Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1974           Prop. 1974: 73

Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bevarande av bok­skog, m. m.; given den 8 mars 1974.

Kungl. Majrt vUl härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements­chefen hemstäUt.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om bevarande av bokskog. Bokskogarna har på senare år avverkats i snabb takt, och på de av­verkade områdena planleras i stor utsträckning i stället barrskog. För­slagel går ul på alt skydda och bevara bokskogarna. Samhället får möj­lighet att kontrollera avverkningarna och hindra all bokskog omförs till barrskog. Enligl förslaget får bokskog inte avverkas utan särskilt till­stånd. Inte heller får åtgärder för ålerväxt av annat trädslag än bok vid­tas i bokskog utan särskilt tillstånd. Tillståndsfrågorna föreslås bli prö­vade av länsstyrelsen, som vid prövningen skall beakta att bokskog som är av värde från naturvårdssynpunkt bevaras så långt möjligt.

Ersättning tUl markägare föreslås utgå, om tillstånd lUl avverkning av avverkningsmogen bokskog vägras och detta medför att rationellt bokskogsbruk avsevärt försvåras. Vägras däremot tUlstånd att planlera annat trädslag än bok på bokskogsmark, utgår ingen ersättning.

Vidare föreslås i propositionen att ett statiigt bidrag införs till kost­nader för föryngring och vård av bokskog.

Avsikten är således all genom en kombination av lagstiftningsåtgär­der och ekonomiska åtgärder skapa ell effektivt skydd för bokskogarna.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

1    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 73

 

Prop. 1974: 73

1    Förslag till

Lag om bevarande av bokskog

Härigenom förordnas som följer.

1 § Med bokskog förstås i denna lag trädbestånd vars virkesförråd
till minst sjuttio procent utgöres av bok och vars yta upptar minst ell
halvt hektar.

2     §    I bokskog får bokträd ej avverkas utan särskilt tillstånd.
Tillstånd enligt första stycket fordras dock ej för röjning eller gaUring

som är ändamålsenlig för skogens utveckling.

Ulan hinder av första stycket får mark användas i enlighet med stads­plan eller byggnadsplan eller för fiiretag vars lillåtiighet prövas i sär­skild ordning.

3    § I bokskog eller, efter avverkning av bokskog, på det avverkade området får åtgärd för ålerväxt av annat trädslag än bok vidtagas en­dast efler särskilt tillstånd.

4    §    Fråga om tillstånd enligl 2 eUer 3 § prövas av länsstyrelsen.

Vid prövningen skall iakttagas att bokskog som är av värde från na­turvårdssynpunkt bevaras så långt möjligt.

5 § Länsstyrelsen får förelägga den som söker tillstånd enligl 2 §
att lägga fram erforderlig avverkntrigsplan vid påföljd att hans lalan
annars ej upptages liU prövning.

I samband med att tillstånd ges enligt 2 eller 3 § kan länsstyrelsen föreskriva åtgärder för att begränsa eller motverka olägenhet och tryg­ga ålerväxt av ett tillfredsställande bokbestånd. Uppkommer olägen­het som ej förutsågs när tUlståndet gavs, kan länsstyrelsen meddela föreskrift för att avhjälpa olägenheten.

Som villkor för tillstånd enligt 2 eller 3 § kan krävas att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrisna åtgärder. Visar sig sådan säker­het OtiUräcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes;.

6 § Vägras tillstånd till avverkning av icke utvecklingsbar bokskog
och föranleder della alt rationellt bokskogsbruk avsevärt försvåras,
är ägaren av fastigheten och innehavare av särskild rätt tUl fastigheten
berättigade till ersättning av staten för den skada de härigenom lider.

Vägras i annat faU tUlstånd enligl denna lag, utgår ej ersättning. Med utvecklingsbar skog avses skog som anses utvecklingsbar enligt skogsvårdslagen (1948r 237).

7    § I fråga om ersättning enligt 6 § första stycket gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om ersättning i naturvårdslagen (1964 r 822).

8    § Meddelas föreskrift om åtgärd för att trygga ålerväxt enligl 5 § andra stycket, utgår bidrag av allmänna medel till kostnaderna för ål-gärden.

 

Prop. 1974: 73                                                                         3

9 § Den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mol 2 eller 3 §
eller mol föreskrift som meddelats med stöd av 5 § andra stycket dömes
till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 § Har någon brutit mot 2 eller 3 § eller mot föreskrift som med­
delats enligl 5 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom
att vidtaga rättelse.

Efterkommes ej föreläggandet, får länsstyrelsen låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

11 § Talan mot beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Kungl.
Majrt genom besvär. Statens naturvårdsverk får föra lalan mol sådant
beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

2    Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas att 25 § naturvårdslagen skall ha nedan an­givna lydelse.

Nuvarande lydelse-                       Föreslagen lydelse

25 §

Ägare av fastighet och innehavare av särskUd rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den ulslräckning som anges i 26, 28 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastig­heten, är berättigad lUl ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §.

I fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972r 719) i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestäm­melser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från da­gen tio år före det talan väcktes vid domstol.

/ fråga om ersättning med an­ledning av att avverkning eller återväxtåtgärd som avses i lagen (1974: ) om bevarande av bok­skog förbjudits eller att tillstånd till sådan avverkning eller åtgärd vägrats eller förenats med före­skrifter gäller bestämmelserna i nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Talan om ersättning med anledning av alt avverkning eller åter­växtåtgärd som avses i 25 § Iredje stycket förbjudits enligt 8 § prövas

1 Lagen omtryckt 1972r 779. - Senaste lydelse 1973 r 311.

It    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 73

 

Prop. 1974: 73                                                          4

enligl äldre beslämmelser, om talan väckts före ikraftträdandet av den­na lag. Talan om ersättning med anledning av all tillstånd som avses i 19 § eller 26 § andra stycket till avverkning eller åtgärd som nyss sagts vägrats eller förenats med föreskrifter prövas enligt äldre beslämmelser, om ansökan om sådant tillstånd kommit in till länsstyrelsen före den 10 november 1973.

 

Prop. 1974: 73

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖF­BERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om bevarande av bokskog, m. m. och anför.

1    Inledning

1964 års riksdag begärde utredning av frågan om lämpliga åtgärder för bokens bevarande i önskvärd utsträckning i den svenska skogsflo-ran (mol. 1964r Ir 240, ABU 1964r 45, rskr 1964r 374). Med anledning härav uppdrog Kungl, Majrt samma år ål skogsstyrelsen alt i samråd med dåvarande statens naturvårdsnämnd utreda frågan. Skogsstyrelsen avlämnade i samråd med statens naturvårdsverk i augusti 1971 betän­kandet (SOU 1971 r 71) Bokskogens bevarande. Ämbetsverkens utred­ning kallas i fortsättningen bokskogsutredningen.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetts av riksrevisions­verket, riksantikvarieämbetet, universitetskanslersämbetet, lantbruks­styrelsen, statens planverk, domänverket, stiftsnämnderna i Lunds och Göteborgs stift, statens naturvetenskapliga forskningsråd, skogsvårds­styrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Östergöt­lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län, skogshögskolan, statens råd för skogs- och jordbruks­forskning, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län, nalurvårdskommitlén, vetenskapsakademien, Insli­lulel för skogsförbätlring, Skogs- och lantbruksakademien. Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Samverkande Träfac-

1 I ärendets slutliga handläggning deltog frän skogsstyrelsen generaldirektören Fredrik Ebeling, förbundssekreteraren Albin Agebro, disponenten Anders Frän-dén, skogsdirektören Folke von Heideken och hovrättslagmannen Arvid Ribbing samt från naturvårdsverket generaldirektören Valfrid Paulsson och byråchefen Lars-Erik Esping.

 

Prop. 1974: 73                                                          6

ken, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksför­bund, Lanlbmkarnas riksförbund, Skogssällskapel, Svenska naturskydds­föreningen, Skånes naturskyddsförening. Svenska turistföreningen, För­eningen för dendrologi och parkvård. Samfundet för hembygdsvård och Svenska jägareförbundet.

Universitetskanslersämbetet har bifogat yttranden av universiteten i Lund, Stockholm och Umeå samt av tekniska högskolan i Stockholm. Några länsstyrelser har bifogat yttranden av kommuner.

Statens naturvårdsverk har i skrivelse i november 1973 framhål­lit all frågan om bokskogens b';varande nu är så överhängande alt särskilda åtgärder bör vidtas skyndsamt. Naturvårdsverket har i skri­velsen lagt fram riktlinjer för lagstiftning i frågan.

Efler remiss har yttranden över skrivelsen avgetls av hovrätten över Skåne och Blekinge, skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och HaUands län, Lanlbmkarnas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges skogsägare­föreningars riksförbund.

2    Gällande bestämmelser m. m.

Med stöd av naturvårdslagen (1964r 822, omtryckt 1972 r 779, ändrad senast 1973r 311) (NVL) kan samhället säkerstäUa och ål framliden be­vara naturområden som är vetens;kapligt eller kulturellt värdefulla eller som behövs för all tillgodose behovet av mark för rekreation och fri­luftsliv.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskaps­typ i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan Kungl. Majrt efter medgivande av riksdagen besluta att kronan tUl­hörig mark skall avsättas liU nationalpark (4 §). Beslutet innebär alt kronan som markägare inte utan riksdagens samtycke får utnyttja mark eller vallen inom nationalparken på elt sätt som strider mol dess ända­mål.

Område som bör särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin be­tydelse för kännedom om landets natur, sin skönhet eller märkliga be­skaffenhet samt område som är av väsentlig betydelse för allmänhetens frUuflsliv kan enligl 7 § av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. Della gäller oberoende av om marken tillhör enskild eller kronan. Enligt 8 § skall i beslut om bildande av naturreservat föreskrivas de inskränkningar i rätlen all förfoga över fastighet som är nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet. Som exempel på föreskrifter en­ligt 8 § anges förutom förbud mot bl. a. bebyggelse och täktverksamhet även förbud mot avverkning och plantering. Föreskrift enligt 8 § kan utformas som ett förbud alt vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens till­stånd.

 

Prop. 1974: 73                                                                         7

Enligt 18 § gäller lUl skydd för landskapsbUden allmänl tillstånds-tvång för täktverksamhet. Således får läkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavares husbehov inte ske utan tUl­stånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan förelägga den som söker läkt-tillstånd att lägga fram s. k. täktplan. I samband med tUlstånd kan läns­styrelsen meddela föreskrifter för att begränsa eller motverka förelagels menliga inverkan på landskapsbUden.

Enligt 19 § kan länsstyrelsen meddela landskapsskyddsförordnande, vilket innebär att länsstyrelsen lokalt förbehåller sig rätten att pröva om vissa slag av arbelsförelag skall få ulföras eller ej. Om del finns anledning anta all nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndslvång enligl 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbUden, kan läns­styrelsen således förordna att företag av det slaget inle får ulföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. TUl arbetsförelag som avses i 19 § kan hänföras förutom grävnings- och andra förberedelsearbeten även avverkning och plantering av skog. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrifter för all begränsa eller motverka före­tagets menliga inverkan på landskapsbUden. 19 § är inte tillämplig på bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inle heller på förelag vars tillåtlighet prövas enligl vattenlagen (1918r 523) eller mUjöskyddslagen (1969r 387).

