Kungl. Maj-.ts proposition nr 76 år 1974 Prop. 1974: 76

Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar; given den 1 mars 1974.

Kungl. Majrt vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla del förslag om vars avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåO

I propositionen föreslås en höjning av grundfonden för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa från 3,9 miljarder till 5 miljarder kronor. Vidare föreslås all den nuvarande begränsningen av sladshypoteksför-enrngarnas belånrngsområden tiU s. k. hälsovårdslätorter slopas. Föreningarna föreslås också få möjlighet att lämna lån för anordnande av allmänna samlingslokaler.

1 Riksdagen 1974.1 saml Nr 76

Konungen bestämmer förenings verksamhetsområde. Inom detta får förening utöva låneverksamhel avseende fasl egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler. Långivningen får avse även annan bebyggelse, om den finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal.

Konungen bestämmer förenings verksamhetsområde. Inom detta får förening i område där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort gäller utöva låneverksamhet avseende fasl egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen lUl bostäder eller affärslokaler. Långivningen får avse även annan bebyggelse, om den finansieras med stöd av statligt bostadslån.

Verksamhet får utövas även i annat tätare bebyggt område i den mån Konungen bestämmer.

Förening får ej börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig vilja erhålla lån till ell minimibelopp som Konungen bestämmer.

28 §

Prop. 1974: 76

Utdrag av protokollet över finånsärenden hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 1 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, minislern för ulrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för finansdeparlemente;l, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar och anför.

1 Inledning

Sladshypoleksinslitulionen består av en central kassa — Konungariket Sveriges stadshypotekskassa — samt 21 lokall verksamma stadshypoteksföreningar. Stadshypotekskassan har till uppgift all genom upplåning mol obligationer skaffa medel tUl utlåning genom föreningarna. Storleken av upplåningen bestäms av storleken på den grundfond som staten ställer till kassans förfogande. Ujjplåningen får inle överstiga ett belopp som motsvarar tio gånger grundfondens storlek. Grundfonden, som består av en garantiförbindelse sora utfärdats av fullmäktige i riksgälds-kontoret, uppgår f. n. till 3,9 miljarder kronor. Föreningarna har till uppgift all — var och en inom sill geografiskt bestämda verksamhels-område — lämna lån mol inteckningssäkerhel i fast egendom eller tomträtt och lån åt samfällighetsförening. Låneverksamheten får i princip drivas endast i område där hälsovårdsstadgans (1958r 663) regler för hälsovårdstälorl gäller och skall avse bebyggelse för bostäder eller affärslokaler eller, om byggandet sker med stöd av statligt bostadslån, även annan bebyggelse (s. k. bosls:dskomplemenl).

Kungl. Majrt gav den 26 maj 1972 bostadsstyrelsen i uppdrag att överväga frågan om åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som kan uppslå för låntagare i orter där behovet av lån med bättre förmånsrätt än statslånet inle kan tillgodoses. Bostadsslyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1974/75 redovisat resultatet av sina överväganden. Förutom vissa förslag som avser det statliga bostadslånets storlek (se prop. 1974 r 1 bU. 14 s. 89—92) föreslår bostadsslyrelsen att begränsningen av stadshypoleksföreningarnas verksamhet lUl områden, där hälsovårdsstadgans särskUda bestämmelser för hälsovårdstätort gäller, slopas i de fall där byggandet sker med stöd av statligt bostadslån.

Prop. 1974: 76 5

Över bosladsstyrelsens framställning har efler remiss yttranden avgetts av bankinspektionen, delegationen för bostadsfinansiering. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Sparbankernas inleckningsakliebolag (SPINTAB), Svensk bostadsfinansierhig AB BOFAB, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund. Styrelsema för aUmänna pensionsfonden har avstått från att avge yttrande.

Stadshypotekskassan har i skrivelse den 24 oktober 1973 hemställt om höjning av kassans grundfond till lägst 5 miljarder kronor. I skrivelsen har kassan vidare hemställt att sladshypoteksföreningarna ges möjlighet att lämna lån för bebyggelse som finansieras med stöd av statligt lån för anordnande av samlingslokal.

Efter remiss har yttranden över stadshypotekskassans skrivelse avgelts av bankinspektionen, bostadsslyrelsen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskonlorel.

2 Nuvarande ordning m. m.

De viktigaste reglerna om stadshypoteksinslilutionernas verksamhet finns i förordningen (1968r 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (SF, ändrad senast 1973 r 1162) och i reglementet (1968r 654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar (ändrat 1970r 67).

2.1 Stadshypoteksföreningamas belåningsorter samt objekt som får belånas hos sådana föreningar

Regler om siadshypoleksförenmgarnas verksamhetsområden och om belåningsorterna mom dessa finns intagna i 20 § andra stycket SF (ändrad senast 1972r 307).

Kungl. Majrt fastställer för varje stadshypoteksförening elt geografiskt bestämt verksamhetsområde. Var och en av föreningarna har således sitt verksamhetsområde, där ingen annan stadshypoteksförening får vara verksam. Möjligheten att lämna lån inom verksamhetsområdet är dock begränsad tUl vissa områden, föreningarnas belåningsorter. Enligt huvudregeln får låneverksamheten drivas fritt inom område där hälsovårdsstadgans särskilda beslämmelser för hälsovårdstälorl gäller. Med begreppet hälsovårdstätort avses i stadgan område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Genom att kommun, i en lokal hälsovårdsordning kan ange att de särskilda bestämmelserna för hälsovårdstälorl skall gälla för områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna kan del bli möjligt för stadshypoteksförening att fritt lämna lån också i sådana icke planlagda områden.

Prop. 1974: 76 6

Vidare gäller enligl en dispensregel all stadshypoteksförening får vara verksam också i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl. Majrt bestämmer del.

