Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1974 Prop. 1974: 44

Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m.; given den 28 februari 1974.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av slalsrådsprolokoUet över justitieärenden, föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredraganden hemställt.

Under konungens frånvaror

BERTIL

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt myndighetsåldern sänks från 20 till 18 år. Som en konsekvens härav föreslås motsvarande ändring av åtskilliga andra 20-årsgränser inom vitt skilda rättsområden. Principen vid prövningen av olika åldersgränser har varit alt en anpassning till den föreslagna myndighetsåldern skall ske överallt där del inle finns speciella skäl för annat. Bland åldersgränser över 18 år som behålls kan nämnas de som finns inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare. I fråga om flera åldersgränser tas inte slutlig ståndpunkt till om de bör ändras, eftersom de berörs av pågående utredningar.

I propositionen föreslås vidare ändring i reglerna om den frist inom vilken ulomäktenskapligt bam, föll före den 1 januari 1970, får framställa sina arvsanspråk efter fadern och dennes släktingar.

Sistnämnda ändring bör träda i kraft snarast möjligt. Ändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 44

Hava föräldrarna låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande art.

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava föräldrarna dessförinnan låtit barnet laga tjänst eller annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan del fyllt sexton år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd. Har avtalet hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna häva, om del må anses erforderligt med hänsyn lUl barnels uppfostran eller välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit ulan erforderligt samtycke, stadgas i 9 kap.

12 §«

Prop. 1974: 44 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

på anmälan besluta i enUghet där- på anmälan besluta i enlighet där
med, om det ej är uppenbart slri- med, om det ej är uppenbart stri
dande mol barnets bästa. dande mol barnels bästa.

Inträffar i fråga om den av föräldrama som har vårdnaden om barnet sådant fall som avses i 6 § eller dör han, skall rätlen på ansökan av den andre eller på anmälan av aUmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn tiU barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende på vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

9 kap.

1 §

Den som är under tjugu år (un- Den som är under aderton år

derårig) är omyndig och äger icke (underårig) är omyndig och äger

själv råda över sin egendom eller icke själv råda över sin egendom

åtaga sig förbindelser i vidare mån eller åtaga sig förbindelser i vi-

än som följer av vad som skall dåre mån än som följer av vad

gälla på grund av lag eller vill- som skall gälla på grund av lag

kor vid förvärv genom gåva eller eller villkor vid förvärv genom gå-

teslamenle. va eller testamente.

2 §8
Underårig, som har fyllt aderton

år, får själv hyra bostad för eget bruk. Om den underårige ej kan betala hyran med medel över vilka han själv råder eller om hän-.syn till hans uppfostran eller välfärd kräver det, kan förmyndaren med överförmyndarens samtycke uppsäga hyresavtalet att upphöra omedelbart. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren bereda den underårige tillfälle att yttra sig. Har hyresavtal uppsagts av förmyndaren, får den underårige därefter ej själv sluta nytt hyresavtal.

Om räll för underårig att själv taga tjänst eUer annat arbete stadgas i 6 kap.

10 kap.

1 §9

Den som fyllt tjugu år skall av Den som fyllt aderton år skall

rätten förklaras omyndigr av rätlen förklaras omyndigr

' Senaste lydelse 1969:157. « Senaste lydelse 1969: 157. « Senaste lydelse 1969:157.

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamhelen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen ål missbruk av msgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på gmnd av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv begär alt bliva förklarad omyndig eller samtycker därtill.

Föreslagen lydelse

1. om han på gmnd av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörhgt förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen ål missbruk av msgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker därtiU.

Nuvarande lydelse

3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegal redan enligl äldre lag, ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning all annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

Föreslagen lydelse

3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegal redan enligl äldre lag, ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fåll kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige fyllt aderton år, äge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2—5 §§ är stadgal om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2—5 §§ är stadgal om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Prop. 1974: 44 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gare 3 000 kronor för varje helt ligare 3 000 kronor för varje helt
år eller del därav, som då återstod år elier del därav, som då åter-
tUl dess sagda ålder uppnås. stod tUl dess sagda ålder uppnås.

Med make jämställes den som vid liden för dödsfallet sammanlevde med den avlidne, om de sammanlevande tidigare varit gifta med varandra eller gemensamt ha eller ha haft bam. Motsvarande gäller, i förhållande till den avlidnes barn, beträffande den som sammanlevt med barnet. Styvbarns- och foslerbarnsförhållande räknas lika med skyld-skap. Med fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn.

Högre avdrag än enligl andra stycket får ej åtnjutas i fråga om vad som erhålles från samme arvlålare eller teslator, även om det erhålles vid skilda tillfällen.

TUl klass II hänföres annan arvinge eller testamentstagare än sådan som avses i klass I eller III.

Till klass III hänföras

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landels näringsliv;

registrerad understödsförening;

sådan sammanslutning, som, utan all hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning, som har till främsta syfte alt anordna eller tUlhandahålla allmän samlingslokal,

där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes jämlikt 3 §.

För skatlelolt, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den klass, gällande för arvinge eher universell testamentstagare i dödsboet eller för mottagaren av del legal varom fråga är, som medför lägst skatt. Från skatlelolt medgives icke avdrag enligt andra stycket.

Vad som återstår, sedan avdrag enligl andra stycket gjorts, utgör skattepliktig lott. Denna skaU jämnas tUl närmast lägre hundratal kronor. Om öretal uppkommer vid beräkning av skatt, skah skallen jämnas nedåt till närmast hela krontal.

Skatten beräknas enligt följande skalor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1974. Har skattskyldighet inträtt dessförinnan tUlämpas dock äldre beslämmelser.

1 mom.- För äkta makar, som under beskattningsåret levt tiUsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet.

Har skattskyldig hemmavarande Har skattskyldig hemmavarande

barn, som icke fyllt 20 år, och bara, som icke fyllt 18 år, och

uppgår barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst till minst 100 kronor, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för den skattskyldige och barnet var för sig.

uppgår barnets till statiig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst till minst 100 kronor, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för den skattskyldige och barnet var för sig.

Den beskattningsbara förmögenheten beräknas i fall som avses i första stycket gemensamt för makama och i fall som avses i andra stycket gemensamt för föräldrar och bam. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till den sålunda gemensamt bestämda beskattningsbara förmögenheten. Skall beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet och fördelas på envar efter hans skattepliktiga förmögenhet. Vad i 11 § 3 mom. sägs skall därvid iakttagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1974 och tiUämpas första gången vid 1975 års taxering.

1 Senaste lydelse 1969:236. ' Senaste lydelse 1970: 170.

Prop. 1974: 44 10

7 Förslag till

Lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)

Härigenom förordnas att 5 § religionsfrihetslagen (1951: 680) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1 Kloster må inrättas endast med Konungens tUlstånd och på de villkor Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster. Ej må någon upptagas i kloster,

förr än han fyllt tjugo år. förr än han fyllt aderton år.

Åsidosattes vid klosterverksamhet lag eller författning eUer vUlkor som Konungen föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som var fömtsatt, då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

8 Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas att 16, 18, 24, 26—30, 32—34, 37, 42, 75, 80, 89 och 94 §§ barnavårdslagen (1960: 97) skall ha nedan angivna lydelse.

16 § Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med Gäller ärendet ingripande med
stöd av 25 § eller förbud som av- stöd av 25 § eller förbud som
ses i 50 §, äger barnavårdsnämn- avses i 50 §, äger barnavårds-
den eller dess ordförande förord- nämnden eller dess ordförande
na att läkarintyg angående den förordna all läkarintyg angående
underårige skall anskaffas. Sådant den unge skall anskaffas. Sådant
intyg skall, om ej särskilda skäl intyg skall, om ej särskilda skäl
föranleda annat, föreligga, innan föranleda annat, föreligga, innan
nämnden beslutar alt omhänder- nämnden beslutar alt omhänder
taga underårig för samhällsvärd laga någon för samhällsvård en-
enligl 29 § eller meddelar förbud ligt 29 § eller meddelar förbud
som avses i 50 § första stycket. som avses i 50 § första stycket.

I fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket

må den underårige kallas till un- må den unge kaUas tUl undersök-

dersökning hos anvisad läkare, ning hos anvisad läkare. Skall barn

1 Senaste lydelse 1969: 170. = Lagen omtryckt 1971: 308.

tycker tiU att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet tUlställas länsrätten.

Har barnavårdsnämnden enligl 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas all skriftligen förklara, humvida han samtycker till alt det verkställes.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skaU beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar, om han är under aderton år. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, humvida han sam-

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall bamavårds-nämnden söka alt såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen

1. hjälpätgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden söka all såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen

1. hjälpätgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Nuvarande lydelse

de med stöd av 25 § är påkaUat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt laga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagils i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden, som har alt skyndsamt besluta, om han skall omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda faU må han enligl nämndens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare.

Föreslagen lydelse

nolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat mot den unge, äger polismyndighet på lämpligl sätt laga honom i förvar i avbidan på bamavårdsnämnds beslut.

Då någon sålunda lagils i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han, om han är under aderton år, enligl nämndens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare.

Nuvarande lydelse

redning, eller har sådant omhändertagande beslutats av nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligl sätl förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Föreslagen lydelse

ning, eller har sådant omhändertagande beslutats av nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet, efter framstäUning av nämnden eller dess ordförande på lämpligl sätl förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligga, må dock länsrätten på framställning av nämnden eller dess ordförande medgiva förlängning av liden med ytterligare högst en vecka.

42 § Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhändertagils enligl 31 § skall samhällsvården även förklaras avslutad, om föräldrarna begära del, eller om den omhändertagne begär del efter del att han fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat ombud eller biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller övervakning som beslutals enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligl 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat alt samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller Iredje stycket,

beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn,

genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligl som fosterhem eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat ombud eUer biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande någons levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligl 41 § andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat alt samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,

beslutat alt ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn,

genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som fosterhem eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.

Nuvarande lydelse

att medverka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits, eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke ålempplages,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

Föreslagen lydelse

år eller genom att medverka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter har hindrat eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller söm genom dylikt förfarande har hindrat eller försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagils, eller medverkat till all den omhändertagnes vård i hem eller anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eUer efter avbrott icke ålempplages,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för att verkställa beslut angående omhändertagande, för all efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.

Polismyndighet har alt på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att efterforska den som är föremål för utredning i ärende enligl 25 §, för att verkställa beslut angående omhändertagande, för alt efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han överlämnats, saml för alt ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.

Prop. 1974: 44 18

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas att 3 kap. 18 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 18 §>

På framställning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta, att sjukpenning elier föräldrapenning tUlkommande försäkrad, som är hemfallen ål alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning, hans familjs och, i fråga om föräldrapenning, bamels nytta.

Beträffande föräldrapenning. Beträffande föräldrapenning,

som tUlkommer försäkrad vilken som tillkommer försäkrad vilken ej
ej uppnått tjugu års ålder, må för- uppnått aderton års ålder, må för
säkringskassan på framställning av säkringskassan på framställning av
barnavårdsnämnd besluta om ut- barnavårdsnämnd besluta om ut
betalning till annan enligl vad i betalning till annan enligt vad i
första stycket sägs. första stycket sägs.

Är kvinna vid tiden för barnets födelse intagen i bamhem, ungdomsvårdsskola, fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmissbmkare, må försäkringskassan på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, alt kvinnan tillkommande föräldrapenning skall utbetalas till honom att användas till kvinnans och bamels nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga Jagöverträdare

Härigenom förordnas att 9 § lagen (1964: 167) med särskUda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Ej må den som icke fyllt tjugo Ej må den som icke fyllt aderton
år dömas till fängelse, skyddstill- år dömas liU fängelse, skyddstill
syn eller ungdomsfängelse, med syn eller ungdomsfängelse, med
mindre den som har vårdnaden mindre den som har vårdnaden om
om honom, där så lämpligen kun- honom, där så lämpligen kunnat
nat ske, bhvit hörd i målet. ske, blivit hörd i målet.

Nuvarande lydelse enligt prop. 1974: 12.
Senaste lydelse 1971:241.

Prop. 1974: 44 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Innan någon som är under tjugoett år dömes till påföljd som avses i första stycket skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.

Vårdnadshavare som höres enligt första stycket äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgal. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

11 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)

Härigenom förordnas att 14 § rennäringslagen (1971: 437) skall ha nedan angivna lydelse.

14 §
Renskötande medlems dödsbo Renskötande medlems dödsbo

får fortsätta den av medlemmen får fortsätta den av medlemmen

bedrivna renskölseln under tre år bedrivna renskölseln under tre år

från dödsfallet. Är renskölselbe- från dödsfallet. Är renskötselbe-

rättigad dödsbodelägare under 20 rättigad dödsbodelägare under 18

år, räknas liden från det han fyl- år, räknas tiden från det han fyller

ler 20 år. 18 år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974: 44 20

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 28 februari 1974.

Närvarande: ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIION, HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter fråga om sänkning av myndighetsåldern m. m. och anför.

1 Inledning

Den 1 juli 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år. Samtidigt genomfördes lagändringar som gav 18- och 19-åringar självständig ställning i flera viktiga hänseenden.

År 1969 sänktes också rösträttsåldern så all den som uppnår 20 års ålder senast under valåret fick rösträtt. Riksdagen har nyligen antagit förslag tiU ny regeringsform som innebär bl. a. all rösträtt vid val till riksdagen tillkommer varje i riket bosall svensk medborgare som har uppnått 18 års ålder senast på valdagen.

Europarådels ministerkommitté har i resolution (1972: 29) rekommenderat medlemsstaterna att sänka myndighetsåldern under 21 år och, om de anser det tUlrådligt, bestämma myndighetens inträde till 18 år.

Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds Ju 1973: 11) med förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år. Promemorian innehåller vidare förslag om ändringar av vissa andra åldersgränser.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts av riksåklagaren, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, riksskatteverket, domkapitiet i Lunds stift, skolöverstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden, lantbruksstyrelsen, statens invandrarverk, länsstyrelsema i Uppsala, Jönköpings och Hallands län, sexualbrottsutredningen, socialulrednmgen, foslerbarnsulredningen, befälsbemanningsutred-ningen, alkoholpolitiska utredningen, förhandlingsutredningen, kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, Stockholms barnavårdsnämnd, Stockholms överförmyndamämnd. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbmkskasseförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges tingsrätts-domare (domareföreningen), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sve-

Prop. 1974: 44 21

riges överförmyndare. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens cenlralorgarusation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata samlingspartiets ungdomsförbund och styrelsen för Stockholms fondbörs.

Remissinstanserna har i vissa fall bifogat yttranden från andra myndigheter och sammanslutningar.

Genom lagen (1969r 621) om ändring i ärvdabalken upphävdes särbestämmelserna om utomäklenskapligl barns arvsrätt. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen ärver dock utomäklenskapligl barn som är föll före lagens ikraftträdande den 1 januari 1970 sin fader och dennes släktingar bara under vissa förutsättningar. Riksdagen har hos Kungl. Majrt hemställt om översyn av dessa bestämmelser (LU 1973r 29, rskr 1973r 307).

2 Åldersgränser för unga 2.1 Gällande rätt m. m.

2.1.1 Myndighetsåldern

Den som är under 20 år betecknas i föräldrabalken (FB) som underårig och är enligt 9 kap. 1 § omyndig. Den som har fyllt 20 år kan under vissa i 10 kap. 1 § angivna förutsättningar förklaras omyndig av domstol, och det finns också möjlighet alt förordna alt underårig skall förbli omyndig sedan han uppnått myndighetsåldern (10 kap. 2 §). Omyndig får i princip inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser av ekonomisk natur (9 kap. 1 §). Sådana åtgärder ankommer i stället på förmyndaren eUer kräver i varje fall dennes samtycke. 1 vissa fall måste förmyndaren inhämta tillstånd från överförmyndaren eller rätten. Förmyndare för underårig är vanligen föräldrama (11 kap. 1 §).

Under särskilda förutsättningar har underårig viss räll alt själv sköta sina ekonomiska förhållanden. I samband med 1969 års sänkning av myndighetsåldern vidgades behörigheten i detta hänseende åtskilligt för ungdomar i åldern 18—20 år.

Underårig, som har fyllt 18 år, får själv hyra bostad för eget bruk (9 kap. 2 §). Förmyndaren har emellertid möjlighet att med överförmyndarens samtycke säga upp hyresavtalet. Varje underårig med eget hushåll har rätt all företa sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för uppfostran av bam, som tillhör hushållet (9 kap. 2 a §). Rättshandling som den underårige företar blir dock inte bindande för honom, om motparten insåg eller bort inse att del som anskaffades genom rättshandlingen inle var behövligt. På ansökan av förmyndaren kan underårig som missbrukar sin behörighet berövas denna genom beslut av domstol.

Prop. 1974: 44 22

Enligt 9 kap. 3 § får underårig själv råda över vad han förvärvat genom eget arbete efter del att han har fyllt 16 år. Detsamma gäller avkastning av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe. Underårig, som har fyllt 18 år, får även själv la upp statligt studielån eller bosättningslån utan samtycke av förmyndaren (9 kap. 3 a §). Den underårige får själv råda över uppbuma medel och avkastningen därav samt vad som har trätt i egendomens ställe. I nu nämnda fall liksom när underårig har förvärvat egendom genom gåva eller testamente under vUlkor att han själv får råda över den (9 kap. 4 §) har dock förmyndaren möjlighet alt med överförmyndarens samtycke ta hand om egendomen, om della behövs med hänsyn till den underåriges uppfostran eller välfärd. Vidare får den underårige inle sätta sig i skuld med betalningsrätt i egendomen. Den som är över 16 år och med vederbörligt tUlstånd driver näring får däremot ingå aUa rättshandlingar som faller inom området för rörelsen, alltså även åta sig förbindelser. Undantag gäller bara för vissa förfoganden över fast egendom eller tomträtt (9 kap. 5 §).

Har underårig ingått avtal utan vederbörligt samtycke från förmyndaren kan motparten frånträda avtalet så länge detta inle har blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Om motparten kände till omyndigheten och inle hade anledning att anta all den underårige ändå var behörig att sluta avtalet, blir han dock bunden under den tid som behövs för alt få avtalet godkänt (9 kap. 6 §). Om elt avtal som underårig har slutit ulan erforderligt samtycke inle blir gällande, skaU vardera parten lämna tillbaka vad han mottagit eller ersätta dess värde. Den underårige är emellertid i princip ersällningsskyldig bara i den mån vad han har mottagit har använts tUl hans skäliga underhåll eller i övrigt medfört nytta för honom (9 kap. 7 §).

Myndigheten är av betydelse inte bara för möjligheterna att företa rättshandlingar utan också i vissa andra hänseenden, bl. a. för behörigheten att inneha uppdrag av skilda slag. Sålunda kan den som är omyndig inle vara rättgångsombud (12 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken, RB) eller konkursförvaltare (42 § andra stycket konkurslagen). Vidare gäller att stiftare av aktiebolag samt styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och likvidator i sådant bolag måste vara myndig (4 § första stycket, 79 §, 107 § 1 mom. första stycket och 149 § första stycket lagen (1944: 705) om aktiebolag). Motsvarigheter till dessa beslämmelser finns i lagstiftningen om bank- och försäkringsrörelse och om ekonomiska föreningar samt i flera författningar på näringslivets område.

Det kan vidare nämnas att enligl 26 § riksdagsordningen endast den som är myndig och upplagen i röstiängd kan vara ledamot av riksdagen. Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer enligt 14 § riksdagsordningen bara den som uppnått 19 års ålder senast under kalenderåret

Prop. 1974: 44 23

närmast före valet och som inte av domstol är förklarad omyndig. Motsvarande regler finns i kommunallagstiftningen. Enligt det nyligen antagna förslaget till ny regeringsform skall rösträtt tUlkomma här i riket bosatt svensk medborgare som senast på valdagen har uppnått 18 års ålder och inte är omyndigförklarad. Frågan huruvida rösträtt föreligger avgörs på gmndval av en före valet upprättad röstlängd (3 kap. 2 §). Enligt 3 kap. 10 § kan endast den som uppfyller villkoren för rösträtt och som är myndig vara ledamot av riksdagen eller ersättare för ledamot. I propositionen (prop. 1973: 90 s. 163) uttalade sig departementschefen liksom tidigare grundlagberedningen (SOU 1972: 15 s. 125) för att sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder behålls.

Utländska regler om omyndighet kan få betydelse för svensk del i internationella rättsförhållanden. Bestämmelser härom finns i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. 4 kap. i denna lag, som handlar om förinynderskap för underåriga, bygger på nationalitetsprincipen och innebär att frågan om en person är omyndig på grund av underårighel bedöms enligt lagen i del land där han är medborgare. I princip skall förmynderskap anordnas där, men i andra hand kan förmynderskap komma i fråga i det land där den underårige har sitt hemvist. Till skydd för tredje man föreskrivs i 5 § andra stycket, att rättshandling som en underårig utlänning utan behörighet har företagit här i landet likväl blir bindande för honom, om han var behörig enligt svensk lag och medkontrahenten var i god tro.

Reglerna i 1904 års lag gäller inte i förhållande till de andra nordiska länderna ulan ersätts där av förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen bygger på en konvention samma år (SÖ 1931: 19, jfr 1954: 2). De nordiska reglerna utgår från domicilprin-cipen och innebär i huvudsak att förmynderskap skall anordnas i hemvistlandet och att där gällande rätt skall tillämpas.

Åldersgränsen 20 år har som tidigare nämnts gällt sedan den 1 juli 1969. När denna åldersgräns infördes yrkades från flera håll att myndighetsåldern i stället skulle bestämmas till 18 år. Förslag av sådan innebörd har sedermera väckts i riksdagen vid flera tillfällen. Vid 1970 ärs riksdag hemställdes i flera motioner (I: 234, 545 och 833, II: 273, 643 och 978) om en sänkning av myndighetsåldern tiU 18 år. På förslag av första lagutskottet avslog riksdagen motionerna. Utskottet framhöll bl. a. som väsentiigt för sin instäUning att 20-års-gränsen tillkommit efter nordiska överläggningar, vilka under år 1969 lett tiU en sänkning av myndighetsåldern i samtliga nordiska länder. Några erfarenheter som kunde föranleda en ytterligare sänkning kunde uppenbarhgen inte ha vunnits under den korta tid som därefter förflutit. Att följa molionsförslagen och gå ifrån den uppnådda enigheten

Prop. 1974: 44 24

och rättslikheten kunde enligt utskottets mening inte komma i fråga (ILU 1970: 3). Förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år väcktes på nytt i motioner lUl 1971 års riksdag (1971: 652 och 662). Även dessa motioner avslogs. Lagutskottet ansåg all den mening som första lagutskottet gett uttryck åt vid 1970 års riksdag alltjämt ägde giltighet. Lagutskottet hade emellertid förståelse för de synpunkter som låg bakom molionsförslagen, och enligt utskottets mening kunde det inle uteslutas att dessa synpunkter skulle leda till ytterligare sänkning av myndighetsåldern när tillräckliga erfarenheter vunnits av 1969 års sänkning. Utskottet ansåg del dock önskvärt att en framtida reform skulle ske i nordisk samverkan (LU 1971: 6). Vid 1972 års riksdag framställdes återigen motioner (1972: 181, 923 och 927) med förslag om åtgärder för att få till stånd en sänkning av myndighetsåldern lUl 18 år. Inle heller dessa motioner föranledde någon riksdagens åtgärd. Lagutskottet hänvisade i sitt betänkande till grundlagberedningens förslag om sänkt rösträttsålder. Utskottet förklarade sig förutsätta att frågan om myndighetsåldern skulle komma att behandlas i samband med frågan om rösträttsåldern (LU 1972: 19).