Ersättningsbestämmelserna i NVL har nyhgen ändrats. Del skedde — utom såvitt avser bestämmelserna om ersättningsskyldighet för sta­ten vid vägrat tillstånd till täktverksamhet enligl 18 § — med verkan från den 1 januari 1973 (prop. 1972r 111 bU. 2 och 3, CU 1972r 35, rskr 1972r 348, SFS 1972r 779). I fråga om naturreservat gäller enligt 26 § första stycket all ersättning utgår för den skada som uppkommer, om föreskrifter enligt 8 eller 9 § medför alt pågående markanvändning avsevärt försvåras eller alt mark tas i anspråk. Innebär föreskrift enligt 8 § förbud alt vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tUlstånd, utgår ersätt­ning med anledning av sådan föreskrift först sedan tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor (26 § andra stycket). Bestämmelserna i 26 § hade före 1972 års lagändring motsvarighet i 25 §. Enligt de äldre bestäminelserna skulle ersättning utgå, om föreskrifter enligt 8 eller 9 § medförde sådan inskränkning i rätten all bebygga mark all ägaren kun­de använda marken enbart på sätt som stod i uppenbart missförhållan­de tiU dess tidigare värde eller om han eljest genom sådana föreskrifter tillskyndades avsevärt men. I fråga om landskapsskyddsförordnanden enligt 19 § gäUer enligl 28 § följande ersättningsregel. Har tUlstånd som avses i 19 § vägrats eller förenats med vUlkor och medför delta alt på­gående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetens ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning för den skada de lider. Före 1972 års lagändring utgick i della fall

 

Prop.1974: 73                                                           8

i likhet med vad som gällde i fråga om ersättning i anledning av nalur-reservatsföreskrifter ersättning, om marken efter förordnandet kunde användas enbart på sätt som stod i uppenbart missförhållande lUl mar­kens värde vid tiden för förordne.ndet. De nya ersättningsreglerna i 26 och 28 §§ innebär till skUlnad från tidigare regler att ersättning inle utgår för värden som beror enbart på förväntningar om ändring i på­gående markanvändning.

Innebörden av den nya principen alt ersättning skall utgå endast om pågående markanvändning avsevärt försvåras diskuterades närmare i proposUion 1972r 111 bU. 2 och 3 s. 334. I pågående markanvändning inräknas vad fastighetsägaren enligt delaljplanebeslämmelser, byggnads­lov och tillstånd enligl NVL får använda marken till, under förutsätt­ning att ändringen i markens användning framstår som aktuell. I pro­positionen tas också upp frågan huruvida åtgärder som kalavverkning eller plantering av granskog där det växer bokskog skall anses utgöra ändring i pågående markanvändning. Departementschefen anför bl. a. att det inle går alt lämna något entydigt svar på frågor av denna art. Bedömningen måste ske från fall tUl faU och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Härvid är att beakta bl. a. samhällets syn på lämpliga bruknings- och rationaUseringsmetoder sådan denna kom­mer till ullryck i bl. a. den jord- och skogsbmkspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Om ett förfarande är genereUt tUlståndsplikligt, kan man emellertid utgå från att det innebär ändring i pågående markan­vändning och att således, om förfarandet förbjuds med stöd av exem­pelvis NVL, ersättning inte skall utgå till följd härav. Alt kalawerka eller alt planlera granskog där det växer bokskog torde enligt departe­mentschefen med detta synsätt, i vart faU för det dåvarande, i allmänhet bli att betrakta som normala drUlts- eller rationaliseringsmetoder, och hinder mot dem skaU i princip ersättas.

Bestämmelsema om statens ersiittningsskyldighet vid vägrat tUlstånd till täktverksamhet enligt 18 § har upphävts med verkan från den 1 juli 1973 (prop. 1973r 101, CU 1973r 21, rskr 1973r 219, SFS 1973r 311). Er-sällningsrätlens upphävande står enligl propositionen i överensstämmelse med den i samband med 1972 års ändringar i NVL införda principen alt ersättnmg inte skall utgå för värden som beror enbart på förväntningar om ändring i pågående markanvändning.

3    Bokskogsutredningens förslag

Bokskogsutredningen påpekar uiledningsvis att den svenska boksko­gen är en nordlig utpost av den europeiska sommargröna lövskogen. Boken nådde sin största utbrednmg omkring år 500 e. Kr. Dess natur­Uga nordgräns har därefter förskjutits mot söder och sydväst tUl följd

 

Prop. 1974: 73                                                          9

av granskogens expansion och människans åtgärder. Arealen rena bok­skogar, dvs. trädbestånd vars virkesförråd tUl minst 70 % utgörs av bok, uppgick i slutet av 1960-talet tiU ca 60 000 ha, varav ca 37 000 ha bestod huvudsakligen av skogar med en ytvidd av minst 5 ha. Av bok­skogsarealen är 56 % belägen i Kristianstads län och 24 % i Malmöhus län.

Enligt riksskogstaxeringarna minskade bokskogsärealen med ca 20 % eller ca 15 000 ha meUan åren 1945 och 1966. ErUigt en enkät som bokskogsutredningen utfört avverkades under åren 1957—1970 ca 12 000 ha bokskog. Av denna areal försågs endast 18 % med ny bokskog. En­käten omfattar också en bedömning för åren 1971—1980. Enligt denna kommer ca 11 000 ha bokskog att avverkas under nänrnda tioårsperiod medan enbart 9 % av arealen kommer att föryngras med bok. Utred­ningen framhåller att med denna utveckling kommer det om några få decennier att finnas endast relikter kvar av bokskog.

Anledningen till att bokskogsarealen numera minskar är att bokskogs­bruk bedöms vara avsevärt mindre lönsamt än granskogsbruk. Enligl en särskild undersökning om bokens och granens, volym- och värdeproduk­tion som skogshögskolan har utfört för utredningens räkning är lönsam­heten genomgående lägre för bok; på de bästa markerna mycket lägre, särskUl om en låg kalkylräntefot tiUämpas. Utredningen påpekar att av­sättningsmöjligheterna har ökat för bokmassaved liksom för annan löv­massaved samtidigt som priserna för lövmassaved kommit i paritet med tallmassaved. Detta har emellertid inte varit tillräckligt för alt göra bok-skogsdriften konkurrenskraftig.

Utredningens betänkande innehåller en utförlig redogörelse för de skäl som enligt utredningen talar, för all bokskogen bevaras (belänkan­det s. 60—68). Utredningen delar in skälen i tre huvudgmpperr veten­skapliga och kulturhistoriska, sociala-rekreativa samt skogliga. Från vetenskaplig synpunkt åberopas bl. a. att den svenska bokskogen och dess flora är särpräglad genom del nordliga lägel inom bokens na­turliga utbredningsområde. Bokskogen är också en viktig biotop för vissa insekter, fåglar och däggdjur. Kulturhistoriskt är boken nära förknippad med de sydligaste landskapens utveckling. De sociala-rekreati-V a skälen väger enligt utredningen särskilt tungt i de tätbefolkade områ­dena i södra Sverige, där tillgången till rekreationsområden är liten. Della gäller framför allt Malmöhus län. Som rekreationsmiljö är bok­skogen mycket uppskattad av allmänheten. Den erbjuder stora skönhels-värden och tål som regel intensivt utnyttjande. Därtill kommer enhgt ulr redningen all det från skoglig synpunkt vore oklokt alt låta ett träd­slag med värdefullt virke och andra goda egenskapei- utgå ur landets skogsproduktion.

Utredningen framhåller sammanfattningsvis att den anser det vara ett riksintresse all inom den egentiiga bokskogsregionen, dvs. i Skåne

 

Prop. 1974: 73                                                         10

och en stor del av Blekinge och Halland, bevara bokskogen i sådan omfattning att den även i framliden starkt präglar landskapet. Vid en prioritering bör huvudparten av bokskogarna i Malmöhus län och stora delar av Kristianstads län ha en särställning.

Beträffande frågan i vilken omfattning bokskogen bör bevaras före­slår utredningen att som mål uppställs ell säkerställande av minst 35 000 ha. Enligl vissa inventeringar som utredningen låtit göra talar starka vetenskapliga motiv för bevarandet av vissa särskUt angivna bokskogs­områden med en sammanlagd areal av ca 4 600 ha. Områdena finns redovisade i utredningens betänkande (s. 70 och 71). Dessa områden bör enligt utredningen förvärvas eller avsällas som naturreservat. De bör samtidigt kunna fungera som sociala reservat. Därutöver finns en­ligl utredningen behov av mera renodlat sociala reservat inom när­strövområden lUl de tätbefolkade delarna i södra Sverige. Ansvaret för att sådana reservat avsätts bör erUigl utredningen i första hand vila på kommunerna. Hur stora områden som behövs kan enligt utredningen inle närmare preciseras. I fråga om de statliga bokskogar som står under domänverkets förvaltning föreslår utredningen all de bevaras i största möjliga ulslräckning. Åtminstone 60 % av dessa skogar eller 2 600 ha bör säkerställas. Domänverket bör kompenseras för den be­lastning på driftsresullatet som bevarandet av bokskogar under dess förvaltning innebär. Huvuddelen av övriga bokskogar i allmän ägo bör garanteras för fortsatt bokskogsdrift genom administrativa beslut. Detta gäller områden som ägs av kyrkan, primär- och sekundärkommuner eller kommundominerade stiftelser.

Genom nu nämnda åtgärder beräknar utredningen att ca 9 000 ha bokskog kan bevaras. I fråga om återstoden av den enligt utredningen skyddsvärda bokskogsarealen, 26 000 ha som är i privat ägo, föreslår utredningeii att statiigt ekonomiskt stöd skall utgå till föryngringsålgär-der och ungskogsvård för att stimulera markägarna att bevara och för­nya sina bokskogar. Bidrag föreslås utgå till kostnader för maskinell markberedning, gräsrensning, hjälpplantering, en plantröjning och en ungskogsröjning. Vid nyanläggning av bokbestånd föreslås bidrag kun­na utgå även till kostnader för plantering. I övrigt förutsätter utred­ningen att naturliga föryngringsmetoder används. De föreslagna åtgär­derna fördelar sig över en period om 20—30 år framåt i tiden, varefter bokbeståndet bedöms vara säkrat. Bidrag bör enligt utredningen kunna utgå även till kostnader for plant- och ungskogsröjning i bestånd som anlagts innan bidragsreglerna antas. Kostnaderna för de nämnda åtgär­derna har beräknats till 1 000—1 200 kr. per ha varav staten föreslås svara för 80 % och markägaren för 20 %. Om 600—700 ha årligen blir föremål för statliga stimulansåtgärder, kommer kostnaderna för staten all uppgå till ca 550 000 kr. per år under den första femårs­perioden och tUl ca 650 000 kr. per år under den andra femårsperio-

 

Prop. 1974:73                                                          H

den. Medlen föreslås anvisade över elt särskilt anslag. Mot bakgrund av kommunernas intresse för alt salsa på bokskogsskölsel kan del enligt utredningen vara befogat att bidrag utgår till dessa först sedan övriga markägare tUlgodosetts. Utredningen föreslår all bidrag skall kunna utgå först sedan en enkel skogsvårdsplan upprättats av skogsvårdssty­relsen och markägaren slutit ell avtal med staten i vilkel han garanterar bokskogsdrift för en tid av 30 år. Enligl utredningen bör skogsstyrelsen svara för att anvisningar för bidragsgivning utarbetas, men skogsvårds­styrelserna bör svara för den direkta bidragsgivningen till markägarna.

