Kungl. Majrts proposition nr 70 år 1974 Prop. 1974:70

Nr 70

Kungl. Majrts proposition med förslag till abortlag, m.m.; given den 8 mars 1974.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

LENNART GEUER

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag liU ny abortlag. Samtidigt föreslås kraftigt ökade insatser i fråga om preventivmedelsrådgivning och andra förebyggande åtgärder.

Enligt den föreslagna abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12 re havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarhg fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12re men före utgången av 18:e veckan fordras utöver vad som gäller vid tidigare abort att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden och det inte kan antas att fostret är hvsdugligt.

Som allmän förutsättning för abort gäller att kvinnan är svensk medborgare eller bosatt här i riket. När särskilda skäl talar för det kan socialstyrelsen medge abort även beträffande utländsk kvinna som inte är bosatt här. Abort skall företas på sjukhus eller annan godkänd sjukvårdsinrättning. Samhällets insatser i fråga om abortrådgivning ökas. Kontakt med rådgivningsverksamheten föreslås vara helt frivillig.

De bestämmelser beträffande abort som nu finns i brottsbalken föreslås upphävda. Slraffhotet mol kvinnan avskaffas. Straffbestämmelser för den som utan all vara läkare utför abort på annan samt för läkare

/ Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 70.

Prop. 1974r70

1 Förslag till Abortlag

Härigenom förordnas följande.

1 § Begär kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas och kan åtgärden
ske före utgången av havandeskapets tolfte vecka, får abort utföras, om ej

åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antagas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

2 § Har havandeskap pågått längre tid än tolv veckor och kan det efter
särskild utredning angående kvinnans personliga förhållanden konsta
teras, att hinder som avses i I § ej föreligger mot abort, får sådan åtgärd
på kvinnans begäran företagas intill utgången av adertonde havandeskaps
veckan.

Utredning som avses i första stycket får underlåtas, om det med hänsyn till tillämplig abortmetod eller av annan särskild anledning är uppenbart att hinder mot aborten ej föreligger.

3 § Efter utgången av adertonde havandeskapsveckan får abort utföras
endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd tUl åtgärden. Sådant
tiUstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.

Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.

4 § Vägras abort i fall som avses i 1 eller 2 §, skall frågan omedelbart underställas socialstyrelsens prövning.

5 § Abort får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt här i riket eller om socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort. Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som socialstyrelsen godkänner.

6 § Kan det antagas att havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får
socialstyrelsen lämna tillstånd till abort utan hinder av bestämmelsen i
3 § andra stycket.

Abort på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket får ulföras av den som är behörig att utöva läkaryrket ulan hinder av bestämmelsema i 3 och 5 §§, om ej åtgärden kan anstå utan våda för kvinnan.

7 § Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tUlstånd till abort får talan
ej föras.

Prop. 1974:70 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna försäkringskassans hörande. Sådan avgift beräknas för helt år och utgår för varje avgiftspliktig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgiften skall vara avvägd så, Avgiften skall vara avvägd så,

att den i förening med andra att den i förening med andra
medel som äro tillgängliga för medel som äro tillgängliga för
motsvarande ändamål förslår lUl motsvarande ändamål förslår till
bestridande av den allmänna för- bestridande av den allmänna för
säkringskassans utgifter för sjuk- säkringskassans utgifter för sjuk
försäkringsförmåner, inberäknat försäkringsförmåner, inberäknat
de utgifter för läkemedel som de utgifter för läkemedel och
åvila kassan, samt till förvaltnings- kostnader enligt lagen (1974:000)
kostnader och erforderlig fonde- om ersättning för viss födelse-
ring, kontrollerande verksamhet m. m.,

som åvila kassan, samt till förvaltningskostnader och erforderlig fondering.

Avgiften består av en fasl och en rörlig del. Den fasta delen skall vara lika stor för samtliga avgiftsphktiga försäkrade i landet. Den rörliga delen skall utgöra en kvotdel av den försäkrades inkomst av förvärvsarbete det år avgiften avser. Vid fastställande av denna kvotdel skall beaktas om inkomsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Härrör inkomsten från annat förvärvsarbete än anställning skall även beaktas om karenstid gäller för sjukpenningförsäkringen.

Vid beräkning av inkomst enligt tredje stycket gälla bestämmelserna i 3 kap. 2 § i tillämpliga delar. Hänsyn tages dock ej till lön eller annan gottgörelse som utgör beskattningsbar inkomst enligt förordningen (I958r295) om sjömansskatt.

Försäkrads sjukförsäkringsavgift må icke överstiga ett belopp motsvarande en tiondel av hans till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst vid taxering året närmast efter det år avgiften avser.

7§

Statsbidrag utgår för var- Statsbidrag utgår för var
je år med en tredjedel av allmän je år med en tredjedel av allmän
försäkringskassas utgifter för sjuk- försäkringskassas utgifter för sjuk-
försäkringsförmäner, inberäknat försäkringsförmåner, inberäknat
de utgifter för läkemedel som de utgifter för läkemedel och
åvUa kassan, saml för förvaltning. kostnader enligt lagen /1974:000)

Prop. 1974r70 12

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny abortlagstiftning och anför.

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Majrts bemyndigande den 5 mars 1965 tillkallades sakkunniga för utredning om abortlagens tillämpning och därmed sammanhängande spörsmål samt allmän översyn av abortlagstiftningen.

De sakkunniga' , som antog namnet 1965 års abortkommitté, avlämnade den 1 augusti 1971 sUt betänkande (SOU 1971:58) Rätten tiU abort. Betänkandet innehåUer bl. a. förslag tUl lag om rätt till abortoperation saml till abortförebyggande åtgärder. Lagförslaget torde få fogas liU statsrådsprotokollet i delta ärende som bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har därvid kommit in frän riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, ärkebiskopen. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, familjelagssakkunniga, familjepolitiska kommittén. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation. Tjänstemännens centralorganisation. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet, Sveriges psykologförbund. Svensk sjuksköterskeförening. Svenska barnmorskeförbundet, Sveriges socionomförbund. Svensk demografisk förening. Riksförbundet för sexuell upplysning, Sveriges advokatsamfund. Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund. Kvinnoförbundet socialdemo-

' Justitierådet Bengt Hult, ordförande, förste byiåsekretcraren Görel Alm, biträdande överläkaren Gunnar af Geijerstam, redaktören Ruth Hamrin-Thorell, riksdagsledamoten Mary Holmqvist, riksdag.sledamoten Astrid Kristen.sson, generaldirektören Bo Martinsson, riksdagsledamoten Elvy Olsson och f. d. överläkaren Verner Westberg. Särskilt förordnade experter: docenten Sven Englund, kuratorn Margit Jonsson, kuratorn liudrun Odqvist, med. lic. Elisabet Sjövall, byrådirektören Dag Swenson och med. lic. Kjell Öhrberg.

Prop. 1974:70 13

kraterna. Svenska kvinnors vänsterförbund, Centerns ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Sveriges frikyrkoråd. Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Filadelfia-församlingen i Stockholm, Frälsningsarmén, Svensk kuratorsförening, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund.

Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat särskilt inhämtade yttranden, nämligen riksåklagaren från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från länsåklagarmyndigheterna i Jönköpings, Kopparbergs och Gävleborgs län, socialstyrelsen från professorerna Börje Cronholm, Jan-Otto Ottosson, Axel Ingelman-Sundberg och Harald Johansson, docenten Nils Lundgren samt socialpsykiatriska nämnden, universitetskanslersämbetet från samtiiga medicinska fakulteter, länsstyrelserna från länsläkarorganisationen och vissa sociala nämnder i resp. län. Svenska landstingsförbundet från samtliga landsting, Svenska kommunförbundet från sjukvårdsföi-valtningarna i Malmö och Göteborg samt Svenska läkaresällskapet från Svenska psykiatriska föreningen och Svensk Gynekologisk Förening.

Dessutom har yttranden kommit in från Svenska Prästförbundet, Svenska Baptisternas Ungdomsförbund, Sjötofta och Ambjörnarps församlingars kyrkoråd. Svenska Baptisternas ungdomsförbund i Medelpad och Medelpads Baptistmission, Örgryte församlings kyrkoråd, Filadelfia-församlingen i Gävle, Brämaregårdens församlings kyrkoråd, Katolska Biskopsämbetet, Sveriges kristna ungdomsråd, Pastorsämbetet i Olofström, Svenska kyrkans diakoninämnd. Nykterhetsorganisationen Verdandi, Svenska kyrkans lekniannaförbund, Karlskrona Kyrkobrödrakår, Kyrkans ungdom i Haparanda, Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares förening, kyrkorådet i Karlshamn, Kristen Demokratisk Ungdom, pastorsämbetet i Högby och Mjölby, Jämshögs församlings kyrkoråd, Sveriges Socionomers Riksförbund, KDS-Kvinnor i Norrköping, Grupp 8 - socialistisk kvinnoorganisation, Sveriges Kyrkliga Studieförbund, Frikyrkliga Studieförbundet och KFUMrs Studieförbund, kyrkorådet i Lane-Ryrs församling, kyrkorådet i Skee församling. Riksaktionen Mot fri abort, Kristen Demokratisk Samling, Lurs kyrkoråd, kyrkorådet i Hede församling. Svenska Alliansmissionens ungdomsförbund, kyrkoråden i Näsinge och Lommelands församlingar, Bro kyrkoråd, kyrkoråden i Krokstads och Sanne församlingar. Riksförbundet Kyrkans Ungdom, Kyrkliga Gymnasistförbundet, kyrkorådet i Ljungs församling, Ensamma föräldrars förening. Kristna Studentrörelsen i Sverige, Uddevalla församlings kyrkoråd, Högsbo församlings kyrkoråd, kyrkorådet i Forshälla, Ödsmåls kyrkoråd, Norums kyrkoråd m. fl.

De inkomna yttrandena har — med några få undantag — publicerats i SOU 1972:39, Abortfrågan.

Med hänsyn till bl. a. vad som kommit fram under remissbehandlingen

Prop. I974r70 14

av kommitténs betänkande och som ett led i ärendets vidare behandling inom justitiedepartementet tillsatte jag i september 1972 en arbetsgrupp med uppgift att bredda underlaget för Kungl. Majrts ställningstagande tUl frågan om en ny abortlagstiftning. Arbetsgruppen' har nyligen redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria. Karlläggning av vissa resursfrågor i anslutning tiU betänkandet (SOU 1971:58) Rätten tUl abort.

På grundval av det sålunda föreliggande materialet har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till bl. a. ny abortlag.

Chefen för socialdepartementet ämnar senare i dag föreslå bl. a. reformer beträffande de abortfö.rebyggande åtgärderna. Dessa förslag och de förslag som jag i det följande kommer att lägga fram bör föreläggas riksdagen i en gemensam proposition. De förslag från chefen för socialdepartementet, om vUka Kungl. Maj:t beslutar denna dag, tas in i dagens protokoll över socialärenden. Utdrag av delta protokoll bör bUäggas den gemensamma propositionen som bilaga A.

2 Allmänt om preventiv- och abortmetoder 2.1 Inledning

Förloppet av en graviditet kan beskrivas på följande sätt. Mellan två menstrualioner inträffar ägglossningen. För de flesta kvinnor sker della någon gång mellan 10:e och 18:e dagen efter blödningens första dag. Mottagligheten för befruktning hos ett ägg torde uppgå till ett eller högst två dygn. Om det obefruktade ägget under denna tid möter en sädescell i äggledaren kan befruktning ske (konception). Det befruktade ägget förs då ned i livmodern, där det 8-10 dagar efter befruktningsprocessen fäster i livmoderslemhinnan (nidation). Andelen befruktade ägg som inte fäster i livmodern är sannolikt hög. Efter nidation uteblir menstrua-lionen i allmänhet. Graviditeten kan med gängse metoder fastställas cirka tio dagar efter det att den väntade menstruationen uteblivit. Eftersom det inte går att avgöra när befruktning eller nidation avslutades räknas graviditeten från den senaste menstruationens första dag.

En graviditet pågår i genomsnitt 280 dagar. Någon gång mellan 16:e och 20:e havandeskapsveckan kan kvinnan för första gången uppfatta fosterrörelser. 1 slutet av 28 :e graviditetsveckan räknar man med att fosterutvecklingen har nått ett stadium söm kan medge självständigt liv. Förbättrade vårdmöjligheter under senare år har medfört att tidsgränsen för möjligheten att överleva kan komma att förskjutas nedåt 24:e havandeskapsveckan.

' Rättschefen Carl-Edvard Sturkell, ordförande, avdelningschefen Sven Alsén, departementsrådet Leif Andersson, professorn Ulf Borell, departementsrådet Per Jermsten, departementssekreteraren Lennart Nilsson, kanslirådet Ingemar Nygren, förste sekreteraren Jan Sahlin och avdelningschefen Turid Ström.

Prop. 1974:70 15

2.2 Preventivmetoder

De preventivmetoder (antikonceptionella metoder) som f. n. används kan indelas i

1. naturiiga metoder (avbrutet samlag, säkra perioder)

2. mekaniska preventivmedel (pessar, kondom, livmoderinlägg — "spiral")

3. kemiska medel (skum, salvor, vagitorier)

4. hormonella medel (p-piller).

Tillförlitligheten av en preventivmetod kan variera mycket mellan olika individer. Vid konsekvent och korrekt användning är p-piller effektivast. För de kvinnor som kan behålla livmoderinlägg är detta i det närmaste lika säkert. Av de övriga industriellt framställda medlen anses kondom och pessar ge ett säkrare skydd generellt sett än säkra perioder 'och avbrutet samlag. Avbrutet samlag rekommenderas numera endast då någon förberedelse med preventivmedel inte har skett och "säkra perioder" är en sämre metod än alla de övriga.

Några preventivmedel är förenade med vissa risker för biverkningar. Delta gäller framför aUt p-pUler och i någon mån spiral. Alla de biverkningar som redovisas i samband med p-piller torde dock uppträda betydligt oftare under vanliga graviditeter.

Förutom genom de nu nämnda preventivmetoderna kan havandeskap förebyggas genom sterilisering enligt lagen (1941 r282) om sterilisering. Sterilisering får - till skillnad från övriga preventivmetoder - tillgripas endast i vissa särskUt angivna fall. Enligl 1 § tredje stycket steriliseringslagen får kvinna slerUiseras bl. a. om det på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos henne är påkaUat med sådan åtgärd för alt förebygga havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv och hälsa. Däremot föreligger del inte f. n. någon rätt för en man att få sterilisering utförd enbart på den grunden att han önskar undvika befruktning. Man har anledning räkna med att en sterilisering innebär ett absolut och permanent skydd mot graviditet.

Lagstiftningen om sterUisering är föremål för översyn av sterUiserings-utredningen (Ju 1973:04). Av direktiven för utredningen framgår bl. a. att arbetet framför allt bör inriktas på frågan i vad mån och i vilken utsträckning en rällskapabel persons egen begäran om sterilisering skall kunna få utgöra tillräcklig grund för ett sådant ingrepp.

2.3 Abortmetoder

TUlvägagångssättet vid abort varierar beroende bl. a. på hur länge kvinnan har varit gravid vid ingreppet. Under den första delen av graviditeten (tidigabort) kan havandeskapet i regel avbrytas genom ett

Prop. 1974:70 16

jämförelsevis enkelt ingrepp genom shdan. Gränsen för hur länge detta tillvägagångssätt kan användas beror huvudsakligen på livmoderns storlek men bmkar normalt sällas vid utgången av 12 re graviditetsveckan, räknat från senaste menstruationens första dag. Beträffande kvinnor som har fött tidigare kan gränsen ibland utsträckas 2—3 veckor medan den för förstagångsföderskor ibland får sättas någon vecka tidigare. Sker aborten efter utgången av 12 re veckan får mera komplicerade metoder i regel användas (senabort).

Tidigabort utförs i regel genom s. k. primärexaeres. Ingreppet utförs antingen under narkos eller med lokalbedövning. Tidigare utfördes ett primäringrepp genom en s. k. skrapning. Detta innebar att läkaren vidgade livmoderhalsen samt tömde livmodern på innehållet och skrapade rent i livinoderhålan med speciella instrument. Under senare år har en ny metod, s. k. vakuumaspiration (sugmetoden), nästan helt kommit att ersätta skrapning. Metoden inni;bär att läkaren använder en sugpump för alt tömma livmodern. Livmoderhalsen behöver då inte utvidgas lika mycket som vid skrapning och i de tidigaste stadierna kan utrymning i vissa fall ske utan sådan vidgning och utan bedövning.

Metoderna för senabort kan indelas i tvåslegsmetoder och ettstegs-metoder. TUl tvåstegsmetoderna hör de s. k. inträ- och extraamniala injektionsmetoderna. Dessa innebär att en vätska sprutas in i livmodern, vilkel får till följd att missfallsvärkar sätter in och livmoderinnehåUet töms genom slidan inom något eller några dygn. För insprulningen, som i regel sker genom bukväggen eUsr livmoderhalsen och under lokalbedövning, används oftast en 20 9i)-ig koksaltlösning. Efter missfaUel får kvinnan i regel undergå en avslutande skrapning eller vakuumexaeres.

Injeklionsmetoderna är påfrestande för patienten. Bl. a. är väntetiden mellan insprutning och missfall (1—3 dygn, i genomsnitt 1 dygn) psykiskt krävande. Smärtförnimmelserna i samband med missfallet kan vara svära. Det händer att en insprutning inte har avsedd verkan och att missfall inträffar först efter upp:repade insprutningar.

Som alternativ till injektioniinetoderna används oftast s. k. vaginal eller abdominell hysterotomi (ettslegsmetoder). Läkaren öppnar därvid livmodern kirurgiskt och tömmer den. Ingreppet kallas vaginalt när operationen sker underifrån genom slidan och abdominellt när bukväggen öppnas. Båda operationerna företas i allmänhet medan kvinnan är nedsövd.

Det bör i detta sammanhang nämnas att det f. n. pågår försök att framkalla abort med vissa kroppsegna fettsyror, s. k. prostaglandiner.

En abort är förenad med vissa risker för komplikationer, även dödsfaU, i samband med ingreppet.

Vad först gäUer risken för dödsfall kan följande uppgifter om antalet dödsfaU på 100 000 aborter vara av intresser

Den tidigare högre frekvensen av dödsfall i de skandinaviska länderna och England beror sannolikt på att del ingår en stor andel sena aborter i materialet. 1 Ungern och Tjeckoslovakien utfördes däremot ca 98 % av ingreppen som tidigabort. Den under senare år starkt avtagande andelen sena aborter i Sverige bör medföra att de svenska siffrorna numera är gynnsammare. Som jämförelse kan nämnas att antalet dödsfall i samband med förlossning och barnsängsdöd i Sverige år 1970 uppgick tUl 10/100 000 kvinnor.

När det gäller övriga medicinska komphkationer i samband med abortingrepp kan dessa indelas i omedelbara komphkationer, dvs. sådana komplikationer som inträffar i direkt samband med ingreppet, och sena komphkationer, vilka vanhgen märks först längre fram.

De omedelbara komphkationerna betecknas som lindriga eller allvarliga, beroende på om de är av övergående natur eller kan tänkas innebära en risk för framtida men. Till de lindriga komplikationerna hör lindriga infektioner, mindre blödningar och en måttlig temperalurstegring. AllvarUga komplikationer kan vara större blödningar samt infektioner och perforationsskador på livmodern som kräver ett vidgat kirurgiskt ingrepp. Det material rörande tidiga medicinska komphkationer som hittUls har publicerats tyder på all graviditetens längd är den faktor som har störst betydelse för uppkomsten av komplikationer. Sålunda är enligt en omfattande amerikansk undersökning från år 1972 risken för komplikationer fyra gånger högre vid senabort än vid tidigabort. Undersökningen visar vidare all 12 re havandeskapsveckan inte är en ur risksynpunkt definitiv gräns utan att komplikationsfrekvensen vid lidigaborl stiger i stort sett kontinuerligt för varje gravidilelsvecka. Gynnsammaste tiden för abortens utförande synes enhgt undersökningsresultatet infalla före lOre veckan (se figur 1). Risken för komphkationer påverkas också i viss utsträckning av vUken abortmetod som används. Vid lidigaborl är sålunda komplikationsfrekvensen någol lägre vid vacuumaspiration än när ingreppet utförs genom skrapning. Patientens ålder och förekomsten av tidigare graviditet synes vara av mindre betydelse för komphkalionsfrekvensen än graviditetens längd.

När del gäUer medicinska senkomplikalioner är dessas frekvens ännu tämligen ofuUständigt utredd. Hittills utförda undersökningar har emellertid inle kunnat visa någon nämnvärd nedsättning av fruktsamheten (fertiliteten) efter abort. Däremot har en högre procent förtidsbörder och troligen också missfall noterats hos kvinnor som genomgått legal abort

2 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 70.

Prop. 1974r70 19

3 Nuvarande abortlagstiftning 3.1 Lagregler

De nuvarande reglerna om abort, som har sin grund i brottsbalkens straffbestämmelser om foslerfördrivning, finns intagna i lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap, i fortsättningen kaUad 1938 års lag.

Huvudsladgandel om fosterfördrivning finns i 3 kap. 4 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse kan den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver eller eljest dödar foster straffas med fängelse i högst två år. Är det kvinnan själv som utför gärningen kan påföljden för henne efterges, om omständigheterna är mildrande. Är foslerfördrivning, som förövas av annan än kvinnan, att anse som grov, skaU straffet bestämmas till fängelse lägst ett och högst sex år. För all avgöra om brottet är grovt skaU särskilt beaktas om gärningen har skelt vanemässigl eller för vinnings skuU eller om den har inneburit särskild fara för kvinnans hv eller hälsa. Fosterfördrivning är straffbar även på försöksstadiet (10 §). TiUämpningen av straffbestämmelserna inskränks när del gäller kvinnan själv av regeln i 11 § all kvinnan får åtalas för fosterfördrivning eller försök därtUl endast om åklagare av särskUda skäl finner åtal påkaUat ur aUmän synpunkt.

I brottsbalken anges inte vad som avses med foster. Straffbestämmelserna torde emellertid vara tUlämpliga under hela tiden från befruktnings-processen tiU dess kvinnan börjar föda.

Före tUlkomsten av 1938 års lag var i princip varje abort straffbelagd som foslerfördrivning. Enligt allmänna rättsgrundsatser bedömdes det emellertid tUlålet alt ulan stöd av särskUd lagbestämmelse utföra abort som var nödvändig för att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en allvarlig fara för hennes hälsa. Del ansågs nämligen då föreligga elt nödläge som gjorde fosterfördrivningen befogad. Däremot kunde andra skäl inte i och för sig göra en abort straffri.

Enligt 1938 års lag är abort tilläten under vissa förutsättningar. För delta fordras tiU en början alt någon av lagens fem abortindikationer är uppfylld (1 § första stycket). Havandeskap får sålunda avbrytas när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tUlkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eUer hälsa (medicinsk indikation). Vidare tUläts abort när det med hänsyn tiU kvinnans levnadsför-håUanden och omständigheterna i övrigt kan antas att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tUlkomst och vården om barnet (socialmedicinsk indikation). Som gUtig gmnd för abort anges vidare att kvinnan har hävdats genom våldtäkt eUer blivit havande tiU följd av vissa andra brottsliga gärningar (humanitär indikation) eller all det med skäl kan antas att kvinnan eUer det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingen överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller också svårartad sjukdom eller svårt

Prop. 1974r70 20

lyte av annat slag (eugenisk indikation). Slutligen får havandeskap avbrytas när det med skäl kan antas att det väntade barnet på grund av skada under fosterstadiet kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte (foslerskadeindikalion).

Som ytterligare förutsättning för all abort skaU vara tUlåten gäller att åtgärden, om den sker på annan grund än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan, företas före utgången av 20re havandeskapsveckan. Om synnerhga skäl förehgger kan dock socialstyrelsen medge all ingreppet får ske intiU utgången av 24re veckan (1 § 2 stycket).

Vid tUlämpningen av den humanitära indikationen fordras för abort i vissa fall att begånget brott åtalats eller angetts till åtal. Abort på grund av att kvinnan när hon blev havande inte fyllt 15 år får ske endast om den som har vårdnaden om henne samtyckt till aborten eller det finns särskilda skäl för åtgärden. För abort på eugenisk indikation krävs att kvinnan också steriliseras, om inte sådan åtgärd av särskilda skäl är olämplig (2 §).

Ingrepp får ske endast om kvinnan har begärt åtgärden. Undantag härifrån får dock göras i det fall kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke (3 §).

För att havandeskap skaU få avbrytas fordras vidare antingen att två läkare, av vilka den ene skall vara den som utför ingreppet och den andre ha tjänsteställning som Kungl. Majrt föreskriver, i skriftligt utlåtande har förklarat all förutsättningarna för åtgärden är för handen eller också att socialstyrelsen lämnat tillstånd till abort. När fråga arom tiUämpningen av eugenisk indikation eller fosterskadeindikation skall prövningen alltid göras av socialstyrelsen. Detsamma gäller när kvinnan på grund av rubbad själsverksamhel saknar förmåga att lämna gUtigt samtycke till åtgärden (4 §). Före prövningen bör barnets fader beredas tUlfälle att yttra sig, om det finns skäl till det. Detsamma gäller, om kvinnan är under 20 år hennes vårdnadshavare, om hon är omyndigförklarad förmyndaren, om hon är gift hennes man och om hon är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare. 1 övrigt får yttrande inte inhämtas utan kvinnans medgivande (5 §).

Ingreppet skall i allmänhet utföras på lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Även annan läkare kan få socialstyrelsens tillstånd att utföra aborter på viss anstalt (6 §). 1 vissa brådskande fall får legitimerad läkare ensam besluta om avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan, s. k. nödfaU (7 §).

Den som har medverkat vid abortulredning eller abortingrepp får inte i olrängt mål tala om vad som därvid har förekommit (8 §). Socialstyrelsens beslut i aborlärende får inte överklagas (9 §).

När det gäller det straffrättsliga ansvaret för utförda aborter innebär 1938 års lag att det inte skall dömas tUl ansvar för fosterfördrivning eller försök därtiU enligt 3 kap. 4 eller 10 § brottsbalken, om prövning av abortfrågan skett enhgt 4 eller 7 § 1938 års lag och åtgärden inte skett på

Prop. 1974.70 21

ett senare stadium än som anges i 1 § 2 stycket saml kvinnan, i de fall det behövs, begärt åtgärden. Är dessa föreskrifter uppfyllda medför den omständigheten alt andra bestämmelser i lagen, t. ex. reglerna i 6 § om var abort får utföras, åsidosatts inle att straff för fosterfördrivning skall ådömas. Huruvida straff i sådant fall överhuvud skall inträda fär avgöras efter de särskUda straffbestämmelserna i 1938 års lag. Ett fall som härvid lämnats straffritt är om kvinnan själv företar åtgärd för all avbryta havandeskapet. En sådan åtgärd har, sedan det i behörig ordning förklarats att förutsättningar för abort föreligger, ansetts ha betydelse endast i den riktningen all den utsätter kvinnan själv för risk till liv eller hälsa (NJA II 1938 s. 706). Vidtas åtgärden av annan än kvinnan skaU däremot straff ådömas, varvid skUda bestämmelser tiUämpas beroende på om ingreppet verkstäUts av legitimerad läkare eller av annan.

I kungörelsen (1938r571) med tillämpningsföreskrifter tiU 1938 års lag finns ytterligare bestämmelser om bl. a. prövningsförfarandel hos socialstyrelsen och läkares behörighet att avge utlåtande angående förutsättningarna för abort.

Särskilda föreskrifter om medel som kan användas för avbrytande av havandeskap finns i förordningen (1938r569) med vissa bestämmelser angående foslerfördrivande medel. Vilka dessa medel är anges i kungörelsen (1938r570) med särskilda föreskrifter i anledning av nämnda förordning.

Försöksverksamhet för att få fram födelsekontrollerande medel vUka kan hindra utvecklingen av befruktat ägg hos kvinna kan ske med stöd av lagen (1967rl85) om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroU.

3.2 Statistiska uppgifter

3.2.1 Abortutvecklingen

Då abortkommittén tillsattes år 1965 uppgick det totala antalet legala aborter i landet till drygt 6 000. Är 1973 hade antalet ökat till ca 26 000. Abortutvecklingen sedan år 1965 i absoluta tal och i förhällande till antalet levande födda framgår av följande tabell.

Är	Antal verkställda	Antal levande	Antalet aborter på
	aborter	födda	100 levande födda
1965	6 208	122 806	5,1
1966	7 254	123 354	5,9
1967	9 703	121 360	8,0
1968	10 940	113 087	9,7
1969	13 735	107 622	■12,8
1970	16 100	110 150	14,6
1971	19 250	114 484	16,8
1972	24 170	112 273	21,5
1973	25 990	109 556	23,7

Prop. 1974r70 22

Den sålunda registrerade kraftiga ökningen av antalet aborter synes ha brutits under andra halvåret 1972. Den procentuella ärliga ökningen har under perioden 1965-1972 varierat mellan 13 oeh 34 %. Kraftigast var ökningen mellan åren 1966 t)ch 1967 samt mellan 1971 och 1972. Mellan åren 1972 och 1973 beräknas antalet aborter ha ökat med uppemot 8 %.

Ett annat jämförelsemått på utvecklingen av antalet legala aborter är antalet sådana ingrepp per 100 levande födda. Som framgår av tabellen har vid en sådan beräkning antalet aborter ökat kraftigt under perioden. Ökningen har varit särskilt markant mellan åren 1971 och 1972.

De hittills redovisade siffrorna avser legala aborter. 1 vilken utsträckning illegala aborter förekommer är mycket svårt att uppskatta. Är 1949 uppskattades antalet till ca 10 000. De legala aborterna uppgick samma år tiU 5 503. Är 1949 skulle således det totala antalet aborter ha varit nära 1 6 000. Enligt abortkommittén tyder aUt på att de Ulegala aborterna nu har sjunkit väsentligt. Kommittén anger att troligen högst ca 6 000 kvinnor men sannolikt betydligt färre skulle ha fått sådan abort under år 1969.

3.2.2 Aborter efter tvåläkarintyg — tillstånd av socialstyrelsen

Aborter med stöd av tvåläkarinlyg har ökat kraftigt sedan år 1965, vUket framgår av nedanstående tablå.

Är 1965 1967 1969 1970 1971 1972 1973

Antal verkställda aborter

efter tvåläkarintyg 860 3 315 7 093 9 496 13 349 19 586 22 252

% av samtliga aborter 14 34 52 60 69 81 86

Däremot har antalet aborter efter tillstånd från socialstyrelsen minskat inte bara relativt utan även i faktiskt antal under de senaste åren.

Är	Antal an	sökn	. hos	därav bifallna	% verkställda aborter
	soc. styr	. om	abort	i%	av antalet ansökn.
1965	6 669			86	80
1966	6 499			89	83
1967	7 365			92	87
1968	7 554			94	86
1969	7 646			95	87
1970	7 548			96	86
1971	6 780			96	87
1972	5 313			96	86
1973	4 371			97	86

Äv tabellen framgår att socialstyrelsen sedan år 1965 bifallit en allt större andel av abortansöknin:garna. Trots denna ökning har andelen

verkstäUda aborter i stort sett varit oförändrad sedan år 1967. Är 1972 ledde 493 bifaUna ansökningar, dvs. omkring en tiondel av samtliga bifallna ansökningar, inte tiU abortingrepp. Anledning tiU detta var i 250 faU att graviditeten fullföljdes, i 166 faU all spontan abort följde, i 17 fall att gravidUet inte förelåg och i 3 fall att abort utfördes i utlandet. 1 57 fall var anledningen tiU att abortförfarandet inte fullföljdes okänd.

3.2.3 Aborternas regionala fördelning

Antalet legala aborter visar, om man bortser från en stark koncentration tiU stockholmsregionen, en tämligen jämn spridning över hela landet. Den procentuella regionala fördelningen av utförda aborteråren 1968-1972 visar inte på några större regionala förändringar.

Ett mera jämförbart mått på aborternas regionala fördelning än den rent procentuella fördelningen erhålls om aborterna sätts i relation tiU antalet levande födda inom varje område. Som framgår av tabell 1 nedan är skillnaderna stora mellan de olika regionerna och varierade för år 1972 meUan 11,7 och 40,9 aborter per 100 levande födda. Stockholms kommun svarar här för den klart högsta siffran i landet. Göteborg och Malmö har också ett betydligt högre aborttal än övriga områden. Lägst var Blekinge län med 11,7 aborter per 100 födda.

TabeU 1 Regional fördelning av antalet utförda aborter per 100 levande födda åren 1968-1972 efter kvinnans hemort

1968 1969 1970 1971 1972

22,6	27,6	30,0	34,6	40,9
6,7	9,2	14,0	16,1	22,9
10,9	13,9	13,7	16,7	21,4
10,6	13,3	17,3	17,6	22,3
7,9	8,4	9,6	12,3	14,3
5.0	6,3	6,8	9,5	12,9
5,8	7,7	9,8	11,8	16,0
8,9	11,4	13,4	15,2	18,5
8,1	15,5	13,4	13,8	18,5
5,4	6,9	7,5	9,5	11,7
5,0	8,3	8,8	10,0	12,2
4,0	5,8	7,2	13,6	18,0
8,5	10,7	11,9	11,5	13,4
'g 2,9	3,7	10,6	13,8	18,2
9,5	11,5	13,0	15,0	19,6
6,8	9,0	9,8	13,1	15,6
8,2	11,2	11,5	12,5	21,6
10,6	13,3	13,5	19,1	21,3
10,7	15,6	16,9	18,9	24,5
8,1	12,4	14,0	15,5	23,8
8,5	11,3	14,8	16,2	21,7
9,1	14,1	15,2	17,1	19,4
10,8	15,1	15,6	17,8	23,7
6,4	9,5	10,9	15,2	16,9
9,6	12,4	14,8	16,8	18,3
8,6	10,5	10,3	19,8	28,5
10,1	14,5	17,1	22,8	30,2
Hela riket 9,6	12,7	14,6	16,8	21,5

Stockholms kommun

Stockholms län utom Sth

Uppsala län

Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län

Kronobergs län

Kalmar län

Gotlands län

Blekinge län

Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län

Göteborgs o. Bohus län utom Gbg

Älvsborgs län

Skaraborgs län

Värmlands län

Örebro län

Västmanlands län

Kopparbergs län

Gävleborgs län

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

Malmö

Göteborg

Prop. 1974r70 24

Fördelas aborterna efter tUlstånd från socialstyrelsen och efter två-läkarintyg för åren 1968-1972 föreligger även där stora regionala skillnader, se tabell 2 nedan. Ä>r 1972 varierade andelen aborter utförda efter tvåläkarintyg mellan 13% (Skaraborgs län) och 98% (Gollands kommun). Andelen aborter efter tvåläkarinlyg har sedan år 1968 ökat inom samtliga områden utom i Kalmar och Norrbottens län.

TabeU 2 Den procentuella andelen aborter efler tvåläkarintyg i förhållande tUl samtliga utförda aborter åren 1968-1972

Kvinnans hemortslän	1968	1969	1970	1971	1972
Stockholms kommun	45	61	67	84	95
Stockholms län	10	17	21	34	86
Uppsala län	89	93	97	93	93
Södermanlands län	35	61	79	89	90
Östergötlands län	76	79	81	86	89
Jönköpings län	6	14	33	34	55
Kronobergs län	27	20	28	25	34
Kalmar län	59	76	83	72	57
Gotlands län	39	87	81	89	98
Blekinge län	14	13	13	16	23
Kristianstads län	5	4	19	34	39
Malmöhus län	69	82	89	94	95
Hallands län	33	44	54	64	54
Göteborgs o. Bohus län	40	65	69	82	90
Älvsborgs län	76	88	92	94	96
Skaraborgs län	2	7	10	12	13
Värmlands län	21	25	18	64	82
Örebro län	20	28	32	35	58
Västmanlands län	65	76	90	94	98
Kopparbergs län	67	73	85	88	90
Gävleborgs län	10	16	61	83	85
Västernorrlands län	80	82	76	83	84
Jämtlands län	2	12	9	13	17
Västerbottens län	79	74	74	81	85
Norrbottens län	68	69	64	71	65 .
Malmö kommun	10	40	37	78	93
Göteborgs kommun	22	54	69	78	86
Utländska medborgare	41	41	67	64	68
	Hela riket 41	52	59	69	81

3.2.4 Abortindikationer

Den procentuella fördelninge:a av aborterna efter de fem abortindikationerna i 1938 års lag framgår av följande tabell.

Indikation 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

Medicinsk och socialmedicinsk 97,4 98,0 98,5 9;?,1 97,2 98,0 98,3 98,5 98,1

därav
sjukdom     23,6    20,3    12,4      9,4        7,9        6,2        5,1        3,9        2,7
svaghet       64,2    61,1    56,7    47,4      44,3      36,5      31,1      24,0      16,6
förutsedd
svaghet   9,6    16,6    29,4    41,3      45,0      55,3      62,1      70,6      78,9

Prop. 1974r70 25

Indikation	1965	1966	1967	1968	1969	1970	1971	1972	1973
Risk för fos-								1972
terskada	0,9	0,8	0,6	0,7	1,6	0,4	0.2	0,2	0,7
Humanitär in
dikation	1,6	1,1	0,8	1,2	LI	1,4	1,4	1,2	1,2
Eugenisk	0,1	0,1	0,1	0,0	0,1	0,0	0,0	0,0	0,0
Summa	100	100	100	100	100	100	100	100	100
Antal
aborter	6 205	7 254	9 703	10 940	13 735	16 100	19 250	24 170	25 990

Av tabellen framgår att nästan samtliga aborter (98-99 %) sker enligt de medicinska och socialmedicinska abortindikationerna.

Utvecklingen efler år 1965 visar emellertid att del skett en kraftig förskjutning inom de medicinska och socialmedicinska indikationerna. , Dessa delas i statistiken in i grupperna sjukdom, svaghet och förutsedd svaghet. Där har det skett en kraftig förskjutning mot indikationen förutsedd svaghet. Är 1965 angavs indikationen förutsedd svaghet fören tiondel av samtiiga utförda aborter mot 79 % år 1973. Åberopandet av den mera rent medicinska indikationen "sjukdom" har däremot sjunkit från 24% år 1965 till knappt 3 % år 1973. Även indikationen svaghet har sedan år 1965 minskat i betydelse. 1 övrigt är relationerna mellan de olika abortindikationerna i stort sett oförändrade.

Den nu angivna förskjutningen inom de medicinska och socialmedicinska indikationerna gäller i fråga om såväl tillstånd från socialstyrelsen som beträffande Ivåläkarinlygen. Är 1965 var svaghet den vanligaste indikationen (70 %) för aborter utförda efter socialstyrelsens tiUstånd medan sjukdom var vanligast vid aborter efler tvåläkarinlyg (63%). Indikationen förutsedd svaghet angavs för 10% av tillslånds-aborlerna och 4 % av de aborter som utfördes efler tvåläkarinlyg är 1965. Är 1972 var motsvarande siffror 69 % resp. 71 %.

3.2.5 Graviditetens längd vid ingreppen

Graviditetens längd vid abort (procentuell fördelning) framgår av nedanstående tabell.