Även i övriga nordiska länder är myndighetsåldern f. n. 20 år. I Finland har emellertid den 16 mars 1973 lagts fram proposition med förslag om sänkning till 18 år. Ändringen beräknas träda i kraft tidigast den 1 juli 1974. I de flesta andra västeuropeiska länder inträder myndighetsåldern vid 21 år. Schweiz tillämpar dock en 20-årsgräns. I Storbritannien är gränsen efter en år 1970 genomförd ändring 18 år och i Österrike har myndighetsåldern år 1972 sänkts från 21 tUl 19 år. Sänkning av 21-årsgränsen övervägs även på andra håll i Västeuropa. Sålunda har i Belgien, Luxemburg och Förbundsrepubliken Tyskland förts fram förslag om en sänkning av myndighetsåldern till 18 år. I Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater uppnås myndighet vid 18 års ålder.

2.1.2 Andra 20-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern finns bestämmelser om en åldersgräns på 20 år i åtskilliga andra författningar. Dessä 20-årsgränser har i allmänhet tillkommit genom en sänkning av tidigare 21-årsgränser i samband med att myndighetsåldern ändrades år 1969.

Inom den familjerätlsliga lagstiftningen finns tUl en början den allmänna regeln i 6 kap. 1 § FB om att barn i äktenskap slår under föräldrarnas vårdnad tills barnet fyllt 20 år eller ingått äktenskap. I vissa fall tillkommer vårdnaden bara den ene av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare. Barn utom äktenskap står i allmänhet under moderns vårdnad tills barnet fyllt 20 är eller ingått äktenskap (6 kap. 12 §).

Prop, 1974: 44 25

Vårdnaden innefattar i huvudsak omsorger om barnets personliga angelägenheter (6 kap. 2 §). Häri ingår bl. a. rätlen all bestämma över barnets arbetskraft. På denna punkt gäller emellertid vissa specialregler. Enligt 6 kap. 4 § får sålunda den som har fyllt 18 år själv ingå arbetsavtal. Har bam, som med vårdnadshavarens samtycke ingått arbetsavtal vilkel ger barnet möjlighet alt försörja sig, fyllt 16 år, får barnet själv säga upp avtalet och sluta nytt arbetsavtal av liknande slag. Vårdnads-havaren har emellertid alltid rätt att häva arbetsavtal som den underårige har ingått, om del anses behövligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd. Har barnet fyllt 18 år krävs dock samtycke av domstol.

I den familjerättsliga lagstiftningen finns vidare vissa särskilda bestämmelser, som nära anknyter till förmynderskaps- och vårdnadsreglerna. Rätt att anta adoptivbarn tUlkommer erUigt 4 kap. 1 § FB den som har fyllt 25 år. I undantagsfall kan tillstånd till adoption medges även för den som är mellan 20 och 25 år. Härför krävs att adoptionen avser eget barn eller makes bam eller adoptivbarn eller att del eljest föreligger synnerliga skäl. Den som inte har fyllt 20 år får enligt 4 kap. 5 § andra och tredje styckena FB inte adopteras utan föräldrarnas eller förmyndares samtycke. I 9 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB) föreskrivs att den som har fyllt 20 år får förordna om sin kvarlåtenskap genom testamente. Samma rätt tUlkommer underårig som är eller har varit gift eller som efter fyllda 16 år vill förordna om egendom som han själv råder över.

I anslutning till nu angivna regler kan nämnas några andra bestämmelser. Innan ansökan om abort prövas bör enligl 5 § första stycket lagen (1938: 318) om avbrytande av havandeskap kvinnans vårdnadshavare få tillfäUe att yttra sig, om det finns skäl därtill och kvinnan är under 20 år. När föräldrapenning tillkommer försäkrad, som är under 20 år, kan enligl 3 kap. 18 § andra stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta att beloppet skall betalas ul till annan än den försäkrade själv. Enligt 6 § andra stycket kungörelsen (1962: 520) angående sättet och tiden för utbetalning av pension enligl lagen om allmän försäkring, m. m. kan allmän försäkringskassa när skäl föranleder till del förordna att pension till den som är under 20 år skall utbetalas till denne. Enligt 32 resp. 42 §§ utlänningskungörelsen (1969: 136) gäller undantag från krav på uppehålls- och arbetstillstånd för barn under 20 år, vars vårdnadshavare är eller har varit svensk medborgare och bosalt här i landet eUer innehavare av erforderligt tUlstånd. BosättningstUlstånd får enligt uttrycklig föreskrift i 55 § meddelas utlänning som inle har fyUt 20 år.

Även inom skattelagstiftningen finns bestämmelser som tillmäter 20-årsåldern betydelse. I 28 § förordningen (1941:416) om

Prop. 1974: 44 26

arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) föreskrivs bl. a. att från arvs- eller testamentslott som tUlkommer barn eller avkomling till barn avdrages som skattefritt grundavdrag 15 000 kr. Har barn eller avkomling till avlidet barn vid skattskyldighetens inträde inle fyllt 20 år, räknas grundavdraget upp ytterligare 3 000 kr. för varje helt år eller del därav, som då återstod tUl dess barnet fyller 20 år. Som motiv för motsvarande äldre beslämmelser om skaltefrihet har åberopats del samhälleliga intresset av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehålls denne för hans uppfostran och utbildning (prop. 1941: 192 s. 130).

Enligt 8 § förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt skall skattskyldig med hemmavarande barn, som inte fyllt 20 år, laxeras även för barnets förmögenhet, om barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst inte uppgår till minst 100 kr. Har det omyndiga barnet egen beskattningsbar inkomst, skall enligl 12 § 1 mom. samma förordning den beskattningsbara förmögenheten beräknas gemensamt för föräldrar och barn.

Vad beträffar det straffrättsliga området finns 20-årsgränser i vissa av bestämmelserna om sedlighetsbrott i 6 kap. brottsbalken (BrB). Om någon som fyllt 18 år har könsligl umgänge med annan av samma kön, som är under 20 år och står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller i övrigt slår under hans övervakning, vård eller lydnad, skall gärningsmannen enligt 6 kap. 4 § straffas för otukl med ungdom. Delsamma gäller när sådant könsumgänge i annat fall sker under utnyttjande av den underåriges beroende ställning. Enligl 8 § skail den som genom att utlova eller lämna ersättning skaffar sig eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med annan av samma kön som är under 20 år dömas för förförelse av ungdom. I fråga om gärningar av nu nämnt slag som riktas mot person av motsatt kön upphör straffbarheten vid 18 års ålder. I 6 kap. 7 § straffbeläggs som koppleri att vanemässigl eller för alt bereda sig vinning främja eller utnyttja annans otukliga levnadssätt saml alt förleda den som är under 20 år till sådant levnadssätt.

Enligt 9 § lagen (1964; 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 20 år inte dömas till fängelse, skyddstiilsyn eller ungdomsfängelse utan att värdnadshavaren har hörts i målet, om detta lämphgen kan ske.

Barnavårdslagen (1960: 97) innehåller i 25 § regler om förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall kunna ingripa med ål-gärder mol underåriga. Enligt 25 § a kan nämnden ingripa om någon som är under 18 år utsätts för fara på grund av missförhållanden i hemmet. Vidare kan nämnden enligl 25 § b ingripa mot den som inte har fyllt 20 år, om han på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga försörja sig på ärligt sätt, missbruk

Prop. 1974: 44 27

av rusdrycker eller narkotiska medel eUer av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Har den underårige gjort sig skyldig liU brottslig gärning får nämnden dock inte ingripa sedan han har fyllt 18 år, om inte vissa särskilda omständigheter föreligger. Bland de förebyggande åtgärder som kan komma i fråga vid ingripande är föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden och övervakning (26 §). Föreskrift och övervakning upphör att gälla senast när den unge fyller 20 år. En annan form av ingripande är omhändertagande för samhäUsvård (29 §). Den som omhändertas placeras i enskilt hem eller i lämplig anstalt. Intagning i ungdomsvårdsskola kan även ske (36 §). Beslut om omhändertagande enligt 25 § b förfaller enligt 32 §, om det inte börjat verkställas innan den underårige har fyUl 20 år. Samhällsvård skaU upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet. Har omhändertagandet skett med stöd av 25 § a får dock samhällsvården inle i något fall beslå sedan den omhändertagne har fyllt 20 år (42 §). Är den omhändertagne placerad i ungdomsvårdsskola gäller vissa särskilda regler (45 §). Elev i ungdomsvårdsskola skall sålunda skrivas ul från skolan senast när han fyller 20 år eller, om han har omhändertagits för samhällsvård efter fyllda 17 år, senast tre år efter omhändertagandet (67 §). Beslut om utskrivning innebär att samhällsvården upphör. Om den tid som samhällsvården får pågå enligt 42 § inte har gått till ända vid utskrivningen, kan dock i samband därmed förordnas all samhällsvården skall bestå (68 §).

Under förarbetena till barnavårdslagen avvisade bamavårdskommit-lén tanken all möjliggöra ingripande från barnavårdsnämnd mol den som hade uppnått myndig ålder. Det var enligt kommitténs mening inte någon uppgift för samhällets barna- och ungdomsvård att la sig an och försöka lillrältaföra myndigblivna personer som hade hemfallit åt asocialt leveme (SOU 1956: 61 s. 114). Kommitténs inställning överensstämde med den ståndpunkt som intogs vid behandlingen av ell av 1948 års lösdriveriutredning framlagt förslag om utvidgning av möjligheterna till ingripande enligt bamavårdslagen (prop. 1950: 90 s. 48).

I detta sammanhang kan också nämnas att åklagare i vissa fall skall göra anmälan hos barnavårdsnämnd innan han väcker lalan om förvandling av böter som har ådömts någon som är under 20 år för fylleri och liknande brott (12 § första stycket lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff). Enligt 16 § andra stycket fömndersöknings-kungörelsen (1947 r 948) skall barnavårdsnämnden underrättas om förhör under förundersökning med den som är mellan 15 och 20 år, när det finns anledning anta all vad som har förekommit bör föranleda nämndens ingripande.

Lagen (1964r 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet är lill-lämplig bara på personer som har fyllt 20 år. Vid lagens tUlkomst

Prop. 1974: 44 28

förutsattes att barnavårdslagen liksom dittills skulle gäUa för asociala personer under nämnda ålder (prop. 1964r 128 s. 95).

Vad beträffar utbildningsområdet kan nämnas 51 § skollagen (1962r 319), där del föreskrivs alt central statsmyndighet får inspektera och i vissa fall förbjuda verksamhet vid skola, som närmast hör lUl dess arbetsområde och mottar elever under 20 år men inte enligt okollagen eller särskUda föreskrifter slår under statlig myndighels inseende eller inspektion. Skolstadgan (1971 r 235) innehåller en rad bestämmelser om att samråd i olika frågor som rör elev under 20 år skall ske med elevens föräldrar samt om alt dessa skall beredas tillfälle att yttra sig i olika sammanhang. Liknande beslämmelser finns i folkhögskolestadgan (1958r 478) och kungörelsen (1971 r 424) om kommunal och statlig vuxenutbUdning. Kungörelsen (197Ir 342) om enskilda yrkesskolor hänvisar i fråga om åtgärder för elevs lillrällaförande till flera av skolstadgans bestämmelser.

Statligt studiestöd utgår i form av förlängt barnbidrag, studiehjälp och studiemedel. Regler om studiestöd finns i studieslödslagen (1973r 349). Studiehjälp skall enligt lagen utgå liU studerande på gymnasial nivå som fyller högst 19 år under del kalenderår då läsåret börjar (3 kap. 1 §). Studiehjälp består av studiebidrag jämte tillägg, aterbetalningspliktiga studiemedel och resekostnadsersätlning. Vissa tiUägg, nämligen inkomstprövat tillägg och behovsprövat tillägg, saml aterbetalningspliktiga studiemedel beviljas efter behovsprövning. Vid denna tas hänsyn till den studerandes och, om han inle är gift, hans föräldrars ekonomiska förhållanden (3 kap. 12 §). Med föräldrar avses bl. a. far och mor som har vårdnaden eller, i fråga om studerande som har fyllt 20 är, senast haft vårdnaden (3 kap. 19 §). Studiebidrag jämte till-lägg utbetalas enligt studieslödskungörelsen (1973r 418) lUl den studerandes föräldrar, om den studerande inle är myndig. Studiemedel skall enligt lagen i princip utgå till dels studerande vid universitet och högskolor samt vissa andra läroanstalter och utbildningslinjer, dels sådana studerande i gymnasieskolor och folkhögskolor saml inom kommunal och statlig -vuxenutbildning som fyller lägst 20 år under det kalenderår då läsåret börjar (4 kap. 1 och 2 §§). Rätlen tUl studiemedel påverkas inte av föräldrarnas ekonomi.

För, rätt till ulbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelseq (1966r 368) krävs i regel att sökanden har fyllt 20 år (16 §).

I rusdrycksförsäljningsförordningen (1954r 521) föreskrivs att rusdrycker inte får utminuteras till den som kan antas inte ha fyllt 20 år (18 § första stycket), att sådana drycker inte får köpas genom ombud som kan antas vara under denna ålder (19 § andra stycket) samt att det är förbjudet att tillhandagå person som kan antas vara under denna ålder med anskaffande av msdrycker (20 § första stycket). Vid förordningens tillkomst, då åldersgränsen var satt liU 21 år, framhöll föredragande departementschefen (prop. 1954rl51 s. 307),

Prop. 1974: 44 29

att de problem som sammanhänger med ungdomens alkoholvanor i första hand borde angripas med andra medel än begränsningar i inköpsrätten. Om det förbehölls åt de äldre att köpa sprit, syntes däri ligga en särskild anledning för de unga att betrakta spriten som något eftersträvansvärt. Det torde därför vara olyckligt att ha en särskild högre myndighetsålder för spritinköp. En sådan skulle f. ö. inte stämma överens med den större självständighet som kommit ungdomen till del i andra hänseenden. När myndighetsåldern 1969 sänktes, ansåg departementschefen inte heller all sambandet mellan myndighetsåldern och inköpsåldern borde brytas.

Visst sakligt samband med bestämmelserna i msdrycksförsäljnings-förordningen har föreskrifter om motsvarande åldersgräns i 5, 6 och 9 §§ kungörelsen (1966r 400) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt, 1 § kungörelsen (1963r 480) om rätt lUl införsel av rusdrycker i gåvoförsändelser och 4 § kungörelsen (1962: 376) med vissa beslämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats.

Vad angår övriga bestämmelser, som liUmäler 20-års-gränsen betydelse, kan nämnas 5 kap. 2 § RB, som föreskriver all den som är eller får antas vara under 20 år kan vägras tillträde till offentlig domstolsförhandling. Motsvarande gäller enligl 16 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) vid handläggning av mål som företas lUl muntlig förhandling i förvaltningsdomstol. RB:s föreskrift är tillämplig även på rättegång vid arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen och marknadsdomstolen enligt resp. 29 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, 9 § Iredje stycket lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol och 16 § första stycket lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

Rehgionsfrihetslagen (1951: 680) innehåller i 5 § andra stycket en beslämmelse om all ingen får upptas i kloster förrän han har fyllt 20 år.

I 14 § rennäringslagen (1971: 437) föreskrivs att dödsboet efter renskötande medlem i sameby får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsbodelägare under 20 år räknas tiden från del han fyller 20 år.

Enligt folktandvårdslagen (1973: 457) skall landstingskommun svara för avgiftsfri tandvård för bam och ungdom t. o. m. det år då de fyller 19 år. I enlighet härmed skall ersättning för utgifter för landvård enligl lagen om allmän försäkring (2 kap. 3 §) i princip inte utgå för den som är under 20 år.

I 5 § slatstjänslemannastadgan (1965: 601) och 4 § stadgan (1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. föreskrivs alt ordinarie tjänst får innehas endast av den som har fyllt 20 år och extra ordinarie tjänst endast av den som har fyllt 19 år. Enligl 3 § 1 mom. statens allmänna tjänslepensionsreglemente (1959r 287) gäUer som förut-

Prop. 1974: 44 30

sättning för att arbetstagare skall bli underkastad reglementet bl. a. att han har fyllt 20 år. För behörighet att vara befälhavare på handelsfartyg eller fiskefartyg krävs enligt 7 § första stycket sjöbefälskungörelsen (1960: 487) bl. a. att ha uppnått 20 års ålder. För godkännande som börsombud krävs enligt 15 § börsordningen (1969: 546) för Stockholms fondbörs i princip minst 25 års ålder, men ålderskravel får nedsättas till 20 år om särskilda skäl föreligger.

Garanti för förvärvslån eller driftslån enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m. och kungörelsen (1968: 377) om statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering kan i princip lämnas bara till den som har fyllt 20 år (10 resp. 8 §). Åldersgränsen i den förra författningen är även tUlämpUg vid statligt stöd enligl kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd till vissa jordbmk (7 §).

Enligt reglementet (1962: 698) angående statens grupplivförsäkring är rätten till ersättning i vissa fall beroende av om arbetstagaren vid dödsfallet uppnått 20 års ålder eller av om hans barn då uppnått nämnda ålder.

2.1.3 Andra åldersgränser för unga

Vid sidan av hittills redovisade regler finns ett stort antal bestämmelser i lag och annan författning som upptar olika åldergränser för unga personer. Som exempel kan följande nämnas.

Till den familjerättsliga lagstiftningen hör bestämmelsen i 2 kap. 1 § giftermålsbalken (GB) som föreskriver all den som är under 18 år inle får gifta sig utan länsstyrelsens tiUstånd.

Rätten att ingå arbetsavtal utan vårdnadshavares samtycke inträder som redan nämnts när bam fyller 18 år (6 kap. 4 § FB) liksom rätten för barnet att själv hyra bostad (9 kap. 2 §). Dessa regler medför att den som uppnått 18 års ålder i princip har frihet alt bryta sig ur hushållsgemenskapen med föräldrarna och själv välja sin vistelseort. Rätt att yttra sig i olika frågor som rör barnels person eller egendom inträder enligt FB och barnavårdslagen vid 12, 15 eller 16 års ålder (t. ex. 4 kap. 5 §, 13 kap. 5 §, 15 kap. 13, 15 och 16 §§ och 21 kap. 4 § FB saml 31 § barnavårdslagen). Den som är under 15 år får avlägga vittnesmål endast efter särskild prövning och då alltid utan föregående ed eller försäkran (36 kap. 4 och 13 §§ RB).

Namnlagen (1963: 521) innehåller i flera hänseenden skUda regler för dem som är över och under 18 år (t. ex. 1 §) saml en föreskrift om barns hörande i fråga om namnbyte, när barnet har fyllt 12 år (38 §). Barn som har fyllt 18 år betraktas som självständigt i namnrättsligt hänseende. Enligl 6 § passkungörelsen (1940: 471) får pass för barn under 18 år inte utfärdas utan vårdnadshavarens medgivande annat än när det föreligger synnerliga skäl att inte kräva sådant medgivande.

Prop. 1974: 44 31

Enligl lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn är lagakraft-vunnet avgörande i sådan fråga gällande här i riket, om det har meddelats i stat som är ansluten till en i Haag den 15 april 1958 avslutad konvention i ämnet. Enligt 3 § gäller avgörandet dock inte i fråga om underhåll för tid då den som underhållet avser är gift eller efter del han har fyllt 21 år.

Enligt 21 § lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring har barn till avliden försäkringstagare rätt till viss livränta t. o. m. den månad då barnet fyller 19 år. Åldersgränsen, som tidigare legat vid 16 år, höjdes 1967 genom särskUd lag (1967: 916) för att man skulle uppnå samma gräns som gäller för barnpension inom tilläggspensioneringen (2LU 1967: 68 s. 56). Om barnet efter fyUda 19 år liU följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur stånd att försörja sig, skall livränta utgå så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan består, dock längst t. o. m. den månad då barnet fyller 21 år. Beslämmelser av motsvarande innehåll finns i 7 § 3 mom. mUitärersättningsförordningen (1950: 261). Lagen om yrkesskadeförsäkring innehåUer dessutom i 9 § regler om olika åldersgränser. Paragrafen anger sålunda hur den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall beräknas om skadan inträffar, innan han har fyllt 25, 21 eller 18 år.

Enligt 13 § 1 mom. statens allmänna tjänstepensionsreglemente upphör bams rätt till familjepension, när barnet har fyllt 19 år.

På del straffrättsliga området har 15-årsgränsen betydelse. Enligt 33 kap. 1 § BrB får den som begått brott innan han har fyllt 15 år inle dömas tiU påföljd. Barn som är under 15 år skyddas särskUt vid vissa brott. Enligt 6 kap. 3 § skall sålunda den som har haft könsligl umgänge med barn under 15 år dömas för otukt med barn till fängelse högst fyra år eller, om brottet är grovt, tUl fängelse i mellan två och åtta år. Den som berör bam under 15 år på sedlighetssårande sätt kan straffas för otuktigt beteende (6 kap. 6 §).

BrB innehåller vidare särskilda regler om val av påföljd för unga lagöverträdare. Enhgt 26 kap. 4 § får den som är under 18 år dömas till fängelse bara när det finns synnerliga skäl därtill. Den som är mellan 18 och 21 år får dömas till fängelse bara när detta påkallas främst av hänsyn tUl allmän laglydnad eller fängelse av annan anledning bedöms som lämpligare än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande påföljd som i första hand är avsedd alt användas för denna åldersgrupp är ungdomsfängelse. Enligt 29 kap. 1 § kan ungdomsfängelse ådömas den som är mellan 18 och 21 år, om sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse anses lämplig för honom. Även den som är mellan 21 och 23 år kan dömas till ungdomsfängelse, men härför krävs all denna påföljd finnes vara uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Prop. 1974: 44 32

I 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972: 207) finns särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar när den som våUar skada är under 18 år. Ersättning skall då utgå i den mån del är skäligt med hänsyn till skade-vållarens ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden saml övriga omständigheter.

Lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall innehåller i 68 § 4 och 71 § vissa särbestämmelser som begränsar möjligheterna all tillgripa inneslutning i enrum som diciplinär åtgärd mot omhändertagen under 21 år. Förslag (prop. 1974: 20) har nyligen lagts fram om all lagen den 1 juli 1974 skall ersättas av en ny lag om kriminalvård i anstalt. Den föreslagna lagen upptar inle motsvarande särbestämmelser. Däremot föreskrivs i 8 § i den föreslagna lagen all vid placering av inlagen som ej fyllt 21 år skall särskUl beaktas att han om möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Även enligt 4 § kungörelsen (1958: 214) angående tUlämpningen av lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlhigen av häktade och anhållna m. fl. skall eftersträvas att intagen, särskilt om han är under 21 år, inle utsätts för olämphgt inflytande av annan inlagen.