Frågan om en vidgning av stadshypoleksföreningarnas belåningsorler har tagils upp i riksdagen i bl. a. två motioner tUl 1973 års riksdag (mot. 1973r 1448 och 1456). Motionerna syftade liU ett upphävande av den gällande begränsningen av de fria belåningsorterna till områden där hälsovårdsstadgans särskilda beslämmelser om hälsovårdslälort gäller. I motion 1448 framhölls bl. a. att bestämmelserna skapade besvärliga gränsproblem och centralstyrde bostadsbyggandet på elt för bostadskon-sumenlerna och kommunema besvärande sätt. Motionärerna menade att avgörandet i fråga om kreditvärdighelen borde i vanlig ordning åligga kreditinstituten och all den nämnda begränsningen därför borde tas bort för såväl sladshypoteksföreningarna som för de bosladsfinansierande kredilaktiebolagen. I motion 1456 framhölls bl. a. all vid rationalisering av jordbruksfastigheter bostadshus ofta friställdes, vilka hus skulle kunna säljas, om rimliga lånemöjligheter fanns. Enligt motionärernas mening var det en stor brist att inget kreditinstitut fanns för avlyft av bottenlån beträffande fasligheter utanför lätorlema.

Näringsutskottet (NU 1973 r 23) erinrade i sitt betänkande om det av Kungl. Majrt år 1972 givna uppdraget åt bostadsslyrelsen att överväga frågan om åtgärder i syfte alt undanröja de svårigheter som kan uppstå för låntagare i orter där behovet av lån med bättre förmånsrätt än statslånet inte kan tUlgodoses. Med hiinsyn härtill ansåg utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionerna inte var erforderlig. Riksdagen biföll utskottets hemställan om avslag på motionerna.

I 20 § andra stycket SF anges också de objekt som får belånas hos stadsliypoteksförening. Låneverksamhetens huvudinriktning avser fast egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler, vari inbegripes kontorslokaler. Men även annan bebyggelse får belånas hos stadshypoteksförening, om den finansieras med stöd av statligt bostadslån. Denna möjlighet kom till år 1972 för att göra det möjligt för sladshypoleks-instilutionen att lämna lån för byggande av s. k. bostadskomplement i form av skollokaler, bibliotek etc. (prop. 1972r 72, CU 1972r 28, rskr 1972r 28, SFS 1972r 307).

De återgivna reglerna lämnar hite utrymme för stadshypoteksförening att lämna lån i fråga om byggnad som huvudsakhgen innehåller allmänna samlingslokaler. Staten har sedan lång tid tillbaka lämnat ekonomiskt stöd för alt främja tillkomsten och bevarandet av sådana lokaler. Samlingslokalutredningen, som hade till uppgift att utreda vissa frågor om statens ekonomiska stöd för allmänna samlingslokaler, föreslog i sitt år 1971 avlämnade betänkande (SOU 1971 r 92) att kredifslödel för

Prop. 1974: 76 7

sådana lokaler skulle utgå bl. a. i form av statligt bostadslån. I den på grundval av betänkandet avgivna propositionen (prop. 1973r 1, bU. 13 s. 218) föreslogs emellertid att samlingslokallån också i fortsättningen skall vara en särskild låneform. Förslagel godtogs av riksdagen. Bestämmelser om lån för anordnande av samlingslokal har tagits in i kungörelsen (1973 r 400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler.

2.2 Stadshypotekskassans grundfond

Huvudbestämmelsen om grundfond finns i 13 § SF (ändrad 1970r 719). Enligl delta lagmm ställer staten till kassans förfogande som grundfond en av riksgäldsfuUmäktige utfärdad garantiförbindelse som lyder på 3,9 miljarder kronor. Gmndfonden bUdar det yttersta underlaget för kassans verksamhet genom att den utgör grunden för beräkningen av kassans upplåningsmaximum. Enligt 7 § första stycket SF får sammanlagda beloppet av kassans låneskuld inte överstiga tio gånger grundfondens storlek. Regler om ianspråktagande av grundfonden finns i 14 § SF. Efler anmälan till riksgäldskonlorel får gmndfonden tas i anspråk dels för fullgörande av förbindelser om medel härför tillfälligtvis saknas, dels också vid kassans likvidation. Tas gmndfonden i anspråk i annat fall än vid likvidation skall del använda beloppet snarast möjligt återbetalas till staten. Vid återbetalning skall staten ersättas för den ränta som staten kan ha utgett med anledning av all fonden tagits i anspråk. Vid likvidation får grundfonden utnyttjas endast i den mån annan tillgång saknas som svarar för kassans förbindelser.

Enligt 7 § andra stycket SF krävs tUlstånd av Kungl. Majrt för alt kassan skall få ta upp nytt lån, om grundfonden genom förluster som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet går ned med mer än 5 %. Är nedgången större än 10 % krävs dessutom riksdagens medgivande. Enligt tredje stycket i samma paragraf skall kassan göra anmälan till Kungl. Majrt, om grundfonden tas i anspråk för alt täcka förlust.

3 Bostadsstyrelsens framställning

Bostadsslyrelsen konstaterar att påtalade svårigheter för låntagare i orter, där behovet av lån med bättre förmånsrätt än statslånet inte kan tillgodoses, i praktiken gäller endast vid belåning av nybyggda småhus och har samband med gällande bestämmelser om maximering av låneunderlaget och den utsträckning i vilken bostadslån får fördjupas. Bostadsstyrelsen anser del inte godtagbart all bostadslån och bottenlån tillhopa i vissa fall inte uppgår till ett belopp som — såsom förutsatts — motsvarar 90 % av pantvärdet. Det är enligt bostadsstyrelsen inle rimligt att förutsättningarna för ett egnahemsbyggande med statlig finansiering i olika orter skall kunna skifta beroende på bottenlångivarnas vilja och/eller förmåga att lämna bottenlån i behövlig utsträckning. Del

Prop. 1974: 76 8

bör kunna förutsättas alt kommun och länsbostadsnämnd gör den erforderliga prövningen från kredilvärdesynpunkt. Om projektet därvid är godtagbart bör finansieringsförutsättningarna vara lika för alla projekt oavsett belägenhet.