Graviditetens längd

1968

1969

1970

1971

1972

1973

-12 veckor 13-18 veckor 19-20 veckor 21- veckor

43,0

48,5

6,8

1,7

50,7

43,3

4,7

1,3

59,5

36,2

3,3

1,0

67,5

29,2

2,3

1,0

73,4

23,7

2,1

0,9

80,3

17,8

1,3

0,6

Summa Antal aborter

100 10 940

100 13 735

100 16 100

100 19 250

100 24 170

100 25 990

Förskjutningen mol lidigaborler gäller både aborter efler socialstyrelsens tiUstånd och aborter efter tvåläkarinlyg. Är 1973 gjordes 83% av Ivåläkaraborterna som tidigaborter mot 64 % av de aborter som utfördes efler socialstyrelsens tillstånd.

Prop. 1974r70 26

Antalet aborter som utfördes efter 18 ;e graviditetsveckan uppgick år 1973 till knappt 2 % av samtliga utförda aborter.

25 % av samtliga aborter utfördes år 1972 i öppen vård (polikhniskt) mot 31 % år 1973. Äv tidigaborterna år 1972 utfördes 34 % pohkliniskt.

3.2.6 Tidigare förlossningar och aborter

Följande tablå visar den procentuella fördelningen av antalet föregående förlossningar hos kvinnor som beviljats abort.

Tidigare	1968	1969	1970	1971	1972
förlossningar
0	36	37	39	40	41
1-2	36	38	37	38	39
3-	28	25	24	22	20
Summa	100	100	100	100	100

Från år 1971 innehåller abortstatistiken även uppgifter om den procentuella fördelningen av antalet tidigare aborter.

Tidigare antal 1971 1972

aborter

74,3	78,6
11,1	12,2
1,8	2,2
0,4	0,5
0,3	0,2
12,2	6,3

Uppgift saknas

Summa 100 100

3.2.7 Kvinnornas ålder

I nedanstående tabell redovisas den procentuella åldersfördelningen för de kvinnor som fått abort.

Älder 1968 1969 1970 1971 1972

-14 1,0 1,0 1,0 1,2 1,1

15-19 22,2 21,1 21,3 22,3 22,4

20-24 23,0 23,9 23,8 24,3 24,3

25-29 17,0 18,6 18,9 20,0 21,3

30-34 14,5 15,3 15,2 14,6 14,5

35-39 13,6 12,8 12,2 11,2 10,9

40- 8,7 7,3 7,6 6,5 5,5

Summa 100 100 100 100 100

Antal 10 940 13 735 16 100 19 250 24 170

Prop. 1974:70 27

Åldersfördelningen har inte genomgått några större förändringar under åren 1968—1972. En viss ökning av andelen kvinnor i åldrarna 25—29 år har dock skett medan andelen kvinnor i åldern över 35 år minskat. Kvinnor i åldrarna upp till 20 år har inte nämnvärt förändrat sin relativa andel av aborterna.

3.3 Abortlagstiftningen i övriga nordiska länder

1 Danmark trädde en ny abortlag i kraft den 1 oktober 1973. Den ersatte en lag från 1970 och innebär en liberalisering av de tidigare bestämmelserna.

Enligt de nya bestämmelserna kan kvinnan i vissa fall få abort utan särskilt tillstånd. Detta gäller i första hand när aborten utförs före utgången av 12 re havandeskapsveekan. Men även därefter kan ingreppet ske utan tillstånd, nämhgen om aborten av läkarvetenskapliga skäl bedöms vara nödvändig för att avväria fara för kvinnans liv eller fara för att hennes kroppsliga eller själsliga hälsa blir allvarligt nedsatt.

I övrigt gäller att kvinnan kan få tillstånd till abort om någon av lagens abortindikationer är uppfylld. 1 dessa anges socialmedicinska, eugeniska och humanitära grunder för abort. Skäl för abort är vidare risk för fosterskada och det förhållandet att kvinnan på grund av ungdom eller sjukdom inte kan ge barnet tillfredsslällande vård. Som social indikation anges att graviditeten, förlossningen eller vården om barnet kan antas medföra en så aUvarlig påfrestning för kvinnan att det kan anses påkallat att avbryta graviditeten. Vid denna bedömning skall hänsyn tas till kvinnans ålder, arbetsbörda och personliga förhållanden samt till hennes familjs bostadsförhållanden, ekonomiska villkor och hälsotillstånd.

För tillstånd fordras därjämte att de förhållanden som åberopas till stöd för ingreppet har sådan vikt, att det kan anses berättigat att utsätta kvinnan för de risker som ingreppet innebär.

I de fall då det inte fordras särskilt tillstånd till abort kan kvinnan vända sig direkt tiU en läkare eller mödrahjälpsinrättning. Går kvinnan tUl läkare är denne skyldig att upplysa henne om det stöd hon kan få hos mödrahjälpen. Läkaren skall också upplysa henne om tillvägagångssättet vid aborten och om de risker som kan vara förenade med ingreppet.

Tillstånd till abort lämnas av ett "samråd" vid en mödrahjälpsinrättning. Samrådet består av tre personer: föreståndaren för mödrahjälpsin-rättningen, dvs. en kurator, och två läkare. Av läkarna skall den ene vara Speciellt utbildad i gynekologi och den andre i psykiatri. För tillstånd fordras enhällighet. Avslagsbeslut kan överklagas till en central nämnd. Denna är beslutför med tre personer, nämligen en jurist, som tillika är ordförande, en gynekolog oeh en psykiater. Också i den centrala nämnden fordras att ledamötema är ense för att tillstånd skall kunna ges.

Straffansvaret för kvinnan är avskaffat. Däremot kan annan som utför abort i strid med lagens bestämmelser straffas.

Finland fick en ny abortlag år 1970. Lagen innebär en liberalisering av tidigare bestämmelser.

Prop. 1974r70 28

Av 1970 års lag framgår all kvinna i vissa faU kan få abort utan särskilt tUlstånd. Della gäUer kvinna som inte har fyllt 17 år och kvinna som har fyllt 40 år vid den lidpunkt då hon blivit havande samt kvinna som redan har fött fyra barn. Beslut om operation kan i dessa fall fattas av sjukhusläkaren ensam.

1 övrigt kan kvinna få abort om någon av de i lagen angivna indikationerna är uppfylld. Dessa innehåller medicinska, eugeniska och humanitära skäl för abort. Vidare medges sådant ingrepp vid risk för fosterskada samt när sjukdom eller liknande hos föräldrarna allvarligt begränsar deras förmåga att sköta barnet. Socialt skäl för abort föreligger när förlossningen eller skötseln av barnet skulle vara avsevärt betungande för kvinnan.

Tillstånd till abort meddelas av två läkare eller av medicinalstyrelsen. 1 vissa fall måste tillstånd ges av styrelsen.

Abort kan företas t.o.m. 16re havandeskapsveckan. Medicinalstyrelsen kan medge att kvinna som blivit havande innan hon fyllt 17 år får abort t. o. m. 20re veckan. Detsamma gäller i speciella fall även andra kvinnor. För abort av läkarvetenskapliga skäl finns ingen tidsfrist.

Fosterfördrivning är straffbelagd i strafflagen. Kvinna som undergår abort utan att villkoren i abortlagen är uppfyllda kan straffas.

Den nuvarande abortlagstiftningen i Norge trädde i kraft år 1964.

Äv lagen följer att abort kan ske när del finns medicinska, eugeniska eller humanitära skäl för åtgärden, när det föreligger risk för fosterskada eller när kvinnan är sinnessjuk. Vid tillämpningen av den medicinska indikationen skall hänsyn las till kvinnans levnadsvillkor och andra omständigheter, som kan göra henne sjuk eller medföra en fysisk eller psykisk "helseknekk".

Abort fär inte ulföras efter tredje graviditetsmånaden, om inte särskilda skäl föreligger. För abort fordras i princip tillstånd av två läkare. 1 vissa fall fordras också tillstånd av "fylkesläkaren".

Straffbestämmelser om fosterfördrivning finns i strafflagen. Straff kan drabba även kvinnan.

4 Abortkommitténs förslag till abortlagstiftning 4.1 Allmänt om födelsekontroll

Enhgt kommittén finns det flera belägg för att vi i vårt land är i hög grad inställda på familjeplanering och på att den enskilde inle vill sätta andra barn till världen än han eller hon själv kan ta hand om och ge en tryggad uppväxt. Redan det låga antalet födelser under en lång följd av år tyder på att människor allmänt använder sig av de metoder som finns för att skydda sig mol en inle önskad graviditet.

Kommittén har låtit verkställa en beräkning av födelsekontrollens omfattning i Sverige under år 1969. Beräkningen ger vid handen att förutan sådan kontroll mellan 400 000 och 500 000 barn skulle ha fötts

Prop. I974r70

medan del i reahteten föddes endast ca 108 000. Beräkningen grundar sig på det förhållandet alt det fanns ca 1 miljon gifta kvinnor i de fruktsamma åldrarna och ytterligare ett antal kvinnor i sådan ålder, vilka utan att vara gifta hade samlag så regelbundet att de kunde bli gravida.

Födelsekontrollen sker i vårt land nästan helt och hållet med hjälp av preventivmeloder. Bland de uppskattningsvis 300 000—400 000 födelser som förhindrades år 1969 beräknas högst 20 000 och troligen färre ha undvikits genom abortingrepp; ca 14 000 kvinnor opererades med stöd av abortlagen och ett okänt antal kvinnor - troligen högst ca 6 000 och sannolikt betydligt färre — fick sin graviditet avbruten på annat sätt. Ätt del är så förhållandevis få kvinnor som underkastar sig aborloperalion och åtskilligt färre som anlitar osakkunniga medhjälpare för alt avbryta graviditet sammanhänger enligt kommittén med att det redan på 1930-talet skedde en omsvängning i den officiella pohtiken när det gäller födelsekontroll. Den tidigare mörkläggningen av det som hör till sexual-Hvets område ersattes då av en medveten satsning från samhällets sida på upplysning och stöd för användningen av skyddsmedel. Det förhållandel att abortfrågan hos oss inte längre är elt folkhälsoproblem utan har reducerats till en marginaifråga från födelsekontrollsynpunkt, förtar emellertid inle frågan dess allvarliga karaktär.

Enligt kommittén bör abortfrågan lösas genom aktiva insatser från samhällets sida. Åtgärderna bör gå ut på att underlätta för den enskilde alt planera föräldraskap med ofarliga metoder för födelsekontroll. Vidare bör samhället föra en målmedveten famihepolitik som ger föräldrarna ett sådant socialt och ekonomiskt stöd att kvinnan frivilligt väljer att föda.

4.2 Krmiinaliseringen av abort

Kommittén konstaterar inledningsvis att skyldigheten för kvinnan att underordna sig fortplantningen efter befruktningen sedan länge har upprätthållits med strafflagstiftningens hjälp. Utgångspunkten har härvid varit att abort är något inte önskvärt, som samhäUet av hänsyn till livets helgd bör förbjuda med strafflagstiftningens hjälp. Denna syn att abort är något förkastligt har färgat också de fall då samhället tillåter att havandeskap avbryts.

Enligt kommittén har omvälvningarna i samhället efter industria-Usmens genombrott samt kvinnans ändrade ställning i familj och samhälle medfört nya värderingar rörande fortplantningen. Mot den traditionella uppfattningen om skyldighet att föda har ställts kravet att kvinnan själv skall bestämma över fortplantningen. Kommittén konstaterar att både mannen och kvinnan i dagens samhälle har påtagit sig andra uppgifter än som av tradition anses tillkomma dem oeh att den yngre generationen söker efter nya former för delat ansvar mellan könen. Den ökande sexualkunskapen och de radikalt ändrade villkoren för födelsekontroll (introduktionen av p-piller och spiral), vilka har gett kvinnan egna möjligheter att bestämma om och när hon vill föda, har fått till följd att

Prop. 1974r70 30

sexuell avhåUsamhet inte anses eftersträvansvärd i och för sig och att även ett flertal synpunkter som tidigare har anlagts på abortfrågan, t. ex. den befolkningspolitiska, numera ter sig föråldrade.

Sammanfattningsvis finner kommittén att de nuvarande straffbestämmelserna om abort på väsentliga punkter bygger på tänkesätt som numera är övergivna. De flesta människor stämplar inte längre varje abort som förkastlig. De hyser i stället medkänsla för de kvinnor som underkastar sig abortingrepp, antingen det uker i den ordning 1938 års lag föreskriver eller ej. Det straff som samhället hotar kvinnorna med om de olovligen hindrar graviditet från att fortsätta utkrävs inte heller i praktiken. Sålunda har enligt vad kommittén inhämtat under åren 1967-1970 icke i något fall åtal för fosterfördrivning väckts mot kvinnan själv. Vidare har de traditionella värderingarna av kvinnans roll för fortplantningen ersatts av en allt större tilltro till .såväl kvinnornas som männens egen längtan efter barn samt deras egen förmåga att bedöma sina möjligheter att ta ansvar för ett barn. Kommittén föreslår därför att samhället avstår från det nuvarande straffhotet mot kvinnan, dvs. slopar förbudet mot abort. Detta föreslås ske genom att brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning upphävs.

4.3 Behov av lagstiftning om abort

Som en följd av att brottsbalkens bestämmelser om straff för fosterfördrivning föreslås slopade tar kommittén upp frågan om det över huvud taget behövs någon lagstiftning om abort.

Vad först angår p-piller med viss kemisk sammansättning och spiral -vilka preventivmetoder som tidigare har nämnts i viss utsträckning torde verka abortivt — finner kommittén att några särskilda bestämmelser frän statsmakternas sida inte behövs i fråga om dessa metoder. Användningen av medlen är nämligen underkastad läkarkontroll och socialstyrelsen har utfärdat anvisningar för att säkra största möjliga riskfrihet vid användningen av medlen. I detta sammanhang framhåller kommittén att dagens abortdebatt mycket snart kan komma att framstå som föråldrad med hänsyn till den forskning som pågår för att få fram nya metoder för födelsekontroll och som kan innebära att skydd mot fortsatt graviditet för en kvinna som inte vill föda kan komma att huvudsakligen gälla användandet av ett farmaceutiskt preparat. Orn sådaria medel blir tillgängliga bör samhället enli:t kommitténs mening fordra noggrann kontroll av att de är ofarliga för kvinnan innan de tillhandahålls för födelsekontroll. Preparaten och deras användning bör således bedömas enligt de bestämmelser som gäller om läkemedel och medel för födelsekontroll enligt läkemedelsförordningen (1962:701) och torde därför inte behöva bli föremål för särskild lagstiftning.

Utöver de nu nämnda metoderna står f. n. inga andra abortmetoder till buds än ingrepp på kvinnan, vilka i och för sig är straffbelagda som misshandel av henne enligt 3 kap. 5 § brottsbalken och som är förenade

Prop. 1974:70 31

med risker för hennes hälsa även när de utförs tidigt och av sakkunnig läkare. Kommittén tar upp frågan om sådana ingrepp skall godtas som en ny metod för födelsekontroll — dvs. godkännas som ett nytt "preventivmedel". Kommittén konstaterar därvid att de flesta preventivmedel som män och kvinnor i vårt land har tillgäng till är oskadliga. P-pillren fyller allmänt sett de fordringar som samhället ställer på läkemedel, nämligen att medlet inte fär medföra skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Däremot uppfyller tidig abortoperation inte de fordringar som allmänheten har rätt att ställa på att ett medel för födelsekontroll skall vara oskadligt. Det strider mot den politik som samhället för i fråga om läkemedel och födelsekontrollerande medel alt tillhandahålla ett skadligt medel till allmänt bruk i förlitan på att del är tiUräckligt med upplysning om att det inte bör användas. Kommittén framhåller vidare att tanken på att abortoperation skulle kunna tillhandahållas på begäran som en alternativ metod för födelsekontroll röjer okunnighet om de villkor som sjukvården arbetar under. De sjukvårdshuvudmän som har svårt att skaffa personal och att få pengarna att räcka för att kunna tillgodose efterfrågan pä sjukvård från människor, som är hänvisade till operation som det enda medlet att bli botade, torde ha svårt att acceptera den tanken. Att ingripa med en operation som är förenad med risker för hälsan för ett ändamål som kan nås med ofarliga medel strider mot läkarvetenskapens grundprinciper. Mot denna bakgrund finner kommittén att män och kvinnor inte bör lila till abortopera-tipn annat än som en nödfallsutväg. Kommittén tar därför avstånd från att abortoperation legaliseras som en ny metod för födelsekontroll och att den regleras som en "beställningsoperation", dvs. att kvinnan opereras på enbart begäran och utan hänsyn till de risker som i det enskilda fallet är förbundna med operationen.

Vad angår behovet av lagregler om abortoperation finner kommittén att de kvinnor, som är beredda att underkasta sig operation hellre än ta ansvaret för att föda, har ett rimligt krav pä att veta vad spm gäller om deras möjligheter att bli opererade. Om inte detta anges i någon författning skulle den enskilde läkarens bedömning av i vilka fall det är befogat att de slipper föda bli utslagsgivande. Abortoperation skiljer sig från andra operativa ingrepp genom att den ger anledning till skiftande moraliska och etiska värderingar vilket medför att risken för subjektivitet i den enskilde sjukhusläkarens avgörande är mycket större när det gäller abortoperation än vid andra ingrepp. Samhället bör därför enligt kommittén inte låta frågan om operation vara en angelägenhet enbart mellan kvinnan oeh den ansvarige läkaren utan bör ge föreskrifter om abortoperation.

Vad härefter gäller frågan i vilken ordning sådana föreskrifter lämpligen bör ges finner kommittén att detta i och för sig kan ske genom att själva grundprincipen, dvs. skyldigheten att ombesörja vård, skrivs in i sjukvårdslagen och att de närmare föreskrifterna om operationen ges i administrativ ordning. Äv hänsyn till kvinnan anser kommittén dock att en annan linje bör väljas. Graviditet innebär för en kvinna som anser att

Prop. 1974r70 32

hon inte kan ta ansvaret för ett barn sådana påfrestningar alt hon bör vara tillförsäkrad en i lag inskriven rätt till operation. En sådan rätt förutsätter att statsmakterna anger de fall då rätt till aborloperalion föreligger. Alt sådana fall anges är av väsentlig betydelse även för den enskUde sjukhusläkaren.

Förutom att de omständigheter som grundar räll tiHabort anges i lag föreslår kommittén att kvinnan genom lagsliftning skyddas mot att osakkunniga personer åtar sig att göra ingrepp pä henne. Samhället har också anledning att tUlförsäkra kvinnan vård utan särskilda kostnader för henne på sjukhus eUer annan likvärdig inrättning. Vidare bör det ges rättssäkerhetsgarantier för att frågan om räll till operation blir allsidigt bedömd. För sistnämnda ändamål bör det i lag ges föreskrift om att frågan om rätt tiU abort skulle avgöras av särskilda nämnder vid sjukhusen.

4.4 Grunder för rätt tUl abort

När del gäller all ange de omständigheter som bör grunda rätt till abort erinrar kommittén inledningsvis om att gällande abortlagstiftning bygger på brottsbalkens slrafftiestämmelser om foslerfördrivning och att i de s. k. abortindikationerna avgränsas faU då det från statsmakternas sida har ansetts rimhgt att en kvinna befrias från skyldigheten att finna sig i att hennes graviditet fortsätter. Kommitténs förslag att abort avkriminaliseras innebär emellertid att det i fortsättningen inte finns utrymme för en motsvarande bedömning. Avgörandet i det enskUda fallet bör i stället ske från den utgångspunkten att abort skall utföras när kvinnan - efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret för att föda. Som abortmetod är emellertid operation förenad med risker för kvinnans liv och hälsa, och när vägande skäl talar mot att hon opereras bör också ett annat bedömande komma i fråga.

När det gäller tillämpningen av den nuvarande abortlagstiftningen konstaterar kommittén att gränsen mellan de olika indikationerna är flytande i den praktiska tillämpningen, framför allt när det gäller den medicinska och den socialmedicinska indikationen. När operation har utförts har det skett av skäl som rubricerats än som sjukdom eller kroppsfel, än som svaghet och än som förutsedd svaghet, beroende på den innebörd som vederbörande bedömare har gett åt vart och ett av dessa begrepp. Det är m. a. o. en i hög grad subjektiv bedömning som här skett över hela linjen. Sådana föreställningar som att t. ex. sjukdom skulle erbjuda en fastare eller mera objektiv hållpunkt för bedömningen än andra begrepp stämmer inte med verkligheten. De nuvarande abortindikationerna bygger på ett begreppsmässigt betraktelsesätt och de diskussioner som sedan har förts om vilka skäl som borde godlas för abort har till stor del skett med utgångspunkt i ett sådant betraktelsesätt och till synes i omedvetenhet om subjektiviteten i bedömningarna. Föreställningen om "rent medicinska" resp. "rent sociala" omständig-

Prop. 1974r70 33

heter framstår numera som en övervägande teoretisk konstruktion.

På grundval av uppgifter som kommittén har samlat in via kuratorer angående de skäl som kvinnor angett för abort samt de erfarenheter som har Samlats av biverkningar för kvinnan av att opereras finner kommittén att det inte är möjligt att i lagtext i detalj reglera de omständigheter som bör grunda rätt för kvinnan att bli opererad. Endast mer eller mindre typiska eller uppenbara faU kan beaktas oeh allmänna riktlinjer anges för bedömningen av det enskilda fallet. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna utformas på sådant sätt att de i största möjhga utsträckning täcker de omständigheter som i det enskilda fallet skall grunda rätt tiU abortoperation liksom de omständigheter som utgör vägande skäl mot all kvinnan utsätts för operation.

Kommittén anger tre grupper av omständigheter som bör grunda rätt till abortoperation, nämligen 1) hälsorisker, 2) risk för skador under foslerutveckhngen m. m. samt 3) övriga omständigheter.

Vad först angår hälsoriskerna framhåller kommittén att framstegen inom den moderna läkarvetenskapen har medfört att riskerna för en frisk kvinna när hon föder numera är små. De medicinska behandlingsmetoderna har förbättrats också i fråga om de svåra sjukdomarna. Inom mödrahälsovården har man möjUghet att i tid upptäcka och behandla brister i hälsotillståndet hos kvinnan när hon är gravid och att minska påfrestningarna för henne lika väl som riskerna för henne då hon föder. Till framstegen hör att man har andra möjligheter än tidigare att följa olika graviditetsstadier och att göra en noggrannare bedömning av riskerna för kvinnan av att hennes graviditet fortsätter och av att föda. Så har läkaren t. ex. ett ganska stabUt vetenskapligt underlag för att med ledning av sina undersökningsfynd bedöma vad en hjärt- eller lungsjukdom, skador i njurar eller andra vitala organ, sockersjuka etc. innebär av ökade risker för kvinnan om hon föder. Fall förekommer - exempelvis vid graviditetsförgiftning — då han har sådant underlag för bedömningen att kvinnans liv är i överhängande fara eller att hon vid fortsatt graviditet hotas av t. ex. havandeskapskramper (eklampsi). 1 säUsynta undantagsfall kan han så sent som när hon har börjat föda vara tvungen att ingripa med operation för att rädda henne ur en akut livsfara. Då läkaren ingriper med operation på en kvinna som har varit gravid så länge att hon bär en livsduglig varelse, är det dock inte fråga om abortoperation. De åtgärder som han då kan se sig tvungen att vidta om vitala intressen står på spel går ut på att framkalla en för tidig födsel.

När en gravid kvinna är beredd att undergå abortoperation, är det inte bara kroppsliga sjukdomstillstånd, kroniska eUer akuta, som läkaren måste räkna med när han bedömer vilka risker hon utsätts för om hennes graviditet fortsätter. Bedömningen gäller inte heller enbart själva graviditetsförloppet och födandel. 1 den prognos, som han ställer, ingår också en bedömning av eflerförloppet, dvs. ett ställningstagande till frågan hur kvinnans hälsotillstånd skulle påverkas av att ha ett bam att sörja för. Även när kvinnan inte företer kroppsliga sjukdomssymtom, kan hennes

3 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 70.

Prop. 1974r70 34

kroppskonstitution vara så bräcklig eller hennes fysiska kondition så nedsatt, att läkaren utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet måste säga sig, att kvinnan kanske klarar att föda, men att hennes kraftresurser sannolikt också blir uttömda eller i vart fall avsevärt nedsatta redan därigenom eller genom vården av ett barn. Från samma utgångspunkt är det som läkaren vid sin riskbedömning tar avgörande hänsyn även till kvinnans psykiska tiUstånd.

Sålunda vet man av erfarenheit att nervösa störningar ofta förvärras och att konflikter och problem, som annars hålls under kontroll, inte sällan tar en allvarlig vändning i samband med en graviditet. Detta gäller särskUt om kvinnan anser att hon inte kan ta ansvaret att föda. Då konflikterna är mycket påtagliga, inställer sig en depression, som kan bli så djup och intensiv att självmordstankar ingår i sjukdomsbilden. Ibland är depressionen åtkomlig för behandling, eventuellt i samband med sjukhusvård, i form av t. ex. vila, medicinering, psykoterapi eller miljösanering. Ibland är det nödvändigt att ingripa med aborloperalion för att förhindra att kvinnan sätter självmordsplanerna i verket eller för att häva depressionen. Man vet också att de närmaste dagarna och veckorna efter det att kvinnan har fött normalt sett är mycket psykiskt påfrestande för henne. Det förekommer att psykoser, t. ex. schizofreni och manisk-depressiv sjukdom, men även svåra depressioner av annat slag kan bryta ut under denna tid. 1 andra fall kan ])sykiska förvirringslillstånd inträda, som oftast fordrar sjukhusvård, dä k:vinnan är ur ständ att ta hand om sig själv eller barnet. Ännu 2—3 månader efler del att kvinnan har fött, ibland även senare och i en del fall i anslutning till att hon slutar amma, kan svåra depressioner uppträda. Även då är de ibland förenade med risk för självmord.

I och för sig är de här angivna allvarliga psykiska sjukdomstillstånden hos en kvinna i anslutning till att hon är gravid och föder ganska sällsynta och risken för alt kvinnan skall drabbas av en sådan sjukdom är i vanliga fall ringa. Redan lindrigare psykastenisk eUer depressiv insufficiens, uttröttningstillstånd eller allmän nerslitning har läkaren emellertid att räkna med när han skall bedöraa, om fortsatt graviditet medför fara för kvinnans hälsa. Han är också skyldig att uppmärksamma den risk för hennes hälsa som föreligger, när hennes aktuella tillstånd är utan anmärkning, men allvarliga psykiska störningar har inträffat i samband med tidigare graviditet.

Läkaren har att bedöma inle bara i vad mån som kvinnans tillstånd skulle försämras, om inte förloppet hejdas, utan lika väsentlig är för honom frågan i vad mån som fortsatt graviditet kan antas hindra att hon blir bättre eller återställd tUl hälsa. När kvinnan t. ex. befinner sig i ett psykiskt sjukdomstillstånd, kan det ibland vara nödvändigt alt tillgripa abortoperation för att förbättra hennes tillstånd eller för att kunna genomföra en psykiatrisk behandling eller också för att förebygga att hennes tillstånd försämras. På motsvarande sätt utgör graviditet en fara för kvinnans hälsa, inte bara i de fall dä hon är fysiskt eller psykiskt nersliten och hennes graviditet skulle sälta ned hennes tillstånd ytterliga-

Prop. I974r70 35

re, utan också när hennes krafter inte kan återställas utan att hon opereras. Abortoperationen utgör i sådant faU ett led i den medicinska behandlingen av kvinnan i syfte att om möjligt återställa hennes hälsa.

Kommittén framhåller att målsättningen för den moderna läkarvetenskapen har vidgats i takt med de vunna framstegen och de nya vetenskapliga rönen. Lika självklar, som man tidigare har tagit uppgiften att bota, dvs. att återställa människors hälsa, hka självklar anses numera uppgiften vara all bibehålla en god hälsa, dvs. att förebygga uppkomsten av sjukdomar eller andra brister i hälsotUlståndet av såväl fysisk som psykisk art. Möjligheterna till tidig diagnos och behandling har förbättrats även inom psykiatrin. Frågan om behandling är sålunda aktueU även innan ett psykiskt insufficienstillstånd är ett faktum. Behandlingssituationen föreligger redan när risken är påtaglig för att det skall inträda. Det är också från den utgångspunkten, som riskerna för kvinnans hälsa bedöms när hon är beredd att undergå abortoperation. Det är sålunda inte bara när hennes krafter redan är allvarligt nedsatta och en fortsatt graviditet skulle hindra att de återställs eller medföra att hennes svaghetstillstånd förvärras, som hennes hälsa är i fara från läkarvetenskaplig synpunkt. Detta gäller också när en påtaglig risk föreligger att en sådan allvarlig kraftnedsättning skall inträda. 1 bägge fallen är läkaren skyldig att behandla kvinnan efter vetenskap och beprövad erfarenhet, och kan faran inle undanröjas på annat sätt, kan han av behandlingsmässiga skäl se sig nödsakad att utföra en aborloperalion.

Enligt kommittén bör rätten till abortoperation under de angivna förutsättningarna för framtiden säkerställas genom bestämmelser som ger rättvisa ål den läkarvetenskapliga metodiken av i dag och som motsvarar vad som numera utgör vetenskap och beprövad erfarenhet på området. När den gällande lagen anger i vilka fall som läkare får ulföra abortoperation straffritt, fordrar den t. ex. att faran för hälsan skall kunna tillskrivas sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan; alt hänsyn tas tUl hennes levnadsförhåUanden och övriga omständigheter föreskrivs bara när det gäller operation i förebyggande syfte. Det är emellertid alltid på en totalvärdering av samtliga undersökningsfynd i det enskilda fallet — psykologiska, medicinska eller sociala — som läkare bygger sitt ställningstagande, både när det gäUer prognos och behandling. Syftet med behandlingen må vara att förebygga eller bota, likaväl som det mä vara sjukdom eller andra brister i hälsotillståndet som del är fråga om. Det är inte heller sjukdom i och för sig, som tillmäts avgörande betydelse när abortoperation utförs, utan den avgörande frågan är om ett fortsatt förlopp medför fara för kvinnans hälsa. Att knyta an till sådana begrepp som sjukdom eller kroppsfel är därför inte rättvisande, och att ange att hänsyn tas till levnadsförhållandena — som t. ex. personliga eller ekonomiska omständigheter, familjens bostadssituation, arbetsbördan m. m. - är lika överflödigt som att ange att hänsyn tas till exempelvis kvinnans ålder och tidigare graviditeter. Inte heller behöver bestämmelser ges om vad som ligger i sakens natur, nämligen att bedömningen av

Prop. 1974r70 36

riskerna vid ett fortsatt förlopp inte gäller enbart gravidiletsförloppet, ulan också födandet, amningen, omhändertagandet av ett barn och vården om detta. Att den gällande abortlagen tar upp bestämmelser i det hänseendet för läkarens bedömning beror på att den har tUl syfte all uttömmande ange vad som är straffritt och tiUåtet, dvs. vUka risker som får beaktas. Om läkare numera vid bedömningen av vilka risker för hälsan, som är förbundna med fortsatt graviditet, skulle låta bli att ta hänsyn till exempelvis en uppenbar risk för amningspsykos eller risken alt en rygginsufficiens förvärras genom vården om ett barn, handlar han i strid med beprövad erfarenhet.

Bland förutsättningarna för att det naturliga förloppet skaU få hejdas upptar den nuvarande lagen också bestämmelse om att faran för kvinnans hälsa skaU vara allvarlig. Bestämmelsen leder närmast tanken tUl en överhängande fara och är miss\isande för läkarvetenskaplig praxis. Del är inte enbart sannolikhetsgraden för att skada inträffar som är avgörande, utan avgörandet gäller i hög grad även skadans omfattning, t. ex. hur pass mycket försämrat en kvinnas tUlstånd skulle bli, om hon inte opereras, respektive hur pass dålig hon är, när hennes graviditet riskerar att hindra en förbättring eller ett tUlfrisknande. Är det en svår sjukdom eller aUvarliga fysiska eller psykiska skador, som det är fråga om, utgår läkaren från alt kvinnans hälsa är i fara, även om den grad av sannolikhet som han har alt räkna med är jämförelsevis låg. I andra fall kan det vara just den höga graden av sannolikhet, som beaktas i samband med risken för en nedsättning av kvinnans hälsotiUslånd.

För att uttrycka rådande praxis när det gäller den läkarvetenskapliga bedömningen av risker för hälsan, och för att säkra kvinnans rätt tUl abortoperation då ett fortsatt förlopp innebär sådana risker för henne, föreslår kommittén att det i den nya lagstiftningen ges bestämmelse om all kvinna har rätt till aborloperalion, när det kan antas att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes k:rafter aUvarligt nedsättas, om havandeskap fortsätter. Ätt efter förebild av 1938 års lag ta upp en föreskrift om att kvinnan har rätt att bli opererad när hennes liv är i fara är enligt kommittén överflödigt med nuvarande betraktelsesätt.

Beträffande riskerna för skador under fosterutvecklingen m.m. konstaterar kommittén att forskningen på det genetiska området under de senaste decennierna har gett sådana resultat att del beträffande en del sjukdomar är känt hur de ärvs. 1 fråga om sjukdomar och ärftligt betingade utvecklingsrubbningar, där arvsgången ännu är okänd eller osäker, finns goda möjligheter att med ledning av erfarenhetsmässigt framräknade värden bedöma risken för att de överförs direkt från föräldrar till barr. Möjligheterna till tidig diagnostik och uppspårning av skadliga arvsanlag har förbättrats. Rådgivning i genetiska frågor har prövats endast i blygsam omfattning, men erfarenheterna av den rådgivning som har bedri'its är positiva. Inom den rådgivningsverksamhet som förekommer på något enstaka håll i anslutning till vården av utvecklingsstörda barn har det visat sig vara till hjälp och stöd för föräldrarna att få en sakkunnig bedömning och vägledning beträffande

Prop. 1974r70 37

eventueUa risker för nästa barn. På senare tid har man också fått klart för sig hur arvsanlag kan modifieras och hämmas, inte bara av övriga arvsanlag hos individen, utan även av den miljö som han lever i. Möjligheterna tiU behandling har förbättrats vid t. ex. svåra psykiska sjukdomar. Vården av psykiskt eller på annat sätl utvecklingsstörda har gett påtagliga resultat. Med insikten att andra faktorer än arvsanlag kan göra sig gällande har följt att ärftligt betingade sjukdomar och lyten inte längre intar en särställning. På samma sätt som när det gäller andra sjukdomar och lidande hos människorna är samhällets strävanden inriktade på behandling av den sjuke eUer ulvecklingsstörde och på åtgärder för hans anpassning i samhället.

Enligt kommittén är det mot denna bakgrund som den gällande abortlagen har kommit all tiUämpas restriktivt när del gäller aborloperalion på grund av arvsrisk. De tankegångar, som lagen vilar på, när den för att komplettera vad som gäller om sterUisering medger abort av hänsyn lUl risken att vissa sjukdomar sprids inom befoUcningen, ter sig numera främmande. Man har också funnit att del saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för tanken att aborloperalion skulle vara elt medel att utrota vissa sjukdomar. Även när det gäller s. k. dominant ärftliga sjukdomar — svåra sådana sjukdomar är myckel sällsynta — är abortoperation ett ineffektivt medel för att hindra spridningen. Detta gäller än mera vid s. k. recessivt ärftliga sjukdomslUlslånd. Psykiska utvecklingsstörningar är mera sällan ärftligt betingade. 1 den mån som de orsakas av skadliga arvsanlag, följer de i sin nedärvning inga enkla linjer utan antas vara betingade av komplicerade arvsförhållanden, s. k. polygena system. För vissa former av grava utvecklingsstörningar är det en recessiv arvsgång som har påvisats.

1 den praktiska tUlämpningen anses också den eugeniska abortindikationen ta sikte främst på risken för sjukdom eller lyte hos just den individ, som kvinnan sannolUct skuUe föda om hennes graviditet fortsätter. Föreligger det inte någon sädan risk, utgör den omständigheten att denne skulle föra sjukdomsanlag vidare tUl följande generationer endast undantagsvis skäl för abortoperation. I praktiken har problemställningen när det gäller att tillämpa den eugeniska abortindikationen m. a. o. blivit i stort sett densamma som när det gäller tUlämpningen av den s. k. foslerskadeindikationen, dvs. fall då risken för sjukdom eller lyte hos den nya individen har uppkommit under fosterutvecklingen av andra orsaker än arvsanlag.

Kommittén konstaterar i anslutning härtill att statsmakterna förhållandevis nyligen haft anledning att precisera sin ståndpunkt, när del gäller abortoperation på grund av risk för sådana fosterskador. I förarbetena till 1963 års ändring i gällande abortlag angavs sålunda all kunskaperna ännu är OtUlräckliga om vilka faktorer det är utom arvsanlag som kan orsaka skador under fosterutvecklingen. Att en kvinna har haft sjukdomen röda hund, att hon har utsatts för röntgenbeslrålning eller att hon har tagit in vissa läkemedel nämndes som exempel. Det var inte heller frågan om varför eller i vilka fall skada uppstår, som var lagstiftarens ärende. Det var

Prop. 1974r70

för de faU, då risk förehgger alt skada har inträffat, som han viUe precisera sin ståndpunkt, nämligen att tillåta abort i sådana fall. Skälen för ståndpunkten var medmänskliga hänsyn.

All de flesta barn föds friska och alt det är i undantagsfall, som gravida kvinnor har att räkna med risken att arvsanlag eller skador av andra orsaker under fosterutvecklingen ger upphov tUl svåra lidanden för det barn som de sannolikt skulle föda, förringar inle tragedien i de fall då sådan risk föreligger. Vid med\etandet om att avsevärd risk föreligger att barnet kan födas skadat eller till svåra lidanden, torde de flesta kvinnor vilja avstå från att föda, även om deras graviditet var planerad och oavsett vilken hjälp från samhällets sida som de kan räkna med att barnet får.

En kvinna, som befarar all hon kommer att föda ett sjukt eller skadat barn, har rätt att få tiUgång till vetenskaplig expertis för bedömningen av riskerna i det hänseendet och stöd och råd från samhällets sida. Befinner hon sig i den situationen, att det enligt vetenskap och beprövad erfarenhet finns skäl att anta att hon kommer att föda sitt barn tiU svår sjukdom eUer svårt lyte, böi' hon vara liUförsäkrad rätt tUl abortoperation. Frågan om operation torde för åtskiUiga kvinnor i den situationen utgöra ett svårt \'al och ofta torde situationen innebära sådana påfrestningar för kvinnan, att hon har rätt till abortoperation redan på grund av de risker för hennes hälsa som dessa påfrestningar innebär. Är en kvinna i sin önskan att få barn villig att utstå fortsatt graviditet och att föda trots riskerna för barnet, bör hon ha rätt liU hjälp och stöd från samhällets sida. När det är risk för att skador under fosterutvecklingen kommer att ge upphov till svåra kroppsliga eller själsliga lidanden hos en ny mänsklig individ, bör samhället dock av hänsyn såväl tUl denne som till kvinnan och hennes familj bistå med rådet att kvinnan underkastar sig operation i de fall då hon själv är beredd till det.