1 lagen (1964:167) med särskUda beslämmelser om unga lagöverträdare finns vissa föreskrifter om handläggningen av brottmål mot sådana personer. Brottmål mol den som är under 21 år skall, när på brottet kan följa svårare straff än böter, om möjhgt utsättas liU handläggning i sådan ordning all målet inle tilldrar sig uppmärksamhet. Domstolen kan förordna om handläggning inom slängda dörrar, om förhandlingens offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den unge kan antas bli föremål för (8 §). Innan någon som är under 21 år döms till fängelse, skyddstiilsyn eller ungdomsfängelse skall personundersökaren i målet höras, när del finns skäl därtill (9 §). Om del finns anledning alt döma till annan påföljd än böter bör för tjänstgöring i nämnden anlitas företrädesvis nämndemän som har insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av barn och ungdom (10 §). Offentlig försvarare skall förordnas om del inte är uppenbart obehövligt (11 §). Mål mot den som är under 21 år skall aUtid behandlas skyndsamt. Har tilltalad inle fyllt 18 år och är för brottet stadgal mer än ell års fängelse gäller särskilt korta tidsfrister för målets handläggande, även om den tilltalade inle är häktad (12 §). Är den tilltalade under 18 år kan åklagaren under vissa särskilda förutsättningar underlåta att åtala (1 §). Häktning får bara ske om synnerhga skäl är därtiU (7 §).

Inom barnavårdslagsliflningen finns särskUda föreskrifter i anslutning till 18-årsgränsen. Enligl 25 § a barnavårdslagen skall barnavårdsnämnd, som förut antytts, ingripa, om någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller i övrigt behandlas på sådant sätt där

Prop. 1974: 44 33

all hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighel eller bristande förmåga att fostra honom. Även vid sådant ingripande kan vidtas olika förebyggande åtgärder (26 §) eller beslut fallas om omhändertagande för samhällsvård (29 §). Den som inle fyllt 18 år kan dessutom omhändertas för samhällsvård, om han behöver vård och fostran på grund av föräldrars frånfälle eller liknande eller om han av annat skäl inte kan erhålla adekvat vård i hemmet (31 §). Samhällsvård på sådan grund kan aldrig pågå längre än till dess den omhändertagne fyller 18 år.

Vad beträffar utbildningsområdet gäller enligt 24 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda all sådan person är sarskolpliklig, om han kan tillgodogöra sig undervisning men inte är i stånd att följa undervisningen inom del allmänna skolväsendel. Särskolplikten består så länge eleven behöver undervisning, dock längst t. o. m. vårterminen det år då han fyller 21 år. Om synnerliga skäl föreligger kan den förlängas ytterligare två år. Som motiv för dessa bestämmelser åberopades vid lagens tillkomst de ut-vecklingshämmades försenade mognad och den längre utbildning som de ofta behövde (SOU 1966: 9 s. 130). I stadgan (1961: 433) för semina-riema för huslig utbildning anges skUda åldersgränser för inträde till olika utbildningslinjer. För inträde på ekonomiföreståndarlinjen fordras att sökanden under del år, då inträde söks, fyller lägst 21 år (29 §). För inträde på hushållslärarlinjens båda grenar, textillärarhnjen och barnavårdslärarlinjen, är motsvarande åldersgränser 19 år (24—27 §).

Inom trafiklagstiftningen finns åtskiUiga bestänmielser som innehåller åldergränser. För rätt att erhålla körkort gäller enligl 31 § körkorlskungörelsen (1972: 592) olika åldersgränser. Körkort för motorcykel kan erhållas av den som har fyllt 16 år men ger inte behörighet att föra tung motorcykel förrän innehavaren har fyllt 18 år. Beträffande körkort för personbil, lätt lastbil m. m. är åldersgränsen 18 år, för bl. a. tung lastbil 19 år och för bl. a. buss 20 år. Trafikkort, som krävs bl. a. för rätt att föra personbil och lätt lastbil i yrkesmässig trafik för personbefordran, kan utfärdas för den som har fyllt 19 år (73 §). Traktorkort kan förvärvas av den som har fyllt 16 år eller, om särskilda skäl föreligger, av den som har fyllt 15 år (89 §). Moped får föras utan körkort av den som har fyllt 15 år (9 §). I 109 och 110 §§ finns regler om minimiålder för lärare och elev vid övningsköming. Lärare skah sålunda ha fyllt 21 år.

Bland övriga beslämmelser som innehåller åldersgränser kan till en början nämnas lagen (1950r 382) om svenskt medborgarskap. I princip är 18 års ålder avgörande för självständighet i medborgar-skapsrältsligl hänseende. Lagen upptar emellertid också andra åldergränser. Enligl 3 § kan utlänning, som oavbrutet har haft sill hemvist i riket

3 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 44

Prop. 1974: 44 34

från det han har fyllt 16 år och som dessutom tidigare har haft sitt hemvist här under sammanlagt minst fem år, bli svensk medborgare genom anmälan hos länsstyrelsen efter det alt han har fyllt 21 år men iiman han har fyUt 23 år. 21-årsgränsen har valts för att begränsa antalet fall av dubbelt medborgarskap. I åtskilliga länder gällde nämligen alt förvärv av utiändskt medborgarskap genom anmälan inte medförde förlust av tidigare medborgarskap, när anmälan gjorts före 21 års ålder (prop. 1950r 217 s. 30). Den som är statslös eUer som visar alt han skuUe förlora sitt utländska medborgarskap om han blev svensk medborgare kan göra anmälan enligt 3 § redan vid fyllda 18 år om vissa förutsättningar i övrigt är uppfyllda. Enligt 8 § kan svenskt medborgarskap under vissa fömtsättningar förloras när innehavaren fyller 22 år. I 10 § finns vissa särregler som gäller i förhållande till Danmark, Finland och Norge.

Enligl 1 § värnpliktslagen (1941 r 967) är svensk man vämpliklig fr. o. m. det kalenderår under vUket han fyller 18 år. Han kan dock inskrivas som värnpliktig före denna tidpunkt men inte tidigare än det år då han fyller 16 år.

Även religionsfrUietslagen upptar vissa åldersgränser. Sålunda krävs det bl. a. att en person har fyllt 18 år för att han själv skall kunna göra anmälan om utträde ur svenska kyrkan.

Arbetarskyddslagen (1949r 1) innehåller i 4 kap. särskUda bestämmelser om minderårigas användande i arbete. Med minderårig avses eiUigl 22 § den som är under 18 år. Vissa av kapitlets regler iimehåller lägre åldersgränser, nämligen 14, 15 och 16 år.

I ölförsäljningsförordningen (1961 r 159) föreskrivs att öl inte får ul-skänkas eller utminuteras till den som kan antas inle ha fyllt 18 år. Vidare är del förbjudet att som ombud eller på annat jämförligt sätt tillhandagå den som antas inle ha fyllt 18 år med anskaffande av öl (22 §). Enligl msdrycksförsäljningsförordningen (1954r 521) får inte heller utskänkning av rusdrycker äga rum till den som kan antas inle ha fyllt 18 år (50 § första stycket).

Enligl vapenförordningen (1949r 340) får skjulvapen i princip inle innehas utan särskUl tillstånd. Under vissa förutsättningar får sådant vapen lånas ut, men härvid gäller särskilda inskränkningar i fråga om utlåning till den som är under 18 år (6 och 9 §§). Motsvarande kommer att gälla enligl vapenlagen (1973r 1176) som träder i kraft den 1 juli 1974 (22 § 3). Vapenlagen innehåller också en 18-årsgräns när det gäller rätlen all ulan tillstånd inneha, införa till riket eller driva handel med vissa luft- och fjädervapen (5 § andra stycket).

Enligl 2 § förordningen (1959r 312) om förbud mol innehav av vissa stUelier m. m. får springstilett eller springkniv inle förvärvas eller iimehas av den som är under 21 år och inte heller överlåtas eUer upplåtas till sådan person. Vid förordningens tillkomst berördes frågan

Prop. 1974: 44 35

om totalförbud mot innehav av nämnda vapen (prop. 1959r 158 s. 16). Denna fråga liksom alternativet att höja åldersgränsen aktualiserades, när myndighetsåldern sänktes år 1969. Departementschefen fann dock alt en sådan reform krävde vissa ytterligare överväganden men att frågan borde tas upp på nytt vid lämpligl tillfäUe (prop. 1969r 25 s. 83). Enligt 2 § kungörelsen (1968r 71) angående tillämpningen av förordningen den 8 mars 1968 (nr 70) med vissa beslämmelser om injeklions-spmtor och kanyler får spmla eller kanyl inte säljas till den som är under 21 år om denne inte styrker alt varan behövs för medicinskt ändamål.

2.2 Departementspromemorian

2.2.1 Myndighetsåldern

I promemorian refereras inledningsvis några uttalanden av föredragande departementschefen vid 1969 års sänkning av myndighetsåldern från 21 till 20 år. Departementschefen ansåg det då föga fmklbart att närmare diskutera när ungdomens sociala mognad inträder, eftersom del var svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mognad. Övervägandena borde i stället utgå från de verkningar som myndigheten medför i fråga om behörigheten, främst i ekonomiska angelägenheter. Vid nordiska överläggningar hade man lyckats nå enighet om att åldersgränsen borde sänkas till 20 år. Myndighetsåldern hade dessförinnan varit densamma i hela Norden och en enhetlig ordning var otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelserna mellan de nordiska länderna. För en sänkning av myndighetsåldern talade enligt departementschefens mening även den fömtsedda sänkningen av rösträttsåldern vid riksdagsval från året efter fyllda 20 år lUl året efter fyllda 19 år. Relationen mellan myndighetsålder och rösträttsålder borde bestå även i fortsättningen. Departementschefens överväganden ledde således fram tUl slutsatsen att myndighetsåldern borde sänkas till 20 år. Myndighetsåldern borde vidare vara lika för alla.

I promemorian erinras om all underårigs behörighet år 1969 vidgades genom olika ändringar i FB och GB samtidigt som myndighetsåldern sänktes. Genom dessa lagändringar blev unga personer över 18 år behöriga att själva företa rättshandlingar i en rad praktiskt vikliga hänseenden. Omyndigheten kommer i huvudsak till praktiskt ullryck bara när det gäller skuldsättning, t. ex. i samband med avbetalningsköp, och förfogande över tUlgångar som förvärvals på annat sätt än genom eget arbete eller genom upptagande av studie- eller bosättningslån.

I 1969 års lagstiftningsärende bestämdes myndighetsåldern till 20 år bl. a. på grand av sambandet med rösträttsåldern och intresset av nordisk rättslikhet. Situationen har enligt promemorian sedermera förändrats i bägge dessa hänseenden. 1973 års riksdag har som vUande an-

Prop. 1974: 44 36

tagit förslag till ny regeringsform, där del bl. a. föreskrivs att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer varje i riket bosalt svensk medborgare som har uppnått 18 års ålder senast på valdagen. Förslagel överensstämmer med vad gmndlagberedningen har förordat. Beredningen har som stöd för sitt förslag anfört att flertalet ungdomar genom bl. a. förbättrad skolundervisning i samhällskunskap, massmedias informationsverksamhet och föreningsverksamheten efter hand bör få bättre fömtsättningar att la ställning i politiska frågor redan innan de uppnår den nu gällande rösträttsåldern. Vid valet av 18-årsgränsen säger sig beredningen ha beaktat den betydelse denna åldersgräns i andra sammanhang har för inträdandet av medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Den civilrällsliga handlingsförmåga som numera är knuten till 18-årsåldem är enligt beredningens mening så omfattande, alt det inte utan fog kan hävdas, all myndighet väsenlUgen inträder redan vid denna ålder. Beredningen hänvisar även till att värnpliktsåldern och äklenskapsåldern normalt inträder vid fyllda 18 år. Det tradUionella sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder avses inte bli upphävt. Beredningen förutsätter nämligen alt myndighetsåldern även i framtiden kommer att sammanfalla med rösträttsåldern.

I promemorian framhålls vidare all lagutskottet vid behandlingen av 1972 års motion om sänkning av myndighetsåldern delade gmnd-lagberedningens uppfattning att en sänkning av rösträttsåldern borde föranleda motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Del erinras också om all departementschefen i prop. 1973r 90 med förslag till bl. a. ny regeringsform förklarade sig anse det värdefullt om man kan bevara sambandet mellan rösträttsåldem och myndighetsåldern.

Vad beträffar frågan om nordisk rättslikhet erinras i promemorian om alt i Finland redan har lagts fram proposition med förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år. I ö-vriga nordiska länder är motsvarande reform inle omedelbart aktuell. Europarådets ministerkommitté har emeUertid i den år 1972 antagna resolutionen rekommenderat medlemsstaterna all sänka myndighetsåldern under 21 år och, om det befinns tillrådligt, bestämma den till 18 år. De stater som behåller högre åldersgräns än 18 år rekommenderas överväga om vissa underåriga bör ges behörighet all företa vardagliga rättshandlingar och handla självständigt på andra lämphga områden. I den mån en sänkning av myndighetsåldern kan komma alt beskära elt barns räll till underhåll från sina föräldrar och därmed beröva barnet vad som är nödvändigt för dess uppfostran och ulbildnmg rekommenderar ministerkommittén medlemsstaterna alt vidta lämpliga åtgärder för att kompensera reformens verkningar.

Enligt promemorian talar den ståndpunkt som har inlagils tiU frågan om rösträttsåldem med styrka för all även myndighetsåldern bör sänkas till 18 år. Som gmndlagberedningen har påpekat och som framgår av redogörelsen för gällande rätt har denna åldersgräns redan nu stor

Prop. 1974: 44 37

betydelse i olika rättsliga sammanhang. En sådan ändring hgger också i linje med utvecklingen i andra länder. Visserligen skulle den få till resultat att rättsläget blir olika inom Norden. Della skulle emellertid bli fallet även utan någon svensk lagändring, om del föreliggande finska propositionsförslaget antas. Efter de utvidgningar av behörigheten för imgdomar under 20 år som ägde rum år 1969 torde den praktiska betydelsen av en sänkning av myndighetsåldern vara relativt begränsad. De hittUls gjorda erfarenhetema av 1969 års reform ger enligt promemorian vid handen all reformen kan fullföljas och 18- och 19-åringar alltså ges full rättslig handlingsförmåga.

Mot bakgrund av del anförda föreslås i promemorian all myndighets-åldem genom ändring i 9 kap. 1 § FB sänks från 20 till 18 år. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974. I samband därmed föreslås vidare alt de år 1969 införda reglerna i 9 kap. 2 § första stycket och 3 a § om behörighet för underårig som fyllt 18 år att hyra bostad och la upp vissa lån upphävas. Reglema i 2 a § om behörighet alt företa rättshandlingar för den dagliga hushållningen är tillämpliga även på den som är under 18 år och bör därför bibehållas.

I promemorian diskuteras också behovet av särskilda internationellt privalrättsliga regler på området.

Vad först beträffar förhållandet till stater utanför Norden finns det enligt promemorian tillämpliga regler i 4 kap. 1904 års lag om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Bestämmelserna bygger på nationalitetsprincipen. Frågan om en person är underårig eller inle bedöms alltså enligt lagen i hans henUand. Till skydd för godtroende tredje man har emellertid en särskUd undantagsregel tagUs upp i 4 kap. 5 § andra stycket. Om rättshandling har företagils i landet av någon som på gmnd av underårighel varit obehörig att företa rättshandlingen enligt tillämplig utiändsk lag, blir rättshandlingen ändå bindande för honom, om han har ägt behörighet enligt svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse hans bristande behörighet. Denna godlrosregel, framhålls det, får särskild aktualitet när det gäller utlänningar från stater där myndighetsåldern är högre än i Sverige. Några ändrade regler på området anses inte behövas.

I förhållande till övriga nordiska länder framhålls i promemorian att 1904 års lag inle är tillämplig. I stället gäUer 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen, som gmndas på en konvention mellan de nordiska länderna, bygger på domicUprincipen. Av 14 och 16 §§ följer alt frågan om en medborgare i någol av de nordiska ländema, som har hemvist i annat nordiskt land, är omyndig skall bedömas enligt lagen i den stal där han har hemvist, såvida inle förmynderskap redan utövas i annat nordiskt land. Om myndighetsåldern sänks till 18 år i Sverige och Finland men bibehålls vid 20 år i Danmark, Island

Prop. 1974: 44 38

och Norge kommer alltså svenska medborgare som är mellan 18 och 20 år och har hemvist i någol av sistnämnda tre länder att alltjämt vara omyndiga. Liknande effekter har kunnat uppstå redan tidigare. Sålunda har i Finland sedan länge gällt alt underårig som gifter sig blir myndig i samband därmed. Denna regel har på grund av den nordiska konventionen inte varit tillämplig på finska medborgare med hemvist i annat nordiskt land. Motsvarande gäller i fråga om särskilda regler angående behörighet för omyndiga alt företa vissa rältshandhngar, exempelvis av den typ som ifördes i Sverige genom 1969 års lagsliftning. Enligl promemorian synes del inle nu böra komma i fråga att frångå den på domicUprincipen gmndade reglering som gäller i förhållande lUl de andra nordiska ländema.

I promemorian diskuteras om den som erhållit rättshandlingstörmåga återigen kan förlora den. Della skulle kunna bli aktuellt om den som enligt hemvistlandels lag har blivit myndig senare bosätter sig i ett land enligt vars lag han alltjämt skulle vara omyndig. Frågan uppmärksammades redan under förarbetena till 1931 års nordiska konvention med anledning av bl. a. de nyss nämnda särskUda reglerna i finsk lag om alt underårig förvärvar myndighet vid ingående av äktenskap och föranledde en särskild förklaring i slutprotokollet till konventionen. De fördragsslutande statema förklarade sig vara ense därom, alt den som inle fyllt 21 år men förvärvat myndighet enligt finsk lag genom att ingå äktenskap eller enligt isländsk lag på gmnd av hemskillnad eller äktenskapets upplösnmg, om han tog hemvist i annan fördragsslutande stat än Finland resp. Island, ändå inte skulle anses omyndig på gmnd av ålder. Enligl uttalande av de svenska delegerade vid förhandlingarna överensstämde denna regel med vedertagen uppfattning. Med hänsyn härtUl torde enligt promemorian motsvarande regel få anses gälla i nu aktuellt hänseende även utan en uttrycklig förklaring från de fördragsslutande statema.

I promemorian framhålls att det i 1931 års konvention och förord-nmg inte finns någon motsvarighet till den särskilda regel om skydd för godtroende medkontrahent som har upptagits i 4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag. En sådan regel har hittills ansetts kunna avvaras. Bl. a. med hänsyn till ovissheten om den fortsatta utvecklingen i de länder som t. v. behåller myndighetsåldem vid 20 år torde del enligt promemorian inte finnas tiUräckhg anledning all nu ta upp frågan om ändring i den nordiska konventionen på denna punkt. Skulle det visa sig att man i dessa länder kommer att behålla den nuvarande myndighetsåldem kan det emellertid bli aktuellt att ompröva denna inställning.

Sammanfattningsvis konstateras alltså i promemorian alt den föreslagna sänkningen av myndighetsåldem kan genomföras utan några ändringar i den internationellt privaträttsliga lagstiftningen.

Prop. 1974: 44 39

2.2.2 Andra 20-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter lUl myndighetsåldern finns bestämmelser om en åldersgräns på 20 år i åtskilliga författningar på vilt skUda rättsområden. Ofta har, framhålls del i promemorian, 20-årsgränsen valts för all få överensstämmelse med myndighetsåldem. Sålunda har flertalet av de nuvarande 20-årsgränsema tillkommit genom ändring av tidigare 21-årsgränser i samband med sänkningen av myndighetsåldern år 1969. Del finns emellertid också åldersgränser där andra motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgörande eller i vart fall inverkat på bedömningen. EtUigl promemorian bör, när det gäller alt la ställning till om en sänkning av myndighetsåldern med två år skaU påverka andra åldersgränser, hksom vid sänkningen år 1969 den principiella utgångspunkten vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande åldersgränsen i väsentlig grad Influerats av den nuvarande myndighetsåldern. Om del på något område finns speciella skäl all behålla 20-årsgränsen bör ändring däremot inte göras enbart för att vinna likformighet. I flera fall pågår dessutom utredningar vars resultat bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt las till frågan om ändring av berörda åldersgränser.

Beträffande den familjerättsliga lagstiftningen ar det enligt promemorian tydligt att reglerna i FB om vårdnadens upphörande och samtycke lUl adoption samt i ÄB om behörighet att upprätta testamente har nära samband med myndighetsåldern. Åldersgränserna bör därför i dessa fall anpassas till sänkt myndighetsålder.

För rätt att anta adoptivbarn krävs i princip lägst 25 års ålder. I speciella undantagssilualioner kan dock tillstånd till adoption medges även för den som är mellan 20 och 25 år. Om myndighetsåldern sänks till 18 år bör enligt promemorian 20-årsgränsen ändras på motsvarande sätt.

I promemorian anförs vidare alt den i lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivna 20-årsgränsen för hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende inte kan stå kvar oförändrad, om vårdnaden skall upphöra vid 18 år. En anpassning tUl den nya myndighetsåldern bör alltså ske. En sådan anpassning bör göras också i lagen om allmän försäkring rörande föreskrifterna om utbetalning av föräldrapenning samt i kungörelsen angående sättet och liden för utbetalning av pension enligl nyssnämnda lag. 20-årsgränsen i utlänningskungörelsens regler om uppehåUstiUslånd m. m. har sådant samband med reglerna om vårdnad att de också föreslås bli anpassade tUl den nya myndighetsåldern.

På del skalterällsliga området diskuteras i promemorian tre bestämmelser som tUlmäter 20-årsåldern betydelse för beskattningen. Den första är 28 § arvsskalleförordningen, som medger viss lind-

Prop. 1974: 44 40

ring i arvsbeskattningen för barn under 20 år. Den andra är 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt, enligl vilken föräldrar i viss omfattning är skattskyldiga för förmögenhet som tillhör deras barn under 20 år. Slutligen beräknas enligt 12 § 1 mom. sistnämnda förordning i vissa fall den beskattningsbara förmögenheten gemensamt för föräldrar och omyndiga bam. Vad beträffar förmögenhetsskatten framhålls i promemorian att en sänkning av åldersgränsen tUl 18 år förefaUer vara en naturlig konsekvens av att den ålder då barnen själva disponerar över sin förmögenhet sänks. Konsekvensändringar i för-mögenhetsskalteförordningen bör därför göras.

Beträffande 28 § arvsskatteförordningen konstateras i promemorian att regeln ingår i ett delvis ganska komplicerat system som syftar tUl att åstadkomma en avvägning i beskattningen mellan olika kategorier skattskyldiga. Den särskilda skatlelindring som gäller om arv- eller teslamentstagaren inte fyllt 20 år har ursprungligen tUlkommit för att tillgodose underårigs behov av medel för uppfostran och utbildning. Enligt promemorian finns det inle anledning att i arvsskalleförordningen ha någon generell regel om särskild skatlelindring med anknytning tUl högre åldersgräns än myndighetsåldern. Den skatteskärpning som en sänkning av åldersgränsen medför torde i regel bli obetydhg. I promemorian förordas därför att bestämmelsen om skallelindring inte heller i fortsättningen skall avse annan än den som är underårig.