En lösning av problemet är att bottenlån lämnas i full ulslräckning i alla ärenden. Del har vid olika tUlfällen efler överläggningar med långivarna varit möjligt att få generella ökningar i deras engagemang. Styrelsen har nyligen haft en ny sådan överläggning avseende möjligheterna all öka bollenlångivningen i första hand i de fyra nordligaste länen. Del torde emellertid knappast vara möjligt alt få genereUa utfästelser från långivarna till full belåning i samtliga ärenden.

Elt hinder härför är bl. a. all stradshypoteksföreningarna, BOFAB och SPINTAB i princip är förhindrade att lämna, lån utanför s. k. hälsovårdstälorl. Bostadsslyrelsen anser all denna regionala inskränkning i långivningen bör kunna slopas, när fråga är om förelag med statligt bostadslån. Säkerhetssynpunkten borde enligl bostadsslyrelsen vara tillgodosedd genom kommunens och länsbostadsnämndens prövning saml kommunens borgen för en del av lånet. Härigenom skulle önskemålen bakom de förslag som behandlats i näringsutskottets ullålande 1973 r 23 i huvudsak ha tillgodosetts. Bostadsslyrelsen har emellertid i övrigt inle ansett sig böra pröva och lägga firam förslag beträffande ifrågavarande regler för hypoteksinslilutens långivning.

En ändring av hypoteksinslilutens långivning enligl det sagda innebär emellertid inle en garanti för att i samtliga ärenden bollenlån och bostadslån tillhopa kommer att uppgå till 90 % av pantvärdet. Vad gäller bostadslånen lägger bostadsslyrelsen därför fram vissa förslag i syfte att förbättra möjligheterna all finansiera småhusbyggandet med hjälp av sådana lån (se prop. 1974r 1 bU. 14 s. 89—92).

4 Stadshypotekskassans skrivellse

4.1 Kassans grundfond

Kassan konstaterar att dess obligationsskuld den 30 september 1973 uppgick till 34 458 milj. kr. och all vid samma tidpunkt därutöver obligationer sålts för 18,8 mUj. kr. som skulle likvideras senare. Den outnyttjade upplåningsrätten uppgick således då tUl ca 4 523 milj. kr.

Till belysning av stadshypotekskassans behov av upplåningsräll redovisas i framställningen följande uppställning i fråga om utvecklingen under senare år av kassans obligationsskuld och låneverksamhet. (För tiden före år 1969 inbegrips uppgifter för Svenska bostadskreditkassan som genom fusion gick upp i stadshypotekskassan den 1 januari 1969.) Uppställningen har vidare kompletterats med uppgifter för hela år 1973.

År Belopp' utelöpande Nettoökning av ute
obligationer stående hypotekslän
milj. kr. milj. kr. %

1963	9 465	691
1964	11 001	1431
1965	12 145	1255
1966	14 128	1978
1967	16 027	1893
1968	18 583	2 563
1969	22 353	3 699
1970	25 951	3 494
1971	29 733	4 282
1972	32 364	2 901
1973	36 074	3 418

7,8 15,0 11,4 16,1 13,3 15.9 19,8 1.5,6 16,5

9,6 10,3

1 I beloppen har räknats in vid resp. tidpunkt försålda men ej likviderade obligationer.

Kassan anför att uppgiftema visar att låneverksamhelen under de senaste åren ökat avsevärt men framhåller också alt det inle är möjligt att med någon större grad av säkerhet bilda sig en uppfattning om de låneökningar som verksamheten kan resultera i under den närmaste framliden. Med beaktande av del pågående och planerade bostadsbyggandet bör kassan vara beredd att t. v. möta låneanspråk av minst samma storleksordning som förelegal under de senaste åren. Kassan framhåller vidare att beloppet av de balanser inneliggande beviljade låneansökningar, som kassan till följd av lägel på kapUalmarknaden inte kunnat effektuera den 30 september 1973, uppgick liU 8 771 milj. kr. Detta belopp översteg avsevärt den samtidigt återstående outnyttjade upplåningsrälten. Kassans upplåningsmarginal får därför anses otillräcklig varför en höjning av grundfonden är erforderlig.

Beträffande storleken av det belopp, med vilket grundfonden bör ökas, erinrar kassan om de synpunkter som kassan anfört i tidigare framställningar. Kassan har sålunda framhållit bl. a. alt ifrågavarande låneanspråk i främsta rummet är beroende av omfattningen av det bostadsbyggande som statsmakterna efter prövning från bostadspolitiska synpunkter funnit vara av den angelägenhetsgrad att det bör ges utrymme i investeringsplanerna. Kassan har också strukit under alt en grundfondshöjning endast skapar formella förutsättningar för en ökad obligationsutgivning och sålunda inte i och för sig bereder möjlighet till en ökad utlåning. Kreditgivningens omfattning och inriktning är beroende av andra faktorer och måsle följa de normer som föreslavas av den allmänna kredilpoliliken. Dessa uttalanden äger tiUämpning jämväl beträffande den nu ifrågasatta höjningen. Med beaktande av det anförda föreslår kassan att grundfonden ökas tiU minst 5 miljarder kronor.