De upptäckter som har gjorts under det senaste decenniet har gett ökad aktuahtet åt frågan om fosterskador. Med hänsyn tiU den omfattning, i vilken undersökningar bedrivs rörande inverkan av ohka faktorer på fosterutvecklingen — virus, strålning, gifter av olika slag, läkemedel m. m. — och rörande sambandet meUan sjukdomar hos föräldrar och deras barn, bör lagstiftaren inte stå främmande för att nya orsakssammanhang blir kända och att det vetenskapliga underlaget för bedömningen av faran för den nya individen kan ändras. När det gäller att i lag tillförsäkra kvinnan rätt till abortoperation i de fall, då hon löper risk att föda sitt barn till svåra lidanden, bör rätten därför inle bindas vid orsaken tiU att sådan risk föreligger utan knytas tUl det förhållandet att en sådan risk är för handen.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén att kvinna för framtiden tillförsäkras rätt till abortoperation när det kan antas att det barn, som hon sannolikt skulle föda om hennes graviditet fortsätter, kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte.

1 detta sammanhang tar kommittén upp frågan om sterilisering som villkor för abort. Kommittén konstaterar därvid att det nuvarande kravet

Prop. 1974r70 39

i 2 § tredje stycket 1938 års lag att kvinna skall steriliseras i samband med abortoperation på grund av arvsrisk inte upprätthåUits i praktiken efter år 1964. Enligt kommittén vUar också bestämmelsen på tankegångar som ter sig främmande numera, varför den föreslår att sleriliseringsviUko-ret inte får någon motsvarighet i en ny lag.

Vad härefter angår övriga omständigheter som bör grunda rätt lUl abort anger kommittén vissa situationer, som kan tjäna som exempel på när kvinnan bör vara tUlförsäkrad abort. En sådan situation är alt kvinnan har flera barn. När det gäller en flerbarnsmamma som föredrar att underkasta sig abort framför att föda torde enligt kommittén en utomstående ha svårt att avfärda hennes farhågor att inte orka med ytterligare ett barn som obefogade. 1 de flesta fall torde del vara påtagligt att kvinnans krafter bhr så allvarligt nedsatta om hon inte opereras alt rätt tiU abort föreligger på grund av de risker för hennes hälsa som en fortsatt graviditet och en ny barnsbörd medför. Även om situationen inte är så klar bör samhäUet enligt kommittén utgå från att, om en kvinna vill slippa föda därför att hon finner bördan av att vårda och fostra ytterligare barn för betungande, avsevärd risk föreligger för att denna kvinna blir nersliten, om inte hennes graviditet hindras att fortsätta. Kommittén anser därför att hon bör vara liUförsäkrad rätt till abort.

Som ytterligare exempel på omständigheter som bör grunda rätt till abort anför kommittén att kvinnan närmar sig klimakteriet eller befinner sig i en allvarlig konfliktsituation, t. ex. på grund av otrohet eller svårigheter i samlevnaden med mannen. Beträffande tonåringarna och de unga kvinnorna framhåller kommittén att det är uppenbart alt de i dagens läge har små möjligheter att ensamma klara ett barn. Samhället får anses ha lyckats dåligt med sin uppgift att tUlgodose behovet av sexualupplysning och ge individen möjlighet all planera föräldraskap med ofarliga metoder när unga kvinnor blir gravida medan de ännu står under utveckling med vad det innebär av fortsatt skolgång, studier eller annan utbildning och förberedelser för att i framtiden försörja sig och bilda familj. De psykiska och sociala resurser som fordras för att ta ansvar för ett barns vård och uppfostran är det få kvinnor som förfogar över i de åren. Enligt kommittén bör redan det förhållandet att kvinnan ännu inte är mogen för föräldraskap höra tUl omständigheter som grundar rätt tiU abort.

I detta sammanhang behandlar kommittén det förhållandet att de unga kvinnorna erfarenhetsmässigt inte så sällan upplever en press från omgivningen att undergå abort. Det kan också förekomma att kvinnan begär ett avslag på sin abortansökan att visa upp. I sådana fall borde enligt kommittén en socialpsykiatrisk rådgivning ha en väsentlig funktion att fylla.

Det huvudsakliga skälet till att en kvinna är beredd att underkasta sig abort är enligt kommittén nästan alltid mer eller mindre starka farhågor för att hon inte kan ta hand om barnet. Som exempel på omständigheter

Prop. I974r70 40

som bidrar tiU all hon inte vill eller kan åta sig ansvaret att föda nämns psykiska oeh sociala anpassningssvårigheter av olika slag, t. ex. upprepade lagöverträdelser, alkohol- eller narkotikamissbruk, arbetshämningar, prostitution. En grupp av kvinnor som på grund av anpassningssvårigheter av annat slag kan ha begränsade möjligheter att ta vård om ett barn är de som lever här i landet som invandrare eller flyktingar. Enligt kommittén bör kvinnan ha rätt alt själv ):a hand om det barn som hon föder och borladoplion bör inte betraktas som elt alternativ till abort. SamhäUet bör därför tillförsäkra kvinnan rätt tUl abort, när hon av någon anledning saknar möjligheter att själv la hand om barnet.

Kommittén tar slutligen upp det fallet all kvinnan har speciella eller personliga skäl att inte föda. Som exempel på sådana skäl nämns att kvinnan har blivit våldtagen, planeringsskäl (studier, yrkesliv) och "viU ej ha barn". Beträffande dessa skäl framhåller kommittén att den ökade sexualkunskapen och de radikalt ändrade villkoren för födelsekontroll har ändrat värderingarna på det sexuella området. Kvinnan har fått egna möjligheter att skydda sig mot följderna av samlag och själv planera när hon vill ha barn. De flesta mä;finiskors medkänsla är därför numera inle heller reserverad för kvinnor som har blivit gravida trots att de inte av egen fri vilja har inlåtit sig på samlag utan gäller den kvinna som har blivit gravid trots att hon inte viU ha barn. Om samhället skaU fylla sina förpliktelser gentemot kvinnan i anledning av oplanerad graviditet bör hon tillförsäkras rätt tUl abortoperation när hon har så speciella och rent personliga skäl att inte föda sorn de nyss angivna. Står hon i dessa fall fast vid alt hon föredrar att bli opererad framför att föda, även efter klarläggandel av hennes situation oeh den rådgivning hon därvid erhållit, måsle del enligt kommittén antas vara så betungande för henne att hennes graviditet fortsätter att hon bör vara tillförsäkrad rätt liU operation.

När det gäller att i lag ange de "övriga omständigheter" som sålunda bör grunda rätt tUl abort har kommittén vall att la fasta på det som utmärker kvinnans situation när hon inte kan la hand om ett barn men ändå blivit gravid, nämligen de påfrestningar som hon är utsatt för genom att graviditeten fortsätter. Enligt kommitténs mening bör räckvidden av samhällets förpliktelser mot henne lämpligen anges genom en allmän bestämmelse om att rätt till aborloperalion föreligger, när del av hänsyn liU påfrestningarna för kvinnan är oskäligt betungande för henne att graviditeten fortsätter.

Eftersom varje abortoperation är förenad med risker för kvinnans hälsa bör enligl kommittén rätten till abort gälla endast i princip. Liksom i fråga om varje annan patient och i fråga om de kvinnor som föder är läkaren beträffande kvinna som vUl slippa föda skyldig att följa yrkets normer, dvs. att följa vetenskap och beprövad erfarenhet vid bedömning av riskerna med en abort. Föreligger vägande skäl mot operation måsle kvinnan kunna förlita sig på att hon inle utsätts för denna.

Kommittén konstaterar all uppfattningen om vilka omständigheter som utgör skäl mot abortoperation och har sådan tyngd att de bör leda

Prop. 1974r70 41

till bedömningen att hinder föreligger mot att kvinnan opereras, har förskjutits allteftersom erfarenheterna av abortoperationer har vidgats. Det vetenskapliga underlaget för bedömningen av riskerna för omedelbara komplikationer och sena följdtillstånd efter sådana operationer har breddats. Även om kunskaperna på området fortfarande är ofullständiga, finns del en rad ohka omständigheter som erfarenhetsmässigt är ägnade alt öka riskerna påtaghgt i del enskilda fallet och som kan utgöra hinder mol att kvinnan undergår operation. Alt ange dessa omständigheter rent generellt är inte möjligt, eftersom de skiftar från kvinna tiU kvinna och till stor del beror såväl av hennes fysiska och psykiska tiUstånd som av hur länge hon har varit gravid. Så t. ex. har erfarenheten visat att riskerna med abortoperation är större ju längre kvinnan har varit gravid både vad beträffar sannolikheten för skadeverkningar och vad beträffar aUvaret av den skada som kan åsamkas henne. Riskerna för att komplikationer inträffar vid eller lUl följd av operation måste i det enskilda faUet vägas mot de risker som är förenade med att operation inte sker, dvs. mot de risker som är förbundna med ett fortsatt förlopp. I de fall, då riskerna med operationen är påtagligt mycket större, bör givetvis kvinnan inte opereras. Allmänl sett har erfarenheten visat, alt ju sämre kvinnans hälsotillstånd är, dvs. ju starkare de läkarvelenskapliga skälen är f ö r aborloperalion, desto större är riskerna för att komplikationer inträffar, dvs. skälen mot operation. Sådana skäl mot operation, antingen de gäller kroppsliga eller själsliga förhållanden, brukar i de allra flesta fall utgöra skäl även mot att kvinnans graviditet fortsätter och att hon föder. Erfarenheten bestyrker också det omvända förhållandet, alt ju svagare läkarvetenskapliga skäl som föreligger för operation, desto mindre är riskerna för komplikationer, dvs. desto mera säUan finns det anledning att räkna med skäl mol operation.

När det gäller att närmare ange de omständigheter som kan utgöra skäl mot operation uppehåller sig kommittén först vid sådana omständigheter som kan sägas vara av kroppslig natur. Förutom sädana sjukdomstillstånd och rubbningar i kroppsfunktionerna - t. ex. hjärtsväghet, lungsjukdomar eller njurlidanden — som utgör skäl inte bara mot abortoperation ulan också mot att förloppet fortsätter, utgör även andra brister i hälsotiUståndet skäl mot operation av hänsyn till de påtagligt ökade risker för skadeverkningar som de medför för kvinnan, om hon opereras. Hil hör pågående infektion, t. ex. en akut inflammation i könsorganen. Ofta kan infektionen hävas, men så länge den pågår, utgör den ett så starkt skäl mot operation, att hinder föreligger mot att kvinnan opereras, även om hon har varit gravid endast kort lid och oavsett operationsmetod. Vissa andra organiska sjukdomsliUstånd utgör skäl mot alt en viss operationsmetod används. Sjukdomar som medför försämrad koksaltutsöndring kan t. ex. innebära, att koksalt inte bör användas för injektion vid någon av tvåstegsmetoderna.

Ändra omständigheter som utgör skäl mot operation hänför sig till kvinnans förmåga alt på nytt bh gravid och att föda vid ett senare tUlfälle. Sålunda utgör ofrivUlig sterilitet ett särskilt fruktat följdtillstånd

Prop. 1974r70 42

tiU abortopei'ation. Risken i det hänseendet går inte att värdera säkert i siffror, men enligt hittills framlagda undersökningsresultat kan den skattas till högst 4-5 % och med största sannolikhet en lägre andel. För kvinnor som önskar sig barn längre fram, bör även den i och för sig ringa risken för sterilitet beaktas som skäl mot operation, särskilt när det gäller unga flickor och kvinnor som är gravida för första gången eller som ännu inte har haft tillfälle alt föda. För en kvinna som är Rh-negativ och inte har fött eller inte har varit gravid förut bör på motsvarande sätt beaktas risken för att komplikationer lUlstöter, när hon vid ett senare tillfäUe vUl bli gravid och föda. Även andra omständigheter som är ägnade att minska möjligheterna för en kvinna som vill ha barn vid ett senare tiUfälle -t. ex. alt hon lider av sockersjuka — kan utgöra skäl mol operation.

Huruvida de nu angivna skälen mot operation har sädan tyngd, att de utgör hinder mot att kvinnan undergår operation, får enligt kommittén avgöras från fall till fall. Som aUmän regel bör gälla alt kvinnan får upplysning om de risker som föreligger och möjlighet att diskutera igenom problemen och att operation inte bör ulföras, då hon själv inte är vUlig att ta några risker i fråga om sin framtida förmåga att föda barn eher inle viU riskera, att elt barn som hon eventuellt senare föder kan komma att lida av sjukdom eller' missbildning.

Andra skäl mot operation är av psykisk natur. Efterundersökningar av det psykiska tillståndet hos kvinnor som har undergått abortoperation bestyrker det förhåUande som angavs nyss, nämligen att riskerna för sjukdomstillstånd, insufficienser och negativa reaktioner är större, ju sämre kvinnans psykiska tillstånd är när hon opereras. Erfarenheterna har också visat, att risken för icke önskvärda efterreaklioner är större, ju längre hon har varit gravid. Någia av de faktorer som utlöser de kraftigare efterreaktionerna vid sen aborloperalion är väl kända, bl. a. de större påfrestningarna på kvinnan av

Kommittén framhåller vidare att det numera på ett annat sätt än tidigare finns anledning att räkna med ett samband meUan psykiska efterreaklioner och bristande självständighet i beslutet att undergå abort. Negativa reaktioner efter sådant ingrepp inträffar sålunda företrädesvis för den kvinna som har utsatts för påtryckningar från mannen eller andra i sin omgivning att underkasta sig operation, och som upplever att hon inte frivilligt har avstått från att föda utan har pressats till det av andra. Att kvinnan hellre vill föda men är beredd att underkasta sig operation av hänsyn till påtryckningar från någon i hennes närmaste omgivning, utgör därför ett starkt skäl mot operation. För att säkerställa minsta möjliga risk för negativa efterreaklioner är det också väsentligt, alt rådgivningen ål kvinnor som är beredda tUl abortoperation är inriktad just på att undersöka, att kvinnan inte har pressats till sitt beslut och att hon inte avstår från sina möjligheter att föda utan all själv vilja del. Del stöd som kvinnan behöver för alt övervinna sina valsvårigheter varierar från kvinna

Prop. 1974r70 43

till kvinna. Erfarenhetsmässigt är stödbehovet störst för ungdomar, men också mogna kvinnor kan i vissa situationer vara i behov av särskilt stöd. Ett sådant exempel är att kvinnan av sin omgivning har pressats att begära operation. Ett annat är att kvinnan gärna viU ha barn men är beredd att underkasta sig operation av hänsyn till risken för fosterskada. Sammanfattningsvis finner kommittén att frågan om skäl mot att kvinnan undergår abort innebär sådana avvägningar i det enskilda fallet att den lika litet som skälen för operation kan regleras i detalj. Att såväl kvinnans skäl för operation som skälen mot att hon utsätts för operation skall avvägas innan rätt till operation fastställs framgår av de föreslagna grunderna för abort vid hälsorisker och betungande havandeskap. Del torde hgga i sakens natur att en liknande avvägning skall ske när abortgrunden är risk för sjukdom eller lyte hos barnet.

4.5 Tidpunkten för abort

När det gäller de risker som är förenade med abort framhåUer kommittén att statsmakterna vid tUlkomsten av 1938 års lag utgick från att dessa var desamma oberoende av hur länge graviditeten hade fortgått vid ingreppet och att det inte fanns någol belägg för att en tidig abortoperation var lättare att utföra än en sen operation. De erfarenheter som finns att tillgå numera ger emellertid enligt kommittén klart belägg för att riskerna och påfrestningarna för kvinnan ökar allteftersom graviditeten fortskrider. Av gjorda undersökningar framgår också att ett koncentrerat utredningsförfarande och en tidig operation i aUmänhet har upplevts som något positivt. Enligt kommittén saknas det fog för antagandet att gravida kvinnor under de första månaderna är så deprimerade att de är oemottagliga för sakskäl eller mer eUer mindre oförmögna att bedöma sin situation.

Eftersom kvinnan har räll att fordra att hon utsätts för minsta möjliga risk anser kommittén alt hon har ett berättigat anspråk på att bli opererad så snart som möjligt. Då påfrestningarna för henne är så avsevärt mycket större om hon opereras sent har hon också ett oavvisligt krav på att inte behöva genomlida sen operation annat än undantagsvis då hon själv önskar att i det längsta behåUa sina möjhgheter till fortsatt graviditet. För att fylla sina förpliktelser mot kvinnan när det gäller sexuallivet och fortplantningen har samhället sålunda ansvar för att den kvinna som har blivit gravid och vill slippa föda opereras så tidigt att det naturliga förloppet kan hejdas på det för henne mest skonsamma sättet, nämligen f. n. genom vakuumexaeres eller skrapning. Eftersom den avgörande gränsen för hur länge dessa metoder kan användas genomsnittligt torde gä vid ungefär 12 veckor från sista menstruationens första dag skulle del enligl kommittén kunna ifrågasättas om inte en tidsfrist för abort om 12 veckor kan utgöra ett lämpligt medel för samhället att fylla sitt ansvar för kvinnan.

Kommittén finner emellertid att en l2-veckorsfrist är förenad med betydande olägenheter. En sådan olägenhet är alt det är svårt att iaktta

Prop. I974r70 44

en frist när det är ovisst från vilken dag den bör räknas. Både kvinnan och läkaren kan komma att ställas inför den svårigheten, om hon inte kommer ihåg när hon senast hade sin menstruation eller missminner sig i det hänseendet. Särskilda svårigheter kan uppkomma för den kvinna som har blivit gravid trots alt menstruationen har uteblivit under längre eller kortare lid, t. ex. när hon ammar eller befinner sig i närheten av klimakteriet. En annan nackdel med en 12-veckorsfrist är alt den lätt kan inge föreställningen att kvinnan alltid skulle kunna bli opererad med vakuumexaeres eller skrapning inom den liden, vilkel ofta nog inte är fallet, exempelvis för unga förstföderskor. 1 stället för att bespara kvinnan påfrestningarna av senabort skulle fristen kunna vilseleda henne att söka vård aUtför sent för att kunna bh opererad med de metoderna. SkaU en tidsfrist användas för att säkerställa alt kvinnan opereras på det för henne mest skonsamma sättet bör den av hänsyn lUI den enskilda kvinnan sältas väsentligt kortare än den tid under vilken de lindriga metoderna kan användas genomsnittligt sett. Som en aUvarlig olägenhet med tidsfrist anför kommittén slutligen att kvinnan därigenom skulle kunna anse sig tvungen all underkasta sig operation inom den liden av rädsla för alt annars inte bh opererad.

De nu nämnda olägenheterna gör att del enligt kommittén bör undersökas om det inte finns andra medel all bespara kvinnan påfrestningarna av en sen operation. Vad som oundgänghgen fordras för alt det målet skall nås är att kvinnan har klart för sig hur viktigt det är att hon kommer liU sjukhuset i tid om hon inle viU föda saml att utredningen av frågan om riskerna för henne av en operation inte fördröjs i onödan utan sker så snabbi som möjligt. Del förhållandel alt utveckhngen under senare år gått i riktning mot en aUl större avkortning av graviditetstiden vid operation tyder på att kvinnorna har blivit aUtmer medvetna om sin situation och inriktade på att söka vård tidigt. Även utredningstiden har kunnat förkortas trots att kuratorer och läkare måste ägna sig åt en omfattande intygsskrivning för att att fylla formföreskrifterna i den nuvarande lagen. Kommittén anser därför alt en tidsfrist ler sig ganska överflödig mot bakgrund av de förändringar som har skett.

När det gäller att söka lämpligare medel än en frist för att bespara kvinnan upplevelsen av en senabort torde samhället enligt kommitténs mening kunna utgå från att kvinnan inte behöver pressas att söka vård tidigt. En saklig upplysning och information om abortoperation och om hur avsevärt mycket mera påfrestande det är all bli opererad sent än tidigt, om möjligheterna att få tidig graviditetsdiagnos kostnadsfritt inom mödrahälsovården och även hjälp av kurator där saml om vikten av att komma till sjukhuset snarast torde vara en effektivare metod all bespara kvinnan sen operation än en kort tidsfrist. Kommittén föreslår därför att samhället i stället för att ställa upp en tidsfrist skyddar kvinnan genom att i lag tillerkänna henne rätten att bli opererad så tidigt som möjligt och alltid med för henne skonsammast möjliga metod.

Även om man med den ordning kommittén har föreslagit har

Prop. 1974r70 45

anledning att vänta sig att de allra flesta kvinnor som önskar abort i fortsättningen kommer att opereras tidigt torde det enligt kommittén dock inte kunna undvikas att enstaka kvinnor likväl kommer att få genomgå sen operation. Fråga uppkommer därför om det behövs några bestämmelser om senaste tidpunkt för abortoperation.

Vad först angår de nuvarande tidsfristerna på 20 resp. 24 veckor konstaterar kommittén att dessa har ställts upp för att tillförsäkra operatören en betryggande marginal mot att ingrepp sker då kvinnan bär en livsduglig varelse. Fristerna får överskridas när del förehgger strikt läkarvelenskapliga skäl till det, dvs. vid vad som går under benämningen sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan. Att 1938 års lag på detta sätt reglerar läkarens inskridande med sen operation har enligt kommittén sin naturliga förklaring i att vid lagens tillkomst och även för bara ett tjugotal år sedan erfarenheterna av abortoperationer var ringa. För att på delta område faststäUa normer för läkarens handlande - vetenskap och beprövad erfarenhet — fordrades då uttalande av den samlade expertisen. Enligl kommittén är dagens situation en annan och man behöver inte hysa något tvivel om att en läkare skuUe avböja att inskrida med operation om han har ens den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat än då rent vitala intressen står på spel. Under sådana förhållanden anser kommittén all beslämmelser om senaste tidpunkt för abort är överflödiga.

4.6 Beslutsförfarande

Beträffande det prövningsförfarande som förekommer enligt 1938 års lag framhåller kommittén att detta liksom den bakomliggande tankegången att bestämmelser behövs om en särskild ordning för utredning och beslut i frågan om kvinnan kan ges tillstånd att undergå abort har sin grund i del straffrättsliga förbudet mot abort. Avkriminahseras abort behöver samhället inte upprätthälla en ordning av det slaget. Om samhället avstår från straffhotet mot kvinnan, befrias hon från skyldighet all finna sig i att hennes graviditet fortsätter. Det är inte heller ett prövningsförfarande som kvinnan är hjälpt med när hon är beredd till abort. I stället behöver hon personligt stöd och råd, bistånd att reda ut sin situation samt belysning av de möjligheter hon har att kunna föda och ta ansvar för ett barns vård och fostran. Finner hon att hon bör avstå från att föda bör hon också kunna lita på att hon opereras, om inte vägande skäl talar mot att hon utsätts för operation.

Samhället har anledning att i lag bereda kvinnan garantier för att hennes rätt blir allsidigt prövad. För det ändamålet föreslår kommittén att särskilda nämnder med lekmannainslag inrättas vid sjukhusen i omedelbar anslutning till det verksamhetsområde som kvinnans efterfrågan gäller, dvs. gynekologi och obstetrik. Dessa sjukvårdsorgan bör i sin verksamhet vara sammankopplade med den graviditetsrådgivning som kommittén föreslår skall äga rum inom mödra- och barnahälsovårdens ram.

Prop. 1974.70 46

Kommittén föreslår att en sådan nämnd skaU finnas vid sjukhus där kvinnan kan räkna med att få s.pecialistvård. Med hänsyn till svårigheterna att tUlgodose efterfrågan på specialister bör del dock inte vara uteslutet att inrätta nämnd också vid sjukhus, där den gynekologiska vården ombesörjs av läkare utan specialistkompetens i kvinnosjukdomar och förlossning men med sådan kompetens i allmän kirurgi.

Beträffande nämndens sammansättning föreslår kommittén att den skall bestå av tre personer. Självskriven som ledamot och som ordförande skall den vara som ansvarar för vård av det slag som det vid det aktuella sjukhuset är fråga om, dvs. gynekolog eUer kirurg. När det gäller övriga ledamöter anser kommittén det vara lämpligt att ta vara på ett inslag som har visat sig vara värdefullt i del nuvarande systemet, nämligen sammansättningen av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Kommittén föreslår därför att det i näranden även skaU ingå läkare med särskUd erfarenhet i psykiatri samt en lekman med erfarenhet av allmänna värv.

Den föreslagna nämnden skall enligt kommittén vara det ansvariga sjukvårdsorganet när det gäUer omhändertagandet och vården av kvinnan. Nämnden skall emellertid ha möjlighet att i relativt vid omfattning uppdra ål ansvarig gynekolog eller kirurg att besluta på nämndens vägnar. Möjligheten för nämnd att lämna sådant uppdrag föreslås dock avse endast beslut om rätt för kvinnan all bli opererad. Beslut av motsatt innebörd, dvs. att rätt inte föreligger att bli opererad, skall däremot inte få delegeras. För att bereda kvinnan ytterligare rättssäkerhetsgarantier föreslår kommittén att ett beslut av nämnden alt vägra abort omedelbart skall underställas socialstyrelsen. Har rätt att bli opererad fastställts av nämnd eller socialstyrelsen föreslås det ankomma på sjukvårdshuvudmannen att tillse att kvinnan blir opererad.

Den utredning som skall föregå abort bör enligt kommittén begränsas till de uppgifter som kvinnan är beredd att självmant lämna läkaren. Kvinnan skaU ha rätt att kontakta kurator men någon skyldighet att göra det föreslås inte. Intyg eller annan skriftlig dokumentation utöver den inom mödrahälsovården och sjukvården vanliga journalföringen skall inte förekomma.

4.7 Reservationer m. m.

Reservationer har avgetts av ledamöterna Görel Alm och Astrid Kristensson. Experten Elisabet SjövaU har avgelt särskilt yttrande.

Görel Alm framhåUer i sin reservation all kommittéförslaget om avkriminalisering av abort bör tolkas så att kvinnan inle kan förmenas rätten att erhåUa abort under betryggande former genom samhällets försorg. Även om abort inte är någon lämplig metod för planering av föräldraskap fär riskerna vid sådant ingrepp inte tillmätas annan vikt än kvinnan själv ger dem. Detta bör gälla ulan gränsdragning meUan tidiga och sena aborter. De av kommittén angivna grunderna för abort bör kompletteras så att det klart framgår att det är kvinnans egen upplevelse

Prop. 1974r70 47

av de oskäligt betungande förhållandena som bör vara avgörande för abortfrågan. 1 konsekvens härmed bör de lokala nämndernas inflytande reduceras så att de främst blir rådgivande organ. Läkare skaU ha generell rätt att utföra abort. Skyldighet för honom att hänskjuta frågan tiU ett samrådsförfarande i nämnden skaU förehgga endast i sådana fall när det råder tveksamhet om aborten skall utföras. Sådan tveksamhet får endast grundas på att kvinnan själv är vacklande i sin önskan om abort som en utväg ur en svår situation.

Astrid Kristensson anför att hon inte kan ansluta sig till kommitténs grundläggande tankegång att fostrels rättsskydd skaU avskaffas. Abort bör även framdeles vara i princip förbjuden. I en ny abortlag, som bör ha karaktären av undantagslagstiftning, bör föreskrivas när abort får utföras.

Fostrels rättsskydd måste avvägas mot andra legitima intressen, främst den blivande moderns. Del bör även i fortsättningen vara lagstiftningens uppgift alt lösa de intressekonflikter som därvid uppkommer. 1 princip bör fostrets skydd förstärkas allteftersom havandeskapet fortsätter. Medan av kvinnan åberopade och av lagstiftningen godtagna motiv för havande.skapets avbrytande bör tiUmätas särskild vikt under graviditetens första skede, bör fostrets rätt ges ökad tyngd allteftersom havandeskapet fortskrider. Förbudet mot abort bör under vissa omständigheter kunna genombrytas före 12:e veckan. Efter denna tidsgräns bör starkare motiv åberopas för att abort skah medges och efter 4-5 månader, då risk för livsdugligt foster finns, bör abort inte få ske med mindre så vitala skäl föreligger som en konflUct meUan kvinnans hälsa och fostrets liv. Det torde med hänsyn till svårigheterna att bedöma graviditetens längd inte vara möjligt all ställa upp fasta tidsgränser.

Någon ovillkorlig principiell rätt tUl abort bör inte föreligga. Även i tidiga graviditelsstadier krävs att lagstiftningen anger de indikationer som skall vara för handen för att intresseavvägningen skall leda till abortmedgivande. Den nuvarande abortlagens principiella konstruktion bör bibehållas. Nuvarande praxis torde i tillräcklig grad tillgodose kvinnans önskemål att fä abort. Det av kommittén i 2 § 3 lagförslaget använda uttrycket "oskäligt betungande" kan anses som ett lämpligt sammanfattande uttryck för de situationer som kan motivera att abortansökan bifalls. Det bör anförtros åt vederbörande läkare att ta ställning till abortfrågan efter en totalbedömning av samtliga psykologiska, medicinska och sociala omständigheter i det enskilda fallet. Abort bör beviljas då dessa omständigheter sammantagna uppfattas som oskäligt betungande, varvid stort avseende bör fästas vid kvinnans och mannens egen bedömning. Mannens uppfattning i abortärendet skall inhämtas, om inte särskilda skäl talar mot det.

Utredningen i ett abortärende bör ske snabbt och utan onödiga formaliteter. Det får anses till fyllest att kurator skaffar sig en aUmän uppfattning om bakgrunden till abortansökningen. Gynekologen bör därefter ensam kunna besluta om abort när han finner uppenbart att det föreligger lagliga förutsättningar för ingrepp. Är gynekologen tveksam

Prop. 1974:70 48

eUer anser han att förutsättningar för abort inte är för handen, skall han hänskjuta ärendet till nämnden. Finner nämnden att skäl för abort inte förehgger, är ärendet därmed avjjjort såvida inte kvinnan själv underställer ärendet socialstyrelsens prövning.

Elisabet Sjövall anför i sitt särskilda yttrande att ett införande av helt fria aborter, vilket är innebörden av kommitténs förslag, dels genom utformningen av lagtexten och dels genom slopandet av den övre tidsgränsen utgör ett allvarligt och unikt steg. Möjlighet tiU sena aborter bör framdeles finnas i överenssitämmelse med de tidsgränser som gäller enligl nuvarande lag. Kvinnan bör ha rätt lUl abort som en familjeplaneringsåtgärd, om aborten kan utföras som primäroperation med lindrig metod. Därjämte bör kvinnan ha rätt tiU såväl tidiga som sena aborter på grunder som i huvudsak motsvarar nu gällande lag. Avgörandet får träffas av gynekologen och kvinnan tillsammans. Anser gynekologen all han inte kan avgöra om indikationerna är för handen får han konsultera annan läkare, exempelvis psykiater. Kurator bör liksom f. n. biträda i utredningsarbetet och eftervården. Rådgivning hos annan läkare och hos kurator bör vara frivUhg. Kvinnan skaU ha rätt att överklaga läkarens beslut hos socialstyrelsen. De av kommittén föreslagna nämnderna bör inte inrättas.

5 Remissyttranden över kommitténs förslag till abortlagstiftning

Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flera instanser framhåller att förslaget ansluter väl tiU den utveckling mol en liberal aborlpraxis som har skett under de senaste åren och finner att de föreslagna grundläggande principerna om kvinnans rätt tiU abort och om en avkriminaUsering av abort bör utgöra grundvalen för en ny abortlagstiftning. 1 åtskilliga remissyttranden reses däremot aUvarliga invändningar mot förslagen. 1 några fall hävdas att betänkandet inte kan ligga till grund för ny lagstiftning. Andra instanser anmärker på att kommittén inle tillräckligt noggrant har behandlat vissa grundläggande frågor, t. ex. av etisk, psykologisk och demografisk natur. Från flera håll framhålls att kommittén inte har analyserat verkningarna av de föreslagna reglerna eller närmare utrett vi.lka resurser samhället har att klara av ett ökat antal aborter.

Remissinstanserna understryker genomgående vikten av en samordning av förebyggande åtgärder och ändringar i abortlagstiftningen. Del framhålls bl. a. alt de förebyggande insatserna måste effektiviseras så att abort också i fortsättningen kommer att framstå som en åtgärd av undantagskaraktär.

Principen att det är kvinnan som skall ha det avgörande inflytandet på frågan om graviditeten skall fullföljas eUer avbrytas har vunnit anslutning i ett stort antal remissyttranden. Flera remissinstanser ställer sig emellertid klart avvisande till principen. ÄtskiUiga remissinstanser föreslår olika regler för skilda stadier av graviditeten. Det påpekas också all den av kommittén förordade principen om kvinnans bestämmanderätt inte

Prop. 1974r70 49

kommit tUl uttryck i lagtexten, vilken fortfarande ger intryck av ell prövningsförfarande beträffande vissa abortindikationer.

När det gäller frågan om särskilda tidsgränser för abort råder nästan total enighet om att den nya abortlagstiftningen liksom f. n. bör innehålla en övre tidsgräns efter vilken ingrepp i princip inte bör få ske. Denna gräns föreslås ligga någonstans mellan 18 re och 24 re havandeskapsveckan. Ett stort antal instanser förordar också skilda regler före och efter utgången av 12 re veckan. Tanken är då att senabort skall föregås av ett mera ingående prövningsförfarande än tidigabort.

Förfarandet med särskilda nämnder som meddelar beslut om abort avvisas nästan genomgående. 1 stället föreslås att beslut skall fattas av vederbörande gynekolog, ibland av två läkare, eller av socialstyrelsen. Vad gäller frågan om rådgivning till abortsökande kvinna väger det ganska jämt meUan det antal remissinstanser som vill ha en ordning som innebär att sådan rådgivning blir obligatorisk och de instanser som förordar att rådgivningen skall vara helt frivillig. 1 några yttranden förordas frivillighel vid lidigaborl men obligatorisk kuratorskonlakt efter 12 re veckan.

Kommitténs förslag om en avkriminalisering av abort har vunnit stor anslutning.

1 övrigt hänvisas beträffande remissyttrandena till vad jag kommer alt anföra i det följande, chefens för socialdepartementet anförande senare denna dag samt den tryckta redovisningen av remissyttrandena i SOU 1972:39, Abortfrågan.

6 Justitiedepartementets arbetsgrupp

Arbetsgruppen har inriktat sig på huvudsakligen följande frågor:

1. Äbortutvecklingen.

2. Abortverksamhelens relativa betydelse för landels gynekologiska vårdresurser.

3. Abortrådgivningens organisation och frågan om ansvar för och finansiering av den framtida rådgivningen.

4. Preventivmedelsrådgivningens organisation och frågan om ansvar för och finansiering av en utbyggd rådgivning.

5. Preventivmedelskostnaderna och olika former för att minska den enskildes utgifter för preventivmedel.

6. Kostnader och ansvar för information och upplysning i abortförebyggande syfte.

Arbetsgruppen har vidare behandlat följande frågor av huvudsakligen medicinsk eller administrativ natur:

a) Ansvaret för att abort blir utförd.

b) Sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort.

c) Var skall abort få utföras?

d) Behörighet att utföra abort.

e) Rätt till abort utanför sjukvårdsområdet.

1 det följande lämnas en redogörelse för gruppens överväganden och förslag såvitt rör abortutvecklingen och abortverksamhetens relativa

4 Riksdagen 1974. 1 sand. Nr 70.

Prop. 1974:70 50

betydelse för landets gynekologiska vård möjligheter. De nyss nämnda frågorna av huvudsakhgen medicinsk eller administrativ karaktär återkommer jag till i ett följande avsnitt. Beträffande övriga frågor hänvisas till chefens för socialdepartementet anförande senare denna dag.

När det gäller abortutvecklingen finner arbetsgruppen det svårt att förutsäga hur en ändrad abortlagstiftning kan komma att påverka antalet aborter. Del är emellertid sannolikt att ökade möjligheter att få abort kommer att medföra en tendeni; till ökning av antalet aborter särskilt i de delar av landet, där frekvensen i dag är lägst. Bl. a. för att motverka en sädan tendens föreslår arbetsgruppen olika åtgärder i syfte att stimulera till ökade insatser för preventivmedelsrådgivning och information om familjeplanering.

Vad härefter angår frågan om sjukvårdsresurserna har arbetsgruppen sett som sin uppgift att bl. a. belysa spörsmålet om det föreligger någon risk för att aborterna alltmer skall komma att ta i anspråk de gynekologiska vårdresurserna till förfång för annan gynekologisk vård. Arbetsgruppen har i denna fråga kunnat bygga på det arbete som utförts av en arbetsgrupp inom socialstyrelsen, tiUsatt i maj 1972 med uppgift att utreda teknik, organisation saml personella och materiella resursbehov för tidiga abortingrepp. Ytterligare material har arbetsgruppen inhämtat genom en enkät till sjukvårdshuvudmännen i juni 1973 angående deras uppfattning om hur de senaste årens ökade abortsiffror påverkat de gynekologiska vårdresurserna. Dessutom har arbetsgruppen tagit del av viss sjukvårdsstatistik, bl. a. socialstyrelsens vårdplaneringslistor.

Den del av socialstyrelsens, nyss nämnda utredningsuppdrag som behandlar operationsteknik och patientomhändertagande har legat till grund för socialstyrelsens cirkulär (MF 1972:59) med råd och anvisningar rörande tidiga abortingrepp. Under utredningsarbetet fann man att tidiga abortingrepp som utförs i öppen vård inte innebär större risk för komplikationer än sådana som utförs i sluten vård. Med hänsyn härtill samt för att minska abortverksamhetens belastning på den slutna sjukvården har socialstyrelsen därför rekommenderat att abortverksamheten vad avser tidiga abortingrepp i så stor utsträckning som möjligt förs över till öppen vård. En målmedveten satsning, bl. a. genom ökad upplysning, bör enligt socialstyrelsen kunna leda till alt mer än 90 % av samtliga aborter kommer att utföras före utgången av 12:e graviditetsveckan.

Som ett andra led i sitt utredningsarbete har socialstyrelsen lagt fram förslag till lämplig organisation för den tidiga abortverksamheten. Därvid har också resursbehovet vid handläggning av abortärenden beräknats såväl enligt gällande lagstiftning som enligt en lagstiftning vilken ändrats i huvudsak enligt abortkommitténs förslag. Styrelsen har dock vid sina beräkningar utgått från att de av abortkommittén föreslagna lokala nämnderna inte kommer att inrättas. Enligt de gjorda beräkningarna kräver 10 000 tidigaborter med nuvarande lagstiftning ungefär 60—85

Prop. 1974:70 51

årsarbetskrafter, därav 12—19 läkararbetskrafter, och med en ändrad lagstiftning ungefär 50 årsarbetskrafter, därav 7—10 läkararbetskrafter. Justitiedepartementets arbetsgrupp har med utgångspunkt i dessa beräkningar uppskattat att den direkta kostnaden för en tidigabort i öppen vård skulle variera mellan 420 och 665 kr. vid nuvarande lagstiftning och mellan 325 oeh 410 kr. vid en ändrad lagstiftning.

Kostnaden för en senabort ligger betydligt högre vilket beror på bl. a. längre operationstid. Vid den sena aborten tillkommer i allmänhet också en vårdlid på 4-7 dygn, vilket innebär en merkostnad på 1 400—2 500 kr. per abort, om vårddagskostnaden beräknas till 350 kr. Vid samtliga aborter tillkommer kostnader för sjukskrivning (1—2 veckor), produktionsbortfall m. m.