Utredningen fömtsätter alt naturvårdslagens regler och de möjlighe­ter till ersättningar och bidrag som finns i samband med nalurvårdsför-ordnanden tillämpas på de mest skyddsvärda områdena och all de nyss nämnda ekonomiska stödåtgärderna tillämpas på övriga områden.

I den mån osäkerhet råder humvida de ekonomiska stödåtgärderna är tillräckliga för alt bromsa avveckling av bokskog bör det enligt ut­redningen finnas möjligheter att kombinera della stöd med begränsade förordnanden om skydd för landskapsbilden. Utredningen understryker alt ett nära samarbete mellan skogsvårdsorganisalionen, naturvårds-myndigheterna och skogsägarna blir nödvändigt, om de föreslagna åt­gärderna, som i hög grad bygger på frivUliga åtaganden, skall leda till avsett resultat.

4   Naturvårdsverkets framställning

Naturvårdsverket framhåller att frågan om bokskogens bevarande är så överhängande att särskilda åtgärder bör vidtas med stor skyndsam­het. Sedan bokskogsutredningen gjorde sin inventering har bokskogs­arealen ytterligare minskal och länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Kristianstads och Malmöhus län har ansett sig tvungna att genom provisoriska landskapsskyddsförordnanden enligt 19 § NVL utöka den areal som har skydd genom förordnanden enligt NVL. De områden som i november 1973 åtnjuter skydd enligt NVL uppgår till samman­lagt närmare 30 000 ha. De provisoriska förordnandena har utfärdats för en tid av högst sex månader. Skydd enligt NVL har sålunda i stort sett kommit alt ersätta de av bokskogsutredningen förutsatta frivilliga stimulansåtgärderna. Naturvårdsverket anser att detta förhållande får stor betydelse bl. a. för bedömningen av storleken av anslaget Ersätt­ningar vid bUdande av naturreservat m. m. som för budgetåret 1973/74 uppgår till 9 milj. kr. (se prop. 1973r 1 bil. 11 p. H 5, JoU 1973r 1, rskr 1973r 86). Enligl 28 § NVL kan ersättning utgå vid avslag på ansökan om dispens från landskapsskyddsförordnande "om pågående markan­vändning avsevärt försvåras". Ett tillfälligt landskapsskyddsförordnande med t. ex. högst sex månaders gUtighet torde enligl naturvårdsverkets me­ning endast undantagsvis kunna innebära sådant avsevärt försvårande av

2t    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 73

 

Prop. 1974: 73                                                         12

pågående markanvändning som medför rätt till ersättning. Vid avslag på ansökan om dispens från ett shilligt förordnande kan däremot ersätt­ning komma i fråga. Som exemjsd på ersättningsanspråk från ägare av bokskog nämner naturvårdsverket att vid domstol yrkats ersättning med ca 8 400 kr. per ha för förbud att kalawerka ca 6 ha bokskog. Enligl sakkunnigutlåtande från skogsstyrelsen bedöms ersättningen i detta fall böra uppgå tUl 2 500—3 300 kr. per ha. Mol denna bakgrund anser naturvårdsverket del inle vara osannolikt alt skyddet för de ca 30 000 ha bokskog som numera cmfallas av förordnanden enligt NVL kan komma att föranleda ersättningsskyldighet för staten med belopp som uppgår tUl sammanlagt ca 100 milj. kr. Della belopp bör enligt naturvårdsverket ställas i relation till del nyss nämnda anslaget Ersätt­ningar vid bildande av naturreservat m. m. Nämnda ersättningskrav skulle enligl naturvårdsverket komma alt aktualiseras successivt under en relativt lång tidrymd.

Naturvårdsverket påpekar all del från statsmakternas sida vid flera tUlfällen under senare år har understrukils all naturtUlgångar inte får utnyttjas på sätt som strider mol; allmänna intressen. Med denna ut­gångspunkt har genom beslut med anledning av propositionen angående hushållning med mark och vallen (prop. 1972r 111 bil. 2 och 3, CU 1972r 35, rskr 1972r 348) införts ändringar i NVLrs ersättningsbestäm­melser som innebär all ersättning inle utgår då förväntningar om änd­ring i sättet att använda mark irite har blivit infriade. Denna princip ligger till grund även för de ändringar i naturvårdslagen (prop. 1973r 101, CU 1973r21, rskr 1973r 219) som innebär att ersäUningsrätten upphävts vid avslag på ansökan om läkttiUstånd. Enligl naturvårdsver­kets mening bör frågan om ersättning med anledning av restriktioner som syftar tUl bevarande av bokskog lösas på samma sätt. De sam­hälleliga intressena att bibehålla bokskog har på senare tid blivit allt starkare. Naturvårdsverket erinrar om att behovet av skogsmark lämp­lig för rekreation och friluftsliv nu aktualiseras i ökad utsträckning. Så sker i hög grad i de tätbefolkade regionerna i Sydsverige, där bok­skogen har sin största utbredning. Härtill kommer att riskerna för bok­skogens tillbakaträngande nu blivit alltmer påtagliga. Mol bakgrund härav bör omföring av bokskog till barrskog enligt naturvårdsverket inle betraktas som en normal rationaliseringsålgärd i skogsbruket. Det­ta förhållande bör slås fast av statsmakterna. Om så sker kan av­slag på ansökningar om tillstånd till avverkning av bokskog och till plantering av gran på bokskogsmark inle generellt anses innebära av­sevärt försvårande av pågående markanvändning. Ersättning till mark­ägare med anledning av bestämmelser från samhällets sida som syftar till all förhindra alt bokskog omförs till barrskog bör således enligt na­turvårdsverket i princip inle kommia i fråga.

Naturvårdsverket föreslår all en särskild lag införs om bevarande av

 

Prop. 1974: 73                                                         13

bokskog. Lagen bör innehålla elt grundläggande stadgande om all av­verkning av bokskog inle får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Undanlag från denna princip bör gälla beträffande röjningar och gallringar i be-slåndsvårdande syfte. Vidare bör föreskrivas alt skogsodling med annat trädslag än bok inle får ske på mark som vid utgången av år 1973 i huvudsak är bevuxen med bokskog. Beslut av länsstyrelsen som inne­bär avslag eller tillstånd förenat med särskilda föreskrifter bör inle medföra räll till ersättning för markägaren.

En sådan reglering bör gäUa inte bara Blekmge, Hallands, Kristian­stads och Malmöhus län ulan också län med relativt ringa bokskogs­areal. Ofta upplevs behovet av skydd för bokskogen som myckel stort i trakter där sådan skog inle är så vanlig, exempelvis inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Älvs­borgs län. Under tiden till dess en ny lagstiftning med nyss angivna innebörd träder i kraft får skyddet för bokskogen interimistiskt upp­rätthållas genom förordnanden enligl 19 § NVL.

Elt generellt tillståndslvång för bokskogsavverkning enligl en sär­skild lag bör enligl naturvårdsverket ulan särskUt tillägg i NVL in­verka så på regleringen av ersättningsfrågor enligl NVL alt ersättning inte kommer i fråga i de fall den åtgärd varlUl tillstånd vägras enligt NVL är tillståndspliktig enligt den nya lagen. För klarhetens skull bör detta förhållande dock slås fasl genom ell tillägg lUl NVLrs er­sättningsbestämmelser.

Vid överväganden i ersättningsfrågan bör enligl naturvårdsverket sär­skilt uppmärksammas all det endast undantagsvis är ett allmänt in­tresse all helt förhindra avverkning av bokskog. Genom elt i huvud­sak normalt bokskogsbruk bör en stor del av de till bokskogen knutna allmänna intressena kunna tUlgodoses. Slutavverkning av elt moget be­stånd bör sålunda i allmänhet kunna medges under villkor att så stor del av beståndet lämnas kvar alt självföryngring tryggas. TUlstånd i så­dant fall kan t. ex. utformas som ett medgivande att ulföra avverkning, om minst ell visst antal härskande eller medhärskande bokar lämnas kvar jämnt fördelade över området. Naturvårdsverket påpekar att det för att säkra en tUlfredsställande föryngring dessutom kan behövas andra åtgärder och erinrar därvid om de förslag om del allmännas medverkan till föryngringsåtgärder m. m. som bokskogsutredningen lagl fram.

I vissa fall kan starka nalurvårdsskäl, t. ex. vetenskapliga eller starka sociala intressen motivera myckel långtgående föreskrifter. I dessa fall torde normalt, på sätl som hittills skett för ca 500 ha bokskog, natur-reservalsförordnande få meddelas, och ersättning bör därvid kunna utgå för de inskränkningar i skogsbruket som går utöver vad som kan krävas enligt den föreslagna lagen om bevarande av bokskog. I sådana fall torde, anser naturvårdsverket, staten normalt vara beredd att inköpa marken.

 

Prop. 1974: 73                                                         14

Naturvårdsverket framhåUer vidare alt riksdagens tidigare nämnda be­slut om upphävande av rätten till ersättning för vägrad glesbebyggelse och läkt av grus m. m. torde från markägarsynpunkt utgöra avsevärt hårdare ingrepp än en bokskogslag enligt vilken markägaren får fort-sälta med nu bedrivet bokskogsbruk. Elt sådant skogsbruk kan t. o. m. bereda honom vissa fördelar, säiskill om man beaktar möjligheterna att utnyttja fastigheten i dess helhet, och kan även visa sig vara eko­nomiskt konkurrenskraftigt vid jämförelse med granskogsbruket.

Frågan om övergångsbestämmelsernas utformning har enligt natur­vårdsverket stor betydelse. Särskilt bör uppmärksammas behovet av en särskild regel för all förebygga ansökningar i spekulationssyfte med anledning av verkets beslut alt göra framställning till Kungl. Majrt i frå­gan, vilkel beslut offentiiggjordes den 9 november 1973. Naturvårds­verket föreslår att i övergångsbestämmelserna lUl den ändring i NVL som föreslagils las in en föreskrift om alt sådana ansökningar om dispens från förordnanden enligt 19 § NVL till skydd för bokskogen som kom­mit in till länsstyrelsen efter den 9 november 1973 inte kan föranleda ersättning i händelse av avslag.

5    Remissyttrandena

5.1 Bokskogsutredningens förslag

Samtliga remissinstanser ansluter sig tUl utredningens förslag all bok­skogen bör bevaras i sådan omfattning all den även i framliden kommer alt prägla det sydsvenska landskapet.