För del straffrättsliga områdets del anmärks i promemorian alt 6 kap. BrB innehåller åtskilliga bestämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mol barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. all homosexuella handlingar behandlas strängare än motsvarande heterosexuella handlingar. I 4 § och 8 § förekommer ett par 20-årsgränser som rör just homosexuella handlingar. Ytterligare en 20-årsgräns finns i 7 § som behandlar koppleri. Denna regel är inte begränsad till homosexuella förhållanden. I promemorian konstateras att en särskild utredning, sexualbrottsutredningen (Ju 1972: 01), har tillsatts för att se över bestämmelserna om sedlighetsbrott. Utredningen har tagit initiativ till vissa vetenskapliga undersökningar som bl. a. kan belysa frågan om unga människor kan ta särskild skada av homosexuella förbindelser. Innan resultatet av undersökningarna föreligger anses någon ändring beträffande de särskUda åldersgränserna vid homosexuella gämingar inte böra göras. Med hänsyn till all det ingår i utredningens uppdrag att göra en allmän översyn av 6 kap. BrB bör enligt promemorian även frågan om ändring av 20-årsgränsen i 7 § anstå i avvaktan på resultatet av utredningens arbete.

I promemorian konstaleras vidare all 9 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare innehåller en föreskrift om att värdnadshavaren skall höras i vissa fall nar lagöverträdaren är under 20 år. Denna paragraf föreslås anpassad till alt vårdnaden skall upphöra vid 18 års ålder.

Prop. 1974: 44 41

Beträffande barnavårdslagstiftningen konstateras i promemorian att ingripande med stöd av barnavårdslagen kan grundas på dels olämpligheten hos fostraren eller i hemmiljön (25 § a), dels misskötsamhet bos den unge själv (25 § b). I den förra typen av fall kan ingripande inte företas sedan den unge har fyllt 18 år, medan motsvarande åldersgräns i del senare typfallet i princip är 20 år. Vidtagna åtgärder skall i regel upphöra senast när den unge fyller 20 år. Samhällsvård som har anordnats med stöd av 25 § b kan emellertid pågå längre. Samhällsvården skall dock upphöra senast tre år efter omhändertagandel. Motsvarande gäller i fråga om utskrivning från ungdomsvårdsskola.

Enligt promemorian framstår del som en naturhg konsekvens av en sänkiung av myndighels- och vårdnadsåldern all åtgärder som beslutats med stöd av 25 § a bamavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Ändring föreslås därför i della avseende.

Beträffande 20-årsgränsen i 25 § b konstateras i promemorian all del är i princip otillfredsställande att möjUggöra ingripande inom barnavårdens ram mot personer som har uppnått myndig ålder. Del angelägna vårdbehovet för myndiga alkohol- och narkotikanaissbmkare bör tillgodoses på annat sätl än genom barnavårdsnämndens försorg. Man kan emellertid inte bortse från att en sänkning av åldersgränsen för ingripande enligl barnavårdslagen och därmed av motsvarande gränser för olika åtgärders bestånd skulle kunna innebära en allvarlig inskränknmg i möjligheterna alt bereda adekvat vård för missanpassad ungdom. En sänkning av myndighetsåldern aktualiserar därför enligl promemorian frågan om behovet av en särskild vårdform för åldersgrupperna närmast över 18 år. I promemorian pekas emellertid på all socialulredningen (S 1969: 29) verkställer en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen väntas lägga fram ett delbetänkande angående principerna för socialvårdens framtida utformning. Enligl promemorian kan man räkna med alt utredningens arbete på sikt kommer att resultera i ny lagstiftning som skall ersätta bl a. barnavårdslagen. I della läge synes del lämpligast att t. v. behålla den nuvarande 20-årsgränsen i 25 § b. Beträffande 27 och 28 §§, som ger barnavårdsnämnden möjlighet alt meddela föreskrifter resp. förordna om övervakning, bör enligl promemorian föreskrivas att sådana åtgärder skall upphöra senast vid 18 års ålder i fall som avses i 25 § a och vid 20 års ålder i fall som avses i 25 § b. Beträffande den som är över 18 år och som alltså inte längre slår under någons vårdnad bör föreskrift endast kunna avse den unge själv. Regeln om samhällsvår-dens upphörande i 42 § andra stycket föreslås få den utformningen att samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits med stöd av 25 § b efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet.

Prop. 1974: 44 42

I promemorian föreslås inte någon ändring i 67 § som innehåller regler om utskrivning från ungdomsvårdsskola. Bestämmelserna i 24 § första stycket om underrättelse till föräldrar angående beslut om omhändertagande samt i 33 § andra stycket all underårig som lagUs i förvar kan kvarhållas tills han hämtas av föräldrar eller fostrare föreslås ändrade så alt de inte blir tillämpliga i fall då den unge har fyllt 18 år och alltså inte slår under någons vårdnad. Enligl promemorian bör uttrycket "underårig", som i barnavårdslagen på många håll används som beteckning för person som kan bli föremål för åtgärder enligt lagen, inle längre användas i författningstexten.

De i promemorian föreslagna nya bestämmelserna medför alt föreskrifter, övervakning och samhällsvård som grundas på 25 § a och avser någon som är över 18 år när lagändringen träder i kraft skall upphöra omedelbart.

Med hänsyn tUl att 20-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen föreslås bibehållen t. v. finns det enligt promemorian inte anledning att sänka åldersgränsen för tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet från 20 tUl 18 år. Inte heller bör någon jämkning ske i föreskriftema om meddelande till barnavårdsnämnd i 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff och 16 § andra stycket förundersökningskungörelsen.

Vad gäller utbildningsområdet finns det enligt promemorian inle någon särskild anledning att behålla 20-årsgränsen i 51 § skollagen rörande inspektion av privatskolor m. m. Åldersgränsen föreslås därför bli sänkt till 18 år. De regler i skolstadgan, folkhögskolestadgan och kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning som innehåller en 20-årsgräns har nära samband med bestämmelserna om vårdnad och bör därför också anpassas till den nya myndighetsåldern.

I promemorian framhålls 20-årsgränsens stora betydelse inom studie-slödssystemet, särskilt efter de ändringar som trätt i kraft genom studieslödslagen. En sänkning av 20-årsgränsen skulle i vissa fall innebära en fördel, i andra fall en nackdel för den studerande och hans föräldrar. Frågan om lämpligheten av en sådan sänkning kan enligl promemorian inle bedömas förrän de eventuella följdema därav blivit närmare utredda. Några förslag i denna del läggs därför inte fram i promemorian.

Bestämmelserna om ulbildningsbidrag i arbelsmarknadskungörelsen har utformats mot bakgrund av reglerna om studiehjälp. Frågan om de där upptagna 20-årsgränserna bör ändras har alltså nära samband med den framtida utformningen av del statliga studiestödet. I promemorian föreslås därför att frågan får anstå i a-waktän på att ställning kan las till huruvida reglerna om studiestöd bör påverkas av att myndighetsåldern sänks.

I promemorian konstateras all rusdrycksförsäljnings-förordningen innehåller bestämmelser som innebär att rusdrycker

Prop. 1974: 44 43

inle får säljas till den som är under 20 år. Vid. förordningens tillkomst ansågs det av flera skäl naturligt att anknyta åldersgränsen till den allmänna myndighetsåldern. Detta samband behölls vid myndighelsåldems sänkning år 1969. Samma skäl kan nu anföras för en sänkning till 18 år. En sådan sänkning skulle innebära att inköpsåldem anpassades till den gällande minimiåldern för utskänkning av msdrycker, vilken redan är 18 år. Enligt promemorian bör emellertid frågan om den lämpliga minimiåldern för rätt tUl inköp av msdrycker i första hand bedömas från alkohol- och nyklerhetspoliliska synpunkter. Alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966: 33) har i uppdrag alt göra en allmän översyn av alkohol- och nykterhelspoliliken. Eftersom del förefaller lämpligt alt frågan om inköpsåldern övervägs närmare inom ramen för della utredningsarbete, vilket väntas bli slutfört inom kort, föreslås i promemorian inle någon ändring i msdrycksförsäljningsförordningen eller de därtUl anknytande kungörelserna.

Vad angår övriga beslämmelser som är aktuella i della sammanhang föreslås i promemorian en sänkning av åldersgränsen i rättegångsbalkens bestämmelse om tillträde tiU offentlig förhandling. Indirekt blir bestämmelsen tUlämplig vid handläggning enhgt förvaltningsprocesslagen samt enligt lagama om arbetsdomstol, försäkrings-domstol och marknadsdomstol m. m.

Enligl promemorian bör även religionsfrihetslägens minimiålder för rätt alt bli upplagen i kloster anpassas till en sänkt myndighetsålder liksom en i 14 § rennäringslagen upptagen 20-årsgräns.

I promemorian föreslås inle någon ändring av dén 20-årsgräns som finns i del nya tandvårdssystemel och som är avgörande för om en person erhåUer fri tandvård inom folktandvården eller får landvårds-utgifter ersatta inom den allmänna försäkringen. Inle heller föreslås några ändringar i de åldersgränser som gäller enligl statstjänslemarma-stadgan och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. för innehav av ordinarie tjänst och extra ordinarie tjänst. Denna fråga bör. lämpligen övervägas inom ramen för förhandlingsutredningens (C 1968: 16) arbete. Däremot föreslås en sänkning av 20-årsgränsen för börsombud enligt börsordningen för Stockholms fondbörs.

I sjöbefälskungörelsen finns en 20-årsgräns för befälhavare på handelsfartyg eller fiskefartyg. Åldersgränsen har samband med behörighetskraven för sjöbefäl. Dessa överses f. n. av befälsbemaimingsulred-nmgen (K 1970: 29). Eftersom det synes lämpligl att frågan om behörighetsåldern övervägs närmare inom ramen för utredningens arbete föreslås i promemorian inle nu någon ändring av nämnda åldersgräns. Däremot föreslås i promemorian all ell par 20-årsgränser som finns i vissa författningar om stöd till rationaliseringen inom jordbruket och trädgårdsnäringen anpassas till den sänkta myndighetsåldern.

Även i reglementet angående statens grupplivförsäkring är 20-års-

Prop. 1974: 44 44

gränsen av betydelse i olika hänseenden. Reglementet har utformats i samråd med de statsanställdas organisationer. Enligt promemorian bör någon ändring av åldersgränsen inle ske utan särskilda överläggningar med organisationerna. Den frågan får las upp i annat sammanhang och någol förslag i ämnet läggs inle fram nu.

2.2.3 Andra åldersgränser för unga

För familjerättens vidkommande noteras i promemorian all någon ändring av 18-årsgränsen i 2 kap. 1 § GB inle är aktuell. Den som är under 18 år måsle aUlså även i fortsättningen ha tUlstånd av länsstyrelsen för alt få gifta sig.

Bestämmelsema i FB och barnavårdslagen om barns rätt att själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom har inle något direkt samband med myndighetsåldem utan anger skUda åldersgränser vid vars uppnående del har ansetts vara av värde all generellt efterhöra underårigs egen mening i sådana frågor. Någon ändring i dessa regler synes enligl promemorian inle vara påkallad i detta sammanhang.

Ändring bor enligt promemorian heller inte göras vad gäller 15-årsgränsen i RB för underårig vilken hörs som vittne. Denna åldersgräns sammanhänger nära med de slraffrällsliga bestämmelsema.

I namiUagen och passkungörelsen finns 18-årsgränser som enligt promemorian passar väl in i elt system där myndighetsåldern utgör 18 år och därför inte bör ändras. Motsvarande anses gälla 18-årsgränserna i vapenförordningen.

Lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll tUl barn bygger på en internationell konvention i ämnet. Det torde enligl promemorian i detta sammanhang inte vara möjligt eller direkt behövligt att göra någon ändring i den lagen.

I promemorian konstateras vidare att reglerna om livränta till efterlevande barn inom yrkesskadeförsäkringen ändrades år 1967, varvid bl. a. den ålder till vilken sådan livränta alltid skall utgå höjdes från 16 till 19 år. Della innebar en anpassning till vad som gäUer om barnpension enligt lagen om allmän försäkring. För bam i åldern 19—21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna skäl. Enligt promemorian förefaller det mot denna bakgmnd inle motiverat att ändra 19-årsgränsen. Inle heller förordas en sänkning av 21-årsgränsen. Detta skulle för vissa fall försämra del skydd som yrkesskadeförsäkringen f. n. ger. I konsekvens med dessa ställningstaganden bör enligl promemorian också motsvarande regler i mUitärersättningsförordningen behållas oförändrade. Någon anledning att i della sammanhang ändra reglema i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring angående beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst anses inte heller föreligga.

Inom del slraffrällsliga påföljdsområdel bestäms de olika

Prop. 1974: 44 45

åldersgränserna i första hand av krhninalpolitiska hänsyn. Som resultatet av en lång utveckling har reglema om behandlingen av unga lagöverträdare blivit mer differentierade och utrymmet för fängelse som brottspåföljd för de olika åldersgrapperna blivit mer inskränkt. Vid 1969 års reform ansågs sänkningen av myndighetsåldern inte böra påverka åldersgränserna inom området för brollsbalkspåföljderna. Motsvarande bör enligl promemorian gälla även nu.

I 2 kap. 2 § skadeståndslagen ges en särskild regel om möjlighet lUl jämkning av skadestånd när den som har vållat skadan är under 18 år. Denna åldersgräns tillkom år 1972. Dess motsvarighet i äldre räll upptog en 15-årsgräns. Enligl promemorian bör del inte komma i fråga alt nu återigen ändra åldersgränsen.

I lagen om behandling i fångvårdsanstalt finns bestämmelser som inskränker möjligheterna alt lUlgripa inneslulrung i enrum som disciplinär åtgärd mol inlagen under 21 år. Dessa beslämmelser har visst samband med påföljdsreglerna. Med hänsyn härtill och då behandlingslagen har varit under översyn föreslås i promemorian inle någon ändring av bestämmelserna om isolering. Inle heller anses någon ändring f. n. böra göras i tUlämpningskungörelsen till lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl.

Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare innehåller åtskiUiga föreskrifter om handläggningen av brottmål mol den som är under 21 år. Vid myndighetsålderns sänkning år 1969 framhölls alt 21-årsgränserna i den nu nämnda lagen var kriminalpolitiskt motiverade. De skäl som talade för alt brottsbalkens påföljdsregler inle borde påverkas av att myndighetsåldem sänktes ansågs tUlämpliga även på dem. Någon ändring i berörda åldersgränser vidtogs därför inte. Motsvarande ståndpunkt förefaller enligt promemorian även nu motiverad.

På utbildningsområdet gäller enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda särskolphkt till 21 år med viss förlängningsmöj lighet. 21-årsgränsen behölls vid myndighelsåldems sänkning år 1969 med hänsyn till den försenade mognaden hos de ut-vecklingshämmade och del mera tidskrävande utbUdningsbehovet. Anledning liU ändring torde enligt promemorian inte heller nu finnas i fråga om denna åldersgräns.

Inom Irafiklagslif t ningen gäller en rad skilda åldersgränser för rätt att föra olika slags fordon m. m. Della differentierade system, som nyligen har varit föremål för en djupgående revision, är utformat med hänsyn tUl vad som har ansetts motiverat främst av säkerhetsmässiga och tekniska trafikhänsyn. Enligt promemorian bör någon ändring i dessa regler Inte nu komma ifråga.

Vad angår övriga bestämmelser som lagils upp i avsnillet om gällande räll innehåller lagen om svenskt medborgarskap i en del fall

Prop. 1974: 44 46

andra åldersgränser än 18 år. Eftersom dessa gränser måste ses i samband med varierande utländska medborgarskapsregler och följakthgen inle bör justeras frislående, föreslås i promemorian inte nu några ändringar i medborgarskapslagen. Inle heller föreslås någon ändring i fråga om förbudet för den som är under 21 år all förvärva eller inneha springstilett eller springkniv. Motsvarande bedömning görs i promemorian såvitt gäller förbudet all sälja injeklionsspmla eller kanyl till den som är under 21 år, om det inle styrks att varan behövs för medicinskt ändamål.

2.3 Remissyttrandena

2.5.7 Myndighetsåldern

Förslaget om sänkning av myndighetsåldem tUl 18 år tillstyrks eller lämnas utan erinran av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Hallands län, sexualbrottsutredningen, socialutredningen, fosterbarnsutredningen, alkoholpolitiska utredningen, förhandlingsutredriingen, kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, Stockholms barnavårdsnärnnd, Stockholms överförmyndamämnd. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges överförmyndare. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, TCO, SACO, SECO, Folkpartiets ungdomsförbund och Moderata samlingspartiets ungdomsförbund. Några av remissinstanserna förutsätter dock att myndighetsåldern sänks också i övriga nordiska länder.

Promemorieförslaget avstyrks av riksåklagaren. Lunds domkapitel och domareföreningen.

Några remissinstanser, nämligen riksskatteverket, centrala studiehjälpsnämnden, befälsbeinanningsutredningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och styrelsen för Stockholms fondbörs, tar inte bestämd ställning till förslagel.

Flera av de remissinstanser som förklarar sig kunna godta promemorieförslaget utvecklar inle närmare skälen för denna ståndpunkt. Andra remissinstanser ansluter sig uttryckligen till promemorieförslagets motivering. Svea hovrätt uttalar all hovrätten redan vid den förra sänkningen av myndighetsåldern inle ansåg några trängande reformbehov föreligga. En sänkning av myndighetsåldern kunde den gången godlas under förutsättning att motsvarande sänkning skedde även i de övriga nordiska ländema. När nu fråga väckts om en ytterligare sänkning av myndighetsåldern föreligger enligt hovrättens menmg hka starka skäl all beakta förhållandena utomlands och särskilt i de nordiska grannländerna. Även om en koppling mellan myndighetsålder och röst-

Prop. 1974: 44 47

rätlsålder inte är nödvändig finner hovrätten del naturligt att sambandet bibehålls. Mot bakgrunden av bl. a. statsmakternas beslut alt sänka rösträttsåldern till 18 år godtar hovrätten förslaget. Reformen bör dock enligt hovrättens mening inle genomföras förrän enighet om sänkt myndighetsålder uppnåtts med övriga nordiska länder. De olägenheter som kan uppstå vid en sänkning av myndighetsåldern måste förebyggas genom lämpliga skyddsregler. All den regel om skydd för godtroende medkontrahent, som finns upplagen i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, hittills ansetts kunna undvaras i förhåUandet mellan medborgare i de nordiska länderna är naturligt med hänsyn till att myndighetsåldern är densamma i hela Norden. Vid en sänkning av myndighetsåldem i Sverige kommer skyddsregeln all få vidgad aktualitet bl. a. för svenska kontrahenter i förhållande till medkonlrahenter från annat nordiskt land med högre myndighetsålder. En komplettering av 1931 års konvention i denna del framstår därför för hovrätten som önskvärd såvida reformen skulle komma att genomföras tidigare i Sverige än i övriga nordiska länder. Hovrätten aktualiserar slutligen frågan om en viss ändring av reglerna om förordnande av god man i 18 kap. 3 § FB. Denna ändring skulle möjliggöra förordnande av god man för den som på grund av oerfarenhel behöver biträde med sma ekonomiska angelägenheter. Behovet av en sådan ändring finner hovrätten bli mer framträdande än tidigare om myndighetsåldern nu sänks ytterligare.

Socialstyrelsen tillstyrker att myndighetsåldern sänks till 18 år eftersom sänkningen slår i överensstämmelse med den internationella utvecklingen på området. Sänkningen är enligl styrelsens mening också ett uttryck för en mer realistisk inställning tiU ungdomars möjligheter att själva forma sin tillvaro. Styrelsen anser dock den praktiska betydelsen av sänkningen vara relativt begränsad eftersom ungdomar vid fyllda 18 år redan innehar betydande rättskapacitet vad gäller praktiska, konkreta beslut såsom rätten att ta anställning och alt hyra bostad. Skolöverstyrelsen framhåller alt de lagändringar som genomfördes år 1969 inte synes ha medfört några ölägenheter. Eftersom utvecklingen gått i den riktningen att ungdomen fåll allt större fömtsättningar att kunna ikläda sig ell socialt och ekonomiskt ansvar för sina handlingar, torde det enligt skolöverstyrelsens mening vara rimligt all låta full civilrällslig handlingsförmåga inträda fr. o. m. 18 år. Del är också naturligt att rösträttsåldem och myndighetsåldern sammanfaller.

Invandrarverket anför att en sänkning av myndighetsåldem får vissa konsekvenser för ullämungar i Sverige. En sänkning markerar ytterligare skillnaden i myndighetsåldem mehan svenskar och vissa gmpper av invandrare saml mellan vissa invandrargrupper inbördes. Samtidigt kommer dock också en viss utjämning att ske. I förhållandet mellan de nordiska länderna får en ändrad myndighetsålder i Sverige omedelbar

Prop. 1974: 44 48

effekt för invandrare från övriga nordiska stater, om de behåller sitt medborgarskap. Enligt invandrarverkets mening bör frågan bli föremål för sanmordiska överläggningar. Skulle förslagel genomföras ulan att myndighetsåldern samtidigt sänks i de övriga nordiska länderna bör kanske övervägas alt i 1931 års förordning inta en godlrosregel liknande den som redan finns i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. I fråga om utomnordiska invandrare uppnås genom en sänkning likställighet för invandrare från Östeuropa. Däremot ökar skillnaden i myndighetsålder mellan svenskar och medborgare i flertalet västeuropeiska stater. SkiUnaderna mellan olika grupper invandrare kommer i vissa fall all bli mer markanta. Den olika behandling som skilda gmpper kan röna i olika sammanhang kan medföra all vissa gmpper känner sig eftersatta. En sänkning av den svenska myndighetsåldern ökar riskerna för att man förbiser att skilda regler i myndighetshänseende gäller för olika grupper.

Även enligt länsstyrelsen i Uppsala län är en sänkning av myndighetsåldern som bryter den nordiska enheten ägnad alt inge vissa betänkligheter. På flera områden av länsstyrelsens verksamhet, särskilt på del sociala området, möter situationer där en för de nordiska länderna gemensam myndighetsålder är av stort värde. De olägenheter av framför allt handläggningsnatur, som en bristande överensstämmelse i fråga om myndighetsåldern kan medföra, torde i praktiken inte undanröjas genom tillämpning av den i promemorian angivna s. k. domicUprincipen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det i och för sig tveksamt att så snart efter föregående sänkning av myndighetsåldern genomföra en ytterligare sänknuig. Länsstyrelsen anser emellertid alt riksdagsbeslutet om sänkning av rösträttsåldern till 18 år har prejudicerande betydelse när del gäller myndighetsåldern.

Stockholms barnavårdsnämnd finner starka skäl tala för alt myndighetsåldem sänks i enlighet med promemorians förslag. Även om det — i motsats tUl vad som gäller i fråga om den biologiska mognaden — saknas vetenskapligt hållfasla belägg för att även den sociala mognaden numera i allmänhet inträder tidigare, finns goda skäl all anta alt så är faUel. Flertalet av dagens 18- och 19-åringar får anses ha tUlräcklig mognad för all kunna tillerkännas full myndighet. Såvitt känt har den senaste sänkningen av myndighetsåldem inle resulterat i några negativa erfarenheter. Självfallet kan inte uteslutas risken för obetänksamma ekonomiska transaktioner. Som en förebyggande åtgärd bör staten i samband med lagändringens genomförande ombesörja en effektiv information. För ungdomar som känner behov av biträde med sina ekonomiska angelägenheter bör samhället kunna lämna stöd, t. ex. genom förordnande av god man. Enligt bamavårdsnämndens mening får förslaget positiva följder beträffande verkan av avtal om underhållsbidrag ingångna av fäder i åldem 18 till 20 år. Ovisshet om sådana

Prop. 1974: 44 49

avtal kräver förmyndarens godkännande har hittills medfört en vacklande praxis.