Med ledning av socialstyrelsens undersökningar har justitiedepartementets arbetsgrupp uppskattat sjukvårdshuvudmännens kostnader för abortverksamheten under år 1972 (24 170 fall) tiU ca 35 milj. kr. (25 % av aborterna utfördes som tidigabort i öppen vård). Om 90 % av aborterna år 1972 hade utförts som tidigaborter i öppen vård, vilket enligt socialstyrelsen är en realistisk frekvens för framtiden, skulle enligt samma beräkningssätt kostnaderna i stället ha varit ca 18 milj. kr. Motsvarande kostnader kan vid ett förenklat utredningsförfarande uppskattas till ca 14 rnilj. kr.

1 den förut nämnda enkäten tillfrågade arbetsgruppen sjukvårdshuvudmännen om det stigande antalet legala aborter kunnat utföras utan ökning av befintliga resurser. 15 av 26 sjukvårdshuvudmän svarade all ökningen av antalet aborter hade rymts inom befintliga resurser medan 8 huvudmän angav att resurserna inte räckt till. För 3 huvudmän hade resurserna delvis räckt, dvs. vissa sjukhus inom området men inte alla hade klarat ett ökat abortantal.

Arbetsgruppen har för att bilda sig en uppfattning om aborternas betydelse för de gynekologiska vårdresurserna även undersökt dels aborternas andel av det totala antalet vårddagar inom den slutna gynekologiska vården, dels förändringar i antalet personer som förts upp på vårdplaneringslistor, dels förändringar i fråga om väntetider för gynekologisk vård.

Vad först beträffar antalet vårddagar inom den slutna gynekologiska vården uppgick de år 1972 tiU omkring 820 000. Detta motsvarar en genomsnittlig beläggning på omkring 85 % med elt totalt antal vårdplatser om 2 644. Med utgångspunkt i det genomsnittliga antalet vårddagar för aborter i sluten vård kan antalet vårddagar år 1972 för aborter uppskattas till omkring 56 000, vilkel motsvarar mindre än en tiondel av det totala antalet vårddagar.

Vad angår den öppna vården har antalet besök inom vårdgrenen gynekologi och obstetrik beräknats till 844 000. Samma år genoinfördes ca 24 000 aborter. Med två besök per abort inom den öppna vården skulle de kvinnor som undergår abort svara för knappt 6 % av samtliga besök inom denna specialitet. En del av dessa besök sker emellertid hos

Prop. I974r70 52

mödrahälsovården, varför belastningen på vårdgrenen gynekologi och obstetrik inom den öppna vården i verkligheten är lägre.

Uppföljningen beträffande vårdplaneringslistor och väntetider för gynekologisk vård under perioden den I februari 1969-den 30 september 1972 visar inte några slörrt; förändringar, trots ett kraftigt ökat antal aborter under samma tid. Den genomsnittliga väntetiden för gynekologisk vård under år 1969 var 1,3 månader och den var inte längre under perioden februari-september 1972 trots att jourfallsfrekvensen, som bör påverka väntetiderna negativt, ökat under år 1972.

En undersökning rörande 200 kvinnor som fått abort under mars månad åren 1970, 1972 och 1973 visar att av de kvinnor som fått abort under år 1973 omkring 90 % hade fått aborten utförd inom 14 dagar från beslutet, medan motsvarande andel år 1972 var 72 % och under år 1970 endast 70 %.

Enligt arbetsgruppen visar det genomgångna materialet att den stigande abortfrekvensen inte har minskat sjukvårdshuvudmännens möjligheter att tillhandahåUa annan gynekologisk vård. Tvärtom tyder siffrorna på en avsevärd flexibihtet hos sjukvårdshuvudmännens gynekologiska vårdresurser. De visar också att aborlverksamhelen endast tar i anspråk en mindre del av dessa resurser. Sammanfattningsvis kan konstaleras att till och med en iiå stor ökning av abortfrekvensen som den som inträffat under de senaste åren har kunnat mötas utan att detta medfört någon dramatisk belastning på landels samlade gynekologiska vårdresurser. Även om en ny abortlagstiftning skulle få till följd en viss ökning av abortfrekvensen torde en sådan ökning endast få marginell betydelse för vårdresurserna. Detta gäller särskilt om den nya lagstiftningen skulle innebära ökade möjligheter till tidigabort och därmed vara mindre resurskrävande än vad f. n. är förhållandet.

Arbetsgruppen anser det emellertid ytterst angeläget att alla tendenser till ökad abortfrekvens motverkas genom ökade insatser beträffande prventivmedelsrådgivning och information. Sådana insatser föreslås också av arbetsgruppen.

Prop. 1974r70 53

7 Departementschefen 7.1 Inledning

Abortfrågan har under de senaste decennierna varit föremål för livlig debatt i vårt land. Frågan rymmer i sig flera problem av etisk, medicinsk, social, juridisk och ekonomisk art. Den nuvarande abortlagstiftningen får i mycket anses innefatta en kompromiss mellan olika värderingar och synsätt i dessa frågor.

Före tillkomsten av 1938 års lag om avbrytande av havandeskap var i princip varje abort straffbelagd enligl strafflagens bestämmelser om foslerfördrivning. Enligt allmänna rättsgrundsatser ansågs abort dock straffri, om den var nödvändig för att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en aUvarlig fara för hennes hälsa. Däremot kunde t. ex. humanitära eller sociala skäl inte i och för sig göra en abort tillåten.

Under 1920- och 1930-lalen restes vid flera tUlfällen från skUda håll krav på en grundlig översyn av abortlagstiftningen. Elt av de tyngst vägande skälen för en sådan översyn angavs vara att antalet illegala aborter successivt hade ökat mycket kraftigt. Ar 1934 tillsattes en kommitté med uppdrag att undersöka i vilken utsträckning straffet för fosterfördrivning kunde slopas. Kommitténs förslag föranledde livlig debatt och ledde först efter en betydande omarbetning tiU den aUtjämt gällande abortlagen.

1938 års lag innehöll i sin ursprungliga lydelse bara tre av de nuvarande fem abortindikationerna, nämligen den medicinska (fortsalt graviditet innebär fara för kvinnans liv eller hälsa), den humanitära (kvinnan har blivit havande genom våldtäkt, annat sedlighetsbrott eUer hknande) och den eugeniska indikationen (barnet löper på grund av arvsanlag risk att få svär sjukdom). Någon motsvarighet till en av kommittén föreslagen rent social abortindikation togs inte upp i lagen. Den övre gränsen för abort pä annan än medicinsk indikation bestämdes tiU utgången av 20re havandeskapsveckan. Abortärendena skulle avgöras av två läkare utan möjlighet för kvinnan till överprövning. Abort på eugenisk indikation skulle dock prövas av dåvarande medicinalstyrelsen.

Under slutet av 1930-talet kom den offentliga abortdiskussionen i allt högre grad att röra sig om de abortförebyggande åtgärderna. Sålunda inriktade den år 1941 tillsalla befolkningsutredningen sitt arbete på abortfrågans sociala aspekter, varvid utredningen särskilt försökte ge en allsidig belysning av den psykologiska och sociala situation som de abortsökande kvinnorna befann sig i. Utredningens förslag ledde till flera viktiga åtgärder från statsmakternas sida. Sålunda beviljades statsbidrag till upprättande av rådgivningsbyråer för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte. Vidare infördes år 1946 en helt ny indikation i abortlagen, den socialmedicinska indikationen (kvinnans

Prop. 1974r70 54

krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst eller vården om barnet). Denna reform motiverades bl. a. med att erfarenheterna av 1938 års lag syntes ha visat att lagtexten behövde förtydligas och att den medicinska indikationens tillämpningsområde behövde utvidgas något. Inte heller den nya indikationen medgav abort på rent sociala skäl. Samtidigt ändrades prövningsiörfarandet så att medicinalstyrelsen fick rätt att pröva abortansökan pa samtliga indikationer. Vidare förlängdes den övre lidsgränsen för abort till utgången av 24re havandeskapsveckan.

Den abortförebyggande verksamheten och därmed sammanhängande problem blev föremål för förnyad utredning av 1950 års abortutredning. Utredningens förslag väckte i vissa hänseenden stark kritik och föranledde endast begränsade reformer. En utvidgning av abortindikationerna kom till stånd år 1963 genom tillkomsten av den s. k. fosterskadeindikationen (barnet har skadats under fostersladiet).

1 början av 1960-talet blev abortfrågan åter föremål för livlig debatt, bl. a. i samband med införandet av den nyss nämnda fosterskadeindikationen och med anledning av att det konstaterats att svenska kvinnor reste utomlands för att få abort. ÄtskiUiga förslag tUl ändring av gällande abortbestämmelser fördes fram. För att få till stånd en aktuell kartläggning av läget i abortfrågan tillsattes 1965 års abortkommitté. Kommittén fick i huvudsak tre uppgifter, nämligen att undersöka tillämpningen av 1938 års lag och vissa andra faktiska förhållanden, att ta upp frågan om den framtida inriktningen av lagstiftningen och göra en aUmän översyn av denna samt att utreda frågan om samhällets åtgärder i abortförebyggande syfte.

GäUande abortlag kom till vid en lidpunkt när förhållandena och värderingarna i samhället i skUda avseenden var andra än de är i dag och när samhällets insatser på det abortförebyggande området och i fråga om stödet vid graviditet och föräldraskap ännu var mycket blygsamma. Det kan i detta sammanhang bl. a. finnas skäl erinra om att både upplysningen om och försäljningen av preventivmedel ännu på 1930-talet omgärdades av kraftiga restriktioner. 1938 års lag skall också i första hand bedömas med utgångspunkt i att den var ett led i försöken att komma till rätta med ett sedan flera år tillbaka successivt stigande antal illegala aborter.

När det gäller samhällsulveckhngen under de mer än 35 år som har förflutit sedan lagen trädde i kraft vUl jag här bara erinra om de betydelsefulla familjepohtiska och sociala reformer som har genomförts och som bl. a. har förbättrat kvinnans ställning, såväl socialt som ekonomiskt. Samtidigt har vi bl. a. genom en bättre undervisning fått tUl stånd en mera öppen och ärlig diskussion i sexuella frågor. Vidare har den medicinska forskningen gjort betydande framsteg. Vi har sålunda fått nya och effektivare preventivmetoder som på ett helt annat sätt än tidigare har gjort det möjligt för kvinnan att själv bestämma när hon vill bli gravid. En del av de nya preventivmedlen, p-piller och spiral, har medfört att den tidigare klara gränsen mellan aritikonception och abort i 'viss män blivit mindre skarp. Till detta kommer att det på

Prop. 1974.70 55

skilda håll i världen bedrivs en intensiv forskning med syfte att framställa nya och effektivar-e antikonceptionella medel liksom medel som liindrar en påbörjad graviditet att fortsätta. Den försöksverksamhet som f. n. sker på detta område tyder bl. a. på att det kan bli möjligt att avbryta graviditet på farmaceutisk väg. 1 fråga om abortingrepp har nya och mera skonsamma metoder kommit i bruk, särskilt i fråga om tidigaborter. Denna förenkling av själva abortförfarandet har fått till följd att det numera är möjligt att utföra huvudparten av ingreppen i öppen vård. Vidgade kunskaper om de risker för komphkationer som är förenade med abort har samtidigt gjort att man blivit alltmer medveten om betydelsen av att ingreppen utförs på ett tidigt stadrum av graviditeten. Någon helt tillförlitlig uppgift om antalet illegala aborter föreligger inte men mycket talar för att sådana ingrepp numera är ganska ovanliga. Från läkarhåll uppges också att det numera knappast förekommer patienter som visar symptom på genomgången illegal abort.

Även om abortlagstiftningen i sina grunddrag har varit i stort sett oförändrad sedan mitten av 1940-talet har tiUämpningen av reglerna undergått betydande förändringar. Medan det under 1950-talet och början av 1960-talet utfördes 2 000-3 000 legala aborter om året har antalet ingrepp stigit ganska brant sedan mitten av 1960-talet och uppgick år 197 3 till ca 26 000. Samtidigt har det skett en förskjutning från aborter efter tillstånd av socialstyrelsen till aborter med stöd av s. k. tvåläkarintyg. Sålunda föregicks så sent som på mitten av 1960-talel 80—90 % av ingreppen av prövning hos socialstyrelsen medan numera cirka 85% av ingreppen utförs efter tvåläkarintyg. Av de ansökningar som nu går till socialstyrelsen bifalls 96 å 97 %. Beträffande tidpunkten för abort har under senare år skett en förskjutning från sena till tidiga aborter och f. n. utförs cirka 80 % av ingreppen med lindrig metod före utgången av I2:e graviditetsveckan. När det gäller tillämpningen av de olika abortindikationerna sker f. n. 98-99 % av samtliga aborter enligt de medicinska och socialmedicinska indikationerna. I fråga om den inbördes fördelningen mellan indikationerna har det under senare år skett en kraftig förskjutning mot den socialmedicinska indikationen (förutsedd svaghet), som numera åberopas som gmnd för något mer än tre fjärdedelar av aborterna mot en tiondel år 1965. Denna utveckling synes ge vid handen att det i dag till stor del är läkarens subjektiva uppfattning som avgör vUken indikation som kan anses vara tUlämplig i de enskilda fallen.

Vad gäller de straffrättsliga bestämmelserna om fosterfördrivning så har dessa inte tillämpats i fråga om kvinnan under de senaste åren. Inte heller har det för den eugeniska abortindikationen uppställda steriliseringskravet upprätthållits i praktiken under senare år. Jag vill också erinra om att jag har tillsatt en utredning med uppgift att se över lagstiftningen om sterilisering. Till frågor som utredningen skall uppmärksamma särskilt hör den i vilken utsträckning en begäran om sterilisering skall få utgöra tillräckligt underlag för ett sådant ingrepp.

Prop. 1974:70 56

De nu antydda förhållandena gör att den nuvarande abortlagstiftningen i flera avseenden främst år som föråldrad. Den bör därför redan av dessa skäl bli föremål för en genomgripande omarbetning i syfte att få bestämmelserna bättre anpassade tiU de förhållanden och värderingar som råder i samhället i dag och tiU de nya rön som har gjorts inom bl. a. den medicinska forskningen. Till detta kommer emeUertid att tiUämpningen av nu gällande bestämmelser på detta område också är förenade med vissa allvarliga praktiska olägenheter. Vad jag dä närmast tänker på är den skiftande praxis som förekommer på del lokala planet när det gäUer förutsättningarna för beviljande av abort. Skillnader föreligger såväl i fråga om tolkningen av abortindikationerna som när det gäller villigheten att utfärda tvåläkarintyg. Det är sålunda inte uteslutet att läkarnas egen inställning till abortfrågan kan komma alt spela stor roll för prövningen av abortansökningarna med påföljd att kvinnans möjligheter till abort och framför allt tidigabort blir beroende av var i landet hon är bosatt. Vidare kan själva handläggningen av abortärendena variera kraftigt meUan olika sjukvårdsområden. Även om förfarandet i många fall, särskilt vid tidigabort, förenklats under senare år, förekommer det alltjämt på sina håll att utredningen blir en alltför utdragen och omständlig procedur för kvinnan. Hon utsätts sålunda inte sällan för myckel ingående utfrågningar av såväl kurator som gynekolog och psykiater, vilket särskilt i de fall då ansökningen har skett på ett tidigt stadium av graviditeten och efter moget övervägande för henne framstår som både onödigt och oberättigat. Det skall emeUertid samtidigt inte förnekas all ett utdraget förfarande i vissa fall kan ha den fördelen att det ger kvinnan tillfälle att noggrant länka igenom sin situation och kanske finna någon annan bättre lösning på sina problem än abort, men en betydande risk förehgger likväl att förfarandet oftare kan bh tiU skada för henne genom de psykiska påfrestningar som väntan och osäkerheten medför och genom att ingreppet får utföras med mera påfrestande abortmetod i ett senare skede av graviditeten.

Abortkommittén redovisar i sitt belänkande ett förslag till lag om rätt tUl abortoperation. 1 lagförslaget anges de omständigheter som skall grunda rätt för kvinna att få abort utförd. Enligl vad som anges i motiven till de sålunda föreslagna bestämmelserna skall dock vid prövningen utgångspunkten vara att kvinna som föredrar abort framför att föda i princip skaU få ingreppet utfört. En annan bedömning kan komma i fråga när ingreppet i det enskUda fallet är förenat med sådana risker att abort inte bör äga rum. Någon särskUd tidsgräns inom vilken ingreppet skaU företas ställs inte upp. Beslut om abort fattas av särskilda lokala nämnder, vilka i viss ulslräckning kan delegera beslutanderätten tiU läkare. Vidare föreslår kommittén att det nuvarande straffrättsliga förbudet mot abort avskaffas. Beträffande de abortförebyggande åtgärderna innehåller betänkandet förslag om såväl förbättrad information och rådgivning om födelsekontroll som ett utbyggt samhällsstöd vid graviditet och föräldraskap.

Det utredningsmaterial och de förslag till reformering av abortlagstifl-

Prop. 1974r70 57

ningen som kommittén presenterar har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Vad först gäller själva utredningsarbetet framhåller socialstyrelsen att kommittén lämnat ett rikt material samt gjort ingående och klarläggande analyser av abortfrågans nuvarande läge i vårt samhälle. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge. 1 flera yttranden framhålls alt de framförda förslagen ansluter väl fill den utveckling mot en hberal abortpraxis som har skett under senare år. Andra remissinstanser ställer sig mera kritiska mot det presenterade materialet. Ärkebiskopen framhåller att betänkandet inte kan läggas till grund för ny lagstiftning, eftersom kommittén både i sina motiveringar och i sitt lagförslag åsidosatt de etiska frågeställningar, som är relaterade liU fostret som ett självständigt liv. Kompletterande utredningar behöver ulföras rörande dels nödvändiga sociala reformer både på det generella planet och vad gäller det enskilda fallet, dels en utbyggnad av samhällets terapeutiska resurser i personliga krissituationer. Att kommittén inte tillfredsslällande har behandlat den etiska aspekten på abortfrågan påtalas också av bl. a. Sveriges Läkarförbund, Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, Svenska Läkaresällskapet och Svenska psykiatriska föreningen. Några instanser anmärker också på att de psykologiska aspekterna på aborter har behandlats ytligt och att demografiska frågor inte har belysts under utredningsarbetet. Från flera håll riktas också kritik mot att kommittén inte har analyserat verkningarna av de föreslagna reglerna eller närmare utrett vilka resurser samhället har att klara av ett ökat antal aborter.

När del gäller själva innehållet i den föreslagna nya lagstiftningen framförs anmärkningar mot såväl den grundläggande tanken bakom förslaget, nämligen kvinnans principieUa rätt att själv välja om hon viU fuUfölja graviditeten eUer avbryta den, som den närmare utformningen av reglerna. Från flera håll framhålls att kommittén inte tillräckligt analyserat den intressekollision som föreligger meUan fostrels rätt till skydd för sitt liv och kvinnans rätt att bestämma över graviditetens förlopp. När det gäUer förslagets enskildheter är det framför allt avsaknaden av tidsgränser och det föreslagna beslutsförfarandet som utsätts för allvarlig kritik.

Remissinstanserna understryker genomgående vikten av en samordning av förebyggande åtgärder och en ändring i abortlagstiftningen. Det framhålls bl. a. att de förebyggande åtgärderna måste effektiviseras på ett sådant sätt att abort även i fortsättningen kommer att framstå som en åtgärd av undanlagskaraktär. Vad kommittén föreslår i abortförebyggande syfte får i allt väsentligt ett positivt mottagande. Från några håll anmärks dock att förslagen i vissa delar inte är tillräckligt genomarbetade och att kostnaderna för åtgärderna inte har utretts tiUfredsställande.

De invändningar som sålunda har riktats mot kommittébetänkandet är av aUvarlig karaktär och bör mana till försiktighet när det gäller att lägga utredningen till grund för ny lagstiftning. Emellertid anser jag att kritiken i vissa avseenden är alltför onyanserad. Man får hålla i minnet att flertalet av de frågor som nu är aktuella vid bedömningen av abortfrågan -

Prop. 1974.70 58

däribland det etiska spörsmålet — inte är nya utan mer eUer mindre kontinuerligt har varit föremål för utredningar och en livlig offentlig debatt under de senaste decennierna. Till detta kommer att de problem som kommittén enligt remissinstanserna behandlat alltför knapphändigt genomgående har ägnats stort utrymme i remissyttrandena.

När det gäller frågorna om abortutvecklingen och aborternas betydelse för sjukvårdens resurser har underlaget för statsmakternas ställningstagande breddats avsevärt genom det material som har presenterats av den av mig tillsatta arbetsgruppen. Beträffande abortuvecklingen är det av särskilt intresse att notera att den sedan mitten av 1960-talel accelererande ökningen av antalet aborter synes ha brutits i slutet av år 1972. Den kraftiga stegringen av abortfreivensen har kunnat klaras av utan någon allvarligare belastning på landels samlade sjukvårdsresurser. En eventuell ökning av antalet aborter till följd av ny lagstiftning torde enligt arbetsgruppen få endast margiinell betydelse för vårdresurserna, särskilt som ett ökat antal ingrepp beräknas kunna ske som tidigaborter i öppen vård.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att det numera finns tillräckligt underlag för att bedöma hur en ny abortlagstiftning bör utformas.

Som kommittén har framhållit är abortfrågan bara en del av den större frågan om födelsekontroll. Hur abortlagstiftningen skall utformas kan därför inte bedömas isolerat .för sig utan måste bli beroende av hur samhällets åtgärder i övrigt på området utformas. Det råder allmän enighet om att födelsekontrollen måste ske med hjälp av preventiva åtgärder. Vid inträffad graviditet bör samhällets stödåtgärder vai-a sådana att de ger kvinnan och mannen den grundläggande sociala och ekonomiska trygghet som behövs för att de skall kunna vårda och uppfostra det väntade barnet. Med det sagda vill jag alltså liksom kommittén och remissinstanserna kraftigt betona behovet av preventiva och stödjande åtgärder och understryka att nian när det gäller att komma till rätta med icke önskade graviditeter i första hand bör satsa på de förebyggande åtgärderna. Abort bör således även i fortsättningen betraktas som en nödfallsutväg. Med ökade insatser på del förebyggande området bör abort frekvensen kunna hållas ni;re på en rimlig nivå.

Den av mig tillsatta arbetsgruppen har även när det gäller den närmare utformningen av de abortförebyggande åtgärderna breddat underlaget för statsmakternas ställningstagande. Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag att på grundval av arbetsgruppens material lägga fram förslag tiil kraftigt ökade insatser för att på olika sätt lörebygga oönskade graviditett:r och därmed motverka förekomsten av aborter.

7.2 Förutsättningar för abort

Den nuvarande abortlagstiftningen bygger på reglerna om fosterfördrivning i 3 kap. 4 § brottsbalken. Utanför det straffbara området faller aborter som sker enligt bestämmelserna i 1 938 års lag.

För att abort skall vara tillåten fordras för det första att någon av de i

Prop. 1974.70 59

1938 års lag uppställda fem abortindikationerna är uppfylld. Havandeskap får sålunda avbrytas när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eUer hälsa (medicinsk indikation) eller när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tiUkomst och vården av barnet (socialmedicinsk indikation). Vidare tillåts abort när kvinnan har blivit havande genom våldtäkt eller till följd av vissa andra brottshga gärningar (humanitär indikation) eller när det med skäl kan antas att kvinnan eUer det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingen överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller också svårartad sjukdom eUer svårt lyte av annat slag (eugenisk indikation). Som giltig grund för abort anges slutligen att det med skäl kan antas att det väntade barnet på grund av skada under fosterstadiet kommer att hda av svårartad sjukdom eller svårt lyte (fosterskadeindikation).

Vidare gäller att abort inte får ske efter 20:e havandeskapsveckan. Om synnerliga skäl föreligger kan ingreppet dock få utföras intill utgången av 24 :e veckan. För abort på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan gäller ingen särskild tidsgräns.

Kommittén föreslår alt kvinnan skall vara tUlförsäkrad en i lag inskriven rätt till abort. Den tar emellertid avstånd från att aborten regleras som en beställningsoperation, dvs. att kvinnan opereras på begäran utan hänsyn till de risker som i det enskilda faUet är förbundna med operationen. Kommittén föreslår därför att det i lag under tre särskilda punkter anges vilka omständigheter som grundar rätt för kvinnan att få abort utförd. Sådan rätt skall förehgga när det kan antas att hennes hälsa skulle råka i fara eUer hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskapet fortsätter, när det kan antas att barnet kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte eller när det av annan anledning är oskäligt betungande för kvinnan att havandeskapet fortsätter. Enligt vad kommittén anför i anslutning till de sålunda förordade bestämmelserna skall dock utgångspunkten vid den praktiska bedömningen vara att kvinnan inte är skyldig att finna sig i att graviditeten fortsätter. Vill hon ha abort hellre än att ta ansvaret för att föda, skall ingreppet utföras. En annan bedömning kan dock komma i fråga när de risker av fysisk och psykisk natur som är förenade med aborten utgör hinder mot att ingreppet utförs. Några särskilda tidsgränser för ingreppet föreslås inte.

Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Kritiken gäUer såväl den grundläggande principen för förslaget, dvs. kvinnans rätt att själv välja om hon vill fullfölja graviditeten eller avbryta den, som den närmare utformningen av reglerna.

Vad först angår den principiella uppbyggnaden av lagstiftningen har det från flera håll påtalats att kommittén helt bortsett från fostrets rättsskydd och endast tillgodosett kvinnans intresse av alt'själv få bestämma över havandeskapet. Det framhålls att man vid utformningen

Prop. 1974.70 60

av en ny abortlagstiftning måste ta hänsyn till att det föreligger en intressekollision mellan fostrets och kvinnans rätt. I vissa yttranden föreslås en ändring som kommer att innebära att fostret tUlerkänns elt successivt ökande rättsskydd efter hand som graviditeten framskrider. Vidare anmärks mol förslagel att delta är inhumant mot kvinnan genom att del lägger hela ansvaret för abortbeslutet på henne.

Som jag framhållit inledningsvis är abortfrågan ett samhällsproblem av kontroversiell karaktär beroende bl. a. på de eliska värderingarna. 1 förarbetena tiU 1938 års lag angavs all lagstiftningen hade sin grund i synsättet att fostret av hänsyn tUl livels helgd skaU skyddas under alla stadier av graviditeten. Della har ofta uttryckts så alt fostret har tillerkänts rättsskydd. Av lagen framgår dock alt denna princip inte har kunnat upprätthållas i full uls;lräckning eftersom fostrets rätt har fått vika i vissa särskilt angivna situationer av hänsyn tiU kvinnans intressen. Särskilt under de senaste decennierna har det vidare från allt flera håll med ständigt stigande eftertryck hävdats att kvinnan själv bör fä bestämma om hon viU föda eller avbryta havandeskapet. Det görs därvid gällande all fostret främst bör betraktas som en del av moderns kropp, över vilken hon själv skall få råda. En mellanståndpunkt intar de som hävdar alt fostret bör åtnjuta visst skydd men att detta inte skall vara detsamma under hela graviditeten utan förstärkas allteftersom havandeskapet fortskrider. Avvägningen meUan fostrels och kvinnans intressen kan då komma att ske på olika sätl under skilda stadier av graviditeten.

De förändringar i tänkesätt och värderingar som sålunda har skett under den tid 1 938 ärs lag varit i kraft har successivt vidgat möjligheterna för kvinnan att få abort. De utvidgningar av abortindikationerna som har gjorts under lagens giltighetstid utgör i och för sig ett klart uttryck för förskjutningar i det allmänna betraktelsesättet mot en friare abortlagstiftning. Samma utveckhng återspeglas emellertid i ännu högre grad i de förändringar som framför allt sedan mitten av 1960-talet har skett vid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen.

Av abortstatistiken framgår att numera mer än 85 % av samtliga ingrepp utförs på tvåläkarintyg och att socialstyrelsen bifaUer uppemot 97 % av de ärenden som kommer under dess prövning. 1 de faU då en ansökan f. n. avslås är det enligl vad jag har erfarit som regel fråga om ett ingrepp som måste utföras i ett sent stadium av graviditeten eUer en sådan situation dä kvinnan i själva verket önskar avslag på ansökan eller är ambivalent till ingreppet. Jiimförs antalet avslag med totala antalet beviljade abortansökningar under ett år finner man att kvinnan numera vägras abort i endast omkring 0,5 % av fallen. När det gäller tillämpningen av den socialmedicinska indikationen kan det med fog hävdas att de rent sociala aspekterna i allt högre grad kommit att tUlmätas en avgörande betydelse. Den praxis som sålunda successivt har utbUdats på detta område innebär i realiteten att en kvinna som i dag inte önskar fullfölja sin graviditet är tillförsäkrad abort, om ingreppet kan utföras innan den övre

Prop. 1974r70 gl

tidsgränsen har passerats och det inte finns mycket starkt vägande skäl mot aborten.

Den utveckling som sålunda har skett i praxis sammanhänger naturligtvis tUl en del med den förändrade syn på kvinnan och hennes roll i samhället och på rätten till planerat föräldraskap som successivt har vuxit fram och som numera aUmänt omfattas av människorna i vårt land. Men praxis innebär också att av sociala och humanitära skäl hänsyn las till de påfrestningar av ohka slag som en oönskad graviditet och ett icke välkommet barn innebär för kvinnan eller båda föräldrarna. Och praxis utgör slutligen ett uttryck för vår önskan att varje barn som föds skall ha så goda förutsättningar som möjligt för sin uppväxt och utveckling. För detta krävs inte minst att barnet är välkommet.

Utvecklingen i praxis är enhgt min mening riktig. Härtill kommer att en återgång tiU en mera restriktiv linje i abortfrågan skulle medföra risk för ökning av antalet illegala aborter. En sådan utveckling måste ovillkorhgen förhindras. En återgång är därför varken önskvärd eUer möjlig.

Även om som jag nyss anfört en kvinna som i dag inle önskar fullfölja sin graviditet i realiteten är liUförsäkrad abort med förut angivna undantag, har den nuvarande lagstiftningen med bestämda abortindikationer medfört att handläggningen av abortärendena varierar rätt mycket mellan olika platser i landet och att förfarandet på sina håll inle sällan blir en utdragen, omständlig och många gånger psykiskt påfrestande procedur för kvinnan. En sådan omgång som alltså inte fyller någon reell funktion kan fiån humanitär synpunkt inte godtas. Ingen kan bättre än den enskilda kvinnan själv bedöma sin situation och sina möjligheteratt ta hand om ett barn. En ny lagstiftning bör därför bygga på tilltro till kvinnans förmåga att själv träffa avgörandet. Utgångspunkten bör vara, att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den lämpligaste lösningen av de problem som en oönskad graviditet medför, hon också skall få abort.

Jag vill emellertid starkt understryka att vad jag har sagt nu inte får ges den innebörden att hela ansvaret för ställningstagandet i frågan om ett havandeskap skall fullföljas eller inte skall vila på kvinnan. 1 första hand bör det naturligtvis vara en gemensam angelägenhet för kvinnan och mannen att söka uppnå enighet i den frågan. 1 en del fall framstår det som naturligt att kvinnan även söker råd och stöd hos andra som står henne nära. Jag tänker då särskilt på den insats som föräldrar till unga kvinnor kan göra. Det måste emellertid beaktas att förhållandena i vissa fall kan vara sådana att kvinnan redan från början inte bara har grundad anledning räkna med att ett samråd skulle vara helt meningslöst utan även kan befara att hennes situation eller relation till sin omgivning därigenom skulle allvarligt försämras. Vidar-e kan det inträffa att det låder olika uppfattningar om hur den uppkomna situationen skall klaras av bäst. Med tanke på dessa fall och mot bakgrund av det förhållandet att en kvinna ofta med anledning av graviditeten befinner sig i en kanske både psykiskt och socialt komplicerad konfliktsituation är det av största

Prop. 1974r70 62

vikt att samhället på ett effektivt sätt kan erbjuda henne all den hjälp och allt det stöd hon behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan.

Den nyss angivna utgångspunkten för lagstiftningen, nämligen om kvinnans principiella bestämmanderätt, fär inte heller tolkas så att jag är beredd förorda en lösning som innebär att kvinnan alltid skall ha en ovillkorlig rätt att få abort utförd när hon begär det. Tillbörlig hänsyn måste således i detta samrnanhang tas både till det förhållandet alt varje abortingrepp är förenat med vissa mer eller mindre allvarliga risker för kvinnan och till att fostret under graviditeten successivt utvecklas till en Uvsduglig varelse vars rätt till liv måste respekteras.

Riskerna för medicinska komplikationer vid abort har behandlats utförligt av kommittén och belysts ytterligare under remissbehandlingen, bl. a. i de sakkunnigutlåtanden som inhämtats av socialstyrelsen. Sammanfattningsvis kan sägas att sådana risker föreligger vid både tidiga och sena aborter men att mycket talar för att graviditetens längd är den faktor som är av störst betydelse för uppkomsten av negativa följdverkningar. Vissa undersökningar tyder på att risken för medicinska komplikationer i samband med ingreppet är uppemot fyra gånger så hög vid senabort, dvs. ingrepp efter i genomsnitt 12re graviditetsveckan, som vid tidigabort. När det gäller efterföljande medicinska komplikationer såsom nedsättning av fertiliteten, förtidsbörd och missfall är det ännu ovisst i vilken omfattning de förekommer. I fråga om komplikationer av psykisk art tyder hittills utförda undersökningar på att risk för sådana följdverkningar föreligger framför allt beträffande de psykiatriskt sämst ställda kvinnorna.

Kommittén har föreslagit att abort inte skall få utföras, om läkaren på grund av hälsoriskerna för kvinnan finner vägande skäl mol ingreppet. Förslaget har godtagits eller lämnats utan erinran av i stort sett alla remissinstanser. 1 några yttranden framhålls dock att de risker av fysisk och psykisk art som kommittén har angett som skäl mot abort i regel likaväl kan tala mot en fortsatt graviditet och förlossning.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att varje abort måste föregås av en ])rövning om det finns några vägande medicinska skäl som talar för att ett ingrepp inte bör företas. Som socialstyrelsen har framhållit i sitt remissyttrande skall som kontraindikation dock inte kunna åberopas enbart de normala risker som är förenade med abortingrepp. Det bör i stället fordras att förhållandena i det enskilda fallet är sädana, att åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Vid prövningen får förutom kvinnans fysiska oeh psykiska tillstånd beaktas bl. a. graviditetens längd och tillämplig aborcmetod.

Av vad som nyss anförts framgår att riskerna för komplikationer på goda grunder kan antas vara betydligt större vid aborter som företas efter i genomsnitt 12 veckors graviditet än vid tidigaborter. Som regel tillämpas också skilda abortmetoder i de olika fallen. Flertalet tidigaborter bör enligt socialstyrelsens rekommendationer kunna utföras i

Prop. 1974r70 63

öppen vård, vilket inte bara innebär påtagliga praktiska fördelar för kvinnan utan även en minskad belastning på tillgängliga sjukvårdsresurser. Mot bakgrund bl. a. av dessa förhållanden kan det finnas anledning ifrågasätta om inte villkoren för abort bör vara mer restriktiva efter utgången av 12re veckan än före.

Enligt nuvarande lagstiftning är förutsättningarna för abort desamma för hela graviditeten upp till utgången av 20:e veckan. Man måste emellertid dä hålla i minnet att det vid lagens tillkomst inte torde ha varit vetenskapligt belagt att tidigabort var förenad med betydligt mindre risker än senabort. HärtiU kommer att lagstiftningen i princip bygger på att del i samtliga fall skall ske en noggrann prövning av om det vid sidan av kvinnans egna önskemål föreligger objektiva skäl att medge abort.

Kommittén ställer sig i princip avvisande till en särskild 12-veckors-gräns. Som skäl härför anför den bl. a. att en sådan ordning lätt skulle kunna inge kvinnan den föreställningen att tidigaborter alltid kan utföras med lindrig aborlmetod, vilket inte är fallet. Vidare skulle den kunna utgöra en olämplig press på kvinnan genom att hon känner sig tvungen att underkasta sig ingrepp före utgången av 12:e veckan av rädsla för att annars inte få aborten utförd.

Remissinstansernas inställning i frågan skiftar och är naturligtvis i många fall beroende av deras uppfattning om vilka grundläggande värderingar som bör bära upp den nya lagstiftningen. Men även de instanser som delar den grundsyn som jag har anslutit mig till i det föregående har olika uppfattningar. Sålunda finner socialstyrelsen att förutsättningarna för abort bör vara desamma ända upp till den 18:e havandeskapsveckans utgång och att de ökade risker för komplikationer som föreligger vid senaborter skall beaktas vid bedömningen av de medicinska kontraindikationerna. Andra instanser föreslår att det i lagen införs särskilda grunder för senabort. En del remissinstanser godtar i och för sig en ordning som innebär att man har enhetliga förutsättningar för abort men föreslär att själva besluts- och utredningsförfarandet differentieras.

F. n. föregås varje abort av en abortutredning. Förfarandet skall till en del naturligtvis ses mot bakgrund av att abortingrepp enligt 1938 års lag förutsätter att någon av lagens fem abortindikationer är uppfylld. Omfattningen och organisationen av utredningsarbetet skiftar ganska kraftigt från plats till plats men vanligen deltar gynekolog, psykiater och kurator i handläggningen. Kuratorn gör ofta en fullständig utredning angående kvinnans aktuella situation. 1 vissa fall ges utredningen dock ett mera summariskt innehåll och det inträffar att den vid klara medicinska indikationer utelämnas helt.

Ärenden som behandlas av socialstyrelsen föregås av fullständig kuratorsutredning. Kompletterande utredningar utförs ibland av psykiater och gynekolog men deras befattning med ärendena kan variera mycket. Självfallet måste det dock alltid göras en gynekologisk undersökning av kvinnan bl. a. för att fastställa graviditelslidens längd, före-

Prop. 1974:70 64

komsten av medicinska hinder eller risk för komplikationer. 1 samband med abortutredning kan kvinnan i regel också fä den sociala information och den personliga rådgivning scim hon behöver.

Enligt kommittén skall de uppgifter som kvinnan själv är villig att lämna till kurator eller läkare om sin situation utgöra tillräcklig utredning för beslut i abortärendet. Någon skriftlig dokumentation utöver den vanliga journalföringen inom sjukvården skall inte förekomma. 1 några av de remissyttranden som mera direkt behandlar utredningsförfarandet föreslås obligatorisk kuratorsttredning, i vissa fall dock endast vid aborter efter 12:e veckan. Flera remissinstanser framhåller vikten av att den beslutande läkaren får tillfälle alt konsultera annan medicinsk expertis innan han tar slutlig ställning till om abort skall få utföras.

Ett abortingrepp måste sorn tidigare nämnts alltid föregås av en gynekologisk undersökning av kvinnan. Vid denna skall läkaren la upp en utförlig redogörelse för kvinnans föregående tillstånd (anamnes) och fastställa graviditetens längd sii noga som det är möjligt. Vidare skall kvinnan upplysas om lämplig abortmetod och vad denna innebär för .henne. Även spörsmål som rör följdverkningar, smärtlindring, aktuell vårdform och fortsatta preventivmeloder bör behandlas. Frågan är emellertid om en undersökning av detta slag alltid kan antas ge ett tillräckligt underlag för den medicinska bedömningen och då särskUt vad gäller risken för komplikationer av psykisk art eller om del inte i vissa fall genereUt kan finnas behov av en mera noggrann utredning angående kvinnans levnadsförhållanden och aktuella situation. Som en del remissinstanser betonat måste det i detta sammanhang också beaktas att del för den medicinska bedömningen ibland även kan framstå som motiverat att infordra ell särskilt utlåtande från psykiater eller annan medicinsk specialist. Jag återkommer närmare till frågan om sådana konsultationer i ett följande avsnitt om förfarandet.