Prop. 1974: 76 10

4.2 Lån för anordnande av samlingslokaler

Kassan anför att gällande regler om stadshypoleksföreningarnas verksamhet medfört att sådana låneansökningar måst avvisas som avsett byggnad innehållande huvudsakligen samlingslokaler. Vid den nyligen gjorda översynen av statens medverkan vid anordnande av allmänna samlingslokaler synes dock avsikten ha varit att sedvanliga bottenlån skall utgå vid uppförandel av byggnad med sådana lokaler. Kassan hemställer att 20 § SF ändras så att del blir möjligt för stadshypoteks-institulionen all lämna bottenlån i fråga om byggnad som finansieras med stöd av statligt lån för anordnande av samlingslokal.

5 Remissyttrandena

5.1 Yttrande över bostadsstyrelsens framställning

Remissinstanserna är genomgående positiva lUl all anknytningen i förordningen till begreppet hälsovårdstälorl tas bort vid angivandel av sladshypoteksförenuigarnas och de bosladsfinansierande kreditaktiebo-lagens belåningsorter.

Bankinspektionen framhåUer beträffande sladshypoteksföreningarna all avgränsningen till hälsovårdstälorl förestavals av säkerhetsskäl med tanke på köparna av stadshypotekskassans obligationer och det solidariska ansvar som gällde för låntagarna intill den 1 juli 1970. Ett annat motiv har sannolikt varit att föreningarnas organisation har varit uppbyggd för att avse utlåning till bostadsbebyggelse och därmed sammanhängande bebyggelse i tätorter. Innan inspektionen går in på den föreslagna ändringen i reglerna för stadshypoleksinstitutionerna berör inspektionen vad som gäller för de bosladsfinansierande kreditaktiebolagen i motsvarande hänseende. Bolagsordningarna för BOFAB och SPINTAB innehåller — förutom en begränsning av verksamheten till hälsovårds-tätorter — också den i och för sig självklara regeln att lån får lämnas endast mot säkerhet, som bolagets styrelse finner betryggande, och att därvid skall beaktas alla omständigheter som skäligen kan beräknas komma alt påverka fastighets viirde under låneliden. Häri kan anses ligga även ett påpekande om att bolagen måste beakta vilken betydelse fastighetens belägenhet har för dess värde såsom säkerhet. Utgångspunkten måsle vara att fasligheten är så belägen all det kan förutsättas finnas köpare till den vid eventuell avyttring. Inte sällan kan därvid andra faktorer än belägenhet inom hälsovårdslälort ha avgörande betydelse. Fastighet inom område, som inte är sådan organiserad täl-ortsbildning för vilken hälsovårdsstadgan gäller men som av andra skäl erbjuder en attraktiv boendemiljö, kan naturligtvis med tanke på polen-

Prop. 1974: 76 11

lieUa köpare ha lika stort säkerhetsvärde som fastighet inom en hälsovårdstätort, som stagnerat eller är under avfolkning. Del måste dock under alla förhållanden röra sig om sådan permanent bostadsbebyggelse och därmed sammanhängande bebyggelse som är normal för tätorter. Med hänsyn till innebörden av regeln om styrelsens säkerhels-prövning bör i fråga om kredilaktiebolagen den nuvarande begränsningen av utlåningen till hälsovårdslätorter kunna slopas. Därmed skulle del alltså bli möjligt all hos bolagen belåna kredilvärdiga bostadsfastigheter även utanför de mera fasl organiserade tätorlsbildningarna. I överensstämmelse med bolagsordningarnas allmänna föreskrifter bör det åvila bolagens styrelser alt i de enskilda fallen tillse att fastighets belägenhet jämte övriga omständigheter tillgodoser kravel på betryggande säkerhet. Inspektionen har i sin lur att övervaka tillämpningen av föreskrifterna. I SF finns inte någon bestämmelse om krav på att säkerheten skall vara betryggande och att hänsyn vid kredilprövningen skall tas till alla omständigheter som skäligen kan komma alt påverka låneobjektets värde under lånetiden. Enligl inspektionen uttrycker emellertid en sådan bestämmelse endast en självklar princip som i praktiken redan iakttages av sladshypoteksföreningarna. Den formella begränsningen till lätortsfastigheler kan därför ulan olägenhet avskaffas. I enhetlighetens intresse bör emellertid i 28 § SF införas samma allmänna krav på betryggande säkerhet som gäller i fråga om kreditaktiebolagen. Stadshypotekskassan hävdar all bosladsstyrelsens uppfattning att någon självständig kreditprövning av bottenlånegivare inle behövs, när statlig belåning förekommer, inte är hållbar. Kassan framhåller att den kredilprövning som görs av kommun och länsbostadsnämnd sker delvis från andra utgångspunkter och med andra hänsynstaganden än den prövning som görs och måste göras av botlenlåneinstitulen. Dessa har att med utgångspunkt i obligationsköparnas intressen så långt det är möjligt pröva varje låneärende så att varje förutsebar kreditrisk utesluts under den tid bottenlånet står ute, dvs. 40—50 år eller längre. Kommun och länsbostadsnämnd behöver däremot inte anlägga ett lika långsiktigt perspektiv i sin kreditbedömning, bl. a. därför att det statliga lånet förutsätts bli återbetalat inom 30 år. Kommun har vidare att bedöma låneärenden med hänsyn till del ansvar för bostadsförsörjningen som åvilar kommunen. Det är också att märka all någon garanti inte finns för att stat eller kommun i sista hand svarar för även bollenlånedelen i ett statligt belånat objekt. Den noggranna kreditprövning som sker inom stadshypoleksinshtulionen vare sig objektet är slalsbelånal eller ej är således ofrånkomlig. Om denna kreditprövning i undanlagsfall leder till att bottenlånet inte kommer all nå upp till del statliga lånels undre gräns, kan de svårigheter som därigenom uppkommer för låntagaren undanröjas genom fördjupning av bostadslånet. Även om således bosladsstyrelsens motivering till förslagel alt slopa den regionala be-

