycket).

Om hund som löper lös jagar eUer ofredar vUlebråd, är hundens ägare eller innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada som därigenom må anses ha skett på vUlebrådsbeståndet (22 § andra stycket).

Under tiden den 1 mars—den 20 augusti gäller särskUda bestäm­melser i fråga om hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Kan i sådant fall hunden inte fångas in och framgår det uppenbarligen av omständighetema att hundens löslöpande beror på ägarens eller inne­havarens vårdslöshet, får jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den som sålunda har dödat hund har skyldighet att genast göra anmälan om det inträffade till polismyndigheten i orten. I annat fall får han inte tUl sitt fredande åberopa nyssnämnda förhållande (22 § tredje stycket). Gärningen bUr i så fall att bedöma enligt 12 kap. 1 § brottsbalken.

I straffrättsligt avseende innebär stadgandet i 22 § tredje stycket jakt­lagen, enligt vad högsta domstolen uttalat (NJA 1966 r 441), att — oavsett huruvida omständigheterna sådana de ter sig för den som dödar löslöpande hund uppenbarligen ger honom anledning att anta att lös-löpandet beror på ägarens vårdslöshet — ansvar för skadegörelse inte inträder, om det sedermera utreds att ägaren varit vårdslös.

Enligt 12 § jaktstadgan (1938r 279) gäller hundförbud i mark där det finns vUlebråd under tiden den 1 mars—den 20 augusti samt, i den mån det behövs till skydd för viss djurart, under annan tid som länsstyrelsen bestämmer. Under förbudstid skall såväl jakthund som annan hund hållas under sådan vård att den hindras löpa lös i mark där förbudet råder. Har länsstyrelsen meddelat hundförbud tUl skydd för viss djurart får dock hund som inte driver eller förföljer sådant vUlebråd användas för jakt efter annat vUlebråd om länsstyrelsen medger det (1 mom.). Även under tid då hundförbud inte råder gäller vissa restriktioner be­träffande hundhållningen. Under sådan tid skall såväl jakthund, när den

 

Prop. 1974: 81                                                          9

inte används vid jakt, som annan hund hållas under sådan tUlsyn som behövs för att hindra hunden från att driva eller förfölja villebråd (2 mom.).

Enligt 29 § 5 mom. jaktstadgan gäller följande straffbestämmelser. Löper hund lös i mark där hundförbud råder till skydd för viss djurart, döms hundens ägare eller innehavare till böter eller fängelse i högst sex månader. Löper hund i annat fall lös i strid mot bestämmelserna i 1 mom., är straffet böter. Den som bryter mot 2 mom. döms till böter, högst 500 kr.

2.2 Riksdagens skrivelse 1968:326

Vid 1968 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (Ir 84 och Iir 123) att riksdagen måtte besluta att bestämmelsen i 22 § tredje stycket jaktiagen skulle upphävas. I motionerna anfördes bl. a. följande. Rätten för jakträttsinnehavaren och hans folk att döda annans hund är en grym och inhuman bestämmelse som inte låter sig förena med de krav som man har rätt att ställa på en modern lag. I annan lagstiftning är det en vedertagen princip att ingen har befogenhet att själv ta sig rätt. Ur denna synpunkt framstår bestämmelsen om rätt att omedelbart inskrida mot löslöpande hund och döda densamma som en kvarleva från en lid då var man hade rätt att ta lagen i egna händer. Det är orimligt att jakträttsinnehavaren tillagts rätt att själv bestämma om hundens lösspringande beror på ägarens vårdslöshet. Jakträttsinnehava­rens berättigade intressen är väl tillgodosedda redan genom bestämmel­serna i 22 § första och andra styckena. Det händer inte ofta att jakt­rättsinnehavare dödar annans hund, men de fall som förekommer leder ofta till bråk och osämja mellan grannar.

I remissyttranden över motionerna tillstyrktes förslaget av Svenska kennelklubben medan det avstyrktes av rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk. Jägarnas riksförbund och Svenska dreverklubben före­slog att frågan skulle bli föremål för utredning. Svenska jägareförbundet fann i sitt yttrande att den aktuella bestämmelsen borde ges en ur hund­ägarens synvinkel bättre utformning än f. n.

Kennelklubben anförde bl. a. att rätten att döda hund är ägnad att inge starka betänkligheter av principiell natur. Lagen ger jakträttsinne­havaren denna befogenhet utan att skapa garantier för att rätten inte missbrukas och utan att ge föreskrifter om att dödandet skall ske under former som är förenliga med ett modernt djurskydd. Bestämmelsen måste betraktas som kvarleva från en svunnen tid med en annan rätts­uppfattning än den vi har i dag. Det tillkommer de rättsvårdande myn­digheterna att i alla intressekonflikter göra en objektiv utredning och på grundval därav skipa rätt mellan parterna. Det kan inte åberopas några bärande skäl för att man tillämpar en annan ordning, då en hund kommit lös i annans jaktmark.

 

Prop. 1974: 81                                                         10

Jägarnas riksförbund uttalade bl. a. följande. Det förekommer många löslöpande hundar under alla årstider och de s. k. sällskapshundarna är i obestridlig majoritet. Dessa okontrollerade hundar kan orsaka mycken skada och mycket lidande för det vilda. Förbundet anser att ett total­förbud för löslöpande hundar utom när de används för jakt bör gälla under hela året. De hundar som tUlåts löpa lösa utan tillsyn är uppen­bart vanvårdade. De utsätts för allehanda faror och risker och utgör vi­dare betydande trafikrisker under alla årstider. Förbundet är ense med motionärerna om det otillfredsställande i den rätt som tillagts jakträtts­innehavare eller hans folk i 22 § tredje stycket jaktiagen men anser att någon möjlighet till ingripande bör finnas, särskilt under de tider då hundförbud råder på grund av snöförhållanden.

Svenska jägareförbundet anförde bl. a. följande. Lagrummet har till­kommit av djurvänliga skäl och ingen tvekan kan råda om nödvändig­heten av att föreskrifter om efterhållande av hund måste finnas i jakt­lagstiftningen. Sådana föreskrifter är att betrakta som ett nödvändigt komplement till bestämmelserna i 3 § jaktstadgan, att jakt skall bedrivas så, att vUlebrådet inte tillfogas onödigt lidande. Jägareförbundet anser det vara konsekvent och nödvändigt att under den känsliga perioden den 1 mars—den 20 augusti bereda vUdnaden ett i möjligaste mån effek­tivt skydd mot löslöpande hundar. Vad gäller sällskapshundar förhåller det sig ofta så, att de är lika farliga för vUdnaden som jakthundarna. Detta har framgått bl. a. av utredningar som verkställts angående de s. k. rådjurstragedierna. Jägareförbundet delar icke uppfattningen att 22 § tredje stycket jaktlagen kan upphävas. Med utgångspunkt i att en avvägning bör göras mellan två legala intressen — nämligen djurskydds­synpunkten, å ena sidan, och hundägarens berättigade anspråk att icke få en löskommen hund omedelbart dödad, å den andra — förordar för­bundet emellertid ändrad utformning av bestämmelsen. Från flera håll har uttalats farhågor för att högsta domstolens avgörande NJA 1966 r 441 kommer att medföra en för hundägarna strängare rättstillämpning än den som tidigare gällt. Jägareförbundet delar dessa farhågor. Nu föreskrivs att den som dödat hund ofördröjligen skall göra anmälan där­om tUl polisman i orten. Om denna anmälningsskyldighet i stället måste fullgöras före elt eventuellt avlivande, förhindras att hund dödas i has­tigt mod eller på grund av osämja mellan grannar. Genom en sådan ordning kan det vidare bli klarlagt, huruvida hundens ägare anmält hun­dens försvinnande till polisen. Ägaren får då möjligheter att hämta sin hund.

Rikspolisstyrelsen anförde bl. a. De förutsättningar som enligt be­stämmelsen måste vara uppfyllda för att jakträttsinnehavaren skall ha rätt att döda en hund är så utformade att stadgandets tillämpningsområ­de blir starkt begränsat. Stadgandet är vidare tillämpligt endast under

 

Prop. 1974: 81                                                                     11

den del av året då vUlebrådet är särskilt känsligt för skador. Jakträtts­innehavaren är vid utövandet av sin rätt underkastad kontroll genom den föreskrivna skyldigheten att göra anmälan tUl polisman i orten. Enligt styrelsens mening får djurskyddslagens bestämmelser anses ut­göra tillräckliga garantier mot att en skjuten hund inte åsamkats onö­digt lidande. Den restriktiva utformning som 22 § tredje stycket jakt­lagen har utgör enligt rikspolisstyrelsens uppfattning en riktig avvägning mellan de skilda intressen som gör sig gällande i frågan.

Statens naturvårdsverk uttalade att frågan om rätt att i vissa fall döda hund som löper lös och ofredar viUebråd har prövats av riks­dagen i anledning av prop. 1967r 136. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till att den rätt som tUlkommer jakträttsinnehavaren eller hans folk utnyttjas endast i mycket ringa omfattning och vidare utgör ett ur naturvårdssynvinkel värdefullt korrektiv mot den mest anmärknings­värda hundhållningen, ansåg naturvårdsverket någon ändring inte önsk­värd.

Tredje lagutskottet yttrade i sitt betänkande (3LU 1968r 59) följande. I lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del av året då villebrådet är särskUt känsligt för skador ansett erforder­ligt att införa bestämmelserna om rätt att upptaga och i vissa fall även döda sådana hundar. Befogenheten all döda har motiverats bl. a. av svårigheten att i praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den. Bestärnmelsen har ansetts ha sitt väsentiiga värde i möjligheten att genast avbryta pågående jakt. Det synes emellertid inte kunna förnekas att den är svårtUlämpad och att den inbjuder till miss­bruk och trakasserier. Redan vid stadgandets tUlkomst framfördes inom lagrådet uppfattningen att stadgandet inte kunde anses uppfylla berät­tigade krav i sistnämnda hänseende. Bland remissinstanserna har me­ningarna varit delade. De båda jägarorganisationerna, som får anses besitta särskild sakkunskap på området, har emellertid varit ense om att förhållandena f. n. inle är tUlfredsställande. Svenska jägareförbundet har bl. a. hänvisat till att utgången i rättsfallet NJA 1966r 441 kan medföra en för hundägarna strängare rättstillämpning än den som tidi­gare gäUt. Dessa farhågor synes ha fog för sig. Enligt utskottets mening bör stadgandet i enlighet med motionsförslaget upphävas eller också ändras så att hundägarnas intressen tUlgodoses bättre än som nu är fallet. Härvid kan ifrågakomma exempelvis att såsom Jägareförbundet föresla­git stadga att anmälningsskyldigheten till pohsen skall fullgöras innan hunden får dödas. Härigenom kan förhindras att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja mellan grannar. Även andra lösningar kan länkas. — Bestämmelser om rätt alt döda annans hund finns också

 

Prop. 1974: 81                                                         12

i annan lagstiftning, nämligen tillsynslagen och renbeteslagen. Viss hän­syn härtill måste tas, då det får anses önskvärt att så långt möjligt lik­artade bestämmelser gäller på området. Utskottet är bl. a. med hänsyn härtill inle berett att avge något förslag till lösning av frågan utan förordar att den genom Kungl. Majrts försorg närmare utreds i enlig­het med de riktlinjer utskottet anfört. Det torde få ankomma på Kungl. Majrt alt bestämma formerna för en sådan utredning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan om att riksdagen i anledning av ifrågavarande motioner skulle ge Kungl. Majrt tUl känna vad utskottet anfört och att motionerna i övrigt inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

2.3 Promemorian

I promemorian framförs uppfattningen att bestämmelserna i 22 § tredje stycket jaktlagen uppenbarligen tUlgodoser jakträttsinnehavarens intressen i en utsträckning som inte kan anses förenlig med nutida upp­fattning om hur intressekonflikter mellan medborgarna bör lösas. Kravet att det skall föreligga vårdslöshet från hundägarens sida för att hunden straffritt skall få dödas ger t. ex. närmast intryck av att jakträttsinne­havaren tillagts befogenhet att bestraffa hundägaren för att denne varit slarvig vid tillsynen av hunden. En ändrad reglering bör därför såsom riksdagen begärt utformas så att hundägarintresset tillgodoses bättre än vad som nu är fallet.