Äv den tidigare lämnade redogörelsen framgår att risken för såväl fysiska som psykiska följdverkningar av det slag som bör utgöra hinder mot abort är jämförelsevis obetydlig när ingreppet sker med lindrig abort metod före utgången av I2:e havandeskapsveckan. Erfarenheten visar också att de medicinska hinder som kan förekomma under elt tidigt skede av graviditeten som regel är av endast övergående natur. Vid sådant förhällande saknas det enligt rnin mening tillräcklig anledning alt som förutsättning för abort som utförs före utgången av 12:e havandeskapsveckans utgång ställa upp ett obligatoriskt krav på särskild utredning om kvinnans personliga förhållanden vid sidan av den genomgång som görs av läkaren i samband med den gynekologiska undersökningen. Vid delta ställningstagande har jag även tagit hänsyn till det förhållandet att f. n. omkring 80% av alla aborter sker före utgången av 12:e havandeskapsveckan och att erfarenheten tyder på att kuratorsutredning i sådana fall kan undvaras.

När abortingreppet däremot inte kan företas förrän efter utgången av 12:e havandeskapsveckan får i regel en mer ingripande och riskfylld

Prop. 1974r70 65

abortmetod tUlgripas samtidigt som faran för komplikationer ökar. Härtill kommer all del i sådana fall oftare än vid lidigaborl förekommer att kvinnan är mer eller mindre osäker på om hon vill fullfölja graviditeten eller avbryta den. Man får också räkna med all i fall då kvinnan är utsatt för påtryckning från andra personer, som av skilda anledningar önskar se havandeskapet avbrutet, trycket på henne frän omgivningens sida ökar efter hand som graviditeten fortskrider, samtidigt som det blir allt svårare och mer konfliktfyllt för henne alt utslå della tryck och träffa sill avgörande.

De nu angivna förhållandena gör att de medicinska kontraindikationerna kan få större styrka vid aborter som sker efler 12 re havandeskapsveckans utgång än vid de tidiga aborterna. Generellt sett torde del därför i dessa fall vara motiverat att göra en noggrannare undersökning angående kvinnans aktuella situation, för att därigenom få fram ell säkrare underlag för den medicinska bedömningen av riskerna med ingreppet. Jag vill i della sammanhang också framhåUa ätt del bl. a. med hänsyn till fostrels utvecklmgsgrad i dessa fall framstår som särskilt angeläget all kvinnan till underlag för sill eget ställningstagande får den mera allsidiga belysning av sin egen situation som en kontakt med en kurator kan ge. Mol denna bakgrund föreslår jag all abort som utförs efter utgången av 12re veckan skall föregås av särskild utredning om kvinnans personliga förhåUanden.

Den skillnad i handläggningsförfarande som sålunda bör göras mellan ingrepp före och efler 12re veckans utgång kan få till följd en ytterligare förskjutning från sena till tidiga aborter, eftersom del kan antas att många kvinnor vill undvika del särskilda utredningsförfarandel efler 12re veckan. En sädan utveckling finner jag önskvärd och helt i överensstämmelse med den strävan mol elt förenklat och mindre riskfyllt abortförfarande som bör förverkligas genom den nya lagstiftningen. Vidare vill jag understryka att den föreslagna differentieringen medför att samhällets i dag hårt belastade resurser för abortutredning i betydligt högre grad än som nu är möjligt kan koncentreras till de fall där det oftast föreligger elt reellt behov av sådan utredning, nämligen de sena aborterna.

Kravet på särskild utredning vid sena aborter bör dock inle vara oeftergivligt. Anser läkaren i undantagsfall att sådan utredning av särskilda skäl inte är erforderlig, skall den inle behöva utföras. De fall jag här närmast tänker på är de då lindrig aborlmetod kan användas även efler utgången av 12:e veckan.

Del bör emellertid i detta sammanhang ytterligare framhållas all kontakt med kurator i ett abortärende inle bara tjänar syftet att bredda beslutsunderlaget ulan även innebär en värdefull möjlighet för kvinnan all få ett behov av närmare information och rådgivning i skilda frågor tillgodosett på ett ibland mera naturligt sätt än som i allmänhet är möjligt i samband med en gynekologisk undersökning. Del torde därför ofta vara ändamålsenligt att söka samordna utredningsverksamheten med den

5 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 70.

Prop. 1974:70 66

rådgivning som alltid bör vara tillgänglig för en abortsökande kvinna. Det är vidare angeläget att man vid organisationen av denna verksamhet ser till att en kurator såvitt möjligt knyts till de mottagningar dit kvinnan först vänder sig med en begäran om abort och att förfarandet med särskild utredning eller rådgivning under inga förhållanden får medföra någon onödig tidsutdräkt. Jag avser att senare återkomma till den betydelsefulla frågan om abortrådgivningen men vill redan här betona vikten av att kvinnan så snart hcin tar den första kontakten i aborlärendet upplyses om vilka möjligheter hon har att få sådan rådgivning.

Jag skall härefter gå över till frågan om det behövs någon övre tidsgräns för abort.

Som jag har nämnt tidigare får abort f. n. inte utföras efter 20re havandeskapsveckan. Vid synnerliga skäl kan dock socialstyrelsen ge tillstånd till ingrepp intill utgången av 24re veckan. Syftet med denna övre tidsgräns är att den skall hindra att det tas fram livsdugliga varelser vid abortingrepp. Enligt kommittén finns det inte längre något behov av en sådan tidsgräns. Till stöd för detta ställningstagande anförs bl. a. att den nuvarande gränsen var nödvändig vid lagens tillkomst, eftersom man då hade endast ringa erfarenhet av abortingrepp och det behövdes en norm för läkarnas handlande. Enligt kommittén är dagens situation en annan och man behöver inte längre hysa tvivel om att läkarna kommer att avböja att utföra aborter, om de har den ringaste anledning befara att livsduglighet har inträtt.

Kommitténs förslag har i denna del utsatts för stark kritik av remissinstanserna, vilka nästan genomgående uttalar sig för en övre tidsgräns. Socialstyrelsen framhåller att man visserligen inle behöver hysa några farhågor för att läkarna skulle komma att företa olillåtiigt sena aborter om bedömningen överläts helt på dem, men att det är angeläget att skapa alldeles särskilda garantier för att abort inte företas så sent att det finns risk för all fostret är hvsdugligt. Andra remissinstanser erinrar om att det inte sällan kan vara mycket svårt att före ingreppet säkert fastställa om ett foster är livsdugligt, eftersom fostrets möjligheter att överleva abortingreppet (viabilitet) inte inträder vid bestämd tidpunkt och det inte alltid går att exakt precisera graviditetens längd. Det påpekas också alt risken för komplikationer ökar vid sena aborter. 1 flera remissyttranden framhålls vidare att mycket sena aborter innebär mentalhygieniska risker för vårdpersonalen på gynekologi- och prematur-avdelningarna. En ytterligare synpunkt som förts fram är att en övre tidsgräns skulle innebära att det mera utvecklade fostret erhåller en form av rättsskydd.

Jag ansluter mig helt till den mycket kraftiga remissopinion som anser att det fortfarande finns anledning skapa särskilda garantier för att abort inte företas så sent att det finns risk för att ingreppen kommer att avse livsdugliga varelser. Jag föreslår därför att del i den nya lagstiftningen anges en gräns efter vilken aborl: i princip inte får företas.

När det gäller att närmare fixera en sådan tidsgräns har skilda förslag

Prop. I974r70 67

förts fram under remissbehandlingen. Socialstyrelsen, läkarförbundet och läkaresällskapet föreslår 1 8 veckor medan andra instanser har stannat för 20, 22 eller 24 veckor.

Som framgått av vad jag nyss anförde är,en särskild gräns motiverad framför allt av det skälet att del inte skall tas fram livsdugliga varelser vid abortingrepp. Viabilitet i den mening som avses här torde f. n. inträda någon gång mellan 24re och 28 re havandeskapsveckan. Emellertid har de senaste årens forskningar gett ökade kunskaper om fostrets livsbetingelser, vilket har fått till följd att möjligheterna att behandla svagt livsdugliga foster så att de överlever stadigt har förbättrats. Med nuvarande 24-veckorsgräns har man inte helt kunnat undgå att oförutsett finna ett viabelt foster vid abortingrepp. En bidragande orsak till detta kan ha varit att kvinnans uppgifter om graviditetens längd varit oriktiga.

Gränsen mellan abort och födelse dras f. n. vid utgången av 28re havandeskapsveckan. Enligt 30 § folkbokföringsförordningen (1967:198) skall sålunda foster som är äldre än 28 veckor eUer som utfört andningsrörelse eUer uppvisat annat livstecken efter födelsen anmälas som barn. Utvecklingen inom prematurvården har emellertid medfört att man vid de överläggningar som förts inom världshälsoorganisationen angående nya regler för definition av abort, avsedda att tas in i 1975 års upplaga av den internationella klassrfikationen av sjukdomar, har föreslagit att gränsen mellan födelse och abort i fortsättningen skall dras vid en fostervikt av 500 gram, vilket motsvarar cirka 22 veckors graviditet.

1 detta sammanhang bör också uppmärksammas all den gravida kvinnan brukar känna de första fosterrörelserna under I8:e—20:e havandeskapsveckan, ibland ett par veckor tidigare. 1 flera remissyttranden har framhållits att den psykologiska effekten av denna upplevelse i regel är myckel stark oavsett om kvinnans graviditet är önskad eller inte. Vid abortingrepp efter denna tidpunkt kan det därför föreligga en ökad risk för psykiska komplikationer.

När det gäller att fastställa den tidpunkt efter vilken abort i princip inte skall få företas bör man enligt min mening sträva efter att skapa en betryggande säkerhetsmarginal mot ingrepp, där det kan tas fram foster som företer livstecken och som eventuellt kan bringas att överleva med de förbättrade metoder för prematurvård som numera föreligger eller inom en inte alltför avlägsen framtid kan väntas stå till läkarnas förfogande. 1 huvudsak samma målsättning ligger bakom del förslag tUl .ändring av definitionen av abort som under senare år förts fram i internationella sammanhang. Några absolut säkra metoder att i förväg fastställa om viabilitet föreligger eller hur stort fostret är finns inte f. n., särskilt som del ofta kan vara svårt för läkaren att av kvinnan få de exakta tidsuppgifter han behöver för en sådan bedömning. Detta gör att gränsen mellan aborl och tidig födsel även framdeles kommer att vara i viss mån flytande. Mot denna bakgrund men också med hänsyn till de ökade risker för psykiska följdverkningar som inträder i samband med att kvinnan känner fosterrörelser föreslår jag alt den särskilda gränsen — i

Prop. 1974:70 68

överensstämmelse med vad bl. a. socialstyrelsen och flera medicinska remissinstanser har förordat — sätts lUl utgången av 18.e graviditets-veckan.

Av aborlstatisliken framgår alt f. n. knappt 2 % av aborterna utförs efter utgången av 18re veckan. Även om det av flera skäl kan förväntas att den nuvarande utveckUngen, som innebär att en allt större andel av ingreppen utförs i ett tidigi stadium av graviditeten, kommer att fortsätta, måste man enligt min mening räkna med att det också i framtiden ibland kan uppstå situationer, där aborl efter 18 re veckan komrrier att framstå som en angelägen åtgärd. Hit hör t. ex. fall som går in under den nuvarande eugeniska indikationen eller foslerskadeindikationen. Som ytterligare exemjid kan nämnas situationer där frågan om aborl av skilda orsaker har kommit upp först på ett sent stadium av graviditeten. Jag föreslär därför alt abort skall få ske även efter den särskilda gränsen vid utgången av 18 re havandeskapsveckan, om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden.

För att abort skall få ske i sådant fall bör dock självfallet som huvudregel gälla att fostret inle har nått en sådan utveckhng att det kan leva och vidareutvecklas utanför moderns kropp. Föreligger anledning anta alt fostret är livsdugligt, bör aborl därför inle få ske annat än då det föreligger myckel starka medicinska skäl för åtgärden, dvs. när fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna princip angående hinder mot abort i fall då det kan antas att fostret är livsdugligt är enligt min mening så viktig att en särskild bestämmelse därom bör tas in i den nya lagen.

När det gäller den författningsmässiga utformningen av abortreglerna har kommittén valt att i lagtexten precisera de omständigheter som skall föreligga för att abort skall få ske. Denna metod har utsatts för kritik av flera remissinstanser, som anser att den står i mindre god samklang med den av kommittén i motiven hävdade principen att kvinnan skall få abort när hon begär det och medicinska kontraindikationer saknas. Vidare har framhållits att de av kommittén föreslagna tre särskilda grunderna för abort är alltför vagt utformade för att ge stöd och ledning vid den praktiska tUlämpningen.

Vad först gäller aborl som sker före utgången av 12:e havandeskapsveckan skulle en ordning som innebär att del i lagen ställs upp vissa särskilda grunder för abort enligt min mening komnia att stå helt i strid med den tidigare valda utgiingspunkten för den nya lagstiftningen, nämligen tilltron till kvinnans förmåga alt själv avgöra abortfrågan. Samma förhållanden som tidigare åberopades när det gällde frågan om ett obligatoriskt krav på kuratorsutredning visar också att det för nu avsedda fall inte heller torde finnas något praktiskt behov av sådana särskilda grunder.

Beträffande de fall åter då dst är fråga om abort efter utgången av 1 2:e men före utgången av I8:e havandeskapsveckan skulle det i och för sig

Prop. 1974.70 69

kunna göras gällande att det finns starkare skäl att uppställa särskilda indikationer för ingreppet. De förhållanden som skulle kunna åberopas för en sådan ordning är bl. a. de ökade riskerna för komplikationer och hänsynen till fo.strels utveckling. Vad gäller riskerna för komphkationer vid sena aborter vill jag i detta sammanhang till en början erinra om att bl. a. socialstyrelsen under remissbehandlingen uttalat att det inte enbart av denna orsak finns tillräcklig anledning alt ställa upp särskilda grunder för sena ingrepp. Den riskökning som inträder efter 12re havandeskapsveckan bör sålunda i erforderlig utsträckning kunna beaktas vid den prövning av medicinska komplikationer, som alllid skaU föregå elt ingrepp. Jag delar denna uppfattning.

Erfarenheterna från tillämpningen av 1938 års lag synes ge vid handen att i varje fall en indikation av innebörd att aborl skall få ske så snart "det av annan anledning är oskäligt betungande för kvinnan att havandeskapet fortsätter" i praktiken kan komma att åberopas i snart sagt alla fall då kvinnan är bestämd i sin önskan om aborl. Att en sådan tillämpning även måste ha varit förutsedd av kommittén framgår för övrigt av dess i motiven gjorda, nyss återgivna uttalande.

När jag här tidigare förordade en ordning som kommer att innebära att en abort efter utgången av 12re havandeskapsveckan i princip aUtid skaU föregås av en särskild utredning framhöll jag att det för dessa fall inte bara gällde att få fram ell bättre underlag för den medicinska bedömningen utan att syftet till en del även var att om möjligt ge kvinnan ell säkrare underlag för hennes eget ställningstagande till frågan om aborl. Vid sådant förhållande och mot bakgrund av vad jag i övrigt nyss anfört skulle det enligt min mening inte vara meningsfullt att vid sidan av kravel på en sädan utredning även ange några särskilda grunder för aborl efter utgången av den 12re men före utgången av den 18re havandeskapsveckan. 1 lagen bör sålunda även för dessa fall den huvudregeln införas att abort skall ske på kvinnans begäran, om ingreppet inte pä grund av sjukdom hos henne kan antas medföra allvarlig fara för hennes hv eller hälsa.

Efler utgången av 18 re graviditelsveckan skall enligt vad jag tidigare har förordat abort få utföras endast om synnerliga skäl talar för åtgärden. Innebörden härav är att kvinnan i detta skede måste ange särskilda skäl för sin begäran och att dessa skäl kommer att underkastas prövning och jämföras med eventuella skäl mot ingrepp. All i lagtext närmare precisera de omständigheter som här kan vara av betydelse flnner jag inte nödvändigt i vidare mån än jag nyss har angett för fall då det kan befaras att fostret vid tiden för aborten är livsdugligt. Frågan hänger naturligtvis delvis samman med hur prövningsförfarandet utformas, något som jag kommer att behandla i följande avsnitt.

Slutligen vill jag i della sammanhang uppehålla mig något vid frågan, om en lagstiftning som utgår frän principen att det är kvinnan själv som under en del av graviditeten avgör om hon önskar avbryta havandeskapet, kan länkas medföra alt abort blir vad kommittén kallar "en ny preventivmetod", dvs. att kvinnan medvetet skulle förlita sig på

Prop. 1974r70 70

möjligheten att få abort framför någon av preventivmetoderna. En sädan utveckling skulle som kommittén och remissinstanserna har framhållit frän många synpunkter vara olycklig. Frågan måste naturligtvis bedömas mot bakgrund av att statsmakterna ända sedan 1930-talet satsat på att icke önskade havandeskap skall förhindras med hjälp av preventivmeloder och alt vi här i landet sedan lång lid tillbaka har en hög antikonceplionell standard. Elom socialstyrelsen har framhållit i sitt remissyttrande torde det inte finnas anledning befara att en förändring av abortlagstiftningen i nu angiven riktning skulle få kvinnorna att i stället för att använda de mindre farliga preventivmetoderna medvetet ta risken av en oönskad graviditet för att om den inträffar underkasta sig del mer riskfyllda och komplicerade ingrepp som abort innebär. För att ytterligare förbättra möjligheten för alla att få preventivmedel och alt sprida kunskaperna om deras användning kommer chefen för socialdepartementet senare denna dag att fö:reslå särskilda åtgärder i fråga om bl. a. preventivmedelsrådgivningen oirh kostnaderna för preventivmedel.

7.3 Förfarandet

Jag har i det föregående föreslagit en ordning som kommer att innebära att aborl får utföras i)å kvinnans begäran, om ingreppet kan ske före utgången av 12re havandeskapsveckan och utan allvarlig risk för hennes liv eller hälsa. För abort efler denna tidsgräns men före utgången av 18re havandeskapsveckan uppställs vidare ett i princip obligatoriskt krav på en särskUd utredning. Efter 18 re veckan kommer det att fordras synnerliga skäl för att åtgärden skall få företas. Abort skall dock aldrig fä ske när det kan antas att fostret är livsdugligt, såvida det inte är fråga om den nödsituationen att det föreligger allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa. 1 detta avsnitt avser jag att bl. a. ta upp frågan om vem som skall ta ställning till kvinnans begäran om abort samt spörsmålet om vilken rådgivningsverksamhet som skall föregå prövningen.

Av vad jag har anfört tidigare framgår att en av de allvarligare anmärkningarna mot den nuvarande lagstiftningen är att handläggningen av abortärendena varierar rätt myckel mellan olika platser och att förfarandet på sina håll inle sällan blir en utdragen och omständlig procedur för kvinnan. Jag vUl redan här slå fast att en av målsättningarna för den nya lagstiftningen bör vara att handläggningen av abortärendena i görligaste mån skall förenklas och under alla förhållanden göras mera enhetlig. Förfarandet bör avdramatiseras och ges en sådan utformning alt det nära ansluter till vad som (»äller för annan läkarvård. Så långt del är möjligt bör ett abortärende vara en angelägenhet mellan kvinnan och den läkare hon anlitar. Ett sådant förenklat förfarande står inte bara i bättre överensstämmelse med grundtankarna bakom den förestående reformen utan bör även kunna bidra till att öka andelen tidiga aborter, en utveckling som från såväl de berörda kvinnornas som samhällets synpunkt är angelägen.

Prop. I974r70 71

Enligt 1938 års lag företas prövningen om det föreligger förutsättningar för abort antingen av två läkare, varav den ene skall vara den som utför ingreppet, eller av socialstyrelsen. Vid tillämpning av den eugeniska indikationen och fosterskadeindikationen samt vid abort efter 20re veckan skall prövningen alllid göras av socialstyrelsen, närmare bestämt dess socialpsykiatriska nämnd.

Kommittén föreslår att rätten till abort skall fastställas av särskilda nämnder bestående av en gynekolog eller kirurg, en läkare med särskild erfarenhet i psykiatri och en lekman. Nämnden skall i ganska vid omfattning kunna uppdra ät läkare alt på nämndens vägnar bevUja abort.

Kommitténs förslag har genomgående fått elt negativt mottagande av remissinstanserna. Mol det föreslagna systemet har framför allt invänts alt det är tungrott och kan förorsaka onödiga dröjsmål samt att del kan medföra press och obehag för kvinnan. Vidare har ifrågasatts om den i nämnden ingående psykiatern och lekmannen har en meningsfull uppgift alt fylla, eftersom det förutsätts att de regelmässigt inte skall komma i personlig kontakt med den abortsökande kvinnan.

Frågan om vem som skall ta ställning till kvinnans begäran alt få avbryta sin graviditet hänger naturligtvis nära samman med vilka förutsättningar som ställs upp för aborl. Kräver man som kommittén att kvinnan måste åberopa särskilda grunder för sin ansökan, vilka skall jämföras med eventuella skäl mot ingrepp, kan detta medföra behov av ett mera omständligt prövningsförfarande. Medger man däremot i likhet med vad jag har föreslagit i det föregående att abort fram till utgången av I2re havandeskapsveckan får utföras om kvinnan begär det och medicinska kontraindikationer saknas, kommer den bedömning som skall föregå ingreppet i princip alt avse rent medicinska fakta. Enligt min mening saknas då anledning att för denna prövning tillskapa ett särskilt beslutsorgan med företrädare för olika intressegrupper. 1 stället bör det kunna anförtros åt vederbörande läkare att själv ta ställning till kvinnans begäran. Härigenom uppnår man den fördel som jag antydde inledningsvis, nämligen att frågan om abort liksom läkarvård i allmänhet blir en fråga mellan patient och läkare.

1 fråga om abort efter 12re veckan men före utgången av 18:e havandeskapsveckan har jag förordat att abort i princip får ske endast efter en särskild kuratorsutredning. Ett av syftena med en sådan utredning är att ge kvinnan ett bättre underlag för hennes eget ställningstagande till frågan om abort. Därutöver gäller det emellertid också att i dessa fall ge läkaren ett bättre underlag för hans prövning av riskerna för medicinska komplikationer och då särskilt av psykisk art. Vid sådant förhållande finns det inte heller för abort under denna period anledning att låta annan än läkaren ta ställning till kvinnans begäran.

Jag återkommer senare till den ordning som bör gälla efter utgången av 18:e havandeskapsveckan.

Vad gäller den redan i föregående avsnitt berörda frågan om den beslutande läkarens möjligheter att konsultera annan expertis så vill jag i

Prop. 1974:70 72

detta sammanhang till en början konstatera att jag helt delar den uppfattning som åtskilliga remissinstanser fört fram, nämligen att aborlärendena i detta avseende inte bör skilja sig från vad som gäller vid annan medicinsk verksamhet. Läkaren har således inte bara rätt ulan också skyldighet all la de kontakter han behöver för att kunna träffa ett rikligt avgörande. Häri ligger också en rätt för honom att när han bedömer det erforderligt remittera kvinnan till exempelvis psykiater för ytterligare undersökning. Ett sådant förfaringssätt kan vara nödvändigt t. ex. när det framstår .som osäkert om kvinnan verkligen vill ha aborl, när del kan misslänkas all hon utsatts för påverkan av någon annan eller när hon befinner sig i ett depressivt sinnestillstånd till föhd av graviditeten. Vidare kan det tänkas finnas fall när genelrisk expertis behöver kontaktas. Jag vill emellertid understryka att elt sådant remissförfarande inle får bli en åtgärd som tillgrips rent rutinmässigt. Annan expertis skall kopplas in endast i de fall då del föreligger särskilda problem, som den beslutande liikaren inte anser sig kunna klara av själv. Såvitt jag kan bedöma torde det endast undanlagsvis behöva förekomma att abortsökande remitteras för ytterligare undersökning när ingreppet kan ske före utgången av 12 re havandeskapsveckan. Några särskilda lagbestämmelser i frågan anser jag inte behövliga.

Den särskilda kuratorsutredning som i princip alllid skall föregå beslut om abort efter utgången av 12 re men före utgången av 18 re havandeskapsveckan bör ske som en inledande åtgärd i nära anslutning till att kvinnan framställer sin begäran om abort. Det är viktigt att utredningen bedrivs snabbt och objektivt av personal som är väl utbildad och lämpad för uppgiften. 1 den mån utredningen ger anledning till remiss till annan läkare, t. ex. psykiater, bör sådan åtgärd ske utan dröjsmål. Iakttas vad som sagts nu behöver enligt min mening utrednings- och remissförfarandet vid de sena aborterna inte fördröja ärendena i nämnvärd grad. Detta • är naturligtvis av särskild betydelse i de fall graviditeten har fortgått så länge att den övre tidsgränsen är nära.

För det fall alt den beslutande läkaren finner att det föreligger så allvarliga kontraindikationer all: abortingrepp inte fär utföras, uppkommer frågan om kvinnan skall vara skyldig att finna sig i läkarens beslut eller om hon skall kunna fä frågan överprövad. Kommittén föreslår att en sådan överprövning skall kunna ske hos socialstyrelsen. För att inte öka påfrestningarna för kvinnan och för att få till stånd en snabb behandling av ärendena föreslår kommittén att avslagsbeslul automatiskt skall hänskjutas till styrelsen för prövning. Förslaget har fått ell i huvudsak ■positivt mottagande av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till det. Genom ett sådant förfarande främjas en för hela landet enhetlig handläggning av aborlärendena. Del är angelägel att handläggningen hos socialstyrelsen sker snabbt.

När del gäller aborl efter utgången av I8:e veckan är situationen en annan än vid tidigare ingrepp. 1 sådant fall bör abort enligt vad jag

Prop. 1974:70 73

tidigare förordat fä äga rum endast om synnerliga skäl talar för åtgärden. Det bhr alltså här fråga om en reell prövning av skälen både för och emot abort. Jag föreslår all avgörandet av dessa ofta komplicerade ärenden i hkhet med vad som enligt 1938 års lag gäller för aborter efler 20:e veckan och i överensstämmelse med vad en stor majoritet av remissinstanser har föreslagit sker centralt för hela landet hos socialstyrelsen.

Även i dessa fall bör avgörandet föregås av särskild utredning. Vidare fordras här naturligtvis en skriftlig redogörelse för resultatet av den gynekologiska undersökningen. Närmare bestämmelser om innehållet i den särskilda utredningen och angående omfattningen av den utredning som skall tillställas socialstyrelsen vid dess prövning av abortärenden bör meddelas i administrativ ordning.

Som jag framhållit i föregående avsnitt har den betydelsefulla frågan om aborlrådgivningen, mte minst på det organisatoriska planet, ell visst samband med den där också behandlade frågan om abortulredning.

Den kvinna som har blivit gravid men inte vill föda eller är osäker beträffande sina möjligheter att klara av det väntade barnet befinner sig ofta i en situation där hon är i stort behov av stöd och rådgivning från någon utomstående. Som jag har framhållit tidigare gäller delta i särskilt hög grad den kvinna vars personliga och sociala förhållanden är komphcerade när hon har att falla sitt avgörande i abortfrågan. Det är därför av största vikt att samhäUet ställer sädana resur-ser tUl förfogande alt hon ulan omgång och med minsta möjliga ekonomiska uppoffringar kan komma i kontakt med kurator, läkare eller annan för ändamålet utbildad person med vUken hon förtroendefullt kan diskutera sina problem och som kan ge henne den information och det stöd som hon behöver. Härigenom förbättras hennes möjligheter att överblicka sin situation och att välja en ändamålsenlig lösning på sina problem. Särskilt viktigt är del att hennes beslut att låta avbryta havandeskapet verkligen ger uttryck för hennes egen önskan. Hur denna rådgivningsverksamhet framdeles skall vara utformad tas senare denna dag upp av chefen för socialdepartementet. Vad jag däremot vill behandla något redan här är frågan om en abortsökande kvinna inte bara skall ha rätt att anlita samhäUets rådgivande verksamhet utan också ha skyldighet att ta sådan kontakt innan abort får utföras.

Naturligtvis är det angeläget att den kvinna som överväger att begära abort utnyttjar de möjligheter till rådgivning som samhället ställer till hennes förfogande. Det bör därför ingå som ett naturligt led i varje abortärende att kvinnan underrättas om sina möjligheter att få rådgivning och att hon bereds tillfäUe att ta del av informationen. Sådan underrättelse bör som jag har framhåUit tidigare lämnas redan när kvinnan tar den första kontakten i aborlärendet, antingen det är med läkare, kurator eller annan personal som har befattning med abortfrågor. 1 de fall ingreppet skall göras efter 12:e veckan och således i allmänhet föregås av särskild abortutredning torde ett eventuellt behov av rådgivning kunna tillgodoses inom ramen för den kontakt med kurator som ett

Prop. 1974:70 74

sådant förfarande kommer att innebära. Som bl. a. socialstyrelsen, en del medicinska remissinstanser och Svensk kuratorsförening har framhållit bör det emellertid vara kvinnans egen önskan som blir helt avgörande för om eller i vilken omfattning hem skall söka rådgivning. Ingen kvinna skall alltså behöva inställa sig för rådgivning mol sin vilja. För den som har fattat sill beslut om aborl oi;h som inte anser sig ha behov av social information eller annat stöd måste nämligen ett obligatoriskt rådgivningsförfarande framstå som menini;slöst. 1 sådant fall bör det vara tillräckligt om kvinnan vid kontakten med läkaren får erforderliga upplysningar om själva abortingreppet. Jag föreslår därför att det inte införs någon skyldighet för abortsökande k\'inna att anlita samhällets rådgivningsverksamhet innan aborten utförs. Innebörden av detta är att en kvinna, som har upplysts om möjligheterna till rådgivning men förklarat att hon inte önskar utnyttja denna, direkt skall kunna få tid för besök hos läkare eller, om ingreppet skall företas efter 12:e veckan, hos kurator för utredning.

7.4 Övriga frågor

En reformering av gällande abortlagstiftning enligt de riktlinjer i fråga om förutsättningarna för och förfarandet vid abort som jag nyss har förordat, bör komma tiU uttryck genom bestämmelser i en helt ny lag, vilken lämpligen bör ges beteckningen abortlag. Innan jag går in på de enskilda bestämmelserna i lagförslaget viU jag emellertid redan nu ta upp en del ytterligare frågor av me:r principieU karaktär. Det gäller här såväl den straffrättsliga aspekten på abort som vissa spörsmål av huvudsakligen medicinsk eller administrativ natur. Sistnämnda frågor har tiU en del aktualiserats vid remissbehandlingen och har även tagits upp av den särskUda arbetsgruppen inom justitiedepartementet.

Straffbestämmelser om abort eller fosterfördrivning finns f. n. i både brottsbalken och 1938 ärs lag. Enligt 3 kap. 4 § brottsbalken kan den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver eller eljest dödar foster straffas för fosterfördrivning med fängelse i högst tvä år. Är det kvinnan själv som utför gärningen kan påföljden för henne efterges, om omständigheterna är mildrande. Är fosterfördrivning som förövas av annan än kvinnan att anse som grov, skall straffet bestämmas till fängelse lägst ett och högst sex år. För att avgöra om brottet är grovt skaU särskilt beaktas om gärningen har skelt vanemässigl eller för vinnings skull eller om den har inneburit särskild fara för kvinnans liv eller hälsa. Fosterfördrivning är enligt 10 § straffbar även pä försöksstadiet. Tillämpningen av stralYbestämmelserna inskränks när det gäller kvinnan själv av regeln i 11 § .ätt kvinnan fär åtalas för fosterfördrivning eller försök därtill endast orn åklagare av särskilda skäl finner åtal påkallat frän allmän synpunkt.

1 10 § 1938 års lag anges vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en abort inte skall vara straffbar som fosterfördrivning. För det första måste någon av lagens fiim abortindikationer föreligga, vilket skall

Prop. 1974:70 75

ha konstaterats i den ordning som lagen föreskriver, dvs. av två läkare eller av socialstyrelsen. Vidare fordras att kvinnan har samtyckt till ingreppet och att delta företas innan den övre tidsgränsen har passerats. Föreligger des.sa förutsättningar skall inte den omständigheten att andra bestämmelser i 1938 års lag har åsidosatts medföra att ansvar för fosterfördrivning inträder. 1 vilken omfattning straff i sådant faU kan ådömas framgår av de särskilda ansvarsreglerna i 11 — 15 §§. En situation som härvid har lämnats straffri är att kvinnan själv företar ingrepp för att avbryta havandeskapet. En sådan åtgärd har, sedan det i behörig ordning förklarats att förutsättningarna för abort föreligger, ansetts ha betydelse endast i den riktningen att den utsätter henne själv för risk tiU liv eller hälsa. Däremot innehåller lagen i 11 § en straffbestämmelse för det fall aborten verkställs av annan, som inte är legitimerad läkare. Vidare innehåller lagen ansvarsregler för såväl läkare som andra personer, vilka underlåter att iaktta vissa föreskrifter i lagen (12—15 §§).

Kommittén föreslår att det straffhot mot kvinnan som de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken innebär tas bort. Däremot bör straffbestämmelser alltjämt finnas beträffande annan som utför abortingrepp ulan att vara läkare. Likaså behövs enligt kommittén vissa ansvarsbestämmelser i fråga om läkare. Kommitténs förslag har i dessa delar godtagits av flertalet remissinstanser.

Kommittén har i sitt betänkande lämnat en utförlig redogörelse för bakgrunden till de nuvarande straffbestämmelserna om fosterfördrivning och för de skäl som åberopats tUl stöd för dem. Jag skall här bara erinra om att redan vid 1946 års ändringar i abortlagstiftningen, då det bl. a. infördes möjlighet att efterge straffet för kvinnan vid mUdrande omständigheter samt särskilda regler för åtalsprövning, föredragande departementschefen uttalade alt det var uppenbart att straffhotet mot kvinnorna inte motsvarade den då rådande uppfattningen inom stora delar av befolkningen och att det var möjligt att kriminaliseringen var till mer skada än gagn.

Den samhällsutveckling som har ägt rum därefter och som jag redogjort för i det föregående har enligt min mening ytterligare bidragit till att vidga klyftan mellan den gällande lagstiftningen på detta område och de värderingar som råder i samhället. Det har således i allt högre grad kommit att framstå som både inhumant och frän allmänpreventiv synpunkt meningslöst att upprätthålla ett straffhot mot kvinnan i förevarande situation. Denna utveckling återspeglas också i det förhållandet att åtal mot kvinnor för fosterfördrivning efterhand har blivit allt ovanligare och sedan åtskilliga år i praktiken helt upphört. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till kommitténs förslag att det nuvarande formella straffhotet mot kvinnan avskaffas. Däremot bör det alltjämt vara straffbart för annan än läkare att göra ingrepp på kvinna i foslerfördrivande syfte. Även läkare som underlåter att iaktta sina åligganden i abortärende bör kunna drabbas av straffansvar.

När det gäller den laglekniska utformningen av straffbestämmelserna har kommittén föreslagit att reglerna om fosterfördrivning utmönstras ur

Prop. I974r70 76

brottsbalken och att erforderliga beslämmelser i stället tas in i den föreslagna lagen om rätt till aborloperalion. Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande.

Även jag anser att de nuvarande bestämmelserna om fosterfördrivning i 3 kap. brottsbalken bör upphävas och att erforderliga straffbestämmelser mot i första hand osakkunniga abortingrepp bör tas in i den föreslagna abortlagen. Jag vUl emellertid understryka alt den förordade ordningen inle innebär all jag hyser den uppfattningen att enskilda brott mot den nya lagens beslämmelser inte kan vara av mycket aUvarlig karaktär. Jag återkommer närmare till denna fråga i specialmoliveringen.

Jag skall härefter ta upp de frågor av huvudsakligen medicinsk eUer administrativ natur som aktualiserats vid remissbehandlingen och tUl följd därav behandlats av justitiedepartementets arbetsgrupp. Frågorna gäller vem som har ansvaret för att abort verkligen blir utförd, vUken skyldighet sjukvårdspersonalen har att medverka vid abort, var ingrepp får äga rum, vem som är behörig att utföra abort samt vilka möjligheter kvinnan har att få åtgärden ulföid utanför sitt sjukvårdsområde.

Vad först gäller frågan om vem som skall ha ansvaret för att abort enligt den nya lagens bestämmdrier verkligen blir utförd så ankommer del enligl 3 § sjukvårdslagen (1962r242) på sjukvårdshuvudmännen, dvs. landstingen och vissa kommuner, att ombesörja vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Däremot torde sjukvårdshuvudmännen f. n. inte ha någon skyldighet alt la sig an abortfall, men de har frivilligt tagit på sig även denna uppgift. Kommittén har föreslagit att det i den nya abortlagen las upp en särskild beslämmelse om skyldighet för sjukvårdsstyrelsen, dvs. det organ som utövar ledningen av huvudmannens sjukvårdande verksamhet, att ombesörja att kvinnan fär abort utförd.

Enligt arbetsgruppens mening; finns det ingen anledning anta annat än att sjukvårdshuvudmännen också i fortsättningen kommer att ansvara för abortverksamheten. Jag instämmer i denna uppfattning och ansluter mig därför även tUl arbetsgruppens bedömning att det inte i detta sammanhang finns något behov av att särskilt reglera sjukvårdshuvudmännens ansvar vid abort. Frågan bör lämpligen kunna anstå till en eventuell framtida översyn av sjukvårdslagen. Jag vill emellertid understryka vikten av att abortverksamheten likväl kommer att handhas pä sådant sätt att den kvinna som uppfyller förutsättningarna för abort enligt den nya lagstiftningen alllid kan påräkna att få ingreppet ulfört utan onödigt dröjsmål, oavsett om det gäller ett tidigi ingrepp i öppen vård eller ett ingrepp i så framskridet stadium av graviditeten att det krävs sluten vård.

Frågan om sjukvårdspersonahms skyldighet att medverka vid aborl har tagits upp av flera remissinstansier, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i aborlverksamhelen. Enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet

Prop. 1974:70 77

inom sjukvården hksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjhgt la hänsyn tiU de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför undvika alt till aborlverksamhelen binda sådan personal som av exempelvis moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra om att vad jag nu har anfört även kommit tiU uttryck i det tidigare nämnda cirkuläret (MF 1972:59) från socialstyrelsen med räd och anvisningar rörande tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser jag f. n. inte behövliga.

Vad sedan gäller frågorna om var och av vem abort skall få utföras så gäller enligt 6 § 1938 års lag att ingrepp i allmänhet skall företas på sjukhus av där anställd läkare. Socialstyrelsen kan dock i enskilda fall medge alt läkare får utföra abort på annan sjukvårdsinrättning. Kommittén har föreslagit att sådant ingrepp skall företas av läkare och äga rum på allmänt sjukhus eUer annan sjukvårdsinrättning som socialstyrelsen godkänner. I likhet med remissinstan.serna och arbetsgruppen ansluter jag mig till förslaget. Genom en sådan föreskrift om var abort skall företas skapas garantier för att ingreppen kommer att ske under betryggande former och med tillgång till erforderliga resurser för t. ex. smärtlindring och behandling av komplUcationer i samband med åtgärden. I princip bör den som är behörig att utöva läkaryrket och besitter erforderliga kunskaper om abortingrepp också fä utföra sådan åtgärd. I den mån det behövs bör socialstyrelsen dock få meddela särskUda föreskrifter om behörighet att utföra abort.