Prop. 1974: 76 12

gränsningen till hälsovårdslälort inte är hållbar, finns ändå enligt kassan anledning att ompröva ifrågavarande regler. Kassans slyrelse har fåll en omfattande erfarenhet när det gäller all bedöma stadshypoleksföreningarnas belåningsorler. Eftersom kassan förbehållit sig rätten att bestämma i vilken ulslräckning belåning skall ske inom område utanför fastställd stads- eller byggnadsplan, har en fast över hela landet likartad praxis kunnat bildas. Den omständigheten att de för hälsovårdslälort gällande bestämmelserna antagits för vidsträckta områden utan fastställd stads- eller byggnadsplan har medfört alt kravel på belägenhet inom hälsovårdslälort i praktiken ytterst sällan har inneburit någon begränsning för utlåningsverksamhi;ten. Anledning kan därför finnas att slopa detta krav. I stället skulle bestämmelsen kunna utformas så all belåning ulan närmare begränsning får ske i tätare bebyggt område. Härigenom får det ankomma på institutionen själv att avgöra olika gränsdragningsfrågor, varvid självfallet tillbörlig hänsyn skall tas till kommunernas och länsbostadsnämndernas bedömningar. Att helt slopa kravel på tätbebyggelse skulle eiUigl kassan innebära en så stor ändring av sladshypoleksinstitutionens verksamhet, all den med hänsyn till obligationshavarnas säkerhet inle bör komma i fråga ulan närmare utredning. Inte heUer bör del komma i fråga alt begränsa eventuell långivning utanför hälsovårdslälort till att avse enbart bebyggelse som finansieras med stöd av statligt bostadslån.

Även bankföreningen och BOFAB riktar kritik mot bosladsstyrelsens uppfattning att säkerhetsfrågan är tUlgodosedd genom den prövning som sker av kommun och länsbostadsnämnd. BOFAB framhåller vidare att anknytningen till hälsovårdstälorl har tUl syfte att inskränka hypo-teksinstilutens långivning till tätorter av viss storlek och är delvis ell uttryck för strävan all säkerställa institutens solvens. Vid sidan av hälsovårdsstadgans krav på viss stands.rd i fråga om vatten, avlopp, renhållning m. m. för belåningsobjekten finns del emellertid andra minst lika viktiga förutsättningar som måste med i bilden vid kredilbedömningen. Hänsyn måste sålunda las till förekomsten — även på längre sikt — av en relativt utbyggd service inom bekvämt räckhåll, skolor och andra samhälleliga organ samt till regelbundna och någorlunda täta kommunikationer, vilkel allt bidrar till all konstituera kreditobjeklels värde. Genom att allt flera kommuner utsträcker begreppet hälsovårdstälorl, som tidigare förbehållits den egentliga tätbebyggelsen, alt omfatta hela kommunen tenderar begreppet att förlora egenskapen att vara en lämplig geografisk avgränsning av ullåningsverksamhelen. BOFAB är därför medvetet om att föreskriften att ett objekt skall vara beläget "i områden, där hälsovårdsstadgans särskilda beslämmelser för hälsovårdstälorl gäller" för alt kunna belånas kanske bör ersättas med en annan formulering, som mera konkret åskådliggör förulsällningarna för erhållande av lån. BOFAB är dock inle f. n. berett alt lägga fram något förslag

Prop. 1974: 76 13

i detta hänseende. Även om den "regionala inskränkningen i långivningen" formellt skulle slopas för statligt belånade småhus, kvarstår som nödvändig den mera allsidiga prövning av objektet, som berörts i del föregående och som omfattar också andra väsentliga omständigheter vid sidan av anordningar för vallen och avlopp m. m. Härvid kan förutses att skUjaktigheter i uppfattningarna om kreditvärdet i många fall ofrånkomligen inträffar. Del kan då vara lämpligt alt, såsom bostadsstyrelsen föreslår, slopa begränsningar av möjligheterna tUl fördjupning av bostadslånet, varigenom de påtalade finansieringssvårighe-lerna för vissa objekt synes kunna bringas ur världen.

Jordbrukskasseförbundet, sparbanksföreningen och SPINTAB tillstyrker all begränsningen för hypoteksinslilutens långivning till hälsovårdslälort slopas vad gäller såväl statligt som inte statligt belånade projekt och betonar alt kreditinstitutet i varje enskilt fall har att ta ställning till objektels lånevärde oberoende av dess belägenhet. Jordbrukskasseförbundet anför att förbudet för hypoleksinsliluten all lämna lån utanför hälsovårdstätort relativt sett utgör ett väsentligt större problem för jordbrukskasserörelsens kunder än för övriga bankinstituts kunder. Jordbrukskassorna tvingas sålunda att mer än som är önskvärt ägna sig åt långfristig utlåning till men för annan kreditgivning.

Delegationen för bostadsfinansiering erinrar om att de obligations-finansierade kreditinstituten — stadshypoteksinstilutionen, BOFAB och SPINTAB — numera svarar för så gott som all bottenlångivning. Begränsningen för dessa institut till hälsovårdslätorter innebär därmed också en begränsning av lånemöjligheterna i andra områden, där särskilt sparbankerna tidigare svarade för bollenlångivningen. Strukturförändringarna på bosladskreditmarknaden har i viss mån ökat kraven på främst fördjupning av det statliga bostadslånet men också på för-skottsutbeialning av della, eftersom bankerna i regel är försiktiga med att bevilja krediter under byggnadstiden, när sedvanligt bottenlån inte kan påräknas. Kraven på ökat statligt engagemang i bostadsfinansieringen har dock i betydande utsträckning uppvägts av lånemyndigheternas fortlöpande strävanden att i enlighet med statsmakternas allmänna riktlinjer öka kreditinstitutens engagemang i bostadsfinansieringen och att i motsvarande mån begränsa den statliga bosladslångivningen lUl avsedd omfattning och inriktning. Delegationen kan med utgångspunkt i erfarenheterna från tillämpningen av de överenskommelser som delegationen årligen träffar med kreditinstituten beträffande krediterna till del statligt belånade bostadsbyggandet verifiera all del föreligger vissa kreditförsörjningsproblem i orter som inte är hälsovårdslätorter. I flertalet sådana låneärenden är det möjligt för länsbostadsnämnderna all både lolalfördjupa bostadslånet och att betala ut detta i förskott. I regel utnyttjar också länsbostadsnämnderna dessa möjligheter. I några fall har emellertid länsbostadsnämnderna med hänsyn till det tillfredsstäl-