De undersökningar som ligger till gmnd för utredningens förslag kommenteras i regel inte närmare av remissinstanserna. Lunds universi­tet gör dock gällande att bokskogens flora och fauna behandlats alltför översiktligt.

EiUigt remissinstanserna talar många olika skäl för att bokskogen bevaras. Natiirvårdskommittén och flertalet remissinstanser understryker alt en mycket stor del av bokskogsarealen bör bevaras av sociala och rekreativa skäl. Bl. a. universitetskanslersämbetet bekräftar tyngden i de vetenskapliga motiven och påpekar att del för ett flertal ämnesom­råden inom den biologisk-geografiska sektorn är av betydelse att bok­skogen som biotop bevaras. Läns:ityrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att de vetenskapliga motiven också gäUer de mindre bestånd som är belägna i utkanten av bokens utbredningsområde. Riksantikvarie­ämbetet understryker de starka kulturhistoriska motiven för att bevara bokskog. De skoghga motiven sora utredningen åberopar har antingen inte kommenterats av remissinstanserna eller också sagts böra be­traktas som underordnade.

Vikten   av  interkommunalt  samarbete   vid  tUlskapande  av  sociala

 

Prop. 1974: 73                                                                      15

reservat understryks av Svenska landstingsförbundet. Samfundet för hembygdsvård anser all kommunernas och andra välbelägna bokskogar i första hand bör avsättas som sociala reservat.

Många remissinstanser anser alt man bör försöka bevara större areal bokskog än 35 000 ha som utredningen föreslagit. Enligt bl. a. univer­sitetskanslersämbetet, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska natur­skyddsföreningen bör även små bestånd och bestånd med mindre än 70 % bok sparas. Lantbruksstyrelsen m. fl. remissinstanser framhåller att sådana bokbestånd som är belägna inom synhåll från samfärds-leder, tätorter och fritidsanläggningar bör bevaras i första hand.

Sveriges industriförbund anser med hänsyn till bokskogens dåliga lönsamhet att det är tillräckligt alt ca 20 000 ha bevaras, varvid vissa områden i Skåne bör prioriteras.

Remissinstanserna har inget att invända mot all administrativa be­slut fattas för att säkra bokskog under domänverkels förvaltning och övriga bokskogar i allmän ägo. Domänverket m. fl. remissinstanser häv­dar emellertid att samma beslämmelser skall gälla för verkels bokskogs­drift som för övriga markägares.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Kronobergs och Göte­borgs och Bohus län anser all förordnanden enligl naturvårdslagen bör utnyttjas i större ulslräckning än vad utredningen föreslagit för alt för framtiden säkerställa bokskogarna. Naturvårdskommittén anser att re-servalbildning är den lämpligaste formen för all bevara bokskog.

Utredningens förslag att genom statiigt ekonomiskt bidrag till skogs­ägarna främja bevarandet av bokskogarna tillstyrks i princip av alla remissinstanser. Flera remissinstanser, bl. a. lantbruksstyrelsen, skogs­vårdsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Kronobergs län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Föreningen för dendrologi och parkvård och Samfundet för hembygdsvård, anser dock att del föreslagna bidraget om 80 % till enskUda skogsägare inte är tUlräckligt för att uppnå av­sett mål. Länsstyrelsen i Kristianstads län. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet m. fl. anser att kommunerna i likhet med enskUda skogsägare bör få bidrag med 80 % av kostnaderna för för­nyelseåtgärder. Lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge län bi­träder förslagel att stöd till kommunerna bör komma i andra hand. För att avverkningsmogen bokskog skah kunna överhållas föreslår skogsvårdsstyrelserna i Blekinge och Hallands län all särskild ersätt­ning skall utgå. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår alt en årlig areal­premie skall utgå så att de befintliga bokbestånden bevaras.

De anläggnings- och skölsdkoslnader som ligger lUl grund för ut­redningens beräkning av medelsbehovet har kommenterats ingående av flera remissinstanser. Skogsvårdsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Hallands  län.  Skogs-  och   lantbruksakademien.  Svenska  naturskydds-

 

Prop. 1974: 73                                                                        16

föreningen m. fl. hävdar att den angivna kostnaden är realistisk endast på gynnsamma marker och under gynnsamma förhållanden och att den verkliga kostnaden varierar mellan 1 000 kr. per ha och 5 000 kr: per ha. I konsekvens härmed måste det iirliga medelsbehovet räknas upp med 50—100 % i förhållande till utredningens förslag. Riksantikvarieärribetet anser att de bidragsberättigade irtgärderna bör utökas med uppkvisl-ning och städning.

5.2 Naturvårdsverkets framställning

Det av naturvårdsverket framlagda förslaget till lagstiftning till skydd för bokskogarna tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, skogs­styrelsen, domänverket, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Mal­möhus och Hallands län samt Svenska naturskyddsföreningen. Flera av dessa remissinstanser föreslår all higstiftningsålgärderna kombineras med statsbidrag till föryngring och vård av bokskog. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län säger sig tillstyrka förslaget endast under förutsättning att sådant stats­bidrag utges.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riks­förbund avstyrker naturvårdsverkels förslag till lagstiftning.

Länsstyrelserna i Kristianstads och HaUands län m. fl. remissinstanser betonar angelägenheten av all bokskogen ges ett effektivt skydd genom lagstiftning. Sistnämnda länsstyrelse påpekar att det dessvärre är ställt utom tvivel, all den svenska bokskogen är i farozonen. Risken för en allt snabbare avveckling är stor inle minst i Hallands län, där yngre och utvecklingsbar bokskog endast utgör en mindre del av den totala bokskogsarealen.

Skogsstyrelsen påpekar att i jiimförelse med bokskogsutredningens förslag om stödåtgärder till föryngrings- och skölselåtgärder till de markägare som genom avtal förklarat sig villiga att fortsätta med bok­skogsbruk skulle en lagsliftning enligt naturvårdsverkets förslag givetvis ge en större garanti för alt bokskog skulle bli bevarad i önskvärd om­fattning och i önskade lägen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller alt de provisoriska förordnanden som meddelats enligt 19 § NVL till skydd för bokskogen inle anvisar någon lämplig utväg citl skydda bokskogen. Ett provisoriskt förordnande för att vinna lid för frågans övervägande kan väl vara rimligt. Men för ett mera permanent förbud mot kalavverkning av bok­skog, med den generella räckvidd som ett sådant förbud måste ha, läm­nar 19 § NVL knappast utrymme. Delta stadgande synes närmast la sikte på lokalt begränsade förhållanden. Det bör enligl hovrättens me­ning inte ankomma på varje länsstyrelse för sig att besluta om ett gene­rellt förbud att avverka bokskog. Frågan bör i ell sammanhang över-

 

Prop. 1974: 73                                                                      17

vägas av regering och riksdag. Hovrätten anser att redan dessa syn­punkter utgör ett tiUräckligt skäl att tillstyrka naturvårdsverkets för­slag om bestämmelser i lag som direkt tar sikte på att bokskogen skall bevaras.

Lantbrukarnas riksförbund åberopar till stöd för sitt avstyrkande av naturvårdsverkets förslag bl. a. följande. Bokskogsulredningens förslag som syftade till att genom frivilliga överenskommelser med markägar­na skapa garantier för att från miljösynpunkt värdefull bokskog beva­rades för framliden blev i allt väsentligt positivt mottaget av berörda markägare. Riksförbundet är övertygat om att, om detta förslag kom alt läggas till grund för lagstiftning, skulle de enligl utredningen skydds­värda bokskogsarealerna kunna bevaras till mycket måttliga kostnader för samhället. Ett uttryck härför är det faktum att ett femtiotal av Sydsveriges större bokskogsägare, representerande merparten av den skyddsvärda arealen, i en skrivelse, som hösten 1973 tillställdes läns­styrelserna i Malmöhus och Kristianstads län, deklarerat sin beredvil­lighet att utan ersättningsanspråk för den förlust det innebär att avstå från granproduklion träffa överenskommelse om bevarandet av bok­skogarna. Tillsammans med övriga ägarekategorier såsom domänverket, landsting, kommuner, stiftelser m. fl. torde en areal av minst 25 000 ha härigenom kunna bevaras på friviUig väg. Riksförbundet är berett att för sin del aktivt medverka tUl all sådana överenskommelser kan träffas. På grund av del anförda avstyrker riksförbundet på det be­stämdaste lagstiftningsförslaget. Sveriges skogsägareföreningars riksför­bund ullalar sammanfattningsvis alt föreslagen lagstiftning ej är motive­rad med hänsyn till markägarnas dokumenterade intresse all fortsätta med bokskogsproduktion.

Domänverket framhåller all ell absolut förbud mot omföring av bok­skog tUl barrskog inte skulle gagna någon part. Det finns betydande arealer skogsmark som är direkt olämpliga för odling av bokskog men som trots detta är bevuxna med bok. På dessa marker där boken av biologiska skäl är olämplig bör den ersättas med andra trädslag i de fall inte starka naturvårdsskäl, vetenskaphga eller starkt sociala intressen är för handen. Länsstyrelsen i Hallands län framför liknande synpunk­ter. Även Sveriges skogsägareföreuingars riksförbund påpekar att hän­syn måste tas till markens förmåga att producera bokskog, varvid sär­skilt bör beaktas att del är förenat med utomordentiigt stora kostnader att skapa nya bokskogar på de något sämre bokskogsmarkerna samtidigt som det är tveksamt om man till rimlig kostnad kan åstadkomma ett naturskönt bokbestånd. Dessa sämre marker är i allmänhet mycket läm­pade för granproduktion.

I fråga om utformningen av en lagsliftning om bevarande av bok­skog anser Sveriges skogsägareföreningars riksförbund del vara helt onödigt all länsstyrelsen skall ge tillstånd till de vanligen förekommande

 

Prop. 1974: 73                                                                        18

avverkningarna. Länsstyrelsens tillstånd borde behöva inhämtas bara vid önskemål om byte av trädslag, medan i övrigt samma förhållanden borde råda som beträffande skycldsskogar enligt skogsvårdslagen. Do­mänverket framhåller att lagen måste utformas så att den inom ramen för dess syfte medger en rationell skogsvård och är administrativt lätt­hanterlig. Det bör därför uppdras åt skogsstyrelsen alt utforma nog­granna definitioner, t. ex. på vad som är att räkna tiU bokskog, var gränsen går för beståndsvårdande gallring och föryngringshuggning m. m. Vidare måste de åtgärder och resultat som krävs av markägaren för att han skall anses ha uppfyllt återbeskogningspliklen definieras.

Naturvårdsverkels förslag i fråga om ersättningsskyldighet för staten vid vägrat tillstånd att omföra bokskog till barrskog får elt övervägande positivt mottagande av remissinsta.nserna.