En fråga som har väckt viss uppmärksamhet under remissbehandlingen rör rätten för kvinna att till samma kostnad få aborl utförd på sjukvårdsinrättning utanför del egna .sjukvårdsområdet. Som skäl härför åberopas bl. a. behovet av sekretesskydd i vissa situationer. Som arbetsgruppen framhåller får denna fråga till en del anses vara reglerad genom det mellan sjukvårdshuvudmännen träffade s. k. utomlänsavtalet, vilket behandlar ekonomiska frågor vid värd av patienter utanför det egna landstingsområdet. Svenska landstingsförbundets och Svenska kommunförbundets sjukvårdsdelegationsulskott för utomlänsvärd, som har att meddela tillämpningsföreskrifter beträffande utomlänsavtalet, har i januari 1971 rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att utge ersättning enligt utomlänsavtalet såvitt gäller abort som utförs efter socialstyrelsens tillstånd. Arbetsgruppen förutsätter att utskottet tar upp frågan om en utvidgning av nuvarande bestämmelser när en ny abortlagstiftning genomförs och att det därvid särskilt beaktas den abortsökandes behov av skydd för sin personliga integritet. Mot denna bakgrund anser jag att inte heller denna fråga nu behöver regleras genom särskilda författningsbestämmelser.

Prop. 1974:70 78

8 Upprättade lagförslag

1 enlighet rned det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. abortlag,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering.

9 Specialmotivering till framlagda lagförslag 9.1 Förslaget till abortlag

1 §

1 denna paragraf anges vilka förutsättningar som måste föreligga för att abort skall få utföras före utgången av 12:e havandeskapsveckan. Beträffande motiven för de föreslagna bestämmelserna hänvisas till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Kommittén har föreslagit att den nya lagstiftningen begränsas till operativa abortingrepp. Utanför lagens tillämpningsområde faller således enligt kommittén p-piller och s. k. spiral, vilka medel i viss utsträckning torde vara verksamma även efter befruktningen, samt sådana medel vilka är att hänföra under lagen (1967:185) om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll. Förslaget har kritiserats av några remissinstanser, vilka framhåller att lagens tillämpningsområde har blivit aUtför begränsat. Under lagen bör sålunda enligt dessa remissinstansers mening även falla aborter som utförs genom åtgärder vilka inte brukar betecknas som operationer, t. ex. injektioner av läkemedel. 1 några remissyttranden föresläs att även aborter som framkallas genom användande av farmaceutiska preparat bör omfattas av lagen. Jag delar uppfattningen att den av kommittén föreslagna lagstiftningen har fått en aUtför begränsad räckvidd. 1 princip bör varje framkallad abort oberoende av hur den utförs omfattas av lagstiftningen. Jag föreslår därför att det i abortlagen uttömmande regleras under vUka förutsättningar en kvinna kan få sitt havandeskap avbrutet (abort). Utgångspunkten är häryid att havandeskap föreligger aUtifrån befruktningen.

Med en sådan utformning av lagstiftningen skulle det i och för sig kunna uppstå viss tvekan huruvida användande av p-piller och spiral kan komma att betraktas som en åtgärd vilken faller under den föreslagna lagen. Som kommittén har framhållit anses t. n. brottsbalkens straffbestämmelser om fosterfördrivning inte tillämpliga när graviditetens förlopp hindras rned dessa medel. Mot bakgrund härav och dä nu tillgängliga p-piller och spiraler med hänsyn till såväl användningssätt som tidigare behandling även i andra lagstiftningssammanhang betraktats som enbart preventivmedel framstår det sorn naturligt att även i fpftsättningen låta

Prop. 1974:70 79

dem falla utanför abortlagstiftningen. Några särskilda lagregler härom finner jag inte erforderliga.

Som jag har nämnt tidigare pågår kliniska försök för att få fram födelsekontrollerande medel, vilka skall hindra äggets vidareutveckling efter befruktningen. Försöken bedrivs här i landet med stöd av den nyss nämnda lagen från år 1967. Eftersom det i dessa faU är fråga om medel som direkt tar sikte på förloppet efter befruktningen synes en användning av dem i princip böra jämställas med ett abortingrepp. Ä andra sidan kan bl. a. det förhållandet att det här är fråga om farmaceutiska preparat åberopas som skäl för att användningen av medlen såsom kommittén har föreslagit bör regleras i annan ordning än i abortlagstiftningen. Medel av detta slag är emellertid såvitt känt ännu inle tillräckligt prövade för att tas i allmänt bruk här i landet och det kan inle heller med säkerhet bedömas när utvecklingen har nått sä långt. Några säkra uppgifter om vilka födelsekontrollerande egenskaper medlen kommer alt ha och i vilka stadier av graviditeten de kommer att kunna användas föreligger inte. Mot denna bakgrund anser jag det vara för tidigi alt redan i nu föreliggande lagstiftningsärende ta ställning till om det finns anledning att behandla dessa medel annorlunda än övriga abortmetoder. Detta innebär att i den mån sådana medel skall kunna få komma till praktisk användning i vårt land i annat sammanhang än som regleras av 1967 års lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll sä får detta ske endast under de förutsättningar som anges i den föreslagna abortlagen. Detta innebär också all om fråga om ändring i detta hänseende framdeles skulle komma upp, så får denna fråga underställas riksdagens prövning.

Enligt 3 § 1938 års lag kan abort företas utan att kvinnan själv har begärt det, om kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Kommittén konstaterar att bestämmelsen inte tillämpas längre och föreslår att den avskaffas. Jag delar kommitténs uppfattning att det från humanitär synpunkt numera inte kan godtas att abort får utföras utan kvinnans samtycke. Jag föreslår därför att det som förutsättning för abort i lagen anges att kvinnan har begärt åtgärden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att vederbörande läkare vid bedömning av frågan om giltigt samtycke föreligger alltid har möjlighet att vid behov komplettera sin egen medicinska bedömning med utlåtande från någon specialist t. ex. en psykiater. Frågan i vilken utsträckning en abort som är nödvändig av hänsyn till kvinnans liv eller hälsa får företas utan uttryckligt eller presumerat samtycke av kvinnan får lösas efter samma principer som gäller för operativa ingrepp i allmänhet.

Denna paragraf behandlar förutsättningarna för abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan. Beträffande motiven för de föreslagna bestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen.

Prop. 1974:70 80

En fråga som skall uppmärksammas någol i delta sammanhang är i vilken utsträckning andra personer än kvinnan själv bör höras i ett abortärende. Enligt 5 § 1938 års lag bör när skäl därtill föreligger vissa personer beredas tillfälle yttra sig innan det sker någon prövning av abortförutsättningarna. Delta gäller det väntade barnets fader samt, om kvinnan är under 20 år, den som har vårdnaden om henne, förmyndaren om hon är omyndigförklarad, hennes man om hon är gift samt i faU då hon är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare. 1 övrigt får yttrande inte inhämtas utan kvinnans medgivande. Enligt kommittén bör de uppgifter som kvinnan själv är beredd alt lämna tUl kurator eller läkare om sin situation utgöra en tillfredsställande utredning. 1 några remissyttranden har föreslagils all det väntade barnets fader och föräldrarna till underårig kvinna i princip bör höras i abortärenden.

Som jag har framhållit tidigare får det förhållandet att den föreslagna lagstiftningen i stor utsträckning bygger på att kvinnans ställningstagande skall ha avgörande betydelse i abortärendet inle tolkas så alt del ansvar som följer med en graviditet skall bäras av kvinnan ensam. Kvinnans beslut i abortfrågan bör naturiigtvis i så stor utsträckning som del är möjligt grundas på gemensamma överväganden av henne och i första hand det väntade barnets fader. Många gånger kan även föräldrar och andra närstående lämna kvinnan eti: värdefullt bistånd och stöd. I de fall kvinnan också utnyttjar den möjlighet till aborlrådgivning som samhället ställer till hennes förfogande, kan det därför framstå som naturligt att man kommer överens om att besöka kurator tillsammans för att på detta sätl få en så aUsidig belysning av frågan som möjligt. Kvinnan bör upplysas om möjligheten för henne att la med sig närslående redan när hon första gången tar kontakt rned rådgivningsverksamheten.

När det sedan gäller hörande av andra än kvinnan som ett led i läkarens och, vid abort efter 12:e veckan, kuratoms utredning av förutsättningarna för abort framgår del av kommitténs betänkande alt tillämpningen av de nuvarande reglerna om hörande av annan än kvinnan själv skiftar ganska mycket. Ällmänt tilliimpas den principen att kurator söker kontakt med utomstående endast om kvinnan samtycker till det. Det torde dock förekomma att mannen samt föräldrarna till unga kvinnor kontaktas även mol kvinnans \'ilja. Del skall inle bestridas att del många gånger kan vara värdefullt att även andra än kvinnan hörs i ett abortärende, eftersom man härigenom kan få en fylligare och mera nyanserad bild av kvinnan och hennes situation. Enligt min mening bör det därför normalt ingå som ett led i elt abortärende att man med kvinnan lar upp frågan huruvida fadern liU det väntade barnet och, när kvinnan är omyndig, hennes föräldrar (vårdnadshavare, förmyndare) bör kontaktas i ärendet. Ställer kvinnan sig därvid positiv till en sådan kontakt kan del i vart fall vid aborl efler I2:e veckan finnas skäl ge dessa personer tillfälle att yttra sig, om det kan ske ulan tidsutdräkt och andra olägenheter av betydelse. Frågan om hörande av andra personer än de nu nämnda bör tas upp med kvinnan endast när utredningen ger vid handen

Prop. 1974:70 81

att en sädan kontakt skulle kunna vara av särskild betydelse för läkarens ställningstagande i abortfrågan. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att det inte bör förekomma att någon hörs i ett abortärende utan att kvinnan har lämnat sitt medgivande tUl det. En sådan ordning är enligt min mening nödvändig bl. a. av sekretesskäl. Den kvinna som vänder sig till läkare med anledning av inträffad graviditet skall kunna lita på att uppgifter om hennes situation inte förs vidare utan hennes samtycke. En annan ståndpunkt skulle enligt min mening kunna medföra risk för att kvinnan väljer att utföra aborl på Ulegal väg för att därigenom slippa de ölägenheter som hon finner vara förenade med att andra personer måste höras under det abortförfarande som samhället stäUer till hennes förfogande. En utveckling i sådan riktning måste ovillkorligen förhindras. När det i övrigt gäller den särskilda utredning som normalt skall föregå abort efter 12re veckan bör det enligl vad jag har anfört i den allmänna motiveringen ankomma på socialstyrelsen att utfärda närmare anvisningar om dess innehåll och omfattning. Det är därvid viktigt att anvisningarna ges en sådan utformning att det blir möjligt för den som svarar för utredningsförfarandet att anpassa handläggningen efter omständigheterna i det enskilda fallet.

3§

1 denna paragraf behandlas aborl efter utgången av I8:e veckan. Sådan åtgärd får vidtas endast efter särskilt tillstånd av socialstyrelsen.

Tillstånd till abort får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden och det inte finns skäl anta att fostret är livsdugligt. Vad detta innebär har jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen. Det bör ankomma på socialstyrelsen alt närmare ange vilken utredning som i dessa fall behöver föregå prövningen och vad som i övrigt skall iakttas vid abortansökan. Vad jag har anfört under 2 § angående hörande av annan än kvinnan själv gäUer även vid utredning i fall enligt förevarande paragraf.

Denna paragraf innehåller bestämmelser för det fall kvinna vägras abort före utgången av 18:e havandeskapsveckan. 1 sådant fall skall frågan omedelbart underställas socialstyrelsens prövning. Läkaren är skyldig att vidta sådan åtgärd utan särskild begäran av kvinnan.

Bestämmelsen tar i första hand sikte på det fallet att läkaren har funnit att det föreligger sådana medicinska kontraindikationer att åtgärden inte får utföras. Situationen kan emellertid ibland också tänkas vara sådan att läkaren inte anser sig kunna avgöra abortfrågan själv, t. ex. därför att bedömningen av kontraindikationer fordrar sakkunskap som han inte besitter eller kan få tillgång till pä del lokala planet eller därför att kvinnan vägrar medverka i den omfattning som läkaren finner nödvändig. Paragrafen kan vidare komma att tillämpas i fall då läkaren är osäker om

6 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 70.

Prop. 1974:70 82

kvinnan har lämnat ett gUtigt samtycke till åtgärden eller om han misstänker att 18-veckorsgränsen har överskridits.

Finner läkaren däremot v:id undersökningen av kvinnan utrett att 18-veckorsgränsen har passerats är denna paragraf inte tillämplig. Ärendet skall då behandlas enligt 3 §, vilket bl. a. innebär att kvinnan själv skall ansöka om abort hos socialstyrelsen. Det förutsätts givetvis att kvinnan i sådant fall av läkaren underräl:las om sina möjligheter att ta upp frågan i socialstyrelsen och får den hjälp hon behöver för att inge ansökan om tillstånd till abort.

Kommittén har föreslagit att rätt till abortoperation skall föreligga endast för kvinna som är berättigad till vård enligt sjukvårdslagen. Enligt

3 § nämnda lag är sjukvårdshuvudman skyldig att ombesörja vård för den
som är bosatt inom .sjukvårdsområdet sarnt för den som vistas inom
området utan att vara bosatt där, om vederbörande är i behov av
omedelbar vård. 1 denna bestämmelse görs inte någon skillnad mellan
svenska och utländska medborgare. 1 fråga om svenska medborgare som
inte är bosatta här i landet framhåller kommittén att det beträffande
deras vård har träffats särskilda överenskommelser mellan sjukvårdshu
vudmännen. Förslaget har inte mött någon erinran under remissbehand
lingen.

Enligt min mening bör det komma till direkt uttryck i lagtexten att abort som regel får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt i riket. Bosättningsbegreppet bör som kommittén har föreslagit tolkas i överensstämmelse med motsvarande uttryck i I kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. För att bosättning i landet skall anses föreligga torde sålunda normalK fordras att kvinnan vistas här stadigvarande eller att hon har för avsikt att stanna här under längre tid.

Emellertid kan det tänkas fall när det fi-amstår sorn rimligt att även utländsk kvinna som inte är bosatt här i landet skall kunna få abort på svensk sjukvårdsinrättning. De fall jag närmast tänker på är när det föreligger medicinska skäl för abortingrepp, dvs. aborten är nödvändig för att rädda kvinnans liv eller hälsa, samt när kvinnan i något avseende har så nära anknytning till landet att hon skäligen bör kunna få abort i samma utsträckning som svenska kvinnor. 1 paragrafen har därför tagits in en bestämmelse om att socialstyrelsen när särskilda skäl talar för det kan lämna utländsk kvinna som inte är bosatt i Sverige tillstånd till abort. Sådan abort följer samma regler som i övrigt gäller för abortingrepp.

Frågan huruvida rekvisitet om medborgarskap eller bosättning är uppfyllt avgörs i abortärende enligt I eller 2 § av läkaren. Finner denne att det föreligger hinder mot ingrepp på den grund att kvinnan inte är svensk medborgare och inte heller bosatt här i landet, skall frågan enligt

4 § underställas socialstyrelsens prövning.

Prop. 1974:70 83

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om vem som fär utföra abort och var sådant ingrepp skall ske. Reglerna har behandlats i den allmänna motiveringen. Vem som är behörig att utöva läkaryrket framgår av lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket.

6§

Förutsättningarna för abort är enligt den föreslagna lagen i princip oberoende av vilket skäl kvinnan har för åtgärden. Föreligger medicinska skäl för abort kan det emellertid som jag har anfört i den allmänna motiveringen inträffa att tillstånd tUl åtgärden bör lämnas utan hinder av bestämmelsen i 3 § andra stycket om förbud mot abort när det föreligger skäl anta att fostret är livsdugligt. En bestämmelse härom har tagits in i första stycket av denna paragraf. Vidare kan det inträffa att ett iakttagande av bestämmelserna i 3 eller 5 § om socialstyrelsens tillstånd eller om platsen för ingrepp skulle medföra en tidsförlust som innebär en allvarlig risk för kvinnans liv eller hälsa. 1 sådant fall torde redan enligt reglerna i 24 kap. 4 § brottsbalken om straffrihet på grund av nöd följa att ingreppet får företas av läkare utan att de nyss nämnda bestämmelserna följs. Även om frånvaron av en särskild regel för nödsituationer pä grund härav inte kan väntas medföra någon mera påtaglig olägenhet, anser jag att det i enlighet med vad som gäller f. n. av tydlighetsskäl bör tas in en sådan bestämmelse i den föreslagna lagen. Regeln har placerats i andra stycket av denna paragraf. Frågan om nödfall föreligger får avgöras av vederbörande läkare enligt vanliga normer för läkares handlande, dvs. enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Att läkare i fall som avses här kan underlåta att införskaffa utredning enligt 2 § följer redan av innehållet i den paragrafen.

7§

I denna paragraf föreskrivs att talan inte får föras mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort. Härmed avses såväl beslut enligt 3 §, 5 § första stycket och 6 § som beslut i ärende som hänskjutits till styrelsen enligt 4 §. I övrigt kan däremot talan fullföljas mot socialstyrelsens beslut enligt bestämmelserna i 18 § aUmänna verksstadgan (1965:600).

1 denna paragraf föreskrivs tystnadsplikt i fråga om enskildas personliga förhållanden som någon har fått kännedom om i samband med abortärende. Såväl uppsåtlig som oaktsam överträdelse av bestämmelsen är belagd rned straff. Om målsäganden inte anger brottet till åtal får åtal väckas endast när det är påkallat frän allmän synpunkt.

Prop. 1974:70 84

9§

Denna paragraf innehåller straffbestämmelser för det fall annan än den som är behörig att utöva läkaryrket utför aborl. Sådan gärning benämns illegal abort.

Den brottsliga gärningen består i att uppsåtligen utföra abort på annan. Att utföra abort innebär att avbryta elt pågående havandeskap. Förelåg inte havandeskap eller var havandeskapet redan avbrutet, dvs. var fostret redan dött när handlingen företogs, kan ansvar för illegal abort inte inträda. Straffbestämmelsen omfattar alla former av uppsåtligt avbrytande av havandeskap.

Den brottsliga gärningen är ujipdelad på två svårhetsgrader. Straffskalan har utformats i överensstämmelse med kommitténs förslag, som lämnats utan erinran av remissiinstanserna. Frågan huruvida den som utför illegal abort även ådrar sig straff enligt bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken om brott mot liv och hälsa får bedömas enligt allmänna straffrättsliga konkurrensregler.

Det ligger i sakens natur att kvinnan själv inte kan straffas för anstiftan eller medhjälp till illegal abort, som utförs på henne.

10 §

1 denna paragraf föreskrivs att läkare som uppsåtligen åsidosätter föreskrift i 4 § eller, om inte annat följer av 6 § andra stycket, i 3 eller 5 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Av oaktsamhet eller annorledes i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet företagna handlingar kan vid abort liksom vid annan medicinsk behandling beivras enligt 10 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341).

Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den I januari 1975.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att i prop. 1974:44 föreslås att myndighetsåldern och därmed den övre gränsen för vårdnad enligt föräldrabalken sänks från 20 tiU 18 år. 1 5 § 1938 års lag finns en bestämmelse om att, när kvinnan är under 20 år, den som har vårdnaden om henne skall beredas tillfälle till yttrande, om skäl är därtUl. Ändringarna i fråga om åldersgränserna föreslås träda i kraft den I juli 1974. Jag finner inte skäl att förestå någon ändring av nämnda bestämmelse i 1938 års lag för den tid därefter som lagen kommer att alltjämt vara i kraft. Genomförs förslaget om sänkning av åldersgränserna, kommer det självfallet inte att finnas någon vårdnadshavare som kan höras, när kvinnan har fyllt 18 år.

Prop. 1974:70 86

Bilaga A

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa abortförebyggande åtgärder m. m. och anför.

1 Inledning

1 anslutning till det förslag orn ny abortlagstiftning m. m., som chefen för justitiedepartementet anmält tidigare denna dag, vill jag nu ta upp frågan om åtgärder inom socialdepartementets verksamhetsområde för att på olika sätt förebygga oönskade graviditeter och därmed allmänt minska behovet av aborter. Jag avser därvid att föreslå kraftiga insatser för att förstärka preventivmedelsrådgivningen och minska den enskildes kostnader för preventivmedel. I samband härmed kommer jag att ta upp frågan om aborti'ådgivningens framtida utformning. Jag kommer vidare att lägga fram förslag om ökade insatser för information om familjeplanering.

Min framställning kommer att i huvudsak bygga på det material som sammanställts av justitiedepartementets arbetsgrupp i abortfrågan.

2 Gällande ordning m. ni.

2.1 Vissa bestämmelser inom sjukförsäkringen m. m.

Enligt 2 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) utgår sjukvårdsersättning för bl. a. läkarvård vid sjukdom och vid förlossning enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder. 1 läkarvårdstaxan (1969:657) finns bestämmelser som innebär att sjukvårdshuvudman (staten, landstingskommun eller kornmun, som ej tillhör landstingskommun), som ombesörjt läkarvård åt den som är försäkrad enligt AFL, får ersättning från sjukförsäkringen med 48 ki. för varje läkarbesök. Detta gäller under förutsättning att ersättning av den försäkrade vid besök hos läkaren inte tas ut med högre belopp än 12 kr. För hembesök eller rådfrågning per telefon gäller särskilda regler. För läkarvår-d som meddelats av privatpraktiserande läkare utgår ersättning med tre fjärdedelar av utgifterna till den del de uppgått till vissa maximibelopp, som anges i läkarvårdstaxan. 1

Prop. 1974:70 87

fråga om rådgivning innebär dessa regler att ersättning från sjukförsäkringen endast utgår om rådgivningen lämnas av läkare i samband med sjukbesök. Om läkarbesöket endast avser t. ex. abort- eller preventivmedelsrådgivning utgår däremot ingen ersättning från sjukförsäkringen oavsett om rådgivningen tillhandahålls genom sjukvårdshuvudmans försorg eller av en privatpraktiserande läkare.

Enligt förordningen (1954:519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. är den som är försäkrad enligt AFL berättigad att vid sjukdom erhålla läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Den som är långvarigt och allvarligt sjuk erhåller i vissa fall läkemedel som förskrivits av läkare eller tandläkare kostnadsfritt. Med läkemedel menas i förordningen sådan vara, pä vilken läkemedelsförordningen (1962:701) är tillämplig. 1 särskild kungörelse (1972:506) finns en förteckning över läkemedel som erhålls kostnadsfritt.

Vad beträffar prisnedsatta läkemedel gäller likaledes att reglerna är tillämpliga endast beträffande läkemedel som förskrivits av läkare eller tandläkare. Det fastställda priset för samtidigt förskrivna och inköpta läkemedel sätts ned med hälften av det belopp varmed det överstiger 5 kr. och med hela det belopp varmed det överstiger 25 kr. Om förskrivningen är avsedd att expedieras mer än en gång (iteration) gäller reglerna vid varje expeditionstillfälle. De nämnda reglerna innebär att den försäkrades utgift för läkemedel kan uppgå till högst 15 kr. vid varje expeditionstillfälle.

Föl-skrivning av kostnadsfria läkemedel skall ske på särskild receptblankett (läkemedelskort). Prisnedsatta läkemedel förskrivs på därför avsedd receptblankett, som enligt kungörelsen (1954:735) med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. kan itereras högst tre gånger.

2.2 Preventivmedelsrådgivningen

De preventivmedel som i dag förekommer i handeln är i huvudsak: 1) p-pillcr, 2) spiral (här använt som sammanfattande benämning på olika typer av livmoderinlägg), 3) pessar, 4) kondom, S) kemiska medel. Samtliga medel utom kondom är avsedda att användas av kvinna. P-piller, spiral och pessar kan till skillnad från övriga preventivmedel endast erhållas efter läkares eller — beträffande spij'al och pessar - barnmorskas medverkan.

Möjligheten för sjukvårdshuvudmännen att få statsbidrag för preventivmedelsrådgivning inom mödrahälsovårdens ram infördes år 1945 genom en ändring (1945:862) av dåvarande kungörelsen (1944:396) angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavår'd. Kungörelsen upphävdes (1967:131) i samband med att ett enhetligt statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen, avseende vissa vårdgrenar inom hälso- och sjukvård, infördes. Sedan den 1 januari 1973 utgår inte längre något särskilt stimulansbidrag till sjukvårdshuvudmännen för preventivmedels-

Prop. 1974:70 88

rådgivning. Bidraget har upphört i samband med att ersättningen till sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen höjdes är 1973 (prop. 1972:104 s. 90 och 99).

1 det senaste av socialstj'relsen fastställda normalreglementet för mödra- och barnhälsovården (MF 1969:39) anges att mödrahälsovården omfattar dels förvärd, dvs. vård av kvinnan under havandeskapet, dels eftervård, dvs. vård av den ny:?örlösta kvinnan under tiden närmast efter förlossningen, och dels preventivmedelsrådgivning (7 §). 1 reglementet framhålls vidare att preventiv.medelsrådgivningen där så är lämpligt bör kunna lämnas vid särskilda för ändamålet anordnade mottagningar (11 §).

Familjerådgivningsverksamheten regleras f. n. genom kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Anslaget har i årets statsverksproposition (prop. 1974:1 bU. 7 p. F 3) tagits upp med 500 000 kr. Enligt normalinstruktionen för den statsunderstödda familjerådgivningen (MF 1962:94) får denna verksamhet även omfatta sexualrådgivning och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll inklusive sterilisering. För detta ändamål skall läkare vid lämiljerådgivningsbyrå anlita gynekologisk konsult.

Preventivmedelsrådgivning förekommer f. n. inom många olika verksamhetsområden. Rådgivning kan sålunda meddelas vid gynekologisk mottagning, gynekologisk eller obstetrisk vårdavdelning, mödravårdscentral, distriktsläkarmottagning, vårdcentral, rådgivningsbyrå i sexualfrägor, familjerådgivningsbyrå, abortrådgivningsbyrå eller genom Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Dessutom förekommer rådgivning i vissa skolor. Härutöver förekommer att rådgivning lämnas vid dermatologisk klinik och av privatpraktiserande läkare.

F. n. saknas tillförlitligt underlag för att bedöma hur många personer som årligen fär individuell preventivniedelsrådgivning. Detta beror inte enbart på att statistik saknas utan också på att många får rådgivning i samband med att de söker vård för sjukdom eller någon annan form av vård, t. ex. mödravård.

Preventivmedelsrådgivning kan sägas vara obligatorisk i samband med användning av sådana preventivmedel som p-piller, spiral och pessar. En viss uppfattning om rådgivningens omfattning kan man därför få genom att undersöka hur stor förbnrkningen av dessa preventivmedel är. Ca 450 000 kvinnor beräknas ha skaffat sig något av dessa preventivmedel under år 1972. Således skulle över 400 000 personer ha sökt preventivmedelsrådgivning enbart för att få dessa preventivmedel. En del av dem har sedan återkommit till preventivmedelsrådgivningen för kontroll eller förnyad rådgivning.

Vid mödravårdscentraler förekommer än så länge preventivmedelsrådgivning utan samband med graviditet eller förlossning endast i mindre utsträckning. Jämfört med nyssinämnda beräkning av antalet kvinnor som varje år använder p-piller, spiral eller pessar kan sålunda nämnas att år 1971 endast 5 800 kvinnor kom till mödravårdscentraler för enbart

Prop. 1974:70 89

preventivmedelsrådgivning. Samma år kom däremot 117 000 kvinnor till mödravårdscentraler för kontroller i samband med graviditet. Något över hälften av dem kom på återbesök efter förlossningen och man kan anta att nästan samtliga av dessa också fick preventivmedelsrådgivning.

Enligt en enkät som gjorts av socialutredningen i samband med ett uppdrag att utreda familjerådgivningens framtida organisation, tillhandahåller endast en familjerådgivningsbyrå i landstingskommunal regi preventivniedelsrådgivning som fristående service. Övriga byråer hänvisar i de flesta fall sina klienter till andra institutioner för preventivmedelsrådgivning.

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) driver egna kliniker för preventivmedelsrådgivning i Stockholm och Göteborg. Totala antalet patientbesök år 1972 var i Stockholm 7 024 och i Göteborg 5 167. Sammanlagda antalet besök hos RFSU under år 1972 uppgick således till något över 12 000.

Organiserad preventivmedelsrådgivning för ungdom förekommer i några enstaka fall, t. ex. vid Stockholms skoldirektions rådgivningsbyrå och Borlänge kommuns ungdomsmottagning.

Sammanfattningsvis kan sägas att preventivmedelsrådgivning f. n. till övervägande del meddelas vid gynekolog- eller distriktsläkarmottagringar och av privatläkare.

2.3 Kostnaderna för preventivmedel

Preventivmedel anses inte vara läkemedel enligt läkemedelsförordningen (1962:701), vilket bl. a. innebär att de inte omfattas av sjukförsäkringens ersättningsregler. Vissa som p-piller använda medel kan emellertid också användas som läkemedel. 1 dessa fall omfattas de av sjukförsäkringens ersättningsregler. Om p-piller förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte utgär däremot ingen läkemedelsrabatt, eftersom ersättning från sjukförsäkringen förutsätter att sjukdom föreligger.

Antalet kvinnor som använder p-piller brukar beräknas med utgångspunkt i försäljningen av p-piller och under den förutsättningen att alla p-piller konsumeras samt att kvinnan regelbundet använder p-piller hela året. Följande antal kvinnor beräknas .sedan år 1968 ha använt p-piller.

Ar Antal kvinnor

1968	315 000
1969	390 000
1970	370 000
1971	344 000
1972	348 000
1973	300 000

Antalet kvinnor som är 1973 använde p-piller motsvarade ca 19% av landets kvinnor i åldern 1 5—44 år.

P-pillren tillhandahålls av fabrikanterna i förpackningar för i allmänhet en, tre eller sex månaders förbrukning. För ett av de vanligaste p-pillren (Follinyl) var apotekens utförsäljningspris är 1973 för motsvarande

förpackningar 6:10 kr., 14:50 kr. och 26:50 kr. Utöver nämnda priser tar apoteken ut en expeditionsavgift på f. n. 3:50 kr. för varje expeditionstillfälle.

Nedanstående tablå visar patientens kostnad om p-pillren förskrivs med resp. utan läkemedelsrabatt för tre, sex och tolv månaders förbrukning.

l-örskrivning av p-piller. Patientens kostnad

antal mån. utan läkemedelsrabatt med läkemedelsrabatt

(kr.) (kr.) .

3 mån.

6 män.

12 män.

För övriga preventivmedel (kondom, pessar, spiral, kemiska medel) saknas samlad statistik över den årliga förbrukningen. Det finns endast uppgifter om hur stort antal som varje år av myndigheterna godkänts för försäljning. Av dessa framgår att det under senare år skett en markant ökning av antalet för försäljning godkända spiraler, medan en kraftig minskning ägt rum under år 1973 beträffande pessar, kemiska medel och kondomer.

Den särskilt under år 1973 kraftigt ökade efterfrågan på spiraler anses bero på att den nya kopparspiralen började marknadsföras under andra halvår-et 1972. Försäljningsväröet av de under år 1973 för försäljning godkända livmoderinläggen (235 040 stycken) kan uppskattas till 5,9 milj. kr. Priset på en kopparspiral är ca 25 kr.

Försäljningsvärdet av de under år 1973 för försäljning godkända pessaren (14 015 stycken) kan uppskattas till ca 225 000 kr. Apoteksbolagets försäljningspris för ett pessar var detta är ca 15 kr. Försäljning av pessar sker vanligen i kombination med spermiedödande salva. Det sammanlagda priset uppgår till mellan 25 och,35 kr.

Är 1973 godkändes för försäljning 52 milj..kondomer, av vilka ca 29 % exporterades. Förbrukningen i Sverige beräknas därför under året ha uppgått till ca 37 milj. kondomer. Med ett genomsnittligt försäljningspris av 60 öre per kondom kan försäljningsvärdet av de för Sverige avsedda kondomerna uppskattas till ca 22 milj. kr.

Samma år godkändes 195 010 förpackningar kemiska preventivmedel för försäljning. Försäljningsvärde:! av dessa kan uppskattas till ca 2,1 milj. kr. Kostnaden för en förpackning skumpreparat ligger på ca 20 kr., medan en spermiedödande salva säljs för 6-10 kr. per förpackning.

Sammanfattningsvis kan värdet år 1973 av de för Sverige godkända preventivmedlen kondom, pes.?ar, spiral och kemiska medel enligt Apoteksbolagets försäljningspri;;er uppskattas till ca 36 milj. kr. inkl. moms. Om härtill läggs försäljningsvärdet av de p-piller som apoteken köpt in under år 1973, nämligen 18 milj. kr. uppgår sammanlagda värdet av år 1973 för konsumtion inom Sverige avsedda preventivmedel till 54 milj. kr.

Prop. 1974:70 91

2.4 Abortrådgivningen

För denna verksamhet saknas f. n. en för hela landet enhetlig organisation. Flera sjukvårdshuvudmän har anordnat särskilda abortrådgivningsbyråer. Statsbidrag för anordnande och upprätthållande av abortrådgivning vid sådana byråer utgår till kommunal sjukvårdshuvudman med stöd av kungörelsen (1945:863) om statsbidrag till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte. Till rådgivningsbyråerna skall vara knutna legitimerade läkare och kvinnliga kuratorer. Bidraget utgår till avlöning av läkare och kurator samt till vissa resor. Instruktion för utövandet av verksamheten skall fastställas av vederbörande landsting resp. kommun utanför landsting. Till grund för sådan instruktion skall ligga en av socialstyrelsen utfärdad normalinstruktion. Sådan har utfärdats år 1967 (MF 1967:21). Här anges syftet med den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten vara att på ett personligt sätt ta sig an kvinnor som vid oönskad graviditet söker abort. Detta bör ske genom förmedling av hjälp, i förekommande fall genom andra samhälleliga organ. Om indikation för abort föreligger och kvinnan vill ha abort, skall hon få hjälp med sin abortansökan. Rådgivningen skall vara avgiftsfri.

Aborlrådgivning kan också lämnas vid vissa familjerådgivningsbyråer, av kuratorer vid sjukhusens kvinnokliniker m. m. Statsunderstödd abortrådgivning inom familjerådgivningsverksamheten anordnas rned stöd av kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Sådan verksamhet skall utövas vid öppen mottagning antingen vid särskilda familjerådgivningsbyråer eller i anknytning till lasarettsklinik, central för psykisk barna- och ungdomsvård eller rådgivningsbyrå inom den abortförebyggande verksamheten. Till verksamheten bör knytas dels som konsulter tvä eller flera läkare, av vilka minst en skall vara gynekolog och minst en psykiater, och dels två eller flera kuratorer. Bidraget utgår till kostnaderna för läkares och kurators avlöning och resor i tjänsten. Det utgår endast under förutsättning att rådgivning och behandling, som ingår i verksamheten, lämnas avgiftsfritt.

Den statsunderstödda abortrådgivningsverksamheten omfattade i juli 1973 24 aborträdgivningsbyråer, vilka hade organiserats av sammanlagt 14 sjukvårdshuvudmän. Abortrådgivning bedrevs dessutom inom den försöksvis anordnade familjerådgivningen på sex orter i landet.

Antalet avslutade ärenden vid abortrådgivningsbyråerna uppgick under år 1972 till 20 668. Av de sökande fick senare 17 926 abort, vilket motsvarade 87 % av ärendena. Äv det totala antalet kvinnor som fick abort år 1972 (24 170) hade 74 % varit i kontakt med abortrådgivningsbyråerna.

För budgetåret 1973/74 beräknas statsbidrag till abortförebyggande åtgärder utgå med ca 1,1 milj. kr.

Prop. 1974:70 92

2.5 Preventivmedelsinformationen

Det är i huvudsak två instanser i samhället som kontinuerligt arbetar med preventivmedelsinformation, socialstyrelsen och RFSU. Styrelsen bedriver verksamheten genom sin nämnd för hälsoupplysning (f. d. socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation). Sedan år 1956 förekommer också preventivmedelsinformation i samband med den obligatoriska sexualundervisningen i skolorna.

Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) väntas under våren 1974 lägga fram ett betänkande som bl. a. kommer att beröra preventivmedelsinforrnationen inom skolans område.

Till socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning har Kungl. Maj:t för budgetåret 1973/74 anvisat 4''0 000 kr. för preventivmedelsinformation. Tidigare har nämnden såviti angår sexualrådgivning främst bedrivit information om könssjukdomar, varför nämnden nu fått ett vidare informationsområde. Nämnden har i sitt arbete lagt huvudvikten vid följande målgrupper:

1. Ungdomar.

2. Informatörer och rådgivare (läkare, skolhälsovårdspersonal, fritidsledare, föräldrar, lärare, barnmorskor m. fl.).

3. Massmedia.

Åtgärder riktade till ungdomar omfattar bl. a. tryckt material i form av broschyrer och affischer, teaterpjäser m. m. För informatörer och rådgivare har bl. a. getts ut basskriften "Fakta om preventivmedel". Nämnden bedriver också kursverksamhet och har en kontinuerlig kontakt med massmedia. Till nämndens arbete med preventivmedelsinformation har i 1974 års statsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 7 p. F 8) tagits upp 600 000 kr. för budgetåret 1974/75.

RFSU har i huvudsak tre verksamhetsgrenar; en för preventivmedelsrådgivning (Stockholm och Göteborg), en för kurser samt en försäljningsorganisation.

Kursverksamheten omfattBr kurser i sexologi för lärare, läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, socialarbetare och andra med uppgift att meddela sexualrådgivning eller sexualundervisning. Vidare brukar RFSU anordna föreläsningar i sexologi i första hand för sjukvårdspersonal men också för kandidater från lärarseminarier av olika slag.

Informationsmaterial utges regelbundet av RFSU. De senaste åren har RFSU börjat ge ut en serie broschyrer med preventivmedelsinformation: "Frågor och svar om p-pillei", "Frågor och svar om kondomer" etc. Serien kommer att behandla alla i dag förekommande preventivmedel och beräknas vara färdigställd om något år. RFSU-bulletinen utges med sex nummer per år och vänder sig till samma kategorier som ovan nämnts.

Den verksamhet riktad till invandrare sorn RFSU bedriver innebär kurser för invandrarfunktionärer (lärare, präster, invandrarbyråernas

Prop. 1974:70 93

folk), studiecirklar bland invandrade finländare, ett forskningsprojekt om invandrar-barnens och deras föräldrars inställning till den svenska sexualundervisningen m. m. Målsättningen under kurserna och studiecirklarna har varit att vidga förståelsen för och kunskapen om olika synsätt när det gäller samlevnad och sexualmoral.

En stor del av det material som används i sexualundervisningen i skolan är producerat av Sveriges Radio och Utbildningsförlaget. Utbildningsförlaget har bl. a. framställt ett undervisningspaket, bestående av bildmaterial (stordiaserie), lärar-PM, lärobok och elevhäfte. 1 regel behandlas sexual- och samlevnadsfrågor i särskilda avsnitt i de läromedel som av statens läroboksnämnd uppförts på läroboksförteckningen. Vid sidan av dessa läromedel finns på marknaden s. k. suppler-ande material, som inte granskas centralt, t. ex. bredvidläsningsböcker, småskrifter, bildserier och filmer.