Stockholms överförmyndamämnd accepterar att myndighetsåldern sänks men anser all man i samband därmed bör bereda möjlighet till stöd för den som blivit myndig genom någon form av godmanskap.

Svenska bankföreningen uppehåller sig närmare vid de problem som uppslår om olika myndighetsåldrar tillämpas inom Norden. Avsaknaden av en skyddsregel i 1931 års konvention som motsvarar 4 kap. 5 § i 1904 års lag kommer att innebära risk för rättsförlust för godtroende part i vissa fall. Ell praktiskt exempel härpå utgör den situationen att förmynderskapel för en här i riket bosall 18-årig dansk medborgare utövas i Danmark och inte i Sverige. Det förekommer i betydande utsträckning alt medborgare i ett nordiskt land tar bosättning i annat land i Norden. Enligt bankföreningens mening kommer därför en sänkning av myndighetsåldern i Sverige att medföra behov av att del även för de nordiska förhållandena införs en skyddsregel med del innehåll som gäller enligt 1904 års lag.

Sveriges advokatsamfund framhåller all risken med en sänkt myndighetsålder naturligtvis främst ligger däri att ungdomar på gmnd av oerfarenhel i ekonomiska angelägenheter kan ingå för dem olyckliga och oförmånliga avtal och förbindelser. Ungdomen utgör i dag en köpkraftskategori som är föremål för stark bearbetning från handelns sida, innebärande rikliga tillfällen lUl skuldsättning för de unga och en allvarlig risk för undergrävd ekonomi under lång tid. För de ungdomar som genom familjerältsligl fång förvärvat förmögenhet förehgger risk för att de genom oöverlagda transaktioner gör sig av med eller minskar sin förmögenhet. Samfundet påpekar emellertid att 10 kap. 2 § FB lämnar möjlighet för domstol all förklara att underårig skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder. Ju lägre myndighetsåldem är desto större anledning kan del föreligga att tillämpa detta lagrum. Samfundet vill dock ifrågasätta om det inte är erforderligt med elt tillägg i lagen av innebörd att underårig som på gmnd av oerfarenhet äventyrar sin eUer sin familjs välfärd även utan eget medgivande skall genom rättens förklaring kunna förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder.

De remissinstanser som avstyrker promemorieförslaget framhåller alla att skälen för en sammankoppling av rösträttsåldern och myndighetsåldern inle med nödvändighet är avgörande. Riksåklagaren anför att även om det är angelägel att nämnda samband upprätthålls utgör det dock inte någol skäl för alt på aUa andra områden bevUja ungdomen full rättshandlingsförmåga med åtföljande avsaknad av del skydd som omyndigheten i många fall medför. Redan vid den förra sänkningen av myndighetsåldem fann riksåklagaren skäl till viss tvekan. Den sänkningen kunde emellertid accepteras eftersom den bara omfattade elt

4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 44

Prop. 1974: 44 50

år. En förändring avseende ytterligare två år är däremot svårare all godta utan väl belagda skäl. Beträffande den internationella rättslikheten framhåller riksåklagaren att Europarådets rekommendation skett med vissa reservationer. Något underlag finns inle för antagandet att 1969 års reform har gett sådana erfarenheter att den bör fullföljas genom en ytterligare sänkning av myndighetsåldern. Riksåklagaren ifrågasätter om det inte efter tillräcklig utredning kan fastställas vilka kriterier som skall användas för all bedöma den lämpliga myndighetsåldern. En närmare analys av vad som i dagens läge bör förstås med myndighet synes lämplig. Riksåklagaren vill också uttrycka en viss farhåga för alt en utökad civilrättslig frihet för ungdomen kan medföra ökad risk för brottsliga dispositioner, vidtagna i ungdomligt oförstånd. Kravet på utökad frihet för dem som tillhör de aktuella åldersgrupperna och som besitter tillräcklig mognad kan väl tillgodoses genom partiella reformer liknande dem som redan genomförts genom den familjerättsliga lagstiflnhigen.

Lunds domkapitel anför liknande synpunkter och framhåller att ungdomens ökade medvetenhet och mognad för ställningstagande i politik och livsåskådningsfrågor visserligen kan motivera all 18-årsåldern utgör gräns för rösträtt liksom t. ex. för rätten alt utträda ur kyrkan enligl religionsfrihetslagen. Men därmed följer enligl domkapitlet inte nödvändigtvis den mognad och insikt i ekonomiska ting och den överblick av de ekonomiska konsekvensema av vissa rättshandlingar som skulle motivera all de unga undandras del rättsskydd som ligger i att de i vissa — numera räll begränsade — stycken alltjämt står under vårdnadshavares inseende. Man kan inte bortse från risken att den unges oerfarenhet kan komma alt utnyttjas av samvetslösa personer. Del är enligt domkapitiets mening svårare för samhället att i förebyggande syfte göra några inskränkningar i den förfoganderätt som följer med uppnådd myndighet än att vid bibehållen högre myndighetsålder på lämpliga punkter utvidga den omyndiges personliga rättshandlingsförmåga.

Domareföreningen anser att myndighetsåldern måste bero på den mognad, som de unga i allmänhet på objektiva skäl kan antas besitta vid viss ålder, och att andra skäl för en sänkning är sekundära, hur angelägna de än kan förefalla från andra synpunkter. Föreningen anser det därför vara en allvarlig brist i förarbetena lUl det nu framlagda förslaget all det tydligen inte gjorts någonting för all bredda och fördjupa kunskapema om barns sociala utveckling och mognad. Inle heller framgår vilka erfarenheter av 1969 års reform som ger vid handen all reformen kan fullföljas och 18- och 19-åringar alltså ges full rättslig handlingsförmåga. Sammanfattningsvis anser sig föreningen böra avstyrka förslaget om en ytterligare sänkning av myndighetsåldern eftersom några sakliga skäl inle talar härför. Därest en lägre myndighetsålder införs i Sverige än i vissa andra nordiska länder anser föreningen att

Prop. 1974: 44 51

särskild uppmärksamhet bör ägnas problemet huruvida den som blivit myndig enligt hemvistlandels lag förlorar sin rättshandlingsförmåga om han därefter bosätter sig i ett land enligt vars lag han alltjämt skall vara omyndig. Enligt föreningens mening utgör varken molivullalandel vid förarbetena till 1931 års lag eller uttalandel i promemorian för rättstillämpningen bindande regler. Med hänsyn bl. a. till ungdomens rörlighet de nordiska länderna emellan är del enligl föreningens mening nödvändigt alt frågan blir reglerad så att rättsosäkerhet inle uppstår. Den bör bli föremål för överläggningar mellan de fördragsslutande staterna. För att tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav bör även frågan om skydd för godtroende medkontrahent diskuteras mellan dessa stater.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund medför en sänkning av myndighetsåldem vissa risker för onödig skuldsättning, förhastade avbetalningsköp, konloköp och liknande. Från försäkringsområdet erinrar riksförbundet om all många ungdomar äger kapitalförsäkringar — ofta bekostade av föräldrarna — som de vid myndig ålder kan förfoga över t. ex. genom belåning eller återköp. Riskerna för ell förhastat spolierande av del försäkringsskydd och sparande som byggts upp blir självfallet större om en sänkning av myndighetsåldern genomförs. Hänsyn måste enligl förbundet vidare las till de genomgripande förändringar i förmögenhetsbildningen som under de senaste decennierna uppkommit genom särskilt gruppförsäkringarnas storlek och utbredning. Vid dödsfall är det enligl förbundet ej ovanligt alt stora belopp plötsligt ställs till de efterlevandes förfogande. Det ligger i sakens natur all risken för elt snabbi och obetänksamt förbrukande av stora försäkringsbelopp ökar ju yngre de personer är som får full förfoganderätt till sådana belopp.

Beträffande tidpunkten för reformens ikraftträdande har länsåklagarmyndiglteten i Uppsala län i yttrande till riksåklagaren ifrågasatt lämpligheten av alt en sänkning av myndighetsåldem sker den 1 juli 1974. Sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern talar starkt för alt sänkningen av myndighetsåldem sker först den 1 januari 1975, vid vilken tidpunkt man har grundad anledning anta all den nya regeringsformen börjar tillämpas. Motsvarande synpunkter anförs av SACO.

2.3.2 Andra 20-årsgränser

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till departementspromemorians allmänna ståndpunkt att en sänkning av myndighetsåldem tUI 18 år i regel bör medföra motsvarande sänkning av andra 20-årsgränser som tillkommit under influens av den nuvarande myndighetsåldem. Rikspolisstyrelsen anser att en anpassning av i författnuig angivna åldersgränser bör genomföras i största möjliga mån. En enhetlig åldersgräns vinner enligl styrelsen lättare insteg i det allmänna rättsmedvetandet ge-

Prop. 1974: 44 52

nom att medborgarna ges en fast norm alt följa. En differentiering måste emellertid accepteras på gmnd av samhällets alltmer komplicerade stmktur och den ökade kunskapen om människans omdöme och mognadsgrad. Med dessa utgångspunkter har styrelsen inle någon erinran mot de i promemorian framlagda förslagen.

Förslaget till ändring i de familjerätlsliga reglerna om vårdnad, samtycke till adoption och rätt att göra testamente har inle mött någon erinran från remissinstansema. Inte heller förslaget all sänka åldersgränsen i 5 § första stycket lagen om avbrytande av havandeskap har mött några mvändningar.

Även förslaget tUl ändring av reglema om utbetalning av föräldrapenning och av pension enligt lagen om aUmän försäkring har godtagils vid remissbehandlingen. Riksförsäkringsverket upplyser alt möjligheten att betala ut den nuvarande moderskapspenningen till annan än modem tUlämpas mycket sällan för mödrar i åldem 18 till 20 år. Däremot beslutar försäkringskassoma ofta om utbetalning till försäkrade som är mellan 18 och 20 år. Beträffande utbetalning av sjukpenning som i praxis anses utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst sker den regelmässigt även tUl försäkrad som är underårig.

Vad gäller utiäimmgskungörelsens regler om uppehållstillstånd m. m. ansluter sig statens invandrarverk tiU förslaget att åldersgränsen i 55 § andra stycket ändras från 20 tUl 18 år. Däremot anser invandrarverket alt åldersgränsen i 32 § andra stycket 3 och 42 § andra stycket 4 bör sänkas från 20 tUl 16 år, dvs. den åldersgräns som gäller i fråga om skyldigheten att inneha eget pass. Vidare föreslår verket att vårdnadshavare som har uppehåUstiUslånd eller bosättningslillstånd här även skaU vara bosalt i landet för alt undantag för skyldigheten all ha uppehållslUlslånd skaU förehgga för bam.

Vad härefter beträffar de skatterättsliga bestämmelserna har de föreslagna ändringama i förmögenhetsskalleförordningen i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Riksskatteverket påpekar dock att den ändrade åldersgränsen i detta hänseende torde medföra ett visst skattebortfaU. Den föreslagna ändringen i arvsskalleförordningen avstyrks däremot av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms överförmyndamämnd, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges överförmyndare. Svea hovrätt påpekar att Europarådets ministerkommitté i sin resolution rörande sänkning av myndighetsåldem rekommenderar medlemsstatema att genom lämphga åtgärder förebygga att sådana konsekvenser av en sänkning av myndighetsåldern uppstår, att bams rätt tUl underhåU från föräldrama och därmed dess möjligheter tiU nödvändig uppfostran och utbUdning skuUe komma att beskäras. I linje härmed och med hänsyn tiU att utbUdningsmöjligheterna byggts ul, varigenom studietiden förlängts för flertalet imgdomar, fumer hovrätten att den

Prop. 1974: 44 53

rätt till skattelindring som f. n. stadgas i 28 § arvsskatteförordningen för barn under 20 är bör bestå.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser också alt del skattefria grundavdraget bör behållas för arv- och testamentstagare under 20 år. När utbildningstiden har förlängts, ökar behovet av skattelindring. Även om de studiesociala bidragen höjts kan det fortfarande i vissa lägen, t. ex. vid förlust av föräldrar, vara betydelsefullt att den skattefria delen av arvet ökas. Svenska försäkringsbolags riksförbund tillägger att många ungdomar i det längsta försöker undvika alt begagna statliga studielån på grund av de i inflationstider betungande amorteringsvUlkoren. Från allmän synpunkt måste det enligt riksförbundet vara att föredra all ungdomar som vid föräldrars död förvärvar arvsskattepliktiga medel får behålla dem till bestridande av studiekostnader i stället för att skuldsätta sig för sådant ändamål. Även Sveriges advokatsamfund anser alt många ungdomar har behov av ett tillskott tUl sina ekonomiska resurser för studier, praktiktjänstgöring m. m. åtminstone fram till 20-års-åldem. Enligt samfundets mening har den särskilda skatlelindringen därför fortfarande sitt berättigande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund lar upp en annan skatterättslig fråga. Enligt 46 § 2 mom. 2 och 3 kommunalskattelagen (1928: 370) föreligger rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen bl. a. för premier för vissa försäkringar som ägs av skattskyldig, hans make eller hans omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldem till 18 år skulle, om denna bestämmelse inte ändras, automatiskt medföra en ej obetydlig inskränkning av avdragsrätten. Med hänsyn härtill och då livförsäkringens skattefrågor är föremål för utredning inom livförsäkringsskattekommittén hemställer riksförbundet att, om myndighetsåldern sänks, en uttrycklig åldersgräns på 20 år införs i kommunalskaltelagen. Beträffande av-dragsrälten i 46 § 2 mom. 2 kommunalskattelagen framhåller riksskatteverket alt ett uttalande av departementschefen vid 1969 års reform alltjämt borde vara tUlämpligt, nämligen att den omständigheten att en person slutit ett långlidsavtal under fömtsättning alt avtalet skulle medföra vissa gynnsamma verkningar för honom i skattehänseende inle kan betraktas som tUlräckligt motiv för att vid en ändring i civilrällslig lagstiftning som återverkar på skattereglerna ändå låta honom åtnjuta de sålunda beräknade fördelama.

Såväl sexualbrottsutredningen som socialstyrelsen godtar all de Slraffrällsliga bestämmelsema om sedlighetsbrott t. v. behålls oförändrade. Socialstyrelsen påpekar emellertid all styrelsen i annat sammanhang uttalat sig för en straffrättslig likställighet mellan he-tero- och homosexuella förbindelser. Inle heller förslaget i promemorian om en sänkning av åldersgränsen i 9 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har mött några invändningar.

Vad gäller de föreslagna åldersgränserna i barnavårdslag-

Prop. 1974: 44 54

stiftningen framhåUer socialstyrelsen att det f. n. inle är realistiskt att länka sig en begränsning av möjlighetema att med stöd av 25 § b barnavårdslagen ingripa mot ungdomar över 18 år. Della skulle enligl socialstyrelsens mening få olyckliga konsekvenser för nykterhels- och narkomanvården. Nyklerhetsvården kan inle överta ansvaret för vården av unga alkoholmissbrukare eftersom de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbmkare saknar resurser att ta emot dessa åldersgrupper. För narkomanvårdens del skulle begränsningen innebära alt missbrukare över 18 år enbart skulle kunna omhändertas med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa faU. Kriminalvården skulle också få överta ansvaret för kriminella i dessa åldersgmpper. En anpassning av åldersgränsen i 25 § b bamavårdslagen tiU en sänkt myndighetsålder skulle därför f. n. medföra stora risker för ungdomar i åldrarna närmast över 18 år och försvåra möjlighetema tUl rehabilitering av asociala och kriminella ungdomar i dessa åldrar. Däremot finner socialstyrelsen det vara naturligt att samhällsvård som meddelas med stöd av 25 § a barnavårdslagen alltid upphör med myndighetsålderns inträde. Det finns enligt styrelsens mening inte någon anledning för samhället alt med stöd av barnavårdslagen ingripa mol ungdomar vid brister i deras miljö, när de har blivit myndiga. Sammanfattningsvis anser socialstyrelsen att åldersgränsen i 25 § b barnavårdslagen bör bibehållas i avvaktan på de förslag som socialutredningen kan komma att lägga fram i denna fråga. Socialstyrelsen anser emellertid att åldersgränsen i nämnda lagrum av praktiska sk'äl bör överensstämma med nuvarande åldersgräns, 21 år, inom det straffrättsliga sanklionssystemet och i lagen med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är det ur principiell synvinkel otillfredsställande att en person skall kunna bli föremål för åtgärder enligt barnavårdslagen i det närmaste fem år efter det han har uppnått myndig ålder. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen alt utredningen om en särskild vårdform för ungdom över 18 år bör vara slutförd vid liden för den nya myndighetsålderns genomförande.

Socialutredningen biträder promemorieförslaget i vad det avser åldersgränser i bamavårdslagen. Utredningen understryker alt en ändring av 20-årsgränsen i 25 § b bamavårdslagen i dagens läge skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjlighetema att bereda adekvat vård för alkohol- och narkotikamissbrukare samt annan missanpassad ungdom i 18-och 19-årsåldern. Utredningen pekar slutligen på att en sänkning av nämnda 20-årsgräns har betydelse inte bara för socialvårdens möjligheter alt fullgöra sina arbetsuppgifter utan alt den också har en kriminalpolitisk aspekt. Bl. a. skulle domstols möjlighet att enligt 31 kap. 1 § BrB överlämna unga lagöverträdare tiU vård enhgt bamavårdslagen i motsvarande mån begränsas. Om en sänkning av denna gräns nu skulle komma i fråga, torde de kriminalpolitiska konsekvenserna, exempelvis

Prop. 1974: 44 55

ett eventuellt behov av nya vårdformer inom kriminalvårdens ram, behöva närmare övervägas.

Fosterbarnsutredningen anser i princip att samma åldersgräns bör gälla för alla ingripanden med stöd av barnavårdslagen. Utredningen accepterar dock den nuvarande 20-årsgränsen under den övergångstid som erfordras med hänsyn tiU socialulredningens arbete.

Stockholms barnavårdsnämnd finner förslagel all nu inle företa ändringar i fråga om de åldersgränser som avses i 25 § b-fallen väl motiverat. En sänkning av 20-årsgränsen skulle enligt bamavårdsnämndens uppfattning uppenbarligen leda till starkt försämrade vårdmöjligheler för missanpassade ungdomar. Inte minst gäller detta narkotikaskadade ungdomar för vilka läget skulle kunna radikalt försämras. Del finns därför enligl nämndens mening starka skäl att avvakta resultatet av den översyn som pågår inom socialutredningen. Barnavårdsnämnden vill emellertid ifrågasätta om det inte trots principiella betänkligheter kan finnas skäl alt likaledes avvakta med att införa en absolut 18-årsgräns för de fall som avses i 25 § a bamavårdslagen. Antalet ungdomar som tillhör denna kategori är visserligen förhållandevis ringa. I Stockholm uppgick antalet den 1 september 1973 till 18 medan antalet 18—20-åringar med samhällsvård enligt 25 § b utgjorde 202. Den första gruppen är emellertid tUl följd av tidigare svåra levnadsbetingelser och med försenad utveckling eller utbildning i starkt behov av fortsatt stöd. Om 18-årsgränsen genomförs för 25 § a-fallen anser bamavårdsnämnden att det bör komma till klart uttryck i lagen att barnavårdsnämnd (social centralnämnd) är skyldig alt bistå även dessa ungdomar.

Vad gäller utbildningsområdet har förslagel att sänka åldersgränsen i 51 § skollagen samt 20-årsgränsen i skolstadgan, folkhögskolestadgan och kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning inte blivit föremål för någon invändning.

Beträffande studiestödssystemel delar centrala studiehjälpsnämnden uppfattningen att man inte kan ta ställning till en sänkning av åldersgränsen för studiestödet ulan särskild utredning. Även länsstyrelsen i Uppsala län anser med hänsyn tUl de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av en sådan sänkning all en utredning först bör verkställas.

Beträffande bestämmelserna om utbUdningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen anför kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen alt kommittén framdeles kommer att pröva åldersgränsen.

Förslagel alt t. v. inle ändra 20-årsgränsen i rusdrycksför-säljningsförordningen tUlstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen förklarar sig således uttryckligen biträda promemorieförslaget. Även en majoritet inom alkoholpolitiska utredningen finner det riktigt att något förslag till ändring i msdrycksförsäljningsförordningen och därtUl anknytande kungörelser

Prop. 1974: 44 56

inle nu läggs fram. I första hand bör minimiåldern för inköp av rusdrycker bestämmas med utgångspunkt från alkohol- och nykterhets-politiska överväganden. Två ledamöter av utredningen är emellertid skUjaktiga och anser att det inle är rimligt att ge alkoholen en särställning i lagstiftningen. Inköpsåldern i systembutikerna bör — utan att man a-waktar utredningens förslag som tidigast kan träda ikrafl under år 1976 — bli densamma som den föreslagna myndighetsåldern.

Riksskatteverket understryker del samband som av ålder föreligger mellan myndighetsåldern och lägsta ålder för att få köpa varor i systembutik. Verket anser emellertid att ställningstagandet tUl frågan om minimiåldern bör ske först vid behandlingen av alkoholpolitiska utredningens förslag.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län förefaller det naturligt att inköpsåldern sammanfaUer med myndighetsåldern. Har det godtagits att ungdom vid 18 år uppnått en sådan grad av mognad all myndighet och rösträtt kan inträda vid derma ålder måsle det enligt länsstyrelsens mening framstå som en obehörig inskränkning att förvägra personer i åldern 18—20 år rätten att inköpa msdrycker. De begränsningar i inköpsrätten som kan finnas nödvändiga av nyklerhetspoliliska hänsyn regleras i nykterhetsvårdslagen. Av denna anledning synes den alkoholpoli-liska utredningens förslag inte behöva avvaktas. Länsstyrelsen föreslår därför att åldersgränsen i rusdiycksförsäljningsförordningen sänks till 18 år. Liknande synpunkter anförs av SECO och Folkpartiets ungdomsförbund.

Vad angår övriga beslämmelser har förslagel om en sänkning av åldersgränsen i rättegångsbalkens bestämmelser om tillträde till offentlig förhandling inte mött någon kritik under remissbehandlingen. Delsamma gäUer regeln om räll att träda i kloster.

Beträffande förslaget att sänka 20-årsgränsen i 14 § rennäringslagen har lantbruksstyrelsen förklarat sig inte ha något att erinra.

Förhandlingsutredningen uppger alt frågan om ändrade åldersgränser för behörighet all inneha vissa tjänster enligt slatstjänslemannastadgan och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl. kommer all beaktas under utredningens fortsatta arbete med översyn av tjänste-mannalagstiflningen.

Styrelsen för Stockholms fondbörs anför i fråga om den föreslagna sänkningen av 20-årsgränsen för börsombud alt fondbörsutredningen inom kort kommer att lägga fram ett betänkande med förslag till ny börslagstiftning. I detta avser utredningen all redovisa även vissa synpunkter rörande de kvalifikationskrav som bör uppställas för börsombud, däribland del nuvarande ålderskravel. Med hänvisning härtill föreslår börsstyrelsen att man, i avbidan på det kommande börslagförsla-gel och remissbehandlingen av della, avslår från alt i delta sammanhang vidta någon ändring i 15 § andra stycket börsordningen för Stockholms fondbörs.