Enligt domänverket föranleder naturvårdsverkets förslag att ersätt­ning inte skall utgå vid vägrat tillstånd all överföra bokskogsmark till granskogsproduktion ingen erinran från domänverkets sida. Härigenom ges väsentligt ökade möjligheter all bevara från naturvårdssynpunkl värdefulla områden. Förslaget överensstämmer också med synsättet beträffande ersättningar, som framkommit i nyare författningar och förslag, nämligen alt ersättning inte skall utgå för alt förväntningar om ändring i markens användningssätt inte blir infriade utan endast då pågående markanvändning avsevärt försvåras. Innebär förbud att bok­skog som enligt skogsvårdslagen är avverkningsmogen ej över huvud taget får avverkas, måsle detta betraktas som avsevärt intrång i pågåen­de markanvändning. Enligl verkets uppfattning bör då ersättning utgå. Om det anses nödvändigt med mycket starka restriktioner i den normala bokskogsdriften, bör ett sådant omr'åde föras över till naturreservat och eventuellt förvärvas av staten. Liknande synpunkter framförs från andra remissinstanser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig i detta sammanhang inte vilja ta ställning till om ett förbud att avverka bokskog enligt 19 § NVL medför räll till ersättning. Denna fråga är beroende av hur ut­trycket "pågående markanvändning" i 28 § NVL tolkas. De uttalanden härom som gjorts av departementschefen i propositionen angående hus­hållning med mark och vatten (prop. 1972r 111 bil. 2 s. 334) kan inte sägas vara otvetydiga. Någol domstolsavgörande som hänför sig till för­bud att slutavverka bokskog och ersätta denna med granplantering torde inte finnas. Såsom allmän överräll lör de delar av landet där frågan kan bli aktuell kan hovrätten komma all ställas inför kravet att la ställning till dylika ersättningsfrågor i rättegång. Hovrätten begränsar sig därför till alt konstatera alt de anspråk på ersättning som kan komma att resas kan bli betydande. Hovrätten kan emellertid väl ansluta sig till natur­vårdsverkets principuppfaltning att ersättning av den typ som anges i 28 § NVL inte bör utgå för vägrad slulavverkning av bokskog. Men hov-

 

Prop. 1974: 73                                                                        19

rätten anser alt ett lagsladgande om förbud att slutavverka bokskog för­utsätter alt stödåtgärder för bokskogen beslutas. Även länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller all det råder stor oklarhet beträffande tolk­ningen av nuvarande beslämmelser. Länsstyrelsen påpekar all svårighe­terna att förutse framtida prisrelalioner mellan bok och gran bidrar yt­terligare till osäkerheten om del förväntningsvärde vad gäller skUlnaden mellan bok och gran, som nu uppges vara förhanden. Ett system med ersättningar för minskat markvärde kan vidare innebära ölägenheter ur naturvårdssynpunkt. Några garantier finns nämligen inte för att utbetal­da ersättningsbelopp utnyttjas så all skötseln av bokskogen gagnas. En­ligt länsstyrelsens mening bör i stället införas statliga bidrag för att sti­mulera markägarna till att medverka tUl att bokskogarna vårdas och för­yngras, vilket främjar naturvården och gagnar allmänhetens tillgång tiU rekreation och friluftsliv. Åtgärder i sådant syfte är förenade med stora kostnader. Länsstyrelsen tillstyrker således att ersättningar i förevarande fall inte skall utgå dock under förutsättning all markägarna får rätt till bidrag för aktiva åtgärder för bokskogens bevarande.

Enligt Lantbrukarnas riksförbund innebär byte av trädslag i princip inle någon ändring i pågående markanvändning. Om en övergång från bokskogsproduklion till granskogsproduktion sker, är del enbart fråga om ett alternativt val av trädslag. Dessutom kan inle hävdas all gran­skog är ur aUmän miljösynpunkt olämplig. Del sagda bör också jäm­föras med vad departementschefen anförde i proposition 1972r 111 angå­ende hushållning med mark och vallen, då han konstaterade, att bl. a. plantering av granskog där det växer bokskog i vart fall vid tiden för propositionen i allmänhet torde vara att betrakta som en normal drifts-och rationaliseringsmetod och alt hinder däremot alltså i princip skulle ersättas. Lantbrukarnas riksförbund hävdar att markägarna måste ha rätt till skälig ersättning för intrång och ingrepp, som medför direkta ekonomiska förluster och kostnader. Om samhället vill bevara en viss miljö, exempelvis som i det nu aktuella fallet bokskog, är det rimligt att också samhäUet bär de speciella kostnader som är förenade med det­ta. Kostnadsbelastningen kan eljest drabba enskilda personer ytterst hårt och orättvist. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framför liknande synpunkter.

Enligl skogsstyrelsen måsle frågan huruvida ett förbud mol omföring av bokskog till granskog skall betraktas som ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen för skogsbruk bli beroende av hur stor del av den för skogsbmk använda arealen som förbudet kan komma att omfatta. KvarhåUande av en mindre andel bokskog torde av flera skäl inte behöva betraktas som någon större belastning på ägarens ekonomi. För sådana brukningsenheter där bokskogsarealen utgör en stor andel av den totala skogsmarksarealen kan en lösning med enbart stimulans­bidrag inte anses vara en tillräcklig kompensation för del intrång som

 

Prop. 1974: 73                                                                        20

vållas. Styrelsen vill därför förorda att i sådana fall där förbudet mol omföring av bokskog till granskog gäller mer än förslagsvis 20 % av den totala skogsmarksarealen intrångsersätlning bör utgå för den överskju­tande arealen i de fall dispens för sökt avverkning inte erhålls. Skogssty­relsen anser också att — som antydes i naturvårdsverkets förslag — de inskränkningar i skogsbruket som går utöver dem som i normalfallet skulle komma i fråga med stöd av den särskUda bokskogslagen, bör ersättas i vanlig ordning. Del skulle t. ex. kunna gälla ersättning för förluster på grund av alt beståndet inte får avvecklas i den takt som är normal för att erhålla självföryngring.

Flertalet remissinstanser har förordat alt lagstiftningsåtgärderna kom­bineras med ell statligt ekonomiskt stöd till bokskogarna. Beträffande frågan vilka åtgärder som bör vara stödberättigade hänvisar remissin­stanserna tUl bokskogsutredningens förslag. Länsstyrelsen och skogs­vårdsstyrelsen i Kristianstads län samt skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län föreslår all skogsvårdsstyrelserna skall få ge kostnadsfri rådgivning och stämpling av bokskog. Flera remissinstanser föreslår att bidrag bör utgå även vid bokplanlering på marker som tidigare varit bevuxna med barrskog. Domänverket hävdar all verket bör kompenseras på i prin­cip samma sätt som övriga markägare. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser all bidragen för de föreslagna åtgärderna bör vara desamma både på enskild och allmän mark.

Statsbidragets storlek diskuteras av de flesta remissinstanserna. Läns­styrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län samt skogsvårds­styrelsen i Hallands län anser att staten bör täcka hela kostnaden för föryngring och vård av bokskog. Domänverket och Sveriges skogsägare­föreningars riksförbund föreslår att extra bidrag bör kunna utgå då speciellt svåra föryngringsförhåtlanden råder. Enligl länsstyrelsen i Malmöhus län bör full kostnadstäckning medges för åtgärder på små, mindre bärkraftiga lantbruk och på lantbruk med en förhållandevis stor bokskogsareal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår alt praktiska åtgärder som rådgivning, markberedning, röjning och stämpling bör åvila skogs­vårdsstyrelsen. Enligt styrelsen bor dock vissa enskilda markägare och godsförvaltningar tillåtas utföra sädana åtgärder utan skogsvårdsstyrel­sens överinseende.

6    Departementschefen

6.1 Lagstiftning om bevarande av bokskog

Boken förekommer vUdväxande i södra och sydvästra Sverige. Dess närmare utbredning framgår av karlbilagor till bokskogsulredningens betänkande   (SOU   1971r 71)   Bokskogens   bevarande.   Nästan   hälften

 

Prop.1974:73                                                          21

av landels bokskogsareal finns i Kristianstads län och nästan en fjär­dedel i Malmöhus län. I Blekhige och Halland finns en åttondel i vart­dera länet. Övriga län har tillsammans cirka en Ijugondd av arealen.

Av olika skäl, främst ekonomiska, har många skogsägare under se­nare år i allt större omfattning börjat plantera granskog på mark där det tidigare vuxit bok. Med anledning härav har frågan om bokskogens bevarande aktualiserats bl. a. i riksdagen. Riksdagen har ullalat all del bör vara ell intresse för det allmänna alt söka förhindra en utveckling som innebär att bokskogsbeslåndel kraftigt minskar och i vissa trakter hotar alt helt försvinna. Enligt bokskogsutredningen, som utrett hit­hörande frågor, omfattade bokskogarna, dvs. sådana skogar vars virkes­förråd till minst 70 % beslår av bok, i slutet av 1960-talel omkring 60 000 ha. Därav utgjordes närmare 37 000 ha av skogar som upptog en yta av minst 5 ha. Bokskogarna har enligl utredningen avverkats i snabb takt under senare år. Mellan åren 1945 och 1966 minskade sålunda bok­skogsarealen med drygt 20 % eller med ca 15 000 ha. Därefter har minst 800 ha om året avverkats, varav högst 15 % föryngrats med bok eller andra lövträd. Prognoser visar alt slutavverkningsarealerna kommer att öka och att knappt 10 % av de avverkade områdena kommer att för­yngras med bokträd. Om inle denna utveckling kan brytas, kommer en­ligt utredningen endast rester av bokskogarna att finnas kvar om några tiotal år. Den främsta orsaken tiU all bokskogarna avvecklas i så stor omfattning är all lönsamheten för bok är lägre än för gran. Trots att av­sättningen av bokmassaved och priserna på sådan ved de senaste åren har varit gynnsam kommer del enligt bokskogsägarnas bedömning inte alt bli ekonomiskt lönsamt att ha bokskogarna kvar.

De skäl som talar för att bokskogarna bevaras är enligt utredningen flera. Från vetenskaplig synpunkt åberopas bl. a. att den svenska bok­skogens belägenhet vid gränsen för bokens utbredning i Europa är myc­ket intressant. Kulturhistoriskt är bokskogen nära förknippad med de sydligaste landskapens utveckling. Som rekreationsmiljö är bokskogen oersättiig och myckel uppskattad av allmänheten i de tätbefolkade delar­na av södra Sverige, där tiUgången på friluftsområden för rekreation är liten. Detta gäller särskUl Malmöhus län. DärlUl kommer enligl ut­redningen att det vore oklokt att låta ett träd med värdefullt virke utgå ur landets skogsproduktion. Utredningen anser del vara ett riks­intresse att inom den egentliga bokskogsregionen — Skåne och stora delar av Blekinge och Halland — bevara bokskogen i sådan omfattning att den även i framtiden kommer att prägla landskapet. Utredningen anser att man bör sätta som mål all långsiktigt söka bevara minst 35 000 ha av bokskogsarealen. För att nå delta mål föreslås att sam­hället vidtar olika åtgärder. 1 fråga om huvudparten av den enligt ut­redningen skyddsvärda bokskogsarealen, som är privatägd, föreslår ut­redningen statsbidrag på 80 %  till föryngringsåtgärder och ungskogs-

 

Prop. 1974: 73                                                         22

vård för alt stimulera markägarna alt bevara och förnya sina bok­skogar. Statsbidragen bör handhas av skogsvårdsstyrelserna. För ända­målet bör inrättas ett särskUl anslag, Bidrag till bokskogsdrifl, som till en början bör uppgå lUl 550 000 kr. om året. Vidare föreslår utredningen alt vissa särskilt angivna bokskogar, omfattande ca 4 600 ha, vars be­varande motiveras av främst vetenskapliga skäl, avsätts som natur­reservat. Statens egna skogar och vissa andra allmänna bokskogar, som omfattar drygt 4 000 ha, föreslås bli säkerställda genom administrativa beslut.