Skolöverstyrelsen har för lärare producerat ett omfattande fortbild-ningsniaterial för sexual- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det omfattar dels ett tryckt material dels olika ljudbildband.

Massmedia bedriver kvantitativt sett en omfattande information inte minst genom läkarspalter i dags- och veckopress.

Läkemedelsföretagen ger ofta ut broschyrer, bildband, skrifter m. m., vilka vänder sig dels till patienter, dels till läkare, barnmorskor, sköterskor och lärare. Utformningen varierar från produktinformation till redogörelse för existerande preventivmetoder i en mer generellt upplagd information. Via sina konsulenter bedriver företagen en ganska omfattande informationsverksamhet främst till olika berörda yrkeskategorier.

Invandrarverket ger på olika språk ut sexualupplysningsbroschyrer för invandrare. Dessutom kan nämnas kommittén för television och radio i utbildningen (TRU), sexualforskningsinstitutet, bokförlag rn. fl.

Flertalet landstingskommuner ger i broschyr-er, som delas ut till de enskilda hushällen, upplysningar om bl. a. var preventivmedelsrådgivning meddelas. Sädan information förekommer också i forin av annonsering bl. a. i telefonkatalogen. Många större kommuner lämnar också genom broschyrer upplysningar till hushållen om sociala förmåner oeh social service. Sådan information sker också genom annonsering och är inte sä vanlig i mindre kommuner. Inom Kommunförbundet pågår därför f. n. arbete pä att skapa ett socialt informationspaket, som kan utnyttjas för den kommunala informationen. Skrivelser har gått ut till samtliga kommuner. I dessa har förbundet förklarat sig villigt att hjälpa till att utforma en kommunal information om social service rn. m. Förbundet kommer att inrikta sitt arbete på att stimulera alla kommuner till sådan informationsverksamhet.

En översyn pågår av den av socialdepartementet år 1970 utgivna socialkatalogen. En ny upplaga beräknas föreligga i april 1974. Katalogen omfattar förutom sådana upplysningar som berör barnfamiljer, nyblivna mödrar, kvinnor i abortsituation m. rn. även upplysningar om vart man skall vända sig för preventivmedelsrådgivning. Katalogen sänds ut till alla hushåll i Sverige.

Prop. 1974r70 94

3 Abortkommitténs förshig

1965 års abortkommitté har i sitt betänkande bl. a. lagt fram förslag till en lag om abortoperation. Kommittén har i samband därmed föreslagit olika åtgärder för att förbättra informationen om preventivmedel och den individuella prcventivmedelsrådgivningen. I ett särskilt kapitel har kommittén behandlat samhällets stöd vid graviditet och föräldraskap. Kommittén har vidare lagt fram förslag till ny organisation av abortrådgivningsverksamheten.

Kommittén har rekommenderat ökade insatser från samhällets sida i vad avser upplysning och kuns:kaper om sexuallivet samt saklig preventiv-rnedelsinformation. Sålunda bör sexualundervisningen och informationen om preventivmedel i skolan utökas och en saklig och informativ upplysning i form av preventivmedelsinformation lämnas till allmänheten, varvid bl. a. massmedia bör användas efter det att en försöksverksamhet först anordnats vid de större sjukhusens kvinnokliniker med modern informationsteknisk utrustning, såsom intern television och film. Lämpligt upplysningsmaterial för allmänheten bör kunna utarbetas av socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning i samarbete med RFSU. Kommittén finner det väsentligt med fortlöpande upplysning som uppmuntrar till användning av förebyggande metoder, så att ännu fler människor utnyttjar den kunskap de redan har på området. Det är vidare enligt kommittén väsentligt att den upplysning som meddelas är så ingående och saklig som rnöjligt så att den klargör de olika metodernas fördelar och nackdelar, att olika metoder ofta med fördel kan användas i olika sanilevnadssituationer eller i skilda åldrar och att metoderna ger individen större trygghet ju mera konsekvent de används.

Kommittén konstater-ar, att resurserna i dagens samhälle när det gäller att tillgodose behovet av individuell vägledning i preventivteknik och kvinnans efterfrågan på medicinsk service för födelsekontroll är otillräckliga samt att de begränsade resurser som finns inte är särskilt väl samordnade. Användningen av p-piller och livmoderinlägg (spiral) ställer dessutom avsevärt större krav på preventivniedelsrådgivning än tidigare preventivmedel. Till skillnad inot kondom och i viss mån pessar medför användningen av dessa skyddsmedel behov av fortlöpande och högt kvalificerad medicinsk service.

För att förbättra servicen pä detta område anser kommittén det vara väsentligt att sjukvårdshuvudmännen avdelar ett tillräckligt antal läkar-tirnmar för preventivmedelsrådgivning och att allmänheten underrättas om att den har rätt till denna rådgivning.

Abortkommittén föreslår vidare en utbyggnad av mödrahälsovården med mottagningar för preventivmedelsrådgivning, varvid kommittén anser det önskvärt att dessa i varje fall lokalmässigl inte är bundna till sjukhusen. Mottagningarna bör stå öppna både för män och kvinnor samt om möjligt ha kvällsöppet någon gång i veckan. Vidare förordar kommittén att nyförlösta kvinnor får möjlighet till rådgivning redan på

Prop. 1974r70 95

kliniken lika väl som att kvinnor som vårdas där efter abort fär preventivmedelsrådgivning.

Även rådgivningen vid oplanerad graviditet bör enligt kommittén samordnas med mödrahälsovården. Kvinnan skall inte behöva hänvisas till olika kliniker, fristående byråer etc. utan kunna lita till mödrahälsovården vid oplanerad likaväl som vid planerad graviditet och bör få tillgång till kuratorshjälp antingen hon vill föda eller är beredd att bli opererad för att slippa det. Mödrahälsovården bör därigenom bättre än hittills kunna fungera som ett vård- och serviceorgan när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och räd åt blivande eller nyblivna föräldrar. Den utvidgade verksamheten föreslås bli kallad familjehälsovården.

All preventivmedelsrådgivning som lämnas i samhällets regi bör enligt kommittén vara kostnadsfri. De kostnader som sjukvårdshuvudmännen åsamkas genom att tillhandahålla fri rådgivning bör staten bidra till genom ökade anslag. Det nuvarande statsbidraget till abortförebyggande verksamhet bör enligt kommitténs mening upphöra. Vidare bör samhällets möjligheter att lämna ekonomiskt stöd för besök hos privatläkare för preventivmedelsrådgivning genom återbäring från försäkringskassan snarast utredas liksom möjligheten att tillhandahålla kostnadsfria skyddsmedel. Abortkommittén framhåller att de kostnader som den enskilde har för födelsekontrollen inte är obetydliga och att utgifterna är kännbarare ju lägre vederbörandes inkomst är.

4 Övriga utredningsförslag m. m.

4.1 Preventivmedelsrådgivningen

4.1.1 Socialstyrelsens arbetsgrupp 1968

Socialstyrelsen tillsatte i juni 1968 en arbetsgrupp för att utreda frågan om en särskild organisation för preventivmedels-och sexualrådgivning. Arbetsgruppen redovisade i december 1971 sina överväganden i en stencil, kallad "Förslag till organisation av preventivmedelsrådgivning". Yttranden över förslaget har inkommit från bl. a. skolöverstyrelsen (SÖ), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska barnmorskeförbundet och RFSU.

Arbetsgruppen konstaterade att det, i avvaktan på en fullständig utbyggnad i landet av större vårdcentraler, i första hand var mest praktiskt och ekonomiskt att knyta preventivmedelsrådgivningen till niödrahälsovårdsorganisationen. Resurserna inom mödrahätsovårrden borde därför förstärkas såväl centralt som regionalt och lokalt inom nu existerande verksamhet och genom att särskilda mottagningar anordnades för dem som på eget initiativ och utan samband med havandeskap eller förlossning söker preventivmedelsrådgivning. Dessa särskilda mottagningar skulle lokalmässigt lämphgen kunna knytas till kvinnoklinik, öppen vårdcentral eller mödravårdscentral. Gruppen föreslog vidare bl. a. att

Prop. 1974r70 96

preventivmedelsrådgivningen gjordes särskilt tillgänglig för vissa målgrupper, t. ex. nyförlösta kvinnor och kvinnor som nyligen genomgått abort.

Arbetsgruppen ansåg att det borde ankomma på sjukvårdens huvudmän att organisera den verksamhet som behövdes för att tillfredsställa det ännu inte täckta behovet av preventivniedelsrådgivning. Detta borde ske genom att tillräckliga resurser ställdes till mödravårdscentralernas förfogande. 1 samband därmed föreslog gruppen att överläkare vid kvinnoklinik eller — där sädan tjänst fanns inrättad - mödrahälsovårdsläkare skulle vara huvudansvarig för verksamheten.

Enligt arbetsgruppen borde rnan sträva efter att förbättra rådgivningens innehåll samtidigt som tillgängliga läkarresurser användes på ett mera adekvat sätt. För att närmare studera i vilken omfattning icke-läkare kan användas inom preventivmedelsrådgivning har gruppen delat upp rådgivningen i olika moment och anger i en sammanställning vilka personalkategorier som kan svara för de olika momenten.

Beträffande personalresurserna för den föreslagna rådgivningsverksamheten framhöll arbetsgruppen att det sannolikt blir svårt att helt tillgodose läkarbehovet de närmaste åren. Enligt gruppen finns det däremot en personalreserv bland icke yrkesarbetande barnmorskor oeh sjuksköterskor med gynekologisk erfarenhet. Denna reserv borde kunna utnyttjas efter viss vidareutbildning.

Arbetsgruppen framhöll vidare bl. a. att undervisning i preventivmedelsfrågor i ökad omfattning bör ingå i utbildningen av medicinsk och socialmedicinsk personal så att denna i större utsträckning än hittills kan delta i den rådgivande verksaniheten. Socialstyrelsen har också under budgetåi-et 1972/73 startat en sädan kursverksamhet för överläkare/bitr. överläkare vid kvinnoklinik och för barnmorskor.

Syftet med läkarkurserna är att läkarna efter genomgängen kurs skall kunna svara för undervisningen på landstingsnivå av allmänläkare och industriläkare ni. fl. samt av barnmorskor, skolsköterskor och kuratorer rn. fl., som är engagerade i antikonceplionell rådgivning.

Syftet med kurserna för barnmorskor är att de efter en tväveckorskurs med teoretisk och praktisk undervisning och efterföljande handledd praktik (inskolning) på hemorten självständigt skall kunna sköta informations- och rådgivningsverksamhet t. ex. på speciella mottagningar för preventivmedelsrådgivning.

Den av socialstyrelsen uppgjorda läi-oplanen för fortbildningen av barnmorskor i preventivmedelsrådgivning har av skolöverstyrelsen från den 1 juli 1973 tagits in i läroplanen för barnmorskeutbildningen, vilket innebär att alla efter den I juli 1973 antagna barnmorskeelever kommer att få utbildning i preventivmedelsrådgivning.

4.1.2 Övriga utredningar m. m.

Socialstyrelsen redovisade år 1968 ett principprogram för den öppna sjukvården ("Socialstyrelsen redovisar" 1968:3), där styrelsen framhöll

Prop. 1974:70 97

att mödrahälsovården och den gynekologiska hälsokontrollen och preventivmedelsrådgivningen bör anknytas till kliniker med specialistutbildade gynekologer.

Sjukvårdens oeh socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har i sin rapport 14/72 Den öppna vårdens organisation redovisat ett material avsett för huvudmännens planeringsarbete inom den öppna hälso- och sjukvården. En viktig utgångspunkt har därvid varit socialstyrelsens principprogram för den öppna sjukvården.

1 Spris rapport framhålls att hälsovårdens framtida omfattning och inriktning är av betydelse för den öppna vårdens organisation och för resursfördelningen inom hälso- och sjukvårdssektorn. Spri redogör därvid bl. a. för vissa utvecklingstendenser som påverkar mödrahälsovården.

Enligt rapporten kan antalet barnaföderskor antas bli ca 117 000 per år under 1970-talet. Befolkningsunderlaget för en mödrahälsovård av nuvarande karaktär skulle således inte undergå några större förändringar under den närmaste tioårsperioden. 1 fråga om en utbyggd och effektiviserad prevenlivmedelsrådgivning framhålls i rapporten att en sädan hälsovårdande och abortförebyggande verksamhet har en naturlig anknytning till mödrahälsovårdens arbetsområde och med fördel kan organiseras i anslutning till en decentraliserad öppen vård. En hel del tidskrävande men mtinbetonade arbetsmoment i detta sammanhang bör kunna utföras av distriktsbarnmorskor eller specialutbildade sjuksköterskor.

Den angivna inriktningen mol en utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen anges kräva Ökade lidsinsatser av såväl läkare som barnmorskor/ sjuksköterskor. Antalet barnmorskor med heltidstjänst på mödravårdscentral, distriktsbarnmorskor och mödravårdsutbildade distriktssköterskor uppgår enligt rapporten till omkring 500, vilket innebär i genomsnitt en befattningshavare på 16 000 invånare. Enligt Spri borde man inom en utbyggd mödrahälsovård på sikt kunna räkna med en sänkning av befolkningsunderlaget till kanske 10 000 invånare per befattningshavare. Inom en befolkning av i runt tal 10 000 invånare med en genomsnittlig ålders- och könsfördelning kan tidsåtgången för sådan verksamhet enligt Spri beräknas till omkring sju timmar per vecka, varav tre timmar för mödrahälsovård och fyra timmar för preventivmedelsrådgivning.

I Spris rapport görs också en bedömning av den framtida tillgången på personal för öppen vård. Sammanfattningsvis framhåller Spri att det förefaller som om personaltillgången inte skulle komma att sätta speciellt snäva gränser för utbyggnadsmöjligheterna.

1 en nyligen av socialstyrelsen redovisad utredning ("Hälso- och sjukvård inför 80-talet. Förslag till ett principprogram.") lade styrelsen fram ett förslag till struktur för hälso- och sjukvårdsverksamheten. 1 utredningen framhålls att de föreslagna funktionerna för primärvård i allt väsentligt överensstämmer med socialstyrelsens principprogram för öppen vård och Spris rapport 14/72 om den öppna vårdens organisation.

7 Riksdagen 1974. I saml Nr 70.

Prop. 1974:70 98

Förslaget innebär att hälso- och sjukvården byggs upp på tre huvudelement, vilka benämns primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Primärvården skall ansvara primärt för hälsotillståndet inom ett givet betjäningsområde, normalt med 25 000—50 000 invånare. Primärvårds-uppgifterna föreslås omfatta all hälsovård och i princip all sjukvård som kan bedrivas utanför sjukhus och centrala sjukhem. Läkarstabens storlek inom ett primärvårdsområde kommer att medge viss specialisering mellan läkarna. Enligt utredningen synes det möjligt att utom i utpräglade glesbygder organisera mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning och gynekologisk sjukvård för större delen av befolkningen genom särskilda distriktsgynekologer och distriktsbarnmorskor.

Landstingsförbundet har i en promemoria med förslag till avgifter för viss läkarvård utanför försäkringskassornas betalningsskyldighet (bilaga 1 till Landstingsförbundels cirkulär nr AC 55/73) rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att fr.o.m. den 1 januari 1973 inte ta ut någon avgift av patienter som utan att sjukdom föreligger söker preventivmedelsrådgivning vid gynekolog- eller allmänläkarmoltagning. Den preventivmedelsrådgivning som eventuellt sker vid läkarbesök i samband med sjukdom omfattas däremot inte av rekommendationen. Rådgivning inom mödrahälsovården och vid sexualrådgivningsbyråer är kostnadsfri oberoende av rekommendationen.

Landstingsförbundels rekommendation innebär att preventivmedelsrådgivning, förskrivning av antikonceptionspreparat, insättning, kontroll eiler avlägsnande av anlikonceplionsspiral samt utprövning eller kontroll av pessar skall vara utan avgift för den sökande. Avgiftsfriheten omfattar också gynekologisk hälsoundersökning och cytologprov om dessa ingår i preventivmedelsrådgivningen. Däremot omfattar rekommendationen inte kostnaden för preventivmedel.

Avgörande för om avgift skall tas ut eller ej skall enligt Landstingsförbundet vara det motiv för besöket som den sökande uppger vid tidsbeställningen. Den som söker gynekologisk hälsoundersökning betalar således enligt gällande taxa och den som uppger sjukdom betalar 12 kr. enligt läkarvårdstaxan, medan den som söker preventivmedelsrådgivning inte erlägger någon avgift. Vad gäller "l2-kronan" erinrar Landstingsförbundet emellertid om sjukvårdshuvudmännens rätt att sätta ned denna avgift utan att förlora rätter till ersättning från den allmänna försäkringen.

4.2 Abortrådgivningen

En av socialstyrelsen i mars 1972 tillsatt arbetsgrupp med uppgift att utreda möjligheterna att föra över en del av abortverksamheten till den öppna vården har bl. a. lämnat förslag till lämplig organisation och resursdimensionering för den tidiga abortverksamheten. Arbetsgruppen har därvid uppmärksammat del utredningsförfarande som enligt nuvarande bestämmelser föregår abort. Gruppen konstaterar att såväl gynekolog

Prop. 1974:70 99

.som psykiater och kurator vanligen deltar i utredningsarbetet. Medan läkare medverkar i skiftande omfattning medverkar kurator mera regelbundet. Gravid kvinna, som ansökt om abort, kommer som regel först i kontakt med kurator eller gynekolog eller parallellt med båda. Kurators utredning utgör oftast en väsentlig del av beslutsunderlaget. Dessutom görs vanligen en kompletterande utredning av den psykiater som utfärdar tvåläkarintyget. På några håll förekommer det att en gynekolog vid helt klara abortindikationer efter sin undersökning skriver tvåläkarintyg tillsammans med annan läkare på kliniken (operatören). På vissa sjukhus hälls regelbundna konferenser gynekolog—psykiater—kurator. På en del håll kan dessa konferenser bestå av enbart telefonsamtal. På andra håll åter deltar inte gynekologen i den utredning som föregår abortbeslutet, utan går före sitt ställningstagande endast igenom de handlingar som upprättats av psykiater och kurator. På vissa håll har distriktsläkare engagerats i verksamheten.

Antalet kuratorsbesök varierar enligt arbetsgruppen dels från patient till patient, dels från sjukhus till sjukhus. Som regel bedöms dock ett eller två besök vara tillräckligt. Kuratorn gör ofta en fullständig socialutredning men i vissa fall görs den ganska kortfattad. Vid klara medicinska indikationer förkommer ofta ingen kuratorsutredning.

1 ärenden som skall behandlas av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd görs alltid fullständig utredning av kurator. 1 övrigt överensstämmer handläggningen på det lokala planet med den handläggning som föregår tvåläkarintygen.

Om abortkommitténs förslag accepteras kommer enligt arbetsgruppen ett beslut som leder fram till abort som regel att fattas i samråd mellan den abortsökande kvinnan och gynekologen. Annan läkare kommer inte att behöva konsulteras utom när gynekologen bedömer detta vara motiverat. Vanligen torde det då komma att röra sig om psykiatrisk konsultmedverkan. Den sannolika gången blir enligt arbetsgruppen att abortbeslutet fattas i samband med den preoperativa konsultationen för abortoperation. Även fortsättningsvis förutsätts vid behov medverkan av kurator i abortverksamheten.

4.3 Preventivmedelsinformationen

Den i A.l.I nämnda arbetsgruppen inom socialstyrelsen framhöll i "Förslag till organisation av preventivmedelsrådgivning" att väl utformade informationsbroschyrer om preventivmedel och deras användning borde finnas tillgängliga inom mödrahälsovården, på gynekologavdelnrng-ar osv. Sådana broschyrer skulle lämpligen kunna utformas inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning i samråd med RFSU och sjukvårdshuvudmännen. För att göra denna information tillgänglig även för invandrare borde broschyrerna översättas till olika utländska språk. Nyblivna mödrar borde informeras om preventivmedel redan på förlossningsavdelningen genom exempelvis självspelande ljudband och intern TV.

Prop. 1974:70 100

Arbetsgruppen framhöll vidare vikten av att allmänheten informeras om var prevenlivmedelsrådgivning tillhandahålls. Enligt gruppen är det också av stor vikt att olika målgrupper direkt informeras om var preventivmedelsrådgivning finns att tillgå, oavsett vem som meddelar den. Ansvaret för att delge invånarna denna information bör åvila sjukvårdshuvudmännen. Dessutom bör särskild information om lokal och öppethäl-landetider för preventivmedelsrådgivningen distribueras på kvinnokliniker, mödravårdscentraler samt inom skolväsendet.

5 Remissyttranden

5.1 Remissyttranden över abortkommitténs förslag

Abortkommitténs förslag har såvitt gäller abortförebyggande åtgärder genomgående fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Man understryker allmänt vikten av en samordning av de abortförebyggande åtgärderna och ändringama i abortlagstiftningen. Det framhålls bl. a. att de förebyggande åtgärderna måste effektiviseras på ett sådant sätt att abort även i fortsättningen kommer att framstå som en åtgärd av undantagskaraktär. — Enligt Landstingsförbundet är det synnerligen angeläget att såväl staten som de kommunala huvudmännen på olika sätt verkar för att abortförebyggand* åtgärder fär större utrymme inom hälso-, sjuk- och socialvårdens resursramar. Särskilt betydelsefull är en förstärkning av mödravårdscentralerna. Frågan hur en ändamålsenligt anordnad organisation för preventivmedelsrådgivningen närmare skall utformas måste emellertid enligt förbundet lösas av huvudmännen själva utifrån deras skilda lokala förutsättningar. Det är, menar förbundet, av stor vikt att den i sammanhanget ytterst väsentliga preventivniedelsråd-givningen fär en så snabb och bred effekt som möjligt. Vidare anser förbundet det angeläget att även andra personalkategorier än läkarna tar del i verksamheten bl. a. för att förkorta förekommande väntetider. Socialstyrelsen hävdar att en ökning av antalet aborter motverkas av en målmedveten satsning på förbättrad prevenlivmedelsrådgivning. Om en ökning inträder torde den enligt styrelsen bli endast måttlig och sannolikt inträffa under de närmaste åren, varefter antalet aborter torde stabiliseras på en relativt konstant nivå eller minska. — Förslaget att abortrådgivningen skall överföras till mödrahälsovården kritiseras av medicinska fakulteten vid Linköpings högskola, Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors klubbars riksförbund. Dessa remissinstanser anser det mindre lämpligt att föra samman gravida kvinnor som inte önskar föda med övriga.

5.2 Remissyttranden till socialstyrelsen över förslaget till organisation av
preventivmedelsrådgivningen

Landstingsförbundet framhåller i sitt remissvar att det framlagda organisationsförslaget bör hälsas med stor tillfredsställelse, varför förbun-

Prop. 1974:70 101

det i allt väsentligt ansluter sig till detsamma. Takten i utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen måste dock självfallet bli beroende av de resurser som kan ställas till förfogande. Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget bl. a. mot bakgrund av det ökade antalet aborter. Kommunförbundet framhåller, liksom även Landstingsförbundet, att organisationsplanen för rådgivningsverksamheten inte bör göras bindande utan att det bör stå öppet för huvudmännen att välja den för det enskilda sjukvårdsområdet mest lämpade organisationsformen. Sveriges läkarförbund tillstyrker i väsentliga delar förslaget till förstärkning av resurserna för antikonceptionell rådgivning. Enligt Läkarförbundet är det ändamålsenligt att rådgivningen organiseras av sjukvårdshuvudmännen saml att det sker i anslutning till de vårdcentraler för öppenvård som är planerade och som i viss omfattning redan är under utbyggnad. Vidare anser Läkarförbundet det naturligt att huvudansvaret för preventivmedelsrådgivningen kommer att vila på gynekologerna. Utbildningsfrågorna anser förbundet angelägna och understryker att en intensifierad undervisning om antikonception bör komma till ständ för alla läkarkategorier som arbetar med preventivmedelsrådgivning. Svensk sjuksköterskeförening finner det riktigt att resurserna för preventivmedelsrådgivningen .förstärks inom den nuvarande mödrahälsovårdens ram och genom att det anordnas särskilda mottagningar knutna (ill kvinnoklinik, öppenvårdscentral eller mödravårdscentral. Svenska barnmorskeförbundet instämmer helt i förslaget. Förbundet framhåller att barnmorskorna i dagens läge ofta har större kunnande inom obstetrik och gynekologi än de flesta icke specialiserade läkare. Skolöverstyrelsen (SÖ) anser att man inte generellt kan ålägga den medicinska personalen inom skolan speciella uppgifter på detta område. SÖ framhåller att den av arbetsgruppen föreslagna organisationen bör väl tillgodose behovet av sådan rådgivning för olika grupper i samhället. Förslaget att anordna särskilda ungdomsmottagningar eller särskilda mottagningstider för ungdomar på befintliga mottagningar stöds av SÖ. Vidare ansluter sig SÖ till det förslag som lagts fram för utbildning och kompletterande utbildning av olika personalkategorier samt den föreslagna arbetsfördelningen mellan läkare och barnmorska resp. sjuksköterska. Efter remissbehandlingen har socialstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majrt framhållit att styrelsen i stort sett ansluter sig till förslaget. Styrelsen konstaterar att det i huvudsak råder enighet om förslaget att principiellt förankra preventivmedelsrädgivningen inom mödrahälsovärdsorganisatio-nen. Styrelsen delar Landstingsförbundets och Kommunförbundets åsikt att preventivmedelsrådgivningen inte bör bindas till en för alla enhetlig organisation utan att organisationsformen skall kunna anpassas till de lokala förutsättningarna.

Prop. 1974r70 102

6 Departementschefen 6.1 Inledning

De sociala aspekterna på abortfrågan har under de senaste decennierna kommit att bli alltmer uppmärksammade. Samhällets insatser när det gäller att genom såväl individuell rådgivning som allmän information vägleda allmänheten i fråga om preventivmedlen och deras användning har successivt utökats. Dä en icke önskad graviditet inträffar har kvinnan genom abortrådgivningen möjlijrhel att få hjälp med all besluta om hon skall söka abort eller ej.

1965 års abortkommitté har bl. a. lagt fram förslag angående samhällets stöd vid graviditet och föräldraskap. Frågor om ekonomiska och andra åtgärder till hjälp för barnfamiljerna har behandlats i ett flertal andra sammanhang. Jag går därför nu inle närmare in på dessa frågor men vill i korthet erinra om de insatser som på senare tid gjorts på ifrågavarande område.

Under de senaste åren har del ekonomiska stödet till barnfamiljerna byggts ut kraftigt. En av de viktigaste målsättningarna har därvid varit att rikta stödet till de grupper av barnfamiljer som är i störst behov av stöd och med sikte på de situationer i barnfamiljens liv när behovet är störst.

Fr.o.m. den I januari 1974 har en föräldraförsäkring införts som ersätter den tidigare moderskapspenningen och tUläggssjukpenningen vid barnsbörd. En av de principiellt viktiga nyheterna i föräldraförsäkringen är den garanlinivå för stödet på 25 kr. per dag som tillkommit. Denna bör ha störst betydelse för de allra yngsta mödrarna som ännu inte hunnit ut i förvärvslivet och för de föräldrar som är hemarbetande bl. a. på grund av att de har äldre barn. Enligt förslag i prop. 1974:15, som godkänts av riksdagen den 6 mars i är, kommer ersättningstiden att frän och med den 1 januari 1975 förlängas till sju månader. 1 den nya föräldraförsäkringen ingår också en riitt till sjukpenning för förvärvsarbetande föräldrar som behöver stanna hemma för vård av sjukt barn under förutsättning att barnet är under 10 år.

1 det fortlöpande ekonom:iska stödet till barnfamiljerna har de allmänna barnbidragen stor betydelse. Barnbidragen utgår fr. o. m. den 1 januari 1974 med 1 500 kr. per bam och år. Därutöver har stödet de senaste åren alltmer inriktats på att hjälpa låginkomsttagargrupperna bland barnfamiljerna genom förstärkningar av de statliga och statskommunala bostadstilläggen. Möjligheterna att få en god bostad är naturligtvis av stor betydelse när föräldrarna bedömer om de har möjlighet att ta hand orn elt barn. Bostadstilläggen har gett barnfamiljerna möjlighet alt dels förbättra sin allmänna konsumtionsstandard, dels skaffa sig en god bostad till rimlig kostnad. Utvecklingen har visat att barnfamiljerna genom det stora bostadsbyggarrdet och genom bostadstilläggen kunnat förbättra sin bostadssituation högst avsevärt.

Prop. 1974:70 103

En annan grupp för vilka samhällsstödet kraftigt förstärkts är de ensamstående föräldrarna. Bidragsförskotten höjdes år 1971 till 40% av basbeloppet, vilket f. n. innebär 3 240 kr. per barn och år. Samtidigt höjdes åldersgränsen till 18 är. F. n. utgår bidragsförskott med ca 270 kr. per månad. Fr. o. m. den 1 januari 1974 har reglerna för barnpensionen ändrats så att de till stora delar motsvarar reglerna för bidragsförskott.

Det är emellertid inte bara det ekonomiska stödet som är av betydelse för familjernas möjligheter all skaffa sig det antal barn de önskar utan också andra förhållanden spelar in. Bostadens betydelse har redan berörts. En avgörande roll har naturligtvis familjens möjligheter att försörja sig. Tillgång till arbete, utbildning och barntillsyn är avgörande faktorer för småbarnsföräldrarnas möjligheter att förvärvsarbeta. Betydande satsningar har skett och sker på alla dessa områden och antalet förvärvsarbetande kvinnor med små barn har ökat mycket kraftigt de senaste åren. När del gäller barnomsorgerna i daghem har antalet platser i heldagstillsyn (daghem och familjedaghem) ökat från ca 20 000 år 1965 tUl ca 114 000 år 1974. Statsbidragen till den kommunala daghemsverksamheten har höjts med korta mellanrum så alt de nu täcker en betydande del av både drifts-och anläggningskostnaderna.

Chefen för justitiedepartementet har tidigare denna dag betonat behovet av preventiva och stödjande åtgärder och understrukit att man bör satsa pä åtgärder som förebygger icke önskade graviditeter och att abort även i fortsättningen bör betraktas som en nödfallsutväg. Det är därför angeläget att samtidigt som en ny abortlagstiftning genomförs den abortförebyggande verksamheten byggs ut kraftigt. Jag kommer i det följande att behandla den framtida organisationen av preventivmedelsrådgivningen, abortrådgivningen och preventivmedelsinformalionen och att föreslå ökade resurser för samhällets insatser på dessa områden. Vidare kommer jag att lägga fram förslag i syfte att minska den enskildes kostnader för preventivmedel. För att bredda underlaget för ett ställningstagande i dessa frågor har abortkommitténs förslag kompletterats med det arbete som utförts inom den av chefen för justitiedepartementet tillsatta arbetsgruppen i abortfrågan. Mina överväganden bygger huvudsakligen på det material som arbetsgruppen ställt samman.

6.2 Preventivmedelsrådgivningen

Med preventivmedelsrådgivning avser jag individuell information om olika metoder för planerat föräldraskap.

Rätten att själv få bestämma när man vill ha barn och hur många framstår för allt fler människor i dag som en självklarhet. Kunskap om och tillgång till olika metoder för födelsekontroll blir då i samma mån elt berättigat krav. Möjligheterna att få preventivmedelsrådgivning är dock f. n. begränsade och motsvarar inte den alltmer ökade efterfrågan. Denna ökande efterfrågan beror främst på att sådana preventivmedel som p-piller och spiral, vilka började användas under senare delen av 1960-talet,

Prop. 1974:70 104

för sin användning kräver kvalificerad medicinsk rådgivning. Av svaren på enkäter som Landstingsförbundet och justitiedepartementets arbetsgrupp tillställt sjukvårdshuvudmännen har framgått, att det pä många håll i landet är långa väntetider för preventivmedelsrådgivning. Väntetider på upp till ett år är inte ovanliga. Jag anser därför att en omedelbar och kraftig upprustning av den individuella preventivmedelsrådgivningen är utomordentligt angelägen.

Statsbidrag utgår i dag till preventivmedelsrådgivning endast i den mån den anordnas inom familjerådgivningens ram. Preventivmedelsrådgivning förekommer emellertid inom många olika verksamhetsområden, huvudsakligen i sjukvårdshuvudmännens regi. Denna rådgivning ingår inte bland de skyldigheter, som enligt sjukvårdslagstiftningen åvilar sjukvårdshuvudmännen, utan bygger på frivilliga åtaganden av dessa. Rådgivningen meddelas till övervägande del vid gynekolog- eller distriktsläkarmottagningar. Utanför sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde meddelas prevenlivmedelsrådgivning av privatläkare, av Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) samt på vissa orter inom ramen för skolhälsovården. Det måste anses värdefullt att ifrågavarande rådgivning på detta sätt även i fortsättningen kan bedrivas också av andra än sjukvårdens huvudmän. Emellertid bör sjukvårdshuvudmännen liksom hittills ha huvudansvaret för att preventivmedelsrådgivning kommer till stånd i önskvärd omfattning. Rätten till bidrag för verksamheten bör regleras i lag. Härtill återkommer jag i det följande.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den nyligen tillsatta skolhäl-sovårdsutredningen enligt sina direktiv har att analysera skälen för och emot ett samlat huvudmannaskap för skolhälsovården och övrig hälso-och sjukvård bl. a. med hänsyn till möjligheterna till organisatorisk och resursmässig samordning.

Vad angår organisationen av den preventivmedelsrådgivning, som meddelas av sjukvårdshuvudmännen, har abortkommittén föreslagit en utbyggnad av mödrahälsovården med särskilda mottagningar för preventivmedelsrådgivning. Den utvidgade verksamheten bör enligt kommitténs mening bedrivas så att den bättre än den nuvarande fungerar som elt vård- och serviceorgan när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd åt blivande eller nyblivna föräldrar. Även den av socialstyrelsen 1968 tillsatta arbetsgruppen ansåg att preventivmedelsrådgivningen av praktiska och ekon(5miska skäl borde knytas till mödrahälsovårdsorganisationen i avvaktan på en fullständig utbyggnad av större vårdcentraler. Särskilda mottagningar borde anordnas för dem som på eget initiativ och utan samband med havandeskap eller förlossning sökte preventivmedelsrådgivning. Råd:givningen borde göras särskilt tillgänglig för t. ex. nyförlösta kvinnor och kvinnor som nyhgen genomgått abort.

Som framhållits från flera håll bör ansvaret för preventivmedelsrådgivningen läggas på sjukvårdshuvudmännen och det bör ankomma på varje sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av rådgivningen inom sitt område till de lokala behoven. För egen del vill jag dock förorda att

Prop. 1974r70 105

rådgivningsverksamheten får sin organisatoriska förankring i mödrahälsovården. Härom har i stort sett rått enigliel under remissbehandlingen av det av socialstyrelsens arbetsgrupp angivna förslaget. En sådan lösning ligger också i linje med de synpunkter som framförts i bl. a. socialstyrelsens år 1968 redovisade principprogram för den öppna sjukvården och Sjukvårdens och socialvårdens planerings- oeh rationaliseringsinstituts (Spri) rapport 14/72 om den öppna vårdens organisation. Preventivmedelsrådgivningen bör även i fortsättningen utgöra en integrerad del av den gynekologisk-obstetriska verksamheten. Som också framhållits under remissbehandlingen faller det sig då naturligt att det medicinska huvudansvaret för rådgivningen får bäras av gynekologerna. Liksom hittills torde dock en betydande del av verksamheten komma att handhas av allmänläkare vid vårdcentraler eller av privatläkare m. fl. Mina förslag innebär också att man inom en kommun kan anordna en särskild, till skolan knuten preventivmedelsrådgivning. Inom ett sjukvårdsområde bör den medicinskt-administrativa ledningen av preventivmedelsrådgivningen skötas av mödrahälsovårdsöverläkare eller av sjukvårdshuvudmannen utsedd överläkare vid kvinnoklinik.

Jag vill emellertid, som också betonats under remissbehandlingen, framhålla alt del av psykologiska skäl skulle vara lättare för t. ex. män och ungdomar att söka prevenlivmedelsrådgivning om rådgivningen inle alltför nära kopplas samman med mödravårdscentralernas huvudsakliga arbete. Den preventivmedelsrådgivning som ges åt nyförlösta kvinnor bör emellertid även i fortsättningen ingå i mödravårdscentralernas uppgifter. Det bör vidare enligl min mening vara möjligt att utnyttja mödravårdscentralernas lokaler och personal även för sådan prevenlivmedelsrådgivning som bedrivs skild från mödravårdscentralernas huvudsakliga arbete. Del torde ibland kunna vara svårt att rekrytera personal enbart för arbete med preventivmedelsrådgivning. Det kan därför vara lämpligt att personalen får alternera mellan vanliga uppgifter inom mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning. Detta torde enklast kunna ordnas om preventivmedelsrådgivningen får utnyttja mödrahälsovårdens resurser.

Jag vill betona, att det är angeläget att preventivmedelsrådgivningen görs lätt tillgänglig för kvinnor som fått abort. Socialstyrelsen har i cirkulär med råd och anvisningar rörande tidiga abortingrepp (MF 1972:59) tagit ett viktigt steg för att förhindra upprepade aborter. Där framhålls att en kvinna, som skall få abort, bör erbjudas möjlighet att i samband med abortoperationen få spiral insatt. Så torde redan f. n. ske i stor utsträckning.

Frågan om preventrvmedelsrådgivningen inom skolan är under behandling av utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings-och upplysningsarbete (USSU). Förslag från denna utredning väntas under april månad i år. Jag vill också erinra om att skolhälsovårdsutred-ningen enligt sina direktiv skall ta upp frågan om innehållet i den framtida elevhälsovården. Jag vill framhålla, att en särskild rådgivningsverksamhet för ungdom har en viktig uppgift att fylla i det abortförebyggan-

8 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 70.

Prop. 1974:70 106

de arbetet. Enligt tillgänglig abortstatistik har under de senaste åren närmare en fjärdedel av aborterna utförts på kvinnor under 20 år.

Vad angår personalresurserna för den föreslagna rådgivningsverksamheten har socialstyrelsens arbetsgrupp framhållit, att det sannolikt kommer att bli svårt att helt tillgodose behovet av läkare de närmaste åren. Enligt arbetsgruppen finns det emellertid en personalreserv bland icke yrkesarbetande barnmorskor och sjuksköterskor med gynekologisk erfarenhet. Denna reserv borde kunna utnyttjas efter viss vidareutbildning. Under remissbehandlingen har uttalats att det bl. a. för att förkorta förekommande väntetider är angeläget att även andra personalkategorier än läkare tar del i verksamheten. Det har även framhållits att barnmorskorna i dagens läge ofta har större kunnande inom obstetrik och gynekologi än de flesta icke specialiserade läkare. Spri har i sin nyss nämnda rapport anfört, att en hel del tidskrävande men rutinbetonade arbetsmoment inom preventivmedelsrådgivningen bör kunna utföras av distriktsbarnmorskor eller specialutbildade sjuksköterskor. Spri framhåller också att tillgången på personal i öppen värd inom den närmaste framtiden inte torde sätta några speciellt snäva gränser för utbyggnaden av denna vård.