Frågan om ändring av gällande bestämmelser kan emellertid inte ses enbart som en fråga om avvägning mellan hundägarens och jakträtts­innehavarens intressen. Med det synsätt som råder i dagens samhälle framstår det enligt promemorian som självklart att även naturvårds­intresset måste beaktas i sammanhanget. Bl. a. med hänsyn tUl angelä­genheten av att så långt möjligt skydda den vUda faunan mot löslöpande hundar synes bestämmelser som ger möjlighet att döda hund som ofredar villebråd inte helt kunna undvaras i jaktiagstiftningen. De bestämmel­ser som behövs bör enligt promemorian emellertid utformas restriktivt och i första hand syfta till att tUlgodose viltvårdsintresset.

Vad gäller den närmare utformningen av regleringen anförs i pro­memorian att Jägareförbundets förslag att jakträttsinnehavaren skall i förväg anmäla tiU polismyndigheten att han avser att döda löslöpande hund inte i tillräcklig grad tUlgodoser naturvårdsintresset. Visserligen skulle därigenom, som tredje lagutskottet anfört, i vissa fall kunna för­hindras att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja mellan grannar. Men det skulle alltjämt ligga i jakträttsinnehavarens hand att avgöra om hunden skall avlivas. Dessutom kan enligt promemorian mot förslaget invändas att det ofta skulle vara omöjligt att kontrollera huruvida anmälan verkligen gjorts innan hunden dödades. Lämpligare synes vara att befogenheten att avgöra huruvida en löslöpande hund skall

 

Prop. 1974: 81                                                         13

avlivas överflyttas till polismyndigheten. Denna bör därvid enligt pro­memorian ha möjlighet att antingen själv låta döda hunden eller, om det befinnes lämpligt, uppdra åt jakträttsinnehavaren eller hans folk att vidta åtgärden. Förutom det i gäUande lag uppställda kravet att det är fråga om hund som löper lös och jagar eller ofredar vUlebråd och som inte låter sig upptagas bör som villkor för att polismyndigheten skall få besluta om dödande av hunden föreskrivas att åtgärden är angelägen från viltvårdssynpunkt och försvarlig även med hänsyn till övriga om­ständigheter. I sistnämnda hänseende bör enligt promemorian kunna be­aktas t. ex. huruvida hunden sluppit lös rent tUlfälligtvis eller om det är fråga om ett upprepat beteende. Den omständigheten att en hund kommit lös på grund av ägarens vårdslöshet kan i och för sig beaktas men bör inte som nu tUlmätas avgörande vikt. Genom den föreslagna ordningen bortfaller enligt promemorian den risk för trakasseringsåt-gärder som är förbunden med det nuvarande systemet. Polismyndigheten förutsätts göra en objektiv bedömning med tyngdpunkten lagd på natur­vårdssynpunkter. I promemorian anförs vidare att ärende om dödande av hund givetvis inte bör få avgöras utan att polismyndigheten i enlighet med 15 § förvaltningslagen (1971 r 290) berett hundägaren tillfälle att yttra sig, såvida inte en sådan åtgärd kan befaras avsevärt försvåra be­slutets genomförande eller får underlåtas på annan i nämnda lagrum angiven gmnd.

Som tidigare nämnts får jakträttsinnehavaren och hans folk f. n. på vissa vUlkor döda hund som löper lös under tiden den 1 mars—den 20 augusti. Med hänsyn till den betydelse som enligt vad nyss sagts natur­vårdsintresset bör tillmätas i sammanhanget föreslås i promemorian att polismyndighetens befogenhet i fråga om dödande av hund utsträcks till att gälla hela året.

2.4 Remissyttrandena

Promemorians förslag till ändring i 22 § tredje stycket jaktlagen har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Sålunda tillstyrker samtliga remisshistanser utom två förslaget att till polismyndigheten överflytta befogenheten att avgöra huruvida löslöpande hund skall av­livas. Enligt naturvårdsverket är den föreslagna ändringen väl ägnad att tillgodose de intressen som gör sig gällande när fråga uppkommer om att döda hund som löper lös och därvid jagar eller ofredar ville­bråd. Liknande uppfattning kommer till uttryck i bl. a. LRF:s yttrande. Kennelklubben finner förslaget vara synnerligen välbetänkt. Klubben anser vidare att anmälan till polismyndigheten om löslöpande hund som ofredar vUlebråd bör kunna göras inte bara av jakträttsinnehavaren eller hans folk utan ocksä av markägare eller arrendator som inte sam­tidigt är jakträttsinnehavare.

Svenska jägareförbundet  förutser  att  polismyndighetens  utredning

t2   Riksdagen 1974.1 saml Nr 81

 

Prop. 1974: 81                                                                      14

regelmässigt torde bli så omfattande och kräva sådan tid att ingripan­den knappast kan företas i akuta situationer, när avlivning av lös­löpande hund som ofredar villebråd är erforderlig. Förbundet fram­håller att ifrågavarande reglering bör ses som ett skydd för villebråds­stammarna och inte som om jakträttsinnehavarnas intressen står mot hundägarnas. Mot bakgrund av olika inträffade händelser där hundar oberättigat har avlivats tillstyrker emellertid Jägareförbundet den före­slagna ändringen. Jägarnas riksförbund vill inskränka polismyndighetens rätt att låta avliva hund tUl att gälla endast under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti samt under övrig tid då hund inte får löpa lös.

Hovrätten för Övre Norrland och rikspolisstyrelsen som båda avstyr­ker förslaget anser nuvarande reglering i ämnet lämpligare för att tUl­godose viltvårdsintresset. Båda dessa remissinstanser påpekar att det väsentligaste värdet med nuvarande rätten att döda löslöpande hund är möjligheten att genast avbryta hundens jakt och därmed undanröja elt akut hot om viltskada. Denna möjlighet anses gå förlorad, om förslaget genomförs. Enligt hovrätten är den föreslagna ordningen opraktisk genom att situationen i fråga om en löslöpande hund grundligt torde ha ändrats, när polismyndighetens utredning och beslut föreligger. Dre­vet kan ha slutat med att hunden bitit ihjäl villebrådet eller det kan pågå på helt annan plats. Det kan också av annan anledning vara ogörligt att anträffa hunden. Enligt hovrättens bedömande skulle det dock vara värdefullt, om det vid sidan av nuvarande ordning fanns en möjlighet för jakträttsinnehavare eller annan att anmäla förekomsten av löslö­pande hund till polisen. Efter utredning skulle sedan polisen på de skäl som föreslagits i promemorian få ombesörja atfhunden dödas. En sådan ordning skulle enligt hovrätten måhända ofta komma att anlitas i första hand, men den kan inte göra nuvarande ordning överflödig. Rikspolis­styrelsen anför att en sådan polisutredning som föreslås i promemorian kan förväntas skjuta upp beslutet om den löslöpande hundens öde minst två veckor.

3    Tillsynslagen

3.1 Gällande bestämmelser

Enhgt 1 § tillsynslagen skaU hund håUas under sådan tUlsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter erfordras för att före­bygga alt den orsakar skada eller annan avsevärd olägenhet.

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur (s. k. bitsk hund) får enligt 2 § inte vara lös utomhus, om den inte håUs inom område som är betryggande inhägnat och till vUket utomstående inte äger tillträde. Hålls får ute i trakten gäller detta även beträffande hund som visat benägenhet att driva får.

 

Prop. 1974: 81                                                                     15

Eftersatts tillsynen över hund äger polischefen i orten jämlikt stad­gande i 3 § första stycket meddela de föreskrifter som omständigheterna påkallar såsom att hunden skall hållas bunden eller instängd. I fråga om bitsk hund ger andra stycket polischefen vidgad befogenhet. Om polischefen anser det nödvändigt, får han nämligen låta döda sådan hund. Anträffas hunden lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande inte äger förfoga, får envar döda hunden. Angående sistnämnda bestämmelse anförde depar­tementschefen i remissen till lagrådet (prop. 1943r 191 s. 20) att vissa invändningar kunde resas mot att envar fick rätt att döda farliga hundar när det inte sker för att avvärja ett angrepp. Enligt departementschefen syntes det dock inte lämpligt att bortta det skydd som denna rätt med­förde särskilt för fåraveln och boskapsskötseln.

I 4 § tillsynslagen föreskrivs att skada som orsakas av hund skall ersättas av ägaren, ändå att han ej är vållande till skadan. Samma an­svar för skada har också den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

Jämlikt 5 § är straffet dagsböter för den som bryter mot 2 § eller föreskrift som meddelats med stöd av 3 § första stycket.

I 6 § finns bestämmelser om vid vilken domstol talan om ansvar och talan om skadestånd skall anhängiggöras. I 7 § stadgas att böter som ådömes enligt tillsynslagen skall tillfalla kronan.

I brottsbalkens 24 kap. finns regler om nödvärn och annan nödhand­ling som inskränker det straffbara området i förhållande tUl vad som direkt framgår av brottsbeskrivningarna för olika brott. Dessa regler beskriver vissa typfall av intressekollision då gärningen går straffri, nämligen nödvärn (1 §), laga befogenhet för polisman och likställd be­fattningshavare resp. krigsman att bruka våld (2 och 3 §§), nöd (4 §) och förmans befallning (6 §). Av dessa bestämmelser är främst 4 § av intresse för frågan om rätten att döda annans hund. Den som i annat fall än som sägs i 1—3 §§ för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd, är enligt 4 § också fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans be­skaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i öv­rigt måste anses försvarlig. I den före brottsbalken gällande rätten fanns icke något liknande allmänt stadgande om straffrihet på grund av nöd. En typisk nödsituation är att någon blir anfallen av en farlig hund. Om den anfallne eller någon som kommer denne tUl hjälp dödar hunden och handhngen med hänsyn till omständigheterna framstår som försvar­lig, går han alltså fri från straff. För att en handling skall anses för­svarlig torde i allmänhet krävas att den är behövlig för att tUlgodose ett intresse av betydligt större vikt än det som offras genom handlingen. Den som gjort större våld eller svårare skada än som i varje fall är

 

Prop. 1974: 81                                                         16

medgivet döms likväl inte till ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Om gärningen dock anses brotts­lig får domstol döma till lindrigare straff än för brottet är stadgat. Nu återgivna regler om s. k. nödvärnsexcess tas upp i 5 §.