Prop. 1974: 44 57

Befälsbemanningsutredningen bekräftar att utredningen kommer all överväga vilka allmänna krav som skall ställas på befälhavare på handelsfartyg eller fiskefartyg. Samtidigt kommer praktiktidskraven att överses. Del är enligl utredningens uppfattning olämpligt alt i samband med en sänkning av myndighetsåldern automatiskt sänka den i 7 § sjöbefälskungörelsen angivna 20-årsgränsen. Den i promemorian intagna ståndpunkten alt inte nu föreslå ändring av denna gräns är därför enligl utredningens mening riktig. Samma uppfattning förs fram av länsstyrelsen i Uppsala län.

Beträffande förslagel all sänka ell par 20-årsgränser i vissa författningar om stöd till rationalisering inom jordbruket och trädgårdsnäringen anför lantbruksstyrelsen all åtgärden inte får någon större praktisk betydelse vad gäller slödel till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering. För alt få sådant stöd krävs nämligen inte bara alt sökanden skall ha uppnått viss ålder ulan även att han har den yrkesskicklighet som behövs för ändamålsenlig drift av företaget.

I promemorian läggs inle fram någol förslag till ändring av 20-årsgränsen i reglementet angående statens grupplivförsäkring. Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig dela synpunkten att åldersgränser som bestämls i samråd med arbetsmarknadens parter inle nu bör ändras. Dock anser länsstyrelsen all det kan ifrågasättas om inte åldersgränsen för barnpensioner, grupplivräntor m. m. med hänsyn till deras konstruktion och karaktär bör anpassas till myndighetsåldern. Föreningen Sveriges överförmyndare pekar på all föregående sänkning av myndighetsåldem åtföljdes av en motsvarande sänkning av åldersgränsen för ulfående av tilläggsbelopp enligl avtalen om tjänstegrupplivförsäkring. Om den nu föreslagna sänkningen av myndighetsåldern kommer att följas av en motsvarande sänkning av åldersgränsen för tilläggsbeloppen, vore en sådan utveckling enligt föreningens mening uppenbarligen ofördelaktig för den unge, inle minst med hänsyn tUl gällande bestämmelser för ulfående av ekonomisk hjälp till utbildning.

Svenska landstingsförbundet finner det vara en brist att promemorian inte alls behandlar de författningar som vid sidan av regeringsformen reglerar val och rösträttsålder och som knyter an till viss bestämd ålder ulan att hänvisa enbart tUl myndighetsbegreppet. Förbundet saknar sålunda förslag till ändringar av t. ex. 6 § kommunallagen — till vilken 7 § landstingslagen indirekt hänvisar — saml 2 kap. 3 § och 4 kap. 2 § vallagen. Förbundet förutsätter att även dessa författningar ses över.

2.3.3 Andra åldersgränser för unga

Beträffande de åldersgränser för unga personer som behandlats i avsnittet 2.2.3 redovisar remissinstanserna inle några från promemorian avvikande synpunkter. Del gäller för familjerättens vidkom-

Prop. 1974: 44 58

mande bl. a. bestämmelserna i FB och barnavårdslagen om barns rätt all själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom. Motsvarande gäller även 15-årsgränsen i RB för underårig som hörs som vittne samt 18-årsgränserna i namnlagen, passkungörelsen och vapenförordningen.

Remissinstansema godtar också förslaget att inle göra någon ändring i lagen om erkännande och verkställighet av vissa utiändska domar och beslut angående underhåll till barn.

Den i promemorian hävdade ståndpunkten att en sänkning av myndighetsåldem inte bör påverka åldersgränserna inom del straffrättsliga påföljdsområdet biträds eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen framhåller att sänkningen av myndighetsåldern ända till 18 år inte lämpligen kan få innebära alt ungdomar i åldersgrupperna närmast över 18 år inle skulle bli straffrättsligt särbehandlade. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att inom kriminalvården, där till stor del behandlingssynpunkter varit avgörande för åldersgränsernas bestämmande, man inle behöver hysa betänkligheter mot andra åldersgränser än 18 år.

Vad utbildningsområdet angår tar skolöverstyrelsen upp vissa åldersgränser som stipulerats för inträde till vissa utbildningslinjer inom seminarierna för huslig utbildning. Skolöverstyrelsen framhåller att enligt 29 § stadgan för seminarierna för huslig utbildning fordras för all vinna inträde på ekonomiföreståndarlinjen all sökanden under del år, då inträde söks, fyller lägst 21 år. För inträde till hushållslärarlinjens allmänna gren, hushållslärarlinjens lanthushållsinriktade gren, lextUlärarlinjen saml barnavårdslärarlinjen vid husligt seminarium är enligl 24—27 §§ samma stadga motsvarande åldersgräns 19 år. Den högre gränsen för ekonomiföreståndarlinjen torde ha föreskrivits med hänsyn till det ekonomiska ansvar som ofta kommer att åvila ekonomi-föreståndare. Enligt styrelsens uppfattning bör samtliga nu nämnda åldersgränser bringas att överensstämma med en eventuellt sänkt myndighetsålder. Beträffande särskolplikten för vissa psykiskt utvecklingsstörda framhåller landstingsförbundet all förbundet inle har någon erinran mot alt 21-årsgränsen — med viss möjlighet till förlängning — behålls oförändrad.

Mot departementspromemorians förslag i övrigt har inte gjorts några invändningar. Beträffande särskilt trafiklagsliflningen understryker länsstyrelsen i Uppsala län att åldersgränserna inom denna är betingade av tekniska och säkerhetsmässiga överväganden och att de därför bör behållas.

Prop. 1974: 44 59

2.4 Föredraganden

2.4.1 Myndighetsåldern

Den nuvarande åldersgränsen för myndighetens inträde, 20 år, infördes år 1969. Dessförinnan var myndighetsåldern sedan länge 21 år.

Under senare år har frågan om en ytterligare sänkning av myndighetsåldern aktualiserats i olika sammanhang. Sålunda lades förra året fram förslag till ny regeringsform som bl. a. innebar att rösträttsåldern vid val till riksdagen sänktes från 20 till 18 år. Förslagel har nyligen blivit slutligt antaget av riksdagen. Samtidigt med all förslag lades fram om en sänknmg av rösträttsåldem framhölls önskvärdheten av all sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder behålls.

Frågan om en sänkning av myndighetsåldem har också behandlats inom Europarådet. Sålunda har rådets ministerkommitté år 1972 antagit en resolution, i vilken medlemsstatema bl.a. rekommenderas att sänka myndighetsåldern under 21 år och att, om de anser det tUlrådligt, bestämma den lUl 18 år. I Finland lades förra året fram en proposition med förslag till en 18-årsgräns. Av andra västeuropeiska länder har Storbritannien för några år sedan sänkt myndighetsåldern till 18 år. Även Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater tillämpar en 18-årsgräns. I Österrike sänktes nyligen myndighetsåldern till 19 år. Sänkning av 21-årsgränsen övervägs i vissa stater i Västeuropa, t. ex. i Belgien, Luxemburg och Förbundsrepubliken Tyskland.

Mol bakgmnd av den föreslagna sänkningen av rösträttsåldern och utvecklingen i andra länder har inom justitiedepartemenlel utarbetats en promemoria (Ds Ju 1973r 11), där det föreslås att myndighetsåldem skall sänkas från 20 till 18 år. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Den föreslagna sänkningen av myndighetsåldern har tillstyrkts eller länmals ulan erinran av del stora flertalet remissinstanser. Endast tre remissinstanser tar klart avstånd från förslaget. Vissa reservationer framförs dock även av de instanser som i och för sig ställer sig positiva tUl en sänkning av myndighetsåldern.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget anser alt sambandet mellan myndighetsålder och rösträttsålder inte med nödvändighet behöver upprätthållas. Däremot anser man det behövligt att behålla del nuvarande skyddet för personer som är under 20 år. Från åklagarhåll betonas den ökade risken för brottsliga dispositioner som följd av civilrättsliga transaktioner ingångna på grund av ungdomligt oförslånd. Det förhållandel all den förra sänkningen av myndighetsåldern inte har haft några synbara negativa effekter tillmäter man inte någon större betydelse, eftersom den nu föreslagna sänkningen omfattar ytterligare hela två år. Från flera håll betonas slutligen att en sänkning inte bör genomföras förrän enighet har uppnåtts med övriga nordiska länder.

Prop. 1974: 44 60

För egen del vill jag understryka vad föredragande departementschefen anförde vid 1969 års reform, nämligen att det är föga fruktbart att närmare diskutera när ungdomens sociala mognad inträder, eftersom del är svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mognad. Övervägandena bör i stället utgå från de verkningar som myndigheten medför i fråga om behörighet i olika avseenden, särskilt i ekonomiska angelägenheter. Härvid bör beaktas att ungdomar som fyllt 18 år redan i samband med 1969 års reform har fått en så omfattande civU-rätlslig handlingsförmåga all del inte ulan fog kan hävdas all myndighet väsentiigen inträder redan vid denna ålder. De som fyllt 18 år har sålunda bl. a. rätt all själva hyra bostad för eget bmk och att ta upp statiiga lån som syftar till att bereda dem hjälp till utbUdning eller bosättning. Vidare har varje underårig med eget hushåll räll all företa sedvanliga rältshandhngar för den dagliga hushållningen eller för uppfostran av bam, som tillhör hushållet. Redan tidigare gällde all personer som fyllt 18 år har behörighet att själva ta tjänst eUer annat arbete.

De ändringar som sålunda vidtogs år 1969.mnebär all omyndigheten för dem som är mellan 18 och 20 år i huvudsak kommer till praktiskt uttryck bara när del gäller viss skuldsällnmg, t. ex. i samband med avbetalningsköp, och förfogande över tUlgångar som förvärvats på annat sätl än genom eget arbete eller genom upplagande av studie- eller bosättningslån. Det är inte något stort steg som tas och inle några stora risker som öppnas, om man på de angivna områdena slopar del skydd som omyndigheten f. n. ger.

Av intresse vid fastställande av myndighetsåldem är den åldersgräns som gäller i andra avseenden för inträdande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Skyldigheten att göra värnplikt inträder vid 18 års ålder. Särskild vikt bör uppenbarligen tUlmätas sänkningen av rösträttsåldern. Till stöd för denna sänkning har anförts bl. a. att flertalet ungdomar har fått successivt ökade förutsättningar att ta ställning i politiska frågor genom bl. a. förbättrad skolundervisning i samhällskunskap, massmedias informationsverksamhet och föreningsverksamheten. Även om, som framhåUits från några håll under remissbehandlingen, en sänkning av rösträttsåldern inte nödvändigtvis måsle föranleda en motsvarande sänkning av myndighetsåldem, torde del dock te sig egendomligt om en person som anses mogen att ta självständig ställning i politiska frågor inte tiUerkänns fuU civilrättslig handlingsförmåga. I samband med alt förslag lades fram om en sänkning av rösträttsåldern framhölls också, som tidigare nämnts, det önskvärda i att man behöll sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder. Samma ståndpunkt har intagits av riksdagens lagutskott vid behandhngen av ett tidigare motionsförslag om sänkning av myndighetsåldern.

Givelvis är det i och för sig önskvärt att behålla den nuvarande nordiska rättslikheten när del gäller myndighetens inträde. Oavsett

Prop. 1974: 44 61

vilken ståndpunkt man intar från svensk sida kan emellertid denna rättslikhet antas komma att upphöra, eftersom en proposition med förslag tUl 18-årsgräns redan har lagts fram i Finland, medan någon motsvarande reform inte är omedelbart aktuell i övriga nordiska länder. Det finns därför inte någol skäl alt av hänsyn tiU förhållandena i övriga Norden vänta med en sänkning av myndighetsåldern. Som jag strax skall återkomma till torde del heller inte uppstå några mera beaktansvärda ölägenheter, om myndighetsåldern är olika i de nordiska ländema.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag all myndighetsåldern sänks från 20 till 18 år. Sänkningen föranleder ändring i 9 kap. 1 § föräldrabalken (FB). I samband härmed bör de år 1969 införda reglema i 9 kap. 2 § första stycket och 3 a § om behörighet för underårig som fyllt 18 år all hyra bostad och la upp vissa lån upphävas. Reglema i 2 a § oiri behörighet att företa rättshandlingar för den dagliga hushållningen bör däremot behållas, eftersom de är tiUämpliga även på den som är under 18 år.

En sänkning av myndighetsåldern tUl 18 år medför, som nyss nämnts, att myndighetsåldern blir lägre i Sverige än i Danmark, Island och Norge. Den blir också lägre än vad som gäller på många håll utanför Norden. Della aktualiserar behovet av särskilda internalionellt privaträttsliga regler på området.

Vad beträffar förhållandet till stater utanför Norden finns tUlämpliga regler i 4 kap. 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (SFS 1904r 26 s. 1). Bestämmelsema bygger på nationalitetsprincipen. Frågan humvida en person är underårig eller inte bedöms alltså enligl lagen i det land där han är medborgare. TUl skydd för godtroende tredje man har emellertid en särskild undantagsregel tagits upp i 4 kap. 5 § andra stycket. Om rättshandling har företagils här i landet av någon som på gmnd av underårighel varit obehörig att företa rättshandlingen enligt tillämplig utländsk lag, blir rättshandlingen ändå bindande för honom, om han ägt behörighet enligl svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse hans bristande behörighet. Denna godlrosregel får särskild aktualitet när det gäller utiänningar från stater där myndighetsåldem är högre än i Sverige. Några ändrade regler på området torde inle behövas.

I förhåUande lUl övriga nordiska länder tUlämpas inte 1904 års lag. I stället gäller 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (SFS 1931 r 429). Förordningen, som gmndas på en konvention mellan de nordiska länderna, bygger på domicUprincipen. Av 14 och 16 §§ följer att frågan om omyndighet beträffande den som är medborgare r någol av de nordiska ländema men som har hemvist i annat nordiskt land skall bedömas enligt lagen i den stat där han har hemvist, såvida inte förmyn-

Prop. 1974: 44 62

derskap redan utövas i annat nordiskt land. Om myndighetsåldern sänks lUl 18 år i Sverige och Finland men behålls vid 20 år i Danmark, Island och Norge kommer alltså svenska medborgare som är mellan 18 och 20 år och har hemvist i någol av sistnämnda tre länder alt alltjämt vara omyndiga. Liknande effekter har kunnat uppslå redan tidigare. Sålunda har i Finland sedan länge gällt att underårig som gifter sig blir myndig i samband därmed. Denna regel har på gmnd av den nordiska konventionen inte varit tillämphg i de övriga nordiska länderna på finska medborgare vilka vid äktenskapets ingående haft hemvist i annat nordiskt land. Del synes inle nu böra komma i fråga att frångå den reglering som gäller i förhållande till de andra nordiska ländema och som alltså gmndas på domicUprincipen.

Om den som enligl hemvistlandels lag blivit myndig därefter bosätter sig i ell land enligt vars lag han alltjämt skulle vara omyndig uppslår frågan humvida han därigenom återigen förlorar sin rättshandlingsförmåga. Frågan uppmärksammades under förarbetena till 1931 års nordiska konvention. Med anledning av den förut omnämnda finska regeln om att den som gifter sig blir myndig uttalades alt den som en gång har blivit myndig i en av staterna inte förlorar sin myndighet genom att han flyttar till annan fördragsslulande stat. Vid överläggningar med företrädare för de danska, finska och norska justitieministerierna har emellertid tvekan yppats humvida uttalandet kan anses vägledande också i förevarande situation. Den oklarhet som nu råder får dock antas ha ringa praktisk betydelse. Läget torde vara mera klart i den situationen all någon flyttar från en stat med högre myndighetsålder till en stat där myndighetsåldem är lägre. Om sålunda en i Danmark bosatt 18-åring flyttar till Sverige, kommer han att bli myndig i och med att han tar hemvist här i landet, under förutsällning alt inte förmynderskap fortfarande utövas i annat nordiskt land, vilket kan vara fallet exempelvis om förmyndaren alltjämt är bosatt i Danmark. I exemplet fömtsatts all vederbörande är medborgare i nordiskt land.

I 1931 års konvention och förordning finns inle någon motsvarighet tUl den särskUda regel om skydd för godtroende medkontrahent som har upptagits i 4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag. En sådan regel har hittills ansetts kunna a-waras. Om emellertid myndighetsåldern blir olika i de skilda nordiska länderna, kan det finnas behov alt la upp frågan om ändring i den nordiska konventionen på denna punkt. Som framhållits vid överläggningar med företrädare för de danska, finska och norska justitieministerierna kan det finnas anledning att revidera också andra bestämmelser i konventionen. De ändringar som under senare tid har företagits i denna lyder f. ö. på ell behov av en mera genomgripande översyn. Från svensk sida har också initiativ tagits till en sådan översyn.

Beträffande tidpunkten för genomförandel av den aktuella reformen

Prop. 1974: 44 63

finner jag inte anledning att frångå promemorians förslag. De nya bestämmelserna om myndighetsåldern bör alltså träda i kraft den 1 juli 1974.

2.4.2 Andra 20-årsgränser

I promemorian påvisas att del vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern finns bestämmelser om en åldersgräns på 20 år på vitt skilda rättsområden. Ofta har 20-årsgränsen valts för all få överensstämmelse med myndighetsåldern. Enligl promemorian finns det emellertid också 20-årsgränser där andra motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgörande. När del gäUer all la ställning till om en sänkning av myndighetsåldern med två år skall påverka andra åldersgränser, bör enligl promemorian den principiella utgångspunkten vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande åldersgränsen i väsentlig grad påverkats av den nuvarande myndighetsåldern. Om del på någol område finns speciella skäl att behålla 20-årsgränsen, bör däremot inte göras någon ändring bara för alt vinna likformighet.

Vid 1973 års riksdag begärdes i en motion (1973 r 620) översyn av de åldersgränser för barn och underåriga som lagstiftningen innehåller. Lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godtagna belänkande (LU 1973r 31) med anledning av motionen alt en sammanställning av gällande åldersgränser, även om den inte är fullständig, ger ett klart belägg för att det råder en relativt långt driven uppspaltning på olika åldersgränser. De rikt differentierade åldersgränserna kunde enligt utskottets mening förklaras av att åldersgränserna inom olika områden har så väsensskilda syften. Utskottet underströk alt man i del fortsatta lagstiftrungsarbetet borde eftersträva så enhetliga åldersgränser som möjligt. En samordning av åldersgränserna fick dock inte bli ett självändamål ulan varje åldersgräns måste bestämmas så att den verkligen tUlgodoser det syfte som den avser att tjäna.

För egen del finner jag att de i promemorian förordade principerna för anpassning av olika åldersgränser till myndighetsåldern stämmer väl överens med det synsätt som lagutskottet gett ullryck för. Jag anser därför att en ändring av åldersgränserna bör ske i enlighet med de angivna principerna. Som framhåUs i promemorian tillkommer att 20-årsgränsen på flera områden berörs av pågående utredningar. I dessa fall bör resultatet av utredningarna avvaktas, innan slutiig ståndpunkt las till om berörda åldersgräns bör ändras.

Åldersgränser finns i författningar på vitt skilda rättsområden. Flera av författningama är sådana att det ankommer på Kungl. Majrt alt ensam besluta om ändringar i dem. För överblickens skull avser jag emellertid att i den fortsatta framställningen ta upp såväl författningar av detta slag som författningar som kan ändras endast med riksdagens

Prop. 1974: 44 64

medverkan. I fall då en författning hör under annat departement än justitiedepartementet har jag samrått särskilt med vederbörande statsråd.

Beträffande den familjerättsliga lagstiftningen delar jag den uppfattning som förts fram i promemorian att reglerna i FB om vårdnadens upphörande och samtycke till adoption samt i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente alla har nära samband med myndighetsåldern och därför bör anpassas till denna. Motsvarande gäller den 20-årsgräns som i speciella undantagssilualioner är föreskriven för rätt att anta adoptivbarn.

I promemorian föreslås en sänkning av den i lagen (1938: 318) om avbrytande av havandeskap föreskrivna 20-årsgränsen för hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende. Eftersom abortlagstiftningen är föremål för översyn i justitiedepartementet anser jag dock all någon ändring inte bör göras i förevarande sammanhang. Som förordats i promemorian bör däremot en anpassning till myndighetsåldern ske i lagen (1962: 381) om allmän försäkring, såvitt gäller bestämmelserna om utbetalning av föräldrapenning, och i kungörelsen (1962: 520) angående sättet och liden för utbetalning av pension enligl nyssnämnda lag. Förslag till den ändring som behövs i sistnämnda författning kommer senare att anmälas av chefen för socialdepartementet.

I utiänningskungörelsen (1969: 136) finns vissa regler om en 20-årsgräns som har betydelse för frågan om uppehåUstiUslånd m. m. I promemorian föreslås att även dessa regler anpassas lUl den nya myndighetsåldem. Vid remissbehandlingen har emellertid statens invandrarverk gjort gällande att åldersgränsen i ett par fall i stället bör sättas ned till 16 år. Invandrarverket har även föreslagit vissa andra ändringar i utiänningskungörelsen. Efter samråd med statsrådet Leijon anser jag att frågan om behövliga ändringar i utlänningskungörelsen bör tas upp särskilt och anmälas för Kungl. Maj:t i ett senare sammanhang.

På det skatlerättsliga området finns bl. a. ett par bestämmelser där en 20-årsgräns har betydelse för förmögenhetsbeskattningen. Sålunda gäller enligl 8 § förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt alt föräldrar i viss omfattnmg är skattskyldiga för förmögenhet som tiUhör deras barn under 20 år. Vidare beräknas enligt 12 § 1 mom. samma förordning den beskattningsbara förmögenheten i vissa fall gemensamt för föräldrar och omyndiga barn. I promemorian anförs all en sänkning av de angivna 20-årsgränserna framstår som en naturlig konsekvens av all man sänker den ålder då barnen själva disponerar över sin förmögenhet. Jag delar denna uppfattning och förordar således all de berörda åldersgränserna i förmögenhetsskatteförordningen sänks till 18 år.

I 28 § arvsskalleförordningen (1941: 416) medges en viss lindring i arvsbeskallningen för barn under 20 år. I promemorian föreslås att även denna åldersgräns skall anpassas till den sänkta myndighetsåldern.

Prop. 1974: 44 65

Förslaget har i denna del kritiserats från flera håll under remissbehandlingen. Därvid har bl. a. hävdats att ungdomar i åldersgruppen 18—20 år har ett stort behov av tillskott till sina ekonomiska resurser för studier, praktiktjänstgöring m. m. och att den särskilda skattelindringen bidrar till att tillgodose delta behov.

För min del ansluter jag mig tUl den åsikt som fördes fram av föredragande departementschefen vid 1969 års sänkning av myndighetsåldern, nämligen all del inte finns anledning all i arvsskalleförordningen ha någon generell regel om särskild skattelindring med anknytning till en högre åldersgräns än myndighetsåldern. Det behov av medel för utbildning m. m. som föreligger för ungdomar i åldern 18—20 år får tillgodoses på annat sätt än genom lättnader i arvsbeskallningen. Härtill kommer att den skatteskärpning som kan inträffa, om den berörda 20-årsgränsen sänks, i regel torde bli obetydlig. Jag tiUstyrker därför promemorieförslaget om att åldersgränsen i arvsskalleförordningen sänks tUl 18 år.