Enligt här redovisade uppgifter torde tillgången på personal under 1970-talet således inte utgöra hinder för den utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen, som enligt vad jag anfört i det föregående är önskvärd. Äv flera skäl är det därvid angeläget att föra över en del av läkarnas uppgifter inom preventivmedelsrådgivningen till barnmorskor. En förutsättning för att så skall kunna ske är att barnmorskorna får erforderlig utbildning. Socialstyrelsen har under budgetårev. 1972/7 3 startat en kursverksamhet för överläkare/bitr. överläkare vid kvinnoklinik samt för barnmorskor i antikonception och preventivmedelsrådgivning. Syftet med kurserna för barnmorskor är att dessa efter en två veckors kurs med teoretisk och praktisk undervisning och efterföljande handledd praktik (inskolning) på hemorten självständigt skall kunna sköta informations- och rådgivningsverksamhet t. ex. på speciella mottagningar för preventivmedelsrådgivning. Vidare har antikonception och preventivmedelsrådgivning fr. o. m. den 1 juli 1973 beretts ökat utrymme i utbildningen av sjuksköterskor/ sjukskötare saml barnmorskor, vilket innebär att alla blivande barnmorskor numera erhåller utbildning på detta område. - Läkare som genomgått sådan kurs som nyss nämnts avses kunna svara för undervisningen på landstingsnivå av allmänläkare och industriläkare m. fl. samt av t. ex. barnmorskor, skolskötersikor och kuratorer, som är engagerade i antikonceptionell rådgivning. Som Läkarförbundet framhållit i sitt remissyttrande bör en intensifierad undervisning om antikonception komma till stånd för alla kategorier läkare som arbetar med preventivmedelsrådgivning. Detta synes angeläget inte minst för att allmänläkare i glesbygdsområden skall bli bättre lämpade att meddela sädan rådgivning.

Enligt abortkommitténs förslag bör all preventivmedelsrådgivning som lämnas i samhällets regi vara kostnadsfri för den enskilde. Vidare bör enligt kommittén samhällets möjligheter att lämna ekonomiskt stöd för

Prop. 1974:70 107

besök hos privatläkare för prevenlivmedelsrådgivning snarast utredas liksom möjligheten att utan samband med rådgivning tillhandahålla kostnadsfria skyddsmedel. Till sistnämnda fråga återkommer jag i följande avsnitt.

Landstingsförbundet har i en promemoria år 1972 med förslag till avgifter för viss läkarvård utanför försäkringskassornas betalningsskyldighet rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att fr. o. m. den 1 januari 1973 inte ta ut någon avgift av patienter som utan att sjukdom föreligger söker preventrvmedelsrådgivning vid gynekolog- eller allmänläkarmottagning. Enligt rekommendationen bör avgift inte heller tas ut för förskrivning, utprövning eller kontroll m. m. av vissa preventivmedel. Vid sådan rådgivning som eventuellt sker i samband med sjukbesök skall däremot liksom tidigare utgå avgift med 12 kr. Inte heller omfattar rekommendationen den kostnadsfria rådgivningen inom mödrahälsovården och vid sexualrådgivningsbyråer.

För all preventivmedelsrådgivningen skall kunna byggas ut i önskvärd omfattning och effektiviseras måste verksamheten stödjas ekonomiskt. Stödet bör anordnas så att det stimulerar såväl huvudmän som andra, t. ex. kommuner och privata organisationer, till att snabbt bygga ul verksamheten och uppmuntrar den enskilde att utnyttja möjligheterna till rådgivning. Den som svarar för rådgivningen bör därför ges möjlighet att fä en betydande del av sina kostnader för verksamheten täckta. Rådgivningen bör samtidigt vara kostnadsfri för den enskilde.

Det är av stor betydelse att ett ersättningssystem konstrueras så att det blir administrativt lätthanterligt. Ur denna synpunkt synes en anknytning till sjukförsäkringen medföra många fördelar. F. n. utgår ersättning från sjukförsäkringen endast om rådgivningen lämnas av läkare i samband med sjukbesök. 1 sådant fall utgår ersättning för läkarbesöket. Om läkarkon-sullationen endast avser rådgivning om födelsekontroll utgår däremot-ingen ersättning från sjukförsäkringen oavsett om rådgivningen tillhandahålls genom sjukvårdshuvudmans försorg eller pä annat sätt, t. ex. av en privatpraktiserande läkare. För att i första hand sjukvårdshuvudmännen skall stimuleras att bygga ut rådgivningen bör ersättning utgå från den allmänna försäkringen enligt ett system liknande det som gäller för den öppna läkarvården. Ersättningen bör omfatta även den rådgivning som bedrivs av vissa organisationer, t. ex. RFSU. Även till privatpraktiserande läkare som meddelar preventivmedelsrådgivning bör ersättning utgå. Regeringen bör ges befogenhet att fastställa grunder för ersättningen till privatläkarna. Frågan i vad mån ersättning bör utgå till privatläkare kommer att tas upp i samband med prövningen av förslaget om nya regler för ersättningen från sjukförsäkringen för privatläkarvård (Ds S 1973:5). Rätten till ersättning bör fastställas i en särskild lag. Jag föreslår att lagen kallas lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m. Efter kontakter med företrädare för Landstingsförbundet har ersättningen t. v. beräknats böra utgå med 45 kr. för varje personligt besök för rådgivning. Detta belopp har.räknats fram med utgångspunkt i en upp-

Prop. 1974.70 108

skattning av olika personalkategoriers medverkan i rådgivningsverksamheten och den genomsnittliga tidsåtgången för ett besök. 1 beloppet ingår också ersättning för de preventivmedel och för utfärdandet av de recept på p-piller som i samband med rådgivningen tillhandahålls den försäkrade. Beloppet innefattar vidare e:rsättning till sjukvårdshuvudmännen för ökade informationsinsatser från deras sida och för avlösning av det nu utgående anslaget Abortförebyggande åtgärder. Därvid har förutsatts att landstingen även i fortsättningen skall ställa kuratorer och annan personal till förfogande för de utredningar i abortärenden som i regel skall äga rum dä fråga uppkommer om abort efter 12:e havandeskapsveckan. Ett villkor för att ersättning skall utgå bör vara att både rådgivning och preventivmedel tillhandahålls kostnadsfritt för den enskilde. Redan nu är rådgiv-nmgen enligt Landstingsförbundets rekommendationer kostnadsfri för den enskilde. Det nu föreslagna ersättningssystemet avses göra det möjligt för sjukvårdshuvudmännen att snabbt bygga ut preventivmedelsrådgivningen och minska väntetiderna. För den enskilde innebär förslaget vidare en avsevärd reducering av utgifterna för preventivmedel.

Ersättningens storlek bör dock inte anges i den föreslagna lagen utan bestämmas av regeringen i administrativ ordning.

Det förutsätts att sjukvårdshuvudmännen i sin rådgivningsverksamhet gör särskilda insatser för personer och grupper som har ett markerat behov av rådgivning och hjälp t. ex. ungdom, kvinnor som fått abort och invandrare. 1 detta sammanhang vill jag understryka att männen lika väl som kvinnorna bör ha tillgång till ifrågavarande rådgivning.

Ersättningen till sjukvårdshuvudmän m. fl. för preventivmedelsrådgivning bör betalas av de allmänna försäkringskassorna. Kassornas utgifter för dessa kostnader bör finansieras på samma sätt som utgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen. Dessa utgifter täcks enligt gällande regler till en tredjedel av statsbidrag, till ca 40 % av arbetsgivaravgifter och till återstoden (drygt 25 %) av avgifti;r från de försäkrade.

Den föreslagna metoden för finansiering av kostnaderna medför ändringar i 19 kap. 4, 6 och 7 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Jag återkommer i ett följande avsnitt till en beräkning av kostnaderna för samtliga föreslagna åtgärder.

Angående den närmare innebörden av lagförslagen hänvisar jag till special motiveringen.

6.3 Kostnaderna för preventivmedel

Prisnedsätlning vid inköp av preventivmedel medges enligt förordningen (1954:519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m.m. endast om preventivmedlet är läkemedel och förskrivs vid sjukdom. Om medlet förskrivs enbart i födelsekontrollerande eller annat förebyggande syfte får patienten betala hela kostnaden själv.

Värdet av för försäljning i Sverige godkända preventivmedel utom

Prop. 1974:70 109

p-piller har med ledning av Apoteksbolagets försäljningspriser uppskattats till ca 36 milj. kr. för år 1973. Därtill kommer försäljningsvärdet av ett års beräknad förbrukning av p-piller, ca 18 milj. kr.

1 den allmänna debatten har förts fram förslag om att preventivmedel borde tillhandahållas helt kostnadsfritt eller att i varje fall samhället kraftigt borde bidra till kostnaderna. Abortkommittén har framhållit att den enskildes kostnader för födelsekontroll inte är obetydliga och all utgifterna är kännbarare ju lägre vederbörandes inkomst är. Ätt jämställa alla slags preventivmedel med läkemedel skulle emellertid enligt min mening innebära ett alltför stort avsteg från nuvarande principer för rabattering av läkemedel inom den allmänna försäkringen. Det skulle vidare särskilt vad gäller kondomer kräva läkares medverkan i en icke önskvärd utsträckning. När det gäller distributionen av kondomer skulle en sådan ordning dessutom kunna få den icke önskvärda effekten att den vittförgrenade distributionsapparat som nu finns på detta område skulle brytas sönder.

Vad gäller p-piller omfattas dessa redan nu i vissa fall av de regler som gäller för prisnedsätlning på läkemedel, nämhgen då p-piller förskrivs som medel mot sjukdomstillstånd. En undersökning visar alt 37 % av förskrivna p-piller inom ett visst område var läkemedelsrabatterade. Det synes mig ej vara motiverat att låta olika regler gälla beroende på vilken orsak till förskrivningen som anges. Att låta reglerna om läkemedelsrabattering gälla även i de fall där p-piller förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte är enligt min mening en rimlig lösning av kostnadsfrågan vid denna form av antikonception. Jag föreslår därför att p-piller i samtliga fall får omfattas av läkemedelsrabatteringen. Förordningen angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. bör därvid förses med ett tillägg som innebär att bestämmelserna om prisnedsätlning för läkemedel som förskrivs vid sjukdom skall äga motsvarande tillämpning på p-piller som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte.

Detta förslag innebär att ingen skall behöva betala mer än 15 kr. vid varje inköp av p-piller som samtidigt skrivits ut enbart i födelsekontrollerande syfte. För att motverka en överförskrivning av ifrågavarande medel bör socialstyrelsen utfärda rekommendationer om förskrivningens storlek. Därvid bör riktmärket vara att p-piller för högst ett års förbrukning skall kunna inköpas vid samma expeditionstillfälle.

Kostnaderna för rabattering av p-piUer som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte bör bestridas av sjukförsäkringen i samma ordning som kostnaderna för övriga prisnedsatta läkemedel.

Vad gäller övriga preventivmedel anser jag att det finns anledning att i viss utsträckning tillhandahålla den försäkrade sädana medel utan kostnad i samband med preventivmedelsrådgivning. Spiral och pessar med därtill hörande första behov av kemiska medel bör alltid tillhandahållas och även insättas eller inprovas gratis av den som står för rådgivningen. Däremot bör kemiska medel samt kondomer endast tillhandahållas i begränsad omfattning i samband med rådgivningen.

9 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 70.

Prop. 1974r70 110

Dessa överväganden har legat till grund vid den i föregående avsnitt nämnda beräkningen av ersättning till sjukvårdshuvudmännen för preventivmedelsrådgivning. Jag utgår sålunda från att de föreslagna principerna kommer att tillämpas vid rådgivningen.

6.4 Abortrådgivningen

Med abortrådgivning avser jag personlig rådgivning om möjligheterna att vid icke önskad graviditet erhålla abort samt personlig information om samhällets stödåtgärder vid graviditet m. m.

Aborlrådgivning bedrivs f. n. huvudsakligen av sjukvårdshuvudmännen vid särskilda abortrådgivningsbyråer och vid vissa familjerådgivningsbyråer. Statsbidrag kan utgå till båda dessa former av rådgivningsverksamhet. Med nu gällande abortlagstiftning har abortrådgivningsbyråerna till huvudsaklig uppgift att bidra med den utredning som måste göras innan beslut fattas i ett abortärende. Vid sidan härav går rådgivningsverksamheten ut på att bistå kvinnan med social information, personlig rådgivning och psykologiskt stöd.

Inom sjukvårdsområden med särskilt organiserade aborträdgivningsbyråer torde kvinnor, som vill ha upplysning om möjligheterna att få abort, i relativt stor utsträckning vända sig direkt till byrån. Det vanligaste torde emellertid vara att kvinnan först vänder sig till en läkare - privatpraktiserande eller tjänsteläkare — eller till öppen rhottagning vid ett sjukhus, vanligen en kvinnoklinik. Det förekommer också att den första kontakten tas med mödravårdscentral, med distriktssköterska eller barnmorska, med socialvårdsmyndighet eller med RFSU.

I det utredningsarbete, som enligt nuvarande bestämmelser föregår abort, deltar vanligen såväl gynekolog som psykiater och kurator. Kuratorns utredning utgör oftast en väsentlig del av beslutsunderlaget. Vanligen görs en kompletterande utredning av den psykiater som utfärdar det s. k. tvåläkarintyget. Som regel brukar ett eller två besök hos kuratorn anses vara tillräckligt. Kuratorn gör ofta en fullständig social' utredning, medan utredningen i vissa fall är mindre omfattande. Vid klara medicinska indikationer för abort förekommer ofta ingen kuratorsutredning. 1 ärenden som skall behandlas av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd görs alltid en fullständig utredning av kurator.

Abortkommittén har framhållit att kvinnan inte skall behöva hänvisas till särskilda rådgivningsinstanser i en abortsituation utan skall kunna anlita mödrahälsovården såväl vid oplanerad som planerad graviditet. Enligt kommittén bör därför abortrådgivningen samordnas med mödrahälsovården.

Enligt det förslag till abortlagstiftning som chefen för justitiedepartementet har lagt fram kommer beslut om abort i regel att fattas efter samråd mellan kvinnan och en gyrrekolog. Ett i princip obligatoriskt krav på särskild kuratorsutredning föreslås gälla endast för de fall dä aborterna skall ske efter utgången av 12:e havandeskapsveckan. Som en följd härav

Prop. 1974r70 111

torde omfattningen av kuratorernas utredande verksamhet komma att minska rätt avsevärt jämfört med vad som gäller f. n. Därigenom blir det möjligt att koncentrera deras verksamhet till de ofta mera komplicerade sena abortärendena. Jag vill betona angelägenheten av att utredningsförfarandet anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet och att förfarandet under inga förhållanden får orsaka onödigt uppskov med själva abortbeslutet. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad när graviditeten har framskridit så långt att 18-veckorsgränsen är nära förestående.

Som chefen för justitiedepartementet vidare har framhållit tjänar kontakten med en kurator i ett abortärende inte bara syftet att bredda underlaget för läkarens ställningstagande utan den innebär också en värdefull möjlighet för kvinnan att få social information samt personlig rådgivning och psykologiskt stöd i den ofta komplicerade situation som föreligger vid oönskad graviditet. Behov av sådan rådgivning kan naturligtvis ofta förekomma även i fall då det inte finns något obligatoriskt krav på en kontakt med kurator. Det är således uppenbart att samhället måste se till att det finns en ändamålsenligt utformad och smidigt fungerande rådgivningsverksamhet som kan tas i anspråk så snart den kan fylla en meningsfull uppgift, dvs. när kvinnan frivilligt vill ta dess tjänster i anspråk. Det är därför av största vikt att det ställs sådana resurser till förfogande för abortrådgivning att kvinnan utan omgång och med minsta ekonomiska uppoffringar kan komma i kontakt med kurator eller annan för ändamålet utbildad person för att gå igenom sina problem.

Enligt min mening bör alltjämt sjukvårdshuvudmännen ha det huvudsakliga ansvaret för att abortrådgivning tillhandahålls. Det bör fä ankomma på huvudmännen själva att med utgångspunkt i lokala behov och förutsättningar organisera rådgivningsverksamheten. Jag vill framhålla att det är synnerligen önskvärt att kuratorerna knyts till de mottagningar dit kvinnan vänder sig för att få abort. Som justitieministern betonat är det vidare viktigt att kvinnan redan vid den första kontakten i ett abortärende upplyses om möjligheterna till aborlrådgivning. Härigenom vinner man att kvinnan kan få sitt önskemål om rådgivning tillgodosett på ett snabbt och smidigt sätt. Vidare torde det ofta framstå som naturligt att rådgivningsverksamheten samordnas med det nyss nämnda utredningsförfarandet vid abort efter 12 re veckan.

Jag delar abortkommitténs uppfattning att det statsbidrag till abort-förebyggande åtgärder som f. n. utgår bör upphöra. Ersättning till sjukvårdshuvudmännen för abortrådgivning bör i stället utgå i samma ordning som jag förordat för preventivmedelsrådgivningen. Som jag har framhållit tidigare förutsätter jag att landstingen även i fortsättningen ställer kuratorer och annan personal till förfogande för sådan kostnadsfri utredning i abortärende som i regel skall föregå abort efter 12;e havandeskapsveckan. Jag vill i detta sammanhang åter betona att abort i framtiden lika litet som hittills får betraktas som en form av födelsekontroll.

Prop. 1974:70 112

6.5 Preventivmedelsinformationen

Allmän preventivmedelsinformation kan lämnas dels som information om preventivmetoder, dels sorn upplysning om existerande individuell preventivmedelsrådgivning.

Abortkommittén betonade i sitt förslag det väsentliga i fortlöpande upplysning som leder till användning av förebyggande metoder. Det var vidare enligt kommittén angeläget att den upplysning som meddelades var så ingående och saklig sora möjligt sä att den klargjorde, att varje preventivmetod har fördelar och nackdelar, att olika metoder ofta med fördel kan användas i olika samlevnadssituationer eller i skilda åldrar och att metoderna ger större trygghet ju mera konsekvent de används.

Den i avsnitt 6.2 nämnda arbetsgruppen inom socialstyrelsen föreslog att prevenlivmedelsinformation till allmänheten borde äga rum genom informationsbroschyrer om preventivmedel och deras användning. Broschyrerna borde lämpligen utformas inom socialstyrelsens hälsovårdsupp-lysningsdelegalion (numera socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning) i samråd med RFSU och sjukvårdshuvudmännen och finnas tillgängliga inom mödrahälsovården, på gynekologavdelningar, vårdenheter etc. De borde översättas till olika utländska språk. Nyblivna mödrar borde informeras om preventivmedel redan på förlossningsavdelningen. Arbetsgruppen framhöll också vikten av att allmänheten informeras om var preventivmedelsrädgivning tillhandahålls. Det borde åligga sjukvårdshuvudmännen att ombesörja sådan information, dels direkt till vissa grupper av människor, dels genom disiribution på kvinnokliniker, mödravårdscentraler och inom skolväsendet. Jag vill för min, del instämma i dessa uttalanden.

Inom den samhälleliga sektorn är det, vid sidan om skolan, i huvudsak socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning som har till uppgift att bedriva preventivmedelsinformation. 1 årets statsverksproposition (prop. 1974rl bil. 7 p. F 8) föreslås att nämnden för budgetåret 1974/75 skall anvisas 600 000 kr. för detta ändamål. 1 den informationsverksamhet som nämnden redan bedrivit pii preventivmedelsområdet har tyngdpunkten lagts vid ungdomsgrupperna.

Inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning har utarbetats ett förslag till långsiktigt handlingsprogram för preventivmedelsinformationen i landet. Förslaget omfattar, i överensstämmelse med vad jag tidigare sagt, inte informationsinsatser på skolans område.

Nämndens förslag avser en lidsperiod på i första hand fem år. 1 handlingsprogrammet anges olika målgrupper som nämnden anser det särskUt viktigt att nå. HU räknas beslutsfattare, informatörer - rådgivare oeh opinionsbUdare. Ytterligare målgrupper som bör prioriteras är enligt nämnden ungdomar, nyblivna föräldrar, kvinnor som fått abort och invandrare. Angående den direkta informationen till vissa grupper anges i förslaget bl. a. dels att den utöver en rent teknisk rådgivning också måste omfatta det större området sexualitet och samlevnad, dels ge ökad

Prop. 1974r70 113

kunskap om preventivmedel, dels framhålla att aborten inle får betraktas som ett preventivmedel.

Det är min uppfattning att socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning kan göra betydelsefulla insatser när det gäller att initiera och samordna åtgärder för en effektiv informationsverksamhet om olika abortförebyggande åtgärder. Jag vill därför förorda att nämnden får sådana resurser att den kan genomföra en långsiktig informationsverksamhet av nu angivet slag bl. a. i nära kontakt med folkrörelserna. För detta ändamål bör ökade medel ställas till nämndens förfogande för prevenlivmedelsinformation. Jag beräknar härför 1 milj. kr. under ettvart av de närmaste fem budgetåren.

Särskilt angeläget är det enligt min mening att informationen når ut till ungdomen, såväl den studerande som den förvärvsarbetande. Här bör bl. a. ungdomsorganisationerna ha stora förutsättningar att göra en insats som garanterar att informationen får en bred spridning. Även olika kvinnoorganisationer bör kunna göra väsentliga insatser när det gäller preventivmedelsinformationen. Jag föreslår därför att ett belopp på 2 milj. kr. anvisas för budgetåret 1974/75 för en särskild informationsverksamhet genom nyssnämnda organisationer. Beloppet bör ställas till socialstyrelsens förfogande för fördelning mellan de olika organisationer som är villiga att delta i informationsverksamheten. Socialstyrelsen bör därvid, såvitt avser ungdomsorganisationerna, samråda med skolöverstyrelsen och med statens ungdomsråd.

Jag bedömer det vidare som angeläget att så många som möjligt snabbi kan nås med information om vad en ny abortlag innebär. Jag föreslår därför att I milj. kr. ställs till förfogande för information genom massmedia i samband med att den nya abortlagstiftningen träder i kraft.

Socialstyrelsens informationsinsatser kommer att följas upp regionalt genom den informationsverksamhet som bedrivs av sjukvårdshuvudmännen och som kan förutsättas få vidgad omfattning. Det torde ligga i huvudmännens intresse att bedriva en information som kan bidra till att minska antalet aborter. Som jag nämnt i avsnitt 6.2 har också behovet av ökade informationsinsatser beaktats vid beräkningen av den ersättning som skall utgå till sjukvårdshuvudmännen för preventivmedelsrådgivningen.

6.6 Kostnadsberäkningar

Som framgår av avsnitten 6.2 och 6.3 har jag föreslagit att kostnaderna för ersättning för preventivmedelsrädgivningen och för rabatteringen av de p-piller som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte ersätts genom sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringens kostnader för preventivmedelsrådgivningen kommer all bero dels på antalet ersätlningsgrundande besök, dels på det ersättningsbelopp som kommer att fastställas för varje besök.

Under år 1972 kan över 400 000 personer beräknas ha sökt preventiv-

Prop. 1974r70 114

medelsrådgivning enbart för att erhålla p-piller, spiral eller pessar. En del av dessa har sedan återkommit för kontroll eller förnyad rådgivning. Det torde därför vara realistiskt att nu räkna med ungefär 500 000 besök per år under ett inledningsskede. Med den tidigare beräknade ersättningen till sjukvårdshuvudman per besök, 45 kr., skuUe detta betyda en merkostnad för den allmänna försäkringen under första året på ca 22 milj. kr.

Kostnadsökningen för den utvidgade läkemedelsrabatteringen av p-piller uppskattar jag till 9 milj. kr. per år. Den totala årskostnaden för p-piller kan beräknas till 18 milj. kr. under år 1973. En tredjedel av p-pillren förskrivs i dag med läkemedelsrabatt. Återstående belopp, 12 milj. kr., skall därefter reduceras med den kostnad på 15 kr. för varje expeditionstillfälle som stannar på den enskilde och som kan beräknas till ca 3 milj. kr.

De sammanlagda merkostnaderna för sjukförsäkringen för preventivmedelsrådgivning m. m. och läkemedelsrabatt för p-piller kan alltså beräknas till ca 30 milj. kr. för helt år, varav en tredjedel bestrids av statsmedel över förslagsanslaget till bidrag till sjukförsäkringen. De nya bestämmelserna avses träda i kraft den I januari 1975. Det nämnda anslaget beräknas sålunda för budgetåret 1974/75 komma alt belastas med ca 5 milj. kr. utöver vad som föreslagits i årets statsverksproposition.

Då kostnaderna för abortförebyggande åtgärder innefattas i sjukförsäkringens finansieringsåtaganden kan del särskilda statsbidragsanslaget till abortförebyggande åtgärder upphöra. Detta kan dock ske först fr. o. m. budgetåret 1975/76, eftersom bidragen utbetalas i efterskott.

Den i avsnitt 6.5 föreslagna satsningen på allmän information i abortförebyggande syfte medför alt ökade resurser bör ställas till förfogande för socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning. För att det inom nämnden utarbetade förslaget till en långsiktig informationskampanj om preventivmedel och andra abortförebyggande åtgärder skall kunna genomföras bör ett medelsbehov av 1,6 milj. kr. per år under en femårsperiod beräknas. 1 1974 års statsverksproposition har föreslagits att 600 000 kr. av reservationsanslaget Hälsovårdsupplysning under budgetåret 1974/75 skall användas för preventivmedelsinformation. Mitt förslag innebär att, utöver de redan beräknade medlen för budgetåret 1974/75, ytterligare 1 milj. kr. ställs till nämndens förfogande för nämnda budgetår.

För information bör vidare, som framgått av föregående avsnitt, anvisas dels 2 milj. kr. för informationsverksamhet genom ungdoms-och kvinnoorganisationer, dels 1 milj. kr. för information genom massmedia om innehållet i en ny abortlagstiftning.

Prop. I974r70 115

Kostnaden till följd av de nu redovisade förslagen kan för budgetåren 1974/75 och 1975/76 beräknas uppgå till följande belopp.

1974/75 1975/76

Preventivmedelsrädgivning och information
m.m. 11000 000 22 000 000

Utvidgad läkemedelsrabattering av p-piller 4 500 000 9 000 000

Socialstyrelsen.s nämnd för hälsoupplysning 1 000 000 1 000 000

Informationer i massmedia om ny lagstift
ning 1 000 000

Information genom ungdoms- och kvinno
organisationer 2 000 000

Avgår:

Nuvarande anslag till Abortförebyggande
åtgärder, ca -1000 000

Summa kostnader 19 500 000 31 000 000

6.7 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1962r381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i förordningen (I954r5l9) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel rn. m.

7 Specialmotivering

Förslaget till lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.

Rubriken

Med viss födelsekontrollerande verksamhet avses här information som utan samband med sjukdom eller efterkontroll av nyförlösta kvinnor lämnas om olika metoder för planerat föräldraskap.

1 §

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser orn den rätt till ersättning för preventivmedelsrådgivning som behandlats i avsnitt 6.2 i den allmänna motiveringen. Ersättningen skall utgå för rådgivning till den som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Ersättning skall i första hand utgå till staten, landstingskommun eller annan kommun. Den kan emellertid också utgå till organisation som bedriver preventivmedelsrådgivning under förutsättning att socialstyrelsen godkänt verksamheten. Härmed avses i första hand föreningar och stiftelser som t. ex. RFSU.

Prop. 1974.70 116

Enligt andra stycket kan ersättning för preventivmedelsrådgivning utgå till privatpraktiserande läkare enhgt grunder som regeringen fastställer. Frågan i vad mån ersättning även skall kunna utgå till privatpraktiserande läkare för sådan rådgivning kommer att tas upp i samband med prövningen av förslaget om nya regler för ersättning från sjukförsäkringen för privatläkarvård (Ds S 1973:5).

Tredje stycket i paragrafen knyter an till avsnitt 6.4 i den allmänna motiveringen oeh innehåller bästämmdsen om att ersättning för abortrådgivning skall utgå i samma ordning som ersättning för preventivmedelsrådgivning.

2§

Paragrafen innehåller en fullmakt för regeringen att fastställa den ersättning som skall utgå för rådgivning enligt 1 §. Som framgår av avsnitt 6.2 bör ersättningen t. v. utgå med 45 kr. för varje rådgivningstillfälle, dvs. varje personligt besök för rådgivning. Det förutsätts att ersättningen även skall omfatta kostnaderna för preventivmedel som lämnas ut vid sådant besök. Som framgår av avsnitt 6.3 bör spiral och pessar med därtill hörande första behov av kemiska medel alltid tillhandahällas gratis. Däremot bör kemiska preventivmedel, som inte lämnas ut i samband med inprovning av pessar, samt kondomer som regel endast tillhandahållas i begränsad omfattning. Det är dock angelägel att den som svarar för preventivmedelsrådgivningen tillhandahåller kondomer eller kemiska medel även vid återbesök i särskilda fall då den enskildes situation motiverar detta.

3§

Paragrafen innehåller det viktigaste villkoret för att ersättning skall utgå till den som anordnar rådgivning, nämligen att rådgivningen och i anslutning därtill utlämnade preventivmedel tillhandahålls den försäkrade kostnadsfritt. Syftet med denna bestämmelse är att minska den enskildes kostnader för födelsekontroll.

Vad angår rabatteringen av den försäkrades kostnader för p-piller hänvisas till vad som anförs i del följande i anslutning till förslaget om ändring i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m.

4§

I överensstämmelse med vad som framhållits i avsnitt 6.2 i den allmänna motiveringen innehåller paragrafen bestämmelsen om att ersättningen till huvudmännen skall betalas av de allmänna försäkringskassorna. Försäkringskassornas utgifter skall i sin tur finansieras på samma sätt som utgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen m. m. Detta medför de här nedan berörda iindringarna i lagen om allmän försäkring.

Prop. 1974:70 117

Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1962:381) om aUmän försäkring

Försäkringskassornas kostnader för bl. a. läkemedel hänförs i vad avser finansieringen till sjukförsäkringen. Ändringarna i lagen medför att detsamma skall gälla kassornas kostnader för rådgivning i födelsekontrollerande syfte m. m.

Förslaget till lag om ändring i förordningen (1954r519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m.

3 a §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att medel på vilket läkemedelsförordningen är tillämplig och som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte (p-piUer) skall omfattas av läkemedelsrabatteringen på samma sätt som läkemedel som förskrivs vid sjukdom. Bestämmelserna anknyter till avsnitt 6.3 i den allmänna motiveringen.

Enligt 3 § får bl. a. den som är omfattad av sjukförsäkring enligl lagen om allmän försäkring vid inköp av läkemedel åtnjuta nedsättning av fastställt pris för samtidigt förskrivna och inköpta läkemedel med hälften av det belopp, varmed priset eventuellt överstiger 5 kr. och med hela det belopp, varmed det överstiger 25 kr. Om förskrivning är avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

P-piller används ofta för att behandla vissa gynekologiska sjukdomstillstånd och är då att anse som läkemedel enligt läkemedelsförordningen. De här föreslagna bestämmelserna innebär att samma regler som för läkemedel i allmänhet får gälla beträffande p-piller som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte. Della medför, som nämnts i den allmänna motiveringen, alt ingen skall behöva betala mer än 15 kr. vid varje inköp av p-piller. Vid beräkning av prisnedsättningen bör kostnader för sådana medel som skrivits ut enbart i födelsekontrollerande syfte inte fä räknas samman med kostnader för läkemedel som samtidigt kan ha skrivits ut på grund av sjukdom. Rabatten på andra vid samma tillfälle eventuellt förskrivna läkemedel skall alltså beräknas särskilt.

För att tillämpningen av sistnämnda bestämmelse skall underlättas bör recept på medel som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte utfärdas på särskild receptblankell. Beslämmelser härom torde få utfärdas i administrativ ordning.

Prop. 1974.70 H9

Bilaga 1

Abortkommitténs förslag tiU Lag om rätt till abortoperation

1 §

Med aborloperalion förstås i denna lag operativt ingrepp, som kvinna underkastar sig för all slippa föda och som läkare utför i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter.

2§

Kvinna som är berättigad till vård enligt sjukvårdslagen (1962r242) har rätt till aborloperalion

1. när det kan antas att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskap fortsätter;

2. när del kan antas att det barn, som hon sannolikt skulle föda om hennes havandeskap fortsätter, kommer alt lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte;

3. när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter.

3§

Kvinnan opereras så tidigt som möjligt och alltid med för henne skonsammast möjliga metod.

4§

Kvinnan opereras på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning, som socialstyrelsen godkänner.

5§

Rätten för kvinnan att undergå operation fastställs av nämnd inom den gynekologiska sjukvården. Nämnd finns vid sjukhus, där läkare med specialistkompetens i kvinnosjukdomar och förlossningar ansvarar för sådan vård och vid annat sjukhus som socialstyrelsen bestämmer.

6§

Nämnd består av ordförande, som är läkare vid sjukhuset och har specialistkompetens i gynekologi och obstetrik, en läkare som är särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Finns vid sjukhuset ej läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik, är läkare med motsvarande kompetens i allmän kirurgi

Prop. I974r70 120

ordförande i nämnden.

För ledamot av nämnden finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare. Ersättare för ordföranden tjänstgör vid förfall för honom som ordförande.

7§

Ledamöterna i nämnden utses av sjukvårdsstyrelsen i den landstingskommun eller primärkommun som driver sjukhuset. De utses för högst tre år i sänder.

Avgår ledamot före tidens utgång, utses ny ledamot för återstående lid.

8§

1 nämnds beslut deltar samtliga ledamöter. Som nämndens beslut gäller den mening som omfattas av flertalet.

Nämnd får uppdra åt ordföranden och ersättare för honom alt fastställa rätt för kvinnan att undergå operation i brådskande fall samt i fall då det är uppenbart, all sådan räll föreligger enligl någon av de i 2 § 1 och 3 angivna grunderna och kvinnan inle har varit havande längre tid än omkring tre månader.

Efter socialstyrelsens hörande får nämnd lämna sådant uppdrag som sägs i andra stycket till annan läkare än ordföranden och ersättare för honom.

9§

Finner nämnd att det är erforderhgt, inhämtar den yttrande från socialstyrelsen, innan kvinnans rätt att undergå operation på den i 2 § 2 angivna grunden fastställs.

10 §

Beslut av nämnd att kvinnan ej har rätt att undergå operation underställs omedelbart socialstyrelsens prövning. Mot socialstyrelsens beslut får lalan ej föras.

11 §

Har för kvinnan fastställts rätt all undergå operation, ombesörjer sjukvårdsstyrelsen all hon blir opererad.

12§

Läkare som bryter mol vad som sägs i 4 § döms tiU böter eller fängelse i högst sex månader.

Prop. I974r70 122

Innehållsförtecknmg

Propositionen ................................................................ ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. ...... 1

Lagförslag ................................................................... ...... 3

1. Förslag till abortlag....................................................... ... 3

2. Förslag till tag om ändring i brottsbalken .................. ... 5

3. Förstag till lag om ändring i lagen (1941 r282) om sterilisering . . 6

4. Förslag till lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m 7

5. Förslag till lag om ändring i lagen (I962r381) om allmän försäkring 8

6. Förslag till lag om ändring i förordningen (I954r519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m.m...................................................................................... 11

Utdrag av protokollet över justitieärenden den 8 mars 1974 12

1 Inledning................................................................. 12

2 Allmänt om preventiv- och abortmetoder .............. ..... 14

2.1 Inledning '........................................................... .. 14

2.2 Preventivmetoder................................................. 15

2.3 Aborlmeloder ...................................................... 15

3 Nuvarande abortlagstiftning......................................... . 19

3.1 Lagregler .......................................................... 19

3.2 Statistiska uppgifter .......................................... .. 21

3.2.1 Abortutvecklingen ..................................... 21

3.2.2 Aborter efter tvåläkarinlyg - tillstånd av socialstyrelsen 22

3.2.3 Aborternas regionala fördelning ............... 23

3.2.4 Abortindikationer ...................................... 24

3.2.5 Graviditetens längd vid ingreppen ............ 25

3.2.6 Tidigare förlossningar och aborter ............. 26

3.2.7 Kvinnornas ålder ....................................... 26

3.3 Abortlagstiftningen i övriga nordiska länder ..... .. 27

4 Abortkommitténs förslag till abortlagstiftning ......... 28

4.1 Allmänt om födelsekontroll ................................. 28

4.2 Kriminaliseringen av aborl .................................. 29

4.3 Behov av lagstiftning om abort .......................... .. 30

4.4 Grunder för rätt till abort ................................... 32

4.5 Tidpunkten för abort ......................................... .. 43

4.6 Beslutsförfarande................................................. 45

4.7 Reservationer m. m............................................... 46

5 Remissyttranden över kommitténs förslag till abortlagstiftning 48

6 Justitiedepartementets arbetsgrupp ..................... ..... 49

7 Departementschefen .............................................. ..... 53

7.1 Inledning ........................................................... .. 53

7.2 Förutsättningar för abort ................................. 58

Prop. 1974r70 123

7.3 Förfarandet ................................................. 70

7.4 Övriga frågor.................................................... 74

8 Upprättade lagförslag................................................ 78

9 Specialmotivering till framlagda lagförslag................. 78

9.1 Förslaget tUl abortlag .................................... 78

9.2 Förslagen till lagändringar .............................. 85

10 Hemställan................................................................ 85

Bilaga A Utdrag av protokollet över socialärenden den 8 mars

1974 ................................................................. 86

1 Inledning.................................................................... 86

2 Gällande ordning m. m................................................ 86

2.1 Vissa bestämmelser inom sjukförsäkringen m. m... 86

2.2 Preventivmedelsrådgivningen ......................... 87

2.3 Kostnaderna för preventivmedel ...................... 89

2.4 Aborlrådgivningen ............................................ 91

2.5 Preventivmedelsinformalionen............................ 92

3 Abortkommitténs förslag............................................ 94

4 Övriga utredningsförslag m. m.................................. 95

4.1 Preventivmedelsrådgivningen ...................... 95

4.1.1 Socialstyrelsens arbetsgrupp 1968 ....... .. 95

4.1.2 Övriga utredningar m. m........................... .. 96

4.2 Abortrådgivningen ......................................... .. 98

4.3 Preventivmedelsinformationen ...................... .. 99

5 Remissyttranden....................................................... 100

5.1 Remissyttranden över abortkommitténs förslag 100

5.2 Remissyttranden tiU socialstyrelsen över förslaget tUl organisation av preventivmedelsrådgivningen 100

6 Departementschefen................................................. . 102

6.1 Inledning ...................................................... 102

6.2 Preventivmedelsrådgivningen ...................... 103

6.3 Kostnaderna för preventivmedel ................... 108

6.4 Abortrådgivningen ......................................... 110

6.5 Preventivmedelsinformationen ..................... 112

6.6 Kostnadsberäkningar ................................... 113

6.7 Upprättade lagförslag .................................. 115

7 Specialmotivering...................................................... 115

8 Hemställan................................................................ 118

Bilaga 1 Abortkommitténs förslag till lag om rätt till abortopera
tion...................................................................... 119

Prop. 1974r70
Sverige	1965-69	13/100 000 aborter
Danmark	1961-66	33/100 000
England o. Wales	1970	18/100 000
USA	1970-71	8,2/100 000
Ungern	1964-67	1,2/100 000
Tjeckoslovakien	1963-67	2,5/100 000