3.2 Riksdagens skrivelse 1969: 319

I två likalydande motioner tUl 1969 års riksdag (Ir 805 och Ilr 922) hemställdes att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majrt om förslag till sådan ändring i tUlsynslagen att dels obligatorisk veterinärbesiktning sker, innan polischef tar ställning till frågan om avlivande av hund, dels rätten för envar att döda annans hund "uteslutes då ej nödrätt eller nödhandling föreligger". Rörande polischefs befogenhet att låta döda annans hund redogjordes i motionerna för ett samma år i dagspressen behandlat fall vari polismyndighet efter anmälningar omhändertagit och beslutat avliva viss hund. Först därefter konstaterades vid under­sökning av sakkunnig att hunden inte var farlig eller aggressiv. Beslutet om avlivande ändrades till en föreskrift om att hunden skulle hållas i koppel. I anslutning till detta anfördes i motionerna att det var uppen­bart att en polischef inte utan vidare är sakkunnig när det gäller att avgöra frågan om en hund är farlig eller inte. Det borde därför vara obligatoriskt med veterinärbesiktning, innan polischef meddelar beslut om att avliva viss hund. Bestämmelsen om att envar under vissa om­ständigheter har rätt att döda annans hund ansågs av motionärerna allt­för summarisk och hård mot bakgrund av det ekonomiska och känslo­mässiga värde en hund kunde ha för sin ägare. Det var felaktigt att en privatperson, vilken som helst, skulle ha rätt att efter egen bedöm­ning skjuta en hund som kommit lös. Detta stadgande borde mjukas upp. Avgörandet borde läggas i polismyndighetens hand.

Tredje lagutskottet, till vilket motionerna hänvisades, lät inhämta yttranden från rikspolisstyrelsen, dåvarande veterinärstyrelsen och Ken­nelklubben. Samtliga tUlslyrkte förslaget att veterinärbesiktning skall ske, innan polischef tar ställning tUl frågan om det är nödvändigt att avliva hund. Kennelklubben tUlslyrkte också att den rätt alt döda an­nans hund, som tillagts "envar" genom bestämmelsen i 3 § andra styc­ket sista punkten tillsynslagen upphävs. Rikspolisstyrelsen ansåg däremot att det inte förelåg skäl för upphävande av delta stadgande. Veterinär­styrelsen åter ansåg sig inte böra avge yttrande i den frågan.

I utiåtande över motionerna (3LU 1969r 48) förklarade sig utskottet dela uppfattningen att obligatorisk undersökning av veterinär bör ingå som ett led i den utredning som föregår polischefs avgörande om en hund skall avlivas eller inte. Utskottet uttalade däremot tveksamhet inför förslaget om upphävande av rätten för envar att under vissa för­utsättningar döda annans hund. I den frågan anförde utskottet att vär-

 

Prop.1974: 81                                                                      17

det av bestämmelsen ligger däri att den ger möjlighet tUl ingripande för att avvärja ett pågående angrepp mot främst får och annan boskap. På grund härav och då intet framkommit som tydde på att bestämmelsen missbrukades förelåg enligt utskottets mening inte skäl att upphäva stadgandet.

Med hänvisning tUl sitt föregående år gjorda uttalande (3LU 1968r 59) att det fick anses önskvärt med så långt möjligt hkartade bestäm­melser i tillsynslagen, jaktlagen och renbeteslagen såvitt gäller rätt alt döda annans hund, framhöll utskottet alt denna synpunkt naturligtvis gjorde sig gäUande också beträffande föreliggande förslag om att vete­rinärbesiktning skall ske, innan polischefen enligt 3 § andra stycket tillsynslagen tar ställning till frågan om det är nödvändigt att avliva en bitsk hund. Förslaget syntes därför böra övervägas samtidigt med att ifrågavarande bestämmelser i jaktlagen och renbeteslagen sågs över.

I utiåtandet hemställdes slutligen att riksdagen i anledning av före­varande motioner skulle ge Kungl. Majrt till känna vad utskottet anfört om obligatorisk veterinärbesiktning och att motionerna i övrigt inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

3.3 Promemorian

Med hänsyn till vad som anförts i det nyss nämnda, av riksdagen gil­lade utskottsutlåtandet (3LU 1969r 48), får det enligt promemorian an­ses klarlagt alt tillsynslagens reglering av rätten att döda bitsk hund be­höver kompletteras med en bestämmelse om att polismyndighet skall inhämta yttrande från veterinär, innan beslut om att avliva sådan hund fattas. Kan polismyndigheten utan vidare fastställa att viss hund är far­lig, t. ex. på grund av de skador hunden åsamkat människor eUer djur, bör myndigheten självfallet inte vara skyldig att föranstalta om veteri­närundersökning. I undantagsfall kan dessutom tänkas, heter del i pro­memorian, att avgörandet ej bör skjutas upp i avbidan på undersökning, t. ex. om hunden inte kan infångas och dess löslöpande bedöms vara alltför riskfyllt för människor eller hemdjur. Undantag från skyldig­heten att inhämta yttrande från veterinär bör därför föreskrivas för det fall att sådant yttrande uppenbarligen är obehövligt eller det är fara i dröjsmål. Bestämmelsen i 3 § andra stycket föreslås i promemorian ändrad i överensstämmelse med vad nu anförts. Även i fråga om ärende om dödande av hund enligt tillsynslagen bör gäUa att sådant ärende ej får avgöras av polismyndighet utan att hundägaren beretts tillfälle att yttra sig, såvida inle en sådan åtgärd kan befaras avsevärt försvåra be­slutets genomförande eller får underlåtas på grund av annan i 15 § förvaltningslagen angiven grund.

Vad sedan gäller enskUd persons rätt att döda bitsk hund ger som nämnts tillsynslagen var och en sådan rätt under förutsättning alt hun-

 

Prop. 1974: 81                                                                     18

den anträffas på område varöver dess ägare eller vårdare inte förfo­gar. Är hunden att anse som bitsk, gäller således ifrågavarande befogen­het, oavsett om godtagbar anledning att döda hunden finns eller inte. Denna bestämmelse står enligt promemorian i strid med den princip som ligger bakom de ändringar i jaktlagen och tUlsynslagen som riks­dagen väckt förslag om, nämligen att annans hund inte bör få dödas i andra fall än då objektiva och från allmän synpunkt godtagbara skäl föreligger. Det framstår därför enligt promemorian som i hög grad in­konsekvent att införa en bestämmelse om veterinärundersökning av bitsk hund, innan polismyndighet får avgöra om hunden skall avlivas, och samtidigt behålla bestämmelser som ger enskUd vittgående befogenhet att själv avgöra den saken. Det anses därför enligt promemorian ofrån­komligt att i detta sammanhang ta upp frågan om inskränkning av den befogenhet att döda bitsk hund som nu tillkommer envar enligt till­synslagen.

Även tillkomsten av stadgandet om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken har enligt promemorian aktualiserat frågan om inskränkning i tillsyns­lagens bestämmelser om rätt att döda annans hund. Nödstadgandet ger envar befogenhet att straffritt döda hund, om det behövs för att av­värja inlett eller förestående angrepp från hunden och det framstår som försvarligt med hänsyn tiU omständigheterna i övrigt. I promemo­rian uttalas att det aUtid torde få anses försvarligt att döda hund, om människors liv eller hälsa är i fara. Angriper hund boskap torde det likaså anses försvarligt alt döda hunden, om angreppet kan befaras medföra aUvarligare skador. Hur långt nödrätten i detta hänseende i övrigt sträcker sig är enligt promemorian svårt att ange närmare. All­mänt gäller dock, framhålls det i promemorian, att åtgärden att avliva hund måste för att framstå som försvarlig tillgodose ett intresse av be­tydligt större vikt än hundägarens intresse av att behålla hunden le­vande.

Enligt förut nämnda motioner till 1969 års riksdag borde rätten för envar att döda bitsk hund upphävas utom för fall av nöd. Enligt pro­memorian är det mycket som talar för en sådan lösning. Den stora all­mänheten torde knappast kunna anses ha ett från allmän synpunkt god­tagbart behov av att kunna avliva bitsk hund i andra situationer än nöd­situationer. Det anspråk på skydd mot bitska hundar som medborgarna i allmänhet med fog kan ställa får sålunda enligt promemorian anses tillräckligt tUlgodosett genom brottsbalkens bestämmelser om nöd, och särskUd reglering i tUlsynslagen är inte erforderlig.

När det gäller boskapsskötseln kan det emeUertid enligt promemorian ifrågasättas om brottsbalkens reglering i ämnet ger tillräckligt skydd mot bitska hundar. Denna näringsverksamhet är särskilt utsatt för risk att åsamkas skador på grund av att sådana hundar löper lösa. Med hänsyn härtiU och då det är osäkert hur långt nödrätten sträcker sig

 

Prop. 1974: 81                                                                     19

vid hunds angrepp på boskap bör det vara rimligt att i boskapssköt­selns intresse ha kvar en reglering som ger enskUd möjlighet att döda bitsk hund i överensstämmelse med vad tredje lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande (3LU 1969r 48). I promemorian föreslås att bestämmel­sen efter mönster av rennäringslagens stadganden om rätt att döda an­nans hund utformas så att ägare eller vårdare av hemdjur berättigas att döda bitsk hund, om hunden anträffas lös på område där djuren samtidigt vistas. Kan hunden upptagas, bör den inte få dödas. Att den föreslagna regleringen ger boskapsägaren en befogenhet att döda an­nans hund som måhända går utöver den befogenhet som följer av brottsbalkens stadgande om nöd bör enligt promemorian från allmän synpunkt kunna accepteras med hänsyn till den uppenbara risk för skada i näringsverksamhet som typiskt föreligger i den beskrivna situa­tionen.

Bestämmelsen om rätt för ägare eller vårdare av hemdjur att döda bitsk hund bör enligt promemorian tas upp i elt nytt tredje stycke i 3 § tillsynslagen, samtidigt som nuvarande bestämmelse i andra stycket om rätt för envar att döda sådan hund tas bort. 1 promemorian föreslås vi­dare att i tredje stycket likaså efter förebild av rennäringslagen bör tas in en föreskrift om skyldighet för den som dödat hund att anmäla för­hållandet lUl polismyndigheten. Denna skyldighet bör fullgöras snarast möjligt.

I konsekvens med vad som föreslagits beträffande andra och tredje styckena i 3 § bör enligt promemorian uttrycket "polischefen i orten" i paragrafens forsla stycke ersättas med "polismyndigheten".

Den som bryter mot föreskriven anmälningsskyldighet bör enhgt pro­memorian kunna straffas. Fördenskull måste ändring göras i 5 §. Sam­tidigt föreslås i promemorian att denna paragraf i redaktionellt hänse­ende ges en modern utformning.

I promemorian anmärks slutiigen beträffande tillsynslagen att de be­stämmelser som upptagits i 6 och 7 §§ blivit överflödiga genom ikraft­trädandet av rättegångsbalken resp. brottsbalken. Därför föreslås att dessa paragrafer upphävs.

3.4 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar ulan erinran vad i promemorian föreslagits rörande ändring i tillsynslagen. Hovrätten för Övre Norrland finner att den föreslagna veterinärbesiktningen stärker hundägares skyddsvärda intresse av att polismyndighet inte meddelar förhastade beslut all avliva till synes bitska hundar.

Rikspolisstyrelsen uppger att det enligt erfarenheter från Stockholms polisdistrikt ofta förekommer att hund som visat benägenhet att bita människor eller djur inte anses bitsk när den bedöms i neutral miljö. Det är således ägarens olämpliga inflytande på hunden som framkallar

 

Prop. 1974:81     '                                                    20

benägenheten att bita. Enligt styrelsen bör det även i sådana fall finnas befogenhet att ingripa effektivt. Styrelsen anser vidare alt förslaget kommer att medföra ökade kostnader för förvaringen av hundar under utredningstiden. Det är därför angeläget att i lagen införa en bestäm­melse om vem som skaU svara för sådana kostnader.