Prop. 1974: 76 14

lande kreditvärdel inte ansett det rimligt att staten skall svara för både krediten under byggnadstiden och tillgodose hela bottenlånebehovet. Länsbostadsnämndernas handlancle har i sådana fall bestämts med utgångspunkt i statsmakternas nyss nämnda allmänna riktlinjer. Enligt delegationens mening skulle en 'idgning av de obligationsfinansierade kreditinstitutens möjligheter att lämna lån även utanför hälsovårdstätorter kunna bidra till en bättre ansvarsfördelning i fråga om bostadsfinansieringen mellan dessa kreditinstitut och bostadslånemyndighelerna. Om del formella hindret för bottenlångivning utanför hälsovårdslätorter försvann, skulle nämligen sladshypoteksföreningarna och de bostads-finansierade kredilaktiebolagen tvingas till sedvanlig kredilvärdebedöm-ning av även låneobjekten i sådaina orter, varvid länsbostadsnämndernas fördjupningsverksamhet i första hand kunde begränsas till de objekt som kan anses vara förkni]ppade med de största kreditriskerna. Delegationen anser således alt nuvarande inskränkning i möjlighetema till bollenlångivning utanför hälsovårdstätort kan undanröjas. Delegationen vUl samtidigt understryka nödvändigheten av alt långivnmgen — vare sig den sker genom bosladslånemyndigheterna eller genom de obligationsfinansierade kreditinstituten — föregås av sedvanlig kredit-värdebedömning. Den förordade ordningen bör således enligl delegationens mening inte få medföra generösare kreditvärdebedömning än vad som tillämpas vid långivning i allmänhet.

5.2 Yttranden över stadshypotekskassans skrivelse

Framställningen om höjning a\' stadshypotekskassans grundfond har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema.

Beträffande frågan om möjlighet för sladshypoteksinstitutionen att lämna lån för anordnande av samlingslokal anför bankinspektionen att det synes ha förutsatts att förutom statliga lån och bidrag kredit skall lämnas av kreditinstituten och att även möjlighet till långfristig bottenbelåning skall finnas. Inspektionen vill därför inte motsätta sig att sladshypoteksföreningarna får legal möjlighet all lämna lån för angivet ändamål. Inspektionen framhållet all kredilbedömningen i regel torde leda till all belåningen får hålla sig väsentligt under den belåningsgräns som vanligtvis tUlämpas för bollenlån i bostadsfasligheter. För kredit mellan botlenlånet och det statliga lånet får låntagaren vända sig till kreditinstitut som har möjlighet alt lämna kredit mot annan säkerhet än inteckning i låneobjektet, t. ex. borgen av kommun.

Riksbanksfullmäktige har inte någon principiell invändning mot att även samlingslokaler godlas som belåningsobjekt för stadshypoteksinstilutionen. Det torde enligt fullmäktige inte heller vara en fråga av större praktisk betydelse för kassans placeringar, eftersom del gäller förhållandevis små belopp. Ramen för beslut om anordnings- och inventarie-

Prop. 1974: 76 15

bidrag saml lån tUl allmänna samlingslokaler uppgår innevarande budgetår till 20 milj. kr. och väntas stiga förhållandevis litet under de närmaste åren. Detta belopp skulle i runt tal täcka hälften av medelsbehovet för samlingslokalema. På kredilmarknaden i dess helhet skulle ungefär lika mycket behöva upplånas. FuUmäktige vill därför inte motsätta sig den föreslagna ändringen i 20 § SF.

Bostadsstyrelsen tillstyrker den föreslagna vidgningen av stadshypoteksföreningamas låneverksamhet. Bostadsstyrelsen påpekar bl. a. att reglerna i kungörelsen om statligt stöd till allmänna samlingslokaler innebär att när låneunderlag och pantvärde uppgår till samma belopp behovet av bollenlån som skulle tas upp på den aUmänna kredilmarknaden normalt kommer alt avse drygt 40 % av låneunderlaget. Anspråken på boltenkredit ökas när pantvärdet är högre än låneunderiaget, vilket är vanligt i fråga om större lokalföretag som inrymmer även annat än samlingslokaler. För alt öka möjligheterna att erhålla bottenlån i tillräcklig omfattning är det enligt bostadsslyrelsen önskvärt att den föreslagna ändringen i SF genomförs.

6 Departementschefen

Sladshypoleksinslitulionen kom tUl år 1909 för att på ell effektivt och billigt sätt ordna faslighelskreditema i städerna och de sladsliknan-de samhällena. Denna inriktning av verksamheten har kommit till uttryck i såväl den gällande som äldre förordningar om institutionens verksamhet. Genom förordningen (1963 r 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skedde en anknytning till det i 1958 års hälsovårdsstadga införda begreppet hälsovårdslälort. I nämnda förordning angavs all stadshypoteksförening inom sitt verksamhetsområde fick utöva verksamhet dels i städer och köpingar och i de områden utom stad eller köping där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort gäUer, dels i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl. Majrt förordnade om det. Vid den år 1968 genomförda översynen av reglerna för sladshypoleksinstitutionens verksamhet fördes nämnda bestämmelser i sak oförändrade över till den nu gällande förordningen [förordningen (1968r 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar]. Som en följd av att beteckningarna stad och köping genom lagstiftning år 1968 mönstrades ul ur kommunallagarna ändrades bestämningen av stadshypoleksföreningarnas fria belåningsorter till att avse enbart områden där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser om hälsovårdstätort gäller (prop. 1969r 171, BaU 1970r 6, rskr 76, SFS 1970r 66). Innebörden härav är att stadshypoteksförening ulan tUlstånd av Kungl. Majrt får lämna lån dels inom område för vUket faststäUts stadsplan eller byggnadsplan, dvs. s. k. hälsovårdstätort, dels inom annat kommunområde