Utredningen räknar med att lalurvårdslagens (NVLrs) regler och möjligheterna till ersättningar och bidrag från anslagen till naturvård skall användas för de mest skyddsvärda områdena och att de av utred­ningen föreslagna statsbidragen normalt förbehåUs övriga skyddsvärda områden. Utredningen understrjker alt ett nära samarbete mellan skogsvårdsorganisationen, nalurvårdsmyndighelerna och skogsägarna blir nödvändigt, om de föreslagna åtgärderna, som i hög grad bygger på frivilliga åtaganden, skall leda till avsett resultat.

Vid lidpunkten för utredningens arbete beräknades all ca 6 000 ha bokskog hade något skydd enligl NVL, därav ca 400 ha i form av na­turreservat och ca 5 600 ha i form av skydd för landskapsbilden enligt 19 § NVL.

Naturvårdsverket, som i november 1973 gjort en särskild fram­ställning i fråga om bokskogens bevarande, framhåller all läget blivit så allvarligt efter del att bokskogsutredningen avlämnat sitt belänkande att särskilda åtgärder bör vidtas med stor skyndsamhet. Bokskogsarea­len har nämhgen minskat ytterligare, och länsstyrelserna i södra Sverige har sett sig nödsakade att tiUs vidare värna om bokskogarna genom provisoriska landskapsskyddsförordnanden enligt 19 § NVL. De om­råden som åtnjuter skydd enligt NVL uppgår därigenom till samman­lagt närmare 30 000 ha. Naturvårdsverket påpekar att skydd enligt NVL således har kommit alt i stort sett ersätta de av bokskogsutredningen förutsatta frivilliga stimulansåtgärderna.

Naturvårdsverket föreslår all cn särskUd lag införs om bevarande av bokskog. Lagen bör innehålla ett grundläggande stadgande om att avverkning av bokskog inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Undan­tag från denna princip föreslås gäUa beträffande röjningar och gall­ringar i beslåndsvårdande syfte. >/idare bör föreskrivas all skogsodling med annat trädslag än bok inle får ske på mark där bokskog växte vid utgången av år 1973. Enligt naturvårdsverket bör särskilt uppmärksam­mas alt del endast i undantagsfall är ett allmänt intresse att hindra avverkning av bokskog, om den bedrivs så att återväxten tryggas. De till bokskogen knutna nalurvårdsintressena kan till stor del tillgodoses vid normalt bokskogsbruk.

Remissinstanserna vitsordar öv

 

Prop. 1974: 73                                                        23

vara bokskogarna. Från många håll understryks alt myckel starka skäl talar härför. Det åberopas bl. a. alt skogarna representerar stora veten­skapliga och kulturhistoriska värden och dessutom är av stor betydelse för friluftslivet. Vidare framhålls att dessa skogar i många trakter är ett omistligt inslag i landskapsbUden.

De flesta remissinstanserna delar naturvårdsverkels uppfattning alt del inle är tillräckligt att som bokskogsulredningen har föreslagit för­söka skydda bokskogarna genom frivilliga överenskommelser med markägarna. Dessa remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran naturvårdsverkets förslag alt en särskild lagstiftning för bevarandet av bokskog införs ulan dröjsmål. Vissa remissinstanser föreslår samtidigt att lagstiftningsåtgärderna kompletteras med ekonomiskt stöd till för­yngringsåtgärder och ungskogsskötsel i huvudsaklig överensstämmelse med bokskogsulredningens förslag. Andra remissinstanser tillstyrker naturvårdsverkets förslag på villkor alt sådant ekonomiskt stöd utgår. Från skogsägarhåll hävdas alt bokskogens fortbestånd lämpligen tryg­gas genom positiva samförståndslösningar och all särskilda lagstiftnings­åtgärder är omotiverade.

Enligl min mening är del angelägel från allmän synpunkt all åt­gärder vidtas för att skydda de bokskogar som finns kvar i vårt land. Bokskogarna omfattar numera förhållandevis liten areal men utgör fortfarande ell särpräglat inslag i landskapsbilden i de sydligaste länen och representerar stora sociala, kulturhistoriska och vetenskapliga vär­den. Bokskogarna är uppskattade av allmänheten som friluftsom­råden och för rekreation. De erbjuder stora skönhetsvärden. Om skogarna försvann, skulle del innebära en utarmning av landskapet och få negativa konsekvenser för växt- och djurlivet. All bevara bokskogen är således elt välgrundat krav från naturvårdssynpunkt.

Jag delar naturvårdsverkets uppfattning att särskilda lagstiftningsåt­gärder behövs till skydd för bokskogen och att della behov är trängande. Risken för en snabb avveckling av bokskogarna är överhängande, vilket bl. a. bekräftas av att länsstyrelserna i de sydligaste länen för stora arealer bokskog har meddelat temporära förordnanden om avverk­ningsförbud enligt NVL i avvaktan på en mera varaktig lösning av problemet. Att införa en särskild lagstiftning om bevarande av bokskog torde vara den bästa utvägen all få utvecklingen under kontroll och skapa garantier för en från naturvårdssynpunkt lämplig hushållning med landets återstående bokskogar. Härigenom åstadkoms ell perma­nent och generellt skydd som ersätter del interimistiska, till vissa områden begränsade skydd som f. n. gäller enligl NVL. I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag det således inte vara tUlräckligt att som bokskogsutredningen och vissa remissinstanser förordat genom ekonomiska stimulansåtgärder främja bevarandet av bokskog. Frivilliga åtaganden innebär knappast några långsiktiga garantier för alt skogarna kommer att finnas kvar.

 

Prop. 1974: 73                                                        24

Innan jag går in på lagstiftningens närmare utformning vill jag fram­hålla att jag delar bokskogsulredningens uppfattning att den allmänna målsättningen bör vara all bevara, ett levande bokskogsbruk. Avsikten med den tilltänkta lagstiftningen iir således inte att tillgodose — som bokskogsulredningen uttryckt det — "museala" synpunkter. Den sär­skilda lagen skall sålunda inte hindra att bokskogsmark brukas i enlighet med skogsvårdslagens beslämmelser om rationell skogsvård. Huvudsyftet med lagen är alt så långt möjligt bevara bokskog som är av värde från naturvårdssynpunkt. Ell absolut förbud mot omföring av bokskog till barrskog skulle föra alltför långt. Som bl. a. domänverket påpekat finns del skogsmark som är mindre lämplig för odling av bokskog men som trots det är bevuxen med bok. Vid prövningen av frågan om en sådan bokskog bör bevaras från naturvårdssynpunkl bör bl. a. beaktas, huruvi­da biologiska skäl talar för att en omföring till annan skog bör medges. Bokskogsutredningen har salt som mål alt minst 35 000 ha bokskog be­varas. Jag är inte beredd att närmare precisera någon ytvidd. Del får ankomma på länsstyrelserna, som avses få i uppgift att la hand om lagens tillämpning, all på grundval av en inventering av bokskogarna la ställning till vilka skogar som är skyddsvärda och vilka som ulan olägenhet från naturvårdssynpunkt kan omföras till annan skog. Del är angeläget att en sådan inventering kommer till stånd ulan dröjsmål.

Vad beträffar lagstiftningens utformning kan jag i likhet med de flesta remissinstanserna i huvudsak ansluta mig till naturvårdsverkets för­slag. Som grundläggande föreskrifter bör införas förbud mol all ulan särskilt tillstånd avverka bokträd i bokskog och mol all i bokskog eller, efter avverkning av bokskog, på del avverkade området vidta åtgärder för ålerväxt av annat trädslag. Fråga om sådant tUlstånd bör lämpligen prövas av länsstyrelserna. Undanlag från skyldigheten att söka tillstånd till sådan avverkning bör gälla bl. a. för röjningar och galtringar i skogsvårdande syfte. Om bokskogama skall kunna behållas i önskvärd omfattning, krävs som en första åtgärd att från naturvårdssynpunkl olämpliga avverkningar förhindras. Detta är angeläget inte minst med hänsyn till de speciella svårigheter som föreligger vid föryngring av bok. All tillståndslvång av samma skäl måste krävas för skogsodling med annat trädslag är uppenbart. Som bl. a. domänverket framhållit bör det uppdras ål skogsstyrelsen att ulfcirma noggranna anvisningar för var gränsen går för beslåndsvårdande gallring och föryngringshuggning m. m.

I överensstämmelse med bokskogsulredningens definition bor med bokskog förslås trädbestånd vars virkesförråd till minst 70 % utgörs av bok. Del bör också krävas att trädbeståndet inle är alltför litet till sin omfattning, förslagsvis minst ett halvt hektar. Mindre bokbestånd än ell halvt hektar omfattas inte av de tidigare nämnda interimistiska

 

Prop.1974:73                                                          25

förordnanden till skydd för bokskogar som vissa länsstyrelser har meddelat.

Vad sedan gäller frågan om eventuell ersättningsskyldighet för staten vid vägrat tillstånd alt omföra bokskog till barrskog enligl den nu före­slagna lagen bör man skilja mellan å ena sidan de fall då tillstånd vägras till avverkning som står i överensstämmelse med rationellt bokskogs­bruk och å andra sidan de faU då tiUstånd att ersätta bokskog med annan skog vägras. I sistnämnda fall bör enligl naturvårdsverket någon ersättning inle utgå för den förlust det kan innebära för en markägare all behöva avstå från t. ex. granproduktion på bokskogsmark. Som skäl åberopas bl. a. att ersättningsskyldighet för staten för sådant fall inle skulle stå i överensstämmelse med den numera i naturvårdslagstiftningen införda principen all ersättning inte skall utgå för värden som enbart beror på förväntningar om ändring i pågående markanvändning. Vidare åberopar naturvårdsverket att regler om ersättningsskyldighet för staten vid vägrat tillstånd all anlägga barrskog på bokskogsmark enligt natur­vårdsverkels beräkningar kan komma att medföra ersättningar med sammanlagt mycket höga belopp.