Jägarnas riksförbund föreslår att polismyndigheten skall få rätt att sätta ut vite för att förmå hundägare alt efterkomma sådana föreskrif­ter som meddelats med stöd av 3 § första stycket tiUsynslagen.

Enligt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund bör det föreslagna tredje stycket i 3 § kompletteras med en föreskrift om skyldighet för den som dödat hund att överlämna hundkroppen till polismyndigheten. Därigenom skulle tillvägagångssättet vid avlivningen kunna kontrolleras.

Föreningen för svensk hjortavel har anfört bl. a. att dov- och kron­hjort alltmer börjar uppfödas i hägn. Då hägnaderna inle till rimliga kostnader kan göras så säkra att de utestänger hundar, finns risk att lös­löpande hund tar sig in och dödar eller skadar en eller flera hjortar. Eftersom dessa djur i lika hög grad som hemdjur har ekonomisk be­tydelse för uppfödaren, borde det enligt föreningen av de nya bestäm­melserna klart framgå att uppfödare av hjortar i hägn har samma be­fogenhet att döda bitsk hund som ägare av hemdjur.

4    Rennäringslagen

4.1      Gällande bestämmelser

I 93 § första stycket rennäringslagen föreskrivs att hund i trakten som ej används i renskötseln skall hållas i band eller instängd, när renar be­finner sig inom betesområde där renskötsel då är tiUålen. Länsstyrelsen kan medge undantag. Enligt samma lagrum gäller vad nu sagts också när renar flyttas, om hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Enligt paragrafens andra stycke får hund dödas av den som äger el­ler vårdar ren, om hunden anträffas medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillålen. Detsamma gäller om hund utan tiUsyn anträffas omedelbart efter det att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren. I tredje stycket fö­reskrivs skyldighet för den som sålunda dödat hund att anmäla förhål­landet till polismyndigheten.

I 94 § stadgas bötesstraff för den som bryter mot 93 § första eller tredje stycket.

4.2      Riksdagens skrivelse 1971: 216

Bestämmelser om oskadliggörande av renjagande hundar och om skyldighet för hundägare att hålla sina hundar borta från renarna fanns upptagna i 38 § i den genom rennäringslagen upphävda lagen (1928r

 

Prop. 1974: 81                                                                      21

309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. I sitt huvud­betänkande (SOU 1968 r 16) Rennäringen i Sverige föreslog rennärings­sakkunniga en reglering i hithörande ämne som i huvudsak motsvarade innehållet i 38 § renbeteslagen. Med i stort sett endast en redaktioneU ändring togs de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna upp i 93 § av det förslag tiU rennäringslag som förelades riksdagen i prop. 1971r 51.

Under riksdagsbehandlingen av nämnda proposition yrkades i anled­ning av de föreslagna bestämmelserna öm rätt att döda hund som ofre­dar ren i mot. 1971r 1279 att 93 § i lagförslaget skulle ändras så att dels hund som låter sig uppkopplas inte får dödas, dels skyldighe­ten alt anmäla dödandet tiU polismyndigheten skaU fullgöras omedel­bart. Till stöd för dessa yrkanden anfördes bl. a. följande. Det har före­kommit upprörande fall där hundar infångats och bundits vid träd, varefter de slagits tUl döds. Riskerna för sådana övergrepp skulle kun­na minskas om en bestämmelse införs i lagen att hund som låter sig infångas och kopplas inle får dödas. Om hund måste dödas ute i mar­kerna, bör avlivandet få ske endast med skjutvapen. En hund repre­senterar ofta betydande värde för sin ägare. Anmälan om att viss hund dödals bör därför göras omedelbart till polismyndighet för att inle ägaren skall orsakas onödiga kostnader för hundens efterspanande.

I sitt yttrande över förevarande motionsyrkanden erinrade jordbruks­utskottet (JoU 1971r 37 s. 53) tiU en början om de bestämmelser röran­de rätlen alt döda annans hund som finns i jaktiagen och tillsynslagen. Sedan utskottet därefter redogjort för de åren 1968 och 1969 fattade riksdagsbesluten angående dessa beslämmelser anförde utskottet följan­de. Jordbmksutskottet ansluter sig för sin del till de uttalanden som gjorts av 1968 och 1969 års riksdagar om alt det bör finnas såvitt möj­ligt likartade bestämmelser om rätt att döda annans hund i tillsynslagen, i jaktlagen och i den nya rennäringslagen. Från denna synpunkt anser utskottet det beklagligt att den i förslaget till rennäringslag medgivna be­fogenheten att döda hund är betydligt mer vittgående än i jaktlagen. Visserligen är behovet av skydd för ren och behovet av skydd för ville­bråd inte fullt jämförbara. För renägaina utgörs inte den stora olägen­heten av att hunden jagar eller biter en enstaka ren utan i stället av att hunden kan skingra hjorden vilken det sedan kan ta åtskilliga dagar att återsamla. Enligt utskottets mening bör dock hund inte få dödas om den låter sig uppkopplas. Såsom motionärerna framhållit är det här ofta fråga om värdefulla jakthundar, och om de är väldresserade och låter sig omhändertas bör de återföras till ägarna. Utskottet vill i an­ledning av vad motionärerna anfört om sättet för dödande av hund un­derstryka att, därest hund måsle dödas, detta får ske endast på sätt som inle förorsakar hunden onödigt lidande. Av den föregående redogörelsen framgår att bestämmelserna om rätt att döda annans hund är föremål

 

Prop. 1974: 81                                                        22

för översyn i Kungl. Majrts kansli. Någon ändring i de föreslagna be­stämmelserna i rennäringslagen i syfte att jämställa dessa med t. ex be­stämmelserna i jaktlagen bör därför inte ske. I stället bör enligt ut­skottets mening i anledning av mot. 1971r 1279 ges Kungl. Majrt till känna alt ifrågavarande översyn även bör avse 93 § rennäringslagen oeh att därvid bör beaktas vad utskottet anfört om att hund som låter sig uppkopplas inte bör få dödas och att i de fall, då dödande måste ske, detta inte får förorsaka hunden onödigt lidande. Vad slutligen beträffar yrkandet att anmälan om att hund dödats skall göras omedelbart till polismyndighet är utskottet ense med motionärerna om att anmälan bör ske så snart detta är möjligt. Med hänsyn till de stora avstånden i fjäll­världen till närmaste polismyndighet bör dock inte i lagtexten anges att anmälan skall ske omedelbart. Molionsyrkandet därom bör följaktligen avslås.

Riksdagen godkände utskottets betänkande i förevarande del (JoU 1971r 37 p. 13 och 14, rskr 1971r 216).

4.3      Promemorian

Vid den i promemorian redovisade översynen av rennäringslagens be­stämmelser om rätt för ägare eller vårdare av ren att döda annans hund har enligt riksdagens önskemål beaktats vad jordbruksutskottet i nyss nämnt utlåtande anfört om att hund som låter sig uppkopplas inte bör få dödas. Sålunda föreslås i promemorian att 93 § andra stycket i lagen kompletteras så att det uttryckligen framgår att där reglerad befogenhet att döda hund endast får utövas mot hund som inte låter sig upptagas. Därigenom uppnås likformighet med jaktlagens och tillsynslagens mot­svarande bestämmelser.

Den i paragrafens tredje stycke föreskrivna skyldigheten att till polis­myndighet anmäla nar hund dödats bör enligt promemorian vara utfor­mad på samma sätt som i tillsynslagen. Därför föreslås den ändringen att anmälan skall göras snarast möjligt.

I anslutning tUl vad jordbruksutskottet uttalat om att hund som dö­das inte får tillfogas onödigt lidande framhåUs i promemorian att om hund måste dödas detta inte får ske på ett sätt som förorsakar hunden otillbörligt lidande. I annat fall kan gärningsmannen dömas för djur­plågeri enligt brottsbalken. Enligt promemorian gäller delta givetvis oavsett vUken laglig grund som kan finnas för hundens avlivande. Efler lagändring år 1972 är djurplågeri numera straffbart även vid grov oakt­samhet. Ytterligare bestämmelser i denna fråga torde ej behövas enligt promemorian.

4.4      Remissyttrandena

Den föreslagna ändringen i rennäringslagen godtas av nästan alla re­missinstanser. Endast SSR ställer sig direkt avvisande till förslaget.

 

Prop. 1974: 81                                                         23

Hovrätten för övre Norrland finner förslaget innebära en befogad inskränkning i samernas mycket vittgående rätt alt döda jagande eller ofredande hund. LRF, Jägarnas riksförbund och Svenska jägareförbun­det går i sina yttranden längre och yrkar på att ytterligare inskränkningar görs i denna rätt. LRF föreslår sålunda att hund inte skall få dödas un­der tiUålen jakttid, om inte renägaren lämnat berörd markägare och jakträttsinnehavare meddelande om flyttning av renar. Konflikter mel­lan renägare och hundägare uppkommer enligt riksförbundet främst un­der älgjakten. Det har alltför ofta hänt att "strörenar" uppehållit sig på områden där älgjakt bedrivits och att renägare begagnat sig av sin rätt av avliva hundar, även om dessa bara stört "strörenar". LRF anser vi­dare att skyldigheten att underrätta polismyndigheten om att hund dö­dats bör fullgöras omedelbart. Jägarnas riksförbund anser också att ren­ägares rätt att döda hund under jakttid bör inskränkas. I sådant hän­seende föreslås ett tillägg till 93 § varigenom föreskrivs att hund inte får dödas under tiden den 21 augusti—den 31 oktober med mindre polis­myndigheten beslutat därom. Svenska jägareförbundet är kritiskt mot den i 93 § andra stycket andra punkten stadgade befogenheten att döda hund som utan tillsyn anträffas omedelbart efter det den jagat eller på annat sätt ofredat ren. Även mycket väldresserade och värdefulla hun­dar får på grund av detta stadgande dödas efter en kortare förlöpning, oavsett om det föreligger fara för förnyat angrepp eller inte. Enligt Jägareförbundet bör stadgandet i denna punkt upphävas. Också Ken­nelklubben finner förslaget otillräckligt från hundägarsynpunkt, bl. a. därför att det inte går att kontrollera att möjligheten att upptaga hun­den verkligen allvarligt prövats, innan dödandet skett.

SSR uttalar att det föreslagna tillägget, varigenom hund som kan upptagas inte får dödas, överensstämmer med det förfarande som i dag i praktiken tillämpas. Riksförbundet förutser dock att föreslagen änd­ring kommer att medföra betydande svårighet i fråga om den bevisning som skall föras i vad mån hund kunnat upptagas eller inte i de fall hund måst dödas. Problemen med hundangrepp på renar kommer säkerligen att öka markant inom samhällen i renbetesområdena med hänsyn till att antalet hundar väntas stiga kraftigt. Om ändringarna vidtas trots för­bundets avstyrkande, bör i motiven göras ett uttalande om bevisbördan vid talan om skadestånd mot den som dödat hund. Enhgt SSR bör det åvila den som yrkar skadestånd att styrka att den dödade hunden under olika förhållanden låtit sig upptagas även av främmande personer.

5    Djurskyddslagen

5.1 GäUande bestämmelser

Djurskyddslagen avser enligt 1 § vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. I 2—6 §§ finns vissa allmänna be-

 

Prop. 1974: 81                                                         24

stämmelser om behandlingen av sådana djur. I 2 § första stycket ges den i sådant hänseende grundläggande föreskriften ätt djur skall behand­las väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Enligt 5 § skaU djur som blivit sjukt eller skadat omhändertas för erforderlig omvåirdnad utan dröjsmål, om inte sjukdomen eller skadan är så svårartad att djuret bör dödas. I 7 § sägs att särskUda bestämmelser gäller i fråga om slakt av husdjur.