Under remissbehandlingen har väckts ytterligare en fråga rörande skattelagstiftningen. Enligl 46 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) får avdrag vid inkomstbeskattningen göras bl. a. för premier för vissa försäkringar som ägs av den skallskyldiges omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern medför automatiskt en begränsning av denna avdragsrätt. Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att detta ingrepp i avdragsrätten inte kan anses obetydligt. Med hänsyn härtill och då livförsäkringens skattefrågor är föremål för utredning inom livförsäkringsskattekommittén (Fi 1971: 07) hemställer riksförbundet att avdragsrätlen t. v. behåUs i oförändrad omfattning genom att en uttrycklig åldersgräns på 20 år införs i kommunalskaltelagen. Jag kan för min del inte biträda denna hemställan. Redan.vid 1969 års sänkning av myndighetsåldern framhöll departementschefen att den omständigheten att en person har slutit ett långtidsavtal under fömlsätlning att avtalet skulle medföra vissa gynnsamma verkningar för honom i skattehänseende inte kan betraktas som ett tillräckligt motiv för att vid en ändring i civilrättslig lagstiftning, som återverkar på skattereglema, ändå låta honom åtnjuta de sålunda beräknade fördelarna. Jag anser därför all avdragsrättens anknytning till myndighetsåldern bör bestå. Efter samråd med chefen för finansdepartementet anser jag dock all hittUlsvarande avdragsregler bör gälla för hela år 1974. Erforderliga författningsändringar kommer alt anmälas för Kungl. Maj:t av chefen för finansdepartementet i ett senare sammanhang.

Vad härefter beträffar det straffrättsliga området innehåUer 6 kap. BrB en rad beslämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mot barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella handhngar behandlas strängare än motsvarande heterosexuella handlingar. Två av de 20-årsgränser som förekommer i kapitiet rör just homosexuella

5 Riksdagen 1974. 1 sand. Nr 44

Prop. 1974: 44 66

handlingar (4 och 8 §§). En ytterligare 20-årsgräns finns i 7 §, där del bl. a. föreskrivs alt den som förleder någon som är under 20 år till otuktigt levnadssätt skall straffas för koppleri. Denna regel är inle begränsad till homosexuella förhållanden.

I promemorian las inle ståndpunkt i frågan om de nu nämnda 20-årsgränserna skall anpassas till en sänkt myndighetsålder. Del föreslås i stället all eventuella ändringar skall anstå i avvaktan på resultatet av arbetet inom sexualbrollsutredningen (Ju 1972: 01). Jag biträder della förslag.

I lagen (1964r 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare finns en föreskrift om att värdnadshavaren skall höras i vissa fall när lagöverträdaren är under 20 år. Jag ansluter mig till promemorians förslag om alt bestämmelsen skall anpassas till all vårdnaden upphör vid 18 års ålder.

Ett område där 20-årsgränsen är av stor betydelse är barnavårds-lagstiftningen. Ingripande med stöd av bamavårdslagen (1960r 97) kan gmndas antingen på förhållanden som kan hänföras till bamels omgivning (25 § a) eller på förhållanden som kan hänföras till den unges eget beleende (25 § b). I den förra typen av fall kan ingripande inle företas sedan den unge har fyllt 18 år. Motsvarande åldersgräns i de senare fallen är 20 år. Vidtagna åtgärder skall i princip upphöra senast när den unge fyller 20 år. Samhällsvård som har anordnats med stöd av 25 § b kan emellertid pågå längre. Samhällsvården skall dock alltid upphöra senast tre år efter omhändertagandet. Motsvarande gäller i fråga om utskrivning från ungdomsvårdsskola.

I promemorian föreslås all åtgärder som har beslutats med stöd av 25 § a barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Stockholms barnavårdsnärrmd ifrågasätter dock om man inte bör avvakta med att införa 18-årsgränsen i dessa fall. Antalet ungdomar som tillhör berörd kategori är visserligen enligt barnavårdsnämnden förhållandevis ringa men ungdomarna är ofta i starkt behov av fortsalt stöd. För min del anser jag det dock som en naturlig konsekvens av en sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern alt åtgärder som beslutats med stöd av 25 § a barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget.

Beträffande 20-årsgränsen i 25 § b framhålls i promemorian det principiellt otillfredsställande i alt möjliggöra ingripande inom barnavårdens ram mol personer som har uppnått myndig ålder. Enligl promemorian kan man emellertid inle bortse från all en sänkning av åldersgränsen för ingripande enligt bamavårdslagen skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjlighetema alt bereda adekvat vård för missanpassad ungdom. I promemorian hänvisas också till den allmänna översyn av den sociala vårdlagstiftningen som f. n. pågår inom socialutredningen (S 1969r 29). I det angivna läget förordas att man t. v. behåUer

Prop. 1974: 44 67

den nuvarande 20-årsgränsen i 25 § b och därtill anknutna bestämmelser.

Promemorieförslaget har i denna del allmänl godtagits under remissbehandlingen. Från flera håll har betonats alt möjligheterna att bereda adekvat vård för unga alkohol- och narkolikamissbmkare skulle allvarligt försämras, oni den berörda 20-årsåldern sänktes. Även jag ansluter mig till promemorians förslag. Del ankommer på socialutredningen att i viss utsträckning överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer. Härvid uppkommer bl. a. frågan om vilka åldersgränser som skall gälla i olika sammanhang. Nämnas bör också att del pågående reformarbetet på kriminalvårdens område synes ge anledning till översyn av de reaktionsformer som gäller för unga lagöverträdare.

I enlighet med del anförda bör någon ändring inte göras i 25 § barnavårdslagen och — bortsett från en redaktionell justering — inle heller i 32 §. Vad beträffar 27 och 28 §§, som ger barnavårdsnämnden möjlighet att meddela föreskrifter resp. förordna om övervakning, bör, som föreslagits i promemorian, föreskrivas alt sådana åtgärder skall upphöra senast vid 18 års ålder i fall som avses i 25 § a och vid 20 års ålder i fall enligt 25 § b. Beträffande den som är över 18 år och som på grund härav inte längre står under någons vårdnad bör föreskrift bara kunna avse den unge själv. Regeln om samhällsvårdens upphörande i 42 § andra stycket bör ges den utformningen all samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han har omhändertagils med stöd av 25 § b efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet. Bestämmelsema i 24 § första stycket om underrättelse till föräldrar och i 33 § andra stycket om kvarhållande av den unge i förvar tills han hämtas av föräldrar eUer fostrare bör ändras så alt bestämmelserna inte blu: tUlämpliga i faU då den unge har fyllt 18 år och på grund härav inte står under någons vårdnad.

Utöver de nu förordade ändringama i barnavårdslagen bör, som föreslagils i promemorian, vissa redaktionella jämkningar göras i författningstexten.

Som påpekats i promemorian medför ändringarna i barnavårdslagen att föreskrifter, övervakning och samhällsvård som grundas på 25 § a och avser någon som är över 18 år när lagändringarna träder i kraft skall upphöra omedelbart.

Om 20-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen t. v. behålls oförändrad finns det, som framhållits i promemorian, inle anledning att nu sänka åldersgränsen för tUlämpning av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet från 20 liU 18 år. Inte heUer bör någon jämkning ske i föreskrifterna om meddelande till barnavårdsnämnd i 12 § första stycket lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff och 16 § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947; 948).

Vad gäller utbildningsområdet finns en 20-årsgräns i 51 §

Prop. 1974: 44 68

skollagen (1962: 319). Åldersgränsen har betydelse för möjligheten att företa inspektion vid privatskolor m. m. till skydd för unga elever. Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén förordar jag att man inte i delta sammanhang ändrar förulsältningama för inspektion. Bestämmelsen bör alltså t. v. lämnas oförändrad. Som påtalats i promemorian har de regler i skolstadgan (1971:235), folkhögskolestadgan (1958:478) och kungörelsen (1971: 424) om kommunal och statlig vuxenutbUdning som innehåller en 20-årsgräns nära samband med bestämmelserna om vårdnad. Dessa regler bör därför anpassas till den nya myndighetsåldern.

Inom studiestödssystemel innebär 20-årsgränsen en avgränsning mellan yngre och äldre studerande. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet förordar jag all någon ändring nu inte görs i fråga om denna åldersgräns. Jag vill erinra om alt vissa frågor som rör det studiesociala systemet övervägs inom kommittén (U 1969: 51) för studiestöd ål vuxna. Inte heller bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbelsmarknadskungörelsen (1966: 368) bör ändras nu. Jag vUl erinra om att frågor som rör den framtida utformningen av arbetsmarknadsutbildningen f. n. övervägs av kommittén (In 1972: 04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen.

Rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521) innehåller bestämmelser som innebär att rusdrycker inte får säljas till den som är under 20 år. Vid förordningens tillkomst ansågs del av flera skäl naturligt att knyta åldersgränsen till myndighetsåldern. Della samband behölls vid myndighetsålderns sänkning år 1969. Samma skäl kan nu anföras för en sänkning till 18 år. Enligt promemorian bör emellertid frågan om den lämpliga minimiåldern för rätt till inköp av rusdrycker i första hand bedömas från alkohol- och nykterhetspolitiska synpunkter. Det åligger alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966: 33) att göra en allmän översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken. Enligt promemorian bör resultatet av utredningens överväganden avvaktas, innan man gör någon ändring i msdrycksförsäljningsförordningen. Jag ansluter mig till denna bedömning.

Vad angår övriga beslämmelser som är aktuella i delta sammanhang biträder jag promemorieförslaget om en sänkning av åldersgränsen i rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelse om tillträde till offentlig förhandling. Bestämmelsen blir indirekt tillämplig vid handläggning enligt förvaltningsprocesslagen samt enligt lagarna om arbetsdomstol, försäkringsdomslol och marknadsdomstol m. m. I 20 kap. 14 § RB bör härjämte upphävas en beslämmelse om kompletterande angivelse-eller åtalsräll för omyndig som har fyllt 18 år. Den rätt som i angivna hänseenden kan tillkomma omyndigförklarad berörs inte.

Också den i religionsfrihetslagen (1951: 680) föreskrivna minimiåldern för rätt all bli upptagen i kloster bör anpassas tUl en sänkt myndighetsålder. Motsvarande gäller en i rennäringslagen (1971: 437) upptagen 20-årsgräns.

Prop. 1974: 44 69

Som framhållits i promemorian finns det inle anledning att i detta sammanhang ändra den 20-årsgräns som gäller inom det nya tandvårdssystemet. Vad beträffar åldersgränserna i slatstjänslemannastadgan (1965: 601) och stadgan (1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. faller hithörande frågor inom ramen för förhandlingsutredningens (C 1968: 16) arbete. De berörda åldersgränserna bör därför t. v. behållas oförändrade. Frågan om ändring av 20-årsgränserna i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287) och i reglementet (1962r 698) angående statens grupplivförsäkring får anstå i avbidan på överläggningar mellan statens avlalsverk och de statsanställdas organisationer.

I promemorian föreslås en sänkning av 20-årsgränsen för börsombud enligt börsordningen (1969r 546) för Stockholms fondbörs. Jag vill erinra om att frågan om kvalifikationskraven för börsombud har övervägts av fondbörsutredningen (Fi 1967r 32), som nyligen har lagl fram betänkandet (SOU 1973r 60) Fondbörsen. Frågan om ändring av den berörda åldersgränsen i börsordningen får tas upp i samband med andra ändringar som kan föranledas av utredningens förslag.

I sjöbefälskungörelsen (1960r 487) finns en 20-årsgräns för befälhavare på handelsfartyg eller fiskefartyg. Åldersgränsen har samband med behörighetskraven för sjöbefäl. I promemorian föreslås all någon ändring inle nu företas av nämnda åldersgräns, eftersom behörighetskraven f. n. ses över av befälsbemanningsutredningen (K 1970r 29). Jag är av samma uppfattning. Däremot bör, som förordats i promemorian, en sänkning ske av 20-årsgränsen i vissa författningar om stöd till rationalisering inom jordbmket och trädgårdsnäringen.

Under remissbehandlingen har anmärkts att promemorian inle upptar förslag till ändringar i bl. a. kommunallagen och vallagen. Med anledning härav vill jag erinra om att Kungl. Majrt tidigare denna dag beslutat att förelägga riksdagen förslag till följdändringar till gmndlagsreformen som bl. a. avser kommunal- och vallagstiftningen.

2.4.3 Andra åldersgränser för unga

Vad först gäller familjerätten och anslutande områden påpekas i promemorian att bestämmelsema i FB och barnavårdslagen om barns rätt alt själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom inte har någol direkt samband med myndighetsåldern. I stället har från fall till fall bedömts vid vilken ålder det bör vara av värde att generellt efterhöra den underåriges egen mening. Enligl promemorian är det inte påkallat att i detta sammanhang göra någon ändring i de berörda reglerna. Jag delar denna uppfattning. Synsättet torde också stämma överens med den uppfattning som enligt det tidigare anförda har förts fram av riksdagens lagutskott, nänUigen alt en samordning av åldersgränsema inle får bli ell självändamål ulan all varje åldersgräns

Riksdagen 1974.1 saml. Nr 44

Prop. 1974: 44 70

måste bestämmas så att den verkligen tillgodoser det syfte den avser att tjäna.

Även de 18-årsgränser som finns intagna i namnlagen (1963: 521), passkungörelsen (1940: 471) och vapenlagen (1973: 1176) bör enligt min mening lämnas oförändrade.

Lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn bygger på en internationell konvention i ämnet. Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att del inte är möjligt och inte heller direkt behövligt att i detta sammanhang göra någon ändring i lagen.

Den ålder till vUken efterlevande barn får uppbära livränta inom yrkesskadeförsäkringen höjdes år 1967 från 16 till 19 år. Della innebar en anpassning tUl vad som gäller om barnpension i form av tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring. Mellan 19 och 21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna skäl. Mot denna bakgrund framstår del inte som motiverat ätt nu ändra 19-årsgränsen. Inte heller vill jag förorda en sänkning av 21-årsgränseh. Som framhålls i promemorian skulle en sådan sänkning i vissa fall kunna försämra det skydd som yrkesskadeförsäkringen ger. I konsekvens med del ställningstagande som jag nu gjort bör också motsvarande regler i mUitärersättningsförordningen (1950: 261) behållas oförändrade. Jag anser inte heller att det finns någon anledning att i delta sammanhang föreslå ändring av reglerna i 9 § lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring och 9 § mUitärersättningsförordningen angående beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

I fråga om den 19-årsgräns som finns i statens allmänna tjänstepensionsreglemente får jag hänvisa till vad jag har anfört beträffande 20-årsgränsen i reglementet.

Inom det straffrättsliga påföljdsområdet finns flera olika åldersgränser av betydelse. Den som begått brott innan han fyllt 15 år får över huvud taget inte ådömas påföljd. Den som ingår i åldersgrap-pen 15—18 år kan dömas till fängelse bara om det finns synnerliga skäl därtill. Är den tilltalade i åldern 18—21 år, får han dömas till fängelse bara om frihetsstraff är påkallat främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller om fängelse annars anses lämpligare än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande påföljd som i första hand kommer i fråga för åldersgruppen 18—21 år är ungdomsfängelse. Även den som är mellan 21 och 23 år kan dömas till ungdomsfängelse, om det anses uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Som framhållits i promemorian bestäms de olika åldersgränsema i första hand av kriminalpolitiska hänsyn. Reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare har som resultat av en lång utveckling blivit mera differentierade och utrymmet för fängelse som brottspåföljd för de olika åldersgrupperna har bhvit mera inskränkt. Jag delar den i promemorian framförda meningen att sänkningen av myndighetsåldern

Prop. 1974: 44 71

inle i förevarande sammanhang bör påverka åldersgränserna inom området för brollsbalkspåföljderna. Ändring bör inte nu heller göras i fråga om 15-årsgränsen i RB för underårig som hörs som vittne, eftersom denna åldersgräns närmast hänger samman med de straffrättsliga bestämmelserna.

Jag ansluter mig också till promemorians förslag all man inte nu ändrar den särskUda regeln i 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972: 207) om möjlighet till jämkning av skadestånd när den som har våUal skadan är under 18 år.

Förslag (prop. 1974: 20) har nyligen lagts fram om att lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt skall ersättas av en ny lag om kriminalvård i anstalt. I denna lag föreskrivs att man vid placering av intagen som ej fyllt 21 år skall särskUt beakta att han om möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Denna åldersgräns, som har nära samband med påföljdsreglerna, bör inte ändras i della sammanhang. Motsvarande gäller en liknande beslämmelse i tUlämpningskungörelsen (1958: 214) till lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

I lagen med särskUda beslämmelser om unga lagöverträdare finns, som jag förut har framhållit, åtskiUiga föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21 år. Sådana mål skall handläggas skyndsamt och, när svårare straff än böter kan komma i fråga, om möjligt i sådan ordning att de inte tilldrar sig uppmärksamhet. Under vissa fömtsättningar kan domstolen förordna om handläggning inom stängda dörrar. Vidare finns särskilda bestämmelser om hörande av personundersökare samt om förordnande av offentlig försvarare. I nämnden bör enligl lagen tjänstgöra näfnndemän som har insikt och erfarenhet i ungdomsvård. Som framhålls i promemorian bygger samtliga dessa beslämmelser på kriminalpoliliska hänsyn. De skäl som talar för att brottsbalkens påföljdsregler inle bör påverkas av alt myndighetsåldem sänks är därför tillämpliga även på dessa bestämmelser. Med hänsyn härtill förordar jag att åldersgränserna i den nu behandlade lagen lämnas orubbade med del undantag som jag tidigare har berört, nämligen den 20-årsgräns som finns intagen i bestämmelsen om att vårdnadshavare skall höras.

Vad gäller utbildningsområdet finns en regel om särskolphkt lUl 21 år i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Som anförs i promemorian grundas denna åldersgräns på den försenade mognaden och det mera tidskrävande utbUdningsbehovet hos de berörda personerna. Jag föreslår därför alt den nuvarande åldersgränsen behålls.

Vid remissbehandlingen har skolöverstyrelsen påpekat alt vissa åldersgränser i stadgan (1961: 433) för seminarierna för huslig utbildning bör ändras så att de sammanfaller med den föreslagna myndighetsåldern. Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén förordar jag att

Prop. 1974: 44 72

frågan om ändring i den berörda stadgan las upp vid elt senare tillfäUe.

Inom den nyligen översedda trafiklagstiftningen gäller en rad skilda åldersgränser för rätt att föra ohka slags fordon m. m. Detta differentierade system är utformat med hänsyn till vad som har ansetts motiverat främst av säkerhetsmässiga och tekniska trafikhänsyn. Jag ansluter mig tUl promemorieförslaget alt någon ändring av dessa regler inle nu bör komma i fråga.

Vad angår övriga bestämmelser som är aktuella i della sammanhang anser jag alt man inle nu bör ändra några åldersgränser i medborgarskapslagen. Inte heller bör någon ändring göras i fråga om förbudet för den som är under 21 år att förvärva eller inneha stUell m. ni. eller i förbudet att sälja injektionsspruta eller kanyl till sådan person.

3 Utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m. 3.1 GäUande rätt

Sedan gammalt har de utomäktenskapliga barnen i fråga om arv intagit en särställning. Först i början av della sekel likställdes de med barn i äktenskap i fråga om arvsrätt efter moder och mödernefränder. Fram lUl år 1970 hade de emellertid inte någon arvsrätt efter fäderne-fränderna. De utomäktenskapliga barnen var även uteslutna från arv efter sin fader, om de inte var alt anse som trolovningsbam eller om inte fadern i särskUd lagstadgad ordning avgivit arvsförklaring.

Genom lagen (1969; 621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) upphävdes särbestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt och fr. o. m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskapet i princip helt likställt med barn i äktenskap i arvsrätlsligt hänseende. Är barn utom äktenskapet fött före angiven dag och skulle inte arvsrätt mellan barnet och fadern ha förelegal enligl äldre lag gäller emellertid en specialregel om arvsrättspreskriplion. Enligl punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1969 års lag ärver barnet och dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes släktingar endast under förutsättning all annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

Enligt 20 kap. 1 § ÄB skall bouppteckning förrättas sist tre månader efter dödsfallet, om inte anstånd beviljas. Delta innebär alt dödsboet har möjlighet alt föranstalta om bouppteckning omgående efter dödsfallet. Bouppteckningen kan i andra fall komma att dra ut på tiden. Från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta, alt han inte säkert kan beräkna när preskription inträder. Någon motsvarande spe-

Prop. 1974: 44 73

cialregel om preskription finns inle för den arvsrätt som tillkommer utomäklenskapligl barns fader eller dennes avkomlingar av äktenskaplig börd, s. k. bakarv. Dör det utomäktenskapliga barnet först, ärver således fadern utan att punkt 3 i övergångsbestämmelserna gäller. I sådant fall blir i stället tiUämpliga de allmänna preskriptionsreglema i 16 kap. ÄB, dvs. preskription inträder fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallel.

Beträffande registreringen av utomäktenskapliga barn kan anmärkas alt det före den 1 januari 1918 inte infördes någon anteckning om barn utom äktenskap vid faderns namn i församlingsboken. Därefter gällde all barnet skulle antecknas vid faderns namn i församlingsboken, men anteckningen togs i allmänhet inle in i fadems flyttningsbetyg och kom sålunda inte all följa med vid flyttning till annan församling. Den 1 jauari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingsliggare, i lösblads-system med en personakt för varje kyrkobokförd person. Vid flyttning skall personaklen sändas till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan åren 1947 och 1967 antecknades i personakl för man inte andra barn till honom än eventuella trolovningsbam och barn med arvsrällsförklaring. Först fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock inle retroaktivt, alla barn i personakt. Saknas anteckning om barn utom äktenskap i faderns personakt har sådant barn alltid rätt att efter anmälan få akten kompletterad med anteckning om barnet.

Vid införandel av de nu gällande reglerna om utomäktenskapliga barns arvsrätt konstaterade departementschefen (prop. 1969 r 124 s. 92) all del med hänsyn till den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga bam kunde vara svårt och, i fråga om förhållanden från liden före 1918, renlav omöjligt alt utreda om en avliden man hade barn utom äktenskapet. Oavsett innehållet i den dödes personakt borde arvsrätt därför alltid föreligga, om någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter den döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma borde gälla om boutredningsman eller den som sitter i boet hade sådan vetskap. Utomäklenskapligl bam skulle alltså kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inle bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallel ulan också genom att senast vid bouppteckningen ge sig tUl känna för dödsbodelägare, boutredningsman eller den som satt i boet. Vad departementschefen sålunda anfört borde enligl hans mening i princip ha motsvarande tillämpning för barnets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädemel liksom också för barnets avkomlingars räll lUl arv på fädernesidan.