Beträffande frågan om ersättning vid vägrat tUlstånd all avverka bok­skog i samband med bokskogsbruk framhåller naturvårdsverket att del från naturvårdssynpunkt endast undanlagsvis kan finnas skäl att vägra avverkning av avverkningsmogen bokskog. Slulavverkning av mogna bestånd kan i allmänhet medges under förutsättning att avverkningen sker i överensstämmelse med normall bokskogsbruk, dvs. på så sätl att så stor dd av beståndet lämnas kvar som kan behövas för alt trygga en självföryngring. Några krav på ersättning för restriktioner i själva avverkningen blir därför knappast aktuella. I vissa fall kan emellertid starka naturvårdsskäl motivera mycket långtgående föreskrifter. I såda­na fall bör enligt naturvårdsverket såsom hittills skett för ca 500 ha bok­skog naturreservatsförordnande meddelas, och ersättning bör härvid kunna utgå för de inskränkningar i skogsbruket som går utöver vad som kan krävas vid normalt bokskogsbruk.

Vid remissbehandlingen har naturvårdsverkets förslag i ersättnings­frågan fåll elt övervägande positivt mottagande. Förslagel tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, domänverket och de länsstyrelser som har avgivit yttrande. Vissa av dessa remissinstanser tillstyrker dock endast under förutsättning all statligt stöd lämnas till aktiva åtgärder för bokskogens bevarande. Bl. a. framhålls att förslagel alt ersättning inle skall utgå vid vägrat tillstånd att överföra bokskogsmark till granskogs-produktion innebär alt samhället ges väsentligt ökade möjligheter att bevara från naturvårdssynpunkl värdefulla områden.

Vidare påpekas all förslagel överensstämmer med del synsätt be­träffande ersättningar som nyare författningar på naturvårdsområdet ger uttryck för, nämligen alt ersättning inte skall utgå för att förvänt-

 

Prop. 1974: 73                                                        26

ningar om ändring i markens användningssätt inte blir infriade utan endast då pågående markanvändning avsevärt försvåras. A andra sidan sägs alt om elt förbud innebär ati: bokskog som enligt skogsvårdslagen är avverkningsmogen ej över huvud taget får avverkas delta måste be­traktas som avsevärt intrång i pågående markanvändning. I sådant fall bör ersättning utgå.

Förslaget i ersättningsfrågan avstyrks av Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Bl. a. hävdas all om samhället vill bevara en viss miljö, exempelvis som i del nu aktuella fallet bokskog, del är rimligt att samhället bär de speciella kostnader som är förenade med delta. Koslnadsbdaslningen kan annars drabba enskilda personer ytterst hårt och orättvist.

I likhet med de flesta remissinstanserna kan jag i huvudsak ansluta mig till naturvårdsverkels förslag i ersättningsfrågorna.

I samband med 1972 och 1973 års ändringar i naturvårdslagen har som nämnts införts nya grunder för ersättningsregleringen på natur­vårdsområdel som innebär å ena sidan all ersättning inte skall utgå för värden som beror enbart på förväntningar om ändring i pågående markanvändning och å andra sidan all ersättning skall utgå om pågå­ende markanvändning avsevärt försvåras genom föreskrifter eller beslut enligl NVL. Olika meningar har framförts i frågan huruvida vid dagens förhållanden omföring av bokskog till barrskog skall anses utgöra ändring i pågående markanvändning. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan är tveksam.

Enligt min mening måste begreppet pågående märkanvändning tol­kas i ljuset av de särskilda förhållanden som nu aktualiserats på della område. Del är nödvändigt att samhället får väsentligt ökade möjlig­heter att bevara från naturvårdssynpunkt omistlig bokskogsmark. För­slaget att införa tillståndsplikt för omföring av bokskog till barrskog bärs upp av den tanken. I linje härmed bör då också gälla alt staten inle skall bli ersättningsskyldig i de fall då tillstånd till granskogsproduktion på bokskogsmark vägras. Naturvårdsverkets beräkningar ger vid handen att enbart skyddet av de värdefullaste bokskogarna annars skulle leda lUl myckel höga ersättningskrav. Att det numera inte stämmer med all­män rättsuppfattning att cn markägare skall kunna göra anspråk på er­sättning av samhället för att han inle får använda sin egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och samhället i dess helhet har slagUs fasl senast vid statsmakternas ställningstagande våren 1973 att ersättning inte skall utgå enligt NVL vid vägrat tUlstånd till täktverksamhet (prop. 1973r 101 s. 26). Jag ansluter mig till förslagel i naturvårdsverkels framställning och föreslår alt någon rätt till ersättning inle skall föreligga för del fall en skogsägare vägras all omföra bokskog till barrskog.

Härmed är emellertid ersällningiifrågorna inle uttömmande behand­lade.   Det  går  inle  alt  bortse  från  att  det  f. n.   företagsekonomiskt

 

Prop. 1974: 73                                                                        27

sett inte är lika lönsamt att producera bokskog som barrskog. Vidare måsle beaktas all skydd av bokskogen med enbart lagsliftning inte medför någon garanti för att en tillfredsställande föryngring erhålls vid avvecklingen av de bestånd som är avverkningsmogna. Normala föryngringsåtgärder i bokskog är förhållandevis dyra. Utan några åt­gärder för all åstadkomma ell aktivt föryngringsarbete torde risken vara stor att bokskogsåterväxten blir både kvantitativt och kvalitativt dålig. Med hänsyn härtill bör som jag strax skall återkomma till visst statligt ekonomiskt stöd utgå till föryngring och vård av bokskog. Jag delar alltså den uppfattning som framförts av flera remissinstanser all det är rimligt all samhället får bära ell ekonomiskt ansvar för all bok­skogen blir bevarad och att delta ansvar får formen av stimulansåt­gärder. Sådana åtgärder torde i många fall även för markägarna vara mera ändamålsenliga än engångsersättningar och ge dem en kompensa­tion för eventuella förluster i fråga om markvärde.

Som jag tidigare antytt kommer ersättningsfrågan i ett annat läge då tillstånd till avverkning i samband med bokskogsbruk vägras än då iHlståndsvägran avser omföring av bokskog till annan skog. Som fram­hållits finns det från naturvårdssynpunkl endast i undantagsfall skäl att vägra avverkning av mogna bestånd. Vägras emellertid avverkning som står i överensstämmelse med rationellt bokskogsbruk bör detta be­traktas som elt intrång i pågående markanvändning och ersättning bör kunna komma i fråga. Ersättning bör emellertid utgå endast om tiUstånd vägras till avverkning av icke utvecklingsbar bokskog och della med­för att rationeUt bokskogsbruk avsevärt försvåras. I överensstämmelse med vad som gäller enligl naturvårdslagens ersättningsbestämmelser bör alltså krävas alt del är fråga om elt någorlunda kvalificerat intrång. Envar måste vara beredd att underkasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen.

Någon remissinstans tar upp frågan om samordningen mellan den nya lagstiftningen och NVL. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om bevarande av bokskog kommer i vissa avseenden alt samman­falla med NVL. Det gäUer bl. a. sådana fall då område som är bevuxet med bokskog förklaras som naturreservat och del är aktuellt att med­dela indispensabell avverkningsförbud eller ge föreskrifter för skötseln av bokskogen för alt trygga ändamålet med reservatet. Någon anledning att med hänsyn lUl den nya lagstiftningen sälta NVLrs regler om natur­reservat ur spel såviti gäller bokskog finns inte. Att i fortsättning­en tillämpa NVLrs regler om landskapsskyddsförordnanden i fråga om avverkning eller andra åtgärder i bokskogsbruket synes knappast bli aktuellt. För den händelse särskilda föreskrifter för bokskog ges med stöd av NVL bör givelvis samma ersättningsbestämmelser gälla som enligl den nu föreslagna lagen om bevarande av bokskog. En er­inran härom har tagits in i 25 § Iredje stycket NVL.

 

Prop. 1974: 73                                                         28

I fråga om övergångsbestämmelser med anledning av att särskilda ersättningsregler såvitt avser bl. a. avverkning av bokskog införs i den nu föreslagna lagen om bevarande av bokskog föreslår naturvårds­verket en bestämmelse i syfte att förebygga ansökningar i spekulations­syfte som följd av att naturvårdsverkets beslut om framställning i frågan offentliggjordes den 9 november 1973. Sålunda föreslås en beslämmelse av innebörd all sådana ansökningar om dispens från förordnande enligl 19 § NVL tiU skydd för bokskogen som kommit in till länsstyrelsen efter den 9 november 1973 inte kan föranleda ersättning i händelse av avslag.

I likhet med de remissinstanser- som yttrat sig i frågan kan jag an­sluta mig till förslaget. Jag föreslår alltså att talan om ersättning till följd av att tUlstånd som avses i 19 § eller 26 § andra stycket NVL till avverkning av bokskog vägrats eller förenats med föreskrifter prövas enligl äldre bestämmelser, om anscikan om sådant tillstånd kommit in till länsstyrelsen före den 10 november 1973.

6.2 Statsbidrag till föryngring och vård av bokskog

För all få tiU stånd en vacker bokskog fordras inte bara lång lid utan också skicklighet och ell omfattande arbete. Bokskogens föryngring är förenad med tekniska och biologiska problem. De direkta kostnader­na för föryngring och viss ungskogsvård av bokskog har av bokskogs­utredningen beräknats till mellan 1 000 och 1 200 kr. per ha. Flera remissinstanser anser all utredningen beräknat dessa kostnader för lågt eller all de i varje fall gäller endast för marker som kan betecknas som utpräglat goda bokskogsmarker. Enhgt dessa remissinstanser kan kost­naderna för de nämnda åtgärderna uppgå till mellan 1 000 och 5 000 kr. per ha. De högsta kostnaderna avser fall då självföryngring är omöj­lig eller då särskUda åtgärder måsle vidtas för att skydda föryngringen för yttre påverkan, t. ex. för växtätande djur som rådjur eller hare. Som jag framhållit i föregående avsnitt är det rimligt att samhäUet bär ett visst ekonomiskt ansvar för att bokskogen blir bevarad. Jag föreslår där­för att statliga bidrag skall kunna utgå till kostnaderna för föryngring och vård av bokskog.

Som nyss nämnts krävs för att få till stånd en vacker bokskog sär-, skilda kunskaper. Sådana finns bl. a. hos personal vid skogsvårdsstyrel­ser och domänverket saml hos förvaltare av skog som tUlhör vissa större enskilda markägare. All motsvarande kunskaper skall kunna förvärvas av alla bokskogsägare kan inte begäras. För att tillgodose ändamålet med del av mig föreslagna skyddet för bokskogen föreslår jag därför att skogsvårdsstyrelsen i de fall det bedöms nödvändigt skall kunna ge kostnadsfri rådgivning om skötseln och utföra kostnadsfri stämpling i samband med röjning, gallring och föryngringshuggning.

 

Prop. 1974: 73                                                                        29

När det gäller åtgärder för alt skapa en tillfredsställande föryngring av bokskog som t. ex. markberedning, slängsling, plantering av skärm eller i vissa faU plantering av bokträd föreslår jag att bidrag skall utgå med högst 40 % av de av skogsvårdsstyrelsen beräknade kostnadema för åtgärderna. I kostnaderna för plantering räknar jag därvid in även kost­naderna för plantor.