Med sistnämnda stadgande åsyftas lagen (1937r 313) om släkt av hus­djur (ändrad senast 1971r 1110) och kungörelsen (1973r 271) om viss renslakl. Enligt lagens 1 § skaU husdjur vid slakt bedövas omedelbart före blodets avtappande. Fjäderfä och kaniner får dock avlivas utan föregående bedövning, om huvudet hastigt skiljs från kroppen. Den som är under 18 år får vid slakt av husdjur endast bedöva och tappa av blod under uppsikt av äldre person (2 §). I 1 § kungörelsen öm viss ren­slakt föreskrivs att ren skall bedövas med slaktpistol eller annan lik­nande slaktapparat vid slakt som företas på annat ställe än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Vid slakt till husbehov får dock bedöv­ning ske genom nackstick med kniv. Förvildad ren och strövren får ned­läggas med skott från kulvapen. Enligt 2 § skall redskap och vapen som avses i 1 § vara av typ som godkänts av lantbraksstyrelsen.

1 djurskyddslagen finns ytterligare bestämmelser om dödande av djur. Sålunda föreskrivs i 13 § att djur som används för vetenskaplig forsk­ning eller liknande ändamål inte får tillfogas större lidande än som är oundgängligt och att sådant djur skaU dödas snarast, om det kan antas att avsevärt lidande åsamkas djuret också sedan operativt ingrepp eller annan åtgärd slutförts. Enligt 17 § får länsstyrelsen förordna att djur som är utsatt för djurplågeri skall omhändertas. Det ankommer på po­lismyndighet att efter värdering låta sälja eUer döda djur som omhän­dertagits. Slutligen stadgas i 20 § att veterinär, polisman och i synnerli­gen trängande fall envar annan får föranstalta om dödande av djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat ätt det omedelbart bör avlivas.

Djurskyddslagens bestämmelser om kastrering av djur i 9 § har änd­rats genom beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973r 31, JoU 1973r 20, rskr 1973r 171, SFS 1973r 269). Den nya regleringen innebär följande. Nötkreatur som är äldre än åtta månader och hund får kastreras endast om det är påkallat av medicinska skäl (första stycket). Kastrering av djur får utföras endast av veterinär, om inte Kungl. Majrt förordnar annat (andra stycket). Med stöd av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Majrt närmare reglerat den tUlåtna kastreringen genom kungörelsen (1973r 272) om kastrering av vissa husdjur. Enligt kungörelsens 1 § fåt den som inte är veterinär kastrera handjur av nötkreatur, får och svin, om djuret inte uppnått viss närmare angiven ålder, samt äv ren oavsett djurets ålder. Kastrering som nu avses får företas endast om därvid används instrument av typ som godkänts av lantbruksstyrelsen (3 §).

 

Prop. 1974: 81                                                         25

Styrelsen får enligt 4 § meddela tiUämpningsföreskrifter. Den som bry­ter mot bestämmelserna om kastrering kan dömas till böter enligt 21 § i lagen. Ansvar för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken torde också kunna ifrågakomma.

TUlsynen på djurskyddslagens område utövas lokalt av hälsovårds­nämnden, regionalt av länsstyrelsen och centralt av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda myndighet har att tiU ledning för övriga tillsynsorgan med­dela erforderliga råd och anvisnmgar (14 § 1 mom. djurskyddslagen). Lantbruksstyrelsen har dock inte något hknande allmänt bemyndigande att meddela anvisningar eller föreskrifter som direkt riktar sig till all­mänheten.

Försummelse att iaktta de i djurskyddslagen intagna allmänna bestäm­melserna rörande djurs vård och behandhng beläggs inle med straff i själva lagen. Sådan försummelse kan emellertid innebära djurplågeri och bestraffas då enligt brottsbalken.

5.2 Lantbruksstyrelsens förslag

I framställningen om föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur konstaterar lantbruksstyrel­sen inledningsvis att statsmakterna vid lagstiftning som under senare år företagits på djurskyddets område starkt strukit under önskemålet att i möjligaste mån skydda djur mot lidande i alla sammanhang. Styrelsen konstaterar vidare att djurskyddslagens grundläggande bestämmelse att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande också gäller för situationer när djur måste avlivas. I fråga om avlivning av hund, katt eller annat sällskapsdjur eller pälsdjur i fångenskap fmns emellertid utöver denna allmänna bestämmelse inga bestämmelser som närmare reglerar det sätt på vUket avlivning skall eller bör ske. Det är enligt styrelsen en olägenhet att dylika bestämmelser saknas bl.a. därför att dessa djur många gånger avlivas av personer som inte har utbildning för uppgiften.

Enligt lantbruksstyrelsen har såväl veterinärer som andra under senare år framfört önskemål om detaljerade anvisningar rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har hos styrelsen gjort en direkt framställning om att sådana bestäm­melser skulle utarbetas. Domstolar har vid flera tillfällen begärt yttran­de i mål rörande ifrågasatt djurplågeri i samband med avlivning. En­ligt lantbmksstyrelsens uppfattning behövs det således detaljerade och för olika arter anpassade bestämmelser för avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur. Sådana bestämmelser bör inte tas in i djurskyddslagen eller annan lag utan de bör utfärdas av styrelsen. Ett bemyndigande för sty­relsen att meddela ifrågavarande bestämmelser bör lämpligen tas upp i 7 § djurskyddslagen. På grund av det anförda föreslår lantbmksstyrel-

 

Prop. 1974: 81                                                         26

sen att 7 § djurskyddslagen kompletteras med en bestämmelse inne­bärande att lantbruksstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om av­livning av sällskapsdjur och pälsdjur som hålls i fångenskap.

Vid lantbruksstyrelsens framstäUning har fogats ett utkast tUl sådana föreskrifter som avses med det föreslagna bemyndigandet. Utkastet har utarbetats efter hörande av sakkunniga inom veterinärmedicin. För att belysa arten av de föreskrifter styrelsen anser erforderliga redovisas här utkastels innehåll i korthet. Utkastet inleds med allmänna förhåll-ningsregler vid avlivning av här avsedda djur. Därefter följer föreskrif­ter, uppdelade i avsnitt för olika djurarter, i fråga om metoder för av­livning av dels hund och katt, dels kanin, marsvin, hamster, råtta och mus, dels pälsdjur. I de allmänna föreskrifterna sägs bl. a. att avlivning av sällskapsdjur bör utföras av veterinär. I vissa fall kan godtas att av­livning utförs av polisman eller annan som fyllt 18 år. Luftgevär får inle användas för att avliva sällskapsdjur.

Som metod för avlivning av hund eller kalt föreskrivs i första hand tillförsel av narkosmedel i överskott eller annat för ändamålet speciellt avsett medel. Metoden kan i undantagsfall få användas av annan än veterinär under förutsättning alt vederbörande är särskilt utbildad för metoden. I fråga om pälsdjur föreskrivs samma metoder som rörande hund och katt. Men dessutom sägs att avlivning också får företas på annat sätt, om bedövning först sker på något av de sätt som närmare anges.

I framställningen från lantbruksstyrelsen om viss komplette­ring av kastreringsbestämmelserna i 9 § djur­skyddslagen erinras om alt den år 1973 vidtagna ändringen i pa­ragrafen grundade sig på en framställning från styrelsen. När sist­nämnda framstäUning gjordes kände styrelsen inte till att försvarets hundskola i Sollefteå under senare år övergått till att rutinmässigt kast­rera vid skolan utbildade blindledarhundar. Det är regelmässigt endast tikar som utbildas för detta ändamål. Syftet med operationen, som i detta fall innebär att äggstockar och livmoder opereras bort, är att göra djuren bättre lämpade för sin uppgift. De blir lugnare och man slipper alla störningar under löpningstiden. Inte heller under ärendets remiss­behandling påpekades att kastrering gjordes på blindledarhundar. Skälet för kastrering av dessa kan inte rubriceras som medicinskt men är en­ligt styrelsens mening av sådan art och vikt att ingreppet bör få göras utan hinder av 9 §. Styrelsen anser därför att 9 § bör ändras för alt möj­liggöra delta. Del kan enligl styrelsen inte uteslutas alt det kan upp­komma andra fall där dispens från förbudet att kastrera hund av annan anledning än medicinska skäl kan anses befogad. På grund av det an­förda föreslår lantbmksstyrelsen att 9 § djurskyddslagen får elt tUlägg av innebörd alt Kungl. Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt be­stämmer ges möjlighet medge undantag från förbudet.

 

Prop. 1974: 81                                                                      27

5.3 Remissyttrandena

Lantbruksstyrelsens båda förslag till ändring i djurskyddslagen god­tas i princip av samtiiga remissinstanser.

Beträffande förslaget om föreskrifter rörande avliv­ning av sällskapsdjur och pälsdjur uttalar veterinärhög­skolan sin tillfredsställelse med att sådana föreskrifter kommer till stånd. Svenska lantarbetareförbundet finner lantbruksslyrelsens syn­punkter och förslag väl avvägda. Sveriges veterinärförbund anser att djur­skyddskraven beträffande metoder för avlivning av ifrågavarande djur behöver skärpas. Enligt förbundet kommer bestämmelser av del slag det här är fråga om inte bara att bli normgivande för domstolarnas be­dömning av ifrågasatt djurplågeri i samband med avlivning av djur utan också att på sikt positivt påverka den allmänna attityden till djurskyd­det. LRF anser att beslämmelser rörande avlivning av sällskapsdjur är angelägna med hänsyn till att hållandet av sällskapsdjur snabbt ökar i omfattning. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen framför i ett gemensamt yttrande att det bör över­vägas huruvida inte ifrågavarande föreskrifter också borde omfatta av­livning av burfåglar och vissa andra exotiska djur som hålls i fången­skap.

Flera remissinstanser däribland statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärhögskolan och Sveriges veterinärförbund har i sina yttranden lämnat detaljerade synpunkter på det av lantbruksstyrelsen upprättade utkastet till föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur.

När det gäUer förslaget om viss komplettering av kas­treringsbestämmelserna i 9 § djurskyddslagen bör det enligl veterinärhögskolan finnas möjUghet alt medge undantag från förbudet att kastrera hund inte bara för blindledarhundar ulan också för tikar som ägs av äldre, handikappade eller sjuka människor. Det kan vara lämpligt att tiken i sådana fall kastreras främst för alt eliminera skötselsvårigheler i samband med löpningen. För dessa fall föreslår hög­skolan att frågan om undantag skall få avgöras av två veterinärer. Dessa skall åläggas skyldighet att meddela lantbmksstyrelsen om varje ingrepp och skälen tUl detsamma. Ett liknande förslag förs fram i ett gemen­samt yttrande från Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen.

6    Departementschefen

6.1 Jaktlagen

Enligt 22 § lagen (1938: 274) om rätt tUl jakt (jaktiagen) får jakträtts­innehavaren eller hans folk upptaga hund som löper lös i mark där det finns villebråd. Ägaren som skall underrättas om åtgärden är skyldig att betala visst belopp i lösen för hunden (första stycket). Han är även

 

Prop. 1974: 81                                                                     28

skyldig ersätta den skada som får anses ha skett på villebrådsbeståndet (andra stycket). Går det inte att fånga in hund som löper lös och ofredar villebråd, får jakträttsinnehavaren eller hans folk enligt tredje stycket i paragrafen under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti döda hunden om det av omständigheterna uppenbarligen framgår att hun­dens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet. Den som sålunda dödat hund skall ofördröjligen anmäla saken till polisman i orten. Han äger annars inte till sitt fredande åberopa ifrågavarande be­fogenhet. Den som dödar annans hund utan att ha rätt därtiU gör sig skyldig tiU skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken. Om någon upp­såtligen eller av grov oaktsamhet avlivar djur på ett sätt varigenom dju­ret otillbörligen utsätts för lidande, döms han för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § samma balk.