Departementschefen uttalade vidare all del i samband med arvsrätts-reformens ikraftträdande borde meddelas särskild föreskrift om skyldighet för barnavårdsman till barn utom äktenskap alt se till alt anteckning om barnet gjordes i faderns personakl. Med anledning därav har i övergångsbestämmelse tUl kungörelsen (1969r 626) om ändring i kun-

Prop. 1974: 44 74

görelsen (1950r 416) om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå föreskrivits att, om faderskapet till barn utom äktenskap har fastställts enligt äldre lag utan att anteckning om barnet har gjorts i faderns personakt, så skall barnavårdsmannen skyndsamt sörja för alt sådan anteckning görs. Socialstyrelsen har därjämte rekommenderats barnavårdsnämnderna alt vidta motsvarande åtgärd i fråga om sådana barn under 18 år som inte har någon barnavårdsman.

3.2 Motionsyrkande

I en motion (1973 r 410) till 1973 års riksdag har yrkats förslag till sådana ändringar av övergångsbestämmelserna till 1969 års lag om ändring i ÄB att

1. barn utom äktenskap alllid kan bevara sin arvsrätt genom att inom
två månader från dödsfallet anmäla sin släktskap med den avlidne hos
annan dödsbodelägare, hos boutredningsman eller hos den som sitter i
dödsboet,

2. de särskilda förutsättningarna för arvsrätt för vissa barn utom
äktenskap blir tillämpliga också beträffande arvsrätten efter dessa barn
för fadern och dennes släktingar.

I motionen framhålls alt del vid lagens tillämpning har uppmärksammats fall, där bouppteckning förrättats mycket snart efter dödsfallet, sannolikt därför att man befarat att den avlidne efterlämnat någol utomäklenskapligl barn. När ell sådant barn därefter har anmält sin existens och gjort anspråk på arv, har det varit för sent. Barnet har alltså gått miste om arvsrätten. Ett sådant resultat av övergångsbestämmelserna kan inle ha varit avsett. Även om del väl knappast kan bli fråga om något stort antal fall där ett barn utom äktenskap på detta sätt går miste om sin arvsrätt, förefaller det inträffade stötande. Delta gäUer vare sig det är fråga om mindre eller någol större arvslotter eller, som vid åtminstone någol tUlfälle har varit fallet, mycket stora belopp. Barnet bör därför garanteras en viss skälig tid för att framställa sitt anspråk. Förslagsvis kan denna tid bestämmas till två månader från dödsfallet.

Som skäl för yrkandet i fråga om rätten till arv efter ulomäktenskapligt barn anförs i motionen all det vid lagstiftningens tUlämpning har framträtt behov av en särskild preskriptionsregel för all undvika alt frågan om rätten lUl arvet efter barnet hålls svävande i avbidan på att den allmänna arvsrättspreskriptionen skall inträda.

3.3 Remissyttrandena

Lagutskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt och kammarkollegiet. På utskottets begäran har yttranden vidare

Prop. 1974: 44 75

avgetts av Sveriges advokatsamfund, Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö.

3.3.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt

Svea hovrätt instämmer i stort i vad som anförts tUl stöd för motionsyrkandet, såvitt gäller utomäktenskapliga barns arvsrätt. Det torde enligt hovrätten lagtekniskt inte medföra några särskUda komplikationer att stadga viss tidsfrist för sådan anmälan som bevarar barnets eller dess bröstarvingars arvsrätt. Huruvida tidsfristen bör vara två månader eller en längre eller kortare tid bör emellertid övervägas närmare. Det kan exempelvis hävdas att fristen lämpligen bör vara densamma som legalfristen för förrättande av bouppteckning, dvs. fre månader efter dödsfallet. En sådan anmälan bör dock alltid anses gjord i tid om den görs senast vid bouppteckningen.

Kammarkollegiet anför att den föreslagna ändringen i fråga om utomäktenskapliga barns arvsrätt gäller en beslämmelse som ännu inte kommit att beröra vare sig dåvarande kammaradvokatfiskalsämbetel eller kollegiet såsom allmänna arvsfondens ställföreträdare. Kollegiet anser emellertid all starka skäl talar för en bestämmelse om en viss tid inom vilken ett utomäktenskapUgt barn eller dess avkomlingar alltid skall kunna göra sin rätt gällande, oavsett inom vilken lid bouppteckningen hålls. Denna tid bör enligl kollegiets mening vara samma som den tid inom vilken bouppteckning skall förrättas, eller tre månader från dödsfallet. Dessutom bör ett utomäklenskapligl barn alltid kunna med laga verkan göra sin räll gällande vid bouppleckningsförrättning, som hålls efter nämnda tid men före den i 16 kap. 4 § ÄB stadgade preskriptionstiden av tio år.

Sveriges advokatsamfund vitsordar behovet av den föreslagna lagändringen och tillstyrker därför bifall till motionen. Med hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar för det utomäktenskapliga barnet som kommer att vara förknippade med den anmälan, vilken barnet har att göra inom.lvå månader från dödsfallet, är det enligt samfundet av synnerlig vikt alt anmälan äger rum i sådan form att svårigheter att bevisa att anmälan verkligen skett undviks. Samfundet ifrågasätter därför om inte som ett alternativ till de angivna sätten för anmälan bör upptas skriftlig anmälan till den domstol som har att inregistrera bouppteckningen efter den avlidne. Även efter ett genomförande av den föreslagna lagändringen kan det givelvis ofta förekomma alt bouppteckning efter en avliden man inges för registrering relativt kort tid efter dödsfallet. Samfundet förutsätter att de föreslagna nya bestämmelserna kompletteras med föreskrifter i 20 kap. ÄB om hur domstolen skall förfara om en sådan bouppteckning inges innan två månader hunnit förflyta efter dödsdagen.

Enligt Siockholms läns landstings rättshjälpsnämnd måste det utom-

Prop. 1974: 44 76

äktenskapliga barnet ha skähg lid alt göra arvsanspråk gällande. Nämnden anser det befogal med en något längre tid än två månader, förslagsvis sex månader efter dödsfallet. Även Malmö barnavårdsnämnd finner det angelägel att barn utom äktenskap i största möjliga utsträckning tillförsäkras samma rättigheter som barn födda i äktenskap. Nämnden biträder därför motionsförslagel.

Stockholms barnavårdsnämnd påpekar all den i motionen upptagna frågan om preskription av utomäktenskapliga barns arvsrätt framför allt har aktualitet när del gäller barn födda före år 1952 och vilka aUtså vid lagens ikraftträdande fyllt 18 år. När del gäller yngre barn torde barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna ha vidtagit erforderliga åtgärder för att få barnen antecknade i fadems personakl. Nämnden, som finner motionskravet väl grundat, anser alt en ändrad ordning kan nås på olika sätt. En radikal lösning är att avskaffa punkt 3 i övergångsbestämmelserna, vilket skulle innebära fullständig legal likställighet i arvshänseende. Skulle man emellertid välja att bibehålla nuvarande särskilda förutsättningar efter komplettering med en regel om viss lidsfrist, inom vilken arvsanspråk kan anmälas, är det enligt nämndens mening viktigt all denna inle blir alltför kort. Barnavårdsnämnden framhåller att i elt likartal sammanhang en lidsfrist på elt år ansetts motiverad. Avslutningsvis framhåller nämnden all laglig reglering — antingen denna ges formen av ell borttagande av punkt 3 i övergångsbestämmelserna eller komplettering av dessa med en regel om lidsfrist — är otiUräcklig för att säkra önskvärd faktisk likställighet. Det framstår därför för nämnden som en angelägen samhällsuppgift att vidta åtgärder för att få likslällighetslagstiflningens syfte så långt möjligt praktiskt realiserat. En möjlig åtgärd är att ålägga pastorsämbetena att granska den befintliga personaktsslocken och i faU, där anteckning saknas om fadern, om möjligt komplettera personaklerna. En annan åtgärd av stor vikt anser nämnden vara ökad information till allmänheten inte endast om betydelsen av att anteckning om faderskap görs på berörda personakler utan även om hur den enskilde bör förfara för att få sådan anteckning till stånd.

3.3.2 Rätten till arv efter utomäktenskapUgt barn

Samtiiga remissinstanser tiUstyrker all den i motionen upptagna frågan angående rätten till arv efter utomäktenskapUgt barn utreds.

3.4 Lagutskottet

3.4.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt

Lagutskottet konstaterar i sitt belänkande (LU 1973 r 29) all 1969 års arvsrätlsreform grundades på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än

Prop. 1974: 44 77

andra. Av praktiska skäl kunde emellertid inte alla utomäktenskapliga barn tiUerkännas samma arvsrätt som barn födda i äktenskapet. Med hänsyn till den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn är det nämligen svårt och i fråga om förhållanden för liden före år 1918 renlav omöjligt för dödsbodelägare att utreda om en avliden man har barn utom äktenskapet. För all frågan om arvsrätt efter avlidna män inle skulle hållas svävande ända liUs den allmänna arvspreskriptionen inträdde måsle en särskild preskriptionsregel införas. Någon motivering lUl varför preskriptionstiden knöts till just bouppteckningen anfördes inle i propositionen. Denna fråga blev inte heller föremål för diskussion under riksdagsbehandhngen.

All arvsrällspreskriplionen knutils till bouppteckningen har enligl utskottet emellertid fört med sig vissa ölägenheter. Dödsboet har nämligen möjlighet alt föranstalta om bouppteckning omgående efter dödsfallet. Bouppteckningen kan i andra fall komma att dra ut betydligt på tiden. Från den utomäktenskaplige arvtagarens synpunkt innebär detta, alt han inle säkert kan beräkna när arvspreskription inträder, någol som måste anses vara till betydande nackdel för arvtagaren. Visserligen har han möjlighet alt säkerställa sin arvsrätt genom alt före dödsfallet begära anteckning i den dödes personakl. Sådan anteckning har också genom barnavårdsmännens försorg i regel skett när del gäller bam som är födda utom äktenskapet år 1952 eller senare. När del gäller barn födda före delta år är del tveksamt i vilken ulslräckning anteckning skett. Enligl utskottets mening kan man befara all det alltjämt finns elt stort antal utomäktenskapliga barn som inle är antecknade i faderns personakt.

Det i motionen gjorde påståendet, all del förekommit att utomäktenskapliga barn gått miste om sin arvsrätt till följd av alt bouppteckning förrättats i omedelbar anslutning till dödsfallet, har enligt utskottet vunnit stöd i vad remissinstanserna anfört. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt all frågan utreds. Utskottet understryker för sin del att det från principiell synpunkt inte kan råda någol tvivel om att utomäktenskapliga barns arvsrätt bör inskränkas av övergångsbestämmelser i så ringa grad som möjligt. Utskottet delar därför den uppfattningen att, när de nuvarande övergångsbestämmelsema fåll en inle önskvärd tillämpning, dessa bör bli föremål för en översyn. Att som Stockholms barnavårdsnämnd föreslagit helt slopa inskränkande övergångsbestämmelser anser utskottet emellertid inte möjligt. Enligl utskottets mening bör i stället den presumtive arvtagaren beredas viss tid inom vilken han har att framstäUa sina arvsanspråk. Mycket talar för all denna lid bör vara tre månder, som är den tid inom vilken bouppteckning i regel måste förrättas. Annan preskriptionstid kan naturligtvis länkas, och flera olika förslag har lämnats av remissinstanserna. Enligl utskottets mening bör frågan närmare utredas.

Prop. 1974: 44 78

På grund av det anförda hemställer utskottet att riksdagen hos Kungl. Majrt begär en Översyn av ifrågavarande övergångsbestämmelser. Utskottets hemställan har bifalhts av riksdagen (rskr 1973r 307).

När det gäller de förslag om komplettering av personakter m. m. som har förts fram av Stockholms barnavårdsnämnd anser utskottet att förslagen är väl värda att beaktas. Enligl utskottets mening bör detta lämpligen ske i samband med den förordade översynen av övergångsbestämmelserna.

3.4.2 Rätten till arv efter utomäktenskapUgt barn

I samband med att frågan om preskription av vissa utomäktenskapliga bams arvsrätt utreds anser utskottet att det även bör övervägas om den speciella arvspreskriptionen kan utsträckas att gälla också vid bak-arvsfallen, dvs. vid arv efter utomäklenskapligl barn för fadern och dennes avkomlingar. Utskottet hemställer att riksdagen hos Kungl. Majrt skall begära en översyn också av den nu berörda frågan. Utskottets hemställan har bifallits av riksdagen (rskr 1973r 307).

3.5 Föredraganden

3.5.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt

Fr. o. m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskap i princip likställda med barn i äktenskap i arvshänseende. Utomäktenskapliga barn ärver sålunda fadern och dennes släktingar på samma sätt som bam i äktenskap. Som framgått av den tidigare redogörelsen gäller dock en särskild övergångsbestämmelse för det fall att barn utom äktenskap är fött före den 1 januari 1970 och arvsrätt mellan fadern och barnet inte skulle ha förelegal enligt äldre bestämmelser. En sådan övergångsbestämmelse har ansetts motiverad med hänsyn till att registreringen av utomäktenskapliga barn tidigare har varit bristfällig och att det därför är svårt och i vissa fall omöjligt att utreda om en avliden man har barn utom äktenskap. För att frågan om arvsrätt efter avlidna män inte skulle hållas svävande ända tills den allmänna arvspreskriptionen inträder infördes därför en särskild preskriptionsregel för den angivna kategorin barn. Regeln innebär att barnet och dess bröstarvingar ärver fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin rätt.

Den angivna övergångsbestämmelsen torde i allmänhet inte ha medfört några ölägenheter, såvitt gäller yngre barn, dvs. barn som vid ikraftträdandet år 1970 fortfarande stått under barnavårdsnämndernas överinseende. Beträffande sådana barn torde nämligen anteckning regel-

Prop. 1974: 44 79

mässigt ha gjorts i faderns personakt. Enligt den tidigare återgivna övergångsbestämmelsen till kungörelsen om ändring i 1950 års barna-vårdsmannakungörelse har det ålegat barnavårdsman att skyndsamt sörja för att anteckning görs i faderns personakt, om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts enligl äldre lag utan att della antecknats i personakten. Socialstyrelsen har därjämte rekommenderat barnavårdsnämnderna alt vidta motsvarande åtgärd i fråga om sådana barn under 18 år som inte har haft någon barnavårdsman. Del får förutsättas att barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna har vidtagit ifrågavarande åtgärder och att garantier sålunda har skapats för all yngre barn inte skall gå förlustiga sin arvsrätt efter fadern.

Lägel är emellertid ell annat när del gäller äldre barn. I fråga om dessa torde det i åtskilliga fall förekomma att anteckning saknas i faderns personakt. Görs inte sådan anteckning före arvfallel, blir barnens arvsrätt beroende av alt de senast vid tidpunkten för bouppteckningen är kända för någon av de övriga dödsbodelägarna eller för boutredningsman eller den som sitter i boet.

Enligl ÄB (se t. ex. 16 kap. 2 §) skall det vid bouppteckningen undersökas vilka som är berättigade till arv efter den döde. Som har framhållits i prop. 1969r 124 kan det dock inte rimhgen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som är i den åldern att de kan tänkas ha efterlämnat ulomäktenskapligt barn fött före år 1970, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att utröna om mannen haft barn uiom äktenskap. Arvsrätten för äldre utomäktenskapliga barn blir därför i många fall beroende av all barnet självt ger sig till känna för dödsbodelägare eller motsvarande. Eftersom barnet i sådant fall måste ge sig till känna senast vid tidpunkten för bouppteckningen, får det stor betydelse när denna förrättas.

I 20 kap. 1 § ÄB föreskrivs all bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såvida inte på ansökan inom samma lid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskUd orsak förlänger tiden. Någon bestämmelse om hur snart efter dödsfallet bouppteckning kan förrättas finns inte. Hinder föreligger inte att förrätta bouppteckning mycket kort tid efter dödsfallet, om boets tillgångar och skulder har hunnit bli tillfredsslällande utredda.

Uppenbarligen finns det överhängande risk för att barn utom äktenskap inte hinner ge sig lUl känna, om bouppteckningen förrättas mycket kort lid efter dödsfallet. Enligt vad som har framkommit vid lagutskottets behandling av förevarande fråga har det också i praktiken inträffat fall då utomäklenskapligl barn har gått förlustigt sin arvsrätt till följd av att bouppteckning har förrättats i nära anslutning tUl dödsfallet. Jag delar utskottets mening all en sådan ordning inte är tUlfredsstäUande. Att ett ulomäktenskapligt barn på del angivna sättet går förlustigt sin arvsrätt strider mot de synpunkter som var vägledande vid 1969 års

Prop. 1974: 44 80

reform, nämligen att utomäktenskapliga barn i princip skall likställas med barn i äktenskap i arvshänseende och att deras arvsrätt skall inskränkas så litet som möjligt genom övergångsbestämmelser. Jag anser därför att den ifrågavarande preskriptionsregeln bör ändras.

I likhet med lagutskottet anser jag del inle möjligt alt, som Stockholms barnavårdsnämnd föreslagit, helt slopa inskränkande övergångsbestämmelser. Risk skuUe i så fall föreligga för att okända barn kunde ge sig till känna lång tid efter det att boet avvecklats och framtvinga att redan vidtagna dispositioner över kvarlålenskapen rivs upp. Detta skulle medföra en rättsosäkerhet för övriga dödsbodelägare som inte kan godtas. Enligl min mening tillgodoses en presumtiv arvtagare tUlräckligt, om han bereds en viss, inte alltför kort lid inom vilken han har alt framställa sina arvsanspråk. Utgångspunkten bör vara liden för dödsfallet. Vad beträffar fristens längd har remissinstanserna uttalat sig för en tid av två månader eller längre. I någol fall har föreslagils en ettårsfrist. För egen del anser jag att fristen bör sättas till tre månader. Överensstämmelse nås härigenom med den lid inom vUken bouppteckning normalt skall förrättas. I de fall då bouppteckning förrättas senare, bör dock, som ett par remissinstanser har påpekat, anmälan anses ha blivit gjord i tid om den sker senast vid bouppteckningen. All, som kammarkollegiet har förordat, föreskriva en yttersla lidsfrist motsvarande den allmänna preskriptionstiden i 16 kap. 4 § ÄB anser jag onödigt.

I fråga om beviskravet vid anmälan bör det liksom hittills åligga den som påslår sig ha rätt till arv att styrka alt dödsbodelägare, bouppgivare eller boutredningsman inom föreskriven lid har fått kännedom om honom. Jag anser inte alt bevisfrågan har sådan betydelse alt man, som advokatsamfundet har ifrågasatt, bör införa en möjlighet för den presumtive arvtagaren att alternativt göra anmälan hos den domstol som har att inregistrera bouppteckningen efter den avlidne. Skulle del vid registreringstUlfället vara bekant för domstolen att ett utomäklenskapligl barn har gett sig till känna, åligger det domstolen all se till all bouppteckningen redovisar förhållandet. Om barnet ger sig till känna först efter det att bouppteckning har förrättats men före Iremånaderstidens utgång, blir reglema i 20 kap. 10 § ÄB om lUläggsbouppteckning lUl-lämpliga.

Under hänvisning llll vad jag nu har sagt föreslår jag alt den ifrågavarande övergångsbestämmelsen får det innehållet all, om utomäklenskapligl barn är fött före den 1 januari 1970 och arvsrätt mellan fadern och barnet inte skulle ha förelegat redan enligt äldre lag, så ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning all annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arving-

Prop. 1974: 44 81

en eller anteckning om barnet gjorts före arvfaUel i vederbörlig personakt. Lagändringen bör träda i kraft snarast möjligt. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet bör dock äldre beslämmelser aUtjämt gälla.

Även om den nu förordade lagändringen vidtas, kvarstår uppenbarligen vissa risker för att äldre utomäktenskapliga barn går förlustiga sin arvsrätt. Det kan sålunda undanlagsvis inträffa all elt barn så sent får kännedom om fadems dödsfall att barnet inle hinner ge sig till känna före anmälningsfristens utgång. På lång sikt vore del därför önskvärt att alla fäders personakler försågs med anteckning om utomäktenskapliga barn. Stockholms barnavårdsnämnd har i sill remissvar fört fram vissa förslag i denna fråga. Jag är emellertid för dagen inle beredd att la ställning till förslagen, utan de torde få övervägas närmare inom Kungl. Majrts kansli.

3.5.2 Rätten till arv efter ulomäktenskapligt barn

Genom beslut den 7 december 1973 har Kungl. Maj:l uppdragit åt familjelagssakkunniga (Ju 1970: 52) att överväga frågan om preskription av rätt till arv efter utomäklenskapligl barn.

4 Hemställan

Jag hemställer all Kungl. Maj;t föreslår riksdagen

all antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i ärvdabalken,

3. lag om ändring i lagen (1969; 621) om ändring i ärvdabalken,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. förordning om ändring i förordningen (1941r 416) om arvsskatt och gåvoskatt,

6. förordning om ändring i förordningen (1947r 577) om statlig förmögenhetsskatt,

7. lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951 r 680),

8. lag om ändring i barnavårdslagen (1960r 97),

9. lag om ändring i lagen (1962r 381) om allmän försäkring,

10. lag om ändring i lagen (1964r 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

11. lag om ändring i rennäringslagen (1971r 437).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet; Britta Gyllensten

Prop. 1974:44 82

Innehåll

Propositionen ................................................... .. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... .. 1

Lagförslag ...................................................... 2

1. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.......... .. 2

2. Förslag till lag om ändring i ärvdabalken............. 5

3. Förslag lUl lag om ändring i lagen (1969r 621) om ändring i ärvdabalken 6

4. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...... 6

5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1941 r 416) om arvsskatt och gåvoskatt 7

6. Förslag tUl förordning om ändring i förordningen (1947r 577) om statlig förmögenhetsskatt 9

7. Förslag till lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951r 680) 10

8. Förslag tiU lag om ändring i bamavårdslagen (1960r 97) .. 10

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1962r 381) om allmän försäkring 18

10.............................................................. Förslag till lag om ändring i lagen (1964r 167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare .............. .. 18

11. Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971 r 437) .. 19
Utdrag av slalsrådsprolokoUet över justitieärenden den 28 februari

1974 ............................................................ 20

1 Inledning .................................................... .. 20

2 Åldersgränser för unga..................................... .. 21

2.1 Gällande rätt m. m...................................... 21

2.1.1 Myndighetsåldern ............................. 21

2.1.2 Andra 20-årsgränser ........................... 24

2.1.3 Andra åldersgränser för unga ................. .. 30

2.2 Departementspromemorian .......................... 35

2.2.1 Myndighetsåldem................................. .. 35

2.2.2 Andra 20-årsgränser ........................... .. 39

2.2.3 Andra åldersgränser för unga ................. 44

2.3 Remissyttrandena ...................................... 46

2.3.1 Myndighetsåldern .............................. 46

2.3.2 Andra 20-årsgränser ........................... .. 51

2.3.3 Andra åldersgränser för unga ................. 57

2.4 Föredraganden ......................................... .. 59

2.4.1 Myndighetsåldern ............................. 59

2.4.2 Andra 20-årsgränser ........................... .. 63

2.4.3 Andra åldersgränser för unga ................. .. 69

3 Utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m............... 72

3.1 Gällande rätt............................................. 72

3.2 Motionsyrkande ...................................... 74

3.3 Remissyttrandena....................................... . 74

3.3.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt.......... , 75

3.3.2 Rätlen till arv efter utomäklenskapligl barn. . 76

3.4 Lagutskottet 76

3.4.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt ........ 76

3.4.2 Rätlen tiU arv efter utomäklenskapligl barn 78