Flera remissinstanser har föreslagit alt bidrag skaU kunna utgå även lUl kostnaderna för plantering av bokskog på lämpliga marker, som tidi­gare varit bevuxna med barrskog eller varit jordbruksmark. Enligl min mening är det angeläget alt sådana åtgärder kommer att omfattas av det bidragssystem som jag nu förordat. Bidrag bör därvid utgå med högst 40 % av de av skogsvårdsstyrelsen beräknade kostnaderna för fullstän­diga återväxtåtgärder.

För att erhåUa en bokskog av tillfredsställande kvalitet fordras i regel ungskogsröjning och gallring i flera omgångar. Ungskogsröjningarna ger inget gagnvirke och är dessutom mycket kostsamma. Jag föreslår därför att bidrag lUl sådana åtgärder skall utgå med högst 40 % av de av skogsvårdsstyrelsen beräknade kostnaderna. Eventuell stämpling i sam­band med röjning bör som jag tidigare föreslagit vara kostnadsfri så­vida den utförs av skogsvårdsstyrelsen. Bidrag bör utgå även till ung­skogsröjning i områden där föryngringsåtgärder redan nu är vidtagna.

Gemensamma förutsättningar för alt bidrag skall utgå bör vara dels att länsstyrelsen funnit det angeläget att området skall vara bevuxet med bok, dels alt skogsvårdsstyrelsen bedömt att åtgärderna kan resultera i en tillfredsställande bokskog. Vidare bör för varje fastighet av länssty­relsen och skogsvårdsstyrelsen gemensamt upprättas en plan för sköt­seln av bokskogen på fastigheten. Kostnaderna för denna plan bör bestridas helt av allmänna medd. Slutiigen bör som villkor för att bidrag skall utgå uppställas att fortsatt bokskogsbruk sker under en tid av 50 år. Bidragsgivningen bör administreras av skogsvårdsstyrelsema.

Statens kostnader för de av mig föreslagna bidragen till vård och föryngring av bokskog beräknar jag för budgetåret 1974/75 till 500 000 kr. Jag förordar att i riksstaten för budgetåret 1974/75 förs upp elt re­servationsanslag av 500 000 kr., benämnt Vissa kostnader för vård och föryngring av bokskog m. m. Av praktiska skäl bör emellertid hela kostnaden för verksamheten bestridas från anslaget Vård av nalur-vårdsområden m. m. Detta anslag kommer härigenom att belastas med ett högre bdopp än vad som beräknats i riksstatsförslaget. Del av mig nu förordade anslaget kommer sålunda all fungera som s. k. täcknings-anslag för riksstaten. Från anslaget bör, förutom kostnader för skogs­vårdsstyrelsemas rådgivning m. m., bestridas kostnaderna för bidrag till markägare.

 

Prop. 1974: 73                                                                     30

7    Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upp­rättats förslag tUl

1.  lag om bevarande av bokskog och

2.  lag om ändring i naturvårdslagen (1964r 822).

8    Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om bevarande av bokskog

1 §

1   paragrafen definieras begreppet bokskog som trädbestånd vars vir­
kesförråd till minst 70 % utgörs av bok och som dessutom upptar en
yla av minst ell halvt hektar. Bokskogsulredningen har vid sina över­
väganden i princip endast tagit stäUning till den rena bokskogen och
definierat denna som trädbestånd där virkesförrådet till minst 70 %
består av bok. Del kan nämnas alt en viss inblandning av andra träd­
slag i bokskog kan behövas bl. a. för föryngringen av bokbestånd. En
skärm av annat trädslag behöver ibland anläggas för all resultatet skall
bli tillfredsställande. Därvid används vanligen lärk, gran eller al.

Genom kravel på alt ell bokbestånd skaU uppta en yla av minst 0,5 hektar utesluts de minsta bestånden från lagens tillämpning. Detta står i överensstämmelse med den praxis som tillämpats av vissa länsstyrelser vid meddelande av interimistiska förordnanden enligl 19 § NVL till skydd för bokbestånd.

Med bok avses inle avenbok.

2 och 3 §§

Paragraferna innehåller de för skyddet av bokskogen grundläggande bestämmelserna som innebär att i de bokskogar som avses i lagen bok­träd inte får avverkas eller åtgärder för ålerväxt av andra trädslag än bok vidtas ulan särskilt tillstånd (2 § första stycket och 3 §). 2 § första stycket har utformats så att det klart framgår att del endast är av­verkningen av bokträd som är tillståndspliktig. I blandskog får alltså andra träd i princip fällas utan vidare.

2    § andra och Iredje styckena innehåller vissa undantag från kravet
på tillståndslvång för avverkning. Sålunda fordras inle tillstånd för röj­
ning eller gallring som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Skogs­
vårdslagstiftningen och anvisningarna till denna lagstiftning avses ligga
till grund för bedömningen av frågan huruvida trädfällning är all anse
som röjning eller gallring liksom av ändamålsenligheten av dessa åtgär­
der.

Enligt Iredje stycket hindrar inle bestämmelsen i 2 § första stycket

 

Prop. 1974:73                                                         31

alt bokskogsmark används i enlighet med stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning, t. ex. enligl väglagen (1971r 948) dier miljöskyddslagen (1969r 387).

4  §

Frågor om tillstånd enligl 2 eller 3 § prövas av länsstyrelsen, som där­vid skall iaktta att bokskog som är värdefull från naturvårdssynpunkl bevaras så långt som möjligt.

5 §

Paragrafen har motsvarighet i 18 § andra stycket NVL.

Liksom den som enligl NVL söker tillstånd tiU täktverksamhet kan avkrävas s. k. täktplan som tillåter en samlad bedömning från natur­vårdssynpunkl av den mest lämpliga exploateringen av en fyndighet kan den som söker tillstånd enligl första stycket att avverka bokträd åläggas att förete en plan, som bl. a. anger avverkningarnas och skogs-vårdsarbetels fördelning i lid och rum. Del bör också finnas möjlighet alt kräva en gemensam plan för avverkningar som berör flera fas­tigheter. Skogsvårdsstyrelserna står i vissa fall till tjänst med hjälp tUl upprättandet av sådana planer.

Enligl andra stycket kan tillstånd tUl avverkning eller återväxtåtgär­der förenas med sådana villkor som behövs för alt förebygga ölägen­heter från naturvårdssynpunkl och trygga en tillfredsstäUande ålerväxt. I stycket finns också bestämmelser för del fall åtgärder som medgivits ger upphov till oförutsedda ölägenheter.

All säkra en tUlfredsställande föryngring av bokskog kan på vissa marker vara förenat med svårigheter. Den normala föryngringsmetoden för bok är att i samband med ollonår ulföra en föryngringshuggning i det ca 100-åriga beståndet. Härvid las ungefär hälften av virkesförrådet ut. Före avverkningen sker ofta en markberedning i beståndet. Efler 10—15 år avverkas sedan skärmställningen. Hjälpkulturer måste som nämnts ibland tillgripas för att resultatet skall bli tillfredsställande. I syf­te att trygga återväxten bör när tUlstånd till avverkning medges detta lämpligen förenas med föreskrifter anpassade till normala föryngrings­metoder.

Efler förebild i 18 § andra stycket Iredje och fjärde punkterna NVL las i Iredje stycket in bestämmelser om befogenhet för länsstyrelsen att dels kräva säkerhet för fullgörandet av åtgärder som föreskrivits enligl andra stycket, dels kräva komplettering av sådan säkerhet.

6 och 7 §§

Paragraferna innehåller ersättningsregler.

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen bör ersättning utges av staten för det fall all vägran av tUlstånd till avverkning av icke

 

Prop. 1974: 73                                                         32

utvecklingsbar bokskog medför att rationellt bokskogsbruk avsevärt försvåras. Vägras i andra fall tillstånd enligt lagen, utgår däremot ingen ersättning. Del innebär bl. a. alt ersättning inle utgår för vägrat tillstånd all plantera gran på bokskogsmark eller att kalawerka bokskogen på ett område där viss del av beståndet behöver lämnas kvar för att trygga en självföryngring eller att vidta sådan avverkning av utvecklingsbar bok­skog som inte är gallring eller röjning.

Skog är att anse som utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måsle antagas bli mera lönande alt låta skogen slå kvar än alt omedelbart avverka den (6 § skogsvårdslagen (1948 r 237)).

Ersättningsberättigade är ägare av fastighet och innehavare av sär­skild rätt till faslighet.

I de fall ersättning kan komma i fråga gäller i tillämpliga delar er­sättningsbestämmelserna i NVL (7 §). De bestämmelser i NVL som kan bli tiUämpliga är 25 § andi-a stycket, 31 § andra stycket, 32 §, 33 § första stycket och 34—36 §§.

8 §

I paragrafen har lagils in en erinran om all statsbidrag utgår till kostnader för sådana föryngringsåtgärder som länsstyrelsen kan ha föreskrivit i samband med tUlstånd till avverkning. Närmare beslämmel­ser härom meddelas av Kungl. Majrt.

9 §

I paragrafen, som innehåller ansvarsbestämmelser, har upptagUs samma strafflatiluder som enligt naturvårdslagen.

10 §

Paragrafen innehåller bl. a. vilesbestämmelser som syftar till att möj­liggöra en effektiv kontroll övei- efterlevnaden av de föreslagna be­stämmelserna.

11 §

Besvärsbestämmelsen i paragrafen har motsvarighet i naturvårdslagen, där naturvårdsverket på motsvarande sätt har besvärsrätl.

8.2 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Som anförts i den allmänna motiveringen bör i 25 § NVL las in en erinran om alt i fråga om ersättning med anledning av alt avverkning eller återväxtåtgärd som avses i 2 eller 3 § lagen om bevarande av bokskog förbjudils eller att tillstånd till sådan åtgärd vägrats eller förenats med föreskrifter gäUer bestämmelserna i sistnämnda lag.

Som också anförts i den allmänna motiveringen behövs i övergångs-

 

Prop. 1974: 73                                                         33

bestämmelserna en regel om alt talan om ersättning med anledning av all tillstånd som avses i 19 § eller 26 § andra stycket NVL till avverk­ning eller återväxtåtgärd som avses i lagen om bevarande av bokskog vägrats eller förenats med föreskrifter prövas enligl äldre beslämmel­ser, om ansökan om sådant tillstånd inkommit till länsstyrelsen före den 10 november 1973. I faU då avverkning av bokskog förbjudits genom indispensabel reservalsföreskrifl enligl 8 § NVL har markägaren ej haft möjlighet all i spekulativt syfte påverka lidpunkten för del ersättnings­grundande beslutet. För della fall saknas enligl min mening anledning alt frångå vanligen tillämpade principer för ikraftträdande av ny lag­stiftning.

9    Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag all Kungl. Majrt föreslår riksdagen all

1.  antaga lag om bevarande av bokskog,

2.  antaga lag om ändring i naturvårdslagen (1964r 822),

3.  godkänna de gmnder för särskUt stöd tUl bevarande av bok­skog som jag förordat i det föregående,

4.  tUl Vissa kostnader för vård och föryngring av bokskog m. m. för budgetåret 1974/75 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 500 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlålas pro­position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokoUetr Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1974     7401 68