Högsta domstolen har i fråga om 22 § tredje stycket jaktlagen ut­talat (NJA 1966r 441), att — oavsett huruvida omständighetema sådana de ter sig för den som dödar löslöpande hund uppenbarligen ger honom anledning att anta att löslöpandet beror på ägarens vårdslöshet — an­svar för skadegörelse inte inträder, om det sedermera utreds att äga­ren varit vårdslös.

Hundägare som inte håller sin hund under erforderlig uppsikt riske­rar inte bara att få hunden dödad utan också att själv bli bötfälld. Enligt 12 § jaktstadgan (1938r 279) råder nämhgen hundförbud i mark där det finns villebråd under tiden den 1 mars—den 20 augusti och under an­nan tid som länsstyrelsen bestämmer. Under förbudstid får hund inte löpa lös i mark där förbudet gäller. Även under annan tid skall såväl jakthund, när den inte används vid jakt, som annan hund håUas under sådan tUlsyn alt den hindras från att driva eller förfölja villebråd. Brott mot dessa bestämmelser föranleder bötesstraff.

Vid 1968 års riksdag yrkades i två Ukalydande motioner att ifråga­varande bestämmelser i 22 § tredje stycket jaktiagen om rätt för jakt­rättsinnehavaren eller hans folk att döda annans hund skulle upphävas. Bestämmelserna kunde enligt motionärerna inte anses överensstämma med den i modern lagsliftning vedertagna principen att ingen har be­fogenhet alt själv ta sig rätt. I motionerna anfördes vidare att det ofta ledde till bråk och osämja mellan grannar, när hund dödades med stöd av dessa bestämmelser. Efter remissbehandling av motionerna yttrade Iredje lagutskottet (3LU 1968r 59) bl. a. att det inte kan förnekas att ifrågavarande stadgande är svårt alt tiUämpa och inbjuder till missbmk och trakasserier. De hörda jägarorganisationerna har varit ense om att förhållandena f. n. inte är tUlfredsställande. Det finns risk för att rättsfal­let NJA 1966 r 441 kan medföra strängare rättstillämpning mot hund­ägarna. Enligt utskottet borde stadgandet upphävas i enlighet med mo­tionsförslaget eller också ändras så att hundägarnas intressen tUlgodosågs bättre än som nu är fallet. Bl. a. med hänsyn till att bestämmelser om

 

Prop. 1974: 81                                                        29

rätt att döda annans hund också fanns i annan lagstiftning var utskottet inte berett att avge något förslag till frågans lösning utan förordade att frågan genom Kungl. Majrts försorg skulle utredas närmare i enlighet med de riktlinjer utskottet angett. Genom skrivelsen 1968r 326 gav riks­dagen Kungl. Majrt till känna vad utskottet sålunda anfört.

Den av riksdagen begärda utredningen har redovisats i en inom jord­bruksdepartementet utarbetad promemoria (Ds Jo 1973r 9). Enligt pro­memorian tillgodoser ifrågavarande bestämmelser i 22 § tredje stycket jaktlagen uppenbarligen jakträttsinnehavarens intressen i en utsträckning som inte kan anses förenlig med nutida uppfattning om hur intressekon­flikter mellan medborgarna bör lösas. Bestämmelserna bör därför såsom riksdagen begärt ändras så att hundägarintresset tillgodoses bättre. Frå­gan om ändring av gällande bestämmelser kan emellertid inte, heter det i promemorian, ses enbart som en avvägning mellan hundägarens och jakträttsinnehavarens intressen. Med det synsätt som råder i dagens samhälle framstår .det enligt promemorian som självklart att också na­turvårdsintresset måste beaktas i sammanhanget. För att skydda den vilda faunan mot löslöpande hundar synes bestämmelser som ger möj­lighet att döda sådan hund inte helt kunna undvaras i jaktlagstift­ningen. De bestämmelser som behövs bör enligt promemorian utfor­mas restriktivt och i första hand syfta till att tillgodose viltvårdsintres­set. Därför föreslås i promemorian att befogenheten att avgöra huruvida löslöpande hund skall avlivas flyttas över till polismyndigheten som bör ha möjlighet att antingen själv låta döda hunden eller, om det befinnes lämpligt, uppdra åt jakträttsinnehavaren eller hans folk att vidta åtgärden. Förutom det i gällande lag uppställda kravet att det är fråga om hund som löper lös och jagar eller ofredar vUlebråd och som inte låter sig upplagas bör enhgt promemorian som villkor för att polismyndigheten skall få besluta att döda hunden föreskrivas att åtgärden skall vara ange­lägen från viltvårdssynpunkt och försvarlig även med hänsyn till övriga omständigheter. Har hund kommit lös på grund av ägarens vårdslöshet, bör den omständigheten i och för sig kunna beaktas, men den bör enligt promemorian inte såsom nu är fallet tiUmätas avgörande vikt. I prome­morian anförs att den risk för trakasserier som är förbunden med nu­varande bestämmelser faller bort genom den föreslagna ordningen. Polismyndigheten förutsätts göra en objektiv bedömning med tyngd­punkten lagd på naturvårdssynpunkter. Ärende om dödande av hund bör inte, heter det i promemorian, få avgöras utan att polismyndigheten i enlighet med 15 § förvaltningslagen (1971 r 290) berett hundägaren tUl­fälle att yttra sig, såvida inte en sådan åtgärd kan befaras avsevärt för­svåra beslutets genomförande eller får underlåtas på annan i nämnda lagrum angiven grund. Jakträttsinnehavarens befogenhet att döda hund som löper lös får enligt nuvarande bestämmelser utövas endast under tiden den 1 mars—den 20 augusti. I promemorian föreslås att polismyn­dighetens rätt att döda sådan hund skall gälla under hela året.

 

Prop. 1974: 81                                                         30

Promemorieförslaget har överlag tiUstyrkts av remissinstanserna. Na­turvårdsverket framhåller att förslaget är väl ägnat att tillgodose de olika intressen som gör sig gällande när fråga uppkommer om att döda löslö­pande hund. Liknande uppfattning kommer till uttryck i bl. a. LRFrs remissyttrande. Hovrätten för Övre Norrland och rikspolisstyrelsen fin­ner däremot nuvarande reglering lämpligare och avstyrker förslaget.

Jag instämmer i den i promemorian uttalade uppfattningen att bestäm­melser som ger möjlighet alt döda löslöpande hund inte helt kan und­varas i jaktiagstiftningen. Av promemorian och övrig utredning framgår emellertid att nuvarande reglering på orhrådet är mindre lämplig i vissa avseenden. Sålunda måste gällande bestämmelser anses på ett otidsenligt sätt i alltför stor utsträckning tUlgodose jakträttsinnehavarens intressen. Vidare ger bestämmelserna möjlighet till missbruk genom att de kan användas bl. a. i trakasserande syfte. Jag vUl erinra om att Svenska jägareförbundet tillstyrkt promemorieförslaget med hänvisning till alt hundar oberättigat avlivats med stöd av nuvarande bestämmelser. Pro­memorians förslag innebär att hundägarens ställning stärks och att risken för missbruk elimineras. Förslaget får även anses ha fördelar från vill-vårdssynpunkt med hänsyn till att ingripande mot löslöpande hund skall kunna ske under hela året.

Hovrätten och rikspolisstyrelsen har som skäl för sitt avstyrkande an­fört att det på grund av den tid som krävs för polismyndighetens utred­ning och beslut kommer att bli praktiskt omöjligt att genast avbryta lös­löpande hunds jakt och därigenom avvärja ett akut hot om viltskada. Med den föreslagna ordningen kan det enligl dessa remissinstanser inte väntas att polismyndigheten annat än undantagsvis omedelbart beslutar att låta avliva en hund, när det första gången anmäls att den löper lös och jagar eller ofredar vUlebråd. Den utredning som en sådan anmälan får antas föranleda torde emellertid ofta ge tUlräckligt underlag för att polismyndigheten tämligen omgående skall kunna uppdra åt jakträtts­innehavaren att döda hunden, om denne på nytt anmäler att hunden lö­per lös. I sammanhanget förtjänar framhållas alt möjligheterna att genast avbryta löslöpande hunds jakt första gången den anträffas i mar­kerna är ganska begränsade även med nuvarande bestämmelser. Under tiden den 1 mars—den 20 augusti utövas nämligen jakt i förhållandevis ringa omfattning på grund av att de flesta vilda däggdjur och fåglar då är fridlysta. Med hänsyn härtill torde jakträttsinnehavare i gemen inle medföra skjutvapen i markerna under ifrågavarande tid. Det kan därför med fog antas att det i allmänhet inte är faktiskt möjligt för jakträtts­innehavare att genast döda löslöpande hund under tid då detta är tUl-låtet. Om jakträttsinnehavaren har skjutvapen med sig, när han första gången anträffar sådan hund, utgör lagens krav att löslöpandet uppen­barligen skall bero på ägarens vårdslöshet en avhållande omständighet. Med hänsyn till det anförda kan den föreslagna ordningen enhgt min

 

Prop. 1974: 81                                                         31

menmg inte anses innebära någon mer påtaglig försämring i jämförelse med vad som hittills gällt såvitt avser möjligheterna att döda löslöpande hund. Då förslaget samtidigt såsom jag nyss anfört har beaktansvärda fördelar främst med hänsyn till att nuvarande risk för missbruk till skada för hundägaren elimineras och att viltvårdsintresset blir bättre tUl­godosett, förordar jag att ifrågavarande ändringar i jaktlagen genomförs.

6.2 Tillsynslagen

Enligt 1 § lagen (1943r 459) om tUlsyn över hundar (tUlsynslagen) skall hund hållas under erforderlig tUlsyn för att förebygga att den orsa­kar skada eller annan avsevärd olägenhet. Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur får enligt 2 § inte vara lös utomhus på annat område än sådant som är betryggande inhägnat och tiil vilket utomstående inte har tillträde. Hålls får ute i trakten, gäller detta också beträffande hund som visat benägenhet att driva får. Hund på vilken 2 § är tillämplig kallas vanligen bitsk hund. Om tUlsynen över hund eftersatts, äger polischefen i orten enligt 3 § första stycket meddela de föreskrifter som omständigheterna påkallar, såsom att hunden skall hål­las bunden eller instängd. Är fråga om bitsk hund får polischefen enligt andra stycket i samma paragraf i stället för att meddela föreskrifter låta döda hunden, om han anser det nödvändigt. Anträffas sådan hund lös på område varöver ägaren eller annan som mottagit hunden till under­håll eller nyttjande inte förfogar, får envar döda hunden. Sistnämnda bestämmelse innebär sålunda att det är tillåtet för vem som helst att döda bitsk hund som löper lös på t. ex. allmän plats. Skada som orsakas av hund skall enligt 4 § ersättas av ägaren oavsett om vållande förelig­ger eller inte. Den som bryter mot 2 § döms till böter.