Prop. 1974:76 16

som enligt föreskrift i lokal hälsovårdsordning omfattas av de bestämmelser i hälsovårdsstadgan i fråga om vallen, avlopp m. m. som gäller för hälsovårdstälorl. Liksom tidigare finns dessutom möjlighet för förening att lämna lån också i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl. Majrt bestämmer. Vid sidan av dessa regler i stadshypoleksför-ordningen har stadshypotekskassan i anvisningar för föreningarnas verksamhet föreskrivit, all belåning av fastighet som ligger inom område för vUkel inte faststäUts stads- eller byggnadsplan får ske endast om kassan medgett det.

Mol bakgrund av alt del vid byggande av småhus som uppförs med stöd av statligt bostadslån i vissa fall förekommit svårigheter att erhålla boltenlån från kreditinstitut i erforderlig ulslräckning föreslår bostadsslyrelsen bl. a. att begränsningen av stadshypoteksföreningamas belåningsorter till områden som har karaktär av hälsovårdstälorl las bort i de fall där statligt bostadslån utgår. Enligt bosladsstyrelsens uppfattning är säkerhetssynpunkterna tillgodosedda genom den prövning som kommunen och länsbostadsnämnden gör. Remissinstanserna delar inle denna uppfattning ulan framhåller allmänl all det kreditinstitut som lämnar boltenlån måsle göra en självständig bedömnmg av byggnadsprojektets kredilvärde. Vissa remissinstanser betonar alt bedömningen — bl. a. på grund av att bottenlånel löper på längre lid än det stathga bostadslånet — kan skUja sig från den som gjorts av kommun och länsbostadsnämnd. Flertalet remissinstanser anser emellertid all sladshypoleksinstitutionens självständiga kreditprövning gör all begränsningen till hälsovårdslälort är onödig. Slladshypolekskassan och BOFAB finner för sin del att den omständigheten, att inom åtskilliga kommuner de för hälsovårdslälort gällande bestämmelserna anlagils för stora områden utanför de planlagda områdena, har gjort den nuvarande bestämningen av belåningsorlerna mindre meningsfull och all den av denna anledning bör las bort. Kassan anser dock all hänsynen till obligationsköparnas säkerhet motiverar att i irorordningen skrivs in krav på alt låneverksamheten får drivas enbart inom tätare bebyggt område.

För egen del vUl jag anföra följande. Grunden för den starka ställning som stadshypotekskassans ob ligalioner har på obligationsmarknaden är alt söka i den goda intecknuigssäkerhet som utgör en förutsättning för institutionens långivning tUlsammans med institutionens eget riskkapital och det statliga engagemanget i form av en av staten tillskjuten grundfond. Del förhållandel alt stadshypoleksföreningarnas belåningsområden i författning begränsats till tälortsbUdningar får främst ses som ett inslag i strävan efter all skapa garantier för att köparna av kassans obli-gahoner ges elt fullgott skydd. Den formella avgränsningen av föreningarnas belåningsområden till s. k. hälsovårdstätorter torde emellertid i och för sig sakna betydelse för obhgalionsinnehavarnas säkerhet. Detta gäller särskilt som hälsovårdstälortsområde i en del kommuner utsträckts

Prop. 1974: 76 17

tUl alt omfatta stora områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna, dvs. utanför de planlagda områdena. Anknytningen till hälsovårdstät-ortsbegreppel har därför, som framhåUits vid remissbehandlingen, efter hand blivit mindre meningsfull. Sålunda kan en fastighet som ligger utanför område som gäller som hälsovårdstätort ändå av ohka skäl ha lika stort eller rent av större säkerhetsvärde än fastighet inom sådan ort. Möjlighet finns för föreningarna all hos Kungl. Majrt begära alt belåningsområdet skall avse också sådant område som ligger utanför område för vilket gäller reglerna för hälsovårdstälorl. Den omständigheten alt föreningarna inte utnytliat denna möjlighet skuUe kunna lyda på alt ett slopande av anknytningen lUl hälsovårdstälorl inle skulle medföra någon ändring i låneverksamhelen. Det finns emellertid anledning tro att en sådan åtgärd i praktiken skulle kunna leda till all viss bebyggelse utanför hälsovårdstälorl, som tidigare avvisats som belå-ningsprojekl, i fortsättningen .skall godtagas för belåning i stadshypoteksförening.

Några tvivel om all stadshypoteksinstilutionen driver sin utlåning med nödig omsorg från säkerhetssynpunkt förehgger icke. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad jag anfört i del föregående anser jag all del är mest rationeUt att inle i författning binda institutionens verksamhet till vissa områden. Jag anser sålunda all del fortsättningsvis helt kan överlåtas ål sladshypoleksinslitulionen att bedöma om ett låneobjekt utgör tillräcklig säkerhet för att ell boltenlån skall kunna lämnas. I sammanhanget bör också beaktas alt institutionens verksamhet sedan år 1970 står under tillsyn av bankinspektionen. Jag förordar sålunda all den nuvarande begränsningen av sladshypoleksförenings belåningsområde till hälsovårdslälort slopas.