I två likalydande motioner tUl 1969 års riksdag yrkades att tillsyns­lagen skulle ändras i två avseenden. Dels borde i lagen föreskrivas att hund alltid skall besiktigas av veterinär, innan polischef tar ställning till frågan om hunden skall avlivas. Sådan besiktning borde vara obligato­risk, eftersom polischef inte utan vidare kan anses sakkunnig när det gäller att avgöra frågan om en hund är farlig eller inte. Dels borde nu­varande rätt för envar att döda annans hund upphävas utom för fall av nöd. Det var enligt motionärerna felaktigt att en privatperson, vilken som helst, skulle ha rätt att efter egen bedömning döda en hund som kommit lös, om inle hunden uppträdde aggressivt. I sådana fall lorde alltid nödrätt föreligga. Motionerna hänvisades lUl tredje lagutskottet (3LU 1969r 48) som förklarade sig dela motionäremas uppfattning att obligatorisk undersökning av veterinär borde ingå som ett led i den ut­redning som föregår polischefs avgörande om en hund skall avlivas eller inte. Utskottet framhöll att ifrågavarande förslag borde övervägas i sam­band med den översyn av bestämmelser om rätt att döda annans hund som skedde i anledning av tidigare nämnt beslut av 1968 års riksdag.

 

Prop. 1974: 81                                                         32

Beträffande förslaget att upphäva bestämmelsen om rätt för envar att avliva annans hund anförde utskottet bl. a. att värdet av denna besläm­melse ligger däri att den ger möjlighet till ingripande för att avvärja på­gående angrepp mot främst får och annan boskap. Enligt utskottets me­ning förelåg inte skäl att upphäva bestämmelsen. Riksdagen biföU ut­skottets hemstäUan all riksdagen skulle ge Kungl. Majrt tUl känna vad utskottet anfört om obligatorisk veterinärbesiktning och att motionerna i övrigt inte skulle föranleda någon åtgärd (rskr 1969r 319).

I den förut nämnda departementspromemorian har även redovisats överväganden i anledning av ifrågavarande riksdagsbeslut. Enligt pro­memorian får med hänsyn tUl vad som anförts i tredje lagutskottets ut­låtande anses klarlagt att polismyndighets rätt att låta döda bUsk hund behöver kompletteras med en bestämmelse om att yttrande från veteri­när skall inhämtas, innan beslut om att avliva hunden fattas. Kan polis­myndigheten utan vidare fastställa alt en hund är farlig, bör myndig­heten dock inte vara skyldig att föranstalta om veterinärundersökning. Detsamma bör enligt promemorian gälla fall där avgörandet inte kan skjutas upp i avbidan på undersökning, t. ex. om hunden inte kan in­fångas och dess löslöpande bedöms vara alltför riskfyllt för människor eller hemdjur. Undantag från skyldigheten att inhämta yttrande från veterinär bör därför enligt promemorian föreskrivas för det fall sådant yttrande uppenbarligen är obehövligt eller det är fara i dröjsmål. I pro­memorian föreslås att 3 § andra stycket tillsynslagen ändras i enlighet med det anförda. I sammanhanget påpekas all det också i ärende om dödande av hund enligt tillsynslagen bör gälla att sådant ärende inte får avgöras av polismyndigheten utan att hundägaren beretts tUlfälle att yttra sig, om inte sistnämnda åtgärd får underlåtas enligt 15 § förvalt­ningslagen.

Promemorian tar sedan upp frågan om enskild persons rätt att döda bitsk hund, varvid understryks att ifrågavarande rätt kan utövas, oavsett om godtagbar anledning att döda hunden finns eller inte. Enligt prome­morian framstår det som inkonsekvent att införa en bestämmelse om veterinärundersökning av bitsk hund, innan polismyndighet får avgöra om hunden skall avlivas, och samtidigt behålla bestämmelser som ger enskild vittgående befogenhet att själv avgöra den saken. Tillkomsten av stadgandet om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken har också aktualiserat frågan om inskränkning i tillsynslagens beslämmelser om enskUds rätt att döda annans hund. Nödstadgandet ger nämligen envar befogenhet att slraffritl döda hund, om det behövs för att avvärja inlett eUer före­stående angrepp från hunden och det framstår som försvarligt med hän­syn till omständigheterna i övrigt. Enligt promemorian torde det alltid få anses försvarligt att döda hund, om människors liv eller hälsa är i fara. Likaså torde det anses försvarligt att döda hund som angriper bo­skap, om angreppet kan befaras medföra allvarligare skador. I detta

 

Prop. 1974: 81                                                         33

hänseende är det enligt promemorian svårt att närmare ange hur långt nödrätten sträcker sig. Det torde knappast finnas något från allmän syn­punkt godtagbart behov att kurma avliva bitsk hund i andra situa­tioner än nödsituationer. Det anspråk på skydd mot bitska hundar som medborgare i allmänhet med fog kan ställa får sålunda enligt promemo­rian anses tillräckligt tiUgodosett genom brottsbalkens bestämmelser om nöd, och särskild reglering i tillsynslagen är inte erforderlig. När det gäller boskapsskötseln kan dock enligt promemorian ifrågasättas, om brottsbalkens reglering i ämnet ger tillräckligt skydd mot bitska hundar. Boskapsskötseln får nämligen anses särskilt utsatt för risk att åsamkas skador på gmnd av att sådana hundar löper lösa. Med hänsyn härtill och då det är osäkert hur långt nödrätten sträcker sig vid hunds angrepp på boskap bör det enligt promemorian i överensstämmelse med vad tredje lagutskottet ansett vara rimligt att i boskapsskötselns intresse ha kvar en reglering som ger ägare av boskap möjhghet att döda bitsk hund. På gmnd av det anförda föreslås i promemorian att nuvarande bestäm­melse i 3 § andra stycket om rätt för envar att döda bitsk hund upphävs samt att i ett nytt tredje stycke i paragrafen införs en bestämmelse som efter mönster av rennäringslagen berättigar ägare eller vårdare av hem­djur att döda bitsk hund, om hunden anträffas på område där djuren samtidigt vistas. Kan hunden upptagas, skall den dock inte få dödas. Enhgt förslaget bör vidare efter förebild av reimäringslagen föreskrivas skyldighet för den som dödar hund att anmäla förhållandet tiU polis­myndigheten. Denna skyldighet bör fullgöras snarast möjligt, och den som bryter däremot skall enligt promemorieförslaget dömas till böter. Därför föreslås också viss ändring i 5 §. I promemorian föreslås slut­ligen att uttrycket "polischefen i orten" i 3 § första stycket skall bytas ut mot "polismyndigheten" och att 6 och 7 §§ som innehåller vissa föreskrifter om forum och böter, vilka blivit överflödiga genom ikraft­trädandet av rättegångsbalken resp. brottsbalken, upphävs.

Promemorians förslag till ändringar i tUlsynslagen har överlag till­styrkts av remissinstanserna. Förslaget är också enligt min mening väl­grundat, och jag kan instämma i den motivering som givits i promemo­rian.

Föreningen för svensk hjortavel har hemställt att den som föder upp hjortar inom hägnade områden skall jämställas med ägare av hemdjur såvitt gäller befogenhet att döda hund som angriper djur inom sådant område. Jag kan medge att det finns vissa skäl som talar för föreningens förslag. Ifrågavarande form av vUtuppfödning är emellertid en förhål­landevis ny verksamhet som ätmu har begränsad omfattning. Det är oklart i vad mån verksamheten i olika avseenden skall bedömas som boskapsskötsel eller jakt. Också verksamhetens betydelse från natur­vårdssynpunkt är oklar. Bl. a. kan omfattande hägnader i markerna innebära en olägenhet från aUemansrättslig synpunkt. Enligt vad jag

 

Prop. 1974: 81                                                         34

inhämtat är frågan om hållande av vUt inom hägnad och därmed sam­manhängande problem föremål för granskning inom naturvårdsverket. Med hänsyn till det anförda är jag inte f. n. beredd att tUlstyrka för­eningens yrkande. Jag vill i sammanhanget framhålla att uppfödare av hjortar torde ha rätt att med stöd av brottsbalkens bestämmelser om nöd avliva hund som angriper djuren, om åtgärden med hänsyn tUl om­ständigheterna måste anses försvarlig. Även jaktiagens bestämmelser om dödande av löslöpande hund torde kunna bli tillämpliga i vissa fall.

I anledning av påpekande av rikspolisstyrelsen vill jag framhålla att en hund måste anses som bitsk enligt tillsynslagen, även om benägenhe­ten att angripa t. ex. människor endast beror på ägarens dåliga inflytande och sålunda inte föreligger, när hund och ägare är skilda åt. Polismyn­digheten har följaktiigen rätt att låta döda en sådan hund, om det inte går att på annat sätt stadigvarande skilja hunden från dess ägare. Sty­relsen har vidare anfört att förslaget synes medföra ökade kostnader för förvaring av hunden under utredningstiden och hemstäUt om bestäm­melser i ämnet. Jag är f. n. inte beredd att föreslå ändring i nuvarande ordning enligt vilken det allmänna står för dylika kostnader.

Jag är inte heller beredd att tillmötesgå ett förslag från Jägarnas riks­förbund att vite skall införas som påföljd i stället för böter när det gäller brott mot sådana föreskrifter som polismyndigheten med stöd av 3 § första stycket meddelat ägaren i fråga om tillsyn av hund. Jag är inte övertygad om att vite skuUe vara överlägset böter som medel att trygga efterlevnaden av föreskrifter varom här är fråga.

På grund av det anförda förordar jag i samråd med chefen för justi­tiedepartementet att promemorians förslag tUl lagändring genomförs.

6.3 Rennäringslagen

När renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tUlåten, skall enligt 93 § första stycket rennäringslagen (1971: 437) hund i trak­ten hållas i band eller instängd, om inte länsstyrelsen medger annat. Enligt paragrafens andra stycke får hund dödas av den som äger eller vårdar ren, om hunden anträffas medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten. Detsamma gäller om hund utan tillsyn anträffas omedelbart efter det att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren. Enligt tredje stycket är den som sålunda dödat hund skyldig att anmäla förhållandet till polis­myndigheten.

I motion som väcktes under riksdagens behandling av prop. 1971r 51 med förslag lUl rennäringslag m. m. yrkades alt nyss återgivna bestäm­melser i 93 § skulle erhålla ändrad utformning så att dels hund som låter sig uppkopplas inle får dödas, dels skyldigheten alt anmäla dödan­det skall fullgöras omedelbart. Jordbmksutskottet som delade den i mo­tionen framförda uppfattningen att hund som låter sig uppkopplas inte

 

Prop. 1974: 81                                                         35

borde få dödas anförde dämtöver i huvudsak följande. Det är här ofta fråga om värdefuUa jakthundar, och låter de sig omhändertas bör de återföras tUl ägarna. Utskottet vUl understryka att om hund måste dö­das detta får ske endast på sätt som inte förorsakar hunden onödigt li­dande. Riksdagen bör ge Kungl. Majrt till känna att den pågående över­synen av jaktlagens och tiUsynslagens bestämmelser om rätt alt döda annans hund även bör avse ifrågavarande bestämmelser i rennärings­lagen och att därvid bör beaktas vad utskottet nu anfört. Beträffande yrkandet att anmälan om att hund dödats skall göras omedelbart var ut­skottet ense med motionärerna att sådan anmälan bör ske så snart som möjligt för att inte ägaren skall orsakas onödiga kostnader för hundens efterspanande. Med hänsyn tUl de stora avstånden i fjällvärlden borde dock inte i lagtexten anges att anmälan skall ske omedelbart. Motions­yrkandet därom borde därför enligt utskottet avslås. Riksdagen god­kände utskottets betänkande i förevarande del (JoU 1971 r 37 p. 13 och 14, rskr 1971r 216).

I den fömt nämnda departementspromemorian har även redovisats den begärda översynen av 93 § rennäringslagen. I promemorian har riks­dagens önskemål beträffande utformningen av andra stycket i paragra­fen beaktats. Sålunda föreslås att detta stycke i enlighet med vad jord­bruksutskottet förordat kompletteras så att det uttryckhgen framgår att där reglerad befogenhet att döda annans hund endast får utövas mot hund som inte låter sig upptagas. Det påpekas att likformighet där­igenom uppnås med jaktlagens och tUlsynslagens motsvarande bestäm­melser. Enligt promemorian bör den i paragrafens tredje stycke före­skrivna anmälningsskyldigheten vara utformad på samma sätt som i för­slaget till ändring i tillsynslagen. Därför föreslås i promemorian ett till-lägg innebärande att anmälan om dödande av hund skall göras snarast möjligt.

I promemorian framhålls i anslutning till jordbruksutskottets utta­lande rörande sättet för dödande av hund att den som vid avlivande av hund tillfogar djuret otUlbörligt lidande kan dömas för djurplågeri enligt brottsbalken. Därvid erinras om att djurplågeri efter lagändring år 1972 numera är straffbart även vid grov oaktsamhet. Enligt promemorian torde ytterligare bestämmelser i denna fråga inte behövas.

Samtliga remissinstanser utom Svenska samernas riksförbund (SSR) är positiva till att de ändringar i rennäringslagen som föreslagits i pro­memorian genomförs. LRF, Jägarnas riksförbund och Svenska jägareför­bundet föreslår att renägares befogenhet att döda hund inskränks ytter­ligare.

SSR som uppger att förslaget överensstämmer med den ordning som i praktiken tillämpas i dag har avstyrkt förslaget. Som skäl härför anförs att svårigheter skulle uppkomma beträffande bevisningen i frågan om en hund kunnat upptagas. SSR hemställer vidare om ett motivuttalande som

 

Prop. 1974: 81                                                         36

klargör att den som yrkar skadestånd till följd av att hund dödats har bevisbördan för påstående att hunden kunnat upptagas. Enligt min me­ning är SSRrs farhågor i bevisfrågan överdrivna. Enligt allmänna pro­cessuella regler åligger det den som kräver skadestånd att styrka de omständigheter på vilka han gmndar sitt anspråk. Jag anser inte att vad SSR anfört bör föranleda att promemorians förslag frångås. A andra sidan kan jag inte ansluta mig till de remissinstanser som kräver att ren­ägares rätt att döda annans hund skall inskränkas utöver vad som före­slagits i promemorian. Jag utgår från att det i de flesta fall är möjligt att etablera ett sådant mått av samarbete mellan renägare och jakträtts­innehavare att konflikter i samband med användning av hund vid jakt kan undvikas.

Jag förordar alltså att promemorians förslag till ändring i rennärings­lagen genomförs.

6.4 Djurskyddslagen

Lagen (1944r 219) om djurskydd (djurskyddslagen) avser vård och behandling av husdjur och andra djur som håUs i fångenskap. I det syf­tet ges i lagen dels vissa allmänna bestämmelser och dels särskUda be­stämmelser för skilda ämnen såsom i fråga om hållande av bandhund och i fråga om kastrering och kupering m. m.

Beträffande frågan om föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur bör framhållas att lagens gmndläggande allmänna föreskrift att djur skall behandlas väl och så­vitt möjligt skyddas mot lidande också gäller när djur avlivas. I lagen ges polismyndighet rätt att låta döda djur som omhändertagits på grand av att det varit utsatt för djurplågeri. Vidare äger polisman och i syn­nerligen trängande fall envar annan rätt att döda djur som påträffas svårt sjukt eller skadat. SärskUda bestämmelser rörande förfarandet vid avlivandet av djur finns dock inte i djurskyddslagen. Däri erinras så­vitt nu är i fråga endast om alt det finns särskilda bestämmelser i fråga om slakt av husdjur (7 §). Åsyftade bestämmelser tas upp i lagen (1937r 313) om slakt av husdjur och kungörelsen (1973r 271) om viss renslakt. TUl ledning för hälsovårdsnämnds och länsstyrelses tillsynsverksamhet enligt djurskyddslagen meddelar lantbruksstyrelsen som är central tUlsynsmyndighet erforderliga råd och anvisningar. Lantbruksstyrelsen har däremot inte något liknande bemyndigande att meddela föreskrifter som riktar sig till allmänheten.

I framställning från lantbraksstyrelsen föreslås att styrelsen genom ett tillägg i 7 § skall bemyndigas meddela närmare föreskrifter om av­livning av sällskapsdjur och pälsdjur som hålls i fångenskap. Till stöd härför anförs bl. a. följande. Eftersom djur varom nu är fråga många gånger avlivas av personer som inte har utbUdning för uppgiften, är det en olägenhet att det saknas beslämmelser som närmare reglerar sättet

 

Prop. 1974: 81                                                                     37

för avlivning. Hos styrelsen har under senare år gjorts framställningar om att detaljerade sådana bestämmelser borde utarbetas. Domstolar har vid flera tillfällen begärt yttranden i mål rörande ifrågasatt djurplågeri i samband med avlivning. Enligt styrelsens uppfattning behövs det så­lunda i fråga om sällskapsdjur och pälsdjur detaljerade och för olika arter anpassade föreskrifter om sättet för avlivning. Föreskrifterna bör inte tas in i djurskyddslagen utan utfärdas av styrelsen med stöd av be­myndigande i lagen.

Vid lantbruksstyrelsens framställning har fogals utkast till sådana föreskrifter som avses med det föreslagna bemyndigandet. Beträffande innehållet i utkastet får jag hänvisa till min tidigare redogörelse (av­snitt 5.2).

Förslaget tillstyrks av samtiiga remissinstanser. Också jag anser att särskilda bestämmelser om avlivning av djur behöver utfärdas. Såsom lantbruksstyrelsen föreslagit bör sådana bestämmelser meddelas i admi­nistrativ ordning med stöd av bemyndigande i djurskyddslagen. Oavsett att det f. n. måhända behövs föreskrifter endast för avlivning av säll­skapsdjur och pälsdjur, bör det bemyndigande som las in i lagen omfatta alla djur på vUka lagen är tUlämplig. Därigenom kan föreskrifter vid behov meddelas rörande avlivning av exempelvis burfåglar eller andra exotiska djur som hålls i fångenskap såsom två djurskyddsorganisatio­ner föreslagit. Bemyndigandet, som inle bör inbegripa slakt av husdjur, synes i enlighet med förslaget lämpligen kunna införas som ett andra stycke i 7 §. Delta bör innehålla att närmare beslämmelser om avlivning av djur i annat fall än som avses i första stycket meddelas av Kungl. Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt bestämmer. Upplysningsvis vill jag nämna att jag ämnar föreslå Kungl. Majrt att uppdra åt lantbruks­styrelsen att meddela ifrågavarande bestämmelser.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag kommer bestämmelsema om avliv­ning väsentiigen att ha karaktär av anvisningar och rekommendationer rörande lämpliga metoder för avlivning. I flera fall avses anvisningar komma alt lämnas på altemativa metoder. Det är givetvis inte uteslutet att också andra metoder än som rekommenderas i styrelsens besläm­melser kan godtas från djurskyddssynpunkt. Den som inte iakttar be­stämmelserna torde i allmänhet kunna straffas för djurplågeri enligt brottsbalken. Med hänsyn härtill föreligger enligt min mening åtmin­stone inte f. n. något behov att genom särskilt stadgande slraffsanktio-nera brott mot lantbruksstyrelsens bestämmelser om avlivning.

Lantbruksstyrelsen har också hemställt om viss komplette­ring av kastreringsbestämmelserna i 9 § djur­skyddslagen. Dessa bestämmelser har tillkommit genom beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973r 31, JoU 1973r 20, rskr 1973r 171, SFS 1973 r 269). Enligt paragrafens första stycke får nötkreatur som är äldre än åtta månader och hund kastreras endast om det är på-

 

Prop. 1974: 81                                                         38

kallat av medicinska skäl. Enligt andra stycket får kastrering av djur utföras endast av veterinär, om inte Kungl. Majrt förordnar annat. Med stöd av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Majrt närmare reglerat den tillåtna kastreringen genom kungörelsen (1973 r 272) om kastrering av vissa husdjur. Den som bryter mot bestämmelserna om kastrering kan dömas till böter enligt 21 § djurskyddslagen.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att 1973 års lagändring grundade sig på en framställning från styrelsen. När denna ingavs kände styrelsen inte till att försvarels hundskola under senare år övergått till att regelmässigt kastrera blindledarhundar som utbildas vid skolan. Det är i huvudsak fråga om tikar. Syftet med operationen är att göra djuren bättre lämpade för sin uppgift. Tikarna blir lugnare, och man slipper störningar under löpningstiden. Skälet för kastrering av blindledarhundar kan enligt sty­relsen inte anses vara medicinskt men är av sådan art och vikt alt ingrep­pet bör få göras utan hinder av 9 §. Enligt lantbruksstyrelsen kan inte uteslutas att det även kan uppkomma andra fall där dispens från för­budet alt kastrera hund kan anses befogad, trots att medicinska skäl inte kan åberopas. På grund av det anförda föreslår lantbruksstyrelsen att i 9 § införs en bestämmelse som ger Kungl. Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt bestämmer möjlighet att medge undantag från ifrågavaran­de förbud.

Samtliga remissinstanser har ställt sig positiva till lantbruksstyrelsens förslag. Även jag finner förslaget väl motiverat och tillstyrker att det genomförs. Jag föreslår sålunda att 9 § första stycket djurskyddslagen ges det innehållet att nötkreatur som är äldre än åtta månader och hund får kastreras endast om det är påkallat av medicinska skäl, såvida ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar annat.

Jag vill upplysningsvis nämna att jag, om förslaget antas, ämnar före­slå Kungl. Majrt att i kungörelsen om kastrering av vissa husdjur ta in en bestämmelse varigenom lantbmksstyrelsen får befogenhet att medge undantag från förbudet att kastrera hund, om synnerliga skäl föreligger. Med synnerliga skäl avses i första hand sådana skäl som föreligger i det aktueUa fallet med blindledarhundar. Men det kan inte uteslutas att det undantagsvis kan förekomma också andra fall då starka sociala skäl kan anses rättfärdiga ett ingrepp av ifrågavarande slag. Så kan tänkas vara händelsen någon gång i det av veterinärhögskolan nämnda fallet då en tik ägs av en äldre, handikappad eller sjuk person som har svårigheter med skötseln under löpningstiden. Undantagsbe­stämmelsen bör självfallet tillämpas restriktivt.

6.5 Ikraftträdande

Samtiiga de lagändringar som jag nu redovisat bör träda i kraft den 1 juh 1974.

 

Prop. 1974: 81                                                                      39

7    Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Majrt föreslår riksdagen

att antaga inom jordbruksdepartementet upprättade förslag till

1.    lag om ändrhig i lagen (1938r 274) om rätt tiU jakt,

2.    lag om ändring i lagen (1943r 459) om tillsyn över hundar,

3.    lag om ändring i rennäringslagen (1971r 437),

4.    lag om ändring i lagen (1944r 219) om djurskydd.

Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att tUl riksdagen skall avlåtas pro­position av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollelr BrUta Gyllensten

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1574     740141