Det sagda innebär att jag inle ansluter mig Ull stadshypotekskassans förslag att ersätta de nuvarande bestämmelserna med ell krav på alt låneverksamheten skall utövas inom tätare bebyggt område. Det ligger i sakens natur att den omständigheten att en byggnad är belägen i någon form av tätortsbildning oftast har väsentlig betydelse för bedömningen av byggnadens säkerhetsvärde. Det kan dock länkas förekomma fall där på grund av särskUda förhållanden en fastighet, trots att den inte ingår i en tätbebyggelse, kan anses ha ett varaktigt kreditvärde som motiverar att institutionen lämnar boltenlån. Det avgörande är således om en fastighet med beaktande av alla omständigheter som har betydelse i sammanhanget kan anses utgöra betryggande säkerhet för det lån som beviljas. Jag tillstyrker sålunda bankinspektionens förslag att kravel alt säkerheten skall vara betryggande — vilket krav angetts i bolagsordningarna för de bosladsfinansierande kredilaktiebolagen — skrivs in i förordningen. Därmed vinns också överensstämmelse med bestämmelsen i 40 § reglementet (1968r 654) för stadshypotekskassan och sladshypoteksföreningarna att förening skall kräva fyllnadssäkerhet, om pant

Prop. 1974:76 18

under lånetiden nedgått i värde i sådan utsträckning att den inte längre kan anses utgöra betryggande säkerhet.

Bosladsstyrelsens förslag om slopande av hälsovårdslätortsbegreppet vid bedömningen av sladshypoleksinstitutionens belåningsorler avser enbart bebyggelse som uppförs med stöd av statligt bostadslån. Av vad jag anfört i det föregående framgår att jag i likhet med flera remissinstanser anser alt reglerna om föreningarnas belåningsområden bör utformas enhetligt oavsett om belåningen avser bebyggelse med eller utan statslån. Jag vill emellertid erinra om att för sladshypoteksföreningarna gäller en särskild beslämmelse om fastställande av fastighets uppskatlningsvär-de, om statligt bostadslån beviljats. TUl grund för bedömningen bör nämligen i sådana fall läggas det för bostadslånet fastställda pantvärdet, om inle särskUda skäl föranleder annat (30 § SF, ändrad 1973r 1162). I sammanhanget vill jag också erinra om att Kungl. Majrt, i avvaktan på resultat av den översyn av bostadsfrågorna som sker inom de arbetande bostadsutredningarna, inte tagit ställning till de övriga förslag till en förbättrad småhusbelåning som bostadsstyrelsen framfört i sin anslagsframställning för det kommande budgetåret (se prop. 1974r 1 bil. 14 s. 127).

Jag förordar sålunda att ändringar i enlighet med del sagda vidtas i 20 och 28 §§ SF. Vad gäller 20 § förordar jag dessutom att paragrafen utformas så all del i överensstämmelse med stadshypotekskassans förslag, som godtagits av remissinstanserna, blir möjligt för stadshypoteksförening att lämna lån också till uppförande av sådan byggnad med allmän samlingslokal som finansieras med. stöd av statligt lån.

Vad jag sagt i det föregående tar sikte på stadshypoleksinslUutionens låneverksamhet. Jag vill emellertid tillägga att det får anses önskvärt att de bosladsfinansierande kreditaktiebolagens bolagsordningar anpassas tUl de föreslagna ändringarna i SF. Vad BOFAB och SPINTAB anfört i sina remissyttranden ger anledning till antagande att erforderliga ändringar i bolagsordningarna kommer all föreläggas Kungl. Majrt för godkännande.

Jag övergår nu till att behandla stadshypotekskassans förslag om höjning av grundfonden. Denna fond utgör grunden för beräkning av kassans rätt till upplåning och clärmed för möjligheten alt finansiera stadshypoleksföreningarnas verksamhet. Upplåning får sålunda ske till högst tio gånger grundfondens belopp. Den senaste grundfondshöjningen skedde år 1970 då fonden höjdes med 1 miljard till 3,9 mUjarder kronor.

Det är självfallet svårt all bUda sig en säker uppfattning om den fortsatta låneutvecklingen. Nettoökningen av utestående hypotekslån var under åren 1971—1973 4,2, 2,9 resp. 3,4 miljarder kronor. Balanserna den 30 september 1973 av beviljade låneansökningar, som till följd av lägel på kapitalmarknaden inle kunnat effektueras, uppgick

Prop. 1974: 76 19

till ca 8,8 miljarder kronor. Della belopp översteg väsentligt den vid samma tidpunkt outnyttjade upplåningsrälten, vUken motsvarade ca 4,5 miljarder kronor. Vid utgången av år 1973 utgjorde den outnyttjade upplåningsrätten ca 3 miljarder kronor. Remissinstanserna har inte haft någon invändning mol kassans hemställan om en höjning av gmndfonden. Med hänsyn lUl att kassans nuvarande upplåningsmarginal inte kan anses medge tillräcklig rörelsefrihet för kassan anser även jag att grundfonden bör höjas. Jag förordar i överensstämmelse med stadshypotekskassans förslag all grundfonden höjs med 1,1 miljard kronor eller från 3,9 miljarder kronor liU 5 mUjarder kronor.

Den av mig förordade grundfondshöjningen föranleder ändrmg i 13 § SF. I klarhetens intresse vUl jag påpeka, alt höjningen endast innebär formella möjligheter lUl ökad upplåning. Den faktiska upplåningen måste liksom förut följa de normer som förestavas av den allmänna kredilpoliliken.

7 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag alt Kungl. Majrt föreslår riksdagen alt

dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i förordningen (1968r 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskonlorel att utfärda en garantiförbindelse på 5 miljarder kronor all utgöra stadshypotekskassans grundfond i stället för den nuvarande förbindelsen på 3,9 miljarder kronor.

Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollelr Eva Dybeck

iMARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 7401 »4